Riksdagens protokoll

1992/93:37

Torsdagen den 3 december

Kl. 12.00-17.40

Protokoll

1992/93:37

1 § Meddelande om dagens information från regeringen Svarpå interpella-

tioner

Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:

Utöver vad som tidigare aviserats om information av justitieminister Gun
Hellsvik (m) och statsrådet Bo Lundgren (m) får jag anmäla att information
också lämnas av finansminister Anne Wibble (fp). Finansministern lämnar
information om program för prisstabilisering.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 27 november.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1992/93:Sfl8 och Sf 19 till socialförsäkringsutskottet

4 § Svar på interpellation 1992/93:32 om biståndsanslagen

Anf. 2 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig för det första om biståndsbud-
geten kommer att omfatta andra insatser än bistånd till u-länder, för det
andra vilka biståndsanslag regeringen uppdragit åt SIDA att skära ned och
för det tredje om även andra biståndsorgan än SIDA beordrats skära i sina
anslag, exempelvis om biståndsmyndigheten BITS beordrats skära ned u-
krediterna.

Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka Bertil Måbrink för att han ställt
dessa frågor. På så sätt får jag en möjlighet att lägga till rätta en del missför-
stånd och feltolkningar i massmedia.

Först vill jag klargöra att de besparingar som vi tvingats göra på det
svenska biståndet, i enlighet med den proposition som presenterats för riks-
dagen den 20 oktober, inte berör biståndsbudgeten för innevarande bud- 1

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 37

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

getår. Detta budgetår, dvs. 1992/93, uppgår biståndsbudgeten till
14 460 000 000 kr. Från detta skall vi nästa år spara 1 500 000 000 kr., vilket
alltså ger en biståndsbudget på 12 960 000 000 kr. för 1993/94. Tyvärr pekar
prognoserna mot att Sveriges BNI minskar 1993. Om vi, som tidigare, skulle
avsätta 1 % av BNI till bistånd skulle biståndsbudgeten kommande budgetår
minskas med ca 500 miljoner. En halv miljard, av de 1,5 miljarder som kris-
paketet innebär, skulle biståndet alltså i vilket fall minskats med.

De strukturella problemen i svensk ekonomi är mycket stora. För att
skapa förutsättningar för en långsiktigt sund ekonomi har denna höst en del
smärtsamma åtgärder varit nödvändiga. Vi har med de s.k. krispaketen tagit
mycket viktiga steg i riktning mot att angripa problemen med budgetunder-
skottet och sanera svensk ekonomi i grunden. I denna situation har det varit
oundvikligt att även bistånd till u-länderna fått bära en del av bördan. Under
förhandlingarnas gång har alla möjligheter till besparingar undersökts och
betydligt större belopp än vad som slutligen blev 1 500 000 000 kr. diskute-
rats.

Det är utomordentligt viktigt att vi får svensk ekonomi på fötter och där-
med står bättre rustade för att så småningom möta en konjunkturuppgång
och få fart på tillväxten i ekonomin. I ett rikt privilegierat land som Sverige
har vi råd att ge ett generöst bistånd. Min fasta övertygelse är att de ekono-
miska förutsättningarna snart skall ge Sverige möjlighet att återigen avsätta
1 % av BNI för bistånd till u-länderna. Detta är regeringens målsättning,
vilket också understryks i regeringsförklaringen.

Jag vill i detta sammanhang påminna om att Sverige även fortsättningsvis
kommer att tillhöra den grupp om fyra länder som ger mest bistånd mätt i
andel av BNI. Vi ligger med drygt 0,9 % av BNI till bistånd efter nedskär-
ningar fortfarande långt över FN:s mål om minst 0,7 %.

Bertil Måbrink talar i sin interpellation om att Financial Times skrivit att
den svenska nedskärningen hade samma symbolvärde som Berlinmurens
fall. Inte utan stolthet läser jag som biståndsminister sådana liknelser. Det
ger bevis på den stora respekt man utomlands, i det internationella samfun-
det, har för Sveriges bistånd. Denna respekt gäller inte bara volymen utan
kanske i lika hög grad kvaliteten på svenskt bistånd. Icke desto mindre är
nog både Financial Times och jag överens om att den epokgörande händel-
sen med Berlinmurens fall har en annan plats i världshistorien än marginella
och temporära neddragningar av det svenska biståndet. Det visar dock på
att symbolvärdet med en biståndsvilja som omsätts i handling, i enlighet med
svensk tradition, är enormt viktigt.

Vi närmar oss alltmer slutet på en period av intensivt budgetarbete i rege-
ringskansliet. Regeringens förslag till fördelningen av medel inom bistånds-
ramen, och hur besparingarna skall fördelas, kommer i vanlig ordning att
presenteras för riksdagen i budgetpropositionen i januari. Redan nu kan jag
dock ge några kommentarer om utgångspunkterna för våra prioriteringar.

Vi har i år tvingats att skära ned i redan pågående och etablerat bistånd.
Det är ett grannlaga och svårt arbete. Det som under lång tid med stor möda
byggts upp i form av förtroenden och mycket långsiktigt utvecklingssamar-
bete får inte, i en situation som denna, raseras på grund av kortsiktiga bespa-
ringar. Styrkan i det svenska biståndet ligger i långsiktigheten och den mång-

fasetterade helheten av kompletterande insatser och kanaler. Därmed inte
sagt att alla biståndsinsatser alltid varit optimala. Flera års biståndsarbete
har gett oss viktiga lärdomar. Det är framför allt dessa lärdomar och den
samlade biståndserfarenheten som jag vid arbetet med nedskärningar har lu-
tat mig mot. Under hela hösten har jag varit i kontakt med cheferna för de
svenska biståndsmyndigheterna. I god och konstruktiv anda har vi diskuterat
hur besparingarna bäst kan utföras. SIDA, som ensamt ansvarar för att för-
medla drygt hälften av det svenska biståndet, har på min uppmaning, när det
stod klart att nedskärningar var ett måste, kompletterat sin anslagsframställ-
ning och givit förslag till besparingsområden.

Målet för det svenska biståndet är och förblir att stödja de allra fattigaste
och mest utsatta grupperna i världen. Den miljö i vilken biståndet skall verka
måste därför vara sådan, att biståndet kan ges på ett effektivt sätt och där-
med göra mesta möjliga nytta. För mig är det därför självklart att stödja län-
der där det finns en respekt för mänskliga rättigheter, där de demokratiska
spelreglerna fått fast grogrund, där det ekonomiska systemet ger möjlighet
till tillväxt i ekonomin, där en fungerande förvaltning motverkar korruption
och där en ansvarsfull ledning förvaltar landets resurser på ett förtroendein-
givande sätt, t.ex. inte spenderar en oproportionerligt stor del av budgeten
på militärutgifter. Inte bara länder som redan uppnått dessa mål utan i lika
hög grad de som bevisligen tar steg i denna riktning bör, enligt mitt förme-
nande, få stöd i form av bistånd.

Katastroferna ute i världen har tyvärr inte visat minsta tecken till att
minska i omfattning - tvärtom. På Afrikas Horn, i södra Afrika, Kambodja
och i det forna Jugoslavien fordras massiva insatser för att rädda människor
från krig och undergång. Jag har därför förordat att de medel för olika typer
av katastrofinsatser som avsätts inom biståndsbudgeten skall vara kvar på
oförändrad nivå i förhållande till innevarande år. Detsamma gäller det bi-
stånd som kanaliseras via enskilda organisationer. I ett skede där behoven
av biståndsinsatser bara ökar, samtidigt som vi tvingas skära ned bistånds-
budgeten, är det av yttersta vikt, som jag redan tidigare nämnde, att värna
om biståndet till de allra fattigaste. De enskilda organisationerna har genom
sitt arbetssätt och sina kontakter i u-länderna en alldeles speciell möjlighet
att nå ut till de mest utsatta grupperna.

Jag vill här också ta tillfället i akt och bemöta Bertil Måbrinks förslag att
minska anslaget för Världsbanken. Inom biståndsanslaget avsätts bidrag till
Världsbankens biståndsorgan IDA. IDA är den utan jämförelse största och
viktigaste kanalen för bistånd till de fattigaste u-länderna. Den fastslagna
prioriteringen för IDA:s verksamhet under 90-talet är att bekämpa fattigdo-
men, dels genom att förbättra de fattigas tillgång på utbildning och hälsovård
dels genom att öka deras sysselsättningsmöjligheter.

Vad beträffar Östeuropabiståndet kommer regeringen att föreslå att det
finansieras, liksom innevarande budgetår, med en egen ram. Detta bistånd
kommer alltså inte att räknas in i biståndsramen om 12 960 000 000 kr.

Slutligen vill jag klargöra för Bertil Måbrink att jag helhjärtat stödjer
många av FN:s insatser i det forna Jugoslavien. Det sker redan detta bud-
getår, och i det fall det blir aktuellt med humanitära, civila insatser även
kommande budgetår, kommer jag att pröva dessa i positiv anda. Militära

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

FN-insatser i området har inte finansierats via biståndsanslaget, och min me-
ning är att detta inte heller i framtiden skall ske.

Anf. 3 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret. Biståndsministern
säger ingenting i sitt svar om vilka direktiv han givit för nedskärningarna.
Blir de salamimetoden eller kommer hela bitar att opereras bort, och blir det
i så fall importstödet eller olika projekt?

Biståndsministern säger ingenting om hur mycket SIDA skall skära ner.
Enligt pressuppgifter handlar det om drygt en miljard mindre än vad SIDA
äskade, eller drygt 13 %. Det är pressuppgifter från Development Today nr
20 1992. Samma källa uppger att SIDA i en skrivelse till regeringen skulle ha
föreslagit att endast 8,5 % skall skäras på deras budget och att större ned-
skärningar görs på det multilaterala biståndet, BITS, SWEDCORP och
SAREC. Är dessa uppgifter riktiga?

Min fråga i interpellationen om t.ex. BITS fått direktiv att skära ner på u-
krediterna har biståndsministern inte besvarat. Biståndsministern säger att
målet är att stödja de allra fattigaste, att stödja länder där det finns respekt
för de mänskliga rättigheterna och länder som inte spenderar oproportion-
erligt stor del av budgeten på militärutgifter.

Sedan tänker tydligen biståndsministern skära ner biståndet till länder
som minskat sina militärutgifter, t.ex. Angola, Tanzania, Bangladesh och
Vietnam. Tystnaden om u-krediterna skall tydligen tolkas så, att BITS skall
få fortsätta att använda biståndspengar till högrustande länder som Ma-
rocko, Pakistan och Kina. Det är länder som dessutom grovt kränker de
mänskliga rättigheterna. Ett annat land som kränker de mänskliga rättighe-
terna är Tunisien. Även de får ju som bekant u-krediter. Det skulle vara in-
tressant att få några kommentarer på dessa områden.

Man skall tydligen också skära ner 11,5 % av anslaget till familjeplane-
ringen, trots att SIDA har föreslagit en ökning.

Det är södra Afrika som förlorar på nedskärningen av biståndet. Det är
precis samma tendens som kunde ses i regeringens biståndsbudget i januari.
De sammanlagda nedskärningarna från januari och oktober blir t.ex. för
Mogambique 110 miljoner och för Tanzania 95 miljoner. Vietnam, som nu
äntligen visar att de skall försöka att respektera de mänskliga rättigheterna
och som har lagt om den ekonomiska politiken, kommer budgetåret 92/93
att ha förlorat 125 miljoner jämfört med de 325 miljoner som man fick bud-
getåret 91/92.

Detta rimmar mycket dåligt med vad biståndsministern står och säger här,
och även har sagt i andra sammanhang, nämligen att det är de fattigaste, de
som respekterar de mänskliga rättigheterna och de som skär ner sina militär-
budgetar som vi skall satsa på. De skall inte drabbas, men det är ju de som
drabbas.

Kina och de andra länder som fortfarande grovt bryter mot de mänskliga
rättigheterna drabbas inte. Det har inte hänt någonting i Kina sedan massa-
kern på Himmelska fridens torg, när det gäller förbättringar av de mänskliga
rättigheterna. Jag har sagt det många gånger tidigare. Den regim som sitter
i Kina är lika stor förbrytare i dag som den var då. Men den skall likväl ha

biståndspengar. Hur kan biståndsministern få detta att gå ihop? Att säga
vackra saker är tydligen en sak, men i praktiken sker något helt annat.

Sedan tror jag att biståndsministern säger i interpellationssvaret att man
inte skall skära ner biståndet till enskilda organisationer. Det är naturligtvis
bra. Men den summan har ju ökat, vilket bl.a. SIDA ville i sina äskanden.

Detta är några frågor som jag tycker att det krävs svar på. Var är det man
skall skära när det gäller biståndet? Vilka är det som också i praktiken skall
prioriteras? Jag kan visa exempel efter exempel på att det finns en motsätt-
ning mellan vad som sägs här i talarstolen och hur man sedan i praktiken
tillämpar den här politiken.

Biståndsministern säger i början av sitt svar att han är tacksam över att jag
har tagit upp de här frågorna. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar
dem, inte minst med tanke på massmedias sätt att presentera dem.

Biståndsministern vill skingra en mängd missuppfattningar. Det kanske
skulle vara bra om vi fick veta vem det var som föreslog en ännu större ned-
skärning av biståndsbudgeten. Det har ju talats om 3-4 miljarder. Det vore
kanske bra om biståndsministern också skapade klarhet i den frågan. Nu bol-
las det mellan att det skulle vara Socialdemokraterna, vilket jag har oerhört
svårt att tro, och Moderaterna. Det kanske skulle vara bra om biståndsminis-
tern, med tanke på kommande regeringskonstellationer i det här huset, ta-
lade om vem det var som i förhandlingarna yrkade på att man skulle mer än
fördubbla nedskärningarna av biståndet.

Anf. 4 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Sverige befinner sig i den djupaste ekonomiska lågkonjunk-
turen sedan 30-talet. Fler och fler ställs utanför den svenska arbetsmarkna-
den. Antalet varsel och konkurser har stigit och är efter svenska mått oerhört
höga. Räntorna sjunker inte trots ekonomiska och finansiella åtgärder. Pro-
duktionen är fallande och budgetunderskottet galopperande.

För att återställa svensk ekonomi krävs omfattande och genomgripande
åtgärder som vi alla kommer att uppleva som mycket smärtsamma.

När Socialdemokraterna tillsammans med regeringen samlades kring de
två krispaketen, var det utifrån ett gemensamt ansvarstagande för nationen.
Besparingsåtgärderna och inkomstförstärkningarna var nödvändiga för att
försvara den svenska kronan. Vi har nu facit i hand och vet att i så måtto
lyckades vi inte. Den fasta kronkursen kunde inte räddas. Den faktiska de-
valveringen kommer att ytterligare urholka biståndsvolymen.

Men detta misslyckande betyder ju inte att vi socialdemokrater kan gå
ifrån en politisk överenskommelse som hade som syfte att återställa den
djupt sargade svenska ekonomin. Det syftet är alltjämt lika aktuellt.

Vi har tyvärr nödgats skära i sektorer och anslag som vi helst hade velat
freda. Ett sådant anslag är biståndet. Men i den akuta situation som landet
befinner sig i, måste alla sektorer bidra med besparingar. Därför enades So-
cialdemokraterna och regeringen om nedskärningar på 1,5 miljarder kronor
av biståndsbudgeten.

Vi tvingades fatta beslut som vi naturligtvis inte gillar i grunden. Den ne-
gativa ekonomiska trend som vår ekonomi hamnat i måste bromsas upp och
den måste brytas. Generellt betyder fallande bruttonationalinkomster näm-

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Sva> på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

ligen att biståndet minskar, eftersom biståndsvolymen är relaterad till vår
samlade BNI. Utan inhemska ekonomiska åtgärder skulle biståndsanslaget
alltså hamna i ett svart hål och urholkas ytterligare. Krispaketens beska me-
dicin skall leda till ekonomiskt tillfrisknande och till att den fallande BNI:n
vänds i positiv riktning.

Reaktionerna på nedskärningarna lät inte vänta på sig. Internationell
press, mottagarländer, multilaterala biståndsorgan, svenska enskilda organi-
sationer och alla biståndets vänner reagerade med oro och förvåning. Sve-
rige hade ju intagit en ledande ställning som biståndsgivare. Sverige hade i
handling visat solidaritet med de fattigaste i de fattiga länderna. Hur skulle
man tolka dessa nya signaler?

Var de ett uttryck för förändrad svensk utrikespolitik? Var de ett uttryck
för hårdnande, mer egoistiska attityder när arbetslöshet och ekonomisk kris
drabbar landet? Frågetecknen hopade sig och vi som arbetar med bistånds-
politik, har alla mött de här frågorna.

Därför är det för det första nödvändigt att med all tänkbar tydlighet klar-
göra att nedskärningarna är tillfälliga. Nedskärningarna är en del av ett eko-
nomiskt återhämtningsprogram som har till syfte att stärka svensk ekonomi,
dvs. på sikt stärka biståndsanslaget, inte försvaga det.

För det andra är det nödvändigt att vi ställer oss frågan: Hur upprätthåller
vi en hög biståndsvilja hos det svenska folket? Det finns just nu attityder och
värderingar i det svenska samhället som tyder på att man vill urholka och
underminera medkänsla och solidaritet med tredje världens människor.

Herr talman! Vi socialdemokrater avser att med all kraft verka för att en-
procentsmålet återställs. Men kommer den borgerliga regeringen att göra
det? Jag finner i biståndsministerns svar något svävande formuleringar, och
jag vill gärna nu få bekräftat från den borgerliga regeringens sida att det
också för den handlar om en tillfällig nedskärning.

Anf. 5 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Också jag vill instämma med dem som här tidigare i debatten
har fört fram det olyckliga i att vi är tvungna att dra ner på biståndet och
tillfälligt överge enprocentsmålet. Jag hoppas verkligen att detta skall vara
bara tillfälligt och att vi snart skall komma tillbaks till 1 % av BNI. Det är
något som Folkpartiet länge har strävat efter och som kunde uppnås under
en borgerlig regering. Jag tycker att vi så snart som möjligt måste återkomma
till detta.

Nu säger Alf Svensson i sitt svar att neddragningen är av tillfällig art. Jag
tar fasta på att det verkligen är så. Vi i Folkpartiet är, som sagt, mycket be-
kymrade över att man tvingas skära ned biståndet, inte minst nu när klyf-
torna mellan fattiga och rika länder ökar snarare än minskar. Även om vi
har ekonomisk kris här, är det mycket värre i andra länder, med helt andra
omständigheter.

När det gäller nedskärningen på 1 1/2 miljard vill jag också säga att bi-
ståndsmedlen har minskat i värde i och med att kronan nu har börjat flyta.
Det är en tillkommande komplikation när det gäller biståndet till de fattiga
länderna. Jag vet inte om regeringen föreslår någon kompensation i det fal-
let. Det drabbar, som sagt, de fattigaste.

Jag vill också begagna tillfället att stryka under att vi i den svenska bi-
ståndsgivningen måste se till hur de mänskliga rättigheterna upprätthålls i
våra mottagarländer. Jag har t.ex. helt nyligen haft en debatt med Alf Svens-
son om Indonesien och Nordiska Investeringsbanken. Också på andra vägar
har Sverige givit bistånd till Indonesien. Det var förra året visserligen inte
några större summor, men jag tycker inte att vi skall ge bistånd till länder
där man grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Anf. 6 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag kände inte riktigt igen Bertil Måbrink i dag. Han höjde
rösten så väldigt. Jag vet inte riktigt vad det berodde på. Det är ju ändå så
att hur jag än vänder och vrider mig, Bertil Måbrink, har jag till uppgift att
spara 1 500 miljoner kronor. Någonstans måste det ju skäras ned. Det är en
svindlande hög summa. Det finns ingen möjlighet för mig att lägga fram en
budget där man inte någonstans gör neddragningar för att klara detta.

Hela inriktningen på den verksamhet som jag är ytterst ansvarig för är ju
att hjälpa de sämst ställda. Jag tycker att man har farit åtminstone något
vilse, om man menar att det som BITS sysslar med och u-krediter aldrig har
att göra något med de sämst ställda på södra halvklotet. Låt mig t.ex. ställa
frågan: Om BITS hjälper de fattiga i Etiopien att få energi, skulle det inte
vara till gagn för de fattiga?

Vidare vet ju Bertil Måbrink väl så bra som jag, utifrån sin långa parla-
mentariska erfarenhet, att jag inte nu kan börja diskutera budgeten här. Vi
kan inte gå igenom områdena departement för departement. De olika land-
ramarna får vi väl debattera när budgeten är presenterad och vi har den i
handen.

Jag kan naturligtvis i mångt och mycket beundra alla dem som har källor
inne i departementen och lyckas skaffa sig den ena faktiska uppgiften efter
den andra. Ibland stämmer de dessutom. Alla vi som hittills har debatterat
landramarna vet att de inte - förstå mig rätt - säger hela sanningen om vad
vi gör för att hjälpa ett mottagarland. Därmed vill jag naturligtvis inte bortse
från eller nonchalera landramarnas betydelse.

Jag trodde att det framgick med litet större tydlighet än vad som tydligen
uppfattades att katastrofanslag och anslag till enskilda organisationer inte
minskar. Det innebär att man i stället för en nedskärning tvärs över får ta
litet mera på andra håll.

Dessutom försöker vi, herr talman, efter bästa förmåga, väl medvetna om
att vi inte klarar detta på ett absolut objektivt sätt, använda de kriterier som
vi har lagt fast, bl.a. kriteriet om mänskliga fri- och rättigheter. Jag håller
med om att det finns ofantligt mycket övrigt att önska. Jag är dock av och
till förvånad över att just vissa länder lyfts fram. Jag fick nästan en känsla av
att Bertil Måbrink lever i den föreställningen att allt i Vietnam är frid och
fröjd när det gäller mänskliga rättigheter. Låt mig säga att så inte är fallet.
Men i det avseendet fanns såvitt jag förstod ingen restriktivitet från Bertil
Måbrinks sida.

Jag menar att man måste sträva efter att påverka så långt görligt är för att
utvecklingen så sakteliga - det är säkert det som det handlar om - skall börja
gå åt rätt håll. Jag tror fortfarande, herr talman, på idén att det är bättre att

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

ha ett fönster öppet än att bomma till alla kontaktvägar mot de länder där
människorna terroriseras av sina totalitära regimer.

Jag tackar Kristina Svensson för hennes anförande. Jag tyckte att det låg
mycket av sanning och klokskap i det. Jag kan försäkra - och det vill jag säga
också till Ingela Mårtensson - att jag skall göra mitt yttersta för att vi så snart
som möjligt skall vara tillbaka på 1 % av BNI. Det ligger i mitt intresse, och
jag kan deklarera att anledningen till att jag har satt mig just på den här mi-
nisterposten är att jag personligen är engagerad i frågorna. Jag hoppas att
det vid något enstaka tillfälle också framgår.

Jag har naturligtvis inte någon majoritetsposition i dessa frågor, men det
står i regeringsförklaringen, som ändå de fyra regeringspartierna har ställt
sig bakom, att vi så snart som möjligt skall nå tillbaka till enprocentsmålet
igen. Jag vet att jag har stöd från flera partier - jag hoppas från alla, inkl,
oppositionspartierna - i det avseendet, så det bör vi väl klara.

Anf. 7 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! Ja, jag är upprörd över hur man nu går till väga när det gäller
att klara ett stort budgetunderskott. Då är det återigen de fattiga i tredje
världen som skall vara med om att betala våra försyndelser. Jag är oerhört
upprörd över detta, Alf Svensson, och därför kanske jag också höjer rösten.
Det skadar inte att man höjer rösten även här i kammaren någon gång och
ryter till mot sådana här enorma orättvisor.

Jag har inte försvarat Vietnam och friförklarat dess regim i frågan om re-
spekt för de mänskliga rättigheterna. Jag vill dock påstå, och det har också
Alf Svensson själv sagt, att man i Vietnam nu ändå gör allvarliga försök att
komma till rätta med brotten och göra upp med sina felaktigheter på det här
området. Det är det som jag håller regimen räkning för. Men det innebär
inte att man skall sluta att ha ögonen på dess företrädare och att ställa krav
på dem. Det skall vi fortsätta med.

Låt mig t.ex. göra en jämförelse med Kina. Kina har inte visat några som
helst motsvarande ambitioner, men ändå får landet bistånd. Det kan låta bra
att vi måste ha en fot inne i landet för att bättre kunna bevaka vad som hän-
der där. Det kan finnas fall där det skulle vara viktigt. Men säg som det är,
Alf Svensson! Det är de kommersiella aspekterna som är intressanta när det
gäller Kina. Det är de som helt plötsligt tar överhanden, och då blir vår kamp
för de mänskliga rättigheterna en andrahandsfråga.

Indonesien är ett likadant exempel. Har man i det landet blivit snällare,
humanare och respekterar mera de mänskliga rättigheterna i dag än för fem
år sedan? Absolut inte! Varför skall vi i Sverige ändå ge biståndspengar till
ett sådant land? Jo, de kommersiella intressena kräver detta, Alf Svensson!

Jag är motståndare till denna nedskärning på 1,5 miljarder kronor. Men
jag förstår att det finns en majoritet i kammaren för att det skall ske. Då är
jag intresserad av att få vara med och ha synpunkter på var man skall skära
och var man skall låta bli att skära. Det är denna fråga mitt resonemang om
u-krediterna rörde sig kring, dvs. att man nu inte skär ned de delar av u-
krediterna som går till dessa hemska förtryckarregimer - och det är ju bi-
ståndspengar. I stället skulle man kunna skona de länder som har en ambi-
tion att förbättra situationen för människorna.

Anf. 8 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Det är egentligen bara en enda fråga i denna debatt som in-
tresserar mig, nämligen hur biståndsmininstern och regeringen ser på dessa
nedskärningar. Är de temporära eller inte? Jag betvivlar inte ett ögonblick
biståndsministerns goda vilja i den här frågan. Jag tror att Alf Svensson per-
sonligen ser på detta som temporära neddragningar. Men det här handlar om
hur regeringen som helhet kommer att agera. Det är det som intresserar mig.

Hur långt är biståndsministern beredd att gå för att försvara att detta är
enbart tillfälliga, temporära nedskärningar så att enprocentsmålet kan åter-
ställas så snart som möjligt? Är biståndsministern t.ex. beredd att lämna re-
geringen för ett sådant krav?

Anf. 9 RICHARD ULFVENGREN (nyd):

Herr talman! Herr statsråd och andra deltagare i interpellationsdebatten!

Jag satt på mitt rum och arbetade med andra ämnen. Men så lyssnade jag
på debatten på vår intern-TV, och jag tyckte att jag borde nog ta mig till
kammaren i alla fall.

Jag har all respekt för att ni för denna debatt fram och tillbaka här. Men
lås er inte vid ett belopp, och lås er inte vid pengar! Det är det värsta ni kan
göra. Ni diskuterar här en summa om 1 % av BNI. BNI är rörlig, och den
kan gå upp och ned. Men glöm inte att det går att göra saker för en lägre
kostnad. Utmaningen är att göra mer för fler till en lägre kostnad! Det tycks
vara omöjligt för er andra. Jag vill att detta skall komma med i debatten och
föras till protokollet.

Jag vet att statsrådet Alf Svensson gör en hel del för att åstadkomma en
effektivisering. Det finns mer som kan göras, och ta gärna upp de exemplen
i debatten.

Jag vill gärna ge ett exempel, som kanske inte är så vanligt i politiska kret-
sar. Företaget Saab gick jättedåligt för några år sedan. Företaget fick en ny
chef. Jag tror att han hette David Herman. På ett och ett halvt år lyckades
han producera dubbelt så många Saab-bilar till samma kostnad som tidigare.
Jag tror inte att Saab var ett illa skött företag tidigare. Även i en bra organi-
sation går det alltid att åstadkomma förbättringar, och jag tror att det går att
åstadkomma förbättringar i den svenska biståndsverksamheten - och särskilt
inom SIDA.

Den här frågan berör ändå enskilda människor. Biståndet skall ju komma
folk till del. Vi kan ta ett exempel med en familj. Alf Svensson skall bjuda
sina vänner på middag. Nu är han i och för sig inte beroende av riksdagsmän-
nens löner. Men om vi nu inte får en löneförhöjning, så får även vi hålla en
låg budget. Alf Svensson vill då bjuda sina vänner på något exklusivt, och
han går då till NK och handlar. Men då ser han att han bara har råd att bjuda
sex personer, men han vill egentligen bjuda 20 personer. Då får han tänka
om och lösa frågan på något annat sätt. Med enkla medel kanske han t.o.m.
kan göra en mycket trevligare och roligare middag för fler till en lägre kost-
nad.

Jag vet att det här är kanske ett banalt exempel, men det visar att det går
att se möjligheterna. Se inte bara alla problem!

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Anf. 10 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag vill säga rakt på sak till Kristina Svensson, att regeringen
har i regeringsdeklarationen klart och entydigt lagt fast att det är fråga om
en temporär nedskärning.

Jag fick frågan om biståndsministern är beredd att lämna regeringen om
vi inte lyckas nå tillbaka till 1 % inom en av Kristina Svensson icke närmare
specificerad tidsrymd. Är det inte litet väl tufft att ställa en sådan fråga när
Socialdemokraterna har varit med på en sänkning om 1,5 miljarder kronor
av biståndsnivån? Det finns alltid en smärtgräns i alla frågor, herr talman.
Men att avkräva mig något besked i den frågan i dag ter sig något egendom-
ligt.

Jag har all respekt för att Måbrink höjde rösten. Jag brukar bara inte vara
van vid det röstläget från min gode vän Bertil Måbrink. Det brukar snarare
vara jag som höjer rösten och inte Bertil Måbrink. Men varför inte ombytta
roller!

Bertil Måbrink är upprörd över att de fattiga skall betala för våra misstag
och försummelser. Jag vill naturligtvis inte ge någon lång historieskrivning.
Men det parti som Bertil Måbrink företräder har inte varit dåligt på att före-
slå utgiftsökningar i kammaren som i sin tur har lett till att obalansen inte
precis har avhjälpts. Därför är vi där vi är i dag, och vi kan väl alla ta på oss
skulden.

Jag och flera andra har understrykit att om vi inte tar itu med denna oba-
lans, kommer BNI, vilket för närvarande är fallet, att dratta utför ytterli-
gare. Då blir 1 % av BNI bara mindre och mindre. Sedan kan vi stoltsera
med ett procentmål som de facto inte ger lika stora resurser.

U-krediterna har på något sätt fått ett vanrykte här. ”Det är bara de kom-
mersiella intressena som gör sig gällande.” Jag påstår att när det gäller Kina-
det grava fallet - har MR-situationen tagits upp till diskussion gång på gång.
Senast var det socialministern som gjorde det. Det är möjligt att någon även
har gjort det efter honom. Jag har själv tagit upp frågan i de få kontakter jag
har haft med kinesiska delegationer. Jag tror att vi har större möjligheter att
få kineserna att lyssna om vi har vissa relationer med dem.

Jag tycker inte alltid att man skall framställa det som något eländigt och
bekymmersamt att svensk industri får en chans att vara med i diskussionen.
Någon industri skall ju finnas med! Varför skall Sverige vara det land som
alltid håller sin industri borta och fjärran? Kristina Svensson sade i sitt inled-
ningsanförande att fler och fler ställs utanför den svenska arbetsmarknaden.
Samtidigt frågar hon mig hur opinionen skall upprätthållas för att ge bistånd.

Åk ut och tala om för folk på svenska arbetsplatser, t.ex. Saab och Volvo,
att svenska biståndspengar kan lika gärna gå till Mac i USA eller Fiat i Ita-
lien. De kommer att kräva att pengarna skall gå till Volvo och Saab.

Man skall inte tala om u-krediter som om de utgör vilket bistånd som
helst. Visst finns det inslag av bistånd, men det är inte bistånd i reguljär tapp-
ning.

Herr talman! Den jämförelse som Richard Ulfvengren gjorde kan vara
något vansklig. Det är ingen risk, Richard Ulfvengren, att det saknas gäster
vid middagsbordet när de rika i-länderna dukar upp. Även om vi dukar ald-
rig så påvert, står det ändå miljontals i kö för att få sätta sig vid bordet.

Anf. 11 BERTIL MÅBRINK (v):

Herr talman! U-krediter kan väl ha sin betydelse. Jag har inte tagit totalt
avstånd från dem. Jag tror att biståndsministern medvetet försöker misstolka
mig. Jag har sagt att det finns en motsättning i det biståndsministern säger
om mänskliga rättigheter och vad som i övrigt skall prioriteras. Det finns
en del biståndspengar i u-krediterna som ges till länder som bevisligen grovt
bryter mot de de mänskliga rättigheterna.

Jag är övertygad om att dessa länder utnyttjar det stenhårt i sin inhemska
propaganda och talar om att Sverige, detta demokratiska land, ger dem
pengar osv. Men de fortsätter med grovt förtryck av människorna.

När det nu skall skäras ned är det viktigt att skära där det är befogat att
göra det. Man skall ju ta bort 1,5 miljarder. Jag har pekat ut ett område,
nämligen u-krediterna. Världsbanken och IDA är ett annat exempel. Jag
menar inte att vi helt skall stryka dem, men det finns ingen anledning att nu
fylla på ytterligare. Jag har inte sagt att vi skall ta avstånd från Världsbanken
och IDA. Men det finns inslag i deras politik som inte stämmer överens med
våra biståndspolitiska mål här i landet. Det kan väl inte vara så svårt att för-
stå.

Vi skall inte hålla på och tjafsa om att höja rösten. Alf Svensson höjer
också rösten här ibland, kanske ännu mer än vad jag har gjort. Det kan vara
min tur att göra det, och jag gör det för att jag är så upprörd över att man
låter de fattiga människorna än en gång betala vad vi har ställt till med. Den
rika världen tjänar fortfarande på den fattiga världen. Det bistånd som beta-
las ut från den rika världen till u-länderna ligger på 900 miljarder dollar. Men
vi plockar tillbaka 1 300 miljarder dollar från u-länderna. Också Sverige är
med och profiterar fortfarande, vad jag förstår.

Jag tycker att biståndsministern försöker smita förbi jämförelsen med Ber-
linmurens fall. När det skrevs att den svenska nedskärningen av biståndet
hade samma symbolvärde som Berlinmurens fall, var det just symbolvärdet
det handlade om. Vi, som hade betraktats som u-ländernas verkliga vän,
gjorde denna nedskärning. Det uppfattades som ett genombrott för bi-
ståndsraserarna. De är som bekant många runt om i världen. De finns också
i denna kammare. De kommer att ta Sverige som exempel och säga: Nu har
Sverige skurit ned på biståndet, och nu måste vi göra det också. Det är oer-
hört farligt.

Anf. 12 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Det blir fler parallella diskussioner i denna interpellations-
debatt. Jag vill återkomma till frågan om detta är en tillfällig nedskärning
eller ej. Det intressanta är tidsperspektivet. Jag frågar om biståndsministern
är beredd att agera kraftfullt och i regeringen försvara en återgång till de
ursprungliga volymerna. Det är inte bara den budgetproposition som ni ar-
betar med nu som det gäller, utan det finns ytterligare en budgetproposition
att förvänta sig under denna mandatperiod.

