Riksdagens protokoll
1992/93:7

Torsdagen den 15 oktober

Kl. 09.00-21.05

Protokoll

1992/93:7

1 § Anmälan om partiernas företrädare i talmanskonferensen

Med stöd av 1 kap. 7 § och 7 kap. 12 § riksdagsordningen hade partigrup-
perna till talmannen anmält följande personer att utgöra partiernas företrä-
dare i talmanskonferensen:

Jan Bergqvist (s)

Lars Tobisson (m)

Lars Leijonborg (fp)

Per-Ola Eriksson (c)

Göran Hägglund (kds)

lan Wachtmeister (nyd)
Bertil Måbrink (v)

Till suppleanter hade nominerats:

Kurt Ove Johansson (s)

Wiggo Komstedt (m)

Charlotte Branting (fp)

Rosa Östh (c)

Liisa Rulander (kds)

Johan Brohult (nyd)

Eva Zetterberg (v)

Talmannen förklarade de anmälda personerna utsedda till partigrupps-
företrädare och suppleanter i talmanskonferensen för tiden till dess nästa
lagtima riksmöte börjar.

2 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Hans Göran Franck (s) avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i finansutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

3 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott

Talmannen meddelade

dels att Centerns riksdagsgrupp på grund av uppkommen vakans anmält
Karin Starrin som ny suppleant i finansutskottet efter Gunnar Björk samt
som suppleant i lagutskottet och kulturutskottet under Stina Eliassons ledig-
het anmält hennes ersättare Erik Artur Egervärn,

dels att Socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund av uppkommen va-
kans anmält Lars Ulander som ny suppleant i finansutskottet efter Hans
Göran Franck.

Talmannen förklarade valda till

suppleanter i finansutskottet

Karin Starrin (c)

Lars Ulander (s)

suppleant i lagutskottet

Erik Artur Egervärn (c)

suppleant i kulturutskottet

Erik Artur Egervärn (c)

4 § Ledighet

Talmannen meddelade att Björn Samuelson (v) ansökt om ledighet för
FN-uppdrag under tiden den 16 november-den 16 december.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Thommy Ohlsson (v) skulle tjänstgöra som ersät-
tare för Björn Samuelson.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:24 till skatteutskottet

1992/93:74 till utbildningsutskottet

Motion

1992/93:T1 till trafikutskottet

6 § Allmänpolitisk debatt

(forts, från prot. 6)

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Europafrågor, bistånd, säkerhetspolitik

Anf. 1 MATS HELLSTRÖM (s):

Fru talman! De senaste veckornas häftiga omkastningar, närmast ett kaos,
på Europas olika valutamarknader, har gjort tydligt för många vad diskussio-
nen om EG:s utveckling handlar om. Det är mera, inte mindre, politiskt
samarbete Europa behöver.

I en tid då kapitalrörelserna är globala, klotet runt, dygnet runt, är det
fåfängt att tro att man inom nationalstaten ensam förmår fullfölja de ekono-
misk-politiska målsättningar man demokratiskt har beslutat sig för. De blir
till en skrift på vattnet.

Man kan bekämpa kriser med brandkårsutryckningar i olika länder, en,
två eller tre gånger. Men som permanent politik håller det inte. Det är också
ett av de starkaste skälen till att en ekonomisk och monetär union är viktig
för Europa. Den ekonomiska politiken måste kunna återupprättas gentemot
marknadskrafternas massiva och häftiga spekulationer. Det gäller att åstad-
komma en stabilitet i den ekonomiska omgivning där den nationella politi-
ken skall föras.

Det finns mycket som kan behöva förändras och konkretiseras efter
Maastrichtbeslutet om en ekonomisk och monetär union, inte minst i fråga
om sysselsättning och arbetsmarknadspolitik. Det är dessa grundläggande
frågor det handlar om.

Den svenska regeringen har i förra veckan presenterat förhandlingsmålen
inför medlemskapsförhandlingen. Det är bra att man där uttryckligen tar
upp många av de frågor som Socialdemokraterna har yrkat på, dels i vår par-
timotion från januari i år, dels i den prioritering vi har gjort som en kommen-
tar till EG-kommissionens avis till Sverige i somras. Det gäller nu att rege-
ringen också i praktiken följer upp frågorna kring arbetsmarknad och arbets-
rätt, de fackliga organisationernas ställning, en aktiv konsumentpolitik,
starka miljökrav, jämställdhet, jordbruk, offentlighetsprincipen, en regio-
nalpolitik som syftar till arbete åt alla och andra frågor som blir aktuella i
förhandlingarna. Vi socialdemokrater kommer att här i riksdagen mycket
noga bevaka dessa frågor.

Samtidigt är det beklagligt att regeringen, såsom Pierre Schori påpekade
i förra veckan, återigen har varit oklar och svävat på målet kring utrikes-
och säkerhetspolitiken i sin regeringsdeklaration. Det krävdes den särskilda
deklarationen om Europaförhandlingarna från statsrådet Dinkelspiel för att
få klarlagt för offentligheten att grunden för förhandlingarna är de uttalan-
den som utrikesutskottet med stor majoritet gjorde i våras i riksdagen.

Fru talman! I morgon hålls det viktiga EG-mötet i Birmingham, där frågor
om ökad offentlighet inom EG, större närhet och decentralisering av beslu-
ten och om en förstärkning av den demokratiska strukturen inom EG skall
diskuteras. Det är den politiska debatten i många länder i samband med folk-
omröstningar och ratificeringen av Maastrichtavtalet som har utlöst den in-

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

tensiva diskussionen om dessa frågor. Det är viktigt och nödvändigt att den
debatten leder till konkreta resultat.

Samtidigt är frågan om demokratins funktionssätt i ett modernt, hyper-
snabbt, delvis globaliserat samhälle ingalunda enbart en fråga om EG:s sätt
att fungera. Vi har många brister också i Sverige och andra EFTA-länder.
Förvisso pågår en debatt om hur demokratisering skall ske i andra delar av
världen. Medborgarnas berättigade krav på ökad delaktighet i beslutsfattan-
det och möjlighet att påverka sin vardag och verklighet kommer till korta
inför snabba och svåröverskådliga ekonomiska och sociala processer, som
utvecklas i ett alltmer stegrat tempo.

Det är viktigt att vi i Sverige verkligen bidrar till att söka finna nya lös-
ningar på demokratins problem under 90-talet. Vi skall inte behöva huka oss
i den debatten. Med vår djupt rotade demokratiska tradition och det folkliga
engagemanget i ett land som Sverige, kan vi ha något väsentligt att bidra med
i en diskussion tillsammans med andra folk, länder och organisationer, i EG
men också i förhållande till Östeuropa, för att finna nya vägar för ett ökat
demokratiskt deltagande.

Förutsättningarna finns, med kunniga medborgare med ett stort mått av
självrespekt och kritisk distans. Förutsättningarna finns också genom de dra-
matiskt förbättrade möjligheter till information och dialog som utvecklas i
det s.k. informationssamhället.

Jag tror inte att någon nation eller politisk gruppering på ett tillfredsstäl-
lande sätt ännu har kunnat utveckla formerna, i den mycket annorlunda
värld vi nu lever i. Låt oss därför grundligt tillsammans ta oss an frågan om
demokratins fördjupning i det nya samhället. Det är också en av de frågor
som vi, tillsammans med EG och efter mötet i Birmingham, bör diskutera.

Anf. 2 RICHARD ULFVENGREN (nyd):

Fru talman! Knappast någon kan ha undgått att notera att Ny demokrati
är för ett svenskt medlemskap i EG/EU. Det händer mycket i Europa just
nu, och det går fort. Det folkomröstas litet här och var. Resultaten kanske
inte är så där väldigt övertygande. Det är en stor kris både i Sverige och ute
i det övriga Europa. Därför tror jag att det är viktigt att man från regeringens
sida ger en saklig information för att vinna förtroende hos det svenska folket.
Man måste nog för att skapa förtroende också drista sig till att belysa de
eventuellt negativa sidorna av ett inträde i EG.

Som riksdagsmän överöses vi av olika skrifter om EG, EES m.m., men
hur är det med vanligt folk? Får man den information som man behöver,
eller kan regeringen göra mer för att öka kunskapen?

Jag vill till statsrådet Ulf Dinkelspiel ställa ett par frågor som diskuteras
på gator och torg.

Hur tror regeringen att scenariot med folkströmningar kommer att se ut
under de första EG-åren? Kommer svenskarna att dra nedåt kontinenten,
eller kommer våra kompisar från kontinenten att söka sig norrut? Har man
målat upp något scenario när det gäller arbetstillfällen, ökad eller minskad
folkmängd osv.? Hur kommer det att se ut?

Min andra fråga till statsrådet blir: Vad är det egentligen för stora skillna-
der mellan att ha ett påskrivet EES-avtal och att i framtiden ingå i EG/EU?

Är inte mycket vunnet i och med EES? Om statsrådet kunde belysa detta
något vore jag tacksam.

Eftersom vi bara har sex minuter till förfogande, flera ämnen skall be-
handlas i samma debattavsnitt och vårt parti fortfarande inte har så många
ledamöter, går jag raskt vidare. Jag vill kort redovisa en vision av hur ett
framtida UD skulle kunna se ut. Jag skulle vilja dela in utrikesfrågorna i tre
huvudområden:

- Diplomatiska frågor, som självklart sköts av en utrikesminister.

- Export, import och turism, som handläggs av en utrikeshandelsminister.

- Utveckling/bistånd/flyktingfrågor, som sköts av en kombinerad bistånds-
och flyktingminister.

I utlandet delar dessa funktioner samma lokaler och administration, kan-
ske i vad som skulle kunna kallas ett Sweden House.

Vad gäller utrikeshandeln vill jag kort säga att vi naturligtvis skall främja
svensk export i världen, men även söka nya produkter och affärsidéer som
kan passa den svenska marknaden. Det gäller såväl i-länder som u-länder.
Jag tycker därför att Sverige skall fortsätta sitt engagemang för ett slutför-
ande av GATT-rundan.

Inom utrikeshandelsfunktionen bör man självfallet också ägna sig åt att
sälja Sverige som det fantastiska turistland det är, även om det är litet dyrt
för närvarande.

Huvudområdet Utveckling/bistånd/flyktingfrågor vill jag dela upp i tre un-
dergrupper:

- Utveckling/projekt - Swedecorp, BITS och delar av SIDA, kanske i en ny
och fräsch tappning.

- Katastrofhjälp/flyktinghjälp i en operativ katastrofbrigad.

- En FN-koordinator som har ansvaret för de samlade FN-satsningarna.

Dessa nya funktioner ersätter kanske i mångt och mycket SIDA och ryms
inom ett reformerat UD, med en kompletterande operativ enhet.

Beträffande huvudområdet Utveckling/projekt vill jag säga följande.

Satsa rejält i vårt närområde och minska radikalt på de programländer
som vi har i dag! Vi har åtskilliga gånger i denna kammare pläderat för detta,
bl.a. för stora miljö- och infrastruktursatsningar i Baltikum, Polen, Ryssland
osv. Det gynnar både deras och vår miljö. Det skapar arbetstillfällen hos
dem och hos oss. Det får fart på deras och vår industri.

Våga också ställa större krav på mottagarländerna vad beträffar säkerhet,
skatter, tullar, arbetstillstånd och allmän byråkrati, allt för att få en så effek-
tiv och snabb hjälp som möjligt.

Litet kort om katastrof- och flyktinghjälp: Vi skall skapa en operativ en-
het - man kan kanske kalla den en katastrofbrigad - av något lämpligt rege-
mente, med närhet till hamn, järnväg, väg och självfallet flygplats. Detta har
jag talat om tidigare och t.o.m. motionerat om. Jag kommer igen med en ny,
litet modifierad och kanske litet mer innehållsrik motion.

Detta skulle bli ett center för bistånd, katastrofer och flyktingfrågor. Det

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

skulle bli en uppsamlingsplats för material av olika slag från insamlingar
bland hushåll, företag och myndigheter. Alla skulle veta att det är dit som
man skall skicka det insamlade. Där skall finnas en professionell stab, som
kan sortera och skicka materialet vidare till dem som behöver det bäst.

Brigaden skulle drivas dels av anställda, dels av värnpliktiga och kanske
t.o.m. av flyktingar, i nära samarbete med de frivilliga organisationerna.

Brigaden ställer självfallet upp i olika katastrofdrabbade områden ute i
världen. Policyn skall vara att flyktingar i första hand skall hjälpas i sitt när-
område. Är detta inte möjligt måste hjälpen självklart sättas in i Europa eller
i Sverige.

För frivilliga organisationer tror jag att en sådan satsning blir en fantastisk
resurs. De skall naturligtvis ha representanter på brigaden för att koordinera
och hjälpa till. Det kan vara Rädda barnen, Röda korset, Lutherhjälpen,
UFF, kyrkor m.fl. I stället för att få rena ekonomiska anslag skulle de i stället
få nyttja denna resurs. Det skulle inte bli som i dag, när SIDA bara allokerar
pengar. Det kan kanske delvis vara fråga om att ge vissa ekonomiska medel,
men i första hand skall man få tillgång till denna resurs för koordinering av
transporter och leveranser. Stordriftsfördelarna är uppenbara.

Också värnpliktiga kunde alltså delta, inte nödvändigtvis sådana som bär
vapen, utan över huvud taget sådana som vill göra en bra insats för sitt land.
Jag menar också att en sådan här brigad skulle kunna fungera som en central
för alla som arbetar inom dessa områden, kanske bl.a. för dem som jobbar
utomlands inom UD-organisationen. De kunde få passera brigaden innan de
går ut till ett internationellt projekt eller till en flyktingförläggning i Sverige.

Beträffande en FN-koordinator vill jag till slut säga att Sverige självklart
även i fortsättningen skall inta en kraftfull position i FN. Men vi skall renodla
våra åtaganden och satsa på:

- FN som världspolis,

- befolkningsfrågan; det görs alldeles för litet i den frågan i dag,

- MR-frågor, med tonvikt på barnkonventionen, och

- åtgärder avseende miljö, katastrofer och nedrustning

Fru talman! Jag tänker inte i detta läge gå in på några ekonomiska detaljer.
Jag tycker att vi varje gång förstör debatten genom att diskutera ekonomi,
procentsatser osv. Det handlar om att få en bra organisation. Jag vill hellre
att vi i Sverige skall kunna vara stolta över att vi gör bra satsningar för våra
pengar än att vi ligger högt i tabellerna.

Anf. 3 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Den 26 maj slog riksdagen fast den nya formuleringen att Sve-
riges alliansfrihet syftar till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. I
årets regeringsförklaring finns inte den formuleringen. Där nöjer man sig
med att konstatera att Sverige står utanför militära allianser.

Detta har uppfattats som ett nytt led i den pannkakspolitik som går ut på
att lägga sig så platt som möjligt för att behaga hökarna inom den blivande
Europeiska unionen. Oron över vart Sverige är på väg har ökat.

Enligt den s.k. avin skall Sverige avge särskilda och bindande försäkringar

om sitt deltagande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vänsterpartiet vidhåller för sin del som enda parti att Sverige genom ett
medlemskap i unionen försätter sig i en moraliskt och politiskt omöjlig situa-
tion. Det kommer inte i längden att gå att delta i en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik och samtidigt inte vara beredd att delta i den militära delen
av samarbetet.

Troligtvis har en majoritet av svenska folket samma uppfattning - det visar
opinionsmätningarna. Därför är det också troligt att det kommer att bli ett
nej till medlemskap i unionen under nuvarande förhållanden.

De flesta som följer den här debatten tolkar situationen så att ni EG-an-
hängare redan nu är beredda att i framtiden binda er för att skicka folk ut i
krig runt om i världen på de f.d. europeiska kolonialmaktemas sida. I dag
har ni chansen att lämna ett annat besked.

Enligt besluten i Maastricht skall medlemsländerna samordna sin politik
gentemot u-länderna. EG:s handelspolitik har varit katastrofal för u-län-
derna, i synnerhet för länderna söder om Sahara. ACP-ländema, som har
särskilt starka förbindelser med EG enligt Lomé-avtalet, har sett sin andel
av EG-ländernas import minska från 8,8 % år 1962 till 4,5 % år 1988. För
bearbetade varor är nedgången ännu mer dramatisk. Hur tänker Sverige
agera för att få en ändring på EG:s handelspolitik gentemot u-länderna?

Efter den danska folkomröstningen med ett knappt nej och den franska
med knappt ja till Maastrichtfördraget har en ny situation uppstått. Valuta-
spekulanterna har torpederat de fasta växelkurserna, och EG-debatten rasar
ute i Europa. Kritiken mot Maastrichtfördraget har varit skarp. Till och med
herr Delors själv har kallat den för en krånglig kompromiss mellan unionis-
ter och federalister.

Danmarks krav på mer öppenhet, närhet och demokrati väcker intresse
från många håll. Danmark kan komma att kräva undantag från bestämmel-
ser om gemensam valuta, EG-medborgarskap och gemensamt asyl- och po-
lissamarbete. England har sina undantag redan tidigare.

Det är bara i Sverige som uppslutningen bakom Maastricht verkar riktigt
omfattande från de främsta EG-partierna. Vore det inte läge att nu föra en
offentlig debatt om hur det svenska alternativet till Maastricht skulle kunna
se ut, eftersom så stora delar av Europas befolkning och befolkningen även
i vårt eget land inte gillar denna traktat? Särskilt gäller detta det försvarspoli-
tiska och monetära samarbetet.

Jacques Delors använde i går den svenska ansökan som bevis på att EG
inte är så dåligt som man hävdar ute i Europa. Tänk på ert demokratiska
anseende inför Europas kritiska folk!

Majoriteten i EG-parlamentet anser att avtalet trots allt skall drivas ige-
nom, även om den anser att det har stora brister. Vad är det för ansvar från
EG-parlamentets politiker?

I det EG som vårt land nu med full kraft anpassas till, är klyftorna mellan
rika och fattiga och mellan olika regioner ofantliga med våra mått mätt.
Dessa klyftor hämmar också, enligt min mening, den ekonomiska utveck-
lingen.

I de två rikaste regionerna är den genomsnittliga inkomsten fyra fem

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

gånger högre än i de fattigaste regionerna. I de tio sämsta regionerna är ar-
betslösheten ca 25 %, medan den är ca 3 % i de tio bästa regionerna.

Även inom länderna är klyftorna mellan människors olika levnadsnivåer
av en helt annan dimension än i vårt land. Genomsnittsinkomsten i Sveriges
bästa region är kanske 30 % högre än i den sämsta regionen, medan i t.ex.
Italien skillnaden är ca 270 %.

När Danmark gick med i EG var arbetslösheten i storleksordningen 1 %.
I dag, efter 20 års medlemskap, har Danmark 11 % arbetslöshet. I dag stiger
arbetslösheten återigen i EG.

Den Internationella valutafonden tror att om planerna på en ekonomisk
och monetär union blir verklighet kommer arbetslösheten att öka med ytter-
ligare tre miljoner individer, dvs. till bortemot 18 miljoner de närmaste tre
åren.

Ett marknadsanpassat jordbruk i EG skulle ytterligare späda på arbetslös-
heten. Vissa säger att det finns upp till tio miljoner för många bönder i EG.

EG:s egna undersökningar av effekterna av den inre marknaden redovisar
att klyftorna ökar mellan fattiga och rika. Av den rapport om regionala frå-
gor som fastställdes förra hösten framgick det att det fanns en risk för att
Danmark, som ett perifert område, skulle bli ännu mer ett utkantsområde än
det är nu. Den rapport som vi i dagarna har fått från ERU pekar på samma
utveckling för Sverige när det gäller den skattepolitik som regeringen i EG-
anpassningssyfte vill driva. I ERU-rapportens räkneexempel visas tydligt ris-
ken för ökade regionala klyftor på grund av dels skattepolitiken, dels den
typ av tillväxt som förväntas.

Är det inte rimligt att Sverige med sina erfarenheter i EG-förhandlingama
kraftfullt driver kravet att kampen mot arbetslöshet och regionala klyftor
måste vara två fundament för en långsiktigt uthållig ekonomi? Är inte också
en sådan kamp en förutsättning för att inte den monetära unionen skall leda
till en katastrof?

Anf. 4 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Det är nu drygt ett år sedan statsministern från denna talarstol
avgav sin första regeringsförklaring. Där skisserades fyra huvudmål för poli-
tiken under innevarande mandatperiod. Det första var att fullt ut föra Sve-
rige in i det europeiska samarbetet genom förhandlingar om medlemskap
med EG.

Nu när ett år har gått kan vi konstatera att viktiga steg har tagits i riktning
mot ett närmare samarbete med EG.

EES-förhandlingama har avslutats. Ratificeringsprocessen har inletts.
För Sveriges del väntas riksdagen ta klart ställning för EES-avtalet i novem-
ber.

Några orosmoln skymtar vid horisonten. Det viktigaste är att Schweiz
skall ha en folkomröstning i frågan den 6 december. Det mesta talar emeller-
tid för att avtalet som planerat kommer att träda i kraft den 1 januari 1993.
Detta innebär deltagande i väsentliga delar av EG:s inre marknad och sam-
arbete på en rad andra områden.

Fru talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag konstaterar att det

finns ett brett, med Dagens Nyheters ord, dånande stöd för EES-avtalet i
Sveriges riksdag.

Det är bara Bengt Hurtig och Gudrun Schyman och deras Vänsterparti
som anmäler avvikande mening. De förnekar sig inte. De säger bara: ”Nej,
nej, nej!” Nej till ekonomisk union. Nej till medlemskap i EG. Nej till EES-
avtalet. De väljer isoleringens väg. De alternativ som de anvisar, till den del
de inte utgör ett komplement till ett EG-medlemskap, och därmed ett led i
vår egen politik, leder in i en återvändsgränd.

Fru talman! Förberedelserna för förhandlingar om medlemskap i EG har
intensifierats. EG har vid sitt toppmöte i Lissabon i juni i år givit principiellt
klartecken för förhandlingar om utvidgning av Gemenskapen med intresse-
rade EFTA-länder. Två villkor har uppställts.

Det första villkoret är att EG skall klara av arbetet med budgeten för de
närmaste fem åren, det s.k. Delors Il-paketet.

Det andra villkoret är att Maastrichtfördraget skall ha ratificerats dessför-
innan.

Vi har inga garantier för att man kommer att klara budgetpaketet före års-
skiftet. Men av alla uppgifter att döma är siktet fortsatt inställt på att klara
av det till EG:s toppmöte i Edinburgh i december.

Det är klart att Maastrichtfördraget inte kommer att ha ratificerats av alla
medlemsländer vid årsskiftet. I Danmark sker folkomröstningen tidigast i
mitten av nästa år. Icke desto mindre har vi anledning att tro - det finns en
hel del tecken som tyder på detta - att fördjupningen av EG:s samarbete har
kommit så långt vid årsskiftet att förutsättningar finns att starta förhand-
lingar efter årsskiftet.

Fru talman! För någon vecka sedan redovisade jag här i riksdagen svenska
förhandlingsfrågor och svenska förhandlingsmål, nämligen Sveriges femton
tuffa krav, som Aftonbladet rubricerade dem. Bengt Hurtig, vi lägger oss
inte platt på marken. Några dagar därefter redovisade jag dem för det brit-
tiska ordförandeskapet. Jag hade då två budskap.

Det första budskapet var att vi kommer väl förberedda till förhandling-
arna. Vi har få problem, och vi ser inga oöverstigliga hinder.

Det andra budskapet var att vi har viktiga intressen att bevaka i förhand-
lingarna. Det gäller jordbruket-särskilt Norrlandsstödet-och regionalpoli-
tiken. Det berör miljöpolitiken, handelspolitiken, alkoholpolitiken, Euro-
atom och en rad andra frågor som jag har redovisat i riksdagen tidigare. Vi
vill dessutom försäkra oss om att vi får ett med andra länder jämförbart infly-
tande i EG:s olika organ och att svenska blir officiellt språk.

Allt det här är viktiga svenska intressen som vi skall slåss för i förhandling-
arna.

Jag förklarade också att vi utgår ifrån att EG inte ställer större krav på
kandidatländerna än på medlemsländerna själva. Det gäller inte minst det
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. Med den utgångspunkten ser vi
inga speciella svårigheter för Sveriges del här. Vi kan och vill medverka i det
utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet utan förbehåll. Samtidigt består
den militära alliansfriheten. Något deltagande i ett försvarspolitiskt samar-
bete är för närvarande inte aktuellt för Sveriges del.

Fru talman! EES-avtalet utgör ett viktigt etappmål på vägen mot ett med-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

lemskap i EG. Men det räcker inte. Utan medlemskap kan vi inte delta i
EG:s ekonomiska och monetära samarbete. Utan medlemskap kan vi inte
delta i EG:s utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete. Utan medlemskap
får vi inte säte och stämma i EG:s olika beslutande organ. Det gäller vår
rösträtt i Europa! Det är några av skillnaderna, Richard Ulfvengren, jämfört
med ett EES-avtal.

Fru talman! Europa har under de senaste åren genomgått snabba föränd-
ringar. Denna process fortsätter. Risken är stor för en ytterligare fragmente-
ring och uppsplittring med nya motsättningar som följd. Men förutsättningar
finns också att skapa en ny säkerhets- och samarbetsordning för att säkra
fred och välstånd i Europa. Det är därför som den fortsatta fördjupningen av
EG-ländernas utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete är så betydelsefull.

Sverige har ett starkt intresse av att delta fullt ut och solidariskt i detta
samarbete för att på så sätt kunna ge vårt bidrag till en fredlig utveckling i
Europa.

Genom medlemskap i EG vill vi främja sysselsättning och välfärd. En
stark ekonomi - och ett medlemskap i EG bidrar till detta - är den främsta
garanten för att vi skall kunna trygga jobben och klara välfärden. Sverige
har kommit på efterkälken. Från en sjätte plats i OECD:s välfärdsliga så
sent som 1980 har vi halkat ner till elfte plats i dag. På 60-talet låg vi bland
de främsta. Det här beror bl.a. på att Sverige har stått utanför EG. Den in-
dustriella utslagningen i Sverige under de senaste åren har ingen motsvarig-
het i EG. Där har industriproduktionen hållits uppe, eller t.o.m. ökat, me-
dan den har fallit drastiskt i Sverige. Den här utvecklingen kan inte och får
inte fortsätta. När det nu inte längre finns några utrikespolitiska hinder mot
ett medlemskap, är det på tiden att Sverige intar sin plats i kretsen av EG:s
medlemsländer. Målet måste vara likabehandling.

Fru talman! Händelserna under de senaste veckorna visar också på bety-
delsen av ett europeiskt valutasamarbete. Däri ligger visserligen ingen ga-
ranti mot räntechocker och valutakriser. Det visar erfarenheten från andra
länder. Grunden för en stabil valuta läggs genom en sund ekonomisk politik
på hemmaplan. Men alla skall veta att det är betydligt lättare att möta speku-
lationsvågor mot en valuta om regeringar och centralbanker samarbetar. Ett
förstärkt och påskyndat valutasamarbete i riktning mot en ekonomisk och
monetär union ligger i Sveriges intresse.

Fru talman! Det finns i dag en stor osäkerhet i väljarkåren. Det är inte
överraskande. EG är inte lätt att greppa. Det finns starka överslag i debat-
ten - inte bara på nej-sidan. EG är varken ett paradis eller ett helvete. Men
det är regeringens fasta övertygelse att fördelarna klart överväger. Det är
genom att medverka till ökad information och stimulera till debatt som vi
skall övertyga de tvehågsna härom. Vi kommer att satsa mycket på informa-
tionsfrågorna med sikte på att nå ut till alla medborgare.

Vårt arbete för ett svenskt medlemskap i EG går vidare. Regeringen skall
inte spara någon möda för att förverkliga den ambitiösa tidsplan som vi har
ställt upp, dvs. ett svenskt medlemskap i EG 1995. Vi skall göra allt vad vi
kan för att slå vakt om den breda enighet som finns här i riksdagen om
Europapolitiken. Den har ett värde i sig, och den är en styrka i förhandling-
arna. Det vet jag av egen erfarenhet.

Fru talman! GATT-förhandlingarna befinner sig i ett kritiskt skede. EG:s
och USA:s förhandlare möts nu för att söka bryta dödläget i förhandling-
arna. Det är av avgörande betydelse att de lyckas. Misslyckas förhandling-
arna riskerar de att skjutas upp på obestämd tid, och vi riskerar en fragmen-
tering av världsekonomin. Går förhandlingarna i lås, kan vi sända en god
signal till världsekonomin. Det ger en stimulans. Ingen möda får sparas för
att föra förhandlingarna i hamn, och Sverige kommer att satsa stenhårt på
detta.

Anf. 5 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Jag hoppas att den beskrivning som Ulf Dinkelspiel har givit
av förhandlingarnas snabba förlopp också blir verklighet, liksom att vi kan
åstadkomma den samling här hemma som han, och även jag, givit uttryck
för.

Men beskrivningen av samlingen här hemma är väl något glättad. Ulf Din-
kelspiel kommenterade inte ett, som jag tycker, uppseendeväckande fak-
tum, nämligen att frågan om neutraliteten över huvud taget inte fanns med
i den regeringsförklaring statsministern läste upp. Den återkommer i stället
på ett i förhållande till riksdagens beslut korrekt sätt i statsrådet Dinkelspiels
föredragning inför riksdagen. Det här väcker dock farhågor om att det finns
starka spänningar i regeringen, där statsministern egentligen inte riktigt står
för den uppläggning vi här i riksdagen har samlats kring.

I Dagens Nyheter i dag finns en artikel skriven av Centerns talesman i EG-
frågor - som också är här i kammaren. Det som står i artikeln strider inte
formellt mot den deklaration som regeringen har avgivit. Men alldeles up-
penbart är det en helt annan inriktning av förhandlingarnas uppläggning som
Centerns främste talesman ger uttryck för. Han talar om en mellannivå sam-
lad kring Danmark. Det är något som, såvitt jag förstår, regeringen och Ulf
Dinkelspiel ingalunda tänker sig i förhandlingarna. Spänningarna i rege-
ringen måste väl på den punkten vara ganska stora.

Anf. 6 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Mats Hellström hänger sig åt önskedrömmar, dvs. att det
skulle finnas spänningar gällande dessa frågor i regeringen. Regeringen står
helt bakom - det är en självklarhet - den klara entydiga förklaring som stats-
ministern avgav i riksdagen för någon vecka sedan.

På samma sätt står en enad regering bakom den information jag lämnade
här i riksdagen förra torsdagen och de synpunkter som jag har framfört här.
Det råder inte den minsta tvekan om vilken hållning Sverige kommer att inta
i förhandlingarna när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken och när det
gäller ett eventuellt framtida samarbete på försvarsområdet. I grunden ligger
utrikesutskottets betänkande.

Anf. 7 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Fru talman! Jag hänger mig sannerligen inte åt önskedrömmar. Jag är
djupt och uppriktigt engagerad i den förhandling som nu skall starta. Jag
hoppas att den skall gå bra. Den kommer att gå bra enbart om det finns en
ordentlig sammanhållning såväl i regeringen som i riksdagen.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Därför är det beklagligt att vi i oppositionen gång på gång måste åter-
komma till att regeringen inte kan stå på riksdagens ståndpunkt i varje vik-
tigt sammanhang när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det försva-
gar vår förhandlingsposition om man inom EG får föreställningen att rege-
ringen inte riktigt står för det som uttrycks här i riksdagen. Det är den kriti-
ken vi har framfört såväl mot statsministern som mot försvarsministern i
olika sammanhang. Vi hade hoppats att slippa upprepa den. Tyvärr tvinga-
des vi göra det efter den regeringsförklaring som kom.

Jag har samma inriktning som Ulf Dinkelspiel. Det är viktigt att åstad-
komma samling. Jag hoppas att han kan ägna sig åt det också i regeringen.

Anf. 8 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Mats Hellström och jag är eniga om vikten av en bred politisk
förankring och en bred uppslutning bakom de svenska förhandlingsmålen
och bakom den svenska förhandlingsuppläggningen. Mot bakgrund av mitt
tidigare uttalande hoppas och tror jag att Mats Hellström skall känna sig lug-
nad på den punkt som han tog upp i sitt första inlägg.

Anf. 9 BENGT HURTIG (v) replik:

Fru talman! Det låter ju ganska hyggligt detta att ett deltagande i försvars-
politiken inom EG inte är aktuellt. Men jag tycker att alla EG-partierna
borde tänka på dynamiken i hela processen. När man integrerar säkerhets-
politik och utrikespolitik kommer det av moraliska och politiska skäl att bli
oerhört tungt och svårt att stå utanför ett försvarssamarbete.

Det sägs att Sverige skall försvara sitt eget territorium med egen kraft.
Men om vi har en annan uppfattning än t.ex. stormakterna i EG om hur det
skall försvaras, vad händer då om vi skall ha en gemensam utrikespolitik?
Jag tycker att man ibland tar litet för lätt på dessa frågor.

Ulf Dinkelspiel säger att det finns 15 tuffa krav. Före EES-förhandling-
arna fick vi upprepade försäkringar från dåvarande handelsministern Anita
Gradin och Ingvar Carlsson om att det nu ställdes tuffa krav i EES-förhand-
lingarna. Vi vet att man också skulle få permanenta undantag på en rad om-
råden. Vi vet att det inte blev något av det. Det finns naturligtvis en oro att
det skall gå samma väg den här gången.

Vidare konstaterar jag att Ulf Dinkelspiel inte svarar på min fråga om hur
han tänkte att Sverige skulle agera för att få en ändring av EG:s handelspoli-
tik gentemot u-länderna.

Slutligen vill jag konstatera att vi har markerat vad vårt alternativ är. Det
är ett frihandelsavtal och även en förbättring och utvidgning av alla de övriga
avtal vi har med EG på områden som gäller standardisering av produkter,
forskning, utbildning, miljösamarbete osv.

Anf. 10 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Jag svarade helt enkelt inte på Bengt Hurtigs fråga i mitt
första inlägg därför att tiden gick ut.

Han tog upp en tidigare fråga som gällde personers rörlighet. Han und-
rade om jag väntade en stor rörlighet över gränsen, antingen mot Sverige
eller från Sverige, som följd av EES-avtalet. Svaret är att jag tror att det blir

en mycket begränsad rörlighet. Det visar erfarenheten från andra länder.
Det visar också erfarenheten från den nordiska arbetsmarknaden som nu har
fungerat i flera tiotals år. Även när Danmark hade en arbetslöshet på 10 %
och Sverige hade en arbetslöshet på 2 % var rörligheten över gränsen mycket
begränsad.

Den andra frågan gällde handelspolitiken och vad Sverige gör för att på-
verka EG:s handelspolitik. Vi har gjort en jämförelse och funnit att det finns
vissa avvikelser mellan vår egen handelspolitik och EG:s. De är inte stora.
De gäller bl.a. tekopolitiken. Där kommer vi att verka för att vår lösning
kommer att fortsätta att gälla inom EG och att alla textilrestriktioner på sikt
avskaffas också av EG. I övrigt kommer vi givetvis som medlemmar i EG att
driva vår traditionella frihandelslinje.

Anf. 11 BENGT HURTIG (v) replik:

Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag fick uppenbarligen svar på en
fråga om rörligheten som jag inte upplever att jag själv hade ställt, men den
kanske kan vara av värde ändå.

Jag vill upprepa att Jacques Delors i går bemötte den massiva kritiken som
finns bland Europas politiker och folk mot Maastrichtavtalet med att det inte
kunde vara så dåligt, eftersom Österrike och Sverige såg det så positivt. Det
använde han i ett engagerat anförande för att driva igenom en ratificering av
detta avtal, även om alla är överens om att det har stora brister. Känns det
inte litet egendomligt att ha den positionen och användas som ett slagträ i
denna debatt ute i Europa?

Anf. 12 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Jag känner stolthet över att Sverige sällar sig till den stora
majoritet av EG:s medlemsländer som redan har ratificerat Maastrichtför-
draget. Det är ett svenskt intresse att EG-samarbetet fördjupas. Det är vår
förhoppning att Maastrichtfördraget kommer att ratificeras och att förutsätt-
ningar därmed öppnas för förhandlingar med utomstående länder.

Talmannen anmälde att Bengt Hurtig anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 13 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Det är svåra tider i Sverige. Många svenskar oroar sig av na-
turliga skäl för sin framtid. Därför är det inte heller egendomligt att de oroar
sig för förändringar som kan bli en följd av svensk medverkan i de stora,
viktiga och för vår framtid avgörande europeiska samarbetssträvandena.

Vi som är övertygade om det här samarbetets betydelse har inte lyckats
göra klart vad det är vi vill åstadkomma och varför vi vill göra det. På de
punkterna behöver vi förvisso skärpa oss.

Samarbetet mellan demokratierna i väst och framstegen genom europeisk
integration avgjorde utgången av det kalla kriget. Det är, sett i backspegeln,
ett enastående resultat. Vi behöver inte längre frukta att kämvapenbestyck-
ade missiler står uppställda med spetsen pekande mot Paris och London, mot
Stockholm och Karlskrona och inte heller mot Moskva och Warszawa. Det

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

är en oerhörd landvinning och en seger för demokratin och för de liberala
värdena.

Det duger dock inte att vila på lagrarna. En ny gigantisk utmaning står
framför oss. Sönderfallet i Östeuropa, i Jugoslavien och det forna Sovjet-
unionen, den ekonomiska krisen, den utbredda fattigdomen och det mänsk-
liga eländet i dessa våra grannländer kan och får bara inte bli bestående. För-
hållandena där utgör ett hot också mot vår säkerhet och vår välfärd. Om
Europa skall bli en fredlig kontinent, kan vi inte stänga dörren mot öst. Om
vi inte hjälper dem nu sitter vi på en kruttunna, som Percy Barnevik ut-
tryckte saken i en intervju i Dagens Industri nyligen.

Insatserna för Östeuropa måste öka. EG har också de andra OECD-sta-
ternas, dvs. Amerikas och Japans, uppdrag att samordna insatserna. Sverige
har också viktiga insatser att göra här, i t.ex. Baltikum, Polen och S:t Peters-
burgsområdet. Men vår största möjlighet att påverka utvecklingen är att
delta i den europeiska gemenskapen och tillsammans med de andra länderna
se till att något verkligt rejält sker. Kampen för Östeuropa är ett viktigt skäl
till att Sverige skall vara med i den europeiska gemenskapen.

Ett annat skäl är vår vilja att i eget intresse vara med och bygga upp det
europeiska monetära samarbetet syftande till en monetär union. Det var bra
att Mats Hellström, liksom Ulf Dinkelspiel, tog så klart ställning för att detta
är ett svenskt intresse. Jag vill också understryka betydelsen av det monetära
samarbetet. Jag gör det i medveten polemik med de tankar på en begräns-
ning av detta monetära samarbete till enbart Norden som Pär Granstedt gett
uttryck för i en artikel i Dagens Nyheter i dag.

Det går inte att skapa valutastabilitet för Sverige inom en så begränsad
krets av små länder som Norden utgör. Inom ramen för en starkt fördjupad
europeisk samverkan, en samverkan som tenderar att sträcka sig från Atlan-
ten till öster om Ural, kan nordisk sammanhållning visa sig meningsfull och
framgångsrik, men som handelsområde, valutaområde, som område för
kampen mot de regionala miljöhoten eller som område för att lösa euro-
peiska freds- och säkerhetsproblem är Norden för litet.

Att ställa fram Norden som alternativ till den europeiska integrationen
och föreslå t.ex. en nordisk enhetskrona som alternativ för Sverige till en
europeisk valuta bidrar inte till någon lösning. Det är vad man på engelska
brukar kalla en non-starter. Resultat blir endast ökad förvirring, oro och
obeslutsamhet.

Fru talman! För att inte riskera att missförstås vill jag starkt understryka
att i de förhandligar som står framför oss om medlemskap i EG, skall våra
förhandlare bara ha en ledstjärna. Den ledstjärnan är att hårt och konse-
kvent föra fram och driva svenska intressen. Jag har en stark tilltro till rege-
ringens förmåga i de avseendena. Vi skall inte heller i någon slags pojk-
scoutsnit genomföra anpassningar till EG:s bestämmelser och EG-mål som
de nuvarande EG-länderna inte själva tagit till sig och inte själva följer.

Europa har mycket att ge Sverige, men vi har också mycket att bidra med
i det europeiska samarbetet, i kampen mot arbetslöshet, för jämställdhet
och en bättre miljö. EES-avtalet utgör, som Ulf Dinkelspiel sade, ett viktigt
etappmål i de strävandena. Vi vill komma med i ett enat Europa. Om
Europa vill ha med oss får de visa att de uppskattar och respekterar vårt land

och det vi svenskar står för. Innehållet, fru talman, i avtalet är viktigare än
något annat, t.o.m. viktigare än tidpunkten {pr när detta avtal träffas.

Anf. 14 TALMANNEN:

Det går bra att ta repliken från bänken.

Anf. 15 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Fru talman! Jag ville ta chansen att kunna vända mig till herr Cars utan
att vända fru talmannen ryggen, men nu får jag vända Hadars Cars ryggen i
stället.

Jag tror att jag är lika angelägen som Hadar Cars att Sverige skall kunna
spela en aktiv roll i den europeiska integrationsprocessen och formandet av
det nya Europa. Ett svenskt deltagande i den europeiska gemenskapen kan
vara ett mycket bra sätt att åstadkomma det. Men om vi skall kunna få det
inflytande som vi önskar oss, är det också mycket viktigt med nordisk sam-
manhållning. Jag tror för min del att den underlättas om de nordiska län-
derna kan få en likartad roll i den europeiska gemenskapen och deltar i detta
arbete på likartade villkor. Det är utgångspunkten för det jag har försökt
utveckla i en DN-artikel i dag.

Det här innebär inte att vi skulle ställa oss utanför ett monetärt samarbete
inom den europeiska gemenskapen. Det framgår också av min artikel. Där-
emot kan jag tänka mig att Sverige avstår ifrån att ingå i en gemensam va-
luta, och sådana tankar är jag ju inte ensam om. Många inom EG ifrågasät-
ter i dag om man verkligen skall driva samarbetet ända därhän att de natio-
nella valutorna avskaffas och ersätts med en gemensam valuta. Jag tycker att
det är en debatt som vi också kan föra, inte minst mot bakgrund av det
danska ställningstagandet.

Det skulle alltså kunna innebära ett mycket långtgående samarbete på va-
lutaområdet, men vi behåller kronan. I det perspektivet tycker jag att det är
intressant att också diskutera möjligheten av att ha en gemensam nordisk
valuta för att de nordiska länderna skall få tillräcklig tyngd i ett europeiskt
valutasamarbete.

Jag tycker att det är en debatt som är legitim att föra. Även om vi i första
hand skall ta till vara svenska intressen, tycker jag att det är ganska självklart
att vi också skall ha insikten att vi kan göra det bäst om vi också har en nära
samverkan med övriga nordiska länder och försöker upprätthålla en så stark
nordisk gemenskap som möjligt inom ramen för den europeiska gemenska-
pen.

Anf. 16 HADAR CARS (fp) replik:

Fru talman! Det Pär Granstedt säger om betydelsen av samarbete i Nor-
den inom ramen för en europeisk gemenskap kan jag hundraprocentigt ställa
upp på. Jag framhöll också i mitt anförande att det just är inom den ramen
som förutsättningarna för det nordiska samarbetet är som allra bäst.

När Pär Granstedt säger att vi skall delta på likartade villkor, är det ju en
direkt uppmaning till de länder som i dag står utanför den europeiska gemen-
skapen att snarast se till att de kommer inom den ramen.

Allt detta är vi överens om. Men det är inte det som står i Pär Granstedts

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

artikel, utan det står där att man skall eftersträva ett slags enhetskrona som
ett alternativ till den monetära gemenskapen och försöken att skapa en mo-
netär union med en valuta som skall gälla inom hela EG-området.

Detta utgör inte en startpunkt för en konstruktiv diskussion om vår med-
verkan och vår framtid i Europa. Här handlar det om något helt annat: att
bryta sig ut ur de ansträngningar som har gjorts och görs att skapa ökad inte-
gration i Europa. Pär Granstedt framstår här som en tillbakahållande, bak-
åtsträvande kraft.

Jag skulle gärna, fru talman, se ryggen på Pär Granstedt, om han liksom
jag såg det i sitt intresse att vara pådrivande och föregångare när det gäller
att skapa ökad kraft bakom den europeiska integrationen.

Anf. 17 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Fru talman! Den gemensamma valutan är bara ett element i det valuta-
samarbete som ingår i Maastrichtavtalet. Det innehåller ju väldigt mycket
mer. Den gemensamma valutan är ett sista steg, och det finns en hel del
skilda meningar om och när det steget skall genomföras.

Jag ser inte en nordisk krona som ett alternativ till ett valutasamarbete i
den europeiska gemenskapen. Det samarbetet måste vara betydligt vidare.
Jag ser möjligen en nordisk krona som ett alternativ till det sista steget i den
utvecklingen, en gemensam europeisk valuta som ersätter alla nationella va-
lutor. Jag tror som sagt att det finns många inom EG som tänker i samma
banor, nämligen att man kan driva samarbetet mycket långt utan att nödvän-
digtvis behöva ta detta sista steg.

Det är viktigt att vara pådrivande i den här utvecklingen, det har Hadar
Cars rätt i. Men jag tror inte att Sverige spelar sin pådrivande roll bäst genom
att kritiklöst acceptera vissa utvecklingsmodeller, utan vi bidrar bäst till att
driva på utvecklingen av det europeiska samarbetet genom att vara en aktiv
partner som också kan tillföra egna uppfattningar och egna idéer.

Jag tycker alltså att det är viktigt att vi deltar i den europeiska debatten
om det europeiska samarbetets framtid, inte bara nickar ja och amen till vad
andra föreslår.

Anf. 18 HADAR CARS (fp) replik:

Fru talman! Jag ber att få citera ur den artikel som jag refererade till i
mitt anförande. Där skriver Pär Granstedt att ”det är fel att helt avhända sig
växelkursjusteringar som en sista utväg för att rätta till ekonomiska obalan-
ser”.

Syftet med det europeiska monetära samarbetet är att skapa den form av
stabilitet som gör att växelkursjusteringar inte skall förekomma. Det är
grunden. Det är när man har kommit dithän som man kan gå vidare och
skapa den gemensamma valutaenheten i Europa. Skall vi åstadkomma förut-
sättningar för en totalt fri handel, för fri rörlighet för människor, varor, tjäns-
ter och kapital, är en monetär enhet, som jag ser det, ett betydelsefullt steg,
kanske ett avgörande steg på vägen.

Det är mot det som Pär Granstedt polemiserar och säger att vi tillsammans
med de andra nordiska länderna, inom ramen för ett slags enhetskrona, skall
förbehålla oss rätten att devalvera gentemot andra valutor i Europa. Det är

enligt min uppfattning inte att visa vägen för en rätt politik för Sverige i
Europa.

Talmannen anmälde att Pär Granstedt anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 19 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Fru talman! Jag har valt att enbart ta upp EES-avtalet här, för det brinner
i knutarna. Riksdagen håller på att bestämma sig just nu. Jag vädjar till EES-
utskottet att vänta med att ta slutlig ställning till EES-avtalet, så att riksda-
gen får tillfälle att diskutera detta unikt omfångsrika och betydelsefulla av-
tal, innan positionerna låses!

Massmedia har uppmärksammat att riksdagen inte var samlad under den
tid då regeringen utarbetade krispaketen. Men de paketen kommer nu till
riksdagen, och vi får besluta i vanlig ordning. Däremot är det enligt min me-
ning sensationellt att riksdagen inte var samlad under den tid då EES-avtalet
bereddes i riksdagen.

Hela hanteringen av denna fråga är unik. Först lägger regeringen fram
propositionen så sent att riksmötet avslutats och ledamöterna åkt hem innan
motionstiden går ut. Därefter sammanträder de flesta utskott under som-
maruppehållet för att yttra sig till EES-utskottet. Konstitutionsutskottet och
EES-utskottet har hållit var sitt offentligt utskottsförhör i sommarvärmen.
EES-utskottet tog preliminär ställning redan innan riksmötet öppnades. Har
något liknande någonsin inträffat i riksdagens historia?

När utskotten bereder stora frågor, är det regel att ledamöterna vill för-
ankra sina ställningstaganden i sina partigrupper och resonera om upp-
komna problem. Det fungerar ju inte när grupperna inte är samlade. Mass-
medias bevakning av det som händer i riksdagen ligger helt naturligt nere då
riksmöte inte pågår. Det går inte heller att ordna debatter med statsråden.
Det gör att allmänheten inte fått information om vad som håller på att ske.

Det är sant att ratificeringsprocessen fördröjdes av skäl som EFTA-län-
derna inte råder över. Men enligt Artikel 129 i EES-avtalet har vi tiden till
den 30 juni 1993 på oss innan avtalet behöver ratificeras. Enligt uppgift kom-
mer EG inte att vara färdigt den 1 januari 1993 med sin ”inre marknad” som
EES-avtalet skall anpassa oss till. EG-kommissionen är upptagen med bl.a.
extra toppmöten, orsakade av diskussionerna efter Maastricht. Varför har vi
då så bråttom?

Det är ju fråga om ett avtal som är unikt i sin omfattning, enligt lagrådet,
som också säger att det kommer att innebära en genomgripande förändring
av svensk rättsordning och att det medför att det blir oklart vilka lagar som
gäller i landet. Det finns mycket som borde diskuterats, innan vi tar ställning
och binder Sverige till att följa EG:s nuvarande och kommande lagar!

I lag om EES, som vi själva bestämmer helt över, verkar det som om rege-
ringen övertolkar EES-avtalet till vår egen nackdel, när vi inför lagvalsre-
geln och dessutom likställer kommunalt stöd till näringslivet med statligt
stöd.

Kommunerna i Sverige har en unik ställning, men nu urholkas självstyret
och de belastas med onödig byråkrati. De måste anmäla åtgärder för nä-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

ringslivet till regeringen, som kan upphäva besluten, om den anser att de
strider mot EES.

Att vara tvungen att infordra anbud i hela EES-området blir krångligt för
kommunerna. Det kan inte ske på svenska. En kommun kan inte längre,
utan hot om repressalier från EG- eller EFTA-myndigheter, välja det mest
fördelaktiga anbudet, bara det billigaste.

EFTA bygger upp en parallell byråkrati med EG. Det blir inte billigt.
Skattebetalarna betalar.

EFTA:s övervakningsmyndighet kommer att kolla om enskilda och före-
tag i landet sköter sig enligt EES-avtalet. Är det förenligt med svensk grund-
lag? Det är tillåtet att sälja sprit och vin i Sverige. Går det att hävda att Sy-
stembolaget skall ha monopol på detta när monopol uttryckligen är för-
bjudna i EG:s konkurrenslagstiftning? Hur skyddar vi oss mot kött från djur
med ”galna-ko-sjukan”, och Salmonella? Hur förhåller det sig med mat med
bekämpningsmedel som inte är tillåtna i Sverige? Vi förbjuds uttryckligen
att vägra ta emot produkter som enligt svenska bestämmelser är undermå-
liga. Hur går det med bestrålade livsmedel? Kommer våra producenter som
har bättre miljökrav på sig att slås ut i konkurrensen, eller kommer vi att bli
svenska producenter köptrogna, kommer vi att pressas till sämre djurskydd
och sämre miljölagar?

Vi har fått en del tidsbegränsade undantag t.ex. för att slippa asbets. Det
framgår tydligt att målet är att vi precis skall anpassa oss till EG:s regler. Är
detta förenligt med det förhandlingsmandat som riksdagen gav regeringen,
där vi åtminstone vägrade gå med på försämringar?

Vi har nu ett frihandelsavtal med EG och åtskilliga andra avtal som täcker
det mesta som är bra med EES-avtalet, utan att vi tvingas ta över en mängd
EG-lagar. Vi har ett fritt utbyte till ömsesidig nytta, där vi helt och fullt be-
håller vår rätt till självbestämmande. Tänk om detta ändå är mest fördelak-
tigt för alla parter också för EG? Vi bör ta oss tid att tänka efter och disku-
tera saken ordentligt.

Av EG-kommissionens avis med anledning av Sveriges ansökan om med-
lemskap framgår det att man anser att EES-avtalet berett vägen för medlem-
skapet. Andra kallar EES-avtalet för ett halvt medlemskap, men utan infly-
tande. Man har svårt att värja sig för misstanken att det här EES-avtalet
smygs på oss utan debatt för att man sedan skall säga: ja nu måste vi ju ändå
lyda EG, då kan vi lika gärna vara med och försöka påverka.

Det är något nytt som inträffar i Sverige. Sverige föreslås ta över 1 400
EG-lagar och utfästa sig att fortsätta lyda allt som EG hittar på inom detta
område.

Låt oss ta en tankepaus! Ordna offentliga utfrågningar! Ordna debatter i
kammaren innan partierna låser sig! Låt inte framtidens historiker skriva att
Sveriges riksdag tog detta unikt viktiga beslut utan sedvanlig prövning och
utan att tänka igenom konsekvenserna!

Anf. 20 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Birgitta Hambraeus har tagit upp en hel del frågor som rör
riksdagens arbetsformer och hantering av EES-avtalet. Det är givetvis inte
min sak att kommentera detta. Jag vill däremot säga några ord om hante-

ringen av EES-avtalet och förhandlingarna som föregick undertecknandet
av avtalet den 2 maj i år.

Jag vill påstå att det inte finns någon förhandling genom åren som har förts
i så nära samarbete med riksdagen, dess olika organ, och Utrikesnämnden
som just EES-förhandlingarna alltsedan initiativet till EES-avtalet togs i ja-
nuari 1989 av president Delors, EG-kommissionens ordförande.

Under tre års tid har riksdagen ständigt konsulterats. Anita Gradin som
ansvarig för förhandlingarna i den tidigare socialdemokratiska regeringen
och jag efter regeringsskiftet har diskuterat förhandlingsuppläggningen. Jag
vill påstå att detta avtal grundligt har diskuterats. Nu har vi att ta ställning
till helheten.

Birgitta Hambraeus ställde också ett antal frågor. De finns kommenterade
i avgiven proposition. Riksdagen har också under den här perioden haft till-
fälle att kommentera de olika frågorna. Jag tror att jag vågar säga att de har
blivit belysta från olika håll under hela förhandlingsskedet.

Till sist. Fru talman! Sverige är inte ensamt. Den 2 maj i år undertecknade
vi och 18 andra länder EES-avtalet. I alla dessa länder har därefter förslag
om godkännande av avtalet framlagts i resp, parlament. Vi räknar med att
alla 19 länder kommer att ha avslutat den här godkännandeprocessen under
hösten. Sverige är på intet sätt unikt i det här avseendet.

Anf. 21 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:

Fru talman! Förhandlingarna har skett i nära samarbete med riksdagen,
säger Ulf Dinkelspiel. Men när har vi här i kammaren diskuterat en del av
de problem som uppstod? Riksdagen gav förhandlingsmandat, och det är
alldeles uppenbart att inte alla problem har lyckats bli lösta. När har vi disku-
terat dem?

Samrådet som har förekommit med riksdagen har skett med vissa indivi-
der, som därefter har varit tvungna att tiga med vad de har fått reda på. Myn-
digheternas anmärkningar har hemligstämplats, därför att förhandlingar på-
går. Vi har fått mycket information, men problemen, belysta av myndighe-
terna, när det gäller exempelvis dessa 1 400 lagar har aldrig riktigt diskute-
rats. Informationsfloden har varit sövande utan några punkter där diskussio-
nen verkligen har kunnat ta fart.

Nu rapporteras det i tidningarna om en hel del problem, t.ex. avtal som
inte längre blir gällande. Det har vi emellertid aldrig diskuterat i riksdagen.
Håll med om - det är i och för sig inte Ulf Dinkelspiels sak - att denna otro-
liga forcering, under riksdagens sommaruppehåll, där utskottet i praktiken
tar ställning innan riksdagen samlas igen, är mycket märklig och unik.

Anf. 22 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Under årens lopp har det funnits många tillfällen att diskutera
hithörande frågor, och så har också gjorts här i riksdagen. Det har förekom-
mit handelspolitiska debatter, där utförliga redovisningar har lämnats för
EES-förhandlingarnas förlopp. Informationsstunder har getts. Det har getts
möjlighet till diskussion kring de här frågorna, och diskussion har förekom-
mit.

De olika förhandlingsfrågorna har ingående diskuterats i riksdagens EF-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

TA-delegation punkt för punkt. Dessutom har, som konstitutionen föreskri-
ver, alla viktigare förhandlingsfrågor tagits upp i Utrikesnämnden, som - om
jag inte missminner mig - vid varje möte har behandlat EG/EES-förhand-
lingarna. Jag vidhåller att det har förekommit samråd i de här frågorna som,
såvitt jag vet, även i enskildheter går längre än i någon annan förhandling.

Anf. 23 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:

Fru talman! När Lagrådet, Kommunförbundet och andra fick tillfälle att
yttra sig över förslaget till proposition, skrek man i himmelens höjd att tiden
var alldeles för knapp. Självfallet har även de haft möjlighet att följa den här
förhandlingen, men uppenbart kom de då på nya saker som de inte hann ta
ställning till.

Har vi fått igenom allt det som riksdagen fick mandat att förhandla om
eller har regeringen kommit tillbaka till riksdagen och bett om nytt mandat
för att kunna släppa på en del krav? Riksdagen sade t.ex. att hänsyn till vår
miljöpolitik, vårt skydd för hälsa, vår regionalpolitik måste tas i förhandling-
arna, och inte på någon punkt försämras. Har vi fått igenom det?

Anf. 24 HADAR CARS (fp) replik:

Fru talman! På grund av de omarbetningar av avtalet som framtvingades
av Europaparlamentet och som genomfördes efter Europadomstolens pröv-
ning blev avtalet underskrivet senare än ursprungligen planerat. Det har in-
neburit att tiden för behandling i riksdagen av det här stora avtalskomplexet
har blivit komprimerad. På den punkten ger jag Birgitta Hambraeus rätt.

Jag vill ändå samtidigt understryka att kunskapen om och viljeinrikt-
ningen i riksdagen att få det här avtalet till stånd inte är något som tillkommit
under senare tid. Man kan gå tillbaka till 1987 - även tidigare - och finna att
riksdagen vid olika tillfällen mycket starkt har uttalat sin önskan om att ett
sådant avtal skulle kunna uppnås.

Vilka skulle konsekvenserna bli om Sverige nu, som Birgitta Hambraeus
önskar, inte ratificerar avtalet före utgången av året? Den inre marknaden
upprättas då för de tolv EG-ländema. De sju EFTA-ländema - inte bara
Sverige, utan även de andra - får vänta med att komma med i samarbetet
tills Sverige har funnit det förenligt med sina intressen att ratificera avtalet.
Jag skulle själv bli upprörd om något annat EFTA-land försenade vår möjlig-
het att redan från starten delta i detta samarbete - ett samarbete som denna
riksdag, liksom riksdagar i andra EFTA-länder, gett tydligt uttryck för att
den önskar.

Angående hanteringen här i riksdagen är att notera att riksmötet pågick
till dess motionstiden gick ut. Vad är det för fel, Birgitta Hambraeus, med
att utskotten arbetar under sommaren, och att samtliga utskott fått möjlig-
het att ta ställning till hela avtalstexten och ge sina synpunkter? Dessa syn-
punkter ligger nu till grund för hanteringen av avtalet inom EES-utskottet.

Vår ambition, fru talman, är att vi skall bli färdiga i sådan tid att Sverige
uppfyller sina förpliktelser i avtalet med EG och de andra EFTA-ländema,
inte minst när det gäller tidpunkten, dvs. att avtalet skall kunna träda i kraft
den 1 januari 1993, som länge planerats.

Anf. 25 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:

Fru talman! Först vill jag fråga: Är Hadar Cars helt säker på att EG kom-
mer att starta sin inre marknad den 1 januari 1993? Enligt uppgift av journa-
lister som finns på plats är det oerhört mycket kvar, och man är inte alls fär-
dig. Det är vi som blir färdiga fortare och öppnar oss, utan att man i EG är
beredd att öppna sig.

Jag vill ställa en annan fråga: Överblickar Hadar Cars konsekvenserna av
EES-avtalet? Har han satt sig in i de 1 400 lagar som vi nu skall anpassa oss
till, så att han verkligen kan säga att det är till Sveriges fördel?

Jag sade i mitt anförande att det är skillnad att ha en förberedelseprocess
här i riksdagen när riksdagsledamöterna är samlade. Då kan vi ha överlägg-
ningar i partigrupperna och ha frågestunder under behandlingens gång när
nya problem kommer upp. Vi kan anordna många offentliga utfrågningar.
Massmedia är också intresserade av att bevaka riksdagen. Det var nästan
spöklikt här i somras, när vi gick omkring i ett tomt riksdagshus. Flaggan var
inte ens hissad, men vaije utskott satt i sammanträden om det här unikt vik-
tiga avtalet.

Det är självfallet betydligt bättre att ha alla riksdagsmän på plats när man
skall gå igenom en så här stor och viktig fråga. Utskotten har varit helt isole-
rade i sina bedömningar. Jag vågar dessutom påstå, med erfarenhet från mitt
eget utskott, utrikesutskottet, att man icke i detalj har studerat det hela, utan
man har tagit mycket lätt på det. Man har ansett - som vi brukar göra när
det gäller avtal med främmande makt - att det är någonting som regeringen
har förberett, och det är inte mycket vi kan göra åt det.

I det här fallet är det ett avtal av stor betydelse. Det är ett avtal med främ-
mande makt, men det kommer att i detalj reglera enskildas, företags och
domstolars verksamhet i Sverige i framtiden. Det är inte som ett vanligt av-
tal, som man kan lita på fungerar därför att det är förberett. Riksdagen har
ansvaret för att i detalj studera vad det innebär, att studera konsekvenserna,
att kalla hit människor som berörs av det till offentliga utfrågningar och dis-
kutera om det nu är mest fördelaktigt för oss att anta ett sådant här avtal
eller att ha de frihandelsavtal som vi redan har samt vilken möjlighet vi har
att sluta andra avtal som är fördelaktiga för både EG och oss. Är det en
bättre väg?

Skall vi nu binda oss för att följa EG:s lagar, innan vi har haft en folkom-
röstning om vi över huvud taget vill vara med i denna blivande union? Skall
vi binda oss för att följa lagarna i förväg, utan att folket har fått säga sitt?

Jag anser att detta är ytterst beklagligt. Jag vädjar fortfarande till Hadar
Cars som ordförande i EES-utskottet: Vänta med ratificeringen! Låt denna
behandling ta litet längre tid! Vi har tid på oss.

Anf. 26 HADAR CARS (fp) replik:

Fru talman! Upprättandet av den inre marknaden har kommit mycket
långt inom EG. Jag vet inte exakt, men jag tror att en bra bit över 90 %
redan är klart och ratificerat av de olika delar som tillsammans utgör grun-
den för den inre marknaden. Allt kommer inte att vara klart till den 1 ja-
nuari, men det som är klart är så substantiellt att det inte råder något tvivel
om att den inre marknaden finns på plats den 1 januari 1993.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Det frågetecken som Birgitta Hambraeus sätter gäller alltså om Sverige
och EFTA skall vara med från starten eller om vi skall komma in senare.

Jag uppskattar naturligtvis mycket att Birgitta Hambraeus tillmäter min
kunskap och uppfattning om detta stora lagkomplex så stor betydelse för
riksdagens ställningstagande. Jag måste samtidigt erinra om att det är en
mycket stor majoritet i denna riksdag som under en följd av år understrukit
betydelsen och önskvärdheten av att Sverige deltar i den inre marknaden
från dess start. Det var inte självklart att vi skulle få den möjligheten när den
dåvarande socialdemokratiska regeringen lade fram förslaget och uttryckte
detta önskemål. Att vi nu, fem i tolv, skulle vända på klacken och därigenom
förhindra inte bara Sverige utan också andra EFTA-länder att delta i den
inre marknaden från dess startögonblick, vore olyckligt. Det skulle ge in-
tryck av att Sverige i internationella sammanhang inte vore särskilt mycket
att lita på.

Jag är för egen del - eftersom Birgitta Hambraeus har ställt frågan till
mig - övertygad om det stora värdet av den gemensamma europeiska mark-
naden och av att Sverige får delta i den från dess start. Det finns självfallet
nackdelar, men helheten är för oss så oerhört fördelaktig att det hos mig inte
finns ett uns av tvivel om värdet av att vi är med.

Anf. 27 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:

Fru talman! Ett så genomgripande avtal, som enligt våra högsta jurister
innebär unika förändringar av svensk rättsordning, kräver att vi tänker oss
för. Under det halvår som vi inte fullt ut kan delta i den inre marknaden i
EG - om den verkligen har kommit till - måste det i Sveriges riksdag ske en
noggrann behandling, där vi punkt för punkt går igenom vad de olika förord-
ningarna och direktiven kommer att innebära av förändringar för olika en-
skilda företag, jurister, osv. i Sverige. Ingen kan påstå att vi har gjort det. Jag
tycker att det är oansvarigt av oss att så här snabbt och med så extraordinära
metoder jäkta igenom ett så betydelsefullt avtal.

Därför vill jag ännu en gång vädja till Hadar Cars, inte minst med tanke
på kommande historiska undersökningar: Låt det inte bli så att man i prakti-
ken band Sveriges riksdag och låste alla partier under ett sommaruppehåll,
då riksdagen inte var samlad, för ett avtal som fick en avgörande betydelse
för Sveriges framtid! Låt det inte bli så! Det är helt onödigt.

Sätt i gång med stora undersökningar, utfrågningar och debatter! Skriv så
småningom ett betänkande där allting är helt glasklart, med t.ex. en uppräk-
ning av vilka förordningar som kommer att gälla omedelbart, vilka direktiv
vi skall anpassa oss efter, vilka som kommer att beröras, osv.

Det är ett oerhört stort avtal. Det påstås att bestämmelserna skulle uppta
15 volymer om de fanns i tryck. De lär finnas i en databas här i riksdagen,
men alla är tydligen inte översatta till svenska ännu. Det gäller bl.a. bestäm-
melser på det fytosanitära och det veterinära området som är oerhört väsent-
liga för hälsa och djurskydd m.m. Enligt kanslichefen i EES-utskottet är det
sådana bestämmelser som inte är översatta ännu.

Ta tid på er i utskottet! Det finns ingen regel som säger att ni måste besluta
nu. Extraordinär brådska när det gäller så avgörande avtal är oansvarig.

Anf. 28 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Fru talman! Jag har för avsikt att tala om EG och kvinnorna. Av undersök-
ning efter undersökning framgår att allt fler svenskar känner oro och tvek-
samhet inför ett EG/EU-medlemskap, i synnerhet kvinnorna. Oavsett parti-
tillhörighet hör många hemma på en glidande åsiktsskala. Beroende på vem
som informerar utmålas EG ömsom som ett hot, ömsom som en möjlighet.
Det framstår därför som allt angelägnare att en allsidig information sprids.
Jag tycker att dagens debatt tjänar det syftet. Det gäller för oss alla att skaffa
insikt före åsikt.

Eftersom kvinnor känner sig extra oroliga inför frågan om ett medlem-
skap, är det speciellt angeläget att ge information utifrån ett kvinnoperspek-
tiv. Det är syftet med mitt inlägg.

Det är viktigt att erinra om att drömmen om fred och stabilitet i Europa
efter de två världskrigen blev en viktig drivkraft för tillskapandet av EG.
Länder som samarbetar på det ekonomiska och politiska området utvecklar
självklart vänskapliga förbindelser som skapar trygghet. Ett krig mellan
Frankrike och Tyskland var för 40 år sedan ett konkret hot. Det var fortfa-
rande ett viktigt argument för fransmännen för att i folkomröstningen rösta
ja till Maastrichtfördraget. För oss kvinnor är också fredsarbetet viktigt och
fredssträvan stark. Vi kämpar för att såväl våra, som andra kvinnors, män
och söner skall slippa dra ut i krig. Som centerkvinna är jag därför noga med
att understryka att regeringens förhandlingsuppdrag gäller ”medlemskap
med bibehållen neutralitet”. Den svenska alliansfriheten skall bestå.

Många människor, särskilt kvinnor, oroar sig över att vi svenskar skulle
förlora möjligheten att styra vårt eget land om Sverige går med i EG. Nej-
sägarna hävdar att vi mister vår suveränitet och uttrycker åsikten att vi klarar
oss bra med enbart EES-avtalet.

Den senaste tidens internationella oro, i huvudsak på den ekonomiska
marknaden, får mig att undra vilken suveränitet vi har i dag. Hur mycket
styr den s.k. marknaden och hur mycket bestäms ute i Europa, utan att vi
har inflytande? EES-avtalet ger oss visserligen tillträde till EG:s inre mark-
nad, men några påverkansmöjligheter eller något politiskt inflytande i EG-
parlamentet, Kommissionen, Ministerrådet och EG-domstolen får vi inte.
Det tycker jag är mycket olyckligt.

Vi får så litet inflytande i EG:s beslutande organ - bara några platser i
parlamentet - hävdar man. Det är förvisso sant, men de flesta partier har väl
aldrig tvekat att ställa upp på val till den Svenska riksdagen även om inflytan-
det där skulle bli litet. De flesta, och även jag, hävdar i stället att också med
få mandat har ett parti ett bättre inflytande i riksdag, parlament och rege-
ring, än utanför. Dessutom får alla länder som är medlemmar i EG varsin
plats i Ministerrådet, där alla röster är lika mycket värda. Den s.k. subsidia-
ritetsprincipen, som innebär att besluten skall fattas så nära medborgarna
som möjligt, ökar det demokratiska inflytandet. Det är därför viktigt att EG-
länderna konkretiserar innebörden av denna princip.

Vi är överens om att vi svenskar skall vara aktiva i förhandlingarna för att
uppnå en progressiv politik på flera områden, såsom miljöpolitik, regional-
politik, socialpolitik m.m. Men också vi kvinnor skall vara med. Den kvinn-
liga representationen i olika församlingar måste öka. I dag är den erbarmligt

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

dålig inom EG. Minst 50 % kvinnor i alla beslutande organ och fler kvinnor
på ledande befattningar, är en målsättning för oss kvinnor både inom och
utanför EG.

Hur går det med den svenska välfärden om vi går med i EG? Kan vi värna
om sociala förmåner, pensioner, sjukvård, barn- och åldringsvård m.m., när
skatteuttaget minskar?

Det är helt klart att det krävs en stark och sund ekonomi för att vi i Sverige
skall få möjlighet att värna vår välfärd. Det krävs tillväxt. Vårt näringsliv
måste få konkurrera på lika villkor med EG-ländema, som vi handlar med.
Det krävs även en stark ekonomi för att bekämpa arbetslösheten. Ett med-
lemskap beräknas ge tillväxt och därmed även kunna garantera välfärden,
vilket talar för ett medlemskap.

På jämställdhetssidan har både Sverige och EG kommit långt. EG arbetar
för ökad jämställdhet i arbetslivet. Fem direktiv och tre handlingsprogram
har antagits sedan 1975. EG-ländema har genom att tillsammans anta regler
som stärker jämställdheten, ökat pressen på vaije enskilt medlemsland att
förbättra kvinnornas möjlighet i arbetslivet.

För mig som centerkvinna är miljöfrågorna ytterst viktiga, och de har stor
betydelse för mitt ställningstagande. Därför väger också möjligheten att till-
sammans inom EG driva en progressiv miljöpolitik tung. Jag har särskilt no-
terat att miljöpartierna i EG-länderna - nu senast i Frankrike - är för ett
EG-medlemskap, eftersom de anser att miljöfrågornas lösning kräver ett ge-
mensamt agerande över nationsgränserna.

I dagsläget talar det mesta för ett EG-medlemskap ur kvinnlig synvinkel,
enligt den analys jag har gjort. Det fordras emellertid mycket mer av studier
och analyser innan det är dags att folkomrösta.

Jag har en fråga till Ulf Dinkelspiel i detta sammanhang. Hur agerar rege-
ringen för att frågan om EG-medlemskap belyses utifrån kvinnoperspekti-
vet? Hur agerar regeringen för att kvinnors synpunkter, värderingar, erfa-
renheter och kunskaper verkligen tas till vara på alla områden?

Anf. 29 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Fru talman! Jag är glad över att Ingbritt Irhammar har tagit upp den spe-
ciella aspekten kvinnorna och EG. Den är av mycket stor betydelse, och jag
tror att den kommer att bli något av en nyckelfråga inför folkomröstningen.

Vi försöker belysa dessa frågor genom insatser på flera fronter. För några
veckor sedan kallade Birgit Friggebo och jag till ett möte på Haga. Vi bjöd
in företrädare för olika kvinnoorganisationer och enskilda personer som ak-
tivt har deltagit i kvinnodebatten. Vi försökte få fram ett antal synpunkter
på och förslag till hur vi fortsättningsvis skall agera i den här frågan. Vi är nu
i färd med att följa upp en rad bra förslag som framfördes under mötet.

Vi kommer att satsa på ökad information. Vi kommer att anordna sär-
skilda seminarier som gäller kvinnorna i EG. På särskilda seminarier kom-
mer vi också att försöka belysa de rättsliga frågor som aktualiseras i ett med-
lemskapsperspektiv och som har samband med kvinnor och EG. Vi kommer
också att försöka föra ut debatten regionalt på olika sätt. Dessutom mottar
vi gärna ytterligare uppslag till hur vi skall föra informationen vidare och
stimulera debatten. Den är av central betydelse för medlemskapsfrågan.

Anf. 30 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:

Fru talman! Jag tackar för de här kompletterande upplysningarna om
kvinnoperspektivet. Jag tror precis som Ulf Dinkelspiel att det kommer att
vara kvinnorna som avgör om vi skall gå med i EG eller ej. Därför är denna
fråga oerhört viktig. Jag blev glad när jag fick höra om de seminarier som
skall hållas och den information som skall spridas. Det här är en levande
debatt som skall följas upp och vara i gång ända fram till folkomröstningen.

Jag har ett förslag - ni kanske redan har tänkt på det nämligen att man
skall göra en kvinnoperspektivskonsekvensanalys av alla förslag som läggs
fram. Vi begär ju miljökonsekvensanalyser vid olika politiska beslut som vi
fattar. På samma sätt borde det göras kvinnoperspektivsanalyser av olika be-
slut. Hur drabbas kvinnor? Vilka fördelar kan vi få, och var kan problemen
ligga? Det är några av de frågor som en sådan analys kan innehålla.

Anf. 31 GUNNAR HÖKMARK (m):

Fru talman! Få frågor har under de senaste åren blivit så grundligt genom-
diskuterade som frågan om Sverige och den europeiska integrationen. Inte
bara under de senaste åren utan faktiskt under de senaste decennierna har
debatten om Sveriges delaktighet i den europeiska processen ständigt förts.
Meningarna har skiftat och kommer naturligtvis att göra så även i framtiden
om hur vi skall gestalta vår roll i det europeiska samarbetet och vilken poli-
tisk inverkan vi skall sträva efter för att utveckla det euroepiska samarbetet.

Ibland tycker jag dock att denna diskussion blir perspektivlös. Det faktum
att det finns många, viktiga frågor som måste behandlas och diskuteras och
som är värda respekt, får inte skymma ett större och mera betydande fak-
tum. Den normala utgångspunkten, sett utifrån vår historia och våra erfa-
renheter, är nämligen att Sverige skall ta en aktiv del i den euroepiska inte-
grationen. Detta har gällt för den svenska ekonomins framväxt under en
hundraårsperiod, då vår ekonomi har internationaliserats och då det har le-
gat i vårt intresse att Europa - och hela världen - har varit en marknad för
svenska företag. Få ekonomier är i dag så europeiserade som den svenska.
Vi ser det i form av en betydande välfärd, jämfört med många andra länder.

Det finns också ett annat moment i synen på den europeiska integratio-
nen. Det gäller den politiska grunden, där vi i Sverige tenderar att glömma
att den europeiska integrationen är en process av tålmodigt arbete som är
förankrad i visioner om freden i Europa, viljan av att säkra människors fri-
och rättigheter i Europa och viljan att föra Europas folk närmare varandra.
Denna vision består inte bara av högtravande teoretiska och doktrinära for-
muleringar, utan den är en verklighet för Europas folk. Vi ser det i form av
att det har blivit möjligt för allt fler människor att resa fritt i Europa. Vi ser
det också i form av att det nya Europa som nu växer fram kommer att bli
ett medborgarnas Europa, där staterna inte uppställer några gränser för de
enskilda människorna. Vi ser det i det faktum att Europas folk har kommit
varandra närmare. I dag har man ett växande samarbete på ekonomins om-
råde likaväl som på utbildningens, kulturens och en mängd andra områden.

Jag tror att vi i Sverige har anledning att känna respekt för att en av de
främsta drivkrafterna för en europeisk integration har varit och är avskyn för
följderna av nazismens härjningar i Europa, för kriget och de ruiner som

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

detta efterlämnade. En annan viktig drivkraft är avskyn för förtrycket i östra
Europa, som för så lång tid band halva Europas befolkning under diktatur.
Detta har sin spegelbild i ett demokratiskt och fungerande samarbete mellan
fria nationer.

