Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:65 Fredagen den 19 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1992/93:65
Riksdagens protokoll
1992/93:65
Fredagen den 19 februari
Kl. 9.00-10.17
13.00-13.01
Protokoll
1992/93:65
1§ Ledighet Svar på interpella-
tion och fråga
Tredje vice talmannen meddelade att Ulla Tilländer (c) ansökt om sjukle-
dighet under tiden den 23 februari-den 2 april.
Kammaren biföll denna ansökan.
Tredje vice talmannen anmälde attylwra Corshammar-Bojerud (c) skulle
tjänstgöra som ersättare för Ulla Tilländer.
Ajournering
På förslag av tredje vice talmannen beslöt kammaren kl. 9.01 att ajournera
förhandlingarna till kl. 9.15, då statsrådet Bo Könberg väntades anlända till
kammaren för att lämna svar på interpellation 70 och fråga 361.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 9.15.
2 § Svar på interpellation 1992/93:70 och fråga 1992/93:361 om åtgär-
der mot tobaksrökning
Anf. 1 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag beklagar att jag har förorsakat denna försening av kam-
marens handläggning av frågorna.
Stefan Kihlberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att sä-
kerställa att människor inte mot sin vilja skall tvingas till passiv rökning,
vilka andra åtgärder jag avser att vidta för att minska tobaksrökningens ska-
deverkningar, vilka konkreta resultat och överväganden Tobaksutredning-
ens förslag hittills resulterat i samt vilka hinder jag ser i arbetet med kraft-
fulla åtgärder för att minska tobaksrökning och skydda människor mot ofri-
villig passiv rökning. 1
1 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 65
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Liisa Rulander har frågat mig om jag anser att lagförslaget om ny tobaks-
lag tillräckligt skyddar våra ungdomar.
Då interpellationen och frågan rör samma ämnesområde besvaras de i ett
sammanhang.
Det är givetvis mycket angeläget att tobaksbruket minskas. Detta gäller
både det direkta bruket och s.k. passiv rökning. Jag håller helt med Stefan
Kihlberg om att rökning inte får ske på medmänniskornas bekostnad. Rege-
ringen beslöt därför den 4 februari i år att överlämna en remiss till Lagrådet
med förslag till en tobakslag. Proposition med förslag om en sådan lag beräk-
nas kunna överlämnas till riksdagen under nästa månad.
Liisa Rulander understryker att det är angeläget att ungdomar hindras
från att börja använda tobak och ser det som nödvändigt med ett förbud mot
all tobaksreklam. I förslaget till en tobakslag föreslås inte några ytterligare
begränsningar av tobaksreklamen. Anledningen härtill är främst att riksda-
gen vid behandlingen av den s.k. folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175
Om vissa folkhälsofrågor) sommaren 1991 dels ställde sig bakom ett förslag
från den förra regeringen om att inte införa någon åldersgräns för inköp av
tobak, dels uttalade att vi i Sverige bör avvakta EG:s ställningstagande till
ett förslag om förbud mot tobaksreklam innan vi i vårt land lägger fram ett
förslag på detta område. EG har ännu inte tagit ställning i frågan. När så sker
avser jag att föreslå regeringen att återkomma med kompletterande förslag.
När det gäller Liisa Rulanders direkta fråga om jag anser att nu framlagt
lagförslag tillräckligt skyddar våra ungdomar, vill jag understryka att jag an-
ser att enbart en lag inte kan ge tillräckligt skydd, ens om den innehåller
förbud mot reklam och andra mera långtgående restriktioner. För att kunna
nedbringa användningen av tobak fordras åtgärder av olika slag. Informa-
tion och spridande av kunskaper både bland ungdomar, allmänheten i övrigt
och bland olika yrkeskategorier är ett viktigt inslag, prispolitiken ett annat.
Enligt min mening är det emellertid också viktigt med viss lagreglering som
komplement till övriga åtgärder.
Stefan Kihlbergs påstående att inget konkret har hänt på området efter
det att Tobaksutredningen lade fram sitt betänkande håller jag inte med om.
Att en skattehöjning med 19 öre per cigarrett och motsvarande höjning på
andra tobaksvaror infördes den 1 december i fjol anser jag vara en mycket
konkret åtgärd, som har en konsumtionsdämpande effekt. Eftersom ungdo-
mar är mera känsliga för prishöjningar på tobak än vuxna, bedöms åtgärden
medföra att särskilt ungdomar minskar sin rökning som en följd av att priset
stigit. Enligt vad jag erfarit har priset för ett paket cigarretter ökat med ca
20 %, eller 5 kr, sedan skatten höjdes.
Vidare har Folkhälsoinstitutet inrättats. En av institutets viktigaste upp-
gifter är att arbeta för att minska användningen av tobak. För detta ändamål
har ett särskilt tobaksprogram upprättats.
Stefan Kihlberg tar vidare upp att föreningen Läkare mot tobak inte tagits
emot i regeringskansliet. Jag vill med anledning därav påpeka att jag för min
del tagit emot många personer som velat framföra synpunkter i tobaksfrå-
gan. Ett sådant besök begärdes av en grupp som representerade flera organi-
sationer, bl.a. föreningen Läkare mot tobak. Denna besöksgrupp tog jag
emot den 10 juni i fjol. Däremot har föreningen inte separat begärt att få
träffa mig eller mina medarbetare i Socialdepartementet.
Som hinder för att minska tobaksrökningen ser jag främst marknadsfö-
ringen, vilken de resursstarka tobaksföretagen sköter mycket effektivt, samt
det starka beroende som nikotin medför och som gör det svårt att sluta röka
och snusa när vanan väl är etablerad. När det gäller skydd mot passiv rök-
ning är det min förhoppning att den tobakslag som regeringen inom kort
kommer att föreslå riksdagen att anta skall visa sig vara ett steg i rätt rikt-
ning. Jag är medveten om att vissa anser att förslaget inte är tillräckligt långt-
gående. Med anledning härav vill jag framhålla att jag kommer att följa ut-
vecklingen med uppmärksamhet och återkomma med ytterligare förslag om
detta skulle visa sig nödvändigt.
Anf. 2 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Först vill jag framföra ett varmt tack till statsrådet för svaret,
även om jag måste erkänna att jag blev besviken. Jag saknar i svaret tecken
på handlingskraft och engagemang för människors hälsa.
Statsrådet säger följande i sitt svar: ”Jag håller helt med Stefan Kihlberg
om att rökning inte får ske på medmänniskornas bekostnad. Regeringen be-
slöt därför den 4 februari i år att överlämna en remiss till Lagrådet med för-
slag till en tobakslag.” Statsrådet fortsätter: ”När det gäller skydd mot passiv
rökning är det min förhoppning att den tobakslag som regeringen inom kort
kommer att föreslå riksdagen att anta skall visa sig vara ett steg i rätt rikt-
ning. Jag är medveten om att vissa anser att förslaget inte är tillräckligt långt-
gående.”
Förhoppningar är nog bra, men jag anser att de inte räcker långt om man
vill förändra till ett bättre samhälle. Det krävs krafttag om vi skall få till stånd
rökfria arbetsplatser och slippa passiv rökning.
Jag skall inte beskriva tobaksrökningens vådor. Om dessa är alla överens.
Tobaksrök är vår tids största hälsofara. Alla är överens om detta. Läkare,
experter och t.o.m. rökare instämmer i detta. Tobak dödar fler människor
är kokain, heroin, aids, bränder, mord, självmord, alkohol och trafikolyckor
tillsammans gör. En jämförelse mellan åtgärderna mot dessa hälsorisker och
dem som görs mot tobaksrökning blir nästan generande.
Beräkningar säger att 100 miljoner människor i Europa dör för tidigt på
grund av rökning. Jag tycker att det är viktigt att göra en distinktion mellan
passiv och aktiv rökning. Jag missunnar inte någon vuxen människa sin rätt
att röka, men - som jag skrev i min interpellation - det får inte ske på andra
människors bekostnad.
Det är ju precis vad som sker i dag, eftersom det inte finns mer än frivilliga
restriktioner för offentliga platser, restauranger och liknande. Det är en
självklarhet att det borde finnas något slags generalklausul. Generellt gillar
jag inte generalklausuler, men här tror jag att det skulle vara av värde att
man slog fast att det är varje människas självklara rätt att slippa passiv rök-
ning.
Konsekvenserna blir att rökning inte kan tillåtas i t.ex. offentliga lokaler,
men man skall naturligtvis inrätta rökrum eller dragskåp för dem som vill
röka.
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Om man tillämpade den lagstiftning som finns redan i dag hade man kun-
nat undvika rökning på arbetsplatser och med fängelse straffa arbetsgivare
som bryter mot lagen. Jag tänker på Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar
och föreskrifter. I tobaksrök finns nämligen två ämnen som båda är klassade
på den s.k. a-listan, vilket innebär att de är helt förbjudna och icke får före-
komma på arbetsplatser.
Om någon typ av kopiator hade släppt ut bråkdelen av vad en cigarrett
släpper ut, hade den varit totalförbjuden och inte fått finnas på arbetsplatser.
Lagstiftningen finns - det har också framgått av en artikel i Läkartidningen.
I enlighet med den svenska arbetsmiljölagen har Arbetarskyddsstyrelsen ut-
färdat en kungörelse som förbjuder vissa cancerogena substanser i arbetslo-
kaler.
Detta innebär att det finns ett förbud mot tobaksrök i arbetslokaler i teo-
rin men inte i praktiken, eftersom man inte tillämpar lagen. Jag tycker att
det är anmärkningsvärt att denna lagstiftning inte tillämpas. Jag blir än mer
orolig när statsrådet uttalar förhoppningar. Det krävs mer. Även om man i
en ny tobakslag skulle införa liknande bestämmelser, krävs det att man till-
lämpar lagen och använder sig av sanktioner.
Den som bryter mot föreskrifterna i arbetsmiljölagen kan faktiskt straffas
med böter eller t.o.m. fängelse.
Det är också pinsamt att jämföra med andra länder när det gäller passiv
rökning. I USA, Canada, Australien, Nederländerna, Tyskland, Finland och
Norge har man mycket hårdare lagstiftning än i Sverige. Vi brukar ju be-
römma oss av att ligga långt framme i liknande sammanhang. Det gör vi
verkligen inte.
Den första fråga man möter på en amerikansk restaurang gäller om man
vill sitta i ”smoking section” eller i ”non-smoking section”, dvs. om man vill
sitta i avdelningen för rökare eller i avdelningen för icke-rökare. I Sverige är
det trots allt fortfarande undantag att restauranger har bord för icke-rökare.
Det är värre än så. Även detta vördade hus berörs. Det är i stort sett omöj-
ligt att gå in i riksdagen utan att tvingas röka. Man kan inte röra sig i huset
utan att tvingas röka eftersom rökning är tillåten i t.ex. passager, foajén och
bankhallen. Där tvingas alla passera.
Jag skall återkomma i min replik till frågan om åtgärder mot den aktiva
rökningen. Jag tycker att det mest allvarliga är den passiva rökningen, därför
att den innebär att människor tvingas att röka mot sin vilja.
