Riksdagens protokoll
1992/93:98

Fredagen den 23 april

Kl. 9.00-16.02

Protokoll

1992/93:98

1 § Avsägelser

Andre vice talmannen meddelade att Bo G Jenevall (nyd) avsagt sig upp-
draget att vara ledamot i finansutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Andre vice talmannen meddelade att Christer Windén (nyd) avsagt sig
uppdraget att vara ledamot i jordbruksutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Andre vice talmannen meddelade att Dan Eriksson i Stockholm (nyd) av-
sagt sig uppdraget att vara ledamot i bostadsutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Andre vice talmannen meddelade att lan Wachtmeister (nyd) avsagt sig
uppdraget att vara ledamot i den svenska delegationen till Gemensamma
parlamentarikerkommittén EG-Sverige.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Andre vice talmannen meddelade att Arne Jansson (nyd) avsagt sig upp-
draget att vara suppleant i jordbruksutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Andre vice talmannen meddelade att Max Montalvo (nyd) avsagt sig upp-
draget att vara suppleant i bostadsutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott m.m.

Andre vice talmannen meddelade att Ny demokratis riksdagsgrupp på
grund av uppkomna vakanser anmält lan Wachtmeister som ledamot i fi-
nansutskottet efter Bo G Jenevall, Max Montalvo som ledamot i jordbruks-
utskottet efter Christer Windén, Bo G Jenevall som ledamot i bostadsutskot-
tet efter Dan Eriksson i Stockholm, Christer Windén som ledamot i den
svenska delegationen till Gemensamma parlamentarikerkommittén EG-
Sverige efter lan Wachtmeister, Christer Windén som suppleant i finansut-
skottet efter lan Wachtmeister, Christer Windén som suppleant i jordbruks-
utskottet efter Arne Jansson, Dan Eriksson i Stockholm som suppleant i bo-
stadsutskottet efter Max Montalvo och lan Wachtmeister som suppleant i
den svenska delegationen till Gemensamma parlamentarikerkommittén
EG-Sverige efter Christer Windén.

Andre vice talmannen förklarade valda till

ledamot i finansutskottet
lan Wachtmeister (nyd)

ledamot i jordbruksutskottet

Max Montalvo (nyd)

ledamot i bostadsutskottet

Bo G Jenevall (nyd)

ledamot i den svenska delegationen till Gemensamma parlamentarikerkom-
mittén EG-Sverige

Christer Windén (nyd)

suppleant i finansutskottet
Christer Windén (nyd)

suppleant i jordbruksutskottet
Christer Windén (nyd)

suppleant i bostadsutskottet

Dan Eriksson i Stockholm (nyd)

suppleant i den svenska delegationen till Gemensamma parlamentarikerkom-
mittén EG-Sverige
lan Wachtmeister (nyd)

3 § Svar på interpellation 1992/93:102 om informationen om EG

Anf. 1 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig följande angående informa-
tionen om EG:

”1. Avser regeringen att ta initiativ för en allsidig statlig information inför
folkomröstningen?

2. Avser regeringen att lägga förslag som innebär att en rimlig andel av de
statliga informationsmedlen fördelas till organisationer som företräder nej-
sidan?

3. När kommer samhällsstödet till ja- resp, nej-sidan inför folkomröst-
ningen att fördelas?”

Jag avser besvara frågorna i ett sammanhang.

Jag vill först erinra om att regeringen har tagit en rad initiativ till en allsidig
informationsspridning om de europeiska integrationsfrågorna.

I förra årets kompletteringsproposition lade regeringen fram konkreta
förslag om en väsentligt utökad informationsverksamhet i syfte att ge alla
medborgare i vårt land möjlighet att öka sina kunskaper om Europaintegra-
tionen. Riksdagen godkände regeringens förslag och anslog 50 miljoner kro-
nor för informationsinsatser under innevarande budgetår. För nästa bud-
getår har regeringen föreslagit ett lika stort belopp för sammma ändamål.

Som jag har redovisat i riksdagen den 21 januari i år tilldelades den s.k.
Fälldindelegationen hälften av årets informationsanslag för bidrag till studie-
förbund, folkhögskolor och utomstående organisationer. Den andra hälften
anslogs till den informationsverksamhet som bedrivs av det inom regerings-
kansliet inrättade Sekretariatet för Europainformation.

Den s.k. Fälldindelegationen har under innevarande budgetår fördelat an-
slagna medel till enskilda informationsprojekt. Cirka två tredjedelar av med-
len har tilldelats studieförbund och folkhögskolor. Beslut om fördelningen
till dessa har baserats på bedömningar som har gjorts av Folkbildningsrådet.
Återstoden av medlen har fördelats på en rad organisationer som bidrag till
finansieringen av enskilda informationsprojekt. Bidragen har varierat mel-
lan 15 000 och 250 000 kr. Ja- och nej-sidans resp, kampanjorganisationer
har fått 150 000 kr vardera till informationsprojekt av saklig karaktär, dock
ej till kampanjverksamhet. Fördelningen har skett med utgångspunkt i de
riktlinjer som riksdagen uppställt. Detta gäller givetvis också de medel som
ställts till ja- resp, nej-sidans förfogande. Avsikten är, som Gudrun Schyman
självfallet vet, att stödja projekt för en saklig och allsidig information om
Europaintegrationen.

Gudrun Schyman frågar i sin interpellation om när ja- resp, nej-sidan
kommer att få stöd inför folkomröstningen. I min information till riksdagen
den 21 januari framhöll jag att det kommer att bli möjligt för kampanjorga-
nisationer från båda sidor att erhålla bidrag under nästa budgetår, varvid jag
har utgått ifrån att nuvarande tidsplan för förhandlingarna håller. Vidare för-
utsätter detta att riksdagen godkänner regeringens förslag i budgetproposi-
tionen. Jag kan naturligtvis inte föregripa riksdagens ställningstagande och
inte heller de beslut om bidragsfördelningen som den s.k. Fälldindelegatio-
nen har att fatta självständigt inom ramen för anvisade medel.

Så till Gudrun Schymans påstående att det sekretariat för Europainforma-
tion som har inrättats inom regeringskansliet skulle vara en ”propagandaav-
delning för ja-sidan” - för att använda ordvalet i interpellationen. Jag vet
inte vad Gudrun Schyman grundar sitt påstående på, men jag vill under-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar pä
interpellationer

stryka att sekretariatet, helt i enlighet med de riktlinjer som riksdagen har
godkänt, har till uppgift att bedriva en bred, saklig och allsidig informations-
verksamhet utifrån en åsiktsneutral utgångspunkt. Detta innebär givetvis att
sekretariatet inte företräder någon särskild ståndpunkt i frågan om svenskt
medlemskap i EG och därmed självfallet inte heller har anknytning till några
kampanjorganisationer.

Under innevarande budgetår bygger sekretariatet upp ett informations-
nätverk som knyter samman centrala, regionala och lokala insatser med
folkbiblioteken som lokala knutpunkter för information till allmänheten.
Biblioteken kommer att arbeta med stöd av en supportorganisation be-
stående av sekretariatet, länsbibliotek, länsstyrelser, Kommerskollegium,
Statens kulturråd, AMS och många fler. I dag besöker ca 45 % av den
svenska befolkningen regelbundet biblioteken - målet är att alla skall veta
att all slags information inför folkomröstningen finns att få där. I informa-
tionsnätverket ingår också den telefonpanel som skall avlasta biblioteken ge-
nom att man skall bygga upp en bank av frågor och svar i en databas som
biblioteken har fri tillgång till. Panelen är bemannad tolv timmar om dygnet,
helg och vardag. Det kostar bara en markering att fråga, och svar skall vanli-
gen kunna erhållas inom 24 timmar. Till sin hjälp har panelen den samlade
sakkunskap som finns inom regeringskansliet, i databaser m.m.

Sekretariatet kommer att stå för en omfattande produktion av informa-
tionsmaterial, faktablad, skrifter, böcker, video m.m. Den broschyr om EG,
EES och EU som i dagarna har distribuerats till alla landets hushåll kommer
att finnas utlagd på bibliotek och postkontor. Broschyren, som också utkom-
mer i punktskrift och som taltidning, som video för hörselskadade och på
åtta invandrarspråk, är tänkt att signalera att information finns att få och att
ge en grund för vidare kunskapssökande. Det ligger i sakens natur att en
broschyr av detta slag av bl.a. utrymmesskäl inte kan ge en helt uttömmande
bild eller ge fullständiga svar på samtliga frågor.

Som jag har framhållit många gånger tidigare i riksdagen är det regering-
ens avsikt att i största möjliga utsträckning söka tillgodose efterfrågan på in-
formation inom detta viktiga område. Vi mottar självfallet gärna synpunkter
från alla håll på den inriktning och uppläggning som denna informations-
verksamhet bör ha.

Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet Dinkelspiel för svaret. Jag
är ju inte nöjd förstås, men det var väl inte heller väntat.

Vi har diskuterat den här frågan många gånger förut, och jag har kritiserat
det sätt på vilket regeringen går ut och informerar på. Jag fortsätter att kriti-
sera utifrån den verklighet som finns, utifrån hur det ser ut i samhället när
det gäller informationen och utifrån hur människor i allmänhet, oavsett om
de har någon uppfattning i EG-frågan eller inte, reagerar.

Jag är ute och reser väldigt mycket och har deltagit i många möten och
debatter. Under den senaste tiden har jag bl.a. varit mycket i gymnasieskol-
orna -jag anstränger mig för att ofta vara i gymnasieskolorna.

I interpellationen tog jag upp det faktum att Arbetsgivareföreningen sat-
sar 1,5 miljoner kr på en mycket medveten kampanj. Man bjuder ner lärare

till Bryssel för information osv. Detta är man i sin fulla rätt att göra men det
är ju då fråga om Arbetsgivareföreningens egen information. Likaså är det
ute på skolorna i dag ett fullständigt överflöd av information från Arbetsgi-
vareföreningen, Industriförbundet osv. Informationen är tjusigt gjord med
bra layout, fyrfärg och den är mycket pedagogiskt upplagd.

Detta måste på något sätt balanseras. Det är inte rimligt att nej-organisa-
tionerna Nej till EG, Vänsterpartiet eller Miljöpartiet kan balansera detta.
Därför menar jag att det måste ligga i regeringens uppdrag att genom sitt
eget material på något sätt råda bot på den här obalansen. Jag blir därför
besviken när jag ser det material som faktiskt regeringen ger ut, eftersom
det är så oproblematiserande. Man tar i materialet inte upp de frågor som
människor ställer sig och man redovisar inte att detta inte bara är fråga om
faktaupplysningar, handelspolitik och avtal utan att detta också är ett poli-
tiskt projekt. Hela integrationsarbetet i Västeuropa, hela tanken med den
gemensamma marknaden och den europeiska unionen är till mycket stora
delar ett politiskt projekt som har vissa mål och syften. Jag tror att det är
viktigt att man betonar detta för människor, eftersom det är grunden till att
vi faktiskt kan tycka olika i den här frågan. Då handlar det om att man måste
värdera och tolka de faktainformationer som ges. Men då måste man också
ge människor upplysning om att det inte finns en neutral bild av vad detta
är, utan att det är en fråga om vilka värderingar man har, hur man ser på de
maktförhållanden som råder, hur man uppfattar olika opinioners möjlighet
att komma till tals och uttryck i EG:s strukturer och beslutsfattande osv. Det
borde vara regeringens ansvar att föra ut denna komplexitet och, sett utifrån
att detta är en fråga om politik och värderingar, också ge båda sidor möjlig-
het att komma till tals.

Det man nu gör i regeringens information inkl, den här broschyren är att
man ger regeringens syn. Man utmålar detta som någon form av värdeneut-
ral faktaupplysning. Det är många som reagerar mot detta och tycker att de
inte får den problematiserade bild som de, om de fick reda på andras syn på
dessa frågor, skulle förstå vikten av.

Jag vet att initiativ har tagits, men jag vet också att det finns en massiv
kritik ute i landet. Den som jag allra mest stöter på just nu kommer från
lärarna, som säger att de inte har någon möjlighet att köpa in material från
nej-sidan eftersom de inte har råd. Det material som den kritiska sidan ger
ut kostar pengar. Det ingår inte i deras budget. Allt det andra materialet får
de gratis. Vad skall de göra? De är faktiskt förtvivlade.

Ulf Dinkelspiel efterlyser goda råd och synpunkter från alla håll. Mitt råd
är: Gör material där båda sidor får komma till tals. Jag vet att det från början
var planerat att hushållsbroschyren skulle innehålla politiska företrädares
presentation. Jag fick själv i uppgift att formulera mig mycket kort om hu-
vudskälen till att jag inte vill ha svenskt EG-medlemskap. Sedan togs detta
bort. Jag vet inte varför. Det skulle vara intressant att få höra om ni har pla-
ner på att med skattebetalarnas medel bekosta en allsidig information med
den uppsättning fakta som finns, men där också båda sidor får komma till
tals så att man får en samtidig information som visar på att man kan se och
värdera dessa fakta på olika sätt och att man framför allt kan ha olika syn på
den framtida utvecklingen. Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt och att

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

det sättet att informationsmässigt förhålla sig kanske något skulle kunna re-
habilitera det dåliga rykte som regeringen har i detta fall.

Det skulle vara bra om det också ingick företrädare för både ja- och nej-
sidan i den telefonsvararpanel som finns för att göra det möjligt för männi-
skor att spegla sig i de olika åsiktsriktningarna på ett bra sätt.

Jag vill ställa ännu en fråga. Den gäller de pengar som skall gå till kampan-
jorganisationerna. Är det en förutsättning att tidsplanen för förhandlingarna
håller? Kommer det för nästa budgetår att innebära att pengar direkt går till
kampanjorganisationerna - ja- och nej-sidan - eller är det bara under förut-
sättning att förhandlingarna går enligt den mest optimistiska tidtabellen?
Kommer man annars att skjuta upp det hela?

Anf. 3 CARL B HAMILTON (fp):

Herr talman! Gudrun Schyman tar i sin interpellation upp verksamheten
i Stiftelsen Ja till Europa, och särskilt uppropet till förmån för svenskt med-
lemskap. Gudrun Schyman antyder att det hela är fråga om något skumt. Så
är det naturligtvis inte alls. I stiftelsen arbetar vi på flera olika sätt mycket
hårt för Europafrågan. Till skillnad från Gudrun Schyman menar vi att det
för människorna i Sverige vore mycket allvarligt med de otrygga konsekven-
ser som skulle följa av ett nej till ett svenskt medlemskap. Vi skulle då för-
lora inflytandet över vårt eget öde i och med att vi inte kan påverka omvärl-
dens prioriteringar. Det gäller freden, dvs. relationerna till Öst- och Central-
europa och därmed vår egen säkerhet. Det gäller välfärden, ekonomin, job-
ben och miljön.

Om Gudrun Schyman fick som hon ville skulle Sverige bli ett sämre och
delvis förstört land. Detta kommer vi inom Stiftelsen Ja till Europa självfal-
let att försöka mobilisera så mycket resurser som möjligt för att förhindra.
Detta är vår naturliga ambition.

Startskottet för denna stiftelses inriktning mot en bredare publik var ett
upprop för Europa, vilket publicerades i kvälls- och dagspress vid nyåret
1993. Vid sidan av riksdagsledamöter från samtliga riksdagspartier gav artis-
ter, sjuksköterskor, andra yrkesarbetare och kulturpersonligheter såsom
Marit Paulson samt hemmafruar sitt stöd för ett medlemskap. Annonse-
ringen fortsätter nu regionalt runt om i landet genom att sympatisörer sätter
in 75 kr på stiftelsens postgirokonto. Detta finns dessutom angivet i annon-
serna.

Från UD:s informationsinslag har stiftelsen hittills fått 150 000 kr. Det är
precis lika mycket som organisationen Nej till EG har fått. Vi är klart bero-
ende av att UD senare, när folkomröstningen närmar sig, beviljar en större
summa för kampanjinsatserna.

I stiftelsen ordnar vi resor till Bryssel och till EG-parlamentet i Stras-
bourg. Det tar vi betalt för. Vi ordnar EG-utbildning för partier och folkrö-
relser. Det tar vi betalt för. Vi producerar trycksaker, overheadbilder och
annat informationsmaterial som vi tar betalt för. Vi får bidrag från näringsli-
vet, men också från enskilda personer. Man kan dessutom bli Europavän,
vilket innebär att man ingår i ett nätverk av människor som är intresserade
av att veta mer om EG, att få information från stiftelsen eller som bara vill

stödja oss. Europavännerna betalar en avgift på 90 kr per år, vilket ungefär
motsvarar kostnaderna för stiftelsens utskick.

Vi har i stiftelsen alldeles för litet pengar, Gudrun Schyman. Det kan jag
försäkra. Alla bidrag välkomnas tacksamt.

Jag tror att det dessutom är viktigt att vi på ja-sidan attraherar mer pengar
av den enkla anledningen att vi har en dubbel uppgift. Vi måste anstränga
oss mer för att skaffa oss mer resurser. Det beror på att vi, som jag sade, har
två uppgifter medan ni på nej-sidan har begränsat er till en enda uppgift,
nämligen att säga nej, nej och åter nej. Vi på ja-sidan tillhör däremot den
part i debatten som har fått oss uppgiften förelagd att förutom att redogöra
för vårt ja-ställningstagande dessutom informera. Vi måste för det första för-
klara vad EG, Europeiska unionen och Europatanken är, och för det andra
sedan resonera och övertyga människor om att Sverige bör gå med i den
europeiska unionen. Väljarna anser tydligen att det är vi på ja-sidan som så
att säga har bevisbördan för att medlemskapet är bra. Vi har alltså en dubbel
uppgift och har med stort allvar följt den uppmaningen. Vi försöker därför
attrahera så mycket resurser som möjligt.

Jag kanske kan återkomma senare till Gudrun Schymans tal om propagan-
daresor, som hon också tar upp i sin interpellation. Men jag tror att jag vän-
tar litet med det.

Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Eftersom jag har framställt en interpellation som berör den
här interpellationsdebatten, tycker jag att det är lika bra att här framföra det
som jag vill säga.

Det är så uppenbart att det är av största betydelse att ett objektivt material
framställs, där för- och nackdelar med ett medlemskap blir tydliga. Av sär-
skild betydelse blir det att informera och redovisa reella konkreta ekono-
miska för- resp, nackdelar med EG-medlemskap, med medlemskap i Euro-
paunionen resp, endast ett EES-avtal eller, om EES-avtalet inte skulle bli
fastställt, vad ett handelsavtal kan innebära och i vilken utsträckning det kan
utvidgas och förbättras.

I min interpellation angav jag att informationsarbetet börjat med en stor
ekonomisk dominans för ja-sidan. Det är ju inget tvivel om att ja-sidans re-
surser är överväldigande. Om det är svårare att argumentera för den ena
eller den andra linjen, kan inte någon opartisk instans ta ställning till. Det
går säkert att framföra skäl för att det är minst lika svårt att verka för nej-
sidan som för ja-sidan.

Det är inte så märkligt att det nu finns kritiska röster för att nej- och ja-
sidan har fått ett bidrag på enbart 150 000 kr. För ja-sidan betyder detta låga
anslag mycket litet, eller kanske ingenting, eftersom man har mycket stora
resurser att ösa ur och mer är att vänta. Om bidragen även i fortsättningen
blir så låga, blir obalansen än mer uppenbar under folkomröstningskampan-
jen.

I min interpellation poängterade jag vikten av att de två alternativen blir
väl belysta och att saklig information ges. Nej-sidan har betraktat UD:s in-
formationsskrift om EG som en partsinlaga.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 5 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag hemställer att Hans Göran Franck tar debatten om den andra interpel-
lationen när den skall debatteras, eftersom vi ändå får ytterligare en debatt.

Anf. 6 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Gudrun Schyman har ställt ett antal frågor som rör informa-
tionsverksamheten. Hon utgick från att jag inte skulle bli överraskad av hen-
nes synpunkter. På den punkten har Gudrun Schyman alldeles rätt. Jag har
hört dem om och om igen. Jag kan inte finna att det finns den minsta möjlig-
het att tillgodose Gudrun Schymans synpunkter, vad man än gör på detta
område. Jag har mina misstankar varför.

Låt mig göra några kommentarer till de punkter som Gudrun Schyman
tog upp.

Gudrun Schyman sade att den information som utgår från Sekretariatet
för Europainformation speglar regeringens syn. Så är det inte. Detta sekre-
tariat är upprättat för att förmedla en allmän information, faktainformation,
om EES, EG och EU. Det är helt fristående från den politiska ledningen när
det gäller informationsmaterialets utformning. Syftet är att materialet först
och främst skall belysa några grundläggande förhållanden om EG men också
att sekretariatet skall stimulera mer till att hämta ökad information om EG.
Det är därför som den faktabroschyr som gick ut till hushållen, jag tror att
det var 4,5 miljoner exemplar, innehåller inte bara en grundläggande redo-
visning av vad EG, EES och EU står för, utan också anvisar vägar för att
hämta ytterligare information på olika håll, genom att man vänder sig till
studieförbunden, till intresseorganisationerna, till Ja till EG och till Nej till
EG, m.m.

Gudrun Schyman säger att den här informationen har mött massiv kritik.
Det är inte den bild som jag har. Men vi lever uppenbarligen i två världar.
Jag är faktiskt också ganska ofta ute, inte minst i skolor. När jag gör besök
på olika håll i landet, brukar jag alltid sträva efter att inkludera åtminstone
ett besök i någon skola. Kanske möter jag då 500 eller 1 000 studenter i en
aula.

Mitt bestämda intryck är - oaktat att Nej till EG i cirkulärartiklar har rik-
tat kritik mot den här broschyren, och något annat hade jag inte väntat - att
den här broschyren har mötts av helt övervägande positiv kritik och att den
av många har tjänat just som inspiration till att hämta ytterligare informa-
tion, som kan hämtas på väldigt många håll och som jag menar att vi på allt
sätt bör stimulera.

Sedan säger Gudrun Schyman att regeringens uppgift är att råda bot på
obalanser i opinionsbildningen. Där har vi, Gudrun Schyman, helt olika
uppfattningar. En sådan utgångspunkt innebär att om det skulle finnas en
minoritetsuppfattning i den frågan, säg en mycket stark uppslutning kring
t.ex. de åsikter som Gudrun Schyman och hennes parti har stått för genom
åren, skulle det vara regeringens uppgift att balansera den informationen.
Säg att Gudrun Schyman företräder åsikter för 5 % av landets medborgare.
Skall regeringen då balansera detta genom att gå in med 95 % mer informa-
tionsinsatser? Jag menar att det i ett demokratiskt samhälle måste råda ytt-
randefrihet och frihet för alla grupper att komma till tals.

En annan sak är, och det för mig över till den tredje frågan, att när man
sedan kommer till en folkomröstning, kan det finnas goda skäl att avsätta
särskilda medel för en kampanj kring dessa frågor. Då tycker jag personligen
också, men här vill jag inte föregripa riksdagens ställningstagande, att det är
naturligt att ja- och nej-sidan får lika mycket pengar. Det här är ett ställ-
ningstagande som riksdagen har att göra när det blir dags att fastställa tiden
för folkomröstningen. Det menar jag bör bli i slutet av förhandlingarna, när
vi kan se vilken den lämpliga tidpunkten är. Jag utgår från att riksdagen i det
sammanhanget kommer att lägga fast tidpunkten för förhandlingarna och
också formerna för informations- och kampanjverksamheten kring det hela
och därmed också ta ställning till frågan när pengar skall ställas till förfo-
gande för det ändamålet.

Anf. 7 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Skall jag uppfatta den sista upplysningen som att nästa års
budget, de 50 miljoner kronor som är avsatta, kommer att gå bara till kam-
panjorganisationer under förutsättning att riksdagen också har tagit ställning
till tidpunkten för folkomröstningen? I så fall vill jag säga att utrikesutskot-
tet, när man har behandlat detta, har sagt att det skall gå till en allsidig infor-
mation. Då har man också menat kampanjorganisationer. Då får vi i så fall
ta upp en ny debatt om detta.

När jag säger att det är regeringens ansvar att balansera utbudet av infor-
mation, gör jag det utifrån att vi faktiskt skall ha en folkomröstning och ut-
ifrån att det här inte är vilken politisk fråga som helst utan en av de största
politiska frågorna under hela efterkrigstiden.

Vi skall gå ut i en folkomröstning som - det utgår jag från och det hoppas
jag verkligen - kommer att vara skild från valet till riksdagen osv. Dessutom
finns det ju så olika olika uppfattningar i många olika partier.

I denna fråga företräder jag inte en minoritet, snarare tvärtom. Just nu är
ju opinionsläget i Sverige sådant att det är jag som företräder en majoritet.
Det är denna majoritet plus de som anser att de behöver mer information
för att kunna sätta sig in i det här som för fram just den kritik som föranleder
mig att tjata om den här frågan. Jag gör det alltså inte därför att det är min
ambition att trötta ut Ulf Dinkelspiel. Så är det faktiskt inte. Jag blir besvi-
ken när Ulf Dinkelspiel säger att det aldrig kommer att gå att göra mig nöjd
i detta avseende. Jag tror visst att det går.

Men ni gör ett stort fatalt misstag när ni inte tar allvarligt på den kritik som
finns och på den här obalansen. Inom lärarkåren har man väl ingen anled-
ning att vara oroad och att framföra kritik, om man inte verkligen tycker som
man gör. Det är inte ett uttryck för höger- eller vänsterskalan utan för ett
problem som man har i undervisningen.

Att nonchalera den här obalansen och den kritik som människor för fram
och att inte lyfta fram den politiska sidan av frågekomplexet beträffande
medlemskapet i den europeiska unionen kommer att slå tillbaka mot rege-
ringen själv. Vi kan komma i precis samma situation som den som gällde vid
den första folkomröstningen i Danmark. Många människor kände då att
hela etablissemanget var för en sak och att de blev totalt överkörda. Männi-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

skor menade: Vi får inte reda på vad det handlar om. Det här vill vi inte vara
med om.

Jag önskar att vi går till en folkomröstning där så många människor som
möjligt kan grunda sitt beslut i frågan på så väl underbyggd information som
möjligt - dvs. att så många sidor som möjligt har blivit belysta och att kun-
skapen och medvetenheten finns om att detta är ett politiskt projekt, att det
handlar om politiska värderingar.

Anf. 8 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är bra att Ulf Dinkelspiel säger att de båda sidorna, när
kampanjen väl kommer i gång, skall få lika mycket pengar. Men det kan
också vara en negativ faktor, för om man ger väldigt litet pengar till ja- och
nej-sidan - exempelvis bara ett par 100 000 kr, men precis lika mycket till
båda - kommer ja-sidan helt klart att kunna ha mycket större resurser. Ja-
sidan kommer ju att få pengar från mycket penningstarka organisationer
inom näringslivet och andra organisationer. Vi vet ju på ett ungefär hur upp-
ställningen ser ut i dag.

Därför är det mycket angeläget att statsrådet på den punkten komplette-
rar svaret med ett besked om att det verkligen blir ordentligt tilltagna resur-
ser, så att det kan bli någorlunda balans här.

Det statsrådet säger är helt riktigt, nämligen att ingen kan förhindra att en
facklig organisation eller en branschorganisation inom näringslivet har vissa
åsikter. Där kan man inte ingripa. Men man kan förändra och förbättra det
hela genom att verka för att bidragen till ja- och nej-sidan blir rikligt till-
tagna.

Vad jag nu är ute efter är ett förslag i nämnda riktning. Sedan är det ju
riksdagen som beslutar.

I den andra frågan vill jag också säga några ord. Andre vice talmannen
avbröt mig tidigare. Men det jag tänkte säga var just det som statsrådet har
yttrat sig om. Det gäller då UD:s broschyr. Jag har här en artikel med inter-
vjuer från Skånska Dagbladet. Artikeln är ytterligt kritisk.

Jag har inte gått igenom hela materialet om den kritik som har framförts.
Men finns det inte, statsrådet, anledning att noga granska det här för att se
om kritiken mot broschyren är berättigad? Det är ju angeläget att materialet
i fortsättningen är så sakligt och objektivt som det någonsin är möjligt. Det
vore väldigt olyckligt om vi fick en sned diskussion om att materialet inte
skulle vara korrekt. Det kan inte vara särskilt svårt att göra en granskning
på det viset att vi får en diskussion i sak och inte en diskussion om att det
skulle göras progaganda i lager för den ena sidan.

Anf. 9 CARL B HAMILTON (fp):

Herr talman! Gudrun Schyman beklagar sig i sin interpellation och också
i diskussionen här med Ulf Dinkelspiel över vad hon kallar för propaganda-
resor till Bryssel som ja-sidan ordnar. Men jag tror att Gudrun Schyman inte
riktigt vet vad hon talar om.

De här resorna brukar sluta med besök hos den svenska EG-delegationen
med en föredragning av det aktuella läget. Vidare brukar de börja med ett

besök i ett tidigare koncentrationsläger för att påminna om andra världskri-
get som roten till EG:s tillblivelse och till Europatanken.

Det är litet svårt att acceptera påståenden om att de här resorna skulle
vara propagandaresor med tanke på hur de börjar och slutar, som jag nämnt.
Man reser inte till koncentrationsläger om man ägnar sig åt propagandaverk-
samhet. Jag tycker att det är viktigt att känna till följande slagord: Aldrig
mera krig. Det är den viktigaste drivkraften nu, och var även då, för Europa-
tanken och Europaintegrationen.

Jag är övertygad om att det är på det viset att det faktum att ja-sidan attra-
herar större resurser än nej-sidan - för att tala i kampanjtermer - beror på
att ja-sidan faktiskt står för en bättre sak än nej-sidan.

Vad är det som Gudrun Schyman begär ytterligare pengar för? Låt mig
citera litet ur skrifter från Nej till EG och Kritiska Europafakta: ”Den (EU)
är bara ett nygammalt nazistiskt försök att skapa en Grossmacht (sic) i ståtlig
kamp mot den resterande världen.”

Det är Torbjörn Säfve som skriver det.

Mikael Nyberg skriver i Direktörernas Europa, en bok utgiven av Nej till
EG: ”Tyskland har böljat importera slavar till sina industrier.”

Vidare skriver samme man: ”Det är lönsamt att göra arbetare till invali-
der. Efter den kalkylen inrättas det nya EG-Europa.”

Då frågar man sig: Vilka ytterligare lögner är det som, enligt Gudrun
Schyman och Nej till EG, förkvävs i brist på pengar?

Anf. 10 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Först några kommentarer till det som Hans Göran Franck
tog upp. Till att börja med gäller det broschyren - sakfel o.d.

Jag delar naturligtvis uppfattningen att eventuella sakfel bör granskas och
att man kritiskt bör belysa detta.

Jag kan försäkra att det sekretariat som upprättats bara har en ambition -
jag har sett den gång på gång - nämligen strävan att så långt det någonsin
är möjligt komma med objektiv, allsidig information på det här området.
Dagligen och stundligen svaras det på olika frågor i de informationsslussar
som har upprättats. Dessutom upprättas informationsbanker. Strävan är
hela tiden att korrigera det hela för att verkligen få en rättvisande informa-
tion. Man går mycket systematiskt till väga.

När broschyren utarbetades - för att ta ett exempel - gjorde man, har det
sagts mig, väldigt många versioner. Man gick ut till en mängd olika männi-
skor och prövade delar. Man gick runt bland en mängd tjänstemän, både här
hemma och i Brysseldelegationen men också på andra håll, för att kontrol-
lera de olika sakuppgifterna. Också på olika andra sätt har broschyren tes-
tats för att den skall innehålla så saklig och allsidig information som möjligt.
Men med tanke på att det är fråga om mycket material kommer man självfal-
let, om informationen på något sätt skulle vara missvisande, i faktablad o.d.
som går ut, att korrigera uppgifter om så skulle behövas. Det finns ingen
prestige i detta.

Den andra punkten gällde kampanjmedel. Där tog Hans Göran Franck
upp de belopp som har lämnats av Fälldindelegationen, 150 000 kr, och und-
rade om det är motsvarande belopp som skall utgå under kampanjskedet.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Enligt min mening är det inte det. Enligt min mening bör det röra sig om
betydligt större belopp, lika fördelade på ja- och nejsidan.

Jag vill inte föregripa regeringens och riksdagens ställningstagande när
den tidpunkten kommer, men jag delar uppfattningen att om det skulle röra
sig om belopp i den nämnda storleksordningen, skulle det inte räcka långt för
en kampanjverksamhet kring de här frågorna. Till den frågan får regeringen
anledning att återkomma när förhandlingarna närmar sig sitt slut.

Gudrun Schyman! Jag skall överraska Gudrun Schyman. Jag delar hennes
uppfattning i den slutliga delen av hennes inlägg, nämligen att vi skall söka
få fram så mycket och så bra material som möjligt om EG. Detta är viktigt
med tanke på folkomröstningen.

Jag tror ingen kan tvivla på min och regeringens ambition i det här avseen-
det. Redan nu, 12-18 månader före folkomröstningen, om allt går enligt tid-
tabell, har vi gått ut med en broschyr till alla hushåll, inte bara för att ge
grundläggande information, som jag sade, utan för att inspirera alla att
hämta mer information kring de här frågorna från alla håll.

Vi har upprättat telefonslussar som får hundratals samtal per dag. Där
bygger man nu systematiskt upp en fråge- och svarsbank. Vi har upprättat
informationsbanker till vilka folkbiblioteken i alla kommuner kommer att
vara anslutna. Där skall alla svenska medborgare kunna gå in och hämta in-
formation. Man skall kunna gå in på biblioteket och ställa vilken fråga som
helst. I den mån man inte kan få fram informationen direkt är ambitionen
att få fram materialet inom 24 timmar. Jag vill inte säga att detta fungerar i
alla delar ännu. Det tar tid att bygga upp en sådan här sak.

Men det kommer att gå ut information på många andra sätt. Sekretariatet
har börjat ge ut faktablad kring olika frågor. De kommer att successivt byg-
gas ut inför folkomröstningen: Förhandlingarna om svenskt medlemskap i
EG, Fri rörlighet för personer inom EES. Meningen är att successivt bygga
ut den här verksamheten. Som komplement till detta har den s.k. Fälldinde-
legationen fått medel till sitt förfogande för att stimulera andra, i första hand
studieförbunden, att bedriva verksamhet på det här området.

Till den informationen, som naturligtvis bara är en bråkdel av all informa-
tion skall läggas all den information som kommer från intresseorganisatio-
nerna, som förmedlas i samhällsundervisningen i skolorna, som kommer ut
genom medierna på olika sätt, i debatter i olika sammanhang, som förmedlas
av ja- och nej-organisationerna, och i alla de debatter där ja- och nej-sidan
vanligtvis är företrädda av en eller två personer från vardera sidan.

Jag vill säga detta i dag, som svar på Gudrun Schymans kommentar i den
här delen, och upprepa det jag har sagt tidigare, att jag har ambitionen att
när dagen för folkomröstningen kommer skall inte varje svensk säga: Jag vet
tillräckligt för att kunna ta ställning. Man känner alltid en osäkerhet inför så
här svåra ställningstaganden. Men varje svensk medborgare skall kunna
säga: Jag har beretts tillfälle att sätta mig in i de här frågorna. Det är min
ambition.

Anf. 11 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Vi är eniga om den ambitionen. Eftersom vi är det utgår jag
ifrån att de brister som nu finns och som hittills har funnits kommer att rättas

till. Då tycker jag också att statsrådet skulle vara mer positivt inställd till de
påpekanden om brister som görs.

Jag skall ta den broschyr som jag nämnde som exempel. Där står det att
EU är en union mellan självständiga stater. Enligt Maastrichtavtalet innebär
den här unionen att grunderna läggs för en federativ statsbildning, där de
enskilda länderna faktiskt förvandlas till delstater. Det står inte i informa-
tionsbroschyren.

När grundlagsutredningen lade fram sitt betänkande för inte så länge se-
dan och pekade på att EG:s lagar och beslut har företräde framför nationella
lagar, även våra grundlagar, och ville införa den s.k. lägga-sig-platt-paragra-
fen som sade att EG-rätt står över svensk rätt, t.o.m. grundlag, blev det
mycket tydligt, och det blev en debatt i massmedierna. Det här var väl infor-
mation som kunde ha stått i broschyren? Informationen om att det är på
detta sätt har ju varit tillgänglig ganska länge. Det är ett exempel.

Ett annat exempel är att det finns direkta sakfel i broschyren. Jag tog upp
en del av dem i interpellationen. Det är synen på regionalpolitiken, som man
säger inte berörs. Ändå innebär EES-avtalet att Romfördragets regler om
statsstöd förs över. Vi får se hur det går i förhandlingarna, vilken form av
regionalpolitik som vi kan ha kvar.

När det gäller alkohol säger man på ett ställe i broschyren att EG-domsto-
len vid ett EES-avtal kan upphäva det svenska alkoholmonopolet. På ett an-
nat ställe säger man att frågan inte berörs alls.

Det finns en del sådana här sakfel som t.o.m. jurister har noterat. Jag tän-
ker på dem som finns i Umeå, Centrum för EG-rätt. De säger så här: Det
finns fog för kritik mot att viss information inte finns med. Jag menar att det
är ett uttryck just för den icke-problematiserande bilden, t.ex. att ledamö-
terna vid kommissionen inte får yppa något till sina hemländers regeringar
och att röstantalet i ministerrådet skiftar beroende på landets storlek. Man
talar heller inte om att modellen för kollektivavtal är osäker för framtiden.
Det finns inga garantier för att regionalpoltiken får finnas kvar på det sätt
som Sverige vill ha den. Offentlighetsprincipen är hotad.

Det finns en mängd sådana här påpekanden om brister i broschyren. Jag
tycker att man skall ta det till sig och beklaga det.

Men det finns en linje i de här bristerna, nämligen att man undanhåller
sådan information som är kritisk eller som kan ge människor aningar om att
det inte bara är frid och fröjd med detta. Det är när det blir en genomgående
tendens som informationen från regeringen trillar över till den ena sidans
förmån.

Anf. 12 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! För det första är det inte min sak att på varje enskild punkt
kommentera allt det material som kommer från Sekretariatet för Europain-
formation. Det är självständigt och utformar självständigt sitt material.

Får jag bara ta ett exempel. Gudrun Schyman säger att medlemmarna i
unionen kommer att bli delstater. Det kan vara så om 50-100 år. Jag tror det
inte. Men det vore en värdering. Tror Gudrun Schyman, tror någon i denna
kammare, att Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Danmark skulle
acceptera det och i dag säga: Ja, vår tanke är att skapa en union där vi blir

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

delstater. Jag tror det inte. Det får vi veta om 50 år. Men det är verkligen
värderingar som speglas i ett uttalande av den arten.

För det andra var jag för någon månad sedan på värnpliktskongressen i
Eskilstuna. Där var det någon som sade att Birger Schlaug säger - han tillhör
också Nej till EG-rörelsen, som Gudrun Schyman - att broschyren gynnar
ja-sidan. Jag svarade då att broschyren fyller mycket högt ställda anspråk på
objektivitet. Den har utarbetats i flera versioner. Den har granskats på
många olika håll. Den har gått ut i Sifoundersökning eller motsvarande, där
man bad ett antal slumpvist utvalda människor att ge sina synpunkter för att
man skulle kunna fila av den om den slog över i det ena eller andra avseen-
det. Den har testats i läsbarhetshänseende för att ligga på rätt nivå. Den har
granskats av experter. Den fyller mycket högt ställda anspråk på objektivitet
och allsidighet.

När allt detta är sagt, och det sade jag i mitt interpellationssvar, tror jag
att det är riktigt att den här broschyren gynnar ja-sidan. Den innehåller näm-
ligen fakta.

Sedan säger Gudrun Schyman att jag inte skulle ta till mig synpunkter på
sakfrågorna. Jag söker lyssna till alla uppslag som gäller information och så
långt det är möjligt, om jag tycker att de är berättigade, föra dem vidare.

Sekretariatet för Europainformation har - jag upprepar det - ambitionen
att på många olika sätt, på många olika vägar och genom olika medier gå ut
med allt slags information för att nå bredd och allsidighet. Sedan är det en
annan sak att jag aldrig, tror jag, lyckas göra Gudrun Schyman nöjd, därför
att vi har olika syn på saken.

Jag såg en bild av Ströyer i Dagens Nyheter för någon tid sedan. Det var
en person som stod med en informationsbroschyr om nej till EG. Det stod:
Nej, nej, nej till EG. Och i pratbubblan stod det: Så här ska en saklig och
objektiv informationsbroschyr se ut.

Med sådan information skulle jag kanske göra Gudrun Schyman nöjd.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1992/93:96 om konsekvensutredningar om
alternativ till EG-medlemskap m.m.

Anf. 13 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Hans Göran Franck har i en interpellation ställt följande frå-
gor till mig angående bl.a. konsekvensutredningarna av olika former för del-
tagande i den västeuropeiska integrationen:

1. Kommer både ja- och nej-sidan att kunna påverka direktiven till konse-
kvensanalyserna och sammansättningen av den aviserade parlamentariska
referensgruppen?

2. Har Sverige god beredskap för icke-medlemskap i Europaunionen, el-
ler behövs ytterligare utredning därom?

3. Strävar Sverige efter några uttryckliga undantag från Maastrichtavtalet
efter dansk förebild?

4. På vilket sätt kan likvärdiga möjligheter i övrigt skapas för ja- och nej-
sidan i folkomröstningen?

Jag vill understryka följande:

- Det förberedelse- och analysarbete som sedan länge pågått inom rege-
ringskansliet och på myndigheterna är mycket omfattande och amibitiöst.
Sverige går in i förhandlingarna väl förberett.

- Vi för dessutom en öppen och kontinuerlig dialog med såväl riksdagens
alla partier som skilda intresseorganisationer.

Förutom de förberedelser som redan genomförts de senaste åren, har re-
geringen beslutat tillsätta fem konsekvensutredningar. Dessa avser att belysa
konsekvenserna av olika former för deltagande i den västeuropeiska inte-
grationen - således även konsekvenserna av att stå utanför. Utredningarna
omfattar:

- Samhällsekonomin

- Miljön

- Utrikes- och säkerhetspolitiken

- Den sociala välfärden och jämställdheten mellan kvinnor och män

- Överlåtelse av beslutsbefogenheter och tillämpning av den s.k. närhets-
principen.

Beträffande Hans Göran Francks första fråga beslutade regeringen om di-
rektiven till utredningarna efter sedvanlig beredning inom regeringskansliet.
Några företrädare för ja- eller nej-sidan deltog inte i utformningen av direk-
tiven. I de olika utredningarna ingår experter från olika områden.

Den parlamentariska referensgruppen har representanter för riksdagens
alla partier.

Hans Göran Francks andra fråga berör Sveriges beredskap för icke-med-
lemskap i Europeiska unionen. Regeringens och riksdagens ambition är att
Sverige fullt ut skall kunna delta i samarbetet inom en europeisk union. Vår
beredskap skall i första hand vara god för ett inträde i denna. Genom EES-
förhandlingama och integrationsarbetet inom regeringskansliet är vi redan
väl förberedda för EES-avtalet, vilket är alternativet till ett medlemskap.

Hans Göran Franck frågar mig vidare om Sverige strävar efter några un-
dantag från Maastrichtfördraget efter dansk förebild. Svaret på den frågan
är nej, vilket jag tidigare angivit i denna kammare. Vi söker svenska lös-
ningar på svenska problem.

Vaije land förhandlar utifrån sina egna förutsättningar. De svenska kraven
har jag tidigare redogjort för. De kom också till uttryck i mitt inledningsanfö-
rande den 1 februari i Bryssel. Det är efter dessa riktlinjer som vårt förhand-
lingsarbete fortskrider.

Hans Göran Francks sista fråga gäller likvärdiga möjligheter för nej- resp,
ja-sidan att informera inför folkomröstningen. Riksdagen har beslutat att
medel från den s.k. Fälldindelegationen skall utgå till allsidig information
under detta budgetår. Först nästa budgetår kommer, som jag sade tidigare i
mitt svar, kampanjorganisationerna att kunna få medel. Jag anser att lika
stora bidrag för de båda sidorna då är den naturliga utgångspunkten.

Anf. 14 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Dinkelspiel för svaret. På min första
fråga svarar statsrådet att inga företrädare för ja- eller nej-sidan deltog i ut-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

formningen av direktiven. Det är väl en sanning med en viss modifikation.
Ja-anhängare var naturligtvis med och utformade direktiven, bl.a. statsrådet
Dinkelspiel själv och hans medarbetare, som jag utgår från är förespråkare
för ja-sidan. Poängen är att nej-sidan inte var med.

Beträffande urvalet av utredare svarar statsrådet att experter ingår. Men
urvalet har inte skett på ett sådant sätt att man kan säga att båda sidor är
företrädda eller är anlitade som experter. De allra flesta av dessa experter -
kanske alla, jag vet inte säkert - har i olika sammanhang förklarat sig vara
ja-anhängare. Felet är inte att ja-anhängare finns med som experter, men
det hade varit bättre för trovärdigheten och balansen om även experter med
en negativ och kritisk inställning i högre grad hade varit med.

Enligt kommittédirektiven till analysgruppen skall konsekvenserna av
medlemskap såväl som av icke-medlemskap belysas. Däremot kan i vatje
fall inte ur direktiven utläsas att kommittéerna skall ha till uppgift att ut-
forma något slags handlingsplan för vare sig det ena eller det andra alternati-
vet. Det tycker jag är en brist. Jag tycker att statsrådet borde förtydliga sig
på den punkten, om det trots allt skulle vara möjligt för experterna att gå in
på de frågor om handlingsplan som jag har berört.

Statsrådet säger att Sverige fullt ut skall delta i en europeisk union. Den
unionen finns inte ännu. Om det skall vara så reservationslöst, hur skall då
de svenska kraven kunna beaktas och förhandlas om? Jag undrar: Vad är det
egentligen i de danska undantagen som statsrådet anser skulle vara ofören-
ligt med en svensk modell?

Det rör sig för det första om försvars- och säkerhetspolitiken, att man inte
skall delta i militära enheter eller gemensamma militära aktioner. För det
andra gäller det att man inte skall vara med i samarbetet om en myntunion,
en gemensam centralbank och en gemensam valuta. För det tredje gäller det
undantag för unionsmedborgarskapet. Slutligen gäller det för det fjärde det
rättspolitiska samarbetet, bl.a. polissamarbetet.

Flertalet av dessa krav återfinns i socialdemokratiska motioner. Därför
finns det anledning för statsrådet Dinkelspiel att också på den här punkten
förtydliga sig.

Jag har i tidigare inlägg berört frågan om informationsarbetet. Jag vill på
den punkten bara konkludera följande: I tidigare folkomröstningar i Sve-
rige, som inte varit särskilt talrika, exempelvis i folkomröstningen om höger-
trafiken, har betydande resurser ställts till de olika sidornas förfogande.

Därför måste anslaget ligga på en motsvarande nivå, även med beaktande
av den förändring som skett i penningvärdet.

Anf. 15 CARL B HAMILTON (fp):

Herr talman! Hans Göran Franck har i sin interpellation en viktig syn-
punkt som jag något vill utveckla.

Det är mycket viktigt att man i konsekvensutredningarna är noga med att
ställa alternativen mot varandra på ett korrekt sätt. Det felaktiga sättet är
det vanligaste, nämligen att man jämför Sveriges situation i dag, när vi år
1993 står utanför, med den framtida tidpunkt när vi är medlemmar år 2000
eller år 2010.

