Riksdagens protokoll

1992/93:6

Onsdagen den 14 oktober

Kl. 9.00-20.43

Protokoll

1992/93:6

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 8 oktober.

Allmänpolitisk
debatt

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:33 och 34 till lagutskottet

Skrivelse

1992/93:44 till justitieutskottet

3 § Allmänpolitisk debatt

Enligt överenskommelse med partiernas företrädare i talmanskonferen-
sen skulle följande debattregler gälla för den allmänpolitiska debatten.

Talarordning och taletider för de två inledande avsnitten, Ekonomisk poli-
tik och Sysselsättningspolitik, framgick av utdelad talarlista. Replikrätt av-
såg föregående talare och omfattade två repliker om högst tre minuter var-
dera. Duellmetoden skulle tillämpas. Även den ledamot som inte hållit sitt
huvudanförande skulle kunna få replik, dock inte den talare som stod när-
mast på talarlistan.

För övriga debatter skulle gälla att tiden för en ledamots huvudanförande
inte fick överstiga sex minuter. Replikrätten avsåg föregående talare och
skulle omfatta två repliker om högst tre minuter vardera. Duellmetoden
skulle tillämpas. Ett statsråd fick i sitt första inlägg tala högst tio minuter.
Därefter var statsrådets inlägg begränsat till tre minuter. För antalet stats-
rådsinlägg gällde inte någon begränsning.

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Ekonomisk politik

A llrnänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Anf. 1 ALLAN LARSSON (s):

Fru talman! Sverige har under de senaste veckorna gått igenom en svår
ekonomisk kris. Den har utsatt enskilda medborgare och hela det svenska
näringslivet för mycket allvarliga påfrestningar.

På ett tidigt stadium stod det klart att den borgerliga regeringen inte skulle
klara upp situationen på egen hand. Det var därför vi socialdemokrater er-
bjöd regeringen ett samarbete om en ny och ansvarsfull ekonomisk politik
mot arbetslösheten och mot de skyhöga räntorna.

Till en början avvisades våra förslag om en nationell samling. Men till slut
insåg regeringen att den behövde vår hjälp, och då kunde omprövningen ske
och uppgörelser träffas. Låt mig bara säga att det hade varit en stor fördel
för Sverige, för medborgarna och för näringslivet, om denna omprövning
kommit i gång långt tidigare.

I förra veckans partiledardebatt erkände statsministern att många myter
har krossats under de senaste veckorna, dagarna och nätterna.

Låt mig peka på tre stora myter, som nu har krossats. Den första är myten
om det politiska systemets svaghet.

Det fanns de som trodde att regering och riksdag inte skulle kunna fatta
de nödvändiga besluten, att spekulanterna skulle kunna tvinga fram en ned-
skrivning av kronan, vilket är detsamma som en reallönesänkning, så som
hade skett i flera andra länder. Hur gick det? Nu vet vi svaret: Riksdag, rege-
ring och riksbank kunde med gemensamma krafter slå tillbaka spekulatio-
nens krafter. Myten om statsmakternas svaghet har krossats.

Den andra myt som krossats är föreställningen om blockpolitikens styrka.
Den myten byggde på föreställningen att samverkan och ömsesidigt hänsyns-
tagande var en svaghet, att bara en kompromisslös högerpolitik kunde ge
politisk styrka.

Hur gick det? Nu vet vi svaret: Blockpolitiken förde Sverige in i en åter-
vändsgänd med försvagad regeringsmakt och förlorat anseende. Svenska fol-
ket får betala ett högt pris för det borgerliga övermodet. Det var först när
regeringen övergav blockpolitiken som det var möjligt att börja återskapa
det internationella förtroendet och pressa ned de skyhöga räntorna.

Den tredje myt som krossats är de föreställningar som låg till grund för
”den enda vägen”. Den myten byggde på föreställningarna om att man med
stora skattesänkningar för de välbeställda skulle kunna få fart på Sverige.
Den byggde vidare på föreställningen att staten genom att sätta i gång en
utförsäljning, en realisation, av naturtillgångar, företag och fastigheter
skulle öka tillväxten.

Hur gick det? Nu vet vi svaret: Den enda vägen löste inga problem. I stäl-
let försämrades statsfinanserna i snabb takt. Misstron mot den ekonomiska
politiken växte för varje dag som gick, för varje gång finansministern uppre-
pade att politiken ligger fast, för varje tillfälle som statsministern ropade sitt:
Håll ut!

Krisuppgörelserna mellan regeringen och oss socialdemokrater innebär en
ny politik för att komma till rätta med statsfinanserna, stärka näringslivets
internationella konkurrenskraft och förstärka kampen mot arbetslösheten.

Uppgörelsen innehåller också en plattform för gemensamma insatser för
att trygga spararnas insättningar på bankerna och skapa tilltro till det
svenska betalningssystemet i vår omvärld.

Dessa uppgörelser ansluter till en god socialdemokratisk tradition, en tra-
dition av att alltid sätta landets bästa främst och att ta ansvar för landets eko-
nomi, av en bestämd vilja att bekämpa arbetslösheten, av en lika bestämd
strävan att bördorna skall fördelas rättvist.

Många har frågat mig om jag tror att regeringen kommer att stå fast vid
överenskommelserna. De som frågat har hänvisat till diverse statsråd, som
uttalat sig vitt och brett utan hänsyn till den träffade uppgörelsen. Jag vill
därför uppmana finansministern att i sitt eget intresse se till att det blir ord-
ning i regeringen och rättning i ledet. Det är viktigt för oss här i riksdagen
att få klarhet i om det går att träffa överenskommelser med regeringen eller
om enskilda statsråd kan bedriva privatpolitik.

Jag utgår ifrån att uppgörelsen gäller. Jag kan också konstatera att vi ge-
nom dessa uppgörelser har avvärjt attackerna mot kronan. Räntorna har
börjat pressas ned.

Men det finns ingen anledning att slå sig till ro med detta. Nu när de akuta
problemen är över, gäller det att gå vidare och sätta in alla krafter på att
återvinna tillväxten och skapa nya, varaktiga arbetstillfällen.

Jag skall redovisa min uppfattning utifrån tre perspektiv, nämligen arbetet
på att sanera statsfinanserna, uppgiften att trygga spararnas pengar samt
kampen mot arbetslösheten. Detta är de tre huvudfrågor som står i centrum
för den ekonomiska politiken i dag och under de närmaste åren.

Låt mig börja med statsfinanserna. I land efter land redovisar regering-
arna stora och växande underskott i de offentliga finanserna. Sverige var
länge ett land med överskott i de offentliga finanserna, men nu befinner sig
också Sverige bland underskottsländerna.

Hur stort underskottet i statsbudgeten verkligen är vet vi inte. Regeringen
har ännu inte offentliggjort några uppgifter om det, men det är uppenbart
att underskotten blir långt större än de 100 miljarder som finansministern
redovisade i våras.

Med sådana jättelika underskott vältrar vi över en väldig börda i form av
statsskuldräntor på framtida generationer. Det är ohållbart. Därför måste
statsfinanserna saneras.

Det gjorde det nödvändigt både att förstärka inkomsterna och att minska
på utgifterna. Det gäller nu att fasa in dessa åtgärder på rätt sätt med hänsyn
till den ekonomiska aktiviteten. Det är särskilt viktigt att nu få till stånd en
långsiktig plan för att stärka statsfinanserna. Därför arbetade vi för vår del
fram förslaget om den nya sjukförsäkringen, som flyttas ut ur statsbudgeten
och ges en ny, hållbar finansering. Det innebär en kraftfull och uthållig insats
för sunda statsfinanser.

Med dessa åtgärder kan vi komma åt det s.k. strukturella underskottet i
statsfinanserna. Men det största problemet är det underskott som är en följd
av vikande konjunktur, minskad produktion och växande arbetslöshet. Det
kan vi bara komma till rätta med genom tillväxt och nya arbetstillfällen.

Jag vill ställa frågan direkt till finansministern: Delar Anne Wibble min

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

uppfattning att arbete och tillväxt är avgörande för våra möjligheter att sa-
nera och förstärka statsfinanserna?

Den andra stora uppgiften är att trygga spararnas pengar och att hävda
tilltron till det svenska betalningsystemet.

Sverige befinner sig mitt uppe i en bankkris. Vi drabbas av baksmällan
efter 80-talets lättsinniga kreditgivning, den som följde i spåren på avregle-
ringen. Samma baksmälla drabbar land efter land: USA, Canada, Storbri-
tannien, Norge, Finland, Japan, för att ta några exempel.

Dessa länder har alla gått samma väg. De har låtit marknaden ta över där
politiken tidigare satte gränser. Därför är det som nu sker ett misslyckande
för marknadsekonomin, inte för politiken.

Det behövs en ordentlig utredning och kartläggning av vad som hänt i fi-
nansvärlden under 80-talet. Vi behöver en sådan kartläggning, inte för att
finna syndabockar men för att förstå vad som verkligen hände och för att
förhindra att samma misstag upprepas.

Men det behövs också politiska åtgärder för att hindra att finanskrisen får
allvarliga skadeverkningar på produktion och sysselsättning. Det behövs po-
litiska åtgärder för att återställa tilltron till betalningssystemet. Det skrev vi
in i överenskommelsen om den ekonomiska politiken. Och det har följts upp
med regeringens uttalande om garantin för betalningssystemet.

Jag trodde att det rådde enighet om att staten skall värna om spararnas
pengar, nu när marknaden har misslyckats. Men jag har sett att en av rege-
ringens ledamöter har varit ute och propagerat för att staten skall låta banker
gå i konkurs. Med en sådan politik kan man inte undvika att spararna skulle
komma att drabbas.

Vad är det egentligen som pågår i regeringen?

Var står finansministern i denna fråga? Och var står finansutskottets ord-
förande i denna fråga? Ni har nu chansen att undanröja alla tvivel om var
regeringen och regeringspartierna står. Ge oss besked om hur ni ser på bank-
krisen och hur ni skall lösa den! Det är många inom och utom landet som vill
veta hur ni tänker handla. Det är i dag ni måste ge besked.

Det tredje området gäller sysselsättningen. Sverige befinner sig nu i en
europeisk arbetslöshetskris. Den drabbar människor och bygder på ett sätt
som är förödande.

Den viktigaste uppgiften för oss socialdemokrater är kampen mot arbets-
lösheten.

- Det var därför vi ställde upp och medverkade till att få stopp på valutakri-
sen och få ner räntorna. Det var det första steget.

- Det andra steget är att stärka konkurrenskraften. Det gör vi framför allt
genom att sänka arbetsgivaravgiften och därmed pressa ned kostnaderna.

- Det tredje steget är att med all kraft hävda arbetslinjen, dvs. arbete och
utbildning i första hand, kontant stöd först i sista hand. Vi socialdemokrater
har här i riksdagen drivit kravet på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Men vi
har ofta mött brist på förståelse, ja t.o.m. motstånd, som vi har haft svårt
att förstå. Nu har vi genom denna uppgörelse kunnat få till stånd en rejäl
ambitionshöjning och ett genombrott för en del nya principer.

Men jag vill genast säga, att det vi har kommit överens om är insatser en-
bart under första halvåret nästa år. Det räcker inte med halvårspolitik. Det

är nödvändigt att snabbt komma i gång med diskussioner om ytterligare åt-
gärder och en ännu högre ambitionsnivå.

När nu prognoserna för arbetsmarknaden börjar komma fram finns det
anledning att på nytt diskutera hur regeringen hanterar kommunerna. Är
det rimligt att regeringen flyttar ut en del av budgetunderskottet till kommu-
nerna, som i sin tur flyttar över detta underskott till statens arbetsmarknads-
fond genom att göra 10 000-tals anställda arbetslösa? Det är nödvändigt att
vi under behandlingen av regeringens proposition i riksdagen får fram fakta
om vad som verkligen är besparingar och vad som är finansiell rundgång och
slöseri med människors arbetsvilja.

Skall vi kunna bekämpa arbetslösheten måste vi få till stånd inte bara en
exportledd tillväxt. Vi behöver också en investeringsledd tillväxt, som ger
nya jobb.

Hur går det med alla de beslut som riksdagen har fattat om vägar, järnvä-
gar, broar och annan infrastruktur? Hur mycket av detta har egentligen kom-
mit i gång? Och hur mycket har fastnat i regeringens byråkrati? Här finns
mycket mera att göra för att få fart på Sverige. Vi har för vår del begärt att
riksdagen av regeringen skall få en redovisning av läget, så att vi kan fatta
nya beslut för att få fart på investeringarna.

Jag är övertygad om att vi också bör investera mycket mer i kunskap för
att Sverige skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Lång-
siktigt behöver vi ytterligare en årskull i utbildning, i högre utbildning, i yr-
kesutbildning, i omskolning och kompetensutveckling. För detta behöver vi
planera nu.

Var står finansministern och var står regeringspartierna när det gäller
kampen mot arbetslösheten? Är ni beredda att höja ambitionerna och ut-
forma en långsiktig politik för att pressa ned arbetslösheten?

Fru talman! Så ser jag på den ekonomiska politikens tre huvudfrågor: upp-
giften att skapa sunda statsfinanser, vår skyldighet att trygga spararnas
pengar, vår beslutsamhet att bekämpa arbetslösheten.

Vi kan åstadkomma en del med nationella åtgärder. Det är min förhopp-
ning att det skall vara möjligt att här i riksdagen föra en konstruktiv diskus-
sion om dessa frågor. Men skall vi lyckas, behövs det ett internationellt sam-
arbete om en ny politik för tillväxt och sysselsättning. Det behövs nya initia-
tiv i Europa och i OECD.

Vi socialdemokrater arbetar - i nordisk samverkan - för att få in en ny syn
i den ekonomiska politiken i Europa, en ny syn, som kan ersätta 80-talets
förbrukade idéer.

Sverige har ett ansvar att vara idégivande och pådrivande i det arbetet.
Här har vaije parti en viktig uppgift i det internationella samarbetet om
Europapolitiken. Här borde vi alla över partigränserna kunna enas om en
linje: Europa har råd att arbeta, men Europa har inte råd med massarbets-
löshet.

(Applåder)

Anf. 2 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! Jag har två frågor till Allan Larsson.

Han säger att myten om det politiska systemets svaghet har krossats. Jag

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

tycker att det var en mycket stark formulering. Jag lyssnade på Sjöfolksför-
bundets ordförande Anders Lindström på Sergels torg i förra veckan. Han
uttryckte det på så sätt att han inte kunde acceptera någon storfinansens dik-
tatur över det politiska systemet. Det var också en mycket stark formulering.
Kanske ligger sanningen någonstans mitt emellan. Jag skulle vilja fråga om
du ändå inte är beredd att medge att de stora penningägarnas makt över det
politiska systemet fortfarande är ett problem.

Den andra fråga som jag skulle vilja ställa rör det du säger om att vi bör
enas om en linje i Europa för att motverka massarbetslösheten. Det står
också i krisuppgörelsen att ni skall komma överens om uppläggningen avför-
handlingarna med EG. Jag läste med mycket stort intresse, jag tror att det
var för någon månad sedan, de starkt kritiska artiklar du skrev om valuta-
unionen och varför du inte trodde att den monetära unionen skulle kunna
fungera. Det var just med tanke på möjligheten att bekämpa arbetslösheten.

Det gick rykten om att du bråkade en del under krisnätterna. Mina frågor
är: Var det möjligen den frågan det handlade om? Har du nu fallit undan och
ställt upp bakom valutaunionen? Hur man ställer sig till valutaunionen är
ändå en nyckelfaktor i planeringen för den framtida Europapolitiken.

Anf. 3 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag skall börja med att hälsa Johan Lönnroth välkommen i
den ekonomisk-politiska debatten. Det skall bli intressant att höra ett mer
utförligt inlägg och se om Vänsterpartiet kan åstadkomma någon förnyelse
på det här området.

Till frågorna. Vi hade mycket annat att bråka om. Vi har i grunden många
olika meningar om den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det fanns till-
räckligt av sådant stoff att diskutera i förhandlingarna.

I min artikel om valutaunionen har jag redogjort för de beslut som riksda-
gen fattade i våras, i total enighet om att vi innan vi tar ställning skall ha en
ordentlig kartläggning av effekterna av den. Den internationella debatten på
det här området har visat på en sak, att det är viktigt att få till stånd en stabili-
tet när det gäller valutarelationerna mellan länderna. Men skall man åstad-
komma ett så långtgående projekt som detta är, krävs det en mycket ambi-
tiös arbetsmarknads- och regionalpolitik. Att man skall få till stånd detta
försöker jag verka för i OECD och i Europasammanhang. Det är en nödvän-
dig förutsättning för att vi skall få den stabilitet som ett valutasamarbete in-
nebär.

Den första fråga som Johan Lönnroth ställde var om inte penningägarnas
agerande är ett problem. Självfallet är det ett problem att vi har en sådan
utveckling som ger utrymme för spekulation. Det är just det som är vårt skäl
för att engagera oss för ett politiskt samarbete i Europa. Vi tror att vi på
politisk väg kan begränsa utrymmet för spekulation och finansiella transak-
tioner.

Men det jag pekade på var att vi i Sverige de facto har problem som vi
måste lösa alldeles oavsett vad som händer på valutamarknaden. Det var
faktiskt inte valutamarknaden som upptäckte de problem som vi har försökt
att lösa i förhandlingarna. Vi tog upp detta i våras här i riksdagen, och vi

kunde då se att underskottet i statens finanser skulle förbli stort under lång
tid.

Vi satte för vår del i gång ett arbete i syfte att gå igenom alla utgifter och
alla inkomster för att ha en beredskap inför denna situation. Det var bl.a.
utifrån det arbetet som vi kunde utforma uppläggningen av den nya sjukför-
säkringen och en del andra insatser. Ge inte marknaden ett för stort an-
seende, Johan Lönnroth! Vi i den här riksdagen har faktiskt varit mer förut-
seende. Marknaden började bli nervös fram i augusti. Vi var nervösa redan
i maj, när vi såg de siffror som finansministern redovisade. Vi har visat att vi
kan fatta beslut och ta itu med dessa långsiktiga och mycket svåra frågor.

Anf. 4 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! Jag kan försäkra Allan Larsson att jag inte tänker ge markna-
den för stort anseende. Jag tyckte ändå att man i svaret kunde ana att formu-
leringen att ni hade krossat myten om det politiska systemets svaghet var
något av en överdrift. Det politiska systemets makt gentemot den internatio-
nella mycket starka penningmakten måste rimligen fortfarande vara ett pro-
blem.

Jag tycker fortfarande att valutaunionen måste vara något av ett problem
för dig. Om jag har förstått debatten om detta i Allan Larssons parti är det
många av dina partikamrater som säger att oron på valutamarknaden på se-
nare tid visar att det krävs en stark ekonomisk union. Man kan alltså inte
stanna på halva vägen. Detta visar just att man måste gå hela vägen. Din
inställning, som jag har förstått den, har tidigare varit att vi skall driva an-
knytningen till ecun och deltagandet i valutasamarbetet vidare. Men vi skall
inte ta hela steget fram till valutaunionen.

Om jag har förstått några av dina partikamrater rätt, är det just detta de
går emot och säger att det inte räcker med bara själva deltagandet i valuta-
samarbetet. Jag tycker att svaret var litet oklart. Vilken är din inställning i
dag till EG:s planerade valutaunion?

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Anf. 5 TALMANNEN:

Jag är tacksam om för- och efternamn, inte du, används i debatterna.

Anf. 6 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! När vi jämför det som har skett i Sverige med händelserna i
en rad andra länder, där man har ställts inför de väldiga krafter som valuta-
spekulation innebär, kan vi konstatera att vi i Sverige gemensamt, riksdagen,
regeringen och Riksbanken, har kunnat avvisa dessa krafter. Det tycker jag
att vi har all anledning att uppmärksamma. Vi har ingen anledning att huka
för det, utan vi skall kunna visa på värdet därav. Vad hade hänt, Johan Lönn-
roth, om vi hade gett vika, om marknaden hade fått verka som den har gjort
i en rad andra länder? Det skulle ha inneburit en reallönesänkning för det
svenska folket med en väldigt okontrollerad fördelningseffekt. Vi skulle
också ha upplevt ett skede med högre inflation och högre räntor framöver.
Det skulle ha hindrat investeringar och tillväxt. Därför var det viktigt att
åstadkomma en uppgörelse, och det har vi nu gjort. Det har vi ingen anled-
ning att skämmas för.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Valutapolitiken: Jag tycker inte att Johan Lönnroths beskrivning av min
ståndpunkt är riktig. Vi har sagt att det är viktigt att få till stånd ett valutapo-
litiskt samarbete. Vi hade den inställningen förra året i samband med ecu-
kopplingen, att vi skulle få till stånd ett förpliktigande samarbete. Det skulle
minska på riskerna på det här området.

Valutaunionen är ett långsiktigt projekt. Vi har tid att tänka igenom och
se effekterna av det. Men jag vill peka på en enda sak, och det är att det
ligger ett värde i en stabilitet, men att åstadkomma stabilitet är samtidigt en
mycket krävande uppgift. Det kräver framför allt en aktiv arbetsmarknads-
och regionalpolitik av det slag som jag inte kan se i Europa i dag. Det är
därför jag har verkat i de internationella sammanhangen för att man skall se
det förhållandet och kunna starta ett sådant samarbete. Vi för i Sverige en
mer aktiv arbetsmarknadspolitik än andra länder, men inte ens den skulle
räcka till för de krav som detta innebär. Det är därför som vi måste både få
stabilitet på valutområdet och också klara de problem som ligger i ett sådant
samarbete.

Anf. 7 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Jag tänker inte delta i diskussionen om vem som varit dukti-
gast de senaste veckorna eller vem som blev nervös först. Jag tycker att både
regeringen och Socialdemokraterna har varit duktiga.

I Allan Larssons anförande tyckte jag mig märka en viss irritation. Jag
hoppas att det inte är irritation över Socialdemokraternas egen uppgörelse
med regeringen.

Allan Larsson.påpekade att vi måste återvinna tillväxten. Det kunde inte
vara sannare än så, för det måste vi. Frågan är bara hur. Allan Larsson påpe-
kade också att folkets besparingar måste garanteras. Det är en självklarhet.

Vi måste skilja på vad som är välståndsskapande jobb, riktiga arbeten
alltså, och sysselsättning. Vi måste i det här läget komma ihåg att arbete inte
är detsamma som att dölja arbetslöshet. I motsats till Allan Larsson vill jag
påstå att de akuta problemen inte är över. I övrigt stämmer våra uppfatt-
ningar om hur verkligheten ser ut ganska bra.

Jag gjorde en liten observation när jag hörde diskussionen med Johan
Lönnroth. Det låter ibland som att marknaden är någonting mystiskt. Det
är väldigt nyttigt att byta ut uttrycket marknaden mot verkligheten.

Jag vill nu göra ett allvarligt försök att få till stånd en intellektuellt hederlig
diskussion om det ekonomiska läget. Jag gör det därför att svenska politiker
på sistone har visat en berömvärd förmåga att skärpa sig när det gäller. Det
handlar, som vi alla vet, om Sveriges framtid.

Antag att jag har rätt i följande: Det är kris i Sverige. Krispaketen var
nödvändiga men räcker inte. Med rådande politik går det inte att få ner rän-
tan tillräckligt långt.

I dagsläget har vi, beroende på vem det handlar om, en ränta på ungefär
15 % och 2 % inflation. Vi skulle behöva 8 % ränta och 4 % inflation. Detta
är praktiskt taget alla överens om, eller hur? Vi skulle vilja ha en realränta
på 4 % i stället för 13 %, för då skulle vi få ner bostadskostnader, hyror, pri-
vathushållens räntor, och vi skulle få i gång investeringar. Det i sin tur skulle
minska arbetslösheten, öka konsumtionen. Med andra ord skulle vi få den

dödsspiral som vi nu ser att vända och gå åt andra hållet. Som jag ser det blir
det därför en fråga om hur man skall få ned räntan till låt oss säga 8 %.

Jag har ett annat scenarium. I det finns ett tredje paket, som ytterligare
minskar det strukturella budgetunderskottet - inte den dynamiska delen -
som halva svenska folket vid det här laget börjar förstå vad det är för någon-
ting, med ca 20 miljarder kronor. För ögonblicket vill jag inte argumentera
var dessa miljarder skall tas, men den politiska sektorn, biståndet, flykting-
politiken och annat som vi har nämnt förut lär inte komma undan denna
gång.

I samband med det tredje paketet vet vi också, hoppas jag, att lönerna
frysts, helt enkelt därför att arbetsmarknadens parter blivit lika krismed-
vetna och förståndiga som svenska folket. Efter ett tredje paket skulle man
konstatera att Sverige har rått bot på det strukturella budgetunderskottet.
Då skulle vi få fart på hjulen i det svenska maskineriet. Då är vi tillbaka vid
den grundläggande förutsättningen, den relativt låga räntan. Alltså sänker
vi räntan själva, ändrar politik, låter kronan flyta och tror att omvärlden då
förstår att kronan är en stark valuta. Vi har nämligen gjort vad vi kan för att
visa att den svenska kronan är stark.

En hård valuta är per definition en valuta som har lägre ränta än omgi-
vande länders valutor. En valuta som måste locka med höga räntenivåer är
per definition mjuk. Det har sagts mig att Sverige tillhör Europas A-lag,
gänget med de starka valutorna. Efter det paket som jag talar om är vi ännu
starkare.

I det tredje paketet måste också ingå en snabbstart av de infrastrukturpro-
jekt som tydligen de flesta är införstådda med: Öresundsbron, rationella
kommunikationer med Arlanda, järnvägsprojekt i Norrland, E 6 norr om
Uddevalla m.m. Full fart! Utgifter för dessa behöver inte balanseras i en
budget, eftersom det handlar om investeringar. Till lönsamma investeringar
kan man alltid låna. Det förstår marknaden, därför att det är precis så man
gör över huvud taget när man investerar, om det nu är en lönsam investering.
Men det krävs snabbhet så att det inte tar lång tid från det första spadtaget
till det att man verkligen kommer i gång.

Sedan krävs andra åtgärder också, som jag snabbt skall räkna upp här.
Ändra konkurslagarna så att inte leverantörerna drabbas. Annars förlorar
vi jobb helt i onödan. Den ändringen görs i denna kammare. Stärk konkur-
rensen, bevaka hela tiden konkurrensaspekten så att kostnaderna skall
kunna sänkas och folk kan få mer för sina pengar. Sätt full fart på ROT-sek-
torn, reparationer på byggsektorn. Inrätta en särskild fond för fullgörande-
garantier, så att byggentreprenörer kan hålla i gång sin verksamhet. Jag har
nämnt förut hur den skall se ut. Sänk turistmomsen, inte därför att Bert
Karlsson vill det utan därför att vi måste få fart på den mängd av små och
medelstora företag som finns i denna bransch. Ett sätt är att skära ner arbets-
givaravgiften, något som vi föreslagit genomföras generellt. Lova omvärlden
att vi kommer att skära i den offentliga sektorn bit för bit. Rationalisera, inte
avrusta, välfärden!

Vad säger då marknaden? Jag gissar att marknaden i det här fallet skulle
säga och kommentarerna utifrån skulle vara: Det var som tusan, svenskarna
har kommit in i en ny andning. Inte nog att man gjorde ett krispaket och ett

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

till, utan nu har man tre. På det viset har man i stort sett fått bort det struktu-
rella budgetunderskottet. Ingen av oss vet exakt hur stort det är. Sedan gasar
man i Sverige på den dynamiska sidan genom att sänka räntan. Det finns
inget annat sätt. I varje fall har ingen ekonom jag har talat med påpekat nå-
got annat sätt.

Visst har man i alla lägen talat om att inte släppa loss kronan, men man
inser också att omständigheterna runt omkring oss har ändrats. Finska mark,
pund, peseta, lire flyter, och med D-marken vill man tydligen inte göra vad
man borde göra för Europa. Jag tror också att reaktionen skulle vara att poli-
tikerna än en gång skulle få rosor från marknaden för att de inte var så presti-
geladdade. Att förståndiga människor kan ändra uppfattning är en förutsätt-
ning när verkligheten så kräver. Man kanske tillägger att om Sverige inte
hade vidtagit dessa åtgärder, skulle omvärlden tvingat Sverige till dem.

Vad är då det alternativa scenariot? På den punkten skiljer jag mig en del
från Allan Larsson.

Om vi bara fortsätter att kämpa och slåss med näbbar och klor, avvärjer
en liten eller en litet större valutaattack då och då samt guppar med räntan
mellan 13 och 20 %, dvs. den långa räntan - den korta räntan kan ju flyga i
väg vart som helst - vad kan hända då? Vad händer med investeringarna och
konkurrenskraften? Hur går det med jobben? Konsumtionen och handeln
kommer ju att minska. I och för sig kan man måla upp ett skräckscenario,
men det vill jag inte göra. Man kan dock tvingas in i en ohållbar situation.
Då tvingas man i defensivt syfte att genomföra det åtgärdspaket och de åt-
gärder i fråga om valutan som man i stället nu skulle kunna genomföra i of-
fensivt syfte.

Vad är vi då rädda för? Vi är givetvis rädda allihop för att Sverige skall
göra om de misstag som man gjorde under 70- och 80-talet. Men jag tror att
det är en fantastisk stor skillnad mellan 1992 och tidigare år. Skillnaden är
krismedvetenheten. Den är enorm. Dessutom ser omvärlden annorlunda ut.
Den här gången är folk med på noterna, och det är nog det viktigaste av
allt. Ofta förefaller det som att allmänheten har större krismedvetande än
allmänhetens företrädare.

Vi är antagligen också rädda för att vi inte exakt kan förutse effekterna av
en åtgärd av den här typen. Men det värsta är att vi vet vad som händer om
vi inte vidtar den här åtgärden. Då kör vi in i en återvändsgränd, där vi blir
stående med för hög realränta, och - som jag tidigare sade - det är den som
vi måste komma åt.

Då säger man kanske att det finns andra vägar. Ja, det finns det. Någon
annan kan t.ex. göra det som vi själva gör i mitt scenario beträffande valu-
tan, inte när det gäller åtgärdspaketet, för det måste vi givetvis själva genom-
föra. Det betyder att några mäktiga figurer i Europa skulle bestämma sig för
en s.k. total realignment, dvs. att man låter valutorna flyta så, att varje va-
luta för ögonblicket får sitt korrekta läge. Eller också ändrar man det mone-
tära systemet på något annat sätt. Men än så länge har vi ju inte sett någon-
ting av detta. Det verkar vara svårt att få någon sådan förändring till stånd.

Jag vill bara upprepa att det som jag nu har presenterat är ett resonemang
som ofta förs ute på marknaden. Om inte detta resonemang togs in i den
politiska diskussionen i riksdagen, skulle den här debatten te sig ganska

overklig, som en skendebatt. Jag hoppas därför att övriga debattdeltagare
försöker att förstå-och inte missförstå - vad det är jag säger. Jag lovar å min
sida att lyssna på era kommentarer med all den högaktning som de visar sig
vara värda.

Fru talman! Till sist: Tror någon att man lurar marknaden eller verklighe-
ten genom att politiker viskar i stället för att tala om de saker som alla andra
talar om? Tror ni verkligen att det är någon hemlighet att Sverige måste få
fart på efterfrågan? Tror ni att det finns något annat sätt än att snabbt få ned
räntan?

(Applåder)

Anf. 8 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Ärade ledamöter! Ebba, en gammal vän till mig, fick förra
månaden efter skatt ut 7 089 kr i folkpension, ATP, bostadsstöd och särskild
kommunal pension efter att jobbat i 19 år som lågavlönad inom sjukvården
i Göteborg. Hon lever ensam i en trerummare som kostar 3 970 kr i månads-
hyra. Hon har försökt byta den till en billigare tvåa, men det har inte gått.
När hon har betalat försäkringar, el, TV, telefon, spårvägskort och en dags-
tidning återstår ca 70 kr om dagen. Hon äter bara billig mat. Hon säger att
den minskade pensionen som krisuppgörelsen innebär troligen gör att hon
inte kommer att ha råd att ge födelsedagspresenter till sina tre barn och sex
barnbarn.

Jag gjorde en liten jämförelse med min egen privata ekonomi. Vi är två
heltidsarbetande ganska högavlönade personer som bor ihop. Våra barn är
vuxna. Vi har en hyra på 5 000 kr i månaden. Att ni berövar mig 2 % real-
löneskydd i skatteskalan gör att jag inte får någon ytterligare skattesänkning
utöver den tusenlapp jag tjänade netto på marginalskattesänkningen under
de två senaste åren. Att skattesatsen på mitt allemanssparande går upp kom-
penseras i huvudsak av en högre ränta. Jag går praktiskt taget oskadd ur de
båda krisuppgörelserna.

Ni som företräder krispaketpartierna i denna debatt hävdar att landets
ekonomi kräver en ekonomisk politik av just den här typen och att det inte
finns något alternativ. Och av opinionsundersökningar att döma verkar det
ju som om ni hitintills lyckats övertyga större delen av svenska folket om
detta. Men jag är inte så säker på att ni klarar att övertyga människorna i
längden.

I media har krispaketens skapare hyllats som reträttens hjältar, de som
vågade offra sina heliga kor. Och TV:s tecknare framställde riksbankschef
Dennis som en S:t Göran som besegrar den eldsprutande draken markna-
den. Men liknelserna haltar. För legendens S:t Göran dödade faktiskt dra-
ken och räddade dottern som kungen offrat, medan Dennis, Bildt och Carls-
son ju var överens om att de politiska skötebarnen måste offras just för att
marknaden skulle kunna leva och frodas.

Vem är då denna eldsprutande drake? Ian Wachtmeister säger att det är
verkligheten. Och det är klart att det finns verkliga marknader. När vi Göte-
borgare hör ordet marknad tänker vi kanske på fiskauktionerna, en verklig
konkurrensmarknad som tvingar säljarna att vara effektiva och som höjer
välfärden för alla. Men 90 % av den internationella penninghandeln är ett

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

nollsummespel, en sorts globalt kasino med räntejusteringar och devalve-
ringar på rouletthjulet och där storspelarna har förhandstips och lurar små-
spelarna. Kasinot är ingen fungerande marknad.

Vi i Vänsterpartiet är eniga om att det var nödvändigt att göra något för att
lugna spekulanterna, att få ner räntorna och långsiktigt minska det statliga
budgetunderskottet. Vi lägger fram förslag som långsiktigt tar bort det struk-
turella budgetunderskottet. Vi påstår bestämt att det finns alternativ, nämli-
gen en annan politik som minskar arbetslösheten och som fördelar bördorna
mer rättvist i Sverige och internationellt än vad förslagen i krispaketen inne-
bär.

Enligt Konjunkturinstitutet ökar arbetslösheten i genomsnitt till 6,5 %
nästa år och till 7 % 1994. Är det verkligen så, att marknaden kräver att vi
skall slösa så med mänsklig skaparkraft? Tiomiljarderssatsningen på arbets-
marknadspolitik är bra, men den neddragning av den inhemska köpkraften
som krispaketen innebär i övrigt kommer att få en minst lika stor negativ
effekt åt andra hållet.

Det snabbaste och enklaste sättet att nu få ner arbetslösheten är att riva
upp beslutet att ta ifrån kommunerna 7,5 miljarder kronor. Tiotusentals
kommunanställda - de flesta kvinnor - kommer i annat fall att gå rakt ut i
arbetslöshet eller i bästa fall tas om hand av AMS. För övrigt undrar jag
också varför ni i era krispaket bara talar om det statliga budgetunderskottet.
Gunnar Sträng brukade alltid tala om underskottet i hela den offentliga sek-
torn.

Den stora attacken mot budgetunderskotten bör sättas in när konjunktu-
ren på allvar börjar gå uppåt. Vänsterpartiet har kritiserats för att vi inte
ville medverka till en åtstramning då Sverige hade en överhettad ekonomi
1988 och 1989. Något kan det ligga i den kritiken, även om vi också då ansåg
att de sparförslag som lades fram var orättvist fördelade. Vi har diskuterat
denna fråga i mitt parti, och jag kan försäkra att beredskapen i dag är god
för att medverka i en rättvis åtstramning när högkonjunkturen kommer. Jag
tror inte, som en del LO-företrädare har sagt, att marknaden är en idiot. Jag
tror att åtminstone den produktiva marknaden inser och begriper behovet
av en vettig konjunkturpolitik. Någon sådan finns inte i de båda krispaketen.

Krispaketen har också en orättvis fördelningsprofil mellan individer. Ni
kan inte med hedern i behåll framställa ett uppskjutande av skattesänk-
ningar för höginkomsttagare som skatteskärpning. Hushållens finansiella
sparande beräknas överstiga 60 miljarder - mer än det strukturella budget-
underskottet - både 1993 och 1994. Det finns ett utrymme för att skärpa
både förmögenhetsskatten och marginalskatten för högre inkomsttagare. Vi
föreslår också att man sänker taket för sjukersättningen. I stället vill vi höja
pensionstillskottet, stoppa karensdagen och behålla momsen på mat på
18 %. En rättvisare fördelning minskar sparandet och ökar konsumtionsef-
terfrågan och innebär därför också en minskad arbetslöshet.

En annan orättvis och arbetslöshetsskapande fördelningsprofil i krispake-
ten gäller arbetstiderna. De två borttagna semester- eller helgdagarna leder
till att den genomsnittliga arbetstiden ökar med genomsnittligt 20 minuter i
veckan, motsvarande ungefär 40 000 årsarbeten nästa år, enligt Konjunktur-
institutets beräkningar. Tvärtom behöver arbetstiderna fördelas jämnare

både i förvärvsarbetet och hemma. Det långsiktiga målet skall vara sextim-
marsdagen. Den är bra, inte enbart för kvinnor - också vi män skulle då få
tid att klara vårt eget privatliv när tjejerna överger oss eller dör ifrån oss.
Man behöver faktiskt inte nobelpristagare Beckers tjusiga teorier för att be-
gripa den saken.

Vi vägrar också acceptera 1,5 miljarder i minskat u-landsbistånd. Att
detta inslag i krispaketen är en ideologisk profilering snarare än en sparåt-
gärd inser man av att paketpartierna gladeligen är beredda att belasta vår
betalningsbalans med de 8-10 miljarder som EG-medlemskapet kostar oss
netto per år. Kan det verkligen vara så, att ni anser att det inte finns mer
effektiva hjälpinsatser i jordens fattigaste länder än förlustbidrag till jord-
bruksöverskottet i EG-länderna?

Och vad säger lan Wachtmeister, som brukar tala om kompisarna i det
svenska etablissemanget som smörjer varandra med bidrag?

Hyser lan Wachtmeister ingen tvekan när det gäller att dela ut pengar till
byråkrater och cocktailpartyn i Bryssel? Räknar han möjligen med att så
småningom få glida omkring där själv och spela pajas på en högre nivå?

Allan Larsson säger att ni gjorde uppgörelserna för att rädda Sverige. Ni
socialdemokrater säger också att ni inte gjorde detta för att rädda Bildt. Ni
har också sagt att Bildt annars skulle ha gjort upp med Ny demokrati. Men
det finns ju faktiskt fler alternativ. Vi är fullt beredda att vara med i diskus-
sioner om en krisuppgörelse mellan alla de partier som är beredda att ta strid
mot den nya högerns egoism. Varför kan man inte rädda Sverige från både
Bildt och Wachtmeister?

Ingvar Carlsson sade i partiledardebatten att vi behöver ett nytt sätt att
tänka och att det är dags för radikala politiker och världens framstående na-
tionalekonomer att komma samman som på 30-talet för att enas inte bara
om en teori utan även om praktisk ekonomisk handling. Jag tycker att detta
litet grand speglar en övertro på ekonomiska teorier.

I somras såg jag att Allan Larsson var i Visby och att Socialdemokraterna
hade ett ekonomiskt seminarium. Jag funderade på om man möjligen skall
tolka Ingvar Carlssons ord som självkritik. Var era ekonomer i Visby inte
radikala nog?

Vi i Vänsterpartiet hade samtidigt, tillsammans med våra nordiska syster-
partier, en konferens om ekonomi och ekologi i Klintehamn. Vi har också
gjort ett ekologisk-ekonomiskt program som vi diskuterade på ett semina-
rium inför vår partikongress i våras. Vi hävdar inte att vi har den stora teori
som Ingvar Carlsson efterlyser. Men det kanske vore dags, inte bara för er
och oss utan gärna även för företrädare från andra partier, att samlas och
diskutera just behovet av nya ekonomiska idéer. 80-talets ekonomiska hö-
geridéer klarade nämligen inte mötet med lan Wachtmeisters berömda verk-
lighet. En effektiv marknad kräver inte mer kapitalism utan tvärtom mer och
kollektivt ansvarstagande, låg arbetslöshet och jämn inkomstfördelning.

Jag tror att det nya ekonomiska tänkandet framför allt måste präglas av
insikten att ekonomi aldrig kan skiljas ut från politiken eller från jämställd-
heten mellan könen och inte heller från miljön.

Vi inom vänstern har tvingats till en mycket djupgående ideologisk om-

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

prövning och förnyelse. Det är en svår och spännande process. Men jag tror
faktiskt att vi kommer att klara av den.

När jag lyssnar på er som företräder partier som på ytan ser ut att inte
vara lika krisdrabbade som vi är eller har varit, har jag en stark känsla av att
skillnaden nog inte består i att ni inte har ideologiska problem och behov av
förnyelse. Jag tror snarare att ni har en lägre grad av ideologisk krismedve-
tenhet.

Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Fru talman! Herr Lönnroth tycks fortfarande tro mer på Öst- än på Väst-
europa. Det är för min del föga oväntat. Den här tolkningen av vad man
skall göra åt marknaden osv. är ju avslöjande.

Eftersom jag själv förärades några kommentarer, vill jag först säga att
vänsterns Europapolitik skulle, såvitt jag förstod, vara att rädda Sverige från
Europa och sedan rädda Europa från mig. Jag skulle nämligen vara för att
stödja byråkrater och cocktailpartyn i Bryssel för att jag själv skulle kunna
gå på dem. Jag vill upplysa kammaren om att jag tycker att cocktailpartyn är
fruktansvärt tråkiga och att jag biter hela byråkratin i benen. Om det är nå-
gon som sätter sig upp mot byråkratin, och om det är någon i vårt land som
kommer att kämpa mot byråkratin vare sig den är i Sverige eller i Europa,
så tror jag att det är just Ny demokrati. På den punkten kan alltså Johan
Lönnroth vara lugn. På alla andra punkter skall han nog fortsätta att oroa
sig tills tankarna har klarnat.

Anf. 10 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! Jag skall börja med att kommentera talet om Östeuropa som
en bra marknad. I mitt parti har vi haft en debatt om varför det gick åt sko-
gen i Östeuropa. Vi diskuterade även marknadens sätt att fungera redan i
slutet av 70-talet. Insikten om nödvändigheten av att ha en fungerande
marknad är mycket god. Det kommer att stå i vårt nya partiprogram att
marknaden måste få fungera på ett vettigt sätt.

I t.ex. Världsbankens färska prognoser visar det sig att man tror att det
inte bara är i Ostasien utan även i Sydamerika och i Östeuropa, när man där
har genomgått den nuvarande fasen av något slags rövarbaronskapitalism,
som det kommer att finnas en mycket spännande framtidsmarknad, mer
spännande än vad EG är. I Sverige har vi sådana nischer i industrin att det
är intressant med just Östeuropa. Varför skall vi då vara med och betala till
EG:s jordbruksstöd och byråkrati? Jag har aldrig förstått hur lan Wacht-
meister har fått detta att gå ihop, att bita byråkratin i benen och samtidigt
vara en så glödande anhängare av svenskt EG-medlemskap.

Anf. 11 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Fru talman! Jag vill först säga något om Östeuropa som marknad. I och
för sig är hela Östeuropa och hela världen en marknad där vi skall försöka
agera, sälja och annat. Men vad jag menade med öst och väst gällde ideolo-
gierna, och det var västs ideologi som var den vettiga. Det trodde jag att vi
alla hade konstaterat.

För att återgå till allvaret skall jag nämna Baltikum, för att ta något som

ligger öster om oss och mycket nära. Vi skall satsa på Baltikum och vi skall
samarbeta med balterna. Det skulle påverka vår situation till det bättre, och
det skulle öka samhörighetskänslan men också aktiviteten i vår del av värl-
den.

När det gäller EG är Johan Lönnroths argument om att det kostar något
att gå in där tämligen ihåligt. Enligt min uppfattning skall Sverige gå in i EG
bl.a. därför att det är en utomordentligt god affär för Sverige och därför att
vi då skulle kunna slippa ideliga krispaket av olika sorter som vi har sett nu
ett tag.

Anf. 12 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! Jag försökte i mitt anförande säga, lan Wachtmeister, att 80-
talets erfarenheter har visat att det som lan Wachtmeister kallar den västliga
ideologin, dvs. den extrema högernyliberalismen, har haft ett sammanbrott
av nästan samma storleksordning som ideologierna i Östeuropa. Jag kan
peka på den berömda boken av ekonomen Krugman som visar att Reagan-
politiken med ökade klyftor och ökad arbetslöshet ledde till sämre funge-
rande marknader. Vad marknaden behöver är just mer av kollektivt ansvars-
tagande, fackliga organisationer som tar ansvar och en jämn inkomstfördel-
ning. Ian Wachtmeister lever fortfarande i en drömvärld, den marknadslibe-
rala och extrema högerns drömvärld. Hans ideologi har kollapsat.

Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Anf. 13 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Det var intressant att lyssna till Johan Lönnroths anförande
som en liten föraning om den omprövning som skall ske inom Vänsterpar-
tiet. Det får väl ta viss tid, eftersom jag förstår att de nya tankarna ännu inte
har kommit så långt. Men det var ett viktigt erkännande som gavs om att
Vänsterpartiet alltid kommer för sent när det gäller att fatta för nationen
viktiga beslut. Jag hoppas att ni i Vänsterpartiet skall hinna i kapp verklighe-
ten. Vi har ju kunnat läsa om era inre våndor i Bo Hammars bok. Jag skall
inte ta tid i anspråk för att citera ur den, men den ger ju en viktig förklaring
till ert inre liv.

Vi från socialdemokratin gick alltså in för att åstadkomma ett resultat som
var viktigt för nationen. Det var nödvändigt att göra något, vilket Johan
Lönnroth nu har accepterat. Ett sådant krispaket innebär naturligtvis bör-
dor. Vår medverkan har syftat till att få dessa bördor så rättvist fördelade
som möjligt. Jag tycker att vi kan peka på de inslag som finns i detta när det
gäller t.ex. skatterna, förmögenhetsskatten och kapitalinkomstbeskatt-
ningen på de högre inkomsttagarna. Det är inslag som icke skulle ha varit
där om det hade varit en affär mellan Carl Bildt och lan Wachtmeister. Det
är alldeles uppenbart.

Jag tror att Johan Lönnroth även har anledning att inse att det som vi har
kunnat göra på arbetslivets område när det gäller t.ex. A-kassan, arbetsrät-
ten men även hela den uppläggning då vi har fått stopp på de lättsinniga ut-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

försäljningarna, realisationerna, av statliga företag och naturtillgångar inte
heller skulle ha funnits med i ett paket om vi hade ställt oss vid sidan av.

Om vi hade talat med er hade det inte blivit någon uppgörelse som vände
ränteutvecklingen. De inslag jag nämnde hade inte varit med. Det hade inte
blivit någonting alls.

Om regeringen än en gång hade försökt åstadkomma en uppgörelse med
Ny demokrati hade det varit kört för Sverige. De uppgörelser man tidigare
hade träffat, och den instabilitet som låg i dem, var en viktig förklaring till
misstron till Sverige. Det skulle ha blivit en orättvisare politik, som inte hel-
ler skulle ha fått de effekter man eftersträvade.

Uppgörelserna är inte någon slutpunkt för vår del. Jag har pekat på att det
nu är viktigare än någonsin att också inrikta krafterna på en långsiktig politik
när det gäller investeringar, utbildning och annat som kan återställa tillväx-
ten och på ett hållbart sätt bekämpa arbetslösheten.

Anf. 14 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! AJlan Larsson säger att vi alltid kommer för sent. Jag vill först
påminna om att mitt parti faktiskt har varit med om ett antal uppgörelser,
som har varit jobbiga för oss och kanske också för er.

Jag refererade till det som hände åren 1988-90 och bedrev då en viss själv-
kritik. Det är riktigt som Allan Larsson säger, att bl.a. Bo Hammar har skri-
vit kritiskt om det. Det finns en annan person som har skrivit kritiskt om
ett annat parti som kom för sent, nämligen Allan Larssons företrädare inom
socialdemokratin på finansministerposten. Vi skall gärna diskutera vem som
har anledning att bedriva mest självkritik på den punkten. Den kritik vi
förde fram då kvarstår. Vi anser fortfarande att de förslag till åtstramningar
under överhettningen som ni lade fram hade en felaktig fördelningspolitisk
profil. Jag kommer då till den andra punkten i Allan Larssons replik.

Allan Larsson säger att Socialdemokraternas medverkan i krisuppgörel-
serna har förhindrat en borgerlig politik när det gäller förmögenhetsskatten.
Men vad ni har förhindat är det omedelbara avskaffandet av förmögenhets-
skatten. Jag har sett siffror på att det totala skatteuttaget mellan 1990 och
1991 sjönk från över 56 % till under 53 % av bruttonationalprodukten. Den
stora skattesänkningen kom faktiskt då. I år är kvoten nästan oförändrad.
Det är inte sant, som Ingvar Carlsson sade i partiledardebatten, att det var
finansierade skattesänkningar för höginkomsttagarna. Han sade: Vi med-
verkar inte till några ofinansierade skattesänkningar för höginkomsttagare.
Men det var många höginkomsttagare som fick ofinansierade skattesänk-
ningar. Det finns ett utrymme för att höja både förmögenhetsskatten och
marginalskatten för högre inkomsttagare.

Jag inser att det inte räcker med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
för att bilda majoritet i denna kammare. Men det finns andra partier som
åtminstone i sina program har åsikter om inkomstfördelning och bekämp-
ning av arbetslösheten. Det borde vara möjligt att skapa en annan majoritet
än den som ni har skapat i krisuppgörelsen.

Anf. 15 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! De gångna veckorna har inneburit mycket stora umbäranden
för många människor i vårt land. Villaägare, bostadsrättsinnehavare och

andra som har lån har dignat under räntebördan. Företag, stora och små,
har sett räntekostnaderna rusa i höjden och inkomsterna minska.

Ränteutvecklingen har slagit mycket hårt. De som har haft små margina-
ler från början har sett dessa förvandlas till underskott, ibland så stora att de
omöjligen kan täckas. Följden har blivit konkurser, tvångsförsäljningar av
hus och ökad arbetslöshet.

Räntechockerna har slagit orättvist. Många har drabbats omänskligt hårt
medan andra faktiskt har tjänat pengar.

Det är angeläget att diskutera hur det kunde gå så här. Vi hade det ju bra
i Sverige. Varför drabbades just Sverige så hårt av en internationell oro?

Svaret är att det gick så här därför att Sverige hade alltför dåliga skydds-
murar. Vår ekonomi var helt enkelt inte tillräckligt väl rustad för att stå
emot. Sverige och svenskarna drabbades särskilt hårt därför att vi hade miss-
skött ekonomin under lång tid. Vi hade stora och grundläggande ekono-
miska problem.

Man kan säga att vi har haft det bra i Sverige. Vissa av oss har kanske
t.o.m. haft det alltför bra. Vi har som nation under lång tid beviljat oss själva
förmåner som inte kunde betalas med det vi arbetade ihop. Vi har levt över
våra tillgångar och lånat oss fram. Förr eller senare måste det visa sig ohåll-
bart, och det blev nu, i september 1992.

Det svenska näringslivet utvecklades svagt under ganska lång tid, framför
allt under senare hälften av 1980-talet. Industriproduktionen började sjunka
redan i början av 1989 och har sedan dess minskat med hela 15 %. 11.ex. EG
har minskningen varit blygsamma 1 % sedan en topp 1990. Nästan 200 000
industrijobb har försvunnit under denna tid. Den viktigaste orsaken till
denna försvagning var att de svenska produkterna blev för dyra - kostna-
derna i Sverige ökade kraftigt medan produktiviteten utvecklades svagt. Re-
sultatet blev sämre konkurrenskraft, förlorade marknadsandelar och, som
sagt, mängder av förlorade jobb. Våra utlandsaffärer gick inte ihop. Vi fick
underskott under många år i följd, och vi samlade på oss stora skulder.

De offentliga finanserna missköttes också. Även i goda tider lånade vi oss
fram.

Överhettningen under 80-talets senare del förvärrade ytterligare dessa
problem. Löner och priser ökade mycket kraftigt, alldeles ohållbart.

Kreditmarknaden avreglerades. Det blev lätt att låna pengar. Skatterefor-
men hade ännu inte genomförts, och skattereglerna innebar att det fortfa-
rande var billigt att låna pengar. Alla räknade med att den höga inflationen
skulle fortsätta och leda till att lånen minskade i värde och att fastigheter och
andra tillgångar kunde säljas vidare med stor vinst.

Ekonomin blev som en uppblåst såpbubbla. Det vet minsta dagisbarn, att
såpbubblor spricker förr eller senare. Det gjorde också denna, mycket rik-
tigt.

Resultatet blev det som vi nu ser och har sett under en tid - minskad indu-
strikapacitet, ökad arbetslöshet, växande underskott i de offentliga finan-
serna och mycket stora problem i det finansiella systemet i landet.

Det finns alltid ett intresse av att veta vems felet är, ett nästan oproportio-
nerligt stort intresse. Det är dock en fråga som har ställts och som behöver
besvaras. Är det de som har köpt och sålt fastigheter, som gjorde likadant

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

som alla andra, som är skyldiga till dessa problem? Är det de som har hand-
lat i valuta, som ville skydda sina tillgångar, som är skyldiga? Är det bankdi-
rektörerna, som höjdes till skyarna så länge det gick bra?

Sanningen är att många delar på ansvaret. Men det är politikerna, både de
som var i regeringsställning och vi som satt i opposition, som har det största
ansvaret.

Det politiska systemet hade nämligen bestämt två saker som inte var för-
enliga. Det politiska systemet bestämde att Sverige skulle ha en fast växel-
kurs. Samtidigt drevs en ekonomisk politik i landet som var oförenlig med
beslutet om växelkursen. Räntehöjningar och krispaket är inte en följd av
någon marknadens diktatur, eller marknadsekonomins misslyckande, som
Allan Larsson påstod. Problemen är en följd av att politiker, löneförhand-
lare och andra intressegrupper har släppt fram prisökningar och kreditex-
pansion i en takt som är oförenlig med den fasta växelkursens regler.

Det ligger inget odemokratiskt i detta. Beslutet om fast växelkurs fattades
på sedvanligt demokratiskt sätt. Detsamma gäller de beslut som tillät den
höga inflationen. Problemet var att dessa båda demokratiskt fattade beslut
var oförenliga.

Så småningom började några politiker inse detta, och politiken lades om
med början 1990. Skattereformen, energiöverenskommelsen och beslutet
att ansöka om medlemskap i EG var stora och betydelsefulla steg. Men på
ett område, nämligen i fråga om de offentliga utgifterna, gick det i början
trögt. Arbetet med att sanera de offentliga finanserna tog fart först med den
borgerliga regeringen, liksom arbetet med att skapa generellt bättre villkor
för företagsamhet i Sverige.

Ett viktigt skäl till varför det gick trögt med besparingar i de offentliga
utgifterna hänger ihop med att välstånd, eller välfärd, om man så vill, under
lång tid har varit nästan identiskt med ökade offentliga utgifter. Alltför
många har resonerat som om de flesta problem i samhället kunde lösas ge-
nom ett nytt anslag i någon offentlig budget, eller i varje fall genom större
anslag i någon existerande budget.

Resultatet blev att statens och kommunernas utgifter växte ohämmat. Det
var framför allt inkomstöverföringarna, bidragssystemen, som exploderade.
Det finns gott om belägg för detta. Under slutet av 1980-talet, när vår sam-
lade produktion ökade med drygt 7 %, ökade inkomstöverföringarna till
hushållen med mer än 20 %, nästan tre gånger så mycket, allt räknat i fasta
priser. Det skedde säkert i bästa välmening, i tron att de ökade offentliga
utgifterna medförde ökad välfärd. Men det var inte hållbart.

Det är en viktig konsekvens av uppgörelsen mellan regeringen och social-
demokratin, som diskuteras i dag, att denna expansionsideologi - föreställ-
ningen att högre offentliga utgifter är detsamma som bättre välfärd - har
omintetgjorts.

Uppgörelsen innebär även att Socialdemokraterna i handling, och inte
bara i ord, accepterar att det är nödvändigt att minska de offentliga utgif-
terna. Och det är inte några små belopp det gäller - det handlar i denna upp-
görelse om ca 30 miljarder kronor i besparingar. Det innebär att den poli-
tiska debatten framöver kan handla om annat än att utlova nya bidrag. Den
politiska tävlingen i godisutdelning kan så att säga blåsas av.

Förhoppningsvis kan vi framöver förskonas från debatter där varje mins-
kad utgift beskrivs som ett dråpslag mot välfärden. Vi kan komma bort från
ett språkbruk där ”reform” blivit liktydigt med ökade offentliga utgifter. För
ett liberalt parti är det särskilt välkommet med ett mera mångdimensionellt
välfärdsbegrepp. Visst vill vi öka välfärden genom reformer, men effektivi-
sering, valfrihet och mera makt för hushållen är också reformer och mycket
viktiga sådana för den enskilda människan.

Fru talman! Det är glädjande att det nu finns en samsyn kring hur landets
ekonomiska problem skall åtgärdas. Uppgörelsen mellan regeringen och So-
cialdemokraterna skapar förutsättningar för att varaktigt stärka den svenska
ekonomin och råda bot på det allvarligaste problemet, den höga arbetslöshe-
ten.

Som jag ser det ligger uppgörelsens innehåll i allt väsentligt inom ramen
för den ekonomisk-politiska strategi regeringen har följt under det gångna
året. Det finns förvisso undantag.

De åtgärder som vidtas för att minska de offentliga utgifterna och därige-
nom minska underskottet i finanserna är en fortsättning på regeringens tidi-
gare förslag. Riksdagens ledamöter känner väl till att riksdagen beslutade
om utgiftsminskningar på ungefär 20 miljarder kronor i våras. Det nya bo-
stadsfinansieringssystemet sparar på sikt ungefär 15 miljarder kronor. De nu
aktuella åtgärderna ger ungefär 30 miljarder kronor i minskade utgifter. Det
blir sammantaget ungefär 65 miljarder kronor. Det motsvarar drygt 4,5 %
av BNP. Förändringarna berör stora delar av socialförsäkringssystemen och
bygger i allt väsentligt på samma tanke som fanns i skattereformen, nämligen
att regler skall utformas så att det blir mer lönsamt att arbeta.

Det här är ett klart uppföljande av den tidigare linje som regeringen har
drivit. Det är mycket glädjande att den har fått den breda uppslutning som
vi kan se.

De arbetsmarknadspolitiska satsningarna fullföljer arbetslinjen. Det nya
inslaget med ungdomspraktik accepteras nu av en stor del av kammarens le-
damöter, och det har visat sig ha en betydande framgång. Nu introduceras
också något som kallas arbetslivsutveckling, som innebär att man får A-kas-
seersättning när man gör något snarare än när man ingenting gör - vilket är
en principiellt viktig innovation. Det innebär dessutom att långtidsarbetslös-
heten kraftigt motverkas.

Nästan innan bläcket har hunnit torka för denna uppgörelse frågar Allan
Larsson var regeringen står i fråga om arbetslösheten. Vi står för uppgörel-
sen, och jag utgår från att Allan Larsson gör detsamma. Jag tycker att det
var en ytterst egendomlig fråga, när vi inte ens har hunnit fatta beslut om de
åtgärder vi är överens om sedan någon vecka tillbaka.

Åtgärder för att säkerställa betalningssystemet och stabiliteten i det finan-
siella systemet över huvud taget är en viktig del i krisuppgörelsen nu. Det
har redan tidigare fattats ett flertal sådana beslut i stor politisk enighet i riks-
dagen.

Strategiska skattesänkningar för näringslivet är sannerligen inget nytt för
regeringen - möjligen för socialdemokratin. Den föreslagna sänkningen av
arbetsgivaravgifterna kommer att innebära större växtkraft för svenskt nä-
ringsliv och kommer därmed att bidra till bättre framtidstro och fler jobb.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Fru talman! Det finns förvisso inslag i uppgörelsen som ligger mindre väl i
linje med regeringens politik. Jag behöver inte orda om dem, eftersom Allan
Larsson redan har nämnt dem. Så är det i varje kompromiss, och särskilt i
sådana som sker över blockgränserna. Snarare än att peka på varje uppoff-
ring från de politiska partiprogrammen, är det en styrka för det svenska poli-
tiska systemet att vi faktiskt i ett mycket besvärligt läge har kunnat lägga
viktiga åsiktsskillnader åt sidan och lösa för landet akuta ekonomiska pro-
blem.

Överenskommelsen om de ekonomiska krisåtgärderna har imponerat inte
bara i Sverige utan också i omvärlden. Den har också givit en hel del resultat.
Trovärdigheten kring vår fasta växelkurs har ökat rejält, och Sverige är på
god väg att etablera sig som ett hårdvalutaland. Det ger goda förutsättningar
att ytterligare få ner räntorna framöver, få i gång tillväxten och komma ur
räntechockernas onda cirkel som Sverige har befunnit sig i sedan 1985.

Nu tycks för all del lan Wachtmeister vilja bryta den politiska enigheten
kring den fasta växelkursen. Det tycker jag är ett uselt bidrag till en starkare
ekonomi. Det gör mig utomordentligt glad att lan Wachtmeister saknar in-
flytande på flertalet områden, inkl, den ekonomiska politiken.

Med de här berömmande orden för krisuppgörelsen menar jag ingalunda
att allt är gjort som behöver göras. Så är det inte. Det finns viktiga arbets-
uppgifter som måste drivas vidare med stor kraft. De offentliga finanserna
visar fortfarande alltför stora underskott. Om inget görs åt det medför det en
automatiskt stigande räntebörda. Därför måste besparingsarbetet fortsätta.

Jag konstaterade med en viss sorg att den metod Allan Larsson tycks före-
språka är att lasta över en allt större börda på företagen, dvs. en successivt
stigande skattebörda genom utflyttningen av sjuk- och arbetsskadeförsäk-
ringen men ett kvarliggande av skatterna hos företagen. Det skulle innebära
att avtalsrörelserna under i stort sett resten av 90-talet skulle få drivas i stark
uppförsbacke. Jag tror att det är ett allvarligt misstag att tro att detta skulle
bidra till en låginflationspolitik med bra tillväxt i det här landet.

Allan Larsson frågade också om regeringen vill ha tillväxt. Det är en
utomordentligt anmärkningsvärd fråga. Det måste vara svårt för honom att
hitta på något att prata om. Arbetet med att förbättra villkoren för företa-
gande i landet måste självklart fortsätta för att ytterligare stärka Sverige som
ett attraktivt investeringsland. Där spelar både det näraliggande EES-beslu-
tet och ett kommande medlemskap i EG en viktig roll.

Fru talman! Jag vill återkomma i en senare replik med några synpunkter
på de fördelar som finns och de ljusglimtar som finns i det svenska ekono-
miska läget. Det är viktigt att vi inte förleds att tro att allting är nattsvart.
Det finns betydande ljusglimtar, och vi har skyldighet att även ta fasta på
dem.

Anf. 16 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! Finansministern säger att den höga arbetslösheten är det
största problemet. Det kan jag helt och fullt hålla med om.

De båda krispaketen, trots satsningen på 10 miljarder kronor på arbets-
marknadspolitiken, innebär sammantaget en så stor neddragning av efterfrå-
gan i ekonomin att den öppna arbetslösheten ökar mer än vad de arbets-

marknadspolitiska åtgärderna motverkar arbetslösheten. Är finansminis-
tern medveten om att detta är ett faktum? De båda krispaketen bidrar till att
ytterligare öka arbetslösheten?

Min andra fråga gäller hushållssparandet. Finansministern tillsatte en ut-
redning som skulle tala om hur man skulle kunna stimulera till ett ökat hus-
hållssparande. Den utredningen är nu färdig, och den utgör en svidande kri-
tik av tanken att öka hushållssparandet i en djup lågkonjunktur av den typ
vi just nu är inne i. Enligt beräkningarna skall det finansiella sparandet i hus-
hållen ligga över 60 miljarder nästa år och 1994. Är finansministern klar över
att detta är ett problem som bidrar till den stora arbetslösheten? Är det inte
rimligt att vidta åtgärder för att minska hushållssparandet och omvandla de
pengarna i köpkraft och fler jobb?

Min tredje fråga gäller utlandslånenormen. Det var under den socialde-
mokratiska regeringen som detta infördes. Meningen var dels att självdiscip-
linera sig i fråga om att minska budgetunderskottet, dels att företag och ban-
ker själva skulle stå för valutakurs och ränterisker. Nu har företag kunnat
tjäna grova pengar genom att låna billigt utomlands och placera pengarna
till högre ränta här. Det handlar om flera tiotals miljarder kronor.

Om ni fullt och fast tror på att det skall vara möjligt att upprätthålla kron-
kursen och få ned det strukturella budgetunderskottet långsiktigt med hjälp
av besparingar och skattehöjningar, vad finns det för vettigt skäl att låta stor-
företagen fortsätta att tjäna pengar på utlandslånenormen?

Anf. 17 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Johan Lönnroth ställde några frågor, och jag skall gärna svara
på dem.

Johan Lönnroths första fråga var snarare ett påstående, där han sade att
de besparingsåtgärder och de krispaket som diskuterades fram ger en högre
arbetslöshet än om de inte skulle genomföras. Det är totalt fel. En sådan
analys bygger på tanken att om inte dessa krisinsatser hade genomförts
skulle allting ändå ha utvecklats gott och väl och räntorna skulle ha börjat
sjunka och omvärlden och investerare skulle få ett ökat förtroende för den
svenska fasta växelkursen. Det är alltså helt fel. Det förutsätter att någonting
skulle inträffa som inte hade inträffat.

I själva verket var ett viktigt skäl till uppgörelsen att komma ifrån den
utomordentligt hårda åtstramning som räntepolitiken innebar. De höga rän-
tenivåerna medförde ett slags strupgrepp på hela den svenska aktiviteten.
Det var ytterst angeläget att komma ifrån det och växla över till en mera
rimlig penningpolitik med lägre räntenivåer. För att skapa den expansions-
möjlighet som därigenom kunde komma fram var det nödvändigt att för-
stärka finanspolitiken. Resultatet av dessa uppgörelser är i den meningen
mycket positiva både för ekonomin som helhet och för människors möjlighet
att få jobb.

När det gäller hushållssparandet vill Johan Lönnroth att vi skall börja pro-
pagera för att folk skall sluta spara pengar. Jag tycker att det är alldeles fel.
Men det är icke förvånande att han och jag ganska ofta har olika åsikter. För
mig ligger det ett ideologiskt värde i att människor, egna individer, har en

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

egen ekonomisk buffert. Det ökar deras självförtroende och oberoende i
många situationer.

I dag råder just en sådan situation där många människor upplever att det
är bra att ha en liten ekonomisk buffert. Vi skall vara glada över att många
hushåll har ökat sparandet under de gångna åren. Därmed är några i en
bättre sits och har faktiskt möjlighet att använda bufferten om de så själva
vill. Jag tycker att människor skall få bestämma sådant själva. Johan Lönn-
roth får nog se sig om efter en statlig antisparpolitik någon annanstans än
hos denna regering.

Slutligen har vi frågan om utlandslånenormen. Den har en viktig betydelse
i det att sedan 1984 har staten inte nettolånat utländsk valuta för att täcka
löpande budgetunderskott. Så länge det finns underskott som är för stora är
det psykologiskt oerhört viktigt att utlandslånenormen finns kvar i den me-
ning den har haft sedan 1984 och alltjämt har. Däremot påverkar den inte -
vilket Johan Lönnroth säkert vet - de valuta- och penningpolitiska åtgärder
som krävs för att stärka och bevara växelkursen.

Anf. 18 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Fru talman! När det gäller arbetslösheten har prognoserna skrivits upp,
dvs. arbetslösheten ökar efter det att hänsyn har tagits till de båda krispake-
ten. Vidare säger finansministern att om inget hade gjorts hade situationen
blivit ännu värre. Jag har förståelse för det. Men jag hävdade i mitt anför-
ande att det finns alternativa sätt att visa hur det strukturella budgetunder-
skottet skall minskas. Jag tror faktiskt att åtminstone de sunda marknads-
krafterna inser att det är vettigare att sätta in åtstramningen när högkon-
junkturen är på gång - inte nu i den lägsta lågkonjunkturen Sverige har varit
inne i sedan 30-talet.

Jag sade inte att vi skall propagera för att folk skall sluta spara. Jag efter-
lyste åtgärder, t.ex. höjd marginalskatt och förmögenhetsskatt, som tar ifrån
höginkomsttagarna överskottspengarna och omvandlar dem till exempelvis
kommunala jobb eller ger dem till människor med låga inkomster för att an-
vända dem till konsumtion. Det minskar arbetslösheten.

Nu är tydligen utlandslånenormen en psykologisk historia för finansminis-
tern. Behövs verkligen detta psykologiska stöd? Är finansminister Wibble
inte övertygad om att hon och regeringen klarar av att hålla fast vid målet
att få ned det strukturella budgetunderskottet? Måste ni ha denna tvångs-
boja på er och låta storföretagen tjäna så mycker pengar på denna psykolo-
giska mekanism?

Anf. 19 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Det är utomordentligt bra, Johan Lönnroth, att ha fasta spel-
regler att hålla sig till. Utlandslånenormen är en av dem. Det finns andra
som också är betydelsefulla.

Jag vill ta upp en sak som Johan Lönnroth förfäktar och som inte är allde-
les ovanligt i debatten även utanför kammaren, nämligen att det hade varit
bättre att vänta med att genomföra åtgärderna tills det blev en högkonjunk-
tur och vänta med att genomföra besparingar i offentliga utgifter till dess det

var bättre tider. Det är argument som jag har mött på många håll - inte bara
hos vänsterpartister.

Jo, det kan synas vara ganska logiskt och riktigt att man hellre skulle vilja
genomföra dessa stora förändringar i de offentliga utgifterna under goda ti-
der. Ja, det hade varit mycket bättre om den regering som då satt under mit-
ten av 80-talet, när det var en utdragen internationell högkonjunktur, hade
tagit itu med dessa problem. Då hade omställningen varit mindre smärtsam
för de enskilda människorna och företagen i det här landet.

Nu gjorde man inte det, utan man sade att det där får vi göra sedan. Vi
skjuter upp det hela. Anpassningen får ske sedan. ”Sedan” kom i många be-
dömningar av den svenska ekonomiska politiken att bli liktydigt med ”ald-
rig”-

Vi har sagt under de senaste 15-20 åren att vi skall göra viktiga anpass-
ningsåtgärder sedan, men vi har aldrig gjort det, utan vi har försökt hitta
smitvägar med offentlig expansion eller växelkursförändringar. Det gäller
både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, så det är ingalunda ett
försök att skylla ifrån sig på någon annan. Borgerliga regeringar har också
medverkat till bilden av att i svensk ekonomisk politik är ”sedan” samma sak
som ”aldrig”.