I den europeiska debatten i Sverige är det nu dags att vi inte enbart skall
diskutera hur vi skall lösa olika konkreta frågor och problem. De skall, bör
och får diskuteras. Men vi skall också föra debatten utifrån frågan vad det
innebär för Sveriges del att ställa sig utanför en gemenskap och samverkan
som bygger på demokratins och frihetens grund och på en vilja att säkerställa
detta för hela Europa. Vad innebär det för Sveriges del att ställa sig utanför
en process, som har varit vår process, när det gäller att föra ekonomierna
närmare varandra? För vår del har det tagit sig uttryck i medlemskapet i
EFTA och i att den svenska ekonomin har blivit en öppen ekonomi gentemot
Europa. Vad innebär det förvår del att ställa sig utanför det tålmodiga arbe-
tet att fortsätta att säkra de mänskliga fri- och rättigheterna? Vem kan i da-
gens Europa säga att detta är en överflödig gärning? Det är lika omöjligt som
att någon efter andra världskrigets slut skulle ha sagt att det vore en överflö-
dig gärning att säkra friheten, demokratin och de mänskliga fri- och rättighe-
terna.

Fru talman! Frågan måste nu ställas till dem som försöker hitta förevänd-
ning efter förevändning och konkret problem efter problem i det europeiska
samarbetet för att kunna säga nej till det i sin helhet. Vad är deras alternativ?
Vad skulle det innebära för Sveriges del att vi säger nej till den möjlighet för
svenska medborgare som öppna gränser innebär? Vad innebär det att vi
skulle ställa oss vid sidan av ett fördjupat samarbete för att säkra demokratin
och de mänskliga fri- och rättigheterna? Vad innebär det att vi skulle ställa
oss vid sidan av ett arbete som går ut på att skapa gemensamma demokra-
tiska beslut över det gemensamma?

Detta, fru talman, är en politisk debatt som måste till för att göra klart att
det är de som säger nej som står för den stora avvikelsen i svensk politisk
tradition.

Anf. 32 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:

Fru talman! Gunnar Hökmark böljade med att berätta om hur Sverige
sedan årtionden samarbetar nära med Europa och med hela världen. Han
talade om hur vårt näringsliv har varit med i samarbetet. Han nämnde inte
exempelvis Europarådet, men det har vi varit med och byggt upp, och där är
vi med och arbetar för mänskliga rättigheter. Han talade också om hur det
har blivit fritt att resa.

Allt det här är en beskrivning av nuläget. Sverige är med aktivt i det euro-
peiska samarbetet. Vi är med i FN, vi är med i Europarådet, vi samråder på
olika plan - genom våra företag, genom våra olika organisationer också
inom EG, genom Europafacket, industriförbunden, osv. Sverige är med i
allra högsta grad. Vi har ett frihandelsavtal, och vi har massor med andra
avtal. Våra ungdomar får studera i Erasmus-projektet, vi har forskningsut-
byte med industrin i COMETT, osv., osv.

Det som skiljer och det vi håller på att göra nu, det är att vi skall binda oss
för att ta över deras lagar. Vi skall binda oss för att lyda EG:s lagar. Men

ingen har kunnat tala om för mig varför det skall vara nödvändigt. Vi är inte
isolerade nu. Precis som Gunnar Hökmark sade har vi byggt upp detta fan-
tastiska samarbete. Vi skall naturligtvis fortsätta med detta fantastiska sam-
arbete. Men varför måste vi ta över alla lagar som vi, även om Sverige blir
medlem i EG, bara får ett begränsat inflytande över? Varför kan vi inte fort-
sätta att ha svensk rätt till självbestämmande och som en suverän stat i sam-
arbete och öppenhet tillsammans med alla andra länder fortsätta ett bra sam-
arbete för alla de fina och viktiga mål som Gunnar Hökmark tog upp?

Vad är det som säger att vi måste börja lyda lagar? Det är nu till att börja
med genom EES-avtalet fråga om 1 400 lagar, och sedan tillkommer alla la-
gar som man hittar på inom den inre marknaden. Om Sverige blir medlem
får vi sedan underordna oss allt det som man beslutar där nere. Europas län-
der är dock väldigt olika.

Det har också, inte minst genom den nordiska erfarenheten, visat sig, att
så länge Norge och Sverige var i union och Sverige var storebror och det var
bekymmer för Norge, så var det krångel med vårt samarbete. Men efter den
fredliga unionsupplösningen har vårt samarbete under åren blivit allt bättre.
Det kan bli sämre om man som ett litet land tvingas lyda de större makternas
bestämmelser, som kanske passar för dem men som kanske inte passar för
oss.

Gunnar Hökmark, varför fortsätter vi inte det intensiva och fina samar-
bete som Gunnar Hökmark här själv vältaligt har beskrivit, utan att binda
oss för att ge upp svensk självbestämmanderätt?

Anf. 33 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:

Fru talman! Jag tycker att Birgitta Hambraeus inlägg väldigt väl speglar
det utanförskap som många på nej-sidan i praktiken vill verka för. De inser
inte att det i den europeiska utvecklingen, liksom i Sveriges utveckling, är
fråga om en ständigt fortlöpande process. Frågan om frihandeln har i det
sammanhanget varit en debatt och en politisk process där den tidens Birgitta
Hambraeusar sade nej. Frågan om deltagandet i Europarådet möttes av den
tidens Birgitta Hambraeusar. Frågan om svenskt deltagande i FN möttes av
den tidens Birgitta Hambraeusar.

Vi kan se att det alltid har funnits de som funnit argumenten för att göra
stopp just där och därmed säga nej till denna gemensamma process. Men det
är det som är det intressanta och det viktiga, och det är där Birgitta Ham-
braeus skiljer ut sig. Hon vill nämligen inte att Sverige som en suverän stat
skall vara med i denna process för att säkra människors fri- och rättigheter i
Sverige och i Europa. Hon vill inte att Sverige skall vara med i denna pro-
cess, som ger svenska medborgare öppna gränser. Konsekvensen av hennes
ställningstagande är inte att vi i kraft av de meriter som andra har skapat
sedan tidigare lever kvar i den europeiska processen, utan konsekvensen är
att vi ställer oss vid sidan av.

Det som Birgitta Hambraeus borde lämna till denna kammare är en bild
av utanförskapet. Medan demokratin och friheten stärks och stabiliseras i
den europeiska gemenskapen, medan medborgarna i den europeiska ge-
menskapens länder kan leva med fria gränser vill Birgitta Hambraeus att vi

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

skall ställa oss vid sidan av och och också stå vid sidan av det gemensamma
demokratiska beslutsfattandet.

Det finns ingen suveränitet att vinna i detta. Det finns ingen frihet för de
enskilda medborgarna att vinna i detta. Det finns isolering, stagnation och
ett utanförskap, som för människorna i vårt land kommer att innebära kon-
sekvenser som Birgitta Hambraeus inte vill, inte vågar och inte kan beskriva.
Hon vill hellre stoppa utvecklingen och tro att vi på så sätt kommer att fort-
sätta att befinna oss i den situation som vi i dag befinner oss i.

Sanningen är att vi kommer att bli ett land vid sidan av en spännande och
fascinerande utveckling mot framtiden.

Anf. 34 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) replik:

Fru talman! Jag vill först fråga: Anser Gunnar Hökmark att Sverige nu är
isolerat och utanför? Är vi nu ett isolerat land utan samarbete med andra
länder?

Jag menar inte annat än att vi skall fortsätta det samarbete som Gunnar
Hökmark nyss har beskrivit och som jag i allra högsta grad bejakar, det sam-
arbete som vi bedriver som en fri nation. Vi skall däremot inte gå in under
överstatliga organisationer, där vi i detalj - ända till märkningen av brödpa-
keten - tvingas följa lagar och förordningar som utarbetas av jätteförsam-
lingar som vi bara marginellt kan påverka.

Att kalla Sverige en suverän stat efter det att vi har blivit medlem i en
union är kanske ändå att hårdra saker och ting.

Gunnar Hökmark sade vältaligt att den tidens Birgitta Hambraeus protes-
terade mot frihandelsavtalet. Låt mig då påpeka att det faktiskt var samma
Birgitta Hambraeus som satt i riksdagens näringsutskott och i den här riksda-
gen när frihandelsavtalet ratificerades. Detta skedde under stort jubel. Det
förekom inga diskussioner, utan detta var utomordentligt bra för Sverige.

Vi hade då bestämt oss för att icke bli medlemmar. Medlemsansökan hade
lämnats in på 60-talet, men i början på 70-talet bestämde vi oss för att med-
lemskap inte var något som vi ville ha. Redan då, långt innan unionen var
verklighet, ansåg man att det i alltför hög grad skulle begränsa vår självstän-
dighet. Detta frihandelsavtal var något som inte bara riksdagen, och också
jag, bejakade utan som också näringslivet nöjde sig med under en lång följd
av år.

Efter det har vi antagit många nya avtal, och samarbetsformerna är tusen-
tals. Jag kan hålla på länge med att räkna upp hur vi på olika sätt samarbetar
både med EG-länderna och med EG som institution.

Detta skall vi naturligtvis fortsätta med. EG är ju öppet på det sättet. Eller
är det inte öppet? Är det så att EG nu tänker sluta sig och sluta samarbeta
med de 94 % av jordens befolkning som icke finns inom EG? I så fall be-
tackar jag mig för att komma in i en sådan union.

Anf. 35 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:

Fru talman! Birgitta Hambraeus säger att vi skall fortsätta med samarbetet
inom alla olika områden. Hon säger också att vi inte skall vara med om att
fatta beslut om detta samarbete. Samtidigt säger hon att vi skall vara suve-
räna.

Detta är tre stycken enheter i ett resonemang som inte går ihop. Samarbe-
tet fortsätter att utvecklas på demokratins och frihetens grund, såsom det
har gjort under hela efterkrigstiden. Då är frågan: Vilka vill vara med och
vara delaktiga i att som suveräna nationer och suveräna folk utforma detta
samarbetes innehåll? Birgitta Hambraeus vill att vi skall hänga med och vara
med om samarbetet men anser uppenbarligen att det är danskar, fransmän,
tyskar, engelsmän och andra européer som skall bestämma över det samar-
bete som Birgitta Hambraeus vill att vi skall vara med i.

Birgitta Hambraeus kunde gott fundera igenom vad det innebär att vi le-
ver i en föränderlig värld.

1992 är det år vi lever i nu, men det kommer nya år, och samarbetet fort-
sätter att utvecklas i Europa precis som det gjort under hela efterkrigstiden.
Uppenbarligen är Birgitta Hambraeus nöjd med den utveckling som har va-
rit. Men varför vill då Birgitta Hambraeus inte att svenska folket och svenska
ungdomar skall vara med om det samarbete som kommer att prägla Europas
och vår framtid?

Talmannen anmälde att Birgitta Hambraeus anhållit att till protokollet få
antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Anf. 36 KRISTINA SVENSSON (s):

Fru talman! Jag tänker byta ämne och gå över till avsnittet om biståndspo-
litiken.

Jag vill börja med att citera Lewis Preston som är president för Världs-
banken. För några veckor sedan sade han på Världsbankens årsmöte:

”De fattiga länderna behöver hjälp. De kan inte bära både sina egna bör-
dor av ekonomisk anpassning och dessutom bördorna av den ekonomiska
anpassningen som nu pågår i de rika länderna.”

Lewis Preston instämde i de farhågor som uttalades av representanter från
utvecklingsländerna när banken och Internationella valutafonden samlades
till sitt årliga möte för några veckor sedan.

Han kritiserade de industrialiserade länderna för deras upprepade miss-
lyckanden att leva upp till löften och åtaganden. Det gäller GATT-rundan,
det gäller resurser för att skydda miljön, och det gäller påfyllnaden av mjuka
lån till de fattigaste länderna, de s.k. IDA-fonderna. Preston vädjade till de
rika länderna att inte nu vända de fattiga länderna ryggen. Han talade till
finansministrar från 167 länder och pekade på bl.a. de nya behov av miljöin-
satser som utlovades under Riomötet. Preston befarar att de rika ländernas
biståndsvilja för närvarande är så svag att man inte ens lyckas komma upp i
samma nivå som föregående treårsperiod av IDA-utlåning.

Fru talman! Sverige har ett mycket gott anseende som ett generöst givar-
land. Beslutet i krisuppgörelsen att minska vårt bistånd med 1,5 miljarder
ger därför eko långt utanför vårt lands gränser.

Michael Prowse t.ex. skriver i Financial Times att nedskärningen av det
svenska biståndet är lika symbolrikt som Berlinmurens fall. Det kan tyckas
något överdrivet men talar sitt tydliga språk om det anseende Sverige haft
som föredöme för andra givarländer. Det måste därför klargöras med all

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

tänkbar tydlighet att nedskärningen är tillfällig och att enprocentsmålet
måste återställas så snart som svensk ekonomi återhämtat sig.

Det är nämligen av oerhörd vikt att just Sverige håller fast vid sin generösa
biståndspolitik. Det har stort värde inte endast för mottagarländerna. Sviker
vi vårt ansvar gentemot u-ländema riskerar vi att andra givarländer följer
efter. Vi kommer då att legitimera den biståndströtthet som Preston kände
av på Världsbanksmötet i september.

Jag vill alltså för det första med kraft stryka under att vi Socialdemokrater
ser nedskärningen av biståndet som tillfällig och att enprocentsmålet skall
återställas.

Jag vill för det andra klargöra att biståndet enligt vår uppfattning skall vara
långsiktigt och fattigdomsinriktat. Det betyder t.ex. att det bistånd som rik-
tar sig till kvinnor och barn måste vara prioriterat, eftersom kvinnor och barn
i u-länder tillhör de fattigaste och mest utsatta.

Jag tänker inte nu gå in på hur nedskärningarna skall göras. Vi Socialde-
mokrater kommer att ta ställning till detta när vi i budgetpropositionen pre-
senteras konkreta förslag.

Det är av största vikt att biståndet har ett långsiktigt perspektiv. Låt mig
ge ett exempel. Den nya generation afrikaner som nu står i ledningen för de
partier som växer fram i Afrika måste kunna lita på stödet från Sverige även
i det fortsatta arbetet för politisk och ekonomisk utveckling. Vi måste ge
dem vårt förtroende.

Jag deltog förra veckan i Africa Leadership Forum, en plattform för de
nya afrikanska ledarna och ett forum som arbetar för att stärka demokrati-
processerna i Afrika. Jag fick mycket tydliga budskap med mig som signale-
rade hur väsentlig just Sveriges hållning är. Vi får inte svika, speciellt inte nu
när man i så många länder befinner sig i ett känsligt skede — demokratierna
är ännu så sköra.

Fru talman! Det demokratiska valutslaget i Angola måste respekteras.
Enligt samstämmiga uppgifter har valen genomförts på ett korrekt sätt.

Jonas Savimbi och hans UNITA måste fördömas när de återupptar sina
militära aktioner och inte accepterar valresultatet.

De här i kammaren som under årens lopp stött UNITA och talat om dem
som en demokratisk rörelse har all anledning att betänka de omdömen de
fällt.

Jag vill också i mitt inlägg peka på ett annat afrikanskt land som är så yt-
terst beroende av ett långsiktigt svenskt bistånd - Mocambique. Det är också
ett söndertrasat land, världens fattigaste, men som nu när fredsuppgörelsen
undertecknats befinner sig i ett återuppbyggnadsskede. Inte skall vi svika
nu.

Fru talman! Jag vill åter anknyta till citatet från Preston: De fattiga län-
derna behöver vår hjälp.

Anf. 37 GÖRAN LENNMARKER (m):

Fru talman! Det går en förändringens vind också genom tredje världen.
Den har ofta blivit undanskymd av de dramatiska händelserna i Östeuropa,
Gulfkriget och händelserna i Västeuropa med den europeiska integrationen.

Det är en betydande förändring som sker i u-länderna. Den berör många av
de människor som finns i de fattiga länderna.

Tre viktiga faktorer kan betyda mycket för den framtida utvecklingen i u-
länderna.

En är naturligtvis kommunismens fall. Den har varit av stort värde inte
bara i Östeuropa, utan också i tredje världen. Mycket av den export kommu-
nismen hade av förtryck, hemlig polis - som DDR specialiserades på - va-
penexport och annat har försvunnit. Från u-ländemas synpunkt är det
mycket välkommet med kommunismens fall.

Det andra är den avveckling av socialismen som nu pågår i Östeuropa.
Den är också viktig, därför att socialismen har tjänat som inspirationskälla
och modell för många u-länder. Att denna utvecklingsfientliga ideologi av-
vecklas innebär en stor fördel för de länder som sökt sitt föredöme i Östeuro-
pas socialistiska struktur.

Den tredje faktorn är kanske på sitt sätt den viktigaste. Det växer fram en
rad u-länder som själva på relativt kort tid gått från massfattigdom till rela-
tivt välstånd.

U-länderna var länge fångade i föreställningen att man skall titta på i-värl-
den, ta den som föredöme och hämta sina impulser från Europa och Nord-
amerika. Nu behöver man inte längre göra detta. Man har goda exempel i
sin egen krets, från länder som på ett mycket senare stadium har tagit de
viktiga stegen. Det gäller framför allt de framgångsrika ekonomierna i vad
man kallar Stillahavsasien som utgör föredömen.

Jag tror att vi inte kan överskatta den betydelse som dessa exempel har.

I Latinamerika börjar man äntligen se mot Stillahavsasien i stället för att
traditionellt se mycket starkt mot USA eller Europa. Man inser att man
måste börja avreglera sina ekonomier, öppna dem mot konkurrens och fri-
handel, privatisera. Det pågår en betydande förändring i hela Latinamerika,
från Mexico i norr till Argentina i söder.

Vi kan också se att t.ex. Korea, Hongkong och Taiwan gör betydande in-
satser för avveckling av massfattigdomen också utanför sina gränser.

I södra Kina, där kanske den snabbaste reduktionen av fattigdomen sker
för närvarande spelar dessa länders investeringar också rollen som föredö-
men i systemskiftet. Det har en enorm betydelse.

Jag var på alliansfria rörelsens möte i Djakarta. Det var en intressant upp-
levelse. Här signalerades denna förändringens vind mycket starkt. Man inser
att det inte längre duger med hög retorik och vackra ord, utan att det viktiga
är att åstadkomma resultat, att faktiskt se till att fattigdomen utrotas.

De system och länder som lyckats med detta kommer att få hög prestige.
I gengäld kommer de som man på engelska kallar ”Wind Bags” - de som
talar vackert, men i praktiken aldrig åstadkommer någonting - mer och mer
att röna förakt från dem som ser hur sakerna verkligen står till. Vi har en
Castro som pratat i 30 års tid om tredje världens behov av att rycka upp sig,
men som själv fortsatt att förtrycka sitt folk i ett tredjedels sekel. Eller någon
som står Sverige närmare, Julius Nyerere, som länge var en förgrundsfigur i
tredje världen, men som aldrig har åstadkommit någonting för sitt eget folk,
som fortfarande är ett av jordens fattigaste.

Jag tror att denna förändring kommer att bli mycket betydelsefull för

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

tredje världens utveckling. Det finns skäl till en försiktig optimism när man
ser framtidsperspektiven i tredje världen.

Vad skall vi då göra från vår sida, i-världens sida? Kristina Svensson var
inne på vikten av att hålla gränserna öppna och se till att handeln fungerar.
Handeln är det i särklass viktigaste instrumentet för att hjälpa u-länderna att
komma ur sin fattigdom.

Vi har också exempel från Stillahavsasien, som genom ett omfattande
handelsutbyte, i första hand med USA, sedermera också Japan och nu i hög
grad inom sig självt säkrar denna utveckling. Det är vår skyldighet att se till
att vi inte stänger ute fattiga länder från våra marknader.

Det är också viktigt för de länder som ännu inte har kommit så långt att
handeln har spelat någon roll att biståndet kan vara av stor betydelse. Men
biståndet måste vara rätt utformat. När vi diskuterar biståndsfrågor är det
väldigt viktigt att vi koncentrerar oss mycket också på utformningen av det,
så att inte biståndet stimulerar de utvecklingsfientliga krafterna i länderna.
Det finns många länder med mycket stort bistånd som likväl inte har nått
någon utveckling, därför att biståndet har stimulerat utvecklingsfientliga
strävanden. Det är väl något att fundera på t.ex. när det gäller Tanzania.

Biståndets inriktning kommer alltså i fokus mer än tidigare.

Anf. 38 TALMANNEN:

Kristina Svensson begär replik, men hon har inte blivit angripen. Vi
tvingas tyvärr tillämpa rätten till replik mycket strikt för att hinna med den
allmänpolitiska debatten.

Anf. 39 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Folkpartiet var det första riksdagsparti som på 1960-talet
ställde sig bakom enprocentsmålet för biståndet. 1975 beslöt riksdagen om
ett biståndsanslag på denna nivå, men det var först budgetåret 1977/78, när
Ola Ullsten tillträtt som biståndsminister, som utbetalningarna nådde upp
till 1 %. Vi har senare i Folkpartiet beslutat att sträva efter att nå upp till
2%.

Det var denna regering som återställde enprocentsnivån sedan en social-
demokratisk regering på olika sätt har försökt urholka biståndsanslaget.
Därför känns det minst sagt bedrövligt att vi nu tvingas skära ner biståndsan-
slaget med 1,5 miljarder kronor på grund av det besvärliga läge Sverige be-
finner sig i. Det är olyckligt, för därmed bryter man en ur solidaritetssyn-
punkt mycket viktig princip. Det kan också bädda för att det blir lätt att fort-
sätta att nalla på biståndsanslaget.

Det är olyckligt också ur den synpunkten att det kan legitimera fler länder
att dra ner på biståndet. Sverige är, som Kristina Svensson påpekade, inter-
nationellt känt som en föregångare när det gäller tredje världen och solidari-
tet. Om Sverige nu inte drar sig för att minska på pengarna, kan andra länder
följa efter och hänvisa till Sverige. Vi vet att många givarländer redan nu
skär ner sina biståndsanslag. Finland t.ex. har i dag beslutat att halvera sitt
anslag, trots att dess anslag inte alls har legat på den nivå som det svenska.
Den sammantagna effekten av dessa neddragningar är förödande för de fat-
tiga länderna. Biståndet kan ge en stimulans till projekt som annars inte

skulle ha kommit i gång. Jag instämmer med de talare som framhållit han-
delns betydelse. Men man kan också med biståndets hjälp i vissa situationer
göra en mycket viktig insats för att få i gång utveckling och handel.

Själv besökte jag Bolivia i somras och träffade då bl.a. Hugo Foentes i La
Paz. Han bodde i över åtta år med sin familj i Göteborg som flykting. Under
den tiden utbildade han sig på Chalmers till elektroingenjör. När situationen
i Bolivia förändrades, flyttade han tillbaka. I dag håller han i ett biståndspro-
jekt som skall leda till att fem byar skall få elektricitet. Jag träffade bybor
som var fantastiskt tacksamma för att Sverige på det här sättet såg till att de
skulle få elektricitet. Det betyder inte bara att de får ljus i sina hus, utan det
betyder också att de får möjlighet att utveckla sin infrastruktur och skapa
sysselsättningstillfällen i byn. Detta betyder alltså väldigt mycket för bybor-
nas överlevnad. Jag tycker att det här är ett utmärkt exempel på hur man
kan kombinera flyktingpolitik och biståndspolitik på ett mycket positivt sätt.
Politiken på dessa båda områden hänger ihop ocb förstärker varandra.

När man ser de resultat som biståndspengar ger, känner man sig stolt som
svensk - att vi känner solidaritet med människor som bor långt borta och
att vi faktiskt kan hjälpa dem i deras utveckling, inte minst i demokratisk
riktning.

Klyftorna i världen snarare ökar än minskar. Vi svenskar tillhör de 20 % i
världen som förbrukar 80 % av jordens resurser. Resten, 80 % av befolk-
ningen, skall dela på återstående 20 %. Det är en mycket skev och orättvis
fördelning. Därför måste det komma till stånd en omfördelning av resur-
serna, inte för att man med biståndet helt kan klara av den här uppgiften,
men biståndet kan vara en stimulans och en del i processen.

Om vi inte gör någonting åt den orättvisa fördelningen i världen, riskerar
vi att människor tvingas på flykt, och då kanske vi tvingas dela med oss, vare
sig vi vill det eller ej. Det tycker jag att inte minst Ny demokrati borde tänka
på. Om man inte har någon solidaritetskänsla, borde man åtminstone ha en
självbevarelsedrift.

Det finns alltså mycket starka skäl för att öka, och inte minska, våra bi-
ståndspengar. Därför har jag mycket svårt att acceptera att Sverige skall
minska anslaget med 1,5 miljarder, samtidigt som vi i realiteten ökar för-
svarsanslagen. Varför kan vi inte i stället dra ner på beställningarna av JAS-
plan, stridsvagnar eller på några av de många andra projekten som omfattas
av det försvarsbeslut som riksdagen fattade i början av juni? Det går inte
ihop att säga att vi inte har möjlighet att ge bistånd samtidigt som vi plussar
på försvarsanslaget på detta sätt.

Till slut vill jag säga att det är min bestämda uppfattning att beslutet att
skära ned biståndsanslaget måste bli ett tillfälligt beslut. Vi måste snarast
komma tillbaka till enprocentsmålet.

Anf. 40 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:

Herr talman! Ingela Mårtensson kan tydligen inte gå upp i debatten utan
att göra ett litet påhopp. I stället borde hon ha tagit del av de förslag som jag
lade fram i mitt anförande. Det är möjligt att Ingela Mårtensson inte var
närvarande i kammaren när jag höll mitt anförande.

Jag och Ny demokrati har lagt fram en rad förslag om åtgärder som skulle

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

kunna hjälpa fler flyktingar på ett bättre sätt än i dag. Vi har kopplat ihop
biståndspolitiken med flyktingpolitiken, så att man först kan hjälpa där pro-
blemen uppstått. Om de människor som vi försökt hjälpa genom biståndspo-
litiken ändå kommer hit som flyktingar, skall vi naturligtvis hjälpa dem även
här. Jag lade på den punkten fram ett konkret förslag, men det kan vi kanske
diskutera senare.

Så till enprocentsmålet som man har låst sig vid! Kan man inte ha någon
självkritik och inse att man för mindre pengar kan uträtta mer? Det kan man
göra i alla andra sammanhang - i en familj och i ett företag. Man kan defini-
tivt göra det även i biståndsarbetet.

Detta är en utmaning, och både Ingela Mårtensson och jag vet att detta är
möjligt. Se det positivt i stället för att alltid säga: Ja, då blir det sämre och
sämre. Ta det alltså som en utmaning!

Anf. 41 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag hörde Richard Ulfvengrens inlägg i radion på mitt rum.

Det är väl i och för sig intressant att Ny demokrati lägger fram förslag om
hur man kan effektivisera och få en bättre användning för pengarna. Det är
bara det att Ny demokrati ständigt och jämt säger att vi skall minska bi-
ståndspengarna, och det kan jag inte ställa upp på.

Det är inte så att det i världen finns ett överflöd av pengar som går till de
fattiga länderna. Det är precis tvärtom-det behövs mer pengar till de fattiga
länderna. Självfallet skall dessa pengar utnyttjas på ett effektivt sätt. Det
exempel på en i och för sig ganska liten biståndsinsats som jag tog upp i mitt
anförande visar vad biståndet kan betyda för människorna och för utveck-
lingen i ett land.

Om vi i den rika världen inte ser till att hjälpa de fattiga länderna, kommer
det att slå tillbaka på oss i andra former, något som kanske vore mycket mer
olyckligt för oss. Även om man inte tar till sig detta med humanitet och soli-
daritet, borde man tänka på vad vi själva kan drabbas av om vi inte gör nå-
gonting åt klyftorna mellan fattiga och rika länder.

Anf. 42 RICHARD ULFVENGREN (nyd) replik:

Herr talman! Vad är det som säger att just 1 %av vår BNP skulle vara till-
räckligt? Det behövs kanske 2 eller 3 eller rent av 10 %. Jag håller med
Ingela Mårtensson om att det krävs stora insatser. Men det är ju inte peng-
arna som är det viktiga, utan det är vad vi gör med pengarna, hur många vi
hjälper och på vilket sätt vi gör det. Varför skall vi alltid fixera oss vid ansla-
gets storlek?

Jag talade i morse om att vi måste finna nya former och nya modeller för
biståndet. Det gjorde även Göran Lennmarker. Vi måste veta vad vi satsar
på. Jag vill lägga mer på katastrofbistånd och minska biståndet till de pro-
gramländer som under 25 år fått en allt sämre tillväxt och sämre BNP per
capita.

Vi måste även ta upp frågan om befolkningsökningen. Så länge kurvorna
går som de gör, spelar det ingen roll om vi har 1, 2, 3 eller 4 %. Vi måste få
kurvorna för biståndet och befolkningsökningen att matcha varandra. Där-
för måste insatserna i befolkningsfrågan öka. Samtidigt skall vi självfallet

upprätthålla katastrofhjälpen och se till att vi kan göra ännu mer. Nu låser
vi pengar för projekt som jag anser att vi i dag inte kan stå för. Det är bättre
att vi omfördelar pengarna, så att vi får ett större flöde till dem som verkligen
behöver hjälp.

Jag ville tidigare ha en replik på Kristina Svenssons anförande. Hon sade
att hon hade träffat afrikanska ledare. De är säkerligen beroende av vårt
stöd. Men ta som exempel president Chiluba, som är den nye ledaren i Zam-
bia. Han har sagt att biståndet delvis har passiviserat landet och medfört att
utvecklingen delvis har stagnerat.

Ett annat exempel är Vietnam. Man kunde häromdagen läsa att det kom-
mer att bli en ”ekonomisk tiger i landet. Vi har gett bistånd även till Viet-
nam, men där har man kanske haft en större självkänsla och därför inte pas-
siverats på samma sätt.

Jag är öppen för en debatt. Det är ju därför vi är här.

Anf. 43 INGELA MÅRTENSSON (fp) replik:

Herr talman! Richard Ulfvengren undrar varför vi skall binda oss för 1 %.
Det är faktiskt väldigt viktigt att vi har ett mål på 1 %. Det visade sig inte
minst under den förra regeringens tid, då man hela tiden försökte nalla på
de här pengarna för att använda dem för andra ändamål. Det blir på det sät-
tet så uppenbart att man försöker schackra med pengarna.

Som jag sade tidigare är det inte mindre utan mer pengar som behövs.
Därför anser vi i Folkpartiet liberalerna att vår strävan måste vara att höja
anslaget. Samtidigt måste vi naturligtvis använda pengarna effektivt. Det har
vi naturligtvis ingenting emot. Men inte är det väl så, Richard Ulfvengren,
att turismen blir effektivare om vi halverar anslaget för turismen!

Förste vice talmannen anmälde att Richard Ulfvengren anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 44 JAN ERIK ÅGREN (kds):

Herr talman! Lågkonjunkturen i den svenska ekonomin är redan påtaglig,
och mycket tyder på att den kan bli långvarig. Till stor del är den ett resultat
av många års missgrepp i den ekonomiska politiken. 20 års försyndelser lig-
ger bakom den ekonomiska kris vars konsekvenser vi svenskar nu får känna
av. Kraftiga åtstramningar var nödvändiga, och de har drabbat alla.

Tyvärr blev det också nödvändigt att minska u-hjälpen. Krisförhandling-
arna ledde ju till att biståndet skärs ned med 1,5 miljarder nästa år, från 14,5
till 13 miljarder. Men enligt tidningsuppgifter var förhandlingarna tuffare än
så, och om inte Kristdemokraterna fört de fattigare ländernas talan vågar jag
knappt tänka på vilken nivå biståndet hade kunnat hamna på.

Trots nedskärningarna hamnar biståndet på den internationellt sett höga
nivån drygt 0,9 % av BNI. Det långsiktiga målet på 1 % måste dock vara
kvar, och då får vi se till att det kopplas till en solid tillväxttakt. Saneringen
av svensk ekonomi gagnar utvecklingsländerna.

Men den nuvarande neddragningen är relativt allvarlig och måste på något
sätt vägas upp av andra åtgärder för att effekterna i utvecklingsländerna inte
skall bli för stora. Solidaritet och generositet mot u-länderna kan nog åstad-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

kommas också med hjälp av ökad effektivitet genom de nuvarande insat-
serna och genom en ökad samordning. Det gäller att ha ett samlat grepp på
bistånds- och utvecklingsfrågorna. Som jag ser det kan effekterna på bi-
ståndsområdet av regeringens och Socialdemokraternas krisförhandlingar
mildras på följande sätt:

För det första gäller det fördelningen av besparingarna inom biståndspoli-
tiken. Det känns bra att kunna konstatera att två områden inom biståndet
inte kommer att beröras. Stödet till kyrkornas, Röda korsets och andra fri-
villigorganisationers biståndsinsatser på 875 miljoner och katastrofanslaget
på 1 115 miljoner kvarstår på nuvarande nivå. Förhoppningsvis kommer
minskningen av anslagen till FN och av länderramarna inte att slå lika hårt
om man ser till att de fattigaste länderna inte berörs.

För det andra gäller det ökad effektivitet. Jag skulle gärna se att större
delar av biståndet handläggs av BITS och SwedeCorp. Det är värdefullt att
regeringen på det sättet tar del av dessa organisationers kompetens.

Det finns inget som garanterar att enbart finansiella och tekniska resurser
omvandlas till en bestående utveckling. För en del länder har detta fram-
kommit ganska tydligt. För att motverka detta har regeringen i stora delar
inriktat biståndet till stöd för ekonomiska reformer och demokratisering. Jag
noterar också med tillfredsställelse att regeringen tillsatt en utredning syf-
tande till en översyn av styrnings- och samarbetsformerna i biståndet. Utan
att vilja föregripa resultatet misstänker jag att den kommer att peka på ett
visst behov av åtgärder. Det kan till och med vara så, att det finns ett behov
av mera permanent och löpande översyn och uppföljning av biståndet. Ja,
visst behövs det ett utvärderingssekretariat.

Herr talman! Det är viktigt att hela tiden se till att tillgängliga resurser
används så effektivt som möjligt, att det satsas på vettiga projekt inom ra-
men för en utvecklingsfrämjande ekonomisk politik. Varje biståndskrona
måste ge maximal utdelning för det enskilda mottagarlandet.

I det sammanhanget vill jag framföra några synpunkter på det jag vill kalla
en sund bindning av biståndet. Duktiga svenska företag med konkurrens-
kraftiga produkter borde kunna bli en del av vår u-hjälp. Det vore bra både
för u-länderna och för svensk exportindustri. Sambandet mellan svenskt bi-
stånd och svensk industri måste stärkas.

Den mycket omskrivna miljö- och utvecklingskonferensen i FN:s regi i
Rio emotsågs med varierande förväntningar, men resultatet medförde viss
besvikelse. Naturligtvis kunde man ha hoppats på mer, men deklarationen
om uthållig utveckling, klimatkonventionen, konventionen om biologisk
mångfald, skogsprinciperna och Agenda 21 angående teknologisk överfö-
ring är ändå framgångar och bör ses som början till ett djupare samarbete.
Jag hoppas att regeringen företar en gedigen uppföljning av Riokonferensen
och uppvaktar de rika länder som under konferensen inte tog det ansvar som
man kunde förvänta sig.

För det tredje gäller det skuldlättnader. Insatserna via biståndsarbete och
stöd till utveckling kan i dag bara ha en begränsad effekt så länge man låter
u-länderna vara kvar i världens största skuldfälla. Så länge som den fattigare
delen av världen är skyldig över 1 340 miljarder US dollar till den rikare de-
len, kommer nästan allt stöd till utveckling att gå åt till att endast stärka u-

ländernas ekonomi så mycket att de i alla fall kan betala räntorna på lånen.
När det gäller skuldlättnadsinitiativ till de fattigare länderna har Sverige un-
der lång tid varit pådrivande.

Hen talman! Under den senaste tiden har framgångar gjorts som har för-
bättrat u-ländemas skuldsituation, men än finns det mycket att göra. Jag ber
regeringen att ytterligare förstärka sina insatser inom området. Borttagande
av tredje världens skuldfälla är ett centralt moment i arbetet att minska mot-
sättningarna mellan Nord och Syd.

För det fjärde gäller det frihandel. Det är viktigt att Sverige är pådrivande
i frihandelsvänlig riktning. Trots generösa regler utgör den andel av den
svenska importen som kommer från u-länderna bara ca 6 %, medan EG-
ländernas importandel är ca 13 %. Aktivare insatser från svenskt näringsliv
måste eftersträvas. Men den största effekten för u-ländernas ekonomi har
alla de åtgärder som syftar till att eliminera tullar och tariffära handelshin-
der. Alla åtgärder som den svenska regeringen kan vidta för att uppmuntra
andra länder till att underteckna det sista GATT-avtalet måste vidtas.

Herr talman! Låt mig till sist med glädje få understryka den framskjutna
och aktiva roll som Sverige spelar när det gäller att förbättra förhållandena
i de fattigaste länderna.

Anf. 45 STURE ERICSON (s):

Herr talman! För fem år sedan, den 18 december 1987, efter ett samman-
träde med utrikesnämnden, krävde Carl Bildt en ny ubåtskommission. Det
som hänt sedan dess understryker det berättigade i detta krav. Men nu mot-
sätter sig Carl Bildt tillsättandet av en ubåtskommission.

Han har tidigare i år stått här i kammaren och försökt motivera sitt nej.
Regeringspartierna och nydemokraterna röstade i början av juni i år mot ett
socialdemokratiskt förslag om en oberoende ubåtskommission.

Ända sedan början av 80-talet har Carl Bildt med stor energi slagit vakt
om sin position som landets främste försvarspolitiske ubåtsjägare. Höjd-
punkten på den banan nåddes hösten 1990 vid hans inträdesanförande i
Kungliga krigsvetenskapsakademin. Det Bildtska ubåtskunnandet upphöj-
des till vetenskap.

Under det senaste året har statsminister Bildt inom sitt kansli, statsrådsbe-
redningen, bildat ett ubåtstriumvirat tillsammans med informationssekrete-
raren Lars Christiansson och kommendören Emil Svensson. Den egotrip-
pade försvarsministern släpps inte in i denna innersta cirkel.

ÖB, jag själv och många andra har trott att ubåtsproblemen skulle tona
bort som en följd av de stora politiska omvälvningarna i Östeuropa. Warsza-
wapaktens och Sovjetunionens upplösning och Sovjetmarinens förfall som
det fattiga Rysslands flotta, med bara Kaliningrad och S: t Petersburg kvar
vid Östersjön borde rimligen få konsekvenser på detta område.

Så blev det nu inte. Inför riksdagens slutbehandling av det femåriga för-
svarsbeslutet på senvåren i år kunde våra ubåtsjägare registrera massiva
ubåtsintrång på svenskt territorialvatten. Och när den ekonomiska krisen i
september framtvingade en rejäl besparing även på försvarsbudgeten, kom
också ett antal främmande ubåtar på besök i Stockholms skärgård och utsat-
tes för skarp beskjutning.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Det hjälpte inte att både Carl Bildt och Anders Björck högst personligen
deltog i den senaste ubåtsjakten. Resultatet blev lika nedslående som tidi-
gare. Statsministern kunde dock identifiera ubåtarna som ryska, något som
marinens experter inte klarade av. Försvarsministern kom till slutsatsen att
det behövs effektivare vapen.

Detta skådespel inger naturligtvis inte något större förtroende varken
inom eller utom landet. Internationell ubåtsexpertis ifrågasätter numera öp-
pet den svenska trovärdigheten. Regeringen Bildt har målat in sig i ett höm
i ubåtsfrågan.

Sådan är nu den politiska verklighet vi har att hantera. Därför upprepar
jag på nytt vårt krav på en civil oberoende ubåtskommission.

Den bör få i uppgift att kritiskt granska det omfattande material som
svenska myndigheter har samlat in under det senaste årtiondets ubåtsjakter.
Vidare bör den skaffa sig ett internationellt perspektiv på de svenska ubåts-
problemen, inte minst mot bakgrund av den radikalt nya politiska och mili-
tära situationen längs Östersjöns stränder. Slutligen bör kommissionen na-
turligtvis göra rekommendationer för hur vi skall hantera framtida ubåts-
problem.

Herr talman! Under den debatt som föregick riksdagens femåriga för-
svarsbeslut i juni dristade jag mig att beklaga att alltför mycket pressats in
mellan de ekonomiska ramar som styr verksamheten.

Försvarsminister Björck kontrade med ett våldsamt personangrepp och
satte sitt nyförvärvade försvarskunnande i pant på att pengarna minsann
skulle räcka för alla de brigader, flygdivisioner och marinenheter han be-
stämt sig för. Dessutom skulle de räcka till för att fullföja den materiella upp-
rustning som förberetts och inletts under Roine Carlssons tid.

När ÖB tre månader senare, i mitten av september, lade fram sin plan för
hur det femåriga försvarsbeslutet skall genomföras, ÖB93, berömde han
som sig bör den borgerliga regeringen. Men han tvingades också konstatera
att det saknas 1 700 miljoner kronor, när han nu skall försöka genomföra
allt som regeringen har ålagt honom. Så var det alltså med Anders Björcks
trovärdighet på den punkten.

Enligt vad vi förstår av annan information som nått oss från olika militära
staber, så är kassabristen i verkligheten betydligt större än den ÖB i sin väl-
vilja velat redovisa.

Lösningen på detta dilemma är att Anders Björck med uppbådande av all
den ödmjukhet han är mäktig, medger att Försvarsbeslut 92 innehåller en
rad svåra politiska misstag. De kan bara rättas till genom att regeringen sna-
rast genomför flertalet av de socialdemokratiska förslag som riksdagsmajori-
teten röstade ned i våras.

I rättvisans namn skall det också sägas att det även fanns klarsynta borger-
liga försvarspolitiker. Folkpartiets Kerstin Ekman lämnade in en skriftlig
protest mot Björcks linje och föreslog bl.a. krympning av armén med två
brigader och av marinen med en ubåt.

Försvaret åderlåts nu för var dag som går genom den alltför stora organisa-
tion som Anders Björck bestämt sig för. Därför hotas nu genom bristen på
pengar den satsning på bättre materiel och kvalitet som vi varit överens om.

Till detta kommer sedan krispaketets sparbeting, som regeringen och vi

socialdemokrater är överens om, på 1,2 miljarder per år på försvaret. An-
ders Björcks omedelbara reaktion på detta blev, huvudlöst nog, att flyga ned
til Ängelholm och där utlova nya stora investeringar.

Men, herr talman, till hanteringen av krispaketets sparkrav på försvaret
får jag återkomma längre fram i höst.

Anf. 46 ROBERT JOUSMA (nyd):

Herr talman! I den politiska debatten har det länge hetat att Sverige är
alliansfritt i fred och neutralt i krig. Sverige vill stå utanför. Uppfattningen
bygger kanske på rädsla för angrepp från yttre fiender.

Men en gång i tiden var Sverige en stormakt, stormaktstiden, som den kal-
las i våra historieböcker. Sverige var fruktat i Europa som erövrare och krigs-
makt, inte minst i nuvarande Tyskland och Ryssland. Men vi tycker nog alla
att det är skönt att den tiden sedan länge är förbi.

Sverige har i maktpolitiskt hänseende genomgått positiva förändringar
och anpassat sin politik efter storleken. Ingen i vår värld är längre rädd för
att Sverige ensidigt skall inleda ett anfallskrig. I stället har Sverige anträtt en
fredlig väg ut i Europa, via EES-avtal och en förmodad anslutning till EG, i
framtiden EU. Det är mycket positivt.

Tyskland är inte längre, som Nej till EG-vännerna så gärna vill påskina,
ett hot. Det är inte heller de andra länder som omfattas av närmandet.

Tyskland är en levande demokrati. Det gäller också många andra länder,
inte minst EG- och EFTA-länderna i Europa. Det är inte diktaturen som
segrat i Europa utan demokratin.

EG är demokratiskt. En del, särskilt EG-nej-sägarna, kan tycka att det
råder ett demokratiskt underskott i EG genom att EG-parlamentet inte är
en lagstiftande beslutande församling. Det kanske kan ligga något i kritiken,
men det förtar inte helhetsintrycket av EG - intrycket av en levande demo-
krati. Jacques Delors har tydligen själv kritiserat demokratin inom EG.
Detta understryker att han är lyhörd för bristerna. Det är ett uttryck för de-
mokratin.

Genom EES-avtalet får Sverige en närmare knytning till denna euro-
peiska demokrati, och genom förhoppningsvis senare medlemskap i EG/EU
är vi helt och hållet med. Vi blir delaktiga i och måste ta ansvar för Europas
framtid. Men EG/EU innebär inte bara något för demokratins utveckling i
Europa utan något större.

EG/EU är egentligen världens största fredsrörelse. För första gången i his-
torien ligger den varaktiga freden inom räckhåll. Vi måste ta chansen och
göra vårt, här i Sverige, för att bidra till fred inte bara i vår tid utan också för
framtiden.

Detta innebär att freden och säkerhetspolitiken måste komma i förgrun-
den. Historien har lärt oss att den svenska regeringen sagt sig vara alliansfri
och neutral, men trots det haft allsköns konstigheter för sig, vilket avslöjats
inte minst under de senaste åren.

Alliansfriheten och neutraliteten kan därför ifrågasättas. Var och en har
rätt att ställa sig frågan om man kan behålla något som man egentligen inte
bryr sig om, eller med andra ord ha normer och regler som man friskt bryter
mot bara tillfället är det lämpliga. Det måste alltså bli ett slut på normhyck-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

leriet - det är ju inget annat än flagranta exempel på dubbelmoral, men inte
bara det: Dubbla budskap! I ord är Sverige alliansfritt och neutralt, men har
inte varit det i handling.

Med det nya demokratiska och fredliga Europa blir läget ett annat, och
Sverige befrias från dubbelmoralens och de dubbla budskapens hyckleri och
kan i stället tala klarspråk och bör så snabbt som möjligt ta sitt ansvar för
freden.

I säkerhetspolitiskt hänseende bör Sverige söka sig mot EG/EU-ländema
redan nu. Om vi ger upp tilltron till den falska alliansfriheten och neutralite-
ten, har vi möjligheter att omgående öppna en fruktbar försvarspolitisk dia-
log med övriga Europa. Sverige skall självfallet inte vara främmande för ett
försvarssamarbete med EG/EU. I stället kan det t.o.m. vara så att Sverige
bör driva på en sådan utveckling - att snarast ta ett initiativ som kan gynna
freden i Europa, inte bara på kort sikt utan också på lång sikt.

EG/EU- och EFTA-länderna är förutsägbara. Alla är fredliga demokra-
tier. Demokrati och fred hör ihop. Från dessa länder finns inga hot mot Sve-
rige.

Det som hänt i öst inrymmer en demokratisk utveckling, men det är för
tidigt att ha någon bestämd uppfattning därom. Framtiden är där svår att
förutse. Det pågår också väpnade konflikter i vissa delar av det forna Sovjet-
unionen, men utvecklingen i vårt närområde - i de baltiska staterna Estland,
Lettland och Litauen - är med svenska säkerhetspolitiska ögon sett i stort
sett positiv. Konflikten i det tidigare Jugoslavien får däremot inte underskat-
tas.

Vid säkerhetspolitiska bedömningar är det alltid bättre att se på omvärl-
den med misstro än med dumhet - det borde vi ha lärt oss av historien.

Misstron eller en klarsyn, grundad på fakta om man så vill, leder mig till
slutsatsen att Sverige snabbt måste närma sig Europa och EG/EU-ländema
och kasta av sig alliansfrihetens och neutralitetens ok. Sverige måste ta aktiv
del i den europeiska fredsrörelsen. För detta behöver Sverige egentligen inte
invänta medlemskap i EG/EU.

Sverige måste naturligtvis kunna garantera säkerheten i sin del av Europa
men också aktivt kunna delta där freden hotas.

En öppnare hållning innebär också att Sverige måste ompröva sin krigs-
materielpolitik och att den svenska försvarsindustrin måste ges förutsätt-
ningar till ett långtgående samarbete med Europa och de delar av övriga
världen där demokrati råder.

Vi måste alla inse att demokratin och de demokratiska värdena måste
kunna försvaras med vapenmakt var helst de hotas, om inget annat hjälper.
Det går inte längre att krypa bakom tal om alliansfrihet och neutralitet. I
förhållande till demokrati och fred går det inte att vara neutral - att inte ta
ställning. Demokratin och freden i Europa och övriga världen kräver ett
klart och tydligt ställningstagande av Sverige.

Anf. 47 ARNE ANDERSSON (m):

Herr talman! Årets allmänpolitiska debatt råkar komma vid en tid då vi
rör oss i något av ett ingenmansland avseende vad vi har att vänta oss. Då
tänker jag naturligtvis på den krisuppgörelse som också - och det kommer

jag att ägna mig litet åt - olyckligt nog enligt mitt förmenande berör försvars-
området.

Riksdagen fattade, som alla vet, för drygt fyra månader sedan ett långsik-
tigt försvarsbeslut. Grundkonceptet innehöll för det första ett visst ökat eko-
nomiskt tillskott och för det andra en krympning av krigs- och fredsorganisa-
tionen. Dessa två åtgärder avsågs tillsammans ge den värdefulla profilen på
försvarsbeslutet, nämligen att volymminskningen i organisationen tillsam-
mans med medelstillskottet skulle ge utrymme för nödig materiell förnyelse.

Omdömet om detta försvarsbeslut har varit utomordentligt positivt. Man
har ansett att denna prioritering i riktning mot materiell förnyelse är synner-
ligen angelägen. Att man på de orter som berördes av flyttningar och ned-
läggningar inte har varit lika glad är en självklarhet.

Flera av oss uttalade här i kammaren den 3 juni vikten av att man nu, såväl
i den militära organisationen som inom materielindustrin, slutligen fick ar-
betsro efter fem års oro i försvarspolitiken. Jag tillstår gärna att jag nu är
rädd för att förhoppningen om arbetsro och om att kunna fullfölja försvars-
beslutet på grund av den ekonomiska krisen mer eller mindre kommer på
skam. Detta beklagar jag djupt.

Det är naturligt att beslut om ett åtgärdspaket i en krissituation som denna
fattas av en mycket liten grupp människor. Men våra partiledare och partifö-
reträdare måste ha, och har också, förtroendet att göra det. Skulle alltför
många av oss få ett ord med i laget och få sina prioriterade intressen invägda,
skulle en överenskommelse av det här slaget aldrig ha kommit till stånd. Det
vill jag oförbehållsamt medge.

Men, herr talman, det förhållandet att vi stöder och försvarar uppgörelsen
betyder rimligen inte att vi också måste tycka om den. Således ligger det en
stor skillnad i att ändra på förhållanden som ligger framför oss och att vidta
åtgärder avseende ett redan fattat beslut. Det kanske man har förbisett.

Det förhållandet att vi, som tidigare sagts, så sent som för fyra och en halv
månader sedan fattade ett femårigt försvarsbeslut borde enligt min mening
ha ställt försvaret rent av utanför denna uppgörelse. Nu gick inte detta av
olika skäl. En av orsakerna var att försvarsområdet fanns med, dessutom
ganska högt prioriterat, på den lista av besparingar som Socialdemokraterna
faktiskt litet skrutit med.

Jag anser, herr talman, att vi litet för lätt glömmer bort att fred, frihet och
oberoende för Sveriges folk inte en gång för alla är oss givet. Ett försummat
försvar tar bortemot tio år att återigen få på fötter, med rimliga möjligheter
att vara fredsbevarande. Vi påminns måhända för sällan om att vårt försvar
är det landstäckande paraply under vilket all annan verksamhet till männi-
skornas nytta och glädje kan utvecklas. Svenskarnas frihet och nationella
oberoende är grunden, på vilken allt annat vi tar oss för vilar. En lång fred
som vi i Sverige har kunnat åtnjuta kan aldrig tas som intäkt för att vi inte i
en oförutsebar framtid också måste ha ett respektingivande försvar. Idéer
som då och då dyker upp, starkt präglade av lättsinne eller kanske bara av
kort minne, måste därför alltid avvisas.

Under de senaste veckorna har det rått viss osäkerhet om vad uppgörelsen
för försvarets vidkommande innebär. Det är väl nästan bara Sture Ericson

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992
-----------3-------
Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

som vet vad den innehåller, då han nyss sade: Regeringen och vi socialdemo-
krater är överens om att vi skall spara 1,2 miljarder per år.

Jag vill gärna säga att det uttalandet är ganska övermaga, så mycket mer
som propositionen ännu inte är lagd på riksdagens bord och Sture Ericson
sannolikt inte har någon som helst bättre kunskap om den än vi andra. Men
osäkerheten kvarstår, och den kommer förmodligen att kvarstå tills proposi-
tionen läggs fram i nästa vecka. Härav följer att vi inte i dag kan diskutera
uppgörelsens olika komponenter. Tre inslag har nämnts. Flygflottiljen F 6 i
Karlsborg har utpekats, och vissa besparingar på det civila området och vissa
värnpliktsförmåner har ifrågasatts.

Herr talman! Att F 6 utpekats än en gång kan knappast betecknas som
annat än en synnerligen inhuman handling. Det är andra gången på ett år
som flottiljen föreslås för nedläggning. Gemensamt för dessa tillfällen är att
beslutet fattats efter en natts överläggningar och saknar minsta beredning.

Herr talman! Eftersom min taletid är slut, ber jag att få återkomma med
ett par synpunkter om en liten stund.

Anf. 48 STURE ERICSON (s) replik:

Herr talman! Arne Andersson fann för gott att ägna sig åt historieskriv-
ning. Han sade att anledningen till att försvaret kom med i krispaketet var
att vi socialdemokrater presenterade en lista. För historieforskningens skull
vill jag bara tillägga att det fanns även en lista från regeringen, som presente-
rades några dagar före uppgörelsen. Vid en presskonferens läste bl.a. finans-
minister Anne Wibble upp denna lista, som senare dementerades av för-
svarsministern.

Arne Andersson sade att han inte vet vad som står i uppgörelsen. Proto-
kollet är ju publicerat och finns tillgängligt, så det är bara att läsa innantill.
Det går också bra att lyssna på försvarsministerns presskonferenser, vilka
också refereras i pressen. Han har nu bekräftat att besparingen rör sig om
1,2 miljarder per år. Att försvarsministern sedan sprattlar och försöker und-
vika att uppnå sparmålet under de närmaste åren är ju, som Arne Andersson
mycket väl känner till, föremål för förhandlingar.

Att F 6 återigen har kommit in i bilden i dessa förhandlingar är ju entydigt
ett initiativ från Arne Andersson.

Anf. 49 ARNE ANDERSSON (m) replik:

Herr talman! Varken Sture Ericson eller jag deltog i denna överläggning,
och jag är inte heller säker på att vi borde ha gjort det. Att, som Sture Eric-
son gör, fälla den typen av omdömen är märkligt. Jag bara framhöll att be-
sparingar inom försvaret fanns som punkt tre på den socialdemokratiska
sparlistan. Jag pekade inte ut den punkten. Förvisso har regeringspartiernas
företrädare gått med på besparingarna, för inte var det väl så, att ni dikte-
rade den uppgörelsen så självständigt som det ibland kan låta?

Jag gav uttryck för den inhumanitet som ligger i fallet Karlsborg, men för
att undvika alla missförstånd vill jag säga att jag, oberoende av vad det står
i den proposition som kommer att avlämnas på måndag, tisdag nästa vecka,
självfallet stöder jag regeringspolitiken. Men det finns ett drag i regeringens

och Socialdemokraternas uppgörelse som jag uppriktigt sagt tycker väldigt
illa om.

Anf. 50 STURE ERICSON (s) replik:

Herr talman! Det gläder mig att Arne Andersson använde ordet inhuma-
nitet när det gäller uppgörelsen och nedläggningen av F 6. Jag tar detta som
ett litet löfte om att vi i försvarsutskottet genom olika beslut kanske redan i
höst skall kunna mildra effekten av nedläggningsbeslutet, som - och det vill
jag upprepa - inte tillkom på socialdemokratiskt initiativ.

Anf. 51 ARNE ANDERSSON (m) replik:

Herr talman! Jag vill återkomma till Sture Ericsons uppgift om att det rör
sig om en besparing på 1,2 miljarder per år. Om den uppgiften är riktig, är
det inte fråga om någon sparåtgärd, herr Ericson, utan om ett nytt försvars-
beslut baserat på ett helt nytt försvarskoncept. Jag trodde att Sture Ericson
hade förstått vidden av detta. Ni socialdemokrater förstod det inte, då ären-
det bereddes för två år sedan. Ni insåg inte vidden i våras, då motionen av-
gavs, och ni inser den inte heller nu. Men om besparingen skall vara i den
storleksordningen, förestår det ett nytt försvarsbeslut.

För mig är det viktigare att nu försöka dämpa effekterna av denna åtgärd,
som är ett ingrepp i ett fyra månader gammalt beslut. Det är också viktigt
att kunna behålla det gamla konceptets profil, nämligen att så mycket som
möjligt av organisationen skall bevaras och att tyngdpunkten skall ligga på
materielförstärkningar inom försvaret.

Förste vice talmannen anmälde att Sture Ericson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 52 SVEN-OLOF PETERSSON (c):

Herr talman! För drygt fyra månader sedan fattade vi i denna kammare
ett femårigt försvarsbeslut. Vid det tillfället trodde vi näppeligen att det så
snart skulle bli aktuellt att återigen diskutera frågor som rör det svenska för-
svaret och det svenska försvarets framtid. Men den föränderliga världen och
också den i sanning föränderliga ekonomin har gett oss ny anledning till att
se över de ekonomiska betingelserna när det gäller stora delar av samhällets
områden. Det är troligtvis inte någon sektor som kommer att gå fri från be-
sparingar.

Herr talman! Det är samtidigt viktigt att slå fast att de målsättningar som
fastställdes i försvarsbeslutet också skall gälla inför framtiden och att de inte
på något sätt kommer att rubbas. Jag vill citera följande ur försvarsbeslutet:
”Totalförsvaret skall sålunda i första hand vara fredsbevarande genom att
ha sådan styrka, sammansättning, ledning, beredskap och uthållighet, att en
angripares förluster och andra uppoffringar i samband med försök att ut-
nyttja vårt land inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna”.

Vidare vill jag anföra den beskrivning som gjordes av de huvuduppgifter
som skall åligga totalförsvarets civila del. Uppgifterna skall således vara:

”- att värna civilbefolkningen mot verkningarna av krigshandlingar och
under kriser och i krig trygga en livsnödvändig försörjning,

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

- att under kriser och i krig stödja försvarsmakten, samt

- att, för fullföljandet av dessa uppgifter, under kriser och i krig upprätt-
hålla de viktigaste samhällsfunktionerna.”

Det är viktigt att slå fast att dessa betydelsefulla grunder skall gälla även
för framtiden.

Genom försvarsbeslutet fattades också ett delbeslut om att det skulle till-
sättas en beredning som skulle följa beslutets genomförande och se till att
resultatet blev som det var tänkt, både i utskottet och här i kammaren. Jag
vill understryka behovet av att denna beredning snabbt kommer i gång, gi-
vetvis också för att följa de besparingar som kommer att ske i anledning av
den överenskommelse som har träffats mellan regeringen och Socialdemo-
kraterna.

Det är viktigt att beredningens arbete bedrivs förutsättningslöst och att
det inte på något sätt föregrips. Dessutom är det viktigt att hela försvarssek-
torn ses över, och att man inte bara utan vidare friskriver en eller annan del
från översyn och överger eventuella tankar på att rationalisera och effektivi-
sera även där.

Det pågår just nu mycket föränd ringsarbete inom försvaret. Jag vill inte
minst peka på LEMO-utredningen som kommit fram till en del förslag, vilka
har lett till olika beslut här i kammaren. Och fler beslut om omstrukture-
ringar och rationaliseringar kommer att fattas. Det kommer bl.a. att inrättas
ett nytt högkvarter för den militära ledningen.

Pliktutredningen bedriver ett arbete med att se över hur rekryteringen till
försvarsmakten skall gå till i framtiden. Jag vill understryka vikten av en ge-
mensam syn - som jag hoppas att vi skall kunna förmå alla att ansluta sig
till nämligen att den allmänna värnplikten i grunden skall ligga kvar som
det mest primära som kan tänkas i detta avseende.

Vidare är det viktigt att understyrka att man inom försvaret bara skall an-
vända den personal som behövs. Rekryteringen av personal skall anpassas
just till det behov som föreligger för en krigsorganisation, men också för att
man skall kunna klara sina uppgifter i fred.

Vi måste också se på vår omvärld. De förändringar och händelser som sker
runt omkring oss kommer givetvis också i framtiden att påverka vår politik
här i landet, inte minst när det gäller det försvars- och säkerhetspolitiska om-
rådet. Olika oroshärdar och konfliktorsaker dyker upp titt som tätt. Det kan
vara etniska, ekonomiska eller religiösa motsättningar som kan utgöra grund
för konflikter som antingen på lång eller väldigt kort sikt kan blåsa upp till
stora konflikter, utan att vi på något sätt önskar det.

Även på miljömrådet kan det förekomma motsättningar mellan olika in-
tressen, vilka kan utgöra grund till olika framtida konflikter.

Även om vi hoppas och tror och ser tecken som tyder på en fredligare om-
värld, förekommer det fortfarande med viss intensitet ubåtskränkningar, el-
ler rättare sagt: undervattenskränkningar av svenskt territorium.

Låt oss också slå vakt om den svenska försvarsindustrin, som har en väl-
digt unik internationell kompentens. Den bör tas till vara och utvecklas. Det
är väldigt viktigt att vi i Sverige har svenska vapen och svensk teknik, som
är anpassade efter de svenska förhållandena. Försvarsindustrin är även en

nationell resurs som måste tas till vara. Den ger kompetens och en god bas
för annan industri, inte minst den civila industrin.

Beträffande den civila delen av totalförsvaret har vi beslutat om att till-
sätta en speciell utredning. Jag vill understryka vikten av att denna kommer
till stånd och av att den civila delen av totalförsvaret får en djupare och allsi-
digare belysning än vad man tidigare har kunnat få. Denna fråga är ett gam-
malt centerkrav, som vi i motioner under ett flertal år har drivit och som vi
nu äntligen har fått gehör för. Det är därför dubbelt så viktigt för oss att den
här utredningen tillsätts, så att den kan komma i gång med sitt arbete.

Herr talman! Vi måste ta till vara de möjligheter till utveckling, rationali-
sering och effektivisering som finns inom det svenska försvaret. Det kan
åstadkommas med ett förnuftigt sparande. Jag anser att beredningen utgör
en god grund för detta. Den skall vara en garanti för att de angivna målsätt-
ningarna skall ligga fast även i framtiden.

Anf. 53 ÅKE CARNERÖ (kds):

Herr talman! Försvarspolitik bedrivs långsiktigt, samtidigt som utveck-
lingen i vår omvärld har gått och går mycket snabbt. Den internationella ut-
vecklingen är hoppingivande, men vi bör inte vidta åtgärder som skapar osä-
kerhet om våra politiska åsikter eller som kan göra det säkerhetspolitiska
läget i Nordeuropa instabilt. Vår försvarspolitik bör därför i nuvarande läge
kännetecknas av fasthet och konsekvens.

Det yttersta syftet med Sveries säkerhetspolitik är ju att bevara vårt lands
frihet och nationella oberoende. För den nu aktuella försvarsbeslutsperio-
den är det fortfarande en huvudlinje i säkerhetspolitiken att vi skall vara mi-
litärt alliansfria för att kunna vara neutrala vid en militär konflikt i vår nära
omvärld. Denna alliansfrihet gör det nödvändigt att Sverige upprätthåller en
egen betydande försvarskapacitet.

Totalförsvarets uppgifter har redan angetts av Sven-Olof Petersson, varför
jag inte tänker upprepa dessa. Försvarsmaktens viktigaste uppgift är att upp-
rätthålla respekten för vår territoriella integritet genom att ingripa mot vaije
form av kränkning av vårt luftrum och territorium såväl i fred som under
neutralitet. Ett angrepp skall kunna mötas varifrån det än kommer och som
inleds med endast kort militär förvarning.

Sven-Olof Petersson har redogjort för det civila försvarets huvuduppgif-
ter. Jag skall därför inte upprepa detta.

Herr talman! Efter det försvarsbeslut som vi fattade här i kammaren den
3 juni i år har en bred uppgörelse gjorts för att sanera statens finanser. I kri-
suppgörelsen har kds deltagit aktivt, och nu tycker jag att det är viktigt att
alla inblandade partier bemödar sig om att föra alla uppgörelser i hamn. Det
fina samförstånd som visats i ett svårt ekonomiskt läge får självfallet inte för-
störas eller utnyttjas partitaktiskt. Vad som är sagt skall gälla.

För oss kristdemokrater är det naturligt att även totalförsvaret är med och
tar sin del av det pris som vi nu får betala. Dock måste man gå noggrant
fram när det gäller besparingarna. Vi kristdemokrater anser att de mål för
totalförsvaret som finns i Försvarsbeslut 92, och som jag inledningsvis
nämnde, skall stå kvar under försvarsperioden 1992-1997. Dessutom anser
vi att det är viktigt att ha en beredskap för att snabbt kunna komplettera

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

utbildning och tillgänglighet till materiel så att den samlade försvarsförmå-
gan vid behov kan förstärkas.

Nu kommer omstruktureringen att bli mer omfattande än. i
Försvarsbeslut 92, eftersom 1,2 miljarder kronor skall bort. Rimliga hänsyn
till förändringar i omvärlden, behov av en till de säkerhetspolitiska målen
anpassad balans mellan uppgifter och resurser, brister när det gäller repeti-
tionsutbildning, förnyelse av försvarsmateriel och den enskilde soldatens
skydd skall vägas samman till en helhet.

Den parlamentariska försvarsberedning som skall följa upp vissa frågor i
försvarsbeslutet, bl.a. flygvapnets framtida grundorganisation, får nu genom
krispaketet ytterligare arbetsuppgifter. Det blir ju naturligt att denna bered-
ning även får handha de besparingar, utöver nedläggningen av flygflottiljen
F 6 i Karlsborg, som överenskommits.

Försvarsbeslutet innehöll även ett uppdrag till regeringen att tillsätta en
parlamentariskt sammansatt kommitté som skulle se över den civila delen
av totalförsvaret. Detta är ett område som för oss kristdemokrater blir allt
viktigare att bevaka. Vårt land är sårbart. Sårbarheten har blivit allt större i
bl.a. näringslivet och sjukvården, där utvecklingen går mot specialisering,
integrering och beroende av elektronik. Det faktum att det blir allt fler äldre
i vårt samhälle ökar självfallet kraven på civilförsvaret. De resurser och be-
redskapsåtgärder som byggs upp mot bakgrund av säkerhetspolitiska hotbil-
der kan utnyttjas även i samband med fredstida kris- och katastrofsituatio-
ner. Eftersom Överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB, nu får ett sparkrav på
100 miljoner kronor bör denna parlamentariska kommitté snarast tillsättas.

Herr talman! För kristdemokraterna är den bästa garantin för en fortsatt
fredlig utveckling ett starkt nationellt totalförsvar byggt på allmän värnplikt.
Det är för tidigt att inkassera stora försvarspolitiska vinster utifrån föränd-
ringarna i Central- och Östeuropa. Dock är det viktigt att Sverige deltar i
arbetet med en regional säkerhetslösning för hela vår världsdel. Här kan en
möjlighet yppa sig att minska framtida försvarskostnader om öst- och väst-
europeiska stater enas om en kollektiv försvars- och säkerhetspolitisk lös-
ning.

Kds strategi för fredsplanering är de politiska idéer som bär upp vårt parti.
Viktiga inslag i denna strategi är att verka för samförstånd i försvarsfrågan,
alla människors lika värde, minskade klyftor mellan rika och fattiga och en
fördjupad europeisk gemenskap.

Anf. 54 BRITT BOHLIN (s):

Herr talman! Det vore naturligtvis nu ytterst frestande att ha försvarspoli-
tiska synpunkter på krispaketet. Jag har inte minst hjärtat fullt av synpunk-
ter på hur människorna i Karlsborg mår och hur de har behandlats. Men jag
skall avstå från det nu. Jag ser i stället fram mot att vi på ett konstruktivt sätt
skall kunna ta upp dessa frågor i den försvarsberedning som på socialdemo-
kratiskt initiativ nu skall tillsättas.

Jag skall i stället säga några ord om en fråga som kanske är mycket liten
här i kammaren, men den är nog så viktig för våra ungdomar som omfattas
av värnplikt. Frågan är också viktig för försvarets civila personal.

Chefen för armén planerar att fr.o.m. nästa år ta emot ca 2 100 värnplik-

tiga som skall få en för armén ny utbildning i mobiliserings- och förplägnads-
tjänst. Krigsorganisationen skall då samtidigt förändras, och särskilda mobi-
liserings- och förplägnadsförband skall upprättas.

Arméchefens planer uppmärksammades här i riksdagen i juni månad i
samband med 1992 års försvarsbeslut. Ett enigt försvarsutskott uttalade då
att volymen och de närmare förutsättningarna för dessa värnpliktigas an-
vändning i krigsorganisationen och utbildningens innehåll bör beslutas först
sedan pliktutredningen har lämnat sitt förslag. Försvarsutskottet framhöll
särskilt att sökandet efter besparingar i stödproduktionen, dvs. militärres-
tauranger och krigsförråd, inte får vara ett motiv för att överutbilda värn-
pliktiga.

Herr talman! Det finns all anledning att riksdagen noga följer upp den
verksamhet som arméchefen inom dessa områden nu vill starta då det är up-
penbart att han i sina första förslag när det gäller förbandsomsättning m.m.
hade för avsikt att just överutbilda värnpliktiga för att spara in på ekonomi-
biträden och förrådspersonal. Detta vore inte förenligt med vårt militära
pliktlagsystem. Det är även ekonomiskt sett ett feltänkande som leder till
ökade kostnader för samhällsekonomin totalt sett.

Som en direkt följd av dessa förändringar kommer enligt arméchefens be-
räkningar ca 900 civilt anställda i kök och förråd att förlora sina jobb. Detta
får enligt min och ett enigt försvarsutskotts uppfattning ske endast om armé-
chefens planer följer de principer som riksdagen varit enig om, nämligen att
all utbildning skall syfta till en krigsplacering i en krigsorganisation som har
ett verkligt och inte ett fingerat behov.

Under sommaren har ytterligare information framkommit, och diskussion
har förts angående arméchefens planer för förrådshållning och förplägnads-
stöd inom armén. Vad man då kan konstatera är att osäkerheten inom armén
är stor när det gäller inriktning, omfattning och uppgifter för dessa särskilda
stödförband.

Det är också uppenbart att armén för närvarande inte tillvaratar de redan
i dagsläget existerande personalresurser som försvaret förfogar över. Som
exempel kan man nämna den merbehovsutbildning som marinen av bered-
skapsskäl varje år producerar och alla de civilanställda som inte har en krigs-
placering.

Herr talman! På näst intill varje lokal armémyndighet pågår utbildnings-
förberedelser för att fr.o.m. nyår ta emot de drygt 2 000 värnpliktiga samti-
digt som berörd civilpersonal är uppsagd eller kommer att sägas upp. Jag
känner en stark sympati för den personal som i dagsläget upplever att just
deras arbetsuppgifter på orättfärdiga grunder tas ifrån dem och att de skall
ersättas med värnpliktiga. För de värnpliktigas skull är det absolut nödvän-
digt att var och en som omfattas av militär utbildning skall känna att deras
insats är viktig och nödvändig och inte någon fingerad handräckning.

Jag vill för riksdagen markera att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
mycket noga kommer att följa upp denna frågas fortsatta behandling efter
det att pliktlagsutredningens rapport föreligger och regeringen överlämnat
ett nytt beslutsunderlag.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Europafrågor,
bistånd, säker-
hetspolitik

Anf. 55 KARIN WEGESTÅL (s):

Herr talman! Kommer Sverige att agera för att uppmärksamma ESK på
de säkerhetspolitiska riskerna med Tjeckoslovakiens delning? Den mycket
aktuella frågan vill jag ställa här i dag.

Arbetet med att få fram ett beslut om delning av Tjeckoslovakien började
i det federala parlamentet i Prag den 22 september i år. Inget av de ledande
partierna, det konservativa tjeckiska partiet under ledning av Vladimir
Klaus eller den slovakiska Rörelsen för demokrati i Slovakien med den förre
kommunisten Vaclav Mecair som ledare, hade en delning av landet på sitt
program inför valet i juni 1992. Klaus utgav sig t.o.m. för att vara en garant
för att landet skulle hållas ihop.

I Slovakien var det bara nationalistpartiet och det ungerska partiet som
ville ha en delning. Mecairs rörelse gick till val på rättvisa och likaberätti-
gande för Slovakien. Detta är ett gammalt slovakiskt krav som man trodde
skulle kunna uppnås inom federationen. Därför röstade människor från
skilda politiska läger på Mecairs parti.

Efter valet har den konservative premiärministern Klaus haft som mål att
skilja de välmående tjeckiska områdena Böhmen och Mähren från det be-
tydligt fattigare Slovakien. Han har därför förkastat Mecairs förslag om jäm-
ställdhet för Slovakien och ställt honom inför att behöva välja mellan situa-
tionen som den är i dag och en fullständig självständighet för Slovakien. Me-
cair, som vunnit stor popularitet genom att kräva likaberättigande för Slova-
kien, tvingades därigenom att gå med på en separation.

Den delning som de båda ledande politikerna nu vill genomföra har inte
folkets stöd. Socialdemokraterna i båda republikerna vill att frågan skall av-
göras i en folkomröstning. De opinionsundersökningar som gjorts visar att
resultatet av en folkomröstning skulle bli nej till en delning. Det skulle finnas
majoritet för folkomröstning i parlamentet, men i Tjeckoslovakiens unga de-
mokrati är folkomröstningar inte reglerade i författningen.

En så genomgripande förändring som delning av landet förbereds därför
utan folkets hörande, vare sig i folkomröstning eller i allmänna val. Dock
måste det lagförslag som krävs för att kunna genomföra en delning erhålla
tre femtedelars majoritiet i parlamentet.

Den 1 september nåddes Sverige av uppgiften att det federala parlamentet
med en rösts övervikt hade avvärjt det omdelbara hotet om delning. De båda
regeringspartierna misslyckades med att få den tre femtedels majoritet som
behövs. Socialdemokraterna fick igenom ett förslag att en kommitté skall
tillsättas med uppgift att utreda möjligheterna till en union mellan de båda
republikerna. Det var en delseger för dem som vill hindra en skilsmässa, men
frågan är inte avgjord genom detta.

Redan den 6 september deklarerade Klaus och Mecair efter ett krismöte
att tidtabellen ligger fast och att Tjeckoslovakien upphör att existera till
nyår.

En delning av Tjeckoslovakien skulle innebära stora svårigheter för Slova-
kien. Redan i dag är arbetslösheten där mycket högre än i de tjeckiska områ-
dena, och en delning skulle resultera i en fördubbling.

Slovakien är ett jordbruksland. Den industri som finns är tung industri,
främst krigsmaterielindustri, som redan är utslagen på grund av den förlo-

rade Warszawapaktsmarknaden. De västerländska investeringarna har ham-
nat i de tjeckiska områdena, och en delning skulle inte öka intresset för Slo-
vakien.

Den ungerska minoriteten, som redan i dag är en viktig maktfaktor i
Tjeckoslovakien, är bosatt i Slovakiens södra delar och skulle få en mycket
större betydelse i det nya, mindre Slovakien. I Slovakien finns också en
mycket stor zigensk befolkning. En fjärdedel av befolkningen i arbetslöshet,
ett gammaldags jordbruk som huvudnäring, redan sedan tidigare sjunkande
reallöner, sociala problem, otillräckligt socialt skyddsnät, en krävande ung-
ersk minoritet - allt detta är faktorer som skulle kunna komma att hota sä-
kerheten i Slovakien.

Omvärlden vill tro att risken är obefintlig för att en situation lik den i Jugo-
slavien skulle kunna uppstå i Tjeckoslovakien. Men vad kommer att hända
när slovakerna upptäcker att deras stöd för rättvisa åt Slovakien i stället re-
sulterade i stora försämringar i förhållande till den tjeckiska republiken?

Det borde finnas all anledning för den europeiska säkerhetskonferensen,
ESK, att ta upp frågan på sin dagordning, för att utreda de säkerhetspolitiska
konsekvenserna av Tjeckoslovakiens delning. Det är rimligt att omvärldens
ögon riktas mot politiker som mot folkets vilja har för avsikt att göra ett så
allvarligt ingrepp, som kan få långtgående konsekvenser både inom och
utanför det egna territoriet.

Ett axiom inom ESK-processen är respekten för varje deltagande stats ter-
ritoriella integritet, politiska oberoende och enhet. Att acceptera att en del-
tagande stat upplöses och att den politiska enhet som Tjeckoslovakien utgör
slås sönder på ett ur demokratisk synpunkt mycket tveksamt sätt, strider up-
penbarligen mot Helsingforsdokumentets anda.

Herr talman! Med tanke på vad en eventuell delning av Tjeckoslovakien
skulle kunna betyda för Europas säkerhet, men också med tanke på demo-
kratins krav, måste utvecklingen i Tjeckoslovakien föras upp på ESK:s dag-
ordning. Min fråga till utrikesministern är om hon, som ESK:s blivande ord-
förande, är beredd att göra detta.

Utbildningsfrågor

Anf. 56 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Jag finner det mycket anmärkningsvärt att varken utbild-
ningsministern eller skolministern infunnit sig till denna debatt, inte minst
mot bakgrund av de många brännande utbildningspolitiska frågor som nu
står i centrum och de likaledes många oklarheter kring den svenska utbild-
ningspolitiken som OECD nyligen uppmärksammat i en utomordentligt in-
tressant utvärdering.

