Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:51 Onsdagen den 13 januari
ProtokollRiksdagens protokoll 1992/93:51
Riksdagens protokoll
1992/93:51
Onsdagen den 13 januari
Kl. 9.00-13.03
Protokoll
1992/93:51
1 § Avsägelser Svar på interpella-
tioner
Talmannen meddelade att John Andersson (-) avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i justitieutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
Talmannen meddelade att John Andersson (-) avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i lagutskottet.
Kammaren biföll denna avsägelse.
2 § Svar på interpellation 1992/93:50 om ungdomspraktikplatser
Anf. 1 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Martin Nilsson har frågat mig
- vad regeringen planerar för åtgärder för ungdomar som genomgått en
ungdomspraktikutbildning,
- vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att ungdomar inte skall
tvingas in i ett socialbidragsberoende, utan i stället ha rätt till den frihet
som exempelvis ett eget boende innebär,
- vilka åtgärder jag som arbetsmarknadsminister avser att vidta för att ung-
domspraktikanter inte skall kunna utnyttjas som gratis arbetskraft,
- på vad sätt regeringen kommer att motverka att arbetsmarknadspolitiken
utnyttjas för att snedvrida konkurrensen mellan olika företag samt
- vilka åtgärder regeringen avser vidta för att ungdomars ordinarie arbets-
marknad inte genom arbetsmarknadspolitiska instrument ytterligare
minskas.
Det försämrade arbetsmarknadsläget drabbar i stor utsträckning nytillträ-
dande ungdomar. Det är främst för de litet äldre ungdomarna, 20-24-åring-
arna, som försämringen varit mest markant.
Vårt land, och inte minst ungdomarna, drabbas nu hårt av sviterna av 80-
talets inflations- och spekulationsekonomi. Lägg till detta att lågkonjunktu-
ren varit längre och svårare än någon beräknat. 1
1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 51
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Dc hemmalagadc 80-talsproblemen och den internationella lågkonjunktu-
ren har givit upphov till den kärva arbetsmarknad och det svåra budgetläge
som vi har i dag. För att motverka den snabbt ökande långtidsarbetslöshe-
ten, framför allt bland ungdomar under 25 år, var det därför nödvändigt att
skapa en ny åtgärd. Åtgärden måste kunna nå en hög volym samt ge ungdo-
marna arbetslivserfarenhet inom hela arbetsmarknaden. Samtidigt måste fi-
nansieringsfrågan lösas på ett godtagbart sätt.
En bakgrund till utformningen av det nya systemet var att de befintliga
åtgärderna för 18-19-åringarna inte alls uppnådde sitt syfte. Ungdomarna
låstes in inom den offentliga sektorn, där möjligheten till reguljärt arbete var
och kommer att vara begränsad. Många av ungdomarna har dessutom en
yrkesinriktning som arbete eller praktik inom den offentliga sektorn inte kan
tillgodose. En annan bakgrund var att snabbt växande skaror av 20-24-
åringar skulle bli långtidsarbetslösa med de tidigare gällande arbetsmark-
nadsåtgärderna.
Det är nu ett halvår sedan det nya systemet infördes, och ungdomsprakti-
ken fungerar över förväntan. Ungdomspraktiken gör det möjligt för arbets-
lösa ungdomar att trots det svåra arbetsmarknadsläget få delta i arbetslivet
och därmed också i vuxenlivet.
Av en enkätundersökning som AMS genomfört i början av november
framgår att av det totala antalet ungdomar i ungdomspraktik återfanns
5,8 % inom staten, 33,5 % inom kommunerna, 3,8 % inom landstingen och
56,4 % i enskilda företag. Av ungdomarna anvisade ungdomspraktik i en-
skilda företag fanns närmare 39 % i företag med färre än nio anställda. Mål-
sättningen att ge ungdomarna tillgång till hela arbetsmarknaden har således
uppnåtts.
Vidare har jag låtit genomföra en kartläggning av arbetsgivarnas kunska-
per om och inställning till ungdomspraktik. Undersökningsresultatet visar
bl.a. på en god tillgång på praktikplatser. Arbetsförmedlingen har alltså
möjlighet att välja ut och anvisa lämpliga praktikplatser. Därvid är det vik-
tigt att arbetsförmedlingen alltid tar hänsyn till eventuella konkurrenssitua-
tioner som kan uppstå.
Vid årsskiftet var ca 80 000 ungdomar anvisade ungdomspraktik. Det är
ett mycket stort antal som i enskilda fall kan skapa vissa svårigheter. Jag har
emellertid uppfattningen att personalen vid arbetsförmedlingarna - tillsam-
mans med ungdomarna själva - värnar om att tiden på praktikplatsen skall
ge en värdefull arbetslivserfarenhet. Arbetsförmedlingen skall under hela
praktiktiden pröva ungdomarna mot den reguljära arbetsmarknaden. Prak-
tiken kan förlängas ytterligare en period om ett bättre alternativ inte går att
finna.
Alternativet, en hög långtidsarbetslöshet bland ungdomarna, vore ett
mångfalt större problem. I flertalet länder i Europa kommer den öppna ung-
domsarbetslösheten denna vinter att ligga på 20-30 %.
Regeringen har målsättningen att alla ungdomar som inte fått ordinarie
arbete eller utbildning skall erbjudas åtgärder som rekryteringsstöd, inskol-
ningsplats, starta eget, utbildning eller ungdomspraktik.
Fru talman! Jag är övertygad om att denna vår målsättning är en framtids-
satsning som är av avgörande betydelse för tillväxt och utveckling i vårt land.
Påståendet att ungdomarna tvingas in i ett socialbidragsberoende genom
ungdomspraktiken är oseriöst. Det är i dag liksom tidigare ett stort antal
ungdomar som finns i upphandlad arbetsmarknadsutbildning eller inom det
reguljära utbildningsväsendet. Dessa studerande ungdomar har samma er-
sättning, dvs. utbildningsbidrag, som de ungdomar som har ungdomsprak-
tik. Därvidlag har kritiken varit tyst. Jag vill fastslå att ett mycket stort antal
ungdomar hade varit socialbidragsberoende om de inte hade fått möjlighet
till ungdomspraktik med utbildningsbidrag. Det är enligt min mening
mycket viktigt att framför allt unga människor gör en direkt insats för er-
hållna belopp och att de i så liten omfattning som möjligt erhåller ”passivt”
stöd.
Fru talman! Jag kan inte acceptera ett synsätt där satsningen, att via ung-
domspraktik hjälpa in ungdomar i arbetslivet, ställs mot andra insatser inom
arbetsmarknadspolitikens område. Samtliga partier i riksdagen ställer nu till
min glädje upp för ungdomspraktiken. Jag vågar påstå att det inte finns eller
har funnits något annat förslag än regeringens, vilket på ett bättre sätt kan
hjälpa våra ungdomar från att riskera långtidsarbetslöshet och utslagning
från arbetsmarknaden.
Anf. 2 MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Jag skall be att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret,
även om jag tycker att svaret till viss del har vissa likheter med en Vi i fem-
man-tävling eller något liknande, där man säger: På fråga 1 har vi inget svar,
och på fråga 2 har vi inget svar. Tyvärr blir det till slut på samma sätt med
alla frågor.
Vi kan ha olika åsikter om detta system, och det vet jag att arbetsmark-
nadsministern och jag har. Jag är kritisk mot systemet. Arbetsmarknadsmi-
nistern är dess konstruktör och är i grunden positiv till det, vilket jag har full
förståelse för. När man för en sådan här debatt är det lätt att man framstår
som antingen det ena eller det andra. Jag kan villigt medge att detta system
har en hel del mycket bra fördelar som jag till att börja med skulle vilja ta
upp.
Det är helt klart på det sättet att detta system har gett ungdomar möjlighet
att i större utsträckning pröva på nya jobb och andra sysselsättningar som de
annars aldrig skulle ha fått chansen att pröva. Denna satsning har inneburit
att fler ungdomar har kommit in på arbetsmarknaden samt att de har fått
möjlighet att jobba inom flera sektorer och inte bara inom den offentliga
sektorn.
På samma sätt som jag som kritiker ser fördelarna i detta system, begär
jag faktiskt att arbetsmarknadsministern, som konstruktör och anhängare av
systemet, skall förmås att se nackdelarna i det. Det är dessa nackdelar som
jag har försökt ta upp i min interpellation. Tyvärr gör arbetsmarknadsminis-
tern inte det i sitt svar, vilket är oroväckande. Detta gör arbetsmarknadsmi-
nistern olämplig som arbetsmarknadsminister.
I min interpellation har jag ställt fem konkreta frågor som arbetsmark-
nadsministern konsekvent har valt att undvika att svara på. Ändå är detta
faktiskt frågor som allt fler ställer.
Under sommaren 1992 blev Dennis Svensson, 20 år, från Aneby uppsagd
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
pä grund av arbetsbrist från den inskolningsplats som han hade haft under
ett år. Sex dagar senare fick han från samma företag erbjudande om samma
jobb som ungdomspraktikant.
Det här är ett ganska typiskt exempel på det vi har velat peka på. Många
företag sköter detta på ett mycket seriöst och bra sätt, men i vissa fall har
företag valt att utnyttja ungdomspraktikplatserna på sådant sätt att ungdo-
mar har blivit gratis arbetskraft.
Vi vill att arbetsmarknadsministern skall försöka förklara för oss vilka in-
citamenten är för företagen att betala lönekostnader för ungdomar när alter-
nativen är helt gratis. Vi ser i dag en ordinarie arbetsmarknad som faktiskt
är värre för ungdomar än den varit tidigare, just för att det inte finns någon
anledning att betala för arbetskraften om man kan få den gratis.
Men, kan man då säga, ungdomspraktikplatserna skall vara i utbildnings-
syfte. Så står det i propositionen. Jag tror att man kan gå till vilken arbetsför-
medling som helst, till nästan vilken länsarbetsnämnd som helst och få
samma svar som exempelvis Sture Karlsson pä länsarbetsnämnden i Jönkö-
pings län har gett: Vi har naturligtvis inga som helst resurser att kontrollera
om villkoren uppfyllls. Det är just det vi säger. Det är just det vi vill ha svar
pä av arbetsmarknadsministern: Hur skall vi se till att de här villkoren, som
vi politiker här i riksdagen har ställt oss bakom och som även ni i regeringen
har ställt er bakom, uppfylls?
Arbetsmarknadsministern poängterar att det inte finns något alternativ,
och att samtliga partier i riksdagen ställer upp bakom de här åtgärderna. Det
är en sanning med viss modifikation. Jag måste medge att man i krispaketen
gick med på detta som en del av en större överenskommelse. Men som Börje
Hörnlund väl känner till röstade bl.a. Socialdemokraterna emot förslaget
när det var uppe i riksdagen. Sedan blev vi tvungna att kompromissa igenom
det i ett krispaket, det är helt riktigt.
Det finns flera olika skäl till att ta upp den här frågan. Ett skäl är att ung-
domar utnyttjas. Men vi har också det skälet att fler och fler företag känner
sig misshandlade. De som väljer att inte utnyttja systemet är de som drabbas.
Det får en oerhört snedvridande konkurrenseffekt på företag. Detta är
också en fråga som vi möter från allt fler företag och som vi har velat ha svar
på. Inte heller här får vi veta vad Böije Hörnlund avser att göra.
Jag har viss förståelse för att Börje Hörnlund inte direkt vill diskutera om
det handlar om socialbidragsberoende eller inte. Han väljer i stället att kon-
statera att det finns många andra system som också ger socialbidragsbero-
ende. Personligen tycker jag inte att det är någon lysande idé att ha politiska
system, som skapar beroende av behovsprövade bidrag ute i kommunerna.
Man kan tolka arbetsmarknadsministern litet grand som att det är helt
okej med politiska system som skapar beroende bara det finns ett liknande
system tidigare. Det har jag litet svårt att inse. Personligen anser jag att alla
politiska beslut som explicit leder in människor i ett nytt bidragsberoende är
inte bara dåliga, utan faktiskt felaktiga.
Slutligen har jag frågat vad som kommer att hända nu? Vad kommer att
hända de ungdomspraktikanter vars anställningstid var begränsad till sex
månader? Kommer tiden att förlängas? I propositionens ursprungliga text
stod det att det skulle till särskilda skäl för att tiden skulle förlängas. Även
här är beskeden faktiskt dåliga. Har regeringen andra planer? Funderar man
på vad som skall komma efter ungdomspraktikplatserna? Jag hoppas att så
är fallet.
Anf. 3 ULRICA MESS1NG (s):
Fru talman! Martin Nilsson har interpellerat om ungdomspraktikplatserna
därför att det är en stor och viktig fråga för många av oss ungdomar. Jag har
anmält mig till den här debatten därför att jag tycker att det är viktigt att
diskutera detta. Jag tycker att ungdomspraktikplatserna inte bara handlar
om den tekniska konstruktion som finns bakom systemet. Jag vill också dis-
kutera vad systemet faktiskt står för rent värdemässigt för oss som är yngre.
Arbetslösheten fortsätter att stiga. Prognoserna inför framtiden blir allt
dystrare. Vi förklarar det med rådande lågkonjunktur, med bristande export
till den övriga världen, med en negativ utveckling för industrin i allmänhet
och att vi står inför stora omrationaliseringar. I sitt sammanhang är det na-
turligtvis också en del av svaret. Men för varje enskild människa som drab-
bas av alla de problem som arbetslöshet står för räcker det inte som argu-
ment för att man måste stanna hemma.
För alla unga som direkt efter skolan blir arbetslösa blir problemen annor-
lunda och på många sätt också mycket större. Ungdomspraktikplatserna har
fungerat ett tag nu. Perioden närmar sig slutet för dem som erbjöds platserna
först. Vad händer med dem nu? Erbjuds de en ny praktikperiod? Erbjuds de
nya stämplingsdagar, om de har rätt till det? Erbjuds de understöd? Vilken
attityd kommer regeringen och övriga samhället att visa de ungdomar som
direkt efter skolan blev erbjudna ungdomspraktikplatser därför att det inte
fanns något annat utrymme för dem i samhället? Vilken inställning och vilka
värderingar inför framtiden tror arbetsmarknadsministern att det innebär?
Arbetslösheten är inte längre bara ett tillfälligt problem. De stora bekym-
mer som arbetslösheten har inneburit för många människor kommer inte att
ta slut trots en eventuell högkonjunktur. Vi har i dag nya generationer av
möjlig och frisk arbetskraft som aldrig fått chansen att visa vad de kan eller
aldrig fått chansen att vara delaktiga i ett större sammanhang. Vi har ungdo-
mar som inte längre har någon tro till att de över huvud taget kommer att
kunna få något jobb alls i framtiden. Hur skall vi ta tag i det? Hur skall vi
motivera dem att fortsätta att tro att vi genom våra politiska beslut ändå vill
skapa förutsättningar och erbjuda möjligheter?
Regeringens löften blir inte trovärdiga. Pratet om en ljusning i mörkret
verkar naivt när alla siffror och beräkningar pekar på någonting annat. Kom-
mer det i framtiden att finnas någon tilltro till att politiken i sig står för något
gott om inte de ungdomar som nu kliver in i arbetslivet erbjuds ens en vettig
chans eller möjlighet?
Regeringen visar, tycker jag, att man inte ser så allvarligt på allt vad det
innebär att aldrig få tillfälle att bli delaktig i samhället. Man menar att vi
måste spara oss ur krisen. Men jag är rädd för att de besparingar som vi gör
nu kommer att stå oss dyrt i framtiden, både ekonomiskt och i politiskt för-
troendekapital.
Det finns vissa saker som man måste vårda oavsett om det är låg- eller
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
|
Prot. 1992/93:51 13 januari 1993 |
högkonjunktur. Tilltron till demokratin och det politiska systemet är ett så- |
Vilket budskap kommer arbetsmarknadsministern att ge alla de un:
|
Svar på interpella- |
mar som under sin praktiktid fått uppleva att de använts som billig arbets- Regeringen har tidigare sagt att man förespråkar arbetslinjen. Det gör jag Anf. 4 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c): Fru talman! Stort sett finns det ingen viktigare fråga än att tillgången på Respekt för ekonomiska underskott eller icke respekt är ett problem jag Inte någon av oss förstår hur mycket pengar dessa miljarder egentligen är. Vi har gjort en enkät hos företagarna. Där är resultatet så bra att jag per- Jag har för egen del kanske träffat ett femtiotal ungdomspraktikanter. Jag Det görs nu också en enkät som är riktad till ungdomarna, de som är ung- |
6
företag det nu var. När den blir klar är det också någonting att beakta i det
fortsatta planeringsarbetet.
När det gäller den 20-åring som Martin Nilsson nämnde har mina tjänste-
män varit i kontakt med aktuell arbetsförmedling. Den inbjuder riksdags-
mannen att på arbetsförmedlingen få fakta i fallet. 20-åringen hade ingen
ordinarie anställning. Han hade en inskolningsplats. Det var en arbetsmark-
nadsåtgärd. Men det är svårt för mig att diskutera enskilda fall. Inbjudan till
arbetsförmedlingen kvarstår.
Det har också i samband med den proposition som antogs före jul sagts att
en ungdomspraktikant kan få en andra praktikperiod, men då i annat före-
tag, så att man breddar erfarenheten och kunnigheten. Det är också me-
ningen att man, om man tycker mycket bra om den unge praktikanten, skall
visa intresse. Arbetsförmedlingarna skall när praktiktiden går ut arbeta på
att försöka få in ungdomarna som ordinarie. Det vore fel att förlänga prakti-
ken på samma företag.
Härmed tycker jag att jag har givit en del ytterligare svar.
Anf. 5 MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern, för nu blev det
litet mer konkret. Det känns skönt att veta detta.
Jag delar den oro som arbetsmarknadsministern känner för de underskott
som finns exempelvis i statens budget och i de arbetsmarknadspolitiska fon-
derna. Jag har full förståelse för den.
Jag läste häromdagen med stort intresse en debattartikel av regeringens
statssekreterare på s. 3 i Aftonbladet. Han förklarade med varm hand att
man inte får skjuta över kostnaderna på nästa generation. Jag är helt inne
på den linjen. Jag håller helt med om den och har full förståelse för den lin-
jen. Men jag ser inte vitsen med att föra över kostnaderna till nästa genera-
tion i dag. Jag ser inte skillnaden mellan att göra det i dag eller i morgon.
Det ter sig ganska likgiltigt för flera ungdomar.
Sanningen är att den ersättning man får ligger under socialbidragsnormen.
Det är ungdomarna som i mångt och mycket har fått ta smällen för arbetslös-
heten. Flera kommuner har under sommaren t.o.m vägrat ungdomar social-
bidrag. De har velat ha ett eget boende utanför hemmet efter det att de blivit
18 år. Nu vet jag att jag skall diskutera detta med socialministern. Jag tänker
inte diskutera det med arbetsmarknadsministern, men det finns en koppling.
Ungdomarna har ingen möjlighet att försörja sig på ungdomspraktikplat-
serna. De har ingen möjlighet att få ut socialbidrag. Därför får de heller
ingen möjlighet att flytta hemifrån när de så önskar.
Det är just detta vi försöker poängtera och som vi såg som något oroväck-
ande när förslaget kom. Det blir en fälla där ungdomar egentligen har ett
enda val. Det förstärks av att regeringen inte tillräckligt har utökat antalet
platser på högskolan, vilket gör det omöjligt för ungdomar att komma in där.
På det sätt som vi försöker poängtera drar man också undan den ordinarie
arbetsmarknaden.
Jag delar självfallet arbetsmarknadsministerns förhoppningar att åtgär-
derna skall leda till att många ungdomar får jobb efter det att de har genom-
gått ungdomspraktiken. Men jag tror att företagen målar upp skönbilder.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Där kan jag också instämma med arbetsmarknadsministern, för det trodde
han också. Det är klart att de som har nytta av ett system aldrig kommer att
säga att det är felaktigt eller att det finns risk för att det inte ger de effekter
som politikerna vill. Därför tror jag att arbetsgivarna målar upp en på tok
för positiv bild.
Sedan har vi de konkurrenssnedvridande effekterna. Jag är väl medveten
om att alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder innebär att de företag som ut-
nyttjar eller tar del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder får en något lägre
arbetskraftskostnad. Jag tycker ändå att arbetsmarknadsministern borde
fundera på de här frågorna. Det blir fler och fler företag där man är mycket
upprörd över och sur på att man missgynnas av att andra företag har i det
närmaste gratis arbetskraft.
Ulrica Messing var inne på att vissa företag utnyttjade praktikanterna som
arbetskraft. Jag har såväl en platsannons som artiklar om Dennis Svensson,
20 år, i Aneby, vilka jag med glädje skall överlämna till arbetsmarknadsmi-
nistern. Jag vill bara konstatera att systemet blir alltmer permanent, och jag
är orolig för att vi får ett ungdomslönesystem.
Anf. 6 ULRICA MESSING (s):
Fru talman! Jag vill bara kort tacka arbetsmarknadsministern för delar av
svaret. Jag skulle vilja diskutera mer vår inställning till hur vi skall bemöta
de ungdomar som kommer ut i samhället. Jag skulle vilja diskutera mer vil-
ken attityd samhället skall visa alla dem som känner hopplöshet på en gång
inför att aldrig behövas i den stora process som vi allihop gärna, om vi kan,
vill vara delaktiga i för att kunna bygga och skapa någonting bättre för fram-
tiden.
Jag har också respekt för det underskott som vi har i budgeten. Jag tror
att alla vi yngre nog är medvetna om att vi inte kommer att få uppleva den
stora generositet som samhället kanske har visat under en längre tid. Det
accepterar vi.
Men det är skillnad mellan att låna pengar till konsumtion och att låna
pengar till att investera i olika saker, t.ex. i infrastrukturen. Det är skillnad
mellan att låna pengar till att betala ut understöd och kontantstöd och att
låna pengar till att skapa jobb. Detta skulle jag vilja att arbetsmarknadsmi-
nistern kommenterade litet mer.
Mina funderingar gällde inte heller direkt vilka som trivs eller inte trivs
på ungdomspraktikplatserna. Jag är medveten om att alla inte trivs överallt,
kanske allra minst på den skola de just har lämnat. Men jag reagerar mot det
sätt som ungdomar ibland har använts på när de kommit ut på ungdomsprak-
tikplatserna och mot den attityd som företagen ibland visar de ungdom-
spraktikanter som de tar emot.
Anf. 7 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! I dag räknar man med att i runda tal hälften av dem som är
anställda inom sektorn näringsliv jobbar i företag som går med förlust. Vi
har en del som jobbar i hyggligt välmående företag. Men vi har också en
mycket stor skara som jobbar i företag som nätt och jämt går ihop. Detta är
naturligtvis otillfredsställande och farligt. Det är först när man har en viss
lönsamhet som man offensivt vågar satsa framåt och investera för framtiden.
Speciellt oroad är jag naturligtvis för dem som arbetar i företag som går
med förlust. Har företagen gjort det ett år eller två blir de uttömda, vilket
leder till ett stort antal konkurser. Att få upp en godtagbar lönsamhet i
svenska företag - inte sådan ”jättelönsamhet” som under första halvan av
80-talet - är viktigt för att få fram ordinarie jobb.
Högskolan nämndes här. På ett år har det tillkommit 18 000 nya högskole-
platser. Genomsnittet under 80-talet var 1 100 per år. Jag för en ständig dia-
log med Utbildningsdepartementet och andra departement. Framåt vårvin-
tern kanske vi har 6 % i olika arbetsmarknadsåtgärder. Det tål inte att ha
mycket mer där, utan det är från min och regeringens utgångspunkt intres-
sant att det görs extra satsningar på infrastrukturen. Dessa har nu tredubb-
lats, och vi räknar med att de skall kunna hålla ett antal år framöver. Vi vill
att så många som möjligt skall få tillfälle till högskoleutbildning. I det ”före-
julspaket” som var vårt gemensamma ingick satsningar på komvux, folkhög-
skolor m.m. Det som går att driva fram tar dock sin lilla tid att kraftigt bygga
ut, men det skall göras, och det är intressant i den här situationen.