Den korrekta jämförelsen är naturligtvis en annan. Det skall jag egentli-

gen inte säga, eftersom den inte är den naturliga för de flesta människor.
Man måste på något sätt fundera igenom detta. Jämförelsen bör i stället gö-
ras mellan Sverige såsom medlem, låt oss säga år 2010, och som utanför-
stående år 2010. Det är Sveriges situation vid två framtida tidpunkter som
skall jämföras med varandra. Då för man in momentet att framtiden i båda
fallen innebär förändringar, vare sig vi är med eller inte är med. Frågan är
hur vi i Sverige klarar dessa förändringar på bästa möjliga sätt. Enligt min
mening är det mer otrygga alternativet att vi står utanför.

Detta var den ena synpunkten. Den andra är att det är viktigt att man i
dessa konsekvensutredningar inte blir alltför statisk och tittar alltför mycket
på exakt hur det är skrivet i olika avseenden. Det kanske man skall göra.
Men man får då också föra in andra moment, först och främst vad målet är
för integrationsarbetet, nämligen Europatanken.

Vi vet en sak om framtiden, och det är att den inte blir precis som vi tror
att den blir. Det är därför mycket viktigt att introducera ett resonemang om
den federativa tanken, vilket togs upp här, och vilka spänningar som finns
mellan dem som vill gå långt och dem som inte vill gå så långt.

För närvarande är federalisterna på reträtt. Det kan jag inte minst se inom
den liberala rörelsen genom de ibland något rasande angrepp på Maastricht-
avtalet som t.ex. kom från liberaler i Nederländerna och Belgien som vill gå
mycket längre. Det förs en säkerhetspolitisk debatt mellan atlantister, dvs.
de som vill ha med NATO, och dem som vill att Europa skall klara sig själv.
Man kan också märka detta i hur man ser på integrationen av Östeuropa.

Dessa tankar kommer och går och har varierande styrka. Det är mycket
viktigt att de förs in i resonemanget så att man inte blir alltför statisk. I detta
sammanhang måste man också resonera om hur Sverige klarar sig om vi är
utanför resp, om vi är med.

Vad händer om vi står utanför, och de andra länderna blir mer eller mindre
federativa? Vad händer om det säkerhetspolitiska samarbetet kommer att
inkludera Öst- och Centraleuropa och vi står utanför, jämfört om vi är med?
Och framför allt, eftersom jag är ekonom: Vilka blir de ekonomiska konse-
kvenserna av att vi skulle stå utanför en grupp av länder vilkas ekonomiska
utveckling är stark och stabil? Vilka möjligheter har vi då att försvara våra
välfärdssystem, våra skattebaser och den personliga inkomstutvecklingen?

Jag har alltså två synpunkter. Den ena är att jämförelserna måste göras på
ett korrekt sätt. Den andra är att man måste introducera dessa resonemang
för att fånga upp det dynamiska element som finns i Europatanken.

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag vill instämma i de kritiska synpunkter som Hans Göran
Franck framförde vad gäller sammansättningen av de utredningar som skall
titta på konsekvenserna. Såvitt jag kan se finns det inte med några personer
i dessa konsevensutredningar som har en kritisk inställning till EG eller som
har uttalat sig för ett nej till medlemskap.

Det finns experter inom samhällsekonomi, utrikes- och säkerhetspolitik,
välfärdsfrågor och demokratifrågor som har hög kompetens, men som av
olika skäl har kommit fram till att de inte är för ett medlemskap, eller att
de åtminstone är mycket kritiska. Det har av väldigt många uppfattats att

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

regeringen helt enkelt har gjort ett urval i stället för att vända sig till de poli-
tiska partierna och få synpunkter och eventuellt få med representanter.

Nu definieras de personer som man har valt ut som experter, trots att
många har en mycket klar och tydlig politisk tillhörighet. Detta har uppfat-
tats som ett slags partsagerande. Det har varit uppe till debatt i offentlighe-
ten. Jag skulle av Ulf Dinkelspiel vilja veta om man har bemödat sig om att
få med kompetens som är kritiskt inställd för att få en bättre och mer balan-
serad konsekvensanalys gjord. Eller har man medvetet valt ut personer som
man vet är för detta projekt? Varför gör man i så fall på detta sätt?

Enligt min uppfattning undergräver detta förtroendet för att regeringen är
neutral i detta fall. Det kan man i och för sig inte vara. Men när regeringen
tillsätter dessa konsekvensutredningar kunde den åtminstone anstränga sig
att få en mer allsidig belysning. Det är nödvändigt och viktigt för att dessa
utredningar, precis som Hans Göran Franck sade, skall ha möjlighet att gå
längre och kunna diskutera alternativen.

Det finns kompetenta och seriösa ekonomer som på ett fruktbart sätt dis-
kuterar alternativen till ett medlemskap, och även alternativen till ett EES-
avtal. Ulf Dinkelspiel säger att det är för ett inträde som man har beredskap,
och blir det inte detta är EES-avtalet alternativet.

Det finns ju en tredje möjlighet, nämligen att EES-avtalet aldrig kommer
till stånd. Vi ser redan nu hur det på olika sätt har skjutits i sank eller för-
dröjts, t.ex. genom folkomröstningen i Schweiz och nu senast genom Spa-
niens agerande. Det är inte en omöjlighet att detta av olika skäl kommer att
stranda eller att man kommer att uppfatta det som att det inte är lönt att
driva det vidare.

Man måste ha alla dessa alternativ klart för sig. Detta är den andra stora
bristen i regeringens agerande. Man saknar beredskap för ett nej i folkom-
röstningen, vilket gör att man inte framställer alternativen på ett rimligt sätt.
Det gör att själva folkomröstningen i sig för många människor verkar mycket
märklig. Varför skall vi gå ut och folkomrösta om det bara finns ett enda
alternativ, en enda väg? Det är väldigt många som ställer sig den frågan.

Enligt regeringen finns det tydligen bara en enda väg. Allt annat är dömt
att misslyckas och kommer att förpassa Sverige i någon form av avgrund och
ekonomisk misär där människorna skall framhärda sitt fortsatta liv i jordku-
lor. Så ser de mest fasansfulla beskrivningarna ut. Om det vore på det sättet
skulle man förstå att en ansvarsfull regering sade: Här finns inga alternativ.
Men nu är det inte så.

Om man menar allvar med att gå ut i en folkomröstning, och om man me-
nar allvar med att som regering ta ansvar också för ett nej, måste man rimli-
gen presentera alternativ till sitt ja. Man måste ge en bild av hur det kommer
att se ut med handeln, välfärden, ekonomin, det internationella umgänget
om det blir ett nej. Vilken form av ekonomisk politik skall vi utarbeta om vi
inte skall ha denna knytning till ecun och ingå som ett led i den ekonomiska
och monetära unionen? Hur kommer det då att se ut?

Jag tycker att det är regeringens ansvar att spegla dessa olika alternativa
utgångar i folkomröstningen. Annars kommer regeringen att stå där vid ett
nej. Den får i så fall avgå, såvitt jag förstår. Vem skall då ta över? Det är en

intressant fråga. Det finns ju några politiska partier som har alternativa syn-
sätt och som är beredda att administrera en sådan situation.

Det är ett faktum att regeringen enligt vår regeringsform har att ta ansvar
också för ett resultat i en folkomröstning. Om den inte kan göra detta måste
den kanske välja sig ett nytt folk. Det tror jag kan bli mycket problematiskt.

Anf. 17 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Jag vill först göra några kommentarer till det Hans Göran
Franck sade framför allt med avseende på den danska folkomröstningen
men också sammansättningen av konsekvensutredningarna.

När det gäller den lösning som framförhandlades i Edinburgh, och som
avser Danmark, framgår det mycket klart av de beslut som då fattades att
de är avsedda, och det är helt naturligt, att tillgodose de danska intressena.
Således gäller de endast Danmark och inte några andra medlemsstater, vare
sig nuvarande eller kandidatländer.

Det är också en naturlig utgångspunkt. Danmark söker sina särlösningar,
och Sverige söker sina. Det är också ett svar på det Hans Göran Franck sade
om anslutningen till Maastrichtfördraget. Han undrade om det innebär att
man lägger sig på vissa punkter och accepterar allt. Nej, det är av det skälet
som vi har formulerat ett antal svenska förhandlingskrav avseende regional-
politiken, jordbruket - framför allt Norrlandsjordbruket alkoholmonopo-
len, miljöpolitiken - ingen sänkt standard -, institutionerna och handelspoli-
tiken, för att bara nämna några exempel.

Där efterstävar vi svenska lösningar. Dessa lösningar kommer endast att
vara tillämpliga för Sverige. Det ligger också i anslutningsfördragets natur.
Vi kommer alltså att söka särlösningar och övergångsarrangemang i olika
delar.

En del av det som sägs när det gäller Danmark blir naturligtvis också till-
lämpligt för svensk del. Det gäller flera av de punkter där man närmast för-
klarar vad Maastrichtfördraget innebär. Det är klargöranden som naturligvis
också är tillämpliga på andra länder.

Låt mig sedan gå över till konsekvensutredningarna och sammansättning-
arna och mandaten för dem. Uppdragen till utredningarna är att spegla alter-
nativen. De är mycket öppna och medger helt avsiktligt utredarna en mycket
stor frihet. Det finns dessutom en parlamentarisk referensgrupp med före-
trädare för alla partier i riksdagen knuten till utredningarna. Det innebär att
parlamentarikerna på det sättet genom nära kontakter med de olika utred-
ningarna kan ge synpunkter på hur arbetet skall läggas upp, vilka nya infalls-
vinklar man skall ha och liknande.

I det sammanhanget kommer naturligtvis frågan om hur långt man bör gå
i skisseringen av olika alternativ upp. Hans Göran Franck tog upp frågan om
handlingsplan. Om man ser till alternativen, t.ex. ett frihandelsavtal eller ett
EES-avtal, är det väl naturligt att man i det sammanhanget talar om att det
är viktigt att utnyttja det avtalet, att kanske utveckla det och komma på ex-
empel var det möjligen skulle kunna utvecklas. Det tycker jag är naturligt.
Gränserna för detta sätts av utredarna själva och av den parlamentariska re-
ferensgruppen.

När det gäller representationen i de olika konsekvensutredningarna är

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

detta urval betingat av en enda önskan, nämligen att få en allsidig redovis-
ning av konsekvenserna av olika alternativ. Jag har inte gjort någon gransk-
ning - det vore mig fjärran - av var dessa personer står åsiktsmässigt. Ge-
mensamt för dem är att de har sakkunskap på de områden som är aktuella i
sammanhanget. Jag tvivlar inte på att de kommer att bemöda sig om att kri-
tiskt granska argumenten både för och emot ett medlemskap.

Det för mig till den tredje punkten. Det är frågan om belysningen av alter-
nativen. Visst finns det alternativ. Det finns massor av alternativ. Det är en-
ligt min mening sämre alternativ. Men det är just för att belysa detta som
utredningarna tillkom. Vi har ingen garanti för att EES-avtalet träder i kraft.
Allt talar för att det kommer att träda i kraft under andra halvåret 1993, men
jag kan inte ställa ut några garantier för detta. Då finns frihandelsavtalet i
botten. Det är en ”fall-back”. Det är ett alternativ.

Det nordiska samarbetet är ett alternativ, men inte ett fullgott alternativ
enligt min mening. De olika alternativen skall granskas av konsekvensutred-
ningarna. Vi har inte satt några gränser för deras uppfinningsrikedom i det
här avseendet. Det är analyser som de gör på eget ansvar.

Anf. 18 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! I den här debatten kristalliserar det ut sig att det i grund och
botten kan finnas tre alternativ. Jag skulle vilja fråga Ulf Dinkelspiel om det
tredje alternativet som vi inte har berört förrän nu. Det är frågan om frihan-
delsavtal. Vilka förutsättningar anser statsrådet att det finns för att ytterli-
gare förbättra och förstärka det här frihandelsavtalet i händelse av att de
andra två alternativen inte skulle vara tillgängliga? Jag tror att det är många
som är intresserade av att få ett besked från regeringen om den saken.

När det gäller den andra frågan om detta med den danska särordningen,
är de fyra punkter som jag har redogjort för tidigare inte något som egentli-
gen är specifikt danskt. De hör snarare till det som kan ha intresse för olika
länder, som statsrådet just sade. Jag menar att dessa punkter, även om de
naturligtvis kan ha en något annan utformning, hör till de väsentliga frågor
som det finns all anledning för Sverige att agera och verka för. Jag upprepar
än en gång att detta återfinns på flera punkter i den socialdemokratiska mo-
tionen.

Det gäller just den första punkten om försvars- och säkerhetspolitiken.
Där vill vi försäkra oss om att det skall gälla alliansfrihet i fred och neutralitet
i krig och att den politiken skall gälla tills vidare.

Jag uppfattar statsrådets svar på frågan om kommittédirektiven som posi-
tivt. Det betyder att man kan fördjupa analysen mer än vad som framgår av
direktivens formulering. Det tycker jag är bra.

Många av de experter som är anlitade är utmärkta personer. Jag tror också
att de har en stor kapacitet. Men det är väldigt viktigt att konsekvensanaly-
serna uppfattas som trovärdiga. För trovärdighetens skull hade det varit bra
om sammansättningen hade varit mer allsidig. Det borde finnas möjligheter
att komplettera detta.

Anf. 19 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall fortsätta på den meningen. Jag skulle vilja säga att
det bör finnas möjligheter att komplettera sammansättningen i de här refe-
rensgrupperna.

Låt mig ställa en direkt fråga. Ulf Dinkelspiel säger att han inte har grans-
kat sammansättningen. Om han nu skulle göra det och kommer fram till det
faktum att samtliga personer som ingår i dessa grupper mer eller mindre har
uttalat sig för ett medlemskap, kan Ulf Dinkelspiel då ta initiativ till att kom-
plettera grupperna med sakkunskap och experter som även har uttalat sig
kritiskt till ett medlemskap och kanske t.o.m. är negativa till ett medlem-
skap? Det finns ekonomer, experter på miljösidan osv. Det skulle kunna
vara en gest som visar att den här regeringen är inställd på att få fram en
allsidigt belyst och så neutral konsekvensanalys som möjligt där alla parter
har fått komma till tals. Det skulle vara oerhört värdefullt för att öka förtro-
endet för regeringen i den här frågan.

Jag är medveten om att det finns en parlamentarisk referensgrupp, men
med erfarenhet från hur konsekvensanalyser och referensgrupper fungerade
under kärnkraftsdiskussionen förskräcker spåren.

Det är inte samma sak att sitta med i en arbetsgrupp i en konsekvensutred-
ning som att sitta i en sådan här referensgrupp. Det är en otrolig skillnad på
möjligheter att påverka, få insyn, väcka frågor, ta initiativ osv. Jag tycker att
ett positivt svar i denna riktning vore mycket bra.

Det glädjer mig också mycket att Ulf Dinkelspiel talar om att det faktiskt
finns alternativ. Jag tror att väldigt många människor i dag upplever den
mycket massiva propagandan och sättet att framställa frågan på som att det
inte finns några alternativ. Det är så att säga detta eller avgrunden som gäl-
ler. Det är mycket bra att vi från riksdagen får ut information om att det
naturligtvis finns alternativ till medlemskap. Det finns ett EES-avtal, men
det finns också alternativ till EES-avtalet. Dessa alternativ måste belysas or-
dentligt.

Jag skulle också vilja höra Ulf Dinkelspiel säga att regeringen i god tid
före folkomröstningen kommer att ta ansvar för att det noga redogjorts för
alla tre alternativ på ett så allsidigt sätt som möjligt.

Anf. 20 CARL B HAMILTON (fp):

Herr talman! Gudrun Schyman var hygglig nog att erbjuda sig att admini-
strera Sverige om det skulle bli ett nej till EG-medlemskap. Det för mig över
till frågan om den rationelle väljaren.

Vi diskuterar i den här kammaren just nu som om den rationelle väljaren
sätter sig in i alla dokument och läser dem för att sedan ta ställning. Den
rationelle väljaren vänder sig också till sina traditionella ledare, ser vilket
ställningstagande de gör och blandar detta med de direkta informationer
som kommit via informationsbroschyrer, TV och radio osv. Det är den ratio-
nelle väljarens ställningstagande.

Det är bara att konstatera att ja-sidan i stort sett stöds av traditionella le-
dare inom politik, fackföreningsrörelse, jordbrukets föreningsrörelse eller
av opinionsbildare som Marit Paulsen och Maria-Pia Boéthius, vilka svenska
folket brukar vända sig till.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Jag kan för mitt liv inte tro att svenska folket skulle lägga sitt eget och
landets öden i händerna på nej-företrädare som Gudrun Schyman och Per
Gahrton. Det hindrar naturligtvis inte att jag tycker att allt det Ulf Dinkel-
spiel här har argumenterat för skall göras och göras i ännu större utsträck-
ning av oss som är på ja-sidan resp, nej-sidan. Men jag tror att utgångspunk-
ten är litet felaktig om man tror att det är vettigt för vanliga väljare att av-
sätta ett halvår eller ännu mer för att sätta sig in i frågan.

Jag tror också att Gudrun Schyman överskattar nej-sidan när hon säger
att hon möter en massiv opinion mot EG-medlemskap när hon är ute. Min
övertygelse är att nej-sidan har varit framgångsrik i opinionsbildningen där-
för att den har ägnat sig åt det som på amerikanska brukar kallas för ”nega-
tive campaigning”, vilket innebär att man kör en kanonad av negativ infor-
mation utan att lyfta fram det egna alternativet eller vad det är man är för.
Min bedömning är att man, om man använder sig av presidentvalskampanjs-
retorik, kan säga att nej-sidan har toppat för tidigt. En sådan ”negative cam-
paigning” håller kanske i sex eller nio månader, men den håller inte i två år.
Det är ju ungefär den tid vi har fram till folkomröstningen.

Anf. 21 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Jag har inte sagt att jag inte har granskat vem som ingår i de
olika konsekvensutredningarna, Gudrun Schyman. Det jag sade var att jag
inte har frågat dem var de står i EG-frågan - om de är för eller emot ett
medlemskap. Det väsentliga i sammanhanget är att det är personer som är
väl lämpade för den uppgift de har blivit tilldelade.

Hans Göran Franck sade att många av dessa personer är utmärkta. Jag
känner inte alla, och jag har inte utsett alla. Det är i första hand departe-
mentscheferna som har valt ut dem. Men jag vågar säga med säkerhet att
urvalet har skett med utgångspunkt i att alla dessa personer är utmärkta per-
soner. De kommer inte bara att visa sig väl lämpade för uppgiften, utan de
kommer också att bemöda sig om att kritiskt granska båda sidor, dvs. både
frågan om ett svenskt medlemskap i EG och de alternativ som finns till det.
Därför ser jag inget behov av att komplettera sammansättningen i de olika
grupperna.

Hans Göran Franck ställde frågan om det går att utveckla frihandelsavta-
let. Jag tror att det är möjligt. Det är ju det vi har gjort genom EES-avtalet.
I grunden för det avtalet ligger ju frihandelsavtalet, som vi fann vara otill-
räckligt. Därför byggde vi ut samarbetet på ett antal områden så att det blev
ett EES-avtal.

Det finns bestämda gränser för hur långt man kan gå i ett EES-avtal innan
man närmar sig en punkt då det om inte annat så av tekniska skäl inte är
möjligt att gå längre.

Om EES-avtalet skulle falla vill jag inte utesluta att man kan bygga vidare
på frihandelsavtalet. Men det beror på ett politiskt motstånd inom EG om
EES-avtalet faller. Det betyder att den övre gränsen har satts av EES-avta-
let, och att möjligheterna att utveckla ett frihandelsavtal blir betydligt mer
begränsade. Jag tror dessutom att man förlorar mycket i tempo.

Jag vill hålla med Hans Göran Franck om det han säger beträffande de
danska lösningarna. En hel del av det som sägs i den del av Edinburghbeslu-

ten som avser Danmark är också tillämpligt på Sverige och andra medlems-
länder. Jag kan ge ett av de exempel som Hans Göran Franck gav, nämligen
det om unionsmedborgarskapet. Det förklaras i besluten vad det innebär för
Danmark, och det är självfallet tillämpligt också för de andra länderna. Det
gäller också på en del andra punkter.

När det gäller försvaret är en del tillämpligt. Jag skulle ändå vilja peka på
att Danmarks och Sveriges utgångspunkter här är klart olika, och jag tror att
det är viktigt att man icke blandar ihop dem. Sverige är militärt alliansfritt.
Som jag sade i vårt anförande den 1 februari består den militära alliansfrihe-
ten alltjämt. Danmark är ju medlem av en försvarsallians. Det vore mycket
olyckligt om man blandade samman detta. För Sveriges del gäller det att
skaffa sig försäkringar som är förenliga med våra intentioner och inte med
de danska.

Jag bekräftar gärna att det finns alternativ till EG-medlemskap, och jag
brukar också i andra sammanhang utveckla det. Visst finns det alternativ.
Jag är den förste att mena att det är viktigt att alternativen belyses ordentligt
och, som Carl B Hamilton sade, i ett dynamiskt perspektiv. Det är inte fråga
om att jämföra ett Sverige av i dag med ett Sverige som är medlem eller ett
Sverige som är utanförstående om 15 år. De riktiga alternativen är Sverige
som medlem om 15 år och ett utanförstående Sverige om 15 år.

Ju mer dessa alternativ belyses, desto bättre. Det är så uppenbart att alla
alternativen är förenade med både för- och nackdelar. Jag tror inte heller att
det gagnar saken att utmåla den ena eller andra lösningen som antingen ett
paradis eller ett helvete. Det finns starka överslag i debatten när det gäller
att utmåla verkligheten, både från ja-sidan i bland - det medger jag gärna -
men i ännu högre grad från nej-sidan. Jag tror inte att det gagnar saken.

Nej, belys för- och nackdelarna noggrant och ansvarsfullt! Jag välkomnar
en breddad och fördjupad debatt. Det gör jag i den fasta övertygelsen att det
kommer att visa sig att fördelarna med ett medlemskap mycket klart övervä-
ger nackdelarna i den slutliga avvägningen.

När det gäller att administrera alternativen kan jag försäkra att den här
regeringen kommer att göra allt den kan för att se till att det görs på bästa
sätt om alternativet är ett EES-avtal. Jag är inte säker på att det skulle gälla
exempelvis Gudrun Schyman.

Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det finns här i landet en stark oro för att förhandlingarna
inte kommer att ge det resultat som man kan förvänta sig. Den opinion som
är kritisk mot EG och framför allt mot Europaunionen är ju, som statsrådet
vet, mycket stark. Maastrichtavtalet har lett till att inte minst kritiken inom
socialdemokratin har vuxit. Jag vill gärna referera till ett anförande av det
kritiska slaget som hållits av Hans Gustafsson här i kammaren och som stöds
av många socialdemokrater.

Det är verkligen angeläget att den kritik som finns kommer fram. Jag me-
nar att det behövs ett omtänkande från dem som står i ledningen för dagens
EG och som står bakom Maastrichtavtalet. En viss revidering från deras sida
skulle vara viktig för möjligheterna att få en mycket bredare uppslutning

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

kring den europeiska integrationen, som jag och många andra som är kri-
tiska ändå verkligen vill ha.

Till slut vill jag säga att målsättningen för en Europapolitik måste inne-
fatta en global öppenhet mot omvärlden och en verklig kollektiv säkerhet,
ett bevarande av vår alliansfria politik samt ett avstående från försvarssam-
arbete via EEU och WEU. Det gäller också att tillgodose svenska intressen
på många andra områden. Det krävs en generös biståndspolitik, en fördju-
pad demokrati på alla områden där det nu verkligen brister inom EG, starka
miljöhänsyn, reell regional balans, aktiv arbetsmarknadspolitik och full sys-
selsättning, en klar social dimension, jämställdhet mellan män och kvinnor,
en generös och solidarisk invandrar- och flyktingpolitik och en humanistisk
kulturpolitik. Så vill jag sammanfatta det som jag vill kämpa för i Europa-
samarbetet.

Anf. 23 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Jag vill gärna ta fasta på det som förenar oss, och det gäller
för mycket i det som Hans Göran Franck nu framhöll om de mål som skall
uppställas för EG-samarbetet.

Jag är den förste att hålla med om att det visst finns demokratiska brister
i EG-samarbetet, likaväl som det finns demokratiska brister i vårt land. Den
växande klyftan mellan väljare och valda är en utmaning som vi i varje läge
måste anta och ger oss anledning att fundera över vad som kan göras bättre
på detta område, exempelvis i form av ökad öppenhet. Sverige kommer som
medlem i EG att driva kravet på ökad öppenhet.

När detta är sagt vill jag också framhålla att styrkan i EG-samarbetet och
i EG:s utveckling under snart 40 år - ett samarbete som har breddats till att
omfatta fler länder och fler områden och som även har fördjupats - har varit
att besluten successivt har fattats i demokratisk ordning. Byggsten har lagts
till byggsten, och man har också korrigerat kursen när man har gjort fel. Det
ligger i demokratins väsen.

EG-samarbetet har ibland utvecklats efter principen två steg framåt och
ett steg tillbaka, men jag menar att det också däri ligger en viss styrka. Man
har därigenom korrigerat kursen och undvikit att gå i de fällor som man kan-
ske själv omedvetet har gillrat. Då har man kunnat göra en viss kursomlägg-
ning.

Jag tror att detta kommer att gälla också i framtiden. Jag tror att man sä-
kerligen utifrån Maastrichtavtalet, avtalet om den europeiska unionen, inom
EG kommer fram till olika uppfattningar om den fortsatta utvecklingen.
Framtiden får utvisa hur man genom beslut i demokratisk ordning väljer att
forma EG:s framtid.

Slutligen: När vi nu så mycket har diskuterat Europafrågorna vill jag också
gärna understryka det som Hans Göran Franck sade, att det EG och det
Europa som vi vill skapa är ett starkt men också ett öppet Europa, ett
Europa som är generöst mot omvärlden. Ingenting är den här regeringen och
jag tror att jag vågar säga den här riksdagen mera främmande än tanken på
en ”fästning Europa”. Ett starkt Europa kan också vara generöst mot om-
världen, och detta skall vi verka för.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:98 och 99 om det nya statsbi-
dragssystemet

Anf. 24 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Anita Johansson har frågat mig om jag avser att ta initiativ
för att undanröja de konsekvenser som den snabba och kraftiga neddrag-
ningen av statsbidragen får för kommunerna i Stockholmsregionen.

Sten Östlund har frågat mig om jag avser att ta initiativ för att undanröja
de orimligheter som beskrivs i interpellationen och för att öka incitamenten
i bidragssystemet så att inte enda möjligheten som kvarstår för Göteborgs
kommun är skattehöjningar.

Båda interpellanterna har dessutom frågat mig om jag är beredd att för-
ändra statsbidragssystemet så att de särskilda kostnader som storstäderna/
storstadsområdena innebär har beaktas.

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Ett viktigt syfte med det nya statsbidragssystemet för kommunerna är att
skapa mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna.
Detta sker framför allt genom en mer långtgående inkomstutjämning än vad
som fanns i det gamla skatteutjämningssystemet. Dessutom skall, till skill-
nad mot de oftast prestationsrelaterade specialdestinerade statsbidrag som
avvecklades vid införandet av det nya systemet, bidragen utgå oberoende
av vilken ambitionsnivå kommunen har att bedriva sin verksamhet. Dessa
förändringar leder oundvikligen till omfördelningar. Vissa kommuner vinner
och andra förlorar jämfört med vad som gällde tidigare. Eftersom många
kommuner i Stockholms län relativt sett har hög egen skattekraft och även
hade höga specialdestinerade statsbidrag, blir dessa kommuner förlorare i
bemärkelsen att man får mindre i statsbidrag jämfört med förut. För att un-
derlätta omställningen har särskilda övergångsregler beslutats av riksdagen
för åren 1993 och 1994.

Ett annat skäl för övergångsreglerna är att det nya systemet innehåller
vissa svagheter som behöver ses över. En av dessa är utformningen av det
strukturkostnadsindex som används i systemet. Därför har en särskild utre-
dare tillkallats, Strukturkostnadsutredningen, med uppgift att utveckla prin-
ciperna och metoderna för strukturkostnadsutjämningen mellan kommu-
nerna. I uppdraget ingår att granska de strukturfaktorer som nu används och
de alternativa eller kompletterande förslag som lämnades av remissinstan-
serna. I uppdraget ingår således att granska såväl ”klimatfaktorn” som even-
tuella ”storstadsfaktorer”. Utredningsarbetet kommer att vara avslutat i juni
1993. Utredarens förslag kommer sedan att remitteras, och avsikten är att
regeringen skall lämna förslag till förändringar senast i 1994 års komplette-
ringsproposition. Förändringarna kan i så fall träda i kraft fr.o.m. år 1995.

Bidragssystemet har vidare kritiserats bl.a. för att det inte omfattar alla
kommuner och att det borde finnas starkare incitament för kommunerna att
öka det egna skatteunderlaget. Vi arbetar för närvarande med dessa frågor
inom Finansdepartementet. Avsikten är att även resultatet av detta utred-
ningsarbete skall remitteras och att regeringen i början av år 1994 skall
kunna presentera sina förslag.

I avvaktan på dessa pågående utredningar föreslår regeringen i den kom-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

pletteringsproposition som lades på riksdagens bord i går att övergångsreg-
lerna för år 1994 ändras på så sätt att i princip en ”frysning” görs av 1993 års
bidragsregler. Därigenom förbättras den ekonomiska situationen för t.ex.
nästan alla kommuner i Stockholms län. Under år 1994 förbättras dessutom
alla kommuners och landstings ekonomiska läge med ca 4 miljarder kronor
genom förslaget att inte reglera minskningen av grundavdraget förrän år
1995, under förutsättning att de inte höjer skatten.

Sten Östlunds påstående om det bisarra i att Göteborgs kommuns inkoms-
ter minskar när det egna skatteunderlaget ökar är felaktigt. Även om jag vill
undvika att gå in i sifferpolemik vad gäller enskilda kommuner måste jag
klargöra hur det förhåller sig för Göteborgs kommun. Kommunen har en
skattesats på 30:30 kr per skattekrona. Eftersom kommunen är en lands-
tingsfri kommun, dvs. man handhar själv sjukvårdsuppgifter m.m., omfattas
kommunen av såväl reglerna för det statliga utjämningsbidraget till kommu-
nerna som skatteutjämningsbidraget till landstingen. Kommunen får statligt
utjämningsbidrag för ”kommundelen” men har en för hög egen skattekraft
för att erhålla skatteutjämningsbidrag för ”landstingsdelen”. Utjämnings-
bidraget beräknas för Göteborgs del utifrån en skattesats på 17:39 (inte
18:30 som Sten Östlund anger). Kommunen gör alltså en betydande vinst om
det egna skatteunderlaget ökar på bekostnad av minskat utjämningsbidrag,
eftersom kommunen får ut drygt 30 kr för varje skattekrona som det egna
skatteunderlaget ökar i stället för de ca 17 kr som utjämningssystemet ger.
Även om kommunen vore berättigad till skatteutjämningsbidrag avseende
”landstingsdelen” så skulle man tjäna på att det egna skatteunderlaget ökar,
eftersom detta bidrag i så fall skulle beräknas utifrån en skattesats på 11:20.
För varje skattekrona som det egna skatteunderlaget ökar skulle kommunen
alltså i det tänkta fallet vinna skillnaden mellan 30:30 och 17:39 plus 11:20,
dvs. nästan 2 kr per skattekrona. Däremot gäller det negativa incitament
som Sten Östlund beskriver ett knappt tiotal andra kommuner.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt kan mina svar på de tre frågorna
sammanfattas på följande sätt.

Vad gäller Anita Johanssons fråga om statsbidragseffekterna för kommu-
nerna i Stockholmsregionen så omfattas givetvis även dessa av regeringens
förslag till ”frysning” av 1993 års bidragsregler. Jag avser inte att ta ytterli-
gare initiativ utöver de förslag till beslut som kan bli följden av de utred-
ningsarbeten jag har nämnt.

Beträffande Sten Östlunds fråga om att öka incitamenten i bidragssyste-
met -jag förmodar att han syftar på incitament för att öka det egna skatte-
underlaget - så kan jag för dagen inte säga mer än att det utredningsarbete
som har påbörjats inom departementet rör såväl denna fråga som problemet
med att alla kommuner inte omfattas av bidragssystemet.

Vad sedan gäller interpellanternas gemensamma fråga om att förändra
statsbidragssystemet så att särskilda ”storstadskostnader” beaktas vill jag av-
vakta Strukturkostnadsutredningens betänkande och resultatet av den pla-
nerade remissomgången innan jag tar ställning till om och i så fall hur detta
kan ske.

Slutligen vill jag framhålla att det nya statsbidragssystemet med alla bidrag
i en ”påse” tillgodoser ett sedan längre framfört önskemål från kommunerna

om mindre statlig styrning. ”Pås-principen” öppnar betydande möjligheter
till rationaliseringar och effektiviseringar som en följd av de avregleringar
som sker. Minskade ekonomiska resurser behöver alltså inte vara liktydigt
med en försämrad verksamhet. Tvärtom visar många erfarenheter att det
förnyelsearbete som pågår i kommuner och landsting gör det möjligt med
både lägre kostnader och en bättre service.

Anf. 25 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation.

I Stockholmsområdet bor omkring 20 % av Sveriges invånare. När det nu-
varande statsbidragssystemet för kommunerna är helt genomfört - år 1995 -
kommer Stockholms läns andel av skatteinkomsterna att vara 30 % och
Stockholms läns andel av bruttonationalprodukten 25 %. Stockholms läns
andel av statsbidragen kommer dock att minska från drygt 17 % till 3,5 %.
Det är detta, finansministern, som vi tycker är orimligt.

10 av länets 24 kommuner kommer att stå helt utanför skatteutjämnings-
systemet. Kommunernas inkomster i Stockholms län ligger kvar på i princip
oförändrad nivå mellan 1991 och 1995. Hela ökningen av skatteintäkterna
i Stockholms län överförs till övriga landet. De pengar som fördelas skall
användas till att utjämna nivåerna i servicen till invånarna i hela landet. Skat-
teutjämningssystemet är - som vi vet - ett bidrag till att utjämna levnadsstan-
darden mellan människor, och vägen går över kommunerna. Detta borde
också gälla vårt gemensamma län, finansministern!

Stockholms län, och andra storstadsområden, har alltid betraktats som en
mjölkko. Man pekar på genomsnittsinkomsterna och på den goda arbets-
marknaden. Men man måste också ta hänsyn till kostnaderna i storstadsom-
rådena. I dag är tyvärr inte arbetsmarknadsläget i Stockholmsområdet bättre
än i övriga landet. Länsarbetsnämndens prognoser fram till hösten visar på
100 000 arbetslösa människor i Stockholms län.

Herr talman! I en familj med två barn som har i genomsnitt 24200 kr i
gemensam familjeinkomst, får man, när de nödvändiga utgifterna har beta-
lats, 5 100 kr kvar i Ljusdal, 4 379 kr kvar i Växjö och 2 395 kr kvar i Stock-
holm. Då har hänsyn tagits till barnbidrag, skatt, hushållsutgifter, bostäder
och barnomsorg. Det är naturligtvis de högre bostadskostnaderna i Stock-
holm som ger detta resultat. Jag inser, efter att ha gjort ett hastigt studium
av kompletteringspropositionen, att det inte lär bli bättre. Trots den högre
skatten i såväl Ljusdal som Växjö, kompenseras situationen mer än väl av
de lägre bostadskostnaderna.

Livssituationen i Stockholms län är tuff och pressande för många männi-
skor. Bristen på sociala kontaktnät måste kompenseras. Det innebär stora
samhällsförluster när barnomsorg och vård inte fungerar. Den sociala infra-
strukturen är smörjoljan i storstadsmaskineriet. Storstadslivet har sina egna
kostnader för både individ och samhälle. Jag menar att det är hög tid att det
sker en genomgång av hur människornas livssituation ser ut och hur levnads-
standarden varierar i olika delar av landet.

I min egen hemkommun, Nacka, skulle skatten kunna sänkas med 50 öre
om föräldrarna till vart tionde förskolebarn slutade att arbeta. För varje
hundralapp som faller bort i skatteinkomster ger staten tillbaka 106 kr. Detta

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

är kvinnofientligt. För mig är det här fullkomligt orimligt. Med tanke på de
värderingar som Folkpartiet och Bengt Westerberg ofta påstår sig företräda,
tycker jag att det är konstigt att Anne Wibble som folkpartist har bidragit till
ett statsbidragssystem som har udden riktad mot oss förvärsarbetande kvin-
nor.

Jag är djupt oroad över konsekvenserna av statsbidragssystemet. Försla-
get i kompletteringspropositionen att frysa statsbidragen på 1993 års nivå är
bra. Men hur ser det ut i framtiden? Det finns en stor risk för att den grund-
läggande kvaliteten på barnomsorg, äldreomsorg och vård inte kan upprätt-
hållas.

Är finansministern beredd att medverka till en utredning om levnadsnivån
för människor i landet? Jag hoppas att finansministern kommer att rätta till
orimligheterna i systemet som gör att kvinnors arbete straffas. Kommer fi-
nansministern att medverka till att storstäderna får en bättre kompensation
för sina kostnader? Det skulle vara bra om jag fick svar på mina frågor.

Anf. 26 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret.

Finansministerns uttalande att jag far med felaktigheter är inte riktig. Jag
återkommer till den frågan.

Vi har i arbetsmarknadsutskottet denna vecka slutbehandlat regionalpoli-
tiken. Utskottet har i år, liksom tidigare, uttalat att förutsättningen för att
Sverige som helhet skall utvecklas positivt är att Stockholm och övriga stor-
stadsregioner utgör en stark motor i en stabil ekonomisk utveckling. Men nu
finns det ett kommunalt statsbidragssystem som direkt motverkar de förut-
sättningarna.

För Göteborgs del har det inte ens under 80-talet varit fråga om några ex-
cesser i tillväxten. När landets kommuner i övrigt hade en genomsnittlig till-
växt på 2 % fick göteborgarna nöja sig med 1 %. Kommunen har vid snart
sagt varje statligt beslut de senaste tio åren fått ett sämre utfall än de flesta
andra kommuner.

Som exempel under senare år finns utebliven kompensation för skatteom-
läggningen. Den beräknas till ungefär 403 miljoner kronor. Vidare är det
indragningen på 7,5 miljarder från kommunerna. För Göteborgs del blir det
då fråga om 400 miljoner kronor. Alla dessa indragningar och förändringar
i statsbidragssystemet ger tillsammans för 1993 effekter på 1,9 miljarder kro-
nor och för 1994 på 1,4 miljarder kronor. Det är alltså ganska hårda smällar.

Indragningen är 3-4 skattekronor högre för Göteborgs del jämfört med
andra medelkommuner. Göteborgs kommun är med andra ord härdad av
ganska hårda smällar, och det är på marginalen av vad göteborgarna tål. Det
nya statsbidragssystemet är kanske ännu mer svårsmält. Varje göteborgare
bidrar till den s.k. påsen med 4 900 kr men får tillbaka 2 400 kr.

Det nya statsbidragssystemet tar ingen hänsyn till storstädernas oundvik-
liga kostnader när det gäller trafik och andra förhållanden, så som sociala
kostnader. Däremot innehåller systemet något som kallas för klimatfaktorn.
Det ger för Göteborg och omgivningarna där synnerligen egendomliga ef-
fekter. Om Göteborg hade blivit tilldelad samma klimatfaktor som Lerum,
hade kommunen fått ett avdrag på ungefär 200 miljoner kronor. Nu blir det

avdrag på över 400 miljoner kronor. Det här visar på vilka orimligheter som
råder. De som känner till förhållandena i området kan inte finna någon rim-
lighet i detta. Klimatet upplevs förmodligen dessutom som angenämare i
större delen av Lerum än i Göteborg, med dess vintriga rådimmor från Göta
Älv.

Men det allra mest tokiga är väl ändå effekterna på fördelningssystemet,
som jag har pekat på i interpellationen. Om skattekraften ökas, blir margi-
naleffekten 95 %. Kommunen får i normalfallet behålla 5 %.

Det jag säger om det bisarra för Göteborgs del är riktigt. Om man delar
upp den kommunala skatteberäkningen för Göteborgs kommundel för sig är
det ett faktum, att om kommunen lyckas öka skattekraften från dagens nivå
på 106:7 kr till 108 kr, blir nettot av skatteutjämningsbidraget att kommunen
Göteborg förlorar 5 miljoner kronor. Det blir alltså mindre pengar när skat-
tekraften för kommundelen ökar. Det är den frågan jag behandlar i min in-
terpellation.

Visst får kommunen behålla den delen som ankommer på landstinget,
men där faller en del bort på grund av de indragningar som har drabbat
landstinget. Om jag hade tagit med den frågan i min interpellation, hade jag
kunnat visa på att effekterna av indragningen och de negativa incitamenten
staplas på varandra.

Det är ett faktum att det i fråga om kommundelen finns inga som helst
incitament. Det hade förmodligen varit enklare att beskriva detta om jag
hade valt en kommun som inte har landstingsdelen med i verksamheten.
Men man tar ju gärna fram sin egen hemkommun.

Det är också ett faktum att kommunpolitikernas intresse för näringspolitik
och tillväxtfrågor i kommunen är av stor betydelse. Nog skulle jag vilja ha
reda på om finansministern delar uppfattningen att det nya statsbidragssyste-
met främjar detta intresse i kommunerna.

Jag ser förslaget att frysa statsbidraget som ett erkännande av en del av
den kritik som Anita Johansson och jag har framfört. Det är uppenbart att
det inte går att fortsätta med detta statsbidragssystem.

Anf. 27 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Det är en myt att stockholmarna lever så mycket bättre än
invånarna i övriga delar av landet. Varje region har säkert sina svårigheter.
Det vill jag absolut inte sopa under mattan. Men det får inte heller sopas
bort att storstäderna har speciella problem.

I inledningen av Anita Johanssons interpellation framgår det att det redan
finns tecken på att det statsbidragssystem som infördes vid årsskiftet kom-
mer att få kraftigt negativa konsekvenser för många kommuner. För Stock-
holms stads vidkommande är det inte bara tecken - det är klara fakta. Det
går inte att komma ifrån att det finns särskilda storstadsproblem. Eftersom
det bor fler människor i en storstad som Stockholm finns det också fler för-
värsarbetande. Många av dessa har långa restider. Därav följer större krav
på staden. Några exempel är: Det blir mer och dyrare barnomsorg, dyrare
kollektivtrafik, dyrare gatuunderhåll, högre kriminalitet, större andel eko-
nomisk brottslighet, mera socialbidrag som betalas ut och mer omfattande
vård av missbrukare. Den skrämmande utvidgningen av arbetslösheten, var-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

sel och uppsägningar för också med sig mycket negativa effekter. Det gäller
inte minst det förebyggande arbetet sett ur ett folkhälsoperspektiv.

Genomsnittskostnaderna i Stockholm, Göteborg och Malmö är betydligt
högre än för landet i övrigt. Undersökningar som nyligen presenterades ger
vid handen att de totala levnadskostnaderna är minst 20 % högre. Trots
dessa fakta slår statsbidraget så att Stockholm tappade ca 2,7 miljarder kro-
nor i inkomster för 1993. Det är oerhört viktigt att ta hänsyn till storstäder-
nas situation. Det finns speciella kostnader i storstäderna som det måste tas
hänsyn till. Det skedde inte när det nya statsbidragssystemet utformades.
Det kan inte vara rimligt att storstädernas invånare skall behandlas sämre
av statsmakterna än invånarna i andra delar av länet. Jag tycker att det är
finansministerns skyldighet att se till att storstäderna får en rättvis behand-
ling i uppföljningen av Kommunalekonomiska kommitténs förslag.

Jag vill säga några ord med anledning av kompletteringspropositionen.
Regeringen anser att 35 miljarder kronor skall sparas på att växla ned den
offentliga konsumtionen, främst den kommunala, från 2 % till 0 % tillväxt.
Men den kommunala verksamheten växer inte med 2 % utan krymper i stäl-
let med växande arbetslöshet som följd. Jag skulle gärna vilja ha en förkla-
ring till detta av finansministern.

Nu föreslås också att skattestoppet skall slopas. Vi har jobbat för detta
mycket och intensivt. Samtidigt straffas kommuner som höjer skatten.

Jag vill i det här sammanhanget betona, att genomsnittligt ligger kommu-
nalskatten i Stockholms kommun 2 kr lägre än i landet för övrigt.

Då är självklart frågan: Innebär förslaget att man i Stockholm inte ens kan
höja skatten till den genomsnittliga nivån för landet i övrigt utan att det får
effekt i form av minskade statsbidrag? Är det så jag skall tolka komplette-
ringspropositionen från i går?

Anf. 28 BJÖRN ERICSON (s):

Herr talman! Finansministern säger i sitt svar att det nya systemet innehål-
ler vissa svagheter som behöver ses över. Jag tänker ändå ta som utgångs-
punkt det som anges som ett syfte i det nya systemet. Inkomstutjämning för
kommunerna skall ske också genom att bidraget utgår oberoende av vilken
ambitionsnivå kommunen har för sin verksamhet.

Det är på den punkten som det nuvarande systemet har sin största brist.
Jag skall ta ett exempel från min hemkommun Tyresö, strax söder om Stock-
holm. Där innebär systemet de facto att Tyresö på sikt inte kommer att få
några statsbidrag alls.

Det statsbidrag till Tyresö som motsvarar utjämningsbidraget minskar
med ca 80 miljoner från 1992 till 1995. 1982 uppgick statsbidraget till
80 miljoner kronor. Innevarande år 1993 är statsbidraget 51 miljoner och
1994 - om det nuvarande systemet skulle slå fullt ut - 29 miljoner för att 1995
helt upphöra. Som jämförelse kan nämnas att en utdebitering av 1 kr i Tyresö
utgör 40 miljoner.

Beträffande det incitament som tidigare talare har varit inne på är det så,
att det nya statsbidraget gör det mycket lönsamt för kommunen att lägga ned
den kommunala barnomsorgen. Om föräldrarna stannar hemma minskar
visserligen skatteunderlaget, men det påverkar inte kommunen, utan stats-

kassan. I Tyresös fall ökar t.o.m. inkomsterna! Det beror på att kommunen,
i likhet med Nacka, kompenseras mera genom ökade statsbidrag.

Det nya statsbidragssystemet innebär att man utan att vilja det skapar ett
negativt incitament, som kan minska kommunernas intresse att bedriva
barnomsorg eller andra verksamheter, eller att vidta åtgärder för att stimu-
lera förvärvsarbete och sysselsättning.

Skattekraften är långt ifrån opåverkbar från kommunens sida. Kommu-
nen har möjligheter att påverka en del av de faktorer -1.ex. förvärvsfrekven-
sen och näringslivsklimatet - som är av betydelse för skattekraftens storlek
och utveckling.

Inte minst i ett läge där ökad sysselsättning och ekonomisk tillväxt efter-
strävas förefaller det ganska obetänksamt att utforma statsbidragssystemet
på ett sådant sätt att det verkar i motsatt riktning. Därmed stimuleras kom-
munerna att agera på ett sätt som försvagar statsbudgeten och påverkar ak-
tuella intressen negativt.