Tidsperspektivet är det intressanta. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi
ställer oss upp och försvarar biståndet. Som jag nämnde i mitt inledningsan-
förande finns det mycket starka krafter som vill urholka biståndsviljan och

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prof. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

ta denna tillfälliga nedskärning till intäkt för att det är legitimt att sänka det
svenska biståndet.

Jag tycker att vi har ett stort ansvar. Vi är faktiskt i ledande ställning. Det
ligger ett symbolvärde i att ställa sig upp och försvara enprocentsmålet.

Inom parentes sagt tycker jag att Richard Ulfvengrens bild får stå för sig
sj älv.

Anf. 13 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Kristina Svensson påpekade att det har dykt upp olika frågor
i denna debatt. Jag reagerade när statsrådet talade om att biståndet skall
vara kopplat till svensk industri och svenskt företagande och att vi inte borde
hålla svenska företag borta. Självfallet skall vi inte göra det. Men jag tycker
inte att vi för den sakens skull skall binda biståndet till speciella svenska före-
tag. Det är länderna som får biståndet som själva skall avgöra vad som är
lämpligt för dem och var de vill göra sina inköp etc. Jag utgår från att svensk
industri också kan vara med och konkurrera på jämlika villkor. Det är inte
fråga om att hålla svenska företag borta. Men det är mottagarländerna som
i princip skall få välja själva hur de vill använda pengarna.

Jag vill återgå till huvudfrågan i denna diskussion, om det är en tillfällig
nedskärning eller ej. Jag kan bara konstatera, precis som statsrådet gjorde,
att Socialdemokraterna och regeringen gemensamt har kommit fram till
denna nedskärning. Jag, och Folkpartiet med mig, hoppas verkligen att detta
skall vara en tillfällig nedskärning. Vi vill slå fast att vi inte skall ge utrymme
för att man fortsättningsvis skall kunna tumma på biståndet. Jag instämmer
i det Kristina Svensson säger, att enprocentsmålet är viktigt från symbolisk
synpunkt.

Självfallet skall biståndet utnyttjas på effektivaste sätt. Men det är en helt
annan debatt, Richard Ulfvengren.

Anf. 14 RICHARD ULFVENGREN (nyd):

Herr talman! Herr statsråd! Jag tycker att det är bra att Alf Svensson tar
upp sammankopplingen med svensk industri, men kanske inte så mycket av
de skäl ni tror. För att vi skall kunna bli stolta över vårt bistånd och få gehör
för detta, är det viktigt att försöka få till stånd så mycket samarbete som möj-
ligt mellan industrierna. Precis som Alf Svensson nämnde är det svårt att
försvara biståndet för t.ex. en arbetare ute på Saab. Det får inte bli så som i
tidigare fall, som Alf Svensson nämner, att vi har köpt lastbilar från någon
annan och att svenska företag inte ens har fått vara med och lämna offerter.
Det är viktigt att vi får respons ute hos folk och får gehör för biståndet. Det
har vi inte i dag.

Det skulle vara roligt om vi om några år kunde säga att svenskarna är
stolta och om man ute i världen skulle säga: Tänk, vad de får mycket gjort
för sina pengar, ett så litet land som ändå kan göra så mycket. Det är sådant
jag skulle vilja läsa om, i stället för de skandaler man nu får höra om, med
löner och annat.

Jag tänker inte skriva på Alf Svenssons avskedsansökan, om man måste
överge enprocentsmålet för biståndet och närma sig 0,7 %, som FN har re-
kommenderat. Jag tycker att Alf Svensson gör jobbet mycket bra och bör

stanna kvar. Jag är dessutom glad att man prioriterar enskilda organisationer
och katastrofbistånd. Det är någonting som jag och mitt parti kämpar hårt
för att man skall satsa mera på.

Jag tror att man måste premiera befolkningsfrågan. Världens befolkning
kommer att fördubblas på 40 år. Afrikas befolkning fördubblas på 20 år. Vi
måste göra någonting mera drastiskt i detta sammanhang för att få detta att
fungera. Det finns en önskan i u-länderna att få hjälp i detta avseende. Om
vi kunde tillgodose den, finns större hopp om att det bistånd vi ger verkligen
får effekt.

Anf. 15 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Det är mycket värdefullt att vi frejdigt debatterar biståndet
och att åsikter bryts mot varandra. Jag är övertygad om att vi får tillfälle att
göra det framöver. Jag är helt på det klara med att de besparingar vi är nöd-
gade att göra inte kommer att tilltala alla. Det vore otänkbart. Låt oss då
ärligt och frejdigt ta debatten igen. Men någonstans måste besparingarna gö-
ras.

Jag skall också utan omsvep tillstå att det är svårt med kriteriet mänskliga
fri- och rättigheter. Men det är oerhört angeläget för mig och för oss alla.
Om vi över hela linjen skulle säga att de som inte respekterar mänskliga fri-
och rättigheter och inte lever upp till ratificeringen av barnkonventionen
osv. inte skall få något bistånd, då fick vi inskränka vårt biståndsgivande säll-
samt mycket. Nu tror jag inte att någon vill det.

Vi tror på en utveckling. Vi vill vara med och påverka, och vi tror att mor-
gondagen skall bli bättre. Därför finns vi där. Därför har vi förhandlingar
med mottagarländerna och säger vad vi anser om mänskliga fri- och rättighe-
ter frimodigt och frejdigt.

Det var uppmuntrande att höra Kristina Svensson uttala sin raka tro på
att regeringen kommer att hålla ihop. Det är inte var dag vi hör från socialde-
mokratin att vi kommer att lägga fram ytterligare en budgetproposition. Jag
gläder mig åt att den tron har börjat slå rot i socialdemokratiska kretsar.

Det är givet, Ingela Mårtensson, att de länder som får bistånd själva skall
vara med och bestämma. Jag tror att det är helt olyckligt, som man gör från
en del håll, att bara pracka på länder de varor som man tycker att man skall
skicka dit, för att gynna sin egen industri. Det har aldrig varit min åsikt.

Till slut, herr talman, några ord med anledning av det som Richard Ulf-
vengren har sagt här om svenskt bistånd. Det är inte dåligt. Det kommer
alltid att vara sällsamt svårt att ge bistånd, därför att vi har att göra med
regimer som har svaga, bräckliga administrationer etc. och därför att vi män-
niskor gör fel. Det finns inga som är fullkomliga. Men när det svenska bistån-
det bedöms av OECD:s DAC får vi väldigt högt betyg.

Vi får akta oss så att vi inte klär oss i säck och aska varje gång vi talar om
svenskt bistånd, för då får vi höra om förfärligt många inhemska områden,
det vill jag påstå. Vi har all anledning att vara stolta över vårt bistånd, trots
felstegen!

Prof. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

5 § Svar på interpellation 1992/93:38 om Sverige och det internatio-
nella samarbetet om flyktingfrågor m.m.

Anf. 16 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Maj-Lis Lööw har i en interpellation ställt frågan till mig om
efter vilka linjer Sverige, internationellt och i Europa, nu driver frågor kring
massflykt, flyktingar och övrig migration.

Det är mycket riktigt, som Maj-Lis Lööw säger, att Sverige sedan lång tid
aktivt deltagit i de olika internationella fora som finns inom flykting- och
migrationsområdet. Den nuvarande regeringens aktiviteter på området har
inriktats på frågor om de mänskliga rättigheterna och demokratiprofilen på
det svenska biståndet. Dessa frågor har ett klart samband med bakgrundsor-
sakerna till flykt och påtvingad migration. Inriktningen har också varit på
frågor som har att göra med behovet av att skapa en europeisk beredskap,
policy och ett gemensamt ansvarstagande för s.k. massflyktssituationer. Den
tragiska utvecklingen i det f.d. Jugoslavien har med all kraft understrukit
behovet av detta arbete.

I den principiella plattform som togs fram av den förra regeringen och som
lades fram för riksdagen som en proposition med namnet ”Aktiv flykting-
och immigrationspolitik” gjordes en genomgång av hela politikområdet.

Behovet av ett tydligare samband mellan insatser inom olika politikområ-
den underströks. Den beskrivning av utmaningar för det politiska utveck-
lingsarbetet som propositionen var ett uttryck för var realistisk och sakligt
grundad. Skälet till att regeringen valde att dra tillbaka propositionen var
främst att de överväganden som den innehöll var av principiell karaktär och
ännu inte fått formen av klara och tydliga förslag till riksdagen. Regeringen
bedömde att arbetet måste utvecklas i mer konkreta termer.

I fråga om ett av propositionens mer konkreta förslag, nämligen frågan
om dubbla medborgarskap, har regeringen en annan principiell uppfattning
än vad den socialdemokratiska propositionen gav uttryck för. Förslaget i
propositionen att inrätta en ny högsta instans för utlännings- och medborgar-
skapsärenden kom att följas upp av ett likartat förslag till riksdagen från den
nuvarande regeringen.

Maj-Lis Lööw tar upp frågan om beredskap inför massflyktssituationer.
Jag vill inledningsvis nämna att just den svenska beredskapen på denna
punkt setts över av en särskild utredare som lagt förslag om regelsystem och
åtgärder i mottagandet i Sverige som en följd av massinvandring efter krig
eller andra katastrofer. Efter remissbehandling är det regeringens avsikt att
för riksdagen presentera sina förslag under nästa år. Det finns dock skäl att
påpeka att berörda myndigheter, främst Invandrarverket, inom ramen för
den allmänna civila beredskapen, har utarbetat beredskapsplaner som kan
utlösas vid stor inströmning till landet. Frågan om massflykt har också en
vidare innebörd, som jag återkommer till.

Regeringens agerande på det internationella området har under det
gångna året haft en tydlig profil och arbetet har bedrivits intensivt. Jag vill
här lämna en kortfattad beskrivning av agerandet inom några av de vikti-
gaste områdena och börjar helt naturligt med arbetet hos FN:s flyktingkom-
missarie (UNHCR).

Som en följd av den stora utmaning Europa ställts inför under senare år
har ett intensivt arbete inom UNHCR kommit att bedrivas. Utvecklingen på
Balkan har ställt FN-systemet inför en situation av ett helt nytt slag. Delvis
på svenskt initiativ sammankallades i somras en stor internationell konferens
i Geneve för att de stater som berördes av inbördeskriget i det forna Jugosla-
vien skulle komma samman och försöka finna lösningar, dels på flykting-
problemet som sådant, dels också för de akuta biståndsinsatser som fordra-
des för att underlätta för dem som måste ges hjälp i närområdet.

Arbetet har därefter fortsatt längs två spår. Politiska försök till lösning av
konflikten har bedrivits inom ramen för den s.k. Londonkonferensen, med
de två speciellt utsedda samordnarna Vance och Owen. Inom ramen för
UNHCRts ansvarsområde har uppföljningsaktiviteter ägt rum och omfat-
tande biståndsmedel kunnat ges, främst till stöd för den mottagning av krigs-
flyktingar i närområdet som blivit en närmast omöjlig påfrestning för stater
på norra Balkan. UNHCR samarbetar här med FN:s särskilde katastrofsam-
ordnare Jan Eliasson och hans organisation.

Händelserna i det forna Jugoslavien har också lett till att ett utvecklingsar-
bete i fråga om de rättsliga skyddsfrågorna kommit att intensifieras. Sverige
har deltagit i UNHCR:s arbete på denna punkt. Frågan om tillfälligt skydd
och hur ett sådant skydd förhåller sig till konventionsstaternas åtaganden har
belysts och preciserats. Arbetet har understrukit behovet av internationellt
samarbete när det gäller att utveckla internationellt godtagbara skyddsin-
strument. Sverige medverkar i detta arbete.

Med Europarådet som värd kallades en ministerkonferens i Wien samman
i januari 1991 för att försöka förbereda och rusta sig för de utmaningar som
uppkomsten av en rad nya statsbildningar i Central- och Östeuropa kommit
att aktualisera. Öst - väst-migrationen och behovet av ett migrationspolitiskt
samarbete med dessa nya stater är givetvis stora framtidsfrågor. Arbetet i
denna s.k. Wien-grupp har fortsatt med svensk medverkan. Särskilt då det
gällt att informera de nya länderna och diskutera konkreta migrationsfrågor
har omfattande kontakter kunnat knytas.

Sedan något halvår bedrivs ett informellt samarbete på ämbetsmannanivå
med syfte att utveckla en regional europeisk ordning för att möta massflykts-
situationer. Sverige har tagit initiativet till detta arbete. Utgångspunkten är
att förbereda för en politisk behandling av frågan om hur stater kan sam-
verka för att möta massflyktssituationer, både i fråga om det rättsliga skydd
som måste ges dem som måste fly och hur mekanismer kan skapas för att
staterna på ett ansvarsfullt sätt skall samverka. Det är ännu för tidigt att ut-
tala sig om möjligheten att skapa en sådan europeisk regim. Statsministern
uttalade i samband med ESK:s uppföljningsmöte i Helsingfors i juli i år att
det kommer att vara ett starkt svenskt intresse att placera frågan om migra-
tionspolitiskt samarbete på dagordningen. I samband med att Sverige över-
tar ordförandeskapet för ESK kommer detta arbete att drivas vidare.

Det finns flera andra internationella fora som arbetar med migrationssam-
arbete länderna emellan och där Sverige deltar. International Organization
for Migration, IOM, är en sådan, som kan komplettera UNHCR:s insatser
med att utveckla migrationspolitiska instrument. Särskilt stora är förhopp-
ningarna i Centraleuropa och i det forna Sovjetunionen. Även inom ramen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

för OECD bedrivs internationellt migrationssamarbete, i vilket Sverige del-
tar.

Sambandet mellan invandrings- och flyktingpolitiken i Sverige och vårt in-
ternationella agerande och vårt internationella utvecklingssamarbete är up-
penbart. Jag vill dock peka på två förhållanden som för närvarande något
kommit att begränsa vårt arbetsutrymme eller påverka vårt agerande. Det
ena är arbetet med den europeiska integrationen. En begränsning för våra
möjligheter att samverka på den europeiska arenan fullt ut är att vi ännu inte
är medlemmar i EG. Detta är en självklarhet men måste ändå understrykas.
Den svenska handlingslinjen härvidlag är givetvis att utnyttja de möjligheter
till öppning och dialog som ändå finns för dem som ansökt om medlemskap
i EG. Målet att inom EG avveckla gränserna, eventuellt redan nästa år,
kommer att mot en konkret bakgrund understryka behovet av samarbete
inom en rad områden.

En annan faktor som kommit att ställa oss inför nya problem är, som jag
tidigare nämnt, händelseutvecklingen i f.d. Jugoslavien som kommit att in-
nebära helt nya behov och förutsättningar för migrationspolitiskt samarbete.

Jag vill också nämna att regeringen inom kort avser att kalla samman en
parlamentariskt sammansatt kommitté för att se över hela invandrar- och
invandringspolitiken. Frågorna om det internationella och europeiska sam-
arbetet och vad som bör styra detta kommer att utgöra viktiga uppgifter för
kommittén. Parallellt med detta utredningsarbete kommer regeringen na-
turligtvis att fortsätta att aktivt delta i arbetet på det internationella migra-
tions- och flyktingpolitiska området.

Anf. 17 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jag får tacka för svaret, men för att det här skall bli ett svar
måste jag faktiskt formulera om min interpellation. Om jag hade frågat Bir-
git Friggebo vilka internationella fora som Sverige för närvarande deltar i
kring invandrar- och flyktingpolitiken, hade det här möjligtvis varit ett svar.
Men med tanke på att jag i min interpellation frågade efter vilka linjer som
Sverige driver detta samarbete, så är det här ett icke-svar.

Birgit Friggebo säger i svaret att Sverige har en tydlig profil i det här arbe-
tet, men vi får inte veta något om hur den profilen ser ut.

Jag skrev i min interpellation att det är förståeligt om regeringens aktivite-
ter när det gäller flykting- och invandrarpolitiken främst har handlat om att
skapa en europeisk beredskap, policy och kanske också ”burden sharing” för
massflyktssituationer, eftersom de akuta problemen i det som en gång var
Jugoslavien har tvingat fram det.

Nu ägnar Birgit Friggebo en ganska stor del av sitt svar åt att beskriva i
vilka fora just dessa frågor har diskuterats, och det är väl okej. Hon talar om
ESK, om Wien och om UNHCR, men vi får inte veta annat än att Sverige
deltar och att Sverige medverkar. Men vad tycker Sverige? Vilken linje dri-
ver Sverige? Det var ju det min interpellation handlade om. Det sägs t.ex. i
svaret att det pågår diskussioner om vad som är nationellt godtagbara
skyddsinstrument, men vilka skyddsinstrument är då nationellt godtagbara
enligt Sveriges uppfattning?

Herr talman! Massflykt var bara en liten del av det jag tog upp i min inter-

pellation. På grund av den akuta situationen har ju ändå ett agerande fram-
tvingats i det sammanhanget. Men jag sade ju i min interpellation att beho-
vet av samarbete är mer komplicerat än så. Det handlar inte bara om mass-
flykt. Inte minst behöver Europa, och inte bara EG, hitta ett gemensamt
förhållningssätt till flyktingströmmar, migrationstryck och flyktingars
skyddsbehov. Frågan om hur en minsta gemensamma nämnare för den euro-
peiska flyktingpolitiken skall se ut är ju minst sagt brännande. För Sverige
gäller det att i en sådan diskussion bestämma vilka förslag vi realistiskt sett
kan vinna gehör för och hur de förslagen skall drivas tillsammans med lika-
sinnade länder.

Detta skrev jag i min interpellation för ett par veckor sedan. Nu har vi
dagsfärska uppgifter om att EG-ländernas regeringar diskuterar den fram-
tida flyktingpolitiken på ett sätt som innebär att de stramaste av de strama
tolkningarna blir tongivande. Det här är något som verkligen borde oroa en
invandrarminister som säger sig slå vakt om en generös flyktingpolitik. Inte
en kommentar kring det får vi i Birgit Friggebos svar, trots att det är så ak-
tuellt.

Om det nu blir så som det synes av massmediarapporteringen och som tyd-
ligen oroar både Amnesty och UNHCR, borde också Birgit Friggebo vara
oroad av två orsaker.

För det första: Hur skall hon kunna övertyga sina meningsfränder på in-
vandrarpolitikens område att rösta för medlemskap i en sådan gemenskap,
om den kommer att ha den inriktningen?

För det andra: Hur skall Sverige, vare sig vi är medlemmar i EG eller inte,
kunna upprätthålla en generös flyktingpolitik i ett sådant Europa? Det
måste finnas någon strategi som går längre än till att säga att vi inte kan göra
det förrän vi blir medlemmar.

Var finns det nordiska samarbetet, var finns samarbetet med likasinnade?
Jag upplevde aldrig att det var någon svårighet att hitta s.k. like-minded i
Schweiz, i Österrike eller i Holland. De var utomordentligt intresserade, och
vi träffades efter ministermötet i Wien och försökte hitta gemensamma näm-
nare. Canada ville gärna utveckla ett samarbete med Sverige på det här om-
rådet. Canadas ansvariga minister reste ända till New York bara för att få
träffa mig när jag var där, eftersom hon ville att Sverige och Canada skulle
ta initiativ till ett sådant samarbete. Också i Canada är man naturligtvis
oroad över vad som händer om Europa stramar åt flyktingpolitiken.

Herr talman! Jag hade inte tänkt ägna så mycket tid åt frågorna om med
vilka vi skall samarbeta och hur samarbetet skall gå till, men eftersom in-
vandrarministern ägnar så stort utrymme åt det måste jag ändå få ge min syn
på saken.

Pudelns kärna är ändå att det inte bara gäller att veta vart man skall åka
och till vem man skall åka, utan man måste också veta vad man skall säga
när man kommer fram. Vad skall man säga när man kontaktar Geneve, de
nordiska grannarna, UNHCR, OECD och andra? Det är möjligt att rege-
ringen vet det, men vi har i alla fall inte hittills, genom det här svaret, fått
veta det av Birgit Friggebo. Jag hoppas att det kommer att framgå av debat-
ten som följer.

Det är inte realistiskt att tro att vare sig Europa eller Norden skulle vara

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 37

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svarpå interpella-
tion er

beredd att svälja svensk invandrarpolitik som modell. Vill man verka för nå-
got annat än det som nu håller på att hända i EG, måste man ha ett alternativ
att komma med, något som de progressiva krafterna kan enas om.

En tanke bakom den socialdemokratiska propositionen var just att riksda-
gen skulle få diskutera detta. Vi diskuterar ju allt annat. T.ex. diskuterade
vi för en stund sedan Sveriges inriktning och linje i fråga om biståndet. Då
tycker jag att riksdagen också skulle få möjlighet att litet mer diskutera de
här frågorna. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att endera har Sverige
ingen linje men deltar ändå glatt och aktivt i det här arbetet i avvaktan på
att utredningen skall lägga fast en linje, eller också har Sverige en linje, men
den angår egentligen inte riksdagen.

Jag är ledsen över det här svaret, Birgit Friggebo. Jag har ställt interpella-
tionen därför att jag är intresserad, inte för att söka konfrontation. Men jag
tycker att ett sådant nonchalant svar är provocerande, och jag hoppas att jag
får litet anständiga svar under debatten.

Anf. 18 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! UNHCR:s kommissarie Sadaka Ogata höll nyligen ett anför-
ande i FN. Hon kunde då komma med en glädjande nyhet och många dåliga.
Den goda nyheten var att regeringarnas bidrag hade ökat till över 900 miljo-
ner USA-dollar. Det är väldigt viktigt att utöva alla tänkbara påtryckningar
vid samtal och kontakter med andra länder för att öka det här ekonomiska
bidraget, som är så angeläget.

UNHCR:s kommissarie sade också någonting annat, nämligen att det är
angeläget att behålla asylinstitutet i en värld som är präglad av MR-kränk-
ningar och väpnade konflikter. UNHCR har uttalat sig inte bara för Genéve-
konventionen och de förbättringar som kan göras i den, utan man har också
uttalat sig starkt för att reglerna om de faeto-flyktingar inte skall tummas på.
Jag skulle vilja höra Birgit Friggebos synpunkter på den frågan liksom på
övriga rekommendationer som kommer från UNHCR. Är regeringen helt
inställd på att följa rekommendationerna från UNHCR?

Nu rapporterar UNHCR att över tre miljoner människor har tvingats
lämna sina hem i det forna Jugoslavien. Det är alltså en kraftig ökning som
har inträffat, och det fordras därför alldeles särskilda insatser.

Birgit Friggebo nämner i sitt svar bl.a. Europarådet. Eftersom jag tillhör
Europarådet och har följt debatten och besluten där, vill jag på nytt ta upp
Europarådets rekommendationer. Det är tre stycken, och jag vill särskilt un-
derstryka en, nämligen den att Europarådet begär att regeringarna skall an-
vända den sociala utvecklingsfonden för att hjälpa människor som har tving-
ats lämna sina hem. Jag har tagit upp den frågan också med utrikesministern,
och jag har även nämnt den i tidigare debatter med Birgit Friggebo. Har re-
geringen någon plan, något initiativ att ta kring detta? Det finns alltså pengar
som kan användas för att skapa tak över huvudet åt väldigt många männi-
skor.

Maj-Lis Lööw nämnde Amnestys rapport, och den tar jag upp i anslutning
till vad Birgit Friggebo säger i sitt svar om EG. Jag hoppas att Birgit Friggebo
och departementet i övrigt har tagit del av denna mycket kritiska rapport om
vad som har inträffat under överläggningarna inom EG. Det är ju huvudsak-

ligen väldigt negativa saker som kommit fram, även om det kan finnas några
punkter som går i en annan riktning.

Eftersom Birgit Friggebo säger att det är viktigt med dialog och samarbete
med EG, frågar jag på vilket sätt Birgit Friggebo vill verka för att EG-län-
derna skall föra en flyktingpolitik av ett helt annat slag än den som framkom-
mit hitintills.

Amnesty slutar sin rapport med att säga om det som framkom vid den se-
naste konferensen att EG:s svar på den allvarligaste flyktingkrisen i Europa
sedan andra världskriget leder till att man kan frukta det värsta för alla som
i framtiden kommer att söka skydd inom EG undan förföljelse i hemlandet.

Det är mycket betänkligt att den politik som EG nu driver tydligtvis går ut
på att bygga upp fästningen Europa. Här gäller det verkligen att säga ifrån.

Jag tycker också att det finns all anledning att ta fasta på vad Riksdagens
revisorer har sagt. Jag skulle vilja höra Birgit Friggebos kommentarer. Det
är ju en amper kritik som kommer från dem. Det är nu verkligen nödvändigt
inte bara att hoppas på vad en utredning kan komma till, för det tar ett par,
tre år innan vi kan se resultatet av en sådan, utan att agera på ett mera skynd-
samt sätt.

Det som oroar mig allra mest är att Invandrarverket nu håller på att tappa
greppet. Verket kan inte sköta det administrativa på ett tillfredsställande
sätt. Ledningen för Invandrarverket är tydligtvis tröttkörd.

Nu är det viktigt att ta steget fullt ut när det gäller Invandrarverket. Verket
måste så snart som möjligt kopplas ifrån alla dessa enskilda ärenden, om
man inte kan besluta i positiv riktning utan vidare utredning. I övrigt måste
det bli på samma sätt som när det gäller överklagningsärendena.

Invandrarverket får inte komma i motsättning till invandrare och alla de
människor i vårt land som har ett stort intresse för en god lösning av dessa
frågor.

Anf. 19 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag vill understryka behovet av att det förs en gemensam
politik i Europa så att det inte blir så att vissa länder tar större ansvar än
andra och att de som inte vill kan hänvisa till andra länder.

Det måste bli ett gemensamt ansvar från Europas stater.

Jag tycker det är bra att regeringen har tagit dessa initiativ när det gäller
det internationella samarbetet.

Samtidigt måste jag erkänna att också jag är mycket kritisk inför det som
EG kommit fram till, dvs. en mycket restriktiv flyktingpolitik.

Maj-Lis Lööw frågade efter vilka linjer som regeringen bedriver detta in-
ternationella samarbete. Jag utgår fullt och fast ifrån att det måste vara de
riktlinjer som riksdagen har antagit och vår syn när det gäller invandring och
flyktingpolitik. Vi kan inte driva en linje internationellt och en annan natio-
nellt. Det måste vara överensstämmelse.

Därför menar jag att Sverige måste bedriva en flyktingpolitik som är gene-
rös och human och verka för att man får en sådan också i Europa.

Jag tycker att det är bra att det blir en parlamentarisk utredning och att
man inte bara tar upp asylpolitiken, utan också invandrarpolitiken och mi-
grationsproblemen och de förutsättningar som finns.

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Jag tycker att det finns all anledning att internationellt ta upp de stäm-
ningar som finns när det gäller invandrare i Europas olika stater.

Det är väldigt skrämmande vad vi nu fått se hända inte minst i Tyskland
och även för den delen i Sverige. Därför måste också de europeiska staterna
i det internationella samarbetet diskutera hur man skall komma till rätta med
främlingsfientlighet och vad man kan göra för att minska den.

Denna fientlighet ser jag som ett väldigt hot mot demokratin i de euro-
peiska länderna.

Anf. 20 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Maj-Lis Lööw frågade efter vilka riktlinjer som detta arbete
skall bedrivas och vad vi säger i olika internationella fora. I svaret står att
den beskrivning av utmaningar för det politiska utvecklingsarbetet som pro-
positionen var ett uttryck för var realistisk och sakligt grundad.

De generella riktlinjer som beskrevs i propositionen tillämpades redan av
den tidigare regeringen. Den nuvarande regeringen fullföljer den politiken.
Det finns ingen skillnad i uppfattning när det gäller dessa frågor. Därför har
jag inte känt något behov av konfrontation med Maj-Lis Lööw och Social-
demokraterna i dessa frågor. Vi är helt överens.

Jag beskrev också svårigheten att komma fram under det gångna året. Det
har varit svårt för EG att gå vidare med samordningsarbetet, som jag bedö-
mer som utomordentligt viktigt.

Vidare har man varit väldigt upptagen av det som har hänt i Jugoslavien.

De generella riktlinjer som beskrevs i propositionen handlar om att se till
grundorsakerna, inte symtomen, i de olika länder som producerar flyktingar
och att öka ansträngningarna att föra fram frågan om mänskliga rättigheter
i biståndsverksamheten. Det handlade om försöken att hitta en ny interna-
tionell skyddsregel vid krig och olika väpnade konflikter. Det handlade om
internflyktingarnas behov och samordning av FN-organens olika arbeten. På
alla dessa fronter har regeringen varit mycket aktiv.

Så till EG och oron för att EG-politiken skall komma att inskränka möjlig-
heterna för flyktingar att söka skydd i Europa.

Jag är av den bestämda uppfattningen att samarbete är väldigt viktigt. Om
man inte har samarbete kommer de länder som är mest restriktiva att sätta
skyddsnivån över hela Europa. Den sprider sig från land till land. Därför är
ett samarbete och gemensamma regler - oavsett vilken nivå man hamnar på
i förhållande till de svenska skyddsreglerna i dag - mycket bättre än att län-
derna går fram var för sig.

Låt mig beskriva vad som hänt när invandrarministrarna och justitiemi-
nistrarna eller inrikesministrarna har träffats i London.

Till att börja med gjordes ett uttalande beträffande Jugoslavien som i stort
sett bekräftade det som kom fram vid den stora internationella konferensen
i Geneve: stöd i närområdet, fördömande av den etniska rensningen, ekono-
miskt stöd till UNHCR, beredskap att i Europa ta emot sådana personer
som behöver särskilt starkt skydd - lägerfångar, sårade, osv. Det gjordes
också ett allmänt uttalande till stöd för UNHCR:s olika aktiviteter i områ-
det.

Vidare behandlades det som Trevi har diskuterat länge, nämligen behovet
av information länderna emellan och olika informationssystem.

En tredje fråga som var uppe till behandling var familjeåterförening. För-
slaget var att maka, make och barn skulle återförenas, helt i likhet med det
svenska systemet. Den frågan kom dock inte till något slutligt avgörande,
utan har skjutits upp till nästa år. Det som har varit av störst intresse i me-
dierna är asylpolitiken. Min uppfattning är att beskrivningarna av hur det
går till är kraftigt överdrivna.

Å ena sidan handlar det om att försöka nå överenskommelser om hur man
skall handla vid uppenbart ogrundad asylansökan, där man genom förfals-
kade handlingar eller på annat sätt försöker att ta sig in i länderna. De över-
läggningar som EG-länderna har haft motsvarar i stort sett det system som
vi i dag har i Sverige, nämligen möjlighet till direktawisning vid uppenbart
ogrundad ansökan.

Å andra sidan handlar det om principen om första asylland, där det under-
lagsmaterial som fanns till förfogande vid mötet i London har tagits fram i
öppen kontakt med UNHCR.

Det som tilldragit sig diskussion har handlat om s.k. länderregister, och
den frågan har över huvud taget inte varit uppe. Det finns inga s.k. länderre-
gister. Med ledning av dessa riktlinjer antogs en resolution vid Londonmö-
tet, vilken inte är legalt bindande utan mer ett politiskt dokument, en poli-
tisk markering. Min uppfattning är sammantaget, herr talman, att de beslut
som nu fattats och som inbegrips i resolutionen i mycket hög grad ansluter sig
till den svenska utlänningslagstiftningen och den svenska rättstillämpningen.

Jag beklagar att jag inte har kunnat svara på alla frågorna.

Anf. 21 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Nu kommer vi in på de frågor som jag önskade att denna
interpellationsdebatt skulle handla om. Det är kanske så att Birgit Friggebo
från början varken hade läst min interpellation eller svaret ordentligt. Det
är då litet synd att vi endast har de korta replikerna i denna debatt kvar för
diskussionen.

Eftersom Ingela Mårtensson sade att det är självklart att det är den
svenska asyl- och flyktingpolitiken som måste ligga till grund för diskussio-
nen kring hur en sådan politik drivs, vill jag säga: Visst är det så! Men vi är
ju överens om att den i dag inte är bra. Den svenska asyl- och flyktingpoliti-
ken är otydlig, och vi måste se över den. Därför har ju Birgit Friggebo tillsatt
en utredning.

Min poäng här är att detta också var tanken med den socialdemokratiska
propositionen på sin tid, nämligen att den skulle kunna bilda underlag dels
för vårt internationella agerande, dels - efter att riksdagen sagt sitt om prin-
ciperna - för vårt arbete med paragraferna för den svenska lagstiftningen.
En av grundpelarna var då tanken på en ovillkorligt öppen dörr för dem som
har behov av skydd enligt ett vidgat konventionsbegrepp, något som alla är
överens om att vi i dag behöver. Det gäller även flyktingars kärnfamiljer.

Socialdemokraterna föreslog även andra, mer flexibelt öppna dörrar när
det gäller anhöriginvandringen i ett vidare begrepp och när det gäller arbets-
kraftinvandringen - om det skulle finnas behov därav. Det skulle lätta

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-

tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

trycket på dörren för asylsökande, vilken är den enda som i dag står öppen.
Det här är idéer, och Birgit Friggebo pekade mycket riktigt på andra, om
sambandet mellan vad som görs på biståndspolitikens, handelspolitikens och
de mänskliga rättigheternas områden och inom den nationella flyktingpoliti-
ken. Det är bra att vi fortfarande är överens om dessa principer. Vid sidan
om dem måste man emellertid komma med konkreta förslag. Man måste
kunna säga på vilket sätt man anser att det skall gå till.

Hela förarbetet till Socialdemokraternas proposition, med bl.a. utred-
ningsarbete, rönte mycket större intresse ute i Europa än i Sverige - skam
till sågandes. I Tyskland och i alla de länder som närmade sig oss för ett sam-
arbete med ”like-minded” kände man till vad som stod i vårt för- och och
utredningsarbete. Vi har här en plattform, men i och med att denna proposi-
tion drogs tillbaka och har legat begravd ett år har vi förlorat styrfart. Nu
skall nytt liv blåsas i arbetet, med ny utredning, osv. Det kommer väl att,
precis som Hans Göran Franck sade, dröja ytterligare några år innan vi vet
vad vi vill.

Anf. 22 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag är mycket angelägen om att kunna föra denna diskussion
så sakligt som det någonsin är möjligt. Det är i denna allvarliga och kritiska
situation väldigt viktigt att alla de som värnar om en human och generös flyk-
tingpolitik försöker att samverka på bästa möjliga sätt.

Det innebär inte att vi varken skall kunna kritisera eller komma med syn-
punkter, om vi tycker något är fel. Även om nu Birgit Friggebo säger att det
som kommit fram om förhållandena i EG är överdrifter, tycker jag att det är
angeläget att verkligen noggrant studera det här. Jag har fått information
endast via tidningspress och Amnestys rapport, men mitt intryck är samman-
taget att man är inne på en alldeles för restriktiv flyktingpolitik.

Det är också till stor nackdel för Sverige att EG-länderna inför en rad av
de här restriktionerna. Det kan i sin tur betyda ökat ansvar för oss. Det är
väldigt olyckligt om Birgit Friggebo försvarar det. Studera förhållandena
noga. Det ligger i Sveriges intresse att verkligen kritisera EG-länderna. Det
är viktigt att vi säger ifrån med innebörden att det finns anledning för dem
att ställa betydligt större krav på sig själva.

