Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:68 Torsdagen den 25 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1992/93:68
Riksdagens protokoll
1992/93:68
Torsdagen den 25 februari
Kl. 12.00-14.41
Protokoll
1992/93:68
1 § AvsägelseTalmannen meddelade att Lena Boström (s) avsagt sig uppdraget att vara
ledamot i lagutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
2 § Anmälan om kompletteringsval till lagutskottetTalmannen meddelade att socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund
av uppkomna vakanser anmält Hans Stenberg som ledamot i lagutskottet
efter Lena Boström och Per Erik Granström som suppleant i lagutskottet
efter Hans Stenberg.
Talmannen förklarade valda till
ledamot i lagutskottet
Hans Stenberg (s)
suppleant i lagutskottet
Per Erik Granström (s)
3 § Justering av protokollJusterades protokollet för den 19 februari.
4 § Hänvisning av ärende till utskottFöredrogs och hänvisades
Proposition
1992/93:158 till utbildningsutskottet
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 68
|
Prot. 1992/93:68 25 februari 1993 |
5 § Svar på interpellation 1992/93:71 om barnomsorgen m.m. |
|
Svar på |
Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp): Fru talman! Eva Zetterberg har ställt följande frågor till mig: 1. Tänker regeringen vidta några åtgärder mot besparingar som drabbar 2. På vilket sätt bevakar regeringen att barn med särskilda behov och in- 3. När tänker regeringen vidta åtgärder för full behovstäckning av barn- 4. När kommer lagen om rätt till barnomsorg? 5. Kommer barn till arbetslösa att omfattas av lagen? 6. Gäller Socialstyrelsens pedagogiska program oavsett hur stor en barn- 7. När kommer förslag om lika och låga barnomsorgsavgifter? 8. Hur skall det s.k. välfärdskontraktet mellan berörda kommuner och Eva Zetterberg inleder sin interpellation med att konstatera att Sveriges Låt mig, fru talman, börja med att besvara Eva Zetterbergs frågor om I regeringens budgetproposition redovisades att frågan om en utvidgad Den föranleds i första hand av omläggningen av statsbidragen till kommu- I regel bör man kunna utgå från att det innebär en klar fördel att ersätta Ett var kulturområdet. Regeringen beslutade mot den bakgrunden att de Ett annat var barnomsorgsområdet. Om också detta specialdestinerade |
|
2 |
gen utgör en betydande del av det nya generella statsbidraget. Statsbidraget |
till barnomsorgen lades därför in i det nya statsbidraget. Men mot bakgrund
av den tveksamhet som fanns aviserade regeringen i den kommunalekono-
miska propositionen (prop. 1991/92:150) att den skulle återkomma med ett
förslag om utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet.
Kommunernas ansvar på barnomsorgsområdet regleras i socialtjänstlagen
(1980:620). Med några undantag - förskola för sexåringar och barn med sär-
skilda behov - är kommunernas skyldigheter vagt utformade i lagen. En or-
sak till detta är att statsmakterna tidigare också har styrt utvecklingen genom
det specialdestinerade statsbidraget. När detta nu har bortfallit är det ange-
läget att i stället i socialtjänstlagen tydligare ange vilka skyldigheter kommu-
nerna har.
Jag vill erinra om att riksdagen i samband med den stora ÄDEL-reformen
på motsvarande sätt i socialtjänstlagen preciserade vilka skyldigheter kom-
munerna har när det gäller särskilda boendeformer för äldre.
En lagändring framstår som angelägen bl.a. med hänsyn till de snedvri-
dande samhällsekonomiska effekter som det nya statsbidragssystemet an-
nars kan ge upphov till. Regeringen har, såsom aviserades i regeringsförkla-
ringen hösten 1992, låtit göra en samhällsekonomisk analys av det nya stats-
bidragssystemets effekter på barnomsorgsområdet. Den har utförts av pro-
fessor Brita Schwarz vid Handelshögskolan i Stockholm.
Hon påvisar bl.a. att barnomsorgen, även då den är samhällsekonomiskt
lönsam, med det nya statsbidragssystemet är klart olönsam från rent kom-
munalekonomisk synpunkt. Dessa effekter har påtalats också från flera
andra håll.
Ett annat syfte med en lagändring är att klargöra att kommunerna är skyl-
diga att utbetala bidrag till dem som i enskild regi anordnar barnomsorg. De
begränsningar för enskilda initiativ som tidigare fanns i statsbidragsbestäm-
melserna, den s.k. lex Pysslingen, avskaffades genom riksdagsbeslut hösten
1991. När nu statsbidragsbestämmelserna är borta är det angeläget att för-
hindra att liknande hinder återuppstår genom kommunala regleringar.
När det gäller frågan om möjligheterna för arbetslösa föräldrar att få be-
hålla sin barnomsorgsplats ber jag att få återkomma när ett konkret lagför-
slag överlämnas till riksdagen. Låt mig dock i detta sammanhang nämna att
jag under hösten 1992 har haft överläggningar med Kommunförbundet om
bl.a. denna fråga. Som ett resultat av dessa överläggningar har förbundet i
en skrivelse till regeringen ställt i utsikt att man skall bedriva en kampanj
via förbundets länsavdelningar för att sprida goda exempel kring bl.a. olika
former för att tillgodose barn till föräldralediga och arbetslösa med kontinui-
tet i kamratkontakterna.
Låt mig, innan jag går vidare med Eva Zetterbergs övriga frågor, erinra
om att regeringen också har aviserat ett förslag om vårdnadsbidrag, lika för
alla barn mellan ett och tre år. Ett förslag härom kommer att läggas fram när
de samhällsekonomiska förutsättningarna så medger.
Fru talman! Enligt 35 § socialtjänstlagen får en kommun ta ut skäliga av-
gifter för olika tjänster inom det sociala området. Den enda formella be-
gränsningen som i allmänhet finns är att avgifterna inte får överstiga själv-
kostnaderna. Därtill finns, beträffande avgifter i äldreomsorgen, en särskild
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
bestämmelse som innebär att de äldre måste förbehållas tillräckliga medel
för sina personliga behov.
Min uppfattning är att kommunerna även framgent själva bör avgöra vilka
avgifter som skall tas ut för olika sociala tjänster. Jag utgår självfallet från
att kommunerna då beaktar de intentioner som ligger i begreppet skäliga
avgifter. Det vore exempelvis oacceptabelt om avgifterna inom barnomsor-
gen blev så höga att de i praktiken hindrade barnfamiljer från att utnyttja
barnomsorg.
Socialstyrelsens pedagogiska program för förskolan är ett ramprogram,
som gäller samtliga förskolor i landet, såväl daghem som deltidsgrupper, och
omfattar därmed alla barn i åldrarna upp till sju år. Syftet med programmet
är att över hela landet åstadkomma en verksamhet av jämn och god kvalitet.
Programmet anger inte i detalj barngruppernas storlek eller sammansätt-
ning.
Jag uppfattar därför Eva Zetterbergs fråga, om huruvida programmet gäl-
ler oavsett hur stora barngrupperna är, snarast som en fråga om huruvida det
är möjligt att tillämpa detta program när barngrupperna blir större.
Det går inte att entydigt svara på den frågan. Erfarenheten visar att man
genom att strukturera verksamheten mer och genom att ha bättre utbildad
personal kan ha större barngrupper utan att det går ut över kvaliteten. Dock
är kraven på personaltätheten större i områden med social problematik.
Även om det i allmänhet är acceptabelt med något större barngrupper än
vad som tidigare var vanligt, är det uppenbart att det finns gränser för hur
stora grupperna kan vara för att sociala och pedagogiska mål skall nås. Det
finns därför anledning att noga följa och utvärdera utvecklingen. Det är en
viktig uppgift för Socialstyrelsen både inom ramen för det uppdrag som jag
strax skall återkomma till och i dess ordinarie verksamhet.
Den ökning av antalet barn i barngrupperna som har skett på senare år
behöver alltså enligt min bedömning inte innebära någon kvalitetsförsäm-
ring. Utvecklingen ställer emellertid ökade krav på personalen. Det gör det
bl.a. angeläget att skärpa utbildningskraven. Regeringen har mot bl.a.
denna bakgrund i propositionen om den framtida högskoleutbildningen
(prop. 1992/93:169) föreslagit en förlängning av förskollärar- och fritidspe-
dagogutbildningen från 100 till 120 poäng.
Fru talman! Som jag tidigare har redovisat som svar på frågor här i kam-
maren har regeringen givit Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med Barn-
miljörådet, Statens kulturråd och Statens ungdomsråd följa hur verksamhe-
ten för barn och ungdom utvecklas i ett antal kommuner och landsting. I
uppdraget har särskilt lyfts fram behovet av att bevaka utvecklingen för in-
vandrarbarn och andra barn med behov av särskilt stöd. Uppdragets första
del - en bedömning av läget hösten 1992 - skall redovisas till regeringen den
1 mars i år. I avvaktan härpå är jag inte beredd att nu göra någon bedömning
av hur eventuella besparingar kan ha påverkat verksamheten bland barn och
ungdomar.
Slutligen tar Eva Zetterberg upp den idé som jag i olika sammanhang har
framfört om att utveckla ett medborgarnas välfärdskontrakt. Eva Zetterberg
frågar hur detta skall finansieras.
Låt mig först kortfattat redovisa tankarna bakom det jag har kallat väl-
färdskontraktet.
Sverige tillhör de länder i världen som har det högsta skatteuttaget. Det
motiveras till stor del med att vi också har en avancerad välfärdspolitik. Lik-
väl händer det alltför ofta att människor inte får det stöd de behöver. Många
gånger uppstår en diskussion om vilket stöd de har rätt till och vart de skall
vända sig när de inte får sina rättigheter tillgodosedda. Det är angeläget att
medborgarna i Sverige upplever att de verkligen får valuta för skattepeng-
arna.
Därför är det önskvärt att både noggrannare ange vilka rättigheter med-
borgarna har och att sätta press på stat, landsting och kommuner att verkli-
gen leverera det som har utlovats. Det är innebörden av ”välfärdskontrak-
tet”. Jag tycker att det är viktigt att medborgarna informeras om vilka rättig-
heter de har och inte minst vart de skall vända sig om dessa inte tillgodoses.
Tekniken har prövats i England och såvitt jag kan bedöma med stor fram-
gång. Man talar där om ett ”Citizens Charter” - medborgarkontrakt. De
engelska erfarenheterna kan inte utan vidare överföras till svenska förhål-
landen, men de kan tjäna som inspirationskälla för att utveckla ett svenskt
välfärdskontrakt.
Finansieringen av de sociala tjänsterna skall ske enligt samma principer
som hittills. Jag förmodar att Eva Zetterberg med sin fråga snarast vill veta
hur jag ser på kommunernas möjligheter att leva upp till gjorda och nya åta-
ganden i en kärv ekonomi.
Tveklöst ställer de ekonomiska förutsättningarna stora krav på kommu-
nerna. Utan väl definierade mål och sociala rättigheter är risken stor att de
leder till stora försämringar. Med tydliga mål och rättigheter för medbor-
garna - ett välfärdskontrakt - fokuseras intresset i stället på hur man genom
ökad produktivitet och effektivitet kan nå målen.
Låt mig ge ett exempel. Hösten 1991 utfärdades en vårdgaranti. Lands-
tingen åtog sig att inom i praktiken oförändrade ekonomiska ramar garan-
tera operation eller behandling inom tre månader för tio vanliga diagnos-
grupper. Det innebar att ett välfärdskontrakt upprättades på ett begränsat
område. Genom förbättrad organisation och fungerande incitament för be-
rörda enheter inom sjukvården har det målet nåtts. Det är ett belysande ex-
empel på vad man kan uppnå genom att skärpa kraven på kommunerna.
Jag är medveten om att inte alla uppgifter kan lösas genom ökad effektivi-
tet. Det är mot den bakgrunden handikappområdet kommer att tillföras nya
resurser i samband med att den nya lagen genomförs. Men jag är, fru talman,
samtidigt övertygad om att det finns mer att göra för att öka effektiviteten i
välfärdspolitiken.
Anf. 2 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag vill först säga tack till socialminister Bengt Westerberg för
ett långt och utförligt svar på mina frågor om barnomsorg.
Däremot måste jag tillstå att jag är överraskad och besviken över att det
långa svaret rymmer så litet av konkreta svar. Vissa av frågorna får över hu-
vud taget inget svar.
Jag skall börja med frågan om Sveriges ekonomi. Vi är överens om beho-
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
vet av att minska Sveriges budgetunderskott och fä en budget i balans. Men
däremot tycks vi uppenbarligen vara helt oense om hur dessa besparingar
skall ske. Som jag påpekade i min interpellation drabbar många av de bespa-
ringar som vi i dag tvingas göra i Sverige just människor som har dålig eko-
nomi. De drabbar arbetslösa, sjuka, barn och äldre. Det är detta som jag
ifrågasätter. Om den borgerliga regeringen inte samtidigt underlät att bevara
inkomster på områden som inte skulle drabba de grupper som har det sämst
ställt i vårt land, skulle jag kunna förstå logiken. Men eftersom vi alla här
vet att den borgerliga regeringen samtidigt har minskat möjligheterna att få
in skatt på lyxprodukter - parfym, choklad, videor och en rad andra områ-
den - har jag väldigt svårt att förstå talet om att besparingar skall bäras av
alla.
Det är väldigt svårt för de människor som är arbetslösa i dag att känna
solidaritet i fråga om besparingskrav, när man på motsvarande sätt låter bli
att ta in inkomster som mycket väl går att ta in.
Av Bengt Westerbergs svar förstår jag att han helt och fullt står bakom
regeringens politik i detta sammanhang, och jag beklagar det.
När det gäller frågan om att vidta åtgärder om besparingarna skulle visa
sig drabba barn och ungdomar alltför hårt före 1994, är jag också besviken
på den delen av svaret. I en tidigare debatt i januari med anledning av en
interpellation av Sylvia Lindgren, svarade Bengt Westerberg att man från
regeringens sida visst var beredd att vidta åtgärder om det skulle visa sig fin-
nas alarmerande rapporter redan efter redovisningen i mars. Men av detta
ser jag inte ett spår i detta svar. Det skall bli intressant att se regeringens
rapport från de organ som har satts att bevaka detta. Men vi har redan i dag
fått mycket tydliga signaler.
SKTF har gjort en undersökning som visar att sparbeloppet i 20 kommu-
ner uppgår till 850 miljoner kronor. Och det finns sammanlagt ungefär
651 000 barn i barnomsorg av olika slag i Sverige. I genomsnitt har man spa-
rat 7 600 kr per barn, inkl, skolans område.
Jag kan ta många exempel här i Stockholmsområdet, som jag känner väl
till. I Nacka ser hela den förebyggande verksamheten för barnen ut att få
stryka på foten. Det finns ett flertal andra exempel, men jag skall inte gå in
i detalj på dem här.
Den andra frågan som jag tog upp gällde barn i behov av särskilt stöd och
invandrarbarn. Socialministern har valt att inte ge något svar alls på den frå-
gan innan utredningen är klar. Det finns väl även på detta område en rad
signaler som vi redan i dag kan ta till oss för att se om vi kan göra något. Det
är helt klart att personalen inom barnomsorgen har uppmärksammat detta,
eftersom det särskilda stödet i form av resurspersoner, psykologer osv. i dag
dras in. Det sker på många håll i vårt land.
Det finns en speciell fråga som jag har blivit uppmärksammad på och som
gäller barn med behov av särskilt stöd och vad som händer på de daghem
som har privatiserats. Vad händer med myndighetsutövningen? Vad händer
med ett barn som går på ett privat dagis, där personalen blir orolig för att ett
barn har blivit utsatt för sexuella övergrepp eller misshandel i hemmet ? Hur
går man vidare med det, Bengt Westerberg? Och vilka risker tar inte den
personalen om den gör en anmälan? Man kanske inte får några fler föräldrar
att lämna sina barn på detta daghem. Jag tycker att detta är en fråga som
över huvud taget inte särskilt har beaktats i privatiseringsdiskussionen.
Jag tog också upp frågan om behovstäckning, men jag fick inget svar alls.
Regeringen anser uppenbarligen att behoven är tillgodosedda. Det är en be-
dömning som jag inte kan dela.
Jag vet inte om socialministern såg ett inslag i Rapport för någon månad
sedan om en familj i Jämtland som ville ha barnomsorg. Familjen fick till
svar att den inte kunde få barnomsorg men att den däremot kunde få social-
bidrag.