Jag vill fråga finansministern om vissa signaler som har nått mig stämmer
med verkligheten. För att förhindra att kommunerna skär ner eller inte byg-
ger ut barnomsorg övervägs en tvingande lag, efter vad jag hört. Om dessa
signaler stämmer vill man alltså genom förbud försöka förebygga de negativa
incitament som staten själv har skapat. Det skulle vara intressant att veta om
en sådan lag eventuellt är på gång.

Anf. 29 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Det blev litet fel det här, tror jag. Jag tror att finansministern
tycker likadant. Jag tycker att man kan tolka svaret från finansministern på
Anita Johanssons interpellation på det sättet.

Strukturkostnadsutredningen, som finansministern hänvisar till, har ju
kallats för att rätta till, som det står i svaret, ”vissa svagheter” i det nya syste-
met. Jag tycker möjligtvis att dessa ”vissa svagheter” inte är så små, utan
ganska stora, speciellt för vår region.

Det handlar särskilt om det som i svaret kallas för storstadsfaktorer. Som
jag ser det är det oerhört viktigt att ta dessa faktorer på allvar. Visserligen
är vi storstadsbor kommunalekonomiskt sett ganska dyra i drift, men natio-
nalekonomiskt och samhällsekonomiskt i stort är vi ju en väldig tillgång och
mycket tillväxtbefrämjande. Vi har hög förvärvsfrekvens. Vi har en stor
ekonomisk aktivitet.

Då måste man organisera samhället så att den här ekonomiska aktiviteten
också kan fungera och öka.

I vårt län har vi också den högsta förvärvsfrekvensen för kvinnor i landet.
Jag tror att vi är överens om att detta är bra, nationalekonomiskt sett, men
då får man inte göra ett system som motverkar detta, vilket det nuvarande
statsbidragssystemet gör genom att en väl utbyggd barnomsorg blir något ne-
gativt, som kommunerna tjänar på att dra ner.

Vi har också den högsta andelen kollektivtrafikresenärer i vårt län, jäm-
fört med alla andra regioner. Det kostar, kommunalekonomiskt sett, en hel
del pengar, även om taxorna numera höjs. För miljöns skull och för möjlig-
heten för arbetskraften att komma till jobben är kollektivtrafiken oerhört
väsentlig.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Vi använder våra gator och vägar mera, och vi har stort behov av under-
håll av dem. Numera är de tidigare statskommunala vägarna inte längre
statskommunala, utan statsbidraget ingår i påsen. Vi märker att den traditio-
nella inställningen att ”stockholmarna har inga problem med sina vägar, för
de har ju inga tjälskott” slår igenom också hos oss.

Vi ligger över huvud taget dåligt till med vårt vägunderhåll. Det handlar
om både framkomlighet och trafiksäkerhet.

Det här statsbidragssystemet verkar tillväxthämmande. Det har flera ta-
lare sagt tidigare. Det blir då också näringslivsfientligt. Finansdepartemen-
tet har uppenbarligen satt i gång en översyn för att se över de tillväxthäm-
mande faktorer som ligger i systemet. Att man fryser övergångsreglerna -
som vi nu fick reda på via kompletteringspropositionen - är positivt. Det är
bra och det är nödvändigt. Jag hoppas verkligen att det också innebär att
skevheterna kommer att slipas bort.

I vårt län finns det kommuner som skulle klara egentligen vilket statsbi-
dragssystem som helst, därför att skattesatsen är så låg. Vi båda känner till
en sådan kommun ganska väl. Det skulle man kunna kompensera genom en
inte särskilt stor höjning av skatten. Men samtidigt kommer man nästan i
ett moraliskt dilemma, med tanke på de signaler som i går kom i och med
kompletteringspropositionen.

Låt oss, klart uttalat, ta kommunen Täby som exemel. Majoritetspartiet i
den kommunen har som övergripande politisk målsättning att ha Sveriges
lägsta skatt. Det målet är viktigare än hur det går med medborgarnas service
och hur det går med barnomsorgen. Sveriges lägsta skatt är det som skall
gälla.

Då råkar man i ett moraliskt dilemma. Är det riktigt att denna moderata
kommunledning skall belönas med en sådan här kompensation, därför att
man i den kommunen inte går med på att höja skatten? Jag vill gärna ha en
kommentar från finansministern om det. Som jag förstår av kompletterings-
propositionen blir detta resultatet, när skattestoppet nu skall tas bort.

Anf. 30 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att det är bra att bidragsni-
våerna i statsbidragssystemet när det gäller kommunernas statsbidrag för
1994 fryses på 1993 års nivå. Det innebär att kommunerna i bl.a. Stockholms
län får litet andrum. De pressas i vart fall inte lika hårt och brutalt som an-
nars skulle bli fallet.

Det innebär också att vi vinner tid, som jag hoppas skall användas för att
finna ett mer rättvist statsbidragssystem, dvs. ett system som gör det möjligt
för tättbebyggda och relativt unga kommuner - företrädesvis i storstädernas
närhet - att värna om medborgarnas trygghet och service.

Herr talman! Det finns ändå anledning till stor oro. Det finns väldigt litet
som talar för att kommunerna har en starkare ekonomisk ställning 1995 än i
dag, i varje fall om man har ambitionen att på ett bra sätt klara viktiga åta-
ganden inom bl.a. utbildning och omsorg.

Tvärtom pekar mycket på att den politik som nu förs kommer att öka kom-
munernas ekonomiska börda. Arbetslösheten växer, och senast i går förut-
skickade regeringen ytterligare en lång rad kostnadsövervältringar på famil-

jer som redan har det svårt att få ekonomin att gå ihop. Det här kommer att
betyda ett ökat tryck på kommunernas ekonomi i form av ren socialhjälp,
men också i form av andra kostnader, som ökad social oro ohjälpligt för med
sig.

Om sådana här stora förändringar skall genomföras måste det få ta tid.
Kommunerna måste få en chans att kompensera sig och anpassa sin eko-
nomi. Frysningen av bidragsnivåerna för 1994 är alltså bra, men det är en
ganska klen tröst, om reformen skall genomföras fullt ut 1995. Då blir raset
i kommunernas ekonomi katastrofalt.

Jag tänker nämna några exempel på vad de här siffrorna betyder. Jag har
hämtat exemplen från min egen kommun och några grannkommuner. Upp-
lands Väsby kommun kommer att förlora 60-65 miljoner kronor 1995 jäm-
fört med i dag. Det motsvarar en skattehöjning i den kommunen på 1:42 kr.
Jag ser inga som helst möjligheter att spara in hela detta bortfall - tvärtom.
Bl.a. märker vi att de sociala kostnaderna ökar lavinartat, vilket vi inte kan
påverka särskilt mycket. 65 miljoner kronor är väldigt mycket pengar.

I vår kommun kostar hela kultur- och fritidsverksamheten ungefär 50 mil-
joner kronor. Det handlar om bibliotek, idrottsanläggningar, fritidsgårdar,
föreningsstöd och allt annat som ger framför allt barn och ungdomar en hyf-
sat bra fritid. Även om vi skulle slopa allt detta 1995, skulle vi dessutom
tvingas att göra nedskärningar på områden som skola, barnomsorg och äld-
reomsorg för att kunna klara förlusten i statsbidraget.

Jag kan garantera finansministern att den här sparpotentialen, som det
ofta talas om, för länge sedan är utnyttjad. Nu handlar det inte om annat än
hårdhänta ingrepp, som mest bara betyder sämre service och trygghet och
ökad arbetslöshet för de kommunanställda. Jag inser inte riktigt vitsen med
det. I våra grannkommuner ser det ungefär likadant ut. Värst är det för Sol-
lentuna som förlorar motsvarande 2:35 kr i utdebitering. Järfälla förlorar
drygt 2 kr. Sigtuna och Upplands Bro klarar sig litet bättre, nämligen 94 öre
resp. 58 öre i förlorad utdebitering.

Senast i går här i kammaren sade finansministern att vi är på rätt väg. Det
kan möjligen vara på det viset, men för att veta det måste jag få reda på vad
finansministern vill. Jag vill veta om hon har tappat kompassen. Vad vill
Anne Wibble med kommunernas verksamhet? Är målet att den verksamhe-
ten skall minimeras och göras väsentligt sämre? I så fall instämmer jag i att
vi är på rätt väg. Men innan vi fått svar på den frågan är det omöjligt att veta
om den här vägen är ett rätt val eller inte. Det är därför väsenligt att vi får
höra vad Anne Wibble vill.

Anf. 31 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! I alla dessa inlägg, gjorda av den ena socialdemokraten efter
den andra, har en osedvanligt egenartad situation tagits upp. Alla interpel-
lanterna har nämligen tagit upp den särskilda storstadsproblematiken. Att
den problematiken tas upp nu - ungefär ett år efter att regeringen redan satt
i gång en utredning som bl.a. skall beakta denna faktor - känns väldigt kons-
tigt. Från Strukturkostnadsutredningen kommer vi i juni i år att få ett för-
slag. Det rör sig om en tidsperiod om cirka två månader.

Därefter tycker jag att det kunde finnas anledning att diskutera de förslag

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

och tankegångar som framläggs i denna utredning, men att mitt under på-
gående diskussion ta upp denna problematik är litet egenartat. En av fakto-
rerna som särskilt betonades i direktiven till Strukturkostnadsutredningen
var att ta fasta på kritik och konstruktiva synpunkter i remissvaren med an-
ledning av den kommunalekonomiska kommitténs betänkande. Då är det
storstadsfaktorer av många olika slag som figurerar i ganska stor omfattning.
Men det får vi återkomma till.

Klimatet i Göteborg tänker jag inte yttra mig om. Det får väl tas upp av
dem som tycker att klimatet där är viktigast att tala om.

Det finns en problemställning som jag tycker bör finnas med. Om man vill
ha ett bra solidariskt skatteutjämningssystem, där några hjälper några
andra, måste några solidariskt betala litet mer för att andra inte skall ha en
fullständigt orimlig situation. Det handlar alltså om det där med plus och
minus. Och det här förefaller mig vara en relativt enkel matematik. Det är
den princip som ligger bakom utredningsförslaget från kommunalekono-
miska kommittén och bakom propositionen och riksdagens beslut om att ha
ett inkomstutjämningssystem som det huvudsakliga utjämnande inslaget.
Jag tycker att det är rätt och viktigt.

Det är också bra att vi har gått ifrån det här med specialdestination och att
regering och riksdag skulle bestämma alla möjliga saker när det gällde den
kommunala verksamheten. Det sades då i princip att om kommunerna inte
sköter barnomsorgen eller äldreomsorgen på visst sätt lämnas inga statsbi-
drag. Jag menar att det är ganska centralt och viktigt med kommunalt själv-
styre. Förutsättningarna är också olika i olika kommuner.

Det skulle vara intressant att veta om den socialdemokratiska uppfattning
som man får förmoda ändå finns i den här stora gruppen interpellanter är att
vi inte skall ha någon inkomstutjämning. Det vore i så fall synd. Det skulle
nämligen visa en brist på solidaritet som jag inte hade väntat mig.

Den sakligt sett viktigaste frågan - om vi bortser från frågan om storstads-
problematiken som ju är under utredning, vilket är väl känt för er, är hur
kommunerna kan förväntas reagera vid olika utjämningsregler i fråga om
egen förvärvsverksamhet. Kort sagt gäller det kvinnornas förmåga att jobba
och hur det påverkar kommunernas skatteinkomster.

Det är välkänt att en hög kvinnlig förvärvsverksamhet är mycket bra för
hela ekonomin. Det är centralt och värderingsmässigt bra att kvinnor också
har rätt till en egen ekonomi. Där ingår naturligtvis förutsättningen att
kunna jobba och skaffa sig en egen ekonomi. Det förutsätter att det finns en
väl fungerande barnomsorg, som kan se ut på olika sätt. Allt behöver inte
vara kommunala dagis, utan det kan vara kyrkans förskola, föräldrakoope-
rativ, privata företag och liknande. Det böljar finnas en bred flora av olika
barnomsorgsformer, och jag ser det som en stor framgång att vi har fått till
stånd detta. Barn är nämligen ganska olika, och det är rimligt att föräldrarna
själva får välja vilken sort som passar det egna barnet. Det är alltså centralt,
från hela samhällets utgångspunkt, att det finns tillgång till de olika varian-
terna av barnomsorg.

Det är viktigt att reglerna för den enskilda kommunen utformas så att det
för kommunen enskilt är positivt att det finns bra barnomsorg. Det finns i
dag en brist i systemet som inte tar fasta på detta samband. Det är väl känt;

det togs också upp i den kommunalekonomiska kommittén, och det diskute-
rades i regeringens proposition med anledning av utredningen. Det kan inte
vara obekant för interpellanterna att frågan har diskuterats ganska intensivt
i olika sammanhang. Det finns också i propositionsförteckningen en proposi-
tion från Socialdepartementet, som hanterar denna fråga; den som kallas för
Ändringar i socialtjänstlagen m.m. Den kommer att överlämnas till riksda-
gen senare i år.

När det gäller det förslag om frysning som jag lade fram i kompletterings-
propositionen i går vill jag bara göra en korrigering så att det inte blir några
missförstånd. Eva Johansson sade att det fryses på 1993 års nivå, och det lät
som om det var beloppen som skulle frysas. Så är det inte. I propositionen
står det att man fryser 1993 års regler. I stället för en förändring till en
3-procentig stoppgräns blir det en regel om 1,5 %, som också gäller för 1993.

Slutligen vill jag ställa en väsentlig fråga till interpellanterna. Man kan inte
bara sticka huvudet i busken och säga att man struntar i att göra någonting.
Då kommer verkligen den välfärd som tillhandahålls av kommuner och
landsting att bli underminerad. Det skulle vara intressant att höra om man
tror att problemen löses bättre, från t.ex. hushållens köpkraftssynpunkt, ge-
nom att det släpps fram en massa kommunala skatteökningar.

Anf. 32 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Finansministern säger att det är konstigt att vi tar upp den
här frågan just nu. Jag skulle då vilja rekommendera finansministern att åka
ut till våra kommunalpolitiker i länet och diskutera med dem. Jag vill nästan
påstå att det råder panik i många av våra kommuner.

Samtliga riksdagsledamöter i Stockholms stad och län fick i februari ett
brev från en moderat kommunstyrelseordförande på Ekerö, Inger Linge.
Man skulle inte kunna tro att de här problemen bekymrar borgarna speciellt
mycket, eftersom inte en enda deltar i debatten, men det är ett litet hopp att
Inger Linge har skrivit till oss. Hon skriver:

”Stockholmsområdets kommunalpolitiker har gång på gång framfört hur
utomordentligt viktigt det är att riksdagen reviderar beslutet om stats-
bidragssystem till kommunerna. Fördelningssystemet idag är helt orimligt
och om det skulle verka fullt ut 1995 kommer det att få katastrofala följder
för staden och länet.”

Jag tror att nästan varenda kommunalpolitiker i länet ställer sig bakom
detta.

Anne Wibble, som för inte så länge sedan var vanlig riksdagsledamot, vet
att den som vill påverka någonting skriver motioner och framställer interpel-
lationer och frågor. Jag har aldrig gett upp hoppet om mänskligheten, utan
jag hoppas naturligtvis att man, när utredningen är klar, skall ta hänsyn till
alla de storstadsfaktorer som vi har talat om i den här debatten.

Vi är naturligtvis för inkomstutjämning, men det får inte bli så, herr tal-
man och fru finansminister, att storstäderna slås ut. Vi vill ge uttryck för vår
oro för detta i debatten i dag.

Jag tycker att finansministern borde fundera på det. Jag tror att det skulle
vara bra för alla om en utredning om levnadsvillkoren tillsattes. Som riks-
dagsledamot har man förmånen att resa en del i landet, och jag vill påstå att

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

jag då med blotta ögat kan se att många människor har det mycket bättre på
mindre orter än i t.ex. Botkyrka. Det är de orättvisorna som jag tycker att
vi gemensamt skall jobba för.

Anf. 33 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Vi avstår gärna från att diskutera klimatet i Göteborg, om
vi slipper göra det i samband med debatten om det kommunala skatteutjäm-
ningssystemet. Vilka effekter har klimatet i det här sammanhanget?

Vi behöver ett skatteutjämningssystem som bygger på solidaritet, som fru
Wibble själv säger, där kommunerna ersätts för höga kostnader för svaga
grupper, för invandrare, för trafikproblem och för miljöproblem i storstä-
derna. Det bör också finnas med, men det gör det inte. Däremot finns klima-
tet med. Jag kan garantera dem som tvivlar på det, att klimatet på Västkus-
ten en blåsig dag är långt värre än det någon gång är uppe i Jämtlandsfjällen.
Där ligger bebyggelsen i regel i lä.

I samband med detta vill jag ta upp vad som står på s. 2 i det utdelade
svaret, nämligen att bidragen skall ”utgå oberoende av vilken ambitionsnivå
kommunen har att bedriva sin verksamhet”.

Kan vi ha ett statligt bidrag till kommunerna i en påse med lika mycket
pengar vare sig de är ambitiösa i fråga om att driva kommunal verksamhet
eller fullständigt struntar i det? Kan man säga till kommuninvånarna att de
får åka till grannkommunen om de vill bada, bedriva kultur eller idrotta, om
man själv slarvar, struntar i att ta hand om sina gamla, missköter barnomsor-
gen och inte bygger ut den? Skall den kommunen ha en lika stor påse som
den kommun som sköter detta? Kan vi verkligen ha ett sådant bidragssystem
för kommunerna?

Vill vi höja skatten? Nej, vi socialdemokrater vill i och för sig icke höja
skatten. Den första förutsättningen för att vi inte skall behöva göra det i Gö-
teborg är i varje fall att vi får ett rimligt statsbidragssystem för kommunen.
Sedan kan det finnas tillfällen då det ändå är nödvändigt att höja skatten,
och då backar vi inte för det heller.

Anf. 34 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Jag reagerade, liksom Anita Johansson, på Anne Wibbles
kommentar om att vi börjar fråga och reagera först efter ett år. Jag hade en
debatt om statsbidragen här i kammaren den 14 januari i år. Jag har också
vid ett par tillfällen med Bengt Westerberg diskuterat statsbidrag, barnom-
sorg och välfärdsfrågor i allmänhet, och då togs de här frågorna naturligtvis
upp.

Det är, som sagt var, oerhört viktigt att vi hela tiden tar upp de här frå-
gorna för att belysa de speciella problem som finns i storstäderna. Jag sade
tidigare att jag ibland får känslan av att det är längre från Rosenbad till
Stadshuset än från vår huvudstad till Haparanda. Det uttalande som jag
gjorde den 14 januari gäller nu också.

Mycket av vad vi beslutar här i denna kammare och vad regeringen beslu-
tar om flätas samman med hur det ser i i samhället i övrigt - med vilka möjlig-
heter kommunerna har att klara servicen, inte minst till den enskilde med-
borgaren.

Lägger man på kommunerna ett större ansvar utan att man gör någonting
åt deras finansiella situation måste ju kommunerna göra omvärderingar och
omfördelningar. Det har gjorts och det görs, och det tycker jag är riktigt.

Det kommer t.ex. snart ett lagförslag om att kommunerna skall förse alla
som vill ha det med barnomsorg, men man ger inga incitament för det. När
man gjorde motsvarande på sjukvårdens område för att förkorta köerna till
operationer så att folk inte skulle behöva vänta så länge föreslog socialminis-
tern - som då var Ingela Thalén - också pengar för att man skulle få ett inci-
tament för att klara den uppgiften. Det är en skillnad. Man måste också vara
ödmjuk och ge kommunerna möjligheter att klara av alla de åtaganden som
man lägger på dem.

Bengt Westerberg har sagt till mig här i kammaren att han är medveten
om att statsbidragen slår snett för storstäderna, och jag tycker att det är vik-
tigt att det också framgår av finansministerns uttalanden, så att man ser att
det verkligen finns en vilja att göra någonting åt det här, bl.a. när det gäller
skattestoppet för Stockholm, vars kommunala utdebitering ligger 2 kr under
genomsnittet. Jag tycker att man måste kunna få höja den utan att drabbas
av något straff i form av förändring av statsbidragen.

Det finns speciella storstadsproblem. Till följd av arbetslösheten ökar so-
cialbidragen i en rasande takt, inte minst i storstäderna. Vidare utförsäkras
allt fler människor från a-kassan, och då måste kommunerna gå in med
socialbidrag.

Anf. 35 BJÖRN ERICSON (s):

Herr talman! Låt mig beröra det nya systemet att alla bidrag läggs i en
påse. Många har uttryckt sin sympati för det och ansett det vara ett bättre
system än det som gällde tidigare. Jag tillåter mig att ändå betvivla att det
har alla de fördelar som man har framfört.

En av de fördelar som har framhållits är att det nya systemet ger möjlighe-
ter till rationaliseringsvinster och effektiviseringar. Jag kan försäkra att de
rationaliseringarna och effektiviseringarna har gjorts för länge sedan, åtmin-
stone i kommunerna i Stockholms län. Situationen är väl närmast den att
man i kommunerna nu håller på och gnager in på själva benet för att klara
den situation som uppstår i samband med att statsbidragen minskar så kraf-
tigt.

Självfallet skall vi har en solidarisk inkomstfördelning i ett skattesystem.
Men systemet har kanske inte fått den utformning det bör ha. Det är natur-
ligtvis det som utredningen skall se över. Men det krävs nu ganska snabbt
åtgärder för att kommunerna i Stockholms län inte skall hamna i en oerhört
svår situation, som egentligen bara kan innebära att tillgodoseendet av de
mest angelägna välfärdsbehoven väsentligt måste minskas; annars klarar
man inte den situation som uppstått.

Anf. 36 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Finansministern frågade om vi är för ett solidariskt utjäm-
ningssystem. Jag tror att vi är överens om det. Det finns ingen anledning att
förenkla den här debatten - det är klart att det är komplicerat att genomföra
ett sådant här statsbidragssystem så att det blir solidariskt och rättvist. Det

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svarpå
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

är ett instrument som måste bli trubbigt på ett eller annat sätt. Det märker vi
inte minst genom att kommunerna här i länet sinsemellan är så olika. Därför
måste man, som jag ser det, i vårt län ha en komplettering genom ett inomre-
gionalt skatteutjämningssystem.

Vad som är viktigt är att de speciella faktorer som vi har i Stockholms län
inte glöms bort eller negligeras. Ett av syftena med en sådan här debatt är
just att visa på och synliggöra de särskilda problem som också vi här i länet
står inför.

Finansministern undvek skickligt min fråga genom att ställa motfrågan,
om jag tycker att det skulle vara bättre för hushållens köpkraft om man
släppte skattehöjningar fria för kommunerna. Jag tror inte att det är någon
kommunalpolitiker som egentligen önskar höja skatten. Men till syvende
och sist handlar det om vad man ser som viktigast: Är välfärden målet och
skatten ett medel att solidariskt finansiera välfärden? Eller är målet att ha
en viss skattesats, och så får välfärden komma i andra hand? På den punkten
skiljer sig de olika partierna åt ideologiskt. Jag skulle gärna se att finansmi-
nistern tog ställning i detta ideologiska dilemma.

Anf. 37 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Anne Wibble tyckte att det var märkligt att vi tar upp de här
problemen nu, men det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det är naturligt
att vi bryr oss om den oro som finns ute bland människor och även här. Det
har vi alltid försökt göra, och det kommer vi nog också att fortsätta med. Jag
har ett alldeles speciellt skäl för det.

Jag var för ett par veckor sedan och träffade 60-70 mycket oroliga föräld-
rar i en av Upplands Väsbys skolor. De bor i det område där de borgerliga
partierna fick allra högst väljarandel. Många sade: Vi har röstat borgerligt,
men vi känner oss lurade. Vi visste inte att det var det här som var målet. Vi
visste inte att det var hit Anne Wibble och de andra ville, att det var den
vägen de ville gå.

Många av dessa föräldrar bad att få betala mer skatt för att slippa stora
nedskärningar i våra barns skolor, för att slippa utvecklingen att det blir färre
lärare, för att slippa utvecklingen att det blir 30-35 barn också i låg- och
mellanstadieklasserna, för att slippa utvecklingen att det i praktiken inte
finns några elewårdsresurser kvar och för att slippa utvecklingen att special-
lärarresurserna försvinner, att de lärarna blir arbetslösa och barnen blir utan
det stöd som många av dem behöver.

Det finurliga system som regeringen föreslog i kompletteringspropositio-
nen i går innebär att de här föräldrarna vägras rätten att påverka kommu-
nens inkomster för att påverka sina barns skola, även om det skulle gå att få
en majoritet bland kommunens invånare för det. Anne Wibble och resten av
regeringen vill i så fall straffa oss med att minska statsbidragen.

Finansministern måste svara på en fråga, nämligen om det skall vara möj-
ligt för föräldrarna i Upplands Väsby att påverka standarden i de skolor som
vi där tillsammans äger och där deras barn går. Skall de ha den rätten eller
skall den rätten finnas bara för föräldrar som väljer en privat skola med av-
gifter för sina barn? Vart är Anne Wibble på väg?

Jag träffar de här familjerna igen nästa vecka - de ville fortsätta att prata.

Det vore bra om jag visste vad jag kan hälsa från Anne Wibble, som ju ändå
faktiskt har ett avgörande inflytande på vad som händer med deras barns
skolor.

Anf. 38 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det står självfallet var och en fritt att ta upp vilka frågor som
helst vid vilket tillfälle som helst. Min förvåning gällde någonting annat: Om
regeringen hade ställt sig kallsinnig till att diskutera utifrån mera konstruk-
tiva synsätt i fråga om storstadsfaktorer och liknande skulle jag ha haft för-
ståelse för att man hade tagit upp det gång efter gång för att propagera för
det. Men det förhåller sig på precis motsatt sätt, nämligen att regeringen re-
dan för ett år sedan tillsatte en grupp som skall göra den genomlysning som
ni efterlyser. Den skall lägga fram sitt förslag om mellan en och två månader.
Därför tycker jag att ni slår in öppna dörrar, för att uttrycka mig rakt på sak.

Ni vet ju att det pågår ett arbete för att en del av de svagheter som finns i
det nuvarande systemet skall korrigeras. Det vore då naturligare att man i
samband med möte med föräldrar och andra också talar om att det förhåller
sig så, i stället för att räkna ut att det 1995 eller 1996 om ingenting görs kom-
mer att se ut på ett jättekonstigt sätt. Alla är ju överens om att man måste
se över detta så att det inte blir några orimliga effekter. Att tala om detta
vore mera konstruktivt, med utgångspunkt i kommuninvånarnas intresse,
som vi ju alla i en eller annan mening representerar.

Det förekom litet konstiga uttryckssätt, som inte riktigt speglar de förslag
som vi i går lade på riksdagens bord.

Sylvia Lindgren påstod ursprungligen att de kommuner som höjer skatten
skulle straffas. Eva Johansson sade alldeles nyss att mina förslag i komplette-
ringspropositionen innebär att kommuner förnekas rätt att ta ut mera skatt
eller möjligen att föräldrarna förnekas rätt att betala mera skatt.

Jag tycker att det är ganska bra med kommunal självstyrelse. Nu har vi
tagit bort skattestoppet. Kommunerna får göra precis vad de vill. Deras be-
slut bygger på vilken majoritet, vilka uppfattningar, vilka förutsättningar och
en lång rad för kommunal självstyrelse viktiga faktorer som råder i den en-
skilda kommunen. Vi straffar faktiskt inte någon, utan vi uppmuntrar de
kommuner som inte höjer skatten. Det är alltså inte fråga om något straff.
Om man höjer skatten med 5 kr får man behålla vartenda öre av dessa skat-
teinkomster. Däremot blir man av med den belöning som man skulle ha fått
om man inte höjde.

Det är faktiskt skillnad mellan positiva och negativa incitament. Det är
litet illustrativt att Socialdemokraterna nästan enbart resonerar i termer av
straff och negativa incitament, medan regeringen mer utgår från möjligheten
att belöna och ge positiva incitament.

Det finns ett grundläggande problem, som inte riktigt har kommit fram i
den här diskussionen. Det är oerhört viktigt att man tar hänsyn till detta pro-
blem så att man inte bara får en bra utan i vid bemärkelse bättre välfärd att
fungera.

Jag tror att det var Ines Uusmann som ställde frågan om det skall vara
behovet av service och välfärd i olika avseenden som skall styra eller om
några andra aspekter skall vara i förgrunden.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

För min och regeringens del är det alldeles självklart att det är välfärdsöns-
kemålen i vid bemärkelse som skall styra. I dessa ingår t.ex. att det är ganska
viktigt att det finns jobb. I den här diskussionen har vi i och för sig behandlat
viktiga problem, men vi har missat huvudproblemet i dag, nämligen arbets-
lösheten. Det är ju centralt för människornas välfärd att det finns jobb. Då
kan inte heller kommuner och landsting, hur behjärtansvärda kortsiktiga
syften det än må gälla, bete sig på ett sätt som förstör möjligheterna att få
fram flera jobb. Det finns ett samband mellan hur kommunerna beter sig i
fråga om skatt och service och möjligheten att faktiskt göra någonting åt den
alltför höga arbetslösheten, som ju är det helt dominerande problemet i dag.
Man får till exempel inte bedriva skattepolitik så att företagen flyr landet.
Då blir det inte några investeringar eller jobb. Det vore alldeles galet.

Jag tror att någon av er tog upp en fråga som förtjänar att preciseras något.
Det nämndes att man får stora socialbidragsutgifter med en ökande arbets-
löshet. Det är klart att det finns ett sådant samband. Men för att undvika
att detta skall bli en alltför stor belastning utökar vi ju nu inte bara många
utbildningsinsatser och nya insatser inom arbetsmarknadspolitiken utan sär-
skilt det som kallas arbetslivsutveckling. Detta innebär ett avbrott i en ar-
betslöshetsperiod och motverkar därmed långtidsarbetslöshet och utförsäk-
ring. I den meningen är detta mycket konstruktivt.

Slutligen, herr talman, är väl ändå ni socialdemokrater också i någon me-
ning intresserade av att inte bara sticka huvudet i busken och skjuta proble-
men på framtiden. Jag tycker mig ha förstått, av olika motioner och uttalan-
den, att ni vill se till att vi får bukt med en del skuldproblem och långsiktiga
underskottsproblem. Om man inte gör någonting med den offentliga kon-
sumtionen måste man ta ifrån människor pengar som de annars skulle ha
haft för privat konsumtion. Så kan man naturligtvis göra. Jag tror att det var
Sylvia Lindgren som nämnde att man kunde ha en fördelning som innebär
att kommunerna skulle få mera pengar. För att aktstycket skall gå ihop och
man skall få ordning på underskotten måste man i så fall ta kolossala summor
från människors privata konsumtionsutrymme. Annars klarar man inte det
saneringsprogram på dryga 81 miljarder kronor som nu ligger på riksdagens
bord.

Anf. 39 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tog upp ett exempel från Nacka. Om ett av tio förskole-
barn togs hem och föräldrarna slutade arbeta skulle kommunen kunna sänka
skatten med 50 öre. För varje hundralapp som faller bort i skatt ges 106 kr
tillbaka i statsbidrag. Kan jag tolka finansministern som att detta är ett sjukt
system?

Jag tycker för min del att förväntningarna stiger, så det kanske var bra att
vi fick i gång den här debatten i dag. Kan jag nu tolka finansministern som
att detta är ett litet löfte om att det när den här utredningen så småningom
blir färdig kommer att bli förändringar? I sådana fall hälsar jag det med stor
tillfredsställelse.

Vi har varit inne på kommunalskattestoppet. Jag tycker också att det är
bra att det försvinner, men det är ju inte bra att de kommuner som vill be-
hålla sin goda välfärd och kanske behöver höja sin skatt skall straffas för det.

Det är väldigt konstigt. Visst är vi socialdemokrater fullt medvetna om att vi
så småningom måste sanera den dåliga statsbudgeten, men det finns ju också
andra sätt, Anne Wibble.

Vi har skrivit flera motioner och kommer säkert att göra det nu igen med
anledning av kompletteringspropositionen. Det talas om värnskatt, men jag
säger solidaritetsskatt. Man kan ju faktiskt också tänka sig att man skall ge
sig på dem som har det litet bättre i det här samhället. Jag möter väldigt ofta
människor som har förståelse för att det behöver sparas och gnetas i det här
landet, men de vill att det skall göras rättvist. Det är ett litet råd till Anne
Wibble.

Anf. 40 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Jag blev nästan provocerad att gå upp en tredje gång för att
bemöta finansministern när hon började tala om positiva incitament gent-
emot kommunerna.

I Göteborg och i övriga storstäder skulle vi vara glada om vi kunde finna
riktigt positiva incitament. För Göteborgs del har väl, som jag påvisade i mitt
inledningsanförande, det positiva varit det negativa. I år får Göteborg unge-
fär 1,9 miljarder kronor mindre att hantera i den kommunala ekonomin. Det
är den bördan vi har.

Den borgerliga majoriteten i kommunen har ett sparprogram på 15 % och
diskuterar nu att höja det till 25 %, på grund av den ekonomiska situatio-
nen - ändå hotar miljardunderskott. Det är alltså den situation som vi befin-
ner oss i. Det är litet magstarkt att man i det läget talar om att statens och den
nuvarande regeringens politik gentemot kommunerna innebär någon sorts
positiva incitament.

Vi vill behålla litet mer själva i Göteborg och de övriga storstäderna. Vi
upplever inte att det är speciellt rättvist att betala in 4 900 kr per invånare
och få tillbaka 2 400. Det kan man väl ändå inte kalla för några positiva inci-
tament.

Tack för debatten!

Anf. 41 SYLVIA LINDGREN (s):

Herr talman! Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart när jag sade att
man måste ge mera pengar till kommunerna. Vad jag menade är att man inte
kan ålägga kommunerna en mängd uppgifter från regering och riksdag utan
att i slutändan ge någon form av kompensation. Det är inget tvivel om att
produktiviteten har ökat i både Stockholms stad och Stockholms läns lands-
ting utan att man har gett mera pengar, om man jämför med kostnaderna.
Denna utveckling har gått fortare i Stockholms stad och Stockholms län än
i övriga delar av landet. Detta antar jag att finansministern också har använt
sig av när hon sade i interpellationssvaret att minskade ekonomiska resurser
inte behöver vara liktydigt med en försämrad verksamhet. Det har man job-
bat med under flera år både i Stockholms stad och län.

Det finns dock gränser för hur långt man kan gå. I dag varslar vi och säger
upp offentligt anställda, inte minst inom barn- och sjukvårdsområdet, i en
rasande takt. Man ser inte alltid till konsekvenserna och kvaliteten när det
gäller vården i sin helhet. Det finns tydliga tecken på att antalet överbelägg-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

ningar på våra sjukhus ökar och att patienter får ligga i t.ex. sköljrum, bero-
ende på att det finns så starka krav på att man skall skära ner utgifterna. Jag
har förståelse för att man måste göra vad man kan för att komma till rätta
med det ekonomiska dilemmat. Men det finns hela tiden gränser.

Jag hoppas att vi med denna debatt - vi har haft liknande debatter tidigare
och kommer säkert att ha det i framtiden - har fäst uppmärksamheten på att
storstadsförhållandena leder tili speciella problem. En familj i Stockholm
har mindre kvar att leva på efter det att basutgifterna har betalats än familjer
i övriga delar av landet. Det finns flera trångbodda hushåll och personer utan
bostad i Stockholm. Det finns flera låginkomsttagare i Stockholm. Det finns
också flera kvinnor som arbetar heltid utanför hemmet. Det för med sig
större barnomsorgskostnader. Stockholm har också lägre standard på äld-
reomsorg och ett stort utbyggnadsbehov. I Stockholm har man också minst
tre gånger högre socialbidragskostnader än övriga delar av landet. Det är
sådana synpunkter och uppgifter som jag tycker att det är nödvändigt att ta
hänsyn till när man ser över statsbidragsbestämmelserna.

Anf. 42 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Låt mig bara göra några avslutande kommentarer. Sylvia
Lindgren har ett par gånger tidigare haft motsvarande debatter om kommu-
nerna och barnomsorgen med Bengt Westerberg, vilket hon också nämnde
här. Jag är ganska säker på att hon då har fått veta att det utjämningssystem
som nu är sjösatt och som skall fungera under 1993 och delvis under 1994,
innebär en viss kompensation till de kommuner som hade dåligt utbyggd
barnomsorg. Extra tillämpning av finansieringsprincipen för att kommu-
nerna skall kunna upprätthålla en god volym på barnomsorgsverksamheten
har faktiskt redan gjorts. Det behövs inga extra tillskott på det viset. Det
ingick i själva övergången till det nya skatteutjämningssystemet.

Anita Johansson tog upp en av de två centrala frågorna här, nämligen att
det är viktigt att ha regler som också ger kommunerna motiv att tillgodose
samhällets legitima krav på att det även för den del av befolkningen som rå-
karvara kvinnor finns möjlighet att förvärvsarbeta. Det har från regeringens
sida uttryckts ett stort antal gånger att vi delar den uppfattningen.

Slutligen tyckte jag mig notera en viss förvirring inom de socialdemokra-
tiska leden beträffande vem som skall betala vad. Sten Östlund upplevde det
t.ex. som mycket orättvist att några göteborgare fick betala ungefär 4 000
kr medan de fick tillbaka ungefär 2 000 kr. Anita Johanssons inlägg skulle
däremot kunna tolkas som om hon förespråkade att man skulle kunna lösa
hela det samhällsekonomiska underskottsproblemet genom att införa värn-
skatt på 81 miljarder kronor. Om man skall ta ut så mycket i skatt - vilket
det tyvärr finns indikationer på att Socialdemokraterna kanske önskar -
handlar det inte bara om några höginkomsttagare. Då handlar det om
mycket stora summor för en helt vanlig människa, som befinner sig ganska
långt ner i inkomstledet. Jag tror att detta skulle strida mot Sten Östlunds
uppfattning om vad som är rättvist.

För egen del menar jag att det är mycket angeläget att man fortsätter med
det reformarbete som sker inom kommuner och landsting. Det finns goda
erfarenheter av att man faktiskt kan åstadkomma både en bra - och i många

fall bättre - service till något lägre kostnader än i dag. Det är en mycket stor
hjälp för både medborgarna och samhället som helhet att detta kan fullföl-
jas.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1992/93:82 om asyl- och flyktingpolitiken

Anf. 43 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har i en interpellation till mig frågat
om jag är beredd att medverka till förändringar i asyl- och flyktingpolitiken
så att den får samma innehåll och förutsättningar som de som gäller i våra
nordiska grannländer.

Först och främst vill jag erinra Sten Andersson om att de nordiska län-
derna alla tillträtt Genéve-konventionen angående flyktingars rättsliga ställ-
ning och anpassat sin asylrättsliga lagstiftning till konventionen. Förutsätt-
ningarna för den faktiska rättstillämpningen, som det ju faktiskt är fråga om
när vi diskuterar flyktingpolitik, är därmed ungefär desamma i de nordiska
länderna. Med undantag för Finland tillämpar de nordiska länderna också
samma viseringsregler gentemot de länder som under senare tid givit upphov
till ett stort antal asylsökande, särskilt från f.d. Jugoslavien.

Det finns heller inga avgörande skillnader mellan de nordiska länderna
vad gäller hur de asylsökande tas emot under den tid deras ansökningar prö-
vas eller hur de som fått besked tas om hand. Jag tänker då på hur boendet
och de ekonomiska ersättningarna är ordnade.

Den skillnad i antal asylsökande till de olika nordiska länderna som vi har
kunnat notera, har snarare sin förklaring i att de enskilda asylsökandena
uppenbarligen beslutat sig för att få sina skyddsbehov prövade i Sverige. Det
är naturligtvis svårt att ge en entydig förklaring till detta faktum, men såväl
rent geografiska skäl som det faktum att Sverige sedan arbetskraftsinvand-
ringens tid är väl känt för f.d. jugoslaver tycks ha inneburit att många sökt
sig hit.

Det finns ett omfattande samarbete mellan de nordiska länderna inom ra-
men för nordiska ministerrådssamarbetet i den s.k. samrådsgruppen för flyk-
tingfrågor. Sverige innehar under 1993 ordförandeposten i denna grupp och
söker på olika sätt förbättra samarbetet inom detta område.

Sveriges skyldigheter och möjligheter att framgent ge en fristad åt männi-
skor som behöver skydd undan förtryck av olika slag är en arbetsuppgift för
en bred parlamentarisk kommitté som regeringen har beslutat tillsätta och
som kommer att arbeta under landshövding Rolf Wirténs ledning. Kommit-
tén skall redan i höst presentera en översikt av hur skyddet för flyktingar
reglerats i andra europeiska länder och hur dessa regler tillämpas i prakti-
ken.

Kommittén skall inte bara arbeta med den svenska asyl- och flyktingpoliti-
ken, utan också göra överväganden om hur vi kan samverka på det interna-
tionella planet. Det är egentligen bara i denna internationella samverkan
som varaktiga lösningar på dessa svåra problem kan skapas.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 44 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret, även om det var något egendomligt.
I min interpellation tog jag upp Tyskland och den svenska opinionen, men
statsrådet föredrar att kommentera situationen i våra nordiska grannländer.

Det är helt riktigt att de nordiska länderna har skrivit under samma kon-
vention. Men hur är det i praktiken? Vi måtte tydligen tolka det hela olika,
eller också uppfattas vår tolkning på olika sätt av en del människor runt om
i världen. T.o.m. september i fjol hade Sverige tagit emot 60 000 asylsö-
kande. De andra nordiska länderna tillsammans hade tagit emot 12 000 asyl-
sökande. Det måste röra sig om skillnader i signalsystemet. Men det är
egentligen inte så konstigt, eftersom vi är det enda land i Europa som i dag
tillåter asylsökande att under vissa förhållanden arbeta under utredningsti-
den. Vi skickar alltså ut signaler som går stick i stäv mot vad andra länder i
Europa gör, och det kan innebära en lockelse för människor som vill komma
hit.

Vi har också en lagstiftning - och den skall man inte skylla på Invandrar-
verket - som bidrar till att 95 % av dem som söker asyl i Sverige överklagar
det första beslutet. Därmed kan de få stanna kvar i Sverige något år extra
och hoppas på det som gällde tidigare, dvs. att många fick asyl här endast på
grund av de långa väntetiderna.

För en tid sedan debatterade riksdagen invandrarpolitiken. Då anslogs
11,8 miljarder för budgetåret 1993/94. Beloppet baserades på 30 000 asylsö-
kande. Nu kan vi se att det under veckorna 9-13 kommer 1 000 asylsökande
i veckan. Kalkylen kan därför knappast hålla framöver.

Under dessa tider, då det talas om knappa resurser och om att allt skall
skötas effektivt, är det intressant att veta att man förra budgetåret anslog 7,1
miljarder kronor för 21 000 asylsökande. Nu anslogs det 11,8 miljarder för
30 000 asylsökanden. Anslaget har alltså ökat med 62 %, trots att antalet
asylsökande bara har ökat med 20 %. Det pekar inte på någon direkt effekti-
vitetsförbättring. Dessutom finns det fortfarande 70 000-80 000 asylsökande
i förläggningarna.

Orsaken till att jag tog upp den här frågan var att det kom besked om att
Tyskland skulle skärpa sin lagstiftning. Det är ju Tyskland och Sverige som
är de länder i Europa som har tagit emot flest asylsökande. Då är mina frågor
till statsrådet:

Vad gör vi nu i Sverige, när Tyskland tydligen kommer att göra mycket för
att försöka stoppa asylsökande att komma dit? Kommer vi att vidta några
åtgärder med anledning av detta?

Vilka signaler kommer vi att skicka ut till flyktingläger runt om i det f.d.
Jugoslavien? Enligt Invandrarverket kommer de asylsökande hit genom or-
ganiserade bussresor. Man säger att majoriteten har suttit i läger i Ungern
eller i Kroatien. De har alltså befunnit sig i relativ säkerhet och nåtts av upp-
lysningar av någon eller några som uppmanat dem att komma till Sverige och
söka asyl här, därför att de här har en chans att få en mycket bättre situation
än den som de befinner sig i eller som de kan få i andra länder.

Herr talman! Till sist: Är statsrådet beredd att ändra den lagstiftning som
innebär att Sverige som i stort sett enda land i Europa tillåter asylsökande,
om utredningstiden kommer att vara längre än fyra månader, att arbeta i

Sverige? Är statsrådet och regeringen beredda att stoppa eller förändra den
lagstiftningen?

Anf. 45 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Statsrådet! Också jag är litet förvånad över det svar som Sten
Andersson i Malmö fick på sin interpellation. Man får hoppas på ett klarläg-
gande när det gäller Tyskland. Det är förmodligen någon handläggare på de-
partementet som inte har uppmärksammat just den frågan. Jag hoppas att
det är det svar som vi så småningom kommer att få.

Kulturministern presenterar ju många förklaringar i sitt svar. Hon säger
bl.a. att skälen kan vara geografiska. Det är väl ganska märkligt om det är
av geografiska skäl som det kommer asylsökande till Sverige. Vi har ingen
landgräns mot kontinenten, vilket däremot Danmark har. Men jag kan för-
stå att det kommer ett mindre antal till Norge av geografiska skäl.

Jag skall dock inte upprepa de argument som Sten Andersson tog upp. Det
är ju frånvaron av en vettig signalpolitik som har gjort att det har kommit
så många bosnier och kosovoalbaner till Sverige. Informationen från t.ex.
ambassader och andra har väl inte varit den man skulle ha önskat. Det borde
ha klargjorts att det är långt ifrån självklart att man får stanna i Sverige. Väl-
digt många har nog indirekt uppfattat situationen så, genom anhöriga eller
på annat sätt, att de skulle få stanna för gott. Sedan visade det sig att man
inte fick det.

Jag vill ställa en fråga till statsrådet om framtiden: Vad har regeringen
egentligen för planer beträffande alla de s.k. internflyktingar som har kom-
mit hit från jugoslaviska krigsområden och som inte har det skyddsbehov
som anges i Genévekonventionen? Jag skall inte ägna mig åt förfluten tid,
men jag konstaterar ändå att viseringstvånget för kosovoalbaner, som upp-
sköts i drygt ett kvartal, kostade skattebetalarna över 4 miljarder, enligt den
tidigare chefen för Invandrarverket, Christina Rogestam. Statsrådet har ju
redogjort för sin syn på detta i utskottet, så vi behöver inte ta upp den diskus-
sionen här. Men det förhåller sig likadant med de många krigsflyende bos-
nier som kommer hit. De förorsakar ju fortsatta höga kostnader i den
svenska asylhanteringen. Skall de utvisas så snart förhållandena i Bosnien
lugnat ner sig, eller skall de få stanna av humanitära skäl?

Anf. 46 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Det är uppenbart att flyktingsituationen i dag jämfört med
för 5-10 år sedan är helt annorlunda. Efter den frihetsväg som svepte över
Europa 1989 blev det också en frihet att lämna elände. Plötsligt medgav för-
utsättningarna att man tog upp gamla etniska motsättningar och fördomar
som olika folkslag hade gentemot varandra. Detta kan vi för närvarande se
i Balkanområdet.

