Riksdagens protokoll
1992/93:73

Torsdagen den 11 mars

Kl. 12.00-15.20

Protokoll

1992/93:73

1 § Svar på interpellation 1992/93:78 om Cuba

Anf. 1 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Hans Göran Franck har ställt fem frågor till utrikesministern
om samarbetet med Cuba. I interpellationen frågas om regeringen avser att
lämna katastrofbistånd, om Sveriges tidigare samarbete inom kultur och ve-
tenskap skall återupptas, om regeringen kommer att verka för att USA:s
sanktioner skall upphöra, om Sverige för egen del - direkt eller indirekt -
kommer att medverka i USA:s sanktioner mot Cuba och på vilket sätt rege-
ringen vill verka för att Cuba respekterar de mänskliga rättigheterna samt
snarast avskaffar dödsstraffet.

I regeringsdeklarationen 1991 fastslogs att regeringens riktmärken för ut-
vecklingssamarbetet skulle vara stöd för mänskliga rättigheter, demokrati
och marknadsekonomiska reformer. Med ledning av dessa riktmärken be-
dömdes det inte som ändamålsenligt att samarbeta med den kubanska rege-
ringen i ett långsiktigt utvecklingssamarbete. Beslut fattades därför om att
inte förlänga de pågående avtalen avseende forskningssamarbetet när dessa
avslutas vid halvårsskiftet innevarande år.

I den händelse FN eller enskilda organisationer inkommer med appeller
om stöd till katastrofbistånd till Cuba, kommer dessa att prövas på samma
sätt som andra ansökningar av liknande karaktär.

Regeringen har beslutat att biståndssamarbetet med Cuba skall upphöra.
Ingångna avtal/åtaganden skall dock fullföljas. Några hinder mot kultur- och
forskarutbyte inom ramen för t.ex. Svenska institutets gäststipendier förelig-
ger inte. Sverige för således ingen sanktionspolitik gentemot Cuba. Det är
regeringens uppfattning att dialog och kontakt i allmänhet är ett bättre me-
del än isolering, om man vill åstadkomma förändringar.

FN:s rapportör avseende de mänskliga rättigheterna i Cuba, ambassadör
Carl-Johan Groth, har nyligen rapporterat till generalförsamlingen och MR-
kommissionen. Han framför i dessa rapporter den av Sverige delade uppfatt-
ningen att sanktionspolitik mot Cuba är kontraproduktiv om avsikten är att
åstadkomma förbättringar för de mänskliga rättigheterna och att bidra till en
fredlig utveckling i landet.

I anslutning till den nyligen beslutade utvidgningen av den amerikanska
sanktionspolitiken framförde Sverige mycket bestämda invändningar direkt
till den amerikanska regeringen med anledning av att även icke-amerikanska

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 73

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

företag skulle komma att tvingas till vissa inskränkningar till följd av den
utvidgade amerikanska sanktionspolitiken.

Sverige följer mycket nära utvecklingen i Cuba med avseende på de
mänskliga rättigheterna, framför allt genom vår ambassad i Havanna. Sve-
rige var också medförslagsställare till generalförsamlingens MR-resolution
om Cuba, som antogs i slutet av förra året. Vi är vidare medförslagsställare
till resolutionen om Cuba, som vi räknar med skall antas i dagarna av FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna, vilka för närvarande samman-
träder i Geneve.

Regeringen har vid ett flertal tillfällen under det gångna året protesterat
mot en rad övergrepp och avser att även fortsättningsvis följa utvecklingen
på motsvarande sätt. Förtrycket av dem som med fredliga medel kämpar för
respekten för de mänskliga rättigheterna och för en demokratisk utveckling
är oacceptabelt. Det är också av vikt att de kubanska myndigheterna samar-
betar med FN:s rapportör och tillåter honom att besöka landet.

Vad gäller dödsstraffets avskaffande kan nämnas att frågan togs upp för
första gången i FN av Sverige för mer än 30 år sedan. Sverige var senare
mycket aktivt i det arbete som ledde fram till att FN:s generalförsamling an-
tog ett frivilligt tilläggsprotokoll till konventionen om medborgerliga och po-
litiska rättigheter angående avskaffande av dödsstraffet. Från svensk sida
har vi sedan dess i internationella sammanhang verkat för att höja protokol-
lets betydelse, något som dock försvåras av att en majoritet av FN:s med-
lemsstater har kvar denna strafform. Cuba har varken anslutit sig till kon-
ventionen eller till dess tilläggsprotokoll. Sverige verkar konsekvent för att
dödsstraffet skall avskaffas i de länder som alltjämt tillämpar det.

Anf. 2 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar för svaret, som delvis positivt tillmötesgår de syn-
punkter jag framförde i min interpellation om Cuba. Men jag har också in-
vändningar, eftersom regeringens ståndpunkt inte i tillräcklig grad främjar
ekonomisk utveckling och demokratisering av Cuba.

För att motverka den allvarliga ekonomiska krisen har den kubanska rege-
ringen initierat ett krispaket. Det omfattar bl.a. liberalisering av det ekono-
miska livet med ökat privat ägande och förbättrade förhållanden för ut-
ländska investeringar inom t.ex. turism och textilindustri.

Val har nyligen hållits i Cuba. Även om det inte uppfyller våra krav på
demokratiska val, får det dock betraktas som ett visst framsteg.

Jag noterar att några hinder mot kultur- och forskarutbyte inom ramen för
t.ex. Svenska institutets gäststipendier inte föreligger, vilket jag uppfattar
som en viss förändring i regeringsbeslutet av den 14 november 1991.

Mot bakgrund av utvecklingen i Cuba och andra förändringar finns det
anledning att göra en viss omprövning av Sveriges hållning till Cuba. En suc-
cessiv förändring av samarbetet är påkallad, främst vad gäller kultur och ve-
tenskap. Samarbetet bör snarast möjligt återupptas.

En förändrad svensk hållning skulle underlätta våra möjligheter att på-
verka Cuba vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Ökade för-
utsättningar borde även föreligga att förmå Cuba att avskaffa dödsstraffet.

Det är angeläget att FN:s rapportör avseende de mänskliga rättighetera i

Cuba, ambassadör Carl-Johan Groth, ges möjligheter att till fullo uppfylla
sitt mandat. Han bör i första hand beredas möjligheter att upprätta en direkt
dialog med den kubanska regeringen. Groth, som är väl insatt i kubanska
förhållanden, skulle med hjälp av vidgade arbetsmöjligheter kunna göra
verksamma insater på MR-området.

Det är viktigt att Sverige framför mycket bestämda invändningar direkt
till den amerikanska regeringen med anledning av att även icke-amerikanska
företag skulle komma att tvingas till inskränkningar till följd av den utvid-
gade amerikanska sanktionspolitiken.

Sverige bör inte bara verka mot det utvidgade amerikanska handelsem-
bargot mot Cuba utan också agera för att sanktionerna helt upphör. Enligt
min mening är denna sanktionspolitik otidsenlig, onödig och skadlig. Ett hä-
vande av sanktionerna kan bryta Cubas isolering, vilken har lett till en
mycket allvarlig inrikespolitisk situation. Man bör på allt sätt främja det fria
flödet av informationer och idéer till det kubanska folket. Det är hög tid för
en normalisering av omvärldens relationer till Cuba.

En avveckling av sanktionerna är en form av förtroendeskapande åtgärd
från Clintonregeringens sida. Kubanska oppositionella framhåller att en så-
dan åtgärd skulle vara lämplig att vidta som en signal om amerikansk vilja
att inleda en ömsesidig förtroendeskapande process mellan USA och Cuba.
Det är av betydelse att Sveriges regering tillvaratar de möjligheter som före-
ligger för att verka i denna riktning. Det är dessutom av stort intresse att få
statsrådet Svenssons kommentarer till de invändningar jag här har anfört
mot hans svar, som i huvudsak var positivt.

Anf. 3 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag tycker att det har ett stort värde att den här interpellatio-
nen har lagts fram.

Jag kan visst hålla med om att det går att skönja vissa framsteg. Hans
Göran Franck och jag kan sedan ha olika uppfattningar om huruvida dessa
framsteg är stora eller små. Men jag tror och hoppas att vi kan vara överens
om att det fortfarande finns mycket att önska och förvänta.

Det finns väl också anledning att i varje fall nämna i sammanhanget att
det står svenska företag fritt att idka handel med Cuba, om de tycker att
projekten håller för gängse företagsekonomiska bedömningar.

Beträffande den amerikanska embargopolitiken, som Hans Göran Franck
uppehöll sig särskilt vid, bör väl sägas att Sverige vid tre olika tillfällen har
protesterat mot den s.k. Cuban Democracy Act, som undertecknades av
president Bush den 23 oktober 1991.

Under april månad förra året anslöt vi oss till två démarcher i ärendet.
Den ena gjordes inom ramen för Cottonklubben och gällde sjöfartsavsnittet
i lagförslaget. Démarchen gjordes av Sverige, Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Tyskland, Grekland, Japan, Nederländerna, Norge, Spanien och
Storbritannien. Den andra démarchen tog upp andra delar av lagförslaget,
särskilt avseende dotterbolags verksamhet. Den démarchen gjordes av EG-
länderna med anslutning av Sverige och Canada.

En ytterligare démarche, herr talman, gjordes av EG den 6 oktober, när
man upprepade tidigare ståndpunkter angående den extraterritoriella till-

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

lämpning av amerikansk lagstiftning som Cuban Democracy Act utgör. Nu
blev det så att Sverige inte kom med i det sammanhanget, för det var ju en
EG-affär, men Sverige har i stället under hösten hos företrädare för den
amerikanska administrationen framfört den svenska kritiken ytterligare en
gång.

Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är bra att statsrådet Alf Svensson kompletterar svaret
med att redogöra för de olika åtgärder som regeringen har vidtagit. I nuva-
rande läge menar jag att det finns all anledning att intensifiera ansträngning-
arna, framför allt beroende på att USA har fått en ny regering.

Man bör inte hesitera för att öka ansträngningarna nu. Det borde finnas
större förutsättningar för ett positivt gensvar med en demokratisk regering i
Washington. Vi vet från valrörelsen i samband med presidentvalet att det
här inte är en enkel fråga, eftersom även det demokratiska partiet har intagit
ståndpunkter som knappast kan sägas överensstämma med dem som vi har
framfört från svensk sida, men jag vill understryka att förutsättningarna nu
borde vara större. Det ger anledning till förnyade ansträngningar från den
svenska regeringens sida.

Jag menar att möjligheterna att få sanktionerna att helt upphöra skulle
förbättras, om Sverige tog ytterligare ett steg för att bryta den isolering som
Cuba är utsatt för. Det jag i första hand har i åtanke är att samarbetet när
det gäller kultur och vetenskap snarast återupptas. Den saken tycker jag att
Alf Svensson borde kommentera.

Anf. 5 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag har inget emot att det understryks att det är dags att in-
tensifiera ansträngningarna i det läge som råder. Jag är också överens med
Hans Göran Franck om att det borde finnas möjlighet nu, när USA har en
ny president. Gamla låsningar kan ju ofta vara svårare att komma ur, och nu
har USA en president och en vicepresident som förhoppningsvis ser med li-
tet andra ögon än företrädarna.

Emellertid är förhållandet det att chefen för latinamerikanska avdel-
ningen i State Department ännu inte har utsetts, och det kan ju i varje fall
rent praktiskt ännu försvåra kontakterna eller möjligheterna till påtryck-
ning.

Forskningssamarbetet med Cuba har pågått under lång tid och får ur
forskningssynvinkel höga vitsord, det skall sägas. Svenska forskare talar
mycket positivt om forskarrelationen med sina kubanska kolleger. De säger
att projekten är bra, men man måste ändå kunna förvänta efter ett tag att
mottagarländerna själva tar över.

Castroregimen har prioriterat tre sektorer som grund för landets utveck-
ling. Det är socker, bioteknologi och mediciner, och Sverige har medverkat
inom samtliga de sektorerna. Men vi har funnit att Cubas utvecklingsmodell
inte skapar förutsättningar för en hållbar utveckling och ett effektivt bistånd.
Därför har vi alltså beslutat att inte förlänga avtalen om forskningssamar-
bete och att därmed avsluta biståndssamarbetet i det avseendet med Cuba.

Men låt oss vara överens om, Hans Göran Franck, att vi fortsättningsvis

skall utöva påtryckningar åt två håll. Vi skall försöka få USA att ändra sin
politik, och vi skall försöka få Fidei Castro att ändra sin politik. Naturligtvis
finns det en förhoppning hos mig - och jag tror hos oss alla - att vi snart skall
kunna återuppta en klok och för alla parter positiv forsknings- och kultur-
verksamhet.

Anf. 6 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Om regeringen vill agera så som Alf Svensson nu senast ut-
tryckte sig, dvs. att finna vägar för ett återupptagande av samarbetet - de
invändningar han gjorde kan vi inte diskutera här - är det uppenbart att det
finns goda möjligheter inom kultur och vetenskap. Jag menar att regeringen
kan agera med stor kraft och styrka i det här fallet, inte minst med hänsyn
till det betänkande från utrikesutskottet som antogs av riksdagen i går.

När det gäller andra typer av samarbete är det riktigt som Alf Svensson
säger, att företagen själva kan agera för att utöka handeln med Cuba. Men
det är ju alldeles klart att den position som regeringen intog genom beslutet
den 14 november 1991 väger negativt i vågskålen. Det är därför som det be-
hövs en öppning av attityden, att man säger att nu är tiden inne för att bryta
isoleringen. Det kommer också att påverka handelsutbytet.

Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Fortsättningsvis gäller att det finns mycket att önska från ku-
banernas sida och inte enbart från amerikanernas sida. Det var därför jag
också sade i min tidigare replik att vi har all anledning att utöva påtryck-
ningar åt två håll. Men låt oss hoppas att den dagen inte är avlägsen då det
kubanska folket blir kvitt sin diktatur, den diktatur som kubanerna har plå-
gats av under många - alldeles för många - år.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Svar på interpellation 1992/93:81 om regionalpolitiken

Anf. 8 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Georg Andersson har ställt tre frågor till mig angående re-
gionalpolitiken.

Han vill för det första veta vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att
förhindra den snabba avveckling av industriföretag som nu sker i stora delar
av skogslänen.

För det andra vill han veta om jag är beredd att särskilt beakta vikten av
en fungerande offentlig sektor i glesbygden.

För det tredje vill han veta om jag vill förhindra bolagisering och avregle-
ring som försämrar service och sysselsättning i de glesare områdena.

En av regeringens huvuduppgifter är att återvinna utvecklings- och till-
växtkraften i svensk ekonomi. I det ligger bl.a. att skapa gynnsamma förut-
sättningar för att starta, utveckla och driva företag i alla delar av landet. Re-
geringen har därför vidtagit en rad åtgärder som underlättar för företagen

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

att utvecklas på ett önskvärt sätt. Skatterna för småföretagen har sänkts, nya
finansieringsmöjligheter har införts och en rad regelsystem har förenklats.

Arbetsgivaravgifterna har sänkts generellt, och systemet med regionalpo-
litiskt motiverad nedsättning av socialavgifter har vidgats till att gälla i större
delen av Norrlands inland, och det omfattar dessutom fler verksamheter än
tidigare. Tillsammans med den förändring av kronans värde som har skett
innebär dessa åtgärder att företagens konkurrenskraft - också i skogslänen
och i stödområdet - har förbättrats mycket påtagligt. Flera företagare från
olika håll i skogslänen som jag har träffat har också understrukit att det är
på det sättet.

I den mycket djupa lågkonjunktur som Sverige och omvärlden nu befinner
sig i är det tyvärr så, att efterfrågan på produkter från dessa företag är alltför
svag. Det gör att företagen ännu inte har kunnat dra nytta av sina konkur-
rensfördelar. Detta drabbar dock inte bara skogslänen, utan är ett problem
för företagen i hela landet. Även om det är en klen tröst så kan det ändå
noteras att antalet konkurser har minskat under senare tid i landet som hel-
het, och att flera av skogslänen faktiskt ligger bättre till än många andra län
i detta avseende.

En väl fungerande offentlig sektor är självfallet av stor betydelse i glesbyg-
derna. Inte minst är kommunernas möjligheter att upprätthålla en god ser-
vice av stor betydelse. Utformningen av systemet med statsbidrag till kom-
munerna är ett viktigt medel i detta sammanhang. Det' system med ett sam-
manslaget bidrag som riksdagen har beslutat om skall kompensera såväl för
bristande skattekraft som för strukturella kostnadsskillnader.

