Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:94 Måndagen den 19 april
ProtokollRiksdagens protokoll 1992/93:94
Riksdagens protokoll
1992/93:94
Måndagen den 19 april
Kl. 12.00-13.11
Protokoll
1992/93:94
1 § Justering av protokollJusterades protokollet för den 13 april.
2 § Svar på interpellation 1992/93:100 om lönediskriminering avkvinnor
Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Gudrun Schyman har ställt följande frågor till mig:
1. Vilka omedelbara åtgärder kommer regeringen att vidta för att komma
till rätta med löneskillnaderna mellan kvinnor och män?
2. På vilket sätt ämnar regeringen arbeta för att få fack och arbetsgivare
att ta ett större ansvar för en saklig arbetsvärdering som leder till minskade
könsrelaterade, dvs. osakliga, löneskillnader?
3. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att ge JämO bättre möj-
ligheter att ingripa mot könsrelaterad lönediskriminering?
4. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att komma till rätta med
den kollektiva lönediskrimineringen av kvinnor?
Låt mig först säga att jag uppskattar att Gudrun Schyman har ställt en in-
terpellation till mig om lönediskriminering av kvinnor. Detta är en för jäm-
ställdheten central fråga som behöver debatteras och synliggöras i en mängd
olika sammanhang; i riksdag och regering och inte minst hos arbetsmarkna-
dens organisationer, liksom bland enskilda kvinnor och män.
Jag delar i stort Gudrun Schymans verklighetsbeskrivning. Kvinnor har
generellt sett lägre lön än män; detta trots att de förvärvsarbetar i stort sett
i samma utsträckning som män. Några större generella skillnader i kvinnors
och mäns utbildningsnivå finns numera inte.
En stor del av de generella löneskillnaderna bottnar i att vi har en köns-
uppdelad arbetsmarknad. De s.k. typiska kvinnojobben, t.ex. inom vård och
omsorg, värderas ofta lägre än de arbeten som män vanligen utför. Ett exem-
pel på detta är att det kan löna sig bättre att vårda maskiner än att vårda
människor.
Också när kvinnors arbete betraktas som lika eller likvärdigt med det som
män utför, förekommer löneskillnader till kvinnornas nackdel. Som Gudrun
Svar på inter-
pellationer
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 94
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
Schyman nämner, uppskattar Löneskillnadsutredningen i sitt nyligen över-
lämnade betänkande löneskillnader som beror på kön till mellan 1 och 8 %.
Då är hänsyn tagen till sådana variabler som ålder eller utbildning t.ex.
Löneskillnader kan självfallet ibland vara sakligt motiverade och högst
rimliga. En person som arbetar deltid har naturligtvis inte samma månadslön
som en person som arbetar heltid. Likaså bör yrkeserfarenhet och skicklig-
het liksom arbetstidens förläggning vägas in vid lönesättningen. Det är också
rimligt att tillgång och efterfrågan på arbetskraft påverkar lönerna.
Det är de osakliga skillnaderna som måste bort, dvs. skillnader i lön mel-
lan kvinnor och män som inte går att försvara eller förklara - där det inte går
att finna någon annan orsak än just personernas kön.
Att sådana osakliga skillnader förekommer på svensk arbetsmarknad har
belysts både av Löneskillnadsutredningen och i en hel del andra studier. Lö-
nediskriminering mot kvinnor kan självfallet inte accepteras. Det spelar
ingen roll om skillnaden är 1 eller 8 %.
Hur kommer man till rätta med dessa löneskillnader? Jag önskar att jag
kunde ge Gudrun Schyman ett rakt och entydigt besked om detta. Tyvärr är
det inte så enkelt. Också det är säkert Gudrun Schyman och jag överens om.
Det är inte realistiskt att omedelbart, i den ekonomiska verklighet vi be-
finner oss i, rätta till löneskillnaderna med några enkla, kortsiktiga åtgärder.
Ett skäl är att lönebildning i Sverige sker genom förhandlingar mellan ar-
betsmarknadens parter. Regeringen bör inte ingripa i dessa förhandlingar.
I vissa avseenden sätter emellertid lagstiftningen gränser för avtalsfrihe-
ten. Ett exempel på detta är jämställdhetslagen, som bl.a. innehåller både
ett förbud mot lönediskriminering i det enskilda fallet och ett krav på par-
terna att verka för att utjämna och förhindra skillnader i löner och andra
anställningsvillkor mellan kvinnor och män vid lika och likvärdigt arbete.
Ett stort ansvar faller således på arbetsmarknadens parter i dessa frågor.
För att vi på sikt skall få bort de osakliga löneskillnaderna, dvs. de som beror
på kön, behövs det ett planmässigt och målinriktat arbete. Jag utgår från att
parterna redan har påbörjat ett sådant arbete, i synnerhet som arbetsgivare
med tio eller fler anställda enligt den nya lagen varje år skall upprätta en
plan för sitt jämställdhetsarbete. I en sådan plan kan arbetsgivaren t.ex.
ange strategier för hur eventuella löneskillnader skall rättas till.
Det är JämO:s uppgift att övervaka att reglerna i jämställdhetslagen följs.
Gudrun Schyman tycks mena att JämO:s möjligheter att agera när det gäller
lönediskriminering inte är tillräckliga. Jag delar inte den uppfattningen.
Jämställdhetslagen är en arbetsrättslig lag som lägger huvudansvaret såväl
för det aktiva jämställdhetsarbetet som för arbetet med att beivra lönediskri-
minering och annan diskriminering i enskilda fall på arbetsmarknadens par-
ter. Man kan tycka att parterna inte har levt upp till förväntningarna i detta
avseende. Men det vore orealistiskt att tro att en myndighet skulle kunna
överta det ansvaret.
Jag vill också erinra om att några nya kollektivavtal inte har träffats mellan
parterna med anledning av den nya lagen. Detta ger JämO redan i dag goda
möjligheter att på eget initiativ ingripa i frågor som rör aktiva åtgärder.
JämO har också inlett ett sådant arbete, t.ex. i fråga om arbetsgivarnas skyl-
dighet att upprätta jämställdhetsplaner.
Löneskillnadsutredningens betänkande är ett utmärkt underlag för alla
som nu vill och skall arbeta med dessa frågor. Betänkandet är för närvarande
föremål för en bred remiss. Remisstiden är satt till den 15 september för att
ge organisationerna god tid att utarbeta sina ställningstaganden.
Utan att föregripa remissbehandlingen vill jag ändå något beröra vissa av
utredningens förslag.
Utredningen konstaterar att Sverige har en jämförelsevis bra lagstiftning
på detta område. Problemet är snarast att den inte fått fullt genomslag. På
en punkt föreslås emellertid ett tillägg i jämställdhetslagen; det gäller krav
på arbetsgivaren att årligen kartlägga förekomsten av och analysera orsa-
kerna till löneskillnader vid lika och likvärdigt arbete. Jag känner sympati
för det förslaget.
Utredningen behandlar också frågor om lönestatistik och vissa brister som
är förknippade med denna. För att kunna följa och synliggöra likheter och
olikheter mellan kvinnors och mäns löner måste denna statistik vara köns-
uppdelad i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet. Detta
anser jag vara en självklarhet. Jag kommer att verka för att så sker i den del
det ankommer på regeringen, och jag utgår från att parterna på arbetsmark-
naden också ägnar denna fråga stor uppmärksamhet.
Det är ett faktum att kvinnors ställning på arbetsmarknaden bestäms i
högre grad än för män av faktorer utanför arbetsmarknaden, t.ex. deras fa-
miljesituation. Kvinnor förutsätts fortfarande ta - och tar också - huvudde-
len av ansvaret för det obetalda arbetet med hem och barn. Männen tar i
praktiken i alltför liten omfattning sitt fulla ansvar för detta arbete. Detta
förhållande påverkar givetvis kvinnors inkomster i förhållande till mäns.
Men det kan också leda till att de arbeten som kvinnor kan välja för att
kunna förena förvärvsarbete med hushållsarbete ofta är lågavlönade.
För att stimulera papporna att ta vara på de möjligheter som finns till för-
äldraledighet och samtidigt skapa jämställda villkor på arbetsmarknaden -
vilket i praktiken innebär att kvinnors ställning stärks - föreslår utredningen
att föräldraförsäkringen konstrueras så, att 60 dagar förbehålls pappan. På
detta sätt, menar utredningen, tydliggörs att vad som allmänt sett är förenligt
med barns bästa sammanfaller med vad som främjar jämställdheten mellan
kvinnor och män.
Personligen delar jag utredningens principiella uppfattning härvidlag. Det
finns ett samband mellan kvinnors lönevillkor och föräldraförsäkringens ut-
formning.
Låt mig också något beröra Gudrun Schymans frågor om arbetsvärdering
och kollektiv lönediskriminering. För att kunna bedöma om ett arbete är lik-
värdigt med ett annat och därför bör betalas lika måste självfallet en värde-
ring av de krav som ställs på arbetsuppgifterna göras. Denna värdering kan
naturligtvis underlättas om det finns ett utvecklat instrument härför. Att
finna ett eller flera sådana instrument som skulle kunna täcka hela arbets-
marknaden är enligt Löneskillnadsutredningens uppfattning svårt. Det är
inte möjligt att vetenskapligt fastställa vilka arbeten som är lika eller likvär-
diga och därför bör ha lika lön. Däremot anser utredningen att arbetsvärde-
ring är en av flera metoder som är värda att prövas för att kartlägga före-
komst och omfattning av lönediskriminering hos en enskild arbetsgivare.
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
1* Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 94
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
Ett arbete för att utveckla metoder för arbetsvärdering pågår på olika håll
på arbetsmarknaden. Regeringen har också beviljat medel till några av dessa
projekt.