Hela landet skall leva, står det bl.a. i regeringsförklaringen. Innebörden
är snarare att hela landet skall få veta att det lever! Även om denna rege-
ringsförklaring är mera omfångsrik än förra årets, har avsnittet om utbild-
ningspolitiken bantats påtagligt.

Lika intressant som det som står i den är faktiskt vad som av någon anled-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Utbildningsfrågor

ning fallit bort. Jag tänker bl.a. på de i tidigare version mycket långtgående
resonemangen om privatisering - bl.a. av våra universitet och högskolor.

Överideologiserande formuleringar som ”vi skall skapa Europas bästa
skola under 9O-talet” och att den första valfrihetsreformen inom skolväsen-
det är genomförd genom nya bidragsregler för fristående skolor, reser fler
frågor i nuläget än när slagorden först formulerades.

För att börja med valfrihetsrevolutionen, måste jag med utgångspunkt
från nämnda OECD-rapport fråga vad syftet med s.k. skolpeng och ekono-
misk överkompensation av fristående skolor egentligen är. Vilka slutsatser
drar regeringspartiernas företrädare Margitta Edgren och Ulf Melin av att
kommunala skolor utarmas på bekostnad av privata skolor i ett läge där de
i stället borde tillföras nya resurser? OECD:s utvärderare gör på denna
punkt ett intressant konstaterande när de framhåller att man i många kom-
muner har starka invändningar mot att skattemedel skall användas för att
subventionera etableringen av privata skolor.

Vilka internationella förebilder har egentligen regeringspartierna för sin
reformlusta på detta område? Är det USA, som av både presidentkandida-
ter och utomstående bedömare anses ha västvärldens sämsta utbildningssys-
tem? Eller är det möjligen exemplet Australien, som enligt OECD klart vi-
sar att privatiseringen av skolväsendet lett till ökade spänningar och klyftor
såväl vad gäller inkomster som etniskt ursprung?

OECD framhåller Sverige som ett internationellt föredöme vad gäller
vuxenutbildningen. Samtidigt ställer man sig frågande inför den nedvärde-
ring av vuxenutbildningen som den nuvarande regeringen inlett, mot ”det
livslånga lärandet”.

Uppenbarligen har regeringen på denna punkt ändå tagit visst intryck av
kritiken, för i sin kommentar av OECD-rapporten talar Utbildningsdeparte-
mentet nu plötsligt om högre prioritering av vuxenutbildningen. Skall detta
uttalande samt den omständigheten att den kommunala vuxenutbildningen
genom krisuppgörelsen tillföres 13 000 nya platser ses som ett omtänkande
från de borgerliga partiernas sida? I så fall vill jag hälsa denna tillnyktring
med stor tillfredsställelse.

Låt mig slutligen säga något om den högre utbildningen. I förra årets rege-
ringsförklaring talades om en omfattande privatisering av universitet och
högskolor. I årets upplaga lyser sådana tankar helt med sin frånvaro.

Av den ursprungligen universella stiftelsehönan tycks nu ha blivit en fjä-
der. Tanken att omvandla universitet och högskolor till stiftelser har uppen-
barligen devalverats till att nu omfatta ett fåtal högskolor. I likhet med
OECD vill jag fråga hur går det med stiftelseplanerna. Vi har ju flera före-
trädare för regeringspartierna i kammaren, nu också utskottets ordförande.
När kommer den nu i mer än ett år bebådade propositionen om stiftelseuni-
versitet? Hur tänker man lösa problemet med stiftelsekapitalet? Enligt stats-
sekreterare Bjarne Kirsebom behövs inget stiftelsekapital. Huvudsaken är
enligt honom att universitet och högskolor får äga sina fastigheter.

Betyder detta att regeringen nu samlat sig kring en linje som innebär att
universitet och högskolor skall få förfoga över sina egna fastigheter och att
det inte längre är aktuellt att överföra dessa fastigheter till en gigantisk, stat-
lig fastighetskoncern?

Jag hoppas att regeringspartiernas företrädare i denna debatt kan skingra
dimmorna kring regeringens utbildningspolitik och slutligen kanske också
besvara den inte oväsentliga frågan om det på utbildningspolitikens område
är den enda eller den gemensamma vägen som gäller.

Anf. 57 STEFAN KIHLBERG (nyd):

Herr talman! Rubriken till mitt anförande är Betyg i skolan, och bakgrun-
den är naturligtvis att betygsberedningen, som jag varit ledamot i, nyligen
lagt fram sitt slutbetänkande.

Frågan om betyg i skolan är sedan länge inflammerad och därmed föremål
för en minst sagt osaklig debatt - i Sverige, vill jag tillägga. Inte i något annat
land lär det finnas en motsvarighet till vår debatt. Kanske är det symtoma-
tiskt. Inte ens betygsberedningen lyckades ta sig ur ställningskriget.

Såvitt jag har förstått är Ny demokrati det enda parti som har en i grunden
positiv inställning till betyg. Betyg betyder omdöme, enligt Svenskt syno-
nymlexikon, och vi tycker att det är självklart att eleverna skall få veta hur
de utvecklas i skolan, både på det personliga planet och när det gäller kun-
skaper. Varenda person med elementära kunskaper i utvecklingspsykologi
vet att äkta och rak feedback och bekräftelse från omgivningen är nödvän-
digt för att människan skall utvecklas till en harmonisk, självständig och an-
svarstagande individ. Flum, otydlighet och gullegull må vara välment, men
det skapar frustration, ångest och aggressivitet. Betygens uppgift är att ge
denna feedback - eller erfarenhetsåterföring, som det heter på kansli-
svenska - till eleverna på hur de lyckas och utvecklas i skolan.

Att inte ge denna strukturerade feedback tycker jag är hänsynslöst och
grymt - på samma sätt som det vore grymt att förbjuda eleverna att räkna
poäng i brännboll eller mål när de spelar fotboll. Äkta feedback är utan tvi-
vel den i särklass mest motivationsskapande faktorn såväl inom skolan som
i arbetslivet. Men denna motivationsfaktor vill inte betygsberedningen att
barn skall ha.

Jag vill också klargöra att det är detta som enligt min och Ny demokratis
bestämda uppfattning är betygens uppgift. Så också enligt direktiven till be-
tygsberedningen - men inte enligt betygsberedningen, som suttit ohjälpligt
fast i gamla hjulspår. Betygen är icke till för att vara urvalsinstrument. Jag
kan inte nog understryka detta faktum. Om och när urvalsinstrument be-
hövs, finns helt andra - och bra - metoder att ta hjälp av. Betygens prognos-
förmåga har alltid varit usel eller obefintlig - det visade professor Sigvard
Rubenowitz redan på 1960-talet.

Betyg i gymnasiet är bra, på högstadiet är det litet bra, men på mellansta-
diet och lågstadiet är det fy, fy. Betyg i ämnen är något positivt och utveck-
lande - men i ordning och uppförande är det uttryck för bestraffning. Allt
enligt betygsberedningen. Jag har sällan upplevt maken till intellektuell ohe-
derlighet.

Däremot vill man införa bikten i skolan i stället för betyg i ordning och
uppförande. Det är både ofattbart och aningslöst. Möjligen uppskattar på-
ven detta förslag, men jag förstår att lärarna tar sig för pannan.

Jag tvekar inte att kalla både betygsberedningen och dessa slutgiltiga för-
slag för skandal och ett exempel på hur illa det tyvärr kan gå när en grupp

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildn ingsfrågor

erfarna politiker sätter sig över både verkligheten och sakkunskapen. Det
finns ett gammalt och nästan banalt självklart uttryck: när kartan inte stäm-
mer överens med terrängen, då gäller terrängen. Men, ack nej, denna själv-
klara utgångspunkt gäller inte för betygsberedningen.

Långt innan förslaget lades fram fanns alla varningar och invändningar
från sakkunniga och ämnesexperter, inte minst från läroplanskommittén.
Men betygsberedningen ville inte lyssna på det örat - det stämde inte med
dess karta. I stället avfärdades läroplanskommittén som illvillig och fientlig.
Inte ens när ordföranden i betygsberedningen avgår i protest mot detta för-
nuftsvidriga önskedrömmande vaknar man. Tvärtom kan man få höra en
lycklig suck - nu slipper vi den otrevliga terrängen och kan fortsätta att bygga
luftslott i sanden.

Hur kan då det, med all rätt, internationellt ansedda svenska utrednings-
väsendet hamna så fullständigt fel? Som gammal statsvetare är jag djupt fa-
scinerad, men tiden i denna debatt tillåter inte att jag fördjupar mig i en or-
saksanalys - jag tänker återkomma med den i ett annat sammanhang - men
låt mig slå fast några av huvudingredienserna: politisk prestige, kunskaps-
brist, ovilja, manipulation och svagt ledarskap.

Att, som en del av beredningens ledamöter gör, skylla på tidsbrist är rent
nonsens. Betygsberedningen sysselsatte sig i nästan två år. Även om man
hade fått ett helt år till på sig hade man inte tänkt om. Man hade bara kört
ännu längre in i återvändsgränden, fortsatt att såga ner alla varningsskyltar
och försökt bygga om terrängen så att den skulle passa med dess karta.

Det mest positiva, och faktiskt också det enda positiva som hittills sagts i
den offentliga debatten, är att betygsberedningens förslag är kunskapsrela-
terat, till skillnad från det nuvarande relativa systemet. Det är ungefär lika
smickrande som att berömma en cyklist för att han kan hålla balansen. Med
sådana ambitionsnivåer lär vi inte ens komma i närheten av att få Europas
bästa skola.

Det vänligaste man kan säga om betygsberedningen är att den så väldigt
gärna ville uppnå bred enighet om ett framtida betygssystem. Enighet blev
viktigare än kvalitet, och det lyckades den ju med - att Ny demokrati kritise-
rade i alla väsentliga avseenden var ju också ett säkert tecken på att man
hade rätt.

Anf. 58 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Taletiden är nu slut.

Anf. 59 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Hösten är här - det har blivit betydligt kallare bara på några
dagar. Det är dags att ta fram vinterkläder, höstinfluensan är i antågande,
och vi får rekommendationer att vaccinera oss.

Hemma hos många familjer har hösten och det kalla draget också så att
säga svept in i deras omedelbara verklighet. Mamma eller pappa eller båda
hotas av arbetslöshet. Familjeekonomin går mot en katastrofal utveckling,
boendekostnaderna stiger i höjden och matpriserna skall gå upp.

Och där ute, utanför hemmets väggar, finns de som inte har något krypin
när vi nu obönhörligen går mot vinter och kyla. Det står i tidningen att bara

i Stockholm kanske det är mer än 50 unga människor som inte har ett hem
och en fast bostad. De skriver att de bor ute!

I TV-programmet Striptease diskuteras drogpolitik. En ledarskribent på
en av våra största dagstidningar har gett upp. Han tycker såvitt jag kan förstå
att vi bör legalisera narkotikabruk, kanske inte för alla men för en del. Jag
förstår nog inte riktigt hur han menar. Han är väl nyliberal.

TV:n är för många ett kärt sällskap. Också jag tycker om att se på TV,
särskilt på hösten när det börjar bli kallt och rått därute. Bilderna flimrar
förbi; Somalias barn stirrar med en hungrig blick mot mig, i Sydamerika
mördas barn - deras hjärtan kanske tickar vidare i någon annans kropp i nå-
gon annan världsdel.

Från det forna Jugoslavien kommer många barn och ungdomar hit till Sve-
rige. De har flytt från krigets helvete. Krigets paradis finns bara inte! När en
barnpsykolog vill prata med dem om deras mammas eller pappas skändliga
död, vill de inte prata mer. Jag tror att jag förstår dem. Men det måste upp
till ytan förr eller senare.

Vad har dessa bilder, denna verklighet för en del, med en utbildningspoli-
tisk debatt i Sveriges riksdag att göra? Är det inte ett utslag av flummighet -
en rest av 70-talets vimsiga skolpolitik att ta upp dessa förhållanden i en riks-
dagsdebatt? Utbildningspolitik skall väl handla om betyg, skolpeng, fristå-
ende skolor, ämnesstudier och fristående kurser - allt var för sig och just
fristående.

Jo, dessa frågor skall också få sin tid. Men skolan är en del av det samhälle
vi lever i. Elever, lärare och studenter är i skolverksamheten inte opåver-
kade av den verklighet som finns utanför skolan. Därför måste debatten
framöver också handla om hur skolan kommer att påverkas av den samhälle-
liga utvecklingen. Det skadar inte att lyfta blicken och titta ut genom klass-
rummets fönster.

Nu har ett år gått sedan vi fått en ny regering. Inom utbildningspolitiken
har detta inneburit att vi mött några nya uttalanden.

Europas bästa skola skall vi ha. Det vill vi väl alla - men varför inte värl-
dens bästa? Och på vilket sätt skall vi bli bäst? Skall vi bli bäst på att lyfta
också dem som har det svårt i skolan? Det tycker vi i Vänsterpartiet!

Skall vi bli bäst på att använda skolan så att den befrämjar en rättvisare
fördelning av samhällets resurser, såsom vänstern vill?

Skall vi bli Europamästare i differentialekvationer? Skall hela skolan bli
Europamästare, eller bara en del? Kan Europas bästa skola, som Vänster-
partiet önskar, vila på kritiskt tänkande och solidaritet och vara befruktad
av jämlikhetsideal?

Ett skapande av en bra skola kräver att sakfrågorna prövas i debatten.
Men om det stannar vid detta, fragmentiseras politiken, blir rubrikmässig
och passar enbart för kvällstidningsjoumalistik. Detta har nu hänt t.ex. då
vi ser hur betygsberedning och läroplanskommitté går i fullständig otakt.

Ett annat exempel på bristande sammanhang är att samtidigt som kommu-
nerna nu skall få sitt statsbidrag i en påse detaljreglerar regeringen för kom-
munerna hur de skall betala ut pengar till de fristående skolorna. Detta har
bl.a. fått till effekt att den kommunala skolan i en del fall riskerat att få be-
tydligt mindre i driftsanslag än den s.k. fristående skolan.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Det varnades för att denna situation skulle komma att uppstå, men man
tog det inte till sig, därför att de borgerliga regeringsföreträdarna var så yra
av glädje att få skapa fler privatskolor att de inte förmådde höra på våra var-
ningar i våras.

Jag skulle kunna ge fler exempel inom också högskolepolitikens område
på hur regeringen sönderdelar utbildningspolitiken.

Generalfrågan som lärare, föräldrar, elever, studenter, oppositionspoliti-
ker m.fl. måste söka ge ett svar på är: Finns det ett mönster i det hela, och
vart leder den enda vägens politik på utbildningens område? Är vägen spik-
rak, eller är den, som jag tycker, snarast att likna vid Janne Vängmans väg
hem efter lördagsdansen?

Har Margitta Edgren, Birgitta Carlsson, Ingrid Näslund, Ulf Melin, Chris-
ter Lindblom och Tuve Skånberg någon åsikt i den här frågan? Alla är ju
regeringsföreträdare.

Anf. 60 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Ja, Björn Samuelson, jag har en åsikt i frågan. Först och
främst är det inte politiker som skapar skolor. Det görs av lärare, föräldrar,
elever och skolledning. Jag tycker att det är mycket avgörande för Björn Sa-
muelsons inställning i hela frågan.

Vidare har vi frågan om frihet i val av skolor, som Bengt Silfverstrand så
hårt kritiserar. Glöm då inte att det fortfarande inte är politiker som startar
skolor. Det finns en önskan och ett behov hos människor att kunna välja
vilken skola deras barn skall gå i. Detta val kan understödjas av politiska
beslut - vilket vi har gjort.

Den entusiasm som nu visar sig uttrycks i att Skolverket får ansökningar
om att få starta skolor. Det är den entusiasm som vi kanaliserar till glädje för
kunskap i skolan, elevernas framtida samhällsanpassning och föräldrarnas
engagemang i skolan.

Bengt Silfverstrand tog upp frågan om OECD-rapporten och komvux. I
dag kommer var tredje högskolestudent vägen över komvux. Men de har
samtidigt passerat gymnasieskolan. Är det då så märkligt att vi just nu funde-
rar över vad det är i gymnasieskolan som inte stämmer utan att man måste
ta vägen över en annan utbildning också? Just nu ligger koncentrationen på
att skapa en bra barn- och ungdomsutbildning. Det utesluter inte att komvux
även i fortsättningen har en mycket stor roll att spela, men kanske inte för
våra tonåringar och ungdomar.

Att ordet stiftelse inte nämndes i regeringsförklaringen beror på att dis-
kussioner pågår med utgångspunkt i de riktlinjer som tidigare har relaterats
för denna kammare. Den kunskap jag har säger att det fortfarande finns tre
enheter kvar som intressenter för en framtida stiftelse. Tanken med stiftelse
är inte att det skall ske en privatisering. I stället skall man via organisation,
administration och andra sådana mönster skapa en konkurrens inom det
svenska samhället. Det finns inga tankar på att köra över ledningen för uni-
versitetet osv. Utan att pusha på vill man understödja dem som är eniga om
att detta är en framkomlig väg genom att tillsammans skapa någon annan
form av utbildning. Makten över utbildningens innehåll och forskningens in-
riktning är viktig. Att söka sprida den makten på många håll och på många

olika sätt och därmed öka friheten inne i systemet är centrala inslag i den
politik som förs.

Jag vill sedan säga några ord till vår nydemokratiske vän om betyg. Stefan
Kihlberg använder starka ord. Det är skandal, brist på sakkunskap och ställ-
ningskrig. Jag vill för denna kammare tala om att den som har stått för skan-
dal, brist på sakkunskap och ställningskrig faktiskt är vår vän som sitter här
i kammaren. Han har konsekvent undvikit att försöka förklara för oss vad
hans egenhändigt konstruerade system innebär.

Det svåra när man skall skapa ett kvalitativt betygssystem, som skall mäta
kunskaper för varje enskild elev och som ger dem tydliga kriterier för vad de
skall sträva efter, är att göra avvägningar och fatta beslut om vad vaije steg
skall motsvara. Det är det som är poängen med det hela. Stefan Kihlberg
visar i sin reservation på 11 steg. Det finns inte för något av dessa 11 steg
någon substans som kan användas i ett intellektuellt resonemang.

Betygen skall utgöra en positiv kraft i skolan. De skall vara ett pedagogiskt
verktyg. Eleverna skall entusiasmeras av sina betyg. Det betyder också att
betygen inte kan ges för tidigt. Eleven måste psykiskt vara mogen för att ta
emot det budskap betygen har. Annars kan eleven lätt tolka att ett dåligt
betyg innebär att eleven är dålig som människa. Det har vi velat undvika.

Samtal om ordning och uppförande skall inte på något sätt utgöra en bikt.
Det skall vara ett positivt samtal mellan lärare och elev som startar redan i
årskurs ett. Det finns metoder i t.ex. Waldorf-och Montessoriundervis-
ningen. Det skall inte vara fråga om någon utfrågning av eleverna. Det skall
vara en uppmuntran och en möjlighet att på ett lärar-elev-plan diskutera de
möjligheter och svårigheter som eleverna upplever i skolan.

Jag hade tänkt att tala om jämställdhet. Jag ber att få återkomma till det
i ett annat sammanhang.

(Applåder)

Anf. 61 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Margitta Edgren säger att politiker inte skapar skolor. Nej,
vi är inte lärare, studenter eller byggjobbare. Det här blir en semantisk de-
batt. Men vi ger villkor och tar det politiska ansvaret för skolans verksamhet.
Då kan vi inte ha det dubbla budskapets politik. Då går det inte att tala om
internationalisering och ökad tillgänglighet, samtidigt som man är beredd att
försämra resevillkoren för studenter. Det går inte att tala om geografiskt
breddad rekrytering. Det går inte att tala om helhet och fördjupning inom
olika discipliner och ämnen, samtidigt som man vill gasa på poängproduktio-
nen inom högskolan. Det går inte att i det sammanhanget tala om ökad re-
krytering från underrepresenterade grupper inom högskolan. Det går inte
att tala om en fri utbildning och fri högskola, samtidigt som man inte gör
klart att man är beredd att sätta stopp för eventuella terminsavgifter inom
högskolesystemet. Det går inte att tala om ökat föräldrainflytande som en-
bart hänger sig till ett visst antal kronor, samtidigt som man inte är beredd
att föra diskussionen om vilka valmöjligheter som skall finnas för dem som
inte kan sätta pengar bakom orden eller vilka valmöjligheter som skall finnas
för de föräldrar som har barn som skulle kunna gå i en annan skola än sär-
skolan.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Det är det här jag menar med fragmentering av politiken. Det är det jag
menar med politiskt ansvar och helhetsdiskussion. Det har ingenting med
frågan om att skapa skolor att göra. Det gäller frågan om att ge villkor för
skolans verksamhet. Hur ser helheten ut för den enda vägens politik?

Ibland när regeringen lägger fram delpropositioner, kommer det efter nå-
gon månad en rättelseproposition, t.ex. den om skolskjutsar osv. för elever
i fristående skolor. Då tänker jag på det Bengt Westerberg sade i en allmän-
politisk debatt om de små stegens politiska tyranni.

Anf. 62 MARGITTA EDGREN (fp) replik:

Herr talman! Den avgörande skillnaden mellan oss ligger i att Björn Sa-
muelson företräder synsättet att valet skall ske på maktens villkor. Jag före-
träder ett synsätt där valet skall göras på den enskilde förälderns, skolleda-
rens och lärarens villkor. Utgångspunkterna är helt olika, och därav kommer
att resultatet blir olika.

Egentligen hade jag förväntat mig att Björn Samuelson t.ex. tagit upp en
diskussion om den sociala snedrekryteringen i högskolan som trots alla poli-
tiska insatser och en tydligt uttryckt politisk vilja fortfarande är kvar och
kanske t.o.m. ökat, eller den sneda jämställdheten, trots jämställdhetslag
och förordningar och en tydligt uttryckt samhällelig vilja. Det är enligt min
mening två problem som är viktiga att diskutera när det gäller högskolan,
och inte fragment eller nerstick här eller där på det sätt som jag uppfattade
att Björn Samuelson gjorde.

Anf. 63 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Jag böljar att tvivla på att Margitta Edgren lyssnade på vad
jag sade i mitt inledningsanförande. Jag ställde frågan: Hur skall vi skapa
Europas bästa skola? Vad innebär det? Skall vi bli bäst på att lyfta också dem
som har svårt i skolan, som vi i Vänsterpartiet tycker? Skall vi ge villkor för
en skola som förmår att föra en sådan resultatverksamhet?

Kan vi säga att vi skapar Europas bästa skola om den vilar på kritiskt tän-
kande, solidaritet och är besjälad av jämlikhetsidealet? Är det fragmentise-
ring? Jag har för mig att de begreppen finns i Folkpartiet liberalernas parti-
program. Det är då bara att beklaga att Margitta Edgren tycker att ta upp
dessa frågor är att ta upp fragment.

Jag menar inte att vi skall gå in och detaljstyra varje lektion i skolan, eller
gå in i varje skola och slå fast något slags arbetsplan för den skolan. Jag är
uppfylld av tanken att t.ex. individualisering och profilering sker bäst i klass-
rummet och inte skolenhetsvis. Det är några av mina och Vänsterpartiets
vutgångspunkter.

Till skillnad från Margitta Edgren anser jag att också de som så att säga
inte är inne i skoldriften har rätt att ställa oss politiker till svars. Det kräver
en demokrati. Det ingår i en demokratisk process att vi inte skall slippa un-
dan, eller glida undan som något slags hal tvål, genom att säga: Det där är
en prioriteringsfråga.

Vi skall föra en debatt om hur skolan påverkas av det omgivande samhäl-
let och hur skolan eventuellt kan utöva en påverkan på detta. Det är viktigt
i tider där vi ser att vi får allt fler anmälningar om t.ex. misshandel av barn.

Det angår mig som utbildningspolitiker, Margitta Edgren, och jag trodde att
vi var överens om detta.

Anf. 64 MARGITTA EDGREN (fp) replik:

Herr talman! Det angår oss verkligen. Jag kan inte på något sett se, Björn
Samuelson, att denna regering inte stöder de tankarna. Jag menar tvärtom
att vi underbygger dessa tankar om ökad frihet. Det var inte den avdelningen
jag menade när jag talade om fragmentisering, utan jag avsåg mer det Björn
Samuelson sade i sin replik.

En av de viktigaste uppgifterna för skolan är att ge barn god självkänsla.
Det är denna som sedan kan användas som grundsten för att bygga vidare.
Allting som främjar denna utveckling av god självkänsla hos barnen är vik-
tigt i skolan. Den debatten är viktig att föra här, och jag välkomnar att vi gör
det. Men det skall kanske inte ske just nu i en allmänpolitisk debatt.

Oerhört många av de skolpolitiska frågorna - och de frågor som Björn
Samuelson ställde om reseförmåner, indragningar osv. - är just nu föremål
för propositionsskrivande. Det kommer under denna höst att bli många till-
fällen till att diskutera de övergripande samhälleliga målen för den skola vi
vill ha.

Förste vice talmannen anmälde att Björn Samuelson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 65 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Det är förvisso inte, Margitta Edgren, politiker som startar
eller skall starta skolor. På den punkten är vi helt överens. Men det är beve-
kelsegrunderna för och förväntningarna på dessa reformer som det är intres-
sant att få besked om.

I det avseendet är OECD:s rapport oerhört intressant. Man skriver bl.a.
så här: Det är svårt att se vad regeringen förväntar sig att åstadkomma med
sin valfrihetspolitik och hur man avser att hantera de oönskade sidoeffekter
som politiken medverkar till.

Ett exempel som blir alltmer påtagligt i kommun efter kommun där man
gett sig in på dessa experiment är överkompensationen. 85 % av den genom-
snittliga kostnaden för en grundskoleplats skall gå till s.k. fristående skolor
oavsett om deras verkliga kostnader motiverar en sådan ersättning. Det är
detta vi har reagerat mot. Hur kommer ni nu att rätta till de uppenbara bris-
ter som också era egna politiker ute i kommunerna reagerar mot? När får vi
en justering och en ny proposition om fristående skolor?

Så till universitet och högskolor. Det måste väl ändå anses anmärknings-
värt - det säger jag både till Margitta Edgren och till skolministern, som nu
har dykt upp — att man tar ett generellt grepp och säger: Nu skall vi om-
vandla universitet och högskolor till stiftelser. Det handlar inte om enstaka
fall, utan det gäller över hela linjen. Sedan kommer man ett år senare till
riksdagen med en regeringsförklaring som är mer omfattande än den någon-
sin har varit, i varje fall så länge jag kan minnas, och där står inte en enda
rad om hur det har gått med privatiseringstanken.

Nu frågar jag igen: Hur går det med privatiseringen? När kommer det

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

några konkreta förslag? Jag ställer än en gång den mycket viktiga fråga som
inte besvarats: Hur kommenterar ni påståendet från statssekreteraren i Ut-
bildningsdepartementet om att det inte behövs något stiftelsekapital? Hu-
vudsaken är enligt honom att universitet och högskolor får äga sina fastighe-
ter. Den avgörande frågan är då: Betyder detta att regeringen nu samlar sig
kring en linje som innebär att universitet och högskolor skall få förfoga över
sina fastigheter, eller skall de föras över till en gigantisk statlig fastighetskon-
cem? Det är viktigt att vi får de beskeden när vi nu för en debatt som skall
handla om utbildningspolitik.

Anf. 66 MARGITTA EDGREN (fp) replik:

Herr talman! Bengt Silfverstrand tog upp att det i vissa fall sker en över-
kompensation. Det beror på att vi uttryckte att vissa procenttal skulle gå till
de fria skolorna. Det är redan sagt att detta skall följas upp. Visar det sig
att det innebär icke önskade effekter är inte Utbildningsdepartementet eller
regeringen tokiga, utan då kommer de naturligtvis tillbaka och föreslår för-
ändringar.

Det finns ju socialdemokrater i alla kommuner som inte gör annat än letar
efter fel och brister. De har inte en tanke på att stödja de möjligheter som
nu visar sig för skolor, föräldrar och elever. Det är också litet märkligt, efter-
som ni i er verbala argumentering också är för denna revolution.

När det gäller högskolor och universitet påstår Bengt Silfverstrand att re-
geringen har sagt att alla universitet och högskolor skall omvandlas till stif-
telser och att det skulle vara målet. Det är fel. Det har aldrig varit tanken.
Det har alltid varit ett erbjudande till universitet och högskolor att de som
så önskar och de som har en uppslutning kring detta från dem som agerar i
högskolan kan ansöka om att få bli stiftelse. Det har aldrig varit tanken att
alla skulle bli det. Då försvinner ju det viktigaste motivet, nämligen att man
skall ha konkurrerande verksamheter för att driva fram hög kvalitet.

När det gäller statssekreterare Kirseboms uttalande förstår säkert Bengt
Silfverstrand att jag inte kan svara på det. Det får vi fråga honom om eller
avvakta med till senare.

Bengt Silfverstrand vet likaväl som jag att det pågår diskussioner när det
gäller Byggnadsstyrelsens uppdelning och högskolors och universitets ansvar
för sina egna fastigheter. Resultatet av dessa kommer att visa sig i en proposi-
tion under hösten.

Anf. 67 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet att Margitta Edgren erkänner
att det nu har uppstått icke önskvärda effekter som en följd av en i all hast
hopskriven proposition. Den har lett till överkompensation när det gäller
fristående skolor. Får jag ta detta som ett löfte om att det kommer en juste-
ring av detta mycket olyckliga regeringsförslag?

Sedan försöker Margitta Edgren göra gällande att det är socialdemokrater
som sätter käppar i hjulet för den här reformen ute i kommunerna. Jag skall
ta två konkreta exempel. Såvitt jag kan erinra mig har både Göteborgs och
Helsingborgs kommuner borgerliga majoriteter. Där har man haft den
mycket klara ambitionen att man skall privatisera skolväsendet i stor skala.

När sedan den krassa verkligheten gör sig gällande visar det sig att detta inte
går. Det är alltså överideologiserade propositioner som inte är genomtänkta.
Man har inte de praktiska effekterna klara för sig. Det är alltså verkligheten
som har satt käppar i hjulen för de här förslagen. Det är borgerliga majorite-
ter i Göteborg och Helsingborg som nu måste ompröva hela denna fråga.

När det gäller universitet och högskolor står det i förra årets regeringsför-
klaring att de principiella och praktiska frågorna vid en omvandling av uni-
versitet och högskolor till fristående stiftelser klarläggs snabbt. Då är det inte
opåkallat att fråga hur det nu har gått så här ett år efteråt. På den punkten
visar det sig också att det inte fungerade. Man hade inte klart för sig att man
inte skulle kunna generera de oerhörda kapitalresurser som fordrades.

Regeringen hade inte heller de rättsliga aspekterna klara för sig. Det gäl-
ler offentlighetsprincipen, anställningstrygghet och inflytande för olika kon-
trahenter. Jag tycker att plikten nu bjuder att företrädare för regeringspar-
tierna talar om hur det blir med privatiseringen och om de så här ett år efteråt
har utrönt de olika konsekvenserna av en sådan privatisering. De är två kon-
kreta exempel, nämligen fristående skolor och tilltänkt privatisering av uni-
versitet och högskolor som visar att regeringen och dess partier i riksdagen
inte har haft klart för sig vad de beslutar om.

Anf. 68 MARGITTA EDGREN (fp) replik:

Herr talman! Bengt Silfverstrand, jag sade om det visar sig att överkom-
pensation förekommit, jag sade inte alt det redan har visat sig. Det finns fak-
tiskt olika erfarenheter från olika kommuner.

Vi i utbildningsutskottet har del i att det uppstått oklarheter. Vi tillstyrkte
en motion från folkpartisten Christer Lindblom om att ersättningen skulle
relateras till stadier i grundskolan. Vi förstod dock inte att för att detta skulle
kunna bli verklighet omedelbart måste vi själva även utforma en lagtext om
detta. Denna delen finns nu i propositionen. Detta kan mycket väl lösa upp
de problem som visat sig på vissa håll.

Det är inte målet, och det var inte målet för ett år sedan, att alla universitet
och högskolor skall verka i stiftelseform. Jag instämmer med Bengt Silfver-
strand i att det har uppstått problem och svårigheter som vi inte hade tänkt
oss. Då är det mycket viktigt att de klaras upp innan man sätter i gång, så
att de erbjudanden som vi ger till dem som visar sig intresserade är sakligt
grundade och möjliga att genomföra. Det arbetet har kanske tagit ett år. I
ena fallet anklagar Bengt Silfverstrand regeringen för att det går för fort och
att det är dåligt genomtänkt, och i andra fallet för att det tar för lång tid. Det
är någonting som inte stämmer i detta. I det här fallet är det viktigt att det får
ta tid så att uppslutningen blir hundraprocentig och att det sakliga innehållet
också är korrekt.

Förste vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 69 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Herr talman! Margitta Edgren sade att jag hade undvikit att förklara min
uppfattning i betygsberedningen. Detta är naturligtvis inte sant. Jag gjorde

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Utbildningsfrågor

det vid upprepade tillfällen, men ingen var intresserad av att lyssna på de
synpunkterna. Jag var helt ensam om att stå för den uppfattningen i betygs-
beredningen. Jag tröstar mig med att jag var, och är, i mycket gott sällskap.
Eller var det så att professor Tor Ragnar Gerholm som var ordförande i be-
tygsberedningen, Läroplanskommittén och dess experter eller professor Fe-
rence Marton inte heller förklarade sin uppfattning? Det är ju samma syn-
punkter som kommer fram i litet olika dimensioner från olika håll. Betygsbe-
redningen ville inte lyssna. Den var besatt av sin kartbild av hur verkligheten
skall se ut. Därför har den också hamnat fullständigt snett.

Det förslag betygsberedningen har lagt fram när det gäller samtalsinstitu-
tionen kring ordning och uppförande är bikt enligt betygsberedningens egen
expert Siv Eliasson. Hon har själv uttryckt det i en GP-artikel. Hon har dess-
utom sagt att hon tycker att hela Sverige skulle må bra av att bikta sig oftare.

Det förslag som jag har lagt med i reservationen är självfallet inte färdigt
på något sätt. Det står också uttryckligen. Det är inte jag som har jobbat
fram det. Det är verkligheten, det är lärare och pedagoger som har hjälpt
till. Det kanske är det som gör det litet hotfullt för betygsberedningens leda-
möter. Jag förstår om Margitta Edgren tycker att det är pinsamt. Betygsbe-
redningen står uppenbarligen fullständigt ensam om att tycka att det är ett
bra förslag. Remissomgången pågår, men än så länge har inga positiva syn-
punkter hörts, mer än de som jag tog upp i mitt anförande om att betygen
skall vara kunskapsrelaterade. Det är ju en självklarhet. Jag tror inte att nå-
gon i detta land hävdar något annat än att betygssystemet skall vara kun-
skapsrelaterat. Det finns ingen som försvarar baksidorna med det relativa
systemet.

T.o.m. Lärarförbundet har föreslagit att regeringen skall tillsätta en have-
rikommission för att reda ut det fullständiga haveri som man tycker att det
har blivit. För en gångs skull instämmer jag helt och hållet i vad Lärarförbun-
det säger.

Anf. 70 MARGITTA EDGREN (fp) replik:

Herr talman! Betygsberedningen, om igen. Jag tycker att Stefan Kihlberg
skall avvakta den remissomgång som bl.a. skolminister Beatrice Ask har
sagt att hon avvaktar, innan hon tar ställning till eller uttrycker någon upp-
fattning om det resultat som betygsberedningen har kommit fram till. Att
hon har sagt det tycker jag är bra.

Systemet är ju inte färdigt i och med att det finns ett förslag från betygsbe-
redningen, och det säger vi också i vårt betänkande. Det måste ges tid för
inarbetning i kursplaner, osv. Det är den tiden som vi säger att vi borde ha
fått ha, dvs. att saker och ting sker litet grand i fel ordning. Kursplanerna
borde vara färdiga först, och sedan ett nytt betygssystem.

När Stefan Kihlberg räknar upp alla som har kritiserat beredningens för-
slag, tycker jag att det vore intressant om Stefan Kihlberg någon gång funde-
rade över från vilken utgångspunkt förslaget kritiserats. Kan det möjligtvis
vara så att ett betygssystem som bygger på lärarnas erfarenheter, lärarnas
kunskaper om hur betyg skall sättas, på något vis går forskare och experter
för när?

Bristen hos det relativa betygssystem som vi nu måste lämna var att man
inte lyssnade till lärarna.

Så det här med bikt, om igen. I den artikel som Stefan Kihlberg refererar
är det naturligtvis en metafor, men jag tar gärna tydligt avstånd från den me-
taforen och från vad som står i övrigt i den artikeln. Här kan det inte få föras
upp som ett argument mot betygssystemet vad någon utanför beredningen
har uttryckt i en artikel i en dagstidning.

Avslutningsvis vill jag säga, herr talman, att det också är viktigt att vi här
i kammaren gör klart för oss om vi vill ha ett nytt betygssystem. Det har vi
ju velat. Vartenda parti här har motionerat och skrivit och agerat för att vi
skall lämna det betygssystem vi har nu och att vi skall ha någonting annat,
ett kunskapsrelaterat betygssystem, där eleverna har klart för sig vilka målen
är.

Vill vi det, går det inte att bara kritisera och kritisera och kritisera. Ingen
som har kritiserat beredningens förslag har fört fram något konstruktivt,
dvs. ett eget förslag till hur det borde vara i stället. Den dagen det kommer
är vi villiga - jag kan säkert tala för hela beredningen - att gå in i verklig
diskussion.

Anf. 71 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Herr talman! Jag har fört fram ett sådant förslag, Margitta Edgren. Det
finns ju som reservation till beredningens betänkande. Läs den reservatio-
nen - ett litet tips i all välmening!

Men läs den inte med inställningen att det är ett slutligt, färdigt och full-
ständigt oantastligt förslag. Det är ju inte det. Det står uttryckligen att det
är ett bidrag men att vi också har förhoppningen att man skall slippa politisk
prestige, just för att göra ett bra betygssystem. Om det är någon som vill det,
så är det jag och Ny demokrati.

Jo, visst skall man avvakta synpunkterna från remissomgången, självklart.
Men redan nu är de ju så tydliga. Man behöver inte vänta på att man skall
köra in i väggen.

Det har varit ont om tid, men det är inte orsaken till att beredningens för-
slag inte är färdigt, som Margitta Edgren försöker göra gällande. Hela försla-
get med generella kunskapsnivåer bygger på lösan sand och är fullständigt
ovetenskapligt. Därav att så många är kritiska.

Margitta Edgren säger att lärarna har utformat förslaget och att de kan
detta med betyg bättre än en samlad pedagogisk vetenskap. Det håller inte
jag med om. Dessutom är jag förvånad över att Margitta Edgren säger att
lärarna har utformat förslaget. Jag har själv suttit med i betygsberedningen,
och inte katten är det några lärare som har utformat förslaget!

Det har varit några lärare inblandade. Jo, jo, men det är faktiskt betygsut-
redningens förslag, låt vara att experterna som beredningen har anlitat har
haft ett mycket mycket stort inflytande, i mitt tycke ett manipulativt infly-
tande. Men det kan vi återkomma till i ett annat sammanhang.

Anf. 72 MARGITTA EDGREN (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker att Stefan Kihlbergs reservation är ett intellek-
tuellt haveri. Jag har läst den mycket noga. Vad som står där presenterades

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

från början av ordföranden som ett eget förslag, och vi gick igenom det oer-
hört noga. Men det viktigaste saknas i förslaget, dvs. de generella krite-
rierna, de öppna spelreglerna, som skall kunna läsas och tolkas av föräldrar
och elever.

Detlr ju just detta som är svårt i det nya betygssystemet. Jag står inte här
och säger att det förslag vi har presenterat är perfekt, men jag säger att det
är en framkomlig väg.

Självklart skall man lyssna på remissrundan, kunna förändra, osv. Men
det viktigaste är spelreglerna, och de saknas i Ny demokratis förslag.

Den kritik som betygsberedningen fick av bland andra Ference Marton,
som Stefan Kihlberg tog upp, kom faktiskt innan beredningen hade presen-
terat sitt förslag. Det tycker jag också är ganska signifikant. I vems intresse
framfördes den kritiken?

Sedan gillar inte jag Stefan Kihlbergs försök att framställa dels politiker
här i kammaren, dels speciellt oss i betygsberedningen som något slags rö för
vinden. Vi står faktiskt på ganska stadiga ben - jag har t.o.m. 39 i skor - i
vår egen kunskap och erfarenhet.

Dessutom, herr Kihlberg, hade vi mycket tydliga direktiv från två olika
regeringar att arbeta efter. Beredningens betygsförslag uppfyller kraven i de
direktiven.

Förste vice talmannen anmälde att Stefan Kihlberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 73 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman, ledamöter! Jag får först beklaga sen ankomst. Det skall inte
en skolminister göra sig skyldig till, men det gjorde jag. Det beror delvis på
att riksdagen har pratat fortare än vad som var tänkt, åtminstone enligt de
besked jag hade fått. Men nu är jag här.

Vi har en intressant och mycket viktig höst framför oss när det gäller skol-
området. Jag hade emellertid inte anmält mig för något anförande, av det
skälet att det är en höst fylld av förberedelsearbete för en rad stora och vik-
tiga reformer. Därför är det kanske mer intressant att lyssna på er än att hålla
egna anföranden.

Läroplanskommittén och betygsberedningen har presenterat sina förslag,
och de förslagen är nu ute på bred remiss. Jag tror, och det har jag markerat,
att det är väldigt viktigt att man inte låser sig innan man har tagit intryck av
de synpunkter som kommer från skolor och från olika remissinstanser i öv-
rigt också för den delen.

Läroplaner och betygssystem skall gälla under så lång tid att det är viktigt
att inte bara åstadkomma enighet utan att också ta till sig synpunkter som
finns på olika nivåer.

Jag förstår att man i riksdagen är intresserad av att diskutera bl.a. detaljer
i förslagen, men om man nu skall diskutera sådana, kanske jag som skolmi-
nister i alla fall får vädja till er att inte bara diskutera betyg, dvs. hur man
skall ta reda på vad eleverna har lärt sig, utan faktiskt ägna en tanke också
åt vad det är de skall lära sig. Det är trots allt det mest viktiga. Det kanske
vi får ägna en annan debatt åt, men jag tycker att det är oerhört väsentligt.

Det var egentligen Bengt Silfverstrand som drev upp mig i talarstolen, och
det är två saker som jag gärna vill understryka.

Reformen av de fristående skolorna, som nu fått en jämförbarhet med de
offentliga skolorna rent ekonomiskt, är en framgång. Socialdemokraterna
vill inte inse att en sådan här stor förändring aldrig kan bli perfekt från bör-
jan, vilket jag nogsamt påpekade när propositionen lades fram. Jag sade
även att vi från regeringens sida är beredda att vidta justeringar och åter-
komma med tillägg när så behövs. Proposition som tar upp bl.a. stadierelate-
rade kostnader, skolskjutsfrågor och hemkommunernas genomsnittskost-
nad, som är viktiga detaljer och har med det här att göra, har lagts fram på
riksdagens bord. Vi återkommer säkert med fler justeringar.

När det gäller den procentsats som har diskuterats här i dag är det helt
uppenbart att det finns fyrkantigheter i systemet. Vi håller på att samman-
ställa remissvaren på Sven-Åke Johanssons utredning som berör fristående
skolor och deras ekonomi, som avgiftsfrågan. Innan vi har tagit intryck av
sammanställningen är det naturligtvis svårt att dra några slutsatser. Vi arbe-
tar dock ganska intensivt med detta.

Det finns ingen ambition från de borgerliga partierna att handla fel när det
gäller den här reformen. Vi tycker det är mycket väsentligt att elever och
föräldrar kan välja skola och att de ekonomiska förutsättningarna är rimliga
och jämförbara.

Icke med ett ord berör Bengt Silfverstrand emellertid att Socialdemokra-
terna från början till slut har varit emot valfriheten. Ni är emot den, och ni
är emot att göra offentliga och fristående skolor jämförbara. Nu använder
ni fyrkantigheter i ett detaljsystem för att kritisera oss. Vi får lov att ta åt
oss, därför att allting är inte perfekt ännu. Det avgörande är emellertid att
det handlar om en ideologisk skillnad. Vi tycker att skola skall kunna väljas
oavsett föräldrars plånbok, och för oss är det en väldigt viktig principfråga.
Vi är inte rädda för att det kan bli ett eller annat fel.

Så till OECDrs rapport, som här har varit uppe till diskussion. Nästa vecka
skall vi diskutera det här med examinatörema i Paris. Jag hoppas alla har
läst rapporten. Det är nämligen viktigt att vi då och då får skolsystemet ana-
lyserat, sett med en utomståendes ögon, och att vi får synpunkter. Från rege-
ringens sida bad vi OECD att tidigarelägga den här examinationen. Vi ville
nämligen få OECDrs synpunkter och kritik i ett tidigt skede av vår mandat-
period, för att kunna ta intryck innan alla propositioner var lagda och alla
beslut fattade. Bengt Silfverstrand har pekat på en del framlagda synpunk-
ter, och en del av det Bengt Silfverstrand säger är naturligtvis riktigt. Det
finns kritik och det finns frågor. Man skall emellertid ha klart för sig att ex-
aminationen är gjord under ett förändringsskede tidigt i våras. Jag tror att vi
från svensk sida enkelt kan förklara på det som vi inte riktigt håller med om.

Det som Bengt Silfverstrand inte tar upp är OECD:s konstaterande att
regeringen menar allvar. OECD konstaterar att det inte enbart handlar om
retorik den här gången, utan att man i handling faktiskt försöker förverkliga
den politik som man tror på. De säger också att fördelarna med svenskt skol-
väsen har varit hög kvalitet - vi i Sverige är duktiga på mycket - och otrolig
bredd. Vi i Sverige är också duktiga på att ordna för handikappade och
svagpresterande elever m.m. De påpekar även att - det här är väldigt intres-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

sant - om regeringen lyckas i ambitionen att målstyra och utvärdera skolan
är det möjligt att den bli ännu bättre i just detta avseende. Hittills har syste-
met inneburit att likvärdighet är att dela ut förutsättningar, men särskilt
mycket har det inte gjorts för att ta reda på hur man har lyckats.

OECD säger då något som jag tycker att riksdagen skall ta intryck av och
fundera mycket över, och för att det som sägs skall kunna uppfyllas krävs det
två saker. Det ena är att det ges tillräckligt med resurer till utvärdering på
alla nivåer i systemet, dvs. skolor - det behövs utvärderas även lokalt - skol-
verk och institutioner på andra nivåer. Det behövs tillräckligt med underlag
för att utvärdering skall kunna göras och att mål nås.

Det andra är att man är beredd att på politisk nivå vidta de åtgärder som
kan komma att krävas om det visar sig i en utvärdering att de kvalitetskrav
som man har, icke uppnås i något hörn. Det är väldigt viktigt.

T.o.m. Socialdemokraterna, Bengt Silfverstrand, har varit med på att de-
centralisera skolväsendet, sätta upp mål och utvärdera. Det här är de tunga
delarna i OECD:s rapport. Jag tar det inte som kritik av den borgerliga rege-
ringens politik. Detta dokument är oerhört värdefullt i pågående förnyel-
searbete. Det gäller även på högskoleområdet, där man påpekar en del saker
och ställer många viktiga frågor. Detta är ingen rapport som kan användas i
negativt hänseende när det gäller proposioner och förslag som hittills har
lagts fram och hittills har fattats beslut om.

Anf. 74 STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:

Herr talman! Jovisst, statsrådet Ask! Jag har all förståelse i världen för att
man först bör lyssna på de remissvar som är på väg, något jag tycker är helt
riktigt. Men jag är samtidigt litet orolig över att det är ont om tid, och det
vet vi bägge. Tidsschemat är väldigt pressat.

Signalerna från bi.a. media om hård kritik är nu mycket tydliga, många
talar om ”sågning”. Så sent som i dagens Göteborgsposten skriver man att
Ference Marton tillsammans med Lärarförbundet ger förslaget en mycket
förödande kritik. Detta gör att jag tror att man skall vara förberedd på att
en handlingsberedskap krävs. Jag ber emellertid inte att statsrådet Beatrice
Ask skall vara beredd att ta ställning eller säga vad hon tycker, men jag för-
står att hon har en uppfattning.

En annan fråga som bekymrar mig är hur man skall ta reda på och fånga
elevers och föräldrars uppfattning. De traditionella remissinstanserna är
kanske inte helt lämpliga i alla hänseenden. Med all respekt för Hem och
skolas och Elevförbundets arbete fångas inte stora breda majoriteters upp-
fattning in.

Ett annat problem, för att citera professor Ference Marton: ”Förslaget är
så till den grad udda, att de som läst det helt enkelt inte tror att det är sant.
Till råga på allt ökar politikerna i betygsberedningen förvirringen, genom att
till grundförslaget koppla en ny princip som står i motsättning till grundtan-
ken”. Detta innebär att det krävs oerhört mycket av dem som läser förslaget,
vilket bekymrar mig med tanke på remissomgången. Min fråga är: Avser
statsrådet att göra någonting åt det?

Min andra fråga är: Vilken beredskap finns att skapa något slags haveri-
kommission, eller liknande, som kan ta vara på det som är bra i betygsbered-

ningsförlaget? Självfallet finns kunskapssynen, men det krävs mycket mer
för att det skall bli ett väl fungerande betygssystem. En haverikommission
skulle kanske kunna jobba med det under tiden.

Anf. 75 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Det är välgörande att höra skolministern säga att finns en
stor öppenhet när det gäller läroplanskommitténs och betygsberedningens
förslag. Vi tycker det är ett stort framsteg att man nu uppvärderar praktiska
ämnen som slöjd och hemkunskap i läroplanskommitténs förslag, något som
skolministern tidigare har nedvärderat. Jag hoppas att linjen nu är gemen-
sam.

Vi tycker det är bra att alla berörda intressenter kan använda remisstiden
till att noggrant analysera läroplanskommitténs och betygsberedningens för-
slag. Vi socialdemokrater är mycket angelägna att det på grundval av dessa
förslag skapas en intensiv och belysande diskussion.

När det gäller fristående skolor hävdar skolministern för femtioelfte
gången att Socialdemokraterna skulle vara emot valfrihet. Jag tycker den
sortens argument skulle tas bort. De hör inte hemma i en seriös debatt. Jag
undrar vem som var emot valfrihet när vi stod inför att decentralisera lärarlö-
nerna i kommunerna? Kommunalisering av lärarna, som det populärt kallas.
Vilka partier var det som gick emot denna reform? Inte var det Socialdemo-
kraterna.

Vidare försöker statsrådet Beatrice Ask komma bort ifrån den mycket all-
varliga kritik som OECD riktar mot privatiseringsplanerna. OECD skriver
bl.a.: Det finns en vidsträckt skepticism kring regeringens förslag om valfri-
het. Förslagen innebär en omfördelning av allmänna medel från allmänna
skolor i en tid då den allmänna utbildningen har de största behoven av rege-
ringens finansiella stöd.

Det är väl inte så, Beatrice Ask, att OECD:s oberoende experter går soci-
aldemokratins ärenden. Det är precis vad vi i nästan samma ordalag har sagt
i vår tidigare motion.

Vidare säger OECD: ”På regeringssidan tycks argumentet vara att politi-
ken skall betraktas som framgångsrik om föräldrarna känner sig nöjda med
sina val, alldeles bortsett från de utbildningsmässiga konsekvenserna av
denna valfrihetspolitik för vissa grupper av elever. Detta åtföljes av överty-
gelsen att valet verkligen kommer att förbättra elevernas resultat. Vi har inte
kunnat upptäcka några systematiska ansträngningar för att fastställa vilka
kriterier som skall tillämpas för att avgöra om denna valfrihetspolitik lyckats
eller misslyckats.”

Kan regeringen nu, med eftertankens kranka blekhet, på tal om tilläggs-
propositioner, genom sin skolminister presentera systematiska ansträng-
ningar för att komma till rätta med de här problemen?

Anf. 76 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Hen talman! Det är lätt att rycka ut citat ur OECD:s rapport - och det
finns värre citat än detta. När man beskriver den diskussion som förs och den
oro som finns, är det traditionella synpunkter både för och emot reformerna,
men det finns ingenting som belägger att vi skulle vara på fel väg eller att

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Utbildningsfrågor

OECD skulle avråda oss. Däremot är man alltid oroad. Det är klart att vi
tar intryck av det här och försöker hitta vägar ut. Det är viktigt att säga att
propositionen inte ens var färdig när den här examinationen gjordes. Beslu-
tet hade inte fattats, och vi var i ett förändringsskede.

När det gäller den kritik eller den oro i fråga om segregationstendenser
som delvis kommer fram i OECD:s rapport, har man inte tagit intryck av
den bestämda uppfattning som regeringen har, dvs. att vi avser att hålla av-
gifterna så låga som möjligt. I andra länder som har den här typen av system
är det vanligt att man inte har den begränsningen. Då åstadkommer man inte
den valfrihet för gemene man som är avsikten med regeringens förslag.

Det är klart att vi har tagit intryck och vidtagit en del åtgärder, men fram-
för allt skall vi nu först diskutera med OECD:s examinatörer och få reda på
mer om vad som ligger bakom deras synpunkter och frågor samt även föra
ett resonemang, där vi kan delge vad som har hänt efter examinationen. Nå-
gon gång i slutet av nästa vecka kan vi börja diskutera detaljerna, Bengt Silf-
verstrand, och då skall jag gärna i riksdagen redovisa både bakgrunden till
vad OECD har tyckt och i detalj vad regeringen gör.

Anf. 77 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Nu säger skolministern att OECD inte talar om att rege-
ringen har valt fel väg. Vad man efterlyser är egentligen vart den vägen leder
som man har gett sig in på, med skygglappar, i blindo. Det är det man frågar
efter, gång på gång. I slutsatserna tar man upp just det här som en oerhört
avgörande fråga.

Jag tycker att det är på sin plats att den som är delansvarig för landets
utbildnings- och skolpolitik konkret och tydligt talar om vilka systematiska
ansträngningar som regeringen tänker vidta för att undvika dessa uppenbara
problem med segregering i skolorna. Man återkommer alltså till detta på
sida efter sida i rapporten.

Jag kan ta ett exempel. Kommer inte den här nedvärderingen av de sociala
faktorernas roll i skolorna att förstärka de utbildningsmässiga nackdelarna
för elever som har sämre socio-ekonomisk bakgrund? Det är detta som är
det allvarliga, som är huvudkritiken från socialdemokratins sida mot rege-
ringens utbildningspolitik. Tala om vilka syften ni har med den här politiken,
vart den leder!

Eftersom skolministern inte var här när debatten började vill jag upprepa
den fråga som jag då ställde: Är det den enda vägens eller den gemensamma
vägens politik som nu gäller beträffande utbildningen?

Anf. 78 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! När det gäller vägar får jag hänvisa till kommunikationsmi-
nistern.

Skolpolitiken är inte inriktad på en enda lösning. Vi skall inte ha en sorts
skola i framtiden, utan många olika typer av skolor, där elever, föräldrar och
lärare kan välja utifrån egen övertygelse, med egna kunskaper. Vad vi skäll
göra i riksdagen är att sätta upp ramar och mål för detta.

OECD ifrågasätter inte pluralismen och mångfalden, utan OECD frågar
mycket om beslutsprocessen. Det kan vara svårt för den som inte har läst

hela rapporten att förstå det. Sverige har nämligen gjort sig känt, under soci-
aldemokratiskt regeringsinnehav, för att man först utreder en fråga i fem år
och sedan i ett par år till, varefter man analyserar utredningen och beslutar
så småningom. Under tiden har allting förändrats, och det går inte att få det
att fungera riktigt bra.

Vi har ändrat beslutsstrategi. Ni konstaterar att vi inte kan förutse alla
problem. Vi försöker sätta upp ramar och principer, och vi känner inte pre-
stige i varje detalj. Vi vet nämligen att situationen förändras. Det händer
mycket, inte minst när det gäller vilka kunskaper som behövs, och då måste
förändringar ske. Det är också därför som det är så oerhört väsentligt att vi
får ett mer mångfasetterat utbildningsväsende än vi har i dag, därför att den
likriktade skolpolitiken fungerar inte i morgondagens samhälle.

I det här fallet riktas det inte någon kritik från OECD - inte som jag kan
läsa mig till - men man vill alltså ha svar på frågor om beslutsprocessen. Vi
har då i vårt svar, som jag hoppas att Bengt Silfverstrand har läst, beskrivit
hur vi har resonerat. Men vi har inte gjort långa och omfattande utredningar.
Det betyder inte att borgerlig utbildningspolitik uppfanns i samband med
den förra regeringsförklaringen, utan det är ett arbete i våra resp, partier
under lång tid som ligger till grund för de propositioner och förslag som vi
nu lägger fram.

Andre vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 79 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! I sitt anförande tog skolministern upp två viktiga och intres-
santa aspekter på skolpolitiken och utbildningspolitiken. För det första be-
rörde hon de fristående skolorna och skolors självbestämmanderätt. Utifrån
detta vill jag ställa en fråga till skolministern: Om det nu är så, apropå den
betygsdebatt som har förevarit och som kommer framöver, att föräldrar, ele-
ver och lärare i en kommunal skola är överens om att de vill bedriva under-
visning och utbildning i den skola som är betygsfri, kommer då den frihet
som skolorna skall tillerkännas att innebära att de kan bedriva en sådan
verksamhet i skolan?

För det andra förde ministern ett resonemang om ärendens beredning, be-
sluts uppföljning och utvärdering. Det är viktigt att säga att utvärdering är
någonting kontinuerligt, och uppföljning är någonting som skall komma ef-
ter ett tag. Men vi kan också via regering, departement och riksdag vidta
vissa åtgärder när det gäller uppföljning och beredning av ärenden.

Då vill jag ställa frågan, apropå de brister som har uppstått när det gäller
statsbidrag till de fristående skolorna: Hur ser skolministern på en ökad kon-
takt mellan departement och utskott, så att vi på ett så tidigt stadium som
möjligt kan bygga bort eventuella brister i de beslut som vi här fattar?

De förhållanden som har uppstått i fråga om de fristående skolorna, t.ex.
i Uppsala, Göteborg och Helsingborg, gör att det hade varit nödvändigt och
önskvärt med en mera intim kontakt mellan utskott och departement. I öv-
rigt får vi se hur intima kontakter vi behöver framöver.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Anf. 80 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Jag vill bara kort säga att vi i regeringen ser mycket positivt
på kontakterna mellan utskott och departement - det är aldrig tillräckligt
mycket av den varan. Förutom de kontakter som vi har redan i dag, vill jag
gärna säga att ledamöterna i utskottet är välkomna att ta kontakt med oss så
ofta de vill. Vi behöver diskutera mycket, inte minst i det intensiva föränd-
ringsskede som vi nu befinner oss i.

Anf. 81 BIRGITTA CARLSSON (c):

Herr talman! Vi i Centern anser att vi behöver en klar och tydlig profil på
utbildningsområdet och utgår från tre begrepp: God och likvärdig utbildning
i hela Sverige, decentralisering och helhetssyn.

Med likvärdig utbildning menar vi inte en likformig utbildning, utan att
alla skall ha samma rätt till en utbildning av god kvalitet, oavsett var man
bor och oavsett social och ekonomisk bakgrund. Barn som är födda i Sverige
och barn som kommer hit som invandrare skall ges likvärdiga möjligheter
till utbildning.

Beslut och ansvar inom utbildningsområdet skall så långt det är möjligt
decentraliseras och föras ut till de olika skolenheterna. De skall ligga så nära
verksamheten som möjligt. Varje skola skall ha rätt att profilera sig. Föräld-
rar och elever skall ges största möjlighet till inflytande i skolan samtidigt som
man förbättrar förutsättningarna för lärarna att utveckla sin lärarprofessio-
nalism.

Det är viktigt att eleverna lär sig förstå helheten och sambandet i samhälls-
utvecklingen. Men det är också viktigt att undervisningen i skolan utgår från
att varje elev skall få utvecklas efter sina särskilda förutsättningar, att vi har
en helhetssyn som tillvaratar varje elevs möjligheter.

Den satsning på baskunskap och basfärdigheter - med ytterligare sats-
ningar på bl.a. språk - som nu föreslås i det nya läroplansförslaget ligger rätt
i tiden. För att vi skall få en variation i skolarbetet är det viktigt att vi har
kvar de praktiskt estetiska ämnena.

Den kunskap skolan skall förmedla är en kunskapsgrund som man skall
kunna bygga vidare på. Det är viktigt att även gymnasieskolan kan fortsätta
sin utbyggnad med det tredje gymnasieåret, för att alla elever skall ges bre-
dare möjligheter till fortsatta studier.

Vi går alltmer mot ett kunskapssamhälle. Med de förändringar som sker
runt omkring oss i samhället blir kunskap allt viktigare som produktionsfak-
tor. Kunskap omsätts i allt snabbare takt, varför fort- och vidareutbildning
kommer att få allt större betydelse. Därför anser vi i Centern att fortsatt ut-
byggnad av högskolorna i hela Sverige är mycket viktig. Vi är mycket posi-
tiva till de kvalitetssatsningar som nu genomförs inom detta viktiga område.

När antalet platser vid högskolorna skall utökas anser vi i Centern att de
nya platserna, så långt det är möjligt, skall förläggas till våra små och medel-
stora högskolor. Dessutom vill vi att det i större utsträckning skall ges möjlig-
het till forskning vid våra mindre högskolor för att där höja kompetensen. Ur
regionalpolitisk och kvalitetsmässig synpunkt är det väl investerade pengar.
Närhet till högskola har visat sig motverka geografisk snedrekrytering. Ut-

bildning är ofta en motor i den regionala utvecklingen. Därför är ett decent-
raliserat högskolesystem av stor vikt för att hela Sverige skall leva.

Studiemedlen är ett annat viktigt område där vi hoppas på förändringar.
Centern har under många år påtalat bristerna i studiemedelssystemet.
Många ungdomar vågar inte satsa på för långa utbildningar på grund av den
skuldbörda som de då ofta får dras med hela sitt yrkesverksamma liv.

Många viktiga beslut som berör utbildningsområdet kommer att fattas un-
der det här riksdagsåret. Vi har två viktiga betänkanden ute på remiss -
”Skola för bildning” och ”Ett nytt betygssystem”. Besluten kommer att inne-
bära stora förändringar inom utbildningsområdet. Det är väsentligt att vi är
beredda att förändra inom det för oss alla så viktiga utbildningsområdet.

Vid alla förändringar anser emellertid vi i Centern att man skall ta hänsyn
till de tre begrepp jag nämnde i början: God och likvärdig utbildning på alla
nivåer i hela Sverige, decentralisering och helhetssyn.

Anf. 82 INGRID NÄSLUND (kds):

Hen talman! Ärade kolleger! Jag kan inte låta bli att säga något om fristå-
ende skolor och den procentsats man nu har beslutat att tilldela dessa skolor
för att skapa likvärdiga förutsättningar. Bengt Silfverstrand nämnde Göte-
borgs kommun. Jag vill tala om att den sociala segregeringen i Göteborgs
kommun till stor del beror på den bostadspolitik som har bedrivits under
många år av socialistisk regim i Göteborg. Debatten om ojämlikheten i för-
delningen av resurser till skolor i olika stadsdelar är ingalunda någonting
som har satt i gång efter det att reformen genomfördes. Det är något som
vi har dragits med i Göteborg under årtionden. Det faktum har diskuterats
mycket att en del skolor har fått mellan 35 000 och 40 000 per elev, medan
det i vissa andra stadsdelar har varit fråga om 70 000.

Jag är inte den som förfäktar att man behöver lika mycket pengar i alla
skolor. Det är inte heller meningen att det skall bli så med den här reformen.
Man skall bl.a. ta hänsyn till speciella behov och elever med speciella svårig-
heter. Jag polemiserar inte mot detta. Ojämlikheten har dock varit ett de-
battämne i Göteborg i årtionden. Jag har följt denna debatt, och den är såle-
des ingalunda ny.

Det är nog helt andra faktorer än bara ekonomiska resurser som skall till
för att vi skall kunna höja elevers kunskapsnivå, t.ex. när det gäller elever
som kommer från svåra sociala förhållanden. Jag tror att valfriheten är en
viktig komponent. Jag tror att jag tidigare här i kammaren har talat om un-
dersökningar som har gjorts av skolor i Harlem. Det har visserligen varit
fråga om valfrihet inom det vanliga skolsystemet, men det spelar inte så stor
roll. Det viktiga är att föräldrarna känner att de har ett inflytande över bar-
nens skolsituation. Genom ett medvetet val blir de tvungna att engagera sig
mycket mer i sina barns skolgång än de kanske har gjort tidigare. Man har
kunnat påvisa en markant förbättring av dessa barns resultat.

Kvalitetshöjning, en skola för alla, individualisering, Europas bästa skola,
internationalisering, valfrihet, flexibel skolstart, elevinflytande, tioårig
skola och föräldrainflytande. Ni känner säkert igen slagorden. Slagorden har
varit och är många när det gäller skolans värld. Många av dem står för något

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Utbildningsfrågor

väsentligt som väl försvarar sin plats i tänkandet runt skolans utveckling.
Risken finns att de blir just slagord utan något reellt innehåll.

Många är överens om att den svenska skolans kvalitet behöver höjas, även
om det inte innebär att man underkänner den svenska skola vi har. Om man
vill åstadkomma en kvalitetshöjning, måste man enligt mitt förmenande
börja redan från skolstarten.

I och med att den flexibla skolstarten infördes, tog debatten om skolans
bristande anpassning till sexåringar fart. En del olika modeller har utformats
på olika håll i landet. Antalet sexåringar som har börjat skolan är ännu litet.
Föräldrarnas intresse för en tidigare skolstart än vad vi är vana vid här i Sve-
rige tycks vara ganska ljummet. Skälen till detta kan naturligtvis variera.

Röster har höjts för att införa en tioårig skola med obligatorisk start vid
sex års ålder. Man har då tänkt sig att skolan skulle anpassas till sexåringarna
för att göra övergången mjuk.

Personligen skulle jag vilja förorda en annan väg. Eftersom föräldrarna
fortfarande verkar så tveksamma till skolstart vid sex års ålder, finns det alla
skäl att behålla den valfrihet vi nu har. Barn är ju så olika när det gäller mog-
nad. Därför skulle jag vilja se ett årskurslöst lågstadium, vilket också har
prövats på flera håll. Skolstarten kunde då vara mycket flexibel, från sex till
sju och ett halvt års ålder, och intagning kunde ske terminsvis.

Varje barns läsutveckling bör följas mycket noggrant så att inga barn be-
höver lämna ”lågstadiet” utan en fungerande läskunskap. Om ett barn behö-
ver tre, tre och ett halvt eller rent av fyra år på sig, skulle det inte behöva
vara så dramatiskt med denna modell. Att som nu låta en del elever bara
vandra vidare utan denna nödvändiga grundkunskap är grymt. Sådana ele-
ver finner vi i varje klass på mellanstadiet och högstadiet. Det blir ofta omöj-
ligt för dem att klara hemuppgifter, och det blir fullständigt oöverstigligt att
klara av inläsningen till prov. Dessa elever har oftast förlorat allt självför-
troende och all motivation innan de når högstadiet.

Vi behöver ett nät för att kunna fånga upp dessa elever redan under det
första skolåret. Lärare, skolledning och föräldrar måste vara helt klara över
om ett barn har svårigheter med läsutvecklingen och sätta in alla resurser för
att på ett så tidigt stadium som möjligt ge barnet effektiv hjälp.

Föräldrarnas roll i det här sammanhanget kan inte överskattas. Det är av-
görande för barnets skolgång att det redan från början finns ett förtroende-
fullt samarbete mellan skolan och föräldrarna. Jag tycker att föräldrainfly-
tande har en mycket stark motsvarighet i föräldraansvar. Föräldrarna bör
redan från början få klart för sig att deras medverkan för att stimulera bar-
nets läslust och för att följa och uppmuntra barnet i inlärningsprocessen är
absolut oundgänglig.

Anf. 83 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Det här var en fantastisk innovation från kds sida när det
gäller utbildningspolitiken. Det sades att det är bostadspolitiken som har
förorsakat ojämlikhet och segregeringsrisker ute i kommunerna och inte den
proposition om överkompensation för fristående skolor som regeringen har
lagt fram. De borgerliga partierna står bakom den, men nu håller man up-
penbarligen på att springa ifrån den. Är det, Ingrid Näslund, bostadspoliti-

ken som gör att man backar i Helsingborg? Är det bostadspolitiken som gör
att man blir mer och mer tveksam i Uppsala? Är det möjligen bostadspoliti-
ken i Borås kommun som gör att kds kommunalråd är mycket kritisk till att
man får så mycket som 85 % av den genomsnittliga kostnaden för grundsko-
lan? Det är på sin plats att Ingrid Näslund litet närmare förklarar vad hon
egentligen menar.

Det intresse för fristående skolor som har förts fram i debatten har sitt
ursprung i den politiska diskussionen om privatisering av den offentliga sek-
torn. Det är styrning uppifrån. Det handlar inte om människornas, föräld-
rarnas, eget val. OECD räknar med att det bara skall bli fråga om tre till fem
procent. Vi är självfallet positiva till att initiativen kommer från föräldrarnas
sida. Det är dock den politiska styrningen uppifrån som vi reagerar mot.

Nu har den politiska ledningen i flera kommuner fört fram tankar på att
privatisera skolor utan den fristående skolans kännetecken med en klar pe-
dagogisk profil. Detta har i de flesta fall mötts med mycket starka protester
från berörda föräldrar, lärare och elever. Det är oerhört viktigt att man pre-
ciserar sig på den här punkten. Vi fick tidigare höra att regeringen har läm-
nat den enda vägen också när det gäller utbildningspolitiken. Det är förvisso
ett framsteg, även om några konkreta resultat hittills inte har visat sig.

Anf. 84 INGRID NÄSLUND (kds) replik:

Herr talman! Jag talade om den segregering som redan finns. Den har inte
åstadkommits av den här reformen, som knappt har börjat utnyttjas. Det
faller på sin egen orimlighet att reformen skulle ha kunnat åstadkomma nå-
gon segregering fram till dags dato. Jag talar således om den segregering som
finns i Göteborg. Den beror till stor del på den bostadspolitik som social-
demokraterna har fört. Jag är inte ensam om den åsikten. Det är en allmänt
spridd uppfattning i Göteborg. Hur det förhåller sig i Helsingborg skall jag
inte här orda om.

I Göteborg har även vi från kds begärt att man skall studera hur reformen
slår. Vi är alls rädda för att se på verkligheten.

Att som Bengt Silfverstrand påstå att reformen inte har begärts av männi-
skor är fullständigt makalöst. Jag förstår inte på vilken isolerad plats Bengt
Silfverstrand har bott, när han inte har hört människomas krav på valfria
skolor. Vi har följt den här frågan under många år. Därför har kds kämpat
för valfria skolor. Det har funnits ett väl uttalat krav från många människor.
Att Bengt Silfverstrand inte har uppfattat detta tycker jag är mycket under-
ligt.

Anf. 85 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Vi har verkligen uppfattat människors önskemål och fria val,
och det finns i det svenska skolsystemet i dag utomordentligt goda möjlighe-
ter att fritt välja skola. Vi ställer oss också mycket positiva till de privata
initiativ som till äventyrs kan förekomma.

Vad vi reagerar emot - och det har väl, Ingrid Näslund, tydligt framkom-
mit av vad som tidigare sagts i debatten - är att man tar resurser från den del
av skolväsendet som i dag lider av uppenbara problem. Ingrid Näslund har
själv påpekat detta, bl.a. med utgångspunkt i Göteborg. Man tar resurser

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

från de ställen där behoven finns och lägger över pengar till de nya skolor
som aldrig skulle ha tillkommit om de inte hade fått en överkompensation.
Det är nämligen ofta de rent ekonomiska incitamenten som avgör om man
startar en privat skola eller ej.

Hyllar man marknaden och tar ett privat initiativ är det enligt min mening
orimligt att samtidigt inta den motstridiga uppfattningen att denna privata
verksamhet skall subventioneras med skattemedel. Det går inte ihop.

Om det nu är på det sättet, Ingrid Näslund - och det är det uppenbarligen -
att man hade insikten att det i Göteborg finns bostadsområden som är av den
beskaffenheten att det skulle uppstå ytterligare problem om man genom-
förde en sådan här reform, varför genomförde man den då? Detta har ju,
Ingrid Näslund, regeringens företrädare och företrädarna för de borgerliga
partierna fått klart för sig liksom Kommunförbundet, under ledning av den
ingalunda socialistiske - precis tvärtom - Joakim Ollén. Borgerliga företrä-
dare, som i och för sig hyllar principen om privatisering, har alltså, liksom
Socialdemokraterna, på ett tidigt stadium kommit fram till att reformen om
fristående skolor var illa genomtänkt och felaktig. Det länder i alla fall rege-
ringens företrädare i dag till viss heder att man nu tänker ompröva det här
olyckliga förslaget.

Anf. 86 INGRID NÄSLUND (kds) replik:

Herr talman! Bengt Silfverstrand talar om privata skolor som uppstår ge-
nom vinningslystnad - om det nu var det han menade -, och jag har ingen
skiljaktig uppfattning på den punkten, utan det är viktigt att det finns ideali-
tet bakom. Jag skulle gärna se att de som vill företräda de svaga kommunde-
lar som har stora problem verkligen tog tag i det här och att man för att
komma till rätta med problemen startade en del fristående skolor med större
valfrihet än vad som finns inom den vanliga skolan. Än så länge har vi ju i
alla fall inte sett så mycket av valfrihet inom den vanliga skolan, men jag tror
att det kommer att bli mer av valfrihet där nu. Den här reformen gör ju det
möjligt.

Som jag sade tidigare har det alltså varit fråga om en oerhört stor ojämlik-
het. Det har rört sig om skillnader på mellan 35 000 och 70 000 kr. Man kan
fråga sig om en så stor skillnad i ekonomiska medel verkligen har varit befo-
gad.

Jag har sett exempel på att man i vissa skolor som har fått väldigt mycket
pengar, t.ex. när man har blivit erbjuden böcker som har varit något an-
vända, har sagt: Vi behöver dem inte. Vi köper nytt. Andra skolor har haft
väldigt små resurser. De har legat i bra omgivningar och alltså enligt den mall
som har följts i Göteborg fått oerhört små resurser. I dessa skolor har man
haft böcker som har fallit sönder i kortsystem. Böckerna behöver ju faktiskt
vara ungefär lika bra vilken miljö man än kommer från, om vi inte skall ha
det så att rika föräldrar skall köpa böcker åt sina barn, men varken Bengt
Silfverstrand eller jag är väl företrädare för en sådan ideologi. Ojämlikheten
har alltså varit för stor tidigare, och jag tror att det är det som gör att det i
viss utsträckning kan gå snett.

Jag är inte för att en hel SDN skulle gå ut bilda en sorts bolagsskola eller
något i den stilen. Detta skulle kunna lösas exempelvis genom att man gav

tilldelning till de olika stadsdelsnämnderna i förhållande till olika behov och
genom att man räknade dem som små städer i sig. Om man nu skall ha stads-
delsnämnder som i Göteborg borde den naturliga utvecklingen egentligen
vara att vaije stadsdelsnämnd hade sitt eget beskattningssystem och sin egen
ekonomi. Det är för att man inte har det som gör att det blir så konstiga
effekter i viss mån, och det får man naturligtvis lov att se över. Det är jag
helt överens med Bengt Silfverstrand om.

Andre vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 87 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! En kompetent och kunnig arbetskraft är helt nödvändig för
vår konkurrensförmåga och en förutsättning för samhällets utveckling. Den
pågående internationaliseringen medför också ökade behov. Därför är för-
utsättningarna för den enskilde att skaffa sig kunskap och för samhället att
sprida kunskap en av våra viktigaste framtidsfrågor.

I en internationell jämförelse har Sverige alltför få högskoleutbildade -
både i grundutbildning och i forskarutbildning. Men vi håller på att bättra
oss på den punkten, och nu ligger vi snart på en internationellt tillfredsstäl-
lande nivå.

Från jämförelsen mellan Sverige och andra länder kan vi gå till jämförel-
sen mellan olika regioner inom landet när det gäller högre utbildning och
forskning.

I Gävle-Dala-regionen finns en betydande del av landets industrikapaci-
tet. Antalet högskoleutbildade bland arbetskraften är däremot låg om man
jämför med riket i övrigt. I hela riket är andelen forskarutbildade i procent
av befolkningen 0,51. Motsvarande siffra för Kopparbergs län är 0,20 %. För
Uppsala är siffran 1,98 % och för Stockholm 0,83 %.

Regionens egen kapacitet för högre utbildning måste därför stärkas, och
vid högskolan Falun-Borlänge söker vi liksom vid andra högskolor nya vägar
för utveckling. Den väg som vi tillsammans med högskolan Gävle-Sandvi-
ken och Skogshögskolan i Garpenberg valt är utvecklingsprojektet ”Gävle-
Dala-fakulteten - Samverkan för konkurrenskraft”. Rektorerna leder en ge-
mensam arbetsgrupp, som utvecklar samarbetet, och anslagsframställningen
för nästa period är samordnad.

Uppsala universitet är vårt moderuniversitet, och kopplingen är viktig
som garanti för en kvalificerad, vetenskaplig nivå. För satsningarna inom de
tekniska områdena skall dessutom samverkan med Tekniska högskolan i
Stockholm, KTH, fördjupas.