Människor som vill arbeta får alltså till svar: Nej, du får inte arbeta. I stäl-
let kan du få bidrag för att du är hemma.
Det måste väl tyda på att behovet av barnomsorg inte är tillgodosett. Det
finns fler exempel av den genren. Det kan gälla personer som i dag är arbets-
lösa. I Huddinge och i flera andra kommuner i länet har arbetslösa ensamstå-
ende kvinnor bett om att få barnomsorg. När de får ett arbete vill de ha bar-
net inskolat, så att de på ett bra sätt kan ta det erbjudna arbetet. Flera kvin-
nor har tvingats tacka nej till erbjudet arbete just på grund av att de inte
fått barnomsorg. Resultatet är att en ond cirkel uppstått: Ingen barnomsorg
betyder inget jobb, och inget jobb betyder ingen barnomsorg.
Jag kan alltså inte se annat än att behovet av barnomsorg i dag är långt
ifrån täckt.
Så till frågan om lagen om barnomsorg. Jag får ett utförligt svar om bak-
grunden till svårigheterna i detta avseende. Men återigen: inget datum och
inget egentligt svar.
Jag vill avsluta den här första omgången med att fråga: Är det inte fråga
om att inrätta en barnakut snarare än en bankakut i vårt land?
Anf. 3 SYLVIA LINDGREN (s):
Fru talman! Jag tycker att Bengt Westerberg vid många tillfällen uttryckt
sig mycket klokt i sociala frågor. Men precis som Eva Zetterberg fick också
jag när jag läste svaret en känsla av att steget är litet långt till den debatt
som vi hade här för ungefär en månad sedan. Då sade Bengt Westerberg
att storstäderna hade missgynnats när det gäller statsbidragssystemen. Han
förklarade också att skattestoppet för kommunerna är en fråga som man se-
nare får ta ställning till. Men kom ihåg, sade han, att det bara gäller för 1993.
Det är en sak att uttrycka sig klokt. Men det räcker inte, speciellt inte när
man, som Bengt Westerberg gör, är i regeringsställning. Jag tycker att steget
från ord till handling är långt. Det tycker jag att jag fått klart belägg för i och
med det här interpellationssvaret.
Inte heller jag kan ur interpellationssvaret utläsa något direkt svar på Eva
Zetterbergs fråga nr 1: Tänker regeringen vidta några åtgärder mot bespa-
ringar som drabbar barn och ungdom före 1994?
Däremot tycker jag mig se att man vill utöka kraven på kommunerna utan
att ge några pengar. Till vilken hjälp, Bengt Westerberg, är lagregleringar
om kommunernas ansvar på barnomsorgsområdet när man i praktiken ned-
rustar barnomsorgen? Det finns en mängd exempel i det sammanhanget:
idrottsrörelsen, Vår teater, skolan, fritidsverksamheten, mellanstadieverk-
samheten, de allt större barngrupperna, de förändringar som sker via scha-
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
bloniseringen av lokalersättningarna osv. Detta innebär många förändringar
för barnen, som flyttas runt som små marionetter. De får byta både kamrater
och personal. Den, ack, så viktiga trygghet som barndomen skall präglas av
sätts ur spel.
Sedan måste jag på en annan punkt göra en kommentar till Bengt Wester-
bergs interpellationssvar. Det talas om landstingets vårdgaranti som utfärda-
des 1991. Men det är fel, Bengt Westerberg, att hävda att det här ägde rum
inom i praktiken oförändrade ekonomiska ramar. Både stat och landsting
satsade extra medel för att komma till rätta med de köproblem, de proppar,
som fanns inom sjukvården och som var ett steg när det gällde att införa
vårdgarantin. I första hand handlade det om kranskärls- och starrsjukdomar.
Jag vet att staten sköt till 400 miljoner kronor till landstingen på detta om-
råde. Jag vet också att 400 miljoner kronor satsades på Försäkringskassan
och AMS bl.a. för rehabiliteringsinsatser på nämnda område.
Stockholms läns landsting erhöll 67 miljoner kronor för 1991 och 83 miljo-
ner kronor för 1992. Dessutom vet jag att man nu undersöker hur de här
pengarna skall användas. Bl.a. vill man använda dem för psykiatrin. Det är
nödvändiga incitament från staten, och man har också lyckats i det avseen-
det. Därför tycker jag att det är fel att nu jämföra detta med de lagregle-
ringar som man vill ha vad gäller kommunerna. Inte ett ord sägs om att kom-
munerna skall få möjligheter, att de skall få hjälp från staten för att klara
barnomsorgen. Det är därför som jag har en annan uppfattning.
Anf. 4 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Fru talman! I en ekonomiskt svår situation är det av stor betydelse att man
tar hänsyn till långsiktiga grundläggande synpunkter vid planering och prio-
ritering. Viktigast av allt i barnomsorgen är att vi utgår från vad som är bäst
för barnen. Det kan ingen avgöra bättre än barnens föräldrar. Alla barn är
inte lika. Därför är det så oerhört angeläget med valfrihet på barnomsorgens
område. Den hittills förda familjepolitiken har tyvärr inte gett utrymme för
detta.
Därför är det positivt att Bengt Westerberg i sitt interpellationssvar under-
stryker att det skall införas ett vårdnadsbidrag som är lika för alla barn i ål-
dern 1-3 år, vilket innebär att familjerna i framtiden kan avgöra om denna
vårdlön skall användas till kommunal barnomsorg, familjehem, kooperativ
etc. Den ena föräldern kan också välja att vara hemma på hel- eller deltid.
Eller också jobbar kanske båda deltid. Jag är övertygad om att en sådan val-
frihetsreform kommer att vara positiv för alla småbarnsföräldrar.
Fru talman! En annan fråga som socialministern tar upp i sitt interpella-
tionssvar är frågan om en barnomsorgslag. Som jag ser saken måste vi vara
restriktiva med tvångslagar för kommunerna. Vi måste se till att kommuner-
nas självbestämmande inte tas ifrån dem. Det finns många dugliga och
mycket duktiga och kompetenta politiker i kommunerna. Det är där och av
dem som prioriteringarna skall göras. Det är också viktigt att vi är obser-
vanta på att de grupper som saknar rättighetslagar inte ställs utanför samhäl-
lets stöd. Det går inte heller att stifta en barnomsorgslag om verklig valfrihet
för småbarnsföräldrar inte finns. Därför måste i så fall vårdnadsbidrag och
en barnomsorgslag införas samtidigt.
Vidare sade socialministern i sitt interpellationssvar att han ville lyfta fram
vikten av att vi levererar vad medborgarna vill ha. Det vill jag också mycket
kraftigt understryka. En klar majoritet av svenska folket föredrar någon
form av vårdnadsersättning. Det har olika undersökningar och rapporter vi-
sat. Det är därför min förhoppning, fru talman, att man även på detta om-
råde vill gå medborgarna till mötes och att det så snart som möjligt kommer
ett förslag från regeringen om införandet av ett vårdnadsbidrag.
Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! För att börja med den sista frågan vill jag säga att jag medde-
lat i budgetpropositionen, och jag upprepar detta nu, att det kommer ett för-
slag så snart de samhällsekonomiska förutsättningarna medger. Min bedöm-
ning är att ett vårdnadsbidrag är en reform som kostar en hel del pengar. De
pengarna finns, dess värre, inte för närvarande. Förhoppningsvis utvecklas
ekonomin positivt, så att vi får möjligheter att lägga fram ett förslag här.
Litet annorlunda förhåller det sig med barnomsorgen, därför att barnom-
sorgen - det framgick av ett tidigare exempel - är en viktig förutsättning för
att t.ex. ensamstående kvinnor eller småbarnsföräldrar som lever ihop över
huvud taget skall kunna försörja sig. Därför är det nödvändigt att det finns
barnomsorg för alla.
Jag talade om ändringar i socialtjänstlagen där det skall klargöras att kom-
munerna skall ha skyldighet att tillhandahålla barnomsorg. Ett syfte med
detta är naturligtvis att uppnå full behovstäckning, ett mål som regeringen
redan i sin första regeringsförklaring har ställt sig bakom. Så nog har Eva
Zetterberg fått svar på den frågan genom mitt interpellationssvar.
Eva Zetterberg och Sylvia Lindgren tar också upp en rad frågor som inte
aktualiserats i framställda interpellation. Således har jag heller inte kom-
menterat dessa frågor. Det gäller det kommunala skattestoppet, statsbidra-
gen till storstäder och mycket annat. Dessa saker kan också diskuteras i den
här interpellationsdebatten. Men jag tycker att redan de åtta frågor som Eva
Zetterberg ställt till mig är tillräckligt. Sylvia Lindgren är dock välkommen
att ställa andra frågor till mig. Jag svarar gärna på dem också.
Eva Zetterberg lutade sig i mångt och mycket i sin kritik mot SKTF:s rap-
port. Det finns säkert en hel del uppgifter i den rapporten som är riktiga och
som det finns skäl att ta fasta på. Men några uppgifter i den här rapporten
är så uppseendeväckande att jag har bett medarbetare ringa runt för att kon-
trollera om uppgifterna är korrekta eller inte. Det gäller t.ex. påståenden
om att man i Stockholm och Göteborg har minskat resurserna för barn med
särskilda behov. Det gäller också påståenden om att man i Norrköping skulle
ha barngrupper med bara 1,7 anställda. Dessa uppgifter är felaktiga.
Det är inte sant att resurserna i t.ex. Stockholm har minskats. Tvärtom har
man ökat resurserna till barn med särskilda behov. I Norrköping finns det
inget exempel på barngrupper med bara 1,7 anställda, i varje fall inte i för-
skolan. Beträffande fritidsverksamheten vågar jag inte svära på hur det är.
Det råder inget tvivel i varje fall beträffande den artikel i Dagens Nyheter
som SKTF:s ordförande Sture Nordh nyligen skrev. I artikeln har han hår-
dragit och ibland kanske felaktigt återgivit en del av de uppgifter som inhäm-
tats från SKTF:s sida.
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
En hel del saker sker när det gäller barn med särskilda behov. Jag har tidi-
gare i riksdagen redovisat det projekt, Barn i fokus, som bedrivs av Social-
styrelsen med särskilt anvisade medel. Syftet är just att dra i gång ett antal
projekt som kan bli goda förebilder på olika håll i landet för hur man möter
särskilt utsatta barn. Det här projektet bedrivs för närvarande med stor
framgång. Vi hoppas att det skall ge konkreta resultat ute i landet. Det är
ett treårigt projekt. Man är nu inne på det andra året.
Eva Zetterberg tog också upp frågan om barn till arbetslösa föräldrar. Jag
har tidigare i en debatt här i riksdagen besvarat samma fråga. Jag konstate-
rade då att det är min bestämda uppfattning att också de barn som börjat i
barnomsorgen och vars föräldrar blir arbetslösa bör få fortsätta. De behöver
kanske inte barnomsorg hela dagen. Men en stor del av dagen är det rimligt
att de får sådan. Såvitt jag förstår var det också Kommunförbundets uppfatt-
ning i de överläggningar som vi hade i höstas. Det är bakgrunden till det
initiativ som jag beskrivit i mitt interpellationssvar, dvs. att man skall låta
Kommunförbundets länsavdelningar visa upp hur bra modeller kan skapas
när det gäller att erbjuda också de här barnen barnomsorg.
Sedan var Eva Zetterberg besviken över att jag inte angett något datum
för när vår proposition läggs fram. Jag är ledsen att jag inte kan ange ett
exakt datum. Men denna vår kan jag i alla fall säga att propositionen kom-
mer att läggas fram. Det är en ganska god tidsprecisering. Vi på Socialdepar-
tementet arbetar för närvarande med propositionen. Det är alltså fråga om
månader innan jag kan redovisa den för riksdagen.
Sylvia Lindgren sade att det pågår en nedrustning av barnomsorgen. Jag
delar inte riktigt den uppfattningen. Det sker förvisso stora förändringar
inom barnomsorgen. Vidare är det sant att en av förändringarna är att barn-
grupperna nu blir större än vad de var för några år sedan. Då var målet att
det skulle vara 15 barn i varje grupp. I dag finns det ofta betydligt fler barn
i en grupp. Det kan vara upp till 20 barn i en grupp. Undantagsvis är det
t.o.m. fler än 20 barn. Denna utveckling tycker jag att det finns stor anled-
ning att analysera med avseende på effekterna. Men den forskning som
finns, bl.a. den som utförts av Gunni Kärrby i Göteborg, visar att detta med
stora barngrupper inte nödvändigtvis innebär att man gör avkall på kvalite-
ten. Det undantag som Gunni Kärrby nämner är områden med en särskild
social problematik. I andra områden kan man mycket väl ha större barn-
grupper, under förutsättning att det finns väl utbildad personal och att verk-
samheten struktureras bättre.
Detta är bakgrunden, som jag sagt, till den förlängning av förskollärarut-
bildningen som regeringen nyligen har lagt fram förslag om till riksdagen.
Så en kommentar till frågan om vi skall ta några initiativ före 1994. Ja, det
är självklart att vi, om Socialstyrelsens rapport skulle peka på att en alarme-
rande utveckling är på gång - jag talar då om en mera systematisk genom-
gång där man inte bara lutar sig mot tidningsartiklar - är beredda att ta initia-
tiv redan nu. Men mitt svar till Eva Zetterberg var att jag vill avvakta Social-
styrelsens rapport, som kommer nästa vecka, innan jag svarar på frågan om
det nu är aktuellt med speciella initiativ från regeringens sida.
10
Anf. 6 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag skall börja med den sista frågan. Det var bra att socialmi-
nistern korrigerade på den punkten och sade att regeringen är villig att vidta
åtgärder före 1994 om det skulle visa sig nödvändigt. Sedan kan vi diskutera
i vilka situationer det kan vara nödvändigt.
Vad gäller SKTF:s rapport vill jag säga att jag också skall kontrollera den
information som där ges. Jag har i alla fall inte hittills fått belägg för att upp-
gifterna i rapporten skulle vara falska eller felaktiga. Naturligtvis är det vik-
tigt att kontrollera dessa fakta.
Så till frågan om barn till arbetslösa och deras rätt till barnomsorg eller
inte och om barn till föräldralediga. Här tycker jag att Bengt Westerberg
kommer litet väl lindrigt undan. Naturligtvis är det bra med kampanjer och
att lyfta fram goda exempel. Men här i Stockholm och i många andra kom-
muner räknar man ihop de barn som inte går på dagis på heltid. Tre eller fyra
barn kan dela på en plats. Om flera barn delar på en plats tycker kanske
föräldrarna inte att det är lämpligt att ett barn går mellan kl. 06.30 och 10.00
och de övriga som delar på platsen mellan kl. 10.00 och 13.00. Något barn
behöver kanske omsorg mellan kl. 17.00 och 19.00. Jag skulle tro att de allra
flesta vill att barnen går mellan kl. 09.00 och 12.00 eller mellan kl. 12.00 och
15.00 osv.
Naturligtvis innebär detta en belastning för det dagis där de här barnen är
inskrivna. Därför kan det vara svårt att genomföra detta på ett bra sätt.
Också barngruppernas storlek vill jag kommentera. Jag tror också att man
med bättre utbildad personal på många håll kan klara större grupper. Jag
tror inte att det är en självskriven regel att det skall vara ett visst antal barn
och ett visst antal anställda. Men av Bengt Westerbergs svar att döma kan
det vara hur många barn som helst och att det ändå inte uppstår några pro-
blem. Det ifrågasätter jag. Men sedan får vi kontrollera om siffrorna i Norr-
köping stämmer eller inte.
Redan i dag finns det dock väldigt stora barngrupper i Stockholmsområ-
det. Det innebär svårigheter för den pedagogiska verksamheten.
I frågan om avgifter säger Bengt Westerberg att avgiften inte skall vara ett
hinder för att ha barn i barnomsorg. Men hur stämmer då detta med rege-
ringens uttalade vilja att lägga sig i exempelvis Kammarrättens beslut om
mellanstadiefritis? Man har ju diskuterat att införa en avgift om 3 000 kr för
mellanstadieelever. Statsministern har gått ut och sagt att om Kammarrätten
ålägger kommunerna att hålla med barnomsorg för mellanstadiebarn, över-
väger man från regeringens sida att ändra socialtjänstlagen. Det är också rätt
hårresande.