Grupptalan kan ses som ett medel för ett kollektiv av arbetstagare - också
från skilda arbetsområden - att hävda sina anspråk mot en eller flera arbets-
givare. Grupptalan är en processform som förekommer i bl.a. USA och
några EG-länder. Jämställdhetsutredningen tog i sitt betänkande upp frågan
och menade att den kunde övervägas också i fråga om jämställdhetslagen.
Sedan drygt ett år arbetar en särskild utredning med att se om det går att
införa regler om grupptalan inom olika områden, däribland arbetsrätten och
då närmare bestämt bl.a. i tvister som rör lönediskriminering.
Till sist, fru talman, vill jag redovisa att inom Socialdepartementet pågår
för närvarande ett arbete med att göra en samlad bedömning av vad som
uppnåtts i förhållande till uppsatta mål på jämställdhetens område under
den senaste femårsperioden. Det är min avsikt att med utgångspunkt i detta
arbete föreslå regeringen att våren 1994 lägga fram en proposition till riksda-
gen om jämställdhetspolitikens fortsatta inriktning. Frågor om löneskillna-
der mellan kvinnor och män kommer där att ägnas stor uppmärksamhet.
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret. Det är roligt att
ministern uppskattar att jag ställt dessa frågor. Men jag är inte särskilt road
av svaret, eftersom jag inte tycker att det ger några som helst konkreta för-
slag.
På min första fråga om vilka omedelbara åtgärder regeringen kommer att
vidta för att komma till rätta med löneskillnaderna mellan kvinnor och män
är svaret: Inga!
På min andra fråga om vad regeringen tänker göra för att få fack och ar-
betsgivare att ta ett större ansvar i den frågan är svaret: Regeringen tänker
inte göra någonting.
På min tredje fråga om vad regeringen kommer att göra för att skaffa
JämO bättre möjligheter att ingripa mot könsrelaterad lönediskriminering
är svaret: Ingenting!
På min fjärde fråga om vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för att
komma till rätta med den kollektiva lönediskrimineringen av kvinnor är sva-
ret: Inga!
Att man föreslår, känner sympati för, verkar för, osv. har många av oss
hört väldigt länge. Vi behöver i dag konkreta, tidsbundna, tvingande åtgär-
der om vi skall komma till rätta med lönediskrimineringen. Det gäller både
den osakliga lönediskrimineringen och den som finns när det gäller kvinno-
yrken i förhållande till mansyrken. Det är därför beklagligt att svaret är så
innehållslöst.
Det som oroar mig allra mest är ert resonemang i interpellationssvaret att
det inte är realistiskt att omedelbart, i den ekonomiska verklighet som vi
befinner oss i, rätta till löneskillnaderna. Det måste i så fall innebära att jäm-
ställdheten måste konjunkturanpassas - som så mycket annat i vårt sam-
hälle.
Lönediskriminering är ingen ny företeelse. Den har funnits under mycket
lång tid och den har också funnits under högkonjunktur. Men man har alltid
funnit skäl att inte göra någonting åt den och att inte komma med några
tvingande åtgärder.
Ett mycket radikalt sätt att bli av med den här diskrimineringen, om man
i dag inte anser sig ha råd med en höjning av lönerna, är att sänka lönerna
för männen. Då får vi en lönesättning som inte är diskriminerande. Vi har
då inte heller gjort av med några pengar. Det behövs alltså helt andra åtgär-
der för att kunna förverkliga detta, och jag vet inte riktigt varför man i rege-
ringen är så rädd för att göra någonting åt det.
När jag talar om att ge JämO ökande befogenheter tänker jag på 31 § där
det står att JämO i första hand skall använda sig av frivillighet för att komma
till rätta med diskrimineringen. Man kan naturligtvis uttrycka sig så i en lag.
Men man skulle också kunna tänka sig en skärpning genom att säga att det
inte är frivilligheten som gäller, utan att lagstiftningen är tvingande. En pa-
rallell inom trafikövervakningen skulle kunna vara att ålägga polisen att
prata med den som ständigt kör 50 km för fort, för att försöka få fartsynda-
ren att frivilligt köra saktare. Men man gör inte så, utan det är en tvingande
lagstiftning som gäller.
Jag kan inte förstå varför hittills alla regeringar visat en så stor feghet när
det gäller tvång riktat mot i det här fallet arbetsgivaren. Det är faktiskt poli-
tiska beslut som måste till. Jag vet att, precis som Bengt Westerberg sade,
planmässigt, målinriktat arbete behövs.
Att Bengt Westerberg är ny som jämställdhetsminister och kanske just
upptäckt de här löneskillnaderna betyder inte att det planmässiga och målin-
riktade arbetet inte pågått tidigare. Det har faktiskt pågått väldigt länge.
Den första jämställdhetslagen antogs 1980, och vad gäller den statliga sek-
torn kom ett kollektivavtal till stånd 1984. Det planmässiga, målinriktade
arbetet har alltså pågått i minst 13 år. Ibland kan man kanske undra om det
är ett planmässigt och målinriktat arbete från regeringarnas sida att ständigt
byta jämställdhetsminister och departement så att varje minister måste upp-
täcka denna revolutionerade nyhet. På vilket annat område - undrar jag -
nöjer man sig med att bara inrikta sig på det långsiktiga arbetet och strunta
i det kortsiktiga?
Den här frågan är oerhört viktig och vi måste i dag med skärpa se på dessa
problem. Många av oss kvinnor är i dag otåliga. Vi är otåliga utifrån den
verklighet som vi lever i, eftersom vi ser att skillnaderna faktiskt ökar och
inte minskar. Vi är otåliga trots att vi lever i en lågkonjunktur. Vår arbets-
marknad sätts i fråga på många sätt och av många politiker, inte minst av
manliga sådana. Det finns i dag all anledning att se till att vi som är politiker
åtminstone fattar de beslut som är möjliga att fatta, vilket i dag måste vara
att kräva tvingande regler och åtgärder så att dessa löneskillnader försvinner.
Jag vill också gärna ta upp kopplingen av den här frågan till föräldraför-
säkringen, som Bengt Westerberg var inne på, men hinner inte med det i det
här inlägget, så jag återkommer.
Beträffande fegheten och bristen på konkreta kortsiktiga åtgärder efterly-
ser jag bristen på konkreta åtgärder.
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
Anf. 3 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Gudrun Schyman säger att hon efterlyser bristen på konkreta
åtgärder. Jag finner det något konstigt.
Låt mig börja med att konstatera att Löneskillnadsutredningen nyligen
lagt fram sitt betänkande. Jag föreställer mig att också Gudrun Schyman fin-
ner det rimligt att vi först remissbehandlar betänkandet, för att därefter åter-
komma till riksdagen efter att ha inhämtat synpunkter från olika parter.
Att den här utredningen kommit till stånd och att arbetet fullföljs tycker
jag är bra exempel på att arbetet inte försinkas av att vi råkat ha ett antal
olika jämställdhetsministrar. Margot Wallström skrev direktiven, Brigit
Friggebo tillsatte utredaren och jag hoppas kunna komma tillbaka till riksda-
gen med en proposition i frågan. Arbetet fortgår alltså, men ibland måste
man ta reda på fakta, utforma lagförslag och inhämta synpunkter innan man
kommer tillbaka till riksdagen, annars kommer Gudrun Schyman att ställa
sig upp och med all rätt kritisera regeringen för att komma med dåligt be-
redda förslag. Vi skall försöka komma med väl beredda förslag till riksda-
gen.
Gudrun Schyman hakade upp sig på en formulering i mitt interpellations-
svar, nämligen att det inte i den ekonomiska verklighet som vi befinner oss i
var realistiskt att rätta till löneskillnaderna med några enkla kortsiktiga åt-
gärder. Det jag konstaterar är att detta inte kan ske omedelbart, utan att det
krävs ett visst planmässigt arbete för att åstadkomma de här förändringarna.
Ett skäl är ju att det är arbetsmarknadens parter som förhandlar. De måste
övertygas och själva driva dessa frågor. Jag tror inte att Gudrun Schyman
heller är beredd att förorda att vi skall ta ifrån arbetsmarknadens parter för-
handlingsmöjligheten när det gäller lönerna, utan jag utgår från att vi på den
punkten har likartade uppfattningar.
Min uppfattning är - det sägs också i lagen - att vissa gränser för avtalsfri-
heten på löneområdet måste finnas. Det får inte förekomma lönediskrimine-
ring mellan kvinnor och män. Det är inte någon dispositiv lagstiftning, utan
det är en tvingande regel.
Det som Löneskillnadsutredningen gör är att efterlysa underlag för att
kunna utnyttja denna tvingande regel på ett mera effektivt sätt. Vi behöver
en bättre lönestatistik, uppdelad på kvinnor och män, för att på ett bättre
sätt kunna lyfta fram de här frågorna och, under åberopande av de tvingande
reglerna, få förändringar till stånd.
Det enda konkreta förslag som Gudrun Schyman framförde från talarsto-
len var att vi skulle sänka lönen för män. Jag noterar att det är det enda kon-
kreta förslag som Vänsterpartiet har. Medan ni driver det förslaget kommer
vi att fortsätta att arbeta för att man skall upphäva lönediskriminering med
de instrument vi har, och det skall alltså förbättras och utvecklas under det
närmaste året, med Löneskillnadsutredningen som ett mycket viktigt och
centralt underlag.
Anf. 4 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag efterlyste naturligtvis inte bristen på konkreta åtgärder,
utan åtgärder. Jag tror att Bengt Westerberg förstod det - hans fattningsför-
måga sträcker sig nog dithän.
Vi lider inte brist på konkreta förslag. Jag tycker inte heller att arbets-
marknadens parter skall fråntas sina rättigheter att sköta lönebildningen,
men när de så uppenbart bryter mot de lagar som finns är det politikernas
skyldighet att gå in och rätta till det.