Anf. 3 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Statsrådet säger i sitt svar att det givetvis är angeläget att
tobaksbruket minskas. Han fortsätter med att säga att det både gäller det
direkta bruket och s.k. passiv rökning. Det är med besvikelse jag konstaterar
att det är tomma fraser utan innehåll.
Statsrådet hänvisar i svaret avslutningsvis till att resursstarka tobaksföre-
tag sköter sin marknadsföring så effektivt att den utgör ett hinder för att
minska tobaksrökningen. Det är ju just här en tobakslag kan komma in!
Det är inte marknadskrafterna eller de resursstarka som skall avgöra hur
människors hälsa skall vara. Där måste staten få komma in och lagstifta mot
det som är destruktivt.
Jag har i min fråga pekat särskilt på ungdomarnas utsatta situation. Det är
inte så att endast en lag kan skydda dessa ungdomar tillräckligt. Inte någon
skyddas enbart av lagar. Det är dock med lagar som vi politiker kan ange
riktningen för det vi med vackra ord försöker säga.
Föräldrar, skolan och samhället är föredömen både på gott och på ont.
Attityder kan vi däremot inte lagstifta om. Här menar jag att en lag för det
vi kan lagstifta om skulle vara bra.
På en skola i Kristianstad har man gjort en undersökning där resultat från
alla skolor redovisas. Jag har hört från den person som skickat redovisningen
till mig att också statsrådet har fått ett exemplar via post. Undersökningen
visar att många ungdomar på de skolor som har störst antal rökare har rö-
kande föräldrar och förebilder på skolan som röker. Bara detta faktum visar
hur tydligt det är att förebilder är viktiga.
Här kommer reklamen in som en sorts förebild och en sorts falsk njutning.
Man får sällan med de negativa konsekvenserna, även om statsrådet talar om
utbildning och information. Det räcker inte med utbildning och information.
Attityder kan vi inte lagstifta om. Det är alltså andra åtgärder som måste till,
och då får inte marknadskrafterna styra. Barn gör inte som vi säger utan som
vi gör. Därför är förebilderna viktiga.
Det finns också andra hälsorisker att tänka på - sådana som inte har tagits
upp tillräckligt många gånger i det här sammanhanget. Stefan Kihlberg har
på ett utmärkt sätt pekat på mycket av den passiva rökningens hälsorisker.
För speciellt ungdomar är rökningen en inkörsport till bruk av annat. Ingen
som inte har rökt cigarretter röker hasch. Man börjar med rökning och fort-
sätter kanske sedan till andra droger. Där kommer haschet in.
Jag har själv arbetat med ungdomar och vet att detta är sanning. Jag tycker
att det skulle vara fruktansvärt om vi inte skulle kunna komma åt problemen
och lösa dem på ett positivt sätt. Det är fruktansvärt att vi vuxna inte kan
föregå med gott exempel.
Vems frihet gäller det egentligen? Jag undrar i vems intresse vi håller till-
baka en så effektiv lag, om vi inte kan lagstifta om t.ex. reklamförbud och
åldersgräns för inköp. Det är viktigt att vi ställer den frågan, därför att det
är vår framtid och vår ålderdom det handlar om. Vem skall ta hand om oss,
om vi inte tar hand om dem som skall ta hand om oss, när vi inte kan ta hand
om oss själva?
Tobaksrökningen får inte tabubeläggas. Självfallet skall de som vill röka
få röka. Men de får inte göra det på vår bekostnad, eller på våra ungdomars
och barns bekostnad. Jag skulle vilja att statsrådet betonar frågan om i vems
intresse vi agerar.
Anf. 4 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Den 8:e världskonferensen om tobak och hälsa ägde rum i
Buenos Aires i april 1992. I konferensens inledning uttalade USA:s högste
hälso- och sjukvårdschef följande, som vi redan har hört Stefan Kihlberg ci-
tera i dag:
”1 i-länderna orsakas fler dödsfall varje år av rökning än av sammanlagda
dödsfall av heroin, kokain, trafikolyckor, dödsfall i bränder, självmord och
aids.”
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Vi vet att man i vårt land talar om ett dödstal om kanske 10 000-12 000
människor vars död direkt eller indirekt har förorsakats av rökning.
WHO:s högsta medicinska ledning gav samma besked, och man arbetar
för en tobakspolitik med långsiktigt handlingsprogram.
Även i EG-kommissionens arbete mot cancer läggs stor vikt vid tobaksfrå-
gan. Flera EG-länder har förbjudit tobaksrökning i lokaler avsedda för all-
mänheten, och man har totalförbud för reklam, även s.k. förtäckt reklam,
för tobaksprodukter. I flera länder har man satt en åldersgräns för inköp av
tobaksvaror.
Många tror att rökning har blivit ett betydligt mindre problem i Sverige än
det tidigare har varit. Så är fallet i ett längre perspektiv. I mitten av 1960-
talet var ungefär hälften av de män som var 16 år och äldre dagligrökare mot
26% av männen 1990-1991. Däremot har snusningen bland pojkar och
yngre män ökat sedan slutet av 1960-talet. Åren 1990-1991 var 25 % av kvin-
norna dagligrökare.
Det finns en oroande tendens från slutet av 1980-talet till en ökning av
rökningen bland barn och ungdomar. År 1991 uppgav sig 19 % av pojkarna
och 27 % av flickorna vara rökare. Om vi går tillbaka till 1985 finner vi att
motsvarande siffror i årskurs 9 i grundskolan var 16 % bland pojkarna, alltså
3 % lägre, och 21 % bland flickorna, dvs. hela 6 % lägre. Det finns således
en oroande tendens att speciellt unga flickor börjar röka, en tendens som är
i ökande.
När man tar del av det tandlösa och till utplåning menlösa förslag till ny
tobakslag som regeringen långt om länge har lyckats samla ihop sig till, fylls
man av stigande förvåning. I det förslag som har överlämnats till Lagrådet
för yttrande går man igenom tobaksbrukets historia, hälsoperspektivet och
skadeverkningarna. Man visar att fler och fler länder i Norden, övriga
Europa och andra delar av världen har tagit till drastiska åtgärder för att
ingen mot sin vilja skall utsättas för tobaksrök och för att försöka hindra nya
generationer från att fastna i ett beroende som är svårt att bryta.
Man redogör för de förslag som Tobaksutredningen kom fram till i sitt be-
tänkande (SOU 1990:29). Vad blir sedan resultatet av allt detta? Näst intill
ingenting. Man slår in redan öppna dörrar. Jag frestas att säga: Det bidde
inte ens en tumme - det bidde ingenting. Det är verkligen inte ett dokument
som regeringen har någon som helst anledning att vara stolt över. Det är inte
heller ett dokument som vi som tillhör regeringsunderlaget i riksdagen har
någon som helst anledning att vara stolta över. Det är inte ett dokument som
tyder på någon ansvarskänsla eller någon vilja att åstadkomma en förändring
till det bättre när det gäller folkhälsan.
Statsrådet Könberg kallas ibland sjukvårdsminister. Jag skulle hellre vilja
kalla honom sjukvårds- och hälsominister, men i detta fall borde han i stället
tituleras sjukminister. Han talar om att det är angeläget att tobaksbruket
minskar. Hur skall man då uttrycka en sådan angelägenhet? Man kan fråga
sig om det budskap som regeringen framför genom sitt förslag till ny tobaks-
lag uttrycker någon högre angelägenhetsgrad i önskemålet om att se en
minskning av tobaksbruket.
Kan det verkligen vara statsrådet Bo Könbergs mening att detta är det
enda som regeringen lyckats åstadkomma, det enda som man lyckats gemen-
samt komma fram till?
Inbillar sig verkligen regeringen att svenska folket skall kunna ta de hälso-
risker som tobaksbruket innebär på allvar, när regeringen funnit för gott att
så uppenbart negligera dessa risker genom det som den har uttryckt i försla-
get till ny tobakslag?
Jag fick häromdagen en påminnelse från Göteborgs allergikommitté, en
kommitté som har utsetts av kommunfullmäktige i Göteborg. Den har med
förvåning tagit del av innehållet i det förslag till proposition om ny tobakslag
som har remitterats till Lagrådet.
Kommittén uttalar att med den kunskap som finns i dag, som är väl veten-
skapligt dokumenterad, kommer situationen för ett mycket stort antal aller-
giker inte att förbättras. Det finns ingen annan luftförorening än tobaksrök
som så klart är skadlig. Den påverkar utvecklingen av allergier och astma
och åstadkommer en försämring hos personer som redan har astma och al-
lergi.
Jag återkommer senare till detta.
Anf. 5 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Jag har inte kommit hit för att gnälla på sjukvårdsministern
utan snarare för att framhålla att jag tycker att lagrådsremissen tyder på att
det förslag till tobakslag som regeringen avser att framlägga har blivit betyd-
ligt mera realistiskt än vad i varje fall jag hade anledning att befara tidigare.
Låt mig först säga att det för mig är självklart att rökning och tobaksbruk
är skadliga för hälsan. Faktum är att tobaksbruk är en av de farligare aktivi-
teter som vi kan ägna oss åt i livet. Vi sänker medellivslängden med kanske
fem till tio år genom att röka. Det är också oomtvistligt att det är bra om
tobaksbruket i samhället minskar.
Jag tycker att det är rimligt att man straffbeskattar tobak för att på det
viset försöka att hålla tobakskonsumtionen nere. Jag tycker att det är rimligt
att satsa skattepengar på upplysning och information, inte minst till ungdo-
mar. Jag tycker också att det är rimligt att införa restriktioner, särskilt för att
komma åt det problem som Stefan Kihlberg nämnde, dvs. att skydda tredje
man.
Men frågan är - och det är det som tobakslagen gäller: Hur långt skall man
gå när det gäller förbud och restriktioner?
Jag menar att de olika uppfattningar som kommer till uttryck i debatten -
också här i dag, t.ex. mellan mig och Ingrid Näslund - inte speglar olika in-
ställning till tobaksbruket. De olika uppfattningar som uttrycks speglar olika
inställning till lagstiftningen och politiska beslut som instrument för att på-
verka mänskligt beteende. Jag menar att Ingrid Näslund har en övertro på
detta, medan jag har ett betydligt större mått av realism.
Debatten handlar mycket om ansvarsfördelningen mellan å ena sidan oss
som individer, föräldrar och lärare, å andra sidan politiker, riksdag och be-
slutsfattare.
Min ett och ett halvt år gamla dotter Camilla, som just nu far omkring ute
i kammarfoajén, röker inte. Jag hoppas att hon inte heller kommer att börja
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
röka. Men frågan är: Är det mitt, hennes mors och hennes eget ansvar, eller
är det riksdagens ansvar att tillse detta?
Inte heller min 15-årige son, som nu är i skolan, röker, och jag hoppas att
han inte skall börja göra det. Men frågan är vem som har huvudansvaret för
det? Är det jag, han själv, hans mor eller kammarens ledamöter som skall ta
ansvaret för detta?
Visst kan politikerna ge mig och andra föräldrar stöd för att försöka tillse
att barnen inte börjar röka. Men jag tror exempelvis inte att förslaget om
en 15-årsgräns är särskilt bra, även om det verkar oerhört handlingskraftigt,
Ingrid Näslund, att efterlysa en åldersgräns. Jag tror inte att det hade hjälpt
mig som förälder att hindra min son Mattias från att börja röka. Jag tror
tvärtom att risken hade varit att han hade börjat röka just på grund av den.