Jag ber också Birgit Friggebo att kommentera mina övriga frågor. Särskilt
vill jag nämna det som lord Owen och Cyrus Vance kom fram till, nämligen
att ännu större stöd måste ges till de länder som ligger nära de stora flykting-
områdena, samtidigt som länderna inom områdena naturligtvis skall ges
stöd.

Det är ju också fråga om ”burden sharing”, precis som både UNHCR och
Europarådet har talat om. På den punkten tror jag att Birgit Friggebo har
försökt att agera. Det är inte heller någon speciellt lätt uppgift, vill jag säga.
Det centrala är, när man deltar i internationella fora, att göra egna insatser.
Det är trots allt det bästa argumentet, därför att då väger ens ord mycket
tyngre. Man skall inte kamma medhårs alltför mycket. Kritik är bra - även i
de sammanhangen - och leder ofta längre än om man kammar medhårs.

Anf. 23 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag vill fortsätta där jag slutade, nämligen med vad Sverige
säger i EG-sammanhang och i olika internationella fora.

Vårt budskap vid Londonmötet var för det första att Europas asylpolitik
självfallet måste bygga på Genévekonventionen, på Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna och Europas humanitära traditioner att ge
skyddsbehövande skydd. Det betyder att det inte kan vara tal om några
kraftfulla inskränkningar i asylpolitiken när det gäller att ge skydd åt dem
som är flyktingar.

För det andra framförde vi behovet av en mekanism vid olika massflyktssi-
tuationer i Europa, såsom ”burden sharing”, möjlighet att lämna stöd till
närområden, osv.

Det tredje var att vi ville ha en närmare kontakt. Genom medlemsansökan
till EG bör vi nu kunna gå vidare och ha en närmare kontakt med bl.a. EG-
ministrarna och Trevi. Vi skall inte bara kallas till de formella sammanträ-
dena och få information om det arbete som EG-ministrarna bedriver, utan
vi skall kunna delta mer aktivt i arbetsgrupper av olika slag.

Vad jag beskrev beträffande EG-arbetet och Londonmötet var de rappor-
ter och den information som jag har fått från mina medarbetare som varit
närvarande där nere. Det utesluter naturligtvis inte att vi vet att det finns
enskilda stater i EG och krafter i EG-länderna som kraftigt vill inskränka
invandringspolitiken. Där skall vi självfallet från Sveriges sida, i den mån vi
kan bidra redan nu, och naturligtvis ännu mer när vi blir medlemmar, driva
kravet på ett generöst flyktingskydd, tillsammans med andra stater som har
samma uppfattning som vi. Vi är ju icke ensamma. Utfallet av Londonmö-
tet - som inte skall ses som en stoppkloss, då det här är en process som på-
går - visar att det finns ”like-minded” stater i Europa som vi kan samarbeta
med.

Maj-Lis Lööw säger att vi har förlorat styrfart, eftersom propositionen
drogs tillbaka. Jag har inte den uppfattningen. Vi arbetar vidare när det gäl-
ler de internationella riktlinjerna, som ju redan tidigare har gällt men som
då presenterats i ett mer sammanhållet grepp. Propositionen innehöll bara
två direkta förslag att ta ställning till för riksdagen, nämligen för det första
att öka möjligheten till dubbla medborgarskap, där den borgerliga rege-
ringen har en annan uppfattning än den socialdemokratiska hade, för det
andra att inrätta Utlänningsnämnden, vilket nu har gjorts.

I övrigt innehöll propositionen allmänna riktlinjer, där vi på en rad punk-
ter har fortsatt arbetet, utan att avvakta behandlingen i riksdagen. Jag har
tagit som utgångspunkt de generöst och humanitärt inriktade partierna i
riksdagen är av samma uppfattning, och därför behöver vi inte avvakta be-
handlingen av propositionen för att gå vidare.

Förutom det internationella samarbetet behandlades i propositionen di-
verse andra invandrarpolitiska frågor, och olika utredningar aviserades. Där
har vi fattat beslut utan att avvakta utredningarna, t.ex. om arbetstillstånd
för asylsökande. När det gäller barnen har vi lagt fram ett förslag om princi-
piellt förbud mot att ta barn i förvar, men det kommer nu inte att gå igenom
i riksdagen. Det föreligger ett utredningsförslag om etnisk diskriminering i
arbetslivet som nu behandlas.

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

Någon styrfart har vi definitivt inte förlorat, utan tvärtom har vi tagit tag
i många av de aktuella frågorna, inte minst när det gäller att utreda hur mot-
tagningsverksamheten och förläggningsverksamheten skall gå till.

Som jag nu har sagt, kommer en utredning att få gå vidare med invand-
ringspolitiken och invandrarpolitiken. Det är delvis också ett svar på Hans
Göran Francks fråga om vad som händer med Riksdagens revisorers syn-
punkter, vilka ju handlar om invandrarpolitiken och dem som redan har
kommit hit. Min uppfattning är att den kommande utredningen skall be-
handla de frågorna först, och inriktningen bör vara att ett förslag skall
komma redan vid nästa årsskifte.

Vi var kritiska till en punkt i Maj-Lis Lööws proposition till riksdagen, och
det handlade om de facto-regeln och behovet av en ny skyddsregel, som var
mer inskränkande än den som vi har i dag. Den frågan bör naturligtvis tas
upp och behandlas i den nya utredningen.

Jag vill säga ytterligare en sak till Hans Göran Franck. Vi följer UNHCR:s
rekommendationer. Vi backar starkt upp UNHCRrs arbete, och vi har redan
bidragit substantiellt med 290 miljoner kronor till det direkta arbetet i Jugo-
slavien för att ge skydd och humanitär hjälp till flyktingarna.

Anf. 24 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jag vet att den här propositionen inte bara har blivit helt och
hållet begravd, utan den har återuppstått i små ”bebisar”, i olika delar. Jag
vet också att vi inte har samma uppfattning om dubbelt medborgarskap, och
det hade varit okej att lyfta ut den frågan också.

Just den punkt där jag tycker att man har förlorat styrfart är den som hand-
lar om att hitta nya regler, nya lagar, för både flyktinginvandringen och mi-
grationen. På den punkten behöver man konkreta förslag när man i dag ger
sig ut i Europa och diskuterar. Det är möjligt att regeringen har konkreta
förslag, men vi får inte veta hur de ser ut - vi får bara veta att en ny utredning
är tillsatt som skall titta på det här.

Jag tror att f.d. KU-ledamoten Birgit Friggebo förstår min vånda i det fal-
let, dvs. att riksdagen inte får vara med och diskutera. Det hade ändå varit
möjligt att diskutera de här principerna i riksdagen och att förankra dem här.

Det hade varit en annan vits med det också, och det har att göra med att
det numera finns ett parti i riksdagen som har minst sagt tvivelaktiga åsikter
om invandrar- och flyktingpolitiken. De har nu kunnat härja ganska fritt i
det vakuum som har uppstått. Om vi hade fått diskutera de här principerna
och lägga fram riktlinjerna, hade vi knutit upp svansen på dem så till vida att
de litet mera konkret hade fått visa var de står i de här frågorna.

Birgit Friggebo nämner de facto-regeln. Jag upplever att det är den som
är bekymret, inte minst det senaste året, dvs. att Sverige är praktiskt taget
det enda land i Europa som har en de facto-regel. Den är luddig, och den
bidrar delvis till de långa processerna, med överklaganden och nya pröv-
ningar m.m., som drar ut på väntetiderna.

Jag tror att vi är överens om att vi måste bli tydligare när det gäller reg-
lerna för invandring. Framför allt är det här någonting som vi vet att vi inte
får de andra länderna ute i Europa med oss på. Det är inte realistiskt att
driva den linjen, utan det måste nödvändigtvis skapas ett annat golv för den

gemensamma flyktingpolitiken i Europa. Om man är angelägen om att
skapa ett sådant golv - som helst ligger högre än vad som nu diskuteras inom
EG - måste man kunna peka på var det golvet skall ligga.

Anf. 25 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är bra att Birgit Friggebo så klart uttalar att UNHCR:s
rekommendationer är bra och viktiga och att vi skall följa dem. Det är trots
allt via UNHCR som de allra viktigaste uttalandena, åtgärderna och ageran-
det sker. Det är mycket bra att FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson
redan har fått nya revir, som i hög grad berör de här områdena. Det har
också förstärkt insatserna.

Jag tycker inte att Birgit Friggebo behöver vara prestigelysten, som hon
är ibland, exempelvis när vi diskuterar styrfart. Det finns anledning till själv-
kritik - alla partier bör idka litet självkritik - för Birgit Friggebo och rege-
ringen. Det behöver inte vara så laddat, att man alltid till varje pris måste
säga att man har gjort det bästa. Det underlättar inte diskussionen. Det är
bra att regeringen nu lyssnar. Det finns ett flyktingråd för humanitära och
andra organisationer.

Birgit Friggebo har inte svarat på vilka möjligheter den europeiska sociala
utvecklingsfonden kan ge. Jag tycker faktiskt att Birgit Friggebo skulle ta
initiativ till att sammankalla de svenska representanterna i olika organ. Det
gäller t.ex. parlamentariska representanter i ESK, Europarådet och
UNHCR. Det finns även en del andra organ på det internationella planet.
Genom att sammankalla dessa representanter skulle man få till stånd kom-
munikationen och diskussionen mellan dem som har erfarenheter på det in-
ternationella fältet. Förslag och idéer skulle verkligen kunna komma fram
på det sättet och bli omsatta i praktiken. I Europarådsdelegationen är vi ense
om förslaget om den sociala utvecklingsfonden.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att det är viktigt att följa ett folk-
partiförslag, som jag själv framförde. Jag vet för övrigt inte vem som var
först med det. Vi måste handla på olika nivåer. Kulturministern handlar på
sin nivå. Jag tycker att vi skall pressa statsministern att agera på nytt. Det
skall dock inte göras som i Nordiska rådet då det inte blev något resultat.
Statsministern måste agera så att det får verkan och når de andra statsminist-
rarna.

Anf. 26 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! När man hör Maj-Lis Lööw i debatten blir man konfunderad
över vad interpellation egentligen går ut på. Jag trodde att vi skulle diskutera
det internationella samarbetet. Maj-Lis Lööw talar i stället om att hon vill
ha ett annat golv, att det finns ett tomrum, att Ny demokrati härjar fritt och
att flyktingpolitiken är otydlig. Det verkar som om Maj-Lis Lööw är ute efter
att vi skall ha en mera restriktiv flyktingpolitik och närma oss de mera re-
striktiva europeiska länderna. Det kan jag inte ställa upp på.

Vi har ett ganska nytt exempel, som Birgit Friggebo påpekade här. Rege-
ringen kom med förslag om förvar av barn. Socialdemokraterna och Ny de-
mokrati yrkade avslag på propositionen. Sedan kom man ihop sig om ett
kompromissförslag som Folkpartiet inte ställde upp på. Jag tycker att det

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

skulle ha varit mera renhårigt att säga att man vill ha en mera restriktiv poli-
tik som är förenlig med politiken i Europa. Jag tycker att vi från svensk sida
måste verka för en human och generös flyktingpolitik. Vi måste försöka få
Europa att ansluta sig till den. Länderna i Europa har ett stort ansvar för vad
som händer i andra länder, och man måste ta konsekvenserna av det. Jag
kan inte ställa upp på att vi skall bygga upp ett slags ”Festung Europa”. Det
vore en fördel om de nordiska länderna kunde agera gemensamt för en hu-
man flyktingpolitik.

Till slut vill jag ta upp vad jag tidigare sade om främlingsfientlighet. Det är
mycket viktigt att man tar upp den debatten internationellt, eftersom dessa
frågor, som är hotfulla, dyker upp i så många olika länder. I svaret påpekas
vikten av frågorna om mänskliga rättigheter och demokrati. Att vi slår till-
baka de främlingsfientliga krafterna gäller i högsta grad mänskliga rättighe-
ter och demokrati.

Anf. 27 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag vill gärna hålla med Hans Göran Franck om att man inte
alltid skall vara prestigebunden utan även skall kunna redovisa tillkortakom-
manden. Jag gjorde det t.ex. när det gäller det internationella samarbetet.
Det går sakta i EG. Vi har inte särskilt mycket framgång. Situationen i Jugo-
slavien är ett tillkortakommande för oss alla. Dessa faktum skall väl ändå
inte innebära att man skall undanhålla det som görs.

Jag skall redovisa ett tillkortakommande som gäller frågan om den euro-
peiska sociala utvecklingsfonden som Hans Göran Franck tar upp. Vi har
debatterat den frågan tidigare här i kammaren. Jag sade vid det förra tillfäl-
let att jag inte kände till detta särskilt mycket. Jag måste erkänna att jag inte
har tagit reda på det nu heller, vilket jag beklagar. Nu har Hans Göran
Franck sagt detta två gånger, så nu lovar jag att sätta mig in i det här.

Jag skulle vilja göra en markering här i kammaren beträffande den propo-
sition som drogs tillbaka. I den offentliga debatten i media har propositionen
beskrivits som om den innehåller en rad konkreta förslag som riksdagen
skulle ta ställning till och som skulle ha påverkat situationen när det gäller de
asylsökande från Jugoslavien. Så är det på intet sätt. Det finns inga konkreta
hemställanspunkter utan enbart allmänna riktlinjer som så småningom, efter
diverse utredningar, skulle konkretiseras. Det är viktigt att vi känner till och
är överens om detta.

Det har sagts att det är otydligt vad den svenska politiken innebär. Den
har blivit tydligare så till vida att vi numera tillämpar hela den svenska lag-
stiftningen, som tidigare delvis var suspenderad. Den socialdemokratiska re-
geringen ville ta bort begreppet de facto-flykting och införa en ny skyddsre-
gel som skulle vara något mera restriktiv. Detta beskrevs inte heller särskilt
klart i propositionen. Det skulle sedermera konkretiseras i utredningsverk-
samhet och genom nya förslag.

Arbetet i den kommitté som vi har tillsatt, och som också skall se över
asylreglerna, måste ske parallellt med det svenska internationella agerandet
för att få fram internationella skyddsregler. Det hänger intimt samman. Det
är ganska bra att vi får en sammanhållen utredning där partierna kan delta
och diskutera detta mycket öppet.

Maj-Lis Lööw sade tidigare att hon beklagade att propositionen egentli-
gen inte uppmärksammats i Sverige. Det är riktigt. Därför tror jag att det
var en dålig grund, så till vida att det inte förekom någon fördiskussion innan
propositionen kom till riksdagen. Därefter skall den behandlas snabbt under
bara några veckor. Det kanske är ganska bra att vi nu får litet mera tid på
oss.

Andre vice talmannen anmälde att Maj-Lis Lööw anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1992/93:41 om invandrarnas möjligheter
till utbildning och arbete

Anf. 28 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Georg Andersson har mot bakgrund av en skrivelse till rege-
ringen från Statens Invandrarverk, SIV, och Arbetsmarknadsstyrelsen,
AMS, frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att för-
bättra invandrarnas möjligheter till utbildning och arbete.

Regeringen ser självfallet med oro på den tilltagande arbetslösheten bland
såväl svenskar som invandrare. Den snabbt stigande arbetslösheten innebär
en påtaglig risk för en permanent hög arbetslöshet, som vi vet skulle drabba
invandrare och andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden hårt.
De utomnordiska medborgarna i synnerhet befinner sig i en besvärlig situa-
tion med ökande arbetslöshet samtidigt som deras förvärvsfrekvens minskar.

Den här utvecklingen är utomordentligt allvarlig, och det finns en uppen-
bar risk att en del människor genom att ställas vid sidan i arbetslivet också
kommer att ställas vid sidan av samhället i sin helhet. Den sammansättning
som invandringen haft under senare år ökar denna risk påtagligt.

Det var mot bakgrund av bl.a. det exceptionellt svåra arbetsmarknadslä-
get som regeringen och Socialdemokraterna enades om det stabiliserings-
program för den svenska ekonomin, som nu ligger på riksdagens bord. Totalt
avsätts 10 miljarder kronor för olika arbetsmarknadsinsatser vilket beräknas
ge arbete eller utbildning till ca 130 000 personer motsvarande ungefär 3 %
av arbetskraften. Ungdomspraktiken som infördes redan den 1 juli i år före-
slås få en kraftig förstärkning, vilket kommer att ge totalt 75 000 praktikplat-
ser. Erfarenheterna av ungdomspraktiken är mycket goda, och praktikplat-
serna har stor betydelse för arbetssökande med invandrarbakgrund eftersom
de utgör en stor del av de arbetslösa under 25 år.

Men det finns också andra faktorer än utbildningsinsatser och åtgärder av
skilda slag som påverkar invandrares möjligheter att få lämpligt arbete. Jag
tänker då på den utomordentligt betydelsefulla roll som arbetsgivare har när
det gäller att anställa utländska personer. Det finns tecken som tyder på att
det förekommer etnisk diskriminering i arbetslivet.

Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering har nyligen överläm-
nat sitt slutbetänkande, som för närvarande remissbehandlas. Utredningen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpellar
tioner

lägger fram ett förslag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Det viktigaste
med en sådan lagstiftning är de mer långsiktigt normbildande effekterna. Er-
farenheterna från jämställdhetsområdet visar att lagstiftning kan påskynda
utvecklingen i önskad riktning genom sin opinionsbildande verkan.

I Arbetsmarknadsstyrelsens och Invandrarverkets skrivelse lämnas vissa
förslag till åtgärder; bl.a. påpekas att det behövs en betydande volymökning
av svensk- och alfabetiseringsundervisningen om både nya och ”gamla”
grupper av invandrare skall kunna ges nödvändig förberedande utbildning.

Till detta vill jag svara följande: Såväl invandrare som personer som är
uppväxta i vårt land, och som saknar sådana färdigheter som normalt uppnås
i den svenska grundskolan, har rätt att delta i grundläggande vuxenutbild-
ning. Denna rätt föreskrivs i skollagen. Av lagen framgår även att elever som
deltar i den grundläggande vuxenutbildningen och som har bristfälliga kun-
skaper i svenska språket kan få undervisningen förmedlad på sitt eget språk.
I det senare fallet skall undervisningen kompletteras med undervisning eller
träning i det svenska språket.

I skollagen anges också att varje kommun är skyldig att se till att svenska
för invandrare (sfi) erbjuds dem som har rätt till sådan undervisning. Under-
visningen skall dessutom erbjudas så snart som möjligt efter invandrarens
ankomst till Sverige. För den som omfattas av det kommunala flyktingmot-
tagandet ingår medel för svenskundervisning i den schablonersättning som
kommunerna erhåller.

I det nya statsbidraget till kommunerna, som införs den 1 januari 1993,
ingår bl.a. medel för den grundläggande vuxenutbildningen samt medel och
sfi för andra än flyktingar.

Därutöver finns även olika möjligheter att inom ramen för de arbetsmark-
nadspolitiska insatserna erbjuda utbildning eller andra insatser, som stärker
ställningen på arbetsmarknaden också för människor med låg utbildning.

Invandrare och flyktingar är sedan flera år tillbaka en prioriterad grupp
inom arbetsmarknadspolitiken. Detta gäller både ”gamla” invandrare som
kom till Sverige av arbetsmarknadsskäl och nyanlända flyktingar och invand-
rare som ännu inte har kunnat få fotfäste i arbetslivet. Innevarande budgetår
har 147 miljoner kronor avsatts för särskilda arbetsmarknadsinsatser för in-
vandrare och flyktingar. För särskild förmedlingspersonal för flyktingar och
invandrare finns 47 miljoner kronor anslagna. I förslaget om åtgärder för
att stabilisera den svenska ekonomin (prop. 1992/93:50), som jag nämnde
inledningsvis, föreslås bl.a. en tillfällig personalförstärkning av arbetsför-
medlingen på högst 200 miljoner kronor under budgetåret 1992/93. Förslaget
om personalförstärkning kommer att väsentligt öka arbetsförmedlingens
möjligheter att bistå enskilda arbetssökande. Det är av största vikt att den
ökande tillströmningen av sökande till arbetsförmedlingen inte leder till att
invandrare och andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden trängs
undan och inte får en kvalitativt god service.

Många arbetsförmedlingar har redan i dag lyckats mycket väl just med att
erbjuda invandrare skräddarsydda insatser utifrån deras förutsättningar och
behov och med hänsyn till den närliggande arbetsmarknadens struktur. De
må sedan ha varit låg- eller högutbildade, viktigast är att flexibiliteten finns
och att insatserna sätts in där de gör nytta.

Georg Andersson har vidare tagit upp frågan om att det arbetssätt som
utvecklats inom ramen för det samordnade flyktingmottagandet bör byggas
ut till att omfatta alla nyanlända invandrare.

Det är med tillfredsställelse som jag har kunnat konstatera att de hittills
vunna erfarenheterna av ett samordnat flyktingmottagande och nytt system
för ersättning från staten till kommunerna m.m. (prop. 1989/90:105), som
trädde i kraft den 1 januari 1991, visar att en väl fungerande samverkan mel-
lan kommun, arbetsförmedling och ansvarig för svenskundervisning har
kommit till stånd.

Flyktingar kommer i regel från särskilt svåra förhållanden. De har därför
särskilda behov av stöd den första tiden i Sverige. Flyktingar skiljer sig från
andra invandrare gnom att de inte har möjlighet att fritt återvända till sina
hemländer. Samhället har mot denna bakgrund valt att ge flyktingarna ett
särskilt mottagande som i vissa avseenden innebär en positiv särbehandling
i jämförelse med andra invandrare.

Regeringen har inte för avsikt att lägga fram förslag som innebär att samt-
liga nyanlända invandrare skall omfattas av ett kommunalt samordnat mot-
tagande. Den särskilda statliga ersättning som kommunerna erhåller omfat-
tar visserligen enbart flyktingar och vissa andra utlänningar. Det finns emel-
lertid ingenting som hindrar att det arbetssätt som utvecklats inom ramen för
det kommunala flyktingmottagandet används så att det också kommer andra
nyanlända invandrare till godo. Så gör man t.ex. i Malmö.

Arbetet har en central roll i de flesta vuxnas liv. Att vara delaktig i arbetsli-
vet är en väsentlig förutsättning för de flesta invandrares integration i det
svenska samhället. I den parlamentariska utredning om invandrar- och in-
vandringspolitiken, som regeringen inom kort avser att tillsätta, kommer in-
vandrarnas situation på arbetsmarknaden att vara en väsentlig del. Utred-
ningen beräknas kunna redovisa ett delbetänkande avseende invandrarpoli-
tiken i december månad 1993.

Anf. 29 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det var mycket långt, men
som svar på min interpellation var det inte särskilt mycket. Att döma av det
här svaret tänker regeringen inte göra några nya ansträngningar för att möta
den mycket alarmerande utvecklingen, som innebär att invandrare nu i
snabbt ökande takt slås ut från arbetsmarknaden.

Här talar kulturministern om kommunernas skyldigheter. Men det är väl
känt att regeringens politik har berövat kommunerna stora resurser. Därför
tvingas de nu till kraftiga nedskärningar, och minskad sysselsättning i den
offentliga sektorn drabbar invandrarna extra hårt. Det är nämligen där som
de tidigare har haft lättast att ta sig in.

Kulturministern hänvisar till att AMS har fått ökade resurser. Men den
faktiska situationen är att AMS nu tvingas minska sina åtgärder för att undgå
att överskrida sin budgetram.

AMS och Invandrarverket ingav en skrivelse till regeringen den 27 okto-
ber. Allt vad kulturministern säger i sitt svar var väl känt vid den tidpunkten,
och naturligtvis särskilt välkänt för dessa verk. Trots det fann Invandrarver-
ket och AMS skäl till den uppmärksammade åtgärden att gemensamt skriva

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

till regeringen om invandrarnas allt svårare situation på arbetsmarknaden.
Skrivelsen mynnade ut i krav på särskilda åtgärder. Men det möttes enbart
av irriterade kommentarer från kulturministern och andra statsråd. Inte hel-
ler i dag ges några positiva signaler om ökade ansträngningar från rege-
ringen. Det mest konkreta är löftet om en utredning, som skall lämna ett
delbetänkande om tolv månader.

Tydligare än så kan väl inte regeringens passivitet manifesteras. Läget är
ytterst alarmerande nu, i dag. Andelen av utomnordiska medborgare som
tillhör arbetskraften har sjunkit från 76 % 1980 till 62 % nu. Motsvarande
tal för svenska medborgare är ca 85 %. Av dem som fortfarande tillhör den
utomnordiska arbetskraften är ca 40 % arbetslösa eller i arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder.

Utvecklingen när det också gäller tidigare invandrare innebär att risken
för utslagning från arbetsmarknaden tilltar. Erfarenheterna från andra län-
der är i det här avseendet avskräckande.

De samhälleliga, sociala och politiska konsekvenserna av en omfattande
massarbetslöshet bland invandrare kan bli mycket allvarliga. Marginalise-
ringen leder till utslagning, som skapar segregation, som föder rasism. Där-
för måste kampen mot rasism innehålla målmedvetna, kraftfulla, uthålliga
insatser för utbildning och arbete åt invandrare i syfte att ge dem jämlika
förutsättningar i förhållande till svenska medborgare på arbetsmarknaden.

Dagens situation uppvisar stora brister i dessa hänseenden. Jag vill peka
på några åtgärder som är viktiga och som måste uppmärksammas.

1. Särskilda insatser för lågutbildade behövs. Uppskattningsvis 25-30 %
av de nyinflyttade invandrarna har en utbildningsnivå som klart understiger
svensk grundskola. Därav bedöms ungefär hälften vara funktionella analfa-
beter.

2. Utbildningen i svenska måste förbättras. En bra svenskundervisning är
troligen den allra viktigaste förutsättningen för invandrarnas möjlighet till
integrering i vårt samhälle. Tyvärr är avhoppen från Svenska för invandrare,
sfi, mycket stor, ca 40 %. Det är en situation som inte kan accepteras.

3. Åtskilliga invandrare har en hög utbildning. Tyvärr tar den svenska ar-
betsmarknaden, av olika skäl, inte alltid till vara den kunskap och erfarenhet
som dessa invandrare har. AMS program under mottot Öppna dörrarna för
invandrare har på det här området haft vissa framgångar. Men insatserna
måste försätta och de måste förstärkas.

4. Den etniska diskrimineringen måste bekämpas. Det framgår inte av in-
vandrarministerns svar om hon är beredd att vidta några åtgärder med anled-
ning av Diskrimineringsutredningen. Det är väl känt att många invandrare
är överkvalificerade för de arbetsuppgifter de är hänvisade till. Orsaken är
att deras utbildning och yrkeserfarenheter nedvärderas. Det de möter är di-
rekt diskriminering på grund av sin nationalitet.

5. Åtskilliga flyktingar bär på traumatiska upplevelser från krig, fängelse
och av tortyr. Detta kan skapa specifika arbetshinder. Här behövs insatser
genom vägledning och yrkesinriktad rehabilitering.

Sammanfattningsvis kräver en bra och uthållig flykting- och invandrarpo-
litik betydande insatser just inom utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken.

Jag hoppas verkligen att regeringen är beredd att öka ambitionerna på dessa
områden. Här avgörs om jämlikhet fortfarande är ett mål för invandrarpoli-
tiken. Kulturministerns svar i dag ger inget tillfredsställande besked på den
punkten.

Min avslutande fråga är: Kommer Arbetsmarknadsstyrelsen och Invand-
rarverket att få något svar på sin skrivelse från oktober?

Anf. 30 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Fru talman! Efter att ha läst Riksdagens revisorers rapport och Invandrar-
verkets rapport Kvinna och invandrare tycker nog jag att det är en ganska
glättad bild som Birgit Friggebo ger av invandrarnas situation på arbets-
marknaden och även när det gäller utbildningen.

En stor del av sfi-eleverna avbryter sin utbildning utan att ha lärt sig så
mycket svenska att de får ett intyg om slutförd kurs. Det framkommer i den
utredning som Riksdagens revisorer gjorde och som var klar i juni.

Det finns naturligtvis många orsaker till avbrotten. En mindre del har fått
arbete, några har gått direkt till arbetsmarknadsutbildningen. Men många,
framför allt kvinnor, avbryter av familjeskäl.

Utredningen visar att av drygt 20 000 elever som lämnade sfi läsåret
1990/91 nådde 32 % sfi-nivån. 3 % fullföljde undervisningen men underkän-
des. Övriga 65 % avbröt. Den här bilden har sett likadan ut under ett antal
år.

Riksdagens revisorer säger i sin rapport att de anser att de här resultaten
är anmärkningsvärt dåliga. De understryker också behovet av uppföljning,
inte minst för att man skall kunna kartlägga orsakerna till att de flesta inte
uppnår en tillfredsställande kunskapsnivå.

Den viktigaste åtgärd vi kan vidta för att inte helt utestänga invandrare
från det svenska samhället är kanske att ge dem ordentliga möjligheter att
lära sig det svenska språket. En fullföljd sfi-utbildning är för det mesta ett
formellt krav för tillträde till annan utbildning. Dåliga språkkunskaper har
också av flera forskare framförts som en mycket viktig orsak bakom utslag-
ningen av invandrare på arbetsmarknaden. Ämnar regeringen vidta några
åtgärder för att förbättra invandrarnas möjligheter att fullfölja svenskunder-
visningen?

Det finns ytterligare en utredning, som Invandrarverket har gjort och som
handlar om invandrarkvinnorna. Den heter också Kvinna och invandrare.
Nu är naturligtvis invandrarkvinnor inte någon homogen grupp. Det som de
har gemensamt är att de av olika anledningar har flyttat till Sverige.

I rapporten sägs det att antalet förvärvsarbetande invandrarkvinnor är
lägre än antalet svenska och att den dolda arbetslösheten också bedöms vara
hög bland de invandrade kvinnorna. Dessa kvinnor har också i större ut-
sträckning monotona och ensidiga arbeten. Andelen förtidspensionärer är
större än i de flesta andra kvinnogrupper.

Man skulle kunna räkna upp många av de problem som lyfts fram i den
här utredningen. Men jag är mycket intresserad av att få veta hur regeringen
eller Birgit Friggebo tänker hantera förslagen i rapporten. Kommer det för-
slag till åtgärder, och i så fall när? Eller läggs rapporten helt enkelt åt sidan?

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tion er

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Anf. 31 LAHJA EXNER (s):

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Georg Andersson har ställt den
här interpellationen till Birgit Friggebo. Mycket som står att läsa i svaret är
ganska kända fakta för oss som dagligen här i riksdagen och utanför det här
huset jobbar med både arbetsmarknads- och invandrarpolitiska frågor.

På något sätt blev jag ganska nedslagen när jag läste svaret. Det andas en
sådan passivitet. Jag vet inte om det hänger ihop med pågående budgetför-
handlingar eller någonting annat. I så fall har kulturministern möjligheten
att antingen bekräfta detta eller visa litet mer vilja här i debatten.

Att man behöver kunna det svenska språket borde vara en självklarhet för
oss alla. Det är så många som debatterar flyktingfrågor och invandrarfrågor
ute i samhället i dag. Det är inte alltför sällan man hör påståendet: Undra
på att flykting- och främlingsfientligheten växer, när de inte ens vill lära sig
svenska.

Svenskundervisningen har under årens lopp behandlats ganska många
gånger här i kammaren och i olika organ. Ett av mina första minnen av riks-
dagsarbetet 1979 är att jag i arbetsmarknadsutskottets handlingar hittade en
rapport över det s.k. Kistaprojektet. Det gick ut på att de kommunala myn-
digheterna, olika organ och arbetsförmedlingarna jobbade ihop för att
snabbt slussa in flyktingar och andra invandrare på arbetsmarknaden. Man
satte in flera olika medel. Det hade bevisligen redan då gett mycket goda
resultat. Man uttalade också här i riksdagen att dessa kunskaper borde spri-
das.

Precis samma frågor behandlade vi i Invandrarpolitiska kommittén några
år senare. Vi gjorde också våra rekommendationer, som sedan återkom i
den efterföljande propositionen.

Visst har det skett ganska mycket under årens lopp. Men behoven är
enormt stora och, vill jag påstå, växande. Den kommunala mottagningen av
flyktingar innebär att arbetsförmedlingen är skyldig att göra en individuell
plan för flyktingen. Men i dag är risken uppenbar att detta börjar fungera allt
sämre. Det är naturligtvis arbetssituationen på arbetsförmedlingarna, men
också arbetsmarknadsläget, som orsakar detta, eftersom det effektivaste sät-
tet att lära sig svenska är att man parallellt får undervisning och möjlighet
att praktisera det som man lär sig på kursen.

Får man inte möjlighet att praktisera, blir det sämre resultat och ofta av-
brutna studier, precis som Maud Björnemalm sade. Tyvärr omfattar de indi-
viduella planerna inte andra invandrargrupper, som dock utgör majoriteten
av de nya invandrarna. De omfattar inte alls alla de gamla invandrare som i
dag förlorar sina jobb.

Apropå passiviteten och hänvisningen till att flyktingarna inte kan åter-
vända till sina hemländer osv. hoppas jag att Birgit Friggebo verkligen inte
menar att de gamla invandrarna, och även andra, får klara sig själva bäst de
vill, för de kan återvända till sina hemländer. Det vore verkligen ett miss-
lyckande för det nordiska samarbetet och den nordiska gemensamma arbets-
marknaden, som vi i dag vill använda som modell i den europeiska integra-
tionen. Vi talar vitt och brett om våra ungdomars möjligheter att arbeta och
studera ute i Europa.

Vi har tusentals gamla nordiska invandrare och tusentals jugoslaver som

värvades hit på 50- och 60-talet och som ännu inte har fått tillräckliga kun-
skaper i svenska, är utslagna från arbetsmarknaden och är utslitna. De riske-
rar nu att helt och hållet hamna utanför arbetsmarknaden och bli förtidspen-
sionerade och bittra över hur livet i Sverige blev.

Anf. 32 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Jag delar Lahja Exners uppfattning att det var bra att Georg
Andersson framställde denna interpellation. Jag tycker att detta är en av de
största utmaningar som vi har i vårt samhälle. Det finns risk att en stor grupp
av blivande svenskar kommer att befinna sig helt utanför samhället - en mar-
ginalisering dels av de personer som nu kommer hit, dels av deras barn och
eventuellt barn som kommer att födas här i Sverige som svenskar.

Vi ser i många andra länder vad det innebär när man får grupper som be-
finner sig nästan totalt utanför samhällslivet. Man har inte den naturliga kon-
takt med arbetslivet som gör att man får kontakt med svenskar. Det får ytter-
ligare återverkningar på den kommande generationen. Detta är en av de
största utmaningarna.

Utmaningen har blivit större på grund av att nya kategorier människor
kommer till Sverige, framför allt utomnordiska invandrare men också flyk-
tingar som kommer längre bortifrån och som inte kommer av arbetsmark-
nadsskäl. Detta har ökat under de senaste åren. I den meningen är frågan
inte alldeles ny.