Denna samverkan med bl.a. Universitetet i Uppsala ger högskolorna för-
utsättningar att skapa egna forskningsresurser. Syftet är att öka högskolans
kompetens och kapacitet när det gäller både forskning och forskarutbildning
och därmed också för grundutbildningen.

Måndagens pressmeddelande från utbildningsdepartementet har rubriken
Forskningens utmaningar - en strategi för 2000-talet. Där står bl.a.: ”En dy-
namisk och konkurrenskraftig kunskapsmiljö är det moderna samhällets
nyckel till välstånd.” Det är ett påstående som jag helhjärtat ställer mig

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

bakom om man därmed också menar att samhällets resurser skall hanteras
på ett rätt och rättvist sätt.

Jag skulle ha velat rikta några frågor till utbildningsministern med anled-
ning av pressmeddelandet, men statsrådet Unckel är tyvärr inte närvarande
vid en av de viktigaste debatter vi har här i riksdagen. Nu har också statsrå-
det Ask valt att inte längre lyssna och delta i debatten, något som förvånar
efter hennes avslutande inlägg i dag här i kammaren, då hon uppmanade
utskottets ledamöter att ta kontakt med departementet för informations- och
åsiktsutbyte. Här fanns ju verkligen möjligheten till ett sådant utbyte. Jag
tänker emellertid ställa de här frågorna i alla fall. Kanske någon annan som
representerar regeringspartierna kan svara.

Under rubriken Kunskapsutveckling och koncentration står att ”delar av
de resurser som i dag går till lantbruksvetenskap i vid bemärkelse bör kunna
omprioriteras”. Jag skall ställa ett par mycket konkreta frågor: Menar man
att resurser skall omfördelas inom lantbruksvetenskapen och i så fall hur?
Kommer resurser att tas från exempelvis Skogshögskolan i Garpenberg och
föras över till universiteten, eller menas det att resurser skall föras över från
detta område till andra discipliner inom universitets- och högskoleväsendet?

Som företrädare för Dalarna här i riksdagen väcker sådana här uttalanden
en stor oro hos mig. Vi behöver, som jag tidigare i mitt anförande har påpe-
kat, Garpenberg som ett ben bland flera att stå på när vi skall utveckla vår
bygd och vårt näringsliv och när vi skall höja kunskapsnivån bland våra invå-
nare, framför allt bland våra ungdomar.

En stark högskola betyder bättre förutsättningar för näringslivet och ger
en förbättrad arbetsmarknad. Högskolan är en del i regionens infrastruktur,
men framför allt är det en del i det nationella och internationella högskolesy-
stemet.

Vid alla högskolor med samma förutsättningar som Högskolan Falun-
Borlänge pågår en diskussion om hur vi skall kunna komma ur vad som kan
beskrivas som ett sorts Moment 22. För att få egna forskningsresurser måste
man ha tillgång till de personella och kompetensmässiga resurser som det
normalt behövs egna forskningsanslag för att skaffa. Här måste det alltså till
en central viljeinriktning för att stärka de mindre och medelstora högsko-
lorna. Detta måste komma till uttryck snart. Vi har under 15 år utvecklat vår
högskola. Sedan fem år har vi egna forskargrupper. Dessa lever emellertid
på ”korta”, regionala pengar. För en bra utveckling, för att ge högskolan
kompetens och slagkraft fordras en mera långsiktig planering. Till detta
fordras som sagt egna forskningspengar.

Vi dalmasar och dalkullor tror på ”Gävle-Dala-fakulteten” och på våra
högskolors utvecklingsmöjligheter.

Jag hoppas att utbildningsminstem och den borgerliga regeringen också
gör det, och att vi kommer att se det i kommande forsknings- och budgetpro-
positioner i form av fler studerandeplatser och egna forskningsresurser i de
mindre och medelstora högskolorna. Det skulle också motverka den geogra-
fiska och könsrelaterade snedrekryteringen till högskolor och forskning.

I detta anförande instämde Odd Engström och Bengt-Ola Ryttar (båda s).

Anf. 88 ULF MELIN (m):

Herr talman! Jag och ett par kolleger var i går och träffade lärare i sam-
hällsorientering, vilka är på kurs i riksdagen. En av lärarna frågade oss om
inte det här talet om Europas bästa skola bara är ”en tom klyscha”, eftersom
hon samtidigt upplever besparingar i den kommunala ekonomin. Jag måste
erkänna att jag inte helt känner igen mig när jag läser och hör hur förfärligt
illa ställt det är i våra skolor och hur lite resurser man får. Det framförs även
här från en del talare. Jag påstår i stället att svensk skola inte Jider av någon
resursbrist.

När det gäller resursfördelningen till skolan, kan man konstatera att Sve-
rige är det land som satsar mest pengar per capita av BNP på grund- och
gymnasieskolan. Den ambitionen skall vi ha i framtiden också. Når vi då de
resultat som vi borde utifrån de resurser som vi satsar? Är den svenska sko-
lan av världsklass? Svaret är tyvärr nej. Den svenska skolan är likvärdig,
men den behöver för den skull inte vara likformig.

I internationella jämförelser hamnar vi någonstans mitt emellan. På en del
områden hävdar vi oss väl, på andra mindre väl. Även om det är svårt att
göra absolut rättvisa jämförelser så är ändå signalen tydlig: Vill vi nå toppen,
måste vi göra vissa förändringar i skolan. Vi får inte slå oss till ro.

Detta har också ett antal utredningar visat. Nyligen fick vi en rapport från
finansdepartementet ”Hur bra är vi?” med underrubriken ”Den svenska ar-
betskraftens kompetens i internationell belysning”. Den visar att Sverige
inte befinner sig i topp av tolv jämförelseländer. Japan, Kanada, Schweiz
och USA har alla en högre andel högutbildade och en lägre andel lågutbil-
dade än vad vi har. Rapporten visar tydligt att det är nödvändigt att vi ökar
andelen studerande både i gymnasieskolan och till högre utbildning. Man
konstaterar också i rapporten att kvaliteten i skolutbildningen är medelgod
i Sverige.

Regeringen har genomfört en del av de nödvändiga åtgärder som krävs för
att vi skall kunna skapa Europas bästa skola. Det jag närmast tänker på är
direktiven till betygsberedningen och läroplanskommittén, vilkas betänkan-
den nu är ute på en bred remiss. Det gäller den parallella lärarutbildningen,
ökade möjligheter till lärlingsutbildning, rätten att välja skola, kommunal
som fristående, satsningen på högre utbildning.

När det gäller betygsberedningens och läroplanskommitténs förslag, är
det enligt min mening viktigt att regeringen efter remissinstansernas syn-
punkter knyter samman de båda utredningarnas betänkande till en helhet.
Vi måste klara ut antalet betygssteg i grund- och gymnasieskolan i förhål-
lande till läro- och kursplaner, ämnesomfång och årskurser.

När vi nu lämnar den regelstyrda skolan för en målstyTd skola med ny läro-
plan, nya kursplaner, nytt betygssystem och nytt statsbidragssystem, blir ut-
värdering och effektivisering allt viktigare, både för stat och kommun. Här
gäller det att vi hittar bra utvärderingsinstrument både på den statliga och
på den kommunala nivån.

En viktig hörnsten i detta bygge, att skapa Europas bästa skola, är beslutet
om att likställa fristående skolor ekonomiskt med offentliga skolor. Det är
ett välkommet beslut, eftersom elever och föräldrar äntligen får en reell möj-
lighet att välja skola, något som Socialdemokraterna gjort allt vad de kunnat

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

för att förhindra. Sedan detta riksdagsbeslut fattades har Skolverket fått ca
40 ansökningar om att få starta fristående skolor. De flesta av dessa har god-
känts. Många fler har visat sitt intresse.

Det här är bra för skolan. Det skapar en sund konkurrens, mångfald, pro-
filskolor skolor med olika pedagogik, vilket medför att både den offentliga
och den fristående skolan kommer att utvecklas.

Socialdemokraterna har i olika sammanhang lovat att riva upp beslutet om
fristående skolor, om man kommer i regeringsställning. Det förvånar mig
inte, för sanningen är ju den att Socialdemokraterna är och har varit negativt
inställda till rätten att välja skola, kommunal eller fristående. Det har Bengt
Silfverstrand tydligt visat i dagens debatt.

Jag vill fråga de socialdemokratiska representanterna här i debatten om
man kommer att riva upp beslutet om fristående skolor, om man mot förmo-
dan återkommer till regeringsmakten. Jag tycker att det är rimligt att elever,
föräldrar och lärare får besked i frågan.

Anf. 89 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Ulf Melin besvarade inte några av de frågor jag ställde, men
jag skall gärna svara på frågan om de fristående skolorna, även om jag inte
skall hänga kvar vid den frågan, för jag tycker den är väl ventilerad. Jag skall
i stället försöka belysa en annan fråga i denna replik.

Vi kommer självfallet, om inte regeringen hinner före, det finns ju sådana
signaler, att se till att vi får ett sådant statsbidragssystem som behandlar ele-
ver och föräldrar på ett likvärdigt sätt. Rättvisa kommer alltså att prägla vår
syn, precis som den har gjort tidigare.

Vi är för valfrihet. Det finns bevisligen en rätt att välja skola redan i dag.
Vad vi är motståndare till - och det har också mycket klart framgått av vad
jag har sagt - är en överkompensation för en viss typ av skolor, vilket samti-
digt leder fram till att man utarmar den allmänna skolan. Alla är överens om
att den på många håll behöver större resurser. Det är den likvärdighetsprin-
cip vi vill slå vakt om.

Ulf Melin nämnde att han hade träffat lärare. Då är min lilla undran om
han också hade tillfälle att diskutera grundskollärarutbildningen. Den har ju
inte kommit upp.

När regeringen kom med en hastigt hopskriven proposition för att införa
en ny lärarutbildning - jag skulle vilja säga en nygammal så varnade vi.
Den skulle innebära inte bara konkurrens - det kan ibland vara positivt -
men den skulle också komma i konflikt med den ämnes- och pedagogikinteg-
rerade utbildning som vi har haft och som visat sig mycket bra.

Nu har vi facit. Bara en tredjedel av de 540 platserna i den nya utbild-
ningen är tillsatta. Den nygamla lärarutbildningen har blivit en flopp.

Det innebär samtidigt, Ulf Melin, att man begränsat möjligheterna att ta
in sökande till den riktiga lärarutbildningen.

Också på den här punkten får vi medhåll i OECD-rapporten som frågar:
Vari ligger det rationella i två olika system när det gäller lärarutbildning?
Hur tänker regeringen se till att hjälpa dem som vill komma in på lärarutbild-
ning, men som hindras genom dessa problem?

Anf. 90 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Jag blir något förvånad när jag lyssnar till Bengt Silfver-
strand. Han säger att Socialdemokraterna har värnat om de fristående sko-
lorna och sett till att de fått likvärdiga resurser.

Sanningen är den - och Bengt Silfverstrand har ändå varit med i utbild-
ningsutskottet ett antal år - att de borgerliga partierna under många år påta-
lat att de fristående skolorna, de privata skolorna, inte erhållit de resurser
som det offentliga skolväsendet får. Om man skall leka med siffror kan man
konstatera att de fick 40 %, alltså inte ens hälften i jämförelse med motsva-
rande offentliga skolor.

Jag tycker att det är bra att vi tog bort den principen.

Jag måste fråga Bengt Silfverstrand om han sov på sammanträdena i våras.
Precis som Margitta Edgren tidigare påpekade gjorde vi ju vissa föränd-
ringar i propositionen när det gällde genomsnittskostnaderna till de fristå-
ende skolorna. Vi krävde en stadieindelning, och vi ville också se över rätten
till skolskjuts. Nu har regeringen återkommit till riksdagen med en proposi-
tion. Det går alldeles utmärkt att läsa den och se de ändringar vi har föresla-
git-

När det gäller den nya, parallella lärarutbildningen tycker jag det är bra att
vi får olika ingångsvägar till läraryrket. Vi behöver i Sverige en mer flexibel
organisation. Vi måste ha mer mångfald i skolan.

Bengt Silfverstrand säger att det är en stor flopp att inte alla platserna är
tillsatta. Jag hade inte heller förväntat mig detta. Utbildningen är ju ny. Jag
tror att vi kommer att se ett helt annat mönster till våren och till nästa år.

Min motfråga till Bengt Silfverstrand blir: Även när det gäller grundskole-
utbildningen hade vi under de första åren många vakanta platser. Här i
Stockholm kunde man exempelvis inte ens tillsätta hälften av platserna. Var
det också en flopp?

Anf. 91 BENGT SILFVERSTRAND (s) replik:

Herr talman! Jag har inte uttalat mig specifikt för någon viss typ av skolsy-
stem, utan sagt att vi värnar om valfriheten i ordets bästa bemärkelse. Initia-
tiven skall komma från föräldrarna. Det skall inte göras politiska s.k. valfri-
hetsreformer som styrs uppifrån. Det går ju stick i stäv med vad borgerliga
företrädare annars säger om att det inte är politikerna, utan föräldrar, lärare
och elever som skall styra detta - de som jobbar ute i skolorna.

Vår linje är fullständigt klar, har varit och är. Vi tror att kommunerna
själva kan avgöra hur de skall fördela de resurser som regering och riksdag
ger. Vi ger kommunerna en påse pengar. Den delen av utvecklingen har vi
varit ganska överens om. Det har varit klokt. Sedan anser vi att kommu-
nerna är kapabla att själva avgöra var behoven finns och hur stora de är på
de olika typerna av skolor.

Dessa möjligheter fanns redan tidigare. Det behövdes inte någon särskild
proposition för fristående skolor för att lösa dessa problem.

Med den propositionen skapade man i stället nya problem, som nu påpe-
kats från flera håll, även av partivänner till Ulf Melin. Om jag inte missmin-
ner mig är Joakim Ollén en sådan.

Man har alltså konstaterat att detta är negativt för kommunerna. Det le-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

der till en snedvridning av resurser, och stora problem har uppstått. Det är
detta vi har sagt, ingenting annat.

Självklart uppstår problem med nya utbildningar. Det är fullständigt na-
turligt att man har svårt att fylla platserna i ett inledningsskede. Det är inte
detta jag har kallat flopp.

Men här har vi just infört ett system med en ny lärarutbildning med peda-
gogiken integrerad. Vi har ännu bara hunnit genomföra delar av denna ut-
bildning och inte hunnit göra någon ordentlig utvärdering. I det läget kom-
mer regeringen med en snabbt hopskriven proposition och säger: Intresset
för en parallell lärarutbildning är så stort att vi sannolikt kommer att fylla
upp de flesta platserna. När jag säger att det är en flopp menar jag att efter-
som bara en tredjedel av de 540 platserna är besatta, måste det bero på att
intresset inte var så stort. Det har varit enorma marknadsföringskampanjer
för att fylla dessa platser, vilket Ulf Melin mycket väl känner till.

Då är det rimligt att fråga vad man nu tänker göra för att hjälpa dem som
vill gå på den integrerade lärarutbildningen, men som på grund av detta hin-
der inte kan komma in. Hur tänker Ulf Melin verka inom regeringskonstella-
tionen för att ge dessa sökande en möjlighet att fullfölja den lärarutbildning
de så hett eftersträvar?

Anf. 92 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Bengt Silfverstrand säger att man startar fristående skolor
bara för att man fått ett ekonomiskt incitament, bara för att tjäna pengar.
Detta är ju inte sant.

Vad vi politiker skall göra tycker jag är att skapa förutsättningar. Vi skall
inte säga: Ni skall göra si eller så. Vad vi har åstadkommit med denna propo-
sition är möjlighet för lärare att starta skolor, möjlighet för elever och föräld-
rar att äntligen få välja skola, antingen offentlig eller fristående.

Det är ändå så att Socialdemokraterna tidigare med sin politik inte har
värnat om rätten att välja skola och inte heller värnat om de fristående sko-
lorna. Ni har inte ens gett hälften av bidraget till de fristående skolorna jäm-
fört med vad de kommunala skolorna fått.

På den tiden, Bengt Silfverstrand, styrde plånboken och ingenting annat.
Vad vi nu gör är att vi ser till att även vanligt folk kan få välja skola. Hur
lyckligt detta kommer att utfalla beror på hur människor kommer att välja.
Anser man att de offentliga skolorna är bra, väljer man en sådan. Men man
har också möjlighet att välja en fristående skola, och det tycker jag är posi-
tivt.

Det är riktigt att Kommunförbundet och Joakim Ollén har uppvaktat oss.
Vad man hade synpunkter på var egentligen inte procentsiffran i sig utan det
var att riksdagen angav en procentsiffra. Man ansåg att kommunerna själva
skulle få bestämma detta. Joakim Ollén är kommunal företrädare, och det
är klart att han och andra kommunalpolitiker vill bestämma så mycket som
möjligt. Men vi har som riksdagsledamöter att se till helheten och till hela
landets intresse. Därför tycker jag att det är bra att vi angav de här procent-
satserna och fördelningen.

Bengt Silfverstrand sade att den nya lärarutbildningen blivit en flopp. Det
tycker inte jag. Det är ganska naturligt att man i början inte får ett tillräckligt

antal sökande. De skolor som tilldelats resurser för fristående kurser kan
omfördela dessa. Bengt Silfverstrand sitter, såvitt jag vet, själv med i Lunds
universitets styrelse och borde därför känna till detta. Om man har lediga
platser i Lund, så får väl Bengt Silfverstrand se till att man omfördelar resur-
serna. Det är en fråga som Bengt Silfverstrand kan ta upp i styrelsen.

Andre vice talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 93 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! När jag hörde Ulf Melin såg jag framför mig bilden av en
trollkonstnär som blandar, kuperar och ger sina kort. Jag utnämner härmed
Ulf Melin till utbildningspolitikens Truxa - båda två.

Ulf Melin blandar ihop begreppen likvärdig, likformig och likställd, så att
det bara svischar om det.

Likvärdighet inom utbildningspolitiken är för mig att jag har rätt att möta
en likvärdig skola, oavsett vilken social grupp jag tillhör, oavsett om jag är
pojke eller flicka, oavsett mina föräldrars inkomst och oavsett vilka familje-
förhållanden jag kommer ifrån.

Det betyder i sin tur att de resurser som skolan har inte kan fördelas med
lika mycket till varje elev. Resurstilldelningen måste därför bli olika till olika
skolor och även inom en klass.

Vad ni inte har lyckats åstadkomma är likställdhet mellan privata och of-
fentliga skolor. Vad ni med ert system i stället har åstadkommit är olikställd-
het. I vissa kommuner får de fristående skolorna betydligt mer av resurser
än den kommunala skolan.

Det är naturligtvis inte bra ur effektivitetssynpunkt, om Ulf Melin tycker
att den svenska skolan har tilräckliga resurser men ändå, som han anser, inte
uppnår tillräckligt hög kvalitetsnivå. Vad som då behövs är, såvitt jag kan
förstå, att vi på något sätt försöker uppnå en högre effektivitet. Hur det skall
kunna gå till vore det intressant att få några konkreta förslag om från Ulf
Melin.

Ulf Melin säger att den borgerliga regeringen har åstadkommit ökad val-
frihet. Om jag anammar det påståendet-jag skulle kunna föra ett långt reso-
nemang om det; jag har argument i den frågan också - vill jag ändå ställa
frågan till Ulf Melin: Om föräldrar, elever och lärare, som har sin anknytning
till en vanlig kommunal skola, skulle vilja bedriva en verksamhet som står
fri från betygssystemet, omfattar då Ulf Melins och hans partis frihetspatos
även deras önskemål om en betygsfri utbildning i denna skola?

Anf. 94 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! Vad jag sade är den svenska skolan skall vara likvärdig. Se-
dan kan man föra ett teoretiskt resonemang om den verkligen är det. Det är
klart att det i våra skolor, som nästan alla är kommunala, finns skillnader.
Det finns bra skolor, och det finns sämre skolor. Det finns också skillnader
mellan olika områden. Jag tycker att Ingrid Näslund belyste det på ett
mycket bra sätt i en av sina repliker.

När jag talar om en likformig skola menar jag att vi i Sverige inte har tagit

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

till vara vaije enskild elevs möjlighet att lära, utan vi har stöpt eleverna i
samma form. Det är detta jag menar när jag säger att man skapat likformig-
het. Jag anser alltså att vi har haft alldeles för litet av olika skolor och för
litet av alternativ - profil, mångfald osv. De olika propositioner som rege-
ringen har lagt fram syftar till att vi skall skapa en bättre skola. En bra skola
skall bli bättre!

Att jag talade om resurstilldelningen och gjorde en internationell jämfö-
relse berodde på att man ibland får intrycket av att vi i Sverige ger skolan
väldigt litet av resurser i pengar räknat. Men så är det ju faktiskt inte. I det
avseendet ligger vi på första plats. Men då måste man våga fråga sig: Varför
ligger vi inte på första plats även när det gäller resultaten, dvs. i fråga om
out-put från skolan? I det avseendet ligger vi nämligen inte på första plats.
Vi måste då våga diskutera innehållet i skolan. Det är just det som rege-
ringen gör i de propositioner som har framlagts.

Enligt de riksdagsbeslut som även Björn Samuelson varit med om att fatta
tilldelar vi, i varje fall än så länge, ett sektorsbidrag. Sektorsbidragen till
olika kommuner är olika just på grund av att man tar hänsyn till om det är
fråga om en glesbygdskommun, till om antalet invandrare i kommunen är
stort, till vilken bildningsnivå människorna i kommunen har, osv. Det är
klart att det är mycket dyrare att driva en skola i glesbygd än i en storstad.
Detta kommer naturligtvis att gälla även i framtiden.

Björn Samuelson frågade hur långt man kan gå och hur mycket frihet vi
skall ha. Det sägs i propostionen, som alla regeringspartier - såvitt jag vet -
står bakom, att de mål och riktlinjer som regering och riksdag har fastställt
skall gälla. Det gäller även läroplaner, betyg, kursplaner osv. Det ankommer
sedan på Skolverket att utvärdera den verksamheten.

Anf. 95 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Det sista Ulf Melin sade tolkar jag så att det inte kommer att vara möjligt
för de lärare, elever och föräldrar som så önskar att mäla sig ur betygskom-
paniet. Så långt sträcker sig inte den moderata valfriheten.

Jag återkommer så till frågan om profilering och individualisering. Är det
nödvändigt att en skola är fristående för att man skall kunna säga att den har
en profilering eller är individualiserad. Jag har i olika debatter förfäktat den
ståndpunkten, att profileringen och individualiseringen skall ske inom klass-
rummet. Jag vet också att så sker i dagens skola. Därför är det litet överilat
att gå ut och plädera för en ökad etablering av fristående skolor.

Efter den turbulens som skolan varit utsatt för under 80-talet och nu i bör-
jan av 90-talet behöver vi kanske stanna upp ett tag och se hur verkligheten
i skolan är. Hur fungerar skolan, och vad finns det för erfarenheter som det
är viktigt att föra vidare? Hur kan vi som politiker ge elever, lärare och för-
äldrar möjlighet att delge varandra sina erfarenheter? Vad skall vi göra för
att lärarna skall kunna utveckla sig inom sina tjänster? Hur skall vi kunna
öka föräldrainflytandet? Hur skall eleverna, de direkta brukarna, få möjlig-
het att i större utsträckning dagligen påverka den chans som skolplikten ger
dem? Vi har en skolplikt, och mot en plikt måste det alltid svara vissa rättig-
heter.

Här har vi mycket att göra. Men vi kan inte åstadkomma vad vi önskar

genom att lägga fram små delförslag, som dessutom visar sig vara mycket
dåligt genomtänkta och som skapar ojämlikhet mellan olika skolor.

Stanna upp ett tag. Låt oss ta upp en gammal fin tradition i utskottet och
återigen lyfta upp det politiska samtalet på bordet.

Anf. 96 ULF MELIN (m) replik:

Herr talman! I den debatt som vi från den borgerliga sidan fört under de
senaste åren har vi pekat på att man måste ha rätt att välja skola och möjlig-
het att starta fristående skolor och att dessa skall få med de offentliga sko-
lorna likvärdiga villkor. Detta har medfört att man även inom den kommu-
nala skolan fört en positiv debatt. Det är alldeles riktigt, som Björn Samuel-
son påpekar, att man även inom den offentliga skolan nu har mer av profil,
olika former av pedagogik, osv. Det tycker jag är positivt.

Detta utesluter inte att man också kan få fler fristående skolor. Man får
ibland intrycket i debatten att ungefär hälften av grundskolorna skulle vara
fristående skolor. Så är det ju inte. Det är knappt en procent av eleverna som
i dag går i fristående skolor.

Jag tror att det är viktigt och bra om vi får fler fristående skolor. Då kom-
mer omvandlingstrycket att öka på de fristående skolorna, men också inom
de kommunala skolorna.

Jag tycker att Björn Samuelson tog upp en viktig sak i sitt inledningsanfö-
rande, och den tänkte jag bemöta litet grand. Det var att vi skulle bli bäst
på att lyfta fram de svaga i skolan, de handikappade och de som kanske är
svagpresterande. Har vi lyckats med det i den kommunala skolan?

Jag tycker att vi har varit duktiga på integrering av handikappade elever.
Det tycker jag är positivt. Det finns även fristående skolor som gör detta.
Men när det gäller de svagpresterande tycker jag inte att vi har lyckats. Där
har tyvärr skolan släpat med sig elever hela vägen upp genom grundskolan.
Man har låtit elever lämna skolan med läs- och skrivsvårigheter. Det har vi
tyvärr inte så ofta diskuterat här i kammaren. Där tycker jag att den offent-
liga skolan har misslyckats. Det är just därför som det krävs fler alternativ,
så att vi vaknar upp även på det här området.

Skapar de här fristående skolorna ojämlikhet? Jag tycker inte det. Snarare
är det nu vi verkligen skapar förutsättningar för elever och föräldrar att välja
en fristående skola, om man vill det, utan att plånboken styr. Det tycker jag
är en viktig del i den här propositionen. Därför månar jag om rätten att
kunna välja också skola, offentlig eller fristående.

Andre vice talmannen anmälde att Björn Samuelson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 97 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Herr talman! Under det senaste året har flera för Folkpartiet viktiga skol-
frågor kunnat omsättas i praktisk politik genom en konstruktiv regerings-
samverkan med de andra borgerliga partierna. Det gäller bl.a. ökad valfrihet
och bättre ekonomiska villkor för fristående skolor. Det gäller ökad flexibili-
tet i gymnasieskolan och en ny lärlingsutbildning. Dessutom har det öppnats

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

nya möjligheter till en breddad rekrytering till läraryrket genom införandet
av en parallell lärarutbildning.

Sedan något år har sexåringar fått möjligheten att börja skolan. Mycket
få föräldrar har utnyttjat möjligheten. Detta är inte alls förvånande. Beslutet
fattades av den gamla regeringen, som en del i ett ekonomiskt krispaket.
Eftersom det inte handlade om en pedagogiskt förankrad reform, innebar
det att många kommuner inte hade någon beredskap för att anpassa skolstar-
ten till barnens behov. Sexåringarna kom i stället att betraktas som unga
sjuåringar. Det är med dessa förutsättningar naturligt att tidigare skolstart
inte känns särskilt lockande. Man måste samtidigt tillägga att där kommunen
anpassat pedagogiken till sexåringarnas förutsättningar, har det hela funge-
rat mycket väl. Spännande försök med årskurslösa lågstadier och integrering
av barnomsorg och skola pågår runt om i landet.

Folkpartiet tycker nu att det är dags att ta ett slutligt steg mot en tioårig
grundskola. Då kan ett nytt skolår, speciellt avpassat för sexåringar och de-
ras behov läggas till de nio vi redan har. Först då kan de pedagogiska vins-
terna med sexårig skolstart synas på allvar.

Vi är inte ensamma om att vilja förändra grundskolan på det här sättet.
Både lärarfack och läroplanskommitté har de här tankarna, för att nämna
några. I en lärarenkät som Folkpartiet gjorde i våras var en majoritet för
tidigare skolstart, men då som ett år adderat till de nio vi redan har.

Vilka argument talar då för en tioårig grundskola med sexårsstart? Ja, det
finns pedagogiska skäl. Perioden 3 - 6 år har av hjärnforskaren David Ingvar
betecknats som ”hjärnans engångschans”, på grundval av studier som visat
att barn har särdeles lätt att lära i den åldern.

Att införa skolstart från sex år skulle också ge mer tid för att lära in bas-
kunskaper i en alltmer ökande schematrängsel. Det skulle också skapa möj-
ligheter för en mjukare övergång från förskolan och ge större utrymme för
en särskilt anpassad pedagogik.

Att införa tidigare skolstart utan att förlänga grundskolan till tio år skulle
dock motverka en del av dessa syften. Att som femtonåring antingen komma
ut på arbetsmarknaden eller tvingas välja studieinriktning i gymnasieskolan
skulle vara ändå svårare än för dagens sextonåringar. Den arbetsplatsför-
lagda delen av de yrkesförberedande programmen skulle också kunna miss-
gynnas av ett år yngre elever.

Gymnasieskolan kommer att ha en nyckelroll under kommande år för att
öka kvaliteten på såväl högskoleförberedande som yrkesförberedande ut-
bildning. En reformerad, tioårig grundskola skulle bättre kunna ge den
grund som gymnasiestudierna kräver.

För att sexåringarna skall få en bra start i grundskolan krävs en mjuk och
naturlig övergång från förskolan. Det finns i dag många goda exempel på väl
fungerande övergångar. Förskollärare, lågstadielärare och föräldrar har på
många håll i Sverige lyckats göra skolstarten till något nytt och spännande,
samtidigt som barnen känt trygghet i sin nya miljö. Detta samarbete kan, vid
en tidigare skolstart, utvecklas och intensifieras.

Tidigare motsättningar mellan personalgrupper kan överbryggas i ett ge-
mensamt arbete med att skapa en god skolmiljö för sexåringarna. Respekten
och uppskattningen av den egna kompetensen i ett sådant samarbete kom-

mer att öka arbetsglädjen och sammanhållningen mellan förskollärare och
lärare. I en framtid blir det naturligt med en integration av grundutbild-
ningen för de båda personalgrupperna.

Det är också viktigt att påpeka att en sådan här reform på inget sätt skulle
vara ett hinder för de försöksverksamheter med flexiblare skolformer som
pågår ute i landet och som jag förut nämnde.

Det är naturligtvis inte bara att sjösätta en sådan här reform. Många frågor
behöver belysas mer i detalj. Hur skall övergången från förskola till skola gå
till? Hur skall personalen fortbildas och hur skall arbete och innehåll se ut
under det första året? Hur ser en samhällsekonomisk kalkyl ut för en sådan
här reform? Vilka erfarenheter kan vi ta till vara från andra länder med tidi-
gare skolstart?

Dessa, och många andra, frågor behöver belysas i en utredning. Folkpar-
tiet anser att det är hög tid att tillsätta en sådan. Att vänta tills remissvaren
angående läroplanskommitténs betänkande kommit in tycker vi är att tappa
tempo. Om remissinstanserna får en signal om att en utredning är på gång,
kan de ta hänsyn till en eventuell förändring mot en tioårig grundskola i sina
svar. Det är också viktigt att en ny läroplan, kurs- och timplaner införs sam-
tidigt som grundskolan eventuellt skulle förlängas, för att undvika interims-
lösningar.

Herr talman! Folkpartiet vill ha en tioårig grundskola med sexårsstart, inte
för att spara pengar i kristider, utan för utbildningskvalitetens och därmed
barnens skull.

Anf. 98 TUVE SKÄNBERG (kds):

Herr talman! De kontakter jag som riksdagsman har haft nu i sommar med
länder ute i Europa har öppnat mina ögon för hur starkt den socialdemokra-
tiska skolan har präglat mig. När kristendomsämnet togs bort i lgr 1962 bör-
jade jag skolan. Tills nu har jag tagit för givet att den neutrala religionskun-
skapsundervisning, som jag tog del av under 60- och 70-talen, var den nor-
mala. I min okunnighet har jag trott att läroplanen 1962, som följdes upp
med läroplanen 1969, där den konfessionella kristendomsundervisningen
togs bort under trycket av agitation från t.ex. Ingemar Hedenius och Herbert
Tingsten, var ofrånkomlig, den enda intellektuellt acceptabla. Men kontak-
ter och resor i Europa under sommaren och hösten har övertygat mig om att
det är Sveriges neutrala religionskunskap som är Europas särling.

Genom utredningstjänstens försorg har jag fått en överblick över hur kris-
tendomsundervisningen sker i ett tiotal av Europas länder. Till min oför-
ställda förvåning fann jag att den helt dominerande bilden i Europa är en
kristet konfessionell undervisning, med möjlighet för föräldrar - eller elever
över 14-15 år-som så önskar att välja en neutral livsåskådningskunskap eller
undervisning i en annan religion. Ofta ordnas undervisningen av eller i sam-
arbete med kyrkorna och samfunden. Den närmaste motsvarigheten till den
svenska neutrala religionskunskapen finns i viss mån i statliga skolor i Hol-
land, Frankrike och Spanien. Medan t.ex. Finland svarat att deras skolas re-
ligion är evangelisk-luthersk och att undervisningen är konfessionell, men
ändå objektiv. Danskarna har svarat att det är kristendomsundervisning man
bedriver, även om det finns en ständig kamp mellan dem som önskar att un-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrägor

dervisningen skall vara förkunnande och dem som endast önskar att den
skall vara upplysande.

I det Europa som vi närmar oss med stormsteg är det alltså i så gott som
alla länder utom Sverige en självklarhet att skolan bedriver en konfessionell
kristendomsundervisning, med möjlighet att välja bort den för den som så
önskar. Den svenska situationen påminner faktiskt mer om situationen i de
gamla kommunistländerna.

I Belgien t.ex. mötte jag Europaskolans modell, där som en självklarhet
eleverna väljer den ena av flera konfessionella eller neutrala alternativ.
Denna modell har varit etablerad i Europa i ett tiotal år.

Det är dock inte min avsikt i dag att förespråka att den svenska skolan
skall bli konfessionell, även om jag menar att både mitt och andras partier
bör fundera över kristendomsämnets ställning när vi nu närmar oss Europa.

Med det jag har sagt vill jag i stället ge riktiga proportioner och en riktig
bakgrund till den svenska debatten, som alltså inte handlar om att förankra
skolan i den kristna tron, som ute i hela Europa, men väl om att förankra
skolan i den kristna etiken, oberoende av lärares och elevers tro.

Men referensramarna i Sverige är så små, utblickarna i Europa - precis
som för mig tidigare - så få, att redan att tala om kristen etik i skolan fram-
ställs som det onormala, det fanatiska. Det är precis som om den sekularise-
rade och socialiststyrda 60- och 70-talsskolan i Sverige skulle ha varit det
normala gentemot i stort sett hela övriga Europa.

Det är därför med största tillfredsställelse som jag konstaterar att rege-
ringsförklaringen nu överger den värdeneutralitet som lgr 80 andades. På s.
18 sägs det att skolan inte skall påverka elevernas värderingar, moral och
människosyn. Höstens regeringsförklaring lägger fast att ”Skolans verksam-
het skall grundas i de etiska normer som genom kristen etik och västerländsk
humanism har en djup förankring i vårt land. Skolan skall också ge barn och
ungdomar en fast grund för etiska ställningstaganden.”

Det är en stor landvinning att vi nu fått med de formuleringar Beatrice
Ask hade i direktiven till läroplanskommittén i själva regeringsförklaringen.

Regeringens utgångspunkt i kristen etik märks inte bara i detta samman-
hang i regeringsförklaringen utan finns också med som ledstjärna för hela
samhällsbygget: ”Ett dynamiskt samhälle ställs inför nya etiska frågor. Inte
minst de senaste årens ekonomiska utveckling visar moralens betydelse för
samhällsklimatet. Där moralen sviktar, urgröps också tilltron till samhällets
spelregler och institutioner. Nu skärps kraven i politiken på en fast etisk
grundåskådning. Regeringens utgångspunkt är den syn på människans lika
värde och människolivets helgd som genom Sveriges kristna och humanis-
tiska tradition är så starkt förankrad i vårt land. Varje människa är unik.
Varje människa har rätt att respekteras för sin särart. Kollektivet får aldrig
kväva den enskildes frihet, ansvar, skaparförmåga och rätt att välja. Den
svages rätt till trygghet och integritet och den ensammes rätt till delaktighet
utgör grunden för en politik som slår vakt om människans värdighet och sam-
hällets sammanhållning.”

Man har kritiserat oss kristdemokrater för att vi valde sida i blockpolitiken
och för att vi blev en del av regeringsunderlaget för en borgerlig regering.
Till dessa kritiker kan man bara ställa frågan om de tror att en socialdemo-

kratisk regering, som skapat den värdeneutrala skolan, någonsin i en rege-
ringsförklaring skulle ha bejakat vår kulturs rötter i kristendomen och haft
den kristna etiken som sin regerings utgångspunkt.

Att ersätta behovet av tusentals detaljreglerande lagparagrafer med att
svenska folket får en egen, inre etisk kompass, en förmåga att skilja på rätt
och orätt, på mitt och ditt, kommer att vara ett arbete på mycket lång sikt.
Men regeringsförklaringen har lagt grunden genom att förankra såväl skolan
som hela samhällsbygget i den kristna etiken.

Anf. 99 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Regeringen har gång på gång deklarerat på sina resor runt
om i landet: Hela Sverige skall leva! Jag tror att många har uppskattat dessa
deklarationer, och jag tror att minst lika många är besvikna i dag.

Ett år efter den borgerliga regeringens övertagande börjar vi se resultatet
av budskapet, inte minst inom utbildningsområdet.

När socialdemokratin under 70-talet tog initiativet till en kraftig utbygg-
nad av högskolan, användes resurserna i stor utsträckning till att bygga upp
fler högskoleenheter runt om i landet. De högskolorna har spelat en viktig
roll för sina regioner. Samtidigt har förutsättningarna för flera ungdomar och
vuxenstuderande från olika samhällsklasser stärkts betydligt. Närheten till
en egen högskola har lockat nya grupper av människor att vidareutbilda sig.

De nya högskolorna har också ofta visat på ett kreativt klimat, och de har
tillfört både högskolevärlden och näringslivet viktiga kunskaper och kvalite-
ter.

När nu 90-talet kräver nya, kraftfulla satsningar på den högre utbildningen
har regeringen en unik chans att stärka och utveckla de små och medelstora
högskolorna. Men den chansen spelas bort av Utbildningsdepartementet,
som hafsigt och utan någon långsiktig analys fördelar det mesta av högsko-
lans resurser till redan stora högskolor och universitet.

Det mest talande exemplet på regeringens agerande är den helt ogenom-
tänkta fördelningen som gjordes av 4 000 nybörjarplatser inför höststarten
1992. En fast och långsiktig fördelning av högskoleplatser gjordes snabbt un-
der några augustiveckor i somras, ogenomtänkt och utan någon regionalpoli-
tisk hänsyn.

Resultatet blev i det närmaste helt osannolikt. När Gävle/Sandvikens hög-
skola får 30 årsstudieplatser, tilldelas universitet och högskolor i Lund och
Göteborg drygt 1 300 resp. 1 400 årsstudieplatser. Hur överensstämmer det
med regeringens högstämda deklaration om att hela landet skall leva?

Att det här i och för sig är moderat politik kan vi kanske ana. Men är det
en centerpartistisk syn på en framåtsträvande högskolepolitik?

I dag har vi 36 olika högskoleenheter runt om i landet, 16 av de 36 enhe-
terna är mindre och medelstora högskolor. Dessa 16 svarar tillsammans för
9 % av allt det som högskolesektorn omsätter under ett år. Ändå bedriver
de små och medelstora högskolorna i dag en verksamhet av hög kvalitet. Där
finns flera exempel på hur man med förhållandevis små resurser driver vik-
tiga forskningsprojekt.

Här finns en initiativ- och nybyggarandra, en anda som kan tillföra hela
högskolevärlden nytt blod. I en tid när avståndet mellan universiteten och

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utbildningsfrågor

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

näringslivet debatteras starkt är många små högskolor exempel på hur ett
fruktbart och gott samarbete mellan arbetsliv och näringsliv kan utvecklas.
Med den utbildningspolitik som regeringen bedriver är risken stor för att en-
tusiasmen svalnar och att både lärare och studenter misströstar om möjlighe-
terna till utveckling.

De mindre högskolorna måste på sikt få tillräckliga resurser, som säkrar
ett långsiktigt gott utbildningsutbud och som garanterar goda forsknings-
och utvecklingsmöjligheter för både lärare och forskare.

Det finns ett anglosachsiskt uttryck som säger: ”Small is beautiful”. Inter-
nationella erfarenheter visar många gånger att en intressant utveckling sker
vid högskolor som i ett svenskt perspektiv skulle kunna betecknas som små.

Det skall framöver fördelas ytterligare 2 000 högskoleplatser. Vilka beslut
kommer att ligga bakom den fördelningen? Är man på Utbildningsdeparte-
mentet beredd att satsa mera på de små och medelstora högskolorna, de hög-
skolor som har stora behov av det?

Herr talman! Vi socialdemokrater deltar gärna med våra synpunkter och
idéer kring både fördelningen och skolornas roll i framtiden. Vi vill vara med
och verka för att alla skall ges möjlighet att vidareutbilda sig.

Det finns stora möjligheter för oss i riksdagen att styra utbildningen så att
dess frukter kommer alla till del. Men det krävs en medvetenhet och en vilja
hos oss för att klara det.

En satsning på goda utbildningsmöjligheter för hela landet är ändå en av
framtidens allra viktigaste frågor.

(forts. 8 §)

7 § Information från regeringen om det nordiska samarbetet

Anf. 100 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Förutsättningarna för vårt lands deltagande i samarbetet
över nationsgränserna håller på att förändras på ett mer genomgripande sätt
än kanske någonsin tidigare under detta sekel. I centrum för diskussionen
står ofta det europeiska samarbetet i dess olika former. Sverige avser att un-
der de närmaste åren ta steget in i det europeiska samarbetets kärna genom
att vi blir medlem i EG. Vi spelar dessutom en viktig roll när det gäller arbe-
tet på att inom ramen för den europeiska säkerhets- och samarbetskonferen-
sen, ESK, bygga upp en stabil freds- och samarbetsordning för Europa i dess
helhet. Alla inser att det i dag ställs krav på ett starkt utbyggt samarbete
för att säkra freden och möjligheten till en stabil utveckling i Europa i dess
helhet.

Under efterkrigsdecennierna har det nordiska samarbetet betytt mycket
för att stärka våra möjligheter att utveckla våra samhällen i enlighet med
nordiska önskemål och nordiska prioriteringar. Den naturliga gemenskap
som finns över gränserna i Norden är en naturlig grund för och en starkt på-
drivande kraft i det nordiska samarbetet.

Det nordiska samarbetet utvecklades tidigt till en banbrytande regional
samarbetsform. Det räcker med att hänvisa till vad överenskommelser som
den nordiska socialkonventionen, den nordiska passunionen och den nor-

diska arbetsmarknadskonventionen har betytt för våra medborgare och våra
samhällens utveckling. Samtidigt har också begränsningarna varit uppen-
bara.

Vårt områdes utsatta strategiska situation under konfrontationsdecen-
niema och de skilda säkerhetspolitiska lösningar som de olika ländernas geo-
grafi och historia ledde fram till satte naturliga gränser för samarbetet och
dialogen i främst utrikes- och säkerhetspolitiken. Gradvis blev det dessutom
allt tydligare att den fortgående ekonomiska integrationen, europeiskt och
globalt, som en förutsättning för välståndet i Norden gjorde det nordiska
området alltför litet när det handlade om en effektiv samverkan på det eko-
nomiska och det monetära området. Det stod klart redan när det europeiska
frihandelsområdet EFTA bildades 1959 och har sedan dess blivit ännu
mycket tydligare.

Om det nordiska samarbetet under 1950- och 1960-talen utmärktes av en
stark dynamik, då område efter område lades till samarbetet, vore det dumt
att försöka förneka att samarbetet förlorade mycket av sin kraft och t.o.m.
stagnerade under 1970- och 1980-talen. Det ena försöket efter det andra att
lägga nya områden till det tidigare samarbetet misslyckades under dessa de-
cennier.

Nu står vi inför en i grunden förändrad situation. Den har sina rötter i den
förändrade politiska situationen i Europa i dess helhet, liksom i det faktum
att samtliga nordiska länder, med undantag av Island, nu inriktar sig på ett
fullvärdigt medlemskap i den europeiska gemenskapen. Förutsättningarna
för det nordiska samarbetet förändras därmed radikalt.

Inför det nordiska statsministermötet i Mariehamn i november förra året
diskuterades denna situation informellt mellan de nordiska statsministrarna.
Vid mötet fattade vi ett formellt beslut om att tillsätta en grupp av personliga
representanter för att mot bakgrund av denna nya situation göra en nyvärde-
ring av det nordiska samarbetet. I sanningens namn skall sägas att det som
bakgrund också låg den genom åren växande känslan av att det nordiska
samarbetet på vissa områden kommit att kännetecknas av byråkrati och
kostnader som växt på ett sätt som inte riktigt stod i proportion till samarbe-
tets faktiska resultat.

De personliga representanternas arbete har på ett förnämligt sätt letts av
ambassadören Jaakko Iloniemi från Finland, och som mina representanter i
detta arbete har deltagit nuvarande landshövdingen Gunnar Björck och f.d.
statssekreteraren Jan O Karlsson.

Utgångspunkten för gruppens arbete var att finna former för ett vitaliserat
och stärkt nordiskt samarbete inom den vidare europeiska ram som vårt del-
tagande först i EES-samarbetet fr.o.m. 1993 och därefter för de flesta nor-
diska länder medlemskapet i EG från mitten av 1990-talet kommer att inne-
bära.

Dubbelarbete mellan det nordiska och det europeiska samarbetet skall
undvikas, samtidigt som möjligheterna till en ny nordisk politisk samordning
i det nya Europa bör tas till vara.

Efter det att en mellanrapport har redovisats i anslutning till Nordiska rå-
dets session i Helsingfors i mars i år, tog statsministrarna emot den slutgiltiga
rapporten från gruppen av personliga representanter vid statsministermötet

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från

regeringen

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

på Bornholm i augusti. I ett gemensamt uttalande anslöt sig statsministrarna
till huvudlinjerna i rapportens förslag.

Centralt i detta gemensamma uttalande var konstaterandet att ”i denna
situation har de nordiska länderna Danmark, Finland, Island, Norge och
Sverige för första gången på mycket länge gemensamt intresse av att delta i
ett utbyggt utrikespolitiskt, säkerhetspolitiskt och ekonomiskt samarbete i
Europa”.

När samtliga nordiska länder nu blir delar av den gemensamma inre mark-
naden ändras förutsättningarna på en rad områden inom det nordiska samar-
betet. En omprioritering blir angelägen och nödvändig, vilket också Nor-
diska rådet har uttalat sig för vid sessionen i våras. Frågor som vi tidigare
strävat efter nordiska lösningar på får nu sin lösning för Norden i den vidare
europeiska ramen.

Det skapar förutsättningar för att koncentrera det nordiska samarbetet till
frågor där den nordiska samarbetsmodellen förblir unik, och där samhörig-
heten mellan de nordiska länderna saknar europeisk motsvarighet.

Som ett av de områden som lyfts fram kan nämnas kulturfrågorna. I ett
alltmer integrerat Europa ökar behovet av att värna och vidareutveckla den
nordiska kulturella identiteten, och den roll som det nordiska samarbetet
kan spela i detta hänseende bör ges en ökad vikt. Inom ramen för översynen
prövas nu möjligheten att de medel som frigörs genom rationalisering och
avbyråkratisering på andra områden kan utnyttjas för att t.ex. bygga upp en
betydande Nordisk Kulturfond med just denna inriktning.

Men även på andra områden bibehåller det nordiska samarbetet sin bety-
delse. Jag tänker t.ex. på miljöpolitiken och de satsningar på utbyggnad av
gemensam infrastruktur som kommer att ske.

Under lång tid har det från parlamentarikerna i Nordiska rådet klagats på
regeringarnas mindre påtagliga engagemang för det nordiska samarbetet.
Jag tillhör själv dem som i egenskap av ledamot av rådet under snart ett de-
cennium fört fram denna ståndpunkt.

Mot denna bakgrund, men också mot bakgrund av de krav som den euro-
peiska integrationen ställer, föreslås nu att regeringarnas och i synnerhet
statsministrarnas roll i och ansvar för samarbetets utveckling stärks.

Statsministermötena, som vitaliserats redan under det år som har gått, bör
kunna äga rum oftare och tydligare ges rollen av att ange inriktningen av den
del av det nordiska samarbetet som regeringarna bär ansvaret för.

Det införs ett roterande ordförandeskap av i princip samma modell som
tillämpas i det europeiska samarbetet, och den tillträdande ordföranden ges
rollen att inför det Nordiska rådet redogöra för de planer som finns vad gäl-
ler att utveckla och föra samarbetet vidare. På detta sätt stärks den politiska
ledningen av samarbetet, samtidigt som dialogen mellan regeringar och par-
lamentariker blir tydligare och klarare.

Den dagliga koordineringen av samarbetet skall skötas av en samarbets-
kommitté med statssekreterare eller tjänstemän i motsvarande ställning från
de olika nordiska länderna. Även samarbetsministrama spelar en betydelse-
full roll när det gäller att leda det dagliga arbetet.

Det konkreta arbetet kommer även i fortsättningen att ske direkt mellan
resp, fackministrar och tjänstemän. Det är en fördel om detta kan ske med

så litet av byråkrati som möjligt, och i detta syfte prövas nu möjligheterna att
påtagligt minska antalet formella ministerråd och ämbetsmannakommittéer.
Erfarenheterna visar att dessa i vissa fall snarare har tyngt än underlättat det
faktiska samarbetet i olika sakfrågor.

För att stärka koordineringen av det samlade samarbetet och för att
minska byråkrati och kostnader föreslås en samlokalisering av Nordiska rå-
dets presidiesekretariat och Nordiska ministerrådets sekretariat. Även om
funktionerna är olika, är det uppenbart att en samlokalisering innebär bety-
dande fördelar.

Utrikes- och säkerhetspolitiken har redan, trots de formella begräns-
ningar som råder, fått sin plats på den nordiska dagordningen. Mötena mel-
lan utrikesministrarna har blivit fler, och de gemensamma uttalandena i olika
frågor som antas har blivit alltmer omfattande. Även de möten som före-
kommer mellan försvarsministrarna har ägnats åt tankeutbyte vid sidan av
den formella dagordningens mer strikta inriktning.

Och när statsministrarna vid mötet på Bornholm i ett gemensamt utta-
lande tog upp frågan om tillbakadragande av kvarvarande ryska trupper från
Estland, Lettland och Litauen var detta en viktig markering, såväl i själva
sakfrågan som när det gäller de utrikes- och säkerhetspolitiska frågornas nya
ställning i den nordiska dialogen.

Denna utveckling kommer säkert att fortsätta. I ett läge där vi är intresse-
rade av att delta i ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete i Europa i
övrigt är det självklart att vi har ett starkt intresse av en dialog med våra
grannländer i dessa frågor. Från svensk utgångspunkt kan det finnas skäl att
särskilt framhålla den betydelse som detta har för relationerna mellan Sve-
rige och Finland.

Det arbete som statsministrarna har utfört har naturligen koncentrerats
främst på det arbete som regeringarna har det direkta ansvaret för. Detta
innebär inte att det inte skulle finnas utrymme för nytänkande också i vad
gäller de parlamentariska delarna av samarbetet. Men ansvaret för att det
här sker en prövning av de nya möjligheterna måste rimligen ligga främst på
Nordiska rådet självt.

Arbetet går nu vidare. På samma sätt som jag i dag informerar riksdagen
här, informerar mina statsministerkolleger i de övriga nordiska länderna i
dessa dagar sina resp, riksdagar. Frågan kommer därefter att bli föremål för
en diskussion vid Nordiska rådets session i Århus i början av november, och
det är statsministrarnas gemensamma förhoppning att på grundval av dessa
olika diskussioner kunna lägga fram förslag till förändringar i Helsingforsav-
talet om det nordiska samarbetet till Nordiska rådets ordinarie session i Oslo
i mars nästa år. Dessa bör, efter godkännande av resp, riksdagar träda i kraft
så snart som möjligt.

På sina håll har man under de gångna decennierna velat se eller konstruera
en motsättning mellan det nordiska och det europeiska samarbetet. Det ena
skulle på något sätt kunna fungera som alternativ till det andra.

1 dag ser vi att det inte är så. Det är det faktum att samtliga nordiska länder
nu tar steget in i den inre gränslösa europeiska marknaden och att Nordens
absoluta huvuddel från mitten av 1990-talet kommer att tillhöra det euro-
peiska samarbetets kärna som ger oss möjligheten att nu förnya det nordiska

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

samarbetet. Det har kört fast under gångna decennier, men nu kan vi dra
loss det igen.

Statsministrarnas gemensamma arbete är betydelsefullt. Det är dock inte
det sista ordet i denna fråga. Debatten om dess konkreta förslag kommer att
fortsätta under de närmast månaderna, innan vi kommer fram till de for-
mella besluten.

Och även därefter är jag övertygad om att vi under de år som ligger fram-
för oss kommer att ha anledning att gå vidare med den vitalisering av det
nordiska samarbetet som krävs. När samarbetet i hela Europa nu förändras
och förstärks är det vår uppgift att förändra och förstärka också samarbetet
mellan våra nordiska länder.

Inom den europeiska ramen är det vår uppgift att göra Norden till en sam-
arbets- och tillväxtregion, som visar lösningar och framkomstvägar som kan
vara banbrytande också för andra. Den förnyelse av det nordiska samarbetet
som statsministrarnas gemensamma arbete nu har inlett skapar förutsätt-
ningar för detta.

Anf. 101 STEN ANDERSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som ordförande för Nordiska rådets svenska delegation vill
jag gärna - och jag tror att jag kan göra det å hela delegationens vägnar - ge
den förberedande arbetsgruppen och statsministrarna en eloge för det för-
slag som nu läggs fram. Det bådar i allt väsentligt gott för det nordiska sam-
arbetet. Särskilt viktigt är det att statsministrarna tar ett resolut grepp på och
ett övergripande ansvar för det nordiska samarbetet, vilket kommer att ge
det ökad styrka och förhoppningsvis också större snabbhet i handlandet, nå-
got som är särskilt viktigt när det gäller det nordiska samagerandet i förhål-
lande till Europa i övrigt.

Jag vill ta upp ett par frågor och framställa ett förslag.

Den första frågan gäller samarbetsministrarnas roll, som hittills har varit
viktig. I det förslag som nu föreligger är den rollen ganska diffus. En anled-
ning till att jag reser frågan är också den långtgående kritik som den nuva-
rande samarbetsministern Olof Johansson har riktat mot förslaget. Han sä-
ger att han i nästan allt har en annan uppfattning, och han uttalar sig väldigt
hårt i pressen.

Vilken blir samarbetsministrarnas roll?

Den andra frågan gäller ett förslag som inte kommer med i statsministrar-
nas rapport, däremot har de särskilda representanterna diskuterat det, näm-
ligen om regeringarna, ministrarna, formellt skall ingå i Nordiska rådet. De
har sagt att de inte bör ingå. Min åsikt är att de bör göra det. Det nära samar-
betet mellan ministrar och parlamentariker har givit Nordiska rådet och det
nordiska samarbetet en särskild styrka.

Herr talman! Förslaget är att vi i denna riksdag, när ett mer definitivt för-
slag väl föreligger omkring nyår, som sedan skall behandlas i Oslo i mars och
då det också förhoppningsvis föreligger ett resultat av parlamentarikernas
nytänkande, får en ordentlig och mer ingående debatt och mer tid till förfo-
gande än i dag.

Anf. 102 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag tackar Sten Andersson i Stockholm för de berömmande
orden. Jag tror också att - även om jag av lätt insedda skäl är litet part i
målet, men eftersom vi är många kan jag säga det - detta är betydelsefullt,
att vi har denna nya ansats och att vi tar detta politiska ansvar. I detta ligger
ingen garanti för att vi lyckas, men jag tror att detta är den väg som vi måste
gå för att förnya det nordiska samarbetet och för att göra det relevant i det
större europeiska sammanhanget.

Det europeiska samarbetet är politiskt till sin natur. Att vi nu stärker det
politiska ansvaret för det nordiska samarbetet ger oss en ökad kraft i
Europa.

Frågan om samarbetsministrarnas roll hör till dem som har diskuterats
fram och tillbaka i detta sammanhang. Ett tag sades det från ett visst håll att
de kanske inte behövs, att de ibland inom resp, regeringar har haft relativt
svag ställning och att de därmed har blivit en mellanfunktion som man inte
såg värdet av. Jag har själv haft inställningen att samarbetsministrama be-
hövs, bl.a. därför att det låter så bra i sak att lasta detta på statsministrarna,
men då bortser man litet från det faktum att statsministrarna har en del annat
att göra än att bara ägna sig åt det nordiska samarbetet.

Det är över huvud taget en allmän tendens i den politiska och konstitutio-
nella utvecklingen att statsministrar, som tidigare hade ett ansvar bara för
att koordinera statsrådens arbete, nu får ett självständigt ansvar för politiska
frågeställningar, inte minst på det utrikespolitiska området. Därmed kom-
mer det, enligt min mening, att vara nödvändigt att ha ett statsråd i rege-
ringen som vid sidan av statsministern har ett ansvar för det nordiska samar-
betet, på samma sätt som vi har statsråd som har ansvar för en lång rad olika
frågeställningar som statsministern för den sakens skull inte kan smita undan
ansvaret för, även om han ibland skulle vilja göra det.

När det gäller Olof Johansson vill jag säga att den redovisning som jag ger
här självfallet är regeringens redovisning, den är inte min.

Beträffande frågeställningen i övrigt ber jag att få återkomma till den se-
nare.

Anf. 103 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Efter statsministerns mycket ödmjuka inställning till sin
egen roll, tycker jag att det är välgörande med den fina utgångspunkt som
statsministern ändå intar i detta sammanhang, nämligen att Nordiska rådet
skall få behålla den stabila grund som det har men att man även skall sträva
efter en förnyelse. Både när det gäller Ministerrådet och när det gäller det
parlamentariska arbetet läggs ju den uppfordrande uppmaningen över på
denna kammare. Jag tror att det är riktigt att vi känner en stark förpliktelse
att vara med och förnya arbetsformer, höja tempot och se till att nordiskt
samarbete blir mer operativt inriktat. På den punkten är vi ju så att säga i
grunden överens att det inte är detta som är problemet. Det handlar mer om
hur vi når fram.

Sten Andersson väckte frågan om hur det blir med samarbetsministrarnas
roll. Jag tror, även efter statsministerns besked, att detta bör ses över ytterli-
gare. Vårt intryck av det arbete som har pågått under åren är att samarbets-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Information från

regeringen

ministrarna inte har räckt till, inte hunnit med eller att arbetet inte har haft
den rätta formen. Detta behöver ytterligare ses över.

Jag är en av dem som tror att nordiskt samarbete kommer att ha ett stort
värde framöver oavsett hur det blir med det övriga internationella samarbe-
tet. Jag tror rent av att det kommer att bli extra nödvändigt med ett starkt
nordiskt samarbete då vi kommer in i ett större europeiskt sammanhang.

Min fråga efter statsministerns deklaration är om han fortfarande ser opti-
mistiskt på frågan om detta kan bli möjligt.

Anf. 104 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag är nästan alltid optimist. I detta fall är jag också en rela-
tivt välgrundad optimist. Jag har fortfarande den optimistiska bilden i denna
del.

När det gäller reformer inom Nordiska rådet, dvs. den parlamentariska
delen, var jag tämligen försiktig i det som jag sade. De som känner mig från
så att säga den andra sidan, då vi arbetade tillsammans i Nordiska rådet som
parlamentariker, vet att jag har tämligen bestämda åsikter på den punkten
och anser att relativt mycket kan göras. Detta var även Sten Andersson, som
ordförande i delegationen, inne på. En av de frågor som bör tas upp i detta
sammanhang är den som Sten Andersson berör, dvs. om ministrarna for-
mellt skall ingå i Nordiska rådet eller inte. Jag vill som statsminister inte ha
någon bestämd mening på den punkten. Som parlamentariker hade jag
ståndpunkten att detta skall vara parlamentarikernas organ. Sedan skall re-
geringarna sköta sig själva. Nu är jag statsminister, och nu skall jag inte inta
någon ståndpunkt alls.

Beträffande allmänbehovet av det nordiska samarbetet är mitt bestämda
intryck från detta råd att det nordiska samarbetet behövs mer än tidigare.
Sedan handlar det nordiska samarbetet väldigt mycket om de europeiska frå-
gorna. Jag har ofta förekommande kontakter med mina nordiska statsminis-
terkolleger då vi diskuterar olika aspekter på framför allt den europeiska ut-
vecklingen. Vi ser det nordiska samarbetet mycket som ett sätt att stärka vårt
individuella nationella men också vårt gemensamma nordiska inflytande i
den europeiska processen. Det tror jag kommer att bli allt viktigare för vaije
år som går under 1990-talet.

Anf. 105 STEN ANDERSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det gladde mig naturligtvis att samarbetsministem och stats-
ministern är helt överens då det gäller hur samarbetsministem skall fungera
inom den nya organisationen.

Det finns emellertid ett uttalande av Olof Johansson som jag gärna skulle
vilja ha en kommentar till, eller rättare sagt skall jag uttrycka förhoppningen
om att ni är lika eniga också om det förslag som föreligger. Enligt uppgift i
en tidning har Olof Johansson sagt följande, men jag har inte hört honom
säga det själv: Det är en klar risk att det nordiska samarbetet försvagas ytter-
ligare nu när statsministrarna vill flytta upp det på en informell regeringsnivå
utan folkligt deltagande och debatt.

Jag hoppas att det föreligger enighet också om innehållet i det nya försla-
get.

Anf. 106 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag har under de gångna åren fört många diskussioner då jag
har försökt anföra vad som har stått i tidningarna om vad Sten Andersson
har sagt. Sten Andersson har utnyttjat all sin verbala elegans för att säga att
man inte skall lita så mycket på tidningar, i synnerhet när det inte är orda-
grant återgivna citat. På denna punkt ber jag därför att få åberopa statsman-
naord.

Anf. 107 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att det nordiska samarbetet nu skall
stärkas, vilket vi har hört här i dag. Jag skall därför ställa några frågor till
statsministern med anledning av den information som vi har fått.

För det första: Jag vill ta upp de nordiska informationskontoren i Estland,
Lettland och Litauen. De har visat sig spela en mycket stor roll för de bal-
tiska staternas mellanfolkliga kulturutbyte. Styrelsen för informationskonto-
ren har föreslagit att de skall få fortsätta sin verksamhet, och jag hoppas att
statsministern har samma uppfattning.

För det andra: I Iloniemigruppens rapport nämns regionalpolitiken och
det gränsregionala samarbetet som områden med fortsatt hög prioritet. Det
nämns däremot varken i statsministrarnas Bornholmsdeklaration eller i
statsministerns anförande i dag. Jag utgår från att detta är ett förbiseende.

Det nordiska gränsregionala samarbetet blir än viktigare inför närmandet
till Europa, och den nordiska ämbetsmannakommittén för regionalpolitik
har gjort flera viktiga insatser för att inom EG skapa förståelse för de sär-
skilda villkor som gäller i Norden. Jag undrar om det är statsministerns av-
sikt att prioritera regionalpolitiken inom det fortsatta nordiska samarbetet.

För det tredje: Ingen har såvitt jag vet kunnat visa att en eventuell samlo-
kalisering av Nordiska rådets sekretariat i Stockholm med Ministerrådssek-
retariatet i Köpenhamn skulle ge några stora ekonomiska eller andra förde-
lar. Dessa besparingar kan enligt min mening uppnås på annat sätt. Jag und-
rar vad statsministern har att säga om det.

För det fjärde: Detta är den viktigaste frågan, och den gäller kulturen.
Det är självfallet mycket bra att kulturen nu skall prioriteras. Men jag tvivlar
minst sagt på förslaget om en nordisk kulturfond i den tappning som nu är
föreslagen. Utdelningen från fonden skulle inte tillföra kultursektorn ens
hälften så mycket pengar som kulturen får via den nordiska budgeten i dag.
Jag är rädd för att fonden riskerar att bli ett alibi för mindre pengar till kultu-
ren. Dessutom skulle det betyda att två tredjedelar av alla andra projektme-
del försvinner.

Anf. 108 Statsminister CARL BILDT (m):

Hen talman! Svaret på den första frågan kan bli en illustration till det att
statsministrarna inte har tagit över hela det nordiska samarbetet. Frågan om
de nordiska informationskontoren i Baltikum har, såvitt jag förstår, diskute-
rats mellan statssekreterarna i de olika nordiska länderna. Den enda mycket
fragmentariska information som jag har i denna fråga är det som jag har läst
i tidningen. Den har alltså inte varit uppe på statsministemivå, och jag har

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

inte haft möjlighet att sätta mig in i frågan och kan därmed icke ge något
konkret besked, men frågan är föremål för kontakter.

Regionalpolitiken finns med bland de frågor som nämns översiktligt i Ilo-
niemigruppens rapport. Regionalpolitiken tillhör de frågeställningar som
påverkas, först av EES-avtalet och därefter av EG-medlemskap. Det är
framför allt inom ramen för EG som vi skall kämpa för våra regionalpolitiska
intressen. Vi skall kämpa för att se till att vi får stödordningar, principiellt
och praktiskt, så att vi kan tillgodose nordiska intressen i det som vi i den
europeiska diskussionen kallar de subarktiska och arktiska områdena.

Sedan skall vi framför allt skapa förutsättningar för det gränsregionala
samarbetet. Jag är övertygad om att det gränsregionala samarbetet, som det
så vackert heter, kommer att få förbättrade förutsättningar när vi alla tillhör
den gemensamma europeiska ramen. Det kommer med all sannolikhet
också att vara en del av det nordiska samarbetet.

När det gäller fördelar och nackdelar med en samlokalisering vill jag säga
följande. Varje förändring, när man flyttar en apparat till ett annat ställe el-
ler skall göra rationaliseringar, möts av invändningen att den inte medför
några besparingar. Jag är öppen för andra besparingsförslag - det är jag all-
tid. Men att det inte skulle innebära betydande fördelar både administrativt
och samordningsmässigt att ha presidiesekretariatet och ministerrådssekre-
tariatet, som skall samarbeta med varandra, i samma stad, förefaller mig
svårt att förstå. Det anses av dem som har tittat på detta att där finns bety-
dande besparingar att göra.

Den nordiska kulturfonden är skisserad, men inte utformad i sina detaljer.
Ett förnyat utredningsuppdrag har getts till den mångsysslande f.d. statssek-
reteraren Jan O. Karlsson. Han kommer att redovisa det, och det kommer
att ges möjlighet till fortsatt diskussion i den frågan.

Anf. 109 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag vill liksom tidigare talare framföra min uppskattning av
den vilja till ett starkt nordiskt samarbete som statsministern ger uttryck för
i denna information. Jag vill också instämma med dem som tidigare har beto-
nat att det nordiska samarbetet inte minskar i betydelse, utan snarare ökar
väsentligt i betydelse, i samband med att den europeiska integrationen ökar.
Det gäller direkta kontakter mellan de nordiska länderna, men också i hög
grad möjligheten till gemensamt nordiskt agerande inom ramen för t.ex.
EG.

Ett viktigt motiv för oss att nu försöka ta steget till ett medlemskap är våra
möjligheter att påverka den europeiska utvecklingen på väsentliga områden.
Ett land som Sverige väger naturligtvis ganska lätt, medan däremot de nor-
diska länderna tillsammans kan väga ganska tungt. Vi har i de nordiska län-
derna gemensamma värderingar på det sociala området, på miljöområdet
och på andra områden. Vi har också faktiska gemensamma intressen, som
har att göra med vår geografiska belägenhet.

Jag skulle vilja fråga statsministern vilka förberedelser som i dag görs för
att underlätta ett gemensamt agerande från de nordiska länderna. Det kan
vara aktuellt redan i förhandlingsprocessen att se till att vi lyfter fram de om-
råden där vi har gemensamma intressen, även om vi skall förhandla var för

sig. Men det kan också gälla den dag då alla nordiska länder kanske är med-
lemmar, att vi då kan samarbeta kring gemensamma intressen.

Anf. 110 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till mycket av det som Pär Granstedt
sade. När vi väl har blivit medlemmar i EG tror jag att vi ständigt kommer
att ha mycket att tala om - parlamentariker och företrädare för regeringen.
Samtidigt vill jag säga att jag inte tror att vi skall begränsa oss till den nor-
diska kretsen. Det tror jag inte heller att Pär Granstedt menade.

Vi får inte skapa intryck av att vi begränsar oss till den nordiska kretsen.
Vi skall anstränga oss för att söka allierade, vänner och kompanjoner i
Europa, över hela dess bredd. Min allmänna bedömning är att vi kommer
att ha mycket stora förutsättningar för det. Norden kan vara en bas, men låt
oss inte låsa oss inom den nordiska ramen i detta sammanhang.

De kontakter som finns är mycket omfattande. Jag hade t.ex. ett långt
samtal med den danske statsministern Poul Schliiter i förrgår, i samband med
de danska kontakterna med de olika EG-länderna. Det är för att vi skall vara
på samma våglängd i förhållande till de mycket omfattande kontakter som
vi har från svensk sida. Vi kommer att ha ett nordiskt statsministermöte i
Århus vid en tidpunkt då jag tror att det kommer att föreligga en dansk för-
handlingslinje. Vi kan då diskutera vad den innebär för oss alla.

Det finns också ett mycket omfattande samarbete mellan Europaminist-
rarna, de som förhandlar. Där finns den lilla, formella begränsningen som
man inte skall bortse från, nämligen att Norge ännu inte har fattat beslut
om att söka medlemskap. Innan det formella beslutet är fattat av det norska
stortinget och ansökan inlämnad, kan vi inte ha riktigt samma djup i den
formella kontakten mellan Stockholm och Oslo som vi i dag har i kontakten
mellan t.ex. Stockholm och Helsingfors. Men även om vi kommer att föra
separata förhandlingar och har separata intressen på ett antal punkter, och
vi kanske inte har gemensam tidtabell i varje detalj, kommer det att bli pa-
rallella förhandlingar under ett mycket nära och förtroendefullt samarbete.
Det är jag övertygad om. Det jag har sagt i denna fråga kan intygas och sägas
på samma sätt av företrädare för samtliga de nordiska regeringarna.

Anf. 111 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag vill egentligen bara bekräfta att jag delar uppfattningen
att vi måste ha nära samarbete också med andra länder. Det är en förutsätt-
ning för att över huvud taget nå framgång inom t.ex. EG:s ram. Vi har erfa-
renhet från exempelvis FN:s organ av hur man först når fram till en gemen-
sam nordisk position och sedan, utifrån det, vinner stöd från andra.

Jag kan med tillfredsställelse notera det statsministern har sagt om de om-
fattande kontakterna och hoppas att de kommer att kunna leda till konkreta
resultat i form av gemensamma nordiska positioner.

Anf. 112 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Det finns inga större meningsmotsättningar på den punkten.
Jag vill bara notera att det finns vissa skillnader som vi inte kan bortse från.
Pär Granstedt berör i en artikel i DN i dag bl.a. den danska positionen i fråga

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från

regeringen

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

om säkerhetspolitiken. Vi skall då inte glömma att Danmark är medlem i
NATO. En del av det danska agerandet har att göra med att man vill värna
om NATO:s ställning i den europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen i
framtiden. Personligen har jag inga invändningar mot denna del av den
danska politiken. Men den kan inte, av lätt insedda skäl, automatiskt över-
föras och göras till svensk politik.

Anf. 113 BO G JENEVALL (nyd):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga om statsministern har några kommenta-
rer till tankarna på en gemensam nordisk valuta.

Anf. 114 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Det var en tanke som flög fram genom debatten på 1970-
talet, om jag inte missminner mig. Man studerade då möjligheterna av en
närmare nordisk valutapolitisk och ekonomisk-politisk koordinering. Den
slutsats man då kom fram till var att Norden var för litet. Det gav inte några
stabilitetsfördelar över huvud taget för de nordiska länderna. Därmed be-
gravdes tanken.

Om nu tanken var inaktuell på 1970-talet, i den tidens finansiella värld,
har den inte ökad relevans på 1990-talet. Det är svårt att se att den skulle
kunna utgöra ett alternativ. Den ger inte stabilitet och trygghet på det sätt
ett deltagande i det europeiska monetära samarbetet skulle ge. Därmed
skulle det riskera att skapa en instabilitet och marginalisering för de nordiska
ekonomierna och de nordiska finansiella marknaderna som jag är övertygad
om att samtliga nordiska länder vill undvika.

En annan sak är att vi inom ramen för det europeiska ekonomiska och
monetära samarbetet har skäl att utveckla dialogen och samarbetet mellan
de nordiska regeringarna och riksbankerna. Den strävan tror jag också är
gemensam.

Anf. 115 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! I deklarationen av de nordiska statsministrarna den 17 au-
gusti i år står det att rapporten om det framtida nordiska samarbetet skall
dryftas med parlamenten i de nordiska länderna. Är det statsministerns upp-
fattning att denna rapport är färdigdryftad i och med denna informations-
stund, eller kommer regeringen med någon form av skrivelse till riksdagen,
som ger möjlighet till en mera ingående behandling?

Anf. 116 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Sten Andersson hade ett förslag på denna punkt, att vi skulle
få ytterligare en diskussionsmöjlighet. Författningen och riksdagsordningen
ger oss inte så många möjligheter. Att komma med en proposition eller riks-
dagsskrivelse är att ta till i detta fall. Däremot har vi diskuterat möjligheten
att ha en mera grundlig genomgång inom ramen för Nordiska rådets svenska
delegation, dvs. parlamentarikerna. Jag är självfallet beredd att efter det att
vi har haft diskussionen vid Nordiska rådets session i Århus återkomma till
en förnyad diskussion här i kammaren. Jag tycker att det kan vara naturligt
och bra.

Anf. 117 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Det är mycket angeläget att Nordiska rådet diskuterar sig
självt, likaväl som det är angeläget att Nordiska ministerrådet diskuterar sig
självt. Men jag tror att det nordiska samarbetet har intresse också i vidare
kretsar än dessa i och för sig mycket förtjänstfulla grupper.

Anf. 118 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag instämmer till fullo i detta. Det är bakgrunden till dagens
diskussion och även till det faktum att vi mycket väl kan planera in en lik-
nande diskussion mellan Århussessionen och vår egen höstsessions slut. Jag
tycker att det är ett bra initiativ.

Anf. 119 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag instämmer med dem som tidigare har uttryckt sin upp-
skattning över inriktningen av det fortsatta samarbetet. Det är naturligt att
man förnyar sig när förutsättningarna förändras. Men jag vill ta upp en dis-
kussion om metoderna.

Många uppfattar det så, att den rapport som har framlagts innebär ett för-
svagat parlamentariskt inflytande. Jag vill att statsministern redovisar sin syn
på det parlamentariska inflytandet i framtiden. Jag vill ge några exempel.

Det ena exemplet är att regeringarna inte skall ingå i rådet, något som
skulle ge tillfälle till en dialog och en nära och tät kontakt.

Det andra exemplet är att man skall frångå metoden att använda samar-
betsprogram, som ger möjlighet till dialog, kontakter och inflytande genom
att man tar ställning och rekommenderar hur man skall gå vidare.

Likaså försöker man splittra upp utskottsadministrationen och göra den
nationell i stället för nordisk. Sammantaget minskar detta parlamentariker-
nas inflytande. Jag vill därför redan i dag höra litet om statsministerns syn
på detta. Vi fortsätter naturligtvis denna debatt i Århus.

Jag har också en kort fråga, som gäller samlokaliseringen. Jag tillhör dem
som tror att man kan få vissa vinster av en samlokalisering, något som inte
skall sammanblandas med samordning. Jag undrar om det är helt avgjort var
denna lokalisering skall ske.

Anf. 120 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Den senare frågan är inte avgjord. Vi har medvetet först ve-
lat fatta beslutet om att samlokalisera. Sedan vet vi att den stora nordiska
bataljen utbryter. Låt oss först tala om samarbete, innan vi förklarar var-
andra krig i frågan om var det hela skall ligga.

Men om jag ser saken från svensk utgångspunkt har jag självfallet svårt
att komma ifrån att Stockholm ligger där det ligger, dvs. hyggligt centralt
placerat. Jag vill säga detta utan att framföra någon absolut bestämd mening
i denna fråga.

Lena Öhrsvik talar vidare om att stärka rådet. Jag håller kanske inte med
på de konkreta punkterna, men jag instämmer rent allmänt. Jag tycker att
det nordiska parlamentarikersamarbetet måste förstärkas. Jag har personli-
gen en lång rad idéer om hur detta skulle kunna ske, men jag tycker inte att

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från
regeringen

7 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Information från

regeringen

det är statsministrarnas sak att genomföra det. Jag tycker att parlamentari-
kerna därvidlag har en roll.

Jag kan personligen med utgångspunkt i mina erfarenheter under ett antal
år i rådet tycka att man har gjort ett antal saker under gångna år som medfört
att man snarast har rört till formerna och byråkratiserat för mycket. Det har
gjort att det är litet oklart vem som ansvarar för vad i den tilltagande nor-
diska samarbetsapparaten.

Det är få saker som jag skulle välkomna så mycket som rejäla initiativ från
parlamentarikerna för att göra parlamentarikerdimensionen av det nordiska
samarbetet mera livaktig och central i den politiska debatten i våra resp, län-
der.