Att återigen, i den situation som var, försöka smita undan genom att säga
att vi skall göra de nödvändiga insatserna sedan, när alla bedömare har lärt
sig att ”sedan” är liktydigt med ”aldrig”, hade inte varit förtroendeskapande.
Vi hade inte fått de positiva effekter på förtroendet för det svenska politiska
systemet och för den svenska ekonomiska politiken, den dämpning av rän-
torna och den stabilitet i bedömningarna av Sveriges ekonomi som vi faktiskt
har fått nu. Det var helt nödvändigt att komma ifrån mytbilden att det
svenska politiska systemet inte klarar att ta sig samman. Det var mycket vik-
tigt.

I fråga om tillväxten är det så, Johan Lönnroth, att jag vill ha uthållig till-
växt. Jag vill inte bara ha jobb nu och under en månad framåt, utan jag vill ha
uthållig tillväxt under lång tid. Då kan man inte satsa på enbart kommunal
expansion, utan då måste man satsa på expansion i det privata näringslivet.
Det är en viktig ledstjärna för regeringens ekonomiska politik, och det kom-
mer att visa sig vara mycket klokt.

Anf. 20 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Fru talman! Finansministern talade i böljan om såpbubblor, och det har
funnits en del sådana i politiken, vill jag påstå. Hur var det med finansminis-
tens egna uttalanden om att politiken ligger fast och det behövs inga krispa-
ket? Det var strax innan första paketet kom. Krisinsikten kom ganska sent.

Jag noterar att finansministern är glad att jag inte har något inflytande på
den ekonomiska politiken och att mina bidrag är usla. Detta är alltså ett re-
sultat av den invit till en intellektuellt hederlig diskussion som jag gjorde,
om ett alternativ som diskuteras av många ute i världen.

Jag vill upprepa att vi stödjer att regeringen och Socialdemokraterna har
gjort krispaket. Det var nödvändigt. Vi påstår dock med bestämdhet att det
behövs fler, dvs. att krisen är mycket allvarlig fortfarande.

Vi menar att efterfrågan måste stimuleras och att det inte finns något sätt

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

att ersätta en sänkt ränta. Därför ställer jag frågan: Hur skall vi alltså få ner
räntenivån, det som vi alla har som gemensamt mål?

Då talar jag inte om att få ner den ett par procent över den tyska räntan
och fastna någonstans på 12-13 %, utan jag talar om att få ner den där vi vet
att realräntan innebär att vi får fart på Sverige. Då vet finansministern lika-
väl som jag att den måste ner till nivån 8-9 %.

Kan jag få ett svar på den frågan?

Anf. 21 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Ian Wachtmeister tar upp ett viktigt problem. Som också
framgick av det jag har sagt tidigare, delar jag uppfattningen att det är cen-
tralt att få ner räntan. Jag tror att räntan är den stora åtstramande faktorn i
dagens ekonomi, både för hushåll och för företag.

Ian Wachtmeister frågar: Hur skall vi få ner räntan? Jag vill rekommen-
dera lan Wachtmeister att läsa några av de ekonomisk-politiska dokument
som har producerats för den här kammaren alltsedan januari 1991. Det har
varit i stort sett samma tankar som har presenterats under den perioden, och
vi har haft återkommande räntechocker under hela tiden. Det har successivt
blivit allt mera angeläget att åstadkomma vad man kan kalla en awäxling
från en åtstramande räntepolitik till en starkare finanspolitik, så att man får
en bättre balans mellan dessa två inslag i den ekonomiska politiken.

Jag menar att för att få ner räntan till mera rimliga nivåer måste Sverige
fortsätta att driva precis den typ av ekonomisk politik som vi har drivit -
politiken ligger fast i den meningen, herr Wachtmeister - nämligen att fort-
sätta att sanera de offentliga finanserna, i allt väsentligt genom förändringar
och minskningar i utgiftssystemen, att självklart garantera stabiliteten i det
finansiella systemet, att sätta i gång tillväxtfrämjande åtgärder, att få litet
positiva inslag i den svenska ekonomiska bilden.

Jag har kunnat visa och göra tydligt för alla att med de förutsättningar som
nu gäller och ett fullföljande av de inslagen i den ekonomiska politiken har
Sverige väldigt bra förutsättningar att växa, erbjuda jobb, bli ett attraktivt
land för både företag och människor framöver, med höjd levnadsstandard
för oss som bor och jobbar här.

Sättet att få ner räntan är helt enkelt fortsatt sanering av offentlig verk-
samhet, tillväxtfrämjande åtgärder för små och stora företag, kanske i första
hand med inriktning på småföretagen, samt fortsatta förändringar i fråga om
regleringssystem och i fråga om mera konkurrens inom näringslivet. Detta
kommer att leda till lägre räntenivåer, herr Wachtmeister, var så säker!

Anf. 22 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Fru talman! Jag tackar för medgivandet vad gäller räntans betydelse. Vad
jag menar är att vi inte löser problemet genom att läsa några dokument om
tidigare politik eller någonting sådant, för problemet är att vi behöver få ner
räntan till den nivå där den ligger i dag t.ex. i Tyskland och England.

Man skall då ta bort budgetunderskottet. Jag menar att vi inte har gjort
det ännu. Det behövs mer åtgärder för att få bort det strukturella budgetun-
derskottet. Vi skall på det sättet visa att vi har stärkt basen för valutan. Defi-

nitionen på en hårdvaluta är att man kan ha lägre räntor på den valutan än
omgivande valutor. Det har vi inte i dag, men vi skulle kunna få det då.

Sedan sätter vi själva den räntenivå vi behöver. Det är först då vi kan få
tillväxt, det är först då vi får i gång efterfrågan - det medger vi allihop - och
det är först då folk får drägliga levnadsomständigheter. Därför diskuteras
detta problem inte bara av mig utan av många människor: Hur skall vi göra
för att komma förbi den spärr som i dag finns och som sätts av andra så länge
vi inte har velat vara med om att lösa våra problem?

Hur fina ambitioner finansministern än har, kommer vi att fastna på alltför
hög räntenivå, är jag rädd för. Men jag vill gärna bli övertygad om motsat-
sen.

Anf. 23 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Utöver det som vi kan göra i Sverige är en väldigt viktig faktor
vad som händer i omvärlden. Vad vi har sett under de senaste åren är en
successivt stigande internationellt hög realräntenivå.

Man skulle kunna säga att detta är ett pris som de industrialiserade väst-
länderna får betala för kommunismens sönderfall, i den meningen att det
uppkom ett kraftigt investeringsbehov i de tidigare kommunistiska öst- och
centraleuropeiska länderna. Priset för återbyggnad av de nedgångna ekono-
mierna där är ett mycket stort behov av investeringar och kapital.

Detta innebar att priset på dessa insatser, dvs. räntan, successivt steg. Alla
länder är i den meningen med och betalar ett omställningspris efter kommu-
nismens sammanbrott.

Jag menar att metoden att lösa upp knuten med de internationellt höga
realräntorna, som ju påverkar både Sverige och andra länder, är mera inter-
nationellt samarbete. Därför är svenskt deltagande i EG, som medlem, och
svenskt deltagande i den fortsatta utvecklingen av vad EG är och kommer
att bli, både i mera vanlig bemärkelse och i form av det monetära samarbe-
tet, oerhört centralt.

Jag tycker att det är en viktig lärdom av de senaste årens och månadernas
händelser att problem av det här slaget har internationella orsaker också.

Ett hjälpmedel för att lösa dem är att samarbeta mer med andra länder,
inte att isolera sig med nya regleringar. Det föreslog i och för sig inte herr
Wachtmeister, men det har förts fram av andra. Jag menar att mer interna-
tionellt samarbete och större betoning på svenskt deltagande både i EG och
i den monetära unionen kan ge ett viktigt bidrag till att få en bättre balans
även internationellt mellan penningpolitik - och därmed höga realräntor -
och finanspolitik i många länder i världen.

Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 24 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag förstår att vi bara fick höra den första delen av finansmi-
nisterns beskrivning av svensk ekonomi. Det var den grå bilden som vi fick
nu. Jag ser fram emot den andra delen som finansministern utlovade.

Jag skulle vilja ha en precisering av beskrivningen av 80-talets elände. Låt

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

oss börja med statsfinanserna. Är det rätt eller fel att statsbudgeten 1982
visade ett underskott på 13 % av BNP och att detta underskott under 80-
talet vändes till balans och t.o.m. till ett litet överskott? Är det rätt eller fel
att den statsskuld och de underskott som skapades under Bohmans och Mun-
debos tid ger en räntebörda på 60 miljarder, dvs. det man nu beskriver som
det strukturella budgetunderskottet? Är det rätt eller fel att Folkpartiet var
det parti som 1989 inte orkade med att ställa upp i nationens intresse för att
bromsa överhettningen, utan satte sig på parkett och klagade?

Med den beskrivning som finansministern har gett av alla 80-talets elän-
den måste jag fråga mig hur det kunde komma sig att ni lade upp en valrö-
relse där ni utlovade stora skattesänkningar och nya reformer. Det var inte
Socialdemokraterna som gick till val på att man skulle försämra statsfinan-
serna. I varje tal under valrörelsen sade jag att det inte fanns utrymme för
vare sig skattesänkningar eller nya bidragssystem. Men ni gick självsäkert ut
och sade att ni visst skulle göra detta. Det skulle lösa alla problem och skapa
tillväxt.

Nu har ni prövat det under ett år och fortfarande, mitt under en djup och
allvarlig valutakris, stod vissa regeringspartier upp och sade att det viktigaste
av allt nu var att införa ett nytt bidragssystem. Det var ju så det gick till. Det
var ni som stod för lättsinnet på statsfinansernas område. Det innebar att vi
hamnade i denna svåra situation.

Statsministern talar om samma väg. Han talar försiktigtvis inte om den
enda vägen. Jag märker en viss nyans här och en viss rodnad över detta ut-
tryck. Men var litet försiktig med att tala om detta! Det var ju den enda vä-
gen, den som ni höll fast vid och som vi skulle hålla ut med, som väckte inter-
nationellt misstroende. Detta ledde till att valutorna forsade ut och att rän-
torna drogs upp till chocknivåer. Nu har vi lagt om kursen ordentligt, bort
från de lättsinniga skattesänkningarna. Vi tar det besvär som det innebär
opinionsmässigt att på både utgiftssidan och inkomstsidan försöka få fason
på statsfinanserna. Så är det, och det finns ingen annan förklaring som har
trovärdighet. Det skulle vara bra för tilltron till denna överenskommelse om
finansministern höll sig till detta.

Låt mig också få upprepa min fråga när det gäller finanssektorn och ban-
kerna. Vad är det som gäller? Vi har nu fått höra olika budskap från rege-
ringen. Jag hoppas att finansministern kan ge ett klart och entydigt besked
om var regeringen står, så att den misstro som har uppstått utomlands och
här hemma under veckan kan undanröjas en gång för alla.

Anf. 25 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Jag svarar på den sista frågan först. Den har redan tillrätta-
lagts både av den som Allan Larsson åberopade och av den i regeringen an-
svariga ministern. Ingen svävar i tvivelsmål på denna punkt, utom möjligen
Allan Larsson.

Jag förstår att Allan Larsson har starkt behov av att markera olika saker.
Låt mig därför bara kommentera något av det han tar upp. Jag vill påminna
om valrörelsen 1988. Kommer Allan Larsson ihåg den? Då var en mycket
vanligt förekommande fråga till alla politiska partier om de ansåg att det var
överhettning i den svenska ekonomin och om de var beredda att göra någon-

ting åt det. Behövdes det, kort sagt, någon slags åtstramning i landet. Alla
politiska partier, inkl, det då regeringsdugliga partiet Socialdemokraterna,
svarade nej, med undantag av Folkpartiet liberalerna. Som ensamma käm-
par i denna ganska tuffa strid var vi medvetna om, vilket även herr Larssons
parti var, att det var överhettning. Det behövdes åtstramning. Vi var också
beredda att tala om detta i valrörelsen. Så småningom har vi fått ganska
många erkännanden för detta. Jag förstår att Allan Larsson har glömt bort
det nu.

En annan sak som jag tycker ligger litet under den rimliga debattnivån här
i kammaren är att fråga mig om jag erkänner att budgetunderskottet 1982
var högt och att det i siffror räknat var mindre 1991. Det är klart att det var.
Det står ju att läsa i vilken tabell som helst. Men, Allan Larsson, man måste
ju titta på vad detta innehåller. Jag utgår från att Allan Larsson inte har änd-
rat uppfattning i dag om att det existerar strukturella komponenter i dessa
balans- och obalanssiffror för de offentliga finanserna. Det var ett viktigt
skäl till den nyss ingångna krisöverenskommelsen. Det står t.o.m. i proto-
kollet att en viktig orsak är att få bort det strukturella underskottet. Jag
tycker att detta var litet grand under Allan Larssons värdighet.

Låt mig påminna om det som uppgörelsen faktiskt innehåller i den första
delen, nämligen ungefär 40 miljarder kronor i förstärkning av de offentliga
finanserna, 30 miljarder i minskade utgifter och 10 miljarder i inkomstför-
stärkningar. Merparten av detta, drygt 7 miljarder, är ökade skatter på ben-
sin och tobak. Jag tycker det ligger väl i linje med den hälso- och miljöpolitik
som regeringen har fört hela tiden. I den meningen är det inte några våld-
samma avsteg från en tillväxtfrämjande skattepolitik. Regeringen har
mycket lätt att försvara denna uppgörelse, Allan Larsson. Det vore bra om
Allan Larsson hade lika lätt att göra det.

Anf. 26 ALLAN LARSSON (s) replik:

Fru talman! Jag vill ge finansministern chansen att utveckla detta med
bankerna. Jag tycker inte att det räcker att snoppa av en sådan fråga med en
mening i riksdagens viktiga ekonomisk-politiska debatt. Här har riksdagen
rätt till information om var regeringen står. Allmänheten och omvärlden har
rätt att få veta detta. Detta är finansministerns tillfälle att ge oss besked om
vad som gäller. Det är en viktig fråga. Vi har sett vad som hände i början av
veckan genom de uttalanden som gjordes. Låt oss nu få veta hur det förhåller
sig.

Låt oss också få en diskussion om det som sker i banksystemet. Det är inte
en speciellt svensk företeelse. Det är någonting som förekommer i alla län-
der där man har genomfört en avreglering. Det gäller bl.a. i Japan. Det är
ett land som i övrigt har haft en ganska stabil ekonomi med låg inflation. Det
finns anledning att fundera över vad det egentligen är för mekanismer som
har lett fram till den här situationen. I land efter land har man dragit på un-
der 80-talet på ett sådant sätt att det nu leder till en djup kris. Det hindrar
den återhämtning i världsekonomin som annars skulle ha kommit till stånd.
Låt oss diskutera litet seriöst kring detta.

Låt mig också tillägga ett par saker när det gäller arbetsmarknadspoliti-
ken. Finansministern hade svårt att förstå att jag tog upp dessa frågor innan

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

bläcket ens har torkat på uppgörelsen. Ja, överenskommelsen är på denna
punkt mycket begränsad. Den gäller insatser för det här budgetåret. Det går
inte att driva detta som halvårspolitik. Det måste till långsiktighet och högre
ambitioner, och detta måste komma i gång nu.

Det var ett misstag av den borgerliga majoriteten här i riksdagen att inte i
våras gå in för en aktivare arbetsmarknadspolitik. Då hade mycket av de
problem som vi kommer att ha under den kommande vintern kunnat hante-
ras på ett bättre sätt. Det är nu som vi måste komma i gång med en diskus-
sion, och vi måste snart kunna ge de besked som behövs för att man aktivare
skall kunna bekämpa arbetslösheten.

Får jag också ge ett litet råd till finansministern när det gäller beskriv-
ningen av de nya åtgärderna. Jag har sysslat en del med arbetsmarknadspoli-
tik, och det stör mig när ni talar om att man skall betala utbildning och annat
med A-kassemedel. Så är det inte. A-kassan finansieras via Arbetsmark-
nadsfonden, och de nya åtgärderna finansieras via samma fond. Men det är
inte med A-kassan som man skall klara detta, utan genom att skapa ett alter-
nativ till passivt kontantstöd från A-kassan.

Låt oss nu hålla oss till det som vi har kommit överens om, och börja inte
med något konstigt tal! Jag har sett att också arbetsmarknadsministern varit
inne på detta. Sådana åtgärder som ni talar om har vi inte kommit överens
om. Ni får hålla er till det som vi har enats om.

Finansministern tyckte att mitt tal om tillväxt var uttryck för att jag har
svårt att hitta på någonting. Nej, jag vill säga att det viktigaste för svensk
ekonomi är att vi får i gång investeringar och nu långsiktigt lägger upp politi-
ken så, att det skapas förtroende och framtidstro som kan leda till att investe-
ringar kommer till stånd.

Detta kommer vi att tala mycket om, och det hjälper inte att finansminis-
tern kommer med snubbor. Vi skall koncentrera oss på detta och föra en
livlig offentlig diskussion om det.

Anf. 27 TALMANNEN:

Jag får erinra om att den medgivna repliktiden är tre minuter.

Anf. 28 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Låt mig upprepa det som har sagts, om Allan Larsson inte
tycker att det är tillräckligt tydligt vad gäller banker.

Regeringen är icke intresserad av sådana skyddsåtgärder som värnar om
aktieägarnas pengar, varken för banker eller på annat sätt. Däremot är vi
mycket intresserade av sådana åtgärder som skyddar insättarnas och ford-
ringsägarnas pengar. Till den ändan har Allan Larssons parti och regeringen
under årens lopp gemensamt genomfört en del förändringar vad gäller Nord-
banken och sparbankerna, och en del av krisuppgörelsen går ut på att vi till-
sammans åtar oss att skydda stabiliteten i det finansiella systemet.

Det gäller alltså inte att skydda pengarna för aktieägarna m.fl., utan att
skydda insättarnas och fordringsägarnas pengar. Detta är en linje som rege-
ringen och alla dess medlemmar har drivit alltsedan vi tillträdde, och den
kan inte på något sätt vara ifrågasatt.

Låt mig ta upp det som Allan Larsson sade om att det är viktigt att fort-

sätta att bekämpa arbetslösheten. Jag delar den uppfattningen. Jag utgår
från att Allan Larsson inte tror att denna uppgift kan utföras enbart genom
drivande av arbetsmarknadspolitik. Som jag ser det är arbetsmarknadspoli-
tik oerhört viktig, men det är ju faktiskt i första hand riktiga jobb på den
öppna marknaden som människor vill ha. Man kan kanske inte hela livet
ingå i arbetsmarknadsutbildning eller beredskapsarbete eller vara föremål
för liknande insatser, även om man under en tid är glad för att de finns.

Den första kampen mot arbetslösheten måste drivas med hjälp av en eko-
nomisk politik som ser till att riktiga jobb finns att tillgå på arbetsmarkna-
den. Då kan man när man går ut från skolan eller efter en utbildning få rik-
tiga arbetsuppgifter till marknadsmässig lön som bas för en stabil hushålls-
ekonomi.

Därtill behöver man självfallet som en viktig komplettering arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder för att motverka arbetslösheten samt utbildningsin-
satser, tidigarelagda investeringar, beredskapsarbeten och allt det andra.
Men kärnpunkten är att driva en tillväxtfrämjande ekonomisk politik som
ser till att människor inte blir arbetslösa utan får riktiga jobb.

Anf. 29 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! Efter de senaste veckornas oro på de finansiella marknaderna
har gamla kända tongångar åter börjat höras från vänsterkanten. Det må
vara, sägs det, att kommunismens kollaps har medfört att försök att förverk-
liga det socialistiska samhällssystemet inte är praktisk politik. Men, görs det
gällande, med ränte- och valutakrisen har också de grundläggande svaghe-
terna i marknadsekonomin uppenbarats. ”Hoppet ställs nu återigen till poli-
tiken”, som oppositionsledaren Ingvar Carlsson uttryckte det i partiledarde-
batten för en vecka sedan. Det har funnits en återklang av detta framför allt
i Johan Lönnroths inlägg i debatten här i dag.

Att detta är en konstig slutsats tycker jag borde stå klart för alla. Den ord-
ning som nu uppvisat brister kan inte gärna betecknas som en liberal mark-
nadsekonomi. I en sådan kan man inte ha offentliga utgiftskvoter och skatte-
kvoter långt över 50 %. Den nya regeringen hade ju på ett år inte hunnit mer
än just påbörja nedtrappningen, avregleringen och privatiseringen.

I själva verket är de omfattande politiska inslagen i den svenska biandeko-
nomin själva förklaringen till att vårt land drabbats så hårt av den aktuella
avmattningen i världsekonomin. Även i andra industriländer råder nu reces-
sion, men där kvarstår i alla fall en viss tillväxt, något som saknas här
hemma. I Sverige började nedgången tidigare, den har blivit mycket djupare
och kan förväntas pågå längre än annorstädes. Orsaken står att finna i de
försummelser och missgrepp som förekom under 1980-talet. Högkonjunktu-
ren utnyttjades då inte för att avhjälpa de strukturbrister i svensk ekonomi
som kan sammanfattas i begreppen rekordhårt skattetryck, stora offentliga
utgifter och långtgående regleringar. En snabb kostnadsstegring ledde till
sjunkande marknadsandelar för exporten. Bakom inflationsekonomins sky-
lande fasad byggdes det dessutom upp ett strukturellt budgetunderskott,
som när nu bubblan har spruckit snabbt ger sig till känna.

Med utgångspunkt i valprogrammet ”Ny start för Sverige” har den borger-
liga regeringen - som det uttrycktes i den första regeringsförklaringen - före-

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

satt sig att bryta den ekonomiska stagnationen och att föra in Sverige i det
europeiska samarbetet som en tillväxt- och företagarnation med en stark
ekonomi. Vid tiden för riksdagens avslutande ekonomiska debatt på försom-
maren kunde jag konstatera att betydande framsteg i denna riktning hade
gjorts. Prisstegringen är låg, produktiviteten har förbättrats avsevärt, utri-
keshandeln visar växande överskott och bytesbalansen närmar sig jämvikt,
vilket betyder att sparandet har ökat - något som jag, till skillnad från Johan
Lönnroth, verkligen inte beklagar. Intresset för Sverige hade börjat vakna
till liv hos utländska investerare, och exportorderingången såg ut att förbätt-
ras.

Sedan dess har den internationella återhämtningen kommit av sig. Den
av dåvarande finansministern Allan Larsson redan för ett år sedan skådade
vändpunkten har ännu inte blivit verklighet. Med låg inflationstakt och utri-
kesaffärerna på väg mot balans kan man ändå tycka att spekulationer inte
skulle behöva riktas mot kronan. Men som jag redan nämnt har den nödvän-
diga deflationspolitiken i förening med lågkonjunkturen avslöjat svagheter
på den finansiella sidan. Vi har fått ett värdefall på främst fastigheter och
aktier, som satt hela det finansiella systemet i gungning.

Det har, herr talman, funnits gott om ödesdagar under krisen sedan slutet
av augusti. I mina ögon inföll ett nyckeldatum redan den 9 september, då
det inträffade tre händelser, som nyhetsmedia värderade i följande ordning:
riksbankens första riktigt stora marginalräntehöjning, Gotas fallissemang
och betalningsinställelsen i Svenska Kredit. Jag menar att i ett längre per-
spektiv borde betydelsen av dessa förändringar graderas i omvänd ordning.
Inte minst den ännu pågående konflikten mellan landets två ledande försäk-
ringsbolag och tre stora affärsbanker äventyrar möjligheterna till fortsatt
friktionsfri finansiering på de utländska kapitalmarknaderna.

Regeringen har sett sig föranlåten att garantera kreditväsendets betal-
ningsförmåga. Med anledning av Allan Larssons frågor vill jag säga att det
är alldeles klart att detta kommer att fullföljas. Jag vill även tillägga att jag
sätter särskilt värde på att det just på det här området har förpliktats till ett
ingående samarbete mellan det stora oppositionspartiet och regeringspar-
tierna. Det kommer att behövas, därför att när det gäller de här frågorna
kommer vi ut på en för oss politiker okänd mark. Vi har aldrig varit med om
att hantera den typ av påfrestningar som jag ser framför mig i fortsättningen
på den finansiella sidan.

Detta är ett åtagande från regeringens sida - och som jag förstår från de
instämmande socialdemokraterna - som med hänsyn till skörheten hos de
finansiella institutionerna kan bli mycket dyrt. Därför är det verkligen ange-
läget att den ekonomiska politiken utformas så att de hål som uppkommer i
bank- och försäkringssektorn inte blir större än vad som är oundgängligen
nödvändigt.

Svagheterna har framträtt inte bara på den privata finansmarknaden utan
också i de offentliga finanserna. Statens budgetunderskott växer nu snabbt
till följd av sviktande inkomstunderlag och stigande utgifter för bl.a. mark-
nadsåtgärder. Till den del saldoförsämringen sammanhänger med konjunk-
turnedgången skall den definitionsmässigt försvinna av sig själv - dock med
undantag för den bestående ökning av statsskuldräntorna som blir följden.

Den stora faran för framtiden ligger i det strukturella underskott som de
senaste veckornas krisuppgörelser tar sikte på att reducera. Det breda poli-
tiska samförstånd som därvid har kunnat etableras är naturligtvis av stor be-
tydelse från - låt oss kalla det - marknadspsykologisk synpunkt. En klar vinst
är att det kunnat uppnås större besparingar på utgiftssidan än vad regeringen
ensam kunde ha föreslagit. Likaså är det värdefullt att ha fått socialdemokra-
tiskt stöd för sänkta löneskatter.

Men det skall inte fördöljas att det också förekommer förändringar i skat-
tehöjande riktning, som med hänsyn till Sveriges ställning som extremt hög-
skatteland inte kan utgöra någon långsiktig lösning. Ytterligare steg i den
riktningen är inte tänkbara. Åtstramningen är hård nog ändå, vilket framgår
av den sjunkande produktionen, den växande arbetslösheten och inte minst
de höga räntorna. Det finns en risk att efterfrågebortfallet blir för stort, så
att vi hamnar i en utveckling med depressiva drag. Tills vidare får vi därför
godta ett så stort budgetunderskott som är förenligt med låg inflation och
bevarad växelkurs för kronan.

Viktigast av allt just nu - det vill jag gärna hålla med tidigare talare om,
exempelvis lan Wachtmeister - är att få ner räntan. Det höga ränteläget slår
hårt mot jobben, mot investeringarna och mot boendet. Realräntan är hög
även utomlands, vilket sammanhänger med internationell kapitalbrist i all-
mänhet och de krav den tyska återföreningen ställer i synnerhet. Men vi har
fått flera exempel på att en annan växelkurspolitik inte utgör någon lösning.
Vår granne Finland har först devalverat och sedan låtit marken flyta - ett
underligt uttryck för att låta valutan sjunka - utan att för den skull uppnå
några fördelar på räntesidan. Nej, kampen för kronan de senaste veckorna
får ses som en viktig investering för framtiden. Den klargör vår ambition att
etablera oss som en stark ekonomi i Europa. Det är så, lan Wachtmeister, vi
når ner till en låg räntenivå.

Innebär då inte regeringens uppgörelser med det stora oppositionspartiet
att den enda vägen är stängd? Nej, snarare visar de att det bara finns en väg,
på vilken nu alla har samlats. Målet är det som regeringen har angivit: att
med återställd konkurrenskraft vinna inträde i det europeiska samarbetet
och därmed kunna förbättra välfärden för våra medborgare. Vägen dit går
med nödvändighet över sänkta kostnader, förbättrad produktivitet, ned-
dragning av utgifts- och skattekvoterna samt avreglering och frigörelse av
enskild initiativkraft och arbetslust. Det är värt att notera att sådana verklig-
hetsfrämmande inslag i den socialdemokratiska politiken som förekom ännu
i somras, t.ex. stopp för kommunala indragningar och införande av realrän-
telån på bostadssidan, inte längre förefaller aktuella.

Det har med andra ord, herr talman, blivit trängre på den enda vägen,
som dessutom i dag, som en följd av den internationella utvecklingen, fram-
står som smalare, krokigare och inte minst backigare än vad vi räknade med
för några månader sedan. Det står också klart att det är långt kvar till målet.
Men kan vi nå samförstånd om att det behövs ytterligare offentliga utgifts-
neddragningar för att bemästra det strukturella underskottet samt skatte-
sänkningar och avregleringar för att stärka Sveriges konkurrens- och attrak-
tionskraft, då blir marschen dit mindre mödosam.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Anf. 30 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Jag tyckte det lät litet skrämmande att vi nu hade samlats på
den enda vägen, som dessutom tydligen var både slingrig och svår att ta sig
fram på. Jag kan emellertid försäkra Lars Tobisson att åtminstone ett parti i
den här riksdagen hävdar att det faktiskt finns en annan väg.

Jag vill också återkomma till Lars Tobissons resonemang kring svaghe-
terna på den finansiella sidan och förhållandet mellan det politiska systemet
och marknaden. Är Lars Tobisson beredd att erkänna att det var ett djupt
irrationellt beteende av just marknadsspekulanterna att i något slags eufo-
risk stämning kring EG efter Berlinmurens fall exempelvis köpa fastigheter
i London och Bryssel under våren 1990? Är Lars Tobisson vidare beredd att
erkänna att den här kasinoekonomin, byggd på de reella marknaderna, i
grunden innehåller ett osunt drag? Den spanske finansministern sade exem-
pelvis häromveckan att det är nödvändigt att komma till internationella poli-
tiska överenskommelser för att lägga något slags kapson på den här våldsamt
uppblåsta spekulationsekonomin. Håller Lars Tobisson med om det?

Lars Tobisson upprepar sina gamla paroller om att sänka skattetrycket. I
ett replikskifte med Allan Larsson refererade jag nyss siffrorna för skatte-
kvoten. Skattekvoten sjönk alltså från drygt 56 % till mindre än 53 % mellan
1990 och 1991, väsentligen som ett resultat av en överenskommelse mellan
Folkpartiet och Socialdemokraterna om skatterna. Under 1991 och 1992 då
vi haft en borgerlig statsminister har skattekvoten i stort sett legat konstant.
Jag tycker att detta borde kännas litet pinsamt och att Lars Tobisson åtmin-
stone skulle kunna bedriva litet självkritik och erkänna att Socialdemokra-
terna är betydligt duktigare som skattesänkare än Moderaterna.

Anf. 31 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag talade om att det nu skett en samling kring en gemensam
enda väg, men jag skall gärna medge att inte alla riktigt är med. Jag hade
aldrig väntat mig att Vänsterpartiet skulle ställa upp på en sådan politik. Det
är emellertid inte nämnvärt mindre trångt bara för att Vänsterpartiet inte är
med.

Beträffande fastighetsköpen utomlands som företogs av svenska placerare
är det inget tvivel om att det här rörde sig om felbedömningar från deras
sida. Det intressanta är dock att det skedde i spåren efter en omfattande av-
reglering på kredit- och valutasidan i Sverige, vilken bedömdes som nödvän-
digt. Man arbetade utifrån bedömningsgrunder baserade på en genomregle-
rad svensk fastighetsmarknad. Utländska bedömare ansåg att man låg allde-
les fel i prishänseende, vilket visade sig vara sant. De som gjorde dessa miss-
tag har också, som bekant, fått ta konsekvenserna och dra sig ur verksamhe-
ten helt och hållet.

Slutligen, när Johan Lönnroth hävdar att Socialdemokraterna är bättre på
att sänka skatterna än Moderaterna måste det närmast betraktas som en at-
tack på Socialdemokraterna, därför att beteckningen skattesänkare väl inte
är ett gott epitet i hans mun. Det ger kanske en debattpoäng, men jag tror
inte att någon riktigt känner igen beskrivningen.

Jag vill påminna om vad vi har åstadkommit genom de beslut som fattades
under det första året. Det skedde en utveckling mot ett ytterligare sänkt

skattetryck, ned mot 50 %, och det kommer att visa sig vara nödvändigt att
så småningom gå därunder.

På grund av den dåliga konjunkturen och nödvändigheten att nu vidta åt-
gärder tillsammans med Socialdemokraterna i en bred uppgörelse, kommer
den här utvecklingen att hejdas en tid. Johan Lönnroth kan vara förvissad
om att vi från moderat håll kommer att arbeta vidare på att genomföra den
sänkning av Sveriges rekordhårda skattetryck som är nödvändig för att Sve-
rige skall kunna återta sin plats som en stark ekonomisk nation i Europa.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Anf. 32 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! När det gäller den här vägen är jag ganska förtröstansfull, på
litet längre sikt. Jag tror att vi är ett antal politiska krafter som så småningom
kommer att befinna oss på en annan väg, där såväl Lars Tobisson som lan
Wachtmeister ligger i diket.

Lars Tobisson säger att de som gjorde misstagen i fastighetsspekulatio-
nerna har fått ta konsekvenserna. Det är inte riktigt så väl. Jag har varit
chockerad över att den borgerliga regeringen, som talar så mycket och så
gärna om marknadskrafterna och riskkapitalet, har varit beredd att garan-
tera aktieägarnas intressen i de olika finansiella kriserna.

Ta bara det lilla exemplet med Nordbankens privata ägare, där regeringen
alltså garanterade - det var i och för sig en låg summa - att de skulle få till-
baka ett vinstbelopp på aktievärdet. Det stämmer inte alls med parollen att
de skall ta det hela och fulla ansvaret. Nordbankens aktier borde definitivt
ha varit nere på noll och kanske därunder för länge sedan. Det är en annan
sak att man självfallet måste garantera småspararnas pengar.

Lars Tobisson antyder att vi i Vänsterpartiet skulle gilla folk som höjer
skatter. Nej, jag kan försäkra honom att inte heller vi tycker om höga skat-
ter, men vi anser att det skattetryck som vi har här i landet nu på det hela
taget är nödvändigt för att upprätthålla en stor, stark offentlig sektor, som
dessutom är nödvändig för en fungerande industri och en privat tjänstesek-
tor.

Vad vi däremot vill ändra på - det är där som Lars Tobisson och jag skiljer
oss åt i grunden - är fördelningen av skatterna. Nu tänker ni höja t.ex. mat-
momsen, och samtidigt avser ni - även om ni har tvingats försena beslutet -
att sänka förmögenhetsskatten. Det berör en hel del av storspekulanterna,
som ni alltså tänker lämna i orubbat bo. Det finns vinnare i det här spelet,
även om man sällan ser dem på TV. Det är en djupt orättfärdig skatte- och
fördelningspolitik som Lars Tobisson och hans parti är de främsta företrä-
darna för.

Anf. 33 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag är övertygad om att Vänsterpartiet alltid kommer att be-
finna sig på en annan väg - mot okänt mål. Ni befann er länge på en väg,
som Johan Lönnroth nyligen har redovisat att ni har prövat och funnit odug-
lig, och nu trevar ni efter någon annan riktning. Den självprövningen - en
uppgörelse med det förgångna - var klädsam, men den gav inget som helst
besked om vart partiet har tänkt ta vägen i fortsättningen.

Jag vill bestämt bestrida att regeringen eller någon annan skulle ha försökt

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

rädda ägarkapitalet i fastighetsbolag som har kommit fel. Det skall ändå sä-
gas att det har funnits bolag som inte kan beskrivas som extrema spekulan-
ter, utan som snarast har hamnat i trångmål beroende på tidigare gällande
beskattningsregler. Jag tänker på t.ex. ett fall som Reynolds.

Johan Lönnroth tog Nordbanken som exempel. Det är inte ett fastighets-
bolag, utan en bank. Den har det speciella kännetecknet att staten har varit
den största ägaren. Det gjordes ett försök att klara kapitalförsörjningen i
banken genom en nyemission - i vilken även den minoritet av privatpersoner
eller privata företag som var ägare deltog - men efter några månader konsta-
terades att det inte gick. Därför är det nog en uppgift för huvudägarna - vare
sig det är staten, Trygg-Hansa eller vem det kan vara, i de dramer som utspe-
las - att ta sitt ansvar och säga att de själva får reda upp det som de har varit
med om att trassla till.

Det är bakgrunden till beslutet att lösa in aktierna från Nordbankens mi-
noritetsägare till ett pris som motsvarar det som de bara några månader tidi-
gare hade betalat i nyemission av aktier.

Anf. 34 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa ett par frågor till herr Tobisson. Först
och främst vill jag göra klart att Ny demokrati stöder de krispaket som rege-
ringen och Socialdemokraterna har kommit överens om. De hade givetvis
haft ett annat innehåll om vi hade varit med, eftersom vi inte är socialdemo-
krater. Det behöver man inte debattera särskilt länge.

Vi menar att det behövs fler krispaket, därför att krisen är mycket allvar-
lig. Vi måste själva här i Sverige ta bort det strukturella budgetunderskottet.
Även om vi kan hoppas på hjälp med annat utifrån, kan vi aldrig få hjälp
med det. Om vi gjorde det skulle vi ge den svenska kronan styrka.

Vi menar också att efterfrågan måste ökas, att maskineriet måste gå i
gång. Då måste räntan ned - det finns inget annat sätt, såvitt jag vet. Jag har
inte hört något i dag heller.

Vi kan givetvis hoppas att vi sedan får hjälp internationellt genom s.k. rea-
lignment, men som det ser ut i dag tror jag att vi står i en återvändsgränd.

Vi säger därför: Ta ned räntan! Stärk kronan först och låt den flyta! Det
kanske inte händer särskilt mycket. Då för vi finanspolitik i stället för pen-
ningpolitik. Det kanske är det som skall göras just nu. Jag vill gärna ha en
kommentar till det. Jag förstår att ingen i regeringen direkt kan hålla med
mig, men argumentera då för motsatsen!

Jag vill fråga: Ser ni ingen fara i att efterfrågan sjunker, att handeln mins-
kar, att konkurserna ökar och att jobben försvinner, med den situation vi
har i dag? Anser ni inte, herr Tobisson och andra moderater, att vi är i en
återvändsgränd och att vi måste ta oss ur den på något sätt? Nu talar jag inte
om vem som har kört in oss i den - det må vara en annan regering, en annan
riksdag, osv. - men vi befinner oss där och måste komma därifrån. Jag letar
efter konstruktiva lösningar för att göra detta. Jag skulle vilja ha herr Tobis-
sons kommentar.

Anf. 35 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag skall inte uttala en önskan om fler paket, därför att de
har alltid något brådstörtat och oplanerat över sig. Däremot vill jag gärna ge

Ian Wachtmeister rätt i att det behövs flera besparingar. Det finns ingenting
i uppgörelserna mellan regeringen och Socialdemokraterna som säger att vi
inte skall kunna spara mer. Jag utgår från att förslag om detta kommer i nästa
budgetproposition. Jag hoppas att det skall vara möjligt att få majoritet för
dem här i kammaren. Jag räknar med det, med den insikt som nu har spridit
sig om den besvärliga situation som Sverige befinner sig i - något som vi mo-
derater har varnat om i åratal.

Jag kommer sedan till den fråga som lan Wachtmeister har uppehållit sig
vid. Vi är helt ense om att räntan måste ned, men jag tror inte att det är
någon väg att gå att låta kronan flyta. Det är svårt att utveckla det på två
minuter, men låt mig ta Belgien och Finland som exempel. Inget av dessa
länder utmärks av någon strålande ekonomi.

Belgien har en av de största statsskulder som förekommer, med långt över
100 % av BNP. Men Belgien har sedan gammalt trovärdighet, på grund av
att man håller fast sin valuta och inte devalverar.

Finland har däremot ett rykte om sig att kunna göra anpassningar, och
man gjorde det så sent som i december förra året. När man nu förklarar att
man låter valutan flyta blir det inte så, utan valutan sjunker. Det är naturligt-
vis den risk man löper. Sverige har liksom Finland rykte om sig att ha deval-
verat tidigare, och gör man då en sådan här manöver blir det en kraftig upp-
skrivning av de lån vi har i utländsk valuta och en import av inflation som
raserar de ansträngningar som har gjorts. Vi har därmed inte visat att vi är
beredda att ta de påfrestningar det innebär att föra en hårdvalutapolitik, och
då har de uppoffringar som redan gjorts varit förgäves.

Det är därför det är så viktigt att vi fullföljer den här politiken. Det går
inte att hävda att det är något lätt företag att ge sig in på. Som jag sade är
vägen både smal och krokig, och den har blivit backigare med hänsyn till den
oro som har brutit ut på valutamarknaderna, men det är den väg som vi kan
gå. Att nu släppa taget och låta kronan flyta vore en kapitulation som vi
skulle få ännu mycket större problem med att hantera än de svårigheter
som - det ger jag gärna lan Wachtmeister rätt i - de för den ekonomiska
politiken ansvariga i dag har att hantera.

Anf. 36 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Herr talman! Det är nu egentligen inte fråga om vägar utan om själva for-
donet, dvs. Sverige, och hur vi kan se till att det kan ta sig fram. Att jämföra
det fordonet med andra, exempelvis Finland, är inte riktigt. Finlands sak är
vår, brukar det heta, men Finland har en helt annan situation. Finland be-
fann sig bl.a. i det läget att en tredjedel av dess utrikeshandel försvann. Vi
har i grunden ett friskt näringsliv än så länge, och det ger oss en styrka.

Jag menar att det nu är en ny situation i världen och en ny situation i Sve-
rige, och då skall vi agera på ett nytt sätt. Vi skall inte ge upp, vi skall inte
kasta in handduken, vi skall inte överge en stark politik. Vi skall i stället
övergå till att först så mycket vi kan stärka kronan och sedan släppa den ge-
nom att själva sätta räntan. Jag kommer alltså tillbaka till räntan igen: Utan
den låga räntan uppnår vi ingenting av allt det andra som vi vill.

På det spår som vi nu kör på - även om det kommer det ena paketet efter
det andra - kommer vi att gå emot en spärr, och den har att göra med den

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

tyska räntan. Vi kommer att hamna en bit ovanför den, och där kommer vi
att sitta fast i vår återvändsgränd. Det är det jag är rädd för. Vi skulle alltså
övergå, menar jag, från att föra penningpolitik till att föra finanspolitik. Då
blir det ännu tuffare krav på den här kammaren, och det skadar inte!

Anf. 37 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det går alltid att hävda att ett visst annat land är i en annan
situation än vad vi är. Det kan sägas också om Finlands bortfall av Sovjethan-
deln. Men likheterna överväger ju ändå.

Finland vidtog bara några veckor efter Sverige den i och för sig riktiga åt-
gärden att knyta sin valuta till ecun, men släppte sedan taget. Det förhållan-
det att vi hade samma konstruktion ledde då omedelbart till misstankar mot
oss. Det som har inträffat är alltså i stor utsträckning ett internationellt feno-
men. Det är en del i en europeisk valutaoro snarare än ett utslag av misstro
mot just den sittande svenska regeringens ekonomiska politik.

Men låt oss då som exempel ta Italien, som gjorde likadant: Man devalve-
rade först, fann att det inte gick och har sedan fått låta valutan flyta. Och
den flyter inte utan den sjunker.

Ian Wachtmeister säger nu: Låt oss stärka den ekonomiska politiken - se-
dan kan vi förklara kronan flytande! Det är precis det som inte fungerar -
det har allting visat. Om man inte sätter upp den fasta växelkursen som det
överordnade målet, i syfte att nå en låg inflation, får man inte till stånd en
politik som kan betecknas som just stark.

Vi hade aldrig fått till stånd uppgörelsen med det stora oppositionspartiet
om vi hade förklarat att det inte var så noga med den fasta växelkursen, att
vi kunde släppa det taget utan att veta var vi skulle hamna. Det är just den
disciplinerande effekt som den fasta valutakursen har som gör det möjligt att
bryta med en mångårig lättsinnig ekonomisk politik i Sverige.

Jag uppskattar att vi kan föra en diskussion om dessa saker, och jag med-
ger att det behöver göras, men i likhet med finansministern tror jag att det
är tur att lan Wachtmeister och hans parti inte har inflytande över de här
frågorna, genom att de vare sig befinner sig i regeringsställning eller sitter i
riksbanksfullmäktige. Det är faktiskt riksbanken som med den ordning som
vi har i Sverige hanterar växelkurspolitiken.

Förste vice talmannan anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 38 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Lars Tobisson gjorde ett tappert försök att köra den gamla
valsen igen, men det var inte särskilt framgångsrikt. Lars Tobisson är kanske
den främste exponenten för den stöddighet som har präglat den borgerliga
majoriteten här i riksdagen. Men den hjälpte ju inte när det blev oro på den
internationella valutamarknaden. Tilltron till den svenska kronan vilar inte
på den borgerliga regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten och
Lars Tobisson. Den vilar på socialdemokratins medverkan för att få rätsida
på politiken - på att bryta upp den enda vägen, som ni har farit på.

Det var Lars Tobisson som för drygt ett år sedan angav de principer som

har varit vägledande för politiken: Först sänker vi skatterna, sedan får vi se
vad vi skall skära ned. Det har bidragit till att underminera statsfinanserna.
Men till det kommer att de andra partierna i regeringen samtidigt har stått
för nya utgifter. Vi fick ju kämpa ända in i det sista - in på nattens sena tim-
mar och t.o.m. in på dagen för uppgörelsen - för att få bort nya planerade
utgifter. Det är i detta som lättsinnet ligger, och det är det som vi måste han-
tera.

Jag tycker att Lars Tobisson med sin beskrivning av Sverige och våra pro-
blem är skyldig oss en förklaring till hur det kan komma sig att Storbritan-
nien drabbades så mycket hårdare av valutakrisen. Hur kunde det komma
sig att man tvingades på knä i ett land där man i tio års tid har följt den enda
vägen? Hur kunde det komma sig att man där inte kunde stå emot valutaspe-
kulationen? Ge oss en enda rimlig förklaring till varför det är så!

Lars Tobisson försökte t.o.m. hävda att detta är den enda vägen. Om Lars
Tobisson fortsätter på det viset blir det svårt att här i riksdagen fatta de nöd-
vändiga besluten. Vi skall inte fortsätta på den väg som skapade misstro-
endet.

Skattesänkningar, nya utgifter för försvar, vårdnadsbidrag och annat, har
vi lagt åt sidan. Utförsäljning av statliga företag och naturtillgångar har vi
satt stopp för. Utdelning av löntagarfonderna har vi också satt stopp för.
Även era planer på att slå sönder A-kassan har vi satt stopp för. Arbetsrätten
skall genomföras i samverkan - inte i strid. Allt detta var den enda vägen.
Jag ställer frågan: Var det bara ett skämt när alla de här sakerna ingick i den
enda vägen eller vad är det egentligen den politiken står för?

Anf. 39 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Allan Larsson undrade varför Storbritannien drabbades hår-
dare än flera ändra länder. Det finns säkert flera förklaringar, men med an-
ledning av ett uppdrag jag har som ordförande i en utredning som sysslar
med frågan om att stärka riksbankens oberoende vill jag säga att jag tycker
att det är påfallande att de länder som har haft det svårt har utmärkts av att
de har osjälvständiga centralbanker.

Det gäller i högsta grad för Storbritannien. Där hade man inte i tid använt
räntevapnet för att möta den tilltagande oron, och när man sedan försökte
göra det höll det inte - av politiska skäl - och därmed fick man mycket snabbt
krypa till korset. Italien och Spanien är i samma situation. Det anmärknings-
värda att Frankrike var utsatt för press, trots att dess ekonomi får sägas vara
ganska stark just nu, kan kanske också förklaras av att man inte har en själv-
ständig centralbank.

Jag tyckte det var intressant att Allan Larsson ändå medgav att vad som
inträffade var en oro på de internationella valutamarknaderna och att det
inte som man tidigare var inne på - var fråga om en misstro mot den svenska
regeringens ekonomiska politik.

I den mån det fanns en misstro riktade den sig inte mot innehållet i den
politiken utan i så fall mot regeringens möjligheter att kunna genomföra
den. Det har under sommaren förekommit uttalanden - inte bara från Allan
Larssons parti utan också från Ny demokrati - som gick ut på att man skulle
se till att rösta emot tänkbara besparingar. I den situationen kan man natur-

Prot. 1992/93:6 ,

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

ligtvis fråga sig hur det står till i Sverige. Mot den bakgrunden är det värde-
fullt att vi har kunnat enas i sådana frågor som Socialdemokraterna tidigare -
både i regeringsställning och opposition - helt har avvisat. Det gäller t.ex.
kraftiga besparingar på kommunerna och åtgärden att sänka löneskatterna
för att ge svenska företag ett bättre konkurrensläge gentemot omvärlden.

Jag noterar med viss tacksamhet att även om Allan Larsson fortsätter att
sprida myten om att jag skulle ha sagt att vi först skall sänka skatten och
sedan se om vi kan minska utgifterna, har han i alla fall tystnat i sitt tal om
”Tobissons träsk”. Jag antar att det torkade ut i försommarens hetta. Det är
jag i så fall nöjd med.

Det sägs att man har arbetat så hårt för att få bort planerade utgifter. Jag
förstår att Allan Larsson syftar på vårdnadsbidraget. Det var aldrig tänkt att
det skulle ge en merutgift. Det var fråga om en omfördelning av olika inslag
i familjepolitiken. Den omfördelningen skulle ha gett betydligt större rätt-
visa, och den kommer att göra det när vi så småningom genomför reformen.

Anf. 40 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Vi kan vara överens om att en internationell valutakris har
drabbat Sverige och flera andra länder. I Sverige kunde vi hålla undan. Bör-
dorna för medborgare och företag blir dock oerhört stora.

Vi skulle ha kunnat klara situationen bättre om man inte hade varit så
självtillräcklig så länge och inte hävdat att det inte behövs någon annan poli-
tik. Hur många gånger fick vi inte höra att politiken ligger fast och att det
gäller att hålla ut? Vi fick t.o.m. höra att personer som sysslade med pen-
ningplaceringar var semestervikarier som inte förstod sig på finessen i den
ekonomiska politiken. Det ingav inte förtroende. Allt detta skadade Sve-
rige.

Om Storbritannien nu har fört den enda vägens politik i tio år, varför
skulle det då inte räcka för att hålla undan emot spekulationer? Man kan
inte bara hänvisa till tekniska förklaringar och säga att det finns ett starkt
samband mellan finansdepartementet och Bank of England. Det måste vara
något fundamentalt i ekonomin som förklarar att den väg som man där har
drivit har fått dessa effekter.

Jag använde inte uttrycket ”Tobissons träsk”, eftersom vi under dagar och
nätter just har arbetat med att dika ut Tobissons träsk. Vi har nog sänkt vat-
tenståndet i det, så att det skall bli mera framkomligt. Vi har gjort en insats
för att komma till rätta med det strukturella budgetunderskottet, som är lika
stort som skuldräntorna från Bohmans och Mundebos tid. Men den kon-
junkturella situationen kvarstår. Det gäller att se till att skapa tillväxt och
nya arbetstillfällen så att konjunkturen vänder uppåt. Vi bör nu inrikta våra
krafter på att hantera detta. Det har inte Lars Tobisson gett några besked
om.

I det sammanhanget vill jag också säga att jag är mycket angelägen om att
vi i behandlingen av propositionen och i finansutskottet skall få en belysning
av frågan om hur regeringen hanterar kommunerna. Är det rimligt att man
skall flytta över ett underskott i statsbudgeten till kommunsektorn? Genom
att säga upp tiotusentals anställda flyttar kommunen tillbaka underskottet
till staten, via arbetsmarknadsfonden som får låna upp pengarna. Är det

verkligen fråga om besparingar eller är det bara en finasiell rundgång som
leder till att man missbrukar människors vilja till arbete? Har Lars Tobisson
något besked att ge på den punkten? Jag skulle välkomna ett besked om vad
detta innebär. Det här är en fråga som inte är avgjord och som vi måste få
närmare belyst. Det är inget framsteg för Sverige att människor måste lämna
fasta jobb och i stället uppbära ersättning från A-kassa.

Anf. 41 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är något egendomligt att Allan Larsson
försöker framställa sig som den stora samförståndspolitikern som nu har
gjort ansträngningar och lyckats skapa uppgörelser. Det är väl ingen hemlig-
het att så länge det var Allan Larsson som skulle stå för kontakterna och
förhandlingarna var det mycket svårt att komma fram. Det förekom förslag
och ståndpunkter som dels inte hade med krishanteringen att göra, dels gick
ut på att skapa hinder snarare än underlag för överenskommelser.

Allan Larsson sade i sitt anförande att han hade krossat myter. Jag tycker
snarare att han försöker bygga upp myter. Det här är en myt om de insatser
som han skulle ha varit upphovsman till.

En annan myt som är ofta återkommande är att de skuldräntor och den
statssskuld som fanns innan det här inträffade skulle ha byggts upp under
Bohmans och Mundebos tid. Jag fick många gånger tillrättvisa Allan Lars-
sons företrädare Kjell-Olof Feldt på den punkten i kammaren. Huvuddelen
av statsskulden på drygt 600 miljarder kronor tillkom under socialdemokra-
tiskt regerande före 1976 och efter 1982. Endast 250 miljarder kronor härrör
från de borgerliga regeringsåren. Det gäller att hålla reda på fakta. Man kan
inte bara fara runt och säga att skulden har vissa orsaker och att Socialdemo-
kraterna nu uppträder som räddande änglar och ställer allt till rätta.

Det är inte heller något särskilt bra underlag för ett fortsatt samarbete.
Mot bakgrund av de svårigheter som Sveriges ekonomi befinner sig i räknar
jag med att vi skall fortsätta att se till att vi kan lösa de stora frågorna. Vi
kanske inte kan göra det i samförstånd men i alla fall på ett sådant sätt att vi
inte försvårar för varandra. Vägen att ta sig ur den situation Sveriges eko-
nomi har hamnat i - och som i allt väsentligt beror på de misstag som gjordes
under socialdemokratiskt regerande under 80-talet - har vi alla ett ansvar
för.

Förste vice talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 42 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Ur en farofylld kris har det fötts hoppingivande möjligheter.
Riksdagen kan nu med stor majoritet genomföra nödvändiga finanspolitiska
åtgärder. Det bör leda till lägre räntor, ökade investeringar och en långsiktig
balans i samhällsekonomin.

Jag ser krispaketen som en investering för framtiden. Riksbanken och po-
litikerna vann kampen för kronan och den fasta växelkursen. Priset kan
tyckas högt, men de dåliga erfarenheterna av alternativet med devalveringar
inbjöd inte till att beträda den vägen.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Det har ifrågasatts om riksdagens makt har minskat till följd av krisuppgö-
relsen. Mitt svar är nej. Överenskommelsen med Socialdemokraterna mani-
festerar att det finns parlamentarisk stabilitet kring avgörande ekonomisk-
politiska åtgärder.

När det gällde att skapa trovärdighet för en stabil ekonomisk politik räckte
inte Ny demokrati till. Pajaseri och badstrandsshower var fel grepp i en tid
då vårt land stod inför en akut ekonomisk kris. Jag noterade i dag att lan
Wachtmeister talade om att politikerna har skärpt sig. Det var kanske ett
prov på självrannsakan.

Det finns många orsaker till de ekonomiska problemen. Det är ett arv från
1980-talets bristfälliga politik och ekonomi, som många tidigare talare har
påtalat. Avsaknaden av en stram finanspolitik är en annan orsak. Det är
också ett resultat av en djup lågkonjunktur som har drabbat hela västvärl-
den.

Allan Larsson talade tidigare i dag om myterna som har krossats. Det var
exakt vad han sade i en artikel i Aftonbladet. Analysen var dock inte hel-
täckande. Allan Larsson tycks ha glömt historien bakom och upprinnelsen
till finanskrisen. I annat fall hade han också kunnat krossa myten om fram-
gångarna med den tredje vägens politik, som bar socialdemokraternas sig-
num. Den förde Sverige in i den värsta depressionen sedan 1930-talet.

Misslyckandet kan illustreras på många sätt. Det illustreras t.ex. tydligt av
statsskuldens utveckling under de senaste tio åren. 1982 var statsskulden
drygt 377 miljarder kronor. 1991 hade den ökat till nästan 693 miljarder kro-
nor. Detta skedde under en period av stark högkonjunktur.

Facit till Allan Larssons senaste budget blev ett underskott på närmare 80
miljarder kronor. Mot den bakgrunden vill jag ställa en fråga till Allan Lars-
son. Finns det något som Allan Larsson ångrar i sin tidigare gärning? Jag
hoppas att han har tid att svara innan han går på lunch.

Trots krispaketen återstår det mycket ekonomiskt saneringsarbete för att
få bukt med det höga strukturella budgetunderskottet. Krispaketen är inte
början till slutet utan snarare början till något nytt. Nu behövs långsiktiga
lösningar och stabila tag på det sätt som regeringspartierna redan har påbör-
jat.

Ekonomer och politiker måste också tänka i nya banor. Det kanske också
behövs nya aktörer och nya värderingar. De manliga, ibland litet kortsiktiga,
värderingarna har kanske alltför länge dominerat det ekonomiska livet. Det
kanske är hög tid att ge plats för mera kvinnliga värderingar.

Inflationsekonomins tid är över. Nu måste det motsatta få gälla.

Enligt Industriförbundets rapport och Konjunkturinstitutets rapport drö-
jer konjunkturuppgången. Det höga ränteläget i Europa är en bidragande
orsak. Vi måste vända stagnationen och skapa utveckling och framtidstro.
Återkommande rapporter om konkurser och höga arbetslöshetstal får inte
verka förlamande. Den onda cirkeln måste brytas.

Industrins produktivitet har förbättrats och exporten ökar. Ökningen är
dock svag på grund av den allmänna stagnationen i omvärlden.

Sverige har i dag goda möjligheter. Vi har den lägsta inflationen i Europa.
Bara för ett år sedan ledde vi Europatoppen. Nu har vi dess värre intagit
tätpositionen när det gäller hög realränta. Att minska ränteninvån är därför

en nödvändighet för att vi skall få fart på investeringarna i näringslivet. Av
låga räntor blir vi alla rikare.

Många människor känner i dag stor oro inför det som har hänt på valuta-
och finansmarknaden de senaste åren. 1980-talets hjältar - yuppies och fi-
nanslejon - har blivit 1990-talets ”skurkar”. Samtidigt som hushållen och
småspararna får betala notan efter 1980-talets spekulationsvåg får bankdi-
rektörer mångmiljonbelopp i avgångsvederlag. Detta är stötande på många
sätt.

Herr talman! Nog finns det skäl att noggrant utreda orsakerna till finans-
krisen och det som följt i dess spår. Förtroendet för det finansiella systemet
måste återställas.

Jag vill fråga vad Allan Larsson avser med sina antydningar om olika stats-
råds olika meningar. Tala i klartext om vilken person som avses i stället för
att sitta här och sprida myter. Jag tycker att en person som Allan Larsson
inte har anledning att ägna sig åt den typ av argumentation som han gjorde
tidigare i dag.

Många har i dag svårt att få låna till investeringar. Det drabbar småföreta-
gen och bostadsbyggandet. Det drabbar främst boende i mindre orter och på
landsbygden. Men det är inte där som finanskrisen uppkommit och kredit-
förlusterna på fastighetsmarknaden har skapats. Det är inte i mindre orter
och på landsbygden som monumenten över ”dårskapens ekonomi” står.
Bankernas och bostadslåneinstitutens restriktivitet att bevilja krediter riske-
rar nu att förlänga lågkonjunkturen. Med hänsyn till det skyddsnät som rege-
ringen och Socialdemokraterna har utlovat banker och kreditinstitut borde
de faktiskt inta en annan ställning på den här punkten. Banker, finansbolag
och bostadslåneinstitut och dess ägare måste också ta sitt ansvar för landet.

Vi måste få fart på investeringarna i industrin. Industrins andel av BNP
har stadigt minskat sedan 1986. Industrin har fått stå tillbaka för den offent-
liga sektorn. Det finns många exempel på att kommuner hellre har priorite-
rat byggande av Folkets Hus än tagit hänsyn till småföretagens behov.

Det är genom industriproduktion och export av varor och tjänster som vi
skapar nya resurser. Det är hög tid att på alla nivåer upprätta och uppvärdera
jobben i industrin. Vi behöver en exportledd tillväxt. Det är ändå det som
skall ge oss resurser för välfärdssamhället.

Sverige måste återindustrialiseras. Villkoren för de mindre företagen och
entreprenörerna måste bli gynnsammare. Därför är det olyckligt att viktiga
skattefrågor för småföretagen har skjutits något på framtiden som en följd
av krisuppgörelsen med Socialdemokraterna.

I den ekonomiska krisen måste vi alltid värna sysselsättningen och rättvi-
san och slå vakt om miljön. Centern hävdar arbetslinjen. Vi värnar syssel-
sättningen, bl.a. genom den ökade satsningen på arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och investeringar i vägar, kommunikationer och fler platser på hög-
skolorna. Vi främjar småföretagen. Det är en Allan Larssonsk myt att bara
Socialdemokraterna haft förmåga att skapa en offensiv arbetsmarknadspoli-
tik.

Oavsett var i landet man bor skall det finnas möjligheter till utbildning,
arbete, service, god miljö och kulturaktiviteter. Det är innebörden av be-
greppet livskraft i hela landet; det är rättvisa. Hela Sverige måste leva! Det

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

är det budskap jag vill förmedla till alla dem som lyssnar på den här debat-
ten - här i kammaren, via radion, på jobbet eller i bilen - Centern står för
rättvisa, regional utveckling och framtidsinvestering.

Till sist, herr talman, vill jag säga att uppgörelsen mellan regeringen och
Socialdemokraterna kräver uppoffringar av alla. Jämfört med alternativet,
att en politisk lösning blockerats, är alla i Sverige vinnare. Den efterföljande
debatten kring uppgörelsen bör inte ägnas åt att kora partipolitiska vinnare
och förlorare på det sätt Allan Larsson har försökt göra i den här debatten.
Det finns, herr talman, bara en vinnare på uppgörelsen: det svenska folket
och den svenska ekonomin.

Anf. 43 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Herr talman! Man kan nästan märka en ritual i anförandena från rege-
ringspartier och socialdemokrater: alla är väldigt glada att Ny demokrati inte
var med. Vi är nu någon sorts utanförstående buse som man gemensamt har
att skylla på och skälla på. Det är vi vana vid; den rollen klarar vi. Det är
inga problem.

Per-Ola Eriksson var inne på att Ny demokrati inte räckte till och att det
var därför man inte så gärna ville göra upp med oss. Jag skulle kunna ge en
variant på det, men jag skall i stället anknyta till något annat som Per-Ola
Eriksson sade. Han talade om badstrandsshowerna. Kom ihåg att medan öv-
riga yrkespolitiker låg i hängmattorna var vi ute på badstränder och talade.
Vad har det med det här att göra? Åk ut själva, skulle jag vilja säga, och
förklara, stå till svars och lyssna. Det är inte för sent, även om just badsträn-
derna kanske är litet ödsliga; det går bra överallt. Folk är nämligen före poli-
tikerna i mycket, bl.a. i krismedvetandet. Det märkte vi när vi var ute i som-
ras. Man är kunnig och ser igenom även det som politikerna försöker dölja.
Människor är väldigt kloka. Det kanske är därför ni håller er ifrån dem. De
vet också att man kan vara seriös och skoja samma dag, flera gånger. Det
kanske är något som Per-Ola Eriksson tycker är litet egendomligt och som
han inte vill skall smitta av sig i riksdagen; i så fall har han lyckats ganska
bra.

Det är bra att man backar upp småföretagarna. Alla talar om att man
backar upp småföretagarna. Vi tackar för det, vi som står utanför femparti-
koalitionen, och säger: Gör då det.

Anf. 44 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag tvekar inte att säga att Ny demokrati under sommaren
bidrog till att skapa tveksamhet om regeringen skulle få igenom viktiga eko-
nomisk-politiska åtgärder. Redan innan förslagen kommit till riksdagen äg-
nade Ny demokrati mycken tid åt att säga nej, nej och åter nej. Man skulle
stoppa än det ena, än det andra förslaget. Detta skapade inte någon trovär-
dighet. Ny demokrati sorterade ut sig självt som en trovärdig partner när det
gällde att komma till en hållbar uppgörelse.

Vi låg inte i hängmattorna, herr Wachtmeister, när Ny demokrati hade
badstrandsshower. Vi hade sammanträden med våra riksdagsgrupper, vi tog
fram underlag och material för den uppgörelse som sedan skulle träffas. Vi
tog också fram underlag för de budgetar som skall presenteras senare.

När det gäller småföretagen är det viktigt att komma ihåg att det redan
har skett viktiga förbättringar. Skatten på arbetande kapital har slopats, om-
sättningsskatten på aktier har slopats, skogsvårdsavgiften har försvunnit,
löntagarfonden har avskaffats. Det behövs ytterligare åtgärder. De mindre
företagen spelar en betydelsefull roll för att få fart på investeringarna i Sve-
rige. Vi behöver de mindre företagen som utvecklar innovationer och pro-
dukter. Därför arbetar vi i Centern tillsammans med de övriga regeringspar-
tierna för att skapa ett bättre företagsklimat med bättre tillgång till riskkapi-
tal, förändrad beskattningssituation och en nedmontering av hämmande re-
gelverk. Det är av avgörande betydelse för att vi skall få fart på investering-
arna och för att de mindre företagen skall få svängrum och slippa den svång-
rem de dragits med under en alltför lång tid under 1980-talet.

Anf. 45 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Herr talman! Ny demokrati skapade tveksamhet, sade Per-Ola Eriksson.
Jag kan för det första tala om att det inte togs några som helst kontakter med
oss. Ni skaffade alltså era uppfattningar från tidningar. Det är ett mycket
dumt sätt att skaffa sig uppfattningar, har vi lärt oss. Det är bättre att ringa
och ta kontakt, då kanske man får höra hur det verkligen ligger till.

Vi talade om krispaket långt innan regeringen gjorde det. När vi föreslog
ett krispaket fick vi samma svar som alla andra: Regeringens politik ligger
fast. Här behövs inga panikpaket. Det sade man ända tills det var en vecka
kvar innan panikpaketeten kom - för då var det panik. Många av de åtgärder
vi i dag ser i paketen känner vi igen från de förslag vi fört fram sedan länge.
Vi vet ganska väl vad folk tycker, tack vare att vi varit ute bland männi-
skorna.

Vi tycker inte att det är särskilt imponerande med de nedlåtande kommen-
tarerna om att vi gör oss besväret att åka ut och träffa folk; det tycker vi att
ni alla kunde göra.

Min sista fråga gäller turistmomsen. Centern försvarar ju glesbygden och
småföretagen. Hur är det med turistmomsen? Ett sätt att få fart på företagen
ute i bygderna vore ju att sänka turistmomsen i det nya paket som jag talar
om. En vacker dag kommer ni att hålla med även om det. Under tiden höjs
turistmomsen och företagen läggs ned. Flyktingförläggningarna är snart den
enda verksamhet som finns ute i bygderna.

Anf. 46 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Ian Wachtmeister sade att vi skulle ha ringt till honom i som-
ras, men det var svårt att få tag i honom - han var ute på badstranden. Tele-
fonnätet är ännu inte så välutbyggt att man når alla badplatser.

För historieskrivningen är det viktigt att klargöra att många av de förslag
som nu finns i överenskommelsen var förslag som vi hade arbetat med och
som Ny demokrati faktiskt på några punkter sagt nej till under sommarens
debatt. Jag tänker t.ex. på karensdagen i sjukförsäkringen. Den höjda turist-
momsen var naturligtvis en besvikelse; det erkänner jag gärna. Men vi fick
ändå en differentiering så att vi har en lägre moms på turism, livsmedel och
persontransporter. Man skall till detta lägga den mycket kraftiga sänkningen
av arbetsgivaravgiften som ger småföretagen - inte minst turistföretagen,

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

som ju i stor utsträckning är småföretag - en bättre konkurrenskraft och
möjlighet att hävda sig på den marknad som lan Wachtmeister så gärna be-
känner sig till.

Förste vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 47 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! När jag lyssnade på Per-Ola Eriksson kom jag att tänka på
en sovjetisk professor vid vetenskapsakademin som fick frågan vad målet var
för den ekonomiska politiken i Sovjetunionen. Han började då räkna upp
någonting i stil med: den maximerade produktionen, de minimerade kostna-
derna, arbete åt alla, den ökade jämlikheten, räddandet av miljön, åstad-
kommandet av regional balans och uthållig tillväxt.

Per-Ola Eriksson säger t. ex. att vi skall ha mer av kvinnliga värderingar.
Det tycker jag också. Men jag skulle vilja veta var de kvinnliga värdering-
arna finns i de båda krispaketen; jag tänker t.ex. på alla de kvinnor som nu
från kommunerna går ut i arbetslöshet på grund av era konfiskerade pengar.

Hur slår krispaketen när det gäller inkomstfördelningen mellan kvinnor
och män? Kan Per-Ola Eriksson konkret tala om på vilket sätt kvinnliga vär-
deringar speglas i de båda krispaketen?

Per-Ola Eriksson talar om bankdirektörernas avgångsvederlag och att det
är en fråga som skall utredas. Jag frågar då: Vad vill Per-Ola Eriksson kon-
kret göra för att i möjligaste mån få bort avgångsvederlagen? - Inga utred-
ningar, alltså, utan konkreta förslag.

Hela Sverige måste leva. Det är en mycket vacker paroll. Hur bidrar de
båda krispaketen till att förbättra den regionala balansen i Sverige?

Anf. 48 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Det var ganska fascinerande att Johan Lönnroth tog till en
professor för att finna en utgångspunkt för sitt inlägg, och att han tog till
Sovjet. Där har man väl inte precis stått för något nytänkande inom det eko-
nomisk-politiska området. Det kanske hade varit värdefullt om han hittat en
professor i någon annan del av världen. Men det kanske var ett återfall i den
gamla kopplingen österut.

När man lyssnade på Johan Lönnroth verkade det som om det skulle vara
fel att ha långsiktiga mål. Jag tror tvärtom att vi behöver långsiktiga och sta-
bila spelregler. Vi politiker måste sätta upp långsiktiga mål. Ett sådant är att
vi skall bringa ordning och reda i statens finanser. Ett sådant mål är att vi
skall ha regional balans och likvärdiga möjligheter över hela landet. Dit räk-
nar vi överenskommelsens arbetsmarknadspolitiska paket som faktiskt prio-
riterar regionalt utsatta regioner i flera avseenden. Det handlar om väginve-
steringar, satsningar på de mindre och medelstora högskolorna och fler plat-
ser inom utbildningsväsendet.

Just när det gäller investeringar i vägnätet är det klart uttalat vart peng-
arna skall gå. Det handlar om att tidigarelägga investeringarna också i stat-
liga verk och myndigheter. Det finns mängder av projekt som statliga verk

och myndigheter kan ta fram ur skrivbordslådorna för att skapa sysselsätt-
ning och investering.

Vi skapar ingen utslagning av jobb. Det handlar om att rädda jobb med
den här uppgörelsen. Alternativet hade varit att stå vid sidan om och låta
den s.k. marknaden få bestämma villkoren. Genom riksbankens agerande,
och politikerna som slogs för kronan har vi fått möjligheter att offensivt satsa
på jobb och investeringar i hela landet. Detta är en viktig del i en krisuppgö-
relse och en viktig framtidsinvestering, som jag hoppas att Johan Lönnroth
kan biträda när den kommer till riksdagen. Det tror jag vore värdefullt för
styrkan i det politiska systemet.