Georg Andersson sade att AMS och Invandrarverkets skrivelse har mötts
med irriterade kommentarer. De fyra och en halv första sidorna i skrivelsen
handlade om behovet av ökade insatser för utbildning och arbetsmarknads-
åtgärder. Till den delen har jag välkomnat skrivelsen till regeringen och tyckt
att det var alldeles utmärkt att Invandrarverket och AMS har uppmärksam-
mat frågan. Den utformning skrivelsen fick gjorde att diskussionen hamnade
helt vid sidan av, den har ingen sett. Det har i stället blivit en diskussion om
att vi skall reglera flyktingpolitiken efter arbetsmarknadsförhållandena. Då
tycker jag att man inte har främjat saken och det viktiga som togs fram i
skrivelsen, nämligen behovet av kraftigt ökade insatser för att de människor
som söker skydd i vårt land också skall kunna integreras i vårt land. Då kom-
mer vi fram till de viktiga frågor som handlar om integration och valfrihet.

Jag är glad över att vi alltmer tycks bli samstämda om att det är oerhört
viktigt att man lär sig svenska för att kunna fungera i det svenska samhällsli-
vet. Här finns olika utredningar, genomgångar, analyser - bl.a. riksdagens
revisorers analys som Maud Björnemalm pekade på. Den visar att svenska
för invandrare inte fungerar bra. Man hoppar av, man får inte de kunskaper
som det är tänkt. Vi har ett regelsystem som är bra upplagt och bra tänkt
men som inte fungerar. Vi får inte de resultat som vi vill ha.

Georg Andersson säger att vi behöver åtgärder och insatser nu. Riksda-
gens revisorer, och även AMS och Invandrarverket i sin skrivelse, begär ju
att vi skall utreda dessa frågor, titta på orsakerna till att det blivit på det här
sättet, att det inte fungerat. Det är precis vad regeringen hade aviserat redan
innan Invandrarverkets och AMS skrivelse kom. Jag har begärt att förslag
skall lämnas redan vid nästa årsskifte. Egentligen är det en väldigt kort tid.
Men jag har tyckt att det här är så angeläget att det skall vara inriktningen.

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 37

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Georg Andersson tyckte att det var ett långt svar. Jag tyckte att det var en
viktig fråga och ville visa på de olika möjligheter som redan finns. Jag tror
också att det är en viktig signal, inte minst för flyktingar och invandrare, att
man talar om att det finns resurser särskilt avsatta för dem. Det är också
viktigt att för våra myndigheter tala om att detta är en viktig fråga och att
man skall utnyttja de möjligheter som finns. På kort sikt har vi tillsammans
med Socialdemokraterna kommit överens om kraftigt ökade insatser för att
stävja arbetslösheten just nu.

Georg Andersson undrade om det är fråga om ökade ambitioner. Ja, det
är absolut nödvändigt. Jag tror inte någon kan vara emot det. Frågan är hur
dessa ambitioner skall ta sig uttryck. Vi har många system, men de fungerar
inte.

Beträffande etnisk diskriminering i arbetslivet har vi fått förslag. I rege-
ringsförklaringen har regeringen sagt att man vill återkomma med förslag
när det gäller att stävja diskrimineringen i arbetslivet. Kommer AMS och
SIV att få svar på sin skrivelse? frågade Georg Andersson. Ja, det här är
naturligtvis delvis ett svar, men det viktiga var ju att de ville ha en utredning.
Det hade vi bestämt redan innan skrivelsen kom till regeringen.

Anf. 33 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Får jag först säga att jag gillade det här senaste inlägget
mycket mer än det skriftliga svaret. Det visar mycket mer av vilja och ambi-
tion. Frågan är sedan vad som kommer ut av det. Det är bra att det kommer
förslag beträffande etnisk diskriminering. Jag bedömer det som en viktig
fråga i sammanhanget.

Birgit Friggebo säger att hon har välkomnat den skrivelse som AMS och
Invandrarverket lämnat in. Det har inte framgått, utan det är snubborna som
har framgått i den allmänna debatten.

AMS och Invandrarverket har inte, som jag tolkar skrivelsen, talat om att
flyktingpolitiken skall konjunkturanpassas. Man konstaterar att den rå-
dande situationen kräver förändrade förutsättningar för en framgångsrik in-
tegration av nyanlända invandrare. Det krävs ökade insatser för just nyan-
lända. Sedan talar man om att vi i större utsträckning skall öppna för arbets-
kraftsinvandring då det råder brist på arbetskraft. Det är väl litet kontrover-
siellt, men det har inte med flyktingpolitiken att göra hur vi dimensionerar
arbetskraftsinvandringen.

Vidare förstår jag inte den slutsats som Birgit Friggebo drar av skrivelsen,
att den bara skulle handla om krav på en utredning. I slutet av skrivelsen
sammanfattas det hela så här:

”För de personer som kommer att få tillstånd att stanna i Sverige de när-
maste åren behövs, förutom de åtgärder som finns, och de resurser som ges
inom ramen för det ordinarie flyktingmottagandet, svenskutbildningen,
samhällsintroduktionen och arbetmarknadspolitiken, kraftigt förstärkta re-
surser för:

- svenskutbildning, alfabetiseringsundervisning, grundläggande utbild-
ning för vuxna.

- särskilda anpassade arbetsmarknadspolitiska insatser med inriktning på
bl.a. lågutbildade.”

Det är vad skrivelsen mynnar ut i, inte en utredning. Nu krävs förstärkta
resurser, för utvecklingen är dramatisk.

Det är synd att jag inte har möjlighet att visa en bild, men jag har här
ett diagram som visar att kurvan för sysselsättningsgraden för utomnordiska
invandrare under de två senaste åren brant stupar utför. Den utvecklingen
är alarmerande, för den skapar marginalisering och segregation som föder
rasism. I kampen mot rasismen ser jag egentligen inget viktigare inslag än
ökade insatser för utbildning i svenska, yrkeutbildning samt möjligheter för
invandrare att komma ut i arbetslivet, finna ett fäste i samhället så att de
därmed konstruktivt kan göra rätt för sig.

Anf. 34 LAHJA EXNER (s):

Fru talman! Birgit Friggebo säger att man behöver utreda frågan därför
att allting inte fungerat bra. Det gör mig förtvivlad. Det finns bevittnat goda
modeller, t.ex. detta med svenskundervisning parallellt med arbetspraktik.
Frågan är om vi verkligen avsatt de resurser som krävs för detta. Där skulle
jag nog vilja påstå att det i dag behövs större resurser.

Beträffande den stora majoriteten av nytillkomna invandrare fungerar det
faktiskt så att om t.ex. en kvinna gifter sig med en svensk man, flyttar till
Sverige och ett barn föds i denna relation, har kvinnan rätt till svenskunder-
visning men hon får ingen ersättning. Studiefinansieringen är inte heller till-
godosedd. Hon måste faktiskt betala avgift för barnomsorg. Sådana ekono-
miska problem kan leda till att man avbryter sina studier.

23 000 studieplatser ingår i det krispaket som vi snart skall fatta beslut om,
men studiefinansieringen är löst för bara 5 000. För resten är ekonomin helt
enkelt inte löst. Många vill komma in på dessa utbildningar, och det finns
också planer på att starta utbildningar.

Anf. 35 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Fru talman! Jag tycker också att det var ett bra svar. För säkerhets skull
vill jag ändå fråga - jag hoppas att jag inte feltolkat kulturministern: Är det
så att regeringen kommer att utreda, kartlägga, varför så många hoppar av
svenskundervisning?

Anf. 36 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Först svar på Maud Björnemalms fråga: En väsentlig del av
den stora utredningen om invandrarpolitiken kommer att gälla invandrarnas
möjlighet att få arbete, komma in i arbetslivet, få utbildning, hemspråksut-
bildning osv. Det ingår som en självklar del att titta på hur svenska för in-
vandrare har fungerat.

Svar också när det gäller invandrarkvinnornas situation med anledning av
den rapport som Invandrarverket har lämnat: En viktig slutsats där är att vi
mycket saknar kunskap om invandrarkvinnornas situation. Det är viktigt att
gå vidare för att få ökade kunskaper.

Dessutom finns det en del allmänna påpekanden om brister. Regeringen
kommer inte att lägga den rapporten åt sidan.

Lahja Exner frågade tidigare om alla invandrare skulle få möjlighet att
lära sig svenska. Svaret är ja. Om mitt skriftliga svar har misstolkats på den

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

punkten tar jag tillbaka det. Detta är naturligtvis väldigt viktigt. Frågan
handlade om huruvida behandlingen av alla invandrare mer eller mindre
skulle formaliseras i flyktingmottagandet i kommunerna. Det finns faktiskt
invandrare som klarar sig själva.

Georg Andersson säger att han inte har uppmärksammat att jag i olika
sammanhang har välkomnat skrivelsen från AMS och Invandrarverket vad
avser frågan om att skapa bättre utbildning och arbete för flyktingarna och
invandrarna.

Det är ju det problemet vi alltid har. Jag har suttit i TV och upprepat det
flera gånger. Problemet med skrivelsen var just det att den fokuserade på
någonting annat, nämligen att man ville inskränka skyddspolitiken för flyk-
tingar för att förändra arbetssituationen för dem som kommer hit.

En naturlig fråga till Georg Andersson är om han delar AMS och Invand-
rarverkets uppfattning att det bara är Genévekonventionen som skall gälla
som grund för skyddsbehovet för flyktingar som kommer till Sverige. Det
stämmer inte alls överens med vad som sades i en tidigare interpellationsde-
batt, då representanter för Socialdemokraterna sade att det absolut är ute-
slutet att bara ha Genévekonventionen som grund för skyddspolitiken.

Man ser här problemet med att gå ut med den typen av ogenomtänkta
ståndpunkter. Det skymmer den del av frågan som generaldirektörerna vill
ta upp, och som jag bedömer som en utomordentligt viktig fråga.

Anf. 37 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Till de nyanlända åhörarna vill jag säga att vi diskuterar den
viktiga frågan om invandrarnas möjlighet att komma in på arbetsmarkna-
den. Jag hoppas att alla delar vår uppfattning om att detta är en viktig och
angelägen fråga.

Birgit Friggebo är nog inte helt oskyldig till att debatten om den här skri-
velsen har vinklats. Jag tror ändå att Birgit Friggebo, med de möjligheter ett
statsråd har att komma ut i medierna, hade kunnat få genomslag och lyfta
fram problemet med den dramatiska och allvarliga situation som invand-
rarna nu är i på den svenska arbetsmarknaden. Att man i stället skjuter in
sig på en passus i frågan om tiliståndsgivningen är litet olyckligt. Man hade,
med litet god vilja, kunnat fånga upp en annan sats beträffande tillståndsgiv-
ning i nämnda skrivelse. Där heter det att man bör inrikta sig på en generö-
sare tillståndsgivning inom ramen för kvoteringar som kan avse både flyk-
ting- och anhörigområdet. Det fanns också som inslag i AMS skrivelse.

Så vill jag ta upp frågan om insatser för de invandrare och flyktingar som
nu är här och inte får fäste på arbetsmarknaden eller utbildning i svenska.
Det rör sig om ett akut resursbehov. Det är möjligen också en organisatorisk
fråga, vilken kräver åtgärder omgående.

Jag hoppas att kulturministern tar till sig detta och agerar kraftfullt. Jag
lovar allt stöd ifrån den socialdemokratiska sidan.

I ett tidigare inlägg sade kulturministern att det finns resurser. Tyvärr är
resurserna uttömda nu. Om det var AMS resurser som åsyftades vill jag säga
att AMS möjligheter att bereda människor som är arbetslösa arbetsmark-
nadsutbildning, beredskapsjobb eller ungdomspraktik nu minskar. Kur-
vorna i statistiken pekar nedåt - om man skall hålla sig inom budgetramarna.

Jag hoppas att finansminstern, som nu också är här, lyssnar till dessa visa
ord. Det behövs ytterligare insatser för att klara den här prekära situationen.
Invandrarnas arbetsmarknad är i hög grad den offentliga sektorn, där in-
vandrarna har haft lättare att komma in än vad de haft på den privata mark-
naden. De har trivts bättre och blivit bättre omhändertagna, enligt en nyli-
gen presenterad utredning. Men nu krymper den offentliga sektorn till följd
av åtstramningar i kommunerna som regeringen inte är helt oskyldig till.

Anf. 38 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Fru talman! Jag tror inte att det gagnar denna sak att vi här recenserar hur
medierna fungerar. Georg Anderson vet mycket väl vilka frågor som fokuse-
ras i medierna. Och det var också detta som blev en utlöpare av diskussionen
om AMS och Invandrarverkets skrivelse.

Georg Andersson sade att AMS resurser är totalt uttömda och att det inte
finns några möjligheter att bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik. I da-
garna behandlas i riksdagen vår gemensamma överenskommelse om att
satsa 10 nya miljarder för att öka sysselsättningen och för att möta arbetslös-
hetskrisen. Detta är vi ju överens om. Då kan man inte stå i denna talarstol
och säga att alla pengar är slut. Det är faktiskt ett överdrivet sätt att bedriva
politisk propaganda på.

När det sedan gäller resurserna till svenska för invandrare handlar det väl-
digt mycket om att öka effektiviteten i svenskundervisningen. Varför hoppar
människor av? Varför slutför de inte de olika kurserna? I den meningen be-
hövs det resurser för att öka effektiviteten. Men då måste man se på orsa-
kerna till att det går till som det gör, vilket den här kommittén också skall
undersöka. Därefter hoppas jag att man skall kunna lägga fram förslag som
kan bidra till att effektiviten ökas, så att flyktingar och invandrare kan lära
sig svenska perfekt. Då kan de också bättre delta i arbetslivet i Sverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Muntliga frågor till regeringen

Anf. 39 TALMANNEN:

Jag hälsar statsminister Carl Bildt (m), finansminister Anne Wibble (fp),
jordbruksminister Karl Erik Olsson (c), kommunikationsminister Mats
Odell (kds) och näringsminister Per Westerberg (m) välkomna.

Statsministern besvarar övergripande och allmänpolitiska frågor. Frå-
gorna till övriga statsråd förutsätts beröra deras ansvarsområden inom rege-
ringen.

Utförsäljning av statliga företag

Anf. 40 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till näringsminister Per Westerberg: Står
näringsministern fast vid den uppgörelse om ett moratorium när det gäller

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

utförsäljning av statliga företag som har träffats mellan Socialdemokraterna
och regeringen?

Anf. 41 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Svar: ja. Vi följer exakt det protokoll som finns från uppgörel-
sen.

Räntepolitiken

Anf. 42 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Regeringens valutapolitik har havererat. Kronan flyter. Stats-
ministern har sagt sig vara nöjd med att falla med flaggan i topp. Nu har det
emellertid uppstått en ny situation som borde utnyttjas. Den flytande kro-
nan gör det möjligt för oss att sänka räntan. En sänkt ränta är det viktigaste
instrumentet över huvud taget. Det var alla överens om innan valutakrisen
spetsades till.

Mina frågor till statsministern är därför: Är regeringen och Riksbanken
överens om den politik som nu förs och som i stort sett kan beskrivas som
att sälja smöret och sedan tappa pengarna? Är regeringen medveten om att
investeringarna, arbetslösheten och bankkrisen förvärras av dagens räntepo-
litik? Vad finns det för logisk förklaring till det som man nu gör, då man tidi-
gare var så övertygad om att det just var räntan som var problemet?

Anf. 43 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Något senare i eftermiddag kommer finansministern att
lämna en särskild information till riksdagen, som berör bl.a. den inriktning
av finanspolitiken som vi ser som en nödvändig förutsättning för en trovärdig
inflationspolitik, vilket i sin tur är en förutsättnng för att vi skall kunna åstad-
komma det som vi måste åstadkomma, nämligen successivt lägre räntor.

Jag håller helt med om att det är en absolut nödvändighet att få till stånd
fallande räntor. Men det är inte något som man åstadkommer utan vidare.
En ekonomi och ett land gör sig successivt förtjänta av lägre räntor genom
bl.a. den politik som förs. Om vi inte har någon trovärdighet i inflationsbe-
kämpningen, får vi inte ner räntorna. Trovärdighet i inflationsbekämp-
ningen förutsätter bl.a. en stram finanspolitik inriktad på besparingar i de
offentliga utgifterna. Det är regeringens och riksdagens uppgift att genom-
föra detta. Sedan har Riksbanken, som är ett under riksdagen lydande or-
gan, sina speciella uppgifter i detta sammanhang. Kontakter mellan regering
och Riksbank förekommer, men Riksbanken är självständig under riksda-
gen.

Anf. 44 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Riksbanken fastställer den korta räntan. Om Riksbanken vill
sänka den korta räntan, så gör den det. Riksbanken vill tydligen inte det,
utan man vill visa att det som man tidigare gjorde var väldigt klokt. Men det
var det ju inte.

Att man för en restriktiv finanspolitik betyder som bekant inte att man för
en sådan penningpolitik. Nu är det fel tillfälle att bedriva en stram penning-

politik, men vi skall föra en stram finanspolitik. Och jag återkommer till att
man måste få ned räntan. Det är där alla problem finns i dag när det gäller
investeringar, arbetslöshet, bankkris och alltihop.

Anf. 45 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det är möjligt att lan Wachtmeisters frågor är mera avsedda
att riktas till riksbankschefen än till statsministern. Det är i alla fall under
riksbankschefen som delar av dessa frågor ligger, inte under statsministern.

Även om det inte antyddes i frågan utgår jag ifrån att lan Wachtmeister
vet att Riksbanken i dag har sänkt marginalräntan. Alldeles avgörande - inte
minst för det som lan Wachmeister nämnde, dvs. för näringslivets investe-
ringar - är dock utvecklingen av den långa räntan.

I Svenska Dagbladet av i dag finns det bl.a. en liten intervju med Rune
Andersson om just detta tema. Han påpekar att för näringslivets långsiktiga
investeringsbeslut är det den långa räntan som är avgörande. Den långa rän-
tan sänks inte ens av Riksbanken eller riksbankschefen, utan den sätts av
marknaden utgående från inflationsförväntningarna. Därmed kan vi bara
påverka den långa räntan nedåt genom att påverka inflationsförväntning-
arna, och det gör vi genom en stram finanspolitik - bl.a. genom att vara be-
redda att spara mera och låna mindre när det gäller de statliga finanserna.
Sådana är sammanhangen, vilket nog lan Wachtmeister är medveten om.
Sedan skall vi alla i denna kammare gemensamt skapa förutsättningar för de
lägre räntor som i sin tur är en förutsättning för att vi skall kunna klara
mycket annat.

Anf. 46 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Jag skulle gärna ställa frågan till riksbankschefen, men det är
mycket svårt att få svar därifrån. Nu befinner vi oss i riksdagen. Då är min
fråga: Har Riksbanken och regeringen samma uppfattning i den här frågan,
eller har ni olika uppfattningar om räntan? Riksbanken kan sänka den korta
räntan, medan marknaden sätter den långa.

Anf. 47 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag har här redovisat min och regeringens uppfattning. Fi-
nansministern kommer att vara mera utförlig inom loppet av någon timme.
Det är regeringens uppfattning, som jag tror att riksdagens majoritet till
övervägande del delar. Om lan Wachtmeister vill ställa frågor till riksbanks-
chefen, är jag övertygad om att det på ett eller annat sätt finns lämpliga fora
för detta. Jag svarar för regeringen.

Hushållens ekonomi

Anf. 48 BENGT KRONBLAD (s):

Fru talman! Jag har en fråga till statsministern.

Många människor har i dag stora ekonomiska problem på grund av arbets-
löshet. Många har även stora skulder till följd av de rörliga räntenivåerna. I
dagarna får många personer en betungande julklapp från banker och kredit-

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

bolag. Kostnader för lån på t.ex. 150 000 kr med rörlig ränta har blivit flera
tusen högre än normalt till följd av det höga ränteläget.

Frågan i två delar till Carl Bildt är: Vilket råd ger Carl Bildt till dessa famil-
jer när det gäller att kunna betala denna julklappsfaktura? När kommer Carl
Bildt att stödja att Bengt Westerberg, Alf Svensson och justitieministern tar
fram den skuldsaneringslag som redan finns utarbetad i Justitiedepartemen-
tet?

Anf. 49 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag är inte övertygad om att jag kan ge råd i enskilda situatio-
ner. Då måste jag sätta mig in i dem. Jag tror att vi alla kan göra det om vi
sätter oss in i situationen, men det finns inget råd som är allmängiltigt för
varje enskild människas eller varje enskilt hushålls situation. Tron att man
kan dra alla människor över en kam, att allting är lika och att allting kan
klaras av genom ett statsministeruttalande, tillhör nog en gången tid.

Insolvensutredningen har lämnat sitt betänkande för bara några dagar se-
dan. Det pågår försöksverksamhet i delar av landet. Man får utvärdera den
och se vilka framkomstmöjligheter som finns. Tro inte att detta är något uni-
versalmedel. Det enda sättet att lösa detta är att föra en ekonomisk politik
som skapar bättre förutsättningar för inkomstutvecklingen för familjer och
hushåll runt om i landet. Men inom dessa ramar skall vi självfallet pröva
möjligheterna att också vidta andra åtgärder.

Ska tteväxlingen

Anf. 50 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Detta är en fråga som vi kanske också får svar på av finansmi-
nistern senare, men jag vill nu ställa den till statsministern. Vi fick en pro-
gnos i går om en ny försörjningsbalans. I den framgick att enhetskostna-
derna i industrin under nästa år skulle minska med 15 %. Hushållens dispo-
nibla inkomster skulle minska med 3,5 %. Därigenom har rimligtvis syftet
med den skatteväxling eller interndevalvering som man beslutade om vid
krisuppgörelserna uppfyllts med råge. Varför håller man fast vid denna skat-
teväxling? Denna har ju ingenting med själva stramheten i den ekonomiska
politiken att göra.

Anf. 51 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det är allom bekant att regeringens uppfattning var att det
som åstadkoms i krispaket 2, den s.k. skatteväxlingen, sänkningen av arbets-
givaravgifterna med 4,3 procentenheter och därutöver åtgärder som skulle
ge 5 %, var otillräckliga åtgärder för att uppnå den utveckling för näringsli-
vet, industrin och sysselsättningen som vi bedömde som önskvärd. Därför
föreslog också regeringen ytterligare sänkning av löneskatten. Utvecklingen
blev sedan den som lan Wachtmeister just refererade till. Vi har fått en dep-
reciering av den svenska kronan som fluktuerar litet. Därmed finns inget be-
hov av att göra en ytterligare sänkning av löneskatten.

Det har, som bekant, kommit propåer om att vi skulle inställa den sänk-
ning av löneskatterna som ingick i krispaket 2 och att de kalkyler som vi har

gjort och som egentligen är ganska självklara visar att en sådan åtgärd med-
för en ökad arbetslöshet både 1993 och 1994. Den försämrar inte minst indu-
strins situation och leder därmed till färre sysselsatta och därmed till ökad
arbetslöshet samt ökad belastning på arbetsmarknadsbudgetarna. Försiktigt
uttryckt har vi ingen anledning att medverka till detta.

Europas bästa skola

Anf. 52 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Den del av regeringsförklaringen som beskriver Europas
bästa skola riskerar att bara bli ord på ett papper på grund av de mycket
stora nedskärningarna i kommunernas ekonomi som också skolan får ta kon-
sekvenserna av. Det innebär att det i dag blir större skolklasser och sämre
möjligheter för skolorna att stödja de elever som behöver extra stöd. Detta
är verklighet i dag.

Oroar detta statsministern, som var den som föredrog regeringsförkla-
ringen här i riksdagen?

Anf. 53 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det som gläder mig är att det finns en otålighet när det gäller
att få fram Europas bästa skola. Vad jag har sagt, vilket jag också tror att
regeringen också har sagt många gånger, är att detta är något som vi succes-
sivt skall förverkliga under 1990-talet. Tro inte att man bygger Europas bästa
skola, Europas bästa utbildningsväsende, på bara ett år. Det gör man inte.

I viktiga hänseenden är vi väl på gång. Låt mig nämna friskolereformen
som betyder mycket för valfrihet och därmed kvalitetsutveckling samt olika
typer av pedagogiska synsätt. Låt mig också nämna arbetet med den nya
läroplanen med dess starkare betoning på kunskapskraven, arbetet med att
äntligen ge vårt skolsystem ett någorlunda fungerande och rättvist betygssys-
tem och förbättringarna som nu sker i lärarutbildningen. Tillsammans inne-
bär detta att vi är på god väg att skapa Europas bästa skola. Ovanpå detta
skall vi sedan lägga ett högskole- och universitetssystem som har en större
dimension och en högre kvalitet än vad som gällde under 60-, 70- och 80-
talen.

Flygverksamheten på Bromma

Anf. 54 INES UUSMANN (s):

Fru talman! I dag har åter inträffat en allvarlig flygolycka i Bromma. Jag
vill med anledning av detta fråga kommunikationsministern: Kommer rege-
ringen att ompröva inställningen till flygverksamhet efter 1996 på Bromma?

Anf. 55 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Först vill jag givetvis djupt beklaga den här tragiska händelsen
på Bromma. Det är mycket allvarligt att en sådan här olycka har kunnat in-
träffa. Jag delar också den sorg som har drabbat de anhöriga.

Det är nu för tidigt att uttala sig om orsakerna till olyckan. Ändå tycker
jag, fru talman, att vi skall behålla vissa proportioner. Av de ca 30 miljoner

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

civila flygrörelser som sker i västvärldens linjetrafik varje år inträffar i ge-
nomsnitt 50 mer eller mindre allvarliga haverier. Det är alltså en oerhört sä-

ker verksamhet.

Muntliga frågor till
regeringen

På Bromma har i år genomförts ca 35 000 flygrörelser. Bara 23 % av dessa
är linjefartsrörelser. Resten är, som i dagens tragiska fall, i huvudsak privat-
flyg. En omprövning av linjefarten på Bromma löser inte det problem som
har drabbat flyget just i dag.

Regeringen har just lagt fast en strategi för att separera trafiken mellan
Bromma och Arlanda, vilket bl.a. innebär att ingen ytterligare utrikestrafik
kommer att tillåtas på Bromma. Inte heller kommer stora plan att tillåtas,
utan endast miljövänliga plan som klarar de mycket speciella krav som ställs
på s.k. cityflygplatser.

Beträffande den mer långsiktiga frågan kommer regeringen inom en
mycket nära framtid att utse en person som skall förhandla med Stockholms
stad. Det är därför för tidigt att nu uttala sig om en eventuell omprövning.

FN-insatser mot Serbien-Montenegro

Anf. 56 GÖRAN ÅSTRAND (m):

Fru talman! Vilka politiska slutsatser drar statsministern av det som
skedde i går, då 50 muslimska stater vid en samling i Saudiarabien sade att
FN måste använda våld mot Serbien och Montenegro?

Anf. 57 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Den slutsats jag drar är väl den enda möjliga, nämligen att
det finns en växande otålighet över den oförmåga som FN-systemet och hela
det internationella samfundet har när det gäller att komma till rätta med det
som sker framför allt i Bosnien-Hercegovina. Man skall vara medveten om
att extra misstänksamhet visas från de muslimska staterna, som inte anser
att de europeiska staterna gör tillräckligt för att värna muslimska trosbekän-
nare i Bosnien-Hercegovina.

Det finns ingen anledning att förändra vår politik beroende på vilken tro
de människor bekänner sig till som drabbas av våld och svält. Men vi har all
anledning att på olika sätt försöka medverka till att Internationella euro-
peiska samfundet mera effektivt försöker att stävja våldsanvändningen i
Bosnien-Hercegovina. Jag kan nämna att detta kommer att bli den kanske
dominerande frågeställningen vid det ministermöte med Europeiska säker-
hets- och samarbetskonferensen som kommer att äga rum i Stockholm den
11-12 december. Ca 50 utrikesministrar från samtliga ESK-stater kommer att
samlas under två dagar här i Stockholm för att diskutera bl.a. detta.

L antbruksforskningen

Anf. 58 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Fru talman! Jag vill vända mig till jordbruksministern. Vi håller nu på att
gå in i kretsloppssamhället. I Miljödepartementet utarbetas en proposition
med styrmedel för användandet av naturens resurser på ett sätt som inte för-

stör och utarmar dem.

Då är det självklart att forskningen när det gäller lantbruk, hur vi skall
bruka vårt land, blir allt viktigare. Det är de förnybara resurserna som kom-
mer att bli centrala. De växer, och vi måste forska på detta område.

Jag skulle vilja ta upp två frågor med jordbruksministern.

För det första: Lantbruksuniversitetets forskning måste självfallet priori-
teras.

För det andra: Jag är själv osäker på ansvarsfördelningen mellan Utbild-
ningsdepartementet och Jordbruksdepartementet när det gäller den mycket
viktiga forskning som sker i Garpenberg i Hedemora. Där har man nio pro-
fessurer, och forskningen bedrivs nu på ett mycket framgångsrikt sätt på
skogsområdet.

Min fråga till jordbruksministern gäller tankarna på att inskränka forsk-
ningen i Garpenberg till färre platser än man nu har. Bestäms detta hos Jord-
bruksdepartementet, hos Utbildningsdepartementet eller hos skolan själv?

Anf. 59 TALMANNEN:

Jag ber ledamöterna att ställa kortare frågor i fortsättningen.

Anf. 60 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Jag håller med Birgitta Hambraeus om att forskningen på det
biologiska området är mycket viktig och bör förstärkas. Det ligger också i
linje med regeringens allmänna politik att vi skall satsa på forskningen.

Den andra frågan gällde vem som bestämmer över SLU:s organisation och
var man skall ha aktiviteter i gång. Beslutet är primärt SLU:s eget. Men
denna typ av beslut, liksom andra viktiga beslut som SLU fattar, har rege-
ringen möjlighet att överpröva. Det innebär att vi naturligtvis för en diskus-
sion också om denna fråga.

Rätten till liv

Anf. 61 HENRIK S JÄRREL (m):

Fru talman! Jag har en fråga till statsministern. I regeringsförklaringen
står följande: Alla människor har samma värde. Den grundläggande mänsk-
liga rättigheten är rätten till liv.

Min fråga till statsministern är: Fanns det några särskilda överväganden
bakom den formuleringen, t.ex. om regeringen har överlagt om en viss över-
syn av t.ex. den svenska abortlagstiftningen?

Anf. 62 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Det är självklart att det som står i en regeringsförklaring står
där av mycket speciella skäl, bl.a. därför att en regeringsförklaring, i synner-
het när en regering tillträder för första gången, skall vara uttryck för vissa
grundläggande värderingar som denna regering avser att försöka upprätt-
hålla. Det kan röra sig om vad vi kan uppfatta som självklarheter-om frihe-
ten i samhället, om den grundläggande relationen mellan staten och samhäl-
let och också om sådant som allas lika värde och allas rätt till liv.

Därutöver är det självfallet på det sättet, som Henrik S Järrel antydde, att
det bakom detta också finns bekymmer med den utveckling som bl.a. fram-

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

går av den statistik som visar på ett mycket stort antal aborter. Detta leder
till en diskussion om den existerande lagstiftningen. Den diskussionen förs
kontinuerligt i denna kammare och i andra sammanhang. Men den har inte
lett till några konkreta slutsatser.

Öststatsexport

Anf. 63 SIMON LILIEDAHL (nyd):

Fru talman! Jag är sedan förra veckan ledamot, men jag är också en små-
företagare som kommer från verkligheten.

Jag har länge förgäves försökt exportera till Baltikum och till den gamla
Sovjetunionen. Det är problem med exportkrediterna, och konkurrerande
länder har bättre villkor.

Min fråga till Per Westerberg är: Avser regeringen att ge Exportkredit-
nämnden nya direktiv som gör det möjligt för svensk industri att exportera
till dessa länder?

Anf. 64 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Exportkreditnämnden har att arbeta efter en försäkringsprin-
cip, som innebär att risken skall stå i proportion till den premie som företa-
gen tvingas betala. Det har gjort det svårt för Exportkreditnämnden att
lämna exportkrediter för affärer som gäller vissa delar av Östeuropa.

Regeringen ser för närvarande över detta problem när det gäller Baltikum
och har för avsikt att föreslå någon form av ram för att på det sättet kunna
öppna möjligheter för Exportkreditnämnden att ge företagen exportkredit-
garantier för att kunna göra affärer med de baltiska staterna.

Prisreglering av handelsgödsel

Anf. 65 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Jag vänder mig till jordbruksminister Karl Erik Olsson. Jord-
bruksutskottet har just behandlat frågan om prisreglering beträffande han-
delsgödsel och växtgifter. Mitt under vår behandling i utskottet beslutade re-
geringen i frågan. Regeringen beslutade att avskaffa denna prisreglering.
Detta gäller fr.o.m. i går. Vi tycker att det är osnyggt handlat. Men det är
inte i första hand detta som min fråga gäller. Detta betyder att det blir billig-
are att använda handelsgödsel och miljögifter.

Min fråga till jordbruksministern är: Hur stämmer detta med målsätt-
ningen att man skall minska kemikaliseringen av det svenska jordbruket?

Anf. 66 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! När det gäller hanteringen är det på det sättet i denna typ av
frågor att när man aviserar tanken att ta bort en avgift - det är i och för sig
en avgift som är låg för handelsgödsel och bekämpningsmedel för att finan-
siera en spannmålsexport, som den också har använts till tidigare - avstannar
all aktivitet. Det fick ganska dramatiska effekter inom handeln och när det
gäller transporterna. Regeringen hade möjlighet att ta bort avgiften, och den

gjorde det så fort detta kunde hanteras. Vi tror att det var bra för näringen.
Det skulle ändå inte ha kommit in ett öre i avgifter under denna tid.

Beträffande den principiella frågan vill jag säga att den här avgiften är på-
lagd handelsgödsel och bekämpningsmedel för att vara en intäkt i det regle-
ringssystem för exporten som vi är på väg att avskaffa. När vi nu närmar oss
EG är en av de viktiga ambitionerna att anpassa pris- och kostnadsläget till
EG:s. Inom EG finns inte några sådana avgifter. Därför är det ganska viktigt
att försöka minska dessa avgifter.

Sedan frågade Margareta Winberg hur detta stämmer med miljöambitio-
nerna. Egentligen stämmer det mycket bra. Om vi tittar på priserna på han-
delsgödsel och spannmål, som är de viktiga komponenterna i detta samman-
hang, och går tillbaka till 1989, som var det sista året med det gamla syste-
met, var priset på spannmål 1:39 kr - omvandlat i dagens penningvärde är
det drygt 1:70 kr. För nästa år är spannmålspriset fastställt till 90 öre, dvs.
ungefär hälften. Handelsgödselpriset reduceras med denna åtgärd med drygt
20%.

Bensinskatten

Anf. 67 ROLF CLARKSON (m):

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till kommunikationsminstern. Den avi-
serade bensinskattehöjningen kommer att medföra kraftiga återverkningar
på ett så bilberoende samhälle som det svenska.

Är kommunikationsministern i det läget beredd att på nytt pröva frågan
om att tillsätta en bilsocial utredning?

Anf. 68 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Detta är ett gammalt kärt ämne som har tagits upp under
många år.

Det intressanta är att den bensinprisnivå som nu tycks etableras ligger
mycket nära den nivå som man i olika miljösammanhang har kommit fram
till är nödvändig om trafiksektorn skall ta sitt miljöansvar enligt det sektors-
ansvar som riksdagen har ålagt den.

Jag kan inte svara på frågan om en bilsocial utredning. För närvarande
förebereder vi inte någon sådan inom regeringskansliet.

