Riksdagens protokoll
1992/93:42

Torsdagen den 10 december

Kl. 9.00-13.02

14.30-14.31

Protokoll

1992/93:42

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 4 december.

2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den
9 december

Företogs till avgörande jordbruksutskottets betänkande 1992/93:JoU8
samt arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1992/93:AU2 och AU5 (be-
träffande debatten i dessa ärenden, se prot. 41).

Jordbruksutskottets betänkande JoU8

Mom. 2 (redovisning av regeringens prioriteringar)

Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 13 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del.

Mom. 3 (kommission för långsiktigt hållbar utveckling)

Utskottets hemställan bifölls med 164 röster mot 128 för reservation 1 av
Margareta Winberg m.fl.

Ingrid Näslund (kds) anmälde att hon avsett att rösta ja men markerats
som frånvarande.

Mom. 16 (avskrivning av u-ländernas skulder)

Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 14 för meningsyttringen
av Jan Jennehag i motsvarande del.

Mom. 17 (sambandet mellan militär verksamhet och miljö)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 130 för reservation 2 av
Margareta Winberg m.fl.

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 42

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Villkorlig frigiv -
ning, m.m.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2

Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5

Utskottets hemställan bifölls.

Meddelande om samlad votering

Tredje vice talmannen meddelade att de på föredragningslistan återstå-
ende utskottsbetänkandena skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

3 § Villkorlig frigivning, m.m.

Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuUll Villkorlig frigivning, m.m. (prop. 1992/93:4).

Anf. 1 JERRY MARTINGER (m):

Herr talman! Förslaget i propositionen om villkorlig frigivning innebär i
sina praktiska konsekvenser att villkorlig frigivning normalt kommer att äga
rum också vid korta fängelsestraff. Merparten av de personer som berörs är
rattfyllerister. Dessa döms ofta till en eller två månaders fängelse.

Väg- och sjöfyllerikommittén, som avser att presentera sitt betänkande i
slutet av nästa vecka, kommer att behandla påföljdsvalet vid rattfylleri och
frågor angående formerna för verkställighet av fängelsestraff vid detta brott.

Det kan enligt min mening finnas anledning att överväga om inte den av-
kortning av de lägsta straffen som den nu aktuella propositionen om villkor-
lig frigivning föreslår kan komma i konflikt med de förslag som Väg- och sjö-
fyllerikommittén skissar på. Jag anser därför att det finns skäl för ledamö-
terna i justitieutskottet att ta del av vad Väg- och sjöfyllerikommittén före-
slår beträffande rattfylleri innan frågan om villkorlig frigivning slutligen be-
handlas.

Jag yrkar därför återremiss av ärendet.

(Applåder)

Anf. 2 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Regeringen bedriver en hafsig, slarvig och ogenomtänkt kri-
minalpolitik. Det får vi ytterligare en bekräftelse på i dag, då det visar sig att
regeringen uppenbarligen inte lyckats skapa erforderlig majoritet för det nya
förslaget till villkorlig frigivning. Ny demokrati har uppenbarligen ställt ulti-
matum.

Nu avser regeringspartierna tydligen genom en återremiss av ärendet till

utskottet att vinna tid för att förhandla med Ny demokrati om den villkorliga
frigivningen. Att Moderaterna är beredda att göra upp med Ny demokrati
om väsentliga inslag i kriminalpolitiken förvånar mig inte.

Det som förvånar mig är att folkpartisterna, de kvarvarande sociallibera-
lerna, nu sitter i Ny demokratis knä också när det gäller kriminalpolitiken.
Det är synnerligen uppseendeväckande. Det borde bekymra Folkpartiet.

Om jag har förstått saken rätt kräver Ny demokrati en minimitid på tre
månader för den villkorliga frigivningen. Med utgångspunkt från regering-
ens förslag skulle det innebära ett kraftigt ökat behov av anstaltsplatser, i ett
läge när situationen på anstalterna är ytterligt alarmerande.

Inför behandlingen av det här ärendet genomförde utskottet en utfrågning
av Kriminalvårdsstyrelsen om anstaltssituationen. Den redovisningen ingav
stor oro. Vi har nu en överbeläggning på anstalterna. I vissa fall rör det sig
t.o.m. om en dubbelbeläggning av vissa celler.

Fängelserna och häktena är överfulla. Situationen är t.o.m. så absurd att
systemet förutsätter en väl utvecklad transportorganisation så att ett visst an-
tal intagna ständigt måste befinna sig på transport mellan anstalterna för att
platser skall finnas tillgängliga.

Det här skapar naturligtvis en brutalare och hårdare miljö på anstalterna.
Det leder till tvång, våld och sannolikt en ökad återfallsbenägenhet. Det vi-
sar internationell erfarenhet.

Genom regeringens politik, som sägs syfta till att få ned brottsligheten,
riskerar man nu att en ny och brutalare brottslighet föds.

Intagna som vill arbeta och studera på anstalterna under strafftiden får stå
i kö till sysselsättning. Differentiering, narkotikafria anstalter, omintetgörs.
Det var ju, Jerry Martinger, ett av moderaternas stora krav före regerings-
skiftet förra hösten.

Chefen för Kronobergshäktet, Lars-Åke Pettersson, säger i en tidningsin-
tervju: Så är det inte mycket kvar av vår ambition att differentiera de in-
tagna, att t.ex. hålla icke-missbrukare från missbrukare.

De signaler om ändrad lagstiftning som kommit från regeringen ökar be-
hovet av anstaltsplatser under nästa år med mellan 800 och 1 000 nya platser.
Det är en ökning av anstaltsorganisationen med 25 %, till en årlig driftskost-
nad av 400 miljoner kronor och en investeringskostnad på 1,1-1,2 miljarder
kronor. Skulle inte en del av dessa pengar kunna användas på ett effektivare
sätt i brottsbekämpningen än genom en kraftigt utbyggd anstaltsorganisa-
tion?

Till detta kommer vad som kan följa av den uppgörelse som regeringspar-
tierna tydligen avser träffa med Ny demokrati om den villkorliga frigiv-
ningen. Via justitiedepartementet försökte jag i går få fram uppgifter om vad
det skulle innebära i form av nya platser om man följde Ny demokratis för-
slag om att införa en minimitid av tre månader, alternativt två månader för
villkorlig frigivning. Det fanns inga sådana beräkningar här, var svaret från
regeringskansliet.

Jag lyckades ändå ta reda på hur sådana beräkningar ter sig. Det finns be-
räkningar. En minimitid på tre månader innebär ett ytterligare behov av 300
nya fängelseplatser till en kostnad av 120 miljoner kronor. Utskottet avser
tydligen att förhandla fram detta vid en förnyad behandling.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Villkorlig fr igiv -
ning, m.m.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Villkorlig frigiv-
ning, m.m.

Det minsta man kan begära, menar jag, är att frågan inte handläggs så här
slarvigt. Ärendet bör skickas tillbaks till regeringen. Om regeringspartierna
verkligen vill följa Ny demokratis förslag, helt eller delvis, får man väl åtmin-
stone anstränga sig att finna en finansiering för detta ökade platsbehov, sär-
skilt med tanke på det statsfinansiella läge som Sverige befinner sig i.

Socialdemokraterna yrkar avslag på återremissyrkandet. Vi anser att vår
reservation i utskottet om avslag på propositionen nu är än mer bärkraftig
än när vi skrev den. Propositionen bör avslås, och regeringen bör uppmanas
att återkomma till riksdagen med ett nytt förslag efter en förnyad bearbet-
ning och efter det att Straffsystemkommittén, som har att handlägga den här
frågan, är klar med sitt arbete.

Herr talman! Jagyrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen och
avslag på återremissyrkandet.

Anf. 3 JERRY MARTINGER (m) replik:

Herr talman! Eftersom jag föreslår att vi skall avvakta utredningen från
Väg- och sjöfyllerikommittén avser jag inte att här i daggå in i någon debatt
med Lars-Erik Lövdén i den allmänna frågan om villkorlig frigivning.

Anf. 4 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Jag kan förstå att Jerry Martinger inte vill debattera detta,
eftersom situationen är minst sagt ganska bekymmersam för Jerry Mar-
tinger.

Jag vill ställa en följdfråga till Jerry Martinger. Eftersom vi skall avvakta
den utredning som Jerry Martinger har arbetat med och som blev klar förra
veckan, undrar jag om vi också skall avvakta remissinstansernas svar och re-
geringens beredning innan vi tar ställning till ett förslag om den villkorliga
frigivningen. Jag önskar ett klarläggande på den punkten.

Anf. 5 JERRY MARTINGER (m) replik:

Herr talman! Precis som jag sade, kommer utredningen i fråga att presen-
teras i ett betänkande i slutet av nästa vecka, den 17 eller den 18 december.

Anf. 6 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Min fråga var, Jerry Martinger, huruvida vi skulle avvakta
remissbehandlingen och regeringens beredning av utredningen. Utredning-
ens förslag kommer ju inte omedelbart att genomföras. Jag förutsätter att
utredningens förslag kommer att beredas på vanligt sätt för statliga utred-
ningar. Skall vi, innan vi tar ställning till förslaget om den villkorliga frigiv-
ningen, avvakta beredningen av den utredning som tydligen kommer att pre-
senteras nästa vecka?

Tredje vice talmannen anmälde att Jerry Martinger anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 7 ANDERS SVÄRD (c):

Herr talman! Jag stöder Jerry Martingers förslag om återremiss till utskot-
tet. Jerry Martinger har anfört tillräckliga skäl för återremiss.

Anf. 8 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Ny demokrati anser att regeringens proposition är stötande
i vad gäller minimitiden innan villkorlig frigivning kan medges. Regerings-
förslaget innebär inte någon skärpning utan en reducering av den tid som
skall avtjänas, och därför bifaller Ny demokrati förslaget om återförvisning
av ärendet till utskottet. Utskottet ges därmed möjlighet att åter bereda
ärendet och att återkomma med nytt betänkande.

Ny demokrati återkommer i debatten när det nya betänkandet föreligger.

Anf. 9 JOHN ANDERSSON (v):

Herr talman! Det framlagda förslaget kommer i en tid när våra fängelser
är överfulla och när plats för gripna och anhållna inte finns. Enligt uppgifter
som vi alla har fått är lösningen av den akuta situationen överbeläggning och
dubbelbeläggning. Häktade får sitta på anstalternas sjukavdelningar, de kan
få åka ett par hundra mil till annan ort, m.m.

Förslaget innebär också andra märkliga förändringar, som tidigare har på-
talats. För dem som exempelvis döms för rattfylleri kommer strafftiden tydli-
gen att minska till 20 dagar. Det är en anmärkningsvärd signal från samhället
vad gäller dessa förseelser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 om avslag på propositionen.
Såvitt jag förstår innebär en återremiss till utskottet en risk att förslaget blir
än värre märkligt. Därför bör ärendet gå tillbaka till regeringen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 30 §.)

4 § EES-avtalet och advokaterna, m.m.

Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1992/93:JuU13 EES-avtalet och advokaterna, m.m. (prop. 1992/93:64).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Villkorlig frigiv-
ning, m.m.

5 § Osann utsaga inför EFTA-domstolen m.m.

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU14 Osann utsaga inför EFTA-domstolen m.m. (prop.

1992/93:81).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Vissa villkor för sta-
tens stöd till byg-
gande av bostäder

6 § Ändrad handels- och föreningsregistrering

Föredrogs

lagutskottets betänkande

1992/93:LU10 Ändrad handels- och föreningsregistrering (prop.
1992/93:27).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

7 § Vissa villkor för statens stöd till byggande av bostäder

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU9 Vissa villkor för statens stöd till byggande av bostäder.

Anf. 10 RUNE EVENSSON (s):

Herr talman! Det ärende som vi nu behandlar har tillkommit på initiativ
av socialdemokraterna i bostadsutskottet. En orsak till att många byggpro-
jekt inte har kommit i gång är bankernas ovilja att lämna byggnadskreditiv.
En annan orsak är att många ärenden på länsbostadsnämnderna av olika skäl
inte hinner behandlas före årsskiftet.

Därför är det initiativ som bostadsutskottet nu tar bra, så att de arbeten
som är färdigprojekterade och där man har räknat med att få beslut enligt
1992 års regler kan genomföras enligt dessa regler. Får de inget kreditiv nu
är det bra att projekten kan påbörjas på andra sidan årsskiftet. Alla i bran-
schen vet, att om dessa projekt inte får byggas enligt 1992 års regler kommer
de förmodligen inte att byggas alls.

Det nya bostadsfinansieringssystem som den nuvarande regeringen drivit
igenom i riksdagen med stöd av Ny demokrati kommer att visa sig förödande
för byggandet i landet. Någon nyproduktion att tala om lär det inte bli. Kost-
naderna i nyproduktionen avskräcker.

Arbetslösheten inom byggbranschen kan nu genom detta beslut hållas till-
baka under en tid. Det ROT-program som riksdagen nu beordrar regeringen
att lägga fram, på socialdemokratiskt initiativ, är nödvändigt både ur syssel-
sättningssynpunkt och för att bevara det befintliga bostadsbeståndet.

Regeringen är passiv. Vi driver en retirerande regering framför oss i dessa
frågor. Allt fler får nu upp ögonen för att regeringens bostadspolitik är en
katastrof. Ny- och ombyggnationen kommer att stanna av med de regler som
gäller från 1993.

Många människor ringer och är oroliga. De måste få genomföra sina pla-
nerade projekt enligt 1992 års regler. Riksdagen blockerar inte frågan. Bol-
len ligger hos regeringen, som av riksdagen här ges vida ramar för att lösa
den uppkomna situationen.

För oss är det viktigt att i görligaste mån undvika att ytterligare späda på
arbetslösheten. Byggandet är en viktig motor i samhället, då en byggnadsar-

betare ger jobb åt flera andra inom övrig industri. När det nu är billigt att
bygga om skall vi också bygga och bevara det fastighetsbestånd vi har.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 30 §.)

8 § Ändringar i sekretesslagen

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU11 Ändringar i sekretesslagen (prop. 1992/93:120).

Anf. 11 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Offentlighetsprincipen är djupt rotad och väl förankrad hos
det svenska folket. Grundsatsen om offentlighet i förvaltning och rättskip-
ning har i vårt land erkänts och tillämpats sedan lång tid tillbaka. Den ur-
sprungliga formen är den s.k. förhandlingsoffentligheten och innebär bl.a.
att allmänheten som regel har rätt att åhöra rättegångsförhandlingar.

I ett historiskt perspektiv har den svenska offentlighetsprincipen, yttran-
defriheten och meddelarfriheten varit kommunicerande kärl. Alltsedan den
första tryckfrihetsförordningen 1766 har rätten att ta del av allmänna hand-
lingar reglerats tillsammans med den egentliga tryckfriheten. Den då nyin-
förda medborgerliga rättigheten att fritt och på eget ansvar trycka skrifter
syftade till att tillgodose kravet på upplysning om allmänna angelägenheter.
För att uppfylla detta syfte krävdes att varje medborgare ägde rätt att fritt ta
del av myndigheternas handlingar och att offentliggöra dessa. Införandet av
en sådan rätt och dess vidare utveckling sammanhänger därför nära med
tryckfriheten.

Det finns kanske anledning, herr talman, här i dag, när vi diskuterar of-
fentlighetsprincipen att vi ägnar Anders Nordencrantz och Anders Chyde-
nius i Mösspartiet en tacksamhetens tanke för deras insatser på 1700-talet i
denna fråga. Nordencrantz krav på offentlighet över allmänna angelägenhe-
ter och allmänna handlingar var utan tvivel mycket framsynt.

Om vi förflyttar oss raskt framåt i historien till våra egna dagar kan vi
också göra mycket intressanta konstateranden. Vi kan då se med vilken nog-
grannhet lagstiftarna gått till verket med att värna tryckfriheten och offent-
lighetsprincipen. Jag tänker inte bara på det arbete som föregick 1949 års
tryckfrihetsförordning utan också i hög grad på den reformering som ägde
rum i regelsystemet under 1970-talet, först 1973-1974 och sedan 1976.

Efter förslag av Offentlighets-och sekretesslagstiftningskommittén jäm-
ställdes upptagningar för automatisk databehandling med handlingar i tradi-
tionell mening. Utgångspunkten var att offentlighetsprincipen inte fick sät-
tas ur spel och att allmänhetens tillgång till information hos myndigheterna
inte fick försämras genom en övergång till automatisk databehandling.

Det är inte minst mot denna bakgrund som utskottet förutsätter att Data-
lagsutredningen ser över de frågor som väckts med anledning av EG-kom-

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

missionens nyligen presenterade förslag till direktiv om integritetsskydd för
enskilda och att integrationsarbetet på detta område sker med utgångspunkt
i intresset av största möjliga offentlighet.

Något förenklat kan man säga att offentlighetsprincipen fyller tre huvud-
ändamål. Den utgör garanti för rättssäkerheten, effektivitet i förvaltningen
och effektivitet i folkstyret.

Handlingsoffentlighetens betydelse för rättssäkerhet och för effektivitet i
förvaltningen förstärks genom det i vårt land rådande systemet med fristå-
ende myndigheter som i vid omfattning handlägger ärenden självständigt
och på eget ansvar. I ett sådant system kan man nämligen i regel inte nöja
sig med muntliga besked och yttranden. I stället blir det i stor utsträckning
nödvändigt att skriftligen dokumentera beslut, yttranden och direktiv, även
när dessa inte riktar sig till någon utanför kretsen av myndigheter. Härige-
nom skapas underlag för offentlig insyn och kontroll.

I propositionen slås det fast att den svenska meddelarfriheten är helt unik.
Jag delar den uppfattningen. Vidare tror sig statsrådet se en möjlighet att i
mellanfolkliga sammanhang hävda den form av källskydd som gör den
svenska meddelarfriheten unik. Jag tycker att statsrådet på den punkten
kunde ha varit mer bestämd. Vårt parti kommer med all sin kraft att arbeta
för att hävda vår unika meddelarfrihet och lämna allt det stöd som behövs
för att den skall förbli oanfrätt.

Mot den bakgrund som jag här tecknat är det naturligt och lätt att förstå
att frågan om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten blir ett hett de-
battämne när vi i ett allomfattande integrationsarbete med andra länder när-
mar oss Europa.

De förslag till ändringar i sekretesslagen som nu läggs fram innebär be-
gränsade ingrepp i offentlighetsprincipen och i meddelarfriheten. Om detta
är vi ense. Det är också viktigt att framhålla att ändringarna inte får gå längre
än vad som är absolut nödvändigt för att uppfylla Sveriges åtaganden.

Den debatt om offentlighetsprincipen och meddelarskyddet som hittills
förts i Sverige har varit både nyttig och välgörande. Den debatten skall vi
fortsätta att föra. De som skall föra vår talan med länderna ute i Europa skall
aldrig behöva tveka om att offentlighetsprincipen är omistlig för den svenska
rättsordningen och för demokratin i Sverige.

Naturligtvis finns också de med i debatten som försöker måla den onde
på väggen. De försöker skrämma folk med att offfentlighetsprincipen och
meddelarfriheten skulle gå förlorad eller kraftigt urholkas vid ett organiserat
samabete med andra länder. Detta är naturligtvis inte sant.

Det är därför viktigt att de partier i riksdagen som genom årens lopp stått
som garanter för offentlighetsprincipen och meddelarfriheten med kraft ut-
talar sig här i riksdagen för att den svenska offentlighetsprincipen och med-
delarfriheten inte är förhandlingsbara. Enligt vårt förmenande skulle ett till-
kännagivande till regeringen, som vi socialdemokrater föreslår riksdagen,
tjäna som ett värdefullt stöd för regeringens strävanden att värna offentlig-
hetsprincipen och meddelarfriheten i kommande förhandlingar.

Vi socialdemokrater kan inte förstå varför utskottsmajoriteten avvisar be-
tydelsen av ett tillkännagivande till regeringen. Ett sådant uttalande från
riksdagens sida skulle dessutom vara ett effektivt sätt att begränsa utrymmet

för de krafter som försöker sprida osäkerhet om konsekvenserna av euro-
peiskt integrationsarbete genom att säga att offentlighetsprincipen och med-
delarfriheten då skulle gå förlorad.

Integrationsarbetet måste ske på ett sätt som är förenligt med den svenska
offentlighetsprincipen. Grundregeln skall vara att offentlighet gäller och att
sekretess utgör sällsynta undantag. Det är därför viktigt att vi från svensk
sida i det kommande integrationsarbetet hävdar vår tradition av stor öppen-
het i förvaltningen och att man inte tillmötesgår för oss främmande sekre-
tessintressen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservation som
är fogad till utskottets betänkande.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Anf. 12 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Det kan enligt min mening ifrågasättas om vi i riksdagen
skall fortsätta att fatta en rad obehagliga beslut i syfte att uppfylla villkor i
detta EES-avtal som schweizarna har stoppat. Under alla omständigheter
skall ett nytt beslut fattas, och eventuellt blir också innehållet annorlunda.
Regeringen skall besluta om tidpunkten för ikraftträdandet av lagändringen.

Jag tycker därför att förslagen i detta betänkande mycket väl kan avslås.
Regeringen får se över problemen igen om och när ett nytt EES-avtal nalkas.
Jag yrkar därför i första hand avslag på utskottets hemställan, dvs. bifall till
Birgitta Hambraeus motion K17. I andra hand yrkar jag bifall till menings-
yttringen, mom. 1.