Anf. 49 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Det sista som Per-Ola Eriksson sade får jag väl tacka för,
nämligen att han anser att det skulle vara en styrka om också Vänsterpartiet
anslöt sig till krisuppgörelserna. Beklagligtvis måste jag säga att så nog inte
blir fallet. Däremot hoppas vi fortfarande på att ni i Centerpartiet skall ta
ert förnuft till fånga - den förhoppningen gäller alltså inte bara Socialdemo-
kraterna - och driva en helt annan politik, en politik som verkligen får ner
arbetslösheten.

Visst skall man ha långsiktiga mål. Men det är ingen poäng med sådana,
om man inte kan säga någonting konkret om hur man skall ta sig till dessa
mål.

När Per-Ola Eriksson säger att han vill ha mer av kvinnliga värderingar,
tycker jag att man kan kräva att han säger någonting konkret om vad han
menar. Frågan om sextimmarsdagen diskuterades för inte så länge sedan hos
centerkvinnorna. Möjligen var det rent av så, att ert kvinnoförbund långsik-
tigt reste detta krav. Det skulle vara intressant att höra om Per-Ola Erikssons
tal om ”kvinnliga värderingar” innebär att han också är anhängare av att sex
timmars arbetsdag införs på sikt. I så fall vill jag litet mer konkret få veta vad
Per-Ola Eriksson, finansutskottets ordförande, avser att göra för att be-
främja en jämnare fördelning av arbetstiden. Krispaketen innebär nämligen
att, som jag tidigare visade, färre - förmodligen män - kommer att jobba
mer i förvärvsarbete, medan arbetslösheten för kvinnor kommer att öka
kraftigt.

Dessutom tror jag att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor kom-
mer att öka ytterligare på grund av de båda krispaketen.

Anf. 50 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Om nu Johan Lönnroth och Vänsterpartiet inte vill biträda
överenskommelsen när den kommer till riksdagen, så gör det faktiskt inte
någonting - vi får ändå en bred majoritet. Men det ligger i varje regerings
ambition att skapa största möjliga majoritet för och största möjliga enighet
kring de politiska besluten, särskilt i en tid då den svenska ekonomin utsätts
för påfrestningar. Om emellertid Johan Lönnroth och Vänsterpartiet inte vill
delta, är det deras val och deras alternativ. Det får stå för Vänsterpartiet,
som så många gånger tidigare ställt sig vid sidan om när besluten skall fattas.
Vi klarar oss dock utan Johan Lönnroth och hans parti.

Bland de långsiktiga besluten är det mycket viktigt att också lyfta fram

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

miljön. I överenskommelsen finns en mycket tydlig miljöstrategi. Från Cen-
terns sida gick vi in i förhandlingarna med tre mål: att värna om sysselsätt-
ningen, att sanera ekonomin och att skapa rättvisa. Ett fjärde mål var miljö-
målet.

En uthållig ekonomisk utveckling förutsätter att vi också gör miljösats-
ningar. I överenskommelsen finns ett mycket stort utrymme för miljösats-
ningar. Dit hör exempelvis miljöskatterna och differentieringen av bensin-
priset. Även andra avsnitt gynnar miljön.

Det förefaller som om Johan Lönnroth anser att när vi förbättrar ekono-
min, så är det bara för männen medan kvinnorna ställs utanför. Det är emel-
lertid både för män och kvinnor i Sverige som vi träffat denna överenskom-
melse. Det är både för mäns och för kvinnors framtid och för deras jobb vi
har slagits för den fasta växelkursen, slagits för kronan och slagits för möjlig-
heterna att göra saneringar i ekonomin. Detta är någonting som kommer alla
till del.

Så till de ”kvinnliga värderingarna”! De flesta ekonomer är män, och det
är de som syns i TV-rutorna och som haft ansvaret för besluten under 1980-
talet, då spekulationen på fastighetsmarknaden ägde rum. Det kanske inte
hade skadat om ytterligare en eller annan kvinna hade deltagit i de besluten.
Besluten hade då kanske blivit betydligt bättre.

Anf. 51 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag sätter stort värde på att Per-Ola Eriksson stannar kvar i
kammaren trots att det är lunchtid, så att vi kan slutföra den här debatten.
Jag lovar att fatta mig kort, så att jag inte tar för mycket av dyrbar tid i an-
språk.

Finansutskottet har tyvärr inte spelat någon viktig roll i det arbete som har
skett under de senaste veckorna. Det beklagar jag - jag tror att det skulle ha
varit värdefullt om utskottet hade varit mer aktivt. Det yttersta ansvaret får
här Per-Ola Eriksson ta.

Jag har en bunt tidningsklipp med uttalanden av Per-Ola Eriksson. Ett par
rubriker är: ”Ingen avstamp för samförstånd” och ”Allan Larssons inviter
tillbakavisas av Per-Ola Eriksson”. Det är tur att det fanns bättre insikt i re-
geringen om behovet av diskussioner och samförstånd. Vi skulle inte ha kla-
rat kronan om det hade varit Per-Ola Eriksson som hade bestämt takten.
Även av andra artiklar och reportage framgår att Per-Ola Eriksson är den
som har varnat för att göra upp med Socialdemokraterna.

Jag skulle vilja höra litet mer om vad som ligger bakom detta.

Så till historieskrivningen om 80-talet! Jag ställer frågan till Per-Ola Eriks-
son: Är det rätt eller är det fel att underskottet i statens finanser 1982, när
regeringen Fälldin avgick, uppgick till 13% av BNP, att detta underskott för-
byttes i ett överskott 1990 och att Kjell-Olof Feldt genom en väldig insats
lyckades få landet att komma ur det underskott som nästan alla år 1982 såg
som fullständigt omöjligt att komma till rätta med?

Ni tog inte underskottet med er när ni lämnade regeringen 1982. Det kräv-
des tid att täcka detta underskottet. Kjell-Olof Feldt gjorde då en av
OECD:s starkaste finanspolitiska insatser. Det finns ett utförligt siffermate-
rial som bevisar detta.

Får jag också ställa en fråga om läget när ni tillträdde: Är det rätt eller fel,
Per-Ola Eriksson, att underskottet i statsbudgeten var 39 miljarder i oktober
förra året? Att det ökat sedan dess beror bl.a. på en svagare konjunkturut-
veckling men också på att ni under den här tiden har genomfört en rad ofi-
nansierade skattesänkningar och utgiftshöjningar.

Låt oss vara överens om historieskrivningen.

När det gäller finanskrisen tycker jag att det är viktigt både att det blir
kartlagt vad som har skett på marknaden under den här tiden och att det
vidtas åtgärder för att klara tryggheten för spararna.

Jag förstår inte varför Per-Ola Eriksson blir så upprörd när jag refererar
till olika uttalanden från regeringen. Per-Ola Eriksson bör väl ha sett samma
TV-intervju som jag. Det är av det skälet jag frågar: Var står finansutskottets
ordförande? Står han bakom den politik som tidigare har gällt eller ansluter
han sig till de nya signalerna om att konkurser självfallet också måste drabba
spararna? Vi avvisar bestämt sådana signaler. Ägarna får ta sitt ansvar, men
spararna skall kunna känna sig trygga.

Anf. 52 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag skall börja med att korrigera Allan Larsson på en viktig
punkt. Han sade att jag hade varnat för en uppgörelse med Socialdemokra-
terna. Jag har inte gjort det, utan jag har i stället eftersträvat en sådan upp-
görelse. Allan Larsson har fått den där uppgiften från Svenska Dagbladet,
och där står kanske inte alltid det rätta - lan Wachtmeister sade tidigare i
debatten att man inte skall tro på vad som står i tidningarna. Det skall man
inte göra i det här fallet heller.

Jag är något förbryllad över Allan Larssons försök att framstå som samar-
betsaposteln. Denna myt krossades under förhandlingarnas upptakt, något
som har bekräftats under den här debatten.

Likt en robot villkorade han förhandlingsuppläggningen. Det vittnar inte
om någon god samarbetsvilja inför en förhandling.

Regeringspartierna gick till förhandlingarna förutsättningslöst, men de
var inte utan villkor i slutändan. Allan Larsson ville villkora först och sedan
böija förhandla. Det brukar normalt inte fungera, utan gör man så framstår
man bara som en bromskloss. Därför var det bra att Ingvar Carlsson till sist
tog rodret, så att förhandlingarna kunde slutföras för Socialdemokraternas
del.

Allan Larsson har i repliker till andra deltagare i den här debatten försökt
framställa den andra överenskommelsen som ett stoppaket. Överenskom-
melsen är inget stoppaket, utan den är ett reformarbete. För Allan Larssons
och Socialdemokraternas trovärdighet tror jag att det är viktigt att man slu-
tar att sprida vrångbilder av uppgörelsen och i stället redovisar det faktiska
innehållet i uppgörelsen.

Om det är så att Allan Larsson genom att spridda dessa vrångbilder försö-
ker lugna de oroliga i s-leden, vet jag inte, men jag tycker inte att det är bra
att man handlar så när man har slutit ett avtal.

Det verkar som om Allan Larsson är förvånad över att det i slutet på 80-
talet var ett överskott i budgeten. Det vore väl i stället konstigt om det inte
hade varit så, eftersom 80-talet präglades av en extrem högkonjunktur. Men

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

ni förde en slapp finanspolitik. Det har omvittnats av många - inte minst av
den som var vice statsminister i den regering som Allan Larsson tillhörde.

Anf. 53 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det är bra att Per-Ola Eriksson dementerar de uppgifter som
har funnits i tidningen om att han skulle ha motsatt sig en uppgörelse med
oss. Jag tar fasta på det uttalandet. Får jag bara säga att jag kanske har varit
litet vilseförd av att under ett år ha arbetat i finansutskottet, där vi inte har
kunnat flytta ens på ett kommatecken i majoritetens text. Jag välkomnar den
nya attityd som Per-Ola Eriksson ger uttryck för.

Är jag en samarbetsapostel? Ja, jag har försökt att tala både i mitt parti
och för allmänheten om nödvändigheten av att få till stånd en nationell sam-
ling kring en ny och ansvarsfull ekonomisk politik. Mot det har jag fått
många invändningar från olika håll. Men jag har stått på mig för den inrikt-
ningen. Men de som har trott att man kan förhandla med oss genom att
plocka bit för bit har gjort ett misstag.

När vi förhandlar är vi väl förberedda. Vi har tänkt igenom vår förhand-
lingsstrategi, vi har idéer om vad vi skall uppnå och där står vi på oss. Miss-
tolka inte detta som ovilja att göra insatser. Tvärtom. Det var just genom att
vi hade förberett oss väl som vi kunde genomföra den här förhandlingen på
det sätt som skedde och få det utfall som gjorde att vi kunde acceptera en
sådan uppgörelse.

Det är riktigt att vi under 80-talet fick en vändning från ett stort underskott
till ett litet överskott. De offentliga finanserna som helhet hade ett hyggligt
underskott under slutet av 80-talet. Det var otillräckligt med tanke på de
påfrestningar som vi nu har. Men kommer Per-Ola Eriksson ihåg hur det lät
här i kammaren? Under den tid som jag har diskuterat här fick jag höra hur
överbeskattat det svenska folket var. De överskott som då fanns skulle man
åtgärda genom att sänka skatterna. Det var den föreställningen som låg
bakom och som gjorde det svårt att få till stånd den nödvändiga uppstram-
ningen av finanspolitiken. Tänk efter litet, Per-Ola Eriksson, vilka era insat-
ser var!

Centern gjorde en bra insats 1989, när ni ställde upp. Då var inte Folkpar-
tiet med. Vi har fått dra ett tungt lass på detta område. Men kritiken för de
stora underskotten måste ni ta på er själva. De grundlädes under de borger-
liga åren i slutet av 70-talet och början av 80-talet. 13 % i underskott i förhål-
lande till bruttonationalprodukten var resultatet när ni lämnade över. Det
var ett tungt jobb att förändra det.

Anf. 54 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att i en sådan här debatt också ta
med helheten. Jag märker att Allan Larsson tar valda delar enbart av 80-
talet. Men för att få en helhetsbild bör man kanske säga, att statsskulden
under den tid som Socialdemokraterna hade ansvaret för ekonomin ökade
med mångmiljardbelopp. Detta skedde mitt i en tid då vi hade en extrem
högkonjunktur.

Jag läste ett tal som Allan Larsson hade hållit den 23 september. Jag vill
ta upp en sak som han sade där, nämligen att de med de högsta inkomsterna

nu också får vara med och bidra till uppgörelsen genom att det extra real-
löneskyddet på 2 % i skatteskalan upphävs för 1993 och 1994. I och med det
återupprättas skattereformens mål om en rättvis fördelning.

Det var bra att Allan Larsson sade detta. Men det kanske hade varit bättre
om Allan Larsson hade biträtt en sådan linje i valrörelsen 1991, när vi i Cen-
tern tog upp den frågan. Då mötte vi ett kompakt motstånd från socialdemo-
kratins sida. Vi tyckte att skatteuppgörelsen, som Socialdemokraterna hade
medverkat till, var orättvis på den här punkten. Nu har vi medverkat till att
ställa det till rätta. Det försöker Allan Larsson sedan inför den interna opi-
nionen ta till intäkt för en socialdemokratisk framgång.

Jag skall ta upp frågan om finanskrisen. Jag trodde att AJlan Larsson
skulle våga peka ut vilka personer han avser och inte bara göra antydningar.
Jag svarar ändå på Allan Larssons fråga.

Enligt överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna är
vi för det första överens om att garantera betalningssystemet och att det skall
ske i samråd med parterna. För det andra kommer en proposition att läggas
på riksdagens bord under hösten. För det tredje, Allan Larsson, innebär
detta, som finansministern redan har sagt, att bankägarna också måste ta sitt
ansvar, på samma sätt som staten tar sitt ansvar som ägare till Nordbanken.
För det fjärde skall insättarnas pengar garanteras av staten. Men detta inne-
bär samtidigt, för det femte, att regeln om att det egna kapitalet i första hand
skall garantera övriga förpliktelser måste gälla. Även det har finansministern
pekat på. Det är också detta som den åsyftade personen i regeringen har
pekat på.

Allting annat skulle innebära att privatägda banker skulle kunna verka på
löpande räkning i det här läget, och det skulle inte garantera betalningssyste-
met och vara en trygghet för framtiden. Jag tycker att de som har ägaransvar
skall ta sitt ansvar. Det är det som vi från Centerns sida har menat. Jag hop-
pas att Alian Larsson efter den här debatten inte behöver sprida myter om
innehållet i uppgörelsen och var olika företrädare för regeringen står.

Andre vice talmannen anmälde att Allan Larsson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 55 ANDRE VICE TALMANNEN:

Vi har besökare från det polska parlamentet och hälsar dem särskilt väl-
komna.

Anf. 56 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! ”20 års slapp finanspolitik”. Ungefär så uttryckte sig förre
socialdemokratiske vice statsministern Odd Engström i en tidningsintervju,
när han skulle förklara orsaken till den valuta- och räntekris som vi upplevt
och som i sin tur ledde fram till de två krispaketen.

Vi i Sverige har under lång tid skjutit de ekonomiska problemen framför
oss, ungefär som när man rullar en snöboll framför sig. Till slut blir snöbollen
så stor att man inte längre orkar rulla den vidare. Är det då litet uppförs-
backe böljar snöbollen rulla tillbaka. Det är det vi nu upplevt under de
gångna veckorna. Det var därför de två krispaketen var så viktiga, både med

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

tanke på deras innehåll och för deras parlamentariska bredd. Krispaketen
stoppade snöbollen som höll på att krossa oss. Att döma av ränteutveck-
lingen börjar också resultaten att visa sig. Men fortfarande har vi en lång och
mödosam väg framför oss, innan vi har fått ordning på svensk ekonomi.

Visst finns det inslag i krispaketen som känns smärtsamma för en kristde-
mokrat. Minskningen av u-landsbiståndet är ett sådant exempel. Men också
neddragningen av bostadssubventionerna och pensionerna är svåra beslut.
Men vad nästan alla som protesterar mot krispaketen glömmer - här är
Johan Lönnroth från Vänsterpartiet ett bra exempel - är att följden av att
inte vidta dessa besparingar skulle ha blivit devalvering och långsiktigt högre
räntor. En sådan politik skulle leda till högre inflation och högre arbetslös-
het, vilket innebär mindre köpkraft för oss alla, även för de pensionärer som
Johan Lönnroth ömmar för. Dessutom skulle vi ha tagit rejäla kliv tillbaka
till den inflationsekonomi som vi upplevde under 80-talet och som skapat de
ekonomiska problem som vi nu brottas med.

Det är denna insikt som gjort att vi kristdemokrater aktivt medverkat till
att krisuppgörelsen kom till stånd. Det är också denna insikt som gjort att vi
kristdemokrater deltagit i en regering som även före valutakrisen dristade
sig till att föreslå smärtsamma besparingar, besparingar som så sent som i
juni detta år i denna kammare ansågs vara onödiga och felaktiga, men som
nu är högsta visdom.

Allan Larsson sade i sitt anförande att han var nervös redan i maj månad,
medan marknaden blev nervös i augusti. Vi andra märkte inte mycket av den
nervositeten i kammaren. Då var Socialdemokraterna emot alla besparingar
och vågade inte föreslå sådana saker som man nu ställer upp på.

En viktig förklaring till dagens ekonomiska situation är att vi under lång
tid gynnat finansiell spekulation framför produktivt arbete. Statistik från
SCB visar detta på ett skrämmande tydligt sätt. Under hela 1980-talet var
avkastningen högre genom att satsa pengar i finansiell verksamhet än på att
satsa dem i produktiva investeringar i näringslivet. Bara 1983 och 1984 var
undantag från denna regel. En ekonomi där det är intressantare att speku-
lera i fastigheter och börskurser än att satsa pengarna i industriverksamhet
är en sjuk ekonomi. Det paradoxala är att vi hade denna situation under en
socialdemokratisk regering. Det parti som säger sig vara emot klippekonomi
och finansvalpar skapade en ekonomi som gynnade just klippare och miss-
gynnade småföretagare och industrialister. Låt oss en gång för alla lära oss
att detta blir följden av en inflationsekonomi. En ekonomi med låg inflation
däremot, som tillåter produktiva företagare att lyckas, är den bästa garanten
för en sund och långsiktig ekonomisk utveckling.

Herr talman! Framtidsutsikterna för svensk ekonomi är fortfarande
dystra. Uppgången i omvärlden har försenats, vilket inte ger oss den drag-
hjälp vi så väl behöver. Våra historiskt höga realräntor är, trots den ränte-
nedgång vi nu upplever, det mest akuta problemet för företagare och villa-
ägare. Därför, lan Wachtmeister, måste vi fortsätta ansträngningarna att eli-
minera det s.k. strukturella budgetunderskottet. Samtidigt får det inte ske så
att den inhemska efterfrågan stryps för mycket och för snabbt. Därför måste
åtgärderna främst inriktas på besparingar som får stor effekt på litet längre
sikt. Vårens riksdagsbeslut om ett nytt bostadsfinansieringssystem för de bo-

städer som byggs fr.o.m. nästa är är ett sådant exempel. Likaså förslaget till
förändring av begreppet arbetsskada som nu remitterats till lagrådet för
granskning. Det är sådana nödvändiga översyner vi behöver göra, som får
effekt på längre sikt, förutom en självklar återhållsamhet med statliga utgif-
ter i budgetarbetet.

Ett annat exempel är faktiskt införande av vårdlön eller vårdnadsbidrag.
En sådan reform, självfallet fullt ut finansierad, skulle förstärka köpkraften
för de familjer där den ene föräldern är hemarbetande eller deltidsarbe-
tande. Det är familjer som ofta har det ekonomiskt mycket besvärligt. Sam-
tidigt skulle den ökade valfrihet som en sådan reform medför leda till att
barnfamiljer fann nya lösningar för sin egen barnomsorg, i egen regi eller på
annat sätt som man har funnit bra för sina barn. Detta skulle i sin tur leda
till att trycket minskade på kommunerna att bygga ut den kommunala barn-
omsorgen. Därmed skulle ett ekonomiskt mycket tungt åläggande från sta-
ten lindras och många kommuner skulle slippa ”överinskriva” barn på dag-
hemsavdelningar. Ett vårdnadsbidrag har alltså positiva samhällsekono-
miska effekter på både kort och lång sikt. Vi kristdemokrater kommer där-
för aldrig att upphöra att försöka övertyga våra politiska medtävlare om just
detta.

Herr talman! 1991 års nobelpristagare i ekonomi, Ronald Coase, har i sina
arbeten lyft fram transaktionskostnadernas betydelse för ekonomins funk-
tion och effektivitet. Med transaktionskostnader avses de kostnader som
finns för att prismekanismen skall fungera i en marknadsekonomi - helt en-
kelt vad kostnaden blir för en vara, utöver de direkta produktionskostna-
derna. När en affär skall göras, oavsett om det handlar om en avancerad
upphandling eller matinköp i kvartersbutiken, krävs vissa arrangemang för
att affären skall kunna genomföras. Ett enkelt exempel är kunden som beta-
lar med kreditkort. För att affärsinnehavaren skall kunna lita på att han får
sina pengar kräver han en omfattande kontrollapparat från kreditkortsföre-
taget, samtidigt som han själv lägger ned en hel del arbete på kontroll och
redovisning. Detta är en s.k. transaktionskostnad, som självklart driver upp
priset på varorna. Likaså uppstår sådana kostnader när större affärer görs
upp. Då skall advokater in i bilden för att garantera att alla eventualiteter
är förutsedda och att parterna klarar en process i en domstol, om så skulle
behövas.

Alla inser att om alla eventuella problem som kan tänkas dyka upp i en
affärsrelation skall regleras i civilrättsliga avtal, tvingar det fram en enorm
pappersexercis, många arbetsuppgifter för juristkåren och enorma kostna-
der i både tid och pengar. Tidningen Affärsvärlden skrev den 11 juni föl-
jande: ”Sverige är inte juristernas förlovade land. Traditionellt har avtal
gjorts med ganska tunna formella dokument och till och med hedersord
ibland. Det har nödvändigtvis inte varit en nackdel.” Vidare står det i samma
artikel: ”Ett land som kan hålla igång ekonomin utan ett berg av skrivna av-
tal och dokument har en konkurrensfördel. Men det förutsätter en hög af-
färsetik, något som den svenske affärsmannen har framhållit som sin främsta
egenskap.”

Om inte det etiska perspektivet finns med i det ekonomiska tänkandet och
i den ekonomiska politiken, riskerar vi att steg för steg skapa en hård, dyr

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

och omänsklig kapitalism, i stället för den varma marknadsekonomin med
sociala och ekologiska hänsyn.

I det samhälle där ekonomin baseras på hederlighet, personligt ansvarsta-
gande och hänsynstagande blir transaktionskostnaderna låga, vilket är avgö-
rande för en långsiktigt god ekonomisk utveckling. Förutom ekonomen Ro-
nald Coase har också marknadsekonomins fader Adam Smith var inne på
liknande tankegångar. Han insåg att egennyttan, som är marknadens driv-
kraft, lätt kunde urarta, men han pekade på två återhållande krafter med
vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt skulle kunna fungera. Den ena var
religionen med dess moraliska bud om den svagares rätt, och den andra vad
Smith kallar det allmänna ogillandet; om någon använder moraliskt ojusta
metoder på marknadens tävlingsbana, kommer han att känna obehag inför
kolleger och vänner.

Men vad händer i ett samhälle där etik och moral under lång tid nonchale-
rats, trängts tillbaka? Jo, de återhållande krafterna mot marknadsekono-
mins avarter försvagas. Därför är den kristna etiken en bra och nödvändig
grund för samhällsbyggandet. Kristen etik kan både motverka marknads-
ekonomins avarter och bidraga till att sänka transaktionskostnaderna och
därmed bidraga till en god ekonomisk utveckling. Men saknas de självregle-
rande normerna i människors medvetande, tvingas politiker gå in med de-
taljregleringar och lagstiftning och skapa kontrollapparater.

LO-ekonomen P-O Edin skrev i DN den 29 januari: ”Det finns en mora-
lupplösning, och det är vanligt med försvar för dålig moral eftersom samhäl-
lets normbildande förmåga är svag.” Är det inte så att den normbildande
förmågan i ett land är nog så viktig för den långsiktiga ekonomiska utveck-
lingen som olika ekonomisk-politiska beslut? Vad får det i så fall för konse-
kvenser på skol- och familj epolitikens område, på rättsområdet och inom
den ekonomiska politiken? Låt oss vidga den ekonomiska debatten till att
omfatta även dessa områden.

Anf. 57 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Stefan Attefall säger att det om man inte hade träffat uppgö-
relsen om krisen, skulle ha blivit mycket värre för pensionärer och arbetslös-
heten hade blivit högre. Jag redogjorde i mitt anförande för ett alternativ,
sade att det var nödvändigt att göra någonting men att man kunde ha gjort
det på ett annat sätt.

Stefan Attefall refererar till Odd Engström, som skall ha sagt att detta är
resultatet av 20 år av slapp finanspolitik. Jag tycker att det var ett slappt utta-
lande. Vad var alternativet? Det kan vi se ute i världen i de länder där Stefan
Attefalls partikamrater hade mera att säga till om än här i Sverige. Där
börjde man redan på 70-talet föra deflationspolitik, skapa den naturliga ar-
betslöshet som de nyliberala ekonomerna började tala om. Resultatet blev
mer än 10 % öppen arbetslöshet, arméer av utslagna, fotbollshuliganer, då-
lig moral, maffia.

Sedan säger Stefan Attefall att det var smärtsamt att minska biståndet, och
det förstår jag. Men kds är med om att vandra in i en organisation - jag tän-
ker på EG - där Sverige kommer att få betala 8 miljarder om året, mycket
mer än vad ni nu tänker dra ner på biståndet. Jag upprepar frågan: Finns det

inte bättre biståndsprojekt i jordens fattigaste länder än att subventionera
jordbrukare, byråkrater i EG?

Till sist: Det är intressant att lyssna när Stefan Attefall tar upp ekonomen
Coases transaktionsekonomi, Adam Smith och religionen. Jag lyssnade
också tidigare i en allmänpolitisk debatt på Alf Svensson som talade om
trygghetssystemen som en drog. Jag tror att det är spekulationsekonomin
som är en drog. Har man gjort ett snabbt klipp på en miljon, jobbar man
inte hederligt längre. Det fungerar just som en drog. Det är därför det är så
skadligt. Den ekonomiska politik som Stefan Attefall och kds står för är en
politik som upplöser moralen.

Anf. 58 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Johan Lönnroth hävdar att han har talat för ett alternativ
till krisuppgörelserna. Jag lyssnade på hans anförande och på hans många
repliker, men jag har fortfarande inte blivit klok på hur det alternativet ser
ut. Det går bra att tala om ett alternativ, men hur ser det alternativet ut? Jag
är rädd för att med Vänsterpartiet vid spakarna och bakom krispaket, skulle
nog även de sämst ställda pensionärerna i Göteborg, som Johan Lönnroth
ömmar för, fly med sina pengar ur landet. Det skulle leda till ont värre.

Problemet med svensk finanspolitik under 20 år har varit att den inte har
varit tillräckligt stram, inte så att vi har gjort saker och ting som har varit
dåliga, men vi har inte haft ekonomin för att klara alla utgifter för det som
vi kostat på oss. Det började redan 1973 och 1974 i Sverige. Det får alla rege-
ringar därefter ta ett större eller mindre ansvar för. Detta ser vi nu resultatet
av.

På 80-talet kostade vi på oss ökade transfereringar till hushållen med 50 %
mer än vad BNP växte. Vi måste också ha en ekonomi som kan bära utgif-
terna för allt vi kostar på oss. Vi har gjort många bra saker i Sverige, men vi
har inte haft en produktion som vuxit i samma takt som de ökade utgifterna.

Det som kallas långsiktighet och etik är att verkligen kunna betala för de
saker man kostar på sig. Jag vet med den kunskap jag har i ekonomiska ter-
mer och med det bondförnuft som ändå de flesta av oss besitter att om det
rinner ut mer pengar ur plånboken än vad man får in, så går det åt skogen
till slut. Det upplever vi just nu.

Kort om biståndet: Att besparingarna skulle ha varit mindre eller kanske
helt uteblivit om kds hade fått komponera krispaketet kan jag lova Johan
Lönnroth. Men det gäller också att få majoritet. Alla var inte lika glada i
biståndet som kds är. Nu talar jag inte bara om de partier som Johan Lönn-
roth menar i första hand skulle ha varit mot satsningar på biståndet.

Via EG kommer vi också att bedriva biståndspolitik. En del av de pengar
som Johan Lönnroth är rädd för skall hamna i EG går vidare till olika sam-
ordnade biståndsprojekt. Jag ser det inte som någon nackdel - tvärtom kan
det finnas behov att samordna biståndspolitiken mer än vad som gjorts tidi-
gare.

Jag kan hålla med om att spekulationsekonomin också skapar en drog.
Därför skall vi undvika att skapa ny inflationsekonomi i Sverige. Därför är
krisuppgörelsen så viktig och angelägen, och därför är det beklagligt att
Johan Lönnroth och Vänsterpartiet ställer sig utanför.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

Anf. 59 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Jag försökte faktiskt beskriva vårt alternativ i mitt första in-
lägg. Jag skall gärna upprepa det i tre huvudpunkter.

För det första gäller det att fördela om borttagandet av det strukturella
budgetunderskottet i tiden, så att man inte stramar åt efterfrågan just nu i
den mycket djupa lågkonjunkturen utan i stället befäster sig att i framtiden,
när konjunkturen vänder, dra ner på det strukturella budgetunderskottet.
Det tror jag att man kan tala om från partierna här i riksdagen på ett sådant
sätt att också den s.k. marknaden blir betydligt lugnare än vad den är med
nuvarande krispaket.

För det andra skall vi omfördela mellan individer, rätta till den orättvisa
fördelningsprofilen i krisuppgörelserna.

Den tredje punkten gäller just fördelningen globalt. Ni gör precis samma
orättvisa omfördelning som Ny demokrati länge har talat om. Ni struntar i
de s.k. främlingarna och inriktar er på de s.k. grannarna.

Man kan föra en lång debatt om EG och biståndspolitiken. EG är också
en protektionistisk sammanslutning. Sverige tvingas t.ex. återinföra teko-
protektionismen, om vi går med i EG, vilket är det som slår hårdast mot u-
länderna. Det finns en rad sådana exempel. Det neddragna biståndet är för
övrigt också ett svek mot allt det som så sent som i juni i år sades vid konfe-
rensen i Rio.

Jag har ägnat mig en del åt att studera vad ekonomer och politiker under
decennierna har uttalat om finanspolitiken. I början av 70-talet fördömde en
enhällig ekonomkår svångremspolitiken, dvs. Gunnar Strängs s.k. idiot-
stopp på kreditmarknaden. Svångremspolitiken var eländig och usel. Över-
bryggningspolitiken hyllades - på den tiden var ju alla någon sorts Keynesia-
ner. Linder 80-talet bytte allihop åsikt. Då var det plötsligt någonting helt
annat som gällde.

Opportunismen tycks alltid leva i tiden. Nu skall alla säga samma sak. Man
instämmer i den typ av uttalanden som Odd Engström gör, att det har bedri-
vits en slapp finanspolitik under 20 år. Visst, det bedrevs en alltför expansio-
nistisk politik i slutet av 80-talet. Men den grundläggande sanningen är att
den fulla sysselsättningens politik har räddat oss i det här landet från den
situation som råder i de länder där Stefan Attefalls partivänner har mer att
säga till om.

Anf. 60 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Johan Lönnroth skisserade nu på Vänsterpartiets alternativ.
Han talade om att omfördela budgetbesparingarna över tiden. Men Johan
Lönnroth undvek nogsamt att tala om vilken typ av besparingar som han vill
genomföra och som skall ge ett större genomslag i framtiden. Bostadsfinan-
sieringssystemet, som riksdagen fattade beslut om i våras, är ett exempel på
en besparing som Vänsterpartiet var emot. Jag vet varken vilka besparingar
som ni i Vänsterpartiet inte har gått emot eller vilka besparingar som ni kom-
mer att föreslå i anslutning till den s.k. krispropositionen. Jag avvaktar era
förslag med spänning.

Att Sveriges regering nu skulle strunta i främlingar som bor långt borta
är struntprat. Biståndsnedskärningen handlar om att gå från 1 % till 0,9 %.

Varken katastrofbiståndet eller biståndet till frivilligorganisationerna be-
rörs. Det blir några av de multilaterala samarbetsorganisationerna som får
något minskade bidrag, men det kommer att kompenseras genom rationali-
seringar i förvaltningen här i Sverige.

Jag vill också poängtera - jag glömde att säga det i mitt förra inlägg - att
de sämst, ställda pensionärerna kommer att få kompensation genom höj-
ningen av bostadstillägget eller pensionstillskottet. Det är viktigt att komma
ihåg att det också finns vissa fördelningspolitiska omläggningar som har
gjorts i syfte att hjälpa de pensionärer som har det sämst ställt. Jag skall vil-
ligt erkänna att pensionärerna är den grupp i vårt samhälle som jag just nu
bekymrar mig mest för. Pensionärerna har det sämst ställt och måste därför
få ökad hjälp. Det nya kommunala bostadsbidragssystemet kommer att bi-
dra till att underlätta för pensionärerna. Det arbetas nu vidare med den frå-
gan i regeringen.

Anf. 61 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Herr talman! Det är bra att kds är med på att skära i det strukturella bud-
getunderskottet. Alla har väl vid det här laget insett att det är nödvändigt.

Jag vill också erinra om vad vi talade om förut när det gäller ränteläget.
Finns det något annat sätt än det jag angav för att verkligen få ned räntan?
Om vi inte får ned räntan, kan vi inte göra allt det andra som vi så gärna vill
göra. När kommer riksdagen att inse detta? Kommer det att dröja? Kommer
man bara att blunda och köra så länge det går och hoppas att någon annan
hoppar in och tar itu med sakerna åt oss? Jag trodde annars att den här krisen
hade lärt oss att vi måste torka upp efter oss själva.

Det finns en fråga som kds av naturliga skäl har gjort till sin - ni har ju en
minister på området - och det är biståndet. Ni är väldigt emot att man ens
rör det. Jag vill då erinra om att biståndet uppgår till nästan 15 miljarder
kronor. Till detta kan man lägga kostnaderna för flyktingpolitiken - som
man inte heller får tala om - vilka jag med bestämdhet hävdar uppgår till
minst 20 miljarder kronor. Och vem är det som betalar dessa 35 miljarder
kronor? Jo, det gör samma personer som väljer oss ledamöter i denna kam-
mare. Det är fara värt att några av oss kan bli arbetslösa.

Jag vill fråga om Stefan Attefall anser att vi skall låna pengar och sedan ge
bort dem till andra länders regimer, för det är just det som vi gör. Är det rätt
att vi i det här läget, när det är kris i Sverige, skall ge tre gånger så mycket
som vad andra industriländer i genomsnitt ger? Är det riktigt att vi skall låta
barnen betala den här notan?

Tyvärr har biståndet utvecklats till att bli en metod, där de fattiga - det är
ju de som drabbas av nedskärningarna - i de rika länderna ger till de rika i
de fattiga länderna? Tror inte Stefan Attefall och kds att det skulle kunna gå
att väsentligt effektivisera biståndet? Alla måste hjälpa till. Det finns inga
heliga kor. Tror inte också Stefan Attefall att det kunde vara idé att rationali-
sera genom att slå ihop flykting- och biståndspolitik och visa vad man duger
till även på det området, samtidigt som man hjälper minst lika många männi-
skor som man hjälper i dag? Kom nu inte dragande med att det är så synd
om alla människor som ni vill hjälpa! Vi i Sverige ger till regimer bort pengar
som vi inte har.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Anf. 62 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Ian Wachtmeister upprepar sig. När Alf Svensson är i kam-
maren får han frågor om bistånds- och flyktingpolitik. Det är tydligt att jag
nu får axla den manteln. Det gör jag gärna, eftersom det är viktigt att poäng-
tera för lan Wachtmeister och alla andra som lyssnar att den kris som vi har
i Sverige trots allt är ganska blygsam jämfört med den kris som har drabbat
Somalia, Östeuropa och också många andra länder runt om i världen.

Det sägs att biståndspolitiken inte fungerar bra. Jag tror - och jag har
också informerats om - att det mesta i biståndspolitiken fungerar mycket
bra. Det har jag själv sett många exempel på, alltifrån frivilligorganisatio-
nerna och katastrofbiståndet till de stora samarbetsprojekten. Det finns
även exempel där biståndet inte fungerar bra, liksom det finns exempel i Ny
demokrati, i kds och i andra sammanhang på saker som inte fungerar bra.
Människor är inte fullkomliga.

Vi måste försöka att effektivisera användningen av de resurser som vi an-
ser att vi i Sverige har råd att avdela för att hjälpa medmänniskor i andra
länder, i stället för att - som lan Wachtmeister föreslår - ge upp och dra in
anslagen. Jag anser att detta är ett defensivt tänkesätt.

Jag är helt övertygad om att svenskarna har råd och att de vill ställa upp
och hjälpa människor i andra länder. Där det finns problem, skall vi angripa
dem med full kraft. Det görs ett omfattande arbete för att försöka hitta nya
vägar där biståndet inte har fungerat bra. Det jobbas just nu både i utred-
ningssammanhang och med konkreta åtgärder. Regeringen har också i sam-
band med budgetpropositionen lagt fram förslag om en del omläggningar
och omfördelningar för att biståndspengarna skall ge bättre effekt.

Ian Wachtmeister nämnde beloppet 20 miljarder kronor i samband med
flyktingpolitiken. Men då räknar han in mycket mer än de direkta flykting-
kostnaderna. Det är ungefär som att räkna in kostnaderna för sjukvård och
pension för en flykting som har fått uppehållstillstånd i Sverige. Om man
räknar på ett sådant sätt, tror jag att man hamnar ganska snett. Man måste
också räkna de positiva effekterna av de insatser som flyktingar och invand-
rare gör i Sverige.

Ian Wachtmeister talade mycket om att vi nu måste försöka få ned budget-
underskottet för att räntan skall kunna sänkas. Visserligen sänker vi räntan
indirekt via Riksbanken, men det är marknaden som sätter räntan och avgör
vilken räntesats som är lämplig utifrån rådande ekonomiska förhållanden.
Jag tror inte på att släppa kronan fri, inte ens efter det tredje krispaketet,
som lan Wachtmeister föreslår. En liten ekonomi som Sveriges kan råka ut
för ganska stora störningar beroende på vad som händer i omvärlden. Det
vore bättre att gå in i ett tätare valutasamarbete med övriga Europa, efter-
som det skulle stärka Sveriges ekonomi. Det är nog den enda framkomliga
vägen, i stället för den engelska väg som förefaller vara lan Wachtmeisters
melodi.

Anf. 63 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:

Herr talman! Jag tar först upp den sista frågan. Marknaden skulle accep-
tera den ränta som Sverige sätter, om vi låter valutan flyta. Observera att
flyta inte är detsamma som att devalvera, för en devalvering innebär att kur-

sen fixeras ytterligare en gång. Det sägs att detta är ett sätt att få ned räntan.
Det finns inte några andra bra sätt.

Kds förfäras alltid när man tar upp biståndsfrågor. Alf Svensson blir förvå-
nad när jag tar upp biståndsfrågor här i kammaren. Det vore väl ganska lus-
tigt om jag inte tog upp sådana frågor. Alf Svensson är ju biståndsminister.
Det är väl inte heller särskilt konstigt att ta upp biståndsfrågor med en som
står och talar om att den nedskärning som man har fattat beslut om - och
som enbart naggar biståndet i kanten - var för stor. Det är då naturligt att ta
upp sådana frågor.

Jag upprepar mina frågor: Har vi råd att ge tre gånger så mycket som
andra länder? Skall vi låna pengar till biståndet och låta våra barn betala?
Skall vi dra åt svångremmen i Sverige? Skall vi underlåta att effektivisera
biståndet genom att slå ihop det med flyktingpolitiken för att därigenom
göra besparingar på säkerligen minst 35 miljarder sammanlagt? Det är
mycket få människor som i dag ifrågasätter beloppet 20 miljarder för flyk-
tingpolitiken. Tvärtom finns det människor som tror att den kostar betydligt
mer. Jag har varit avsiktligt försiktig med denna summa.

Ni försöker behandla de här frågorna som någon sorts heliga kor. Det
finns inga heliga kor i dag. Ni blir t.o.m. upprörda om man är framme och
rycker en av de heliga korna litet grand i svansen.

Anf. 64 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Ian Wachtmeister frågade om vi har råd att hjälpa våra med-
människor i andra länder. Svaret för en kristdemokrat är ja. Vi ger inte tre
gånger mer än andra länder. Jag tror t.o.m. att vi ger litet mindre än vad
Norge ger, och vi ger ungefär lika mycket som Danmark. Holland ligger
strax efter. Sedan kommer i och för sig USA och andra länder som ligger på
en lägre nivå, men de är inte mina föredömen. Om de är lan Wachtmeisters
föredömen, får han stå för det. Jag har andra föredömen. Jag försöker
klättra uppåt och komma fram till nya målsättningar som innebär att vi kan
öka ambitionerna.

Jag vill upprepa att om vi upplever att det finns problem på ett område
skall vi göra allt för att försöka effektivisera det hela och använda pengarna
effektivare. Men när jag studerar ekonomiska frågor och försöker bedöma
om det är rimlig rättvisa i saker och ting, då försöker jag se till att de som
har det sämst inte drabbas hårdast. Men lan Wachtmeister börjar i en helt
annan ände. Han börjar med att plocka av de människor som har minst re-
surser. Slutligen kommer han till andra grupper som har det bättre ställt.
Den filosofin delar jag inte. Därför beklagar jag att biståndet har fått naggas
i kanten. Men jag tror att vi ändå kan upprätthålla en ganska bra biståndspo-
litik tack vare att nedskärningen inte blev större än en tiondels procentandel,
från 1 % till 0,9 %.

Andre vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 65 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag skall göra ett par kommentarer. Jag skall knyta an till
vad Stefan Attefall sade inledningsvis om dessa 20 år av slapp finanspolitik.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Ekonomisk politik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Ekonomisk politik

Jag vill än en gång påminna om att det som hände under de sex borgerliga
åren var att man gick från balans i statsfinanserna till ett stort underskott.
Under Kjell-Olof Feldts tid vändes detta. Det skedde en förstärkning av de
offentliga finanserna under denna tid som motsvarar 150 miljarder kronor. I
den meningen kan man alltså inte säga att det var en slapp finanspolitik. Men
det räckte inte. Det var inte tillräckligt för att hålla balans i samhällsekono-
min. Då är frågan: Varför räckte det inte? Förklaringen är det som hände i
den finansiella sektorn efter avregleringen. De som begärde avregleringen,
nämligen bankerna, gav en utfästelse om att det inte skulle leda till några
excesser. Den som vill läsa mer om hur det gick till kan läsa Kjell-Olof Feldts
bok där det finns beskrivet. Det var löftet, men det bröts mycket snabbt.

Stefan Attefall talade om den varma marknadsekonomin. Jag skulle nog
inte använda mig av så känsloladdade uttryck. Men den här ekonomin ledde
i vaije fall till en väldig överhettning. Det var den som vi drabbades av i slutet
av 80-talet, och finanspolitiken räckte inte till för att behärska den.

Jag tycker att den fråga som finns kvar och som jag vill ta upp i denna
debatt är att detta inträffade i land efter land. Det inträffade i USA, som
verkligen körde med en svag finanspolitik. Det inträffade i Sverige, där vi
gick från stora underskott till överskott i de offentliga finanserna och stra-
made upp finanspolitiken. Det inträffade i Japan, som under hela denna tid
hade en mycket stark finanspolitik med stora överskott i de offentliga finan-
serna. I land efter land inträffade samma sak. Vi fick en finansiell bubbla,
och hela världsekonomin lider nu av den. Den fråga som måste besvaras är:
Vad var det för krafter som låg i detta? Hur skall vi undvika att det upprepas
igen?

Låt mig avslutningsvis ta upp en annan fråga. Den gäller sysselsättningen
och behovet av insatser mot arbetslösheten. Jag har ställt den till övriga del-
tagare här, och jag vill ställa den även till Stefan Attefall. Vi skall ha en dis-
kussion om detta i finansutskottet. Jag har sagt att det inte räcker med att
föra halvårspolitik när det gäller arbetsmarknadsinsatserna. De måste vara
uthålliga, och ambitionen måste vara högre.

Vi behöver också gå igenom investeringssidan. Vad är det som har kommit
till stånd, och vad är det som vi kan göra ytterligare för att få fart på investe-
ringarna?

Vi behöver även diskutera kommunerna. Är det som man nu genomför
en besparing, eller är det bara en finansiell rundgång när staten flyttar sitt
underskott till kommunerna som sedan flyttar tillbaka det till Arbetsmark-
nadsfonden?

Dessa frågor kommer vi att aktualisera, och jag tycker att Stefan Attefall
skall ge svar på dem. Hur ser kds på detta?

Anf. 66 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Herr talman! Allan Larsson lyfter fram de sex borgerliga åren i slutet av
70-talet och i början på 80-talet som boven i dramat. Jag tänker inte försvara
dem. Jag tror att det finns mycket att önska när det gäller finanspolitiken
under den tiden. Men vi skall komma ihåg att de svenska problemen började
på allvar under 1973-1974.

Om man tittar på 80-talet, finner man att den socialdemokratiska rege-

ringen lyckades vända ett stort budgetunderskott till ett mindre överskott.
Men det gjordes efter en devalvering som var mycket bra timad. Den inne-
bar att vi kunde haka på en konjunkturuppgång i omvärlden och därmed öka
den ekonomiska aktiviteten i svensk ekonomi mycket kraftigare än vad man
kunde göra i omvärlden. Vi fick en internationellt mycket kraftig och långva-
rig högkonjunktur. Problemet var inte att budgetunderskottet minskade un-
der denna period. Problemet var att överskottet i statsfinanserna inte blev
större än vad det blev. Om man skall ha en långsiktigt rimlig finanspolitik,
måste man ha balans över en konjunkturcykel. Det lyckades inte den social-
demokratiska regeringen med. Det lyckades den inte samla en majoritet i
riksdagen för. Det blev i stället till slut ett stoppaket som satte stopp för den
regeringen.

Avregleringen av kreditmarknaden skapade problem. Det är ett problem
då man har ett skattesystem som uppmuntrar låntagande och sedan ändrar
så att man ökar möjligheterna att låna men inte ändrar skattesystemet i tid.
All erfarenhet visar att den timingen var felaktig.

Hur är det med omvärlden? Är dessa problem likadana i alla andra län-
der? Visst är finanskriserna en internationell trend. Det är helt riktigt som
Allan Larsson säger. Men man kan också se att det finns skillnader mellan
olika länder. Sverige har inte drabbats exakt lika hårt som andra länder. Om
man t.ex. tittar på hur industrikonjunkturen har utvecklat sig, ser man att
Sverige har drabbats mycket hårdare och kraftfullare än t.ex. EG-länderna
på grund av att vi har haft underliggande problem som är mycket starkare.
Trenden är alltså internationell, men kraften i försämringen har varit mycket
starkare i Sverige på grund av att vi har gjort många misstag, inte minst un-
der 80-talet.

Jag nämnde i en replik till Johan Lönnroth att vi ökade transfereringarna
50 % mer än BNP växte. Det är bara ett exempel på hur vi skapade ett regel-
system som tickade på av sig självt och ökade utgifterna med miljarder varje
år utan att det egentligen fördes någon större politisk debatt om det. Det var
sådana system som skapade det strukturella underskott som vi nu alla får
brottas med.

Jag tror att vi kan skapa en varmare marknadsekonomi än den som vi har
i dag. Men då krävs det självfallet också att marknadsekonomin omges både
av politiska ramar och av en ökad etisk medvetenhet hos alla ekonomins ak-
törer inkl, politiker. Jag tror att det vore mycket värdefullt med fler sådana
debatter i framtiden. Jag tror att vi alla skulle må bra av det, både politiker
och människor i näringslivet.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Anf. 67 INGELA THALÉN (s):

Herr talman! I slutet av september är 756 000 personer anmälda till arbets-
förmedlingarna. Det är 17 % av arbetskraften. 532 000 av dem är arbetslösa.
Av dem är 170 000 i utbildning, beredskapsarbete eller på någon annan sär-
skilt ordnad plats.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

282 000 är öppet arbetslösa på heltid, varav 96 000 är ungdomar.

Bakom dessa siffror finns det människor - oroliga, ledsna, förtvivlade.
Här finns personliga tragedier och grusade förhoppningar, familjer som inte
längre klarar sin egen försörjning, unga som inte kommer in på ett vanligt
jobb, vuxna med lång erfarenhet och stort kunnande, som ställs direkt på
gatan med små möjligheter att komma tillbaka i ett arbete som motsvarar
det som de har lämnat.

Det är detta, herr talman, som är skälet till den överenskommelse som
regeringen och Socialdemokraterna har träffat.

Det är dessa människors förlust av jobb och försörjning som har fått mig
att svälja politiska eftergifter som karensdagar och semesterdagar.

Svensk ekonomi genomgår den värsta tillbakagång som vi upplevt i man-
naminne. De verkliga orosmolnen för regeringen borde ha varit den växande
arbetslösheten och de stigande problemen att finansiera välfärd som arbets-
lösheten för med sig.

Det ringde flera varningsklockor som regeringen borde ha hört - fallande
produktion och budgetunderskott som skenar. Snart är var femte industriar-
betare arbetslös, och ingen vet hur stor del av Sveriges industrikapacitet som
riskerar att slås ut för gott.

Socialdemokraterna har under hela det gångna året varnat för att rege-
ringen inte har fört en politik för att hantera en lågkonjunktur och saknat en
parlamentarisk strategi för att få ett brett underlag för sina egna förslag.

Redan i januari i år föreslog Socialdemokraterna att regeringen skulle ta
fram ett ekonomisk-politiskt program i syfte att pressa ned arbetslösheten.

Det som vi ville ha fram var en strategi för att stärka industrin med infrast-
ruktur- och kompetensutveckling, ett omfattande investeringsprogram,
stärkt arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik som inte skulle slå ut
kommunerna och därmed ytterligare pressa upp arbetslösheten. Regeringen
vägrade.

Socialdemokraterna tog initiativet till en landsomfattande ”dammsug-
ning” för att få fram så många jobb och utbildningsplatser som möjligt. Re-
geringen passade.

I maj i år lade vi fram motionen Vägar till arbete, där vi redovisade ett
omfattande investeringsprogram, mest tidigareläggningar av planerade inve-
steringar. Regering och riksdag sade nej till allt, utom att bygga ett nytt mo-
dernt museum i Stockholm. I övrigt blev vi närmast hånade och beskyllda
för att inte kunna räkna.

I somras skrev Socialdemokraterna till arbetsmarknadsutskottet och bad
att utskottet skulle ta initiativ för att bryta de nedåtgående trenderna. Ut-
skottets borgerliga majoritet tillsammans med Ny demokrati sade så sent
som den 1 september nej till detta. Vi avvaktar, sade de.

Nu vill jag fråga den borgerliga majoriteten och Böije Hörnlund: Är ni
nu beredda att bygga vidare på den överenskommelse vi har gjort och vidta
ytterligare åtgärder för att öka sysselsättningen i landet, t.ex. genom att se
till att de medel som redan finns anvisade till infrastrukturinsatser verkligen
kommer till användning, varför inte genom en parlamentarisk infrastruk-
turgrupp?

När det gäller Moderna museet har det trots riksdagens beslut ännu inte

skett någonting. Jag vill fråga Börje Hörnlund vad han kan göra för att förmå
kulturministern att se till att detta projekt verkligen kommer till stånd.

Den ekonomiska situationen blev till sist ohållbar. När verkligheten nådde
regeringen och den tillsammans med Socialdemokraterna skulle diskutera
hur arbetslösheten skall bekämpas, då visade regeringen att den varit precis
så ointresserad av att bekämpa arbetslösheten som de höga arbetslöshetssiff-
rorna vittnar om. Ingen i regeringen hade ens bemödat sig om att verkligen
sätta sig in i de förslag som vi lade fram i våras.

Regeringen lägger själv inte fram något förslag om hur arbetslösheten
skall bekämpas och hur denna politik skall bedrivas. Det är ett socialdemo-
kratiskt förslag som är utgångspunkten.

Det är därför inte särskilt intressant om Börje Hörnlund har lagt ett bud
till finansdepartementet - som Olof Johansson sade i debatten förra onsda-
gen. Det är den politik som hela regeringen för som skall bedömas.

Den överenskommelse vi nu har träffat innebär en ytterligare satsning
detta budgetår på strax under 10 miljarder kronor. Det är en viktig investe-
ring mot arbetslöshet, men det kommer inte att räcka. Jag skall strax åter-
komma till det.

Det är den borgerliga regeringen som bär ansvaret för att Sverige har fått
en fördjupad effekt av den internationella lågkonjunkturen. Den ekono-
miska politiken har inte tagit kampen mot arbetslösheten på allvar.

För Socialdemokraterna är arbete och full sysselsättning den viktigaste po-
litiska uppgiften. Därför är arbetsmarknadspolitiken för oss en viktig del i
den ekonomiska politiken. Denna inställning har lett till att vi i Sverige har
haft en unik kombination av hög förvärvsfrekvens och låg arbetslöshet.

Huvuduppgifterna för arbetsmarknadspolitiken är att se till att lediga jobb
tillsätts med kompetenta sökande och att arbetslösa aktiveras till nya jobb.
På så vis kan arbetsmarknaden fungera effektivt.

I de flesta andra länder har man traditionellt sett på arbetsmarknadspoliti-
ken på ett annat sätt. Den är ofta knuten till socialpolitiken, och dess främsta
uppgift är att se till att de arbetslösa har sin försörjning tryggad.

I Sverige har vi fördelat 70 % av resurserna till aktiva åtgärder och 30 %
till kontantstöd. Siffrorna har varit de omvända i andra länder.

Men för att den aktiva arbetsmarknadspolitiken och därmed arbetslinjen
skall fungera krävs

att det finns tillräckligt med resurser till aktiva insatser,
att det finns fungerande arbetsförmedlingar med nationell räckvidd som hål-
ler i resurserna och alla lediga jobb som finns och
att arbetslöshetsförsäkringen understödjer arbetslinjen.

Det är på de här punkterna jag har känt en stor oro, därför att den borger-
liga regeringen på kort tid har försökt punktera arbetslinjen och ge Sverige
en europeisk arbetslöshetspolitik.

Skall vi kunna ta ner arbetslösheten och öka sysselsättningen måste vi för
det första se till att arbetsmarknadspolitiken får tillräckliga resurser.

AMS hade ännu inte fram till uppgörelsen trots arbetslösheten fått några
extra medel för innevarande budgetår jämfört med året före.

Kostnaderna för passivt stöd närmade sig 50 % av de totala kostnaderna

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

för arbetsmarknadspolitiken. Genom överenskommelsen har en viss förbätt-
ring nu skett på denna punkt.

Men trycket på arbetsmarknadspolitiken måste lättas genom insatser på
andra områden. Med dagens arbetslöshet klarar arbetsmarknadspolitiken
inte att ensam pressa ned den öppna arbetslösheten. Regeringen har inte
svarat upp mot detta, bl.a. genom sin envist negativa hållning till att tidigare-
lägga investeringar.

Ett lika allvarligt hot mot arbetslinjen är ökningen av långtidsarbetslöshe-
ten och därmed antalet utförsäkrade.

En ökning av antalet utförsäkrade riskerar att leda till krav på en förläng-
ning av ersättningstiden - både från enskilda och från kommuner, som får
betala socialbidrag. Detta är i så fall dödsstöten för arbetslinjen.

Den relativt korta ersättningstiden i vår arbetslöshetsförsäkring är inte en
svaghet utan en styrka, så länge den arbetslöse har rätt att kvalificera sig på
nytt genom utbildning eller beredskapsarbete.

Det är min mycket bestämda uppfattning att utförsäkringarna måste stop-
pas med alla medel.

I den överenskommelse som nu träffats har vi förstärkt skyddet mot utför-
säkring med en ny åtgärd.

Den andra viktiga länken i den aktiva arbetsmarknadspolitiken är arbets-
förmedlingarna. De svenska arbetsförmedlingarna har genom den höga ar-
betslösheten en orimlig arbetsbörda. Tidigare erfarenheter visar att det
knappast finns något annat land där förmedling av jobb fungerat så effektivt
som i Sverige. Förra året beslutade riksdagen ändå på grundval av ett social-
demokratiskt förslag att ge plats för s.k. organisationsförmedling inom om-
råden där parterna bedömer att det skulle stärka arbetsförmedlingen.

Utan att avvakta hur detta kommer att slå och utan någon som helst utred-
ning bestämmer sig regeringen för att fritt tillåta arbetsförmedling som sker
i vinstsyfte. Därefter utreder man hur detta skall gå till. Om man får en
bättre eller sämre arbetsförmedling, hur helheten skall se ut, vad som händer
med de svaga på arbetsmarknaden och vad som händer ute på arbetsplat-
serna när ”Manpower AB” börjar hyra ut arbetskraft i stor skala, tycks där-
emot vara av mindre intresse.

Jag förutsätter att förslaget om privata arbetsförmedlingar inte kommer
att genomföras.

En tredje, viktig och unik länk i arbetslinjen är arbetslöshetsförsäkringen.

Regeringen bestämde sig för att ”förstatliga” denna försäkring utan att ge
några nya resurser. Däremot skulle avgifterna chockhöjas. Vad skulle då ha
blivit kvar av försäkringen? Vad skulle ha hänt med arbetslinjen? Riskerna
är uppenbara att försäkringens aktiva roll helt skulle gå förlorad. Nu är detta
hot avvärjt, genom den överenskommelse som Socialdemokraterna och re-
geringen har gjort.

Min fråga till de borgerliga företrädarna är: Kommer ni att se till att detta
fungerar?

Den överenskommelse regeringen och Socialdemokraterna har träffat ger
mig en förhoppning om att det skall finnas utrymme i riksdagsarbetet för en
konstruktiv politik som kan ge arbetslinjen ett reellt innehåll.

Enligt AMS kan vi med de resurser som nu ställs till förfogande pressa

ned arbetslösheten i första hand mot 5 %. 600 miljoner kronor skall gå till
utbildningsinsatser för 25 000 elever, varav 2 000 vid de små och medelstora
högskolorna.

Satsningen på att bekämpa ungdomsarbetslösheten förstärks genom 2,9
miljarder kronor ytterligare till ungdomspraktikplatser.

Socialdemokraterna anser fortfarande att en annan lösning för ungdoms-
jobb hade varit att föredra. Men riksdagens majoritet står bakom detta. Då
vill vi medverka, genom att det inte rycker sönder arbetsmarknaden mer än
nödvändigt. Men denna åtgärd måste följas upp.

17-18-åringar som har arbetat så att de är berättigade till A-kassa och som
definitivt har särskilda skäl för att just nu inte på nytt börja en teoretisk ut-
bildning bör få en ungdomsplats. Jag förutsätter att de löften Börje Hörn-
lund lämnat i olika sammanhang nu kommer att uppfyllas.

En annan fråga är hur många gånger en ung människa skall gå på ung-
domspraktik. De ungdomar jag har talat med har klarat av sin s.k. arbetsin-
troduktion på ett par veckor, sedan är det vanligt jobb.

Nu är vi överens om att ungdomar så snart som möjligt skall anställas av
arbetsgivarna och kunna leva på sin lön. Möjligheterna till detta förstärks
genom att även ungdomar under 25 år på nytt skall kunna erbjudas bered-
skapsarbete. Detta förslag förutsätter jag kommer snarast.

Regeringen har äntligen accepterat våra idéer om att tidigarelägga inve-
steringar. För detta ändamål får AMS 1 miljard kronor som kan användas
som bidrag till statliga verk som tidigarelägger investeringar upphandlade i
det privata näringslivet. På årsbasis bör det leda till investeringar på cirka
10 miljarder kronor. Dessutom tar vi tillfället i akt att förbättra länsvägar i
skogslänen för 1,5 miljard.

Överenskommelsen innehåller två olika åtgärder för att förhindra lång-
tidsarbetslöshet och utförsäkring.

AMS får ytterligare 3,4 miljarder kronor för 30 000 beredskapsarbeten
varje månad under resten av året.

Dessutom införs en ny åtgärd som vi kallar arbetslivsutveckling. Tanken
bakom denna är följande.

Det är avgörande för sysselsättningen, för näringslivets utveckling och för
att hela Sverige skall leva att få till stånd framtidstro och utveckling på den
egna orten. Denna nya åtgärd är tänkt för arbetslösa som varken kan få ar-
bete, beredskapsarbete, utbildningsplats eller annan aktiv åtgärd. Syftet är
att ta vara på viljan till aktivitet och utveckling till nytta för det lokala nä-
ringslivet och för samhällsuppgifter som inte annars skulle bli utförda.

En viktig uppgift är att stärka den enskilde inför arbete på den öppna ar-
betsmarknaden. Han eller hon får utbildningsbidrag för att delta i denna typ
av verksamhet. Därmed stärks skyddet mot utförsäkring.

Åtgärden skall byggas på enkla riktlinjer som fastställs av riksdagen. Riks-
dagen kan naturligtvis fatta beslut om nödvändiga regeländringar. Den när-
mare organisationen bestäms lokalt mellan arbetsförmedlingen, berörda hu-
vudmän och de arbetslösa.

Jag ser detta som en viktig uppgift för arbetsmarknadens parter, och jag
vill uppmana dem att omedelbart sätta sig ned och diskutera hur denna lo-
kala aktivitet skall bedrivas.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Herr talman! Socialdemokraterna har nu varit med om att flytta fram posi-
tionerna i arbetsmarknadspolitiken. Men det räcker inte att höja ambitio-
nerna för ett halvår. Arbetslösheten riskerar att dra i väg ytterligare, och
detta innebär ständig uppmärksamhet. Beredskap behövs för att bidra med
ytterligare insatser för att vi varaktigt skall kunna pressa ned arbetslösheten.

De senaste uppgifterna om varsel, industrisektorns problem, strukturför-
slaget i Volvo, och de redovisningar jag har fått av bl.a. Byggnadsarbetare-
förbundet här i Stockholm, ger mig skäl att säga följande.

Om inte vi nu är beredda att planera för ytterligare insatser - genom att
skapa utrymme för industrins utveckling och överlevnad, investeringar i un-
derhåll och nybyggnad och en omfattande kompetenssatsning - är det up-
penbara risker för att vi - trots de utomordentligt omfattande överenskom-
melserna - riskerar att få en ytterligare påspädning när det gäller arbetslös-
het och sysselsättningsminskning.

Min sista fråga till Börje Hörnlund och de borgerliga partierna är: Delar
ni denna uppfattning?

Herr talman! Socialdemokraterna ger högsta prioritet åt att ta fram ytterli-
gare genomarbetade förslag när det gäller arbetsmarknads-, närings- och re-
gionalpolitiken. Vårt krav är att också regeringspartierna fortsättningsvis
prioriterar kampen mot arbetslöshet.

Anf. 68 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Med tanke på det Ingela Thalén sade mot slutet, och som
stämmer väl överens med mina uppfattningar och den information jag har,
skulle jag vilja ställa några frågor.

Krispaketet innebär att socialdemokratin har gått in för en åtstramning av
svensk ekonomi, som åtminstone kommer att innebära 3 % indragning av
köpkraften. Effekterna av det är minskad sysselsättning för hemmamarkna-
den.

Det saknas helt och hållet stimulansåtgärder för industrin i de två krispa-
ket som socialdemokratin har varit med om att träffa. Vi har i dag en indu-
stridöd som gör sig gällande över hela landet.

Det nämns inte ett ord om den indragning på 7,5 miljarder kronor från
den kommunala sektorn som kommer att kasta ut tiotusentals kvinnor i ar-
betslöshet under 1993. Vad beror det på?

Vad var det för idé att gå in och öka arbetstiden genom att höja pensionsål-
dern och minska antalet semesterdagar, åtminstone för en del av de arbe-
tande människorna i det här landet - de som redan har det sämst? Det har
väl ingen effekt? Det leder väl bara till orättvisor?

Anf. 69 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Hans Andersson! Välkommen till riksdagen och så små-
ningom till arbetsmarknadsutskottet.

När det gäller indragningen av köpkraften konstaterade Handelsbanken,
efter första överenskommelsen, att arbetslösheten skulle minska med 1,5 %.
Vi har för vår del i diskussionerna med regeringen sagt att det är utomor-
dentligt viktigt att påfrestningarna på köpkraften läggs ut på ett sådant sätt
att man inte onödigtvis pressar på arbetslösheten.

Vidare har vi frågan om stimulansåtgärder för industrin. Det är fel. Den
sänkta arbetsgivaravgiften ger ett utrymme för inte minst exportindustrin.

När det gäller den sista frågan om indragningen till kommunerna, föreslår
jag att Hans Andersson återkommer med den frågan till företrädare för re-
geringen. Socialdemokraterna accepterar inte den indragningen.

Vidare har vi frågan om pensionsåldern. När man studerar den demogra-
fiska utvecklingen i Sverige för en längre tid, motiveras pensionsåldern med
hänsyn till att antalet förvärvsarbetande sjunker ganska dramatiskt åren
strax efter sekelskiftet. Här är den enbart till för att klara en överenskom-
melse mellan Socialdemokraterna och regeringspartierna. Detsamma gäller
för semesterdagarna - och ingenting annat.

Anf. 70 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Svaret innebär att det egentligen inte var någon idé alls med
den sista delen i krispaketet, åtminstone inte för att gagna sysselsättningen
eller löntagarna.

Jag tror att Ingela Thalén har helt fel när det gäller industristimulanser.
Det är inte i första hand en kris när det gäller kostnaderna för arbetskraften
i industrin. Det är en kris vad gäller kapitalkostnader, och det är en kris vad
gäller efterfrågan - alldeles specifikt på hemmamarknaden. Vidare finns det
strukturella frågor, som t.ex. bilindustrin.

I övrigt är jag mycket glad över att socialdemokratin så tydligt inte accep-
terar några kommunala indragningar som det har fattats beslut om. I så fall
får vi föra en gemensam kamp för att rädda sysselsättningen.

Anf. 71 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Det kan ligga något i det som Hans Andersson säger om in-
dustristimulanser. Men den här överenskommelsen var till för att klara ett
akut läge, nämligen att med ett grepp vrida ur företagen, framför allt de små
och medelstora företagen, ur strupgreppet, dvs. ökningarna av räntekostna-
derna och den stadigvarande höga räntan.

Om Hans Andersson har förslag på ett mera snabbt, generellt och verk-
samt grepp, är jag övertygad om att något sådant kan diskuteras framöver.
Men varken den ena eller den andra hade något annat eller mer intelligent
förslag när det gäller en sådan generell åtgärd för industrin. Jag erkänner att
jag inte hade något annat förslag att komma med i den diskussionen.

Jag antar att Hans Andersson avslutningsvis menade semesterdagarna och
inte pensionsåldern - eftersom den har en annan saklig innebörd. I den kritik
som framförts är det rätt att det inte är någon större kostnadsminskning för
den generella arbetsmarknaden. Däremot råder det inget tvivel om att ett
ökat antal arbetstimmar i sig inte minskar köpkraften. Det måste väl Hans
Andersson också kunna räkna ut.

Andre vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 72 BO G JENEVALL (nyd):

Herr talman! Ärade radiolyssnare och riksdagsledamöter!

Jag tänkte försöka involvera radiolyssnarna litet grand i denna debatt. Ty-

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

värr går det inte med TV-tittarna, eftersom TV2 av oförklarliga skäl har
ställt in sändningen av debatten. Det är väl ett tecken på massmedias syn på
betydelsen av vårt arbete här i riksdagen.

Jag tänkte att vi skulle försöka få till en positiv debatt och försöka finna
möjligheter i stället för att rada upp problemen. Likadant tänkte jag försöka
låta bli att tala så mycket om vem som sade vad och i så fall varför.

Vi är väl helt överens om att sysselsättningsläget är allvarligt. Därför är
denna debatt kopplad till ekonomidebatten. De två sakerna hänger ihop.

Arbetslösheten är ju det allvarligaste problem vi har just nu, men det är
inte bara ett problem utan faktiskt också en resurs. Det är en möjlighet, och
den skall man försöka ta vara på.

Vi hörde senast i Ekot i dag att enligt en utredning som gjorts på Industri-
förbundet har 3 500 företag gått i konkurs på grund av att bankerna hastigt
och omotiverat har dragit in krediter. Där kan vi till att börja med göra en
stor insats. Kanske kan den nya riskkapitalsatsning som just är sjösatt med-
verka till att rädda det som räddas skall.

Jag menar nu inte att företag som inte är friska skall räddas, men det lär
vara väldigt många välskötta företag som har råkat illa ut till följd av banker-
nas agerande.

Samarbetet över blockgränserna tycker vi är väldigt bra, och det är något
som jag själv ständigt har efterlyst i debatterna. Kanske det kan vara ett
tecken på en ny demokrati att man nu kan börja arbeta över gränserna och
försöka lösa problemen. Det är synd att det först skulle behövas en allvarlig
kris.

Jag tycker att det är en gammal sysselsättningspolitik som förs. I varje fall
har jag inte upptäckt särskilt mycket nytt i den. Det skall då möjligen vara
ungdomspraktikplatserna, som jag tycker är bra. Jag fick en siffra så sent
som i går som säger att det nu har skapats 45 700 sådana platser. Det vill jag
gratulera till.

Men hur går det med de övriga, de som inte är ungdomar och inte kvalifi-
cerade för praktikplatserna? Vi har ju en ny kategori av arbetssökande nu,
i förhållande till vad vi har haft förut, människor som aldrig tidigare varit
arbetslösa och som aldrig trott att de skulle bli det heller. Men nu finns de
där, och det problemet måste vi försöka lösa på något sätt. I en extrem situa-
tion måste det tillgripas annorlunda åtgärder. Vi har motionerat om hur man
skulle kunna ta ett annorlunda grepp och faktiskt också fått visst medhåll.

Vi föreslog att man skall ge företagen dispens från lagen om anställnings-
skydd, när de anställer en arbetslös. Den som anställs skall fortfarande få sin
arbetslöshetsersättning, och företaget kompletterar upp till avtalsenlig eller
marknadsmässig lön. Man skulle mycket snabbt kunna få en effekt i form av
arbete för många många människor, om man lät arbetslösa aktiva människor
knacka dörr hos företagen och erbjuda sina tjänster. Om företagen hade
möjlighet att temporärt ta avstånd från lagen, är jag övertygad om att de
skulle suga upp tusentals människor in i ett meningsfullt arbete,

Det största hindret i det sammanhanget är LAS, lagen om anställnings-
skydd. Men jag tycker att fackföreningarna, som naturligtvis kommer att
protestera mot förslaget, skall tänka på att även de arbetslösa är fackföre-
ningsmedlemmar och kanske de medlemmar som behöver mest stöd.

Ett steg i den här riktningen är den proposition som har annonserats från
arbetsmarknadsministern om att tillåta de arbetslösa att behålla sin arbets-
löshetsersättning samtidigt som de går på utbildning. Så man är uppenbarli-
gen inte främmande för tankarna i vår motion. Jag har tidigare haft en debatt
om detta med arbetsmarknadsministern, och jag hoppas att vi skall kunna
komma ytterligare ett steg närmare varandra. Faktum är att den motion som
jag nyss nämnde har fått effekt i två steg tidigare. Så det finns förhoppningar
även för motioner i riksdagen.