Jag lovar er att jag funderar på dessa problem väldigt mycket. Det som
händer när vårterminen är slut är att ytterligare ett antal ungdomar gör, fullt
riktigt, anspråk på att komma in på arbetsmarknaden. De är då färdigutbil-
dade. Låt oss hoppas att den internationella konjunkturen vänder. Låt oss
hoppas att det går att diskutera förslag i denna kammare som stabiliserar
den svenska ekonomin och leder till - förutsatt att vi får det förtroende som
behövs - lägre räntor och därmed en grund för framtidsinvesteringar.
Anf. 8 MARTIN NILSSON (s):
Fru talman! Återigen tackar jag arbetsmarknadsministern. Det viktiga är
att viljan finns att diskutera. Jag tycker att de inslag som finns i ungdom-
spraktiksystemet i och för sig inte är värre än att man med ganska enkla me-
del skulle kunna åtgärda de flesta brister. Jag vill ändå kommentera det som
arbetsmarknadsministern sade i sitt senaste inlägg.
Det var ganska intressant att höra att hälften av de anställda i dag arbetar
i förlustföretag. Å andra sidan finns det uppenbarligen, enligt arbetsgivarnas
egna uppgifter efter en enkätundersökning, en vilja att anställda 40 % av
ungdomarna i ungdomspraktikplatserna. Uppenbarligen finns det ett visst
utrymme, och uppenbarligen finns ett visst intresse bland företagare att fak-
tiskt anställa även ungdomar.
Jag tycker att man har målat upp en för dyster bild av svenska företag och
svensk industri, när man sagt att svenska företag inte har råd med några som
helst unga arbetstagare i dag.
Jag skulle vilja se ett system där ungdomar får en lön - den behöver inte
vara exakt i enlighet med avtalet - som faktiskt ligger över socialbidragsnor-
men. Det är ett anständighetskrav för samhället. Jag skulle vilja ha ett sy-
stem där arbetsgivarna betalar långt ifrån hela eller inte ens halva avtalsen-
liga lönen men en viss lön. Det skapar faktiskt ett incitament för arbetsgivare
att ge ungdomar mer vettiga arbetsuppgifter, att se till att ungdomarna får
ett meningsfullt arbete. Dessutom hindrar det sådana effekter som vi ser i
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
10
dag, att företagen utnyttjar systemet som de gör - det går inte att bortse från
det.
Bara en liten kommentar angående högskolan. Jag är väl medveten om
att regeringen, även om dess utbildningsminister inte alltid varit den största
påskyndaren, har inrättat fler högskoleplatser. Men efterfrågan är större i
dag. Sanningen är den att två tredjedelar vid den senaste antagningen inte
fick plats - jag kommer inte ihåg siffrorna exakt. Det är hemskt. Det måste
kopplas till arbetsmarknadspolitiken. Det måste göras en koppling som fak-
tiskt visar att ungdomar är fast i en fälla.
Jag tror att en av de stora uppgifterna för såväl regeringen som oppositio-
nen är att ta konkreta tag för att se till att efterfrågan av utbildning möts. Jag
vet att det finns praktiska problem, men det här är oerhört viktigt.
Jag vill än en gång tacka arbetsmarknadsministern för de svar jag har fått.
Jag hoppas att arbetsmarknadsministern tar intryck av denna debatt.
Anf. 9 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Det finns andra skäl för ökad högskoleutbildning, och det är
bl.a. att Sverige bara har hälften så många 20-24-åringar i högskoleutbild-
ning som en hel del länder runt omkring oss. Så vi måste upp av många skäl,
inte bara av arbetsmarknadsskäl.
Avslutningsvis: Jag vill inte diskutera enskilda fall, men jag vet att den
grabb som det här gällde blev erbjuden två ungdomspraktikjobb med färdiga
utbildningsplaner. Han föredrar att stämpla. Det är inte bra. Känner Martin
Nilsson honom, tycker jag att Martin Nilsson skall ha ett samtal med honom.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1992/93:30 om svensk uppföljning av Rio-
konferensen
Anf. 10 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig dels när regeringen tänker
presentera en plan för hur infrastrukturen skall bli miljöriktig och därmed
fullfölja sina åtaganden i Agenda 21, dels med hur mycket regeringen tänker
minska Sveriges miljöskuld under 1993.
FN:s konferens om miljö och utveckling, UNCED, utgjorde ett viktigt
steg mot en lösning av de stora miljöproblemen. Konferensens styrka var att
knyta samman miljön med utvecklingsfrågorna. Genom miljöhänsynsta-
gande i all samhällsverksamhet kan kursen läggas om mot en långsiktigt håll-
bar utveckling. Vid konferensen bekräftade över 100 stats-och regerings-
chefer att frågorna internationellt står högt på den politiska dagordningen.
Gudrun Schymans interpellation tolkar jag som ett uttryck för riksdagens
fortsatta engagemang i frågorna. Regeringen har betonat miljöfrågornas
vikt genom att utpeka dem som ett prioriterat område i regeringsförkla-
ringen.
Regeringen har genom skrivelse till riksdagen (1992/93:13) med anledning
av konferensen gett en redogörelse för konferensen samt lämnat vissa för-
slag och riktlinjer för genomförandet av UNCED-besluten i Sverige. Rege-
ringen avser efter riksdagsbehandlingen av skrivelsen att skicka ut konferen-
sens beslut på en omfattande remiss. Remissutfallet kommer att ligga till
grund för ett uppföljningsarbete och en förnyad redovisning till riksmötet
1993/94.
Gudrun Schyman betecknar i sin inledning samtliga de dokument som an-
togs vid Riokonferensen som konventioner. Agenda 21 är inte en konven-
tion och inte juridiskt bindande. Den är emellertid ett politiskt och moralist
starkt förpliktande dokument, som regeringen lägger stor vikt vid att följa
upp.
Jag övergår nu till frågan om infrastrukturen. De citat ur Agenda 21 som
Gudrun Schyman anför rör den miljöpåverkande infrastrukturen för vatten,
avlopp och avfall. Beträffande anläggningar och system för transporter, vil-
ket Gudrun Schyman förefaller syfta på, anges i Agenda 21 inte några tids-
gränser för åtgärder.
Ett medel för att åstadkomma en miljöriktig infrastruktur för transporter
är en samordnad investeringsplanering. Trafikverken, länsstyrelserna och
Boverket tar fram konsekvensbeskrivningar av alternativa inriktningar av
investeringarna. Regeringen kommer våren 1993 att presentera ett underlag
för hur infrastrukturen och transportsystemet påverkas av en föreslagen in-
vesteringsinriktning och hur investeringarna påverkar bl.a. ett effektivt re-
sursutnyttjande och hänsyn till miljön. Nya planer kommer att föreligga vå-
ren 1994.
Fysisk planering är ett viktigt hjälpmedel för att förebygga miljöproblem
och åstadkomma ett effektivt resursutnyttjande. Inom området pågår en
omfattande utvecklingsverksamhet, och jag skall nämna några exempel.
* Lagstiftningen på området skall ses över i syfte att på ett tidigt stadium
i beslut om lokalisering av vägar och järnvägar ge ökad tyngd åt miljöhänsyn
och långsiktigt god hushållning med naturresurserna.
* En särskild lag om markanvändning för järnväg med krav på miljökon-
sekvensbeskrivningar och hänsyn till naturresurslagens bestämmelser utar-
betas.
* Boverket arbetar med att utveckla miljökonsekvensbeskrivningar vid
markanvändningsbeslut som ett stöd för en bred miljöprövning.
* En samlad aktionsplan mot buller utarbetas. Ytterligare initiativ tas i an-
slutning till den beredning som pågår av trafikverkens miljörapporter, som
nyligen inlämnades till regeringen.
Jag övergår nu till frågan om infrastruktur för transporter i storstadsregio-
nerna.
Särskilda förhandlare har utarbetat överenskommelser om trafik och
miljö för vardera Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna. Överens-
kommelserna omfattar bl.a. åtgärder för kollektivtrafik och vägtrafik samt
särskilda miljöförbättrande åtgärder.
Regeringen har begärt redovisning av berörda kommuner hur de avser
hushålla med naturresurser i de områden som berörs av överenskommel-
serna. Redovisning skall göras våren 1993 beträffande den s.k. Dennisöver-
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
enskommelsen för Stockholmsregionen och beträffande den s.k. Malmöhus-
överenskommelsen för Malmöregionen.
Boverket och Naturvårdsverket har genomfört förstudier av miljön i
Stockholm, Göteborg och Malmö bl.a. genom analys av förutsättningarna
för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling i storstäderna. Förstu-
dierna skall ligga till grund för överväganden om en särskild utredning om
storstädernas miljö.
På svenskt initiativ har ett arbete påbörjats av staterna runt Östersjön för
att åstadkomma en god planering av hur naturresurserna i området skall ut-
nyttjas. Arbetet skall redovisas i dokumentet ”Visions and Strategies for the
Baltic Sea Region 2010”. Boverket sammanställer kunskapsunderlag för den
svenska delen av dokumentet.
Jag övergår nu till frågan i den del den avser Sveriges miljöskuld.
Den miljöskuld som Gudrun Schyman hänvisar till är en första, grov upp-
skattning av återställandekostnaden för de miljöskador som redan har upp-
kommit, som har gjorts på uppdrag av Miljövårdsberedningen. Det bör i
sammanhanget noteras, att siffrorna som nämns är osäkra, även om vi vet
från undersökningar om tillståndet i miljön att skadorna - dess värre - fort-
sätter att tillta.
Det är viktigt att få ett bättre grepp om sambanden mellan miljö och eko-
nomi, så att de ekonomiska regelverken på sikt kan utformas i enlighet med
de spelregler som naturen ställt upp. Regeringen har givit Konjunkturinsti-
tutet och Statistiska centralbyrån i uppdrag att arbeta fram miljöräkenska-
per, som ett led i strävan att ge miljön större tyngd i den ekonomiska politi-
ken.
Ytterst syftar alla förslag inom miljöpolitiken till att minska miljöskulden.
En del av förslagen är riktade mot att reparera redan uppkomna skador, me-
dan andra förslag syftar till att förebygga att nya miljöskador uppkommer.
Exempel på det senare är miljökonsekvensbeskrivningen av en fast förbin-
delse över Öresund. Jag vill nämna några av de viktigaste åtgärder rege-
ringen vidtagit på området:
* Omläggningen av energiskatterna i våras gavs en miljöanpassad profil,
bl.a. genom höjd koldioxidavgift för stora grupper, medel för att stärka kon-
kurrenskraften för biobränslen, insatser för rening av Östersjön och för att
förbättra säkerheten i kärnkraftverk i det forna Östeuropa.
* En ny departementsindelning har genomförts, där miljöfrågorna och
planfrågorna har förts samman för att underlätta användningen av den fy-
siska riksplaneringen som ett styrinstrument för att förebygga uppkomsten
av miljöskador.
* Miljöklasser införs för personbilar, lastbilar och bussar.
* Avsevärda skärpningar har införts i vad gäller användningen av ozon-
nedbrytande ämnen som CFC-föreningar, HCFC-föroreningar, koltetraklo-
rid samt haloner.
* Miljöavgiften på startbatterier med bly har höjts.
Att exakt ange hur mycket miljöskulden därmed kommer att minska är
däremot svårare. Det viktiga är att regeringen fortsätter att arbeta hårt och
konkret för att lägga om kursen mot en långsiktigt hållbar utveckling, som
världssamfundet enades om vid UNCED.
Anf. 11 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag skall be att få tacka Olof Johansson för svaret. Det var
mycket mångsidigt och mångordigt, men det innehöll inte så mycket sub-
stans, enligt min mening.
Det är riktigt att interpellationen är ett uttryck för ett fortsatt miljöenga-
gemang, åtminstone från Vänsterpartiets sida. Hur det är med den övriga
riksdagen och med regeringen är kanske mer tveksamt, om man ser till ut-
vecklingen och till den finansplan som nu har lagts fram.
Det är bra att man skickar ut konferensbesluten på en remissrunda. De
behöver komma till allmänhetens kännedom mycket mer än vad som hittills
har skett. Besluten behöver framför allt översättas till svenska förhållanden
och föras ned på ett mycket konkret plan ute i kommuner och landsting.
När det gäller omläggningen till ett hållbart transportsystem är det viktigt
att ha målet klart för sig. Jag skall citera ur Agenda 21, just kapitlet om trans-
porter i atmosfäravsnittet: ”Det grundläggande målet inom detta program-
område är att utveckla och främja lämpliga kostnadseffektiva program för
att begränsa, reducera eller bemästra skadliga utsläpp i atmosfären och
andra ogynnsamma miljöeffekter som orsakats av transportsektorn.” Jag vet
att detta kapitel har tillkommit på svenskt initiativ. Därför är det både rimligt
och viktigt att Sverige går före och visar vägen för hur målen konkret skall
kunna uppnås.
Det enda sättet att uppfylla målen är att ersätta alla motorer som drivs
med fossila bränslen, dvs. bensin, diesel eller naturgas, med miljövänliga al-
ternativ. Dessutom måste den totala transportvolymen minskas, även om
den här ersättningen kommer till stånd. Jag vill peka på att omvärlden för-
väntar sig väldigt kraftfulla åtgärder just i Sverige.
I Riodeklarationens sjunde princip talas det om hur Sverige och andra i-
länder skall se sin roll i förhållande till omvärden. Jag skall citera igen: ”De
utvecklade länderna erkänner sitt ansvar i de internationella strävandena
mot en hållbar utveckling med hänsyn till de påfrestningar som just deras
samhällen utsätter den globala miljön för och med tanke på de teknologiska
och finansiella resurser som de förfogar över.” Även om vi använder ordet
”kris” för att beteckna situationen i Sverige i dag, är Sverige i det här sam-
manhanget ett extremt rikt land i jämförelse med länderna i bl.a. tredje värl-
den. I och med detta har vi ett mycket stort ansvar när det gäller dessa frågor.
Det är som sagt bra att konferensens beslut skickas ut på remiss. Det är ju
ändå regeringen som är ansvarig för att de stora och vackra orden omsätts i
politisk handling. Jag undrar hur miljöministern tycker att detta egentligen
rimmar med de beslut som har fattats på sistone. Är det verkligen Riokonfe-
rensens principer som har inspirerat regeringen, när man säger ja till Veda-
bron utanför Kramfors, när man har sagt ja till Öresundsbron, när man säger
ja till Arbetsmarknadsstyrelsens storskaliga vägsatsningar osv.? Man beslu-
tar medvetet om stora projekt som gynnar privatbilism och långtradartrafik
på bekostnad av kollektivtrafik och miljövänliga godstransporter.
Jag tycker att detta är en form av dubbel bokföring som påminner mig om
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
14
diskussionen inför kärnkraftsomröstningen. Olof Johansson och jag stödde
då samma linje, nämlingen linje 3, som ville att kärnkraften skulle avvecklas,
medan linje 1 och linje 2 stod för den mycket originella tanken att kärnkraf-
ten först skulle utvecklas och byggas ut till 13 reaktorer innan den sedan suc-
cessivt skulle tas ur drift. Det förhåller sig på liknande sätt med de beslut
som i dag fattas om bl.a. stora motorvägssatsningar och om Öresundsbron.
Jag tänker också på situationen i storstäderna med de planerade stora motor-
vägarna i triangeln mellan storstäderna och på Dennisuppgörelsen i Stock-
holm. Detta är alltså direkta beslut som knappast står i överensstämmelse
med de stolta deklarationer som har gjorts om att minska miljöpåverkan.
Besluten är inte heller i linje med deklarationerna om att förebygga miljö-
skador.
När man talar om att göra konsekvensanalyser, vilka jag anser att man
skall göra, finns det en tendens att göra dessa i efterhand. Man fattar först
de politiska besluten om utbyggnad, t.ex. av Öresundsbron. Sedan gör man
konsekvensanalyser som visar att miljön inte skadas. Även om många andra
kan visa att utbyggnaden är miljöfarlig, håller man sig till den konsekvens-
analys som visar att miljön inte kommer att skadas. Enligt min mening borde
ordningen vara den motsatta, att man gör konsekvens- och miljöanalyserna
först. Utifrån detta material skall man sedan fatta konkreta beslut i sakfrå-
gan.
Jag skulle vilja ha en kommentar om detta. Samtidigt undrar jag: Skall
regeringen göra en förutsättningslös studie av alternativen till Öresunds-
bron, dvs. en borrad järnvägstunnel? Det vore bra att få reda på detta,
tycker jag.
Anf. 12 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Riksdagen har ganska nyligen behandlat uppföljningen av
Riokonferensen med anledning av den skrivelse som regeringen lämnade -
dock utan deltagande av miljöministern. Därför ger den här interpellations-
debatten ett utmärkt tillfälle att få föra diskussionen också med miljöminis-
tern.
Jag anmälde mig egentligen till den här diskussionen därför att jag före-
ställde mig att debatten om uppföljningen av Riokonferensen, som handlade
om de globala frågorna, något skulle beröra de internationella perspektiven.
Nu har jag av diskussionen hittills förstått att det framför allt är den in-
hemska, nationella uppföljningen som diskussionen handlar om. Det rim-
mar kanske i och för sig med den mer nationalistiska politik som Vänsterpar-
tiet numera för, men j ag tycker ändå att det vore intressant att vidga perspek-
tivet.
Det är bra, som miljöministern säger i interpellationssvaret, att det skall
komma ytterligare redovisningar till riksdagen. Jag tror att det är oerhört
angeläget att inte Riokonferensen blir en isolerad företeelse, utan att den
verkligen blir startpunkten för ett mycket intensivt miljöengagemang som
pågår år ut och år in. Vi har inte råd att ägna miljön ett sporadiskt intresse i
form av stora globala konferenser med tio års mellanrum.
Det är också bra att miljöministern redovisar de förändringar som nu ge-
nomförs i Sverige. Ett ökat krav på miljökonsekvensbeskrivningar när det
gäller stora projekt är ett exempel på en EG-anpassning av den svenska mil-
jöpolitiken som leder till att det svenska miljöskyddsarbetet skärps. Det är
positivt att få detta redovisat här.
Trafikfrågorna, som vi nu diskuterar, är just ett exempel på nationell poli-
tik som verkligen också måste vara internationell, därför att så mycket av
transporter handlar om transporter av varor och gods. Om vi skall klara av
att ta språnget från en ensidigt utvecklad biltrafik till en trafik som framför
allt baseras på sjöfart och järnväg, krävs ett omfattande internationellt sam-
arbete. Det är därför också angeläget att få veta hur regeringen tänker ar-
beta internationellt med satsningar på t.ex. kombitrafik, dvs. trafik där man
kör varor på korta sträckor med långtradare men där de långa transporterna
sker med järnväg. På detta område harman inom EG kommit mycket längre
än vad vi har gjort. I Sverige har vi en mycket starkare satsning på den ensi-
diga långtradartrafiken.
Det är också viktigt att vidga perspektivet, därför att vi talar om den ökade
trafikmängd som den inre marknaden kan komma att medföra om den inte
kombineras med just en effektiv miljöpolitik. Men det finns en annan
mycket stor ökning i trafiken som beror på de förändrade förhållandena i
östra Europa. Här handlar det om en riskerad ensidig ökning av vägtrafiken
som är av mycket större omfattning. Det internationella arbetet med trafik-
politiken är därför oerhört viktigt.
Sjöfarten är ett annat område. Vi klarar inte den omfattande godstrafiken
med bara järnvägar. Det måste också till en utvecklad och miljöanpassad
sjöfart. Här har Sverige faktiskt hamnat långt på efterkälken. Vi har en ål-
derdomlig och uppsplittrad struktur av närsjöfarten. Också här erbjuder
EG-samarbetet stora möjligheter. Men vad görs från svensk sida?
Jag vill säga några ord om det internationella perspektivet som jag tycker
är mycket viktigt. Den s.k. växthuseffekten, som uppstår genom att vi an-
vänder fossila bränslen, var föremål för omfattande diskussioner i Rio. Nå-
got som jag tror måste vara en högt prioriterad åtgärd är att få till stånd en
internationell koldioxidavgift eller koldioxidskatt. Det finns en sådan i Sve-
rige, i Danmark, i Norge och i Nederländerna samt i ytterligare några länder.
Ett införande är på gång i t.ex. Japan och Australien. Inom EG finns ett
färdigt förslag som man inte har vågat genomföra därför att USA och Japan
inte har genomfört något sådant. Det är nu en ny regim i USA, där den nye
vicepresidenten Al Gore har skrivit en bok om miljöpolitiken och klart gett
uttryck för att en internationell koldioxidskatt skulle vara en mycket viktig
miljöåtgärd.
Riokonferensen blev ett misslyckande när det gällde klimatåtgärderna.
Många vackra ord sades, men det gjordes inte så många bindande åtagan-
den. Jag tror därför att en uppföljning av Riokonferensen måste handla om
att man på nytt prövar frågan om mer internationellt bindande åtgärder för
att komma till rätta med den s.k. växthuseffekten, dvs. utsläppen av kol-
dioxid och andra klimatpåverkande baser.
Det är oerhört viktigt att få veta om den svenska regeringen planerar
några nya initiativ, eftersom det nu finns nya och mycket bättre förutsätt-
ningar för att komma längre på det här området.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
15
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Först vill jag säga att det här interpellationssvaret borde ha
kommit långt tidigare. Men det har inte varit möjligt att arrangera. Det är
viktigt att ha tidsperspektivet klart för sig, eftersom det har hänt en del sedan
svaret författades före helgerna.
I finansplanen, för att börja där, står en formulering: ”Miljöskulden får
inte öka.” Det är en av de radikalaste målsättningsformuleringar som finns
i hela budgetpropositionen. Den innebär mycket långtgående förpliktelser.
Arne Jernelöv har i en rapport som Miljövårdsberedningen tagit fram på
departementets uppdrag beräknat ökningen i miljöskulden till för närva-
rande 7 miljarder om året. Det är en grov uppskattning, eftersom man inte
kan veta exakt. Men det är vad som anses vara reparerbara miljöskador.
Däri ingår inte ozonnedbrytande ämnen och stratosfärfrågorna. Dessa frå-
gor vet vi ännu inte hur vi skall hantera. Det finns mycket annat som inte är
med i kalkylen, vilket gör att man med säkerhet kan bedöma att siffrorna är
ännu större.
En annat område som finns med i budgetpropositionen, men inte i inter-
pellationssvaret, är breddningen av NOX-skatten, som vi från Miljödeparte-
mentets sida har föreslagit. Det är egentligen ett genombrott för ett tän-
kande som innebär en vidgad tillämpning av Polluter Pays Principle, dvs. att
det är viktigt att förorenarna betalar och inte skattebetalarna i allmänhet när
den grupp som står för skadorna kan definieras. Kväveoxid är bara ett av de
försurande ämnen som vi plågas av. Men det är ändå viktigt att vi går vidare.
På det sättet skall vi bekosta kalkningsprogrammet framöver.
Vi har här i riksdagen dessutom fattat beslut om bensinskattens differen-
tiering och höjning. Det är en viktig fråga när det gäller transportfrågornas
hantering och den framtida utvecklingen. Skrivelsen har behandlats av riks-
dagen sedan interpellationssvaret skrevs. Jag hade då inte tillfälle att delta,
men jag har så att säga informerat riksdagen i begynnelsen och deltagit i frå-
gestunder kring denna mycket omfattande skrivelse.