Anf. 121 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag har i min hand ett pressmeddelande från det nordiska
utrikesministermötet på Svalbard i augusti, där man säger att det var enighet
om att det var viktigt att få klarlagt i vad mån nordostpassagen på sikt skulle
kunna bli en realistisk sjörutt. För att den skall kunna bli det fordras bl.a.
att järnvägsförbindelserna med de hamnar som finns vid Vita havet, kanske
med Kandalaksja och Arkhangelsk, kan återöppnas.

Har någon diskussion om sådana järnvägsförbindelser förts i något sam-
manhang? Kan man i en framtid också tänka sig att Nordiska rådet kan ta
beslut om sträckningen av sådana järnvägar som behövs däruppe och som
skulle fungera som en injektion för det svenska, norska och finska näringsli-
vet på Nordkalotten?

Anf. 122 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag tror inte att Nordiska rådet kan åta sig att fatta beslut
om järnvägssträckningar i Arkhangelsk- och Kandalaksjaområdena i norra
delen av Ryssland. Det får i allt väsentligt överlåtas åt de ryska myndighe-
terna.

Vad gäller nordostpassagen har det tidvis framför allt på norskt initiativ
förekommit en diskussion mellan de nordiska utrikesministrarna. Vad denna
leder till återstår väl att se. Jag tror att detta framför allt har ett samband
med utvecklingen av helt ny teknologi när det gäller mycket stora ocean-
gående isbrytande fartyg.

Det är inte så mycket fråga om att upprusta järnvägar eller hamnfacilite-
ter. Trafiken mellan västra Europa eller den nordamerikanska östkusten och
de stora hamnarna i Fjärran Östern kommer att gå oss förbi. Men vi har ändå
självfallet ett allmänt intresse av att sörja för att den kan utvecklas.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Allmänpolitisk debatt

(forts, från 6 §)

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Ekonomi och skatter

Anf. 123 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Gårdagens talare i den ekonomiska debatten har utförligt
belyst den ekonomiska situation som ledde fram till de båda s.k. september-
överenskommelserna.

Det finns ingen anledning för min del att ånyo kommentera vad som skett.
Jag kan därför i denna del nöja mig med konstaterandet att det i vart fall för
närvarande synes som om överenskommelserna fyllt sitt syfte. Vi kan natur-
ligtvis beklaga att situationen gjorde det nödvändigt med betydelsefulla in-
grepp i förmåner och trygghetssystem. Men inte minst de som har det kämpi-
gast vet att ”nöden har ingen lag”. Och det är nog så att varje annat alternativ
som stod till buds hade än allvarligare konsekvenser.

Om vi med dessa åtgärder kunnat lägga grunden för en period av stabil
ekonomi bör åtgärderna kunna fördras av alla. Det tillhör reformismens na-
tur att anpassa åtgärderna till den föreliggande verkligheten. Vi gör inte halt
i välfärdsarbetet, men tvingas till en paus.

Willy Brandt, som vi har särskild anledning att referera till just vid denna
tidpunkt, skrev en gång ”att det fascinerande med svensk socialdemokrati är
inte de revolutionerande förändringarna utan det tålmodiga arbetet att steg
för steg arbeta sig fram mot målet”. Arbetet fortsätter även om vi får dröja
på stegen.

Våra framtida möjligheter att bedriva välfärdspolitik är goda. Det kan vi
utläsa bl.a. av gårdagens konjunkturrapport. Om uppgörelser av den om-
fattning som nu skett och som betyder stora påfrestningar för många skall bli
legitimerade av medborgarna krävs framför allt rättvisa. På två punkter har
rättvisan satts i fråga. Den ena gäller semesterdagarna, den andra bostads-
subventionerna. Det är framför allt om den senare jag tänker redovisa några
synpunkter. Och det kan vara lämpligt i dag när Bo Lundgren, som är bo-
stadsansvarig i regeringen, är här.

Enligt överenskommelsen skall bostadssubventionerna reduceras med 3
miljarder kronor netto 1994. Det skall såvitt man kan förstå ske genom en
reducering av räntebidragen.

Räntebidragen har främst betydelse för dem som bor i hus byggda under
slutet av 80-talet och början av 90-talet. År 1970 krävdes det knappt 1 000 kr
att bygga en kvadratmeter bostadsyta, men under senare år har byggkostna-
den varit 10 000 kr. Det är helt orimligt att de som i dag bildar familj eller
eljest behöver bostad skall förränta en kapitalkostnad som är tio gånger så
stor som de som skaffade sig en bostad på 60- och 70-talen. Därför är ränte-
bidrag eller annan form av utjämningsfaktor ett nödvändigt inslag så länge
inte inflationen är noll och räntan stabil.

Talet om att bostadssubventionerna skall bort och varje boende bära sina
egna kostnader är både osolidariskt och okunnigt. Det är också oklokt och
orättvist att dra in 3 miljarder kronor för dem som bor i nyare hus. De bär

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

100

redan en tillräckligt stor börda. Om förslaget skulle genomföras, innebär det
att 23 % av de boende får bära hela bördan av den summa på 3,4 miljarder
som skall dras in - beroende på vilken nivå bostadsbidragen kommer att få.
77 % av de boende kommer helt att ställas utanför och slippa bidra till
minskningen av budgetunderskottet.

Om förslaget genomförs leder det till utomordentligt kraftigt ökade boen-
dekostnader. Den som bor i en lägenhet uppförd 1981-1991 får en ökad hy-
reskostnad på 1 125 kr på grund av indragningarna. Därtill kommer 300 kr i
normal ränteupptrappning och ökade driftskostnader. Det blir alltså en kost-
nad på i storleksordningen 1 500 kr i månaden räknat på en lägenhet på 75
kvadratmeter.

Det som jag nu har sagt skall ses i belysning av att över hälften av de
boende i hyreshusen har en total disponibel inkomst som understiger 7 500
kr i månaden. Det är inte rimligt att unga barnfamiljer, ensamstående och
andra som behöver etablera sitt boende skall pressas ytterligare på grund av
den föreslagna indragningen. Talet om att dessa skulle efterfråga de billiga
bostäderna och de mera välbeställda de nybyggda och dyrare är fromt önske-
tänkande. De som bor i de billigare bostäderna behåller dem, och de som
behöver nya har små resurser att utnyttja valmöjligheterna.

Andra vägar för att sänka budgetunderskottet med 3 miljarder kronor
måste därför sökas. Det finns redan ett utmärkt instrument för detta i fastig-
hetsskatten. Den är lätt att administrera och är rättvis, och det går inte att
nolltaxera sig ur den. En höjning av fastighetsskatten med 0,4 % för småhus
och 0,5 % för flerfamiljshus skulle ge de 3 miljarder som behövs och en rätt-
vis fördelning av bördan. Jag har observerat att centerpartisten Ivar Franzén
har föreslagit en särskild utjämningsavgift i stället. Båda lösningarna fyller
samma syfte, och det är snarast en praktisk eller optisk fråga vilken metod
man väljer.

Fru talman! Det är knappast möjligt att bedriva en rättvis fördelningspoli-
tik om den icke omfattar bostadskostnaderna, som är den största enskilda
kostnadsposten i hushållens omkostnader.

Den träffade uppgörelsen möjliggör, enligt min mening, en sådan tolkning
som jag här antytt när det gäller att minska budgetunderskottet med 3 miljar-
der kronor. Uppgörelsen har också fördelen att vara rättvis, vilket är nyckel-
meningen i den träffade överenskommelsen.

I detta anförande instämde Oskar Lindkvist (s).

Anf. 124 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Fru talman! Verkligheten speglas många gånger i våra gamla ordspråk, så
också den finansiella krisen vi alla i dag upplever. Jag tänker då på sentensen
”inget ont som inte har något gott med sig”. Allvaret i den kritiska ekono-
miska situationen har resulterat i den unika, oheliga alliansen mellan den
borgerliga regeringen och Socialdemokraterna, till vilken även vi i Ny demo-
krati ansluter oss. Att vi så här långt är överens om riktlinjerna i alla aktuella
krispaket får inte innebära en politisk stagnation i vårt arbete med att driva
andra angelägna politiska frågor. Det gäller exempelvis möjligheten att för-
bättra samspelet mellan regering, utskott och riksdag då det gäller informa-

tion och åtgärder som kan förebygga och dämpa effekten av de krissituatio-
ner vi har upplevt och fortsättningsvis kommer att leva med inom finans- och
bankverksamheten.

En bank har inte rätt eller möjlighet att göra dåliga affärer om gällande
lagstiftning följs. För kreditgivning gäller nämligen, enligt banklagen, att
”kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas full-
göra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen.”

Att döma av beviljade krediter och den situation t.ex. Nordbanken ham-
nat i måste de ansvariga, inkl, styrelsen, ha brutit mot gällande lagstiftning.
Så här långt har de ansvariga gått fria - och inte bara det. De belönas dess
värre med höga avgångsvederlag.

Är det fråga om slarv, inkompetens eller trolöshet mot bankens kunder?
Det här gäller alltså ytterst oss skattebetalare. Så här långt får allmänheten
inte reda på något.

Man borde förvänta sig att vi i utskott och riksdag skulle få en utförlig
information och dokumentation i ärendet - innan vi fattar beslut om de mil-
jarder det är fråga om. Det enda som har kommit oss till del som beslutsun-
derlag är föreslagna 5 och 20 miljarder i regeringens tidigare propositioner.

Som ledamot och representant för Ny demokrati i näringsutskottet och
riksdagen känner jag ansvar för hanteringen av skattebetalarnas pengar.
Dagligen matas vi med massor av material i form av siffror och utredningar.
Men i Nordbankenaffären skall vi plötsligt fatta beslut om 5, 20 miljarder,
och troligen mer av våra skattepengar, utan någon relevant information.
Detta är för mig och Ny demokrai helt oacceptabelt.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är även Finansinspektionens agerande,
eller snarare brist på agerande, före och under bankkrisens utveckling.

Finansinspektionen har att utöva tillsyn över bankerna, dvs. se till att en
bank följer de lagar och författningar som reglerar bankens verksamhet. Fi-
nansinspektionen skall vidare med uppmärksamhet följa bankens verksam-
het och hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks
säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bankverksam-
heten. Detta enligt 7 kap. 1 § bankrörelselagen.

Mot bakgrund av dels gällande banklagstiftning, dels Finansinspektionens
ansvar som tillsynsmyndighet, är det helt otillfredsställande att Nordbank-
ens enorma kreditförluster konstaterats utan föregående varningssignaler
och information till regering och riksdag. Eller, vet regeringen mer om den
här olyckliga utvecklingen än vad som kommit oss i utskotten till del?

De många obesvarade frågorna leder till spekulationer, lösa antaganden
och brist på tilltro till bank- och finanssystemet. Det är hög tid att gå till bot-
ten och granska Nordbanken och bankväsendet i övrigt. Finansinspektio-
nens agerande och verksamhet som tillsynsmyndighet måste utredas och gö-
ras mer effektiv - inte minst i förebyggande syfte.

Ny demokrati har, med anknytning till regeringens tidigare propositioner
om 5 resp. 20 miljarder i kapitaltillskott till Nordbanken, gång på gång, åt-
minstone vid två tillfällen, föreslagit en utredning av Nordbankens affärer
och Finansinspektionens verksamhet. Även finansutskottets ordförande

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

101

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och

skatter

102

uppmärksammade detta vid det senaste sammanträdet. Men alla framställ-
ningar har avslagits, såväl i utskott som i riksdagen.

Nu aviserar Nordbanken ytterligare förluster på kanske 10 miljarder. Hur
länge skall skattebetalarna hålla Nordbanken under armarna? Hur länge
skall vi beslutsfattare, framför allt i utskott och riksdag, fatta dessa miljard-
beslut utan ett vettigt och informativt beslutsunderlag?

Jag kan nu bara hoppas att min anmälan till konstitutionsutskottet, gäl-
lande finans- och näringsministrarnas handläggning av informationen till ut-
skott och riksdag i just Nordbankenaffären, även resulterar i en parlamenta-
risk utredning av Finansinspektionens agerande och fortsatta verksamhet.
(Applåder)

Anf. 125 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! De problem svensk ekonomi i dag upplever grundlädes för ett
par decennier sedan. Det är inte bara min iakttagelse. Det är en iakttagelse
som vidimerats av Odd Engström, Klas Eklund och Leif Gustafsson, för att
nämna några socialdemokrater. Det är nu vi får betala notan för de senaste
decenniernas försummelser.

Det som inträffade i slutet av 1960-talet och bötjan av 1970-talet var att
vi fick en snabb expansion av offentlig sektor, transfereringar och offentlig
verksamhet. Dessa transfereringar skapade problem med produktiviteten.
De överutnyttjades, vilket ledde till högre kostnader och sämre produktions-
utfall. Vi fick ett subventionssystem på bostadsområdet - jag kommer till-
baka till detta - som ledde till att prispress och kostnadspress uteblev. Den
offentliga verksamheten drevs av det politiska systemet. Det hade inte bara
rollen att finansiera och ansvara för att medborgare erbjöds och fick möjlig-
het till en god vård och omsorg, utan det tog också på sig ansvaret att produ-
cera denna vård och omsorg, och det gjordes i stort sett i monopolform.

Allt detta ledde till sämre produktivitet, högre kostnader och utträngning
av resurser från övriga delar av den privata sektorn, vilka skulle varit alldeles
utmärkta att ha tillgång till i ett läge då det fanns behov att expandera just
det svenska näringslivet. Självfallet ledde också de höga kostnaderna till att
det behövdes ett högt skatteuttag. Vi har i Sverige, trots en dämpning, fort-
farande världens högsta skattetryck. Vi har dessutom haft en skattestruktur
som i sig lett till ytterligare problem, vilket har accentuerat problemet med
de höga skatterna. Jag tänker då framför allt på de höga marginalskatter som
vi sänkte alltför sent i Sverige. Till detta kommer ett antal regleringar på det
ekonomiska området.

När man så småningom inser att man har kommit till vägs ände måste man
göra något. Jag vill påminna om att industriproduktionen 1989-1991 föll
med inte mindre än 20%. På ett par år har en femtedel av den svenska indu-
striproduktionen försvunnit. Att detta ger effekter i form av arbetslöshet,
budgetunderskott och annat är självklart. Vi kom alltså i Sverige till vägs
ände mot slutet av 80-talet. Vi såg de förödande effekterna av tidigare miss-
tag, inte minst av den superdevalvering som genomfördes 1982 och som sköt
upp en nödvändig strukturomvandling samtidigt som inflationen släpptes
loss i den svenska ekonomin.

Det fanns anledning att nu ta itu med de grundläggande orsakerna till våra

problem, reformera offentlig sektor genom egenavgifter och självrisker, ge-
nom neddragningar av ersättningsnivåer, genom att utsätta offentlig verk-
samhet inom vård- och omsorgssektorn för konkurrens och genom en ned-
dragning av subventionsnivån. Detta skall kombineras med en neddragning
av skattenivåerna, naturligtvis särskilt med inriktning på de samhällsekono-
miskt mest snedvridande och skadliga skatterna.

Skatteförändringarna var självfallet fullt ut finansierade, och i kombina-
tion med förändringarna i offentlig sektor ledde dessa dessutom till en
minskning av den strukturella delen av det budgetunderskott vi har. Vi har
också föreslagit ett antal avregleringar.

Det som inträffade under sommaren i år var att några faktorer blev besvär-
liga att hantera. Den internationella konjunkturen dröjde i sitt genomslag.
Det fanns då internationella bedömare som funderade kring vad Sverige
skulle göra i det läge konkurrenskraftsförbättringen inte direkt gav utslag i
en förbättrad situation i ekonomin. Det skapade en viss oro.

Hela det europeiska valutasamarbetet skakades av oro. Vårt grannland i
öster, Finland, fick låta sin valuta flyta, och man funderade över vilka effek-
ter detta skulle få för svensk ekonomi. Vi fick en situation där företrädare
för ett av de partier som i valrörelsen i fjol predikade besparingar sade sig
fundera över om man över huvud taget skulle kunna tänka sig att acceptera
besparingar i fortsättningen. Allt detta skapade en stor oro som spillde över
på svensk valuta, vilket gjorde extraordinära och snara åtgärder nödvändiga,
åtgärder som också hade stöd hos en garanterad majoritet i Sveriges riksdag.

Det var mot denna bakgrund utmärkt att det gick att träffa två uppgörelser
med Socialdemokraterna för någon tid sedan. Dessa uppgörelser innebär att
man går vidare på den inledda vägen med en reducering av den offentliga
utgiftsnivån. Den reduceringen kunde visserligen gärna varit större. Priset i
form av skattehöjningar för att i detta sammanhang få en uppgörelse med
Socialdemokraterna om kraftiga utgiftsneddragningar är självfallet ett pris
som är värt att betala. För svensk ekonomi var detta en nödvändighet. Det
lägger också grunden för en fortsatt politik med den inrikting jag angav.

Det finns alltså goda förutsättningar för Sverige, inte minst med tanke på
den konkurrenskraftsförbättring som har åstadkommits. Självfallet finns det
mycket kvar att göra. Åtgärderna måste naturligtvis gå efter den linje som
vi talat om, dvs. reducering av offentliga utgifter och en fortsatt förändring
och förbättring av strukturen i svensk ekonomi, bl.a. en förbättring vad gäl-
ler skatterna för de mindre och medelstora företagen.

Detta kan vara en lämplig bakgrund för det som Hans Gustafsson tog upp,
och som också berördes av representanten för Ny demokrati. Oskar Lind-
kvist instämde i Hans Gustafssons anförande. Dessa två herrar är till stor del
ansvariga för den bostadspolitik vars kollaps vi har upplevt de senaste åren.
Det är ganska klart vad som har inträffat. Mellan 1955 och 1974 - det senare
årtalet är det år då det räntebidragssystem som vi nu håller på att reducera
infördes - steg byggkostnaderna i princip i samma takt som inflationen. Det
var i stort sett oförändrade priser inom byggsektorn under den perioden. De
gick upp och ner med konjunkturerna, men i stort sett var de oförändrade.

Mellan 1974 och 1991 steg byggkostnaderna dubbelt så snabbt som infla-
tionen. År 1991 kom vi i en situation där byggnationen hade blivit så dyr

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

103

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

att en nybyggd trerumslägenhet skulle kostat 10000, 11 000 kanske 12 000
kronor i månaden om man tagit ut den verkliga kostnaden. Det var ett full-
komligt orimligt resultat av den bostadspolitik som drevs. Det är självklart
att det inte bara är subventionerna som sådana som har påverkat denna ut-
veckling. Bristen på konkurrens och de regleringar som funnits på området
har också spelat in. Även där måste vi hantera situationen, öka konkurren-
sen och genomföra avregleringar.

Subventionerna har spelat en stor roll, och vi förstår varför när vi hör vad
Hans Gustafsson här säger. Han talar enbart om att subventionsneddrag-
ningar slår över i exakt motsvarande hyreskostnadsökningar. Det är fråga
om ett genomreglerat system som styrs av staten, det allmänna, i stället för
att hyresgästerna skall kunna få en chans att bestämma och påverka sin situa-
tion, t.ex. genom att vägra att acceptera hyror som ligger över den nivå de
anser rimlig. Den rollen måste de ha. Det skall bli intressant att se vad som
kommer att ske i hyresförhandlingarna, om man kommer att acceptera kost-
nadsökningar eller om man kommer att diskutera vad som är rimligt även
sett ur hyresgästens synvinkel.

Det finns de som förespråkar att de åtgärder som vi kommit överens om,
dvs. den neddragning i subventionsnivån som ligger i den överenskommelse
som träffats mellan Socialdemokraterna och regeringen, skulle ersättas med
någon form av skattehöjning. Sveriges problem är inte att vi har för låga
skatter och för små offentliga utgifter, utan det är att vi har höga skatter och
för stora offentliga utgifter. Det är alltså fel väg att gå. Det skulle innebära
att Hans Gustafsson skulle fortsätta att gå den väg som lett till de problem
som vi i dag försöker hantera. Vi måste vända om och föra en ny politik som
gör att vi kan få lägre byggkostnader. Vi ser ju också att den nya politiken
har lett till att byggkostnaderna har pressats ner ganska snabbt.

Så några kommentarer till situationen på de finansiella marknaderna. Vi
vet ganska väl vad problemen i banksektorn beror på. Jag hade självfallet
önskat att jag i min roll inte hade behövt hantera dessa problem. Det gäller,
som väl är bekant, inte bara Nordbanken utan också en rad andra institut.

I mitten av 1980-talet genomfördes en nödvändig och riktig avreglering av
kreditmarknaden. Det gick inte längre att hålla på de gamla regleringarna
i en alltmer integrerad ekonomisk värld. Däremot borde man naturligtvis
genomfört avregleringen i en bättre ekonomisk miljö, och för detta har det
politiska systemet ett ansvar. Det var en höginflationsekonomi med höga
marginalskatter och därmed högt avdragsvärde. Det gjorde att det var in-
tressant och lönsamt att satsa på att låna pengar och placera i realtillgångar
såsom fastigheter för att på det viset kunna få en bra förräntning på de sat-
sade pengarna. Det gällde också de pengar man lånade.

Detta fungerade till dess den ekonomiska verkligheten förändrades. Vi
fick en låginflationsekonomi och rimligare skattesatser, och då gick spekula-
tionerna fel. Självfallet berodde detta också på problem med kompetensen
inom banksystemet, men det var till stor del fråga om brister i det politiska
systemet. Det vi nu har att hantera är de akuta problemen, och det skall vi
också göra. Det hjälper oss inte med skuldbördan i dag, men vi skall försöka
utvärdera vad som faktiskt har hänt.

104

Anf. 126 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Det finns mycket som jag är överens med Bo Lundgren om.
Jag tycker också det är bra att vi har kunnat träffa en överenskommelse. Jag
tror också att situationen var sådan att det var nödvändigt.

Det är ju alldeles uppenbart att det är ekonomiska problem som finns i
alla länder. Det är inte problem som bara finns i Sverige. Det finns inget land
där man kan säga att allt är bra. Dessa problem växer inte upp över en natt,
utan de har ett perspektiv bakom sig.

Herr Lundgren talar om de två senaste decennierna. Jag kan ge honom
rätt i att framför allt perioden 1976-1982 bidrog i mycket stor utsträckning
till detta. När vi kom tillbaka till makten 1982 hade vi ett budgetunderskott
på 13 % av BNP att hantera i regeringen. I dag när man haft oss till hjälp är
budgetunderskottet 8 % av BNP. Inte var det så att ni ställde upp och hjälpte
till när vi skulle reducera ert budgetunderskott på 13 % av BNP. Ni gjorde
inte ett enda dugg, utan ni försökte sabotera alla de åtgärder vi vidtog för att
komma till rätta med detta. Så långt kan jag ge Bo Lundgren rätt.

Sedan berörde Bo Lundgren bostadspolitiken. Han sade att jag var ansva-
rig för den i stor utsträckning. Jag tackar särskilt för det. Jag är mycket stolt
över svensk bostadspolitik. Det finns inget land där man bor så bra i gemen
som i Sverige och till så låga kostnader. Jag hörde en talesman för regeringen
fråga här i riksdagen, när man talade om att bygga bostäder för att få i gång
Sverige, om vi skall bygga bostäder när vi har världens bästa bostäder. Hur
kan man på en gång säga att vi har världens bästa bostäder och att bostadspo-
litiken är misslyckad. Jag är mycket tacksam för att Bo Lundgren vill ge mig
en stor del av ansvaret för detta.

När det gäller den dagsaktuella situationen, Bo Lundgren, påverkas den
inte av den kolartro som ni tycks ha om att byggnadskostnaderna skall
sjunka om man tar bort bostadssubventionerna. Det är byggandet som kom-
mer att sjunka, inte byggkostnaderna. Det påverkar inte den situation som
jag beskrev, eftersom den gäller bostäder som är uppförda 1981-1991. Det
kan väl inte vara rimligt, Bo Lundgren, även om vi är överens om att vi nu
skall ta bort dessa tre miljarder kronor, att det skall drabba de 23 % av lan-
dets invånare som har de ojämförligt högsta boendekostnaderna, medan så-
dana som Bo Lundgren och jag, som kanske har skaffat bostäder i ett tidi-
gare skede, skall slippa undan helt att ta vårt ansvar här. Det är inte i linje
med överenskommelsen. Huvudpunkten i överenskommelsen är att kostna-
den skall fördelas rättvist.

Anf. 127 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! De problem Sverige har är ju tyvärr större än andra länders.
När andra länder oftast har en avmattning i tillväxttakten har vi en negativ
tillväxt i Sverige. Det har vi haft till följd av det som har inträffat under de
senaste decennierna. Det är detta som skiljer oss från andra länder. Vi har
större och allvarligare problem på grund av att strukturen har varit så dålig.

Jag borde ha kunnat gissa att Hans Gustafsson skulle gå tillbaka och tala
om åren 1976-1982. De skulle vara speciella, och alla problem grundlädes
då. Så är det ju inte. Den tidigare planeringschefen på finansdepartementet,
numera chefsekonom på Posten, Klas Eklund säger att vi nu betalar 80-talets

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

105

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

106

excesser. Jag har för mig att Ingvar Carlsson i en TT-intervju fick dementera
Leif Gustafsons uppgifter i samma riktning. Det är ju smärtsamt för Social-
demokraterna att behöva ta ansvaret för 80-talet, men det får ni faktiskt
göra.

Er regeringsperiod inleddes ju med att ni rev upp de besparingsåtgärder
som hade vidtagits av den dåvarande borgerliga riksdagsmajoriteten. Era
fyra vallöften från 1982 som skulle finansieras med skattehöjningar har lett
till ökade offentliga utgifter och större underskott i budgeten. Det var så ni
inledde er regeringsperiod. Ni bantade aldrig bort budgetunderskottet. Ni
dolde det genom en överhettad ekonomi och genom en nedgång i hushålls-
sparandet så att det t.o.m. blev negativt.

Vi hade hela tiden, som Bengt Dennis har visat och sagt vid flera tillfällen,
ett strukturellt budgetunderskott som vi fortfarande lever med i kombina-
tion med det som växer fram när ekonomin fungerar dåligt. Ansvaret för 80-
talet kommer ni nog inte ifrån, men det är ändå något som ligger bakåt i
tiden. Låt oss se framåt!

Jag uppskattar att Hans Gustafsson och hans parti nu inser att det främst
är på utgiftssidan som problemen måste lösas och att det är där man måste
ta krafttag. Det har vi gjort i dessa uppgörelser mellan regeringen och Social-
demokraterna.

Sedan säger Hans Gustafsson att vi har så bra bostäder till så låga kostna-
der. Vi har bra bostäder i Sverige. Men det är klart att det finns problem.
Det upplever jag när det gäller tilläggslån och annat som man velat ha för
sådant som har byggts alltför snabbt, men det var framför allt på 60-talet.

Det är sant att vi har bra bostäder. Men är det till låga kostnader? Menar
Hans Gustafsson verkligen att det är rimligt att en modem, bra trea som
byggdes 1991, egenligen skulle kosta 10 000-12 000 per månad? Det är den
kostnad som bostaden faktiskt drar. Vi kan ju inte räkna med subventionen
som betalas av alla oss skattebetalare, även den som bor där. Det är den som
har lett till en stor del av problemen.

Sedan påverkas ju byggkostnaderna av olika saker. Byggandet sjunker
inte enbart därför att subventionerna dras ner, utan också för att vi hade en
överhettning och ett kraftigt överbyggande för några år sedan.

Uppgörelsen gäller slutligen en neddragning av subventionerna. Jag del-
tog inte i uppgörelsens slutskede, men jag vet att partiledaren i det socialde-
mokratiska partiet deltog i den uppgörelse som innebär att subventionerna
skall reduceras med 3 miljarder kronor och att det skall fördelas så rättvist
som möjligt. Det är den arbetsuppgift jag har att hantera, och jag kommer
att göra så gott jag kan i det avseendet.

Anf. 128 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Det finns många frågor att ta upp i det Bo Lundgren berörde,
men tiden medger inte det. Jag skall göra så gott jag kan.

Låt mig först säga beträffande byggkostnaderna att vi fick en överhettning
av dessa i Sverige. Vi försökte begränsa den. Jag lade själv fram förslag om
en investeringsavgift för kontors- och affärsbyggande i Stockholmsregionen.
Alla de borgerliga partierna gick emot det och sade att det var kosmetika.
Att man drev upp detta byggande till så höga kostnader att de i dag inte går

att finansiera med räntor i dessa byggnader, ligger bakom den kris vi nu ser
i banker och på andra håll. Om vi hade fått hålla tillbaka byggandet av kon-
tors- och affärshus hade byggkostnaderna totalt sett varit lägre. Då kunde vi
ha byggt de husen i dag när kostnaderna går ner.

När konjunkturen går ner sjunker byggkostnaderna. Jag kan försäkra Bo
Lundgren, att om konjunkturen går upp igen-och jag hoppas på det-kom-
mer Bo Lundgren att se hur de stiger. Det är effekten av det hela.

Bo Lundgren säger att problemen är större i Sverige än på andra håll. Det
beror på hur man räknar, Bo Lundgren. Jag tittade på hur stor statsskulden
är i olika länder. Det var visserligen statistik fram till 1991. Det fanns två
länder som hade ett överskott i de offentliga finanserna. Det var Sverige och
Japan som hade ett överskott på 5 %. Belgien hade en skuld på 126 % av
bruttonationalprodukten, Italien en skuld på 127 %, Frankrike en skuld på
60 % osv. Kan man säga att vi har ett sämre läge än de?

Här talar man om hur uselt och besvärligt allting är. Jag tittade efter hur
mycket pengar vi svenskar har att göra av med 1991 i förhållande till 1982 i
fasta priser. Vi har 220 miljarder kronor mer att förbruka i fasta priser 1991
än 1982. Hur kan allting bli sämre? Är det lönt att ha tillväxt när det bara
blir sämre? Vi har inte råd med bibliotek. Vi har över huvud taget inte råd
med någonting, och ändå har vi 220 miljarder kronor mer att göra av med.
Jag tror att man skall vara försiktig när man tittar på detta.

När det gäller perioden 1976-1982 hänvisade Bo Lundgren till Klas Ek-
lund. Jag var faktiskt med, och jag vet hur oerhört jobbigt vi hade det att
försöka komma till rätta med ett budgetunderskott som ni hade lagaf ihop.
Det var 13 % av bruttonationalprodukten. Jag har ändå inte klagat på er, Bo
Lundgren. Men om man vill söka ansvaret bakåt i tiden måste ni också vara
med och bära detta ansvar. Det tog oss halva 80-talet och mer, innan vi lycka-
des komma till rätta med detta. Det var ett av våra stora problem.

Fru talman! Tro sedan inte, Bo Lundgren, att det löser något samhällseko-
nomiskt problem om man flyttar en betalning från skatter till egenavgifter
och annat! Det är samma samhällskostnader man har att betala vare sig man
tar pengarna ur vänster eller höger bakficka.

Anf. 129 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag vet inte om Hans Gustafsson därmed kritiserade den
andra av de två uppgörelserna vi träffade med Socialdemokraterna. Jag hop-
pas att han inte gör det, eftersom den växlingen av skatt innebär en förbätt-
rad konkurrenskraft för svensk industri. Det var ju en viktig del i det jobb
som gjordes under dessa veckor.

Hans Gustafsson! Ni kom aldrig till rätta med budgetunderskottet. Att ni
gjorde det är en myt. När ni redovisade ett positivt budgetsaldo, hade vi en
överhettad svensk ekonomi. Trots en förhållandevis låg tillväxttakt fanns så-
dana bromsar inbyggda, sådana trånga sektorer i ekonomin, att det blev en
överhettning som gjorde att statsinkomsterna blev större än vad som var rim-
ligt att tänka sig uthålligt. Dessutom hade vi ett negativt hushållssparande.

Var och en inser, att med ett negativt hushållssparande kan det inte fun-
gera så under längre tid. Men när man har ett negativt sparande, när man
konsumerar mer än inkomsterna, går både momsintäkter och andra skatte-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Ekonomi och

skatter

107

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

intäkter upp, och det döljer då strukturella underskott av det slag som vi har
haft sedan 70-talet och som orsakades av den kraftiga stegringen av arbets-
kraftskostnaderna 1974-1975.

Sedan måste vi se på var problemen i Sverige ligger. Hans Gustafsson tror
inte att de är så stora. Han sade att ekonomin har förbättrats med 220 miljar-
der under 80-talet - i stort sett under 80-talet - och det stämmer. Vi har haft
en tillväxt, men den har varit för låg i och för sig.

Dessutom: Vad har tillväxten använts till? Jo, den har använts till offentlig
sektors expansion och i mycket liten utsträckning till att ge möjlighet för lön-
tagarna att förbättra sin privata standard. Detta är allvarligt.

Problemen märks ju i att Sverige 1970 räknades som det tredje rikaste
landet. På 20 år har vi i kretsen av industriländer halkat ner till tolfte plats.
Det är klart att detta är en följd av misstag under 70- och 80-talen.

Låt mig slutligen säga något om byggkostnadernas utveckling. Hans Gus-
tafsson säger själv att det var en överhettning och att han försökte göra nå-
gonting åt den. Han införde investeringsavgiften, men det hjälpte inte. Det
var ju ryckigheten i politiken tillsammans med de reglerande och konkur-
rensbegränsande inslagen och subventionerna som skapade problemen, oav-
sett vad Hans Gustafsson tycker eller inte tycker om det som hände.

Hans Gustafsson erkänner att det var en överhettning och att byggkostna-
derna skenade i väg. Detta drabbar oss nu, och det måste vi hantera. Ansva-
ret ligger hos Hans Gustafsson.

Talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 130 ARNE KJÖRNSBERG (s):

Fru talman! Statsrådet Lundgren stod nyss i talarstolen och i sin bänk och
talade i replikerna till Hans Gustafsson om hur förskräckligt dåligt det är i
Sverige. För att ge litet bakgrund till statsrådets uppträdande - jag hoppas
att statsrådet Lundgren läser protokollet så småningom - vill jag tala om vad
statsrådet Lundgren sade i Borås i mars eller april i år - på moderaternas
distriksstämma, tror jag det heter.

Enligt referat i borgerliga Borås Tidning sade statsrådet Lundgren så här:
”Vi skall fortsätta att sänka skatter i flera mandatperioder, bara för nöjet att
sänka skatter.” Det sade biträdande finansministern. Nu talar han om hur
förskräckligt dåligt det är i Sverige, och så påstår han att han inte har bidragit
till oron på valutamarknaden. Jag var inte med vid mötet, men jag läste i den
borgerliga Borås Tidning: ”Åhörarna stod upp och jublade.”

Fru talman! Jag hade tänkt tala om falska profeter. I Matteusevangeliet
står det i sjunde kapitlet bl.a.: ”Akta er för de falska profeterna.---På

deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor från törnen
eller fikon på tistlar?”

Vid närmare eftertanke skall jag kanske inte prata om profeter, inte ens
goda spåmän. Jag skall nämligen tala om borgerliga riksdagsmän.

För ungefär 27 timmar sedan slutade för tillfället den debatt som jag hade
anmält mig till. Av naturliga skäl är då de riksdagsmän som jag ville debat-

108

tera med inte i kammaren, det kan jag i och för sig förstå. Men icke desto
mindre behöver några saker sägas.

Den 10 juni i år hade vi en ekonomisk-politisk debatt i riksdagen. Under
sommaren har jag gått tillbaka till protokollet och tittat efter vad mina med-
debattörer sade vid det tillfället. Hör bara!

”Jag sticker inte under stol med att jag som ordförande i finansutskottet
är mycket nöjd med resultatet.---Jag tycker det är ett viktigt besked till

omvärlden och finansmarknaden. Det ger stabilitet på valutamarknaden.
Därmed finns det också förutsättningar för fortsatta räntesänkningar---.”

Det var alltså finansutskottets ordförande Per-Ola Eriksson som den 10
juni i år sade detta. Då är frågorna naturliga:

Vilken stabilitet på valutamarknaden? Var det den stabiliteten som gjorde
att, såvitt jag kan bedöma, valutareserven flera gånger om rasade ur landet?

Vilka fortsatta räntesänkningar? Det var ju räntehöjningar av aldrig tidi-
gare skådat slag vi fick.

Dessutom talade Per-Ola Eriksson om att vi var på rätt väg. Vilken väg,
herr finansutskottsordförande? ”Den enda vägen” är körd. Den är slut. Den
slutade i ett stup, fyllt med skyhöga marginalräntor, en arbetslöshet som inte
skådats på i vatje fall 60 år och ett budgetunderskott som bara rasar i väg.

Hör vidare från debatten den 10 juni! ”Det växande intresset utomlands
för att placera i räntebärande svenska tillgångar vittnar om ett ökat förtro-
ende för vår ekonomiska politik och kan ses som ett förebud om att en ned
gång i räntenivån är på väg---.”

Den som sade detta den lOjuni var en av författarna till programmet ”Ny
start för Sverige”. Nej, det var inte finansministern. Det var medförfattaren
Lars Tobisson.

Frågorna är: Vilket ökat förtroende utomlands för regeringens ekono-
miska politik har man kunnat iakttaga under de senaste månaderna? Hur
mycket har räntemarginalen gentemot utlandet minskat sedan herr Tobisson
sade detta den lOjuni?

Fru talman! Jag erkänner att frågorna är retoriska och litet av att ”skjuta
på sittande fågel”, men frågorna måste ställas för att visa för allmänheten
hur litet substans det fanns i herr Tobisson profetior.

Tvärtom har effekterna blivit utomordentligt allvarliga just därför att före-
trädare för regeringen i flera veckor, för att inte säga månader, envist uppre-
pade påståenden som närmast blev till besvärjelser: Politiken ligger fast.
Den enda vägen gäller. Regeringen för ingen veckopolitik. Och det blev inte
bättre av garneringar som: Håll ut! Upp med mungiporna, svenska folk!

Det sista exempelet: ”Den finanspolitik som i dag föreslås av er socialde-
mokrater skulle, om den förverkligades, leda till ännu högre räntor.”

Frågorna är självklara. Hur mycket högre skulle räntorna ha blivit, om
vår politik genomförts? Skulle marginalräntan ha blivit 502,5 %? Frågan är
kanske litet oförskämd, men den måste ställas, för Carl B Hamilton sade den
lOjuni, att med Socialdemokraternas politik skulle räntenivån gå upp med
2,5 %. Skulle kanske marknadsräntan ha blivit 29,5 % i stället för 27?

Följdfrågan till Carl B Hamilton är: När statsrådet Lundgren m.fl. lägger
fram propositioner, där de får ta med sig en del av våra förslag, går då kanske
marknadsräntorna upp med 1,25 %?

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

109

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

110

Jag har med detta anförande velat visa att det är bra med självsäkerhet
och självförtroende, men jag säger precis som jag sade i debatten den 10
juni: När självsäkerhet och självförtroende går över i arrogans, då är det far-
ligt. Det har denna höst visat.

Anf. 131 OLLE SCHMIDT (fp):

Fru talman! Nu är inte någon av de tre herrarna som Arne Kjörnsberg
apostroferade här. Vi får se om jag hinner kommentera frågorna. Demago-
gin och retoriken i frågorna är ganska tydliga.

Fru talman! Den senaste månadens händelser har varit omskakande för
oss alla. Något yrvakna har alla blivit varse att vårt lands ekonomi mår då-
ligt. Den akuta krisen har kullkastat mången världsbild! Nu banas om än
med försiktighet nya vägar, och nya tankar håller på att formuleras.

Det har tidigare sagts här i kammaren - men det förtjänar att upprepas -
att de krispaket som formades under stark tidspress vittnar om ett stort poli-
tiskt mod. Att jag som liberal givetvis tyckte att det var skönt att Bengt Wes-
terberg och Anne Wibble var aktiva i de rökiga rummen på Rosenbad, är
måhända ingen överraskning. Men jag tycker att såväl Carl Bildt som Ingvar
Carlsson förtjänar en eloge för att de äntligen lade ner de ideologiska strids-
yxorna - i varje fall för stunden. Jag är övertygad om att krisuppgörelserna
lägger grunden för en bättre utveckling av ekonomin och därmed bättre för-
utsättningar att klara viktiga välfärdsåtaganden.

Även om man kan ha synpunkter på riksdagens roll och demokratins spel-
regler i samband med krispaketen, hade alternativet - fortsatta rekordhöga
räntor och tvångsdevalvering-varit än mer skrämmande. Det finska exemp-
let visar hur det kan gå.

Fru talman! Under många år har Socialdemokraterna med varierande ton-
läge beskyllt oss folkpartister att sitta i högerburen. Så fort vi samverkat
inom borgerligheten och visat handlingskraft och enighet har Socialdemo-
kraterna aldrig missat ett tillfälle att ta till överord för att misstänkliggöra
oss.

Vårens debatt om den ekonomiska politiken i den här kammaren var inget
undantag. Jag har alltid tyckt att detta misstänkliggörande varit ytligt och
retoriskt, men det har säkert skrämt en och annan väljare.

Hans Gustafsson och Arne Kjörnsberg! Jag undrar hur det skall gå nu, när
vi sitter i samma bur - den gemensamma buren! Ibland slår retoriken likt ett
eko tillbaks!

Fru talman! Kommunernas ekonomi berördes inte mer än flyktigt i gårda-
gens debatt. I våras när vi diskuterade kommunernas ekonomi uttryckte jag
oro inför utvecklingen. Och min oro består, även om det finns tecken på att
de allra dystraste prognoserna varit överdrivna.

Kommunalpoltikerna har en tung och besvärlig tid framför sig med stora
omställningar och nödvändiga indragningar. Men jag tror att det är riktigt
att utsätta kommunerna för ett omvandlingstryck. Kommunerna utgör som
bekant en stor och viktig del av samhällsekonomin. Sveriges ekonomiska
problem måste givetvis också kommunerna vara med om att lösa.

Ett fortsatt högt ränteläge slår ju dessutom direkt på kommunerna och
därtill mycket olika. Såvitt jag har förstått ställer sig numera Socialdemokra-

terna bakom vårens beslut om nödvändigheten att dra in 7,5 miljarder kro-
nor från kommunerna.

Min erfarenhet som kommunalpolitiker är att man - precis som krisnät-
terna visar - i det längsta försöker skudda av sig de dystra besluten. Nu finns
en annan krismedvetenhet i kommunerna, såväl bland invånarna och de an-
ställda som politikerna.

Men när det är sagt kommer omställningen att kräva mycket av alla, och
vi här i riksdagen har all anledning att lyssna på våra vänner ute i kommu-
nerna. Nu kan vi inte precis hävda att alla kommuner har en för stor kostym
och att man med lätthet kan öka produktivitet och effektivitet, utan att kvali-
teten riskeras.

Visst har kommunerna olika förutsättningar, och visst har somliga kom-
muner misskött sin ekonomi, medan andra bättre sett om sitt hus. Och visst
ger de nya statsbidragsreglerna till kommunerna ökade möjligheter till ef-
fektiviseringar och konkurrens.

Men kommunerna får, som det är i dag, ta ett mycket stort ansvar för de
människor som hamnat utanför de traditionella trygghetssystemen. Socialbi-
dragskostnaderna ökar också dramatiskt i krisens spår. Hushållens ekono-
miska utrymme kommer ju fortsättningsvis att vara ytterst ansträngt.

Även om krispaketens arbetsmarknadssatsningar ger fler jobb och utbild-
ning för dem som är i riskzonen för socialbidrag, måste regering och riksdag
var beredda till ytterligare insatser. Risken att krisen gör ännu fler socialbi-
dragsberoende är påtaglig. Här måste vi agera än mer kraftfullt politiskt.

Fru talman! Människor känner stor oro inför framtiden - för jobbet, för
mormors omsorg, för barnens utbildning och för den egna ekonomin. Politi-
ken kan och skall inte lösa alla individuella problem, men vi har en skyldig-
het som beslutsfattare att genom övergripande beslut lägga grunden för
människors ekonomiska och sociala trygghet.

Riksdagen har vilat sig i några månader. Skall förtroendet för oss politiker
och det parlamentariska systemet stärkas, måste också vi enskilda riksdags-
ledamöter nu kunna visa att vi kan ta vårt ansvar. Det kommer inte att bli
lätt, men det är nödvändigt.

Nu är det vi här i riksdagen som genom våra beslut kan återställa förtroen-
det för svensk ekonomi. De snabba nattliga beslutens tid i Rosenbad har vi
möjlighet att sätta stopp för. Riksdagen kan reparera alla de felaktiga - men
säkert välmenande - utfästelser om bidrag och reformer som Sverige inte har
haft råd med.

Vi måste, fru talman, med god pedagogik förklara att alternativet till den
hårda septemberkuren hade varit värre och kunna visa att dagens uppoff-
ringar är mödan värd. Det är inte bara förtroendet för den svenska ekono-
min som behöver återställas utan också förtroendet för svenska politiker.

Skall räntan komma ner till en rimlig nivå - och på en sådan är den inte i
dag, jag delar Arne Kjörnsbergs uppfattning - och skall arbetslösheten
minska, måste vi först få balans i ekonomin och få ned budgetunderskottet.
Det gives tyvärr inga genvägar. I det arbetet, Arne Kjörnsberg och Hans
Gustafsson, har vi ett gemensamt ansvar inför våra väljare och inför svenska
folket.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

111

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och

skatter

112

Anf. 132 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som Olle Schmidt här sade,
framför allt när det gäller hans beskrivning av oron för kommunernas eko-
nomi.

Jag tycker ändå att han drar en slutsats som det inte finns underlag för i
den överenskommelse som är träffad mellan regeringen och Socialdemokra-
terna. Han gjorde nämligen gällande - om jag inte missförstod honom - att
man ställde upp på att dra in 7,5 miljarder från kommunerna. Någon sådan
uppgift finns inte i den överenskommelse som jag har läst. Frågan är över
huvud taget inte omnämnd i sammanhanget. Jag har närmast tolkat det så
att den borgerliga majoriteten har kvar sin uppfattning från i våras, och att
vi har kvar vår.

Man kan inte dra den slutsats som Olle Schmidt gör. Det finns kanske inte
så stor anledning att uppehålla sig vid den frågan just nu, eftersom den åter-
kommer. Problemet med denna indragning av medel är inte bara vad den
kan innebära i form av försämrad välfärd, utan vad den kan innebära i form
av försämrad sysselsättning.

Man kan fråga sig om den över huvud taget innebär någon besparing, där-
för att dessa 7,5 miljarder kronor kommer att ge ett direkt utslag i form av
brist på sysselsättning när det gäller den kommunala och statliga sektorn och
landstingssektorn. Dessa kostnader kommer i första hand att överföras på
arbetsmarknadsfonden, och resten på kommunerna.

Jag tror därför, Olle Schmidt, att vi kommer att få anledning att diskutera
den här frågan ytterligare en gång innan vi slutligen fattar beslut.

Anf. 133 OLLE SCHMIDT (fp) replik:

Fru talman! Det var måhända oklokt av mig att förutsätta att vi var över-
ens om det här, och det är mycket olyckligt att Hans Gustafsson nu drar i
gång den här diskussionen. Det handlar om 7,5 miljarder kronor, och det är
mycket pengar.

Grundpoängerna i uppgörelserna som har gjorts är att vi skall återställa
förtroendet för svensk ekonomi och att vi här i riksdagen kan fatta beslut
som är nödvändiga men också obehagliga i syfte att få ned budgetunderskot-
tet och få balans i svensk ekonomi. Jag blir litet överraskad. Jag hoppas att
vi får fortsätta de diskussionerna framgent.

Självfallet står jag bakom uppfattningen att det var nödvändigt med dessa
uppgörelser, men det hindrar inte att jag är beredd att följa utvecklingen i
kommunerna mycket noggrant. Det får vi tillfälle att debattera om någon
månad igen, när vi har en proposition från regeringen på riksdagens bord.

Anf. 134 HANS GUSTAFSSON (s) replik:

Fru talman! Jag vill gärna lugna Olle Schmidt med att säga att det natur-
ligtvis inte kommer på tal att 7,5 miljarder kronor inte skulle dras in, utan
att finansieras på annat sätt. Om man drar in 7,5 miljarder kronor behöver
man ju inte finansiera indragningen, men vill man att de skall vara kvar
måste man se till att indragningen finansieras, om inte budgetunderskottet
skall öka.

Eftersom vi alla är överens om att budgetunderskottet inte skall öka är en

sådan tankeoperation helt omöjlig. Man behöver därför inte hysa någon som
helst oro därför. Frågan gäller i stället om det kan finns andra vägar att lösa
det här problemet. Det vet jag inte i dag, däremot vill jag inte acceptera att
Olle Schmidt utan vidare drar den slutsatsen att man skulle ha varit överens
på den här punkten. Det omnämns faktiskt inte i överenskommelsen. Vad
man är överens om är att sänka budgetunderskottet, inte öka det, och den
uppfattningen delar jag.

Anf. 135 OLLE SCHMIDT (fp) replik:

Fru talman! Hans Gustafsson tillhör ju åldermännen i den här försam-
lingen och är en slipad debattör. Ibland brukar han använda sig av stora ges-
ter. Nu var de lyckligtvis något mindre, vilket jag är glad över.

Jag försökte endast konstatera att man inte både kan ha kakan och äta upp
den. Socialdemokraterna har tyvärr, Hans Gustafsson, under väldigt många
år försökt göra det. Svenska folket har konstaterat att det inte fungerar. Förr
eller senare måste räkningen betalas.

Jag är inte den som här i kammaren har sagt att jag känner stor glädje över
att dra in dessa pengar från kommunerna. Något annat förslag när det gäller
de 7,5 miljarderna har emellertid inte presenterats, vilket jag har accepterat.
Det gör i och för sig även Hans Gustafsson - även om han gör det motvilligt,
vilket jag kan ha viss förståelse för - eftersom han inte har någon annan fi-
nansieringsform att presentera.

Anf. 136 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Fru talman! Olle Schmidt tyckte att jag var demagogisk. Eftersom dema-
gog betyder folktalare tar jag inte åt mig speciellt mycket.

Det enda jag gjorde, Olle Schmidt, var att tala om att tre framträdande
borgerliga riksdagsledamöter, alla ledamöter i finansutskottet, i den ekono-
misk-politiska debatten den lOjuni i år spådde räntenedgång, och jag sade
att det blev precis tvärtom.

Jag noterade att dessa ledamöter inte var här, men jag sade att jag hade
förståelse för det. Den debatt som jag hade anmält mig till och som de deltog
i slutade för 27 timmar sedan. Däremot var det en person som jag talade om
i mitt anförande som försvann ur kammaren - jag vet inte om det är symto-
matiskt eller vad det är.

Olle Schmidt sade att det var mycket retorik, men den frågan lämnar jag
därhän. Retorik är en flera tusen år gammal konst, och den har ju fått nya
vingar. Jag kanske skall ta det Olle Schmidt sade som en komplimang, men
han kan förklara det i nästa replik.

Anf. 137 OLLE SCHMIDT (fp) replik:

Fru talman! Arne Kjörnsberg får uppfatta det jag sade om demagogi och
retorik precis som han vill - det råder valfrihet därvidlag. Om han vill se det
som något positivt har han den möjligheten.

Det är vanskligt att citera anföranden från tidigare debatter här i kamma-
ren, och ibland faller det snett. Jag tror inte att man skall försöka fördela
skulden och säga att ”den har mest skuld” och ”den har minst skuld” osv.,
som man tidvis har tenderat att göra i debatterna, även offentligt. Jag tror

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

113

8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

114

att svenska folket är utless på att höra förklaringar om vem som historiskt
bär det största ansvaret.

Jag hörde Arne Kjörnsberg debattera med Carl B Hamilton i juni, och
Carl B Hamilton sade att realräntan var det största problemet. Han förkla-
rade att realräntan skulle komma att stoppa Sverige, så att vi saknade möjlig-
het att göra investeringar och få fart på hjulen. Arne Kjörnsberg påpekade
ironiskt att det var en nationalekonom som höll föreläsning, och Carl B Ha-
milton, som är en hövlig man, erkände det. Det låg mycket sanning i detta
inlägg, och jag tror att Arne Kjörnsberg vet att det är det som sades där som
har inträffat.

Vad gjorde då Arne Kjörnsberg? Jo, han citerade en snickare från Sjuhä-
radsbygden som var arbetslös som gick förbi en skola och undrade varför
han inte fick jobba där, med det han kunde. Om Arne Kjörnsberg hade varit
hederlig hade han då sagt: Tyvärr är det den politik som bl.a. jag har varit
med om att stödja i riksdagen som har inneburit att den här snickaren har
blivit utan jobb. Allt fler i Sverige har kunnat konstatera det.

Arne Kjörnsbergs anförande var ett demagogiskt inlägg mot Carl B Ha-
miltons sätt att resonera. Carl B Hamilton fick faktiskt rätt i alla stycken i
det inlägget.

Anf. 138 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Fru talman! Då kvarstår bara frågan, herr Schmidt: Om riksdagen den 10
juni hade fattat beslut enligt våra förslag - vilket bl.a. skulle ha inneburit
att Borås kommun hade fått stimulansbidrag för att låta snickaren reparera
skolan - skulle då marginalräntan ha gått upp till 502,5 %?

Carl B Hamilton stod nämligen här som en spåman, liksom Per-Ola Eriks-
son och Lars Tobisson. Det enda jag har velat säga till kammarens ledamö-
ter, och förhoppningsvis för svenska folket, är: Lita inte på dem! De är falska
profeter. Om vi skall bygga politik på deras antaganden går det inte bra, för
att uttrycka det försiktigt. Jag höll på att ta till ett kraftuttryck, men det skall
jag självfallet avstå från.

Under sommaren visade det sig att de hade fel. Det var bara det jag ville
säga, och det var det jag gärna hade velat debattera med Carl B Hamilton.

Jag sade en annan sak till Carl B Hamilton: Om den arbetslöse muraren
får bygga den där personalbyggnaden som behövs på den nya deponin - det
är detsamma som soptipp - i Borås, går då räntan upp? Nej, det gör den inte,
sade Carl B Hamilton. Det ville jag diskutera.

Jag är inte alls bra på nationalekonomiska föreläsningar, men jag tror att
jag vet hur vanligt folk hemma i min egen valkrets reagerar.

Anf. 139 OLLE SCHMIDT (fp) replik:

Fru talman! Jag är inte heller bra på nationalekonomiska föreläsningar -
jag är inte nationalekonom.

Vad jag försökte säga i mitt huvudinlägg, Arne Kjörnsberg, var att det
krävs litet extra av oss politiker. Nu sitter vi i den gemensamma buren, om
vi skall uttrycka det så, och vi har en skyldighet gentemot medborgarna och
väljarna att förklara hur sambanden fungerar. Alla behöver inte använda
Carl B Hamiltons nationalekonomiska teser - sådana kan kanske bara natio-

nalekonomer. Man behöver inte heller tro på dem fullt ut. Men som politiker
är vi skyldiga - det är ett av huvudproblemen, vilket jag känner ute hos väl-
jarkåren - att säga att det som vi i Sverige nu gör i form av uppoffringar leder
till en bättre utveckling. Därför skall vi inte ägna oss åt demagogi på det sätt
som vi ibland har gjort i kammaren. Skyldigheten och ansvaret vilar ganska
lika på oss, i synnerhet i vissa stycken, men mer på några.

Arne Kjörnsberg säger att det är den socialdemokratiska politiken som
har blivit gällande i krispaketen. Det är inte någon annan som tror det, up-
penbarligen inte ens de egna. Det var väl inte karensdagar, höjd pensionsål-
der, sänkt pension, reducering av bostadssubventioner, ingen höjning av
barnbidragen och färre semesterdagar som den ekonomiska politiken hand-
lade om i våras, när Arne Kjörnsberg, Allan Larsson och andra var uppe och
propagerade. Nej, då handlade det om 40 miljarder extra i investeringar.
Om inte det hade sänkt Sverige definitivt hade det varit ganska konstigt. Den
politiken har dessutom samfällt kritiserats som omöjlig.

Nu är vi överens om en bättre politik, som balanserar nedskärningar och
satsningar på ett mer rimligt sätt. Jag är i vaije fall överens med Arne
Kjörnsberg och Hans Gustafsson om att krispaketen var nödvändiga och rik-
tiga.

Talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 140 SONIA KARLSSON (s):

Fru talman! På de minuter som jag har till mitt förfogande vill jag kom-
mentera den ekonomiska debatten på några punkter.

I diskussionen om orsakerna till den ekonomiska krisen dyker skuldfrågan
upp allt oftare. Flera borgerliga företrädare har utvecklat en vana att smita
ifrån ansvar och skylla på andra, vilket inte är vidare snyggt.

I partiledardebatten sade Carl Bildt bl.a. följande: ”Alla vet att det som
gick verkligt snett för Sverige var 1980-talet, som blev ett förlorat decennium
när det gällde möjligheten att varaktigt ta itu med strukturproblemen i
svensk ekonomi.”

Borgerligheten, och särskilt Carl Bildt men även Bo Lundgren, bör idka
litet självrannsakan och gå längre tillbaka i tiden för att finna de mer djup-
gående skälen till dagens problem.

I söndagens Dagens Nyheter kan följande läsas i artikeln Borgerlighetens
skuld, vilket är tänkvärt:

”När de borgerliga äntligen fick initiativet 1976 startade de en utgiftshöj-
ning långt vildare än vad socialdemokraterna vågat genomföra. Sverige av-
lägsnades snabbt från grundvillkoren för ett liberalt samhälle. Här ligger
borgerlighetens verkliga skuld.”

Det var, som Dagens Nyheter mycket riktigt anger, mellan åren 1976 och
1982 som budgetunderskottet uppstod, på grund av en slapp finanspolitik,
som sedan har påverkat oss under hela 80-talet. Det har inneburit att vi varje
år fått betala mellan 40 och 60 miljarder i räntor. Sammantaget under hela
80-talet tyngdes vi av räntor på omkring 500 miljarder kronor. Att bortse

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

115

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

116

från detta faktum, som många av de borgerliga företrädarna gör, är att göra
det väl enkelt för sig.

Från 1982 och framåt arbetade vi bort underskottet genom en stram bud-
getpolitik. Däremot gjorde överhettningen i slutet av 80-talet och spekula-
tionsekonomin att vi i dag har nya problem att brottas med.

Tack vare beslut som genomfördes under den socialdemokratiska rege-
ringens tid har svensk ekonomi trots krisen också starka sidor. Vi har fått ner
inflationen så att den är lägst i Europa, löneökningar som är betydligt lägre
än i Tyskland, vilket förbättrar vårt kostnadsläge, m.m.

De akuta problem som vi har haft den senaste månaden beror förutom på
påverkan av den internationella situationen i hög grad på regeringens age-
rande, som var föga förtroendeingivande, vilket sammantaget ledde till en
betydande oro i det ekonomiska systemet.

Som alla vet fördes det under eftersommaren en debatt i media om minori-
tetsregeringens svårigheter att övertyga riksdagen om sina förslag, varige-
nom regeringen framstod som svag och splittrad.

Regeringen höll bl.a. fast vid en ny reform, vårdnadsbidraget. Förutom
att vårdnadsbidraget är en orättvis reform i sig, var det sämsta tänkbara till-
fälle att föra fram den på. T.o.m. vid Harpsundsmötet höll man fast vid vård-
nadsbidraget, trots att det ekonomiska läget redan vid det tillfället var
mycket skakigt.

Från socialdemokratiskt håll framförde både Ingvar Carlsson och Allan
Larsson under augusti månad behovet av politisk samling för att bekämpa
arbetslösheten och sanera statsfinanserna.

Från regeringen hördes dock ingenting. Jo förresten Carl Bildt sade: Håll
ut, vår politik ligger fast.

Till slut kulminerade situationen. Den internationella oron på valuta-
marknaden, Sveriges inhemska problem med bl.a. den svaga utvecklingen
av ekonomin, ryktet om ett kraftigt ökat budgetunderskott och dessutom fi-
nanskrisen, ledde till en sådan spekulation mot den svenska kronan att Riks-
banken tvingades chockhöja marginalräntan till 500 %.

Först då vaknade Carl Bildt och Anne Wibble, och förhandlingar kom till
stånd mellan regeringen och socialdemokratin.

Från socialdemokratins sida tog vi ansvar för Sveriges och för medborgar-
nas skull. För att mota den dramatiskt ökande arbetslösheten, förbättra den
svenska ekonomin samt för att fördela bördorna så rättvist som möjligt
ställde vi upp för att rädda landet.

Sänkningen av arbetsgivaravgifterna innebär att krav bör riktas mot den
privata företagsamheten och företagsledningarna på investeringar i ny tek-
nik, nya maskiner och i satsningar på framtiden, vilket är viktigt att fram-
hålla.

Kravet på att Svenska arbetsgivareföreningen skall gå med på centrala
samordnade förhandlingar förtjänar att upprepas.

Den kritik som har kommit med anledning av förslaget om indragningen
av två semesterdagar kan hanteras på flera sätt. Man kan, som Carl Bildt gör
i regeringsförklaringen, vidhålla att den lagstadgade semestern skall minskas
med två dagar. Eller också kan man sträva efter det som faktskt var avsikten,
nämligen att indragningen skulle fördelas mer rättvist. Därför borde man ha

hittat ett ansvarsfullt sätt att ändra i uppgörelsen. Detta har Ingvar Carlsson,
Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson sagt sig villiga att göra.
Jag hoppas att de fortfarande står för sina uttalanden.

Många av de åtgärder som har vidtagits de senaste veckorna har bl.a. kom-
mit till på grund av den s.k. marknaden. Det kan inte vara sämre att lyssna
till vad många människor säger än att lyssna till marknaden, särskilt som
dessa människor i stort har godkänt neddragningar som var föreslagna för
att Sveriges ekonomi skall bli bättre.

Till sist vill jag utrycka förhoppningen att ledamöterna i arbetsmarknads-
utskottet gemensamt kan finna en konstruktiv lösning på problemet.

Anf. 141 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Mellan 1989 och 1991 sjönk den svenska industriproduktio-
nen med ungefär 20 %. Det är självklart att det förorsakade en kraftig ar-
betslöshet, som i sin tur förorsakade ett stigande budgetunderskott. Utgif-
terna för arbetsmarknadsåtgärder stiger och inkomsterna av de jobb som ti-
digare utfördes i produktionen försvagas.

Vad tror Sonia Karlsson att det kraftiga fallet i industriproduktionen från
1989 till 1991 berodde på?

Anf. 142 SONIA KARLSSON (s) replik:

Fru talman! Vid den tiden hade vi en socialdemokratisk minoritetsrege-
ring. Vi försökte få igenom åtgärder för att strama åt ekonomin. År 1989
ställde Centerpartiet upp. År 1990 ställde Folkpartiet upp. Bo Lundgren kan
stå här och kritisera, men Moderaterna var inte villiga att ta ansvar tidigare.
Om de hade gjort det, hade det sett bättre ut i dag än vad det nu gör.

Anf. 143 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! När man skall ta ansvar bör man göra det genom att genom-
föra åtgärder som förbättrar situationen. Nu säger Sonia Karlsson att den
socialdemokratiska minoritetsregeringen som hade ansvaret för att industri-
produktionen föll med 20 % mellan 1989 och 1991 fick stöd av Centern 1989
och av Folkpartiet 1990. Men det är självklart att ett sådant fall i industripro-
duktionen beror på händelser som har inträffat något innan fallet inträder.
Man försöker upprätthålla produktionen så länge som möjligt. Minoritetsre-
geringen fick stöd för sin politik under den tiden.

Jag återkommer till min fråga. Vilka är de grundläggande faktorerna? Är
det bara brist på åtstramning eller kan det möjligen vara brist på konkurrens-
kraft för svensk industri genom för höga skatter och för högt kostnadsläge?

Anf. 144 SONIA KARLSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tog redan i mitt inledningsanförande upp de problem som
uppstod i slutet av 80-talet och hade sin grund i överhettningen och spekula-
tionsekonomin. Detta har vi diskuterat tidigare. Även Bo Lundgren var inne
på det i sitt anförande. Om vi hade fått den hjälp av er som ni har fått av oss
i dag, skulle vi ha kunnat klara av att lösa problemen på ett helt annat sätt.
1989 ville vi genomföra en tvåprocentig momshöjning. Det gick inte att få
gehör för denna åtgärd. Alla partier sade ifrån. Vi fick då göra en kompro-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

117

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

118

miss med Centerpartiet, som dess värre inte blev så stark som den hade be-
hövt vara.

Anf. 145 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):

Fru talman! Jag blev en smula förskräckt när Bo Lundgren försvann ut ur
kammaren som en oljad blixt. Till min stora glädje är han nu tillbaka. Jag
har några frågor som jag vill ställa. Regeringspartierna är i allmänhet ganska
dåliga på att svara på frågor om hur regeringen tänker, och svaren varierar.
I tidningarna har vi sett exempel på att det har spekulerats vilt om hur man
bl.a. skall tjäna in de tre miljarder som skall sparas in på bostadssektorn.

Jag har för avsikt att tala om bankerna. Det är detta som vanligt folk läg-
ger märke till. Folk märker inte så mycket av att marginalräntoma går upp
och ner, men de märker att boendekostnaderna ökar. Bankerna har en sär-
skilt besvärlig sitation av många orsaker. Men problemen beror så gott som
uteslutande på dem själva. Den största orsaken är de vidlyftiga utlåningarna
främst till fastighetsaffärer. I de grövre fallen som jag känner till, lånade man
under den hetaste perioden ut 100 % på en värdering och ytterligare 3 % till
lagfartskostnader. Det är ganska anmärkningsvärt, eftersom kommersiella
fastigheter första året gick med förlust i storleksordningen 10 %. Det finns
mycket att säga om bristande kunskaper i banker och riskbedömningar, men
jag skall inte uppehålla mig vid det. Många har försökt precisera vad det här
beror på.

Bankernas ledning, som många gånger var styv i korken, måste nu ta på
sig ett ansvar fullt ut, även om den i alltför många fall slipper betala notan.
Den kommer efteråt att få betalas av vanligt folk. Jag tänker på låntagarna
och skattebetalarna. Mot bakgrund av vad som har hänt är det litet märkligt
att Nordbankens chefsekonom under den värsta krisen framträdde som ett
slags finansorakel i nyhetssändningarna. Han uttalade sig auktoritärt om hur
Sverige skall ta sig ut ur krisen. Rätt eller fel? Resultatet kunde utläsas i hans
egen bank, minus 34 miljoner om dagen hittills i år. Det är en underlig värld
vi lever i.

Nu sitter staten, och ytterst skattebetalarna, med Svarte Petter som van-
ligt. Nu gäller det för oss att ta oss ur den uppkomna situationen. Det gäller
också att det här inte kommer att upprepas. Jag vet att det är en proposition
på gång om ändring i lagen om banker och kreditinstitut. Dessa ändringar
kommer troligtvis att träda i kraft fr.o.m. årsskiftet. Det är bra. Konkurrens-
lagstiftningen kommer att skärpas fr.o.m. den 1 juli 1993, om allt går som
det skall med EES-avtal och annat. Detta framgår av en annan proposition
på gång. Det är välkommet och bra så att vi på sikt kan få konkurrens mellan
bankerna. Vi kan då få hit utländska banker. Räntesmällama är, som vi alla
vet, litet för stora i dag.

Jag beskyller inte på något sätt skatteministem för vad som har hänt på
finansmarknaden. Men det ligger på ministerns bord att ta hand om surde-
gen. Det är nu dags att börja tala om denna fråga på allvar. Det har handlat
så mycket om finanskrisen att vi av naturliga skäl har glömt bort bankerna.

Problemen är akuta för människor och företag som plågas av höga ränte-
satser. Den bristande konkurrensen leder till att det läggs sten på bördan.
Bankerna kan ta ut högre räntor än vad de skulle kunna göra i en riktig kon-

kurrenssituation, för att kompensera sig för kreditförluster. Det finns i dag
ingen vilja hos bankerna att sänka räntorna, eftersom alla banker har stora
kreditförluster.

Jag skulle vilja ställa några frågor till skatteministern, som jag hoppas att
jag skall få svar på. Jag tror att det är ganska många människor som ställer
dessa frågor i dag. Hur stor bedömer skatteministern att notan blir totalt för
statens del när det gäller krisen på finansmarknaden? Hur avser man att fi-
nansiera den?

Skatteministern har sagt att staten garanterar bankernas förpliktelser.
Därmed har staten ett engagemang i så gott som alla banker. Kommer staten
också att garantera försäkringsbolagens och finansbolagens verksamhet?

Framdeles hoppas vi att bankerna fullt ut skall få ta ansvar för sina hand-
lingar. När kan det tänkas ske, så att staten kan släppa sitt engagemang?

Allt fler banker och kreditinstitut har svårigheter med kapitaltäcknings-
graden. Det medför att tillgången på kapital minskar. Det kan knappast på-
verka räntorna positivt. Hur ser skatteministern på dessa problem?

Jag var tidigare inne på att hushållen får betala med ännu högre rörliga
räntor än vad som skulle behöva vara fallet om det fanns en konkurrens värd
namnet. Kommer Nordbanken att vara konkurrensneutral och fortsättnings-
vis hålla lika höga räntesatser som alla andra banker? Jag har här en intres-
sant annons. Tre banker - SE-Banken, Nordbanken och Handelsbanken -
annonserade samma dag om en räntesänkning på 4 %. Det är ganska intres-
sant.

Olika signaler har sänts ut den senaste tiden. Kommer regeringen att låta
banker gå i konkurs eller kommer man att ta över flera banker om så be-
hövs? Hur ställer sig skatteministern till möjligheten att i vissa fall göra rän-
teavtal med bankerna och lyfta ut fastigheter i stället för att ta över både
banker och fastigheter i de fall det kan bli aktuellt?

Anf. 146 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det här tror jag var rekord i antalet frågor.

Det går i dag inte att säga hur hög notan kommer att bli för skattebeta-
larna. Vår ambition är att försöka minimera insatserna och riskerna och se
till att minska utnyttjandet av de garantier som finns. Det går i dag inte att
förutsäga någonting om hur stora kostnaderna blir.

Även om det är fråga om engångskostnader, får de naturligtvis finansieras
på samma sätt som kostnader över huvud taget finansieras av staten.

Statens åtaganden omfattar svenska banker, deras dotterbolag samt kre-
ditinstitut med statlig anknytning. Någon utvidgning är inte aktuell.

Dan Eriksson i Stockholm frågade när bankerna skall börja ta ansvar och
när staten skall kunna släppa sitt åtagande. Först och främst är det viktigt att
konstatera att när staten lämnar den här sektorn utan att ha denna typ av
åtagande, måste det ske på ett sådant sätt att de fordringsägare som finns
inte åsamkas några speciella risker. Det är mycket viktigt att notera detta.
Åtagandena kan naturligtvis inte vara för evigt, men det är för tidigt att säga
när de kan försvinna. Jag vill nu inte göra en sådan bedömning.

Jag tror att vi i dag har en tillräcklig utlåningskapacitet i svensk ekonomi.
Om kapitalbasen krymper och kapitaltäckningskravet knappt uppfylls, är

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

119

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Ekonomi och

skatter

120

det riktigt att det leder till mindre utlåningskapacitet. Jag tror ändock att
kapaciteten skulle räcka till. Problemet är snarare att det förekommer en
kritik mot banksektorn - som jag i dag har tagit upp i något sammanhang -
om att man inte är beredd att låna ut trots att det finns seriösa säkerheter
och rimliga antaganden om att det är en bra kredit. Jag tycker att bankerna
måste ta sitt ansvar. När staten gör sitt för det finansiella systemet, måste
bankerna se till att kreditförsörjningen fungerar på ett bra sätt. Det innebär
inget annat än att säkerheterna måste vara fullgoda.

Vid rekonstruktionen av Nordbanken måste man självfallet se till att man
har konkurrensneutralitet. Men vaije situation där staten går in eller där sta-
ten blir ägare innebär potentiellt en risk för snedvridningar. Man skall då
minska den risken. Det är ett av skälen till att staten så snabbt som möjligt
vill göra sig av med Nordbanken.

Det är inte aktuellt att låta någon bank gå i konkurs. Konkursinstitutet
innebär ju att alla fordringsägare, förutom ägarna, kommer att råka illa ut.
Vårt åtagande, som är nödvändigt för att garantera stabiliteten i systemet,
innebär att fordringsägarna kommer att se sina förpliktelser uppfyllda, och
då kan man inte använda konkursinstitutet.

Vi har heller ingen ambition att ta över bankerna - tvärtom. Vi skall hålla
dem ifrån oss så långt som möjligt. Staten är nämligen inte bra på att äga och
driva banker.

Vi ser det inte heller som speciellt lämpligt att staten blir en mycket stor
fastighetsägare. Vi får hantera bankproblemet på annat sätt än genom att ha
ett stort securum som staten skall hantera.

Anf. 147 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) replik:

Fru talman! Jag tackar skatteministern för svaren, även om jag inte blev
så mycket klokare. Jag vet att det här är svåra frågor att svara på, och det är
viktigt att vi får i gång en debatt.

Intressant är dock i dagsläget hur dyr notan för bankkrisen blir totalt för
statens del. Hur bedömer skatteministern den saken med det underlag som
finns i dag?

Ett annat problem som jag skulle vilja ta upp är det faktum att den lille
mannen i dag inte är så attraktiv för bankerna. Människor har alltid fått stå
med mössan i handen därför att bankerna har krävt goda säkerheter och
konkurrensen har varit dålig. Det man i dag har att sätta emot banken är att
gå till en annan bank, och då är det inte ens säkert att man får ett checkhäfte.
Det är alltså ett väldigt problem i dag att bankerna har ett sådant övertag
över småfolket.

En annan intressant sak som jag inte hann ta upp i mitt förra inlägg är
att Finansinspektionen inte gjorde så mycket nytta när de kunde. Kommer
åtgärder att vidtas för att förbättra och stärka Finansinspektionen? Skatte-
ministern var inne på den frågan tidigare. Det är i det sammanhanget intres-
sant att få veta när vi här i riksdagen får ta del av uppgifter om detta. Jag
förstod det som att det var en undersökning på gång.

Anf. 148 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Självfallet går det att göra bedömningar och förutsägelser,
men allt detta är mellan tummen och pekfingret, och det vore därför fel av

mig att göra några förutsägelser om vare sig storleken av kreditförlusterna
under de kommande åren eller notan för skattebetalarna. Jag vill betona att
vi tänker vidta åtgärder som gör att man så långt möjligt kan begränsa kost-
naden för skattebetalarna.

Under den tid då dessa problem så att säga uppstod var det som för en tid
sedan blev sammanslaget till Finansinspektionen uppdelat i en bank- och en
försäkringsinspektion. Det är alltså framför allt den tidigare Bankinspektio-
nen det nu gäller. Jag kommer att tillsätta en finansmarknadskommitté be-
stående av människor med kunskap om finansmarknadens sätt att fungera.
De kommer att få i uppdrag att undersöka vad som på djupet orsakade pro-
blemen, vilka mekanismer som skulle ha kunnat förebygga problemen -
även om det är att titta i backspegeln - samt att se efter hur tillsynen har
fungerat och om det ger anledning att föreslå några förändringar. I dag
tycker jag att tillsynen fungerar tillfredsställande. Vi har goda kontakter och
bra rapportering. Det är för närvarande för tidigt att säga när kommittén blir
färdig med sitt arbete.

Anf. 149 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Det är onekligen litet svårare att bedriva oppositionspolitik
på skatteområdet nu än det var i fjol vid den här tiden. Då hade vi att disku-
tera en regeringsdeklaration som innehöll långt gående skattesänkningslöf-
ten.

Skattetrycket skulle sänkas, hette det. Förmögenhetsskatten skulle av-
skaffas, kapitalinkomstskatten skulle sänkas, momsen skulle sänkas inte
bara på livsmedel utan på alla varor och tjänster, och den genomförda sänk-
ningen av den statliga inkomstskatten skulle ligga fast.

Så blev det nu inte. Skattetrycket kommer att bli högre. Förmögenhets-
skatten kommer inte att avskaffas. Kapitalinkomstskatten kommer inte att
sänkas och inte heller momsen, och den statliga inkomstskatten kommer att
höjas.

Orsaken till allt detta är naturligtvis att den s.k. verkligheten nu har hunnit
i fatt regeringen. Man har tvingats inse att det helt enkelt inte finns något
utrymme för skattesänkningar om man vill slå vakt om sysselsättning, väl-
färd och en budget i någorlunda balans.

Jag dristade mig faktiskt att säga just detta i den allmänpolitiska debatten
för ett år sedan. Bo Lundgren, som var med då, svarade med en ganska så
brysk tillrättavisning: ”Ändå har talare efter talare från socialdemokratin i
denna debatt slagit vakt om de världsrekordhöga skatterna. I realiteten har
man nästan pläderat för att höja dem ytterligare. Det är bra med höga skat-
ter, säger man, och med de offentliga utgifter som skatterna finansierar.
Detta kunde man höra nu senast från Lars Hedfors. Var och en inser natur-
ligtvis att det är en fullkomligt omöjlig politik att sticka huvudet i sanden och
inte låtsas om skatternas avgörande betydelse. Vi måste sänka skatterna.”
Detta budskap har Moderaterna sedan fortsatt att hamra in fram till septem-
ber i år.

Nu är det alltså den moderate skatteministern Bo Lundgren som slår vakt
om ”de världsrekordhöga skatterna”. Det låter nästan litet patetiskt när
statsministern och skatteministern i årets regeringsdeklaration försöker

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

121

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

122

slingra sig från detta besvärande faktum. De skall minsann se till så att kapi-
talinkomstbeskattningen sänks till 25 % och förmögenhetsskatten avskaffas
fr.o.m. 1995. Men var och en vet ju att det är val i Sverige 1994 och att det
är resultatet av det valet som avgör hur skattepolitiken skall utformas 1995.