Detta gäller i synnerhet sådana frågor där vi tangerar grundlagsproblem
och berör effektiviteten i folkstyret och vår rättssäkerhet. Det gäller viktiga
områden såsom offentlighetsprincipen och meddelarfriheten.

Vi vet att rättsfilosofin i Centraleuropa har en annan historisk bakgrund
än rättsfilosofin i vårt land. Det finns säkert mycket vi fortfarande kan lära
av, men där har också i modern tid funnits avsevärd styrka i olika typer av
auktoritära strömningar. Jag tänker då på korporativismen och på en centra-
listisk och auktoritär socialism.

Normbildningen inom EG, som sker inom ramen för Romtraktaten, utgör
naturligtvis en kompromiss mellan olika rättsfilosofiska traditioner där varje
deltagande land, grupp av länder eller olika strömningar har kunnat komma
med sitt bidrag.

Jag har litet svårt att förstå varför Sverige, och medlemsivrarna i vårt iand,
inte skulle kunna göra en ordentlig ansträngning för att i EG inplantera det
som vi funnit vara effektivt när det gäller demokrati och rättsväsende. Den
aktuella debatten i EG om genomskinlighet och subsidiaritet gör EG-områ-
det mer öppet för förändringar än tidigare.

I EES-avtalets del VII, kap. 2 har Sverige åtagit sig att samarbeta om ny
lagstiftning som EG tar initiativ till inom ramen för avtalet. Enligt artikel 80
skall samarbetet breddas på en rad områden, och detta kan också påverka
lagstiftningen. Det är därför oerhört viktigt hur anslaget när det gäller demo-
kratin, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten blir redan från början.

Vi begriper ju att utrikessekretess till nöds kan behövas för utbyte av upp-
gifter mellan stater. Vi kan tänka oss att acceptera återhållsamheten med
uppgifter när det gäller tull-, taxerings- och exekutionsfrågor, eftersom vi re-

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

dan har haft sekretess, t.o.m. absolut sekretess, angående dessa frågor enligt
sekretesslagen.

Men här gäller utvidgningen absolut sekretess hos statlig myndighets verk-
samhet i en rad avseenden såsom utredning, planering, prisreglering, till-
ståndsgivning, tillsyn och stödverksamhet i fråga om produktion, handel,
transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Vi tycker att man kunde ha
prövat en viss återhållsamhet.

Jag håller med om det mesta som sägs i den socialdemokratiska reservatio-
nen.

När det gäller det fortsatta integrationsarbetet och medlemskapsförhand-
lingarna är det, som jag nyss sagt, oerhört viktigt att frågorna om offentlig-
hetsprincip, sekretess och meddelarskydd behandlas så att effektiviteten i
folkstyret i vårt land inte försvagas. Helst skulle den stärkas. Regeringen
måste i dessa avseenden agera kraftfullt. Det kan riksdagen gott ge till
känna. Det går inte att förhandla bort offentlighetsprincipen.

I socialdemokraternas reservation yrkas avslag på vår motion, vilket jag
naturligtvis inte kan stödja.

Skrivningarna om att det är självklart att vi skall uppfylla alla de åtagan-
den som följer av EES-avtalet kan jag inte heller gå med på, eftersom vi inte
vet vad EES-avtalet kommer att innehålla i slutändan.

Med dessa reservationer, som har tagits till protokollet, är jag beredd att
rösta för den socialdemokratiska reservationen vad avser mom. 3, som jag
yrkar bifall till.

Anf. 13 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c):

Herr talman! Det finns en risk för att den här debatten i dag kommer att
bli svårförståelig för en utanförstående allmänhet. Bortsett från en menings-
yttring på en punkt från Vänsterpartiet är vi nämligen totalt eniga i konstitu-
tionsutskottet. Trots detta finns det en lång socialdemokratisk reservation.
Allmänheten som tar del av den här debatten, i sin helhet eller i referat, kan
fråga sig vad som är syftet med detta. Vi som tillhör majoriteten i utskottet
har inte begripit det - det är lika bra att erkänna detta med en gång. I sak,
och även när det gäller de värderingar som uttrycks i utskottsmajoritetens
skrivningar och i reservationen, är vi nämligen helt ense. Ur den synpunkten
är det mycket märkligt med en socialdemokratisk reservation.

Jag vet inte om vi helt enkelt skall utgå från att man på den socialdemokra-
tiska sidan tror att en reservation väcker litet mer uppmärksamhet än ett
enigt utskottsbetänkande. Ur den synpunkten kan det naturligtvis vara bra,
under förutsättning att de som läser reservationen också läser vad utskottet
som helhet har skrivit.

Om vi först håller oss till det som utskottsbetänkandet egentligen primärt
handlar om, så gäller det några ändringar i sekretesslagstiftningen med an-
ledning av det EES-avtal som riksdagen med stor majoritet har godtagit för
kort tid sedan. Det är inga dramatiska förändringar. I propositionen och i
utskottets betänkande kan man konstatera att på de allra flesta områden
ryms den sekretess som EES-samarbetet kräver väl inom den sekretesslag-
stiftning som vi redan har. Vi får inte glömma att vi faktiskt även i Sverige
har sekretessbestämmelser.

Men på några punkter krävs det vissa justeringar. Dessa är, som jag sade,
inte alls dramatiska; de innebär inga principiella förändringar. Utskottet som
helhet, bortsett från Vänsterpartiet på en enda punkt, har ansett att dessa
förändringar är helt acceptabla. Jag understryker än en gång att socialdemo-
kraterna utan undantag i utskottet står bakom propositionens förslag i dessa
avseenden och alltså ansluter sig till utskottsmajoriteten.

Sedan finns det, utöver behandlingen av de konkreta förslagen, i utskotts-
betänkandet en del uttalanden om offentlighetsprincipen som sådan, med-
delarfriheten, därtill hörande ting och deras värde. Det är, som Kurt Ove
Johansson framhöll i sitt anförande, principer som vi är stolta över i vårt
land, som vi har hyllat länge och som vi har försökt vidareutveckla i den ena
statliga utredningen efter den andra. Jag satt med i en utredning som hade
ett förslag om att vi skulle vidga reglerna för meddelarskyddet till att gälla
även på den icke offentliga sektorn. Det fick vi inte resonans för under den
vidare behandlingen, vilket jag beklagar. Jag nämner detta för att under-
stryka att jag tillhör den sida - om det nu är någon sida - i riksdagen som
alltid ivrigt förfäktat offentlighetsprincipen och andra bestämmelser som
skall till för att göra denna effektiv.

Denna inställning kommer också på ett otvetydigt sätt till uttryck från ut-
skottsmajoritetens sida i skrivningen i betänkandet. Vi börjar där på föl-
jande sätt:

”Offentlighetsprincipen är omistlig för den svenska rättsordningen och för
demokratin i Sverige. Genom rätten att få ut allmänna handlingar främjas
ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.”

Fortsättningen citerade faktiskt Kurt Ove Johansson i sitt anförande, så
det skall jag inte göra om här.

Vi värderar alltså alla offentlighetsprincipen mycket högt, och utskottsma-
joriteten utgår från att dessa principer skall hävdas i alla sammanhang. Det
gäller självfallet i EES-samarbetet, där påfrestningarna ju inte blir särskilt
stora, men också vid ett EG-medlemskap, där det kan bli något besvärligare
i vissa fall, dock kanske inte så besvärligt som många beskriver det i pressen
och på annat sätt.

De olika medlemsstaterna inom EG har nämligen mycket skiftande be-
stämmelser vad gäller offentlighet och sekretess. Det finns inga som har så
långtgående och detaljerade bestämmelser som vi, men det är uppenbart att
en hel del länder har bestämmelser som går i samma riktning. Det finns alltså
ingen enhetlig bild när man ser på EG som helhet. Längst i sekretess går
Storbritannien, närmast oss ligger Danmark.

Men jag kan nämna, bara för att ta något exempel, att i Nederländerna
antogs så sent som den 1 maj 1992 en ny lag om allmänhetens tillgång till
myndighetsinformation. Enligt den nya lagen harvar och en som huvudregel
rätt att erhålla information om innehållet i handlingar som förvaras hos myn-
digheter.

Jag kan också nämna att Danmark tidigare hade en bestämmelse som från
offentlighetsprincipen undantog handlingar som rörde förslag till EG-beslut
eller frågor om tolkning och uppfyllelse av gemenskapsrättsliga regler.
Denna bestämmelse upphävdes dock under 1991 utifrån en strävan efter

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

större offentlighet i EG-frågor. Det finns således inte längre några särregler
i den danska offentlighetslagstiftningen för EG-samarbetet.

Detta nämner jag för att illustrera att det här finns två länder vilka, samti-
digt som de är medlemmar i EG, har antagit ny lagstiftning som vidgar of-
fentlighetsprincipen och dess tillämpning i resp. land. Detta kan vara värt att
notera inför alla dem som menar att EG-medlemskap skulle innebära att vi
automatiskt upphäver allt vad offentlighetsprincip, meddelarskydd och lik-
nande heter. Så är det alltså inte.

Men icke förty delar jag helt Kurt Ove Johanssons uppfattning att vi från
svensk sida inte skall ge avkall på våra principer i några sammanhang, att vi
skall hävda dem inom det fortsatta europeiska samarbetet, och - jag går ett
steg längre - att vi skall arbeta för att våra principer får en allt vidare tillämp-
ning i Europa som helhet. Jag tror att det finns goda förutsättningar för
detta.

Jag tycker således för min del att det är vilseledande gentemot allmänhe-
ten när socialdemokraterna genom en reservation på det här sättet vill för-
söka ge intryck av att det skulle finnas några grundläggande olikheter vad
gäller uppfattningen om offentlighetsprincipens värde mellan majoritet och
minoritet i utskottet. Så är icke fallet. Jag var förvånad när det under ut-
skottsbehandlingen kom fram att socialdemokraterna nödvändigtvis ville ha
en reservation. Jag är fortfarande förvånad, och jag skulle kanske kunna till-
lägga att jag tror att det kan vara till skada därför att det av icke initierade
kan uppfattas som om det i Sverige mellan större partier funnes något slags
grundläggande olikhet när man betraktar dessa frågor och när det gäller
handläggningen av dem i det fortsatta Europasamarbetet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anf. 14 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Om det skulle vara så som Bertil Fiskesjö antydde här på
slutet att någon skulle missförstå den socialdemokratiska signalen, så tar ve-
derbörande fullkomligt fel.

Skall man tala om misstag i sådana här sammanhang torde misstaget bestå
i att utskottsmajoriteten inte varit beredd att ge regeringen ett tillkännagi-
vande på den här punkten.

Om man läser hela materialet - propositionen, den socialdemokratiska
motionen, utskottets och reservanternas skrivningar - och följer hela hän-
delseförloppet, tror jag man lätt finner att den socialdemokratiska motionen
har tillfört denna debatt en hel del intressanta synpunkter.

Jag tycker att utskottsmajoriteten visat gott omdöme när den i sin skriv-
ning har accepterat den socialdemokratiska motionen med hull och hår. Det
är bra. Därmed kunde man ju, som Bertil Fiskesjö uttryckte det, tycka att
striden gäller påvens skägg. Men så är det inte.

Innerst inne håller nog Bertil Fiskesjö med om att majoritetens förfarings-
sätt är litet egendomligt. Först tar man in huvudlinjerna från vår motion i sin
egen skrivning, sedan avstyrker man motionen. Det logiska hade varit att
biträda motionen.

Jag förstod av Bertil Fiskejös inledningsanförande här att han inte tycker
att det finns tillräckliga skäl för riksdagen att avge ett tillkännagivande till

regeringen. Jag finner den ståndpunkten litet märklig. De argument för ett
tillkännagivande som jag redan angivit borde faktiskt vara skäl nog. Ytterli-
gare ett skäl är att ett uttalande från riksdagen skulle genljuda långt utöver
landets gränser. Det skulle också vara en riktig signal till omvärlden att den
svenska offentlighetsprincipen och meddelarfriheten inte är förhandlings-
bara.

Anf. 15 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Motiveringen för reservationen blev inte klarare genom
Kurt Ove Johanssons senaste inlägg. Motiveringen skruvar sig verkligen
fram.

Varken utskottsmajoriteten eller den socialdemokratiska minoriteten har
funnit några skäl att polemisera mot det som står i propositionen eller mot
något annat regeringen i detta sammanhang haft för sig.

Om man ser till vad som är brukligt här i riksdagen är det mycket märkligt
att man avger en reservation där man kräver ett tillkännagivande om att man
är ense med regeringen och utskottsmajoriteten. För så är det i realiteten,
Kurt Ove Johansson.

Ett tillkännagivande har den särskilda funktionen i riksdagsarbetet att det
kan användas när man tycker att regeringen har hamnat fel och riksdagen
eller reservanterna vill att regeringen korrigerar sig. Men det finns inget un-
derlag för det i den proposition vi har behandlat. Det har inte heller gjorts
några uttalanden av företrädare för regeringen som tyder på att man inom
regeringen skulle ha planer på att åsidosätta vakthållningen omkring den
svenska offentlighetsprincipen i det kommande Europasamarbetet. Det
finns inte skymten av bevis om detta.

Ur den synpunkten måste jag vidhålla vad jag sade tidigare, nämligen att
reservationen och dess krav på ett tillkännagivande kan missuppfattas bland
våra kommande förhandlingspartner som om det skulle råda en stor oenig-
het i Sveriges riksdag om vakthållningen kring offentlighetsprincip och med-
delarskydd. Detta tycker jag är mycket olyckligt.

Jag har inget emot att vi är oense här i riksdagen. Jag har självfallet inget
emot reservationer och debatter. Men jag tycker att om vi är eniga så skall
vi också kunna tala om detta utan några skygglappar - dels för svenska fol-
ket, dels för omvärlden.

Anf. 16 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tycker Bertil Fiskesjö reagerar litet som prinsessan på
ärten när han anser att ett bifall till den socialdemokratiska motionen är det-
samma som att slå regeringen på fingrarna. Man måste nästan lida av politisk
förföljesemani för att komma till en sådan slutsats.

Precis som Bertil Fiskesjö själv har sagt står det tydligt och klart i den so-
cialdemokratiska reservationen att vi yrkar bifall till propositionen. Med ett
tillkännagivande vill vi ge regeringen råg i ryggen. Det kan vara bra att ha
när man skall ut i Europa och förhandla.

Jag har läst regeringens proposition som ett principiellt uttalande i frå-
gorna om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. På något annat sätt
kan man, tycker jag, inte läsa vad där står.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Det är bl .a. därför som vi från vår sida anser att det är viktigt att riksdagen
genom ett tillkännagivande också ger regeringen allt tänkbart stöd. Jag
tycker inte, Bertil Fiskesjö, att man skall underskatta den tyngd som ett utta-
lande från riksdagen på den här punkten kan ha. Ett regeringsuttalande har
trots allt inte samma tyngd som ett uttalande från riksdagen.

Anf. 17 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Vi kommer väl inte så mycket längre i den här diskussionen.
Man skulle kunna slutsummera att vi fortfarande är helt ense i allt som gäller
propositionens sakinnehåll och även när det gäller den inställning som finns
i propositionen till offentlighet och meddelarfrihet. Det finns ingen åsikts-
skillnad på den punkten. Då framstår fortfarande detta krav på ett särskilt
tillkännagivande till regeringen som mycket märkligt. Det måste ändå ge in-
tryck av att Socialdemokraterna skulle ha en avvikande mening i de här frå-
gorna.

Det skulle vara väldigt intressant om Kurt Ove Johansson kunde hitta en
enda mening, en enda sats i utskottets skrivning som han finner anledning
att protestera emot, och som principiellt eller sakligt skiljer sig från den so-
cialdemokratiska uppfattningen.

Jag anser fortfarande att denna reservation kan vara vilseledande dels för
allmänheten, dels för våra förhandlingspartner ute i Europa. Ur den syn-
punkten tycker jag det är olyckligt att den enighet som finns mellan oss inte
har kunnat manifesteras i ett enigt utskottsbetänkande.

Andre vice talmannen anmälde att Kurt Ove Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 18 BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Ett tillkännagivande ger naturligtvis en annan tyngd åt kra-
vet att offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar än vad ett regeringsut-
talande ger.

Man kan filosofera över vilken situation vi kommer att hamna i framöver.
Om det skulle vara så att EG kräver förändringar i offentlighetsprincipen,
blir det naturligtvis en del av förhandlingarna. Anser Bertil Fiskesjö att krav
på inskränkningar i offentlighetsprincipen i Sverige är ett tungt vägande ar-
gument för att vi inte skall bli medlemmar i den europeiska unionen?

Anf. 19 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Bengt Hurtig menade att ett tillkännagivande skulle ge ytter-
ligare tyngd åt det utskottet säger. På vilket sätt?

Jag ber att få citera ytterligare en bit ur utskottets betänkande: ”När det
gäller den i motion K18 behandlade frågan om det fortsatta integrationsar-
betet inom ramen för EES och EG vill utskottet understryka det som också
i skilda sammanhang framhållits av företrädare för regeringen, nämligen att
den svenska offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar.”

Det Bengt Hurtig efterlyste är precis vad vi säger i utskottsmajoritetens
skrivning. Varför då inte ansluta sig till denna, Bengt Hurtig, om ni nu verkli-
gen har den uppfattningen?

Anf. 20 BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Vi måste faktiskt notera att det är en minoritetsregering som
regerar. Nu skulle vi haft möjligheten att samla en majoritet bakom ett så-
dant tillkännagivande.

Jag vill också med anledning av de tekniska komplikationer som kan in-
träffa i samband med mitt yrkande ändra mitt yrkande till att endast avse
bifall till meningsyttringen, dvs. till min motion K15 och till motionerna K16
och K17 i denna del.

Anf. 21 Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Det är riktigt att vi har en minoritetsregering. Den har i olika
frågor bekymmer med att få majoritet för sina förslag. Men i denna fråga är
det inte fallet! Här har regeringen lagt fram ett förslag som det råder nästan
total enighet om i riksdagen. Oenigheten består i en meningsyttring från
Vänsterpartiet på en enda punkt. Det är den enda oenighet som finns i ut-
skottet och, förutsätter jag, i riksdagen som helhet.

Jag för min del tycker att det är mycket märkligt att minoriteten vill mani-
festera något slags oenighet i en fråga där vi är ense. Det är förbryllande och
vilseledande.

Andre vice talmannen anmälde att Bengt Hurtig anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 22 INGER RENÉ (m):

Herr talman! Detta ärende har enligt min bedömning fått en alldeles spe-
ciell behandling i utskottet. Betänkandet handlar alltså om ändringar i sekre-
tesslagen med anledning av EES-avtalet. Dessutom behandlas yrkanden i
tre motioner från allmänna motionstiden. Med anledning av propositionen
inkom fyra motioner, varav det i tre yrkades avslag på propositionen. Detta
är inte så förvånande när man ser vilka avsändarna är.

I sak är vi alltså i utskottet alldeles överens. Jag instämmer gärna i den
historiebeskrivning och i de synpunkter Kurt Ove Johansson framförde i sitt
anförande. Vi är alla överens. Vi vill alla med all kraft hävda offentlighets-
principen. Den är inte förhandlingsbar - det står i propositionen och i betän-
kandet.

Den socialdemokratiska motionen är i mitt tycke en mystifikation. Läser
man den motionen och propositionen kan man snabbt notera, att motionen
och propositionen är nära nog kongruenta.

Kurt Ove Johansson och de socialdemokratiska ledamöterna hävdar att
motionen har en starkare skrivning än propositionen, och att man i motionen
än tyngre betonar att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten är omist-
liga inslag i den svenska lagstiftningen och i det svenska samhället.

Om man lägger motionen och propositionen bredvid varandra, märks det
tydligt att propositionens innehåll och ordval har smittat av sig på motionen.
Man kan fråga vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet.

Det är samma tryck eller värde i orden i motionen som i propositionen.
Ändock utmynnar motionen i en hemställan till regeringen om ett tillkänna-
givande. Motivet till detta är, har det sagts, att man vill hjälpa regeringen

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

att poängtera att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten är av omistligt
värde för Sverige och att de inte är förhandlingsbara.

Jag blir positivt överraskad och ödmjukt rörd när jag förstår att detta är
motionens motiv, men samtidigt blir jag ordentligt konfunderad. Nog är väl
det självklara ställningstagandet att yrka bifall till propositionen - vilket
också Bertil Fiskesjö hävdade - om man verkligen vill stödja regeringen och
inte har någonting att anföra som skiljer sig från regeringens förslag.

Socialdemokraterna mäler sig med sitt ställningstagande ut ur en enighet
som skulle vara av väsentlig betydelse i det kommande arbetet, och motver-
kar sin påstådda strävan. Detta är djupt beklagligt, menar jag.

I tidningen Journalisten torsdagen den 3 december säger Kurt Ove Jo-
hansson att ett uttalande av riksdagen vore ett stöd för regeringen inför kom-
mande förhandlingar med EG. Det skulle visa att en enig riksdag vill stå fast
vid offentlighetsprincipen.

Men vi är ju överens, Kurt Ove Johansson! Så då inte frön av misstro! Det
bästa stöd en regering kan få i det här fallet är att propositionen stöds. Jag
hoppas därför att detta blir kammarens beslut i dag. Jag yrkar bifall till ut-
skottets hemställan i alla delar och avslag på samtliga motioner.

Anf. 23 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag bestämde mig för att tala långsamt när jag höll mitt an-
förande. Det gjorde jag med den bestämda avsikten att även Inger René
skulle kunna följa med. Om man lyssnade på vad jag sade, kunde man väl
ändå höra att det finns en del skillnader i formuleringar som kan vara värda
att lägga på minnet.