Sverige har varit först i världen med att översätta Riokonferensens rap-
port till hemspråk. Avsikten är att vi skall förankra dokumentet och fortsätt-
ningen hos så många som möjligt. Det handlar om många parter. Kommu-
nerna är här en viktig målgrupp för handlandet, eftersom de inbjuds att ta
fram lokala handlingsplaner. Det är egentligen ett förverkligande av den
gamla devisen ”Tänk globalt men handla lokalt”. Detta förskjuter inte från
ett internationellt till ett nationellt perspektiv. Men vi måste för att vara tro-
värdiga internationellt i första hand sopa rent framför egen dörr.
Sedan arbetar vi också internationellt. Det innebär att vi naturligtvis med
stor uppmärksamhet följer den internationella processen. Jag deltog själv i
FN i en diskussion i början av november om uppföljningen av Riokonferen-
sen. Den ägde rum ungefär samtidigt som interpellationen ställdes. Därefter
har vi agerat gemensamt i Norden för att så starkt som möjligt hävda det nya
organet Commission for Sustainable Development, som skall fungera som
det internationella uppföljningsorganet för Riobesluten. Där skall vi ha täta
möten på högsta möjliga nivå för att sätta press på varandra och det interna-
tionella samfundet. Sedan dessa frågor diskuterades senast i riksdagen har vi
16
fått generalsekreterarens förslag till hur organisationen skall se ut och vilka
chefer som skall tillsättas på det området.
Utvecklingen är i gång. Länderna i Norden samarbetar mycket intimt för
att få en rättmätig del i inflytandet i detta organ. Jag hoppas att vi mellan de
nordiska länderna kommer fram till en rotationsprincip för deltagande. Med
den modell som man har valt, dvs. ECOSOC-modellen, kommer möjlighe-
ten att finnas att som observatör ha tillträde till denna församling, även om
man då inte har samma rösträtt.
Detta är något av en komplettering till interpellationssvaret. Det finns na-
turligtvis mer att säga på området. Jag skall nämna ytterligare några frågor
som regeringen arbetar med.
I bilagan från Miljö- och naturresursdepartementet föreslår regeringen att
Sverige skall vara intitiativtagare till en kemikaliekonferens. Också detta är
en direkt uppföljning av UNCR-processen. Det är oerhört viktigt, eftersom
Sverige ligger mycket långt framme i förhållande till de flesta andra länder.
Jag har själv haft överläggningar med den tyske miljöministern om detta.
Antingen skulle Tyskland eller Sverige ha tagit initiativet, och vi är överens
om att Sverige skall göra det.
En annan fråga som diskuteras för närvarande är att genomföra regionala
konferenser om transporter och miljö. Det var ett av besluten i Rio. Här gör
Kommunikationsdepartementet en insats för att se till att Sverige tillsam-
mans med EEC, eller om vi väljer något annat land, skall kunna följa upp
med en transport- och miljökonferens så snart som möjligt, dvs. i mitten av
90-talet.
Anf. 14 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tvivlar inte på Olof Johanssons och Centerpartiets ambi-
tioner i miljöfrågorna. Men jag tvivlar på det sällskap i den borgerliga rege-
ringen där Olof Johansson befinner sig. De beslut som fattas och de diskus-
sioner som förs är ett utslag av att det inte är Centerpartiet som har makten
i regeringen. Man har tydligen inte så stora möjligheter att påverka miljöfrå-
gorna som man kanske skulle vilja.
Situationen i Sverige, om vi nu börjar där, är akut. Så sent som den 11
januari sades det i en ledare i Dagens Nyheter: Svensk skog står på randen
till kollaps. Om man kombinerar detta med beslutet om Öresundsbron före-
faller det hela en smula schizofrent, för att uttrycka sig milt. Det är denna
dubbelhet i politiken som gör ett mycket märkligt intryck. Det som gäller är
inte orden utan handlingen.
Många av dessa förslag om åtgärder för infrastrukturen går också på tvärs
med de miljöambitioner som man säger sig vilja ha. Men det är verkligheten
som gäller. Det är bra att det står att miljöskulden inte får öka. Men hur skall
vi bära oss åt för att den inte skall öka? Det är det som är frågan. Innebär
inte de nationella beslut som fattas att vi faktiskt ökar påfrestningarna på
miljön?
Det internationella perspektivet är nödvändigt. Det är här viktigt att ta
upp hur det konkreta stödet till länderna på andra sidan Östersjön, dvs. till
Baltikum, skall utformas. Hur skall det se ut för att vi skall kunna rädda
Östersjön? Man har sagt att det kostar 130 miljarder kronor. Det som Sve-
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 51
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
18
rige hittills har bidragit med kan man nog rubricera som en form av felräk-
ningspengar. Här behövs det snara åtgärder. Det behövs pengar, och det är
nödvändigt att olika satsningar nu sätts i gång.
Det sker väldigt mycket av planerande, diskuterande och konferenser.
Men vi vet tillräckligt väl att vi redan har gått över gränsen för vad naturen
tål. Vi måste nu sätta i gång med konkreta, aktiva åtgärder. Det är det som
saknas. Ambitionen finns där, och alla de vackra orden finns. Men hur över-
sätter vi snabbt detta i arbete? Hur kommer det konkret att se ut?
Vänsterpartiet har t.ex. vad gäller infrastruktursatsningarna i Sverige fö-
reslagit att man skall låta länsarbetsnämnderna tävla om den bästa miljöpro-
filen. Låt pengarna gå dit där man klart och tydligt kan visa att satsningen
stämmer överens med våra miljöambitioner.
Anf. 15 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Jag tycker egentligen inte att miljöministern besvarar vare sig
de frågor Gudrun Schyman har ställt i sin interpellation eller de frågor som
jag ställer här.
Det verkar inte som om den svenska regeringen riktigt har insett att det
nu råder en annan politisk situation i USA. Det kanske har ett samband med
att statsminister Carl Bildt långt före presidentvalet gjorde en resa till USA
och gav dåvarande presidenten Bush sitt fulla stöd och uttryckte sin förhopp-
ning att han skulle bli omvald. Den sortens politiska gester har kanske i ef-
terhand inte visat sig vara så välbetänkta. De kanske t.o.m. gör att den
svenska regeringen inte har de allra bästa förutsättningarna för att ta upp
diskussionen med den amerikanska regeringen. Jag anser att den i varje fall
borde försöka det.
Enligt min mening är den högst prioriterade gemensamma internationella
frågan att komma till rätta med utsläppen från fossila bränslen, eftersom de
orsakar både försurningsproblem och den s.k. växthuseffekten. Det finns så
mycket gjort. Detta är en fråga där man skulle kunna ta stora steg framåt,
om bara några länder nu tillräckligt envetet och initiativrikt fortsatte att
driva de processerna. Jag tycker att det borde vara en uppgift för Sverige.
Det upprör mig litet att miljöministern inte med ett ord ger uttryck för om
han tycker att det är en god eller dålig idé eller om han har någon uppfattning
om vad den svenska regeringen bör göra.
När det gäller infrastrukturen i Sverige redovisar miljöministern i sitt
skrivna svar, och även nu muntligt, en rad åtgärder som var för sig leder till
en skärpt miljötillsyn. Men det som saknas är en grundläggande inställning
att man måste radikalt förändra infrastrukturen. Man måste mycket mål-
medvetet satsa på en övergång till transporter på järnväg och närsjöfart. Det
finns inte redovisat om regeringen har några idéer, visioner eller planer på
hur denna genomtänkta övergång skall se ut.
I förhållande till östra Europa är det av avgörande betydelse att man kan
få en effektiv och fungerande närsjöfart. Östersjön är ju vårt närhav. I detta
sammanhang är det också viktigt att inse att Sverige inte ensamt kan bedriva
ett sådant arbete. De resurser som Sverige har avsatt för bistånd till östra
Europa är naturligtvis små. Skall de komma upp i den nivå som behövs krävs
det ett internationellt samarbete, som t.ex. det som de europeiska gemen-
skaperna kan erbjuda. Det är faktiskt den viktigaste och mest offensiva part-
nern i förhållande till östra Europa.
Jag tror att det måste till ett mer målmedvetet arbete för att förändra tra-
fikstrukturen om vi skall klara av dessa oerhört stora problem.
Anf. 16 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag skall gå in litet mer konkret på de frågeställningar som ni
här har tagit upp. Tidigare ägnade jag mig mest åt att komplettera svaret.
Det har hänt ganska mycket. Jag borde naturligtvis ha nämnt det möte inom
ramen för Montrealprotokollet som ägde rum i Köpenhamn före jul, vilket
just hanterade frågan om de ozonnedbrytande ämnen jag nämnde i mitt in-
terpellationssvar - CFC, HCFC, haloner, metylbromider etc.
Man kan här konstatera att det internationella samfundet har vaknat upp
sedan den tidigare centerledda regeringen i början på 80-talet tog det initia-
tiv som ledde till Wienkonferensen och Wienkonventionen i början på 80-
talet, som sedan utvecklades till Montrealprotokollet i mitten av 80-talet.
Därefter har Sverige i ledningen försökt att dra andra med sig, och man bör-
jar nu tack och lov närma sig våra målsättningar. Det är en framgång, men
det är en seg process. Det är det nästan alltid i internationella sammanhang.
Man kan hoppas mycket på en internationell utveckling och ett uppvak-
nande. Jag har därför mycket stora förhoppningar till den nya amerikanska
administrationen. Jag gav när klimatkonventionen skrevs mitt i sommaren,
eller eftersommaren, omedelbart uttryck för att det inte var något starkt do-
kument. Det måste sättas tänder i det för att det skall fungera.
Jag har förhoppningen att den nya amerikanska administrationen bättre
än den förra kan klara den uppgiften. Nu har vi i varje fall skapat basen och
kan därmed inleda processen också på detta område. Jag har inte gett upp
hoppet om internationella koldioxidavgifter, även om det var ett bakslag att
EG inte förmåddes att internt ena sig inför Riokonferensen. Det hade varit
den sprängkraft som hade behövts för att utmana de andra länderna, som
bekant.
Den intressanta fråga som man alltid får diskutera tillsammans med väns-
terpartister och dem närstående är frågan om hur andra partier förhåller sig
till helheten. Under den tid jag har varit miljöminister har jag kunnat konsta-
tera att hittills har ingen majoritet här i riksdagen demokratiskt lyckats ge-
nomdriva förslag som gått längre än de förslag som jag har lagt fram. Jag
beklagar det. Jag skulle gärna se att så var fallet, men så ser majoritetsförhål-
landena ut. Det kanske är ett viktigt memento för deltagarna i den här debat-
ten.
Vi har ju den demokratiska restriktionen. Det är den som Gudrun
Schyman har skjutit in sig på, när det gäller transportsystem och annat. Det
finns ett förlegat tänkande som präglar det som vi har ärvt, t.ex. infrastruktu-
ren som sådan, plus de beslut som fattades av tidigare majoriteter. Där be-
mödade man sig aldrig om att ta reda på miljökonsekvenserna i förväg, utan
besluten fattades först, och därefter skulle miljösidan fungera som något
slags städgumma.
Det är detta synsätt som Görel Thurdin och vi andra i den här regeringen
faktiskt försöker att ändra på, men vi kan inte ändra på allting på en gång.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
20
Vi har att godta den situation som var, nämligen att riksdagen har fattat be-
slut. De besluten gäller så länge riksdagen inte har ändrat dem. Vi fullföljer
dem. Det är därför som miljökonsekvensbeskrivningar, t.ex. miljöpröv-
ningen av Öresundsförbindelsen osv., är viktiga arbetsuppgifter nu under vå-
ren.
Vi har en hearing på det området i Miljövårdsberedningen också. Där
skall det underlag som kommer fram testas under de kommande månaderna.
Då får vi en ordentlig belysning av det som borde ha belysts innan riksdagens
majoritet fattade beslut. Men bättre sent än aldrig. Så måste man trots allt
resonera. Men skjut inte på mig i det här fallet och inte ens på den nuvarande
regeringen! Vi har ändå försökt att ändra på detta tingens tillstånd.
När det gäller Östersjön tog den tidigare majoriteten med Socialdemokra-
terna och Ingvar Carlsson initiativ till att dessa frågor skulle tas upp gemen-
samt i Ronnebykonferensen 1990. Men processen är inte särskilt snabb. Det
måste jag medge.
Vi har nu i slutet av mars en finansieringskonferens i Polen där dessa frå-
gor skall föras vidare. Det är en sak att beräkna vad det kostar. En annan
sak är att få länderna runt Östersjön att efter förmåga ställa upp och klara
finansieringen. Om jag skall vara mycket konkret på den punkten, hänvisar
jag bara till den proposition som jag själv står för och som regeringen lagt
fram här under hösten. Riksdagen har ju fattat beslut om den. Den gäller ju
egentligen de första större projekten i de baltiska länderna. Vi satsar 140
miljoner för att tackla en del av deras miljöproblem och förändra deras ener-
gisystem.
Jag tycker att det är orättvist när jag eller regeringen anklagas för att inte
ha insikter på detta område. Insikterna finns självfallet. Samtidigt skall vi
inte tala så mycket i visionära termer. Då försvinner verkligheten. Det vik-
tiga är att kunna tackla problemen punktvis. Det är mycket svårt att i en
sådan här debatt redogöra för alla de åtgärder som vi i regeringen faktiskt
har sparkat i gång. Många fler kommer att följa.
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Olof Johansson säger: ”Skyll inte på mig! Anklaga inte mig!”
Det låter litet grand som att man inte skall skjuta på pianisten om man tycker
att låten är dålig. Man kan naturligtvis säga så, men Olof Johansson är ju
minister i en borgerlig regering som har ett kollektivt ansvar för den politik
som förs. Där måste varje minister ta detta kollektiva ansvar.
Vi är ju överens om att tågordningen är fel. Besluten fattas först, och se-
dan kommer miljökonsekvensanalyserna som någon form av städgumma,
precis som Olof Johansson sade. Det gäller att hyfsa siffrorna så att det inte
ser för hemskt ut och så att de fattade besluten kan genomföras. Då finns det
redan så mycket politisk prestige, så mycket pengar är nerlagda, det finns så
mycket förväntningar och så många investeringar. Det är ekonomin som styr
igen. Den styr inte bara över socialpolitiken och politiken i stort, utan även
över miljöpolitiken. Det är denna tingens ordning som vi måste ändra på.
Det innebär också, Olof Johansson, att vi måste ändra på majoriterna i
riksdagen. Jag ser fram emot att vi kan göra det i nästa val och forma en
sådan riksdagsmajoritet som har en klar insikt om att det är fullständigt nöd-
vändigt att sätta miljöfrågorna högt upp och att kombinera ekonomi med
ekologi. Det är den politiken och den svåra omställningsprocessen som vi
som politiker måste gå i förgrunden för att genomföra. Då visar vi människor
att detta är nödvändigt att göra.
Vi måste inse att den utveckling som vi har i dag, både nationellt och inter-
nationellt, är omöjlig. Den leder till en situation, när det gäller den globala
miljön, som är fullständigt omöjlig. Det innebär att vi i Sverige måste säga
att ökad materiell tillväxt enligt de traditionella BNP-termerna inte är önsk-
värd. Det innebär att i-världen, den rika världen, på huden måste känna av
att den måste ändra sitt konsumtionsmönster, industriproduktionens förhål-
landen osv. Vi måste ställa om till andra transportsystem och till andra infra-
strukturer. Det är ett stort omställningsarbete, men det är nödvändigt. Det
är också nödvändigt att det just är politikerna som går före.
I dag har vi den situationen att det är andra intressen som har makten.
EG:s brist på beslut inför Riokonferensen var ett uttryck för detta. Den mil-
jöansvariga inom EG åkte inte ens dit, eftersom det var så pinsamt att
komma tomhänt till denna konferens och att stå till svars inför de människor
i världen som kräver den nödvändiga omställningen.
Men vi skall ändra på detta, Olof Johansson. Jag ser fram emot ett samar-
bete där vi kan skapa andra majoriteter, som i praktiken kan genomföra den
här nödvändiga omställningen.
Anf. 18 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Jag tackar för beskedet om synen på den nya regimen i USA.
Jag kommer att följa upp det i praktiken med frågor om vad det konkret
leder till för svenska initiativ.
När det gäller EG, är det viktigt att påpeka att anledningen till den förre
miljökommissionärens missnöje och att han inte reste till Rio inte var att EG
höll tillbaka miljöpolitiken, utan att de enskilda EG-länderna var för starka.
Länder som Tyskland och England hade enskilda diskussioner med USA.
Det bromsade den fortsatta processen. Om den gemensamma nivån hade
varit starkare hade Carlo Ripa di Meana kunnat hävda de gemensamma in-
tressena mot de enskilda EG-ländernas. Detta misslyckande för EG inför
Rio är inte ett uttryck för ett misslyckande för Gemenskapen, utan ett ut-
tryck för att Gemenskapen behöver bli starkare på de enskilda ländernas be-
kostnad.
Sedan talar miljöministern om demokratiska restriktioner och politiska
majoriteter. Det finns ju majoriteter som inte är prövade i den här riksdagen
på länge. Det krävs litet politiskt mod för att ta sig över de s.k. blockgrän-
serna. Jag delar inte uppfattningen att den nuvarande regeringens miljöpoli-
tik är alldeles oerhört bra.
Jag tycker att Olof Johansson försöker att sitta på alla stolar samtidigt.
Han försöker både vara med i regeringen utan att ta ansvar för regeringspoli-
tiken och sätta sig i opposition mot regeringen. Det duger inte. Om man är
med i regeringen får man också ta ansvar för den politik som faktiskt förs.
Centerpartiet kan kanske välja om. Då kan situationen förändras.
Tror miljöministern att den trafikpolitik som förs i Sverige, med den in-
riktning som den har inför framtiden, kommer att leda till att vi kan uppfylla
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
22
de åtaganden vi gjorde i Rio och de åtaganden vi har sedan gammalt? Jag
vet att vi inte ens kommer att kunna klara den reduktion av kväveutsläppen
som vi sedan många år tillbaka har åtagit oss. Vi ligger långt ifrån att klara
de målen.
Det är uppenbart att det finns stora brister i den nuvarande trafikpoliti-
ken. Det är ganska obegripligt att Olof Johansson kan stå här utan att er-
känna det och utan att tala om hur allvarlig situationen är. Jag vill inte
komma med några utopier eller floskler. Det tror jag inte att någon politiker
skall kosta på sig att göra i dag. Det är inte detta som behövs, utan konkreta
åtgärder.
Men jag ställer krav på en plan för hur närsjöfarten skall utvecklas. Jag
ställer även krav på svenska initiativ för att driva på i den europeiska politi-
ken och därmed skapa en bättre trafikpolitik. Jag tror att detta kräver till-
växt.
Många människor i det här landet känner ända in på bara skinnet vad det
innebär att det inte finns någon tillväxt i dag. Det innebär arbetslöshet och
att det inte finns några resurser. Men en satsning på den goda tillväxten, t.ex.
järnväg, kan leda till både att miljön förbättras och att det skapas tillväxt
med sysselsättning och en positiv utveckling.
Anf. 19 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det vore intressant att lägga sig i den indirekta debatten mel-
lan Annika Ahnberg och Gudrun Schyman. Men jag skall inte göra det.
Det är viktigt att notera de skrivningar som finns i finansplanen när det
gäller tillväxten. Tillväxten skall ge en uthållig utveckling. Sedan gäller det
att konkretisera detta. Det har vi gjort genom att äntligen uppdra åt Kon-
junkturinstitutet och Statistiska centralbyrån att ta fram bättre mått att mäta
med än det renodlade BNP-måttet.
Det finns ett mycket intimt samband mellan tillväxt och uthållig utveck-
ling. Det råder ett ömsesidigt beroende mellan dessa. Men om inte saker
prövas från början med utgångspunkt i miljön, riskerar man att komma in i
den städsituation som jag nämnde tidigare.
Jag tar ansvar för regeringens miljöpolitik och för regeringens politik i
dess helhet. Men jag vägrar att ta ansvar för vad tidigare regeringar har
gjort. Alla de beslut om infrastrukturen som ni har åberopat här, och som
skapar problem i dag, fattades under tidigare regeringar. Det gäller även Ve-
dabron. Där har 80 miljoner kronor lagts ned enbart på projekteringen. Då
har miljöfrågorna ändå inte setts över. Det här bör utgöra en lärdom för
framtiden: så gör man inte. Det skapar bara politiska och demokratiska pro-
blem och miljöproblem - och allt blir dyrare.
Jag har inte utvecklat hela transportområdet i svaret, och det beror natur-
ligtvis på föredragningsansvaret i regeringen. Primärt är kommunikations-
ministern ansvarig för det området. Han kommer att redogöra för de frå-
gorna under våren. När de omfattande planerna för infrastrukturen skall läg-
gas fram kommer dessa frågor att aktualiseras. Då kommer först en tillämp-
ning av naturresurslagen att ske. Görel Thurdin har drivit fram detta i rege-
ringen. Därefter skall det ske ett ställningstagande med utgångspunkt i vilka
miljökonsekvenser som kan uppstå. Det här skall ske först, inte efteråt.
Det finns många andra saker som är på gång. Jag behöver bara nämna det
som står i propositionsförteckningen. Jag har inte tidigare ägnat mig åt att
repetera innehållet. Där finns t.ex. en proposition om riktlinjer för en krets-
loppsanpassad samhällsutveckling. Den propositionen utgör också en upp-
följning av Riokonferensen. En proposition om åtgärder mot klimatpåver-
kan läggs fram under våren. Vi hoppas att vi skall bli klara med en proposi-
tion om biologisk mångfald under 1993. Vi kommer att stegvis konkretisera
uppföljningen av Riokonferensen.
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1992/93:55 om försurningen
Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Rolf L Nilson har frågat mig dels om vilka åtgärder regeringen
kommer att vidta med anledning av det akuta försurningsläget, dels vilka
åtgärder regeringen tänker vidta för att fastställda mål beträffande reduce-
ringen av kväveoxidutsläppen skall nås.
Rolf L Nilson ställde i stort sett samma frågor i en interpellation som jag
besvarade den 10 februari 1992. Låt mig inledningsvis hänvisa till detta svar,
i vilket jag bl.a. redogjorde för pågående förhandlingar om ett nytt svavel-
protokoll och en rad andra insatser som görs för att minska försurningen lik-
som kalkningsverksamheten.
Under detta år kommer förhandlingarna om ett nytt svavelprotokoll in i
ett mer intensivt skede. Sverige kommer att kräva att ett nytt protokoll skall
innehålla utfästelser om betydande utsläppsminskningar. Detta arbete kom-
mer att ha hög prioritet i miljöpolitiken under den närmaste tiden.
Beträffande kväveoxidutsläppen kan jag upplysa om att Miljö- och natur-
resursdepartementet under våren kommer att bereda en åtgärdsplan för att
minska dessa i enlighet med tidigare beslutade mål. Resultatet av detta ar-
bete kommer att föreläggas riksdagen senare under detta år.
Anf. 21 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag vill först tacka Olof Johansson för svaret.
Jag tycker att svaret är kortfattat och att det andas en viss irritation. Det
är möjligt att jag gör en övertolkning. Anledningen till att jag har ställt
denna fråga är främst att det har gått ett år sedan vi talades vid senast om
dessa problem. Under den tiden har det kommit ytterligare rapporter och
omfattande studier om försurningen. Det gäller främst inom den sydsvenska
skogen och täcker utvecklingen under en femårsperiod. Här finns ny kun-
skap som är värd att ta med vid beslutsfattandet.
En annan anledning är att Olof Johansson för ungefär ett år sedan talade
om vad som var på gång. Jag tycker att det är angeläget att få en redovisning
av vad som har hänt under denna period. Vi var överens om att vi diskute-
Prot. 1992/93:51
13januari 1993
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
24
rade ett stort och allvarligt miljöproblem. Av det kortfattade svaret att döma
är det inte speciellt mycket konkret som har hänt sedan sist. Det oroar mig.