När nu allt detta är sagt finns det anledning att betona att vi socialdemo-
krater naturligtvis inte är nöjda och inte kommer att sitta med armarna i kors
i skattepolitiken i fortsättningen. Det finns mycket kvar att göra t.ex. för att
återställa skattereformen. Vi har heller inte för avsikt att avskaffa förmögen-
hetsskatten. Vi vill behålla den och reformera den så att den blir enklare,
rättvisare och effektivare.

Ett annat område som länge legat oss socialdemokrater varmt om hjärtat
är kampen mot den ekonomiska brottsligheten i allmänhet och skattebrotts-
ligheten i synnerhet. Den frågan är nu mer aktuell än någonsin.

Brottsförebyggande rådet har låtit skattemyndigheterna specialstudera
830 företag inom branscherna bilreparation, städning, måleri, restauranger,
ombyggnader, taxi och åkeri. Det man fann i den undersökningen var minst
sagt upprörande: Inte mindre än 30 % av de undersökta företagen hade syss-
lat med oegentligheter av olika slag, framför allt rent skattefusk.

Man fann också att det var ganska riskfritt att syssla med den typen av
verksamhet. Av de brottsmisstänkta företagen hade endast 24 % anmälts till
åtal. Skatterevisorerna ansåg det inte mödan värt att göra sådana anmäl-
ningar. De visste nämligen att det oftast tar så lång tid innan det blir någon
rättegång att brottet hinner preskriberas, och det beror naturligtvis på brist
på resurser hos skattemyndigheter, polis och åklagare.

Vi socialdemokrater har under lång tid - senast i vår ekonomisk-politiska
motion i våras - velat ge dessa myndigheter bättre möjligheter i kampen mot
ekonomisk brottslighet. Det har varit mycket svårt att få gehör för sådana
förslag bland de borgerliga partierna, framför allt hos Moderata samlings-
partiet. Det är faktiskt ganska typiskt att årets regeringsdeklaration över hu-
vud taget inte nämner den ekonomiska brottsligheten.

Däremot får vi nu från justitiedepartementet höra att stora resurser skall
satsas på att komma till rätta med snatteriema i våra varuhus. Samtidigt kan
vi i dagspressen läsa om hur ekobrottslingarna kommer undan och t.o.m.
kan leva lyxliv i Belgien och andra skatteparadis.

Vi socialdemokrater menar att det nu är dags att på allvar ta itu med den
ekonomiska brottsligheten. Det kan ske genom mer resurser till polis, åkla-
gare och skattemyndigheter, men framför allt genom att dessa myndigheter
samverkar på ett effektivare sätt. Det kan komma att kosta pengar, men er-
farenheten visar att sådana satsningar på sikt är mycket lönsamma genom att
statens skatteinkomster ökar dramatiskt. På det viset blir det ett viktigt led
i kampen mot den ekonomiska krisen.

Anf. 150 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag saknar faktiskt de trevliga trätorna, både i kammaren och
i skatteutskottet, med Lars Hedfors och andra.

Det är ju så, Lars Hedfors att hade vi själva kunnat ordna en krisuppgö-
relse och skapa en bred majoritet i riksdagen skulle den inte sett likadan ut
som de uppgörelser vi träffat med Socialdemokraterna. Varje uppgörelse

som syftar till att göra vad som är bäst för landet måste med nödvändighet
innehålla inslag från bägge parter. Det är självklart. Det vore fel att säga att
det är på annat vis.

Det är ingen hemlighet att det är Lars Hedfors parti som har påyrkat att i
uppgörelsen måste ingå skattehöjning. Detta har inte yrkats från regerings-
partiernas sida. Och då får Socialdemokraterna ta ett visst ansvar.

Det vi får göra är att ta ett ansvar för helheten. Vi måste bedöma om vi
tycker att priset är värt att betala för att Socialdemokraterna skall acceptera
att det grundläggande problemet i svensk ekonomi är och har varit de alltför
höga offentliga utgifterna. De har nu accepterat en neddragning med 30 mil-
jarder kronor över några år, och då tycker vi att det är värt priset.

Det gäller då att de skattehöjningar som påyrkas är så litet skadliga som
möjligt. Det har vi naturligtvis också sett till. Man kan t.o.m. hävda att höj-
ningen av tobaksskatten har positiva värden på den andra sidan.

Det som är problematiskt är att vi också har accepterat en del förskjut-
ningar av skattesänkningen, men inte att man river upp tidigare beslut. Det
är viktigt. Beslutet om att slopa förmögenhetsskatten ligger fast, men med
en övergångsregel som innebär att man har en liten förmögenhetsskatt kvar
till den 1 januari 1995. Samma sak gäller kapitalinkomstskatten.

Det är viktigt att komma ihåg att valet 1994 äger rum oavsett om vi träffat
en uppgörelse eller inte.

Lars Hedfors säger att eftersom vi har förskjutit beslutet ett år kommer
valet att avgöra frågan. Innebär det att Socialdemokraterna hade accepterat
att förmögenhetsskatten hade slopats om det hade skett den 1 januari 1994
i stället för 1995? Säkert inte.

Det kvarstår för oss ett pedagogiskt problem, nämligen att förklara för
Socialdemokraterna att Sverige, och framför allt de allra svagaste männi-
skorna i Sverige, inte gynnas av att vi återinför skatter som gör att människor
med kompetens, tillgångar och entreprenörskap lämnar landet för att slippa
betala skatt.

Socialdemokraterna har ju drivit människor ur Sverige vilka skulle ha be-
hövts i Sverige för att klara våra problem. Jag är ganska övertygad om att ni
kommer att få svårt att i valrörelsen 1994 förklara varför ni vill återinföra
förmögenhetsskatten, och varför ni vill göra det på ett sådant sätt att den
speciellt hårt drabbar mindre och medelstora företag. Det är ju detta Lars
Hedfors menar med reformering.

Anf. 151 LARS HEDFORS (s) replik:

Fru talman! Jag vet inte om det möjligen är litet av eftertankens kranka
blekhet som drabbar Bo Lundgren nu när han säger: Vi har minsann inte
yrkat på att skatterna skulle höjas. Nej, men ni har under ett helt år före-
speglat svenska folket att ni skulle sänka skatten. Tvärsäkert har ni sagt att
detta har varit möjligt. Ni började med Ny start för Sverige. Ni fortsatte på
våren med Skatter för tillväxt. Ni fortsatte med kompletteringspropositio-
nen, och så sent som i augusti månad 1992 gav ni ut en skrift som heter Skat-
tebomben, som syftade på de socialdemokratiska skattehöjningarna. Men
några veckor efter detta höjer ni skatterna själva. Litet mindre tvärsäkerhet
och litet större ödmjukhet hade kanske varit på sin plats.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

123

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

När det gäller kapitalinkomstskatten: Jag vet att Bo Lundgren inte varit
med i förhandlingarna, så han kan inte veta hur det har gått till. Men enligt
de rapporter jag har fått är det inte fråga om något slags moratorium när
det gäller kapitalvinstskatten. Den skall höjas till 30 %, punkt och slut, inga
tidsbegränsningar.

Får jag sedan slutligen be Bo Lundgren att möjligen också kommentera
det jag sade om den ekonomiska brottsligheten. Det är inte nog med att ni
struntar i det i regeringsdeklarationen. Bo Lundgren tycks strunta i det här
också. Det är allvarligt, eftersom det är ett så stort ekonomiskt och moraliskt
problem för Sverige.

Anf. 152 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Självklart bagatelliserar vi inte den ekonomiska brottslighe-
ten. I den mån det förekommer skattebrott skall de beivras. Det är mot den
bakgrunden som Riksskatteverket har varit fredat under rätt lång tid för be-
sparingskrav som har påverkat andra statliga myndigheter. Man ligger kvar
på ungefär den möjlighet till verksamhet som gällde under den socialdemo-
kratiska tiden. Det är en självklarhet att vi inte får acceptera sådana saker
som skattebrott. Det kan vi vara överens om.

Låt mig nu gå tillbaka till att resonera om detta med skattehöjningar.

Lars Hedfors sade att mitt parti för en tid sedan presenterade rapporten
Skattebomben. Det är rätt. Den redovisade vad Socialdemokraterna antag-
ligen skulle göra om de själva hade fått bestämma om den ekonomiska politi-
ken. Då hade skatterna höjts dramatiskt.

Från 1991 till 1993, med de beslut som har fattats i riksdagen och som är
aviserade i uppgörelserna mellan oss och Socialdemokraterna, kommer
skatteuttaget att minska med drygt 12 miljarder kronor. Det är alltså en skat-
tesänkning. Det är en annan inriktning på politiken än den som drevs av So-
cialdemokraterna i regeringsställning, där skatterna successivt höjdes med
de negativa effekter det har.

Det är slutligen viktigt att klarlägga litet om detta med insikten. Lars Hed-
fors, är det rimligt att återinföra och t.o.m. skärpa jämfört med tidigare -
vilket blir resultatet av det ni kallar reformering - förmögenhetsskatten för
både mindre och medelstora företag? Är det rimligt, Lars Hedfors, att åter-
införa en skatt som har lett till att de som byggde upp företag som Tetrapak
och IKEA har lämnat Sverige i stället för att kunna vara kvar i Sverige och
verka med sin kompetens och sina tillgångar?

Anf. 153 LARS HEDFORS (s) replik:

Fru talman! Det är i allra högsta grad rimligt att återinföra förmögenhets-
skatten. De åtgärder vi nu vidtar drabbar i mycket stor utsträckning de ”van-
liga människorna”. De med stora förmögenheter kommer ofta väldigt billigt
undan och har så gjort under lång tid. Därför är det viktigt att vi får tillbaka
förmögenhetsskatten och att vi får den utformad på ett sådant sätt att den
verkligen är effektiv och rättvis. Det kommer vi Socialdemokrater att kämpa
för framöver.

Bo Lundgren säger att han inte bagatelliserar den ekonomiska brottslighe-

124

ten. Det anser jag vara en läpparnas bekännelse, för det är precis vad Mode-
rata samlingspartiet har gjort under de senaste tio åren.

När vi Socialdemokrater har lagt fram det ena förslaget efter det andra för
att komma till rätta med dessa avarter, då har ni sagt nej. Gång på gång, till
vartenda förslag faktiskt. Ni vill dessutom beröva skattemyndigheterna de
instrument som de behöver för att komma till rätta med dessa avarter. Jag
tänker på att ni vill avskaffa generalklausulen. Ni vill luckra upp betalnings-
och bevissäkringslagen. Det är att bagatellisera den här typen av brottslig-
het. Dessutom har ni konsekvent sagt nej till ökade resurser för sådana här
saker hos skattemyndigheterna.

Jag vet inte om jag uppfattade Bo Lundgren rätt, om han fortfarande häv-
dade att det var skattesänkningar som Moderaterna och regeringen genom-
fört.

Jag kan berätta för Bo Lundgren att skatteutskottet var på studiebesök
hos Svenska Arbetsgivareföreningen häromdagen. De är väldigt pedago-
giska. De visade kurvor på skattetrycket. Vi fick se en rejäl uppgång på kur-
van för 1992. De hävdar att den moderatledda skattepolitiken i det här
landet leder till en höjning av skattetrycket.

Vi vet också att den organisation Bo Lundgren ofta stöder sig på, nämligen
Skattebetalarnas förening, anklagar Bo Lundgren för att höja skattetrycket
i Sverige. Det måste kännas ganska pinsamt för en moderat skatteminister
som under hela sin politiska tid har hävdat att skatterna skall sänkas.

Anf. 154 PETER KLING (nyd):

Fru talman! Jag tänker börja mitt anförande i dag med att tala litet om de
krispaket som regeringen och Socialdemokraterna tvingats till. Dessa paket
är i det stora hela bra, men, fru talman, det finns en mycket negativ åtgärd i
det sista paketet, och det är den uteblivna momssänkningen från 25 till 22 %
samt den aviserade höjningen av momsen på livsmedel och turism från 18 till
21 %.

Detta leder givetvis till en kraftigt minskad köpkraft. Därmed börjar han-
deln knäa och får problem med konkurser. Med betalningssvårigheterna får
fastighetsbranschen ytterligare problem, och bankerna får större problem.

Jag menar att den här uteblivna momssänkningen, och höjningen, kan
leda till mycket större kostnader för statskassan i slutändan. Den leder till
företagskonkurser, högre arbetslöshet och ökade bidrag, samt framför allt
att bankerna kan få det svårare. Detta måste vi i slutändan betala.

Jag vill också nämna turismen. Den är en stor näringsgren i Sverige, som
har över 200 000 arbetstillfällen. Den har böljat se en ljusning, trots en ned-
gång med 20 % från 1990 till 1992. Man såg en liten ljusning i den momssänk-
ning som gjordes. Men vad får den nu? Man slår undan benen totalt - pla-
dask!

30 företag har gått i konkurs i år bara i en sådan liten ort som Åre. Vi har
samma mönster inom nästan hela turistbranschen. Turismen i Danmark och
Norge har under samma tid ökat med 20 %.

Nej, vi kommer att få stora problem med turistnäringen om vi inte sänker
momsen.

Vi i Ny demokrati tror att vid en kraftig momssänkning på turismen skulle

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

125

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

man få in mera pengar till statskassan. Framför allt skulle vi slippa betala de
personer som blir arbetslösa. Där handlar det om miljardbelopp direkt, det

vet vi.

A llmänpolitisk
debatt

Då kommer vi in på den prekära frågan om att detta skall finansieras. Vi
har många gånger om föreslagit finansiering av detta. Vi vill spara kraftigt

Ekonomi och
skatter

på flyktingpolitiken. Vi vill sänka anslagen till biståndet men samtidigt effek-
tivisera det. Det betyder att biståndet blir bättre med en sänkning om man
kör en riktig rationalisering. Vi har talat om organisationsbidragen, behovs-
anpassade barnbidrag, slopad hemspråksundervisning.

Detta är ju ingenting att skämmas för. Våra kunder, dvs. väljarna, sluter
upp bakom dessa punkter. Över halva den svenska befolkningen tycker att
dessa punkter är bra. Och detta är strukturella nedskärningar i budgeten,
det vet vi.

Varför är det så farligt att lyssna på våra kunder, våra väljare?

Vi har ju ett brett stöd för de här åtgärderna.

Fortsatta besparingar i socialförsäkringssystemet är också ett nödvändigt
ont. Jag tar som exempel privatiseringen av arbetslöshetsförsäkringen. Det
finns mer pengar att spara.

Anf. 155 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! I en visa sägs det: ”Ge mig fyra minuter och 20 ampere så
skall jag strax bli populär.” Men alla visor är inte sanna. Politik går heller
inte ut på att man skall bli populär i alla lägen och i alla läger. Politik när
den är som bäst innebär i stället att diskutera sakligt och ta beslut för det
gemensamma bästa.

När jag inte är riksdagsledamot är jag lärare. Jag har lärt mina elever att
riksdagen först disuterar och sedan tar beslut. Så står det i boken. Men allt
som står i böcker är inte sant.

Den här hösten har vi lärt oss, och det är inte första gången vi lärt den
läxan, att det också och särskilt när det gäller viktiga beslut finns en annan
modell. Den modellen fungerar så, att partiledarna och deras rådgivare först
fattar besluten. Sedan diskuterar de valda och röstar som ”nattskiften” har
bestämt.

Det är en viktig men trist läxa som riksdagen lärt. Ibland krävs snabba
beslut. Ledamöterna av skatteutskottet vet det. Utskottet avbröt helt kor-
rekt sin utrikes resa när vi hörde att krisen var akut.

Det påstås att en karolinerkung en gång lät rista en hälsning till den tidens
riksdag: ”1 herredagsmän res icke så fort, vad som skall göras är redan
gjort.” År 1992 hade det varit följdriktigt att man i högtalarna på stationer
och terminaler låtit meddela: ”Ledamöter till riksdagen, var god dröj!”

Om jag hade haft rätt att ställa frågor till talmannen och talmannen hade
haft rätt att svara, så skulle jag ställt frågor. I stället konstaterar jag: Inte
bara något, utan mycket måste göras för att återupprätta riksdagens an-
seende. Jag tror att många, kanske också talmän och ledamöter, delar denna
uppfattning.

Ett minimikrav hade varit att finansutskottet och skatteutskottet hade
sammanträtt under dessa krisdagar. Ett minimikrav hade varit att offentlig

126

debatt hade förts i kammaren under den akuta krisperioden. I dag bjuds det

endast någon sorts osyrat krisbröd när det gäller debattkonsten i kammaren.
Det är inte ens jästen efter brödet.

Vad hade kunnat göras tidigare? Hur har Sverige hamnat i den här djupa
krisen? Utlandet, marknaden, bankerna, spekulanterna, ”vägarna”, ”krav-
koncernerna” -ja, man har pekat ut många syndare. Men för att alludera på
skriften kan man säga att den som är utan synd kan kasta första stenen. I det
här huset - glashuset - kommer inte många stenar att kunna kastas.

Inte heller Vänsterpartiet är utan skuld. Vi har inte stått bakom den förda
politiken, men min uppfattning är att vi inte nog aktivt bidragit till att bereda
mark för en alternativ strategi. Detta säger jag i första hand till kammarens
socialdemokrater och i andra hand till den borgerliga vänstern, även om det
är en mycket liten strömning i den här riksdagen.

Till socialdemokraterna säger jag samtidigt att det inte var lätt att skapa
ett konstruktivt klimat när ni själva var oeniga, när ni ville gå åt höger och
när ni glömde fördelningspolitiken.

Även om jag inte skall kasta stora stenar, så tillåter jag mig dock att hälla
några skopor grus i den här breda majoritetens maskineri.

Vare sig den enda vägen eller den tredje vägen förde till himmeln -
tvärtom. Det var inte bara s som devalverade, även om s stod för superdeval-
veringen. Socialdemokrater och moderater liksom folkpartister var överens
om kreditmarknadens avreglering och överens om att slopa valutaregle-
ringen. Allt man gjorde var inte fel, men man gjorde nästan allt vid fel tid
och i fel ordning.

Det block som slagit ihop krispaketen har stått bakom den valutalåne-
norm som förbjudit staten att låna i utländsk valuta - den norm som gjort
dåliga affärer till lag, den norm som gjort att företagens finansavdelningar
kunnat tjäna pengar på statsskulden och som gjort kronan extra känslig för
spekulationer.

Hela den breda höger-vänster-allians som står bakom de hårda bandagen
har stått bakom de skattesänkningar som är en - jag säger en - av orsakerna
till det som i dag kallas det strukturella budgetunderskottet.

Finansdepartementets beräkningar säger att staten går sju miljarder kro-
nor back på skattereformen. Vänsterpartiet har sagt att skattereformen kan
vara underfinansierad med ca 15-20 miljarder. Det är halva krispaket 1, det!

Socialdemokraterna säger sig vara kritiska till moderaternas yviga löften
om skattesänkningar. Det är ni säkert. Men faktum är, t.ex. enligt Skattebe-
talarnas förening, att det är s som sänkt skatten mest. Skattebetalarnas för-
ening har förvisso fel i mycket, men räkna skattesänkningar kan de.

Skattebetalarnas förenings tidning Sunt förnuft säger att skattereformen
gjorde att det de kallar skattefridagen tidigarelades med ca 10 dagar. Enligt
Sunt förnuft tidigarelade s-regeringen skattefridagen med 14 dagar på tre år.
Men regeringen Bildt har ”bara” flyttat bak skattefridagen två dagar. Det
måste vara bittert för moderater som Lundgren, vår förste professionelle
skattesänkningsminister, att bli slagen av socialdemokratiska blåbär i grenen
skattesänkningar.

Vad är då Vänsterpartiets alternativ? Sex minuter tillåter inte att jag redo-
gör för detaljer, men vi har redovisat det i motioner och genom andra kana-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och

skatter

127

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

128

ler till partier och allmänhet. Vi har presenterat ingredienser till beska kris-
mediciner.

På skatteområdet är det höjningar som inte bara berör de allra rikaste.
Det gäller bibehållen moms, höjd bensinskatt och slopat grundavdrag för
inkomster över brytpunkten. Alla våra förslag slår inte perfekt ur fördel-
ningssynpunkt. Men summan av vår politik innebär att vi skall dela rättvist.
Vi skall dela rättvist såväl på det onda som på det goda i Sverige. Det är
denna princip som högern aldrig har insett och som socialdemokrater som
Hedfors och hans parti har gett efter på. Och det är att beklaga.

Det är min förhoppning att vi snart skall kunna återgå till att bygga ett
rättvisare Sverige.

Anf. 156 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Jag blev ett tag litet orolig när Lars Bäckström böljade
rimma på ”ampere” och ”populär” och trodde att han snart skulle börja
rimma även på ”hjärta” och ”smärta”. Men så blev det alltså inte.

Får jag först förklara för Lars Bäckström att den interna partidemokratin
inom Socialdemokratin i samband med krisuppgörelsema har fungerat väl.
Vi har haft möjligheter att diskutera dessa åtgärder under en lång tid innan,
eftersom vi förutsåg att problemen skulle dyka upp. På grundval av dessa
diskussioner har vi gett vår partiledare förhandlingsmandat, vilket jag tycker
att han har förvaltat utomordentligt väl. Detta är en fullständigt normal pro-
cess inom ett demokratiskt parti, anser jag för min del.

Lars Bäckström sade att Vänsterpartiet inte har ställt sig bakom uppgörel-
sen. Det är ju en korrekt beskrivning. Ni har t.o.m. genom er partiledare
gått ut och kritiserat oss mycket starkt för denna uppgörelse. Ni har sagt nej
till uppgörelsen.

Vad hade då hänt om också vi socialdemokrater hade sagt nej - om inte
heller vi hade velat vara med om en uppgörelse? Vi hade då inte haft förmö-
genhetsskatten kvar i Sverige. Vi hade inte höjt kapitalinkomstskatten och
kapitalvinstskatten till 30 %. Vi hade inte kunnat höja skatterna för högin-
komsttagarna, dvs. de som har inkomster över brytpunkten. Vi hade inte
kunnat stoppa utskiftningen av löntagarfonderna. Vi hade inte kunnat
stoppa sexdubblingen av egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Vi
hade inte kunnat stoppa attackerna mot arbetsrätten. Vi hade inte kunnat
stoppa utförsäljningen av de statliga företagen.

Vi hade sannolikt fått uppleva att pensionsåldern hade höjts till 67 år i
stället för till 66 år. Vi hade också fått uppleva att karensdagamas antal hade
blivit två i stället för en som nu blev fallet.

Detta lyckades vi socialdemokrater uppnå genom att vara med om uppgö-
relsen. Ni har ställt er vid sidan om, och ni har inte haft någon möjlighet
att påverka utvecklingen i denna för väldigt många löntagare och invånare i
Sverige positiva riktning.

Anf. 157 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Jag ifrågasätter inte den interna demokratin inom socialde-
mokratin - den tror jag säkerligen fungerar. Vad jag tog upp i mitt anför-
ande - det ligger kanske något utanför det snäva skatteområdet - var den

bristande offentliga demokratin här i riksdagen, i parlamentet. Det var
denna bristande demokrati jag kritiserade.

Krispaketen är ju två till antalet. Jag anser att det finns många positiva
inslag i krispaket 1. Lars Hedfors har redogjort för de flesta positiva delarna.

Jag såg en gång en film som heter ”En bro för mycket”. Krispaket 2 blev
en bro för mycket. Det förstörde helheten. En ekonomisk-politisk åtgärd
som icke heller är försvarlig är den interna devalveringen. Socialdemokra-
terna har varit förtjusta i devalveringar, och då förstår jag att man accepterar
en intern devalvering. Det är emellertid en felaktig politik, eftersom det
grundläggande problemet inte är att vi har ett för högt löneläge bland
svenska industriarbetare. Det är inte en korrekt beskrivning av verkligheten.

Ett stort fel i paketen är att man drar in efterfrågan för mycket, så att ar-
betslösheten stiger. Man så att säga menar att det måste bli värre för att det
skall kunna bli bättre.

Konjunkturinstitutet pekar på en arbetslöshet på 7 %, dvs. över 300 000
utan arbete. En sådan arbetslöshet kan inte accepteras. Vi har i dagens de-
batt hört hur ni nu börjar sväva på målet. Ni börjar acceptera indragningen
av kommunernas pengar. Det är detta som är det allvarliga. Om man lät
momsen ligga kvar och använde de pengarna för att upprätthålla den offent-
liga efterfrågan, hade det varit rimligt. Men ni har tagit en bro för mycket.
Ni har skapat oro på arbetsmarknaden och i den kommande avtalsrörelsen
med den dåliga fördelningspolitiken, med indragna semesterdagar för LO-
kollektivet och med den interna devalveringen.

Det var ingen bra grund för avtalsrörelsen.

Anf. 158 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Jag kan i och för sig hålla med Lars Bäckström om att ifall
man drar in på möjligheterna till efterfrågan i samhället, kan det ge en ten-
dens till arbetslöshet. Men vad var alternativet, Lars Bäckström, om vi inte
hade genomfört detta? Det såg vi ganska tydligt. Man måste ha varit både
blind och döv för att inte se hur räntan rakade i höjden.

Det är de höga räntorna som är det stora hotet mot sysselsättningen. Får
vi inte ned räntorna blir arbetslösheten stor. Det vi åstadkom genom att
ställa upp på både krispaket 1 och krispaket 2 var att räntorna sänktes. Det
är det ni har kritiserat oss för, Lars Bäckström.

Nej, krispaket 2 var kanske inte särskilt roligt. Men det var nödvändigt.
Alla vet vid det här laget att alternativet hade varit en devalvering, en real-
lönesänkning. Det hade inte heller varit någon garanti för att räntorna skulle
sjunka.

Den offentliga demokratin finns ju. Hela denna process kommer att fort-
sätta. En proposition kommer att skrivas och offentliggöras. Vi har möjlig-
heter att motionera med anledning av denna proposition. Vi kommer att dis-
kutera detta i utskottet, Lars Bäckström, och vi kommer att ge människor
möjlighet att komma till utskottet och tala om vad de tycker. Det kommer
att bli minst en ny stor debatt här i kammaren. Jag tror inte att man kan säga
att det är någon brist vare sig i den inre eller den yttre demokratin i den här
frågan.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

129

9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

Anf. 159 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Att det är en brist i demokratin är alldeles ostridigt. Det är
riktigt att det finns en formell gång som kommer att iakttas även här i riksda-
gen. Men den genuina debatten, där man har möjlighet att ta intryck och
skifta ståndpunkt, är en punkt som är passerad i och med att grupperna har
skruvat fast sina ståndpunkter. Det är den bristen som är den allvarliga.

Vad gäller åtgärder är det alternativ som vi förespråkar att budgetunder-
skottet skall tas ned, men inte när lågkonjunkturen är som djupast. Vårt al-
ternativ, som vi har redovisat offentligt för partiledarna, innehåller bespa-
ringar och inkomstförstärkningar som skulle ha stärkt statsbudgeten med 50
miljarder. Men det sträcker sig över en längre tidsperiod än det förslag som
förespråkas av den här breda höger-vänster-alliansen. Det är det som är
skillnaden.

Om man skulle vilja ge sig på en intern devalvering, det gäller alltså de
sänkta arbetsgivaravgifterna, vilket jag är mycket tveksam till, skulle man
ha kunnat välja att finansiera den fullt ut om två år. Det hade varit en möjlig-
het som varken Svenska arbetsgivareföreningen eller de fackliga huvudorga-
nisationerna hade avvisat. Tvärtom vet jag att SAF har sagt att man hade
accepterat detta. LO och TCO har sagt att de hade accepterat detta. Då hade
vi inte fått denna oerhört kraftiga åtstramning på hushållens efterfrågan som
vi nu får med upp emot 30 miljarder.

Lägg därtill åtstramningen på den offentliga efterfrågan i kommunsek-
torn. 60 000 arbetstillfällen beräknas försvinna ur kommunsektorn. Bara
krispaket 1 var en neddragning med minst 30 000 jobb i den privata sektorn,
på grund av åtstramning. Det är de här effekterna som tillsammans med den
kraftiga åtstramningen mitt i en lågkonjunktur inte är god ekonomisk poli-
tik.

Räntemarknaderna hade accepterat att man tog ett längre strukturellt
grepp för att få ned underskotten. Bara man hade preciserat den fasta planen
för att åstadkomma denna åtgärd är jag säker på att den också hade varit
verksam.

Frågan om utlandslånenormen har vi drivit länge. Det är ett socialdemo-
kratiskt - borgerligt påfund att slå vakt om den. Om man hade tagit bort den
helt och hållet hade det också bidragit till att stabilisera ränteläget.

Anf. 160 HUGO HEGELAND (m):

Herr talman! I årets finansplan skriver finansministern: ”Det råder bred
politisk enighet i Sverige om värdet av en fast växelkurs.” Jag finner det an-
märkningsvärt att det råder en så bred enighet, men Sverige är ju ett så litet
land att här blott ryms en åsikt åt gången.

Men varför skall priset på valutan vara fast, när inga andra priser är fasta?
Jag kan inte underlåta att erinra om H.C. Andersens berömda saga om Kej-
sarens nya kläder. Hade den sagan skrivits i dag, hade Andersen sannolikt
bytt ut den fåfänge kejsaren mot den opportunistiske partiledaren. I stället
för de obefintliga nya kläderna, illustrerande masstyckandets faror, hade
mannen under tronhimlen burit en väska med påskriften: ”Nya löften till väl-
jarna!”

130

Bland åskådarna finns även denna gång ett litet genomskådande barn som
plötsligt utbrister: - Men han har ju inga pengar!

Detta är en av orsakerna till krisen i dagens Sverige: Löften som saknat
täckning. Därför har politikerna stor skuld till ”Krisen i Sverige”, inte mark-
naden, som många nu söker skylla på. Vad marknaden har gjort är att den
har reagerat och agerat när den har upptäckt att löftena saknat täckning.

Dagens valutakris är också en följd av att den föregående regeringen, vid
anknytningen av den svenska kronan till ecun, gjorde detta till en övervärde-
rad växelkurs samtidigt som vi hade fria kapitalrörelser länderna emellan.
Den enklaste grundkurs i nationalekonomi hade upplyst om att detta är en
orimlig kombination.

Vid andra världskrigets slut bestämde regering och riksbank att man
skulle göra tvärtemot vad man gör i dag, nämligen att ha en rörlig växelkurs
och en fastlåst räntenivå. När det gällde valutakursen hade man sålunda en
mycket rörlig inställning. Växelkursen skulle ett land kunna förändra när det
underlättade den inhemska politiken. Så beslöt riksbanken att revalvera den
svenska kronan 1946.

Någon oro på valutamarknaden förelåg inte, utan Riksbankens motive-
ring var att man genom en uppskrivning av den svenska kronan kunde hejda
utifrån kommande prisstegringar. Det mycket okloka beslutet ledde till att
valutareserven tömdes, och vi tvingades återinföra flera ransoneringar.

I september 1949 devalverade britterna pundet med 33 %. Storbritannien
var utfattigt efter två världskrig och oförmöget att komma till rätta med sina
strukturella problem. Sverige, som tvärtom hade åkt snålskjuts på den öv-
riga västerländska civilisationens bekostnad genom att stå utanför de båda
världskrigen och som tjänat pengar på export av krigsviktiga produkter till
båda krigförande parter - en speciell svensk tolkning av begreppet neutrali-
tet -, hade ingen anledning att devalvera.

Sedan dess har vi fört en minst sagt växlande valutapolitik. Bortsett från
ett par smärre justeringar under 70-talet devalverade socialdemokraterna år
1971 med 7 % och den borgerliga regeringen år 1977 med 5 %.

Att den borgerliga regeringen år 1981 devalverade med 10 % är inte svårt
att förstå med tanke på de upprepade devalveringar som SNS:s konjunktur-
råd, där några av våra framstående ekonomer ingick, hade föreslagit under
hela 70-talet.

Sedan beslutade socialdemokraterna den 8 oktober 1982 att devalvera med
16 %. Nu skulle vandringen på den tredje vägen underlättas, och därför
måste svensk export gynnas.

Sådana här offensiva eller aktiva devalveringar underlättar givetvis för
facket att genomföra löneökningar. Men realvärdet av dessa lönehöjningar
har snart ätits upp av efterföljande prisstegringar. Devalveringen innebar att
vi exporterade våra problem till utlandet, trots socialdemokraternas och
fackets ständiga tal om internationell solidaritet.

En följd av denna växlande valutakurspolitik är att devalveringar kommit
i vanrykte. Därför har regeringen sagt: Nu skall det vara slut med raden av
devalveringar, genom anknytningen till EG:s valutaenhet.

Länder inom EG har emellertid både devalverat och revalverat, hittills

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

131

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

132

sammanlagt elva gånger. Dessa justeringar kallas emellertid för realigne-
ments, ett typiskt eufemistiskt uttryck.

Det är för mig obegripligt att Riksbanken inte kan företa en liknande ju-
stering som Storbritannien, Finland, Spanien och Irland företagit, allt me-
dan USA, Japan och andra länder har flytande valutor.

Kritiken mot uttrycket ”låta valutan flyta”, när den i realiteten sjunker
efter en frigörelse, är för övrigt malplacerad. Det är fråga om att låta den
flyta fritt på valutahavet. Alla som åtminstone har varit i närheten av ett hav
vet att det går upp och ner, precis som det har gått med det engelska pundet
och den italienska liran.

I stället är Riksbanken på väg att driva svensk ekonomi i botten med sin
felaktiga ränte- och valutapolitik. Men här fortsätter folket att prisa riks-
bankschefens, förlåt, kejsarens, nya kläder.

Felet med vår hittills förda valutapolitik är att gjorda devalveringar nästan
alltid gått emot marknadens bedömning. En s.k. passiv devalvering innebär
att vi anpassar kronans kurs till marknadens bedömning. Men nu skärs alla
devalveringar över en kam.

Vad vi än en gång lär är att man inte skall försvara en övervärderad valuta
utan så snart som möjligt acceptera marknadens bedömning. I realiteten är
detta också vad vi faktiskt har gjort, men under heltäckande ordkaskader.

Hör vad Kjell-Olof Feldt skriver i en krönika i DN den 10 oktober: ”Ty
även om de inblandade skyr ordet, råder det inget tvivel om att krispaketet
nummer två i sin huvuddel består av en devalvering - av det slag som brukar
kallas ‘intern1. Idén med de sänkta arbetsgivaravgifterna och de höjda kon-
sumtionsskattema måste vara densamma som med en ‘extern1 devalvering -
att öka vinsterna på lönernas bekostnad!”

Det är möjligt att Lars Bäckström inte delar den här uppfattningen.

Jag anser att riksbanken genom sitt agerande allvarligt förvärrat den eko-
nomiska krisen i vårt land. Det visar de förödande effekter som räntehöj-
ningarna har haft på både hushållens och företagens ekonomi.

Vi måste driva en politik som får ner realräntan i vårt land. Där håller jag
helt med om det som lan Wachtmeister förordade i gårdagens debatt och
som även Lars Tobisson instämde i. Regeringen måste därför lägga fram ett
tredje paket som inte är ett krispaket, utan tvärtom ett stimulanspaket.

Anf. 161 KJELL JOHANSSON (fp):

Herr talman! Arne Kjörnsberg föreföll litet besviken över att tre herrar
från gårdagens debatt inte var här. Han läste upp citat av deras uttalanden.
Jag får uttrycka samma besvikelse över att Arne Kjörnsberg inte är här ens
under den debatt som han själv deltar i. Jag tänkte nämligen också, för att
uppnå balans, läsa upp ett citat.

I början av 1991 sade man inom OECD:s sekretariat om svensk ekonomi -
jag översätter fritt från engelska - att: ”BNP och industriproduktion kom-
mer att visa negativa tillväxtsiffror både 1991 och 1992 och arbetslösheten
kommer att öka till 5 % av arbetskraften vid slutet av nästa år. Rekordhögt
för Sverige.” Det är alltså precis så det har gått.

Vid samma tillfälle skrev faktiskt finansminister Allan Larsson så här:
Sverige befinner sig i likhet med de flesta andra länder i en lågkonjunktur.

Men vi har under det gångna året fattat en lång rad beslut som stärker vår
ekonomi och som innebär att vi nu är på rätt väg.

Den fråga jag skulle ha ställt till Arne Kjörnsberg var: Kan inte de här
herrarna bilda klubb tillsammans?

När jag tänkte över den här debatten studerade jag faktiskt också proto-
kollet. Det slog mig helt plötsligt att det var precis tio år sedan jag deltog i
min första allmänpolitiska debatt. Av purt intresse plockade jag fram proto-
kollet från detta tillfälle. Döm om min förvåning när jag fann att den enda
fråga som jag i dag tänkte ta upp - skattereglerna för småföretagen - också
firar tioårsjubileum, i min tappning alltså. Problemet i sig är mycket äldre.

Av denna orsak är det kanske också litet malplacerat att använda ordet
firande i sammanhanget. Det finns ju ingen större anledning att fira det att
man inte lyckats nå en lösning på ett problem, trots tio års idogt arbete.

Någon kanske frågar sig hur man orkar med att arbeta i riksdagen med en
fråga under tio år utan att nå resultat. Och det är en mycket berättigad fråga.
Hade det inte varit så att jag hade kunnat notera bättre resultat, t.ex. genom
att mycket aktivt delta i framtagandet av den stora skattereformen, hade
sannolikt inte ens en så envis person som jag orkat med att sitta kvar i riksda-
gen under en så lång tid.

Herr talman! Om inte valutakrisen hade inträffat hade riksdagen under
denna höst förelagts ett förslag till neutral beskattning av enskilda företagare
och handelsbolag. Sedan lång tid tillbaka är företag i dessa associationsfor-
mer klart missgynnade, för att inte säga misshandlade, i skattehänseende.

Skattereformen innebar att aktiebolagen fick möjligheten att, till en skat-
tesats på 30 %, spara vinstmedel i rörelsen. Tyvärr kunde Socialdemokra-
terna och vi i Folkpartiet liberalerna inte nå en överenskommelse om samma
förändring för enskilda näringsidkare och handelsbolag. Vi kom däremot
överens om att en sådan lösning skulle tas fram och beslutas utan dröjsmål.

På grund av att frågan ännu inte lösts är faktiskt i dag verkningarna rent
katastrofala för berörda företag.

Alla vet att det är oerhört svårt att låna pengar i bankerna. Skälen är flera
men det viktigaste torde vara att bankerna nu, efter de senaste årens stora
kreditförluster, tillämpar en betydligt hårdare kreditprövning än tidigare.
Detta slår med en enorm kraft mot just enskilda näringsidkare och handels-
bolag, som inte kunnat bygga upp det egna kapitalet med hjälp av vinstme-
del.

Investeringar i maskiner och s.k. korttidsinventarier har kunnat ske på nå-
gorlunda lika villkor med aktiebolagen, men man har varit tvungen att låna
upp rörelsekapitalet.

Med en normal, resultatbetingad och kostnadsbaserad, avskrivningstakt
har det egna kapitalet bokföringsmässigt snabbt blivit ganska tunt. Solidite-
ten har med andra ord blivit låg. Som en följd av detta finner företagen i dag
lånevägen totalt igenbommad. Situationen blir i många fall katastrofal när
krediterna stryps.

Herr talman! När vi debatterade företagsbeskattningen i december pe-
kade jag på den välvilja som alla partier visade mot småföretagen i den förra
valrörelsen. Då hette det att Sveriges framtid ligger hos dessa småföretag, att

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

133

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

134

expansionen och de nya jobben skulle komma från mindre och medelstora
företag.

Jag framhöll då att svenska småföretagare säkert sträckte på sig inför
dessa erkännanden men att det inte räcker med ord. Det krävs handling
också.

Den proposition som jag inledningsvis talade om kommer nu inte i höst.
Det innebär att ikraftträdandet skjuts ett år framåt i tiden.

Kostnaden för en likabehandling i skattehänseende är beräknad till 2,5
miljarder. Ett uppskov är emellertid inte liktydigt med att budgetsaldot för-
bättras med denna summa. Konsekvenserna och kostnaderna av det senare
ikraftträdandet kommer bara att förskjutas till arbetsmarknadstiteln och
möjligen någon annan titel. Likaså kommer det att innebära mänskliga på-
frestningar i form av arbetslöshet och ekonomiskt obestånd.

Herr talman! Det skulle vara mig fjärran att frångå eller äventyra den upp-
görelse om krispaket som träffats, men jag dristar mig ändå att ställa frågan
till Lars Hedfors hur han ser på detta problem.

Det är ju faktiskt så, Lars Hedfors, att vi i de båda partierna vid skatteupp-
görelsen kom överens om att lösa frågan om en neutral beskattning av in-
komster hos enskilda näringsidkare och handelsbolag. Och det är ju faktiskt
också så att det var den socialdemokratiska regeringen som tillsatte utred-
ningen i denna fråga genom dåvarande statsrådet Erik Äsbrink.

Frågan är med andra ord ganska berättigad.

Anf. 162 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av det Kjell Johansson har sagt.
Det är alldeles riktigt att det var Folkpartiet och Socialdemokraterna som
kom överens i den stora skatteuppgörelsen om att vi skulle studera denna
fråga vidare. Det var vi som tillsatte utredningen. Det var vi överens om att
vi skulle göra.

Nu är faktiskt, Kjell Johansson, den viktigaste frågan för småföretagen
inte skattefrågan utan frågan om möjligheter att låna pengar på rimliga vill-
kor, att över huvud taget få låna pengar i bankerna. Det är ett stort problem.
Pendeln har så att säga slagit över till sin andra ytterlighet, där man ställer
enorma krav på säkerheter för att låna ut pengar. Det är det stora problemet.
Det måste vi inrikta oss på först och främst, innan vi över huvud taget kan
börja tänka på skattesänkningar i storleksordningen 2,5 miljarder kronor.

Sedan får vi se hur förslagen till skattesänkningar för småföretagen utfor-
mas. Om det kan bli aktuellt över huvud taget med förslag under den på-
gående valperioden vet vi inte. För min egen del vill jag gärna se ett förslag
som innebär neutralitet också i förhållande till den personliga inkomstskat-
ten, alltså egenföretagen i förhållande till den personliga inkomstskatten,
inte bara neutralitet i förhållande till aktiebolagens beskattning. Det är inte
någon lätt uppgift. Jag höll på att säga: den dagen den sorgen. Låt oss nu
samla krafterna för att få ner räntenivån.

Anf. 163 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Den viktigaste frågan för småföretagen är att kunna låna
pengar, säger Lars Hedfors. Men med det system som fortfarande gäller kan

småföretagen inte bygga upp ett rörelsekapital och bygga upp det egna kapi-
talet. De kommer att ha dåliga säkerheter att erbjuda. Det de möjligen kan
bygga upp rör sådant som kan omsättas i företagsinteckningar, men de står
inte högt i kurs i dag. Därför kan dessa företag inte låna. Därför kommer
det att bli stora tragedier på det personliga planet. Det kommer att slås ut
småföretag som i och för sig har en framtid för sig och som är expansiva och
skulle kunna skapa sysselsättning. Arbetslösheten kommer att öka.

Därför är det oerhört viktigt, Lars Hedfors, att vi klarar ut den här frågan.
Jag förstår att vi inte kan göra det nu, men jag föreslår att vi ändå tar ett
seriöst resonemang i denna fråga när vi hanterar den i utskottet.

Anf. 164 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Det skulle vara frestande att ägna sig åt att kommentera den
debatt som har varit, men de flesta talare finns inte på plats, så jag avstår.

Jag börjar med att konstatera att vi, i varje fall jag, under den senaste ti-
den har fått lära oss att många bra saker som vi tidigare ansett ge enbart
positiva effekter, i dag ger en del effekter som inte är så positiva i det korta
perspektivet. Jag skall ge några exempel.

Hushållen måste spara mera. Under högkonjunkturen var det en viktig
och självklar målsättning. Det stora underskottet i bytesbalansen gjorde ett
ökat sparande till en avgörande fråga för ekonomins stabilitet. Ett land kan
inte varaktigt ha ett stort underskott i sina affären med omvärlden. Under-
skottet i bytesbalansen håller nu på att rätta till sig. Det beror i första hand
på en minskad import och ett ökat hushållssparande, dvs. en minskad kon-
sumtion. År 1990 skulle denna situation ha upplevts som enbart positiv. I
dag ger ett nödvändigt ökat hushållssparande inte bara minskad konsumtion
utan också ökad arbetslöshet. Därför framstår inte ökat sparande som en-
bart positivt i det korta perspektivet.

Sjukfrånvaron måste minska. Den höga sjukfrånvaron har varit ett bety-
dande problem för svensk konkurrenskraft. I dag har sjukfrånvaron på
grund av förändringar i sjukförsäkringssystemet och genom lågkonjunktu-
ren minskat påtagligt. Det är självklart en viktig förbättring som stärker den
svenska konkurrenskraften, men det ökar samtidigt arbetslösheten i stor-
leksordningen 50 000-60 000.

Produktiviteten måste förbättras i såväl näringsliv som offentlig sektor.
Under åtskilliga år har svenskt näringsliv uppvisat en otillfredsställande pro-
duktivitetsutveckling. Detsamma gäller offentlig sektor. Under det senaste
året har effektiviseringen varit mycket betydande i de flesta verksamheter.
Detta stärker självklart svensk konkurrenskraft och ökar våra framtida möj-
ligheter att öka exporten och framgångsrikt konkurrera med importen. Sam-
tidigt innebär detta kortsiktigt ökad arbetslöshet.

Inflationen måste vara låg. Vi har under det senaste året upplevt en dra-
matisk sänkning av inflationen. I dag ligger den på 2 ä 3 %. Något av en
drömtillvaro, skulle vi sagt för ett par år sedan. Visst är det i grunden en
mycket positiv utveckling, men samtidigt förvärrar det fastighetskrisen på
grund av den låga inflationen. Den höga räntan ger en orimlig realränta, som
försenar eller förhindrar de investeringar som är nödvändiga för att åter öka
sysselsättningen.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomi och

skatter

135

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Ekonomi och
skatter

136

Det går att fortsätta att ge exempel på hur i grunden en mycket positiv
utveckling kortsiktigt förstärker de aktuella problemen. I detta läge är det
otroligt viktigt att skapa stabilitet i ekonomin och framtidstro på att vi posi-
tivt kan utnyttja de möjligheter som finns i den grundläggande positiva ut-
vecklingen av svensk ekonomi.

Kortsiktigt krävs det uppoffringar av alla. Två krispaket har lagts fram för
att i någon mån reducera det snabbt växande budgetunderskottet. I stort är
paketen väl balanserade. Det finns som alltid skönhetsfläckar som behöver
rättas till. Budgeten förstärks både genom att statens kostnader minskas och
genom att skatterna höjs. Det är viktigt att i detta sammanhang komma ihåg
att för den enskilde blir det i båda fallen ökade kostnader. I ett för många
kärvt läge bör valet av besparing eller skattehöjning i hög grad bestämmas av
hur rättvist det går att fördela bördorna. I ett längre perspektiv är självfallet
målsättningen lägre statliga kostnader och lägre skatter. Ett känsligt område
i detta avseende är besparingarna inom bostadssektorn, som för att vara rätt-
visa måste fördelas på alla boende.

Höjda skatter har generellt negativa effekter, men rätt utformade miljö-
skatter utgör undantag, vilka styr marknaden mot nödvändig miljöhänsyn.
Den höjda bensinskatten är acceptabel i första hand från miljösynpunkt. Om
biobränslekommissionens förslag till en försiktig koldioxidbeskattning av
fossila bränslen som används för elproduktion genomförs, är detta också en
mycket välmotiverad miljöskatt, som framför allt kommer att styra de fram-
tida investeringarna till förmån för förnybar och miljövänlig energi.

Herr talman! Jag har med detta korta inlägg velat peka på att dagens kärva
situation rymmer många möjligheter, om vi rätt utnyttjar dem. Vi måste för-
dela de kortsiktigt nödvändiga och tunga bördorna på ett rättvist sätt, och
därmed så långt som möjligt undvika att enskilda och företag slås ut.

Anf. 165 HARRY STAAF (kds):

Herr talman! Ekonomisk obalans och valutaoro i omvärlden har medfört
två ekonomiska paket som vi skall behandla i riksdagen under hösten.

Paketen kommer att sätta ordentliga spår i enskilda människors ekonomi.
De har tagits fram under hårt yttre tryck. Men om vi inte gör något ordentligt
kommer många att gå under på grund av höga räntor.

Den ekonomiska obalansen med stora strukturella underskott påstås bero
på 20 års försyndelser. Tydligen var det under mandatperioden 1970-1973
som systemskiftet skedde. Jag roade mig därför med att titta i gamla tid-
ningsurklipp från valrörelsen 1970.

Herr talman! Vad jag sökte i klippen var en oberoende observatör. Jag
fann en i Rune Moberg, i tidningen Se. Han uttryckte i valrörelsen 1970 en
önskan:

”Det ekonomiska läget är pressat. Det vet vi alla. Snabba åtgärder be-
hövs. Och kanske impopulära. Låt oss komma samman till en stabiliserings-
konferens. Vi är beredda att dela ansvaret med regeringen för den illasma-
kande medicinen. Bara något blir gjort, och blir gjort snabbt”.

Såvitt jag kan minnas är det första gången sedan denna önskan uttrycktes
som Sveriges politiska partier så brett enats om ett så långtgående ekono-
miskt paket för att komma till rätta med det strukturella budgetunderskot-

tet. Uppgörelsen kommer säkert bidra till att hyfsa den ekonomiska debat-
ten för en lång tid framåt.

Peter Kling förde tidigare här fram en viss kritik. Han påstod att en majo-
ritet av svenska folket stod bakom slopandet av hemspråksundervisningen.
Den senaste opinionsundersökningen som jag tog del avför ett par månader
sedan visade att 54 % av svenska folket ville ha kvar hemspråksundervis-
ningen.

Självfallet har alla partier fått göra eftergifter för att komma överens om
förändringspaketen, som vi hoppas skall leda fram mot en bättre ekonomisk
utveckling med lägre räntor.

Vi får hoppas att paketen får avsedd verkan. Om vi skall se något framåt,
behöver vi snarast få fram vissa medel för att infasa det svenska jordbruket
mot en EG-anslutning.

Med kristdemokraternas syn på småföretagssamheten är det också angelä-
get att en förändring av skattereglerna för enskild firma sker, så att de som
driver företag i den formen inte missgynnas i förhållande till dem som driver
företag i aktiebolagsform. I det avseendet har jag samma uppfattning som
Kjell Johansson har redogjort för.

I en tid då välskötta företag utan egen förskyllan drivs i konkurs är det
angeläget att leverantörernas fordringar i konkurser prioriteras högre. Med
de prioriteringsregler som nu gäller går skattefordringar före leverantörs-
fordringar. Med en bättre ställning för leverantörerna hade en del konkurser
kunnat undvikas.

Herr talman! De banker som genom frikostiga fastighetslån har varit med
om att blåsa upp fastighetspriserna till nivåer som är ohållbara och, som när
det begav sig i folkdjupet, också betraktades som ohållbara har nu stora eko-
nomiska bekymmer. Det är märkligt att folkets intuition om vad som var rätt
och fel pris på fastighetsmarknaden inte delades av bankproffsen.

Den professionella felbedömningen medför nu ett behov av höga utlå-
ningsräntor till förfång för investeringar i nya bestående arbetstillfällen.

Med den ränteutvekling som varit sedan beslutet att sänka skatten på ka-
pital till 25 % fattades var det logiskt att bibehålla skattenivån 30 % ett tag
till.

Sonia Karlsson tog upp vårdnadsbidraget i sitt anförande. De ekonomiska
bekymren har av några använts som intäkt för att ventilera och befästa sitt
ideologiska motstånd mot vårdnadsbidrag. Med ett planekonomiskt tän-
kande där staten vet bäst kan det finnas en viss logik i motståndet. Hur leda-
möter som i andra sammanhang pläderar för valfrihet som något som utveck-
lar både ekonomiskt välstånd och trivsel i samhället kan sätta sig emot att
samhällets stöd till småbarnsföräldrarna fördelas efter föräldrarnas fria val
är obegripligt för mig.

Låt mig i den här debatten fästa uppmärksamhet på den del i arbetsgiva-
reavgiften - 2,2 % - som går till barnomsorgen. Denna avgift har hitintills
täckt kostnaderna för statsbidragen till kommunernas barnomsorg. Om man
ser det hela över en livscykel, är det bara en del av de anställda med barn
som fått del av stödet.

Föräldrar som genom olika arrangemang själva klarar sin småbarnsom-
sorg får aldrig någon del av denna inteckning i löneunderlaget. Vi är i behov

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

137

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

av en mera flexibel användning av statens stöd för barnomsorgen. Det gäller
både för de föräldrar som under en kortare tid avstår från förvärvsarbete och
för de föräldrar som genom olika saxningar i förvärvsarbetet klarar sin egen
småbarnsomsorg.

Herr talman! Vårdlön eller vårdnadsbidrag lika för varje barn är en lös-
ning på detta problem.

Anf. 166 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag skall i mitt anförande beröra en oerhört viktig fråga,
nämligen den ekonomiska brottsligheten. Jag har lyssnat till debatten hela
eftermiddagen, och såvitt jag har kunnat höra är Lars Hedfors den ende som
har berört den frågan.

Problemen med ekobrotten växer. För tio år sedan uppskattade Brotts-
förebyggande rådet att det var ca 30 miljarder kronor som inte redovisades
någonstans. Nu nämns siffran 100 miljarder kronor. Det rör sig om uppskatt-
ningar av den svarta ekonomin i samhället. Många brott varken anmäls eller
utreds. Företag och banker har i vissa fall inte något intresse av att anmäla
att de har blivit utsatta för brott. Det är inte alltid en fördel att figurera i
sådana sammanhang.

Herr talman! Riksdagens revisorer har böljat att se över arbetet mot den
ekonomiska brottsligheten. Bilden är mycket dyster. Skattemoralen försäm-
ras. Samhället orkar inte ta itu med ekobrotten.

Ekobrotten ändrar karaktär med konjunkturerna. Under 1980-talet var
det skalbolagsaffärer som gällde. Nu ökar konkursbrotten. Under 1992 vän-
tas antalet konkurser uppgå till 22 000.1 75 % av dessa fall finns misstanke
om brott.

Också momsbedrägerierna ökar snabbt. Brottslingarna lär sig var det
finns pengar att hämta. De anpassar sig efter förändringar i lagstiftning och
kontrollsystem.

Avancerade brottslingar har ofta tillgång till juridisk och ekonomisk ex-
pertis. Ekobrotten förekommer i alla samhällsskikt.

Den svarta ekonomin snedvrider konkurrensen. I konjunkturnedgångar
ökar konkurserna, och det är ofta de laglydiga företagen som försvinner
först. Alla förlorar på detta. Staten går miste om stora skatteintäkter, vilket
borde oroa vår skatteminister, Bo Lundgren.

Inom vissa branscher är ekobrotten mycket vanliga, t.ex. inom restau-
rangbranschen. Det är ingen nyhet. Så har det varit länge. Det skulle behö-
vas någon form av skärpt kontroll över den branschen, framför allt i sam-
band med tillståndsgivning när det gäller utskänkning av öl och annan alko-
hol.

Det skulle gå att komma åt en stor del av ekobrotten. Det är samma perso-
ner som ständigt återkommer. De som sysslade med skalbolagsaffärer under
1980-talet håller nu på med momsbedrägerier.

Myndigheterna har otillräckliga möjligheter att bemästra situationen.
Skattemyndigheterna, åklagare och polis har bristande resurser. Ärendeba-
lanserna ökar. Många brott utreds aldrig, och många brott är också mycket
komplicerade. Utredningstiderna är alltför långa, och många brott hinner

138

preskriberas. Under de senaste åren har läget dessutom försämrats. Färre
fall utreds och blir föremål för åtal och dom.

En stor del av problemen ligger tydligen hos polisen som inte har tillräck-
liga resurser. Av 333 tjänster inom ekorotlama var bara 227 besatta under
1991, och det är helt otillfredsställande.

Stockholmspolisens ekorotel hade 1 250 ärenden i början av sommaren.
Under en månad kommer ca 60 nya ärenden in till åklagarmyndigheterna.

I förhållande till tillströmningen är produktiviteten låg. På fyra månader
klarar man av 12 mål. Då kan man räkna ut hur lång tid det skulle ta att
komma åt dessa 1 250 ärenden. Under september i år kunde man notera en
kraftig ökning här i regionen med över 100 nya mål. Under hela 1991 utred-
des sammanlagt 58 mål av åklagarenheten. Ca 90 % av samtliga mål blir ald-
rig utredda.

Herr talman! Det måste finnas en politisk vilja att ta itu med ekobrotten,
och denna vilja måste uttryckas klart och tydligt från denna talarstol. Eko-
brotten prioriteras inte längre av polisen och inte heller av den här rege-
ringen.

Myndigheterna måste planera sin verksamhet och fördela sina resurser i
enlighet med de politiska besluten. Om de politiska signalerna inte är tydliga
innebär det risk för att myndigheternas prioriteringar ändras.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samarbete med Riksskattever-
ket gjort en utredning, och där finns det många bra förslag.

Det är emellertid bara att konstatera att vi inte har fått något förslag från
den borgerliga regeringen, och den kommer tydligen att förhala detta ytterli-
gare. Dessa ekobrott har utretts i två år. Jag tycker därför att det är dags att
regeringen lägger förslagen på riksdagens bord.

Investeringar i resurser är mycket lönsamma för samhället. En taxerings-
revisors arbete drar in 71 000 kr i ökade intäkter per dag.

Det finns många bra förslag att ta till vara. Jag har varje år tillsammans
med Hans Göran Franck m.fl. motionerat i denna fråga. Vi kan bara konsta-
tera att varje skattebetalare luras på 2 000 kr om året.

Det sitter en polis som heter Rolf Nilsson på Rikspolisstyrelsen och undrar
vad vi politiker gör. Men det finns alltså pengar att hämta i fråga om detta i
dessa krisens tider.

Jag kan lova kammaren att vi socialdemokrater kommer att återkomma i
skatteutskottet i denna viktiga fråga.

Anf. 167 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Herr talman! Den allmänpolitiska debatten borde vara ett utmärkt tillfälle
att diskutera det politiska ansvaret för den uppkomna krisen. Men så har,
såvitt jag har kunnat notera, inte skett i någon vidare utsträckning. Det har
fått mig att åstadkomma en liten travesti på en känd dikt av Nils Ferlin:

Så talar vi åter från kammarens stol här pågår det politiska kivet vi har
våra ord och vår papperslapp men är långt från det verkliga livet.

Den är möjligen litet elak, men församlingen är ju härdad.

Jag tror att det finns ett stort politiskt ansvar i den här uppkomna krisen,
och jag tror att vi från höger till vänster måste dela detta ansvar. Jag tror att
problemen med de stora transfereringssystemen, som har tagit en växande

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomi och
skatter

139

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomi och

skatter

140

andel av statens finanser utan att kunna lösa problemen som det ursprungli-
gen var tänkt, borde ha tagits upp för länge sedan. Jag tror att löften om
nya transfereringssystem som vårdnadbidrag eller löften om ofmansierade
skattesänkningar inte borde ha givits.

De som nu får betala priset för denna politiska vårdslöshet är de som sak-
nar jobb, som har svårt att klara det höga ränteläget och som drabbas av
drastiska kommunala nedskärningar.

Jag tror att anledningen till att det har varit så svårt att politiskt klara av
de strukturella underskotten har att göra med en förändring av politiken.
Politik har reducerats till att handla om ett köpslående om olika väljargrup-
per med förslag som ständigt kräver ökade kostnader. Jag tror att det är det
som är anledningen till att politikerna har haft svårt att slå in på en ny väg
när man måste dra ned på kostnaderna. Materiella förbättringar behövs för
människor, men det måste finnas ett ekonomiskt utrymme för dem.

Den typen av politik har i alltför hög grad fått ersätta den mer visionära
diskussionen om vilket samhälle som man skall bygga och människors delak-
tighet i den processen. Visst är vår kris också en del i den internationella
krisen, och visst finns det andra aktörer som också förtjänar kritik. Många
har kritiserat de stora företagen för deras bristande solidaritet med Sverige.
Och finansmarknadens beteende tycker jag alltmer liknar en koskocks be-
teende - när en kossa skenar åt ett håll, skenar alla de andra efter.

Detta fråntar emellertid inte oss politiker vår del av ansvaret. Om jag fick
önska något, herr talman, skulle jag önska mig en debatt här i kammaren
där deltagarna fick tala endast om det egna partiets misstag och ansvar för
den uppkomna krisen. Men jag befarar att någon sådan debatt aldrig kom-
mer att äga rum utan att det kommer att bli ett fortsatt traskande på den
enda tredje och fjärde vägen.

Jag skall säga något om krispaketen. Jag delar den uppfattning som har
framförts här tidigare att riksdagen borde ha inkallats. Men riksdagen har
ännu möjlighet att påverka om man håller sig inom de ekonomiska ramarna
för de kortsiktiga lösningarna och också för den långsiktiga strategiska dis-
kussionen. Då kan riksdagen ändå vara med och påverka och förändra dessa
krispaket efter att ha hört vilka delar som väcker oro ute i samhället.

Jag delar den kritik som har riktats mot de starka åtstramande effekterna
som på något sätt måste mötas med en efterfrågestimulans. Jag tycker att
beslutet om indragningar till kommunsektorn på 7,5 miljarder kronor borde
diskuteras på nytt. Jag tycker att semesterdagarna, även om de inte är en
tungt vägande del i det ekonomiska paketet, ändå är en viktig symbolfråga.
Därför borde man diskutera den. Denna fråga markerarar att Sverige fortfa-
rande är ett klassamhälle. LO-kollektivet som sist av alla fick dessa extra
semesterdagar förlorar dem först. Men det går att finna andra lösningar.

Jag skulle också önska att krispaketen hade haft en miljöprofil, och jag
tror att de skulle ha kunnat ha det. Utbildning kan användas offensivt både
mot arbetslösheten men också mot miljöproblemen. En satsning på sanering
av s.k. radonhus skulle också kunna vara en viktig del i dessa paket.

Krispaketen har gett oss en frist, men de har inte löst de långsiktiga pro-
blemen. Om vi även fortsättningsvis skjuter dessa problem ifrån oss, kom-
mer vi på nytt att tvingas in i en situation där det blir de översta skikten i de

största partierna som fattar besluten åt oss. Vad som nu måste till är i stället
att partierna klart och tydligt ärligt redovisar sina skilda strategier, så att
människor vet vad de har att ta ställning till. Då kan val av parti återigen bli
ett sätt att vara med och påverka samhällsutvecklingen.

Avslutningsvis skulle jag vilja referera Maj-Gull Axelsson som i en delut-
redning inför LO:s rättviseutredning har skrivit:

När de maktlösa ger upp hoppet om att kunna förändra sina villkor stärks
de redan mäktiga.

I min vision av framtiden bryts de mångas maktlöshet och vänds till makt
och inflytande över den egna tillvaron och till delaktighet också i de stora
besluten som rör hela samhällets utveckling. Men jag tror, herr talman, att
det kan finnas en risk att den politiska process som vi nu ser början på går åt
ett annat håll och i stället ökar känslan av maktlöshet och uppgivenhet hos
människor.

Näringspolitik, miljöfrågor m. m.

Anf. 168 ODD ENGSTRÖM (s):

Herr talman! Vi skall ägna en stund åt näringspolitiken. Det är en nästan
djup symbolik i det förhållandet att när vi inleder den debatten gapar nä-
ringsministerns stol tom. Det är en djup och tragisk symbolik i detta. Där
ute byter man nämligen just nu ord. De som står ute i näringslivet har länge
talat om lågkonjunktur. Sedan några veckor tillbaka talar de om depression.
Motorn går nu på tomgång. Handbromsen är åtdragen. Efterfrågan har fal-
lit. Försäljningen har fallit. Produktionen har fallit. Sysselsättningen har fal-
lit. Arbetslösheten stiger. Och näringsministern är frånvarande.

Låt mig vara mycket konkret. I måndags tillbringade jag en stor del av
dagen i Smedjebacken. I Smedjebacken finns i dag ett av världens effekti-
vaste stålverk. Det ägs av den nordiska stålkoncemen Fundia. Vad man har
uträttat i Smedjebacken under de senaste åren är något av ett hjältedåd.
Man har höjt produktiviteten i stålverket med mellan 50 och 70 %, från
knappt 50 ton i timmen till tidvis upp mot 90 ton i timmen. Detta har skett
i samspel mellan en modern och dynamisk företagsledning och en skicklig
arbetsstyrka.

Detta företag, som i dag är ett av världens absolut bäst rustade stålverk,
är på väg in i en akut kris i brist på efterfrågan. Företagets produkt, arme-
ringsjärn, efterfrågades i byggnadssektorn. Nu hotas företaget av akuta
finanansiella problem.

I företaget arbetar i dag 1 000 människor. Det handlar om en bygd. Det
handlar om en kommun och dess framtid.

Näringspolitik - näringsministerns stol är tom.

Det gäller företag efter företag runt om i landet. Det är inte dåliga företag,
eller företag som inte har någon framtid. Det är färdigstrukturerade, effek-
tiva, slagkraftiga företag, som står inför en uppenbar risk att slås ut under
denna vinter. Bilden är alldeles klar. Det handlar om tusentals och åter tu-
sentals arbetstillfällen.

Jag hade velat samtala med näringsministern om vad han tänker och

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

141

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

142

tycker när han ser detta, att stora delar av det mest effektiva produktionska-
pitalet i svenskt näringsliv hotas av utslagning. Det är en kapitalförstöring,
miljard efter miljard. Det är företag som, om de toge sig igenom denna
svacka, skulle gå fram som slåttermaskiner på en internationell marknad,
när efterfrågan återvänder.

Näringsministern väljer att vara frånvarande.

Jag hade velat tala med honom om hur han tänker använda den korta tid
som fortfarande återstår för att som näringsminister ändå försöka rida spärr
mot den värsta kapitalförstöringen. Där ute talar man nu om depression.

Det hade fortfarande varit möjligt att diskutera förkovran, att i t.ex.
Smedjebacken skapa möjligheter för dem - det rör sig om några hundra -
som har ett ordentligt behov av att höja sin utbildningsnivå för att bli ännu
duktigare stålverksarbetare. Det handlar om att anpassa de regler som för
närvarande gör det omöjligt, och på det sättet inte bara genom defensiv ar-
betsmarknadspolitik rädda en bygd, utan som en offensiv satsning höja ut-
bildningsnivån i ett redan mycket effektivt stålföretag, som nu är på väg in i
en akut kris.

Men näringsministern väljer att vara frånvarande.

Vi hade kunnat samtala om svensk forsknings- och utvecklingspolitik, om
infrastruktur, investeringar, statlig upphandlingspolitik, om nya kommu-
niionssystem och om hur vi skall utbilda våra barn, så att de i morgon kan
bära upp ett slagkraftigt näringsliv. Det är näringspolitik.

Näringsministern väljer att vara frånvarande.

Det blir så, när man tror att näringspolitik är att privatisera statliga före-
tag. Men näringspolitik är någonting annat. Det är att leda ett lands förkov-
ran när det gäller dess näringar och människornas sysselsättning och ut-
komstmöjligheter.

Näringsministern är frånvarande.

I detta anförande instämde Bengt-Ola Ryttar (s).

Anf. 169 ROLF L NILSON (v):

Herr talman! Odd Engström vänder sig till ”absent friends” och utbringar
en skål. Jag instämmer i den skålen, men jag väljer för min del att tala till de
närvarande.

Regeringen har genom näringsministern deklarerat att den tänker av-
skaffa näringspolitiken. Näringsministerns uttalade ambition är att bli kon-
kurrensminister.

Jag tror att det är en farlig väg man är inne på. I den krissituation som
svensk ekonomi och näringsliv befinner sig i, krävs politiska insatser som är
mer omfattande än rena skattesänkningar och konkurrensbevakning.

Vi politiker måste göra vårt. De anställda måste göra sitt. Men, och det
återkommer jag till, företagsledningarna och ägarna måste också göra sitt.

I regeringsförklaringen säger statsministern: ”De grundläggande villkoren
för investeringar och produktion har förbättrats.---Produktiviteten ökar

snabbt. Våra kostnader sjunker nu i förhållande till omvärlden. Investerings-
hinder har tagits bort.” Vad hindrar då svenska företag att fullt ut utnyttja
dessa goda förutsättningar?

Det finns en mängd objektiva hinder. Jag underskattar dem inte. Den in-
ternationella, långa lågkonjunkturen kan vi inte göra mycket åt. Men det
finns också en mängd psykologiska hinder. I fortsättningen väljer jag att
kalla det för svenska företagares inlärda hjälplöshet.

Den yttrar sig i att de i stället för att angripa de problem som verkligheten
ställer dem inför, skickar fram sina professionella gråtare i den offentliga de-
batten och ber om ett bättre klimat, dvs. att de utan större ansträngningar
eller omställningar för evigt skall kunna tjäna pengar.

Moderaterna, Folkpartiet, i viss mån Centern, och Ny demokrati har un-
derblåst denna inställning, samtidigt som partierna hämtat sin näring ur den.
Jag vänder mig här till Rolf Dahlberg, Gudrun Norberg och Kjell Ericsson.

Det är ett nationellt intresse att denna de svenska företagarnas inlärda
hjälplöshet bryts. Jag inser att det är svårt. Mycket tyder på att verkligheten
inte har så stort inflytande på den inställningen. Det behövs impulser utifrån.
Givetvis behövs utländska investeringar, utländskt kapital. Det skall jag
återkomma till. Men det behövs också en annan kultur, ett annat manage-
ment.

Det är betecknande att på två och ett halvt år, under den nye chefen David
Herman, lyckades de anställda på Saab Automobile i Trollhättan öka pro-
duktionen med nästan 50 % och pressa ner korttidsfrånvaron från höga siff-
ror till under europeiskt genomsnitt. Det beror i stor utsträckning på bra och
fördomsfritt management - en företagsledare som angriper problemen och
inte i första hand längtar sig bort till golfbanan eller segelbåten.

Det gäller för regeringen att inte ge efter för de professionella gråtarna.
Det behövs inhemsk och utländsk konkurrens och tuffa krav.

Herr talman! Regeringen har gjort stor skada genom att skapa oro i risk-
kapitalförsörjningen. Det gäller i allmänhet, men i synnerhet för små och
medelstora företag. Riksdagsåret 1991/92 har i detta avseende varit ett förlo-
rat år.

Genom att staten nu i praktiken äger tre banker finns det stora möjligheter
att påverka räntenivån och tillgången på kapital. Som ägare till Nordbanken
bör vi ge budskapet till banken: Konkurrera med räntorna! Var inte överdri-
vet försiktig vid kreditprövning!

SAF har visat att 3 500 långsiktigt livskraftiga företag av bankerna har
knuffats över konkursens kant. Det motsvarar ca 35 000 anställda.

Skaffa en utländsk ägare till t.ex. Gotabankens kontorsnät, så att konkur-
rensen och kompetensen ökar!

Herr talman! För att svenskt näringsliv inte ohjälpligt skall hamna på ef-
terkälken krävs en målmedveten satsning på miljö- och energiteknik och på
miljöanpassad produktion. Detta måste ständigt upprepas. Centerpartiet
och kds - jag tror att det är Roland Lében som talar för kds här - har som
regeringens särskilda miljösamvete varit oförlåtligt svaga.

Inte ens nu, när fem kärnkraftverk är avställda på grund av bristande sä-
kerhet, händer något. Utbyggnaden av vindkraft har avstannat helt. I andra
länder satsar man.

Internationellt går kärnkraften kräftgång, men i Sverige tror politikerna
fortfarande på den säkra svenska kärnkraften. När skall ni vakna?

Det som krävs nu är att alla subventioner till kärnkraften tas bort. Stödet

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

143

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

måste föras över till vindkraft och biobränslen, till effektivisering och spa-
rande.

Kds och Centern är oförlåtligt passiva i regeringen. Odd Engström - So-
cialdemokraterna har också ett ansvar genom sin energiöverenskommelse,
som saknar trovärdighet och därmed bidrar till fortsatt oklarhet om energi-
politiken.

Sverige måste som andra länder satsa på nationella FoU-program inom
framtidsområden. Miljö- och energiteknik och bioteknik är några uppen-
bara sådana exempel.

Odd Engström talade om produktionskapacitet som föröddes i lågkon-
junkturen, eller depressionen, som han sade. Jag vill lyfta fram Volvos Ud-
devallafabrik som någonting unikt svenskt, i betydelsen någonting bra. Det
är en framtidssatsning som måste få leva kvar, bevaras och utvecklas.

Anf. 170 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Låt mig börja med att kort kommentera Odd Engströms an-
förande, som jag upplevde som litet märkligt, med detta ständiga uppre-
pande av att näringsministern inte är närvarande vid debatten.

I och för sig kan jag hålla med om att det alltid är bra när ministrarna är
närvarande i kammaren vid de debatter som berör dem, men i det här fallet
är näringsministern i Sydostasien sedan en vecka tillbaka, och hans uppgift
där är att främja svensk export. Det är möjligt att han trots allt har gjort den
bedömningen att han på det sättet gör större nytta där än genom att vara
närvarande vid den här debatten, men det får han ju själv svara för.

Jag ville bara lämna denna upplysning till Odd Engström, eftersom jag
räknade till att han efterlyste näringsministern sju gånger.

Herr talman! Under två dagar av allmänpolitisk debatt har den ena talaren
efter den andra beskrivit hur jobb försvinner dag för dag inom snart sagt alla
branscher och företag runt om i landet, samtidigt som det inte på långt när
återskapas nya företag och nya jobb i samma takt. Resultatet blir en ständigt
stigande arbetslöshet. Vi är nu inne i det arbetslöshetens stålbad som Kjell-
Olof Feldt talade om för två, tre år sedan.

Vår viktigaste uppgift nu är att skapa förutsättningar för investeringar och
nyföretagande och även bevarande och utveckling av goda befintliga före-
tag.

Krisuppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna är en viktig
del av detta arbete, men vi måste också satsa på en politik som stimulerar
och river bort tillväxthinder för den privata, konkurrensutsatta sektorn och
vidgar dess utrymme.

I alltför många år har höga skatter, regleringar, snedvridande subventio-
ner och monopol verkat hindrande på företagandet och tillväxten i Sverige.

Under sitt första regeringsår har den borgerliga regeringen fått igenom en
rad beslut som underlättar för främst små och medelstora företag - just den
typ av företag som Sverige har alldeles för få av, vilket man lätt inser om man
gör en jämförelse med andra industriländer. Små- och nyföretagandet måste
få en renässans under de närmaste åren. Det är här som de nya möjlighe-
terna och de nya jobben kommer att finnas.

144

Regeringen prioriterar nu fyra viktiga områden inom näringspolitiken.
Det första är små- och tillväxtföretagen.

Under förra riksmötet togs beslut om borttagande av skatten på arbetande
kapital och sänkning av arvs- och gåvoskatterna. Om någon vecka kommer
en proposition med förslag till ytterligare skatteförändringar för främst små-
företagen.

Sänkningen av arbetsgivaravgiften betyder mest för små och medelstora
företag. Skatte- och avgiftssänkningar frigör kapital som kan investeras i
företagen.

De nya riskkapitalbolag som föreslås i en proposition som redan är lagd
på riksdagens bord skapar en av Europas fem största privata marknader för
riskkapital till små och medelstora företag. Vi får dessutom en proposition
om nyföretagarlån, som koncentrerar statens insatser just till startandet av
företag. Arbete pågår också för att ytterligare avreglera, avbyråkratisera och
förenkla regelverket för främst småföretag.

Det andra området innefattar marknad och konkurrens. Vi vet att fri kon-
kurrens ger effektivitet och valfrihet. En ny konkurrenslag som bygger på
EG:s regler föreläggs riksdagen inom kort. Vi har fått en ny och starkare
konkurrensmyndighet. Vi skall avreglera monopol- och oligopolmarknader
inom såväl privat som offentlig verksamhet. Detta öppnar för nyföretagande
och större effektivitet.

Det tredje området är privatisering av statliga företag. Detta är en viktig
strukturreform. Den tydliggör statens roll, skapar fasta spelregler och spri-
der ägandet. Det kapital som inströmmar till statskassan skall användas för
investeringar i infrastrukturen - vägar, järnvägar, flygplatser, telekommuni-
kationer osv.

Hittills har fyra företag sålts. Just nu råder ett moratorium, men förbere-
delsearbetet för fortsatta privatiseringar pågår inom Näringsdepartementet,
och när marknadsläget förbättrats får vi räkna med att nya erbjudanden kan
komma i enlighet med privatiseringspropositionen.

Det fjärde området är forskning och utveckling. En utökad satsning på
industrirelaterad forskning och utveckling kan förväntas i vårens forsknings-
proposition. Deltagande i EG:s forsknings- och utvecklingsarbete är därvid
en viktig del. Inrättandet av s.k. spetsuniversitet som ligger i den absoluta
forskningsfronten för teknisk forskning kommer att ge resultat på sikt.

Herr talman! Med hänsyn till den mycket djupa lågkonjunkturen och de
för dagen enormt höga räntorna kan det ta tid innan dessa generella åtgärder
börjar verka fullt ut. Men det finns också positiva signaler, som visar att det
går att få i gång näringslivet igen och att vi kan hoppas på ett nystartande i
stor omfattning.