Den väsentliga fördelen med det nya systemet är att kommunerna ges
ökad frihet att välja de lösningar som passar den egna kommunen bäst och
avväga olika insatser efter skiftande krav och förutsättningar. Jag är medve-
ten om att systemet till en början kan ha vissa brister, t.ex. när det gäller att
beräkna dessa strukturkostnader. En särskild utredare har tillsatts för att
följa hur systemet slår och ta fram underlag för att bedöma hur statsbidrags-
systemet på ett bra sätt kan kompensera för de strukturella skillnader som
finns.

Länsstyrelserna har ett särskilt ansvar när det gäller statlig service i gles-
bygd. När en indragning av någon verksamhet planeras skall berörd myndig-
het rapportera detta till länsstyrelsen, som i sin tur skall ta upp överlägg-
ningar om alternativa lösningar. Bakgrunden till att länsstyrelserna tilldelats
denna roll var att varje sektorsmyndighet tidigare i alltför stor utsträckning
agerade på egen hand utan att grundligt pröva om en verksamhet kunde bi-
behållas genom samordning med andra verksamheter på orten. Enligt min
mening bör länsstyrelserna också ta egna initiativ till överläggningar med be-
rörda myndigheter om samordnade servicelösningar för att bibehålla eller
utveckla olika typer av lokal service.

Även Glesbygdsmyndigheten har här en viktig roll. Myndigheten bör ge-
nom att ha kontakter med berörda centrala verk och myndigheter diskutera
aktuella verksamhetsförändringar och möjligheter till olika former av sam-
ordnande servicelösningar.

När det gäller frågan om bolagisering och avreglering har regeringen satt
som villkor att en verksamhet som bolagiseras skall uppfylla de regionalpoli-

tiska målen i samma grad som tidigare. De tjänster som verksamheten om-
fattar skall ha åtminstone samma kvalitet som innan bolagiseringen eller av-
regleringen genomförs. Denna kvalitetsnivå säkerställs genom framför allt
lagstiftning.

Ett exempel på höjning av servicenivån i förhållande till den tidigare rege-
ringens ambition är den nya telelagen. I det lagförslag som lämnades till Lag-
rådet i slutet av januari har begreppet ”grundläggande telekommunikation”
utsträckts till att också omfatta viss datakommunikation och användning av
telefax. Detta har skett för att i första hand tillgodose behoven i de regional-
politiskt prioriterade områdena.

I den avreglering som har inletts för inrikesflyget följer vi de regionala
konsekvenserna mycket noga. Luftfartsverket har fått i uppdrag att redovisa
ett förslag till trafikering av inre Norrland. Redan innan detta förslag har
presenterats vill jag säga att det är regeringens uppfattning att det regional-
politiskt viktiga flyget skall upprätthållas.

Genom att i de bolagiserings- och avregleringsprocesser som nu pågår
upprätthålla regionalpolitiskt viktiga service- och kvalitetsmål på det sätt
som jag har redovisat, skapas förutsättningar för att utveckla nya verksam-
heter och ny sysselsättning även i de glest befolkade områden som Georg
Andersson nämner. I den mån de bolagiserade eller avreglerade verksamhe-
terna förändrar sin personalstyrka, vilket självfallet kan bli följden av nöd-
vändiga rationaliseringar för att uppnå bättre effektivitet, förutsätter jag att
de tar sitt arbetsgivaransvar så långt det är möjligt.

Anf. 9 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Det är
ganska långt och i och för sig välskrivet, men jag tycker att det är kraftlöst,
för att inte säga håglöst. Det kontrasterar väldigt starkt mot arbetsmark-
nadsministerns uppträdande under den tid han var oppositionspolitiker.

Jag känner inte riktigt igen Börje Hörnlund. Jag erinrar mig att vi möttes
i en debatt för ett och halvt år sedan i Tavelsjö, som ligger i glesbygd utanför
Umeå. Då målade Börje Hörnlund i starka och ljusa färger glesbygdens och
skogslänens framtid vid en eventuell borgerlig valseger. Föga anade vi då att
Börje Hörnlund skulle bli ansvarig för regionalpolitiken. Det var väl inte så
många i åhörarskaran som då förstod att den regionalpolitiska debatten om
ett och ett halvt år skulle vara väldigt kraftlös, ja nästan döende.

Regionalpolitik är ju ytterst en ideologisk fråga. Det handlar om jämlik-
het. Jämlikhetssträvanden är inte precis borgerlighetens bästa gren. Där-
emot hyllar man marknadskrafterna och marknadskrafternas frihet. Avre-
glering och konkurrens motiveras för de borgerliga partierna närmast av
ideologiska skäl. De utgör samtidigt ett ganska starkt hot mot de svagare
delarna av landet. Det är det vi nu upplever.

Jag har i min interpellation pekat på det övergripande, stora problemet,
dvs. den galopperande arbetslösheten. Den slår mot alla delar av landet och
bryter ned solidariteten med de strukturellt svagare regionerna. Jag har pe-
kat på behovet av en stark offentlig sektor. De borgerliga partierna angriper
ständigt den offentliga sektorn, och det drabbar glesbygden hårdast. Där
spelar den offentliga sektorn relativt sett den största rollen.

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Svag ekonomi i kommunerna medför nu nedläggningar av t.ex. glesbygds-
skolor. Det är sådant som centerpartister runt om i landet inte riktigt känner
igen som de budskap som bars fram före valet.

Det är samma sak med den bostadspolitik som nu bedrivs, som faktiskt
innebär ett totalstopp för byggande utanför de större tätorterna.

Så kommer frågan om avreglering på olika områden. De faktiska mono-
polen, t.ex. Postverket, SJ och även Televerket, försöker regeringen riva
upp. Assar Lindbeck pläderade i förrgår för att man skall behålla dem.
Dessa faktiska monopol utgör ju en praktisk solidariet. Genom dem fördelas
vinster som görs i befolkningstäta områden till insatser för svagare regioner,
där verksamheten inte bär sig på företagsekonomiska grunder.

Nu säger arbetsmarknadsministern att man skall garantera detta med lag-
stiftning. Jag vet inte vilken lagstiftning som förelåg när man helt brådstörtat
före nyår med centerpartisternas medverkan avskaffade brevmonopolet.
Det kommer naturligtvis att få återverkningar på postdistributionen i gles-
bygd.

Vilken kraft finns det bakom den lagstiftning man nu talar om när det gäl-
let Televerket och televerksamheten? På inrikesflygets område blir det tä-
tare avgångar och billigare att flyga på de destinationer som är starka, där
man kan konkurrera och hämta hem vinster. Där det är bräckligare underlag
lägger företagen ned verksamheten.

Jag har försökt att aktualisera en solidarisk fördelning inom flygsektorn,
så att man skulle kunna stödja de svagare destinationerna. Det avslås av den
borgerliga majoriteten här i riksdagen.

Det har sagts att man i departementet har inlett en översyn av regionalpo-
litiken. Gruppen har arbetsmarknadsministern som ordförande. Det fram-
går inte av interpellationssvaret, men jag vill ta upp den frågan. Det är för
mig ganska häpnadsväckande. Jag tycker att det mot bakgrund av de föränd-
ringar som har skett under de senaste åren behövs en översyn. Jag har för-
sökt att åskådliggöra dem summariskt här. Men nog är det väl ganska märk-
ligt att det inte sker i form av en parlamentarisk utredning? Så har det ju
varit vid alla tidigare tillfällen.

Jag vill avsluta detta första inlägg med att fråga av vilket skäl arbetsmark-
nadsministern nu inte anlitar en parlamentariskt tillsatt grupp för att se över
regionalpolitiken i det besvärliga arbetsmarknads- och regionalpolitiska läge
vi befinner oss i.

Anf. 10 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag har stått i denna talarstol ett antal gånger och debatterat
med stora skaror av Georg Anderssons partivänner. De har med stor kraft
och envishet framfört att medlen skall omfördelas från de glest befolkade
länen till storstadslän. Det är ett och samma parti som jag för dessa diskus-
sioner med.

Jag känner heller inte riktigt igen Georg Andersson. Det är inte så länge
sedan Georg Andersson talade mot att arbetsgivaravgifterna sänks för före-
tag i Norrlands inland. Jag har inte funnit någon annan talesman än Georg
Andersson som har varit emot det förslaget. Han talar naturligtvis för den
socialdemokratiska gruppen, vilket jag beklagar.

Jag noterar också att frågan om Inlandsbanan och Botniabanan inte är nå-
got riktigt flaggskepp i diskussionen om regionalpolitik och Georg Anders-
sons tidigare åsikter. Jag hoppas att hans åsikter har ändrats på detta om-
råde.

Vägar och speciellt mindre vägar är oerhört viktiga när hela landet skall
utvecklas. Vem var kommunikationsminister år 1990? Då satt man i Väster-
bottens län och planerade inom den ram på 30 miljoner kronor för hela länet
som man hade order om. På ett enda år kommer nu vägbyggen på länsvägnä-
tet i gång till mer än tio gånger den summan. Det betyder väldigt mycket.

Jag har också varit med om att omfördela medel till vägar i storprojekt
som Georg Andersson fördelade strax före valet och där just inte något ham-
nade norr om Gävle. Nu får t.ex. E 4-an i Västerbotten två ordentliga sträck-
ningar till en kostnad av över 300 miljoner kronor. Detta är praktisk regio-
nalpolitik och insatser för att utveckla hela landet.

Georg Andersson tog upp frågan om Televerket. Det var faktiskt Social-
demokraterna som tillsammans med Ny demokrati stoppade förslaget om
kraftigt sänkta taxor för rikssamtal och utlandssamtal. Televerket måste göra
detta för att klara sig. Varför stoppade man då detta? Jo, det berodde på att
avgifterna för lokalsamtalen skulle höjas litet grand i denna region. Expres-
sen drev i Stockholmsupplagan en kampanj. Det gjorde man klokt nog inte
i andra upplagor.

Jag noterar att flyget i dag är klart billigare överallt än vad det var på
Georg Anderssons tid. Man måste ha en beredskap så att flygtrafiken upp-
rätthålls. Det har nu kommit hot från SAS. SAS har ju vissa besvärligheter
i dag. Det är inget tvivel om det. Men det finns här nya företag som är be-
redda att gå in. Jag kommer att se till att arbeta med det som ligger på mitt
ansvarsområde, och vi kommer att arbeta ihop med Kommunikationsdepar-
tementet. Vi har utväxlat papper om att vi skall bevaka detta mycket noga
när man nu avreglerar.

Det är riktigt att det skall ske en översyn av regionalpolitiken. Jag har till-
satt ett nytt regionalpolitiskt råd med fem landshövdingar, ett antal framstå-
ende regionalpolitiska forskare, ett antal företagare och generaldirektörer,
NUTEK och Glesbygdsmyndigheten, vilka har att arbeta med regional ut-
veckling. För det rådet är jag liksom tidigare ministrar ordförande.

Det rådet skall vara ledningsgrupp vid framtagandet av en bok som skall
ut på bred remiss. Sedan görs en översyn av NUTEK, som ser över samtliga
stödformer. Det görs en översyn av Glesbygdsmyndigheten. Det kommer att
tas fram andra skrifter. Vi kommer att arbeta mycket djupt och föra debatt
runt om i landet i syfte att få tillväxt i hela landet, i alla regioner och på alla
lokala arbetsmarknader.

Det kommer också att pågå EG-förhandlingar. De som gäller regionalpo-
litiken börjar i morgon. Också detta måste följas noga. Det kommer att pre-
senteras förslag för riksdagen under 1994 med anledning av en mängd saker.

Anf. 11 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Först några frågor. Tycker Börje Hörnlund att det har blivit
bättre i glesbygden under den borgerliga regeringsperioden? Har det blivit
bättre i skogslänen på grund av den borgerliga regeringspolitiken? Är det

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

lättare att få arbete, sysselsättning och att kunna bo i dessa bygder? Är det
en bättre regional fördelning nu än under den socialdemokratiska tiden?

Börje Hörnlund tar upp en rad sådana frågor, vilka vi i och för sig kan
diskutera. Börje Hörnlunds ärorika bana längs Inlandsbanan tror jag att han
skall avstå från att ta upp. Det är många som inser att det var ett alltför popu-
listiskt äventyr han var ute på.

Botniabanan är inte särskilt mycket att skryta över. Regeringen föreslår
att Ådalsbanan om tio år skall vara utbyggd upp till Kramfors. Det är föga
glädje med det norr därom. Jag tycker faktiskt att det är ganska skamligt att
försöka presentera detta som en stor gest och en stor insats för övre Norr-
land. Det är snarast ett kamouflage för att dölja en reträtt från gamla löften.

När det gäller vägsatsningar vill jag kort säga, att det ni har använt er av
under den här tiden är de pengar som jag under min tid som kommunika-
tionsminister tog fram. En och en halv miljard satsas på länsvägarna tack
vare krisuppgörelsen som ni tvingades att träffa med oss under hösten. Men
ni har farit runt och presenterat detta som centerpolitiska initiativ i de olika
länen. Det är inte särskilt snyggt och inte särskilt högtstående politisk moral
i dessa frågor.

Det var regeringens sak att fastställa teletaxorna. Vad riksdagen sade var
att Televerket inte skulle få den friheten. Regeringen har sedan tidigare upp-
giften att fastställa taxan, och regeringen hade kunnat fastställa taxan efter
riksdagens besked att Televerket inte hade den friheten redan nu.

Det finns en rad saker att ta upp. Jag har försökt att framföra litet princi-
piella synpunkter från ideologiska utgångspunkter. De avregleringar som nu
genomförs innebär att strukturella förändringar sker, och de sker ganska
planlöst. Man säger att vi i efterhand får se vilka effekter detta får.

Bolagisering och avreglering har negativa effekter på regionalpolitiken.
Men regeringen genomför dessa åtgärder utan att först analysera effekterna.
Vilka effekter får exempelvis avregleringen av brevmonopolet? Man påstår
att man i efterhand skall reparera det. Vilka resurser har ni för att göra
detta?

Anf. 12 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Georg Andersson frågar om det bedrivs en bättre regional-
politik nu. Svaret är obetingat ja. Jag nämnde vägar, teleområdet och sänkta
arbetsgivaravgifter. Däremot är sviterna efter 80-talets spekulationseko-
nomi förödande för möjligheterna att låna pengar och för bankernas finan-
siering av byggnader, osv. Det är utomordentligt besvärande.

Jag antar att Georg Andersson är litet medveten om att vi lever i en ganska
besvärande internationell lågkonjunktur. Det nya i den konjunkturen är att
förut drabbades bara inland och glesbygder, men nu drabbas även storstä-
derna med full styrka. Det är inte glädjande det heller. Här gäller det att
komma tillbaka på bred front. Alla regioner måste få tillväxt.

Det är klart att jag gärna skulle ha haft ytterligare någon miljard till Bot-
niabanan. Men man får en början med en miljard och en utredning som ser
över sträckan utefter hela Norrlandskusten. Om jag kommer ihåg rätt fanns
i Georg Anderssons tidigare agerande aldrig vänliga ord om Botniabanan.
Jag höll på att säga att det mer var fråga om ”Bottenbanan”.

Det är faktiskt en ganska stor skillnad. Enligt min uppfattning vore det
förödande om de riktigt långa avstånden skulle undantas från de riktigt
snabba tågförbindelserna. Det är absolut inte bra. Det är alldeles fel signal
till regionen och befintligt näringsliv.

När det gäller avregieringarna för vi in data, telefax osv. som ett riksansvar
för Televerket. Det hade naturligtvis gått att göra även under Georg Anders-
sons tid, om viljan och kraften hade funnits.

När det gäller de mindre vägpaketen är det faktiskt det fjärde paketet. Jag
hade ett bud hos finansen som var större än vad överenskommelsen blev för
mindre vägar. Jag vet att Georg Andersson anslog ett antal miljarder kronor
till stora vägar. Jag har varit med och omfördela fyra av dessa miljarder. 900
miljoner av dem hamnade norr om Gävle. Det området hade Georg Anders-
son glömt bort. Det är också regionalpolitik. Jag är alldeles övertygad om
att västerbottningarna begriper vikten av att få en trettonmetersväg på E 4.
Den glömde Georg Andersson bort. Då var kringleder, Öresundsbron m.m.
huvudintresset.

Anf. 13 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Böije Hörnlund skall kanske inte ge sig in på trafikpolitiken.
Han avslöjar en viss okunnighet där. E 4 var med i det strategiska 20-miljar-
dersprogram som jag presenterade våren 1991. Hela E 4 var med där. Veda-
bron var med. Den har ni försökt fuska bort. Nu har den lyckligtvis kommit
in i programmet i den senaste propositionen.

Börje Hörnlund skryter med bud hos finansen. Jag skulle också kunna be-
rätta om bud hos finansen. Men vi praktiserade inte den sortens regeringspo-
litik där olika statsråd far ut och skryter om hur mycket de har krävt av Fi-
nansdepartementet, men inte fått. Det är faktiskt den regeringspolitik ni be-
driver som ni var och en är kollektivt ansvariga för.