Sett ur ett västeuropeiskt perspektiv är migrationen från Östeuropa den
mycket stora utmaning som alla västeuropeiska länder och EG står inför. I
dag finns det 250 000 rumäner i Polen som bara sitter och väntar på en chans
att få börja röra på sig. Man har bedömt att det under de närmaste 10-20
åren kan komma uppemot 20 miljoner invandrare till Västeuropa. Sverige
kan ju inte stänga sina gränser genom en förändrad asyllagstiftning. Vi kan

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

inte segla utanför, utan vi måste naturligtvis ta vår del av bördan när det gäl-
ler detta stora problemkomplex. Vi måste samordna vår lagstiftning med
andra länders. Det ges ingen annan metod än en internationell samverkan
för att lösa detta.

UNHCR:s inställning i dessa frågor tycks bli alltmer tydlig. Den nya flyk-
tingkommissarien - hon är inte helt ny - menar uppenbarligen att flyktingar
i första hand skall repatrieras frivilligt och att mottagande i tredje land skall
ses som ett sista alternativ. Hon menar tydligen också att om ett tredje land
ändå tar emot flyktingar skall uppehållstillstånden vara tillfälliga i avvaktan
på repatriering. Det synsättet tycks också vinna insteg om man skall döma
efter de skrivningar som invandrarministern har gett riksdagen, i vilka man
har redogjort för detta.

Frågan är då hur vi samordnar vårt regelsystem med den inställning som
UNHCR har och vilka förändringar som i så fall kan komma till stånd. Jag
kommer därigenom in på den specifika frågan om bosnierna. Det har nu
kommit kanske 12 000-13 000 bosnier till Sverige redan i år. Jag tror att nå-
gon tidigare här nämnde att inflödet ligger på en nivå som på årsbasis kan bli
50 000-60 000 asylsökande här i landet. Det är naturligtvis förståeligt att de
kommer hit.

Vi har ju alla sett reportage från och läst i tidningar om Bosnien. Vi vet
därför att Bosnien för närvarande är ett helvete på jorden. Men ändå måste
man konstatera att bosnierna faktiskt kommer i organiserad form. De har
säkerligen skäl att få uppehållstillstånd. Men hur kommer regeringen att
hantera detta? Om man ger permanent eller tillfälligt uppehållstillstånd,
kommer givetvis en s.k. pulleffekt, en magnetism, att föreligga. Många fler
bosnier kommer då att resonera: Här finns en chans. Vi åker till Sverige och
får i alla fall en överblickbar framtid tryggad.

Jag vet inte riktigt hur man kan hantera en sådan situation och har givetvis
inga som helst bra förslag, men detta kan komma att bli ett väldigt stort och
svårt problem. Egentligen tror jag att det bara finns en lösning, och det är
genom en internationell samverkan, då i första hand med FN.

Det skulle vara intressant om invandrarministern kunde ge vissa indikatio-
ner på hur regeringen ser på detta. Det går nog inte att vänta till i höst eller
till nästa år och hoppas på att det inte kommer att bli så farligt. I så fall kan
problemet bli oss övermäktigt. Hur svårt och besvärligt det än är, måste vi
nog mycket snart försöka skaffa oss en policy.

Min taletid är i det här sammanhanget snart ute. Men den nu diskuterade
frågan skall rimligtvis också tas upp i den utredning som invandrarministern
har tillsatt, vars ordförande numera är utsedd och vars direktiv vi fick ta del
av redan i januari. Men tyvärr har vi ännu inte blivit kallade till det första
sammanträdet. För att kunna hålla den tidsplan som direktiven förutsätter,
hoppas jag att det inte skall dröja för länge. Utredningen skall med förtur
behandla bl.a. dessa frågor. Men jag tror inte att vi kan vänta så mycket
längre utan att vi redan nu, eller i alla fall så snart som möjligt, måste försöka
få till stånd en policydeklaration.

Anf. 47 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Gustaf von Essen efterlyser internationell samverkan. Jag
kan till fullo stödja hans önskemål om detta. I ESK kommer vi ganska snart

att ha en migrationskonferens, där Sverige kommer att konkretisera genom
att lägga fram ett förslag om hur en europeisk mekanism för ett gemensamt
ansvarstagande skulle kunna se ut.

Vi har i olika forum - när vi träffas i UNHCR, på Wienkongressen, i EG
och i ESK - efterlyst behovet av och propagerat för detta. Nu tar vi ytterli-
gare ett steg genom att vi lägger fram ett förslag om hur detta skulle kunna
se ut.

Också UNHCR talar ju om internationell samverkan. Men problemet är,
som sagt, att det inte finns något ordentligt och bra regelsystem, som påvisar
hur man tar ett gemensamt ansvar i den typ av situation som nu råder med
ett krig i Europa.

Många har här tagit upp den aktuella situationen med ett antal bosnier
som kommer till Sverige. Det stämmer att det rör sig om ca 1 000 personer
per vecka. Låt mig då också informera om att Danmark fram till den 18 april
i år har tagit emot 6 500 asylsökande. Det är ungefär hälften av det antal
som Sverige har tagit emot. Det betyder att omfattningen per capita i dag är
densamma i Danmark och Sverige. Detta sagt naturligtvis främst mot bak-
grund av de frågor som Sten Andersson i Malmö ställde i interpellationen.
Det är inte någon ny företeelse att Sten Andersson påstår att skillnaden mot
våra grannländer är så stor. Inströmningen till Sverige är nu ungefär den-
samma som till Danmark.

De asylsökande tas emot i våra grannländer på ungefär liknande sätt som
i Sverige. Det kostar ungefär lika mycket. Det har gjorts en sammanställning
av kostnaderna för mottagandet i en utredning om flyktingförläggningarna,
där det sägs att det i Finland kostar ungefär 26 000 US-dollar per asylsö-
kande, i Danmark ungefär 16 000, i Norge ungefär 14 000 och i Sverige unge-
fär 16 000. Det är ungefär samma kostnadsnivå. Det råder ungefär liknande
regler. Barnen får gå i skola. I Norge kan man under vissa omständigheter
få rätt till arbete, vilket man inte får i Finland och Danmark. I Tyskland be-
traktas inte de som kommer från Jugoslavien som asylsökande utan som
krigsflyktingar, och de får arbeta i stort sett omedelbart. Det varierar litet
grand, men i stort sett är det ungefär samma mönster. Man kan alltså inte
utifrån dessa fysiska regler säga att Sverige avviker.

Man kan se på lagstiftningen i de nordiska länderna - Genévekonventio-
nen har vi alla skrivit på. Det brukar också förekomma diskussion om de
tilläggsregler av olika slag som vi har i Sverige, som man säger att andra län-
der inte har. I Danmark har man sedan ett par årtionden tillämpat ett de
facto-flyktingbegrepp, vilket lagreglerades 1983. Det lyder: Efter ansökan
ges det en vidare uppehållstillåtelse till en utlänning som icke är omfattad av
flyktingkonventionen av den 28 juli 1951, men där det av liknande grund
som har anförts i konventionen eller utav andra tungt vägande grunder inte
bör krävas att utlänningen vänder tillbaka till sitt hemland.

Det är en ganska allmän lagregel, som i stort sett motsvarar vår de facto-
flyktingregel.

Finland införde så sent som 1991 en tilläggsregel vid sidan av Genévekon-
ventionen, som säger att en utlänning som inte beviljas asyl men som inte
anses kunna återvända tryggt till sitt hemland eller till det land där han sta-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

digvarande varit bosatt kan av inrikesministeriet beviljas uppehållstillstånd
i Finland på grund av behov.

Detta är också en mycket allmän regel. I Norge har man valt en delvis
annan konstruktion genom att lägga in detta i en regel om humanitära skäl,
där man säger att när starka mänskliga hänsyn talar för det skall man kunna
ge arbets- och uppehållstillstånd.

Det finns alltså inte någon grund för det ständigt återkommande påståen-
det om att Sverige avviker i olika avseenden vad gäller lagstiftningens till-
lämpning och ekonomiska regler. Möjligen kan man säga att Finland har en
något striktare tillämpning både av sin de facto-regel och av Genévekonven-
tionen.

Jag har naturligtvis inte någon anledning att tycka att det är bra att fördel-
ningen av de asylsökande är ojämn mellan länder i Europa eller mellan våra
grannländer. Men jag vänder mig emot att vi skall förfalla till en felaktig be-
skrivning av grannländernas lagstiftning och olika stödsystem.

Sten Andersson kom in på kostnader av olika slag. Vi har gjort en prognos
för nästa budgetår på 30 000 asylsökande. Den beräkningsgrund som har an-
vänts under senare år har också använts för nästa år. Om Sten Andersson
har en bättre grund att räkna på är han välkommen att presentera den.

Om en varaktig fred kan åstadkommas i Jugoslavien är jag alldeles överty-
gad om att det antal flyktingar som söker sig till Sverige drastiskt kommer
att sjunka.

Anf. 48 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! För att statsrådet inte skall glömma min fråga upprepar jag
den. Beträffande rätten att arbeta, som tydligen är unik för Sverige när det
gäller asylsökande under vissa förhållanden, undrade jag om statsrådet var
beredd att stoppa detta eller förändra lagstiftningen. Jag frågade om detta
men fick inget svar. Jag kanske kan få svar på detta i statsrådets nästa inlägg.

Det är positivt att Sverige verkar internationellt för en gemensam asylpoli-
tik. Men frågan är: Hur bedömer statsrådet våra möjligheter att få gehör
bland de andra länderna i Europa? Hittills har ju den verksamheten inte haft
någon större framgång.

Herr talman! Jag vet att man kan använda siffror litet hur som helst. Stats-
rådet sade att danskarna per capita tar emot lika många asylsökande som vi.
Sedan är det i slutfasen intressant hur många som får stanna. Men mina siff-
ror gällde fjolåret. Då tog vi emot 60 000 asylsökande under nio månader.
Övriga nordiska länder tog emot sammanlagt 12 000, trots ett nästan för-
dubblat invånarantal. Det var alltså bakgrunden till att jag var tveksam till
signalsystemet.

Statsrådet sade också att det inte är någon större skillnad mellan reglerna
i länderna i Europa och framför allt mellan länderna i Norden och reglerna
för den svenska asylpolitiken. Det är möjligt att det är så i teorin. Men det
måste vara något som i praktiken lockar människor att i första hand komma
till Sverige och Tyskland, att de gör detta val i stället för att kanske åka till
länder som ligger närmare dagens aktuella konflikthärdar.

Statsrådet efterlyste ett förslag från min sida. De beräkningar som rege-
ringen har gjort har inte någon gång stämt. I fjol sade man att 25 000 skulle

komma. Dä kom det 80 000.1 år har man sagt att 30 000 kommer att komma,
och vi är snart uppe i 14 000-15 000. Man kan väl lära sig av misstagen. Vi
vet ju hur det ser ut där nere.

Vad jag menar att vi borde göra är att framför allt se till att förbättra stan-
darden i de läger som i dag finns utanför det f.d. Jugoslavien, så att männi-
skor blir kvar där i avvaktan på bättre förhållanden i sitt hemland, i stället
för att åka hit till i stort sett ingen nytta. Vi har ju hört att 95 % ändå inte
kommer att få lov att stanna kvar.

Anf. 49 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Statsrådet nämner internationell samverkan. Det är ju bra.
Vi har också många gånger tryckt på om detta. Det finns ju företrädare inom
regeringen som har hävdat att vi kan hjälpa elva gånger fler på plats i stället
för att hjälpa de flyktingar som kommer hit till Sverige.

Statsrådet Friggebo hävdar envist att vi för samma politik som övriga nor-
diska länder. Hon säger att vi kanske skiljer oss något från Finland, men i
princip är det samma politik som förs. Det kanske i och för sig är riktigt.
Men vi avviker i det signalsystem som vi ger till omvärlden. Vi avviker också
när det gäller tillämpningen. Lagarna och bestämmelserna kanske är de-
samma. Jag skall inte gå in på så många olika detaljer om vad som avviker i
tillämpningen. Men jag kan nämna att Danmark bl.a. har sina bolsterpatrul-
ler, som kollar upp vissa saker.

Det som jag inte fick något svar på var den fråga som jag ställde om intern-
flyktingarna från Bosnien-Hercegovina. Vilka planer har regeringen för de
människor som har kommit hit? Skall man fortsätta med den låt-gå-politik
som vi hade i fråga om kosovoalbanerna? För någon vecka sedan fattade ju
riksdagen beslut om regeringens begäran om 3,7 miljarder extra för Invand-
rarverkets förläggningskostnader. Det är just på grund av att man inte har
någon klar politik som man kan klara sig inom de begränsningar som riksda-
gen har angivit.

Eftersom jag inte fick något svar i detta sammanhang, kan jag bara konsta-
tera att det tydligen inte finns någon planering inom regeringen för hur man
skall hantera denna fråga. Jag upprepar därför frågan: Finns det någon pla-
nering, och i så fall vilken?

Anf. 50 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag hade också ett antal frågor om just de bosniska flykting-
arna. I fråga om dem finns det uppenbarligen oklarheter. Såvitt jag förstod
av förra veckans invandrarpolitiska debatt fanns det ett antal fall som hade
överlämnats till regeringen för bedömning. Det är väl antagligen därför som
man ännu inte kan ge något svar. Jag kan möjligen förstå att det kan bero på
det. Men det är nog väldigt viktigt att man på något sätt relativt snabbt kom-
mer till skott.

Vi kan ju i framtiden inte gärna ha en praxis för de bosniska flyktingarna
här i Sverige, en annan i Danmark, en tredje i Norge och en fjärde i Tysk-
land, utan det måste även i detta sammanhang föreligga någon form av sam-
syn. Hur betraktar det västeuropeiska samfundet de bosniska flyktingarnas
situation, och hur skall vi gå till väga för att lösa denna problematik?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Det som jag tycker är litet moraliskt besvärligt är i sig inte att de männi-
skor som kommer hit får uppehållstillstånd tillfälligt eller permanent, utan
det är om vi verkligen kan vara säkra på att just de som har lyckats chartra
en buss och åka hit upp har det största behovet att få uppehållstillstånd här.
Jag kan väl tänka mig att det finns hundratusentals andra som har mycket
sämre och värre situationer än just de som kommer hit och att det är dem
som man skulle vilja hjälpa mer. Därför är det så viktigt, vilket jag kommer
att arbeta för i den här utredningen, att strama åt asylbegreppet men öka
möjligheterna att i samarbete med FN på platsen försöka utröna vilka som
har de största behoven av skydd och av hjälp och som därmed också kan få
en chans att stanna här, så att vi får en planering och reglering av detta som
utgår från att de som har de största behoven också får chansen. Men detta
är något som man får komma tillbaka till.

Jag ger mig emellertid inte riktigt på den punkten. Jag skulle vilja ha en
litet mer uttömmande kommentar och ett resonemang omkring hur invand-
rarministern ser på den bosniska flyktingproblematiken. Förekommer det
överläggningar med andra europeiska stater om en gemensam policy härvid-
lag, och förekommer det överläggningar med andra nordiska länder om hur
man skall hantera den här situationen? Vi kan inte själva fatta ensidiga be-
slut, utan vi måste nog se detta i ett större perspektiv.

Anf. 51 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte besvarade frågorna om Bosnien.
Men det berodde på att min taletid var slut.

Sten Andersson i Malmö upprepade frågan om arbete, att detta skulle
vara unikt för Sverige. Jag redogjorde för att det inte är unikt för Sverige. I
Norge och Tyskland förekommer detta. Det är inte aktuellt att ändra på de
bestämmelser som vi har.

Sten Andersson frågade varför Sverige tog emot så många fler än andra.
Det berodde på att så många fler sökte sig till Sverige. Och vi har haft många
diskussioner om vad det beror på, t.ex. arbetskraftsinvandringen tidigare
osv. Det beror naturligtvis även delvis på att Sverige har ett ganska gott rykte
om att värna mänskliga rättigheter och att ge människor skydd. Det goda
ryktet tycker jag att vi skall vara stolta över.

Sedan talar Sten Andersson fortfarande om prognoser, om hur många som
kommer hit och hur många som inte kommer hit. Ingen kan med bestämdhet
säga exakt hur många som kommer att komma hit. Vad vi har redovisat för
riksdagen är att vi har en beräkningsgrund som ger ett visst utfall ekono-
miskt. Därutöver säger vi att dessa prognoser är osäkra och att vi håller dör-
ren öppen för att återkomma till riksdagen.

Sten Andersson säger att 95 % av dem som kommer hit inte kommer att
få stanna. Vad vet Sten Andersson om det? Ingenting.

Om det blir ett långt, ett mycket utdraget, krig i Jugoslavien, hur skall vi
då kunna skicka tillbaka bosnier som sedan slaktas där nere? Det är klart att
den dagen kommer då man säger att det inte är rimligt att bara vänta och
vänta utan att få besked som innebär en fast hållpunkt i tiden.

Gör inte sådana där påståenden rakt ut i luften om vad som kommer att

hända! Det är verkligheten runt omkring oss som styr här, inte något tyck-
ande från tjänstemän eller ens från Sten Andersson.

Både Gustaf von Essen och Lars Moquist har tagit upp frågan om Bos-
nien, vilken är mycket komplicerad. Det som antytts här är helt rätt. För
närvarande kommer alltså bosnierna inte direkt från krigshärdarna, även om
de kommer från ett land där krig pågår.

Det finns tecken på att det är flyktingar från flyktingförläggningar i fram-
för allt Kroatien som nu kommer till Sverige. De har befunnit sig i Kroatien
under kortare och längre tider. Alla vet att vi stöder Kroatien med flykting-
anläggningar av olika slag för att möjliggöra en någorlunda hygglig situation
i närområdet för dessa människor.

Därtill har vi, som jag tidigare sagt, fått ett antal ärenden från Invandrar-
verket. Man vill höra hur vi skall förfara med de människor som redan är
här. Detta skiljer sig från förhållandena vad gäller kosovoalbanerna. Invand-
rarverket har ju hela tiden inom verket fattat beslut om kosovoalbanerna
utan att föra ärendena vidare till regeringen.

Invandrarverket för där en diskussion om olika tänkbara handlingslinjer.
En är att man ger permanent upphållstillstånd. Man betraktar dessa perso-
ner som politiska flyktingar, vilket man nog faktiskt kan säga att de är.

Å andra sidan säger man att inget annat europeiskt land tillämpar princi-
pen att de här människorna skall ges permanent uppehållstillstånd. Dess-
utom strider det litet grand mot den allmänna inställningen hos världssam-
fundet, nämligen att man måste fördöma den etniska rensningen. Målet
måste vara att dessa människor skall kunna återvända till sina hem och att
få slut på kriget så snabbt som möjligt. Därför bör man försöka att ordna
den humanitära hjälpen och skyddet i närområdet.

Den andra möjligheten är att man skulle kunna ge tillfälligt uppehållstill-
stånd. De flesta länder i Europa gör det, med olika grad av formalisering. Vi
i Sverige har hittills inte tillämpat principen att ge formella tillfälliga uppe-
hållstillstånd. I höstas förekom diskussioner mellan partierna, och man ena-
des dä om att inte föreslå riksdagen en sådan ordning. Inom den lagstiftning
som redan finns kan det finnas möjligheter att tillämpa en ordning med till-
fälliga uppehållstillstånd.

Den sista möjligheten är att fortsätta att ge människorna skydd här i av-
vaktan på att situationen nere i Jugoslavien blir bättre, men man ger inga
formella tillstånd - dvs. tillämpar verkställighetsstoppet.

Det är precis så som Gustaf von Essen sade - själv har jag också sagt det
tidigare i denna kammare - nämligen att regeringen nu överväger hur vi skall
hantera de här frågorna. Det är klart att vi då också måste titta på frågor som
handlar om att de som nu kommer hit framför allt kommer från flyktingför-
läggningar i Kroatien.

Anf. 52 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Statsrådet tycktes höja tonen en aning. Sådant beror i regel
på att argumenten är svaga. Då höjer man rösten i stället.

Från Riksdagens utredningstjänst fick jag för en månad sedan besked som
visar att Sverige är unikt i detta fall när det gäller att tillåta asylsökande att
arbeta under utredningstiden.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Enligt Riksdagens utredningstjänst, som är en seriös källa, var det i Norge
förr så, att dessa människor kunde få arbeta. Men sedan ansåg man att den
möjligheten missbrukades. I dag är det därför möjligt att arbeta endast i un-
dantagsfall.

Enligt samma källa, dvs. Riksdagens utredningstjänst, är det i Tyskland
icke tillåtet för asylsökande att arbeta. Om det skett en förändring under den
senaste månaden ber jag om ursäkt. Jag är i alla fall inte helt övertygad om
att statsrådets argument i det avseendet bär.

Det sägs att jag uttalat att 95 % skall skickas tillbaka. Fru statsråd, det har
jag hört tidigare. Jag har läst om det i artiklar baserade på intervjuer med
statsrådet. Jag har hört det sägas av statssekreterare och Invandrarverkets
tjänstemän. Men det är inte jag som gjort påståendet. Det finns många klipp
att välja bland när det gäller att verifiera gjorda påståenden.

Hur man skall budgetera för framtiden är svårt att veta. Det är jag väl
medveten om. Men om man i fjol budgeterade för 25 000 personer och det
kom 80 000, hur blir det då? Läget i Jugoslavien har inte förändrats. På vad
baserar man då det faktum att det bara budgeteras för 30 000? Har något
hänt som vi inte känner till? Risken är stor att den här siffran kommer att
spräckas lika effektivt, tyvärr, som var fallet med den förra budgeten.

Statsrådet säger att vi skall vara stolta över vårt rykte, dvs. över att vi anses
vara generösa. Men jag tycker att vi skall vara stolta om vi har rykte om oss
att tillämpa principer för asyl som i huvudsak är baserade på Genévekonven-
tionens definition.

Jag är inte så säker på att stoltheten över ryktet om att vi tar hit människor
som inte har flyktingskäl är så rysligt stor hos en majoritet av svenska folket,
mot bakgrund av dagens ekonomiska situation.

Vi kan inte hjälpa fattiga människor runt om i världen genom att plocka
hit en del. Då är det mycket bättre, precis som någon tidigare sade, att för
de pengar som det kostar att ha 40 000 människor här i stället hjälpa 400 000
till en betydligt drägligare tillvaro än den som de i dag lever i.

Skruva alltså ned tonläget litet grand! Jag skall ta reda på mera om de utta-
landen av statsrådet och hennes kolleger som jag har läst om i pressen.

Anf. 53 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Statsrådet Friggebo beskriver läget och lämnar besked om
olika alternativ och handlingsplaner som regeringen kan ha när det gäller att
komma till rätta med problemen i fråga om bosnierna.

Jag menar att vi måste ge bosnierna signaler om att vi avser att sända till-
baka dem som inte har det skyddsbehov som vi anser berättigar dem att få
stanna i Sverige. Den signalen måste vi ge även till omvärlden, för annars
kommer det en mängd människor hit som sedan skall tvingas hem.

Enligt min mening är det inte en human asylpolitik att föra en sådan sig-
nalpolitik som förs. Människor lurasju hit. Sedan skall de, precis som gällde
för kosovoalbanerna, skickas hem.

Det finns exempel på att man lämnar läger i Kroatien för att just komma
till Sverige. Men man har ju skydd i lägren i Kroatien. Alltså är det den
svenska signalpolitiken och, naturligtvis, anhöriga i Sverige som gjort att de
här människorna blivit benägna att lämna sina läger i Kroatien för att åka

till Sverige och bli föremål för en asylhantering. De allra flesta av de här
människorna tror naturligtvis att de får stanna för gott i Sverige.

Regeringen måste vidta aktiva åtgärder just för att ge korrekta signaler
om att det är långt ifrån säkert att de här människorna får stanna i Sverige.
Jag anser att vi för en felaktig signalpolitik, om vi bara håller tyst i den här
frågan.

Anf. 54 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag hade förmånen att i höstas få en redogörelse för förslaget
som invandrarministern hade tagit fram om tillfälligt uppehållstillstånd
(TUT). Vi var relativt på det klara med att det då inte fanns något behov av
den lagstiftningen. Men då kunde vi egentligen inte förutse riktigt vad som
skulle komma att hända i Bosnien, i varje fall inte att det skulle få den här
omfattningen. I efterhand kan man tycka att det kanske hade varit bra att
ha den lagstiftningen trots allt. Det finns kanske anledning att aktualisera
förslaget igen.

Det som var intressant var invandrarministerns resonemang omkring Bos-
nienflyktingarna, att de nu i allmänhet kommer från första asylland, i det här
fallet från Kroatien, kanske Ungern, och har befunnit sig i läger. Det borde
kunna tyda på att man kan återförvisa dem dit varifrån de kom, men också
kombinera det med insatser i dessa flyktingläger, så att man kan garantera
att en avvisning kommer att ske till en plats där det finns möjlighet att ta
emot dem. Jag hoppas att det är så jag skall tolka invandrarministern när det
gäller de eventuellt kommande besluten. Finns det klara belägg beträffande
första asylland, att de har varit i FN:s flyktingläger där nere och sedan åkt
till Sverige, tycker jag att man skall kunna återförvisa dem dit. Det är väl
den ordning man skulle kunna tänka sig att ha.

Invandrarministern säger i svaret till Sten Andersson i Malmö att den
kommitté som är utsedd redan i höst skall presentera en översikt över hur
skyddet för flyktingar reglerats i andra europeiska länder och hur dessa reg-
ler tillämpas i praktiken. Jag har i och för sig tolkat direktivet så att vi också
skall kunna lägga fram förslag och inte bara göra en översyn. Jag ser att vi
efter den analys som skall ske kan ”göra de överväganden och lämna de för-
slag som vid översynen kan aktualiseras”. Det är väl så vi skall gå till väga.
Jag har förstått att det skulle kunna vara en prioriterad uppgift för den här
utredningen.

Anf. 55 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det är helt riktigt att kommittén, om den finner det påkallat
med anledning av översikten över reglerna i Europa, har frihet att komma
med förslag.

Sten Andersson i Malmö säger att om man har svaga argument försöker
man höja rösten. Det handlade inte alls om arbete, som Sten Andersson
kopplade ihop det med. Det var när Sten Andersson påstod att 95 % av alla
asylsökande som är här nu kommer att få avslag. Jag vill påstå att Sten An-
dersson inte vet ett enda dugg om det.

Däremot är det för närvarande så att i de beslut som fattas om kosovoalba-
nerna är det över 90 % som får avslag. Några får stanna här av de facto-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

flyktingskäl, därför att de har sådana. Ett antal personer som har krigsväg-
rarskäl fattar man icke beslut om. Därför kan inte Sten Andersson göra nå-
gon prognos för framtiden.

Vad gäller den beräknade kostnaden för framtiden undrar Sten Andersson
vad det är som har hänt som gör att man inte skall räkna med fler än 30 000.
Vad som har hänt vet vi, dvs. hur många vi har på flyktingförläggningarna.
De ingår i kostnadsberäkningarna. Vad som kommer att hända under nästa
år vet inte vare sig Sten Andersson eller jag någonting om.

Låt oss säga att vi skulle få fred i f.d. Jugoslavien ganska snart. Då ändrar
det förutsättningarna totalt. Jag skulle samtidigt vilja säga att jag är ganska
pessimistisk om en sådan utveckling.

Lars Moquist tar upp bosnierna. Det verkade på mig som om Lars Mo-
quist antydde att vi skulle kunna börja sända tillbaka bosnier från Sverige.
Det är fullständigt uteslutet att sända någon till Bosnien. Och Kroatien, som
har en enorm ekonomisk börda, kommer inte att släppa in några som vi sän-
der tillbaka.

Vad det handlar om är att möjliggöra för människor att stanna där nere
och inte söka sig vidare ut i Europa. Det sägs att det kommer så många bos-
nier upp till Sverige. I Kroatien fanns det tidigare över 600 000 bosnier. I dag
är de ungefär 225 000. Många har alltså sökt sig ut runt om i Europa, inte
bara till Sverige.

Lars Moquist försöker göra en jämförelse mellan kosovoalbanerna och
bosnierna. Han säger att de lovas att få stanna här. Det finns inga löften om
att få stanna här. Det är heller inget önskemål från bosnierna själva. Jag hade
själv en överläggning med president Izetbegovic häromfredagen. De vill na-
turligtvis att deras medborgare skall kunna komma tillbaka och bygga upp
landet. Det finns en vilja hos bosnierna själva att omedelbart återvända, om
de bara kunde. Det är det som är det viktiga, att skapa den förutsättningen,
att de skall kunna återvända till sitt hemland.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1992/93:103 om regeringens flyktingpolitik

Anf. 56 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Ingrid Näslund har frågat mig om reglerna eller tolkningen
av reglerna för att få uppehållstillstånd av humanitära skäl har ändrats i nå-
got avseende, eftersom färre får uppehållstilstånd, trots en starkt ökad till-
strömning av flyktingar.

Ingrid Näslund har vidare frågat mig om jag avser att vidta åtgärder så att
barnkonventionens regler kommer att tillämpas beträffande flyktingbarn.

Det är mot den här bakgrunden viktigt att slå fast att det främst av två
skäl ofta förekommit tveksamma påståenden om förändringar i den svenska
flyktingpolitiken. Det anförs ofta att en ökad andel avslagsbeslut i sig skulle
kunna tydas på så sätt att politiken blivit mer restriktiv. En ökad andel av-
slagsbeslut är mer sannolikt ett uttryck för att en ökande andel av de asylsö-
kande företer sådana skäl som inte kan leda till positiva beslut. Ett annat

förhållande är att kriget i f.d. Jugoslavien inneburit att beslut i en stor mängd
ärenden inte har kunnat fattas under en viss tid. Förhållandevis få asylbeslut
i förhållande till antalet höga siffror för inströmningen av asylsökande skall
också ses mot denna bakgrund.

Enligt gällande lagstiftning får uppehållstillstånd ges till en utlänning som
av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige. Det är här inte fråga om nå-
gon egentlig skyddsbestämmelse utan om en möjlighet för den tillståndsgi-
vande myndigheten att bevilja uppehållstillstånd när det är påkallat av hu-
manitära skäl.

Det kan gälla sådana humanitära skäl som hänför sig till utlänningens per-
sonliga förhållanden, främst psykiskt eller fysiskt handikapp eller sjukdom.
Uppehållstillstånd kan också ges när förhållandena i hemlandet är sådana att
det vore inhumant att tvinga utlänningen att återvända dit, t.ex. när det på-
går krig eller inbördesstrider i landet. Det ligger i sakens natur att någon
uttömmande uppräkning inte kan göras av de situationer där humanitära
skäl bör föranleda att utlänningen får uppehållstillstånd.

Det är alltså, som jag tidigare nämnt, fel att dra slutsatser av en jämförelse
över tiden av antalet beviljade uppehållstillstånd i förhållande till antalet
asylansökningar. Detta främst beroende på att man måste ta hänsyn till de
skilda förutsättningar som gäller vid olika tidpunkter. De två åren som Ingrid
Näslund valt att jämföra är ett exempel på detta. För det första beviljades
under 1991 ett mycket stort antal tillstånd av s.k. humanitära skäl på grund
av tillämpningen av tidsrelaterade schablonregler. Dessa schablonregler
valde regeringen i december 1991 att successivt avveckla, eftersom de var
förenade med stora nackdelar. De ledde lätt till orättvisa och till vad som
kan uppfattas som irrationella beslut. En skillnad på några dagar kunde bli
avgörande i ena eller andra riktningen. För det andra innebar krisen i f.d.
Jugoslavien att det under 1992 kom ett mycket stort antal asylsökande där-
ifrån, och eftersom Invandrarverket valde att avvakta med beslut i många
ärenden blir en jämförelse av förhållandet mellan asylsökande och antalet
beviljade tillstånd missvisande. Ytterligare en orsak till att en jämförelse
mellan olika år inte låter sig göras är att situationen i länder, varifrån asylsö-
kande kommer, förändras. T.ex. kan en ny regim i ett land, varifrån många
asylsökande tidigare kommit, göra att inte så många har anledning att söka
sig därifrån.

Jag vill framhålla att regeringen inte på något sätt utfärdat några direktiv
om att beviljandet av uppehållstillstånd av humanitära skäl skall vara mer
restriktivt än tidigare. Dock har, som jag nämnde tidigare, de schablonise-
rade väntetidsreglerna avskaffats. Varje asylansökan avgörs individuellt och
utifrån det skyddsbehov som kan föreligga i det enskilda fallet.

Det är naturligtvis av största intresse för mig att nära följa hur praxis inom
rättstillämpningen utvecklas, särskilt mot bakgrund av att beslutsfattande i
högsta instans sedan förra året inte längre skapas genom regeringsbeslut
utan i en nyinrättad förvaltningsmyndighet. Jag kommer att ta initiativ till
att en sådan uppföljning sker.

Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk kommitté för översyn
av invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken. Av direktiven
framgår att en uppgift för utredningen är att lägga fram förslag om utform-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

ningen av övriga grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige,
t.ex. av humanitära skäl.

Jag har tidigare här i kammaren, senast den 13 april, diskuterat frågeställ-
ningen om barnkonventionens regler och vill nu framhålla följande.

Jag anser nu liksom tidigare att svenska myndigheter, i asylärenden liksom
i andra samanhang, tar stor hänsyn till barnens behov. Särskild hänsyn tas till
barnens situation vid prövningen av asylansökningar, och ärenden rörande
ensamma barn behandlas alltid med förtur. Jag vill också framhålla att barn-
konventionen inte syftar till att reglera vilka barn som skall få stanna i Sve-
rige eller inte. Däremot kan med stöd av konventionen ställas krav på förfa-
ringssättet i ärenden som rör uppehållstillstånd.

Enligt FN:s kommitté för barnets rättigheter uppfyller Sverige i stort kon-
ventionens krav. Vid det förhör med Sverige som kommittén hade i januari
i år, på grundval av den svenska rapporten om tillämpningen av konventio-
nen, hade man inte någon kritik rörande behandlingen av asylsökande barn,
förutom vissa synpunkter på förvarstagande av barn.

Mot bakgrund av det jag nu har sagt finner jag det för dagen inte påkallat
att vidta några åtgärder.

Anf. 57 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Jag tackar invandrarminister Friggebo så mycket för svaret
på min interpellation. Jag kanske först skall säga att jag är medveten om den
mycket svåra och grannlaga uppgift som Birgit Friggebo har i den situation
som vi nu har i Europa, då en stor mängd människor söker asyl och känner
sig jagade från sina hemländer. Jag kommer in så att säga från andra hållet i
debatten. Jag tror också att jag vågar säga att jag har samma uppfattning
som invandrarministern, att vi betraktas som ett generöst flyktingland. Det
är någonting som jag glädjer mig över.

När detta är sagt vill jag säga att jag i min interpellation har gjort vissa
jämförelser mellan de två senaste åren när det gäller antalet flyktingar som
har fått stanna i Sverige. Birgit Friggebo menar att man inte utan vidare kan
dra några slutsatser av att siffrorna är så olika. Den enda slutsats som jag
egentligen har dragit av siffrorna är att människor felaktigt kan få uppfatt-
ningen att allt fler flyktingar av det stora antalet asylsökande får stanna i Sve-
rige.

Är 1991 var det drygt 27 000 asylsökande, nästan 19 000 beviljades asyl.
Motsvarande siffror för 1992 var drygt 83 000 asylsökande, av vilka knappt
13 000 fick sin ansökan beviljad. Jag är fullt medveten om att man utan vi-
dare inte kan jämföra dessa siffror. Birgit Friggebo har också redogjort för
de stora skillnaderna på just dessa två år. Anledningen till att jag valt dessa
år är att det är de två senaste år vi har siffror för hela året. Skillnaderna är
dock så stora, att jag inte kan låta bli att undra om man inte, åtminstone i en
del fall, varit restriktivare än tidigare. Det rör sig om en minskning med näs-
tan 6 000 uppehållstillstånd, trots att tillströmningen av asylsökande har ökat
med 56 000 jämfört med året dessförinnan.

Ingen av oss kan förmodligen med säkerhet påstå att vi vet att den mycket
stora skillnaden beror bara på att det under de två på varandra följande åren

varit så olika förutsättningar. Det jag skulle vilja veta är om reglerna i några
enskilda fall ändå tillämpats restriktivare.

Birgit Friggebo talar om olika förutsättningar och nämner i nästa andetag
tidsrelaterade schablonregler. Då är det riktigare att tala om att vi har ändrat
på reglerna, i alla fall i en del fall. Måste man ändå inte betrakta dessa änd-
ringar som en viss skärpning i de aktuella fallen?

Den avgörande anledningen till att jag ställt mina frågor är dock inte dessa
siffror där det kan vara svårt att göra en säker tolkning. Det är snarare en
växande känsla av olust inför många samstämmiga vittnesmål om att det har
blivit svårare att få asyl.

Jag nämnde i min interpellation att det finns människor som i många år
lagt ner mycket tid, kraft och engagemang för att på olika sätt hjälpa flyk-
tingar. De känner stor besvikelse och maktlöshet, som de säger, inför flyk-
tingpolitiken. De menar att det har blivit svårare att få stanna av humanitära
skäl. Det var inte detta de hade väntat sig.

För en tid sedan träffade jag ganska många flyktingarbetare i Göteborg,
bl.a. Ingrid Segerstedt Wiberg, som är mycket känd i dessa sammanhang.
Hon gav uttryck för att hon aldrig tidigare träffat så trötta, nästan uppgivna,
flyktingarbetare. Deras känsla av trötthet och uppgivenhet berodde inte
bara på att det kommer så många fler asylsökande hit till landet, utan på att
de kände till människor som befann sig i mycket dåligt skick, både fysiskt och
psykiskt, men som inte fick stanna. En del togs direkt från sjukhussängen.

Uppräkningen skulle kunna göras lång. Även om man inte kan göra vare
sig vetenskap eller statistik av ett flertal vittnesbörd, måste man ändå räkna
med att det rör sig om människor som har levt nära asylsökande i många år
och som har fått vara med om både att många har fått avslag tidigare och att
många har fått stanna. Vi måste därför fästa avseende vid vad dessa männi-
skor säger.

Advokater som i många år har företrätt flyktingar bär samma vittnesbörd
om att flyktingpolitiken i praktiken har skärpts. Jag konstaterar ändå med
tillfredsställelse att Birgit Friggebo säger att regeringen inte har utfärdat
några regler om att beviljandet av uppehållstillstånd av humanitära skäl skall
vara mer restriktivt än tidigare. Det skulle ha gjort mig mycket upprörd om
det hade varit så. Jag tycker också att det är bra att Birgit Friggebo kommer
att ta initiativ till en uppföljning av hur praxis inom rättstillämpningen är nu
när regeringen inte längre fattar beslut i asylärenden.

När kommer en sådan uppföljning att ske, och hur kommer den att gå till?
Det skulle jag vilja ha klarlagt.

Anf. 58 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! De frågor som Ingrid Näslund har ställt är mycket intres-
santa och relevanta. Jag har också i och för sig blivit kontaktad av många
som menar att det har blivit en restriktivare hållning hos myndigheterna när
det gäller att bevilja uppehållstillstånd. Jag är ändå inte säker på att det
stämmer. Det beror precis på vad man jämför med. Jag tror att invandrarmi-
nisterns svar huvudsakligen är korrekt.

Det stora problemet i dessa sammanhang är kanske inte om det eventuellt
blivit en glidning i praxis, utan det är de långa handläggningstiderna. Famil-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

jer får genomlida en lång utredningstid, vilket i sig innebär ett trauma och
en otrygghet av stora mått, och det frestar på psykiskt. Dessutom är det för-
enat med en mängd andra negativa konsekvenser, inte minst kostnader osv.
Det enda som kan sägas vara bra med dessa långa handläggningstider är att
man därmed gör en stor och bred regionalpolitisk satsning. Det är det enda
positiva man kan säga om det.

De långa handläggningstiderna skapar otrygghet för familjerna, som jag
nyss sade, inte minst för barnen. Jag, liksom många andra, har besökt slussar
och flyktingförläggningar. Jag var på en sluss i Växjö. Där bor tre familjer i
ett logement. Det finns ingen möjlighet till privatliv, utan man bor där sam-
manbragt upp till fyra månader. Det är givetvis inte bra. Det avgörande för
hur vi skall komma till rätta med problemen är att få ner handläggningsti-
derna, så att vi kan få så snabba beslut som möjligt.

Sedan tänkte jag något beröra det som kommit att bli mera aktuellt, näm-
ligen den nya folkrörelsen att gömma flyktingar. Jag skall gärna erkänna att
jag själv varit engagerad i sådan verksamhet, dock på marginalen. Jag har
sett människor som har varit engagerade i dessa frågor. De är ofta fantastiska
människor med ett stort och djupt engagemang, en enorm välvilja och huma-
nitär grundsyn.

Problemet är att man inte kan vara säker på att barnen, som det i första
hand är fråga om, får en bättre situation av att bli gömda i en lägenhet under
kanske långa perioder. Man kan jämföra detta med en något så när snabb
handläggning och en snabb avvisning där spelreglerna läggs fast på ett så ti-
digt stadium som möjligt.

Jag tror att det kan vara förödande både för familjer och för barn att leva
gömda och otrygga utan att vi vet vad som händer med dem. Detta är ett
mycket svårt problem. Man kommer in på mänskliga och humanitära aspek-
ter.

Sammanfattningsvis måste vi på något sätt hitta metoder att få fram dessa
beslut i den ena eller andra riktningen snabbare än vad som nu sker. På så
sätt kan vi också minska en hel del lidanden och trauman för de inblandade
familjerna.

Anf. 59 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Vi är två företrädare till Birgit Friggebo som har anmält oss
till denna debatt. Det har vi gjort därför att vi med alltmer höjda ögonbryn
med förvåning läser allt det som sägs om den stramare flyktingpolitik som
utformas nu i vår. Det kanske inte är så konstigt att vi är förvånade. Ett be-
stående minne från vår tid som svarande i denna kammare är den mycket
omfattande och frekventa kritiken som framfördes från otaliga folkpartister.

Det skulle bli så humant när vi fick en ny flyktingpolitik. Väntetiderna
skulle bort. Därför kunde man avskaffa alla humanitära skäl som var kopp-
lade till det faktum att asylsökande drabbas av långa väntetider. Det blev
paradregeln. Det skulle förklara också för flyktingmotståndarna att det nu
var riktiga flyktingar som fick stanna och inte bara de som varit här länge.
Det förklarades om och om igen att detta var riktigt.

Även om jag inte riktigt delar den beskrivning som Birgit Friggebo gör i
sitt interpellationssvar om hur reglerna om lång uppehållstid och humanitära

skäl tillämpades, kan jag ändå ha förståelse för detta. Men felet var att reg-
lerna infördes innan väntetiderna hade gått ner. Då blir det som det nu har
blivit. Vi får om igen se att barnfamiljer utvisas efter att ha varit här under
lång tid. Man kan då fråga sig vad det är som blev så mycket bättre.

Det skulle också bli så mycket generösare. Det förefaller nu som om allt
fler av dem som följer denna fråga på nära håll - vilket Ingrid Näslund här
har vittnat om - anser att så inte är fallet. Nu senast häromdagen sade Kjell
Jönsson från Svenska flyktingrådet i DN: I praktiken har flyktingpolitiken
hårdnat sedan den borgerliga regeringen trädde till.

Det är inte så konstigt att jag läser detta med en viss förvåning. När de-
cemberbeslutet hävdes skulle det ju bli så mycket generösare. Det hade varit
tillräckligt förvånande för många att få höra att det inte hade blivit någon
skillnad alls. Men det blev inte generösare, utan i stället hårdnade flykting-
politiken. Det tror jag att många tycker är mycket märkligt.

Jag är den första att hålla med om att det kanske finns skäl att vara stram
när asylinströmningen ökar och man vill få ner väntetiderna och få litet and-
rum. Det finns här två vägar att gå. Endera har man en till synes generös
lagstiftning och tillämpar den utomordentligt restriktivt, eller också kan man
öppet och ärligt redovisa att regeringen anser att man nu får lov att strama
åt på grund av stor tillströmning eller av något annat skäl. Det skulle då göras
genom att regeringen fattar ett öppet beslut. Det vore ärligare att göra som
den socialdemokratiska regeringen gjorde med det s.k. decemberbeslutet.

Herr talman! För att här fortsätta ärlighetsdebatten, vill jag säga att jag
egentligen inte här trängt tillräckligt mycket bakom tidningsrubrikerna eller
dessa rykten för att påstå att bedömningen av skyddsbehovet har blivit
mycket tuffare i dag. Däremot vill jag med bestämdhet påstå att det knap-
past blivit någon större generositet i bedömningen under det senaste halv-
året sedan decemberbeslutet hävdes.

Mycket av det som jag ser i tidningsartiklar om enskilda fall är sig ganska
likt. Jag kan också läsa mellan raderna och förstå litet grand av skälen till det
som i förstone kan synas som upprörande i dessa fall.

Skillnaden är den att det nu inte sitter en folkpartist i bild och kramar den
stackars flyktingfamiljen på varenda tidningssida och talar om den grymma
socialdemokratiska flyktingpolitiken. Där sitter ingen Ylva Annerstedt,
Charlotte Branting, Maria Leissner eller Bengt Westerberg och beskärmar
sig över utvisning efter så lång tid i Sverige, osv. Det är väl så att Birgit Frig-
gebo har bättre diciplin på sina skaror än vad Georg Andersson och jag
hade. Vi fick faktiskt också kritik från vårt eget håll.

Det finns dessutom ytterligare skäl till förvåning, nämligen att det hörs så
litet från de stora humanitärorganisationerna. Jag skall återkomma till detta
i ett senare inlägg. Det svar som Birgit Friggebo givit är ändå ganska försik-
tigt. Det låter som om Birgit Friggebo själv inte riktigt har ett grepp om hu-
ruvida hennes flyktingpolitik är generösare eller stramare. Det skall följas
upp och utvärderas.

Det skulle vara utomordentligt intressant att få en ytterligare kommentar
till att intitiativ nu skall tas till en uppföljning. Jag trodde att det fanns anled-
ning för en minister att hålla sig informerad om huruvida man har stramat åt
eller blivit mer generös.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 60 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Vi hade här i riksdagen förra veckan en flykting- och invand-
rarpolitisk diskussion, och egentligen skulle jag inte ha behövt ta till orda i
dag. Att jag ändå gör detta beror på att jag liksom Maj-Lis Lööw är oroad
över den tystnad som har lägrat sig över en stor del av den flyktingpolitiska
debatten. Det ger en jordmån och grogrund för dem som är invandrarfient-
liga och för dem som ytterligare vill skärpa politiken.

Nyligen fick vi i stora rubriker ta del av en opinionsundersökning som på-
stods visa att en betydande majoritet av det svenska folket nu inte ville öka
flyktingmottagningen. Det kanske det aldrig har funnits en majoritet för.
Men det beror litet grand på hur man ställer frågan. I detta läge är det ännu
angelägnare för oss politiker att våga stå upp och ta till orda och hävda flyk-
tingpolitikens viktiga roll. Sverige måste trots alla de svårigheter som vi nu
har att brottas med fortsätta att ställa upp med en bra flyktingpolitik.

Det är inte mer än drygt ett år sedan som parlamentariker från alla partier
deltog i stora gemensamma demonstrationer mot främlingsfientlighet och
rasism. Jag är alldeles övertygad om att rasismen och främlingsfientligheten
inte är mindre i dag. Men det ordnas inte några demonstrationer. Det är en
tystnad. Därmed är jag rädd för att utvecklingen av negativa attityder mot
flyktingar och invandrare kan förstärkas.