Anf. 171 ODD ENGSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Sverige har förts in i ett mycket allvarligt läge. Detta är där-
för en tid när det ställs mycket stora krav på det politiska ledarskapet. Det
har också kommit till uttryck under de senaste veckornas ansträngningar att
åstadkomma politiska överenskommelser. För mig liksom för många andra
är dessa uttryck för ett riktigt och respektingivande politiskt ledarskap.

En del i detta ledarskap som nu krävs är att regeringen är närvarande i

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

145

10 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 7

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

riksdagen när riksdagen med sin allmänpolitiska debatt försöker att brett ge-
nomlysa förhållandena i landet och att vidga perspektiven.

Näringsministern sägs göra nytta i Sydostasien. Det statsråd som har avde-
lats för att i första hand vara den som svarar för svensk utrikeshandel och
tillika Europaminister, herr Dinkelspiel, har gjort en helt annan bedömning
än näringsministern. Han har valt att vara närvarande i meningsutbytet här
i riksdagen. Det hedrar honom.

Det är ingen formsak för mig huruvida ett statsråd är närvarande eller inte
när viktiga frågor på vederbörandes verksamhetsområde, som dessutom be-
finner sig i allvarlig kris, skall diskuteras. Den problematiken är högst reell.
Man väljer att vara frånvarande när det skall föras en viktig politisk diskus-
sion.

Huruvida näringsministern gör nytta i Sydostasien eller inte uppfattar jag
som irrelevant.

Anf. 172 ROLF DAHLBERG (m) replik:

Herr talman! Odd Engström återkommer till näringsministerns frånvaro
här. Jag kan i och för sig ha en förståelse för synpunkterna. När vi var i oppo-
sition klagade vi ofta och tyckte att det var berättigade klagomål, när de so-
cialdemokratiska statsråden inte var närvarande vid motsvarande debatter.
Detta är litet av ett problem mellan oppositionen och regeringssidan.

Anf. 173 ODD ENGSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag tror att det var mycket ovanligt att socialdemokratiska
statsråd var frånvarande när det verksamhetsområde för vilket de hade att
svara i regeringen befann sig i akut kris.

Det handlar nu om att hundratals företag under den här vintern hotas av
att slås ut och att därmed en viktig del av svenskt näringsliv utarmas. Om
ministern då är frånvarande uppfattar jag så, att man inte ser lägets allvar
och att man i mer än en bemärkelse är frånvarande i debatten. Jag vågar
upprepa vad jag tidigare sagt: Det kan vara ett uttryck för att man uppfattar
näringspolitik som begränsad till att sälja ut statliga företag till privata intres-
sen.

Anf. 174 ROLF DAHLBERG (m) replik:

Herr talman! Mycket kort: Man kan säkerligen i riksdagens protokoll un-
der åren följa hur företrädare för oppositionen har efterlyst socialdemokra-
tiska statsråd i de här debatterna. Man påpekade ofta att ministern inte var
närvarande vid den eller den debatten. Jag tror att detta förekom i samma
utsträckning som varit fallet under de här två dagarnas debatt.

Med all respekt för Odd Engströms kapacitet och den vikt han skulle ha
lagt vid den debatt han skulle ha haft om näringsministen hade varit här, vid-
håller jag att jag tror att näringsministern gör mer nytta i Sydostasien.

Anf. 175 GUDRUN NORBERG (fp):

Herr talman! Jag funderade just över varför Odd Engström skulle inleda
den näringspolitiska debatten. Nu förstår jag. Han har besökt ett företag!

146

Han har upptäckt att det är kris i branschen. Det var kanske första gången
som han besökte ett företag.

Det är märkligt att under den socialdemokratiska regeringstiden, då det
rådde en högkonjunktur under flera år, kunde den regeringen inte stärka det
svenska näringslivet, utan det var sårbart när konjunkturen svängde. I stället
lade man på olika pålagor. Man började med löntagarfonderna. Sedan lade
man på flera olika slags skatter och pålagor på företagen. Man skapade ett
företagsklimat i Sverige som gjorde att företagen flydde landet. Företagarna
ville inte investera i Sverige, utan gjorde det i stället utomlands. Det var ett
stort problem under många år. Före valet 1991 skedde det en stor utslagning
av företag. Där var mer än 100 konkurser i veckan. Var fanns den socialde-
mokratiska industriministern då?

Jag hade tänkt att säga några ord om den fria konkurrensens betydelse och
behovet av en skärpt konkurrenslagstiftning.

Sverige är ett av världens dyraste länder. Vid en jämförelse med länderna i
Europa finner man att priserna på de allra flesta håll är lägre än här i Sverige.

Vi tjänar inte mer än andra, men vi har högre levnadskostnader, vilket
gör att vår levnadsstandard försämras. Under en stor del av efterkrigstiden
räknades Sverige som det näst rikaste landet på jorden efter USA. Ännu i
början på 1970-talet hade Sverige världens näst högsta BNP per invånare.

Men därefter har den svenska inkomstutvecklingen sackat efter kraftigt.
Vi är i dag ett ungefärligen genomsnittligt land. Uppgifter från OECD visar
att Sverige nu halkat ner från en sjätteplats av de 15 rikaste industriländerna
för 10 år sedan till en delad tiondeplats. Och vi är på väg ner mot bottenskik-
tet bland traditionella industriländer.

Vi har i Sverige höga priser inom många områden.

Studie efter studie från bl.a. SPK visar att en viktig förklaring är att kon-
kurrensen är dålig inom främst dessa områden. OECD:s rapport säger också
att ökad konkurrens är av avgörande betydelse för att öka välfärden i Sve-
rige, och detta gäller både offentlig och privat sektor.

Detta är i och för sig ingen nyhet för oss. År efter år har vi i Folkpartiet
liberalerna framhållit betydelsen av ökad konkurrens - inte minst inom den
offentliga sektorn. Detsamma har gjorts av övriga borgerliga partier, och det
har lika ihärdigt motsagts av socialdemokrater och vänsterpartister.

Det är just inom den offentliga sektorn som bristen på konkurrens är allra
störst. På många områden har konsumenten ingen möjlighet till eget val.
Den nya epok som nu inleds med fri etableringsrätt inom vård, omsorg och
utbildning är av avgörande betydelse för att få riktig konkurrens även inom
dessa sektorer.

Men också i näringslivet råder brist på konkurrens. Det framgår tydligt att
det är just inom områden där staten har lagt sig i marknadsekonomin genom
regleringar och subventioner som konkurrensen fungerar sämst. Därför är
avregleringar inom livsmedelsproduktionen och minskade bostadssubven-
tioner ett viktigt led i strävan mot fri konkurrens. Att sedan omställningen
från ett reglerat förhållande till ett marknadsekonomiskt och konkurrensut-
satt förhållande är svår är väl känt.

Den bästa garantin för en fungerande fri konkurrens är en stor småföre-
tagssektor, för fri konkurrens bygger på principen att bara de nöjda kun-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

147

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

derna kommer tillbaka. Fri konkurrens ger makten till konsumenterna. I
småföretagen är signalvägarna korta mellan producent och konsument. Där
kan man säga att efterfrågan på varor och tjänster styr tillgången. I just små-
företagen sker detta med kort varsel.

Därför är regeringens småföretagspolitik så angelägen, med satsningar på
att stärka företagen och att förbättra villkoren för småföretagen. Tillgången
till riskkapital är viktig samt villkor som skapar bättre överlevnadsmöjlighe-
ter under de första kämpiga åren. Nu kommer en proposition om s.k. EKH-
lån för nyföretagande, och nu kommer också en proposition om ny konkur-
renslagstiftning.

Vi i näringsutskottet kommer att få behandla dessa propositioner. Det blir
alltså tillfällen att diskutera detaljerna senare. Men utgångspunkten är givet-
vis att vi i Sverige behöver en skärpt konkurrenslagstiftning. Det är också
viktigt med harmonisering till EG-regler. Men det är inte det som är det
största skälet. Den nya konkurrenslagen - som vi i Folkpartiet gärna hade
sett blivit litet tuffare - införs inte i första hand av EG-skäl, utan för att få
ett vitalare svenskt näringsliv.

148

Anf. 176 ODD ENGSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Gudrun Norberg tror sig förstå att jag för första gången har
besökt ett företag. Ack, ja! Jag har nog trampat fler fabriksgolv än Gudrun
Norberg riktigt kan föreställa sig.

Jag tar också min del, och mitt partis del, av ansvaret för den situation som
nu råder i Sverige. Låt mig vara konkret. Med detta förstår jag att jag bl.a.
var medlem i en regering som inte förmådde övertyga riksdagen om en till-
räckligt fast finanspolitik. Den delen av ansvaret tar jag på mig.

Det märkliga är att varje gång som det uppstår möjligheter för borgerliga
partier att bilda regering och ta sitt ansvar, blir favorittemat i varje riksdags-
debatt att tala om den föregående regeringens misslyckanden. Vitsen med
att bilda regering är att ta ansvar för land och folk här och nu och att arbeta
med ögonen riktade mot framtiden. Icke! När Gudrun Norberg skall bemöta
mig handlar det om mina tillkortakommanden. Men en regering, och rege-
ringsunderlaget, skall i första hand koncentrera sina krafter på att själv inte
komma till korta. Det är anmärkningsvärt att dessa argument upprepas stän-
digt.

Jag tar min del av ansvaret för en för svag finanspolitik till följd av att vi
inte lyckades genomföra en hårdare sådan med hjälp av riksdagen. Nu är
det Gudrun Norberg och hennes regeringsunderlag som har ansvaret. Ta det
ansvaret, och tala inte bara om mina tillkortakommanden!

Anf. 177 GUDRUN NORBERG (fp) replik:

Herr talman! Jag tycker också att det är riktigt att ta ansvar för den politik
man för närvarande för. Men jag kan påminna Odd Engström om åren 1982
till 1991 då Socialdemokraterna hade regeringsinnehavet. Hur många
gånger förekom det beskyllningar i denna kammare om att budgetunder-
skott osv. berodde på den förra regeringen? Det är faktiskt inget unikt att
man talar om att den föregående regeringen inte fullföljde sina uppgifter väl.

Jag tycker att Odd Engström skall erkänna att den nuvarande regeringen

har gjort, försökt göra och velat göra, en mängd insatser för att stärka före-
tagsamheten. De har skett till stor del under protester från Socialdemokra-
ternas sida.

Vi har tagit bort förmögenhetsskatten på arbetande kapital i småföreta-
gen. Vi vill ha bättre finansieringsmöjligheter, riskkapital och lånemöjlighe-
ter för småföretagande och nyföretagande. Men Socialdemokraterna har
inte hejat på detta utan tvärtom försökt att bromsa.

Vilken regering har verkligen försökt förbättra situationen för det svenska
näringslivet? Det har den borgerliga regeringen.

Anf. 178 ODD ENGSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Det är riktigt att den nu sittande regeringen har föreslagit
bl.a. ett antal skattesänkningar, vilka man själv hävdar har betydelse för
företagen. I den mån de har genomförts synes de inte ha haft någon nämn-
värd effekt. Vi har också hävdat att det inte i första hand var skattesänk-
ningar som var aktuella.

Problemet både för det företag som jag refererade till och för alla andra
företag som nu hotas av kriser - trots att det är starka, sunda och slagkraftiga
företag - är bortfall av efterfrågan. Från första stund vi gick i opposition har
vi i denna kammare talat om detta. Vi har gång på gång bytt ord om det. Vad
jag nu beskrev var situationen för ett företag i en lång rad företag som står
inför en akut finansiell kris därför att efterfrågan på deras produkt, i detta
fall armeringsjärn, i stort sett har försvunnit.

Redan under oktober, november månad förra året talade socialdemokra-
ter i denna kammare om de oöverskådliga konsekvenser av den byggpolitik
som skulle bli följden och de åtgärder som denna regering vidtog under sina
första månader i regeringsställning.

Det är riktigt att ni har sänkt skatter, men det är inte det som är problemet.
Problemet är att ni också slog sönder en stor del av efterfrågan. Skattesänk-
ningarna hjälpte inte. Men bortfallet av efterfrågan fungerade.

Anf. 179 GUDRUN NORBERG (fp) replik:

Herr talman! Nog kan väl Odd Engström ändå vara så ärlig att han tillstår
att lågkonjunkturen är internationell och att den svenska regeringen inte un-
der några månaders tid kan ändra den till en högkonjunktur? Det tycker jag
i rättvisans namn att han kan tillstå.

Förste vice talmannen anmälde att Odd Engström anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 180 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! Vi har i dag en besvärlig situation för vårt näringsliv. Orsa-
kerna till detta är många, men främst beror det på de ekonomiska problem
vi har. De har debatterats mycket under dessa båda dagar, och jag skall där-
för inte nu gå in på den ekonomiska politiken.

Vi har en kris som beror både på våra egna och på omvärldens problem.
Både finanskrisen och den djupa lågkonjunkturen har gjort det mycket svårt
för våra företag. Många av dagens problem har sin orsak i 1980-talets brist-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

149

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

150

fälliga ekonomiska politik, där industirn fick stå tillbaka för den offentliga
sektorn och spekulationer i fastighetsbranschen.

Baksmällan och uppvaknandet har blivit brutalt. Enorma summor pengar
har runnit i väg i kreditförluster. Det gör också att många seriöst och hårt
arbetande småföretagare i dag har det kämpigt med både rörelse- och riskka-
pital.

Det är också många branscher som har det svårt. Bl.a. har vår bilindustri
med alla dess underleverantörer mycket stora problem. Vi vet att Volvo på
grund av vikande marknad och bristande lönsamhet måste vidta drastiska
åtgärder som kan innebära flera fabriksnedläggelser. Samma problem har
Volvos alla underleverantörer, vars antal minskar i takt med minskande vo-
lymer. Därtill har inte underleverantörerna klarat konkurrensen gentemot
sina utländska konkurrenter.

Detta har lett till många förlorade arbetstillfällen. Jag har just nu i dag
från min hemkommun - Årjängs kommun - fått information om att en av
underleverantörerna till Volvo, nämligen TVAB i Töcksfors, har varslat 235
anställda. Detta är ett dråpslag mot hela bygden.

Man skall då komma ihåg att så sent som för tre år sedan hade företagen
700 anställda. I dagsläget finns 390 anställda, och efter varslet blir bara 150
personer kvar. Det är en förödande utveckling för en liten glesbygdskom-
mun. Varje grupp av 60 anställda som förlorar jobbet betyder 1 % i arbets-
löshet. Årjängs kommun kommer nu att hamna på uppåt 18-20 % om man
räknar in öppen arbetslöshet och dessa varsel. Detta är mycket besvärligt.

Det krävs därför nu en rad åtgärder på både lång och kort sikt, och här
måste också regeringen hjälpa till. Bl.a. måste en temporär placering i stöd-
område 1 till för att underlätta för små- och nyföretagandet. Man måste
också förbättra infrastrukturen genom byggande av vägar och bättre utbild-
ning. Man måste hjälpa till att höja kompetensen så att människor blir mer
konkurrenskraftiga när konjunkturerna vänder. Vi behöver också regering-
ens hjälp för att få nya tjänsteföretag till orten. Jag kräver också att de tidi-
gare ägarna, Forsheda och Ericsson Cable, bistår att hjälpa den dotter som
de nu lämnat åt sitt öde.

En mycket väsentlig fråga för att få i gång nyföretagande och expansion
är riskkapitalförsöijningen. Glädjande nog har regeringen lagt fram ett för-
slag om kapital för tillväxt. De 6,5 miljarder som utskiftats från löntagarfon-
derna kommer nu att ingå i de riskkapitalbolag som enligt regeringsförslaget
kommer att startas. Det kommer att vara till stor nytta för små- och medel-
stora företag.

Detta räcker inte, utan det behövs mer. Bl.a. behöver också utvecklings-
fonderna och Norrlandsfonden ha kvar sitt kapital. Riksdagen beslutade i
våras på förslag från näringsutskottet att utvecklingsfonderna skulle få an-
stånd med inbetalning av medel. Det tror jag var ett klokt beslut, och jag
tror att det är rätt att förlänga detta anstånd så att det gäller fram till dess att
vi får något bättre.

Det är alldeles uppenbart att de flesta utvecklingsfonder behöver varje
krona. Detsamma gäller Norrlandsfonden. Jag vet att dess ordförande, Per-
Richard Molén, har en stor efterfrågan på kapital och kan göra stor nytta
genom att låna ut till företag i den region som Norrlandsfonden verkar i.

Det är också väsentligt att de nyföretagarlån som tidigare aviserats nu sna-
rast kan komma till stånd. Här kommer också ett förslag att läggas fram
inom en snar framtid, och det är jag tacksam för.

Herr talman! Jag vill också något beröra skattefrågorna. Det är bl.a. ange-
läget att det aviserade förslaget om förbättringar när det gäller skatter för
småföretag nu läggs fram så fort som möjligt, och det kommer också att ske.

En skatt som slagit mycket snett är förmånsbeskattningen av bil för de
mindre aktiebolagen. Här sker det en schablonbeskattning för ägaren oav-
sett om man använder bilen privat eller inte. Jag har som exempel några au-
tentiska fall från Arvika. En småföretagare som har en affär i Arvika och en
i Karlstad har vid varje affär en liten buss som används för utkörning av va-
ror. Både företagaren och hans fru har var sin privatbil. Men trots detta blir
både företagaren och hans fru påförda 38 000 kr vardera för att de skulle ha
tillgång till firmans bilar. De använder aldrig firmans bilar i privat bruk.

En annan företagare har en stugby. Han använder i firman en pickup för
körning av förnödenheter till och från samt inom stugbyn. Han har en egen
privatbil. Pickupen används inte alls i privat bruk. Trots detta får han en för-
månsbeskattning av 40 000 kr. Jag kan räkna upp en rad olika exempel. Jag
anser att detta är alldeles absurda skatteregler som snarast måste ändras. Jag
hoppas därför att skatteminister Bo Lundgren med det snaraste ser över
dessa skevheter.

Herr talman! Detta var några delar inom näringspolitiken. Det finns
egentligen mycket mer att säga i denna för oss så viktiga fråga, men tiden
räcker inte till mer. Men det är viktigt att vi ger förutsättningar för en nä-
ringspolitik som ger goda möjligheter för företag att starta och växa. Sist
men inte minst måste vi också ge små, medelstora och stora företag möjlig-
heter att överleva. Vi behöver en stark, växtkraftig och konkurrenskraftig
industri i vårt land. Låt oss jämna marken för en sådan utveckling.

Anf. 181 ROLAND LÉBEN (kds):

Herr talman! Vi har här under förra veckan och även denna vecka fört en
bred debatt som i hög grad har gett en allsidig belysning även av näringspoli-
tiken. Jag vill därför inrikta mig på att säga några ord om energipolitiken.
Jag kommer att inskränka mig till kärnkraften.

Jag kan försäkra den orolige Rolf L. Nilson att kds inte glömt bort vare
sig miljön eller kärnkraften. Kds är en pådrivande kraft i regeringen i dessa
frågor. Det finns nog större anledning att oroa sig för vänsterns borttappade
och kraschlandade partiprogram och vänsterns ideologiska fotfäste. Det är
förmodligen Jakten på det försvunna programmet som fått Rolf L. Nilson
att nu lämna kammaren efter att ha häcklat övriga partier.

För tolv år sedan gav det svenska folket i en folkomröstning ett klart be-
sked om att kärnkraftstekniken skulle vara en parentes i vår historia. Det
finns även i dag en bred folklig opinion som vill se att kärnkraften verkligen
blir avvecklad, naturligtvis i ordnade former. Det finns också en bred riks-
dagsmajoritet för en avveckling. Denna riksdagsmajoritet står bl.a. bakom
den s.k. energiöverenskommelsen från våren 1991.

Som styrelseledamot i Kärnkraftsinspektionen sätter jag värde på politisk
realism, majoritetsförankring och balans i fråga om kärnkraftsawecklingen.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

151

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

152

I regeringsdeklarationen för ett år sedan, och i budgetpropositionen, fram-
hölls att energiöverenskommelsen ligger fast.

Men detta uttryck - att den ligger fast - får inte komma att innebära att
frågan ligger där den ligger, och att den fastnar där. Den kan i värsta fall
fastna i kompromissdeklarationer så länge att en ansvarsfull och fungerande
omställning till andra energislag inte är praktiskt genomförbar till år 2010.

Jag upplever att det är en högprioriterad uppgift att aktiviteten i aweck-
lingsfrågan trappas upp. Energiöverenskommelsen skall och måste fullföl-
jas. Det är en trovärdighetsfråga också för riksdagen. En hel del har gjorts,
men långt ifrån tillräckligt.

Herr talman! Situationen kräver att en parlamentarisk awecklingskom-
mitté för avveckling av kärnkraften tillsätts snarast möjligt. Nu behövs ett
målinriktat parlamentariskt förankrat initiativ när det gäller energiomställ-
ningen från kärnkraft till annan säkrare och miljömässigt bättre produktion.

Ansvaret för en målmedveten styrning mot det uppsatta awecklingsmålet
ligger hos regeringen, och ytterst hos riksdagen. Det finns efter alla dessa år
fortfarande ingen lagstiftning eller andra aktiva styrmedel som fastslår kärn-
kraftsawecklingen till år 2010.

I ett radioreportage i dag torgfördes som en allmän tolkning inom kraftin-
dustrin att energiöverenskommelsen kan uppfattas som innehållslös och
utan egen reell styrkraft. I det perspektivet blir industrins slutsats den själv-
klara och enda möjliga, nämligen att man inte med företagsekonomiskt an-
svar kan satsa på stora investeringar i alternativ. Man vill inte ta risken att
hamna snett i stora investeringstunga beslut. Industrin upplever att det inte
finns en trovärdig politisk försäkring om att långsiktiga spelregler för den här
typen av investeringar existerar. Så långt radioreportaget, där jag hoppas att
man drog felaktiga slutsatser.

Omställningen av energiproduktionen i enlighet med energiöverenskom-
melsen är en av de allra största och mest kostnadskrävande omstrukturering-
arna i vår moderna industriella historia. Framsynthet i denna fråga är viktig
ur flera aspekter. Vi kan inte heller bortse från de stora kommersiella möjlig-
heter som öppnar för dem som ligger tidigt och långt framme när det gäller
att producera fungerande alternativa lösningar.

Herr talman! Min uppfattning är att riksdagen har all anledning att vara
bestämd och målmedveten i den här frågan. I en SIFO-undersökning i juni
1992 visade det sig att hela 72 % av de tillfrågade ville att kärnkraften skall
avvecklas. 22 % ville ej avveckla och 4 % var tveksamma eller visste inte.
Undersökningen visar på en tydlig förskjutning till förmån för en avveckling.
Vad betyder dagsläget för den här frågan, och vad betyder den allmänna opi-
nionen?

Fem svenska reaktorer är fortfarande avstängda av säkerhetsskäl på grund
av oförutsedda komplikationer. Här visar det sig att det som alla tekniker
ansåg vara med god marginal säkerställt, inte alls fungerade på det sätt man
antagit. Det hade man även grundat säkerhetsrutinerna på i många år. 10
timmars säkerhetsmarginal har plötsligt i verkligheten blivit 20-30 minuter.
I det perspektivet stod det plötsligt klart för alla att vi länge och ovetande
levat med en riskfaktor som vi på inga villkor kan acceptera. Hur många fler
liknande oförutsedda komplikationer finns? Ingen kan besvara den frågan.

Herr talman! Låt mig dessutom nämna något om vårt närområde. Där
finns händelser som också talar sitt tydliga språk till oss.

Tjernobyl skall nu startas upp på nytt. Tätt intill ligger det havererade ag-
gregatet i en bristfällig sarkofag, som måste åtgärdas i ett kortsiktigt per-
spektiv och omhändertas på annat sätt i ett långsiktigt perspektiv.

Litauen är helt beroende av sitt enda kraftverk, nämligen kärnkraftverket
i Ignalina. Ignalinas aggregat nummer ett är avstängt för översyn och repara-
tioner av defekta svetsfogar. I dag på förmiddagen stängde man av det andra
aggregatet på grund av radioaktivt ångläckage, ett läckage som dessutom var
i tilltagande. I nio dygn körde man vidare i en högrisksituation för att skaffa
sig rådrum och handlingsutrymme. Det var en situation som i Sverige skulle
ha föranlett ett omedelbart snabbstopp. Nu har man ingen annan energipro-
duktion i Litauen.

När jag i augusti tillsammans med styrelsen för SKI besökte Litauen och
Ignalina tillfrågades jag om vårt parlaments inställning till att bistå i dessa
frågor. Naturligtvis kunde jag med trygghet delge som min uppfattning att
Sveriges riksdag är positivt inställd till att bistå Baltikum i dessa frågor. Da-
gens situation på andra sidan Östersjön visar tydligt att detta dessutom är en
fråga om ren självbevarelsedrift.

Anf. 182 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! I dag när den bistra verkligheten sätter sin prägel på alla nä-
ringsgrenar, när sparande, rationaliseringar samt investeringsstopp är rikt-
märken, bedriver vissa organisationer kampanjer för att man skall starta
egna småföretag. Det är i och för sig riktigt. På sikt ser vi att det blir omöjligt
att anställa mer folk inom den offentliga sektorn. Storföretagens möjligheter
att nyanställa inom förutsebar framtid bedöms som ringa. Enda chansen att
skapa riktiga jobb, ej sysselsättning, är inom småföre tagssektorn.

För att sporra innovatörer samt framåtsträvande kreativa personer att
skapa företag - jobb - krävs morötter, inte piskor. De organisationer och
konsulter som marknadsför kurser i avsikt att motivera samt informera bl.a.
arbetslösa personer om att starta eget glömmer många gånger att tala om
att företagare bara har skyldigheter, inga rättigheter. När man övergår till
företagarverksamhet förlorar man alla skyddsnät som man tidigare under ett
flertal år betalat för och byggt upp.

Den som i dag driver företag får i de flesta fall inget stöd av staten. Staten
är i stället den som först skall ha sina arbetsgivaravgifter, moms, källskatt
samt övriga fordringar tillgodosedda. Vid uttag av en normallön för en egen-
företagare beräknas att han kontant betalat in till statskassan ca 150 000-
210 000 kr för tre år, t.ex. kalenderåren 1989-1991. Detta gäller om han har
ett 50 000 kronorsbolag i AB-form samt själv äger mer än 30 % av aktierna.

Om han strax därefter skulle tvingas att gå i konkurs eller frivillig likvida-
tion med nuvarande absurda regler, gäller följande. Han eller hon har ingen
rätt att få lönegaranti. Han eller hon har ingen rätt att få ersättning från nå-
gon A-kassa när intäkterna upphör tillfälligt eller under längre period. Ingen
har rätt till ersättning från länsarbetsnämnden, inte ens KAS. Man har inte
ens rätt till socialunderstöd -om inte verksamheten avvecklas totalt och inte
ens rätt till ett överlevnadslån under en kortare period.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

153

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

Att avveckla företaget innebär att företagaren skall ha lämnat en förkla-
ring att företaget lagts ner. Han skall även ha lämnat företaget av giltig anled-
ning. Arbetslösheten får ej vara självförvållad. Avvecklingen måste vara
motiverad. Företagaren måste styrka att han inte får rimlig försörjning.

Den egna företagaren betraktas i alla avseenden som anställd i det egna
företaget utom då det gäller behovet av stöd då verksamheten inte går ihop.
Företagaren kan då ej längre försörja sig. Det kan inte heller en anställd som
blivit uppsagd från ett företag. Men anställda i ett företag har rätt till alla
åtgärder utan att det företag som han eller hon varit anställd i har upphört
eller gått i konkurs.

Den marginella sänkning som nu är föreslagen för arbetsgivaravgiften är
bara löst krafs på ytan för småföretagaren. Majoriteten av småföretagen har
inga tillgångar som kan avyttras utan att skada företagens verksamhet. En
konkurs, avveckling av småföretag, berör inte enbart ägaren personligen. I
många fall måste han gå ifrån hus och hem samt allt han äger och har. En
konkurs måste ses som en utslagning av den svenska ekonomins växtkraft.

Konkursutvecklingen är en skrämmande läsning. Mellan 1990 och 1991
steg konkurserna med 76 %. Bara under första halvåret 1992 har det före-
kommit 10 600 konkurser. Att notera är att genomgående svarar småföreta-
gare för ca 92 % av dagens konkurser. Till småföretagare räknar jag då verk-
ligen små företag med maximalt tio anställda.

Någon i salen kommer säkerligen att invända mot detta och hänvisa till
insolvensutredningen eller utredningen om den obligatoriska arbetslöshets-
försäkringen och försöka låta påskina att detta löser ett stort antal problem
för företagaren. Det som dessa utredningar förhoppningsvis mynnar ut i är
bra, men troligen inte på långt när tillräckligt.

Initialt hade jag tänkt väva in dessa i mitt anförande, men med hänsyn till
den begränsade tid som står mig till buds kommer jag att återkomma till dem
litet senare.

Vilka skall ha del av samhällets skydd och uppmuntran? Är det den som
är initiativrik och startar och driver ett eget företag, eller är det den passiva
arbetstagaren eller socialfallet, eller skall det vara lika för alla? Varför är
det just entreprenörerna som skall drabbas? Jag tycker att det är i grunden
orättvist att det är den som är aktiv och vill skapa något nytt som skall stå
ensam med hela förlusten om det går illa, medan den som bara tar sig ett
jobb inte skall drabbas utan garanteras statlig lön vid en konkurs.

Det känns inte rätt. Finns det ett rättvisare sätt att använda statens medel?
Kan det vara så att man av rättviseskäl måste minska lönegarantin och andra
bidragssystem? Eller skall staten inte alls lägga sig i? Skall vi alla klara oss
själva, utan statens omfattande skyddsnät?

Så länge staten garanterar de passiva medborgarnas existens och överlev-
nad, tycker jag gott att staten också kan bidra till de aktiva entreprenörernas
överlevnad. Det är inte mer än rättvist.

Mot bakgrund av detta och i perspektivet av alla skatter och avgifter som
de betalar och förutsätts betala kan överlevnaden inte vara deras privata en-
sak. De måste också få en liten del med av den kaka som de själva bakat.

154

Anf. 183 BIRGITTA WISTRAND (m):

Herr talman! I den allmänpolitiska debatten fanns det inte utrymme för
att tala om kulturfrågor, utan vi som vill göra det har hamnat under närings-
politik och miljö. Det tycker jag är bra, därför att kulturen är bra både för
näringslivet och för miljön.

Faktum är att kultur tillsammans med turism och vård är de snabbast väx-
ande ”industrigrenarna” i västvärlden och har de bästa framtidsutsikterna
även för den ekonomiska utvecklingen.

I Socialdemokraternas Sverige fördes dessa tre vitala grenar till den of-
fentliga sektorn, mer eller mindre. Minskande resursramar och brist på entu-
siasm och kreativitet blev resultatet. Kultur, vård och turism sågs som sociala
rättigheter, inte som verksamheter där man behövde mänsklig kontakt och
professionalism för att lyckas.

Kulturens tillväxt är också idealisk ur global synvinkel. ”Mättningsgra-
den” är låg, det finns en stor potential, tillväxten belastar inte miljön, den
materiella resursförbrukningen är låg, den ekonomiska stimulansen är stor,
resultatet höjer livskvaliteten.

Men samtidigt som det är positivt att få tala under rubriken miljöpolitik
är det bekymmersamt att frågor om identitet och kultur inte anses vara mera
betydelsefulla. Jag menar nämligen att en stark identitet är en förutsättning
för att klara det framtida medlemskapet i Europagemenskapen. Vi vet också
att länderna inom EG verkligen satsar på sin kultur. Jag menar att satsa på
Sverige, på en kulturell och positiv Sverigebild i Europa, är en lönsam insats
på sikt - ja, t.o.m. en nödvändighet.

När man talar om kultur, talar man om många saker. Ibland tror man att
det handlar om att gå på teater och att läsa en bok. Men så lätt är det inte.
Så bildas inte en kultur. Därför skulle jag vilja dela upp kulturen i tre delar
för att klargöra hur jag ser på de här frågorna.

Först har vi den antropologiska kulturen, och det är den bredaste. Det är
den som omfattar alla andliga och materiella fenomen som är grunden för
vårt livsmönster, som handlar om hur vi i Sverige i dag talar om krisen. Det
gör vi på vårt sätt, på det svenska sättet. Grunden för den här kulturen är
språket, det talade och det outtalade.

Den kulturens betydelse har ofta förbisetts i Sverige. Socialdemokraterna
ville helst göra sig kvitt det förgångna, ändra personliga och nationella tradi-
tioner och skapa en internationell, idealistisk kultur. Därför kom de att för-
neka svenskhetens betydelse och en stor del av vår nationella kultur. Famil-
jens centrala roll som förmedlare och ansvarig för den antropologiska kultu-
ren undervärderades eller förnekades.

Den här kulturen är också viktig för att känna till andra länders seder och
bruk, för att förstå det landets kulturella kod. Det är viktigt att veta hur man
tiger på svenska och vad det betyder att avbryta någon på franska.

Den andra kulturdefinitionen skulle jag vilja kalla den vetenskapliga. Det
tar för lång tid att gå in på den mer noggrant, men jag skulle ändå vilja säga
att under det socialdemokratiska maktinnehavet växte den samhällsveten-
skapliga forskningen oerhört på bekostnad av den naturvetenskapliga och
humanistiska. Jag hoppas att den forskningspolitiska propositionen skall
lyfta fram den humanistiska forskningen igen.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

155

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

Den tredje definitionen, herr talman, handlar om den estetiska kulturen -
dans, musik, dramatik, författarskap, reklam, marknadsföring, arkitektur.
Det gäller både skapande och konsumtion. Jag skulle vilja se på den som en
oumbärlig och självbärande verksamhet. Det fordrar att kvalitet och origina-
litet sätts främst. Därför måste kulturpolitiken syfta till att främja utveckling
av verkligt framstående skapande och inte främja en allmänt spridd konsum-
tion.

Den socialdemokratiska kulturpolitiken såg på den estetiska kulturen i ett
negativt perspektiv. Man snärjde in kulturskapare och kulturinstitutioner i
byråkrati, stöd, bidrag, avgifter och regler. Samtidigt som den svenska kultu-
ren är en av de mest subventionerade i Europa, har klagomålen över bris-
tande resurser vuxit sig allt starkare.

Jag anser att kultur är en av de viktigaste förutsättningarna för Sveriges
ekonomiska utveckling och konkurrenskraft och att vi därför behöver en
omprövning av kulturens ställning. Därför är det viktigt att vi snart kommer
i gång med utredningen om de kulturpolitiska målen från 1974. Vi lever fak-
tiskt inte längre i ett industrisamhälle. Vi lever i ett kunskapssamhälle, och
i ett sådant samhälle blir fantasi och kreativitet viktiga råvaror och drivkraf-
ter.

Anf. 184 GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Också denna debatt, som rör miljöpolitiken, förs utan att
ansvarigt statsråd är i kammaren. Jag är inte så förvånad över detta, därför
att Olof Johansson har ju lyst med sin frånvaro i debatten under hela det år
som han har haft ansvaret för miljöfrågorna. Så varför skulle han dyka upp
här i kväll? Det är visserligen litet oförskämt mot riksdagen att han uteblir,
men å andra sidan får vi trösta oss med att statsministern följt debatten. Det
får väl vara plåster på såren, och det tackar vi för.

Det är dystert att se hur miljöpolitiken har tappat terräng under det här
året. Olof Johansson tvingas nu börja nästan varje anförande i landet med
att säga att det är en myt som har skapats att han är passiv - tvärtom, han är
mycket aktiv. Vi som följer honom vet att hans aktivitet hittills i stort sett
har bestått i att han har kommit till riksdagen med en enda skrivelse, som
har rört det som han tillsammans med partibröderna Olsson konstruerade
omkring äggproduktionen, för burhönsen.

Nu aviseras en stor proposition från Olof Johansson som skall handla om
kretsloppssamhället. Det skall bli intressant att följa den propositionen. Det
blir spännande att se om den kan fyllas med något innehåll. Förväntningarna
är icke stora.

Från socialdemokratisk sida förde vi under våren fram en lång rad kon-
kreta förslag i riksdagen. De förslagen avvisades av riksdagen. De gällde
bl.a. att vi ville ha ett återvinningssystem för uttjänta datorer. Nu förs miljö-
debatten i landet just omkring den saken. Man säger att detta är nödvändigt
att åtgärda. Det kravet avslog riksdagen i våras.

Vi ville ha en kommission som följde upp Riokonferensen, alltså hur vi i
Sverige praktiskt skall omsätta Riodiskussionerna i handling. Förslaget om
den kommissionen avvisades också av riksdagen. Nu trycker allt fler på och

156

tycker, precis som Socialdemokraterna i våras, att det är angeläget att få en
sådan kommission till stånd.

Vi krävde i våras i riksdagen att vi skulle få förslag från regeringens sida
om hur man skall klara att bevara den biologiska mångfalden i jord- och
skogsbruket. Också den saken avvisades. Vi tycker att det hade varit en
poäng att man hade lagt fram ett förslag till åtgärder på det området innan
vi reste till Rio och krävde samma sak av andra nationer.

Socialdemokraterna krävde i våras en öppen debatt om Sveriges förhand-
lingsposition inför det kommande medlemskapet i EG. Vi tyckte att det
skulle vara viktigt, därför att väldigt mycket av vår trovärdighet som aktiva
miljöpolitiker består i att vi visar konkret hur vi vill driva miljöfrågorna vi-
dare, både i EG-medlemskapsförhandlingen och inom det framtida EG-
medlemskapet. Också det avvisades.

Vi står nu snart i ett läge där vi skall börja förhandla. Och vi skall förhopp-
ningsvis snart vara i en situation där vi är medlemmar. Sett ur det perspekti-
vet är miljöpolitiken ett av de viktigaste sakområdena. Mycket av den ängs-
lan som människor runt om i landet känner inför ett medlemskap är ofta
kopplat till att vi kan komma att få sämre regler och sämre övervaknings-
funktioner i vad gäller miljön.

Jag tror att det förhåller sig precis tvärtom. Men regeringens passivitet,
miljöminister Olof Johanssons tystnad och oförmåga att lyfta fram en offent-
lig debatt på den här punkten, underblåser just den här typen av stämningar.
Jag har sagt offentligt, i riksdagen och i press, att det finns några saker som
vi borde lyfta fram och svara när det gäller den avis som EG-tjänstemännen
lämnat till Sverige. Vi borde svara med ett förhandlingsupplägg som är of-
fensivt på miljösidan.

Man ser direkt några saker som borde tas upp i ett svenskt svar, och de
borde diskuteras först, så att alla förstår att här ges möjlighet till att lyfta
fram miljöfrågorna sett ur ett internationellt perspektiv.

Låt mig peka på några saker:

Vi borde ta upp det vidgade producentansvaret - de många varorna som
cirkulerar.

Vi borde ställa krav på producenterna att det skall vara möjligt att åter-
vinna, dvs. rent från början.

Vi borde i förhandlingarna ta upp de utsläppsgränser som kan karakterise-
ras som kritiska belastningsgränser för vad naturen tål.

Vi borde inför en kommande EG-situation kräva att det förs in minimi-
gränser, exempelvis för svavel och olja. Vi borde kräva det redan i förhand-
lingarna.

I det här arbetet borde vi ta upp att de miljöregler som EG har skall för-
knippas med ordentliga sanktionssystem, för att undanröja den oklarhet som
Delors åstadkom i våras med sitt uttalande: Det här skall bevakas på lägsta
möjliga nivå.

Vi borde i förhandlingarna ta upp svenska idéer om hur miljöavgifter och
skatter kan kopplas till exempelvis sådana områden som den tunga trafiken
och jordbruket.

Vi borde inför detta svenska medlemskap ta upp hur vi fortsättningsvis
skall se till att med bra svensk politik klara en kemikaliekontroll - kampen

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

157

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

mot bekämpningsmedel. Det har vi nått framgång med vid EES-avtalets till-
komst.

Allt detta lyser med sin frånvaro. Det är allvarligt. Ställs inte kraven redan
i förhandlingarna kommer människor inte heller att uppfatta oss som trovär-
diga, när vi säger att vi ser EG-medlemskapet som en möjlighet att flytta
fram positionerna på miljöområdet. Våra kamrater i den framtida gemen-
skapen kommer inte heller att uppfatta oss som trovärdiga om vi inte före
medlemskapets ingående deklarerar var vi står någonstans och vilka frågor
som vi kommer att driva.

Jag inser naturligtvis att vi inte får igenom allt i förhandlingarna. Vi kom-
mer inte att nå ända fram. Vi skall emellertid lyfta fram frågorna till förhand-
ling, och de skall vara förankrade i den svenska riksdagen och hos den
svenska allmänheten. Då kan vi fortsätta att driva frågorna med trovärdighet
inför svensk opinion och inför de andra medlemsländerna. Detta är Olof Jo-
hanssons bristande politiska insats, dvs. att inte ha lyft fram dessa frågor.
Det kan bli så att miljöpolitiken blir den fråga som rent av stjälper den
svenska lokala EG-debatten.

Anf. 185 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! En kort kommentar till Göran Persson, som jag vill upp-
mana att i dessa frågor inte spela för mycket dubbelt. I vad gäller vår för-
handlingsposition gentemot EG förhåller det sig nämligen så att vi har både
ett utförligt och ett förtroendefullt samråd med Socialdemokraterna i den
här frågan.

När statsrådet Dinkelspiel här i kammaren i torsdags i förra veckan redo-
visade utgångspunkterna för de svenska förhandlingarna om medlemskap,
inkl, miljöpolitiken, har det hela föregåtts av ett samråd med Socialdemo-
kratin. Det framgick också av riksdagsdebatten då att en samsyn i dessa frå-
gor förelåg.

Delar av de frågor som Göran Persson tog upp här har också varit föremål
för diskussion. Några delade meningar från socialdemokratisk sida har inte
förelegat. Jag förstår väl att det kan finnas en brist på ämnen i en allmänpoli-
tisk debatt, och man kan ha behov av att profilera sig litet extra när man är
ansvarig för ett visst område. Göran Persson bör dock kanske inte allför
mycket klampa in på de samtal som redan har förts av de socialdemokratiska
företrädare som svarar för Europapolitiken.

Vi har en stark gemensam förhandlingsposition i miljöfrågorna i EG-för-
handlingarna, och det tycker jag inte att vi skall underminera med vad som
kan uppfattas som politiskt dubbelspel.

Anf. 186 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Det handlar inte om något politiskt dubbelspel, utan öppet
framförda åsikter i en debatt som vi har velat få till stånd med den ansvarige
ministern ända sedan i våras. Vi har förvägrats den debatten.

Det är beklagligt att just den typen av ansats i EG-debatten betraktas av
statsministern som ett försök att klampa in. Jag tror att statsminister Carl
Bildt begår ett oerhört misstag när han ser EG-frågan som något som är för-

158

behållet ett rätt så kvalificerat manskap bestående av de främsta företrä-
darna för partierna.

Experterna, javisst, de skall föra ett samtal, men utan en folklig förank-
ring, utan en fri och öppen debatt i landet riskerar frågan att hamna i ett
läge där det här blir en angelägenhet för en liten klubb. Det vore faktiskt
att åstadkomma en situation som kan komma att belasta det svenska EG-
medlemskapet med en misstänksamhet från alla de människor som har ett
djupt engagemang i miljöfrågor.

Vi har bett miljöminister Olof Johansson om den här debatten, men vi har
inte fått den. Det beklagar jag. Statsministern skall nog passa sig för att kalla
det för att klampa in, att hos folket vilja förankra ett av de viktigaste beslut
som vi har att fatta i den här kammaren under det kommande året.

Anf. 187 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag håller med Göran Persson på en punkt, nämligen vikten
av folklig förankring. Jag ägnar mycken tid under denna höst åt att åka från
Ystad i söder till Haparanda i norr för att diskutera Europapolitik och eko-
nomiskt politik i alla dess delar - självfallet inkl, miljöfrågorna.

När det sedan gäller miljöfrågorna i EG-förhandlingarna, är det viktigt att
man inte rycker loss dem ur helheten. Den svenska förhandlingspositionen
utformas genom omfattande diskussioner inom regeringen för att integrera
ekonomisk politik, miljöpolitik, jordbrukspolitik - för att nu ta ett utomor-
dentligt näraliggande exempel.

Vi går därefter till socialdemokratin och andra för att komma fram till en
gemensam ståndpunkt. Vi tar upp de olika intresseområdena över partigrän-
serna och därefter diskuterar vi i riksdagen. Slutligen för vi samtal med olika
europeiska regeringar och EG-kommissionen.

Göran Persson tenderar att spela dubbelspel och säger att han efterlyser
en debatt. Gärna för min del, men debatten om hur vi skall föra EG-för-
handlingarna fördes här i kammaren förra torsdagen. Jag tror inte att Göran
Persson deltog i den, men det gjorde andra företrädare för socialdemokratin
som varit inbiande i att formulera vår förhandlingsståndpunkt när det gäller
miljöfrågorna.

Jag utgår från att Göran Persson tog del i den socialdemokratiska process
som ledde till att Socialdemokratin ställde upp som förhandlingspart också
på miljösidan. Dubbelspel är att låtsas som om man inte är med i den process
som man faktiskt är med i.

Anf. 188 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag noterar med viss tillfredsställelse att statsminister Carl
Bildt i sin replik sade att jag tenderar till att spela dubbelspel.

Jag gjorde ju klart för statsminister Carl Bildt vad det faktiskt handlade
om. Och jag kan glädja mig åt att statsminister Carl Bildt också tycks dela
min uppfattning när det gäller vikten av att folkligt förankra denna för hela
det svenska samhället enormt viktiga process. Jag påstår att inget annat sak-
område är viktigare för vår EG-förhandling än miljöpolitiken.

Det finns också oerhört mycken ängslan, oerhört mycken rädsla, runt om-
kring i landet som rör just miljöpolitiken och våra möjligheter att i fortsätt-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

159

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

160

ningen driva en progressiv miljöpolitik. Därför är det mycket viktigt att så
många som möjligt av oss deltar i så många olika sammanhang som möjligt.
Det rör inte bara det formella förhandlingsmandatet, som vi naturligtvis
skall ta fram i en gemensam process här i riksdagen, och som vi inte alls har
diskuterat och ifrågasatt. Därutöver måste vi också fullfölja våra uppdrag
som riksdagsmän, parlamentariker och folkrörelseaktiva, och föra samtal
ute i landets olika delar.

Jag är glad att också statsministern för samtal, men det var exakt den de-
batten som jag efterlyste tidigt i riksdagens utskott och i den allmänpolitiska
debatten. Gång efter gång har vi utmanat Olof Johansson på den punkten
men mötts av tystnad. Det finns en risk i en sådan hållning, som jag pekade
på. Det kan bli dystert för den svenska EG-politiken.

Anf. 189 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Göran Persson och jag är helt överens om behovet av att
förankra Europapolitiken. Det är förvisso en av de allra största utmaning-
arna för Sverige på 1990-talet, och den kanske allra största politiska fråge-
ställning som vi står inför, vid sidan av ekonomin, under de närmaste åren.

Jag delar också uppfattningen att miljöpolitiken är viktig i detta samman-
hang. Om det är den svåraste frågan vill jag låta vara osagt. Vi har problem
när det gäller anpassningen av jordbrukspolitiken. Vi kommer att slåss för
regionalpolitiken. Det är en del på det utrikes- och säkerhetspolitiska områ-
det som måste göras till föremål för klarläggande och diskussion. Det finns
åtskilligt att göra.

När det gäller miljöpolitiken, som är viktig, tror jag att vi skulle göra de-
batten en betydande otjänst om vi skapade ett intryck av att det förhåller sig
på ett annat sätt än det gör. Det förhåller sig så med miljöpolitiken i EG-
sammanhang att vi har en stark förhandlingsposition. Vi säger att vi skall
utgå från högsta möjliga ambitionsnivå på miljöområdet, och den är inte
bara stark, utan den är också gemensam för riksdagens ledande partier. Vi
skall inte springa ifrån styrkan och enigheten när det gäller miljöpolitiken i
de viktiga EG-förhandlingarna.

Jag var artig mot Göran Persson i mitt andra inlägg och sade att han tende-
rade att spela dubbelspel. Om det fanns en möjlighet att efter detta menings-
utbyte säga att tendenserna till dubbelspel håller på att försvagas, skulle
ingen vara mera glad över det än jag.

Andre vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 190 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Energisektorn är en viktig del av svensk infrastruktur.

Säkra och trygga leveranser av värme och el till rimliga priser är en grund-
bult för ett samhälles funktion och utveckling. I Sverige har vi byggt upp ett
väl fungerande system vad gäller produktion och distribution av värme och
el. En monopolsituation har dock rått, i synnerhet på eldistributionssidan.

De senaste åren har en nödvändig avreglering påbörjats, framför allt på
eldistributionssidan. Denna utveckling bör givetvis fortsätta. En effektivare

kapitalanvändning kommer då till stånd, rimligen medförande en mer riktig
företagsekonomisk struktur i branschen.

Skatteinstrumentet har i stor utsträckning använts för att styra produk-
tionsinriktningen mot en miljömässigt effektivare riktning. Tyvärr har skat-
ternas fiskala del kommit att betonas mer och mer. Det har behövts pengar
till statskassan - vilket man kan förstå - och då har skatter och s.k. avgifter
höjts. Detta har fått till följd ett för energibranschen inkonsistent skattesy-
stem, vars effekter leder till snedvridning och egendomliga konkurrensför-
hållanden.

På elsidan är skatten en konsumtionsskatt, som varje abonnent får betala.
I samband med elkraftsproduktion utgår ingen CO2-skatt. På värmesidan är
det tvärtom. CO2-skatten läggs på bränslet och varierar efter en uppskattad
miljöpåverkan. Det tycks dock som om denna miljöpåverkan ökar i takt med
att statsfinanserna försämras.

För kraftvärmeproduktionen får detta märkliga konsekvenser. I ett mo-
dernt kolkondenskraftverk blir ca 43 % av bränsleinnehållet elektrisk kraft,
och 47 % kyles bort. Resten går igenom skorstenen. Här är bränslet befriat
från CO2-skatt.

I ett kraftvärmeverk blir ca 35 % el, 55 % fjärrvärme och 10 % går igenom
skorstenen. I detta fall beskattas 61 % av bränslet, trots att det endast åtgår
20 % mer bränsle för att producera en elenhet. Elproduktionen från sådana
verk får således svårt att konkurrera med elproduktion från kondenskraft-
verk.

Likaledes får skattesystemets utformning egendomliga effekter även när
andra tekniska lösningar väljes eller andra bränsleval sker. Kylvatten som
släpps ut i havet från ett kraftverk är givetvis skattefritt. Om samma kylvat-
ten skulle tas om hand i en anläggning för kombinerad produktion av värme
och el och användas för uppvärmning, belastas bränslet med CO2-skatt.

Dessa tingens ordning leder sannolikt till att investeringar i kraftvärmean-
läggningar närmast helt kommer att upphöra, vilket är negativt ur både mil-
jösynpunkt och energihushållningssynpunkt.

Jag vill också nämna problem som har uppstått i samband med de nya
energiskatteregler som införs den 1 januari 1993. Biobränsleeldade energi-
verk med leveranser till tillverkningsindustrin har på många håll i landet fått
problem genom att man inte använder fossila bränslen i tillräcklig utsträck-
ning för att erhålla motsvarande skattereduktion. Industrierna hävdar givet-
vis att statsmakternas avsikt är att minska kostnaderna för industrins ener-
gianvändning. De bioeldade verken kan inte åstadkomma detta utan att
kraftigt höja priserna för övriga konsumenter, eller att avstå från att leverera
till industrikunder, som då själva gör i ordning egna fossileldade värmesys-
tem, eller att energiverken själva ökar andelen fossilt bränsle, kanske med
investeringar som följd och medförande negativa miljökonsekvenser.

Andra värmeverk har en mycket hög andel fossila bränslen och få industri-
kunder.

I och för sig borde då bränslebyten mellan olika fjärrvärmeverk vara möj-
liga, innebärande en sorts skatteplanering, men investeringar blir då nöd-
vändiga. Därför bör statsmakterna i stället kunna acceptera att det biobräns-
leeldade fjärrvärmeverket får skatteåterbäring för sina leveranser av el och

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

161

11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

162

värme till sina industrikunder, som om man hade eldat fossilt bränsle. Åtskil-
liga energiverk runt om i landet är i högsta grad beroende av att en lösning
på dessa problem kan hittas.

Mitt inlägg har haft som syfte att ge en kort beskrivning av energiskattesys-
temets ofullkomligheter. Visserligen finns det en utredning som skall se över
den tekniska utformningen av energiskatterna, men det räcker inte. Ett ar-
bete bör påbörjas med inriktning mot ett enhetligt skattesystem. Utgångs-
punkten måste då vara bränslets miljöpåverkan och omfatta både el och vär-
meproduktion. Skattesatserna bör i rimlig utsträckning anpassas till de skat-
tenivåer som föreligger eller planeras inom EG.

Det är viktigt att energiföretagen får långsiktiga och hållfasta spelregler.
Knappast någon bransch har varit så utsatt för politikers nycker och regle-
ringslusta. Det måste vara slut med det nu. Energibranschen vill kunna fun-
gera som andra branscher i näringslivet, i konkurrens, både inhemsk och in-
ternationell.

Politikerna bör därför samla sig till att etablera en långsiktig och konsi-
stent hållning, som inger förtroende och som bygger på insikten om värnet
om miljön, om konkurrenskraftens betydelse för effektivitet och låga priser.

Slutligen anser jag att kärnkraften behövs och kommer att behövas även
långt efter år 2010. Det är helt nödvändigt, om vi skall bevara en rimlig pris-
nivå till båtnad för både industrin och konsumenterna. Vi måste bli realister.
Sveriges ekonomiska situation kräver det, både nu och framgent.

Anf. 191 LENNART DALÉUS (c):

Herr talman! Jag är glad att kunna referera till statsministerns redovisning
av de förhandlingar som pågår när det gäller Sveriges nalkande till EG, som
mycket tydligt pekar på att det finns en samstämmighet mellan partierna om
hur miljöfrågorna skall hanteras i de förhandlingarna.

Man blir litet bekymrad när man hör Göran Persson hala sitt vanliga posi-
tiv, om att statsrådet som är ansvarig för miljöfrågor inte är här och att han
inte är beredd att delta i en EG-debatt om miljöfrågorna. Det där med när-
varo är kanske inte det allra viktigaste, men när vi senast hade en genomgri-
pande miljödebatt här i kammaren var inte ordföranden i jordbruksutskottet
närvarande.

Han hade åkt till Rio litet tidigare för att där påbörja sitt engagemang. Vid
det tillfället hade vi en rejäl miljödebatt.

Man kan säga att miljöaspekterna på EG-frågan mycket glädjande har
flyttat in i kanslihuset. Miljövårdsberedningen, som är regeringens rådgi-
vande organ i miljöfrågor, har vid ett flertal tillfällen arrangerat omfattande
informationsdebatter kring EG-frågan. Dessa debatter har haft ett stort an-
tal deltagare från politiska partier, näringslivet, ideella organisationer m.fl.
Men jag har aldrig sett Göran Persson delta i dessa debatter.

Viktigare än närvaron är kanske utgångspunkten vi bör ha för miljöarbe-
tet efter den konferens som slutfördes i Rio i juni. Konferensen gav många
signaler för vårt fortsatta miljöarbete på det internationella, nationella och
även lokala planet.

En av grundbultarna i det arbetet var den klimatkonvention som lades
fram för undertecknande. Klimatkonventionen kommer att ställa stora krav

på oss i Sverige. Man kan förvisso tycka att konventionen skulle ha varit
kraftfullare om vi hade fått råda ensamma, men den är ändock ett bra instru-
ment. Det här måste förbättras på olika sätt. Vi kan inte bara vara nöjda
med vad vi har uppnått i den klimatkonventionen.

Konventionen om biologisk mångfald är väsentligt bättre. Den har musk-
ler. Ett tecken på det är att USA inte vill skriva på konventionen. Det tyder
på att det finns ett bett i konventionen.

Göran Persson och Socialdemokraterna hade den något orginella inställ-
ningen att Sverige skulle ha vidtagit alla åtgärder när det gäller biologisk
mångfald redan innan vi åkte till Rio och blev klara med konventionen. Det
är ett litet bakvänt sätt att angripa problemet.

Dessa frågor kommer att vara en utgångspunkt för regeringens arbete på
miljöområdet. Förslag med anknytning till klimatkonventionen och konven-
tionen om biologisk mångfald kommer självfallet att lämnas. Man kan också
vara säker på att regeringens miljöarbete, liksom hittills under det gångna
året, kommer att vara ett integrerat miljöarbete. Man tar upp miljöfrågorna
i sitt sammanhang, dvs. i varje samhällssektor. Det må gälla biståndspoliti-
ken, försvarspolitiken eller transportfrågor, där biltrafiken naturligtvis utgör
ett särskilt fenomen. Det här tror jag inte att Göran Persson eller någon an-
nan behöver vara orolig för.

Den aviserade kretsloppspropositionen kommer naturligtvis att rymma
många av grunddragen. Den kommer även att beakta erfarenheter från
andra länder, såsom Tyskland, som har tagit nya steg, även i sin medverkan
i EG, för att kunna föra in nya instrument, t.ex. producentansvaret, på ett
kraftfullt sätt i ett genomgripande miljöarbete.

Det finns en fråga där man kan ha och förvisso har delade meningar. Gus-
taf von Essen var mycket tydlig när han tog upp den frågan. Det gäller frågan
om kärnkraften. Det är inget att hymla om. I den frågan finns helt uppenbart
delade meningar. Fem svenska reaktorer står nu stilla av säkerhetsskäl. Sam-
tidigt redovisar prognosinstrumentet NUTEK entydigt att vi under många
år framöver kommer att ha ett elöverskott på minst 10 TWh om året. 10 TWh
motsvarar elproduktionen från två mindre reaktorer. Jag har svårt att förstå
att man inte av detta kan dra en mycket tydlig slutsats beträffande kärnkraf-
tens fortsatta hantering. Vi påminns varje dag - signalerna kan vara ut-
ländska eller svenska - om att kärnkraften är en osäker energikälla. Kärn-
kraften kan ersättas med andra effektiva energikällor. Kärnkraften både kan
och måste bort från det svenska energisystemet.

Jag tror att frågan om kärnkraften kommer att finnas kvar i miljödebatten
tillsammans med de nya frågorna om kretslopp och övriga internationella
frågor. Jag tror att många i samhället kommer att vara goda krafter i miljöar-
betet. Jag hoppas att Göran Persson så småningom sällar sig till de krafterna.

Anf. 192 ANDRE VICE TALMANEN:

För ledamöternas planering vill jag meddela att vi har för avsikt att avsluta
avsnittet om näringspolitik och miljöfrågor i kväll.

Anf. 193 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! Det är riktigt att vi har ett elöverskott nu. Om man studerar
prognoserna för framtiden finner man att det knappast är troligt att det kom-

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

163

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

164

mer att föreligga ett sådant elöverskott vid sekelskiftet. I vilket fall som helst
är priserna på el så pass låga för närvarande att investeringar i ny elproduk-
tion för att ersätta kärnkraften knappast är möjliga i någon större skala.
Dessutom har vi inte teknik för att utveckla nya investeringar som skulle
kunna ersätta kärnkraften. Hälften av landets elproduktion kommer från
kärnkraften. Det går inte att minska den eller tro att man skall kunna ersätta
den med biobränslen och dylikt. Jag tror därför att det är realistiskt att tänka
sig att den avfasning av kärnkraften som förr eller senare måste ske, får ta
längre tid än den tid som är utmätt, dvs. fram till år 2010.

Anf. 194 LENNART DALÉUS (c) replik:

Herr talman! Det här beror litet på vilka utgångspunkter vi har när vi be-
traktar kärnkraften. Själv tillhör jag dem som gärna ansluter sig till en trygg
marknadsekonomi. Det innebär att jag tycker att alla energikällor i landet
skall bära sina egna kostnader. Det finns dock en energikälla som via undan-
tagslagstiftning klarar sig från de kostnader den rätteligen borde bära, nämli-
gen kärnkraften. Vi vet att det är en kvarleva från den tid då kärnkraften
hade en annan ställning.

Är Gustaf von Essen beredd att förena sig med mig i ansträngningen att
få bort den speciallagstiftning som ekonomiskt skyddar kärnkraften och där-
med placerar den som en gökunge i energiboet och hindrar andra energikäl-
lor från att komma fram? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att vi skall
kunna stänga av en reaktor? När anser Gustaf von Essen att de är uppfyllda?

Anf. 195 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:

Herr talman! Jag börjar med den sista frågan. Kärnkraftsinspektionen
övervakar den här verksamheten, och det måste vara dess bedömning som
får fälla avgörandet. Så länge kärnkraften enligt myndigheterna är säker och
ekonomisk finns det ingen anledning att avveckla den.

Den ekonomiska situationen i landet i dag länder till eftertanke. Det
måste även kärnkraftsmotståndarna inse. Till industrin och andra aktörer på
marknaden som kämpar för sin överlevnad kan vi inte komma med signaler
om att vi nu skall avveckla kärnkraften och satsa på mycket dyra, nya inve-
steringar i okänd teknik, som dock inte kan garantera en trygg och säker
leverans av el.

Anf. 196 LENNART DALÉUS (c) replik:

Herr talman! En sanning måste slås fast, nämligen att det bekymmer-
samma ekonomiska läge som Sverige i dag befinner sig i på intet sätt är be-
tingat av ett elunderskott. Det är inte synd om den svenska industrin därför
att den inte får elektricitet till konkurrenskraftiga priser. Det finns inte heller
något som talar för att det framöver kommer att uppstå ett elbehov som inte
kan mötas med effektivitet och andra ellevererande energikällor.

Jag noterar att Gustaf von Essen inte vill ge sig in i en diskussion om huru-
vida man skall marknadsanpassa kärnkraften eller inte. Jag förstår naturligt-
vis varför. Det är svårt att frigöra sig från tanken att kärnkraften inte klarar
sig på egna ben.

Herr talman! Min fråga om kriterierna för att kärnkraftsawecklingen skall

kunna påbörjas gällde naturligtvis vilken energisituation som Gustaf von Es-
sen anser skall råda för att vi skall kunna påbörja genomförandet av det be-
slut som riksdagen och den s.k. energiuppgörelsen pekar på.

Andre vice talmannen anmälde att Gustaf von Essen anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 197 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Det är nästan rörande att se hur Lennart Daléus lutar sig
mot statsministern i sin ansträngning att bedyra de höga miljöambitionerna
inför det svenska EG-inträdet. Parhästarna Bildt och Daléus är kanske i mil-
jösammanhang ett något omaka par. Men ännu är uppenbarligen inte und-
rens tid förbi. Det är intressant.

Jag är kritisk mot att miljöministern inte är närvarande. Jag tycker att det
är rimligt att komma med den kritiken. Det är märkligt att det inte förrän nu
har påpekats att vi har ytterligare en miljöminister, som uppenbarligen är så
pass anonym att hon inte ens blir föremål för kritik när hon avstår från att
dyka upp i riksdagens debatt. Det är anmärkningsvärt.

Lennart Daléus förde ett resonemang om kärnkraften. Lennart Daléus är
sakkunnig i regeringskansliet och arbetar för samma regering som Carl Bildt
leder. Står Lennart Daléus bakom flerpartiöverenskommelsen i energifrå-
gan? Eller har Lennart Daléus som sakkunnig i miljödepartementet ut-
rymme att driva en egen energipolitik?

Kommer den s.k. kretsloppspropositionen att innehålla konkreta förslag
angående exempelvis avfallsfrågorna och producentansvaret? Eller kommer
det att vara en proposition helt av principiell natur? Jag är rädd för att det
kan bli det senare. Det har ju hittills varit så. De insatser som Lennart Da-
léus och hans ministrar har presterat har oftast bara handlat om ord. Det har
ibland visserligen varit fråga om eleganta formuleringar, men det har ändock
varit fråga om ord och inte handling. Kretsloppspropositionen är slagnumret
under hösten. Kommer den att innehålla konkreta förslag och i så fall på
vilka områden?

Anf. 198 LENNART DALÉUS (c) replik:

Herr talman! Det är knappast jag och Centern som har haft problem med
trovärdigheten när det gäller agerandet i kärnkraftsfrågan. Jag tror att de
miljövänner är få som har glömt det djupa svek som Göran Persson och hans
parti en gång ägnade sig åt i den frågan.

Jag skall vara snäll och svara konkret på Göran Perssons två frågor. Jag
vill då kanske inte ägna mig så mycket åt närvarokontrollen. Jag och Centern
står självfallet bakom den energiuppgörelse som är omnämnd, sanktionerad
och understödd i regeringsförklaringen och genom beslut i den här kamma-
ren. Jag har självklart ingen som helst anledning att frångå en uppgörelse
som ger möjlighet till ett offensivt energiarbete, som med mina utgångs-
punkter bör leda till att man skyndsamt blir av med kärnkraften.

Herr talman! Göran Persson, som har väsentligt större erfarenhet av rege-
ringsarbete än vad jag har, borde veta att det här knappast är tillfället att

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

165

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

166

redogöra för innehållet i en aviserad proposition som skall vara klar till års-
skiftet. Det kommer självfallet att vara en konkret och bra proposition.

Anf. 199 GÖRAN PERSSON (s) replik:

Herr talman! Det sista Lennart Daléus sade skall vi komma ihåg. Olof Jo-
hansson kommer alltså i december att lägga fram en konkret och bra propo-
sition om kretsloppssamhället. Det är ett klart besked från en sakkunnig per-
son i miljödepartementet. Det tackar vi för. De förslag som kommer att läg-
gas fram, kommer i så fall att vara av mycket genomgripande natur. De rör
sådana frågor som är fundamentala i industrisamhället - avfallsfrågor och
produktansvar. Nu har vi fått besked, och det tackar vi för.

Det är också bra att Daléus backar några steg när det gäller kärnkraften.
Alla som i protokollet kommer att läsa hans första inlägg och sedan se vad
han säger till mig i sin replik kommer att förstå att Daléus i sitt huvudanför-
ande kostade på sig en del återfall i folkkampanjens retorik för att sedan,
när han insåg att han var avlönad av en regering som tillsammans med social-
demokratin har antagit en långsiktig politik för energifrågan, återföras till
verkligheten.

Det vore bättre om Daléus ägnade sin kraft och tid åt att försöka påverka
sina centerpartistiska regeringskolleger, och även övriga i regeringen, till att
vidta åtgärder som konkret gör att vi klarar fyrpartiöverenskommelsen i
energifrågan. Det är ett av de största och kanske mest spännande projekt vi
i det här landet har att hantera under de kommande åren. Också på det om-
rådet lyser ju handling med sin frånvaro. Möjligen beror det på att center-
partisterna när de väl får ansvaret inte orkar leva upp till den handling som
retoriken har gett anledning att tro att de ibland skulle vara mäktiga. Daléus
är i så fall bara ytterligare ett exempel på det tillkortakommandet i Centerns
politik.

Anf. 200 LENNART DALÉUS (c) replik:

Herr talman! Göran Persson gör mig litet osäker när han talar om fyrpar-
tiöverenskommelsen på energiområdet. Jag är inte så bekant med den som
Göran Persson. Däremot känner jag till den trepartiöverenskommelse som
jag refererade till tidigare och som ju, som vi har sett, ger utrymme för kraft-
fullt agerande på energiområdet.

Det finns olika åsikter i den här frågan. Jag är fullt medveten om det. Min
åsikt är att vi i dag har en situation som möjliggör ett skyndsamt påbörjande
och ett skyndsamt avslutande av den svenska kärnkraftsawecklingen. Jag
vill understryka att detta är en åsikt som fuller väl ryms inom ramen för tre-
partiöverenskommelsen och som också kan utnyttjas inom ramen för den.

Göran Persson talar nu om folkkampanjens retorik. Det var inte ovanligt
att han betraktade de resonemang som vi i folkkampanjen förde fram på det
sättet. Det är alldeles klart att vi som är kärnkraftskritiska - jag tillhör den
skaran - har ambitionen att ändå driva en energipolitik som försörjer landet
med energi, men med rätt energikällor och rätt användande.

Herr talman! Göran Persson refererar till min diskussion kring den propo-
sition som kommer. Den finns omnämnd i förteckningen över propositioner
till riksdagen, där det står att den kommer i december, vilket jag också sade.

Det är självklart att regeringen lägger fram konkreta propositioner. Jag ut-
går från att så alltid har varit fallet.

Andre vice talmannen anmälde att Göran Persson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 201 CARL OLOV PERSSON (kds):

Herr talman! Till att börja med vill jag säga att jag gläds över det samar-
bete som kunnat äga rum mellan Socialdemokraterna och regeringspartierna
i den mycket svåra situation som vi har haft på ekonomisidan.

Min förhoppning är att samma samförståndsvilja också skall finnas fram-
gent på miljöpolitikens område. Det kommer verkligen att behövas. Vi be-
höver inte, Göran Persson, söka sak i de här frågorna.

Först en liten positiv utblick. Betraktar man miljöproblemen i ett histo-
riskt perspektiv kan man konstatera att det på nationell nivå har skett en
hel del förbättringar under de senaste årtiondena. Effektivare rening i de
kommunala reningsverken, minskade punktutsläpp från industrin liksom
minskade utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider visar på en positiv utveck-
ling. Det visar också att människan kan om hon vill.

I Sverige har nyligen skogspolitiska kommittén släppt sitt slutbetänkande.
Jag vill poängtera att den svenska skogen hamnar på miljöns pluskonto. Den
svenska skogen är en oerhört värdefull, förnyelsebar resurs, som växer till
mer än vi tar ut. Den är en viktig inkomstkälla för landet och erbjuder samti-
digt stora miljövärden. Tack vare att delar av den stora tillväxten inte tas ut,
blir skogen en allt vitigare kolfälla, som fördröjer den globala uppvärm-
ningen.

Det är väldigt viktigt för oss att människorna i u-länderna får chansen att
ta till vara den svenska återbeskogningsnormen. I det sammanhanget har
Sverige med sitt kunnande ett speciellt ansvar. Jag vill sända med en hälsning
till biståndsministern och SIDA: Prioritera program för utbildning och över-
föring av den svenska normbildningen i fråga om återbeskogning!

Vi ser avskräckande exempel på hur det kan gå. Jag kan ta upp Eritrea
som ett exempel. Vid sekelskiftet var Eritrea och Etiopien över huvud taget
till 55 % klätt med skog. I dag är bara 3 % beskogat. Om den här utveck-
lingen fortsätter i allt snabbare tempo, som den gör i dag världen över, inne-
bär det en katastrof för allt som finns på jorden.

Ökningen av koldioxidhalten i atmosfären kan inte mötas bara med träd-
plantering. Förbränningen av fossila bränslen måste minskas. I propositio-
nen ”En god livsmiljö” fastslås en viktig princip - differentierad nybilsskatt.
Det är en viktig åtgärd för att minska koldioxidutsläppen. Vi måste kämpa
på flera fronter för att koldioxidutsläppen skall minska.

Den accelererande försurningen av skogsmarken utgör ett ökat hot mot
miljön. Enligt en rapport som skogspolitiska kommittén fått ta del av måste
utsläppen minska med 75 % för att försurningen skall stanna på nuvarande
nivå.

Vår miljö är till stor del beroende av vad som händer internationellt. Vi är
beroende av de miljöinsatser som våra grannländer gör. Jag är glad över att
jordbruksministern vid sitt samtal med jordbrukspolitiker från de baltiska

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

167

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

staterna hade med sig ett löfte från regeringen om en svensk satsning på 500
miljoner kronor för en bättre Östersjömiljö. Vi ställer givetvis upp på en
kraftfull satsning för att rädda Östersjön.

Herr talman! Insikten om problemen är egentligen en väldigt stor tillgång.
Därför måste vi få till stånd en fruktbar dialog mellan miljöengagerade män-
niskor, som känner en berättigad oro för hotet om biologisk utarmning, och
skogsägarna.

I Rio undertecknades en konvention om biolgisk mångfald. Den förplikti-
gar. Vi har under det senaste decenniet blivit starkt medvetna om den omfat-
tande utarmning av den biologiska mångfalden som ett oförsiktigt nyttjande
av naturens resurser gett upphov till, och vi har också fått insikt om varför
det är av så ytterst stor vikt att den bevaras. Det kapital som ligger i ett beva-
rande av den biologiska mångfalden är av största vikt att lämna vidare till
kommande generationer. En god miljö är en förutsättning för att vi männi-
skor skall leva vidare på jorden.

Vi måste samtidigt vara medvetna om att all mänsklig aktivitet betyder
miljöpåverkan. Det gäller bara för oss att handskas med naturen så skon-
samt som möjligt. Vi måste ta med oss de kristet västerländska värdering-
arna, som inkluderar förvaltaransvaret, in i framtiden. Ledstjärnan måste bli
att förvalta och inte att förbruka.

Herr talman! Jag vill avsluta på samma tema som jag började. Ljuset i
mörkret är att vi har börjat lära oss läxan om samarbetets välsignelse, och
jag hoppas på ett ansvarsfullt samarbete mellan pragmatikerfrån olika läger,
så att vi kan få en ansvarsfull inriktning på Sveriges miljöpolitik.

Anf. 202 KAJ LARSSON (s):

Herr talman! Vi har under den allmänpolitiska debatten hört ordet kris
många gånger. Det är ekonomisk kris, det är sysselsättningskris, osv. Det är
riktigt. Det är besvärligt i Sverige i dag i jämförelse med vad vi är vana vid i
det här landet. Områden som vi ofta nämner och hänvisar till när det gäller
en minskning av sysselsättningen är näringslivet, den offentliga sektorn och
jordbruket.

Jag skall nu ta upp ett annat område, som också har det mycket besvärligt
i dag. Det är nog känt för de flesta att svenskt fiske har det mycket bekym-
mersamt.

Problemet är att vi har en alldeles för stor fiskeflotta med tanke på till-
gången på fisk i havet. För att få en bild av hur situationen ser ut kan jag
nämna att det 1984 fiskades 420 000 ton torsk i Östersjön. För nästa år är
kvoten satt till 40 000 ton.

Trots denna minskning har inte fiskeflottan minskat, tvärtom. Tekniken
har också gjort framsteg. Både båtar och fångstredskap blir modernare och
effektivare.

Det är viktigt att vi har en bra, effektiv och anpassad fiskeflotta. Det är
också viktigt för sysselsättningen i alla fiskesamhällen längs våra kuster.

Jag läste ett pressmeddelande från jordbruksministern daterat den 9 okto-
ber 1992 som oroar mig något. Han säger bl.a.: Även om det finns många
mörka moln på fiskeomårdet ser jag positivt på framtiden. Vi har stora fiske-

168

vatten där det finns relativt god tillgång på fisk, även om det inte är så bra
varje år.

Eftersom jordbruksministern är i kammaren måste jag fråga: Är det mi-
nisterns kristallkula som säger detta, eller är det forskning och undersök-
ningar som gett dessa besked? Om det är det senare, stämmer inte detta med
de uppgifter jag har fått.

Eftersom Karl Erik Olsson också förespråkat totalstopp under ett år av
torskfisket för att förbättra torskbeståndet har jag svårt att förstå hans opti-
mistiska och positiva syn på framtiden för svenskt fiske.

I krisens spår och genom krispaketet vet vi i dag att det kommer bespa-
ringar på 250 miljoner på Jordbruksdepartementet. Hur mycket detta drab-
bar fiskenäringen vet vi inte i dag.

Däremot vet vi att anslaget till fiskevården i förra budgeten minskades
kraftigt. Detta får till följd att fiskevården i vårt land inte kan bedrivas i
samma omfattning som skett. Detta i sin tur får till följd att alla sportfiskare
i vårt land, ca 1,5 miljoner människor, kommer att få mindre tillgång till fisk.
Förutsättningarna för dessa att bedriva ett bra sportfiske blir betydligt
sämre.

Av denna anledning vill jag också fråga jordbruksministern: Ångrar minis-
tern i dag att utredningen som riksdagen beställde om allmän fiskevårdsav-
gift slängdes i papperskorgen? Är det inte dags i dessa besparingstider att
plocka upp utredningen och återkomma till riksdagen med förslag om inför-
ande av en allmän fiskevårdsavgift? Detta skulle ge bra förutsättningar för
sportfisket i Sverige för framtiden.

Jordbruksdepartementet har också framlagt ett förslag till ny fiskeriför-
ordning och fiskelag. Detta är bra. Genom de nu framlagda förslagen vinner
man fördelen att det finns möjlighet att särskilja olika kategorier fiskande:
de som har fisket till yrke och fiskar för sin försörjning, och de som fiskar för
nöje och rekreation och för de egna hushållens behov.

Genom den föreslagna reformen stärker man yrkesfiskarnas ställning på
samma gång som man underlättar möjligheten att bedriva ett livskraftigt
kustfiske med fortsatt bosättning även vintertid i glesbygder och skärgårdar.
Samtidigt kvarstår möjligheten för allmänheten att fiska för det egna hushål-
lets behov och för nöje och rekreation, men givetvis inte för avsalu.

Det bör också understrykas att dessa åtgärder kommer att gynna sportfis-
karna.

Nu är förslaget ute på remiss, och det är oerhört viktigt att jordbruksminis-
tern snarast möjligt efter remisstidens utgång lägger fram en proposition för
riksdagen.

I senaste nummret av tidningen Yrkesfiskaren kunde jag läsa att Folkpar-
tiet var berett att upphäva 1985 års reform om det fria handredskapsfisket.