Om finansministern har hindrat Börje Hörnlund, får han antingen accep-
tera detta och försvara det eller lämna regeringen. Det senare vore väl ändå
ganska välbetänkt för Centern. Centerpartister runt om i landet är mycket
besvikna över Centerns regionalpolitik. Det är sanningen. Sedan kan man
dölja det med litet olika vänliga ord. Det är jag medveten om. I den grenen
överträffar Böije Hörnlund mig. Det är jag också väl medveten om. Jag
framstår kanske inte som lika vänlig, men jag brukar försöka stå vid vad jag
säger.

De väldiga löftena om en Botniabana längs hela Norrlandskusten har nu
devalverats till vänliga ord om att någon gång efter år 2003, då varken Börje
Hörnlund eller jag torde bära något ansvar för rikspolitiken, skall det bli nå-
got. Jag skulle också kunna ställa upp ett löfte att mina barn någon gång i
tiden bygger en Botniabana, men jag tycker inte att det är en särskilt klok
och riktig politik att hantera det på det sättet.

Jag skulle vilja ställa en annan fråga som alltmer tränger på i debatten.
Den gäller lönebildningens roll i arbetsmarknadspolitiken. Den aktualiseras
ju nu också inom regionalpolitiken. Vi har haft utfrågningar i arbetsmark-
nadsutskottet där vetenskapare deltagit. De menar att man genom att sänka
lönerna skall åstadkomma balans, och det gäller även en regional balans.
Med sänkta löner i skogslänen skulle man åstadkomma en balans på arbets-

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

marknaden. Delar arbetsmarknadsministern den uppfattningen? Det vore
ganska intressant att höra det.

Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Överläggningarna i höstas började tre dagar efter det att jag
hade lämnat mina bud till finansen. På den tiden får man inga svar. Det var
alltså varken den ena eller det andra. Jag bara noterar att jag hade lagt ett
bud på 3 miljarder kronor. Det var inte bara till skogslänen, utan också till
sydöstra Sverige, som även de har det litet besvärligt ibland.

Låt mig sedan återkomma till E 4. Vedabron skall vi väl inte bråka om.
Den kommer ju till nu på regeringens förslag och Georg Anderssons projek-
tering. Däremot är det faktiskt ganska omöjligt att se några tidigare utlagda
pengar på sträckan Sävar-Sikeå eller sträckan från Byske till Norrbottens-
gränsen. De fanns bara inte. Nu har vi omfördelat pengar från andra områ-
den, som Georg Andersson föredrog framför dessa.

När det gäller lönebildningen tror jag inte, med ledning av att det har flyt-
tat ut ett sjuttiotal tjänsteföretag till små orter i framför allt Norrlands in-
land, att det nu är lägre produktivitet. När jag träffar storföretagsledare från
DHL, Esselte, SAS och Linjeflyg m.fl. är budskapet att de har höjt sin pro-
duktivitet med 3CM0 %. De har fått fantastiskt bra folk, och det är en
mycket bra sak som de har gjort.

Det är ju den nya teletekniken som möjliggör den här typen av företag.
Jag är ganska förhoppningsfull om att på allvar kunna bredda våra mindre
arbetsmarknader och därmed göra dem mer robusta bara konjunkturen går
upp igen. Även om vi nu har småbråkat ett tag förutsätter jag att Georg An-
dersson också är positiv till det arbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1992/93:86 om arbetsrätt

Anf. 15 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Johnny Ahlqvist har frågat mig om min inställning till vissa
arbetsrättsliga frågor.

Johnny Ahlqvist har för det första frågat mig om jag anser att det huvud-
sakligen skall vara principen om turordning som skall gälla vid uppsägning
och att turordningsrätten skall gälla driftsenheten.

Turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist i anställnings-
skyddslagen är föremål för översyn inom ramen för Arbetsrättskommittén.
Skälet till detta är att dessa regler ibland kan vålla problem. Lagens regler
innebär att det är anställningstidens längd som är avgörande för vem som
skall sägas upp. Vid en driftsinskränkning är det dock angeläget att den ar-
betsstyrka som blir kvar får en sådan sammansättning - oavsett arbetstagar-
nas anställningstid - att en fortsatt effektiv verksamhet blir möjlig. Avsteg
från turordningsreglerna kan emellertid göras genom kollektivavtal. Olika
praxis förekommer härvidlag. Inom framför allt konkurrensutsatt industri
har avsteg gjorts vid förhandlingar. Av direktiven (Dir. 1991:118) till utred-

ningen framgår att den skall kartlägga den praxis som gäller för dessa avsteg
och föreslå erforderliga förändringar. Syftet skall vara att främja väl funge-
rande företag som kan ge anställningstrygghet. Jag vill för egen del avvakta
kommitténs förslag i denna del.

Johnny Ahlqvist har därefter frågat om grunderna för att säga upp en per-
son skall vara svagare när det är arbetsbrist och om det skall bli lättare att
avskeda en person som arbetsgivaren av någon orsak finner misshaglig.

Även reglerna om uppsägning och avskedande är föremål för översyn
inom ramen för Arbetsrättskommittén. Regeringen har uttryckligen i direk-
tiven till utredningen i denna del uttalat att den ställer sig bakom den viktiga
principen i anställningsskyddslagen att en uppsägning skall vara sakligt grun-
dad. Det måste anföras sakliga skäl som är så starka att de verkligen motive-
rar att arbetstagaren förlorar sin anställning. Kommittén skall i första hand
se över de formella reglerna vid uppsägning och avskedande. Förutsättning-
arna för uppsägning och avsked är således i huvudsak tillfredsställande, men
kommittén är oförhindrad att lägga fram förslag till eventuella möjliga för-
ändringar även i denna del. Jag vill även här avvakta kommitténs förslag.

Johnny Ahlqvist har därefter tagit upp frågan om en förälder - jag förut-
sätter att han inte menar endast kvinnor, som angivits i frågan - själv skall få
bestämma när under dagen hon eller han skall ha rätt att ta ut sin föräldrale-
dighet.

Jag anser, vilket framgår av Arbetsrättskommitténs direktiv, att en viktig
utgångspunkt vid förändringar av arbetsrätten bör vara att se till de intressen
som bäst gagnar den enskilde arbetstagaren. I just denna intressekonflikt vill
jag dock hänvisa till vad arbetsmarknadsutskottet uttalade i anledning av be-
handlingen av Socialdemokraternas motion i samma fråga tidigare under
riksdagsåret (bet. 1992/93:AU4). Utskottet uttalade att den avvägning mel-
lan arbetstagar- och arbetsgivarintresse som den tidigare socialdemokratiska
regeringen gjorde i denna fråga och som godtogs av riksdagen alltjämt är
rimlig. Det vill säga att i de fall arbetstagare och arbetsgivare inte kommer
överens och arbetsgivaren därmed ensidigt bestämmer om arbetstidens för-
läggning skall såväl arbetstagaren som arbetstagarens fackliga organisation
underrättas.

Johnny Ahlqvist har frågat om jag anser att lag kompletterad med kollek-
tivavtal mellan parterna skall utgöra grunden för regleringen av förhållan-
dena på arbetsmarknaden.

Frågan har behandlats av regeringen och riksdagen i flera sammanhang. I
EES-propositionen uttalar regeringen att det är viktigt att värna om de vär-
defulla inslagen i svensk arbetsmarknadslagstiftning och att det är väsentligt
att kunna skapa möjligheter för att kunna nyttja kollektivavtal för att inför-
liva EG-direktiv. I EES-utskottets betänkande, som antagits av riksdagen,
framhåller utskottet att det, i likhet med arbetsmarknadsutskottet, utgår
ifrån att regeringen med utnyttjande av alla de formella och informella vägar
som EES-avtalet erbjuder kommer att driva kollektivavtalslinjen. Europa-
och utrikeshandelsministern Ulf Dinkelspiel berörde även frågan i sitt anför-
ande vid öppnandet av Sveriges förhandlingar om EG-medlemskap.

Frågan har även behandlats i tilläggsdirektiven (dir. 1992/93:109) till Ar-
betsrättskommittén, där regeringen uttalar att kommittén i sitt arbete skall

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

utgå från att kollektivavtal även i framtiden kommer att spela en betydelse-
full roll för att reglera förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Kommittén skall därför utgå från att de kollektivavtalsbärande parterna
även fortsättningsvis måste tillerkännas särskilda rättigheter och skyldighe-
ter.

Johnny Ahlqvist har slutligen tagit upp frågan om jag är beredd att med-
verka till konkurrensneutralitet mellan svenska och utländska företag ge-
nom att fackliga organisationer skall ha möjlighet att kräva att svenska kol-
lektivavtal skall gälla från första dagen vid arbete som utförs i Sverige.

Detta är en stor och komplicerad fråga, som diskuteras mycket här i Sve-
rige. Frågan berör även de lagändringar som beslutades 1991 och som kom-
mit att kallas lex Britannia. För att erhålla ett ordentligt underlag i dessa
frågor har regeringen nyligen givit i uppdrag åt Sven-Hugo Ryman att kart-
lägga och analysera de problem som finns kring frågorna om s.k. social
dumpning och lex Britannia. Uppdraget skall redovisas senast den 31 decem-
ber i år.

Frågan om vilka arbetsvillkor som skall gälla då arbetstagare utför arbete
i annat land är föremål för diskussion även inom EG. På ett möte med Nor-
diska ministerrådet och arbetsmarknadens parter i Oslo förra veckan berät-
tade danskarna att de under sitt ordförandeskap kommer att priroritera vissa
frågor inom arbetsrättens område. Man eftersträvar bl.a. att nå fram till ett
beslut beträffande det omdiskuterade förslaget till EG-direktiv om regler för
kontraktsarbeten utanför det egna landets gränser. Förslaget tar bl.a. sikte
på att komma till rätta med s.k. social dumpning.

Anf. 16 JOHNNY AHLQVIST (s):

Herr talman! Jag tackar för de besked som jag har fått. Jag var rädd för
att Börje Hörnlund som ansvarigt statsråd skulle gömma sig bakom Arbets-
rättskommittén, och vi kan konstatera att så är fallet. Jag har i min fråga
efterlyst Börje Hörnlunds synpunkter som ansvarigt statsråd i dessa frågor.
Jag förmodar att han har en eller annan uppfattning om dem.

Under de senaste veckorna har det haglat förslag i anslutning till lagen om
anställningsskydd. Den debatt som förts har upprört oerhört många männi-
skor ute på arbetsplatserna runt om i landet. Det har varit förslag och syn-
punkter som inte hör hemma på 90-talet, utan i en svunnen tid. Många av de
uttalanden som har gjorts ingår i ett spel för att testa hur långt man egentli-
gen vågar gå.

Det är också viktigt att slå fast att inte alla företag ställer upp i klagokören
och kräver ändringar i skyddet för de anställda. Låt mig som exempel nämna
Trelleborgskoncernens chef Kjell Nilsson, som i en intervju säger att han inte
kan se varför man över huvud taget skall behöva göra några förändringar i
lagen om anställningsskydd. Han upplever inte att det finns några problem
med lagen i dess nuvarande utformning.

Min fråga till Börje Hörnlund är naturligtvis om de uttalanden som har
gjorts under den senaste tiden är sanktionerade av regeringskansliet eller
Arbetsmarknadsdepartementet. De fundamentalister inom SAF som har
yttrat sig i dessa frågor har fört fram krav på genomförande av stora föränd-

ringar. Frågan är vilken rättssyn som arbetsmarknadsministern har i dessa
sammanhang.

För att kammarens ledamöter skall få en uppfattning om diskussionen
skall jag redovisa några av de förslag som har förts fram i massmediadebat-
ten under de två senaste veckorna.

”Nu måste vi ha hjälp från politikerna”, löd en vädjan från Ericssons kon-
cernchef Lars Ramkvist. Vad han ville ha hjälp med var en ändring i lagen
om anställningsskydd, så att anställda över 50 års ålder inte längre får något
anställningsskydd. Jag tycker att detta nödrop är en aning märkligt, eftersom
Ericsson är ett av de svenska företag som klarat krisen bäst och nu tycks vara
på väg mot nya storvinster. Nödropet till de borgerliga politikerna och till
Börje Hörnlund var inte tillkommet av omsorg om företaget, utan var rent
ideologiskt betingat.

Nästa att ansluta sig i den ideologiska kampen blev möbelföretaget Kin-
narp. Företaget är inte någon social inrättning, sade en toppman inom SAF
och sparkade kvinnor som utnyttjat sin rätt till barnledighet och anställda
som skadats i jobbet. Det var dessa två grupper som först fick lämna arbetet
när företaget sade upp 55 anställda i strid med anställningsskyddslagen.

I krisens spår passar onekligen vissa företag på att försöka flytta fram sina
positioner.

Nästa fall som blev riksbekant var Monark i Varberg, där 60 personer utlo-
vades fortsatt arbete i cykeltillverkningen, men bara under förutsättning att
företaget fick plocka ut vilka som skulle vara kvar. Att det blev nej från de
fackliga organisationerna är lätt att förstå. Nu verkar det, som tur är, som
om det hela har löst sig parterna emellan utan någon ändring av lagstift-
ningen. All heder åt de fackliga företrädarna som inte föll för simpla utpress-
ningsförsök.

Jag skall avsluta min exposé med ett verkligt praktexempel, från företaget
Rudsågen i Örebro. En anställd hotades med stryk om han inte arbetade på
en rast. Samme person fick också höra att han hade sågat av sig tummen
med flit för att bli ledig. De fackliga företrädarna får avsäga sig sina fackliga
uppdrag för att inte dra på sig mer missnöje från sin arbetsgivare. Arbetsgi-
varens enda kommentar till tidningen Skogsindustriarbetaren var: Hälsa
dem som har satt dig på spåret att de kan dra till varmare trakter!

Tycker arbetsmarknadsministern att detta tyder på att de anställda har för
mycket att säga till om i dagens svenska samhälle?

Ringer det inte en varningsklocka hos arbetsmarknadsministern inför vad
som kan hända, om balansen mellan parterna ändras så, att samförstånd er-
sätts med godtycklighet?

Ett annat påstående som arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund ofta ta-
git till ute i landet är att lagen om anställningsskydd leder till högre arbetslös-
het. Jag tror att det skulle vara av stort intresse i varje fall för ledamöterna
här i kammaren att få del av de rön som arbetsmarknadsministern stöder
detta generella uttalande på. Det skulle också vara intressant att få ett be-
sked om huruvida det är regeringens uppfattning att lagen om anställnings-
skydd i dag förorsakar arbetslöshet.

Herr talman! Jag har inte fått svar på mina frågor till Börje Hörnlund, men
jag hoppas att jag i debatten verkligen kan få besked om huruvida det är

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

arbetsmarknadsministerns bestämda uppfattning att de anställda i Sverige
har för stor trygghet. Vilken rättssyn har Börje Hörnlund som arbetsmark-
nadsminister i dessa frågor?

Anf. 17 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Också jag tackar Börje Hörnlund för svaret, även om det
inte lämnades på en fråga från mig. Jag tar tillfället i akt att delta i denna
diskussion, eftersom frågorna är så oerhört viktiga.

Det läcker från det arbete som bedrivs av Arbetsrättskommittén, och det
görs intervjuer med framträdande medlemmar i den. Det pågår en debatt,
och det händer, som Johnny Ahlqvist just har påpekat, mycket i ljuset av
debatten inom Arbetsrättskommittén.

Jag vill ta fasta på några saker i Böije Hörnlunds svar. Han hänvisar till
att praxis bör kartläggas. Jag har inte uppfattat att man har gjort särskilt
mycket av detta, när det gäller avsteg genom kollektivavtal i förhållande till
lagen, som är dispositiv.

Arbetsmarknadsministern påpekar att saklig grund för uppsägning är en
väsentlig princip. Det har förekommit formella funderingar och formella
problem - Ströbergsexemplet och andra exempel - när det gäller tidsregler,
den formella administrationen och procedurfrågor, i förhållande till den
rättsliga aspekten. I huvudsak är det hela dock tillfredsställande, säger ar-
betsmarknadsministern.

Det finns andra problem; det kan gälla enskilda, småföretag eller nyföre-
tagande. Visst förändras arbetslivet och företagsamheten, och det finns sä-
kert en del att göra, att modernisera. Man borde kanske också åstadkomma
avtal på det här området, som LO för övrigt har försökt göra under lång tid,
men som SAF inte vill vara med om.

Problemet är bara det, att diskussionen om trygghetslagstiftningen, just
LAS, som en gång i tiden var äldrelagar, nu har väckt den björn som sover.