Ärade radiolyssnare! Jag tycker att ni skall göra er stämma hörd. Den be-
tyder mer än vad ni någonsin tror. Tycker ni att det ligger något i det ni nyss
hört, så hör av er till era politiker! Det är ni som är våra arbetsgivare. Det
är trycket utifrån som kan påverka politikers arbete och inställning till hur
man skall lösa problemen. Kom med era förslag och gör er delaktiga i debat-
ten! Det har ni gott om tid till för närvarande, och så blir det åtminstone
något meningsfullt med att vara ledig.

Jag tror att det är väldigt viktigt att ställa upp någon form av garantimöjlig-
heter, och det kan göras inom ramen för riskkapitalförsörjningen, för att så
att säga se till att inte företag onödigtvis råkar illa ut.

Alla som har sysslat med nyföretagande vet att det kostar väldigt mycket
pengar att skapa nya arbetstillfällen. De första arbetstillfällena är mycket
mycket dyra och tar mycket mycket lång tid att åstadkomma. Därför måste
det vara förnuftigt att lägga en bråkdel av pengarna - det kanske inte ens
behövs pengar, utan det kan t.o.m. räcka med garantier - på att rädda det
som redan finns, det som är i gång.

Jag vet inte hur många samtal som jag har haft med förtvivlade företagare,
personer som har en rörelse i gång som har fungerat i decennier. De har haft
samma bankkontakt hela tiden, och de har en positiv balansräkning. Lika
fullt får de helt plötsligt brev om att de skall lösa sin kredit inom tre dagar
eller att de får den kraftigt nedskuren.

Många företag har intresse av att satsa, och dem skall man naturligtvis se
till att hjälpa. Det finns också branscher som är illa utsatta. Vi kan ju ta den
svenska varvsnäringen, som har varit en av våra stoltheter en gång i tiden.
Av den finns bara en liten skärva kvar i dag, men den sysselsätter ändå 2 000
anställda.

Man har tidigare beslutat att dra in den enda lilla stödform som finns för
svensk varvsnäring, nämligen kontantstödet. Det är i och för sig beslutat,
men jag vill här och nu signalera för att man i den krissituation vi har nu ändå
förlänger stödet.

Vi talar varje dag och i varje debatt om att föra in olika element för att
anpassa oss till EG. Då är det väl ganska naturligt och mycket vettigare att
vi för varvsnäringens del anpassar oss till EG:s OECD-regler. Dem måste vi
ju ändå följa när vi kommer in i EG. Jag anser och tror att frågan kan lösas
mycket snabbt och hoppas att regeringen lägger fram en proposition med
förslag i den riktningen.

Vi har också stora möjligheter att få hit utländska företag. Vi har goda
förutsättningar, men vi måste tydliggöra för de utländska investerarna vilket
fint klimat vi har här i landet och vilka resurser som finns. Det kan man inte
göra genom att tala om det här hemma i Sverige. Vi måste lägga litet pengar

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

på att skicka kvalificerat folk ut i världen för att beskriva situationen. Det
finns i dag väldigt många arbetslösa, duktiga, högutbildade människor som
skulle kunna åta sig den uppgiften i stället för att sitta hemma med någon
meningslös sysselsättning.

Så någonting annat som är viktigt. Vi har ofta Tyskland som föregångs-
land. Där har man kvar lärlingssystemet som vi hade en gång i tiden och som
fungerade väldigt väl. Det finns all anledning för arbetsmarknadsministern
att titta ytterligare en gång på det. Vi är väl ungefär jämngamla och vet hur
det fungerade på den tiden det tillämpades här, så jag tror att det går att
finna de rätta formerna.

Sedan till en kanske litet kontroversiell fråga. Jag tror inte att det vikti-
gastejust nu är att spara. Spara skall man alltid göra. Rent principiellt håller
jag givetvis med om det. Men de människor som trots allt har en sund eko-
nomi och som hade tänkt att köpa en ny bil skall faktiskt göra det nu. För
det första är det köpvärt. För det andra hjälper det till att sätta litet fart på
hjulen. Vi bromsar oss snart till döds. Vi måste få fart på hjulen även internt
i Sverige.

Herr talman! Jag vill slutligen ställa ett par frågor till arbetsmarknadsmi-
nistern. Är ni beredda att pröva förslaget om en tillfällig dispens från LAS?
Är ni beredda att utveckla en konjunkturanpassad arbetstid? Min taletid är
nu ute. Jag kan därför inte utveckla frågan, men jag gör det gärna vid senare
tillfälle tillsammans med arbetsmarknadsministern.

Anf. 73 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Eftersom detta är mitt första anförande i denna kammare är
jag glad över att få tala om väsentligheter-om arbete och sysselsättning. Jag
är glad över att som folkvald över huvud taget få blanda mig i den politiska
diskussionen. Annars tycks det ju främst vara marknadsaktörer och det poli-
tiska elitskiktets nattmanglare som gäller. Men jag känner också sorg och
vrede över verkligheten bakom dagens egentliga debattämne - arbetslöshe-
ten.

Arbetslösheten kan presenteras som statistik och siffermaterial, och visst
är det viktigt och nödvändigt att ha ett bra underlag. Problemet är bara att
man så lätt vänjer sig vid nya siffror. Inom EG finner vi i dag mer än 14 miljo-
ner registrerade arbetslösa - procentsiffran är 9,5 - och de svenska progno-
serna pekar nu åt samma håll för år 1993.

Vi får aldrig acceptera denna utveckling. Arbetslösheten är samhällets gis-
sel nummer ett. Människor förvägras att göra rätt för sig. I stället för att
skapa något nyttigt förvisas man till en kostnadspost, och socialt hamnar
man utanför gemenskapen. Sjukdomar och sociala missförhållanden sprider
sig som en samhällscancer i arbetslöshetens spår.

Det finns människor av kött och blod bakom sifferuppgifterna. Ungdomar
ställs utanför det ordinarie livet och den ordinarie arbetsmarknaden och tap-
par lätt tron på sin framtid och på samhället. Kvinnor motas successivt bort
från yrkeslivet - den obetalda hemtjänsten väntar.

När borgerlighetens ideologiska yxa hugger i den gemensamma sektorn
drabbas välfärden för barnen, för våra gamla och för de sjuka. Men också
själva förutsättningen för kvinnors yrkesarbete går förlorad. Det är framför

allt kvinnor som får lämna båten, och det är framför allt kvinnor som i dag
är beroende av samhällsservicen.

Det är inte konstigt att människor söker sig nya vägar när anonyma mark-
nadskrafter och politiska eliter drar åt samma håll: bort från jämlikheten och
välfärden. I motstånd mot vad som nu sker tar Barnlobbyn och kvinnliga
nätverk över partigränserna på ett nytt sätt upp rättvise- och trygghetsfrå-
gorna. Det är bra och nödvändigt.

Vänsterpartiet betraktar rätten till arbete som en grundläggande mänsklig
rättighet. Vi vill att medborgarna skall kunna välja inom ett brett utbud ar-
betstillfällen, allt efter intresse och utbildning. I den meningen är vi för en fri
arbetsmarknad. Men när marknaden inte klarar sin uppgift är det samhällets
främsta skyldighet att träda in.

En marknadslösning som innebär att människor blir över eller blir rätts-
lösa offer för kapitalintressen kommer vi aldrig att acceptera. Lika litet ac-
cepterar vi att marknadens prismekanism skall ge problemet en skenbar lös-
ning, vilket SAF och vissa borgerliga ekonomer strävar efter. Det är inte
med lönerealisation, social dumping och ökade klyftor som vi kommer till
rätta med stagnation och arbetslöshet. Därför kommer vi att försvara de ar-
betsrättsliga lagar som nu attackeras. Därför stödjer vi de fackliga organisa-
tionernas kamp mot arbetslösheten.

Herr talman! I stora delar av Europa tycks man ha givit upp för länge se-
dan. Inom EG ligger arbetslösheten permanent på hög nivå. Tvåtredjedels-
samhällena breder ut sig med ojämlikhet och ofärd för stora grupper som
följd. Sveriges pågående EG-anpassning när det gäller den ekonomiska poli-
tiken är i sysselsättningsavseende mardrömslik. Över hela landet ser man
samma bild: Varsel och nedläggningar, industridöd och nedskärningar inom
den offentliga sektorn. Arbetslösheten ökar, liksom beroendet av socialbi-
drag.

Det är inte konstigt att Ingvar Carlsson i partiledardebatten efterlyste en
ny ekonomisk-politisk modell för att få bukt med stagnation och arbetslös-
het. Det är bra. Men den modellen kommer nog att visa sig vara nygammal.
Vi inom Vänsterpartiet har ingen teoretisk kristallkula, vi äger inte den vises
sten. Men så mycket är dock klart att det aldrig kan komma att bli fråga om
att lägga sig platt inför marknadens spekulativa agerande. Det är inte heller
fråga om att genom skattesänkningar öka klyftorna i samhället, och inte att
i en djup konjunkturnedgång rikta all uppmärksamhet på budgetunderskott
och inflation. Det är inte fråga om att stryka bort solidariteten med världens
fattiga, och inte att angripa de välfärdsreformer som arbetarrörelsen tillkäm-
pat sig: pensioner, sjukförsäkring och semesterrättigheter.

Det gäller tvärtom att föra en konjunkturpolitik som kan överbrygga den
kraftiga svacka som vi lever i. Det gäller att skapa en finansieringspolitik
som kan aktivera sunda investeringsprojekt och göra det nu. Det gäller att
stärka svensk konkurrenskraft genom en aktiv industripolitik. Det gäller att
i detta läge förnya och effektivisera den offentliga sektorn, men inte beröva
den finansiering.

”Stölden” av 7,5 miljarder kronor från kommunsektorn är orimlig. Stop-
pas inte nedskärningsbesluten kommer över 100 000 offentliganställda kvin-
nor att stå utan jobb nästa år! Är det den starta-eget-armé som regeringsför-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

klaringen så cyniskt talar om? I sinom tid kommer politiskt ansvar att utkrä-
vas, och då kommer ingen att kunna använda tricket att peka åt annat håll,
mot marknaden, och ropa : Ta fast tjuven!

Herr talman! En krispolitik måste stimulera ekonomisk aktivitet och inte
frysa ned den. Krispaketens åtstramningseffekt hotar tillsammans med in-
dragningarna från den kommunala ekonomin att dra ned Sverige i en djup
depression. Då räcker inte alls de i och för sig utmärkta miljarderna till
AMS.

Perspektivet inför nästa år är att arbetslöshetsbomben briserar: En halv
miljon öppet arbetslösa. Den enda vägen blev inte stort bättre av att den
blev Den gemensamma vägen när Carlsson och Bildt slog följe med lan
Wachtmeister gnällande vid fotterna. Som enda kvarvarande egentliga op-
positionsparti vill vi förespråka Den rätta vägen: Röd-grön, rättvis och rejält
arbetsskapande!

Sverige måste få en bredare produktiv bas - industridöden måste stoppas.
Tillverkningsindustrin kommer att ha minskat med 220 000 arbetstillfällen
på 4 år enligt prognosen för nästa år.

Sunda industriella investeringar skall inte falla bort på grund av rena ock-
erräntor. Riskkapitalförsörjning måste åter komma till stånd trots att bank-
systemet inte tycks vara kompetent att ägna sig åt sund kreditgivning. Stimu-
lanser och stöd för teknikspridning, kompetensutveckling och åtgärder för
att förnya underleverantörsstrukturen måste till. Både stora och små företag
måste dras in i förnyelsearbetet. Samarbete med de fackliga organisatio-
nerna är en förutsättning för framgång.

Vi måste skapa jobb inom vår befintliga produktionsapparat och inte en-
dast kompensera bortfall med AMS-sysselsättning. Sveriges infrastruktur är
i många fall för litet utbyggd, omodern och dåligt underhållen. Det inverkar
direkt på vår konkurrenskraft. Det handlar om system för transporter,
energi, tele- och datanät samt miljöskydd. Det handlar om byggnader, men
också om utbildning.

Tag som exempel järnvägarna. Det finns konkreta och välmotiverade pla-
ner på till- och ombyggnader för många bansträckor. Jag har läst långa listor
i material från Banverket och AMS, och också i TCO:s och LO:s rapporter.
Det är bra, men må det också förverkligas! Jag tycker mig ha sett mycket av
detta i repris, i många paket, från flera regeringar. Det gäller att få i gång
projekten också.

Men om banorna förbättras skall vi väl också få effektivare transporter. SJ
måste upphandla moderna tåg. SJ har dock inte utnyttjat optionen på
X2000. Ingen tågförbättring, ingen industrisysselsättning, innebär att vi
snart inte har någon produktionskapacitet kvar i Sverige på området. Varför
kan inte regeringen snabbt ordna finansieringen? SJ lär väl inte kunna betala
till dagens räntenivåer om man skall uppfylla avkastningskraven? Tidigare-
lägg investeringar - det lönar sig!

Ett annat sätt att generera sysselsättning i den ordinarie produktionsappa-
raten är att finansiera åtgärder som förbättrar infrastruktur, energihushåll-
ning och miljöskydd i den östra Östersjöregionen. Genom detta bidrar vi till
ekonomisk utveckling där. Det förbättrar även vår miljö och räddar viktiga
delar av svensk industrisysselsättning.

När borgerligheten och socialdemokratin kastar sig över arbetstidsfrågan
hamnar man upp och ner. De höjer pensionsåldern som det tog decennier
för fackföreningsrörelsen att sänka. Med ett penndrag plockar man bort två
semesterdagar för just arbetarklassen. Det är orättvist och dumt. På det här
sättet blir det ju färre som jobbar mer. Vi menar att reformerna på detta
område skall inledas åt andra hållet - arbetstidsförkortning är den rätta vä-
gen.

ROT-program för offentliga byggnader och bostadsbeståndet inom det
s.k. miljonprogrammet kunde ge arbete åt byggnadsarbetare samtidigt som
det ger beställningar till byggmaterialindustrin. Sätt i gång! Det blir bara dy-
rare att vänta.

Det finns siffror från AMS som handlar om kostnader på 45 miljarder för
nästa år bara för att hantera den öppna arbetslösheten. Till detta kommer
sedan kommunernas utgifter. Arbetslinjen är alltid lönsam. Kanske blir net-
tokostnaden i sämsta fall 10-20 % av anslaget belopp om vi tar hänsyn till
A-kassa, socialbidrag, skatteintäkter m.m. I många fall blir det rejäla vinster
när vi ser till vad som produceras och investeringarnas dynamiska effekter.
Samma sak gäller på utbildningsområdet. Höjd kompetens är en investering
i framtiden.

Hur kan det då komma sig att beskeden från olika håll av landet i dag är att
AMU stoppar redan planerade utbildningsinsatser på grund av pengabrist?
Beror det på budgetmässig inkompetens hos myndigheterna eller oansvarig-
het på Arbetsmarknadsdepartementet? Drabbade människor undrar, Börje
Hörnlund, och jag med.

Herr talman! Varför har då så litet gjorts? Varför är regeringen så sent
ute? Svaret är att regeringen driver fel politik. De ideologiska skygglapparna
har skymt sikten. Privatiseringar är inte rätt medicin och inte heller nedrust-
ningar inom kommunerna, slöseri med löntagarfondspengarna eller angrepp
på de fackliga organisationerna.

Krispaketen sänker omvandlingstrycket i näringslivet och stryper hemma-
marknaden ytterligare. Regeringen ser fel. Krispaketen låter folkmajorite-
ten orättfärdigt betala för inkompetens och spekulation hos finanschefer och
industriledare.

Varför kastar sig Socialdemokraterna i detta famntag? ”Jag sover väldigt
gott också fortsättningsvis efter krisen”, sade Ingvar Carlsson i partiledarde-
batten. ”---sover gott också efter---” Ja, jag tänkte väl det. Kanske sov

Ingela Thalén också den natten. Men så vak upp och öppnen edra ögon och
ni skall skåda oss i Vänsterpartiet fullt beredda att hjälpa er in på den rätta
vägen för arbete och rättvisa!

Låt oss arbeta tillsammans i riksdagen i demokratisk ordning för att skapa
arbete i Sverige, för att sätta i gång Sverige och för att inte gå den orättvisa
vägen.

Herr talman! Jag visar åtminstone god disciplin och håller mig till min ut-
mätta tid.

Anf. 74 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Först vill jag hälsa Hans Andersson välkommen till kamma-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

ren.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Sedan skulle jag vilja ställa några konkreta frågor. Vill Hans Andersson
hjälpa till att föra en aggressiv arbetsmarknadspolitik? Vill han ta en fight
med fackföreningarna för att kunna göra ett kortare avsteg från LAS för de
arbetslösa? Vill Hans Andersson vara med och diskutera en konjunkturan-
passad arbetstid?

Anf. 75 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag vet inte om detta var definitionen på en aggressiv arbets-
marknadspolitik. Jag vill driva en aktiv arbetsmarknadspolitik som syftar till
att få i gång Sverige och att skapa riktiga jobb inom ramen för vår normala
produktionskapacitet. Jag vill skapa utbildningsinsatser, tidigarelägga inve-
steringar i infrastruktur och skapa mycket utbildning för att höja kompeten-
sen. Det vill jag göra tillsammans med de organisationer som företräder de
anställda och som vi kallar för fackföreningar och förhoppningsvis också till-
sammans med företag. Jag har lång erfarenhet från svensk industri, och det
brukar gå bra att komma överens i konstruktiva sammanhang.

Men att angripa trygghetslagstiftning, fackliga rättigheter och ytterligare
försämra enskilda människors skydd genom att ta bort den lagstiftning som
är en garanti för deras trygghet, kommer jag aldrig att gå med på.

Anf. 76 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det låter ungefär som det brukar låta. Inte ens de nya tycks
vara medvetna om att vi har en annorlunda situation nu. Saker och ting skall
givetvis ske i diskussion, men det är inte frågan om att ta bort en lag. Jag har
föreslagit att man skulle ge en dispens enbart för dem som i dag är arbetslösa.
Jag kommer också från företagsvärlden där jag har varit aktiv i hela mitt liv.
Jag vet att det finns massor av företag som kan korttidsanställa människor
för att utföra arbetsuppgifter som finns. Det kan leda till tusentals nya jobb.
Jag tycker inte att vi har anledning att bortse från någon möjlighet att få ut
de arbetslösa i arbetslivet.

Anf. 77 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Anslaget var litet egendomligt när Ny demokrati frågar mig
om jag vill driva en aggressiv arbetsmarknadspolitik som skulle innebära att
jag raserar trygghet och regler. Men däremot tror jag att särskilt många små
företag - det är min erfarenhet - i brist på kunskap om befintligt regelverk
på arbetsmarknaden, kanske tror att det är farligt att anställa människor. Vi
får väl träffas och diskutera detta i arbetsmarknadsutskottet eller på andra
håll. Då får vi se vad ni har att komma med. Men det jag har sett hittills har
bara varit aggression mot fackföreningsrörelsen, och den betackar jag mig
för. Det är bra om ni har konstruktiva förslag.

Andre vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 78 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Det var en drapa, Hans Andersson. Mycket av det som Hans
Andersson sade skulle jag kunna skriva under direkt. Jag har bara en stillsam
undran. I dag är vi här, i morgon kommer snart.

Hans Andersson redovisade stora frågor och stora ord. Vi har bekymmer
med att vi måste tränga oss igenom nålsögat av ovilja på marknaden, ränte-
fällor och budgetunderskott. Det är en realitet. Det handlar inte i första
hand om att minska det. Det handlar om att stoppa dess skenande ökning.
Den medför i förlängningen större påfrestningar för dem som jag tror att vi
gemensamt vill försöka hålla undan, nämligen de arbetslösa och de som ris-
kerar att bli arbetslösa. Hans Andersson har glömt att läsa den socialdemo-
kratiska motionen. Jag rekommenderar den.

Den här överenskommelsen innehöll inte bara illavarslande saker, åtmin-
stone inte sett ur vårt gemensamma perspektiv. Det gäller delpensionen som
är kvar, löntagarfondsfrågan, arbetslöshetsförsäkringen, kapital- och förmö-
genhetsbeskattningen, att inte sälja ut statliga företag osv. Det finns en soci-
aldemokratisk anledning till varför vi har deltagit i överenskommelsen.

Anf. 79 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag var inte med och vet inte hur turerna gick, men jag är
ganska övertygad om vilka förslag ni möttes av. Sedan är det en avvägnings-
fråga om man går in i en överenskommelse eller inte.

Jag har läst er motion. Jag vet att det finns en serie ambitiösa förslag om
tidigareläggningar av investeringar och om beredskapsarbeten. I detta in-
lägg - som måhända var fullt av stora ord, men också starka känslor och som
lästes snabbt - försökte jag ta fram några förslag som inte bara skulle kom-
pensera bortfall av sysselsättning. Det skulle vara positiva förslag för att sti-
mulera den industrikapacitet som vi har i dag och inom vilken människor
arbetar, eller i dag faktiskt ofta är övertaliga. Jag är rädd för att vi håller på
att slå sönder vår industriella kapacitet i Sverige. Jag är rädd för att bespa-
ringsivern inom den offentliga sektorn håller på att slå sönder vår välfärd och
grunden för inte minst kvinnornas sysselsättning. Därför betonade jag de
aspekterna så starkt.

Anf. 80 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Man kan alltid göra olika bedömningar. Jag är inte helt över-
tygad om att Hans Andersson och vänstern i övrigt om man hade suttit inför
möjligheten - nu fanns den inte - att träffa en överenskommelse och om man
verkligen hade tänkt efter, skulle ha avstått från en sådan. Jag säger detta
med hänsyn till de risker som hade uppkommit om en överenskommelse inte
hade kommit till stånd.

Vi socialdemokrater har i vintras, under sommaren och under hösten sagt
att vi är beredda att bära det ansvar som krävs, också för de svåra frågorna
och eftergifterna. Politik skall inte vara lätt, i vaije fall inte för dem som skall
bära ansvaret för politiken. Politik är svårt, och den innebär också att dela
bördan av det besvärliga.

Jag instämmer i Hans Anderssons uppfattning att besparingsivern här och
var, inte minst ute i kommuner med borgerliga ledningar, kommer att få oer-
hört katastrofala följder. Vi får väl återkomma i en senare debatt om just
detta, men jag hävdar mycket bestämt att bedömningen när det gällde att
träffa överenskommelsen handlade om att vi var beredda att ta ansvar. Jag
tycker att den bedömning som då gjordes var god.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Jag sover vidare visserligen hyggligt om nätterna, om också kanske inte så
gott, men under de aktuella nätterna sov jag över huvud taget inte. Det är
inte heller alldeles säkert att det var så bra.

Anf. 81 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Den uppgiften snarast skärper min bedömning. Jag försökte
gripa efter halmstrået att det kanske var sömnen som hade gett detta resul-
tat.

Det gäller här inte bara min uppfattning utan en uppfattning som är djupt
förankrad i arbetarrörelsens led, inte minst i fackföreningsrörelsen. Jag
tycker att det är korrekt att säga att vissa inslag i uppgörelsen har karaktären
av ren klasslagstiftning. Jag säger det likaväl som Stig Malm.

Jag tycker att det finns inslag i uppgörelsen som är direkt orättvisa. Det
finns inslag som inte ger särskilt mycket men som det är mycket vågat att
införa över en natt, som att initiera en ny form av socialförsäkringssystem
att förhandlas fram av parterna. Det fanns ingen anledning att göra det över
natten. Det är dålig konjunkturpolitik, och jag saknar ett stimulanspaket för
industrin.

Jag måste fortfarande säga att det åtminstone inte finns något inslag, även
om ni skulle ha den uppfattningen, i detta som innebär att ni lyckats tvinga
den borgerliga regeringen till en kompromiss när det gäller indragning av
pengar från den kommunala sektorn. Jag hoppas att vi i fortsättningen skall
kunna diskutera konkreta konstruktiva alternativ utan denna typ av orättvi-
sor. Jag tror att vi då skulle kunna skapa mera jobb och ett rättvisare Sverige
och få större förståelse från löntagarna i Sverige och från de fackliga organi-
sationerna.

Andre vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 82 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Ärade åhörare! I vårt land görs kommande vinter den största
satsningen någonsin för att lindra arbetslöshet - en arbetslöshet som beror
på en lång och tung internationell lågkonjunktur, men som också har sina
rötter i den spekulation som i hög grad kännetecknade delar av 80-talet.

Sammantaget kommer arbetsmarknadsverkets åtgärder och de satsningar
som görs på vägar, järnvägar, högskoleutbyggnad m.m. att innebära att när-
mare 340 000 människor sysselsätts i tillfälliga arbeten, i utbildningar eller i
ungdomspraktik. Det här innebär bl.a. att arbetsmarknadsverket, som så
sent som för ett år sedan ansåg sig kunna ta hand om ca 3 % av arbetskraften,
under kommande vinter hamnar på 5-procentsnivån.

Tyvärr kommer vi före sommaren i vårt land också att få uppleva att cirka
var tionde person kommer att stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden.
Nu sjunker den öppna arbetslösheten. Under den senaste månaden sjönk
den med närmare 30 000 personer. Men det beror på att olika åtgärder ökade
i en takt motsvarande 50 000 människor. Det är ju positivt att åtgärderna
ökar, men ser man på dessa båda siffror finner man ändå att på en månad

ytterligare 20 000 av våra invånare hamnat utanför den ordinarie arbets-
marknaden.

Under september varslades ytterligare 13 000 om uppsägning, och hitin-
tills i år är det hela 124 000 arbetstagare som fått varsel om uppsägning.

Under första halvåret gick varje dag 60 företag i konkurs, och det berörde
ca 45 000 anställda. Lönegarantifonden, som skall hjälpa till när ett företag
gått i konkurs, så att de anställda inte drabbas, har inkomster på 104 miljo-
ner kronor per månad, men utgifterna är nu uppe i 445 miljoner kronor per
månad, alltså mer än fyra gånger vad som går in i fonden. Det här är ett mått
på att vårt land är i obalans.

Arbetsmarknadsfonden eller, som vi normalt säger, arbetslöshetskassan
är dimensionerad för drygt 2 % öppen arbetslöshet. Det talet sjunker nu på
grund av att reserverna är slut. I stället får vi börja låna medel och betala
ränta på dessa lån. Varje procents arbetslöshet kostar fonden på årsbasis 5-
5 1/2 miljard kronor. Också det här är ett mått på att någonting är i otakt.

Vi kan även se på den svenska industriproduktionen, som många här i
kammaren har uttryckt oro över, så ock jag. Den är nu nere på 1974 års nivå.
Detta kan jämföras med övriga OECD-länder, som sedan 1974 genomsnitt-
ligt har ökat sin industriproduktion med 40 %.

Jag vill peka på att det stora raset i industriproduktionen skedde före rege-
ringsskiftet. Det är mycket noga att tala om hur saker och ting har uppkom-
mit.

Det här var en dagsbild av arbetsmarknadsläget, som för mig framstår som
mycket bekymmersamt. För var och en som drabbas är allt detta mycket be-
kymmersamt. I morgon kommer arbetsmarknadsverket att presentera en ny
prognos. Den bygger på samtliga länsarbetsnämnders prognoser och även
på en liten central genomgång. Jag kan försäkra kammaren att det inte är
någon munter läsning.

Jag beräknar att arbetslösheten innevarande budgetår, som slutar den 1
juli 1993, kommer att kosta ca 100 miljarder kronor genom kontanta ersätt-
ningar, genom satsningar på olika åtgärder och genom inkomstminskningar
för staten och kommunerna.

Det här är en så stor siffra att den är svår att begripa för var och en av oss,
men den kan översättas till att varje arbetande i vårt land får lägga ut 2 000
kr i månaden på grund av den mycket höga arbetslösheten.

Det här skall betalas. Det lånas i stor utsträckning till detta, men det skall
med ränta betalas. Vem skall då betala? Jo, det är alltid produktionen, näm-
ligen de som arbetar som får betala. Därför vill jag, herr talman, säga att det
inte finns någonting mer angeläget för regeringen, inte heller för riksdagen
i dess helhet, än att vi hjälps åt för att så snabbt som möjligt komma tillbaka
till en fullgod arbetsmarknad.

Jag vill också peka på ett antal positiva faktorer. Vi har nu mycket låg in-
flation. Under ett antal år på 80-talet hade vi ingen produktionstillväxt, men
för både 1992 och 1993 beräknas produktiviteten öka med ca 5,5 % varje år.
Vi har ett klart bättre kostnadsläge än när det var som sämst 1989. Lägre
lönekostnader och ökad produktivitet har gjort att konkurrensläget högst
avsevärt har förbättrats. Detta leder till att svenska företag, som under se-
nare delen av 80-talet förde sin produktion ut ur landet, nu tar hem jobb till

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Sverige. Det här innebär också att utländska företag som under 80-talet inte
visade något intresse för Sverige återigen visar intresse. Det är positivt.

Det negativa är att den internationella draghjälp som många trodde skulle
komma i höst, i dag är osäker. Ingen kan riktigt se när den kan beräknas
komma.

Det höga svenska budgetunderskottet, som hyfsats något i uppgörelserna
med Socialdemokraterna, är också en besvärlig faktor i det här samman-
hanget.

Ränteläget har varit och är bekymmersamt. De finansiella marknadernas
obalans har kommit att innebära att goda projekt nu inte ges pengar. Tidi-
gare kastades pengar efter nästan vilket projekt som helst. Det här förhållan-
det slår ut i och för sig sunda företag. Även många enskilda personer far
mycket illa av såväl ränteläget som svårigheten att få tag i pengar.

Till detta kan också läggas att vi i dag måste konstatera att en mycket stor
andel både stora och små svenska företag går med förlust. Man kan gå med
förlust ett tag, men inte hur länge som helst, då är jobben borta. Det måste
vi vara medvetna om.

Problemen med resten av företagen är att de uppvisar låg lönsamhet. De
har så låg lönsamhet att man inte orkar investera för framtiden - i alla fall
inte i den omfattning som regeringen och egentligen hela det svenska folket
önskar.

Sedan till de här femparti-uppgörelserna, som innebär ytterligare åtgärder
i arbetsmarknadspolitiken. Uppgörelserna syftar ytterst till att upprätthålla
kronans värde, hyfsa ränteläget, skapa långsiktigt bättre underlag för till-
växt. Naturligtvis värdesätter jag stort att vi nu kan göra ytterligare insatser
för dem som har hamnat utanför ordinarie arbetsmarknad.

Ingela Thaléns frågor kan jag kort besvara med: vi är beredda att disku-
tera alla åtgärder som vi tillsammans kan finansiera. Det är väldigt viktigt
att också diskutera finansieringsdelen. Jag lade märke till att vännen Hans
Andersson inte använde nämnvärt lång tid för den frågan. Det behöver man
kanske inte heller göra i sitt jungfrutal. På sikt, emellertid, är det nödvän-
digt.

Ingela Thalén tog också upp frågan om vägarna och järnvägarna. Sats-
ningen på vägar och järnvägar kommer att tredubblas gentemot tidigare år.
Vi har bl.a. lyft ut objekt som av den förra regeringen var planlagda att
komma i gång långt fram i tiden och använder pengarna till att tidigarelägga
de projekt som kan komma i gång i höst, eller under våren. Några av projek-
ten är överklagade, varför det tar lång tid. Det handlar om fyra miljarder
kronor i investeringar. De mindre vägprojekten kommer att starta rätt om-
gående. Det kommer vi att se mycket av under kommande höst.

Så till avtalsrörelsen! Under minst tre år kommer vi att få dela på en kaka
som minskar. Det kan även handla om ett fjärde år. Varje människa vet att
om fler än tidigare skall dela samma kaka - vi ökar t.ex. i folkmängd - är det
svårt att skära större bitar. Om det skall räcka till alla måste bitarna bli litet
mindre. Nu är ju inte kakan enbart oförändrad, utan den minskar år från år,
och då går det inte att skära större bitar. Det är egentligen väldigt enkelt att
inse.

Någon nämnde här att industrisektorn kommer att minska med 220 000

arbetstillfällen på fyra år. Jag har samma uppgift själv, som skall presenteras
i morgon. Det betyder ytterligare minus 40 000 arbetstillfällen på den här
sektorn, innan Volvos planer var kända för 1993.

Detta betyder att arbetsmarknadsparterna har ett avgörande, stort ansvar
för sina arbetslösa kamrater, för svensk ekonomi och för alla sina medlem-
mar.

År 1982, när Socialdemokraterna började regera, devalverades den
svenska kronon med 16 procentenheter. Det var ingenting annat än en löne-
minskning på mellan 5 och 7 %. Vi är nu i det läget att ett mycket ansvarsfullt
avtal måste till. Jag vidhåller fortfarande att om parterna vill åstadkomma
någonting riktigt bra skall avtalet gälla för både 1993 och 1994. Då får vi
sjunkande räntor, ökat förtroende, framtidstro till investeringar och tiotu-
sentals människor slipper bli arbetslösa - en del människor får även jobb.
Detta är det allra bästa som man kan göra för sina medlemmar. Den här höga
kostnaden för arbetslöshet skall ju betalas, och att komma fort tillbaka till
ordinarie arbetsmarknad är i dag A och O.

Anf. 83 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag ställde två frågor till arbetsmarknadsministern, och jag
skulle gärna vilja ha svar på dem. Den ena frågan gällde om han vill under-
söka dispensförfarandet när det gäller LAS, den andra frågan gällde om man
kan diskutera en konjunkturanpassad arbetstid.

Nu gäller det verkligen att dela på bördorna. I litet runda tal är 10 % ar-
betslösa, vilket betyder 90 % människor i arbete. Det vore kanske skäl att
fundera i termer som att minska arbetstiden för dem som redan har arbete,
för att bereda arbete för nu arbetslösa. Det borde vara bättre att bära bör-
dorna på det viset. Jag skulle gärna vilja få några kommentarer därtill.

Eftersom jag har en hel del kontakter kvar i näringslivet och för att nämna
något positivt kan jag tala om att jag rätt ingående har diskuterat med en
stor internationell koncern om att starta en fabrik här i Sverige. Man säger
sig vara intresserad, och det rör sig om ca 100 miljoner kronor och ca 90 års-
arbeten. Det skulle jag också vilja diskutera senare, men det lämpar sig mera
för privata samtal.

Det betalas ut mycket i kontanta ersättningar. Skall man inte försöka få
någonting gjort för dessa pengar? Det är slöseri med medel att inte använda
dem på rätt sätt.

Produktiviteten stiger, och det är bra för förutsättningarna längre fram.
Jag fick i går uppgiften att siffran var 3 %, och skulle den ha stigit till 5,5 %
i dag är det naturligtvis bra.

Ett annat, litet delproblem är detta att egenföretagarna, som också drab-
bas av arbetslöshet genom att de inte får uppdrag, inte ens får KAS, med
mindre än att de sätter företagen i konkurs. Det borde man ändra på.

Anf. 84 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag får massor av brev om just arbetslöshetsförsäkringsfrå-
gorna. De ses över just nu, och förslag kommer i mars. Många brev är från
företagare som menar att de förlorar chansen att komma i gång därför att de

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

måste bli av med företaget för att få arbetslöshetsersättningen. Jag har
skickat över ett antal sådana brev till utredningen för beaktande.

När det gäller lagen om anställningsskydd kommer det ett förslag i mars
månad från kommittén, som skall bearbeta den frågan. För min del avvaktar
jag det mycket komplicerade arbete som den kommittén utför. Det kommer
först ett delbetänkande, och sedan kommer huvudförslaget.

Vi vet att småföretagen har en annan situation än storföretagen, som har
jurister, personalchefer och specialistfunktioner överallt. Småföretagaren
har oftast lägre utbildning och skall ha alla funktioner i huvudet. Det är
ingen lätt sak.

Arbetstiden är också en fråga som parterna måste diskutera. Många lägre
inkomsttagare med åtta timmars arbetsdag har i dag fullt sjå att klara sig.
Det är alltså mycket känsliga avvägningar som skall göras, och de är inte
lämpade för regering och riksdag att ge sig in på.

Anf. 85 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det var trösterikt att höra att en utredning arbetar med de
här frågorna och skall komma med ett delbetänkande. Jag skulle vilja fråga
om det finns möjlighet att ”speeda upp” dess arbete.

Jag fick inte något svar på frågan om kontanta ersättningar. De borde ut-
nyttjas så att effektiviteten blir bättre.

Det finns olika sätt att fördela bördorna på. De som är arbetslösa har den
allra största bördan att bära, men även de som har arbete måste till att börja
med, på ett eller annat sätt, betala de 2 000 kr. som arbetsmarknadsministern
talade om. Jag tror att vi här är tvungna att framöver allvarligt diskutera en
konjunkturanpassning av arbetstiden. Om det inte kan diskuteras i Sveriges
riksdag och med Sveriges regering, förstår jag inte vad den här kammaren
skall vara till för.

Anf. 86 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Det är nog litet svårt att ”speeda upp” arbetsrättskommit-
téns arbete. De förtroendevalda och experterna i kommittén sammanträder
var fjortonde dag, och sekretariatet, där det finns mycket sakkunniga perso-
ner, jobbar i mycket hård takt.

Jag vill i detta sammanhang beröra den nya metoden med arbetslivskon-
takt. Den innebär att de som har A-kassa skall gå över till olika slag av verk-
samheter. Då heter det inte längre A-kassa, utan det kallas utbildningsbi-
drag. Om de som berörs av detta väljer den metoden upphör borttickandet
av A-kassedagar. Det innebär att den enskilde kan uträtta riktiga saker. Av-
sikten är att man skall komma upp till ungefär 20 000 kr i månaden. Låt mig
säga att jag väldigt gärna ser att det kan bli mycket högre tal. 20 000 kr i
månaden gäller fram till den 1 juli.

Vi har inte diskuterat frågan färdigt med Socialdemokraterna, men jag
förutsätter att det vi diskuterade under förhandlingsnatten är ett underlag,
som gör att vi inom kort vet exakt hur åtgärden blir. Den kommer att presen-
teras för kammaren kommande vecka.

Andre vice talmannen anmälde att Bo G Jenevall anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 87 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Börje Hörnlund redovisade det som AMS kommer att pre-
sentera i morgon och gjorde en sammanfattning av den totala kostnaden för
arbetsmarknadspolitiken, som är 100 miljarder kronor. Det är naturligtvis
en nationell fasa som ligger bakom det som Börje Hörnlund beskriver. Jag
tror att alla som sitter i arbetsmarknadsutskottet och alla som är engagerade
i de här frågorna känner en mycket djup oro.

Jag skulle vilja komma tillbaka till bl.a. infrastrukturfrågorna. Vilka syn-
punkter har Börje Hörnlund när det gäller hur man skall komma åt de
pengar som är budgeterade, som är anvisade, men som inte är upparbetade?
Som exempel kan jag nämna att det i augusti förra året beslutades om 1,8
miljarder kronor, och därav är bara 15 % upparbetat. I september förra året
beslutades om 1,2 miljarder kronor, och därav är bara 24 % upparbetat. Yt-
terligare ett beslut kom i november, och bara 26 % av de pengarna är uppar-
betat.

Det var det jag menade i mitt inledningsanförande: Är det inte skäl, Böije
Hörnlund, att man tittar på detta på ett helt annat sätt från parlamentarisk
utgångspunkt?

Jag gjorde en reflexion: Om riksdagen i våras, utöver att bevilja de medel
som jag har nämnt, också hade tagit tag i det som föreslogs i den socialdemo-
kratiska motionen, tror jag att förutsättningarna hade varit bättre. Men det
är historia. Jag är mycket glad att Börje Hörnlund säger att man kan gå vi-
dare utöver den överenskommelse som redan har träffats.

Jag vill ställa en konkret fråga. Börje Hörnlund sade i sitt anförande att
projekten med länsvägarna för 1,5 miljarder skall sättas i gång under kom-
mande höst. Menade han då hösten 1992 eller hösten 1993? Det är ju en
avsevärd skillnad.

Slutligen: Vilka synpunkter och idéer har Börje Hörnlund om vad man
kan göra i de orter som blir drabbade av strukturförändringarna inom
Volvo?

Anf. 88 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag talade om de stora objekten, som riksdagen i våras beslu-
tade att omfördela. Flertalet skulle sättas i gång denna höst. Några var inte
färdigprojekterade - det är över huvud taget ett bekymmer - och de kommer
alltså i gång efter nyår. Något av dessa större objekt har överklagats, och det
tar cirka tio månader, via olika instanser. Ingen av oss vill sätta rättssäkerhe-
ten ur spel, men det är naturligtvis tråkigt att objekt, som kanske skall sättas
i gång, fördröjs på det sättet.

När det gäller det paket på 2,2 miljarder som blev klart före sommaruppe-
hållet är flertalet objekt i gång eller på väg att komma i gång. Jag har talat
med vägverkets generaldirektör om det. Eftersom det rör sig om små objekt
är de ganska lätta att hantera. De en och en halv miljard som vi nu är ense
om riktas till länsvägar, och då kan man välja objekt som går att sätta i gång
mycket snabbt, i huvudsak denna höst, skulle jag tro.

Sedan till Volvo. Jag har gjort upp med Sören Gyll att jag så fort vi båda
har några dagar lediga skall åka ned till honom för att på ort och ställe or-
dentligt sätta mig in i situationen. Här förs ju en debatt om huruvida man

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

skall kräva tillbaka stöd eller inte. Låt mig säga att det är en mycket liten
fråga i sammanhanget. Den stora frågan är om det går att resonera, om det
finns möjligheter, om man kan ha en framtidstro, om man kan träffa avtal
som kör i gång Sverige, osv, och som gör att inte så stora steg behöver tas.
Men beslutet är Volvos.

Anf. 89 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Jag hörde en av Volvoarbetarna i Uddevalla säga: Vi är na-
turligtvis på det klara med att vi inte kan fortsätta att bygga Volvobilar om
inte någon vill köpa dem. Jag tror att det uttalandet visar den oerhörda med-
vetenheten hos dem som är anställda inom både stora och små företag.

Men det skall inte förleda vare sig Volvoledningen eller oss som skall vara
med och skapa förutsättningarna för industriutvecklingen att tro att man kan
hantera strukturfrågor hur som helst. Även om beslutet är Volvos är det na-
turligtvis en skyldighet för oss att se till att vi kan medverka till att effekterna
av sådana här strukturförändringar inte slår ihjäl hela regioner. Det handlar
ju inte bara om själva Volvo - det handlar också om försörjningsindustrierna
som levererar till Volvo. Jag är glad att Börje Hörnlund tar sig an den här
frågan på ett aktivt sätt.

Jag vill komma tillbaka till infrastrukturfrågorna. Jag är absolut inte nöjd
med det passiva sätt som Börje Hörnlund tar sig an de frågorna på. Jag är
medveten om att mycket av detta ligger på kommunikationsdepartementet,
men jag förutsätter att Börje Hörnlund tar med sig vårt resonemang här i
kammaren. Det kan inte vara rimligt att den här typen av investeringar fast-
nar i byråkratiska kvarnar, och det är inte bara plan- och bygglagen det hand-
lar om.

De AMS-siffror som redovisades i dag och som offentliggörs i morgon var
inte tillgängliga när överenskommelsen gjordes. Därför är jag också glad
över att Böije Hörnlund nu är beredd att diskutera insatser som kanske är
både snabbare och mer vittomfattande än de som överenskommelsen kan
föra med sig. När jag säger snabbare menar jag att man skall kunna använda
sig av de kommunala organisationerna för att komma ut och stimulera indu-
stri och näringsliv och ge möjlighet för kommunerna att fortsätta sin verk-
samhet.

Anf. 90 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! När det gäller infrastrukturprojekten vågar jag garantera att
vi har precis lika stort intresse av att de kommer i gång så fort det bara går.
Där vill jag peka på att väljer man mycket stora och mycket komplicerade
projekt bör man vara medveten om att det tar mycket lång tid. Väljer man
dessutom projekt som det råder stor oenighet om bland människorna och
politikerna i området finns det risk att det tar lång tid. Det var därför omför-
delningen av fyra miljarder kronor gjordes.

Men det finns hur många projekt som helst av överblickbar storlek och
med minst lika hög lönsamhet som de stora projekten att genomföra här i
landet. Kan vi för att komma i gång med så mycket som möjligt ena oss om
att hålla oss där kan jag garantera att det inte är något problem med igång-
sättningar.

Eftersom det här är mitt sista inlägg och Ingela Thalén redan har gjort sitt
sista inlägg vill jag avsluta med att säga: Låt oss gärna diskutera bra, finansie-
rade saker för landet! Om man har det som övergripande modell kommer
man ned på den rätta praktiska vägen - det pratas ju mycket vägar!

Andre vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 91 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag ställde några frågor, och jag skulle var tacksam om jag
kunde få svar på dem.

För det första hade jag synpunkter på de repriser som jag tycker mig se
när det gäller infrastrukturinvesteringar. Jag har också från många olika håll
hört klagomål på både kommunikationsdepartementet och banverket och
även på andra myndigheter. Det gäller ju verkligen att det går undan.

För det andra ställde jag en direkt fråga: Om vi nu reparerar upp banorna
och gör dem bättre - skall vi då inte köra bättre tåg och få en effektivare
trafik? Jag skulle gärna vilja höra om Börje Hörnlund har något positivt att
säga om SJ:s upphandling av höghastighetståg. Det var ju så planerat tidi-
gare, men jag inbillar mig att det i dag helt enkelt är en penning-, dvs. ränte-
fråga. Det är inte lätt för SJ att finansiera ett sådant köp med hårda avkast-
ningskrav.

Jag skulle gärna också vilja höra synpunkter på miljö- och energiinveste-
ringar på östra sidan av Östersjön, som jag nämnde. Det kostar, sägs det.
Ja, det kostar. Men arbetsmarknadsministern nämnde själv vad det direkta
stödet på grund av den öppna arbetslösheten kostar.

Jag skulle också gärna vilja ha någon kommentar om det faktum att AMU
här i Stockholm skall göra sig av med flera hundra lärare och om alla rykten
från olika håll om att AMU på grund av penningbrist måste stoppa utbild-
ningsinsatser. Det låter konstigt - är det någon bransch som borde ha hög-
konjunktur nu borde det vara de som jobbar med att ge de arbetslösa en
ökad kompetens.

När det gäller grundfrågan om arbetslösheten, som i dag faktiskt skenar,
måste jag trots allt hålla med Ingela Thalén om att det var en väldig passivitet
från regeringens sida. Var det verkligen nödvändigt att vänta på att fru Tha-
lén sparkade i gång er under den underbara natten? Det här är frågor som
är väldigt allvarliga i hela vårt land. Insatser måste komma snabbt om man
vill visa att man inte accepterar arbetslösheten.

Anf. 92 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag tar väl då inte heller infrastrukturomgången i repris.

När det gäller snabba tåg kan jag berätta att jag kl. 7.30 i går morse upp-
vaktades av facken från fem orter där man jobbar åt ABB och gör snabba
och litet mindre snabba tåg. De ville naturligtvis ha mera beställningar.

Jag satt i går kväll och resonerade om samma sak - och om ett antal andra
saker - med Stig Larsson och hans närmaste man. I uppgörelsen ligger ju att
en miljard ställs till AMS förfogande för att AMS hos affärsverken skall köpa
upp och betala en del för att få saker och ting tidigarelagda. Där har SJ

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

samma chans som övriga affärsverk att diskutera bra projekt. AMS kommer
naturligtvis att ha målsättningen att det av en satsad miljard skall komma ut
jobb för ett antal miljarder i vårt land.

AMU har en budget i förhållande till mig på en krona. Länsarbetsnämn-
derna och Arbetsmarknadsverket får nämligen alla pengar. De får köpa ut-
bildning från AMU, komvux och andra utbildningsanordnare. Länsarbets-
nämnden i Stockholm har gjort en omprioritering. En liten orsak kan vara
att AMU har tagit ganska bra betalt för sina kurser och redovisat mycket
stora vinster. Jag vet att det har irriterat upphandlarna. Arbetsmarknadsver-
ket är nu inställt på att upphandla så billiga kurser som möjligt för att fler
personer skall kunna genomgå utbildning. Det är upp till dem som svarar på
utbildningsofferter att svara på ett sådant sätt att det får resultat.

Anf. 93 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag tror i och för sig att det är bra med konkurrens vid upp-
handling. Det har ofta visat sig att AMU har tagit bra betalt, och det tycker
jag är konstigt. Politikerna får dock inte vara så passiva att de bara överläm-
nar frågan till verksledningar och myndigheter. Många arbetslösa säger att
de har fått besked från AMS, dvs. arbetsförmedlingen, om att de inte får gå
på en kurs därför att AMU inte längre kan genomföra kursen på grund av
penningbrist. Därför undrade jag om det rörde sig om budgettekniska pro-
blem inom AMU eller dålig samordning.

Det är nog bra med decentralisering, men arbetsmarknadsministern måste
ingripa om olika arbetsmarknadspolitiska myndigheter råkar i luven på var-
andra och inte förmår vara operativa. Det viktiga är att den som i dag är
arbetslös och vill förkovra sig och öka sin kompetens skall få göra det med
hjälp av en bra arbetsmarknadspolitik.

Jag vill ytterligare komma med en synpunkt på vad Börje Hörnlund tidi-
gare sade om avtalsrörelsen. Jag kan tänka mig att det inte är lätt att vara
avtalsförhandlare i dag. Det är dock inte heller rimligt att helt djupfrysa möj-
ligheten att skapa en rättvisare lönestruktur, inte minst mot bakgrund av att
man under ett flertal år har genomfört skattesänkningar för dem som har det
bäst.

Det finns ett mycket stort uppdämt behov av att göra rejäla låglönesats-
ningar. Det är orimligt att man efter en spekulationskarusell och kasinoeko-
nomi skall lägga en död hand över varje form av solidarisk lönepolitik. Jag
lider verkligen med dem som skall driva löneförhandlingar. Man skall dock
vara litet försiktig med att komma med pekpinnar, när människorna i landet
har sett hur man tidigare har använt ekonomiska tillgångar och t.ex. banktill-
godohavanden.

Anf. 94 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag är ganska mycket ute i landet. Vanligt folk bär ofta på
en stor ilska över spekulationerna och bankförlusterna. Tre fjärdedelar av
bankernas förluster härstammar från fastighets- och byggbranschen. En stor
del av förlusterna har uppstått vid spekulation med fastigheter utomlands.
Detta är emellertid historia nu, och man måste se framåt.

Nationen befinner sig nu i ett läge där konkurrenskraften ytterligare måste

förbättras för att vi snabbt skall kunna få tillbaka den ordinarie arbetsmark-
naden. Jag garanterar Hans Andersson att det inte finns någon annan åtgärd
som är lönsammare för de enskilda anställda, även om det kan bli litet tungt
under ett par år. Om vi får tillbaka tillväxten blir det mera att dela på. Med
de produktivitetsförbättringar som har skett och sker finns det en möjlighet
att ett flertal av åren under 90-talet blir riktigt bra år.

Vi har i denna kammare faktiskt varit överens när det gäller AMU och
länsarbetsnämnderna om att vi skall ge stora summor. Arbetsmarknadsver-
ket skall sedan fördela pengarna till länen i förhållande till hur stora svårig-
heterna är i olika län. Inom länen fördelar länsarbetsnämnderna resurserna
så att de på bästa möjliga sätt skall komma kvinnor, män, ungdomar, ja alla,
till godo.

Jag måste säga att jag ibland tycker att det skulle vara roligt att rycka in
någonstans, där jag finner att man inte har gjort på riktigt rätt sätt. Samtidigt
vet jag att om jag skulle göra på det sättet skulle jag få tiotusentals ärenden.
Uppriktigt sagt tycker jag att jag har nog att göra på grund av den arbets-
marknad vi har.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 95 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Det finns sannerligen anledning till oro. Vi befinner oss i en
situation som vi aldrig har mött tidigare. Det finns emellertid krafter som är
i gång för att ta hand om den situation som har uppstått. Det finns sådana
som är beredda att förändra och tänka nytt.

I det senaste numret att LO-tidningen upprepar Mona Sahlin vad hon har
sagt flera gånger under senare tid, nämligen att: ”Sverige har som nation levt
över sina tillgångar i flera tiotals år.” Hon friskriver varken socialdemokra-
tiska eller borgerliga politiker, arbetsgivare eller fackliga organisationer från
ansvaret.

Det är välgörande att ansvariga politiker talar klartext på det sättet. Det
vittnar också om personligt och politiskt mod.

Denna insikt finns hos ansvariga socialdemokratiska politiker även om det
inte alltid låter så i kammaren i dag. Den insikten var en nödvändig förutsätt-
ning för att de båda överenskommelserna mellan regeringen och Social-
demokraterna skulle komma till stånd. Därmed börjar också Sverige lösgöra
sig från de bojor som en socialistisk samhällssyn har lagt på politiken. Vi kan
böija se slutet på den mentala socialisering som så länge har präglat debatten
och politiken. Det är en nödvändig förutsättning för att komma till skott med
de beslut som krävs för att vända den onda cirkel som vi befinner oss i till en
god cirkel. Det räcker inte att vilja väl. Man måste också kunna göra rätt.

Vi har, som Lars Tobisson tidigare sade i debatten, aldrig haft en så svår
situation som nu. I stället för full sysselsättning har vi den högsta arbetslöshe-
ten sedan 1930-talet. Sedan 1989 har utvecklingen rasat brant utför.

Basen för vårt välstånd, industriproduktionen, har på fem år minskat med
närmare 5 %. Under samma tid ökade den inom våra konkurrentländer
inom OECD med 10 %.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Varje år sedan den kraftiga uppgången devalveringsåret 1982 har vi förlo-
rat marknadsandelar på exportmarknaderna. Inflationen har ätit upp vår
konkurrensförmåga och därmed även basen för vårt välstånd.

Detta har också drabbat löntagarna. Av 1980-talets löneökningar på 88 %
fick löntagarna efter inflation och skatt bara behålla 0,25 %. Det var alltså
bara luft i lönekuverten.

När jag inför den här dagen gick tillbaka till de senaste årens arbetsmark-
nadspolitiska debatter i kammaren, kunde jag konstatera att varningar för
den arbetslöshet som vi nu dignar under upprepats intill tjatighet. Vi vet
också att det i tidigare socialdemokratiska regeringar fanns de som insåg vart
utvecklingen var på väg och varnade för ”arbetslöshetens stålbad”.

Men nu är det inte mycket mening i att se bakåt i annat syfte än att lära av
begångna misstag. Efter de förlorade 1970- och 1980-talen är det nu av nö-
den tvunget att vi för en riktig politik för tillväxt och välfärd. En sådan om-
läggning inleddes för ett år sedan, och överenskommelserna mellan rege-
ringen och Socialdemokraterna utgör ett viktigt steg i huvudsakligen rätt
riktning.

Under debatten har de ökade satsningarna på arbetsmarknadspolitiken
och den sysselsättning dessa skapar prisats. Dessa satsningar har fått moti-
vera ökade skatter och uteblivna skattesänkningar. Jag menar att detta
egentligen är en felaktig politik. Höjda skatter är ett utomordentligt dåligt
medel för att skapa arbete. Höjda skatter har snarare motsatt effekt.

Ett av de inslag i överenskommelserna som har förutsättningar att få den
största positiva effekten på sysselsättningen är i stället sänkningen av skatten
på arbete, dvs. en del av den skatt som inryms i arbetsgivaravgifterna.
Momshöjningen kan däremot få motsatt effekt.

Ändå måste överenskommelserna anses vara bra och accepteras även ur
arbetsmarknadspolitiska aspekter, eftersom trycket mot kronan och de
svindlande höga räntenivåerna var och är ett större hot mot sysselsättningen.
Men det finns anledning att återigen erinra om att vi fortfarande har en lång
väg att gå och att det kommer att bli värre.

Herr talman! Vi må i denna kammare anslå stora medel till arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder, men vi skapar inte därmed arbete. Däremot medver-
kar vi till att arbetslösa får någonting att göra medan de letar efter nytt arbete
och ställer om sig. Detta har ett egenvärde, eftersom det förhindrar att män-
niskor fastnar i passivitet och ger dem möjlighet att bli bättre rustade för att
i sinom tid återgå till riktigt arbete. Men detta får inte förväxlas med riktiga
arbeten på konkurrensutsatta villkor.

AMS har på ett berömvärt sätt klarat av att på kort tid öka sina insatser
mycket kraftigt. Nu har AMS tänjt sig till det yttersta och kan inte ta på sig
så mycket mer. När åtgärderna får en så här stor volym är det dessutom risk
för dålig kvalitet och dålig kontroll.

Vi har gång på gång påpekat hur arbetsmarknaden befinner sig i perma-
nent obalans. Perioder med arbetslöshet har avlösts av perioder med en in-
flationsdrivande brist på arbetskraft. Bristen på utbildad personal har varit
besvärande också i tider av hög arbetslöshet, även om just detta inte tycks
vara fallet nu.

Behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och stöd har växt praktiskt

taget oberoende av konjunkturerna. Även under de överhettade åren kos-
tade arbetsmarknadspolitiken 20-25 miljarder kronor. Ändå slogs männi-
skor ut, och 50 000 förtidspensionerades varje år. Nu är det fråga om 100
miljarder kronor, fick vi höra av arbetsmarknadsministern tidigare i debat-
ten.

Det är nödvändigt att effektivisera och sänka kostnaderna för de arbets-
marknadspolitiska medlen liksom att effektivisera arbetsmarknadspolitiken
i bred mening. Vi måste för lång tid framåt räkna med mycket höga arbets-
löshetstal. Det är beklagligt, men det finns inga snabba lösningar på proble-
met. För lång tid framåt måste vi räkna med mycket stora insatser av arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Vi måste göra vad vi kan för att mildra stötarna
för dem som drabbas, men vi måste också se till att pengarna används på rätt
sätt, och vi måste se om vi kan använda dem på ett bättre sätt. Att hjälpa
dem som är arbetslösa innebär att vi måste balansera på slak lina och se till
att inte samtidigt konkurrera ut de riktiga jobb som kommer att finnas så
småningom.

Ungdomspraktiken är ett nytt och bättre sätt, och det är bra att den har
mötts av så stort intresse från både ungdomarna och arbetsgivarna. Av detta
lär vi oss att det finns en stor öppenhet för praktiska lösningar som kanske
inte på alla punkter motsvarar vedertagna regler. Vi måste alltså ha öppen-
het för nya tankar.

Vi måste också fråga oss vilken effekt politiken på andra områden har för
utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det är de små företagen som kan erbjuda de många jobben. Drygt 160 000
företag med mindre än 20 anställda sysselsatte 1991 sammanlagt mer än
600 000 personer. Lägg härtill mer än 300 000 enmansföretag. Om hälften av
dessa anställde en person var, skulle vi inte ha någon arbetslöshet.

Därför är det alarmerande att i en studie av 1 400 småföretag läsa att 60 %
angav ovilja att anställa ytterligare personal som huvudorsak till att de inte
ville expandera. Vi kan finna orsakerna på många områden. Dit hör otvivel-
aktigt skatterna. Dit hör det som vi brukar innefatta i begreppet krångel. Dit
hör klimatet för och attityderna till arbete och företagande. Dit hör regelsys-
temet på arbetsmarknaden.

Jag har tidigare lovordat Socialdemokraternas, eller i varje fall en del soci-
aldemokraters, förmåga att tänka om. Men då det gäller förhållandena på
arbetsmarknaden sitter de fast i gamla mönster och gamla dogmer.

De har, tills vidare i alla fall, lyckats hindra tillkomsten av en allmän obli-
gatorisk arbetslöshetsförsäkring, som omfattar alla arbetande på lika villkor.
För Socialdemokraterna är det viktigare att slå vakt om det fackliga A-kasse-
monopolet än de arbetslösas behov av ett fungerande ekonomiskt skydd. Då
får t.o.m. principen om den generella välfärdspolitiken maka på sig.

Samma sak då det gäller arbetsrätten. Socialdemokraterna motsätter sig
den modernisering av lagstiftningen som är absolut nödvändig för att den i
framtiden skall utgöra ett instrument för att öka det lokala inflytandet och
de enskilda anställdas möjligheter till inflytande på sitt eget arbete, för att
medverka till ökad produktivitet och flexibilitet, för att främja anställning i
stället för att utgöra en broms. Detta går igen i vaktslåendet om Arbetslivs-
fonden med dess 25 fondkanslier.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Det är illavarslande att Socialdemokraterna utnyttjar läget till att mera slå
vakt om och stärka de egna intresseorganisationerna än om arbetsmarkna-
dens behov av fungerande spelregler. Sverige behöver inte mer utan mindre
av korporativism, inte mer utan mindre av politisk och facklig detaljregle-
ring.

Till dem som har medverkat till två decenniers felaktig ekonomisk politik
hör i hög grad parterna på arbetsmarknaden. Lönekostnaderna har drivits
upp till nivåer långt utöver vad produktionen har kunnat bära. Det är nu
nödvändigt att vi får en annan tingens ordning. Avtalsförhandlingarna blir
avgörande för utvecklingen. Varje krona i ökade kostnader kommer att slå
ut fler människor från arbetsmarknaden, och det finns ingen större orättvisa
än den som arbetslöshet åstadkommer.

Det sista vi behöver är facklig fundamentalism. Däremot behöver vi kun-
niga och ansvariga fackliga företrädare, sådana som i allmänhet finns ute på
arbetsplatserna.

Om vi skall undvika en långvarig massarbetslöshet och om vi i framtiden
skall kunna räkna oss till de länder som präglas av välstånd och välfärd, är
det nödvändigt att vi fortsätter den omställning av politiken som nu har på-
börjats, att vi fortsätter att bygga upp utbildning, fortsätter att bygga ut den
försummade infrastrukturen och får till stånd ett bättre regelverk på arbets-
marknaden. Arbete, utbildning, sparande och företagande måste främjas.
Ansträngningarna måste koncentreras på att förbättra konkurrenskraften
och investeringsklimatet.

De enskilda människorna måste få möjligheter att ta till vara och utveckla
sin egen kraft och förmåga och att ta ansvar för sitt eget liv. Den mentala
socialiseringen måste brytas. Målet, herr talman, måste vara mindre av sys-
selsättningspolitik och mer av politik för arbete. Det är det som skall vara
arbetslinjen.

Anf. 96 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag hemställer att de ärade talarna håller sig till den anmälda taletiden
med hänsyn till det mycket stora antalet talare som är anmälda till debatten.

Anf. 97 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Sonja Rembo säger att vi kan börja se slutet på den mentala
socialismen som präglat Sverige. Jag tror, Sonja Rembo, att det faktiskt är
precis tvärtom. Jag tror att människor, oftast kvinnor, kommer att kräva mer
av jämlikhet och mer av minskade klyftor. Jag är övertygad om att man kom-
mer att kräva mer av fördelningspolitik, och man kommer att kräva större
utrymme för mjuka frågor, som kultur, omsorg och vård, det som oftast läggs
inom ramen för ”den mentala socialismen”. Min uppfattning är att socialde-
mokrati är mycket bra.

Det är därför, mot den bakgrunden, som jag tycker att det är så viktigt att
den bas som vi hämtar våra resurser ur, dvs. industrin, inte får försvagas. På
den punkten kan vi vara överens. Jag blir lika ledsen vaije gång jag hör Sonja
Rembos utomordentligt ensidiga angrepp på den fackliga rörelsen: Det är
bara de fackliga organisationerna som är dogmatiska och fasthållande. Detta
är ju så fullständigt fel. De fackliga organisationerna är beredda till föränd-

ringar inom arbetsrätten, men de är inte beredda att urholka arbetsrätten så
att deras egna medlemmar ställs utan skydd. Det tycker jag att man skall ha
respekt för. Det är utomordentligt viktigt för det kommande arbetet när det
gäller både att skapa nya resurser och att förstärka industrins konkurrens-
kraft, att vi har djup respekt för parternas ansvar och parternas rätt att ta
ansvar för sina egna medlemmar.

Anf. 98 SONJA REMBO (m) replik:

Herr talman! Mental socialisering, Ingela Thalén, innebär att människor
tror att politiker, organisationer, beslut i denna kammare, stora satsningar
av allmänna medel och ständigt höjda skatter är det som ger välfärd. Det är
det inte. Välfärden får vi av ett väl fungerande näringsliv, av människor som
är välutbildade, av en väl fungerande offentlig sektor som inte är en gökunge
i vårt ekonomiska liv utan fungerar väl och kan motivera sin roll i ekonomin
och samhället. Dess bättre är vi nu på väg att på bred front få insikt om att
vi inte är en stor gigantisk offentlig sektor där politiker styr och delar ut
pengar och talar om hur saker och ting skall vara. Det är inte det välfärden
kommer av utan den kommer av enskilda människors arbetande, företa-
gande och sparande, av att man satsar på sig själv genom utbildning och att
man får chansen att ta ansvar för sin egen tillvaro. Det är då vi får välfärd
och välstånd.

Ingela Thalén tyckte att min kritik mot de fackliga organisationerna var
ensidig. Ja, de fackliga och centrala organisationerna för en kolossalt ensi-
dig, likriktad politik. Jag tycker att Ingela Thalén, i likhet med de fackliga
företrädare jag har mött ute på arbetsplatserna, som många gånger är vettiga
människor, skall läsa intervjun med Mona Sahlin i LO-tidningen. Hon säger
att facken är egoistiska ibland och mer bryr sig om dem som har jobb än
dem som är utan. Hon är väldigt irriterad på deras reaktion när de i den här
situationen ställer till ett fasligt oväsen kring de två semesterdagarna. Mona
Sahlin säger så är: Jag retar mig till förbannelse på att man mitt i en akut kris
kör fram semesterdagarna så hårt. Sedan talar hon om vad hon tycker att ni
har åstadkommit: Vi gjorde uppgörelsen för att förhindra att Sverige förlo-
rar ännu fler industrijobb än de 200 000 som har försvunnit på några år, och
så bråkar man så om två semesterdagar.

Jag håller med Mona Sahlin. Hon har förstått detta. Hon ser också hur
dogmatiska de fackliga organisationerna är. Det är inte det vi behöver. Vi
behöver fackliga organisationer som slår vakt om sina medlemmar och sam-
tidigt tar ett ansvar.

Anf. 99 INGELA THALÉN (s) replik:

Herr talman! Sonja Rembo säger att hon inte tycker att vi skall ha ett sam-
hälle där politiker sitter och delar ut pengar. Jag tycker inte heller att vi skall
ha ett samhälle där politiker sitter och delar ut pengar. Jag har varit förtroen-
devald sedan 1979. Jag har aldrig delat ut några pengar. Däremot har jag
varit med och skapat förutsättningar och regler för hur samspelet mellan an-
ställda, företag, kommuninvånare, kommunanställda och verksamheten i
kommunerna - och på senare tid i samhället - skall kunna fungera på ett bra
sätt.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Jag tycker att Sonja Rembo skall sluta att beskylla de centrala organisatio-
nerna för att vara dogmatiska. Jag vet vad Mona Sahlin reagerade mot. Jag
tycker att de fackliga organisationerna har all rätt i världen att reagera på
något som de tycker är orättvist. Det betyder ju inte att jag delar deras upp-
fattning. Det betyder inte att jag tycker att det var fel att göra upp om semes-
terdagarna. Jag står för den uppgörelsen och tycker att vi gjorde rätt. Men
vi skall ju inte hindra företrädare för löntagarna att reagera för det som de
anser vara löntagarnas intresse. Någon ordning får det väl ändå vara på våra
uttalanden. De fackliga organisationerna är en part; de skall uppträda som
parter. Jag tycker att de i huvudsak uppträder som korrekta parter.

Anf. 100 SONJA REMBO (m) replik:

Herr talman! Tänk, Ingela Thalén, vi är överens. Jag tycker också att lön-
tagarorganisationerna skall uppträda som parter. Men det är på den punkten
vi i grunden skiljer oss. Socialdemokraterna vill ge dem så mycket längre
gående befogenheter, och har också gjort det. Vi får här i kammaren senare
under hösten en debatt om de arbetsrättsliga frågorna. Då får vi tillfälle att
utveckla detta mer. Jag tror att de flesta som hör detta inser precis var skill-
naden ligger i de här frågorna.

Ingela Thalén säger att hon under sina många år i politiken inte har delat
ut några pengar; hon sätter upp regler och talar om vad som skall gälla. Det
har ju Ingela Thalén gjort med skattebetalarnas pengar. Vi har världens
högsta skattetryck. Det är med hjälp av de skattemedlen som politiker
landet runt sitter och fördelar pengar på det sätt som de tycker är riktigt. Det
måste vara slut med det. Vi måste begränsa vårt bestämmande över männi-
skors tillvaro. Vi måste låta människor bestämma mer över sig själva. Vi har
ju en gemensam syn - det är den som ligger bakom överenskommelserna
mellan regeringen och Socialdemokraterna - bl.a. att de s.k. transfererings-
systemen nu har fått en volym som vi inte kan bära. Vi har inte råd med vårt
i och för sig fina system. Vi måste börja lita mer på de enskilda människorna.
Vi måste ge dem en chans. Vi måste skapa möjligheter för näringslivet att
utvecklas; det gör det inte i dag. Man investerar hellre utomlands än i Sve-
rige, och har gjort så under lång tid. Klippekonomin växte upp under social-
demokratisk tid. Jag tycker att det borde stämma till någon liten ödmjukhet.
Den finns i och för sig världen runt, men den har utvecklats mycket starkare
i Sverige än kanske i något annat land.

Det är många människor som lider av detta. Vi är alla förlorare i den här
situationen. Ingen kan kompensera sig i detta läge.

Förste vice talmannen anmälde att Ingela Thalén anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 101 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Moderaterna har ju drivit en politik som inte alls har varit
framgångsrik. Man har drivit sin privatiseringspolitik och fått ställa in den.
Den är inte produktiv. Man skulle dela ut Jöntagarfondspengarna, som var
avsedda att gynna svensk sysselsättning, till sparstimulanser i ett läge då real-
räntan var högre än den någonsin varit.

Jag kanske kan fungera som en trovärdig representant, Sonja Rembo. Jag
har varit lokal facklig representant i 20 år.

Låt människorna bestämma över sig själva. - Det är inte så det fungerar i
arbetslivet. Jag har sett hur man tvingar folk att under mycket hårda villkor
arbeta på ackord och slita sönder sina kroppar. Om vi kunde ha kommit fram
på något enkelt sätt genom självbestämmande, hade det inte varit några pro-
blem. Men det är den lokala fackföreningen som med stöd av den centrala
fackföreningsrörelsen är vår trygghet, och i de allra flesta fall löntagarnas
trygghet. Det kan säkerligen förekomma misstag.

Vi lever över våra tillgångar. - Javisst. Men många lever mycket mer över
tillgångarna, tycker jag, än andra.

Vi har ett högt skattetryck. - Ja, för att kunna ge någon välfärd åt de
många. Jag tror att de som sitter i den här salen har tillräckligt mycket över
för att kunna avstå rejält och hjälpa dem som i dag har det svårt ekonomiskt
och som saknar arbete.

Jag kände häromdagen en viss avsmak när jag fick ett pressmeddelande
från Sonja Rembos partisekreterare, Gunnar Hökmark, som inleds: Krav-
maskiner som LO och TCO bär ett stort ansvar för den ekonomiska krisen.
Kravmaskiner - ja, möjligtvis genom att kräva arbete åt alla. Jag tycker att
det är bra. Men det är en djup och grov förolämpning att kalla svenska lönta-
gares centralorganisationer för kravmaskiner. .

Det visar den inställning som Sonja Rembo har. Jag gläder mig åt att under
hösten kunna ta upp frågor om arbetsrätt och arbetsmarknad med Sonja
Rembo och försöka visa henne en annan verklighet än den hon tydligen har
i huvudet.