Kammarens ledamöter skulle göra en mycket större insats för att hindra
ungdomar från att börja röka, om de inte föreskrev en sådan gräns. När jag
var tio år gammal smög man sig in i en buske och tjuvrökte, eftersom vuxen-
världen reagerade mot det. Men i dag reagerar inte de vuxna. Om min son
har tjuvrökt - och det har han naturligtvis gjort - har han aldrig mött en
riksdagsledamot på gatan som har tagit honom i örat och sagt: Unge man,
inte skall du väl hålla på och röka! Så gör inte dagens riksdagsledamöter och
andra vuxna. Man vänder sig till det politiska samhället, till beslutsfattarna
i riksdagen, och säger: Detta är er sak. Ni måste lagstifta.
Jag menar att detta speglar ett i grunden felaktigt förhållningssätt till vad
som bör vara föremål för politiskt beslutsfattande och en övertro på politi-
kers möjligheter att påverka mänskligt beteende.
Flera här har talat om antalet människor som dör i rökning och jämfört
med antalet människor som dör i trafiken eller till följd av kokain- eller he-
roinmissbruk. Men jag skulle vilja peka på en åkomma som sjukvården har
väldigt svårt att komma till rätta med, och i det sammanhanget är siffran för
mortaliteten, dödligheten, 100 %. Den åkomman är livet. Det är farligt att
leva. I längden är det fullständigt utsiktslöst i det avseendet.
Vilken bör den politiska uppgiften då vara? Vad bör målet för folkhälso-
politiken vara? Jo, det bör vara att försöka förebygga ohälsa och utslagning.
Det är ett gott skäl för att vi skall försöka minska rökningen så mycket som
möjligt. Men kärnan är inte livslängden, inte hur många som dör av den ena
eller den andra åkomman och inte ens hur länge man lever. Kärnan är i stäl-
let människors livskvalitet så länge de lever.
Jag skulle vilja framhålla att livskvalitet faktiskt är ett ganska subjektivt
begrepp. Den person som motionerar för litet och som röker och tar en kon-
jak till kaffet lever kanske på ett dumt sätt från vetenskaplig utgångspunkt.
Men det sättet att leva kan vara livskvalitet för den personen. Det måste
även Sveriges riksdag ha respekt för. Framför allt gäller det att inte över-
skatta möjligheterna att med politiskt beslutsfattande nå resultat.
Vi har faktiskt nått ganska bra resultat på andra vägar. Vi har gjort åtskil-
ligt, men mycket återstår när det gäller att komma till rätta med problemen
med rökning för tredje man. Mycket har dock, som sagt, hänt: Sammanträ-
desrum är rökfria. Tunnelbanor är rökfria. Det finns rökfria hotellrum. Rök-
ning förekommer aldrig i t.ex. post- och banklokaler eller i Systembolagets
butiker. Sjukhusen är rökfria. Rökning förekommer inte längre i taxibilar
osv.
Vi har nått långt med upplysning: Debutåldern bland ungdomar är högre
i dag än tidigare. Rökningen har minskat under 8O-talet både bland män och
bland kvinnor - om än främst bland män, och då från en högre nivå.
Vi har alltså nått resultat genom upplysning, genom att försöka sprida de
kunskaper som vi trots allt har om rökningens faror. Jag tror att det är den
rätta vägen. Den vägen är mycket mera konstruktiv och med tanke på den
djupare innebörden också betydligt mera moralisk. Det skall jämföras med
tron på att riksdagen med ett elegant klubbslag och långtgående restriktio-
ner kan lösa de problem och komma till rätta med de vådor som rökningen
medför.
Jag har inte läst lagrådsremissen utan bara tidningarnas rapporter om vad
regeringens proposition kommer att innehålla. Men jag ber att få uttrycka
min tillfredsställelse över den realism som sjukvårdsministern och rege-
ringen i övrigt har visat i den här frågan.
Anf. 6 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag vet inte vad jag skall vara mest bekymrad över. Jag har
ju fått både kritik och beröm i den här diskussionen. Men låt oss försöka få
litet proportioner på innehållet.
Tobaksfrågan är vad gäller hälsorisker den största frågan i Sverige. Det
finns förvisso frågor som i någon mening är betydligt allvarligare. Jag tänker
då närmast på alkoholbruket och de sociala effekterna av detta. Men rent
hälsomässigt råder det inget tvivel om att tobaksbruket är den enskilda fak-
tor som förorsakar den största ohälsan.
En mängd saker i samhället påverkar naturligtvis utvecklingen vad gäller
tobaksbruket, t.ex. om detta kommer att öka eller minska. Nu diskuterar vi
nästan enbart frågan om den tobakslag som regeringen avser att nästa månad
presentera för riksdagen, och det kan vi förstås göra. Men till bilden hör
också i hög grad en sådan sak som prispolitiken. Den aktiva prispolitik som
vi i Sverige bedrivit på olika områden när det gäller gifter - jag tänker då på
både alkohol och tobak - är förstås ett verksamt medel för att få en lägre
konsumtion än vad vi eljest skulle ha haft.
För bara några månader sedan - det var i december - fattade riksdagen på
regeringens förslag beslut om en höjning av tobaksskatten som jag tror är
kraftigare än som någonsin varit fallet. Det är klart att det har effekter på
tobaksbruket. Allra mest gäller det förstås, som jag nämnde i mitt svar till
Stefan Kihlberg, ungdomarna.
Sedan skall jag gå in på de konkreta saker som finns med i det lagförslag
som för närvarande finns hos Lagrådet. I lagförslaget tas upp just några av
de saker som Stefan Kihlberg klagar över. Stefan Kihlberg klagar över att
det i dag i Sverige bara finns restriktioner som bygger på frivillighet och att
man på vissa ställen, t.o.m. i Svea rikes riksdag, kan utsättas för icke önsk-
värd rök. Det handlar alltså om icke frivillig rökning. Lagförslaget syftar till
en förbättring av situationen i just detta avseende.
Om man vill kan man, som Ingrid Näslund gör, påstå att detta är menings-
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svarpå interpella-
tion och fråga
1* Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 65
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
10
löst eller verkningslöst. Men jag tror inte att hon egentligen gör tobaksfrågan
så att säga någon tjänst genom den beskrivningen.
Lagförslaget innehåller en klar uppmaning till arbetstagare och arbetsgi-
vare att ge sig i kast med frågan om bruket av tobak på arbetsplatser, spe-
ciellt - som det uttrycks i aktuell lagparagraf - för att förhindra att någon
mot sin vilja utsätts för rök. Om/när den föreslagna lagstiftningen träder i
kraft har alltså Stefan Kihlberg avsevärt större möjligheter att se till att han
på sin arbetsplats, dvs. här i riksdagen, slipper utsättas för rök, om de parter
som lagstiftningen åsyftar tar sitt ansvar i enlighet med lagstiftningen. Tas
inte det ansvaret, får väl riksdagen i egenskap av lagstiftare pröva frågan om
hur man skall bära sig åt för att få riksdagen som arbetsgivare att skärpa sig.
Men jag hoppas att det inte skall behöva bli aktuellt.
Vad gäller övriga lokaler, exempelvis hotell och restauranger, föreskrivs i
förslaget en skyldighet att se till att det på alla hotell finns hotellrum som är
rökfria. Man skall veta att man, om man tar in på ett sådant hotell, har en
god chans att få ett rum där man slipper rök.
Vidare föreskrivs det att man på restauranger med mer än 50 platser skall
ordna att en del av utrymmet är fritt från tobaksrök.
Dessutom föreskrivs åtgärder vad gäller offentliga lokaler av olika slag.
En del kan tycka, och jag har full respekt för den åsikten, att man skulle
kunna gå längre och förbjuda rökning på alla hotell och restauranger, på ar-
betsplatser osv. Jag kan alltså ha respekt för den uppfattningen. Däremot
har jag väldigt svårt att förstå den som i likhet med Ingrid Näslund hävdar
att detta är lika med noll och ingenting. Otvivelaktigt innebär föreslagna åt-
gärder i stället ett steg åt det håll som exempelvis Ingrid Näslund önskar.
De två frågor som väl väckt mest diskussion i debatten hittills är dock inte
dessa nämnda, utan det är frågan om tobaksreklamen och frågan om ålders-
gränser. Båda dessa förslag fanns med i den gamla tobaksutredningen. Som
jag nämner i mitt svar till Stefan Kihlberg råder det inget tvivel om att mark-
nadsföringen har effekt. /Mia vi som tror på t.ex. marknadsekonomin tror
att marknadsföringen har effekt på konsumtionen.
Som jag i egenskap av regeringens föredragande i de här frågorna ser sa-
ken är problemet att denna riksdag med synnerligen bred majoritet våren
1991 sade: Vi vill inte ta ställning till frågan förrän EG har gjort det. Dåva-
rande riksdagsmajoritet, i vilken det parti jag företräder inte ingick, visste
mycket väl att enstaka EG-länder hade förbjudit tobaksreklam. Man ville
ändå avvakta den övergripande EG-prövningen. Inom EG är man inte klar
i den frågan. Detta redovisar jag som skäl till att frågan inte tagits upp i det
här sammanhanget.
Så till frågan om åldersgränser. Också den frågan behandlade riksdagen i
samband med folkhälsopropositionen våren 1991. Föredraganden i den då-
varande regeringen gjorde bedömningen på grundval av inkomna remissvar
från organisationer som i första hand anknyter till barn och ungdom. Jag tän-
ker på ERG, En rökfri generation, och på Hem och Skola. Dessa avstyrkte
förslaget om åldersgränser. Det gjorde man med den klassiska motiveringen
om ”förbjuden frukt” och litet av det som Mikael Odenberg var inne på.
Personligen är jag inte alldeles säker på att det resonemanget håller. Jag
har tidigare uttalat mig för åldersgränser i samband med remissbehandlingen
av den dåvarande tobaksutredningen. Riksdagen gjorde sin bedömning rätt
nyligen, och därför har vi inte tagit upp de frågorna.
Herr talman! De här frågorna får vi senare möjlighet att i detalj åter-
komma till. Det blir i samband med riksdagens behandling av det förslag till
tobakslag som regeringen avser att överlämna nästa månad. Om förslaget
bifalles, kommer det att innebära ett steg i rätt riktning när det gäller att
minska den passiva rökningen och att hålla tillbaka rökningen i vårt sam-
hälle.
Anf. 7 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Jag tycker också att regeringens lagförslag, sådant detta har
läckt ut, är tandlöst. En gammal tandlös tiger skulle kunna säga att det är
bättre med en tand än ingen. Förvisso är det så. Men väsentligt bättre vore
ett fullständigt garnityr.
Det finns ju en lagstiftning i dag. Jag var inne på det i mitt inledningsanfö-
rande. Problemet är bara att den inte tillämpas. Det är lätt att räkna ut varför
lagstiftningen inte tillämpas. Det finns ju starka krafter som är emot det.
Men det gäller inte bara tobaksindustrin utan också människor i allmänhet.
