Riksdagens protokoll
1992/93:33

Fredagen den 27 november

Kl. 9.00-12.42

Protokoll

1992/93:33

1 § Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 26 november

1992/93:235 av Margareta Viklund (kds) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om
sanktioner mot Sydafrika:

Riksdagen beslutade i våras att stegvis avveckla sanktionerna mot Syd-
afrika under förutsättning att vissa villkor kopplade till en fortsatt utveckling

1 Sydafrika till demokrati uppfyllts. Avvecklingen skulle ske i två steg med
båda stegen kopplade till villkor vad gäller den fortsatta demokratiserings-
processen i Sydafrika. Handelsförbudet och övriga sanktioner och rekom-
mendationer skulle kunna upphävas när det föreligger en bindande överens-
kommelse om en interimsregering i Sydafrika.

Eftersom dispens nu har givits till olika svenska företag att lätta på han-
delsförbudet, vill jag fråga statsrådet om förhållandena i Sydafrika nu är så-
dana att riksdagens ställningstagande i frågan nu kan upphävas?

2 § Svar på interpellation 1992/93:2 om det växande antalet vräk-
ningar

Anf. 1 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Hans Göran Franck har ställt följande frågor till mig:

Har regeringen tillräcklig kunskap om vilka personer som vräks, vad som
händer dem samt hur det samhälleliga stödet fungerar, eller behövs ytterli-
gare undersökning?

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att minska antalet vräkningar
samt för att förbättra stödet till de drabbade?

Jag börjar med att besvara den första frågan.

Enligt uppgifter från kronofogdemyndigheter, socialtjänst och Konsu-
mentverket har antalet vräkningar ökat mellan åren 1990 och 1991. Under
år 1990 verkställdes enligt kronofogdemyndigheterna 5 000 vräkningar.
Förra året var siffran uppe i drygt 6 000. Detta är mycket oroande.

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 33

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Förra året ändrades det rättsliga förfarandet beträffande vräkningar.
Prövningen i tingsrätt avskaffades och lades över på kronofogdarna. Krono-
fogdarna blev därmed såväl dömande som verkställande instans.

De nya reglerna har ännu bara gällt under en kort tid, men det finns ändå
skäl att göra en uppföljning för att undersöka vilka konsekvenser de ändrade
reglerna har fått för hyresgästerna.

En sådan uppföljning ingår i ett forskningsprojekt som regeringen nyligen
beslutat att finansiera tillsammans med Konsumentverket. Projektet bedrivs
vid Institutet för social forskning och syftar främst till att söka orsakerna till
det ökade antalet vräkningar. Man kommer också att undersöka vräkningar-
nas konsekvenser för hyresgäster, värdar, socialtjänst och kronofogdemyn-
digheter.

Projektet kommer förhoppningsvis att ge oss mer kunskap om vad en
vräkning innebär, både för de människor som blir vräkta och för samhället.
Den kunskapen kan ligga till grund för ställningstaganden om vilka åtgärder
som bör vidtas från regeringens sida. Som framgår av det jag nu har sagt är
jag således överens med Hans Göran Franck om vikten av att få större vet-
skap om vad som händer med de hushåll som vräks från sina hem.

Den andra frågan kräver ett något längre svar.

Bostadspolitiken inriktas på att alla skall ha möjlighet till en bra bostad
till ett rimligt pris. De problem vi i dag har inom bostadssektorn beror till
stor del på den ekonomiska krisen.

Regeringens ekonomiska politik har inriktats på att återställa förutsätt-
ningarna för tillväxt, företagande och sparande i Sverige. Men samtidigt som
viktiga steg tagits är problemen uppenbara.

Krisuppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna är ett uttryck
för insikten om djupet och vidden av de ekonomiska problem Sverige har.

Riksdagen har fattat beslut om ett nytt bostadsfinansieringssystem och om
besparingar i de generella bostadssubventionerna. Vi kan i dag se att bygg-
kostnaderna sjunker. Ökad konkurrens kan pressa kostnaderna än mer, vil-
ket på sikt kommer hyresgästerna till godo i form av lägre boendekostnader.