Tredje spåret i Stockholm

Anf. 69 KENT CARLSSON (s):

Fru talman! Det har förts många diskussioner om det s.k. tredje spåret i
Stockholm. Regeringen beslutade för ett litet tag sedan att man inte kunde
tänka sig att finansiera något annat än ett tredje spår i ytläge förbi Riddar-
holmskyrkan. Samtidigt talades det om ett fjärde spår.

Nu finns det nya utredningar från Banverket som säger att man kan bygga
en tunnel, där både det tredje och det fjärde spåret skulle få plats och som
dessutom skulle göra att man slipper äventyra Riddarholmskyrkans framtid.

Hur ser kommunikationsministern på denna nya utredning om möjlighe-
ten att bygga en tunnel för spåren i stället för att lägga dem i ytläge?

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Muntliga frågor till
regeringen

Anf. 70 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Denna utredning kom häromdagen. Den visar att det billi-
gaste tunnelalternativet blir ca 2 miljarder kronor dyrare än de ca 1,5 miljar-
der som är finansierade i Banverkets budget.

Man kan då tycka, som Monica Andersson i Stockholms kommun, att
detta bara är en budgetteknisk fråga. Nu sitter finansministern här bakom
mig, och jag vet att hon tycker att 2 miljarder naturligtvis kan reduceras till
budgetteknik, men det är den allra svåraste teknik som vi över huvud taget
har att hantera.

Det finns alltså inga pengar anslagna för den typen av fördyrade lösningar.
Det skulle i så fall vara - som man förstår av Monica Anderssons uttalande
i Stockholms stadshus om att detta skulle vara enkel budgetteknik - möjlig-
heten att man i regionen tar fram pengarna. Men det är en annan sak att gå
ut till resten av landet. Jag kan ställa frågan till ledamöterna i denna kam-
mare om de är beredda att avstå från beslutade projekt på andra håll i landet
för att åstadkomma denna fördyrade lösning. Jag tror ärligt talat inte att
detta är realpolitik.

Anf. 71 KENT CARLSSON (s):

Fru talman! Man får för denna fördyrade kostnad inte bara ett spår utan
två spår, kommunikationsministern. Problemet både för regeringen och för
Stockholmspolitikerna är att vi med en ökad järnvägstrafik så småningom
måste ha ett fjärde spår. Frågan är genom vilket gravkor i Riddarholmskyr-
kan som man skall köra det fjärde spåret.

Anf. 72 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Detta är som att gå och julhandla med barnen. Man säger: Vi
behöver också det här. Sedan ser man sig om, och så hittar man mer och mer.

Sanningen är, att om man skulle välja tunnelalternativet, försenar det
möjligheten att få i gång en tågföring söderut som är helt nödvändig med
tanke på de omfattande investeringar som nu pågår - Svealandsbanan, Mä-
larbanan, Arlandabanan och utvecklingen av fjärrtrafiken med snabbtåg.
Jag tror ärligt talat att detta inte är realistiskt.

Behovet av det fjärde spåret ligger långt in i nästa sekel.

Stöd till varvsnäringen

Anf. 73 ROLF L NILSON (v):

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till näringsministern. Vid års-
skiftet upphör det svenska varvsstödet. Det är i princip bra. Men under ett
par år framåt hotas svensk varvsindustri och skeppsindustri att slås ut av ut-
ländska konkurrenter med statsstöd - danskar, tyskar och norrmän. Vad tän-
ker regeringen göra för ge dem en chans att överleva de två, tre år det är
fråga om?

Anf. 74 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Först och främst skall man notera att EG-området för närva-
rande har ett varvsstöd som löper ut under 1993. Vi följer självfallet mycket

nära vad som kommer att hända inom EG-området under det kommande
året, dvs. om man kommer att låta stödet löpa fullt ut eller ej.

Sedan noterar jag att den typ av varvsstöd som vi hittills har haft i Sverige
om 5 %, motsvaras mer än väl av den kostnadsminskning som man fått via
de förändringar i valutakurser och de sänkta arbetsgivaravgifter som nu
kommer.

Anf. 75 ROLF L NILSON (v):

Fru talman! Jag tolkar detta så, att om EG förlänger sitt varvsstöd, vilket
är troligt, kan regeringen tänka sig att agera.

Anf. 76 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Vi kommer i så fall att pröva frågan ånyo.

Anf. 77 TALMANNEN

Den muntliga frågestunden är härmed avslutad. Vi tackar statsministern,
finansministern, jordbruksministern, kommunikationsministern och nä-
ringsministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Information från regeringen om åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten

Anf. 78 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! När det gäller den ekonomiska brottsligheten står vi i dag in-
för en stituation där tre mycket svårbemästrade omständigheter samverkar.
Polisens resurser har under lång tid eftersatts. Antalet misstänkta fall av eko-
nomisk brottslighet har ökat. Det statsfinansiella läget medger inte någon
omedelbar generell resursförstärkning för polis och åklagare, vilket hade va-
rit möjligt under 1980-talet.

Regeringen har i dag fattat beslut som berör den ekonomiska brottslighe-
ten, och det ger mig anledning att i ett sammanhang presentera vad som görs
inom Justitiedepartementet på detta område. Jag vill emellertid först mer
allmänt diskutera den ekonomiska brottsligheten och bakgrunden till den si-
tuation jag just beskrev.

Den ekonomiska brottsligheten utgör ett allvarligt och omdebatterat pro-
blem. Sanningen är emellertid den att kunskapen om hur den ekonomiska
brottsligheten verkligen ser ut, och vilken omfattning den faktiskt har, är
bristfällig. Ar 1988 publicerades i Brottsförebyggande rådets regi en forsk-
ningsrapport, där det konstaterades att uppgifterna om den ekonomiska
brottsligheten i stor utsträckning byggde på uppskattningar och antaganden.
Någon direkt förbättring av denna situation har dess värre inte skett.

Det är helt enkelt så, att det är mycket svårt att få fram tillförlitliga uppgif-
ter om arten och omfattningen av det vi kallar ekonomisk brottslighet. Jag
måste mot den bakgrunden varna för de debattinlägg som ger intryck av att
var och varannan svensk skulle ägna sig åt ekonmisk brottslighet. Vi har alla

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från

regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

att tjäna på saklighet. Och våra åtgärder måste vara anpassade till de verk-
liga förhållanden som de berör.

Det är viktigt att lagstiftningsarbetet sker med beaktande av de konse-
kvenser den aktuella lagen får på andra områden än dem som särskilt avses.
Vi måste därför vara uppmärksamma så att vi inte i vår iver att komma till
rätta med den ekonomiska brottsligheten undergräver förutsättningarna för
den seriösa och välståndsskapande näringsverksamheten.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sverige har varit långt framme
på vägen mot ett genomreglerat kontroll- och myndighetssamhälle. Överdri-
ven detaljreglering och stelbent myndighetsutövning kan i sig innebära en
fara, inte minst för moral och etik i samhället. Vidare leder det ofta till sned-
vridningar och effektivitetsförluster i samhällsekonomin, vilket drabbar alla
medborgare i form av minskad välfärd.

Den ekonomiska brottsligheten gör tillräcklig skada som det är. Jag har
inte för avsikt att låta den tillfoga samhället ytterligare skada genom att
tvinga fram lagstiftning som lägger hinder i vägen för alla dem som till skill-
nad från brottslingarna följer lagar och bestämmelser. Regeringen kommer
att fortsätta att arbeta för avreglering. Vi vill skapa ett samhälle där männi-
skor tar eget ansvar. Ett ansvar som också innebär att de som bryter mot
lagarna i ökad utsträckning skall dömas och avtjäna sina straff.

När det gäller begreppet ekobrott, skall man hålla i minnet att det omfat-
tar ett stort antal olika typer av kriminella handlingar och gärningsmäm. I
statistiskt material ingår så vitt skilda brott som ringa bokföringsbrott och
bedrägerier omfattande hundratals miljoner kronor.

I grova drag kan den ekonomiska brottsligheten indelas i tre huvudkatego-
rier. Till den första kategorin kan hänföras skatte- och uppbördsbrott. Den
andra kategorin innefattar gäldenärsbrotten oredlighet, vårdslöshet och
mannamån mot borgenärer samt bokföringsbrott. Till kategori nummer tre
kan räknas bedrägerier, häleri, trolöshetsbrott, mutbrott och andra brott av
traditionell karaktär.

Det förtjänar att understrykas att det inte går någon skarp gräns mellan
ekonomisk brottslighet och annan kriminalitet.

För att finna de grundläggande orsakerna till dagens situation när det gäl-
ler den ekonomiska brottsligheten, är det nödvändigt att rikta blicken bakåt
mot den utveckling som skedde under 1980-talet.

Det är helt klart att en faktor som väsentligt bidrar till dagens bekymmer-
samma situation när det gäller den ekonomiska brottsligheten är att vi i Sve-
rige har en brist på poliser. Denna brist är en följd av den förra regeringens
otillräckliga satsningar på polisen. De borgerliga partierna var under 1980-
talet mycket kritiska till Socialdemokraternas politik på denna punkt. De
negativa konsekvenserna är i dag uppenbara. Det är därför tyvärr så, att det
i dag föreligger den oacceptabla situationen att utredningar om misstänkta
ekonomiska brott ofta får avbrytas, eller inte ens kan inledas, eftersom polis-
resurserna är otillräckliga.

Socialdemokraterna tillsatte under början av 1980-talet den s.k. Eko-
kommissionen. Eko-kommissionen förde fram tankegångar och lade fram
förslag om åtgärder som inte bara var främmande för svenskt rättsmedve-
tande utan också innebar direkta hot mot rättssäkerheten.

Kommissionens resonemang om omvänd bevisbörda och dess uttalanden
om att det i ekobrottsbekämpningens intresse fick accepteras att oskyldiga
dömdes till straff, är kända exempel. Förslagen möttes naturligvis av kraftig
kritik och ledde dess bättre inte till lagändringar.

Vi skall också hålla i minnet att 1982 års kraftiga devalvering i kombina-
tion med den dåvarande regeringens oförmåga att hålla nere kostnadsut-
vecklingen, väsentligen bidrog till den inflations- och spekulationsekonomi
vars följder vi alla i dag brottas med. Vi kan inte bortse ifrån att det ekono-
miska klimatet under 80-talet även ledde till en ökning av den ekonomiska
brottsligheten.

I den politiska debatten och i massmedia talas det mycket om ekobrott.
Min uppfattning är att det länge har just talats och utretts väldigt mycket.
Vad som krävs är effektiva åtgärder på många områden, som möjliggör att
misstänkt brottslighet utreds och att av domstol konstaterade brott leder till
kännbara straff. Det finns dock inga genvägar till en effektiv brottsbekämp-
ning, utan det handlar om hårt och väl planerat arbete med såväl bekäm-
pande som förebyggande insatser. Samtidigt måste lagarna vara förankrade
i det allmänna rättsmedvetandet. När så inte är fallet skapas en grogrund för
ekonomisk och annan brottslighet.

Den ekonomiska brottslighetens skiftande karaktär innebär att brottsbe-
kämpningen med nödvändighet engagerar ett stort antal myndigheter och
andra berörda. Utöver polis, åklagar- och skattemyndigheter, inkl. Riks-
skatteverket, engagerar ekobrottsligheten även kronofogdemyndigheter, Fi-
nansinspektionen, konkursförvaltare och revisorer. Vidare aktualiserar
denna brottslighet regelmässigt de regelsystem som tillämpas av Patent- och
registreringsverket och länsstyrelserna.

Vid beivrandet av den ekonomiska brottsligheten ställs naturligtvis också
stora krav på domstolarnas kapacitet och kompetens. Effektiv samverkan
och rationell samordning av myndigheternas insatser är därför av största vikt
vid bekämpningen av denna brottslighet. Detta gäller inte minst mot bak-
grund av att det påfallande ofta är just brister i dessa hänseenden som utnytt-
jas av gärningsmännen och som försvårar upptäckt och beivrande av denna
kriminalitet.

I syfte att förbättra möjligheterna att bekämpa den ekonomiska brottslig-
heten har regeringen i dag beslutat att ta initiativ till en förändring av Riks-
kriminalpolisens organisation och av den kvalificerade kriminalpolisverk-
samheten över huvud taget. En modell som skall prövas är att upprätta en
regionkriminalpolis inom varje åklagarregion. Regionkriminalpolisen skall
utgöra en slagkraftig styrka för bekämpning av den mest kvalificerade
brottsligheten, bl.a. den grova ekonomiska brottsligheten.

Vidare har vi inom Justitiedepartementet gått vidare med frågan om att
utveckla åklagarens roll som förundersökningsledare. Ett av syftena med en
omorganisation av Rikskriminalpolisen är nämligen att skapa bättre förut-
sättningar för ett effektivt samarbete mellan den nya regionkriminalpolisen
och regionåklagarmyndigheterna. Med andra ord skall dörren öppnas för ett
mer aktivt deltagande från åklagarna när det gäller att leda förundersök-
ningar avseende grov brottslighet.

Min avsikt är sedan att detta arbete skall samordnas med de förslag till

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 37

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

förändringar som har framförts i Åklagarutredningens nyligen avlämnade
betänkande. Åklagarutredningen har gjort en genomgripande översyn av
åklagarväsendet och lagt fram förslag som kan antas leda till förbättringar i
effektivitetshänseende.

De planer som jag nu har redovisat innebär en ganska radikal nyordning
på kriminalpolisens område. Det övergripande syftet är att få till stånd en
effektivisering och en kraftsamling av kampen mot den grova brottsligheten.
Det nödvändiga utredningsarbetet för att åstadkomma dessa förändringar
skall påbörjas redan före årets slut.

Dessutom ges Riksåklagaren resurser för upprättande av en särskild grupp
med åklagare och revisorer. Denna grupp skall särskilt utreda kvalificerad
ekonomisk brottslighet som riktar sig mot banker och andra kreditinstitut.
Gruppen kommer inom kort att inleda sitt arbete.

Vidare bör stora samordningsvinster kunna göras genom att öka utnytt-
jandet av de revisorer som konkursförvaltarna anlitar. Utredningar om eko-
nomisk brottslighet kan effektiviseras om konkursförvaltarna, polisen och
åklagarna i större utsträckning utnyttjar samma externa revisionsexpertis.
Det finns åtskilligt att vinna här. Åklagaren kan t.ex. få inflytande över vilka
frågor som skall utredas. Härigenom undviks också det dubbelarbete som
består i att samma fråga utreds vid olika tillfällen och av olika personer.

Riksåklagaren har tillsatt en arbetsgrupp bestående av representanter från
Riksåklagaren, Riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna, Konkursför-
valtarkollegiet och Föreningen Auktoriserade Revisorer som skall arbeta vi-
dare med dessa frågor, och då särskilt med frågan om revisorers medverkan
i brottsutredning.

När det gäller konkursförvaltarnas roll vill jag gå framåt ytterligare. Det
arbete som hittills bedrivits har visat, att det inom ramen för gällande regler
finns ett betydande utrymme för ett fördjupat och intensifierat samarbete
mellan åklagarna och konkursförvaltarna och att detta skulle kunna effekti-
visera utredningen av ekonomiska brott. Konkursförvaltarna borde beakta
brottsaspekten i större utsträckning än vad som görs i dag, samtidigt som
åklagarna bättre borde ta vara på all den kunskap som konkursförvaltarna
får under sin utredning av konkursboet.

Jag vill därutöver nämna det nya budgetsystemet för polisen. Fr.o.m. in-
nevarande år skall polisen tillämpa ett budgetsystem med ramanslag och
målstyrning. Härigenom bör flexibiliteten öka för polismyndigheterna att
göra de resursmässiga och organisatoriska förändringar som behövs för att
effektivisera bl.a. ekobrottsbekämpningen.

Som ni märker är den bärande tanken, eller strategin om man så vill,
bakom dessa åtgärder att genom förbättrad samordning koncentrera och ef-
fektivisera myndigheternas brottsbekämpande arbete. Vi måste komma bort
från dagens situation där utredningar om ekonomisk brottslighet bedrivs ef-
ter någon sorts stafettpinneprincip och därför tar flera år att slutföra. Brotts-
bekämpningen skall ske med utnyttjande av myndigheternas samlade kun-
skaper. Utredningsresurser och andra resurser skall kunna sättas in så tidigt
som möjligt och under rationellt samverkande former.

Jag får avslutningsvis erinra om följande övriga åtgärder som syftar till att
på olika sätt förstärka kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samråd med Riksskatteverket,
som ni känner till, på regeringens uppdrag utrett de åtgärder som bör vidtas
för att statsmakternas prioriteringar och riktlinjer i fråga om bekämpningen
av den ekonomiska brottsligheten skall förverkligas. I den rapport myndig-
heterna avlämnat ingår omfattande förslag till förändringar. Bl.a. påtalas be-
hovet av en översyn av tvångsmedelsanvändningen.

Polisens möjligheter att göra beslag och husrannsakan är av betydelse när
det gäller ekonomisk brottslighet. Inom Justitiedepartementet pågår ett ar-
bete med att utforma direktiv till en översyn av reglerna om just beslag och
husrannsakan.

Vidare har Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen även lämnat förslag till
förändringar av aktiebolagslagen. Förslagen har överlämnats till Aktiebo-
lagskommittén som nu behandlar bl.a. de problem som rör aktiebolag som
saknar behörig ställföreträdare och registrering av sådan företrädare.

Regeringen har också nyligen till riksdagen överlämnat en proposition
med förslag till bl.a. förenklat delgivningsförfarande när aktiebolag saknar
behörig ställföreträdare.

De två sistnämnda punkterna avser åtgärder som bör dels försvåra för
ekonomiska brottslingar att utnyttja dagens system, dels underlätta utred-
ningsarbetet avseende de ökända s.k. bolagsplundringarna.

Regeringen har i dag beslutat att till riksdagen överlämna en proposition
avseende höjning av straffskalorna för åtskilliga brott, däribland brotten hä-
leri och svindleri. Förslaget till straffskaleskärpningar är en markering av
dessa brotts allvarlighetsgrad, vilket även har betydelse för polisens priorite-
ringar.

Inom Justitiedepartementet bereds Domstolsutredningens nyligen avläm-
nade betänkande Domstolarna inför 2000-talet. Betänkandet innehåller för-
slag om att vissa beslut i ärenden om tvångslikvidation skall överflyttas till
Patent- och registreringsverket, så att beslut skall kunna fattas snabbare och
dubbelarbete undvikas. Härigenom skapas också bättre möjligheter att
komma till rätta med problemet att reglerna om att aktiebolags årsredovis-
ningshandlingar inom viss tid skall inges till Patent- och registreringsverket
inte efterlevs.

Med detta överlämnar jag ordet till min kollega statsrådet Lundgren.

Anf. 79 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Fram till den 1 januari 1991 hade vi i Sverige vad många be-
tecknade som ett perverst skattesystem. Genom höga marginalskatter och
stora skillnader i skattesatser skapades ett intresse dels för vad jag skulle
vilja beteckna som överdriven skatteplanering, dels för rena skattebrott. Så-
dana genomfördes på olika sätt, genom att undvika att deklarera inkomster
eller genom att utnyttja systemet i syfte att mjölka det på pengar. En möjlig-
het som tyvärr har kommit att utvecklas under de senaste åren är att felaktigt
redovisa nystartade rörelser och ta ut återbetalning av mervärdesskatt.

Den förra regeringen lade fram många förslag som syftade till att stoppa
denna utveckling. Blotta förekomsten av så många förslag visade att man
inte lyckades. Det enda som kunde hjälpa var den skattereform som genom-

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

fördes och som gav sänkta skattesatser och mindre spännvidd. Det har inte
minst bidragit till att man fått ett mycket mindre intresse för skatteplanering.

Låt mig dock redan nu betona att begreppet skatteplanering och de åtgär-
der som vidtas inom ramen härför är legalt riktiga företeelser, som ingen kan
ifrågasätta från legal utgångspunkt. De har alltså ingenting med ekonomisk
brottslighet att göra, och det är viktigt att göra den distinktionen.

Vad gäller skattebrottsligheten är det självklart att skattesystemet måste
utformas så att det bidrar till att minska brottsbenägenheten. Det gäller inte
minst utformningen av uppbördssystemet och dessutom utformningen av
kontrollmöjligheterna med de restriktioner som justitieministern talade om.
Det gäller att förebygga brott och att spåra upp dem som har begått brott,
inte att vidta åtgärder som försvårar och försämrar möjligheterna till normal
näringsverksamhet.

I det sammanhanget är det viktigt att prioritera kontrollinsatser och att
inom ramen för de resurser som anvisas till skattemyndigheterna skapa för-
utsättningar för förenklingar - exempelvis genom det förslag om förenklad
självdeklaration som har förelagts riksdagen - som kan omfördela resurser
till förmån för kontroll.

Det är dock viktigt att de kontroller som görs av skattemyndigheterna och
som leder till misstanke om eller konstaterande av ekonomisk brottslighet
också får en uppföljning av de rättsvårdande myndigheterna i övrigt. De
möjligheterna förstärks genom de förslag som justitieministern tidigare här
har redovisat. På mitt ansvarsområde ligger självfallet att i den fortsatta lag-
stiftningen på skatteområdet kontinuerligt bevaka utformningen på ett så-
dant sätt att man minimerar intresset för skattebrott. Vi avser att ta initiativ
till en översyn av skattebrottslagen och av uppbördslagstiftningen, och det
är viktigt att den översynen genomförs på ett sådant sätt att hänsyn tas till
utvecklingen på ekobrottssidan.

Fru talman! Så över till ett annat område som jag har att hantera i rege-
ringen. Det finansiella systemet används inte bara i Sverige utan också i
andra länder för att, som man säger, tvätta pengar eller tillgångar som har
tillskansats genom brottslig verksamhet. Regeringen har i dag beslutat om
en lagrådsremiss om åtgärder mot sådan penningtvätt.

Det är uppenbart för var och en att intresset för brottsliga handlingar ökar,
om det finns möjlighet att omsätta de tillgångar som man förvärvar genom
den brottsliga handlingen på ett sådant sätt att de så småningom kan använ-
das i normal ekonomisk verksamhet. Övergången från den egendom som
man har tillskansat sig genom brottslig handling till en egendom som förefal-
ler vara ren och inte leder till några misstankar-penningtvätten-måste man
till varje pris försöka hindra.

Det görs sådana här förändringar i lagstiftningen också i andra länder. EG
försöker genom olika åtgärder gemensamma för EG-området skapa förut-
sättningar för ett gemensamt agerande över nationsgränserna. Det är mot
den bakgrunden som vi också i Sverige bör ha en ny lagstiftning som omfat-
tar åtgärder just mot penningtvätt.

Den lag som föreslås skall omfatta banker, hypoteksinstitut, värdepap-
persinstitut, livförsäkringsföretag och kreditmarknadsbolag. Förslaget inne-
bär att dessa företag skall kontrollera en kunds identitet när man inleder ett

affärsförhållande eller när en transaktion avser ett belopp som överstiger
110 000 kr. Om en transaktion görs för någon annans räkning skall företaget
på ett lämpligt sätt försöka ta reda på för vem den utförs.

De företag som här har nämnts skall granska alla transaktioner avseende
medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag och
anmäla sådana förhållanden till Rikspolisstyrelsen eller annan polismyndig-
het som regeringen bestämmer.

Genom åtgärderna mot penningtvätt försämras möjligheterna för brotts-
liga gärningar. Intresset härför blir mindre, och det är ett sätt att bidra till att
minska omfattningen av den ekonomiska brottsligheten.

Anf. 80 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! Under ett års tid har regeringen intagit en kallsinnig och baga-
telliserande inställning till den ekonomiska brottsligheten. Det är signaler
som uppfattas ute på fältet. Vi socialdemokrater har gång på gång krävt
kraftfulla åtgärder av regeringen för att komma till rätta med brottsligheten,
men fått avvisande svar.

Vi lyckades i våras driva igenom ett krav i riksdagen mot regeringspar-
tierna om inrättande av en finanspolis, men det är också allt vad vi hitintills
har fått till stånd.

Nu redovisar justitieministern ett antal åtgärder, som presenterades i kam-
maren redan i fredags, och hon försöker med dessa åtgärder tillsammans
med förslaget om att inrätta en regional rikskriminalorganisation ge intryck
av handlingskraft, men dessa åtgärder är med förlov sagt helt otillräckliga.

Jag ställde några frågor till justitieministern i interpellationsdebatten i fre-
dags. Jag vill gärna upprepa dem.

Vi socialdemokrater har föreslagit inrättandet av en central organisation
med regionala enheter bestående av polis, åklagare, skatterevisorer, krono-
fogdar och ekonomer för att bekämpa den grövre ekonomiska brottslighe-
ten. Min första fråga är om justitieministern är beredd att pröva det förslaget
i det utredningsarbete som nu skall bedrivas.

Den andra frågan utgår från att vi socialdemokrater föreslår en betydande
resursförstärkning när det gäller polisens och åklagarnas möjligheter att be-
kämpa den ekonomiska brottsligheten. Vi föreslår att en sådan central orga-
nisation med regionala enheter får minst 50 miljoner kronor till förfogande
utöver den personal som i dag finns tillgänglig för bekämpande av den eko-
nomiska kriminaliteten. Är justitieministern beredd att ta upp de pengarna
i den budget som presenteras i januari månad?

Vi föreslår vidare att man tillsätter en snabbutredning för att ytterligare
effektivisera lagstiftningen mot den ekonomiska brottsligheten. Min tredje
fråga är: Är justitieministern beredd att tillmötesgå det kravet?

Anf. 81 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Lars-Erik Lövdén talar om centrala och regionala enheter.
Jag har också sett litet grand av tankarna i era förslag, men det som vi i dag
har beslutat att utreda är just möjligheterna att förstärka den regionala verk-
samheten och skapa förutsättningar för åklagaren att fungera som den förun-
dersökningsledare som åklagaren redan formellt skall vara. Inte någon i

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

föregående regering och inte heller något föregående riksmöte har dock sett
till att åklagarna har kunnat fylla den funktionen. Jag tror att vi når minst
lika långt som Lars-Erik Lövdén tänker sig med de direktiv som vi har gett.

Vidare har vi frågan om resursförstärkning. Jag tycker att det är litet mag-
starkt att ta upp frågan om regeringen är beredd att arbeta för att ytterligare
50 miljoner kronor skall anslås till Justitiedepartementet. Regeringspar-
tierna och Socialdemokraterna har kommit överens om en krisuppgörelse
innebärande bl.a. att Justitiedepartementet skall spara 500 miljoner kronor.
Detta är en överenskommelse som gäller, Lars-Erik Lövdén, men det är inte
vi som har önskat dessa besparingar. Att sedan begära att ytterligare 50 mil-
joner skall anslås betyder att vi måste spara in inte enbart 500 miljoner utan
550 miljoner på någon annan verksamhet.

Jag har tidigare redovisat att vi är beredda att göra omfördelningar för att
ge riksåklagaren de extra resurser som han har anhållit om. Vi är beredda
att förbättra organisationen så att de resurser som finns utnyttjas på ett vet-
tigt sätt. Det är det problem som vi först måste klara av. Därför är det totalt
ointressant att just nu lägga resurser på en snabbutredning. Vi kommer att
komma långt genom att förbättra samverkan mellan våra myndigheter och
förändra organisationen. I dagens ekonomiska situation är det detta som vi
i första hand skall göra. Att pumpa in en mängd nya pengar utan en funge-
rande organisation ger inga bra resultat. Det dövar samvetet för en kort
stund. Men vi är skyldiga våra efterkommande något mer.

Anf. 82 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Fru talman! Justitieministern åberopar statsfinansiella skäl för att inte
sätta in resurser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Jag skulle
vilja åberopa statsfinansiella skäl för att göra kraftfulla satsningar och sätta
till nya ekonomiska resurser för att bekämpa den ekonomiska brottslighe-
ten.

Om vi agerar med kraft och satsar stora resurser får vi med hjälp av en
framgångsrik kamp mot den ekonomiska brottsligheten i andra änden in be-
tydande skatteintäkter till samhället. Det här framgår av den BRA-prome-
moria som har lagts fram och de skatterevisioner som har gjorts i olika bran-
scher och som justitieministern åberopar. Regeringen är alltså inte beredd
att satsa en krona till i kampen mot den ekonomiska brottsligheten utöver
de 500 miljoner kronor som Riksåklagaren tydligen skall få för att granska
bankkrisen.

Sedan har vi frågan om en särskild organisation. Det är många, bl.a. Rolf
Åbjörnsson, ordförande i Konkursförvaltarnas riksförbund, som har krävt
en särskild organisation med samgruppering av åklagare, skatterevisorer,
polis och kronofogdar som med kraft skall bekämpa ekobrottsligheten. Jag
beklagar att justitieministern inte har velat ta det förslaget till sig. Det är inte
bara Socialdemokraterna som har drivit den uppfattningen.

Anf. 83 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Lars-Erik Lövdén och jag kan fortsätta diskussionen om
pengar hur länge som helst. Jag tycker att det räcker med att konstatera att
Socialdemokraterna som en del av krisuppgörelsen önskade besparingar på

500 miljoner kronor. Jag tycker att det är näst intill skamligt att tala om
ökade resurser och att skylla på oss för att ytterligare pengar inte kan tas
fram.

Sedan har vi frågan om samordningen av verksamheterna. Jag måste ha
varit oklar i mitt anförande. Större delen av åtgärderna går ut på att få de
resurser som finns att samverka. Jag repeterar: Harman inte en organisation
som fungerar effektivt, är det självbedrägeri att pumpa in en massa nya
pengar. Organisationen blir inte bättre för det.

Anf. 84 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Vi har nu fått uppleva det smått sensationella att landets skat-
teminister har stått tio minuter i talarstolen och talat om hur man skall
komma till rätta med skattebrott och skatteundantagande utan att med ett
enda ord nämna skattemyndigheterna eller Riksskatteverket vid namn. Jag
vill be Bo Lundgren att säga något om deras roll i sammanhanget. De har
väl en roll?

Jag påstår att dessa myndigheter har en viktig roll. Det är när de granskar
deklarationer och gör revisioner som den ekonomiska brottsligheten upp-
täcks. Det gäller inte bara skattebrott. Därför skulle det egentligen behövas
fler skatterevisorer, vilket inte behöver kosta något, justitieministern. Vi vet
att en skatterevisor betalar sig flera gånger om och skulle kunna bli ett effek-
tivt vapen i den krisbekämpning som nu pågår.

Det viktigaste av allt är ändå att de revisorer som finns används så effektivt
som det över huvud taget är möjligt. De skall helst inte belastas med nya och
rutinartade kontrolluppgifter. Det är precis det som händer nu. Regeringen
lägger fram det ena förslaget efter det andra som ökar möjligheterna till skat-
teplanering och skattefusk. Reavinstskatten skall bli 25 %, vilket ger oba-
lans i skattesystemet. Reglerna för att motverka skatteplanering i fåmansbo-
lag mjukas upp. Skatteflyktslagen skall avskaffas.

Jag skulle vilja höra Bo Lundgrens kommentar angående skattemyndighe-
ternas roll.

Anf. 85 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag är van vid att min trätobroder sedan många år i skatteut-
skottet brukar lyssna på anföranden. Det är möjligt att jag inte nämnde
Riksskatteverket vid namn. Men när jag talar om skattemyndigheternas
uppgift när det gäller kontrollverksamhet, vet vi båda två att det gäller Riks-
skatteverket och övriga skattemyndigheter.

Det är självklart viktigt att driva en verksamhet inom ramen för vad skat-
temyndigheterna gör som prioriterar kontrollen - framför allt sådan kontroll
som är inriktad mot de allvarligare missförhållandena. Att skapa förutsätt-
ningar för detta är ett av skälen till förslaget om ytterligare förenklingar av
självdeklarationen. Det finns all anledning för både regeringen och skatte-
myndigheterna att gå vidare för att skapa bättre utnyttjande och priorite-
ringar i det avseendet.

Det stora problemet när det gäller misstankar om skattebrott är att det
finns en viss resursbrist i uppföljningen. Det är just det justitieministern har
talat om. Det förvånar mig något att höra först Lars-Erik Lövdén och sedan

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Lars Hedfors tala om att det behövs mer resurser, när de själva kräver kraf-
tiga neddragningar av resurser på Justitiedepartementets område.

Vi har varit eniga i skatteutskottet om resurstilldelningen till Riksskatte-
verket och skattemyndigheterna. Det är självklart att fördelningen skall vara
sådan att kontrollen prioriteras.

Lars Hedfors tar sedan upp frågan om skatteplanering. Återigen är det
viktigt att notera att skatteplanering - den må vara överdriven eller inte -
inte är någon olaglig handling. Det stora problemet bakom den skatteplane-
ring som vi upplevde under många år i Sverige var att Socialdemokraterna
byggde upp det av Kjell-Olof Feldt och andra som perverst betecknade skat-
tesystemet. Där fanns skillnader i skattesatser mellan t.ex. 75 % för en typ
av inkomst och under 25 % för en annan typ av inkomst. Då fanns det ett
stort intresse för att försöka ge en inkomst en annan beteckning för att få
en lägre skattesats. Marginalskatter på 85-90 % i början av 1970-talet ledde
också till intresse för skatteplanering. Det är där problemen ursprungligen
har legat. Det var denna brist på insikt som gjorde att Lars Hedfors och
andra lade fram förslag efter förslag mot skatteflykt och skatteplanering.
Men de lyckades inte förrän den av oppositionen så efterlängtade marginal-
skattereformen genomfördes.

Jag kan försäkra Lars Hedfors att det finns en avsevärd skillnad i incita-
mentet för skatteplanering om det bara skiljer 25-30 %. Transaktionskost-
naderna för att omkonstruera en inkomst från det ena till det andra är så
stora att intresset inte finns. Men på er tid var det fråga om skillnader på 40-
50 %. Då var det lönsamt och intressant.

Det fanns en lucka kvar i den skattelagstiftning från den 1 januari 1991
som ni lämnade efter er vad gäller handelsbolagen. Vi täpper nu till den
luckan i det lagstiftningsförslag som skatteutskottet för närvarande behand-
lar. Jag hoppas att ni kommer att tillstyrka den lagen.

Det gäller att vidta åtgärder i lagstiftningen som är realistiska. Då måste
det finnas breda baser och låga skattesatser, och man måste se till att skatte-
uttaget successivt minskar. Det är på tvärs mot vad Lars Hedfors alltid har
förespråkat.

Anf. 86 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Bo Lundgren tycker att det är egendomligt att vi föreslår nya
resurser till skatteförvaltningen, men Bo Lundgren har tydligen missförstått
förslaget alldeles. Vi vet att det betalar sig flera gånger om, om sådana resur-
ser tillförs. Vi skapar resurser till samhället på detta vis, genom att effekti-
vare använda skatterevisorerna och på sikt eventuellt inrätta fler sådana
tjänster.

Beträffande skatteplaneringsresonemanget är det alldeles riktigt att det
förr var stora skillnader mellan skatten på olika typer av inkomster. Det var
därför vi genomförde skattereformen, Bo Lundgren. Får jag då påminna om
att Bo Lundgren ställde sig vid sidan om när vi genomförde denna skattere-
form. Det var Folkpartiet och Socialdemokraterna som gjorde den. Modera-
terna passade på denna punkt.

Det som har hänt när det gäller andelarna i handelsbolag är att reavinst-

skatten har sänkts till 25 %. Därför har det blivit särskilt attraktivt med skat-
teplanering. Det är ett resultat av regeringens aktiviteter.