Till slut: Frågan om barnomsorgen hör ihop med kommunernas ekonomi.
Man kan inte, som socialministern säger, ställa ökade krav på kommunerna
samtidigt som man så att säga slår undan benen för kommunerna, vilka vill
ge en bra barnomsorg.
Anf. 7 SYLVIA LINDGREN (s):
Fru talman! Jag blev något förvånad när Bengt Westerberg sade att jag tog
upp andra frågor. Skattestoppet och statsbidragen nämndes.
Men Eva Zetterbergs första fråga var: Tänker regeringen vidta några åt-
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
12
gärder mot besparingar som drabbar barn och ungdomar före 1994? Jag
tycker att nämnda saker mycket klart inryms i den frågan. Efter Bengt Wes-
terbergs öppningar i den tidigare interpellationsdebatten tycker jag att
ställda fråga verkligen hör hemma i den här debatten. Pengar och kommu-
nernas ekonomi är ju det som i mångt och mycket styr barnomsorgen. Det
är också de frågorna som vi diskuterar här.
Bengt Westerberg höll heller inte med mig i fråga om nedrustningen inom
barnomsorgen. Mitt resonemang bygger på dels de indikationer jag får när
jag läser tidningar, dels indikationer från kommunerna och socialdistrikten.
Inte minst gäller det indikationer som jag får från mitt eget bostadsområde.
Jag bor i Dalen, strax söder om Stockholm, och där är de här problemen
stora. Man drar in bidragen till idrottsrörelser. Man drar både ner och in
verksamheter för skolor, fritidshem och mellanstadieverksamhet. Dessutom
förändras spelreglerna inom barnomsorgen. Jag kan inte se detta som något
annat än just en nedrustning.
I anvisningar till anordnare av enskild barnomsorg, där barnomsorgspeng
nu utgår, ställs inga krav på att anordnaren skall uppge pedagogisk inriktning
för verksamheten. Man behöver t.ex. inte följa Socialstyrelsens pedagogiska
program.
Man har också frångått kravet för enskilda anordnare på hur stora ytor
barnomsorgslokalen skall ha. Om man drar ut frågan till sin spets betyder
detta att det får vara hur många barn som helst på hur liten yta som helst.
Man ställer inte heller några krav på pedagogiskt utbildad personal för att
driva enskild barnomsorg.
Detta sammantaget tycker jag faktiskt visar att kvaliteten inom verksam-
heten är av underordnad betydelse för den borgerliga majoriteten. Då är
min fråga till Bengt Westerberg om det här också stämmer överens med
Bengt Westerbergs syn.
Anf. 8 CHATRINE PÅLSSON (kds):
Fru talman! Först några ord till Eva Zetterberg. Jag uppskattar mycket det
engagemang som Eva Zetterberg känner för barnomsorgen. Jag uppskattar
också det engagemang som man känner för att det skall vara god kvalitet.
Jag tycker att det är viktigt att verkligen lyfta fram de barn som far illa.
Samtidigt har vi ideologiskt helt annan syn på hur man skall bemöta det
här. Vi kristdemokrater är säkra på att föräldrarna är oändligt viktiga för
barnen och hela barnens situation. Som jag sade tidigare är barn olika och
behöver alltså barnomsorgsformer i olika utsträckning. Därför tror jag ändå
att vi måste lyfta fram föräldrarnas roll i hela barnomsorgen.
Barnomsorg och även föräldraledighet för arbetslösa föräldrar tycker jag
är en sak som kommunerna själva får bedöma. Det är så olika situation i
kommuner. Jag kan inte förstå varför kommunerna alltid skall komma i en
så dålig dager när man talar om detta. Det verkar som om kommunpoliti-
kerna inte förstår någonting. Men de är kompetenta och duktiga. Vi måste
ha tilltro till dem och låta dem fatta besluten.
Så till socialministerns uttalande när det gäller vårdlönen. Jag tycker att
det känns väldigt bra. Jag är ingen ekonom, men jag känner många som är
duktiga på att räkna. Jag skall åtminstone göra allt från min lilla obetydelse-
fulla horisont för att försöka få fram siffror. Det är viktigt att vi gör en rättvis
bedömning och att vi öppnar möjligheter för olika alternativ. Det är hela
regeringens andemening i den framtida välfärdspolitiken.
Anf. 9 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Låt mig börja med Sylvia Lindgren den här gången. Hon säger
att hon blev förvånad över mitt svar. De svar jag lämnat i tidigare interpella-
tionsdebatter gäller fortfarande. Därför tycker jag att jag inte behöver upp-
repa dem vid varje interpellationsdebatt jag har här. Jag koncentrerar mig i
stället på de frågor som ställs. Det tycker jag är en rimlig princip. För säker-
hets skull vill jag understryka att det jag sade i den förra interpellationsde-
batten fortfarande gäller, så slipper jag gå igenom alla de punkterna.
Sylvia Lindgren nämnde att man drar ner bidrag och sparar på olika sätt i
kommunerna. Det är alldeles riktigt. Kommunerna liksom enskilda, företag
och hela samhället har i dag mycket stora ekonomiska problem. Då måste
man prioritera och dra ned på några områden för att få över resurser på
andra områden. Då kan det naturligtvis vara riktigt att låta t.ex. idrottsrörel-
sen drabbas genom att man inte med kommunal personal kan hålla anlägg-
ningar öppna lika lång tid som man har kunnat göra tidigare.
Jag tycker att det är rimligt att man i ett sådant läge faktiskt ställer sig
frågan: Hur skall vi bära oss åt för att hålla hockeyrinken, fotbollsplanen
eller vad det nu kan vara fråga om öppen lika lång tid som tidigare men med
hälften så stora ekonomiska resurser? Det är mycket möjligt att föreningar
och enskilda kan ställa upp och göra insatser för att t.ex. på detta område se
till att det inte blir någon standardförsämring. Jag tycker inte att det är orim-
ligt att man på det sättet försöker få människor och organisationer att ställa
upp för att klara en svår ekonomisk situation.
Sylvia Lindgren tog sedan upp frågan om kvalitetskravet, krav på utbild-
ning och erfarenhet inom barnomsorgen. Faktum är att det enda område där
vi har ställt krav på utbildning och erfarenhet var enskild barnomsorg så
länge vi hade statsbidrag till enskild barnomsorg. Men på den kommunala
barnomsorgen har det inte ställts några som helst kvalitetskrav. I den lag som
vi nu håller på att förbereda är det vår avsikt att ställa samma kvalitetskrav
på kommunal barnomsorg som vi hittills har ställt på enskild barnomsorg.
Det behövs någon form av kvalifikation. Jag tycker att det rimliga är att man
i lagstiftningen, precis som vi gjorde i fråga om enskild barnomsorg, talar om
vilka krav som ställs på utbildning och erfarenhet hos den personal som skall
verka inom barnomsorgen.
Däremot tycker jag att det är att gå för långt om statsmakterna skall ha
synpunkter på hur stora ytor det skall vara, hur lokalen skall vara utformad,
hur höga toaletterna skall vara osv. Detta tror jag att man med varm hand
kan överlåta åt kommunpolitiker och föräldrar att bevaka för att se till att
det blir på rimligt sätt.
Eva Zetterberg tog upp det här med barnomsorg för arbetslösa, och även
Chatrine Pålsson var inne på den frågan. Jag vill gärna säga att jag tyvärr
inte tycker som Chatrine Pålsson, att man riktigt kan lita på kommunerna
på den punkten. Väldigt många kommuner i landet - det handlar om många
tiotal kommuner, kanske hälften av landets kommuner - har infört regler
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpella tioner
13
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
14
som innebär att barn till arbetslösa inte får vara på dagis. Då bortser man just
från barnens bästa, det som Chatrine Pålsson underströk i sitt första inlägg.
För barn som har varit på dagis under ett eller flera år, har sina kamrater
där och är vana att få träffa sina fröknar eller i bästa fall manliga förskollä-
rare på dagis, är det naturligtvis viktigt med kontinuiteten i dessa kontakter,
så att det inte blir ett avbrott på ett eller två år och att de sedan skall fortsätta
med verksamheten. Därför är det oerhört angeläget att dessa barn får gå
kvar på dagis, även om man ibland av ekonomiska skäl något måste korta
den tid som de skall vara där. Så jag tycker att denna fråga är viktig. Jag
återkommer som sagt till den frågan i samband med det förslag som vi skall
redovisa senare i vår.
Eva Zetterberg sade att hon fick det intrycket av mitt svar att barngrup-
perna kunde vara hur stora som helst. Det är väl inte riktigt det intiycket
man får om man läser vad jag faktiskt sade i mitt interpellationssvar. Jag sade
där att även om det i allmänhet är acceptabelt med något större barngrupper
än vad som tidigare var vanligt, är det uppenbart att det finns gränser för hur
stora grupperna kan vara för att sociala och pedagogiska mål skall nås. Det
är någonting helt annat än det Eva Zetterberg påstod.
Sedan kom Eva Zetterberg tillbaka, som i många tidigare debatter, till
mellanstadieverksamheten i Stockholm. Jag förstår att Eva Zetterberg är
personligt berörd av detta och därför tycker att det är en viktig fråga. Det
tycker jag också, även om jag ännu inte är personligt berörd av den. Försla-
get om en avgift på 3 000 kr var ett tjänstemannaförslag. Det har aldrig varit
politiskt förankrat och är över huvud taget inte aktuellt i Stockholm. Jag
tycker inte det finns anledning att diskutera det nu. Ansvarsfulla kommunal-
politiker reagerade när uppgiften kom ut och sade att man aldrig kommer
att genomföra förslaget. Det kommer alltså inte att bli sådana avgifter, utan
betydligt blygsammare.
Statsministern har talat om vad man skulle kunna göra för förändringar i
lagen, om kammarrätten skulle tolka socialtjänstlagen så att man inte får
lägga upp fritidsverksamheten på det sätt som gjorts i Stockholm inom ra-
men för skolan. Jag delar hans uppfattning på den punkten. Om lagen skall
tolkas så att det är omöjligt, dvs. att man måste ha fristående fritidsverksam-
het på det sätt som vi hittills har haft, då tycker jag också att det är motiverat
att ändra socialtjänstlagen. På den punkten finns det inga som helst delade
meningar mellan mig och statsministern.
Till sist, fru talman, vill jag understryka att jag självfallet delar Chatrine
Pålssons uppfattning - jag tror att det också gäller Sylvia Lindgren och Eva
Zetterberg - att föräldrarna och familjen är viktiga. Detta är inte en politisk
fråga där vi behöver ha några motsättningar. Men det jag möjligen ibland
reagerar emot när Chatrine Pålsson och andra företrädare för kds talar om
detta är att ni aldrig riktigt erkänner att också dagis faktiskt är bra för bar-
nen, att det är mycket hög kvalitet på svenska dagis och att dagis är viktiga
för att framför allt kvinnor skall få möjlighet att förvärvsarbeta.
Därför är det viktigt att se till att det finns dagis för de föräldrar som vill
ha det. Detta är bakgrunden till att jag tycker att det är angeläget, och rege-
ringen står bakom den uppfattningen, att vi får en utvidgad lagreglering på
det här området.
Talmannen anmälde att Sylvia Lindgren och Chatrine Pålsson anhållit att
till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 10 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag undrar: Var går Bengt Westerbergs gräns för gruppstorle-
ken inom barnomsorgen? Jag kunde tydligt läsa i svaret att det finns en
gräns, men Bengt Westerberg vill inte tala om för oss var gränsen går. Därav
drog jag den slutsats som jag nämnde tidigare.
Jag vill ta upp frågan om avgifter igen. Visst har det sagts att förslaget om
3 000 kr i fritidsavgift på mellanstadiet var en tjänstemannaprodukt. Men
redan i fråga om barnomsorg för förskolebarn i Stockholms län finns det ni-
våer som är klart oacceptabla: exempelvis i Solna 3 000 kr för ett barn. I
Nacka höjde man nyligen avgiften med 40 %. En ensamstående förälder
skulle alltså inte ha råd att arbeta heltid längre utan övervägde att ta emot
erbjudet deltidsarbete och arbeta halvtid för att slippa högre dagisavgifter.
Det går alltså inte att blunda för att avgifterna är ett klart hinder för en hel
del föräldrar.
När det gäller att erbjuda arbetslösa dagisplats för sina barn finns det na-
turligtvis olika former för detta. Det går att genomföra på ett bra sätt. Men
i dag kan det vara svårt för personal och barn att se detta som värdefullt. Det
finns problem, även där man erbjuder dagis. Det är svårt att få det att fun-
gera med tider, då fler barn skall dela på en plats utan att störa barngruppen
i övrigt.
Slutligen vill jag ta upp frågan om familjen, som också Chatrine Pålsson
tog upp. Jag tror att familjen är viktig för alla. Det är ju ingen partifråga.
Det är inget parti som har ensamrätt på att vilja värna barn och familjer.
Däremot har vi olika idéer om familjepolitikens utformande. Jag kan inte se
någon som helst motsättning mellan att stärka familjen, stärka föräldrarnas
möjligheter att vara mer tillsammans med sina barn, och rätt till en bra barn-
omsorg. Det ligger ingen konflikt i detta. Det går att göra båda delarna, och
det måste man göra.
Jag undrar varför Chatrine Pålsson är så engagerad i kommunernas rätt
att få avgöra om de skall erbjuda barnomsorg för barn till arbetslösa. Annars
talar man om valfrihet för föräldrar. Varför skulle inte kommunerna kunna
åläggas denna skyldighet, medan föräldrarna får avgöra om de behöver så-
dan barnomsorg eller inte?
Fru talman! Till sist vill jag bara instämma i det som Sylivia Lindgren tog
upp och understryka detta. Det går inte att diskutera barnomsorg och lik-
nande frågor isolerat utan att se till kommunernas möjligheter att på ett se-
riöst sätt bedriva barnomsorg, att värna både om att ge så många som möjligt
plats och om att ge en god kvalitet i barnomsorgen. Detta går inte att genom-
föra, när man samtidigt minskar statsbidragen och på andra sätt gör det
omöjligt för kommunerna att bedriva en bra barnomsorg. Därför vill jag
gärna skicka med detta till regeringen: Fundera på en barnakut i stället för
eller tillsammans med en bankakut!
Anf. 11 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! Eva Zetterberg frågade var gränsen går, om den går vid 18,
19, 20, 21 eller 22 barn. Jag kan inte svara på den frågan. Man måste pröva
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
sig fram för att se hur grupperna fungerar. Det finns i dag barngrupper med
18 och upp till 22 barn. Jag tror att det beror väldigt mycket på vilken utbild-
ning personalen har och hur verksamheten struktureras.
Jag skall om några veckor åka ned till Reggio nell’Emilia i Italen, där det
bedrivs barnomsorg i ganska stora grupper. Vi har också vissa planer på att
i samarbete med Lärarhögskolan i Stockholm sätta i gång en försöksverk-
samhet baserad på den pedagogik som används i Reggio nelFEmilia. De som
har varit där vittnar om att verksamheten fungerar mycket väl, fast man har
betydligt större barngrupper än vad man har i Sverige. Jag tycker att det är
en intressant verksamhet. Det skall bli spännande att åka dit och se hur den
fungerar. Det är möjligt att jag kan ge ett mer konkret svar till Eva Zetter-
berg när jag kommer hem från Italien.
Eva Zetterberg nämnde några kommuner, där avgifterna har höjts eller är
mycket höga. Det är riktigt att avgifterna har höjts kraftigt i Nacka, men det
var från en mycket låg nivå. Jag tror inte att Nacka ens efter denna höjning
ligger extremt högt när det gäller barnomsorgsavgifter. Om avgiften är 3 000
kronor i Solna, är det i varje fall inte någon enhetlig avgift, utan det kan i så
fall vara en avgift som drabbar personer med goda inkomster. Jag tycker i
princip att man skall ha en enhetsavgift, men man får naturligtvis acceptera
att kostnaden i kommuner med inkomstrelaterad avgift blir något högre för
personer med högre inkomster.
Fru talman! Jag vill ändå återkomma till den viktigaste delen i mitt svar,
nämligen att det är angeläget att nu komplettera socialtjänstlagen, eftersom
barnomsorgsbidragen är avskaffade, så att det klart framgår att kommu-
nerna har skyldighet att tillhandahålla barnomsorg för de föräldrar som ef-
terfrågar sådan. Tidigare hade statsmakterna både socialtjänstlagen och
statsbidragen för att kunna påverka kommunerna. Nu avskaffades statsbi-
dragen vid det gångna årsskiftet, och därför är det nödvändigt att det fram-
går alldeles tydligt av socialtjänstlagen vilka skyldigheter kommunerna har.