Jag kanske får upprepa mig, herr talman, på den punkten. Jag skall ta det
ännu saktare den här gången. Jag sade att Socialdemokraterna tycker att
statsrådet hade kunnat vara litet mer bestämd när det gäller de mellanfolk-
liga sammanhangen och hävdandet av källskyddet. Jag kommenterade det
med att säga att vårt parti med all sin kraft kommer att arbeta för att hävda
den unika meddelarfriheten och lämna allt stöd som behövs för att den skall
kunna förbli oanfrätt.

Tredje stycket på s. 12 i utskottsbetänkandet börjar med orden: ”När det
gäller den i motionen K18 behandlade frågan---.”Vi tycker att vår formu-

lering där är väsentlig. Den återfinns inte i propositionen eller i majoritetens
skrivning. Den lyder som följer: ”Det är enligt utskottets mening nödvändigt
att en deklaration med denna innebörd görs av regeringens förhandlare re-
dan när integrationsarbetet startar.”

Jag vidhåller det jag har sagt till Bertil Fiskesjö om att jag tror att ett riks-
dagsuttalande på denna punkt hade varit önskvärt. Det skulle ge en ökad
tyngd åt resonemangen. Det är klart att ett uttalande i riksdagen - ett tillkän-
nagivande till regeringen - har en helt annan tyngd än ett regeringsuttalande
i det parlamentariska läge vårt land är i.

I övrigt har inte Inger René tillfört debatten ytterligare sakunderlag än det
utskottsmajoritetens företrädare Bertil Fiskesjö gjorde. Jag nöjer mig med
den kommentaren beträffande Inger René.

Anf. 24 INGER RENÉ (m) replik:

Herr talman! Jag tar tacksamt emot den pedagogiska hjälp som Kurt Ove
Johansson vill ge mig. Jag vill bara påminna om att jag nämnde att jag jäm-
förde motionen med propositionen och fann att dessa praktiskt taget var
kongruenta. Jag har gjort på det sätt som man gör när man läsbarhetsindexe-
rar text. Jag har jämfört ord för ord och vägt dem på guldvåg, vågar jag på-
stå. Jag vill mena att det inte är någon skillnad mellan propositionen och
motionen i detta fall.

Anf. 25 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Vi skall nu ta ställning till några ändringar i sekretesslagen
med anledning av EES-avtalet. Det finns tre motioner i vilka man yrkar av-
slag på propositionens förslag, medan Socialdemokraterna inte har något att
erinra mot dessa förslag. Det är därför som den här debatten blir så märklig.

Socialdemokraterna vill blåsa till strid när det gäller vem som är mest an-
gelägen om offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Precis som Bertil
Fiskesjö och Inger René tycker också jag att det är beklagligt att debatten
förs på det här viset. Det hade varit en styrka om vi i utskottet hade kunnat
vara eniga. Jag förstår inte varför det som utskottet skriver inte skulle betyda
någonting. Jag vet inte om det är signaler till omvärlden som ni är ute efter.
Annars kan man - som Bertil Fiskesjö sade - uppfatta det som att det finns
oenighet i Sverige om offentlighetsprincipen. Det motverkar ju det syfte som
Kurt Ove Johansson här vill framhålla.

De alternativa skrivningarna i betänkandet visar inte på några skiljaktig-
heter. Jag tycker - precis som alla andra i debatten - att det är mycket angelä-
get att slå fast att offentlighetsprincipen är en viktig hörnsten i den svenska
demokratin. Traditionen är lång. Tryckfrihetsförordningen infördes 1766.
Därmed har Sverige världens äldsta mer utförliga lag på tryckfrihetens om-
råde. Censuren avskaffades. 1810 infördes en grundlag om tryckfriheten. Jag
tänker inte närmare gå in på en historisk beskrivning, eftersom Kurt Ove
Johansson redan har gjort en sådan beskrivning på ett föredömligt sätt.

Det kan tänkas att Sverige tvingas att göra tillägg till tryckfrihetsförord-
ningen på grund av EES-avtalet, vilket jag ser som ett bekymmer. Vi borde
ha ägnat debatten mera åt hur vi skall kunna hävda vår offentlighetsprincip.
Jag tänker då på förslaget till EG-direktiv, som har behandlats i EG-parla-
mentet. Efter mycket diskussion har vissa förändringar i förhållande till det
ursprungliga förslaget genomförts. Beslut kommer att fattas i början av
nästa år. Under en treårsperiod finns det sedan möjligheter att anpassa sig
till direktiven. För Sveriges del gäller detta oavsett om vi blir medlemmar i
EG/EU eller ej.

Många EG-länder förfasar sig över Sveriges offentlighetsprincip. De upp-
fattar den som en kränkning av den personliga integriteten. I många EG-
och EFTA-länder har man en helt annan tradition och ett betydligt mindre
öppet samhälle än vad vi är vana vid. I EG-direktivet vägs den registrerades
intresse mot det offentligas intresse. Det är här som konflikten uppstår.

EES-avtalet innebär inte bara att Sverige måste anpassa sig till EG:s nuva-
rande lagstiftning när det gäller EES-området. Genom den s.k. lagvalspa-
ragrafen förbinder sig Sverige att överföra även kommande EG-direktiv till

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 42

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

svensk lagstiftning. Det är därför viktigt att kritiskt granska EG:s direktiv
angående personlig integritet. Det kommer bl.a. Kurt Ove Johansson, Inger
René och jag, som sitter i Datalagsutredningen, att kämpa för. I det sam-
manhanget har jag inte uppfattat att vi har haft någon skiljaktig mening, utan
vi är överens om att vi inte vill ge avkall på offentlighetsprincipen.

I det föreslagna EG-direktivet står det att EG-länderna förbinder sig att
inte utbyta information med länder som inte har en tillräckligt stark skydds-
lagstiftning i fråga om den personliga integriteten. Med ett fritt flöde av va-
ror, tjänster, personer och kapital följer också ett informationsutbyte. Det
är här som problemet uppstår.

Jag anser att det är viktigt att Sverige hävdar sin offentlighetsprincip, som
under århundraden har varit en självklarhet. Offentlighetsprincipen kan inte
bara viftas bort. Ansvariga ministrar och statsråd måste självfallet också
hävda denna princip. Ulf Dinkelspiel sade i EES-debatten att Sverige skall
strida för väsentliga värderingar i det svenska samhället när det blir aktuellt
med EG-förhandlingar. Det tar jag som intäkt för att EG-ministern med all
kraft kommer att hävda vår offentlighetsprincip.

Jag tycker inte att Sverige är vare sig unikt eller bäst på alla områden - ett
intryck som man kan få ibland när man hör EG-motståndare argumentera
för sin sak. Vi har en hel del att lära av andra länder. Men när det gäller
offentlighetsprincipen är Sverige ett föregångsland. I det fallet är Sverige
unikt. Vi måste med all kraft arbeta för att offentlighetsprincipen skall gälla,
oavsett om vi kommer med i EG/EU eller ej.

Sedan vill jag bara kort kommentera en motion, K411, som jag tycker är
väldigt viktig. Motionen gäller uppgifter om föräldraskap. Utskottet avstyr-
ker denna motion, eftersom frågan är föremål för remissbehandling. Det är
ju så som motioner brukar hanteras när de är under utredning. Jag yrkar
därför bifall till hemställan i utskottets betänkande i dess helhet.

Anf. 26 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tror att Ingela Mårtensson hade skrivit sitt anförande
innan hon lyssnade på den här debatten. Hon sade att Socialdemokraterna
blåser till strid. Jag kan försäkra Ingela Mårtensson om att vi inte på något
sätt avsiktligt har blåst till strid i den här frågan. Den dag som Socialdemo-
kraterna blåser till strid kommer det att låta helt annorlunda än vad det har
gjort i dag.

Ingela Mårtensson sade att hon är oroad för att den här diskussionen
skulle kunna uppfattas som att vi vore alltför oeniga i sak, trots att vi har så
många gemensamma nämnare. Det är ett något egendomligt resonemang.
Vi socialdemokrater var noga med att i utskottsdiskussionerna vid flera till-
fällen betona att vi var beredda att formulera ett tillkännagivande så, att re-
geringen inte skulle behöva uppleva det som att vi slog regeringen på fing-
rarna. Vår avsikt var att tillkännagivandet skulle fungera som ett fortsatt
stöd för regeringens fortsatta agerande.

Jag ser regeringens proposition som ett principiellt uttalande när det gäller
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. När vi nu har en minoritetsre-
gering hade ett riksdagsuttalande varit på sin plats. Det hade ju inte försva-

gat regeringen i dess agerande. En stor enighet i riksdagen, uttalad genom
ett tillkännagivande, skulle få en mycket stor betydelse.

Det råder inga tvivel om att det är en stor allmänhet som har blivit oroad
över det som har sagts i debatten. Det har förvisso förekommit många över-
drifter. Ett tillkännagivande från riksdagen skulle naturligtvis ha haft bety-
delse också från den utgångspunkten.

Ett tillkännagivande från riksdagen skulle också genljuda utanför landets
gränser. Jag kan inte se att ett krav på ett tillkännagivande på något sätt
skulle ha försvårat situationen för regeringen, tvärtom.

Anf. 27 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Det var långt före den här debatten som jag tyckte att Social-
demokraterna ville blåsa till strid, inte minst efter de diskussioner som har
förts i utskottet. Det beklagar jag, därför att vi borde ha kunnat enas. När
det gäller konstitutionella frågor är det viktigt att uppnå enighet och att stå
eniga utåt. Förslag i ett betänkande som antas av en enig riksdag måste ju
ha mycket större kraft än om det står två skrivningar emot varandra, skriv-
ningar som dessutom är i det närmaste identiska. Skillnaderna är ju väldigt
små. Här har debatterats frågan om tillkännagivande eller ej, vilket inte är
särskilt väsentligt i sammanhanget. Det hade varit bättre om vi hade kunnat
enas.

Det hade kanske varit på sin plats om Kurt Ove Johansson hade deltagit i
EES-debatten och där framfört sin oro i fråga om offentlighetsprincipen. Då
hade han kunnat diskutera med Ulf Dinkelspiel och övriga som deltog. Var
fanns Kurt Ove Johansson i den debatten? Det är ju just genom EES-avtalet
som det kan uppstå problem för Sverige när det gäller offentlighetsprinci-
pen. Också jag känner en viss oro inför hur det här kommer att arta sig i
slutänden. Detta är inte beroende av om vi kommer med i EG eller ej, utan
av om EG-staterna anser att man inte kan utbyta information med Sverige
till följd av den skyddslagstiftning som vi har beträffande personlig integri-
tet. Då kan vi komma i ett mycket svårt läge, där vi måste ta ställning till om
vi skall vara med i en integration eller om vi skall hävda våra offentlighets-
principer. Det är därför viktigt att för framtida diskussioner slå fast att vi
gemensamt står fast vid offentlighetsprincipen. De europeiska länderna har
ju andra traditioner.

Anf. 28 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag skall väl inte behöva be om ursäkt för att jag deltar i en
debatt här i dag kring en proposition om offentlighet och sekretess, som är
avlämnad av regeringen. Det vore väl egendomligt om det skulle behöva
vara på det sättet.

Skälet till att jag begärde ordet igen, herr talman, var att jag än en gång
ville konstatera att om oron hos dem som står bakom majoritetsskrivningen
hade varit så stor, som man har försökt göra gällande här, för hur vår diskus-
sion skulle kunna uppfattas, hade det varit enkelt för utskottsmajoriteten att
ställa sig bakom det socialdemokratiska kravet på ett tillkännagivande.

Jag begriper fortfarande ingenting av utskottsmajoritetens handlande. Jag
har egentligen inte fått ett enda argument för att utskottsmajoriteten inte

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Ändringar i sekre-
tesslagen

kunde göra detta. Det kan väl inte vara på det sättet att utskottsmajoriteten
inte kunde svälja de formuleringar som jag läste upp i min replik till Inger
René? Om man hade accepterat dem och ett tillkännagivande, hade vi kun-
nat spara mycket av kammarens tid i dag. Jag anser att jag har gett tillräckligt
många starka argument för och motiv till att ett sådant tillkännagivande
skulle ha varit på sin plats.

Anf. 29 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! När det gäller texterna kan Kurt Ove Johansson inte påstå
att vi har olika uppfattningar. En hel del från den socialdemokratiska motio-
nen har tagits in i utskottsmajoritetens skrivning. Därför är uppfattningarna
desamma.

Beträffande själva tillkännagivandet till regeringen har Bertil Fiskesjö i
flera repliker förklarat omständigheterna bakom ett tillkännagivande. Ett
tillkännagivande skulle kunna tolkas som att det fanns en oenighet mellan
regeringen och riksdagen. Det bästa är naturligtvis om vi kan stå eniga
bakom ett uttalande från riksdagen. Jag beklagar att vi inte kan göra det
denna gång.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 30 §.)

9 § Dubbelbeskattningsavtal med "tyskland

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU2 Dubbelbeskattningsavtal med Tyskland (prop. 1992/93:3).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

10 § Dubbelbeskattningsavtal med Mauritius, m.m.

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU3 Dubbelbeskattningsavtal med Mauritius, m.m. (prop.

1992/93:24).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

11 § Dubbelbeskattningsavtal med Mexiko

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU4 Dubbelbeskattningsavtal med Mexiko (prop. 1992/93:45).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 30 §.)

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

12 § Dubbelbeskattningsavtal med Botswana

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU5 Dubbelbeskattningsavtal med Botswana (prop. 1992/93:94).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

13 § Godkännande av en överenskommelse med Ungern om ömsesi- digt bistånd i tullfrågor

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU7 Godkännande av en överenskommelse mellan Sverige och

Ungern om ömsesidigt bistånd i tullfrågor (prop. 1992/93:92).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

14 § Höjd beredskap

Föredrogs

försvarsutskottets betänkande

1992/93:FöU2 Höjd beredskap (prop. 1992/93:76).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

15 § Undanförsel och förstöring

Föredrogs

försvarsutskottets betänkande

1992/93:FöU3 Undanförsel och förstöring (prop. 1992/93:78).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Verksamheten vid

Försvarets

datacenter

16 § Verksamheten vid Försvarets datacenter

Föredrogs

försvarsutskottets betänkande

1992/93:FöU4 Verksamheten vid Försvarets datacenter (prop. 1992/93:73).

Anf. 30 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Anledningen till att jag tar kammarens tid i anspråk i sam-
band med att ett enigt utskott bemyndigade regeringen att privatisera och
överlåta statens tillgångar och skulder till andra ägarkonstellationer, kan för
vissa av kammarens ledamöter möjligen verka överflödig. Men frågan är be-
tydligt mer komplicerad än vad man kan tro.

Vi är många, som i likhet med de båda motionärerna Berit Oscarsson och
Göran Magnusson, starkt ifrågasätter vissa beslut som innebär en centralise-
ring av försvarsmakten och dess olika underorgan.

I dag är det datateknikens utveckling som diskuteras. Det är verksamhe-
ten vid Försvarets datacenter som nedläggs utan några större protester, för-
utom från de närmast sörjande - de anställda som en gång har utlokaliserats
och flyttats ut till nya orter och till nya miljöer.

Personligen hade jag gärna velat ta del av ett utredningsresultat från den
utredning som motionärerna har aktualiserat. Om en sådan utredning hade
kommit till stånd, hade vi fått rådrum för att närmare analysera hela försva-
rets datakapacitet och utifrån detta fått möjlighet att göra en helhetsbedöm-
ning av försvarets framtida datasystem. Jag beklagar att man inte har följt
de båda motionärernas förslag.

Nu sprider sig oron bland de anställda, alltifrån Boden till Östersund, Ar-
boga, Karlstad och Kristianstad. Stockholm kan betydligt lättare klara för-
ändringar på grund av de olika system som finns inom Stockholmsregionen.

Jag var med i denna kammare i början av 70-talet, då riksdagen fattade
beslut om utflyttning av en rad statliga verk och myndigheter. Även vi i Karl-
stad fick vår beskärda del.

Omlokaliseringen gick mycket bra, trots vissa farhågor från berörd perso-
nal och dess anhöriga. Nu har det gått 15-20 år, och många anställda inom
verk och myndigheter frågar sig oroligt vad det är som händer. Är det andra
tankegångar i regeringskansliet som gör att man nu vill börja centralisera
verksamheten tillbaka till Stockholm eller Göteborg?

Det är inte bara verksamheten vid Försvarets datacenter som i dag utreds
och ifrågasätts, utan det är en rad statliga myndigheter, framför allt sådana
som är inordnade under Försvarsdepartementets ansvarsområde, som tidi-
gare har utlokaliserats och som nu debatteras. En eventuell omlokalisering
till en plats nära ÖB och hans närmaste staber och medarbetare diskuteras.

Utredningar pågår på en rad områden. Jag tror knappast att jag är ensam
om att konstatera ett trendbrott och en förändrad syn hos statsmakterna i
dessa frågor. Jag kan som exempel ta min egen hemkommun, där den admi-
nistrativa byggnaden Karolinen i Karlstad är belägen. Karolinen var under
en följd av år fylld av olika aktiviteter. Utöver att oron för återlokaliseringar
till Stockholm, Göteborg och Malmö sprids, börjar nu en annan tendens att
utbreda sig, nämligen att den ena myndigheten efter den andra börjar lämna

de centrala byggnaderna för att ha sin administration förlagd utanför det om-
råde där tidigare uppförda byggnader är belägna.

Den investering i byggnader som gjordes i början av 70-talet var nödvän-
dig och regionalpolitiskt riktig. Nu är det andra nyliberala tankegångar som
råder, och frihetslängtan efter att få lämna dessa statliga byggnader verkar
vara mycket stor. Man flyttar till nyuppförda och palatsliknande byggnader
med centrala lägen, och privata fastighetsägare gnuggar händerna, eftersom
staten nu står i kö för att flytta in i deras byggnader.

Kan det vara vettigt och samhällsekonomiskt riktigt, herr talman, att låta
centrala verk och myndigheter flytta från centralt uppförda byggnader? Det
kommer att leda till att det blir tomma lokaler.

FOA:s enhet i Karlstad har nyligen flyttat ut ur sina lokaler och flyttat in
till centralt belägna lokaler. Det blir ett miljöproblem - mer personal, fler
bilar, osv. Detta gäller även på en rad andra orter.

Till detta kommer också, som jag tidigare sade, nya centrala påbud och
utredningsdirektiv om att det nu kanske är dags att flytta tidigare omlokali-
serade verk tillbaka till storstadsregionerna. Det är inte att undra på att oron
bland de anställda är påtaglig.

Det senaste som jag hörde är att det nyligen utlokaliserade verket till
Karlskrona, Boverket, också är föremål för diskussion som gäller en even-
tuell flyttning.

Jag vill påminna om att vi naturligtvis inte stillatigande kommer att åse hur
dessa verksamheter återgår till Stockholmsregionen. Våra vänner i försvars-
utskottet borde vara observanta på dessa frågor. Tillsammans borde vi
kunna säga ifrån till Överbefälhavaren, försvarsministern och Försvarsde-
partementet att det inte kan vara vettigt att följa dessa råd. Var finns grind-
vakten Olle i det här sammanhanget? Det frågar sig mer än en. Det gäller
att tidigt mota Olle i grind.

Det är många inom mitt parti och även många centerpartister, folkparti-
ster och moderater ute i regionerna som ifrågasätter detta men som håller
tyst. Det är dags att vi från kammarens sida säger ifrån och talar om för de
statliga myndigheterna, alltifrån ÖB till departementschefer, att vi inte kom-
mer att kunna vara med om detta.

Centraliseringsbesluten går stick i stäv mot det som sades i regeringsdekla-
rationen, nämligen att hela Sverige skall leva. Detta ligger långt från det som
sades i regeringsdeklarationen från den regering där fyrklövern ingår.

Det borde finnas ett intresse från alla partier, och inte minst från berörda
regioners ledamöter, att slå broar och förhindra en återflyttning av de tidi-
gare utlokaliserade enheterna.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande, men jag har till kammarens pro-
tokoll velat läsa in detta. Vi kommer i framtiden att följa frågan med största
uppmärksamhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 30 §.)

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Verksamheten vid

Försvarets

datacenter

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m. m.

17 § Ett nationellt sniittskyddsinstitut m.m.

Föredrogs

socialutskottets betänkande

1992/93:SoU7 Ett nationellt smittskyddsinstitut m.m. (prop. 1992/93:46).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

18 § EES-anpassning av vissa regler om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m.

Föredrogs
socialutskottets betänkande
1992/93:SoU8 EES-anpassning av vissa regler om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m. (prop. 1992/93:83).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

19 § Skolskjuts m.m.

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU4 Skolskjuts m.m. (prop. 1992/93:14).

Anf. 31 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Rubriken på detta betänkande är Skolskjuts m.m. I betän-
kandet döljer sig dock frågor av stort utbildningspolitiskt intresse, nämligen
statens förhållande till icke-kommunala skolor.

Propositionen som ligger till grund för betänkandet är knappast av något
större intresse när det gäller vad som behandlas i den, nämligen ansvaret för
skolskjuts och vissa smärre ändringar i statsbidragssystemet. Det är föränd-
ringar som riksdagen beställde redan i våras.

Däremot är propositionen intressant när det gäller vad som inte tas upp
till behandling men som i stället tas upp i motionerna. Det gäller frågan om
hur mycket längre den borgerliga regeringen skall fortsätta att göda de icke-
kommunala skolorna med ett ytterst generöst bidragssystem, dvs. såväl stat-
liga som kommunala medel.