Jag skulle vilja att Olof Johansson talade litet utförligare om frågan om sva-
velprotokoll. Svavelutsläppen är kanske den viktigaste anledningen till för-
surningen. De utgör ett internationellt problem. Det nämndes i svaret att
förhandlingarna om ett nytt protokoll befinner sig i ett intensivt skede. Hur
stora är utsikterna för framgång? Det vore bra med en utförligare redovis-
ning på det här området.
Olof Johansson aviserar också en åtgärdsplan för att minska utsläppen av
kväveoxider. Även här tycker jag att Olof Johansson, så här i början av året,
borde lätta på förlåten och tala om vad som är på gång. Om de svenska ut-
släppen av kväveoxider skall reduceras ner till de nivåer naturen tål, eller
med de 30 % som har satts upp som ett mål, krävs radikala åtgärder. Jag
tycker att det är rimligt att offentliggöra vilken typ av åtgärder som skall vid-
tas så snabbt som möjligt. Då får berörda parter, främst industrin, möjlighet
att påbörja en nödvändig omställning och kan föra fram synpunkter på för-
slagen och eventuellt anvisa alternativa bättre lösningar.
Det här är alltså fråga om internationella problem. En stor del av den de-
batt som fördes med anledning av den förra interpellationen kan även tilläm-
pas på det problem vi diskuterar nu. Jag skulle vilja begränsa det internatio-
nella perspektivet litet grand. En stor del av nedfallet av svavel i Sverige
kommer från internationella källor. Det går att skilja ut två grupper av syn-
dare. Den ena gruppen består av östeuropeiska stater, såsom Tyskland, Po-
len, de baltiska staterna och Ryssland. Den andra stora syndaren är Storbri-
tannien. Det är rimligt att bemöta dessa syndare på olika sätt. Tyskland ut-
gör nog ett mindre problem. Man kan förvänta sig att det gamla Västtysk-
land har sådana resurser, dvs. ekonomin är så stark, att det går att ganska
snabbt ta itu med utsläppen. När det gäller de övriga öststaterna krävs det
insatser. Jag delar Annika Ähnbergs uppfattning att problemen inte kan lö-
sas av de enskilda länderna. Här måste ske en samordning, och EG måste ta
ett stort ansvar och erbjuda finansieringsmöjligheter.
Sverige har också en viktig roll att spela när det gäller omställningen av
energisystem. Vi har tekniken och erfarenheten. Jag skulle vilja ha en redo-
visning av Olof Johansson av vad som är på gång. Finns det några resultat av
redan insatta medel när det gäller energieffektiviseringen? Vad är på gång
när det t.ex. gäller att ta upp Vattenfalls idéer om investeringar i Östeuropa
som alternativ till investeringar i miljö och energi i Sverige? Hur skall man
möta Storbritanniens hittillsvarande ovilja att ställa upp och reducera sina
svavelutsläpp?
Anf. 22 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag känner inte någon irritation för att denna interpellation
kommer upp. Det är en feltolkning av Rolf L Nilson. Interpellationen är
högst relevant. En del av det svar som Rolf L Nilson efterlyser återfinns i en
ordentlig faktaredogörelse som numera är tillgänglig för oss båda, i Miljö-
och naturresursdepartementets bilaga till budgetpropositionen. På s. 46 och
47 finns en genomgång av miljöläget när det gäller försurande utsläpp, i
första hand av svavel- och kväveoxider. Jag skali inte repetera detta.
Det är riktigt som Rolf L Nilson säger, att det som är allvarligt är det-
samma som tidigare. Det internationella samarbetet har gått vidare sedan vi
startade det 1979. Jag satt själv ordförande på konferensen i EEC i Geneve
det året. Jag kan nu göra jämförelser i ett perspektiv på drygt tolv år och se
hur attityderna har förskjutits. Det finns ett särdrag, åtminstone på svavel-
området. I centralare delar av Europa uppfattar många inte det problemet
som lika angeläget som vi i Norden, med rätta, uppfattar det. Samma atti-
tydskillnad noterade vi 1979, men mycket starkare. Då ifrågasatte man
också ibland om vi hade rätt i sak. Vi vet att vi har rätt. Vi vet att den svenska
skogen hotas. Vi vet att något av motsvarande situation råder i de övriga
nordiska länderna. Den debattröskeln har vi tack och lov kommit över. Det
återstår att dra slutsatser av det.
Det har hänt ganska mycket. Minskningen av svavelutsläppen har varit
framgångsrik i vårt eget land och i andra länder. Men det räcker inte. Vi har
haft ett miljöförstöringsreservat österut, där ingenting har gjorts. En enda
utsläppskälla kan ibland förstöra alltsammans för oss andra. Vi kan ta Nar-
vaområdet som ett bra exempel. Det gäller att komma åt den typen av gigan-
tiska punktutsläpp av svavel. Det arbetar vi med i samarbete med Baltikum.
Rolf L Nilson hänvisar till Vattenfalls förslag. Vattenfall har framfört ett
förslag. Men sanningen är att det bygger på ett uppdrag som vi har gett Vat-
tenfall, att arbeta med dessa frågor i Baltikum å regeringens vägnar för att
komma fram till modeller för att hantera dessa frågor gemensamt. Det har
lett till att vi har lagt fram förslag i riksdagen, som jag nämnde tidigare i
debatten, om t.ex. energieffektivisering som ett strategiskt viktigt område.
Det vi håller på med nu är att utforma direktiv för en utredning som skall
se på s.k. gemensam implementering av internationella konventioner. Det
är då viktigt att få i gång det gemensamma arbetet, så att vi satsar på det
mest kostnadseffektiva sättet, där det finns flest problem. Det innebär att
man angriper problemen på rätt ställe, med minsta möjliga kostnader och
största möjliga resultat. Då måste vi ägna oss särskilt åt vårt närområde, där
andra länder inte själva har möjlighet att bekosta åtgärder i närperspektivet.
Det gäller främst Baltikum, som är ett förstahandsområde för svenskt in-
tresse. Men man får inte låta detta leda till uttalanden som: I och med att vi
vidtar dessa åtgärder där, kan vi avstå från att göra något hemma. Det är
viktigt att man inte förlorar på den ena sidan vad man avser att vinna på den
andra.
Något av det viktigaste i internationellt samarbete är att visa vad man gör
hemma, för att pressa andra som har råd att göra likadant. Det är den ut-
gångspunkten som har varit Sveriges styrka, trots att vi också har stora bris-
ter. Jämfört med andra har vi ändå legat tidigt framme och kunnat påverka
andra. Vi har kunnat säga: Detta är möjligt, detta är ett måste. Vi har kunnat
visa på skadorna och på att det blir mycket dyrare att vänta. Om man skall
tala om de breda penseldragen, kan man säga att det är vår minskning av
användningen av fossila bränslen i Sverige som har varit den största insatsen
när det gäller energiområdet och industriområdet. Den var jag själv med om
att initiera på 70-talet.
Trafiken, däremot, är ett speciellt problem. Det har vi nu tacklat. Det bör-
jade med att jag drev fram en ökad differentiering mellan olika bensinsorter.
Prot. 1992/93:51
13januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
25
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
26
Det betyder att man gynnar bilar med katalytisk avgasrening. När deras an-
del i det svenska transportsystemet ökar minskar man därmed kväveoxidut-
släppen. Självfallet är detta en strategi som är genomtänkt, miljöklassning
av både bränsle och motorer.
Anf. 23 ROLF L NILSON (v):
Fru talman! Jag frågade Olof Johansson om han ville lyfta på förlåten när
det gäller kvävereduktionsplanen. Jag skulle gärna vilja höra en ytterligare
redovisning.
Det kommer larmrapporter om dessa problem med jämna mellanrum.
Det är nödvändigt att man larmar. Men det finns givetvis en risk med det.
När man har larmat tillräckligt länge hörs inte larmen. Vi ställer in oss efter
den ljudnivån.
I en av de senaste rapporterna, den av Peter Schlyter och Stefan Anders-
son från Naturgeografen i Lund och Skogsvårdsstyrelsen i Halmstad, sägs att
den sydsvenska skogen befinner sig i ett kritiskt läge. Markens förmåga att
buffra är antingen upphävd, inom vissa områden, eller kan förväntas rasa
ganska snabbt. Det togs också upp i en ledare i Dagens Nyheter den 11 ja-
nuari. Här finns givetvis ett behov av långsiktighet men också av reaktioner
på det akuta hotet. Det handlar om att vidta kompensatoriska åtgärder. Det
man då tänker på i första hand är intensifierad kalkning och tillförsel av mi-
neraler. Mineraler har lakats ur jordarna.
Vi får då inte enbart ett ekologiskt sammanbrott. Vi får också ett bety-
dande ekonomiskt bortfall. Tillväxten i den svenska skogen minskar eller
avstannar. Den svenska skogen måste betraktas som en stor ekonomisk till-
gång. Man talar om årliga förluster i tillväxt av den svenska skogen på i stor-
leksordningen 5 miljarder. I dessa tider, då ekonomin och behovet av tillväxt
är det man talar om dagligen, måste denna typ av uppgifter också tas på all-
var.
Det är inte enbart ett ekologiskt utan också ett ekonomiskt framtidspro-
blem. Vi rycker undan en del av grunden för svensk försörjning och svensk
välfärd, om vi inte angriper försurningsfrågorna på ett effektivt sätt.
Anf. 24 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag har naturligtvis samma syn på de här frågorna som Rolf
L Nilson och instämmer i den beskrivning som han gör. Vi har inga delade
meningar i det fallet.
Jag tycker också att det är svårt att få fäste i opinionen för den här sortens
larm. Alla kanske inte inser att problemet liknar det med nedbrytningen av
ozonskiftet. Det är en typ av fråga där det kan ha gått för långt redan och
där det inte finns någon återvändo.
Men när tröskeleffekten slår till, dvs. skogen bara dör, därför att utlös-
ningen av tungmetaller och annat fungerar så att skogen förgiftas, då är det
för sent. Då kommer skogsdöden naturligtvis att uppmärksammas, på
samma sätt som har skett i f.d. Tjeckoslovakien, för att ta ett exempel, där
man kan se hur det ser ut när detta inträffar, alltså ett döende landskap. Då
vet vi att det är för sent, och det tar en oerhörd tid för naturens läkande
krafter att komma tillbaka.
Det är riktigt att det ständigt kommer fram mer förfinad kunskap på det
här området, och det är viktigt att ta till sig den. På fredag anordnas i miljö-
vårdsberedningens regi ett seminarium kring försurningsfrågorna. Det kan
sägas vara en uppsummering av den nya kunskap som kan finnas på området
och som i sin tur kommer att ligga till grund för åtgärdsplaner och annat. Så
de forskare som ligger i fronten här håller vi naturligtvis nära kontakt med.
Vad beträffar redovisning av vad som skall komma i den åtgärdsplanen vill
jag säga att verksamheten inte får avstanna i avvaktan på en plan. Då väljer
jag att redovisa vad vi föreslår, vad vi redan har bestämt och vad vi har gjort,
mera än att spekulera för mycket om vad som kommer i en plan.
Det är därför jag har nämnt miljöklassningen av bensinen som en viktig
grund för att tackla kväveoxidproblemet. Jag nämnde i den förra interpella-
tionsdebatten, och kan repetera det, den förändring av kalkanslagets finan-
siering som föreslås i budgetpropositionen. Man vinner så att säga på belast-
ningssidan genom att förorenaren betalar och dämpar därmed utsläppen av
kväveoxider.
Belastningen ökar med 200 miljoner kronor för helår, och så använder vi
de pengarna för kalkningen. Det innebär ökade resurser till kalkning i för-
hållande till dagens 176 miljoner, och vi kommer att dimensionera kvä-
veoxidskatten eller avgiften så att det blir en ökning framöver. Effekten mil-
jömässigt blir 400 miljoner i stället för 176 miljoner, om man förenklar dis-
kussionen litet grand.
Så det är en avsevärd ambitionshöjning på den här punkten, och det tycker
jag är viktigt. Men detta återfinns i vår bilaga till budgetpropositionen, och
därför går jag inte in i detalj på sådana saker.
Sedan är det viktigt att gå vidare med energieffektivisering och hushåll-
ning på det området, och det gör vi också. Även om det inte är mitt huvudan-
svarsområde, vill jag gärna nämna det. Här finns ett direkt samband med
infrastruktursatsningar. Tyngdpunkten ligger faktiskt på järnvägssatsningar i
de infrastrukturförslag som regeringen har kommit med och som regeringen
avser att komma med under våren.
Det är för det första en klar förändring i investeringstakten, tre gånger
högre än genomsnittet för 80-talet, och det är inte bara konjunkturbetingat,
för då låg vi osedvanligt lågt. För det andra är det naturligtvis en förändring
i fråga om fördelningen av infrastruktursatsningarna.
Jag säger detta med den reservation som jag har gjort i den tidigare inter-
pellationsdebatten, nämligen att det finns en del låsningar från tidigare poli-
tiska beslut och tidigare regeringar som vi har att hantera och som inte går i
rätt riktning ur den här synpunkten. Jag bara konstaterar det. Om man stän-
digt skall generera mera biltrafik så är det klart, precis som Naturvårdsver-
ket har sagt i sitt remissvar om Öresundsbron, att det kommer att kosta.
Frågan är om vi skall ta den kostnaden och räkna in den när vi bestämmer
oss och verkligen titta på miljökonsekvenserna från början eller om vi skall
göra som vanligt, dvs. lämna över till kommande generationer. I så fall lär
väl sydvästra Sverige ligga i farozonen, med ständigt ökande försurning på
grund av ökande trafikmängder som innebär att det kan vara för sent att göra
någonting.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
27
|
Prot. 1992/93:51 13 januari 1993 |
Den frågan kommer vi att ägna stort intresse. Här skall talas klartext om |
|
Svar på interpella- |
Anf. 25 ROLF L NILSON (v): Fru talman! Det är bra det Olof Johansson säger om utökad kalkning, Jag är litet besviken på att Olof Johansson inte vill vara mer konkret när I vår debatt för cirka ett år sedan hade vi uppe frågan om möjligheterna Jag skulle gärna vilja ha en markering på den punkten: Är det Olof Jo- Sedan vill jag ta upp det märkliga förfarandet med miljöprövningen av Det finns en tjänstemannareservation som säger att de åtgärder som måste Anf. 26 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c): Fru talman! Jag brukar tillämpa principen att jag redogör för fakta och för Men detta innebär inte att jag har ändrat ambitionsnivån, utan vad det |
28
just dessa effekter. Däremot vill jag göra det bästa möjliga av den situation
som vi befinner oss i och lyfta fram de effekter som uppkommer.
Om riksdagsmajoriteten säger att Öresundsbron skall komma till stånd,
får man konstatera att möjligheterna att uppnå det på egen hand uppsatta
målet om 30 % reduktion av kväveoxiderna därmed har försämrats. Det
finns ett sådant samband, och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det i
denna debatt och att tala om hur helheten och en del andra stora partiprojekt
fungerar.
Men med detta upphör ju inte strävandena att försöka förebygga, och det
är där som miljöklassningen kommer in. Man angriper då hela bilbeståndet
och försöker att på den vägen i stället reducera överallt. Man arbetar alltså
i ett sådant här läge med olika strategier för att försöka göra det bästa möj-
liga av ett ganska besvärligt läge.
Det är i det perspektivet som man skall se de åtgärder som regeringen nu
har föreslagit och som jag hoppas att riksdagen ställer sig bakom. De innebär
en avsevärd ambitionshöjning, av absolut nödvändiga skäl, när det gäller att
angripa de problem som vi redan har skapat, dvs. försurningen i mark och
vatten. För att klara en del av denna problematik angriper vi bl.a. symtomen
genom kalkning.
Sedan hoppas jag - men det är mycket svårare att uttala sig om detta - att
vi skall kunna driva på den internationella utvecklingen. Klarar man inte
högre ambitioner där, har vi mycket mindre chanser i Sverige.
Talmannen anmälde att Rolf L Nilson anhållit att till protokollet få anteck-
nat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1992/93:63 om lågkonjunkturens effekter
på miljöskyddsarbetet
Anf. 27 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Annika Ahnberg har frågat mig om regeringen har en samlad
kunskap om hur lågkonjunkturen påverkar miljöskyddsarbetet i Sverige och
hur den påverkar Sveriges deltagande i det internationella arbetet på detta
område. Vidare undrar Annika Ahnberg om regeringen har några konkreta
planer för hur miljöarbetet i lågkonjunkturen kan bli mer offensivt, t.ex. ge-
nom att arbetsmarknadspolitiska satsningar ges en miljöprofil.
När omfattningen av allmänna investeringar sjunker som en följd av låg-
konjunkturen är det naturligt att anta att även investeringar för miljöskydd
sjunker i motsvarande grad. Under den förra lågkonjunkturen minskade
t.ex. utsläppen i lägre takt än under tiden före och efter. Emellertid är utsläp-
pen från industrin och andra punktkällor i dag åtgärdade i högre grad än vad
som är fallet med utsläpp från diffusa källor. Vi behöver därför prioritera
åtgärder som kan sättas in för att komma till rätta med utsläpp från vår an-
vändning av varor och från trafiken.
Ansvaret för att utveckla miljöanpassade varor bör ligga på dem som pro-
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
29
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
30
ducerar varorna. Även ansvaret för att avfall tas om hand på ett från miljö-
och resurssynpunkt riktigt sätt skali i framtiden i betydligt större utsträck-
ning än för närvarande åvila producenten. Näringslivet är positivt till princi-
pen om producentansvar, men takten som man är villig att hålla för att i
praktiken ta på sig ansvaret är delvis beroende av konjunkturen.
Investeringar i infrastrukturen för transporter är en viktig del i att möta
lågkonjunkturen. Beslut om järnvägsinvesteringar för drygt 9 miljarder kro-
nor har också fattats av regeringen. Det är emellertid viktigt att investering-
arna görs på ett på lång sikt miljömässigt riktigt sätt.
FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro visar att det går
att göra framsteg även under en ekonomisk lågkonjunktur. I regeringens re-
dogörelse för konferensbesluten (1992/93:13) anges också hur genomföran-
det skall ske i Sverige. För svensk del ges grunder för såväl inhemskt som
internationellt arbete i regeringsförklaringen. Enligt denna skall t.ex. Sve-
rige vara aktivt och pådrivande i det internationella miljövårdsarbetet.
Kommunerna har på senare år fått utökade uppgifter inom miljöområdet.
Det är därför mycket otillfredsställande om de resurser som avsätts för mil-
jöarbetet nu skulle minska. Samtidigt gäller det då att utnyttja befintliga re-
surser så effektivt som möjligt. Det kommer t.ex. att bli en viktig politisk
uppgift för kommunerna under de närmaste åren att omsätta och konkreti-
sera Riodeklarationen och handlingsprogrammet, Agenda 21, för en hållbar
utveckling.
Frågan om att ge arbetsmarknadspolitiska åtgärder en miljöprofil behand-
las i regeringens proposition 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den
svenska ekonomin. I propositionen anvisas bl.a. medel för ytterligare bered-
skapsarbeten, och vissa områden utpekas där beredskapsarbeten anses sär-
skilt angelägna. Ett sådant område är Miljö- och naturresursdepartementets
verksamhetsområde. Inom departementet har en inventering av lämpliga
beredskapsarbeten genomförts.
Sådana arbeten finns inom t.ex. lantmäteriområdet, där uppdatering och
digitalisering av databaser avseende kartor och fastighetsregister är mycket
angelägna uppgifter. Inom Statens naturvårdsverks verksamhetsområde
finns uppgifter som underhåll av vandringsleder, skötsel av närströvområ-
den, uppförsel av stängsel och hägn, skogsvård och anläggning av våtmarker.
För att ytterligare understryka det angelägna i att insatser görs just på mil-
jöområdet har ett brev med information om möjliga arbetsuppgifter i da-
garna sänts från Miljö- och naturresursdepartementet till Arbetsmarknads-
verket, som i samarbete med länsarbetsnämnderna skall avgöra hur de
pengar som finns till förfogande faktiskt skall användas.
Anf. 28 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Fru talman! Jag tackar för svaret på denna interpellation. Det finns många
oroande tecken på att åtgärderna för att förbättra miljön nu avtar i takt med
att lågkonjunkturen blir allt djupare och resurserna blir knappare. Det är
därför som jag har framställt denna interpellation.
När jag läser svaret och när jag hör miljöministern redogöra för regering-
ens syn får jag en känsla av att man från regeringens sida inte riktigt delar
min oro. Miljöministern säger i sitt svar att det mycket riktigt är så - det
kunde man se också under den förra lågkonjunkturen - att investeringarna
i miljöförbättrande åtgärder inom näringslivet minskar. Men det gör inte så
mycket, tycker miljöministern, eftersom vi i dag redan har kommit så långt
i arbetet med utsläppen från industrin och andra punktkällor att det inte be-
höver göras så mycket av sådana investeringar. Jag delar inte den uppfatt-
ningen.
När vi nu går från att koncentrera oss på i första hand effekterna av själva
produktionsprocessen till att mera tänka på vad produkterna som sådana
och vår livsstil får för konsekvenser för miljön minskar inte nödvändigheten
av åtgärder inom produktionen. Mycket av det som man har sett växa fram
under senare år, t.ex. satsningar på s.k. intern miljörevision inom företag,
på fortbildning och på informationsverksamhet, ligger nu i farozonen. Det-
samma gäller för nyinvesteringar som kan ha varit planerade sedan länge
men som nu skjuts in i en oviss framtid.
Jag har ställt frågan: Har man inom regeringen en samlad bild av vad som
händer? Ser man vartåt det nu lutar? Det verkar varken som om man har
den samlade bilden eller som om man är särskilt intresserad av att skaffa sig
den.
En annan mycket stor källa till oro är vad som händer inom den offentliga
sektorn. Jag tänker framför allt på kommunerna. Miljö- och hälsoskydds-
tjänstemannaförbundet, vars medlemmar arbetar med miljöskyddet på de
kommunala förvaltningarna, har i en enkät fått det svaret från 151 kommu-
ner att dessa drar ned på resurserna på miljö- och hälsoskyddsarbete - 6 av
10 kommuner drar ned på dessa resurser.
Man skall ha klart för sig att vi i vårt land satsar i storleksordningen 100
kr per medborgare och år på miljö- och hälsoskyddsarbetet. Det motsvarar
kanske ungefär 1/2 % av de kommunala utgifterna. Dessa resurser drar man
ändå in på, eftersom kommunernas ekonomiska läge börjar bli så svårt. Jag
tycker att det är mycket oroande.
Det finns andra, mer begränsade undersökningar, gällande t.ex. Stock-
holms län, som pekar åt samma håll. Jag tycker att det vore en uppgift för
regeringen att analysera vad som håller på att hända. Vilka delar av den
kommunala miljö- och hälsoskyddsverksamheten drabbas? Hur kan man
försöka kompensera detta? Behöver man gå in från statens sida med någon
typ av styråtgärder?
Också jag tycker i och för sig att indragningen av kommunala resurser med
7 1/2 miljard kronor är en stor bov i dramat, men diskussionen om detta förs
på många andra håll och i många andra sammanhang, och jag tror inte att
det är någon större idé att gå in på den diskussionen här i dag. Men jag tycker
att det är viktigt att man från riksdagens och regeringens sida har kunskapen
om vad som händer och om vad man kan försöka göra för att det också i
lågkonjunkturen skall bedrivas ett aktivt miljöarbete -för det finns ju också
möjligheter.
I ett läge när produktionsapparater inte är så hårt utnyttjade finns det
andra möjligheter än i en högkonjunktur att t.ex. testa nya metoder. Det blir
så att säga lättare att fördra ett produktionsbortfall när man inte står mitt i
en högkonjunktur och när inte alla produkterna är efterfrågade. Det blir lät-
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
31
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
32
tare att testa nya råvaror och att satsa på personalutbildning-det borde vara
det.