Jag återkommer till riksdagen senare i vår med ett förslag på denna punkt.
Jag instämmer med Eva Zetterberg och Sylvia Lindgren att kommunernas
situation inte kan diskuteras utan att man ser till hela samhällsekonomin.
Även om man befinner sig i opposition hjälper det ju inte att stå här i talar-
stolen och säga att alla områden skall ha mer resurser. Det är ett faktum att
åtminstone Socialdemokraterna - jag vet inte hur det är med Vänsterpar-
tiet - har accepterat att kommunerna inte skall tillföras ytterligare resurser
inför 1994. Man hade vissa synpunkter på hur stora statsbidragen skulle vara
inför 1993, men inför 1994 accepterade man de resursramar som finns. Där-
med följer också krav på hårda prioriteringar och effektiviseringar. Låt oss
då diskutera hur detta skall ske, i stället för att bara räkna upp område efter
område och säga att det skall vara mer resurser till allting. Det vill jag också,
men dessa resurser finns inte.
Överläggningen var härmed avslutad.
16
6 § Svar på interpellation 1992/93:73 om ArlandabananProt. 1992/93:68
25 februari 1993
Anf. 12 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Ines Uusmann har frågat mig vilka långsiktiga överväganden
som ligger bakom regeringens beslut om splittring av Arlandabanan vad gäl-
ler Mälardalens trafikförsörjning ur ett miljömässigt acceptabelt perspektiv.
Arlanda är Sveriges viktigaste flygplats. Den fungerar som ett nav i den
nationella flygtrafiken. Från Arlanda går det också att flyga praktiskt taget
överallt i världen. Enligt min mening är det därför viktigt att knyta Arlanda
flygplats till det nationella järnvägsnätet.
När Arlandabanan är färdigbyggd kommer den att fylla två viktiga funk-
tioner. Arlandabanan kan ses dels ur ett lokalt perspektiv för resor mellan
Stockholm och Arlanda, dels ur ett regionalt eller nationellt perspektiv. Inte
minst miljöskäl talar för en väl fungerande och trafiksäker lösning för trafi-
ken till Arlanda flygplats.
Regeringens ambition är att finansiera en så stor del som möjligt med pri-
vat riskkapital. En sådan ambition frigör medel till andra angelägna infra-
strukturprojekt.
Möjligheterna till privat finansiering har studerats ett flertal gånger och
nu senast av Delegationen för infrastrukturinvesteringar (K 1991:04). I den
rapport som delegationen har redovisat framgår att det inte går att finansiera
utbyggnaden av hela Arlandabanan med privat kapital. Därför är det natur-
ligt att dela upp projektet i flera etapper.
För att åstadkomma en så stor andel extern finansiering som möjligt bör
därför projektet delas upp på ett sådant sätt att marknadsförutsättningarna
blir så goda som möjligt. Regeringens beslut innebär således att för delen
Rosersberg-Arlanda inkl. Arlanda station eftersträvas en så stor privat fi-
nansiering som möjligt.
De övriga delarna, fyrspåret mellan Stockholm och Rosersberg samt norra
böjen, behandlas i regeringens proposition 1992/93:176 om investeringar i
trafikens infrastruktur m.m.
Anf. 13 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet för att jag efter nästan sexveckor
har fått svar på min interpellation, som handlar om vilka långsiktiga övervä-
ganden som ligger bakom det regeringsbeslut som fattades den 14 januari
om att göra Arlandabanan till ett stickspår och Arlanda station till en säck-
station.
Om jag skall försöka att utläsa det som är viktigt i interpellationssvaret
och sortera bort det som är snömos, är beskedet som jag tolkar det detta:
Eftersom det trots alla konsulter som har tagits i anspråk inte gick att få fram
privata investerare som var intresserade av ”Sveriges mest lönsamma infra-
strukturprojekt”, gällde det att plocka det läckraste russinet ur kakan och
sockra det litet extra och därefter hoppas att någon privat finansiär ville
hjälpa till att rädda ansiktet på regeringen, som uppenbarligen styrs mer av
ideologisk fundamentalism än ambition att få infrastrukturen att fungera.
Vad händer då med helheten? Statsrådet säger i svaret att man kan se Ar-
landabanan ur ett regionalt eller ett nationellt perspektiv. Men jag upplever
Svar på
interpellationer
17
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 68
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
18
det inte som att detta har varit det bärande perspektivet när regeringen har
hanterat frågan om Arlandabanan.
Fru talman! Med förlov sagt: Detta är inte fråga om något pendelstickspår.
Jag kan ju göra en jämförelse som både statsrådet och jag är väl bekanta
med. Detta är inte detsamma som Roslagsbanan, där man kan sega och dra
hur länge som helst i beslutsgången.
Jag trodde inte att det skulle bli på samma sätt i Kommunikationsdeparte-
mentet som det har blivit i landstingets trafik- och regionplanenämnd, där
man kunde använda samma dagordning från 60-talet fram till nu, eftersom
de borgerliga partierna inte kunde komma till skott när det gällde Roslagsba-
nan. Så har det blivit även med Arlandabanan.
Fru talman! Jag tycker egentligen inte om att stå här och raljera om dessa
mycket viktiga frågor. Man måste på något sätt använda galghumor för att
hålla oron borta. Orolig är jag, och det av flera skäl. Det är en oro som jag
delar inte bara med ett antal socialdemokratiska riksdagsledamöter, utan
med åtminstone nio landshövdingar, Mälardalsrådet, Tåg i Mälardalen AB,
handelskamrarna i Stockholm, Uppsala och Sundsvall, osv. Jag tror att
också statsrådet känner till denna oro, eftersom man har skrivit ett antal brev
i detta ärende till ministern.
Arlandabanan måste ses som en del i ett långsiktigt infrastruktursystem
för hela Mälarregionen. Det sker en utveckling mot en gemensam arbets-
och bostadsmarknad. Då behövs det bekväma persontåg i stället för andra
transportmedel - jag menar bussar och bilar - som är betydligt mer tärande
på miljön. Vi behöver binda ihop Arlanda inte bara med Stockholm utan
med hela Mälardalen och även med södra Norrland.Med regeringens hante-
ring finns det en stor risk att hela detta upplägg spricker. Jag vet att det t.ex.
har fört med sig att trafikeringsavtalet för Svealandsbanan riskerar att gå i
stöpet.
I det pressmeddelande som vi fick ta del av den 14 januari sägs, att innan
regeringen tar slutlig ställning till genomförande av den norra delen av Ar-
landabanan skall alternativa dragningar från Arlanda till Stambanan stude-
ras och utvärderas. I sitt svar i dag säger statsrådet: De övriga delarna, ”fyr-
spåret mellan Stockholm och Rosersberg samt norra böjen, behandlas i re-
geringens proposition 1992/93:176 om investeringar i trafikens infrastruktur
m.m.”
Med den propositionen tenderar det att bli som med jultomten. Alla talar
om honom, men ingen tror på att han egentligen finns. Jag vill därför fråga
om detta skall tolkas som att utvärderingen av de alternativa dragningarna
nu är gjord och att man är beredd att omedelbart starta bygget av den norra
böjen. Eller betyder det att regeringen har tagit intryck av den mycket mas-
siva kritik som framförts mot beslutet att göra en metkrok av Arlandabanan
och nu ändrar sig? Det kanske finns något annat alternativ som vi inte har
kunnat komma underfund med?
Jag vill slutligen ställa en fråga till statsrådet. I pressmeddelandet från den
14 januari kunde man läsa att förberedelserna för anbudsprocessen vad gäl-
ler sträckan Rosersberg-Arlanda skulle starta omgående. Vad exakt betyder
”förberedelser för anbudsprocessen”? Har man trots det flitiga användandet
av amerikanska konsulter inte fått fram något realistiskt förfrågningsunder-
lag, eller vad är det som händer? Hur länge är det tänkt att man skall ägna
sig åt dessa förberedelser? Har man i Kommunikationsdepartementet glömt
ordet nätplanering?
Anf. 14 GUNNAR THOLLANDER (s):
Fru talman! I svaret säger statsrådet Mats Odell: ”Arlanda är Sveriges vik-
tigaste flygplats.---Från Arlanda går det också att flyga praktiskt taget
överallt i världen.” Det var inte någon nyhet för oss som arbetar med denna
fråga. Det är egentligen detta som gör att vi är så många som engagerar oss
och finner det viktigt att verkligen se till att man kan komma till och från
Arlanda från alla håll på ett riktigt sätt.
För min del blandar jag mig i den här debatten därför att jag representerar
den norra regionen, om man räknar från Arlanda. Under den allmänna mo-
tionstiden i januari i år har vi socialdemokrater från Uppsala län tillsammans
med våra kolleger från Gävleborgs län påpekat vikten av att Arlandabanan
har en nordlig anknytning till Ostkustbanan.
I interpellationssvaret betonar kommunikationsministern vikten av att
knyta Arlanda flygplats till det nationella järnvägsnätet. Det betonas också
i svaret att det är viktigt av miljöskäl att få en väl fungerande och trafiksäker
lösning för trafiken till Arlanda flygplats. Det ställer jag mig bakom, och jag
tycker att det är viktigt. Nu finns chansen att infria det som ministern fram-
fört viktiga argument för.
Att genomföra den norra böjen är att föra in Arlandabanan på det natio-
nella järnvägsnätet. Vill man få sponsorer skall man visa att det är fråga om
hela projektet. Då går det lättare att få fram pengar. Här delar jag inte minis-
terns uppfattning. För att få fram kapital måste man tala om hela projektet
och inte dela upp det i etapper. Regeringen måste visa att man satsar helhjär-
tat på detta.
Ser man till hur det praktiskt fungerar, är det konstigt och t.o.m. litet
märkligt att människor som kommer norrifrån skall resa förbi Arlandaom-
rådet - Ostkustbanan går igenom detta område - ända ner till Stockholm och
där ta tåget tillbaka norrut mot flygplatsen i Arlanda. Det är naturligt med
en förbindelse från Ostkustbanan till Arlanda - det som man i detta samman-
hang kallar för norra böjen.
När det gäller de projekterade kostnaderna måste det hur man än bygger
byggas en station vid Arlanda. Här har jag hört från trovärdigt håll att denna
kostnad endast lagts till om man skall bygga den norra böjen. Då har man
tagit fram kalkylen på alldeles fel grund. Jag kanske kan få ett svar på hur
det ligger till med det. Gör man på det viset kan man naturligtvis avstyra en
sak redan genom sättet att argumentera och kalkylera.
Vi har i dag stor arbetslöshet, och stora pengar går åt till stödåtgärder.
Det är som jag ser det helt rätt tidpunkt att nu ge folk arbete och samtidigt
genomföra viktiga projekt. Jag tycker att hela Arlandabanan är ett sådant
viktigt projekt.
Anf. 15 AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Arlandabanan är ett nationellt projekt. Tillgängligheten till
Arlanda är viktig också för oss som bor norr om Dalälven. Jag hade för några
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
20
månader sedan möjlighet att med kommunikationsminister Mats Odell de-
battera ett annat för oss angeläget stort infrastrukturprojekt, nämligen Ost-
kustbanan, eller OKB. Jag skall av naturliga skäl inte nu tala om denna. Men
det projektet hänger intimt samman med hur man hanterar Arlandafrågan.
Det finns sedan drygt två månader tillbaka ett avtal mellan OKB, dvs. Ost-
kustbaneintressenterna, åtta kommuner och två län - två länsstyrelser och
två landsting nämligen Gävleborgs och Västernorrlands län. Dessa intres-
senter har förbundit sig att bidra med ekonomiseringen av Ostkustbanans
utbyggnad för att ge snabbtågsmöjlighet mellan Stockholm och Sundsvall.
Dessa 116 miljoner kronor ingår i ett avtal där parterna har förbundit sig
till vissa saker. Redan i 2 § i avtalet står det: Överenskommelsen förutsätter
att vid utbyggnad av den s.k. Arlandabanan denna utförs även med en nord-
lig anslutning till Ostkustbanan vid Odensala samt att Arlanda station med-
ger fjärrtågstrafik.
Med vid detta tillfälle och vid diskussionerna innan avtalet slöts har också
DELFIN varit med, dvs. delegationen för infrastrukturinvesteringar. Detta
avtal är väl känt i departementet.
Med den uppstyckning av Arlandaprojektet som kommunikationsminis-
tern aviserar i sitt svar till Ines Uusmann står vi inför ytterligare problem och
ytterligare förseningar av Ostkustbaneprojektet.
Till i dag hade vi blivit lovade proposition 1992/93:176, den som Ines Uus-
mann efterlyste. Kommunikationsministern säger i sitt svar till Ines Uus-
mann att den norra böjen kommer att behandlas i den propositionen.
Det är rimligt att kommunikationsministern här förklarar vilken inverkan
den nya lösningen på Arlandaprojektet har på Ostkustbaneprojektet, sett ur
kommunikationsministerns synvinkel, och litet grand om det numera för-
längda tidsperspektivet.
Anf. 16 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Jag tar till orda i den här debatten eftersom jag representerar
en del av Mälardalen som också har intressen i att på ett elegant och bra
sätt kunna ta sig till Arlanda. Jag bor ju efter Mälarbanan och har jobbat i
Mälarbaneprojektet tidigare, inte på de senare åren.
Det är viktigt för det samlade greppet på de spårbundna kommunikatio-
nerna i Mälardalen att man också får den Arlandabana som under många år
har beskrivits i tidningar och på annat sätt som en verkligt bra lösning på
kommunikationerna till och från Arlanda. Ur mitt perspektiv är det också
mycket angeläget att man med Arlandabanan menar hela det projektet,
inkl, den s.k. norra böjen. Detta leder till att vi så småningom kan få ett
alldeles perfekt och sammanhållet spårtrafiknät i regionen.
Jag kan inte heller undgå att i den här debatten något kommentera detta
med privatfinansieringen. Det är uppenbarligen bl.a. det som har försenat
projektet. Man söker efter riskvilligt kapital - jag tror att det är formule-
ringen i det här sammanhanget - eller privat riskkapital. Förutsättningen för
det är väl egentligen att det skall kunna gå att få lönsamhet på detta.
Då har jag litet svårt att förstå varför det är så angeläget att staten avhän-
der sig de bandelar och det bannät som är möjligt att göra lönsamt och läm-
nar över det till det privata kapitalet. Det borde inte vara någon konst för
staten eller samhället att låna upp kapitalet och finansiera detta och sedan få
betalt för det hela. Jag tycker att privatfinansieringen leder till en blockering
i resonemangen som är olycklig för själva saken.
Låt mig sedan ta ett par andra aspekter ur Mälardalssynpunkt. Jag har läst
den skrivelse som har skickats till Kommunikationsdepartementet från Tåg
i Mälardalen, TIM, som är en sammanslutning av länstrafikhuvudmännen i
Mälardalslänen. Där pekar de på behovet av det samlade greppet, men de
tar också upp frågan om driften och verksamheten på de olika banorna. Jag
tycker att de på ett bra sätt beskriver nödvändigheten av en samlad syn också
på dessa frågor. Även där är det privatiseringsfrågor som, enligt min mening,
i dag delvis blockerar resonemangen.
Jag vill lyfta fram den här skrivelsen därför att jag menar att det är angelä-
get att de överläggningar eller förhandlingar som länstrafikhuvudmännen
vill få till stånd genom sin skrivelse till Kommunikationsdepartementet verk-
ligen kommer i gång. Det är också angeläget att man kan få ett samlat grepp
på själva tågföringen.
Även om det kan sägas att jag lägger ett väl lokalt perspektiv på detta, vill
jag peka på att SJ:s planer för nästa tidtabell på det som så småningom skall
bli Mälarbanan innebär att SJ tycker att det är förenligt med sina intressen
att i huvudsak koncentrera trafikinsatserna på sträckan Stockholm-Väs-
terås. Området bortom Västerås fram till Örebro överlämnar de till ett vi-
dare fält. De hoppas väl att en eller flera länstrafikhuvudmän är beredda att
gå in och ta ansvaret för något slags matartrafik eller liknande.
