Riksdagens protokoll

1992/93:8

Fredagen den 16 oktober

Kl. 9.00-13.14

Protokoll

1992/93:8

1 § Anmälan om kompletteringsval till justitieutskottet och utrikesut-
skottet

Förste vice talmannen meddelade att Folkpartiet liberalernas riksdags-
grupp som suppleant i justitieutskottet och utriksutskottet under Karl-
Göran Biörsmarks ledighet anmält hans ersättare Lola Björkquist.

Förste vice talmannen förklarade vald till

suppleant i justitieutskottet

Lola Björkquist (fp)

suppleant i utrikesutskottet

Lola Björkquist (fp)

2 § Ledigheter

Förste vice talmannen meddelade att Maj Britt Theorin (s) ansökt om le-
dighet för FN-uppdrag under tiden den 19 oktober-den 27 november.

Kammaren biföll denna ansökan.

Förste vice talmannen anmälde att Sylvia Lindgren (s) skulle tjänstgöra
som ersättare för Maj Britt Theorin.

Förste vice talmannen meddelade attylnne Rhenman (nyd) ansökt om för-
äldraledighet under tiden den 7 december 1992-den 3 maj 1993.

Kammaren biföll denna ansökan.

Förste vice talmannen anmälde att Simon Liliedahl (nyd) skulle tjänstgöra
som ersättare för Anne Rhenman.

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 8

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

A llmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:3 till skatteutskottet

1992/93:32 bil. 1 till konstitutionsutskottet

propositionen i övrigt till bostadsutskottet

Skrivelse

1992/93:18 till näringsutskottet

4 § Allmänpolitisk debatt

(forts, från prot. 7)

Arbetsmarknads- och regionalpolitik

Anf. 1 IRÉNE VESTLUND (s):

Herr talman! Att i dag vara en medelålders kvinna med 30 års arbetslivser-
farenhet, att vara en kvinna som har känt sig behövd på arbetet och som har
haft nödvändiga arbetsuppgifter, men som nu är varslad eller uppsagd, är en
alltmer vanlig situation på arbetsmarknaden. Att vara varslad eller uppsagd,
att ens arbetsuppgifter helt plötsligt inte är värda någonting är en djupt krän-
kande situation för väldigt många kvinnor. Kvinnorna går också ofta ut i en
arbetslöshet som blir mer långvarig än männens.

I mitt län - jag bor i Dalarna - där man ganska länge stod emot den nuva-
rande lågkonjunkturen, har arbetslösheten naturligtvis också ökat väldigt
starkt för männen. I dag är ungefär 15 % av de yrkesverksamma inom stål-
industrin arbetslösa, och många fler är varslade.

De arbetslösa kvinnorna talas det emellertid mycket litet om. Det blir inte
stora rubriker när det sägs att något skall läggas ned, när det exempelvis ra-
tionaliseras inom kommun och landsting. Det blir inte heller stora rubriker
när banker och försäkringsbolag böljar att rationalisera - det kanske bara är
ett par kvinnor åt gången som måste gå. Just de här kvinnorna har emellertid
en lång arbetslivserfarenhet, och de har också en mycket begränsad arbets-
marknad att gå ut på.

Antalet arbetslösa ökar väldigt starkt, inte minst när det gäller kvinnorna
i vårt län. Antalet arbetslösa kommer också att stiga markant i samband med
de inskränkningar som inte bara har gjorts utan som också planeras inom
andra delar av den offentliga sektorn. Ett område som vi inte så ofta talar
om är post- och teleområdet.

Naturligtvis kommer man också på den privata sidan, med fortsatt datori-
sering och förändrat kontorsnät, att minska den traditionella arbetsmarkna-
den för kvinnor. Jag talade tidigare om försäkringsbolagen, men bankerna
är ju den stora krisbranschen.

Vad har då de arbetslösa kvinnorna att förvänta sig av en förändring som
utlovas genom sänkning av skatter och satsning på företag? Inte vet jag! Jag

vet bara att mer än var sjätte av de arbetslösa är ungdomar, med övervä-
gande antal unga kvinnor i åldrarna 16 till 24 år. När jag ser på Dalarnas
arbetsmarknad skarta undrar jag hur man kan stimulera dessa unga kvinnor
till en nödvändig utbildning. Hur skall man, i ett område där det inte finns
någon tradition att satsa på högre utbildning, i den här situationen kunna
säga till den unga kvinnan, att ”om du satsar på en ökad infrastruktur, dvs.
utbildning, kommer du att klara dig bra i framtiden”?

Den låga konjunkturen drabbar även andra områden, som detaljhandeln.
Inom dessa områden finns dess värre också väldigt många deltidsarbetande
kvinnor som nu är arbetslösa. Jag har talat med Handels representanter om
detta, som säger att det här är ett stort bekymmer. De arbetslösa kvinnorna
är dessutom starkt knutna till det lokala området och har svårt att tänka sig
att pendla.

I våra områden med tung verkstadsindustri, t.ex. Ludvika, Smedje-
backen, Avesta och Borlänge - kanske har Borlänge en vidare arbetsmark-
nad, men de tre tidigare nämnda kommunerna har det sannerligen inte -
visar det sig i denna lågkonjunktur, att när antalet arbetstillfällen minskar
för männen så får också kvinnorna ta del av detta förhållande på ett negativt
sätt.

Varslen ökar och antalet arbetslösa kvinnor ökar. Vad säger man då till
dem? I morse hörde jag någonting ganska skrämmande när det gäller bered-
skapsarbeten, nämligen att man i dag använder denna typ av arbeten som
ett instrument för att dölja behovet av fasta arbeten. Jag har inte hunnit un-
dersöka saken närmare, men jag skall göra det.

I diskussioner med borgerliga företrädare, på Jungfrumässan i Falun se-
nast, om kvinnors arbetsvillkor har jag fått höra att vårdnadsbidrag eller
möjligheten att öppna eget företag skall lösa de flesta problem. För vem,
undrar jag då. Gäller detta för kvinnor med 30 års yrkeserfarenhet, men i
fel bransch, eller gäller detta för unga kvinnor utan utbildning och utan god
ekonomisk bakgrund?

Anf. 2 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):

Herr talman! I den ekonomiska situation som vi befinner oss i gäller det
att finna lösningar som ökar svensk produktivitet, lösningar som ger mer
produktion med mindre resurser insatta.

Nobelpristagaren i ekonomi, Gary S Becker, hävdar att ekonomiska inci-
tament är det som driver människor till ytterligare insatser. Med en förbätt-
rad jämställdhet finns det i så fall ekonomiska vinster att göra i samhället.
Även om den generella standard- och löneutjämningen drivits långt här i
landet jämfört med i många andra länder - så långt att Sverige enligt nobel-
pristagaren har förstört tillväxtincitamenten - har kvinnor fortfarande lägre
lön än män.

Detta förhållande kan knappast beläggas med att kvinnor har sämre kun-
skaper - tvärtom har svenska flickor högre betyg i alla ämnen utom i fysik
och i idrott. De har högre genomströmningstakt och högre examensfrekvens
vid universiteten, men de innehar endast 6 % av professorstjänsterna. Rela-
tivt sett är kvinnor ofta billig arbetskraft. Hur absurt det än kan låta kan
detta bli en tillgång i den nya arbetsmarknadssituation som vi nu går in i.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads -
och regionalpolitik

Om vi i stället utgår från det som de flesta av oss betraktar som en normal
arbetsmarknadssituation, är det från min utgångspunkt tre saker som utgör
förutsättningen för jämställdhet på arbetsmarknaden:

1. Samma utbildningsmöjligheter för män och kvinnor.

2. Könsneutral arbetsvärdering - som vi har fått in i vår lag via EG.

3. Jämnare arbetsfördelning i hemmen. Utan det får kvinnor i gemen aldrig
den tid arbetsmarknaden kräver när det gäller högkvalificerade jobb.
Även här har Sverige följt EG och tillsatt en grupp som skall studera hur
man får män att göra mer i hemmet och i sin familj, bl.a. genom att i
större utsträckning sköta sina små barn.

Man skall också komma ihåg att familjeansvaret inte bara handlar om de
första småbarnsåren. I Sverige har familjediskussionen nästan bara handlat
om vården av små barn, men även äldre barn behöver omsorg, fast av annat
slag, för att kunna utvecklas till trygga, kapabla vuxna, i en värld som sanno-
likt blir mycket hårdare än den som här närvarande generationer har mött.

Det är bra att vi har en jämställdhetsminister som tar frågorna på allvar
och som inser vårt offensiva läge på detta område, i synnerhet i förhållande
till EG.

Samtidigt skall man inte tro att jämställdhet är så enkelt som samma jobb,
samma inkomst, samma liv. Jämställdhet är mer av lika möjligheter, samma
chanser att välja samma jobb och samma liv, men det handlar också om att
vara respekterad av sin familj och som människa i samhället som helhet -
helt oavsett vilket kön man har råkat födas till eller vilket liv man har valt.
Det går att vara jämställd utan att ha exakt samma förvärvsinkomst som sin
partner.

Civilrätten är också en viktig del av jämställdhetslagstiftningen. Det inser
många kvinnor som förlorade pensionsrättigheter när riksdagen för cirka tio
år sedan fråntog kvinnan giftorätten i familjens pensionsförsäkring.

Det ligger nära till hands att tro att alla partier i vår riksdag har samma
genuina intresse av att driva på utvecklingen mot ett samhälle där män och
kvinnor har samma möjligheter. Det tror jag också att debattörerna i denna
debatt har. Jag ifrågasätter inte den politiska viljan, men jag beklagar det
starka fackliga inflytandet över den socialdemokratiska politiken.

Det var sorgligt, om än inte förvånande, att i tisdags konstatera att social-
demokraterna i arbetsmarknadsutskottet satte fackets intressen framför
kvinnornas. Ställningstagandet gällde huruvida man skulle överväga ytterli-
gare formella åtgärder mot arbetsmarknadsparter som inte lever upp till la-
gens minimikrav. De borgerliga partierna är här beredda att driva på par-
terna och använda skärpta lagliga medel om parterna inte lever upp till kra-
ven, medan socialdemokraterna helt hänvisade till parterna. I valet mellan
kvinnornas intressen och parternas valde man fackets - ett upplysande beslut
för de kvinnor som vill skynda på utvecklingen mot ett mer jämställt sam-
hälle.

När den nya jämställdhetslagen antogs våren 1991 tog vi från moderathåll
upp den fråga som nu på sistone fått förnyad aktualitet, nämligen hur man
kommer åt sexuella trakasserier inom utbildningsväsendet. Jämställdhetsla-

gen berör endast förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare, medan
sexuella trakasserier på universiteten inte sorterar under detta. Enligt de un-
dersökningar som gjorts är sådana trakasserier ett påtagligt problem.

Om något är en jämställdhetsfråga så är det rätten att få sina kunskaper
prövade på lika villkor, dvs. att ha samma möjligheter och samma rätt till
utbildning. När vi moderater tog upp detta i arbetsmarknadsutskottet våren
1991 hänvisade man till brottsbalken och sade att det inte går att komma till
rätta med problemen inom jämställdhetslagen. Att brottsbalken inte riktigt
tycks räcka för att i praktiken förhindra dessa missförhållanden är tydligt.
Att lagstiftningsvägen komma åt problemen tycks besvärligt; mycket hand-
lar om attitydförändringar, som inom så många andra delar av jämställdhets-
området. Nu har man åtminstone på Stockholms universitet börjat ta itu
med problemen.

Så är det inom många delar av jämställdhetspolitiken: även om lagen är
en hjälp, och skall vara en hjälp, handlar det ytterst för kvinnor om att själva
tillägna sig inflytande och makt. Historien är inte precis späckad med grup-
per som tilldelats sina rättigheter eller framgångar, utan snarare finner man
i historien otaliga exempel på grupper som tröttnat på sin situation och som
därför kämpat sig till rättigheter, makt och inflytande. Det är det svenska
kvinnor nu är i färd med att göra. Det är vår uppgift att genom könsneutrala
regelverk i möjligaste mån stödja denna process.

I detta anförande instämde Gullan Lindblad (m) och Johan Brohult (nyd).

Anf. 3 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Som vanligt drunknar jämställdhetsfrågorna i andra frågor.
I dag döljs jämställdhetsdebatten under rubriken arbetsmarknadspolitik.
Men jämställdhetsfrågorna är mycket vidare än så. De rör hela livet, från
vaggan till graven, vare sig vi finns ute på arbetsmarknaden, i utbildning eller
i den privata sfären.

Sätten att marginalisera kvinno- och jämställdhetsfrågorna är många.
Inom universitetsvärlden används begreppet jämställdhetspoliser om dem
som arbetar för jämställdhet mellan män och kvinnor. Sydsvenskans sport-
chef skriver att svenska idrottstjejer springer och ler och är för tunga i baken.
Det finns kvinnliga präster vars möjligheter att predika i kyrkan är starkt
begränsade, och de är hänvisade till kontorsarbete etc. Min egen dotterson
på fem år har på dagis lärt sig ramsan ”Pojkar är bäst, flickor luktar ruttet
fläsk” - fast hans systrar är ju undantagna.

Det här är saker som är svåra att komma åt. Det handlar om attityder som
grundläggs tidigt och som tar sig uttryck i användningen av såväl talspråk
som kroppsspråk och handling.

Folkpartiets kvinnoförbund antog i våras ett kvinnopolitiskt program - ett
jämställdhetens ABC - där vi bl.a. tar upp att förskolepersonalen och lä-
rarna har ett ansvar för att skapa attityder för ett mer jämställt samhälle och
ömsesidig respekt mellan pojkar och flickor, män och kvinnor. Vi anser att
skolorna måste aktiveras att bedriva jämställdhetsprojekt med eleverna och
att det avsätts särskilda projektpengar för detta.

Det handlar också om att uppmärksamma föräldrarna på att pojkar och

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

flickor behandlas olika. Dessa frågor behöver tas upp i föräldrautbildningen
i ökad utsträckning.

En annan fråga som jag vill ta upp i det här sammanhanget är den ekono-
miska krisen och hur krispaketen slår i olika grupper i samhället. Både kvin-
nor och män måste naturligtvis ta sin andel av ansvaret för att lösa krisen,
men bördorna måste fördelas rättvist. När nu krispaketens propositioner
kommer anser vi att de måste innehålla konsekvensanalyser för olika grup-
per i samhället, inkl, kvinnorna, så att var och en ser hur åtgärderna slår i
olika grupper.

I vårt kvinnopolitiska program skriver vi: ”FPK anser att politiska beslut,
som har ekonomisk innebörd, bör innehålla en särskild konsekvensanalys
avseende effekterna för kvinnor. Analysen skall redovisas offentligt.”

Den tredje frågan jag vill beröra är den jämställdhetsrörelse som är på
gång på grund av valresultatet förra hösten, då andelen kvinnor i riksdagen
minskade, men också i en del andra politiska församlingar. Detta ledde till
en vrede, som sedan har utmynnat i skapande av nätverk, aktivering av det
kvinnoparti som redan fanns och tankar på ett nytt kvinnoparti. Det är en
hälsosam reaktion, som inrymmer krav på ökat samarbete mellan kvinnor
över partigränserna.

Låt mig säga att jag inte tror att skapande av ett kvinnoparti är den bästa
modellen. Jag tror att det är mycket bättre att jämställdhetsarbetet får en
mer framskjuten plats i de partier vi har. Det finns ju förenande och åtskil-
jande frågor i kvinno- och jämställdhetspolitiken. Forskningspolitiken, frå-
gor om kvinnors hälsa, kvinnovåld är exempel på områden där vi har i stort
sett gemensam syn, men det finns andra områden där vi skiljer oss åt. Jag
tänker på familjepolitiken, som är en fråga där vi har olika åsikter i den bor-
gerliga gruppen. Jag tänker på lagstiftning om rätten till barnomsorg, som
mitt parti företräder, och om vårdnadsbidrag kontra bamkonto. Det har på
sistone varit väldigt tyst från oppositionen. Vad Ny demokrati tycker i famil-
jepolitiken över huvud taget är jag inte heller klar över, men kanske Johan
Brohult har något att säga på den punkten.

EG och jämställdheten har diskuterats tidigare under den allmänpolitiska
debatten, men jag vill aktualisera frågan igen. Hotbilder har målats upp om
att kvinnorna skulle trängas tillbaka till hemmen igen. Men hur förklarar av-
sändarna av hotbilderna då det faktum att danska kvinnor under den tid
Danmark har varit med i EG har fått en mycket framskjuten plats på arbets-
marknaden? De ligger i dag nästan på Sveriges nivå. Danmark har 78 % och
vi har 81 % av kvinnorna ute i förvärvsarbete.

När man väger för- och nackdelar med ett inträde mot varandra och ser
det ur ett kvinnoperspektiv överväger fördelarna - det är min övertygelse.
Kvinnors valfrihet när det gäller hemarbete och yrkesliv främjas av att ett
land har en god ekonomi, och för att vi skall få en positiv utveckling i Sverige
fordras det att vi finns med i den gemensamma marknaden, inte står utanför
den.

Anf. 4 KARIN STARRIN (c):

Herr talman! Varför har kvinnor inget eller mycket litet förtroende för po-
litiker? När Aftonbladet under sparpaketsuppgörelsen gjorde en enkätun-

dersökning om det fick alla våra partiledare låga siffror. Nästan hälften av
kvinnorna vill inte ha någon uppfattning alls om politikerna.

I dagens ekonomiska diskussion förs förhandlingarna på en sådan nivå att
kvinnor inte känner igen sig. Det är mycket olyckligt eftersom förslagen i
allra högsta grad berör kvinnor. Sparpaketen diskuteras i termer av valuta-
spekulationer, marginalräntor, transfereringar och skatteväxlingar. Men vad
blir det för effekter av allt det här i det praktiska livet? Det har gjorts beräk-
ningar som visar hur besparingarna drabbar kvinnor respektive män. Vi
måste få veta hur de har utfallit. Jag har just i dag ställt en fråga om det till
jämställdhetsministern. Jag tycker att det är viktigt att få klara siffror om
detta.

Den fördelningsgrupp som finns på finansdepartementet har nu en mycket
viktigt uppgift när det gäller att förklara hur nödvändiga krisåtgärderna är
och att belysa att alla måste vara med och betala. Ännu har j ag inte sett något
av dess arbete.

Vi kan nu i stället läsa olika rapporter från framstående ekonomer som
drar olika slutsatser, och det är mycket förvirrande. LO:s rapport visar att
eftersom man nu minskar den inhemska köpkraften genom att göra det dy-
rare för alla att äta, bo och leva så tar man bort en stor del av företagens
möjligheter att sälja. Och depressionen blir ännu värre.

Andra rapporter säger att kostnadsnivåerna till varje pris måste sänkas,
och en del förordar devalvering. Ingvar Carlsson tror att man kan beställa
ett ekonomiskt geni som kommer med nya teorier och därmed klarar Sverige
ur den kris som den under 80-talet förda socialdemokratiska politiken har
försatt oss i. Den enda hållfasta ekonomiska politiken är en praktisk, sund
ekonomi med vinstresultat som mål och utan spekulationer med vare sig
pengar eller fastigheter. Här behövs det fler kvinnliga ekonomer - det är jag
helt övertygad om - så att vi får de kvinnliga värderingarna med i beräkning-
arna från början.

För att vi skall kunna ha en bra välfärd med god barnomsorg, bra utbild-
ning, säker sjukvård och en trygg äldreomsorg måste räntorna enligt min
uppfattning ned. Detta hör ihop. Därför måste vi tillsammans bidra med
ökade skatter och minskade förmåner. Men det får inte ensidigt vara kvin-
nans trygghet och rättigheter som offras.

Herr talman! Lönediskussionerna är i full gång. Marknadens avtalsparter
måste ta sitt ansvar och snabbt träffa avtal. Det har stor betydelse för svensk
trovärdighet.

Under senare delen av 80-talet har löneskillnaderna mellan män och kvin-
nor ökat. I går kunde vi på Ekot höra vilka enorma löneskillnader som finns,
inte minst inom sjukvården. Läkare har fem till sju gånger mer betalt än öv-
rig sjukvårdspersonal. Och naturligtvis skall de ha mer betalt eftersom de
har större ansvar, studieskulder etc., men det kan inte vara rimligt med så-
dana enorma skillnader. Och det är bara ett exempel.

Under den intensivaste delen av högkonjunkturen var det inte låginkomst-
tagarna som fick de största lönepåslagen, utan de som redan hade höga löner
fick ännu högre löner. Det är häpnadsväckande. Men slutsatsen av den ut-
vecklingen måste bli att nu när vi har lågkonjunktur så måste de med låga
inkomster få påslagen, om det nu över huvud taget finns några utrymmen

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk '

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

för lönepåslag. Det krav vi nu måste ställa på arbetsmarknadens parter är
att det är låginkomsttagarna som skall ha de ev. löneökningar som det finns
utrymme för.

Herr talman! Vi läser dagligen om överfall, våldtäkter, rån och slagsmål.
Respekten för människors liv och människors egendom minskar. Det behövs
på flera områden skärpningar i svensk lagstiftning för att återvinna repekten.
När lösningen ligger i att kvinnor skall få livvakt för att känna sig säkra har
det gått för långt, tycker jag. Vi centerkvinnor anser att det måste vara en
absolut sista utväg. Naturligtvis är det gärningsmännen som måste få sin inte-
gritet minskad - det är i huvudsak de som måste bevakas.

Arbetssituationen i vårt land är mycket tuff. Det är nu viktigt att vi åstad-
kommer fler arbetsplatser, inte minst för kvinnor. Regering och riksdag
måste fortsätta att vidta kraftfulla åtgärder mot arbetslösheten. Arbetslinjen
måste gälla. Det är viktigt, inte minst för kvinnorna.

Anf. 5 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag ger nu Johan Brohult replik på Barbro Westerholms anförande, efter-
som Johan Brohult var apostroferad i det anförandet.

Anf. 6 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Herr talman! Jag tackar talmannen för detta. Det konstaterades att jag
var ett borderline-fall - det var tveksamt om jag skulle kunna få en replik.
Det kanske är det faktum att det är så många kvinnor och så få män här som
gör mig till detta borderline-fall.

Barbro Westerholm frågade mig var Ny demokrati står då det gäller de här
viktiga kvinnofrågorna. En del av svaret gav jag då jag instämde i Charlotte
Cederschiölds anförande.

Vi har i vårt parti tyvärr försummat kvinnofrågorna, vilket bl.a. har fått
till resultat att vi befinner oss på jumboplats när det gäller antalet kvinnor i
förhållande till antalet män. Detta är någonting som vi får ta tag i.

Det är då viktigt att framhålla att vi verkligen stöder allt som kan bidra till
kvinnofrid. Vi har absolut ingen annan uppfattning än den som här har kom-
mit till uttryck om det.

I detta sammanhang kanske jag får framhålla att det från en del partikam-
rater har kommit en del osolidariska förslag om bordellhus och liknande. Jag
har i alla fall som partiets representant i socialutskottet starkt tagit avstånd
från sådana tankar.

Anf. 7 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Det finns en växande kvinnovrede i vårt land, och det är
egentligen inte så märkligt. Den politik som nu präglar samhällsutvecklingen
har haft och har sin udd riktad mot just kvinnor. Precis som Charlotte Ceder-
schiöld sade tar nu många kvinnor saken i egna händer; de förstår vad kvin-
noförbunden länge har förstått, nämligen att ingen frivilligt lämnar ifrån sig
makten - den måste man ta.

Nu höjs allt fler röster från kvinnor utanför riksdagen och utanför de eta-
blerade partierna för att vi kvinnor i riksdagen skall gå samman och försvara
de positioner som kvinnorna i Sverige har uppnått. I förra veckan ställde

Maria-Pia Boethius en berättigad fråga om det i en artikel i Dagens Nyheter.
Därför vill jag ägna de minuter som jag har till mitt förfogande åt att fråga
er andra som är med i den här omgången av debatten om ni är intresserade
av ett samarbete över partigränserna. När våra manliga partiledare nu har
lyckats med uppgörelser vore det väl konstigt om inte vi på samma sätt skulle
kunna värna kvinnorna. Eller?

Då tänker jag främst på de grundläggande, viktiga kvinnofrågorna. För
oss s-kvinnor är det kvinnornas egna arbete som är grunden för jämställdhet.
Med det egna arbetet följer den egna inkomsten, oberoendet och friheten.
Och visst har vi lyckats i Sverige. 84 % av kvinnorna mellan 16 och 64 år har
ett eget arbete. Ett av problemen är den låga lönen. Var tredje kvinna tjänar
mindre än 10 000 kr i månaden; det gör bara var tionde man. Inom alla yr-
kesgrupper och i samtliga tre stora fackliga organisationer ligger kvinnor be-
tydligt lägre i lön än sina manliga kolleger.

Karin Starrin framhöll vikten av att satsa på de lågavlönade. Jag vet att
man i arbetsmarknadsutskottet nu har enats om en skrivning som innebär att
satsningen på att minska löneklyftorna är den stora jämställdhetsfrågan un-
der 90-talet. Så långt var man enig. Men när det gällde frågan hur man skall
gå vidare skilde man sig åt.

Jag vill gärna fråga varför de borgerliga partierna inte fullföljer den här
linjen och ställer upp på tanken att återinföra den solidariska lönepolitiken.
Det var ju under tider med solidarisk lönepolitik, ungefär fram till 1985, som
klyftan mellan låg- och högavlönade minskade och därmed också mellan
kvinnors och mäns löner. Från 1985, när principen om den solidariska löne-
politiken mer eller mindre slogs sönder till förmån för individuella lokala för-
handlingar förbundsvis, böljade löneklyftorna öka igen.

Visst borde vi kvinnor här i riksdagen kunna ena oss om att löneskillna-
derna är en stor fråga och att vi måste satsa på de lågavlönade och därmed
stötta upp fackföreningsrörelsen, som nu kämpar för just det. Då får vi också
sätta den solidariska lönepolitiken i centrum.

57,4 % av kvinnorna arbetar inom offentlig sektor. De behövs där därför
att vård och omsorg av barn och gamla alltid måste utföras. Organiserar vi
det inte tillsammans görs det på ett annat vis, och det betyder att vi kvinnor
gör det privat. Vi lämnar inte barnen och de gamla på gatan.

Genom statens indragningar av statsbidrag till kommunerna hotas nu vår-
den och omsorgen. Det kan vi höra på radio och läsa om i tidningarna. Där-
med hotas kvinnornas trygghet när de jobbar och många kvinnojobb - lä-
rare, vårdpersonal, lokalvårdare, undersköterskor, osv. Nog borde väl vi
kvinnor här i riksdagen kunna gå samman om kravet att kommunerna måste
få sina statsbidrag så att våra barn och gamla får sin vård och så att kvinnorna
kan känna trygghet i sina jobb?

Det har bildats ännu ett nätverk för kvinnor. Det består av ensamstående
kvinnor som inte får vanligt underhåll från papporna till sina barn. De har
hittills fått ett generellt bidragsförskott. Nu har det i en departementsprome-
moria föreslagits att detta skall göras om och att bidragsförskotten skall in-
komstprövas. Det är inte bra, tycker vi s-kvinnor. Det medför att man från-
går den generella välfärdens princip, och det gör att många kvinnor fastnar
i fattigdomsfällan, dvs. att det inte lönar sig att höja sin lön.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Det nya nätverket väntar sig också att vi kvinnor i riksdagen stöder dem i
deras kamp mot en försämring. Kan vi här gå samman och hjälpa dem?

Ytterligare en stor fråga för många kvinnor är pensionerna. Bara 20 % av
de nyblivna pensionärerna har 30 arbetsår. Medelpoängen för kvinnor är
2,84 och för män 4,13. En pensionsberedning arbetar med dessa frågor, och
vi vet ännu inte vilket resultat den kommer till.

Är vi beredda att samarbeta i den frågan för att skapa ett rättvisare system
som gynnar just kvinnor?

Precis som Karin Starrin sade är det viktigt att få veta hur krisuppgörelsen
slår för olika personer. Det är klart att de fattiga kvinnorna drabbas av den
uppgörelse som våra partier har gått samman om. Hur mycket de drabbas
råder det delade meningar om. LO hävdar exempelvis att en ensamstående
kvinna med ett barn och en inkomst på 133 000 kr kommer att förlora drygt
6 000 kr nästa år. Det är oerhört viktigt för oss att få det här klarlagt. Jag
håller med Karin Starrin om att det bara är regeringen som kan ge oss ett
officiellt besked på den punkten. Vi kan inte acceptera förslaget från in-
vandrarministern - som också har hand om jämställdhetsfrågorna -, nämli-
gen en uträkning på hushållsbasis. Om man anser att kvinnor och män är
självständiga individer, skall det även gälla här. Jag tycker att vi skall gå sam-
man.

Anf. 8 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:

Herr talman! Mot bakgrund av det som Margareta Winberg framförde är
det förvånande att Socialdemokraterna inte ställde några särskilda krav på
kommunbidrag i krisuppgörelsen.

Jag har emellertid begärt ordet framför allt för att svara på Margareta
Winbergs fråga om huruvida de andra kvinnoförbunden vill samarbeta. Det
har vi visat att vi vill. Men det gäller vissa frågor. Ett bra exempel är det
ämne som Johan Brohult tog upp. Horribla förslag om bordeller skall man
från kvinnohåll motarbeta så mycket det går. Vi får tydligen också hjälp in-
ifrån Ny demokrati. Våldsfrågor är det också bra att samarbeta om.

Det finns dock ideologiska skillnader mellan Moderata samlingspartiet
och Socialdemokraterna, oavsett om det är kvinnor eller män som debatte-
rar. Över de ideologiska skiljelinjerna kommer vi inte att samarbeta.

Vi Moderater tycker att utbildningsinvestering skall löna sig för både män
och kvinnor. Det skall löna sig att vara duktig i jobbet och sträva framåt. Om
samhället inte utformas på det sättet kommer den ekonomiska utvecklingen
inte att bli gynnsam. Det kommer att drabba de svagaste grupperna, som
tyvärr för närvarande utgörs av kvinnor.

Vi kommer således inte att arbeta över de ideologiska skiljelinjerna. Vi
stöder inte heller den ståndpunkt som Socialdemokraterna har intagit när
det gäller att sätta fackens intresse framför kvinnornas. I det valet håller vi
på kvinnornas intressen.