Jag har sett intervjuer med Sonja Rembo, som är en framstående repre-
sentant och riksdagsledamot. Hon säger: Fackets makt måste brytas. I Sve-
rige har vi passerat gränsen för vad som är acceptabelt. I realiteten handlar
fackets försök att försvara LAS om att försöka behålla makten över arbets-
platserna. Hela lagen om anställningsskydd är oerhört överreklamerad.

Så låter det.

I Svenska Dagbladet låter det likadant: Men varför slåss då fackförening-
arna för lagen? Om det verkligen vore så att LAS inte medförde några pro-
blem för företagen skulle det väl inte finnas några skäl för facket att behålla
lagstiftningen. Den enda funktion den fyller är ju att begränsa arbetsgivar-
nas frihet att göra sig av med arbetskraft som de vill.

Det är precis detta som det handlar om, som visas av exemplet Kinnarp,
där en ledande SAF-företrädare begår lagbrott, och exemplet Monark, där
man helt sonika inte vill diskutera, utan arbetsgivaren säger: Sparka alla på
mina villkor, annars lägger vi ner.

Detta dyker upp i motsvarande förslag från Lindbeckkommissionen.

Det här är farligt. Det dröjde inte många veckor efter den senaste debat-
ten innan det kom ett förslag från de stora drakarna. Det är inga småföretag
vi pratar om; det är ABB, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Saab Scania,

Sandvik, SKF, Alfa Laval, etc. Vad de kräver är ett system som underlättar
för dem att minska personal i lågkonjunktur - dessa stora drakar. Det finns
ingen känsla kvar för trygghet för den enskilde och för den anställde.

Jag funderar verkligen på den där räckan av företag; det är bara Wallen-
bergföretag plus Volvo. De har ju sin styrelseordförande i S-E-Banken. Det
är på något sätt den nya generationen Wallenberg. Jag undrar om det inte
var någon där som sade: Det här vore väl ett fiffigt förslag! Vi utnyttjar Börje
Hörnlund, som är en snäll person och som kanske inte förstår vad som pågår,
som tror att det handlar om formalia och om småföretag. Så fiffigt! Då går
vi in och river ner trygghetslagstiftningen och basen för facklig motkraft -
mot det väldiga överläge som kapitalet har på den svenska arbetsmarkna-
den. Så fiffigt!

Men då hade det också varit mycket fiffigt om arbetsmarknadsministern
nu i kammaren hade sagt ifrån i svaret: Nej! De som för debatten i borgerlig
press, SAF:s representanter - i Monarkfallet och Kinnarpsfallet - de stora
drakarna, som har gått ut med sin skrivelse, har fullständigt missförstått si-
tuationen, precis som Sonja Rembo! Det är inte alls så att vi skall riva ner
den fackliga möjligheten att trygga de anställda. Det är inte alls något grund-
läggande fel på begreppet saklig grund eller på trygghetssystemen. Det är
tvärtom så att man kanske skall finputsa litet grand för att få bort skönhets-
fläckar, men i huvudsak skall systemet kvarstå.

Jag tror att regeringen nu måste gå in och tala om att detta är avsikten med
Arbetsrättskommittén, som i och för sig har fått konstiga direktiv men som
ändå på många punkter har som grundprincip att bibehålla en del fundamen-
tala synpunkter när det gäller LAS. Annars väcker man en annan björn som
sover, och jag vill varna för konsekvenserna. Det kommer att rivas upp en
fruktansvärd konflikt på arbetsmarknaden. Alla förutsättningar för samför-
stånd och därmed tillväxt i ekonomin kommer att försvinna.

Jag undrar verkligen om Börje Hörnlund vill gå till historien som den som
praktiskt taget utlöste ett krig på svensk arbetsmarknad.

Anf. 18 HANS STENBERG (s):

Herr talman! När man lyssnar på arbetsmarknadsministerns svar på
Johnny Ahlqvists interpellation, kan det inte hjälpas att man dels blir litet
förvånad, dels känner sig olustig till mods. Arbetsmarknadsministern måste
väl ändå ha haft någon tanke med att tillsätta utredningen. Han borde ha
någon uppfattning om hur man ser på turordningsreglerna i framtiden. Utan
turordningsreglerna, ungefär som de ser ut i dag, är begreppet saklig grund
och de andra väsentliga delarna i anställningsskyddslagen inte värda något
alls i praktiken. Faller turordningsreglerna, faller också i praktiken hela
LAS.

När man i dag är ute på arbetsplatser och träffar folk finner man en stor
oro inför den rådande arbetsmarknadssituationen. Det handlar inte bara om
att man är orolig för att mista jobbet, utan det handlar också om att man är
orolig och ofta upprörd över hur många arbetsgivare nu agerar gentemot de
anställda. Ute på arbetsplatserna får man höra att många människor har fått
rena lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor, att det skett uppsäg-
ningar av långtidssjuka, osv.

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 73

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Det är så, precis som Johnny Ahlqvist sade, att många arbetsgivare nu helt
öppet deklarerar att de fritt vill kunna välja vilken arbetskraft de skall ha.
Äldre arbetskraft skall man helt kunna göra sig av med och byta ut mot
yngre, med en mer adekvat utbildning, som man säger. T.o.m. regeringens
ekonomikommissioner har nu lagt fram förslag som innebär att turordnings-
reglerna i LAS skall avskaffas.

Det sägs ofta från företrädare för regeringen och för regeringspartierna att
vi måste stärka den enskildes ställning på arbetsplatsen. Samtidigt förordar
man försämringar i arbetsrätten, som kraftigt försämrar den enskildes möj-
lighet att göra sin röst hörd.

De kraftiga försämringarna av arbetsrätten, som många borgerliga politi-
ker nu för fram, gång på gång, syftar i praktiken till att täppa till munnen
på de anställda och göra arbetsgivaren till något slags envåldshärskare på
arbetsplatsen.

Det är uppenbart att starka krafter, både från arbetsgivarhåll och från
vissa borgerliga håll, strävar efter att få ett samhälle där det blir fritt fram att
sparka en arbetstagare som har fräckheten att ställa krav på bättre arbetsför-
hållanden och bättre arbetsmiljö. Det verkar som om taktiken är att
skrämma arbetstagarna till passivitet och tystnad.

I den borgerliga skrämseltaktiken ingår också som ett instrument att man
kraftigt försämrar ersättningen till de arbetslösa. Det gäller uppenbarligen
att göra arbetstagarna beroende av arbetsgivarens välvilja.

I den samlade taktiken för att försvaga arbetstagarnas ställning på arbets-
marknaden ingår också att man vill pressa tillbaka fackföreningsrörelsen.
Regeringen har redan genomfört förslag som syftar till att slå sönder fackför-
eningarnas ekonomi och dra undan de ekonomiska möjligheter som fackför-
eningarna har att brett utbilda sina medlemmar och att kunna företräda dem
på ett bra sätt.

Nu förbereder man nästa steg. Nu är det dags att man genom försämringar
av arbetsmarknadslagarna ser till att fackets möjligheter att stötta sina med-
lemmar när de blir felaktigt behandlade minskar.

Det är faktiskt en mycket cynisk politik som förordas av många företrä-
dare från regeringspartierna. Man är väl inte så till den milda grad godtrogen
att man tror att det, om man luckrar upp arbetsmarknadslagstiftningen och
t.ex. tar bort turordningsreglerna, inte skulle utnyttjas av många arbetsgi-
vare.

Om man är så verklighetsfrämmande, och om regeringsmakten ligger i
händerna på partier som har så liten kontakt med hur arbetsmarknaden
verkligen fungerar, finns det all anledning för Sveriges löntagare att se mörkt
på framtiden.

Herr talman! Johnny Ahlqvist ställde några mycket berättigade frågor till
arbetsmarknadsministern. Det skall bli intressant att höra svaren på frå-
gorna. Då får vi veta om det verkligen är regeringens uppfattning att det nu
är dags att kraftigt försvaga arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden.

Anf. 19 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Johnny Ahlqvist har ju suttit i riksdagen ett tag. Han kan
de här frågorna och sättet att arbeta. Han är mycket medveten om att en
kommitté, när den har fått sina direktiv, jobbar tills den är färdig.

Det som är annorlunda med Arbetsrättskommittén, kontra de flesta andra
kommittéer som jag har haft att göra med, är att man har en etik som innebär
att man inte undanhåller information om arbetet inom kommittén tills man
är färdig med sina förslag. Detta har naturligtvis sina syften.

Jag kommer inte att slutgiltigt bestämma mig på olika punkter förrän jag
har hört den breda remissopinionen, inte bara kommitténs förslag.

Johnny Ahlqvist räknade upp ett antal fall. Jag har sett ett antal, skall jag
säga, hemska fall, då arbetsgivaren ibland har syndat. I andra fall har egentli-
gen den fackliga parten uppträtt på ett mindre korrekt sätt.

Som aktiv i landstingsvärlden har jag upplevt att fack och arbetsgivare av
samma politiska färg i överenskommelser har gjort förfärliga övergrepp mot
enskilda anställda. I dessa fall är man faktiskt också rättslös, eftersom Ar-
betsdomstolen alltid tar hänsyn till den typen av överenskommelser. Jag tror
att man har sett till den enskilde i ett enda fall. Då hade man gjort ett for-
mellt fel. Detta är alltså inga lätta frågor.

Hans Andersson tog upp detta med omtanke om små och medelstora före-
tag. Jag har faktiskt en viss omtanke.

Mycket talar för att stora företag, kommuner och landsting kommer att ha
färre anställda år 2000. Det är i små och medelstora företag som hela tillväx-
ten måste ske, om vi skall få tillbaka full sysselsättning.

Vi måste få enkla och begripliga regler. Man skall inte behöva vara fackligt
anställd på heltid eller jurist för att våga vara offensiv när det gäller nyan-
ställningar osv.

I slutomgången kommer jag att värna om den enskildes trygghet, och jag
kommer att värna om rättsdelen sett ur den enskildes synpunkt. Det är oer-
hört väsentligt. Det jag egentligen vädjar om är att parterna - de politiska
partierna - i den här kommittén skall ha beredskap för att öppet pröva saker
och ting. Man skall inte läsa varje kommatecken från början av 70-talet, när
detta utreddes. Vi är nu framme vid 1993, och vi stiftar förhoppningsvis lagar
för år 2000 och därefter.

Jag tror att det är mycket viktigt att vi får ner besluten och att vi får detta
begripligt.

Hans Stenberg verkar ha vaknat litet på fel sida i dag, litet på den konspi-
ratoriska sidan av verkligheten.

Jag vill bara understryka att det är väsentligt med bra och trygga företag
som har en bra arbetsmiljö. Personligen är jag övertygad om att det är först
när man har det här fina gemensamma samarbetet, där alla får utnyttja sina
personliga resurser, som det går riktigt bra för företagen. Det är den ändan
som man måste försöka fånga.

Jag åker runt i Sverige väldigt mycket, en å två dagar i veckan ibland. Då
är det varje dag en eller två arbetsplatser som skall besökas. Jag ser oerhört
fina exempel på hur företagsledning, fack och anställda jobbar med dessa
frågor på ett bra sätt. De gör jobben mycket meningsfullare än de var förut.
Ansvaret förs ner, och därmed ökar det även intresset.

Jag hoppas att Arbetsrättskommittén orkar föra en debatt som leder
framåt. Sedan skall vi höra remissinstanserna, eftersom det ifrån dessa na-
turligtvis kommer fram olika synpunkter som är värda att beakta.

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 20 JOHNNY AHLQVIST (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsministerns senaste inlägg gjorde mig inte
mycket gladare. Det kom inte fram något ytterligare.

För att vi inte skall prata förbi varandra, när det gäller de synpunkter som
arbetsmarknadsministern tog upp om att vi skulle försvara misskötsel på ar-
betet, vill jag citera ur min interpellation - arbetsmarknadsministern kanske
inte själv har läst den, utan det kanske hans medarbetare har gjort: ”Den
som inte sköter sitt arbete skall självfallet kunna få sparken. Det är särskilt
upprörande när anställda i vård och omsorgsarbete missköter sig så att sva-
gare skadas.

Vår ståndpunkt är tydlig. I arbetet har man både plikter och rättigheter.
Vi försvarar inte dem som är lata eller inte vill sköta sitt arbete efter bästa
förmåga. Det skall vara ordning och reda i arbetslivet.”

När jag ställde denna interpellation valde jag den modellen att jag ville
veta arbetsmarknadsministerns synpunkter på detta, inte vad som sker i Ar-
betsrättskommittén. Detta har jag sagt i min interpellation. Arbetsmark-
nadsministern måste ju ha någon uppfattning om de här frågorna, eftersom
de sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet.

Det finns tydligen andra profeter i regeringen som går ut och har synpunk-
ter på hur arbetet i Arbetsrättskommittén skall bedrivas. Jag skall läsa upp
ett citat om vad Per Westerberg, den s.k. industriministern i den nuvarande
regeringen, sade om småföretagen när han var i Skåne förra veckan: ”Det är
en mycket stark signal att dessa företag har en potential som de inte kan ut-
nyttja beroende på lagstiftningen - Per Westerberg förutspådde en ”utomor-
dentligt hård debatt” när Arbetsrättskommittén presenterar sitt betänkande
31 mars.”

Jag återupprepar min fråga till arbetsmarknadsministern: Vilka signaler
har gått ut till de företag som under den senaste tiden har agerat som de
har gjort? Har man, när man säger att man skall göra stora förändringar,
sanktionerat detta genom kontakter på Industridepartementet eller Arbets-
marknadsdepartementet?

Per Westerberg säger också att vi måste få en föryngring av det svenska
näringslivet.

Vem skall då ta hand om människor som är över 50 år? Är inte de berätti-
gade att vara kvar på en arbetsplats? Företag inom SAF har ju framställt
krav till Arbetsrättskommittén och till regeringen. Därför tycker jag att det
är än viktigare att arbetsmarknadsministern verkligen redovisar vilken syn
han har på dessa frågor.

Jag har ett inlägg kvar och arbetsmarknadsministern har två. Jag hoppas
att jag kan få svar på min fråga: Vilka rön är det som gör att arbetsmarknads-
ministern kan gå ut och säga att det, om man ändrar lagen om anställnings-
skydd, skulle bli fler arbetstillfällen i Sverige? Detta har faktiskt Börje Hörn-
lund sagt vid åtskilliga tillfällen, även här i kammaren.

Anf. 21 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Jag fick nog inte så mycket till svar på min fråga. Även jag
är medveten om att vi inte här kan diskutera innehållet i Arbetsrättskommit-
téns kommande betänkande, och därför var jag noggrann med att inte göra

det. Däremot kan vi ta upp alla de signaler och den debatt som har startats
bl.a. av människor som har en auktoritativ ställning i Arbetsrättskommittén
och som borde vara synnerligen besvärande för arbetsmarknadsministern.

I interpellationssvaret nämns frågan om social dumpning som leder åt två
håll. Det gäller entreprenadregler när det kommer in utländska företag. Ett
EG-direktiv har talat om tre månader med hemlandets system. Jag har hört
att det nu har gått uppemot en månad, och det är en framgång. Men det
är helt oacceptabelt för svensk arbetsmarknad att ha någonting annat än en
omedelbar tillämpning av svenska kollektivavtal.

Så några ord om Lex Britannia. Jag var tyvärr inte i Sverige när den dusten
togs här i riksdagen, men jag förmodar att Börje Hörnlund röstade mot den
lagen. Lex Britannia står sig tveksamt i förhållande till artikel 7 i Romfördra-
get, eftersom det handlar om att upphäva annat kollektivavtal. I det här fal-
let rörde det sig om ett filippinskt avtal. Det är fråga om ren och skär social
dumpning. Om man tog bort Lex Britannia skulle det kunna få fruktans-
värda konsekvenser för svensk arbetsmarknad och för den fackliga kampen.

Jag upprepar mina frågor till Börje Hörnlund, och jag skall göra det
mycket konkret. Eftersom vi inte kan diskutera betänkandet kan vi disku-
tera olika intressenter som är ute och ställer krav. De storbolag som jag
nämnde kom för några dagar sedan med en skrivelse, som gick rakt in till
Arbetsrättskommittén. De ställde krav för sin egen del som på intet sätt har
någonting att göra med vad som ligger bakom regeringens direktiv till Ar-
betsrättskommittén. Tar Börje Hörnlund avstånd från den typen av intresse-
politik? Tar Börje Hörnlund avstånd från den typen av motiveringar för att
ge sig in i Arbetsrättskommitténs arbete som Sonja Rembo har uttalat i en
intervju i Svenska Dagbladet? Tar Börje Hörnlund avstånd från det sätt på
vilket Monarks företagsledning har försökt utnyttja debattsituationen mot
det lokala facket och försökt utnyttja den lagstiftning som vi har i dag? Är
det så framtiden skall se ut?