Det finns nämligen en allmän flathet i den här frågan. Därför är lagstift-
ningen mycket viktig. Den är ett stöd för exempelvis restauranger, företag
och människor. Men ett sådant stöd finns alltså inte i dag. Man kan inte åbe-
ropa ASS, Arbetarskyddsstyrelsen. De flesta känner inte till att den här lag-
stiftningen finns. Dessutom är det hela mycket komplicerat. Man måste gå
via skyddsombud o.d.
Självfallet tror inte jag heller att lagstiftning löser problemen. Mikael
Odenberg och jag är fullständigt överens om att ansvaret är individens. Men
samhällets ansvar är faktiskt att stödja individerna. Varför har man, tror
Mikael Odenberg, gått mycket längre i det här avseendet i andra länder,
t.ex. i USA och i Tyskland, än i Sverige? Jo, det är därför att man vet vilka
starka motkrafter som det handlar om, nämligen bl.a. tobaksindustrin.
Man måste vara på det klara med att tobaksindustrin, liksom mången an-
nan industri, måste ha en biåslampa i baken för att agera. Nu har man inom
industrin blivit rädd för att ett förbud skall införas. Då säger man: Vi kan
tänka oss en åldersgräns. Strategin är naturligtvis att förhindra ett reklam-
förbud. Det här är gamla enkla knep.
I en debatt i Sundbyberg i veckan frågade en elev vad det beror på att
Volvo-bilarna sedan 1978 har katalysatorer i USA, medan bilarna i Sverige
inte fick katalysatorer förrän 1988-1989. Svaret är uppenbart! I USA tving-
ade man fram det här genom lagstiftning. Man vet att näringslivet är suve-
ränt på att jobba och att det skall ha idealiska förutsättningar därför, men
det krävs mycket tuffa tyglar på näringslivet. I USA har man trots allt värl-
dens äldsta erfarenhet av marknadsekonomi, skulle jag vilja påstå. USA har
en mycket sträng lagstiftning för att tygla dessa marknadskrafter, och det be-
hövs i Sverige också.
Sverige har reklamförbud när det gäller alkohol - man får inte göra reklam
för alkohol på samma sätt som för exempelvis tobak. Lagstiftningen mot
rattfylleri och liknande anses av alla vara mycket verkningsfull. Det är litet
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
II
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
12
för enkelt att bara säga att det är individens problem och att som lagstiftare
bara smita från sitt ansvar.
Anf. 8 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Jag fick kanske inte något svar på vems intressen som politi-
ker egentligen företräder när de inte stiftar en lag för att effektivt förhindra
att ungdomar hamnar i bruket av tobak, vilket senare också kan leda till an-
nat missbruk. Ingen icke-rökare skulle kunna föra en sådan agitation som
Mikael Odenberg här har fört - jag råkar bo i samma korridor som han, och
jag är utsatt för hans frihetsbehov ganska ofta. Han nämnde ingenting om
att han själv röker, utan han sade att hans barn inte röker.
Det finns en mycket besvärande hänvisning till EG i det här sammman-
hanget. Det finns ju ett väldigt stort motstånd mot EG, och man vet inte
vilken riktning det kommer att ta. Den proposition, som den förra rege-
ringen lade fram för att komma åt problemet med reklam för tobaksvaror,
fick aldrig bifall med hänvisning till EG med orden:---innan man inom
EG nått enighet om ett motsvarande förbud. Detta är ju ett verkligt argu-
ment mot att gå med i EG, om det är så att EG redan nu bestämmer huruvida
vi skall införa lagar. I vanliga fall hänvisar man alltid till att vi kommer att få
behålla våra lagar om vi av hälsoskäl har mer restriktiva sådana än EG. Nu
används detta argument i motsatt riktning, nämligen att vi inte skall kunna
anta en effektiv tobakslag därför att vi skall invänta EG:s ställningstagande.
Många vet ju att det inom EG finns många länder som har lagar mot exem-
pelvis reklam.
I Norge har man påvisat att i samband med att man införde reklamförbud
mot tobak halverades antalet ungdomar som började röka. De började inte
röka senare heller. Det är just dit man vill komma: att inte börja med en
massa olater när man är ung och inte inser vad det innebär, nämligen att
det är beroendeframkallande och vanebildande att börja röka och att det är
väldigt svårt att sluta röka. Att vi tänker på detta, är jag mest angelägen om.
Det får inte bli så att vi inte skall kunna stifta en lag på det här området i
frihetens namn - vems frihet förresten?
Lagar i sig är normerande, inte bara vårt beteende. Något som är tråkigt
är att ju mer omoralisk frihet som vi kostar på oss - utan hänsyn till andra,
svaga grupper - desto fler lagar måste vi ha. Nu är det faktiskt så, att det är
rökarna som har framkallat behovet av en restriktiv tobakslag. Det är rö-
karna som har fått oss uppmärksammade på att det inte hjälper med infor-
mation och upplysning, att det inte hjälper att vänligt tala om att man kanske
mår väldigt dåligt av den rök som pustas ut här och var, och att en lag måste
stiftas.
Jag önskar att statsrådet lämnar litet mer upplysning om det här med EG
och vems intressen som här företräds.
Anf. 9 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag tror inte alls att det endast är en lag som påverkar tobaks-
bruket eller påverkar om ungdomar börjar röka - långt därifrån. Under en
lång tid innan jag kom till riksdagen har jag varit lärare, och jag har använt
en stor del av min tid till att försöka uppmuntra ungdomar att inte börja
röka. Jag har också använt en hel del av min tid till att handgripligt ta hand
om dem på skolgårdar för att ta mitt ansvar att se till att de elever som jag
känner mycket stor gemenskap med och vill skall få en bra livskvalitet inte
börjar röka - åtminstone inte i skolan.
Jag tror alltså inte ensidigt på en lagstiftning. Men skolan behöver i sitt
viktiga informationsarbete allt det stöd som går att få från samhället i övrigt.
Till det stödet hör faktiskt lagstiftningen. Genom det förslag till tobakslag
som nu kommer att läggas fram och genom det beslut som så småningom
kommer att fattas här i riksdagen visar man hur allvarligt man ser på den
här frågan. Man visar om man vill göra allt som står i politikers makt för att
underlätta för människor att inte utsättas för passiv rökning, och man visar
om man menar allvar med att det är oerhört viktigt att nya generationer inte
tar till sig denna vana, en vana som man så oerhört lätt blir beroende av och
som många har så svårt att bli kvitt.
I en motion under allmänna motionstiden har jag tagit upp frågan om ett
rökfriare samhälle. Jag nämner vissa åtgärder som jag vill se vidtagna genom
lagstiftning. Dit hör exempelvis reklamförbud och en åldersgräns, vilken jag
kanske har satt högre än någon annan har gjort. Jag har faktiskt talat om 20
år, och det är kanske litet överoptimistiskt, men jag skulle vara mycket glad
om åldersgränsen åtminstone blir 18 år. Risken för att man börjar röka när
man har blivit så gammal som 20 år är ytterst liten. Tidigare är man utsatt
för kamrattryck, och påverkan från kamrater är väldigt stark vid en tidigare
ålder.
Detta gäller även för ungdomar under gymnasietiden. Många ungdomar
har vi lyckats förmå att inte börja röka under högstadietiden, även om det
är många som också börjar då. Under de allra senaste åren har fler ungdo-
mar börjat röka, medan det ett tag nästan inte fanns någon i årskurs 9 som
rökte. När man i gymnasiet går ut på rast tillsammans eller när man går till
ett kafé osv., är det väldigt lätt att göra precis som andra. Faran för att börja
röka är därför ofta stor i den åldern. Men jag har också talat oerhört mycket
för information i frågan.
Anf. 10 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Jag vidgår gärna att avståndet som jag upplevde när jag
hörde Ingrid Näslund tala första gången minskade i det andra inlägget. Men
det beror också på att tonläget i det andra inlägget var annorlunda än i det
första.
I jämförelsen, som jag gjorde i mitt inlägg, om att som civil person ta en
tioåring i örat, försökte jag spegla hur farligt det är när man i samhället ska-
par en allmänt utbredd attityd som innebär: det här är inte min sak; det är
politikerna som skall ta hand om problemet. Det är, tror jag, en attityd som
är till nackdel för det som vi vill åstadkomma.
Det finns skäl till en viss realism i en sådan här fråga, där lagstiftningen
måste utgå ifrån verkligheten, dvs. bruket av tobak. Om detta hade varit en
ny företeelse i dag, så skulle tobaken antagligen totalförbjudås. Men nu har
tobaksbruket funnits sedan 1600-talet i vårt land, och kanske en tredjedel av
svenska folket nyttjar på ett eller annat sätt tobak. Denna omständighet går
inte att ducka för, och man måste utgå från denna verklighet. Det är viktigt
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
13
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
14
att undvika en övertro på att man med politiska beslut kan påverka mänsk-
liga beteenden.
Jag reagerar mot det sätt på vilket många - långt ifrån alla - debattörer
har drivit frågan i tobaksdebatten.
Liisa Rulander gjorde sitt bästa för att låta kds leva upp till det förbuds-
rykte som kds ibland litet oförskyllt har haft över sig. Jag reagerar mot att
en företrädare för ett parti som gör anspråk på att vara särskilt intresserat av
etik och moral argumenterar på detta mycket oetiska sätt.
Att man frågar vems intressen den som inte har den egna uppfattningen
företräder andas just detta. Att man tycker att den egna uppfattningen är
väldigt ren och fin och att den som har en annan uppfattning, exempelvis om
reklamförbud, underförstått är köpt av tobaksindustrin, har andra skumma
uppsåt, är ointresserad av folkhälsoutvecklingen eller struntar i om barn går
under till följd av tobaksbruk, är ett djupt oetiskt sätt att argumentera på.
Till yttermera visso är det ytterst oetiskt att stå här i kammaren och påstå
att man blir störd av min rök. Jag slutade att röka för ett halvår sedan. Jag
har haft ett smärre återfall, men jag vågar påstå att det inte har stört före-
gående talare. Man för inte debatten på det sättet.
Jag respekterar de talare som tror att reklamförbud och åldersgränser är
bra metoder, men jag delar inte den uppfattningen. Jag tror att ni har fel,
och jag kräver respekt för min uppfattning, och jag vill inte höra några insi-
nuationer om att jag skulle företräda några skumma intressen.
Jag företräder samma intressen som alla andra ledamöter av denna kam-
mare, nämligen de väljare som har valt mig.
Anf. 11 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag tror att de mera grundläggande frågorna har berörts av
den förutvarande debattomgången.
Stefan Kihlberg var inne på att det i den lagstiftning som han kritiserade
åtminstone fanns någon tand. Det var väl ett något begränsat erkännande,
med tanke på att han i ett av sina tidigare inlägg var så missnöjd med att det
i dag bara finns frivilliga restriktioner, t.ex. på restauranger, hotell, arbets-
platser och i lokaler. Men låt oss inte käbbla mer om detta i dag, utan bara
konstatera att detta handlar om att vi tar steg i rätt riktning.