I Morgonekot i dag kunde vi höra en rapport från en kommun där bostads-
företaget hade bestämt sig för att ge gratis flyttning för svenskar som vill
flytta ut ur det bostadsområde dit man nu har förlagt ett antal flyktingar. Det
fyller mig också med en djup oro. Jag blir skrämd av sådana tecken på en
hårdhet hos det svenska folket.

Här kommer regeringen in i bilden. Också invandrarministern måste ta
sitt ansvar. Det är viktigt vilka signaler som ges från regeringen. Nu sägs det
här att det inte har givits några signaler eller vidtagits några åtgärder för att
skärpa flyktingpolitiken. Men nog är det väl ändå så att vistelsetidens längd
tillhör de humanitära skäl som tidigare har gällt som skäl för att få stanna.
På den punkten har uppenbarligen utfärdats direktiv. Man har fattat beslut
om att tidsrelaterade schabloner inte skall gälla.

Ingrid Näslund tröstar sig med vad som står på s. 3 i interpellationssvaret.
Men redan på s.2 har det bekräftats att vistelsetidens längd inte längre spelar
någon roll. Invandrarministern säger att regeringen valde att successivt av-
veckla dessa regler, eftersom de var förenade med stora nackdelar och ska-
pade orättvisa och resulterade i vad som kan uppfattas som irrationella be-
slut.

Min fråga är: Hur kom det sig att dessa nackdelar uppkom i december
1991? Dessförinnan hade ett stort antal företrädare i denna riksdag, inte
minst företrädare för Folkpartiet, ansett det vara mycket viktigt att man
beaktade vistelsetidens längd. Vi utkämpade många debatter om detta.

Jag är beredd att diskutera relevansen i vistelsetidens längd. Man kan
självfallet ha olika meningar om detta. Men det var tveklöst företrädare för
framför allt Folkpartiet, men också för kds och andra partier, som hävdade
att det var mycket viktigt att de som hade vistats här ett eller två år skulle få
stanna på grund av att myndigheterna inte kommit sig för, eller förmått, att

fatta beslut tidigare. Detta gällde framför allt barnen. Detta tas upp i inter-
pellationen.

Vi hade en regel om tre terminer i skola. Man krävde att det skulle utvid-
gas till förskolan, och man krävde att två terminer skulle räcka. Nu hjälper
inga böner och ingen tid alls. Detta upphöjs som en dygd främst av alla dyg-
der. Hur kan kulturministern nu så kategoriskt och frimodigt avvisa alla de
argumet som hon och hennes partiföreträdare anförde i denna fråga före va-
let 1991?

Anf. 61 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag tror inte att Ingrid Näslund och jag har något behov av
att diskutera andelen som blir föremål för beslut och hur många som kom.
Jag tror att vi är ganska överens om detta.

Det skapas stora oklarheter när olika opinionsundersökningsfrågor ställs.
Under de senaste dagarna är det en undersökning från Göteborg som har
svept över landet. Frågan handlar om huruvida man bör ta emot eller inte ta
emot fler flyktingar.

Jag skulle inte åta mig att svara på en sådan fråga. Jag förstår inte frågan.
Det talas om att ta emot fler flyktingar. Är det sådana som bedöms ha flyk-
tingbehov och som får stanna här i Sverige? Eller handlar det om dem som
söker sig hit - de som flyr och som vi i alldagligt tal kallar för flyktingar,
eftersom de flyttar på sig - men som i själva verket är asylsökande?

Sådana här undersökningar kan man inte ge särskilt mycket för när det
gäller att bedöma vilken inställning människor har. Regeringen har beställt
en mycket större undersökning där man går in på djupet när det gäller vilka
attityder människor har till invandring och invandrare, och också invandrar-
nas attityder till oss svenskar.

Ingrid Näslund redovisar också att det finns en tilltagande diskussion om
att många av de asylsökande mår dåligt och att det har blivit sämre. Också
jag har nåtts av dessa signaler. Jag tycker att man skall ta dem på mycket
stort allvar.

Det är bakgrunden till att jag tycker att det kan vara lämpligt att vi ser
efter om det ligger något bakom dessa påståenden om att praxis allmänt sett
skulle ha blivit avsevärt mycket hårdare.

Maj-Lis Lööw undrade om ministern inte borde veta hur det egentligen är.
Jag kan konstatera att vi inte har gett några direktiv om en allmänt stramare
bedömning inom begreppet humanitära skäl, förutom de schabloniserade
väntetiderna. Det lade jag också till i mitt skrivna svar.

Därtill är det så, Maj-Lis Lööw, att det har gjorts en del lättnader där rege-
ringen har fattat beslut och där vi också har gått till riksdagen med föränd-
ringar. Jag har sagt tidigare att jag inte tror att tillämpningen av hela lagstift-
ningen när det gäller skyddsbehoven innebar att så särskilt många fler, i vo-
lym räknat, fick stanna. Men det var ändå en signal om att vi fullt ut tillämpar
de skyddsskäl som också finns t.ex. hos våra nordiska grannar. Det sade jag
också i den tidigare debatten här i kammaren i dag.

Det innebar att man kan försörja sig om man lyckas skaffa sig ett arbete
och att man inte skall ta barn i förvar i den omfattning som skedde tidigare.
Vi håller nu på att arbeta med ett flexiblare flyktingmottagande där de asyl-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

sökande själva skall få större möjligheter att styra verksamheten och var de
vill bo. I den meningen strävar vi efter att vi skall få ett humanare flykting-
mottagande.

När det gäller själva praxis kan regeringen naturligtvis informera sig ge-
nom attiäsa olika beslut. Det är en självklarhet att ministern skall göra det.
Men när det kommer så många propåer utifrån om att det generellt skulle
vara stramare är det viktigt att man lämnar detta till en oberoende bedö-
mare. Som svar till Ingrid Näslund vill jag säga att vi just nu håller på att
bestämma oss för hur denna oberoende uppföljning skall ske. Det kommer
direktiv till det ganska snart.

Georg Andersson tog upp frågan om vistelsetidens längd. Det är riktigt
att den har lagts inom ramen för den humanitära bedömningen. Georg An-
dersson frågar vad som har hänt sedan tidigare, t.ex. när Folkpartiet var i
opposition. Då vill jag också svara på Maj-Lis Lööws fråga om varför vi inte
avvaktade med att avskaffa dessa väntetider till dess att det inte skulle beröra
så många personer.

Det var precis det vi gjorde när det gällde barnfamiljer. Vi kontrollerade
mycket noga att det bara var i undantagsfall som barnfamiljerna skulle drab-
bas när vi tog bort den s.k. treterminsregeln, som innebar att hade man gått
tre terminer i skolan skulle det vara ett särskilt skäl för att få stanna. Det
innebär inte att man inte kan ta hänsyn till väntetiden inom ramen för den
allmänna bedömningen av humanitära skäl.

Vad var det då som gjorde att vi tog bort detta? Det var att väntetidsreg-
lerna riskerade att bli huvudregler och att vi skulle komma bort från skydds-
prövningen när man skulle fatta beslut om alla dem som kommer från det
tidigare Jugoslavien. Hela politiken går ut på att man skall stoppa kriget där
nere och att man skall ge möjligheter för människor att återvända.

Den kritik, Georg Andersson, som jag deltog i handlade väldigt mycket
om att vi skulle minska ner väntetiderna. När vi tog bort treterminsregeln
försäkrade jag mig om att det var mycket få barnfamiljer som skulle kunna
komma att omfattas av dem, förutom de som kom från Jugoslavien. Jag de-
lar fortfarande den uppfattningen att det är en mycket viktig del att korta
väntetiderna. Det är därför som vi ger alla de resurser som Invandrarverket
och Utlänningsnämnden vill ha för att kunna fatta snabbare beslut.

Anf. 62 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Jag sade i mitt anförande att det är riktigare att tala om att
vi har ändrat på reglerna. Måste man ändå inte beteckna denna regeländring
som en skärpning? Jag tog upp det.

Sedan sade jag att jag var glad över att Birgit Friggebo hade sagt att man
inte hade avsett att ge några regler som betydde en skärpning när det gäller
den humanitära frågan. Nu är det just detta vi diskuterar. Jag tycker att den
här regeln är en skärpning när det gäller humanitära skäl. Det vill jag klart
deklarera.

Därför är jag glad att höra att man hade tittat efter hur det var med barnfa-
miljerna. Jag tycker ändå att regeln borde ha varit kvar för de barnfamiljer
som ännu inte hade blivit behandlade, trots kortare väntetider. Det borde
sägas ifrån rent allmänt att det skall vara ett tillräckligt humanitärt skäl. Nu

har det kommit till min kännedom att man i Utlänningsnämnden sitter och
resonerar om huruvida det är ett barn som verkligen har gått tre terminer i
svensk skola. Kan man räkna med att man har gått i svensk skola om man
har fått undervisning på en flyktingförläggning eller har man då varit isolerad
från svenska barn så att man inte kan vara kvalificerad? Det finns alltså
många sätt att se på detta.

Sedan skulle jag vilja lyfta fram frågan om barnkonventionen. Det har jag
också gjort i min interpellation. Det må så vara att den inte syftar till att
direkt reglera om barn skall få stanna i Sverige eller inte. Den syftar däremot
till att vi skall göra allt vi kan för att barn inte skall fara illa. Därför kan den
enligt mitt förmenande vara i allra högsta grad tillämplig även på flykting-
barn.

Utlänningsnämnden lär ha uttalat att de inte anser sig ha någon förplik-
telse att iaktta reglerna i konventionen när det gäller flyktingbarn. Jag vill
veta om Birgit Friggebo anser att Utlänningsnämnden står över barnkonven-
tionens regler, utan att Birgit Friggebo för den skull skall uttala sig om deras
sätt att agera. Är det så att Utlänningsnämnden står över barnkonventionens
regler? Jag tycker inte att de skall göra det.

Vi har hört om ganska många upprörande fall om barn som varit svårt
sjuka, gravt handikappade eller ensamma. Jag vet att det har diskuterats ti-
digare så jag skall inte ta upp tiden med det. Men det finns tillräckligt många
fall som vi får höra talas om personligen och kan läsa om i pressen där barn
ändå inte har omfattats av barnkonventionens regler på ett riktigt sätt.

Anf. 63 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag ser väntetiderna som det stora problemet. Kan man
korta ner väntetiderna kan man också få fram besluten så att det humanitära
inslaget understryks. Blir det långa väntetider blir det problem för alla in-
blandade, utom om man ser det ur regionalpolitisk synpunkt.

Därför måste vi titta på hur vi skall komma dit. Sverige har en viss profil.
Det sade vi också i den förra debatten. Den är välförtjänt, och den skall vi
inte skämmas över. Men den attraherar många asylsökande. Det frestar på
våra utredningsresurser, och därmed blir våra väntetider långa och svåra
problem uppstår med avvisning efter lång tid.

Jag vet inte om Georg Andersson är inne på att återinföra treterminsre-
geln om det skulle uppstå en situation där ni får ansvaret. Är det sådana tan-
kar Georg Andersson bär på? Det skulle vara intressant att veta.

Jag tror dess värre att det finns vissa ökade negativa strömningar i Sverige
mot ökad invandring. Invandrarministern nämnde den här undersökningen
och frågorna där. Jag delar helt invandrarministerns uppfattning. Men efter-
som samma fråga har ställts vid tidigare tillfällen kan man ändå jämföra och
se förändringarna i opinionen, även om frågan kan vara fel ställd. Man kan
alltså se en viss trend. Den tycks ju dess värre vara uppenbar.

Då är det svårt för oss politiker att förklara detta. Hur skall vi kunna för-
klara för människor så att de begriper att man kan få uppehållstillstånd med
hänvisning till Genévekonventionen, att man är de facto-flykting, humani-
tära skäl, att man är krigsvägrare eller anhörig? Det kan vara olika sorters
anhöriginvandring. Detta skall vi förklara på ett begripligt sätt så att männi-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

skor förstår och har respekt för detta. Det är inte så lätt. Jag kan inte se att
någon av dessa tre invandrarministrar egentligen har lyckats särskilt bra med
det, även om de har gjort stora försök. Men det är inte så lätt. Där tror jag
vi allihop har ett problem som vi gemensamt får försöka axla.

Vi vill också gärna ha ett klarare ställningstagande. Det var Maj-Lis Lööw
inne på i böljan. Vi i vårt parti vill skärpa asylbegreppet och anhörigbegrep-
pet något, men vill öka insatserna där flyktingar huvudsakligen finns. Det är
ännu så länge inte i Sverige.

Anf. 64 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jag vill nog påstå, Gustaf von Essen, att Birgit Friggebo,
Georg Andersson och jag lyckades förklara detta om vi fick ta tid på oss. Om
vi fick komma ut på ett möte och tala i 45 minuter och sedan svara på frågor
i ett par timmar redde vi ut detta. Men jag håller med om att det tar tid.

Därför håller jag också med Birgit Friggebo om detta med undersök-
ningen. Allting går ju igen. Det här är inte den första fullkomligt befängda
undersökningen. Den förstärks dessutom av en slarvig massmedietolkning.
Frågan om man vill ta emot fler flyktingar kan i stort sett betyda vad som
helst. Det kan betyda fler än i dag eller fler flyktingar över huvud taget osv.
Det går bara inte att tolka ut detta. Det har varit utomordentligt märkliga
turer i den frågan.

Detta med att man skall få försörja sig på arbete medan man är asylsö-
kande - det pinsamma är att det inte finns några arbeten - eller frågan om
barn i förvar och sådant är jag beredd att diskutera en annan gång.

Men nu vill jag prata om skyddsbehov och de humanitära skälen. Faktum
är att vi fick ner tidsramarna och väntetiderna. Det var i det läget som vi
kunde säga att nu är ett och ett halvt år lång väntetid för en barnfamilj och
ett och ett halvt till två år lång väntetid för en ensamstående. Detta var inga
idiotregler eller schablonregler.

Det måste ställas i relation till dem som har suttit här och väntat länge och
hur snabbt man klarar att behandla de nya asylansökningarna. Det tidsbe-
grepp som man eventuellt skall gå efter som något slags lös tumregel måste
förändras i förhållande till vad som är lång väntetid när man gradvis pressar
väntetiderna. Det skall ju vara så att t.ex. en treterminsregel, om man skall
ha den, skall vara ett undantag.

Det var därför det var så obegripligt, dvs. hela resonemanget om att efter-
som det är så få fall i dag där man eventuellt behöver tillämpa en tretermins-
regel kan vi också ta bort den. Det var just detta fåtal fall av barnfamiljer
som hade fått vara här så länge att barnen hade gått i skola i tre terminer
som gjorde att vi tyckte att det var ett humanitärt skäl för dem att få stanna
här. Så måste ju humanitära skäl när det gäller lång väntetid fungera. Det är
undantagen som blir de humanitära skälen.

Anf. 65 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Det är bra om regeringen låter göra nya undersökningar som
är mera rättvisande i förhållande till den faktiska opinionen. Å andra sidan
skall inte flyktingpolitiken styras med opinionsundersökningar. Här måste

politikerna våga hävda en linje. Det måste vara en konsekvent linje. Vi har
en opinionsbildande uppgift som är mycket viktig.

Det är klart att när man frågar om människor vill ta emot fler, gäller det i
förhållande till vad. Vid det här tillfället tror jag att allmänheten hade ett
intryck av att vi faktiskt tog emot väldigt många. Men att ta emot asylsö-
kande är inte detsamma som att ta emot flyktingar.

Vi tog emot ovanligt få, vilket Ingrid Näslund har visat i sin interpellation.
Det hade allmänheten naturligtvis inte informerats om vid det tillfället.

Birgit Friggebo skriver faktiskt följande i sitt interpellationssvar: ”Jag vill
framhålla att regeringen inte på något sätt utfärdat några direktiv om att be-
viljandet av uppehållstillstånd av humanitära skäl skall vara mer restriktivt
än tidigare”. Denna mening skapar intryck av att det faktiskt är positivt. Det
är alldeles riktigt att hon dessförinnan har skrivit om att vistelsetidens längd
har avförts som en faktor, och det är ju ett av de kriterier som använts när
man har beviljat uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Det sägs att det finns rapporter om det, men att det är svårt att bedöma
om det har blivit hårdare. Jag kan inte heller till alla delar bedöma det här,
men när någon som Ingrid Segerstedt Wiberg uttalar sig lyssnar jag faktiskt.
Hon är en av de få som har ett väldigt långt perspektiv, ett brett engagemang
och mycket god insikt i dessa frågor. Jag tror att det vore klokt av Birgit Frig-
gebo att också lyssna till Ingrid Segerstedt Wiberg i det sammanhanget.

Man tröstade sig i december 1991, då man avförde vistelsetidens längd
som ett kriterium även för barnen, med att väldigt få skulle drabbas. Det är
en ringa tröst för dem som nu drabbas på grund av att det har byggts upp nya
långa väntetider.

Man kan som Gustaf von Essen säga att det är väntetiderna som är proble-
met. Det har alla invandrarministrar sagt, och alla har vidtagit mycket kraft-
fulla åtgärder för att komma till rätta med handläggningstiderna. Varje gång
vi har varit i närheten av att lyckas - vi har faktiskt lyckats ganska långt - så
har nya omständigheter tillkommit som helt har spolierat den tidigare plane-
ringen.

Anf. 66 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag vill först nämna opinionsundersökandet. För någon
vecka sedan redovisade TEMO en ny undersökning som visade att inställ-
ningen nu är vänligare mot flyktingarna igen. Göteborgsundersökningen lär
vara gjord 1992, då vi hade den kraftigaste inströmningen av flyktingar över
huvud taget sedan andra världskriget.

Som svar på frågan vill jag säga att jag inte vill att det skall komma en enda
flykting till Sverige. Jag skulle vara glad om det inte kom en enda flykting
till Sverige. Då skulle vi ha fred i världen och en situation där människor
kunde försöija sig själva och inte tvingades ifrån sina hemländer.

Det är en fullkomligt felaktig uppfattning att tro att jag önskar att det
skulle komma fler flyktingar. Tyvärr beskrivs vi i Folkpartiet så ibland, och
det är självfallet inte fallet. När det kommer människor som ber om vår hjälp
skall vi försöka att ge den.

Georg Andersson säger också att jag borde lyssna på Ingrid Segerstedt
Wiberg. Det gör jag i högsta grad. Hon tillhör de personer som jag har runt

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

om mig och som är mina rådgivare. Det är en av bakgrunderna till att jag
tycker att det finns anledning till att på ett objektivt sätt nu pröva hur praxis
har utvecklats när det gäller beviljande av uppehållstillstånd av humanitära
skäl.

Jag vill dock framhålla att det inte är så lätt att göra en sådan prövning.
Man måste ha en uppfattning om situationen vid de tillfällen då besluten fat-
tades. Regeringarna har ju tidigare inte motiverat sina beslut, men det gör
nu Utlänningsnämnden. Det är ingen lätt undersökning att göra. Jag tycker
ändå att vi skall göra ett försök, eftersom det finns människor som är djupt
engagerade i flyktingfallen som känner på sig att det har blivit mer bekym-
mersamt.

Jag vill haka på det Gustaf von Essen sade tidigare om att undangömning-
arna naturligtvis förstärker problemen. De människor som göms har fått sin
sak prövad och har inte bedömts ha skyddsbehov i Sverige. Det är klart att
det är fruktansvärt att se dessa barn som göms i månader och ibland i år och
inte får gå i skolan. Det har ingenting med vare sig väntetider eller avskaf-
fande av tidsregler eller någonting annat att göra. Det är enskilda människor
som tar på sig detta ansvar.

Så vill jag ta upp frågan om huruvida vi har förändrat kriterierna för att
någon skall få stanna av humanitära skäl eller inte. Jag vill göra Georg An-
dersson uppmärksam på att jag, när jag läste upp svaret, gjorde ett tillägg på
en mening. Det är ändå det som gäller i riksdagens protokoll. Jag sade då att
de schabloniserade väntetiderna som jag nämnde tidigare dock har avskaf-
fats. Jag vill att man inför riksdagen skall beskriva exakt hur läget är.

Det är helt rätt att alla regeringar har strävat efter att åstadkomma förbätt-
ringar vad gäller väntetiderna. Man ger nu som jag har sagt tidigare de resur-
ser som myndigheterna över huvud taget bedöms kunna svälja för att kunna
fatta besluten. Det har ändrats litet grand.

Maj-Lis Lööw säger att väntetiderna hade under tiden kortats ned så att
man nu kunde införa reglerna om att det skulle utgöra ett särskilt skäl för att
få stanna utan egentlig prövning om man hade varit i Sverige i ett eller ett
och ett halvt år. Så var inte fallet. När jag kom in i regeringskansliet hösten
1991 fanns det massor med ärenden som man bara ”vägde”. Om en barnfa-
milj hade varit här i 11 månader och 29 dagar och en annan i 12 månader och
2 dagar skulle man i det ena fallet säga nej och i det andra ja. Om de behövde
skydd eller inte var fullständigt ointressant. Jag vände mig med kraft emot
en sådan bedömningsordning.

Ingrid Näslund beskriver perfekt hur det gick till när man hade tretermi-
nersregeln. Man skulle då se om barnen hade gått i en svensk skola eller i en
skola på förläggning. Man skulle bedöma vad tre terminer innebar - var det
hösten/våren/hösten eller skulle man räkna i tid? Det är precis det man håller
på med när man har en schabloniserad väntetidsregel. Vi måste komma bort
ifrån det. Det kan inte vara det som är avgörande för om människor skall få
skydd i Sverige eller inte. Det är bakgrunden till att vi tar bort väntetidsreg-
lerna.

De reglerna har ju också till effekt att människor försöker fördröja be-
handlingen av ärendena, eftersom de vet att de får stanna om de har lyckats

komma över tidsgränsen. Det är viktigt att vi riktar in oss på att det är
skyddsbehovet som skall vara avgörande.

Jag tyckte alltså inte att det var svårt att avskaffa treterminsregeln. Det
skedde inte hösten 1991, utan faktiskt hösten 1992 - den 8 oktober. Det kon-
trollerades att det inte fanns en massa barnfamiljer som hade suttit och vän-
tat och tyckte att de omfattades av treterminsregel då man skulle ta den ”för-
månen” ifrån dem. Det kunde då konstateras att det skulle beröra mycket få
barnfamiljer. De flesta barnfamiljer hade varit här kortare tid än tre termi-
ner.

Vi såg framför oss att jugoslaverna läts sitta och vänta. Om vi hade haft
dessa tidsregler skulle vi inte ha fått pröva jugoslavernas ansökningar mot
skyddsbehovet när de skulle tillbaka, utan vi skulle ha konstaterat att de
hade varit här i ett år och därför fått stanna. Jag tycker inte att det är en
politik som politiker skall ägna sig åt. Vi måste tänka, och inte bara ha scha-
bloniserade regler.

Det är på det sättet, Ingrid Näslund, att Sverige har antagit barnkonven-
tionen. Man för dock inte omedelbart in hela konventionen i svensk lagstift-
ning rakt upp och ned. Den får så att säga inte direkt effekt, utan vi ändrar
våra svenska lagregler. Det har vi gjort, och vi har konstaterat att de stäm-
mer överens med barnkonventionen. I den meningen skall Utlänningsnämn-
den också tillämpa det substansiella innehållet i barnkonventionen. Man
skall naturligtvis inte läsa texten exakt i juridisk mening när beslut fattas.

Det viktiga är att konstatera att den undersökning som FN nu har gjort
om huruvida Sverige följer barnkonventionen visar att vi följer den till punkt
och pricka. Vi har fått godkänt sånär som på frågan om förvaret av barn. Det
är verkligen inte mitt fel att vi har fått den anmärkningen.

Anf. 67 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Det är litet rörande att se tre invandrarministrar som har
försökt att under årens lopp klara denna väldigt svåra fråga och egentligen
dess värre inte riktigt lyckats. Det är nog ett omöjligt jobb på många sätt.
Det inser jag efter att ha trängt in i frågan.

Ni har ju faktiskt inte lyckats att förankra svensk flykting- och invandrar-
politik hos opinionen. Jag nämnde det i mitt förra inlägg också. Det finns
fortfarande oklarheter. Människor förstår inte alla dessa begrepp. Det är
inte bara så att de inte förstår de facto-begreppet, Genévebegreppet eller
vad som är humanitära skäl osv. De kan dessutom inte skilja på asylsökande,
flykting och invandrare. Dessa begrepp glider in i varandra. Folk tror dess-
utom att vi tar emot 80 000 människor när vi tar emot kanske en tiondedel
härav, eftersom många avvisas.

Allt detta har man misslyckats med att förklara. Det är bara att konstatera
att ni från er sida inte har lyckats få till stånd en förankring i opinionen.

Kostnaderna för vår flykting- och invandrarpolitik är skyhöga och i kraf-
tigt stigande år från år. Också det är en effekt av ert relativa misslyckande.

Inte heller väntetiderna, som här sades vara så svåra och som alla invand-
rarministrar kämpar med, har egentligen någon av er lyckats komma till
rätta med. Väntetiderna är det stora problemet för närvarande i den interna
hanteringen i landet.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Lagstiftningen är oklar och inte uppdaterad, men skall nu ses över i en ny
utredning. Den som vi har i dag är inte till fyllest för de situationer som råder.

Detta är min första period i riksdagen, men jag har tidigare följt dessa frå-
gor på avstånd och varit engagerad på andra sätt. Det verkar som om egentli-
gen inte någon riktigt gillar den invandrar- och flyktingpolitik som i dag förs,
oavsett på vilken sida man står.

Jag hör mycket från de grupper som värnar om flyktingarnas rätt och in-
tressen, och de säger att praxis har skärpts och att det har blivit svårare och
besvärligare. Andra säger: Det är ju fritt fram för alla, det är så många som
kommer hit, varför skall de komma hit osv.

Ett problem som ingen av er tre har lyckats lösa är att ge en information
som folk förstår och respekterar. Det finns mycket kvar att göra, och jag
avundas inte någon jobbet som invandrarminister. Jag kan föreställa mig att
det är bland det svåraste som finns.

Anf. 68 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Gustaf von Essen var inne på att det inte är något lätt jobb
att vara invandrarminister. Jag vill dock säga att det också måste vara riks-
dagsledamöternas ansvar, oavsett om man tillhör regeringspartierna eller
oppositionen, att föra ut information om vad vi beslutar i Sveriges riksdag
om flyktingpolitiken och om hur vi tillämpar detta. Vi har många tillfällen
att träffa våra väljare och bör då göra allt vad vi kan för att få förståelse för
att det finns människor som är i nöd och som behöver hjälp från Sveriges
sida.

Jag vill också säga att det blir verkligt allvarligt, nu när vi har en extra
svår situation i Europa, om alla länder böljar fundera på att strama upp sin
flyktingpolitik, så att det blir svårare för människor att någonstans finna en
fristad. Jag är helt inne på samma linje som alla andra här i dag tycks vilja
följa, att vi naturligtvis skall göra allt vad vi kan för att hjälpa människor att
komma till rätta med sina problem närmare sina hemländer. Det är ingen
som har något emot det.

Vi vill naturligtvis också få till stånd överenskommelser med andra länder.
Jag har bl.a. talat om detta i Nordiska rådet, och jag har bl.a. hört att man
från kristdemokratiskt håll i Nordiska rådet har agerat för att alla nordiska
länder skall ta ett större ansvar. Jag vet också att det förekommer att man i
andra nordiska länder tycker att man där själv gör för litet. Det finns alltså
en öppenhet för sådana diskussioner, som vi får vara glada för.

Vi har gemensamma problem som vi måste lösa, men ingen tror väl att vi
kan möta de oerhörda uppgifter som vi står inför i Europa framöver, om alla
länder försöker strama upp sin flyktingpolitik. Låt mig exempelvis peka på
situationen i öst. Den kan komma att ställa mycket större krav på oss och
andra än vad förhållandet är nu, även om situationen i dag är svår.

Vi behöver verkligen använda all kraft för att få människor att förstå. Där-
för är det olyckligt att det också från riksdagen kommer signaler som pekar
i rakt motsatt riktning. Vi som diskuterar dessa frågor just nu har i alla fall
någorlunda samstämmiga idéer om vad som behöver göras och är villiga att
anstränga oss för att försöka få till stånd en så bra och humanitär flyktingpo-
litik som möjligt.

Jag vill också säga några ord om barnkonventionen. Det har gjorts en ge-
nomgång av läget i dessa sammanhang här i Sverige, och då riktades inga
starka anmärkningar mot oss. Bengt Westerberg har dessutom sagt att Sveri-
ges lagar stämmer bra överens med FN-konventionen om barnens rättighe-
ter. Men han tillstår också att tillämpningen av lagar och bestämmelser inte
alltid är i överensstämmelse med barnkonventionens intentioner. Jag är
oroad över att Utlänningsnämnden själv anser att den rent lagmässigt inte är
tvungen att tillämpa konventionens bestämmelser.

Anf. 69 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Gustaf von Essen tycker att vi tre inte har lyckats. Men det
kan, som sagts, inte vara tre invandrarministrars ansvar, utan det måste fak-
tiskt vara allas ansvar att engagera sig i dessa frågor och att försöka hjälpa
till med att förändra opinionen. Vare sig man är ledamot här i kammaren
eller åtminstone tillhör ett politiskt parti och är med i samhällsdebatten, har
man det ansvaret.

Både Georg Andersson och jag är med i denna debatt i dag. Trots att alla
säger att det är ett hopplöst och förskräckligt jobb att vara invandrarminister
och undrar om det inte är skönt att slippa det, är det mycket svårt att släppa
dessa frågor. Man har en bit av hjärtat kvar i detta svåra arbete. Det beror
naturligtvis bl.a. på att vi ser det också från de mänskliga utgångspunkterna,
även om det som vi debatterar är hur enskildheterna i flyktingmottagandet
och flyktingpolitiken skall se ut.

Det är intressant att höra Birgit Friggebo med sådan emfas tala om varför
väntetiderna inte skall få ligga till grund för någon regel. Det kan såvitt jag
förstår även för Birgit Friggebo vara så att väntetid kan spela en roll. Men
kruxet är att om det spelar en roll för den ene, skall det göra det också för
den andre. Då blir det lätt om inte schabloner och regler - det var väl aldrig
meningen - ändock en fingervisning. Har den ena barnfamiljen fått vänta
länge och därefter fått stanna, om ingenting särskilt talat däremot, kan också
den andra barnfamiljen påräkna det. Det är väl inte så konstigt.

Till sist hoppas jag att Birgit Friggebo mycket snabbt skaffar sig en upp-
fattning om huruvida hennes politik är tuffare eller inte. Det är väl ändå litet
betänkligt att Birgit Friggebo säger sig inte veta det. Det går, om man är
bekymrad för detta, att ge signaler, även om man inte får utöva något minis-
terstyre.

Nu avhänder sig visserligen regeringen i den nya lagstiftningen möjlighe-
ten att ta till sig ärenden på eget initiativ för att skapa ny praxis, men Birgit
Friggebo har ändå fått en hel del ärenden överlämnade till sig, rörande barn,
vissa grupper osv., och det är väl inte otroligt att Invandrarverket och Utlän-
ningsnämnden har uppfattat en hel del av Birgit Friggebos beslut som riktlin-
jer. Det är då viktigt, kanske inte minst för Birgit Friggebo själv, att göra
klart att detta inte totalt sett har lett till en stramare flyktingpolitik.

Anf. 70 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Också jag vill kommentera Gustaf von Essens litet mäst-
rande påstående att ingen av oss tre invandrarministrar har förmått att för-
ankra flyktingpolitiken i opinionen. Vi har väl inte kunnat lära varje svensk

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

hela regelsystemet, men jag vill nog hävda att flyktingpolitiken har förank-
rats, med eller trots vår medverkan, på ett beundransvärt sätt i den svenska
opinionen. Vi har under lång tid kunnat hävda en human flyktingpolitik med
ett omfattande flyktingmottagande, fördelat över praktiskt taget alla landets
kommuner. Det utgör en ganska stark och robust förankring av flyktingpoli-
tiken, och det tycker jag att man skall erkänna.

Sedan gjorde Birgit Friggebo ett något häpnadsväckande inlägg. Jag såg
scenariot framför mig: Tidigare har folkpartister stått här i kammaren och
med emfas talat om betydelsen av vistelsetidens längd. Vi i den dåvarande
regeringen försökte informera om hur vi handlade frågorna. Men det hjälpte
inte. Vad vi gjorde var fel, och vi borde ha tillmätt väntetiden högre värde.

Nu säger Birgit Friggebo att så snart hon kom till departementet vände
hon sig med kraft mot den ordning som hade tillämpats tidigare. Ja, då hade
vi inte lyckats förankra den politiken i Folkpartiet. Jag är mycket häpen över
den snabba och kategoriska vändning som Folkpartiet uppvisade i just den
frågan. Vi kan ha vilken uppfattning som helst om väntetidens betydelse,
men när det kriteriet avskaffades blev det en skärpning av flyktingpolitiken.
En viktig del i den humanitära aspekten av tillståndsprövningen togs bort.

Det är klart att benägenheten för att gömma sig hos dem som har vistats
en längre tid här vid ett awisningsbeslut blir större än för dem som får
snabba beslut. Det är väl alldeles klart. I grunden tror jag att ett helt avskaf-
fande av vistelsetidens längd som ett kriterium har medverkat till en skärp-
ning av flyktingpolitiken.

Anf. 71 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag har hört Georg Andersson säga dessa saker många
gånger. Jag har faktiskt gått igenom Folkpartiets motioner, som jag ibland
har medverkat till. Där har inte funnits några krav på att införa schablonise-
rade väntetidsregler. Jag har också medverkat till att granska regeringens
handläggning av flyktingpolitiken under den socialdemokratiska tiden. Då
framfördes kritik mot de långa väntetiderna. Men det fanns inte några krav
på schablonisering. Jag kan icke gå i god för att det inte har funnits enskilda
personer i Folkpartiet som i och för sig har haft denna uppfattning.

Maj-Lis Lööw säger att jag inte har givit uttryck för någon uppfattning om
huruvida min politik har blivit tuffare. Hon menar att det har givits signaler
till Invandrarverket och Utlänningsnämnden om tuffare politik. Jag anser
att det är en insinuation. Jag har varit mycket mån om att upprätthålla de
gränser som finns mellan myndighetsutövning och regeringen. Inga under-
handssignaler har givits. Jag har sagt i mitt svar att det inte har givits några
direktiv om att det skall vara en snävare praxis i fråga om de humanitära
skälen. Dock har vi genomfört förändringar i fråga om de schabloniserade
väntetidsreglerna. Det har jag ärligt och öppet redovisat. Det gäller också
bakgrunden till detta.

Maj-Lis Lööw säger att regeringen har fattat beslut. Jag har inte fattat så
många beslut i enskilda ärenden. Men det blev ganska många beslut fattade
den 19 december 1991 i samband med att 13-decemberbeslutet upphävdes.
Då återinfördes begreppet de facto-flykting.

Det är intressant att notera att Utlänningsnämnden har nämndemän till

förfogande. Det skulle innebära en breddning i det politiska underlaget i
samband med de svåra överväganden som skall göras bl.a. i bedömningen
av humanitära skäl. Nu är det ett 30-tal representanter för våra partier som
sitter med och gör dessa bedömningar i stället för en enda minister. Det är
ytterst Utlänningsnämnden som lägger fast praxis. Därför är det förvånande
att höra dessa rapporter om att praxis skall ha blivit hårdare. Flera från samt-
liga partier är ju representerade i den dömande verksamheten.

Herr talman! Det är intressant att notera vilka som deltar i denna debatt i
dag. Vi hade en debatt tidigare, och det var intressant att notera vilka som
deltog då. Här finns inte någon representant för Ny demokrati när bedöm-
ningen av humanitära skäl i flyktingpolitiken skall diskuteras. Då smiter de
undan, och då vill de inte vara med i kammaren.

Vi har ett gemensamt ansvar i fråga om att förankra flyktingpolitiken och
respekten för människor. Men det finns de som har utnyttjat olika situatio-
ner för att misskreditera flyktingpolitiken. Det är en självklarhet att tre in-
vandrarministrar inte har kunnat klara av detta. Här måste till en bredare
förankring i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1992/93:95 om bistånd till Eritrea

Anf. 72 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Eva Johansson har frågat statsrådet Alf Svensson om han är
beredd att medverka till att snarast införa ett återvändandestöd, t.ex. likt
det tyska, för flyktingar från Eritrea.

Arbetsfördelningen inom regeringskansliet är så fördelat, att det är jag
som skall besvara interpellationen.

Ätervandring och stöd till återvandring är frågor som sannolikt kommer
att bli alltmer väsentliga i framtiden, bl.a. för att det finns en tydlig koppling
till en aktiv biståndspolitik. Vid återuppbyggnaden av ett land kommer den
stora kunskapsresurs som finns bland tidigare flyktingar att vara till stor
hjälp om de väljer att återvända. Men även ur den enskilde flyktingens per-
spektiv kan stöd i samband med återvandring vara viktig.

Inledningsvis vill jag redogöra för insatser som redan nu görs för att under-
lätta för återvandring. Detta sker inom ramen för flyktingpolitiken och har
hittills inte kopplats till biståndspolitiken.

En viktig del är att åtgärderna för invandrare här i landet är utformade på
ett sådant sätt att det underlättar för den enskilde att återvända om han så
önskar. Det kan t.ex. gälla insatser för att bevara och utveckla hemspråket
och kulturarvet.

En annan viktig beståndsdel är att stödja och hjälpa flyktingar med återre-
san. Enligt förordningen om bidrag till flyktingars resor från Sverige för bo-
sättning i annat land får Indvandrarverket lämna bidrag för skäliga resekost-
nader samt för uppehälle under de första dygnen. Beloppet är för närva-
rande maximerat till 1 500 kr per person, men maximalt 7 500 kr per familj.
Vidare bör nämnas att Invandrarverket ekonomiskt stöder olika återvand-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

ringsprojekt, bl.a. Sociala Missionens ätervändarprogram. Dessutom har
Eritreanska Riksförbundet erhållit projektpengar till förberedelse av repat-
riering av eritreanska flyktingar. Det är viktigt att notera att samtliga stödåt-
gärder inte på något sätt omfattar asylsökande.

Frågor om återvandring är föremål för översyn av den parlamentariska
kommitté som regeringen tillsatt. I direktiven för denna nämns att förslag
till en aktiv politik för frivillig repatriering bör läggas fram och att man i detta
sammanhang bör överväga hur de åtgärder som vidtas i Sverige kan koordi-
neras med det internationella utvecklingssamarbetet.

Mellan den svenska regeringen och den etiopiska regeringen har - inom
ramen för det långsiktiga utvecklingssamarbetet - diskuterats stödprogram
för återvändande. Liknande samtal planeras med Eritrea.

Biståndet till Eritrea uppgår under innevarande budgetår till totalt 43 mil-
joner kronor, varav 30 miljoner i katastrofbistånd och resterande för insatser
inom bl.a. energi och förvaltningssektorn.

Avslutningsvis vill jag dock återigen betona att det för framtiden är
mycket viktigt att sambandet mellan återvandrings- och biståndspolitik ut-
vecklas.

Anf. 73 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Först vill jag tacka invandrarministern för svaret. Jag tycker
att det i många stycken är ett positivt svar i fråga om möjligheten att effektivt
stödja Eritreas återuppbyggnad. Det är det som är utgångspunkten för min
interpellation.

Just i dag inleds den sista fasen i Eritreas kamp för självständighet. I dag
inleds den folkomröstning som för första gången ger det eritreanska folket
möjligheter att själva bestämma sin framtid. Det som händer i Eritrea är en
seger för demokratin och folkrätten. Efter att i 30 år ha tvingats föra kampen
med vapen kan eritreanerna nu använda röstsedeln.

Den militära befrielsen skedde för snart två år sedan. På FN:s inrådan
dröjde man med folkomröstningen. Det finns goda skäl för det. Eritrea är
ett land utan demokratiska traditioner, med många som inte kan läsa och
skriva och med ett folk som är utspritt som flyktingar i snart sagt alla hörn i
världen. I ett sådant land tar det tid att förbereda en korrekt folkomröstning.

Så långt är allt gott och väl. Men vad den eritreanska regeringen hade vän-
tat sig, och vad som hade varit rimligt, var att världen i övrigt omedelbart
ställt upp för att stödja återuppbyggnadsarbetet. Kriget har lämnat efter sig
ett sönderslaget land och mycket stora ekonomiska och sociala problem.
Stödet har uteblivit eller i vart fall varit väldigt litet och halvhjärtat. ”Efter
folkomröstningen” eller ”Ni finns ju inte än som land” har man fått till svar
på frågorna om stöd.

Även Sverige har svarat så när det gäller det viktiga långsiktiga biståndet.
Vi har erbjudit i stort sett enbart katastrofhjälp genom enskilda hjälporgani-
sationer och FN. Det är inget dåligt stöd, men det räcker inte. Den här in-
ställningen har i onödan fördröjt en viktig utveckling av t.ex. kommunikatio-
nerna, jordbruket och utbildningsväsendet i Eritrea.

Jag är glad över att invandrarministern tycks vara beredd att snabbt
komma i gång med ett repatrieringsprogram värt namnet. Vid mina besök i

Eritrea, i samtal med såväl regeringsföreträdare som andra, har denna fråga
ständigt förts på tal. Om välutbildade eritreaner, som tvingades fly undan
kriget och bosätta sig i Europa och USA, fick stöd för återvändandet, skulle
det vara en effektiv form av bistånd.

Det är också väldigt många av dem som tvingades fly som fått sin utbild-
ning i asyllandet. De unga män och kvinnor som stannade och som borde ha
fått utbilda sig tvingades i stället ut i kriget för självständighet. Därför saknas
nu i stor utsträckning unga välutbildade i Eritrea. Det är därför dessa åter-
vändandeprogram är så viktiga. De skulle snabbt ge viktig kompetens som
saknas i dag och som man nu tvingas köpa utomlands. Det blir både dyrt och
dåligt, och man blir dessutom beroende av utlandet.

Nu förutskickar invandrarministern samtal med den eritreanska rege-
ringen om stödprogram för återvändande. Det är bra. Det är minst lika ange-
läget när det gäller Eritrea som när det gäller Etiopien, där de redan är i
gång.

Nu vill jag fråga invandrarministern: När kommer sådana samtal i gång?
Kan invandrarministern säga något om vad Sverige är berett att ställa upp
med? När kan verksamheten - för det är ändå den som är det viktiga - med
återvändande av kompetens och kunnande till Eritrea komma i gång? Jag
menar att detta är oerhört angeläget och att det är bråttom.

Eritrea har väntat väldigt länge på freden och självständigheten. Nu har
de äntligen vunnit den. Jag tycker att vi i Sverige skall göra allt vad som står
i vår makt för att ge vårt stöd i arbetet med att vinna kampen över fattigdom
och underutveckling.

Anf. 74 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Eva Johansson hade ställt frågan till Alf Svensson, men det
är jag som svarar. Det var inte självklart vem av oss som skulle svara. Det
kan vara oviktigt men det visar på en viss konflikt som finns här eller en brist
på aktivitet. I Sverige har vi ju inte i någon särskilt hög grad ägnat oss åt den
här verksamheten tidigare.

Som jag redovisade i svaret finns möjligheter att ge en liten summa pengar
för reskostnader samt för uppehälle under de första dygnen. Men någon sub-
stantiell hjälp på bred front har det inte varit fråga om.

Jag har också i mitt svar redovisat att det är viktigt att flyktingpolitiken
hårdare kopplas till att ge möjlighet till återvändande när fred har uppstått,
när förtrycket lämnar landet, när diktatorer faller och liknande. Då hänger
flyktingpolitiken också ihop med biståndspolitiken. Det är mycket viktigt att
vi nu får en större aktivitet inom detta område. Detta skall den här kommit-
tén bl.a. titta på.

Jag sade också i svaret att inom ramen för det långsiktiga utvecklingssam-
arbetet, som huvudsakligen handläggs av Utrikesdepartementet, är avsikten
att diskutera också stödprogram för återvändande från Sverige. Jag utgår
ifrån att dessa diskussioner från UD:s sida kommer att tas upp när lednings-
funktionerna i Eritrea har klarnat mer.

Låt mig också betyga betydelsen av återvändandet. Ofta har det ju varit
en ung och ibland också en välutbildad elit som har lämnat hemländerna när
det har uppstått kriser av olika slag. När jag reser runt i världen och besöker

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

5 var på
interpellationer

olika länder träffar jag ofta personer i ledande ställning, också inom politi-
ken, i regeringsarbete och riksdagsarbete i dessa länder, som talar svenska
därför att de under en viss period har haft skydd här i Sverige. När deras
länder har frigjorts har de kunnat återvända. De har i högsta grad och sub-
stantiellt bidragit till återuppbyggandet av sina hemländer.

Den fråga Eva Johansson här har ställt är därför inte någon liten fråga.

Anf. 75 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ställde en liknande fråga till biståndsministern för unge-
fär ett år sedan och fick svar av honom. Jag har ingenting emot att det är
invandrarministern som svarar den här gången. Det viktiga är att vi får fram
ett effektivt program för denna verksamhet.

Biståndsministern menade redan då att detta borde utvecklas. Nu verkar
det som om inte särskilt mycket har hänt. Jag kan konstatera att det vanliga
stödet på 1 500 kr per person som bidrag till resan och den första tidens uppe-
hälle inte räcker ifall man menar allvar med att detta skall vara en effektiv
del av biståndssamarbetet.

Det är klart att jag är litet nyfiken på varför det inte har kommit till stånd
någonting annat. Har man inte sett denna viktiga koppling? Eller har man
instämt i kören av människor från världens utvecklade länder som har sagt
”efter folkomröstningen”?

Jag blir litet orolig när Birgit Friggebo säger att man först nu kan böija ta
upp detta när ledningsfunktionerna i Eritrea har klarnat. Det finns en led-
ning. Den har funnits i två år. Det är en mycket kompetent ledning, som
dessutom mycket väl vet vad den vill. Den har frågat efter det här stödet.
Den har frågat världen i övrigt, FN och olika länder efter detta stöd, samma
värld som har sagt till dem att vänta i två år med folkomröstningen. Det är
egentligen bara det folkomröstningen gäller. Man skall inte utse en ny rege-
ring, det kommer sedan. Det finns alltså en ledning i Eritrea, inte tu tal om
den saken.

Det fördes en debatt för en stund sedan om flyktingpolitiken. Ifrån visst
håll menade man att vi borde stödja flyktingmottagande i konflikternas när-
het i stället för att ta folk hit till Sverige. Det finns väl anledning att föra den
diskussionen, men jag kan inte ställa upp på att ersätta vår skyldighet att ta
emot flyktingar, som behöver skydd, med ett stöd till flyktingförläggningar i
andra länder. Jag skulle vilja påstå att ett bra flyktingmottagande här, där vi
är beredda att ge utbildning och dela med oss av våra demokratiska traditio-
ner, och av vår folkrörelsetradition, kan komma att bli en mycket viktig del
av ett kommande återuppbyggnadsarbete t.ex. nu i Eritrea. Det gäller att
snabbt finna en modell för att överföra denna kompetens till Eritrea. Jag vet
att det finns många som är intresserade av det.

Jag är glad över beskedet att invandrarministern ser kopplingen, men var-
för har det dröjt med åtgärderna?