Finns det någonting som samhället kan gå in och göra? När jag i min inter-
pellation ställde frågan om arbetsmarknadspolitiska åtgärder tänkte jag inte
i första hand på det samhället gör för de människor som redan har blivit utan
jobb, utan jag tänkte på att arbeta mer förebyggande, om samhället på något
sätt kunde bidra till att företag, i stället för att permittera, satsade på miljöut-
bildning och bättre miljöanpassning av produktionsmetoder, kanske med nå-
got komplement från samhället.
Jag tror att man kunde ta initiativ från regeringens sida och från myndighe-
ternas sida för att se till att det även i lågkonjunktur bedrivs ett mycket mer
offensivt miljöarbete. Det var den typen av diskussion som jag hade hoppats
kunna föra här i dag, i stället för att få en ganska oengagerad och ytlig redo-
görelse för vad som redan är på gång och som inte möter de här hoten.
Anf. 29 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Annika Ahnberg har missuppfattat mig, men det kan bero
på att jag har missuppfattat hennes frågeställningar.
Det är inte alls så att jag är oberörd eller att det inte görs så mycket. För-
ändringarna inom industrin kan sägas ha lett till att situationen när det gäller
punktutsläpp är en annan i dag än under tidigare lågkonjunkturer. Det jag
betonar i svaret är att allting är relativt, dvs. att det i förhållande till den
situation som vi då hade har skett en förändring. Därför går det inte att skapa
en total jämförbarhet mellan de olika lågkonjunkturerna. Det är den po-
ängen som jag vill nämna.
När det gäller tillväxten finns det alltså ett ömsesidigt beroende mellan
tillväxt och miljövänlig utveckling. Det ömsesidiga beroendet mellan tillväxt
och miljöpolitik är viktigt att vårda. En av nackdelarna i lågkonjunkturen är
naturligtvis att förnyelsetakten i näringslivet avtar. Vi vet av erfarenhet - det
nämner vi särskilt i finansplanen i år - att industrin inte förnyas i samma takt,
i varje fall inte automatiskt. Det betyder att gammal teknik lever kvar längre
i en lågkonjunktur än i ett snabbare omvandlingsskede. Det är en minuspost
när det gäller miljöutvecklingen.
Det handlar å andra sidan om de resurser som skapas, hur mycket pengar
vi kan avsätta för miljöarbete. Annika Ahnberg nämner, helt riktigt, kom-
munernas viktiga roll. Jag har naturligtvis tillgång till den rapport som hon
här nämnde om den oroande utvecklingen på det området. En utredning
med en analys av just samspelet mellan stat och kommuner kommer att över-
lämnas till regeringen om några veckor av landshövdingen i Göteborgs och
Bohus län, Kjell Mattsson. När den utredningen kommer får vi ta tag i de
frågorna på nytt och dra slutsatser av den.
Det förs också en vidare debatt, som Annika Ahnberg berörde och som
jag inte skall ta upp i det här sammanhanget, om vilka möjligheter och vilken
frihet kommunerna har att hantera sin situation och att göra sina egna priori-
teringar. Det är naturligtvis ganska avgörande på det här området.
Jag har inte någon avvikande syn på de grundläggande problemen. Jag har
velat redovisa de konkreta saker som vi faktiskt gör och vill ha gjorda via
arbetsmarknadssatsningarna. Sedan finns det mycket annat, på teknikut-
vecklingssidan. Det handlar om Näringsdepartementets arbete, både på
energiområdet och på industriområdet, dvs. teknisk forskning, utveckling
och effektivisering. Det är där som satsningarna måste göras, som också in-
korporerar miljösyften och miljömål.
Till sist tror jag att det är oerhört viktigt att man integrerar miljökunskap
i hela samhället. Det är intressant, att så fort man möter ungdomar i dagens
samhälle visar det sig att ett av deras huvudintressen är miljöfrågorna - det
är inget som helst tvivel om det. Det är viktigt att utnyttja den kraften i ut-
bildningssystemet, och därför är det min avsikt att hela tiden driva på för att
stärka möjligheterna såväl på högskolenivån som när det gäller utbildningen
i det ordinarie skolsystemet, som är gemensamt för alla, i fråga om miljökun-
skaperna och de möjligheter som ungdomars intresse ger oss på det området.
Anf. 30 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Jag glömde i mitt första anförande att säga att jag i svaret
noterade just kopplingen mellan tillväxt och miljösatsningar. Jag delar upp-
fattningen att den goda tillväxten är nödvändig för att vi skali kunna komma
till rätta med miljöproblemen. Det förs en förenklad diskussion i samhället,
där man betraktar den nutidshistoria vi har bakom oss och säger: Titta vad
tillväxten har ställt till med! För att kunna komma till rätta med miljöproble-
men skall vi inte ha någon tillväxt!
I själva verket låg orsaken till problemen inte i tillväxten i sig, utan i vår
bristande insikt om de problem vi skapade. I själva verket leder också icke-
tillväxten i dag till miljöproblem. Valet att upphöra med verksamheter ger
oss inga garantier för att vi förbättrar miljön, utan vi är tvungna att gå vidare.
Men vi är också tvungna att förändra innehållet i tillväxten. Varje föränd-
ringsprocess inom näringslivet eller inom den offentliga sektorn kanske på
lång sikt leder till att vi sparar resurser, men det kräver undantagsvis, i bör-
jan, att vi har resurser att satsa på själva förändringen.
Därför behövs tillväxten, för att vi skall göra förändringar. På längre sikt
visar det sig säkert att man på det sättet har kunnat vara mer sparsam med
jordens resurser. Jag delar den uppfattningen.
Det kan dock inte få oss att acceptera att man, i tider av liten, ingen eller
t.o.m. negativ tillväxt, inte bedriver ett offensivt miljöarbete. Vi måste näm-
ligen hålla fast vid att nöden får vara uppfinningarnas moder, också i den här
situationen.
Jag är övertygad om att det finns många goda idéer inom näringslivet,
fackföreningsrörelsen och bland människor om hur man kan förbättra. Ofta
är det idéer kring den sysselsättning man själv har. Ofta är det i sitt arbete
som människor får idéer om hur man kan förbättra. Tyvärr har många ett
litet utrymme för att förverkliga idéerna. För t.ex. LO-kollektivet är det syn-
nerligen begränsat.
Därför tror jag att regeringen - om jag får ge ett litet gott råd, även om
regeringen kanske inte är så intresserad av goda råd från oppositionen -
skulle kunna använda Miljövårdsberedningen och samla de olika intressen-
terna, dvs. Industriförbundet, fackföreningsrörelsen, ideella organisationer,
Kommunförbundet och Landstingsförbundet, till en diskussion om hur man
just kan vända långkonjunkturen till ett offensivt miljöarbete.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 51
|
Prot. 1992/93:51 13 januari 1993 |
Det finns många idéer, och det finns ett utrymme, men det gäller att se till |
|
Svar på interpella- |
Anf. 31 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c): Herr talman! Jo, vi lyssnar gärna på goda råd, och en del har vi kommit Det som jag har ägnat mig åt under den senaste tiden när det gäller just Det är därför som jag i lagrådsremissen om en mer kretsloppsanpassad Visst föder en utveckling av det här slaget ett stort antal idéer - en bety- Det är viktigt att ta fasta på dynamiska processer av det här slaget i sam- Anf. 32 ANNIKA AHNBERG (-): Herr talman! I synen på de här frågorna tycks det i grunden finnas en över- Det är naturligtvis också angeläget att man går vidare med det här offen- Överläggningen var härmed avslutad. |
34
6 § Svar på interpellation 1992/93:64 om utsläpp av krom
Anf. 33 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Annika Ahnberg har frågat mig vad regeringen avser att
göra för att dels öka kunskaperna om kromets miljöeffekter, dels begränsa
utsläppen av krom.
Låt mig börja med att säga att en väl fungerande kemikaliekontroll är en
förutsättning för att kunna uppnå ett kretsloppssamhälle. För att rätt priori-
tera insatser vid utveckling av kretslopp behövs bl.a. en allmän kunskap om
kemiska ämnens egenskaper. Det är också viktigt med en förbättrad kun-
skap om flödena av kemiska ämnen via produkter och varor ute på markna-
den.
Det arbete som pågår på olika håll inom näringsliv och hos myndigheter,
bl.a. Kemikalieinspektionens systematiska riskhanteringsarbete, kommer
att leda till bättre underlag för att identifiera och begränsa förekomsten av
särskilt riskabla kemikalier och för att bygga upp bra system för återvinning
eller återanvändning av produkter och varor i sådana fall där förbud inte är
möjligt eller lämpligt.
Jag vill nämna följande beträffande vidtagna och pågående arbeten med
att begränsa användning och utsläpp av krom i miljön.
Inom ramen för de internationella havskonventionerna har Sverige åtagit
sig att minska utsläppen av vissa metaller, bl.a. krom, med 50 %. Vid Nord-
sjökonferensen år 1990 överenskoms att utsläppen av metaller till vatten
skall minska med 50 % mellan åren 1985 och 1995, och samma mål skall vara
nått för luftutsläpp till år 1999.
Överenskommelser inom Helsingforskommissionen, Helcom, innebär att
utsläppen till både vatten och luft skall minska med 50 % mellan åren 1987
och 1995.
Kromföreningar används bl.a. inom ytbehandlingsindustrin. Enligt vad
jag erfarit arbetar Statens naturvårdsverk med att ta fram allmänna råd om
slutna system inom ytbehandlingsindustrin. Naturvårdsverket arbetar vidare
med att utreda avfallsfrågor inom järn-och stålindustrin. I dag finns stora
mängder avfall såsom avskiljt stoft, ofta med höga halter krom, vid många
stålverk. Utredningen syftar till att kartlägga problemets storlek samt att
identifiera och bedöma lämpliga sätt att ta hand om avfallet, genom utvin-
ning av metaller eller väl innesluten deponering. Inom ramen för det på-
gående programmet för översyn enligt miljöskyddslagen av villkor för ut-
släpp från miljöstörande anläggningar, kommer krav att ställas på järn- och
stålindustrin samt på Sveriges enda ferrokromverk om minskade utsläpp av
stoft innehållande bl.a. krom.
Färgfabrikanterna i Sverige har frivilligt kommit överens om att inte an-
vända kromföreningar i svensk färgindustri.
Kemikalieinspektionen har klassificerat kromater och kromtrioxid (krom-
syra) som cancerframkallande ämnen, och dessa kemikalier skall märkas
med upplysning om cancerrisken. Vidare har vissa kromföreningar, t.ex.
kromater och bikromater, klassificerats som allergiframkallande och skall
märkas med upplysning om risk för hudallergi.
Jag kan också nämna att Kemikalieinspektionen har meddelat föreskrifter
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
35
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
36
(KIFS 1990:10) om träskyddsbehandlat virke som bl.a. innebär begräns-
ningar i användningen av arsenik- och kromföreningar. Genom omfattande
insatser från Kemikalieinspektionen och branschorganisationer har informa-
tion spritts om dessa nya bestämmelser. Kemikalieinspektionen har vidare
genomfört tillsynsprojekt riktade mot impregneringsanläggningar och åter-
försäljare för träskyddsbehandlat virke. Av en nyligen upprättad rapport
från Kemikalieinspektionen framgår att dessa informationsinsatser förvän-
tas ge resultat under första halvåret 1993 i form av nedgång i användningen
av arsenik-och kromföreningar i träskyddsmedel. Kemikalieinspektionen
kommer senast den 1 juni 1993 att ge en avslutande rapport till regeringen
om effekterna av inspektionens föreskrifter (KIFS 1990:10). Kemikaliein-
spektionen avser också att ompröva godkännanden för samtliga äldre tryck-
impregneringsmedel under år 1993.
Kromutsläppen från svenska garverier har minskat från 10 ton år 1982 till
ca 300 kg år 1990. Garveriverksamheten i Sverige är numera av liten omfatt-
ning. Merparten lädervaror för svensk konsumtion importeras som hel- eller
halvfabrikat. Ansträngningar att begränsa användningen av krom i detta
sammanhang måste därför ske i internationellt samarbete. T.ex. inom Hel-
com pågår arbete med att minska kromutsläppen från garverier.
Anf. 34 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Kretslopp är ju ett begrepp som miljöministern har velat
göra till sitt kännetecken i miljöpolitiken. Inom det politiska systemet är vi
ju sedan länge vana vid kretslopp. Många goda idéer cirkulerar ständigt runt
i detta kretslopp, tyvärr ofta utan att komma till ett förverkligande.
Men nog tycker jag att det här interpellationssvaret är ett exempel på ett
återfall i den miljöpolitik som vi hade innan kretsloppstankarna föddes. Det
handlar i hög grad om vad man har gjort för att minska utsläppen från olika
produktionsprocesser när det gäller krom. Men det som är alarmerande och
som jag i första hand tänkte på när jag ställde min interpellation är allt det
krom som finns i produkter.
Av de 1,8 miljoner ton krom som enligt vad man beräknar har stoppats in
i den s.k. teknosfären är det i dag en mycket liten del som har läckt ut. Det
mesta finns så att säga fortfarande i omlopp, i produkter som används eller
i produkter som har kasserats och finns någonstans som avfall; de kommer
så småningom att brytas ned och avge detta krom. Frågan är hur vi skall han-
tera det problemet.
Krom har framför allt använts som ytbehandling inom stålindustrin; rost-
fritt stål är den största användningen. En anledning till att jag tagit upp just
kromet är att det är en ganska litet diskuterad miljöfara. När vi diskuterar
tungmetaller och deras gifteffekter på människor och på annat liv är det van-
ligen andra tungmetaller vi tänker på. Det är t.ex. bly och kadmium. Man
menar att kromet inte är lika farligt. Men man vet också att krom i naturen
kan övergå från den mindre farliga till betydligt farligare former. Miljöminis-
tern redogör också för att Kemikalieinspektionen har klassificerat vissa pro-
dukter som cancerframkallande.
I takt med att andra miljöproblem växer - jag tänker på försurningen -
minskar också markernas förmåga att hålla miljöfarliga ämnen, och läck-
agen blir större. Allt det här gör att kromet som vi har stoppat in i vårt sam-
hälle och som nu cirkulerar runt är en tickande miljöbomb, som ännu inte
har exploderat men som kanske kommer att göra det, och vi vet inte riktigt
hur.
Vi vet att en del kromater har vissa effekter. De anrikas i biologiska orga-
nismer, de beter sig som andra mycket kända, etablerade toxiska tungmetal-
ler, men vi vet ändå inte riktigt hur de beter sig, vi vet inte riktigt hur kromet
cirkulerar, och vi vet inte hur vi skall hantera de stora mängder som är i om-
lopp.
Det var de här frågorna som jag tänkte på när jag ställde min interpella-
tion, och jag tycker att svaret är väldigt begränsat och inte berör just alla de
här kretsloppsaspekterna. Jag skulle därför önska att frågan fick en ytterli-
gare, mer inträngande behandling.
Anf. 35 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Det är riktigt att jag återigen i första hand har redogjort för
läget, de åtgärder som har vidtagits; en del av detta är ett arv sedan tidigare.
Det är ju viktigt att den här utvecklingen har startat när det gäller den före-
byggande sidan - jag tror att Annika Ahnberg och jag är överens om att det
inte är oviktigt. Det är den delen som jag har beskrivit.
Sedan har vi restproblemen, det som i olika sammanhang redan finns i
omloppet. Det är ett mycket svårare problem. Jag har inte några patentlös-
ningar. Det är en del av samma synsätt där som på andra områden: Vi måste
veta vad det är för avfall som vi skall ta hand om, sortera detta, ta hand om
det på det lämpligaste sättet med hänsyn till egenskaperna, och naturligtvis
fördjupa vår kunskap om dessa egenskaper. Det är så den delen av proble-
met måste hanteras.
Det är självklart att en viktig del av kretsloppstänkandets utveckling hand-
lar om just hur man i det moderna samhällets mycket differentierade varuf-
löde skall kunna ta hand om just de farligaste delarna av t.ex. tungmetaller
i cirkulation och hantera detta på lämpligt sätt. Mycket av kromanvänd-
ningen är alltså inriktat på att begränsa användningen av krom. Efter hand
skall den här cirkulationen alltså minska i omfattning.
Anf. 36 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Det är ju inte så att vi har slutat använda krom. Vi importe-
rar ju fortfarande krom, och det används som sagt framför allt i rostfritt stål.
I interpellationssvaret redogörs framför allt för neddragningar av använd-
ningen dels i produktionsprocesserna, dels på andra områden där använd-
ningen ändå är ganska liten. Men när det gäller att hitta ersättningar på det
område där kromet framför allt används har vi nog inte kommit så långt på
väg. Där tror jag att det behövs mycket ytterligare insatser när det gäller
forskning och utvecklingsarbete.
Jag skulle kanske ha önskat att det här svaret hade varit mer konkret. Det
har gjorts viktigt forskningsarbete - det finns säkert mycket på det här områ-
det som jag inte känner till, men ett forskningsarbete som jag känner till har
bedrivits vid Linköpings universitet. Det finns ett nytt centrum i Uppsala
som skall syssla med just tungmetallernas miljöproblem. Jag tror att det är
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
37
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
38
angeläget att man i det nu näraliggande forskningsarbetet ser till att resurser
avsätts också för det hittills ganska förbisedda men nog så allvarliga problem
som kromanvändningen innebär.
Det är också viktigt att man satsar på att se om det finns något annat som
vi kan göra. Rostfritt stål är ju en produkt som man som miljöengagerad
privatperson har tyckt har varit bra, även om det är en liten användning.
Man har kunnat satsa på rostfritt stål i stället för olika typer av plaster, och
så visar det sig att man återigen har hamnat i situationen att man gått från
ett problem till ett annat. Det är därför viktigt att man arbetar vidare och ser
om det finns bättre ersättningsmedel, och jag tror att det krävs insatser från
samhällets sida för att åstadkomma detta.
Anf. 37 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag vill bara bekräfta att jag har tagit del av bl.a. det arbete
som har gjorts vid Linköpings universitet. Jag tycker att det ger en intressant
bild av hur situationen ser ut, sammanfattat i den här mycket långsiktiga ac-
kumulerade kromproblematiken. Den visar att det - hittills i varje fall - är
stigande kurvor som vi har att hantera totalt sett, även om utsläppen till luft
och vatten på vissa områden avtar, men då flyttas de i stället och blir till ett
internationellt problem. Det beror helt enkelt på strukturomvandlingen i
Sverige.
Eftersom det här är en tungmetall som inte är så lätt att få tag i när den
väl är utspridd är det klart att det är viktigt att studera de ackumulerade ef-
fekterna av krom i naturen. Det har skett bl.a. vid Linköpings universitet.
En av de avhandlingar som jag har sett är av Bo Bergbäck; han har just givit
en tydligare bild av den långsiktiga problematiken. Vi hade före sekelskiftet
inte särskilt mycket krom i trafik i systemen, men därefter har vi ackumule-
rat mer och mer. Även om tillförseln under senare år har minskat betydligt
kvarstår ackumuleringsproblematiken. Jag delar därför Annika Åhnbergs
uppfattning att det här verkligen inte är något problem som vi har löst - det
är ett problem som vi måste följa mycket intensivt.
Anf. 38 ANNIKA ÅHNBERG (-):
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga att jag tycker att det är bra att vi
i dag har fått den här frågan aktualiserad, men jag är naturligtvis inte nöjd i
den meningen att jag tycker att svaret är tillräckligt. Jag hoppas att rege-
ringen återkommer med förslag om mer specificerade och mer långtgående
forskningsuppdrag, så att vi kan komma till rätta med problemet.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1992/93:45 om körkort för snöskoter in.m.
Anf. 39 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Sten-Ove Sundström har frågat kommunikationsminister
Mats Odell om regeringen kommer att lägga fram förslag om obligatoriskt
körkort för snöskoter samt om regeringen planerar att vidta åtgärder som
begränsar snöskoteråkandet i Norrlands inland och fjälltrakter. Jag och
kommunikationsministern har kommit överens om att jag - som ansvarig i
regeringen för terrängkörningslagstiftningen - skall svara på interpellatio-
nen.
Sten-Ove Sundström hänvisar i interpellationen till utredningsarbeten vid
Naturvårdsverket och Rikspolisstyrelsen. Några förslag från dessa myndig-
heter i fråga om snöskotertrafiken har dock inte lämnats till regeringen.
Regeringen tillsatte hösten 1991 en utredning om åtgärder mot buller i
fjällområden och skärgårdar (dir. 1991:78). Utredningen har till uppgift att
belysa möjligheterna till och konsekvenserna av restriktioner mot bullrande
aktiviteter i landets fjällområden och skärgårdar. Utredningens direktiv in-
nebär inget hinder för utredaren att ta upp sådana frågor som Sten-Ove
Sundström tar upp i sin interpellation.
Utredningen avser att överlämna sitt slutbetänkande till Miljö- och natur-
resursdepartementet i mitten av mars. Efter sedvanlig remissbehandling
kommer utredningsförslaget att ligga till grund för eventuella åtgärder från
regeringens sida i syfte att minska olägenheterna av bullrande aktiviteter i
fjäll- och skärgårdsområden. Remissen kommer givetvis att omfatta även or-
ganisationer som tillvaratar de intressen som Sten-Ove Sundström tar upp i
interpellationen.
Jag kan självfallet inte nu lämna några besked om vad regeringen kan
komma fram till som en följd av utredningens förslag och den påföljande
remissbehandlingen. En allmän strävan från regeringens sida är emellertid
att minska bullret i samhället. Ett uttryck för den ambitionen är också den
utredning som regeringen tillsatt med uppgift att utarbeta ett förslag till en
samlad handlingsplan mot buller (dir. 1992:20).
Anf. 40 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för det ovanligt intetsägande svaret. Jag
har svårt att förstå hur man kan författa ett svar på två A4-sidor genom att i
stort sett enbart hänvisa till pågående utredningar.
Jag har i min interpellation försökt fästa regeringens uppmärksamhet på
att det finns en stor oro bland snöskoterägare och förare för ett införande av
restriktioner. Det finns en oro för att det kommer att skapas en ökad byrå-
krati för att man skall få äga och köra en snöskoter.
Tidningarna har ju de senaste månaderna fört fram och publicerat en rad
korkade förslag som sägs hänföras till olika utredningar. Det har t.ex. hand-
lat om att man skall införa obligatoriska körkort, restriktioner i fråga om
motorstyrka, bandmärkning, hastighetsbegränsningar osv.
Nu är det väl ändå dags, Görel Thurdin, att ni i regeringen tar bladet från
munnen och talar om vad ni egentligen håller på med.
Jag kan förstå att statsrådet i detalj inte kan redovisa kommande förslag
om hur snöskotertrafiken skall begränsas. Men Görel Thurdin bör väl kunna
ta avstånd från de grövsta påståenden som cirkulerar i massmedia.
Jag tycker att regeringen åtminstone på några punkter bör kunna skapa
klarhet. Kommer det att bli körkort för snöskoter? Kommer det att införas
hastighetsbegränsning eller blir det någon form av obligatorisk bandmärk-
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
39
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
40
ning? Vad det gäller de här begränsade områdena borde Görel Thurdin
kunna ge ett klart besked.
Skall vi norrbottningar tvingas till hårda restriktioner för var och när vi får
köra våra snöskotrar? Skall vi utestängas från stora delar av fjällvärlden, där
många av oss tillbringar en stor del av vår fritid, därför att några centralbyrå-
krater sitter och ritar in områden som skall bli bullerskyddade för att turis-
terna skall få åka skidor i lugn och ro?
Regeringen har nyligen avskaffat fritidsbåtsregistret, eftersom man ansåg
att det är ett intrång i den personliga integriteten att registrera båtar. Hur
långt är Görel Thurdin beredd att gå för att värna om snöskoterägarnas inte-
gritet?