Anf. 87 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Med förlov sagt: Det sista var inte speciellt klokt. Skatten är
i dag 25 % jämfört med 60 % tidigare. Om reavinstskatten i dag hade varit
30 % hade skillnaden varit litet mindre, men fortfarande fullt intressant. Om
skillnaden i reavinstskatt är 30 eller 35 % är det intressant att göra på det
aktuella sättet. Problemet ligger i konstruktionen av skattereformen, och i
det avseendet har Lars Hedfors ett huvudansvar.

Det är viktigt att notera att jag och mitt parti under lång tid, när Lars Hed-
fors motsatte sig det, krävde just en marginalskattereform av det slag som vi
fick den 1 januari 1991. I fråga om just marginalskattereformen fanns en
bred enighet i denna kammare, inkl. Moderata samlingspartiet. Det vi avvi-
sade var en mängd andra saker, med negativa verkningar. Den debatten be-
höver vi inte ta upp här.

Jag sade att det är egendomligt att Socialdemokraterna, som nu kräver
resursförstärkning bl.a. på Justitiedepartementets område, också kräver en
neddragning av departementets ram med 500 miljoner. Det är det som är
felaktigt. Det är det som är problematiskt.

Om nu Lars Hedfors resonemang är riktigt, varför genomförde då inte den
förra regeringen, när den hade tillfälle, kraftfulla förstärkningar när det gäl-
ler ekonomin för Riksskatteverket? Det gjorde ni ju inte.

Anf. 88 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag uppfattar det som har sagts här i dag som en ny reträtt
från regeringens sida inför den massiva kritik som förekommer, inte bara
från oss socialdemokrater utan från många ute i landet, inte minst inom rätts-
väsendet. Denna reträtt är emellertid inte tillräcklig. Jag har full förståelse
för att justitieministern i dag inte säger att kampen mot den ekonomiska,
organiserade brottsligheten inte skall ha högsta prioritet. Det går inte att ka-
rakterisera detta förslag på det sättet.

Det är vårt bestämda krav att vi nu skall återgå till en ordning där vålds-
brott, narkotikabrott, ekonomisk och organiserad brottslighet skall ha
högsta prioritet. Justititieministern kan väl kommentera det. Hon har inte
sagt någonting om den organiserade brottsligheten, trots att den utgör ett
mycket stort inhemskt problem. Det är också ett stort internationellt pro-
blem. Vi kan förvänta oss mycket allvarliga saker på detta område, inte
minst från Öst- och Centraleuropa.

Justitieministern karakteriserar ekobrott på ett sådant sätt att de delvis
avser traditionell brottslighet. Men vad säger justitieministern om att ta
krafttag mot miljöbrottsligheten, mot arbetsmiljöbrott? Hon har ju ett di-
gert och kvalificerat material på detta område från BRÅ. Vad säger justitie-
ministern och skatteministern om att ta itu med det omfattande fusk som
äger rum i fråga om import och export? Där finns också en utredning från
BRÅ.

Krisuppgörelsen lägger inte hinder i vägen för en omfördelning inom hela
rättsväsendet. Det kan ge möjligheter att utöka polisorganisationen och an-

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

talet åklagare. Ta upp förhandlingar med Socialdemokraterna, så skall ni se
att det kommer att gå bra! Det ligger också i linje med att bekämpa krisen.
När det gäller att bekämpa krisen på detta område är ingenting viktigare än
att vi verkligen kan sätta resurser bakom orden. Jag tycker att vi får ta och
diskutera detta på nytt.

Anf. 89 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Hans Göran Franck måste vara rätt nöjd med den redovisning
jag har lämnat av det arbete som vi hittills har bedrivit, eftersom han betrak-
tar mina uttalanden som en reträtt. De är inte någon reträtt, utan en offen-
siv, som vi har arbetat med och där vi nu kan peka på helheten.

Ett annat uttalande från Hans Göran Franck som tyder på att han är
mycket nöjd med det jag har sagt är att han nu för fram nya problemområden
som jag över huvud taget inte har hört honom nämna tidigare. Han säger att
vi nu skall prioritera miljöbrott och arbetsmiljöbrott. Jag väntar mig att det
snart kommer en fråga eller interpellation om varför vi inte ger de områdena
högsta prioritet.

Vi vidhåller fortfarande från regeringens sida att narkotika- och våldsbrott
har högsta prioritet. Det program som vi nu har arbetat med, som vi succes-
sivt har kunnat fatta beslut om - en del beslut har fattats så sent som i dag -
innebär att vi förändrar organisationen och skapar förutsättningar för att
komma åt de ekonomiska brotten på ett mycket bättre sätt än vad ni gjorde
under 80-talet. Men det är inte något som är färdigt i morgon.

Jag har sagt det många gånger tidigare, att det är ett spel för gallerierna
att tala om att man ger högsta prioritet på det sätt som ni gjorde år efter år,
samtidigt som högen av icke utredda, misstänkta ekonomiska brott växte.
Den dag vi kan peka på att vi har sett till att få en organisation så att resur-
serna utnyttjas på rätt sätt bör inte vara så långt borta. Då behöver vi egentli-
gen inte säga så mycket om prioriteringar, eftersom vi redan har sagt att all
brottslighet skall bekämpas med kraft. Vad vi gör är att skapa förutsätt-
ningar för att den skall kunna bekämpas med kraft.

Hans Göran Franck talar om nya förhandlingar om ekonomin. Det kan
icke ha varit okänt för Socialdemokraterna vilka behov som har funnits för
Justitiedepartementets del när förhandlingarna ägde rum. Med den ekono-
miska situation som vi har, skulle det innebära att vi måste ta pengarna nå-
gon annanstans. Om Socialdemokraterna kan peka på var vi kan ta de 500
miljonerna - i dag är det tydligen 550 miljoner det handlar om, eftersom ni
vill lägga på 50 miljoner - kan vi självfallet diskutera. Men några sådana sig-
naler har inte jag hört. Jag vet inte om finansministern har fått några sådana
signaler. Om de kommer, kan vi eventuellt diskutera.

Anf. 90 TALMANNEN:

Tiden medger ej ytterligare repliker.

Anf. 91 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Fru talman! Jag har två frågor, och jag skall försöka göra dem så korta som
möjligt. Först till justitieministern.

Jag har besökt polisdistrikt där man i år, 1992, har mindre personal i verk-

samhet mot ekobrott än man hade i mitten av 80-talet. Det motiveras med
att man har fri resursanvändning och följer de prioriteringar regeringen har
angett. Då har prioriteringen blivit sådan.

Är regeringen villig att i januari skriva att ekobrotten är prioriterade, så
att resurser styrs över i enlighet med regeringens intentioner? Kommer det
att stå explicit i budgetpropositionen i januari att ekobrotten är högpriorite-
rade?

Jag har en fråga till statsrådet Bo Lundgren. Vi i Vänsterpartiet kan inte
ha synpunkter på debatten mellan moderater och socialdemokrater.

Vi har inte förespråkat neddragningar på Justitiedepartementet. Men nu
är det Justitiedepartementet det gäller - Riksskatteverket ligger under Fi-
nansdepartementet, och där finns ingen överenskommelse, så där är bägge
parter fria att expandera. Är statsrådet villig att anslå mer pengar till Riks-
skatteverkets bekämpande av den kvalificerade ekonomiska brottsligheten,
till skatterevision etc.?

Jag förstår att man drar ner när man gör effektiviseringar, men mer reella
resurser på detta område ger skatteintäkter, som kan brukas t.ex. för att
sänka skatten, om man så vill. Jag har andra hål att stoppa i, men sänka skat-
ten kan ju statsrådet göra - jag vet att statsrådet vill det.

Är statsrådet villig att anslå mer resurser för att kunna sänka skatten? Låt
mig formulera det så.

När man nu täpper till ett hål med handelsbolagsidén, som är bra, varför
öppnar man då många småhål genom att ta bort generalklausulen? Statsrå-
det motiverar det med att en sådan klausul kan man inte ha i ett rättssam-
hälle. Men så har Storbritannien, Finland, Canada, Tyskland, Frankrike. De
länderna har sådana klausuler, och jag är övertygad om att statsrådet med
mig anser att de är rättssamhällen i lika hög grad som Sverige.

Anf. 92 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Det är helt rätt, som Lars Bäckström säger, att resurserna hos
polisen för bekämpande och utredande av ekobrottslighet har minskat. Men
det kan ju vara intressant att se att minskningen pågick successivt under den
förra regeringens och den förra riksdagsmajoritetens tid. Från 1987 till 1991
minskade resurserna för ekobrottsbekämpning med 10 %. Det var i den si-
tuationen vi kom in.

Skälet till att resurserna minskade var självklart att den tidigare majorite-
ten inte såg till att utbilda poliser och skapa förutsättningar för att besätta
polistjänsterna. Vi fick fler och fler vakanta polistjänster under 80-talet. Det
var vad vi tog över. En av våra första åtgärder var att se till att skapa förut-
sättningar för att besätta dessa tjänster.

Men det tar litet tid. Skulle vi nu säga att fler brott skall prioriteras än vad
vi från regeringens sida har sagt skall ha högsta prioritet, då innebär det att vi
måste minska de resurser som i dag läggs på att utreda incestbrott, att utreda
våldtäkter och att utreda narkotikabrott. Är det detta Lars Bäckström vill?
Nej, vi säger att dessa typer av brott måste komma i första hand, när resur-
serna inte räcker till.

Men vi pratar inte så mycket, utan vi gör någonting. Vi har satt i gång
arbetet med att fylla polistjänsterna. Vi har lovat att de skall vara fyllda till

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

1995, och vi kan nu se att vi kommer att ha tjänsterna besatta vid en tidigare
tidpunkt. Det innebär att vi får helt andra möjligheter - vi skapar möjlighe-
ter - att bekämpa ekobrotten. Tidigare pratade man, nu gör vi någonting.

Anf. 93 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag håller helt med Lars Bäckström om att han, till skillnad
från Lars Hedfors, har varit beredd att ge mer pengar till Riksskatteverket
vid de tidigare budgetbehandlingar som vi gemensamt har haft i skatteut-
skottet. Men å andra sidan har Lars Bäckström aldrig, inte heller hans parti,
haft något statsfinansiellt ansvar, så det är lättare för Lars Bäckström att fö-
reslå sådana saker.

Det är självklart att Riksskatteverket inom ramen för de resurser som ver-
ket får måste prioritera på ett sådant sätt att man så långt möjligt minskar
kostnaderna för den normala verksamheten och skapar mer resurser för kva-
lificerad kontrollverksamhet, inriktad på de besvärliga områdena. Men
detta måste ju, som jag har sagt tidigare och som har framförts avjustititemi-
nistern, kompletteras med att när det väl finns misstankar, konstaterade pro-
blem, måste dessa kunnas tas om hand också av de rättsvårdande myndighe-
terna i övrigt. Där finns ett glapp som nu täpps till. Vi sätter i gång att man
får fram resurser genom omprioriteringar.

När det gäller generalklausulen utgår vi naturligtvis vid bedömningar av
rättssäkerheten från den svenska rättstraditionen. Generalklausulen har in-
neburit att människor som har vidtagit en fullkomligt korrekt, civilrättsligt
giltig handling inte har vetat hur skattekonsekvenserna har kunnat bli.

Om skattelagstiftningen är otydlig och oklar är det ju staten som skall ta
risken i första hand, framför den enskilda individen. Det är vi som skall se
till att gemensamt stifta sådana lagar att dessa inte kan utnyttjas på ett tvivel-
aktigt sätt.

Låt mig lägga till att det finns möjligheter att ändå genomskåda rena sken-
transaktioner. Men det är omöjligt att ha en lagstiftning där medborgarna
som genomför en normal, civilrättsligt giltig transaktion inte vet vilka skatte-
konsekvenserna blir. Därför slopas generalklausulen.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Information från regeringen om program för prisstabilisering

Anf. 94 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Torsdagen den 19 november beslutade fullmäktige i Riksban-
ken att överge den fasta växelkursen och låta kronan flyta. Därmed har en
viktig förutsättning för svensk ekonomisk politik förändrats. Vi är nu i en
avgörande tid för den ekonomiska politiken. De beslut som fattas under de
närmaste månaderna kommer att avgöra välstånd och sysselsättning i Sve-
rige.

Den fasta växelkursen var ett medel för att göra det lättare att uppnå de
övergripande målen för den ekonomiska politiken, dvs. god tillväxt, hög sys-
selsättning och låg inflation. Den fasta växelkursen syftade till att lägga fast

spelregler, inte bara för regering och riksdag. Den skulle också sätta ramar
för arbetsmarknadens parter i löneförhandlingar och för företagen när de
sätter priser samt underlätta för svensk handel med omvärlden.

Den fasta växelkursen var ett bra ankare. När politiken gick utanför den
fasta växelkursens ramar, steg räntorna. Nu är läget annorlunda. Frånvaron
av detta ankare skärper kraven på den ekonomiska politiken. Nu behövs
mer än någonsin ett program för prisstabilisering. Bara därigenom kan vi
lätta på den åtstramning som skapas av höga räntor.

Även om en förutsättning för den ekonomiska politiken har förändrats, är
de grundläggande ekonomiska problemen desamma. De har sina rötter i
1970- och 1980-talens devalveringar, dålig eftervård och överhettningen i slu-
tet av 1980-talet.

Samhällsekonomin kom då ur balans. Industrin har sedan 1989 förlorat
nära 200 000 jobb. Många företag har gått omkull och många går dåligt. Den
konkurrensutsatta sektorn är för liten.

Statens finanser kom ur balans. Utgifterna har ökat och inkomsterna
minskat, så att underskottet har skenat i väg. Av utgifterna är alltför mycket
transfereringar och alltför litet investeringar för framtiden. Underskottet
driver upp räntan.

Den finansiella sektorn kom ur balans. Den lånade ut pengar till en infla-
tionsekonomi som inte längre finns. De pengarna är nu borta. Det driver
också upp räntan och bromsar utlåningen till produktion och investeringar.

Den flytande kronan innebär inte att dessa problem har förändrats. De är
i grunden desamma nu som före den 19 november.

Också målen kvarstår. Vi skall återupprätta Sverige som tillväxt- och före-
tagarnation. Vi skall återerövra den fulla sysselsättningen, så att människor
som vill jobba kan få jobb.

Fru talman! Jag vill redovisa fem riktlinjer för den ekonomiska politik som
skall föras under de kommande åren - ett program för prisstabilisering och
därmed tillväxt, nya jobb och en stabil grund för välfärden.

För det första: Ett starkt näringsliv med nya jobb kräver framtidstro och
investeringar.

Därför måste inflationsbekämpningen överordnas andra ambitioner och
krav. Kronans depreciering betyder en omedelbar inflationsimpuls. Infla-
tionstrycket i dag är förvisso inte starkt. Men erfarenheten visar att de infla-
tionsdrivande krafterna är mycket starka på sikt, särskilt när tillväxten kom-
mer i gång. Vi måste nu förhindra att deprecieringen leder in oss i en infla-
tionsspiral med kompensationskrav, nya kostnadsökningar och ännu mer in-
flation.

Vi måste dra lärdom av 1980-talets devalveringar. Vi skall hävda konkur-
renskraften genom att motverka pris- och löneökningar. Vi skall hävda bud-
getdisciplinen. Vi skall motverka inflationens godtyckliga förmögenhets-
och inkomstomfördelningar.

För det andra: Kampen mot inflationen kräver en stram finanspolitik. All
erfarenhet visar att en stram finanspolitik är det enda som effektivt kan hålla
prisökningarna i schack.

Sedan regeringen tillträdde för drygt ett år sedan har beslut fattats som
successivt minskar de offentliga utgifterna med ca 70 miljarder kronor. Det

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

är ett enormt belopp. Dessa beslut förutan skulle underskottet vara ännu
mycket större än vad det är. Men budgetunderskottet är ändå stort, och det
ökar fortfarande. Statsskulden hotar att växa oss över huvudet och lägger
allt större bördor på barn och barnbarn.

Den utvecklingen skall nu brytas. Vi skall nu minska budgetunderskottet
räknat som andel av BNP. Detta skall ta sin början budgetåret 1993/94, dvs.
i det förslag som läggs fram i finansplanen i januari.

Jag kommer då också att redovisa en plan över hur det strukturella under-
skottet i de offentliga finanserna skall elimineras. Detta måste ske i ett me-
delfristigt perspektiv.

För det tredje: De offentliga utgifterna måste minskas. Dessa motsvarar
för närvarande drygt 71 % av hela produktionen. Sedan 1988 har den ande-
len ökat med 12 procentenheter. Denna ökning skall nu brytas. Utgifterna
skall successivt minska räknat som andel av BNP. Även detta skall börja
budgetåret 1993/94.

Liksom tidigare är det främst transfereringarna som skall reduceras. Er-
sättningsnivåerna bör bli mer lika i de olika försäkringssystemen för att för-
hindra överströmning dem emellan, och reglerna bör också ge ett större mo-
tiv för arbete och sparande.

All indexering i de olika utgiftssystemen måste ifrågasättas. Ingen kan
räkna med att kompensera sig för den prisökning som följer av deprecie-
ringen. Konjunkturinstitutet skall få i uppdrag att beräkna denna så att
transfereringarna kan justeras med hänsyn härtill.

Genom dessa riktlinjer kan saneringen av de offentliga finanserna fullföl-
jas i ett medelfristigt perspektiv.

För det fjärde: Det går inte att enbart spara sig ur krisen. Det krävs också
stimulanser för att få den konkurrensutsatta delen av ekonomin att växa.
Fortsatta insatser krävs för att undanröja investerings- och tillväxthinder.
Småföretag och nyföretagande är centrala inslag i ett dynamiskt näringsliv -
därför måste egenföretagarnas skatter sänkas. Vi måste få fler företag och
långsiktigt bättre lönsamhet. Näringspolitiken skall inriktas inte bara på att
förbättra för de företag som finns utan också på att få fram de företag som
ännu inte finns.

Investeringar i vägar och järnvägar, forskning och utbildning är nödvändi-
gare än någonsin. Förslag kommer att läggas fram med åtgärder för att på-
skynda genomförandet av infrastruktursatsningar samt för att i övrigt under-
lätta och stimulera investeringar.

För det femte: Vi skall så småningom tillbaka till en fast växelkurs. Den
ger större stabilitet för export- och importföretag och skapar större säkerhet
för dem som skall investera i Sverige.

De gångna månaderna har visat att ett litet land med stor utrikeshandel
blir utsatt i tider av internationell oro. Detta kan delvis undanröjas genom
att vår ekonomi blir starkare, men det krävs också ett ökat internationellt
samarbete. Slutmålet för detta samarbete är ett svenskt deltagande i den
ekonomiska och monetära unionen inom ramen för ett svenskt deltagande i
Europeiska gemenskapen.

Herr talman! En ekonomisk politik enligt dessa riktlinjer är det enda sät-
tet att skapa förutsättningar för en varaktigt låg inflation och lägre räntor.

Lägre räntor är utomordentligt viktigt för att stimulera ekonomin, höja
aktiviteten och därmed minska arbetslösheten. Genom en lägre ränta stimu-
leras just produktion och investeringar, och det bidrar till att rätta till de
grundläggande obalanserna i ekonomin.

En flytande krona innebär inte automatiskt lägre räntor. Inflationsför-
väntningarna kan tillta, och då stiger den långa räntan. Och eftersom det är
den långa räntan som är viktig för både företagens investeringar och hushål-
lens bostadslån vore alls ingenting vunnet med detta.

En varaktigt låg ränta är alltså ingenting man bara kan bestämma sig för.
Vi måste förtjäna en successivt sjunkande ränta genom en stram finanspoli-
tik. Däri ligger också en stor möjlighet. Genom att föra en stram finanspoli-
tik som håller inflationen i schack blir det möjligt med en lättare penningpo-
litik.

Herr talman! Detta är en tid av allvarliga problem för svensk ekonomi och
därför för väldigt många människor. Alldeles för många är arbetslösa, och
många är oroliga inför framtiden. Jag förstår det.

Men i varje kris finns grunder för förnyelse och optimism. Det är också en
tid av stora möjligheter. Genom att hålla nere prisökningarna, pressa ner
budgetunderskottet, få ner räntan och ge näringslivet ny växtkraft kan Sve-
rige komma stärkt ur krisen. Möjligheterna till en utveckling med nya jobb
och tryggare välfärd finns inom räckhåll.

Att fånga dessa möjligheter ställer hårda krav på den ekonomiska politi-
ken. Jag vill vara fullständigt tydlig och uppriktig:

En politik för bättre tider kommer att kräva kännbara uppoffringar av alla
medborgare. Den närmaste tiden blir tuff. Kronans minskade värde innebär
en standardsänkning för oss alla. Det slår hårt mot de många människor som
redan i dag har små eller inga marginaler i sin vardagsekonomi.

Den standardsänkning som kronans lägre värde innebär kan ingen kom-
pensera sig för. När alla blir fattigare finns inget utrymme för kompensation.

De stora underskotten i de offentliga finanserna ställer krav på betydande
budgetförstärkningar, besparingar som blir kännbara för oss alla.

Att avstå från åtgärder innebär inte att vi slipper uppoffringar - tvärtom.
Då skulle vi bli fast i permanent hög arbetslöshet, varaktigt sänkt levnads-
standard, höga räntor och välfärdssystem som vittrar sönder. Det finns ing-
enting som är så fördelningspolitiskt orättvist som permanent arbetslöshet
och stora prisökningar.

Det finns inte heller några genvägar i den ekonomiska politiken. Det finns
inget trollspö som en finansminister eller en riksdag kan använda för att
trolla bort problemen. Däremot kan den politik som jag har beskrivit föra
oss ur svårigheterna.

De här riktlinjerna handlar om att ta vara på möjligheterna till förnyad
tillväxt och nya jobb i Sverige. Regeringen är självfallet öppen för att disku-
tera de enskilda förslagens utformning när de läggs fram, men att avfärda de
övergripande riktlinjerna vore att avfärda möjligheterna till tillväxt och
jobb. Ansvaret för jobben och välfärden vilar på ledamöterna i denna kam-
mare.

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Anf. 95 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Det finns mycket i det som finansministern här har redovisat
som man kan känna sympati för. Vi tycker väl alla att det är bra om vi kan
hålla nere inflationen. Det tjänar vi allesammans på. Frågan är om den skall
prioriteras som ett mål över alla andra eller om man skall se till helheten av
den ekonomiska politiken. Det är en fråga som kan diskuteras.

Jag delar finansministerns uppfattning att det även fortsättningsvis måste
föras en stram finanspolitik, men kanske inte så att alla måste bli litet fatti-
gare. I stället för en fördelningspolitik som innebär att vi alla får göra indrag-
ningar på grund av en stram finanspolitik måste indragningarna fördelas på
ett annat sätt än vad som hittills varit fallet. De som har den svåraste situatio-
nen i samhället bör så långt möjligt hållas undan, och vi andra får bära en
större del av bördan. Om vi får en sådan fördelningspolitisk inriktning kan
vi gott delta i en stram finanspolitik.

Jag har en fråga som jag skulle vilja ställa till finansministern med anled-
ning av hennes anförande.

Finansministern menar att det är väldigt viktigt att vi får ner inflationen,
och jag delar den uppfattningen. Men det är inte inflationen i dag som är det
alldeles mest akuta problemet. Det akuta problemet är att den politik som
regeringen för kommer att leda till inflation. Vad vi nu kan se är en mycket
kraftig utslagning av svenskt näringsliv på grund av bristande inhemsk efter-
frågan. När konjunkturerna vänder och vår exportindustri kommer att få yt-
terligare dragkraft genom en sänkning av sina kostnader motsvarande både
de borgerligas och Socialdemokraternas devalvering i början av 80-talet, då
är vår sektor för smal för att bära upp den expansionen. Den kommer att
leda till inflation. Vad tänker finansministern göra åt detta?

Anf. 96 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det var mycket bra att få höra att Hans Gustafsson tycker
att det är viktigt att hålla nere prisökningarna. Jag kan informera Hans Gus-
tafsson om att en av de centrala meningarna i det program för prisstabilise-
ringar jag beskrev faktiskt var hämtad från Socialdemokraternas finansplan
år 1991, nämligen att inflationsbekämpningen måste överordnas andra am-
bitioner och krav.

Jag beklagar om inte Hans Gustafsson instämmer i detta nu längre, men
jag misstänker att han kanske gör det när han känner igen källan till denna
mening. Vi skrev den också i årets finansplan.

Hans Gustafsson säger att det är viktigt med tillväxt, och det är självklart
centralt. Det är för att få fram företag som kan producera i en tillväxtprocess
som vi har den punkt jag nämnde om stimulansåtgärder för investeringar och
företagande. Det är ett mycket konkret förslag som vi avser att lägga fram.
Det skulle vara väldigt tilltalande att få Hans Gustafssons stöd för det sista
steget i skattereformen, nämligen att ge egenföretagarna med de stora aktie-
bolagen likvärdiga skatteregler. Jag tror att det skulle vara en mycket tydlig
signal om Hans Gustafsson i dag ville instämma i att den flexibilitet som finns
hos småföretagen är en viktig förutsättning för att vi skall få fram en expan-
sion av näringslivet i Sverige. Det vore bra om Hans Gustafsson ville säga
att detta är en viktig åtgärd som han avser att stödja.

I övrigt hoppas jag att Hans Gustafsson inser behovet av att föra en stram
politik. Jag tycker mig tolka hans inlägg så, att han förstår sambandet mellan
inflationsbekämpning och ränta. Jag tror det vore väldigt bra om vi finge den
betoningen fastlagd även i fortsättningen i majoritetsskrivningar i finansut-
skottet, att vi kan få lägre ränta bara genom en politik som håller inflations-
trycket nere och inflationsspiralen borta.

Jag är, som jag tror jag givit uttryck för tidigare, mycket tillfredsställd med
den majoritet som i varje fall hittills funnits i finansutskottet vad gäller be-
handlingen av krispropositionen. Jag hoppas att det kan leda till en positiv
fortsättning.

Anf. 97 HANS GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag vet mycket väl vad som skrevs i finansplanen 1991. Jag
var nämligen tveksam mot det då också, men jag är framför allt tveksam i
dag, när vi har en arbetslöshet på en halv miljon människor, vilket vi inte
hade vid den tidpunkten. Vi har nu, som en ledamot i finansutskottet ut-
tryckte det, en galopperande arbetslöshet. Då kan man inte lyfta upp infla-
tionen till det alldeles övergripande målet.

Men jag är helt överens med finansministern om att vi skall bekämpa infla-
tionen. Det är bra för räntan. Det är viktigt att vi får ner räntan. Vi måste
föra en stram finanspolitik. Den skall föras på ett sätt som är fördelningspoli-
tiskt acceptabelt för medborgarna.

Men när finansministern säger att vi skall stimulera företagsamheten så att
företagen kan klara situationen måste jag påpeka att problemet i dag är att
den politik som förs innebär att tiotusentals människor friställs i industrin.
Vi hörde finansministern själv säga att ett par hundra tusen hade friställts.

Vi måste föra en sådan politik att företagen i Sverige kan leva vidare där-
för att vi har en inhemsk efterfrågan som är tre fjärdedelar av bruttonational-
produkten. Den politik som förs nu leder inte till det.

Det hade varit bättre att ni hade tagit upp en diskussion med oss om ar-
betsgivaravgiften. Då hade vi kunnat spara 18 miljarder kronor av budgetun-
derskottet. En sänkning av arbetsgivaravgiften behövs inte i dagens läge. I
dag behöver vi inte förbättra industrins konkurrenskraft med 15,7 %. Vi har
en ganska hygglig export. Det är inte där problemet sitter.

Problemet sitter i den inhemska efterfrågan. En fortsättning av dagens po-
litik på detta område och med detta korta perspektiv kommer att leda till att
vi blåser under inflationen.

Anf. 98 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr alman! Låt mig något kommentera det Hans Gustafsson nämnde
om att avstå från att genomföra den sänkning av arbetsgivaravgiften med
4,3 % scm ligger i proposition nr 50. Detta skulle kunna få endera av två
konsekvenser eller möjligen en kombination av dem.

Den omedelbara effekten skulle kunna bii att det blev sämre för företa-
gen. Det skulle leda till mera arbetslöshet och inte mindre.

En mycket sannolik effekt skulle bli att växelkursen skulle sjunka ytterli-
gare. Det skulle innebära större prisökningar, större svårigheter för hushål-
lens köpkraft och betydande svårigheter att hålla priserna nere. När man

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 37

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

räknar schematiskt på detta finner man att prisökningen skulle bli ytterligare
en procent. Det skulle också leda till ytterligare arbetslöshet.

De förslag som Hans Gustafsson för fram som tänkbara alternativ eller
kompletteringar till politiken skulle faktiskt försämra läget. Det bekymrar
mig mycket om inte finansutskottets vice ordförande förstår detta.

Jag tror att jag föredrar att ta fasta på det positiva i Hans Gustafssons utta-
lande, nämligen att han ändå instämmer i behovet av en stram finanspolitik
och vikten av att hålla prisökningarna i schack.

Vi vet sedan gammalt att det annars mycket snabbt kan gå över ända i en
spiral. Det är därför oerhört viktigt att mycket tydligt markera från regering-
ens och riksdagens sida att det är ett överordnat mål att hålla prisökningarna
nere. Det måste överordnas andra ambitioner och krav.

Jag vidhåller att detta är en central punkt i ett program för prisstabilise-
ring, nya jobb och lägre ränta.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Gustafsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 99 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Finansminister Wibble säger att problemen i grunden är de-
samma som före den 19 november. Det är väl ändå litet överord.

Som jag redan tidigare nämnde i en fråga till statsministern har vi fått en
mycket stark förbättring av konkurrenskraften. Kronan har sjunkit 14 % i
förhållande till andra valutor. Vi har också fått en ny prognos som säger att
hushållens disponibla inkomster minskar mycket mer än vad regeringen be-
dömde i oktober i krispropositionen.

Det betyder att vi sedan den 19 november har fått en mycket dramatisk
överflyttning av pengar från hushållen till företagen. Det betyder att vi nu
har ett annat läge.

Precis som Hans Gustafsson säger handlar det här om en efterfrågeproble-
matik. Det är för mig obegripligt hur man kan hålla fast vid interndevalve-
ringen, skatteväxlingen, som hade just detta syfte. I alla de tre krispaketen
var åtgärderna svagare än de effekter som nu ändå kommer genom kronans
fall.

Min första fråga är: Varför kan man inte nöja sig med denna mycket starka
överflyttning som följer av kronans fall?

Jag skulle i och för sig gärna fråga Hans Gustafsson samma sak, men jag
har inte tillfälle till detta i denna debatt.

Sedan säger finansministern att vi skall dra lärdom av devalveringen 1982.
Men en lärdom var att de ökade vinsterna i företagen inte användes till inve-
steringar. Det spekulerades med dem.

Vad avser finansministern att vidta för åtgärder för att dra in dessa vinster
till statskassan, så att vi kan använda dem till investeringar?

Anf. 100 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Som svar på Johan Lönnroths första fråga, om de 4,3 %, kan
jag först hänvisa till den kommentar jag nyss gav till Hans Gustafsson. Låt
mig tillägga att deprecieringen i första hand förbättrar för de stora export-

och importföretagen, medan sänkningen av arbetsgivaravgiften också för-
bättrar kostnadssituationen för alla de mindre svenska företag som inte arbe-
tar omedelbart på exportmarknaden. Det finns faktiskt rätt så många så-
dana. Många är underleverantörer, och många är helt vanliga svenska före-
tag som säljer på den svenska marknaden. Det är oerhört centralt att även
de får en bra kostnadssituation, så att de kan tillgodose den efterfrågan som
finns och kan fungera kostnadseffektivt som underleverantörer.

Jag tycker det är mycket viktigt att vi håller i minnet att det inte bara finns
stora exportföretag i Sverige. Det finns många små företag som vi behöver
ge bättre villkor. I det sammanhanget är sänkningen av arbetsgivaravgifterna
mycket viktig.

Sedan behöver vi förbättra ytterligare genom den skattesänkning för egen-
företagarna som jag nämnde.

Johan Lönnroths andra fråga var hur vi skulle förhindra att man spekule-
rar bort de vinster som uppkommer vid växelkursförändringar.

Låt mig säga att det är precis innebörden i att ha ett program för prisstabi-
lisering. Man undviker då den spekulations- och låneekonomi och därmed
den lånekarusell och mycket höga prisökningstakt som leder till sådan verk-
samhet som Johan Lönnroth tycker illa om.

Jag tycker inte heller om spekulationsekonomi. Det är ett ytterligare skäl
till att så starkt betona ett program för prisstabilisering. Vi måste undvika
att priserna ökar så att man kan tjäna massor av pengar på transaktioner som
inte är särskilt produktiva.

Det kommer vi att motverka genom att ha den här betoningen på prissta-
bilisering. Därmed ger vi också de rätta motiven för att använda vinster och
annat på investeringar för nya jobb.

Anf. 101 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja veta litet mera konkret på vilket sätt
finansministern avser att dra in dessa vinstökningar till statskassan. De åt-
gärder vi hittills sett är mycket ensidigt inriktade på löntagarna, och inte bara
löntagarna i största allmänhet, utan det är speciellt människor med låga in-
komster som drabbas av de indragningar som är föreslagna i krispropositio-
nen och som vi hittills har sett av planerna inför propositionen i januari.

Det finns en lång rad åtgärder - bl. a. tar vi upp sådana i vår motion - som
riktar sig till små och mellanstora företag. Men en generell utsmetning av
ökade vinster genom kronans fall på det sätt som nu håller på att inträffa
leder - det är just lärdomen av 1982 års devalvering - inte till något omvand-
lingstryck, detta populära ord.

Det handlar om att dra in pengarna och använda dem där de ger fler jobb.

Anf. 102 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Johan Lönnroth frågar hur vi tänker dra in vinsterna i företa-
gen till statskassan. Svaret är att vi inte tänker göra det. Företagen skall an-
vända vinsterna för investeringar.

Som Johan Lönnroth säkert vet tror vi att företagen är bättre skickade att
fatta sådana beslut än politiker.

Låt mig också nämna att de fördelningspolitiska effekterna av de förslag

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från

regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

som ligger i proposition 50 är utomordentligt jämna. Alla grupper i samhäl-
let påverkas i mycket hög utsträckning på nästan exakt samma sätt.

Detta är naturligtvis ambitionen även framöver, vilket också framgick av
det jag anförde inledningsvis.

Slutligen tycker jag nog att Johan Lönnroth måste bestämma sig. An-
tingen är problemet för låg efterfrågan, eller också är det att vi får ett dåligt
omvandlingstryck. Det kan inte gärna vara bådadera.

Jag tror att det är det program för den ekonomiska politiken framöver som
jag har anfört som kommer att visa sig ge bäst resultat och inte de förslag
som jag har sett från Vänsterpartiet.

Förste vice talmannen anmälde att Johan Lönnroth anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 103 JOHAN BROHULT (nyd):

Herr talman! Jag har en ekonomisk flödesdynamisk fråga då det gäller
ekonomin.

Det är många EG-länder och OECD-länder som har flytande växelkurs.
Detta är alltså inte något extraordinärt, även om vi alla beklagar att krispa-
keten inte förmådde att försvara den fasta växelkursen.