Vi vet var Moderaterna står i denna fråga, och nu är det viktigt att vi också
får veta var Centern står. Har ni också ändrat er? Jag vet att flera yrkesfis-
kare i skärgården inte gillar den här reformen, eftersom det förekom stör-
ningar i form av skadade redskap och tjuwittjning. Men det är inte motiv
för att riva upp en reform som är oerhört viktig för mångas rekreation och
för sportfiskare. Det finns inte något försvar för sabotage och stöld: det är
dumdristighet och idioti. Men för att några få missbrukar och missköter sig

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

169

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

170

skall inte ett stort antal människor bli lidande. Det är ungefär som om vi
skulle förbjuda all biltrafik i Sverige eftersom det förekommer trafiköverträ-
delser, rattfylleri, osv.

Min fråga är: Var står jordbruksministern och Centern?

Det finns också andra näringar, herr talman, som genomlevt mycket tur-
bulens, t.ex. trädgårdsnäringen, men eftersom en utredning kommer att pre-
senteras ganska snart skall jag inte uppehålla mig mer vid denna.

Till sist skall jag ta upp en näring som också har det besvärligt, nämligen
pälsdjursuppfödningen. Jag vet att det förekommer delade meningar om den
skall finnas kvar eller ej, men vi har i dag i utskottet behandlat motioner om
denna, och jag vet att näringen gjort uppvaktningar på departementet för
flera månader sedan. Nu vill näringen ha besked: Hur blir det, Karl Erik
Olsson?

Anf. 203 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! I morgon uppmärksammas Världslivsmedelsdagen och värl-
dens livsmedelsproblem runt hela jorden. De största problemen finns natur-
ligtvis i u-länderna. Hunger och svält drabbar enligt FAO 780 miljoner män-
niskor. Jag tror att det är viktigt att vi har denna tragiska statistik med oss
även när vi diskuterar jordbrukspolitik i Sverige.

Åkermarken som resurs hotas i världen av en försämrad miljösituation.
Föroreningar, erosion och ökenutbredning försämrar marken och tar åker-
mark ur produktion. Vi måste ha en naturresursberedskap som innebär att
vi försöker behålla den åkermark som finns och se till att den inte förstörs.
En god tillgång på oförstörd åkermark är en av de mest grundläggande fakto-
rerna för att lösa de globala försörjningsproblemen på sikt. Även om inte all
mark behövs i dag finns det anledning att ha en beredskap för en eventuell
försörjningskris som beror på en försämrad miljösituation.

Åkermarken kommer också att bli en allt viktigare resurs i miljöarbetet.
Regeringen har angivit att jordbruket skall utnyttjas för att värna miljön. Vi
menar med det att åkermarken skall användas för att producera råvaror,
t.ex. till produktion av energi och industriråvaror.

Det råder här i kammaren stor enighet i många för landet viktiga frågor.
Ansökan om medlemskap i EG står sex av riksdagens sju partier bakom.
Överenskommelserna mellan regeringen och Socialdemokraterna för att
förbättra Sveriges ekonomi är ytterligare ett exempel på den förmåga till
samförstånd och bred enighet som finns.

Jag lade personligen ned stor möda på att skapa bred politisk enighet
bakom det livsmedelspolitiska beslutet 1990. Nu krävs det anpassningar av
1990 års beslut, och jag hoppas att det skall gå att samla en lika bred och
stabil majoritet igen.

Jordbruket är en biologisk produktion som kräver besked som håller un-
der långa perioder, gärna under många mandatperioder. Det måste finnas
ett nationellt ansvar för jordbruksnäringen. Ett sådant finns i flertalet andra
industriländer, och det borde inte vara sämre i Sverige. Men ibland känns
strömningar av en mycket jordbruksnegativ opinion.

Den 21 maj enades EG om en reformering av sin gemensamma jordbruks-
politik, den s.k. CAP-politiken. Principerna lades fast, men alla detaljer är

inte utformade. Det innebär emellertid att det vi tidigare betraktade som ett
rörligt mål nu står tämligen stilla. Reformen går i huvudsak ut på att omför-
dela från prisstöd till inkomststöd. Inkomststödet föreslås utgå bl.a. som
arealbidrag till spannmålsproducenter. Samtidigt sänks priserna på spann-
mål. För att få del av arealstödet måste man sätta en viss del av arealen i
träda. Inom EG räknar man med att detta leder till minskad produktion och
minskad intensitet.

Denna förändring i EG är säkert inte den sista, men den kommer att gälla
under några år. Jordbruksministrarna i EG lade ner stor kraft på att komma
överens, och det är mycket politisk prestige investerad i reformen. Den lig-
ger därför säkert stilla tills Sverige blir medlem.

Jag är övertygad om att EG:s jordbrukspolitik måste förändras ytterli-
gare, så att regleringarna minskar i omfattning och samhällskostnaderna
sjunker. Jag tror att det kan vara möjligt med en sådan reformering mot slu-
tet av 1990-talet. Men att tro att Sverige i samband med inträdet i EG skulle
ändra på EG:s jordbrukspolitik är naivt.

Det har i debatten framförts att Sverige skulle kunna begära undantag från
CAP vid en anslutning till EG. Sådana uttalanden tyder på en stor portion
okunskap om hur EG fungerar.

Jordbrukspolitiken i EG är en av de äldsta delarna i gemenskapen. Den
är obligatorisk för alla EG-länder. Den innebär bl.a. en omfördelning från
rikare länder till fattigare och på jordbruksområdet mindre utvecklade län-
der.

Sverige skall naturligtvis som EG-medlem vara med i alla EG:s politikom-
råden. Vi skall naturligtvis inte ha sämre regler och förutsättningar för t.ex.
jordbruket än andra länder.

Det övergripande förhandlingsmålet på jordbruksområdet när det gäller
EG bör vara en fullständig integrering med EG:s gemensamma jordbruks-
politik från den dag Sverige blir medlem. Utgångspunkten är att vi skall
uppnå så stora positiva samhällsekonomiska effekter som möjligt, men
också att vi tar hänsyn till behovet av en stark jordbruksnäring och till konsu-
menternas och skattebetalarnas intressen.

Om vi integrerar tidigt skall vi inte behöva vidta några övergångsåtgärder
vid medlemskapet, i varje fall inte många.

När jag tillträdde som jordbruksminister för ett år sedan tillsatte jag en
omställningskommission med uppdrag att stämma av 1990 års jordbrukspoli-
tiska beslut inför ett EG-medlemskap. Kommissionen har redovisat ett
första betänkande, och regeringen har lagt fast förhandlingsmålet för jord-
bruket. Med den här bakgrunden kan vi nu böija se konturerna på jord-
brukspolitiken fram till ett EG-medlemskap. Den totala stödnivån till jord-
bruket måste anpassas till EG:s nivå. Det innebär att prisnivån sjunker för
såväl jordbrukare som konsumenter. Vidare måste kostnaderna för jordbru-
ket begränsas och anpassas till EG:s lägre nivå. Det gäller bl.a. de kostnader
för jordbruket som regering och riksdag har beslutat om. Vi bör också närma
oss den regim EG har på spannmålsområdet.

Jag vill ändå gärna betona att kärnan i själva omställningsbeslutet, att
ställa om åkermark till annan produktion, fortfarande finns kvar. Åkermar-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

171

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

172

ken behövs för produktion av andra grödor för att lösa de stora miljöproble-
men. Av ekonomiska skäl bör produktionen av spannmål minskas.

Herr talman! Det skulle kunna vara intressant att med Carl Olov Persson
föra en skogspolitisk diskussion. Jag skall avstå från det i kväll eftersom vi
snart kommer att få en bred debatt med anledning av skogspolitiska utred-
ningens förslag.

Beträffande Kaj Larssons frågor så vill jag säga att det pressmeddelande
som Kaj Larsson citerade naturligtvis delvis grundar sig på min allmänt opti-
mistiska livssyn, det medger jag gärna. Men det grundar sig också på de in-
formationer som jag har fått om att det nu finns nya generationer av torsk.
De kanske inte är så stora, men de är ändå bättre än några förlorade genera-
tioner i Östersjön.

Att det sedan råkade vara så att precis när jag skickade ut pressmeddelan-
det kom det in ytterligare litet saltvatten i Östersjön försämrar inte situatio-
nen. Det visste jag visserligen inte om när jag skrev, men det pekar åt rätt
håll. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det finns goda tillgångar,
också på annan fisk, t.ex. sill och skarpsill - där är problemet att det inte
finns en marknad, och det bör vi komma till rätta med. Marknaden blir
bättre när vi blir medlemmar i EG och slipper EG:s tull på dessa varor.

När det gäller torsksituationen har jag sagt att vi naturligtvis allvarligt
borde överväga att införa ett fiskestopp. Vi övervägde också detta mycket
allvarligt, bl.a. i fiskeriverket och i regeringen. Sedan övervägdes det också
i Warszawa, och man kom fram till att det gick att fiska litet. Det är riktigt
som Kaj Larsson säger att det finns mycket litet att ta, och vi måste vara
försiktiga med fångsten.

Inom Jordbruksdepartementet håller vi på att se över om stilliggersätt-
ningen kan anpassas till dagens situation för att råda bot på en del av de be-
kymmer som fiskarna har på grund av att det är så ont om fisk.

Det ställdes ocskå en fråga om fiskevårdsavgiften. Jag har inte ångrat mig.
Jag tror faktiskt att sportfiskarna klarar sitt fritidsfiske utan att vi går in med
en statlig fiskevårdsavgift. En sådan skulle ge ganska litet pengar men föror-
saka rätt mycken administration. Det finns inga planer på att ändra i 1985 års
reform om fritt handredskapsfiske.

Anf. 204 KAJ LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det hade varit bra om jordbruksministerns optimistiska syn
hade stämt med verkligheten. Jag är oroad inför framtiden, eftersom det är
så många faktorer som spelar in för att fisktillgången skall bli god. Torsken är
för sin fortplantning beroende av miljön och saltvattentillströmningen från
Västerhavet. Därför tror jag att situationen för fisket den närmaste tiden
framöver inte är så gynnsam som Karl Erik Olsson gav uttryck för.

Jag tycker att det är synd att jordbruksministern inte kan tänka om när det
gäller den allmänna fiskevårdsavgiften. En sådan avgift skulle vara till gagn
för alla sportfiskare i landet. Den skulle ge pengar för utsättning, laxtrappor
och allt annat som man använt statliga pengar till tidigare. Framöver kom-
mer man inte att ha möjligheter att vidta sådana åtgärder. En stor del av den
laxstam som vi har i dag är, bortsett från vildlaxstammen, ett resultat av att
vi bedrivit en bra fiskevård i Sverige. Drar man nu undan de ekonomiska

förutsättningarna för fiskevård, kommer det framöver att bii betydligt
sämre.

Anf. 205 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Fiskevård och utsättning för att befrämja fisktillgången på
sikt är frågor som inte automatiskt är kopplade till frågan om en allmän fis-
kevårdsavgift. Min ambition är att vi skall fortsätta med de åtgärder som vi
påbörjat på det området och att vi kanske t.o.m. skall kunna öka insatserna.

I mitt pressmeddelande stod faktiskt att jag ser många moln på himmeln -
meddelandet började med de orden. Men när det är mulet måste man väl
ändå tro att det någon gång skall klarna. Om man inte tror det, är det lika
bra att ge upp med en gång, men det utgår jag från att inte heller Kaj Larsson
vill göra. Jag tror alltså att det blir bättre, men vi har några svåra år dessförin-
nan, och de åren måste vi klara av. Det kommer alltså att bli bättre. Vi har
stora fiskevatten, och det finns god tillgång på fisk. Vi har också ambitioner
på miljöområdet, och vi skall alltså inte ge upp.

Anf. 206 KAJ LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tror att det är bättre för fiskenäringen att man är litet
mer realistisk och något mindre optimistisk. Det är naturligtvis riktigt som
jordbruksministern säger att bakom molnen skiner alltid solen, men det kan
vara molnigt väldigt länge. Vad som står i pressmeddelandet om molnen på
himmeln citerade jag också i mitt anförande.

När det gäller den allmänna fiskevårdsavgiften tror jag att jordbruksminis-
tern har litet fel i sitt tänkande. Vi minskade förra året budgeten för detta
ändamål från 8 miljoner till 4 miljoner kronor, och det måste naturligtvis
sätta sina spår på fiskevården i Sverige. Jag ser en allmän fiskevårdsavgift
som en fin möjlighet att få in pengar för att kunna bedriva en bra fiskevård
i Sverige. När Sportfiskareförbundet var positivt till en fiskevårdsavgift, för-
står jag inte varför man inte tog initiativ till en sådan avgift. Det är emellertid
ännu inte för sent, Karl Erik Olsson.

På den fråga jag ställde om pälsdjursnäringen fick jag inget svar.

Anf. 207 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag tror inte att vi kommer mycket längre i debatten om en
allmän fiskevårdsavgift. Vi har under lång tid haft olika uppfattningar på den
punkten, och dessa olika uppfattningar kvarstår.

Pälsdjursnäringen arbetar under mycket svåra förhållanden. Jag liksom
Kaj Larsson känner till de områden i södra Sverige som har ganska mycket
pälsdjur. Vi har övervägt olika åtgärder, men det är inte helt enkelt att finna
former för ett direkt stöd till den här näringen i ett läge där många branscher
på många olika håll är illa utsatta.

Får jag återkomma till frågan om optimism och realism. Jag tycker inte att
det ena utesluter det andra. Realism innebär att man ser både det mörka i
dagsläget och möjligheterna inför framtiden. Det här pressmeddelandet här-
stammade från ett tal som jag höll på Sveriges Fiskares riksförbunds kon-
gress. På den kongressen möttes jag av en större optimism än jag själv hade

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

173

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

174

förväntat mig. Det gladde mig att det kom så många positiva signaler från en
näring som för tillfället är så hårt utsatt.

Anf. 208 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr talman! Jag hade tänkt att mest tala om miljön, men jag vill börja
med att säga några ord om jordbruket.

Jag vill då konstatera att Sveriges jordbrukare har det besvärligt just nu.
Det beror främst på att man i år haft en mycket dålig skörd på grund av den
svåra torkan.

Jordbrukarna känner en stor oro för framtiden. Det råder stor ovisshet.
Omställningspolitiken har avstannat. Det beror främst på att GATT-för-
handlingarna, som vi trodde skulle vara avslutade för snart två år sedan,
ännu pågår. Vi hängde upp mycket av våra beslut år 1990 på just den förut-
sättningen.

Vidare har vi lämnat in vår ansökan om medlemskap i EG, och det har fått
effekten att man slutat med omställningen, något som är ganska naturligt.

När vi fattade det mycket drastiska jordbrukspolitiska beslutet år 1990,
beslöt vi också att vi skulle följa upp beslutet, utvärdera det och eventuellt
korrigera det i framtiden. Det är naturligt när man fattar ett så drastiskt be-
slut som vi den gången gjorde.

För oss moderater och för hela regeringen är just EG-medlemskapet en
av de mest centrala och viktiga frågorna. Jag vill också hävda att man inom
svenskt jordbruk har samma uppfattning. Inom näringen är man dock orolig
för de år fram till dess att vi blir medlemmar i Gemenskapen.

Det är viktigt att omställningskommissionens arbete följs upp på ett så-
dant sätt att infasningen av Sveriges jordbrukspolitik i EG snarast påbörjas.
Det krävs nu klara signaler till svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindu-
stri. Påbörjas infasningen nu tror jag att det skapas möjligheter till mer av
konkurrens på så lika villkor som möjligt. Då kan vi också påräkna svensk
landsbygds och svenska bönders stöd för att ro i hamn den viktiga EG-frå-
gan.

Herr talman! Under århundradenas lopp har landskapet avsevärt föränd-
rats. Under det senaste seklet har människan i allt större utsträckning tillva-
ratagit och utnyttjat naturresurserna, och det har skapat problem. Restpro-
dukter och föroreningar har deponerats i naturen. Sopor och soptippar är
och förblir ett stort problem.

Regeringen arbetar just nu på flera propositioner som skall kunna bidra
till bättre lösningar. Det gäller riktlinjer för kretsloppsanpassad hushållning,
ändringar i miljöskyddslagen, vissa åtgärder på klimatområdet, m.m.

Ofta har vi en negativ och tyvärr destruktiv debatt om miljöpolitiken. Jag
vill då gärna konstatera att de förändringar som under årens lopp skett inom
näringslivet i många fall varit positiva och till gagn för natur och miljö.

För 100 eller 150 år sedan var det många människor som inte kunde leva
av det som naturen gav. Man blandade t.o.m. bark i brödet då skörden slog
fel. I dag är, tack och lov, situationen en helt annan.

Vi kan emellertid konstatera att stora områden i Sydsverige - jag tar gärna
min egen hembygd, Hallandsåsen och Söderåsen, som exempel - för 100 år
sedan var ljunghedar, fält av enebuskar och dungar av lövträd. Hade vi haft

den miljön i dag skulle vi helt säkert inte ha fått plantera skog på dessa områ-
den. I dag har vi där högproduktiv skog, och nu får man knappt avverka den
skogen.

Jag tar detta som exempel på att vi måste tänka och se litet grand tillbaka
för att kunna gå vidare framåt.

Utvecklingen, tekniken, forskningen och erfarenheterna har givit oss nya
möjligheter. Vi kan i dag både njuta och leva av det som naturen ger.

Jag vill mot den bakgrunden notera det jag tycker är väldigt allvarligt,
nämligen att när nu svenskt skogsbruk och svenska skogsbönder är beredda
att ta ett ökat miljöansvar, kritiseras de hårt av vissa miljöfantaster - det vill
jag kalla dem - ute i världen. De hävdar att svenskt skogsbruk inte tar miljö-
hänsyn. Det skadar svenskt skogsbruk. Det skadar svensk skogsnäring och
därmed riskeras också exportintäkterna för framtiden, vilka vi är så bero-
ende av för vår välfärd.

Jag tycker att det är beklämmande att man från miljösidan inte är beredd
att ta den kastade handsken och hjälpa till att skapa ett samarbete kring mil-
jön i skogsbruket. Svenska skogsbönder har genom sitt ägande, sitt förval-
tande, brukat skogen på sådant sätt att vi i dag har mycket värdefullt att be-
vara. Jag tycker därför att det är angeläget att här säga att vi måste samar-
beta för att nå framgång. Äganderätten får icke äventyras. Jag känner viss
oro inför många av de inslag som vi upplever i dag i den allmänna debatten.

Till sist vill jag nämna att vi kommer att få se vissa positiva saker framöver.
Miljöbubblan, som t.o.m. har accepterats av Olof Johansson, är ett försök
till nya grepp i miljöpolitiken. Jag hoppas att vi skall kunna enas i vår fram-
tida strävan att skapa en bättre miljö.

Anf. 209 BENGT ROSÉN (fp):

Herr talman! När riksdagen med stor majoritet i juni 1990 beslöt att inleda
en inhemsk avreglering och marknadsanpassning av jordbruket, pågick
GATT-förhandlingar, som Ingvar Eriksson framhöll, om en internationell
avveckling av stöd och handelshinder. De förväntades vara klara 1990.

I korthet går vårt beslut ut på att bönderna har fått ett beting. Med bibe-
hållen nivå på importen till Sverige skall de under en femårsperiod skära ned
överproduktionen av livsmedel, så att balans uppstår på den svenska mark-
naden. Staten åtog sig ett ansvar för att omställningen kan ske i ”socialt ac-
ceptabla former”. Men när perioden är över skall jordbruket betraktas som
vilket annat småföretagande som helst.

Det slås på flera ställen i riksdagsbeslutet fast att vårt gränsskydd inte skall
förändras utan GATT-avtal. Det blev inte något GATT-avtal 1990, förhand-
lingarna pågår fortfarande.

Men samtidigt som omställningsperioden inleddes förra året ansökte Sve-
rige om medlemskap i EG. Vårt tänkta medlemskap förändrar radikalt för-
utsättningarna för vårt jordbruk. Att vi som EG-medlemmar skulle tillåtas
eller kunna föra vår egen jordbrukspolitik är, som jordbruksministern fram-
hållit, helt uteslutet. Vårt beslut, som syftade till balans mellan produktion
och konsumtion på den svenska marknaden, är överspelat. Vi skall i stället
uppträda på EG-marknaden, där vi förmodligen har större möjligheter att
konkurrera med vegetabilier än med animalier.

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

175

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

176

Tyvärr innebär EG-medlemskap en återgång till en mer reglerad jord-
bruksekonomi. För mig som representant för Folkpartiet liberalerna, som
varit pådrivande när det gällt att inleda en marknadsanpassning av jordbru-
ket, känns det besvärande. Efter att man inom EG i decennier debatterat
nödvändigheten av att förändra sin jordbrukspolitik - fortfarande går cirka
två tredjedelar av den gemensamma EG-budgeten åt till att betala subven-
tioner och överproduktion av livsmedel - lyckades man i juni i år enas om
ett litet steg mot marknadsanpassning. En utvärdering av den förändrade
politiken skall ske 1996. Med tanke på de protester mot beslutet från de
starka bondeorganisationerna i Frankrike och Tyskland som vi åvittnat lär
det dröja innan nya steg kan tas.

Sverige beräknas få betala ca 15 miljarder per år till EG:s gemensamma
budget, varav ca 10 miljarder går till jordbruket, varav i sin tur ca 5 miljarder
kommer tillbaka till vårt svenska jordbruk.

Den borgerliga regeringen har som vi hört tillsatt en kommission med upp-
drag att lämna förslag om en anpassning av den svenska jordbrukspolitiken
till EG:s.

Kommissionen har i en första rapport kommit med förslag som främst be-
rör vegetabilieproduktionen. Jag tycker förslaget är väl avvägt.

Det finns ekonomer som kritiserat att vi inte avvecklade även gränsskyd-
det när vi beslutade att lägga om vår jordbrukspolitik. Våra livsmedelspri-
ser - som ligger över EG:s - skulle då naturligtvis ha blivit lägre. Men det
hade också fått den effekten att vi hade slagit ut vårt svenska jordbruk.
Samma ekonomer - i regel hängivna EG-anhängare - protesterar nu med
olika motiveringar mot kommissionens förslag till EG-anpassning.

Det har varit utifrån konsumentperspektivet vi från Folkpartiet libera-
lerna drivit kravet på omläggning av jordbrukspolitiken. Om vi hade utgått
från att konsumenternas enda intresse var lägsta möjliga livsmedelspriser,
hade vi naturligtvis även föreslagit en avveckling av gränsskyddet. Men kon-
sumenterna har också ett intresse av levande landsbygder och att vårt nuva-
rande öppna och vackra jordbrukslandskap behålls. Lars Drake vid Lant-
bruksuniversitetet, SLU, har i enkätundersökningar visat att en majoritet av
svenska folket anser att vi bör sätta in skattemedel om landskapsvården är
hotad.

Lantbrukets utredningsinstitut har enligt en skrift från augusti i år sökt be-
räkna de samhällsekonomiska effekterna av en nedläggning av jordbruket.
Effekten för landskapsvården skattas bli 4,8 miljarder kronor i ökade sam-
hällskostnader per år, vilket känns rimligt med tanke på att vi varje år av
skattemedel betalar över 2 miljarder för parker och allmänna grönytor i våra
tätorter. Det blir dyrt att bedriva landskapsvård med kommunalanställda.

Eftersom vårt jordbrukslandskap endast omfattar ca 9 % av vårt lands yta,
mot ett EG-genomsnitt på ca 50 %, är det mycket angeläget att vi inte
tvingas beskoga ytterligare areal.

Det finns också en stark konsumentopinion i vårt land, med Astrid Lind-
gren i spetsen, som fått riksdagen att ta beslut om en humanare djurskydds-
lag. Om vi inte är beredda att betala den merkostnad som uppstår härmed,
lär vi i framtiden enbart äta importerade animalier, producerade på ett sätt
som vi inte tillåter.

Herr talman! Omställningskommissionen har lagt fram ett förslag om EG-
anpassning som tar sikte på att vi vid inträdet skall vara nere i EG:s konsu-
mentprisnivå. Det innebär krav på kraftiga men inte omöjliga rationalise-
ringar framför allt i livsmedelsindustrin och i handelsled. Vi bör följa kom-
missionens förslag.

Anf. 210 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Jordbruksministern nämnde i sitt tal att vi behöver ta natio-
nellt ansvar för jordbruket, för en långsiktig politik. Men han ville inte ta
upp en debatt om skogspolitik i dag. Det tycker jag är litet synd, för det är
där det verkligen behövs nationellt ansvar och långsiktighet.

Även skogspolitiken har drabbats av den borgerliga enda vägens politik.
Man har totalt tappat den helhetssyn som har varit vägledande i den svenska
skogspolitiken. Svenskt skogsbruk, med sin inriktning på ett uthålligt, aktivt
skogsbruk, baserat på fömybar råvara, har varit ett internationellt före-
döme. Detta vill man nu rasera. Man bortser från att skogen är ett av männi-
skans viktigaste livsvillkor från ekologi- och miljösynpunkt.

Skogen är även en värdefull resurs för Sverige. Där växer landets tillväxt.
Skogsnäringen är en av våra viktigaste exportnäringar. Enligt de av riksda-
gen fastställda övergripande samhällsmålen måste näringen bidra till att upp-
fylla målen om full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, en regional balans och
balans i utrikesbetalningarna, men man måste också uppfylla målen för mil-
jövårds- och naturvårdspolitiken.

Skogspolitiska kommittén har nyligen lämnat sitt betänkande. Det råder
faktiskt politisk enighet om målen. Men där tar också samsynen slut. Det
råder nästan en total oenighet om medlen. Moderaterna har, enligt Ingvar
Eriksson, sin gamla invanda linje i utredningen: ägandet och rätten att ut-
nyttja sitt ägande utan samhällets inblandning.

Men det jag är förvånad över är Centerpartiets åsikter. Ta t.ex. den regio-
nala balansen. Kommitténs analys är att skogsnäringen har haft stor bety-
delse för sysselsättning och försötjning i skogslänen. Men i strid med sin egen
analys föreslår kommitténs majoritet, Centern inräknat, att man t.ex. skall
slopa några av de paragrafer i skogsvårdslagen som har en regionalpolitisk
betydelse. Även de ekonomiska bidragen som riktats till skogsbruket i Norr-
lands inland föreslås avskaffas.

Samtidigt har skogsindustrin förändrat eller står i begrepp att förändra
prissättningen till nackdel för Norrlands inland. Men detta har inte mötts
med några förslag från majoritetens sida.

Centerns engagemang i ”Låt hela Sverige leva” låter inte speciellt trovär-
digt i dag. Det verkar nästan som att det finns en tyst överenskommelse inom
regeringspartierna om att avfolka skogslänen och speciellt hela Norrlands
inland.

Det andra som förvånar mig är Centerns gröna profil, som börjar bli mer
och mer blåaktig. Kommitténs förslag angående medel att nå det nya miljö-
målet har brister när det gäller helhetssyn, långsiktighet och visioner. Hela
betänkandet andas en stark tilltro till marknadsmekanismer, avreglering och
frivillighet. Skogsbruk är en verksamhet med ett hundraårigt perspektiv. Det
betyder att skogen byter ägare tre fyra gånger mellan sådd och skörd. Mark-

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

178

nadskrafterna klarar inte att hantera problem med så långt tidsperspektiv.
Det finns därför inga skäl att tro att en avreglering av skogsbruket skulle
göra marknaden effektivare eller att marknaden skulle ta de nödvändiga mil-
jöhänsynen.

Kommitténs förslag presenterades två månader och 28 dagar efter det att
Sverige undertecknat FN:s konvention om biologisk mångfald. Men rege-
ringspartierna kör sin enda väg även i miljöfrågor.

Sverige kan, om vi vill, bli ett föregångsland när det gäller att bedriva ett
miljömässigt uthålligt skogsbruk, en regionalt rättvis näringspolitik och att
göra en framtidssatsning på nya användningsområden för träråvara. Den
ambitionen finns inte i regeringspartierna.

Herr talman! I stället för avregleringar, marknadsstyrning och privatise-
ring, behövs en starkare demokratisk och politisk styrning, så att vi kan ga-
rantera kommande generationer full handlingsfrihet att nyttja skogen på det
sätt som de finner meningsfullt. Vi hoppas att remissinstanserna ger klara
signaler så att den kommande propositionen har en tydligare inriktning och
framtidstro på svensk skogsbruk.

Anf. 211 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Sinikka Bohlin säger att det är viktigt med en helhetssyn på
ett uthålligt och aktivt skogsbruk. Det kan jag gärna hålla med om. Hon sä-
ger dessutom, och det är kanske mera tveksamt, att vi alltid har varit ett före-
döme för internationellt skogsbruk. Det har förekommit en del metoder i
det svenska skogsbruket under 60-talet och på tidigt 70-tal som inte varit rik-
tigt bra. Under de två senaste årtiondena har det skett många positiva för-
ändringar. Det är viktigt att vi nu går vidare med dessa.

Det finns egentligen två huvudmål för skogsbruket. Det ena är att uthålligt
kunna producera en högklassig virkesråvara. Det andra är att bevara den
biologiska mångfalden i våra stora naturområden, som till stor del är skog.

Det finns i det utredningsbetänkande som är lagt egentligen inte, och det
sade också Sinikka Bohlin, några motsättningar om målen, men det finns det
när det gäller åtgärderna. Det kanske inte är så konstigt, eftersom Social-
demokraterna konsekvent har varit för regleringar och detaljbestämmelser.
Vi har haft en extra beskattning på skogsbruket tidigare i form av en skogs-
vårdsavgift, som regeringen har föreslagit skall tas bort och som riksdagen
har beslutat skall tas bort. Det innebär att den överföring som har skett från
skogsbruket i södra Sverige till bruket i norra Sverige kan man inte längre
hålla på med. Däremot, Sinikka Bohlin, är vi i Centern fortfarande mycket
positiva och aktiva när det gäller regionalpolitiken och regionalpolitiskt
stöd.

Avslutningsvis vill jag säga något om principerna för hur man skall styra
samhället och miljöfrågorna åt rätt håll. Det finns en grundläggande skillnad
mellan olika former av lagstiftning i Sverige. Jag hade hoppats när vi antog
naturresurslagen att vi skulle få in mer av den ena formen än av den andra.
I naturvårdslagen och miljöskyddslagen, som är ganska unga lagar, har man
tvingats till ett regelsystem med många förbud och regler för att komma åt
problemen därför att det var så många fel i systemen. I skogsvårdslagen och
skötsellagen för jordbruksmark har man haft ett regelsystem som inneburit

påbud: Så här skall du göra för att det skall bli bra. Jag tror aldrig att vi i
längden kan komma fram på förbudsvägen och regelvägen, utan vi måste
inpränta i vaije människa att man skall vårda de resurser som vi har.

Anf. 212 SINIKKA BOHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag sade i mitt anförande att vi är eniga om målen men att
vi inte är överens om medlen. Jordbruksministern säger att vi socialdemo-
krater gärna vill detalj reglera. Jordbruksministern säger att jordbruket är ett
nationellt ansvar och att det behövs en långsiktig politik. Nog behöver vi
också ett nationellt och politiskt ansvar för skogen, som har en sådan långsik-
tighet och som är en så viktig näring i dessa dagar.

Jag trodde faktiskt att alla partier hade lärt sig litet grand av marknads-
krafterna och den kortsiktighet som de innebär efter de veckor av kris som
vi har överlevt i Sverige. Jag har inte någon enormt stor tro på marknads-
krafterna. Jag tror faktiskt att vi behöver politiska och demokratiska beslut
även i skogspolitiken.

Anf. 213 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag vet inte om Sinikka Bohlin uppfattade vad jag sade. Jag
betonade just ansvaret, inte bara på nationell nivå utan ända ner på individ-
nivå.

Det är intressant att se vad som hänt under de gångna årtiondena, då det
uppstod skogsskador. Skador uppstod trots att vi hade ett ganska reglerat
system. Jag tror alltså att det enskilda ansvaret är mycket viktigare. Vi kan
säga att den största biologiska mångfalden har vi i det småskaliga skogsbru-
ket, bondeskogsbruket, det privatägda skogsbruket, där man har decentrali-
serat ansvar. Jag tycker att det är väl värt att gå vidare på den vägen. Jag tror
att vi den vägen kommer längre än med de hårda regleringarna.

Anf. 214 SINIKKA BOHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag kan hålla med jordbruksministern om att vi visst har fått
skador i våra skogar. Vi har utnyttjat dem på fel sätt. Men det har berott på
en kunskapsbrist. När tekniken gick före den humana sidan av livet gick den
kanske litet för fort framåt. Men under 80-talet har kunskapen om miljö,
inte bara nationellt utan också globalt, ökat otroligt. Vi har fått nya lagar
under de senaste tio åren för att skydda det som skyddas skall.

Det finns faktiskt stor tveksamhet hos många skogsägare inför det faktum
att man slopar många av paragraferna i skogsvårdslagstiftningen. Det finns
risk för spekulationer i framtiden - de kortsiktiga vinsterna.

Vår skogsvårdslagstiftning är faktiskt ett föredöme internationellt. Vi har
nyligen haft folk från Canada på besök som har studerat vårt skogsbruk och
tyckt att vi har skött oss bra. På den punkten tycker jag inte att vi som
svenskar behöver skämmas för att vi inte skulle ha haft bra skogspolitik. Men
okej, vi skiljs: Den ena sidan går åt marknadskrafterna och den andra åt ge-
mensamt ansvar.

Anf. 215 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Jag refererade tidigare till den utveckling som vi har sett un-
der de senaste 15 åren sedan slutet på 70-talet. Den kampanj för rikare skog

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

179

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

180

som Skogsvårdsstyrelsen har drivit tillsammans med olika folkrörelser har
verkligen gett resultat, både på kunskapssidan och när det gäller sättet att
bedriva skogsbruk.

Jag tror alltså att det är möjligt att gå den här vägen, att bygga på männi-
skors vilja till hänsyn och ansvar. Även om jag vill vänta med den definitiva
debatten tills vi har fått in remissynpunkterna och i kammaren diskuterat en
ny skogsvårdslag, tycker jag ändå att det är viktigt att nu slå fast att vi har
stora möjligheter att nå ett långsiktigt mål med bevarad biologisk mångfald
och en hög produktion, att både utnyttja och rädda skogen i framtiden, om
vi klarar det här med kunskaper. Jag tror att det går den vägen utan detaljre-
gleringar.

Anf. 216 INGVAR ERIKSSON (m) replik:

Herr talman! Sinikka Bohlin talade om att man är enig om målen i skogs-
politiken. Så säger hon - jag hoppas att jag hörde fel - att vi från borgerlig
sida ville rasera förutsättningarna för att nå målen. Det tycker jag är bekläm-
mande. Sen säger hon att hon vill ha en starkare demokratisk och politisk
styrning. Det är ingenting nytt, det känner vi igen. Socialdemokraterna har
alltså inte lärt sig av erfarenheterna. Det har däremot vi gjort. Vi från mode-
rat sida har alltid hävdat att frihet under ansvar är den vettigaste linjen.

Jag är faktiskt stolt över att kunna säga att vi är beredda att slå vakt om
äganderätten, för det är just genom äganderätten som vi har fått ett varierat
skogsbruk, som vi har någonting att bevara i skogsmiljön. Det är genom en-
skilda skogsbönder, inte genom de stora bolagen eller Domänverket, som vi
har skapat dessa tillgångar. Det är genom enskilda människors olika sätt att
tänka och bruka. Det tror vi är så oerhört värdefullt för framtiden att vi
också är beredda att avreglera. Vi tror på avreglering.

Jag är mest orolig för hur det skall bli med ersättningen för naturvårds-
mark och intrång. Vi moderater är icke beredda att ställa upp på att samhäl-
let, kommuner och landsting, skall kunna lägga beslag på skogsägarnas mark
utan att betala ersättning. Med respekt för äganderätten borde man kunna
kräva att vaije intrång skall ersättas fullt ut.

Jag tror på svenskt skogsbruk, och jag tror att svenska skogsbrukare, alla
kategorier, är mogna för att leva upp till det förtroende som vi moderater är
beredda att ge, nämligen att skogsbrukarna skall ha möjlighet att arbeta i
frihet under ansvar.

Anf. 217 SINIKKA BOHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag sade till Ingvar Eriksson i mitt anförande att han och jag
har helt olika syn på skogspolitik och ägande. Ingvar Eriksson vill ha enskilt
ägande, medan jag kan tänka mig ett gemensamt ägande. Det är där som
våra åsikter skiljer sig.

Den utredning som pågår angående äganderätten kan också föreslå att
allemansrätten skall inskränkas. Ingvar Eriksson sade att det enskilda ägan-
det ger möjligheter till människor att utnyttja allemansrätten, men detta får
vi återkomma till i en annan debatt.

Även jag tror på den svenska skogsnäringen. Ingvar Eriksson anser att det
skall betalas full ersättning för all naturvård, men det rimmar väldigt illa med

majoritetens förslag till finansiering. Majoriteten ville att detta till stor del
skulle finansieras med skattepengar.

Anf. 218 INGVAR ERIKSSON (m) replik:

Herr talman! Det bästa sättet att få bra naturvård är nog att utnyttja de
enskilda skogsbrukarna. Gör upp med dem om ersättningen, så att de beva-
rar vissa områden och biotoper! Det är det billigaste, enklaste och effekti-
vaste sättet att bibehålla naturvärdena för framtiden.

Sinikka Bohlin talade om allemansrätten. Den har vi aldrig ifrågasatt.
Allemansrätten är en rättighet som också medför skyldigheter. Om dessa
skyldigheter respekteras, kommer vi moderater aldrig att över huvud taget
ifrågasätta allemansrätten.

Sinikka Bohlin och jag har olika syn på dessa frågor, och det är väl okej.
Men jag är fullständigt övertygad om att om vi skall komma någon vart med
att leva upp till ambitionerna att slå vakt om värdefulla biotoper och natur-
vården inom skogsbruket, gäller det att vi har skogsbrukarna med oss. Det
behövs inte mer lagstiftning, utan ökad frihet. Då skapar man respekt. Den
enskilde känner sitt ansvar. Vi vet - och det var också jordbruksministern
inne på - att det pågår en utbildning och att medvetenheten på området har
ökat väsentligt. Därför är jag optimistisk. Jag hoppas verkligen att man skall
införa en ny skogspolitik som tillvaratar möjligheten till ökad frihet och där-
med också till ökat ansvar.

Anf. 219 SINIKKA BOHLIN (s) replik:

Herr talman! Det är kanske bara en lek med ord, men Ingvar Eriksson
sade att man skall utnyttja den svenska skogsbonden. Jag tänker inte ut-
nyttja skogsägarna, men jag nyttjar gärna den svenska skogen på alla sätt.

Anf. 220 CARL G NILSSON (m):

Herr talman! Den här debatten framstår tyvärr kanske som något ostruk-
turerad när det gäller den areella delen. Ämnena pendlar mellan jordbruk,
fiske och skogsnäring. Det är bara älgjakten som fattas.

Jag vill först säga till Kaj Larsson att det naturligtvis är fel att tro att man
kommer till rätta med fisket och fiskevårdens problem och behov genom att
införa en allmän fiskevårdsavgift - eller metskatt, som jag brukar föredra att
kalla den. En ökad rundgång av pengar är inte vad som behövs. Sportfis-
karna har ingenting emot att betala skäligt för sig, om pengarna går den ra-
kaste vägen mellan konsument och producent, dvs. att pengarna skall gå till
upplåtaren av fiskevatten, så att han kan ta sitt ansvar för fiskevården.

Detsamma gäller också statens områden som nu betraktas som fria fiske-
vatten. Det är naturligtvis inte så, att vi vill beröva de fiskande deras möjlig-
heter till fiske i dessa fria vatten, men det vore en bättre lösning att också i
det fallet låta sportfiskarna få betala direkt till dem som har ansvar för fiske-
vården.

Jag begärde egentligen ordet för att tala om skogen. Det finns anledning
att påminna om skogens stora betydelse för Sveriges ekonomi och sysselsätt-
ning. Skogsnäringen är vår i särklass viktigaste exportnäring. Sammantaget
inbringar den mellan 50 och 60 miljarder netto om året, dvs. fyra gånger så

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

181

13 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 7

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

182

mycket som den samlade bilindustrin. Skogsindustrin sysselsätter ca 200 000
människor, direkt eller indirekt. Skogen har ett mycket betydande rekrea-
tionsvärde. Dessutom är den också - som det tidigare har sagts här - väldigt
betydelsefull för miljön.

Den nya skogspolitiska kommittén - som Mats Hellström på sin tid till-
satte - har avgivit ett betänkande. Jag tycker att det finns anledning att citera
vad Mats Hellström sade i direktiven till denna kommitté när det gäller de
medel som Sinikka Bohlin talade om: ”En viktig utgångspunkt skall vara att
medlen skall vara enkla och lätta att tillämpa, både av skogsägare och av
myndigheter.” Det är just därför som den skogspolitiska kommittén har
kommit fram till att avregleringen i den nya skogsvårdslagstiftningen skall
försvinna, vilket innebär att skogsägarna myndigförklaras och får inflytande
över den egna skogens skötsel. Kommittén uttalar också att ”den nuvarande
lagen har motarbetat sina syften avseende både naturvård och skogsbruk,
därför att den begränsar möjligheterna för skogsägarna att använda alterna-
tiva brukningsmetoder”.

Den nuvarande lagen har tvingat skogsägarna att rätta sig efter en mängd
detalj reglerade föreskrifter och åligganden. Det är ju detta som har skapat
det kritiserade ensidiga skogsbruket med kalhyggen, monokulturer, osv.

Den nya avreglerande lagen kommer att tillföra skogsbruket den mång-
fald som de 250 000 enskilda skogsägarna i Sverige innebär - så många skogs-
ägare finns det faktiskt i Sverige.

Kommittén betonar också vikten av den enskilda äganderätten och menar
att intrångsersättning naturligtvis måste utgå i fortsättningen för dem som
drabbas av särskilda intrång till följd av beslut som fattas av naturvårdshän-
syn, dvs. särskilda reservat o.d. Staten skall alltså ersätta för sådana intrång.
Socialdemokraternas och vissa intresseorganisationers planer på att låta
skogsägarna betala sig egen socialisering - dvs. att låta skogsägarna betala
skogsvårdsavgifter till en fond för reservatsinköp - måste stoppas.

Naturvårdshänsynen ökar faktiskt. Kommittén säger att biotopskyddet
skall ges en ökad status, vilket för övrigt också tidigare betonats i vår skötsel-
lag.

Jag anser att produktionsmålet när det gäller skogsråvara i fortsättningen
allra bäst kan tillgodoses genom en fri marknadsekonomi, och det anser
också skogspolitiska kommittén. Den mycket skadliga skogsvårdsavgiften
har ju också tagits bort, vilken enbart fördyrade skogsbrukets produktion.
Det förslag som skogspolitiska kommittén har lagt fram är bra. Förhopp-
ningsvis innebär det införandet av en politik som kommer att gälla under
lång tid framöver. I så fall blir det en skogspolitik för skogsägarna, i stället
för det förmynderi över skogsägarna som den nuvarande politiken innebär.

Anf. 221 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! I regeringsdeklarationen slås det fast att regeringen skall ar-
beta för en levande landsbygd och för att hela Sverige skall leva. Som center-
partist finner jag det mycket glädjande med en sådan deklaration. Här i kam-
maren har det i dag diskuterats näringspolitik, jordbrukspolitik, fiskefrågor,
miljöfrågor och skattepolitik. Allt detta har betydelse för i vilken mån vi kan
behålla en levande landsbygd.

Det är naturligtvis väldigt viktigt att satsa på en decentralistisk uppbygg-
nad av vårt land, att vi satsar på småföretag, som utgör grunden för en verk-
samhet på landsbygden.

Inledningsvis vill jag peka på den kris som Volvo nu genomlider. Den so-
cialdemokratiska regeringen gjorde en satsning på flera hundra miljarder
kronor i Uddevalla. Jag leker med tanken att man i stället skulle ha satsat
dessa miljarder på de mindre företagen i regionen. Hur skulle det då ha sett
ut? Förmodligen hade det skapats väldigt många nya jobb som säkerligen
också skulle ha funnits kvar.

Jordbrukspolitiken är av central betydelse i detta sammanhang, eftersom
glesbygderna har jordbruket som sin väsentligaste näringskälla. Därför är
det - som jordbruksministern sade - viktigt att det finns en bas för det
svenska jordbruket, för att det skall kunna leva vidare. Det skall även vara
lönsamt att göra nyinvesteringar, så att också unga människor är villiga att
satsa på och utveckla jordbruksnäringen.

Vad jag i första hand skulle vilja tala om här i dag är det som måste göras
i de områden där förutsättningarna kanske inte är lika bra som ute på slätt-
bygderna. Det är t.ex. viktigt att Norrlandsstödet får vara kvar och att vi i
de kommande förhandlingarna med EG slåss för den möjlighet till regional-
politik som Norrlandsstödet är ett uttryck för.

Statsministern sade tidigare i ett replikskifte att regionalpolitiken är en av
de frågor som är viktiga för Sverige vid dessa förhandlingar. Detta konstate-
rar jag med glädje.

Det finns områden i vårt land där man inte har samma förutsättningar som
på slättbygderna att bedriva spannmålsodling och annat jordbruk, t.ex.
södra Sveriges skogs- och mellanbygder, områden på våra öar och en del
andra områden. I en situation då vi kanske får lägre priser på våra produkter
kan vi få bekymmer i dessa områden om detta inte möts med någon annan
åtgärd.

I detta sammanhang tycker jag att det är viktigt att föra fram tanken på
att man skulle kunna ge ett arealstöd till vallodling i de områden som jag har
talat om. Det skulle vara en möjlighet att hålla dessa bygder levande. Det
skulle också vara en möjlighet att hålla landskapet öppet. Som Bengt Rosén
pekade på här tidigare har det gjorts undersökningar av Lars Drake vid
Lantbruksuniversitetet som visar att svenska folket lägger mycket stor vikt
vid att ha ett öppet landskap och att bygden är levande. Om bygden skall
vara levande måste det också finnas människor och djur där, och då måste
vi ha ett levande jordbruk.

Av den anledningen tycker jag att det finns mycket som talar för att det
skulle finnas ett arealstöd som utgår för vallodling. Till detta skulle pengar
kunna tas från de pengar som i dag används för landskapsvård. Det skulle
vara ett mer obyråkratiskt sätt att förmedla dessa pengar. Men det måste i
så fall tillföras ytterligare resurser för att detta skall vara möjligt.

I den omstrukturering och omstöpning som nu sker för att det skall skapas
förutsättningar för ett starkt jordbruk inför ett EG-medlemskap skulle det
säkert också vara möjligt att lösa även denna fråga.

Jag sade att djur och djurhållning är någonting oerhört viktigt för dessa
områden. Därför är det också viktigt att vi kan sälja våra produkter. Vi har

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

183

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

184

i Sverige en mycket bra kvalitet på våra produkter. Det har vi därför att vi
har friska djur, vi använder inte antibiotika och andra mediciner i produktio-
nen. Det är en tillgång för oss. Vi har också duktiga djurägare. Vi har en
distriktsveterinärorganisation som har varit mycket nyttig i detta samman-
hang. Jag anser därför att det är viktigt att vi i framtiden kan behålla en dist-
riktsveterinärorganisation som bas för detta arbete.

Jag har framför mig ett referat från ett seminarium om antibiotikaanvänd-
ning och resistensutveckling som visar vilka faror det innebär om man släp-
per antibiotika fritt. Det redovisas resultat som innebär stora besvär, inte
minst från Amerika där man har fått in en resistent form av tuberkulos som
uppträtt i 13 delstater. Denna sjukdom hade varit försvunnen sedan länge.
Denna sjukdom har inte gått att bota, och dödligheten har varit hög. Detta
beror enligt de undersökningar som har gjorts på att det har använts för
mycket antibiotika i produktionen av livsmedel. Dessa bekymmer har vi inte
i Sverige, och det utgör en tillgång för oss i Sverige som vi skall vara rädda
om. En viktig del i den diskussion som vi måste föra med EG och övriga
europeiska länder är att vi i Sverige har möjlighet att fortsätta bedriva en
produktion på detta ur hälsosynpunkt fina sätt.

Anf. 222 HOLGER GUSTAFSSON (kds):

Herr talman! Samtliga politiska partier inriktar i dag sina krafter på att
reparera det svenska näringslivet. Det må ske med litet olika insikt om orsak
och verkan men ändå med bidrag till konstruktiva åtgärder för att näringsli-
vet skall återfå sin tillväxtkraft genom sänkta kostnader och ökad konkur-
rens och kunna ge nya arbetstillfällen till såväl ungdomar som vuxna som
står utanför arbetslivet.

Det oundvikliga villkoret är att vi måste ha ett lönsamt och konkurreskraf-
tigt näringsliv och en samhällsekonomi i balans för att kunna fortsätta sam-
hällsbygget med förbättrad service och omsorg för barnen, de äldre och öv-
riga.

Jag vill understryka, att då vi värderar de olika näringsgrenarnas bidrag
till sysselsättning och välfärd, är det inte bara de moderna informations- och
datateknologiska grenarna i näringslivet som är viktiga. Lönsamhet och ar-
betstillfällen är lika skyddsvärda och angelägna i våra långsiktiga basnä-
ringar.

Att ha mat, kläder och husrum är fortfarande ett av våra viktigaste mate-
riella behov att tillgodose.

Den näringsgren som jag vill lyfta fram berör oss alla mycket nära:

Dess produkter är vi beroende av dagligen för vår överlevnad.

Dess produkter påverkar vår hälsa mer än något annat.

Dess produkter står i centrum då vi vill skapa gemenskap, trivsel och
glädje för oss själva och för våra goda vänner.

Dess produkter står i världsklass vad beträffar kvalitet och produktsorti-
ment.

Dess produktion ger sysselsättning till hela den svenska nationen, både
direkt och indirekt i mycket stor omfattning.

Dess produktion är en väsentlig del av vården av det svenska miljöland-
skapet.

Jag talar om svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri, och jag hop-
pas att ni har mod att fortsätta att lyssna till mitt anförande, eftersom ni är
mycket starkt berörda av det.

Denna näringsgren är i Sverige och i andra länder mycket beroende av
politiska beslut och regleringar som syftar till att slå vakt om en högklassig
livsmedelsförsörjning i det egna landet.

Det är svårt, ja nästan omöjligt, att finna bra regleringssystem. Därför har
näringen ofta drabbats av regleringarnas ”baksida”. Dessa ”baksidor” är väl
kända av såväl näringens företrädare som oss politiker som har ett engage-
mang i svensk livsmedelspolitik. Det har gällt avregleringar, nedläggningar,
omställningar och exporthinder.

Låt oss nu emellertid se framåt. Vad behöver näringen inom svenskt jord-
bruk och livsmedelsindustri för att kunna ge vårt land hälsosam och god mat,
sysselsättning och utkomst för 100 000-tals människor och en god miljö?

Den här näringen, är i behov av att i den svenska debatten få framstå som
värdefull, önskvärd och positiv för samhällets utveckling. Den är också i be-
hov av att gamla gruppmotsättningar i samhället byts ut mot nya och positiva
förväntningar på en utveckling av branschens näringsliv.

Det är än viktigare att denna del av det svenska näringslivet får möjlighet
att konkurrera fullt ut på lika villkor, på villkor som gäller i våra närliggande
EG-länder. Jag är övertygad om att om svensk livsmedelsindustri får kon-
kurrera på lika villkor, kommer det att leda till ett ännu bättre produktsorti-
ment, en väsentlig exportandel med ökad svensk sysselsättning som följd och
en förbättrad totalmiljö i Europa.

Vad innebär då konkurrens på lika villkor?

Regering och riksdag arbetar nu intensivt med att harmoniera svensk eko-
nomi och lagstiftning till rådande EG-politik, detta för att svenskt näringsliv
skall kunna konkurrera på lika villkor i Europa, oavsett om vi blir medlem-
mar i EG eller ej. Detta sker framför allt genom EES-avtalet och de förestå-
ende EG-förhandlingarna.

Danska, tyska och franska livsmedelspriser är lägre än livsmedelspriser i
Sverige, men matkostnaderna är inte lägre än i Sverige. Hur går då detta
ihop? Jo, konsumenten betalar en väsentlig del av sin kostnad via EG:s bud-
get, dvs. lägre priser men också en väsentlig del via skatten.

Den svenska livsmedelspolitiken måste harmonieras till EG:s politik på
samma sätt som gäller för det övriga svenska näringslivet. Detta kommer att
innebära sänkta marknadspriser, en övergång till viss budgetfinansiering och
en gemensam exportfinansiering.

Sverige kommer att få bidra till EG:s budget för dess livsmedelspolitik om
vi blir medlemmar i Gemenskapen. Då bör det vara självklart för oss att vi
genom en anpassning till EG:s politik får tillbaka en del av pengarna för att
stärka denna viktiga del av svenskt näringsliv.

Den arbetande Omställningskommissionen har lagt fram ett betänkande
om åtgärder för att anvisa vägen för den svenska vegetabiliesektorns anpass-
ning till EG.

Vi kristdemokrater förväntar oss att såväl jordbruksministern som Euro-
paministern nu snarast tar över ansvaret för svensk livsmedelsproduktion
och att den anpassas till Europapolitiken och att den därmed får möjlighet

Prot. 1992/93:7
15 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

185

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m.m.

att konkurrera på lika villkor. Då kommer vi gemensamt att kunna glädjas
åt denna närings positiva utveckling framöver.

186

Anf. 223 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsläget är just nu mycket svårt i så gott som
hela landet. Kristianstads län utgör inget undantag. Framtidsutsikterna i lä-
net är särskilt dystra, speciellt på grund av försvarsbeslutet i våras, som inne-
bär att två regementen försvinner. P 6 och A 3 är en viktig del av Kristianstad
socialt, ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt. Det är självklart att en ned-
läggning av regementena sätter djupa spår i hela regionen. Från socialdemo-
kratiskt håll kämpade vi för att åtminstone A 3 skulle vara kvar, men det
avslog den borgerliga majoriteten. Nedläggning av regementen i samband
med en besvärlig lågkonjunktur gör det oerhört tungt för hela regionen.
Framtidsutsikterna bedöms alltså som svåra, om inga åtgärder sätts in.

Även dessförinnan hade Kristianstadsregionen skakats av nedläggningar
och utflyttningar inom såväl den privata näringen som den offentliga sek-
torn. Totalt har tusentals arbetstillfällen försvunnit. Från regionens sida har
vi inför gästande statsråd, bl.a. arbetsmarknadsministern, redovisat våra
svårigheter och krav på hjälp och stöd. Med hänsyn till att nedläggningarna
av regementena slår väldigt hårt har regeringen ett speciellt ansvar för den
uppkomna situationen och bör naturligtvis också medverka till att över-
brygga läget. Vi förväntar oss att detta sker.

Idéer saknas ingalunda, sådana finns och har redovisats för statsmakterna.
Närmast handlar det om satsningar inom utbildning, service och infrastruk-
tur för att möjliggöra industriell verksamhet.

I de planer som redovisats finns bl.a. ett EG-kontor, ett internationellt
centrum för hjälp till näringsliv och offentlig sektor. Frågan är mycket ange-
lägen, men arbetet kan inte komma i gång utan statlig medverkan. Det är
också offensiva satsningar av detta slag som behövs just nu, för att på nytt få
fart på Sverige.

Det är naturligtvis bra att regeringen efter lång väntan nu äntligen samlar
sig till ett beslut i frågan om lokal för högskolan i Kristianstad.

Från vår sida har vi i samband med försvarspropositionen i våras lanserat
förslag om att landets första miljövärnskår etableras på P 6 i Kristianstad,
som skall läggas ner senast juni 1994.

Miljöskadorna blir allt svårare, och alla är överens om att det krävs
enorma ansträngningar för att komma till rätta med det växande miljöpro-
blemet. Från skilda håll har under de senaste åren frågan aktualiserats om
att använda militärt kunnande i civila insatser på miljöområdet. Sedan vi
presenterat förslaget i våras har vi märkt ett stort intresse för ett miljövärn.

Arbetsuppgifterna för en miljövärnskår är många och stora, både i Sverige
och internationellt. En FN-studie har beskrivit möjliga användningsområ-
den. I studien sägs att de militära organisationerna är väl rustade för att ge
sig i kast med katastrofsituationer. Man rekommenderade FN att stödja en
miljöanvändning av militära resurser på olika sätt.

Vid Riomötet om miljö och utveckling fick idén stöd från svensk sida av
miljöministern, som uttalade att aktiva ansträngningar bör göras att använda
militära resurser och militär teknik för miljöändamål, inkluderande nöd-

situationer. I och med att militärutgifterna minskar kan enorma resurser, av
både finansiell, teknisk och intellektuell karaktär, frigöras och i stället få
produktiv användning i övergången till en hållbar utveckling, sade miljömi-
nistern. Jag välkomnar miljöministerns klara ställningstagande i frågan och
uppfattar det som ett viktigt stöd för etablering av ett miljövärn.

Även riksdagens utrikesutskott har ställt sig bakom FN-studien.

Det finns således en mycket bred uppslutning bakom tanken på ett miljö-
värn, och vi måste nu gå från ord till handling. Kostnaderna för miljöförsum-
melserna är så höga att skälen till miljöskydd knappast kan överskattas, sägs
det också i FN-studien.

P 6 i Kristianstad är en mycket lämplig plats för en miljövärnskår. Där
finns det redan personella och materiella resurser samt lokaler. Dessutom
finns det redan på orten miljövårdsutbildning, som skulle kunna bilda grund
för en miljövärnskår. Önskemålet från vår sida, vilket även framförts till re-
geringen, är att utbildningen ges på högskolenivå.

Ytterst handlar åtgärderna på miljöområdet om mänsklig överlevnad, där
vi alla måste ta ett större ansvar.

Jag uttrycker min uppskattning över miljöminister Olof Johanssons klara
uttalande om ett miljöskydd. Det man säger i Rio får man stå fast vid här
hemma. Jag förväntar mig nu ett initiativ i frågan från miljöministern,
(forts, prot. 8)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1992/93:3 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tyskland
1992/93:32 Samerna och samisk kultur m.m.

Skrivelse

1992/93:18 Redovisning av Allmänna pensionsfondens verksamhet år 1991

10 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 14 oktober

1992/93:8 av Lennart Nilsson (s) till arbetsmarknadsministern om Volvos fa-
brik i Uddevalla:

Under 80-talet skedde en nedläggning av Uddevallavarvet. Flera tusen yr-
kesskickliga människor blev av med sin arbetsplats.

Det s.k. Uddevallapaketet skapades genom en samverkan mellan rege-
ring-riksdag-kommun-näringsliv-myndigheter och organisationer.

Framtidstro skapades bl.a. genom Volvos etablering på det gamla varvs-
området.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Näringspolitik,
miljöfrågor m. m.

187

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

188

I dag arbetar drygt 800 yrkesskickliga bilbyggare i kanske världens moder-
naste bilfabrik.

Bilindustrin världen över upplever i dag stora problem, inte minst mot
bakgrund av den internationella lågkonjunkturen.

Detta innebär en stor oro, inte minst bland de anställda vid Volvo i Udde-
valla.

Enligt uppgift kommer nu Volvo att göra en konsekvensutredning av en
eventuell nedläggning av produktionsanläggningarna i Uddevalla och Kal-
mar.

Om utredningen leder fram till en nedläggning av Volvos fabrik innebär
det en stor katastrof för människorna i Uddevalla och Bohuslän.

I samband med Uddevallapaketet erhöll Volvo lokaliseringsstöd på över
100 miljoner kronor, utbildningsstöd samt ett frisläppande av investerings-
fonder.

Det är därför viktigt att dessa medel inte kastas bort utan används för att
Volvofabriken i Uddevalla kan övervintra i avvaktan på bättre konjunktur-
läge för personbilsförsäljningen. Det vore ett slöseri med både människor,
teknik och pengar att inte ge anläggningen i Uddevalla en chans att bevisa
att man kan klara framtiden.

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att trygga Volvos fort-
satta drift vid fabriken i Uddevalla?

1992/93:9 av Peter Klirtg (nyd) till statsrådet Bo Lundgren om hobbyhäst-
ägande:

Katastrofalt dåligt! Det är den bistra sanningen beträffande samtliga trav-
hästauktioner som ägt rum under 1992. Uppfödarna runt om i landet har
tvingats att göra förluster på omkring 25 000 kr per 1,5-åring som sålts.
Denna ohållbara situation kommer givetvis att slå mycket hårt mot travspor-
ten, galoppsporten och deras binäringar. Dessa två hästsportsnäringar om-
sätter ca 11 -12 miljarder per år, och sysselsätter omkring 60 000 människor.
Statens inkomster enbart på totospelet är runt 650 miljoner/år. Hästsporten
ger också staten stora inkomster via arbetsgivareavgifter och direkta löne-
skatter för dessa 60 000 personer, dessutom får staten in moms och diverse
punktskatter på binäringarna runt om hästsporten. Man måste också beakta
att ATG (Aktiebolaget trav och galopp) med ekonomiska medel stöder
forskning och utbildning inom veterinärvården, hästsportkliniker, Flyinge,
Wången, Strömsholm samt inte minst friidrotten genom olympiatrav m.m.
Inom samtliga dessa områden får staten göra större insatser om man inte
stimulerar hästsporten genom att införa hobbyhästägande igen.

Hästägarnas kostnader för träningsavgifter, transporter och veterinärvård
inom trav och galoppsporten är 1,8 miljarder/år, observera då att denna
kostnad exkluderar kapitalkostnader för inköp av hästar. Den totala pris-
summa som dessa hästägare tävlar om är 550 miljoner, detta medför alltså
en total nettoförlust för hästägarna på 1,25 miljarder, (fortfarande är ej kapi-
talkostnaden medräknad).

Dessa prispengar på 550 miljoner är i dag tyvärr skattepliktiga. Detta le-

der givetvis till att allt fler inte satsar på att köpa hästar, vilket i sin tur utar-
mar trav- och galoppsporten. Ingen sund människa köper en ”lott” (tävlings-
häst) och skattar bort ca 70 % av vinsten då chansen att få en Legolas eller
Calit är nästan lika liten som att vinna en miljon på iotto. Denna negativa
utveckling leder till att staten blir den stora förloraren.

Jag vill nu med dessa fakta fråga skatteminister Bo Lundgren vilka åtgär-
der regeringen kommer att vidta åt det prekära läge som svensk hästsport
befinner sig i.

11 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 13 oktober

1992/93:46 av Göran Magnusson (s) till statsrådet Bo Lundgren om banker-
nas fallskärmsavtal:

Avser statsrådet Lundgren att vidta åtgärder så att dels de kostsamma fall-
skärmsavtalen omförhandlas i åtminstone de banker som staten numera äger
eller garanterar fortsatt verksamhet i, dels förhindrar att nya sådana avtal
ingås?

1992/93:47 av Bruno Poromaa (s) till jordbruksministern om rabiesföre-
komsten i Finland:

Finland har sedan mer än fyra år betraktats som rabiessmittat land. Detta
innebär att levande djur inte får införas från Finland till Sverige utan inför-
seltillstånd och fyra månaders karantän.

Det här förhållandet innebär väldigt stora problem speciellt för människor
boende i de östra delarna av Norrbottens län som tillbringar mycket av sin
fritid i vårt östra grannland.

Är statsrådet beredd att ta initiativ till att Sverige icke längre klassificerar
Finland som ett rabiessmittat land, med tanke på att inga nya fall av rabies i
Finland kunnat konstateras under de senaste åren?

1992/93:48 av Bruno Poromaa (s) till kulturministern om ökat programutbud
på tornedalsfinska:

Den 1 januari 1993 skall lokalradion slås samman med riksradion. I det
centrala förslaget till programtablå framkommer det att de finskspråkiga
programmen skall inskränkas till att sändas mellan kl. 18.00 och 19.00 varda-
gar. Ett förverkligande av detta förslag skulle innebära att det anrika och
uppskattade programmet Pohjoiskalotti (Nordkalotten) efter 35 år skulle
försvinna.

Enligt det nu gällande avtalet mellan Sveriges Radio och staten skall pro-
gramverksamheten ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter,

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

189

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

190

varvid finskan och samiskan har en särställning. I Norrbottens län bor flerta-
let av landets etniska minoriteter, nämligen tornedalingarna och samerna,
vilka båda har sitt eget språk.

För den samiska befolkningen är programutbudet väl sörjt, medan torne-
dalingarna som numerärt är betydligt fler har ett mycket begränsat program-
utbud på grund av begränsade resurser. Med det förslg som nu föreligger
begränsas detta ytterligare.

Är statsrådet beredd att medverka till ett utökat i stället för minskat pro-
gramutbud på tornedalsfinska?

1992/93:49 av Göran Magnusson (s) till justitieministern om tingsrätterna:

Sedan domstolsutredningen fråntogs uppgiften att föreslå en framtida
domstolsorganisation har Justitiedepartementet framlagt ett eget förslag -
”Domstolsväsendet - organisation och administration i framtiden”. Det fö-
reslås bl.a. nedläggning av 24 tingsrätter. Runt om i Sverige har förslaget om
nedläggning av de små tingsrätterna skapat oro. I samma PM föreslås också
att Domstolsverket läggs ned och ersätts av en stabsmyndighet samtidigt som
administration överförs till domstolarna.

Ingående beräkningar av kostnadseffekterna av departementets förslag vi-
sar att de årliga kostnaderna för domstolsadministrationen ökar med 65 mil-
joner kronor, ett belopp som överstiger Domstolsutredningens besparingar.
Därtill kommer engångskostnader om 64 miljoner kronor.

Är statsrådet beredd att, mot bakgrund av betydelsen av fortsatt lokal för-
ankring i dömandet och med hänsyn till det statsfinansiella läget, nu frångå
promemorians förslag om nedläggning av bl.a. 24 tingsrätter?

1992/93:50 av Berit Andnor (s) till kulturministern om jämställdheten i ar-
betslivet:

Av regeringsförklaringen framgår att regeringen anser att den höga för-
värvsfrekvensen för kvinnor är en viktig tillgång för Sveriges ekonomi. Vi-
dare anges att jämställdhet i arbetslivet är ett centralt mål som kräver ökad
uppmärksamhet när arbetslösheten växer.

Mot denna bakgrund vill jag fråga jämställdhetsminister Birgit Friggebo
följande:

Vilka initiativ avser ministern att ta för att ge jämställdheten i arbetslivet
ökad uppmärksamhet?

1992/93:51 av Pär Granstedt (c) till statsrådet Alf Svensson om energiförsörj-
ningen i de baltiska staterna:

Litauen har redan drabbats av allvarliga svårigheter i sin energiförsörj-
ning. Risken är stor att den kommande vintern kommer att leda till försörj-
ningssvårigheter också i Estland och Lettland som blir ännu allvarligare än
den gångna vinterns.

Vilken beredskap har Sverige för att snabbt och effektivt bistå de baltiska
staterna vid en befarad energikris under vintern?

1992/93:52 av Ulla Pettersson (s) till kommunikationsministern om Gotlands-
trafiken:

Riksdagen beslutade den 2 april 1992 att begära en översyn av högstprisre-
gleringen och det s.k. Gotlandstillägget i frakttrafiken till och från Gotland.
Regeringen uppdrog åt Sjöfartsverket att som en del i en redan pågående
utredning av Gotlandstrafiken utföra denna översyn. Verket har nu avläm-
nat ett betänkande där föga nytt framkommer om frakttaxorna. Särskilt sak-
nas analys av hur de fördyringar för Gotlandstransporter som en slopad re-
glering skulle innebära kan kompenseras.

Min fråga lyder: Avser regeringen att med detta underlag som grund lägga
fram ett nytt förslag för riksdagen?

1992/93:53 av Karin Wegestål (s) till statsrådet Bo Könberg om kvinnorna
och ett nytt pensionssystem:

Enligt promemorian av Pensionsarbetsgruppen sägs en grundläggande ut-
gångspunkt vara att åstadkomma en ökad direkt koppling mellan avgifter
och förmåner. Varje kronas inkomst kommer i princip att påverka den fram-
tida pensionens storlek. En konsekvens av detta är att några begränsningar
på förmånssidan som motsvarar ATP-systemets 15- och 30-årsregler inte
skall finnas med det reformerade pensionssystemet. 15-årsregeln som finns
i dag och gör att pensionen beräknas utifrån medelpoängen på de 15 bästa
åren under arbetslivet ger alla ett bättre utgångsläge än om medelpoängen
beräknas på en längre tid. De 30 åren som krävs för full pension har hitintills
varit ett hinder för många kvinnor. Pensionen reduceras nämligen med 1/30-
del för varje år mindre än 30. Av de kvinnor som pensionerades 1990 nådde
bara 20% upp till 30 år med pensionsgrundande inkomst. Med nuvarande
regler skulle kvinnor år 2035 ha en medelpoäng från ATP som skulle vara
95 % av männens medelpension. Vid en regeländring till 40 intjänandeår
skulle en fjärdedel av kvinnorna få sämre pension. En ändring innebärande
att pensionspoäng räknas på hela livsinkomsten kommer att drabba ännu
fler. Redan innan kvinnorna skulle få verklig nytta av 15- och 30-årsreglerna
föreslås en ändring av pensionssystemet.

Hur skall kvinnorna med 10-20 år kvar till pensioneringen och som trots
svårigheterna räknat med att uppnå full pension kunna kompensera sig för
den försämring som det nya pensionssystemet kommer att innebära för
dem?

1992/93:54 av Maj-Lis Lööw (s) till kulturministern om tiden för handlägg-
ning av vissa asylärenden:

Kultur- och invandrarminister Birgit Friggebo meddelade i torsdags att re-
geringen satt den s.k. treterminsregeln ur spel. Treterminsregeln har innebu-
rit att familjer där barnen hunnit påbörja sin tredje termin i svensk skola fått
stanna om inte särskilda skäl talar emot. Att denna tumregel nu upphör
måste betyda att man räknar med avsevärt längre handläggningstider för ett
stort antal barnfamiljer.

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

191

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Hur lång är den förväntade handläggningstiden för en barnfamilj för när-
varande?

den 14 oktober

1992/93:55 av Hans Göran Franck (s) till utbildningsministern om åtgärder
för att motverka snedrekrytering till högskolan:

Den sociala snedrekryteringen till högskolan är markant. Det innebär att
mänskliga resurser går förlorade för samhället. Det finns en begåvningsre-
serv som samhället måste ta till vara. För den enskilde betyder det förlorade
möjligheter till ett rikare liv. Snedrekryteringen medför också att klassklyf-
tor består. En cirkulation mellan socialgrupper främjar jämställdheten i sam-
hället.

Jag ställer följande fråga till utbildningsminister Per Unckel:

På vilket sätt avser regeringen att motverka snedrekryteringen till högsko-
lan så att befintlig begåvningsreserv tillvaratas?

1992/93:56 av Roland Sundgren (s) till kommunikationsministern om SJ:s
upphandling av snabbtåg:

Det finns ett kontrakt mellan ABB och SJ om tillverkning av snabbtåget
X 2000. Grundorden på 20 tågset är i det närmaste levererad. I avtalet finns
en option på ytterligare 20 tågset. Tiden för option gick ut den sista septem-
ber i år. På grund av lönsamhetskrav på SJ har de icke ansett sig kunna göra
ytterligare beställningar. Detta har diskuterats med Kommunikationsdepar-
tementet men utan något som helst resultat.

I det glapp som nu uppstår för tågtillverkningen hotas hela denna industri
av nedläggning. Detta i ett läge då vi står inför stora satsningar på bl.a.
snabbtåg. Ett besked till SJ måste komma under de närmaste veckorna, som
underlättar för SJ att fattta ett beslut att utnyttja optionen.

När tänker kommunikationsministern ge SJ detta besked?

1992/93:57 av Kjell Eldensjö (kds) till näringsministern om småföretagens
exportmöjligheter:

Svenska företags konkurrensförmåga gentemot omvärlden har genom åt-
gärder och beslut av regering och riksdag ökat. Den låga inhemska konsum-
tionen gör emellertid att exporten är än viktigare än tidigare.

De små företagen har ofta en förhoppning och tro på exportförsäljning,
men ofta har de också på grund av sin litenhet ”trösklar” att ta sig över för
att nå de stora exportframgångarna. Sådana ”trösklar” kan vara språkpro-
blem, ett litet företags svårigheter att marknadsföra sig osv.

Min fråga till näringsministern är följande:

Vad gör regeringen för att förbättra småföretagens möjligheter att komma
över olika ”initialtrösklar” för exportsatsningar?

192

12 § Kammaren åtskildes kl. 21.05.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 39 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 73 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 122,

av talmannen därefter t.o.m. anf. 154 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 184 (delvis) och

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T: SON THYBLAD

IBarbro Nordström

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

193

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Innehållsförteckning

Torsdagen den 15 oktober

1 § Anmälan om partiernas företrädare i talmanskonferensen..... 1

2 § Avsägelse.......................................... 1

3 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott............ 2

4 § Ledighet........................................... 2

5 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 2

6 § Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 6)................. 3

Europafrågor, bistånd, säkerhetspolitik.................. 3

194

Mats Hellström (s)

Richard Ulfvengren (nyd)

Bengt Hurtig (v)

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Hadar Cars (fp)

Talmannen

Pär Granstedt (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Ingbritt Irhammar (c)

Gunnar Hökmark (m)

Kristina Svensson (s)

Göran Lennmarker (m)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan Erik Ågren (kds)

Sture Ericson (s)

Robert Jousma (nyd)

Arne Andersson (m)

Sven-Olof Petersson (c)

Åke Carnerö (kds)

Britt Bohlin (s)

Karin Wegestål (s)

Utbildningsfrågor.................................. 49

Bengt Silfverstrand (s)

Stefan Kihlberg (nyd)

Förste vice talmannen (om debattreglerna)

Björn Samuelson (v)

Margitta Edgren (fp)

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Birgitta Carlsson (c)

Ingrid Näslund (kds)

Inger Hestvik (s)

Ulf Melin (m)

Christer Lindblom (fp)

Tuve Skånberg (kds)

Ulrica Messing (s)

(forts. 8 §)

7 § Information från regeringen om det nordiska samarbetet..... 86

Statsminister Carl Bildt (m)

Sten Andersson i Stockholm (s)

Elver Jonsson (fp)

Marianne Andersson (c)

Pär Granstedt (c)

Bo G Jenevall (nyd)

Daniel Tarschys (fp)

Lena Öhrsvik (s)

Bengt Hurtig (v)

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

8 § Allmänpolitisk debatt (forts, från 6 §).................... 99

Ekonomi och skatter................................ 99

Hans Gustafsson (s)

Bengt Dalström (nyd)

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Arne Kjörnsberg (s)

Olle Schmidt (fp)

Sonia Karlsson (s)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd)

Lars Hedfors (s)

Peter Kling (nyd)

Lars Bäckström (v)

Hugo Hegeland (m)

Kjell Johansson (fp)

Ivar Franzén (c)

Harry Staaf (kds)

Anita Johansson (s)

Annika Ähnberg (-)

Näringspolitik, miljöfrågor m.m....................... 141

Odd Engström (s)

Rolf L Nilson (v)

Rolf Dahlberg (m)

Gudrun Norberg (fp)

Kjell Ericsson (c)

Roland Lében (kds)

Arne Jansson (nyd)

Birgitta Wistrand (m)

Göran Persson (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Gustaf von Essen (m)

Lennart Daléus (c)

Andre vice talmannen (om arbetet i kammaren)

Carl Olov Persson (kds)

Kaj Larsson (s)

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

195

Prot. 1992/93:7

15 oktober 1992

Ingvar Eriksson (m)
Bengt Rosén (fp)
Sinikka Bohlin (s)
Carl G Nilsson (m)
Lennart Brunander (c)
Holger Gustafsson (kds)
Börje Nilsson (s)
(forts, prot. 8)

9 § Bordläggning....................................... 187

10 § Anmälan om interpellationer

1992/93:8 av Lennart Nilsson (s) om Volvos fabrik i Uddevalla 187
1992/93:9 av Peter Kling (nyd) om hobbyhästägande....... 188

11 § Anmälan om frågor

1992/93:46 av Göran Magnusson (s) om bankernas fallskärms-
avtal ......................................... 189

1992/93:47 av Bruno Poromaa (s) om rabiesförekomsten i Fin-
land.......................................... 189

1992/93:48 av Bruno Poromaa (s) om ökat programutbud på
tornedalsfinska................................. 189

1992/93:49 av Göran Magnusson (s) om tingsrätterna...... 190

1992/93:50 av Berit Andnor (s) om jämställdheten i arbetslivet 190
1992/93:51 av Pär Granstedt (c) om energiförsörjningen i de
baltiska staterna................................ 190

1992/93:52 av Ulla Pettersson (s) om Gotlandstrafiken..... 191

1992/93:53 av Karin Wegestål (s) om kvinnorna och ett nytt
pensionssystem................................. 191

1992/93:54 av Maj-Lis Lööw (s) om tiden för handläggning av
vissa asylärenden................................ 191

1992/93:55 av Hans Göran Franck (s) om åtgärder för att mot-
verka snedrekrytering till högskolan................. 192

1992/93:56 av Roland Sundgren (s) om SJ:s upphandling av
snabbtåg...................................... 192

1992/93:57 av Kjell Eldensjö (kds) om småföretagens export-
möjligheter .................................... 192

196

gotab 42159, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:7 Torsdagen den 15 oktober

Riksdagens protokoll1992/93:7

Torsdagen den 15 oktober

Kl. 09.00-21.05

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:7