Anf. 9 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Jag måste rätta Charlotte Cederschiöld på en punkt. Hon
sade att vi inte har ställt några krav på kommunbidraget. Charlotte Ceder-
schiöld vet nog, likaväl som jag, att dessa 7,5 miljarder i statsbidrag till kom-

munerna var under diskussion. Man diskuterade också den ytterligare in-
dragning på 10 miljarder som den borgerliga regeringen har aviserat. Efter-
som de borgerliga partierna i regeringen inte ville göra något åt detta,
släppte man det. Därför ställde jag min fråga. Det är av ett vitalt kvinnoin-
tresse att kommunerna får dessa pengar.

Behovet i den kommunala sektorn kommer att öka med 2 % fr.o.m. nästa
år. Volymen minskar med 2 % nästa år. Det är första gången på decennier
som volymen minskar. Det betyder att service, vård och omsorg kommer att
reduceras. Det betyder också att många kvinnor mister sina jobb. Kommu-
nerna behöver dessa pengar. Det ville vi åstadkomma i förhandlingarna,
men det gick inte de borgerliga partierna med på.

Charlotte Cederschiöld säger också att det skall löna sig att vara duktig på
jobbet. Visst skall det göra det. Jag vet att många sjukvårdsbiträden, lokal-
vårdare m.fl. gör sitt yttersta och är mycket duktiga. Som tack får de nu se
att löneklyftorna mellan de låg- och högavlönade ökar ytterligare. Jag frågar
därför om Charlotte Cederschiöld är beredd att gå samman med oss andra
och satsa på de lågavlönade, som i det här fallet är kvinnorna.

Anf. 10 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m) replik:

Herr talman! Vi känner igen bidragslinjen och talet om att behoven ökar.
Visst är det så att behoven ökar. I dessa frågor, liksom i alla andra frågor,
är man dock tvungen att koppla möjligheterna till resurserna. Mot behoven
måste vi ställa de finansieringsmöjligheter vi har. Det går inte att bara tala
om behoven. Finansieringen är en viktig del.

Jag tror att det är ganska svårt för oss att nu här i kammaren föra en debatt
om krisuppgörelsen. Vi skulle säkert kunna sätta oss ner och göra ändringar,
men det skulle inte hjälpa så mycket. Vi får nog lämna den debatten.

Jag tror att vi har mycket likartade uppfattningar när det gäller sjukvårds-
biträdenas möjligheter till löneutveckling. Det duktiga sjukvårdsbiträdet
borde få högre lön. Vi vill ha mer av individuell lönesättning och mindre av
kollektiv lönesättning. Jag tycker att det mycket duktiga sjukvårdsbiträdet
skall ha bättre betalt än en kollega som kanske är mindre duktig.

Anf. 11 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Nu säger Charlotte Cederschiöld att hon vill lämna debatten
om krisuppgörelsen, men det var hon själv som tog upp den. Det var därför
jag påpekade att hon hade fel.

Jag konstaterar att hon inte är intresserad av någon debatt om de lågavlö-
nade, utan här gäller det individuella lönesättningar. Vi har erfarenheter
från år 1985 och framåt som säger att individuell lönesättning inte gynnar
kvinnor och de lågavlönade.

Förste vice talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till yttterligare replik.

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Anf. 12 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker också att yrken inom vård och omsorg och social-
tjänst är gravt undervärderade i lönekuvertet. Det har varit så alltsedan

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

1800-talet, då Florence Nightingale bröt väg. Man behöver göra något åt
denna orättvisa. Politiker skall inte lägga sig i avtalsförhandlingar. Detta får
därför stå som en meningsyttring.

Likalönsprincipen måste gälla. Det finns stora orättvisor i olika yrken mel-
lan män och kvinnor.

Om man skall gå ifrån krispaketets besparingskrav tycker jag att man har
en skyldighet att komma med alternativa förslag. Vi har en regering som har
kommit överens om ett krispaket. Jag har efterlyst konsekvensbeskrivningar
så att vi i den framtida politiska verksamheten kan mildra åtgärderna något.
Man måste då veta varifrån man skall ta pengarna. Just nu är det ganska
tomt i kassan.

Jag sitter med i arbetsgruppen som arbetar med pensionerna. Utred-
ningen syftar till att utjämna de orättvisor som finns i dagens system och att
skapa ett system som bygger på livsinkomst där obetalt arbete kan inräknas.
Delning av pensionspoäng skall vara en frivillig möjlighet. Det motsätter sig
dock Margreta Winbergs parti. Jag undrar vad ni har för skäl. Om man i ett
parförhållande vill räkna pensionspoängen som en gemensam tillgång och
dela på den, tycker vi att det skall vara möjligt. Det bidrar till jämställdhe-
ten.

Anf. 13 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Det är bra att Barbro Westerholm hävdar vårdpersonalens
intressen. Den är lågt betald och undervärderad. Barbro Westerholm säger
också att vi inte skall lägga oss i avtalsförhandlingarna. Jag vet det. Vad som
behövs är emellertid en stark opinion, som kan bidra till att de fackliga orga-
nisationerna får igenom sina krav på satsningar på de lågavlönade. Det är
därför viktigt att vi här i riksdagen kommer med meningsyttringar. Jag för-
står att vi har stöd av Folkpartiet och Centern.

Hur är det egentligen med den solidariska lönepolitikens princip? Det är
en sak att säga att man stöttar de lågavlönade, men sedan måste man ta kon-
sekvenserna av det. Hur ser Barbro Westerholm och Folkpatiets kvinnoför-
bund på den solidariska lönepolitiken?

Jag kan konstatera att Centern, Folkpartiet och vi socialdemokrater är
överens om att det behövs konsekvensbeskrivningar av krispaketet. Jag me-
nar inte att det skall leda till att uppgörelsen görs om eller bryts upp. Det är
dock viktigt att inför framtiden veta hur sådana här uppgörelser slår för olika
individer i en familj.

Anf. 14 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:

Herr talman! För att återknyta till frågan om samarbete över partigrän-
serna kanske det vore klokt av oss att fundera över var framtida besparingar
bör göras för att mildra konsekvenserna för kvinnorna.

Jag tycker att man skall värderas efter insats i lönepolitiken. Jag kan inte
se att det finns några uppgifter som är viktigare än att vårda och ta ansvar
för andra människors liv och hälsa. Därför tycker jag att vårdpersonalens
arbete är undervärderat. Det ligger vid sidan av frågan om den solidariska
lönepolitiken.

Vi arbetar nu med morgondagens pensionssystem. Vi ser att systemet slår

orättvist för dem som pensioneras enligt dagens system. Lågavlönade kvin-
nor som har arbetat sedan tonåren kan t.ex. ha betalat in betydligt mera i
pension än vad de får ut, jämfört med de högavlönade som har varit ute på
arbetsmarkanden under kortare tid. Jag tycker att vi kvinnor över partigrän-
serna bör återkomma till denna fråga för att se vad vi kan göra för den be-
rörda kvinnogruppen.

Anf. 15 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Det sista Barbro Westerholm sade i sin replik tycker jag är
bra. Jag håller med om att vi behöver gå samman och diskutera det proble-
met.

Däremot delar jag inte uppfattningen om delning av pensionspoäng. Jag
har litet svårt att se vad det har med jämställdheten att göra. Vi får ändå
hoppas att vi i framtiden skall kunna räkna vatje individ i en familj som en
person, och att varje individ har sin lön och så småningom sin pension.

Barbro Westerholm säger att vi skall värdera arbetet inom vård och om-
sorg. Men det är ju inte vi som förhandlar, och vi vet vilka värderingar de
som förhandlar har. Nu har vi lyckligtvis kunnat se att de fackliga organisa-
tionerna vill satsa på de lågavlönade. De börjar nu kanske inse att arbete
med människor har stor betydelse och är värt mycket mera än vad man har
tyckt tidigare. Det är där den solidariska lönepolitiken kommer in. Därför
har jag mycket svårt att förstå motståndet mot att acceptera den.

Förste vice talmannen anmälde att Barbro Westerholm anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 16 KARIN STARRIN (c) replik:

Herr talman! Jag välkomnar verkligen Margareta Winbergs vilja att sam-
arbeta mer över partigränserna. Jag tycker att det är värt att notera att denna
vilja är mycket större nu när Socialdemokraterna sitter i opposition än den
var tidigare. Vi har tidigare gjort några sporadiska försök att samarbeta i
vissa gemensamma frågeställningar. Vi lyckades i de fåtal frågor där vi var
överens över partigränserna. Nu kanske vi kommer att få se flera resultat,
eftersom Socialdemokraterna har en helt annan vilja till samarbete.

Jag håller med om att vi måste sträva efter att det egna arbetet skall vara
en självklarhet för kvinnor. Den egna inkomsten måste gälla, så att man kan
försörja sig själv.

Vi måste få en mer rättvis lönesättning. Vi kan inte acceptera de löneskill-
nader som finns i dag. Hur skall vi gå till väga med det arbetet? Jo, det gäller
naturligtvis att driva den opinionen och påverka de avtalsparter som skall
förhandla.

Varför är det så självklart att säga att kvinnorna inte skall vara med och
förhandla? Vi måste naturligtvis också våga ta upp den kampen och se till att
kvinnor sitter'med i de beslutande instanserna i fackförbunden. Det måste
också vara en gemensam målsättning för oss.

Det skall vara individuell lönesättning efter prestation. Ett rättvist löne-
tänkande måste naturligtvis ligga i botten även i ett sådant system.

I våras förde vi en dikussion om kommunernas statsbidrag. Vi måste tole-

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

rera och acceptera en indragning för att klara den svenska ekonomin. Dessa
pengar finns egentligen inte. Kommunerna får stora delar av statsbidraget
efter gjorda insatser.

Margareta Winberg talade om rättvisa pensioner. Vi centerkvinnor säger
att vi skall ha rättvisa pensioner. Nu utreder man ett nytt pensionssystem.
Det är viktigt att det kommer att finnas en rejäl grundpension i botten. I
annat fall kommer kvinnorna att få låga pensioner även i fortsättningen.

Anf. 17 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Först till detta med kommunbidraget - det statliga bidraget
till kommunerna. Det är konstigt att det inte finns andra sektorer som man
kan spara på, och det är konstigt att det alltid är för de områden där kvinnor
arbetar som man hävdar att vi skall dra in. Det betyder ytterligare frivilligar-
bete.

Man skulle kunna roa sig med att tänka hur det skulle se ut om männen
arbetade lika mycket frivilligt som kvinnorna gör - släckte bränder om de
hade lust, lagade vägar, byggde dagis osv. Men det är det aldrig fråga om,
utan det är alltid på de områden där kvinnor arbetar som vi skall ha ytterli-
gare frivilligt arbete. Det är en mycket konstig logik, tycker jag.

Ingen av de andra partiernas representanter har svarat på frågan om bi-
dragsförskottet, Karin Starrin. Då vill jag fråga: Hur ställer sig Karin Starrin
till det förslag som nu cirkulerar, att man skall inkomstpröva bidragsförskot-
tet? Kan Karin Starrin tänka sig att kämpa emot det förslaget, för att på det
här området behålla den generella välfärdspolitiken?

Sedan säger Karin Starrin att vi måste vara med och förhandla. Det be-
stämmer ju inte vi här i riksdagen. Vi arbetar mycket ihop med de fackligt
verksamma kvinnorna för att stötta och uppmuntra dem, så att de skall våga
ta steget upp och bli förhandlare. Men vad de behöver är ju opinionsstöd för
att de skall våga satsa på de lågavlönade.

Under den tid då vi hade solidarisk lönepolitik visade det sig att klyftan
mellan hög- och lågavlönade minskade. När man övergav den principen,
ökade återigen klyftorna. Vill man minska löneklyftorna, så finns det alltså
ett instrument. Jag begriper inte varför inte ni i de borgerliga kvinnoförbun-
den vill använda det instrumentet - om ni nu värnar om de lågavlönade kvin-
norna.

Anf. 18 KARIN STARRIN (c) replik:

Herr talman! Som svar till till Margareta Winberg vill jag betona att vi tror
på kvinnorna. Vi tror på deras egna möjligheter och egna sätt att visa att man
är duktig i sitt arbete, så att man är berättigad till en riktig, skälig lönenivå.

Det är också viktigt att man håller ihop med ett ökat engagemang i de här
frågorna. Jag anser att det är passiviserande att tycka att en rättvis lönepoli-
tik bara skall gå ut på att man tittar i en lönetabell och läser av att det och
det arbetet skall ge den och den inkomsten. Jag tror på kvinnorna, men jag
tycker att vi nu kan göra viktiga insatser genom att trycka på inför avtals-
marknadens parter och verkligen få ökad förståelse för våra krav. Och jag
tycker att vi är på god väg därvidlag.

Margareta Winberg kom in på en ny fråga - hur vi ställer oss till bidrags-

förskotten. Frän centerkvinnorna har vi i remissomgången svarat att det är
oerhört viktigt att vi hittar ett system som ger mer tid för barnen och föräld-
rarna - i det här fallet så att barnen skall få mer tid med både pappan och
mamman. Vi tycker inte att man hittar det systemet genom att enbart in-
komstpröva bidragsförskotten, och sedan kanske låta detta gå ut över bo-
stadsbidragen. Jag tror att Margareta Winberg och jag hyser samma stora
skepsis inför det här förslaget som vi har sett i dagsläget. Vi önskar ett mer
utvecklat förslag i den frågan.

När det gäller statsbidragsstödet tycker jag att det är mycket viktigt att alla
parter känner ansvar. Det går inte bara, för att vi är kvinnor och för att den
största kvinnliga arbetsmarknaden har varit inom offentlig sektor - och inom
kommunsektorn - att tro att det går att hitta finansieringar genom statsbidra-
get. Vi måste se på alternativa vägar. Och det som är viktigt när det gäller
kommunernas uppgifter är ju de servicetjänster som hela tiden måste utföras
åt kommuninvånarna. Man kan hitta olika vägar att få dessa servicetjänster
utförda. Det behöver inte bara ske i kommunal regi.

Anf. 19 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Till det senast anförda vill jag säga att jag vet att det kan ske
i annan regi. Men pengarna vill ju ändå de ha som utför tjänsterna. Det
handlar egentligen inte om en privatisering av verksamheter, utan det hand-
lar om en privatisering av våra skattepengar. Vi lämnar ifrån oss bidraget
till aktiebolag, handelsbolag och allt vad det är, men vi tappar insynen och
inflytandet.

Det är ju också så, att det inte blir någon besparing på 7,5 miljarder. De
ca 35 000 kvinnor som 1993 drabbas av den här åtgärden och blir arbetslösa -
de ställs naturligtvis inte på gatan, utan de måste ha sin försörjning. Och den
försörjningen får de ur arbetsmarknadsfonden. Där finns det inte heller
pengar, utan vi måste låna till den utgiften. Då är man inne i en rundgång
som kanske inte är så bra.

Karin Starrin säger att vi tror på kvinnorna - och utifrån det skall kvin-
norna själva kämpa sig fram till högre löner. Men vi måste ändå komma ihåg
vems värderingar det är som styr och i vilken maktstruktur de här kvinnorna,
som vi alla tror på, skall kämpa för en högre lön. Det är ju värderingar som
under århundraden har präglats av männen, och det är uppbyggda strukturer
som inte alls gagnar kvinnor och kvinnors arbete. Det är därför som jag
tycker att det är så väsentligt att man genom påtryckningar och genom att
dra konsekvenser av viljan att satsa på de lågavlönade, dvs. kvinnorna,
också bejakar en princip - den solidariska lönepolitiken, som har varit verk-
sam tidigare men som nu inte finns längre.

Förste vice talmannen anmälde att Karin Starrin anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 20 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Jag vill tala om arbetsmarknaden i Storstockholm. Inte är
det lättare att bära arbetslöshet om man bor i ett storstadsområde än om man
bor i glesbygd eller på en liten ort.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Ibland tror jag att det finns de som tror det. Varför skulle annars de arbets-
politiska medlen fördelas sä som skedde t.ex. i våras när regeringen ansåg
att de tre storstadsområdena tillsammans kunde klara sig med 26 miljoner
kronor i stöd, medan Norrland kunde kvittera ut 600 miljoner?

Och då skall vi komma ihåg att vi bara i Stockholms län har lika många
arbetslösa som finns från Gävle och uppåt. Jag missunnar inte norrlänning-
arna arbetsmarknadspolitiskt stöd, men den här perioden med arbetslöshet
ser helt annorlunda ut än vad tidigare konjunkturnedgångar gjort. Då har
det trots allt funnits vissa möjligheter att få jobb i storstadsområdena - och
många flyttade ju faktiskt hit av den anledningen - men nu är det slut med
det.

Jag skall nämna några exempel på vad jag menar:

Det gäller den totala avindustrialiseringen i Stockholms län - vi har i stort
sett inga industriarbetsplatser kvar i vår region. Margarinbolaget, Finnboda
varv, Vin & Sprit, för att inte tala om de stora företagen som Atlas Copco -
allt är borta eller på väg att flytta.

Det gäller också den mycket stora kontorsarbetsmarknaden i vår region.
Varje kontor, från det lilla bokföringsföretaget till de stora försäkringsbola-
gen och bankerna, rationaliserar och datoriserar. Det är nödvändigt - pro-
duktivitetsutvecklingen i den privata tjänstesektorn har varit urdålig - men
i samband med att det sker i den här svåra lågkonjunkturen blir effekterna
för tusentals kontorister, särskilt i fyrtioårsåldern och däröver, alldeles fa-
sansfulla.

Vidare gäller det den i de flesta fall ideologiskt bottnade slakten av kom-
munerna. Ett exempel är Huddinge, en av länets 24 kommuner - jag bortser
från Stockholms kommun, som ju är den 25:e. I Huddinge har man dragit in
643 tjänster - nästan alla i kommundelsnämnderna. Det är alltså omsorgs-
personal och i viss mån lärarpersonal som får gå. Jag behöver inte nämna
vilket kön det oftast är fråga om.

Till detta kommer byggarbetslösheten. Den är allmänt omvittnad och
mycket omtalad också här i kammaren. Vi räknar med att man här i Stock-
holms län exporterar 2 000-4 000 arbetslösa byggjobbare till andra län.
Dessa har jobbat i Stockholms län, men nu går de arbetslösa i sina hemlän.

Herr talman! Med förlov sagt: Det som har hänt med det kanske största
byggprojekt på decennier som vi har planerat i vår region är inte något annat
än en skandal. Det är en skandal när det gäller de ansvariga politikerna.

Arlandabanan var i princip igångsättningsfärdig när den nya regeringen
tog över. Då satte man i gång med dogmatiska - jag kan inte använda något
annat ord - privatiseringsutredningar. Dessa resulterade inte i något annat
än en katastrofal fördröjning av det här projektet. Nu antyder vissa rege-
ringspartier att det kanske inte skall vara någon bana alls. Detta är mycket
mycket oroande.

Det budskap jag skulle vilja skicka vidare till regeringen är att arbetsmark-
nadsministern och kommunikationsministern nu måste lära sig att dra åt
samma håll och få i gång det här bygget, som borde ha varit i gång för ett
halvår sedan. Allt annat är nämligen oacceptabelt och får katastrofala kon-
sekvenser.

Sammantaget var 62 700 personer arbetslösa i Stockholms län förra

veckan. Till detta kommer varsel som gör att prognosen för eftervintern vi-
sar att närmare 100 000 kvinnor och män i Stockholms län kommer att berö-
ras.

Vad skall man göra åt det här eländet - för det är ett elände?

Jag tänker t.ex. på Marianne, som jag känner väl. Hon är 52 år och konto-
rist sedan 15 år tillbaka. Dessförinnan var hon kassörska i Konsum. Hon flyt-
tade till Stockholm på 70-talet och kom hit från Östergötland tillsammans
med sin man, som fick jobb i Stockholm. Så småningom skilde de sig. Men
Marianne kunde behålla radhuset, för hon hade ett jobb som kontorist. Job-
bet var visserligen lågavlönat, men hon räknade med att det skulle vara
tryggt fram till pensionen. Barnen håller på att flytta hemifrån. Det är nu
som Marianne drabbas av det hemska. På hennes jobb skall man nämligen
halvera personalen. Trots allt kände sig Marianne rätt så optimistisk i som-
ras, när hon skulle börja på en AMU-utbildning. Äntligen, sade hon, skall
jag lära mig modern datahantering och kontorsadministration. Jag skall
komma igen med ny kraft och nya kunskaper, sade Marianne.

Nu är läget det att Länsarbetsnämnden i Stockholms län minskar antalet
beställda utbildningsplatser från 6 000 till 2 000 på ett bräde. Marianne och
tusentals andra kvinnor och män kommer inte att få sin utbildning. De kan
inte komma igen när konjunkturen vänder. Detta är grymt och cyniskt.
Dessutom är det samhällsekonomiskt vansinnigt att slösa bort så mycket av
lärarkompetens och bra utbildning.

Herr talman! Taletiden är snart slut. Men jag skulle vilja säga att jag, om
arbetsmarknadsministern var här, hade velat avkräva ett löfte av honom.
Han måste komma ihåg att det, för att hela Sverige skall leva, krävs att också
Marianne och andra som flyttat hit till Stockholm får en chans till utbildning
och jobb också i framtiden. Det tycker jag att man skall komma ihåg i sam-
band med den nya propositionen. Det gäller att fördela arbetsmarknadsme-
del och investeringsmedel så, att de också kan komma den här regionen till
godo.

Anf. 21 CHRISTINA LINDERHOLM (c):

Herr talman! En avgörande regionalpolitisk fråga för stockholmarna och
stockholmarnas framtid är den uppgörelse som har träffats mellan modera-
ter, socialdemokrater och folkpartister om det s.k. Dennispaketet. Jag tve-
kar inte att använda ordet katastrof när det gäller effekterna av uppgörelsen.
Den är en katastrof för både miljö och skattebetalare. Såväl miljöxperter
som ekonomer har helt underkänt den analys som Stockholmsleder AB pre-
senterat och som beslutet grundar sig på.

Kommunikationsminister Mats Odell jublade när avtalet var klart. Nu
skulle bilismen minska med 35 % i Stockholms innerstad, och därmed var
saken klar. Blir det så? Det har vi ju ingen aning om. Bilismens utveckling
är lika okänd som allt annat som berör framtiden. Men en sak vet vi, och det
är att trafiken ökar när fler vägar byggs.

Några ungdomar - bl.a. min son Hasse - satt häromkvällen och diskute-
rade hur det skulle bli i framtiden. Stockholm, deras stad, skulle förstöras av
politiska 40-talister med storhetsvansinne och behov av att bygga monument
över sig själva. Ungdomarna undrade om det inte fanns något nytänkande

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 8

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

hos politiker. Är bilismen och bilarnas framkomlighet viktigare än luft, vat-
ten och känsliga grönområden? Vad har de för rätt att förstöra vår stad? und-
rade ungdomarna. De kände inte alls någon tilltro till de subjektiva värde-
ringar som Dennispolitikerna står för.

De här ungdomarna - de flesta av dem är studerande vid universitet och
högskolor i Stockholm och alla är uppväxta i Stockholm - var mycket und-
rande över att politiker inte har en aning om teknikens utveckling och om
att det finns andra trafiklösningar som är bättre i stora städer. Tänk om vi
kunde ligga först med att utveckla och använda modern teknik i stället för
att använda gammaldags lösningar som inte fungerar och som förkastas av
mera framsynta politiker i andra länder! Det var ungdomarnas slutsats.

Centern förstår de här ungdomarnas vrede och ställer upp på deras önske-
mål. Gör ni andra politiker det?

”Hotet mot Stockholm” heter en skrift som Socialdemokraterna givit ut.
Jag tog för givet att det handlade om trafiklederna. Men det handlade om
oron för nedskärningar inom barn- och äldreomsorg, om höjningen av avgif-
ter och taxor som drabbar de som har låga inkomster. Inte ett ord sades om
att de miljarder som tas från just de här pengarna läggs på en utbyggnad av
Öster- och Västerlederna. Det är väl ingen som tror att det i slutänden inte
blir skattbetalarna som får stå för kalaset. Så har det ju blivit när det gäller
alla andra machoprojekt som genomförts. Globen är bara ett exempel.

Det verkar som om manliga politikers främsta intresse är att skapa potenta
symboler över sig sj älva - vi kan bara fantisera om varför: en Haglundspinne
på Södermalm, en Cederschiöldsk Japanskrapa i ett ömtåligt strandområde
vid Brunnsviken. Om Österleden, eller Djurgårdsleden, blir verklighet kan
många politiker få sin egen fallossymbol i form av en avgasskorsten på Djur-
gården. Den arkitektoniska utformningen kan göras så, att den speglar vars
och ens karaktär. Symbolerna kan tillägnas Mats Odell, Mats Hulth, Carl
Cederschiöld och Ralph Lédel. T.o.m. Lennart Rydberg kan nog få en skor-
sten, trots att folkpartisterna inte riktigt vågar stå för sin åsikt. De vill säga
ja och nej lika kraftfullt.

Framtidens dom över de här kortsiktiga gammelmanslösningarna beträf-
fande framtidens kommunikationer kommer att bli förödande - och det med
rätta. Ingen annanstans har det visat sig att biltrafiken minskar när nya vägar
byggs. Dessutom kräver finansieringen att bilismen skall öka, för annars
räcker inte intäkterna. Kostnaderna stiger ju dag för dag för de här projek-
ten. Vem skall betala? Är det exploateringen av grönområden som skall stå
för fiolerna? Handlar det om nya stormarknader på norra Djurgården, i
Nackareservatet och på Mälaröarna? Är det så det är tänkt? Är det för det
här som vi skall ge statliga garantier?

Det blir ju så många arbetstillfällen, säger man. Ja, men fruktansvärt dyra.
Undrar just, Ines Uusmann, hur många arbetstillfällen för kvinnor som
skulle få kosta uppemot 1 miljon per styck.

Lennart Daléus, Pär Granstedt och jag motionerade i januari om att man
skulle dela upp Dennispaketet för att snabbt skapa arbetstillfällen och för-
bättra möjligheterna att ställa bilen hemma i stället för att använda den till
och från arbetet.

Nu kanske inte ens kollektivtrafiksatsningarna kommer till stånd. Vägut-

byggnaderna blir så dyra att man kanske blir tvingad att ta bort en del av det
andra. Det är ju inte klokt! Mats Odell har gång på gång, bl.a. här i kamma-
ren, betonat att paketet är en odelbar helhet. Nu plötsligt är helheten inte
viktig. Tala om att skapa politikerförakt!

Nej, nu är dags för sans och eftertanke. Följ naturresurslagen och gör en
miljökonsekvensanalys. Gör en oberoende, långsiktig ekonomisk bedöm-
ning innan statliga garantier ges. Rädda Djurgården och Mälaren från för-
ödelse och ge Stockholm en miljöchans med världens bästa kollektivtrafik.

Anf. 22 LARS BIÖRCK (m):

Herr talman! De senaste veckorna har det blivit alltmer uppenbart för de
flesta av oss att festen är över. Kvar på borden finns bara rester och obetalda
räkningar från festarrangörerna.

Därför ser vi en tendens i svensk politik till att regering och opposition
samarbetar på bred front för att städa rent och dela på notan.

Mot bakgrund av denna eftertankens kranka blekhet är det kanske i viss
mån befogat att närmare titta på olika heliga kor. Skall vi skicka dem till slakt
eller göda dem tjocka och feta?

Några minuter vill jag tala om en av dessa politikens symbolfrågor - in-
landsbanan. Kring denna har diskussionen alltid varit känslomässigt infekte-
rad, och man hittar förkämpar och motståndare tvärs över partilinjerna.

Inlandsbanan byggdes på 30-talet. Det är en bana som byggdes sent.
Ganska snart fann man att den var en felsatsning, att de teorier som investe-
ringen vilade på inte fungerade i praktiken. Det fanns helt enkelt inget behov
av en längsgående järnväg från Gällivare till Kristinehamn. Den i och för
sig goda tanken, att det norrländska inlandet härigenom skulle få ett rejält
uppsving, visade sig bara vara en dröm. Både person- och godstrafiken gick,
som den alltid dessförinnan gjort - nämligen i väst-östlig riktning utmed älv-
dalarna, där människorna har bott i tusentals år.

Därför lades stora delar av trafiken ned redan efter ca 30 år, på 60-talet,
och alltsedan dess har banans framtid - eller kanske man skall säga brist på
framtid - stått i rampljuset. Så sent som 1991 fattades i den här riksdagen ett
beslut som skulle förbereda en total nedläggning. Det beslutet innebar att vi
satsade 36 miljoner per år på att upprusta och nyinvestera i den busstrafik
som går parallellt med banan. Parallellt och parallellt, busstrafiken går på
vägarna, som har den fördelen att de passerar byar och samhällen där männi-
skor bor, så att hållplatserna kan ligga mer praktiskt till. Järnvägsspåret stry-
ker fram mitt i storskogen.

Beslutet att investera i busstrafik kan tyckas motiverat, då alla räknade
med att inlandsbanan skulle läggas ned. Härigenom skulle en fortsatt per-
sontrafik garanteras. Men så kom den stora skälvans dag, och för att kunna
skjuta ifrån sig det formella nedläggningsbeslutet, lade vår riksdag hundra
miljoner på rådrumsårets altare. Det är hundra miljoner som inte direkt togs
ur kassan, för kassan var tom. Men det går ju alltid att låna.

Jag tror att en dylik generositet var en av dessa signaler som ledde till att
den sedermera så berömda marknaden började tvivla på vår solvens.

Släng inte goda pengar efter dåliga, brukar det heta. Det är ett ordspråk
som vi kan ta fasta på när vi snart igen skall diskutera inlandsbanans framtid.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Men i år får diskussionen en betydligt krassare ekonomisk bakgrund än nå-
gonsin förut.

Förslagen kring inlandsbanans framtid kommer, om de förverkligas, att
kosta oss åtskilliga hundra miljoner de närmaste fem åren.

Tänkt är, att det bolag som skall ta hand om driften skall få ett årligt bidrag
om 27 miljoner. Därtill får man ta över de normala underhållspengarna, som
uppgår till 45 miljoner per år. Det finns också ett eftersatt upprustningsbe-
hov på de sträckor där godstågen går fram. Det är en begränsad del av ba-
nan. Här räknar man med 250 miljoner i investeringspengar, men de peng-
arna vill man också ge till det nya bolaget. Meningen är att de skall räcka till
investeringar över hela bannätet. Eftersom det sägs att det är ungefär 400
miljoner som behövs för att upprusta persontrafiksdelarna, förstår alla att
detta bara inte kommer att gå. Det kommer att bli en urvattning av de anslag
som är livsviktiga för skogsindustrins systemtåg.