Anf. 41 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Jag delar den uppfattning som Sten-Ove Sundström har gett
till känna i den här frågan. Uppfattningen delas av många i vårt avlånga
lands nordligaste delar. Jag kommer själv från en fjällkommun, Kiruna, där
så gott som samtliga familjer har en snöskoter. Kommunen betraktas som
den snöskotertätaste kommunen i hela landet. Jag vill dock påpeka att jag
inte talar i egen sak. Jag är inte snöskoterägare och har inte heller för avsikt
att skaffa mig en snöskoter.
Jag kan tala om för statsrådet att det är svårt att beskriva den känsla
många har när snöskotersäsongen börjar närma sig - känslan att få ta sig ut
i den vida fjällvärlden en vacker vårvinterdag. Det är lätt för, framför allt,
stockholmarna att se problemen. Men det är faktiskt mycket positivt att se
alla de människor som med skoterns hjälp kan ta sig ut i vår vackra fjällvärld.
Många undrar om man successivt kommer att attackera fjällvärlden ytterli-
gare med andra medel. Skall man stänga av fjällvärlden?
Jag har sett den karta som den s.k. bullerutredningen arbetar med. De
zonförslag som är upptagna i bullerutredningen bearbetas vidare av Natur-
vårdsverket. Där diskuterar man ytterligare s.k. svarta zoner. Bullerutred-
ningen har delat in fjällvärlden i tre olika zoner. Den första zonen - vild-
markszonen - är markerad med svart på kartan. Den zonen skall vara helt fri
från motortrafik. Det gäller såväl skoter- som flygtrafik. I den andra zonen -
friluftszonen - skall man tillåta en viss skotertrafik. I den tredje zonen - sko-
terförbudszonen - kan skoter framföras efter speciella leder, enligt samma
regler som i nuvarande förbudsområden.
Det är fråga om stora ytor. Jag vågar påstå att det sammantaget rör sig om
ytor motsvarande ett normalstort län i landets södra delar.
Jag har erfarit att Norrtälje kommun är expertområde för problem med
båt- och skotertrafik. I Västerbotten och Norrbotten har man däremot inte
ens blivit tillfrågad.
I regeringen ingår partier som gör gällande att de är motståndare till olika
slag av förbud. Det är därför förvånande att denna regering har för avsikt att
ytterligare berika floran av förbud. Jag är definitivt motståndare till dessa
förbud. Man måste lösa problemen med information och åter information.
Jag hoppas att regeringens förslag till att minska problemen med buller i
fjällvärlden kommer att utmynna i ett ytterligare utflöde av information på
det här området.
Anf. 42 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag vill först tala om att jag inte är stockholmare. Numera är
jag dessutom glesbygdsbo. Jag är mycket väl medveten om att snöskotern
utgör ett viktigt arbetsfordon i skogslänen och andra snörika områden. Snö-
skotrarna är också ett viktigt transportfordon för människor som bor långt
ute på landsbygden. Det finns ett medvetande om detta. Jag talar nu för mig
personligen, men detta medvetande finns också inom departementet där vi
skall arbeta med dessa frågor. Jag utgår ifrån att utredarna har haft kontakt
med människor som är berörda av det här.
Jag håller med om att ett sådant här fordon naturligtvis ökar tillgänglighe-
ten till marker t.ex. för handikappade men också för den bofasta befolk-
ningen i exempelvis Norrlands inland. I det avseendet är vi överens.
Däremot vill jag bemöta Sten-Ove Sundströms påstående att en samling
naturromantiker centralt skulle ha kommit på att man skall se över
snöskoteråkandet och begränsa bullret. En majoritet i riksdagen har ställt
sig bakom att man skall göra det. I kommittédirektiven till utredningen om
åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar, som förre miljöministern
Birgitta Dahl utfärdade, står det, utifrån en proposition om en god livsmiljö
som den föregående regeringen lade fram, att en alltmer omfattande an-
vändning av flygplan, helikoptrar och terrängfordon i fjällområden samt ett
ökat antal motorfarkoster i skärgårdsområdena har medfört bullerproblem
i områden där tystnaden borde vara en viktig kvalitet. Det finns en bakgrund
till varför man gör denna utredning. Riksdagen har begärt att en samlad ak-
tionsplan mot buller skall utarbetas. Det rör sig således om ett regelrätt upp-
drag från riksdagen.
Utredningar görs för att skaffa fram ett kunskapsunderlag så att man skall
kunna fatta bra beslut. Jag tycker att vi i Sverige hanterar utredningar som
om de var något slags färdigutarbetade förslag. Det är fel att se det så. Utred-
ningen arbetar självständigt. Naturvårdsverket har t.ex. tagit ett eget initia-
tiv och överlämnat synpunkter på snöskoteråkandet i fjällområden till utred-
ningen. Rikspolisstyrelsen har i en utredning också arbetat fram synpunkter
självständigt. Man tar där upp sådana frågor som ni nämnde. Det gäller t.ex.
frågan om obligatoriskt förarbevis och registreringsnummer.
Vi kan konstatera att det finns ett problem. Vi har ungefär 200 000 snö-
skotrar i Sverige i dag. Alla är inte medvetna om att man måste ta hänsyn
till naturområden och sina medmänniskor när man använder snöskotrar. Vi
är ensammma om att ha allemansrätt i Sverige. Allemansrätten leder ibland
till att naturen utsätts för stora påfrestningar, t.ex. när det gäller användning
av terränggående fordon. I andra länder måste man i regel ha ett tillstånd
för att fara fram, på ett helt annat sätt än vad vi behöver här i Sverige.
Jag tycker därför att denna debatt är viktig. Vi måste få de människor som
inte har förståelse för det här att använda en snöskoter på rätt sätt. Det gäller
att kombinera önskemålen. Man skall ta hänsyn till djurlivet och naturmil-
jön och människors önskan om att det skall finnas ostörda områden. Detta
måste dock vägas samman med behovet av ett sådant här fordon i de områ-
den som ni nu talar om.
Vi har en reglering av detta. Men regleringen har tydligen inte varit riktigt
effektiv, eftersom denna kritik kommer fram. Därför är det nödvändigt att
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
41
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
42
försöka få fram vad kritiken egentligen riktar in sig på och vilka åtgärder
man kan ta till.
Jag måste fortfarande säga att jag i dag inte kan och inte vill direkt uttala
att vi t.ex. skall ha förarbevis eller registrering. Om jag uttalade mig på det
sättet skulle jag föregripa remissomgången. Jag tycker att utredningen skall
få lämna fram sitt självständiga förslag. Det kommer att ske i mars, och se-
dan skall förslaget ut på en remissomgång. Därigenom får vi ett kunskapsun-
derlag som skall göra det möjligt för oss i regeringen att lägga fram ett bra
förslag.
Anf. 43 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Ibland undrar man vilken kritik som statsråden i regeringen
lyssnar på. Den kritik mot snöskotern som fordon förekommer inte i någon
större utsträckning i de län där man använder snöskoter. Jag har en känsla
av att det oftast är människor på central nivå som bildar sig en uppfattning
om en verklighet som de egentligen inte känner till.
I de regioner där det finns snö och man använder snöskotrar har man re-
dan utvidgat de förbudszoner som finns kring städer och andra områden.
Det har gjorts under senare år. Det sker alltså en anpassning för att männi-
skorna i städer och tätbebyggda områden inte skall bli störda. Denna anpass-
ning har i stor utsträckning redan skett i kommunerna i Norrlandslänen.
Jag har svårt att förstå varför man nu skall komma med nya stora områden
där man vill skapa bullerfria zoner.
Jag har naturligtvis inte begärt att statsrådet här i detalj skall redovisa vad
som eventuellt kan komma att ske. Men om man lägger ut en utredning på
Rikspolisstyrelsen måste den ju ha ett syfte. När man då kommer med så-
dana här, i mitt tycke, korkade förslag som bandmärkning, begränsning av
motorstyrka, körkort och annat på terränggående fordon, tycker jag att
statsrådet borde redovisa en prinicipiell syn. Görel Thurdin har ju i alla fall
de här frågorna inom sina domäner.
Jag måste också ta tillfället i akt och ta upp frågan om den personliga inte-
griteten som vi debatterade när det gällde avskaffandet av fritidsbåtsregist-
ret. Regeringens företrädare i kammaren poängterade då gång på gång hur
viktigt det var med den personliga integriteten. Bandmärkning på snöskoter
innebär ju att den väg man kört märks upp exakt. Det syns på avtrycken i
snön. Jag tycker att statsrådet nu kunde ta chansen och redovisa sin princi-
piella syn på detta. Är en bandmärkning av snöskotrar ett hot mot den per-
sonliga integriteten?
Anf. 44 BRUNO POROMAA (s):
Herr talman! Efter att tidigare ha arbetat tillsammans med statsrådet i
samma utskott under flera år är jag väl medveten om att statsrådet inte är
stockholmare, utan norrlänning som jag. Men förslag som kommer från den
kungliga huvudstaden betraktar vi, som kommer från periferin, många
gånger som Stockholmsförslag.
Statsrådet säger att alla inte är medvetna om att man skall ta hänsyn till
naturintressena. Jag tror inte att det hjälper med förbud, utan vad som be-
hövs är information. Det finns ingen expert, förutom utredarna och möjligt-
vis några på Naturvårdsverket, som tror på förbud. Alla som är insatta i de
här problemen gör gällande att det helt enkelt är information som krävs.
Man skall inte dra alla snöskoterägare över en kam. Precis som i trafiken
finns det säkert också bland snöskoterägare och snöskoteråkare sådana som
är oförsiktiga. De som är mest oförsiktiga, tror jag är de som kommer ut-
ifrån; de som tillfälligtvis hyr en snöskoter. Okunniga som de är, kör de oför-
siktigt överallt och visar ingen hänsyn mot andra.
Jag hoppas att vi med den här debatten i alla fall har fått utredarna på rätt
spår så att de kommer med andra förslag än de som hittills offentliggjorts.
Anf. 45 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag tycker att alla debatter är viktiga eftersom de alltid, som
Bruno Poromaa sade, leder till nya vinklingar och ger signaler till dem som
är involverade i olika processer. De här debatterna är ju just ett led i en viktig
process som skall leda fram till ett bra beslut. Jag vill också försäkra att åt-
minstone när jag leder arbetet att utifrån utredningsmaterial ta fram förslag
är vi oerhört lyhörda för remissinstanser och försöker se hur man skall kunna
sammanväga olika intressen. Men vi har också ett ansvar att se till att vi vär-
nar om vår miljö och de kvaliteter vi har.
Jag håller med Bruno Poromaa om att information är oerhört viktigt, om
vi skall klara av frågan om allemansrätten på ett bra sätt; det gäller oavsett
om det är barmark eller snö. Man kan naturligtvis förbättra informationen.
Polisen har inte fått i uppdrag av regeringen att utreda frågan. Polisen har
uppmärksammat att problemen med snöskotertrafiken har ökat, och har
därför undersökt hur man skall kunna göra för att nå dem som gör fel och se
till att de som gör rätt får fortsätta att använda sitt bruksfordon. Det är deras
utgångspunkt. Jag har haft kontakt med länsstyrelsen som också påtalar att
det faktiskt finns ett problem med snöskoteråkandet. Man riktar sig ju i den
kritiken inte mot de människor i Norrlands inland som behöver snöskotern
som bruksfordon eller arbetsfordon i skogen. Jag är övertygad om att det
inte är det det handlar om. Det handlar om fritidsåkandet, där människor
inte tar tillräcklig hänsyn.
Jag har fått brev från norra Sverige, från en ung pojke som säger som ni:
Han tycker att snöskotern är nödvändig för dem som bor i Norrlands inland.
Samtidigt säger han att det finns de - och då hänvisar han till dem som bor
söder om Dalälven - som inte förstår sig på att använda snöskotern, och han
har åsikter om hur man skall reglera detta. Det finns människor som är bo-
fasta i Norrlands inland och ändå ser att det kan finnas problem.
Jag tycker inte att vi i första hand skall se motsättningarna. Jag kan förstå
att ni reagerar på förslag som kommer från olika instanser. Men eftersom de
inte har kommit från regeringen tycker jag inte att jag behöver ställas till
svars för dem. Vi tittar naturligtvis på frågan om personlig integritet när vi
lägger ett förslag och väger den mot de övergripande miljömål som riksda-
gen har slagit fast. Jag vill återigen säga att riksdagen har begärt av rege-
ringen att man skall ta fram en samlad aktionsplan mot buller och förslag
som innebär att man minskar bullret i fjällområdet och i skärgårdarna. Det
uppdraget försöker vi nu leva upp till. Vi kan ju fortsätta diskussionerna när
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
43
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
44
utredningen har lagt sitt förslag och remissvaren har kommit in. Då får vi
anledning att komma tillbaka till den här diskussionen.
När det gäller vilka som ingår i utredningen vill jag säga att det finns repre-
sentanter för Jämtland och Härjedalen, och dessa får väl ändå betraktas som
Norrlands inland där det finns snö - åtminstone nu.
Anf. 46 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag hade hoppats att statsrådet skulle kunna ge några indika-
tioner på att man inte ställer upp på de grövsta, som jag uppfattar det, dum-
heterna i utredningen. Vi får hoppas att de är bortstädade när det så små-
ningom kommer ett förslag till riksdagen.
Det finns naturligtvis problem även när det gäller snöskotrar. Många svåra
olyckor inträffar t.ex. på grund av alkoholförtäring. Vi har på senare tid haft
olyckor där minderåriga, alltså personer under 16 år, varit inblandade. Men
det är mycket viktigt att man inte skapar hårda byråkratiska regler för att
komma åt undantagen. Det krånglar bara till det för de vanliga snöskoter-
ägarna. Det är viktigt att notera.
Mitt råd till Görel Thurdin blir framför allt att överväga reglerna för
hjälmanvändning. Det tror jag är mycket viktigt när man kör snöskoter.
Prioritera frivilligutbildningen inom snöskoterklubbarnas ram. Ta upp dis-
kussionen med försäkringsbolagen så att de skoterägare som genomgår en
frivillig förarutbildning får en ordentlig rabatt på sin försäkring. Skapa en
positiv inställning till frivillig utbildning i klubbarna. Höj skoterklubbarnas
status; det tror jag är viktigt för att man skall komma till rätta med proble-
men. Sluta med att föra fram några hopplösa byråkraters förslag. Gör något
positivt för att värna om snöskoterns framtid. Lyssna på människorna, fram-
för allt i de bygder där man kontinuerligt använder de här fordonen, och
hör vad de tycker. Se upp litet för centralbyråkraterna och regeringskansliet,
annars kan förslaget hamna snett.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 1992/93:48 om EES-avtalet och offentlig-
hetsprincipen
Anf. 47 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Per Stenmarck har i en interpellation frågat mig vad rege-
ringen har gjort för att värna om den svenska offentlighetsprincipen i sam-
band med EES-förhandlingarna, hur regeringen avser att fortsätta att värna
om offentlighetsprincipen i de kommande medlemsförhandlingarna och om
regeringen uppfattar den svenska offentlighetsprincipen som hotad genom
närmandet till EG.
Jag vill inledningsvis ange den grundåskådning som jag menar bör prägla
lagstiftningsarbetet i fråga om offentlighet och sekretess vid ett närmande till
övriga Europa.
Som Per Stenmarck pekar på är offentlighetsprincipen grundlagsfäst ge-
nom bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Principen om fri tillgång till
de allmänna organens handlingar lades första gången fast i 1766 års tryckfri-
hetsförordning och har således gällt i vårt land i över 200 år. Den har därige-
nom satt sin prägel på den svenska förvaltningen och påverkat attityder och
värderingar i samhället. Man kan säga att den sitter i benmärgen hos oss. Vi
kan därför inte tänka oss att vara utan den.
Även om offentlighetsprincipen och även de offentliga funktionärernas
yttrandefrihet och meddelarfriheten är omistliga inslag i vår rättsordning är
de dock inte utan undantag. Inskränkningar i rätten att ta del av allmänna
handlingar får därför göras om det är påkallat av hänsyn till vissa i 2 kap.
2 § tryckfrihetsförordningen angivna intressen, där behovet av sekretess är
särskilt starkt. Som exempel på sådana intressen kan nämnas rikets förhål-
lande till annan stat eller mellanfolklig organisation och skyddet för enskil-
das personliga eller ekonomiska förhållanden. Begränsningar av motsva-
rande slag finns i yttrandefriheten och meddelarfriheten.
Sverige och Finland har länge varit ensamma om att tillämpa offentlighets-
principen, men på senare år har även andra länder inom EG, t.ex. Danmark,
Frankrike och Nederländerna, anlagt samma synsätt. Sverige är dock, såvitt
bekant, fortfarande ensamt om att ha principen grundlagsfäst.
Även om några av EG:s medlemsländer alltså tillämpar en offentlighets-
princip tillämpas den inte av alla och inte heller av EG som sådant. EG-insti-
tutionerna bestämmer själva om en handling skall lämnas ut eller inte. Of-
fentlighetsreglerna ser alltså olika ut i EG och dess medlemsländer. EG stäl-
ler heller inte krav på att dessa regler skall harmoniseras utan varje med-
lemsland får ha den lagstiftning som passar förhållandena i det landet bäst.
På vissa håll i EG:s regelverk finns emellertid sekretessregler som med-
lemsländerna - utifrån sina skilda utgångspunkter - måste anpassa sin lag-
stiftning till. Det gäller framför allt sekretess för övervägandena vid EG-rå-
dets möten och för uppgifter som enskilda enligt dessa regler skall lämna
till EG-kommissionen eller till nationella myndigheter om sina ekonomiska
förhållanden.
Sådana sekretessregler återfinns också i några av de EG-rättsakter som
Sverige genom EES-avtalet åtagit sig att införliva med svensk rätt.
Det är självklart att Sverige skall uppfylla de åtaganden som följer av
EES-avtalet. Detta innebär emellertid inte att vi måste göra på precis samma
sätt som man gjort i något av EG:s medlemsländer. Införlivandet bör i stället
ske på ett sådant sätt som passar vår rättssystematik, också när det gäller
offentlighet och sekretess.
Det bör i sammanhanget också framhållas att allt förhandlingsarbete,
också det internationella, som regel ställer krav på viss sekretess så att t.ex.
egna förhandlingspositioner inte blir tillgängliga för motparter i arbetet, vil-
ket skulle göra att svenska intressen inte kan drivas på bästa sätt. Också ett
sådant förfarande som det hos kommissionen och domstolen för mänskliga
rättigheter i Strasbourg är kringgärdat med sekretess som kan te sig främ-
mande för vår traditionella öppenhet. Det är emellertid svårt att hävda att
Sverige skall avstå från internationellt samarbete därför att detta är förknip-
pat med krav på sekretess i verksamheten. En annan sak är att Sverige med
kraft bör driva uppfattningen att offentlighet är ett viktigt värde också i det
mellanfolkliga samarbetet. Detta är ingen orealistisk linje med tanke på att
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
45
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
46
den svenska offentlighetsprincipen - liksom bl.a. justitieombudsmannaäm-
betet - tillhör de från början unika svenska rättsliga företeelser som sprider
sig till allt fler länder.
Så till Per Stenmarcks frågor om vad regeringen har gjort för att värna om
den svenska offentlighetsprincipen i samband med EES-förhandlingarna och
hur regeringen avser att fortsätta att värna om offentlighetsprincipen i de
kommande medlemskapsförhandlingarna.
När det gäller offentlighetsprincipen och EES-förhandlingarna har stats-
rådet Dinkelspiel i ett interpellationssvar den 13 november 1992 redogjort
för hur offentlighetsprincipen fungerar i internationella förhandlingar samt
förklarat att förhandlingsmaterialet rörande EES i den utsträckning det är
möjligt nu skall offentliggöras.
Som Per Stenmarck påtalar har den senaste tiden den svenska offentlig-
hetsprincipens förhållande till ett EG-medlemskap uppmärksammats och
debatterats i massmedierna och på andra håll, vilket jag i och för sig tycker
har varit mycket positivt. Från regeringens sida har vi vid upprepade tillfäl-
len förklarat att vi inte anser offentlighetsprincipen vara förhandlingsbar.
Jag bestämde redan i november 1992 att besöka Bryssel och klargöra den
svenska inställningen, och den 7 januari i år besökte jag EG-kommissionen.
För flera av dess företrädare, bl.a. dess vice president Henning Christopher-
sen, redovisade jag då den svenska offentlighetsprincipen och lade fram vår
ståndpunkt i saken.
Kommissionens företrädare visade sig vara väl insatta i den svenska of-
fentlighetsprincipen och såg inte några problem med att Sverige som med-
lem behåller den. Från EG:s sida fanns därför inte heller någon anledning att
ta upp offentlighetsprincipen i medlemskapsförhandlingarna. Man upplyste
vidare om att kommissionen i linje med strävandena mot en ökad öppenhet
kommer att dra tillbaka förslaget om en EG-förordning om sekretess.
Den oro som funnits, att den svenska offentlighetsprincipen vid ett EG-
medlemskap skulle vara hotad, har alltså varit obefogad. Den svenska rege-
ringens inställning i fråga om offentlighetsprincipen har nu framförts till EG
och kommer även fortsättningsvis att med kraft framhållas.
Anf. 48 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpella-
tion. Svaret är i huvudsak utförligt och positivt och klarlägger regeringens
inställning i frågan.
Inför det EES-avtal som riksdagen med mycket stor majoritet tog ställning
till för några månader sedan fanns det ett antal frågor som många människor
var tveksamma inför. Av dessa frågor ansåg jag att frågan om hur den sedan
långt mer än 200 år grundlagsskyddade offentlighetsprincipen skulle hante-
ras var den kanske allra svåraste frågan.
Det fanns, och finns förmodligen fortfarande, hos många människor en
gedigen osäkerhet och tveksamhet inför det som man ansåg vara ett allvarligt
och farligt misstag. Jag tror att detta förhållande, i viss utsträckning, bott-
nade i ett antal uttalanden, uttalanden - även från statsråd - som onekligen
inte var, som jag ser det, alldeles glasklara.
Det skapade en osäkerhet om vad regeringen ansåg, nämligen huruvida
offentlighetsprincipen var värd att försvara, huruvida offentlighetsprincipen
var möjlig att förena med ett EES-avtal och ett EG-medlemskap och vilka
konsekvenserna genom EES-avtalet skulle bli för denna grundlagsskyddade
rättighet. Jag tror att väldigt många människor resonerade precis på det vis
som statsrådet i dag uttrycker med orden: ”Man kan säga att den sitter i ben-
märgen hos oss. Vi kan därför inte tänka oss att vara utan den.”
Det är också värdefullt att statsrådet betonar att offentlighet har ett viktigt
värde också i det mellanfolkliga samarbetet. Framför allt bör detta vara en
alldeles normal företeelse i relationerna mellan demokratiska stater och
även i relationerna till en organisation uppbyggd av demokratiska stater. Just
därför tycker jag att svaret är positivt. Om det har rått tvivel kring regering-
ens inställning och regeringens intentioner att inför EG försvara offentlig-
hetsprincipen kan det nu knappast längre råda några sådana tvivel.
Det är, som jag ser det, tillfredsställande, att regeringen håller fast vid in-
ställningen att offentlighetsprincipen skall försvaras och att regeringen nu
också aktivt har agerat i frågan.
Statsrådet har redogjort för sitt besök i Bryssel i förra veckan och för mö-
tet med bl.a. EG-kommissionens vice president Henning Christophersen, då
offentlighetsprincipen diskuterades. Jag har från flera håll fått bekräftat det
positiva svaret därifrån.