Det vore angeläget att få höra kommunikationsministerns synpunkter på
driften av tågtrafiken ur ett samlat Mälardalsperspektiv. När vi nu gör insat-
ser på Svealandsbanan och på Mälarbanan på sträckan Stockholm-Örebro-
Hallsberg, är det olyckligt om de som nu har trafikeringsrätten bara kör de-
lar av detta och permanentar ett resmönster som innebär att man inte kan
åka på hela den här sträckan på ett enkelt och bekvämt sätt. Därför vill jag
gärna anbefalla den skrivelsen till studier och till konkreta överläggningar.
Jag skulle också vilja beröra en annan sak som kanske är litet mera spekta-
kulär. Det har tidigare funnits ett projekt som innebar att Mälarbanan inte
skulle gå in till Stockholm med nuvarande sträckning utan någonstans vid
Kungsängen gå över till norra stambanan. Häggvik har diskuterats som
lämplig plats för anslutningen dit, och det har också diskuterats andra alter-
nativ.
Ur Mälarbanesynpunkt skulle det innebära en mycket fin restidsförkort-
ning och en ökad bekvämlighet om en sådan bandel kunde komma till stånd.
Då skulle man dessutom slippa att bygga dubbelspår från Kungsängen efter
nuvarande sträcka in till Stockholm. Trafik väster ifrån och från Norge skulle
kunna tas över på Mälarbanan i Hallsberg och köra över Örebro-Västerås-
Arlanda-Stockholm. Därmed skulle vi också, såvitt jag begriper, kunna
minska på trycket i den s.k. getingmidjan och hitta andra och bättre lös-
ningar än de som för närvarande är föremål för så stark diskussion.
Anf. 17 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag skall bara be att få komplettera bilden av Mälardalen re-
presenterande Sörmland och södra sidan av Mälaren i den region som vi nu
pratar om.
3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 68
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar pä
inteipellationer
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
22
Jag noterade också i interpellationssvaret att Arlanda är Sveriges vikti-
gaste flygplats och att den fungerar som ett nav i den nationella flygtrafiken.
För oss som inte har någon nationell flygtrafik som utgör en eker till det nav
som Arlanda utgör, är det ju desto viktigare att vi på något annat sätt kan ta
oss till den här flygplatsen.
Turerna kring Tullinge och Taxinge gör ju att vi har all anledning att ge
upp hoppet om att få en flygplats söder om Stockholm. Med tanke på att
Arlanda mer än väl har den kapaciteten som behövs, tror jag inte att det
skulle ha varit klokt att satsa på det heller.
Men vi måste alltså på något sätt ta oss till Arlanda. När vi nu äntligen är
på väg att få en anständig och snabb tågtrafik söder om Mälaren och om det
nu skall bli en snabb och spårbunden trafik till Arlanda känns det ju mycket
konstigt om dessa saker inte skulle hänga ihop. Man undrar om det inte ändå
blir så att Arlanda blir stockholmarnas flygplats och inte regionens.
Vi som bor i länen runt Mälardalen och i Stockholms närhet ser faktiskt
att moderna kommunikationer - och med en framtida teknik som sannolikt
blir ännu bättre än den som vi känner till i dag - verkligen öppnar möjlighe-
terna att göra den här regionen till något som hänger ihop när det gäller ar-
betsmarknad, kultur och även kontakter med omvärlden genom att vi effek-
tivt kan ta oss till flygförbindelser som går till resten av Sverige och till om-
världen.
Precis som Göran Magnusson har jag med mig i handen skrivelsen från
Tåg i Mälardalen Aktiebolag. Just det faktum att länstrafikhuvudmännen i
de fem Mälarlänen har slagit sig samman till ett utredningsbolag kring trafik-
frågorna markerar ju hur utomordentligt viktigt vi tycker att det är att se
kommunikationerna som en regional angelägenhet när vi tittar på kartan i
Stockholmsregionen.
Anf. 18 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Jag tänker inte gå in på Ines Uusmanns debattnivå, med tal
om snömos, jultomte osv. Vi som är här är vuxna och bör försöka koncen-
trera oss på vad det här handlar om. Jag tror att Ines Uusmann är en mycket
klok och förståndig politiker och att hon inser att vi i det långa loppet vinner
på att vi inte håller oss på den nivån. Annars är det alltid trevligt med den
typen av debatt, men jag tror att vi avstår från den i dag.
Det är faktiskt så, fru talman, att 400 människor för närvarande arbetar
med att bygga Arlandabanan, exkl. dem som är sysselsatta hos underentre-
prenörer, åkerier osv. Jag konstaterar att Ines Uusmann inte längre uppma-
nar mig att starta byggandet av Arlandabanan, vilket har varit ämnet för de
tidigare debatterna. Man har inte gärna kunnat undgå att se de gigantiska
arbeten som nu pågår på denna bana.
Det andra som jag vill säga är att det i sista stycket anförs att vi behandlar
detta i proposition 1992/93:176. Vad står då i denna proposition? Jag kan
avslöja att vi där helt enkelt anvisar de medel som behövs för att finansiera
de kvarvarande delarna. Vad innebär det? Jo, att det som ni så hårt kritiserar
här, att vi söker en privat finansiering, kan spara in minst 2 miljarder kronor
för skattebetalarna.
Jag tycker inte att det är så klandervärt, med tanke på att vi nu har ett
budgetunderskott om ca 200 miljarder kronor. Det borde alltså mötas med
varmare känslor, inte minst mot bakgrund av att oppositionen alltid vill satsa
på betydligt flera saker än vad regeringen finner pengar till.
Man kan också fråga sig när övriga delar kan komma i gång. Låt mig ta
upp den södra delen, som jag har fått ett antal frågor om. Jag minns inte
exakt hur Ines Uusmanns fråga om förberedelserna för den formulerades,
men jag kan nämna, Ines Uusmann, att systemhandlingar är klara för den
södra delen. Bygghandlingar håller på att tas fram, och vid ett snabbt beslut
kan det bli byggstart för den delen under hösten 1993. Sigtuna kommun har
väl ännu inte helt tagit ställning till dragningen.
Också när det gäller norra delen blir systemhandlingar klara under denna
månad, februari 1993. Bygghandlingar kommer att tas fram med början
april-maj 1993, och planerad byggstart infaller, om samråd och planering går
bra, någon gång under oktober-november 1993 beträffande den norra bö-
jen.
Arlanda station är naturligtvis den stora delen av detta projekt, och den
tar ganska lång tid att bygga. Men jag tycker att det är helt fel att tala om en
försening. Bygget har varit i gång sedan november 1991. Georg Andersson
skrev en proposition där han föreslog 200 miljoner kronor till byggandet av
den fyrspåriga banan, och byggena kom i gång november 1991.
För närvarande pågår alltså en byggverksamhet för detta projekt omfat-
tande 400 människor. Man arbetar för fullt med att ta fram bygghandlingar
och systemhandlingar. Jag tycker, fru talman, att den socialdemokratiska op-
positionen skulle fundera över om det är så väldigt oklokt att söka privat
finansiering. Det kommer nämligen inte att innebära någon som helst förse-
ning av ianspråkstagandet av denna bana. Tidpunkten härför kommer att
hållas.
Anf. 19 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Statsrådet Mats Odell säger att det väl är bra att kunna spara
2 miljarder kronor genom att söka privata finansiärer. Ja, om det vore så.
Jag tolkar dock interpellationssvaret så - till skillnad från januaribeskedet
med dess mer kaxiga ton - att det väl inte är riktigt säkert att det går att hitta
dessa privata finansiärer. Det står i svaret, och det sade statsrådet också, att
man eftersträvar så stor privat finansiering som möjligt. Jag undrar hur man
skall tolka det. För mig låter det mer som en from förhoppning än som en
realistisk kalkyl.
Jag vill fråga vad som händer om man trots allt inte hittar de här privata
finansiärerna. Såvitt jag förstår står de inte på kö ens till ”metkroken” eller
till Arlanda station. Denna station kommer såvitt jag förstått att kosta en
miljard, och det är inte några småpengar. Finns det, om man inte hittar pri-
vata finansiärer, några pengar undanstoppade i jultomtesäcken - jag åter-
kommer till den -, t.ex. för en eventuell station? Den projektdel som skall
privatfinansieras har ju hela tiden minskat.
Om man delar upp Arlandabanan i tre delar och funderar över hur man
skall göra med trafikeringsrätten, finner man att det väl är föga realistiskt att
tro att den privata finansiären skulle vara villig att gå in innan man vet på
vilka villkor en trafikering skall ske. Jag undrar om statsrådet har funderat
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
över detta. Jag vet att en del har gjort det, t.ex. Mälardalsrådet, men det är
ju mera inriktat på helhetslösningar och är kanske inte lika intressant att
lyssna på, vilket jag tycker är beklagligt.
Jag skulle vilja ha svar på frågan om det finns några finansiärer som kan
köra i gång med detta.
Anf. 20 GUNNAR THOLLANDER (s):
Fru talman! Bara en kort replik.
Det är självfallet oerhört viktigt vad statsrådet Mats Odell svarar oss i
denna debatt på frågan vilken vikt man lägger vid det här projektet. Minis-
terns svar är naturligtvis hela regeringens svar, som speglar den vikt som man
lägger vid Arlandabanan. Finns det någon allvarlig avsikt bakom orden, och
kommer en satsning att göras omgående på hela Arlandabanan, som vi har
frågat om, bland annat t.ex. på den norra böjen?
Hörde jag rätt när statsrådet sade att det skulle bli byggstart hösten 1993?
Eller gällde det projekteringen? Vi är naturligtvis ute efter att få en lösning
avseende hela tillfarten till Arlanda som fungerar oavsett varifrån man kom-
mer. Vi talar här om en regional angelägenhet, inte om någon enskild pen-
deltågsbana.
Anf. 21 AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Mats Odell för den tydliga tidsan-
givelsen för när den norra böjen skall komma till stånd. Som jag sade i mitt
tidigare inlägg är den viktigare än man tror. Den hänger ihop med det stora
systemet för förbindelserna Stockholm-Sundsvall.
Jag utgår från att dessa frågor redovisas i den proposition som vi väl får
om några dagar - jag vet inte hur tidsplaneringen ser ut - och från att man
där kommer att tydligt redovisa regeringens ambitioner beträffande den s.k.
norra böjen. Det måste också finnas medel anvisade till det här. Jag tror inte
på att man kan vänta sig några privata intressenter när det gäller den norra
böjen. Detta måste bli ett samhällsåtagande.
Liksom Ines Uusmann är jag intresserad av att höra kommunikationsmi-
nistern informera oss om vilka privata intressenter som har anmält sitt in-
tresse av att vara med om att finansiera den här banan.
Anf. 22 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Det hade varit intressant om kommunikationsminister Mats
Odell något hade kunnat kommentera tankarna i den skrivelse som Tåg i
Mälardalen har tillställt departementet.
Jag begär naturligtvis inte att det skall vara några raka formuleringar eller
ställningstaganden, utan mera kring själva tanken om staten, via departe-
mentet, kan tänkas vara beredd att medverka till ett mera samlat grepp, en
mera samlad syn, kring tågtrafiken i Mälardalen. Då kan de olika bande-
larna sättas in i ett sammanhang. Jag hoppas att vi får veta något så små-
ningom. Det är möjligt att en del av de frågetecken som finns om Arlandaba-
nan just nu hade kunnat rätas ut om propositionen hade lagts fram och vi
hade kunnat kika i den innan debatten. Vi får avvakta och se när propositio-
24
nen kommer. Det är angeläget att få till stånd ett samlat grepp kring tågtrafi-
ken i Mälardalen.
Fru talman! Jag förstår inte riktigt Mats Odells resonemang om att det
skulle vara så bra med en privat finansiering av Arlandabanan. På det sättet
skulle Mats Odell kunna spara 2 miljarder kronor åt skattebetalarna. Det är
egentligen inte meningen att skattebetalarna skall betala detta. Man diskute-
rar framför allt pengarna till investeringarna. Såvitt jag förstår är tanken att
i varje fall Arlandabanan skall betala sig själv. Då har man egentligen inte
sparat några pengar med dessa resonemang. Det är möjligt att det är ett för-
sök att rättfärdiga tanken om privat finansiering. Jag håller fast vid att det
här har blockerat byggandet av Arlandabanan. Det kan vara intressant att
få höra några kommentarer kring sparresonemanget.
Det är lätt att i debatter i dag, då det råder ett stort budgetunderskott,
säga att om vi gör si och så kommer budgetunderskottet att minska. Det är
väl egentligen inte fallet beträffande investeringar i vare sig vägar eller järn-
vägar. Det är väl tänkt att dessa investeringar skall finansieras på annat sätt.
Det är väl vad som skall finnas med i den proposition vi alla väntar på och
som jag hoppas kommer att läggas fram snart.
Anf. 23 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! Jag är inte riktigt säker på att Mats Odell förstod de farhågor
och frågor som flera av oss har gett uttryck för. Jag hörde ingen tillstymmelse
till svar på den oro vi känner inför utvecklingen. Mats Odell kanske tycker
att oron är obefogad och att han därför kan förbise den. I så fall skulle jag
vilja ha en bekräftelse på det.
Låt mig ställa en rak fråga. Är det så i Mats Odells tankevärld, och om
han får råda, att Arlandabanan är detsamma som ett pendeltåg till och från
Stockholm? Eller ingår Arlandabanan i ett nät av regionala snabbtåg i Mä-
lardalen? Det här har en stor betydelse för tillgängligheten i en ganska vid
cirkel kring Stockholm.
Anf. 24 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Ines Uusmann frågar mig hur mycket en så stor del som möj-
ligt är. Det är närmast en retorisk fråga. Hon undrar om det är en from för-
hoppning att vi skall få en så stor del som möjligt.
Vi har med hjälp av konsulter identifierat den del av banan som skulle
kunna finansieras utan att engagera statligt kapital eller statliga lånegaran-
tier. Det har varit ett av kriterierna. Jag har angett att måttet, dvs. besparing-
arna på de insatser som har gjorts under denna tid, torde ligga i storleksord-
ningen 2 miljarder kronor.
Finns det finansiärer? Alla marknadsbedömare som har tittat på detta an-
ser det.
Gunnar Thollander vill ha ett förtydligande om frågan om byggstarten.
Om planerna följs är det möjligt att starta byggandet. Det förutsätter att
riksdagen anslår de pengar som regeringen föreslår i propositionen om infra-
strukturinvesteringarna.
Göran Magnusson frågade hur det är med skrivelsen från Tåg i Mälarda-
len. Vi bereder nu ett svar på denna skrivelse i departementet. Jag har inte
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
5 var på
interpellationer
detaljerna för att kunna ge ett mera exakt svar. Jag tror att ett svar på den
skrivelsen kommer ganska snart.
Maj-Lis Lööw undrar om jag förstår oron inför utvecklingen. Jag gör det.
Jag vill hänvisa till mitt svar. Jag tycker att hela svaret talar om att vi ser
Arlandabanan som en viktig järnväg för hela Mälardalen. Den utgör ett na-
tionellt intresse med tanke på att den leder fram till den nationella och inter-
nationella flygplatsen. Svaret på frågan är ja. Arlandabanan är inte ett pen-
deltåg, utan ingår i ett nät av regionala snabbtåg i bl.a. Mälardalen.
Anf. 25 INES UUSMANN (s):
Fru talman! Statsrådet Mats Odell säger att marknadsanalytikerna har
gjort bedömningen att det skulle finnas finansiärer för ungefär 2 miljarder
kronor. Hittills har marknadsanalytikerna inte varit så framgångsrika när det
gäller att bedöma den typen av satsningar. Nog har man skäl att vara litet
pessimistisk.
Å andra sidan är det bra att veta att det handlar om ungefär 2 miljarder
kronor. Om regeringen anvisar medel i propositionen för resterande belopp,
vet vi hur mycket pengar som fattas.
Det är intressant och viktigt att regeringen uppenbarligen har tagit till sig
av den hord av kritik som kom i januari när det blev känt att det skulle ske
en avknoppning och att Arlanda station skulle bli en säckstation. Arlandaba-
nan är en av många viktiga infrastruktursatsningar som behöver göras.
För oss som bor i Mellansverige är det viktigt att få veta hur det skall gå
med trafikeringen och byggandet. Statsrådet har valt att låta bli att svara på
de frågorna. Det här är viktigt för alla oss som bor i östra Mellansverige.