Men det är inte nog med det. Bolaget skall även vederlagsfritt få överta
SJ:s rullande materiel och även SJ:s fastigheter utmed spåren. Vederlagsfritt
och vederlagsfritt. Det är staten, skattebetalarna, som får ersätta SJ med si
eller så många hundra miljoner. Man förhandlar just nu om summans storlek
och om hur den skall utbetalas.

Det är stora pengar i en fattig ekonomi. Får vi någonting för detta då? Jag
tror för min del att det finns många skäl för oss alla att inte rida på gamla
tankegångar, utan vi får tänka igenom den här saken en gång till. Politisk
vilja handlar om att prioritera och att satsa varje skattekrona där den gör
bästa nyttan. Redan rådrumsårets kostnader innebär att vi har subventione-
rat varje resande på den här banan med 4 000-8 000 kr.

Herr talman! De här turisterna och de berörda Norrlandskommunerna
förlorar ingenting på en nedläggning. Bussarna går där de går, och de kan
svälja en högre beläggning. Det bli bättre lönsamhet där. En intressant re-
flektion är för övrigt att det inte är naturen kring banan som är turistens upp-
levelse. Där finns det mest snårskog. Höga berg och milsvid utsikt finns i den
närliggande fjällvärlden, och dit kommer man på vägarna. Det är väl också
därför som de 25 000 turisterna egentligen bara är en marginell siffra i den
totala turistvolymen där uppe.

Anf. 23 GUNNAR THOLLANDER (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord om Uppsala län i den här regionalpoli-
tiska debatten. Vi lever i krispaketens skugga i dag. Då tyckte jag att det var
i högsta grad angeläget att belysa de problem, men också de möjligheter,
som finns i just Uppsala län.

Under många år har jag varit med i den här debatten och tagit upp frågan
om vårt län. Nästan alltid har det varit den norra länsdelen som haft de stora
bekymren. Det finns fortfarande stora bekymmer i den norra länsdelen,
t.ex. i Skutskär. Massafabriken som Stora Kopparberg äger rationaliserar
väldigt hårt. Där finns det, som sagt var, bekymmer.

Så sent som i går kväll var jag där på ett möte. Jag åkte tåg till Gävle och
möttes där av en person från Skutskär. Jag skjutsades av honom, och under
tiden hann han berätta för mig att han var 60 år och att han i år gått hem
med förtidspension från fabriken. Hans son, som är 34 år, har tyvärr blivit

arbetslös. På så sätt fick jag under några minuter situationen mycket effekt-
fullt belyst.

Vi har en ort som heter Karlholmsbruk. Där finns Karlitfabriken. Den ris-
kerar just nu att helt gå under. Jag vet inte om löntagarna möjligen kan ta
över fabriken. Men där finns stora risker för att hela den grund som Karlitfa-
briken i Karlholmsbruk utgör för de här människorna rycks undan.

För några veckor sedan var jag nere i Enköping. Nu talar jag om den södra
delen av länet, för att få en spridning av informationen. Jag besökte ett antal
småföretag. Det var intressant att komma till de här småföretagen. Men det
var också jobbigt att märka hur svårt de just nu har att klara sin verksamhet
och vilka bekymmer det finns när det gäller att klara vidare drift av de olika
företagen.

Trots att Älvkarleby fortfarande har den största arbetslösheten, är det
Uppsala som nu ligger näst intill när det gäller arbetslöshetssiffror. Det är
inte en situation som vi är vana vid. Uppsala är navet i vårt län. Men där har
man också stora bekymmer.

Jag tänkte referera ett brev som nyligen har lämnats till Arbetsmarknads-
departementet från länsstyrelsen, där Jan-Erik Wikström, som satt som le-
damot här för bara några månader sedan, nu är landshövding. Han har un-
dertecknat detta brev tillsammans med sina medarbetare på länssstyrelsen.

Man talar i brevet om, att räknar man samman de arbetslösa och de perso-
ner som är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder har arbetslöshets-
talet tredubblats på ett år. Man säger också i en prognos att man sommaren
1993 riskerar att vara uppe i 9 % arbetslöshet. Jag ser naturligtvis inte detta
som en förväntan, utan det måste vara en trend som bör brytas. Det är inte
en prognos som skall infrias. Man skriver att det som har anslagits i krispake-
tet inte räcker till. Det behövs ytterligare insatser.

Länsarbetsnämnden har precis i de här dagarna givit ut en rapport, som
jag har tagit del av. Där säger man att totalt 22 124 arbetssökande är i kon-
takt med länets arbetsförmedlingar. Det är, som jag har sagt förut, en siffra
som stiger oerhört snabbt.

Länsstyrelsen trycker vidare på vikten av att satsa på beredskapsarbeten.
Vi behöver, skriver man, ytterligare 700 platser inom tjänstesektorn. Man
trycker också på vikten av att vara flexiblare i tillämpningen av regelsyste-
met, så att man inte låser fast sig i regler. Finns det riktiga projekt bör peng-
arna få användas, så att folk kommer i arbete snabbt. Det får inte haka upp
sig.

Jag har ett bra exempel från den ort jag kommer ifrån. En ideell förening
skulle startas, och vi höll på att fastna i regelsystemet. Men vi lyckades på
något sätt lösa det problemet. Det projektet är nu utfört. Många människor
har fått jobba med det, och det var en fin sak som gjordes i ordning under
våren och sommaren. Så det går om man är litet mer flexibel.

Vi pratar också om, och det är viktigt att stryka under det, att samhällets
insatser inte bara görs kortsiktigt för att minska arbetslösheten, utan de skall
givetvis vara långsiktiga och främja den framtida tillväxten.

Satsningar på infrastruktur och näringsliv i Uppsala län har goda förutsätt-
ningar att bli framgångsrika. De kan medverka till en utveckling av och ge
problemlösningar för andra delar av landet. Hur kan det vara så? Jo, jag

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

menar att Uppsala län, på grund av sitt läge, genomkorsas av många stora
kommunikationsleder av mycket stort nationellt intresse. Om man tidigare-
lägger dessa utbyggnader kommer det att förbättra sysselsättningsläget, dels
för oss, givetvis, dels för andra delar av landet.

Jag tänker t.ex. på utbyggnaden av Ostkustbanan och byggandet av Mä-
larbanan. Det är mycket viktiga saker. Arlandabanan måste också anslutas
till Ostkustbanan. Vi har tagit fram en lång rad projekt. Jag vill betona -
tyvärr tar talartiden slut mycket fort - att vi har hört arbetsmarknadsminister
Hörnlund tala om väldigt höga tal av industrijobb som har försvunnit och
som kommer att försvinna inom några år. Men vi har, som vi säger, behov av
krafttag för vårt län. Och vi har nödvändiga och viktiga projekteringar. Vi
står väl förberedda att ta emot de resurser vi kan få för att starta dessa jobb.

Anf. 24 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Herr talman! I dag känner vi inte igen oss i Östergötland. Vi har varit bort-
skämda med att ha en hög sysselsättning och låg arbetslöshet, även om vissa
orter har varit drabbade av problem.

Nu står vi en helt ny situation, där vårt län har drabbats mycket hårt av
den djupa och långdragna lågkonjunkturen. Varslen har varit mer omfat-
tande och arbetslösheten har ökat kraftigare i Östergötland än i något annat
län.

I slutet av augusti fanns över 16 000 öppet arbetslösa - i länet en ökning
med över 9 000 personer eller 128 % på ett år. I hela landet var ökningen
89 %. Tyvärr ser framtiden ännu mörkare ut. Om ett år kommer 25 000 öst-
götar att sakna fast jobb. Tillbakagången är störst inom industri och offentlig
sektor.

Sämst till i Östergötland ligger Norrköping, med över 5 000 öppet arbets-
lösa. Det betyder att den öppna arbetslösheten nu är uppe i 7 % i Norrkö-
ping, att jämföra med t.ex. Västerås 5,2 %, Skellefteå 5,8 % och Gävle
6,4 %. Om ett år kommer 10 000 av Norrköpings 75 000 människor i arbets-
för ålder att stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det motsvarar
13%.

Förhoppningen är att satsningarna i krispaketet på ungdomspraktikplatser
kommer att minska den öppna arbetslösheten. ”Men det innebär inte att det
egentligen sker något trendbrott när det gäller sysselsättningen. Tvärtom
ökar den verkliga arbetslösheten.” Det sade arbetsförmedlingens chef i
Norrköping i en tidningsintervju häromdagen.

Den absolut sista textilfabriken i textilstaden Norrköping, Strömma, läggs
ner om några månader, och ytterligare 200 personer kommer att mista job-
bet. Till detta kommer riksdagens beslut att lägga ner F 13 nästa år. Det be-
tyder ett bortfall av 500 jobb på flottiljen och ytterligare 200 jobb som följd-
effekt. Norrköpings kommun kommer också att skära ner verksamheten.
2 000 anställda kommer att mista sina jobb 1992-1993. Det är ungefär en
femtedel av de anställda.

Bakom varje siffra döljer sig en människa, som känner oro inför sin fram-
tid och som vill ha besked om sin framtid.

Herr talman! Länsstyrelsen i Östergötland under ledning av landshöv-
dingen håller nu på att dra upp riktlinjerna för en länskommission med upp-

gift att samla alla krafter i kampen om jobben i länet. Vi har goda tillgångar
i form av universitet, bra kommunikationer, ett varierat näringsliv och jord-
bruk. Det finns mycket att ta tillvara och utveckla, men då behöver vi också
få draghjälp i form av statliga pengar till infrastrukturinvesteringar och risk-
kapital för att utveckla näringslivet.

I Norrköping, som är speciellt utsatt, har kommunledningen uppvaktat ett
antal statsråd under hösten och beskrivit läget för kommunen, inte minst
mot bakgrund av beslutet att lägga ner F 13. Flera intressanta projekt har
presenterats, t.ex. lokalisering av kollektivforskning med uppgift att främja
svensk industris konkurrenskraft, kriminalvårdshögskola, transportcent-
rum, förstärkning och förnyelse av industristrukturen i samarbete med Tek-
niska högskolan i Linköping, länsstyrelsen, Nutek m.fl. och naturligtvis in-
frastruktursatsningar. Det handlar i samtliga fall om att hitta flera olika fi-
nansieringskällor, men självklart behövs det statlig starthjälp och pengar
från staten till infrastrukturinvesteringarna.

Vi tycker också att staten har ett ansvar för att väga upp åtminstone effek-
terna av F 13:s nedläggning. Hittills har vi bara hört vänliga tillrop från rege-
ringen, men vi behöver faktiskt mer. Det finns mycket av kraft och kreativi-
tet i en stad som Norrköping, som genomgått en enorm strukturomvandling
alltsedan textilkrisen på 60-talet. Men det som saknas är i många fall riskvil-
ligt kapital. Ibland handlar det faktiskt inte om så mycket pengar för att få
fart och förverkliga en affärsidé.

Den socialdemokratiska oppositionen i kommunen har valt att inte vänta
på reaktionerna från regeringen och den borgerliga kommunledningen, utan
har själv satt i gång ett arbete med att söka nya vägar i kampen för jobben.
Nu letar vi nya idéer i samverkan med fack och näringsliv. För att på kort
sikt hjälpa upp situationen för de värst drabbade kommer vi socialdemokra-
ter att föreslå en sysselsättnings- och utbildningsgaranti i vårt budgetalterna-
tiv för nästa år på 20 veckor per arbetslös. Detta gör vi genom att försöka
hitta flexibla lösningar med socialbidrag och andra ersättningsformer som
finansiering. Även här behövs att staten ställer upp genom förenklade regler
för samordning av olika bidragsformer. Det är livsnödvändigt för att man
skall kunna omvandla det passiva till aktiva åtgärder.

Ett stort orosmoln är bristen på medel till AMU-utbildningen, som nu ris-
kerar att tvingas varsla personal på grund av att platserna inte utnyttjas till
fullo - och detta i ett läge då bl.a. hundratals medelålders kontorister med
bristfällig utbildning sparkas ut från arbetsplatser.

Jag hade hoppats att i dag få något svar från ansvariga ministrar när det
gäller kommande insatser. I Norrköping och Östergötland vet vi hur vi vill
vända på utvecklingen. Vi har en rad konkreta idéer. Allt som behövs är
besked från regeringen, så att vi kan sätta i gång med framtidssatsningarna.

Herr talman! Jag tvingas tyvärr konstatera att vi i Östergötland inte får
några besked i dag. Därför kommer vi naturligtvis att upprepa frågorna vid
senare tillfällen.

Anf. 25 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Flera talare här har anfört att de har projekt att erbjuda som
mycket snabbt kan ge jobb. Det har jag också, exempelvis en upprustning
av Stångådalsbanan och en utbyggnad av Dackeleden.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Herr talman! Satsningen på att hålla sysselsättningen uppe i en svår låg-
konjunktur måste gälla hela landet. Den nedgång i ekonomin som vi nu upp-
lever drabbar alla. Men speciellt jobbigt är det för utsatta regioner. Kalmar
län befinner sig i en mycket svår situation, som kräver särskild uppmärksam-
het från statsmakternas sida.

I Kalmar län går nu 4 500 öppet arbetslösa. Nära 13 000 människor står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden på totalt 120 000 arbetstillfällen.
Det är drygt 10 %. Det finns samhällen som Storebro utanför Vimmerby,
som ju herr talmannen känner mycket väl, där två tredjedelar av industrisys-
selsättningen nu är borta. I Kalmar kommun, residenskommunen, går i dag
nästan 6 % av arbetskraften, eller ca 2 000 personer, utan jobb. Ytterligare
1 100 finns i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Under den här veckan har offentliggjorts att Volvo skall utreda en stäng-
ning av fabriken i Kalmar. Därmed riskerar ytterligare ca 800 personer att
förlora sina jobb. Därtill hotas en rad arbetstillfällen i underleverantörsföre-
tag i länet. En nedläggning av Volvo Kalmarverken skulle vara förödande,
inte enbart för Kalmar utan för hela sydöstra Sverige. Kalmar har blivit mer
och mer beroende av Volvo genom att en rad andra viktiga enheter har för-
svunnit.

Kalmar har mist offentliga jobb inom Vägverket. Posten har flyttat verk-
samhet till Växjö, Televerket har flyttat arbetstillfällen till Jönköping, Seans
slakteri har lagts ner, ABB Train, som bygger tågvagnar till X 2000, har vars-
lat om uppsägning och kooperativa Nordchoklad är till salu. Mycket av detta
är direkt statliga jobb. Därmed faller också ansvaret tungt på statsmakterna.
Det gäller både att hjälpa till med att bevara Volvoverken i Kalmar och att
ersätta redan förlorade statliga jobb.

Kalmar behöver Volvo lika väl som länet behöver en upprustad Stång-
ådalsbana och en utbyggd Dackeled. Om strukturproblemen är stora i resi-
denskommunen, är de verkligen inte mindre i övriga delar av länet. Norra
länsdelens kommuner är värst utsatta. Där är också arbetslösheten högst i
länet.

Samtidigt som det gäller att härda ut i en krissituation gäller det att rusta
för att möta bättre tider, att hålla humöret uppe och att visa optimism och
framtidstro. För att klara det är det viktigt att länet ser att det får del av de
satsningar som görs från statsmakternas sida.

Viktiga och avgörande åtgärder i det sammanhanget nu för länet är att
med arbetsmarknadsmedel upprusta länsjärnvägarna, framför allt med sikte
på en framtida Stångådalsbana genom hela Kalmar län. I första hand gäller
det sträckorna Oskarshamn-Linköping och Hultsfred-Nässjö, som i dag ho-
tas av direkt nedläggning om inte staten går in och svarar för upprustningen.

Dessa insatser, tillsammans med en förbättring av vägen Storebro-Vim-
merby med hjälp av extra vägpengar, är sådana utvecklingsinsatser där sta-
tens hjälp är klart avgörande för framtiden. Det skulle vara en verkningsfull
regionalpolitisk insats. Det skulle öppna möjligheten att förverkliga Dacke-
leden som genomfartsled med en avlänkning av Europaväg 4 genom norra
Kalmar län. Det skulle förbättra länets infrastruktur radikalt och därmed
förbättra länets möjligheter att möta nästa konjunkturuppgång. Det skulle

vara en trafikpolitiskt och miljöpolitiskt viktig förbättring. Det skulle ge vär-
defull sysselsättning i det sysselsättningssvagaste området i länet.

En upprustning av Stångådalsbanan och ett förverkligande av Dackeleden
är ett samfällt och starkt önskemål från de berörda kommunernas sida. En
utebliven satsning i dessa avseenden kan innebära att struktur- och syssel-
sättningsproblemen ytterligare förvärras, särskilt om hot om omlokalisering
till annan region från betydande företag i området sätts i verket.

Ett annat samfällt krav från regionen är att de norra kommunerna Väster-
vik, Vimmerby, Hultsfred och Högsby tillfälligt inlemmas i stödområdet.
Det är klart motiverat, då de regionalpolitiska problemen i de fyra berörda
kommunerna är mer svårartade än i vissa andra kommuner, som redan har
getts tillfällig placering i stödområdet. Det finns inte några skäl till att för-
hindra ett beslut om tillfällig stödområdestillhörighet för de fyra norra kom-
munerna i Kalmar län.

Herr talman! De sysselsättningspolitiska åtgärder som nu genom krisupp-
görelsen visat sig ha så bred uppslutning i riksdagen bör naturligtvis också
omfatta Kalmar län.

Anf. 26 JAN BJÖRKMAN (s):

Herr talman! Blekinge är ett bra län att leva och bo i. I länet finns en om-
fattande industriell verksamhet, en stor del av landets pälsdjursnäring, ett
välorganiserat fiske, en stor trädgårdsnäring, viktiga militära anläggningar
och underbara naturliga förutsättningar för turism. Blekinge är ett av landets
mest tättbefolkade områden med korta avstånd och goda kommunikations-
möjligheter. Till detta kommer den relativt nybildade högskolan i Karlskro-
na/Ronneby som befinner sig i ett expansionsskede. Högskolan utgör ett vik-
tigt inslag i ett framgångsrikt, strategiskt arbete för att stärka regionen.

Blekinge har långsiktigt goda utvecklingsmöjligheter. Läget kring Öster-
sjön med närhet till såväl de baltiska staterna som Polen och övriga Central-
och Östeuropa ger goda förutsättningar för utbyte när det gäller t.ex. han-
del, turism, utbildning och kultur. Från att under decennier ha varit en bar-
riär har Östersjön åter blivit en förbindelseled med regioner som ligger nära
Blekinge.

Tyvärr förmörkas utvecklingsmöjligheterna i nuläget av det mycket svåra
sysselsättningsläget. För närvarande är 6,5 % av blekingarna öppet arbets-
lösa. Till detta kommer 4,5 % som är föremål för olika typer av åtgärder.
Bara sedan september 1991 har 3 600 personer varslats om uppsägning,
varav 1 900 personer inom tillverkningsindustrin. Satt i relation till folk-
mängden är Blekinge, enligt Länsarbetsnämnden i Blekinge, det län som
drabbats hårdast av varsel under det senaste året.

I dag står mer än 10 000 blekingar utanför den ordinarie arbetsmarkna-
den. Värst drabbade är ungdomarna. 4 000 ungdomar under 25 år, eller näs-
tan 30 %, står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Den öppna arbets-
lösheten i denna grupp är för närvarande 13 %.

Blekinge som typiskt industrilän drabbas extra hårt i nedgångstider. Med
några få undantag kommer länets större företag att fortsätta att minska anta-
let anställda. Minst 1 500 industrijobb väntas försvinna med nu kända varsel-
åtgärder.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

På det offentliga området riskerar bortåt 2 000 personer att få lämna sina
jobb. En starkt bidragande orsak till detta är den dramatiska indragning av
statsbidrag från kommuner och landsting som den borgerliga riksdagsmajo-
riteten har beslutat om. Den offentliga sektorn är ju i långa stycken en kvin-
noarbetsmarknad, och när det sker så stora indragningar som nu drabbas
kvinnorna i särskilt hög grad. Detta är speciellt allvarligt i ett län som Ble-
kinge, där arbetsmarknaden för kvinnorna redan tidigare varit svag.

Många har svårt att förstå den rundgång av pengar som statsbidragsin-
dragningen orsakar genom att man först sparar in anställda i kommuner och
landsting och sedan satsar resurser på arbetsmarknadsåtgärder för samma
grupper.

Från socialdemokratisk sida har vi tagit mycket allvarligt på sysselsätt-
ningsläget. Under vintern och våren genomfördes inventering av sysselsätt-
ningsobjekt i länets alla kommuner för att man snabbt skulle kunna erbjuda
arbeten i stället för kontantstöd åt arbetslösa. Förslagen innehöll bl.a. sats-
ningar på skolor, VA-anläggningar, vägar, Blekinge kustbana m.m., och de
fanns med i socialdemokraternas sysselsättningsmotion i våras. Dessa för-
slag föll inte riksdagsmajoriteten på läppen, utan de avvisades. Det var be-
klagligt att så skedde, eftersom en satsning på byggande och kommunikatio-
ner är en satsning på framtiden, och det är självklart att kraven kvarstår.
Arbetsmarknadsläget är ju ännu allvarligare i dag än vad det var i våras.

På utbildningssidan har den borgerliga regeringen slagits för neddragning
av framför allt kommunal vuxenutbildning och studiestöd. Detta har natur-
ligtvis gått ut över den kommunala vuxenutbildningens möjligheter att er-
bjuda utbildningsplatser. Fler utbildningsplatser till komvux i länet är ett
måste!

På högskolans område har regeringen efter mycken sommarvånda lagt ut
4 000 nya studieplatser. Det moderatstyrda utbildningsdepartementet gav
inte högskolan i Karlskrona/Ronneby de platser man kunde ta emot. Av ett
erbjudande om att ta emot 195 nya elever fick man bara resurser till 30.

I krispaket nummer ett finns nu ytterligare platser att fördela. Enligt min
mening är det självklart att dessa platser läggs på de mindre högskolorna,
och jag förutsätter att högskolan i Karlskrona/Ronneby erhåller en betydligt
rejälare tilldelning än vad den fick i regeringens augustisatsning.

Herr talman! Att mer än 10 000 personer är utan arbete i länet är orimligt.
Åtgärder måste sättas in för att kraftigt minska den öppna arbetslösheten.
Krispaketen innehåller resurser till arbetsmarknadsinsatser av olika slag.
Det är viktigt att särskilt beakta Blekinges speciella situation, när dessa ar-
betsmarknadsmedel nu skall fördelas. De insatser av regionalpolitisk karak-
tär som har gjorts under 80-talet måste också få sin fortsättning. Staten måste
ta sitt ansvar för att ta till vara de goda utvecklingsmöjligheter som länet har.

Anf. 27 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! I förrgår kom Aftonbladet till vad som kanske är finalen i en
artikelserie om den ekonomiska krisen. Tidningens framsida fylldes av en
bild på ett ”förbrytargalleri” bestående av tre personer: Thorbjörn Fälldin,
Olof Palme och Ingvar Carlsson. Ingressen löd:

”Hög inflation, ett skattesystem som gjorde lån oerhört billiga, för många

devalveringar, för slappa budgetar och fel tidtabell för de avskaffade valuta-
regleringarna och skattereformen”.

För några dagar sedan beskrev Odd Engström Sveriges kris som ett resul-
tat av 20 års felgrepp. En smula skuldmedvetenhet från Socialdemokrater-
nas sida hade inte skadat.

Dagens extrema sysselsättningskris är inget problem som löses av kortsik-
tig politisk fingerfärdighet eller av några socialdemokratiska rosprydda pa-
ket med sidenband. Nej, herr talman, här krävs det insikter av långsiktig
karaktär med fasthet och klara mål som är realistiska. Krisen är ett resultat
av en ekonomi och näringspolitik som har vanskötts under lång tid och
främst då naturligtvis under den socialdemokratiska regeringsperioden.

Den förra borgerliga regeringen hetsades av en makthungrig fackför-
eningsrörelse och en hatisk socialdemokratisk opposition, när den försökte
att genomföra blygsamma besparingar eller att åstadkomma en mer tillväxt-
inriktad ekonomisk politik. Detta lider vi av ännu i dag, och vi kommer att
få betala igen varje förlorad krona i rena pengar och i tid.

Man kan tänka sig tillbaka till tiden när många småföretagare lade ner sin
verksamhet under hotet av löntagarfonderna. Hur många arbetsplatser gick
då inte förlorade?

Hur många hade i dag varit anställda i dessa företag, om ägarna hade känt
sig motiverade att fortsätta med sin producerande verksamhet? Säkert hade
vår arbetsmarknad sett helt annorlunda ut i ett sådant läge. Jag återkommer
till detta litet senare.

Hur många arbetstillfällen gick förlorade på grund av de höga arvs- och
förmögenhetsskatterna?

Hur många hade kunnat vara anställda i industriföretag om arbetsmark-
nadslagarna hade varit anpassade till små företag i stället för till stora fack-
liga organisationer?

Socialdemokraterna har ett tungt ansvar för dagens situation på arbets-
marknaden. En dålig grund är lagd där ”huset” faller samman som ett kort-
hus.

Men gjort är gjort. Nu gäller det om inte att förlåta så åtminstone att för-
söka göra det bästa möjliga för Sverige. Att höra vad som orsakade krisen är
ingen tröst för dagens arbetslösa. Den enda långsiktiga trösten är ett riktigt
arbete, inte någon terapeutisk sysselsättning i ett lönsamt företag.

Herr talman! Vi kristdemokrater är glada över att vara med i ett spän-
nande regeringssamarbete, där vi konkret kan visa på gamla kds-krav, såsom
satsningar på infrastrukturen och på ungdomar som behöver möta en arbets-
marknad som har en öppen famn.

Genom regeringspartiernas insatser finns det flera viktiga ingredienser för
att långsiktigt förbättra arbetsmarknaden och därmed skapa en trygghet för
svensk arbetskraft. Som exempel kan nämnas att arbetsgivaravgifterna
sänks vid årsskiftet och att förmögenhetsskatten på arbetande kapital redan
är avskaffad.

Jag tänker också på förslaget om ett riskkapitalbolag, vilket har hälsats
med tillfredsställelse av alla näringslivets organisationer. Förslaget presente-
rades förra veckan. Bolagen kommer att tjäna som partner till svenska före-

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

tag med tillväxtpotential. Det är nämligen i de små företagen som lösningen
på de stora problemen ligger.

Herr talman! Tillåt mig att avsluta med att exemplifiera med följande tan-
kar: Vi har i Sverige ca 385 000 småföretag, vilket i stora delar motsvarar
dagens arbetslöshet. Vi klarar inte att komma till rätta med arbetslösheten
genom stora insatser i stora företag. Nej, vi skall klara detta genom små in-
satser för de små företagen. Tänk, om varje småföretagare får möjlighet att
anställa en person! Då skulle vi klara en stor del av den nuvarande arbetslös-
heten. Genom att ge småföretagarna ekonomisk stimulans och uppmuntran
kommer de att ge liv i den svenska sysselsättningen igen.

I dag har vi genom gemensamma åtgärder hjälpt många ungdomar tillbaka
till förtroende för svensk företagsamhet. Detta är bra, men det vore önskvärt
med en förlängning av de sex månader som praktikplatsen i dag sträcker sig
över. Sjukdom och andra avbrott skall inrymmas i denna period, men jag
anser att de i stället borde exkluderas.

Låt oss göra stora insatser genom småföretagen och vuxenhjälp till ungdo-
marna. Lågkonjunkturen kan då skapa en mycket bra grund för kommande
tider med hopp om bättre konjunkturer framöver för oss alla.

Ett annat sätt, herr talman, vore att införa möjlighet till arbetsdelning.
Detta kräver kanske sin förklaring. Ett exempel talar tydligt nog.

Ett företag tvingas krympa antalet anställda med 50 %, från 20 personer
till 10. På detta sätt blir 10 personer helt utan social arbetsgemenskap. Men
genom att man delar på jobben, så att t.ex. 20 personer arbetar 50 % och får
ersättning från arbetslöshetskassan för resterande 50 %, skulle en viktig del
av den sociala arbetsgemenskapen behållas.

Varje människa, oavsett utbildning och kompetens, skall känna sig värde-
full. Genom arbetsdelning är detta möjligt.

Anf. 28 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Vikten av en god infrastruktur har i den allmänpolitiska de-
batten under dessa tre dagar betonats av flera talare. En viktig del i en bra
infrastruktur är att ha goda kommunikationer. Det är viktigt för näringslivet,
och det är viktigt för de enskilda människorna. Det är avgörande om vi me-
nar allvar med orden: Hela Sverige skall leva. Till kommunikationer hör vä-
gar, järnvägar, flyg, sjöfart och telekommunikationer.

Under den korta taletid som jag har till mitt förfogande här i debatten
skall jag huvudsakligen beröra vikten av goda järnvägskommunikationer.
Detta betyder inte att övriga kommunikationer är oviktiga.

Såväl Banverket som SJ har tillställt oss i trafikutskottet ett bra underlags-
material om behovet av en stark utbyggnad för den närmaste tiden. SJ har
presenterat ett framtida järnvägssystem fram till år 2010 och uppskattar in-
vesteringsbehovet för de närmaste 18 åren när det gäller de s.k. huvudstrå-
ken till ca 100 miljarder kronor. Det är naturligstvis en fantastiskt stor
summa. Men jag vill erinra kammarens ledamöter om att det är exakt samma
summa som arbetsmarknadsministern i debatten nämnde som kostnad för
arbetslösheten under innevarande budgetår. Arbetsmarknadsministern
åskådliggjorde också på ett bra sätt hur mycket 100 miljarder kronor egentli-

gen är. Det kan översättas med att varje arbetande i vårt land får lägga ut
2 000 kr i månaden under ett år.

Tänk om varannan arbetande i vårt land sparade 25 000 kr i svenska järn-
vägsobligationer med en löptid på 10 år. Det skulle ge 50 miljarder kronor i
möjliga investeringar, dvs. 100 miljarder kronor under 20 år. Jag framställer
inte detta som ett förslag i dag, men jag vill visa att det inte borde vara omöj-
ligt att finna bra sätt att få fram investeringskapital. Jag tror att många med-
borgare i dag gärna skulle sätta in sitt kapital i samhällsnyttiga investeringar,
inte minst med erfarenhet av hur sparkapital under den senaste tiden hante-
rats av många som haft spararnas förtroende att göra det.

Vårt land är mycket avlångt. Vi har all anledning att med snabba järnvägs-
transporter minska tidsavståndet till övriga Europa. Det är därför viktigt att
vi snabbt tar till oss vad Banverket och SJ anför när det gäller utbyggnadsbe-
hovet. Det tar nämligen lång tid från det att vi kommit överens om vad som
behöver byggas tills objektet i fråga kan börja användas.