I det svar som jag har fått i dag sägs att offentlighetsprincipen har fått ökad
spridning bland EG:s medlemsländer. Det finns dock inte någon sådan prin-
cip inom EG:s institutioner. De avgör i stället själva om en handling skall
vara offentlig eller inte. Samtidigt sägs också i svaret att varje medlemsland
får ha den lagstiftning som passar förhållandena i det landet bäst.
Jag tycker ändå att det finns anledning för mig att ställa några frågor när
det gäller de kommande relationerna mellan Sverige och EG.
För det första: Av svaret framgår att det finns två områden där medlems-
länderna måste anpassa sin sekretesslagstiftning. Det gäller handlingar från
ministerrådet och sådana handlingar som enskilda skall lämna till företrädes-
vis EG-kommissionen. Går det i dag att göra en uppskattning av hur stor del
av de ärenden som vi på detta sätt kommer i kontakt med som blir undan-
tagna från offentlighet, dvs. hur mycket ökar egentligen sekretessen genom
ett EG-medlemskap resp, genom EES-avtalet?
För det andra: Menar statsrådet att det inte behövs några lagändringar av
t.ex. den svenska sekretesslagen, vid ett EG-medlemskap?
Anf. 49 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Offentlighetsprincipen är en av hörnpelarna i svensk demo-
krati. Det är därför lätt att förstå att frågan om offentlighetsprincipen och
meddelarfriheten blir ett hett debattämne när vi i ett allomfattande integra-
tionsarbete med andra länder närmar oss ett Europa där öppenhet inte alltid
är lika självklar.
Den svenska meddelarfriheten är ju helt unik och måste till varje pris häv-
das vid förhandlingar om medlemskap i EG. Strax före jul diskuterade vi
här i riksdagen, med anledning av EES-avtalet, regeringens proposition om
ändring i sekretesslagen. Regeringen säger sig i propositionen se en möjlig-
het att i mellanfolkliga sammanhang hävda den form av källskydd som gör
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
47
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
den svenska meddelarfriheten särpräglad. Detta är, enligt min uppfattning,
en alltför svag och passiv inställning. Regeringen måste i detta sammanhang
vara mer bestämd. Vårt parti kommer med kraft att arbeta för att hävda den
unika meddelarfriheten och på alla sätt bidra till att den skall förbli oanfrätt.
Det som kanske har oroat den svenska allmänheten mest är den låga profil
som regeringen har intagit när det har gällt att hävda meddelarfriheten och
offentlighetsprincipen i europeiska sammanhang. Regeringen har gått som
katten kring het gröt. Det är därför ett fali framåt när regeringen nu har fått
litet drag under galoscherna, som det brukar heta, och förhoppningsvis inte
längre tror att det går att smyga med offentlighetsprincipen i förhandling-
arna med EG.
Statsrådet Lauréns besök i Bryssel nyligen får väl tas till intäkt för att rege-
ringen, om än sent, börjat inse att vi bäst bidrar till ökad öppenhet i Europa
genom att offensivt försvara våra egna grundlagsfästa friheter.
Den debatt om offentlighetsprincipen och meddelarskyddet som hittills
förts i Sverige har varit både nyttig och välgörande. Den debatten skall vi
fortsätta att föra. De som skall föra vår talan med länderna ute i Europa skall
aldrig behöva tveka om att offentlighetsprincipen är omistlig för den svenska
rättsordningen och för demokratin i Sverige.
Sverige är ett öppet samhälle, och vi är många som vill att Sverige skall
förbli det. Ett eventuellt medlemskap i EG skall inte få ändra på detta. De
statsråd som kallar dem som slåss för ett öppet samhälle för offentlighets-
maffian begår enligt min mening en stor politisk dumhet.
I en tidningsintervju efter besöket i Bryssel säger sig statsrådet Laurén
vara stärkt i sin övertygelse om att den svenska offentlighetsprincipen väl går
att kombinera med EG:s nya öppenhet. De två systemen är, enligt intervjun,
skilda men inte oförenliga. Vad som menas därmed är inte alldeles lätt att
förstå, enär det inte finns något ensartat system bland EG:s medlemsländer.
Jag skulle sätta värde på om statsrådet ville utveckla detta i ett kommande
anförande.
Statsrådet Laurén utesluter i intervjun inte heller att offentlighetsprinci-
pen kommer att tas upp under förhandlingarnas gång. Skall det tolkas på ett
sådant sätt att det är regeringens ambition att den unika svenska meddelar-
friheten och offentlighetsprincipen skall stadfästas i en uppgörelse om med-
lemskap?
Jag skulle vilja ge statsrådet några goda råd på vägen inför medlemskaps-
förhandlingarna med EG. Integrationsarbetet måste ske på ett sätt som är
förenligt med den svenska offentlighetsprincipen. Grundregeln skall vara att
offentlighet gäller och att sekretess utgör sällsynta undantag. Det är därför
viktigt att vi från svensk sida i det kommande integrationsarbetet hävdar vår
tradition av stor öppenhet i förvaltningen och att man inte tillmötesgår för
oss främmande sekretessintressen.
Den svenska offentlighetsprincipen är inte förhandlingsbar. Enligt min
mening är det nödvändigt att en deklaration med denna innebörd görs av
regeringens företrädare i förhandlingarna med EG. När medlemsförhand-
lingarna är klara skall det finnas en garanti att vår unika meddelarfrihet och
offentlighetsprincip förblir okränkbara.
48
Anf. 50 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Flera problem när det gäller EG-anpassningen och som rör
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen har tagits upp i de-
batten. I detta sammanhang tas bara problemen med offentlighetsprincipen
och meddelarfriheten upp.
Vi har under EG-anpassningsprocessen redan erfarit problemen med en
ökad mängd sekretessbelagt material. Det har skett inte minst inom EFTA-
delegationen, där en stor mängd materia har hanterats. Konstitutionsutskot-
tet har också för den förra regeringen markerat att man ansåg att sekretess-
beläggningen av material var alltför omfattande. Vi har haft svårigheter att
få tag i konsekvensbeskrivningar från svenska myndigheter, osv.
Nu säger man att offentlighetsprincipen och, såvitt jag förstår, även med-
delarskyddet inte är förhandlingsbart. Under EES-processen fick vi också
deklarationer från den förra regeringen att den på en rad områden inte
tänkte ge vika. Det gällde miljö, arbetsmiljö, arbetsrätt, osv. Men i prakti-
ken fick den så småningom göra det och fick bara vissa tidsbegränsade un-
dantag.
Jag ser väsentligen tre problem framför mig. Det första problemet är från-
varon av offentlighet när det gäller förberedelser för normgivningsprocessen
inom EG. Där är hemlighetsmakeriet och bristen på offentlighet betydligt
större än i Sverige med vårt öppna förfarande med departementspromemo-
rior, remisser och en öppen debatt.
Det andra problemet är att själva besluten är sekretessbelagda och inte
öppna. Detta gör att en demokratisk process i viss mån blockeras därför att
man inte säkert vet hur en minister har röstat. Man kan då alltså inte rikta
in sig på att av dessa skäl t.ex. byta ut en regering. Nu förs denna debatt i
stor utsträckning även inom EG. Såvitt jag förstår är man på väg att lösa en
del av dessa knutar så att människorna inom EG får ett större hum om hur
förberedelserna går till och hur besluten fattas.
Det tredje problemet rör meddelarfriheten som, såvitt jag förstår, inte be-
handlas i detta interpellationssvar. Det är en speciell konstruktion som inte
har någon motsvarighet inom EG. Jag tycker att det i viss utsträckning förbi-
gås i detta svar.
I de länder som nämns här finns, vad jag förstår, ingen ovillkorlig rätt att
ta del av offentliga handlingar. Men det finns heller inte, när det är fråga om
en handling, någon sekretessbeläggning och ingen skyldighet att vägra lämna
ut den.
Enligt vår meddelarfrihet finns det, utom i vissa speciella fall, en möjlighet
för tjänstemän inom statsförvaltningen att lämna upplysningar om innehåll
i sekretessbelagda handlingar. Här menar jag att det kan uppstå problem och
bli en kollision.
Vi har redan sett, i det beslut som vi fattade före jul, att vi har fått göra en
visserligen liten men ändock inskränkning i meddelarfriheten. Det fördes då
en rätt lång diskussion i konstitutionsutskottet om de här problemen. Det
finns en stark skrivning från majoriteten och en reservation från minorite-
ten, där man kraftfullt framhåller att den svenska offentlighetsprincipen inte
får vara förhandlingsbar. Däri inbegriper jag också principen om meddelar-
frihet.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 51
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
50
Vi vet också att Tidningsutgivarföreningen och Svenska journalistförbun-
det protesterade mot denna lagändring, så den debatten är redan i gång.
Jag skulle gärna vilja höra en mer preciserad beskrivning av hur man tän-
ker sig att försvara den svenska meddelarfriheten.
Anf. 51 NIC GRÖNVALL (m):
Herr talman! Fru statsråd! Det kan möjligen vara besvärande för statsrå-
det att få höra på så många inlägg, men jag skulle vilja tillföra debatten nå-
gonting som skulle kunna betecknas som den europeiska vardagen och med
det som utgångspunkt peka på det betydelsefulla begreppet dynamik.
Det EES-avtal vi har tillför det svenska förvaltningslivet en ny byråkrati,
EFTA:s övervakningsmyndighet och domstol. Umgänget, som skall ut-
veckla EES-rätten och som på sitt sätt utgör introduktionen av svensk för-
valtning i ett europeiskt perspektiv, kommer att innehålla en formbunden
kommunikation mellan den nya europeiska byråkratin och Sverige i form
av notifikationer, argumenterade ståndpunkter och annat, som kommer att
utväxlas mellan ESA, EFTA:s övervakningsmyndighet, den svenska rege-
ringen och för övrigt alla de andra EFTA-regeringarna. Dessa dokument är
offentliga.
Det betyder alltså att det som offentlighetsdebatten innehåller inslag av är
en farhåga som egentligen inte finns. Tvärtom, skulle jag vilja säga. När vi
nu introduceras i det europeiska samarbetet på det sätt som EES-avtalet in-
nebär, får vi faktiskt ett instrument för att visa upp inför Europa hur verk-
ningsfull, nyttig och värdefull offentlighetsprincipen verkligen är i offentlig
förvaltning.
Med detta som utgångspunkt vill jag också gärna peka på att det finns ett
dynamiskt begrepp som ofta förnekas i debatten om vårt blivande steg in i
den europeiska integrationen. Edinburghmötet avslutades som vi alla vet
med ganska tydliga uttalanden om en strävan inom EG att framför allt lösa
upp demokratiunderskottet. Bengt Hurtig gjorde den helt korrekta kopp-
lingen, tycker jag, att offentligheten har ett nära samband med demokra-
tiunderskottet. Där vet vi faktiskt att EG:s myndigheter och medlemsstater
strävar efter offentlighet i ministerrådets överläggningar. Där når vi det må-
let.
Jag skulle vilja att svenska debattörer i högre utsträckning än hittills upp-
levde att det är vi själva som för någonting till Europa och inte bara accepte-
rar de villkor Europa uppställer. Vi har mycket goda erfarenheter av många
väsentliga förvaltningsavsnitt. Dem skall vi se på som en stor tillgång när vi
kommer ut i det europeiska samarbetet. Vi skall med stor glädje se att vi kan
tillföra Europa detta.
Till sist några ord om Kurt Ove Johanssons krav, framförda till statsrådet
för kommentar, nämligen kravet om garanti i avtalet om offentlighetsprinci-
pen. Jag skulle vilja peka på att detta öppnar en fara. Om regeringen skulle
uppleva att riksdagen pressar på regeringen ett krav att i förhandlingsstarten
ta upp frågan om offentlighetsprincipen, håller vi inte på vår egen mycket
klart uttalade princip att den inte är förhandlingsbar. Den utgör en omistlig
del av svensk förvaltning. Den är grundlagsfäst. Skulle vi börja förhandla
om den på eget initiativ skulle vi, enligt min uppfattning, löpa risken att
vattna ur denna mycket fasta hållning. Offentlighetsprincipen kan inte för-
handlas.
Jag skulle föreställa mig att en väg ur detta dilemma vore att regeringen i
sin introduktion gjorde denna deklaration och därefter avböjde att vidare
förhandla om saken, dvs. att inte eftersträva en sådan garanti som Kurt Ove
Johansson har efterfrågat. Men detta kanske statsrådet kan kommentera yt-
terligare.
Anf. 52 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i vad Kurt Ove Johansson
har sagt tidigare i debatten. Men det är två punkter i statsrådets svar som jag
tycker att det finns anledning att säga någonting mer om. Det är att hon efter
att ha talat med kommissionens företrädare ”nöjer sig med” att man inte såg
några problem med att Sverige som medlem bibehåller offentlighetsprinci-
pen såsom den är utformad i Sverige.
Jag tycker inte att det räcker att under ett samtal få ett sådant yttrande.
Det är trots allt de regler som kommer att finnas inom Europaunionen och
inom EG som är de avgörande. Om det blir en strid om detta går det inte att
komma och hänvisa till ett sådant yttrande. Vi vet inte heller hur reglerna
kommer att utformas i framtiden eller om de förändringar kommer till stånd
som statsrådet hoppas och tror på. Då är det de regler som gäller som skall
tillämpas. Att då åberopa vad någon företrädare har sagt räcker inte. Därför
fordras något mer än detta.
På nästa rad står det vidare att det från EG:s sida inte heller fanns anled-
ning att ta upp offentlighetsprincipen i medlemskapsförhandlingarna. Nej,
naturligtvis inte. Det vore mycket oklokt av EG. Det skulle kunna betyda
att man kom in på frågan om ett förbehåll eller ett undantag. Det bästa sättet
från EG:s synpunkt är naturligtvis att hålla tyst om detta. Sedan får reglerna
och tillämpningen av dem avgöras genom proceduren inom EG, vid de dom-
stolsavgöranden som kan bli aktuella.
Det här är en svag grund att stå på enligt min mening. Det måste alltså till
något som är rättsligt bindande för att man skall stå på säker grund i det här
sammanhanget. Jag medger att när det gäller EES-avtalet är problemet av
mindre beskaffenhet. Det är betydligt större när man kommer in på frågan
om anslutning till Europaunionen. Därför räcker inte det uttalande som
gjorts.
På ett annat ställe i svaret, på s.3, sägs: ”Det är emellertid svårt att hävda
att Sverige skall avstå från internationellt samarbete därför att detta är för-
knippat med krav på sekretess i verksamheten.” Naturligtvis skall man inte
avstå från det. Men man måste göra garderingar, och de garderingarna
måste, jag upprepar det, vara rättsligt bindande.
Anf. 53 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Det var många frågor och synpunkter.
Jag tänker börja med att bemöta Per Stenmarck som undrar om det blir
fler lagändringar på grund av ett eventuellt medlemskap. I det avseendet vill
jag säga att det inte går att i dag deklarera att det inte blir fråga om några
som helst ändringar i sekretesslagen vid ett EG-medlemskap.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
51
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
52
Grundlagsutredningen inför EG överväger dessa frågor, och ett betän-
kande är att vänta inom någon månad. Jag tror mig ändå i dag kunna säga
så pass mycket som att eventuella lagändringar inte kommer att vara av mera
betydande slag.
Som jag nämnde i interpellationssvaret ställer inte EG krav på en harmo-
nisering av den här typen av regler. Vid mitt besök i Bryssel fick jag också
bekräftat, som jag sagt tidigare, att man inte såg några svårigheter för Sve-
rige att behålla sin offentlighetslagstiftning.
Jag vill tillägga att företrädarna för kommissionen var just de personer
som jag ville träffa och som, förutsätter jag, var mest insatta i frågan.
Som har sagts många gånger är det regeringens strävan att inte inskränka
offentlighetsprincipen mer än vad som är absolut nödvändigt vid ett med-
lemskap. Ett exempel vad gäller regeringens inställning är just den proposi-
tion som lades fram i höstas om ändringar i sekretesslagen med anledning av
EES-avtalet. Flera av talarna här har berört den saken.
Till Kurt Ove Johansson vill jag säga följande. Ingen kan anklaga rege-
ringen för bristande aktivitet i den här frågan. Jag vill påpeka att jag själv var
först med att föra fram frågan. Det gjorde jag i en informativ debattartikel i
DN i augusti. På det sättet kom debatten i gång, och därigenom har intresset
för frågan under hösten blivit allt större. Frågan har alltså fått en bra belys-
ning.
Jag har också själv på olika sätt deltagit i debatten och förklarat regering-
ens ståndpunkt. Så sent som förra veckan gjorde jag ett besök i Bryssel. In-
för företrädare för kommissionen har jag grundligt redovisat offentlighets-
principen och framlagt regeringens ståndpunkt.
Inom ramen för det samarbete som hela tiden pågår mellan de nordiska
länderna skall också tjänstemän i Justitiedepartementet inom någon månad
diskutera dessa frågor med företrädare för de övriga nordiska länderna. Jag
tänker också själv ha en diskussion med den danske justitieministern i dessa
frågor.
Alla dessa aktiviteter och den engagerade pressdebatten har medfört -
och det kommer även den här interpellationsdebatten att göra - att denna
ganska så komplicerade fråga fått en mycket bra belysning. Nu behöver
ingen vakna fem i tolv och anklaga regeringen för bristande information.
Tvärtom är det få frågor som har blivit så väl belysta inför ett EG-medlem-
skap som just den här frågan, och jag tycker att det är mycket bra att den
har blivit det.
Vi har alltså aldrig haft för avsikt att smyga med den här frågan, Kurt Ove
Johansson! Vad debatten handlade om var till att börja med att vi skulle/ör-
hartdla om den här frågan. Där har jag ända från början intagit ståndpunkten
att offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar. Det har jag sagt gång på
gång, och riksdagen har också ställt sig bakom detta genom uttalanden från
konstitutionsutskottet.
Även jag och regeringen anser att offentlighetsprincipen är omistlig. Jag
har väldigt tydligt i mitt interpellationssvar klargjort vår inställning.
Däremot skall vi naturligtvis i alla möjliga och omöjliga sammanhang föra
fram vår inställning. Det kan vi på olika sätt göra även under medlemskaps-
förhandlingarna utan att vi de facto förhandlar om frågan.
Vi skall alltså på alla sätt hävda vår öppenhet. Men den garanti som Kurt
Ove Johansson efterlyser - man kan väl säga att även Hans Göran Franck
efterlyser den - menar jag är svår att uppnå utan att den här frågan tas upp
till förhandling. Jag kan inte riktigt förstå hur man rättsligt så att säga skall
kunna stadfästa den här frågan, som Hans Göran Franck sade, utan att man
förhandlar med EG om den. Det är alltså något som vi menar att vi inte skall
göra.
Anf. 54 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Först vill jag säga att jag tycker att det som Nic Grönvall
förde in i debatten, nämligen att vi på olika sätt faktiskt har väldigt mycket
att tillföra Europa i debatten, är en utomordentligt viktig sak. Offentlighets-
principen är exempel på något som vi varit först med och som det finns anled-
ning att försöka att föra vidare.
Jag håller med statsrådet om att frågan under de senaste månaderna har
fått en utomordentligt bra belysning. Som jag bedömer saken nu kan det inte
råda något tvivel om regeringens inställning i frågan.
Offentlighetsprincipen är inte förhandlingsbar, som statsrådet alldeles
nyss sade.
Statsrådet säger också i sitt svar att vi knappast kan avstå från internatio-
nellt samarbete därför att detta ställer krav på sekretess i verksamheten. Det
är naturligtvis riktigt.
Förmodligen får vi också respektera att EG i balansgången mellan offent-
lighet och personlig integritet ofta gör en annan bedömning än Sverige. Det
är bl.a. därför som EG gör sin bedömning när det gäller uppgifter som en-
skilda människor skall lämna till EG-kommissionen.
Frågan är i vilken utsträckning sekretessbestämmelser i Sverige också
kommer att omfatta saker som tidigare inte omfattats av sådana här regler.
Jag tolkar statsrådets kompletterande svar så, att någon sådan utvidgning av
sekretessen inte blir nödvändig. Jag registrerade nämligen just orden ”inte
av mer betydande slag”.
Vi var först med offentlighetsprincipen, och vi är förmodligen fortfarande
ensamma om att ha den grundlagsreglerad. Nu finns den också i en rad andra
länder, och jag vet att det finns ett intresse för den i ytterligare några länder
i EG.
Ändå sluter vi nu ett avtal med en organisation som inte har någon offent-
lighetsprincip - även om vissa medlemsländer har den här principen - och vi
har också för avsikt att bli medlem i denna organisation.
Jag vill avsluta inlägget med att fråga: Vilka problem i fråga om Sveriges
relationer till EG ser statsrådet i det faktum att EG i sig inte har denna of-
fentlighetsprincip?
Anf. 55 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! På en punkt är också jag överens med Nic Grönvall: Sverige
har naturligtvis mycket att tillföra Europa i övrigt när det gäller offentlig-
hetsprincipen. Därför sade jag i mitt inledningsanförande att det är viktigt
att vi är offensiva när det gäller att försvara våra grundläggande friheter på
det här området.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
53
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
54
Jag tror att det bästa vi kan göra för Europa är att vi markerar mycket hårt
att den svenska offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar. Men då gäller
det också att vara mycket offensiv på området.
Nu säger statsrådet Laurén att ingen kan klandra regeringen på den punk-
ten. Jag tycker att det är litet egendomligt, för jag anser att jag har fullgoda
skäl att klandra regeringen för passivitet på just denna punkt. Framför allt
har regeringen bidragit till den osäkerhet kring frågan som i dag finns i Sve-
rige. Det har ju förekommit mycket luddiga uttalanden i olika sammanhang.
Det är inte bara jag som har dragit den slutsatsen. Många människor som
är ganska framstående på det här området har nämligen dragit samma slut-
sats.
Jag tänker t.ex. på Bo Strömstedt och Hans Schöier, som var ordförande
i 1977 års yttrandefrihetsutredning. Det är inte vilka personer som helst, som
på samma grunder som jag känner sig tveksamma till regeringens agerande
på det här området.
Skälet till att jag till statsrådet ställde frågan om att stadfästa meddelarfri-
heten i medlemskapsförhandlingarna är att jag framför mig har en tidnings-
intervju med statsrådet i samband med hennes resa till Bryssel. Åtminstone
enligt tidningsuppgiften sade hon så här: ”Det utesluter inte att frågan tas
upp under förhandlingarnas gång för att på något sätt stadfästas i uppgörel-
sen om medlemskap.” Det uttalandet, vilket statsrådet tydligen gjorde i
Bryssel, har jag framför mig.
Nu känner jag statsrådet Laurén från andra sammanhang, bl.a. KU, där
jag åberopat sådana här tidningsartiklar. Då har statsrådet förklarat: Det har
jag aldrig sagt.
Skulle det vara så att statsrådet inte känns vid det här uttalandet heller,
har hon snart ett världsrekord i att bli missförstådd av journalister och av
den svenska pressen. Men det kanske går att få besked på den här punkten
om statsrådet har sagt detta eller inte.
Anf. 56 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag fick inte någon större klarhet i hur man tänker fortsätta
försvaret för meddelarfriheten, som jag anser vara en av de springande
punkterna.
I Romfördragets artikel 214 sägs om tystnadsplikten för gemenskapens
tjänstemän och andra befattningshavare: Medlemmar i gemenskapens insti-
tutioner, medlemmar i kommittéer samt tjänstemän och övriga anställda
inom gemenskapen skall även efter det att deras uppdrag upphört vara för-
pliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av sekretess, särskilt
uppgifter om företag, deras affärsförbindelser och deras kostnadsförhållan-
den.
Alltså även efter det att tjänstemännens uppdrag upphört gäller tystnads-
plikten.