Förutom dessa generella insatser krävs för vissa grupper mer riktade insat-
ser för att ge möjlighet till ett tryggt och bra boende.

Jag har i tidigare frågesvar uttalat att jag anser att det kan vara motiverat
att förbättra bostadsbidragen när man minskar de generella subventionerna
till bostadsbyggandet. De regler som beslutats för första halvåret 1993 och
nu föreslås gälla hela året innebär en uppräkning av kostnadsgränserna för
bostadsbidragen till barnfamiljer.

Regeringen har vidare föreslagit att bostadsbidragens administration förs
över från kommunerna till försäkringskassorna den 1 januari 1994. Eftersom
nya regler för bidragsgivningen bör införas samtidigt som administrationen
ändras, avser jag att föreslå regeringen att i februari nästa år återkomma till
riksdagen med förslag till nya regler för bostadsbidragen, som då kan träda
i kraft den 1 januari 1994.

Det är socialtjänstens uppgift att stödja och hjälpa de människor som av
olika skäl behöver samhällets insatser. Socialnämnden skall aktivt söka kon-
takt med dem som riskerar avhysning och bedöma om ett ingripande bör
göras. På uppdrag av regeringen genomförde Socialstyrelsen under år 1988

en kartläggning av socialnämndernas handläggning av ärenden angående av-
hysning. Kartläggningen visade att handläggarna hade bristande kunskaper
om både de lagar som reglerar området och om handläggningsrutiner. Mot
bakgrund av de uppgifter som framkom vid kartläggningen har Socialstyrel-
sen utarbetat allmänna råd som skall fungera som vägledning i socialnämn-
dens handläggning av avhysningsärenden.

1989 års hyreslagskommitté har i ett delbetänkande (SOU 1991:86) om ny
hyreslag föreslagit att en ny lag skall gälla från den 1 juli 1993. Kommittén
föreslår omfattande ändringar i de nuvarande bestämmelserna om förver-
kande av hyresrätten till en bostadslägenhet på grund av bristande hyresbe-
talning. Förslaget skall enligt kommittén bidra till ett minskat antal avhys-
ningar. En hyresgäst skall enligt förslaget förlora sin bostad först efter ett
förfarande i tre steg. Bl.a. föreslås att en avhysning skall kunna stoppas re-
dan när en socialnämnd åtar sig betalningsskyldighet för hyran. I dag sker
det först sedan socialnämnden har betalat hyresskulden. Betänkandet har
varit på remiss och bereds för närvarande inom regeringskansliet. En lag-
rådsremiss avses bli beslutad inom kort.

Syftet bakom de olika förslag som bereds inom regeringskansliet är att
samhället på ett tidigare stadium skall komma i kontakt med hushåll som
släpar efter med betalning av hyror eller räntor för att på så sätt kunna för-
hindra att det går så långt som till vräkning.

Anf. 2 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag tackar statsrådet Bengt Westerberg för det utförliga sva-
ret. Bakgrunden till att det behövs radikala åtgärder för att åstadkomma en
förändring är först och främst att hyreshöjningarna har varit dramatiska un-
der de senaste åren. För en trea har sedan 1990 en ökning skett med ungefär
800 kronor per månad. Vi kan nu räkna med en betydande höjning under
1993 liksom 1994.

Hyreshöjningarna måste dämpas. Det är nu inte fråga om ett antingen el-
ler när det gäller hyror resp, bostadsbidrag, utan det är nödvändigt att bo-
stadsbidragen anpassas efter den rådande situationen, alltså förbättras, och
att det sker snarast.

Bengt Westerberg har berört hyreslagskommitténs förslag. Jag anser att
det förslaget bör genomföras fullt ut. Den punkt som är aktuell när det gäller
vräkningar innebär redan den en kompromiss inom hyreslagskommittén
som jag tillhörde som ledamot. Jag hoppas verkligen att Bengt Westerberg
står på sig i diskussionerna inom regeringen, för jag är oroad över att det kan
bli ytterligare försämringar av förslaget.