Anf. 102 SONJA REMBO (m) replik:

Herr talman! Vi bör inte jämföra meriter här i kammaren, men jag undrar
om inte jag har längre arbetslivserfarenhet än vad Hans Andersson har.
Mina 27 år i näringslivet innan jag blev politiker på heltid här i riksdagen
lärde mig mycket om hur verkligheten ser ut ute i företagen.

Hans Andersson säger att den moderata politiken inte har visat sig trovär-
dig. Nej, vi fick i den här överenskommelsen med Socialdemokraterna na-
turligtvis göra avkall på en hel del punkter, på samma sätt som Socialdemo-
kraterna fick göra det. Det är ju så med kompromisser - varje deltagande
part i en överenskommelse får släppa till någonting. Det är så det fungerar.
Men det är ju ingenting som säger att vi därmed har givit upp vår politik.
Tvärtom - vi kommer naturligtvis, precis som alla andra partier, att driva
våra frågor och tala om vad det är vi vill åstadkomma. Verkligenheten för-
ändras ju hela tiden. Vi har en valrörelse framför oss och ett val då väljarna
skall ta ställning en gång till. Väljarna har då rätt att få veta vad de olika
partierna står för. Det är inte särskilt bra om vi blir utslätade bara därför
att vi råkat träffa en kompromiss. Jag tycker att det viktigt att redovisa vari
skillnaderna består.

Ja, jag anser att man är en kravmaskin när man i dag kräver kompensation
för t.ex. momshöjningen. Detta är ett felaktigt tänkesätt. Vi kan inte kom-
pensera oss för den kris som vi nu befinner oss i. Vi kan inte skipa millimeter-
rättvisa mellan den ena och den andra gruppen. Vad framför allt vi i arbets-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

marknadsutskottet måste rikta in oss på är att skapa en politik som undanrö-
jer den arbetslöshet som är den största orättvisan av alla orättvisor i detta
samhälle. Det viktigaste vi kan göra nu är att försöka få i gång hjulen i indu-
strin, få i gång investeringarna och få upp sysselsättningen. Vi har en lång
väg att gå innan vi kommer dit. Vi skall komma ihåg vad Mona Sahlins sade
om att det är flera decenniers misslyckad politik som har lett oss in i denna
situation. Den uppgiften kan vi inte fixa på ett par månader.

Anf. 103 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Nej, jag tror inte heller att man fixar det här på några måna-
der, eftersom det har gått ner så djupt. Det är djupt tragiskt att man så illa
förvaltade det pund som devalveringen i början av 1980-talet gav oss och
svindlade bort så oerhört mycket pengar under 80-talets andra hälft.

Vi skall öka investeringarna och sysselsättningen, sade Sonja Rembo. I
det jobbet kommer Sonja Rembo att ha mig som en allierad partner, om hon
menar allvar med vad hon säger.

Vi skall akta oss för millimeterrättvisa, sade Sonja Rembo vidare. Jag har
knappast så långa meterstavar att jag kan mäta upp de orättvisor som man,
tyvärr med socialdemokratisk politik men i borgerlig anda, har skapat under
80-talet.

Det har tidigare i debatten talats om semesterfrågan. Låt mig till det säga
att jag verkligen tycker att det är ett mycket dåligt förslag, som även Mona
Sahlin har gått med på. Det ger praktiskt taget ingen sparstimulans. Det ger
inget ekonomiskt bidrag och det bidrar inte till sysselsättningen, utan det är
en ren klasslag, som drabbar framför allt industriarbetare. Jag kan inte förstå
på vilket sätt detta skulle vara positivt annat än att man vill ta hämnd på dem
som har det kärvast i samhället - jag vet att det finns politiska partier som
vill göra det.

Anf. 104 SONJA REMBO (m) replik:

Herr talman! Det skulle glädja mig om vi kunde komma överens om åtgär-
der som ökar investeringarna och ökar sysselsättningen. Jag tvivlar dock på
att det är möjligt sedan jag läst Vänsterpartiets motioner här i riksdagen.
Det är bara att konstatera att den politik Vänsterpartiet företräder skulle
driva Sverige ännu mycket längre ut i det träsk som vi har hamnat i.

Jag tycker att det finns anledning att erinra om att vad den borgerliga rege-
ringen tog över förra hösten långt ifrån var något dukat bord, även om So-
cialdemokraterna så sent som i maj försökte göra gällande att så var fallet.
Vi tog bl.a. över en skuldbörda på närmare 700 miljarder kronor med en
räntebelastning på över 60 miljarder. Man har tidigare i debatten försökt
göra gällande att det var vad som var kvar från den tidigare borgerliga rege-
ringen. Därmed erkänner man faktiskt att man under den längsta och högsta
högkonjunktur som vi haft någonsin under efterkrigstiden inte lyckades be-
tala av på den skuld som i och för sig uppstod när vi hade en borgerlig rege-
ring men som vi ådrog oss under en lågkonjuktur med oljeprischocker.
Dessa pengar användes i stor utsträckning till arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder. Vad Socialdemokraterna gjorde var att man fördubblade den skul-
den. Det tycker jag att man skall komma ihåg. Socialdemokraterna använde

inte devalveringen till vad den egentligen skulle ha använts till, nämligen till
att öka konkurrenskraften.

Vi har under 80-talet levt över våra tillgångar - det har vi gjort allesam-
mans på olika sätt. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi slår fast detta.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 105 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Alla som har kommenterat det rådande arbetsmarknadslä-
get har ju sagt att detta är bekymmersamt. Det är faktiskt så att vi upplever
den värsta sysselsättningskrisen i modern tid. Den radikala försämring som
inleddes under hösten 1990, då arbetslösheten och varslen steg till rekordtal
och antalet lediga platser sjönk till ett minimum, har sedan fortsatt under de
senaste två åren.

Flera nya fenomen har uppkommit på arbetsmarknaden. Arbetslösheten
har stigit mer bland män än bland kvinnor, och de långtidsarbetslösas antal
har ökat kraftigt. Ökningen av arbetslösheten är störst i s.k. bra län. I kom-
muner med många underleverantörer har arbetslösheten slagit hårdare än
på andra håll. Den kraftiga nedgången i byggverksamheten är ett stort pro-
blem.

Från den här talarstolen och i andra sammanhang har man diskuterat och
analyserat orsaken till den nu rådande situationen. Det finns därför inte nå-
gon anledning för mig att alltför djupt gå in på tidigare misslyckanden och
försummelser. Låt mig dock notera att huvudproblemet är en kombination
av en djup internationell lågkonjunktur och strukturella brister i den svenska
ekonomin. De negativa effekterna på ekonomins funktionssätt blev ju tyd-
liga när överhettningen förbyttes i en lågkonjunktur. Det är det priset vi nu
får betala för många års försummelser, då utvecklingskraften tilläts att för-
svagas.

Det trendbrott till det sämre i sysselsättningsläget som inleddes hösten
1990 har alltså fortsatt. Allvaret i dagens situation framgår av arbetslöshets-
och varselsiffror men också av det förhållandet att antalet sysselsättningstill-
fällen fortsätter att minska. Värst är det inom industrin. 170 000 industrijobb
har försvunnit under den senaste treårsperiopden.

Arbetslösheten kommer under hösten 1992 att ligga runt 5 %. Den öppna
arbetslösheten har minskat något under september, men prognosen för 1993
är en arbetslöshetssiffra på i genomsnitt runt 7 %. Även varslen ligger kvar
på en hög nivå, och det är en fortsatt låg efterfrågan på arbetskraft.

Jag tror ändå, herr talman, att vi bör ha ett litet större perspektiv när vi
ser på den här mycket allvarliga situationen. Det finns anledning att be-
grunda att välfärdsstaten Sveriges situation i förhållande till andra länders
ändå kan bedömas som gynnsam. I stora delar av vår värld saknar människor
arbete, vettiga bostäder och i många fall dessutom bröd för dagen. Det finns
anledning att ha detta i minnet när dagens problem i Sverige diskuteras. Vi
har en kris, men det är en kris på en hög nivå.

Med liberala utgångspunkter är kampen mot arbetslöshet något som har
den högsta prioriteten från samhällets sida. Inte minst sociala skäl talar för

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

att kampen mot arbetslösheten måste föras på alla fronter. En påtvingad
sysslolöshet och upplevelsen av att inte vara efterfrågad inger mindervärdes-
känslor. Det kan gå förfärande snabbt att hamna i apati, kraftlöshet och bris-
tande livslust. Alkohol- och drogmissbruk ligger inte långt borta. Samhället
har därför ett stort ansvar för att förhindra sociala skador.

Jag tycker att det är viktigt att vi erinrar oss följande ord i regeringsförkla-
ringen: ”Kampen mot arbetslösheten följer tre huvudlinjer. Den första är att
angripa de strukturella orsakerna, klara kostnadsläget och stärka Sveriges
ställning som ett attraktivt investeringsland. Bara därigenom kan nya riktiga
jobb skapas. Den andra är att tidigarelägga offentliga investeringar. Den
tredje är att förnya och effektivisera arbetsmarknadspolitiken.”

Genom den uppgörelse som nu har skett har man vidtagit nödvändiga åt-
gärder. I allt väsentligt är uppgörelsen bra. Jag tycker också att det är bra -
och även detta säger jag från liberala utgångspunkter - att det på plussidan
sker en satsning just på arbetsmarknadspolitiken och på handikappområdet.
Det är framför allt på dessa två områden som insatserna görs. På minussidan
är det en begränsning rakt över. Jag känner också att det är riktigt att åtgär-
derna har den bredden när vi nu ändå måste dra in.

Arbetsmarknadspolitiken i sig skapar inga nya och varaktiga jobb. För
den uppgiften krävs det en politik som utvecklar framgångsrika företag och
hållbar tillväxt och som motverkar misshushållning med människor och
miljö.

Utvecklingen på arbetsmarknadsområdet är ändå alarmerande. Vi är på
väg mot en kostnad av ca 45 miljarder kronor om året för kontant arbets-
marknadsstöd, dvs. nästan 1 miljard i veckan. En sådan situation måste und-
vikas. Även om det finns anledning att ifrågasätta den överbryggningspolitik
som fördes av den tidigare regeringen och man fjärmar sig från den, kan det
i dagens läge ändå finnas skäl att vid sidan av andra åtgärder fundera på nå-
gon form, kanske rent av en bättre form, av överbryggningspolitik.

Jag sade inledningsvis att det inte fanns anledning att ägna så stort ut-
rymme åt det förgångna. Men man kan ändå erinra om den budgetproposi-
tion som den dåvarande socialdemokratiska regeringen lade fram våren
1991.

I den propositionen talade dåvarande arbetsmarknadsministern varmt för
att regeringens förslag till medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i
första hand skulle användas till utbudsstimulerande åtgärder, dvs. för utbild-
ningsinsatser, men också för jobbsökaraktiviteter m.m. Oavsett omfatt-
ningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle de utbudsstimule-
rande åtgärderna stärkas. ”Sysselsättningsskapande åtgärder såsom bered-
skapsarbeten bör användas restriktivt”, hette det i den propositionen. Detta
sagt i böljan av 1991, trots att stormvarning hade utfärdats under hösten
1990, när varselsiffrorna pekade rakt uppåt. Därför känns den varning som
vår socialdemokratiske ordförande i arbetsmarknadsutskottet har gett på
något sätt litet sent påkommen, litet nattstånden.

En fortsatt blick i backspegeln på den socialdemokratiska regeringens
sista månader visar att den beredskap man har efterlyst på annat håll inte
fanns i den egna regeringskretsen. Man avfärdade de medel som man nu sä-
ger sig förorda.

Ingela Thalén sade att hon hoppas att riksdagen skall ha handlingsfrihet
att agera. Jag vill instämma i att det är en riktig principiell hållning. Det jag
har citerat visade att arbetsmarknadsutskottet på den punkten korrigerade
den förra regeringen beträffande den arsenal man skulle använda. Vi hade
alltså inte den snäva syn på arbetsmarknadspolitiken som den socialdemo-
kratiska regeringen hade meddelat i sitt förslag till riksdagen.

Jag vill alltså mer som ett svar än en replik till Ingela Thalén säga: Låt oss
fullfölja den goda tradition som vi har haft i arbetsmarknadsutskottet, att
göra sakpolitiska uppgörelser när vi har funnit samstämmigheten.

Jag tror också att det finns anledning att stryka under det någon har varit
inne på, nämligen att byråkratin måste snabbas upp när vi nu gör insatser på
olika områden. Det finns en senfärdighet som gör att arbeten inte kommer
i gång. Därför bör man se upp med det. Denna tröghet kan få ödesdigra följ-
der, nämligen att man förlänger och förstorar en redan svår arbetslöshet.

Herr talman! Finns det då inga ljusglimtar i det besvärande mörkret? Jo-
visst. Jag tror att vi skall notera den nedväxling av inflationstakten som har
skett. Genom den arsenal som arbetsmarknadspolitiken nu förfogar över har
vi bättre förutsättningar än många andra länder att stå rustade inför en kon-
junkturuppgång. Jag tror alltså att den läxa vi har lärt oss, och som vi måste
lära oss, är att det inte finns några genvägar till en förändring och förbättring
om vi inte är beredda att underkasta oss vissa elementära saker. Vägen till
fortsatt välfärd, som kan hävdas och värnas, är att vi stimulerar arbete, spa-
rande och nyföretagande. Här behöver vi också vara öppna för okonventio-
nella lösningar.

Herr talman! Jag tycker att den uppgörelse som har träffats mellan Social-
demokraterna och regeringen har öppnat vägen. Vi ser fram emot ytterligare
förslag från regeringens sida.

Anf. 106 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag lyssnade och lyssnade för jag tänkte att jag skulle få höra
ett förslag i någon riktning. Anförandet var en genomgång av hur det histo-
riskt har sett ut. Grundelementen för hur man långsiktigt skall få mer arbete
och fart på våra företag beskrevs. Men hur skall vi lösa problemen i det korta
perspektivet? Finns det inte några bidrag i det avseendet?

Elver Jonsson nämnde att det snart kostar en miljard i veckan i kontant
arbetsmarknadsstöd. Delar Elver Jonsson vår uppfattning att man skall för-
söka att få något konkret utfört för de pengarna?

Anf. 107 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Kort kan jag väl säga att Bo Jenevall väl inte var inne då
arbetsmarknadsministern talade. Han anmälde en hel rad insatser och det
sätt man skulle hantera dem på. I den delen står jag helt bakom det arbets-
marknadsministern och regeringen tänker sig.

Jag tyckte att jag kom in så pass sent i debatten att det då var viktigare att
ge ett och annat historiskt perspektiv samt en beskrivning av hur vi långsik-
tigt skall hantera problemen.

Kortsiktigt dras det nu på med så mycket gas som jag tror att samhällsma-
skineriet orkar med. Men det finns en hel del som kan snabbas upp. Jag

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

nämnde just den byråkratiska gången. Däremot har jag kanske inte hittat så
många nya uppslag från herr Jenevalls parti.

Anf. 108 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag var i allra högsta grad inne i kammaren, eftersom jag
förde debatt med arbetsmarknadsministern. Jag ställde en hel del frågor och
fick också en hel del svar.

Jag har stor respekt för det som görs, för svårigheterna och bekymren.
Men jag tycker att vi allihop skall hjälpas åt att försöka finna annorlunda,
även kortsiktiga lösningar. Varje människa man kan få ut i arbetslivet eller
ge någon meningsfull sysselsättning är mycket viktig. Vi måste verkligen an-
stränga oss att vara okonventionella.

Min fråga till Elver Jonsson kvarstår: Tycker Elver Jonsson och Folkpar-
tiet att man skall försöka att effektivisera användningen av pengarna i stället
för att betala ut kontant arbetsmarknadsstöd?

Anf. 109 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Det var det jag sade i mitt anförande. Eftersom Bo Jenevall
inte har hört det ber jag honom att läsa det. Där har jag svarat på det som
han efterlyser nu i efterhand.

Anf. 110 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! Arbetslinjen ligger fast. Återigen har detta slagits fast i de-
batten här i kammaren, liksom det gjordes i regeringsförklaringen vid riks-
mötets början i förra veckan.

Enligt kristdemokraternas synsätt har ett arbete ett värde i sig. När man
tar del av de erfarenheter arbetslösa har av att förlora en anställning, förstår
man bättre sanningen i detta. Ett arbete har ett värde i sig. Många gånger
hör vi hur en arbetslös liksom förlorar grundstenen i sin tillvaro. Synen på
sig själv och sitt värde som människa förändras. Från att ha varit nyttig och
behövd går man till att bli på något sätt överflödig och onyttig. Den sociala
trygghet som gemenskapen i ett arbetslag ger bryts upp och ersätts av osäker-
het, ja kanske rent av av apati.

Ännu svårare torde det vara för ungdomar som drabbas av arbetslöshet.
Alltför många av dessa får aldrig chansen att etablera sig på arbetsmarkna-
den och får därmed inte möjlighet att skapa en socialt stabil situation. Att
gå från skola/utbildning direkt ut i arbetslöshet är förmodligen något av det
svåraste en ung människa kan råka ut för.

Herr talman! I Katekesen säger Luther på något ställe att ”arbete beford-
rar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”.

Det är ett ovedersägligt faktum att vårt välstånd har byggts upp genom
arbete, för många av oss genom hårt arbete. Såvitt jag kan förstå är det heller
ingen av oss här i kammaren som ifrågasätter detta, lika lite som att vi för
att behålla och vidareutveckla välståndet även i framtiden måste arbeta och
därtill måste vara effektivare.

Vi kristdemokrater hävdar att det är i den lilla, nära gemenskapen, i famil-
jen, som synen på och inställningen till arbete grundläggs. Arbete är något
positivt. Det inte bara ger gemenskapen ekonomiska förutsättningar för exi-

stens och välstånd. Det är dessutom en mycket viktig del i det sociala möns-
ter som den lilla gemenskapen utvecklar inom sig respektive involveras i.
Det är i familjekretsen den solidaritet bäst utvecklas som behövs för att en
människa skall fungera i en arbetsgemenskap. Det måste till en solidaritet,
eller om man så vill förståelse för att en icke oväsentlig del av vårt arbete går
åt till att befrämja vårt gemensamma bästa. Mycket av det är vad vi i dagligt
tal kallar välstånd.

Herr talman! Det har under förmiddagen här i kammaren debatterats rikt-
linjer och syn på den ekonomiska politiken. Jag vill för min del deklarera att
för oss kristdemokrater har den del av den ekonomiska politiken som kallas
arbetsmarknadspolitik sin viktigaste uppgift i att åstadkomma en väl funge-
rande arbetsmarknad för alla.

Statens/politikernas primära uppgift är ju inte att driva verksamheter och
att på det sättet skapa jobb. Nej, vår uppgift är att skapa och att övervaka
spelreglerna för aktörerna på marknaden, men vi bör mest möjligt undvika
att delta i spelet.

Just nu är en av de allra viktigaste uppgifterna att småföretagens möjlighe-
ter att verka och producera underlättas. Här har regeringen vad gäller skat-
tefrågor redan vidtagit en hel del åtgärder som på sikt kommer att ge resul-
tat. Det är bra. Det som behövs är att kostnadsnivån ytterligare sänks, så att
konkurrensförmågan ökas. Eftersom många av dessa småföretag är direkt-
exportörer och andra är underleverantörer till exporterande företag, har
kostnadsnivån en avgörande betydelse för företagens utveckling.

Jag skulle vilja säga till Hans Andersson att problemet för företagen inte
är att producera varor och tjänster. Det kan man alltid ordna. Problemet är
att sälja. Om det sker med fel pris är man snart ute. Kostnadsnivån måste
komma rätt för att det hela skall fungera.

Jag vill också markera den stora vikt vi kristdemokrater lägger vid att ar-
betsmarknadens parter besinnar situationens allvar och sluter löneavtal på
en för alla, för landet ansvarsfull nivå. Felaktiga avtal kan helt ödelägga det
ekonomiska förtroende som de båda krispaketen har byggt upp.

I den utredning som just nu arbetar med frågor om arbetsrätten heter det
i direktiven att de små företagens intressen särskilt skall beaktas. Det är bra,
för att inte säga nödvändigt. En hel del av arbetsrättens lagar är utformade
för att fungera på stora företag, på arbetsplatser där facket är välorganiserat
och oftast mycket starkt. Lagarna nästan förutsätter att det på varje arbets-
plats finns fackligt anslutna arbetstagare och att kollektivavtal har tecknats.
Detta speglar inte särskilt väl förhållandet på arbetsmarknaden, där t.ex. en
tredjedel av alla verksamma jobbar i företag med högst 19 anställda - ett
annat mått är att 99 % av alla företag, jordbrukare undantagna, är små eller
medelstora. Ändå sysselsätter dessa företag 60 % av alla som arbetar inom
det privata näringslivet. I många av dessa företag har arbetstagarna valt att
inte tillhöra något fack.

I det första krispaketet berörs just denna utrednings arbete i en av proto-
kollets paragrafer. Det sägs där att eventuella förändringar i arbetsrätten
skall föregås av samråd i förtroendefull anda. Det är min och kristdemokra-
ternas förhoppning att utredningen kan arbeta just på detta sätt. Men det
innebär inte att den skall avstå från att föreslå de förändringar som utred-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

ningsarbetet leder fram till. Direktiven är inte ändrade och kommer, såvitt
jag vet, inte heller att ändras. Och i dessa anvisas flera områden där, om
jag får använda uttrycket, balanspunkten mellan facket och företagaren bör
flyttas. Jag kan försäkra Hans Andersson att det inte behövs något långt
samtal med en liten företagare förrän man förstår att nuvarande lagstiftning
behöver ses över.

Vi kristdemokrater anser vidare att det är av avgörande betydelse för
svensk industri hur det går för de små och medelstora företagen. Ett enkelt
tankeexperiment visar det. Om vart och ett av alla dessa företag ginge så bra
att de kunde anställa ytterligre en arbetstagare, skulle hela vår arbetslöshets-
kris vara ett obehagligt minne blott.

Herr talman! Det har sagts förut, och det kan sägas igen att dagens arbets-
marknad är mycket bekymmersam. Med dagens rekordhöga arbetslöshet på
bortåt 300 000 människor, trots att nästan 100 000 är i arbetsmarknadsutbild-
ning och inemot 46 000 ungdomar i ungdomspraktik, ser det inte särskilt ljust
ut.

En av orsakerna härtill är det faktum att näringslivet de senaste fyra åren
förlorat ca 220 000 arbetsplatser på grund av bl.a. en alltför hög kostnads-
nivå. Och än tycks inte botten vara nådd när det gäller arbetslösheten.

Arbetsförmedlingarna gör nu storartade insatser och jobbar på spräng för
att få ut så många som möjligt i bl.a. utbildning. Den nedgång som under
september/oktober noterats kan nästan helt och hållet tillskrivas den nya
ungdomspraktiken. Åtgärden tycks i allt väsenligt fungera som den är tänkt,
och vi kan förvänta oss att antalet ungdomar i praktik kommer att öka kraf-
tigt under kommande vinter. Problemet är att ungdomspraktiken är tidsbe-
gränsad. Och den bör så vara. Om den får verka för länge, kan oönskade
effekter åtadkommas på arbetsmarknaden. Därför ingick i riksdagsbeslutet
att en utvärdering skall ske av hur denna nya åtgärd fungerat. Den utvärde-
ringen väntar jag på.

I det första krispaketet ingick en kraftig satsning på arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder. Det är bra. Satsningar på utvidgade utbildningsmöjligheter
för ungdomar är mycket bra. Andra angelägna satsningar är beredskapsar-
beten och tidigarelagda investeringar i infrastruktur.

Tyvärr kommer det att behövas ytterligare pengar för att klara att stå emot
arbetslösheten den närmaste framtiden. Det kommer tyvärr att kosta att
hävda arbetslinjen.

Det finns också en del positiva drag i den här krissituationen. Bo Jenevall
efterlyste nya, otraditionella åtgärder. Sådana finns. Jag har t.ex. lärt känna
ett projekt i ett län där högutbildade, välavlönade mellanchefer och med
dem jämställda gått samman och hjälpt varandra både till nystartande av en
rad småföretag och till nya anställningar på i stort sett samma kunskapsnivå,
om än med en något lägre lönenivå. Så många som genomsnittligt åtta av tio
av dem som hitintills varit involverade i projektet har lyckats få en ny start.
Jag har hört mig för med andra län, och det visar sig att liknande projekt
finns på flera håll i landet.

Jag välkomnar därför de pengar som i krispaketen avsatts till s.k. otradi-
tionella insatser.

Jag vill avsluta med en förhoppning om, herr talman, att vi när oron på

valutamarknaderna dämpats en del, när räntenivåerna börjat komma ned
på överlevbara nivåer och när vi fått ett något lugnare parlamentariskt läge
mycket snart kan börja skönja ljuset i tunneln genom att den internationella
konjunkturen vänder uppåt igen. Utöver inhemska ansträngningar behöver
vi också den hjälpen för att ett bra land skall bli ännu bättre att leva och bo

Anf. 111 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Till Harald Bergström vill jag säga några saker. Jag är själv
väldigt luthersk i min syn på arbete och kanske ännu mer när det gäller min
syn på synd. Det är därför jag reagerade så hårt mot det syndfulla ekono-
miska beteende som man kunnat skönja under senare år.

När det gäller marknader, konkurrens och kostnader är jag mycket väl
medveten om vad de betyder. Kan man inte sälja och är man inte konkur-
renskraftig, spelar det ingen roll vad man producerar. Jag betonar den fara
som ligger i att devalvera, därför att omvandlingstrycket i näringslivet då
tenderar att bli mindre. Det har inte utan fog kallats för en inre devalvering.
Man ger pengar generellt, gratis genom att dra ner arbetsgivaravgiften och
plocka bort semesterkostnader med ungefär 5 %. Då gäller det att utnyttja
utrymmet.

Vi såg vad som hände på 80-talet. Det var inte precis så att man alltid om-
vandlade sig, förnyade sig och stärkte sin konkurrenskraft. Man plockade ut
större vinster och var i många fall slapp och nöjd. Man kunde ju sälja ändå.
Det är därför jag har varnat för det som nu sker, specifikt eftersom vi i dag
inte har en arbetskraftskostnadskris utan en kapitalkostnadskris i termer av
höga räntor och en mycket dålig efterfrågan inte minst på hemmamarkna-
den.

Beträffande arbetsrätten vet jag att småföretagare ibland känner sig ho-
tade. Jag tror att det beror på att de delvis är skrämda, inte minst av sina
branschföreningar och SAF. Jag har också sett att SAF har lagt fram förslag
i arbetsrättskommittén som innebär ett försök att stänga ute varje inflytande
och närvaro från regionala skyddsombud och fackliga ombudsmän. Det är
att ta bort ytterligare kompetens från de anställdas sida i småföretagen. Titta
på Europa, så skall ni få se hur det är på arbetsrättens område. Titta på
Europa, så skall ni få se hur det är med arbetslöshet och småföretagskra-
scher.

När det gäller småföretag tog jag upp i mitt anförande mera positiva och
konstruktiva insatser. Många småföretag fungerar som underleverantörer
till större företag. De har det mycket svårt i dag, inte minst om de levererar
till bilhandeln. Att utveckla kompetensen, att sprida ny teknik och att bli
hjälpt på exportsidan är av avgörande betydelse för de små företagen. Låt
oss satsa på det i stället, för det genererar sysselsättning.

Anf. 112 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:

Herr talman! Det Hans Andersson säger om Luther och det syndfulla be-
teendet får stå för hans räkning.

Det är svårt många gånger för ungdomar som inte får ett arbete, inte får

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

1 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

en chans att skolas in i den miljö som en arbetsgemenskap är. Därför kan det
gå snett för dem.

Det hade varit intressant, Hans Andersson, att få höra något om markna-
den och det faktum att företag ligger för högt i kostnadsnivå för att kunna
sälja. Det var inte vad jag hörde. Jag hörde bara att det skall produceras och
att det skall tillverkas. Vem som skall köpa allt och hur det skall gå till nämn-
des inte.

Hans Andersson talar om skrämda småföretagare. Jag har mött dem,
Hans Andersson. De har känt sig i underläge när en facklig centralorganisa-
tion trycker på, när en facklig centralorganisation utvecklar all sin maktap-
parat för att få igenom t.ex. en turordning. Det är inte att undra på om man
då är skrämd. För min del menar jag inte att vi skall fläcka facket. Det är
fråga om, som jag sade nyss, att förskjuta balanspunkten så att vi får en riktig
balans. Jag nöjer mig med detta.

Anf. 113 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig.

När det gäller ungdomars situation är vi helt överens. Det värsta man kan
tänka sig är att aldrig släppas in i samhällslivet, i arbetslivet.

När man producerar är det också viktigt att hitta en köpare. Någon måste
ha pengar. Ni inom kds måste vara medvetna om att krispaketet drar in köp-
kraft. Vi kan diskutera exakt hur många procent, men det drar in köpkraft
och försämrar en redan praktiskt taget utslagen hemmamarknad. Det är inte
stort mycket bättre i Europa. En del av förklaringen till att man inte säljer i
Europa och på andra håll i världen är en nästan global recession i dag. Trots
detta har faktiskt svensk export utvecklats positivt. Handelsöverskottet är
fortfarande positivt, och det skall vi vara tacksamma för, men det beror del-
vis på att vi har så litet pengar att vi inte kan importera. Därmed blir det
automatik i dessa relationer.

Anf. 114 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:

Herr talman! Om jag och mina fyra barn handlar och vandlar inom famil-
jen, och barnen byter cyklar - barnen är numera vuxna och utflugna - ökar
inte detta familjens totala resurser. Den familjemedlem som säljer sin ar-
betskraft på arbetsmarknaden utanför familjen kan då få litet mer att förfoga
över och på det sättet ett större utrymme.

På samma sätt måste vi i Sverige öka våra möjligheter genom export, och
det är där som kostnadsnivån kommer in. Regeringen och Socialdemokra-
terna har genom krisöverenskommelsen visserligen dragit in på möjligheten
till intern konsumtion i Sverige. Men det viktiga är att vi stärker vår konkur-
rensförmåga gentemot utlandet.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 115 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Det var välgörande att höra Harald Bergström. Jag instäm-
mer i mycket av det som han sade. Jag vill egentligen anknyta till det som

Harald Bergström sade om att det görs en hel del ute i landet. Det finns olika
grupper som tar egna initiativ, och det är väldigt bra. Naturligtvis skall detta
uppmuntras.

Jag omnämnde en motion i mitt tidigare anförande. Denna motion ledde
till att man gjorde en experimentsatsning på 15 miljoner nere i Malmö just i
syfte att åstadkomma det som vi motionärer föreslog, nämligen att man
skulle använda lediga experter för att hjälpa människor i Baltikum. Detta
borde sättas litet mer i system. Det finns i dag stora skaror av kvalificerad
arbetskraft som är arbetslediga. Arbetsmarknadsministern är tyvärr inte
kvar här i kammaren, men vi har fört den här diskussionen tidigare.

Jag instämmer helt i det som sades om fackföreningsproblemen. De cen-
trala fackföreningarna har alltmer fjärmat sig från sina medlemmar, vilket
man får höra när man är ute och träffar folk. Jag tror att fackföreningarna
glömmer bort att också de arbetslösa är medlemmar.

Anf. 116 HARALD BERGSTRÖM (kds) replik:

Herr talman! Jag vill bara komplettera det som Bo G. Jenevall sade om
att det jobbas och tänks mycket bland de arbetslösa och dem som arbetar på
arbetsförmedlingar. Det projekt som jag tidigare nämnde har jag tidigare
diskuterat med ministern. Jag välkomnar mycket just otraditionella insatser
för att stödja olika initiativ. Även arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund
ser mycket positivt på sådana insatser.

Jag blev väldigt glad när jag hörde mig för runt om i landet och fann att
det förekom sådana här initiativ. Det fanns möjligheter. Man sitter inte bara
och väntar. Ofta är det som det heter i ordspråket: Nöden är uppfinningarnas
moder. Jag litar på att det händer mer än vad vi får reda på.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

Flyktingfrågor m.m.

Anf. 117 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag vill erinra om de debattregler som nu gäller. Ett statsråd har rätt att
tala i högst tio minuter, en ledamot i högst sex minuter. Replik kommer av
den fungerande talmannen att medges endast till dem som blir angripna i
debatten. Med hänsyn till det mycket stora antalet anmälda talare kommer
tjänstgörande talman därutöver att omedelbart avbryta en talare, om taleti-
den överskrides.

Anf. 118 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Herr talman! Det är knappast någon överdrift att påstå att den svenska
flyktingpolitiken befinner sig i en kris, en krissituation framkallad av rege-
ringens oförmåga att hantera uppkomna situationer.

En granskning av regeringens flyktingpolitik visar brist på både helhetssyn
och insikt. Flyktingpolitiken präglas av ovilja eller oförmåga att fatta beslut.
Att flyktingpolitiken handhas av det parti som har denna som hjärtefråga
märks inte. Besluten fattas inte förrän regeringen står vid vägs ände, och
man är då varken generös eller human. Det här är inte bara ett politiskt miss-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m. m.

lyckande, utan också ett ekonomiskt. Regeringens valhänta hantering kostar
samhället miljarder.

Inte sedan andra världskriget har Sverige tagit emot så många asylsökande
som nu. Över 75 000 personer finns inskrivna på slussar och förläggningar,
och av dem är drygt 55 000 personer från f.d. Jugoslavien.

Nu först fattar regeringen beslut om att införa viseringsplikt för flyktingar
från Serbien, Montenegro och Makedonien, samtidigt som det införs vise-
ringsfrihet för flyktingar från Bosnien-Herzegovina. Det är bra, men detta
skulle ha gjorts tidigare. Regeringen fattar beslutet med en elegant hänvis-
ning till FN:s beslut om att inte låta regeringen i Belgrad företräda Jugosla-
vien. Skall man tolka beslutet så, att om FN inte vidtagit några åtgärder,
hade inte heller regeringen gjort det?

Många av dem som sökt asyl kommer inte att ha tillräckliga skäl för att få
stanna här. Vi vet av erfarenhet att de som får nej i första instans, dvs. av
Invandrarverket, överklagar till Utlänningsnämnden. Hos Utlänningsnämn-
den väntar redan i dag över 7 000 ärenden på att behandlas, dvs. det rör sig
lågt räknat om 14 000 personer. Många har väntat länge och kön kommer att
växa.

I går informerade generaldirektören för Utlänningsnämnden utskottet om
det aktuella läget och om situationen inför de närmaste åren. Även om
nämnden har höga ambitioner, ingav generaldirektörens föredragning inte
något större hopp om förkortade handläggningenstider inom den närmaste
framtiden.

Detta är regeringen medveten om, och det är därför som man tar bort tre-
terminsregeln. Nu skall det inte längre tas någon hänsyn till barnens situa-
tion. Det blir barnen som får betala för regeringens oförmåga att fatta beslut
i tid.

Herr talman! Det fanns tidigare här i kammaren en någorlunda samsyn på
invandrar- och flyktingpolitiken. Folkpartiet mälde sig emellertid ur gemen-
skapen och man ville framställa sig som mer human och mer generös än man
var inom andra partier. Om inte verkligheten och kartan stämde överens,
var det Folkpartiets karta som gällde. Att införa visum var att hindra männi-
skor från att fly.

Dokumentlösheten var heller inget problem. Det fanns för Folkpartiet
över huvud taget inga problem i flyktingpolitiken, annat än möjligtvis den
socialdemokratiska regeringen. Man gjorde som strutsen. Man körde helt
enkelt huvudet i sanden, såg inget, hörde inget och på det viset behövde man
inte diskutera verkligheten.

När ni nu tvingas att se verkligheten sådan den är och när ni inte längre
kan köra eget race, kanske det går att få till stånd den nyanserade och kon-
struktiva diskussion om den framtida invandrar- och flyktingpolitiken som
är nödvändig. Det räcker inte med att enbart diskutera utlänningslagen och
själva mottagandet av flyktingar. Det räcker inte heller med att lappa litet
här och litet där. Det behövs en helhetssyn och ett helhetsgrepp på invand-
rar- och flyktingpolitiken, både nationellt och internationellt. Det behövs
också ett samarbete för att bekämpa den alltmer växande främlingsfientlig-
heten.

100

Anf. 119 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Att tala om flyktingpolitik i Sverige är i dag känsligt. Männi-
skor har olika åsikter, och det är naturligt. Att diskutera flyktingpolitik i eko-
nomiska termer är svårare. Att prioritera mellan flyktingar och svensk väl-
färdspolitik anses populistiskt. Men varför skall det vara tabu att tala om
kostnaderna för vår flyktingpolitik eller vår biståndspolitik? Svenska folket
är generöst, vilket syns inte minst när det inträffar stora katastrofer ute i värl-
den, men vi måste se upp, så att inte generositeten byts mot aggression och
fientlighet.

Vad är det då som har gått snett? Varför har vi i Sverige fått en flykting-
ström med 60 000 asylsökande hittills under 1992, medan Danmark bara har
fått en tiondel? Under tredje kvartalet 1992 kom det 35 000 asylsökande,
dvs. lika många som under hela 1991. Inser inte regeringen att läget är ohåll-
bart? Orsaken är att vi har sänt ut fel signaler.

Den svenska regeringen har inte talat klarspråk. Man borde ha sagt att
den som söker asyl i Sverige och kommer från det forna Jugoslavien med
stor sannolikhet kommer att få sin ansökan om asyl avslagen. Men eftersom
det kan finnas en och annan med flyktingstatus, säger man inte detta, utan
man låter alla leva i tron att deras asylansökningar kommer att bli positivt
behandlade. Detta är ett bedrägeri mot alla asylsökande, och man lurar dem
att överge allt. Det är inhumant att inte tala om sanningen redan från start,
nämligen att de flesta inte kommer att få asyl. Vem tror att kosovoalbanerna
och bosnierna skulle överge allt och åka 200 mil genom Europa till ett land,
där de bara får stanna en kort tid? De har naturligtvis trott att de skulle få
stanna för gott.

Nu har regeringen sent omsider börjat att inse vilka kostnader man har
dragit på de svenska skattebetalarna. Man inför visumtvång för mäniskor
från Serbien och Montenegro. Beslutet är bra, och det ger en signal att Sve-
rige inte är vidöppet för flyktingar. Svenska skattebetalare kan dock med fog
beklaga att regeringen inte har fattat det här beslutet långt tidigare.

Antalet asylsökande håller på att korka igen hela asylmottagandet. Innan
året är slut lär vi ha 100 000 asylsökande. Vad detta kostar varken vill eller
kan någon berätta, men vi kan ju jämföra Invandrarverkets anslagsframställ-
ningar som tredubblats från början av 90-talet till beräknade 10,8 miljarder
för 1993/94. Till detta kommer en mängd andra kostnader för sjukvård,
domstolar, polis, utbildning och mycket annat. Vi måste få veta sanningen
om de totala flyktingkostnaderna, inte bara Invandrarverkets kostnader.
Först då kan vi diskutera om våra prioriteringar är de rätta.

Svenska politiker synes vara mer besjälade av internationell solidaritet än
av omsorg om svenska medborgare. Jag motsätter mig inte internationell so-
lidaritet, men när vi böljar att nedrusta vårt välfärdssamhälle är det på sin
plats att granska kostnaderna för vår generositet - kostnaderna för flykting-
politik och välstånd.

Vad skall vi då göra? Jag anser att bara de som är Genévekonventionsflyk-
tingar skall kunna få permanent uppehållstillstånd. Tyskland är nu ett av de
länder som överväger detta. Många andra länder lär följa efter. De som flyr
från krig och förstörelse, t.ex. bosnierna, ges tidsbegränsade uppehållstill-
stånd och skall återvända så snart det inte föreligger ett skyddsbehov. Rege-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

101

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

102

ringen har redan slopat den s.k. treterminsregeln. Man var så illa tvungen.
Med nuvarande handläggningstid skulle annars väldigt många ha kunnat
åberopa treterminsregeln och fått stanna i Sverige trots att de saknar skydds-
behov.

Även mycket annat behöver ändras i den svenska flyktingpolitiken. För-
slag om att inte kunna ta barnfamiljer i förvar är ju orimligt. Om barnfamil-
jen håller sig undan kan ju avvisning inte verkställas. Upphävandet av Lucia-
beslutet från 1989 har också gett fel signal. Anhöriginvandringen borde be-
gränsas till att endast gälla make/maka och deras barn. Så är det inte i dag.
Rätten att få arbeta på öppna arbetsmarknaden om man inte har fått beslut
inom fyra månader ger också fel signal. 3 000 makedonier kom hit i juli,
mera för att söka arbete än för att söka asyl. Många av dessa har frivilligt åkt
tillbaka. De får då sin hemtransport betald, men detta är ju självfallet billig-
are än att de ramlar in i den svenska asylbyråkratin.

Att Sverige för en mycket generösare flyktingpolitik än de flesta andra
länder framgår av att vi år 1991 biföll 50 % av alla asylansökningar. Motsva-
rande siffror för 1991 var för Holland 20 %, för Frankrike 15 % och för
Schweiz 5 %. Jag kan tänka mig att siffran för Norge är ungefär densamma
som för Sverige.

Alla vet att internationell hjälp på plats hjälper fler än om vi lämnar hjäl-
pen här i landet. För att klara flyktingsituationen i Jugoslavienområdet över
vintern erfordras bidrag på omkring 1 miljard kronor. Betänk att den
svenska flyktingmottagningen kostar mer än en halv miljard kronor i måna-
den. Det skulle vara mångdubbelt billigare för Sverige att betala hela den
internationella hjälpinsatsen om vi på det sättet kunde reducera flykting-
strömmarna till Sverige.

Ett bra sätt att hjälpa alla dem som nu väntar på ett asylbeslut och kan
förvänta sig ett negativt sådant, t.ex. kosovoalbanerna, vore att ge dem en
starthjälp i sitt hemland. Det är bra för dem - de får biljett och ett startbidrag
i stället för bara en hemresetransport. Det är bra för oss - det innebär lägre
förläggningskostnader och frigörande av handläggarresurser.

För att få bukt med kriminaliteten kring flyktingförläggningarna borde vi
omedelbart utvisa de asylsökande som begår brott här i landet. Om de asyl-
sökande vet detta reduceras brottsligheten drastiskt. Man borde självfallet
direktawisa alla identitetslösa. De flesta hade ju ID-handlingar under resan
till Sverige, men för att försvåra den svenska utredningen slänger de hand-
lingarna innan de når svensk mark. ID-kontrollen skulle förbättras väsentligt
om man tog fingeravtryck av de asylsökande vid deras ankomst till Sverige.
Disciplinstraff i form av minskade dagbidrag bör införas för dem som inte
följer de regler som gäller på slussar och förläggningar. Det som förstörs
skall återbetalas.

För att spara pengar vill vi också reducera socialbidragen under de två
första åren för dem som fått uppehållstillstånd. Vi vill vidare halvera dags-
bidragen för dem som har helpension på flyktingslussar och göra motsva-
rande reduceringar för dem som står för sina matkostnader själva. Vi vill få
bort kostnaderna för hemspråksundervisningen. Låt invandrarorganisatio-
nerna själva sköta den med egna medel.

Acceptera slutligen inte att flyktingar som fått permanent eller temporärt

uppehållstillstånd får flytta runt i landet med bibehållna bidrag. För att möj-
liggöra en effektiv kommunal planering bör man inte acceptera att den som
erhållit en kommunplacering kort därefter beger sig till någon annan kom-
mun, främst någon storstadskommun. Den som ändå gör det - det är ju svårt
att hindra någon från att lämna sin ort - bör fråntas alla bidrag och få klara
sin försörjning på egen hand.

Slutligen: Ge en parlamentarisk utredning i uppdrag att lämna förslag på
en vettig flyktingpolitik för framtiden. En av många frågor man i så fall
borde belysa är överklaganderätten.

Anf. 120 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! ”Exterminate all the brutes”, eller som författaren Sven
Lindqvist har valt att översätta det i sin nyligen utkomna bok, ”Utrota var-
enda jävel”. Det som Sven Lindqvist gör är att ge en mycket informativ till-
bakablick på det historiska arvet i Europa när det gäller utrotning av, som
man ansåg, lägre stående raser och folk när de europeiska staterna byggde
upp sina imperier.

Tankegångar om européernas överlägsenhet gentemot andra folk har från
tid till annan fått legitimitet, och författaren säger i sin bok: Ännu har inte
de hungriga och desperata miljardernas tryck blivit så starkt att världens
mäktiga ser utrotning och undergång som den enda möjliga lösningen, och
självklara lösningen. Men den dagen är inte långt borta, därför studerar jag
historien.

Det som alltför sällan förekommer i den flyktingpolitiska debatten är flyk-
tens orsaker, trots att det perspektivet alltid borde vara med. Diskussioner
om följande förekommer sällan: Hur skall vi kunna påverka och förändra
det faktum att det på så många håll i världen finns ett överskott av vapen
och ett underskott av demokrati? Hur skall vi kunna påverka den orättvisa
världshandeln? Vilka initiativ skall vi ta för att öka möjligheterna för exem-
pelvis kosovoalbanerna att stanna i sitt hemland? Att förenkla och krympa
flyktingdebatten till snävt avgränsade områden som brottslighet, visumtvång
och dagbidragens storlek löser inte något av de grundläggande problemen.

De fora där vi i ett större sammanhang kan samarbeta och försöka ändra
på missförhållanden i vår omvärld är de internationella sammanslutningar
som vi har. FN, ESK, dvs. processen för säkerhet och samarbete i Europa,
och Europarådet. Jag vill här beröra ESK.

Vid ESK:s möte i Helsingfors, som hölls under våren 1992, kunde man
bl.a. enas om att tillsätta en högkommissarie, vars arbetsuppgifter bl.a.
skulle vara att bygga upp ett slags ”early warning system” med ett konflikt-
centrum. Men Högkommissarien har inte kunnat börja sitt arbete ännu. Det
har stannat vid att man för diskussioner om vilka resurser han skall få till sitt
förfogande. Jag har en bestämd känsla av att Europarådet, som anser sig ha
ensamrätt på frågor om mänskliga rättigheter, finns i bakgrunden som en
bromskloss.

ESK är även det forum som vi i Vänsterpartiet anser vara det bästa när
det gäller att utarbeta mekanismer för att hantera situationer liknande den
som vi nu upplever med stora flyktingströmmar från det forna Jugoslavien.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

103

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

104

Högkommissarien skulle kunna vara den som på ett naturligt sätt tar ansva-
ret för det arbetet.

Sverige tar över ordförandeskapet inom ESK i december. De här frågorna
måste föras med kraft. Det är mycket frustrerande när man konstaterar att
antalet oroshärdar, konflikter och krig ökar så snabbt, medan försöken att
möta den utvecklingen går så långsamt.

Inför Sveriges övertagande av ordförandeskapet inom ESK i december
bör arbetet i och kraven på ESK kraftfullt backas upp av alla politiska par-
tier, och i detta sammanhang behövs det en nationell samling.

Herr talman! Vänsterpartiet är av princip emot visumtvång. Den uppfatt-
ningen har vi tidigare delat med Folkpartiet.

Jag vill ställa några konkreta frågor till ministern med anledning av beslu-
tet om visumtvång för människor från Restjugoslavien. På olika nivåer i FN,
ESK, EG, Europarådet och här i Sveriges riksdag har man fördömt det ut-
rensnings- och erövringskrig som pågår i det forna Jugoslavien. När vi nu
skickar tillbaka krigsvägrare, bryter vi då inte mot de resolutioner som är
antagna? Och vilka signaler sänder vi till serberna med vårt ställningsta-
gande?

Ministern sade även förra torsdagen i sin information här i kammaren att
i den mån vi från Sveriges sida kan hjälpa människor med skyddsbehov ge-
nom att tillämpa generösa visumregler skall vi göra det.

Om en flykting från Kosovo kommer till en svensk ambassad i något av
grannländerna, kommer den svenska bedömningen då inte att bli att det
landet är första asylland och att det är där som flyktingen skall stanna?

Om situationen i Kosovo förvärras till en väpnad konflikt, kommer minis-
tern då att snabbt ta initiativ för att avskaffa visumtvånget?

Anf. 121 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag deltog i UNHCR:s årsmöte i Geneve förra måndagen.
I sitt inledningsanförande rapporterade FN:s flyktingkommissarie om den
aktuella flyktingsituationen i världen. Hennes besked var att antalet flyk-
tingar i världen har ökat under det gångna året. Situationen är värst i Afrika.
I Somalia, som hemsöks av grymma inbördes konflikter och svält, har en
femtedel av befolkningen sökt asyl i näraliggande länder. Torkan har tvingat
människor att lämna Malawi och Zimbabwe. Västafrikas flyktingsituation
är oförändrad. I Asien är den största flyktinggruppen fortfarande den som
kommer från Afghanistan. Till Bangladesh, ett av världens fattigaste länder
och som drabbas av naturkatastrofer gång på gång, har 265 000 människor
flytt från Burma. I Sydostasien är situationen något ljusare. Flyktingar åter-
vänder nu till Vietnam, Laos och Kambodja. Likaledes är antalet återvän-
dande större än antalet människor som ger sig av på flykt i Centralamerika.

Sverige bidrar efter förmåga substantiellt till att lindra nöden och ge skydd
åt de människor som tvingats lämna sina hembygder. Europa har under det
senaste året på ett mycket tragiskt sätt fått bekräftat att flyktingproblemen
inte är ett avlägset u-landsfenomen. Över 2,5 miljoner människor har tving-
ats lämna sina hem till följd av den ofattbart tragiska konflikten i det forna
Jugoslavien. Flera väntas under kommande vinter.

Omkring 70 000 personer har sökt sig till Sverige under det gångna året.

Merparten kommer från det forna Jugoslavien. Antalet asylsökande från
andra länder har fortsatt att minska.

Även om påfrestningarna är stora i Sverige, bär vi en liten del av de på-
frestningar som de stora flyktingströmmarna för med sig. De problem vi
brottas med i Sverige, som naturligtvis inte skall negligeras, kan inte jäm-
föras med det lidande de flyende människorna utsätts för. Svält, våld, för-
tryck och död hör till vardagen.

Behovet av internationella insatser för att hävda mänskliga rättigheter och
bidra till ekonomisk utveckling kan inte nog understrykas. Det är en förut-
sättning för att förhindra att människor tvingas fly.

Även den europeiska situationen måste mötas internationellt. Det är vik-
tigt med en internationell närvaro i Jugoslavien, dels för att ge uppmärksam-
het åt brott mot de mänskliga rättigheterna, dels för att ge skydd och huma-
nitär hjälp. Sverige deltar aktivt i detta arbete. Vi har hittills i år bidragit
med och utlovat kontanta bidrag med sammanlagt 230 miljoner kronor till
UNHCR.

Som jag meddelade i kammaren i torsdags arbetar regeringen också aktivt
med att få fram en mekanism för ett gemensamt europeiskt ansvarstagande
vid massflyktssituationer. Det sker bl.a. inom den s.k. Wienprocessen, hos
FN:s flyktingkommissarie, när vi möter EG och i ESK, där vi i december
övertar ordförandeskapet. Möjligen har erfarenheterna från den jugosla-
viska krisen understrukit behovet av ett sådant gemensamt ansvarstagande
från de europeiska staterna och därmed också ökat möjligheterna att nå
fram till ett resultat.

Herr talman! Den svenska flyktingpolitiken är under omvandling. Rege-
ringen vill fokusera på skyddsbehovet vid bedömningen av vem som skall få
stanna i vårt land. Det var bl.a. bakgrunden till upphävandet av det s.k. 13
december-beslutet. Det var också bakgrunden till avskaffandet av den praxis
som gällt vid olika vistelsetider. De sista resterna försvann i torsdags.

Det kräver naturligtvis att ärendehanteringen snabbas upp. Det har också
skett. Det är få barnfamiljer i dag som har varit här så lång tid att de skulle
omfattas av den s.k. treterminsregeln.

Vi har gett Invandrarverket och Utlänningsnämnden de resurser de har
begärt för att kunna snabba upp sin ärendehantering. Den enda spärr som
finns är förmågan att administrera den nya personal man vill anställa.

Vi har tillsatt en utredning som arbetar snabbt under hösten för att effekti-
visera flyktingmottagandet. Det skall bli flexiblare, och långa vistelsetider
på flyktinganläggningar skall motverkas. Vi vill möjliggöra för frivilligorga-
nisationer, privata entreprenörer, kommuner och andra att delta i flykting-
mottagandet. Vi vill också minska kostnaderna.

Vi har tillsatt en utredning om hur vi skall kunna administrera en eventuell
stor massflyktssituation som riktar sig mot Sverige och Norden. I dagarna
kommer en första rapport. Den utredningen ser också över andra delar av
utlänningslagstiftningen, bl.a. missförhållandena när det gäller s.k. nya an-
sökningar gång på gång. Man skall också titta på möjligheten att ge uppe-
hållstillstånd efter inresan, utan att den sökande först behöver resa hem igen
och söka uppehållstillstånd utifrån. Utredningen skall också studera
flexiblare viseringsregler.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

105

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

106

Den förra regeringen tillsatte en utredning om s.k. meningsfull sysselsätt-
ning. Vi har nu fått förslag från den. Regeringen har också vid sidan av detta
arbete fattat beslut som möjliggör för de asylsökande som vill och kan att
försörja sig själva. Vi har även humaniserat behandlingen av barn och lagt
fram ett förslag om ett principiellt förbud mot att ta barn i förvar i Sverige.

Jag har aviserat en översyn av asylreglerna genom en parlamentarisk ut-
redning. Detta arbete bör ske parallellt med det internationella arbete som
regeringen bedriver för att vi skall kunna få ett gemensamt europeiskt an-
svarstagande vid massflyktssituationer.

Herr talman! Jag skall försöka besvara en del av de frågor som har ställts
till mig.

Maud Björnemalm var mycket kritisk till regeringens handläggning av
flyktingpolitiken och påstår att det skulle vara regeringen som har framkallat
den situation som vi har i Sverige i dag. Jag vet inte om Maud Björnemalm
inte har uppfattat omständigheterna i det forna Jugoslavien och det liv
många människor tvingas leva där, som gör att de söker sig hit.

Maud Björnemalm säger att det har funnits en oförmåga hos regeringen
att fatta beslut. Jag vet inte om hon därmed avser att beslut om visumtvång
inte har kommit tidigare. Jag har inte tidigare hört någon socialdemokrat, i
varje fall inte Maud Björnemalm, kräva att vi skulle införa visumregler här
i Sverige. Bakgrunden till regeringens beslut är FN-beslutet att inte betrakta
regeringen i Belgrad som successor till det forna Jugoslavien. Regeringen
har i samband med detta beslut försökt förhindra eventuella negativa konse-
kvenser av visumtvång genom att ensidigt införa viseringsfrihet från Bosnien
och möjliggöra för dem som har ett skyddsbehov att ta kontakt med svenska
ambassader.

Att fatta beslut i enskilda ärenden är numera en uppgift för Invandrarver-
ket och Utlänningsnämnden. Jag vet inte om Maud Björnemalm inte har
uppfattat det. Invandrarverket införde s.k. verkställighetshinder i november
1991. Sverige var det sista land i Europa som införde det. I somras hävdes
verkställighetsstoppet, efter det att flyktingkommissarien avgivit en rapport
som indikerade att personer från Kosovo vilka inte alla hade skyddsbehov
sökte sig till andra länder. Därmed började myndigheterna fatta beslut.

När det gäller krigsvägrarna har det funnits en risk för att de skulle inkallas
till tjänstgöring, men framför allt för att de skulle drabbas av hårda straff om
de återvände till Kosovo. Under senare tid har det förts en diskussion i Ser-
bien-Montenegro om att införa amnesti. Den är nu på väg. Vid besök på
platsen har myndigheterna, Invandrarverket och Utlänningsnämnden, kun-
nat konstatera att det i praktiken redan tillämpas en amnesti för krigsväg-
rarna. Det är bakgrunden till att myndigheterna först nu har börjat fatta be-
slut om kosovoalbaner. Jag respekterar att man inte har tagit överdrivna ris-
ker när det gäller hanteringen av dessa människors liv.

Anf. 122 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:

Herr talman! Birgit Friggebo undrar om jag inte har uppfattat omständig-
heterna. Jo, det har jag visst. Jag vidhåller ändå att ett beslut om införande
av visumtvång för en folkpartist måste vara ett beslut under galgen. Rege-
ringen hänvisar till FN:s beslut. Man skulle lika gärna ha kunnat fatta detta

beslut i början av juni, när Invandrarverkets generaldirektör krävde det.
Hon ansåg att det behövdes ett beslut om visumtvång för att man skulle klara
situationen.

Birgit Friggebo talar också om att det har skett en humanisering för bar-
nen. Är det att humanisera för barnen när treterminsregeln avskaffades? Vi-
dare har vi förvarstagande av barn. Det sägs att den som inte rättar sig efter
myndigheternas beslut inte skall omfattas av den välfärd som gäller i Sverige.
Barnen skall alltså bo här utan rätt till sjukvård och skolgång? Är det en
human behandling, Birgit Friggebo?

Anf. 123 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det finns inte något förslag från regeringens sida som undan-
håller möjligheter för sjukvård och liknande för flyktingbarn. Men om det
finns regler för förvarstagande av barn, ökar det risken för att barnfamiljer
gömmer sig. Därmed undanhåller de sig själva från det samhällets stöd som
de bör ha.

Det verkar som om Maud Björnemalm inte riktigt förstår att visumtvånget
infördes just på grund av FN-beslutet. Hon frågar varför det inte infördes i
juni eller, som har krävts av andra, redan i mars. Bakgrunden är att FN-
beslutet inte fanns då. I samband med viseringsbeslutet har vi försökt att un-
danröja de negativa konsekvenser som det kan komma att föra med sig.

Varför har inte Maud Björnemalm eller någon annan socialdemokrat i
mars månad eller under sommaren krävt att viseringstvånget skall införas?
Varför kommer ni nu och säger att det hade varit bättre att införa det tidi-
gare? Varför stämde ni inte in i nydemokraternas krav på att införa visum-
tvång tidigare - om det var så angeläget? Det är en märklig politik.

Vi har varit mycket noga från regeringens sida att ta hänsyn till olika rap-
porter om situationen i det forna Jugoslavien. Vi har varit mycket noga med
att se till skillnaderna i de olika situationer som råder i olika delar av Jugosla-
vien. Jag återkommer ännu en gång till att det är myndigheterna, Invandrar-
verket och Utlänningsnämnden, som fattar beslut i de enskilda ärendena.
Det har varit ett s.k. verkställighetsstopp, dvs. man har inte fattat beslut när
det t.ex. har gällt Kosovoalbaner. Det är för att man inte har velat riskera
att människor skall råka illa ut. Det är bakgrunden. Jag har respekterat de
besluten.

Anf. 124 MAUD BJÖRNEMALM (s) replik:

Herr talman! Jag tycker väldigt illa om Folkpartiets och Birgit Friggebos
försök att i alla debatter klumpa ihop oss med Ny demokrati. Jag betackar
mig för det, Birgit Friggebo.

Om FN inte hade fattat beslutet att inte erkänna regeringen i Belgrad,
hade alltså Birgit Friggebo inte fattat beslut om viseringstvång?

Om vi som Socialdemokrater hade krävt visumtvång i böljan av juni, hade
då regeringen gått Socialdemokraterna till mötes och infört visering?

Anf. 125 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag har aldrig någonsin tidigare jämfört Socialdemokraterna
med Ny demokrati. Det är alltså inte något mönster. Men i denna fråga är

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

107

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

108

det alldeles uppenbart att Socialdemokraterna hellre hade sett att vi hade
tillmötesgått Ny demokrati och infört visumtvång tidigare.

Bakgrunden är FN:s beslut. Om Socialdemokraterna hade krävt ett inför-
ande av visumtvång i juni, hade regeringen inte verkställt det kravet.

Förste vice talmannen anmälde att Maud Björnemalm anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 126 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Flyktingpolitiken är bland de mest omdebatterade frågorna
i vårt land i dag — krispaketen till trots, eller kanske delvis på grund av den
ekonomiska krisen. Jag vill slå fast att det är viktigt att vi har en fri och öppen
debatt i dessa frågor. Alltför länge lades locket på i debatten. Det var fel.
Det har också sagts av företrädare för pressen vid en hearing som socialför-
säkringsutskottet har haft. Med den mångåriga erfarenhet jag faktiskt har av
flykting- och invandrarpolitik, anser jag att den alltför välvilliga, litet morali-
serande och ganska naiva inställning som har kommit till uttryck inte minst
i denna kammare, har varit minst lika skadlig och bäddat lika mycket för
ökande flyktingfientlighet som den onyanserade, negativa debatt som delvis
har förts under de senaste månaderna.

Är svenska folket rasistiskt? Nej! Forskare anser samstämmigt att det är
mycket små grupper som kan kallas rasistiska. Däremot har en ökande flyk-
tingfientlighet kommit till uttryck de senaste åren - framför allt hos yngre
män. Det är kanske inte så konstigt att människor börjar fråga sig hur många
flyktingar som egentligen skall släppas in - även om det egentligen, herr tal-
man, inte handlar om att ”släppa in ” - när de ekonomiska problemen blir
svåra och arbetslösheten ökar. Man får se dessa saker som en förklaring. Det
är därför det är så viktigt att alla frågor skall kunna ställas och att alla förslag
skall kunna framföras.

Det diskuteras ibland om vi skall införa ett förbud mot rasistiska organisa-
tioner. Nej, det skall vi inte! Det vore att verkligen ge skumma element luft
under vingarna. En fri och öppen debatt är viktig.

Svensk flyktingpolitik har varit och är fortfarande mycket generös. Det är
alldeles självklart att människor som flyr hit på grund av förföljelse av olika
slag skall kunna få en fristad i vårt land. Men utvecklingen det senaste året
har verkligen satt våra möjligheter att ta emot asylsökande på mycket hårda
prov. Invandrarverket och dess personal har gjort en berömvärd insats. Men
det är inte underligt att både personal och organisation dignar under en
omänsklig arbetsbörda.

Vi har faktiskt skäl att ifrågasätta om vi i fortsättningen kan ha en utlän-
ningslagstiftning, som torde vara bland de mest generösa i världen. Från mo-
derat håll har vi i många år föreslagit en lagstiftning som bättre stämmer
överens med FN-konventionens egentliga flyktingbegrepp, men med en ge-
nerös tillämpning. Lagen är egentligen inte ”up to date”. Men det är svårare
att få till stånd en lag som är bättre. Då får vi hålla oss till flyktingbegreppet.
Om vi gjorde det på ett striktare sätt, skulle vi verkligen fokusera skyddsbe-
hovet, precis som kulturministern sade.

Nu har regeringen ”stramat åt” flyktingpolitiken genom de nyligen införda

visumreglerna. Det har redan visat sig, enligt dagens tidningar, att antalet
asylsökande från Kosovo har minskat. Däremot underlättar de nya reglerna
för dem som flyr från t.ex. Bosnien-Hercegovina. Detta var en nödvändig
och riktig åtgärd, och den visar hur viktigt det är med signalerna utåt mot
vår omvärld.

Jag måste dock tillstå att jag inte anser att regeringen har utmärkts av nå-
gon större handlingskraft i flyktingpolitiken. Det är faktiskt flera månader
sedan Invandrarverket begärde de nyligen införda visumreglerna. Den 13
augusti diskuterade socialförsäkringsutskottet flyktingsituationen, och ett
enigt utskott uttalade att vi ville ha ett förslag om s.k. tillfälliga uppehållstill-
stånd vid höstriksdagens början. Tidigare har representanter från flera par-
tier uttryckt samma åsikt i Flyktingpolitiska rådet.

Nu har invandrarministern anfört att Flyktingpolitiska rådet uttryckt tvi-
vel inför ett sådant förslag. Jag måste som utskottets ordförande fråga, och
jag tycker att den frågan är viktig: Vilken är den tyngsta instansen? Är det
det Flyktingpolitiska rådet, som är ett samrådsorgan, eller riksdagens fack-
utskott?

Det är bra att regeringen nu har insett det vi moderater tidigare krävt i
motioner, nämligen att en större del av flyktingbiståndet bör ges i eller i när-
heten av flyktingarnas hemländer, i stället för till asylmottagande i Sverige.
Ett ökat europeiskt samarbete - inte minst internordiskt - är också ett länge
framfört krav från oss. Detta är en framåtsyftande politik.

I regeringsförklaringen aviseras förslag för att begränsa kostnaderna för
och effektivisering av flyktingmottagningen. Frågan om att begränsa möjlig-
heterna till överklagande av awisningsbeslut utreds, och det är bra.

Jag har tidigare framfört kravet att hela utlänningslagstiftningen och flyk-
tingpolitiken bör bli föremål för en parlamentarisk utredning, och jag har nu
fått ett ganska positivt svar av kulturministern i den frågan. Jag tycker att
om kloka människor har kunnat över partigränserna komma överens om ett
svårt krispaket, borde vi kunna bli ense om en flyktingpolitik som bättre
stämmer överens med dagens förhållanden.

Det finns också andra viktiga frågor som bör tas upp. Vi måste ställa
ökade krav på att asylsökande skall förete åtminstone en biljett hit. Vi skall
inte tolerera att alla dokument kastas, vilket ofta har skett och sker.

Svensk lag skall gälla i Sverige. Ingen skall t.ex. dömas mildare på grund
av annan kultursyn, vilket tyvärr har skett vid ett tillfälle.

Brottslighet - även av mindre omfattning - skall kunna utgöra skäl för
omedelbar avvisning.

Det är, som jag har sagt, viktigt att vi kan ge klara signaler om vad som
gäller och inte gäller, både här hemma till vårt eget folk och till vår omvärld.

Anf. 127 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag vill påpeka att Gullan Lindblads kritik gentemot rege-
ringen när det gäller visumfrågorna i så fall drabbar hela regeringen.

Gullan Lindblad delar min uppfattning att vi skall fokusera på skyddsbe-
hovet, att det är människor som behöver skydd undan våld, förföljelse och
terror som skall få stanna i Sverige. Bakgrunden är ju en helt annan, nämli-
gen att av de 18 000 personer som fick uppehållstillstånd i Sverige under

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

109

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

förra året fick 11 000 stanna av humanitära skäl. Merparten av de 11 000 fick
stanna här på grund av s.k. vistelsetidspraxis, dvs. hade man lyckats stanna
kvar i Sverige under ett år, om det var en barnfamilj, eller 18 månader, om
man var ensam, fick man ett uppehållstillstånd.

Det är den effekt som vistelsetidspraxis ger, och den infördes av den so-
cialdemokratiska regeringen. Denna praxis har den nuvarande regeringen
upphävt, för att just fokusera på skyddsbegreppet.

Den diskussion som förs om att bara tillämpa Genévekonventionen eller
också de facto-flyktingbegreppet är ytterst marginell när det gäller antalet
människor som får stanna här i Sverige. Det är vistelsetidspraxisen som så
att säga ger merparten av de personer som får stanna i Sverige nu.

Frågan om tillfälliga uppehållstillstånd hade Gullan Lindblad och jag en
diskussion om i går här i kammaren. Jag vill bara informera än en gång om
att vad socialförsäkringsutskottet har meddelat oss via ett pressmeddelande
är att man vill utreda frågan. Det brukar ju vara så i Sverige att vi först utre-
der, och sedan tar vi ställning till om en sak är lämplig eller inte.

Jag lägger bl.a. stor vikt vid vad Invandrarverket säger, eftersom bakgrun-
den till frågan om tillfälliga uppehållstillstånd handlar om att avlasta asyl-
prövningssystemet. Invandrarverket är ganska negativt till att införa ett nytt
institut, eftersom verket inte upplever att avlastningen kommer att bli till-
räckligt stor på själva systemet för asylprövning. Detta tycker jag att vi politi-
ker bör lyssna på, när vi skall ta ställning till om vi över huvud taget skall
införa detta nya institut.

Anf. 128 GULLAN LINDBLAD (m) replik:

Herr talman! Min kritik mot regeringen var just en kritik av regeringen.
Jag tycker att man inte har varit tillräckligt aktiv i de flyktingpolitiska frå-
gorna det senaste året.

Att vi verkligen skall fokusera skyddsbegreppet på ett annat sätt än hittills
är vi helt överens om. Där kan vi naturligtvis diskutera vilken väg vi skall
gå. Vi skulle kunna önska att vi kunde ta upp frågan med UNHCR i FN-
sammanhang, men där har man faktiskt varnat för att göra det. Man är rädd
för att det.skulle försämra begreppet, och det är ingen som vill detta.

Däremot skulle kloka människor i denna kammare kunna utgå ifrån flyk-
tingkonventionens begrepp med en något annan bedömning. Jag tycker inte
att dagens de facto-flyktingbegrepp är det rätta. Enligt all information som
vi i utskottet har fått från Invandrarverket har under en lång följd av år mer-
parten av de asylsökande icke varit konventionsflyktingar. Fördelningen har
varit 60-40, ibland kanske 70-30, och merparten har då inte varit konven-
tionsflyktingar.

Utskottets uttalande var faktiskt ett uttalande om att vi ville ha ett förslag.
Vi väntar nu på att det kommer ett sådant. Det som är sagt är en sak. Nu
väntar vi med spänning på att det kommer ytterligare förslag, för här behö-
ver snabbt vidtas åtgärder, både när det gäller direktiv till den utredning som
invandrarministern är positiv till och i fråga om en rad andra saker.

Det är bra att invandrarministern fäster stor vikt vid Invandrarverkets
uppfattning i den här frågan. I frågan om temporära uppehållstillstånd var

110

det inte lika viktigt att fästa uppmärksamhet vid verkets krav på visum för
dem som kommer från Jugoslavien.

Anf. 129 RUNE BACKLUND (c):

Herr talman! Inte sedan andra världskrigets dagar har Sverige tagit emot
så många asylsökande som det här året. Den svenska mottagningsapparaten
för asylsökande och flyktingar har ställts på mycket hårda prov. Invandrar-
verket, som är byggt för att ta emot upp till 30 000 asylsökande, har visat
prov på stor flexibilitet och högt resursutnyttjande när man har klarat det
dubbla.

Man har mitt under den svenska sommarstiltjen klarat av att ge tak över
huvudet, mat och andra livsnödvändiga servicefunktioner till alla som kom-
mit. Det är en prestation som utförts av verkets personal, från mottagnings-
personal till verkets ledning. Jag tycker att det finns anledning att från riks-
dagens talarstol ge en eloge för den arbetsinsats och det engagemang som
denna personal visat.

Har man med egna ögon sett hur arbetet har bedrivits, har man svårt att
förstå de debattörer, så ock ledamöter av denna kammare, som anklagar In-
vandrarverket för bristande effektivitet och resursslöseri. Jag rekommende-
rar ett besök på fältet.

Herr talman! Huvuddelen av de asylsökande som anlänt hitintills i år kom-
mer från det forna Jugoslavien. En mindre del av dessa människor kommer
från de områden där krigshandlingar pågår. Merparten kommer från det et-
niska konfliktområdet Kosovo.

Enligt vår utlänningslagstiftning skall de enskilda skälen i varje asylfall ut-
redas och prövas. Om man följer lagen, med de överklagningsmöjligheter
som står till buds, kan redan nu konstateras att flertalet av de asylsökande
som kommit detta år kan komma att få vänta på ett besked i sitt ärende i två
eller kanske upp till tre år.