Jag gjorde en liknelse med trafikövervakningen, som jag tycker är ganska
bra. Vi säger inte att annan lagstiftning i samhället skall åstadkommas på
frivillig väg eller genom parterna. Där utdömer man straff; det finns tving-
ande regler på ett annat sätt.
Det måste vara något särskilt med just den här lagen, som handlar om
kvinnors ställning och rättigheter, som man under så lång tid så uppenbart
har kunnat bryta mot utan att någon gör någonting åt det. Detta är ett
mycket tydligt utslag av den diskriminering som man tillåter inom arbets-
marknaden. Bägge parterna får ta på sig ansvaret, men vi som politiker har
också ett ansvar, när vi ser att det uppenbarligen inte fungerar, att åter-
komma med en lagstiftning eller förslag om tvingande regler och åtgärder.
Hur länge skall vi stillatigande se att man bryter mot en lagstiftning, som
är ett uttryck för en politisk uppfattning? Det får inte förekomma lönediskri-
minering, men det förekommer ju. Vi måste på något annat sätt se till att det
blir verklighet när vi säger att någonting inte får finnas.
Statistik m.m. är bra, och jag hoppas verkligen att Bengt Westerberg gör
allt för att se till att sådan tas fram.
Jag vill ta upp frågan om föräldraförsäkringen. Jag tror att de förslag som
nu aviseras från regeringen om att sänka ersättningsnivån i föräldraförsäk-
ringen kommer att innebära ett steg tillbaka för jämställdheten. Om man
sänker nivån till 80 %, kommer situationen att bli omöjlig för dem som har
bara en lön att leva på, dvs. ensamstående kvinnor. För dem som har två
löner kommer det naturligtvis att bli än viktigare att den högre lönen finns
att ta till.
Då räcker det inte med kvotering på en månad, Bengt Westerberg. Det
kommer att innebära att inga män tar ut mer än en månads föräldraförsäk-
ring, och det är ju en tillbakagång. Det här förslaget är jämställdhetsminis-
tern tydligen beredd att ställa sig bakom - eller?
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Gudrun Schyman efterlyser tvingande regler. De reglerna
finns redan i jämställdhetslagen, och det krävs alltså inte någon ny lagstift-
ning. Det vi måste se till är att få underlag för att bättre kunna utnyttja dessa
regler i sådana här processer. Det är därför som det krävs bättre lönestati-
stik. Där kan också grupptalan, som jag berörde i interpellationssvaret,
spela en viss roll, eftersom det ibland kan vara svårt för enskilda att driva
sådana här mål. De tycker kanske själva att de tar för stora risker, och därför
kan grupptalan vara väsentligt i sammanhanget.
På dessa områden håller vi på att ta fram ett bättre underlag, och inom
en inte alltför avlägsen framtid kommer reglerna att kunna fungera på ett
effektivare sätt.
Gudrun Schyman tar sedan upp frågan om föräldraförsäkringen och er-
sättningsnivån. Jag är naturligtvis medveten om att en sänkt ersättningsnivå
i föräldraförsäkringen kan leda till att färre pappor utnyttjar sin rätt till för-
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
1 * » piks dagens protokoll 1992193. Nr 94
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
äldraledighet - den risken finns. Därför är det viktigt att en sänkt ersätt-
ningsnivå förenas med en begränsning av möjligheten att överlåta den egna
rätten till ledigheten på den andra föräldern. Det är viktigt för jämställdhe-
ten och också för barnen att man på det sättet främjar en bättre kontakt mel-
lan papporna och de små barnen.
Man kan naturligtvis diskutera hur lång tiden skall vara, men man skall
också vara medveten om att opinionsklimatet gör att det inte är helt själv-
klart att man kan få förståelse för att kvotera, som Gudrun Schyman säger,
ens en månad. Jag skulle gärna se att en längre tid förbehölls papporna, men
jag tycker att en regel om en månad är ett mycket stort framsteg.
För de pappor som redan ser det som naturligt att vara med och dela på
ledigheten och som i dag kanske tar ut flera månader, tror jag inte att den
förändring som vi nu genomför kommer att innebära någonting speciellt.
Men en rad pappor tar inte någon ledighet alls i dag, och en sådan här åtgärd
kommer att stimulera dem att ta ut ledighet. Jag tror därför att detta är ett
mycket radikalt steg för att öka pappornas ansvar för de små barnen.
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag är medveten om att det finns regler, Bengt Westerberg,
men jag är också pinsamt medveten om att de inte följs. Den situationen har
vi haft ganska länge. Det innebär att det långsiktiga planmässiga arbetet för
att minska och på sikt upphäva lönediskrimineringen inte har varit särskilt
lyckosamt. Då måste man göra någonting åt den. Man kan inte bara fortsätta
att stillatigande säga att vi har regler när verkligheten ser annorlunda ut. Då
krävs det tuffare tag mot arbetsgivarna. Jag är helt övertygad om det.
Vad gäller föräldraförsäkringen, tror jag att den sänkning av ersättningsni-
vån till 80 % som har diskuterats kommer att innebära att en mängd ensam-
stående kvinnor med låga löner inte har möjlighet att utnyttja hela föräldra-
försäkringen eller är tvungna att komplettera den med socialbidrag. Det är
inte någon särskilt bra utveckling, framför allt inte för barnen.
Jag är dessutom övertygad om att det för de familjer som har två löner
kommer att vara än mer nödvändigt att få in den högsta lönen, eftersom er-
sättningsnivån blir så låg för den som är hemma. Det är naturligtvis kvinnan,
som har den låga lönen.
En månads kvotering är väldigt litet, och det kommer inte att motverka
de mycket stora negativa effekter som jag tror blir följden.
Det är skillnad mellan t.ex. sjukförsäkring och föräldraförsäkring. Vad
gäller föräldraförsäkringen, handlar det om att leva under ett helt år på en
nivå som är 20 % lägre än den lön man har. Många har mycket svårt att klara
av det. Jag tycker att den här typen av reformer - som jag hellre vill kalla
försämring - ger helt motsatta signaler mot dem som skulle behövas för att
främja jämställdheten.
Det som skulle behövas är en bibehållen ersättningsnivå på 90 % i föräld-
raförsäkringen, en fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen till full om-
fattning, dvs. att garantibeloppsdagarna tas bort, och en kvotering som går
längre än en månad. Vi har från Vänsterpartiet föreslagit en kvotering på tre
månader när föräldraförsäkringen byggs ut till full omfattning. Det skulle
innebära ett stort steg för jämlikheten.
Regeringens förslag går på tvärs med det som man säger sig vilja. Jag
tycker att det är mycket bra att Bengt Westerberg har tagit upp det här och
inser kopplingen mellan kvinnors ställning i arbetslivet och föräldraförsäk-
ringen. Jag hoppas att det blir en stor debatt om det här och att det leder till
att förslaget avvisas.
Anf. 7 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Vi gör någonting åt den diskriminering som vi vet förekom-
mer -vi sitter inte med armarna i kors och bara väntar på att det skall hända
någonting. Löneskillnadsutredningen är ett uttryck för detta. Vi skall ta reda
på mer om hur det faktiskt förhåller sig, vilken lönediskriminering som finns
som är direkt könsrelaterad och inte beroende av andra faktorer.
En av utredningens slutsatser är att man måste gå ner på företagsnivå och
analysera löneförhållandena---de löneskillnader som finns och vad de kan
bero på. När man har kunskap om det blir det lättare att utnyttja de tving-
ande reglerna i jämställdhetslagen för att driva den typen av mål och för att
tvinga arbetsgivarna att eliminera löneskillnader som är könsrelaterade.
Jag tycker alltså inte att det är en riktig beskrivning att vi är passiva, utan
vi arbetar med detta och det kommer en hel del förslag till riksdagen så små-
ningom.
Motiveringen för att sänka ersättningsnivån i föräldraförsäkringen är na-
turligtvis tvåfaldig. Den ena motiveringen är att vi har genomfört en sänk-
ning till 80 % i arbetslöshets- och sjukförsäkringen, och den andra är att vi
har skraltiga statsfinanser, som behöver rättas till. Om vi inte hade haft de
dåliga statsfinanserna och inte ändrat reglerna i de andra försäkringssyste-
men, hade det naturligtvis varit mycket bra om vi hade behållt 90 % ersätt-
ningsnivå i föräldraförsäkringen. Men när vi nu inte anser oss kunna göra
det, är det rimligt att se till att papporna utnyttjar en del av den här tiden.
Gudrun Schyman säger att hon vill bygga ut föräldraförsäkringen till 18
månader och då låta papporna ta hand om tre månader. Det förslaget skulle
i praktiken snarast gå emot strävandena efter jämställdhet, därför att det
skulle leda till mycket längre förvärvsavbrott än i dag för många kvinnor.
Det är alltså inte något bra jämställdhetsförslag. Det är möjligt att det går
att motivera på något annat sätt, men som jämställdhetspolitik är det dåligt.
Förslaget har också kritiserats mycket hårt av flera kvinnor som har varit
med i debatten, t.ex. av Inga Persson och Christina Jonung i en analys om
kvinnor och ekonomi i en bilaga till Långtidsutredningen för några år sedan,
och av Yvonne Hirdman och många andra feminister. Det var alltså inte nå-
got bra bidrag till de mål som jag hoppas att vi har gemensamt.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellationerna 1992/93:92 och 97 om Kabi och blod-produkten Preconativ
Anf. 8 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Birgit Henriksson har frågat statsrådet Bengt Westerberg vil-
ket initiativ han är beredd att ta för att hindra att liknande situationer inträf-
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
Prof. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
10
far i framtiden och hur jag avser att agera så att snabb hjälp kan ges till de
drabbade. Bakgrunden till frågan är de reportage i Aftonbladet nyligen som
berättar om hur fyra blödarsjuka patienter fått hivsmitta genom blodprepa-
ratet Preconativ.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall besvara
interpellationen.