Liisa Rulander ville diskutera frågan om vad det finns för bakomliggande
intressen. Jag tycker också att det är ett debattargument som är svårhanter-
ligt. Under mina år i politiken har det väldigt ofta använts på ett sätt som jag
har haft litet förståelse för, att man i stället för att diskutera sakfrågan har
velat diskutera vilka intressen som finns. Självfallet var det inte Liisa Rulan-
ders avsikt att det skulle bli så i dag. Jag bara noterar att det många gånger
har tillämpats på det viset.
De skäl som jag har för det lagförslag som jag har lagt fram för regeringen,
och som regeringen på mitt förslag har remitterat till Lagrådet har jag flera
gånger redovisat öppet i massmedia och nu även i kammaren.
Jag känner mig osedvanligt oskyldig till EG-frågan, om man vill kalla den
så. Jag var själv inte med i kammaren på den tiden. Det parti som jag till-
hörde tyckte inte att man behövde avvakta detta, utan det tyckte att man
kunde ta ställning till tobaksreklamen m.m.
Om riksdagen skulle göra en annan bedömning - att man i Sverige mycket
väl kan ta ställning till de här frågorna utan att avvakta det hela - vill jag säga
att riksdagen ju som alltid är suverän i dessa frågor. Jag har däremot tyckt
att det har varit litet olämpligt att regeringen skulle gå tillbaka till riksdagen
med förslag som var motsatta dem som riksdagen hade tänkt sig. Detta får
väl, som sagt, tas upp i samband med att man diskuterar de här frågorna.
Sammanfattningsvis tar vi med detta lagförslag steg framåt. Det är den
första tobakslagen vi har i Sverige. Om arbetsmarknadens parter tar sitt an-
svar kommer den rimligen att leda till att många människor som i dag drab-
bas av passiv rökning slipper att göra det. Detta - tillsammans med de insat-
ser som vi gör via Folkhälsoinstitutet och prisinstrumentet - bör kunna leda
till en fortsatt minskning av tobaksbruket i vårt land. Det eftersträvas såvitt
jag förstår av samtliga som har yttrat sig i denna debatt.
Anf. 12 STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Jag vill bara konstatera en gammal klok sanning, att det inte
är vad man säger som gäller, utan det är handlingarna som visar de äkta vär-
deringarna. Därför blir det så viktigt att vi i handling visar att vi menar allvar
när vi säger att vi bryr oss om människor.
Därmed återkommer jag till det som jag började med. Vi har ett stort an-
svar när det gäller den passiva rökningen. Vi har ett ansvar att se till att ingen
människa mot sin vilja tvingas röka och inhalera ämnen som bevisligen är
utomordentligt hälsovådliga. Detta är det moraliskt och etiskt sett allvarli-
gaste problemet.
Vuxna människor som medvetet väljer att röka skall få göra det. Däremot
skall ungdomar självfallet skyddas, eftersom vi vet att etableringen sker i de
yngre åldrarna.
Jag vill också vara realist, och jag påstår att jag är det. Just därför tror jag
att vi måste ge stöd genom en lagstiftning.
Under större delen av mitt vuxna liv har jag jobbat i näringslivet, i och
nära ledningsfunktioner. Jag vet hur man resonerar i näringslivet. Man får
inte vara aningslös och tro att det är annat än kommersiella värden som styr.
Det skall vara på det sättet. Det är inte ett företags uppgift att ta socialt an-
svar för samhället. Det är vår uppgift.
Jag har i många sammanhang sagt att samhället aldrig kan ta ansvar. Det
är bara medborgarna, enskilda människor, som kan ta ansvar, men det krävs
ett stöd. Det kan lagstiftningen vara.
Det skall inte vara så som det bevisligen är - enligt alla de samtal och brev
som jag har fått -, att massor av människor, inkl, riksdagsledamöter och
tjänstemän i detta hus är förtvivlade. De törs inte säga ifrån, eftersom de
känner att de blir mobbade. De vill inte vara gnälliga när det finns rökare på
ett antal ställen. Det är det allvarliga problemet. Det är där lagstiftningen
kan ge hjälp och erbjuda stöd.
Restaurangägare säger samma sak. De säger att de gärna skulle vilja in-
föra rökförbud, men att det av konkurrensskäl inte är möjligt.
En lagstiftning gör att det blir rättvist för alla. Den gör att konkurrensen
inte förskjuts.
SAS kunde införa rökförbud inrikes på grund av att det inte fanns några
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
15
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
16
konkurrenter. SAS hade aldrig vågat göra det om det hade funnits en kon-
kurrent som inte hade gjort samma sak. Det är sådana här saker som gör att
det är så viktigt.
Avslutningsvis tror jag att vi kan vara rätt optimistiska. Jag är ganska över-
tygad om att denna ädla beslutskammare, om statsrådet inte hinner skärpa
lagstiftningen, kan hjälpa till på den här punkten. Jag är övertygad om att
det finns en bred majoritet för betydligt mera tänder i munnen på tigern.
Anf. 13 LIISA RULANDER (kds):
Herr talman! Statsrådet hänvisade faktiskt just till detta med EG i sitt svar.
Det argumentet fanns med, och det var därför som jag tog upp detta. Det är
viktigt att komma ihåg att det inte är något bra argument för att vi skall
vänta, att hänvisa till EG:s ställning i frågan. Det inverkar på ett negativt
sätt i EG-debatten.
Det finns många sätt att agitera på. Jag tycker mycket riktigt att en fråga
som är relevant måste kunna ställas. Jag är en ärlig sökare i denna fråga. Jag
kan absolut inte se vad det är för idé med att vi som mår dåligt av rök skall
utsättas för passiv rökning och vad det är för idé med att det inte skall finnas
ett reklamförbud för att förhindra ungdomar från att lockas till detta rö-
kande.
I sådana här frågor kan jag inte förstå motpartens sida. Det erkänner jag.
Därför frågar jag vems intresse det är som ligger bakom. Allt talar emot
detta. Allt talar för att vi skall skärpa lagstiftningen. Därför söker jag ärligt
ett svar. Jag tror inte alls att det finns några skumma intressen. Detta är mera
ett ärligt sökande i att förstå motparten och förstå varför det blir som det
blir.
Jag vill passa på att gratulera Mikael Odenberg till beslutet att sluta röka.
Det är mycket imponerande att man i vuxen ålder kan sluta. Jag kan väl ta
tillbaka litet av den kritik jag kanske slängde ur mig. Men det är faktiskt så
att det är 349 ledamöter i detta hus, och av dem sägs 52, enligt en undersök-
ning, vara rökare. Ändå svävar det ständigt en rök i hela huset. Det är bara
ett av exemplen på varför vi kanske måste lagstifta litet mer när det gäller
offentliga miljöer osv.
Jag hoppas att vi, genom det som har sagts här, skall komma litet mer i
samförstånd. Det som har sagts kanske skall skärpas till litet ytterligare.
Jag vill bara skicka med statsrådet mina tankar när han går tillbaka till
departementet.
Hos en stor majoritet av hela svenska folket - inte bara i riksdagshuset -
finns det önskemål om en skärpning i denna fråga. Och som Stefan Kihlberg
sade, vilket jag tyckte var mycket bra, blir det med en lagstiftning lika för
alla som vill ha rökfritt. Det behöver inte bli en konkurrensfördel att ha rö-
kare, utan det kan vara en konkurrensfördel att ha rökfritt.
Anf. 14 INGRID NÄSLUND (kds):
Herr talman! Jag vill uttrycka min stora glädje över det Bo Könberg sade
om att riksdagen här har en möjlighet att gå längre än regeringen, och det är
verkligen vad jag hoppas på. Jag hör inte till dem som vanligtvis hoppas på
att riksdagen skall köra över regeringen. Jag hoppas att vi skall vara eniga
och stå bakom regeringens propositioner. Men i det här fallet har jag faktiskt
en stark önskan. Det är bra att höra att statsrådet Bo Könberg ser det som
en möjlighet.
Jag tycker att det fanns vissa saker som var ologiska i Mikael Odenbergs
resonemang. Han talade om att han tyckte att det var bra att man tog barn
och ungdomar i hampan och försökte få dem att avhålla sig från att röka.
Men han säger också att det ledde till att han sprang in i buskarna och tjuv-
rökte. Det är ju detta man är rädd för när man argumenterar emot att vi
skulle ha ett rökförbud för ungdomar. Man säger att de kommer att göra
tvärtemot bara för att de inte får, och det är ju precis vad Mikael Odenberg
själv gjorde. Trots detta tycker Mikael Odenberg att det var bra att de vuxna
försökte hindra honom.
Vi kan aldrig hindra ungdomar från att försöka röka. Men däremot kan vi
hindra dem från att köpa tobaksvaror genom en lag. Därigenom sätter vi en
gräns. Det är också ett sätt för vuxna och för den lagstiftande församlingen
att ta ansvar.
Vi måste naturligtvis förbättra vår information. Jag har kommit med en
hel del förslag om att vi särskilt skall inrikta oss på blivande föräldrar. Dess-
utom måste vi naturligtvis fortsätta och ytterligare intensifiera arbetet i sko-
lan för att göra det mera resultatrikt.
Vi bör således inrikta oss på unga föräldrar. Vi skall ha en slogan om att
alla barn skall ha rätt att växa upp i en rökfri hemmiljö. Det värsta av allt är
att barn i sina hem kan utsättas för rök dag ut och dag in. Det är naturligtvis
oerhört svårt att lagstifta om detta, men det är egentligen inte utom alla möj-
ligheters gräns. Vi lagstiftar om att barn inte får agas av sina föräldrar. Vi
går in och talar om vad man inte får göra i hemmen. Jag tycker att det är bra
att föräldrar inte får aga sina barn. Det skulle således inte vara helt omöjligt
att lagstifta när det gäller rökning.
I mina förslag har jag emellertid gått på en annan väg och menar att man
via mödravårdscentral, barnavårdscentral, förskola och i skolan hela tiden
skall följa upp det här - låt alla barn växa upp i ett rökfritt hem. Vi får inte
ge oss på den punkten.
Jag vet av egen erfarenhet att vi på högstadiet faktiskt kan låta ungdo-
marna själva ta hand om den här informationen. Det kan då vara de som
informerar och utmanar föräldrarna - de föräldrar som har stått emot hela
tiden och inte slutat röka. Barnen och ungdomarna kan då hjälpa till och
övertyga sina föräldrar - som de vill behålla - om vådan av att röka.
Anf. 15 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Jag hälsar Ingrid Näslunds ställningstagande, i den avslu-
tande delen, med stor tillfredsställelse. Jag skulle åtminstone inte uppskatta
att leva i ett samhälle där lagstiftningen var utformad så att polisen kunde
göra razzior i privatbostäder för att kontrollera att föräldrar inte utsätter
barn för tobaksrök.
Jag reagerade mot Liisa Rulanders sätt att argumentera. Det beror på de
ganska nedslående erfarenheter som jag har av det sätt på vilket argumenta-
tionen har förts av olika lobbygrupper, som under senare tid har varit aktiva
för att försöka få en vassare tobakslag än den som regeringen nu framlägger.
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
17
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Svar på interpella-
tion och fråga
Lät vara att det i det här fallet var fråga om ett ärligt sökande. Jag tycker då
att det ärliga sökandet också bör innefatta ett ärligt lyssnande. Om man lyss-
nar får man svar på hur det är möjligt att i sak inta en annan uppfattning än
exempelvis Liisa Rulanders.