Det är också av andra skäl viktigt att komma till beslut i dessa frågor så
fort som möjligt, dels därför att dessa investeringar ger oss värdefull syssel-
sättning, dels därför att de företag som i dag tillverkar tåg behöver ha lång-
siktiga beslut för att kunna hålla sin produktion i gång. Kommuner, markför-
handlare, m.fl. måste också ha signaler i god tid för att kunna påbörja sitt
arbete.

I sin skrift Ett marknadsanpassat framtida järnvägssystem redovisar SJ
vilka restider man kan komma ned till om man bygger ut järnvägen i vårt
land. Det gäller då i vissa fall helt nya banor med s.k. höghastighetståg och
i andra fall tåg som vi har i dag, X 2000, samt på andra håll banförbättringar
som medför betydligt högre hastigheter.

Herr talman! Som exempel kan jag redovisa vad det betyder för Västsve-
rige. Vi skulle på så sätt med tåg kunna ta oss från Göteborg till Malmö på
två timmar, likaså från Göteborg till Oslo. Till Stockholm skulle också resti-
den klaras på två timmar med höghastighetståg på den nya Götalandsbanan.

Vad detta skulle få för betydelse för näringslivet i Västsverige kan var och
en räkna ut. Det skulle innebära ett minskat behov av inrikes flyg i Västsve-
rige, vilket skulle ge oss möjligheter till flera utrikesförbindelser. Landvetter
kan därmed också avlasta Arlanda. Med snabba tågförbindelser till Landvet-
ter blir Landvetter därmed en lätt tillgänglig flygplats för en stor del av vårt
land.

En bra pendeltågstrafik i Västsverige är också av stor betydelse. Västtåg,
som ingick som en del i det s.k. Adelsohnspaketet, måste genomföras. En
järnvägstunnel i centrala Göteborg skulle göra pendeltågen ännu mera at-
traktiva, och därmed minska biltrafiken i Göteborg, vilket även skulle för-
bättra miljön.

Det är viktigt att vi får en ökad konkurrens inom tågtrafiken. På länsjärn-
vägsnätet liksom på vissa andra banor är det viktigt att flera aktörer får vara
med och ge anbud på trafiken. Just nu pågår upphandlingen av den s.k. olön-
samma tågtrafiken. Det är viktigt att tågtrafik, som i dag kanske inte har
så många resenärer men som genom en utbyggnad av det övriga nätet kan
förväntas medverka till ett ökat resande, inte nu läggs ned.

Herr talman! Jag beklagar att Lars Biörk har lämnat kammaren, eftersom

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

jag slutligen vill framhålla vikten av att vi här i riksdagen tar vårt samhällsan-
svar för att Inlandsbanan får en sådan standard att såväl godstrafik som per-
sontrafik får bra framtida transportbetingelser.

Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att säga att vi inom Cen-
tern anser att:

Det är nu när vi har arbetslöshet som vi bör utnyttja möjligheterna till en
kraftig utbyggnad av järnvägstrafiken.

Det är nu inför ett ökat samarbete med övriga Europa som vi skall bygga
ut vår järnväg så att vårt avståndshandikapp därmed tidsmässigt minskas.
Det är nu när miljöföroreningarna hotar oss alltmer som vi skall satsa på
det miljövänliga alternativ som järnvägen utgör.

Det är nu, på tröskeln till 2 000-talet, som vi skall visa våra efterkom-
mande att vi var kloka politiker som satsade på en utbyggnad av vårt järn-
vägsnät.

Anf. 29 STEN ÖSTLUND (s):

Herr talman!När jag anmälde mig till debatten förra fredagen var avsikten
att ägna mitt anförande åt hemmasituationen. Men efter den gångna veckan
har jag ändrat min disposition.

Jag tycker att det har varit en svart vecka när det gäller arbete och syssel-
sättning. Redan när veckan inleddes hade vi fått buden om att Volvo utreder
Kalmar- och Uddevallafabrikernas framtid. Bilindustrin befinner sig milt
sagt i kris. För Volvo som för första gången redovisar förlust samtidigt för
både person- och lastvagnar är situationen svår. Hemmamarknaden har hal-
verats, och det är kärvt på de viktigaste exportmarknaderna. Vi har fått veta
att Saab har något år på sig att komma igen.

När några av oss gamla metallare här i riksdagen under veckan träffade
förbundsledningen, kunde vi bara konstatera att det inte föreligger några
större skillnader i bedömningarna av framtidsutsikterna för bilindustrin mel-
lan företag och fack. Vi fick också veta att var femte metallarbetare befaras
gå arbetslös vid årets slut - 20 %.

Under den förra lågkonjunkturen försvann 160 000 industrijobb, 60 000
tillkom under 80-talet. Hur många av de över 200 000 industrijobb som nu
har försvunnit kommer att kunna återskapas? Det var frågeställningen som
satte sin prägel på träffen med vår förbundsledning.

På arbetsmarknadsutskottets sammanträde i tisdags fick vi en förhandsin-
formation om den kommande prognosen av AMS-chefen Göte Bernhards-
son. Den publicerades i går, och det är nu allmänt känt att vi under nästa år
går mot en öppen arbetslöshet på 10 %, om vi som AMS förutsatt ställer
medel till förfogande att hålla 5 % i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Onsdagens debatt i ämnet präglades till viss del av debattörernas för-
handsinformation. Men jag är inte säker på att arbetsmarknadsministern i
sin redovisning av kostnaderna för arbetslösheten, som han angav till 100
miljarder kronor, hade tagit med i beräkningen de tal som man nu räknar
med beträffande arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Peng-
arna är i varje fall slut i Göteborgs och Bohus län, och det skapas inte några

fler beredskapsjobb, utan man går där och väntar på pengar efter krisuppgö-
relsen.

Av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är det den s.k. ungdomsprakti-
ken som nu växer lavinartat. Visst är det bra att de unga får komma ut i ar-
betslivet. Till den ställer de borgerliga stor tillit. Vi hade en annan lösning
som dock röstades ned. Men det som nu händer inom ramen för ungdoms-
praktiken är att den hotar att försätta alla normala funktioner för ungdomars
arbetsmarknad ur spel.

I morgonens Ekosändningar redovisades oroande exempel på hur den an-
vänds för att ersätta vanliga arbeten med gratis arbetskraft. Det är självfallet
lockande för många arbetsgivare att få arbetskraft utan att behöva vare sig
betala lön eller ta något egentligt arbetgivaransvar. Föreställningen om att
arbetsförmedlarna skall kunna hålla kontroll så att ungdomarna inte utnytt-
jas felaktigt är inget annat än illusioner. Hur skall arbetsförmedlarna kunna
hålla kontakt med 50 000-60 000 ungdomar ute på otaliga arbetsplatser ut-
över sina övriga uppgifter?

I samma Ekosändningar lämnades nya uppgifter om vad förlusterna i
bank- och finansystemen kan komma att bli efter spelet i kasinoekonomin
med fastigheter under 80-talet. De 100 miljarder kronor som hitintills anta-
gits kan komma att dubbleras.

Samtidigt har SAF under veckan redovisat att man bedömer att 3 500 lång-
siktigt lönsamma företag drivits i konkurs. Orsaken är bankkrisen. Det
handlar om att 10 % av de företag som slagits ut har gjort det, inte därför att
de är dåliga, utan därför att de inte har kunnat få normala krediter.

Herr talman! Man frågar sig nu: Hur många långsiktigt lönsamma företag
hotas i spåren av bankkrisen?

Inom den offentliga sektorn kräver regeringens och riksdagens indragning
av 7,5 miljarder kronor från kommunerna sin tribut i ökad arbetslöshet.

I Göteborg - som har nära 7 % arbetslöshet, den högsta i länet, och som
konsekvent har missgynnats i de senaste årens skatteomläggningar - har
3 500 jobb försvunnit under året, och lika många beräknas försvinna under
nästa år. Ändå har kommunen en övertalighet på 1 500 personer, inte därför
att dessa inte behövs utan därför att kommunen inte har råd.

Den borgerliga majoriteten har lagt fram ett sparprogram på 15 % under
mandatperioden. Under veckan kom stadskontorets bedömning att det ändå
kommer att fattas 1 miljard för 1993, något som naturligtvis kommer att slå
mycket hårt även på sysselsättningen. Så är det i de flesta kommuner.

Herr talman! Jag får nu signal om att min taletid börjar ta slut. Jag får
stryka en del i mitt manus.

Inför utsikterna att få uppleva en öppen arbetslöshet på 10 % nästa som-
mar måste nu alla åtgärder som kan tillgripas sättas in, byråkratiska hinder
undanröjas och alla uppslag tillvaratas. Det är att hoppas att det kan bli ett
gemensamt intresse över partigränserna i det allvarliga läge arbetsmarkna-
den befinner sig i, inte minst, herr talman, med tanke på vad vi nu kan se
framför oss efter denna svarta vecka för arbete och sysselsättning i vårt land.

Anf. 30 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Norra Älvsborg är en fin del av vårt land, med mycket starka
industritraditioner och goda utvecklingsmöjligheter. Men krisen har gjort att

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

över 9 000 personer nu är arbetslösa, och det mesta tyder på att det blir
värre.

De förslag som vi socialdemokrater redovisade under vårriksdagen och i
augusti skulle ha dämpat denna negativa utveckling, men regeringen var allt-
för passiv.

Västsverige är också, som Sten Östlund var inne på, starkt beroende av
bilindustrin. Det finns en mycket stark oro för framtiden både bland de an-
ställda i bilindustrin och bland dess underleverantörer.

Jag tror att det allra viktigaste för bilindustrin är att det blir ordning på
landets ekonomi. För underleverantörerna är det dessutom viktigt med en
ökad kompetensutveckling. Därför har vi krävt att det skall satsas på kompe-
tensutveckling för bilindustrins underleverantörer. Det är viktigt för utveck-
lingen i Norra Älvsborg.

Teli tänker sparka 150 anställda i Vänersborg. Jag menar att staten inte
kan smita undan från sitt ansvar för detta. Staten har ett ansvar för att Teli i
Vänersborg kan utvecklas.

Jag skulle också vilja peka på några ytterligare frågor som är viktiga just
för oss i Norra Älvsborg. Vi har redovisat förslag till omfattande investe-
ringar i kommunikationer, i byggande och i utbildning.

Det första är att järnvägstrafiken skall utvecklas. Utbyggnaden av Norge-
Väner-länken med sträckorna Erisstadssvängen i Dalsland och Trollhättan-
Vänersborg skulle ge många jobb och stimulera utvecklingen.

Vi socialdemokrater kräver därför: Börja byggandet av Norge-Väner-län-
ken nu!

SJ planerar också att lägga ner eller försämra servicen vid järnvägsstatio-
nerna i Åmål, Vänersborg och Trollhättan. Dessutom diskuteras faktiskt att
lägga ner persontrafiken från Karlstad genom Dalsland.

Jag skulle både till regeringen och till SJ vilja säga: Stoppa de planerade
försämringarna av järnvägstrafiken i Norra Älvsborg!

En ökad satsning på järnvägen skulle också förbättra möjligheten för
TGOJ i Åmål. Även Herrljungabanan måste utvecklas. Jag tycker att man
skall satsa på Herrljunga som ett resecentrum.

De väginvesteringar som skall ske i skogslänen som ett resultat av krispa-
ketet måste komma också norra Dalsland till del. Jag föreslår att Central-
bron i Bengtsfors skall byggas omgående.

Vi socialdemokrater från Norra Älvsborg vill ha fler platser till vår hög-
skola och har stöd för detta i vår riksdagsgrupp. Men Marianne Andersson
och andra röstade fyra gånger förra året emot satsningar på de små högsko-
lorna.

Regeringens förslag i augusti om fler högskoleplatser gav mest till de stora
högskolorna. Nu gäller det att satsa på utbildning. Ge fler i Norra Älvsborg
utbildning i gymnasieskolan, i vuxenutbildningen, i arbetsmarknadsutbild-
ningen och i högskolan!

För oss i Norra Älvsborg är byggandet av särskild vikt. Vår omfattande
byggmaterialindustri i Alingsåsomådet men också i Dalsland och Götaälvda-
len gör att vi drabbas hårt av nedgången i byggandet.

Vi har redovisat en lång rad byggprojekt som skulle ha kunnat vara i gång
om regeringen hade haft den rätta viljan. Men inte ens Marianne Andersson,

som bor i Vårgårda, eller Elver Jonsson, som bor i Alingsås, där arbetslöshe-
ten nu är högst i länet, tycks vara särskilt oroliga för det minskade byggan-
det.

Vi socialdemokrater i valkretsen kräver därför att byggande, reparationer
och ombyggnader av lokaler i Norra Älvsborg skall tidigareläggas.

Fru talman! Sammanfattningsvis: För att dämpa arbetslösheten i Norra
Älvsborg är det nödvändigt att satsa på byggande, kommunikationer och ut-
bildning.

Anf. 31 MARIANNE ANDERSSON (c):

Fru talman! Arbetslösheten är rekordstor. AMS prognos som nådde oss i
går var dystrare än någonsin förr. Siffrorna.är ofattbara med svenska mått
mätt. Men siffrorna får aldrig reduceras till uppgifter i någon tabell. Bakom
varje siffra döljer sig en människa och hans eller hennes ekonomiska bekym-
mer och oro för framtiden.

Många har under dessa tre dagar talat om orsakerna till vårt svåra läge -
devalverings- och koncentrationspolitiken, spekulationsekonomin på 80-ta-
let, oförmågan att under högkonjunktur ta itu med Sveriges grundläggande
ekonomiska problem och bygga för framtiden samt en djup internationell
lågkonjunktur.

När krisen ställdes på sin spets var det ändå en stor styrka för Sverige att
opposition och regering lyckades göra upp. Nu måste alla vara med och be-
tala för tidigare politiskt och ekonomiskt lättsinne. De som drabbas av ar-
betslöshet får betala det högsta priset. Det är lätt att förstå ilskan över att
många av dem som orsakat krisen går skadeslösa och i stället får skyhöga
avgångsvederlag, medan de som inte haft någon del i detta står skyddslösa.

Det är också lätt att sympatisera med alla de röster som nu höjs för att
vi skall investera oss ur krisen, satsa ännu mer på vägar och järnvägar och
tidigareläggning av byggen. Ingvar Johnsson sade t.ex. det för en stund se-
dan. Vår åsikt är och har alltid varit att det bästa är att satsa på att bygga för
framtiden, så att man står beredd när konjunkturen vänder.

Problemet är att i det här läget finna metoder för finansiering, så att vi inte
hamnar i ett nytt valutautflöde och räntekris. Det vore det värsta som kunde
hända. Hög ränta är en effektiv broms för investeringar. Låga löneavtal är
nu nödvändiga, inte för att få ner konsumtionen eller hindra rättvisa löner
utan för att öppna för investeringar.

Nog känner vi allihopa en stor maktlöshet när vi hör beskeden om varsel,
indragningar och nedläggningar ute i våra län och orter. Jag skall inte upp-
repa Ingvar Johnssons beskrivning av Älvsborgs län. Den stämmer med
verkligheten, och vi delar hans uppfattning, t.ex. när det gäller bilindustrin
och dess underleverantörer samt neddragningen av kommunikationer.

Låt mig i detta sammanhang säga att det blir en satsning på länsvägar i
Norra Älvsborg. Vi delar naturligtvis också uppfattningen om Norge-Vä-
ner-länken och kräver att utbyggnaden av denna skall komma i gång så fort
som möjligt.

Aldrig tidigare har så många människor som nu omfattats av arbetsmark-
nadsåtgärder, ungdomspraktik, utbildning m.m., och i och med det första
krispaketet satsas nu ytterligare resurser med olika arbetsmarknadspolitiska

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

3 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 8

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

medel, bl.a. otraditionella insatser och lokal utvecklingsverksamhet. Flexi-
bilitet och enskilda människors idéer för att göra något i sin bygd och i sin
ort uppmuntras.

Det är centerns bestämda uppfattning att arbetslinjen skall gälla så långt
det står i vår makt. AMS har sagt att 3 % av arbetskraften är vad man maxi-
malt klarar att hantera. Nu närmar man sig 5 %. Självklart leder detta till
gränsdragningsproblem och störningar på arbetsmarknaden, vilket vi fick
rapporter om i nyheterna i morse när det gällde ungdomspraktiken. Den re-
ferensgrupp som tillsatts för att följa ungdomspraktiken har en mycket viktig
och grannlaga uppgift.

Jag vill säga till Sten Östlund, som tog upp arbetslösheten, att också vaije
annat system av denna omfattning hade fått motsvarande problem.

Hittills har männen drabbats hårdare av arbetslösheten än kvinnorna.
Men när nu också den offentliga sektorn gör stora neddragningar drabbas
kvinnorna mer än tidigare. 80 % av de arbetslösa offentliganställda är kvin-
nor. Som alltid blir det främst de som är i frontlinjen, de som gör jobben,
som får gå först. Det är lätt att sympatisera med dem som ser bristerna t.ex.
i vården och som tycker att det är konstigt att folk inte får vara kvar när så
mycket pengar nu går till arbetsmarknadsåtgärder.

Kvinnornas stora intåg på arbetsmarknaden skedde samtidigt med den of-
fentliga sektorns stora tillväxt, och de gick i stor utsträckning dit. Därför sit-
ter de nu i en rävsax när vi tvingas till neddragningar och omprövningar. Lä-
get hade med säkerhet varit annorlunda om vi hade haft en lugnare utveck-
ling inom denna sektor - det kan vi nu verkligen säga, när vi har facit i han-
den. Då hade kvinnorna också haft ett betydligt bättre utgångsläge än i dag.

Fru talman! Hela Sverige skall leva. Det sades tydligt i regeringsförkla-
ringen, och vi i centern har alltid insett att en fungerande och stabil ekonomi
och ett bra arbetsliv aldrig kan uppnås utan regional balans. Därför kämpar
vi oförtrutet för att män och kvinnor skall kunna leva, arbeta, bo och få ut-
bildning i hela landet, för att satsningar på utbildning och infrastruktur, alltså
vägar och järnvägar, service och telekommunikation, skall ske i hela landet
och för att det skall föras en offensiv regionalpolitik.

Fru talman! Kris har en tendens att föda kris. Jag gillar egentligen ut-
trycket ”kris och möjligheter” bättre. Det gäller nu ändå att inte förfalla till
hopplöshet, utan att med krispaketen och med de beslut som regeringen tidi-
gare har fattat för att främja företagsamheten som grund skapa förutsätt-
ningar för att människor och företag ute i regionerna och i landet som helhet
skall kunna vända utvecklingen, så att vi får varaktiga jobb i Sverige. Jag
tror att det är möjligt.

Anf. 32 JARL LANDER (s):

Fru talman! I oktober månad förra året lämnade länsstyrelsen i Värmland
in en hemställan till regeringen om åtgärder för att, som det heter, främja
sysselsättning och tillväxt, för att länets behov av insatser skulle beaktas i de
åtgärdspaket som förutsågs komma på olika områden. När åtgärdspaketen
presenterades i våras var ca 6 000 personer öppet arbetslösa i länet.

Nu kan man konstatera att de behov av insatser som länsstyrelsen anmälde
förra hösten inte i någon nämnvärd grad beaktades av regeringen. Det visar

nuvarande siffror på antalet öppet arbetslösa, som vid den senaste redovis-
ningen var nästan 10 000, trots 600 nytillkomna ungdomspraktikplatser och
1 200 nya platser inom arbetsmarknadsutbildningen.

Därför, fru talman, känner också jag ett behov av att gå upp i denna lång-
dragna debatt om arbetsmarknadspolitik och att snabbt till protokollet läsa
in några synpunkter från värmländsk horisont. Låt mig göra det genom att
nämna något från en del tidningsurklipp från länspressen de senaste da-
garna.

”Ännu ovisst om valsverk” lyder rubriken på det första av de urklipp som
jag gjort. Det är den segdragna frågan om att rädda så många arbetstillfällen
som möjligt vid järnverket i Hagfors. Kontakterna med österrikiska Böhler-
Uddeholm måste nu troligen föras på regeringsnivå för att man skall kunna
komma fram till en slutlig lösning av frågan om att klara 350 arbetstillfällen
vid valsverket i Hagfors. På annat sätt kan man inte tolka oviljan från före-
tagsledningen att förhandla fram en lösning.

Jag förutsätter att näringsministern nu fullföljer det åtagande som staten
tidigare gjort att stödja de anställda vid valsverket i Hagfors i kampen för att
bevara delar av lönsam svensk exportindustri kvar i Sverige.

Nästa urklipp handlar om att den militära avspänningen i världen ger ut-
rymme för att kraftigt beskära försvarsindustrin. Mer än 1 000 personer har
tidigare sysselsatts vid Zakrisdalsverken i Karlstad, men sedan kulor och
krut försvunnit är arbetsstyrkan numera i stort sett halverad. Nu dyker frå-
gan upp om att flytta över hela den mekaniska tillverkningen från Zakrisdal-
sverken till Karlskoga, att flytta bort 580 arbetstillfällen.

Vi socialdemokrater inser att försvarsindustrin kan rationaliseras, och
Karlskogaområdet är i stort behov av sysselsättningstillfällen. Men vi kan
inte ställa upp på att arbetstillfällen bara försvinner från länet, som det nu
kan komma att ske från Zakrisdalsverken, utan att extra insatser görs från
samhällets och regeringens sida.

Det jag nu nämnt är bara ett par urklipp om det besvärliga sysselsättnings-
läget i länet. Till detta kommer oron för jobben i de sysselsättningssvaga or-
terna runt om i länet och i synnerhet hos dem som är underleverantörer till
bilindustrin, som t.ex. TVAB i Töcksfors. Häromdagen kunde man läsa i
tidningen att företaget hade sålts utan personalens kännedom. I dag är rubri-
kerna: ”Nya ägaren varslar 235 personer om uppsägning.” Här måste den
tidigare ägaren, Forsheda, ta sitt ansvar för den nu varslade personalen.

Värmland, liksom hela Sverige, behöver nu positiva signaler från rege-
ringen om att sysselsättningen skall klaras och att förutsättningar för indust-
riell produktion skall komma hela landet till del.

Därav följer att nu måste de projekt som vi socialdemokrater vaskade
fram i landets alla kommuner förverkligas. Det är projekt som den borger-
liga majoriteten här i riksdagen tidigare sagt nej till. Vi kan inte längre förlita
oss på att den s.k. marknaden skall klara sysselsättningen i landet. Vad
marknaden förmår är vi alla väl bekanta med nu. Det ger inte fler jobb, bara
högre arbetslöshet.

I Värmland behöver vi få infrastrukturen utbyggd så att vår geografiska
närhet till utvecklingsområdena kan stärkas. Sedan det norska stortinget nu
fattat beslut om att bygga ut flygplatsen i Gardemoen, är det än viktigare för

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

länets och västra Sveriges utveckling att järnvägen väster om Karlstad mot
Kongsvinger-Oslo-området snarast förbättras.

Men det viktigaste är ju att tågen går genom länet där spåren finns. Varken
gods eller persontrafiken utvecklas med hjälp av indragningar, utan de ut-
vecklas genom att kunderna, dvs. resenärerna, erbjuds verkliga alternativ.
Där inga järnvägsspår finns, där måste vägarna bli av sådan kvalitet att indu-
strins behov av transporter garanteras. Därför behövs de förbättringar i in-
frastruktursatsningar för vägar och järnvägar som vi socialdemokrater från
Värmland tidigare presenterat i motioner till riksdagen.

Avslutningsvis, fru talman, en sista rubrik från länspressen denna vecka:
”100-tals miljoner fattas - utbildningsplatser bort” och ”2 000 kastas ut i ar-
betslöshet”.

Detta kommer sig av att länsarbetsnämnden i Värmland redovisar att hälf-
ten av de 4 000 utbildningsplatserna i länet skall slopas på grund av att peng-
arna saknas. Arbetsmarknadsministern har tidigare sagt att arbetsförmed-
lingarna skall få pengar för att bekosta ungdomspraktikplatserna. Står detta
löfte kvar?

Anf. 33 INGER LUNDBERG (s):

Fru talman! I en departementspromemoria föreslås att tingsrätterna i Lin-
desberg, Karlskoga och Hallsberg skall läggas ner. Verksamheten skall flyt-
tas till Örebro och Kristinehamn.

Skälen är inte ekonomi och rationalitet. Statskontoret har visat att de små
tingsrätterna är effektiva. Men departementet menar att det behövs stora
enheter för att möta de krav EG-rätten kan ställa. Ingen analys görs av de
faktiska förutsättningarna för de små tingsrätterna att nu som tidigare an-
passa sig till nya krav. Promemorian söker inte heller stöd i den dramatiska
förbättring av erfarenhetsutbyte, som den nya tekniken ger.

På kort sikt kan kanske staten värja sig för effekterna. Ett femtiotal perso-
ner kan säkert bo kvar på orter som Karlskoga, Lindesberg och Hallsberg
och pendla. På lång sikt blir effekterna stora. Nyanställda jurister bosätter
sig inte i Lindesberg. Advokatkontoren anser att det finns få skäl att vara
kvar. Åklagarorganisationen ses över. Så utarmas samhällsservicen, den in-
tellektuella debatten och det sociala livet runt om i landet.

Staten har strategiska instrument, som skulle kunna bidra till att hela
landet skall leva. De används inte. Inom de statliga verken pågår i dag regio-
nalisering utan varje form av samordning. Postverket bygger upp sin regio-
nala indelning, Televerket en annan, Vägverket en tredje. På område efter
område är tendensen centralistisk. En oengagerad utbildningsminster an-
vänder inte högskolan som ett regionalt instrument. Ingen ser ett gemensamt
mönster, som skall leda till att hela landet stärks.

Från mindre orter i Örebro län förs verksamhet till centralorten Örebro.
Från residensstaden Örebro centraliseras verksamhet till storstadsområ-
dena. Detta trots att ny teknik skapar unika förutsättningar för decentralise-
ring och regional utveckling.

Arbetsmarknadsutsikterna i Örebro län är mörka. I Bergslagsområdet,
Karlskoga, Degerfors, Laxå och Askersund sker stora strukturomvandlingar
inom industrin. Flera kommuner är beroende av enstaka stora industrier.

När avspänningen minskar trycket på försvaret står en ort som Karlskoga
inför svåra omställningsproblem. Länet visar från tid till annan upp den
högsta arbetslösheten i landet. I Ljusnarsberg står 36 % av de unga utanför
den ordinarie arbetsmarknaden.

Dråpslagen mot kommunerna gör att den offentliga sektorn, trots stora
behov, inte kan erbjuda nya jobb. Länsarbetsnämndens analys visar i stället
att 5 000 jobb inom den offentliga sektorn i länet försvinner de närmaste
åren. Till det bidrar ett djupt orättfärdigt bidragssystem till kommunerna.
Hastigt och utan att någon kunde förstå hur det egentligen hade byggts upp
och skulle förstås, klubbades det nya statsbidragssystemet i riksdagen i vå-
ras.

I Örebro län är alla kommuner förlorare. Äldreomsorgen spelar en liten
roll i det nya systemet. Arbetslösheten vägdes inte alls in i beslutet.

Medborgarna i Degerfors, som förlorar statsbidrag motsvarande 3 kr på
kommunalskatten, tvingas se att rika kommuner som Danderyd och Lidingö
inte alls behöver bidra till statliga besparingar.

Banker, försäkringsbolag och handel omstrukturerar sin verksamhet och
otaliga jobb försvinner. Det behövs en strategi för att de mänskliga resurser
som rationaliseringar och ny teknik frigör tas till vara i nya jobb för att ut-
veckla och stärka välfärden.

För att Örebro län skall utvecklas krävs en strategi för utveckling där sta-
ten tar sin del av ansvaret.

En utbyggd Bergslagsdiagonal via Lindesberg kan tillsammans med en ut-
byggd Askersundsled utveckla länet som knutpunkt i landets mitt. Tillsam-
mans med Svea- och Mälardalsbanornas utbyggnad skulle det stärka länets
strategiska läge till gagn för hela landet.

Högskolan i Örebro har nått en mognad, som skapar goda förutsättningar
för en fast forskningsorganisation. Regeringen måste se värdet av det arbete
som utförs vid de små och medelstora högskolorna.

Länets goda läge när det gäller telekommunikationer kan och bör utnytt-
jas. SCB i Örebro har nu Europas kanske mest ändamålsenliga lokaler. Här
finns kompetens på det regeringen brukar kalla högsta europeiska nivå. Ut-
nyttja den och stärk den, i stället för att utarma en enhet, som kommer att
vara strategisk för landet i ett Europaperspektiv.

Fru talman! En politik för välfärd, och ett helt land och folk i arbete, kan
inte nöja sig med att passivt åse marknadskrafternas spel. Utifrån en god
svensk tradition, där samhälle och näringsliv samverkar för utveckling och
välfärd, krävs en aktiv politisk strategi för att hela landet skall leva och rätten
till arbete åt alla skall säkras på lång sikt.

Anf. 34 BERIT OSCARSSON (s):

Fru talman! Västmanland är det län som har den högsta andelen industri-
sysselsatta. Det är ett utpräglat exportlän och är därför hårt drabbat av låg-
konjunkturen. Strukturförändringar drabbade först Bergslagen och slår nu
mot tillverkningsindustrin i södra delarna av länet. Kursförändringar på va-
lutor och ett högt ränteläge pressar hårt, och orderingången är därför låg.
Många, speciellt små och medelstora företag, har svårt att överleva.

Som en konsekvens av detta ligger antalet varsel på en mycket hög nivå.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

I tisdags kom det senaste varslet. Volvo i Köping varslar 195 anställda. Un-
der en period av tre år har antalet anställda vid Volvo i Köping minskat med
drygt 1 000 personer. Det är förödande för regionen och en tragedi för alla
människor som drabbas.

Inom den offentliga sektorn finns också problem, bl.a. med att finansiera
den nödvändiga verksamheten. Den borgerliga majoritetens beslut om ett
nytt statsbidragssystem, med indragningar på olika sätt från kommunerna,
bidrar kraftigt till detta. Kommunerna har satts i en ekonomisk knipa.

Nu varslas många offentligt anställda om uppsägning. Många är lågutbil-
dade kvinnor som har mycket svårt att få nytt arbete i vårt industridomine-
rade län. I länsarbetsnämndens prognos över arbetssituationen finns det hel-
ler ingen ljusning i sikte för 1993. Arbetslösheten fortsätter att öka. Den
kommer förmodligen att ligga på 7-10 % vid årsskiftet 1992/1993.