Det tredje som jag vill ta upp är att det behövs en skuldsaneringslag. Här
är jag mycket kritisk till de uttalanden som Gun Hellsvik har gjort, men hon
har väl inte talat på hela regeringens vägnar. En skuldsaneringslag ligger i
linje med vad som har framkommit också i det svar som Bengt Westerberg
har lämnat. Jag vill verkligen ställa frågan till Bengt Westerberg om han kan
verka för att vi får en skuldsaneringslag.

Kommunernas ekonomi är av avgörande betydelse när det gäller vad man
kan göra för det klientel som vi talar om. Det har skett drastiska försäm-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

ringar i kommunernas ekonomi, vilket vi från socialdemokratisk sida hårt
har kritiserat, och vi har kommit med alternativa förslag.

Någonting måste göras för att förbättra kommunernas möjligheter att
göra insatser på det sociala området, så att vi inte ständigt får höra: Vår eko-
nomi är så dålig. Det låter bra vad ni säger, men det går inte.

Bengt Westerberg tar i sitt svar upp antalet vräkningar. Det har skett en
dramatisk ökning av vräkningarna från 4 254 år 1988 till 6 026, den siffra som
nu gäller från 1991. Vi kan räkna med att antalet vräkningar innevarande år
sannolikt kommer att ligga på 6 300 eller kanske 6 500.

Men detta är bara en del av bilden. Lika många människor flyttar på grund
av hot om vräkning när proceduren har börjat. Detta är inte alls hela bilden.
Situationen är mycket allvarlig. Det är bra att Bengt Westerberg har sagt
ifrån att situationen är oroande. Jag skulle vilja säga att den är mycket
oroande.

De nya reglerna skall följas upp, och jag tycker att det som Bengt Wester-
berg här har sagt är bra. Men det vi redan nu vet är tillräckligt för att sätta
in åtgärder av det slag jag har nämnt, och det gäller också en del förslag i
Bengt Westerbergs svar.

Jag vill ställa några ytterligare frågor till Bengt Westerberg. Ca 370 000
människor får i dag bostadsbidrag. Hur många fler, och hur mycket mer, räk-
nar Bengt Westerberg med att det kan bli? Bengt Westerberg talar om So-
cialstyrelsens allmänna råd. Men har Bengt Westerberg tagit reda på vilken
effekt dessa allmänna råd har haft och om anvisningarna behöver ytterligare
utbyggas och skärpas?

Fru talman! Jag vill slutligen höra vad Bengt Westerberg anser om försla-
gen från Hyreslagskommittén, vilket är det centrala. Bengt Westerberg sä-
ger att förslag kommer inom kort. Min fråga är: Kommer det förslag före
jul?

Anf. 3 ANITA JOHANSSON (s):

Fru talman! Dåliga tider betyder fler vräkningar. Just nu sitter bostads-
företagen på en socialpolitisk bomb. Det har visat sig att merparten av bo-
stadsföretagen har infört tuffa regler för att vräka hyresgäster som inte beta-
lar hyran.

Alarmerande siffror från Riksskatteverket visar att antalet genomförda
vräkningar ökade första halvåret i år jämfört med motsvarande period förra
året, detta trots att år 1991 uppvisade det dittills högsta antalet noterade av-
hysningar under ett år, drygt 6 000. Allt talar nu för att denna siffra kommer
att överträffas i år.

I min hemkommun Nacka kan jag konstatera att vräkningarna har ökat
med över 105 %. I Sollentuna, en annan kommun i Stockholms län, har an-
talet ökat med närmare 60 %. Totalt uppvisar Stockholms län en mycket
kraftigare ökning än i landet i övrigt. Samtidigt visar statistik från Boverket
att antalet hushåll med bostadsbidrag nu kraftigt ökat. I maj i år fick 40 000
fler hushåll bostadsbidrag, jämfört med samma månad 1991. Sammanlagt
fick hela 367 000 hushåll bostadsbidrag denna månad. De flesta är naturligt-
vis barnfamiljer, och cirka hälften i denna grupp är dessutom ensamstående
föräldrar med ett eller flera barn.