Men det finns en ännu allvarligare dimension i den här debatten. Propositio-
nen om infrastruktur, som skulle ha lagts fram den 15 februari, sköts upp till
i dag den 25 februari. Nu fick vi på förmiddagen reda på att den inte kommer
att läggas fram i dag heller. Det lär vara någon mikroskopisk chans att den
möjligtvis dyker upp på riksdagens bord i morgon.
Det här är en sällsynt oskicklig hantering av denna viktiga samhällssektor.
Det handlar om en hel sektor i samhället. Det här händer i en tid då infra-
struktursatsningar mer än något annat behövs för att få fart på framtidstron
i vårt land. Vore det inte så allvarligt, fru talman, skulle man kunna vara
skadeglad och säga att detta är ytterligare ett i raden av den borgerliga rege-
ringens misslyckanden. Men det här är för allvarligt för att man skall kunna
vara skadeglad. Jag är mycket bekymrad över vart denna regeringens trafik-
politik skall leda.
Talmannen anmälde att Gunnar Thollander och Axel Andersson anhållit
att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 26 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Det är naturligtvis oppositionens uppgift att opponera. Men
jag tycker att Ines Uusmann går alldeles för långt.
Den uppskrämda stämning och de missförstånd som Maj-Lis Lööw ger ut-
tryck för beror möjligtvis på att hon har läst Ines Uusmanns fråga. Den är
26
ett fullfjädrat propagandanummer för att visa på att ingenting händer, att
banan försenas och förhalas.
Verkligheten är en helt annan. 400 människor arbetar med att bygga Ar-
landabanan i dag. Regeringen har genom att agera för att finna en finansie-
ring utanför statsbudgeten möjlighet att spara flera miljarder i nuvarande
läge. Detta kritiseras.
Vi håller på att förbereda en proposition som handlar om hur de kom-
mande tio årens planering av infrastrukturen - vägar och järnvägar - skall
utformas i detta land. Ines Uusmann försöker göra en poäng av att det var
meningen att det i dag eller i morgon eller någon gång under de närmaste
dagarna skulle komma en proposition, och påstår att det rör sig om en förse-
ning som gör henne oroad för regeringens infrastrukturpolitik.
Jag tycker att Ines Uusmann skall betänka att det under 80-talet - en pe-
riod då hennes parti hade regeringsmakten - i genomsnitt investerades 4,5
miljarder kronor per år i infrastrukturen. Vi har lyckats med att tredubbla
denna investering under innevarande budgetår. De förslag som finns i propo-
sitionen kommer att ytterligare öka investeringarna. Jag tycker att Ines Uus-
mann har anledning att gå hem och fundera på om hon är rättvis när hon gör
denna typ av uttalande.
Talmannen anmälde att Ines Uusmann anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1992/93:75 om åtgärder för att öka intressetför teknik bland flickor
Anf. 27 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Lena Klevenås har frågat mig vilka åtgärder jag planerar att
vidta för att förändra attityderna hos flickor när det gäller teknisk utbildning.
Jag vill först tacka Lena Klevenås för frågan. Lena Klevenås tar upp ett
av de allra mest angelägna problemen vi har i skolan och i hela utbildningsvä-
sendet. I årets budgetproposition pekas det på allvaret i att man på naturve-
tenskapliga och tekniska utbildningar inom samtliga utbildningsformer note-
rar en vikande rekrytering. Detta är oroande eftersom ett flertal undersök-
ningar pekar på ett växande behov av kvalificerade ingenjörer, tekniker och
naturvetare.
Speciellt oroande är det att den redan tidigare lilla andelen kvinnor på na-
turvetenskapliga och tekniska utbildningar ser ut att minska ytterligare. Re-
geringen kommer nu att initiera ett brett program för att från grundskolan
till universitet och högskolor skapa möjligheter till och ett nytt intresse för
teknisk och naturvetenskaplig utbildning. Det är ingen tvekan om att den
största outnyttjade potentialen av tekniker och naturvetare finns just bland
flickorna.
Inom Utbildningsdepartementet har en arbetsgrupp under det senaste
året arbetat med att ta fram underlag i form av statistik för att få en bild av
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
28
hur intresset för teknisk utbildning har förändrats över tiden. Vi har också
försökt analysera vad det vikande intresset kan bero på samt inte minst vad
vi kan göra för att vända trenden.
Det är inte första gången vi ser ett vikande intresse för teknisk utbildning.
Det finns en bred erfarenhet av det som tidigare har gjorts för att försöka
komma till rätta med problemet. Jag är dessutom övertygad om att det finns
en mängd bra idéer om nya åtgärder som kan vara lämpliga att vidta för att
stimulera intresset.
För att ta till vara dessa idéer anordnar Utbildningsdepartementet den
23-24 mars i år en arbets- och idékonferens där representanter från skola,
högskola och näringsliv samt skolpolitiker och skolforskare kommer att
delta. En viktig diskussionspunkt under konferensen kommer att vara vilka
insatser som skall vidtas för att öka flickors intresse för teknik. Resultatet
från konferensen skall presenteras för mig i form av ett förslag till handlings-
program.
Jag vill också nämna något om det som redan nu görs för att på sikt stimu-
lera flickors intresse för teknisk utbildning. Mycket talar för att flickors in-
tresse för teknik utvecklas tidigare än pojkars. Teknikundervisningen i
grundskolan sker i dag endast på högstadiet. Det är olyckligt att skolan i dag
inte är så flexibel och anpassningsbar att den förmår ta till vara flickornas
teknikintresse.
Läroplanskommittén, som bl.a. har haft i uppdrag att utarbeta en ny läro-
plan och nya kursplaner för grundskolan, föreslår i sitt betänkande att ett
nytt ämne - teknik och miljö - införs i grundskolan. Avsikten är att tidigt
väcka elevernas intresse och nyfikenhet för teknik. Det kan vara ett sätt att
vid rätt tidpunkt fånga flickornas uppmärksamhet.
Vad gäller Läroplanskommitténs förslag pågår nu en genomgång av re-
missinstansernas synpunkter. Vilken slutsats regeringen kommer att dra be-
träffande de olika förslagen är för tidigt att säga, men frågan om hur intresset
för teknik skall kunna stimuleras är en viktig del i beredningsarbetet.
Jag har också tillsatt en arbetsgrupp som skall behandla frågor kring man-
ligt och kvinnligt i skolans undervisning. Det kanske är viktigare att se till att
skolans inre arbete är utformat på ett sådant sätt att det också tar till vara
och utvecklar flickors intresse för teknik och naturvetenskap än att satsa på
kortsiktiga kampanjer.
Jag planerar också att tillsätta en grupp under ledning av AnnMarie Is-
raelsson på Teknikens Hus i Luleå. Gruppens uppgift blir att planera ett för-
söksprogram vars målsättning är att öka intresset för främst teknisk utbild-
ning på olika skolstadier. Som ett resultat av detta arbete kan fler elever i
allmänhet och flickor i synnerhet stimuleras till fortsatta tekniska studier.
En viktig uppgift för gruppen blir att undersöka vilka former för samver-
kan som finns mellan teknikcentrum och skolor för att genomföra program
inriktade mot att stimulera flickors intresse för teknik. Goda exempel på
verksamheter inom detta område är Teknikstugan i Alingsås, Teknikens Hus
i Luleå, Naturens Hus i Stockholm, projektet Flickor och teknik i Linköping
osv.
Gruppen skall analysera arbetssätt och innehåll i de tekniska utbildning-
arna. Av tidigare undersökningar framgår att flickor har högre krav på hel-
het och sammanhang i kunskaperna. De vill samarbeta, definierar proble-
men annorlunda och kommer fram till andra lösningar. Det handlar om att
föra tekniken närmare flickorna och inte längre klämma in flickorna i den
form som teknisk undervisning traditionellt alltid har haft. Lärarnas roll
kommer särskilt att uppmärksammas.
Anf. 28 LENA KLEVENÅS (s):
Fru talman! Jag tackar statsrådet Beatrice Ask för svaret. Jag vill samtidigt
passa på att tacka henne för det besök hon gjorde i min hemkommun
Alingsås i måndags. Jag vet att vi har en gemensam referensram när jag hän-
visar till de goda insatser som gjorts i den s.k. Teknikstugan i Alingsås.
Jag delar verkligen statsrådets oro för att flickor är ointresserade av tek-
nisk utbildning, men jag skulle vara väldigt försiktig och inte uttrycka mig
så, att flickor är en outnyttjad potential för teknik och naturvetenskap.
Det är en poäng med att jag tar upp frågan om hur vi uttrycker oss. Flickor
behövs i tekniken. Tekniken behöver flickor. Men vad är teknik och hur upp-
fattar flickor teknik? Undersökningar har visat att flickor ofta uppfattar tek-
nik som någonting manligt och komplicerat, något som är skadligt för miljön
och som har med krig och förstörelse att göra.
Teknik är ju mycket mer. Om vi skall intressera flickor för teknik, måste
vi utgå från flickorna och inte från tekniken. För att åstadkomma en helhets-
syn och den insikt om att man kan använda tekniken praktiskt som flickor
kräver, tror jag att vi helt och hållet måste ändra på undervisningen i teknik.
Man måste utgå från flickorna i stället för att undervisa på traditionellt sätt.
Jag vill peka på några goda exempel från bl.a. Teknikstugan. Där har man
utnyttjat flickor som handledare. Litet äldre elever har alltså handlett yngre
kamrater.
Detta resonemang leder mig till frågan om vad kompetens är. Beatrice
Ask har i många sammanhang pekat på behovet av kompetenta lärare. Är
en kompetent lärare en lärare som har formella meriter i teknik, men ett
språk av den typ vi politiker ofta använder? Om det är så, fungerar inte un-
dervisningen. Problemet är att undervisningen inte har fungerat.
Vi kanske i stället skall använda handledare - flickor - som inte alls har
någon formell teknisk eller ens pedagogisk utbildning, men som har en för-
måga att nå sina yngre kamrater och att ta bort deras rädsla för teknik. De
skulle kunna visa vad teknik är i praktiken.
Vi skulle också kunna använda de 3 000 civilingenjörer i Sverige som nu
är arbetslösa. De skulle kunna stötta lärare som visserligen har en formell
kompetens, men som kanske fick sin utbildning för 20-30 år sedan.
Allting utvecklas så snabbt nu, inte minst på teknikens område, och kun-
skaper får man inte längre bara från lärare utan från datorer, från databaser
och också från allt det som händer i samhället. Jag tror att statsrådet måste
ompröva litet grand just kunskapssyn och syn på vad kompetens är. Om un-
dervisningen för flickor skall lyckas måste den vara intresseväckande, och då
är det oerhört viktigt hur man handleder.
En annan erfarenhet som man har gjort är att man kanske måste ha under-
visningen för flickorna skild från undervisningen för pojkarna, därför att
pojkar har en tendens att ta över undervisningssituationerna, lägga alltför
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 68
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
30
mycket beslag pä handledarens eller lärarens tid och platsen vid appara-
terna, som det sällan finns tillräckligt av i skolan.
Man måste alltså börja mycket tidigt, och det har statsrådet sagt i svaret.
Jag håller inte med om att det inte pågår någon teknikutbildning i grundsko-
lan på låg- och mellanstadiet. Det ges sådan undervisning av intresserade
lärare. Ämnet kanske inte finns på papperet i läroplanen, men lärare vet
att teknikutbildning är nödvändig och arbetar i stor utsträckning med sådan
undervisning.
Vad jag är litet orolig för är att om man inför ett nytt ämne som heter
teknik och miljö och inte ser till att det är kompetenta - i ordets verkliga
betydelse - lärare eller handledare som har hand om undervisningen, kanske
vi bara får en grupp lågstadielärare t.ex. som förmedlar sin egen osäkerhet,
och då gör vi mer skada än nytta.
Jag är alltså orolig för hur undervisningen i praktiken skall ske när det gäl-
ler det som kanske kan vara en god tanke - att förena teknik och miljö till
ett ämne. Hur skall den undervisningen ske, och vilka skall ha hand om den
undervisningen?
Anf. 29 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill i likhet med Lena Klevenås tacka för besöket i
Alingsås. Det är inte min hemkommun men det är min grannkommun, och
jag har också haft en hel del kontakt med Teknikstugan. Jag tycker att det
var väldigt roligt att ministern kom dit på besök och såg det fina arbete som
utförs där. Jag är övertygad om att besöket gjorde stort intryck.
När man pratar med unga tjejer möter man ofta inställningen: ”Jag vill
jobba med människor. Teknik är ingenting för mig, för jag vill ha människor
omkring mig.” Det är en missuppfattning om hur jobben ser ut. Jag tycker
att det var väldigt bra, när några av flickorna i Alingsås redovisade att arbete
med teknik mycket ofta kan vara kombinerat med att arbeta med människor.
Inte minst i sjukvården är det ju på det sättet.
Jag vill mena att projektet som pågår i Alingsås har en mycket långsiktig
karaktär och på sikt verkligen kan bidra till att intresset för teknik ökar. Vi
har sett resultat som tyder på det, och jag är alldeles övertygad om att det är
en riktig väg att gå.
Det är bra att statsrådet säger att skolan skall göras mer teknikvänlig. Jag
vill instämma i det som Lena Klevenås sade, att det är viktigt hur det görs.
Det nya ämnet teknik och miljö kan vara bra - det låter mycket bra - men det
är återigen viktigt hur undervisningen sker. Det finns de som tror att detta är
lösningen, men allt beror på läraren man har.
En lärare som kan teknik, som tycker att det är roligt och som känner sig
säker på sin sak kan säkert stimulera eleverna till ett större intresse. Men en
lärare som är osäker och skapar en känsla hos eleverna att det här är någon-
ting så svårt att inte heller fröken eller magistern begriper det - ”och då är
det alldeles för svårt för mig” - kan naturligtvis inte skapa något intresse för
ämnet. Det är oerhört viktigt att ha kompetenta lärare.
Det är bra med greppet att se över manligt och kvinnligt i skolans under-
visning - det är sådana saker som vi har efterlyst länge - och det är bra med
konferenser. Jag har suttit i utbildningsutskottet, där vi har diskuterat detta
mycket. Man känner en viss vanmakt. Alla tycker samma sak, och sedan
händer egentligen ingenting. Det som görs i Alingsås är så konkret.
Jag vill också anknyta till diskussionen om handledare på Teknikstugan.
Det är fråga om fritidsundervisning i grundskolan. Man går ut i trean, i fem-
man och i sjuan och inbjuder tjejerna att vara med på kvällskurser, som de
t.o.m. får betala för. I många klasser deltar 90 % av eleverna!
Handledare är unga tjejer som går på T-linjen. Med unga flickor som
handledare blir tekniken automatiskt flicktillvänd, om jag får uttrycka mig
så. Jag tror att det är mycket det som är lösningen, dvs. att unga människor
som är intresserade och tycker att teknik är roligt också kan väcka intresset
för tekniken hos de unga tjejerna. Resultaten är oerhört positiva.
Jag känner till den modell som man har i Alingsås. Jag vet inte så mycket
om hur man gör i Linköping och Luleå. Just detta att man väcker intresset
tidigt och att ungdomar, helst unga flickor, är handledare är något som ger
resultat. Jag vill rikta en uppmaning till skolministern att medverka till att
sprida den modellen över landet.
Man gör mycket annat för arbetslösa kvinnor som har med teknik att göra
och som jag inte hinner gå in på här - jag är säker på att statsrådet känner
till det. Det går säkert att utveckla frågan om att anlita arbetslösa civilingen-
jörer och en hel mängd sådana saker. Men det jag särskilt vill understryka
är: Hjälp till att sprida Alingsåsmodellen, som jag vill kalla den, över landet!
Anf. 30 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja knyta an till det mycket viktiga påpekande som
skolministern gör i sitt svar, nämligen att flickornas intresse för teknik ut-
vecklas tidigare än pojkarnas, med understrykande av just ordet ”tidigare”.
Jag tror nämligen att teknikundervisning är något som vi behöver få med
redan i förskolan, i barnomsorgen.
Då kan man fundera över hur detta skulle kunna gå till. Självklart är stu-
diebesök på institutioner av typen Teknikens Hus och annat av liknande slag,
som glädjande nog finns på allt fler ställen, en bra metod. Jag tror också att
det har väldigt stor betydelse att i lärarutbildningen knyta an till frågor om
teknik - med tanke på kvinnliga förebilder, självklart.