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1992/93:93 om arbetsmarknadsläget i Väst-
sverige

Anf. 76 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Sten Östlund har frågat mig om jag anser att läget för indu-
strin i de fyra västsvenska länen är särskilt allvarligt, om jag anser arbetslös-
heten i länen vara slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser, vilka in-
satser jag är beredd att vidta och hur jag ställer mig till de förslag till åtgärder
för ökad sysselsättning som länen presenterat.

Jag är väl medveten om det besvärliga läget i västra Sverige. Tyvärr finns
det stora problem i de flesta landsändar i dag, på grund av lång internationell
lågkonjunktur samt mycket svåra sviter efter den inflations- och spekula-
tionsekonomi som präglade 1980-talet. Alla områden har sina specifika be-
kymmer. Sten Östlund har frågat mig om jag anser läget i västra Sverige vara
särskilt allvarligt. Jag är benägen att hålla med om att den stora nedgången
i betydande delar av industrin i västra Sverige är mycket oroande.

Arbetsmarknadsläget är bekymmersamt i västra Sverige. De varsel som
lagts, tyder på att situationen kommer att bli värre inom den närmaste fram-
tiden. Länsarbetsnämndernas prognoser för västlänen visar att den närmaste
framtiden blir bekymmersam. Exportindustrin kan dock förväntas öka sin
produktion och småningom anställa arbetskraft.

Regering och riksdag har under de senaste årens lågkonjunktur anslagit
mycket stora pengar till arbetsmarknadspolitiken. Det är långt mer än vid
något tidigare tillfälle. Som bekant är det Arbetsmarknadsstyrelsen som har
att fördela till länen de medel som regering och riksdag ställer till förfo-
gande. Under innevarande budgetåret har nästan 6 miljarder kronor tillde-
lats Göteborgs- och Bohus län, Älvsborgs län, Skaraborgs län samt Hallands
län för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För förvaltningskostnader har lä-
nen fått ca 500 miljoner kronor.

Dessutom har regeringen nyligen fattat beslut om ytterligare regionalpoli-
tiska medel till länsstyrelserna i västra Sverige. Göteborgs- och Bohus län
samt Älvsborgs län har tilldelats 7 miljoner kronor vardera. Skaraborgs län
fick 8 miljoner kronor, och Hallands län tilldelades 2 miljoner kronor i
samma beslut. Regeringen fattade beslut om medlen just för att stödja länen
i den strukturförändring de står inför. Av innestående länsanslag på sam-
manlagt 40 miljoner kronor, tilldelades västlänen merparten. Detta under-
stryker att regeringen är väl medveten om det besvärliga läget i landsdelen.
Pengarna kan användas till glesbygdsstöd, lokaliseringsbidrag och projekt-
verksamhet. Under beredningen av besluten hölls täta kontakter med repre-
sentanter från länen.

För att komma till rätta med den svåra situationen i västra Sverige liksom
i övriga delar av landet, är det avgörande att svensk industri kan behålla och
ta till vara nuvarande goda konkurrensläge. Även den offentliga sektorn kan
på ett bättre sätt i det korta perspektivet stå för fler arbetstillfällen med ett
ansvarsfullt tvåårsavtal. Det är i sammanhanget ytterst väsentligt att ansvars-
fulla tvåårsavtal kommer till stånd över hela arbetsmarknaden.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 77 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. I de fyra
västsvenska länen var vid årsskiftet över 60 000 personer arbetslösa, och
över 46 000 personer var sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Se-
dan dess har säkerligen antalet berörda personer inte blivit färre, tvärtom
har det nog ökat. Arbetslösheten tillsammans med budgetunderskottet är
det enda som i nuvarande läge stadigt ökar i vårt land och i vår landsända.

Bara i min egen hemkommun Göteborg var i januari 19 000 människor
öppet arbetslösa, och 10 000 människor var sysselsatta i arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. Antalet varsel ligger på fortsatt hög nivå.

I Länsarbetsnämndens vårrapport beräknas arbetslösheten under hösten
stiga till ca 9 % i länet, efter att ha passerat en topp på 10 % under somma-
ren. Siffrorna är förfärande. Det är siffror som vi över huvud taget inte
kunde tänka oss för fyra fem år sedan, knappast ens i Norrbottens län eller
Västerbottens län.

I ett förslag som gått såväl till regeringen som till kommunen i Göteborg
har Socialdemokraterna och LO-distriktet beräknat arbetslöshetens kostna-
der enbart i Göteborg till ca 4 miljarder kronor. Det utgör lågt räknat ca
130 000 kr per person. Det finns som bekant beräkningar som visar att varje
arbetslös kan kosta uppåt 170 000 kr per år.

Om vi räknar med samma kostnad för de ca 106 000 personer som vid års-
skiftet stod utanför den ordinarie arbetsmarknaden i de fyra länen, får vi
fram att arbetslösheten bara i de fyra västsvenska länen uppgår till mellan 20
och 25 miljarder kronor. Det är alltså stora belopp som det rör sig om. Kan
arbetsmarknadsministern dela uppfattningen att detta är ett gigantiskt slö-
seri med pengar och med människors vilja att arbeta och förmåga att försöija
sig själva? Jag vill minnas att jag ställde frågan även i min interpellation.

Som jag påvisat i min interpellation finns i de fyra länen en fjärdedel av
Sveriges industriella kapacitet. En stor del av nedgången bedöms som oåter-
kallelig, särskilt i verkstadsindustrin, eftersom den industrin är särskilt
”tung” i Västsverige.

Arbetsmarknadsministern tycks nu dela min uppfattning att nedgången i
de fyra länens industri, med dess stora betydelse för svensk export, är särskilt
allvarlig. När så är fallet, vill jag ställa frågan: Har regeringen någon strategi
för att vända utvecklingen, utöver den allmänna skattesänkningsfilosofin
gentemot företagen, vilken hitintills varit förhärskande inom regeringen,
men som bevisligen inte haft de effekter som regeringen hoppats på? Jag är
orolig därför att det i kompletteringspropositionen inte ens finns en bilage-
del från Näringsdepartementet. Det är utomordentligt illavarslande.

Jag är fullt medveten om att vi nu börjar närma oss den nivå då det fortfa-
rande är meningsfullt att bedriva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det går
att pressa något mer, men i längden går det naturligtvis inte att klara en upp-
bromsning av ökningen av arbetslösheten bara med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det måste till, arbetsmarknadsministern, åtgärder och insatser
från arbetsmarknadsministerns kolleger, insatser som gör att man kan vända
utvecklingen i industrin och får fart på den.

Krisläget för ekonomin i den offentliga sektorn, landsting och kommuner
slår hårt i många av länens kommuner. De indragningar som har skett har

naturligtvis drabbat våra kommuner likaväl som alla andra. Indragningen av
de 7,5 miljarder kronorna var ett hårt slag.

I den motion som vi västsvenskar skrev med anledning av budgetproposi-
tionen beräknade vi konsekvenserna till 14 000 anställda personer som riske-
rade att förlora sina arbeten i våra fyra län, eftersom det inte i kommunerna
och landstingen finns budgetmedel till deras löner. Det finns anledning be-
fara att den siffran kan vara än högre i dag för den offentliga sektorn i de
fyra länen.

Arbetsmarknadsministern sade i sitt svar att han har förhoppningar om
att man skall kunna bromsa upp den pågående utvecklingen i den offentliga
sektorn och att man kanske t.o.m. skall kunna sysselsätta fler människor.
Jag undrar vilken strategi regeringen har för att bromsa avgången och för att
de som nu får lämna den offentliga sektorn skall kunna finna andra arbeten?
Var kan dessa arbeten tänkas finnas för oss i Västsverige?

Anf. 78 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag tycker att arbetsmarknadsministerns svar är allmänt och
saknar förslag om hur regeringen tänker ta itu med den svåra arbetslösheten.
Västsverige drabbas naturligtvis, som alla andra regioner, av regeringens po-
litik. Vi drabbas av höga räntor, av de orimligt hårda nedskärningarna i kom-
munerna och av den alltför hårda åtstramningen av konsumtionen.

Västsverige drabbas dessutom extra hårt av arbetslöshet på grund av vår
industristruktur. Nedskärningarna inom främst bilindustrin har som bekant
skickat ut tusentals människor i arbetslöshet.

Vi socialdemokrater i Västsverige inser att de flesta av våra problem måste
lösas i samarbete. Vi har därför gemensamma program och här i riksdagen
gemensamma motioner om satsning på utbildning, forskning, näringspolitik,
miljö, investeringar i vägar, järnvägar och annat.

Västsverige måste ges förutsättningar att dels utveckla den industri som
finns, dels skapa ett mer allsidigt näringsliv. Då duger inte regeringens snåla
satsning på infrastruktur, och då duger inte den snåla behandling som rege-
ringen har gett våra högskolor.

I min valkrets norra Älvsborg står nu hela 18 000 personer utanför den
reguljära arbetsmarknaden. Det är mer än dubbelt så mycket som vid den
förra lågkonjunkturen i början av 80-talet. Då duger det naturligtvis inte hel-
ler att regeringen minskar anslagen för arbetsmarknadsinsatser i länet.

Fyrstadsområdet, där jag bor, har nu utomordentligt stora svårigheter. Jag
vill ändå säga att det samtidigt finns möjligheter, därför att det finns en utom-
ordentligt högstående teknisk kompetens. Därför finns det också optimism
mitt i bekymren.

Den nya bil som Saab visade i går är ett fint exempel på den framstående
tekniska kompetens som finns i fyrstadsområdet. Den har alla förutsätt-
ningar att bli en succé och därmed att rädda många jobb i regionen.

Tyvärr är regeringens politik ett hinder i arbetet med att ytterligare ut-
veckla denna kompetens och att skapa förnyelse. När kraftfulla insatser
skulle behövas, väljer regeringen, som vi har talat om flera gånger tidigare,
att missgynna vår högskola. Man satsar alldeles för litet på infrastruktur, och
man väljer att avveckla näringspolitiken.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Därför är fyrstadsregionen nu på väg mot en mycket hög arbetslöshet. Till
hösten riskerar ca 20 % av arbetskraften att stå utan jobb. Därför måste re-
gionen få ökade resurser för att komma i gång med ombyggnader av järnvä-
gar och vägar, och högskolan måste växa.

Jag skulle vilja fråga: Är det nu igen så att de stora högskolorna skall ha
de flesta av de platser som anvisas i kompletteringsbudgeten?

Resurserna för arbetsmarknadsutbildning måste öka ytterligare.

Jag skulle också vilja ta upp statens ansvar för jobben i rollen som arbets-
givare. Teli i Vänersborg och Postverket i Trollhättan är exempel på detta.
Vid Teli arbetar man nu för att rädda så många jobb som möjligt. Där finns
företag som vill satsa på ny teknik med i bilden. Televerket måste nu snabbt
ställa upp och underlätta sådana satsningar. Men det är lika viktigt att rege-
ringen inte fortsätter att smita ifrån sitt ansvar genom att gömma sig bakom
Televerket.

Postverket har planer på att lägga ner postsorteringen i Trollhättan och
därmed skicka ut ytterligare 80 personer i arbetslöshet. Jag tycker att arbets-
marknadsministern borde ha en mening och medverka till att stoppa sådana
ytterligare påspädningar av den redan höga arbetslösheten.

Jag tycker sammanfattningsvis att regeringens insatser för att skapa jobb
på både kort och lång sikt är otillräckliga. Tyvärr finns det inte heller några
tecken, vare sig i kompletteringsbudgeten eller i Börje Hörnlunds svar, på
att regeringen inser allvaret i situationen. De arbetslösa får nu betala ett
mycket högt pris för regeringens passivitet.

Det värsta är att misstanken alltmer uppkommer, att regeringen på något
sätt håller på att ge upp ambitionen att Sverige skall ha en industri som byg-
ger på högteknologi. Det talas så mycket om låglöneområde, för att klara
konkurrens och annat. Jag skulle därför vilja fråga arbetsmarknadsminis-
tern: Avser regeringen i fortsättningen att arbeta för att Sveriges industri
faktiskt skall kunna bygga på den högteknologi som finns utvecklad?

Anf. 79 LISBET CALNER (s):

Herr talman! Ett jobb, en lägenhet och att inte behöva oroa sig för framti-
den-detär vad vi längtar efter. Det säger några ungdomar i en tidningsinter-
vju. Är det för mycket begärt, frågar de oss politiker. Nej, säger jag, det är
en mycket rimlig önskan från ungdomar i Sverige i dag.

Den rekordhöga arbetslösheten är ett allvarligt hot mot folkhälsan, kon-
staterar en doktor i socialmedicin. Det finns stora och konstaterade risker
för att i arbetslöshetens spår skall följa ohälsa, allt från självmord, ångest
och oro till stress, höjt blodtryck och ökad alkoholkonsumtion.

Har arbetsmarknadsministern funderat på hur den person mår som drab-
bas av arbetslösheten?

Jag läste om Albin, som kände sig arbetslös ända in i själen. Han berättade
om vreden, besvikelsen och hopplösheten, om ledan som smög sig på, men
också om tankarna på en ljusare framtid som infann sig efter en tid, när han
hade passerat de olika stadierna.

Här är det regeringen, med Börje Hörnlund i spetsen, som har ett mycket
stort ansvar.

Börje Hörnlunds svar på Sten Östlunds fråga om vilka insatser arbets-

marknadsministern tänker göra i Västsverige för att människor skall få jobb
lämnar inte någon större vägledning därvidlag, varken för ungdomarna eller
för Albin, varken i Västsverige eller någon annanstans i landet.

Börje Hörnlund visar en viss förståelse och sympati för att det är bekym-
mersamt, och det är måhända ett vackert drag. Men det räcker inte.

Det räcker inte heller med svaret att exportindustrin förväntas öka sin pro-
duktion och så småningom anställa arbetskraft. Om jag minns rätt, går ca
20 % av produktionen på export, och 80 % är inhemsk efterfrågan.

Enligt kompletteringspropositionen skall regeringen dra in 46 miljarder
kronor i privat konsumtion. Det kan inte bli så många jobb - eller hur?

Vidare säger Bötje Hörnlund att regering och riksdag har anslagit mycket
stora pengar till arbetsmarknadspolitiken, långt mer än vid något tidigare
tillfälle. Tänk att jag minns den sången! Det kommer jag ihåg att Thorbjörn
Fälldin sade på sin tid också.

Vilken slutsats skall man dra av det? Jo, jag - och många med mig - drar
slutsatsen att borgerliga regeringar för en felaktig ekonomisk politik, som
gör att människor blir arbetslösa och att företagen inte törs investera. Resul-
tatet blir att arbetslösheten kostar 15 % av statens totala utgifter, ungefär
100 miljarder svenska kronor.

I går vid presentationen av kompletteringspropositionen sade finansminis-
tern att det är arbetslinjen som gäller. Från vilket datum gäller den, arbets-
marknadsministern?

Nästan 48 000 människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden i
Göteborgs och Bohus län. Mot slutet av året beräknas 25 % av byggnadsar-
betarna vara utan jobb. I Strömstad går varannan byggnadsarbetare utan
jobb. I Uddevalla kommer drygt 20 % att vara arbetslösa efter nedlägg-
ningen av Volvofabriken och fönsterfabriken. Arbetslösheten bland metall-
arbetarna kommer att vara över 40 %. I Lysekil, med sina 15 400 invånare,
är 7,5 % öppet arbetslösa. Räknar man åtgärder av olika slag, är det 1 900
personer som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

I Dagens Nyheter i går skriver Börje Hörnlund att regeringen satsar sam-
manlagt 46 miljarder kronor mot arbetslösheten. Det är mycket pengar, och
många ställer sig frågan om de inte kunde användas bättre och effektivare.

Kommunförbundet har räknat ut att en helårsarbetande privatanställd
med en lön på 175 000 kr ger en inkomst till staten på 129 300 kr. Att det blir
så mycket beror på att arbetsgivaravgiften också är inräknad. En person med
arbetslöshetskassa kostar, förutom det personliga lidandet, 84 300 kr. Den
som lever på socialbidrag kostar samhället 62 600 kr.

En arbetslös kostar alltså stat och kommun i genomsnitt 200 000 kr om
året. Det är en hygglig årsinkomst för den som har ett heltidsjobb.

Var finns de offensiva och framåtsyftande förslagen och besluten för till-
växt som ger människor riktiga jobb?

Ett erkännande vill jag ändå ge regeringen och Börje Hörnlund, och det
gäller satsningen på utbildning, som vi socialdemokrater anser är såväl nöd-
vändig som en mycket klok insats för framtiden.

Kvar står dock att den ordinarie arbetsmarknaden måste bli större. AMS
är säkert en bra arbetsgivare, men jag tycker ändå inte att dess ersättnings-
lista skall vara den största i landet.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Håller Börje Hörnlund med mig om att det är rimligt av våra ungdomar i
Västsverige att begära att få ett jobb och en lägenhet och att slippa oroa sig
för framtiden? Tala om för oss västgötar, göteborgare, hallänningar och bo-
huslänningar hur regeringen skall infria denna rimliga begäran från ungdo-
marna. Hur vill arbetsmarknadsministern skapa framtidstro hos de enligt
Länsarbetsnämndens prognos snart 40 000 arbetslösa i Göteborgs och Bohus
län? I går, den 22 april, var det 47 350 människor som stod utanför den ordi-
narie arbetsmarknaden i Göteborgs och Bohus län.

Anf. 80 BRITT BOHLIN (s):

Herr talman! Lisbet Calner sade många kloka ord, men hon glömde det
viktigaste: Även dalslänningar vill ha svar på de väsentliga frågor som hon
framställde till arbetsmarknadsministern.

I Dalsland befinner vi oss just nu i ett sådant läge att ingen egentligen kan
presentera några lösningar för hur vi på sikt skall ta oss ur den helt nattsvarta
utveckling som vi nu befinner oss i. Den utvecklingen för oss bara längre och
längre ned.

En av grunderna för den dystra utvecklingen är naturligtvis att vi är så
starkt beroende av bilindustrin och dess underleverantörer. För oss är det
just nu ett oöverstigligt problem att ingen i regeringen eller här i Riksdagshu-
set tar på allvar vad vi just nu genomlever och är på väg in i. Om vi tycker -
Ingvar Johnsson ställde tidigare en fråga om det - att vi kan undvara den
svenska bilindustrin och den tekniska kompetens som finns bland underleve-
rantörer och andra kan vi fortsätta att rycka på axlarna åt detta. Om vi inte
tycker det får ni nu hjälpa oss i Dalsland. Det är inte bara vårt bekymmer,
utan det är hela Sveriges bekymmer, om den svenska underleverantörsbran-
schen fullständigt slås ut.

Jag tycker också att det är viktigt att vi med olika medel försöker komma
till rätta med arbetslösheten - självfallet är det det. Men vi måste gå litet
djupare än så. Vi måste fundera noga över hur vi skall hantera denna så vik-
tiga bransch, som just nu är på väg att fullständigt slås ut. Det är branschpro-
gram, industripolitik och näringspolitik som behövs - det är inte något slags
icke-politik, som den vi har varit med om hittills.

Utöver bilindustrin och underleverantörsbranschen finns det också en an-
nan bransch som är ytterst viktig för dalslänningarna, och det är turismen
och de arbetstillfällen och den utveckling för bygden som den innebär. Där
har vi ett annat jättestort problem - Dalslands kanal. Det är ett nationellt
intresse och inte bara ett Dalslandsintresse. Men hittills har Dalslandskom-
munerna, Värmlandskommunerna och landstinget på egen hand fått stå för
driftskostnaderna och ensamma fått bära de bördor som det innebär att hålla
den i gång ekonomiskt. När det är en sådan pärla för hela Sverige borde
också hela Sverige vara med och se till att kanalen kan leva vidare. Det är
ännu ett stort sorgebarn för oss.

Man skulle kunna gå in kommunvis - område för område, företag för
företag - och relatera hur eländigt det ser ut och räkna upp vad som borde
göras eller vad som skulle kunna förbättra situationen. Jag kan inte stå här
som någon besserwisser och säga: Om vi bara gör exakt så här så löser vi
alla problem i Dalsland över en natt. Det är omöjligt. Men jag är alldeles

övertygad om att vi genom ett antal åtgärder skulle kunna få utvecklingen
på rätt väg. Det är de åtgärderna jag efterlyser - desperat och med stor öd-
mjukhet. Det problem som vi just nu står inför kan inte någon tycka att det
är roligt att raljera med eller på minsta sätt negligera.

Låt mig ta ett annat exempel på hur fel det kan bli. I Bengtsfors kommun
finns det ett företag som tidigare var Volvoägt och som är ett typiskt underle-
verantörsföretag. Det företaget har kommunen hjälpt, egentligen långt ut-
över sin förmåga. Alla kommuninvånare har ställt upp ekonomiskt och med
uppoffringar för att hjälpa detta företag att utvecklas gynnsamt och positivt.
Trots det har företaget nu varslat 100 anställda om uppsägning. I just det
skedet har Centern som parti genom sin företrädare i Arbetsrättskommittén,
f.d. riksdagsledamoten Ingvar Karlsson i Bengtsfors, gått ut med att företa-
get skall få större möjligheter att självt plocka ut vilka man vill bli av med.
Det är vad tidningsrubrikerna i Bengtsfors handlar om just nu.

Vad är det för märkvärdig, destruktiv debatt som ni i Centern på det sättet
drar i gång i stället för att prata om det som är viktigt? Vems intressen är det
ni företräder när de mest utsatta - de arbetslösa eller de som har ett arbete
men kan bli av med det i morgon - råkar illa ut så fort regeringen lägger
fram en proposition eller så fort en borgerlig partiföreträdare lägger fram ett
förslag i en kommitté eller liknande? Det tycker jag är mycket märkligt, och
det fordrar en förklaring. Det är många dalslänningar som vill ha en förkla-
ring till det, inte minst kommunalpolitikerna hemma i Dalsland.

Centern har ett väldigt starkt fäste just i Dalsland. Jag har ibland funderat
över när den stora revolten från de borgerliga kommunalpolitikerna skall
komma. Om Börje Hörnlund hade varit med på somliga möten i somliga
kommunalhus i Dalslandskommuner tror jag att han hade fått höra ett och
annat om detta.

Är det inte nu dags, arbetsmarknadsministern, att regeringen försöker
samla ihop sig - jag tänker då på alla ministrar och departement - till ett
Dalslandsprogram som anger vad man vill göra för Dalsland och hur man
vill att Dalsland skall utvecklas i dag, i morgon och på litet längre sikt?

Om det nu inte är någon i regeringskansliet som direkt bryr sig om Dals-
land - det har vi blivit smärtsamt medvetna om - skulle man väl ändå kunna
bry sig om de nationella tillgångar som finns i Dalsland och som är viktiga
för oss alla. Vi har faktiskt inte råd att undvara dem, Börje Hörnlund.

Anf. 81 LENA KLEVENÅS (s):

Herr talman! Även jag vill tacka för svaret. Jag har viss förståelse för att
arbetsmarknadsministern kan tycka att vi socialdemokrater från norra Älvs-
borg är överambitiösa när tre av oss deltar i den här debatten, men för oss
finns det ingen viktigare politisk fråga än att se till att människor får arbete,
och rätten till arbete är nu så hotad - speciellt i vårt län.

Arbetslösheten slår nya rekord, och varje dag förlorar vi i Sverige 500 ar-
betsplatser. I vårt långa län har vi Dalsland, som Britt Bohlin har pratat om,
Trollhättan och Vänersborg, som Ingvar Johnsson har talat om, men även
Mittenälvsborg med Alingsås, Lerum, Herrljunga och Vårgårda, som är
mina hemtrakter.

Mycket är sagt om orsakerna till den svenska krisen, men jag undrar om

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på

in terpellationer

6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

vi inte har förbisett en sak: Vår jakt på effektivisering och produktivitetsök-
ning har, tror jag, drivits för långt inom vissa sektorer. Vi har delat in våra
kommuner i resultatenheter och gett varje enhet i uppgift att minska sina
kostnader. Vi har satt i gång att interndebitera inom kommunerna, vilket
ibland har lett till att vi har lastat över kostnaderna på en annan förvaltning
eller en annan budget. Resultatet för samhället som helhet har blivit mycket
dåligt.

Det tydligaste exemplet är när kommunerna rationaliserar genom att av-
skeda personal. Om en kommun i den situation som vi nu befinner oss i av-
skedar en person betyder detta mestadels att hon eller han blir arbetslös och
så småningom tvingas att leva på socialbidrag. Detta gör att efterfrågan
minskar ytterligare. Det problem vi nu har i ekonomin är en efterfrågekris,
och det löser man inte genom ytterligare besparingar. Dessutom förlorar
kommunen den arbetsinsats som den avskedade tidigare gjorde.

Inom Älvsborgs läns landsting riskerar 400 personer att sägas upp under
1993. En stor majoritet av dessa är kvinnor. Är det möjligen vårdnadsbidra-
get som skall bli deras nya inkomst, eller hur tänker sig arbetsmarknadsmi-
nistern att kvinnor i framtiden skall få sin utkomst?

Alla partier vill satsa på den s.k. infrastrukturen. Jag tycker ibland att vi
har en alldeles för snäv definition av detta begrepp. Infrastruktur är inte bara
vägar och järnvägar, även om det naturligtvis också är viktigt. Det är allt det
som behövs för att hålla ett samhälle i gång. Vi borde räkna in skolor och
barn- och äldreomsorg i detta begrepp. Dessutom visar SKTF i en färsk rap-
port att satsningar inom vård och omsorg samt inom utbildning ger den
största sysselsättningsökningen.

Den ökade satsning på utbildning som regeringen föreslår i komplette-
ringspropositionen är mycket välkommen. Ett problem som man också
måste komma till rätta med är det bristande intresse för tekniska utbild-
ningar som framför allt flickor visar.

Statistik visar att antalet sökande till tekniska gymnasieutbildningar mins-
kar för fjärde året i rad. Något radikalt måste göras om Sverige skall fortsätta
att vara en framgångsrik industrination. Har arbetsmarknadsministern några
tankar om detta?

I mina hemtrakter, Mittenälvsborg, har arbetslösheten nått oanade höj-
der. Vi är speciellt hårt drabbade av nedgången i byggandet, eftersom vi har
en stor andel av arbetskraften just i byggämnesindustrin. Osäkerheten om
vilka regler som skall gälla för finansieringen gör att byggverksamheten inte
kommer i gång. Regeringen måste ge klara besked. Såväl individer som
byggföretag måste få möjlighet att planera långsiktigt.

Det finns några enstaka ljuspunkter. Det ROT-program som riksdagen be-
slutade om var mycket välkommet. Jag efterlyser dock stimulansåtgärder för
att man verkligen skall få i gång ROT-projekten i större omfattning. Finns
det några sådana planer?

Jag vill avsluta med att lyfta fram ett förslag till investeringsstöd på ett
mycket försummat område, nämligen vatten- och avloppsledningar i kom-
munerna. Det råder inget tvivel om att utbytestakten i ledningsnätet måste
öka. Naturvårdsverket har begärt att kommunerna skall arbeta fram förnyel-
seplaner och rullande åtgärdsprogram. Men det händer ändå alltför litet i

kommunerna, och viljan att höja taxorna för reinvesteringar i näten är svag.
Naturvårdsverket, Vatten- och Avloppsverksföreningen samt Kommunför-
bundet anser att det krävs stimulans för att takten skall ökas, särskilt i
mindre och glesbefolkade kommuner. Det senare beror delvis på skillnaden
i ledningslängd per invånare. Kostnaderna blir för höga.

Genom att man stimulerar till reinvesteringar i ledningsnätet åstadkom-
mer man arbetstillfällen för såväl anläggningsarbetare som industriarbetare,
samtidigt som man gör en klok investering på ett område som hittills varit
mycket försummat.

Jag vill avsluta med att fråga: Kan arbetsmarknadsministern tänka sig att
medverka till någon form av stimulansåtgärder för detta ändamål?

Anf. 82 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Ja, arbetsmarknadsministern, det börjar bli jobbigt nu. Jag
är den sjätte talaren och kön kunde vara lång, men det är fredag eftermid-
dag. Men det är nog ännu jobbigare för en stackars arbetslös människa, som
kanske har varit arbetslös i tre månader. Han börjar fundera över om han
har något självförtroende, vem han är, varför ingen frågar efter honom och
vad han har för framtid.

Ungdomar som har fått en utbildning kommer ut till ett samhälle där man
säger att de inte behövs, att det inte finns någon användning för dem. Vad
har en sådan ung människa för framtid?

Det är alltså individer som döljer sig bakom de höga arbetslöshetstalen.
Varje arbetslös är mycket viktig. Det är en människa av kött och blod. Jag
vill ändå drista mig till att ge några siffror från min del av Älvsborg - södra
Älvsborg. Det är ett märkligt län som har två valkretsar. I hela Älvsborg var
den totala arbetslösheten den 19 april 11,5 %. Den öppna arbetslösheten var
6 %. Den 19 april var det 16 000 människor i hela Älvsborg - norra och
södra - som inte hade något arbete.

När vi lämnade över regeringsmakten till de borgerliga var arbetslösheten
hälften så stor. Den var för stor också då, men den har under den borgerliga
regeringens tid fördubblats.

Prognoserna i vårt län talar om att det i augusti kommer att vara en total
arbetslöshet på 13,5 % och en öppen arbetslöshet på 9 %. En sista prognos
som jag helst inte skulle vilja nämna, men jag måste göra det, talar om att
den öppna arbetslösheten våren 1994 kan överstiga 10 %. Läget är alltså dys-
tert. Det finns inget ljus i tunneln.

I min länsdel, södra Älvsborg, är visserligen situationen inte lika allvarlig
som i norra. Men den är självfallet allvarlig. Tekoindustrin har gått i botten.
Den kan inte komma längre ner. Byggnadsindustrin tycks vara utan botten.
Där har man en arbetslöshet på ungefär 25 %, med en prognos på 40 %.
Att vår postorderindustri i Boråstrakten - som brukar öka sin försäljning i
lågkonjunkturer, eftersom folk köper billigare på det sättet - inte ökar sin
försäljning utan minskar den är ett tecken i skyn på hur illa ställt det är. Där-
med visas det tydligt att situationen är utomordentlig allvarlig.

Landsting och kommuner förlorar, som ni hörde, arbetstillfällen. Det är
förfärligt många jobb som vi aldrig kommer att få igen.

I södra Älvsborg finns det också många invandrare. De finns säkert även

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

i de andra delarna, men vi har en ganska invandrartät struktur. Det finns
dessutom många kvinnor som sitter väldigt illa till.

Jag ringde till Länsarbetsnämnden i går för att informera mig om en del
saker. Då sades det att det inte kommer några ytterligare pengar till Länsar-
betsnämnden i kompletteringspropositionen. Jag blev väldigt överraskad.
De pengar som nu finns räcker ungefär till att sätta en tredjedel av de arbets-
lösa i åtgärder. Visst har regeringen ett ansvar när man kraftigt drar ner stö-
det till kommunerna. Det är fråga om enorma miljardbelopp. Tidigare var
det 7,5 miljarder. Nu är det ännu mer. Det är en rundgång som slutar med
att vi i stället får betala ut arbetslöshetsersättning och socialbidrag.

Byggpolitiken har blivit lika med byggstopp. Näringspolitiken har blivit
lika med att det inte skall föras någon sådan. Den ekonomiska politiken har
i alltför stor utsträckning blivit lika med åtstramning. Detta kan inte vara
rätt, Bötje Hörnlund. Det behövs andra insatser. Det behövs en aktiv statlig
näringspolitik, som innebär att man vågar ge sig in i de svåra branschfrå-
goma och vågar peka på utvecklingsmöjligheter. Det behövs ingen Per Wes-
terberg som talar om att det inte skall föras någon näringspolitik. Det behövs
satsningar på olika åtgärder. En åtgärd som har givit alldeles för litet utdel-
ning är utbildningsvikariaten. Där behövs det göras mycket. I vår bygd, som
är underförsötjd när det gäller utbildning, behövs det naturligtvis stora ut-
bildningssatsningar.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Hur kan det komma sig att jag,
när jag ringer till min länsarbetsnämnd, får beskedet att det inte blir några
ytterligare pengar till Länsarbetsnämnden i kompletteringspropositionen?
Vad har den frågan för svar? Vad kan arbetsmarknadsministern säga när det
gäller åtgärder för att hjälpa invandrarna och kvinnorna att få arbete?

Anf. 83 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det är ett visst problem när sex personer ställer frågor och
jag har en sjättedel av tiden för att svara på dessa. Men jag vill inleda med
att säga att det inte finns någon viktigare uppgift än att arbeta för att vi så
snart det bara går skall komma tillbaka till en fullgod ordinarie arbetsmark-
nad.

Jag tror faktiskt att vi är eniga om att var och en skall försöija sig själv.
Jag är övertygad om att ingen tror att jag på egen hand klarar av den interna-
tionella lågkonjunkturen.

Det handlar också om vissa hemmalagade problem. Vi måste väl litet till
mans erkänna att det inte blev riktigt bra i slutet av 80-talet. Då fanns speku-
lationsekonomin, som gör att den nuvarande regeringen löser in flera tiotals
miljarder kronor. Det handlar om affärer som alla är gjorda före regerings-
skiftet.

Jag anklagar inte den tidigare regeringen, men jag vill bestämt säga att
den nuvarande regeringen inte regerade när spekulationen och inflationen
pågick som mest.

Sedan vill jag dela upp frågan i två delar. För det första har företagen som
jobbar med export aldrig i modern tid haft så bra kostnadsläge. Det beror
på sänkta arbetsgivaravgifter, avsevärda produktivitetsökningar, låg sjuk-
frånvaro och kronkursen. Det är oerhört bra bäddat i det avseendet. Det här

faller dock inte ut till fullo förrän den internationella konjunkturen kommer
tillbaka. Vi har hopp om ett flertal länder, medan det t.ex. ser litet värre ut
i Tyskland. Vi hoppas att de har en inneboende styrka och får ett starkare
läge under en längre tid så att de orkar ta tag i sina problem.

För det andra gäller det budgetunderskottet. Jag tycker inte att det är att
leka med. Om vi tar med underskotten i de två fonderna på mitt område -
arbetsmarknadsfonden och lönegarantifonden - böljar det nästa budgetår
att röra sig om 250 miljarder kronor, eller över 60000 på var och en arbe-
tande, som ges ut men inte tas in. Jag vet inte om det budskapet innebär en
så stark åtstramning. Bara räntan på detta budgetunderskott kommer näst-
nästa budgetår att vara 25 miljarder kronor, som då måste finansieras på nå-
got sätt. Jag ser det som ett stort gemensamt intresse att vi orkar ta oss sam-
man även i besparingspolitiken.

Det är bra om besparingarna faller ut när konjunkturen blir litet bättre. I
paketet i år finns besparingar som kommer 1995, 1996 och framöver. Det är
ett budskap som jag också har hört många ledande socialdemokrater komma
med. Problemet med Socialdemokraterna i dag är att de mörkar bespa-
ringar. Så har ett parti aldrig någonsin gjort i Sveriges riksdag. Hemligheten
skall väl inom kort tas fram till beskådande.

Det här med att visa långsiktigt, betyder en hel del för ränteläget. Räntelä-
get måste ner. Då skapas investeringar och möjligheter att klara mycket
skuldtyngda företag.

Jag vill också ta upp frågan om avtalsrörelsen, som berör det stora närings-
livet och det stora skeendet. Jag har tidigare sagt, bl.a. i LO-tidningen, att
jag t.ex. tycker att Handelsanställda och arbetsgivarorganisationerna inom
handeln har tagit ett bra ansvar genom att teckna avtal fram t.o.m. första
kvartalet 1995. Det ger en säkerhet i planeringen. Kan andra avtalsområden
komma efter på samma sätt kommer det att betyda många nya jobb i stället
för förlorade jobb, och det är viktigt.

Arbetsmarknadspolitiken är viktig på kort sikt. Året som ligger framför
oss är nog det mest bekymmersamma året. Därför har det lagts fram ett pa-
ket som, om man ställer upp på alla platser med utbildning m.m., sammanta-
get gäller nästan 440 000 människor. I det här sammanhanget fick vi t.o.m.
några små erkännande ord. Det är mer än 10 % av arbetskraften. Har någon
socialdemokratisk regering gjort halva den satsningen? Om ni är ärliga får
ni nog erkänna att vi i alla fall har viljan. Jag tycker att man skall vara ärlig
i Sveriges riksdag.

På infrastrukturens område är det nu fråga om en fyrdubbling jämfört med
under de socialdemokratiska åren.

Ingvar Johnsson tog upp frågan om de mindre skolorna. Han vet så väl att
jag verkligen vill bredda verksamheten vid de mindre högskolorna. Det har
också blivit en mängd nya platser i mindre högskolor. Jag vill icke betrakta
den processen som avslutad. För första gången har vi också fått viss forsk-
ningsanknytning.

Anf. 84 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag fick inget svar på den fråga som jag tyckte var mest cen-
tral, nämligen frågan om huruvida regeringen är på väg att ge upp kampen

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

för att landet skall drivas vidare genom att vi har en industri som även fort-
sättningsvis skall bygga på hög teknologi.

Sedan till frågan om högskolorna. Regeringen gick häromdagen ut med
ett pressmeddelande som visade att årets resultat var 30 miljoner kronor till
Lund och 3 miljoner till vår högskola. I kompletteringspropositionen står det
ingenting om fördelningen. Under de två år som har gått sedan regeringsskif-
tet har jag lärt mig att varje gång regeringen awiserar pengar till högskolan
men inte gör någon fördelning, håller regeringen fortfarande på och slåss om
huruvida det skall bli några pengar till de små högskolorna eller inte. Jag
önskar centerpartisterna i regeringen lycka till i kampen mot Per Unckel.
Det är mycket viktigt att man i områden med mindre högskolor får möjlighe-
ter att utvecklas.

Börje Hörnlund säger att vi nu har sänkt kostnaderna så mycket i indu-
strin. Jag kan ta ytterligare ett exempel med den förträffliga bil, som jag ta-
lade om för en stund sedan. Det är klart att det sänker kostnaden. Men om
man skall bli framgångsrik kan man inte bara leva på export, som Lisbet Cal-
ner antydde om den inhemska konsumtionen. Människorna i det här landet
måste också ha råd att köpa de produkter som svensk industri plockar fram
och som är av god kvalitet. Den extrema åtstramning som man nu gör av
konsumtionen kommer att vara ett hinder i arbetet med att skapa flera jobb.
Jag tycker att det är synd.

Det finns många områden på vilka den här regeringen har fattat beslut
som direkt motverkar stimulans av den tekniska utvecklingen. Varför lade
ni exempelvis ner den Verkstadstekniska delegationen? Det är ett beslut som
är ett direkt sabotage emot de ansträngningar som görs för att t.ex. höja
kompetensen hos underleverantörerna till bilindustrin.

I dag går regeringen ut till de arbetslösa och säger att de skall starta eget.
Det kan vara en lösning för någon. Man kan emellertid inte få låna pengar
för att starta ett nytt företag. Inte ens regeringens egna råd duger för att
hjälpa dem som har drabbats av arbetslöshet.

Anf. 85 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! Jag skulle vilja instämma i vad Börje Hörnlund sade om att
avtalsrörelsen är viktig. Jag är glad över att Böije Hörnlund tog uppgörelsen
på handelsområdet som ett exempel. Jag hoppas att Böije Hörnlund också
talar om det här för direktörerna i SAF när han i sin egenskap av minister
träffar dem. Jag tror väl att arbetsmarknadsministern träffar dem litet då och
då.

I dagens samhälle finns det röster som menar att de fackliga organisatio-
nerna skulle vara det största hotet mot ökad sysselsättning och en bättre ut-
veckling. Det är häpnadsväckande och rent ut sagt hutlöst gentemot de fack-
liga organisationerna. Vilka var det som tog sitt ansvar i samband med Rehn-
bergavtalet? Jag vet att Centerpartiet och Börje Hörnlund ställde upp på
idén med Rehnbergavtalet. Det sitter emellertid åtminstone två partier i den
nuvarande regeringen som kallade det för ”lekstuga” och ”flum” att hålla på
att försöka komma till rätta med problemen på arbetsmarknaden och med
inflationen. Det blev en uppgörelse, där de fackliga organisationerna verkli-
gen tog sitt stora ansvar för framtiden och för att komma till rätta med infla-

tionen. Det är de beredda att göra även nu. Det är på tiden att deras motpart
inser detta och slutar förneka dem rätten att teckna avtal.

Som ministern säger är det mycket som kommer upp, när det är många
som ställer frågor. En fråga som ministern ändå borde ha svarat på ställdes
av Berndt Ekholm: Kommer det några nya pengar till våra län? Det kan be-
hövas. Vi tackar för de extra pengarna till regionalpolitiken. Åtminstone är
länsstyrelsen i mitt hemlän ganska nöjd. Även om ni prutade 3 miljoner, blev
det i alla fall 7 miljoner.

Men blir det några nya pengar till arbetsmarknadspolitiken? Finns det mer
pengar? Sanningen är ju den, Börje Hörnlund, att det anslås mindre pengar
i kompletteringspropositionen till arbetsmarknadspolitiken än vad som an-
slogs i budgetpropositionen - det anslogs i vaije fall inte mer pengar i kom-
pletteringspropositionen. Jag skulle vilja ha en förklaring av arbetsmark-
nadsministern, en allmängiltig förklaring och också en som är viktig för våra
fyra län. Hur tillkommer alla dessa nya platser och hur uppstår de nya effek-
terna? Var är de 46 miljarderna som arbetsmarknadsministern skrev om i
Dagens Nyheter i går?

Anf. 86 LISBET CALNER (s):

Herr talman! Nej, Böije Hörnlund, ni regerade inte när spekulationseko-
nomin var som värst. Men såvitt jag kan minnas reagerade ni inte heller i
någon större utsträckning. Hur var det med oppositionens ansvar på den ti-
den, det ansvar som regeringen med så stor inlevelse kräver av oppositionen
i dag?

Så över till tjatet om besparingar, som man nu för tiden av någon underlig
anledning kallar för nedskärningar. Böije Hörnlund sade att vi skulle vara
ärliga, men inte skapar de 11,9 miljarderna några fler jobb.

Börje Hörnlund säger i sitt svar till Sten Östlund att även den offentliga
sektorn kan på ett bättre sätt i det korta perspektivet stå för fler arbetstillfäl-
len med ett ansvarsfullt tvåårsavtal. Mycket intressant, måste man säga. Vid
kompletteringspropositionens presentation i går sades det av såväl finansmi-
nistern som statsministern att den offentliga verksamheten skall saneras.
Har det kommit in ohyra i den gemensamma sektorn? Är det Anticimex som
skall tillkallas? Så associerade jag när jag hörde detta uttiyck, som kanske
inte är det mest lyckade. Vad skall ni sanera härnäst?

Vad är det som gäller? Skall det anställas fler människor i kommuner och
landsting, eller har arbetsmarknadsministern några förslag som kan ge kom-
munerna resurser, så att de inte behöver avskeda de 80 000 personer som de
nu måste avskeda till följd av den förda politiken?

För Göteborgs och Bohus läns del är det ca 4 400 personer som riskerar
att förlora sina jobb i kommuner och landsting, trots att behoven av deras
insatser kvarstår. Nog är det en konstig politik alltid, inte minst med tanke
på vad jag i mitt tidigare inlägg sade om kostnaderna för arbetslösheten. Vill
arbetsmarknadsministern var vänlig att bringa litet reda i vad som skall ske?
Kommer den offentliga sektorn att stå för fler arbetstillfällen, eller är det
kompletteringspropositionens prognoser om minskad offentlig verksamhet
som gäller?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 87 BRITT BOHLIN (s):

Herr talman! Tiden är knapp, arbetsmarknadsministern. Men det hade ju
varit fint om det hade funnits med en enda liten mening om Älvsborgs län
eller t.o.m. om Dalsland. Det hade varit fantastiskt.

Jag skall ta upp en sak som arbetsmarknadsministern berörde i sitt inlägg.
Det handlar om hur budgetunderskottet bara på arbetsmarknadsministerns
område tar sig uttryck i form av bördor för den arbetande befolkningen. Un-
derskottet är för närvarande 60 000 kr per arbetande. Med en väldigt enkel
huvudräkningsoperation finner man att med allt färre arbetande ökar detta
underskott. Det är tämligen katastrofalt för var och en som lämnar arbetsli-
vet för att i stället höra till dem som berörs av underskottet när det gäller
arbetsmarknadspolitiskt stöd, a-kassa osv.

Regeringen företrädare talar ofta om mörkläggning och att vi socialdemo-
krater hemlighåller våra sparförslag. Den hemligheten delar vi med hela
svenska folket, förutom regeringen. Om människor får arbete och betalar
skatt, kan de vara med och dela bördan. Då lättar situationen betydligt för
oss allihop. Så enkelt är det med den hemligheten. Vi har försökt att inte
knussla med denna hemlighet, utan vi har vid många tillfällen försökt att ge
både ord och bild åt den.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken blir det litet konstigt om man från
regeringens och arbetsmarknadsministerns sida går ut ocb säger att vi social-
demokrater aldrig någonsin har lyckats ta fram så många arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder eller satsningar i infrastruktur som regeringen nu har gjort.
Nej, det beror på att det aldrig någonsin under någon socialdemokratisk re-
gering fanns så många arbetslösa att ta fram arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der till. Det var vi väldigt glada för. Vi strävade åt andra hållet, arbetsmark-
nadsministern, och det var det som var vitsen.

De 440 000 människor som nu finns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder le-
der mig ofelbart in på tanken på de 400 000 jobb som Thorbjörn Fälldin
skulle fixa, men som han i stället tog bort. Sedermera tillskapade den social-
demokratiska regeringen under 80-talet 400 000 riktiga jobb. Det tycker jag
är någonting att framhålla.

När det återigen gäller underleverantörerna tror jag att vi skall få god
hjälp och goda förutsättningar genom en bättre konjunktur. Men problemet
är att under tiden medan vi väntar på att detta skall slå igenom för de svenska
företagen, slås de ut. Den dagen det vänder kommer det inte att finnas några
kvar, arbetsmarknadsministern. Hjälp oss innan det är för sent.

Anf. 88 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsministern! Någon sade att tiden är knapp.
Det är den förvisso. Men framför allt är tiden knapp för att man skall kunna
komma till rätta med det svåra problemet med arbetslösheten, som vi disku-
terar i dag.

Visst fanns det problem under 80-talet. Men det fritar ju inte på något sätt
regeringen från att nu ta sitt ansvar. Regeringen försöker visserligen, men
man har inte det rätta handlaget för att lyckas med sina insatser. Det var
mycket som var riktigt i det som Börje Hörnlund sade om företagen, export-
läget och kostnadsläget, men vi skall inte glömma att det är en misslyckad

borgerlig politik som har lett till att kronkursen har fallit - för att inte an-
vända konstiga ord.

Arbetsmarknadsministern sade att vi skall ha tillbaka en fullgod arbets-
marknad. Det är klart att vi socialdemokrater ställer oss bakom detta. Det
har tidigare talats om sanering, och för att man skall lyckas med att skapa
en fullgod arbetsmarknad borde nog den ohyra som finns inom regeringen
saneras. Jag tänker då inte på arbetsmarknadsministern, utan på en del
andra kolleger, t.ex. Per Westerberg, som jag apostroferade i mitt förra in-
lägg. Med den politik som Per Westerberg gör sig till tolk för - dvs. att man
inte skall föra någon näringspolitik - blir följden mycket allvarlig. Det kan
jag se i mina hembygder när det bl.a. gäller dagens tekopolitik. Man måste
ta näringspolitiken på allvar, men det gör faktiskt inte regeringen.