Berith Eriksson har frågat mig om regeringen kommer att göra en utred-
ning av Socialstyrelsens hantering av Kabiaffären, om regeringen kommer
att göra en översyn av Socialstyrelsens funktion så att den blir en effektiv
kontrollerande myndighet, om regeringen kommer att se till att de personer
som drabbats av hivsmitta genom Preconativ får en ersättning i paritet med
skadan den förorsakat samt om regeringen efter detta kommer att gå in och
föra talan mot Kabi.
Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Det är angeläget att det skapas klarhet kring det producerande läkeme-
delsföretagets och de berörda myndigheternas agerande i samband med
överförandet av hivsmittan. Jag aviserade därför redan den 26 februari att
jag avsåg att föreslå regeringen att tillsätta en utredning med syfte att ge en
helhetsbild av vad som skett. Regeringen beslutade den 4 mars att tillsätta
en sådan utredning. Denna skall också pröva om överföringen av smitta rim-
ligen borde ha kunnat undvikas genom ett annat handlande från företagets
eller dåvarande socialstyrelsens läkemedelsavdelnings sida. Utredningen
skall genomföras snabbt och redovisas senast före maj månads utgång. Först
när vi genom utredningen har fått reda på vad som hänt finns det anledning
att ta ställning till frågan om den statliga tillsynen och kontrollen.
Ersättning till de smittade har vid olika tillfällen utgetts från Läkemedels-
försäkringen, som reglerar läkemedelsskador enligt ett försäkringsavtal med
läkemedelsindustrin. Ersättningen från Läkemedelsförsäkringen har beräk-
nats efter i huvudsak skadeståndsrättsliga principer och har omfattat såväl
ekonomisk som ideell ersättning. I februari 1991 beslöt försäkringen - sedan
Kommittén (Ju 1989:01) om ideell skada utrett hur ersättningar bör beräk-
nas för personskador där skadeföljderna är särpräglade - att betala ut ytterli-
gare 100 000 kr var till de smittade.
Jag vill erinra om, att utöver tidigare utgivna ersättningar utbetalas - om
den smittade på grund av sin sjukdom inte längre kan arbeta - förutom den
vanliga ersättningen från försäkringskassan dessutom en livränta från för-
säkringen.
Den 21 februari 1991 beslöt regeringen - med hänsyn till de särskilda för-
hållanden som gäller för de personer som blivit hivsmittade inom sjukvården
genom faktorkoncentrat eller genom blodtransfusion - att av nåd utbetala
100 000 kr till var och en av de hivsmittade. Härigenom ansågs de smittade
ha fått kompensation på den nivå som Kommittén om ideell skada rekom-
menderade i sitt betänkande (SOU 1991:34) Hivsmittade - ersättning för
ideell skada. Regeringen har nyligen i proposition 1992/93:178 om vissa soci-
alförsäkringsfrågor föreslagit riksdagen att de personer som vid behandling
inom den svenska hälso- och sjukvården har fått infektion av hiv genom
smitta vid användning av blod eller blodprodukter skall ges rätt till avgiftsfria
sjukvårdsförmåner i fråga om sjukhusvård, tandvård och läkemedel. Rcge-
ringen föreslår också i nämnda proposition att närståendepenning skall
kunna utges för högst 240 dagar vid vård av en sådan hivsmittad person.
Landstingsförbundets styrelse har den 28 januari i år beslutat att rekom-
mendera sjukvårdshuvudmännen att inte ta ut avgifter för sjukhusvård eller
för öppenvård för dessa hivsmittade. Rekommendationen gäller också fria
sjukresor.
Mot bakgrund av att de smittade fått kompensation på den nivå som Kom-
mittén om ideell skada rekommenderat och att Läkemedelsförsäkringen och
regeringen så sent som våren 1991 prövat frågan om ersättning har rege-
ringen inte funnit skäl att utge ytterligare ersättning till de smittade. Rege-
ringen har den 18 februari i år beslutat avslå framställningen om ytterligare
ersättning.
Då Berith Eriksson, som framställt interpellation 97, anmält att hon var
förhindrad att närvara vid sammanträdet, medgav talmannen att Gudrun
Schyman fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.
Anf. 9 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet Könberg för svaret på min inter-
pellation angående de i vården hiv/aids-smittades svåra situation. Min inter-
pellation väcktes redan den 1 mars. Jag visste inte då att regeringen den 4
mars på statsrådets inrådan beslutat tillsätta en utredning, som skulle påvisa
om möjlighet funnits att stoppa de sista fallen av smitta.
Det jag tycker är så tragiskt är att man - efter det att man fått allvarliga
varningssignaler från experter - ändå fortsatt att ge preparatet Preconativ till
unga människor som varit i stort behov av regelbunden tillförsel av blod-
plasma. Jag talar i min interpellation inte i första hand om ersättning till de
drabbade. Det jag vill ha klarhet i är hur man har hanterat saken på Social-
styrelsen, som hade huvudansvar för prövning av läkemedel. Kabi, som till-
verkade Preconativ, var helstatligt vid den här tiden. Kan det ha spelat in vid
bedömningen? Jag tycker att det är upprörande att från ansvariga höra: ”Vi
förutsatte att Kabi bara skulle använda testat blod från början av september
och ville inte skriva dem det på näsan”.
Redan den 8 augusti hade Kabi fått klara besked från experter om att de-
ras metod att befria blod från hivsmitta inte var tillförlitlig. Ändå fortsatte
man att använda detta preparat. Tre pojkar och en man smittades med säker
dödlig utgång som följd. Socialstyrelsen hade ändå andra preparat att välja
på. Det fanns ett från ett österrikiskt företag, som redan i maj 1985 hade
ansökt om att få sälja detta. Det var ett värmebehandlat preparat, som till
skillnad från Kabis preparat var dokumenterat rent från hivsmitta. Trots
detta valde man alltså att ”lita på Kabi”, som den ansvarige uttryckte sig.
Detta förvärrar saken ännu mer.
Jag tycker också att den här frågan kan anses vara utredd, bl.a. genom den
advokat som har företrätt en av de smittade och genom det faktum att Kabi
Pharmacia, som företaget i dag heter, nu har tillsatt en utredning och mer
eller mindre erkänt att man har begått fei.
Det som också är tragiskt är att det så ofta har sagts att Socialstyrelsen
granskar alla preparat så noga att många klagar. Människor som lider av
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
11
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
sjukdomar utan känd bot har ibland bönat och bett om att få pröva nya pre-
parat, trots att de inte har varit färdigtestade. De har varit beredda att för-
söka, att gripa det sista halmstrået, men man har inte släppt preparatet i
fråga. Den svenska överprövningen har ansetts så viktig. Nu får man reda
på att den ibland inte alls fungerar. Åtminstone har den tydligen inte gjort
det när det gäller Preconform. Som sagt: att Kabi Pharmacia har tillsatt en
egen utredning - efter all negativ publicitet och efter det att man först har
försökt förneka det hela - bevisar ju att saken är mycket allvarlig. Man har
också uttalat att man är villig att utge skadestånd. Det är det enda positiva i
den här hanteringen.
Fru talman! Jag är naturligtvis både förvånad och besviken över att stats-
rådet Könberg inte anser att någon mer hjälp skall ges de drabbade. De sum-
mor som ges är ändå engångsbelopp och försvinnande små. De går fort åt.
Man har stora extrautgifter. Jag är naturligtvis tacksam över att Landstings-
förbundet har fattat det beslut som man har gjort. Det kommer att under-
lätta mycket. Det har många också talat om för mig. Statsrådet hänvisar bara
till vad Kommittén om ideell skada har rekommenderat och till att Läkeme-
delsförsäkringen våren 1991 prövade frågan. Men det som är så annorlunda
med den här skadan är att den inte bara är obotlig utan också leder till döden
för dem som har drabbats.
Jag vill upprepa min andra fråga till statsrådet Könberg: Hur skall man
kunna förhindra att liknande situationer uppstår i framtiden? Socialstyrelsen
delar ju skulden. Det är en kontrollmyndighet. Socialstyrelsen lät under
drygt ett år Kabi sälja en medicin, trots att man saknade utprovad metod
att ta bort hivsmittan. Man accepterade att Kabi i efterhand redovisade om
metoden var säker. Det fanns också ansökningar från ett österrikiskt företag,
som hade bevisat ren blodplasma. Ändå förfor man på det här sättet.
Den jurist, Peter Gedin, som har undersökt det här fallet säger också att
Kabi inte hade utprovade och godkända metoder att avlägsna hiwiruset.
Ändå ger Socialstyrelsen tillstånd att använda sådana donatorers blod. Kan
man över huvud taget lita på Socialstyrelsens bedömningar av läkemedel?
Vilka garantier kan statsrådet ge för framtiden? Det är det viktigaste.
Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag skall bara ta tillfället i akt att i stället för Berith Eriksson
tacka statsrådet för svaret. Hon är utomlands och har inte möjlighet att vara
här.
Jag ser att det i den interpellation som hon har ställt krävs en utredning av
Socialstyrelsens hantering av hela affären. Jag konstaterar med glädje att
den utredningen är tillsatt. Jag utgår från att Berith Eriksson får anledning
att återkomma i debatten när utredningen presenterar sina ståndpunkter.
Anf. 11 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Båda interpellationerna har bl.a. haft som utgångspunkt att
få en utredning till stånd. Som Gudrun Schyman och även Birgit Henriksson
noterade har den utredningen nu tillsatts. Den kommer att arbeta mycket
snabbt. Fru talman! Detta gör att jag inte avser att gå närmare in på de frågor
12
som Birgit Henriksson nu tar upp, som handlar om vad man skall göra om
det visar sig vara på ett visst sätt.