Just inom barnomsorgen tror jag att tekniken kommer in som en väldigt
naturlig del i det som barnen upplever runt omkring sig. När någonting går
sönder, skickar man i regel efter några grabbar från en serviceenhet på kom-
munen eller, om det är ett dagis som fungerar i privat eller kooperativ form,
så kommer det någon annan manlig person och lagar. Jag tror att om man i
stället kunde utnyttja barnomsorgspersonalens eget kunnande, skulle det ha
stor betydelse.
Därför skulle jag vilja fråga om ni i departementet har funderat någonting
kring kopplingar mellan teknisk utbildning och utbildning till lärare eller för-
skollärare. Dessutom förekommer det mycket fortbildning för dem som
sysslar med undervisning eller barnomsorg. Fortbildningen kan naturligtvis
ges en speciell inriktning.
Statsrådet har i sitt svar pekat på gruppen som skall fundera vidare. Jag
tycker för övrigt att det är en mycket bra metod att ta vara på kunskaper hos
dem som arbetar med barn, för att se hur man sedan kan gå vidare. Men
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
32
jag skulle gärna vilja tillföra just tankegångarna kring att fortbilda, kanske
speciellt kvinnor som arbetar med barn.
När det sedan gäller det som sker eller inte sker i skolan har det ju funnits -
det var väl i och för sig under den socialdemokratiska regeringens tid - pro-
jekt som handlat om teknik i skolan. Som lågstadielärare hade jag själv för-
månen att få gå på en sådan fortbildning, och vi hade då ett projekt med
barnen kring teknik. Det är klart att den typen av riktade satsningar också
kan användas.
Det var de punkterna som jag ville ta upp, alltså flickornas förebilder, för-
skolan och fortbildningen.
Anf. 31 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Lena Klevenås tar upp en hel del intressanta saker, exempel-
vis mitt ordval. Det är också min uppfattning att man kan uttrycka sig annor-
lunda. Jag uttrycker mig också annorlunda i en del direktiv till andra kom-
mittéer. Det framgår nog där att jag har samma uppfattning som Lena Kleve-
nås när det gäller vad som är centralt i debatten.
Men låt mig gå över till lärarfrågan. I mitt svar påpekar jag att lärarrollen
kan komma att påverkas och att vi kanske måste titta över den extra med
anledning av de resultat som kommer fram i grupperna. I det sammanhanget
vill jag säga till Margareta Israelsson att det är självklart att förskolelärarut-
bildning hänger ihop med lärarutbildning. Enligt min uppfattning finns det
inga fasta gränser utan de hänger ihop. Men det är för tidigt för min del att
i dag säga vad man precis bör göra.
Jag tror att Alingsås modell med handledare är bra när det gäller lärarfrå-
gan och när det gäller detta med teknik och flickor. Det är många fördelar
förenade med att äldre elever lär yngre i olika avseenden. Man överbryggar
ett avstånd mellan barn och vuxna som i många sammanhang kan vara svårt
att överbrygga. Det har visat sig särskilt svårt när det gäller kvinnliga elever
och äldre manliga lärare i tekniska ämnen.
Det här är också en bra pedagogik när det gäller de tekniskt begåvade och
intresserade eleverna som är något äldre. Man kan tänka sig att den mycket
tekniskt inriktade ungdom som söker den här typen av utbildning, genom att
möta många barn som är litet allmänt ljumt intresserade och genom att
tvingas förklara vad man håller på med, faktiskt utvecklar kompetenser som
annars skulle slumra till när man går den här tekniska utbildningen. Jag tror
alltså att det är utmärkt.
Däremot skulle jag aldrig ställa handledare och den typen av verksamhet
i motsatsställning till kunniga och kompetenta lärare. Vi har målat in oss i
ett hörn när det gäller tekniska ämnen - det kan jag hålla med om. Och det
tycks finnas specifika svårigheter här. Men det är oerhört viktigt att vi har
bra lärarutbildningar. Självfallet skall tekniskt kunniga människor från ar-
betslivet utnyttjas i det arbete som vi har framför oss. Arbetslösa civilingen-
jörer kan säkert göra mycket gott.
Jag vill bara påpeka att ett av de skäl till att vi i regeringen lade fram ett
förslag om ny parallell lärarutbildning var att vi ville ge människor med
andra erfarenheter möjlighet till att komplettera sin utbildning med de kun-
skaper som man faktiskt får i en lärarutbildning. Jag tror nämligen att viss
pedagogik och annat är bra att ha när man står i katedern med elever i klass-
rummet.
Teknik finns naturligtvis också i dag, som Lena Klevenås påpekar, i låg-
och mellanstadiet. Jag vågar dock påstå - utan någon tydlig forskarrapport -
att de lärare som engagerat och frimodigt tar sig an detta i de lägre årskur-
serna är få. Jag tror att många lärare på låg- och mellanstadiet känner osä-
kerhet och rädsla för detta, bl.a. därför att de till övervägande del är kvinnor.
Jag önskar att vi kunde komma dithän att det för den som tänker sig att
bli lärare vore lika självklart att välja det naturvetenskapliga programmet i
gymnasiet, som att välja det samhällsvetenskapliga. Jag skulle önska att fler
elever läste naturvetenskapliga och tekniska ämnen, därför att de tänker sig
en framtid som lärare i skolan. Det är sorgligt att man så tidigt tror att det
bara är humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som gäller för att
kunna fungera som lärare i grundskolan - så är det naturligtvis inte.
Vi har inte på regeringsnivå diskuterat barnomsorg och förskola särskilt
ingående. Det kan jag inte påstå. I slutsatsen som drogs i samband med att vi
skrev direktiven till Läroplanskommittén påpekade vi att intresset för teknik
ligger tidigare i tiden för flickor än för pojkar - tror forskarna i alla fall. Fors-
kare är ju aldrig säkra. Det är bara politiker som är det. Tankarna finns, och
jag tror att det framöver kommer att finnas anledning att ännu mer fundera
kring hur det arbetas i förskolan, i synnerhet som vi diskuterar flexibel skol-
start och tidigare förskoleträning. Det kommer alltså att finnas stor anled-
ning att diskutera innehållet både i förskolelärarutbildningen och i verksam-
heten som skall bedrivas inom barnomsorgen. Mitt besked i dag är att jag
ser utbildning för föreskolelärare och lärare som en helhet. Innehållet i dessa
utbildningar kommer att behöva ses över så småningom, det är alldeles klart.
Anf. 32 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning att det är verkligen sorgligt
att så få lärare söker sig till NO-utbildningen på Lärarhögskolan, i synnerhet
när det gäller de s.k. tidigare-lärarna. Det beror säkert på att det är väldigt
många kvinnor som utbildar sig till den här typen av lärare.
Vårt behov av att ändra detta är ju mycket stort, inte bara därför att Sve-
rige skall fortsätta att vara en industrination utan också därför att många av
de problem som vi har måste lösas på andra tekniska sätt. Det är då beklag-
ligt att kvinnors erfarenheter, sätt att tänka på och sätt att söka lösningar på
inte kommer in i lösningen av miljöproblem, husbyggen, osv. Vi har fått en
mängd tekniska lösningar som inte passar människor särskilt bra.
Jag önskar att vi kunde locka flickor till att utbilda sig i teknik. Vi skulle
kanske använda ett annat ord. Teknik låter som om det handlar om smutsiga
maskiner. Men om flickor förstod att man med teknik kan lösa det som även
de vill uppnå, nämligen bra möjligheter för människor att leva, barns över-
levnad och bevarandet av miljö och natur, skulle en lust hos flickor väckas
att ägna sig åt teknik.
Jag återkommer till frågan: Vad är kompetens? Det kan inte vara det-
samma som en medelålders man med teoretiska kunskaper på pappret, utan
det måste vara en förmedlande länk av människor med förmågan att för-
medla lust, intresse och nyfikenhet på dessa ämnen, dvs. att tankar väcks
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
33
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
att man som flicka, kvinna, behövs och kan få förändra samhället utifrån en
kvinnlig utgångspunkt med mer mänsklig inriktning.
Marianne Andersson säger att man bör göra tekniken mer flicktillvänd.
Jag tycker det är fel att säga så. Men man måste ge flickorna en insikt om att
de verkligen behövs i arbetet att rätta till framför allt miljöproblemen, dvs.
att göra produktionen kretsloppsanpassad. Ämnet miljö och teknik måste
alltså få ett bättre innehåll. Jag tror att om flickor medverkade mer får det
ett annorlunda innehåll, bl.a. när det gäller produktionen. Det är därför oer-
hört viktigt att ta bort denna rädsla och i stället inbjuda flickor att studera
detta ämne.
Det är beklagligt att man inte har kunnat organisera skolan mer praktiskt
och att regeringen nu vill ta bort praktiska och estetiska ämnen. Skolan
måste ju ordnas så att den är miljö-och teknikvänlig. Då kan man inte ta
bort möjligheten för eleverna att tillämpa tekniken.
Anf. 33 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag håller med om att det inte får bli ett motsatsförhållande
mellan handledare och kompetenta lärare. Men problemet som vi har disku-
terat är att det i dag inte finns kompetenta lärare i tillräcklig mängd.
De unga handledarna är mycket till för att väcka intresset för teknik. Det
är så man måste börja. I Alingsås väcker man detta intresse i grundskolan -
hos de unga eleverna. På den punkten tror jag att man i Alingsås är oöver-
träffad. Det handlar här om fritidskurser. Naturligtvis kan dessa handledare
var med även vid undervisningen. Jag tror att det skulle innebära en vinst,
men självfallet behövs kompetenta lärare.
En bieffekt av verksamheten med unga handledare är att det kan skapas
intresse för undervisningen, och att det kanske är där som man kan hämta de
fina, intresserade och kompetenta lärare inom det här området som saknas i
dag. Det kan alltså bli en dubbel effekt. Jag pratade med en del av flickorna
i Alingsås, och det verkade som om några var på väg åt det hållet. Det känns
mycket positivt.
Teknik är så mycket. Det är ingen motsats mellan teknik och arbete med
människor och miljö. Sjukvården är teknikintensiv. Arbetet med att lösa
miljöproblemen handlar mycket om teknik och naturvetenskap, som Lena
Klevenås sade. Inte minst hushållet är oerhört teknikintensivt, liksom en
lång rad andra områden i vår vardag. Det gäller att få insikt om att vi kan
förstå den teknik som omger oss, att vi kan hantera och sköta den, inte känna
oss främmande inför den.
Vi är egentligen överens om alltihop, och det är bara vägarna, hur man
skall nå målet, som kan diskuteras.
Anf. 34 MARGARETA ISRAELSSON (s):
Herr talman! Liksom skolministern kan jag inte säga om det är sant att
flickornas intresse väcks tidigt. Men min dotter, som är snart två år, är den
största teknikfantasten i vår familj. Det är hon som tänder lampor och sätter
på spisen, och alla knappar som går att trycka på intresserar henne.
Därmed är jag tillbaka till diskussionen om förskolan, och det gläder mig
34
att skolministern uttrycker intresse för de här frågorna. Jag förstår självfallet
att det är svårt.
Det sker ändå en del arbete ute på de högskolor där de här utbildningslin-
jerna finns. Jag tycker själv att det är viktigt att man använder möjligheterna
att samverka. Vid Högskolan i Eskilstuna/Västerås, som nu kommer att kal-
las Högskolan i Mälardalen, arbetar man tillsammans mellan de olika fakul-
teterna. I det nybygge som regeringen glädjande nog nu har beviljat, kom-
mer man också att sambygga lokaler, för att kunna utnyttja teknikkunnandet
i civilingenjörsutbildningen också i förskollärarutbildningen. Man kommer
att göra gemensamma examensarbeten, för att flickorna - det är i huvudsak
flickor som går dessa utbildningar - skall ha med det ut i verksamheten i
barnomsorgen. Jag tycker att det är mycket bra.
Det som är beklämmande är att utbildningen läggs ner, när det nu äntligen
blir möjligt att bygga de här salarna. Man måste naturligtvis dra ner på ut-
bildningar, men det är synd att inte ta till vara ett kunnande som har byggts
upp.
Jag hoppas att det engagemang som skolministern har uttryckt ändå bety-
der att det arbetas vidare på det här området. Jag tror att ordet ”tidigt” har
en stor betydelse i sammanhanget.
Anf. 35 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag är oerhört tacksam för att en felaktighet som sprids i
samhället togs upp även här. Regeringen vill inte ta bort några praktiska eller
estetiska ämnen. Det finns ett förslag från en kommitté, där inga politiker
har ingått, som vi inte har tagit ställning till ännu. Vi håller på att gå igenom
remissinstansernas svar.
Låt mig gå tillbaka till frågan om kvinnor och teknik. Jag tror att det hand-
lar mycket om hur vi använder orden, och därför var det olyckligt att jag
uttryckte mig litet dumt i inledningen.
Min uppfattning är att ett av problemen, som gör att det är svårt att få
kvinnor intresserade av teknik, är att vi kvinnor pratar annorlunda än män.
Jag träffade en gång en man som bjöd mig på mat som han hade lagat, och
när jag hade synpunkter på såsen sade han att den var tekniskt fulländad.
Jag kommer ihåg det, därför att jag fattade inte vad han menade. Han ansåg
alltså att det var fråga om teknik; han hade följt receptet och kombinerat
ihop det hela. Jag skulle som kvinna aldrig komma på idén att använda ett
sådant sätt att uttrycka detta på. Många gånger kan män och kvinnor alltså
inte mötas.
En hel del av typiskt kvinnliga verksamheter är också oerhört komplice-
rade och obegripliga för män. Ta sömnadskonstruktion t.ex.! Försök få en
man att sy en kavaj eller en krage! Då inser vi snabbt att det är fråga om
teknik i den högre skolan.
Det handlar naturligtvis om att definiera och synliggöra vad teknik är. Jag
tror att vi måste hitta ett sätt att arbeta med barn, som uppmuntrar påhittig-
het och kreativitet och som ger utrymme för att konkretisera abstrakt kun-
skap.
Om man nu är misstänksam mot regeringens inställning vad gäller este-
tiska och praktiska ämnen - det är många som är det, inte bara en del social-
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Svar på
interpellationer
36
demokrater - vill jag gärna säga att vi redan i direktiven påpekade att vi vill
ha ett elevaktivt arbetssätt, att eleven är den som skaffar sig kunskaperna
och också måste ha möjlighet att pröva sina kunskaper. Jag kommer envist
att framhärda i detta. Jag tror att man i varje typ av ämne, inte bara i en del,
måste få vara påhittig. Det är ett sätt att lägga grunden för teknik och att
bygga bort den rädsla som finns när man kommer på en hög nivå.
När det sedan gäller detta att samverka på olika nivåer, vill jag återigen
nämna det arbete som AnnMarie Israelsson skall leda. Vi tittar på olika ty-
per av kunskapscentra som finns i dag, där man utnyttjar lokaliteter, utställ-
ningar och aktiviteter för små barn, litet större barn och äldre barn. Faktum
är att man även som vuxen, om man går på Teknikens Hus eller Teknik-
stugan i Alingsås - som i sig är mycket olika - kan få aha-upplevelser.
Jag kan avslöja att en av de roligaste saker som jag har gjort i år, var när
jag uppe i Luleå äntligen fick se hur ett hus ser ut inne i väggarna. Det har
jag aldrig tidigare fått se. Man kan nämligen öppna väggarna och se hur tät-
ningar och lister m.m. fogas samman, till ett vanligt, enkelt hus.
Jag tror att det går att ta bort mycket av rädslan, men det kostar rätt
mycket och det är svårt att visa det. Vi har inte så mycket resurser att vi kan
bygga in detta i varje skola. Därför är den här typen av kraftsamling i form
av kunskapscentra mycket bra. De kan användas både för lärarutbildning
och för barn från dagis m.fl. Jag hoppas verkligen att den här gruppen kom-
mer att peka på många sådana exempel och på att man kan åstadkomma
mycket med ganska små ekonomiska insatser, så att de idéerna kan spridas.
Jag tror att vi är helt överens om vart vi skall gå i det här arbetet. Jag tror
också att vi har haft tillräckligt med ”backlash” när det gäller satsningar på
att få flera flickor intresserade av teknik. Ser vi tillbaka på 60- och 70-talet,
är det bara att konstatera att det inte blev som vi trodde. Nu har vi bytt ut-
gångspunkt, och vi tror inte längre att flickorna skall vara strömlinjeformade
efter ett manligt tänkande, utan det gäller att både ge och ta. Vi har en del
idéer om vad man kan göra.