Men det finns ändå en väg som leder fram till ökad sysselsättning, nämli-
gen att vi nu investerar. Det är dessutom billigare att investera nu än under
en högkonjunktur. Det handlar om att sätta fart på hjulen. Att nu inte våga
investera eller att inte dra i gång underhållsåtgärder är att döma till arbets-
löshet och utslagning.

Vi socialdemokrater har via motioner lämnat flera förslag till riksdagen på
vad som kan göras. Vi frågar oss vad det är som gör att projekten inte kom-
mer i gång, och varför kommer inte regeringen i gång?

I Västmanland glädjer vi oss mycket åt att byggandet av Mälarbanan nu
är i gång. Mälarbanan är helt nödvändig för regionens fortsatta utveckling.
Men varför inte i dagens konjunkturläge tidigarelägga återstående delar av
utbyggnaden?

Dessutom krävs tågsätt för att snabbtågen skall kunna fungera. 1986 skrev
ABB och SJ kontrakt om tillverkningen av 20 tågsätt av X 2000 samt option
på ytterligare 20 tågsätt. Den sista september gick tiden ut för optionen. SJ
har problem att lösa in optionen på grund av lönsamhetskrav samt det fak-
tum att Banverkets upprustning av snabbtågslinjerna går alltför långsamt.

Om inga nya order tecknas inom en snar framtid kommer därför produk-
tionen i Kalmar successivt att skäras ned för att helt upphöra under januari-
februari 1994. Detta medför i sin tur att produktionen i Helsingborg och Väs-
terås påverkas och att även dessa verkstäder hotas av nedläggning. Då skulle
ca 1 500 arbetstillfällen inom ABB Traction försvinna och minst lika många
hos underleverantörerna.

Här behövs snara åtgärder. Vi skapade inte Banverket för att försena upp-
rustningen av bannätet. Mats Odells löften och uttalanden måste nu omsät-
tas i konkret handling.

Vi har stort behov av investeringar i våra vägar. Dagens sträckning av E18
mellan Köping och Arboga utgör en flaskhals. Regeringen bör snabbt fast-
ställa den plan som arbetats fram. En ny sträckning av vägavsnitten skulle
inte bara innebära en kraftig förbättring av trafiksäkerheten utan också inne-
bära 80 000 nya dagsverken.

Många av länets vägar är i stort behov av upprustning och ombyggnad,
bl.a. i Bergslagen. Vid tidigare fördelning av arbetsmarknadsanslag har lä-
net fått jämförelsevis litet pengar trots hög arbetslöshet. Detta måste nu änd-

ras.

Västmanland är också ett sjöfartslän. En fördjupning av Mälarleden är
nödvändig för en bättre sjöfart. Årligen fraktas ca 3 miljoner ton till och från
hamnarna i Västerås och Köping genom kanalen. Bättre framkomlighet har
stor betydelse för Västmanlands och Bergslagens näringsliv.

Genom en investering på 20 miljoner kronor till förbättring av Södertälje-
bron kan mälartonnaget öka från 7 000 ton till 10 000 ton. Regeringen har
även här chansen till en framsynt infrastrukturinvestering.

När konjunkturen vänder kommer efterfrågan på tekniker och annan yr-
kesutbildad personal att öka. Det är då viktigt att högskolan i Västerås-Es-
kilstuna tilldelas en stor andel av de 5 000 nya högskoleplatserna för att täcka
de utbildningsbehov som finns.

Men det finns också ett annat utbildningsbehov. Antalet lågutbildade i lä-
net är högre än genomsnittet i landet. En satsning på baskunskaper är nöd-
vändig. Vi måste därför satsa på folkbildning.

Trots de problemen som jag här redogjort för finns ändå en optimism.
Men det viktigaste är att se till att människor kommer i arbete.

Anf. 35 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Västmanlands län är ännu så länge ett av Sveriges mest indu-
strialiserade län. Men utvecklingen har för många västmanländska orter va-
rit dyster under 1970- och 1980-talet. Många orter har helt dominerats av en
eller ett fåtal stora industrier. När dessa industrier har gjort kraftiga neddrag-
ningar eller helt lagts ned har orten och hela kommunen drabbats hårt. Ett
exempel är Hallstahammars kommun, som under hela 1980-talet har drab-
bats mycket hårt av industrinedläggningar och kraftiga personalnedskär-
ningar i kvarvarande industrier.

Den rådande långvariga lågkonjunkturen slår hårt mot industrisysselsätt-
ningen i länet. Varslen har varit många och omfattande. Ytterligare varsel
och uppsägningar väntar. Arbetslösheten är hög i länet. Särskilt ungdomar
har drabbats mycket hårt av arbetslösheten. Men genom omfattande insatser
har den öppna arbetslösheten något gått ner under senare tid. Det beror på
att länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingarna har lyckats mycket väl
med att finna ungdomspraktikplatser. Dessutom ökar antalet personer i ar-
betsmarknadsutbildning och antalet beredskapsarbeten. Regeringen beslöt
i juni 1992 att förlänga inplaceringen av Hallstahammars kommun i stödom-
råde. Det var som jag ser det ett nödvändigt och riktigt beslut.

På järnvägsområdet har en hel del hänt under senare år. Länstrafiken i
Västmanland trafikerar numera järnvägssträckorna Västerås-Eskilstuna,
Västerås-Sala, Västerås-Ludvika och Västerås-Arboga - med snabba X 10
tåg med hög komfort. Bansträckningen Kolbäck-Fagersta har moderniserats
och byggts om, och byggandet av Mälarbanan har nyligen startat.

Men det är viktigt att nu pågående och planerade järnvägssatsningar kom-
mer att kunna trafikeras av nya moderna fordon. Därför behövs snabbt ett
nära samarbete mellan regering, SJ och ABB för att på ett finansiellt godtag-
bart sätt klara fortsatt tillverkning av svensktillverkade spårbundna fordon.
Djupa beställningssvackor måste undvikas, i synnerhet i nuvarande arbets-
marknadsläge.

Det är också mycket betydelsefullt för en region med ett väl fungerande

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

vägnät, med vägar som har en jämn och för sitt ändamål lämplig standard.
Det behövs ytterligare medel för ett fullföljande av upprustningen av ”Räta
linjen”, dvs. en vägsträckning Gävle-Västerås-Norrköping. Vissa återstå-
ende vägsträckor i Västmanlands län och i Södermanlands län måste snabbt
rustas upp, så att ”Räta linjen” i hela sin sträckning får en jämn och hög
standard. Då slipper Stockholmsregionen genomgående personbils-och
lastbilstrafik i nord-sydlig riktning.

Ett annat aktuellt vägprojekt, som också Berit Oscarsson nämnde, är om-
byggnaden av E 18 Arboga-Köping. Detta projekt är mycket angeläget.
Riksväg 70 och riksväg 68 genom länet behöver också rustas upp eller byggas
om på vissa sträckor för att få en jämn och hög standard.

Anslagen till drift och underhåll för länets mindre vägar har sedan flera år
varit för små, vilket medfört eftersläpande underhåll. Den nya regeringen
har insett betydelsen av ett förstärkt underhåll av vägväsendet för att kraftigt
förslitna delar avvägnätet inom rimlig tid skall kunna återföras till en lämplig
teknisk standard.

När det gäller utbildningen vill jag säga några ord om högskolan Eskils-
tuna-Västerås, som är landets enda tvålänshögskola. Det har aldrig tagits
hänsyn till detta vid beviljandet av anslag. Förhoppningsvis är en ändring på
gång. Det innebär att Centerns mångåriga krav på kraftiga satsningar på de
små och medelstora högskolorna verkar att ge resultat, innebärande fler
högskoleplatser och en satsning på forskning.

I Skinnskattebergs kommun finns en annan högskola, Skogsmästarskolan,
som sorterar under Sveriges lantbruksuniversitet. Det är mycket angeläget
att Skinnskattebergs kommun, som drabbats mycket hårt av sysselsättnings-
krisen, får fortsätta sina planer att utveckla ett skogligt centrum med skogs-
mästarutbildningen som bas.

När det gäller byggsysselsättningen är läget mycket allvarligt i Västman-
lands län. Ca 25 % av byggnadsarbetarna saknar sysselsättning. Även om vi
är medvetna om att länets byggsektor under senare delen av 1980-talet hade
en för stor kostym, kan vi inte på något sätt acceptera den kraftiga neddrag-
ning och utslagning som nu sker i länet. Det gäller för stat, landsting och
kommun att tidigarelägga olika byggprojekt för att undvika den kraftiga ut-
slagning av byggkompetens som annars kommer att ske i länet.

Fru talman! När det gäller länets långsiktiga utveckling arbetas det inten-
sivt på alla nivåer för en positiv utveckling av länet. Jag ser goda möjligheter
till att man skall komma till rätta med länets problem. Men det är nödvändigt
med insatser från regering och riksdag. Satsningar på högskolan, satsningar
på kommunikationer, satsningar på tjänstesektorn och satsningar på högtek-
nologiska industrier kan ge Västmanlands län en långsiktig positiv utveck-
ling.

Anf. 36 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Fru talman! Sverige är inte färdigbyggt! Det finns nästintill oändliga bygg-
behov. Byggnads har tillsammans med byggmästarföreningama, LO och det
socialdemokratiska partiet tagit fram massor med förslag som skulle vara bra
för Sverige både i dag och i framtiden. Det är bara för regeringen att läsa
innantill. Jag har en del av de förslagen här.

I valrörelsen och efter regeringstillträdet har borgerligheten talat mycket
om infrastruktursatsningar - men resultatet har, vilket har omvittnats här i
kammaren, varit mycket magert. Förfallna skolor talade man också mycket
om i valrörelsen - men i regeringsställning tog man bort de 300 miljoner som
fanns för det ändamålet.

Före uppgörelsen med Socialdemokraterna lade regeringen ner mest
energi på att krossa fackföreningsrörelsen. Nu är det gud ske lov stoppat för
ett tag. Men det är min förhoppning att man nu i stället tar itu med närings-
och arbetsmarknadspolitiken.

Enligt Byggentreprenörena går 25 byggföretag i konkurs vaije månad.
Varje dag går 75 företag i konkurs - och många av dem är naturligtvis bygg-
relaterade. I Dalarna räknar man som värst med en byggarbetslöshet på
40 % under 1993.1 Gävleborg är det lika illa.

Det framtida bostadsbyggandet är ett stort svart hål. De tre miljarder i
krisuppgörelsen som skall tas från bostadssektorn måste tas ut som en gene-
rell fastighetsskatt - annars blir konsekvenserna förödande både bostadsso-
cialt och sysselsättningsmässigt.

Regeringspolitiken inkl, uppgörelsen innebär att hundratusentals jobb
slås ut. Alltför många av dessa är jobb i basindustrier i skogslän. Andra är
kvinnojobb i offentliga sektorn. Risken är uppenbar att de försvinner för
gott.

Det behövs alltså akuta och aldrig tidigare skådade insatser för att för-
hindra avindustrialiseringen av Sverige.

Fru talman! Regeringen har självfallet ett huvudansvar för det elände vi
just nu upplever - men det finns också ett politiskt systemfel. Det är natur-
ligtvis fel att odemokratiska krafter föser riksdag och regering framför sig.
Ändå finns det något slags logik i att det är så. Jag återkommer till detta.

Faktum är att vår konstitution inte ger ett fungerande politiskt system. En-
dast i undantagsfall kan det bli en majoritetsregering i detta land. Det är där-
för oerhört svårt att få majoritet i riksdagen för otrevliga men nödvändiga
beslut. Septemberuppgörelsen är i detta fall ett undantag.

Allan Larsson sade här i debatten att uppgörelsen var en seger för politi-
ken. Jag delar inte den uppfattningen. Det var på sin höjd en delseger - i
hela matchen står det fortfarande 5-1 till marknaden och kapitalet.

Jag vet inte vem som gjort det - men någonstans under vägen har någon
insett att politiken klarar inte det yttersta provet utan behöver den återför-
säkring som Riksbankens utomordentliga makt innebär. Det är det jag me-
nar med logiken i systemet. Vet man att man inte klarar uppgiften skaffar
man sig hjälp. Men detta är inte acceptabelt ur demokratisk synpunkt. Den
s.k. marknaden och Riksbanken kan inte få ha den yttersta makten över lan-
dets väl och ve. Nu måste politikerna ta tillbaka den makt som de ändå måste
ta det fulla ansvaret för. Om vi inte gör det, förbryter vi oss mot de demokra-
tiska idealen.

Fru talman! Låt mig gå tillbaka till arbetsmarknaden. De länge omtalade
infrastruktursatsningarna måste komma i gång nu. Byggandet måste också
generellt sett komma i gång. Det är den enda åtgärd som snabbt kan öka
efterfrågan på hemmamarknaden utan att fördärva statens finanser. Det
skulle rädda många företag som också har exportpotential.

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

I ett stort antal tillverkande företag måste det till åtgärder som lyfter av
kostnader under en tid, annars slås de ut för evigt. Här duger det inte med
ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgiften. Stora delar av de anställda
måste kunna sättas i utbildning på samhällets bekostnad om företagen skall
överleva.

Regeringen måste öppna för fler kommuner att komma in i stödområdet.
Verkligheten har faktiskt förändrats, och då måste kartan också förändras.

Svenska arbetsgivareföreningen har gjort en undersökning som visar att
under två år har 3 500 långsiktigt lönsamma företag drivits i konkurs av
bankerna.

Det finns många bovar i det drama som vi just nu upplever. Bankväsendet
har inte till någon del fyllt sin funktion. Marknaden och Riksbanken har på
sitt brutala vis ändå fyllt sin funktion på visst sätt. Riksdagen har inte skapat
ett funktionellt politiskt system. En ideologiskt blockerad regering har ing-
enting förstått och ingenting förmått.

Fru talman! Jag kastar den här stenen, trots att jag själv inte är utan skuld.

Anf. 37 SIGRID BOLKÉUS (s):

Fru talman! Arbetslöshetens gissel berör allt fler människor i Sverige. I
Gävleborgs län tvingas vi notera arbetslöshetssiffror som ligger bland de
högsta i landet. Nu drabbas inte bara folk inom byggnadsindustrin och inom
annan industriverksamhet, utan också i minst lika hög grad anställda inom
den gemensamma sektorn.

Det är märkligt att regeringen står fast vid att 7,5 miljarder kronor skall
dras in från kommuner och landsting. Med öppna ögon tillåter regeringen
en rejäl uppgång av arbetslösheten. Det är inga onödiga jobb som försvin-
ner. Ökad produktivitet inom industrin förutsätter trivsel. Man gör inte ett
bra jobb om man skall gå och oroa sig för att anhöriga inte får vård och om-
sorg. Rådet från regeringen till de tusentals kvinnor som blir arbetslösa är:
Starta eget!

Situationen i Gävleborg har förvärrats genom att bl.a. Vägverket, Tele-
verket, SJ och Posten drar bort verksamheter från länet. I Svenska Dagbla-
det den 8 oktober lyder en av rubrikerna: ”Hörnlund ger Ånge stöd när Pos-
ten skär ner”. Vi gävleborgare missunnar inte Ångeborna att de utlovas
stöd, men vi har länge efterlyst besked från såväl postledningen som statsråd
om att de skall göra allt de kan för att verkningarna av de statliga verkens
rationaliseringar skall bli så små som möjligt.

Nedläggningen av Hälsinge regemente innebär att Gävle åderlåtits på yt-
terligare drygt 400 arbetstillfällen. 114 läggs ner för att rädda jobben vid 121
i Sollefteå, alltså av regionalpolitiska skäl. Snart skall beslut om nedläggning
av ytterligare en flygflottilj fattas. Betänk då att Söderhamn i dag, trots alla
ansträngningar, har en öppen arbetslöshet på 7,5 %. Det är en av de hårdast
drabbade kommunerna i landet. En nedläggning av F 15 skulle bli ytterligare
sten på en redan tung börda.

Sedan valmånaden 1991 har arbetslösheten ökat med 60 % i Gävleborgs
län. Den uppgår nu till 22 000 personer eller 12,3 %. Det är bara Norrbotten
som är i ett sämre läge. Genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder har den
öppna arbetslösheten kunnat pressas ner till hälften. Om inte arbetsmark-

nadspolitiska åtgärder hade satts in skulle var tredje ungdom mellan 18-25
år gå arbetslös. Det är helt nödvändigt att Länsarbetsnämnden får de 500
miljoner kronor i ökat stöd till arbetsmarknadspolitiska åtgärder som de har
bedömt att de behöver för att kunna gå in och lindra smällarna. Arbetslöshe-
ten beräknas ju stiga ytterligare.

Arbetsmarknadspolitiken kan lindra skadorna och höja kompetensgra-
den, men det är investeringar och skapande av nya jobb som kan hjälpa till
med tillfrisknandet. Högst upp på länets önskelista står utbildningar och
satsningar på infrastrukturen. Bra kommunikationer även ovanför Dalälven
är en förutsättning om vi skall ha någon möjlighet att hävda oss på Europa-
marknaden. Det måste till åtgärder snabbt.

Arbetet på Ostkustbanan kan komma i gång våren 1993. Det finns en sam-
ordningsvinst att hämta om E 4-an och Ostkustbanan blir ett samprojekt.

Vid sitt besök i Bollnäs nyligen lovade kommunikationsminister Mats
Odell att tillsätta en statlig utredningsman för att studera möjligheter att
åstadkomma snabbare tågtrafik på sträckan Stockholm-Östersund. Det löf-
tet tackar vi för, men det förpliktar.

I krispaketet avsätts 1,5 miljarder kronor för vägåtgärder i de sju skogslä-
nen. Det är viktigt, inte minst för skogsnäringen, att dessa pengar tillfaller
de län som de avsatts för.

I Gävleborgs län har vi målet att till år 2000 höja utbildningsnivån till minst
riksgenomsnittet. För att klara det måste vi få en kraftig utökning av antalet
utbildningsplatser både vid Högskolan Gävle-Sandviken och i den kommu-
nala vuxenutbildningen. Det förslag som finns i en aktuell proposition om
examinationsrätten riskerar att dela upp högskolorna i A- och B-lag. Under-
sök om Högskolan Gävle-Sandviken uppfyller de kvalitetskrav som ställs för
rätten till magisterexamen i företagsekonomi med särskild inriktning mot
fastighetsekonomi och fastighetsförvaltning! Jag är övetygad om att vår hög-
skola klarar den granskningen.

Vi socialdemokrater i länet har presenterat ett objekt för beredskapsar-
bete när det gäller ombyggnader av t.ex. skolor, förskolor och offentliga lo-
kaler. Det finns jobb för byggnadsarbetare och andra som inget hellre vill än
att få komma ut i arbetslivet igen.

Fru talman! Riksdagen besökte Gävle i våras. Jag hoppas att ni upplevde
att det finns kraft, framtidstro och utvecklingsmöjligheter i vårt län. Om de
satsningar på arbetstillfällen som ingår i krisuppgörelsen skall sättas in där
behovet är som störst, bör Gävleborgs län vara prioriterat.

Anf. 38 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! När räntan slår ut företag på löpande band, är problemen
störst hos de små och medelstora företagen. De saknar dessutom möjlighe-
ter att låna nödvändigt kapital till sin verksamhet, som vi har hört. Under-
sökningar visar, precis som Bengt-Ola Ryttar sade, att banker nekar lån till
företag som har en seriös och bärande affärsidé. I ett läge där Sverige tappat
närmare 200000 arbetstillfällen i industrin slår krisen mycket hårdare i
skogslänen. Där började varslen och konkurserna tidigare, och de lär också
fortsätta längre än i centralare delar av landet.

Trots denna utveckling är framtidstron och förhoppningarna om bättre ti-

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

der goda i Norrlandslänen. I Västernorrland anser vi att satsningarna måste
göras nu. Nu finns tillgången på välutbildad arbetskraft. Nu finns tillgången
på maskiner för stora avgörande framtidsinvesteringar.

Västernorrland, och även Jämtland, har landets sämsta vägar. Dels saknar
Västernorrland en Europaväg värd namnet, dels finns fler inlandsvägar som
måste genomgå betydande upprustningar av bärigheten. Detta gäller även
Jämtland. Det räcker inte att förbättra några broar. Det krävs också vägar
mellan broarna. Nu är det rätt tid att göra stora investeringar, så att vägnätet
i dessa två län når upp till riksgenomsnittet när det gäller standard och bärig-
het.

I en forskningsrapport (ERU Ds 1990:74) visas att vaije invånare i Norr-
lands inland får 15 000 kr per år över statens budget. De som betalar är stor-
stadsborna, sägs det. Det är i och för sig riktigt men berättar inte hela san-
ningen. I rapporten jämförs endast vad olika regioner får i form av transfere-
ringar över statsbudgeten med vad invånarna betalar tillbaka i skatter och
avgifter. Man har inte tittat på betydelsen av och bidraget från näringsliv och
naturtillgångar. Gör man det, ser man snart att Norrlandslänens bidrag till
landets finanser är betydligt större än de stödpengar som kommer regionen
till del via statsbudgeten.

Redan för drygt 300 år sedan sade Axel Oxenstierna: ”1 Norrland hava vi
inom våra gränser ett Indien, blott vi förstå att bruka det.” Det förståndet
har man. Frågan är när Norrlands ekonomiska betydelse för Sveriges välfärd
skall erkännas.

I undersökningen ”Norrland en närande del av Sverige” redovisas net-
toexportvärdet per invånare i Sveriges fem nordligaste län jämfört med riks-
genomsnittet. Där bidrar Jämtland med 26 500 per invånare och Västernorr-
land med 22 700 per invånare över riksgenomsnittet.

Med andra ord, utan Norrlandslänen skulle vi ha ett fattigare Sverige.
Men vi får inte glömma att det är helheten som gör Sverige unikt. Alla regio-
ner och län bidrar och får något.

Fru talman! När man ser till helheten i landet, frapperas man av landshöv-
ding Ulf Adelsohns uttalande att Stockholm har lika stor arbetslöshet som
hela Norrland. Detta är i och för sig sant. Men han glömmer bort eller un-
dandrar två viktiga faktorer: den relativa arbetslösheten i Västernorrland är
7,2 % mot 4 % i Stockholm, och tillgången på lediga platser är mångdubbelt
större i Stockholm än i Västernorrland. Det är en skicklig debatteknik men
berättar mycket litet om den kalla verkligheten. Skall Sverige åter komma
på fötter, krävs respekt för olika landsdelars problem och bekymmer, inte
haltande jämförelser.

Fru talman! Skogsindustrins betydelse för Sverige kan inte överdrivas.
Den kris som skogsindustriföretagen känner av i dag, när de inte tjänar en
enda krona på någon pappersmaskin, kan bli förödande för landet. Räntan
måste därför sänkas, inte enbart för skogsindustrins skull, utan också för att
ge de små företagen möjligheter till överlevnad.

Men mycket annat kan göras för att investera för framtiden. I Västernorr-
land måste Höga kusten-bron börja byggas så snart miljöprövningen är klar.
I dag går E 4-transporterna en omväg på 4-5 mil, genom tätorter som Kram-
fors och på vägar som inte är byggda för dessa tunga transporter. Vad detta

innebär ur miljösynpunkt och ur olycksfallssynpunkt har inte beaktats. Där-
till måste sträckningen genom Sundsvall och Örnsköldsvik åtgärdas. Det är
investeringar som är mycket lönsamma inför framtiden.

Skogsindustrins ekonomiska situation innebär också att priset på skogsrå-
varan kan komma att sänkas. Detta slår mot de mest utsatta delarna av
landet. Uppgifter visar att orter med vägar med dålig bärighet och långa av-
stånd inte längre är lönsamma ur avverkningsynpunkt. Bärigheten på vä-
garna i såväl Jämtland som Västernorrland måste alltså höjas för att inte
glesbygden ytterligare skall utarmas.

Fru talman! Svensk turism har unika möjligheter vid ett kommande EG-
medlemskap. Med rätt marknadsföring och hela EG-marknaden som hem-
mamarknad kommer fjällturismen att ha goda framtidsmöjligheter. Men
vissa skevheter i nuvarande politik måste åtgärdas.

I den nyligen antagna energiskattelagen behandlas turismen inte som in-
dustriell verksamhet, vilket innebär att de verksamma tvingas betala högre
elskatt för sina liftar och snökanoner än den övriga industrin. Att i dagens
ekonomiskt kärva läge förvänta sig mycket lägre momssatser är väl en orim-
lighet. Men att behandla svensk vinterturism som övrig exportindustri i ener-
giskattehänseende är rimligt. Jag förväntar mig därför att regeringen noga
överväger frågan för att hitta en snabb lösning.

Fru talman! Låt mig avsluta med att säga att det är framsynt att bygga för
framtiden. Att inte riva är ekonomiskt. Jag förutsätter att landet som helhet
skall bygga för framtiden, så att vi är väl rustade när högkonjunkturen kom-
mer.

Anf. 39 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Fru talman! Jag måste tyvärr också fortsätta att måla verkligheten i mörka
färger. Arbetslösheten fortsätter att förvärras i Västernorrland, som Sigge
Godin har beskrivit. Vi har nu den näst högsta arbetslösheten i vårt land, en
placering som vi inte alls är glada över.

Sedan augusti 1991 har arbetslösheten i vårt län i det närmaste fördubblats
och är nu uppe i över 12 000 personer.

Bland ungdomarna i gruppen under 25 år är arbetslösheten uppe i 19 %.
Att bli arbetslös är minsann ingen bra start i livet.

En annan mycket oroande tendens är att långtidsarbetslösheten fortsätter
att öka. I dag är var tredje arbetslös i länet långtidsarbetslös.

Då det inte finns några tecken på att konjunkturen håller på att vända be-
farar Länsarbetsnämnden i Västernorrland att arbetslösheten kommer att
uppgå till närmare 10 % under 1993. Tyvärr befarar jag att den prognosen
inte heller kommer att hålla. Det kommer att bli ännu högre arbetslöshet.

Dagligen tvingas vi läsa rubriker i tidningarna som ”MoDo varslar ytterli-
gare 330 anställda i Domsjö och Husum” eller ”Hägglunds drar ned perso-
nalstyrkan med 250”. Listan kan göras lång. Till detta skall vi lägga konse-
kvenserna av den borgerliga majoritetens indragningar på kommunerna och
landstinget.

Fru talman! Det är viktigt att vi kommer ihåg att det bakom alla siffror
döljer sig människor. Den mänskliga tragedin vid arbetslöshet går inte att

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

understryka nog. Det är inte enbart den arbetslöse som lider. Hela familjen
blir lidande, med allvarliga följder.

Förutom det mänskliga lidandet kostar arbetslösheten samhället mångmil-
jardbelopp. Bara i Västernorrland kostar A-kassan över 4 miljoner kronor
per dag.

Fru talman! I onsdagens debatt sade arbetsmarknadsminister Börje Hörn-
lund att arbetslösheten kostar samhället 100 miljarder kronor per år. Då
måste man fråga sig varför regeringen inte är mer aktiv när det gäller att
bekämpa arbetslösheten. Saknar man program och vilja? Hur är det med
det, Sigge Godin?

Vi socialdemokrater erbjuder än en gång regeringen och den borgerliga
majoriteten i riksdagen våra förslag för att få ner arbetslösheten. Sätt fart på
investeringarna!

Vi i Västernorrland har dammsugit hela länet på arbetstillfällen. Det-
samma har våra partivänner gjort runt om i landet.

I vårt län har vi genom denna dammsugning tagit fram ett program för
sysselsättningsskapande åtgärder på 1,5 miljarder. Till detta skall läggas
pengar till en ny bro över Ångermanälven. Programmet innehåller både
kortsiktiga och långsiktiga åtgärder som påverkar infrastrukturen i länet.
Många projekt kan starta med kort varsel. Att satsa på infrastrukturen i vårt
län är en klok och bra investering inte bara för Västernorrland utan också
för hela Sverige.

Fru talman! Den tidigare socialdemokratiska regeringen prioriterade re-
gionalpolitiska insatser i Västernorrland. Som exempel kan jag nämna omlo-
kaliseringen av Linjeflygs bokningskontor till Örnsköldsvik, Folksams eta-
blering till Kramfors och SJ:s biljettcentral till Ånge. Man avsatte pengar till
Vedabron och Deltavägen byggdes.

Vi utgick från att den nuvarande borgerliga regeringen skulle fullfölja den
ambitionen. Men vi har ännu inte kunnat se några exempel på detta, snarare
tvärtom. Regeringen tog pengarna som var avsatta till en ny bro över Ånger-
manälven för att göra investeringar i andra delar av landet.

Det mycket svåra arbetsmarknadsläget i Västernorrland kräver att snabba
åtgärder sätts in för att pressa tillbaka arbetslösheten. Låt mig ge några ex-
empel på nödvändiga åtgärder:

- Påbörja byggandet av en ny bro över Ångermanälven nu.

- Bygg nya genomfarter i Örnsköldsvik och Sundsvall.

- Satsa på inlandsvägarna.

-Förprojektera Botniabanan.

- Se till att det blir fler beställningar av regionaltåget X12 och av X2000.

Jag vet att Sigge Godin instämmer i dessa krav. Vad det gäller är att få
regeringen att inse att dessa åtgärder måste vidtas.

Fru talman! Låt mig till sist kort beskriva situationen i min egen kommun.
I Örnsköldsvik, en kommun med 60 000 invånare, har vi under de senaste
åren tappat över 3 000 arbetstillfällen. Till detta skall vi lägga hoten som
finns inom skogs- och metallindustrin. A-kassan kostar över 1 miljon kronor
om dagen i Örnsköldsvik - pengar man skulle kunna göra nytta för.

För att klara av att ge de arbetslösa ungdomarna i Örnsköldsvik en ung-
domspraktikplats och dem som riskerar att bli utstämplade ett beredskapsar-

bete, krävs att arbetsförmedlingen i Örnsköldsvik får sin budget fördubblad.
Detta om något är ett mått på hur allvarlig situationen är och en signal om
att regeringen måste bli aktiv i kampen mot arbetslösheten.

Fru talman! Vi har råd att arbeta men vi har inte råd med arbetslöshet.

Anf. 40 SIGGE GODIN (fp) replik:

Fru talman! Det är alldeles riktigt att Elvy Söderström och jag delar upp-
fattningen att det skall investeras stort i Västernorrland. Jag blir emellertid
litet överraskad när hon säger att man nu från Socialdemokraternas sida har
dammsugit och fått fram projekt.

Min företrädare Rolf Sellgren har i 20 års tid kämpat för att E 4 norr om
Ångermansälven skall byggas om. Elvy Söderström! Det räcker inte att i val-
rörelsen ta fram en grävskopa, gräva ett hål och säga att man nu har satt i
gång ett visst projekt. Det som gäller är att under dessa 20 år faktiskt för-
bättra någonting. Vi har Europas sämsta E 4-väg. Det är inte rimligt att tro
att ni under så lång tid har avstått från att göra någonting.