Tidningen Hyresgästen har kartlagt hyrorna i 38 av Stockholms bostads-
företag. Mer än hälften begär vräkningar redan efter två obetalda hyror. Un-
der årets första åtta månader vräktes närmare 1 500 människor i Stockholms
län. Samtidigt har flera bostadsföretag noterat kraftigt ökat antal obetalda
hyror.

Man kan konstatera att två obetalda hyror kan räcka för en vräkning. Men
enligt hyreslagen har hyresvärden rätt att säga upp hyresgästen redan två
vardagar efter förfallodagen. I praktiken tror jag att en sådan uppsägning
aldrig skulle godkännas i hyresnämnden.

Allt fler hyresgäster tillhör det glömda Sverige. Folkpartiet liberalernas
strävan att värna om människor i det glömda Sverige är ett mycket fint initia-
tiv. Enligt min mening tillhör hyresgäster med akuta ekonomiska bekymmer
denna grupp. De borde ägnas en alldeles särskild omtanke från oss politiker.

Som socialminister har Bengt Westerberg ju även ett ansvar för social-
tjänsten. Den har enligt lag skyldighet att bistå enskilda hushåll som drabbas
av vräkningshot, för att försöka klara ut situationen utan att vräkningar be-
höver fullföljas. Regeringen måste nu ta initiativ till en närmare undersök-
ning av problemet med det ökade antalet vräkningar. Vilka personer är det
som vräks? Vad händer med de vräkta hushållen, och vilket stöd får de från
samhället?

Situationen är enligt min mening mycket akut. Vi ser fram emot en snabb
reaktion från socialministern. Dessutom tror jag, socialministern, att det be-
hövs extra insatser för storstadsregionerna i och med den stora ökning som
där skett av antalet vräkningar. Jag håller med Hans Göran Franck om att
en skuldsaneringslag måste tas fram omedelbart. Det är också oerhört vik-
tigt att de 3 miljarder som skall tas från bostadssektorn i och med krispaketet
fördelas över hela bostadsbeståndet.

Anf. 4 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig kort kommentera de frågor som Hans Göran Franck
ställde och som Anita Johansson också var inne på. Den första gällde hur
många fler hushåll som kommer att få bostadsbidrag. Det går naturligtvis
inte att ge något exakt svar på den frågan. Däremot är jag ganska övertygad
om att antalet hushåll med bidrag kommer att öka.

I samband med skattereformen, när vi minskade de generella subventio-
nerna kraftigt, kom det stora lyftet av antalet bostadsbidragsmottagare. Ef-
tersom vi kan se fram emot en period av ytterligare minskningar av de gene-
rella subventionerna, utgår jag ifrån att vi kommer att kompensera dem som
har låga inkomster och höga boendekostnader. Det innebär att det framöver
blir fler hushåll som kommer att få bostadsbidrag. Man skall dock notera
att det sammantaget blir färre hushåll som får bidrag, eftersom de generella
subventionerna går till i princip alla hushåll, medan bostadsbidragen inriktar
sig på vissa hushåll, nämligen de som har låga inkomster och höga kostnader.

Hans Göran Franck frågade också vilka effekter som Socialstyrelsens all-
männa råd har haft. Det är en av de frågor som jag utgår från kommer att
belysas av den forskningsinsats som socialforskningsinstituten nu kommer
att göra, och som bekostas av regeringen och Konsumentverket tillsammans.

Anita Johansson sade att regeringen måste ta initiativ för att ta reda på

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

5var på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

mer. Regeringen har redan tagit ett sådant initiativ, och vi räknar med att så
småningom få fram bättre information om detta.

En erfarenhet som många socialnämnder har är att de kommer in för sent
i bilden. Det är inte alla hyresgäster som står inför vräkning som självmant
tar kontakt med socialnämnden. Detta innebär att socialnämnderna ofta får
kännedom om fallet för sent. Som reglerna nu är, kan de vara beredda att
fatta beslut, men det kommer alltså för sent.

Här är de förslag som hyreslagskommittén kommit med viktiga för att man
så att säga skall kunna dra ut på tiden, så att socialnämnden får större möjlig-
heter att ingripa. Det krävs då inte att det har gjorts en utbetalning, utan det
räcker med det principiella beslutet för att kunna stoppa en vräkning. Det
är ett viktigt framsteg för att förhindra att vi får ett antal onödiga vräkningar.