Dess värre har den borgerliga utskottsmajoriteten inte brytt sig om att ta
till sig den samstämmiga kritiken från kommunerna över de missförhållan-
den som detta bidragssystem skapar. Vi socialdemokrater har fått reservera
oss för kravet på ett förändrat bidragssystem, och jag yrkar bifall till den re-
servation där detta framförs.

Vi socialdemokrater anser att den allmänna grundskolan har ett demokra-
tiskt värde i sig. Den är en mötesplats för alla elever. Inte minst i dessa dagar,

med mycket främlingskap mellan olika grupper, ser man hur denna mötes-
plats för alla behövs. Vi vill alltså värna om grundskolan. Det är en utgångs-
punkt för oss.

Det här leder till att vi inte är överdrivet förtjusta i privatskolor. Men sam-
tidigt är det alldeles klart att vi accepterar sådana skolor. Vidare anser vi att
privata skolor som är godkända av Skolverket skall få statliga och kommu-
nala bidrag.

Debatten här i dag handlar alltså inte om privata skolor eller ej, utan den
handlar om bidragssystemet.

Vi anser att bidragen till de s.k. fristående skolorna skall vara skäliga. De
skall alltså motsvara de kostnader som de här skolorna har för det utbild-
ningsuppdrag de faktiskt tar på sig. Vi tror att kommunerna är bäst skickade
att besluta om detta, eftersom det är så stora skillnader i skolverkligheten
från kommun till kommun, från skola till skola.

Vi kan inte acceptera den tvångströja som nu trätts på kommunerna. Här-
igenom tvingas ju dessa att gynna de privata skolorna, medan nedskärningar
måste göras i fråga om resurserna för elever i vanliga grundskolor.

Att det beträffande bidragssystemet har gått snett tycks de flesta utanför
regeringskretsen vara klara över. Sommarens debatt om planerna på att göra
skolorna i stadsdelen Älvsborg i Göteborg privata väckte nog många. Det
visade just hur det beslutade systemet för bidrag till icke-kommunala skolor
överkompenserar dessa. Privatiseringen skulle automatiskt ge ytterligare 15
miljoner i bidrag till de här skolorna utan någon annan förändring än huvud-
mannaskapsförändringen.

I Västerås uppvisas en annan modell av gynnande av de privata skolorna
och deras elever. Där begränsades friheten för elever och grundskolor när
det gällde att göra profilerade studieval inom de kommunala skolorna. Mu-
sikklasser fick bara anordnas i den speciellt gynnade nystartade icke-kom-
munala skolan - privatskolan Fryx. I övrigt fick musikklasser inte anordnas.
Alla som hade ett musikintresse skulle ledas in i just den privata skolan. Val-
frihet för vissa elever innebar alltså att detta skedde på bekostnad av andra
elevers frihet att välja.

Det finns många underliga konsekvenser att notera när det gäller de bor-
gerligas bidragssystem. Det kommer in rapporter från olika håll om hur det
här slår. I många kommuner omöjliggörs härigenom en rationell skolorgani-
sation.

I Heby kommun blir det en utglesning av elever genom att elever går till
privata skolor. Den direkta följden är att några mindre byskolor hotas av
nedläggning. Frihet för en betyder ofrihet för andra.

I Örnsköldsvik pågår just nu en strid om en skola som ligger strax utanför
tätorten Husum. Skolstyrelsen vill nämligen lägga ner skolan där, Vallen,
för att åstadkomma en mer rationell skolorganisation och på det sättet spara
800 000 kr. Föräldrarna svarar: Då bildar vi en fristående skola. Därmed ut-
går automatiskt bidrag, både kommunala och statliga, till den här nystartade
skolan som överstiger den besparing som kommunen tänkt göra. I stället för
en besparing blir det alltså en utgiftsökning för kommunen.

I Norsjö konstateras ett liknande exempel. Också här rör det sig om en
skola som inte ligger så långt utanför en tätort. Skolstyrelsen vill ha en ratio-

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m. m.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m.m.

nellare skolorganisation och spara 700 000 kr. I stället ställs krav på ombild-
ning till en privat, fristående skola. Därmed utgår automatiskt bidrag, också
kommunala bidrag, som överstiger det belopp som man faktiskt tänkt spara.
I stället för att åstadkomma en besparing blir det alltså en utgift i ungefär
motsvarande storleksordning.

Många ytterligare exempel kan anföras. De jag här anfört är bara några
som jag direkt har träffat på.

Tvånget att arbeta med en orationell skolorganisation blir så mycket mera
allvarligt, eftersom detta inte bara har bäring på de 120 privata skolorna och
på konsekvenserna när det gäller andra elevers möjligheter till en god utbild-
ning.

Det av regeringen genomdrivna bidragssystemet med 85-procentsregeln
som ett minimum blir också en riktningsangivelse i de kommuner där borger-
liga regimer vill genomföra ett skolpengssystem. På det sättet fortplantar sig
ett misstag från ett begränsat område - de privata skolornas område är ju
fortfarande ganska begränsat, eftersom det omfattar ungefär 8 300 elever,
alltså ungefär 1 % av grundskolans elever - till det övriga skolsystemet. Där-
igenom blir det här extra allvarligt.

Det är nog rätt säkert, tror jag, att regeringspartierna så småningom måste
krypa till korset och medge att det blev fel. Kanske ställer man sig bakom
det som Vänsterpartiet i dag föreslår, nämligen att det i stället skall vara ett
75-procentigt statsbidrag. Jag tycker också att det skulle vara en avsevärd
förbättring. Men vi menar att det vore ännu bättre om kommunerna själva
fick hantera den här frågan.

Det är obegripligt att den här förändringen inte sker nu, när riksdagen
skall besluta om andra, smärre förändringar av bidragssystemet. Ju längre
det här orättfärdiga systemet finns kvar, desto fler - både seriösa intressenter
och lycksökare - blir de som lockas att utnyttja de mycket generösa bidra-
gen, för att senare tvingas ner till lägre bidragsnivåer. Jag hoppas att Chris
Heister kan sprida något ljus över anledningen till att den här förändringen
dröjer.

Jag skulle vilja ha svar på några frågor som många i dag ställer. Jag vädjar
om verkliga svar. Jag vill inte bara ha en uppläsning när det gäller de för-
menta brister i socialdemokratisk skolpolitik som Moderaterna brukar hän-
visa till när vi ställer frågor. Jag har tre frågor:

1. Varför framhärdar de borgerliga partierna i att omöjliggöra för kommu-
nera att anordna en rationell skolorganisation?

2. Är det rätt att ge privata skolor överkompensation på de allmänna sko-
lornas bekostnad?

3. Finns det inom regeringspartierna över huvud taget någon insikt om att
ett gynnande av vissa grupper av elever i en resursknapp situation innebär
att andra elever drabbas?

Jag menar att regeringens och de borgerliga partiernas dogmatiska in-
tresse för privatisering kopplad till ytterst generösa bidrag starkt kontraste-
rar mot regeringens lama axelryckning inför de resursnedskärningar som
drabbar grundskolan och utbildningen för de många eleverna.

Den borgerliga skolpolitiken innebär ett drivhus för privata skolor och
svältkost för grundskolan, den skola som ändå är till för alla.

Anf. 32 THOMMY OHLSSON (v):

Herr talman! I det betänkande som i dag ligger på riksdagens bord föreslås
bl.a. att fristående skolor skall få bidrag från varje elevs hemkommun och
att bidraget skall relateras till det stadium som eleven tillhör. För varje elev
skall lämnas ett belopp som motsvarar den genomsnittliga kostnaden per
elev i hemkommunens grundskola under det närmast föregående kalender-
året på det stadium som eleven tillhör. Kommunen får göra ett avdrag på
bidraget som uppgår till högst 15 % av den framräknade genomsnittskostna-
den.

Vänsterpartiet anser att det är ett steg framåt från rättvisesynpunkt att re-
geringen nu föreslår att det kommunala bidraget till fristående skolor skall
vara stadierelaterat. Vi anser dock att detta inte är tillräckligt. Vi har i tidi-
gare motioner påpekat att ett fastställande av en viss procentsats när det gäl-
ler bidraget till en fristående skola är en inskränkning av den kommunala
självbestämmanderätten. Denna detaljstyrning innebär dessutom att staten
försvårar för de kommuner som har fristående skolor inom kommungränsen
att effektivt fördela resurser på ett behovsrelaterat sätt.

Bidragsnivån, dvs. 85 % av den genomsnittliga elevkostnaden, har kritise-
rats från flera håll. Det har framförts argument om att en rimligare nivå
skulle vara omkring 70-75 %. Först då skulle vi uppnå en någorlunda god
ekonomisk rättvisa mellan fristående och kommunala skolor.

Vi menar att de argument som förts fram för en sänkning av den genom-
snittliga bidragsnivån väger tungt. Kommunernas uppgift, att fördela resur-
serna efter behov mellan skolor, sätts ur spel om man har ett resursfördel-
ningssystem med inbyggd överkompensation. Precis som Socialdemokra-
terna vill också vi att resursfördelningen skall grundas på elevernas behov,
inte på privata intressenters rätt att starta skolor.

Om det över huvud taget skall finnas en procentsats för bidragen, bör det
vara fråga om en sänkning till 75 %. Enligt vår uppfattning är det en bättre
och rimligare nivå.

När det gäller bidragsberäkningen som vilande på det närmast föregående
kalenderåret har vi väldigt svårt att inse fördelen med en dylik beräknings-
grund. Denna modell kan innebära att en fristående skola förlorar eller blir
överkompenserad, beroende på om kommunen ökar eller minskar sina an-
slag till grundskolans olika stadier. Det borde inte stöta på några praktiska
hinder att låta bidraget till den fristående skolan mera direkt följa kommu-
nens faktiska skolkostnad. Det tror vi är ett bättre och rättvisare system.

Mot bakgrund av vad jag anfört vill vi ha en ändring av 9 kap. 4 a §, skolla-
gen, som vi vill skall lyda:

För varje elev skall lämnas ett belopp som motsvarar den beräknade ge-
nomsnittliga kostnaden per elev i hemkommunens grundskola för inneva-
rande kalenderår på det stadium som eleven tillhör. Vid tilldelningen får
kommunen göra ett avdrag som uppgår till högst 25 % av den framräknade
genomsnittskostnaden.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till Vänsterpartiets meningsytt-
ring.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m. m.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m.m.

Anf. 33 CHRIS HEISTER (m):

Herr talman! Vi skall i dag fatta beslut om två ändringar i skollagen, som
Lena Hjelm-Wallén sade. Den ena är begränsningar i kommunens skyldig-
het att anordna kostnadsfri skolskjuts och inackordering, den andra är att
hemkommunen i fortsättningen skall ge ett stadierelaterat bidrag till fristå-
ende skolor på grundskolenivå. Båda förslagen föranleds av tillkännagivan-
den från denna kammare till regeringen i samband med behandlingen av
propositionen om valfrihet och fristående skolor.

Men, herr talman, det jag tänkt ta upp i dag, och det blir även svar på de
frågor som Lena Hjelm-Wallén ställde, är den reservation till betänkandet
som Socialdemokraterna lagt. Där vidhåller de sin tidigare inställning till och
syn på de fristående skolorna. Det går inte att ta miste på deras inställning
när man läser deras motion och när man hör Lena Hjelm-Wallén i dag. Även
om de säger sig vara positiva till fristående alternativ, andas denna motion,
denna reservation och Lena Hjelm-Walléns inlägg i dag en stark negativ in-
ställning till fristående skolor.

Antingen är skolorna så stora och eleverna så många att de kommunala
resursfördelningssystemen sätts ur spel, eller också är de så små och eleverna
så få att det inte är lämpligt att bedriva skolundervisning. Hela tiden är det
något fel. Hela tiden kräver Socialdemokraterna inskränkningar i möjlighe-
ten att driva fristående skolor.

Utgångspunkten för denna reform, och den är viktig, är att den gör det
möjligt för föräldrar och elever att välja den skola som bäst passar deras be-
hov och önskemål, oavsett om skolan är kommunal eller fristående. Vem
som driver skolan skall inte vara av avgörande betydelse. De ekonomiska
villkoren skall vara likvärdiga, oavsett huvudman.

Vi gör detta möjligt genom att i lag fastställa den svagaste partens, i det
här fallet elevens, minsta rätt och kommunens minsta skyldighet. Det ger
fasta spelregler och möjlighet för de fristående skolorna att planera långsik-
tigt, vilket vi anser vara viktigt. Det gör att inte bara de som har tjock plån-
bok kan välja.

Nu framgår det av det Lena Hjelm-Wallén säger att för Socialdemokra-
terna är kommunens frihet viktigare. Ni vill att kommunen skall styra och
ställa samt besluta om vatje elev och hur mycket vaije fristående skola skall
få. Vi vet hur det har varit förut. Ersättningen till de fristående skolorna låg
tidigare på ungefär 40 % av det de kommunala skolorna fick, ibland inte ens
det. Det visar att vi i grund och botten har helt olika inställning till medbor-
garnas rätt till valfrihet och förmåga till ansvarstagande.

Nu hävdar Socialdemokraterna och Lena Hjelm-Wallén att det sker en
ohämmad överkompensation av de fristående skolorna, att vi med offentliga
medel göder dessa fristående skolor när en elev som väljer ett sådant alterna-
tiv tillförsäkras minst 85 % av genomsnittskostnaden för en elev i hemkom-
munens grundskola. I sin reservation framför de att denna överkompensa-
tion skulle reduceras om nuvarande garanterade bidrag sänks till 75 %, som
Vänsterpartiet har föreslagit i sin motion.

Får jag i gengäld fråga Lena Hjelm-Wallén: När anser Lena Hjelm-Wallén
att överkompensationen har upphört, eftersom den uppenbarligen bara re-
duceras när man sänker den till 75 %? Är det när en elev som väljer en fristå-

ende skola får 60 % av kommunens genomsnittskostnad, är det vid 50 % el-
ler som tidigare 40 %, eller är det ännu mindre?

Jag vill säga till Lena Hjelm-Wallén att detta inte är någon prestigefråga
för oss. Vi slåss för principen om likvärdiga villkor, för att göra det möjligt
att välja skola, inte för en procentsats. Vi tar också intryck av de synpunkter
som når oss om effekterna av reformen. Men til) skillnad från Socialdemo-
kraterna tycker vi att det är för tidigt att dra några entydiga slutsatser och
att innan ens den första terminen med de nya reglerna nått sitt slut föreslå
ändringar.

I propositionen uttalar utbildningsministern att det i samband med ställ-
ningstagandet till betänkandet Fristående skolor, bidrag och elevavgifter,
som väntas komma under våren, kan finnas anledning, mot bakgrund av
vunna erfarenheter, att överväga ytterligare justeringar i bidragssystemet ut-
över dem som vi faktiskt skall fatta beslut om i dag.

Herr talman! Det finns en fundamental skillnad mellan oss moderater och
Socialdemokraterna i denna fråga. Vi slår fast elevens minsta rätt och kom-
munens minsta skyldighet, vilket gör att reglerna är desamma oavsett var i
landet eleven bor och i vilken skola hon vill gå. Socialdemokraterna vill att
elevernas möjlighet att välja skola och de fristående skolornas möjlighet att
arbeta och verka skall ligga i händerna på och avgöras av kommunalpoliti-
ker. Vi vill att föräldrar och elever skall bestämma. Det är bara att konsta-
tera att det i denna del inte finns några grundläggande förutsättningar att
komma överens.

Jag vill också knyta an till det Lena Hjelm-Wallén sade när hon ställde de
här frågorna som jag inte har svarat på. Jag vill ta upp den fråga som handlar
om en rationell skolorganisation.

Bakom begreppet rationell skolorganisation döljer sig, när Lena Hjelm-
Wallén argumenterar, att de enskilda kommunerna i dessa avseenden har för
avsikt att lägga ned mindre glesbygdsskolor. Det var det Lena Hjelm-Wallén
sade.

Jag tycker att glesbygdsskolor är viktiga. Jag tycker att små skolor är vik-
tiga. I en tid av mobbning har det visat sig att små skolor kan göra mycket
stora insatser. Jag kan förstå om föräldrar och elever känner att de vill ta
saken i egna händer och få möjlighet att fortsätta att driva den skolan. Då
kan de göra det som en fristående skola och få ekonomiska resurser till det,
någonting som de inte har haft tidigare.

Lena Hjelm-Wallén undrar också vad som är skäligt. När det gäller behov
skall man utgå från kommunens behov av att rationellt fördela sina resurser
och då vill jag fråga Lena Hjelm-Wallén: Anser Lena Hjelm-Wallén att bi-
dragen till de fristående skolorna var skäliga på den tiden hon var skolminis-
ter?

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
motionen och meningsyttringen.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m.m.

Anf. 34 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Det är många vackra ord om frihet man får höra när det sti-
ger upp en moderat och försvarar de fristående skolorna. Men jag måste
konstatera att det visar en bristande insikt om att frihet för några få ofta sker

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m.m.

pä bekostnad av de många. Det bekymrar mig faktiskt rätt mycket att Chris
Heister inte inser det.

Jag tog några exempel på glesbygdsskolor och kommuner som har sådana.
Det var ett rörande försvarstal för glesbygdsskolorna, men de kostar pengar,
Chris Heister. Var finns ”pengakranen” som ger de här kommunerna resur-
ser så att dessa skolor kan upprätthållas?

Vad det handlar om i de fall jag nämnt är att kommunerna anser att man
dess värre måste lägga ned de skolor som ligger relativt nära tätorterna, för
pengarna räcker inte. Regeringen är inte helt oskyldig till detta, för det är
regeringen som drar in väldigt mycket av statsbidraget till kommunerna.

Det här förslaget innebär att man inte kan lägga ned dessa skolor. Man
kan inte göra en rationell skolorganisation, för då bildas det privata skolor i
stället, som drar väldigt mycket mer bidrag. Det innebär i sin tur att de verk-
liga glesbygdsskolorna, i Norsjö, i Örnsköldsvik, som ligger miltals från tät-
orten, blir mycket svårare att upprätthålla. Pengarna finns ju inte kvar. I Gö-
teborgs kommun var det mycket lätt att visa på hur väl de 15 miljoner som
det privata skolsystemet i Älvsborg skulle ge behövdes för annan verksam-
het i Göteborg, inte minst för svaga elever, ett område där man nu nedrustar
kraftigt.

Jag vet inte vilken värld Chris Heister lever i, där pengar tycks ramla ner
till kommunerna från himlen. Men så är det inte i verkligheten. Jag kan för-
säkra Chris Heister det. Att det inte finns en insikt om detta inom de borger-
liga partierna gör mig mycket bekymrad.

Anf. 35 CHRIS HEISTER (m):

Herr talman! Får jag inledningsvis säga att min inställning är att det skall
vara likvärdiga ekonomiska villkor för kommunala och fristående skolor.
Det är den princip som vår lagstiftning vilar på. Skulle det visa sig, när vi har
dragit erfarenheter av detta, att en kompensation på 85 % skulle vara för
hög, är jag beredd att sänka den. Det är självklart. Utgångspunkten är lik-
värdiga ekonomiska villkor.

Hade Lena Hjelm-Wallén haft en lika positiv inställning till de fristående
skolorna när hon var skolminister som den hon försöker göra gällande i dag,
kanske situationen hade varit annorlunda. Om kommunerna tidigare hade
gett ett mer frikostigt bidrag än ungefär 40 % av det de kommunala skolorna
fick, hade inte kommunerna fått så stora ökade kostnader i dag. Har man
inte gett någonting tidigare blir det naturligtvis mycket mer när man tvingas
att ge 85 % av genomsnittskostnaden för en elev i den kommunala skolan.

Sedan tar Lena Hjelm-Wallén det ena exemplet efter det andra och säger
att de få fristående skolor som vi har i dag kullkastar kommunens möjlighe-
ter att göra en rationell resursfördelning. Titta på Heby kommun! I Heby
har 13 elever valt fristående skolor, 13 elever av 1 600 i grundskolan.

Det kostar enligt Socialdemokraternas motion ca 500 000 kr år 1993, varav
kommunen får hälften i statsbidrag. Det är 500 000 kronor av en total skol-
budget på 123 miljoner, Lena Hjelm-Wallén.

Jag kan förstå att det inledningsvis kan vara svårt för kommunen när vi nu
sjösätter denna reform att gå från ett mycket litet bidrag - i Heby 1 200 kr
per elev och termin - till 85 %. Men det beror inte på de föräldrar och elever

som har valt den fristående skolan eller på de elever som går i den kommu-
nala skolan, utan det är kommunens fel. Man har tidigare varit njugg mot de
fristående skolorna och inte gett dem de resurser som de borde ha om man
utgår från principen om likvärdiga villkor.

Anf. 36 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Principen om likvärdig behandling slogs fast 1991 vid den
förändring som gjordes av statens förhållande till de fristående skolorna.
Det vore bra om vi kunde ena oss om likvärdig behandling, men det är det
vi inte kan. Ni hävdar ju att de fristående skolorna skall överkompenseras.

Jag erkänner gärna att jag sedan jag var skolminister på 7O-talet har ändrat
mig och accepterar ett större bidrag till de fristående skolorna - det är det
jag står och säger här - men icke en överkompensation.