Ni gjorde även stora misstag under 50-talet, när exempelvis flottningen
upphörde. Då skulle de stora förbättringarna på inlandsvägarna ha gjorts.
Man skulle inte ha släppt i väg en enda stock innan man hade vägar att köra
på. I dag får vi lida för det. Vilka råkar illa ut? Jo, glesbygdens människor,
som snart inte kan avverka sin skog därför att det från industrins sida sägs
att det inte är lönsamt.

Låt mig också få hoppas att Elvy Söderström hjälper mig att backa upp
det nätverk av universitet som vi behöver för att kunna ha kvalificerad ar-
betskraft till en internationellt beroende industri i Västernorrland. Vi har
faktiskt inte råd att avstå från detta tillfälle.

Dessutom behöver vi triangeln Sundsvall, Örnsköldsvik, Östersund i vårt
län, vilken kan bli en kraftpunkt i framtidens exportindustri, men då måste
man också ha rätt att kräva välutbildade ungdomar. Jag hoppas att vi kan
jobba tillsammans även för det.

Anf. 41 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Jag tolkar Sigge Godins inlägg så att han förespråkar planhus-
hållning.

Jag räknade upp en del projekt som den föregående regeringen har satsat
på, och jag efterlyser en liknande vilja hos den nuvarande regeringen. Jag
håller med om att det har varit bristfälliga satsningar på vägarna i Väster-
norrland, där behovet är mycket stort. Jag instämmer i den kritiken. Kriti-
ken framfördes även tidigare till de olika socialdemokratiska regeringarna.

Den kände Hans Alfredson skaldade om en person vid namn Valfrid Lin-
deman, som trodde på Robert Lind i Kramfors. Vem tror Sigge Godin på?
Tror Sigge Godin på regeringen när det gäller att få resurser till Västernorr-
land för att minska vår arbetslöshet?

Anf. 42 SIGGE GODIN (fp) replik:

Fru talman! Jag måste tyvärr göra Elvy Söderström besviken. Jag tror inte
på Robert Lind i Kramfors, därför att han är småföretagare och har det väl-

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

digt besvärligt med höga räntor osv. Även han kanske kan ha en bättre fram-
tid när vi har en regering som planerar och arbetar för tillväxt i Sverige.

Elvy Söderström säger att jag sysslar med planhushållning. Jag har litet
svårt att förstå det, eftersom en liberal inte sysslar med det. Vi satsar på män-
niskor, tillväxt och vid export av varor över världen. Trakten runt framför
allt Örnsköldsvik är ett bra exempel på att man kan lyckas. Vi måste emeller-
tid se till att räntorna sänks och att det finns goda kommunikationer, så att
de varor som tillverkas - inte bara i vårt län, utan även längre norr över -
snabbt kan komma ned till den marknad som skall bli vår hemmamarknad
när vi blir medlemmar i EG.

Jag förutsätter att Elvy Söderström har missförstått detta med planhus-
hållning. Det handlar inte om det. Låt mig emellertid också säga att de insat-
ser i Västernorrland som den socialdemokratiska regeringen säger sig ha
gjort under årtionden är oerhört marginella.

Att företag flyttat - bl.a. Linjeflyg nämndes - beror naturligtvis på att de
funnit det väsentligt och ekonomiskt försvarbart att vara placerade ute i
landet. Sådant har en regering små möjligheter att påverka, annat än att
möjligen föreslå något. Jag förutsätter att de som flyttat har gjort det därför
att de finner det expansivt och bra att vara placerade ute i landet. På det
sättet får vi också ett levande Sverige.

Anf. 43 ELVY SÖDERSTRÖM (s) replik:

Fru talman! När Sigge Godin talade om flottning och skogsbilvägar tyckte
jag att Sigge Godin något förespråkade planhushållning.

Sigge Godin! Jag är mycket tacksam om nuvarande regering kan åstad-
komma lika mycket för Västernorrland under denna mandatperiod som vår
tidigare socialdemokratiska regering gjorde för Västernorrland under före-
gående mandatperiod. Jag vet att Sigge Godin har program för att göra det
möjligt. Men det behöver förstärkas, varför jag överlåter Socialdemokrater-
nas program till Sigge Godin för att han skall påverka regeringen att genom-
föra det.

Talmannen anmälde att Sigge Godin anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 44 HANS STENBERG (s):

Fru talman! Som Elvy Söderström nyss sade har vi en mycket besvärlig
situation på arbetsmarknaden i Västernorrland, och som vanligt drabbas
byggnadsarbetarna värst. Byggarbetslösheten i länet är i dag 25 % och be-
räknas ha ökat till 35 % inom några månader.

Arbetslösheten ligger alltså på en skrämmande hög nivå och ökar dess-
utom fullkomligt okontrollerat. Andelen långtidsarbetslösa ökar för vaije
dag som går, och situationen för de arbetslösa känns allt hopplösare.

I onsdags var jag i kontakt med en långtidsarbetslös 27-årig byggnadsarbe-
tare, som ändå inte hör till de allra värst drabbade. Han hade nämligen fått
löfte om att få komma in på en kortkurs på AMU under några veckor och
därmed kunna undvika att gå till arbetslöshetskassan för att stämpla. Det är
faktiskt lätt att föreställa sig hur det kan kännas för en ung familj och vilka

enorma påfrestningar som den ställs inför när förhoppningarna på framtiden
inskränker sig till hoppet om att få behålla arbetslöshetsersättningen.

Vi ser inte heller några som helst tecken på att utslagningen av arbetstill-
fällen är på väg att upphöra. Tvärtom skapar den allt djupare lågkonjunktu-
ren och regeringens indragning från kommuner och landsting en stor oro för
att ytterligare arbetstillfällen skall försvinna. Inom den stora pappers- och
massaindustrin inom länet har man stora problem med att få avsättning för
sina produkter. Risken är nu stor att den industri som ger så stora exportin-
komster till landet kommer att gå förlorad som en följd av den djupa lågkon-
junkturen och den extremt låga dollarkursen.

Min personliga uppfattning är att det i det här extremt besvärliga läget
krävs extrema åtgärder. Vi måste nu tillfälligt frångå våra goda principer att
inte subventionera delar av industrin. För att inte vår framtida export skall
åsamkas obotlig skada måste nu särskilda åtgärder sättas in för att klara
överlevnaden för de värst utsatta branscherna i den extrema situationen.

Det är inte bara en utomordentligt besvärlig situation för industrin. Även
statliga arbetsplatser i Västernorrland har lagts ned. I inlandskommunen
Ånge exempelvis, med 12 000 invånare, har under de senaste åren 300 stat-
liga arbetstillfällen försvunnit. Sett i relation till folkmängden motsvarar det
ungefär 30 000 arbetstillfällen i Stockholmsregionen. Det här har skett sam-
tidigt som kommunen har förlorat flera hundra industrijobb. Som en av or-
tens dominerande arbetsgivare måste staten därför ta ett särskilt ansvar för
sysselsättningen i Ånge.

Mot bakgrund av det mycket svåra arbetsmarknadsläget i Västernorrland
är det nödvändigt att åtgärder snabbt sätts in för att pressa tillbaka arbetslös-
heten. Största effekten både på kort och på lång sikt fås genom satsningar
på en utbyggnad av vägar och järnvägar. Det finns, som Elvy Söderström
sade, en lång rad samhällsekonomiskt mycket lönsamma projekt i Väster-
norrland som nu kan tidigareläggas.

Jag hoppas därför innerligt att det nu blir praktiska resultat av kommuni-
kationsministerns mycket vackra tal om stora satsningar på infrastrukturin-
vesteringar också för Västernorrlands del. Hitintills har vi inte sett någonting
av den satsningen i vårt län. I praktiken har regeringens politik hittills inne-
burit att resurser har tagits från Vedabron i Västernorrland och förts över till
andra län.

I den krisuppgörelse som träffades mellan Socialdemokraterna och rege-
ringen avsattes 10 miljarder för att pressa ned arbetslösheten. Även om den
satsningen är alldeles för liten så är det i alla fall ett steg i rätt riktning. Men
jag vill framhålla att Västernorrland den här gången måste få del av de sats-
ningar som skall göras när det gäller både infrastruktur och utbildning.

Fru talman! Jag har tecknat en mycket mörk bild av sysselsättningsläget i
Västernorrland, men läget är ändå inte hopplöst. Regionen har på sikt goda
möjligheter att fortsätta vara en motor i Sveriges ekonomi och stå för en stor
del av Sveriges exportinkomster. Men det förutsätter att vår exportindustri
får stöd genom den akuta krisen. Det förutsätter också att vi får en möjlighet
att utveckla vår infrastruktur.

Avslutningsvis vill jag nämna några ord om högskolan, som ju har en cen-
tral roll i den regionala utvecklingen. Jag konstaterar med tillfredsställelse

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 8

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

att Sigge Godin också tog upp den frågan, och jag hoppas innerligt att han
kan förmå sina partivänner i regeringen att behandla de små och medelstora
högskolorna på ett annat sätt framöver. Hitintills under regeringsperioden
har vi fått en mycket dålig tilldelning när det gäller utbildningsplatser till de
små och medelstora högskolorna. Det gäller Sundsvalls och Härnösands
högskola, precis som de andra små högskolorna.

Anf. 45 OLLE LINDSTRÖM (m):

Fru talman! Den turbulens vi upplevt med valutakriser och räntechocker
under två månaders tid är nu över. Trots de politiska överenskommelser som
skett återstår ytterligare kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med de
strukturella underskotten i statens finanser. Detta underlättar givetvis inte
möjligheterna att minska arbetslösheten, vilket ändock måste göras.

Med oss i bagaget har vi också 70- och 80-talets näringslivsfientliga politik,
som resulterat i en industriutslagning av sällan skådat slag. Socialdemokra-
terna bedrev en fullständig jakt på hela företagsamheten i Sverige. Lag lades
på lag, reglering på reglering och skatt ovanpå skatt. Summan av varje en-
skilt beslut blev till slut omöjlig att bära, och därför blev det ett arbetslöshe-
tens stålbad.

Under förra riksmötet böljade den borgerliga regeringen förändra detta,
genom att sänka en del av de skadliga och tillväxthämmande skatterna. Det
är positivt, inte minst för glesbygden.

Ur regionalpolitisk synpunkt är den 10-procentiga sänkningen av löne-
skatten i det inre stödområdet mycket betydelsefull. Även borttagandet av
energiskatten för vår industri, särskilt vår tunga industri, är en positiv för-
bättring. Men det återstår en hel del.

Ett återinförande av kvittningsrätten mellan olika förvärvskällor skulle
befrämja nyetableringar och entreprenörskap, särskilt ute i glesbygdsområ-
dena.

Jag skall gå in på några frågor som berör den direkta arbetsmarknads- och
regionalpolitiken. Det är väl känt att skogsbruket betyder mycket i Norr-
land. Eftersom transportkostnaderna utgör en mycket betydande del av rå-
varukostnaderna för industrin, måste de höga skattebelastningarna på trans-
portnäringen minskas. Det är väl känt att vi i Sverige har 30-40 % högre
skatter - fordonsskatt, bränsleskatt och kilometerskatt - än övriga euro-
peiska länder och våra konkurrentländer.

Kilometerskatten skall nu avskaffas, vilket är bra. Men om den skulle ut-
bytas mot en dieselskatt, som utredaren föreslår, kvarstår problemen. För
skogsbruket och för skogsindustrin, ja, för hela Sveriges industri, är ett av-
skaffande av kilometerskatten nödvändigt ur konkurrenssynpunkt. Detta är
en av de skatter som är skadliga och tillväxthämmande.

Detta har dessutom utomordentligt stor betydelse för att hejda en ökad
arbetslöshet inom skogsnäringen - en näring som producerar varor med ett
exportvärde på mellan 50 och 60 miljarder. Hälften av detta kommer från
Norrlandslänen.

En annan viktig fråga för Norrlands utveckling är infrastrukturinveste-
ringarna. Fördubblingen av investeringsanslag till vägar och järnvägar är bra
och har nu delvis kommit i gång.

Jag är dock litet betänksam när man prioriterar de här investeringarna.
Det är inte alltid så att det är i befolkningstäta områden som de största inve-
steringarna i järnvägar skall göras. Därför måste större hänsyn tas till de om-
råden där råvarorna finns när investeringar planeras. Det är viktigt för indu-
strin.

Jag har ingenting emot att det framförs visioner om en Norrbottniabana,
men nog måste det vara mer angeläget att nu omedelbart bygga bort de flask-
halsar vi har efter vår gamla stambana. Det ger bättre säkerhet och snabbare
järnvägstransporter mellan norra och södra Sverige.

Ett ökat handelsutbyte på Nordkalotten och en positiv utveckling i Ryss-
land ger oss anledning att förbättra kommunikationerna i det området. Vi
bör därför återföra Haparandabanan till stomnätet och upprusta densamma,
samt bygga en omaxlingsterminal vid gränsen. Ryssland kommer i framtiden
att vara en potentiell närmarknad för norra Norrland.

När det gäller vägarna har vi många års eftersläpningar att ta igen, vad
beträffar både investeringar och underhåll. Det är viktigt att göra investe-
ringar i en lågkonjunktur när kostnaderna är 20-30 % lägre än annars.

Därför borde också kommunerna tidigarelägga planerade investeringar.
Förutom lägre investeringskostnader skulle arbetslösa byggnadsarbetare få
jobb, och det skulle påverka samhällsekonomin positivt.

De ökade satsningarna på forskning och utveckling är också viktiga och
bör komma Norrland till del. Vi har rymdforskningen vid Esrange i Kiruna
och högskolan i Luleå.

Avslutningsvis måste jag också få redovisa en mycket negativ effekt av
krisuppgörelsen, särskilt för Norrbotten. Om bensinskatten höjs som skisse-
rats, får vi ett bensinliterpris på ca 8 kr. I Finland är priset i dag drygt 5 kr.
Med den skillnaden är det ganska lätt att förstå att bensinstationer och turist-
företag utmed finska gränsen i östra Norrbotten kommer att slås ut. Även
om det är svårt att finna andra lösningar, måste vi på något sätt lösa proble-
met i dessa gränstrakter - i annat fall blir det ännu fler arbetslösa.

En förbättrad konjunktur, fru talman, och en satsning på små och medel-
stora företag samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör ändå ge oss en tryg-
gare arbetsmarknad.

Anf. 46 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Arbetslösheten i Norrbotten är i dag den högsta sedan 30-
talet. Och som vanligt har vi i vårt län den högsta procentuella arbetslös-
heten i landet. Konkret innebär det att vi i dag har 7 %, ungefär 13 000 per-
soner, öppet arbetslösa. Därtill kommer 9 000 i arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder. Det innebär en ökning med nästan 50 % sedan i april i år.

Redan i dag har vi kommuner i östra Norrbotten som har 10 % arbetslös-
het, och vi vet att arbetslösheten ökar snabbast i kustlandet, där vi tidigare
klarade sådana här situationer bäst. Vi får nu prognoser som pekar mot den
här höga nivån för hela länet. Mer än var fjärde byggnadsarbetare i Norrbot-
ten är utan jobb, och nästa år kan sju av tio byggnadsarbetare vara arbets-
lösa.

Än har inte kvinnorna drabbats lika hårt jämförelsevis, men det blir snart

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

deras tur. De borgerligas indragning från kommunerna kommer att slå
mycket hårt mot kvinnojobben i vinter.

Men allra värst slår arbetslösheten mot våra ungdomar. En tredjedel av
Norrbottens arbetslösa är mellan 18 och 24 år. Dessutom är det lika många
ungdomar i Norrbotten som har deltidsjobb eller tillfälliga jobb. Samman-
lagt står nära 10 000 norrbottniska ungdomar utan fast anknytning till arbets-
marknaden. 10 000!

De här unga människorna står på trappan till livet och får börja med en
känsla av att deras arbetsinsats inte är önskvärd. Det är tragiskt för dessa
enskilda unga människor, men det är också ett nederlag för vårt land och för
den ansvariga politiska ledningen i regeringen.

Fru talman! Det är viktigt att teckna den här verklighetsbilden från Norr-
botten - som jag för övrigt saknade i Olle Lindströms anförande - för att vi
skall kunna ta itu med problemen och komma fram till åtgärder för att vända
utvecklingen.

Jag har länge väntat på regeringens och de borgerliga norrbottniska riks-
dagsledamöternas vision av hur man vill ta itu med Norrbottens situation,
men det har varit förgäves. Det enda man pratar om är sänkta skatter!

Inte heller i dag finns arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund, som också
har ansvaret för regionalpolitiken, här i riksdagen för att höra hur situatio-
nen är i Norrbotten. Det är beklagligt.

Men vi fick krisuppgörelserna, och i dem drev vi socialdemokrater igenom
satsningar för 10 miljarder kronor för att direkt bekämpa arbetslösheten och
få ned den med 3 %. En rejäl del av de pengarna måste också komma Norr-
botten till del. Men det räcker inte! Vi behöver en strategi för att stärka länet
på lång sikt, och det är här jag efterlyser regeringspartiernas förslag. Det
handlar om en långsiktig regionalpolitik som skall få bestående resultat.

Fru talman! I Norrbotten betalas det varje vecka ut 30 miljoner kronor i
A-kasseersättning. Det är pengar som räddar de här människornas ekonomi,
men de skapar ingen utveckling. Tänk om de pengarna i stället kunde använ-
das till investeringar som ger människor både arbete och framtidstro! Nu
måste någonting göras.

Vi har i Norrbotten gjort en genomgång av möjliga projekt som skulle ge
bestående jobb. Det gjorde vi i våras, och då sade riksdagsmajoriteten nej.
Vi har nu gjort en ny genomgång, och vi har skickat listan till regeringen. Nu
måste de ansvariga ministrarna hantera den med största allvar. Det krävs
genomtänkta långsiktiga insatser för att Norrbotten skall överleva.

Vi föreslår insatser som ger direkta jobb men som också ger förutsätt-
ningar för vårt näringsliv, det vi kallar för infrastrukturella åtgärder.

Kommunikationer är viktiga - där är Olle Lindström och jag överens - och
därför måste både fungerande transportsystem och telekommunikationer
skapas. I krisuppgörelsen finns en miljard för tidigareläggning av affärsver-
kens investeringar. Det kan innebära investeringar på 10 miljarder i landet.

En del av detta belopp måste satsas så att Norrbottens telekommunikatio-
ner byggs ut. Vårt geografiska läge motiverar det. En snabb utbyggnad av
AXE-stationerna som täcker hela länet är av mycket stor betydelse för att
skapa förutsättningar för snabb och säker data- och informationsöverföring
och därmed arbetstillfällen inom informations- och tjänstesektorn.

I krisuppgörelsen drev vi också fram en upprustning av vägarna i skogslä-
nen. Vi har god beredskap för att komma i gång med en sådan upprustning.
Vi socialdemokrater i Norrbotten vill ha en snabb igångsättning. E 4 i kust-
landet måste få motorvägsstandard, och vi kräver upprustning av E 4, riks-
väg 45, E 10 och väg 400.

Järnvägen är särskilt viktig för de långa godstransporterna och för person-
trafiken. En utbyggd Bothniabana längs hela Norrlandskusten kompletterar
stambanan och ger förbättrade transporter av gods både söderut och norrut
över gränserna. Det är nu mycket angeläget att vi får ett komplett beslutsun-
derlag om projektet så att vi kan fatta beslut. En upprustning av Haparanda-
banan måste också ske.

Fru talman! Det är strategiskt att bygga ut utbildningen och forskningen
om man vill stärka en region och arbetsmarknaden. Vi har från Norrbotten
länge velat ha ett samhällsvetenskapligt forskningsanslag vid sidan av det
tekniska till högskolan. Det skulle bredda verksamheten vid högskolan. Den
frågan måste lösas i samband med den forskningspolitiska propositionen.

Fru talman! Till sist måste jag återigen få vädra min oro för kvinnornas
situation i länet. Den offentliga sektorn skall enligt regeringens önskan ban-
tas. Det skickar kvinnorna till arbetslöshetskön, och vi betalar ut ersättning
ur A-kassan i stället för lön. Är det verkligen klok politik?

Anf. 47 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:

Fru talman! Ewa Hedkvist Petersen talade om den dammsugning som
skett över hela landet, så även i Norrbotten. Det är naturligtvis ett omfat-
tande paket som Socialdemokraterna har tagit fram. Det innefattar investe-
ringar på ungefär 40 miljarder kronor över Sverige, varav tre och en halv
miljard för Norrbotten.

Det är bara det att ända till veckan före krisuppgörelsen gick man fram
med dessa förslag om statliga utgifter, omöjliga att genomföra. Ändå är det
naturligtvis en önskelista från Socialdemokraternas sida. En del av det som
finns upptaget på den önskelistan har förts fram långt tidigare under åren
från andra partier, så många saker var inte så nya. Jag vill ändå bara upplysa
Ewa Hedkvist Petersen om att man inte hade någon finansiering av det hela.
Man trodde t.o.m. veckan före krisuppgörelsen att det var möjligt att belasta
statsbudgeten med ytterligare 40 miljarder.

Anf. 48 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:

Herr talman! Det är roligt att höra att Olle Lindström tycker att det är bra
att socialdemokratin har tagit fram projekt som skulle ge arbeten i landet
och i Norrbotten.

Jag vill påstå att det inte är någon önskelista. Vårt förslag bygger på att ett
land utvecklas genom arbete, att vi har råd att låta människor arbeta. Precis
som Elvy Söderström sade har vi inte råd med arbetslöshet. Därför har vi
tagit fram de här projekten. Och de var finansierade i den socialdemokra-
tiska alternativbudgeten. Vi vet - det ligger till grund för vårt förslag - att det
inte är lönsamt för landets ekonomi att låta människor gå arbetslösa. Varje
procents arbetslöshet kostar 15 miljarder, och de pengarna kan användas
bättre.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Arbetsmarknads-
och regionalpolitik

Dammsugningen var bra, och jag beklagar att den borgerliga riksdagsma-
joriteten inte tog hänsyn till den i våras. Då kanske vi i dag inte hade haft
den galopperande arbetslöshetsutveckling som vi har i Norrbotten.

Jag skulle vilja fråga Olle Lindström om han nu kan tänka sig att arbeta
för att de här projekten genomförs och därigenom fortsätta det arbete som
det lades en grund för genom krisuppgörelserna.

Sedan vill jag också fråga honom om han har något svar på min sista fråga
i anförandet. Är det klokt att skicka ut tusentals kvinnor som jobbar i den
offentliga sektorn i arbetslöshet, att göra dem arbetslösa och i stället ge dem
ersättning från A-kassa? Kan inte pengarna användas på ett bättre sätt? Slår
Olle Lindström vakt om kvinnorna i Norrbotten?

Anf. 49 OLLE LINDSTRÖM (m) replik:

Herr talman! Ewa Hedkvist Petersen vet mycket väl att det var en önske-
lista som innebar ofinansierade statliga utgifter på 40 miljarder kronor. En
vecka senare var Socialdemokraterna beredda att göra besparingar på näs-
tan lika mycket. Det säger litet grand om det ansvar för statens kostnader
som Socialdemokraterna och Ewa Hedkvist Petersen tog vid det tillfället.
Det var alltså helt omöjligt att klara av den investeringen.

Visst är det alltid bra med en önskelista - det tycker barnen till julafton
också. Men man måste ändå se till att det finns resurser för det. Hon sade
själv att vi var överens om mycket av de infrastrukturella insatserna och inve-
steringarna i Norrbotten, och det tycker jag är bra. Men det är helt omöjligt
att nu, i ett krisläge, gå ut med den utbudspolitik som Socialdemokraterna
föreslår.

När det blir vissa minskningar i offentlig sektor är det självklart att det
drabbar kvinnorna i Norrbotten eftersom vi har fler kvinnor där. Men det är
helt felaktigt att jag eller någon annan inom de borgerliga partierna skulle
ha någon avsikt att styra det åt det hållet. Jag fick uppfattningen att det var
vad Ewa Hedkvist gjorde gällande. Om så är fallet måste jag ta henne ur den
uppfattningen på en gång. Så kan det naturligtvis inte vara.

Men jag vill också säga att om kommunerna under 15 - 20 års tid har haft
en volymökning som varit 3, 4 eller 5 % medan det samhällsekonomiska ut-
rymmet har legat på 1 % är det förståeligt att det måste till rationaliseringar
och förändringar även i kommuner och landsting.

Anf. 50 EWA HEDKVIST PETERSEN (s) replik:

Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att Olle Lindström har en non-
chalant inställning till arbetslöshet. Han bemödade sig i sitt första anförande
inte ens om att beskriva hur katastrofal arbetslöshetssituationen i länet är.
Sedan påstod han att kloka, finansierade förslag bara är en önskelista. Han
försvarade också att den borgerliga riksdagsmajoriteten i våras inte ens or-
dentligt prövade de förslag som vi kom med i den s.k. dammsugningen - från
Norrbotten och från hela landet.

I den första krisuppgörelsen lyckades vi lyckligtvis driva igenom en hel del
av de åtgärder vi tidigare föreslagit - vi satsar tio miljarder på arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Här finns en del av de idéer vi lade fram i våras, t.ex.
tidigareläggning av affärsverkens investeringar. Tack och lov finns det alltså

andra i de borgerliga regeringskretsarna som tänker litet klokare än vad Mo-
deraternas representant från Norrbotten gör.

När det gäller kommunerna och kvinnornas sysselsättning vill jag säga att
kommunerna under årens lopp verkligen har sett över sin verksamhet. Det
kan många kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorn intyga, och det
har skett även i Norrbotten. Därför tycker jag att det är bevis för dålig insikt
när Olle Lindström säger att det har skett en ständig ökning. Det har skett
en mycket ordentlig översyn av alla verksamheter.

Det som nu sker är att tusentals kvinnor kommer att ställas i arbetslöshets-
kön. Jag frågar: Är det vettigt att i stället betala ut ersättning från A-kassan?
Det är ju pengar som är passiva, som inte genererar utveckling. Som jag sade
ger det enskilda människor bröd för dagen och räddar deras dagliga situa-
tion, men det ger inte utveckling för länet. Jag vet att såväl kvinnor som män
och ungdomar i Norrbotten vill arbeta - de vill verka för sitt län, och de vill
bo kvar i sitt län.

Eftersom vi inte hade arbetsmarknadsministern här skulle jag vilja att
Olle Lindström på något sätt försöker förmedla den oro som finns i länet
till den arbetsmarknadspolitiskt och regionalpolitiskt ansvarige ministern i
regeringen.

Andre vice talmannen anmälde att Olle Lindström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Prot. 1992/93:8
16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Anf. 51 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Att uppmärksamma betydelsen av etik och moral har blivit
allt vanligare i den politiska debatten. Så även här i riksdagens kammare. En
genomläsning av riksdagsprotokollet de tre senaste åren visar att alla partier
har ägnat den frågan intresse.

Och visst är det viktigt att debattera frågor även med ett etiskt och mora-
liskt perspektiv. Våra mest grundläggande värderingar, vår människosyn och
faktiskt också natursyn har eller borde ha en avgörande påverkan av de mål,
som vi sätter upp i vårt politiska arbete.

Jag tror t.o.m. att det är särskilt viktigt nu i en tid av misstro mot den
marknad, som kastat in oss i ekonomisk kris, och efter ett 80-tal med mycket
spekulationsekonomi. Det är också viktigt mot bakgrund av den misstro som
finns mot politikernas budskap.

Många vill fånga in begreppet etik och moral i ett enda uttryckssätt, en
enda godtagbar etik och moral. Samhället är i dag mer komplicerat än så,
bl.a. som följd av att det har blivit mångkulturellt. Att därför hävda, som
den borgerliga regeringen gör, att den kristna etiken skall vara den enda
drivkraften för de värderingar som samhället skall bygga på, snävar in vårt
livsrum och skapar onödig konfrontation. Det finns andra värderingar, som
också kan bygga ett demokratiskt och humanistiskt samhälle. Jag menar att

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A Umänpolitisk
debatt

Övriga frågor

vårt samhälle klarar en harmonisk utveckling byggd på pluralism, där kristen
etik har sitt berättigade utrymme.

Inte heller kristen etik är något entydigt. Den uttrycks av många mycket
individualistiskt och privat. För mig är det Guds kärlek som jag måste spegla
mig i för att fånga den kristna etiken. Alla människor har lika värde, samma
rätt till frihet och utveckling men också till medmänsklig omsorg i alla dess
former. Vi skall ta ansvar för varandra och praktisera en utgivande och gene-
rös kärlek. Etikens sälta kan vi sedan finna i hur vi tar hand om de utsatta i
samhället.

Att tillämpa en etisk hållning är också svårt. Det är inte alltid lätt att defi-
niera rätt och fel, t.ex. inom medicinen och gentekniken. Så är det också i
politiken. Där finns dessutom risken att begreppet etik och moral exploate-
ras och tas till för att garnera och rättfärdiga den egna politiken.

Granskar man regeringens politik är det lätt att få det intrycket. Orden
etik och moral, ofta preciserade till en kristen etik, förekommer flitigt i olika
sammanhang. Men handlingarna reser många frågetecken om förmågan att
leva upp till höga föresatser. Man kan också undra över sältan i den etik som
tycks styra regeringens politik.

I en intervju med kds-ledningen i senaste numret av tidningen Vi hävdar
den att produktionsförmågan inte bestämmer människans värde. Men det
är uppenbart att den borgerliga regeringens politik i hög grad bygger på att
människor skall värderas utifrån vad de skapar, en prestationsbelöning. På
det sättet underblåses också egoismen.

I 1991 års regeringsförklaring stryks under att speciellt svaga människors
och gruppers livssituation skall förbättras. I tidingen Vi säger kds-ledaren
Alf Svensson, att ”vi så starkt betonar människovärdet. Det gör oss till de
svagas parti”. Den självklara följdfrågan blir då hur den praktiska politiken
kan se ut som den gör. Inte innebär den att man speciellt - som det står i
regeringsförklaringen - ser till de utsattas situation. Det innnebär snarare att
samhällets övre skikt får del av en speciell och gynnsam uppmärksamhet.
Det borde räcka med att peka på skattepolitikens profil, synen på socialför-
säkringarna, delpensionen samt utdelningen av löntagarfondsmedlen.