Jag är möjligen litet förvånad över att Birgit Henriksson anser sig ha trängt
in i ärendet på sådant sätt att hon är beredd att tala om var skuldbördorna
ligger. Min avsikt med att tillsätta utredningen var närmast att ta reda på
detta. Frågan om huruvida det är så att man borde ha gjort mer från Social-
styrelsens sida under tiden 1985-1986 kommer ju förhoppningsvis att få sitt
svar genom den enmansutredning som är tillsatt. När vi har det svaret kom-
mer jag att dra de slutsatser som kan göras på grundval av detta. Dessförin-
nan har jag inte anledning att ta ställning, även om Birgit Henriksson anser
sig kunna göra det.
Anf. 12 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Fru talman! Jag stöder mig faktiskt på resultaten av de här skriverierna
och på den undersökning som den jurist som mycket noggrant har trängt in
i det här fallet har gjort.
Det är faktiskt så, att Kabi från att först ha nekat nu plötsligt har svängt
om och självt utreder saken. Det bevisar att det har gjorts fel. Den advokat
som företräder en av de blödarsjuka säger också att Socialstyrelsen kunde
ha satt stopp, men att man där reagerade alldeles för sent.
Det är lika illa att låta bli att fatta viktiga beslut som att fatta felaktiga
beslut. Ibland kan det få ödesdigra följder. Det är därför som jag anser att
det är rätt klart att det i det här fallet har skett en missbedömning.
Jag är tacksam för utredningen. Också jag återkommer när den presente-
ras.
Överläggningen var härmed avslutad.
4§ Svar på interpellation 1992/93:105 om kulturvårdsforskning vidGöteborgs universitet
Anf. 13 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Lennart Fridén har ställt ett antal frågor till mig angående
tolkningen av vissa skrivningar när det gäller det humanistiska forsknings-
området i den forskningspolitiska propositionen.
Som interpellanten noterat betonas på flera ställen i propositionen värdet
av humanistisk forskning. Det är min övertygelse att forskning inom områ-
den som språk, konst och litteratur, etik och filosofi, historia och arkeologi
är omistlig för att Sverige skall kunna utvecklas som kunskaps- och kulturna-
tion.
Det är också synnerligen viktigt att vi kan förvalta vårt kulturarv. Riks-
antikvarieämbetet har sektorsansvaret för detta. Men det ligger också ett an-
svar på universitet och högskolor att utveckla forskningen inom detta liksom
inom andra områden.
Vid institutionen för kulturvård i Göteborg har sedan länge bedrivits ett
omfattande arbete inom området kulturvård, framför allt med inriktning på
teknisk antikvarisk byggnadsvård. Vid universiteten i Göteborg och i Umeå
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
13
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar pä inter-
pellationer
14
har också ett pionjärarbete utförts inom ett näraliggande område, nämligen
museologi, framför allt på utbildningssidan.
Som det framhålls i forskningspropositionen finner regeringen att det är
viktigt att forskningen kan utvecklas inom kulturvårdsområdet. Detta är ett
interdisciplinärt forskningsfält som utnyttjar kunskaper och metoder inte
bara från humanistisk utan också från naturvetenskaplig och teknisk forsk-
ning.
När det gäller hur en långsiktig kunskapsuppbyggnad bäst skall främjas,
vilka resurser som skall fördelas till olika institutioner och forskningsområ-
den eller hur ett framgångsrikt forskningssamarbete byggs upp måste avgö-
randet ligga hos varje universitet och högskola. Det är de ansvariga inom de
självständiga universiteten och högskolorna som har såväl kompetens som
det professionella ansvaret att göra sådana prioriteringar och fördelningar,
som främjar en vetenskapligt och pedagodiskt framgångsrik verksamhet.
Fru talman! Detta innebär ett svar på interpellantens första direkta fråga,
om en bestämd andel bör satsas direkt på grundläggande forskning och fors-
karutbildning inom det aktuella kunskapsområdet. Regeringen finner det
viktigt att forskningen inom kulturvården utvecklas och att den håller hög
vetenskaplig kvalitet. När det gäller metoder och resurser är detta en be-
dömnings- och fördelningsfråga som bör avgöras av andra.
När det gäller den andra frågan, om forskningsmedel inom den berörda
ramen skall gå ograverade, utan omvägar via en sektorsmyndighet, till det
berörda forskningsområdet vid Universitetet i Göteborg måste interpellan-
ten här syfta på Riksantikvarieämbetet, som är sektorsmyndighet just för
kulturvården.
Riksantikvarieämbetet har som alla sektorsmyndigheter ett ansvar för att
forskningen inom sektorn kan utvecklas och håller hög vetenskaplig kvalitet.
Myndigheten beslutar själv om fördelningen av sina sektorsforskningsme-
del. Jag utgår från att ämbetet vid fördelningen av dessa medel ställer höga
krav på den vetenskapliga kvaliteten hos forskningsprojekten.
I mina tidigare svar ligger också svaret på Lennart Fridéns tredje fråga,
nämligen hur jag anser att den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för kul-
turvården skall förverkligas på det praktiska planet. Det är universitetets sak
att avgöra detta.
Från min sida är detta inte bara ett allmänt uttalande, utan en princip-
fråga. Jag tycker att det är viktigt att forskningen utvecklas inom kulturvår-
den liksom inom en rad andra humanistiska områden, och att Sverige i fram-
tiden intar en lika framträdande position inom kulturvetenskaperna som
inom en del medicinska och naturvetenskapliga områden. Genom de förslag
som läggs i propositionerna Forskning för kunskap och framsteg och Forsk-
ning i frontlinjen kommer medel att ställas till förfogande för universitet och
högskolor, för forskningsråd och sektorsforskningsmyndighcter, som kan
göra detta möjligt. Dessa har ett utbildnings- och forskningsansvar. Hur de
har genomfört det, tänker jag bedöma inför nästa forskningsproposition.
Anf. 14 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för svaret på mina
frågor. Det är utan tvivel så, att de oklarheter som en del människor, liksom
jag, har uppfattat har funnits i propositionen nu har fått sina frågetecken
uträtade. Jag tycker att det var ett bra och klart svar.
Det kanske allra viktigaste är statsrådets betonande av att detta är ett prin-
ciputtalande. Det är mycket väsentligt, inte minst mot bakgrund av att det
på sistone i diskussionerna har förekommit ifrågasättanden av det vettiga i
att satsa även på forskning inom kulturens och humaniorans område.
En annan fråga som emellertid kanske fortfarande kommer att oroa en
och annan gäller att sektorsorgan ofta tenderar att lägga beslag på en större
del av tilldelade medel själva. Ett nationellt ansvar innebär inte att man själv
skall sköta allt åt sin sektor, utan att man skall se till att det på bästa sätt
kommer hela nationen till del. Det kanske t.o.m. blir bättre om man inte gör
så mycket själv utan i stället ser till att saker och ting blir gjorda där det fun-
gerar bäst. Med andra ord bör subsidiaritetsprincipen även gälla på detta
område.
Det finns en del mindre lyckade exempel på hur sektorsansvar har funge-
rat. När vi fick s.k. ansvarsmuseer skulle dessa med nya medel t.ex. ta ett
ansvar för hela landet inom sin sektor. Pengarna gick åt till att besätta ett
antal platser på dessa ansvarsmuseer. De andra museerna, såväl centralt stat-
liga som regionala, märkte inget av medelstillskottet. Som jag ser det får
man inte agera så som sektorsansvarig. Detta ville jag också betona med min
andra fråga.
Anf. 15 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Låt mig, utan att falla myndigheterna i ämbetet, göra följande
deklaration. Svensk högre utbildning och forskning har sedan länge vägletts
av en viktig princip, nämligen att lejonparten av den forskning som staten
finansierar direkt eller indirekt utförs vid universiteten och högskolorna. Jag
tycker att detta är en riktig princip. Den ger möjlighet att bygga upp forsk-
ningscentra och forskningsmiljöer som är kraftfullare och därmed naturligen
mera stimulerande än forskningsinstitutioner som byggs upp i mycket små
enheter isolerade från närbesläktade forskningsområden.
Jag instämmer gärna i en undran i Lennart Fridéns inlägg, nämligen när
det gäller ambitionen att de resurser som genom sektorsorganen ställs till
forskningens förfogande fördelas ut till universiteten och högskolorna på ba-
sis av de kvalitativa resultat och de projekt som universiteten och högsko-
lorna kan uppvisa.
Anf. 16 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för ännu ett principiellt utta-
lande i det här sammanhanget. Båda dessa nu fastställda principer tycker jag
är mycket viktiga för det fortsatta arbetet, och jag tror att de som berörs av
denna fråga kommer att vara mycket tacksamma över detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
5var på inter-
pellationer
15
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
16
5 § Svar på interpellation 1992/93:111 om vårdhögskolan i BodenAnf. 17 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Ewa Hedkvist Petersen har frågat mig om jag är beredd att
verka för att Vårdhögskolan i Boden även i fortsättningen får försörja hälso-
och sjukvården i norra Sverige med välutbildad personal, samt om min syn
på vårdhögskolornas betydelse för kompetensutveckling och personalför-
sörjning inom hälso- och sjukvårdssektorn.
Låt mig börja med det senare spörsmålet. Vårdhögskolorna har en viktig
roll att fylla när det gäller utbildningen för laboratorieassistenter, sjukskö-
terskor, sjukgymnaster m.fl. yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården. Ut-
bildningarna har utvecklats positivt sedan de blev en del av den högre utbild-
ningen. Jag är övertygad om att den positiva utvecklingen kommer att fort-
sätta.