När det gäller Lindbeckkommissionen finns det ett krav på att man skall
avskaffa turordningsreglerna. Det finns formuleringar av typen att de ovill-
korligen innebär besvär och kostnader för företagen även om man kan för-
handla och komma fram till avtalsturordning. Man talar om besvär och kost-
nader. Det finns inte ett ord som på något sätt anknyter till människors trygg-
het och till anställningstryggheten. Grunden för lagstiftningen är faktiskt en
rätt att inte bli avskedad hur som helst. Det verkar som om det har blivit en
lag för uppsägningsrätt i stället för anställningsskydd. Jag skulle vilja ha svar
på dessa frågor.

Anf. 22 HANS STENBERG (s):

Herr talman! Det är faktiskt litet ovanligt att Börje Hörnlund inte vill ut-
tala sin personliga uppfattning i en fråga. På den korta tid som jag har suttit
i riksdagen har jag ständigt i våra debatter upplevt att arbetsmarknadsminis-
tern har redovisat regeringens syn på frågan men även vid sidan om Centerns
och hans egen personliga uppfattning. Bara för en stund sedan hade Georg
Andersson en debatt med Börje Hörnlund, där det t.o.m. redovisades vilka
budgetönskemål som ställdes inom regeringen. Jag tycker faktiskt att det är
ett anständighetskrav att arbetsmarknadsministern redovisar sin och rege-

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

5var på
interpellationer

ringens uppfattning i dessa grundläggande frågor och när det gäller synen på
anställningsskyddslagar och arbetsmarknadslagstiftningen i övrigt.

Börje Hörnlund talade om fackliga övergrepp mot arbetstagare. Det är
möjligt att man kan hitta något enstaka fall. Det inträffar säkert ibland, of-
tast beroende på att den fackliga organisationen alltför lätt viker sig för ar-
betsgivarens krav. Det torde röra sig om någon hundradels promille av de
många övergrepp som görs från arbetsgivare gentemot arbetstagare runt om
i landet. Jag upplever att många borgerliga företrädare är litet verklighets-
främmande. Man tror väldigt många arbetsgivare om alltför gott.

Det är helt riktigt som Börje Hörnlund säger att man ute på arbetsplat-
serna upplever mycket bra samarbete - mellan de anställda och företaget och
mellan den fackliga organisationen och företaget. Det är normalfallet. Men
vid sidan av detta finns det en stor mängd arbetsplatser där de inte alls funge-
rar. Det är där det behövs ett starkt lagskydd. Ett bra samarbete kan bara
uppkomma mellan jämbördiga parter. Du kan aldrig få ett bra samarbete
mellan parterna om en av dem skall stå med mössan i hand. Därför anser jag
att även om man slår vakt om de andra delarna i LAS innebär det om man
försämrar och mjukar upp turordningsreglerna i praktiken att hela LAS tip-
par över ända. Det blir då alltför lätt att frångå turordningsreglerna.

Är arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund medveten om vilken enorm
central roll turordningsreglerna spelar i LAS?

Anf. 23 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag kan börja med att försäkra Johnny Ahlqvist att jag natur-
ligtvis har läst hans dokument. Jag kan också kosta på mig att säga att jag
tycker att det är skrivet i en fin ton.

Företag och fack har varken fått den ena eller den andra signalen ifrån
mig.

Hans Andersson, Danmark har en viss uppfattning när det gäller entre-
prenader som går in i andra länder och de villkor som då skall gälla. I Dan-
mark har arbetsgivare och arbetstagare blivit eniga om att reglerna som gäl-
ler för det land där entreprenaden utförs helst skall gälla från första dagen.
De sade inför mina kolleger i Norden att de prioriterade att med EG få fram
ett direktiv under sin ordförandetid. Det är inte så lång tid kvar. Jag tror
att tiden för Danmark går den 1 juli. Jag bara noterar att Danmark har den
inställningen. Däremot kan jag inte spå om vad det kommer att bli för resul-
tat.

Jag vill inte i riksdagens talarstol ta avstånd från ett antal skrivelser som
jag inte till fullo kommer ihåg. Jag vill inte ta avstånd från ledamöter i kom-
mittén eller från fackliga organisationers, t.ex. TCO:s, uttalanden m.m. Jag
ser det här mera som en tid där man bryter åsikter. Jag hoppas att jag kom-
mer att få ett hanterbart material i slutomgången när remissinstanserna har
sagt sitt.

Det kan möjligen vara bra att någon i slutomgången samlar upp det här
och försöker komma med ett sammanhållet förslag. Här har det också sagts
att det skall ske samråd med oppositionen i riksdagen när det gäller frågor
som har med arbetsrätten att göra.

Jag upprepar än en gång, Hans Stenberg, att det vore konstigt om inte jag

som arbetsmarknadsminister ville ha både bra och trygga företag. Det vore
mycket konstigt, eftersom jag tror att det ligger mycket av produktivitet i att
ha det på det sättet. Ett bra samspel företag och medarbetare emellan är
viktigt.

Det jag brukar trycka på när jag är ute och talar är att man i den här ge-
nomsynen måste tänka på våra små och medelstora företag, så att det blir en
begriplig och hanterbar lagmassa också för dem. Det går ju inte att sticka
under stol med att i samband med stora utredningar i vårt land har SAF kom-
mit med representanter med storföretagserfarenhet eller från Industriför-
bundet, och facken har kommit med personer med storföretagserfarenhet.
Jag påstår med bestämdhet att man i väldigt stor utsträckning har glömt bort
små entreprenörer och små företag.

Jag tror att vi är ganska eniga om att tillväxten måste ske inom de små och
medelstora företagen om vi skall klara jobben. Därför måste man i fortsätt-
ningen i samband med att lagar stiftas alltid i bakhuvudet ha frågan: Hur
klarar små och medelstora företag detta? Det tycker jag är viktigt.

Anf. 24 JOHNNY AHLQVIST (s):

Herr talman! Man kan alltså tolka Börje Hörnlunds inlägg som att han har
samma uppfattning som industriminister Per Westerberg, nämligen att det
kommer att bli en utomordentligt hård debatt när Arbetsrättskommittén
presenterar sitt betänkande. Det är vad Per Westerberg har sagt, och jag
kunde uttyda av det Börje Hörnlund sade att han har samma uppfattning i
frågan.

Vad som är beklämmande är att de signaler som har gått ut, företagens
agerande, inte har bäddat för någon produktionsökning bland våra företag.
Jag har den bestämda uppfattningen att de som känner sig orättvist behand-
lade av antingen den ena eller den andra lagstiftningen - särskilt gäller det
de förändringar som man nu försöker genomföra - ute på arbetsplatserna
kommer att lägga undan den samförståndsanda som har funnits på våra före-
tag i alla tider. Oavsett om det har varit fråga om små eller stora företag tror
jag att de lokala fackliga organisationerna, de anställda och företagen själva
har kunnat enas i de flesta frågor. Nu bedrivs det däremot en bestämd kam-
panj gentemot lagen om anställningsskydd. Folk reagerar mot det, folk mår
dåligt, eftersom de inte vet om de blir kvar i företaget eller vilka som får gå
nästa gång.

Om nu Börje Hörnlund har den uppfattningen att det är viktigt att vi får
en tillväxt i småföretagen och att vi får en samförståndsanda, tycker jag att
Börje Hörnlund skall ge de signalerna och säga att han som arbetsmarknads-
minister inte kan acceptera att man går tillbaka till 30-talsnivån. Det är ju
det det handlar om. I de fall jag nämnde i inledningen var det fråga om 30-
talsanda. Den anställde skall stå med mössan i hand och bocka och fråga om
han får vara kvar på arbetsplatsen eller inte. Jag tycker att ett statsråd har
en moralisk skyldighet att verkligen gå ut och bemöta detta för att dämpa
den diskussion som förs ute i landet.

Börje Hörnlund sade nyss att den svenska arbetsrättslagstiftningen, lagen
om anställningsskydd, är krånglig, men så är det inte. På en skala bland värl-
dens länder ligger Italien i ena ändan med den mest skärpta lagstiftningen

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Svar på
interpellationer

och USA i den andra med knappt någon lagstiftning alls, och Sverige ligger
på den skalan någonstans mittemellan. Den svenska lagstiftningen är alltså
inte så byråkratisk som man från departementet ibland vill göra gällande.
Tittar vi t.ex. på länder i Europa kan vi konstatera att man varken i Tyskland
eller i Italien får genomföra några uppsägningar, utan sådana ärenden skall
överklagas till domstol. Det blir då domstolsförhandlingar som kan dra ut på
ett helt år, och under den tiden har berörd personal full lön.

Jag har inte fått något svar på frågorna om sambandet mellan arbetslöshe-
ten och lagen om anställningsskydd, och jag förmodar att jag inte kan få nå-
got svar, eftersom Böije Hörnlund inte har något konkret att peka på i det
fallet. Det hade därför varit skönt om Böije Hörnlund i debatten åtminstone
hade sagt att lagen om anställningsskydd inte för med sig de svårigheter som
man ofta vill göra gällande.

Anf. 25 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Danmark togs upp i debatten. Vi får väl se vad som händer.
Kom bara ihåg att det inte är säkert att ett kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare räcker för att direktivimplementera, som det heter på det
nya språk vi måste lära oss. EG-domstolen avgör, och EG-domstolen har
hittills sagt att det inte räcker.

Jag är personligen mycket berörd av den här arbetsrättsdiskussionen och
frågorna kring lagen om anställningsskydd. Jag har 15 års förhandlande på
lokalplanet bakom mig, och för mig är det som nu sker en osannolik utveck-
ling, som kommer att riva upp allt av konstruktivt samarbete inom företa-
gen. Jag tror att detta verkligen är det sämsta som kan hända i Sverige just
nu.

För mig personligen är det alltså oerhört obehagligt, men det är obehagligt
också för mig som politisk person, som representant för Vänsterpartiet, ef-
tersom jag inser att makten över produktionsmedlen är viktig, att det som
händer i arbetslivet är avgörande inte bara för människor och deras utkomst,
välfärd och trygghet utan också för landet och dess framtid. Det här är ett
försök av kapitalkrafter att ytterligare förstärka sin maktposition på arbetets
bekostnad, och det borde inte en centerpolitiker, om än i en borgerlig rege-
ring, medverka till.

Jag har i den här debatten försökt tolka Börje Hörnlund positivt. Det kan-
ske förvånar, eftersom jag tillhör ett radikalt parti, men jag tyckte att han
nämnde tillräckligt många ord om att det var i huvudsak tillfredsställande,
att det var oerhört viktigt med principen om saklig grund, att man skulle titta
på praxis och få formaliaproblem utredda och kanske också undersöka till-
lämpningsproblem.

Men det är ju inte den tolkning som har blivit följden av den här diskussio-
nen. Det är inte den diskussionen som förs ute i samhället. Det är inte så
ledande företrädare för näringslivet har uppfattat situationen. Det är därför
jag vill begära att Börje Hörnlund tar avstånd från den tolkning av situatio-
nen som ledande företrädare för näringslivet, och också Sonja Rembo, har
gjort.

Varför begär jag detta? Jo, precis som finansminister Wibble tog avstånd
från den fiffiga tolkning som den unge broder Wallenberg gjorde innan

Bankstödsnämnden var i gång, tycker jag att det vore väldigt bra att få ett
klargörande besked från arbetsmarknadsministern om att de tolkningar som
förekommer i dessa ganska auktoritativa skrivelser inte har någonting att
göra med den reformering som arbetsmarknadsministern vill genomföra.

Det är nu dags för en politisk signal, Börje Hörnlund. Om Börje Hörnlund
som arbetsmarknadsminister är rädd för att regeringen - om vi nu har någon
regering just nu eller om en timme - inte vågar sig på det, vill jag uppmana
honom att ändå tänka på framtiden som centerpolitiker. Välkommen att för-
svara tryggheten. Välkommen att försvara arbetsfreden. Välkommen att
försvara framtiden för Sverige. Detta handlar om att inte skapa krig på ar-
betsmarknaden. Välkommen! I så fall finns mitt handslag där.

Anf. 26 HANS STENBERG (s):

Herr talman! Jag har under den här korta debatten ställt en enda fråga till
arbetsmarknadsministern, och jag har inte fått något svar på den. Jag frå-
gade om arbetsmarknadsministern anser att turordningsreglerna är helt av-
görande för övriga delar i LAS.

Att Börje Hörnlund inte kan - eller inte vill - svara kan man uppfatta på
två sätt.

Den ena tolkningen är att arbetsmarknadsministern inte har förstått hur
centrala turordningsreglerna är i LAS. Kanske inser inte arbetsmarknadsmi-
nistern att om de delarna i LAS faller, innebär det i praktiken att man helt
och hållet avskaffar lagen om anställningsskydd och återinför arbetsgivarens
totalt fria rätt att säga upp och avskeda folk.

Den andra tolkningen - som faktiskt är ännu värre - är att arbetsmark-
nadsministern har förstått men av någon anledning här inte vill redovisa sin
uppfattning. Det troligaste är väl ändå att arbetsmarknadsministern är så
pass insatt i LAS och arbetsmarknadslagstiftningen att han vet vad som hän-
der om man rör vissa delar i den. Att han inte vill redovisa sin uppfattning
tyder väl snarast på att han har bestämt sig för att följa de mest militanta
rösterna inom Svenska Arbetsgivareföreningen och de mest militanta rös-
terna inom broderpartierna i regeringen i den här frågan.

Det finns, som jag sade tidigare, all anledning för Sveriges löntagare att
se dystert på framtiden om vi får den utveckling som man kan befara med
utgångspunkt i den debatt som förs i dag om arbetsmarknadslagstiftningen.

Anf. 27 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Varken i arbetstagarens eller i småföretagarens tillvaro kän-
ner man sig orättvist behandlad, utan man förstår de beslut som växer fram
och tycker att de är rättvisa. Det är märkligt att någon över huvud taget kan
misstänka att man vill ha en sämre samförståndsanda, när vi egentligen be-
höver en bättre.

Nu skapas inte en sådan anda med hjälp av lagar, som herrarna vet. Pro-
cessen är längre och större än så. Både till Johnny Ahlqvist och Hans An-
dersson vill jag säga att jag inte tror på någon tillvaro med mössan i hand, så
pass mycket har jag arbetat i mina yngre dagar som skogsarbetare m.m. att
jag kan säga det. Jag tror inte att det är bra vare sig för företag eller för någon

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Svar på
interpellationer

annan.

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Lagen om anställningsskydd är oerhört enkel när det gäller turordnings-
regler. Det som är svårt är de förhandlingar som därefter kommer. I ett före-
tag som var ordentligt hotat - jag tror att Hans Andersson känner till det rätt
väl - gick man ifrån samtliga regler. I andra företag, som i sak egentligen är
lika hotade, går man inte ifrån några regler. Det är inte så lätt att fånga upp
sådant här vare sig i lagstiftning eller med moraliska uttalanden.

Jag avslutar med att återigen betona att jag hoppas att den korta tid i kom-
mittén som är kvar fram till första delbetänkandet används till en öppen dis-
kussion. När förslaget lagts fram lovar jag att lugnt avvakta remissinstanser-
nas svar för att få bästa möjliga underlag till eget beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 13.43 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30, då frågestunden skulle börja.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

4 § Muntliga frågor till regeringen

Anf. 28 TALMANNEN:

Jag hälsar statsminister Carl Bildt, finansminister Anne Wibble, statsrådet
Bo Könberg, kommunikationsminister Mats Odell och utbildningsminister
Per Unckel välkomna.

Statsministern besvarar övergripande allmänpolitiska frågor. Frågorna till
övriga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsområden inom regeringen.

Får jag be de ärade ledamöterna vänta med att ställa sina frågor tills mik-
rofonerna är inkopplade i bänkarna.

Den ekonomiska och politiska krisen

Anf. 29 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag har en fråga till statsministern.

I dagens Sverige råder både en ekonomisk kris och en politisk kris. Den
ekonomiska krisen ser vi i en allt värre arbetslöshet, som ökar dag för dag,
och i att det i ekonomin finns rent depressiva inslag. När det gäller den poli-
tiska krisen - trots att det finns en bastant majoritet i riksdagen av fem bor-
gerliga partier - verkar det som att regeringen inte har grepp över den poli-
tiska situationen.

Min fråga är: Vad tänker statsministern göra?

Anf. 30 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Låt mig inledningsvis instämma med Jan Bergqvist när det
gäller beskrivningen av det ekonomiska läget i landet. Jag och andra företrä-
dare för regeringen, inte minst finansministern, har vid åtskilliga tillfällen
försökt att inskärpa allvaret i Sveriges ekonomiska situation. Det har vi gjort
i polemik mot lättsinnesadvokater i olika oppositionspartier under de se-
naste två åren.