Även om det finns mycket stora ambitioner hos Invandrarverket, hos Ut-
länningsnämnden och hos regeringen att försöka hitta lösningar som gör att
man kan snabba på behandlingsprocessen, finns det trots allt ett antal prak-
tiska hinder som gör att utredningarna tar ganska lång tid, exempelvis att ta
fram allmänna ombud.

I takt med det ökande antalet asylsökande har Invandrarverket fått hyra
in fler och fler förläggningsobjekt som inte är speciellt lämpliga för långa
förläggningsvistelser, inte minst olämpliga för barnfamiljer. Trångboddheten
och sysslolösheten på dessa förläggningar kommer att skapa en ohållbar si-
tuation i flyktingmottagandet. Det finns redan exempel på detta.

Jag tror inte att någon ansvarig person som tittar på dessa tillfälliga lös-
ningar kan tänka sig att människor skall bo där mer än några månader och
framför allt inte under ett par års oviss väntan på beslut.

Herr talman! Detta förhållande kräver någon form av politiska åtgärder.
Regeringen måste nu tillsammans med Invandrarverket och Utlännings-
nämnden komma fram till ett beslut om hur man skall se på situationen i de
etniska konfliktområden som ligger utanför krigszonerna i det forna Jugosla-
vien.

Kommer man till den slutsatsen att det under överskådlig tid inte kommer

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

111

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

112

att gå att återsända människor till dessa områden, anser jag att regeringen
måste omgående förbereda och ta ansvaret för att en stor grupp människor
skall kunna flytta ut i det svenska samhället från förläggningarna det när-
maste året och att det då handlar om en permanent bosättning i det svenska
samhället.

Kommer man däremot till slutsatsen att förhållandena i dessa områden är
sådana att det går att återsända människor dit, anser jag att regeringen måste
pröva om det i den situationen är rimligt att vi fullföljer hela asylprövnings-
proceduren med den väntan och de kostnader det innebär. Då är det rimli-
gare att vi i Sverige via vår biståndspolitik hjälper dessa människor att bygga
upp en ny tillvaro i hembygden och använder en del av de pengar som annars
skulle ha gått till asylprövning och förläggningsvistelse.

Det finns däremot anledning att bestämt varna för Ny demokratis förslag
att ge människor pengar i handen för att de skall åka hem frivilligt. En sådan
modell skulle locka fler att söka sig till Sverige inför utsikten att få en rejäl
summa pengar med sig hem om man reser tillbaka efter en tid. Det skulle ge
helt fel signal.

Herr talman! Det har i regeringens agerande funnits en tendens till att
vänta och se. Jag vill för min del säga, att jag anser att det är få områden som
lämpar sig så dåligt för långbänkar som flyktingpolitikens område. Genom
våra beslut sänder vi hela tiden ut signaler till vår omvärld. Kommer inga
signaler eller är signalerna oklara lurar vi bara människor att söka sig till vårt
land, något som dessa människor sedan dyrt får betala.

Jag tycker att det var bra att regeringen förra veckan fattade beslut i vise-
ringsfrågan. Men det räcker inte med det. Nu måste också regeringen samla
sig till en bedömning av hur den ser på situationen i de etniska konfliktområ-
den som ligger utanför den egentliga krigszonen i det forna Jugoslavien, och
vad detta skall få för konsekvenser för de många asylsökande från detta om-
råde som redan finns i vårt land.

Anf. 130 LARS SVENSK (kds):

Herr talman! Vi lever i en värld som verkar ha brutit upp från en tillfällig
vila. Det är inte bara människor utan också nationer som nu söker nya ge-
menskaper, och rörligheten är mycket stor.

Sverige söker kontakt med övriga Europa genom ett närmande till EG,
och människor ute i Europa, och på andra håll i världen, söker kontakt med
Sverige. Det sker genom att de söker sig hit som flyktingar, eller på annat
sätt, via den folkvandring som nu sker över stora delar av världen.

När det gäller Sveriges närmande till EG har vi förstått att processen inte
får gå för fort. Vi har lärt av Danmarks nej till Maastrichtavtalet, och av den
allmänna tvekan som råder ute i Europa, att förändringen måste ske i en
takt som kan accepteras och absorberas av folken i Europa. Likaså måste en
betydande kunskapsförmedling ske om vad EG är och vad ett medlemskap
innebär. Blir takten för hög, förändringen för stor, eller saknas den rätta
kunskapen, upplevs förändringen som ett hot - ett hot som kommer att re-
sultera i ett nej från svenska folket. Det vet vi.

Flyktinginvandringen är en annan process som i dag på ett mycket påtag-
ligt sätt påverkar oss. Vi har på grund av oroshärdar på nära håll fått en

snabb ökning. Det finns i dag i världen uppskattningsvis 34 miljoner flyk-
tingar, varav hälften är på flykt utanför det egna landets gränser. Det är fyra
gånger Sveriges befolkning. Alla kommer inte hit, även om det ibland fram-
står så i debatten.

Om vi antar att 30 000 per år får stanna i Sverige, dvs. 300 000 på tio år
eller 3 000 000 på 100 år, ser vi att ”dom där” knappast kan ta över vårt land.
Vi vet också att vi nu har en topp på grund av det som händer i Jugoslavien.
Vi vet dessutom att den stora majoriteten av alla asylsökande är skötsamma.

Men det räcker inte att vi kan konstatera att det är så. Det mångkulturella
inslag som tidigare förknippades med förorter som Tensta börjar nu bli van-
ligt på många håll i landet. Det lär finnas orter där flyktinginvandrare och
asylsökande i dag står för mer än hälften av befolkningsunderlaget. Det finns
med andra ord en risk för att vi får ett Maastricht-nej även på detta område.

Herr talman! Vi har löst hanteringen av EG-integrationen genom tillsät-
tande av en EG-minister. Vi har ett speciellt utskott som bereder EES-pro-
positionen, och staten anslår 100 miljoner under två år i folkbildningssyfte.
Vi förstår och har lärt, inte minst från de signaler som kommer, att männi-
skors oro måste tas på allvar.

Också flyktingpolitiken skulle behöva ett ”EG-paket” med lösningar. Min
uppfattning, herr talman, är nämligen den att den mängd asylsökande och
den flyktinginvandring vi nu har kommer att under en period påverka ge-
mene man mer än vad ett EES-avtal och ett EG-medlemskap kommer att
göra. Oron och tvekan från svenska folket måste därför även i detta fall tas
på stort allvar.

Att ta flyktingfrågan på allvar är inte detsamma som att vara mot en flyk-
tinginvandring till Sverige, lika litet som att den som försöker informera om
EG skulle vara mot EG.

I den här debatten har det förts fram detaljerade och tekniska lösningar
på hur vi skall hantera flyktingfrågan, detaljer som ni som dagligen arbetar
med frågorna kan bättre än jag. Själv begränsar jag mig till att tala litet grand
om Andersson, Pettersson och Lundström, vilka jag tycker att vi nu bör ägna
litet mer tid och uppmärksamhet. Vad säger vi egentligen till Andersson som
har tröttnat och skaffat egen tvättmaskin eller till Anita med syaffären som
tycker att det försvinner litet för många varor? Det måste finnas något mer
att säga än ”släng ut dom” eller ”ring till polisen så löser det sig”.

Vi som värdesätter ett mångkulturellt samhälle och förfäktar människors
lika värde vill också värna om att de som kommer hit kan känna sig väl-
komna och att vi har en effektiv och kompetent handläggning. Svenska fol-
ket skall ges möjlighet att få perspektiv på den folkvandring som nu sker runt
om i världen. Vi skall ha möjlighet att sätta in detta i ett sammanhang där vi
inte har förringat vårt svenska kulturarv och vår, om än i dag efter bank- och
fastighetsaffärer kantstötta, rättsuppfattning. Det kräver ett stort mått av
fortbildning och dialog med svenska folket av samma slag som i den EG-
utbildning som nu sätts i sjön. När det gäller EG-informationen har det de-
lats ut 9 miljoner kronor, men det finns över 500 ansökningar på totalt 300
miljoner kronor. Det visar att det finns en potential som kan tas till vara även
i dessa sammanhang.

Herr talman! Som 40-talist, från de stora efterkrigskullarna, är jagperson-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

113

8 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

114

ligen mycket medveten om, att när jag blir gammal är det troligen Abdullans
son och Kaminskys dotter som kommer att ta hand om mig. Jag vill att dessa
människor skall välkomnas hit på ett värdigt sätt. Det gör vi bäst genom att
vi som politiker lyssnar till svenska folkets oro och är beredda att sätta in
extraordinära åtgärder för att hantera en komplicerad situation. Om inte, ja,
då återstår bara förenklade och fördomsfulla lösningar - lösningar som blir
allt annat än människovärdiga.

Anf. 131 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Vid Europarådets nyligen hållna möte i Strasbourg behand-
lades ingående den akuta flyktingsituationen i det forna Jugoslavien. Det
konstaterades att antalet flyktingar vida överstiger två miljoner, varav en
fjärdedel befinner sig utanför landets gränser. 600 000 av dem är barn. Det be-
räknas att 400 000 människor riskerar att den förestående vintern gå under.

Som talesman i debatten inför Europarådets flyktingutskott framförde jag
förslaget att den sociala utvecklingsfondens medel skulle tas i anspråk för att
rädda liv bland flyktingarna. Fonden kan enligt sina statuter även användas
för flyktinghjälp, bl.a. till iordningställande av bostäder. Fonden bildades
1956 för att hjälpa till att lösa hemlösas och flyktingars problem. Kapitalet
har nyligen ökats sexfaldigt till över en kvarts miljard ecu.

Frågan är brådskande och kommer att behandlas på det förestående mötet
den 5 november med Europarådets ministerkommitté. Jag föreslår att rege-
ringen noga studerar de möjligheter som finns via fonden, att regeringen ver-
kar för ett positivt ställningstagande i ministerkommittén samt att Sverige
för egen del och tillsammans med andra intresserade länder snarast genom-
för möjliga flyktingprojekt via fonden. Det fordras vissa egna insatser för att
medel ur fonden skall kunna tas i anspråk. Det skulle vara intressant att höra
Birgit Friggebos kommentar till detta förslag, som vann en bred anslutning
på Europarådets möte.

Herr talman! I slutet av förra året anordnades stora opinionsmöten och
demonstrationer mot främlingsfientlighet och rasism över hela landet.

Nu har vinden mojnat, inte därför att främlingsfientligheten och rasfördo-
marna är mindre farliga eller mindre omfattande. Attentat mot flyktingför-
läggningar och andra våldsdåd mot flyktingar och invandrare förekommer
av allt att döma i samma utsträckning som tidigare.

Missaktning mot hela folkgrupper, främst kosovoalbaner, uttrycks inte
bara av främlingsfientliga och rasistiska grupper, utan också av politiker och
myndighetspersoner. Det vore värdefullt om invandrarministern i dag gjorde
ett uttalande i den frågan. Invandrar- och flyktingproblemen är så allvarliga
och svårbemästrade i Sverige och på det internationella planet att det är nöd-
vändigt att söka uppnå breda lösningar och uppgörelser.

Den tidigare breda uppslutningen mot främlingsfientlighet och rasism
borde kunna fullföljas genom praktiska och konkreta åtgärder för en solida-
risk, human och realistisk flykting- och invandrarpolitik.

Det behövs en helhetsbedömning, konstruktiva och realistiska åtgärder
som inte bara på kort sikt, utan också i ett längre perspektiv, slår vakt om
oförytterliga demokratiska och humanitära intressen. Våra internationella
konventionsåtaganden och - jag vill understryka det - FN:s flyktingkommis-

saries rekommendationer måste vara grunden för vår flyktingpolitik. Flyk-
tingkommissarien har sagt sin mening om viseringar. De får bara användas i
unika undantagsfall. Det måste vara helt uteslutet att gå in på vägen och
köpa ut flyktingar som Lars Moquists parti har föreslagit. Det strider mot
alla rättfärdiga principer.

För att beivra främlingshat och rasism behövs det mycket bättre undervis-
ning än den vi har i dag. Massmedias ansvar måste starkt inskärpas. Det
krävs också att vi mer effektivt kan bekämpa de missförhållanden i samhället
som ytterst är grogrunden till rasism och främlingsfientlighet, nämligen ar-
betslöshet, fattigdom, utslagning och isolering.

FN:s konvention mot rasism sätter målet högt. Den förpliktigar oss inte
bara att fördöma, utan också att avskaffa alla former av rasdiskriminering.
Det gäller både den som bedrivs enskilt och i organiserade former. Därför
behövs det en skärpning av lagstiftningen. Den 28 september lade förre JK
Hans Stark fram ett välkommet lagförslag mot etnisk diskriminering i arbets-
livet. Det är något som jag länge förespråkat. Jag hoppas att detta förslag
får en snar och välvillig behandling.

Det gäller också att påskynda det lagstiftningsarbete mot organiserad ra-
sism som pågått alltför länge. Det är hög tid att regeringen lägger fram ett
förslag på grundval av Starks utredningsförslag Organiserad rasism, åtgärder
mot rasistiska organisationer, från september förra året. Det kan finnas en
del tekniska förändringar som behöver göras i förslaget, men det är mycket
angeläget att vi snarast får en behandling av detta i riksdagen. Jag undrar
hur invandrarministern ställer sig till det här förslaget.

Anf. 132 LARS MOQUIST (nyd) replik:

Herr talman! Hans Göran Franck säger att jag i mitt anförande framförde
att vi skulle vilja köpa loss flyktingar genom att ge dem vissa bidrag för att
återvända till sitt ursprungliga hemland, t.ex. Kosovo. Så är det inte. Jag
talade om den grupp, t.ex. kosovoalbaner, som kan förvänta sig ett negativt
beslut. Jag anser att det vore bättre för dem att få ett startbidrag och att
kunna komma i gång med en verksamhet eller ordna bostad i sitt gamla hem-
land än att sitta kvar ytterligare ett halvår eller ett år i Sverige och sedan blir
utvisade till sitt hemland. Det var den gruppen människor som jag tyckte
skulle vara bättre betjänt av att få ett sådant bidrag.

Anf. 133 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Förslaget har uppfattats på det sätt som jag angav. Om Lars
Moquist nu vill förändra eller modifiera förslaget får vi se vad hans partikam-
rater säger om detta. Det här förslaget har uttryckts på ett mycket burdust
sätt. Det har också fått berättigad kritik.

Anf. 134 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag har inte tidigare varit informerad om den diskussion i
Strasbourg som Hans Göran Franck har deltagit i.

Vi i Sverige har ju varit mycket aktiva i olika internationella sammanhang
för att bidra där vi kan. Vi var ett av de pådrivande länder som såg till att det
blev en konferens i Geneve i UNHCR:s regi i slutet av juli. Dessa aktiviteter

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

115

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Flyktingfrågor

m.m.

ledde fram till att UNHCR fick sin första appell uppfylld med nya bidrag
från olika stater. Nu är den andra appellen ute inför vintern. Den lyder på
450 miljoner US-dollar. Egentligen hade Jan Eliassons organisation räknat
fram att behovet var en miljard US-dollar.

Den svenska regeringen har varit inriktad på att hjälpen bör samordnas
via UNHCR. Jan Eliassons organisation bör också delta i detta arbete för
att det skall få största effekt. I den mån Sverige kan bidra när det gäller Euro-
parådet bör vi naturligtvis göra det.

Hans Göran Franck säger också att vi bör följa UNHCR:s olika rekom-
mendationer. Det är ju bl.a. bakgrunden till hur vi har hanterat kosovoalba-
nerna här i Sverige. Flyktingkommissarien har vädjat till oss att inte stänga
våra gränser och att vi åtminstone skall ge ett temporärt skydd. Detta har
Sverige följt till dess att flyktingkommissarien i somras sade att vi kunde
börja fatta beslut om kosovoalbanerna igen.

När det gäller viseringsfrågan har jag träffat UNHCR:s representant här i
Sverige och mött förståelse för det beslut som den svenska regeringen fattat.

När det gäller utredningen om etnisk diskriminering i arbetslivet är det
förslaget ute på remiss. Vi utlovade redan i förra regeringsförklaringen att
vi skulle komma med förslag för att motverka etnisk diskriminering i arbets-
livet.

Anf. 135 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Jag räknar med att inte bara jag utan även andra europaråds-
delegater skall få tillfälle att för regeringen lägga fram mer ingående och
konkret material om den sociala utvecklingsfonden. Jag hoppas verkligen på
ett positivt ställningstagande till detta. Här ges det verkligen goda möjlighe-
ter att göra praktiska insatser och att få de ekonomiska resurserna för det.
Utöver det jag nyss nämnde vill jag säga att den totala lånepotentialen i den
här fonden för en femårsperiod är 6 miljarder ecu.

Det är riktigt att flyktingkommissarien har ansett att länderna skall ta
emot flyktingar och inte använda sig av visumtvång. Vi har tidigare, bl.a. i
Invandrarpolitiska kommittén, ansett att det inte är en riktig och framkomlig
väg att använda sig av viseringsvapnet i flyktingpolitiken.

Jag medger att det nu kan finnas en undantagssituation, där man skulle
kunna göra avsteg från denna princip. Då fordras dock att man gör kraftfulla
insatser för att ge skydd åt inte minst de många kosovoalbaner som verkligen
är utsatta för trakasserier, förföljelse och förtryck. Det är en svår och viktig
uppgift att se till att det inte uppstår negativa verkningar.

De övriga frågorna, om den organiserade rasismen och om hets mot folk-
grupp, kommenterades inte av statsrådet Friggebo. Jag skulle önska att hon
också på den punkten gav kommentarer.

Anf. 136 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det har många gånger tidigare givits besked i denna kam-
mare om att regeringen inte kommer att föra fram förslag till, förenklat ut-
tryckt, förbud mot rasistiska organisationer.

Vad sedan gäller viseringsfrågan och de kosovoalbaner som av politiska

116

skäl kan ha skyddsbehov var det ju en viktig del av regeringens beslut att
göra det möjligt att ge dessa skydd här i Sverige.

Anf. 137 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det förslag som framlagts av förre justitiekanslern Hans
Stark är inte ett förslag om organisationsförbud, utan har en annan karaktär.
Därför riktar jag frågan till Birgit Friggebo om hon ställer sig negativ eller
positiv till det förslaget.

I en debatt som vi hade här med justitieminister Gun Hellsvik ställde hon
sig inte direkt avvisande till förslaget. Jag undrar nu var Birgit Friggebo står
i den frågan.

Anf. 138 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att det inte gäller ett förbud mot rasis-
tiska organisationer, och jag sade att detta var ett förenklat uttryck. Jag är
negativ till det förslag som har framlagts av utredningen. Däremot tycker jag
att man möjligen kan höja straffsatserna för sådana som begår brott och som
har anknytning till olika rasistiska yttringar.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Göran Franck anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 139 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Det som jag skall säga hör mest hemma under orden ”m.m.”
i rubriken över detta debattavsnitt.

Emigrantinstitutets chef Ulf Beijbom har stor erfarenhet av vad som
hände med svenskarna i USA. Han har i sin senaste bok gjort försök att jäm-
föra denna svenska emigration med senare års immigration till vårt land.
Han visar vilka paralleller som kan dras och var sådana inte kan dras. Han
noterar för svenskarnas del följande:

”Föräldrarnas positiva attityd gentemot ’the public school’ och engelska
språket bottnade i övertygelsen om att barnen måste bli konkurrenskraftiga,
att invandrarens språkliga och kunskapsmässiga handikapp måste elimine-
ras. Denna övertygelse är en viktig förklaring till att svenskarna på lång sikt
lyckades hävda sig så väl i Amerika. Tron på skolans möjligheter skapade
också en bildningstradition som sände tusentals arbetarbarn till special-
skolor och universitet. Ett tungt pris för denna beundransvärda utveckling
var 'andragenerationskomplexet’. De utbildade emigrantbarnen tog nämli-
gen ofta steget fullt ut till engelsk enspråkighet. Den tvåspråkighet som om-
huldas här hemma och som gjort många invandrarbarn halvspråkiga i två
språk, hade endast begränsad utbredning bland svenskättlingarna i Ame-
rika.”

Beijbom pekar också på att svenska kyrkor, framför allt Augustanakyr-
kan, liksom även tidningar och organisationer bland emigranterna uppvi-
sade en dualism. Dels organiserade sig svenskarna tillsammans i det nya
landet, dels påskyndade man härigenom assimilationsprocessen. Hela tiden
framhölls att vad man borde göra i det nya landet var att få jobb och bli en

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor '

m.m.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Flyktingfrågor

m.m.

118

så god medborgare som möjligt. Det var en dualism som man väl då inte var
riktigt medveten om.

Beijbom säger tankeväckande att i det moderna Invandrar-Sverige har
ungefär en lika stor proportion av befolkningen utländska rötter som den
svensk-amerikanska andelen av i Sverige födda personer vid sekelskiftet.
När antalet i USA av i Sverige födda personer och deras barn var som störst
år 1910 uppgick det till 1,2 miljoner, och Sverige hade då ca 6 miljoner invå-
nare. Vi har aldrig någonsin annars haft en så nära relation till ett annat land.
Nästan varenda familj hade då någon kontakt på den andra sidan.

Vi har tittat ganska mycket på vad som hände med svenskarna i Amerika,
men vad hände med Sverige genom denna relation? Jag tror att den har haft
stor betydelse i många avseenden, inte minst för demokratin.

När riksdagen i juni var i Gävle hade jag anledning att påminna om den
kung som gjorde slut på frihetstiden. Den tidens parlamentariska arbete är
i stor utsträckning bortglömt. Vi har övervärderat engelska och franska filo-
sofer -vi hade själva en stark tradition.

En annan faktor som jag tror är undervärderad i den svenska demokratins
tillkomst är alla de brev som kom från de svenska invandrarna i Amerika.
Man talade där om landets frihet, om dess konstitution och om dess demo-
krati, och det fick ett oerhört stort genomslag. De 1,2 miljoner människorna
hade oerhört många kontakter här. Jag tror att vi för litet har studerat detta.

Jag undrar ibland varför vi firar Delawareminnet - kolonin i Delaware var
ju en ”blindtarm”. Anledningen är mycket enkel. År 1888 ville svenskar i
USA storsvenskt fira svenska krigarkungar och instiftade detta jubileum. 50
år senare måste man på ömse sidor av Atlanten naturligtvis upprepa detta
jubileum och likaså år 1988 igen. Men Delawarekolonin hade en mycket li-
ten betydelse.

Vad vi skulle behöva är ett jubileumsfirande av den stora emigrationen.
Den naturliga utgångspunkten borde vara den första massemigrationen, till
Bishop Hill 1846.1 denna by finns det finaste svenska kulturminnet utanför
våra nationsgränser. Att så skett är en tillfällighet. Byggnaderna var på väg
att förfalla, men de har bevarats genom insatser av Olof Isaksson från Sve-
rige och av John E. Norton och andra i USA. Här finns en möjlighet att göra
en koppling.

Det är tankeväckande att, som jag nyss gjort, vistas i de trakterna. Där
fanns Augustanakyrkan och finns fortfarande Augustana College, som haft
en oerhörd betydelse för svenskheten i USA. I dag finns det inte längre nå-
gon svenskkurs där. Augustanakyrkan har gått upp i den lutherska kyrkan.
Augustana tilldrar sig fortfarande ett stort intresse bland svenskättlingar,
men den dagliga svenskheten finns inte längre.

Jag tror att det är viktigt att försöka fundera över hur lång tid det tar innan
en invandrargrupp släpper det man hade med sig från hemlandet, även om
kanske en känslomässig bindning finns kvar. Vi har rätt mycket att lära av
detta.

Jag hade nyligen med anledning av Frisinnade Landsföreningens 90-årsju-
bileum tillfälle att uppmärksamma Ernst Beckman, föreningens grundare.
Han var nästan glömd; jag hittade hans grav, trots att ingen visste var den
låg. Ernst Beckman råkade som 25-åring vara i Rock Island den dag när Au-

gustana College invigdes, och han fick då representera Sverige och Svenska
kyrkan.

Beckman var den som här i riksdagen tog initiativet till den stora emigra-
tionsutredningen i början av seklet, och på äldre dagar emigrerade han själv.
De impulser han gav genom böcker och artiklar hade stor betydelse.

Beijbom framhåller att det kanske i för stor utsträckning är historiker som
har sett på dessa förlopp, men för få sociologer och samhällsforskare, och
att man därför inte riktigt kunnat förstå de samband som uppstår när idéer
förs över gränserna. Det finns mycket starka samband mellan emigration,
folkrörelser och demokratisträvanden.

Jag tror, herr talman, att det är väsentligt att sätta in viktiga förändringar
i Sverige i ett sådant sammanhang. Det skulle också kunna lära oss en del om
hur vi bör möta människor som kommer hit, oavsett om det är av religiösa,
ekonomiska eller individuella skäl. Sådana fanns för de svenska invandrarna
liksom de finns för dem som kommer till vårt land.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

Anf. 140 PIERRE SCHORI (s):

Herr talman! Fru utrikesminister! Sverige är inte längre Sverige. Så lyder
omdömet i Förenta nationerna hos dem som noga följt den svenska FN- och
utrikespolitiken efter regeringsskiftet. Man har bl.a. noterat hur Sverige för-
ändrat sitt röstande i frågor som Mellanöstern, nedrustning och nord-syd-
frågor. Av andra, som inte innehar samma sakkunskap, kan man däremot få
höra uttalanden som: Ja, visst skall vi stödja Sveriges kandidatur till Säker-
hetsrådet. Vi gillar den socialdemokratiska utrikespolitiken.

Inom kort avgörs som bekant frågan huruvida Sverige skall få en av de två
lediga platserna i världsförsamlingens ledning. Vi socialdemokrater anser
det vara av största betydelse att vårt land får säte i Säkerhetsrådet. Förenta
nationerna har sedan dess grundande varit en hörnsten i svensk utrikespoli-
tik. Vi socialdemokrater har vänt oss mot den ljumhet och tidvisa avoghet
som den moderatledda utrikesledningen visat världsorganisationen.

I sina första regeringsuttalanden ”glömde” man bort FN. Omvärlden note-
rade också det monomant upprepade påpekandet att vår utrikespolitik
skulle bli mer europeiserad. Vår europeiska identitet underströks på ett sätt
som sände tydliga signaler till folk och regeringar utanför Europa. Från obe-
hagligt många håll hördes - och hörs - misstankar om en radikal, inåtvänd
kursändring. När regeringen därefter skulle försöka reparera skadan,
släppte man pliktskyldigt ifrån sig några oengagerade fraser.

I årets 23 sidor mycket långa regeringsförklaring - det år man söker säte i
Säkerhetsrådet - omnämns Förenta nationerna i två intetsägande meningar
av statsministern. Han ägnar det svenska försvaret fyra gånger så mycket
text. Detta var enligt mitt förmenande inte en ”Freudian slip”, en ny
glömska. Den moderatledda utrikespolitiken har också i fråga om Förenta
nationerna visat sin geografiska och humanitära begränsning. Frågan om
platsen i Säkerhetsrådet tycks ibland behandlas av moderata statsråd som ett
svårhanterligt och besvärligt arv från den socialdemokratiska regeringen.

119

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utrikespolitik

Man har också i handling visat vad man går för och hur man värderar
olika, angelägna FN-initiativ. När generalsekreteraren i september sände en
underhandsfråga till regeringen om att sända en kontingent ingenjörssolda-
ter till Somalia för att säkra distributionen av katastrofhjälp till svältande
barn, svarade regeringen nej, och detta utan konsultationer med utrikes-
nämnd, riksdag eller opposition. Man hänvisade till skäl som, om man tog
dem på allvar, skulle innebära att både FN:s omdöme och andra truppbi-
dragarländers omtanke om sina egna medborgare ifrågasattes. Jag kan inte
se detta som annat än att regeringen, och därmed tyvärr Sverige, svek både
FN, som vill stärka sin handlingsförmåga, och medmänniskor som lever i yt-
tersta nöd.

Nästa misstag - eller var det en medveten politik? - kom under utrikesmi-
nisterns närvaro i FN-högkvarteret för ett par veckor sedan. Hon fick där
frågan om huruvida Sverige skulle kunna tänkas ställa upp för det förslag
som generalsekreteraren lanserat i sin viktiga programförklaring ”En dag-
ordning för fred”, nämligen att generalsekreteraren till sitt förfogande skulle
kunna ha en stående styrka på upp till 1 000 man och som, efter Säkerhetsrå-
dets godkännande, snabbt skulle kunna sättas in för att säkra fred eller för-
hindra konflikt eller krig att bryta ut. Sverige är skeptiskt till detta, sade utri-
kesministern i New York. Hon ogillade förslaget enligt tidningsrubrikerna.

Genom sitt ensidigt och utan samråd beslutade nej svek statsministern och
utrikesministern den svenska FN-traditionen som alltsedan Dag Hammar-
skjölds innovativa initiativ att skapa de blå baskrarna gått ut på att stärka
världsorganisationens förmåga.

Hade Boutros-Ghalis förfrågan haft en socialdemokratisk regering i Sve-
rige som mottagare, skulle svaret ha blivit annorlunda. Vi anser att FN
mycket snabbt måste kunna mobiliseras i krigshotande situationer. Om inte
FN får ta ansvaret för den globala freden, riskerar vi att få stormakter som
agerar världspolis i stället. Detta är ståndpunkter som drevs av Palmekom-
missionen på sin tid, och som nu den nya oberoende kommissionen om ge-
mensam säkerhet och globalt ansvar under Ingvar Carlssons ledning skall
diskutera.

Jag tror att en överväldigande majoritet i denna kammare, även när den
är fylld med folk, varmt önskar att Sverige väljs in i Säkerhetsrådet inom
kort. Vi socialdemokrater ser det som näst intill ett nationellt intresse. Vi
skulle på ett effektivare och direktare sätt kunna driva våra hjärtefrågor som
gemensam säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter, uthållig miljöpo-
litik och rättvisare världsordning. Utan denna globala dimension i vår utri-
kespolitik kan vi inte bygga något av värde och beständighet i Sverige eller i
Europa.

Utan att, herr talman, sia om utgången av det viktiga valet i Säkerhetsrå-
det skulle jag till slut vilja hävda följande: blir Sverige invalt så är det trots
den nuvarande regeringens agerande och tack var det grundmurade an-
seende som vårt land fått under åren som en självständig och solidarisk aktör
i det globala samarbetet.

120

Anf. 141 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Den svenska utrikespolitiken skall vara en klar röst för
mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Så hette det i regeringsdeklara-
tionen som avlämnades för en vecka sedan.

Skall vara, sägs det. Men är det så? I förra veckan hade utrikesministern
besök av sin tunisiske kollega. Jag vill fråga utrikesministern om hon då tog
upp tillståndet i Tunisien när det gäller de mänskliga rättigheterna till diskus-
sion.

Kommer regeringen att stoppa den svenska vapenexporten till Tunisien?
En rad rapporter om politiska arresteringar och tortyr har kommit från Tuni-
sien. Amnesty International har bevakat två massrättegångar nu i augusti
mot totalt 279 personer. Hela bevisningen bestod av erkännanden framtving-
ade under tortyr. Det borde väl föranleda en svensk reaktion.

År 1991 exporterade Sverige vapen till länder som Brasilien, Indien, Indo-
nesien, Malaysia, Nepal, Pakistan, Singapore och Tunisien, länder där de
mänskliga rättigheterna bevisligen kränks - i flera fall mycket grovt.

Sverige har 1991-1992 beviljat u-krediter till Kina, Marocko, Thailand,
Indien, Tunisien och Pakistan. Dessutom har Algeriet, Turkiet, Brasilien,
Irak - fram till FN-embargot - Colombia och Iran fått exportkrediter.

Så stöder Sverige regimerna i Indonesien, vilka massakrerar folk i Öst-
timor, Västpapua och Sumatra, i Kina där regimen fortsätter att förfölja op-
positionella, i Brasilien där militären mördar gatubarn - för att nämna några
exempel. Skall detta få fortsätta?

Om regeringen menar allvar med sin deklaration att den svenska utrikes-
politiken skall vara en klar röst för mänskliga rättigheter, frihet och demo-
krati måste en radikal förändring i vapenexporten och kreditgivningen ske.

Ett annat exempel på den bristande konsekvensen i regeringens utrikespo-
litiska hantering av demokrati och mänskliga rättigheter är dispenserna som
den givit för export till Sydafrika. Utrikesutskottet sade i sitt betänkande i
våras att handelsförbudet skulle kunna upphävas när det föreligger en bin-
dande överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika och att dispen-
serna självfallet inte skall ges i avsikt att kringgå investeringsförbudet så
länge de politiska förhållandena i landet motiverar en restriktiv tolkning av
förbudet. Förhållandena i Sydafrika har inte förändrats. Någon interimsre-
gering har inte bildats ännu. Det som utrikesutskottet föreslog och riksdagen
antog skall alltså stå fast.

Under de senaste månaderna har regeringen emellertid godkänt ett antal
dispenser åt företag som ansökt om tillstånd att skicka varuprover till Syd-
afrika. Ett av de mer uppseendeväckande fallen är företaget Gothia Pulp
and Papers - tre ansökningar. Företaget har skickat 10 resp. 1 ton papper till
Sydafrika och tagit betalt för sändningarna. Kommerskollegium avstyrkte
först ansökan, men den beviljades senare av regeringen. Atlas Copco har
ansökt om en generell dispens från handelsförbudet. ANC har klart uttalat
att en sådan inte är önskvärd.

Hur tänker regeringen göra med Atlas Copcos ansökan? Är det demokra-
tins eller handelsintressets röst som skall tala?

Den 12 oktober var det 500 år sedan Columbus landsteg på en ö i Västin-
dien. Det betydde början på 500 år av kolonial utplundring och folkmord på

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

121

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

122

indianerna. Och folkmordet fortsätter än i denna dag. Amnesty Internatio-
nal har nyligen krävt att regeringarna på den amerikanska kontinenten stop-
par mord på och misshandel av ursprungsbefolkningen. ”Massmord på ur-
sprungsbefolkningen kan ha minskat i omfattning under de gångna 500 åren,
men har aldrig slutat helt”, heter det i Amnestys rapport med anledning av
500-årsjubileet.

Vad har regeringen gjort för att påverka regeringarna i Nord-, Syd- och
Centralamerika? Kan vi förvänta oss något initiativ för indianernas mänsk-
liga rättigheter inför Ursprungsbefolkningarnas år 1993?

Till sist: Den 18 augusti i år bombade Turkiet staden Sirnak i Kurdistan.
Många människor dödades, och 20 000 av stadens 90 000 invånare flydde.
Såvitt jag vet har inte den svenska regeringen eller utrikesministern sagt nå-
gonting om denna barbariska handling. Varför har den svenska regeringen
tigit om dessa turkiska bombningar av Kurdistan och kurderna? Varför har
utrikesministern tigit om dessa brott mot de mänskliga rättigheterna?

Anf. 142 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Jag kan konstatera, att om Sverige blir invalt i säkerhetsrå-
det sker det trots Pierre Schoris inlägg här i kammaren i dag. Jag tillbringade
en vecka i New York under generalförsamlingens generaldebatt och träffade
såväl generalsekreteraren som en serie utrikesministrar, med vilka jag hade
samtal. Jag kan rapportera att Sveriges ställning i FN är god.

Herr talman! Världen genomgår för närvarande dramatiska förändringar
och står inför stora, delvis nya utmaningar. Men låt oss inte tillåta att den
optimism som väcktes av frihetens revolution i öst vänds till en ny pessimism
på grund av dagens problem.

Trots bakslag och inrotade svårigheter håller vi på att bygga upp en ny
ordning i världen, såsom FN-stadgan ursprungligen avsåg.

Trots ekonomisk turbulens i Västeuropa och politiska konflikter i Öst-
europa håller vi på att bygga upp en ny europeisk samarbetsstruktur, som
vilar på gemensamma värderingar. Gemensam säkerhet har nu blivit möjlig
sedan den kommunistiska mardrömmen förflyktigats.

Utvecklingen mot fred och välstånd går på sina håll frustrerande långsamt,
men för första gången sedan andra världskriget har Europas och världens
folk en gemensam färdriktning. En internationell samsyn håller på att ut-
vecklas kring principerna om demokrati och fri marknadsekonomi som för-
utsättningar för folkens välgång. Ett annat skäl till optimism är att erfarenhe-
ten visat att inga nationer är dömda till att fastna i en evig cykel av fattigdom,
underutveckling och politiskt våld.

Åtskilliga u-länder har genomgått en anmärkningsvärd utveckling från ab-
solut fattigdom till relativt välstånd under en mycket kort tid. Denna utveck-
ling har möjliggjorts genom ett starkt ökat utbyte med omvärlden.

Vi har efter öst-väst-konfrontationens upphörande sett en väsentlig ök-
ning av det internationella och regionala samarbetet. Om de regionala sam-
arbetsmöjligheterna tillvaratas på rätt sätt blir regionens samverkan byggste-
nar i en global integration. Trenden går mot en öppnare värld, ekonomiskt,
politiskt och kulturellt.

Detta är också huvudfåran i den europeiska utvecklingen. Trots på sina

håll svårlösta problem ser vi att såväl Väst- som Östeuropa har en gemensam
färdriktning. I Västeuropa rör svårigheterna mera frågan om takten i den
ekonomiska och politiska integrationen än ett ifrågasättande av det samar-
bete som gradvis utvecklats sedan andra världskriget. Jag tror inte att någon
kan vända tillbaka denna utveckling av allt närmare samverkan, även om det
finns nationalistiska nostalgiker som skulle vilja avskärma vad de ser som sin
nations eller grupps exklusiva intressen.

Alla Västeuropas nationer är numera europeiserade i den bemärkelsen att
vi vid sidan av vår regionala och nationella identitet har utvecklat en tredje,
övergripande identitet av gemensamma intressen och gemensamma för-
hoppningar. För svensk del har vi hittills gjort det inom Europarådet, EFTA
och ESK. Vi önskar nu fullt ut delta i det europeiska samarbetets kärna,
Europeiska gemenskapen. Kanske man kan tala om en gemensam konsu-
mentrevolution i Europa som inte bara rör ekonomi och politik utan också
kultur och kommunikation.

Det är just detta som är problemet i Östeuropa i dag. På grund av det
ekonomiska och politiska arvet efter kommunismen har man där ännu inte
kunnat etablera en europeisk tredje identitet utöver den nationella och re-
gionala. På många håll har man emellertid gjort stora framsteg vad gäller
att skapa en livskraftig ekonomi och politisk demokrati. Polen, Ungern och
Tjeckoslovakien är snart redo att fullt ut inträda i den europeiska gemenska-
pen.

Trots omställningens svårighetsgrad har de fria marknadsmekanismerna
börjat fungera. IMF spår en tillväxt nästa år av i genomsnitt 2 % av reform-
ekonomierna i Öst- och Centraleuropa. I Västeuropa har vi ett stort och
ofrånkomligt ansvar för att underlätta reformverksamheten i öst, både ge-
nom bistånd och genom ett öppet utbyte. För svensk del tar vi huvudsakligen
detta ansvar i Baltikum, där också de ekonomiska reformerna skjutit fart.

När vi nu ser tillbaka på det gångna samarbetsåret finns det anledning att
särskilt peka på frihandelsavtalen med Estland, Lettland och Litauen, till-
komsten av det baltiska investeringsprogrammet, det intressanta och väx-
ande suveränitetsbiståndet, stödet till de baltiska valutorna, återbetalningen
av guldet och sist men inte minst Sveriges bestämda diplomatiska stöd till de
baltiska länderna när det gäller kravet på ett snabbt tillbakadragande av de
f.d. sovjetiska trupperna.

I dessa reformländer kan man tala om en växande europeisk integration
och växande europeisk identitet. På vissa andra håll har emellertid nationa-
listiska strömningar tagit överhanden. När nationalismen hävdas med våld,
som i det f.d. Jugoslavien, får den inte bara lokalt förödande konsekvenser
utan blir också en påfrestning för hela det europeiska samarbetssystemet.

ESK och EG har inte med politiska medel kunnat stävja inbördeskriget i
Jugoslavien. Det europeiska samarbetssystemet har emellertid fungerat i så
måtto att stormakterna inte dragits in i konflikten som någon parts beskyd-
dare, som i tidigare europeisk historia. För svensk del har vi från början stött
ESK:s och EG:s fredsansträngningar på Balkan.

Svenskar är verksamma som observatörer inom EG:s ram, svenskar
tjänstgör i FN-styrkan Unprofor och svenskar deltar i UNHCR:s livsmedels-
transporter till Sarajevo. Vi har också deltagit i, och deltar i, flera av ESK:s

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

123

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utrikespolitik

124

missioner i området. Sverige agerar således såväl i konfliktförebyggande
som konfliktlösande syfte. Vi är också en mycket aktiv part i ansträngning-
arna att hantera de svåra flyktingproblemen.

När vi i december övertar ordförandeskapet i den europeiska säkerhets-
konferensen får vi ett ökat ansvar för att lösa och motverka konflikter i
Europa och kan samtidigt spela en viktig roll i utformningen av en funge-
rande freds- och samarbetsordning. Om vi blir medlemmar av FN:s säker-
hetsråd för nästa mandatperiod, vilket jag livligt hoppas - det avgörs i slutet
av denna månad - får vi ett medansvar för säkerhetsrådets verksamhet för
värnandet av fred och säkerhet i världen. Detta omfattar inte bara krishante-
ring utan också frågor som icke-spridning av massförstörelsevapen.

Generalsekreteraren har i en av säkerhetsrådet beställd rapport, En dag-
ordning för fred, framlagt en serie förslag som avser att utöka säkerhetsrå-
dets fredsskapande verksamhet. Dessa förslag har i betydande utsträckning
sin upprinnelse i svenska och nordiska tankar. Också vad gäller FN:s ekono-
miska och sociala verksamhet har de nordiska länderna tagit initiativ för att
förbättra världsorganisationens möjligheter att möta framtidens utma-
ningar. Under årets generalförsamling driver vi dessa frågor vidare.

På sikt kan världens problem och konflikter bara lösas genom uppkomsten
av en mer samarbetsinriktad internationell miljö. I vår tid måste vi till den
regionala, nationella och europeiska identiteten lägga en fjärde, global iden-
titet. Inte minst för Sveriges del är det uppenbart att vi endast i ökad samver-
kan - i Europa och i världen - kan uppnå våra utrikespolitiska mål. Det gäl-
ler fred och säkerhet, ekonomi och utveckling, och sist men inte minst frå-
gorna som gäller ekologisk överlevnad.

Låt mig också till Bertil Måbrink säga att jag tycker att det är alldeles rik-
tigt att som han gjorde i sitt anförande betona frågorna om de mänskliga
rättigheterna. Det är någonting som vi försöker göra. Konkret vill jag nämna
Centralamerika, där vi är engagerade i bl.a. El Salvador, vilket Bertil Må-
brink och jag har talat om tidigare. Jag har i dag haft anledning att välkomna
den överenskommelse som har ingåtts i Guatemala och som innebär att ett
stort antal flyktingar kommer att kunna återvända dit. Vi arbetar alltså med
frågorna om de mänskliga rättigheterna.

Anf. 143 PIERRE SCHORI (s) replik:

Herr talman! Fru utrikesminister! Jag inser att utrikesministern på sistone
har varit aktiv när det gäller vår kandidatur till säkerhetsrådet. Sent skall
syndaren vakna däremot!

Jag var i FN strax efter det att utrikesministern varit där, och det jag kunde
redovisa därifrån var just sådana uppfattningar som att det är långt mellan
ord, tanke och handling, att det blir mycket av en läpparnas bekännelse om
man inte ställer upp när det verkligen gäller, som i fråga om Somalia, där det
gäller att säga ja till en begäran om att ställa upp och skydda transporterna
av mat till svältande. Många andra länder gör det. Sverige sade nej.

Varför sade man nej, utrikesministern? Varför konsulterade man inte nå-
gon - utrikesutskott, utrikesnämnd, opposition, riksdag? Varför agerar man
på det sättet? Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att man inte
ställer upp när det gäller. Det är en läpparnas bekännelse.

Samma sak när det gäller Boutros Ghalis underhandsförfrågan till Sverige
om man ville ställa upp för att stärka FN:s förmåga att ingripa i konflikter
för att förebygga krig. Även där säger man att man inte är intresserad och
avvisar kallsinnigt detta. Varför? Och varför ingen konsultation där heller?

Anf. 144 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Som man frågar får man ofta svar. Jag tycker att det låter
som om Pierre Schori hade frågat på ett visst sätt och fått svar på det sätt
som han velat.

Sverige är engagerat i nio av tolv i dag pågående FN-operationer. Det
tycker jag är att ställa upp. Vi ställer upp i Cambodja, vi ställer upp i Jugosla-
vien, vi ställer upp i de flesta av de operationer som nu är i gång.

När det gäller just Somalia hade jag möjlighet att tala med Jan Eliasson
om den operationen. Kombinationen av riskfaktorer och osäkerheten i ope-
rationen som sådan gjorde att vi valde att gå den humanitära vägen i Soma-
lia. Vi märker nu och vi märkte vid Lisbeth Palmes besök i Somalia för någon
vecka sedan att den bedömning som gjordes från svenskt håll var riktig. Sve-
rige gör en mycket stor insats den humanitära vägen.

De frågor som väckts av just fallet Somalia och möjligheterna att agera
har gjort att jag i Utrikesdepartementet har tagit initiativet till en mycket
tidig beredning av våra möjligheter att göra insatser i Mozambique, just där-
för att jag tycker att vi bör vara med, att vi bör agera. Jag tycker att fallet
Somalia var ett svårt avgörande som visar att vi måste fundera över hur vi
kan hjälpa i den typen av svåra situationer. I det hänseendet vill jag gärna ge
Pierre Schori på hand att jag tycker att vi måste göra insatser, och jag har en
mycket positiv inställning när det gäller Sveriges möjligheter att hjälpa till.
Därför bereder vi redan nu den frågan när det gäller Mozambique, fastän vi
inte har någon formell förfrågan från FN.

Jag tror också att Sverige med sina erfarenheter kan hjälpa FN när det
gäller att göra en riktig insats i olika u-länder, t.ex. i Afrika.

Anf. 145 PIERRE SCHORI (s) replik:

Herr talman! Jag fick inget svar på frågan varför utrikesministern inte som
brukligt är konsulterade opposition, riksdag, utrikesutskott och utrikes-
nämnd i dessa två viktiga frågor, hjärtefrågor för generalsekreteraren och
hjärtefrågor för oss alla - de svältande och nödställda i Somalia.

Jag tolkar utrikesministerns svar så, att det var säkerhetsskäl som angavs
från Sveriges sida när man avvisade denna förfrågan från FN:s generalsekre-
terare. Det betyder med andra ord att de regeringar som förklarat sig villiga
att ställa upp - som den i Norge - inte tar tillräckligt ansvar för sina medbor-
gares öden. Det är slutsatsen av den bedömningen. Var det detta som var
skälet eller var skälet något annat?

Jag kan erinra om att bland de länder som självfallet har ställt upp på en
sådan operation i FN:s tjänst är Österrike, Tjeckoslovakien, Finland, Ma-
rocko, Norge, Canada och Belgien. De ser inte de här problemen. Förmodli-
gen har de också stöd i resp, riksdag när de gör detta. Men här konsulterades
det inte, här ställer man inte upp, här anger man svepskäl! Jag menar att

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utrikespolitik

125

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

126

detta egentligen är ett svek mot en fin FN-tradition, som Sverige står för.
Det är inte värdigt Sverige.

Anf. 146 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Sverige ställer i allra högsta grad upp när det gäller Somalia.
Sverige har Swedrelief på plats. Vi har alltså många svenskar på plats. Sve-
rige ställer upp humanitärt vad gäller Somalia.

Det var en sammanvägning av intressen som gjorde att regeringen före-
drog att fortsätta den humanitära vägen i fallet Somalia. - Så skall det sägas
och så skall det tolkas.

Pierre Schori har i tidigare inlägg anfört någonting som jag skulle ha sagt
om stående styrkor i FN-regi. Jag är något förvånad att Pierre Schori an-
vände uttrycket 1 000 man - enbart Sverige har faktiskt en beredskapsstyrka
på 2 000 personer som har utbildning och som vi kan vända oss till.

Tanken är inte så ny. Sverige har i detta sammanhang föregått med mycket
gott exempel. Detta är självfallet en fråga som skall diskuteras. Vi vet ju
precis vad som står i FN-stadgan - läs den! Detta är inte något märkligt. Där-
emot har det aldrig omsatts i praktiken. Alltså bör det diskuteras.

Och när man är svensk, Pierre Schori, skall man utgå från det faktum att
Sverige inte har möjligt att annat än på frivillig bas ställa personal till FN:s
förfogande. Det är vår utgångspunkt. Jag tycker alltid att man står starkare
om man talar från den utgångspunkt man själv har. På frivillig bas kan vi
ställa personal till FN:s förfogande. Andra länder kanske kan beordra mili-
tärstyrkor att ställa upp. Den möjligheten har inte vi. Låt oss alltså diskutera
detta öppet och försöka göra något som är konstruktivt och bra också från
FN:s synpunkt!

Andre vice talmannen anmälde att Pierre Schori anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 147 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Jag har inte alls fråntagit regeringen och utrikesministern att
de tar många bra initiativ och gör många värdefulla insatser när det gäller de
mänskliga rättigheterna. Det kan jag skriva under på.

Det finns dock områden som jag tycker att man bör ta upp till diskussion,
där det inte finns en riktig överenstämmelse t.ex. mellan vad som sades se-
nast i regeringsdeklarationen och det praktiska handlandet. Jag visade på en
rad länder som får u-krediter, biståndspengar, men som i många fall grovt
bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är inte acceptabelt. Jag vet inte
vad utrikesministern har för uppfattning. Arbetar utrikesministern aktivt i
regeringen för att det här skall upphöra?

Jag tog Tunisien som exempel. Den tunisiske utrikesministern var här på
besök förra veckan. Jag refererade vad som inträffade i augusti vid massrät-
tegångar då erkännanden enligt Amnesty var framtvingade under tortyr. Tog
utrikesministern upp detta med den tunisiske utrikesministern och påpekade
att det här är helt oacceptabelt ur svensk och den svenska regeringens syn-
punkt?

Jag ställde också en fråga om Sirnak. Jag har försökt ta reda på om rege-

ringen i augusti reagerade mot den fasansfulla terrorbombningen mot denna
stad med 90 000 invånare. Många människor dödades när Turkiet på det här
sättet gick in i Kurdistan och terrorbombade en civilbefolkning. Mig veterli-
gen har inte utrikesministern eller den övriga regeringen sagt någonting om
detta. Jag vet inte vad det kan bero på. Det rimmar dåligt med vad som sades
förra veckan i regeringsdeklarationen om att den svenska utrikespolitiken
skall vara en klar röst för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Jag
ställer mig helt bakom detta, men vi måste agera praktiskt och visa att vi
menar allvar. Det finns enligt min uppfattning brister.

Jag vet att man i Hollands parlament har diskuterat den här bombningen
av Sirnak. Man har tänkt ta upp frågan på ESK:s dagordning. Hur ställer sig
utrikesministern till initiativet från det holländska parlamentet? Vi skall ju
överta ordförandeskapet i ESK.

Anf. 148 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Om det kommer ett initiativ från holländsk sida, kommer
det naturligtvis att beredas på sedvanligt sätt inom ESK-processen. Jag utgår
ifrån att så kommer att ske.

Bertil Måbrink nämnde ett antal länder. När det t.ex. gäller Kina föll det
på utrikesministerns lott att vid det senaste högnivåbesöket ta upp frågorna
om de mänskliga rättigheterna och fångar i Kina. Till den kinesiske minis-
tern överlämnade jag då en lista med namn på ett antal fångar vars öde vi
bekymrar oss för.

I dag har vi haft anledning att till Cubas representant framföra vår oro
över att en känd kvinnlig dissident, Elisabet Sänchez, fängslades i fredags.

Jag vill åtminstone försäkra Bertil Måbrink om att vi arbetar med dessa
frågor. Det kan hända att vi någon gång missar eller icke gör vad vi borde
göra. Det är en dock en mycket viktig fråga för oss. Vi har ju en särskild
minister som arbetar med frågan om mänskliga rättigheter, Alf Svensson.
Han förbereder nu den stora FN-konferensen om mänskliga rättigheter. In-
för den konferensen kommer ett särskilt förberedande möte att äga rum i
Sverige.

Detta faktum liksom naturligtvis också ordförandeskapet i ESK kommer
att medföra att frågan om de mänskliga rättigheterna kommer att få ökad
uppmärksamhet även i Sverige. Vårt agerande i dessa frågor kommer att lyf-
tas fram.

Anf. 149 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Jag tackar för de senaste beskeden.

Jag vill fortfarande bita mig fast vid händelserna i Turkiet. Det är trots allt
mycket märkligt att det har varit totalt tyst från svensk sida när det gäller den
turkiska regimens våldshandlingar mot kurderna och Kurdistan. England,
Tyskland, Holland och Schweiz har reagerat, men Sverige har varit tyst.

Det sades här tidigare att Sverige inte är som förut. Det är möjligt, och
det kan finnas många faktorer som har bidragit till det här. Men det är
mycket farligt. Sverige är känt i världen för att under decennier ha stått på
de fattigas och förtrycktas sida och slagits för de mänskliga rättigheterna.

Turkiet ligger geografiskt inte så långt ifrån oss, men Sverige säger ändå

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

ingenting i den här frågan. Jag tycker att det är mycket allvarligt, och jag
kan inte förstå det. Är det fråga om en tyst diplomati gentemot den turkiska
regimen? Är det därför att det skulle vara effektivast som vi inte säger så
mycket? Tidigare utrikesministrar sade ofta att det rör sig om tyst diplomati
och därför skall vi inte säga så mycket. Om det är anledningen till att Sverige
inte har sagt något om den senaste brutala handlingen mot kurderna och
Kurdistan får jag väl acceptera det.

Anf. 150 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Herr talman! Det har inte varit helt tyst. Jag var här i går och hade en
längre frågedebatt med två av denna kammares ärade ledamöter om just
Turkiet, kurderna och PKK. Jag hade då stora möjligheter att i denna kam-
mare öppet framföra den svenska regeringens syn och det faktum att vi anser
att de mänskliga rättigheterna måste respekteras. Turkiet är medlem i Euro-
parådet och ESK. Jag tror också att Turkiet för närvarande är ordförande i
Europarådets ministerrråd.

Jag sade också att det faktiskt både är en stats rättighet och skyldighet att
bekämpa terroristverksamhet och skydda de egna medborgarna. Denna
kamp måste dock föras med demokratins och den internationella rättsord-
ningens spelregler. Detta är det budskap vi hela tiden måste ge den turkiska
regeringen.

Andre vice talmannen anmälde att Bertil Måbrink anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 151 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Vår utrikespolitik bestämmer vi själva. Så lyder en formel
som riksdag och regering i många år har upprepat. Men hur skall vi i dag
beskriva Sveriges utrikespolitik?

I många år var nyckelordet neutralitet. Att det inte längre duger som nå-
gon allmängiltig etikett har inte bara att göra med den stora omvälvningen i
Europa, Warszawapaktens upplösning och Sveriges EG-ansökan. I själva or-
det neutralitetspolitik ryms också ett drag av undflyende och inåtvändhet
som blir alltmer ohållbart i den värld som nu växer fram.

Skall man välja ett enda ord för svensk utrikespolitik skulle jag snarare
stanna för begreppet delaktighet. Vi ingår i en större helhet, och vi söker vår
trygghet i samverkan, inte i isolering.

Vi är för det första en del av den nordiska gemenskapen. Ingenting av det
som har hänt i Europa och i världspolitiken under de senaste åren gör det
mindre viktigt att vidmakthålla och utveckla kontakterna med Danmark,
Finland, Island och Norge.

I en vidare nordisk zon har vi också de andra länderna runt Östersjön,
länder som äntligen befriats från ett halvsekels eller trekvartssekels diktatur
och som nu med tusentals handikapp anträder sin långa marsch mot demo-
krati och marknadsekonomi.

För det andra måste vi vara en del av den europeiska familjen. Med EES-
avtalet kommer vi in i stora delar av den inre marknadens regelsystem, men

128

först genom medlemskapet i EG får vi reella möjligheter att påverka dess
framtida utveckling.

Också genom Europarådet och genom ESK, där Sverige snart övertar
ordförandeklubban, kan vi fördjupa den europeiska samhörigheten.

Den tredje gemenskapen är Förenta nationerna. Sverige driver nu som
tidigare en utrikespolitik med global identitet, och jag är mycket nöjd över
att höra också utrikesministern uttala de orden. Det är en utrikespolitik som
bygger på solidaritet och aktiv samverkan med de fattiga länderna i världen.

Från Folkpartiets utgångspunkter är det mycket beklagligt och sorgligt att
enprocentsmålet i fråga om biståndet tillfälligt har fått överges. Det skall
emellertid inte hindra oss från att aktivt verka för demokrati och utveckling
i fråga om mänskliga rättigheter i Asien, Afrika och Latinamerika, och kan
vi tillsammans med andra föra Uruguayrundan till ett framgångsrikt slut, så
kan det gagna de fattiga folken väl så mycket som hela i-världens samlade
bistånd.

I begreppet delaktighet ligger både en ödesgemenskap och en handlings-
gemenskap.

Ödesgemenskapen är vår nakna utsatthet för allt det som händer i omvärl-
den, vårt beroende av världskonjunkturens svängningar, vår exponering för
regionala och globala miljöhot liksom återverkningarna av krig och konflik-
ter nära och fjärran.

Handlingsgemenskapen är vår chans att tillsammans med andra bemästra
och betvinga alla dessa olika hot, att inte bara underkasta oss allt det som
sköljer över våra gränser utan i stället välja handling framför resignation.

Det här kräver en aktiv utrikespolitik. Det kräver djärvhet, och det kräver
öppenhet för nya former av samverkan. Den nationella inkröktheten är inte
längre något alternativ, den är inget värn förvår suveränitet, utan den under-
gräver i stället vår frihet och vårt självbestämmande.

Låt mig ge ett enda exempel på isolationismens omöjlighet. I det forna
Jugoslavien rasar i dag en ohygglig konflikt, där medeltida mentaliteter och
hypermodern vapenteknologi har lett till massakrer och massflykt. Något
har FN, EG och olika hjälporganisationer kunnat uträtta för att lindra nö-
den, men långt ifrån tillräckligt.

Den lärdom som måste dras av den jugoslaviska tragedin är att långt större
resurser och effektivare internationella mekanismer måste finnas till hands
för att hämma etiska konflikter. Det gamla mönstret går nämligen igen. I
ekonomiska kriser blommar den aggressiva nationalismen åter upp med alla
dess vedervärdiga uttrycksformer. Bara i ruinerna efter Sovjetimperiet och
dess lydstater finns i dag minst ett dussintal konflikthärdar som lätt kan
flamma upp, och går vi utanför Europas gränser är motsättningarna ännu
större.

Det här visar på en huvuduppgift under de kommande åren, inte bara för
svensk utrikespolitik utan också för hela världssamfundet och dess olika po-
litiska organisationer. Minoriteternas ställning måste stärkas. Skall grän-
serna i Europa bestå - som Helsingforsstadgan föreskriver - är det alldeles
ofrånkomligt att etniska motsättningar förebyggs genom vidsyn och genero-
sitet.

Låt mig allra sist, herr talman, något kommentera meningsutbytet mellan

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

129

9 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utrikespolitik

130

Pierre Schori och utrikesministern. Jag delar Pierre Schoris grundvärdering
att vi nog i framtiden kommer att behöva ingripa mera med vapenmakt inom
ramen för internationella aktioner. Vi måste ha en beredskap att också på
det viset delta i ansträngningar att skapa fred i världen. Utifrån den grundsy-
nen kan jag instämma i det som Pierre Schori här sade.

Jag har emellertid uppfattat att oppositionen mot den linjen kommer från
många håll, dock inte i särskilt hög grad från regeringen utan snarare från
delar av Pierre Schoris eget parti. När Pierre Schori beskyller utrikesminis-
tern för något slags mjäkig pacifism har jag faktiskt litet svårt att följa med.
Jag tror kanske att behovet av konsultationer är större inom socialdemokra-
tin än mellan socialdemokratin och regeringen.

Anf. 152 PIERRE SCHORI (s) replik:

Herr talman! Jag kan klart deklarera för Daniel Tarschys, vars anförande
jag tyckte var mycket sympatiskt och bra, att om denna förfrågan från FN:s
generalsekreterare hade kommit till en socialdemokratisk regering med nu-
varande möjliga uppsättning - dvs. med Ingvar Carlsson, osv. - skulle vi ha
besvarat den på ett helt annorlunda sätt. Vi skulle i positiv anda ha studerat
denna fråga.

Låt mig också lämna en sakupplysning. Utrikesministern sade att hon
hade agerat för en kvinnlig dissident på Cuba, Elisabet Sånchez. Personen i
fråga är en vän och partikamrat till mig. Det är en man som heter Elisardo
Sänchez och som också jag har agerat för. Jag vill göra den tillrättavisningen
för personer som inte är så bekanta med förhållandena på Cuba. Jag vill
också meddela att han nu är släppt.

Anf. 153 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Den väsentliga frågan är ju: Hur skall vi framdeles kunna
hjälpa i konflikter av olika slag? Jag tror att vi måste inrikta oss på att de
internationella organisationerna, FN och ESK, i större utsträckning än tidi-
gare kommer att behöva hjälp och insatser från de olika medlemsstaterna.
Vi måste bygga upp en beredskap för att både kunna ge humanitärt bistånd
och, när så erfordras, också bidra med militära styrkor för att skydda freden,
för att skydda hjälpinsatserna och för att i vissa lägen kanske också gripa in
militärt för att hindra blodiga konflikter som annars kan urarta till ännu
större katastrofer.

Det är viktigt att den här grundläggande enigheten om det stora registret
finns i vårt land, att vi är beredda till olika typer av insatser. Sedan kan man
alltid i den ena konflikten eller den andra diskutera vilken som är den rätta
avvägningen, och jag har förstått att det på den punkten föreligger en oenig-
het.

Det viktiga är ändå att vi har en grundläggande gemensam värdering om
att vi i framtiden måste vara beredda till olika typer av internationella insat-
ser för att stärka freden och för att bistå människor som lider nöd.

Anf. 154 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det är klart att den dramatiska utveckling som vi fortfarande
ser i Europa och de stora förändringar som sker utgör en väldigt stor utma-

ning också för den svenska utrikespolitiken. Vi har tillsammans med andra
ett ansvar för att stödja de öst- och centraleuropeiska länderna, de nya de-
mokratierna, i deras arbete på att komma till rätta med sina ekonomiska och
ekologiska problem, att säkerställa demokratin där och att stödja dem i de-
ras strävan att komma in i en vidare europeisk gemenskap.

Vi är också angelägna om att själva, som utrikesministern uttryckte det,
komma in i det europeiska samarbetets kärna, och det finns i riksdagen en
bred majoritet som ställer sig bakom vår strävan efter medlemskap i EG.

Samtidigt innebär naturligtvis den förhandlingsprocess som vi står inför
att det ställs stora krav på vår förmåga att också ta vara på våra egna intres-
sen. Vi vill in i samarbetet därför att vi ser att det finns en lång rad problem
som kräver internationella, gemensamma lösningar, inte minst på ett euro-
peiskt plan. Det gäller miljöfrågor, det gäller ekonomiska frågor, och det gäl-
ler europeiska sociala problem. Men det hänger på oss själva att vi också går
in i samarbetet på ett självmedvetet sätt och ser till dels att vi tar vara på
egna intressen, dels att vi är beredda att aktivt påverka den europeiska ut-
vecklingen. Det kan röra sig om tillämpningen av EG-lagstiftningen i Sve-
rige på olika områden, det handlar om vår vilja att själva kunna kontrollera
vår säkerhetspolitik också i framtiden, osv.

Det är också viktigt att vi inte låter det europeiska engagemanget, som
upptar oss så pass mycket, gå ut över vårt engagemang för tredje världen.

Ibland har ju anklagelser riktats mot regeringen och mot Sverige - liksom
mot andra länder - om att vi börjar bli så upptagna av europeiska problem
att vi glömmer det faktum att de verkligt stora globala problemen fortfa-
rande ligger utanför Europa. Det har förekommit uppgifter om att vi i Sve-
rige i FN har varit så angelägna om att samordna våra ställningstaganden
med EG:s att vi har släppt en del av vårt traditionella stöd för tredje världens
intressen. Jag förutsätter att det är en felaktig bild.

När vi talar om en europeisk identitet i vår utrikespolitik måste det ju vara
fråga om att vi ser det europeiska samarbetet som ett sätt att främja våra
utrikespolitiska mål, som i hög grad är av global art - inte om att vi ägnar oss
åt någon typ av självutplåning.

De verkligt stora problemen är de globala problemen. Det bästa sättet att
häva den djupa lågkonjunktur som drabbar Sverige likaväl som andra indu-
striländer är kanske att främja den ekonomiska utvecklingen i tredje värl-
dens länder och i Östeuropa. Genom investeringar där och genom att öka
de ländernas möjligheter att möta den efterfrågan och tillfredsställa de be-
hov som finns blir det fler beställningar till svensk industri. Det blir fler jobb
i Sverige. Motsvarande gäller naturligtvis för andra industriländer.

Det skulle alltså behövas en samordnad internationell ansträngning för att
stimulera världsekonomin just genom att stimulera den ekonomiska utveck-
lingen i Östeuropa och i tredje världen på ett helt annat sätt än som i dag
sker.

Det här är naturligtvis inte något som ett enskilt land som Sverige kan göra
ensamt, utan det förutsätter att vi kan göra arbetet tillsammans. Det kanske
illustrerar det faktum att de stora problemen kräver samlade internationella
lösningar snarare än enskilda nationella initiativ.

Vi borde alltså kunna föra en ännu aktivare politik i syfte att få med oss

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Utrikespolitik

131

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

132

flera länder när det gäller den här typen av insatser. Det är klart att vårt eget
ställningstagande, som riksdagen så småningom kommer att få göra - dvs.
att temporärt skära ned biståndet och gå ifrån enprocentsmålet - kanske inte
är den mest lyckade signalen i en sådan strävan. Men det är viktigt att vi
också markerar vår vilja att, så snart möjligheter ges, återställa biståndets
ambitionsnivå för svenskt vidkommande, samtidigt som vi försöker få med
oss andra på samma område.

Trots den vikt alla europeiska frågor tillmäts är det viktigt att vi verkligen
behåller den globala identitet i vår utrikespolitik som utrikesministern talade
om.

Anf. 155 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! När kristdemokraten Robert Schuman i sin deklaration från
den 9 maj 1950 lade grunden till den europeiska gemenskapen var freden det
främsta målet. Nationalism och misstro mellan Europas folk skulle försvinna
genom en ekonomisk och politisk integration.

Denna integrations- och samarbetsprocess i Europa har från första början
byggts på respekt för etiska värden, europeisk kulturell mångfald, demo-
krati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi. Under de senaste 40
åren har den europeiska gemenskapen i enlighet med de ursprungliga pla-
nerna varit en väl fungerande modell för försoning och välstånd. Efter hand
som de interna spänningarna lättat har solidaritet och ansvarskänsla mer och
mer riktats mot omvärlden för att möta större utmaningar. I sammanhanget
kan nämnas skapandet av en europeisk utvecklingsbank för hjälp till Öst-
europa.

Berlinmurens fall, den tyska återföreningen och nedmonteringen av det
sovjetiska väldet har angivit början till en ny epok för Europa. Östeuropas
nyvunna frihet och demokratisering är en företeelse som den fria världen
länge har väntat på och nu välkomnar, även om vi inte riktigt anade hur illa
ställt det var bakom alla neddragna ridåer.

Men denna nya situation innebär stora och nya risker. Det massiva hot för
Västeuropa som Sovjet och satellitstaterna stod för har ersatts av en mängd
mindre säkerhetsproblem. Exempelvis de regionala och etniska motsätt-
ningarna, den svåra övergången från diktatur till demokrati, omställningen
från kommandoekonomi till marknadsekonomi samt kontrollen och ned-
monteringen av de sovjetiska kärnvapnen skapar instabilitet och osäkerhet.

Även andra händelser i vår omvärld skapar spänningar. Jag tänker bl.a. på
den tyska integrationsprocessen men också på nedgången i världsekonomin.

Som en konsekvens av den oro som präglar vår omvärld dyker, som vi har
sett, nationalistiska krafter och främlingsfientlighet upp i Östeuropa men
också till viss del i det rika Västeuropa. För att motverka de mörka krafterna
finns det egentligen bara en väg att gå, nämligen den som Europas fäder sta-
kade ut. Den vägen började med insikten om att inget europeiskt land en-
samt kan möta de utmaningar mot säkerhet och trygghet som vårt euro-
peiska närområde ställs inför. Endast enade och eniga om principerna, dvs.
med konsensus, kan vi hålla emot och bromsa de totalitära krafterna.

Vi kristdemokrater är övertygade om att en integrerad och stark euro-
peisk gemenskap kan dels utgöra den stabiliserande faktor som den euro-

peiska kontinenten så väl behöver, dels fungera som en inspirationskälla för
de nyvunna demokratierna. Öststaterna behöver inspiration och förebilder
för sin uppbyggnad av demokratin, för framlyftande av mänskliga rättigheter
och i arbetet för marknadsekonomi och fri konkurrens. Även friheten behö-
ver ha förebilder. Den europeiska gemenskapen kan och bör med hjälp av
sina demokratiska institutioner spela en nyckelroll i den omvandlingsprocess
som präglar hela Europa. Vad som behövs för att kunna spela den här rollen
kan sammanfattas i tre punkter:

För det första måste man fördjupa den konsensus som är själva grunden
för Gemenskapen. Det innebär, som vi ser det, att man ständigt måste för-
vissa sig om att det inte råder något tvivel om etiska värden, demokratiska
värderingar och en social marknadsekonomi.

För det andra krävs det, för att de demokratiska krafterna skall få nödvän-
dig tyngd, att man på sikt går från ett vanligt utrikespolitiskt samarbete till
en till stora delar gemensam utrikespolitik med gemensamma ståndpunkter.
Detta är en naturlig process i ett arbete i gemenskap.

För det tredje måste Gemenskapen sträva efter att aldrig någonsin bli en
sammanslutning av rika industrinationer. I stället måste den fördjupa sin so-
lidaritet och hjälp till utveckling. Ett av målen med den europeiska gemen-
skapen måste vara att solidariskt bistå sämre lottade länder i och utanför Ge-
menskapen.

Vi kristdemokrater anser att det är angeläget att Sverige deltar i den euro-
peiska gemenskapen. Ett fördjupat ekonomiskt och monetärt samarbete
samt ett utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete skapar stabilitet för med-
lemsländerna men också för hela den europeiska kontinenten. Gränsen för
vad Kristdemokratiska samhällspartiet för närvarande kan acceptera i det
samarbetet är att Sveriges militära alliansfrihet skall stå fast. Däremot är vi
inte negativa till att i framtiden eventuellt diskutera den frågan.

Grunden för riksdagens alla ställningstaganden om den framtida säker-
hets- och försvarspolitiken måste vara Sveriges säkerhet.

Herr talman! Kds har en utmejslad etisk profil, som avtecknar sig skarpt
mot det mörker som jag tycker i dag sveper över debatten om människovär-
det. I vårt land handlar det för närvarande om vår syn på invandrare och
flyktingar. I f.d. Jugoslavien och i Somalia handlar det om att också männi-
skor som inte bär vapen och därför inte kan försvara sig har rätt att leva.