Den utredning som Ewa Hedkvist Petersen refererar till belyser den för-
ändring som vårdhögskolorna har genomgått. Det är bara drygt tio år sedan
dessa utbildningar inordnades i högskolesystemet. Under denna period har
vårdhögskolorna bidragit med att utveckla och förstärka de speciella ämnen
som är karakteristiska för resp, utbildning. Ett imponerande stort antal per-
soner har gått vidare mot fördjupad utbildning och forskarutbildning inom
sina resp, områden. Även organisationen har utvecklats, och samverkan
med de statliga universiteten och högskolorna har stärkts på flera håll. Allt
flera lärare har i dag forskarutbildning eller licentiatutbildning. Sammanta-
get innebär detta också att hälso- och sjukvårdssektorns kompetens höjts.
Det utredningsuppdrag som landshövding Anita Bråkenhielm nu slutfört
gällde att utreda olika möjligheter att överföra vårdutbildningarna till stat-
ligt huvudmannaskap och var ursprungligen en beställning av riksdagen. I
uppdraget ingick att - med beaktande av de strukturella problem som finns
med det stora antalet utbildningsenheter, varav några är påfallande små -
pröva förslag som stärker vårdhögskolornas anknytning till forskningen.
Utredaren har beaktat detta genom att föreslå olika alternativa lösningar,
där ett förslag innebär att endast vissa utbildningar förstatligas. I de fall då
den kvarvarande organisationen blir alltför liten för att försvara att den lever
vidare som en egen organisation föreslås att vårdhögskolan samlokaliseras
eller samordnas med en statlig högskola för att garantera en högskolemässig
miljö.
Utredningen är för närvarande under remissbehandling, och det är därför
för tidigt att säga vad som kan komma att anföras av remissinstanserna. Jag
är självfallet medveten om att Vårdhögskolan i Boden har stor betydelse för
regionen med sina närmare 700 studenter och därtill ett stort antal deltagare
i uppdragsutbildning.
Anf. 18 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Fru talman! Först vill jag tacka utbildningsministern för svaret på min in-
terpellation. Jag har ju ställt frågor om vårdutbildningarna i allmänhet och
om Vårdhögskolan i Boden i synnerhet.
Jag uppskattar och delar utbildningsministerns positiva omdömen om
vårdutbildningarna och hans framtidstro beträffande dessa. Jag delar också
utbildningsministerns syn på hur viktigt det är att vårdutbildningarna fortsät-
ter att stärka sin anknytning till forskningen och att fler lärare blir forsk-
ningskompetenta. Alla som verkar inom högskolan måste i framtiden ha en
forskningsbas att stå på, och arbetet måste fortgå med att nå detta mål. Det
kan dock nås på olika sätt, och jag ser fram emot att få ett meningsutbyte
med utbildningsministern om detta.
Min uppfattning är att man inte nödvändigtvis måste vistas i en traditionell
akademisk universitetsmiljö för att nå en positiv vetenskaplig anda. I vårt
land har vi byggt upp forskningsenheter i olika delar av landet och regionala
högskolor. Det har i praktiken visat sig att forskningsankytningen går att
upprätthålla på ett mycket bra sätt vid de olika regionala högskolorna, till
vilka Vårdhögskolan i Boden hör.
Dessutom har det visat sig att man vid de regionala högskolorna öppnar ett
samarbete mot nya strukturer i samhället, t.ex. näringslivet, som ofta skapar
minst lika stora positiva synergieffekter som traditionella inomvetenskapliga
kontakter. Det har i sin tur lett till mycket positiva studieresultat.
Mot denna bakgrund kan jag inte acceptera motiven till att utredningen
om vårdhögskolorna föreslår en flyttning av rehabiliteringslinjen och sociala
omsorgslinjen i Boden till universitetet i Umeå. Skälet är enligt utredningen
att en flyttning skulle innebära att man kom in i en akademisk miljö och att
de i utbildningen ingående ämnena skulle få en bättre ämnesanknytning.
Detta menar jag att man kan uppnå i Boden, med fortsatt utvecklingsarbete.
Förutsättningar för detta finns i allra högsta grad.
Vid Vårdhögskolan i Boden finns i dag en forsknings- och utvecklingsen-
het och ett antal FoU-lärare. Faktum är att det finns förhållandevis fler FoU-
lärare i Boden jämfört med andra vårdhögskolor i landet. Samtliga utbild-
ningar i Boden har i dag tillgång till forskarutbildade lärare. Tillsammans
med högskolan i Luleå sker ett pedagogiskt utvecklingsarbete. Lärare från
Boden finns i forskarutbildning såväl i Luleå som i Umeå. Vårdhögskolan
delfinansierar en forskningstjänst i Luelå som ett steg i att utveckla samarbe-
tet.
Det är på denna väg, med ytterligare samarbete med i första hand högsko-
lan i Luleå men också med universitetet i Umeå, som vårdutbildningarna i
Boden måste gå. Det finns långt gångna planer på att vidareutveckla rehabi-
literingslinjen och profilera den mot arbetsmiljö och rehabilitering. Utbild-
ningen skall knytas fastare till arbetsvetenskapen vid högskolan i Luleå ge-
nom gemensamma tjänster. Detta garanterar utvecklingen av en kreativ
forskningsmiljö, som vi vill uppnå. Även för sociala omsorgslinjen planeras
en starkare rehabiliteringsinriktning. Landstingsstyrelsen har också beslutat
om en inriktning, och man vill uppdra åt Vårdhögskolan att ta fastare kon-
takter med Luleå och Umeå för att garantera studenterna möjligheter till
forskning och forskningsanknytning.
Fru talman! Jag har i min interpellation utvecklat skälen till varför det vore
ett mycket oklokt och förödande beslut att lägga ner Vårdhögskolan i Bo-
den, vilket ju är konsekvensen av den Bråkenhielmska utredningen.
Detta skulle få mycket stora negativa konsekvenser för främst männi-
skorna, patienterna, i norra Sverige, eftersom tillgången till kompetent per-
sonal inom hälso- och sjukvården och inom vård och omsorg skulle minska
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
17
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
18
drastiskt. Innan tillkomsten av skolan för tio år sedan var det svårt att rekry-
tera utbildad sjukvårdspersonal i norra Sverige. Rehabiliteringspersonal var
extra svår att rekrytera. I en utvärderingsrapport från 1992 konstateras
också att såväl kvalitativa som kvantitativa vinster nåtts för den samlade me-
dicinska rehabiliteringen i Norrbotten sedan skolans tillkomst. Eftersom
mycket av dagens sjukvård genomsyras av rehabiliteringstanken, herr Unc-
kel, finns det all anledning att värna om den utbildning som redan finns.
Om Vårdhögskolan i Boden läggs ner och utbildningarna flyttas från Norr-
botten, skulle inte hälso- och sjukvårdslagens stadganden om att alla männi-
skor i landet har rätt till likvärdig vård kunna upprätthållas. Den vården ges
ju av välutbildad personal, och vi vill inte återgå till den situation som vi hade
på 70-talet, då det var svårt att få utbildad personal till sjukvården i Norrbot-
ten. Det får inte hända. Jag vill att utbildningsministern tar med sig detta till
regeringen.
Det finns många andra regionala skäl till varför Vårdhögskolan i Boden
inte får läggas ner. Det främsta skälet är att även norrbottniska ungdomar
och kvinnor måste kunna erbjudas högskoleutbildning inom vårdområdet.
Vi vet att det skulle bli färre som sökte sig till denna utbildning, om den flyt-
tades till Umeå. Till Umeå är det mellan 30 och 70 mil, beroende på var i
Norrbotten man bor. Utbildningsministern har ju betonat att det behövs fler
högskoleutbildade i landet. Då kan man inte lägga ner en högskola. Det vore
inkonsekvent.
Ett annat skäl är att all högskoleutbildning är viktig för sin region och för
kompetensutvecklingen i den regionen. Jag noterar också med glädje att ut-
bildningsministern i sitt svar betonar att han är medveten om den regionala
betydelse som Vårdhögskolan i Boden har. Det föranleder mig att fråga:
Vilka konsekvenser och slutsatser drar utbildningsministern av denna med-
vetenhet?
Anf. 19 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det vore frestande att omedelbart gå in i ett konstruktivt me-
ningsutbyte med Ewa Hedkvist Petersen om den konkreta fråga som hon
ställer om Vårdhögskolan i Boden. Men som Ewa Hedkvist Petersen säkert
inser och i grunden respekterar vore det inte bara ofint utan värre än så mot
alla de remissinstanser som just nu med all rätt kräver en obunden regering
att lämna sina synpunkter till. Annars vore det poänglöst att be remissinstan-
ser att diskutera Anita Bråkenhielms förslag.
Fru talman! Därtill har jag under min ministertid tagit för vana att skriva
mycket öppna direktiv till de utredare som jag har tillsatt, i hopp om att
dessa skall kunna presentera ett litet annorlunda underlag än vad som är nor-
malt att vi själva under riksdags- eller regeringsprocesserna kommer att
tänka på. I denna del har Anita Bråkenhielm bidragit till en ny dimension i
diskussionen om vårdhögskolornas framtid, även om jag sannolikt inte kom-
mer att dela alla hennes slutsatser fullt ut.
Ett viktigt bidrag till diskussionen om vårdhögskolornas framtid och orga-
nisation, som har kommit fram under Anita Bråkenhielms utredning, är en
medvetenhet om att vårdhögskolorna måste prövas fall för fali och högskola
för högskola. Tidigare hade vi en tendens - och det gäller sannolikt både de
nuvarande regeringspartierna och den nuvarande oppositionen - att disku-
tera vårdhögskolornas framtid i ett slags schabloniserat statligt eller icke-
statligt huvudmannaskap. Den nya utredningen har bibringat oss vetskapen
om att man kan bemöta olika delar av vårdhögskolornas utmaningar på olika
vis.