Man kan alltså vara för minskat tobaksbruk och för vissa restriktioner,
men ändå ha den instinktiva utgångspunkten att man skall vara oerhört för-
siktig med alla inskränkningar av yttrandefriheten. Ett reklamförbud är rent
principiellt en inskränkning av yttrandefriheten. Det må vara att denna in-
skränkning kan vara motiverad. Man undrar varför man skall försvara to-
baksbolagens yttrandefrihet. Jag är i och för sig inte särskilt intresserad av
att försvara deras yttrandefrihet. Men min principiella utgångspunkt som po-
litiker är att man skall vara oerhört försiktig med alla inskränkningar i yttran-
defriheten och alla typer av totalförbud. Frän principiella utgångspunkter är
jag också ytterligt tveksam till det totalförbud vi har när det gäller alkohol.
På samma sätt kan man ha olika uppfattningar om det lämpliga i ålders-
gränser. Med exemplet om tjuvrökning försökte jag illustrera vuxenvärldens
attityd till barn förr och nu. Vi lever i ett samhälle där attityden att man inte
skall lägga sig, det är inte mitt bord och det får politikerna ta hand om är
ganska vanligt förekommande. Jag menar att politikerna är medskyldiga till
den attityden i samhället, eftersom politikerna så beredvilligt i denna kam-
mare vill lägga sig i människors liv och leverne pä alla möjliga områden och
fatta beslut om det. Därigenom tar man i viss mån ifrän människor deras
eget ansvar.
Jag befarar att en åldersgräns får motsatt verkan. Jag kan inte bevisa att
det är så. Jag har respekt för att Liisa Rulander och Ingrid Näslund har en
annan uppfattning och tror att det vore bra med en åldersgräns. Men jag är
personligen mycket skeptisk till det. Jag tycker att jag ser många tecken på
att en sådan åldersgräns skulle kunna få motsatt verkan genom att ännu fler
skulle kunna bli nyfikna i onödan. Det är möjligt att jag har fel, men detta
är grunden till att jag är skeptisk till den typen av åtgärder.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1992/93:159 till socialutskottet
1992/93:162 till försvarsutskottet
Redogörelse
1992/93:RJ1 till utbildningsutskottet
18
Ajournering
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Kammaren beslöt kl. 10.17 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 13.00, då de till dagens bordläggning aviserade
ärendena väntades föreligga.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 13.00.
4 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens
Förslag
1992/93:RFK3 Riksdagens Förvaltningskontors förslag till kompletterande
anslag till statsbudgeten för budgetåret 1993/94
Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU15 Privat lokalradio m.m.
Lagutskottets betänkanden
1992/93:LU23 Enskild egendom genom förmånstagarförordnande
1992/93:LU26 Internationella oljeskadefonden
1992/93:LU28 Ändrat bidrag till Stiftelsen för god redovisningssed
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1992/93:SfU10 Administration av socialförsäkringen m.m.
1992/93:SfUll Invandring m.m.
Näringsutskottets betänkande
1992/93:NU18 Tilläggsbudget I (Utrikesdepartementet)
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU6 Ombildning av AMU-gruppen till aktiebolag
19
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
20
5 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 18 februari
1992/93:84 av Per-Richard Molén (m) till miljöministern om visst uttalande
av miljöminister Olof Johansson i dansk TV:
I en intervju i Danmarks TV tisdagen 16 februari 1993 frågade reportern
Olof Johansson vad den nye inrikesministern i Danmark skulle göra för att
Olof Johansson skulle få stöd för sin politik att stänga Barsebäck.
Olof Johansson svarade: ”Jag gav ett tips när vi var nere på Nordiska Mi-
nisterrådet tidigare i vinter. Det är att göra samma sak på det här området
som beträffande den tilltänkta Öresundsförbindelsen.”
Reportern: ”Ska vi säga nej till Öresundsförbindelsen tills vi har fått Bar-
sebäck stängd?”
Olof Johansson: ”Ja, jag skulle inte ogilla den kopplingen. Det finns ju
alla möjligheter att sätta politisk press på ett land om man vill ha en sådan
utveckling.”
Med anledning av ovanstående intervju vill jag ställa följande fråga till
statsrådet Olof Johansson:
Är det riktigt som uppgivits i en utskrift från intervjun i dansk TV den
16 februari 1993 att statsrådet uppmanat ett annat lands regering att utöva
utpressning på Sverige i en fråga som för det egna landet är mycket infekte-
rad?
1992/93:85 av Lena Klevenås (s) till finansministern om den ekonomiska till-
växten som målsättning:
Den ekonomiska tillväxten är ett flitigt använt begrepp, men dess innebörd
är mycket oklar.
Förenta Nationernas (FN:s) konferens om Miljö och utveckling konstate-
rade att det behövs en förändring av i-världens konsumtionsmönster och en
höjning av levnadsstandarden i u-världen om miljön på jorden skall kunna
räddas.
Forskarna är nu ganska eniga om att 500 miljoner människor som lever på
vår materiella nivå är vad jorden tål. Nu lever 1,2 miljarder människor så,
och de övriga 4,5 miljarderna strävar åt vårt håll. En miljard lever under den
absoluta fattigdomsgränsen i otrolig svält och med svåra umbäranden.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga finansminister Anne Wibble
följande:
Är det finansministerns uppfattning att det är möjligt för Sverige att för
all framtid ha ökad ekonomisk tillväxt som grund för den ekonomiska politi-
ken i Sverige?
Vilka slutsatser drar finansministern av att det behövs en förändring av i-
världens konsumtionsmönster och en höjning av levnadsstandarden i u-värl-
den om miljön på jorden skall kunna räddas?
Tror finansministern att klyftorna på jorden kan minskas om vi håller fast
vid målet om en ökad tillväxt i Sverige?
1992/93:86 av Johnny Ahlqvist (s) till arbetsmarknadsministern om arbets-
rätt:
Det pågår nu en utredning om arbetsrätten. Syftet med denna interpella-
tion är inte att diskutera vad som behandlas i utredningen. Arbetsrätt är juri-
dik och förhandlingar mellan parterna. Vi folkvalda däremot skall återspegla
och forma samhällets rättssyn som skall ligga till grund för arbetsrätten. Frå-
geställningen är därför vilken rättssyn som arbetsmarknadsministern har. Är
de anställda för trygga i sitt arbete, har de för mycket att säga till om i sin
dagliga verksamhet?
Enligt min syn är arbetet en central del i människors liv.
- När man går till arbetet vill man känna sig rättvist behandlad och utvärde-
rad av arbetsgivaren, av kunderna eller patienter. Grunderna för lönesätt-
ningen skall vara påverkbar och begriplig.
- Att bli uppsagd är en av de viktigaste händelserna i den enskildes liv. Det
är också ett av de viktigaste besluten en arbetsgivare fattar. Arbetsrätten
är till för att skydda den enskilde och förhindra godtycke och påverka ar-
betsgivaren att noga överväga sitt beslut. Det är därför uppsägning måste
ha en saklig grund.
Det är viktigt med balans mellan parternas styrka på arbetsplatsen och på
nationell nivå. När nu den ökade arbetslösheten stärkt arbetsgivarna är ris-
ken uppenbar att arbetsgivarna blivit för starka mot löntagarna.
Nu behövs verkligen en arbetsrätt som ger löntagarna ett starkt skydd.
Det gäller inte minst kvinnorna i arbetslivet.
Vi behöver en arbetsrätt som utgår ifrån behovet av både rättvisa och ra-
tionalitet i produktionen. Vi hävdar inte att allt som sker på arbetsmarkna-
den är uttryck för att arbetsgivarna beter sig fel. Den som inte sköter sitt
arbete skall självfallet kunna få sparken. Det är särskilt upprörande när an-
ställda i vård och omsorgsarbete missköter sig så att svagare skadas.
Vår ståndpunkt är tydlig. I arbetet har man både plikter och rättigheter.
Vi försvarar inte dem som är lata eller inte vill sköta sitt arbete efter bästa
förmåga. Det skall vara ordning och reda i arbetslivet.
Det grundläggande problemet i regeringens syn på arbetsrätten är att
själva förutsättningen är fel. Den utgår ifrån att de anställda och deras orga-
nisationer är för starka jämfört med arbetsgivarna.
Det leder inte till bättre vård och omsorg när löntagaren får en svagare
arbetsrättslig ställning. Tvärtom är det entydigt så att all verksamhet som rör
kvalitet, såväl offentlig som privat, förutsätter mer motiverade löntagare,
inte mer otrygghet i arbetet. Kraven på en svagare ställning för löntagarna -
en återgång till bruket - är inte i takt med tiden och produktionens krav.
Svensk arbetsrätt är väsentligt mindre stel än den i andra länder, där det
är mer av lagreglering och mindre inslag av förhandlingar mellan parter.
Ett mått på detta är att rörligheten på arbetsmarknaden enligt all forsk-
ning är högre i Sverige än i andra europeiska länder. Det är förenat med
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
21
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
22
lägre kostnader att avskeda och säga upp anställda i Sverige än i flera EG-
länder.
Ett skäl till större flexibilitet än i andra länder i Europa är att löntagarna
kan acceptera mer av omvandling och rörlighet när det finns en rättvis rätts-
lig procedur i arbetslivet.
Aktuell sammanställning av forskning om effekterna av anställningsskydd
har något viktigt att säga. Sverige har inte ett särskilt starkt anställnings-
skydd, utan det ligger i mitten bland ett tiotal jämförda länder.
Det är inte heller så att starkt anställningsskydd leder till högre arbetslös-
het. Tvärtom finns det stora risker och ökade möljligheter för arbetsgivarna
att sortera ut arbetskraft och sätta en stämpel på dem som gör det väsentligt
svårare för dem att få anställning hos nästa arbetsgivare. En tolkning är att
långtidsarbetslösheten skulle komma att öka.
Svagare anställningsskydd ger inte högre sysselsättning, vilket arbets-
marknadsministerns direktiv utgår ifrån, utan risken är i stället den mot-
satta.
Jag menar att följande fyra punkter borde vara vägledning i en arbetsrätt
som skall syfta till att skapa både rättvisa och en rationell produktion.
-Arbetsrätten skall syfta till att hävda den enskilde individens ställning,
hennes rättigheter och skyldigheter på arbetsplatsen. Löntagarens integri-
tet och trygghet skall värnas.
- Arbetsrätten skall värna individens rätt att företrädas av sina organisatio-
ner.
-Arbetsrätten skall bidra till balans mellan parterna. I förhandlingen skall
det inte vara konfliktstyrkan, dvs. stridsmedlen och motpartens sårbarhet,
som avgör förhandlingens utgång.
-Arbetsrätten skall skapa arbetsfred och stabilitet i produktionen så att
verksamheten kan bedrivas rationellt. Den skall underlätta en snabb tek-
nisk och strukturell omvandling av arbetslivet och medge internationalise-
ring av produktionen.
Mot denna bakgrund vill jag fråga arbetsmarknadsministern:
1. Anser arbetsmarknadsministern att det huvudsakligen skall vara princi-
pen om turordning som skall gälla vid uppsägning och att turordningsrätten
skall gälla driftsenheten?