Kds har ett särskilt ansvar för att den praktiska politiken stämmer med
föresatserna på etik- och moralområdet. Kds är nämligen regeringens etiska
alibi. I Vi citeras Carl Bildt: ”Kds-arna är viktiga, de för in kristen etik i poli-
tiken.” Det är i och för sig ett märkligt uttalande. Kds har ju ingen ensam-
rätt, inte ens till den kristna etiken.

I valet lovade kds stora satsningar på sjukvården, av vilka det har blivit
platt intet. I regeringsförklaringen lovades stopp för bistånd, som inte kunde
förenas med en positiv utveckling för demokrati och mänskliga rättigheter.
Därefter gav Alf Svensson exportkrediter till Kina, och näringsministern
sändes på besök. I samband med krisuppgörelsen med Socialdemokraterna
gick kds ut och påstod att Socialdemokraterna velat skära ned biståndet med
3 miljarder kronor, dvs. dubbelt så mycket som man hade kommit överens
om. I själva verket kom detta förslag från regeringskollegerna.

Före valet lovade de nuvarande regeringspartierna att hyrorna inte skulle
höjas. I praktiken har de i stället höjts kraftigt. Läkarnas etableringsfrihet
har blivit viktigare än patienternas rätt till läkarvård. Det sägs i högtidliga

deklarationer att den biologiska mångfalden skall värnas, men i verkligheten
fortsätter artutrotningen. Miljöpolitiken har beskrivits med vackra ord, men
handling saknas. Äganderätten skall skyddas i grundlag, men inte allemans-
rätten. Och hur ser den etik ut, som har kunnat låta politiken utformas så att
arbetslösheten har fått skena i väg?

Nåväl, inte heller mitt parti saknar fel och brister. Vi har också ett ansvar
för att handlingarna inte når ordens styrka. Det kan gälla miljöpolitik, bi-
stånd m.m.

Kds har emellertid tagit på sig ett extra stort ansvar, eftersom man i strängt
taget alla sammanhang hänvisar till kristen etik. Då krävs det att man kan
konkretisera vad man menar. Det borde också krävas att man medverkar i
ett sammanhang, där man kan leva upp till utfästelserna. Det gör man inte i
dag med det innehåll som jag uppfattar att begreppet kristen etik har.

Anf. 52 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Den 17 oktober förra året höll jag mitt första anförande i
denna kammare. Då liksom nu konstaterade jag att det var få talare anmälda
i ämnet rättsfrågor och kriminalpolitik. Jag vill minnas att det var fem talare,
varav tre var från Ny demokrati.

I årets debatt har dessa frågor inte ens fått ett eget debattblock, utan ham-
nat i blocket med övriga frågor. Anledningen är givetvis att det är så få talare
anmälda till ämnet rättsfrågor. Jag vill därför ställa en retorisk fråga. Är
verkligen inte rättstryggheten ett viktigt område att debattera för kamma-
rens ledamöter? Jag vågar inte tänka på vad brottsoffren känner inför ett
sådant faktum.

I det nationella läge vi nu befinner oss i med den värsta ekonomiska kris
med medföljande arbetslöshet som det här landet lär ha upplevt sedan 30-
talet, är det lätt att man glömmer bort de fundamentala förutsättningarna
för att ett socialt samhälle skall existera. Det gäller nämligen att garantera
alla människors trygghet i samhället. I det samhället har alla människor
självfallet lika värde.

En av statens huvuduppgifter är att ge medborgarna fysisk trygghet och
säkerhet. Den uppgiften har staten dock misslyckats med.

Medborgarna har följaktligen med rätta ett mycket svagt förtroende för
rättsmaskineriet. Det visar flera undersökningar. Det handlar nu om att åter-
vinna medborgarnas förtroende. Under senare tid har det förekommit flera
uppmärksammade fall av märkliga domar från domstolarna. Allmänhetens
förtroende för domstolarna har blivit rekordlågt.

Det går naturligtvis att göra något åt situationen. Det krävs ett resolut ny-
tänkande som för det första syftar till att förhindra att barn och ungdomar
begår brott. För det andra skall man vidta radikala åtgärder mot brottslingar
som inte är mottagliga förvård eller annan samhällsinsats, dvs. det gäller att
effektivt minska risken för att de begår nya brott. Dessutom är det nödvän-
digt med ett radikalt nytänkande i fråga om straffvärdet. Brott mot liv och
hälsa bör självfallet väga tyngre vid straffmätningen än andra typer av brott.

Justitiedepartementet har aviserat en hel del förslag till straffskärpningar
och tillsatt professor Hans Klette för att se över straffskärpningspraxis. Ar-

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

betet skall vara klart i augusti 1993. Det är bra och kommer förhoppningsvis
att leda vidare till en trovärdigare kriminalpolitik.

Trots vallöftena från de nuvarande regeringspartierna har brottsligheten
fortsatt att öka i stället för att minska. Brottsligheten skulle minska, liksom
antalet rymningar från fängelserna. Det måste bli slut på svängdörrspoliti-
ken, sade man i valrörelsen. Ord och utredningar är inte detsamma som
handling. Jag ser fram emot de förslag som har aviserats och hoppas att riks-
dagen skall inse nödvändigheten av att åstadkomma en förändring.

Herr talman! Därmed övergår jag till att redovisa en del förslag till åtgär-
der som Ny demokrati kommer att hävda i det fortsatta arbetet under detta
riksmöte.

Vi måste återupprätta allmänpreventionens övergripande betydelse. Det
är alltså fråga om en återgång till vad som rådde före 1989 då 1 kap. 7 § togs
bort i brottsbalken och ersattes med 29 och 30 kap. i nämnda balk. Samhäl-
lets åtgärder måste grundas på allmänpreventionens övergripande bety-
delse. Detta skall klart framgå av lagtexten.

Nya undersökningar visar att sexuella övergrepp mot barn ökar. Förutom
den skärpning av straffpåföljden som skett och som kommer att komplette-
ras, bör fortbildning av domare, polis, åklagare och andra handläggare inte-
greras och ske gemensamt. Om samhället inte kan skydda våra barn och
trygga deras utveckling, är krisen värre än den kris vi upplever just nu.

Det ökande antalet brottsliga angrepp mot kvinnorna i samhället måste bli
föremål för radikala åtgärder. Jag har lyssnat på kvinnornas anföranden här
i kammaren, och så gott som alla har vidrört dessa saker i sina tal.

Ny demokratis förslag är att man skall snabbutreda förutsättningarna för
hämtning till förhör inom 24 timmar efter det att en kvinna anmält någon för
brottsligt övergrepp liksom att man bör skynda på utredningen om elektro-
nisk övervakning för gärningsmän som avtjänar påföljd för brott mot kvin-
nor. Detta skulle markera att samhället prioriterar åtgärder för att komma
till rätta med problemen.

Det bör dessutom bli enklare att avvisa och utvisa kriminella utländska
medborgare.

Slutligen efterlyser jag ”Europas bästa narkotikapolitik”. Det är nödvän-
digt att regering och riksdag ger tydliga signaler om att man står emot och
motverkar det hot som narkotikaliberalerna utgör både här hemma och ute
i Europa. En svensk effektiv modell skulle kunna bli en normmodell för hela
Europa. Sverige kan redan inom ramen för EES-samarbetet och som bli-
vande medlem i EG bidra med en restriktiv narkotikapolitik, till gagn för
nya generationer i Europa.

Dessa signaler skulle också utgöra ett stöd för RNS och FMN, dvs. Riks-
förbundet Narkotikafritt samhälle och Föräldraföreningen Mot narkotika,
som gör ett fantastiskt arbete, inte minst som opinionsbildare.

Ny demokrati ser positivt på det aviserade förslaget att införa fängelse-
straff som påföljd för narkotikabrott som anses ringa. Det bidrar till åtgärder
i kampen mot narkotikamissbruket.

Kampen mot narkotika måste föras lika intensivt på alla plan och skydda
den som skyddas skall, även om det innebär att man måste göra avkall på
kraven på integritet för den som misstänks syssla med grov narkotikabrotts-

lighet. I den kampen måste hemlig teknisk avlyssning, dvs. huggning, få stöd
i lagen. Det lagstödet finns vad gäller telefonavlyssning. Buggning skall gi-
vetvis undergå samma kontroll, och i varje enskild begäran om buggning
skall beslut fattas av domstol.

Anf. 53 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Herr talman! Det är egentligen synd att det på talarlistan inte sätts ut vilka
ämnen vaije talare under Övriga frågor skall ta upp, så att man hade kunnat
vara förberedd och kunnat replikera. Jag vill ändå något ta upp det som
Berndt Ekholm nämnde.

Det är intressant att Socialdemokraterna tar fram etik och moral här i de-
batten. Det är viktigt att vi över huvud taget tar upp de frågorna i samhälls-
debatten.

Visst finns det andra religioner och filosofier som också kan ha bra värden,
men för mig syns det naturligt att vi i västvärlden, med den tradition vi har,
för fram den kristna etiken som den grund vi bygger vårt samhälle på.

Produktionen är naturligtvis ett medel för en industriell tillväxt som möj-
liggör en god välfärd för oss alla. Jag tycker därför att det är etiskt försvar-
bart att vi försöker ha en god produktion i landet.

Ingen kunde ju heller egentligen ana att Sveriges ekonomi var i så dåligt
skick att det mest angelägna för oss skulle vara att just få upp Sverige ur
krisen. Därför har vi naturligtvis inte heller än så länge kommit så långt när
det gäller sjukvården som vi inom kds hade önskat, men jag kan försäkra att
denna fråga ligger högt på prioriteringslistan för oss.

Herr talman! Jag skall nu gå över till det ämne som jag egentligen hade
tänkt nämna litet om. Den ekonomiska krisen med höga räntenivåer, krispa-
ket, arbetslöshet och annat, kostar både samhället och enskilda åtskilliga tu-
sen per person och år. Denna börda ligger givetvis tungt över oss alla.

Herr talman! Ett annat område där vi som medborgare förlorar många
tusenlappar per person om beloppet slås ut på hela befolkningen är den till-
tagande ekonomiska brottsligheten i vårt land. Det finns uppgifter som talar
om att många tiotals miljarder kommer i orätta händer vaije år genom denna
typ av brottslighet. Detta är enligt mitt förmenande helt oacceptabelt, men
företeelsen får sällan någon framskjuten plats i samhällsdebatten, trots att
det på detta område finns en mycket stor samhällsekonomisk vinst att
hämta.

Av de ca 20 000 konkurserna per år anses det att 75 % kan ha ekonomisk
brottslighet som bakomvarande grundorsak. Polisens knappa resurser och
därmed också oförmåga att tillräckligt snabbt verkställa utredningar i alla
anmälda konkursärenden gör att konkursförvaltare många gånger tvekar in-
för eller avstår från att göra anmälan.

Med tanke på ekobrottens utveckling och ekopolisens resurser kan det
ifrågasättas om ekopoliser skall syssla med annat än vad de är utbildade och
anställda för. Förstärkningar till bevakning vid fotbollsmatcher och andra
ordningsuppgifter borde nog åstadkommas på annat sätt.

Snarare är det väl så att det torde vara omöjligt att effektivt bekämpa den
ekonomiska brottsligheten utan att tillföra ökade resurser. T.ex. behöver
spaningsresurserna förstärkas avsevärt. Enligt kristdemokratisk mening

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

måste också kompetensen hos både åklagarväsendet och polisen radikalt
förbättras. Den tilltagande ekonomiska brottsligheten måste mötas med
samma höga ekonomiska och juridiska kompetens som den ofta själv står
för.

Herr talman! Egentligen borde utökningen av resurser för ekobrottsbe-
kämpning vara politiskt okontroversiellt, eftersom en sådan förstärkning är
samhällsekonomiskt försvarbar. Allt utöver en ekonomisk utväxling av ett
till ett är ju en förtjänst för samhället. Det borde ligga inom möjlighetens
ram att genom rimlig ökning av bekämpningsinsatsen göra en samhällseko-
nomisk vinst på åtminstone flera miljarder per år, en inte föraktlig summa
i dessa besparingstider. Till detta kommer naturligtvis den mycket viktiga
aspekten att ökade insatser har en preventiv inverkan och minskar den eko-
nomiska brottsligheten, vilket givetvis är den primära uppgiften.

Ett sammanförande av all den kompetens som behövs för bättre bekämp-
ning av den ekonomiska brottsligheten är önskvärt. Om detta sedan sker ge-
nom inrättande av en speciell myndighet, genom en utökning av ekoroteln
eller på annat sätt bör diskuteras och prövas på lämpligt sätt.

Såvitt jag förstår pågår på regeringskansliet bearbetning av en utförd ut-
redning om den ekonomiska brottsligheten. Det är med förväntan och till-
försikt vi inom kds ser fram emot vad som kommer att föreslås från Justitie-
departementet med anledning av utredningen. Man skulle också kunna
tänka sig en parlamentarisk uppföljning av utredningen.

Herr talman! Jag tänker nu utveckla några andra synpunkter med anled-
ning av att den ekonomiska brottsligheten är i tilltagande.

De flesta grova brottslingar har inte blivit grova brottslingar på en gång,
utan de har så att säga börjat i liten skala. Det är därför mycket viktigt att
samhället ger mycket klara signaler redan tidigt i en människas brottskarriär,
så att det förhoppningsvis inte blir någon sådan karriär över huvud taget.

I kds har vi med tillfredsställelse noterat att justitieministern har samma
inställning som vi själva när det gäller snatteri och butiksstölder. Sådan verk-
samhet får inte försiggå opåtalad. Utövarna måste fås att inse att inte ens
småbrott lönar sig, annars blir den här typen av stölder lätt inkörsporten till
grövre brottslighet.

Enligt kristdemokratisk uppfattning är det inte tillräckligt att så att säga
jaga brottslingar. Det är kanske ännu viktigare att tidigt hos de unga inpränta
etiska regler och moral i levnadssätt.

Skolan har i det sammanhanget naturligtvis en central uppgift att ge barn
och ungdomar goda värderingar, värderingar som gör att brott ter sig som
något helt främmande. Den kristna värderingsgrunden är för oss i västvärl-
den den mest naturliga att framhålla som idealbild.

Anf. 54 BERNDT EKHOLM (s) replik:

Herr talman! Jag delar Kjell Eldensjös uppfattning att det är olyckligt att
vi inte har rubriceringar på anförandena, så att vi kan få till stånd en debatt.
Det är på ett sätt ganska meningslöst att komma till kammaren och sedan
inte kunna debattera på grund av sådana misstag.

Kjell Eldensjö säger att den kristna etiken skulle vara en naturlig grund
för västerlandet. Det är riktigt om man ser det historiskt, men vi lever ju nu

i ett samhälle där det har hänt oerhört mycket under 1900-talet. Vi har haft
omfattande folkomflyttningar, och som en följd av det har samhället i sin
helhet blivit pluralistiskt. Då är det ganska rimligt att man har en mer vid
syn på vilken etik vi skall praktisera, något som man snarare skulle kunna
likna vid en humanistisk etik. Inom den humanistiska etiken skall naturligt-
vis den kristna etiken ha sin plats.

Jag tycker emellertid att det är fel att bortse från att det finns människor
som har andra uppfattningar om samhället och relationen människor emel-
lan. Naturligtvis måste etiken ändå grunda sig på demokrati och en humanis-
tisk syn. Det är givet.

Jag talade i mitt anförande egentligen inte om produktionen, utan jag på-
pekade att kds-ledaren har sagt att produktionsförmågan inte skall be-
stämma det mänskliga värdet. Det är en uppfattning som jag delar, men jag
tycker att politiken nu går i riktning mot att vi skall sätta värde på männi-
skorna efter vad de kan skapa. Det är en mycket, mycket farlig utveckling
som ligger i förlängningen av det, där också egoismen kan få sitt utrymme.
Jag tycker därför att vi skall vara uppmärksamma på detta.

Anf. 55 KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:

Herr talman! Vi skall naturligtvis inte värdesätta människorna efter vad
de lyckas åstadkomma produktionsmässigt. Vaije människa är ju unik och
har ett eget värde, och hennes liv är lika mycket värt som vaije annan männi-
skas liv.

Vi har en kristen tradition i vårt land och lagar som är byggda på de kristna
värderingarna. Jag tycker därför att vi bör värna om denna tradition. Sedan
kommer det också in olika kulturer och olika religioner i vårt land. Vi har ju
religionsfrihet i Sverige, och det skall vi också ha.

Anf. 56 BERNDT EKHOLM (s) replik:

Herr talman! Jag uppfattar kds budskap som att man vill utesluta andra
värderingar när vi formar det gemensamma samhälle som vi faktiskt skall
leva i här i Sverige. Det är en farlig utveckling, och den kan leda till konfron-
tation på grund av att andra människor känner sig utestängda därför att de-
ras värderingar anses vara fel. Vi skall därför vara väldigt försiktiga. Det är
också som jag ser det en del av en kristen etik, en del av kärleksetiken, att
vi skall vara väldigt varsamma och akta oss för att stämpla andra uppfatt-
ningar som felaktiga när vi talar om etik.

Om man går ut så hårt som kds gör nu i den etiska debatten måste man
också visa att man kan leva upp till vad man säger, och jag tycker faktiskt att
det i det sammanhanget finns mycket övrigt att önska från den borgerliga
regeringens sida.

Anf. 57 KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:

Herr talman! Jag håller naturligtvis med om att man måste vara aktsam i
de här sammanhangen, men jag vill samtidigt återigen påpeka att man måste
skilja mellan religion och vilken etik man bygger ett samhälle på. Jag menar
ändå att den tradition av kristen etik som vi har här i västerlandet är den som
vi också fortsättningsvis skall bygga vårt samhälle på.

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Övriga frågor

Anf. 58 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:

Herr talman! Den uppräkning jag gjorde i mitt anförande var inte i någon
prioriterad ordning, utan det var en redovisning av en del förslag som Ny
demokrati kommer att försöka få förståelse för på ett seriöst sätt i det fort-
satta riksdagsarbetet.

Beträffande ekonomisk brottslighet tog Ny demokrati initiativ till att ett
socialdemokratiskt förslag om finanspolis genomfördes i riksdagen, och vad
jag minns sade man från kds håll ingenting om detta, vare sig i utskottet eller
här i kammaren. Denna finanspolis kommer nu att ta hand om viss ekono-
misk brottslighet, dvs. grova bankbedrägerier och tvättning av pengar åt-
komna genom brott. Det är litet paradoxalt att kds säger att man i mycket
hög grad stödjer bekämpningen av ekonomisk brottslighet när man inte är
benägen att stödja förslag som innebär nytänkande. Man sade från borger-
ligt håll att man avvaktade en utredning som pågick i departementet, men
jag kunde redogöra för att man t.o.m. eventuellt kunde tjäna in de pengar
som det skulle innebära att tillsätta en sådan finanspolis. Kds var ganska tyst
i den debatten.

Anf. 59 KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:

Herr talman! Jag tycker att jag har gett ganska klara signaler om var vi
står när det gäller bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Det är
alldeles riktigt att det pågår en utredning i departementet. Vi ville avvakta
vad denna kom fram till. Jag hoppas verkligen att utredningen kommer fram
till förslag, annars kommer vi att återkomma i den här frågan. Det är vår
avsikt.

Anf. 60 JOHN BOUVIN (nyd):

Herr talman! Riksdagsledamöter! I morgon är det ett år sedan jag stod här
och talade om rättssäkerheten, som jag anser är en av grundstenarna för att
en demokrati över huvud taget skall fungera.

Nu har alltså ett år gått. Och vad har vi sett? Jo, ännu värre rättsöver-
grepp. Jag kan använda hela taletiden till upprepningar. Men det är ju totalt
meningslöst. Jag känner att det är nästan totalt meningslöst att över huvud
taget stå här och tala. Men skam den som ger sig!

Bl.a. sade jag så här i början av mitt anförande för ett år sedan:

”Men, tyvärr, Sverige är en byråkratisk diktatur, där lag och rätt har satts
ur spel. Det är vad den vanliga människan tycker och tänker om Sverige i
dag. Tyvärr har även utländsk massmedia börjat använda detta begrepp. Vi
i Sverige måste börja vakna till.”

I min enfald trodde jag att vi skulle vakna till. Men inte gör vi det. Vi kör
på i samma spår, och vi eliminerar t.o.m. riksdagen. Den behövs ju inte
längre. Det har jag också sagt en gång tidigare.

Jag skall upprepa litet mera:

”Bristerna i rättssystemet kännetecknas av nitiskt, formalistiskt fögderi
och förmynderi mot de små, ensamma och svaga i samhället. Det gränsar
ibland till rena, rama trakasserierna och det har dessutom gjort oärlighet och
förljugenhet till dygd och eliminerat personligt ansvar.”

Jag tycker att jag träffade ganska rätt när jag sade detta för ett år sedan.

Var har vi då nyckeln till det som hänt i Sverige under de senaste 20-30 åren?
Här talar man väldigt mycket om den enda vägen, den tredje vägen, åter-
vändsgränden och allt vad det nu är. Jag vill påstå att nyckeln finns i Sveriges
Rikes Lag. Det är en bok på 3 000 sidor. Jag skall läsa upp litet ur denna bok.
Det är nästan så att jag känner mig som en präst. Det är ju lika klent med
besökare i båda sammanhangen. I alla fall står det så här i 1 kap., 1 §, rege-
ringsformen, som är en av Sveriges fyra grundlagar:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

11 kap., 2 § står det:

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika
värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Jag måste också citera ur 2 kap., 1 §:

”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt med-
dela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.”

Det är vad jag tänker göra. Jag påstår följande. Antingen är det fel på
lagboken, eller också är det fel på domstolsväsendet. Eller, hemska tanke,
kan det vara fel på oss här i kammaren? Det kanske är det mest troliga. Det
här är alltså helt fantastiskt. Det är ju vi som har skapat denna lagbok. Jag
vill ge ytterligare ett exempel på vad vi har skapat. Det gäller en ypperlig
generalklausul - Lidbommare, eller vad det nu kallas.

På s. 444 finns handelsbalkens avtalslag - och den kan kanske användas
när det gäller fallskärmsavtalen för bankgubbarna i Nordbanken t.ex., som
rusar i väg med miljoner genom sina avtalsvillkor. Lyssna nu väldigt noga,
så skall ni få höra på ”grejer”. Hur en domare kan döma efter detta kan man
undra över.

I 36 §, avtalslagen, står följande:

”Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskä-
ligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets till-
komst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har
villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta
i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat
hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.”

Vilken femetta! Vi kan alltså göra vad vi vill med denna lag. Det är ju inga
problem. Det är bara att verka, att sätta i gång. Men det gör man inte, utan
denna bok är ett skyddsnät för oss i riksdagen och för alla myndigheter. Men
den vanliga lilla människan, henne eller honom, bryr vi oss inte om. Jag
tycker faktiskt att det är ganska bedrövligt.

Jag har en liten utmaning till konstitutionsutskottets medlemmar. På tis-
dag skall de behandla en motion. Vi får väl se om det då finns litet kurage
i den besättningen. I dag har jag lämnat en text till konstitutionsutskottets
ledamöter. Jag skall läsa upp den här, så finns den på flera ställen:

Med anledning av ert granskande av motion 1991/92:K517 på tisdag
den 20 oktober vill jag för säkerhets skull medsända ytterligare litet material
som påvisar den absoluta nödvändigheten av att tillsätta en medborgarrätts-
kommission. I och för sig skulle det inte behövas mera material, ty jag vet
att ett flertal av er ledamöter av KU redan fått en personlig framställning om

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

två av fallen. Era kommentarer har varit samstämmiga, nämligen: Detta kan
inte ha skett i Sverige.

Lycka till konstitutionsutskottets medlemmar tisdagen den 20 oktober!
Sedan får vi se om det finns litet kurage i denna kammare.

Anf. 61 HARRIET COLLLANDER (nyd):

Herr talman! Rubriken på mitt anförande lyder: Det är dags att införa fri
radio i Sverige.

I går blev lagrådsremissen för den nya privata lokalradion offentlig, och i
början av november kommer propositionen till riksdagen. Om den accepte-
ras av riksdagen kommer vi att ha tre radiolagar - nämligen radiolagen, när-
radiolagen och den nya privata lokalradiolagen.

Vi i Ny demokrati begriper inte varför det skall vara tre radiolagar. Varför
kan inte Sverige ha en radiolag, som omfattar stora och små radiostationer,
i stället för en lagstiftning som är differentierad efter vem som sänder - alltså
om det är staten, en förening eller en fysisk person? När det nu finns en ma-
joritet i riksdagen för att införa reklam i närradion finns det ännu mindre
skäl än tidigare att behålla en differentierad lagstiftning.

Det är nyttigt tankeväckande att dra paralleller beträffande tidningarnas
och etermediernas villkor. Politikerna förlorade inflytandet över tidningarna
vid 1800-talets mitt. När så radion kom på 1920-talet startade en ny kamp.
Den kampen är ännu inte avslutad. Här står Ny demokrati för principen om
full yttrandefrihet för medborgarna. Därför anser vi - på fullaste allvar - att
politikerna och staten inte skall blanda sig i medierna.

Lek med tanken att vi utifrån politikers gängse syn på radio och TV skulle
starta det nya tidningsmediet. Då skulle vi stifta en lag för statliga Post- och
Inrikes Tidningar, en lag för privata tidningar och en lag för föreningsblad.
De privata tidningarna skulle få betala en ”saftig” koncessionsavgift till sta-
ten förutom hyran för tryckpressen. Men den statliga tidningen skulle bekos-
tas genom en avgift som togs ut av medborgarna för innehavet av postlåda.
Folk från den statliga kontrollmyndigheten i Kiruna skulle gå runt och kon-
trollera i portuppgångarna om det fanns postlåda. Efter åtta år, när konces-
sionstiden gått ut, skulle tidningsägaren inte vara säker på att få fortsätta att
ge ut sin tidning.

Tidningslagarna skulle också reglera hur många procent nationella och lo-
kala artiklar som skulle finnas i tidningen liksom hur stor andel av tidningen
som fick vara reklam och på vilka sidor det fick finnas reklam. Lagarna
skulle också reglera vem som fick äga tidningarna.

Om vi i denna kammare tycker att det är så här vi skall tänka i yttrandefri-
hetsfrågor som rör medierna, skall vi naturligtvis hälsa den nya lagen om
privat lokalradio med acklamation.

I stället för att ha detta lappverk med tre lagar anser Ny demokrati att det
nu är hög tid att ta ett helhetsgrepp och åstadkomma en generellt verkande
radiolagstiftning. Vi är inte ensamma om att ha denna åsikt. Den delas näm-
ligen av ingen mindre än lagrådet, som den 5 mars i samband med turerna
kring TV 4-lagstiftningen sade att ”hela den nuvarande etermedialagstift-
ningen står i strid med regeringsformen 2 kap §§ 12 och 13”. Ny demokrati

hävdar också, jämte många andra, att den står i strid med Europakonventio-
nens artiklar 10, 13 och 14 samt med FN-konventionens artiklar 19 och 30.

Herr talman! I Sverige har vi lyssnat på radio i 70 år. Vi är är utbildade
och upplysta medborgare, och vi tilltros att läsa fria tidningar. Nu är det dags
att vi också tilltros att vrida på radioapparaternas frekvensvalsknappar och
lyssna på fri radio. Vi vill ha en ny radiolag där alla aktörer jämställs, där
radiosändning betraktas som en kommunikationsfråga och där politikerna
ställs utanför.

Anf. 62 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Som siste talare skall jag fatta mig kort.

Jag och mitt parti är djupt oroade av utvecklingen inom SAS/Linjeflyg-
koncernen.

När Ny demokrati utan protester gick med på en sammanslagning av SAS
och Linjeflyg var det med tanke på att Sverige behövde ett stort konkurrens-
kraftigt flygbolag, när Sverige nu eventuellt skulle gå med i EG. Vi kommer
att få mer konkurrens från Lufthansa, Air France och andra stora flygbolag.

Vi gick inte med på att SAS köpte Linjeflyg. Linjeflyg var ett flygbolag
med likviditetsproblem. Som en marknadsanpassad politiker hade jag då na-
turligtvis hellre låtit Linjeflyg gå i konkurs, för att sedan köpa det billigt.
Men, som sagt, det var med tanke på att Sverige behövde ett starkt flygbolag
i konkurrens med europeiska flygbolag som vi inte protesterade mot en fu-
sion av de båda bolagen.

Det har nu uppdagats att SAS-piloterna och en del andra ser sig som kö-
pare av Linjeflyg. SAS-piloterna har fel i detta. Jag skulle förmoda att flerta-
let av kammarens ledamöter, i alla fall de som är här, ser det hela som en
fusion, precis som jag gör.

Eftersom jag som en av folkets representanter ser det på detta sätt, borde
piloterna från båda bolagen behandlas lika vid en eventuell rationalisering
av det gemensamma bolaget. Nu har emellertid SAS-piloterna lyckats att få
det till att SAS-piloterna är A-laget och att Linjeflygs piloter är B-laget.
Detta är enligt mitt sätt att se helt absurt.

Stämningen inom bolagen är nu så upprörd att det har blivit ett säkerhets-
problem, tycker jag. Det finns ett antal yrkeskategorier som inte borde få bli
upprörda av yttre detaljer alltför ofta. Det är bl.a. hjärtkirurger och piloter.

Jag tar nu tillfället i akt och låter meddela att riksdagen är fullt medveten
om den säkerhetsrisk som denna konflikt utgör på flygningarna i Sverige och
utrikes. Jag kommer personligen att undersöka orsakerna till incidenter
inom SAS/Linjeflyg under den närmaste tiden, eller till dess personalproble-
men är lösta.

Skulle jag finna att någon incident har inträffat på grund av bråkande och
oroade piloter, kommer jag att påpeka företagsledningarnas ansvar för ett
händelseförlopp som åtminstone inte jag ställer mig bakom.

Till sist vill jag säga, herr talman, att jag hoppas att ledningarna för SAS,
Linjeflyg, fackförbund m.fl. tar sitt ansvar i denna fråga och ser till att alla
piloter behandlas lika i denna företagsfusion.

Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 8

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1992/93:69 Ombildning av föreningsbanker

1992/93:91 Vissa ekonomiska frågor som gäller inlandsbanan

Skrivelse

1992/93:20 1992 års redogörelse för de statliga företagen

Redogörelse

1992/93:RR1 Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse för budgetåret
1991/92

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 14 oktober

1992/93:10 av Kristina Svensson (s) till statsrådet Alf Svensson om biståndet
till Vietnam:

Vietnam har sedan flera år målmedvetet genomfört en utveckling från en
centraliserad ekonomi mot ”reglerad marknadsekonomi”.

Vietnam har även antagit en ny konstitution. Den är inte lika revolutione-
rande, men den ger förutsättningar för demokratisering och politisk plura-
lism.