För min del vill jag klart och entydigt slå fast att jag har två utgångspunkter
för min prövning av hur vårdhögskolornas framtid skall se ut. För det första
skall vårdhögskolorna få en framtid där man sörjer för att de kan utvecklas
på bästa möjliga kvalitativa sätt. Detta behöver inte innebära att man i varje
enskilt fall måste knyta en vårdhögskola till ett statligt universitet eller en
högskola med fasta forskningsresurser, men det är viktigt att inte kompro-
missa om kvalitetskravet.
För det andra skall det vara en sådan organisation på vårdhögskolorna el-
ler - för att tala i mer generella termer - vårdutbildningen, att hela landet
kan försörjas med kompetent sjukvårdspersonal. Inte heller detta krav går
att kompromissa om.
Anf. 20 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Fru talman! Jag har respekt för att utbildningsministern vill lyssna på re-
missinstanserna. Men det är viktigt att vi får en diskussion här i kammaren
som är bredare och har en bredare ansats än vad den Bråkenhielmska utred-
ningen hade. Precis som utbildningsministern säger handlar det också om
att försörja hela landet med utbildad personal. Därför uppskattar jag detta
meningsutbyte.
Jag noterar också att utbildningsministern sade att han inte fullt ut delar
Bråkenhielms slutsatser och att vårdhögskolorna skall prövas från fall till
fall. Det tycker jag är bra. Om man skall kunna uppfylla de två ursprungliga
kraven på kvalitet och på att hela landet skall försörjas med personal, måste
man gå till väga på det sättet.
Det finns vissa aspekter som Bråkenhielm inte tar upp i sin utredning,
bl.a. hur man skall försörja hela landet med personal. Tyvärr har vi i Norr-
botten en högre andel lågutbildad personal i den offentliga sektorn. Därför
spelar naturligtvis Vårdhögskolan en väldigt stor roll, både för de ungdomar
som vill bli sjukgymnaster eller arbetsterapeuter och också för alla de yrkes-
verksamma som vill genomgå fort- och vidareutbildning. Det finns också
mängder med uppdragsutbildning på Vårdhögskolan. På det viset kan med-
borgarna erbjudas en bra vård.
Det finns också en annan regional aspekt, nämligen att högskolan innebär
en mycket stark kompetensutveckling. All den högre utbildning och forsk-
ning som kan ske i länet ger mycket positiva effekter. Nu kan vi se att Vård-
högskolan, högskolan i Luleå och även universitetet i Umeå närmar sig var-
andra. Det ligger stora utvecklingsmöjligheter i det samarbetet och i de nät-
verk som därmed kan skapas. Jag hoppas att dessa utvecklingsmöjligheter
kommer att beaktas i det beslutsunderlag i samband med utredningen som
utbildningsministern har att överväga och när utbildningsministern even-
tuellt lägger fram ett förslag till riksdagen. Det har omvittnats från många
håll hur viktigt detta är.
Jag skulle vilja ha ytterligare kommentarer från utbildningsministern
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
19
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
20
kring hur han ser på de nätverk som kan skapas vid regionala högskolor och
mellan högskolor i norra Sverige för att främja en bra vårdutbildning.
Anf. 21 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag skall gärna deklarera min principiella syn på den sist-
nämnda frågan. Jag har redan tidigare här i kammaren sagt att jag är en till-
bedjare av nätverk som arbetsmodell. Den är konstruktiv, överbryggar av-
stånd och den gör att kunskapsflödet mellan olika människor och institutio-
ner flyter lättare. Detta har vi från regeringens sida givit uttryck för i en am-
bition i den forskningsproposition som riksdagen just nu behandlar, nämli-
gen i så måtto att vi är beredda att tillskjuta extra forskningsmedel till stora
och små högskolor som knyter nätverk med varandra, i vilka ingår minst ett
universitet eller en högskola med s.k. fasta forskningsresurser. Det är ett ut-
tryck för en syn, att man genom sådana nätverk kan sprida det kunnande
som finns i den starka koncentrerade forskningsenheten till flera. Därige-
nom ökar den samlade effekten av statens satsningar på forskning.
Det är självfallet så, att vårdhögskolorna inte utgör något undantag i sy-
nen på nätverkens betydelse och möjligheter.
Anf. 22 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Fru talman! Möjligheterna att bilda nätverk - som utbildningsministern
är så positivt inställd till - finns i det här fallet mellan Vårdhögskolan och
högskolan i Luleå. Jag vet att dessa möjligheter kommer att nyttjas på ett
bra sätt, så att det blir bra kvalitet i utbildningarna. På det sättet kan man ha
kvar den fina vårdutbildningen i Boden.
Jag vill också ta upp frågan om närhet och hur viktigt det är med närhet
till högskoleutbildningar. Som jag sade i min inledning kan man inte säga att
antalet högskoleutbildade skall öka, samtidigt som man lägger ned en hög-
skola, åtminstone inte i Sverige med de avstånd som här finns. Det vore in-
konsekvent, speciellt som det är god kvalitet på i stort sett all högskoleutbild-
ning i Sverige.
En ungdom från Kiruna har ca 70 mil till Luleå. Det är ett stort steg för
även en vuxen kvinna som vill vidareutbilda sig till sjuksköterska, arbets-
terapeut eller till sjukgymnast att åka 70 mil från sin familj för att få en ut-
bildning som hon hett åstundar. Det är lättare att åka till Boden, dit det är
30 mil. Därför är närheten väldigt viktig när det gäller högskoleutbildning
och Vårdhögskolans placering i Boden.
Jag skulle vilja att utbildningsministern kommenterar detta med närhet
och vilka konsekvenserna skulle bli om man lägger ned utbildningar, samti-
digt som det gäller att få fram fler högskoleutbildade ungdomar och vuxna i
Sverige. Jag tycker att detta är en mycket viktig aspekt, vilket naturligtvis
har att göra med att jag kommer från ett län där avstånden är långa.
Anf. 23 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Fru talman! Jag kan till en del dela uppfattningen om närhetens betydelse,
men låt mig i någon mening ändå anlägga ett motsatt eller kompletterande
synsätt. Jag tillhör dem som tycker att det är bra att man framför allt i unga
år rör på sig. Det ger nya vyer, nya intryck och man träffar andra människor.
Därmed får man, medan man fortfarande har förutsättningar, möjlighet att
ta till sig ting som är till nytta senare i livet.
Om denna flytt till något annat ställe under ungdomsåren dessutom inne-
bär att man kommer i åtnjutande av en utbildning eller att man kommer i
kontakt med forskning som är unikare än den som kan tillskapas nära hem-
bygden är naturligtvis detta ett extra plus.
Jag skulle, snarare än att bara säga att närheten är betydelsefull, vilja un-
derstryka vikten av att man som ung människa utifrån de egna utgångspunk-
terna söker sig till det mest stimulerande och bäst anpassade utbildningsut-
budet som man kan finna. Det kan egentligen vara varhelst detta erbjuds.
Jag vill gärna säga detta gentemot närhetsprincipen, som jag likväl natur-
ligtvis inser också har sin roll och betydelse, inte minst för vuxna människor,
vilka har svårare än andra att transportera sig. Det är samtidigt viktigt att
komma ihåg att vissa utbildningar av tradition måste erbjudas nära hemor-
ten, därför att man erfarenhetsmässigt vet att rekryteringen annars inte fun-
gerar. Förutom sjukvårdsyrken brukar läraryrkena anföras som ett exempel
på detta.
Men poängen i det som jag nu har sagt är egentligen att man, när man tar
ställning till hur man skall lokalisera, måste vara beredd att ta hänsyn till
flera olika aspekter och att väga dessa mot varandra. Får jag därtill säga -
med betydande styrka och med många streck under - att jag tycker att vårt
land med den geografiska utbredning det har, har satsat och engagerat sig på
tok för litet i det som verkligen skulle kunna göra nytta, nämligen distansut-
bildning. Hur mycket vi än sprider högskoleenheter kommer likväl en oänd-
lig massa människor att ha långt att åka. Dessa skulle kunna hjälpas avsevärt
om distansutbildningen byggdes ut.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Förnyad bordläggningFöredrogs men bordlädes åter
Skatteutskottets betänkanden 1992/93:SkU21 och SkU22
Justitieutskottets betänkanden 1992/93:JuU25-JuU28
Lagutskottets betänkande 1992/93:LU39
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1992/93:SfU14
Näringsutskottets betänkande 1992/93:NU24
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 16 april
1992/93:145 av Hans Karlsson (s) till justitieministern om ekonomisk brotts-
lighet:
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
Svar på inter-
pellationer
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
22
Den ekonomiska brottsligheten är ett samhällsont. Dess förekomst bety-
der att samhället undandras betydande inkomster. Såväl välfärdsmål som
fördelningsmål hotas när samhället inte får de skatteinkomster som det sam-
lade produktionsresultatet i landet ger underlag för.
Den ekonomiska brottsligheten har ytterligare negativa effekter på sam-
hället och medborgarna.
* Oseriösa företag skaffar sig ett ekonomiskt övertag över de seriösa. Kon-
kurrensvillkor snedvrids. Konkurserna ökar och den samhällsekonomiska
resursstyrningen försämras.
* Den allmänna moralen luckras upp, när de som sysslar med ekonomisk
brottslighet kan göra det utan överhängande risk för upptäckt och straff.
Samhällssolidariteten urholkas.
Ekobrotten visar en mycket oroväckande ökning. Särskilt taxinäringen
och restaurangnäringen har blivit tummelplats för oseriösa företagare. Polis-
anmälan om svartjobb är mycket vanligt, särskilt i storstäderna. Men polisen
har inte resurser att utreda. Detta är förödande. De som vill lär sig snabbt
att det är tämligen riskfritt att bryta mot lagar och regler.
Trots att eko-brotten ökar på det sätt som ovan beskrivits, minskar poli-
sens resurser. Antalet ekopoliser har minskat med runt en tredjedel på två
år.