Jag känner rätt väl till Heby kommun, eftersom det är min grannkommun.
Men det är alldeles uppenbart att det gör inte Chris Heister. Byskolorna i
norra Heby kommun är mycket små. 13 elever betyder väldigt mycket. Det
är därför som skolorganisationen slås sönder.

Det jag tycker är sorgligt är de kommunalpolitiker som vi tilltror och ger
så mycket ansvar i alla andra sammanhang just vad gäller bidrag till fristå-
ende skolor inte skall ha möjlighet att själva fatta beslut och ta ansvar, utan
det skall regleras här i riksdagen. Det är då det blir så här snett och fel. Ge-
nom kommunalpolitikernas värnande av den allmänna skolan, grundskolan,
är det de många eleverna vi värnar.

Jag kan förstå att det kan ta tid för regeringen att förändra. Ingrid Näslund
har varit vänlig nog att i en artikel i Dagen tala om för oss hur det gick till
när regeringen fattade sitt beslut. Det hade inte så mycket med skolverklig-
heten att göra utan var en kompromiss mellan olika åsikter i regeringen. Det
är möjligt att det fortfarande pågår många regeringsgräl i den här frågan.
Men under tiden mår många i skolverksamheten illa av att man inte kan göra
det som under sommarens debatt ansågs vara så självklart, nämligen att jus-
tera dessa bidrag.

Anf. 37 CHRIS HEISTER (m):

Fru talman! Det var rätt så belysande att lyssna på Lena Hjelm-Wallén i
denna replik. Hon sade nämligen så här: Det är de många eleverna vi värnar,
de som går i den kommunala skolan.

Jag vill säga till Lena Hjelm-Wallén: Jag värnar om alla elever, oavsett om
de går i den kommunala skolan eller den fristående skolan. Det är det som
är utgångspunkten för oss i de borgerliga partierna, dvs. att föreslå regler
som gäller för alla elever oavsett var de bor, i vilken kommun de bor och i
vilken skola de skall gå.

Vi kan ta ett annat exempel som jag läste om i Kommunaktuellt. Det är
en liten skola utanför Sollefteå som har verkat i 13 år. Man har inte fått ett
enda bidrag vare sig från kommunen eller staten. Föräldrar har arbetat i sko-
lan varje vecka. De har betalt 700 kr i elevavgift. Man har klarat av att ge en
bra undervisning, någonting som också Sollefteå kommun erkänner. Om
den skolan - om vilken man sagt att den ju varken har vattentoalett eller
elspis - inte har behov som utgör grund för att få kommunala medel, har jag

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m. m.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Skolskjuts m. m.

svårt att förstå hur socialdemokrater resonerar när man diskuterar behov
och rationell resursfördelning.

För mig och även för utskottsmajoriteten är det viktigt att slå fast elevens
minsta rätt och kommunens minsta skyldighet. Det är vad detta handlar om.
Jag sade också i början av mitt inledningsanförande, att om det skulle visa
sig av de signaler vi får, och de slutsatser vi drar av detta, att kompensations-
nivån är för hög, är jag självfallet beredd att sänka den. Kommuner vilka
utgår från en mycket låg nivå tvingas att betala, eftersom de har gett de fri-
stående skolorna för litet och nu måste ge dem minst 85 %. Men att ta detta
som utgångspunkt i debatten och hävda att det är en överkompensation, är
inte den slutsats som jag drar.

Anf. 38 THOMMY OHLSSON (v):

Fru talman! Vi vill inte ifrågasätta rätten att ha fristående skolor. Det kan
vara ett pedagogiskt komplement på en del ställen. Vad vi vill ha är ett bi-
dragssystem som är mer rättvist än det vi har i dag. Vi skall inte ha ett bi-
dragssystem med inbyggd överkompensation.

Förra veckan deltog jag i en middag med utbildningsutskottet hos Svenska
arbetsgivareföreningen, där jag för övrigt kände mig som en katt bland her-
melinerna. T.o.m. från detta håll antydde man att 85 % var en överkompen-
sation. Svenska arbetsgivareföreningen är väl den organisation som mest har
propagerat för fristående skolor.

Vi vet också att den nedskärningspolitik som regeringen i dag bedriver
mot landets kommuner drabbar skolan och skolans verksamhet mycket hårt.
Det kan vara en orsak till att intresset för fristående skolor ökar. Kommu-
nerna tvingas av ekonomiska skäl att försämra eller lägga ner kommunala
skolor. Föräldrarna tillgriper då det sista halmstrået, nämligen att i stället
starta en fristående skola.

Det är viktigt att det bedrivs en vettig ekonomisk politik mot landets kom-
muner för att man skall få en valfrihet. Annars kan vi aldrig få världens bästa
skola här i Sverige.

Anf. 39 CHRIS HEISTER (m):

Fru talman! Vad vi gör i dag är faktiskt att vi sänker bidraget till de fristå-
ende skolorna, Thommy Ohlsson. När man stadieindelar bidraget kommer
det självfallet att bli mindre än när man har en genomsnittskostnad för hela
grundskolan. På sätt och vis har vi redan sänkt bidraget.

Sedan vill jag ge Thommy Ohlsson en eloge. Jag tycker att den reservation
som vänsterpartiet har avgett, där man föreslår att sänka nivån från 85 % till
75 %, ändå visar att man förstår att det behövs fasta spelregler för de fristå-
ende skolorna och ett system där alla elever har möjligheter att välja en fri-
stående skola utan att föräldrarna har en tjock plånbok.

Vi kan sedan föra diskussionen vidare om huruvida det skall vara 85 %,
75 % eller någon annan nivå, kanske 90 %. Jag kan inte med det underlag
som i dag finns dra slutsatsen att den nivå på 85 % som regeringen har före-
slagit och som beslutades i våras skulle vara felaktig. Skulle det visa sig att
det är fallet har jag ingen prestige i denna del. Jag är beredd att ändra nivån.

Det viktiga är - jag vill återkomma till detta avslutningsvis - att slå fast

elevens minsta rätt och kommunens minsta skyldighet. Det är vad detta
handlar om, inte några procentsatsnivåer.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 30 §.)

Ändrade bestäm-
melser för trakto-
rer och motorred-
skap, m.m.

20 § Ytterligare medel till Forskningsrådsnämnden

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande
1992/93:UbU6 Ytterligare medel till Forskningsrådsnämnden (prop.

1992/93:74).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

21 § Vissa luftfartsfrågor med anledning av EES-avtalet

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1992/93:TU5 Vissa luftfartsfrågor med anledning av avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet (EES) (prop. 1992/93:93).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

22 § Vissa ändringar i väglagen m.m.

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1992/93:TU6 Vissa ändringar i väglagen m.m. (prop. 1992/93:67).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

23 § Ändrade bestämmelser for traktorer och motorredskap, m.m.

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1992/93:TU7 Ändrade bestämmelser för traktorer och motorredskap, m.m.

(prop. 1992/93:28).

Anf. 40 JARL LANDER (s):

Fru talman! Detta betänkande från trafikutskottet innehåller många tek- 33

nikaliteter. Jag skall försöka att undvika att ta upp den delen av ärendet.

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 42

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser för traktorer
och motorredskap,
m.m.

Däremot skall jag tala om en realitet som nämns i betänkandet och som vi
från socialdemokratiskt håll anser kommer att ge en snedvridning av kon-
kurrensförutsättningarna för transportsektorn i detta land.

Det som det hela går ut på är att vi skall ta tillbaka vad riksdag och trafik-
utskottet tidigare har beslutat om. Det skulle införas avgifter för överlaster
på våra transportfordon ute på vägarna för samtliga typer av fordon. Den
lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 januari 1993. Det är på detta sätt som
man får en konkurrensneutralitet i fråga om hur mycket man kan lasta på de
olika fordonen, oavsett om de kör i 30 km/tim eller fortare.

Nu säger kommunikationsministern i en proposition att denna lagstiftning
skall tas tillbaka på grund av att vi behöver en samstämmighet med övriga
Europa. Det kan i och för sig vara riktigt att detta kan behövas och att vi inte
bör ha den lagstiftning som riksdagen tidigare beslutade om, eftersom den
inte ger samstämmighet med övriga Europa. Men det sägs ingenting om var-
för man inte skall ha överlastavgifter för traktorer eller fordon som har en
konstruktiv hastighet som är lägre än 30 km/tim. Man säger att avsikten med
överlastavgifter även för traktorer var att de skulle kunna köra i hastigheter
upp till 50 km/tim.

Detta påstående stämmer inte överens med vad utskott och riksdag tidi-
gare sagt. Riksdagen har sagt att vi skall ha överlastavgifter för samtliga for-
don för att komma till rätta med omfattande överträdelser av belastningsbe-
stämmelser. Vi har också uttalat oss om att överlaster har en nedbrytande
effekt på vägnätet. Överlaster medför en snedvridning av konkurrensförhål-
landena inom transportnäringen. Det var detta som var motiveringen till att
trafikutskottet år 1989 föreslog att riksdagen skulle anta den lagstiftning som
nu skulle komma att träda i kraft den 1 januari 1993.

De argument som utskottsmajoriteten nu ger för att man inte skulle ge-
nomföra lagstiftningen från den 1 januari är enligt min mening felaktiga.
Denna lagstiftning behövs. Jag yrkar därför, fru talman, bifall till den social-
demokratiska reservationen till trafikutskottets betänkande TU7.

Anf. 41 ELVING ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag kan börja med att hålla med Jarl Lander när han säger att
betänkandet innehåller många teknikaliteter. Trots att det till omfånget är
ett ganska litet betänkande är det en mycket komplicerad materia som ryms
där.

Även på detta område, som gäller överlastavgifter och de regelverk som
finns kring detta, bör vi se till att få likartade bestämmelser i Sverige och i
EG för att underlätta hanteringen. Av den anledningen har partierna tidi-
gare varit överens om att en gång skjuta upp ett ikraftträdande av en lagstift-
ning just med hänvisning till att man fortfarande inte hade kommit fram till
gemensamma regelverk i EG-området. Ikraftträdandet sköts därför upp till
den 1 januari 1993.

Lagen skulle alltså träda i kraft vid kommande årsskifte. Nu är det bara
att konstatera att man fortfarande inte har fått fram de EG-regelverk som vi
har efterlyst. Det är därför klokt att i detta läge skjuta på avgörandet tills det
hela blir klarlagt.

Vi skall självfallet inte tillåta stora tunga överlaster som kör sönder våra

vägar, oavsett om fordonet går fortare än 30 km/tim eller inte. Jag vill hävda
att detta inte är något stort problem. Dessa transporter har inte någon större
omfattning. Även om de kan förekomma är detta ju inte något laglöst om-
råde, vilket man kunde få intryck av när man hörde Jarl Landers anförande.

Det finns faktiskt en vägtrafikkungörelse också. I den stadgas det mycket
klart att man inte får köra med fordon som överskrider de belastningsgränser
som finns utsatta för resp, vägsträcka. Det finns straffsanktioner om man
bryter mot detta. I vägtrafikkungörelsen finns det inga begränsningar för
olika slag av fordon, utan den gäller generellt för alla typer av fordon.

Jag tycker att detta är en tillräcklig reglering. Den gör att vi kan leva med
den något otillfredsställande situationen. Den är inte så problematisk att vi
inte kan leva med den tills vidare. Jag tillstyrker därför hemstäilan i utskot-
tets betänkande och yrkar avslag på reservationen.

Anf. 42 JARL LANDER (s):

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande, håller jag med om att det finns
motiv för att skjuta upp stora delar av det här betänkandet och att inte nu
genomföra lagförslag som bereds inom övriga Europa. Det gäller i huvudsak
detta att traktorer skulle delas in i två olika klasser. Det kan vara motiverat
att skjuta upp det.

Men jag kan inte hålla med om att det på grund av att det finns andra
lagregleringar som är möjliga att tillämpa när det gäller överlaster på olika
fordon, skulle vara motiverat att skjuta upp den lagstiftningen också. Den
har riksdagen enhälligt fattat beslut om tidigare. Det är en lagstiftning som
skulle få ordning på all den överlast som förekommer både inom jordbruket
och inom skogsbruksnäringen, Elving Andersson.

Eftersom riksdagen enhälligt har fattat beslut om den lagstiftningen tidi-
gare, anser vi socialdemokrater att vi borde kunna stå kvar vid den. Detta
har över huvud taget ingen koppling till en beredning inom övriga Europa.
Om det är som Elving Andersson säger, att vi ändå har vägtrafikkungörelsen
att stödja oss på, behöver vi över huvud taget ingen lagstiftning som reglerar
överlastavgifter. Då skulle ju all last på fordon kunna regleras genom vägtra-
fikkungörelsen.

Anf. 43 ELVING ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag skall inte tränga in på djupet när det gäller de juridiska
och tekniska skillnaderna mellan å ena sidan vägtrafikkungörelsen och å
andra sidan lagen om överlastavgifter.

Det vore i och för sig önskvärt, som Jarl Lander sade, att det fanns en
ordentlig harmonisering eller samordning mellan de olika lagstiftningarna.
Det har utskottet också sagt. Vi konstaterar att det här är en svåröverskådlig
materia. Den är krånglig att ta till sig. Det finns ett visst missnöje med detta.

Eftersom vi ändå måste avvakta när det gäller de övriga delarna av EG-
regelverket, finns det ingen anledning att i dag plocka ut en liten bit. De
problem som Jarl Lander påstår finns, kan man komma till rätta med genom
det regelverk som redan finns, dvs. vägtrafikkungörelsen.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser för trakto-
rer och motorred-
skap, m.m.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser för traktorer
och motorredskap,
m.m.

Anf. 44 JARL LANDER (s):

Fru talman! Låt mig bara säga kort till Elving Andersson att vi inte plockar
ut någon liten bit ur lagstiftningen. Det är en helt egen bit. Det är en egen
lag som reglerar överlastavgifterna inom trafiksektorn. Det är den som vi
vill skall fortsätta att gälla. Det har riksdagen sagt tidigare. Den har ingen
koppling till det harmoniseringsarbete som nu sker ute i Europa när det gäl-
ler traktorer.

Fru talman! Därför yrkar jag fortsatt bifall till vår reservation.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 30 §.)

24 § Redovisning av vissa infrastrukturkostnader med anledning av
EES-avtalet m.m.

Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU9 Redovisning av vissa infrastrukturkostnader med anledning av

avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) m.m.
(prop. 1992/93:107).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

25 § Lag om teleterminalutrustning, m.m.

Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1992/93:TU13 Lagom teleterminalutrustning, m.m. (prop. 1992/93:72).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

26 § Lagändringar till följd av att Näringsfrihetsombudsmannen
avvecklats

Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU12 Lagändringar till följd av att Näringsfrihetsombudsmannen

avvecklats (prop. 1992/93:62).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

27 § Iniplementering av vissa EG-regler inom området teknisk
kontroll

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Föredrogs

näringsutskottets betänkande

1992/93:NU13 Implementering av vissa EG-regler inom området teknisk
kontroll (prop. 1992/93:47 och 1992/93:87).

Bostadsanpassnings-
bidrag

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 30 §.)

28 § Medel till AB Göta kanalbolag

Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1992/93:NU15 Medel till AB Göta kanalbolag (prop. 1992/93:51).

Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 30 §.)

29 § Bostadsanpassningsbidrag

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU4 Bostadsanpassningsbidrag (prop. 1992/93:58).

Anf. 45 LENNART NILSSON (s):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till bostadsutskottets ordförande Agne
Hansson. Vad finns det egentligen för skäl till att 8 § i lagen om bostadsan-
passningsbidrag behövs?

Där står det att vid nybyggnad samt köp eller byte av bostad lämnas bo-
stadsanpassningsbidrag endast om det finns särskilda skäl för att välja en bo-
stad som kräver anpassningsåtgärder.

Vi socialdemokrater har sagt i en reservation att den här paragrafen inte
behövs. Den bör utgå. Det finns skäl till det. Vi anser att om man är handi-
kappad skall man ha rätt att byta bostad och att få de åtgärder utförda som
innebär att man kan leva ett drägligt liv. Därför frågar jag utskottets ordfö-
rande varför den här paragrafen över huvud taget behövs.

Är det så som i den moderata motionen, att man misstänker att handikap-
pade människor är något slags bedragare som vill missbruka dessa regler?
Jag är glad för att Agne Hansson och hans partikamrater har avstyrkt den
motionen.

Att man över huvud taget skriver en sådan motion, där man vill ge sken
av att det förekommer fusk med bostadsanpassningsbidrag, speglar litet av
den människosyn som moderaterna har. Därför är jag glad att utskottsmajo-
riteten har avstyrkt den här motionen.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Bostadsanpassnings-
bidrag

Vi socialdemokrater anser att det är självklart att om man föds med ett
handikapp eller råkar ut för en olycka här i livet, bör man naturligtvis ha rätt
till dessa åtgärder utan att uppge speciella skäl. De handikappade skall
kunna leva precis som andra människor. Därför är det vår uppfattning att
den här paragrafen inte behövs. Att man har ett handikapp är skäl nog för
att man skall få dessa bidrag. Därför yrkar jag bifall till reservationen i bo-
stadsutskottets betänkande.

Anf. 46 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Angående det här betänkandet om bostadsanpassningsbidrag
vill jag först säga att jag tycker att det är bra att de frågorna helt läggs ut på
kommunerna. Det är också riktigt att man inte bara gör den förändringen,
utan samtidigt talar om att verksamheten måste regleras. Det skall inte vara
fritt fram för kommunerna att själva bestämma nivån på bidragen och vilka
människor som skall kunna tillgodogöra sig bostadsanpassningsbidrag.
Verksamheten skall vara klart reglerad, så att vi får rättvisa runt om i landets
kommuner. Jag instämmer alltså när det gäller principiella överförandet till
kommunerna.

Sedan måste jag i likhet med Lennart Nilsson ta upp frågan om särskilda
skäl. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det finns fri bosättning i det
här landet för de flesta av våra invånare. Det gäller ju förstås inte flyktingar,
men för de allra flesta i vårt land som är svenska medborgare. För människor
som har någon form av funktionshinder är det däremot andra som skall av-
göra var han eller hon skall bo i vårt land. Detta är mycket oroväckande
signaler. Det finns ingen förklaring från majoriteten i betänkandet. Jag
tycker att det är viktigt att bostadsutskottets ordförande ger en mer precis
förklaring till varför denna åtskillnad skall göras mellan olika invånare i vårt
land.

Jag är, i likhet med Lennart Nilsson, glad för att majoriteten inte har till-
styrkt motionen från Moderaterna. Men det förtjänas att påpeka vad som
framkommer i moderatmotionen. Av enligt min uppfattning någon ogrun-
dad anledning pekas enstaka fall ut där misstag har begåtts - som om de miss-
tagen vore grunden till de allra flesta bostadsanpassningsbidrag som ges till
människor med funktionshinder. Jag tycker att mer vederhäftiga borgerliga
politiker måste argumentera emot detta. Det är oerhört allvarligt att den ty-
pen av angrepp kommer fram i en riksdagsmotion. Varför finns det inte nå-
gon moderat här i dag som är beredd att försvara den motionen eller, vilket
naturligtvis vore bättre, tala mot motionen och påpeka att det enbart är mo-
tionären som står för innehållet i den? Det är allvarligt att i en riksdagsmo-
tion ta upp enstaka exempel utan att ha ett bredare underlag och dessutom
på fullt allvar hävda att det påstådda sker regelmässigt.

Jag tycker att paragrafen om särskilda skäl självklart borde utgå och att
utskottsmajoriteten skulle ha ställt sig bakom den reservation som Social-
demokraterna har fogat till betänkandet. Jag vill för Vänsterpartiets del yrka
bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Anf. 47 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Jag vill först understryka att jag delar Lennart Nilssons upp-
fattning att de handikappade skall kunna leva, precis som andra människor,

ett drägligt liv i vårt samhälle. Det är mot den bakgrunden som vi i utskottet
har avstyrkt den motion från Moderaterna som både Lennart Nilsson och
Eva Zetterberg berört.

Det är möjligt att om man är en skicklig debattör, vilket Lennart Nilsson
i många fall är, kan göra ett stort nummer av indignation över denna lagstift-
ning. Jag kan inte se att det råder någon skillnad i den människosyn den ma-
joritet jag företräder har och den som Lennart Nilsson har gjort sig till tolk
för tidigare i debatten.

Vi har nu behandlat ett förslag från regeringen om att överföra verksam-
heten med bostadsanpassningsbidrag till att regleras i lag när de riktade
statsbidragen till verksamheten upphör. Jag tycker att det är bevis nog för
att man, när riktade ekonomiska stöd inte skall ges, ändå vill införa en lag-
stiftning för att värna de rörelsehindrades och handikappades rätt i samhäl-
let. Det är bakgrunden till att det här lagförslaget läggs fast.

Det här är en lagstiftning som helt och fullt bygger på den praxis som verk-
samheten hittills har utvecklat i kommunerna. Det är alltså i praktiken på
intet sätt något avsteg från vad som nu gäller.

I reservationen från Socialdemokraterna framförs krav på att 8 §, där det
föreskrivs att ”vid köp eller byte av bostad lämnas bostadsanpassningsbidrag
endast om det finns särskilda skäl”, skall tas bort. Jag har redan tidigare sva-
rat på frågan angående den paragrafen, nämligen att det inte i praktiken rå-
der någon förändring gentemot vad som har gällt tidigare. Det här är mera
fråga om principer än praktik.