Skall grunderna för att säga upp en person vara svagare när det är arbets-
brist?
Skall det bli lättare att avskeda en person som arbetsgivaren av någon or-
sak finner misshaglig?
2. Anser arbetsmarknadsministern att lag kompletterad med kollektivav-
tal mellan parterna skall utgöra grunden för reglering av förhållandena på
arbetsmarknaden?
3. Håller arbetsmarknadsministern fast vid att förändringar av arbetsrät-
ten skall syfta till att stärka den enskilde individens ställning?
Anser arbetsmarknadsministern t.ex. att kvinnor skall ha rätt att påverka
när under dagen de skall ha rätt att ta ut sin föräldraledighet?
Vi socialdemokrater vill ändra § 8 i föräldraledighetslagen så att föräldrar
själva får bestämma ledighetens förläggning så att det bäst passar barnen och
familjen.
4. Anser arbetsmarknadsministern att det är viktigt med konkurrensneu-
tralitet mellan olika arbetsgivare, något som är grunden för de fria markna-
derna inom EG?
Är arbetsmarknadsministern beredd att medverka till konkurrensneutra-
litet mellan svenska och utländska företag genom att fackliga organisationer
har möjlighet att kräva att svenska kollektivavtal skall gälla från första dagen
vid arbete som utförs i Sverige?
11.ex. EG-landet Danmark har parterna enats om att danska avtal skall
gälla vid arbete i Danmark.
den 19 februari
1992/93:87 av Viola Furubjelke (s) till utrikesministern om Sveriges stöd till
fredsprocessen i El Salvador:
När fredsavtalet för El Salvador undertecknades den 16 januari 1992
kunde de 5 miljoner människorna i El Salvador äntligen börja hoppas på ett
liv i fred, på att demokrati och mänskliga rättigheter skulle råda där tidigare
militär terror och rättslöshet rådde, på en rättvisare fördelning av jord och
mark för hungrande och jordlösa bondefamiljer. Fredsavtalet innebar ett
glädjande slut på rädslan och skräcken, men var samtidigt startskottet för ett
svårt och mödosamt arbete för att uppfylla de villkor i fredsavtalet som i sig
utgör den enda garanten för en varaktig fred. Fredsprocessen har trots att
regeringen Cristiani inte uppfyllt alla sina åtaganden i enlighet med avtalet
ändå fortsatt. FMLN har demobiliserat utan att överenskomna motpresta-
tioner från regeringssidan genomförts, något som också föranlett ett engage-
mang från FN:s generalsekreterare.
Den fortsatta fredsprocessen i El Salvador är i många avseenden beroende
av politiskt, moraliskt och ekonomiskt stöd utifrån. Det är också viktigt att
detta stöd kommer från länder som inte för egen del har intressen i utveck-
lingen.
Förväntningarna på stöd från Sverige och övriga nordiska länder är stora.
El Salvador bör få veta i vilken utsträckning man kan räkna med svenskt
stöd. Det är därför angeläget att regeringen definierar vilken roll Sverige
skall spela i arbetet med att säkra stabil fred och demokratisk utveckling i El
Salvador.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikes-
minister Margaretha af Ugglas:
1. På vilket sätt kommer Sverige att bidra till den fortsatta fredsprocessen
i El Salvador?
2. Kommer regeringen att erbjuda El Salvador hjälp med att utbilda och
organisera den civila polisen (PNC)?
3. Kommer regeringen att engagera sig för institutionellt skydd för mänsk-
liga rättigheter och den s.k. Sanningskommissionens arbete?
4. Inom vilka områden kommer regeringen att initiera utvecklingssamar-
bete med El Salvador?
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
23
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
5. Kommer regeringen att bidra ekonomiskt till att jordfrågan, som är en
vital del av fredsöverenskommelsen, kan lösas?
6. Kommer regeringen att erbjuda en långvarig observatörsnärvaro så att
också förberedelserna för valen 1994 kan täckas in?
7. Kommer Sverige att erbjuda teknisk och materiell hjälp före, under och
efter valen 1994?
6 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 18 februari
1992/93:394 av Nils-Olof Gustafsson (s) till statsrådet Bo Könberg om utred-
ning om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna:
I den s.k. krisuppgörelsen i höstas kom regeringen och Socialdemokra-
terna överens om att utreda förutsättningarna för en ny ordning för sjuk-
och arbetsskadeförsäkringarna. Det talades då om att regeringen skulle ha
direktiven för beredningsarbetet klara den 1 november 1992. Fortfarande
finns det inga sådana redovisade.
Med anledning av ovanstående vill jag därför fråga biträdande socialmi-
nister Bo Könberg följande:
Vad är anledningen till detta dröjsmål?
1992/93:395 av Carl Fredrik Graf (m) till civilministern om antalet ledamöter
i landstingsfullmäktige:
Enligt KL 5 kap 1 § skall antalet ledamöter i landstingsfullmäktige uppgå
till minst 71 om antalet röstberättigade uppgår till över 200 000 personer.
Halland är ett av de län i landet där folkmängden ökar snabbast. Det inne-
bär att antalet röstberättigade numera överskridit 200 000, vilket i sin tur för
med sig att antalet ledamöter i landstingsfullmäktige skall öka från 57 till 71.
Om man vill ändra på detta krävs en lagändring. När det gäller kommunal-
lagarna har utvecklingen gått i en riktning som innebär att kommuner och
landstingskommuner själva får bestämma om sina angelägenheter i högre
grad än vad som tidigare varit fallet.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidtaga för att öka den kommunala
självbestämmanderätten, även vad avser möjligheten att besluta om antalet
ledamöter i en kommuns högsta beslutande organ?
1992/93:396 av AlfEriksson (s) till utrikesministern om de svenska offren för
färjeolyckan i Östersjön:
Natten till den 14 januari i år förliste den polska färjan Jan Heweliusz i en
orkan. Färjan var på väg från Swinoujsie till Ystad och hade sju svenskar
ombord av de 54 personer som omkom. Fem av svenskarna saknas fortfa-
rande en månad efter olyckan. De anhöriga till de omkomna svenskarna är
mycket oroliga för att de fem kvarvarande i färjan inte skall bli bärgade och
hemsända till Sverige.
Enligt uppgifter i pressen och information från de anhöriga har det varit
svårt att få gehör hos de polska myndigheterna för att få en bärgning till
stånd. De svenska myndigheterna får inte ens ta del av alla uppgifter om
olyckan och inte heller deltaga i utredningen.
Min fråga till utrikesministern blir följande:
Vilka åtgärder tänker utrikesministern vidta för att de kvarvarande
svenskarna i färjan Jan Heweliusz skall bli bärgade och transporterade hem
till sina anhöriga?
1992/93:397 av Bertil Danielsson (m) till statsrådet Bo Lundgren om beskatt-
ningen av lant- och skogsbrukares insatskapital:
Skatten på avkastningen av kapital insatt på bank är 30%. Däremot är
skatten för en lantbrukare på hans insatskapital i en ekonomisk förening
högre eftersom han också måste betala egenavgifter på denna avkastning.
Beskattningen på kapital är alltså olika beroende på var kapitalet är place-
rat. Principen om likformiga beskattningsregler gäller uppenbarligen inte i
detta fall.
Är statsrådet beredd föreslå sådana förändringar i skattesystemet att lant-
brukare och skogsbrukare inte skall behöva betala högre skatt på sitt insats-
kapital än vad som gäller vid annan kapitalbeskattning?
1992/93:398 av Ingrid Andersson (s) till statsrådet Bo Könberg om Socialsty-
relsens tillsynsverksamhet:
Enligt uppgift i tidningen Landstingsvärlden 2/93 så har antalet anmäl-
ningar enligt lex Maria ökat efter ÄDEL-reformen till Socialstyrelsens
tillsynsenhet i Umeå.
Det handlar om att medicin har doserats fel eller getts till fel patient. I
vissa fall har felbehandlingen lett till att patienten fått läggas in för vård. Så-
dana misstag leder i allmänhet till påföljd när de behandlas i Hälso- och sjuk-
vårdens ansvarsnämnd.
Det anmärkningsvärda är att inget fall har förts vidare för bedömning i
HSAN från Socialstyrelsens tillsynsenhet i Umeå. Om anmälningarna i stäl-
let gjorts direkt av patienten hade fallet kommit till HSAN för utredning och
bedömning och sannolikt påföljd för den som gjort misstaget.
Denna praxis som nu syns ha utvecklats leder till att fel som begåtts och
som normalt skulle leda till påföljd inte kommer upp till prövning. Fel be-
döms olika beroende på vem som är anmälare. Detta är inte acceptabelt.
Min fråga är:
Vilka åtgärder kommer sjukvårdsministern att vidta för att likhet inför la-
gen skall råda när det gäller Socialstyrelsens tillsynsverksamhet?
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
25
|
Prot. 1992/93:65 19 februari 1993 |
1992/93:399 av Ivar Franzén (c) till utrikesministern om färjeolyckan i Öster- I samband med att en polsk färja förliste för en tid sedan omkom fem Min fråga: Vad gör den svenska regeringen för att påskynda undersökningen och 1992/93:400 av Berith Eriksson (v) till kulturministern om möjlighet till gym- Jag har nyligen kommit i kontakt med ett ärende hos Invandrarverket som Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att garantera att dessa regler i 1992/93:401 av Berith Eriksson (v) till utbildningsministern om samisk refe- I Norge och i Sverige har en konsekvensutredning om samerna och EG Med anledning av bl.a. denna utredning har den norska regeringen utsett På nordiskt plan har samernas samarbetsorganisation för same- och rennä- Jag vill fråga Per Unckel om den svenska regeringen tänker ha någon sa- |
26
1992/93:402 av Olle Schmidt (fp) till miljöministern om miljöprövningen av
Oresundsbron:
Enligt uppgifter i pressen har miljöministern i ett uttalande i dansk TV
sagt att den danska regeringen skulle kunna säga nej till byggande av Ore-
sundsbron tills Barsebäcksverket är stängt.
Det beslut som riksdagen fattade i juni 1991 innebär att en kombinerad
järnvägs- och vägförbindelse skall byggas mellan Köpenhamn och Malmö.
Beslutet om bron upprepades senare i det danska Folketinget. Planeringsar-
betet för byggandet av bron fortgår enligt planerna, och en ytterst omfat-
tande miljökonsekvensbeskrivning för Öresundsförbindelsen föreligger.
Öresundsförbindelsen skall nu prövas enligt gällande lagstiftning från miljö-
synpunkt, och koncessionsnämnden för miljöskydd har bl.a. genomfört ett
offentligt sammanträde i Malmö. Regeringen har det slutliga avgörandet.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga miljöministern om regeringen avser
att koppla samman frågan om framtiden för Barsebäcks kärnkraftverk med
beslutet om miljöprövningen av Oresundsbron.
1992/93:403 av Göte Jonsson (m) till arbetsmarknadsministern om provan-
ställning:
I dagens sysselsättningsläge är det angeläget att underlätta nyanställ-
ningar. Jag anser att en sådan åtgärd skulle vara att det snarast möjligt fatta-
des beslut om generell provanställning under ett år. I avvaktan på att propo-
sition på arbetsrättsområdet föreläggs riksdagen utifrån Arbetsrättskommit-
téns förslag, kunde denna provanställning införas på försök.