Ekopoliserna kan konstatera att listan blir allt längre över de anmälningar
som inte har hunnit att utredas. Det är en resursfråga. Fler ekopoliser och
ekoutredare kommer att korta kölistan. Mer resurser behövs för att stävja
utvecklingen. De anslag som beviljas för ekobrottsbekämpning är lönsamma
investeringar.
Ökade resurser till denna verksamhet är en samhällsekonomisk vinst som
dessutom visar att vi inte accepterar det moraliska förfall som ekobrottslig-
heten utgör.
Met det ovanstående som bakgrund förefaller det helt orimligt med de för-
slag till nedrustning av ekobrottsbekämpningen som nu lanseras. Jag tänker
då på den s.k. regionkriminalpolisen som skulle betyda att ekopoliserna i
Örebro avvecklas, resurserna överförs till Stockholm och ekobrottsbekämp-
ningen i Örebro län skulle ske från Karlstad.
Enligt uppgift klarar nu ekopolisen i Örebro län hyfsat att utreda de ären-
den som kommer in, men en viss kö på ärenden finns. Om resurserna för
eko-brottsbekämpningen nu överförs till Stockholm, och Karlstad skall ta
över arbetsuppgifterna från Örebro, betyder det att Karlstadspolisen får en
ökad arbetsbelastning på 200 procent på detta område. Det är så att Örebro
län har dubbelt så många ekobrottsanmälningar som Värmlands län.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga justitieministern följande:
Vad avser justitieministern att vidta för åtgärder för att förhindra en sådan
utglesning av polisresurserna när det gäller ekobrottsbekämpningen?
Hur kommer justitieministern agera för att inte kategorin ekobrottslingar
skall tro att det nu blir ännu mera riskfritt att lura samhället och medmänni-
skorna?
Avser justitieministern att skjuta till de resurser som behövs så att eko-
brottsligheten i Stockholm kan lösas, utan att ge fältet fritt i landsorten för
dessa brottslingar?
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
den 19 april
1992/93:146 av Pär Granstedt (c) till utrikesministern om svenska insatser i
Jugoslavien:
Sverige förbereder sig för närvarande pä att kunna möta en framställan
från FN om medverkan i fredsbevarande insatser i Jugoslavien. Mycket talar
för att den svenska medverkan kan komma att få en mycket stor omfattning,
också i jämförelse med tidigare svenska insatser. Planeringen utgår ifrån en
skyttebataljon med ca 1 000 man.
Den förväntade insatsen i Jugoslavien kan komma att skilja sig från flerta-
let tidigare svenska truppbidrag till FN-operationer också i andra avseenden.
Även om FN-uppdraget förutses bygga på en uppgörelse mellan parterna i
konflikten och vara av fredsbevarande karaktär, så är risken för stridshand-
lingar påtagligt stor. Det har sagts att operationen kan komma att hamna i
en gråzon mellan FN-stadgans kapitel VI, fredsbevarande insatser, och kapi-
tel VII, militära och andra tvångsåtgärder. Orsaken är naturligtvis i första
hand den notoriskt dåliga respekt för eldupphöröverenskommelser som hit-
tills manifesterats i det forna Jugoslavien, men också de extrema övergrepp
mot mänskliga rättigheter som kan förekomma. Det blir orimligt och oac-
ceptabelt för FN-styrkor att inte ingripa för att försöka förhindra övervåld
av det slag som präglar den jugoslaviska tragedin.
Det här kommer att ställa stora krav på den kontingent Sverige avser att
ställa till FN:s förfogande. Det gäller givetvis utrustningen. Det är självklart
att den svenska personalen måste ha bästa möjliga skydd och bästa möjliga
förutsättningar att fullgöra sina uppdrag. Men det gäller också utbildnings-
mässigt. Deltagarna i uppdraget kan komma att mötas av extrema situatio-
ner som ställer stora krav på deras militära förmåga. Det gäller möjligheten
att bruka våld, men i första hand att kunna undvika och begränsa våldet.
FN-insatsen måste givetvis leda till minskat våld och inte till en eskalering.
Personalen måste också vara väl rustad att kunna möta de psykiska påfrest-
ningar som ett uppdrag av detta slag oundvikligen medför, dels för att kunna
fullgöra sina uppdrag väl, dels för sin egen del. Detta kräver såväl utbildning
som stödmöjligheter under operationen och uppföljning efter hemkomsten.
Det är viktigt att betona att ett utökat militärt engagemang från FN:s sida
inte får ske på bekostnad av de fredliga insatserna för att bemästra konflik-
ten. Dessa måste tvärtom intensifieras, såväl på nationell som på lokal nivå.
Konfliktens karaktär gör behovet att medlingsinsatser och konfliktöverbryg-
gande insatser riktade mot lokala ledare och befolkningsgrupper särskilt vik-
tiga. Det är viktigt att FN-styrkorna har sådan kompetens, men andra, t.ex.
kyrkor och ideella organisationer, kan också göra värdefulla insatser.
När stridshandlingarna väl bringats att upphöra väntar oerhörda arbets-
uppgifter, där världssamfundet måste ta på sig ett betydande ansvar. Såväl
FN som ESK bör också här ha cn betydande roll att spela. Det gäller självfal-
let det rent materiella återuppbyggandet. Men det handlar också om att åter-
23
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
skapa förutsättningarna för ett fungerande socialt samhälle. En viktig ut-
gångspunkt är rimligen de fördrivnas rätt att återvända till sina byar och stä-
der. Den omänskliga ”etniska rensning” som genomförts kan inte tillåtas bli
bestående. Men att återknyta de sönderslitna nätverken och möjliggöra en
fredlig samexistens mellan de berörda folkgrupperna blir samtidigt mycket
svårt. Det är viktigt att planering för den internationella medverkan i den
materiella och sociala återuppbyggnaden av de krigsdrabbade områdena av
det forna Jugoslavien kommer i gång så fort som möjligt. Det borde vara en
naturlig uppgift för ESK att fungera som forum för detta arbete.
Med hänvisning till vad som anförts anhåller jag om att få ställa följande
frågor till utrikesministern:
1. Hur förbereds den förväntade svenska medverkan i en FN-insats i det
forna Jugoslavien, med hänsyn till de speciella insatser som den kan
möta?
2. Hur ser utrikesministern på gränsdragningen mellan ”fredsbevarande”
och ”fredsskapande” insatser i det forna Jugoslavien?
3. Vilka möjligheter finns enligt utrikesministerns uppfattning till ytterli-
gare konfliktöverbryggande insatser på nationellt och lokalt plan i det
forna Jugoslavien?
4. Vilka möjligheter finns att, i första hand inom ESK:s ram, snarast få till
stånd förberedelser för det nödvändiga materiella och sociala återupp-
byggnadsarbetet i de krigshärjade områdena i det forna Jugoslavien?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 16 april
1992I93-.5T1 av Widar Andersson (s) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om Euro-
parådet och legalisering av narkotika:
Europarådet har sponsrat en stor narkotikalegaliseringskonferens i Rot-
terdam i april 1993. Konferensens slutdokument uttalar sig för en helt annan
narkotikapolitik än den svenska och vad som brukar vara den svenska håll-
ningen i internationella sammanhang.
Vad avser statsrådet att göra för att påverka Rådets inställning till legalise-
ring av narkotika?
den 19 april
1992/93:578 av Lars Björkman (m) till kommunikationsministern om bilre-
gistret:
Bilregistret som handlägges av resp, länsstyrelse har som en av sina upp-
gifter att registrera ägarbyte av fordon. Normalfallet innebär att en ny kö-
pare anmäler tillträdet till resp, fordon samtidigt som säljaren meddelar att
bytet har skett.
I ett antal uppmärksammade fall har ägarbyte anmälts och registrerats
utan att något egentligt ägarbyte skett. Vederbörande ”ny ägare” har alltså
till bilregistret anmält ägarbyte, uppgett fordonsnummer, föregående ägare
osv. Utan någon motkontroll av länsstyrelsen har således ägarbytet registre-
rats och till den verklige ägaren har ett meddelande angående ägarbyte av-
sänts. Normalt annulleras även fordonsförsäkringen.
Det ovan beskrivna systemet utnyttjas oftast i avsikt att på brottsliga grun-
der överta äganderätten till annans egendom. Naturligtvis är det oaccepta-
belt att någon med myndigheters hjälp legaliseras som ägare till annans
egendom utan att vara berättigad därtill.
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta i syfte att förhindra fortsatt utnytt-
jande av brister i bilregistersystemet?
9§ Kammaren åtskildes kl. 13.11.
Förhandlingarna leddes av talmannen.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
Prot. 1992/93:94
19 april 1993
25
Prot. 1992/93:94
19 april 1993 Innehållsförteckning
Måndagen den 19 april
1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Svar på interpellation 1992/93:100 om lönediskriminering av kvin-
nor ............................................ 1
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Gudrun Schyman (v)
3 § Svar på interpellationerna 1992/93:92 och 97 om Kabi och blod-
produkten Preconativ.............................. 9
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Birgit Henriksson (m)
Gudrun Schyman (v)
4§ Svar på interpellation 1992/93:105 om kulturvårdsforskning vid
Göteborgs universitet .............................. 13
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Lennart Fridén (m)
5 § Svar på interpellation 1992/93:111 om vårdhögskolan i Boden . 16
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
6 § Förnyad bordläggning ............................... 21
7 § Anmälan om interpellationer
1992/93:145 av Hans Karlsson (s) om ekonomisk brottslighet 21
1992/93:146 av Pär Granstedt (c) om svenska insatser i Jugosla-
vien .......................................... 23
8 § Anmälan om frågor
1992/93:577 av Widar Andersson (s) om Europarådet och lega-
lisering av narkotika............................. 24
1992/93:578 av Lars Björkman (m) om bilregistret........ 24
26
gotab Stockholm 1993