Läget har i vissa hänseenden förbättrats. Det finns ljuspunkter i den eko-
nomiska utvecklingen. Men som Lindbeckkommissionen visade häromda-
gen krävs det ekonomiska och politiska kraftansträngningar för att vi skall
klara detta under de närmaste åren. Vad som krävs är politisk samling, inte
politisk lekstuga.

Det vi upplevde i går i denna kammare var att två partier i ett allvarligt
läge gjorde Sveriges riksdag till ett forum för vad som närmast var taktiska
lekar. Socialdemokratin började plötsligt yrka på återremiss av betänkandet
om den ekonomiska politiken. Efter att med rätta tidigare ha understrukit
hur viktigt det är med snabba insatser mot bl.a. byggarbetslösheten försenar
man det hela. Sedan var det Ny demokrati som stod för den parlamentariska
innovationen att frångå sin egen politik och uppgörelse och rösta med Social-
demokraterna. Det är icke möjligt att fortsätta med den verksamheten.

Det jag sade i går gäller självfallet också i dag. Regeringen avser att ställa
förtroendefråga på riktlinjerna kring den ekonomiska politiken när ärendet
kommer upp till votering i denna kammare. Är det så att Ny demokrati och
Socialdemokraterna förenas i sitt ”taktiserande”, får vi gå till folket. Då av-
ser jag att utlysa nyval.

Anf. 31 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Reglerna för frågestunden medger mig inte att gå in i polemik
med Carl Bildt när han angrep socialdemokratin, utan jag får begränsa mig
till en fråga.

Carl Bildt hänvisade till Lindbeckkommissionen. Han höll med om att det
ekonomiska läget är allvarligt. Då kan man undra varför regeringen skjuter
problemen framför sig och hänvisar till att kompletteringspropositionen
skall lösa problemen. De diskussioner som har varit i finansutskottet i dag
har inneburit möjligheter för regeringspartierna till öppningar för att man
skall komma åt de allra värsta ekonomiska problemen och göra det omedel-
bart. Såvitt jag förstod hade regeringspartierna, inkl, regeringens företrä-
dare, kommit överens om att några sådana öppningar inte skall göras i fi-
nansutskottet, trots det mycket allvarliga akuta läget.

Min fråga är: Hur kan statsministern försvara något sådant?

Anf. 32 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det är inte min uppgift att försvara Socialdemokraternas poli-
tik. Men om jag förstår den rätt, utgår den från att avgöranden när det gäller
den ekonomiska politiken skall skjutas upp till maj, i form av någon typ av
redovisning. Vi har faktiskt lagt fram ett förslag på riksdagens bord. Det vi
från regeringspartiernas sida anser vara rimligt är att man fattar beslut. Ju
fler beslut och ju snabbare, desto bättre. Att skjuta på i och för sig - jag

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

håller med om det - plågsamma och besvärliga sparbeslut därför att de är
inopportuna och för att opinionsundersökningarna säger någonting annat är
bekvämt, men det är inte ansvarsfullt.

Vår linje har hela tiden varit: fatta beslut nu, fatta beslut om besparingar,
fatta beslut om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Sedan är det själv-
klart att den ekonomiska politiken utvecklas. Vi kommer bl.a. på grundval
av Lindbeckkommissionens förslag att lägga fram ytterligare förslag i sam-
band med kompletteringspropositionen. Det är ingen nyhet. Vi eftersträvar
också - inte heller detta är någon nyhet - en så bred samverkan som det över
huvud taget är möjligt i denna riksdag kring de nödvändiga insatserna.

Låt mig säga att det som Lindbeckkommissionen har att säga om vikten
av långsiktigt hållbara besparingar är centralt. Att skjuta på varje diskussion
om besparingar eller att tala om besparingar och rösta mot dem är att under-
känna sin egen politiska förmåga. Sådant ägnar sig inte regeringspartierna
åt.

Tidpunkten för extra val

Anf. 33 THAGE G PETERSON (s):

Fru talman! Socialdemokratiska riksdagsgruppen tillhör faktiskt inte det
borgerliga regeringsunderlaget, som statsministern tydligen trodde. Faktum
är att regeringen i går råkade ut för två allvarliga nederlag här i riksdagen.

Jag vill fråga statsministern: När kommer regeringen att besluta om att
anordna extra val och att avgå?

Anf. 34 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! I den mån jag har antytt att jag tror att socialdemokratin ingår
i regeringsunderlaget vill jag säga att jag inte har svävat i den föreställningen.
Jag tror inte att någon annan har gjort det heller.

Vad gäller Thage G Petersons fråga tror jag att jag besvarade den i sam-
band med att jag besvarade Jan Bergqvists fråga. Vi avser att ställa en för-
troendefråga på riktlinjerna på den ekonomiska politiken. När exakt detta
kommer upp till avgörande i kammaren vet jag inte. Det vet fru talman och
talmanskonferensen bättre. Jag vet inte om beslut är fattat i den delen.

Ifall våra riktlinjer vinner bifall har vi möjlighet att fortsätta att arbeta för
att få ordning på Sverige och för att få stabilitet i ekonomin. Det är det som
Sverige behöver just nu. Ifall Socialdemokraterna och Nydemokraterna i
den ena eller den andra konstellationen - jag vet inte vem som skall stödja
vem och i vilken typ av taktiskt spel detta skall äga rum - fäller regeringens
förslag, då avser vi att utlysa nyval. För att vara tydlig på den punkten, Thage
Peterson: Regeringen avser inte att avgå. Regeringen avser att utlysa extra
val. Vi har exempel tidigare på konstigheter när regeringar i komplicerade
lägen avgått för att därefter återkomma. Den typen av taktiskt spel avser vi
inte att inlåta oss på.

Anf. 35 THAGE G PETERSON (s):

Fru talman! Kommer statsministern vid övervägandena att dra några slut-
satser av regeringens misslyckanden när det gäller arbetslösheten under de

17 månaderna vid regeringsmakten? 536 000 människor i Sverige är i dag ar-
betslösa. Värst drabbad är ungdomen: nästan 200 000 arbetslösa. Kommer
detta faktum att påverka regeringens lust att utlysa nyval och förhoppnings-
vis att avgå?

Anf. 36 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det är just det faktum att vi har ett allvarligt ekonomiskt läge
som gör att regeringen väljer att agera på detta sätt. Vi tar vårt ansvar i ett
läge när oppositionspartierna sätter taktik före nationellt ansvarstagande.
Det är därför som vi inte kommer att inlåta oss på något taktiserande.

Vi lägger fram förslag. Sedan taktiserar man. Det ena partiet som säger
att det är så bråttom med beslut ser plötsligt en taktisk chans och förskjuter
allt medan byggarbetslösheten ökar. Det andra partiet sluter uppgörelser om
besparingar, men röstar emot uppgörelserna och röstar med socialdemokra-
tin. Detta marknadsförs sedan som en taktisk ploj.

Vad tror ni att de arbetslösa människorna runt om i Sverige anser om detta
spel? Regeringen har lagt fram förslag om en ekonomisk politik på riksda-
gens bord. Man må tycka bra eller dåligt om den politiken - många tycker
dåligt om den, men det är ändå en ekonomisk politik. Det ena oppositions-
partiet har inte kunnat redovisa centrala delar av sin ekonomiska politik.
Den är ett svart hål när det gäller enbart besparingar. Det andra oppositions-
partiet må ha en ekonomisk politik, men den gäller bara i utskotten och inte
i kammaren.

Vi har ingen regeringskris. Vi har en riksdagskris. Vi kan nu se att det
finns ett alternativ i den ekonomiska politiken. Oppositionen åt ömse håll
har ingenting att erbjuda mer än taktiserande och spel.

Program för flyktingpolitiken

Anf. 37 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Jag har en fråga till statsministern, som ju också är ordförande
i Moderata samlingspartiet.

Moderata samlingspartiet har publicerat ett flyktingpolitiskt program en-
ligt vilket en person som saknar dokument vid inresa till Sverige skall utvisas
om han inte kan uppge godtagbara skäl till varför dokument saknas. Såvitt
jag förstår strider detta såväl mot artikel 3 i FN:s tortyrkonvention som mot
artikel 33 i flyktingkonventionen. Avser regeringen att i något avseende an-
nonsera att man inte tänker bry sig om de nämnda konventionerna?

Anf. 38 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag måste ärligt erkänna att jag faktiskt inte har läst rappor-
ten. Som ett led i det långsiktiga programarbetet har en grupp av personer
sett över flyktingpolitiken. Rapporten är inte antagen av Moderata samlings-
partiet, utan den diskuteras nu. Såvitt jag förstår innehåller rapporten åtskil-
liga vettiga synpunkter enligt vad jag hittills har kunnat ta del av referaten.
Den kommer att bli föremål för fortsatt diskussion. Rapporten har ingen
omedelbar påverkan på regeringens politik.

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Lindbeckkommissionens förslag

Anf. 39 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Fru talman! Hur och när ämnar regeringen komma med en samlad upp-
följning av Lindbeckkommissionens förslag? Blir det en samlad uppföljning
eller kommer regeringen bara att undan för undan plocka russinen ur kakan
och lägga fram förslag med anknytning till Lindbeckkommissionens rap-
port?

Anf. 40 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Lindbeckkommissionen har lagt fram väldigt många olika ty-
per av förslag. Regeringen avser att i kompletteringspropositionen åter-
komma framför allt till de delar som är direkt relaterade till den ekonomiska
politiken.

Sedan finns det också en lång rad förslag som handlar om t.ex. författ-
ningsfrågan, mandatperiodens längd, Riksbankens ställning osv. Också
dessa förslag befinner sig som bekant under beredning. Vi arbetar aktivt,
inte bara för ekonomiska utan även för politiska reformer. Men det är inte
sagt att kompletteringspropositionens framläggande är den ideala tidpunk-
ten att återkomma till just författningsfrågan.

Alltså: När det gäller den ekonomiska politiken är svaret ja, i komplette-
ringspropositionen. En lång rad andra saker kommer på ett eller annat sätt
att bli föremål för beredning under de närmaste månaderna.

Anf. 41 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Fru talman! I vilken utsträckning och hur prioriterar regeringen frågor
kring detta med olika särintressens inflytande på politik och samhälle över
huvud taget?

Anf. 42 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Regeringen ser sig vara - och skall så vara - företrädare för
allmänintresset. Det tycker vi också att riksdagen och riksdagens partier
skall vara. Visst skall vi lyssna på särintressen, men vi skall alltid fatta beslut
med utgångspunkt i allmänintressen. Vi skall också se till att de demokra-
tiska och politiska strukturerna är uppbyggda på ett sådant sätt att det är
allmänintressets företrädare som har det sista och avgörande ordet, inte sär-
intressenas.

Extra val

Anf. 43 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag vill återkomma till frågan om nyval eller inte. Vi är över-
ens om bedömningen att läget är allvarligt, men vi anser kanske att orsa-
kerna är litet olika. I dag är det väldigt många som menar att orsakerna ligger
i regeringens bristande politik. Jag undrar: Är det inte litet vågat eller rent
av oseriöst av statsministern att säga att om riksdagen avger en majoritets-
förklaring avseende riktlinjerna för den ekonomiska politiken, vilket inne-
bär att man får stöd av den mindre seriösa lekkamraten Ny demokrati, då

kommer regeringen att på den basisen fortsätta att bedriva en ekonomisk
politik? Är det inte bättre att fråga folket, att utlysa nyval? Vore det inte
bättre att omsätta nyvalshotet till ett nyvalslöfte?

Anf. 44 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Som det med all önskvärd tydlighet har framgått under de
senaste timmarna är inte regeringen rädd för ett nyval. Vi vill inte ha ett ny-
val, vem vill ha det? En politisk kris av det här slaget är nog det som Sverige
just nu minst behöver. Jag skall ärligt säga att in till den votering som var här
i kammaren strax efter kl. 17.00 i går trodde jag inte att det skulle finnas den
typen av taktiserande som i detta allvarliga läge skulle driva fram en sådan
här situation. Men när situationen nu har uppkommit måste man inse vad
som gäller. Man måste vara beredd att ställa saker på sin spets och gå ut till
folket. Men detta har vi tydligt markerat alldeles oavsett vad som blir ut-
gången just nu. Vi är beredda att med fast hand ta ansvaret för den ekono-
miska politiken, men det finns bestämda gränser. Vi tar ansvar för en politik
som vi tror på, inte för en politik som vi inte tror på.

När vi nu har gjort på det här sättet har några sagt att vi har visat att vi är
en svag minoritetsregering. Tvärtom, svaga minoritetsregeringar kan sitta
hur länge som helst. Det är starka regeringar som har styrkan att ställa saker
och ting på sin spets och gå ut till folket när det taktiseras för mycket i riksda-
gen.

Infrastruktursatsningar

Anf. 45 JAN ERIK ÅGREN (kds):

Fru talman! Jag har en fråga som är kanske litet mera jordnära för dem
som drabbas av olyckor i trafiken.

I början av veckan presenterades infrastrukturpropositionen. Det hela rör
sig om ett hundratal miljarder. Vägar och järnvägar i olika delar av landet
berörs. Det talas väldigt mycket om att det kommer att skapas många välbe-
hövliga jobb. Men ett av målen måste vara att förbättra trafiksäkerheten.
Varje olycka i trafiken som medför dödsfall är ju tragisk för alla inblandade.
Hur har departementet och kommunikationsministern sett på detta? Finns
det beräkningar som visar att den här typen av olyckor och tragedier kom-
mer att kunna minskas?

Anf. 46 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Regeringen lade i måndags fram en proposition om de strate-
giska investeringarna i infrastrukturen för de kommande tio åren. Proposi-
tionen belöpte sig på 98 miljarder kronor.

Jag har lyssnat till en del socialdemokratiska vänner som har sagt att detta
är väl ingenting. Socialdemokraterna föreslog en infrastruktursatsning på
100 miljarder under valrörelsen 1991.

Exempelvis TCO-ordföranden sade att detta är grisen Särimner som åter-
uppstår. För att få det här kortet synat - jag tillåter mig att börja i den än-
den -frågar jag: Vad var det för 100 miljarder som Socialdemokraterna lade
fram? Jo, det var 45 miljarder i ordinarie anslag för resten av detta sekel.

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Sedan var det 30 miljarder som man skulle ta in av kommande biltrafikanter,
framför allt i Stockholms-, Göteborgs- och Öresundsomrädena. Därutöver
trodde man sig få 5 miljarder från näringslivet till bl.a. Arlandabanan, och
20 miljarder i det s.k. delfinanslaget, varav man hade vänligheten att finan-
siera 10 miljarder. I själva verket kokade detta ner till att dessa 100 miljarder
som Socialdemokraterna lade fram i praktiken var 10 friska miljarder utöver
de ordinarie anslagen.

För att komma till hur dessa pengar används går 40 miljarder till vägarna,
framför allt av trafiksäkerhetsskäl. Ungefär 800 människor dör på våra vägar
varje år. Den satsning som görs enbart i infrastrukturen beräknar Vägverket
kan komma att spara 200 människoliv i slutet av den här perioden. Vi skall
också nu under denna månad lägga fram en trafiksäkerhetsproposition, som
vi hoppas också skall påverka trafikanternas beteende.

Regeringsunderlaget

Anf. 47 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Det verkade på statsministern som om vi socialdemokrater
skulle haft några diskussioner med Ny demokrati. Men så är det ju inte, utan
det har med all tydlighet framgått av statsministerns egna uttalanden att det
är ni som har haft överläggningar. Det är också naturligt, eftersom Ny demo-
krati är ett av de fem borgerliga partier som utgör regeringsunderlaget. Jag
vet också att Ny demokrati har deltagit i de borgerliga partiernas gruppmö-
ten för att diskutera delpensionsfrågan.

Jag vill därför ställa två frågor till statsministern. Den ena är: Hur stämmer
det överens med de försäkringar och uttalanden om att man inte alls skulle
göra sig beroende av Ny demokrati, som gjordes i samband med regerings-
tillträdet? Den andra frågan är: Anser statsministern att Ny demokrati utgör
en del av regeringsunderlaget?

Anf. 48 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Den senare frågan torde väl med all önskvärd tydlighet ha
besvarats av de senaste timmarnas polemik i dessa frågor.

När det sedan gäller kontakten mellan Socialdemokraterna och Ny demo-
krati har jag inte uttalat mig om den saken. Jag bara noterar signaler från den
taktiserande undervegetation som har förekommit under de senaste dygnen.
Men det är en annan sak.

Det är alldeles riktigt att vi i t.ex. socialförsäkringsutskottet har träffat en
överenskommelse med Ny demokrati. Det stämmer alldeles utomordentligt
med vad jag sade i samband med regeringsbildningen och därefter.