Är statsrådet beredd att snarast öppna möjligheter till provanställning un-
der ett år?
1992/93:404 av Inger René (m) till statsrådet Bo Lundgren om villkoren för
allemanssparandet:
Förhållandet för dem som sparar i allemanssparandet har successivt för-
sämrats. Fr.o.m. den 1 januari 1993 är skatteuttaget på räntan lika högt som
för annat sparande. Men när det gäller allemanssparandet finns dessutom en
uttagsavgift som alltså missgynnar just dessa sparare.
Vad avser skatteministern göra för att minimera denna orättvisa?
den 19 februari
1992/93:405 av Berith Eriksson (v) till jordbruksministern om nödutfodring
av renar:
Även denna vinter har väderleksförhållandena, med växelvis tö och kall
väderlek, inneburit att en kraftig isskorpa har bildats på renbetesmarkerna.
Detta extrema förhållande har gjort det omöjligt för renarna att nå betet. På
många håll är därför nödutfodring nödvändig. Medel för katastrofskade-
skyddet kommer från anslaget främjande av rennäringen - ett anslag som
även skall täcka en rad andra poster.
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
Nu är pengarna under denna anslagspost slut och jag vill fråga ministern
om regeringen kommer att tillföra ytterligare medel för nödutfodringen.
1992/93:406 av Berith Eriksson (v) till kulturministern om utvisning till
tredje land:
En mor och hennes 16-åriga son sitter sedan fyra veckor inlåsta på häktet
i Umeå i väntan på att Syrien skall bevilja dem inresa. Personerna det gäller
är irakiska kurder och har irakiskt medborgarskap. De har varit i Sverige i
tre år. Kvinnan har vistats i Syrien en tid tillsammans med sin man när man-
nen genomgick en operation, men mannen är nu död. Sonen har aldrig varit
i Syrien. Nu anser våra instanser som har mandat att besluta i flyktingfrågor,
att om hon har varit i Syrien då så kan de säkert även få bosätta sig där nu.
Min fråga till ministern är:
Om det inte är möjligt att sända tillbaka personer till deras hemland som
i detta fall Irak, kan man då konstruera och påtvinga personerna ett annat
hemland.
1992/93:407 av Carl Olov Persson (kds) till jordbruksministern om offentligt
ägande av mark:
Svenska kyrkan och Akademin har enligt tidigare policy varit förvärvstill-
ståndspliktiga. Det har dock framkommit att en förändring skett så Svenska
kyrkan och Akademin inte längre behöver förvärvstillstånd för nettoköp av
jord och skog. En sådan förändring kan innebära förändringar i fråga om
privat kontra offentligt ägande av mark.
Vilka åtgärder tänker jordbruksministern vidta för att förhindra att det
offentliga ägandet av mark ökar?
1992/93:408 av Kristina Svensson (s) till statsrådet Alf Svensson om stödet
för mänskliga rättigheter i Burma:
Statsrådet Alf Svensson har tagit initiativ till en pågående konferens i
Stockholm om mänskliga rättigheter. Bland de inbjudna finns bl.a. Burmas
oppositionsledare Aung San Suu Kyi. Trots internationella påtryckningar
släpper militärregimen i Burma inte den fängslade Aung San Suu Kyi fri. För
närvarande protesterar ett antal nobelpristagare bl.a. Desmond Tuto, Oscar
Arias, Dalai Lama, Mikhail Gorbatjov, Amnesty International mot Ran-
goonjuntans kränkning av mänskliga rättigheter. Fredspristagarna kräver
ekonomiska sanktioner mot Burma om inte Aung San Suu Kyi friges.
Kommer statsrådet att stödja deras förslag?
1992/93:409 av Åke Selberg (s) till jordbruksministern om betessituationen
för renar:
Regeringen beslutade vid regeringssammanträdet den 11 februari att avslå
en begäran från Svenska Samernas Riksförbund om hjälp till stödutfodring
av renar i Västerbotten och Norrbotten.
Betessituationen för renarna kan närmast betecknas som katastrofal och
regeringens beslut får stora ekonomiska konsekvenser. Konsekvenserna blir
även att regeringen handlar i strid med djurskyddslagstiftningen. Denna till-
låter inte att djur lämnas att svälta ihjäl.
Situationen för rennäringen är jämförbar med den torka som drabbade
jordbruket i södra Sverige under sommaren 1992. Vid det tillfället anslogs
medel till katastrofstöd.
Jag vill därför fråga jordbruksministern följande:
Vilka åtgärder avser jordbruksministern vidta för att lindra effekten av
den svåra betessituationen för renarna i Västerbotten och Norrbotten?
1992/93:410 av Claus Zaar (nyd) till näringsministern om resegarantin:
Enligt EES-avtalet måste alla researrangörer ställa en resegaranti motsva-
rande minst 200 000 kr. Nuvarande regler utökas från 1 juli 1993 till att om-
fatta s.k. inomnordiska paketresor. Svenska Kredit som tidigare försäkrat
arrangörers resegarantier försattes under förra året i konkurs och någon er-
sättare har inte kommit på marknaden. Det alternativ som nu erbjuds är en-
dast bankgarantier, och det är som bekant en krisartad bransch.
Vilka åtgärder avser näringsministern att vidta för att alla researrangörer
av paketresor skall få möjlighet att konkurrera på lika villkor för att vår vik-
tiga turistnäring skall utvecklas?
1992/93:411 av Tage Påhlsson (c) till justitieministern om åtgärder för att för-
hindra sedelförfalskning:
Sverige har drabbats av en sedelförfalskningsvåg utan motstycke i landets
historia. I första hand är det tydligen förfalskade 100- och 500-kronorssedlar
i omlopp. Sedan de första upptäckterna gjordes i höstas är det ett tjugofem-
tal orter i landet som drabbats. Många av dem som har förhörts av polisen
efter att ha presenterat en falsk sedel i handeln uppger att man köpt sedlarna
för 20-30% av ”värdet”.
Mycket tyder således på att det ligger organiserad brottslighet, möjligen
med internationell förgrening, bakom förfalskningarna. Liknande verksam-
het förekommer också i andra delar av Europa.
Såväl enskilda medborgare i vårt land som handeln drabbas hårt av denna
sorts brottslighet. Detta skapar stor oro i landet, och det krävs ofta någon
form av åtgärd från statens sida, t.ex. ändring och upptryckning av nya sedel-
modeller. Jag förutsätter att man inom regeringen har uppmärksammat pro-
blemet och diskuterat eventuella åtgärder, och jag vill därför fråga justitie-
ministern:
Avser regeringen att vidta några åtgärder för att eliminera de skadeverk-
ningar som uppkommer för handeln och enskilda genom ”den falska sedel-
vågen”?
1992/93:412 av Robert Jousma (nyd) till utbildningsministern om lärlingsut-
bildning:
Arbetsmarknaden är tuffare och Sveriges budgetunderskott är större än
någonsin tidigare. Många drabbas av arbetslöshet, inte minst ungdomar som
saknar arbetslivserfarenhet. Företagen vill gärna anställa ungdomar men
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
29
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
inte till samma lönekostnader som för äldre, yrkesutbildad personal. Inom
det svenska näringslivet finns också ett antal smala yrkesområden där åter-
växten av yrkeskunniga skulle behöva tryggas.
För att bl.a. ge ungdomar en rimlig chans att komma in och skaffa sig en
verkligt meningsfull arbetslivserfarenhet i form av gedigen yrkesutbildning,
men också för att dra ner de statliga kostnaderna för gymnasial yrkesutbild-
ning, behövs en lärlingsutbildning av tysk modell. Det handlar också om att
i den internationella konkurrensen skapa bättre förutsättningar för att hänga
med i den tekniska utvecklingen och försäkra oss om att det finns en ålders-
mässigt fördelad kvalificerad arbetskraft. Min fråga är:
När avser utbildningsministern att presentera ett förslag om att införa en
sådan utbildning i Sverige?
7 § Kammaren åtskildes kl. 13.01.
Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.
Vid protokollet
BENGT TÖRNELL
/Barbro Nordström
30
Innehållsförteckning
Fredagen den 19 februari
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
1 § Ledighet .......................................... 1
Ajournering .......................................... 1
Återupptagna förhandlingar .............................. 1
2 § Svar på interpellation 1992/93:70 och fråga 1992/93:361 om åtgär-
der mot tobaksrökning ............................. 1
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Stefan Kihlberg (nyd)
Liisa Rulander (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Mikael Odenberg (m)
3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 18
Ajournering .......................................... 19
Återupptagna förhandlingar .............................. 19
4 § Bordläggning ...................................... 19
5 § Anmälan om interpellationer
1992/93:84 av Per-Richard Molén (m) om visst uttalande av
miljöminister Olof Johansson i dansk TV............. 20
1992/93:85 av Lena Klevenås (s) om den ekonomiska tillväxten
som målsättning................................. 20
1992/93:86 av Johnny Ahlqvist (s) om arbetsrätt.......... 21
1992/93:87 av Viola Furubjelke (s) om Sveriges stöd till freds-
processen i El Salvador........................... 23
6 § Anmälan om frågor
1992/93:394 av Nils-Olof Gustafsson (s) om utredning om sjuk-
och arbetsskadeförsäkringarna...................... 24
1992/93:395 av Carl Fredrik Graf (m) om antalet ledamöter i
landstingsfullmäktige............................. 24
1992/93:396 av Alf Eriksson (s) om de svenska offren för fär-
jeolyckan i Östersjön............................. 24
1992/93:397 av Bertil Danielsson (m) om beskattningen av lant-
och skogsbrukares insatskapital..................... 25
1992/93:398 av Ingrid Andersson (s) om Socialstyrelsens till-
synsverksamhet ................................. 25
1992/93:399 av Ivar Franzén (c) om färjeolyckan i Östersjön. 26
1992/93:400 av Berith Eriksson (v) om möjlighet till gymnasie-
studier för asylsökande barn....................... 26
1992/93:401 av Berith Eriksson (v) om samisk referensgrupp i
EG-förhandlingarna............................. 26
1992/93:402 av Olle Schmidt (fp) om miljöprövningen av Öre-
sundsbron..................................... 27
1992/93:403 av Göte Jonsson (m) om provanställning...... 27
31
Prot. 1992/93:65
19 februari 1993
1992/93:404 av Inger René (m) om villkoren för allemansspa-
randet ........................................ 27
1992/93:405 av Berith Eriksson (v) om nödutfodring av renar 27
1992/93:406 av Berith Eriksson (v) om utvisning till tredje land 28
1992/93:407 av Carl Olov Persson (kds) om offentligt ägande av
mark......................................... 28
1992/93:408 av Kristina Svensson (s) om stödet för mänskliga
rättigheter i Burma.............................. 28
1992/93:409 av Åke Selberg (s) om betessituationen för renar 28
1992/93:410 av Claus Zaar (nyd) om resegarantin......... 29
1992/93:411 av Tage Påhlsson (c) om åtgärder för att förhindra
sedelförfalskning................................ 29
1992/93:412 av Robert Jousma (nyd) om lärlingsutbildning. . 29
32
gotab 43260, Stockholm 1993