Jag är litet förvånad över att räntan i dag gick ned till 11,5 %, men det
är fortfarande alldeles för högt för att man i längden skall kunna klara alla
småföretagare och alla fastighetsägare. Detta kommer att bli en stor ekono-
misk belastning för Sverige.

Vad är det för skillnad på England och Sverige som gör att man i England
kan ha en mycket lägre ränta? England har ju också flytande växelkurs. Frå-
gan borde belysas ur metodologisk synpunkt.

Anf. 104 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Låt mig betona att det som är viktigt för ett litet land som
Sverige, med stor utrikeshandel, skiljer sig från det som är viktigt för ett land
som England, som dels är betydligt större, dels har som sin egen valuta en
valuta som fungerar som reserwaluta. Situationen kan faktiskt inte jäm-
föras.

Jag är dessutom mycket bekymrad över den inflationsimpuls som man
med stor säkerhet kommer att få i England. I Sverige har vi erfarenhet av att
vår ekonomi fungerar mycket dåligt med hög inflation, och att det är viktigt
att undvika hög inflation. Därför är situationen i England för det första inte
jämförbar, för det andra i det långa perspektivet ganska olycklig, eftersom
den kommer att medföra samma problem som vi har sett här i Sverige.

Det viktiga nu är naturligtvis att bedriva penning- och finanspolitik i ett
samspel, så att vi genom de finanspolitiska riktlinjerna lägger grunden för en
mindre stram penningpolitik. Det är oerhört glädjande att Riksbanken i dag
har sänkt räntan, så att man i och med det får en lättare situation. Min ambi-
tion, och den mycket tydliga inriktningen i det här prisstabiliseringsprogram-
met, är en uppstramning av finanspolitiken genom de förslag som successivt
läggs fram i budgetpropositionen och därefter, för att framöver kunna få en

ytterligare lägre ränta. Det är en mycket central fråga för att få i gång tillväx-
ten.

Anf. 105 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Finansministern talar om en stram finanspolitik, som natur-
ligtvis måste drabba alla områden. Det inser vi alla.

Anser finansministern att man i det här läget kan bibehålla årets höga in-
satser på bistånds- och invandrarpolitikens område? Eller avser finansminis-
tern att medverka till skärpta budgetkrav på dessa områden? Det finns klart
möjliga besparingar i storleksordningen 5 till 7 miljarder kronor att göra.

Anf. 106 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Som Bengt Dalström vet finns det förslag framlagda i propo-
sition nr 50, som riksdagen har biträtt. De besluten innehåller begränsningar
både på bistånds- och invandringssidan.

När det gäller biståndet smärtar det mig mycket djupt att medverka till
begränsningar. I jämförelse med de levnadsvillkor som många människor
har i de länder till vilka biståndet går, är vi i Sverige fortfarande oerhört rika.
Det är min ambition att se till att u-landsbiståndet även framöver blir mycket
bra, att vi återgår till enprocentsnivån, och att biståndet inriktas så att det
kan utnyttjas på ett mer effekt sätt. Det har också vid flera olika tillfällen
beskrivits av biståndsministern.

Att skyffla över våra problem på människor i tredje världen, i stället för
på våra barn och barnbarn, skulle inte medverka till någon allmän känsla av
rättvisa för hushållen i Sverige. Min uppfattning är att det skulle vara djupt
orättvist.

Anf. 107 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Det var ett mycket intressant konstaterande. Det framhär-
das alltså att vi i Sverige skall dra åt svångremmen på de flesta områden, men
när det gäller den typ av investeringar och hjälp som det är fråga om vid
bistånd skall det knappt minskas på något sätt. Enligt Ny demokratis upp-
fattning är det marginella besparingar som har aviserats i propositionen.

Anf. 108 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Jag tycker att man får ha litet sinne för proportioner. Om
man jämför den levnadsstandard som vi har i Sverige med den som man har
i t.ex. Afrika och Indien, anser jag att den prioritering som gjorts av rege-
ringen är självklar.

Anf. 109 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):

Herr talman! Alla är vi väl överens om vikten av att hålla räntan nere.
Höga räntor slår inte bara ut företag utan betyder också att investeringar
uteblir i ett läge där vi som bäst behöver dem.

Ett stort problem i dag är bankernas mycket höga räntemarginaler. Om
bankerna inte skulle vara belastade av så stora kreditförluster, skulle de i dag
göra - vill jag i alla fall kalla det för - enorma vinster. Det beror bl.a. på

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Information från
regeringen

dålig konkurrens. Det finns ingen vilja att hålla räntesatserna nere. Man vill i
stället täcka in sina kreditförluster.

Skattebetalarna tar nu ett mycket stort samhällsansvar och håller ban-
kerna under armarna. I gengäld får de höga räntor. Hur ser finansministern
på detta och vad avser finansministern att göra?

Anf. 110 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det problem som Dan Eriksson i Stockholm tar upp är vik-
tigt. Det är ytterligare ett skäl till varför jag menar att det är viktigt med en
stram finanspolitik och ett samspel mellan finanspolitikens utformning och
penningpolitikens.

Finanspolitiken skall göra det möjligt att successivt sänka räntorna, vilket
skulle innebära att problemen inom den finansiella sektorn fick en något
mindre omfattning. En lägre ränta skulle innebära att de skattemedel som
behöver avsättas för ett fungerande kreditförsörjningssystem skulle bli be-
tydligt mindre. Det är alltså ett ytterligare skäl till varför jag så starkt beto-
nar kravet på en stram finanspolitik, som möjliggör en lägre räntenivå. Det
är faktiskt den bäst lämpade formen av lösning för att underlätta att få i gång
även kreditförsörjningen.

Anf. 111 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd):

Herr talman! Finansministern och jag delar uppfattningen om vikten av
en stram finanspolitik. Vad jag emellertid efterlyser är konkurrens på kort
sikt. Det finns trots allt olika möjligheter som kan övervägas.

Låt oss i detta besvärliga läge diskutera olika möjligheter, som att få hit
utländska banker. Ett sätt att få hit dem snabbt skulle kunna vara att exem-
pelvis posten tilläts knyta ett samarbetsavtal med en utländsk bank för att få
möjlighet att ge privatpersoner och små och medelstora företag kredit.

Det finns även andra sätt. Jag efterlyser att någonting görs snabbt. Vi har
räntemarginaler på 7 %.

Anf. 112 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Dan Eriksson i Stockholm är säkert medveten om att vi un-
der de senaste åren i stor utsträckning har öppnat för ökad konkurrens i den
finansiella världen, genom att tillåta dotterbolag, filialer för utländska ban-
ker, osv.

Det skulle vara mycket bra om vi finge hit fler utländska banker. Jag kan
påminna om att när det gäller Nordbanken, som staten har ägaransvar för,
pågår sonderingar av olika slag för att hitta en privat ägare. Det vore ingen
nackdel med en ny ägare från något annat land. Tyvärr är det väl så, Dan
Eriksson, att intresset från olika håll - vilka länder man än kommer ifrån -
att köpa in sig i det svenska banksystemet är högst begränsat, och det av skäl
som hänger samman med de kreditförluster som uppkom under lånekarusel-
len under 1980-talet.

Vi får nog inrikta oss på att hantera dessa problem i Sverige. Ambitionen
är emellertid helt klar. Det finns väl dokumenterat i olika regeringsförslag
att vi ser ökad konkurrens på alla områden som ett viktigt sätt att hålla pri-

serna nere. Däri ingår räntemarginaler, som är priset på den finansiella
marknaden.

Förste vice talmannen anmälde att Dan Eriksson i Stockholm anhållit att
till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1992/93:27 om dispens från PET-lagen

Anf. 113 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Leif Carlson har frågat näringsministern vad regeringen tän-
ker vidta för åtgärder för de mindre bryggerierna så att inte de slås ut till
följd av att den s.k. PET-lagen tillämpas fullt ut.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.

Som jag nyligen redovisade med anledning av en fråga från Patrik Norin-
der har riksdagen vid flera tillfällen understrukit att det i ett långsiktigt ar-
bete med att förbättra miljön är nödvändigt att minska avfallsmängderna.
Detta fastslogs senast i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.
16, 1989/90:JoU16). Sparsamhet, hushållning och återanvändning bör vara
grundläggande principer för utnyttjandet av naturresurser och inriktningen
av varuproduktionen. Återanvändning måste därför vara en ledande prin-
cip. Att använda engångsflaskor strider mot de mål riksdagen satt upp.

Jag erinrade också om bakgrunden till riksdagens beslut att anta lagen
(1991:336) om vissa dryckesförpackningar. Till de frågor som var uppe för
diskussion vid utskottets beredning av lagförslaget hörde även frågor om
konkurrenssituationen på bryggerimarknaden. I samband med riksdagens
beslut uppdrog regeringen den 6 juni 1991 till föregångaren till nuvarande
Konkurrensverket att inom ramen för verkets planerade analys av
bryggeribranschen studera eventuella konkurrenssnedvridande effekter till
följd av den nya lagen.

Konkurrensverket presenterade den 12 oktober 1992 sin rapport. Verket
framhåller sammanfattningsvis att en tillämpning av lagen i enlighet med
dess förarbeten enligt verkets mening medför en allvarlig snedvridning av
konkurrensen till de stora företagens fördel och på de små företagens be-
kostnad samtidigt som importen i praktiken utestängs. Verket föreslår att
lagen upphävs och att dispenser medges tills en ny lagstiftning kan träda i
kraft.

Konkurrensverkets rapport har varit utsänd på remiss, och frågan bereds
för närvarande i regeringskansliet.

Anf. 114 LEIF CARLSON (m):

Herr talman! Jag vill först tacka miljöministern för svaret.

Jag framställde interpellationen till näringsministern, då jag speciellt ville
få frågan om konkurrenseffekter belyst. Jag måste säga att jag är litet besvi-

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

ken på miljöministerns svar. Historiken kan vi, och det gäller nu inte en-
gångsflaskor utan återvinningsalternativ.

Vad jag vill veta är: Vad avser ministern och regeringen att göra nu och
framgent för att inte småbryggerierna skall slås ut?

Anledningen till min interpellation är att den kritik vi från moderat håll
riktade mot lagen vid beslutet våren 1991 har visat sig vara riktig. Lagen an-
visar inte det enda eller det entydigt bästa sättet att minska förpackningsav-
fallet och värna miljön. I stället hotar den att bromsa utvecklingen av alter-
nativa metoder och hindra existerande likvärdiga, samt - det är framför allt
det jag vill ta upp här - att hindra sund konkurrens.

Konkurrenssnedvridningen medför att många småbryggerier hotas med
nedläggning och måste avskeda. Vi behöver inte fler arbetslösa, speciellt
inte om de blir arbetslösa på grund av en lag, som förstör för livskraftiga
företag, ofta i glesbygder och avfolkningsbygder utan sysselsättningsalterna-
tiv.

PET-lagen kan förorsaka att 150 arbetstillfällen försvinner från småbryg-
gerierna efter nyår. Lagen är ingen miljölag, utan mer ett exempel på politisk
klåfingrighet och vilja att detaljstyra näringslivet. Den är anpassad till bryg-
gerijättarna och slår ut småbryggerierna utan att miljön vinner något jämfört
med återvinning.

PET-lagen tillhör den typ av socialdemokratisk näringspolitik som just de-
taljreglerar, och det är en avart av näringspolitik. Med ett nytt, friare och
mer långsiktigt näringspolitiskt tänkande, borde det vara viktigt för rege-
ringen att ändra PET-lagen.

Herr talman! När propositionen lades fram 1991 reserverade sig Modera-
terna för avslag, då lagen föreskrev enbart återfyllningsflaskor och därmed
uteslöt andra metoder. I stället för att stimulera fram utveckling av nya meto-
der i konkurrens, låste en klåfingrig näringspolitik fast ett sätt som det enda
rätta, utan tanke på konkurrenssnedvridande effekter. Näringsutskottet var-
nade för detta.

Herr talman! Vi kan konstatera att tanken om en flaska som skulle passa
alla ej gäller. I dag finns tre typer av retur-PET-flaska, vilket medför sorte-
ring och transport till de tre disk- och tappningsanläggningar som finns. En-
kelheten är borta, och miljöbelastningen på vägarna ökar. Professor Ann
Christine Albertsson på Tekniska högskolan säger att retur-PET ur transport
och energisynpunkt är ett felaktigt system.

Konkurrensverket skjuter sönder tanken om konkurrensneutralitet. Sy-
stemet gynnar bara de stora bryggerierna. De små kan inte investera de
minst 50 miljoner som behövs. De disk- och tappningstjänster som erbjudits
till s.k. självkostnadspris är egentligen orimliga villkor. Det innebär bl.a.
maskinavskrivningar på två år. Ett accepterande skulle utelämna de små helt
åt de storas godtycke.

Samtidigt medför lagen att den utländska importen helt utestängs. För
konsumenten är detta mycket olyckligt. Där utländsk konkurrens finns kan
man i dag köpa en läskflaska på 1,5 liter för 9:90 kr., och där den inte finns
kostar en svensk retur-PET 23 kr. Nog tar de stora bryggerierna ut för sina
investeringar!

Vidare finner såväl Konkurrensverket som Kommerskollegium att PET-

lagen strider mot EES-avtalet, och den nämns som ett speciellt problem i
EG-avin. Detta styrks av professor Ulf Bernitz rättsutlåtande. Professor
Bernitz slutsats är att ett generellt återanvändningssystem inte är förenligt
med EES-avtalet, om inte klara och betydande fördelar från miljöskydds-
synpunkt kan påvisas jämfört med återvinning.

Det finns ingenting som säger att miljöeffekterna är bättre med återtapp-
ning jämfört med återvinning. Den av Gustav Sundström Miljöbalans AB
gjorda utredningen, som ofta åberopas, visar ingen säker skillnad i förhål-
landena ur energiförbrukningssynpunkt. Då har man inte tagit någon hänsyn
till strukturförändringar i branschen, som medför miljöbelastning i form av
transporter eller diskmedel i miljön. Bara mineralvattenfirman Carl von
Linné räknar med att man måste samla in och köra 4 miljoner flaskor för att
kunna nyttja 500 000. Det beror på att flaskorna inte är smakneutrala utan
tar smak av innehållet.

Det kan knappast finnas någon prestigebindning i regeringen i denna
fråga. Den 5 december 1991 skrev miljöministern i ett regeringsbeslut att
införandet av ett retursystem för återfyllning inte får leda till en försämrad
konkurrenssituation på bryggeriområdet. Hösten 1991 frågade Ingvar Eriks-
son miljöministern om riskerna för koncentration inom branschen och fick
ett positivt svar. Nyligen frågade Patrik Norinder miljöministern om PET-
lagen, och även han fick ett positivt svar, som lät lovande.

Väger man nu in den förödande effekt som lagen har på konkurrensen,
med utslagning av 150 onödigt arbetslösa och ett utlämnande av konsumen-
terna till några få bryggerier, borde det inte vara svårt att besluta att genom-
föra denna förändring. Men så här långt är miljöministerns svar intetsägande
i sakfrågan.

Herr talman! Jag förutsätter att miljöministern slår vakt om de små bryg-
geriernas överlevnadsmöjligheter. De påvisade nackdelarna bör vara till-
räckliga för att lagen skall kompletteras med att återvinning jämställs med
återtappning och ordnas in i ett generellt förpackningsregelverk som stäm-
mer med vad EG kan komma fram till och som säkerställer konkurrensneu-
tralitet. Miljökraven bör vara generella, men under en övergångsperiod bör
små producenter med liten marknadsandel ges generösa övergångsvillkor
jämfört med de stora producenterna. Därför bör man kunna ge dispens från
lagen under 1993, så att de små företagen inte hamnar helt i händerna på de
stora.

Jag vill fråga: Delar miljöministern denna uppfattning?

Anf. 115 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Det var mycket som Leif Carlson hade på hjärtat. Jag skall
beskriva beslutssituationen.

Vi har i regeringen i dag haft en allmän beredning i frågan om kretslopps-
propositionen. PET-lagen ingår i det sammanhanget, eftersom det handlar
just om återanvändning och återvinning. Jag är glad över att allt fler i denna
kammare blir intresserade också av återvinning. I det sammanhanget finns
det alltså ingen prestigelåsning; detta är en självklarhet i ett kretsloppstän-
kande.

Det har inte alltid varit så. Det har inte funnits teknik tillgänglig hur som

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

helst för en säkrad återvinning, med fortsatt nyttiggörande. Det är därför
som PET-lagen har den begränsning som den har, inte för att slå ihjäl små-
bryggerier.

Den som har varit med i kammaren under 70-och 80-talen vet att jag
också har tillhört regeringar som har försökt rädda småbryggerier. De pro-
blem som uppstod på det området kom med god marginal före PET-lagens
tillkomst. Jag hoppas att ni är helt medvetna om den historien. Det har att
göra med traditioner, stordrift, ny teknik och förpackningar. Jag utgår från
att det är självklart att vi är överens om att problemen för småbryggerierna
inte böljade i samband med PET-lagen.

Det är riktigt att de stora anläggningar som krävs för att diska och tappa
är ett ytterligare problem för de små bryggerierna - det kan jag hålla med
om.

Vad gör man då i den situationen? Jo, vi kommer under den närmaste
veckan - jag utgår från det - att bli klara med lagrådsremissen när det gäller
kretsloppspropositionen. Ingenting i regeringens allmänna beredning tyder
på något annat. I samband med detta kommer ett antal dispensansökningar
att behandlas.

Det finns således ett direkt samband med den här diskussionen. Jag har
därför öppnat för en positiv syn på återvinning i de tidigare svaren.

Kretsloppspropositionen är inte försenad. Jag har hela tiden sagt att den
måste komma att läggas fram kring årsskiftet på grund av övriga delar av
arbetet. Man har alltså inte skjutit på kretsloppspropositionen, men vi kan-
ske hade kunnat göra transportsträckan kortare om vi inte under hösten
hade haft att hantera all krisbehandling i övrigt. Jag beklagar att beslutet om
dispens kommer sent. Det tycker jag att man skall göra.

Detta är bakgrunden. Jag utgår från att vi skall kunna klara det här med
utgångspunkt i de principer som kretsloppspropositionen kommer att inne-
hålla om såväl återanvändning som återvinning.

Anf. 116 LEIF CARLSON (m):

Herr talman! Jag tycker att den utveckling av svaret som nu gavs är beyd-
ligt mera positiv. Det är bra att propositionen kommer före årsskiftet och att
ett antal dispenser kommer att behandlas. Men man måste också förstå de
små bryggeriernas situation. Dispensen går ut den 31 december. Man plane-
rar för ett liv efter jul, till skillnad från andra som deltar i julfirandet. För
dessa bryggerier är det oerhört viktigt att de vet hur de skall planera. Det
här berör så pass många arbetstillfällen.

Det är riktigt att man tekniskt har kunnat diskutera återvinning eller åte-
ranvänding. Faktum är dock att redan 1989 påpekade Bryggarföreningen,
när man jobbade med parallella projekt, att man inom ett år skulle kunna
ha ett återvinningssystem. Vi vet i dag att det även finns prisbelönta flaskor
som bygger på återvinning.

Det är kanske inte det mest effektiva sättet att stimulera nya tekniker att
man stiftar en så detaljerad lag och ställer sådana krav att det tar bort incita-
mentet att utveckla alternativa former. Som det hela utformades under 1989
och 1990 och fram till 1991 när lagen antogs gav man verkligen inga signaler
till näringen om att utforma system av alternativ karaktär som skulle passa

verksamheten bäst. Man blev oerhört hårt inlåst i ett system som ställde så-
dana krav att det inte fanns någon som helst möjlighet för de små brygge-
rierna att konkurrera, samtidigt som importen skulle slås ut totalt. Den ty-
pen av lagstiftning som låser verksamheten till ett enda sätt att agera är knap-
past en framkomlig väg. Det glädjer mig mycket att miljöministern säger att
man är öppen för alternativa metoder bara man når de uppställda miljömå-
len.

Anf. 117 PATRIK NORINDER (m):

Herr talman! Miljöministern och jag hade för några veckor sedan en dis-
kussion om PET-lagen. Den diskussionen ägde rum i frågeformen, och den
inbjuder inte till någon längre diskussion. Vi konstaterade båda två att man
kunde vänta med diskussionen om mål och medel. Vi kan ta upp den här
diskussionen senare i samband med behandlingen av kretsloppspropositio-
nen.

I dag tog miljöministern bl.a. upp frågan om ny teknik. Vi vet båda två att
det finns ny teknik för återvinning. Frågan kommer då i ett nytt perspektiv.
Vi måste nu ta hänsyn till EES-lagstiftningen. Professor Ulf Bernitz har ytt-
rat sig om den, vilket miljöministern har fått ta del av. Ulf Bernitz säger att
man måste kunna påvisa klara betydande fördelar från miljösynpunkt, i jäm-
förelse med ett återvinningssystem. Såvitt jag kan förstå finns det inga ur
miljösynpunkt klara och entydiga fördelar med att återanvända i stället för
att återvinna, så att man skulle kunna klara en EES-lag utan att det skulle
leda till konkurrensbegränsning. Jag skulle vara tacksam om miljöministern
kunde vara litet klarare och redogöra för sin inställning. Finns det sådana
klara fördelar med återanvändning att man kan klara en EES-lagstiftning?

Anf. 118 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Patrik Norinders fråga kan jag naturligtvis besvara genom
att göra en bedömning, men det är ointressant. Det är bara ett domstolsbe-
slut i laga ordning som kan klargöra den saken. Det har vi bl.a. lärt oss från
Danmark. Jag tänker inte ge mig in i den juridiska diskussionen. Jag bara
konstaterar att det gäller att ta fasta på det nuvarande läget.

Vi har en betydande återanvändning på det här området. Jag kan inte se
att det skulle ha varit ett alternativ att inte göra någonting 1990-1991. Man
kunde inte bara vänta och se och skjuta problemen framför sig. Det skulle
inte ha utgjort något besked till branschen. Det viktiga var naturligtvis att
man gav en klar signal som man då visste att man kunde stå för. Ateranvänd-
ningssystemet har fungerat. Det beror bara på vilken utgångspunkt man har.
De stora bryggerierna är, som ni själva har vidimerat, utomordentligt till-
fredsställda med tingens ordning.

Sedan har vi problemen med konkurrensen och den tekniska utveck-
lingen. Konkurrensproblemen förutsåg vi redan i beslutet 1991, och det
framgår av Konkurrensverkets rapport. I mitt första inlägg ville jag betona
att frågan om de små bryggeriernas situation i förhållande till de stora inte
är ny. Den har diskuterats under decennier här i riksdagen.

Frågan om den tekniska utvecklingen återstår. Vi anser att vi i dag har
bevisat, vilket ni också vidimerar, att det finns tekniska möjligheter att klara

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

återvinningen på ett bra sätt. Man kan således utan prestige öppna lagstift-
ningen för detta alternativ. Att bara vänta tills nu, när vi har fått denna be-
kräftelse, skulle inte heller ha utgjort något svar när PET-lagen stiftades.

Jag tror på ett liv efter jul för både återanvändningsflaskor och engångs-
flaskor som kan återvinnas.

Jag beklagar förseningen av behandlingen av dispensansökningarna. Men
det jag har sagt här är också en signal till dem som berörs.

Anf. 119 LEIF CARLSON (m):

Herr talman! Det miljöministern sade avslutningsvis tolkar jag som en
mycket positiv signal. Jag måste ändock säga att historieskrivningen inte sä-
ger att man inte gjorde någonting under 1989 och 1990. Bryggarföreningen
hade ett branschgemensamt projekt för återfyllnad parallellt med återvin-
ning. Ett återvinningsprojekt skulle ha kunnat vara klart inom ett år.

Nu vet vi säkert att det här går, och det är bara att vara tacksam för det.
För de små bryggerierna - som betyder oerhört mycket för sina närområ-
den - tycker jag att den signal som kom från miljöministern är mycket vä-
sentlig. Den kommer att påverka sysselsättningen på flera håll i landet - i
Bergslagen och i Småland.

Anf. 120 PATRIK NORINDER (m):

Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för det senaste inlägget. Det var
ett bättre klargörande; att det finns ett liv efter jul. Jag hoppas att det inte
bara gäller dispenser utan att vi får parallella system för återanvändning och
återvinning. Jag kan inte se att det skulle finnas några hinder för det. Där-
emot ser jag hinder i att fortsätta med det dispenssystem som vi nu har. Jag
anser att det skulle vara felaktigt att inte införa ett parallellt system. Miljömi-
nistern säger att man skall se över detta. Det är min förhoppning att vi får
parallella system.

Anf. 121 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Jag vill avslutningsvis bara kommentera två saker. Som jag
inledde med att tala om behandlade vi kretsloppspropositionen. Den bygger
på att man skall främja återanvändning och återvinning. PET-lagen behand-
las i detta sammanhang. Därmed har jag klargjort detta samband. Jag har
tidigare talat om skälen till att beredningen inte är helt avslutad. Planeringen
var också från början sådan.

Jag vill också ta fasta på att Leif Carlson sade att vi nu vet säkert att det
här går. Det är helt riktigt, och därför är vi nu i ett bättre läge att fatta beslut
än tidigare.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1992/93:43 om infrastruktursatsningen i
Norrland

Anf. 122 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Ulrica Messing har frågat mig när vi får i gång byggprojekt
som kan sysselsätta tusentals människor och därmed skapa goda framtids-
möjligheter för Gävleborgs län och övriga Norrland.

Regeringen har under åren 1991 och 1992 presenterat förslag och beslut
om tidigareläggningar och igångsättningar av väg- och järnvägsprojekt ut-
över ordinarie anslag om nästan 9 miljarder kronor. Ett viktigt syfte med
dessa beslut har bl.a. varit att skapa sysselsättning.

De två senaste besluten med satsningar i projekt på sammanlagt 3,7 mil-
jarder kronor har särskilt riktats mot sysselsättningsintensiva åtgärder i läns-
vägar och järnvägar. Den direkta totala sysselsättningseffekten av dessa be-
slut beräknas bli ca 5 000 årsarbetskrafter. Därtill kommer indirekta effekter
i form av ökad efterfrågan på varor, tjänster och service som kan uppgå till
en till två gånger den direkta effekten. Av medlen i dessa två beslut har för
övrigt Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävle-
borgs län tillsammans tilldelats nästan 1,7 miljarder kronor.

Riksdagen uttalade våren 1991 en planeringsinriktning för de infrastruk-
turinvesteringar som är särskilt angelägna att få till stånd. Där ingår bl.a. en
tidigareläggning av snabbtågsanpassning på Ostkustbanan.

Banverket arbetar i dag med att anpassa delar av Ostkustbanan för högre
hastigheter, och det arbetet kan fortgå t.o.m. nästa år med nu tilldelade me-
del.

Beträffande delen Söderhamn-Enånger anser jag att det är av stor vikt att
utbyggnaden av Ostkustbanan och E 4:an mellan Söderhamn och Enånger
kan samordnas. Jag har därför givit Ban- och Vägverken i uppgift att redo-
visa hur en samordning av planering och utbyggnad skall kunna ske. Genom
en sådan samordning kommer kostnaderna att minska med minst 100 miljo-
ner kronor.

Jag vill också nämna att det för närvarande pågår ett intensivt arbete i re-
geringen med att finna lösningar för finansieringen av de angelägna väg- och
järnvägsprojekt som ännu inte är finansierade. Jag avser att återkomma till
detta i budgetpropositionen och i det samlade underlag beträffande investe-
ringsplaneringen som regeringen kommer att presentera för riksdagen våren
1993.

Anf. 123 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern försvaret, samtidigt
som jag konstaterar att det tyvärr var ganska diffust och inte riktigt så kon-
kret som vi hade hoppats på.

Arbetslösheten är ett stort problem. Den är omfattande och den har drab-
bat alla yrkesgrupper. Den är dessutom i allra högsta grad en bitter verklig-
het i alla samhällen runt om i landet, inte minst hemma hos oss i Gävleborg.
Det är en verklighet som gör att vi som företrädare för vårt län envist och
målmedvetet fortsätter att debattera och kämpa för våra projekt.

De samordningsvinster som en start för de båda projekten snabbtåg på

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Ostkustbanan, från Stockholm till Sundsvall, och en upprustning och bredd-
ning av E 4:an skulle innebära är egentligen inte några nya siffror. Men de
är bra och de är verkliga. Därför vill vi också att projekten skall komma till
skott.

Vi vet att de projekten tillsammans skulle ge vårt län drygt 2 000 arbetstill-
fällen. 2 000 människor skulle slippa understöd och beroendet av bidrag från
samhället. 2 000 människor skulle i stället ge skatteintäkter till statskassan.
Framför allt skulle 2 000 människor till stora delar återvinna stoltheten över
att vara delaktiga i samhällsbyggandet.

Projekten skulle korta avstånden för oss inom länet. De skulle förbättra
våra transportmöjligheter. De skulle också korta avstånden mellan Gävle-
borg och andra regioner avsevärt. Det är viktigt för hela landet. Nya interna-
tionella närmanden, svagare nationella gränsdragningar, större öppenhet,
gemensamt ansvar och arbete mellan regioner och länder innebär möjlighe-
ter. Men det ställer också krav på de strukturer som finns i dag.

För att Gävleborg och de övriga Norrlandslänen skall kunna haka på ut-
vecklingen och kunna vara konkurrenskraftiga krävs det att infrastrukturen
fungerar. Det måste vara möjligt för människor att bo och verka där de trivs
och känner sig hemma. Det måste finnas möjligheter för företag och för nä-
ringsliv att bedriva sin verksamhet också utanför en storstadsregion med alla
dess möjligheter. Därför är det nödvändigt att man kommer i gång med arbe-
tet. Det är viktigt för hela landet.

Det finns skillnader i infrastrukturen inom landet som avgör våra möjlig-
heter att vara starka och självständiga. Hela Sverige skall leva, lovade de
borgerliga partierna före valet förra hösten. Vi har ännu inte märkt något
konkret av det vallöftet i Gävleborgs län; inga nya satsningar, inga stora in-
vesteringar, inga tecken till framtidstro från statsmaktens sida.

Kommunikationsministern hänvisar i sitt svar till att fem av Norrlandslä-
nen under det senaste året faktiskt har fått sig tilldelat investeringspengar,
nästan 1,7 miljarder kronor, fördelat alltså på fem län, i glesbygdsområde
och med landets absolut allra högsta arbetslöshet. Det handlar inte om några
stora projekt, som ger långsiktiga lösningar. För oss i Gävleborg har det
handlat om en bro. Det borde ha varit mer, för detta är viktigt. Det är en
fråga som statsmakten måste ha ansvar för.

Självklart måste det vara offentliga pengar som satsas på så här stora pro-
jekt, i Sverige precis som i alla andra länder som vill hänga med i utveck-
lingen. Det ligger inte bara i mitt intresse att infrastrukturen fungerar i mitt
hemlän, i Gävleborg. Det borde lika mycket ligga i kommunikationsminis-
terns intresse att hela landet faktiskt har broar, vägar och järnvägar som fun-
gerar.

Enligt regeringens egna beräkningar måste vi under år 1992 låna ungefär
15 miljarder kronor för att betala ut kontantstöd och understöd till våra ar-
betslösa. Nästa år räknar regeringen med att summan kommer att vara unge-
fär 20-25 miljarder. Det är mycket pengar. Är det inte bättre, kommunika-
tionsministern, att framöver låna pengar till investeringar och till att skapa
jobb, i stället för att låna för att kunna betala ut bidrag?

Mina konkreta frågor till statsrådet är: Vilka planer har regeringen för
Gävleborg då det gäller infrastruktursatsningar i framtiden? Hur tänker re-

geringen följa upp riksdagens beslut om att tidigarelägga en upprustning av
Ostkustbanan? Hur ser kommunikationsministern på att det faktiskt finns
avgörande skillnader i landet då det gäller standarden på våra vägar, järnvä-
gar och broar?

Det är viktigt för hela landet att de här projekten kommer i gång. De inne-
bär att näringslivet stärks, att de lokala arbetsmarknaderna vidgas och att
vårt län och hela södra Norrland blir intressant igen. Det skulle innebära att
tillgängligheten till högre utbildning ökar och att miljön och trafiksäkerheten
förbättras. Är kommunikationsministern beredd att ställa upp på det?

Anf. 124 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Den pågående krisen i Sverige, som förstärks av en lågkon-
junktur som också omfattar den övriga industrivärlden, drabbar mycket hårt
skogslänen i allmänhet, och Gävleborgs län i synnerhet.

Det är, vilket Ulrica Messing nyss redogjorde för, en utomordentligt be-
svärlig situation på vår arbetsmarknad. Vi har tillsammans med Norrbotten
landets högsta arbetslöshet totalt sett. Vi har den högsta ungdomsarbetslös-
heten och den högsta byggarbetslösheten. Det är klart att regeringen har ett
stort ansvar för det som sker, eller snarare ett ännu större ansvar för det som
inte sker på svensk arbetsmarknad i dag.

Självfallet kan ingen lasta regeringen, och det skall inte jag göra heller, för
den internationella lågkonjunkturen. Däremot reagerar jag och andra mot
den passivitet som regeringen hittills har visat upp när det gäller åtgärder för
att lindra krisens skadeverkningar för landets medborgare.

Herr talman! Ända sedan Mats Odell blev minister och chef för Kommuni-
kationsdepartementet i fjol höst har vi socialdemokrater från Gävleborg haft
återkommande diskussioner med statsrådet om de för länet betydelsefulla
investeringssatsningar som Ulrica Messing nyss har berört. Dessutom har vi
bokstavligt talat dammsugit vårt län för att hitta lämpliga projekt inom kom-
munikationsområdet, men också på andra områden. Det har resulterat i väl
underbyggda förslag, som är projekterade och klara att sätta i gång med kort
varsel.

Förutom inom kommunikationsområdet har vi, genom ett nytt ROT-pro-
gram, en nödvändig upprustning av VA, skolor och bostäder på gång, vilket
faller inom annat departement. Sammantaget med kommunikationssats-
ningarna skulle det betyda nödvändiga insatser för att nedbringa arbetslös-
heten i länets byggnadsarbetarkår, där i dag 40 %, nästan hälften, står utan-
för den ordinarie arbetsmarknaden och var tredje är arbetslös.

Vad gör då kommunikationsministern inom sitt fögderi? Svaret till Ulrica
Messing tyder på att pannan läggs i djupa veck, vilket har skett tidigare
också. Kommunikationsministern ägnar mesta tiden åt att försvara sig med
att planering pågår. Det håller inte, Mats Odell. Det finns redan, både i vårt
hemlän och i andra skogslän, objekt som är klara att sättas i gång.

Herr talman! Det har tidigare talats om de stora flaggskeppen på investe-
ringssidan i vårt län och i södra Norrland, Ostkustbanan för snabbtåg och
motorvägsstandarden på E 4:an. Men det finns många små, lika angelägna
projekt. De mindre vägarna i skogslänen är i stort behov av upprustning,
inte minst hos oss. Därför är det bra att regeringen har aviserat en satsning

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

på 1,5 miljarder kronor. Men en del uttalanden från andra statsråd har gjort
oss oroade. Om en del av de här pengarna skall användas på annat håll i
Sverige blir det inga 1,5 miljarder till skogslänen.