Vi lägger fram våra förslag till riksdagen. Sedan är vi inom ramen för ut-
skottsbehandlingen, och ibland t.o.m. vid sidan av denna, beredda att i kon-
struktiv anda föra diskussioner med företrädare för Ny demokrati och med
företrädare för Socialdemokraterna, och jag skall alls icke utesluta företrä-
dare för Vänsterpartiet. Det har vi visat vid uppgörelser i vissa frågor med
Ny demokrati förvisso. Jag kan t.ex. nämna den överenskommelse som vi
slöt om fri radio, vilken var viktig. Vi förde konstruktiva samtal efter det att
Socialdemokraterna hade varit avvisande. Det gäller också frågan om del-

pensionen. Vi lade fram ett förslag som låg relativt nära det som nydemokra-
terna själva hade föreslagit, där de sedan hade vissa kompletteringsförslag
som ledde till att vi kom samman. Så var det. Det har vi aldrig gjort någon
hemlighet av. Det är på det sättet en regering måste arbeta. Vi är inga dog-
matiker, utan pragmatiker. Men vi ser hela tiden till att vi befinner oss på
rätt kurs.

Bidrag till spannmålsbönderna

Anf. 49 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Jag vill vända mig till finansministern. Statsministern sade ti-
digare att man kommer att behöva fatta svåra beslut om besparingar. Enligt
regeringen är det de arbetslösa, de sjuka, barnen och de gamla som drabbas
av dessa besparingar. Det finns en grupp som tydligen är undantagen. Jag
tänker då på spannmålsbönder. Jag vill fråga finansministern om hon anser
det vara acceptabelt att, i tider när man gör nedskärningar för de grupper
som jag nyss nämnde, samtidigt öka bidragen till spannmålsbönderna.

Anf. 50 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Margareta Winberg började med att säga att det framöver
kommer att krävas många svåra beslut, vilket är alldeles riktigt. Det kommer
att beröra alla grupper. Det är mycket angeläget att alla, framför allt de som
har arbete och som är friska, blir berörda av dessa svåra beslut framöver.
Det blir också effekterna av de förslag som regeringen har lagt fram.

Om Margareta Winberg med sin fråga om spannmålsbönderna mer precist
syftar på någon nyligen diskuterad punkt i jordbruksutskottet, måste jag er-
känna att jag inte till fullo är uppdaterad. Men jag utgår från att Margareta
Winberg som ingår i detta utskott är bättre påläst.

Anf. 51 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Anser finansministern att det är acceptabelt att i dessa tider
öka bidragen till denna grupp?

Anf. 52 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Spannmålsbönder är ju också konsumenter och deltar i sam-
hället - de är bostadskonsumenter, producenter och de är konsumenter av
andra varor och tjänster. Regeringen har presenterat ett förslag som skall ge
rimliga villkor för spannmålsproducenter, animalieproducenter och ett antal
producenter av många industriella varor och tjänster inom offentlig och pri-
vat sektor.

Vad gäller just spannmålsbönderna finns det betydande skäl att se till att
man inte i onödan slår ut producenter som inom ramen för EG:s jordbruks-
politik kommer att ha ganska stora förutsättningar att på ett effektivt sätt
bedriva verksamhet i Sverige, och därmed också producera en mycket viktig
tjänst, nämligen öppet landskap.

Jag tycker att det finns anledning att se till att man inte, under den tid vi
avvaktar medlemskapet i EG, i onödan beskogar landet.

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

3 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 73

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Åtgärder mot arbetslösheten

Muntliga frågor till
regeringen

Anf. 53 INGELA THALÉN (s):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern. Vi har tidigare berört
regeringens kriskommission som har konstaterat att arbetslösheten är det
största problemet i Sverige. Jag vill då fråga vilken kommentar statsminis-
tern har till det faktum att Moderaterna, Ny demokrati, Folkpartiet, Cen-
tern och kds i dag har avslagit samtliga de insatser som Socialdemokraterna
har föreslagit för att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen.

Dessutom har regeringen dragit ner anslaget på arbetsmarknadspolitikens
område med en miljard kronor för att finansiera Utbildningsdepartementets
budget. Vad har statsministern för kommentar till detta?

Anf. 54 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det senare refererar jag till - korrigera mig om jag har fel
Ingela Thalén -, nämligen till det tredje gymnasieåret. I den frågan har också
Socialdemokraterna sagt att det är viktigt att de unga killar och tjejer som
vill skall ges möjlighet att gå ett tredje gymnasieår. Det råkar vara så att det
betalas av Utbildningsdepartementet. Socialdemokraterna och vi har moti-
verat förslaget av sysselsättningsskäl. Detta är nog att se mer som en kameral
transferering inom ramen för en politik där vi mer än någonsin tidigare satsar
på att få folk i jobb.

Regeringens politik har två fronter. Den fick ett mycket starkt stöd av
Lindbeckkommissionen. Den första omedelbara fronten är att vi faktiskt
satsar mer än vad någon regering tidigare har gjort på olika typer av omedel-
bara sysselsättningsfrämjande insatser. Detta har självfallet sin bakgrund i
nuvarande läge, men så är det. Den andra är att vi inser att det inte är detta
som är lösningen på sikt. Vi skall ju inte bli ett folk anställda av AMS, utan
vi skall se till att vi får fram riktiga jobb i riktiga företag och verksamheter
som går ihop och som står på egna ben. Därför måste vi driva en ekonomisk
politik som förmår att spara utgifter, som förmår att återställa konkurrens-
kraft och som förmår att avreglera. Det vi konstaterade häromdagen var att
huvudinriktningen av regeringens ekonomiska politik fick ett kraftigt stöd
av Lindbeckkommissionen. Att sedan arbetslösheten i dag är det mest
smärtsamma av de problem som 20 år av misslyckanden har medfört, tror
jag inte att någon har någon annan uppfattning om.

Småföretagens situation

Anf. 55 CLAUS ZAAR (nyd):

Fru talman! Vilka åtgärder tänker finansministern vidta för de småföretag
som ännu inte har gått i konkurs? Man lider nu dels av den kvittningsrätt
som vi saknar, dels av valutaförlusterna i och med att man inte har hunnit
göra en omvandling vid deprecieringen av svenska kronan. Vilka åtgärder
kommer vi att få se?

Anf. 56 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Det väsentliga är till att börja med att det förs en bra ekono-
misk politik. Annars blir det inte några åtgärder alls. Det handlar också om
visst politiskt ansvar.

Det väsentligaste för småföretagen är att det förs en sådan politik att man
kan få en vettig räntepolitisk utveckling, dvs. att man kan få ner räntorna en
aning. Jag tänker då i första hand på de räntor som möter småföretagen,
nämligen marknadsräntorna med tillägg som är mycket stora, faktiskt inter-
nationellt unikt stora räntemarginaler i banksystemet.

Det är regeringens avsikt att underlätta att räntemarginalerna dämpas,
och detta kommer att vara till stor glädje för småföretagen. Därtill kommer
alla de åtgärder i fråga om skattepolitik och i fråga om avreglering - som
handlar om tillgång till marknader för hemmamarknadsinriktade svenska
småföretag - som regeringens allmänna politik innebär och som har mött ett
betydande gensvar.

Inte minst Lindbeckkommissionen har konstaterat att de förändringar
som är genomförda under senare tid starkt har förbättrat klimatet för de
mindre och medelstora företagen. Mycket återstår, och det finns många sa-
ker som regeringen återkommer till.

Uppgörelse om den ekonomiska politiken

Anf. 57 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! Det blev underligare och underligare, sade Alice i Under-
landet. Jag kom att tänka på det, när jag hörde statsministern här.

Han säger att endast starka regeringar har ork att falla, han säger att vi är
på rätt kurs, och han säger att det är ett taktiserande, när det i själva verket
är ett maktiserande från regeringens sida. Man försöker hålla ihop en sön-
derfallande regering och en sönderfallande ekonomi.

Min fråga till statsministern är: Hur långt är statsministern beredd att gå i
sin kohandel med nydemokraterna? Vilket pris är han beredd att betala?

I morse hörde vi finansministerns sakkunnige säga att man icke kan gå ett
steg längre, av finansiella skäl. Hur långt är statsministern beredd att gå?

Anf. 58 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Vad var det om inte billigt taktiserande, det som Socialdemo-
kraterna ägnade sig åt i denna kammare i går? En blind höna kunde se vad
ni hade för er.

Ni hittade inte ens på det själva. Det var Bo G Jenevall som hittade på
det, och sedan tog Allan Larsson upp det - den man som har stått och sagt
hur viktigt det är med snabba beslut! Jag har och regeringen har hållit med
Allan Larsson om det, och därför har vi träffat en uppgörelse om bl.a. av-
dragsrätt för ROT, av hänsyn till byggjobbarna som går här utanför.

Så kom Ny demokrati och gillrade ett litet bete, och då kunde man inte
låta bli. Det blev för taktiskt frestande. Så gav det ena det andra, därför att
kålsuparna var i gång. Nydemokraterna tyckte att det här var roligt värre,
och så gick det vidare.

Pierre Schori, det ni hade för er i går hade ingenting med ansvarstagande

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

för landet att göra. Frågan gällde hur långt regeringen är beredd att gå. Sva-
ret är entydigt: Sådant där är vi inte med på. Sådant där ägnade ni er åt, men
det gör inte vi.

Regeringens ansvar för situationen på arbetsmarknaden

Anf. 59 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! När vi tar upp frågor om den ekonomiska krisen och arbets-
lösheten, brukar statsministern och också andra företrädare för regerings-
partierna göra gällande att det är Socialdemokraternas fel att det ser ut som
det gör. Det har vi hört även i dag, men nu har ansvaret utsträckts till att
gälla också Ny demokrati, om jag har förstått det hela rätt.

Anser statsministern att den nuvarande regeringen har något ansvar för
situationen på arbetsmarknaden? Anser statsministern att regeringen har
något ansvar för den ekonomiska situationen? Och anser statsministern i så
fall att regeringen har något ansvar för den situation som har uppkommit
nu?

Anf. 60 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det beror ju litet på vad man menarmed nu. Förden politiska
kris som har uppkommit ligger ansvaret entydigt hos de oppositionspartier
som ägnat sig åt att skapa den. Det tror jag nog är alldeles uppenbart.

Eva Johansson ställde frågan: Var ligger ansvaret för de ekonomiska svå-
righeter som Sverige har? Det är lätt att tala i egen sak på något sätt. Det
var bl.a. mot bakgrund av de ekonomiska svårigheterna som regeringen tog
steget att tillsätta Lindbeckkommissionen. Det gjorde vi genom att utse de
bästa nationalekonomer och statsvetare som detta land har. Vi gav dem ett
mycket vitt mandat. Vi har inte haft någonting att göra med deras arbete,
och vi visste inte något om vilka resultat de skulle komma med.

Jag kan bara hänvisa Eva Johansson till den beskrivning som kommissio-
nen gör av bakgrunden till våra problem. Den säger att problemen har sina
rötter i 20 år av misstag och misslyckanden.

Är detta enbart Socialdemokratins fel? Nej, det är det inte. Jag tror att
många har anledning att fundera på vad det var vi gjorde fel, inte därför att
vi hade ont uppsåt någon av oss, men det gick fel därför att vi inte förmådde
läsa tidens signaler, därför att vi inte förmådde ompröva i tid och därför att
vi ibland grävde ner oss i ett försvar för särintressen i stället för att se på det
långsiktiga allmänintresset.

Jag vill alls icke lasta enbart socialdemokratin för 20 års försyndelser. Det
finns anledning för varje politiskt parti att rannsaka den politik som man har
förordat och fört i denna kammare och i föregående kammare vid Sergels
torg under dessa 20 år.

Ungdomars utbildningsplatser

Anf. 61 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Fru talman! Med anledning av vad Carl Bildt tidigare sade om möjligheten
för ungdomar att genomgå utbildning vill jag upplysa Carl Bildt om att ut-

bildningsutskottet i dag har avstyrkt det socialdemokratiska förslaget om
70 000 fler utbildningsplatser i komvux- och gymnasieutbildningen. Den
enda öppning som finns är de 11 000 platserna för 18-19-åringarna.

Jag undrar då vad det här nejsägandet innebär. Hur vill statsministern för-
klara att man säger nej till en möjlighet för så många människor att genomgå
kommunal vuxenutbildning eller få ett tredje gymnasieår när de är över 20
år?

Anf. 62 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Det delegerades till mig att säga någonting med anledning av
Lena Hjelm-Walléns fråga. Vad utbildningsutskottet i dag ändå har blivit
ense om - och det gläder mig - är att ungdomar också i framtiden, liksom i
dag, har möjlighet att gå vidare till ett tredje gymnasieår.

Den konstruktion regeringen i den delen företräder är att ungdomar inom
den aktuella åldersgruppen som vill ha utbildning vad regeringen anbelangar
kommer att få sådan utbildning finansierad, under förutsättning att också
kommunerna är beredda att ställa upp med sin andel.

Det finns ty åtföljande inget tak i fråga om utbildningsplatser för det tredje
gymnasieåret, och det är viktigt att något sådant tak inte finns. Den typen
av utbildning är en av de bästa insatser vi kan göra. Den har den största träff-
säkerheten av praktiskt taget alla arbetsmarknadsinsatser som i detta läge
kan tänkas.

Vad gäller övriga utbildningsplatser kommer regeringen, precis som vi
gjorde under föregående år, att noga följa utvecklingen av de behov som
uppstår och väga utbildningsinsatser mot andra insatser på arbetsmarknads-
området. Visar bedömningen att det finns skäl för ytterligare insatser, kom-
mer regeringen precis som tidigare att återkomma till riksdagen om detta.

Anf. 63 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Fru talman! Om man gör precis som tidigare, innebär det dess värre att
man kommer väldigt sent med besluten. För att det skall kunna bli utbild-
ningsplatser av, behöver man besluta nu. Jag förstår inte att inte regeringen
har insett att det faktiskt är billigare och effektivare att ha folk i utbildning
än att låta dem gå arbetslösa.

Anf. 64 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Om inte regeringen hade insett att det är billigare, bättre,
mänskligare och mera konstruktivt att ha människor i utbildning än att ha
dem gående arbetslösa, skulle denna regering inte vara den regering som i
mannaminne satsar mest på utbildningspolitik alla kategorier.

Men, fru Hjelm-Wallén, det är alltid enkelt att kräva fler platser, mera
insatser, större statliga utgifter. Varmed skola Socialdemokraterna betala?
Vi väntar fortfarande på att en redovisning för finansieringen av det som har
föresvävat författarna till de socialdemokratiska motionerna från i januari
någon gång skall se dagens ljus. I motionerna finns ingenting om vilka bespa-
ringar som skall genomföras. Det finns ingenting av förslag för att täcka yt-
terligare utgifter, bl.a. av det slag som Lena Hjelm-Wallén nu antyder.

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

När Socialdemokraterna har redovisat sina besparingar, då kan dialogen
få ett mera konstruktivt innehåll.

Avreglering och bolagisering på kommunikationsområdet

Anf. 65 TAGE PÅHLSSON (c):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kommunikationsministern. Den pla-
nerade bolagiseringen av de statliga affärsdrivande verken kan enligt många
visa sig bli ödesdiger för den regionala balansen i landet. Detsamma gäller
för de avregleringar som delvis har påbörjats inom kommunikationsområ-
det - jag tänker på flyget - och som är under planering vad beträffar t.ex.
SJ.

Nu har det kommit nya, eller rättare sagt nygamla, rön som visar att det
finns fog för farhågorna. Min fråga till kommunikationsministern är då: Är
statsrådet beredd att ta initiativ till att ta frågorna till förnyad prövning redan
innan propositionen framläggs?

Anf. 66 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Propositioner framläggs när de är färdigberedda - det är själv-
klart.

När det gäller avreglering på kommunikationsområdet måste vi, Tage
Påhlsson, betänka att Sverige är ett mycket stort, avlångt och glesbefolkat
land. Vi ligger i Europas periferi. Vi måste överbrygga vårt avståndshandi-
kapp, både inom och utom landet. Vi måste följaktligen bli effektivare. Vi
använder oss av två metoder: vi bygger ut infrastrukturen, och vi avreglerar
och effektiviserar.

Tage Påhlsson frågar om bolagiseringar. Bolagiseringen av de affärsverk
som nu är aktuella, dvs. Televerket, Posten och Statens järnvägar, är i sig
inget hot mot någon regional målsättning. Hotet kommer från den tekniska
utvecklingen.

På Postens område kommer konkurrensen från andra tekniker att kom-
municera, framför allt från telefaxen. Ny teknik som kommer gör det också
möjligt för andra operatörer att penetrera de mest lönsamma segmenten för
dessa affärsverk. Det är därför viktigt att också affärsverken kan uppträda i
samma associationsform som sina konkurrenter, nämligen i aktiebolags-
form.