I många länder i Latinamerika handlar det om att uppfylla, förverkliga,
de avtal man ingått och som har sin grund i demokrati och mänskliga rättig-
heter. I Thailand och många andra länder handlar det om respekt för barnen
som individer och om att inte utnyttja deras utsatta läge genom att köpa de-
ras kroppar. Den starkes självpåtagna rätt att sätta sig till herre över männi-
skovärdet måste brytas.

Herr talman! Genom ett ökat engagemang i både Europa och den övriga
världen finns också möjlighet att påverka det demokratiska skeendet och att
arbeta för mänskliga rättigheter, konsensus och fred.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Utrikespolitik

133

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Sociala frågor

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

134

Anf. 156 JAN ANDERSSON (s):

Herr talman! I förra årets regeringsförklaring framhölls det som en viktig
målsättning att regeringen ville förbättra vår välfärd och den sociala omsor-
gen genom en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och genom särskilda
insatser för de sämst ställda.

I årets regeringsförklaring står det att på detta område och på tre andra
områden har framsteg gjorts, även om mycket återstår att göra.

Är detta med sanningen överensstämmande? Är det så att de äldre perso-
ner som bor i det privata servicehuset i Stockholm och som inte ens får ele-
mentära rättigheter tillgodosedda, t.ex. att få duscha, upplever detta som en
välfärdsrevolution?

Är det en valfrihetsrevolution för de barnfamiljer i min egen hemkom-
mun, Helsingborg, som utan att tillfrågas fått sitt daghem privatiserat - bara
för privatiserandets egen skull - och som förvägras rätten till barnomsorg,
om barnet är under 18 månader och de inte uppfyller socialtjänstlagens
krav?

Är det en valfrihetsrevolution för alla de människor som på grund av ar-
betslöshet tvingas leva på socialbidrag? Många av dessa människor lever i
kommuner som sänkt socialbidragen till nivåer som ligger långt under den
nivå som våra sämst ställda pensionärer har.

Nej, talet om välfärdsrevolution är naturligtvis inte sant. För vissa en-
skilda människor kan det vara sant, men för majoriteten av Sveriges befolk-
ning har regeringsskiftet inneburit en försämrad välfärdspolitik. Jag lägger
inte hela skulden för det på den borgerliga regeringen. Jag vet fuller väl att
vi har en ekonomisk situation som gör att alla områden i vårt välfärdssam-
hälle måste ses över. Det påverkar naturligtvis vår välfärdspolitik.

Det som måste klinga väldigt falskt i öronen på dem som bor på det privata
servicehuset i Stockholm, på socialbidragstagarna eller på dem som inte får
den barnomsorg de vill ha på grund av att barnen är för små, det är de stora
orden. Jag skulle önska att man vore litet mer ödmjuk i sin framtoning, att
man var något mindre dogmatisk och litet mer samarbetsvillig. Jag tror näm-
ligen att det finns en stor samsyn, åtminstone mellan mitt parti och mitten-
partierna, om grunderna i välfärdspolitiken. Det borde finnas förutsätt-
ningar för att man, även i ekonomiskt svåra situationer, ägnar sig något
mindre åt dogmatik och mer åt att värna det som är grunden i den svenska
välfärdspolitiken.

Jag skall inte måla allt i svart. Jag tycker t.ex. att det är bra att man nu har
låst in frågan om vårdnadsbidrag i en byrålåda, och jag hoppas att man
slänger nyckeln i en papperskorg och inte letar upp den igen. Vårdnadsbidra-
get har inte bara ekonomiska aspekter - även om det hade varit vansinnigt
att genomföra det i den här ekonomiska situationen.

Vi i Sverige är bra på många områden av välfärdspolitiken, men särskilt
bra är vi när det gäller familjepolitiken. Det är en familjepolitik, som bygger
på ett väl tilltaget barnbidrag, på rätt till barnomsorg och på föräldraförsäk-
ringen och som gör det möjligt för föräldrarna att kombinera förvärvsarbete
med föräldraskap på ett sätt som egentligen inte är möjligt i något annat

land. Skall man göra förbättringar i familjepolitiken, så måste det ske genom
en utveckling av den familjepolitik som vi redan har. Ett vårdnadsbidrag ger
ingen frihet att välja att stanna hemma. Hur skulle en ensamstående förälder
eller en förälder i en låginkomsttagarfamilj kunna stanna hemma med hjälp
av ett vårdnadsbidrag? Vårdnadsbidraget ger inte någon valfrihet för alla att
stanna hemma hos sina barn. Däremot ger föräldraförsäkringen en sådan
valfrihet, eftersom denna bygger på inkomstbortfallsprincipen.

Ytterligare en sak som jag tycker skall hälsas med tillfredsställelse är att
handikappreformen trots de krisuppgörelser som har träffats ligger fast. Det
tillsattes en utredning av Bengt Lindqvist som jag själv kom att tillhöra. Det
fanns i den utredningen och finns även i övrigt en samsyn om behovet av en
handikappreform. Framför allt skall insatserna riktas till dem som har de
allra svåraste funktionshindren.

Detta och t.ex. åtgärderna på arbetsmarknadspolitikens område ger kris-
uppgörelserna en fördelningspolitisk profil.

Det får dock inte stanna vid detta. Handdikappfrågorna är flera, och grup-
pen handikappade är betydligt mycket större än den grupp som nu gynnas
av den här reformen, även om den har de allra största behoven. I ytterligare
ett betänkande tas frågan om de generella insatserna upp. Man måste alltså
gå vidare och utveckla handikappolitiken, trots att förslag nu läggs fram om
denna angelägna reform.

Anf. 157 JOHAN BROHULT (nyd):

Herr talman, ärade riksdagsledamöter! Jag har ställt upp i debatten för att
säga några ord om husläkarsystemet.

Socialdepartementet har framlagt ett förslag om ett svenskt husläkarsys-
tem. Detta förslag har varit på remiss hos många instanser. Socialdeparte-
mentets avsikt är nu att lägga fram en proposition i ärendet i höst.

Många av remissinstanserna har varit negativa. Dessutom är en majoritet
av läkarkåren och av sjuksköterskekåren av olika skäl emot förslaget. Jag
skall här framföra några av dessa skäl.

Jag tycker att det är något anmärkningsvärt att vissa landsting beslutat att
införa systemet trots att förslaget ännu inte har nått riksdagen och vi här i
kammaren inte haft tillfälle att säga vad vi tycker om det.

Husläkarsystemet bygger på en romantisk, vacker föreställning om att lä-
karen utgör Guds förlängda arm, som alltid vet bäst och som kan förmedla
vård. Patienten kan tryggt överlämna sig till doktorn. Man föreställer sig en
doktor Finley.

Men tyvärr är vi inte så bra doktorer. De moderna medicinska behand-
lingsmetoderna kräver att man utnyttjar alla remissinstanser på ett effektivt
sätt. Detta är en modell som vuxit fram i Sverige. Det är en bra modell, och
jag kan inte se något skäl att ändra på den.

I Holland och Tyskland har man ett husläkarsystem, och patienterna upp-
skattar detta system. Här finns emellertid den avgörande skillnaden att vård-
pengen tillhör patienten och inte landstingen. Man skiljer rollen som finan-
siär från rollen som producent. Detta är mycket viktigt. Om man avskaffar
Dagmarreformen och inför fri etablering, anser vi att ett husläkarsystem
skulle vara alldeles utmärkt.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

135

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Sociala frågor

136

Bo Könberg har i en del intervjuer sagt att Socialdemokraterna och Ny
demokrati angriper husläkarreformen från olika håll. Därför blir den logiska
men outtalade uppfattningen att sanningen ligger i den politiska mitten - för-
låt, den politiska makten - och att frågan därför inte behöver diskuteras. Jag
vill nu framföra en del synpunkter som jag tror delas av alla, oavsett partitill-
hörighet.

Man önskar åstadkomma läkarkontinuitet och tillgänglighet för sjukvår-
den. Dessa fina syften är emellertid i stor utsträckning redan tillgodosedda
genom dagens distriktsläkarsystem och vårdcentralerna. Därför är detta för-
slag något av att slå in öppna dörrar.

Vårt fina distriktsläkarsystem och våra vårdcentraler är föremål för studie-
besök från utlandet. Man kommer hit för att studera vad vi kan åstadkomma
i primärvården.

Detta fina system behöver inte brytas sönder och ersättas med ett huslä-
karsystem.

Framför allt imponerar det fina teamarbetet mellan olika yrkeskategorier
med ett gemensamt vårdansvar. I många länder där man har etablerat ett
husläkarsystem är man alltså ändå inte nöjd, utan man kommer till oss för
att titta på vår utmärkta primärvård.

Vad innebär då husläkarsystemet? Jo, det innebär en hel del restriktioner.
Man får inte byta läkare förrän efter ett halvår. Ingen får vara husläkare på
deltid. Själv är jag husläkare på en tiondeistid, eftersom jag inte blir av med
mina patienter - de uppsöker mig vare sig jag vill det eller inte. Jag tycker
också att det skall vara på det sättet.

Varför skall man inte få välja en specialist som husläkare? Varför skall en
kvinna inte få ha en gynekolog som husläkare om hon har problem men fa-
miljen i övrigt är frisk, bortsett från en del förkylningar som man alltid kan
hantera?

Varför kan inte en företagsläkare få vara husläkare? En företagsläkare har
god kontakt med dem som arbetar i företaget och kan få de anställda att
lyssna på råd om förebyggande åtgärder mot t.ex. arbetsskador.

Varför skall alla medborgare tvingas in i systemet? Varför skall man betala
300 kr för att få en remiss till en specialist som man ändå vet att man skall gå
till? Detta tycker jag är överförmynderi. Bo Könberg får ursäkta dessa bru-
tala ord.

Slutligen några ord om ekonomi. Det finns i dagens situation all anledning
att tala om ekonomi. Fyra stycken oberoende utredningar har visat att det
föreslagna husläkarsystemet kommer att kosta ungefär fyra miljarder kronor
mer än det nuvarande systemet. Nu ser Bo Könberg bekymrad ut. Jag skall
med glädje lyssna på förklaringen.

Jag har jämfört husläkarsystemet, med listningen av patienter, med vad
det kostar om man skulle gå till specialistläkare. Då kom jag fram till faktor
2, dvs. 8 miljarder i stället för 4 miljarder. Jag har också tagit del av special-
istläkarnas utredning. De hamnar i faktor 1,9 i stället för 2,0, som jag gjorde.
Gunnar Birke har gjort en utredning och kommer fram till ungefär samma
resultat. Privatläkarföreningen har kommit fram till 7 miljarder. Det kanske
inte var så konstigt att de hamnade litet högre. I alla fall finns det en del
ekonmiska faktorer att ta hänsyn till.

Jag skulle föreslå att Bo Könberg tar med sig det här förslaget tillbaka till
Socialdepartementet och arbetar vidare på det, även med tanke på den eko-
nomiska konsekvensen.

Anf. 158 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! I dag fick vi ett pressmeddelande om vad vår socialminister
Bengt Westerberg har för sig. Han är i New York och talar om att en bra
familjepolitik stödjer barnen och bidrar till jämställdheten mellan kvinnor
och män. Det tycker jag är ett bra uttalande, och jag tror att alla instämmer
i det.

Jag tycker också att Bengt Westerberg själv och Folkpartiet i många av-
seenden aktivt arbetat för detta. Jag tänker exempelvis på förslaget om barn-
ombudsman, förslaget om barnomsorgslag, dvs. att alla skulle ha rätt till
barnomsorg, jag tänker på att man drivit på om handikapputredningen och
att man i den här vändan ser till att vi inte får ett vårdnadsbidrag.

Men när jag läser det här uttalandet undrar jag också en del över vad rege-
ringen som helhet faktiskt gör, eller rättare sagt inte gör, i olika sammanhang
för att förbättra barnens situation i vårt land. Bengt Westerberg har i press-
meddelandet nämnt föräldraförsäkringen och hur stor andel pappor som tar
ut föräldraledighet. Det har alltså varit en oerhört marginell utveckling:
0,5 % av papporna beräknat på andelen dagar, trots att regeringen lagt ned
miljoner på pappakampanj. Då kanske det är dags att börja fundera över
andra sätt att öka pappornas andel av föräldraledigheten.

I både krispaket och regeringsförklaring saknar jag kvinnors och barns
perspektiv på dessa frågor. Hur pass angelägna är reformer eller besparingar
för de grupperna? Det jag reagerar mot är självfallet att en karensdag slår
hårt mot lågavlönade kvinnor, och av dem är det många som har barn. Jag
ser också hur frågan om två semesterdagar naturligtvis slår väldigt hårt mot
lågavlönade, men särskilt mot barn vars föräldrar är lågavlönade och inte
har någon avtalsenlig semester. Vi har också problemet att barnbidraget inte
ökar. Det hör till den del av krispaketet som många barn som jag träffar på
i min omgivning verkligen har klart för sig och beklagar.

I regeringsförklaringen, som jag tycker inte har fått alltför stor uppmärk-
samhet, står det att kommunerna får ett större ansvar för utformningen av
välfärdspolitiken. Det står också att kvinnors möjlighet att starta eget kom-
mer att öka med regeringens insatser.

Då undrar jag om regeringen har tittat närmare på hur verkligheten ser
ut. Vi vet att de allra flesta kommuner i dag befinner sig i kris och att arbets-
lösheten ökar katastrofalt bland just offentliganställda kvinnor. Det är kan-
ske inte att få gå ut och starta eget som de mest längtar efter, utan att få
fortsätta ett jobb som de tycker är meningsfullt och som behövs.

Jag undrar också vad biträdande socialminister Bo Könberg anser om
Barnlobbyn, som har bedrivit ett mycket bra arbete för att fästa uppmärk-
samheten på hur nedskärningen i vårt land drabbar just barn. Det finns
många exempel på stängda lekplatser, bibliotek och minskad barnkultur,
men också på en försämrad barnomsorg. Olika företrädare för Folkpartiet,
exempelvis biträdande socialborgarrådet i Stockholm, har gått ut och talat

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

137

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

138

om kravmaskiner, att det enbart är personalintressen osv. Jag hoppas att Bo
Könberg kan dementera den uppfattningen.

Jag var häromdagen ute i Haninge, som är en mycket drabbad kommun.
Det var SKTF som hade tagit ett i mina ögon mycket bra initiativ och bjudit
in samtliga riksdagsledamöter att besöka någon kommun och att besöka en
fackklubb. De jag träffade där som jobbade med barn och ungdomar var
uteslutande kvinnor. De kvinnorna var naturligtvis oroade över sina jobb.
Men de hade jobbat så länge att det inte var det främsta skälet till deras oro.
Det var hur det program som redan fanns för besparing i Haninge drabbar
just barnen och ungdomarna. Det var två fritidsgårdar som skulle läggas
ned. Det var bibliotek som skulle stängas. Det var utmärkta barnprogram
som skulle skäras ned väldigt kraftigt, medan de tekniska förvaltningarna
inte alls hade samma sparkrav på sig.

Jag undrar vad som händer när statsbidragen nu blir ännu lägre för kom-
muner som Haninge. Vi vet att de besparingar som redan är på gång där
kommer att accelereras.

I regeringsförklaringen talar man om det minskade budgetunderskottet,
hur viktigt det är att inte öka på det ytterligare utan minska det. Jag vill verk-
ligen understryka att jag tycker att det är ett riktigt resonemang, om man vill
anlägga ett barnperspektiv.

I en intressant artikel i Svenska Dagbladet häromdagen talas det om den
offentliga generationsskulden, om hur våra barn kommer att få betala i fram-
tiden om inte konsumtionen minskar i dag. Räntorna uppgår i dag till 60 mil-
jarder för svenska skattebetalare. Jag tycker alltså att det är riktigt av rege-
ringen att minska budgetunderskottet. Men jag tror att det går att göra det
på ett helt annat sätt än regeringen gör i dag.

Det går att omfördela inom statsbudgeten mellan försvar och sociala verk-
samheter. Det går att inom sjukförsäkringen minska för dem som har mest i
dag och att öka för dem som har mindre. Det går att se till att man på olika
sätt fördelar bördorna.

Man talar i regeringsförklaringen om att vaije människa är unik och om
den svages rätt till trygghet och integritet. Jag undrar hur det stämmer med
verkligheten, med starkt ökade socialbidrag. Första och andra kvartalet har
de ökat med över 20 %. Hur uppfattar de människor som i dag tvingas att
söka socialbidrag, och som ibland inte ens vill söka av rädsla för förnedring,
talet om ökat människovärde?

Anf. 159 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman, riksdagsledamöter! När jag stod i den här talarstolen i den
förra allmänpolitiska debatten för ungefär åtta månader sedan, visste jag
lika litet som någon annan att just det året skulle föra med sig stora ekono-
miska uppgörelser mellan regeringen och Socialdemokraterna.

Huvudtalare från oppositionen var då Birgitta Dahl och Doris Håvik. Det
framgick inte riktigt av deras inlägg den gången att det skulle bli i samverkan
med Socialdemokraterna som regeringen skulle föreslå att en karensdag in-
förs i sjukförsäkringen, att besparingar genomförs i pensionssystemet och
flera andra svåra beslut.

Det är inte särskilt konstigt att det inte märktes den gången. Socialdemo-

kraterna hade gått till val på tron på en snar ekonomisk förbättring och på
att vändpunkten var nära.

Nu vet vi att denna ekonomiska vändpunkt ligger ännu en bit framför oss.
För att Sverige skall kunna dra nytta av en internationell konjunkturupp-
gång, när den nu kommer, krävs det att vi innan dess har tagit itu med våra
inhemska problem, bl.a. det stora strukturella budgetunderskottet.

Att förslag som just syftar till att ta itu med detta samlar en stor majoritet
i riksdagen betraktar jag som ett starkt belägg för att Sverige har ett väl
fungerande politiskt system samt att såväl regering som opposition - då tän-
ker jag på den socialdemokratiska - numera drivs av verklighetens krav mer
än av prestige. Inte minst är den socialdemokratiska oppositionen värd be-
röm för detta.

De besparingar som ligger i krisuppgörelsen är i stort välawägda. Stora
besparingar är så utformade att de får delas av många människor, samtidigt
som svaga grupper skyddas. Det är den huvudprincip som är mest lämpad
även för eventuella framtida besparingar som kan komma att bli nödvän-
diga.

Av de föregående talarna i dagens debatt har inte minst Eva Zetterberg
kommit in på de problem och de brister som har att göra med den svåra eko-
nomiska situationen. Dock har jag knappast uppfattat av hennes inlägg att
det finns speciellt mycket realism i hennes funderingar om hur man skall
komma till rätta med det stora budgetunderskottet på ett sätt som egentligen
inte drabbar någon.

De frågor som det finns anledning att ta upp i den här debatten samman-
faller i övrigt till stor del med dem jag tog upp i den allmänpolitiska debatten
i våras. Låt mig börja med några ord om socialförsäkringen.

Arbetsskadeförsäkringen har under de senaste åren varit skolexemplet
vad gäller systemfel i socialförsäkringen. Nästan alla som direkt arbetar med
arbetsskadeförsäkringen intygar att den hämmar en arbetsskadad persons
ambitioner att låta sig rehabiliteras för att därmed snabbt återkomma till ar-
betet. Samtidigt kostar den orimliga summor för samhället och ytterst för
medborgarna, pengar som sannerligen kunde användas på bättre sätt. Just
nu är det samlade underskottet i arbetsskadefonden drygt 24 miljarder kro-
nor.

En del åtgärder har vidtagits för att minska detta. Det kommer att inne-
bära att ökningstakten minskar något. Men enligt prognoserna kommer, om
ingenting ytterligare görs, det ackumulerade underskottet i arbetsskadefon-
den att om ca sju år ha stigit till närmare 50 miljarder kronor, vilket förstås
inte är en acceptabel kostnad.

Detta inses av fler och fler. Jag noterar att man i Aftonbladets huvudle-
dare i söndags sammanfattade den här frågan på följande sätt: ”Vid det här
laget är väl alla ense om att arbetsskadeförsäkringen bör läggas om så att den
stämmer överens med den proklamerade arbetslinjen.”

Ett annat stort och viktigt område är det svenska pensionssystemet. Den
arbetsgrupp som sedan december behandlar frågan om ett förbättrat pen-
sionssystem lade för sex veckor sedan fram sin första rapport. I den beskrevs
ingående de problem som finns i dagens system samt principerna för hur

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

139

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

140

dessa kan lösas och redogjordes för hur ett pensionssystem efter dessa nya
riktlinjer skulle kunna se ut.

Syftet var att stimulera den allmänna debatten. Hittills kan man konsta-
tera att de flesta inlägg har vitsordat de grundtankar som finns inom pen-
sionsarbetsgruppen. Det är bra, eftersom det borde skapa förutsättningar
för att snabbt gå vidare.

Sedan den förra allmänpolitiska debatten har Socialdepartementet lagt
fram en promemoria rörande husläkare. Under sommaren har promemorian
varit ute på remiss, och resultatet är ett brett instämmande i husläkartanken
men med en hel del invändningar gällande utformningen. Flera av dessa in-
vändningar är motstridande och därmed naturligtvis svåra att tillgodose.
Många av invändningarna är dock värdefulla och kommer att beaktas i den
proposition som kommer under hösten.

Min utgångspunkt har varit och är att sjukvården i vårt land inte bör cen-
tralstyras. Den långt gångna regionala självstyrelsen vad gäller sjukvården
bör bevaras, och det som kan bli föremål för nationella regler rör patientens
och vårdgivarens rättigheter. Sedan bör det vara möjligt att ute i landstingen
och i de landstingsfria kommunerna inom de nationella ramarna utforma
den goda sjukvården.

En fråga där det framförts synpunkter från många håll gäller att man inte
borde ha några nationella regler rörande patientavgifterna. Dessa borde
kunna variera mellan landstingen. Andra remissinstanser har påpekat att det
borde vara samma patientavgift hos barnläkaren och gynekologen som hos
allmänläkaren. Dessa två åsikter är litet knepiga att förena.

När departementet nu förbereder propositionen försöker vi på olika sätt
tillgodose många av de synpunkter som inkommit. Jag har i min tidigare roll
som landstingspolitiker arbetat aktivt för att stödja distriktssköterskornas
möjligheter att sköta sitt arbete. Det är värdefullt att man ute i landstingen
fortsätter att slå vakt om detta. Däremot är det mycket tveksamt om vi skall
anta tvingande regler för personalsammansättning eller om formerna för
samverkan inom primärvården skall utarbetas av Socialdepartementet vid
Tegelbacken eller antas av riksdagen på Helgeandsholmen.

Den allra bästa reklamen för husläkarreformen är de ställen där husläkare
redan finns, såväl i Sverige som utomlands. Jag känner inte till någon sådan
plats där man överväger att gå ifrån de fördelar som ligger i att varje medbor-
gare har möjlighet till en långsiktig och fast läkarkontakt. Trots de studiebe-
sök som enligt Johan Brohult äger rum i Sverige, har inget av de länder som
har husläkare några andra planer än att bibehålla kärnan i husläkartanken,
även om de kan inspireras av mycket som görs på annat håll, bl.a. i Sverige.

I Norge planeras försöksverksamhet, och i Finland har man sysslat med
husläkarreformer i stor skala i flera år. I Stockholm fattades nyligen beslut
om att 1994 införa ett husläkarsystem som bara det kommer att omfatta
ungefär en femtedel av hela befolkningen.

Den snabba utbyggnaden av husläkarverksamhet på olika håll i Sverige
betyder att riksdagen inte bör vänta med att fatta beslut om de nationella
regler som riksdagen anser bör gälla. Ibland har jag funderat över hur denna
debatt skulle se ut om vi sedan länge hade haft husläkare och regeringen
hade föreslagit en utveckling i motsatt riktning. Det krävs ingen större fan-

tasi för att inse vilken proteststorm det skulle leda till. Det räcker kanske
inte som svar på den oro som denna, likt alla stora förändringar, för med sig.
Men jag tror inte att det kommer att dröja lång tid med husläkare förrän
många av de invändningar som nu förts fram kommer att te sig ganska främ-
mande och exotiska.

Johan Brohult tog upp husläkarfrågan i sitt inlägg och hade, om jag upp-
fattade honom rätt, huvudtemat att vi har en bra modell. Det ligger förstås
en del i det. Den brist som vi har velat påpeka är att vi i Sverige har en väldigt
dålig kontinuitet vad gäller patient - läkare-kontakten.

Johan Brohult kommenterade ekonomin i de olika systemen. Ny demo-
krati förespråkar en sjukvårdsmodell som enligt alla internationella jämfö-
relser måste bli den allra dyraste, dvs. en modell med väldigt gott om spe-
cialistläkare - om jag har uppfattat kollegan i socialförsäkringsutskottet rätt,
nästan enbart specialistläkare och inga allmänläkare. Ett sådant system
kommer förstås att kosta mycket mer än ett system som baseras på allmänlä-
kare.

Två andra områden inom sjukvården där det just nu händer mycket är
vårdgarantin och ÄDEL-reformen. Båda dessa reformer hade nyss trätt i
kraft när vi förra gången möttes i en allmänpolitisk debatt i februari. I dag
kan vi luta oss mot en redovisad utvärdering, där vi kan konstatera att två av
de mest besvärliga och seglivade problemen inom svensk sjukvård kraftigt
har minskat och på vissa håll helt eliminerats.

Köerna till angelägna behandlingar och operationer är nu radikalt förkor-
tade. Förra veckan kom regeringen och Landstingsförbundet överens om att
vårdgarantin bör bibehållas även under 1993.

ÄDEL-reformen är den största organisatoriska förändringen vad gäller
huvudmannaskap på mycket länge i Sverige. Förutom kommunernas överta-
gande innehöll reformen bestämmelser om kommunalt s.k. betalningsansvar
för medicinskt färdigbehandlade patienter på akutsjukhusen. Syftet med
detta var att stimulera kommunerna att bygga ut äldreomsorgen. Uppgif-
terna hittills från Socialstyrelsen tyder på att antalet klinikfärdiga patienter,
som de ibland kallas, har minskat med bortemot hälften.

Vården har under det senaste knappa året genomgått klara förbättringar
vad gäller några av de förut mest alarmerande bristerna. Arbetet med att ta
fram handikappreformen fortgår på departementet och kommer enligt pla-
nerna att presenteras för riksdagen i slutet av denna månad. Det finns därför
inte skäl att här gå närmare in på förslaget än att uttrycka stor tillfredsstäl-
lelse över att det har varit möjligt att ta fram denna reform trots det extremt
kärva ekonomiska läget. Också andra viktiga ämnen måste utelämnas här i
mitt inledande inlägg. Jag misstänker att det kommer att finnas tillfälle att
diskutera även några av dessa ämnen under den fortsatta debatten.

Anf. 160 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Herr talman! Bo Könberg har ifrågasatt realismen i Vänsterpartiets för-
slag. För oss är det en viktig självklarhet att man måste finansiera sina för-
slag. Vi har ett alternativt besparingspaket för Sverige, med besparingar som
gick upp till 50 miljarder kronor i det första krispaketet, också det realistiskt
grundat. Det handlar, som redovisats på annat håll, om besparingar inom

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

141

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

142

försvaret, om en förändrad fördelning av sjukvårdskostnader osv. Det tycker
jag är angeläget, för det går inte att bara framställa förslag om ökade budget-
ramar.

Jag vill dessutom fråga om en sak. I regeringsförklaringen talar man om
ökad konkurrens. Bo Könberg återkom till detta i sitt anförande. I regerings-
förklaringen talar man särskilt om barntandvården. Bo Könberg, som har ett
förflutet i Stockholms landsting, kanske minns att man där gjorde utred-
ningar om tandvården och barntandvården i folktandvårdens regi och jäm-
förde den med tandvården i privat regi. Det visade sig att landstingets tand-
vård var klart billigare. Jag undrar alltså om regeringens förslag är fram-
komna av omtanke om rikets finanser och även kommuners och landstings
finanser, eller vad handlar det om? Är det fråga om konkurrens till vaije pris
utan att priserna sänks?

Jag fick inget svar på frågan vad biträdande socialministern anser om
Barnlobbyverksamhet. Jag tror att alla de som arbetar med dessa frågor och
som har varit engagerade - författare, kulturarbetare och personer som ar-
betar med barnomsorgen i olika former - är mycket intresserade av ett svar.

Till slut vill jag fråga om socialbidragen. Regeringen talar om värdigt liv.
Hur skall man gripa sig an det? Det går lätt att tala i väldigt allmänna termer
om värdigt liv, men när det handlar om att vi har en väldigt kraftig ökning
av antalet socialbidragstagare i vårt land, tycker jag att regeringen måste
undra hur dessa människor skall få ett värdigt liv. Att leva på socialbidrag
under en längre tid kan inte vara ett värdigt liv. I en utmärkt skrift av Maj-
Gull Axelsson, ”Orättvisans ansikte”, har man ingående skildrat hur ett an-
tal personer som lever på mycket små inkomster upplever sin situation. Det
allra värsta med skildringen är att det finns så många som inte beklagar sig
över sin ekonomi utan talar om hur livet nästan tycks vara utan värde, hur
man inte kan se någon framtid, hur man knappt kan se sitt liv gestalta sig om
fem eller tio år och inte kan tala om det i positiva termer. Det tycker jag är
någonting oerhört angeläget att rätta till om man menar allvar med att för-
söka se till att människor skall få ett värdigt liv.

Anf. 161 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Min första kommentar till Eva Zetterberg gäller frågan om
Barnlobbyn. För min del tycker jag att det är alldeles klart att Barnlobbyn
engagerar människor som bryr sig om barns bästa och vill ha ett så barnvän-
ligt samhälle som möjligt. Vad jag däremot också antydde var att jag tror att
den ekonomiska realismen inte alltid är på den nivå som krävs utan mer kan-
ske liknar den som är vanlig inom Eva Zetterbergs eget parti, nämligen en
frikoppling från allt det som vi andra tvingas att brottas med.

Den andra fråga som jag vill besvara gäller socialbidragen. Det är förstås
så att vi infört socialbidragen inom ramen för det generella välfärdssystemet
som det yttersta skyddsnätet. När allt annat brister, finns socialbidragen att
tillgå. De är just till för att hjälpa människor i denna situation. Självfallet är
det inte önskvärt på minsta sätt att människor under en längre tid behöver
använda sig av detta selektiva stöd, som finns inom ramen för den generella
välfärdspolitiken. Detta har i hög grad att göra med de ekonomiska problem
som vi står inför.

Den tredje frågan som Eva Zetterberg ställde i sitt inlägg gällde barntand-
vården och konkurrensen på det området. Hon åberopade uppgifter och siff-
ror från Stockholms läns landsting. Jag kan fortsätta med att kommentera
förhållandena inom Stockholms läns landsting, eftersom jag råkar veta att
man där arbetar intensivt med att förbättra det tidigare systemet med valfri-
het för föräldrarna. Föräldrarna har sedan länge haft möjlighet att välja mel-
lan att anlita den privata eller den offentliga tandvården. Man försöker för-
bättra systemet så, att det fr.o.m. nästa år i större skala skall bli möjligt att
välja en privattandläkare, samtidigt som man skall ha ett ekonomiskt system
som medför att kostnaderna blir likvärdiga för de båda alternativen. Det är
sådana frågor som man just nu diskuterar inom Stockholms läns landsting.

Utan att närmare gå in i detalj när det gäller Vänsterpartiets synpunkter
på den ekonomiska politiken, kan man väl säga att realistiska förslag är inte
det som har varit det mest utmärkande för Vänsterpartiet. Jag undrar om
det finns någon aktiv medlem i Vänsterpartiet som betraktar det här försla-
get som realistiskt.

Anf. 162 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Herr talman! Det här avslutande talet om vad som var realistiskt eller inte
förstod jag inte riktigt. Om det var våra eller regeringens förslag som inte
var realistiska kan kanske Bo Könberg utveckla vid något annat tillfälle.

Jag och många av mina partikamrater tror att besparingar i den storleks-
ordningen som det har handlat om i krispaketen går inte att göra utan att de
drabbar vanliga medborgare i vårt land. Det går nog inte att hitta ett sparpa-
ket som inte på något sätt skulle drabba dem som har låga eller medelstora
inkomster. Fullt så underbara förslag kan inte ens Vänsterpartiet komma på.
Utebliven momssänkning, t.ex., drabbar naturligtvis människor med låga
och medelstora inkomster. Det handlar om att hitta sådana förslag som gör
så liten skada som möjligt.

De flesta som arbetar med barn har nog en realistisk inställning. De kräver
inga omöjligheter, men de har ju också den erfarenheten, att det som inte
satsas på barn kommer man att få betala igen när barnen blir äldre, ungdo-
mar eller vuxna, som i sin tur fungerar dåligt. Någon i Barnlobbyn uttryckte
det så, att barndomen inte kan levas om. Det är åtminstone väldigt svårt.

Den oro som finns hos dem som arbetar med barn är därför väldigt befo-
gad. Både bland regeringen och bland kommunalpolitiska företrädare bris-
ter det i insikten om värdet av att satsa på barn. De besparingar som hittills
har skett på många håll har i högre utsträckning drabbat verksamheter för
och med barn än de s.k. hårda förvaltningarna. Jag beklagar att inte Bo Kön-
berg tidigare tog avstånd från de delvis föraktfulla yttrandena om Barnlob-
byn, som andra företrädare för Folkpartiet har fällt.

Jag tycker att det är bra med valfrihet i olika former. Det är även bra att
det pågår sådana försök inom Stockholms läns landsting. Men jag pekade på
de ökade kostnader privatisering ibland för med sig. I det sammanhanget
gäller uppenbarligen inte diskussionen om hur pass dyrt det kan bli med pri-
vatisering och om att valfrihet inte omfattas av alla.

I både regeringsförklaringen och Bo Könbergs första anförande saknade
jag någon uttrycklig uppfattning om hur man skall komma till rätta med soci-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

143

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

144

albidragen. Nedskärningar i kommunerna leder till ökad kvinnoarbetslöshet
och indirekt också till ökade socialbidrag. Det måste vara en viktig uppgift
för regeringen att lösa det problemet.

Anf. 163 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag välkomnar de markeringar som Eva Zetterberg gjorde
om den ekonomiska politiken. Jag tänker då i första hand på hennes konsta-
terande, att det behövs sparas många, t.o.m. flera tiotals, miljarder kronor
i det rådande ekonomiska läget. Jag välkomnar även hennes konstaterande -
även om det kan betraktas som självklart - att besparingar i den storleksord-
ningen inte kan genomföras utan att många människor drabbas. Jag råkar
känna Eva Zetterberg litet grand sedan gammalt, och jag tror därför att
detta är insikter som hon är relativt ensam om i sitt parti, men om dessa insik-
ter har spridit sig till hela partiet är det förstås desto bättre. Det skulle göra
det möjligt att föra en bättre och mera nyanserad debatt om ekonomisk poli-
tik än den diskussion som Vänsterpartiet har fört under årens lopp.

Jag vill återkomma till frågan om barntandvården. Jag är inte säker på
att Eva Zetterberg riktigt lyssnade på vad jag sade, nämligen att man inom
Stockholms läns landsting inför nästa år håller på att utforma en förbättrad
version av den valfrihet som tidigare har funnits. Man koncentrerar sig på
att få ett bättre bättre grepp om totalkostnaderna.

Jag förstod inte riktigt vad Eva Zetterberg menade när hon hävdade att
denna valfrihet inte skulle gälla alla. Det som är utmärkande för valfrihetsre-
formerna på tandvårdsområdet eller på mödravårdsområdet är just att de
öppnar möjligheterna för alla att välja, till skillnad från de system som har
funnits på många håll där socialdemokrater och vänsterpartister har bildat
majoritet. Där har det ju bara funnits möjlighet till valfrihet då man har haft
tillräckligt hyggligt med pengar för att kunna köpa sig förbi hela det offent-
ligt finansierade systemet.

När det gäller socialbidragen, syftar självfallet den förda ekonomiska poli-
tiken till att få Sverige på en bättre kurs, en kurs som innebär att så många
människor som möjligt har vanliga arbeten och som minskar behovet av så-
dana selektiva inslag som socialbidragen alltid måste utgöra inom ramen för
en generell välfärdspolitik.

Förste vice talmannen anmälde att Eva Zetterberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 164 JAN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för de berömmande
orden till oppositionen för att den ställde sig bakom krisuppgörelsen.

Jag tog upp en del av det som står i regeringsförklaringen - det är möjligt
att statsrådet inte hade hunnit komma hit då - om valfrihetsrevolutionen,
vilket fanns med i både årets och förra årets deklaration. Det står att stora
framsteg har gjorts. Jag tycker att detta är något för stora ord med tanke på
den verklighet som i dag föreligger ute i kommuner och landsting. Om man
ser till helheten, tror jag inte att människorna egentligen upplever en väl-
färdsrevolution. Det kan finnas förklaringar till detta, t.ex. den svåra ekono-

miska situationen. Men det finns också dogmatiska föreställningar om att
privatisering alltid gynnar den enskilde, vilket den faktiskt inte alltid gör.

Vilken valfrihet har de äldre på servicehuset i Stockholm, när de inte får
sina elementära rättigheter tillgodosedda? Upplever dessa enskilda personer
en välfärdsrevolution? Eller är det en välfärdsrevolution för de barnfamiljer
i min egen hemkommun, och möjligtvis för barnfamiljer också i andra kom-
muner, när kommunen går in och säger att det skall privatiseras i befintlig
verksamhet utan att familjerna själva blir tillfrågade? Borde man inte i stäl-
let ha ett medborgarperspektiv, om man nu skall genomföra en privatise-
ring? Är det valfrihet när man, som man gör i dag i många kommuner, ute-
stänger barn under 18 månader från barnomsorg?

Även jag vill - liksom Eva Zetterberg gjorde - ta upp frågan om socialbi-
dragen. Det är förvisso sant att socialbidragen hör samman med den utveck-
ling som sker inom arbetsmarknadsområdet. Det är olyckligt att socialbidra-
gen ökar. Vi borde i stället satsa på arbetsmarknadspolitik, bättre ekono-
misk politik och annat. Men utvecklingen i landet innebär ju inte bara att
antalet socialbidragstagare ökar. I åtskilliga kommuner sänker man också
socialbidragsnivån. Enligt socialstyrelsens normer för socialbidragsnivån lig-
ger socialbidragen en bra bit under nivån för folkpension och pensionstill-
skott. Vilken valfrihet har de personer som måste leva på socialbidrag? Det
är inte bara det att de inte kan få något arbete, utan de måste också leva på
en ekonomisk nivå som ligger långt under existensminimum. Jag tycker att
man borde vara litet försiktigare med orden, litet mera ödmjuk och mindre
dogmatisk när det gäller privatiseringsfrågorna. Man borde se mera till vad
medborgarna önskar och mindre till vad producenter och andra önskar i
fråga om utformningen av välfärdspolitiken.

Såvitt jag har förstått har Bo Könberg annonserat att det kommer att ske
förändringar i husläkarförslaget. Men är inte organisationen av sjukvården -
om de nationella målen uppfylls - i princip egentligen en sak för sjukvårds-
huvudmannen?

Anf. 165 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag börjar med den fråga som Jan Andersson avslutade med.
Enligt den svenska uppgiftsfördelningen är det som riksdagen överlåter åt
sjukvårdshuvudmannen naturligtvis en sak för honom att sköta. Det är för-
stås i den här salen som det bestäms hur man skall ha det med arbetsfördel-
ningen inom landet. För min del har jag, såväl under mitt tidigare som under
mitt nuvarande uppdrag, varit nöjd och till freds med den arbetsfördelning
som vi har i Sverige, en uppdelning som innebär ett långtgående decentrali-
serat ansvar för de svenska länen när det gäller sjukvården. Samtidigt har
jag varit angelägen om att det förs in mera av rättigheter i det svenska skyl-
dighetssystemet. Jag tänker då på t.ex. vårdgarantin, som innebär en rättig-
het att få en operation utförd inom en viss tid. Jag tänker också på ett förslag
som vi avser att lägga fram, nämligen att alla svenskar som vill det skall få
möjlighet att välja en fast läkarkontakt, en möjlighet som inte existerar i
dag. Mitt svar till Jan Andrsson blir då att det som inte regleras av regering
och riksdag förstås blir en fråga just för landstingen och de landstingsfria
kommunerna.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

145

10 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

När det gäller socialbidragsnivån, har också jag noterat att man i några
kommuner har sänkt tidigare nivåer. I vissa fall ligger socialbidragen en bra
bit under den nivå som socialstyrelsen rekommenderar. Som Jan Andersson
antydde ligger socialstyrelsens rekommenderade nivå i normalfallet en bra
bit under det som man får kvar, om man har folkpension och pensionstill-
skott. Vi har t.o.m. för de pensionärer där så inte är fallet, infört ett speciellt
skyddsnät, som ligger på samma nivå som den skäliga levnadsnivån. På den
punkten delar jag Jan Anderssons bekymmer över levnadsförhållandena för
de människor som behöver socialbidrag.

Jag tycker fortfarande att dogmatismen är stark när ledande socialdemo-
krater uttalar sig om privatisering och valfrihet. Jan Andersson utgör ett ex-
empel på detta.

Det är mycket sällan som man hör ett uttalande på detta område som inte
handlar om bekymren med valfrihet och som inte handlar om att det har dykt
upp en privatisering någonstans som man inte tycker är bra. Det leder mig
fram till tron att de positiva förändringar som har genomförts under senare
år, exempelvis i fråga om valfriheten inom sjukvården och som Socialdemo-
kraterna sedan några år tillbaka har ställt sig bakom, inte har trängt in på
djupet när det gäller övertygelsen, utan att det är mer angeläget att försöka
tala illa om valfrihet av olika slag.

Beträffande det konkreta exempel som Jan Andersson nämnde i sitt första
inlägg, nämligen ett servicehus i Stockholm, finns det säkert privata inslag
som är dåliga, även om jag i detta fall råkade se i en kvällstidning i går att
det t.o.m. var ganska populärt.

Anf. 166 JAN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Uppriktigt sagt tycker jag faktiskt att dogmatismen finns på
den borgerliga sidan. Vår uppfattning är nämligen att organisationsformen
är underordnad verksamhetens innehåll. Jag säger inte att det är dåligt över-
allt, och jag säger inte heller att alla privatiseringar är av ondo, långtifrån.
Det finns säkert bra privatiseringar även på det sociala området. Bo Könberg
kan emellertid inte vara helt omedveten om att det på åtskilliga ställen görs
privatiseringar av rent dogmatiska skäl utan att man frågar medborgarna och
där det enda syftet är att man skall genomföra en privatisering. Det finns
ibland inte ens ekonomiska skäl, att det skulle bli billigare.

Jag har rika erfarenheter från min egen hemkommun där denna dogma-
tism finns, också inom Bo Könbergs eget parti. Det smärtar mig djupt. Jag
har nämligen uppfattat, som jag sade i mitt inledningsanförande, att det mel-
lan Socialdemokraterna och t.ex. mittenpartierna - jag inkluderar då inte
Moderata samlingspartiet som under lång tid har kritiserat den svenska väl-
färdsmodellen och talat om systemskifte - har funnits en samsyn när det gäl-
ler den generella välfärdspolitiken. Denna samsyn har varit viktig, och jag
tror att den är ännu viktigare i dag när vi går in i en ekonomisk situation där
välfärdssystemet faktiskt kan ifrågasättas av bl.a. ekonomiska skäl. Det är
då viktigt att man har modellens styrka klar för sig. Jag tycker nämligen att
den svenska välfärdsmodellen har styrka. Det vore därför välgörande om Bo
Könberg släppte den dogmatism som faktiskt finns - den finns i hans rege-

146

ring, och den finns även inom vissa delar av hans parti - och mer såg till det
som vi kan enas om, nämligen att utveckla den svenska välfärdsmodellen.

Anf. 167 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Det är kanske inte så meningsfullt att Jan Andersson och jag
kastar ordet dogmatiker mot varandra. Det blir kanske mer meningsfullt om
vi diskuterar själva sakfrågan. Jag skall därför inte upprepa min anklagelse
om dogmatism, även om jag förstås tycker att det ligger en hel del i den.

När Jan Andersson nu anklagar vissa borgerliga kommunalpolitiker för
att genomföra privatiseringar av olika slag utan att fråga medborgarna, vet
jag inte exakt vilket underlag och vilken verklighet han utgår från. Men jag
kan ändå konstatera att dessa borgerliga kommunalpolitiker i det svenska
parlamentariska och demokratiska systemet i de allra flesta fall, möjligen i
samtliga, har gått till val på att de vill ha en annan tingens ordning i sina
kommuner. Det gäller t.ex. större inslag i den svenska modellen av valfrihet
för den enskilde, större inslag av privata producenter, etc. Att de sedan efter
en valframgång genomför det hela tycker jag inte är något som man kan
klandra dem för. Det skulle väl finnas större anledning att klandra dem om
de hade gått till val på ett program och försökte genomföra något annat eller
struntade i sitt program.

En annan punkt som jag vill ta upp - och jag tror att vi har snuddat vid
den tidigare en gång, Jan Andersson och jag, i denna kammare - gäller frå-
gan om den generella välfärdspolitiken. Nu använder Jan Andersson detta
som något som står i motsatsställning till privatisering. Det gör att jag för
min del tror att han i dessa delar inte riktigt har penetrerat basen för sitt eget
ställningstagande till den generella välfärdspolitiken. Det är väl ändå på det
sättet, Jan Andersson, att den generella välfärdspolitiken handlar om att vi
gemensamt finansierar en stor mängd sociala rättigheter, t.ex. rätten till
sjukvård och rätten till skola, och i vissa fall har tvingande socialförsäkrings-
system men inte handlar om att varje daghem eller varje sjukhem måste dri-
vas av offentliganställd personal. Om Jan Andersson har en annan uppfatt-
ning än att det är fråga om finansieringen av välfärdspolitiken och inte på
vilket sätt man producerar den, tror jag att vi kan ha en stimulerande debatt
om detta, även om det i så fall är synd att det inte har blivit mer av islossning
inom socialdemokratin.

Förste vice talmannen anmälde att Jan Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 168 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Herr talman! Det var några frågor om husläkarsystemet som jag ville för-
tydliga. Jag sade att vi har ett bra system. Att då införa ett husläkarsystem,
tycker jag på sätt och vis kan vara som kejsarens nya kläder. Läkarkontinui-
teten håller nämligen på att bli bättre på vårdcentralerna. Det är inte dumt
med ett husläkarsystem om man har möjlighet att ha det parallellt med andra
alternativa former, t.ex. privatläkarvård med specialistläkarvård. Jag vill ab-
solut inte att vi skall öka antalet specialistläkare. Det måste vara en missupp-

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

147

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Sociala frågor

148

fattning. Däremot tycker jag att man skall få ge dem möjlighet att ta emot
patienter utan att patienterna först skall behöva filtreras genom husläkaren.

Jag tycker att systemet med mödravården och barnavården är väl upp-
byggt. Att slussa patienter som skall dit genom en husläkare är föga ända-
målsenligt.

Jag hann tidigare inte ta upp de ekonomiska beräkningarna. Jag skall där-
för be att få redogöra för hur jag har räknat. Jag har räknat med att man har
ett underlag på mellan 1 800 och 2 000 patienter. Sedan har jag räknat med
att det är fråga om fyra läkarbesök per år. Därefter har jag räknat ut vad det
kostar och vad dessa patienter skulle ha kostat om de i stället hade använt
sig av försäkringskasseanslutna läkare. Då har jag räknat med att 50 % av
de fyra patienterna, dvs. två, har gått till husläkare och att 50 % har gått
direkt till en specialist. Om alla fyra skulle gå genom husläkare blir detta
ännu dyrare. Jag hamnade på 4 miljarder kronor.

Specialistläkarna i Växjö har gjort beräkningar. Då har de direkt jämfört
vad de har kommit fram till vid de besök som de har haft, och sedan har de
räknat på Sjönells modell som pågick i Stockholm. Då kom de fram till fak-
torn 1,9 i stället för faktorn 2,0. Gunnar Birke har också gjort en sådan ut-
redning, och han har kommit fram till ungefär samma siffror. Slutligen har
Privatläkarföreningen kommit fram till litet högre siffror. Jag tycker i alla
fall att det finns anledning att se på denna matematik, och jag skall mycket
gärna ställa material till förfogande om Bo Könberg vill ha det. Jag anser
nämligen att det är fråga om ganska mycket pengar.

Anf. 169 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag noterar att just företrädaren för Ny demokrati är den
som tycks vara mest nöjd med det nuvarande svenska sjukvårdssystemet.
Det var kanske inte det intryck man kunde få under den gångna valrörelsen,
men det är möjligt att det har hänt något sedan dess i denna fråga.

Tvisten mellan oss gäller inte huruvida vi har ett bra system i Sverige. Tvis-
ten mellan oss gäller om vi bör göra en väsentlig förändring på en av de punk-
ter där det brister mycket i det svenska systemet jämfört med många andra
länder, nämligen i möjligheten för alla medborgare att ha en fast läkarrela-
tion.

När jag åberopade att det inom Ny demokrati hävdades att man inte skulle
ha några andra specialister än allmänspecialister, åberopade jag inte Johan
Brohult själv utan hans kollega från socialförsäkringsutskottet, Leif Berg-
dahl, som finns i salen och nu begär ordet. Han betonade mycket kraftigt i
en intervju i tidningen Nu att det var fråga om specialistläkare och antydde
att allmänläkare var något som vi skulle klara oss utan. Det är möjligen nå-
got som Ny demokratis båda läkare kan klara ut sinsemellan, annars får vi
klara ut det i den allmänna debatten här och nu.

Som kammarens ledamöter känner till finns det inte något land, åtmin-
stone inte bland de länder som har haft marknadsekonomier länge, som har
en så stor andel specialister som inte är allmänspecialister som Sverige.

När det gäller ekonomin tar jag gärna del av Johan Brohults beräkningar
och alla andra tänkbara beräkningar. Det som möjligen kan vara ett problem
med den typen av beräkningar är att man i botten har den outtalade förut-

sättningen att läkarkonsten är en exakt vetenskap och att alla besök som görs
är nädvändiga besök. Då brukar jag för min del ibland titta på hur man har
löst denna typ av frågor i olika länder. Det är klart att jag då och då blir
förvånad när jag upptäcker hur stora skillnader det kan vara mellan länder
som verkar vara likartade.

För att ta ett konkret exempel har man i Tyskland ungefär fyra gånger så
många läkarbesök som i Sverige per år och person. Man har där ungefär tolv
mot ungefär tre i Sverige. Det är möjligt att vart och ett av dessa besök är
billigare än ett besök i Sverige. Jag har inte studerat det, men det är möjligt
att det är sant. Man kan emellertid fråga sig om man får fyra gånger så bra
läkarvård och fyra gånger så bra hälsa om man går till doktorn tolv gånger
per år i stället för tre gånger per år.

Herr talman! Med dessa siffror har jag velat antyda att en diskussion om
ekonomin inom ett sjukvårdssystem inte bara har att göra med styckpriserna
utan gäller mycket större och svårare frågor.

Anf. 170 JOHAN BROHULT (nyd) replik:

Herr talman! Man kan diskutera fyra eller tolv besök, men har man ett
husläkarsystem där det kostar nästan ingenting att gå till husläkaren, är det
klart att man gärna går flera gånger. Jag tror att tolv besök per år är alldeles
för mycket. Fyra besök som i Sverige tror jag är lagom. Det gäller då att
ha taxan så utformad att människor inte avstår från viktiga besök men att
människor inte heller missbrukar systemet på grund av att det nästan inte
kostar något. Det är en grannlaga uppgift att försöka balansera detta. Jag
tror att taxan ligger på en ganska bra nivå i Sverige.

Jag sade att vår sjukvård är bra. Det grundar sig inte på någon politisk
värdering utan helt enkelt på min yrkeserfarenhet. Jag har även haft tillfälle
att titta pä detta utomlands och jämföra med den svenska sjukvården. Om
vi har ett bra system, tycker jag inte att man skall skjuta sönder det utan
vara mycket försiktig och väga in det fina teamarbete som finns mellan alla
personalkategorier, så att man inte implementerar en modell som har sönder
detta system som är bra.

I valrörelsen talade jag om en helt annan mekanism, nämligen hur man
skulle finansiera dessa system på sikt. Då ville vi från vårt parti att man skulle
ha en försäkringsmodell i stället. Denna försäkringsmodell skulle betalas på
precis samma sätt som nu via skattsedeln, men alla skulle betala solidariskt,
dvs. efter ekonomisk bärkraft. De som inte kan betala alls, betalar inget alls,
men är ändå innefattade i systemet. Och de som kan betala betalar. Skillna-
den är att pengen följer patienten och inte landstinget eller någon annan som
förvaltar pengarna, utan pengen förvaltas av patienten själv via försäkrings-
bolagen. Det var detta som vi talade om i valrörelsen.

Anf. 171 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Johan Brohult och jag är tydligen överens om att det inte är
särskilt eftersträvansvärt att öka antalet läkarbesök i Sverige med faktorn 4
eller så. Det kanske räcker att gå till doktorn tre gånger om året i genom-
snitt. Det var min poäng i den delen.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

149

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Sociala frågor

150

Jag blir litet förvånad när Johan Brohult anför Tyskland som ett exempel
på ett typiskt husläkarsystem. Det är han nog den förste som har velat göra.

Vi har tagit fram exempel i olika sammanhang, och det har också SPRI
och andra gjort som har studerat detta och velat se på de erfarenheter man
har från andra länder med husläkarsystem. Det har vi gjort för att lära av de
länderna vad som är bra och vad som är dåligt. Vi har då studerat länder som
Danmark, där man har husläkare sedan mer än 100 år tillbaka. I England
har man haft det åtminstone sedan första världskriget. I Holland infördes ett
sådant system efter andra världskriget. I Finland infördes det för några år
sedan, och i Norge diskuterar man nu försöksverksamhet i ett antal kommu-
ner. Vi har dock nästan aldrig tagit Tyskland som exempel. Skälet till det är
att man i Tyskland har relativt få allmänläkare. I Tyskland förs i dag en de-
batt om att en av orsakerna till den snabba kostnadsutvecklingen i det tyska
systemet är att man har för många specialister, läkare som inte är allmänlä-
kare.

Om Johan Brohult vill använda Tyskland som argument, lär det snarare
tala för de tankegångar som vi framför från Folkpartiet liberalerna och från
regeringen, än för den åsikt som han själv framför.

Förste vice talmannen anmälde att Johan Brohult anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 172 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Allt är inte välbeställt inom svensk vård och omsorg. Det
finns många goda sidor, och vi har uppgiften att värna och vidareutveckla
dessa. Men vi har också skyldighet att rätta till det som har gått snett. Många
rapporter har berättat om att svårt sjuka inte har fått vård i tid.

Alla märker och oroas av bristen på institutioner - från servicehus och ål-
derdomshem till sjukhem och sjukhus. Så här har det blivit som en följd av
modeflugan att så att säga riva institutionerna.

Mellan 1982 och 1990 har antalet platser på ålderdomshemmen minskat
med över 30 % samtidigt som antalet personer över 80 år, de som främst
skulle behöva ålderdomshem, har ökat med 24 %. Det har varit en medve-
ten socialdemokratisk politik, som inte ändrades förrän 1988, och då var det
för sent.

Dessutom är det allvarligt att konstatera att antalet personer i hemtjäns-
ten bara har ökat med 19 % mellan 1970 och 1990 samtidigt som antalet per-
soner över 65 år har ökat med 28 %. Vi skall ha dessa siffror i minnet, när
nu kommunerna efter ÄDEL-reformen har tagit överviktiga uppgifter inom
äldrevården från landstingen.

Alternativen till institutionerna måste vara utvecklade och finnas tillgäng-
liga om en avinstitutionalisering skall vara möjlig att genomföra. Vi har no-
terat motsvarande utveckling för de psykiskt störda. Flera tusen har ingen
bostad att återvända till efter sjukhusvården. Hemtjänsten klarar inte att ge
tillräckligt stöd.

Det förefaller som om den psykiatriska vården inte har insett nödvändig-
heten av eller saknat förmåga att förmedla de psykiskt stördas behov av hjälp
utanför institutionen. De ansvariga kommunerna saknar generellt sett kun-

skaper om behoven av bostäder och sysselsättning. Kommunerna saknar
t.o.m. beredskap när behoven aktualiseras.

I dagens Sverige är det ideella organisationer som gör de största insatserna
för dessa glömda medborgare, dvs. för hemlösa f.d. mentalpatienter.

Slutsatsen är uppenbar: Det behövs ett nytänkande inom vård och omsorg
för att den enskildes behov skall kunna sättas i centrum och för att garantera
vård i tid. Förändringar är verkligen nödvändiga!

Vaije år satsas ca 40 miljarder kronor på insatser för psykiskt störda. Men
pengarna används inte effektivt. Om vi fortsätter med denna låt-gå-politik
kommer det att bli ännu dyrare för samhället.

De som satte i gång avinstitutionaliseringen tog inte ansvar för att alterna-
tiva vårdformer byggdes upp. Psykiatriutredningens slutbetänkande är en
historisk uppgörelse med ett stort politiskt misslyckande.

Ett samhälle som på allvar vill leva upp till epitetet välfärdssamhälle måste
kännetecknas av att även de svagaste grupperna i samhället får del av välfär-
den. En av de absolut svagaste grupperna i vårt samhälle är de psykiskt
störda. Deras utsatthet och svårighet att hävda sig i samhället och den brist
på välfärd som gruppen som helhet utmärks av - jämfört med andra grup-
per - är påfallande.

I Psykiatriutredningens kartläggningsarbete har vi konstaterat att varje år
satsas drygt 40 miljarder kronor på insatser till psykiskt störda. Trots detta
tillhör denna grupp de mest eftersatta i dagens svenska samhälle. Det saknas
egentligen inte resurser, men insatserna skulle - rätt använda - kunna vara
betydligt effektivare. Utredningen visar således att social reformpolitik kan
bedrivas även i ett kärvt ekonomiskt läge. Långtgående effektiviseringar och
omfördelningar kan göras, som innebär en ökad välfärd och kvalitet i insat-
serna utan att det behöver kosta mer pengar.

Under 1960-talet fanns omkring 36 000 slutenvårdsplatser inom den psy-
kiatriska vården. I dag är de 14 000. Utflyttningen har alltså varit omfat-
tande, och det har självfallet inneburit besparingar för landstingen, samtidigt
som kraven på kommunerna har ökat. Det har oftast inte skett någon ge-
mensam planering där kommunerna har givits möjlighet att delta i planerna
för avinstitutionaliseringen. De har i regel inte tillfrågats, och de har inte
känt sig delaktiga, vilket har resulterat i en dålig beredskap.

Det är först nu, när de psykiskt störda plötsligt finns ute i samhället, som
man har börjat upptäcka att de verkligen existerar. Men då är det för sent.
Det tar tid att bygga upp boende, sysselsättning, arbete och rehabilitering.
Felet har varit att man har lagt ner mentalsjukhusen och flyttat ut de psykiskt
störda innan man har byggt upp något nytt. Många människor har farit illa i
denna process. Problemet har varit svårigheten att samordna över huvud-
mannaskapsgränserna, vilket ju tyvärr dokumenterats även inom andra om-
råden - äldreomsorgen är kanske det mest påtagliga exemplet.

Därför föreslår Psykiatriutredningen att även den psykiatriska vården an-
passas till den s.k. ÄDEL-reformen. Nuvarande möjligheter för kommuner
och landsting att träffa frivilliga överenskommelser om betalningsansvar för
personer som vårdats långvarigt inom psykiatrin skall ersättas av ett obliga-
toriskt betalningsansvar. Den ekonomiska regleringen sker genom en skatte-
växling från landstingen till kommunerna. Ungefär 3,7 miljarder kronor

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

151

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

152

kommer härigenom att föras över från landstingen till kommunerna. Kom-
munerna skall också genom ett tillägg i socialtjänstlagen ges ett huvudansvar
att samordna de sociala insatserna och bl.a. göra en individuell planering för
de psykiskt stördas välfärd.

Att ha synliggjort de psykiskt störda och deras situation är Psykiatriutred-
ningens viktigaste insats. Det är en bortglömd grupp, som har rätt till välfärd
och valfrihet precis som alla andra. Det är vår skyldighet att nu göra sådana
systemförändringar att välfärden och valfriheten också blir en realitet för
dem.

Anf. 173 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag ber att få erinra om att det flera gånger under dagens debatt har med-
delats att replikrätt endast tillkommer den som blir angripen av en talare
eller den vars parti blir angripet. Med hänsyn till det har Jan Andersson nu
rätt till replik.

Anf. 174 JAN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Sten Svensson sade att Socialdemokraterna hade skulden till
att institutionerna hade lagts ner under 80-talet och nämnde därvid ålder-
domshemmen. Sten Svensson och jag sitter i samma utskott. Jag försöker
undvika att kalla ålderdomshemmen för institutioner. De utgör ju numera
faktiskt en särskild boendeform, där de gamla faktiskt har egna kontrakt.
Jag tycker att vi skall vara noga med distinktionen mellan boende å ena sidan
och vård och omsorg å andra sidan.

Det är sant att andelen ålderdomshemsplatser har minskat under 80-talet.
Men sammantaget har en ökning skett av platserna i alla särskilda boende-
former, till vilka ålderdomshemmen hör. Det gäller servicelägenheter, servi-
cehus, gruppboende m.m. Hemtjänsten ökade oerhört kraftigt under 80-ta-
let. Den hör till samma system. Det är inte någon riktig uppgift att hemtjäns-
ten inte skulle ha ökat.

Däremot fanns det en tendens under 80-talet att det var färre personer
som faktiskt fick ta del av hemtjänsten. Men de personer som fick ta del av
hemtjänsten som service och bistånd fick mer. Det berodde naturligtvis på
att kvarboendet ökade, och de äldre personer som bodde kvar i sina hem var
mer vårdbehövande. Det är sanningen om utvecklingen, Sten Svensson.

Inför den äldrehearing vi skall ha i socialutskottet på tisdag, besökte jag i
måndags äldreomsorgen i min hemkommun. Det ger naturligtvis ingen bild
av hela Sverige. Men där upplever man inte bristen på särskilda boendefor-
mer. Där finns tillräckligt med särskilda boendeformer. Det viktiga är, tycker
de och tycker jag, att de särskilda boendeformerna ses som en helhet med
olika alternativ för olika äldre människor. Precis som vi har olika alternativ
när vi väljer boende.

Anf. 175 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Jag förstår att Jan Andersson tycker att det är obehagligt att
jag påminner om att Socialdemokraterna faktiskt drev frågan om att plocka
bort ålderdomshemmen i mesta möjliga utsträckning. Vi reagerade mot
detta, och vi fick Socialdemokraterna att så småningom lyssna och ändra på

den politiken. Det här gick att påverka med hjälp av det statsbidragssystem
och de regler som utformas i riksdagen. Det var en fråga som socialdemokra-
tin bar ansvar för.

När det sedan gäller stimulans av andra alternativa boendeformer vill jag
påminna Jan Andersson om, att vi under den förra mandatperioden faktiskt
mot Socialdemokraterna fick driva frågan om att få en satsning på ett ökat
gruppboende. Det var först när Vänsterpartiet sällade sig till de borgerliga
partierna som vi fick majoritet i kammaren och vann i voteringen. Jag minns
det särskilt väl, eftersom jag själv begärde votering och kunde notera att vi
hade röstat ner Socialdemokraterna så att det kunde bli en förändring på den
punkten.

Nog har Socialdemokraterna ett förflutet i dessa sammanhang.

Anf. 176 JAN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Under den socialdemokratiska regeringstiden infördes stats-
bidraget till ålderdomshem.

Vi pratar om litet olika saker. I den ålderdomshemsstandard där det utgår
statsbidrag för boendet finns det gränser. Det är fråga om ett boende där
funktionshindrade faktiskt kan bo kvar. Det fanns bland de äldre ålderdoms-
hemmen, och finns fortfarande, hem som inte är tillgängliga för t.ex. de rö-
relsehindrade. Det är djupt olyckligt, och vi har vänt oss emot det.

En äldre person som bor på ett ställe och sedan blir rörelsehindrad skall
ha möjlighet att bo kvar om personen så önskar. Boendet skall vara tillgäng-
ligt. Det var den frågan vi drev.

Vidare har vi frågan om gruppboendet. Bo Könberg talade tidigare om
ÄDEL-reformen. I denna reform finns som en del det riktade statsbidraget
för att utveckla gruppboendet och för att få nya alternativ till gruppboende.
Nu visar det sig också, enligt vad vi kan se i dag, att denna reform som helhet
slår väl ut. Där står ni moderater utanför. Ni ställer inte upp. Folkpartiet
gjorde det, och det har blivit en bra reform.

Anf. 177 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Jag tycker att det är klädsamt att Jan Andersson retirerar
från angreppet och talar litet om andra saker. Han har inte kunnat påvisa att
min historiebeskrivning alldeles nyss var felaktig.

Låt mig också påpeka att socialdemokratin i det allra längsta försökte att
väija sig mot våra förslag att ge likvärdiga villkor för alternativen. Det var
enbart institutioner i offentlig regi som skulle favoriseras. Privata alternativ
i ideella och kooperativa organisationer skulle inte få vara med på det här
området.

Jag vill också påminna om att det länge har varit svårt för oss att få gehör
för att det inte skulle vara så höga krav på standard och krångliga regler för
att bevilja statsbidrag till denna form av boende. Men även på den punkten
har Socialdemokraterna dess bättre ändrat sig. Jag noterar också att social-
demokraterna i socialutskottet vände sig mot sina partivänner i bostadsut-
skottet som inte ville följa den linjen.

Förste vice talmannen anmälde att Jan Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

153

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

154

Anf. 178 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Krismedvetandet har nått det svenska folket. De senaste år-
tiondenas överbudspolitik inom bl.a. socialförsäkringssystemet har bidragit
till stora okontrollerade kostnader, som ibland motverkat sina syften. Trots
de stora pengar som distribuerats genom de olika transfereringssystemen har
den socialdemokratiska regeringen inte lyckats skydda de svagaste grup-
perna, dvs. de ofta sjuka, de handikappade och de svaga i samhället till fullo.
Utslagna och hemlösa har stigit i antal sedan mitten av 80-talet.

De s.k. krispaketen innehöll förslag till stora förändringar inom socialför-
säkringssystemet. Den aviserade utredningen om att lyfta ut sjuk- och ar-
betsskadeförsäkringen från statsbudgeten öppnar onekligen nya infallsvink-
lar. Arbetsmarknadens parter bör få huvudansvaret för den nya försäk-
ringen. Man minskar på sikt statens utgifter med 45 miljarder kronor.

Om man skall tro på Dagens Nyheters rapportering så kräver LO, enligt
dagens utgåva, lika villkor för sjuka oavsett om det gäller arbetsskada eller
inte. Om det verkligen var så LO menade kan man tala om en förändrad
syn på arbetsskadeförsäkringen. Vi från Centern hälsar med tillfredsställelse
denna klarsyn. Centern har länge hävdat att det skall löna sig att arbeta. Ty-
värr har tidigare de olika ersättningssystemen inom socialförsäkringssektorn
varit så utformade att det ibland varit ekonomiskt gynnsamt att inte arbeta.
Med hjälp av den förändring i sjukersättningsnivån som genomfördes i
största enighet under föregående valperiod kom detta förhållande att änd-
ras.

Kommer arbetsskador, arbetssjukdomar och andra sjukdomar att jämstäl-
las i ersättningshänseende, kan vi från Centern inte vara annat än nöjda. Na-
turligtvis skall livräntor och ersättning för uppenbara arbetsrelaterade
olycksfall ge ersättning som motsvarar inkomstförluster.

Under denna höst påbörjas i tio områden i landet en försöksverksamhet
som innebär en samordning av försäkringskassans resurser med de åtagan-
den som sjukvården står för. Tyvärr fanns det inte lagtekniskt någon möjlig-
het att göra dessa försök med ett ökat innehåll av samverkan. Ett nytän-
kande är på gång inom hela denna sektor. De ökade kostnaderna inom soci-
alförsäkringssektorn måste hejdas. Samtidigt måste de svagaste grupperna i
vårt samhälle skyddas, dvs. de ofta sjuka, de med handikapp och långvariga
sjukdomar. Det bästa sättet att skapa detta skydd är att styra de tillgängliga
resurserna rätt.

Jag anser därför att det arbete som nu pågår ute i landet med en samord-
ning av resurser måste följas av att riksdagen även samordnar de utskott som
skall komma med förslag till beslut.

Nu är det dags att slå samman social- och socialförsäkringsutskottet. Skall
det arbete som bedrivs ute i landet bli trovärdigt måste även vi i riksdagen
ändra arbetssätt. Ute i våra kommuner har den nya nämndorganisationen
inneburit att man skapat förutsättningar för en mera övergripande syn på
ansvarsområden. Barn- och ungdomsnämnder som nu finns i åtskilliga kom-
muner följer kommunens medborgare genom hela ungdomsperioden. I riks-
dagen har denna förändring dock inte slagit igenom. Här behåller vi arbets-
former som verkat under alltför många år. Inte sedan tvåkammarriksdagens
tid har några större förändringar genomförts för att samordna och effektivi-

sera arbetet. Detta har varit särskilt märkbart mellan social- och socialför-
säkringsutskotten. Det är rimligt att ett utskott som beslutar över verksam-
heten också har det ekonomiska ansvaret för det hela.

Just nu arbetar en utredning med uppdrag att se över sjukvårdens framtida
finansiering och organisation. Förra veckan gav ordföranden i utredningen i
en intervju sin mening om sjukhusnedläggningar. Jag hoppas att statssekre-
teraren blev misstolkad. Han anförde att de som valt att bo i glesbygd också
fick finna sig i att ha långa avstånd till sjukhus. Så är det faktiskt redan idag.
Vi glesbygdsbor skulle aldrig komma på tanken att påstå att storstadsborna
som valt att bo där också skall finna sig i att stå i sjukvårdsköer. Det är priset
för att bo i en förtätad miljö. Nej, vi skall inte redan i detta stadium ta ställ-
ning till några som helst nedläggningar av sjukhus - sådana beslut fattas av
de enskilda landstingen. Vi har i direktiven till sjukvårdsutredningen fått
några regler att gå efter. Svensk hälso- och sjukvård skall verka för en god
hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det måste även gälla
för glesbygdsbor.

Herr talman! Husläkarreformen måste innehålla stor frihet för sjukvårds-
huvudmännen att utforma sin egen lösning. Det måste också finnas utrymme
för förebyggande insatser. Vi måste behålla mödra- och barnavårdscentraler
och distriktssköterskans arbetsinsatser i ett sådant nytt system.

Herr talman! Det bästa sättet att påverka folkhälsan och minska sjuk-
vårdskostnaderna är att förebygga ohälsa. Kost och motion, rökvanor och
alkoholvanor betyder mycket för hälsotillståndet. Ett besparingstips vill jag
till slut ge regeringen. Ett sätt att sänka kostnaderna för sjukvård, våld och
olycksfall är att höja skatten på alkohol. Främst starkölet står för en oroande
ökning bland våra ungdomsgrupper.

Gränshandel och EG-samarbete är inga skäl för att avstå från en höjd
skatt på alkohol i dag. Är krisen inte större än att man klarar sig utan denna
inkomstförstärkning? Tobakspriset kommer att höjas. Det är också en in-
komstförstärkning på sikt. Bättre folkhälsa och ökad livskvalitet blir resulta-
tet. Varför då avstå från detta när det gäller alkoholen?