I vårt län finns det färdiga projekt för de små vägarna. De behöver bara
statsmakternas ja och en tryckning på startknappen för att komma i gång.
De objekten överstiger tillsammans med god marginal 200 miljoner kronor.
Det vore bra om kommunikationsministern i dag kunde bekräfta, dels att de
1,5 miljarder kronor som har aviserats för investeringar av den här typen i
skogslänen verkligen kommer skogslänen till del, dels att byråkratin när det
finns färdiga projekt, som jag tror inte bara finns i Gävleborgs län, icke skall
sätta hinder i vägen för en omedelbar start, som är så utomordentligt nöd-
vändig.

Anf. 125 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Kommunikationsministern säger i sitt svar att riksdagen vå-
ren 1991 uttalade en planeringsinriktning som gällde vilka strukturinveste-
ringar som var särskilt angelägna att få till stånd. Där ingick som sagt en tidi-
gareläggning av snabbtågsanpassningen på Ostkustbanan. Arbete för högre
hastighet pågår och kan fortgå t.o.m. nästa år, som kommunikationsminis-
tern sade. Så långt är det rätt, och det är bra. Men om man ser på verklighe-
ten, kommunikationsministern, är vi framme vid år 1997 innan allt är klart.

Det sades tidigare att många av sträckorna, ganska korta sträckor, fortfa-
rande utreds. Det är sträckan litet söder om Gävle och det är en liten sträcka
norr om Gävle. Det finns en sträcka upp mot Hudiksvall och en mellan
Ljusne och Söderhamn. Varför inte snabbt sätta i gång med alla de utlovade
satsningarna? Det vore mycket bättre att satsa på projektet i dess helhet,
dels för att spara på projekteringskostnader, dels för att det nu är extremt
billigt att göra statliga investeringar. De beräkningar som Industriförbundet
har gjort visar att staten för varje satsad krona får tillbaka 80 öre. På längre
sikt betalas kostnaden flera gånger om.

Det är nödvändigt att nu snabbt komma i gång med investeringar som kan
minska arbetslösheten i Gävleborg och samtidigt öka efterfrågan på indu-
strins produkter. Lediga resurser finns inom anläggningssektorn. De kan
omedelbart sättas in. Med så många arbetslösa anläggningsarbetare, med le-
dig maskinkapacitet och lediga lastbilar är det en mycket bra investering in-
för framtiden att sätta i gång de utlovade projekten nu.

Investeringar i järnvägar och vägar handlar inte enbart om persontrafik
på Ostkustbanan och norra stambanan - fastän hastigheten och snabbtågen
tillsammans med turtätheten även här är av stor betydelse för konkurrens-
förmågan - utan lika viktiga är satsningar på godstransporterna.

Det som framför allt utmärker järnvägstrafiken i Sverige är den i jämfö-
relse med övriga västeuropeiska länder stora omfattningen av godstranspor-
ter. I inget annat västeuropeiskt land spelar således godstrafiken på järnväg
en så stor roll som i Sverige. Men frågan är om vi inte håller på att tappa
konkurrenskraften gentemot Europa.

Det pågår en omfattande utbyggnad och modernisering av transportinfra-
strukturen i många länder, vilkas industri konkurrerar med vår. Exempelvis
har EG-kommissionen nyligen lagt fram ett förslag till ett omfattande inves-

teringsprogram, syftande till att skapa ett gemensamt nät av motorvägar,
inre vattenvägar och järnvägar för kombitrafiken inom EG.

Gävleborg som ett skogslän har med andra skogslän bidragit, bidrar och
kommer förhoppningsvis att få bidra till en bra och sund samhällsekonomi i
Sverige. Svensk massa- och pappersindustri är världens tredje största expor-
tör av både massa och papper. Två tredjedelar av produktionen avsätts inom
EG. Svensk pappersindustri täcker 10 % av EG:s pappersbehov i dag. För
att vi skall klara av detta även i framtiden måste infrasrukturen förbättras,
så att våra industrier skall kunna förbättra sin konkurrenskraft gentemot
bl.a. EG.

Det har talats om krispaket, och nästa kommer eventuellt redan före jul.
Kommunikationsministern tog upp under frågestunden det här med julhan-
deln och julklappar. De julklappar vi nu talar om är det bråttom med. Jag
skulle vilja fråga om kommunikationsministern är beredd att kanske redan
före jul i ett krispaket lägga en julklapp till Gävleborgs län och andra Norr-
landslän vad gäller regeringens vilja att nu satsa på infrastrukturen i dessa
län. Som sagt, det är i så fall en viktig julklapp inte bara för Gävleborg utan
också för hela Norrland och för hela Sverige.

Anf. 126 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Jag håller med Sinikka Bohlin om att det är oerhört viktigt
att investera i infrastrukturen, inte minst mot bakgrund av att 80-talet där-
vidlag var ett förlorat årtionde. Jag vill inte skylla på er tre som ställer frågor
till mig i dag, men ert parti satt vid makten under större delen av 80-talet och
hade inte kraften under den perioden att överföra resurser från konsumtion
till investeringar. Vi hade i Sverige under den perioden en genomsnittlig in-
vesteringsnivå på ungefär 4,5 miljarder kronor per år.

Jag vill, herr talman, gärna påminna, för att ge en viss relief till de frågor
som nu ställs till mig, om att denna regering under det här budgetåret, som
alltså löper från den 1 juli i år till den 30 juni nästa år, initierat projekt som
kommer att förbruka 13 miljarder kronor. Det skall jämföras med genom-
snittet 4,5 miljarder kronor under 80-talet. Det är därför jag håller med om
att det är viktigt att vi nu tar igen och satsar så mycket det någonsin är möjligt
i denna lågkonjunktur.

Vi har alltså tredubblat investeringsvolymen under det här året. Det är en
fördubbling jämfört med förra året, alltså en ökning med 100 %. Den behö-
ver fortsätta att öka om vi skall kunna klara av det avståndshandikapp som
vi har gentemot mot våra viktigaste konkurrentländer. Detta är mycket vik-
tigt nu när Sverige mer och mer integreras med Europa, de skyddsnät som
vi tidigare haft undan för undan faller bort och vårt avståndshandikapp blott-
läggs.

Som påpekades är det också viktigt att vi skapar så många arbetstillfällen
som möjligt under denna lågkonjunktur genom dessa investeringar.

Ulrica Messing säger att en satsning på projektet Söderhamn-Enånger
skulle ge 2 000 arbetstillfällen och skatteintäkter. Men faktum är att vi först
måste finansiera det. Vi måste få fram dessa pengar. Det är ett arbete som
nu pågår mycket intensivt. Jag kommer att i budgetpropositionen redovisa
hur vi skall lösa den uppgiften. Det är nämligen det tillfälle då regeringen

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

6 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 37

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

för riksdagen talar om hur man vill finansiera bl.a. den här typen av projekt.
Budgetpropositionen kommer att läggas fram den 11 januari nästa år. Det
är alltså i dagarna en månad till dess. Då kommer många av de detaljfrågor
som här ställs att få sitt svar.

Ulrica Messing gör mig litet besviken när hon säger att hon inte märkt nå-
got konkret i Gävleborgs län. Det är, herr talman, mycket märkligt med
tanke på att Gävleborgs län, utöver ordinarie anslag, tilldelats totalt nästan
750 miljoner kronor för insatser i vägar i de s.k. paket som det har beslutats
om under 1991 och 1992. De inkluderar även beslut som fattades under den
förra regeringens tid.

Jag tycker inte att vi i det här sammanhanget skall försöka öronmärka vem
som har bidragit med vad, för det är ju de svenska skattebetalarna som står
för de satsningar som görs, oavsett vem som har regeringsmakten vid olika
tillfällen. Bl.a. innefattas en mycket stor investering på E 4:an norr om Sö-
derhamn. Hittills är ungefär 340 miljoner kronor anslagna till detta. I övrigt
kommer medlen i huvudsak att användas för insatser på länsvägar.

När det gäller projektet E 4:an pågår för närvarande arbetet på Vägverket
med att ta fram bygghandlingar för den aktuella delen, Söderhamn-
Enånger. Arbetet kommer i huvudsak att vara klart i vinter. Det görs en sam-
planering med Banverket. Byggandet planeras ske med gemensamma entre-
prenörer. Det är alltså den planeringsinriktning som vi har. Vi försummar
alltså ingen tid här utan arbetar intensivt på att få fram pengarna, för det
kostar mycket pengar. Kostnaden för Vägverkets del beräknas till nästan 800
miljoner kronor för sträckan Söderhamn-Enånger. För Banverkets del
handlar det om ungefär 1 miljard kronor. Det är alltså ungefär 1,8 miljarder
kronor som detta projekt kostar. De pengarna finns inte med i någon plan i
dag, utan det gäller att ta fram dessa. Jag är övertygad om att de tre frågestäl-
larna kommer att vara beredda att också arbeta för att finansieringen skall
kunna genomföras.

Axel Andersson påpekade att Gävleborg har landets högsta ungdoms- och
byggarbetslöshet. Han vill inte lasta regeringen för den internationella de-
len. Sanningen är att den här situationen har dels en internationell del, dels
en mycket stor inhemsk del: de försummelser som förekommit när det gäller
att åstadkomma balans i statens affärer. Det är detta som nu väller över oss
med den oerhörda kraft som vi har kunnat konstatera.

Beträffande de mindre vägarna, Axel Andersson, har vi satsat 3,7 miljar-
der kronor. Gävleborgs län kommer i den fördelning av dessa pengar som
kommer att offentliggöras i och med att riksdagen har fattat sitt beslut att
tillhöra vinnarna.

Anf. 127 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Kommunikationsministern påminner mig om att det var mitt
eget parti som hade regeringsmakten under 80-talet. Det är jag medveten
om, och jag önskar att det hade varit så i dag också. Tyvärr var jag inte med
då, så jag hade inte så stora möjligheter att vara med och forma besluten.

I dag finns det arbetskraft, och det finns kunnande och behov. Det är nöd-
vändigt och dessutom billigt att satsa.

Jag är glad över att kommunikationsministern nämner detta med finansie-

ringen. Det är vår trumf i Gävleborg. Det hoppas jag att kommunikations-
ministern är medveten om. Det är få projekt som har kommit så långt i pla-
neringen och där de kommuner som projekten berör skall vara med och fi-
nansiera. Samtliga kommuner efter Gävleborgskusten plus Sundsvall och
länstyrelserna i både Gävleborg och Medelpad är beredda att var för sig
lägga 100 miljoner kronor till projektet. Det är väl ingen dålig start. Jag ser
att kommunikationsministern nickar. Det är bra.

Jag måste rätta en sak. Det är inte bara projektet rörande sträckan
Enånger-Hudiksvall som skulle ge 2 000 nya arbetstillfällen, utan det gäller
också om hela projektet skulle komma i gång. Det är också då man kan göra
samordningsvinster. Vägverket skulle kunna starta tidigare med sina byggen
på E 4:an än vad Banverket kan göra. Vissa delar av sträckningen är klara
vid Banverket, inte alla. Det är först då pengarna finns för hela projektet
som man kan göra den stora samordningsvinsten. Det är vad jag menar.

Vi fick en bro vid Ljungan i senaste paketet, det är vi jätteglada för. Men
det är inte tillräckligt, det behövs så mycket mer. Med en arbetslöshet på
13 % och en byggarbetslöshet på 40 % skulle några riktigt stora långtidspro-
jekt, som skulle ge flera års jobb, vara nödvändiga för oss för att få litet ljus-
ning.

Anf. 128 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag skall också tacka kommunikationsministern för de upp-
lysningar han har gett. Jag vill ta upp tre saker.

Mats Odell ägnade början av sitt svar till mig åt att belysa den socialdemo-
kratiska regeringens insatser under 80-talet. Så långt kan jag ge Mats Odell
rätt att när det gäller beloppen är inte skillnaderna så stora. Men när det
gäller den situation där insatserna skulle göras är skillnaden stor.

Det rådde under 80-talet en högkonjunktur med konkurrens om arbets-
kraft och medel. Det stora projekt den här debatten mest handlar om, sam-
projektet Ostkustbanan/E 4:an, dök upp under 80-talet och mognade fram
under 80-talets slut. Det är riktigt som kommunikationsministern säger att
starten gick i slutskedet av den socialdemokratiska regeringsperioden.

Vidare säger Mats Odell att vi skall vara glada i Gävleborg, som har fått
0,7 miljarder. Det är vi också. Men jag tycker inte att man så stort kan slå
mynt av den saken. Detta är inte ett Gävleborgsprojekt, utan det är ett Norr-
landsprojekt. Det är ett infrastrukturprojekt som har betydelse för hela det
avlånga Sverige norr om Stockholm-Uppsala. Det berör vårt län, och det är
angeläget för oss. Men som Ulrica Messing sade har projektet hög prioritet
för hela vår del avlandet och för de viktiga industrier som vi har, bl.a. skogs-
industrierna.

Till sist: Gävleborg kommer att höra till vinnarna, sade Mats Odell. Jag
hopppas att Mats Odells signal i dag är riktig. När miljöministern svarade på
frågor talades det om signaler. Vad vore riktigare än att ta kommunikations-
ministern, som har med signaler att göra, på orden och säga att det var bra
med en riktig signal?

Anf. 129 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Vi kan länge diskutera 80-talet som ett förlorat årtionde eller
gjorda misstag och leta efter syndabockar. Men det viktiga är ändå att disku-

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svarpå interpella-
tioner

tera dagens situation med lågkonjuktur och arbetslöshet och försöka att hitta
en framtid, inte bara för hela Sverige utan också, och i synnerhet, för Norr-
landslänen.

Som kommunikationsministern vet finns det mycket tung industri i Gävle-
borgs län och utefter hela Norrlandskusten. Därför krävs det med tanke på
utvecklingstendenserna förbättringar av transportsystemet i Sverige, och
särskilt i nämnda län. Våra län har ett ofrånkomligt och geografiskt betingat
transporthandikapp. Avstånden är längre än för många konkurrenter till de
stora export- och importmarknaderna på kontinenten. Vår hemmamarknad
är begränsad, och lokaliseringen av industrin är mera spridd än i landet i öv-
rigt. Avståndshandikappet kommer att förstärkas när EG:s inre marknad
öppnas och transportmarknaden avregleras.

Jag nämnde tidigare EG:s planer för transporter och infrastruktur. Oav-
sett hur trafiksituationen utvecklas i berörda områden är det därför av
största vikt att förbättra vårt internationella konkurrensläge genom att ef-
fektivisera transporterna såväl inom landet som till och från kontinenten.

När olika infrastruktursatsningar prioriteras, hör man väldigt ofta att det
skall satsas i mellersta och i södra Sverige. När man prioriterar bort infra-
struktursatsningar från Gävleborg och de andra skogslänen, är då syftet att
tala om för våra industrier - pappers- och massaindustrier, stålverk m.fl. -
att regeringen inte tror att dessa industrier har någon framtid i Sverige? Är
detta svaret till de norrländska industrierna, kommunikationsministern?

Anf. 130 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Det är mycket glädjande, Ulrica Messing, att kommunerna
utefter Norrlandskusten är beredda. Så har det också varit med Ostkustba-
nan. Vi behöver inte jämföra med andra motsvarande projekt som inte gick
att genomföra i en första omgång.

Norrlandskommunerna har en mycket positiv attityd till att åstadkomma
någonting och att även vara med själva och bidra till utvecklingen. Jag talar
då om statens andel.

Axel Andersson sade att det var högkonjunktur under 80-talet. Det är all-
deles riktigt. Om man ser på en kurva över transfereringar - dvs. det som
staten pumpar ut till hushållen, konsumenterna - och jämför den med en
kurva över infrastrukturinvesteringarna i relation till bruttonationalproduk-
ten, går dessa kurvor isär. Det år som man hade den största volymen på kon-
sumtionen hade man samtidigt den lägsta volymen på infrastrukturinveste-
ringarna. Det var lättare då. Det var överskott i statens affärer. Även om
priserna för entrepenaderna var högre, var situationen helt annorlunda.

Det är alldeles rätt att detta inte bara är ett Gävleborgsprojekt. Ostkust-
banan är något av en grundbult för fortsatta järnvägsinvesteringar också
norrut. Den har stor betydelse för hela Norrland, och det är jag mycket väl
medveten om.

Sinikka Bohlin sade mycket riktigt att vi inte skall diskutera 80-talet, utan
att det viktiga är nuet. Jag återupprepar att jag i budgetpropositionen kom-
mer att ange hur det fortsatta infrastrukturprogrammet skall finansieras och
hur resurserna sedan skall fördelas på olika investeringsobjekt, vilket riksda-
gen kommer att vara med och besluta om. I den proposition om investerings-

inriktningen, som vi räknar med att läggga på riksdagens bord någon gång
under februari-mars, kommer vi att bl.a. redogöra för underlagen från Väg-
verket och Banverket, som kommer in i mitten av januari. Sedan startar den
parlamentariska processen, som skall leda fram till ett beslut i riksdagen om
investeringsinriktningen.

Sinikka Bohlin frågade om vi försöker att prioritera bort våra basindu-
strier utefter Norrlandskusten. Det är precis tvärtom. Den satsning på 3,7
miljarder - 2 miljarder 50 miljoner anslogs i kompletteringspropositionen,
och senare anslogs ytterligare 1,5 miljarder - som nu har gjorts på de mindre
länsvägarna är noga räknat den största satsningen i modern tid på länsvägnä-
tet. Detta hade ju förfallit på ett helt oacceptabelt sätt i skogslänen, vilket
drabbade människor i glesbygd och våra basnäringar - framför allt skogsin-
dustrin. Jag vågar påstå att det har gjorts en omfattande satsning från denna
regerings sida.

Anf. 131 ULRICA MESSING (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

Ministern sade att Ostkustbanan är en grundbult för övre Norrland. Det
tackar jag för. Det finns en fara att vi från Gävleborg, som är engagerade
och pådrivande i den här frågan, ofta stämplas som enbart patriotiska eller
som lokala politiker. Det är i och för sig var och en av oss, men den här frå-
gan handlar inte bara om oss i Gävleborg utan också om Gävleborg i förhål-
lande till övriga Sverige.

Jag skulle därför vilja veta om kommunikationsministern också anser att
Norrland i sig är en grundbult för övriga Sverige. Eller är det bara så, att
Ostkustbanan är en grundbult för Norrland? Hur viktig tycker ministern att
den här frågan är för Sveriges möjligheter att ha en stark infrastruktur över
hela landet och inte bara i vissa delar? Vi är nog inte ensamma om att upp-
leva att gränserna mellan olika länder krymper. Det är faktiskt lättare att ta
sig fram och tillbaka. Man upplever nya vyer. Det innebär stora möjligheter.
Kan vi hänga på den möjligheten? Hur viktiga är i så fall alla delar av landet?

Anf. 132 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har en avslutande fråga till kommunikationsministern.

Innan vi fattar beslut här i kammaren och medan frågor om infrastruktur-
satsningarna bereds, hinner det ju bli vår. Är kommunikationsministern be-
redd att redan nu 1992, detta nådens år, trycka på startknappen för de pro-
jekt som jag och mina kamrater har talat om och de projekt som är klara att
sättas i gång? Problemet finns redan. Den arbetslösa arbetskraften i Gävle-
borgs län har redan varit arbetslös i flera månader. Därför vore det rimligt
att ge dem som är arbetslösa arbete så snart som möjligt, helst redan i år.
Det går att ordna.

Anf. 133 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Visst har vi från skogslänen en positiv attityd. För oss är
detta en överlevnadsfråga. Vi behöver våra basindustrier för att över huvud
taget kunna leva och verka även norr om Dalälven.

Jag sade att jag ibland uppfattar att prioriteringarna i fråga om infrastruk-

Prot. 1992/93:37
3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

tur görs i Mälardalen och södra Sverige. Mälardalen och södra Sverige får
helhetsprojekten, dvs. sådana projekt som genomförs i sin helhet, från bör-
jan till slut. Vi från Gävleborg upplever det så, att vi får en liten bit i taget,
t.ex. när det gäller Ostkustbanan och norra stambanan. Projekten blir alltså
utdragna över en mycket lång period. På grund av den enorma arbetslöshe-
ten finns det en fri kapacitet på många håll. Därför finns det behov av att
starta allt som är planerat så fort som möjligt.

Det är bra att det kommer en proposition i februari-mars, och före det
kommer budgetpropositionen. Sedan börjar den parlamentariska proces-
sen, som kommunikationsministern sade. Där ligger också problemet i sin
helhet. Det tar så lång tid innan vi startar, och då har vi förlorat tid på vägen.
Det är ändå fråga om en hel sträcka, från Stocholm till Sundsvall. Varför inte
satsa nu?

En annan sak som också oroar litet grand är att det tar så lång tid att sätta
i gång beslutade projekt. Dessutom är byggnadstiden ofta onödigt lång. Det
finns goda möjligheter att under rådande lågkonjunktur forcera och koncen-
trera utbyggnaden på ett helt annat sätt än vad man har gjort tidigare. An-
nars riskerar vi att viktiga projekt inte ens har kommit i gång ordentligt och
ännu mindre har hunnit genomföras när konjunkturen vänder.

Förutom bortfallet av behövliga arbetstillfällen under lågkonjunkturen
går vi därmed också miste om infrastrukturinvesteringarnas nyttoeffekt i ett
kritiskt ekonomiskt skede.

Jag tolkar kommunikationsministerns svar bara på ett sätt, nämligen att
det inte finns någon samlad arbetsmarknads- och näringspolitik. Det finns
kanske inte heller någon riktig vilja hos regeringen att satsa nu inför framti-
den på infrastrukturen i Gävleborg och norröver. Vi tror att vi kommer att
behövas även i framtiden för hela Sverige.

Anf. 134 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Ulrica Messing frågar mig om Norrland är en grundbult för
hela Sverige. Ja, så är det. Frågan är naturligtvis något märklig på ett sätt.
De satsningar på Norrland som har gjorts får jag dagligen och stundligen
försvara när jag möter folk från Skåne, Mellansverige och Stockholm. Jag
har för de olika riksdagsgrupperna redovisat profilen på infrastruktursats-
ningarna. Den fråga man får är: Varför satsar ni bara på Norrland? Ingen är
nöjd någonstans, vilket är förståeligt. Behoven är så enormt mycket större
än de medel som står till förfogande. Men jag arbetar efter devisen ”Hela
Sverige skall leva”. Vi försöker fördela resurserna så rättvist som möjligt,
inte bara med hänsyn till var människor bor - då skulle resurserna hamna på
helt andra ställen - utan också med hänsyn till den här nämnda principen.
Jag tror att Ulrica Messing, Axel Andersson och Sinikka Bohlin ändå innerst
inne, om ni studerar detta, drar denna slutsats.

Axel Andersson frågade om jag är beredd att trycka på startknappen nu -
som om det hade funnits en sådan i talarstolen. Då skulle en armada av ent-
reprenadmaskiner rulla ut i terrängen. Detta är naturligtvis vad alla tror.
Men regeringen kan faktiskt inte anvisa några pengar. Är ni riksdagsledamö-
ter beredda att överlåta på regeringen att anvisa pengar? Skall vi hoppa över
budgetprocessen? Det tror jag ärligt talat inte att vi skall göra, utan vi har

den process vi har. Budgeten för nästa budgetår beslutas här i riksdagen. Det
måste vi faktiskt finna oss i. Jag skulle inte ha något emot om regeringen fick
anvisa pengar, men det är alltså inte möjligt.

Sinnika Bohlin tycker att det är en utdragen process. Varför inte satsa nu?
frågar hon. Det tar lång tid att komma i gång med beslutade projekt.

Detta är fel. Det är en myt. När det gäller byggandet av Ostkustbanan
finns det över huvud taget ingen försening. Projekten löper helt i enlighet
med den tidsplanering som har gjorts. Tala då om vilka projekt som har tagit
lång tid, som inte har kommit i gång i enlighet med besluten. Det förekom-
mer väldigt många diffusa beskyllningar här. Jag skulle därför vara väldigt
tacksam om jag fick reda på vilka projekt som är försenade i förhållande till
planeringen.

Beträffande E4:an, som nu diskuteras, är man sen i starten. Det beror,
mina vänner, på att det gjordes en omfördelning i en politisk process. Vi tog
pengar från en sydligare del av Sverige och satsade dem på E 4:an i ert län,
trots att projekteringen inte var färdig. Vi gjorde detta väl medvetna om att
projektet skulle kunna komma i gång först betydligt senare. Tycker ni att det
var fel? Skulle vi ha satsat pengarna enligt Vägverkets förslag, så att arbetet
hade kommit i gång tidigare? Jag tycker att det behövs viss sans och måtta i
den här debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Förslag

1992/93:RR3 Riksdagens revisorers förslag angående omstruktureringar i
statsförvaltningen

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:135 Åtgärder för att stärka det finansiella

systemet

1992/93:N41 av Lars Andersson (-)

1992/93:N42 av Lars Werner m.fl. (v)

1992/93:N43 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s)
1992/93:N44 av Birgitta Johansson m.fl. (s)
1992/93:N45 av Göran Magnusson (s)
1992/93:N46 av lan Wachtmeister (nyd)

med anledning av prop. 1992/93:151 Beskattning av inkomst från handelsbo-
lag i vissa fall

1992/93:Sk23 av Ylva Annerstedt (fp)

1992/93:Sk24 av Lars Hedfors m.fl. (s)

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

13 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 2 december

1992/93:269 av Lars Stjemkvist (s) till försvarsministern om nedläggningen
av F 13:

I Norrköping pågår ett intensivt arbete för att göra nedläggningen av F13
så smärtfri som möjligt. Jag är imponerad av den målmedvetenhet och den
ansvarskänsla som präglar flottiljledningens och personalledningens insatser
för att hitta nya arbetsgivare och arbetsuppgifter. Det saknas inte idéer. Åt-
skilliga önskar starta egna företag, och har kunskaper som onekligen är kon-
kurrenskraftiga utanför försvaret. Diskussioner förs med andra statliga ar-
betsgivare. Kommunen är engagerad i planerna på att utveckla ny verksam-
het inom flottiljområdet. Det största problemet just nu är tiden eller, rättare
uttryckt, bristen på tid. Enligt gällande tidsplan skall flygplanen vara borta
om sex månader. All verksamhet skall vara avvecklad vid halvårsskiftet
1994. Jag menar att tidsplanen är orimlig.

Med en senareläggning av nedläggningen skulle möjligheterna att finna
alternativa jobb öka. En viss fördyring i det korta perspektivet skulle följakt-
ligen snabbt förvandlas till en betydande vinst för kommunen och samhället
som helhet.

Är statsrådet beredd att medverka till en senareläggning, som ökar möj-
ligheterna för de anställda att finna alternativa arbetsuppgifter?

1992/93:270 av Carl Olov Persson (kds) till kommunikationsministern om
samarbetet mellan Banverket och SJ:

Samarbetet mellan Banverket och SJ fungerar inte tillfredsställande. Ett
exempel på detta är de förhandlingar som förs om den planskilda korsning
som krävs på den nya järnvägsstationens (Resecentrum) bangård i Västerås.
Där har förhandlingarna låst sig. Detta är bara ett exempel på konflikter, det
finns fler ute i landet.

Det är mycket allvarligt om inte olika myndigheter kan samverka. Det in-
nebär ökade kostnader och senareläggning av angelägna projekt.

Jag vill veta vad kommunikationsministern avser att göra för att få de båda
myndigheterna att samverka till bra lösningar.

1992/93:271 av Sten Andersson i Malmö (m) till näringsministern om bilin-
dustrins export:

För en tid sedan gick fackliga organisationer inom bilindustrin ut med ett
upprop och uppmanade folk i allmänhet och politiker i synnerhet att endast
köpa svenska bilar. Orsaken angavs vara en svag svensk nybilsförsäljning.

Då Sverige är starkt beroende av en exportmarknad är det förvånansvärt
att fackliga organisationer inte inser att agerandet kan få negativa effekter

på sysselsättningen i vårt land. Skulle fackliga organisationer i de länder till
vilka Sverige har en stor export driva och få igenom samma förslag som sina
svenska kolleger är risken stor att arbetsmarknadsproblemen blir ännu
större.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd medverka till för svenskt vidkom-
mande så att det inte utomlands uppfattas som om Sverige för en protektio-
nistisk politik?

1992/93:272 av Pehr Löfgreen (m) till försvarsministern om nedläggningen
av F13:

Våren 1992 beslutade riksdagen lägga ner F13 i Norrköping. Sedan dess
har förutsättningarna ändrats dramatiskt. Riksdagsbeslutet förutsatte att
viss verksamhet skulle flyttas till F 6 i Karlsborg, vilket som bekant inte
längre är aktuellt.

Enligt den gällande tidsplanen skall flygverksamheten försvinna från
Norrköping om ett halvår. Hela flottiljen skall vara avvecklad vid halvårs-
skiftet 1994. Risken finns att det inte är klarlagt hur flygförsvaret långsiktigt
skall organiseras innan flyttningen genomförs. Följden kan alltså bli att den
verksamhet och de människor som nu flyttas återigen måste flytta om några
år.

Jag ifrågasätter alltså inte riksdagens nedläggningsbeslut, men det finns
skäl att ompröva tidsplanen.

Vilka möjligheter ser statsrådet att senarelägga nedläggningen av F13 i
Norrköping?

1992/93:273 av Göte Jonsson (m) till socialministern om enskilda vårdhem:

Stadgan för enskilda vårdhem är i behov av översyn. Den överensstämmer
inte med de ändrade förhållanden som råder jämfört med vad som gällde då
stadgan antogs. Den politiska ambitionen vad gäller ökad valfrihet och flera
alternativ samt ÄDEL-reformens genomförande ställer krav på snabb för-
ändring av stadgan för enskilda vårdhem. Nuvarande ordning kan hämma
och försvåra flexibla lösningar samt möjligheten att ta till vara befintliga re-
surser inom den alternativa vården.

Hur snabbt kan en reformering av stadgan om enskilda vårdhem komma
till stånd?

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

14 § Kammaren åtskildes kl. 17.40.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 § anf. 29 (del-
vis),

av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 94 (delvis) och

av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

LISBET HANSING ENGSTRÖM

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Torsdagen den 3 december

1 § Meddelande om dagens information från regeringen ........ 1

Andre vice talmannen

2 § Justering av protokoll................................ 1

3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 1

4 § Svar på interpellation 1992/93:32 om biståndsanslagen....... 1

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Bertil Måbrink (v)

Kristina Svensson (s)

Ingela Mårtensson (fp)

Richard Ulfvengren (nyd)

5 § Svar på interpellation 1992/93:38 om Sverige och det internatio-

nella samarbetet om flyktingfrågor m.m................ 14

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Maj-Lis Lööw (s)

Hans Göran Franck (s)

Ingela Mårtensson (fp)

6 § Svar på interpellation 1992/93:41 om invandrarnas möjligheter till

utbildning och arbete .............................. 27

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Georg Andersson (s)

Maud Björnemalm (s)

Lahja Exner (s)

7 § Muntliga frågor till regeringen ......................... 37

Talmannen

Utförsäljning av statliga företag............................ 37

Birgitta Johansson (s)

Näringsminister Per Westerberg (m)

Räntepolitiken ........................................ 38

lan Wachtmeister (nyd)
Statsminister Carl Bildt (m)

Hushållens ekonomi .................................... 39

Bengt Kronblad (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Skatteväxlingen ........................................ 40

Johan Lönnroth (v)

Statsminister Carl Bildt (m)

Europas bästa skola .................................... 41

Eva Johansson (s)

Statsminister Carl Bildt (m)

Flygverksamheten på Bromma ............................ 41

Ines Uusmann (s)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

Prot. 1992/93:37 FN-insatser mot Serbien-Montenegro ....................... 42

3 december 1992 Göran Åstrand (m)

Statsminister Carl Bildt (m)

Lantbruksforskningen ................................... 42

Birgitta Hambraeus (c)

Talmannen (om debattreglerna)
Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Rätten till liv .......................................... 43

Henrik S Järrel (m)

Statsminister Carl Bildt (m)

Öststatsexport ......................................... 44

Simon Liliedahl (nyd)

Näringsminister Per Westerberg (m)

Prisreglering av handelsgödsel............................. 44

Margareta Winberg (s)

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Bensinskatten ......................................... 45

Rolf Clarkson (m)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Tredje spåret i Stockholm ................................ 45

Kent Carlsson (s)

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Stöd till varvsnäringen .................................. 46

Rolf L Nilson (v)

Näringsminister Per Westerberg (m)

8 § Information från regeringen om åtgärder mot den ekonomiska

brottsligheten .................................... 47

Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Statsrådet Bo Lundgren (m)

Lars-Erik Lövdén (s)

Lars Hedfors (s)

Hans Göran Franck (s)

Talmannen (om debattreglerna)

Lars Bäckström (v)

9 § Information från regeringen om program för prisstabilisering .. 60

Finansminister Anne Wibble (fp)

Hans Gustafsson (s)

Johan Lönnroth (v)

Johan Brohult (nyd)

Bengt Dalström (nyd)

Dan Eriksson i Stockholm (nyd)

10 § Svar på interpellation 1992/93:27 om dispens från PET-lagen . 71

Miljöminister Olof Johansson (c)

Leif Carlson (m)

Patrik Norinder (m)

11 § Svar på interpellation 1992/93:43 om infrastruktursatsningen i

Norrland ....................................... 77

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Ulrica Messing (s)

Axel Andersson (s)

Sinikka Bohlin (s)

Prot. 1992/93:37

3 december 1992

12 § Bordläggning ..................................... 87

13 § Anmälan om frågor

1992/93:269 av Lars Stjernkvist (s) om nedläggningen av F13 88

1992/93:270 av Carl Olov Persson (kds) om samarbetet mellan

Banverket och SJ................................ 88

1992/93:271 av Sten Andersson i Malmö (m) om bilindustrins

export........................................ 88

1992/93:272 av Pehr Löfgreen (m) om nedläggninen av F 13 . 89

1992/93:273 av Göte Jonsson (m) om enskilda vårdhem .... 89

gotab 42617, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:37 Torsdagen den 3 december

Riksdagens protokoll

1992/93:37

1 § Meddelande om dagens information från regeringen Svarpå interpella-

2 § Justering av protokoll

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

4 § Svar på interpellation 1992/93:32 om biståndsanslagen

5 § Svar på interpellation 1992/93:38 om Sverige och det internatio-nella samarbetet om flyktingfrågor m.m.

6 § Svar på interpellation 1992/93:41 om invandrarnas möjlighetertill utbildning och arbete

7 § Muntliga frågor till regeringen

8 § Information från regeringen om åtgärder mot den ekonomiskabrottsligheten

9 § Information från regeringen om program för prisstabilisering

10 § Svar på interpellation 1992/93:27 om dispens från PET-lagen

11 § Svar på interpellation 1992/93:43 om infrastruktursatsningen iNorrland

12 § Bordläggning

13 § Anmälan om frågor

LISBET HANSING ENGSTRÖM

5 § Svar på interpellation 1992/93:38 om Sverige och det internatio-
nella samarbetet om flyktingfrågor m.m.

6 § Svar på interpellation 1992/93:41 om invandrarnas möjligheter
till utbildning och arbete

8 § Information från regeringen om åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten

11 § Svar på interpellation 1992/93:43 om infrastruktursatsningen i
Norrland