Jag vill först erinra om att det i plan- och bygglagen finns ett krav om en
generell anpassning vid ny- och ombyggnad. Möjligheterna att bevilja bo-
stadsanpassningsbidrag är begränsade till sådana åtgärder som går utöver
den generella anpassning som krävs enligt plan- och bygglagen. Jag vill då
erinra Lennart Nilsson om att vi från Centerpartiet härvid åtskilliga tillfällen
fört fram krav i kammaren om att plan- och bygglagen skall gå längre när det
gäller att ge de handikappade möjligheter till en anpassad bostad. De kraven
har avvisats av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Vad är det som
har gjort att Socialdemokraterna nu har ändrat uppfattning?

Vid nybyggnation krävs det många gånger omfattande och mycket kost-
samma anpassningsåtgärder för att tillgodose en funktionshindrad persons
behov. Detta kan vi inte förneka. Jag tycker att det får anses rimligt att man
så långt möjligt tillgodoser behovet också med hänsyn till kostnadernas om-
fattning för alla parter. 8 § föreslås i första hand för att ge prioritet åt just de
handikappades behov. Vid en nybyggnation är det t.ex. möjligt att ta hänsyn
till lokaliseringen av bostaden. Om det visar sig att det finns särskilda behov,
och det går att lokalisera bostaden i närheten av en vårdinstitution, är det till
fördel för den funktionshindrade om denne kan hävda dessa skäl och få en
belägenhet nära vårdinstitutionen i stället för längre ifrån. Det är då dessa
skäl skall vägas in i bedömningen. Det kan också vara så att den funktions-
hindrade inte har fått tag på någon lämplig bostad. Då bör man också kunna
med hjälp av 8 § ta hänsyn till de särskilda skäl som en handikappad kan ha.
Det här stärker, Lennart Nilsson, snarare den funktionshindrades möjlighe-
ter och behöver på intet sätt vara integritetskränkande, utan tvärtom.

Det finns anledning att notera vad som anges i propositionen i denna

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Bostadsanpassnings-
bidrag

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Bostadsanpassnings-
bidrag

fråga. Där framgår mycket klart att det är de två fall som jag har redovisat
som ligger bakom förslaget till 8 § om en prövning av särskilda skäl. I propo-
sitionen framhålls att ”i övrigt ange vad som i det enskilda fallet utgör särskilt
skäl låter sig inte göra”. Det är alltså enbart fråga om dessa två fall.

Kravet på att ta bort 8 § är att sparka in öppna dörrar. Jag tror Lennart
Nilsson på hans ord att han vill värna om de handikappade och de rörelse-
hindrade. Därför ser jag inte någon principiell skillnad i synen på dessa frå-
gor mellan majoritet och minoritet. Därmed har jag svarat på den fråga som
Lennart Nilsson riktade till mig och majoriteten.

Fru talman! Jag vill lägga till att det också förutsätts i lagstiftningsförslaget
att beslut om anpassningsåtgärder skall kunna överklagas. Jag yrkar bifall
till utskottsmajoritetens förslag och avslag på reservationen.

Anf. 48 LENNART NILSSON (s) replik:

Fru talman! Jag litar naturligtvis på Agne Hansson och hans uppfattning i
denna fråga. Men om 8 § i praktiken inte har någon betydelse, kan man fråga
sig varför den över huvud taget behöver finnas. Det är ju egentligen bara
onödigt krångel att införa en paragraf som i praktiken inte behövs.

Läser man 6 § i lagen om bostadsanpassningsbidrag, finner man att bidrag
för åtgärder i anslutning till en funktionshindrad persons bostad lämnas ”en-
dast om åtgärderna är nödvändiga för att bostaden skall vara ändamålsenlig
som bostad för den funktionshindrade”. Det räcker, tycker vi, som skäl för
att säga att 8 § egentligen inte har någon funktion.

Jag litar som sagt på Agne Hansson och möjligtvis på hans partikamrater.
Däremot litar jag inte på politiker med samma människosyn som den som
har skrivit i en motion att det skall finnas synnerliga skäl för att få bostadsan-
passningsbidrag.

Ibland önskar man att utskottsförhandlingarna vore offentliga, så att all-
mänheten hade kunnat ta del av den debatt som fördes i bostadsutskottet om
bostadsanpassningsbidrag. Från vissa håll diskuterades att det förekommer
fusk och missbruk av dessa bidrag, och det är vad det egentligen handlar om.
Finns det en sådan paragraf som 8 §, är jag rädd för att den moderata motio-
närens meningsfränder i kommunerna utnyttjar den. Detta kan man undvika
genom att slopa 8 §.

Anf. 49 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Först vill jag säga att det är en missuppfattning från Lennart
Nilssons sida, om han tror att jag har sagt att 8 § i praktiken inte har någon
betydelse. Det är fel, för den har betydelse.

Vad jag sade var att denna paragraf i praktiken redan tillämpas. Lagstift-
ningen bygger på den ordning som tillämpas i kommunerna, dvs. att man
redan i dag avväger bidragsgivningen mot de funktionshindrades särskilda
behov.

Jag hoppas att Lennart Nilsson skall kunna fortsätta att lita på Centern i
de här frågorna. Han får väl ta debatten med dem som han tydligen inte litar
så mycket på. Jag har inte den erfarenhet som Lennart Nilsson talar om i de
fall som han åberopar.

Anf. 50 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag måste fråga Agne Hansson vad det innebär att det inte
skulle bli någon större skillnad i praktiken. I 8 § sägs det väldigt tydligt och
klart att det skall finnas särskilda skäl för att man skall få bidrag till en viss
bostad.

Jag måste säga att det är klart diskriminerande för de människor som har
funktionshinder. När Agne Hansson har valt att skaffa sig ett hus i Gamleby
eller när jag har valt att bosätta mig på något annat håll i Sverige, är det
ingen som har angett att det skall finnas särskilda skäl för att jag skall få lov
att bo där jag bor eller särskilda skäl för att Agne Hansson skall få bo i Gam-
leby, i det hus som han har valt. Det är ju detta det handlar om.

Jag hoppas naturligtvis som Agne Hansson att det inte blir någon skillnad
i praktiken, men jag tycker att det är dumt att gå in på att tala om att besluten
kan överklagas. Reglerna bör väl vara så tydliga och klara att det inte skall
finnas något behov av överklagande. Så tycker jag att man borde gå till väga.

Det förefaller mig som om Agne Hansson tar upp frågan om särskilda skäl
som om det skulle vara skäl som är särskilt bra för den som har funktionshin-
der, skäl som talar för hans sak. Men det är skäl som talar emot att få välja
bostad som den här paragrafen klart anger.

Jag kan också undra litet över inställningen när utskottsordföranden näm-
ner närhet till en vårdinrättning som särskilt skäl. Det är naturligtvis ibland
ett bra skäl, men det kan väl inte vara det enda skälet till att man vill bo
på ett visst ställe. En funktionshindrad människas liv innebär ju inte enbart
behandling och besök på vårdinstitiutioner, utan en funktionshindrad skall
väl kunna få leva ett fullvärdigt liv som vi andra i andra avseenden. Det kan
inte vara enbart närhet till en vårdinrättning som skall avgöra om man skall
anses ha rätt att bosätta sig på ett visst ställe.

Jag tycker alltså att det finns åtskilliga skäl för majoriteten att fundera
över varför man måste ha med en paragraf som jag upplever som klart diskri-
minerande för gruppen funktionshindrade människor.

Anf. 51 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Som jag förstår det är det här tydligen fråga om en klar över-
tolkning av lagen, naturligtvis i ett försök att odla någon form av misstänk-
samhet mot regeringen eller mot majoriteten från reservanternas och i det
här fallet Eva Zetterbergs sida.

Med det anförande jag tidigare höll och med blotta tilllkomsten av den här
lagen, när bidragsgivningen ändras, tycker jag att den misstanken inte på
något sätt behöver odlas längre. De särskilda skälen, Eva Zetterberg, gäller
inte generellt, utan i propositionen anges de två tillfällen jag nämnde, i ena
fallet nybyggnation och i det andra fallet när man inte har kunnat åstad-
komma en bra, anpassad bostad.

Då är 8 § till stöd för den handikappade och inte för allmänheten gentemot
de handikappade. Det är ju så propositionens anda och bokstav säger. Läs
på s. 5 i propositionen ytterligare en gång, Eva Zetterberg, för där framgår
detta klart.

Därmed tycker jag inte att vi behöver fortsätta att misstänka den ena eller

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Bostadsanpassnings-
bidrag

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Bostadsanpassnings-
bidrag

den andra för att vara mindre angelägen om att värna de handikappade. Det
är ju just för att värna de handikappade som lagen har kommit till.

Anf. 52 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! Jag brukar inte ägna mig åt att odla misstänksamhet. Jag
tycker att det finns mer intressanta saker att odla, både i jorden och i det
politiska arbetet.

Men det finns anledning till oro, om man nu inte hårdrar det till att tala
om misstänksamhet. Jag vidhåller att 8 § inte uppfattas som att den stärker
de funktionshindrades rätt att bosätta sig var de vill i landet.

Vi kommer uppenbarligen inte längre i den här frågan, utan jag konstate-
rar att det får bli som Agne Hansson säger, att det prövas i praktiken. Men
jag beklagar att det kanske kommer att bli en rad överklaganden, därför att
lagen tolkas mera restriktivt än vad Agne Hansson uppenbarligen har velat.

Anf. 53 JAN ANDERSSON (s):

Fru talman! Låt mig först säga, så att inga missuppfattningar skall råda om
det, att det är bra att den här lagen kommer till. Med tanke på att det nu
införs generella statsbidrag tror jag att det är nödvändigt att en speciallag
stiftas för att säkra bostadsanpassningen för de funktionshindrade. Det stär-
ker deras valfrihet.

Däremot tycker jag inte att 8 § gör det. Det är ett balansnummer i den
högre skolan, när man försöker göra gällande att just den paragrafen i lagen
skulle stärka den enskildes valfrihet och integritet.

Låt oss titta på vad remissinstanserna säger, för det är ganska intressant.

Handikapporganisationerna säger samfällt att denna paragraf inte borde
finnas, därför att funktionshindrade människor borde ha samma möjlighet
som alla andra att välja bostad, inte bara om den ligger nära en vårdinrätt-
ning, inte bara om man har sökt en bostad under lång tid och inte kunnat
finna någon, utan att funktionshindrade skall kunna byta bostad på samma
premisser som alla vi andra.

Det kan finnas många skäl till att man vill byta bostad. Det kan vara Öre-
sundsutsikt, det kan vara att man vill komma nära sina vänner och bekanta,
och det kan vara helt andra skäl. Den valfriheten har vi andra, men den val-
friheten har inte funktionshindrade som är i behov av bostadsanpassning,
såvida de inte kan få bostadsanpassningsbidrag.

Tittar vi vidare på vad remissinstanserna säger, är det ju frågan om det är
riktigt som Agne Hansson säger, att lagen är i överensstämmelse med den
praxis som råder. I varje fall anser inte Boverket det i sitt remissvar. Verket
framhåller att detta är en uppstramning av nu gällande regler. Jag kan inte
bedöma det, men Boverket skriver så. Risken är uppenbar att det blir en
försämrad situation också i förhållande till nuläget.

Förhoppningsvis ganska snart kommer det en stor handikappolitisk pro-
position till riksdagen. Den är nu remitterad till lagrådet, och jag vill läsa
högt ur lagrådsremissen för att se hur väl detta beslut stämmer överens med
parollerna i den.

Det heter där: ”Strävan skall vara att människor med funktionshinder -
precis som andra medborgare - skall ges möjligheter att få en god utbildning,

ha ett förvärvsarbete, ha en trygg och värdig bostad, delta i olika kultur- och
fritidsaktiviteter. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet
och jämlikhet.”

Jag vill fråga Agne Hansson: Innebär enligt Agne Hanssons mening den
inskränkning som görs genom § 8 i handikappades möjligheter att få ett bo-
stadsanpassningsbidrag att man uppnår full jämlikhet med människor som
inte har funktionshinder?

Mitt andra citat är ännu viktigare: ”Handikappolitiken har mer varit hon-
nörsord än praktiska handlingar, mer paroller än paragrafer.” Jag delar
egentligen inte dessa synpunkter från föredraganden, men det står så i lag-
rådsremissen.

Föredraganden fortsätter: ”Enligt min mening är de två viktigaste begrep-
pen inom handikappolitiken valfrihet och integritet. Begreppen är samman-
länkade genom att valfriheten stärker den enskildes integritet. Familjer och
människor med funktionshinder skall inte behöva känna sig utlämnade åt
beslut från myndigheter och handläggare.”

Vad innebär § 8? Jo, just att människor med funktionshinder kommer att
vara utlämnade åt beslut från myndigheter och handläggare, som har att be-
döma om bostaden ligger tillräckligt nära en vårdcentral eller ej. Om den
inte bedöms ligga tillräckligt nära, utgår inte bostadsanpassningsbidrag. El-
ler: Har den funktionshindrade nu sökt tillräckligt många nya bostäder och
inte funnit någon tillräckligt anpassad bostad, eller skall man fortsätta att
söka innan bostadsanpassningsbidrag kan utgå?

Menar verkligen Agne Hansson att § 8 stärker den enskilde handikappade
och ger den handikappade samma valfrihet och integritet som vi övriga med-
borgare har när det gäller att söka bostäder på bostadsmarknaden?

Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 30 §.)

30 § Ändrade bestämmelser i fråga om bostadsbidrag för år 1993,
m.m.

Föredrogs
bostadsutskottets betänkande
1992/93:BoU5 Ändrade bestämmelser i fråga om bostadsbidrag för år 1993,

m.m. (prop. 1992/93:63).

Anf. 54 BRITTA SUNDIN (s):

Fru talman! Vi skall nu behandla bostadsutskottets betänkande om bo-
stadsbidrag för andra halvåret 1993. Eftersom det bara är ett halvår sedan vi
debatterade bostadsbidragen för första halvåret 1993 och våra ståndpunkter,
såvitt jag kan förstå, inte har förändrats sedan dess, tänker jag vara kortfat-
tad.

Utskottsmajoriteten föreslår att bostadsbidrag skall utgå efter samma bo-
stadskostnadsgränser som för första halvåret 1993, och vi socialdemokrater

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Åndrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

har reserverat oss till förmån för vår motion, som innebär att den nedre hy-
reskostnadsgränsen inte skall höjas.

Vi anser att den nödvändiga höjningen av den övre kostnadsgränsen inte
får ske på bekostnad av de hushåll som har en hyra som ligger inom bostads-
kostnadsintervallet. I en konsekvensanalys som Boverket alldeles nyligen
gjort framgår det att mer än hälften av de bidragsberättigade hushållen har
en bostadskostnad som ligger inom intervallet. För dessa innebär majorite-
tens förslag att bostadsbidraget sänks.

Vi anser att det i dagens läge, med den svåra ekonomiska situation som
många barnfamiljer har, vore orimligt att minska på bostadsbidragen för nå-
gon. Vi vet ju att man för nästa år får räkna med minskat ekonomiskt ut-
rymme, och dessutom kommer naturligtvis arbetslöshet att också drabba
denna grupp.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3.

Betänkandet tar också upp frågan om bostadsbidragens administration,
och där är vi överens med utskottsmajoriteten om att administrationen skall
föras över till försäkringskassorna, men i en reservation har vi socialdemo-
krater på ett tydligare sätt velat markera vikten av att bostadsbidragen även
i fortsättningen skall vara ett bostadspolitiskt instrument.

Den bostadspolitik som förs i dag innebär att de generella bostadssubven-
tionerna krymper i en takt som gör att många inte har möjlighet att bo kvar
i sin nuvarande bostad eller att flytta till en större lägenhet, även om ett så-
dant behov finns och är berättigat. I ett sådant läge är det extra viktigt att
det individuella stödet utformas så, att även betalningssvaga hushåll kan ef-
terfråga bostäder som svarar mot de bostadspolitiska målen.

Vi anser att det är viktigt att slå fast att bostadsbidragen även i fortsätt-
ningen skall vara ett bostadspolitiskt instrument. Då är det också naturligt
att Boverket även efter en överflyttning av bostadsbidragen till försäkrings-
kassorna ges ansvaret för den centrala bidragsadministrationen.

Boverket är ju den bostadspolitiska sektorsmyndigheten, och vi menar att
det är viktigt att regeringen tar hänsyn till detta när man återkommer om de
regler som skall gälla för 1994. Vi tycker att det är motiverat med ett tillkän-
nagivande till regeringen i denna fråga.

Vi har också i ett särskilt yttrande tagit upp frågan om bostadsbidragens
måluppfyllelse. Vi menar att när bostadssubventionerna har skurits ned så
dramatiskt att kostnadsökningarna blivit så stora och stigit så snabbt, är det
viktigt att analysera vilka effekter det får. Om inte detta tydligt framgår i den
kommande budgetpropositionen, avser vi att komma tillbaka i denna fråga
under den allmänna motionstiden.

Fru talman! Med detta nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation
3 och avstår från att yrka bifall till reservationerna 1 och 2, även om den
socialdemokratiska gruppen naturligtvis står bakom även dessa.

Anf. 55 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera att det är bra att denna för-
ändring av bostadsbidragen sker. Det är bra att man för över dem till försäk-
ringskassorna och alltså minskar statens kostnader för administration. Där-
emot finns det en hel del övrigt att önska vad gäller bostadsbidragsfrågorna.

Jag skall inte ta upp tiden med att upprepa det som Britta Sundin förtjänst-
fullt har anfört från denna talarstol, eftersom jag instämmer på i stort sett
alla de punkterna. Vi beklagar alltså från Vänsterpartiet starkt att den nedre
gränsen för bostadsbidrag höjs. Det är nämligen så att de flesta människor i
vårt land får minskade inkomster och får det allt svårare att klara sina boen-
dekostnader.

Utöver detta vill jag peka på den reservation som avgivits från Ny demo-
krati på en punkt där Vänsterpartiet och Ny demokrati har helt samma upp-
fattning. Det gäller kretsen av bidragsberättigade. Även den frågan har vi
diskuterat för inte så länge sedan i kammaren. Jag beklagar inte mindre i dag
utan tvärtom ännu mer rådande förhållanden, eftersom vi ännu inte har sett
något förslag från Partnerskapskommittén till hur man skall se till att även
homosexuella sammanboende kan få uppbära bostadsbidrag på samma sätt
som hushåll som består av en man och en kvinna.

Det är litet lustigt att vi diskuterar denna fråga just denna dag, de mänsk-
liga rättigheternas dag, eftersom det är alldeles uppenbart att vi i Sverige inte
lever upp till kraven på mänskliga rättigheter för olika grupper i vårt land.
Detta är ett exempel där en grupp, homosexuella människor, är klart diskri-
minerad.

Det är också märkligt att vi är i stort sett helt överens om detta i alla par-
tier. Jag kan inte påminna mig att när diskussionerna förts i utskottet och
utanför utskottet någon representant för något parti har sagt emot. Man är
överens om att förhållandena är felaktiga och man vill ändra dem, men skju-
ter hela tiden över frågan till Partnerskapskommittén, som ännu inte har pre-
sterat något betänkande och som ännu inte har talat om hur detta skall lösas.

Det kan dessutom tilläggas att denna kommitté inte har något direktiv att
behandla bostadsbidragen. Jag måste säga att jag tycker att det är svagt att
de övriga partierna i dag inte kan göra denna lilla förändring. Man hade fak-
tiskt kunnat bjuda på att rätta till åtminstone den felaktigheten. Jag hoppas
att Ny demokrati och Vänsterpartiet får svar från övriga partier här på frågan
varför de inte kan tänka sig att skynda på processen i den här frågan.

Till slut vill jag bara konstatera att jag instämmer i de socialdemokratiska
reservationerna och i reservationen från Ny demokrati. Likaså instämmer
jag i det särskilda yttrandet från Socialdemokraterna om bostadsbidragets
måluppfyllelse. Jag yrkar dock i likhet med Britta Sundin endast bifall till
reservation 3.

Anf. 56 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Utskottet föreslår att riksdagen godkänner förslaget i proposi-
tion 63 från i år att administrationen av bostadsbidragen förs över från kom-
munerna till försäkringskassorna den 1 januari 1994 och inte 1993, som först
var tänkt. Det är huvudförslaget i betänkandet, och på den punkten finns
inga delade meningar i utskottet.

Utskottet tillstyrker också regeringens förslag om att de regler för bostads-
bidrag och för särskilt bidrag till ensamstående med barn som gäller för
första halvåret 1993 skall gälla för hela 1993- Inte heller om detta finns det
några delade meningar.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser ifråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m. m.

Jag vill däremot gärna kommentera de principer som tagits upp i de fyra
reservationerna.

I reservation nr 1 krävs ett tillkännagivande om bostadsbidragens bety-
delse som bostadspolitiskt instrument. Detta är snarast en självklarhet. Bi-
dragen är i dag behovsinriktade, och de utgör det känsligaste och bästa syste-
met för att hjälpa dem som har det besvärligast att få hushållskassan att gå
ihop och att klara sina boendekostnader. Det är också närmast en självklar-
het att de kommer att öka och få ökad betydelse när boendekostnaderna
ökar, t.ex. nu när räntebidragen minskar.

Dessa synpunkter om bostadsbidragens betydelse har regeringen i minst
två frågesvar gett uttryck för i denna kammare i år. Det råder därför inget
som helst tvivel om att denna kunskap och vetskap finns i regeringskansliet,
varför ett tillkännagivande inte på något sätt kan anses vara påkallat här och
nu.