Det är viktigt med uthållighet, att vi med kraft på en rad olika vägar försö-
ker ta steg framåt och definiera program och insatser på ett sådant sätt att
även kvinnor känner att detta berör dem och inte bara är något som andra
vill att de skall förändra eller åstadkomma litet tekniskt. Det handlar om en
syn på utvecklingen.
Anf. 36 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Jag är mycket glad, om det är så att regeringen inte har för
avsikt att minska tiden för praktiska och estetiska ämnen. Jag vet att det är
ett förslag från en kommitté, och jag uttryckte mig slarvigt tidigare. Om
statsrådet menar att avsikten är att uppmuntra påhittighet och att befrämja
ett elevaktivt arbetssätt, är det oerhört glädjande. Vi har inte olika uppfatt-
ningar om det.
Vad jag är litet orolig för är de tendenser som jag ser i det här förslaget -
visserligen från en kommitté - som innebär att de här ämnena skall dras ned.
Ett annat förslag som jag inte riktigt tycker om är att N- och SO-ämnena
skall splittras upp i de gamla ämnena. Det svarar inte riktigt mot flickors
behov av helhetssyn.
Jag vill säga något, som en av eldsjälarna på teknikstugan i Alingsås bru-
kar säga, om lärare och kompetens: Man skall komma ihåg att lärare inte
bara skall vara undervisare - kanske inte ens i första hand - utan också ska-
pare av goda inlärningssituationer.
Om lärare i kraft av sina teoretiska kunskaper kan inse sina begränsningar
som förmedlare och utnyttja elever som handledare, tyder det på en mycket
hög kompetens, som man skall uppmuntra.
Jag tror att jag i mitt första inlägg glömde att tala om att jag är mycket glad
åt alla seminarier som statsrådet planerar. Det är mycket positivt. Jag hop-
pas verkligen att detta skall leda fram till kloka beslut och till att vi kommer
att kunna uppmuntra flickor till att studera teknik på olika områden och bli
goda lärare. Jag hoppas också att deras inflytande, när de blir fler på teknik-
området - eventuellt också på miljöområdet -, kommer att leda till att vi får
kunnigare medborgare, klokare politiker samt bättre tekniker och konstruk-
törer, så att vi kan skapa en hållbarare framtid.
Överläggningen var härmed avslutad.
AjourneringKammaren beslöt kl. 14.21 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30, då regeringsinformationen skulle börja.
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
8 § Information från regeringen om aviserad proposition om före-tagshälsovård
Anf. 37 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Våren 1992 tillkallade jag en särskild utredare för att se över
företagshälsovårdens organisation och finansiering. Utredningen var föran-
ledd av riksdagens beslut våren 1992 om en avveckling av det generella stats-
bidraget till företagshälsovården fr.o.m. den 1 januari 1993.
Utredaren har avslutat sitt arbete och överlämnade i oktober 1992 sitt be-
tänkande. Betänkandet har remissbehandlats. Utredaren presenterar två
olika förslag till hur företagshälsovårdsfrågorna kan hanteras i framtiden.
Huvudalternativet innebär att företagshälsovården avregleras. Förutsätt-
ningen för att detta förslag skall kunna genomföras är enligt utredaren att
avtal om företagshälsovård träffas för stora delar av arbetsmarknaden. Detta
är också nödvändigt om Sverige skall kunna uppfylla sina förpliktelser enligt
ILO-konventionen om företagshälsovård. Om inte avtal träffas för stora de-
lar av arbetsmarknaden anger utredaren ett alternativt förslag som innebär
lagreglering av en i princip obligatorisk företagshälsovård.
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Information
från regeringen
37
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Information
från regeringen
38
Flertalet remissinstanser, däribland parterna på arbetsmarknaden, delar
utredarens uppfattning om det önskvärda i att företagshälsovården i första
hand regleras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. Även jag delar
denna uppfattning.
Jag kan emellertid konstatera att avtal om företagshälsovård i dag saknas
för stora delar av arbetsmarknaden. Avtal om företagshälsovård finns med
några få undantag endast inom den statliga sektorn. Den privata arbets-
marknaden saknar i dag i hög utsträckning arbetsmiljöavtal, dvs. avtal där
företagshälsovården regleras. Inom flera av SAF:s arbetsgivarförbund har
överläggningar med arbetstagarparten inletts i syfte att nå en gemensam syn
på företagshälsovården och arbetsmiljöverksamheten i företagen. Avtal om
företagshälsovård har också träffats inom några branscher.
På den kommunala sidan pågår förhandling om företagshälsovården mel-
lan kommun- och landstingsförbunden och berörda arbetstagarorganisatio-
ner. Statens arbetsgivarverk och de fackliga organisationerna inom den stat-
liga sektorn träffade i november 1991 ett nytt avtal om företagshälsovården,
som trädde i kraft den 1 juli 1992.
Jag kan således konstatera att förhandlingar pågår mellan arbetsmarkna-
dens parter inom såväl den privata som den kommunala sektorn om en av-
talsreglering av företagshälsovården. Innan jag tar initiativ till ett förslag till
riksdagen vill jag avvakta resultatet av dessa förhandlingar. Jag avser därför
inte att under våren förelägga riksdagen den aviserade propositionen om fö-
retagshälsovård.
Anf. 38 BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! Jag tackar för informationen, även om den på många sätt
var nedslående. Sedan riksdagen sade nej till vårt förslag om att lagstifta om
skyldighet att stå för företagshälsovården rustas den i praktiken ner på
många håll i landet.
Det är från både mänsklig och samhällsekonomisk synpunkt angeläget att
vi förstärker i stället för att rusta ner. Vi socialdemokrater har i en partimo-
tion till årets riksdag fört fram ett samlat program för en satsning på aktiva,
förebyggande och rehabiliterande insatser. En viktig punkt i detta program
är att vi inom ramen för den nya socialförsäkringen, som arbetsmarknadens
parter har ansvaret för, skall bygga upp en försäkringsfinansierad arbetshäl-
sovård, där man gifter ihop en utvecklad företagshälsovård, arbetsmiljöin-
satser och den nya försäkringen som köper insatserna.
Vi vill vidare att man inom ramen för den försäkringen skulle kunna stå
för en enklare medicinsk och yrkesmässig rehabilitering. Vi vill att man skall
kunna ge stöd till arbetsmiljöförbättringar och pröva ett stöd med differen-
tierade avgifter som premierar den som gör bra saker. Vi föreslår ett riktat
program mot ohälsa genom insatser mot de stora arbetssjukdomarna, inte
minst belastningsskadorna, och de mest utsatta arbetsplatserna och orterna.
Vi vill ha en försöksverksamhet med samordning av samhällets lokala före-
byggande och rehabiliterande insatser, där hälso- och sjukvård, sjukförsäk-
ring, socialtjänst, vuxenutbildning, arbetsmarknadspolitik och den utveck-
lade företagshälsovården skulle samverka. Detta menar vi borde komma i
gång genast, och det borde också tas med i det arbete som vi kom överens
om skulle utföras i en parlamentarisk beredning för att se över hur den nya
försäkringen skall fungera i framtiden. Vi anser att det enda säkra sättet att
både minska mänskligt lidande och få ned kostnaderna långsiktigt är att man
får i gång ett sådant här arbete.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern varför regeringen över huvud taget
inte har velat närma sig oss för diskussioner kring de här frågorna. Kan Börje
Hörnlund nu utlova större intresse och engagemang från regeringens sida för
att ta upp en sådan diskussion och se till att konkreta insatser görs?
Jag vill också peka på det förslag som Gerhard Larsson tog upp häromda-
gen i en tidningsartikel, inte minst med anledning av det starkt ökande anta-
let förtidspensioner. Jag menar att det finns anledning att ta ett samlat grepp
över de insatser som behövs inom arbetsmarknadspolitik, hälso- och sjuk-
vård, företagshälsovård och socialpolitik för att komma till rätta med de
mycket stora problem vi har. Det gäller både enskilda människor, som drab-
bas av sjukdomar och skador, och ekonomin i de stora systemen.
Anf. 39 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Jag är inte beredd att nu ta en totaldebatt om hela det sociala
fältet. Jag konstaterar bara att problemen när det gäller företagshälsovården
och arbetsmiljövården är helt olika beroende på om man jobbar på ett stat-
ligt kontor eller i en tung stålindustri. Alla parter på arbetsmarknaden före-
drar att man tillsammans resonerar fram förutsättningarna för de olika bran-
scherna i ett arbetsmiljöavtal. Arbetsgivare och arbetstagare är eniga om att
sätta sig ned och göra detta. Jag vill därför ge dem chansen. Jag förutsätter
att det här klaras senast under denna vår.
På mitt departement har jag en färdigskriven proposition, där det lagstif-
tas om företagshälsovården, för det fall att de inte klarar av denna förhand-
lingsomgång.
När det i övrigt gäller frågan om samråd skall statsrådsberedningen sam-
råda med socialdemokraterna. I en frågestånd i föregående vecka hörde jag
själv statsminister Bildt säga att det är på gång nu.
Anf. 40 BIRGITTA DAHL (s):
Herr talman! I det program som vi har lagt fram inryms det här hänsynsta-
gandet till att förhållandena är olika på olika typer av arbetsplatser. Vi talar
om att göra branschvisa satsingar för att komma till rätta med viktiga arbets-
miljöproblem och arbetssjukdomar. Vi talar om partssammansatta rehabili-
teringskommittéer på varje arbetsplats. Det finns inget skäl till att arbets-
marknadsministern, sjukvårdsministern eller socialministern inte skulle
kunna svara på frågor om sin del av ansvaret. Sedan var det ju så att jag fann
anledning att be statsministern uttolka uttrycket ”inom kort”, som man har
använt för att hålla frågan ifrån sig på olika håll.
Min förnyade fråga till Börje Hörnlund är: Vad är Börje Hörnlund som
arbetsmarknadsminister beredd att bidra aktivt med på detta område?
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
Information
från regeringen
39
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
9 § Bordläggning40
Anmäldes och bordlädes
Propositionerna
1992/93:121 En lag om byggfelsförsäkring
1992/93:172 Anslag till Boverket och den regionala administrationen av sta-
tens stöd för bostadsfinansiering, m.m.
1992/93:173 En Barnombudsman, m.m.
1992/93:178 Vissa socialförsäkringsfrågor
1992/93:182 Anslag för budgetåret 1993/94 till Statistiska centralbyrån
1992/93:183 Vissa frågor rörande jordbruket och trädgårdsnäringen
1992/93:184 Vissa fiskefrågor
Motionerna
med anledning av prop. 1992/93:163 Ändrad valkretsindelning i Malmöhus
län
1992/93:K24 av Knut Wachtmeister och Bertil Persson (m)
1992/93:K25 av Rolf L Nilson m.fl. (v)
10 § Anmälan om interpellationAnmäldes att följande interpellation framställts
den 24 februari
1992/93:90 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Reidunn Laurén
om personval:
De politiska partierna verkar nu vara överens om ett personvalsinslag i
de allmänna valen. Detta är en betydande förändring, men har i stort inte
föregåtts av någon debatt. Dessutom verkar medborgarnas intresse för per-
sonval vara i avtagande. T.ex. en någon månad gammal TEMO-undersök-
ning visar att intresset för personval sedan 1990 till 1992 minskat från 41 till
25%.
Förespråkarna för personval brukar som huvudargument hävda att man
vill öka intresset och engagemanget för politik. Det bästa och enda sättet att
mäta nivån på detta är att jämföra valdeltagandet i olika länder. En sådan
jämförelse visar generellt sett att valdeltagandet i Sverige är högre än i de
många länder där personvalsinslaget är markant. Baserat på utländska erfa-
renheter kan det inte uteslutas att personer med egna stora ekonomiska re-
surser, extern ekonomisk uppbackning och ”rätt” kontakter vid personval
erhåller fördelar av detta.
Undertecknad har inget emot förändringar, men det är min bestämda upp-
fattning att sådana skall grundas på goda erfarenheter. Sådana är enligt min
åsikt svåra att finna bland de argument vilka förespråkar personval.
Är statsrådet beredd redovisa skälen till ändringar i vallagen, vilka inne-
bär en övergång till personvalsinslag?
Är statsrådet beredd dokumentera fördelar med personval jämfört med
det sedan länge etablerade partivalssystemet?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 23 februari
1992/93:414 av Berith Eriksson (v) till jordbruksministern om nödutfodring
av renar:
Även denna vinter har väderleksförhållandena, med växelvis tö och kall
väderlek inneburit att en kraftig isskorpa har bildats på renbetesmarkerna.
Detta extrema förhållande har gjort det omöjligt för renarna att nå betet.
På många håll är därför nödutfodring nödvändig. Medel för katastrofska-
deskyddet kommer från anslaget - främjande av rennäringen - ett anslag
som även skall täcka en rad andra poster.
Nu är pengarna under denna anslagspost slut och jag vill fråga ministern
om regeringen kommer att tillföra ytterligare medel för nödutfodringen.
den 24 februari
1992/93:415 av Ulrica Messing (s) till civilministern om barn och ungdomars
situation i lågkonjunkturen:
Flera rapporter under de senaste månaderna visar att barn och ungdomar är
de stora förlorarna i lågkonjunkuturen.
Vid besparingar inom barnomsorg, skola, fritid och förebyggande arbete
mot drogmissbruk är det dessa grupper som drabbas. Det är allvarliga rap-
porter man fått läsa om.
Hur avser ungdomsministern Inger Davidson bemöta dessa trender och
problem?
1992/93:416 av Ulrica Messing (s) till kommunikationsministern om Inter-
railkortet:
Att resa är ett uppskattat och effektivt sätt att lära sig om andra länder,
människor och kulturer. Det berikar oss som människor och skapar ofta en
längtan efter att se och lära ännu mera.
För oss ungdomar är Interrailkortet ett uppskattat färdsätt till ett billigt
pris. Genom Interrailkortet erbjuds vi att under fyra veckor resa runt i så
många länder vi bara orkar och vill.
Inför sommaren som närmar sig är ännu inget klart kring Interrailkortets
vara eller inte vara. Det har under den senaste tiden ifrågasatts av några län-
der, och många unga väntar nu på ett besked inför sommaren.
Prot. 1992/93:68
25 februari 1993
41
|
Prot. 1992/93:68 25 februari 1993 |
Min fråga till civilminister Inger Davidsson är därför om Interrailkortet 12 § Kammaren åtskildes kl. 14.41. Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 31 (delvis) och Vid protokollet TOM T:SON THYBLAD |
/Barbro Nordström
42
Innehållsförteckning
Torsdagen den 25 februariProt. 1992/93:68
25 februari 1993
1 § Avsägelse ......................................... 1
2 § Anmälan om kompletteringsval till lagutskottet ............ 1
3 § Justering av protokoll................................ 1
4 § Hänvisning av ärende till utskott ....................... 1
5 § Svar på interpellation 1992/93:71 om barnomsorgen m.m..... 2
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Eva Zetterberg (v)
Sylvia Lindgren (s)
Chatrine Pålsson (kds)
6 § Svar på interpellation 1992/93:73 om Arlandabanan......... 17
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Ines Uusmann (s)
Gunnar Thollander (s)
Axel Andersson (s)
Göran Magnusson (s)
Maj-Lis Lööw (s)
7 § Svar på interpellation 1992/93:75 om åtgärder för att öka intresset
för teknik bland flickor............................. 27
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Lena Klevenås (s)
Marianne Andersson (c)
Margareta Israelsson (s)
Ajournering .......................................... 37
Återupptagna förhandlingar .............................. 37
8 § Information från regeringen om aviserad proposition om före-
tagshälsovård .................................... 37
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Birgitta Dahl (s)
9 § Bordläggning....................................... 40
10 § Anmälan om interpellation
1992/93:90 av Sten Andersson i Malmö (m) om personval. . . 40
11 § Anmälan om frågor
1992/93:414 av Berith Eriksson (v) om nödutfodring av renar 41
1992/93:415 av Ulrica Messing (s) om barn och ungdomars si-
tuation i lågkonjunkturen......................... 41
1992/93:416 av Ulrica Messing (s) om Interrailkortet...... 41
43
gotab 43275, Stockholm 1993