Denna kursändring av det ekonomiska systemet och detta embryo till för-
ändringar i det politiska systemet behöver dock internationellt stöd för att
bli framgångsrika.

Vietnam är medlem i Världsbanken och Internationella valutafonden,
men man får fortfarande inga lån på grund av att Vietnams ansökningar
blockeras av USA.

Den amerikanska embargopolitiken utgör förmodligen det största hotet
mot den nu påbörjade omorienteringen av landets ekonomiska politik.

Minskat bistånd äventyrar på samma sätt Vietnams möjligheter att ge-
nomföra den nya ekonomiska politiken. Det är med förvåning man i Viet-
nam konstaterat att Sverige nu sänker sitt bistånd i ett för landet avgörande
skede.

Biståndsministern har nyligen besökt Vietnam och på plats kunnat bilda
sig en uppfattning om den pågående ekonomiska omorienteringen och det
behov av internationellt stöd som landet alltjämt har.

Jag vill därför fråga biståndsministern:

Är biståndsministern nu beredd genom fortsatt svenskt bistånd att offen-
sivt stödja Vietnams politiska och ekonomiska omvandling?

På vilket sätt agerar den svenska regeringen för att normalisera Vietnams
relationer till Världsbanken och Internationella valutafonden?

1992/93:11 av Ulla Pettersson (s) till arbetsmarknadsministern om arbets-
marknadssituationen på Gotland:

På Gotland står 14 % av arbetskraften utanför den ordinarie arbetsmark-
naden. Byggarbetslösheten blir enligt Länsarbetsnämndens beräkningar
25 - 30 % om inget görs. Gotlands kommun tillhör förlorarna i omläggningen
av skatteutjämningssystemet och kommer att minska antalet anställda med
ca 500 personer.

Mot bakgrund av denna situation vill jag ställa följande frågor.

1. Är regeringen beredd att snabbt och i positiv anda pröva förslaget från
Länsarbetsnämnden om att göra Gotland till stödområde?

2. Är regeringen beredd att medverka till en snabb start av uppförandet av
en ny högskolebyggnad i Visby?

3. Har regeringen andra planer för att förbättra arbetsmarknadssituationen
på Gotland?

den 15 oktober

1992/93:12 av Margareta Winberg (s) till statsrådet Reidunn Laurén om prin-
cipen vid tillsättning av tjänster:

Vid tillsättandet av en sekreterarbefattning i en statlig utredning har rege-
ringen vägrat utnämna den mest meriterade bland de sökande, tillika den
ende kompetente bland dessa.

Motiveringen har varit att den sökande haft en icke närmare definierad
anknytning till viss organisation, nämligen Riksförbundet för sexuellt likabe-
rättigande.

Detta väcker den principiella frågan, huruvida de skäl som regeringen an-
givit för sitt beslut är förenliga med grundlagen och i överensstämmelse med
god förvaltningspraxis.

Enligt regeringsformens 11 kap. 9 § andra stycket skall vid tillsättning av
statlig tjänst avseende fästas enbart vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet.

Regeringens - något luddiga - skäl synes gå ut på att den påstådda anknyt-
ningen till RFSL skulle utgöra jävsgrund eller eljest vara olämplig med hän-
syn till RFSL:s intresse av utredningsresultatet och organisationens ställning
som sannolik remissinstans.

Mot detta, minst sagt, egendomliga resonemang kan man åtminstone resa
fyra invändningar:

1. Tjänsten i fråga är en kanslistjänst. Den är underställd utredningens ord-
förande och ledamöter. Tjänsteinnehavaren är inte ledamot och deltar
alltså inte i beslut. Jäv kan således inte föreligga.

2. Den sökande tillhör inte den krets inom RFSL som vid ett remissförfa-
rande beslutar om remissyttrandets utformning. Han har själv inte upp-
gett att han är medlem i organisationen. Regeringen har heller inte lett i

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

bevis att så skulle vara fallet. Regeringen eller annan myndighet har för
övrigt inte rätt att efterforska om någon är medlem i en enskild organisa-
tion.

3. De enda tänkbara grunderna för regeringens ställningstagande är således

a) att den sökande ställt sin sakkunskap till RFSL:s förfogande i några
fall,

b) att den sökande är öppet homosexuell.

Ingen av dessa omständigheter utgör emellertid ett konstitutionellt giltigt
skäl. Homosexualitet är i sammanhanget lika litet en relevant omständig-
het som heterosexualitet.

4. Följderna av att tillämpa sådana beslutsgrunder som regeringen har gjort
skulle bli att en mängd tjänstemän i statlig verksamhet borde skiljas från
sina uppdrag. En utredning om arbetsrätt skulle inte kunna ha en sekrete-
rare som tillhör en facklig organisation. En utredning om kyrkliga förhål-
landen skulle inte kunna anställa en ateist, en prästvigd eller en medlem
i en frikyrkoförsamling. En utredning om ekonomiska föreningar skulle
inte kunna anställa en medlem i Konsum. En aldrig så kompetent sekrete-
rare skulle också kunna uteslutas på grundval av att vederbörande har en
viss åsikt i de frågor utredningen skall behandla.

Det är uppenbart att regeringen har tillämpat bedömningar som inte har
stöd i regeringsformen. Regeringens förfarande har dessutom medfört att
utredningen avsevärt försenats.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet
Laurén:

1. På vilka grunder skulle kontakter med RFSL sätta en sökandes lämplig-
het i fråga?

2. Finns det i arbete rörande samlevnadslagstiftning anledning att bedöma
en homosexuell tjänstinnehavare annorlunda än en heterosexuell?

3. Skulle statsrådet i motsvarande fall ha vägrat en utnämning till kansliet i
en arbetsrättslig utredning, om den sökande tillhört LO, TCO eller SA-
CO/SR - om inte - vari består skillnaden?

1992/93:13 av Sören Lekberg (s) till utbildningsministern om Lärarhögsko-
lans i Stockholm lokalisering till Södertälje:

Den 26 maj 1992 beslutade riksdagen att Högskolan för lärarutbildning i
Stockholm (HLS) skulle lokaliseras till Södertälje.

Från Södertälje kommuns sida har man omedelbart efter beslutet och i
total politisk enighet satt i gång ett omfattande arbete för att skapa bästa
möjliga förutsättningar för omlokaliseringen av Lärarhögskolan. I samråd
med HLS har man också byggt upp en särskild organisation för gemensam
planering.

Det har nu gått ett halvår sedan riksdagen fattade sitt beslut, men vad jag
erfarit har regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder för att verkställa riks-
dagsbeslutet. Byggnadsstyrelsen har t.ex. inte fått något uppdrag att påbörja
projekteringsarbetet med HLS lokalisering till Södertälje.

Jag vill mot denna bakgrund ställa följande frågor till utbildningsminister
Per Unckel.

När tänker utbildningsministern börja verkställa riksdagens beslut om att
lokalisera Högskolan för lärarutbildning i Stockholm till Södertälje, och när
kommer Byggnadsstyrelsen få uppdrag att starta projekteringsarbetet?

7 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 15 oktober

1992/93:58 av Leif Carlson (m) till miljöministern om avveckling av freoner
och dess betydelse för vissa läkemedel:

Montrealprotokollet av Förenta nationernas Miljöprogram skall ”uppda-
teras” vid ett möte i Köpenhamn i november. En av de viktiga frågorna är
att verka för att freoner snabb avskaffas, men så att avvecklingen inte går så
fort att de människor som för sin hälsas skull fortfarande behöver freoner
som komponent i sina mediciner kommer i kläm. Hit hör bl.a. astmatiker
och andra kroniskt lungsjuka. Ersättningen av freoner som drivgas i deras
livsviktiga sprayer är mycket komplicerad. Lika viktigt som det är att ersätt-
ningsmedel kommer fram så snabbt som möjligt, är att det sker med hänsyn
till dem som av hälsoskäl inte klarar dåliga ersättningar utan behöver likvär-
diga eller bättre. Det kan därför vara skäl att definiera den medicinska an-
vändningen som nödvändig att tills ersättning är säkerställd och även accep-
tera en något längre awecklingstid inom detta område än inom andra.

Hur avser miljöministern garantera att speciell hänsyn tas till problemen
med freoner i läkemedel, så att de lungsjukas medicinadministration kan ga-
ranteras kvarstå på samma nivå som i dag?

1992/93:59 av Per Stenmarck (m) till statsrådet Bo Könberg om legitimation
av naprapater:

För några år sedan gjordes bedömningen, att 200 000 patienter i Sverige
söker hjälp hos naprapater vid cirka en miljon tillfällen årligen, huvudsakli-
gen för rygg- och ledbesvär. Siffran är sannolikt inte lägre i dag. Därmed
utgör naprapaterna en mycket stor resurs för väldigt många människor.

Därför borde det vara tämligen naturligt med en legitimation för denna
yrkesgrupp - dels därför att det skulle innebära ett samhällserkännande, dels
därför att naprapaterna utgör en i vårt land välutbildad yrkesgrupp, som fyl-
ler en stor och betydelsefull funktion.

När kommer regeringen att förelägga riksdagen förslag om legitimation
för naprapater?

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

1992/93:60 av Göte Jonsson (m) till justitieministern om Invandrarverkets
arbetsgrupps förslag om översyn av vissa brott:

En arbetsgrupp inom Invandrarverket har föreslagit att asylsökande som
begår brott lättare skall kunna utvisas. Orsaken till förslaget är de rapporter
om brott som begås av asylsökande och den reaktion detta fått.

Arbetsgruppens förslag innebär lagändringar på viktiga punkter, som
längden på ett utdömt fängelsestraff och åtgärder vid upprepade småbrott,
t.ex. snatterier.

Jag ser det som angeläget att dessa förslag snarast blir föremål för proposi-
tion och riksdagsbeslut. Den nuvarande ordningen kan inte accepteras.
Skötsamma asylsökande får ”klä skott” för kriminella handlingar som begås
av en minoritet.

Inom vilken tidsram kan vi förvänta oss ett regeringsförslag som ligger i
linje med arbetsgruppens förslag?

1992/93:61 av Sten Söderberg (-) till justitieministern om vårdnaden om
barn:

Sedan mars 1991 finns i föräldrabalken inskrivet att föräldrar har ett an-
svar för att barn har rätt att vårdas av båda sina föräldrar.

Om en av föräldrarna inte tar detta ansvar, varför överförs då inte vården
av barnet till den förälder som bättre kan tillgodose barnets behov av en nära
kontakt med båda sina föräldrar och andra för barnet viktiga personer?

1992/93:62 av Sten Söderberg (-) till socialministern om barns kontakt med
föräldrar:

I Sverige finns i dag ca 250 000 barn som inte har någon eller har dålig
kontakt med minst en av sina föräldrar.

Vad har ni gjort och vad tänker ni göra för att åtgärda detta stora problem?

1992/93:63 av Åke Gustavsson (s) till kulturministern om Moderna museet:

Riksdagen beslutade den 10 juni, mot regeringspartiernas vilja, att rege-
ringen omgående skulle ge byggnadsstyrelsen i uppdrag att böija projekte-
ringen av nya Moderna museet. Ännu har detta beslut inte verkställts.

Varför verkställer inte regeringen beslutet att påbörja projekteringen av
Moderna museet?

1992/93:64 av Karl-Erik Svartberg (s) till arbetsmarknadsministern om ytter-
ligare medel till Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län:

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län stoppar i dag alla bered-
skapsarbeten och andra insatser för arbetslösa. Budgeten är överintecknad.
Länsarbetsnämnden vågar därför inte släppa in flera personer i systemet.
Det innebär att 3 000 personer som riskerar att bli utförsäkrade och som har
rätt till beredskapsarbete blir utanför.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern om regeringen är beredd att
vidta omedelbara åtgärder så att Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus
län kan häva sitt stopp för beslut om beredskapsarbeten och andra insatser
för arbetslösa.

1992/93:65 av Marianne Jönsson (c) till näringsministern om vindkraft:

Regeringen gav förra hösten ett uppdrag till Nutek att tillsammans med
Naturvårdsverket och Boverket utarbeta ett heltäckande förslag till vilka
förändringar som behövs på skilda områden för att vindkraften skall kunna
byggas ut på ett miljömässigt och ekonomiskt riktigt sätt i Sverige.

Vindkraftens vänner väntar nu med stor otålighet på att få besked. Ett 50-
tal vindkraftsprojekt ligger nu på is i avvaktan på detta besked. Det bråds-
kar, 1993 hotar att bli ett förlorat år för vindkraften.

Det finns riksdags- och folkomröstningsbeslut på att kärnkraften skall
vara avvecklad om 18 år. Nu måste statsmakterna visa en uppriktig vilja att
efterleva detta och satsa på ny elproduktion.

Med anledning härav vill jag fråga näringsministern när regeringen kom-
mer att ta de politiska initiativ som erfordras för att ge vindkraften förutsätt-
ningar att utvecklas i Sverige.

1992/93:66 av Karin Starrin (c) till kulturministern om krispaketen och jäm-
ställdheten:

Det är viktigt att regering och riksdag tar ett tydligt initiativ för att lösa de
stora ekonomiska problemen som vi har i Sverige. Därför var framtagandet
av krispaketen helt nödvändiga. För att få trovärdighet för förslagen måste
vi veta att effekterna av paketen slår rättvist.

Min fråga till jämställdhetsministern är:

Pågår det något arbete i departementet med att belysa hur krispaketen slår
mot kvinnorna resp, männen?

den 16 oktober

1992I93'.6J av Bertil Danielsson (m) till näringsministern om vidareutveck-
ling av näringslivet och industrisysselsättningen:

1000 arbetstillfällen är i fara i Kalmar genom att Volvo Kalmarverken och
KVAB hotas av nedläggning. Redan tidigare har industrier och annan verk-
samhet i Kalmar lagts ned eller flyttats. Förverkligas de nya hoten blir konse-
kvenserna mycket allvarliga för Kalmar och hela regionen.

Hotet mot sysselsättningen i Kalmar är ingen isolerad företeelse, även om
antalet berörda är mycket stort. Under de senaste åren har industrisyssel-
sättningen sjunkit kraftigt i Sverige, vilket på sikt äventyrar vårt lands ställ-
ning som utvecklad välfärdsnation.

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att säkra och vidareut-
veckla näringsliv och industrisysselsättning i Kalmar och i landet i övrigt?

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

1992/93:68 av Sten Söderberg (-) till justitieministern om en antikorruptions-
kommission:

Wallenberggruppen har tappat hela sitt övervärde på 10 miljarder. Ban-
kerna synes vara plundrade. Vissa konton hos Salomon Brothers i USA har
ökat anmärkningsvärt.

Skandia och Trygg-Hansa synes ha skadat bankerna genom Svenska Kre-
dit och konstruktionen med s.k. kreditförsäkringar.

Jag ber justitieministern läsa balansräkningarna för Svenska Kredit och
dess dotterbolag. I moderbolaget finns 6 miljarder i s.k. fastighetsgarantier.
Vad värre är, är att det i dotterbolaget Svensk Protectoring finns 17 miljarder
i s.k. övriga kreditgarantier. Listan kan göras flera sidor lång, men detta får
räcka för ögonblicket.

Vilka bevis och skäl skall regeringen behöva för att tillsätta en högt kvalifi-
cerad antikorruptionskommission?

1992/93:69 av Margareta Viklund (kds) till justitieministern om en översyn
av reglerna om vårdnad:

Regering och riksdag har på olika sätt stärkt barnens rättsliga ställning i
Sverige, men mycket behöver fortfarande göras för att skydda barnen. I dag
kan man, trots att det finns kunskap om att föräldern utnyttjat ett barn sexu-
ellt, ändå ge honom/henne vårdnaden av barnet.

Tänker justitieministern föreslå en lagändring så att en förälder inte kan
tilldömas vårdnaden om han/hon enligt uppgift utsatt sitt barn för incest?

1992/93:70 av Margareta Viklund (kds) till statsrådet Alf Svensson om ökad
samordning av biståndsprojekt:

Vid en nyligen gjord s.k. utskottsresa till flera länder i Latinamerika kom
jag i kontakt med många enskilda organisationer som drev projekt under-
stödda av SIDA. Det förvånade mig att de hade så litet samarbete och sam-
ordning med varandra. Det fanns också såvitt jag kan förstå en hel del att
göra beträffande samarbetet med de olika ländernas myndigheter och i arbe-
tet med att överlämna skilda projekts fortsättning till de olika staterna.

Finns det några planer på att se över sambandet och få till stånd en samver-
kan mellan olika biståndsprojekt som bedrivs av enskilda organisationer och
som får bidrag av SIDA?

Vilka planer finns för att öka samband och kontakt mellan olika länders
myndigheter och enskilda organisationers biståndsprojekt?

1992/93:71 av Olle Schmidt (fp) till kommunikationsministern om utbyggnad
av Sturups flygplats:

I tidigare satsningar på infrastrukturen har södra Sverige och Skåne miss-
gynnats, varför det i den kommande fördelningen av medel är av vikt att
medlen fördelas på ett rimligt och rättvist sätt över hela landet. Det handlar
om bl.a. arbetsmarknadsmedel, medel för byggande av vägar, järnvägar och

tilldelning av utbildningsplatser på skilda nivåer. I krispaket 1 sägs att tidiga-
reläggning av affärsverkens investeringar skall ge 4 000 nya arbeten. Sturups
flygplats är av central betydelse för hela Skånes utveckling. Flygplatsen ge-
nomgår nu en nödvändig ansiktslyftning. I våras invigdes den första etappen
av utbyggnaden av terminalen. Projektarbetena för fortsatt utbyggnad av
terminalen och den södra delen av den s.k. plattan för uppställning av frakt-
flygplan är avklarade. Utbyggnaden av terminalbyggnaden beräknas ta ca 14
månader och totalt sysselsätta drygt 130 personer, kostnad ca 100 miljoner
kronor. Arbetena kan komma i gång så gott som omedelbart efter beslut.

Trots vikten av att dessa arbeten av både närings- och sysselsättningspoli-
tiska skäl snarast påbörjas, har inte medel kunnat beviljas till dessa viktiga
projekt.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga om kommunikationsministern är be-
redd medverka till att Sturups flygplats får del av de extra medlen i krispake-
tet.

1992/93:72 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Alf Svensson om Turkiet
och de mänskliga rättigheterna:

I anledning av flera rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter i
Turkiet, bl.a. omfattande bruk av tortyr och minoritetsförtryck av den kur-
diska befolkningen, får jag ställa följande fråga till statsrådet Alf Svensson:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att de mänskliga rättigheterna
skall respekteras i Turkiet?

1992/93:73 av Göthe Knutson (m) till kommunikationsministern om lagänd-
ring som förhindrar taxifusk:

Anmälningar om fusk inom taxibranschen hopar sig hos länsstyrelser och
polis. S.k. svartåkare är ett växande problem. Missnöjet är stort bland alla
seriösa taxiägare och taxianställda. Man kräver åtgärder.

Ett sätt att stoppa en stor del av taxifusket är att tillåta endast en bil per
taxitillstånd. Det skulle hämma systemet med bulvaner. Men det kräver en
lagändring.

Är kommunikationsministern beredd att snabbt förelägga riksdagen ett
lagförslag som begränsar ett taxitillstånd till en enda bil?

1992/93:74 av Olle Schmidt (fp) till civilministern om Lokaldemokratikom-
mitténs arbete:

Enligt uppgifter i Kommunförbundets tidning Kommun-Aktuellt inställs
allt fler fullmäktigesammanträden i kommunerna. Skälen uppges vara flera,
men den vanligaste förklaringen är att ärendena har delegerats till andra be-
slutsnivåer. Nya organisations- och styrprinciper har införts.

Fullmäktigesammanträdena är de enda möten som är öppna för allmänhe-
ten. Här kan man se och höra sina lokala politiker utan mediefilter av olika
slag. Samtidigt som fullmäktigesammanträdena blivit färre och ärendefatti-
gare minskar antalet kommunalpolitiker. Enligt Kommunförbundet försvin-

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

ner 8 500 uppdrag i kommunerna de närmaste åren och 600 nämnder avskaf-
fas. Processen tycks gå mycket snabbt, och risken är påtaglig att den kommu-
nala demokratin håller på att urholkas. Den s.k. Lokaldemokratikommittén
har att studera vad som händer med den kommunala demokratin i kommu-
nerna.

Mot bakgrund av dessa uppgifter vill jag fråga civilministern om rege-
ringen är beredd att påskynda Lokaldemokratikommitténs arbete i syfte att
snabbt kunna föreslå åtgärder som stärker den lokala demokratin och hind-
rar en urholkning av nuvarande insyns- och informationsmöjligheter.

1992/93:75 av Elisabeth Persson (v) till civilministern om konsumentinforma-
tionen:

Konsumentfrågor, kreditregler, konsumenternas förhållande till produ-
center och distributörer är några exempel på allt viktigare frågor som angår
alla.

Välinformerade och kunniga konsumenter är viktiga såväl för en funge-
rande samhällsekonomi som för den enskildes hushållsekonomi och för att
få till stånd miljövänliga produkter och tillverkningsprocesser.

I regeringsförklaringen nämndes konsumentfrågor över huvud taget inte
trots att den internationella integrationen i högsta grad påverkar konsumen-
terna och konsumentlagstiftning.

Behovet av saklig, aktuell och oberoende konsumentinformation ökar
starkt. Konsumentverket, lokal konsumentvägledning och orädda och själv-
ständiga konsumentprogram i radio och TV borde stärkas. Tyvärr är det
tvärtom. Det senaste exemplet på detta är förslaget om att lägga ned konsu-
mentekot i radion.

Avser statsrådet att vidta åtgärder med anledning av den pågående ned-
rustningen av landets konsumentinformation, vilket bidrar till mindre välin-
formerade konsumenter och sämre fungerande marknader?

1992/93:76 av Göthe Knutson (m) till finansministern om auktoriserade revi-
sorers ansvar:

Inte en enda gång slog revisorerna i landets största förlustbanker larm om
riskerna med den väldiga kreditexplosionen. Det visar en genomgång av de
revisionsrapporter och promemorior som skickades till Finansinspektionen
under åren 1988 och 1989.

Det hävdar Finansinspektionens generaldirektör Anders Sahlén i Dagens
Nyheter den 15 oktober. Han ”kräver” en radikal förändring av bankreviso-
rernas sätt att arbeta.

Enligt min mening bör även Finansinspektionens ”sätt att arbeta” ifråga-
sättas. En översyn bör göras av såväl arbetsmetoder som ansvarighet hos Fi-
nansinspektionen, samtidigt som auktoriserade revisorers ansvar i såväl ban-
ker som andra företag och bolag blir föremål för en granskning. Av allt att
döma bör Kommerskollegium, som svarar för auktoriseringen av revisorer,
kunna bidra till klarlägganden.

Vill finansministern tillsätta en snabbt arbetande utredning i syfte att bl.a.
skapa klara regler för auktoriserade revisorers ansvar?

1992/93:77 av Kenneth Lantz (kds) till miljöministern om syrehalten i Öre-
sund:

Under de senaste åren har många miljöarbetare varnat för en allt snabbare
försämring av syrehalten i Östersjön, Öresund och Skälderviken. Syrehalten
har under hösten sin svagaste period eftersom sommarens tillväxt i havet
skall ruttna bort. Flera dykare runt Skånes kuster har i dagarna varit på plats
för att tillsammans med SMHI undersöka läget.

Situationen är alarmerande! Syrehalten är alltför låg i dessa vatten. Det
hastar med insatser för att stoppa kvävetillförseln och därmed den svarta dy
som breder ut sig på bottnen.

Med vetskap om problemens komplexitet vill j ag, detta till trots, fråga mil-
jöministern om man har för avsikt att sätta in några, om än små, åtgärder för
att förbättra läget i dessa viktiga vatten. Det är av stor betydelse för torskens
fortplantning, näbbgäddans förflyttning och även för vårt välbefinnande som
bor och bygger runt Östersjöns vatten.

Åtgärder som främjar syret i Öresund hastar. Grävning med anledning av
en eventuell broförbindelse i höst är olämplig!

Ämnar miljöministern vidta åtgärder för att förbättra syrehalten i dessa
vatten?

1992/93:78 av Hugo Bergdahl (fp) till statsrådet Bo Könberg om legitimation
för naprapater:

Frågan om legitimation av naprapater har behandlats av riksdagen vid ett
flertal tillfällen. Riksdagen har uttalat sig för legitimation av naprapater så
snart det föreligger ett tillräckligt underlag för ett ställningstagande.

Avser regeringen ta några initiativ för att naprapaterna skall kunna erhålla
legitimation?

1992/93:79 av Sören Lekberg (s) till justitieministern om risker för kriminali-
tet inom taxinäringen:

Enligt utredningen ”Vissa negativa effekter av taxis avreglering i Stock-
holm”, som gjorts av berörda myndigheter, fack, företag och branschorgani-
sationer, finns en betydande risk för att kriminella slår under sig all taxiverk-
samhet i Stockholm.

Det hävdas att många myndigheter är för passiva när det gäller att rensa
upp i taxidjungeln.

Jag vill mot denna bakgrund fråga vilka åtgärder justitieministern ämnar
vidta för att stävja kriminaliteten inom taxiverksamheten i Stockholm.

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

1992/93:80 av Åke Gustavsson (s) till kulturministern om en kulturpolitisk
utredning:

Riksdagen beslutade i våras att uppdra åt regeringen att tillsätta en kultur-
politisk utredning med bred parlamentarisk sammansättning. Denna utred-
ning har regeringen ännu inte tillsatt.

Varför har det dröjt så länge utan att något beslut i denna fråga tagits?

8 § Kammaren åtskildes kl. 13.14.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 30 (del-
vis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 47 (delvis) och

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

ULF CHRISTOFFERSSON

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Fredagen den 16 oktober

1 § Anmälan om kompletteringsval till justitieutskottet och utrikesut-

skottet ......................................... 1

2 § Ledigheter ........................................ 1

3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 2

4 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 7) ................ 2

Arbetsmarknads- och regionalpolitik................... 2

Iréne Vestlund (s)

Charlotte Cederschiöld (m)

Barbro Westerholm (fp)

Karin Starrin (c)

Förste vice talmannen

Johan Brohult (nyd)

Margareta Winberg (s)

Ines Uusmann (s)

Christina Linderholm (c)

Lars Biörck (m)

Gunnar Thollander (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Agne Hansson (c)

Jan Björkman (s)

Kenneth Lantz (kds)

Rune Thorén (c)

Sten Östlund (s)

Ingvar Johnsson (s)

Marianne Andersson (c)

Jarl Lander (s)

Inger Lundberg (s)

Berit Oscarsson (s)

Birger Andersson (c)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Sigrid Bolkéus (s)

Sigge Godin (fp)

Elvy Söderström (s)

Hans Stenberg (s)

Olle Lindström (m)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Övriga frågor .................................... 55

Berndt Ekholm (s)

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Kjell Eldensjö (kds)

John Bouvin (nyd)

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

Prot. 1992/93:8 Harriet Colliander (nyd)

16 oktober 1992 Kenneth Attefors (nyd)

5 § Bordläggning ...................................... 66

6 § Anmälan om interpellationer

1992/93:10 av Kristina Svensson (s) om biståndet till Vietnam 66
1992/93:11 av Ulla Pettersson (s) om arbetsmarknadssituatio-

nen på Gotland................................. 67

1992/93:12 av Margareta Winberg (s) om principen vid tillsätt-

ning av tjänster................................. 67

1992/93:13 av Sören Lekberg (s) om Lärarhögskolans i Stock-

holm lokalisering till Södertälje..................... 68

7 § Anmälan om frågor

1992/93:58 av Leif Carlson (m) om avveckling av freoner och

dess betydelse för vissa läkemedel................... 69

1992/93:59 av Per Stenmarck (m) om legitimation av naprapa-

ter ........................................... 69

1992/93:60 av Göte Jonsson (m) om Invandrarverkets arbets-

grupps förslag om översyn av vissa brott.............. 70

1992/93:61 av Sten Söderberg (-) om vårdnaden om barn ... 70

1992/93:62 av Sten Söderberg (-) om barns kontakt med föräld-

rar ........................................... 70

1992/93:63 av Åke Gustavsson (s) om Moderna museet.... 70

1992/93:64 av Karl-Erik Svartberg (s) om ytterligare medel till

Länsarbetsnämnden i Göteborgs och Bohus län........ 70

1992/93:65 av Marianne Jönsson (c) om vindkraft......... 71

1992/93:66 av Karin Starrin (c) om krispaketen och jämställd-

heten ......................................... 71

1992/93:67 av Bertil Danielsson (m) om vidareutveckling av nä-

ringslivet och industrisysselsättningen................ 71

1992/93:68 av Sten Söderberg (-) om en antikorruptionskom-

mission....................................... 72

1992/93:69 av Margareta Viklund (kds) om en översyn av reg-

lerna om vårdnad............................... 72

1992/93:70 av Margareta Viklund (kds) om ökad samordning

av biståndsprojekt............................... 72

1992/93:71 av Olle Schmidt (fp) om utbyggnad av Sturups flyg-

plats ......................................... 72

1992/93:72 av Hans Göran Franck (s) om Turkiet och de

mänskliga rättigheterna........................... 73

1992/93:73 av Göthe Knutson (m) om lagändring som förhind-

rar taxifusk.................................... 73

1992/93:74 av Olle Schmidt (fp) om Lokaldemokratikommit-

téns arbete..................................... 73

1992/93:75 av Elisabeth Persson (v) om konsumentinformatio-

nen .......................................... 74

1992/93:76 av Göthe Knutson (m) om auktoriserade revisorers

ansvar........................................ 74

1992/93:77 av Kenneth Lantz (kds) om syrehalten i Öresund. 75
1992/93:78 av Hugo Bergdahl (fp) om legitimation för naprapa-

ter ........................................... 75

1992/93:79 av Sören Lekberg (s) om risker för kriminalitet
inom taxinäringen............................... 75

1992/93:80 av Åke Gustavsson (s) om en kulturpolitisk utred-

ning.......................................... 76

Prot. 1992/93:8

16 oktober 1992

gotab 42173, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:8 Fredagen den 16 oktober

Riksdagens protokoll

1992/93:8

Fredagen den 16 oktober

Kl. 9.00-13.14

1 § Anmälan om kompletteringsval till justitieutskottet och utrikesut-skottet

2 § Ledigheter

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

4 § Allmänpolitisk debatt

5 § Bordläggning

6 § Anmälan om interpellationer

7 § Anmälan om frågor

1 § Anmälan om kompletteringsval till justitieutskottet och utrikesut-
skottet