Inte heller finns det i den motion och i den reservation som man nu talar
för några konkreta förslag till ändrad inriktning av bidragsgivningen som
skulle stärka det allmänna påståendet om bostadsbidragens betydelse. Det
råder såvitt jag kan bedöma fullständig samstämmighet om bostadsbidra-
gens betydelse som bostadspolitiskt instrument, varför ett tillkännagivande
inte skulle fylla någon roll.

En annan fråga är naturligtvis hur långt man kan gå i att skära ner de gene-
rella räntebidragen, med ökade bostadsbidrag som följd och därmed en
rundgång i ekonomin. Där har vi en balanspunkt, men det är en annan de-
batt, som vi kanske kan ta vid ett annat tillfälle. Det har emellertid inte med
den här saken att göra. Jag har själv varnat för att vi med den åtgärden gör
fler bidragsberoende, men det visar å andra sidan på hur effektivt bostadsbi-
dragssystemet ändå fungerar.

I reservation 2 berörs ansvarsfördelningen för bostadsbidragen på central
nivå. Britta Sundin har redan talat om detta.

Utredningen om Boverkets framtida roll och organisation är nu klar, och
nu förestår en genomlysning av utredningens åtgärdsförslag genom ett re-
missarbete. I utredningen föreslås att Boverket även i fortsättningen skall
ansvara för sådana utvärderingar som verket behöver göra inom ramen för
sin roll inom det bostadspolitiska området. Jag tycker att det är lugnande
nog. Det talar för att Boverkets ansvar i det här fallet skall bestå.

Det finns av det skälet inte anledning att oroa, och allra minst finns det
anledning att föregå de överväganden som nu återstår i anledning av Bengt
K A Johanssons utredning, som jag nyss berörde. Den praxisen finns ju se-
dan länge i den här kammaren att man inte med riksdagsbeslut föregår utred-
ningars överväganden.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet föreslår en höjning av den nedre
bostadskostnadsgränsen. Det är i och för sig en intressant debatt som rullar
upp, mot bakgrund av hela 80-talets diskussion på den här punkten. Det fö-
reslås att den nedre kostnadsgränsen skall ligga kvar på dagens nivå och att
beslutet från 1992 om att höja gränsen med 150 kr i månaden rivs upp. Det
krävs alltså att ett gammalt beslut rivs upp. Det finns i den här propositionen
inga förslag till ändringar av gränserna.

Jag vill först understryka vad utskottet säger på s. 5 om de mål som vägle-

der bostadsbidragsgivningen. Dessa har alltså fastställts av riksdagen 1987,
och utskottet slår i betänkandet fast att dessa mål fortfarande skall gälla.
Den målsättningen formuleras vanligen så att bostadsbidragen på sikt skall
utformas så, att även familjer som är beroende av bostadsbidrag skall kunna
hålla sig med moderna bostäder, med ett eget rum för varje barn.

För att denna målsättning skall kunna förverkligas är det nödvändigt att
anpassa bidragen till utvecklingen av boendekostnaderna. Detta har gjorts
genom att den övre bostadskostnadsgränsen under senare år har höjts vä-
sentligt. Även det i våras av riksdagen godkända regeringsförslaget har
denna profil.

Jag är fullständigt övertygad om att Britta Sundin och hennes partikamra-
ter känner den här argumentationen mycket väl. Det har nämligen under
hela 80-talet varit med den argumentationen som Socialdemokraterna när
de satt i regeringsställning har avvisat krav från bl.a. Vänsterpartiet om en
sådan justering.

Nu säger Britta Sundin att höjningen av den övre kostnadsgränsen inte får
ske på bekostnad av en höjning av den undre gränsen. Det är precis på det
sättet man har finansierat den tidigare justeringen av bostadsbidragen, som
har byggt på den målsättning som jag här har beskrivit.

Regeringen och utskottsmajoriteten har gjort precis som den tidigare re-
geringen gjorde enligt de grundläggande målsättningarna inför beslutet
1987, dvs. en höjning av de övre kostnadsgränserna har finansierats med en
höjning av den undre kostnadsgränsen, och bidragen har anpassats till kost-
nadsutvecklingen.

Vad är det nu då som har hänt, Britta Sundin? Är det möjligen på grund
av att den samhällsekonomiska situationen har förbättrats som Socialdemo-
kraterna nu har tänkt om? Har kostnadsutvecklingen i boendet minskat i för-
hållande till den mycket kraftiga boendekostnadsökning som vi hade i slutet
av 80-talet och början av 90-talet, då vi t.ex. med ett enda beslut krävde en
höjning av boendekostnaderna med 30 miljarder för finansieringen av skat-
teomläggningen?

Jag tror att det vore bra för debatten om vi kunde få en förklaring till var-
för det just nu, när Socialdemokraterna är i opposition, inte är möjligt att
göra det som Socialdemokraterna gjorde under hela 80-talet.

Att undvika att höja den undre kostnadsgränsen med 150 kr kostar 400
miljoner kronor, alltså ett ansenligt belopp. Någon anvisning om hur den här
åtgärden skall finansieras finns inte i vare sig motionen eller reservationen.
I nuvarande ekonomiska läge är det inte möjligt att genomföra en sådan för-
ändring. Det kan t.o.m. innebära att man skadar den långsiktiga inrikt-
ningen av den ekonomiska politiken, med låg ränta och låg inflation, som är
till alla boendes fördel.

Även om det skulle finnas motiv - vilket jag anser att det skulle - för att
behålla den nedre kostnadsgränsen intakt, måste de ekonomiska verklighe-
terna få gälla och det tidigare beslutet från 1992 ligga fast. Det är ett konsta-
terande som också Socialdemokraterna gjorde flera gånger när de var i rege-
ringsställning.

Slutligen en kommentar angående kretsen av bidragstagare, som Eva Zet-
terberg tog upp. Jag vill hänvisa till vad som tidigare sades om att vi nyss har

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bos t a ds b idrag för
år 1993, m.m.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

diskuterat den här frågan, att en utredning finns och att den bör avvaktas.
Det är klart att vi kan skynda på det arbetet i Partnerskapskommittén, men
jag kan inte se att vi skulle göra det genom att gå händelserna i förväg och
ändra på bostadsbidragsreglerna av den anledningen. Det finns i så fall ef-
fektivare och bättre sätt att påskynda utredningens arbete.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till utskottets hem-
ställan på samtliga punkter och avslag på de reservationer som här har yrkats
bifall till.

Anf. 57 BRITTA SUNDIN (s) replik:

Fru talman! Det Agne Hansson säger om administrationen, om den bo-
stadspolitiska målsättningen och att bostadsbidraget även fortsättningsvis
skall vara ett bostadspolitiskt instrument låter ju bra. Det är också bra att
Agne Hansson anser att Boverket även fortsättningsvis skall ha den funktion
man har i dag.

Jag skulle ha känt mig betydligt lugnare om vi tillsammans i utskottet hade
kunnat enas om detta i ett tillkännagivande, eftersom man ibland med för-
skräckelse kan se på de propositioner som kommer från regeringen. Jag får
i det här fallet lita på det Agne Hansson säger, dvs. att det är på det här viset
som även de borgerliga ledamöterna i bostadsutskottet vill ha politiken i
fortsättningen.

När det gäller bostadsbidragen, Agne Hansson, har vi ju i dag en ekono-
misk situation i det här landet som gör att de flesta människor för nästa år
får räkna med en ekonomisk försämring. Då är det väldigt svårt att utöver
nästa års ekonomiska nedgång motivera en minskning av bostadsbidraget för
de hushåll som Boverket har visat till stor del består av låginkomsttagare,
ensamstående - till största delen ensamstående kvinnor med barn. Vi lägger
då en väldigt stor börda på dem. Jag ifrågasätter om målsättningen i bostads-
politiken när det gäller bostadsbidragen då uppfylls.

Vi vet också att ytterligare arbetslöshet i landet kommer att drabba oss.
Det kan vi utläsa av de prognoser som finns. Det är väl ganska troligt att
även en del av de här grupperna kommer att få vidkännas arbetslöshet. Vi
måste klargöra att vi vill värna om dessa grupper.

Anf. 58 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Jag instämmer helt i Britta Sundins tankegångar. Den ekono-
miska situationen är svårt, och det är många som har det besvärligt på bo-
stadsmarknaden. Det gäller särskilt de grupper som Britta Sundin talar om,
såsom arbetslösa, ensamstående med barn och andra.

Vi har emellertid en ekonomisk situation som är ett resultat av 1980-talets
ekonomiska politik. Min fråga är: Varifrån vill Britta Sundin ta pengarna?
Varifrån vill hon ta de 400 miljonerna? Lägg fram ett förslag därom, så kan
vi därefter fortsätta diskussionen. Faktum kvarstår emellertid att någon an-
nan, för att kunna höja ambitionen på det här området, måste betala. Det
kan då vara någon som också är arbetslös, och som har det besvärligt. Det
handlar om prioritering. Först när finansiering sätts mot önskade krav kan
man fortsätta denna diskussion.

Jag kan inte se att boendesituationen särskilt har förändrats i förhållande

till hur den såg ut i slutet av 1980-talet, när vi också hade den här diskussio-
nen. Var det exempelvis på den tiden rimligt att folk tvingades flytta därför
att de inte hade råd att bo i dyra lägenheter, och som i och med det ställdes
tomma?

Förvisso kan man fråga sig huruvida den bostadspolitiska målsättningen
totalt uppfylls. Den frågan har jag ställt här i kammaren många gånger. Det
kanske största steget/rån målsättningen togs i slutet av 1980-talet. Under de
tre senaste socialdemokratiska regeringsåren, från 1988 till 1991, blev kost-
nadsökningen ca 130 % och boendekostnadsökningen ca 50 %.

Vid samtliga dessa tillfällen använde Socialdemokraterna samma metod
för att justera bostadskostnadsgränserna. Det finns inte just nu i den me-
ningen någon förändring. Vi kan emellertid vara ense om att vi inte kan hålla
på så här, därför att det då finns risk för att målen inte uppfylls.

Anf. 59 BRITTA SUNDIN (s) replik:

Fru talman! Skillnaden, Agne Hansson, är att under 80-talsåren var också
löneutvecklingen sådan att det fanns utrymme för att klara av en större del
av hyran själv. Vårt budgetförslag är finansierat. Det finns alltså utrymme
för förslaget.

Jag tycker att det är litet märkligt att Agne Hansson ifrågasätter om vi
Socialdemokrater kan klara en finansiering med tanke på att han represente-
rar ett regeringsparti som är på väg att lägga fram en budget med ett rekord-
stort budgetunderskott. Det har inte, såvitt jag känner till, en socialdemo-
kratisk regering gjort.

Anf. 60 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Skillnaden mellan 80-talet och nu är väl möjligen - om det nu
är någon skillnad - att utrymmet i praktiken inte alls var större utan att man
bara sköt kostnaderna framför sig. Det är därför som vi har problemen nu.
Socialdemokraterna vill ju fortsätta med att skjuta kostnaderna över till
kommande generationer genom att lägga fram förslag om lån för att finan-
siera räntor till bostadskostnader. Det är ju bara att skjuta kostnaderna
framför sig i stället för att ta dem när de uppstår. Det kan vi inte fortsätta
med. Då havererar både bostadsmarknaden och den ekonomiska politiken.
Vi vill därför ha reda på varifrån man har tänkt sig ta dessa 400 miljoner
kronor, som denna åtgärd kostar, för att inte fortsätta med att skjuta över
kostnaderna på våra barn och barnbarn, för att i dag klara vårt boende.

Det är den debatten som jag efterlyser. Jag anklagar inte Socialdemokra-
terna för att lägga fram reformförslag. Men anvisa finansieringen! Först när
vi vet varifrån de 400 miljoner kronorna kan tas kan vi fortsätta debatten.
Då kan vi göra en verklig avvägning av vad prioriteringen av åtgärderna för
bostadsbidragen har för betydelse i förhållande till effekterna av den finan-
siering som man måste ha för att klara den.

Just med tanke på att inte förvärra det rekordstora budgetunderskottet
och därmed ytterligare försämra ekonomin, är en lösning av problemet med
att finna en finansiering desto viktigare. Det är den avvägning som vi har
gjort, och som man ständigt måste göra. Jag efterlyser också att oppositio-
nen gör en sådan avvägning när man lägger fram förslag.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Åndrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 42

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser ifråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m. m.

Talmannen anmälde att Britta Sundin anhållit att till protokollet få anteck-
nat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 61 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! När det gäller de stora budgetfrågorna och budgetunderskot-
tet vill jag till Agne Hansson säga att Vänsterpartiet har, i sin krismotion och
i sina tidigare budgetmotioner, lagt fram mycket seriösa förslag om hur man
på lång sikt kan få ned det stora budgetunderskottet. Vi är helt på det klara
med att det behövs.

Jag tycker att vi i den här debatten kan hålla oss till att debattera bostads-
bidragen. Agne Hansson frågar efter finanseringen för de 400 miljoner kro-
norna för att kunna höja den nedre gränsen. Det finns för 1993 exempelvis
1,8 miljarder kronor i räntebidrag som den borgerliga majoriteten redan har
fattat beslut om, och för 1994 finns det 3 miljarder kronor i generella bo-
stadssubventioner. Dessa vill både den borgerliga majoriteten och Social-
demokraterna minska. Där finns ett utrymme. Det här förvånar mig, efter-
som det har talats om att minska de generella subventionerna och öka de
individuella. Det hade kunnat vara ett sätt att åtminstone ta hem en del. Man
skulle kunna visa att subventionera skall tillgodogöras dem som har sämst
ekonomi och som har störst behov av bostadsbidrag.

Så vidare till den andra frågan, som vi här har diskuterat, nämligen kretsen
av bidragsberättigade. Det är idel undanflykter som både Agne Hansson och
tyvärr hittills även Socialdemokraterna anför, eftersom man inte ens har yt-
terligare berört frågan. Varför kan vi inte fatta ett delbeslut, när vi nu är helt
överens? Det är ytterst märkligt, och det återspeglar en hycklande inställ-
ning från övriga partier, som inte är intresserade av att åstadkomma den för-
ändringen.

Jag vill än en gång betona att Partnerskapsutredningen, som man hela ti-
den hänvisar till har på det här området inga direktiv. Utredningen har andra
direktiv. Det finns en rad andra frågor att utreda i vad gäller de homosexuel-
las rättigheter och ställning i vårt samhälle, men inga när det gäller bostads-
bidragen. Det finns ingen anledning att i dag vänta med att fatta detta beslut.
Det är bara att skjuta ärendet framåt i tiden. Vi har inget fastlagt datum när
förslag från Partnerskapsutredningen skall läggas fram. Det är råder osäker-
het om när förslaget kommer att läggas fram. Det har gjorts i en rad andra
politiska frågor, när partierna har varit helt överens. Om man nu vill göra
en förändring kan man fatta beslutet och låta Partnerskapskommittén sköta
resten. Där har man fullt upp med att klara av de övriga frågor som man är
ålagd att göra, men det går inte särskilt fort fram. Det förklarar inte varför
den borgerliga majoriteten och Socialdemokraterna inte kan gå med på det
här kravet.

Jag vill återigen hänvisa till den socialdemokratiska motionen, och jag yr-
kar bifall till reservationen.

Anf. 62 AGNE HANSSON (c) replik:

Fru talman! Först vill jag säga att Vänsterpartiet och Eva Zetterberg är
konsekventa i sin inställning till den nedre kostnadsgränsen. Det finns därför
ingen anledning att ta upp en diskussion.

När det sedan gäller hur detta skall finansieras, kan man ha olika uppfatt-
ningar. Det är naturligtvis majoritetens uppfattning att man på sikt måste
hitta en omläggning av bostadspolitiken som gör att fler kan klara sin hus-
hållsekonomi utan att vara beroende av bidrag. Om det skall vara möjligt
måste de generella subventionerna minska, som på sikt kan göra att de be-
hovsinriktade subventionerna också kan minska. Det var inte den vägen som
Eva Zetterberg angav i sitt finansieringsförslag. Det ökade ju ytterligare de
generella subventionerna, och det är inte möjligt i nuvarande läge.

Vi kommer inte särskilt mycket längre i debatten om kretsen av bidragsbe-
rättigade. Jag förstår egentligen inte varför Eva Zetterberg nu tar upp en så
omfattande debatt om det. Hon har själv inte lagt fram några förslag i frågan
i anledning av propositionen, utan hon tar upp andra partiers förslag och
argumenterar för dem. Det talar för den praxis som vi alltid har här, dvs. att
vi avvaktar de utredningar som sitter, för att sedan lägga fram förslag. Det
är självklart att även Partnerskapskommitténs förslag kommer att ha bety-
delse för hur man i framtiden skall lösa frågan om bostadsbidragen, även om
det inte direkt är inskrivet i direktiven att man skall lägga fram förslag om
bostadskostnadsgränser och annat för dessa kategorier.

Anf. 63 EVA ZETTERBERG (v) replik:

Fru talman! I frågan om de generella bostadssubventionerna har vi från
Vänsterpartiets sida klart deklarerat att vi anser att de bör minskas på lång
sikt. De bör framför allt omfördelas, så att de bättre än i dag kommer dem
till godo som har sämre ekonomi. Därför tycker jag inte att vi kan kritiseras.

Däremot har vi klart angett att det är helt fel att gå in och göra de stora
nedskärningarna 1993 och 1994, som den borgerliga regeringen gör. Vi
tycker att det är en extremt dåligt vald period att påbörja minskningen. Det
finns alltså ett utrymme att ta av, och det skulle man egentligen kunna göra
för att höja den nedre gränsen. Det står jag fast vid.

Vad gäller frågan om kretsen av bidragsberättigade, är det alldeles riktigt
att jag inte har väckt en egen motion. Jag visste att andra motionerade. Man
behöver inte alltid ta fram egna förslag, när andra till fullo står för det man
själv tycker. Jag stöder den socialdemokratiska motionen.

Jag vill än en gång påminna om att vi i våras hade en diskussion om detta,
och om vi redan då hade fattat beslut om slopad begränsning av kretsen av
bidragsberättigade, hade vi sparat åtskilliga kronor för de homosexuella per-
soner som i dag lever tillsammans i ett samboförhållande.

Jag vill återigen hänvisa till att utskottet i andra situationer tar egna initia-
tiv, där partierna säger att de har klargjort en fråga och att den inte behöver
utredas ytterligare. Det är precis det som gäller i den här frågan. Från Väns-
terpartiets sida har vi konsekvent haft uppfattningen att det är en orättvisa,
och den kan vi med lätthet åtgärda. Övriga partier väljer att inte göra det.

Anf. 64 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):

Fru talman! Den 10 december 1948 antog FN deklarationen om de mänsk-
liga rättigheterna, och i dag, på dagen 44 år senare, är reglerna för bostadsbi-
drag föråldrade och diskriminerande för bl.a. homosexuella par.

Det har funnits möjlighet för hushåll utan barn att få bidrag, med vissa

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m. m.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

avbrott, sedan 70-talet. Förutsättningen har dock hela tiden varit att hushål-
let bestått av man och kvinna. Denna diskriminering har riksdagen under
långa tider accepterat. Tyvärr är inte denna fråga unik, utan riksdagen ligger
efter sin tid även i många andra frågor, inte minst vad gäller arbetsformerna
i huset. Det är därför viktigt att skapa ett förändringstryck.

Regeringen har påannonserat att kretsen av bidragsberättigade skall vid-
gas så, att även andra hushåll än de som endast består av man och kvinna
skall få möjlighet till bostadsbidrag.

När det finns utredningar sägs det alltid att man återkommer senare. Det
är då viktigt att markera vad man tycker - man kan inte bara sitta med ar-
marna i kors och avvakta.

Vår reservation skall ses som en kraftig markering av att vi inte längre stäl-
ler upp på det här förhållandet. Därför yrkar jag bifall till reservation 4, fo-
gad till bostadsutskottets betänkande 5.

Det är också intressant att en socialdemokratisk motion stöds av Ny demo-
krati och Vänsterpartiet men inte av Socialdemokraterna.

Jag tycker att det man läser i reservation 3 från Socialdemokraterna är litet
magstarkt. Där står följande:

”Som anförs i motion Bo20 (s) har boendekostnaderna ökat dramatiskt
främst i nya bostadshus och då inte minst beroende på det bostadsfinansie-
ringssystem som regeringspartierna med stöd av Ny demokrati drev igenom
i riksdagen våren 1992---.”

De reglerna har inte trätt i kraft ännu, så det är litet märkligt att boende-
kostnaderna skulle ha ökat beroende på dem.

Britta Sundin annonserade att vi skulle analysera effekterna. De effekter
som vi hittills har sett är att byggkostnaderna har sjunkit med 10-15 %, och
det är bra.

Sedan måste man säga att hyreshöjningarna de senaste åren har varit osed-
vanligt stora. Det beror inte minst på skattereformen, där Socialdemokra-
terna och Folkpartiet stod för stora hyreshöjningar genom de skattehöj-
ningar som blev följden.

Det är faktiskt ni Socialdemokrater som har stått för de stora höjningarna.
Jag förstår inte varför ni är så förtjusta i skattehöjningar inom boendet. Nu
har ni tryggat hyreshöjningar även för 1994, genom överenskommelsen med
regeringspartierna. Vi återkommer närmare till det här när vi skall debattera
krispropositionen. Socialdemokraterna måste numera betecknas som hyres-
höjarpartiet både i regeringsställning och i opposition.