Anf. 179 CHATRINE PÅLSSON (kds):

Herr talman! Först vill jag tacka Karin Israelsson för mycket kloka syn-
punkter. Jag vill ägna mina sex minuter åt två angelägna områden.

Familjen är det lilla, nära och viktiga i samhället. Det säkraste sättet att
minska våld och kriminalitet, motverka rotlöshet och drogbruk är att ge
bättre stöd till hem och familjer.

Vi lever i dag i en svår ekonomisk situation. Men då är det särskilt viktigt
att ha med långsiktiga grundläggande synpunkter i planering och priorite-
ring. Det är naivt att tro att inte bristen på familjestabilitet och fungerande
familjer skulle ha ekonomiska konsekvenser. Mycket av de marknadsekono-
miska problem som vi har hänför sig till frånvaron av bärande etik. Överför-
ande av goda normer och en valfrihetens familjepolitik är faktiskt de ”struk-
turella” reformer som på sikt kan bygga upp en väl balanserad ekonomi.

Ibland verkar det som om man tror att kds enda ambition i regering och
riksdag skulle vara att införa ett vårdnadsbidrag. Att familjepolitiken alltid
har varit en hjärtefråga för kds är sant, men för oss kristdemokrater ingår

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

155

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk

debatt

Sociala frågor

156

familjepolitiken i ett helhetsperspektiv och skall givetvis behandlas i ett hel-
hetssammanhang.

På inget annat område i vårt land har socialiseringen drivits längre än på
barnomsorgens område. Skattepolitik och bidragssystem har konstruerats så
att så gott som varje barnfamilj måste ha två förvärvsinkomster. Därmed är
det givet att föräldrarna tvingats att begära samhällets omsorgsformer. Den
hittills förda barnomsorgspolitiken, som Socialdemokraterna har drivit, är
enligt mitt sätt att se ett flagrant brott mot föräldrarätten!

En klar majoritet av svenska folket föredrar någon form av vårdnadser-
sättning framför en utbyggnad av den kommunala barnomsorgen. Det finns
flera undersökningar som bekräftar detta.

Enligt en ESO-rapport som gavs ut 1991 subventionerar samhället med
ungefär 96 000 kr. per år en kommunal daghemsplats för små barn mellan
ett och två år. Den förälder som i stället väljer att själv vara hemma får noll
kronor i subvention! Detta är naturligtvis både orättvist och orimligt! Man
skulle kunna dra slutsatsen att det endast är de ”bäst ställda” som har valfri-
het i dag. Det nya förslaget om vårdlön kommer att ge alla valfrihet. Det är
bra!

Viktigast av allt i barnomsorgen är att vi utgår från vad som är bäst för
barnen. Detta kan ingen avgöra bättre än barnens föräldrar. Vårdlönen är
en viktig rättvise- och frihetsreform. Familjerna får i framtiden själva be-
stämma om de vill använda vårdnadsersättningen till att köpa kommunens
barnomsorg eller vara hemma på hel- eller deltid.

Det finns naturligtvis många synpunkter på storleken på detta vårdnadsbi-
drag och när det skall införas. Men det viktigaste tror jag är att vi nu tagit
ställning för att införa ett vårdnadsbidrag. Det visar på att en ny epok har
börjat, att ett nytt tänkesätt har förts in i vårt land. Det är den signalen som
går ut till familjerna, inte enbart för föräldrarättens skull utan också för bar-
nens skull.

Herr talman! Så till den andra frågan, som gäller kvalitet i sjukvård och
omsorg.

Man har sagt att vi har världens bästa sjukvård och omsorg i Sverige. Men
det innebär inte att kvaliteten alltid är bra eller att alla som har kontakt med
vården och omsorgen erbjuds lika hög kvalitet. En rad studier har visat att
det finns betydande variationer och skillnader i vårdkvalitet mellan olika kli-
niker, vårdcentraler, sjukhus, landsting och kommuner.

I en tid då omorganisationer genomförts och då nya vårdformer prövas är
det ännu mer angeläget att lägga stor vikt vid kvaliteten. Det har bl.a. de
senaste dagarnas rapporter bekräftat. Det är ju inte huvudmannaskapet i sig
som är det viktigaste utan innehållet i vården!

Det finns olika perspektiv på vad som kan menas med god vårdkvalitet,
och det beror på vem man frågar. Jag tycker att det är viktigt att fråga patien-
ten om en god vårdkvalitet. Som patient vill man ha mer än en lyckad opera-
tion. Man vill ha god omvårdnad. Man vill ha en lyhörd omgivning.

Den pågående datoriseringen inom vården innebär ökade möjligheter till
effektivare uppföljning av den kvalitet som ges i vården. En utveckling mot
prislappar inom vården - DRG-system t.ex. - måste också innebära krav på
ett effektivt och rationellt system som kan ge besked om vårdkvaliteten.

Utan översiktliga och genomlysande system för kvalitetssäkring och kvali-
tetsmätning blir det mycket svårt att arbeta med uppföljning och utvärdering
av verksamheten.

Eftersom Sverige ställt upp på en överenskommelse med Världshälsoor-
ganisationen att redan 1990 ha ett fungerande kvalitessäkringssystem i vår-
den, skulle jag vilja avsluta med att fråga statsrådet: Hur arbetar man med
dessa viktiga frågor för framtiden, med att ge god kvalitet till alla männi-
skor?

Anf. 180 JAN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Chatrine Pålsson gav oss socialdemokrater skulden för den
förfärliga familjepolitik som bedrivits i Sverige under åren. Jag och mitt parti
tar gärna på oss den kritiken, inte så att familjepolitiken skulle ha varit eller
är förfärlig, utan jag skulle vilja påstå att vi i Sverige har världens bästa famil-
jepolitik.

Jag sade tidigare att när man är ute och reser runt om i världen får man
ofta berömmande ord om den svenska välfärdspolitiken. Jag påstår inte att
vi är bäst på alla områden, för det tycker jag faktiskt inte, men är det ett
område där vi har hunnit mycket mycket längre än man har gjort i andra
länder, så är det just på familjepolitikens område.

Fördelen med den svenska familjepolitiken är att det har varit möjligt att
förena föräldraskap och förvärvsarbete på ett riktigt sätt. Vi ser det också i
att födelsetalen har ökat i Sverige på ett sätt som vi inte hade kunnat före-
ställa oss. Att så har skett har naturligtvis många orsaker, och det är inte
alldeles lätt att utröna vilket som är huvudorsaken, men att vi har haft en
familjepolitik som har varit bra är en av orsakerna.

Och så det här med valfrihet. Jag tycker att det är viktigt att föräldrarna
skall ha valfrihet att vara hemma hos barnen när de är små, och det skall
gälla alla föräldrar. Med kds vårdnadsbidrag, vilken valfrihet har den ensam-
stående mamman eller låginkomstfamiljen att vara hemma, om de så öns-
kar?

Men en del andra har friheten att välj a att vara hemma med kds vårdnads-
bidrag, nämligen familjer där ena parten har en väldigt hög inkomst. Det är
den ena kritiken. Den andra kritiken är att vårdnadsbidrag begränsar valfri-
heten i familjen också ur en annan synpunkt. Det blir inte så lätt för familjen
att låta mannen vara hemma, eftersom mannen oftast har den högre inkoms-
ten. Det blir ett stort avbräck för familjen.

Genom föräldraförsäkringen ges däremot alla familjer där det finns två
vuxna, också låginkomsttagarfamiljer, friheten att välja vilken av föräld-
rarna som skall vara hemma hos barnen, och även den ensamma mamman
tillförsäkras rätten att vara hemma. Det är fördelen med den socialdemokra-
tiska familjepolitiken, och den är jag stolt över!

Anf. 181 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:

Herr talman! Jan Andersson känner uppenbarligen samma bekymmer
som vi kristdemokrater. Vi skulle för barnens skull vilja uppvärdera föräld-
rarollen ännu mer så att man skulle kunna ge ett större vårdnadsbidrag eller
vårdnadsersättning. Men vi har sett det som mest viktigt att vi börjar på

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

157

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

denna linje. Det kan näppeligen inte bli mer orättvist än vad det är i dagens
läge, där inte föräldrar får någon ersättning om de väljer att vara hemma.

Vi menar inte att förslaget är något uppnått mål, utan det är ett steg i rätt
riktning. Jag vet att det finns mycket bra kommunal barnomsorg i Sverige,
och det vill jag ge Socialdemokraterna en eloge för. Men nackdelen är att
man har ställt sig som förmyndare över familjerna. De har i realiteten inte
haft någon valfrihet som familj, utan föräldrarna har varit tvungna att ar-
beta. Då har de fått ta den barnomsorgsform som staten har talat om att
de skall ha. Det är i den delen jag har kritiserat Jan Andersson och hans
socialdemokratiska kolleger.

Anf. 182 JAN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Chatrine Pålsson måste ha missuppfattat mig. Jag är inte ett
dugg överens med kds beträffande familjepolitiken, inte det minsta. Vad jag
kritiserade var just bristen på valfrihet i kds-modellen.

Den modell som har byggts upp i Sverige måste ses som en helhet. Det är
det ekonomiska stödet i form av barnbidrag, den utbyggda barnomsorgen
och föräldraförsäkringen som ger alla dessa möjligheter. Vilken möjlighet,
Chatrine Pålsson, ger kds vårdnadsbidrag låginkomsttagarfamiljen att låta
ena parten vara hemma? Vilken möjlighet får den ensamstående mamman?
Vilken möjlighet ger det familjen där det finns två inkomsttagare, vilket inte
är ovanligt, och där mannen har en hög inkomst och kvinnan en betydligt
lägre, att låta mannen vara hemma under en period?

Om det nu inte ger lika möjligheter, utan i stället olika möjligheter, på
vilket sätt gynnar det barnen, att familjer får leva under olika villkor och en
del barn får möjligheten att ha föräldrarna hemma när de är små medan
andra inte får detta, eftersom det blir ekonomiska skäl som styr?

Anf. 183 CHATRINE PÅLSSON (kds) replik:

Herr talman! Det tilltänkta vårdnadsbidraget skall ges till alla.

Det skall alltså följa barnet. Man kan då tänka sig att många föräldrar
kommer att välja att båda två arbetar deltid, eller att ena föräldern arbetar
deltid, så att man kanske kan ordna barnomsorgen själv, beroende på vad
man har för yrke och arbetstider.

Jag vill fråga Jan Andersson: Varför är det inget värde i att biologiska för-
äldrar är hemma och vårdar och tar hand om sina barn? Om man lämnar
över sina barn till grannen och ber att få en kommunal dagmamma, då kan
samhället subventionera. Men om man själv vill vara hemma och vårda och
fostra sina egna barn har det inget värde.

Var finns rättvisan i den delen? Hur kan Jan Andersson säga att det är en
rättvis socialpolitik och en rättvis familjepolitik när den ena formen subven-
tioneras med 96 000 kr om året och den andra formen med 0 kr? Alla barn i
Sverige är inte lika. Jag är säker på att det finns många barn som har det
mycket bra på ett kommunalt daghem. Men jag är lika övertygad om att det
finns många barn som inte har det bra på ett kommunalt daghem när de är
små. Varför kan inte detta få anpassas efter barnets förutsättningar och fa-
miljens speciella förutsättningar? Kan jag få ett svar på det, Jan Andersson?

158

Förste vice talmannen anmälde att Jan Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 184 LEIF BERGDAHL (nyd):

Herr talman! Man har påstått att en husläkare skulle spara pengar för sam-
hället genom att vara någon sorts grindvakt som förhindrar att patienterna
direkt söker dyrare specialistläkare. Kostnaden för ett besök hos en distrikts-
läkare i Stockholms län var år 1990 ca 800 kr i snitt. Hos en specialist på
sjukhus kostar det i Sverige ca 1 200 kr, medan det hos en privat specialist
kostar 300-400 kr. Ett husläkarbesök torde däremot komma att kosta i stor-
leksordningen 800 kr, eftersom prestationsersättningen är så pass låg för de
planerade husläkarna.

Om nu ledande folkpartistiska landstingspolitiker - jag vill inte nämna
namn, men det är alltså fråga om ledande folkpartistiska landstingspoliti-
ker - tror att ett besök hos en privatpraktiserande specialist kostar totalt
1 000 kr i stället för 300-400 kr förstår man ju att besluten blir därefter.

Landstinget i Stockholms län har nyligen beslutat att höja taxan för de
klart billigare privata specialisterna till 200 kr. Detta skall jämföras med de
100 kr som det kostar att gå till distriktsläkarna. Undantag görs för gynekolo-
ger och barnläkare. Varför inte övriga specialister, såsom ögon- och öronlä-
kare, kirurger osv.? Även de är ju hälften så dyra som distriktsläkarna.

Av ovanstående framgår att det är fler billiga privata specialister vi behö-
ver. Det behövs kanske inte i alla storstadsområden i Sverige, men vi behö-
ver definitivt sådana specialister ute i landet. I egenskap av hjärtkirurg har
jag sett hur illa många människor har blivit behandlade när de har gått till
okvalificerade läkare, ickespecialister, och hur man har fördröjt diagnoser
och möjlighet att få hjälp. Det har t.o.m. kostat människor livet. Jag har
många exempel på detta. Inom mitt område vill vi att kardiologer kommer i
kontakt med folket, så att människor utan dessa filter direkt kan söka kar-
diologer.

En distriktsläkare i Sverige behandlar i dag ca 10 patienter per arbetsdag,
de dagar han är på arbetsplatsen. Utomlands rör det sig om 30-40 patienter
per dag, och ofta är det dessutom ett tiotal hembesök inkluderat. När våra
distriktsläkare blir privatpraktiserande allmänläkarspecialister, vilket jag
tycker är bra, händer märkliga saker. En märklig sak som inträffar är att man
då plötsligt behandlar 20 patienter om dagen. Detta kan man få bekräftat i
Riksförsäkringsverkets statistik, jag tror det var för år 1991.

Jämför produktionen på de sovjetiska kolchoserna contra den lilla egna
täppan som en arbetare i Sovjetunionen, i varje fall tidigare, hade. Produk-
tionen på den egna täppan var ofta mångfalt större. Inom svensk sjukvård
lever vi fortfarande som i en socialiststat, med en centralstyrd planekonomi
och mängder av socialistiskt flumtänkande.

Det har förvånat mig mycket hur ett parti som Folkpartiet, som påstår sig
vara borgerligt och liberalt, kan acceptera sådana här tankegångar. Men det
kanske inte är så konstigt, eftersom man har en partiordförande med ett för-
flutet inom FNL-rörelsen. En framstående folkpartist sade till mig i dag:
Egentligen var stora delar av Folkpartiet kollektivanslutet till FNL-rörelsen
på den tiden.

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Sociala frågor

159

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk

debatt

Sociala frågor

160

Jag tror att det är sådan ideologisk barlast som hänger med i tänkandet.
Vissa politiker har betecknat husläkarsystemet med dess tvång och central-
styrning som ett stalinistiskt system. Jag vet inte om jag vill använda det or-
det här i dag.

Däremot vill jag ta upp en annan sak som har stor betydelse för Ny demo-
kratis samarbete med Folkpartiet i fortsättningen. Det är en mycket allvarlig
sak. Under våra möten i somras dök det upp en mängd affischer som var
producerade av Folkpartiets ungdomsförbund. Jag har med mig sådana affi-
scher som visar bilder av herr Adolf Hitler och olika nazistkoryféer med na-
zistfanor. Under dessa bilder hade man påstådda citat från vissa företrädare
för mitt parti.

Jag har med mig dessa affischer här, men jag vill inte besudla kammaren
genom att ta fram dem. Jag kan bevisa detta för dem som vill det. Detta är
naturligtvis en kampanj som är utan motstycke i fråga om vulgaritet och då-
ligt omdöme. Det har inte förekommit i Sverige på de sista 20 åren. Sådant
förekom på slutet av 60-talet i Sverige. Det upplevs som särskilt kränkande
av de nydemokrater som, i likhet med mig, på ett eller annat sätt har relatio-
ner till staten Israel.

Vi inom Ny demokrati vill behålla det regionala ansvar för distriksläkare
som vi har i dag. Det är ett ansvar som har mer än 200 år gamla rötter i pro-
vinsialläkarsystemet. Vi vill behålla den väl fungerande mödra- och barna-
vården. Vi vill låta privata specialister fritt få konkurrera med distriktläkare,
och vi vill införa prestationsersättning inom den öppna vården. Vi vill be-
hålla distriktssköterskorna, som på många håll är de enda som gör hembesök
och har kontakt med våra patienter.

Anf. 185 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag nämnde Leif Bergdahls namn tidigare under den här dis-
kussionen i ett sammanhang där jag hävdade att han har den uppfattningen
att det knappast skall finnas några allmänspecialister alls inom sjukvården,
utan enbart andra typer av specialister.

Om jag rätt förstod de delar av hans inlägg som går att förstå, tycks det
vara hans uppfattning. Jag har alltså fått det bekräftat. Det gör väl att det
råd jag gav till Johan Brohult för en stund sedan, att man kunde ha en spe-
ciell liten specialistläkardiskussion inom Ny demokrati i den här frågan, kan
kvarstå.

Herr talman! I övrigt har jag inte så mycket att säga om ett inlägg som till
en början föreföll att handla om husläkarfrågan, men sedan kom att handla
om att Folkpartiet skulle ha varit kollektivanslutet till FNL-rörelsen. Jag tror
knappast att kammarens överläggningar och diskussioner tjänar på att jag
fortsätter den debatten. Om Leif Bergdahl vill föra debatten på den nivån
får han göra det alldeles ensam.

Anf. 186 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:

Herr talman! Jag vill inte föra den debatten. Jag har bara påpekat att för
att vi skall kunna ha fortsatta goda förbindelser med Folkpartiet är det vik-
tigt att det tar avstånd från sådana kampanjer som Liberal ungdom har drivit
i sommar.

Anf. 187 BERTIL PERSSON (m):

Herr talman! Vi har i den här debatten flyktigt berört sjukvårdskostna-
derna. De är ett stort problem i de flesta länder. På olika sätt, genom skatter
eller genom avdrag, drabbar de i slutänden alltid skattebetalarna.

Ökningen i Sverige har dämpats på senare år, men 1970-1985 ökade fak-
tiskt ingen sektor så kraftigt, nämligen med 135 % i reala termer. Orsakerna
till detta är många. En är den förändrade åldersstrukturen. En annan är den
nya teknik som har kommit fram. Men det finns också politiskt påverkbara
faktorer som påverkar kostnaderna för sjukvården.

I Sverige har vi under socialdemokratins tid försökt att få kostnadskontroll
genom att begränsa utbudet, dvs. genom att tillämpa köerna. Det är inte
något särskilt bra system för kostnadskontroll.

Att medlen kommer från en mellanhand är alltid kostnadsdrivande. Såväl
konsument som producent kan förenas om att mjölka den mellanhand som
betalar ut pengarna. Det är speciellt aktuellt på sjukvårdsområdet med hän-
syn till den kunskapsdifferens som föreligger mellan konsument och produ-
cent.

En vara som har ett lågt pris överkonsumeras alltid. Med ett monopol på
verksamheten, som vi har här i landet, har man heller inget starkare incita-
ment för effektivitet i verksamheten. Om man bedriver en låg produktion,
får man krav på mer pengar till verksamheten. Detta är också en risk i det
här sammanhanget. Valfriheten är borta.

Sjukvårdsfinansieringen utreds nu enligt tre olika alternativmodeller, och
jag vill gärna bidra med en fjärde. Jag vill skissa på en annan metod. Det är
inte den amerikanska modellen. Jag tror att vi skulle pröva vad som händer
om vi i stället tar in finansieringen via den statliga skatten och möjligen via
arbetsavgifter och inte låter pengarna gå in genom en separat skatt till lands-
tingen.

Då får vi nämligen konkurrens med de andra statliga åtagandena och än-
damålen. Sedan kan man fördela medlen i åldersrelaterade och riskrelate-
rade checkar, eller vouchers, som delas ut till de sjukvårdsorganisationer
som patienten väljer. Det kan i det här sammanhanget helt naturligt, och
speciellt i början, till övervägande delen vara landstingen. Det kan vara för-
säkringsbolag, HMO-modeller eller husläkargrupper. Man låter patienten
välja sin läkare eller sin vårdorganisation. I samråd med denna kan patienten
sedan välja sjukhus och specialistvård inom sjukvårdsorganisationens kon-
taktnät. Med den modellen har patienten checken och därmed också makten
i vården. Vårdpersonalen kan välja arbetsgivare. Vi får faktisk konkurrens i
alla led.

Om vi sedan fogar in sjukpenningen i det här systemet kan vi ytterligare
optimera kostnadseffekten, eftersom snabba åtgärder blir mer intressanta,
liksom den förebyggande vården. Om man går in för en sådan modell är det
dock viktigt att ingen skall avvisas och att checkarna täcker risken för de
vårdorganisationer man söker.

Ett sådant system skulle vara effektivt, men ändå robust. Sjukvårdsförsäk-
ringen skall inte bara fördela mellan olika individer, vilket är ganska enkelt
och billigt om vi håller oss till den yrkesarbetande delen av befolkningen,
utan den skall framför allt omfördela medlen under olika förlopp i individens

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

161

11 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

liv. Vi vet alla att vården av en 80-åring kostar 16 gånger så mycket som vår-
den av en 60-åring. Det skall alltså finnas en trygghet i systemet som gör att
det håller från det att man är 22 år till det att man är 80 år. Det kräver en
ganska robust finansiering.

Jag tror att en sådan modell kan ha många fördelar jämfört med dem som
föreligger i de tre förslag som utreds. Ingen lämnas utanför, och ingen för-
vägras anslutning. Vi får konkurrens i alla steg. Valfriheten kan ökas succes-
sivt efter hand som fler aktörer träder in på banan.

Jag vill alltså kasta in ett nytt alternativ i debatten. Den perfekta sjuk-
vårdsfinansieringslösningen finns inte, för då hade alla länder haft den, men
jag tror att den skiss som jag redovisat skulle tillgodose valfriheten och trygg-
heten. Konkurrensen skulle ge helt andra möjligheter till både kostnadsbe-
gränsningar och kvalitetsförbättringar. Det ger framför allt patienten, och
inte politikerna, makten i sjukvården.

Anf. 188 KARIN PILSÄTER (fp):

Herr talman! I denna sena timme dristar jag mig att kasta mig från sjuk-
vårdsfinansiering till ett helt annat ämne.

Just nu är barns villkor mer uppmärksammade än på länge, och det är bra.
I ett samhälle som styrs av vuxna blir arbetet för barns villkor aldrig färdigt.
Ständigt måste man ställa barnens bästa mot andra intressen. De riktigt ut-
satta barnen tillhör inte bara det glömda Sverige utan tyvärr också det gömda
Sverige.

I vårt samhälle finns i dag en mycket lång rad exempel på att även alldeles
vanliga barns intressen sätts efter de vuxnas. Barnens kultur är viktig. Under
de glada 70- och 80-talen byggdes denna verksamhet inte alls ut på samma
sätt som det mesta övriga i kommunala verksamheter. Men nu, då det är dags
att spara, får barnkulturen ändå ta minst sin andel av besparingarna. Det
samhällsstöd som i dag går ut till studie- och kulturverksamhet för vuxna,
t.ex. i studieförbunden, är per grupp eller timme mångdubbelt större än det
stöd som går ut till barnens liknande och minst lika viktiga aktiviteter.

När mamma eller pappa blir arbetslös, eller när ett småsyskon kommer,
förlorar barnen i de flesta kommuner platsen i barnomsorgen. För barnet
innebär detta att det förutom den nya, jobbiga situationen i hemmet utsätts
för att - helt utan förklaring - ryckas bort från den vanliga verksamheten och
sina egna kompisar. Helt plötsligt förvandlas barnomsorgen till barnparke-
ring medan mamma och pappa arbetar, och en sådan parkering behövs inte
när den ena föräldern är hemma.

Det här är några exempel på saker som skulle kunna vara annorlunda om
FN:s barnkonvention verkligen hade varit ledstjärna när beslut fattades.

I regeringsförklaringen sägs att ”en av de allra viktigaste utmaningarna för
framtiden är att ge bättre förutsättningar för trygga familjer och för barnens
uppväxt och omvårdnad”. Men många barn far illa i sina egna hem, och, av
olika skäl, klarar inte alla föräldrar av att bära ansvaret för sina barn.

Barn har rätt till sina föräldrar, men föräldrar har ingen rätt till sina barn.
Är situationen i hemmet ohållbar, måste barnet kanske till slut tas ifrån för-
äldrarna. Polis, åklagare, domstolar och socialtjänst måste på ett helt annat

162

sätt i dag prioritera barnens intressen i utredningar t.ex. om sexuella och
andra övergrepp och om misshandel, men även i exempelvis vårdnadstvister.

I vissa länder finns särskilda domstolar som handlägger dessa typer av frå-
gor och där specialistkompetensen därför är mycket stor. Kanske borde även
vi i Sverige låta vissa domstolar koncentrera sig på mål som på olika sätt be-
rör barnen för att bättre kunna tillgodose deras intressen och behov.

Vi kommer snart att få en barnombudsman. På många olika sätt pågår nu
ett arbete i Socialdepartementet och olika myndigheter för att se till att Sve-
rige verkligen skall leva upp till artiklarna i FN:s barnkonvention. Detta är
angeläget framför allt för de mest utsatta barnen men också för alla vanliga,
trygga och glada barn.

Herr talman! Under sommaruppehållet har jag kunnat tillbringa ovanligt
mycket tid med min tvååring. I vår jakt på trevliga aktiviteter och framför
allt på andra barn har det blivit många tillfällen till diskussioner med andra
mammor om sådant som berör oss nära.

Det gäller barnomsorgens öppettider och köer, föräldraförsäkringens
längd och krångliga utformning. Varför är svenska blöjor så dyra, hur blir
det med bvc i det nya husläkarsystemet, och varför får barnen inte ha kvar
sin dagisplats när familjen får tillökning? - Det är några typiska exempel på
vad som dyker upp.

Det som diskuteras runt sandlådorna liknar inte mycket det som diskute-
ras runt sammanträdesborden. Där pratas det nästan bara om hur viktigt
resp, dåligt det är med olika huvudmän för barnomsorgen och - på senare
tid - om hur oerhört viktigt eller dåligt det är med ett vårdnadsbidrag så att
mammorna kan vara hemma längre.

Dessa debatter förs framför allt av människor vars barn är i min ålder och
som antagligen i ett rosenrött skimmer minns 60-talet.

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi får fler unga människor,
småbarnsföräldrar som aktivt tar ansvar för sina barn och hem att också ak-
tivt delta i det politiska arbetet. Att det inte är idéer och engagemang som
saknas hos dem är helt klart.

Om fler småbarnsföräldrar orkade och ville vara politiskt aktiva - kort
sagt om politikens villkor vore annorlunda - skulle kanske barnens villkor
utformas efter dagens och morgondagens problemställningar, behov och
önskemål. Om vi kunde få fler att vara med om att skapa en bättre framtid
för våra barn, tror jag att mycket skulle vara vunnet. Vi måste komma ihåg
att alla barn är våra barn.

Anf. 189 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! På senare tid har man allt oftare kunnat höra sjukvårdspoliti-
ker som med stor entusiasm talar om den effektivitetsexplosion som har
skett inom sjukvården. I stället för att som tidigare ha långa köer till opera-
tioner och annan akutvård har man plötsligt sängar som står tomma, ibland
så många att det motsvarar hela avdelningar. Det här ser man som ett resul-
tat av de effektiviseringskrav och krav på kostnadsbesparingar som man lagt
på sjukvården. Och se, det var ju möjligt, utbrister man.

Jag vill inte på något sätt förringa det positiva i detta. Självklart är det bra
att människor snabbt kan få komma till sjukhus och slippa långa sjukskriv-

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

163

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

164

ningsperioder i väntan på behandling. Det är bra för den enskilde, och det
är också bra ur samhällsekonomisk synpunkt. Och på sjukvårdssidan känns
det tillfredsställande - man kan visa upp ett samhällsnyttigt resultat.

Men det som jag vill peka på är att det också finns andra områden. När
det gäller människor med andra slag av vårdbehov, personer med svåra han-
dikapp, kroniskt sjuka och, inte minst, våra äldre, kan det vara svårt att peka
på en direkt samhällsnytta av insatser som görs. Den stora nyttan för den
enskilde som får sin livskvalitet förbättrad av en trygg och god omvårdnad
är inte lika lätt att marknadsföra som ett snabbt avbetande av köerna till
hj ärtoperationer.

Herr talman! Våra äldre och handikappade får inte sorteras bort i våra
hårt drivna effektiviseringsmodeller. Det gäller, som jag tidigare varit inne
på, både för landstingens sjukhus och för den kommunala verksamheten.

Att det finns brister i äldreomsorgen får vi då och då rapporter om via våra
massmedier. Personligen fäster jag ändå större vikt vid det som jag får höra
direkt från människor som är berörda. Jag tror inte att bristerna, som bevisli-
gen finns här och där, beror på illvilja hos kommun- eller landstingspoliti-
kerna. Nej, det handlar mer om en anpassning till tidens krav i en svag eko-
nomisk situation. Och i ett sådant läge har de lågmälda rösterna i kravkören
svårt att göra sig gällande.

Jag brukar säga att vi i Sverige har svårt att hålla oss på vägen när vi driver
våra verksamheter. Antingen vinglar vi åt det ena diket eller åt det andra.
Så har det varit i allra högsta grad också inom äldreomsorgen. Under en lång
tid körde vi på med den kommunala verksamheten, som i och för sig var
utsatt för vissa interna trender, men som var tämligen ohotad av konkurrens
utifrån, dvs. av privata vårdgivare.

I dag har vi glädjande nog fått en lättnad på den punkten. Det är tillåtet
med privata vårdproducenter. Det behöver inte längre vara fult att ha sin
utkomst av att man bedriver en vårdverksamhet i någon form. Det finns
alltså i dag möjlighet för en mångfald som borde kunna gynna inte bara kost-
nadsbilden utan också kvaliteten.

Men om jag skall vara ärlig tycker jag mig se att det nu finns en slags över-
tro på att allt fixar sig, om man bara anammar de nya organisationsformer
som växer fram. Man går in för köp-sälj-system, beställarnämnder, resultat-
nämnder -ja, det finns knappast någon gräns för kreativiteten när det gäller
att hitta på nya benämningar.

På en del håll talar man med emfas om ”effektiv demokrati”, och då menar
man en starkt krympande förtroendemannaorganisation med minskad möj-
lighet till insyn. Jag menar att man då är ute på en smula svag is. Då rör
man sig i utmarkerna av vad den kommunala demokratin och kvaliteten i
verksamheten tål.

Jag tror inte alls att en verksamhets kvalitet kommer an på om den bedrivs
i offentlig eller privat regi. Men jag är tämligen övertygad om att det behövs
förtroendevalda som har rimliga chanser att följa verksamheten, att ange po-
licyn och att ta ansvar för de svagare grupperna.

I dessa dagar är det ju aktuellt med nationella krafttag, och också i det här
sammanhanget behövs det en nationell samling kring värdet av vårdinsatser
som inte i första hand är samhällsnyttiga, utan har sin tyngd på det individu-

ella planet bland äldre och handikappade. Det måste vi ha råd med i vårt
samhälle. Jag utgår från att man kommer fram till det i de utredningar som
tillsatts av regeringen, bl.a. i den prioriteringsutredning som jag själv har
förmånen att delta i.

Anf. 190 PONTUS WIKLUND (kds):

Herr talman! De reformeringar i socialförsäkringssystemen samt de för-
ändringar i sjukvårdens och omsorgens organisation och finansiering som är
på gång innebär betydande ingrepp i sådant som vi är vana vid sedan årtion-
den. Somt av det nya är - eller blir - bra, annat tveksamt eller negativt.
Mycket är nödvändigt för att klara samhällsekonomin.

Det finns i många stycken goda utsikter till förbättringar, inte bara i ett
vidare samhällsperspektiv utan även sett från individens perspektiv. Men det
finns också betydande risker för felskär. Jag vill göra kommentarer till några
av många områden.

Inslag av privatisering i vården och omsorgen kräver ett utbyggt kontroll-
system för att garantera kvalitet och tillgänglighet. Även vissa företrädare
för privat driven sjukvård har framhållit detta.

Samhället skall både ha och ta ansvaret för en god vård och omsorg, för
kvalitet och tillgänglighet. Såvitt jag förstår tänker man inte alltid långsiktigt
när man ”knoppar av” till privat verksamhet eller tillåter ny sådan. Man hop-
pas, eller förutsätter, att det skall gå bra. Men det är inte tillfredsställande.

Innan ett privat projekt startas bör man försäkra sig om att det finns ett
tillfredsställande fungerande kontrollsystem för just den verksamheten. Det
handlar ju många gånger om de svagaste, om dem som inte kan hävda sin
rätt.

Herr talman! Ordföranden i den viktiga utredningen Hälso- och sjukvår-
dens framtida organisation och finansiering gick häromveckan ut med ett
meddelande i massmedia om att man kunde räkna med att 15-20 akutsjuk-
hus i landet snart skulle läggas ner. Det är ett anmärkningsvärt uttalande.
Utredningen har helt nyligen påbörjat sitt arbete.

Visst är det sant att antalet vårdplatser på akutsjukhusen har minskat
framför allt därför att sängar, patienter, pengar och personal har flyttats ut
och därför att man skurit bort alltmer av rehabilitering, aktivering och om-
vårdnad. Till dessa förändringar har särskilt ÄDEL-reformen bidragit. Men
en anledning är också att man inom opererande specialiteter nu kan sköta
ett betydande antal patienter i den öppna vården.

Men det finns inga skäl till att denna minskning av verksamheten skall för-
delas så, att ett stort antal mindre akutsjukhus läggs ner. Minskningen av
antalet vårdplatser skall ske även på de stora sjukhusen för att de mindre
skall kunna leva vidare. Dessutom bör inte antalet vårdplatser på akutsjuk-
husen minskas så kraftigt att de äldre inte kan få en god vård. Det är faktiskt
redan så på vissa håll. De äldre drabbas mest när akutsjukhusens verksamhet
bantas eller läggs ner. Det jag här nämnt har inte med sjukvårdskostnaden
att göra, utan det handlar om hur man fördelar sjukvårdens pengar.

Herr talman! De nödvändiga krispaket som nyligen lagts fram är smärt-
samma för många. Men de kan också utgöra en avstamp för en bättre resurs-

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

165

12 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 6

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

166

hushållning och en bättre styrning av skattemedlen, så att en större andel av
dessa går till dem som verkligen behöver resurser.

Ett inslag i den andra krisuppgörelsen som är mycket svårt att acceptera
är emellertid förslaget om en minskning av antalet semesterdagar. Det finns
en uppenbar risk att detta kommer att gälla enbart en del av dem som har
kortast semester. Så får det inte bli. Här måste till en kompletterande lös-
ning, som antingen innebär två dagar kortare semester för alla eller också
ersätter minskningen av antalet semesterdagar med ett borttagande eller en
flyttning av helgdagar.

FAS 90, det planerade superdataregistret inom socialförsäkringsvärlden,
trodde många i vintras var begravt för gott. Socialdepartementet hade låtit
förstå att FAS 90-projektet skulle tonas ner till lokala ADB-register utan
möjlighet till nationell sammankoppling. Senare har man, enligt ett press-
meddelande, beslutat att diagnosregistrering på enskild person inte skall få
förekomma.

Däremot finns det ett stort behov av ett förbättrat och moderniserat ADB-
stöd för de enskilda försäkringskassorna. Riksförsäkringsverket fick därför
i uppdrag att utifrån de nya förutsättningarna skyndsamt utreda frågan om
moderniseringen av det lokala ADB-stödet.

Nu tycks FAS 90 vara en hydra som är på väg att vakna till liv igen. Riks-
försäkringsverkets förslag verkar innebära i stort sett samma möjligheter att
insamla uppgifter om en enskild person från ett mycket stort antal register -
dock med ett undantag: ingen registrering av diagnoser som är kopplade till
enskild person.

Förslaget har ännu inte behandlats av Socialdepartementet. Vi är många
som anser att dataregister, som sammanför ett stort antal personliga data,
kan bli en fara för enskilda människor. Vi måste följa utvecklingen och enga-
gera oss i vad som kan komma.

En intressant synvinkel är EG-aspekten. I EG-kommissionens förslag till
integritetsskydd finns det två vägar att gå när det gäller att godta register av
den typ som jag har nämnt. Antingen skall det vara samtycke från varje en-
skild person som skall ingå i registret, eller också skall det vara en särskilt
framtagen registerlag som fastställs av landets parlament. Det kanske blir så,
att EG - om vi nu blir medlemmar, och det hoppas jag att vi blir - kommer
att bidra till en förstärkning av sekretesskyddet för den svenske medborga-
ren.

Anf. 191 LAILA STRID-JANSSON (nyd):

Herr talman! I detta krispaketens tidevarv kommer de föreslagna bespa-
ringarna att mycket orättvist drabba de svagaste grupperna i samhället, bl.a.
våra barn och gamla. Det är en ofrånkomlig skyldighet för oss här i riksdagen
att vägra att rösta igenom beslut som kommer att drabba dessa grupper.

Ingenting borde vara viktigare för någon än våra barn och ungdomar. Bar-
nen är vår framtid. Alla barn måste ges de bästa möjligheter att utvecklas
och få ett liv i lugn och harmoni. Där får inga resurser sparas. Det borde vara
självklara fakta. Tyvärr är verkligheten en annan.

Flertalet barn i vårt land har en i stort sett gynnsam situation. Men det
finns även många barn som lever under svåra förhållanden. FN:s barnkon-

vention om barnets rättigheter måste kunna bli betydelsefull också för bar-
nen i Sverige.

I konventionen anges vilka rättigheter barnet har och vilka skyldigheter
konventionsstaterna har gentemot barnet.

Våra lagar till skydd för barn motsvarar i huvudsak konventionens krav.
Detsamma kan inte alltid sägas om praxis.

Sexuella övergrepp mot barn är ett av de allra grövsta brotten, näst efter
mord och dråp. Att förgripa sig mot barn innebär ett ofattbart lidande för
barnen. Offren är små och maktlösa. Lidandet sker i tysthet. Det vi ser i dag
är toppen av ett isberg.

Varje år dör ca 10 barn i Sverige på grund av våld. 9 av 10 barn dödas i
sina hem. 1991 polisanmäldes 2 456 fall av fysisk barnmisshandel och 1 775
fall av sexuella övergrepp mot barn under 15 år.

Enligt en undersökning av Brottsförebyggande rådet, BRÅ, var genom-
snittsåldern när övergreppen började 8 år vid övergrepp inom familjen och
10 år vid övriga brott. Barnen var således yngst i gruppen ”inom familjen”.
I de fallen hade 40 % av övergreppen börjat när barnet var i förskoleåldern.

Man räknar med ett stort mörkertal när det gäller sexuella övergrepp. Det
är troligt, att polisanmälningarna bara avspeglar en liten del av övergreppens
verkliga omfattning. BRÅ räknar med minst 10 verkliga brott för varje polis-
anmält fall. Uppskattningsvis far alltså ca 40 000 barn i Sverige illa i dag.
Enligt uppgift har de sexuella brotten mot barn fördubblats i år!

En undersökning visar att 90 % av de prostituerade varit utsatta för incest
i barndomen.

Enligt BRÅ utförs de grövsta sexualbrotten av barnets far och av unga
förövare. Av de polisanmälda sexualbrotten leder bara 30 % till fällande
dom. När det gäller brott mot förskolebarn är fällande domar ytterst säll-
synta när den misstänkte förnekar.

Sexuella övergrepp är förtroendebrott. Kränkningen blir större ju yngre
barnet är, och skadan blir värre ju närmare offret förövaren står.

Vem kan man lita på, när man inte ens kan tro på sina närmaste?

Barnet tar på sig skulden för vad som sker, och den sitter djupt.

Barnens rättssäkerhet är ett lotteri, beroende på var i Sverige de bor. I
vissa kommuner leder bara 1 % av polisanmälningarna till fällande dom, i
andra rör det sig om 70-75 % -1.ex. i Eskilstuna och Umeå. I Umeå fastställ-
des för ett tag sedan en tingsrättsdom på 10 års fängelse i hovrätten för en
pappa som utsatt sin handikappade dotter för grov våldtäkt.

I flera fall har det hänt att en polisutredning lagts ned av en åklagare. Men
när en annan utbildad och engagerad åklagare tagit över, har det väckts åtal
och blivit fällande dom. I ett sådant nedlagt fall väcktes nyligen åtal efter
påtryckningar av en polis. Domen blev fyra års fängelse.

Polishögskolan har för budgetåret 1992 beslutat att dra in en lärartjänst
med specialinriktning på sexuella övergrepp mot barn. Det var den enda
tjänsten i ämnet som fanns på Polishögskolan. Det kan ifrågasättas om detta
beslut ligger i linje med artikel 3 i konventionen, ”att vid alla åtgärder som
rör barn, skall barnets bästa komma i främsta rummet”.

I en undersökning av IMU uttryckte 97% av tillfrågade svenskar att incest

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

167

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

168

är ett mycket allvarligt brott. Inte något annat brott ansågs vara allvarligare
än incest.

Hur ser vår rättstillämpning ut i dag?

Ingen kan lova ett utsatt barn att det får samhällets skydd och stöd, om
det berättar sanningen om övergrepp inom familjen. Tvärtom måste barnet
varnas att det löper mycket stor risk att inte bli trodd av domstolen. Föröva-
ren löper mycket liten risk att bli dömd. Blir ingen dömd, anses det klarlagt
att brottet inte har hänt och att barnet inte längre är eller varit ett ”utsatt”
barn.

Den farligaste fienden till rättvisan är inte barns fantasier, utan vuxnas för-
domar, känslor och okunskap.

Vem skall värdera barns berättelser? Ofta står ord mot ord, barnets berät-
telse mot den vuxnes förnekande. Då kopplas en sakkunnig in, ofta en vitt-
nespsykolog som saknar Socialstyrelsens rekommenderade kompetens be-
träffande kunskap om barn.

Barn har ingen möjlighet alls. Det är bara vuxna som kan köpa sig en vitt-
nespsykolog, som lämnar ”rätt” utlåtande. Är det rättssäkerhet?

Vi måste ställa upp på förslag till åtgärder:

1. Anmälningsplikten enligt 71 § socialtjänstlagen måste upprätthållas.

2. Sekretessregler får inte hindra samarbete mellan olika myndigheter.

3. Särskild utbildad personal bör medverka vid utredningar om sexuella
övergrepp mot barn.

4. Behandlingsresurserna bör ökas.

5. Ökat ansvar för Socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet.

6. Kraftfulla åtgärder mot s.k. sexturism.

Det krävs en stark och samlad politisk vilja över partigränserna för att
konventionens rättigheter skall kunna förverkligas fullt ut. Dagens offer får
inte bli morgondagens förövare. Vi måste bryta det sociala arvet, så att anta-
let brott inte ökar.

Anf. 192 INGER RENÉ (m):

Herr talman! Det går ofta troll i ord, inte minst när de används i politiska
sammanhang. Det går att ta många exempel där ordets egentliga betydelse
har vattnats ur, men just nu skall jag ägna mig åt ordet ”valfrihet”. Om man
slår upp ordet ”val” i en ordbok står det: Göra ett gott val, eller dåligt val,
göra sitt eget val, vara i valet och kvalet, ha fritt val. När det gäller ”valfri-
het” står det: Som kan väljas, som kan väljas efter eget val.

När det gäller politikersvenska, eller jag kanske skall säga barnomsorgs-
svenska, är den ursprungliga betydelsen av ordet valfrihet en chimär. Där
betyder välja och valfrihet ungefär detsamma som för Henry Ford en gång i
tiden: Välj gärna vilken bilfärg du vill - bara den är svart. Det betyder alltså:
Välj gärna den barnomsorg som du tycker passar ditt barn bäst, men vi ser
till att du bara har ett val. Du har bara ekonomiska och praktiska möjligheter
att välja en enda sort, dvs. barnomsorg utanför hemmet, stöpt i ganska ensi-
dig form.

Det spelar ingen roll om den barnomsorgen inte passar ditt barn. Där kan
det ju finnas lika många skäl som det finns barn, och alla kan vara lika väl-

grundade, om utgångspunkten är att barnomsorgen är till för barnet, det en-
skilda, unika barnet, och det alltså skall må så bra som möjligt och utvecklas
på ett optimalt sätt. Men det förutsätter jag att alla egentligen är överens
om, även om det i debatten ibland verkar som om barnomsorgen mera är till
för föräldrar än för barn.

Jag är medveten om att jag svartmålar något, därför att det finns faktiskt
några som ändå har en verklig valfrihet när det gäller hur barnomsorgen skall
förverkligas för den enskilda familjen och det enskilda barnet. Men det för-
utsätter två saker, dels att familjens ekonomi är stark - mycket stark -, dels
att olika barnomsorgsformer står till buds, så att just den familjens arbetsti-
der passar med barnomsorgens organisation och i övrigt stämmer med bar-
nets behov.

Jag tar först upp ekonomin. Valfriheten att ordna barnomsorg i det egna
hemmet är i dag förbehållen ett mycket litet fåtal. Det går inte - jag har räk-
nat enligt Konsumentverkets normer - för en familj bestående av två vuxna
och två barn att leva på t.ex. en lärarlön. Det gäller hela lärarkollektivet,
från förskolan till högskolan. Inte heller en polis, en industriarbetare eller
en sjuksköterska tjänar tillräckligt.

En riksdagsledamots lön räcker till två vuxna och ett och ett halvt barn,
om man kan räkna på det sättet, men det blir kärvt. Det blir ingen lyx, ingen
bil, ingen guldkant, som godis, vin eller öl, och inga klädinköp som kostar
mer än 3 600 kr/år för denna riksdagsledamot.

Det är alltså ett ytterst litet fåtal som har ekonomiska möjligheter när det
gäller valfrihet i barnomsorgen.

När det sedan gäller barnomsorgens organisation finns det åtskilliga för-
äldrar som har arbetstider som inte passar den offentliga barnomsorgen. Jag
kan här bara nämna sjukvårdens scheman och industrins skifttider.

Den valfrihet som det innebär att kunna välja barnomsorg i det egna hem-
met är alltså inte ett reellt val för de allra flesta. Av ekonomiska och prak-
tiska skäl finns det bara ett s.k. val: förvärvsarbete och den av samhället
stödda barnomsorgen.

I verkligheten finns det många som trots detta väljer barnomsorg i det
egna hemmet, därför att de är övertygade om att det är bäst för just deras
barn, även om de därmed får en medföljande bräcklig ekonomi.

I verkligheten finns det också många som tvingas till barnomsorg i det
egna hemmet, med stora ekonomiska uppoffringar, av geografiska skäl eller
kanske medicinska - det kan gälla infektionskänsliga eller allergiska barn.

Det kan inte vara rimligt, innan man har sett till att det finns en verklig
valfrihet när det gäller barnomsorgen, att ytterligare cementera det djupt
orättvisa system som existerar i dag genom att lagstifta om barnomsorg. De
som ändå förespråkar den åtgärden bör i så fall spela med öppna kort och
säga som det är: ”Det skall inte finnas valfrihet när det gäller barnomsorg.”

Det finns ett handlingsmönster: förvärvsarbete och barnomsorg, och där-
efter har vi att rätta och packa oss. Men det tycker inte jag är en modell som
skapar optimala möjligheter för varje familj och vaije barn. Därför gäller
det att först och främst genomföra verklig valfrihet för våra små barn och
deras föräldrar innan man talar om en ny lag. En lag till, skulle man kunna
säga, därför att i 17 § socialtjänstlagen finns det ett stadgande som säger att

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

169

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

170

kommunen skall, genom planmässig utbyggnad av förskola och fritidsverk-
samhet, sörja för de barn som på grund av föräldrarnas förvärvsarbete eller
studier behöver omvårdnad. Vi har alltså redan en lagstiftning på det här
området.

Anf. 193 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Det är självklart så att mera valfrihet inom hela det svenska
välfärdssystemet är eftersträvansvärt - det behövs på ett antal olika områ-
den . Det var flera av oss som ville ha ett vårdnadsbidrag, därför att det skulle
ge människor större möjligheter att välja hur de vill utforma sitt liv. Nu har
frågan om vårdnadsbidrag skjutits på framtiden, beroende på de akuta eko-
nomiska problemen.

Det som Inger René glömmer när hon polemiserar mot dem - jag gissar
att jag tillhör dem som hon syftar på - som vill ha en lagstiftning som innebär
att det finns en skyldighet för kommunerna att se till att det finns barnom-
sorg är två skäl. Det ena är att det nya systemet för statsbidrag till kommu-
nerna är utformat så att de ekonomiska incitamenten är lagda så att en kom-
mun i praktiken tjänar på att lägga ned barnomsorgsplatser, även om de
skulle vara samhällsekonomiskt nödvändiga. Man har alltså flyttat om incita-
mentsstrukturen. Det är ett nytt skäl som har tillkommit, som inte var ak-
tuellt exempelvis för ett år sedan.

Det andra skälet - där har Inger René och jag kanske större möjlighet att
hamna på samma ståndpunkt - är, att om man inte inför en bra lagstiftning
på den här punkten som går längre än den nuvarande paragrafen, kommer
det i olika kommuner att finnas möjlighet att inte ställa upp på en valfrihet
mellan offentligt och privat ordnad barnomsorg. Det kommer knappast att
hända i kommuner där partivänner till Inger René och mig har ett avgörande
inflytande, men det finns ju kommuner i landet där så inte är fallet.

De två goda skäl som finns för en lagstiftning på det här området är dessa.
Någon särskild ny lag lär knappast behövas. Däremot skulle man inom so-
cialtjänstlagen behöva förtydliga det här ansvaret.

Har man den uppfattning som Inger René har, att detta redan är gjort, har
jag svårt att se att man behöver bli så upprörd över att det görs ännu mer.

Anf. 194 INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Jag blir upprörd därför att man diskuterar en lag på barnom-
sorgsområdet trots att det redan finns en och trots att man de facto inte har
organiserat barnomsorgen så att vi har valfrihet.

Jag uppfattade inte riktigt om Bo Könberg anser att vi i dag har valfrihet
inom barnomsorgen eller ej. Om man anser att vi har det tycker jag att man
skall gå ut och säga: Med valfrihet menar vi detta enda paket.

Anf. 195 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Jag blev inte riktigt på det klara med Inger Renés inställning
i frågan om vi skulle ha en lagstiftning, eller inte. Har man - vilket vissa i
den svenska politiska debatten har - en stark aversion mot att kommunerna
skulle ha skyldighet att ordna kommunal barnomsorg åt den som efterfrågar
det är man naturligtvis emot en lagstiftning, oavsett om den finns eller om

den föreslås. Men Inger Renés ståndpunkt tycks vara att det nu finns en lag-
stiftning som stadgar detta, men skulle man göra en paragraf som blev något
tydligare än den nuvarande vore det förkastligt. Jag har då litet svårt att
hänga med i svängarna.

Anf. 196 INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Jag menar att om vi får en lagstiftning som är än mer tving-
ande än den lagstiftning som vi i dag har är det en nackdel - det cementerar
det system med brist på valfrihet som vi i dag har.

Anf. 197 ALWA WENNERLUND (kds):

Herr talman! Som familjen mår, så mår också samhället. Man kan också
uttrycka det som i ett gammalt kinesiskt ordspråk: Om det är harmoni i hem-
met blir det ordning i landet.

Det har sagts många gånger, och jag vill säga det igen: Det är i de små
naturliga gemenskaperna, av vilka familjen är den viktigaste, som den lilla
människan får möjlighet att utvecklas och komma till sin rätt. Familjen är i
regel en förutsättning för att vi skall uppleva livets mening.

Familjepolitiken är ett av de absolut viktigaste områdena i samhällsarbe-
tet och griper in i så gott som alla sammanhang. Det är i familjegemenskapen
som värdemönster, normer och vägledande etik kan överföras från genera-
tion till generation. Därför bör samhället skydda och stötta familjen när pro-
blem uppstår.

Vi kan därför inte stå passiva när vi hör att familjerådgivningen med dess
mycket kompetenta personal hotas att bli avvecklad på grund av sparbeting.
Vi har inte råd att lägga ned familjerådgivningen. Tvärtom borde den byggas
ut. Vad kostar havererade familjerelationer samhället? Vad kostar det sam-
hället med barn, ungdomar och vuxna som mår dåligt?

Familjen utsätts i dag för mycket stora påfrestningar i form av ekonomiska
svårigheter, arbetslöshet och missbruk.

Vi vet att barn från skilsmässofamiljer möter större svårigheter än andra
barn. De är i mycket större utsträckning involverade i drogmissbruk och kri-
minalitet än barn som växer upp med båda sina föräldrar. Dessa förhållan-
den gäller ca 250 000 barn i vårt land i dag.

Vem skall då ta sig an familjer i kris, enskilda familjemedlemmar och barn
som kommer i kläm vid äktenskapsproblem och skilsmässa? Man kan inte
leva om sin barndom, som Eva Zetterberg sade i kammaren för en stund
sedan.

Herr talman! Om samhället inte på ett tidigt stadium bistår de enskilda
individerna i en familj och hjälper dem att möta och bearbetar de kriser som
uppstår vid en separation eller i en familjkris är det mycket troligt att man
skulle kunna följa en eller flera familjemedlemmar genom hela vårdappara-
ten, från kroppssjukvården till psykiatrin och socialtjänsten. Det krävs även
stora ekonomiska resurser i rättsväsendet genom alla vårdnads- och um-
gängestvister.

Familjerådgivningen förebygger en mängd tragedier för både föräldrar
och barn i alla socialgrupper. Det finns inga andra myndigheter som har

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

171

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

172

kompetens eller tid att ta över familjerådgivningens arbete. Den utgör den
yttersta ventilen för den lilla familjen när andra möjligheter har tömts ut.

Vilka är det då som söker sig till familjerådgivningen? Jo, det är männi-
skor som vill ha hjälp med sina äktenskaps-, familje- och samlevnadspro-
blem. Det är ett tvärsnitt av befolkningen, huvudsakligen människor i pro-
duktiv ålder och till 80 % barnfamiljer. Det är ofta människor i kriser av
olika slag, ofta klämda mellan inre och yttre krav. Det är vanliga männi-
skor - människor som utgör basen i vårt samhälle - som har hamnat i någon
form av kris som påverkar relationerna i hemmet.

Herr talman! Sverige har tyvärr en av västvärldens högsta skilsmässo-
frekvenser, och då är inte alla de upplösta samboförhållandena inräknade.
Om vi skall kunna bryta trenden med alla dessa skilsmässor och deras vid-
hängande sociala problem, om vi skall kunna ändra på det faktum att barnen
alltid kommer i kläm, måste vi ha en väl genomarbetad strategi. Som en stra-
tegiåtgärd vore det lyckligt att införa en lagstadgad familjerådgivning med
en direkt insats från samhällets sida till hjälp för familjen.

Som det är i dag får en familj oftast vänta ett halvt år innan den får en
familjerådgivningstid. Denna väntetid är oftast förödande för familjen - ja,
ibland rena dödsstöten för den.

Lagstiftningen kring äktenskapet spelar en grundläggande roll. Därmed
markeras en medveten viljeinriktning från samhällets sida att lyfta fram fa-
miljen samt att hjälpa och stötta den när kris uppstår.

Herr talman! I ett läge med lågkonjunktur och dålig ekonomi kan det bli
aktuellt att ifrågasätta eller t.o.m. avveckla fungerande familjerådgivnings-
byråer. Att dra ned på eller ta bort dessa är ingen besparing på lång sikt.
Samhället kommer då att få bära ännu högre kostnader än kostnaderna för
familj erådgivningsbyråer.

År 1994 har av FN utnämnts till familjens år. Låt oss här i Sverige visa att
vi också vill lyfta fram familjen och ge den det stöd den behöver även när
den kommer i kris.

Anf. 198 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Fler och fler medborgare blir arbetslösa och sysselsätts ge-
nom särskilda åtgärder. Samtidigt får samhället fler medborgare med hjälp-
behov av olika slag. I praktiken finns det inte pengar för att på traditionellt
sätt uppfylla de ökande behoven av t.ex. sociala insatser från kommunerna.
Vi måste finna nya lösningar för att förbättra situationen för många männi-
skor.

Det är en socialdemokratisk myt att vi kan sysselsätta fler inom vårdsek-
torn. Det är fel metod. Det är en kortsiktig lösning som användes under hög-
konjunkturen och gav uppskattningsvis 150 000 ofinansierade arbeten. Sve-
rige hade i verkligheten inte råd med denna ökning av kostnaderna.

För att få en sund ekonomi behöver vi ställa krav på de medborgare som
får bidrag. De måste ge samhället en motprestation. Pengar växer som be-
kant inte på träd. Någon måste arbeta och producera något som kan efterfrå-
gas på världsmarknaden för att vi skall få resurser att fördela till de behö-
vande.

Herr talman! Tusentals, ja hundratusentals, svenska medborgare behöver

tillsyn, hjälp eller service av något slag. De behövande finns exempelvis
bland äldre, handikappade, barnfamiljer, ensamstående och missbrukare.
Alla de önskar ett mjukare samhälle som ger dem en positiv framtid.

I Sverige får nu 300 000 hushåll socialbidrag. De socialbidragen uppgår till
kanske 7 miljarder kronor. I Sverige får över 200 000 medborgare arbetslös-
hetsersättning från A-kassorna. Arbetsmarknadsministern sade i dag att, om
jag hörde rätt, detta nästa år kommer att kosta varje svensk 2 000 kr i måna-
den, när man har räknat in alla effekter. Bland annat dessa mottagare av
bidrag och ersättningar måste aktivt hjälpa till med t.ex. de behövandes be-
hov. Det är välkänt att passiva bidrag på några månader kan bryta ner en
människas normala beteende och resultera i depression och uppgivenhet.

Med projekt Samhällsnyttan, som jag har döpt det till, behövs en föränd-
rad politisk attityd. Någon sådan har ännu inte varit synlig hos denna kam-
mares representanter i socialutskottet. Man har där avstyrkt en motion i vil-
ken jag har pekat på dessa möjligheter. Det tyder på att visionerna är ganska
låsta hos etablissemanget i politiken.

De hjälpande och stödjande tjänsterna behöver inte göras genom anställ-
ningsformer i traditionell mening. Vi måste se på andra lösningar. I Hallsta-
hammar bedriver man en verksamhet för ett tjugotal personer som har svå-
righeter med att komma in på arbetsmarknaden. Det är ett lovvärt försök
som bör stödjas och utvecklas. Jag anser dock att det finns mycket större och
mera omfattande behov i samhället som måste tillgodoses.

Herr talman! Det finns ett behov av hjälp bl.a. när det gäller besök hos
ensamma åldringar, kontakt för handikappade som behöver hjälp, vuxen-
kontakt för vissa ungdomar, viss barntillsyn, kontakt för ensamma, områdes-
service i glesbygd och utförande av enkel miljövård och landskapsvård.
Dessutom behöver många medborgare kompetenshöj ande utbildning, vilket
en rapport från Finansdepartementet visar, där man har gjort en jämförelse
med andra länder i Europa.

Vi kan mycket väl kombinera utbildning och viss sysselsättning i projekt
Samhällsnyttan.

Hos oss alla finns en inneboende kraft att vilja göra rätt för sig i samhället.
Låt oss ta till vara dessa resurser. Många av de nuvarande passiva bidrags-
mottagarna kan och vill utföra samhällsnyttig verksamhet.

Herr talman! Att få ersättning utan meningsfull motprestation bryter ner
människor. De förlorar sin plats i tillvaron och mår psykiskt dåligt. Alla be-
rörda medborgare, även de med t.ex. arbetsskador, kan få möjlighet till en
stimulerande tillvaro genom en egen insats i samhället. Samtidigt finns det i
dagens samhälle ett stort hjälpbehov som inte klaras av. Låt oss med projekt
Samhällsnyttan uppnå ett mjukt och människovärdigt Sverige trots dagens
kärva ekonomi. Jag hänvisar till en artikel i Svenska Dagbladet i dag där det
framgår att liknande system redan finns i USA.

Anf. 199 MY PERSSON (m):

Herr talman! Att tala i kammaren vid denna sena timme har vissa likheter
med att åldras - det glesnar omkring en.

Liksom Eva Zetterberg vill jag citera statsministerns ord ur årets rege-
ringsförklaring. ”Den svages rätt till trygghet och integritet och den ensam-

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

173

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

A llmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

174

mes rätt till delaktighet utgör grunden för en politik som slår vakt om männi-
skans värdighet och samhällets sammanhållning.”

Vem är det då i vårt Sverige i dag som är den svage och ensamme? Det
finns förvisso många människor i olika åldrar som i dag hör till den skaran,
och jag fruktar att de blir allt fler. Ändock finns det en grupp som j ag vågar
beteckna som den mest svaga, utsatta och ensamma - nämligen den genera-
tion äldre, de mycket gamla, som efter ett långt strävsamt liv har drabbats
av sjukdom och isolering. Dessa våra gamla varken orkar eller - i vissa fall -
kan föra sin egen talan. Någon annan som talar och kämpar för dem och för
deras rätt till trygghet, integritet och värdighet finns ofta inte.

Solidariteten kommer nu att sättas på prov, sade socialministern i förra
veckans partiledardebatt. Så är det. Måhända tenderar man att visa större
solidaritet med de människor eller grupper som hörs och syns mest. Detta
kan vara en förklaring till att de av våra äldre som är mest utsatta - de svårt
sjuka, de dementa, de mycket gamla - inte omfattas av samma stora engage-
mang som exempelvis våra barn. Jag menar att inte minst kvällens debatt
visar på detta.

Barnen har en en stor kader av engagerade människor som för deras ta-
lan - föräldrar, lärare och intresseorganisationer av många slag. Det ordnas
namninsamlingar, protestmöten och demonstrationståg. I denna kammare
finns det också många, ordrika ledamöter som för barnens talan. Detta är
bra. Jag har själv som vårdare av utvecklingsstörda barn, som småskollärare
och som förälder värnat om alla barns rätt till en god tillvaro.

Om de äldres talan fördes av lika många, lika engagerat och lika uppmärk-
sammat, skulle jag aldrig ha behövt möta den förvirrade 79-åriga kvinna som
skickats hem från akutsjukhuset till en långt ifrån mänsklig tillvaro i väntan
på en plats i något boende som hon själv inte kan påverka utan bara ”tack-
samt” ta emot.

Jag skulle inte heller ha behövt möta den nypensionerade värkbrutne
mannen, som efter ett slitsamt liv på fabriken nu i åttonde våningen i höghu-
set bara hade ensamheten som sällskap och som enda trygghet löftet från
dottern i huset mitt emot att i händelse av yttersta fara få signalera med en
plastpåse på balkongräcket.

Inte heller hade jag behövt möta den gamla böjda kvinnan som av närstå-
ende under många år utsatts för såväl psykisk som fysisk misshandel.

Detta är inte uppdiktade exempel, utan detta är en verklighet som jag allt-
för ofta tagit del av. Många gamla människor i vårt land lever i dag i djup
misär. Och med misär avser jag då inte brist på husrum och mat.

Herr talman! ”Solidariteten kommer nu att sättas på prov.” Att vara soli-
darisk är att vara rättvis, att inte sätta en människa före en annan, en grupp
före en annan grupp.

Jag hyser farhågor för att vi i dagens ekonomiskt svåra tider kommer att '
få svårt att vara solidariska, rättvisa. Och jag fruktar att samhällets äldsta -
vars talan jag försöker föra i denna församling - kommer att bli satta på un-
dantag vad gäller just uppmärksamhet och resurser.

Att vilja lagstifta om full behovstäckning i barnomsorgen, när vi långt
ifrån har uppnått samma mål inom äldreomsorgen, skorrar falskt.

Att vilja lagstifta om en barnombudsman, som bl.a. skall bevaka att FN-

konventionen rörande barns rättigheter efterlevs i vårt land, när vi inte ens
en gång har en konvention som stadgar den gamla människans rättigheter,
känns för mig som bristande solidaritet.

Jag anser att vi alla har samma skyldighet mot våra gamla som mot våra
barn, att med kraft arbeta för att även den gamla människan skall ges möjlig-
het till en värdig tillvaro.

Hur många vet att övergrepp mot de äldre i hemmet enligt en färsk rap-
port från Socialstyrelsen är en företeelse i vårt samhälle som tenderar att
öka?

Hur många vet att SCB i Rapport 72 om sociala relationer uppger att ca
6 % av de hemmaboende i åldrarna 75-84 år är socialt isolerade, något som
i många fall leder till självmord?

Hur många vet att 30 % av dem som är över 85 år lider av någon form av
demenssjukdom, något som inte bara förmörkar deras egna liv utan också
deras anhörigas.

Det är ifrån kunskap som denna som vi, av hela folket valda representan-
ter, har en skyldighet att söka initiera och fatta de beslut som är nödvändiga
för att tillförsäkra också våra gamla deras rättigheter, även i tider då många
skall dela på de knappa resurser vi har och då solidariteten sätts på prov.

Herr talman! För övrigt anser jag att om riksdagen anser att en barnom-
budsman bör tillsättas, så är det en självklarhet att vi också inrättar en äld-
reombudsman.

Anf. 200 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Herr talman! Riksdagsledamöter! Jag har med intresse lyssnat på den dis-
kussion som har pågått under den här programpunkten i den allmänpolitiska
debatten. Jag vill ge ett par kommentarer på några punkter och några försök
till svar på några punkter.

Sten Svensson tog med all rätt upp de brister som finns inom den svenska
psykiatrin. Vi kommer inom de närmaste dagarna från Socialdepartemen-
tets sida att remittera ut det förslag som psykiatriutredningen har lagt fram
för en bred och djupgående remiss så att vi på så sätt kan få ett bra underlag
för att kunna se vilka förbättringar vi kan genomföra under kommande år.

Karin Israelsson och Pontus Wiklund tog upp en diskussion om antalet
sjukhus i Sverige. Karin Israelsson påpekade bl.a. att det är de enskilda
landstingen som bestämmer vilka sjukhus som skall finnas, och detta är för-
stås helt korrekt. Den diskussion som statssekreteraren i Socialdepartemen-
tet hade vidrört rörde ju bl.a. den stora minskning av antalet vårdplatser i
vårt land som går att förutse under kommande år.

Chatrine Pålsson betonade vikten av kvalitetssäkringen i sjukvården. Jag
kan glädjande nog säga att ett arbete för att förbättra kvaliteten nu bedrivs
såväl inom Socialstyrelsen, SPRI och de svenska landstingen som ute på en-
skilda kliniker och vårdcentraler.

Laila Strid-Jansson höll ett i min mening mycket engagerat anförande om
en av de värsta företeelserna som finns i vårt land och i andra länder, nämli-
gen sexuella övergrepp mot små barn. Det jag däremot hade litet svårt att
förstå var hur hon kunde koppla ihop dessa företeelser med inslag i de kris-
paket som har lagts fram under den senaste månaden.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

175

Prot. 1992/93:6
14 oktober 1992

Allmänpolitisk
debatt

Sociala frågor

My Perssons inlägg i dag och många gånger tidigare till förmån för de äldre
är väl förtjänt av all uppmärksamhet. Låt mig för min del ändå bara peka på
att en av de glädjande sakerna inom svensk sjukvård är att vi för varje år
som går kan konstatera att en allt större andel av de resurser vi avsätter till
sjukvård går till de äldre. Denna ökade andel går på intet sätt att förklara
enbart genom ökningen av andelen äldre, utan det handlar om att vi gör
större och större insatser.

Pontus Wiklund var orolig för frågan om eventuella superdataregister. Jag
kan lätt lugna honom på den punkten. Det kommer inga superdataregister,
och i den mån vi nu förstärker ADB-hjälpmedlen ute på försäkringskas-
sorna, vilket Pontus Wiklund för övrigt önskade, kommer detta i så fall att
ske i samband med att riksdagen tar ställning till en speciell registerlag.

Till sist i detta anförande vill jag kommentera Bertil Perssons skiss av en
ny, fjärde modell för hur den framtida sjukvårdsfinansieringen skall se ut.
Jag tycker att den innehöll flera intressanta inslag. Jag vill dock peka på att
jag tror att ett avgörande problem med modellen är att klara av det som Ber-
til Persson själv tog upp, nämligen att se till att vaije check täcker risken för
varje person. Att klara detta utan allvarliga ingrepp i den personliga integri-
teten och utan att hamna i en situation där selektionsproblemen blir mycket
stora tror jag är svårt att undvika. Men låt oss gärna fortsätta den debatten,
(forts, prot. 7)

4 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1992/93:24 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Mauritius samt om
ändring i lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Nederlän-
derna

1992/93:74 Ytterligare medel till Forskningsrådsnämnden för budgetåret
1992/93

Motion

med anledning av prop. 1992/93:49 Förlängd trafik på inlandsbanan
1992/93:T1 av Birger Rosqvist m.fl. (s)

176

5 § Kammaren åtskildes kl. 20.43.

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 29 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 49 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 92 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 140 (delvis,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 159 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

I Gunborg Apelgren

177

Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

178

Innehållsförteckning

Onsdagen den 14 oktober

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1

3 § Allmänpolitisk debatt ................................ 1

Ekonomisk politik ................................ 2

Allan Larsson (s)

Johan Lönnroth (v)

Talmannen (om debattreglerna m.m.)

Ian Wachtmeister (nyd)

Finansminister Anne Wibble (fp)

Lars Tobisson (m)

Per-Ola Eriksson (c)

Andre vice talmannen (välkomsthälsning till polsk delegation
på åhörarläktaren)

Stefan Attefall (kds)

Sysselsättningspolitik ............................... 59

Ingela Thalén (s)

Hans Andersson (v)

Bo G Jenevall (nyd)

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)

Sonja Rembo (m)

Förste vice talmannen (om debattiden)

Elver Jonsson (fp)

Harald Bergström (kds)

Flyktingfrågor m.m................................ 99

Förste vice talmannen (om debattreglerna m.m.)

Maud Björnemalm (s)

Lars Moquist (nyd)

Berith Eriksson (v)

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Gullan Lindblad (m)

Rune Backlund (c)

Lars Svensk (kds)

Hans Göran Franck (s)

Hans Lindblad (fp)

Utrikespolitik .................................... 119

Pierre Schori (s)

Bertil Måbrink (v)

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Daniel Tarschys (fp)

Pär Granstedt (c)

Margareta Viklund (kds)

Sociala frågor .....................

Jan Andersson (s)

Johan Brohult (nyd)

Eva Zetterberg (v)

Statsrådet Bo Könberg (fp)

Sten Svensson (m)

Förste vice talmannen (om debattreglerna)
Karin Israelsson (c)
Chatrine Pålsson (kds)

Leif Bergdahl (nyd)

Bertil Persson (m)

Karin Pilsäter (fp)

Rosa Östh (c)

Pontus Wiklund (kds)

Laila Strid-Jansson (nyd)

Inger René (m)

Aiwa Wennerlund (kds)

Claus Zaar (nyd)

My Persson (m)
(forts, prot. 7)

4 § Bordläggning .......................

134 Prot. 1992/93:6

14 oktober 1992

176

179

gotab 42158, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:6 Onsdagen den 14 oktober

Riksdagens protokoll

1992/93:6

1 § Justering av protokoll

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

3 § Allmänpolitisk debatt

4 § Bordläggning