Regeringen skryter gärna med sina infrastruktursatsningar. Den socialde-
mokratiska regeringen föreslog 100 miljarder efter sommaren 1991. Vad fö-
reslår den borgerliga regeringen? Jo, 100 miljarder. Det är varken fråga om
en fördubbling eller en fyrdubbling.

Jag tror att regeringen säkert försöker, men man är inte konsekvent i sitt
arbete. Olika delar i regeringen strävar åt olika håll. Man kan inte driva poli-
tik på det sättet. Regeringen måste uppträda samlat. Jag vill upprepa den
fråga som åtminstone två av oss här har ställt: Hur ligger det till med kom-
pletteringspropositionen och stödet till länsarbetsnämnderna? Den frågan
måste få ett svar.

Anf. 89 LENA KLEVENÅS (s):

Herr talman! Jag lade särskilt märke till en sak i arbetsmarknadsminis-
terns svar. Det var att var och en skall försörja sig själv.

Situationen är nu sådan att 70 000-80 000 människor inom kommun och
landsting riskerar att rationaliseras bort inom de närmaste åren. Det är en
oerhört allvarlig prognos. Men det verkar som om den högst prioriterade
frågan för regeringens politik när det gäller kvinnorna är vårdnadsbidraget.

Jag fick ju inte svar på någon av mina frågor, vilket jag har en viss förstå-
else för. Det är därför som jag helt kort upprepar dem.

Min första fråga var: Tycker arbetsmarknadsministern att vårdnadsbidra-
get är ett bra sätt för var och en att försörja sig själv?

Min andra fråga var: Hur skall man få ungdomar att satsa på teknik? För
fjärde året i rad minskar andelen ungdomar som väljer tekniska linjer på
gymnasiet. Om Sverige skall fortsätta att vara en industrination är detta för-
hållande mycket allvarligt.

Min tredje fråga var: Finns det några stimulansåtgärder för att få i gång
ROT-programmet? Det var bra att riksdagen fattade beslut om ROT, men
det kommer inte i gång. Finns det några planer på sådana åtgärder?

Det som jag slutligen skulle vilja ha besked om gäller frågan om VA-led-
ningarna. Det krävs någonting för att kommunerna skall få i gång utbytes-
takten. Ledningsnäten för vatten och avlopp har underhållits mycket dåligt.

Utbytestakten är i dag så låg att rören inte byts oftare än vart trehundrade
år. De håller normalt inte längre än i hundra år. När det gäller vissa material
håller de inte längre än i åttio år. Reinvesteringarna skulle ha bekostats med
avgifter på VA-taxan, men hittills har kommunpolitikerna varit mycket ovil-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

liga att höja dessa taxor för att investera i de här näten. Anledningen är att
kostnaderna drabbar konsumenterna. Kommunpolitikerna har därför varit
ovilliga att höja dessa kostnader.

I dag uppgår investeringarna till knappt 2,5 miljarder per år. För att få en
rimlig nivå borde det vara möjligt att öka dem med minst 20 %. Det finns en
viss orättvisa i systemet, eftersom tätbefolkade orter har betydligt kortare
ledningssträckor per invånare än de glest befolkade. Dessa ledningsnät går
oftast sönder genom påverkan utifrån, eftersom vatten ofta rinner lättare i
dräneringsdikena än i marken runt omkring. Eftersom marken är sur, fräts
ledningarna sönder.

Eftersom tillverkningen av dessa ledningar är inhemsk, oavsett om det är
cement- eller plastledningar, tycker jag att det skulle vara ett utmärkt pro-
jekt dels för att skapa jobb i produktionen, dels för att anlägga och byta ut
dessa ledningar.

Anf. 90 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag ber att få erinra om att denna interpellation handlar om arbetsmark-
nadsläget i Västsverige, och att det inte är en interpellation om arbetsmark-
nadsläget över huvud taget.

Anf. 91 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag skall svara på frågan om tekniska utbildningar. Min över-
tygelse är att dessa måste bli mer lättillgängliga. Därmed vill jag understryka
den roll som också mindre högskolor har att spela när det gäller betydelsen
för den regionala utvecklingen.

Kompletteringsbudgetens anslag till länsarbetsnämnder belöper på
37 606 000 000, varav en del avsätts till Arbetsmarknadsfonden, arbetslivsut-
veckling och utbildningsvikariat. Därför blir det många åtgärder. Jag har se-
dan överfört pengar till jättesatsningen på utbildningens område.

Jag hade ett enda fel i DN-artikeln. Det stod 46 miljarder, men det skall
vara 48,2 miljarder.

Underleverantörerna i Västsverige är många och viktiga. De är rätt ofta
bilindustrianknutna. Men även de har nytta av det starkt förbättrade in-
hemska kostnadsläget. Emellertid tar det tid att orientera om beställning-
arna till en ny underleverantör. Det gäller då att orka med fram till dess att
beställningarna kommer. Det förbättrade kostnadsläget är till fördel. Där-
med har jag också svarat Berndt Ekholm. Det kommer alltså inte direkt
några ytterligare pengar till länsarbetsnämnderna, men man får där en chans
att hantera väsentligt fler åtgärder.

Jag tycker att Dalsland är ett förtjusande landskap. Jag är övertygad om
att länet turistiskt och näringslivmässigt kommer att spela en stor roll fram-
över. Vi gör nu på olika sätt en översyn av regionalpolitiken. Jag tror att med
litet, litet extra hjälp kommer det att bli ett blomstrande och bra landskap.

Beträffande kostnadsläget och högteknologin behöver vi just nu ett
ganska mycket fördelaktigare kostnadsläge för svenska företag för att man
skall kunna komma tillbaka. Men det är farligt att för länge ha ett för gott
kostnadsläge, därför att då stannar omstruktureringen av. Jag menar på fullt
allvar att vi måste få lugn ett par år för att sedan återigen få ett något högre

kostnadsläge i landet som gör att inte omvandlingen skall upphöra, utan att
vi hänger med i världen som ett bra land.

När dessa stora medel skall fördelas, skall det göras efter svårigheten i
resp. län. Tyvärr måste jag då konstatera att en del av de län som i dag disku-
teras får en stigande arbetslöshet under kommande år. Detta kommer att
innebära att de får en något högre summa. AMS har det ansvaret. Jag har
det inte.

Anf. 92 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman! När man diskuterar ett så pass stort område som Västsverige
är det klart att man, vare sig man vill eller inte, ändå kommer in på förhållan-
den som i hög grad rör också övriga landet. Det gjorde jag kanske alltför
mycket i mitt förra inlägg. Men hur det blir med avtalsrörelsen har ju i hög
grad giltighet på hemmaplan så att säga.

Jag ställde inledningsvis några frågor om vilka strategier regeringen har
för att komma till rätta med problemen för exportindustrin. För Västsveriges
del gäller det då särskilt underleverantörerna till bilindustrin, vilka är väldigt
tunga i delar av våra län. Britt Bohlin har talat om Dalsland. Det är väl allde-
les uppenbart för oss alla att hela underleverantörsindustrin spelar en stor
roll där.

Hallands län var vid förra lågkonjunkturen ganska förskonat. Där var ar-
betslösheten hela tiden låg, medan den i övriga delar av landet låg ganska
högt, vilket vi sedan kom till rätta med efter en tid. Men nu är förhållandet
i Hallands län att arbetslösheten stiger mycket kraftigt. Ökningstakten är det
som skrämmer oss i Västsverige allra mest just nu. Siffrorna är kanske inte
så höga att de ser så farliga ut vid en jämförelse med Norrbotten och Gävle-
borg. Men ökningstakten i länen i Västsverige är allvarlig. Det hoppas jag
att man från Arbetsmarknadsdepartementets och arbetsmarknadsminis-
terns sida nu är observant på.

Detta gäller också för hemmamarknaden. Byggindustrin i exempelvis
Skaraborgs län är i mycket hög grad hemmamarknadsorienterad. Det finns
också andra områden som är viktiga. Vad finns det för strategi? Deltar ar-
betsmarknadsministern i några diskussioner inom regeringen om hur man
skall kunna vända utvecklingen?

Det har tidigare i debatten påpekats att de åtstramningar som föreslås i
kompletteringspropositionen förvärrar läget på hemmamarknaden. På nå-
got sätt måste det ske vissa stimulanser om vi skall få fart på den, eftersom
den betyder så oerhört mycket för sysselsättningen.

Jag hinner inte säga mer, men jag ber att få tacka arbetsmarknadsminis-
tern för den här debatten.

Anf. 93 LISBET CALNER (s):

Herr talman! Sverige har chansen. Däri ligger tragiken. Den motsägelse-
fulla rubriken var det på en artikel av Hans Bergström i Dagens Nyheter för
en tid sedan.

Kostnadsläget i förening med skattereformen ger just nu bra utgångsvill-
kor för svensk produktion. Därom tror jag att vi kan vara ense, men inte om
tagen - hur vi skall utnyttja möjligheterna - vilket jag naturligtvis beklagar.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Regeringen lägger ju åter fram förslag om en politik som ökar arbetslöshe-
ten och minskar tillväxten, trots att den påstår motsatsen. Att gång på gång
avvisa Socialdemokraternas förslag till offensiva insatser för att skapa jobb
är tragiskt.

Vi västsvenskar har väckt en mycket detalj erad och väl genomarbetad mo-
tion om möjliga satsningar i Västsverige. Vi begär inte bara regeringens
hjälp. Vi gör också väldigt mycket själva. Samarbetet mellan de västsvenska
länen är mycket gott. Våra landshövdingar har t.ex. uppvaktat trafikutskot-
tet om satsningar på infrastrukturinvesteringar i Västsverige. Vi samarbetar
och marknadsför oss ute i Europa. Mera praktiskt går det till på ett sådant
sätt att vi t.ex. har ett gemensamt kontor i Bryssel.

Har Böije Hörnlund några intentioner när det gäller att vända tragiken
till en taktik och ta chansen att skapa fler jobb, en större arbetsmarknad?

Jag tror att många i vårt land skulle bli glada om svaret blev ja på den
frågan. Om Börje Hörnlund svarar ja, ber jag honom tala om vilken politik
som regeringen skall föra för att säkerställa den köpkraft hos hushållen och
den investeringsvilja hos företagen som kan skapa de nya jobben.

Jag ber att få tacka för diskussionen.

Anf. 94 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! För att återknyta litet till det som Sten Östlund tog upp för
en stund sedan, är jag litet orolig för att vi från Västsverige debattmässigt är
i den situationen att stora delar av Västsverige för några år sedan var över-
hettade. I dag är det fortfarande så att arbetslösheten inte är högre än i
landet i genomsnitt. Men om vi tittar på de prognoser som har nämnts här
tidigare, ser vi på många områden i regionen förfärande siffror framför oss.
Då är det viktigt att vara ute i god tid med de satsningar som skall göras. Det
är också mycket viktigt att vi här i riksdagen lyfter fram de problem som vi
har. Jag är förvånad över att det här är en debatt med bara socialdemokra-
tiska riksdagsmän och arbetsmarknadsministern och att ingen av de borger-
liga ledamöterna från regionen deltar i debatten.

Vi har i motioner lyft fram satsningar på järnvägar, vägar och annat. Jag
tror nämligen att stora delar av Västsverige har ganska undermåliga kommu-
nikationer. Under några årtionden har man fått mindre satsningar på vägar
och järnvägar än många andra delar av landet, just därför att många av dessa
satsningar har gjorts av regionalpolitiska skäl.

Med den nuvarande situationen på arbetsmarknaden finns det inte någon
anledning till att vår region skall behandlas snålt. Både i fyrstadsområdet och
i andra delar av Västsverige ser man det mer och mer som ett problem som
tornar upp alltmer att man har för dåliga kommunikationer och att det finns
en risk för att företag framöver kan komma att välja områden som är bättre
rustade på detta område. Därför är det så oerhört viktigt att vi får mer gehör
än hittills för de propåer som vi har framställt på dessa områden.

De som är på väg att bli arbetslösa upplever naturligtvis situationen som
mycket pressad, dels därför att de är oroliga för att det skall dröja mycket
länge innan de får ett arbete, om de alls får något, dels därför att de är oro-
liga för att den borgerliga majoriteten nu har fattat beslut om att så kraftigt
försämra ekonomin för dem genom de försämrade ersättningarna.

Med det anförda vill även jag tacka för debatten, och jag hoppas att Börje
Hörnlund kan påverka sina mer svårpåverkade kolleger i regeringen till bra
satsningar i Västsverige.

Anf. 95 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Så mycket debatt blir det väl inte. Jag tycker att det här mest
liknar någon form av tipstjänst. Det kan ju vara bra, och det kan behövas,
särskilt som Västsverige har speciella problem, även om det naturligtvis
finns regioner som är ännu värre utsatta, det är jag medveten om.

Jag skall ge ytterligare några tips. Jag tycker att det är mycket viktigt att
kommunerna är mer aktiva när det gäller att utarbeta sysselsättningsplaner.
Genom det arbetet dyker det naturligtvis upp en hel del idéer. Och en del
går säkert att omsätta. Min kommun har jobbat på det sättet.

En annan sak som också har en viss anknytning till vår bygd är att vi jobbar
ganska mycket med olika miljöfrågor. Kretsloppstänkandet, som bör ligga
arbetsmarknadsministern varmt om hjärtat, är bl.a. omsatt i hanteringen av
restprodukter i vår bygd. Det har fött våra tankar om att man måste utnyttja
det läge som vi nu har till miljöinvesteringar, utnyttja läget till omställning
på olika områden, exempelvis på energiområdet. När man ändå befinner sig
i en situation där man måste satsa mycket stora belopp för att hålla sysselsätt-
ningen uppe, skall man naturligtvis göra det på ett konstruktivt sätt, dels i
form av dessa tillväxtsatsningar, dels i form av en omformning av Sverige till
det Miljösverige som jag förmodar att vi ändå alla är överens om. Då är det
mycket viktigt att leta upp sådana investeringar på avfallshanteringsområdet
och inte minst på energiområdet. Det är något som Centern har stora möjlig-
heter att förverkliga nu, men som vi tyvärr kanske inte ser så mycket av.

Jag vill återigen stryka under hur viktigt det är för min bygd att få en bredd
i utbildningssatsningarna. Högskolan är viktig. Men det är också viktigt med
arbetsmarknadsutbildning av olika slag, komvux, osv. Vi har nämligen en
mycket låg utbildningsnivå i södra Älvsborg.

Om man skall lyckas tror jag att det krävs att regeringen ändrar sin ekono-
miska politik. Den är alltför åtstramande, vilket leder till att det blir rund-
gång i systemet. Det leder till ökade arbetslöshetskostnader och ökade soci-
albidrag.

Jag bryr mig inte om att kasta in några nya frågor, utan jag står på mig i
huvudfrågan, nämligen att en av tjänstemännen i min länsarbetsnämnd i går
talade om för mig att det inte blir några ytterligare pengar till länsarbets-
nämnderna utöver dem i statsbudgeten som föreslås i kompletteringspropo-
sitionen. Är det sant?

Jag tackar för debatten.

Anf. 96 LENA KLEVENÅS (s):

Herr talman! Jag noterar att jag inte har fått några svar från arbetsmark-
nadsministern och att jag tyvärr har fått ett påpekande från talmannen att
det som jag har sagt har varit alltför allmänt hållet och att det inte direkt hör
samman med Västsveriges svåra situation på arbetsmarknaden.

Jag hävdar emellertid att frågan om hur ungdomar skall kunna bli intresse-
rade av teknisk utbildning i allra högsta grad hör hemma i Västsverige och i

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Alingsås, som jag kommer från. På gymnasiet arbetar man med något som
kallas Teknikstugan, där man allvarligt försöker få fram metoder för att in-
tressera framför allt flickor för teknik. Lärarna på gymnasiet och engagerade
människor inser att om vi inte får ungdomar intresserade av detta blir det
svårt för industrin i framtiden. Detta är en mycket väl förankrad fråga i min
hemkommun. Om man sedan blir framgångsrik där och på andra ställen, blir
det naturligtvis till nytta i andra kommuner och i andra regioner. Allt hänger
väldigt mycket samman.

Om ROT-projekten verkligen kommer i gång, har det en ytterst stor bety-
delse för Mittenälvsborg, därför att vi har en så stor andel av våra arbetsta-
gare hos underleverantörer i byggnadsverksamheten.

Jag vill även nämna det här med VA-ledningarna. Åtminstone tidigare
hade vi en produktion av sådana rör i Mittenälvsborg. Marken är ovanligt
sur i västra Sverige, så det är kanske därför som rören snabbare än som är
fallet på andra håll behöver bytas ut. Även om jag inte nämnde några geo-
grafiska namn i mitt huvudanförande är exemplen här mycket väl förank-
rade i Mittenälvsborg - alltså i Västsverige, som den här debatten handlar
om. Jag är fortfarande intresserad av svar på mina frågor.

Självfallet inser jag att det är mycket svårt att vara arbetsmarknadsminis-
ter i den nuvarande regeringen. Jag tror att Börje Hörnlund skulle lyckas
bättre om han övergav regeringen och i stället samarbetade med oss social-
demokrater. Tillsammans skulle vi nog finna bättre metoder när det gäller
att lösa nuvarande mycket allvarliga läge för Sverige.

Anf. 97 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det förslag som nu lagts fram för riksdagen har en viss prä-
gel, nämligen att fler inte bör sägas upp i företagen. Därför ökar vi utbild-
ningen i företagen. Det blir nämligen en ökning från 8 000 till 28 000 platser.
Sedan får vi se i vilken mån man orkar ta emot detta och förhindra varsel.

Det finns ju olika typer av varsel. Något som är ganska vanligt är det nega-
tiva i tvångsdevalveringen, nämligen att stora utlandslån tvingar ner företag.
Det positiva berörde jag inledningsvis.

I samband med att nästa interpellation behandlas skall jag mera beröra
ungdomssidan av det hela. Därför nöjer jag mig med att nu gå in på bara en
sak. Vi ger nu på försök 3 000 välutbildade ungdomar - akademiker i åldern
25-29 år - möjligheter till praktik följd av rekryteringsstöd.

Väldigt många av de små och medelstora företagen, och det finns gott om
sådana i Västsverige, behöver ju egentligen litet av det som kommer från
högskolorna också. Jag hoppas att man tar chansen. Jag är övertygad om att
ungdomarna har goda möjligheter att arbeta in sig, om de bara får chansen.

Så något om utbildningsvikariaten och kommunerna. Jag skall speciellt
undersöka förhållandena i en kommun i Västsverige där man mycket medve-
tet har använt sig av utbildningsvikariat för att höja kompetensen. Därmed
blir det möjligt att ha kvar personer i verksamheten i form av vikariat. Jag
måste först kontrollera att det goda jag hört talas om verkligen stämmer. Se-
dan skall jag ha samtal med de båda kommunförbunden.

I åtminstone tre år, tror jag, har först ni och sedan jag sagt att det bör gå

att komma upp till 20 000 vikariat. Men det stannar vid 10 000-12 000. Höjd
kompetens har man nytta av framöver i kommuner och landsting.

Sedan vill jag vädja om att det talas väl om det tredje året, som bör utnytt-
jas. Många ungdomar bör gå den vägen i stället för att så att säga hamna på
mitt konto. Detsamma gäller all utbildning. Det vore bra om de tillkom-
mande 89 000 platserna, på ordinarie budget, blev besatta. Då skulle det
lätta på min sida.

Allra sist några ord när det gäller VA-frågor. Jag tycker att kommunerna
skall jobba med dessa frågor nu. Detta är icke skattetaksberoende, utan det
är taxeberoende. Saker och ting måste göras här.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1992/93:109 om åtgärder mot ungdoms-
arbetslöshet

Anf. 98 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Harald Bergström har frågat mig om jag ämnar vidta några
särskilda åtgärder för att mildra den befarade kraftiga ökningen av ung-
domsarbetslösheten samt om j ag är villig att lägga fram förslag som ger före-
tagen incitament att anställa ungdomspraktikanter efter avslutad praktiktid.

Jag är helt enig med Harald Bergström om nödvändigheten av att angripa
problemet med den höga arbetslösheten utifrån ett långsiktigt perspektiv.
Den enda väg som kan säkra sysselsättningen är att skapa en grund för stabil
framtida tillväxt i hela landet som ger goda förutsättningar för företagande i
hela Sverige.

Den internationella lågkonjunkturen blev längre och svårare än någon
tänkt sig. De hemmalagade problemen, inte minst sviterna efter 80-talets in-
flations- och spekulationsekonomi med därav följande finansiella kriser,
ställer i det korta perspektivet stora krav på att det förs en aktiv arbetsmark-
nadspolitik.

Målsättningen är att aktiva åtgärder skall ge de arbetssökande möjlighet
att under lågkonjunkturen uppehålla kontakten med arbetslivet samtidigt
som andelen passiviserande kontantstöd hålls nere.

Regeringen har därför inrättat två nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som kan tillgodose behov av stora volymer. Dessa är ungdomspraktiken och
arbetslivsutvecklingen.

När det gäller ungdomspraktiken får den anvisas i högst sex månader, med
möjlighet till förlängning i ytterligare sex månader. Den unge får därigenom
möjlighet att delta i ungdomspraktik i maximalt tolv månader. Har den unge
under denna tid inte funnit något reguljärt arbete, bör arbetsförmedlingen
tillsammans med den unge pröva andra möjligheter. Det kan vara reguljär
utbildning, annan arbetsmarknadspolitisk utbildning eller t.ex. arbete med
rekryteringsstöd.

Harald Bergström tar även upp vikten av att vi tar till vara de mänskliga
resurser som finns i vårt land. Jag vill därvid fästa särskild uppmärksamhet

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

på ett par av förslagen i den kompletteringsproposition som regeringen före-
läde riksdagen i går.

Det gäller till att börja med förslaget om att 25-29-åriga nyexaminerade
ungdomar med högskoleutbildning om minst 120 poäng skall kunna anvisas
ungdomspraktik i högst tre månader. Praktiken bör efter tre månader övergå
till arbete med rekryteringsstöd.

Dessa välutbildade ungdomars arbetsmarknadssituation har försvårats
kraftigt under den senaste tiden. Risken finns, om tiden mellan avslutad ut-
bildning och arbete inom utbildningsområdet blir alltför lång, att dessa ung-
domar förlorar värdefull kompetens. Det utgör ett problem såväl för den en-
skilde unge som för samhället.

Genom att underlätta dessa akademikers inträde på den reguljära arbets-
marknaden kan deras kompetens bidra till att utveckla vårt näringsliv och
samhälle.

För att ge andra ungdomar möjlighet att i detta svåra arbetsmarknadsläge
komplettera tidigare studier eller skaffa sig en grundutbildning har rege-
ringen samtidigt föreslagit ett kraftigt utökat antal utbildningsplatser. Det
gäller såväl inom gymnasieskolan, 40 000 platser i årskurs 3, som inom kom-
vux, 33 000 platser, folkhögskolan och studieförbunden, 13 000 platser, och
högskolan, 3 000 platser.

Vidare har regeringen, för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden för
de ungdomar som är klara med sin utbildning, föreslagit 100 000 ungdoms-
praktikplatser, en ökning med 25 000 platser. Därutöver tillkommer platser
vad gäller avtalade inskolningsplatser och arbete med rekryteringsstöd.

De två åtgärder som bör prioriteras vid arbetsförmedlingens förmedlings-
arbete är möjligheten att anvisa starta eget-bidrag, som föreslås omfatta
4 000 bidrag, samt arbete med rekryteringsstöd.

Jag har tagit, och ämnar ta, kontakt med arbetsmarknadens parter vad
gäller övergången från ungdomspraktik till arbete. Jag kan för dagen inte
närmare redogöra för innehållet i dessa kontakter.

Anf. 99 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! Först vill jag tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Vi kristdemokrater ser, som framgår av min interpellation, mycket allvar-
ligt på arbetslösheten och, i synnerhet, på problemet med ungdomsarbets-
lösheten.

Jag vet att ministern delar denna uppfattning. Jag vill därför passa på att
tacka för det engagemang vad gäller bekämpningen av arbetslösheten som
jag blev varse i samband med att vi i arbetsmarknadsutskottet för väl ett år
sedan behandlade förslaget om ungdomspraktik.

Jag är glad över förslaget och över denna åtgärd. Det var en intensiv de-
batt i utskottet när vi tog ställning till förslaget och dess utformning. Om be-
hovet har det inte rått några delade meningar vare sig då eller nu, men väl
om sättet att åtgärda problemet.

Vi vet att ungdomsarbetslösheten är problematisk. Vad den vise kung Sa-
lomo sagt - att fåfäng gå lärer mycket ont - är tyvärr alltför sant. Det visar
inte minst en rapport från Folkhälsogruppen. I den rapporten konstateras

det att det bland ungdomsarbetslösa finns en ökad risk för drogmissbruk,
psykiska besvär, stressjukdomar och annat ont.

I kompletteringspropositionen visar statsrådet på en kartläggning som
IMO gjorde hösten 1992. Enligt den var ca 40 % av företagarna positiva till
att tillsvidareanställa en ungdomspraktikant efter avslutad praktik. Arbets-
givarna trodde att ungdomspraktiken skulle fungera som ett slags provan-
ställning och att det skulle underlätta just det som vi så gärna ville när vi
beslutade om införandet av praktiken, nämligen att den skulle övergå i en
fast anställning.

Men vid en senare utvärdering av själva ungdomspraktiken, genomförd i
februari 1993, har det visat sig att den inte fungerar riktigt så väl. Det visade
sig att inte mer än 15 %, om jag minns rätt, hade fått en tillsvidareanställning
efter avslutad sexmånaderspraktikperiod. Vad beror denna skillnad på?
Man trodde ju att det skulle bli 40 %, men det blev 15 %.

Det som jag har pekat på i min interpellation är vad jag skulle vilja kalla
behovet av en morot, för att företagarna skall anställa de ungdomsprakti-
kanter som det här är fråga om. Jag har frågat berörda på AMS om rekryte-
ringsbidraget kan fungera som en sådan morot. Jag fick då svaret att det väl
var tänkbart, men att det stödet är litet väl krångligt för att fungera bra och
lättarbetat med de volymer som vi hoppas att det skall bli fråga om framöver.

Jag ställde mig frågan: Vad sägs då i kompletteringspropositionen? Jag
trodde att rekryteringsstödet skulle skjutas fram i så att säga första linjen
där, just för att fånga upp problemet. Men det jag läser ut av kompletterings-
propositionen är att ett rekryteringsbidrag endast omnämns i någon bisats
som en möjlighet för ungdomarna. Jag läser ut att när det gäller den nya
gruppen akademiker, 25-29-åringama, omnämns rekryteringsstödet som
hjälp för att få praktik att övergå i tillsvidareanställning. Det är naturligtvis
helt riktigt. Men då talar vi om en mindre och mer avgränsad grupp. Det var
just för sådana grupper som rekryteringsstödet var tänkt.

Men, Börje Hörnlund, vad skall hjälpa de vanliga ungdomspraktikan-
terna? Vad skall minska gapet mellan de 40 % som företagarna sade sig vara
villiga att anställa och de 15 % som det har blivit?

Det var i det här läget som tanken växte fram på en kraftig reduktion av
arbetsgivaravgiften som en morot för företagarna att anställa ungdomsprak-
tikanterna. Det är, vad jag kan förstå, en för staten billigare form än rekryte-
ringsstödet och en för arbetsgivarna administrativt enklare åtgärd än rekry-
teringsstödet. Därmed bör det vara attraktivt för dem att fånga upp förslaget
om arbetsgivaravgiften.

Jag vill gärna också peka på att det i den tid vi nu har kommit in i, när det
har börjat lätta litet grand, finns en rad företag som jobbar med övertid. Här
borde det finnas möjligheter att med en liten morot få dem att anställa folk
i stället för att lita till övertidsarbete.

Herr talman! Jag tycker nog inte att jag i det svar jag har fått av arbets-
marknadsministern kan utläsa någon större aktivitet från regeringen för att
fånga upp det problem vi samtalar om, eller har arbetsmarknadsministern
något hitintills outsagt att säga i denna fråga?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 100 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! ”Jag vill inte gå arbetslös”. Denna rubrik kunde man för
några dagar sedan läsa i en av våra större tidningar. Artikeln handlade om
en ung flicka som hade sagt upp sig från sitt arbete för att under ett år hälsa
på sin far i USA. Vid hemkomsten upptäckte hon att det inte fanns något
arbete för henne.

Hon menade dock att det gällde för ungdomen att inte förbli passiv under
den tid den var arbetslös. Det fanns så mycket man borde engagera ungdo-
mar i, mycket som de kunde studera eller i någon form ta del av och som de
kunde ha stor nytta av då de kom ut i arbetslivet.

Att inte ta vara på ungdomars engagemang och viljeinriktning är ett svek
som kan komma att skada det svenska samhället i själen. Hotbilden känner
nog de flesta av oss igen. Därför borde inte diskussionen handla så mycket
om problematisering, utan mer om konkreta åtgärder. Vi vet redan mycket
om rådande problem genom en rad undersökningar.

Jag har, herr talman, i min hemkommun Nacka mött ett antal ungdomar
som verkligen har engagerat sig i ett framtidsinriktat miljöprojekt, Miljö-
konsulterna. Det sker i samarbete med arbetsförmedlingen, kommunen och
stiftelsen Det naturliga steget.

Som jag ser det har ungdomarnas självkänsla stärkts. Det kan påvisas att
dessa metoder stärker ungdomars kontakter med det lokala näringslivet
samtidigt som ungdomar förmedlar viktig miljökunskap till näringslivet. De
har erhållit miljökunskap, lärt sig marknadsföring och fått mediekunskap in-
för besök i näringslivet. Studierna av miljömedvetenheten inom detaljhan-
deln har gett konkreta resultat i butikerna runt om där jag bor. Där finns nu
många miljövänliga varor.

Det här är ett exempel på framtidsinriktade åtgärder, där miljöfrågorna
spelar en viktig roll. Näringslivets miljömedvetenhet ökar och det kommer
att visa sig att arbetskraften behöver den kunskapen för att stärka sin ställ-
ning på en alltmer internationaliserad marknad.

Nu har arbetsförmedlingsutbildningen skurits ned och förutsättningarna
för att driva den här typen av bra projekt har alltså minskat. De här ungdo-
marna har hållit på att jobba i ett bostadsområde som jag känner mycket
väl, Jarlaberg. De går ut till skolor, dagis och de boende för att göra dem
miljömedvetna. Jag kan verkligen garantera att människorna och barnen där
har blivit miljömedvetna.

Jag har två frågor att ställa till arbetsmarknadsministern: Vilka konkreta
möjligheter finns det att bedriva sådana här miljöinriktade projekt som jag
har nämnt inom arbetsmarknadspolitikens ram? Är arbetsmarknadsminis-
tern beredd att göra riktade insatser på miljöområdet för de arbetslösa ung-
domarna?

Herr talman! Det är bra att arbetsmarknadsministern nu äntligen, vill jag
påstå, har nyktrat till när det gäller utbildningsplatser. Det är bara synd,
tycker jag, att inte arbetsmarknadsministern kunde lyssna på oss när vi i ja-
nuari månad lade fram förslag om ett helt batteri med utbildningsinsatser,
som alltså skulle ge närmare 200 000 människor utbildning. Jag ställer mig
ändå frågan just nu: Hur skall man hinna i gång med det tredje gymnasie-
året, som jag tycker är oerhört viktigt? Det är bättre sent än aldrig, men tänk

vad det hade varit bra om arbetsmarknadsministern hade tagit till sig detta
redan i början av året.

Anf. 101 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Vi kommer tyvärr att under nästa budgetår ha ca 200 000
ungdomar utanför ordinarie arbetsmarknad. Det beror på två saker.

Den ena orsaken är att om man inte har varit i arbete är det svårt att få
fäste på arbetsmarknaden i den här situationen, när en mängd människor
som redan har erfarenhet söker jobben.

Den andra orsaken är att när det händer saker och ting i företagen gör
regeln ”sist in” att man kommer ut först. Det är det som sammantaget gör
att ungdomarna, som inte alls rår för det som hände på 80-talet, råkar väldigt
illa ut, trots att de är oskyldiga till det som ställts till.

Till åtgärderna: Det är viktigt att de som går ut tvåårigt gymnasium, och
tänker sluta efter de två åren, i den här situationen ändå går det tredje året
och att de som har avbrutit studierna redan i grundskolan tar ny sats.

Enligt de utvärderingar som gjorts av hur ungdomspraktikanter trivts sä-
ger 9 av 10 att det var bra. 8 % tycker att det inte var riktigt bra. Det är i stor
utsträckning sådana med bara grundskola. De har alltså inte fått det de
tyckte skulle vara bra. De kanske inte har sökt sitt jobb.

Det är två åtgärder, Harald Bergström, där jag vid närmare studium av ett
väldigt långt avsnitt av åtgärder tycker att pengar inte får fattas. Det ena är
att starta eget om idén är hållbar. Det är viktigt att idén är hållbar, för annars
ställer man till det för dem som skall starta eget. Den andra är rekryterings-
stödet, för rekryteringsstödet är vägen in till ordinarie jobb. Kan man då
hjälpa till med 60 % av lönen de första sex månaderna, och det på vanligt
avtal, är det en bra åtgärd.

Många av ungdomarna får ändå ordinarie jobb, det skall vi också komma
ihåg. Det är långt fler ungdomar än så här upp till 25 år som får jobb.

Så har vi ungdomspraktiken. Jag beräknar att vi får ha kvar den höga ni-
vån 100 000. Jag hoppas - jag betonar det väldigt kraftigt - att ungdomsprak-
tik inte skall vara kvar som en AMS-åtgärd alltför lång tid, utan att vi nu
efter dessa höga tal snabbt kan trappa ner den och komma tillbaka till det
mer normala. Med tanke på att den tas emot så bra och att arbetsmarknaden
är som den är tycker jag att den just nu är ovärderlig.

När jag summerar möjligheterna kommer jag fram till att Sverige, om alla
goda krafter hjälper till, kommande år inte skall behöva ha ungdomar på
gator och torg. Platserna finns, men det är mycket som skall klaffa, t.ex. att
man är beredd att gå en utbildning och sådana saker, om man skall ha den
höga målsättningen.

Jag har studerat hur det är i övriga västländer. Jag vill starkt betona att
inget annat västland, naturligtvis inte heller andra länder, satsar på ungdo-
marna så som vi i Sverige gör just nu.

Jag är övertygad om att anledningen till att företagarna inte tog emot 40 %
av ungdomarna var att många små och medelstora företag efter kronans
tvångsdevalvering fick sådana ekonomiska bekymmer, att de inte riktigt or-
kar just nu, även om viljan är god.

Enligt en opinionsundersökning trodde 50 % av ungdomarna att de senast

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

100

till sommaren skulle få jobb på praktikplatsen. Den senaste månaden fick
20 % av de ungdomar som lämnade ungdomspraktik jobb. Jag hoppas verk-
ligen att det tar sig.

Så vill jag också beröra Harald Bergströms inlägg om övertid. Övertid är
någonting dyrt. Jag noterar att man kör väldigt mycket övertid i dag. Här
tycker jag att man nu skall ta chansen och börja skola in våra ungdomar. Det
kommer företagarna att ha oerhört stor glädje av. Det kommer att tillföra
företagen mycket.

Harald Bergström ville att jag skulle säga litet mer om de samtal som jag
för med olika parter. Det är känsliga saker, avtal, icke avtal och sådant. Jag
går min runda för närvarande med arbetstagarparter, med småföretagare,
som gjort stora insatser, och med SAF för att se vad som går att diskutera
fram. Jag måste hela tiden söka nya saker.

Till slut riktar jag mig till Anita Johansson. Ungdomspraktik och ALU
ihop bör kunna möjliggöra det Anita Johansson är ute efter. Jag betonar väl-
digt kraftigt i kompletteringspropositionen att vi skall passa på att satsa på
miljö- och kulturvård och sådana saker nu när möjligheten finns. Här finns
också ett stort ungdomsintresse. Att engagera ett stort antal ungdomar för
miljöutveckling tror jag kan betyda väldigt mycket för hur miljöfrågorna kan
föras framåt.

Anf. 102 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! Är det ett hopp som vi har gemensamt, Börje Hörnlund, är
det att vi skall kunna få ungdomarna i arbete, i skola eller i åtgärder så att vi,
som det sades, slipper att se dem på gator och torg. Det hoppas j ag verkligen
innerligt. Som sagt: fåfäng gå lärer mycket ont.

När vi nu talar om åtgärder kvarstår min fråga om inte en sådan enkel
åtgärd som en sänkning av arbetsgivaravgiften kan vara intressant i de samtal
som ministern nu skall föra med olika parter. Låt oss ta ett exempel med
pengar. Låt oss säga att en ung människa tjänar i runda tal 100 000 kr på ett
år. Arbetsgivaravgiften är ca 30%, som staten då går miste om. En
ungdomspraktikant kostar någonstans omkring 75 000 kr per år. Det är alltså
så att säga en billigare åtgärd. Jag är ute efter moroten. Ungdomspraktikant
kan man ha i sex månader, med en förlängning till maximalt ett år. Jag ser
inte att det finns någon motsättning på något sätt här, utan det finns möjlig-
heter.

Vi har registrerat båda två att övertid i dag förekommer i alltför hög grad
nu när det börjar lätta, när ljuset i tunneln kommer, för man vill verkligen
få fast anställning.

Sist in, först ut nämndes här. Jag har som bekant sysslat med detta och
känner väl till det. Det är någonting som vi verkligen vill undvika.

Återigen, ministern, till samtalen med parterna: Ta en liten funderare på
om inte en sänkning av arbetsgivaravgiften kan vara en framkomlig väg.

Jag tror inte att jag har mer att tillföra debatten, och därför tackar jag för
ordbytet.

Anf. 103 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Samantha, som jag citerade tidigare, säger vidare så här:

”När det här är slut kommer jag nog att bli arbetslös igen. Så länge som

arbetsgivarna kan ta gratis ungdomspraktikanter i stället för att anställa så
kommer de att göra det.”

Det var därför som jag hakade på interpellationen av Harald Bergström,
för jag tänkte att kds och Harald Bergström nu har tänkt om. Men man är
väl ute efter att i stället för ungdomspraktikantplatser få ett incitament för
att anställa ungdomarna.

Om jag får tolka arbetsmarknadsministern positivt så, att man kan driva
alla dessa projekt, tackar jag för det.

Slutligen en liten fråga om arbetsmarknadsministern tror att platserna för
det tredje gymnasieåret kan ordnas till hösten.

Anf. 104 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! I det beslut som gällde det tredje gymnasieåret redan inneva-
rande budgetår förutsattes det att man var beredd att ställa upp med de plat-
ser som kom till. Jag reser mycket i landet. Just genom de uppgifter rege-
ringen har lagt på mig blir det inrikes resor. Jag har talat med företrädare för
kommuner och län. Jag tycker att det verkar som om man tänker ställa upp
på ett hyggligt sätt. Det är det svar som jag t.ex. senast fick från Stockholms-
området, som har mycket ungdomar.

Harald Bergström var ute efter en befrielse från arbetsgivaravgiften eller
en sänkning av densamma. Det är en av de frågor i ett batteri av frågor som
analyseras och diskuteras på den runda jag är på väg att nu gå; den är inledd.

Jag vill vidare notera att vi i och med höstens uppgörelse med Socialdemo-
kraterna nu har en enig riksdag bakom ungdomspraktiken vad avser budget-
året 1993/94 liksom också bakom att det skall vara fråga om högst två sexmå-
nadersperioder, icke mera.

Det är i stor utsträckning fråga om att söka upp platserna, och det brukar
också lyckas rätt bra. Det framgår av undersökningsresultatet att 9 av 10 av
ungdomspraktikanterna har trivts.

Om ungdomspraktikanten lär sig mycket under den första sexmånaders-
perioden, tror jag att det skulle vara dålig ekonomi för företaget att sedan
inte försöka gå vidare med rekrytering eller ordinarie anställning. Det tar
ändå litet tid att lära upp en ny person för ett företag som behöver få produk-
tion utförd.

Med detta tackar också jag för debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:150 till finansutskottet
1992/93:202 till trafikutskottet
1992/93:221 till utrikesutskottet

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Svar på
interpellationer

101

8 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Motionerna

1992/93:Ubl57-Ubl59 till utbildningsutskottet
1992/93:N60 och N61 till näringsutskottet
1992/93:Bo49-Bo52 till bostadsutskottet

12 § Meddelande om reviderad ärendeplan för vårens kammarsam-
manträden

Anf. 105 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Med anledning av nya uppgifter om bordläggningar av utskottsbetänkan-
den m.m. har för återstoden av riksmötet 1992/93 gjorts en ny sammanträ-
desplan för kammaren.

Planen, som dessutom innehåller åtskilliga hållpunkter för nästa riksmöte,
delas till ledamöterna och övriga berörda i dag och på måndag.

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1992/93:219 Användningen av inkomna medel för biståndsverksamhet

Finansutskottets betänkanden

1992/93:FiU21 Vissa anslag inom Finansdepartementets område
1992/93:FiU22 Statistikfrågor

1992/93:FiU23 Riksbankens förvaltning år 1992

Lagutskottets betänkanden

1992/93:LU35 Ändringar i trafikskadelagen
1992/93:LU40 Konkurs- och bolagsrättsliga frågor m.m.

1992/93:LU41 Skadeståndsrättsliga frågor

Utrikesutskottets betänkanden

1992/93:UU14 Vissa anslag m.m. inom Utrikesdepartementets område
1992/93:UU25 Avtal om upphävande av 1905 års konvention mellan Sverige

och Norge angående neutral zon, befästningars nedläggande m.m.

Socialförsäkringsutskottets betänkanden

1992/93:SfU16 Reserabatter för studerande
1992/93:SfU20 Anslag till Invandrarverkets förläggningsverksamhet

Trafikutskottets betänkanden

1992/93:TU27 Postväsende

1992/93:TU28 Televerkets verksamhet i Estland

1992/93:TU31 Vissa frågor inom Televerkets verksamhet

102

Bostadsutskottets betänkanden

1992/93:BoU20 Boverket, den regionala bostadspolitiska administrationen
samt reglering av vissa bostadslån

1992/93:BoU22 Byggfelsförsäkring

14 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 22 april

1992/93:150 av Berith Eriksson (v) till utrikesministern om kränkningar av
de mänskliga rättigheterna i Kosovo:

Fria fackföreningsinternationalen publicerade i oktober förra året en rap-
port med titeln ”Avskedanden och etnisk rensning i Kosovo”. I den 50-sidiga
rapporten fastslås att den etniska rensningsprocessen har gått långt i Kosovo.
Den visar sig genom olika fenomen: Avskedanden av albanska arbetare som
ersätts med serbiska och montenegrinska arbetare; vräkningar av de avske-
dade albanska arbetarna och fördelning av deras bostäder till serber och
montenegriner; diskriminering inom undervisningen; polisbrutalitet och
misstänkta dödsfall på polisstationer; utdelning av vapen till serbiska och
montenegrinska invånare och väpnade incidenter; förtryck riktat mot fack-
liga organisationer; täta frihetsberövanden och domar, särskilt mot aktiva i
det oberoende albanska facket.

FFI-rapporten framhåller att likheterna är slående mellan den aktuella si-
tuationen i Kosovo och vad som inträffade i Kroatien och Bosnien-Herece-
govina under de månader som föregick utbrottet av väpnade konflikter.

I resolution 668, som FN:s säkerhetsråd antog i april 1991, konstaterade
rådet att Iraks förtryck mot civilbefolkningen innebar ett hot mot freden och
den internationella säkerheten i regionen. Rådet krävde att Irak omedelbart
skulle eliminera detta hot genom att upphöra med repressionen och respek-
tera de mänskliga och politiska rättigheterna för alla medborgare i Irak. Rå-
det krävde också att Irak skulle garantera humanitära organisationer till-
träde till Iraks hela territorium. Rådet bad också FN:s generalsekreterare att
fortsätta sina humanitära ansträngningar i landet.

Det är uppenbart att en väpnad konflikt i Kosovo hotar freden och den
internationella säkerheten i hela regionen.

Mot bakgrund av den framflyttning av försvaret för de mänskliga rättighe-
terna som resolution 688 innebär och det hot mot freden och den internatio-
nella säkerheten som kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kosovo
utgör vill jag fråga utrikesministern:

- Avser regeringen verka för att säkerhetsrådet antar en resolution om re-
sterande delar av f.d. Jugoslavien efter förebild av resolution 688?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

103

Prot. 1992/93:98 den 23 april

23 april 1993

104

1992/93:151 av Hans Stenberg (s) till kommunikationsministern om flygtrafi-
ken i Norrland:

Avregleringen av flyget har lett till en kraftigt försämrad trafikförsörjning
i stora delar av landet. I Västernorrland hotas nu Kramfors/Sollefteås flyg-
plats av nedläggning samtidigt som turlistan försämras kraftigt både på Örn-
sköldsviks och Sundsvall/Härnösands flygplatser.

Den försämrade flygförsörjningen får mycket svåra konsekvenser för lä-
nets näringsliv. Utan goda flygkommunikationer tvingas många företag att
flytta sin verksamhet till andra orter. Den försämrade flygtrafiken får således
helt oacceptabla regionalpolitiska konsekvenser.

Under förra året uttalade kommunikationsministern att en avreglering av
flyget inte skulle få leda till försämringar av trafikförsörjningen i Norrland.

Som en konsekvens av de uttalandena borde nu regeringen vidta åtgärder
för att trygga flygtrafiken på Norrland.

Min fråga till kommunikationsministern blir således:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att trygga en god flygtrafik i
Västernorrland och andra Norrlandslän?

1992/93:152 av Berit Andnor (s) till socialministern om jämställdheten:

Trots att vi har kommit långt i Sverige när det gäller jämställdheten mellan
kvinnor och män återstår det mycket att göra. Det finns dessutom tecken på
att jämställdhetsarbetet i vissa delar avstannat och t.o.m. gått bakåt. I de
ekonomiskt och sysselsättningsmässigt svåra tider vi nu befinner oss i finns
det reaktionära krafter som förespråkar kvinnornas återgång till hemmen,
och en återgång till ett samhälle där vård- och omsorgsarbetet skall skötas
oavlönat av de till hemmen ”återbördade” kvinnorna.

Förutsättningen för att kvinnor och män skall leva jämställt är att båda
könen har lika rätt och lika möjligheter till arbete. Eget arbete ger obe-
roende och frihet.

Den gemensamma sektorn ger förutsättningar för kvinnors (och mäns) ar-
bete samtidigt som den ger kvinnor arbete. Nu genomförs kraftiga nedskär-
ningar av den gemensamma sektorn, och förutsättningarna för kvinnors ar-
bete förändras därmed i grunden. Enligt AMS kommer 80 000 arbetstillfäl-
len att försvinna inom den gemensamma sektorn under de kommande två
åren - 50 000 inom kommunerna och 30 000 inom landstingen.

Hittills har kvinnorna haft längre arbetslöshetstal än männen, men det
finns nu en risk för att kvinnorna kommer att närma sig männens nivåer och
kanske t.o.m. passera dem.

Vad händer med kvinnors arbete i framtiden?