Det var någon som nämnde ordet dynamik och sade att det kommer nya
direktiv och idéer inom EG. Det som kom i oktober 1992 gällde problemet
med hur man skulle hantera sekretessen. Man delade in i tre nivåer hur man
skulle kunna snoka rätt på hur uppgifter hade läckt ut. Det är förslaget på
detta område som man nu vill dra tillbaka och ytterligare fundera på. Den
hittillsvarande ordningen har ju varit att det har läckt ganska friskt. De som
har haft goda kontakter har kunnat få ut uppgifter från EG-maskineriet.
När svenska tjänstemän kommer in i systemet förväntar sig naturligtvis
EG:s myndigheter att de kommer att följa de principer som finns inom EG.
Där ser jag i varje fall en risk för att det kan bli en konflikt mellan Sverige
och EG om hur vi tillämpar de fördrag som i framtiden kommer att bli gäl-
lande. Jag skulle ha velat ha det vidare markerat hur man tänker utveckla
försvaret för vår unika meddelarfrihet som, såvitt jag förstår, inget annat
land och inte heller EG har.
Anf. 57 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Den svenska ståndpunkten är att vi inte kan gå med på några
inskränkningar i de regler som vi har. Delvis motsatta regler finns inom EG
och i Maastrichtfördraget. Att det här inte är förhandlingsbart innebär inte
att frågan inte kan tas upp för att på det viset få ett förbehåll om och få det
klart fastställt att man inte avser att inkräkta på de svenska reglerna. För-
handlingsbarheten i det här sammanhanget uppfattar jag så, att det inte är
möjligt för Sverige att kompromissa om de principer och regler som vi har.
Däremot är det av största vikt att vi får ett rättsligt bindande besked om
att man inte kommer att inkräkta på de principer och regler som vi har. Det
är detta som ligger i kravet på att vi vill ha en garanti för att vi får upprätt-
hålla vår egen ordning.
Anf. 58 NIC GRÖNVALL (m):
Herr talman! Fru statsråd! Jag vill i diskussionen om det behövliga resp,
inte behövliga beträffande sekretessregler gärna göra meddebattörerna upp-
märksamma på att det inom ett nytt område där vi verkligen möter en ny
materiell rätt, inom konkurrensområdet och offentlig upphandling, är fråga
om regelverk som är till för medborgarna. De skall gynna medborgaren och
konsumenten och skall framtvinga en hederlig och öppen upphandling. Skall
systemet fungera är det alldeles givet att de övervakande myndigheterna
måste få arbeta under sekretess. Jag föreställer mig att det är just detta om-
råde som har förespeglat statsrådet när formuleringarna om sekretess har
använts. Där sekretessen blir nödvändig måste den användas, och vi måste
följa de regelverk som vi biträder därför att vi bedömer att de tillför vårt
samhälle någonting nytt och bättre. Det är viktigt att komma ihåg.
Sedan till debatten om en garanti och rättsligt bindande dokumentation.
Vi skall komma ihåg att det finns andra omistliga områden av svensk rätt
som det inte skall förhandlas om, bl.a. allemansrätten. Den skiljer sig från
andra på det sättet att den inte är grundlagsfäst, men den är lika omistlig för
den svenska medborgaren som offentlighetsprincipen och meddelarskyddet.
Skulle vi, genom att försöka åstadkomma en rättsligt bindande dokumenta-
tion, hos EG börja introducera tanken att vi uppfattar att Romtraktaten,
Enhetsakten eller Maastrichttraktaten innefattar något slags uttalanden som
skulle begränsa allemansrätten resp, vår rätt att styra våra handlingar, skulle
vi övertolka vår egen situation till dess försvagande.
Jag förstår Hans Göran Francks och Kurt Ove Johanssons bekymmer i
denna fråga. Jag skulle önska att man, utan att förlora någonting, hade kun-
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
55
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
56
nat driva frågan om en garanti. Jag anser - jag vill gärna att herrarna tänker
igenom det en gång till - att det ligger en fara i att driva det här som ett
speciellt ärende i förhandlingarna.
Anf. 59 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag vill först säga till Bengt Hurtig att det bara var tidsbristen
som gjorde att jag inte hann gå in på meddelarfriheten. Jag skall nu ta upp
den frågan.
När jag samtalade med företrädarna i Bryssel gjordes en uppdelning i två
situationer när det gäller meddelarfriheten. Den ena gäller anställda tjänste-
män inom EG, den andra svenska tjänstemän i Sverige. Beträffande an-
ställda tjänstemän inom EG menade man att dessa måste följa EG:s regler
och iaktta den tystnadsplikt som föreskrivs för EG-tjänstemän från alla län-
der. Svenska tjänstemän i Sverige är underkastade svensk lagstiftning, med
andra ord våra egna regler om meddelarfrihet.
Jag redogjorde mycket tydligt för våra regler om meddelarfrihet, så där
kan det inte ha uppstått några som helst missförstånd. Att vi har den här
formen av, som jag skulle vilja kalla det, förstärkt källskydd för uppgiftsläm-
nare föranledde inte några invändningar från EG-kommissionens sida. För-
slaget om EG-förordning om sekretess, som innehöll vissa regler om efter-
sökning av uppgiftslämnare och säkerhetskontroll, har kommissionen beslu-
tat sig för att dra tillbaka.
I tidningsartikeln, Kurt Ove Johansson, har jag nog tyvärr blivit missför-
stådd även i detta avseende. Vad jag sade var att det var mycket tänkbart att
vi skulle ta upp offentlighetsprincipen i den introduktion som vi skall ge inför
medlemskapsförhandlingarna. Detta har tydligen uppfattats av journalisten
som att offentlighetsprincipen skulle stadfästas, men jag har inte sagt någon-
ting om stadfästelse.
Däremot har jag tidigare sagt, och jag kan säga det igen, att vi kommer att
framhålla offentlighetsprincipen i alla möjliga sammanhang och även under
förhandlingarnas gång, men inte som en fråga för förhandlingar. Jag vill
gärna understryka det som Nic Grönvall sade, eftersom jag har precis samma
uppfattning, dvs. att det snarare innebär en försvagning av vår position att
driva denna fråga och kräva någon typ av rättslig garanti. Jag har fortfarande
svårt att se hur frågan skall kunna drivas utan att den de facto kommer upp
till förhandling. Men det är ingen som vill att vi skall förhandla om offentlig-
hetsprincipen.
Jag vill också gärna understryka det som Nic Grönvall sade om att det är
vi som har något att tillföra det övriga Europa när det gäller offentlighets-
principen. Det var med ett positivt intresse som man från kommissionen tog
emot den information som jag lämnade om offentlighetsprincipen. Min be-
stämda uppfattning är att man inom EG nu rör sig i riktning mot den nor-
diska uppfattningen om offentlighet. Det är naturligtvis en inställning hos
EG som vi på alla sätt skall söka understödja.
Den praktiska tillämpningen förefaller ändå inte att vara så olika. Arbets-
papper är ju inte offentliga handlingar enligt båda systemen. Sådana papper
lämnas inte heller ut i Sverige. Det är framför allt dokument som innehåller
medlemsländernas förhandlingspositioner som inte lämnas ut, vilket över-
ensstämmer med vad som är brukligt vid internationella förhandlingar och
med det som i övrigt tillämpas i Sverige.
Det är helt klart att det är den svenska regeringen som bestämmer vilken
sekretess som skall tillämpas i enlighet med vår nationella lagstiftning, natur-
ligtvis med hänsyn till medparterna i samarbetet. När det gäller sådana hand-
lingar som kommissionen lämnar till en medlemsstat kan i regel medlemssta-
ten lämna ut dessa fritt. Det är alltså i huvudsak handlingar beträffande med-
lemsstaternas förhandlingspositioner som kommer från Ministerrådet som
är hemliga.
Förste vice talmannen anmälde att Hans Göran Franck och Bengt Hurtig
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
inlägg.
Anf. 60 KURT OVE JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är klart att diskussionen mellan mig och statsrådet Lau-
rén kan framstå som litet egendomlig. Jag citerade ett uttalande av statsrådet
i en tidning, men hon säger att hon inte har gjort detta uttalande. Jag har
även i andra sammanhang mött statsrådet Laurén, då hon alltid blivit miss-
förstådd i tidningspressen. Det är kanske detta som är kardinalfelet, att
statsrådet Laurén ofta blir missförstådd när hon uttalar sig i frågor. Det bi-
drar kanske till att den här debatten har uppkommit.
Samtidigt tycker jag att det är väldigt konstigt att en journalist vid en inter-
vju av ett statsråd skriver att det inte är uteslutet att frågan tas upp under
förhandlingarnas gång för att på något sätt stadfästas i uppgörelsen om med-
lemskap. Det är mycket märkligt att man som journalist uppträder så, att
man fabulerar ihop sådant, utan att statsrådet över huvud taget ens har an-
vänt dessa ord. Men jag skall inte fortsätta den debatten. Jag konstaterar
bara att statsrådet tyvärr alltför ofta blir missförstådd av journalister. Det
bidrar till att försvåra den här debatten och naturligtvis till att skapa osäker-
het om regeringens inställning i en för vårt land utomordentligt viktig fråga.
På s. 4 i sitt svar säger statsrådet att kommissionens företrädare är väl in-
satta i den svenska offentlighetsprincipen. Man såg inte några problem med
att Sverige som medlem behåller denna princip. Det är ett muntligt utta-
lande från kommissionen, som det kanske inte skulle vara så svårt att få på
papper, så att det inte blir fråga om ett nytt missförstånd. Det är precis det
som Hans Göran Franck och jag här har talat om. Det hade varit välgörande
för debatten med ett sådant skriftligt besked.
Statsrådet Laurén sade att Europas länder i övrigt är på väg mot en större
öppenhet, men jag tror inte att man skall dra alltför stora växlar på detta.
Visserligen är det sant att öppenheten har ökat, men man skall komma ihåg
att det inte finns något meddelarskydd i de länder som brukar nämnas i dessa
sammanhang, t.ex. i Nederländerna. Tvärtom har man i dessa länder en sär-
skild tjänsteman som har till uppgift att spåra offentlighetsanställda som
lämnar ut hemliga handlingar. Det finns en väldigt stor skillnad mellan den
svenska offentlighetsprincipen och den som existerar i Europas övriga län-
der.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
57
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svarpå interpella-
tioner
58
Anf. 61 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag vill återkomma till att jag ofta blir missförstådd. Det är
väl inte helt ovanligt att man blir missförstådd av journalister, i all synnerhet
i den ganska engagerade pressdebatt som har förts i den här frågan. Frågan
är dessutom delvis av rätt så komplicerad teknisk natur. Det är kanske inte
så lätt alla gånger att hålla isär de olika momenten.
Just för att undvika alla missförstånd har jag själv skrivit åtskilliga debatt-
artiklar, varav en publicerades i Dagens Nyheter av i dag. Det har jag gjort
för att på ett klart och tydligt sätt lägga fram regeringens ståndpunkt i dessa
frågor. Efter dagens interpellationsdebatt kan det inte råda något som helst
missförstånd om var regeringen står.
Jag vill avsluta den här interpellationsdebatten med att säga att jag är
övertrygad om att vi från alla läger är helt överens om att vi skall behålla vår
offentlighetsprincip och på bästa sätt försöka försvara den inför medlemska-
pet i EG. Vi resonerar här mera om teknikaliteter än om den faktiska inställ-
ningen.
Regeringen vill med kraft försvara offentlighetsprincipen, och det kom-
mer den också att göra under den följande tiden. Vi kommer att använda
alla tillgängliga medel som vi anser vara bäst lämpade för detta ändamål.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 1992/93:61 om riksdagens sammansättning
och valsystemets utformning
Anf. 62 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Göran Astrand har i en interpellation frågat mig vilka åtgär-
der jag är beredd att vidta för att vidga debatten om riksdagens sammansätt-
ning och valsystemets utformning.
Som Göran Åstrand anger i sin interpellation är frågor om val till riksda-
gen och riksdagens arbetsformer för närvarande under utredning i bl.a. Per-
sonvalskommittén och Riksdagsutredningen, och som Göran Åstrand också
påpekar kommer dessa utredningar antagligen att ge underlag för ställnings-
taganden om förändringar inom dessa områden. Det är också enligt min me-
ning mycket angeläget att sådana frågor förs ut för att diskuteras i en vid och
allsidig debatt.
När det gäller övriga frågor som Göran Åstrand anser bör uppmärksam-
mas vill jag erinra om att bl.a. frågan om mandatperiodens längd redan dis-
kuteras i de informella samtal som Lars Leijonborg för med representanter
för samtliga riksdagspartier inför kommande partiledaröverläggningar.
Men i dagsläget är det inte aktuellt för mig att gå in på dessa frågor; Riks-
dagsutredningen är dessutom inte någon angelägenhet för regeringen. Vad
jag i dag kan säga är att jag skall se till att de utredningsbetänkanden som
jag får presenterade för mig får en så vid och allsidig remissbehandling som
möjligt. Remissförfarandet brukar också bli startskottet för en debatt i frå-
gor som väcker intresse och engagemang. Att sådana debatter kommer till
stånd och blir vida och allsidiga är självfallet angeläget men det är inte något
som jag i dag kan garantera. Men jag kominer naturligtvis att göra vad jag
kan för att det skall bli ett givande meningsutbyte och kommer gärna själv
att delta i debatten.
I dagsläget kan jag inte redovisa vilka förslag eller alternativ som diskute-
ras i de utredningar som finns. Jag anser också det vara för tidigt för mig att
redan nu börja diskutera någon speciell fråga eller att föregripa utredningar-
nas ställningstaganden genom att starta en vid och omfattande debatt om så
stora och viktiga områden som riksdagens sammansättning och valsystemets
utformning är.
Anf. 63 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för beskedet. Min ambition var att akti-
vera regeringen. Det står här på sista raden att statsrådet inte avser att starta
en sådan debatt, men nu har den ju pågått så länge vi har haft demokrati och
parlamentarism i det här landet. Jag ser det som regeringens uppgift att på
olika sätt med tyngd aktivera en debatt om dessa frågor. Det är därför jag
har ställt den här interpellationen.
Jag ville också höra hur regeringen ser på författningsfrågorna i dag. Jag
är nöjd med den beskrivning som statsrådet gör på den punkten.
Att jag har ställt den här interpellationen hänger samman med att två ut-
redningar pågår. Det pågår också en debatt som tar upp enskildheter i det
som skulle kunna kallas författningskomplexet. Den ena utredningen, Per-
sonvalsutredningen, är snart färdig. Den andra är mera en överläggning mel-
lan partier, som Lars Leijonborg ägnar sig åt. Båda utredningarna kommer
att skapa ett mycket gott underlag för debatten.
Det jag ville åstadkomma med interpellationen var ett besked om hur ak-
tiv regeringen är i denna viktiga fråga. Hur pass mycket vill regeringen på
olika sätt stimulera den här debatten? Det går att svara på det sätt som stats-
rådet gjorde, nämligen att frågorna formellt sett skall remissbehandlas. Men
vi som lever i den politiska världen vet ju också vad som händer med en re-
missbehandling. Det är en relativt liten krets av närmast berörda som ger
formella synpunkter på olika lagförslag. Det var inte riktigt vad jag avsåg
med frågan om demokrati och valsystem, utan det var en helt annan fråga,
nämligen frågan om väljarnas inflytande och insyn, om hur väljarna på ett
korrekt sätt får sin representation i parlamentet. Det handlar om parlamen-
tets kompetens, om valsystemets samspel med väljarna för att skapa den po-
litiska majoriteten. Vidare handlar det om riksdagens storlek och mandatpe-
riodens längd. Just i Sverige handlar det också om riksdagsval och kommu-
nalval, som möjligen även fortsättningsvis skall genomföras samtidigt.
Detta var en exempelsamling på frågor som just nu är aktuella. Kanske är
två av dem de allra viktigaste: hur lång riksdagsperioden skall vara och om
vi skall ha ett personvalsinslag i valsystemet.
Jag får då notera att statsrådet gör denna formella kommentar. Men det
var kanske mera attityden som jag var ute efter. Därför skall jag med de
regler som gäller be att få komplettera den interpellation som jag har ställt
med att ställa två frågor till statsrådet. Statsrådet har sagt att det skall bli
ett remissförfarande. Men rimligen har regeringen också andra ambitioner.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
59
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
60
Mina frågor är: Hur avser regeringen att stimulera den debatten och när av-
ser regeringen att ta ett sådant initiativ?
Anf. 64 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):
Herr talman! Jag kan försäkra Göran Åstrand att jag är mycket engagerad
i författningsfrågor. Det är i själva verket ett av mina huvudsakliga intressen.
Jag har också med stort intresse följt de utredningar som jag själv på rege-
ringens uppdrag har tillsatt och även grundlagsberedningen inför EG, liksom
Lars Leijonborgs samtal med de olika partierna i opposition.
Jag är mycket angelägen om att vi skall få en vid och allsidig debatt. Jag
tycker att det vore mycket bra om Sveriges väljare kunde engagera sig aktivt
i dessa frågor. Jag tror att vi kanske nu har större möjligheter än på länge att
få dem att aktivera sig också. Det visar bl.a. den mycket engagerade debat-
ten om offentlighetsprincipen, som har förts under hösten och som närmast
får ses som en konstitutionell debatt.
Hur vi skall lägga upp och aktivera den här debatten kan jag faktiskt inte
i dag i detalj säga något om. Men Göran Åstrand kan vara förvissad om att
jag kommer att engagera mig i denna fråga. Jag tror ändå att vi först skall ha
en remissomgång för att sedan på basis av den ordna en ordentlig debatt,
kanske med olika utfrågningar och liknande.
Jag förutsätter också att det blir en debatt i pressen om detta, därför att
det ofta är mer verkningsfullt genom att man når ut till ett större antal perso-
ner genom en pressdebatt än vad man kanske gör genom en utfrågning. I en
sådan pressdebatt kan jag mycket väl tänka mig att själv aktivt delta.
Anf. 65 GÖRAN ÅSTRAND (m):
Herr talman! Jag har i min första kommentar fått framföra vad jag ville.
Jag vill bara notera att regeringen har ett intresse av att debatten kommer
till stånd. Det är bra och det borde vi ha som en självklar plattform. Frågan
är då hur?
Att regering och riksdag har ett gemensamt ansvar för att hålla denna de-
batt vid liv är alldeles klart, särskilt som vi på olika punkter kan säga att
det nuvarande valsystemet, den nuvarande strukturen i riksdagen och den
nuvarande kompetensen kanske borde diskuteras och därmed också ändras.
Om vi har det som en gemensam målsättning handlar det om att skapa en
debatt och förutsättningar för en sådan. Jag tolkar då statsrådet så att så fort
de här utredningarna kommer och när Lars Leijonborgs överläggningar är
färdiga, kommer regeringen att på ett aktivt sätt vitalisera den politiska de-
batten. Om det blir så är syftet med min interpellation tillgodosett.
Anf. 66 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Min bild är att det pågår en relativt intensiv författningsde-
batt i Sverige. Jag urskiljer för närvarande två huvudspår. Det senast ak-
tuella är kopplingen författningen - Sveriges ekonomiska problem. I allt fler
ekonomiska analyser noterar man också att debattörerna förordar att spel-
reglerna för det politiska systemet bör ändras. Det kom nyligen en utvärde-
ring från Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi som handlade om
budgetprocessens påverkan på statsskulden. Det är ett exempel på den rela-
tionen. Den andra huvudlinjen som också, tycker jag, förs i en växande om-
fattning är helt enkelt hur den svenska demokratin skall befästas och fördju-
pas ytterligare - hur vi skall kunna åtgärda de uppenbara brister som finns i
demokratins funktionssätt.
Det finns ett inslag i Göran Astrands interpellation som jag inte riktig för-
står, nämligen tankegången att regeringen har ett huvudansvar för den sam-
hällsdebatt som förs. Så är det väl inte riktigt. Jag anser att det i första hand
är enskilda debattörer och politiska partier som har ansvar för att en vital
debatt förs. Naurligtvis kan regeringen och ansvariga statsråd delta i den,
men jag tycker att den här regeringen bör komplimenteras för att den har
satt i gång ett omfattande arbete på grundlagsområdet, Fri- och rättighets-
kommittén, samt den utredning som skall överväga vilka grundlagsändringar
som krävs vid EG-inträde, Personvalskommittén.
Därutöver har regeringen Bildt fullföljt en tankegång som ministären
Carlsson var inne på, nämligen att kontinuerligt undersöka om de motsätt-
ningar som sedan lång tid finns när det gäller valsystemet och valperiodens
längd på något sätt har avklingat så att vi nu har kommit i ett läge där det
finns en gemensam nämnare som gör att vi kan gå vidare.
Jag beklagar att de samtal på den senare punkten som jag har fått ett an-
svar för att förbereda har tagit längre tid än vad jag hade tänkt mig från bör-
jan. Det beror på olika saker. Ett skäl jag kan nämna är att statsministern i
det uppdrag han gav till mig i somras också nämnde personvalsfrågan. Den
frågan har inslag som lämpligen diskuteras på partiledarplanet. Min uppgift
är ju, som jag tidigare nämnde, att förbereda just partiledaröverläggningar.
Det viktigaste är att en rad tekniska frågor klaras ut. Det är därför mycket
värdefullt att Personvalsutredningen, såvitt jag förstår, nu är i det absoluta
slutskedet av sitt arbete. Det har varit svårt att i de samtal som jag har fört
komma särskilt långt i personvalsfrågan innan vi vet ungefär var Personvals-
kommittén kommer att hamna.
Om jag sedan skall skylla på ytterligare något, tror jag att de samtalspart-
ner som jag haft under hösten har haft en hel del annat att göra, t.ex. med
Sveriges ekonomiska kris. Också detta har något försenat arbetet. Jag är
emellertid optimistisk och tror att samtalen avslutas inom kort på det ena
eller det andra sättet.
Det är knappast meningsfullt att ägna mer tid åt detta. Antingen måste vi
snart än en gång konstatera, liksom skedde under den förra regeringens ar-
bete, att det inte finns en tillräcklig gemensam nämnare mellan partierna på
detta område, eller också konstaterar vi att det är möjligt att gå vidare. Jag
hoppas mycket starkt att det finns en bas för att nu genomföra en författ-
ningsreform.
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
61
Prot. 1992/93:51
13 januari 1993
Svar på interpella-
tioner
10 § Kammaren åtskildes kl. 13.03.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 28 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ULF CHRISTOFFERSSON
/Gunborg Apelgren
62
|
Innehållsförteckning |
Prot. 1992/93:51 13 januari 1993 |
Onsdagen den 13 januari
1 § Avsägelser ........................................ 1
2 § Svar på interpellation 1992/93:50 om ungdomspraktikplatser . . 1
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)
3 § Svar på interpellation 1992/93:30 om svensk uppföljning av Rio-
konferensen ..................................... 10
Miljöminister Olof Johansson (c)
Gudrun Schyman (v)
Annika Ahnberg (-)
4 § Svar på interpellation 1992/93:55 om försurningen.......... 23
Miljöminister Olof Johansson (c)
Rolf L Nilson (v)
5 § Svar på interpellation 1992/93:63 om lågkonjunkturens effekter
på miljöskyddsarbetet ............................. 29
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Ahnberg (-)
6 § Svar på interpellation 1992/93:64 om utsläpp av krom ....... 35
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Ahnberg (-)
7 § Svar på interpellation 1992/93:45 om körkort för snöskoter m.m. 38
Statsrådet Görel Thurdin (c)
Sten-Ove Sundström (s)
Bruno Poromaa (s)
8 § Svar på interpellation 1992/93:48 om EES-avtalet och offentlig-
hetsprincipen .................................... 44
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Per Stenmarck (m)
Kurt Ove Johansson (s)
Bengt Hurtig (v)
Nic Grönvall (m)
Hans Göran Franck (s)
9 § Svar på interpellation 1992/93:61 om riksdagens sammansättning
och valsystemets utformning......................... 58
Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Göran Åstrand (m)
Lars Leijonborg (fp)
63
gota b 42715, Stockholm 1993