Vi skall också tillse att vi får en bra postservice i glesbygd, att Televerket
investerar så att vi t.ex. får en ordentlig utbyggnad av AXE-systemet i gles-
bygd osv. Detta reglerar vi med helt andra medel. Denna riksdag har exem-
pelvis anslagit 300 miljoner kronor för att tillförsäkra oss en heltäckande
postservice över hela landet.

Genom att avreglera inrikesflyget har priserna gått ned med mellan 10 %
och 40 %. Jag är av den uppfattningen att man inte kan göra en avreglering
och sedan lämna den därhän. Det krävs också eftervård av avregleringarna,
och vi är nu i full färd med att följa upp dessa. Det gäller inte minst att tillgo-
dose att vi har väl fungerande flygservice också i de mest glesbefolkade och
avlägsna delarna av landet.

Marknadsideologin

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

Anf. 67 WIDAR ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag tycker inte att statsministern skall vara sur över att opposi-
tionspartierna bedriver oppositionspolitik. Det var det som hände i kamma-
ren i går, oavsett vad statsministern vill kalla det. Vi utövade någonting som
statsministern har goda talanger för och stora erfarenheter av, nämligen en
uppkäftig, hård oppositionspolitik.

Regeringens politik har ju varit hårt inriktad på att försöka skilja ut det vi
kallar särintressen, och då framför allt på att skilja politiken från fackför-
eningar, folkrörelser och andra sådana organisationer. A la bonne heure,
som en känd statsman brukar säga. Något litet intresse kan det väl ligga i
detta.

Hade det inte, herr statsminister, varit klokare och mer insiktsfullt att i
stället försöka hålla marknadsideologin på minst armlängds avstånd från re-
geringspolitiken - nu när vi står vid vad det ser ut att vara vägs ände?

Anf. 68 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag är smickrad över att Widar Andersson åberopar mig som
auktoritet på oppositionspolitik. Det är väl rätt så till vida att jag har en del
erfarenhet. Därför kan jag också bedöma vad som sker.

Oppositionens skyldighet är att opponera. Men det är skillnad på att op-
ponera och att taktisera. Vi hade kunnat göra samma sak under föregående
mandatperiod. Det var en i princip identisk situation med en minoritetsrege-
ring. Finansutskottets betänkande lades fram. Vänsterpartiet - eller vad det
hette på den tiden - yrkade alltid avslag, och vi hade avslagsyrkanden. Så
fort en vänsterpartist hade varit uppe i talarstolen hade vi kunnat säga att
det var ett nytt politiskt läge och yrkat på återremiss. Sådant ägnade vi oss
faktiskt inte åt. Vi var ganska duktiga på att bedriva oppositionspolitik
också, men den typen av taktiserande ägnade vi oss inte åt.

Vi lät oss aldrig luras in i situationer av andra. Det tycker jag skall vara ett
kännetecken för partier som har självförtroende. Det var det som var det
ynkliga i det vi såg Socialdemokraterna göra i går. Man hittade inte på det
hela själv, utan lät sig luras in av Bo G Jenevall och lan Wachtmeister i nå-
gonting som man inte hade tänkt på konsekvenserna av.

Så till Widar Anderssons fråga om marknadsideologi och marknadseko-
nomisk politik. Jag tror att Lindbeckkommissionen faktiskt har gjort den
bästa sammanfattning av våra ekonomiska problem och av vägarna framåt i
den ekonomiska politiken som hittills har publicerats. Lindbeckkommissio-
nen är alldeles entydig på punkten att det är marknadsekonomin som måste
vara grunden. Det är den som kan ge oss de trygga jobben tillbaka.

Därutöver skall vi ha en stark stat. Det har Widar Andersson och jag dis-
kuterat förut, och där är vi ganska eniga. Staten skall inte bli en mjuk stat
som sysslar med allting, men egentligen inte sköter någonting. Det den skö-
ter, inkl, att reglera och styra ekonomin på de punkter där det är nödvändigt,
skall den sköta väl och med styrka.

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:73
11 mars 1993

Muntliga frågor till
regeringen

Anf. 69 WIDAR ANDERSSON (s):

Fru talman! Det var inte marknadsekonomin jag ville diskutera, utan det
faktum att regeringspolitiken har syftat till att få marknadsideologin att gå
in och ta över också politiken. Jag tror att det är en av de stora anledningarna
till att vi nu befinner oss där vi befinner oss. Regeringen är på kant med i
stort sett alla opinioner som finns i samhället.

Instämmer statsministern i Lindbeckkommissionens funderingar kring
statens roll när det gäller att de s.k. naturliga monopolen skall vara i statlig
regi och inte säljas ut?

Anf. 70 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag skall inte svära på varje detalj i Lindbeckkommissionens
rapport. Det jag läst om den grundfilosofi Lindbeck företräder är sådant som
vi tycker är viktigt. Det gäller skillnaderna mellan samhälle och stat, och sta-
tens skyldighet att svara för vissa grundläggande funktioner. Det finns själv-
klart sådant i ett samhälle och i en stat som man aldrig kan överlåta åt andra,
t.ex. myndighetsutövning, ett grundläggande socialt ansvarstagande och ett
ansvarstagande för t.ex. utbildningsväsendet och infrastrukturen.

Sanningen är tyvärr att vi har klarat dessa uppgifter allt sämre i Sverige
under de senaste 20 åren. Staten har utsträckt sig alltmer och klarat allt
mindre. Då behöver vi få en stat som kanske anstränger sig mindre för att
klara allting, men som faktiskt klarar det som staten måste klara. Det skall
finnas kärnverksamheter som alltid endast skall vara statens.

Jag är i den meningen inte bara liberal utan också konservativ. Vi måste ha
en effektiv och ansvarstagande statsmakt, och därför också en stark politik.
Ekonomin - produktionen av varor och tjänster - sköts långt bättre av mark-
naden, företagare och enskilda individer än av aldrig så kompetenta politi-
ker.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshind-
rade

1992/93:Sol8 av Bo Holmberg m.fl. (s)

1992/93:Sol9 av Lisbeth Staaf-Igelström och Kristina Svensson (s)
1992/93:So20 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1992/93:So21 av Ewa Hedkvist Petersen (s)
1992/93:So22 av Jan Fransson och Anders Nilsson (s)
1992/93:So23 av Jan Fransson och Anders Nilsson (s)
1992/93:So24 av Chatrine Pålsson och Dan Ericsson i Kolmården (kds)
1992/93:So25 av Margareta Israelsson och Jan Fransson (s)
1992/93:So26 av Lena Öhrsvik m.fl. (s)
1992/93:So27 av Lena Öhrsvik m.fl. (s)

1992/93:So28 av Lena Öhrsvik (s)

1992/93:So29 av Kenth Skårvik (fp)

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

6§ Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 10 mars

1992/93:98 av Anita Johansson (s) till finansministern om det nya statsbi-
dragssystemet:

Vid årsskiftet infördes ett nytt statsbidragssystem för kommunerna. Re-
dan finns tecken på att detta system kommer att få kraftigt negativa konse-
kvenser för många kommuner - inte minst i Stockholms län.

Statsbidragen till Stockholms läns kommuner minskar från ca 9 miljarder
1991 till 1,4 miljarder kronor 1995. Stockholms läns relativa andel av statsbi-
dragen minskar från drygt 17 % 1992 till 3,5 % 1995. När statsbidragssyste-
met är helt genomfört kommer tio av länets kommuner att vara helt utan
statsbidrag.

Under perioden 1991 till 1995 kommer de samlade skatte- och statsbi-
dragssystemen för landets kommuner att öka från 155 miljarder till 197 mil-
jarder kronor. Men länets andel av dessa inkomster minskar under samma
period från 21 % till 17 %.

Det förändrade statsbidragssystemet innebär stora risker för en kraftigt
försämrad service till invånarna i Stockholmsregionen. Utan en fungerande
social service riskerar storstadsområdena att få en ökad utslagning. Ingen
annanstans är det så svårt att kompensera en bristande social infrastruktur
som i storstadsområdena. Här saknar många människor det sociala kontakt-
nät som finns på mindre orter.

Genom sitt ansvar för den lokala samhällsplaneringen, den lokala infra-
strukturen, utbildning, barnomsorg, sociala insatser samt kultur- och fritids-
versamheten har kommunerna stor betydelse för näringslivets utveckling.
Om kommunerna i Stockholmsregionen, som varit en viktig motor för lan-
dets utveckling, inte längre kan medverka inom sina ansvarsområden, kom-
mer det att få konsekvenser för näringsliv och ekonomi i hela landet. Särskilt
allvarlig är situationen i den pågående lågkonjunkturen. Stockholms läns ar-
betsmarknad är lika utsatt som den i övriga regioner. Så har det inte varit i
tidigare lågkonjunkturer.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående fråga finansministern:

1. Avser finansministern att ta initiativ för att undanröja de konsekvenser
som den snabba och kraftiga neddragningen av statsbidragen får för vår
gemensamma region?

2. Är finansministern beredd att förändra statsbidragssystemet så att de sär-
skilda kostnader som storstadsområdena har beaktas?

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

1992/93:99 av Sten Östlund (s) till finansministern om det nya statsbidragssy-
stemet:

Vid årsskiftet infördes ett nytt statsbidragssystem för landets kommuner.
Systemets konstruktion konserverar den nuvarande kostnadsstrukturen
samtidigt som det effektivt undanröjer alla incitament att öka den egna skat-
tekraften i kommunerna. Frånvaron av flexibilitet och dynamiska effekter
för tankarna till de havererade planekonomierna i öst.

Det enda som återstår när det gäller att öka kommunens skatteinkomster
är höjd utdebitering, eftersom marginaleffekten vid ökad skattekraft är
95 %. Kommunen får i normalfallet behålla 5 %.

För Göteborgs kommun är det än mer bisarrt. När skattekraften ökar
minskar inkomsterna, beroende på att den länsvisa skattesatsen (18,30) är
högre än den primärkommunala (16,43). Alternativt när skattekraften mins-
kar, ökar inkomsterna.

Det nya systemet innehåller också en omfördelning mellan kommunerna.
Kommuner med s.k. gynnsam struktur betalar till kommuner med ogynnsam
struktur. Enkelt uttryckt får kommuner med ”milt” klimat betala och kom-
muner med ”kallt” klimat får bidrag, oavsett klimatets faktiska inverkan på
de kommunala kostnaderna. Ett sådant system kommer att konservera bi-
dragsstrukturen, eftersom klimatet är ganska stabilt över tiden. Även här
saknar systemet dynamiska inslag.

Faktorer som däremot har stor betydelse för kommunernas kostnader och
som till en del också är en förutsättning för deras inkomster - exempelvis
trafikinvesteringar, hög förvärvsfrekvens bland kvinnor med åtföljande be-
hov av barnomsorg, social utslagning, andel flyktningar, arbetslöshet m.m. -
är inte med i systemet över huvud taget.

Ett tydligt uttryck för detta är att varje göteborgare bidrar med ca 4 900
kr till ”påsen” men får bara tillbaka 2 400 kr. Totalt förlorar göteborgarna
över 1 000 miljoner kronor på det nya statsbidragssystemet. Därutöver har
de också förlorat ca 400 miljoner kronor genom statens indragningar av 7 500
miljoner kronor från kommunsektorn.

Det nya statsbidragssystemet lägger med andra ord en död hand på möjlig-
heterna för kommunerna att medverka i en process som kan skapa nya jobb
och få fart på tillväxten i landet. Den enda ”dynamiska möjlighet” som åter-
står är att höja den kommunala utdebiteringen.

Samtidigt missgynnas storstadskommunernas innevånare på ett utma-
nande sätt genom att oundvikliga kostnader för trafik och trafikinveste-
ringar, hög förvärvsfrekvens bland kvinnor med åtföljande behov av barn-
omsorg, social utslagning, andel flyktingar, arbetslöshet m.m. inte beaktas
vid fördelning av påsens innehåll.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående fråga finansministern:

1. Avser statsrådet ta initiativ för att undanröja de orimligheter som beskri-
vits och för att öka incitamenten i bidragssystemet så att inte enda möjlig-
heten som kvarstår för kommunen är skattehöjningar?

2. Är statsrådet beredd att förändra statsbidraget så att de särskilda kostna-
der som storstäderna har kommer att beaktas?

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

7 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 10 mars

1992/93:450 av Catarina Rönnung (s) till statsrådet Bo Lundgren om lånefi-
nansiering av småhus:

Situationen för trähusbranschen har länge varit mörk. Fabriksnedläggel-
ser, avskedanden och permitteringar av arbetskraft har kommit slag i slag.

För närvarande säger bottenlåneinstituten nej till alla nya lån för finansie-
ring av småhus även till privatpersoner med god ekonomi. Ytterligare delar
av branschen kommer i fara om denna policy från låneinstituten tillåts fort-
sätta.

Vad avser skatteminister Bo Lundgren göra för att komma till rätta med
detta problem?

1992/93:451 av Lars Hedfors (s) till statsrådet Bo Lundgren om undanhål-
lande av mervärdesskatt:

Enligt uppgift i dagspressen förlorar staten årligen gigantiska belopp på
momsbedrägerier. Bara i Stockholms län har man utrett momsfiffel för
hundratals miljoner kronor det senaste året.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att få ett snabbt stopp på denna
kriminella verksamhet?

8§ Kammaren åtskildes kl. 15.20.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajourneringen
kl. 13.43 och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Nordström

Prot. 1992/93:73

ii mars 1993 Innehållsförteckning

Torsdagen den 11 mars

1 § Svar på interpellation 1992/93:78 om Cuba................ 1

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Hans Göran Franck (s)

2 § Svar på interpellation 1992/93:81 om regionalpolitiken....... 5

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)

Georg Andersson (s)

3 § Svar på interpellation 1992/93:86 om arbetsrätt ............ 12

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)

Johnny Ahlqvist (s)

Hans Andersson (v)

Hans Stenberg (s)

Ajournering .......................................... 26

Återupptagna förhandlingar .............................. 26

4 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 26

Talmannen

Den ekonomiska och politiska krisen ....................... 26

Jan Bergqvist (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Tidpunkten för extra val ................................. 28

Thage G Peterson (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Program för flyktingpolitiken ............................. 29

Bengt Hurtig (v)

Statsminister Carl Bildt (m)

Lindbeckkommissionens förslag ........................... 30

Bengt Dalström (nyd)

Statsminister Carl Bildt (m)

Extra val............................................. 30

Gudrun Schyman (v)

Statsminister Carl Bildt (m)

Infrastruktursatsningar .................................. 31

Jan Erik Ågren (kds)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Regeringsunderlaget .................................... 32

Birgitta Dahl (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Bidrag till spannmålsbönderna ............................ 33

Margareta Winberg (s)

Finansminister Anne Wibble (fp)

Åtgärder mot arbetslösheten .............................. 34

Ingela Thalén (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Småföretagens situation.................................. 34

Claus Zaar (nyd)

Finansminister Anne Wibble (fp)

Uppgörelse om den ekonomiska politiken.................... 35

Pierre Schori (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Regeringens ansvar för situationen på arbetsmarknaden.......... 36

Eva Johansson (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Ungdomars utbildningsplatser............................. 36

Lena Hjelm-Wallén (s)

Utbildningsminister Per Unckel (m)

Avreglering och bolagisering på kommunikationsområdet........ 38

Tage Påhlsson (c)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Marknadsideologin ..................................... 39

Widar Andersson (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

5 § Bordläggning ...................................... 40

6 § Anmälan om interpellationer

1992/93:98 av Anita Johansson (s) om det nya statsbidragssy-
stemet ........................................ 41

1992/93:99 av Sten Östlund (s) om det nya statsbidragssystemet 42

7 § Anmälan om frågor

1992/93:450 av Catarina Rönnung (s) om lånefinansiering av
småhus....................................... 43

1992/93:451 av Lars Hedfors (s) om undanhållande av mervär-

desskatt ....................................... 43

Prot. 1992/93:73

11 mars 1993

gotab 43525, Stockholm 1993

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:73 Torsdagen den 11 mars

Riksdagens protokoll1992/93:73

Torsdagen den 11 mars

Kl. 12.00-15.20

1 § Svar på interpellation 1992/93:78 om Cuba

2 § Svar på interpellation 1992/93:81 om regionalpolitiken

3 § Svar på interpellation 1992/93:86 om arbetsrätt

Ajournering

Återupptagna förhandlingar

4 § Muntliga frågor till regeringen

5 § Bordläggning

6§ Anmälan om interpellationer

7 § Anmälan om frågor

ii mars 1993 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:73