I en skrift från Arbetsmarknadsdepartementet, ”Kvinnors arbetsmark-
nad, 1990-talet - återtågets årtionde?”, presenteras sex uppsatser som be-
handlar kvinnornas situation på arbetsmarknaden nu och i framtiden. I en
av uppsatserna konstateras att nedskärningarna av den gemensamma sek-
torn och de därmed försämrade förutsättningarna för kvinnors arbete sanno-

likt endast till en viss del kan kompenseras av framväxten av privata alterna-
tiv, inom den privata sektorn i övrigt eller genom att kvinnorna träder in i
mansdominerade sektorer.

Det finns därför all anledning att se allvarligt på den situation som nu
snabbt kan komma att uppstå och upprätta en strategi för jämställdhet. Det
kommer att krävas en rad politiska beslut för att med kraft slå vakt om de
uppnådda positionerna på jämställdhetens område, inte bara för kvinnornas
och männens skull utan också för våra möjligheter att upprätthålla välfär-
den.

Vi socialdemokrater har därför krävt att regeringen skall ge AMS i upp-
drag att arbeta fram en särskild strategi för hur kvinnornas situation på ar-
betsmarknaden skall förbättras och stärkas.

Utgångspunkten för en sådan strategi för jämställdhet måste vara föl-
jande:

- att kvinnornas deltagande i arbetslivet, förvärvsfrekvensen, inte fortsätter
att minska,

- att kvinnornas inkomster realtivt männens inte sjunker utan ökar,

- att fler deltidsarbeten omvandlas till heltidsarbeten som man kan försörja
sig på.

En strategi för jämställdhet bör ta fasta på följande punkter.

1. Kvinnors andel av landets arbetsinkomster och därmed deras ekono-
miska makt bör öka. En avgörande förutsättning för att nå detta är att vi åter
närmar oss den fulla sysselsättningen. I övriga Europa har hög arbetslöshet
inneburit att kvinnornas löner minskat och inom samma yrkesområde ligger
10-15% under männens.

2. Vi vill att kvinnors löner i förhållande till männens skall öka. Det inne-
bär att den lönediskriminering på 1-8 % som Löneskillnadsutredningen har
konstaterat att kvinnor utsätts för, och som inte går att relatera till något
annat än kön, inte kan accepteras. Dessutom måste de traditionella kvinn-
liga arbetsuppgifter värderas upp.

3. Vi vill öka kvinnors möjligheter. Det gör vi genom en kraftfull förbätt-
ring av möjligheterna till utbildning. Många kvinnor halkar efter männen i
arbetslivet under de år när ansvar för barn inträder. Genom satsningen på
kommunal vuxenutbildning, och inte minst teknisk och administrativ basut-
bildning, kan kvinnor med mångårig yrkeserfarenhet, som saknar längre for-
mell utbildning eller starkare position i arbetsliven, få en ny möjlighet. Li-
kaså kan ett massivt utbildningsprogram för att stärka kvinnorna inom vård-
och omsorgsområdet öka kvinnors möjligheter.

Kvinnors andel i arbetsmarknadsutbildning är hög och för utbildningsvi-
kariat dominerande. Arbetsmarknadsutbildning bidrar till en kraftig löneök-
ning. En ökad satsning på kompetensutveckling i arbete och utbildning bi-
drar därför till att kvinnors ställning och på arbetsmarknaden stärks. Kvin-
nors andel av utbildning och kompetensutveckling bör därför vara lika hög
som deras andel av sysselsättningen på arbetsplatsen. Det borde med andra
ord ske en kvotering.

4. Kvinnors arbete behövs för att upprätthålla välfärden. Ungefär 5 % av
BNP eller en tiondel av de offentliga utgifterna är direkt relaterade till den
högre kvinnliga förvärvsfrekvensen i Sverige. Den svenska kvinnans ekono-

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

105

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

106

miska självständighet och ansvar för familjens försörjning är unik internatio-
nellt sett och har varit en förutsättning för vår välfärd. En fortsatt hög för-
värvsfrekvens även för kvinnor är en förutsättning för att vi skall kunna be-
vara våra välfärdssystem och för den gemensamma sektorns finansiering.

För jämställdheten är det avgörande att försöijningsbasen ökar genom
flera sysselsatta och att inte förvärvsfrekvensen sjunker under 80 %. Arbets-
lösheten är ett hot mot jämställdheten.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga socialministern följande:

Är regeringen beredd att ompröva de planerade nedskärningarna av de
statliga bidragen till kommuner och landsting för att förhindra arbetslöshet
för ytterligare människor och i detta fall företrädesvis för kvinnor?

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att komma till rätta med
löneskillnaderna mellan kvinnor och män?

Är regeringen beredd att föreslå särskilda utbildningsinsatser som riktar
sig till kvinnor?

Är socialministern beredd att medverka till en politik som leder till att
män och kvinnor gemensamt får arbeta för välfärdsstatens försörjning?

15 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 22 april

1992/93:588 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) till näringsministern om Udde-
holm-Tooling:

För knappt två år sedan fick det österrikiska företaget Böhler tillstånd att
förvärva Uddeholm-Tooling i Hagfors. I samband med köpet gjordes långt-
gående utfästelser om sysselsättningen i Sverige. I policydokument decem-
ber 1990, undertecknat av Voest Alpine Stahl AG och i det centrala MBL-
protokollet augusti 1992 sägs att ”om strukturella åtgärder krävs som i vä-
sentlig grad reducerar nuvarande huvudlokaliseringar skall ägarna försöka
skapa andra arbetstillfällen i området eller försöka avyttra verksamheten till
annan ägare som stöds av de fackliga organisationerna”. Efter två år ser vi
nu resultatet: en hel bygd, Hagfors, är på väg att slås ut. Antalet anställda
minskas från ca 1 400 till ca 700 utan att man har gjort några större ansträng-
ningar att skapa nya arbetstillfällen. Hagfors - Värmland är redan mycket
hårt drabbade av arbetslöshet och behöver vaije arbetstillfälle. Min fråga är:

Vilka initiativ avser näringsministern ta för att få Böhler-Uddeholm att
leva upp till utfästelserna i policydokumentet?

1992/93:589 av Inga-Britt Johansson (s) till miljöministern om åtgärder för
att minska försurningsskadorna i Västsverige:

Försurningssituationen i Västsverige är mycket allvarlig. Med känd teknik
skulle ett par av de stora föroreningskällorna, nämligen oljeraffinaderierna

i Göteborg och Lysekil, kunna minska sina utsläpp av svavel och kväveoxid
med 75 % och kolväteutsläppen med cirka 50 % från de gamla nivåerna.
Kostnaden för raffinaderierna sägs motsvara 1 öre per producerad liter ben-
sin och diesel.

Vid de senaste koncessionsförhandlingarna beslutades att utsläppen av
svavel och kväveoxid skulle sänkas med 50 % och att oljebolagen skulle ut-
reda vidare hur kolväteutsläppen skulle minskas.

När frågan överklagades till regeringen så tillstyrkte Länsstyrelsen och
Göteborgs miljö- och hälsoskyddsnämnd de högre kraven beträffande Göte-
borg. När det gällde Lysekil tillstyrkte Länsstyrelsen de högre kraven om
minskning av svavelutsläppet, men avstyrkte ”om än med tvekan” kraven
beträffande kväveoxidutsläppen. Lysekils miljö- och hälsoskyddsnämnd till-
styrkte de högre kraven i dess helhet. Regeringen beslutade, trots protes-
terna, i slutet av 1992 att Koncessionsnämndens beslut skulle ligga fast.

Jag vill fråga miljöministern:

Anser miljöministern att bästa tillgängliga teknik skall användas för att
minska försurningsskadorna i Västsverige?

1992/93:590 av Sören Lekberg (s) till kommunikationsministern om vägnätet
i Stockholms län:

Enligt Vägverkets ”Nationell väghållningsplan” har Stockholms län den i
särklass största andelen dåliga vägar i förhållande till trafikmängden. 30 %
av länsvägnätet i Stockholms län återfinns i den sämsta kategorin. Genom-
snittet för landet är 7 %.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga kommunikationsministern
följande:

Vilka åtgärder avser kommunikationsministern vidta med anledning av
Vägverkets inventering?

1992/93:591 av Fanny Rizell (kds) till socialministern om föräldrars insatser
mot drogmissbruk:

Fler och fler vittnar om att narkotikabruket har ökat, främst bland ungdo-
mar. Enligt en undersökning bland landets kommuner skär 40 % ner sin nar-
komanvård. Samtliga uppger dock att allt fler använder narkotika.

I storstäder konstaterar socialarbetare att 15-20-åringar i allt högre grad
böljar röka heroin i stället för hasch som var vanligt tidigare. Bara i Stock-
holm dör en narkoman var tredje dag.

Statistiken är alarmerande. Vi måste med alla medel hindra unga männi-
skor från att börja använda droger. Föräldrarnas insatser är i detta samman-
hang undervärderade i kampen mot droger. Ofta är föräldrar duktiga på att
tala med sina barn om de mest skilda problem de kan möta i samhället, men
när det gäller drogproblem är många dåligt rustade. De tror inte att det kan
hända deras barn.

Hur mycket pengar vi än satsar på förbättringar vid gränserna, informa-
tion i skolorna och förebyggande åtgärder på fritidshem kan inget ersätta
föräldrarnas insats för att förebygga drogmissbruk.

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

107

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Avser statsrådet vidta några åtgärder för att stödja denna viktiga grupp i
kampen mot narkotikan?

1992/93:592 av Gudrun Norberg (fp) till utrikesministern om Auschwitzmu-
seets bevarande:

Museet i det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz håller på att för-
falla. Tusentals skor, kvinnohår och en hel del andra bevis för vad som en
gång hände där är på väg att ruttna bort. Det finns inte pengar till vare sig
konservering eller renovering.

Ännu finns det människor som upplevde händelserna i Auschwitz och på
så sätt kan delge omvärlden. Men om ett antal år finns inte några ögonvitt-
nen som kan berätta om det fruktansvärda som hände där. Redan nu finns
enskilda och grupper som förnekar att judeutrotningen någonsin ägt rum.

Frågan om Auschwitzmuseets bevarande borde vara av brett internatio-
nellt intresse. Även Sverige bör dela ansvaret för att hålla det avskräckande
minnet levande.

Med anledning av det anförda vill jag fråga statsrådet om regeringen avser
att ta några initiativ internationellt för att Auschwitz bevaras till eftervärl-
den?

1992/93:593 av Maud Ekendahl (m) till civilministern om organisationsbidra-
gen:

Statens ungdomsråd har nyligen beviljat en organisation - Loesje - ett bi-
drag på 20 000 kr.

Organisationen ser som sin uppgift att driva opinionsbildning genom ille-
gal affischering. Organisationen tycks inte stå för någon särskild idé utan ser
det som sin uppgift att få läsaren att reflektera över olika händelser och före-
teelser.

Det fria ordet och yttrandefriheten åtnjuter i Sverige olika former av sam-
hälleligt stöd. Det förefaller emellertid egendomligt att stöd skall uppbäras
för en form av opinionsbildning som innebär skada på annans egendom.

Vilka krav bör ställas på en organisation för att den skall kunna komma i
fråga för statliga bidrag?

1992/93:594 av Marianne Andersson (c) till statsrådet Bo Könberg om Social-
styrelsens utredning om amalgam:

Socialstyrelsen presenterade i höstas utredningen om avveckling av amal-
gam som tandlagningsmaterial. Denna utredning initierades av Social- och
Miljödepartementen under den förra regeringens tid. Utredningen är nu
föremål för remissbehandling.

Jag vill fråga statsrådet vilka remissinstanser som behandlar denna utred-
ning.

108

1992/93:595 av Björn Samuelson (v) till näringsministern om Uddeholm-
Tooling:

Hagfors i Värmland står stilla. Hela samhället håller andan. Än en gång
har de österrikiska ägarna Böhler svikit sina löften. I lördags beslutade sty-
relsen för Uddeholm-Tooling att det inte blir någon legotillverkning av han-
delsstål och rostfritt stål i Hagfors. Därmed ligger varslet av 270 anställda
kvar. På sex månader halveras därmed antalet anställda till 700 personer.

Böhler-Uddeholm har tidigare lovat ersättningsjobb för dem som försvun-
nit, ett löfte som givits både de anställda och näringsministern personligen.

Svensk stålindustri har gått igenom stora och viktiga strukturrationalise-
ringar, som andra länders stålindustrier bara har börjat att genomföra. De
neddragningar som nu görs i Hagfors handlar främst om att Böhler tar hem
jobb till Österrike, inte om lönsamhet. Detta kan vi inte acceptera. Sveriges
basindustrier får inte ytterligare utarmas på arbetstillfällen och kompetens.

Jag vill därför fråga näringsministern:

Kommer regeringen att se till att Böhler-Uddeholm uppfyller sitt löfte om
ersättningsarbeten, som givits till de anställda?

1992/93:596 av Ivar Franzén (c) till utrikesministern om den förlista polska
färjan Jan Heweliusz:

Det är nu mer än tre månader sedan den polska färjan Jan Heweliusz för-
liste utanför den tyska ön Rögen. Av de sju svenskar som omkom har endast
två återfunnits. Det kan inte uteslutas att de fem som ej återfunnits finns
kvar på den förlista färjan, som fortfarande ligger kvar i havet upp och ner.
För de anhöriga är det en ofattbar belastning i sorgearbetet att inte få hem
sina kära, att inte veta om de finns kvar i färjan eller inte.

Det är oacceptabelt att färjan efter mer än tre månader inte är bärgad.

Min fråga till utrikesministern är:

Vad avser regeringen att göra för att påskynda en bärgning av fätjan, så
att de anhöriga kan få ett slutligt svar på sina frågor?

1992/93:597 av Annika Åhnberg (-) till miljöministern om kärnkraftsreak-
tom i Ågesta:

Den 1 maj 1969 var kärnkraftsreaktorn i Ågesta mycket nära ett totalt ha-
veri, som hade fått fruktansvärda konsekvenser.

Detta synnerligen allvarliga tillbud har först nu kommit till allmän känne-
dom. Rapportering och analys av det inträffade har varit otillfredsställande.
Det måste nu klarläggas varför.

Själva händelseförloppet måste också noggrant utredas, och denna analys
måste bli offentligt tillgänglig.

Jag vill därför fråga miljöministern:

Avser regeringen vidta åtgärder så att omständigheterna kring det som
skedde vid Ågestareaktorn den 1 maj 1969 blir klarlagda?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

109

9 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 98

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

110

den 23 april

1992/93:598 av Berndt Ekholm (s) till justitieministern om nådeinstitutet:

Tidaholmsanstaltens läkare och ledning har ansökt om nåd för den svårt
sjuke livstidsfången Lars Tingström, den så kallade bombmannen. De
kristna socialdemokraterna i Skaraborg har vädjat till regeringen om att bi-
falla nådeansökan. Regeringen har dock återigen beslutat att avslå ansökan
om nåd.

Enligt den undersökning om beviljande av nåd, som distriktsåklagare
Yngve Rydberg genomfört, har bifallsprocenten halverats sedan den borger-
liga regeringens tillträde. Regeringen synes ha skärpt nådepraxis.

För att generalisera utifrån fallet Tingström är frågan som måste ställas,
om regeringen numer finner det rimligt att en sängbunden människa med
en livshotande sjukdom och kanske med kort tid kvar att leva inte skall få
möjligheten att få avsluta sitt liv i frihet tillsammans med sina anhöriga. Sam-
tidigt brukar den borgerliga regeringen vara snar att hänvisa till kristen etik
och västerländsk humanism som grund för sin politik. Frågeställningen får
därmed en ytterligare dimension.

Min fråga till justitieministern blir därför:

Anser statsrådet att det är förenligt med den av regeringen framhävda
kristna etiken och västerländska humanismen att kraftigt inskränka möjlig-
heten att erhålla nåd?

1992/93:599 av Björn Ericson (s) till kommunikationsministern om lokalise-
ringen av Telestyrelsen:

Rykten gör gällande att Televerket planerar ny flyttning av verksamheter
från Haninge till Stockholm. I tur nu står Telestyrelsen som enligt uppgift
skall flytta till andra lokaler på Birger Jarlsgatan mitt i Stockholm.

Riksdagen har tidigare vid flera tillfällen, så gott som enhälligt, uttalat sig
för att verka för att statliga verksamheter flyttas från Stockholm till främst
sydligare kommuner för att därmed medverka till sysselsättningsbalans i
Stockholms län.

Mot denna bakgrund vill jag fråga kommunikationsministern följande:

Överensstämmer flyttningen av Telestyrelsen från Haninge till Stockholm
med riksdagens tidigare beslut?

1992/93:600 av Tuve Skånberg (kds) till utbildningsministern om anstånd
med återbetalning av studielån:

Allt fler har svårt att betala tillbaka sina studielån. De flesta som ber om
uppskov är arbetslösa eller har fått ökad försörjningsbörda och har inte
några pengar över till att betala studieskulderna med. Centrala studiestöds-
nämnden tar dock ingen hänsyn till att de som ska betala tillbaka har det
svårt ekonomiskt. Nämnden räknar på tidigare inkomstår och struntar i hur
de betalningsskyldiga har det i dag. De som inte kan betala får besök av kro-
nofogden.

Sedan studiestödsnämnden inte beviljat anstånd med studielån överklagar
allt fler till kammarrätten. Överklagandena har ökat med 25-30% jämfört
med förra året. Bara en på hundra som överklagar får anstånd, dvs. ca 40 av
4 000. Kammarrätten i Sundsvall, som är ensam om att behandla studiestöds-
mål, ägnar tre fjärdedelar av arbetstiden åt sådana mål. Andra ärenden för-
senas.

Studiestödsnämnden borde enligt min mening visa litet mer flexibilitet och
ge uppskov med återbetalningen av studielånet. Samhället tjänar knappast
på att kronofogden skickas efter dem.

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att öka möjligheten att ge an-
stånd med återbetalningen av studielånen?

1992/93:601 av Eivor Husing (s) till socialministern om vårdnadsbidrag:

Statsministern Carl Bildt har nyligen aviserat att ett vårdnadsbidrag kom-
mer att införas under mandatperioden. Samtidigt föreslås en sänkning av
föräldraförsäkringen från 90% till 80%.

Kan det vara rimligt att införa nya kostnadskrävande bidrag i en tid när
budgetunderskottet bara växer?

1992/93:602 av Maj-Lis Lööw (s) till statsrådet Alf Svensson om åtgärder
mot illegala aborter i tredje världen:

Eftersom säkerheten i legala aborter nu är så stor, kan man påstå att döds-
risken för kvinnan nästan helt och hållet är knuten till illegala aborter.
Främst gäller det kvinnorna i tredje världen. Dessa kvinnor har dessutom
haft ytterst få chanser att förebygga sin oönskade graviditet. I abortdebat-
tens Sverige borde detta vara en stor fråga för vårt solidaritetsarbete.

Är biståndsministern beredd att intensifiera arbetet på detta område?

1992/93:603 av Inga-Britt Johansson (s) till socialministern om kompetensut-
veckling av kvinnor i statlig tjänst:

Kvinnorna är de stora förlorarna när staten lägger ned sin verksamhet.
Det framgår av tillgänglig forskning. Framför allt gäller detta när de traditio-
nella sekreteraruppgifterna försvinner, men över huvud taget förändrar
strukturbesluten statliga verksamheters kompetensprofil.

Behovet av kompetensutveckling för att kvinnorna inte skall drabbas onö-
digt hårt kräver både eftertanke och åtgärder.

Regeringen skulle på lämpligt sätt, t.ex. genom att ta kontakt med par-
terna i Trygghetsstiftelsen och Förnyelsefonden i staten, kunna informera sig
om dessa förhålladnen och föreslå åtgärder. Det skulle t.ex. innebära att ut-
redningarna som föregår strukturbeslut i fortsättningen skall ha till uppgift
att granska förändringar av kompetensprofiler, så att utvecklingsinsatser ur
jämställdhetssynpunkt kan komma i gång i ett tidigt skede.

Jag vill fråga socialministern:

Är ministern beredd att vidta denna för de statligt anställda kvinnorna vik-
tiga åtgärd?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

111

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

112

1992/93:604 av Marianne Carlström (s) till justitieministern om skyddet för
hotade kvinnor:

För ett år sedan infördes på försök möjligheter för kvinnor, som av olika
anledningar är hotade, att få larmpaket eller liwaktsskydd.

Jag interpellerade också justiteministern om det inte var de som hotade
som borde bevakas. Det vanliga är ju att gärningsmannen straffas.

Nu är det angeläget att utvärdera insatserna så att alla de kvinnor som är
hotade kan få snabb, effektiv och trygg hjälp.

Min fråga till justitieministern är:

Vilka är erfarenheterna av de prövade åtgärderna?

1992/93:605 av Lahja Exner (s) till arbetsmarknadsministern om invandrade
kvinnors arbetslöshet:

Bland dagens hundratusentals arbetslösa finns särskilt utsatta grupper
som löper stor risk att bli permanent utestängda från arbetsmarknaden. In-
vandrare och flyktingar liksom ungdomar och arbetshandikappade är de
värst drabbade grupperna när arbetslösheten skjuter i höjden.

För gruppen invandrade kvinnor, som består av gamla arbetskraftsinvand-
rare från 50-, 60- och 70-talen, anhöriginvandrare och flyktingar är situatio-
nen ytterst allvarlig. Arbetsskador, bristande kunskaper i svenska och kort,
föråldrad eller i Sverige icke gångbar utbildning, huvudansvar för barn och
hem jämte ortsbundenhet försvårar och begränsar ofta dessa kvinnors möj-
lighet att få del av de arbetsmarknads- och utbildningspolitiska medlen.

Med hänsyn till ovan anförda vill jag fråga arbetsmarknadsministern:

Vilka åtgärder är regeringen beredd att sätta in för att de arbetslösa in-
vandrade kvinnorna inte skall bli permanent utslagna från arbetsmarkna-
den?

1992/93:606 av Ingegerd Sahlström (s) till justitieministern om åtgärder mot
sexuellt utnyttjande vid framställning av pornografiska alster:

Att personer som avbildats i pornografiska alster inte sällan utsatts för
grovt våld är ställt utom allt tvivel.

Det råder ingen tvekan om att barn som är avbildade i pornografiska alster
utnyttjats sexuellt. Mot detta reagerar vi starkt och efterlyser - med rätta -
skärpning av lagtexter m.m.

Att vuxna personer är utsatta för sexuellt utnyttjande i samband med pro-
duktion av pornografiska alster är mindre uppmärksammat.

Jag förmodar att justitieministern delar uppfattningen att även vuxna ut-
sätts för sexuellt utnyttjande i samband med framställning av pornografiska
alster.

Avser statsrådet att agera för att detta sexuella utnyttjande av människor
skall förhindras?

1992/93:607 av Sigge Godin (fp) till jordbruksministern om fiskevården i
statligt ägda vatten:

Vid bolagiseringen av Domänverket behöll staten fiskerätten i de stats-
ägda vatten som skyddas enligt naturresurslagen. I de vatten där staten be-
håller sina rättigheter bör en sund fiskevård bedrivas och fiskekortförsälj-
ningen till allmänheten, som tidigare sköttes genom Domänverket, måste
fortsätta.

En möjlighet är att staten bildar en stiftelse för förvaltande av fiskerätten,
där företrädare för berörda kommuner, lokalt näringsliv, fiskevårdsorgani-
sationer etc. finns representerade.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser jordbruksministern att medverka till att stärka det lokala inflytan-
det över fiskevården genom inrättande av en stiftelse?

1992/93:608 av Inger Lundberg (s) till civilministern om möjligheten för gra-
vida och föräldralediga kvinnor att återanställas:

I samband med privatiseringen av offentlig verksamhet har tidigare offent-
liganställda förlorat sina jobb. De privata arbetsgivarna har i vissa fall åter-
anställt tidigare anställd personal på arbetsuppgifter, som liknar dem de tidi-
gare innehaft.

Här har den nye arbetsgivaren kunnat välja bland den tidigare personalen.
Enligt tidningsuppgifter skall detta i flera fall ha lett till att gravida kvinnor,
samt kvinnor som varit föräldralediga, nekats återanställning. De har ju inte
omedelbart stått till arbetsgivarens förfogande.

Vilka åtgärder är civilministern beredd att vidta för att inte omstrukture-
ringen inom den offentliga sektorn skall leda till att gravida och föräldrale-
diga kvinnor diskrimineras?

1992/93:609 av Berit Andnor (s) till arbetsmarknadsministern om den s.k.
150-dagarsregeln i arbetslöshetsförsäkringen:

Antalet deltidsarbetslösa har nu enligt senaste tillgänglig statistik stigit till
97 000. Huvuddelen av dessa är kvinnor. Den s.k. 150-dagarsregeln som
finns i förordningen om arbetslöshetsförsäkringen medför att tusentals kvin-
nor står inför den näst intill omöjliga beslutssituationen att antingen säga
upp sig från den anställning man har och stämpla på heltid eller försöka leva
på en lön som inte räcker till. Detta är ett förhållande som är oacceptabelt.
Denna åsikt delas av ett enigt arbetsmarknadsutskott som i betänkande
1992/93:AU17 föreslog riksdagen att till regeringen uttala denna uppfatt-
ning. Riksdagen har därefter beslutat i enlighet med arbetsmarknadsutskot-
tets förslag.

Mot bakgrund av riksdagens tydliga ställningstagande i frågan är min fråga
nu till arbetsmarknadsministern:

När kommer arbetsmarknadsministern att föreslå regeringen förändringar
i förordningen om arbetslöshetsförsäkringen i syfte att ta bort den s.k. 150-
dagarsregeln?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

113

Prot. 1992/93:98 1992/93:610 av Ingegerd Sahlström (s) till statsrådet Bo Könberg om förtids-

23 april 1993 pensionen och invandrarkvinnor:

114

Förslitnings- och belastningsskadorna är de snabbast växande arbetsmiljö-
problemet, och 70 % av de drabbade är kvinnor.

Av de kvinnor som förtidspensioneras är det betydligt fler invandrande
kvinnor än svenskor. Dessutom inträffar förtidspensioneringen drygt tio år
tidigare bland kvinnor som är födda utomlands jämfört med svenska kvin-
nor.

Kunskaper behövs för att kunna åstadkomma förändringar till det bättre.

Ämnar sjukvårdsministern vidta några åtgärder för att undersöka varför
skillnaderna i förtidspensionering mellan svenska och invandrande kvinnor
finns och lämna förslag till förändringar?

1992/93:611 av Margareta Winberg (s) till statsrådet Bo Könberg om lagstift-
ningen om aborter:

I morgon, lördagen den 24 april, demonstrerar en organisation som kallar
sig ”Rätt till liv” i Stockholm. Namnet är synnerligen missvisande eftersom
de genom sin reaktionära inställning till vår svenska abortlagstiftning verkli-
gen väljer att utsläcka liv. Varje dag dör 400 - 500 kvinnor i världen till följd
av illegala aborter. I vissa större städer i tredje världen upptas 50 % av säng-
platserna av kvinnor som genomgått illegala aborter och blivit skadade. När
man i Rumänien införde abortförbud under Ceausescus regim sexfaldigades
mödradödligheten. Sammanfattningsvis; aborter sker alltid - oavsett vilken
abortlagstiftning man har i ett land. Vill man värna livet skall man därför ha
en liberal lagstiftning - då sparas kvinnoliv och en god preventivmedelsråd-
givning erbjuds.

Mot bakgrund av abortmotståndarnas mobilisering vill jag fråga statsrådet
Könberg:

Finns det i dag skäl att ändra gällande abortlag?

1992/93:612 av Britta Sundin (s) till statsrådet Bo Könberg om invandrar-
kvinnors hälsa:

Undersökningar som gjorts av Riksförsäkringsverket och SCB visar att in-
vandrarnas hälsa är sämre än totalbefolkningens och att det finns stora skill-
nader mellan olika invandrargrupper. Invandrarkvinnor är oftare mer lång-
varigt sjuka än män. Självmordstalet är högre bland invandrade kvinnor än
bland svenskor.

I den utredning som Statens Invandrarverk gjort och som kallas ”Invand-
rare och kvinna” föreslås som åtgärd att forskning skall satsas på invandrade
kvinnors hälsa och hur det påverkar deras situation.

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit med anledning av rapporten?

1992/93:613 av Maud Bjömemalm (s) till statsrådet Bo Könberg om forsk-
ning om kvinnors hälsoproblem:

Ett av målen för vår svenska välfärd är att ge alla människor lika rätt till
hälsa. Forskningsrapporter under de senaste åren visar att skillnaderna i häl-
sotillstånd på grund av klass och kön är stora. De sämst ställda i samhället
har den sämsta hälsan, och dit hör stora grupper kvinnor.

Kvinnor lever i allmänhet längre än män, trots detta visar de ett sämre
hälsotillstånd och utnyttjar äv?n hälso- och sjukvården i större utsträckning
än vad männen gör. Sjukskrivning och förtidspensionering är också vanli-
gare bland kvinnor än bland män. Behandlingsmetoder prövas ofta på män
och överförs sedan bara till kvinnor.

Forskning om kvinnors hälsoproblem förekommer i mindre omfattning än
vad som gäller mäns hälsa.

På vilket sätt ämnar sjukvårdsminister Bo Könberg stimulera och priori-
tera forskning om kvinnors hälsoproblem?

1992/93:614 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) till arbetsmarknadsministern om
kvinnors arbetsmiljö:

Det är en närmast bedövande överenskommelse mellan förhållandena i
arbetsmiljön och hälsan. Detta har många kvinnor fått erfara och det är na-
turligtvis inte en slump att det är så. De flesta arbetsplatser är utformade av
män för män. Ingen hänsyn har tidigare tagits till kvinnors behov vad avser
arbetsmiljö och arbetsorganisation. Vanliga kvinnovillkor i arbetslivet är
monotona arbetsuppgifter med små utvecklingsmöjligheter, obekväma eller
oregelbundna arbetstider, deltidsarbete som inte räcker till att försörja sig
själv samt litet inflytande i arbete och över arbetsuppgifterna. Vi vet också
att problem med upprepade och ensidiga arbetsrörelser, arbetsställningar
med statisk belastning och tunga lyft förorsakar värk som ofta övergår till
allvarliga sjukdomstillstånd. Dåliga arbetsmiljöer orsakar mycket mänskligt
lidande och stora samhällskostnader i form av produktionsbortfall samt ut-
gifter för vård och rehabilitering. Min fråga till arbetsmarknadsministern är:

Vilka insatser avser regeringen att göra för att förbättra kvinnors arbets-
miljö?

1992/93:615 av Karin Wegestål (s) till statsrådet Bo Könberg om marginalef-
fekter i ett reformerat ATP-system:

Ett stort problem i det nuvarande svenska pensionssystemet är de margi-
naleffekter som uppstår vid samordningen mellan ATP-pensionen och det
grundläggande skyddet i form av folkpension, pensionstillskott, kommunalt
bostadstillägg för pensionärer och den skattereduktion som de får som en-
bart uppbär dessa förmåner. Detta får till följd att den som tjänat in kring
tre ATP-poäng, som är medelpoäng för dagens kvinnliga pensionärer, inte
får ut något av sin insats i systemet. De får inte mer än den som enbart är
berättigad till folkpension. Ibland får de t.o.m. mindre.

Kommer man i ett reformerat ATP-system att drabbas av samma margi-
naleffekter, eller blir man garanterad att få ut åtminstone något av vad man
betalt in?

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

115

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

1992/93:616 av Karin Wegestål (s) till statsrådet Bo Könberg om finansie-
ringen av pensionsförmån för vård av barn:

Den pension som enligt pensionsarbetsgruppens förslag skulle kunna er-
hållas för vård av barn skiljer sig från övrig skisserad pension, som enligt
direktiven skall ha ett klart samband mellan inbetalda avgifter och erhållna
förmåner. Den bryter också en annan av direktivens förutsättningar, nämli-
gen att systemet skall vara uppbyggt så att det stimulerar till arbete. Pen-
sionsförmånen som skulle utgå för vård av barn minskar ju mer föräldern
tjänar, för att helt utebli vid full lön.

Olika metoder kan användas för att finansiera denna vårdpension.

Kan man tänka sig att låta de avgifter som går in i systemet för inkomster
över ATP-taket användas till denna vårdpension, eftersom barnen är en ge-
mensam resurs för kommande generationer?

1992/93:617 av Karin Wegestål (s) till statsrådet Bo Könberg om ett reforme-
rat ATP-system:

Ett av förslagen till reformerat ATP-system som pensionsarbetsgruppen
redogör för i sin promemoria är att pensionen skall beräknas på hela livsin-
komsten.

Om då inkomsten blir pensionsgrundande från första kronan i stället för
att som i dag först minskas med ett basbelopp och taket ligger kvar vid 7,5
basbelopp, skulle det innebära att pensionen maximalt kan erhållas på 7,5
basbelopp i stället för 6,5 som i dag, eller skall taket då sänkas till 6,5 basbe-
lopp?

1992/93:618 av Birthe Sörestedt (s) till statsrådet Bo Könberg om vårdutbild-
ningarna och abortfrågan:

Förutom en inskränkning i aborträtten utreder nu regeringen frågan om
att införa en ”samvetsklausul” i högskolans vårdutbildningar. Den stude-
rande skall kunna välja bort de utbildningsavsnitt som berör aborter och viss
preventivmedelsrådgivning utan att legitimationen för yrket påverkas. Detta
innebär i sin tur att man i sin yrkesverksamhet skall kunna vägra att utföra
aborter.

Jag anser att en kvinna som vill ha abort har rätt att få den hjälp hon behö-
ver. Om en ”samvetsklausul” införs kan det leda till att ingen läkare finns
tillgänglig som vill hjälpa henne. Detta trots att lagen ger henne rätt till
abort. Risken för illegala aborter ökar till följd av detta.

Min fråga till statsrådet är:

Anser statsrådet Bo Könberg att en ”samvetsklausul” är förenlig med kra-
vet om god kvalitet och säkerhet i svensk sjukvård?

1992/93:619 av Monica Widnemark (s) till socialministern om kvinnors alko-
holkonsumtion:

116

Den totala alkoholkonsumtionen bland kvinnor ökar. Kvinnorna svarar

i dag för en tredjedel av den totala konsumtionen. Ökningen av kvinnors
missbruk anses hänga samman med nya levnadsmönster. Kvinnorna döljer
länge sitt missbruk, och det är svårt att komma åt det. Deras missbruk drab-
bar också barnen, eftersom kvinnorna i regel har huvudansvaret för famil-
jen.

Forskning om alkoholmissbruk och rehabilitering är i dag till största delen
inriktad på män. Vård och behandling av kvinnor måste utgå från kvinnors
behov.

Avser statsrådet att medverka till en intensifierad forskning omkring kvin-
nors alkoholmissbruk och att behovet av insatser tillgodoses?

1992/93:620 av Ulla Pettersson (s) till justitieministern om bestämmelserna
om olaga våldsskildring:

I slutet av förra året överlämnade Justitiekanslern till regeringen en redo-
görelse för behovet av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga vålds-
skildring. Justitiekanslerns utredning skedde på uppdrag av den tidigare so-
cialdemokratiska regeringen.

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit eller planerat med anledning av
JK:s redogörelse?

1992/93:621 av Maj-Inger Klingvall (s) till socialministern om barnens situa-
tion:

I en interpellationsdebatt den 25 februari om barnomsorgen m.m. anförde
socialministern att han ville avvakta Socialstyrelsens rapport Barns villkor i
förändringstider, innan han svarade på frågan om det nu är aktuellt med
några initiativ från regeringens sida när det gäller barnens situation.

Den 1 mars kom Socialstyrelsens rapport. I den konstateras bl.a. att man
i många kommuner ser med oro på de besparingar som väntar innevarande
och följande år. På många håll anser man det vara tveksamt om de kan ge-
nomföras utan att kvaliteten och tillgängligheten blir lidande. Risken är att
nedskärningar i generella verksamheter leder till en allmänt sänkt kvalitet
samt större utsatthet och ökade behov av särlösningar för vissa barn.

Kan socialministern i dag svara på om regeringen är beredd att ta några
initiativ med anledning av barnens situation i kommunerna?

1992/93:622 av Sinikka Bohlin (s) till statsrådet Bo Könberg om kommuner-
nas äldreomsorg för invandrare:

Erfarenheten visar att när invandrare blir gamla och har svårt att klara sitt
dagliga liv så har de också tappat den svenska de en gång lärt sig. Det innebär
ofta att de lever mycket isolerade, eftersom de inte kan kommunicera med
sin omgivning.

Vi känner också till att de här problemen kommer att öka under de när-
maste 20 åren. Riksdagen har tidigare uttalat sig om kommunernas ansvar
och skyldigheter för de äldre invandrarna. Med den ekonomiska situationen
som många kommuner befinner sig i kan de äldre invandrarna bli glömda

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

117

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

118

grupper. Det är viktigt att det görs en kartläggning hur kommunerna fullgör
sina skyldigheter mot äldre invandrare.

Är Bo Könberg beredd att medverka till att ge Socialstyrelsen i uppdrag
att snarast göra en kartläggning om hur kommunernas äldreomsorg för in-
vandrare fungerar?

1992/93:623 av Inga-Britt Johansson (s) till civilministern om lagförslaget
mot könsdiskriminerande reklam:

I en fråga i TV-programmet Plus om reklamen blivit litet mer kvinnoför-
nedrande de senaste åren svarade förra JämO Inga-Britt Törnell:

”Inte lite, tycker jag, utan de senaste åren har det gått mot ett crescendo,
liksom.”

ERK, Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam, har påta-
git sig ansvaret för att få bort avarterna. Där säger man att könsdiskrimine-
ringen har en mycket begränsad omfattning och att den minskat väsentligt.
Det vet man av antalet anmälningar. Man måste dock ta i beaktande att
ERK, trots att verksamheten har varit i gång i fyra år, fortfarande inte har
något eget telefonnummer.

Många frågar sig i dag varför svenska kvinnor är så arga. Svaret finns gi-
vietvis bl.a. i den förnedring i ord och bild som kvinnor utsätts för och som
hela tiden blir grövre. En lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
skulle naturligtvis inte helt förändra situationen men är en nödvändig marke-
ring från samhällets sida.

Jag vill ställa följande fråga till konsumentministern:

Är ministern beredd att se till att det lagförslag mot könsdiskriminerande
reklam som sedan länge finns hos departementet kommer till riksdagens
prövning?

1992/93:624 av Mats Lindberg (s) till näringsministern om ABEM i Malå:

SGAB:s styrelse har under sommaren 1991 tillsatt en konsult för att för-
sälja SGÄB:s Instrumentverksamhet i Malå (ABEM). Personalen har flera
gånger utan resultat försökt att få klarhet i hur utförsäljningen skall gå till.

Under hösten 1992 bildades en ägargrupp - Malåkonsortiet - med planer
att förvärva ABEM i Malå, liksom helägda dotterbolaget i Toronto. De pla-
nerade också att de delägda bolagen Terraplus i Canada och i USA samt
Phoenix i Canada skulle ingå. Ägargruppen har också flera gånger försökt
att få till stånd en seriös diskussion med konsulten och med ägaren. Detta
har inte lyckats. Någon värdering på företagsekonomiska grunder av Malå-
konsortiets koncept har ej skett/redovisats.

Den 19 april 1993 informerades personalen om att ett annat företag troli-
gen kommer att förvärva ABEM. Detta företag finns inte branschen och har
inte någon tillgång till internationella marknadskanaler. Det kommer dess-
utom inte att förvärva de övriga dotterbolagen.

Är näringsministern beredd att låta Malåkonsortiets koncept prövas av
annan än konsulten?

1992/93:625 av Lena Klevenås (s) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om BNP och
EG-förhandlingarna:

Enligt uppgifter i pressen vill regeringen justera beräkningen av Sveriges
BNP inför förhandlingarna om ett medlemskap i EG. Detta därför att Sve-
rige, enligt uppgift, inte skulle vara så rikt som det ter sig när man ser vår
BNP.

Avsikten med denna justering skulle vara att Sveriges avgift till EG skulle
bli lägre än de 20 miljarder kronor som den skulle bli med nuvarande beräk-
ningsmetoder. Motivet för justeringen nedåt av den svenska BNP skulle vara
att de svenska kvinnorna förvärvsarbetar i högre grad än kvinnorna i EG.
Barn- och äldreomsorgen räknas alltså in i BNP. Genom att räkna bort vär-
det av detta arbete skulle vår medlemsavgift kunna sänkas.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga:

Avser statsrådet att i EG-förhandlingarna vid beräkning av BNP dra av
värdet av de tjänster som utförs inom barn- och äldreomsorgen?

16 § Kammaren åtskildes kl. 16.02.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 5 § anf. 28 (del-
vis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 58 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 85 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

ULF CHRISTOFFERSSON

/Gunborg Apelgren

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

119

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

Innehållsförteckning

Fredagen den 23 april

1 § Avsägelser ........................................

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott m.m........

3 § Svar på interpellation 1992/93:102 om informationen om EG ..

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Gudrun Schyman (v)

Carl B Hamilton (fp)

Hans Göran Franck (s)

Andre vice talmannen (om debattreglerna)

4 § Svar på interpellation 1992/93:96 om konsekvensutredningar om

alternativ till EG-medlemskap m.m....................

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Hans Göran Franck (s)

Carl B Hamilton (fp)

Gudrun Schyman (v)

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:98 och 99 om det nya statsbi-

dragssystemet ....................................

Finansminister Anne Wibble (fp)

Anita Johansson (s)

Sten Östlund (s)

Sylvia Lindgren (s)

Björn Ericson (s)

Ines Uusmann (s)

Eva Johansson (s)

6 § Svar på interpellation 1992/93:82 om asyl- och flyktingpolitiken

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Sten Andersson i Malmö (m)

Lars Moquist (nyd)

Gustaf von Essen (m)

7 § Svar på interpellation 1992/93:103 om regeringens flyktingpolitik

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Ingrid Näslund (kds)

Gustaf von Essen (m)

Maj-Lis Lööw (s)

Georg Andersson (s)

8 § Svar på interpellation 1992/93:95 om bistånd till Eritrea......

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Eva Johansson (s)

9 § Svar på interpellation 1992/93:93 om arbetsmarknadsläget i Väst-

sverige .........................................

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Sten Östlund (s)

120

Ingvar Johnsson (s)

Lisbet Calner (s)

Britt Bohlin (s)

Lena Klevenås (s)

Berndt Ekholm (s)

Förste vice talmannen (om debattreglerna)

10 § Svar på interpellation 1992/93:109 om åtgärder mot ungdomsar-
betslöshet ....................................... 95

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)

Harald Bergström (kds)

Anita Johansson (s)

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

11 § Hänvisning av ärenden till utskott...................... 101

12 § Meddelande om reviderad ärendeplan för vårens kammarsam-

manträden ...................................... 102

Förste vice talmannen

13 § Bordläggning ..................................... 102

14 § Anmälan om interpellationer

1992/93:150 av Berith Eriksson (v) om kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i Kosovo................... 103

1992/93:151 av Hans Stenberg (s) om flygtrafiken i Norrland 104

1992/93:152 av Berit Andnor (s) om jämställdheten........ 104

15 § Anmälan om frågor

1992/93:588 av Lisbeth Staaf-Ingelström (s) om Uddeholm-
Tooling....................................... 106

1992/93:589 av Inga-Britt Johansson (s) om åtgärder för att
minska försurningsskadorna i Västsverige............. 106

1992/93:590 av Sören Lekberg (s) om vägnätet i Stockholms län 107
1992/93:591 av Fanny Rizell (kds) om föräldrars insatser mot
drogmissbruk................................... 107

1992/93:592 av Gudrun Norberg (fp) om Auschwitzmuseets be-
varande ....................................... 108

1992/93:593 av Maud Ekendahl (m) om organisationsbidragen 108
1992/93:594 av Marianne Andersson (c) om Socialstyrelsens ut-
redning om amalgam............................. 108

1992/93:595 av Björn Samuelson (v) om Uddeholm-Tooling . 109

1992/93:596 av Ivar Franzén (c) om den förlista polska färjan

Jan Heweliusz.................................. 109

1992/93:597 av Annika Åhnberg (-) om kärnkraftsreaktorn i

Ågesta........................................ 109

1992/93:598 av Berndt Ekholm (s) om nådeinstitutet....... 110

1992/93:599 av Björn Ericson (s) om lokaliseringen av Telesty-
relsen ........................................ 110

1992/93:600 av Tuve Skånberg (kds) om anstånd med återbetal-
ning av studielån................................ 110

1992/93:601 av Eivor Husing (s) om vårdnadsbidrag....... 111

1992/93:602 av Maj-Lis Lööw (s) om åtgärder mot illegala
aborter i tredje världen........................... 111

1992/93:603 av Inga-Britt Johansson (s) om kompetensutveck-
ling av kvinnor i statlig tjänst

111

121

Prot. 1992/93:98

23 april 1993

1992/93:604 av Marianne Carlström (s) om skyddet för hotade
kvinnor....................................... 112

1992/93:605 av Lahja Exner (s) om invandrade kvinnors arbets-
löshet ........................................ 112

1992/93:606 av Ingegerd Sahlström (s) om åtgärder mot sexu-
ellt utnyttjande vid framställning av pornografiska alster . 112

1992/93:607 av Sigge Godin (fp) om fiskevården i statligt ägda
vatten........................................ 112

1992/93:608 av Inger Lundberg (s) om möjligheten för gravida
och föräldralediga kvinnor att återanställas............ 113

1992/93:609 av Berit Andnor (s) om den s.k. 150-dagarsregeln
i arbetslöshetsförsäkringen........................ 113

1992/93:610 av Ingegerd Sahlström (s) om förtidspensionen och
invandrarkvinnor................................ 114

1992/93:611 av Margareta Winberg (s) om lagstiftningen om
aborter....................................... 114

1992/93:612 av Britta Sundin (s) om invandrarkvinnors hälsa 114

1992/93:613 av Maud Björnemalm (s) om forskning om kvin-
nors hälsoproblem............................... 114

1992/93:614 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) om kvinnors arbets-
miljö ......................................... 115

1992/93:615 av Karin Wegestål (s) om marginaleffekter i ett re-
formerat ATP-system............................ 115

1992/93:616 av Karin Wegestål (s) om finansieringen av pen-
sionsförmån för vård av bara...................... 116

1992/93:617 av Karin Wegestål (s) om ett reformerat ATP-sy-
stem ......................................... 116

1992/93:618 av Birthe Sörestedt (s) om vårdutbildningarna och
abortfrågan.................................... 116

1992/93:619 av Monica Widnemark (s) om kvinnors alkohol-
konsumtion .................................... 116

1992/93:620 av Ulla Pettersson (s) om bestämmelserna om
olaga våldsskildring.............................. 117

1992/93:621 av Maj-Inger Klingvall (s) om barnens situation. 117
1992/93:622 av Sinikka Bohlin (s) om kommunernas äldreom-
sorg för invandrare.............................. 117

1992/93:623 av Inga-Britt Johansson (s) om lagförslaget mot
könsdiskriminerande reklam....................... 118

1992/93:624 av Mats Lindberg (s) om ABEM i Malå....... 118

1992/93:625 av Lena Klevenås (s) om BNP och EG-förhand-
lingarna....................................... 119

122

gotab 43796, Stockholm 1993

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:98 Fredagen den 23 april

Riksdagens protokoll1992/93:98

Fredagen den 23 april

Kl. 9.00-16.02

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:98