(Applåder)

Anf. 65 KENT CARLSSON (s):

Fru talman! Jag tänkte egentligen bara diskutera frågan om kretsen av bi-
dragsberättigade, men så lyssnade jag på Agne Hansson när han talade om
en eventuell finansiering av ett förbättrat bostadsbidrag, som föreslås från
socialdemokratisk sida.

I kammaren diskuterades det tidigare i dag en annan form av boende,
fängelseboende. Regeringspartierna är beredda att lägga 400-500 friska mil-
joner på fängelseboendet.

Det handlar faktiskt om hur man prioriterar här i livet, Agne Hansson.

Det handlar om huruvida man är beredd att ta fram pengarna för barnfamil-
jer och andra eller om man skall låsa in folk under en längre tid till en mycket
hög kostnad. När det gäller det förslaget är det dessutom så, att den borger-
liga majoriteten inte avvaktar de utredningar som finns på området, utan
man kör så att det bara skvätter om det.

Nu skall jag gå över till frågan om kretsen av bidragsberättigade. Den mo-
tion som jag har väckt handlar inte om en ny fråga. Den handlar, precis som
Dan Eriksson i Stockholm sade, om att det i bostadsbidragslagstiftningen
görs en klart diskriminerande insats. I den sägs att det är man och kvinna
som kan vara berättigade till bostadsbidrag.

Personer av samma kön som bor tillsammans - de kan vara homosexuella,
två syskon av samma kön eller två personer som inte har något kärleksför-
hållande - utestängs i dag från möjligheten att få bidrag till sitt boende, om
de skulle vara berättigade till det.

Det är en orättvisa som har bestått under många år. Jag trodde att riksda-
gen, med den allmänna inställningen till diskriminering som finns här, skulle
ta bort den.

Bara för homosexuella sammanboende kan den här diskrimineringen göra
att de har upp till 700 kronor mindre per månad att leva på.

Jag har väckt den här motionen, eftersom jag tycker att regeringen är fruk-
tansvärt slö. Regeringens uttalanden under resans gång har varit att det skall
komma ett förslag.

Det skulle komma ett förslag 1992. I våras debatterade jag med socialmi-
nister Bengt Westerberg, som sade att det skulle komma ett förslag nu till
hösten, men det kom inte. Därför litar jag inte på det som utskottet skriver
om att ett förslag förväntas i februari. När jag dessutom lyssnar på Agne
Hansson inser jag att det inte heller kommer något förslag i februari, utan
det kommer när Partnerskapskommittén har harvat, och den kan harva i
både ett och två år till.

Jag måste fråga Agne Hansson om det kommer något förslag i februari.
Kan jag lita på att det som står i utskottsbetänkandet gäller, eller kommer
man att skjuta frågan ytterligare framåt i tiden? Jag måste nog rikta en fråga
till mina partikamrater också: Litar ni så mycket på regeringen att ni tror att
det kommer ett förslag i februari?

Fru talman! Frågan om lika rättigheter för homosexuella har diskuterats
mycket. Agne Hansson hänvisar nu till utredningen om registrerat partner-
skap. Jag hade först tänkt berömma utskottet för att man inte gjorde den
hänvisningen i betänkandet, men nu har man gjort det igen. Jag har beteck-
nat den utredningen som en soptunna. Allt som har att göra med homosexu-
ella, oavsett om det har att göra med registrerat partnerskap eller inte, hän-
visas dit för att riksdagen skall slippa att ta ställning.

Det är faktiskt så, att den utredningen inte behandlar frågan om bostads-
bidrag för sammanboende. Om vi skulle få ett förslag, och riksdagen skulle
besluta om registrerat partnerskap, kommer bostadsbidragsreglerna antag-
ligen att kunna tillämpas på dem som registrerar sitt partnerskap. Men de
som väljer att bara vara sammanboende, eller syskon av samma kön som bor
ihop, behandlas inte av utredningen om registrerat partnerskap.

Jag undrar hur vi skall lösa denna fråga, så att vi får fram ett system som

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser ifråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

inte missgynnar andra samlevnadsformer än de där man och kvinna ingår.
Jag skulle gärna vilja få några kommentarer från Agne Hansson om detta.
Vad görs med dessa grupper? Om det kommer ett förslag från utredningen
om registrerat partnerskap, vilket är osäkert, vad görs då med människor
som inte berörs av detta - de kan vara homosexuella eller icke?

Fru talman! Jag litar inte på att regeringen kommer med något förslag i
februari. Därför yrkar jag bifall till Ny demokratis reservation nr 4, och jag
hoppas att också mina partikamrater stöder den.

(Applåder)

Anf. 66 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Det som står i utskottets betänkande gäller naturligtvis.

Det var inte jag som förde in Partnerskapskommittén i debatten, utan jag
tror att det var Eva Zetterberg som gjorde det. Jag anser emellertid att det
senaste inlägget talar sitt tydliga språk för att de här övervägandena bör gö-
ras. De synpunkter som Kent Carlsson framförde liksom hans funderingar
är skäl nog för att överväga denna fråga ytterligare. Jag delar uppfattningen
att det inte finns någon anledning att haka upp sig på samlevnadsformen som
sådan.

Att det, som Dan Eriksson i Stockholm sade, är en socialdemokratisk mo-
tion som nu får stöd av Ny demokrati och Vänsterpartiet kanske förklarar
en del av den här litet yviga debatten.

Det förhållandet att majoriteten vill avvakta de förslag som regeringen har
aviserat skall inte uppfattas så, att vi är emot förändringar i den riktning som
debattörerna här vill åstadkomma.

Anf. 67 KENT CARLSSON (s):

Fru talman! Jag berörde Partnerskapskommittén därför att Agne Hansson
lade så stor vikt vid vad den utredningen skulle kunna komma fram till. Den
fråga som jag tog upp ligger emellertid helt utanför det som Partnerskaps-
kommittén skall syssla med. Det gäller här inte bara homosexuella utan även
samboende av samma kön som inte har något förhållande.

Jag har i min motion skrivit att lagstiftningen bör utformas på ett sådant
sätt att den omfattar alla sammanboendeformer - inte enbart homsexuellas
sammanboende. Jag har föreslagit att orden ”man och kvinna” i lagtexten
skall bytas ut mot ”personer”. Det skulle lösa hela denna problematik.

Jag vet inte om man kan lita på att regeringen kommer med ett förslag,
och det vore bra att här få bekräftat att det kommer ett förslag i februari.
Utskottet har tidigare, såvitt jag vet, föreslagit riksdagen att ge till känna
sitt krav att regeringen skall återkomma, men trots detta har regeringen inte
framlagt något förslag. Ett klarläggande på den punkten vore mycket värde-
fullt för den fortsatta debatten.

Sedan skulle jag faktiskt också vilja ha en kommentar till frågan vilka poli-
tiska prioriteringar man gör inom regeringspartierna. I förmiddags diskute-
rade vi ett förslag från den borgerliga regeringen som majoriteten här uppen-
barligen stöder och som skulle kosta oss ungefär 400 nya, friska miljoner
varje år och dra investeringskostnader på 1,2 miljarder. Det gällde en annan
form av boende, nämligen fängelseboende. Det handlar här om politiska

prioriteringar. Såvitt jag kan förstå är fängelseboendet viktigare för Agne
Hansson och regeringspartierna än att se till att barnfamiljer och andra kan
få bo drägligt och ändå ha pengar över till annat.

Anf. 68 BRITTA SUNDIN (s):

Fru talman! Jag kan förstå Kent Carlssons otålighet i den här frågan. Jag
kan också förstå att Kent Carlsson inte litar på regeringen. Men, Kent Carls-
son, låt oss hoppas att regeringen ändå håller något löfte.

Anf. 69 KENT CARLSSON (s):

Fru talman! Jag är förvånad över att Britta Sundin och mina andra parti-
vänner litar på regeringen i den här frågan. Ni har i utskottet krävt ett tillkän-
nagivande till regeringen att återkomma i frågan om vilka som skall vara bi-
dragsberättigade. Det har regeringen inte gjort, utan man har skjutit på frå-
gan.

Ett bifall till reservationen från Ny demokrati innebär inte att man binder
sig för några pengar, utan det betyder bara att riksdagen uttalar att man
tycker att regeringen har väntat litet för länge och bör återkomma med för-
slag i februari. Jag tycker inte att det vore för mycket begärt att riksdagen
gjorde ett tillkännagivande till regeringen.

Min otålighet kan ju bero på att frågor som rör homosexuellas rättigheter
gång på gång skyfflas till utredningar, framför allt till den soptunna som jag
kallar utredningen om registrerat partnerskap. Jag är inte bara otålig utan
börjar även bli rätt förbannad över att det bara är en massa utredande och
att man försöker skuffa undan frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Företogs till avgörande justitieutskottets betänkanden 1992/93:JuUll,
JuU13 och JuU14, lagutskottets betänkande 1992/93:LU10, bostadsutskot-
tets betänkande 1992/93:BoU9, konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU11, skatteutskottets betänkanden 1992/93:SkU2, SkU3, SkU4,
SkU5 och SkU7, försvarsutskottets betänkanden 1992/93:FöU2, FöU3 och
FöU4, socialutskottets betänkanden 1992/93:SoU7 och S0U8, utbildningsut-
skottets betänkanden 1992/93:UbU4 och UbU6, trafikutskottets betänkan-
den 1992/93:TU5, TU6, TU7, TU9 och TU13, näringsutskottets betänkan-
den 1992/93:NU12, NU13 och NU15 samt bostadsutskottets betänkanden
1992/93:BoU4 och BoU5.

Justitieutskottets betänkande JuUll

Återförvisningsyrkandet

Kammaren biföll med 169 röster mot 130 det av Jerry Martinger under
överläggningen framställda yrkandet om återförvisning av ärendet till ut-
skottet för ytterligare beredning. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Prot. 1992/93:42
10 december 1992

Ändrade bestäm-
melser i fråga om
bostadsbidrag för
år 1993, m.m.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Återförvisningsyrkandet hade alltså bifallits med erforderligt antal röster,
dvs. minst en tredjedel av de röstande.

Justitieutskottets betänkade JuU13

Utskottets hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande JuU14

Utskottets hemställan bifölls.

Lagutskottets betänkande LU10

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadsutskottets betänkande BoU9

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU11

Mom. 1-3 (lagförslaget m.m.)

Först biträddes reservationen av Thage G Peterson m.fl. med 117 röster
mot 15 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till meningsyttringen av Bengt Hurtig. 170 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 168 röster mot 132 för reserva-
tionen av Thage G Peterson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4-6

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande SkU2

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande SkU3

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande SkU4

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande SkU5

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande SkU7

Utskottets hemställan bifölls.

Försvarsutskottets betänkande FöU2

Utskottets hemställan bifölls.

Försvarsutskottets betänkande FöU3

Utskottets hemställan bifölls.

Försvarsutskottets betänkande FöU4

Utskottets hemställan bifölls.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Socialutskottets betänkande SoU7

Utskottets hemställan bifölls.

Socialutskottets betänkande SoU8

Utskottets hemställan bifölls.

Utbildningsutskottets betänkande UbU4

Mom. 3 (resurstilldelningen till fristående skolor)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 133 för reservationen av

Lena Hjelm-Wallén m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 4 (lagbestämmelsen om kommuns skyldighet att lämna bidrag till fri-
stående skolor, godkända för vanlig skolplikt)

Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 12 för meningsyttringen

av Thommy Ohlsson.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Utbildningsutskottets betänkande UbU6

Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande TU5

Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande TU6

Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande TU7

Mom. 1 (lagen om överlastavgift)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 133 för reservationen av

Sven-Gösta Signell m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande TU9

Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande TU13

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU12

Utskottets hemställan bifölls.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Näringsutskottets betänkande NU13

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU15

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadsutskottets betänkande BoU4

Mom. 2 (bostadsanpassningsbidrag vid nybyggnad m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 134 för reservationen av
Oskar Lindkvist m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadsutskottets betänkande BoU5

Mom. 5 (bostadskostnadsgränserna)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 134 för reservation 3 av
Oskar Lindkvist m.fl.

Mom. 6 (kretsen av bidragsberättigade)

Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot 46 för reservation 4 av
Dan Eriksson i Stockholm. 1 ledamot avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

31 § Meddelande om sammanträdet måndagen den 14 december

Anf. 70 TALMANNEN:

Såsom aviserats i Riksdagsveckan är det önskvärt att de ledamöter, som
skall tala i ärenden som kommer upp till behandling på måndag, anmäler sig
till talarlistan senast kl. 12.00 i morgon.

På kammarkansliet kommer att upprättas en talarlista till måndagens
ärenden redan i morgon eftermiddag.

Ärendena till måndagen kommer att finnas delade här i kammaren ca
kl. 14.30 i eftermiddag.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 13.02 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna till kl. 14.30, då de till dagens bordläggning aviserade ärendena vän-
tades föreligga.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

32 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1992/93:141 Ändring i brottsbalken m.m.

Motionerna

med anledning av skriv. 1992/93:145 Redogörelse för svenska företags verk-
samhet i Sydafrika

1992/93:UU av Karin Falkmer (m)

1992/93:U12 av Birger Hagård och Hugo Hegeland (m)

1992/93:1113 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd)

med anledning av skriv. 1992/93:147 Ägande av den avgiftsfinansierade ra-
dio- och TV-verksamheten m.m.

1992/93:Kr4 av Åke Gustavsson m.fl. (s)

1992/93:Kr5 av Elisabeth Persson m.fl. (v)

1992/93:Kr6 av Simon Liliedahi (nyd)

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU12 Ändring i rättshjälpslagen m.m.

Lagutskottets betänkande

1992/93:LU11 Ändringar i livsmedelslagen med anledning av EES-avtalet

Socialutskottets betänkanden

1992/93:SoU9 Ökad konkurrens inom kommunal verksamhet

1992/93:SoU10 Ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom ung-
domsvård och missbrukarvård

Utbildningsutskottets betänkande

1992/93:UbU3 Ny högskolelag m.m.

Trafikutskottets betänkanden

1992/93:TU8 Organisationen av riksfärdtjänsten

1992/93:TU10 Fritidsbåtsregistret

Jordbruksutskottets betänkanden

1992/93:JoU6 Ändringar i vissa lagar på jordbruksområdet i anledning av
EES-avtalet

1992/93:JoU9 Vissa jordbrukspolitiska frågor

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Näringsutskottets betänkanden

1992/93:NU9 Ändringar i lagstiftningen om banker och andra kreditinstitut
1992/93:NU10 Ändringar i lagstiftningen på värdepappersområdet
1992/93:NU14 Ökade insatser för europeiskt forsknings-och utvecklings-
samarbete

1992/93:NU21 Ändrat ikraftträdande av lagbestämmelser om lämplighets-
prövning av större ägare i bankaktiebolag

33 § Kammaren åtskildes kl. 14.31.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 10 (del-
vis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf. 30 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 19 § anf. 36 (delvis),

av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 13.02 och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Torsdagen den 10 december

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som slutdebatterats den 9

december ....................................... 1

Jordbruksutskottets betänkande JoU8

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5

Meddelande om samlad votering .......................... 2

3 § Villkorlig frigivning, m.m............................. 2

Justitieutskottets betänkande JuUll
Debatt

Jerry Martinger (m)

Lars-Erik Lövdén (s)

Anders Svärd (c)

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

John Andersson (v)

Beslut fattades efter 30 §

4 § EES-avtalet och advokaterna, m.m...................... 5

Justitieutskottets betänkande JuU13

Beslut fattades efter 30 §

5 § Osann utsaga inför EFTA-domstolen m.m................ 5

Justitieutskottets betänkande JuU14

Beslut fattades efter 30 §

6 § Ändrad handels- och föreningsregistrering ................ 6

Lagutskottets betänkande LU10

Beslut fattades efter 30 §

7 § Vissa villkor för statens stöd till byggande av bostäder....... 6

Bostadsutskottets betänkande BoU9

Debatt

Rune Evensson (s)

Beslut fattades efter 30 §

8 § Ändringar i sekretesslagen ............................ 7

Konstitutionsutskottets betänkande KU11

Debatt

Kurt Ove Johansson (s)

Bengt Hurtig (v)

Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)

Inger René (m)

Ingela Mårtensson (fp)

Beslut fattades efter 30 §

9 § Dubbelbeskattningsavtal med Tyskland , ................. 20

Skatteutskottets betänkande SkU2

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

10 §

Beslut fattades efter 30 §

Dubbelbeskattningsavtal med Mauritius, m.m

Skatteutskottets betänkande SkU3

Beslut fattades efter 30 §

Dubbelbeskattningsavtal med Mexiko .................. 20

Skatteutskottets betänkande SkU4

Beslut fattades efter 30 §

Dubbelbeskattningsavtal med Botswana................. 21

Skatteutskottets betänkande SkU5

Beslut fattades efter 30 §

Godkännande av en överenskommelse med Ungern om ömsesi-

digt bistånd i tullfrågor............................. 21

Skatteutskottets betänkande SkU7

Beslut fattades efter 30 §

Höjd beredskap ................................... 21

Försvarsutskottets betänkande FöU2

Beslut fattades efter 30 §

Undanförsel och förstöring........................... 21

Försvarsutskottets betänkande FöU3

Beslut fattades efter 30 §

Verksamheten vid Försvarets datacenter................. 22

Försvarsutskottets betänkande FöU4

Debatt

Magnus Persson (s)

Beslut fattades efter 30 §

Ett nationellt smittskyddsinstitut m.m................... 24

Socialutskottets betänkande SoU7

Beslut fattades efter 30 §

EES-anpassning av vissa regler om behörighet att utöva yrke

inom hälso-och sjukvården m.m...................... 24

Socialutskottets betänkande SoU8

Beslut fattades efter 30 §

Skolskjuts m.m.................................... 24

Utbildningsutskottets betänkande UbU4

Debatt

Lena Hjelm-Wallén (s)

Thommy Ohlsson (v)

Chris Heister (m)

Beslut fattades efter 30 §

Ytterligare medel till Forskningsrådsnämnden ............ 33

Utbildningsutskottets betänkande UbU6

Beslut fattades efter 30 §

Vissa luftfartsfrågor med anledning av EES-avtalet ........ 33

Trafikutskottets betänkande TU5

Beslut fattades efter 30 §

Vissa ändringar i väglagen m.m........................ 33

Trafikutskottets betänkande TU6

Beslut fattades efter 30 §

23 § Ändrade bestämmelser för traktorer och motorredskap, m.m. 33

Trafikutskottets betänkande TU7

Debatt

Jarl Lander (s)

Elving Andersson (c)

Beslut fattades efter 30 §

24 § Redovisning av vissa infrastrukturkostnader med anledning av

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

EES-avtalet m.m.................................. 36

Trafikutskottets betänkande TU9
Beslut fattades efter 30 §

25 § Lag om teleterminalutrustning, m.m.................... 36

Trafikutskottets betänkande TU13

Beslut fattades efter 30 §

26 § Lagändringar till följd av att Näringsfrihetsombudsmannen av-

vecklats ........................................ 36

Näringsutskottets betänkande NU12

Beslut fattades efter 30 §

27 § Implementering av vissa EG-regler inom området teknisk kon-

troll ........................................... 37

Näringsutskottets betänkande NU13

Beslut fattades efter 30 §

28 § Medel till AB Göta kanalbolag........................ 37

Näringsutskottets betänkande NU15

Beslut fattades efter 30 §

29 § Bostadsanpassningsbidrag ............................ 37

Bostadsutskottets betänkande BoU4

Debatt

Lennart Nilsson (s)

Eva Zetterberg (v)

Agne Hansson (c)

Jan Andersson (s)

Beslut fattades efter 30 §

30 § Ändrade bestämmelser i fråga om bostadsbidrag för år 1993,

m.m........................................... 43

Bostadsutskottets betänkande BoU5

Debatt

Britta Sundin (s)

Eva Zetterberg (v)

Agne Hansson (c)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd)

Kent Carlsson (s)

Beslut ............................................... 55

Justitieutskottets betänkande JuUll

Ärendet återförvisat till utskottet för ytterligare beredning

Justitieutskottets betänkande JuU13

Justitieutskottets betänkande JuU14

Lagutskottets betänkande LU10

Bostadsutskottets betänkande BoU9

Prot. 1992/93:42

10 december 1992

Konstitutionsutskottets betänkande KU11
Skatteutskottets betänkande SkU2
Skatteutskottets betänkande SkU3
Skatteutskottets betänkande SkU4
Skatteutskottets betänkande SkU5
Skatteutskottets betänkande SkU7
Försvarsutskottets betänkande FöU2
Försvarsutskottets betänkande FöU3
Försvarsutskottets betänkande FöU4
Socialutskottets betänkande SoU7
Socialutskottets betänkande SoU8
Utbildningsutskottets betänkande UbU4
Utbildningsutskottets betänkande UbU6
Trafikutskottets betänkande TU5
Trafikutskottets betänkande TU6
Trafikutskottets betänkande TU7
Trafikutskottets betänkande TU9
Trafikutskottets betänkande TU13
Näringsutskottets betänkande NU12
Näringsutskottets betänkande NU13
Näringsutskottets betänkande NU15
Bostadsutskottets betänkande BoU4
Bostadsutskottets betänkande BoU5

31 § Meddelande om sammanträdet måndagen den 14 december . . 58

Talmannen

Ajournering .......................................... 58

Återupptagna förhandlingar .............................. 59

32 § Bordläggning ..................................... 59

gotab 42664, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:42 Torsdagen den 10 december

Riksdagens protokoll1992/93:42

Torsdagen den 10 december

Kl. 9.00-13.02

14.30-14.31

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:42