Jag delar Anita Johanssons uppfattning att många hyresgäster, speciellt de
som står inför sådana här ekonomiska problem, tillhör det glömda Sverige.
Det är angeläget att vi på olika sätt genom lagändringar och förbättringar av
socialtjänsten försöker verka för att undvika vräkningar.

Vi kan på 9O-talet se framför oss en period när de generella subventio-
nerna kommer att minska, som jag tidigare sade. Jag tror inte att detta är ett
problem som kommer att försvinna med den akuta ekonomiska krisen.
Detta kommer att vara ett stort problem under hela 90-talet. Det gör det
naturligtvis desto mer angeläget att vi bygger ut olika mekanismer för att
hindra en snabb utslagning av människor, så att vi i stället på olika sätt kan
förbättra stödinsatserna för dem som berörs.

Anf. 5 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Det är bra att Hans Göran Franck har väckt den här interpel-
lationen och följt upp de frågor som jag tog upp i en interpellation till social-
minister Bengt Westerberg i våras. Detta är angeläget eftersom situationen
när det gäller antalet vräkningar tyvärr inte har förbättrats. Den tendens till
ökat antal vräkningar som vi såg då har fortsatt under året.

Jag skall inte gå in på några siffror, eftersom Anita Johansson och Hans
Göran Franck har tagit upp de siffror som är aktuella. Men jag vill tillägga
att vi också har problemet med exekutiva auktioner. Antalet människor som
har egna hem och ställs bostadslösa ökar. Situationen är också allvarlig för
de människor där man fruktar att det skall bli en exekutiv auktion.

Låt mig också ta upp vinklingen till regeringens bostadspolitik. Rege-
ringen har föreslagit en höjning av bostadskostnaderna genom en minskning
av subventionerna. Man gör det under 1993 och 1994. Det sker tyvärr i sam-
arbete med Socialdemokraterna och i en situation där ekonomin är mycket
dålig i vårt land. Arbetslösheten ökar, och människors möjligheter att betala
sin hyra minskar således. Den kombinationen är inte särskilt bra, även om
jag förstår regeringens vilja att på sikt minska statens kostnader för bostads-
subventioner. Den här minskningen kommer vid en mycket olämplig tid-
punkt.

Jag vill även fråga socialministern om kopplingen mellan antalet vräk-
ningar och det faktum att vi i dag har ett ökat antal tomma lägenheter i vårt
land. Den kombinationen är inte särskilt lyckad. En rad olika bostadsföretag

betalar i dag hyra för tomma lägenheter, medan människor står helt utan
bostad.

Fru talman! När min interpellation behandlades i våras, och även i svaret
på Hans Göran Francks interpellation nu, var vi inne på socialbidragen. De
ökar ju drastiskt. Det har Bengt Westerberg själv lyft fram i olika samman-
hang. Det är oroande att människor måste leva på bidrag.

Men det är också oroande att socialtjänsten, i och med att man får fler
uppgifter, inte hinner komma in på ett tidigt stadium. Därför tycker jag att
det förslag som Hyreslagskommittén har kommit fram till är mycket bra. Jag
önskar att det snarast kan träda i kraft. I dag blir det både onödig administra-
tion och onödigt lidande när man tvingas gå till avhysning för att sedan i ef-
terhand rädda en familj. Det vore bra om socialtjänsten kom in mycket tidi-
gare.

I min interpellation i våras till socialministern efterfrågade jag också un-
dersökningar om vad som händer med de människor som vräks. Då fick jag
ett mycket svävande svar. Jag var mycket otillfredsställd på den punkten.
Därför tycker jag att det är bra att regeringen har tagit ytterligare kontakter
här och att det kommer analyser av situationen. Men jag tror inte att det
räcker, socialministern.

Tidigare i diskussionen har vi varit inne på bostadsbidragen. Förändringen
att lägga över bostadsbidragen på försäkringskassorna och att det blir en
omedelbar koppling mellan inkomstminskning och eventuellt ökat bostads-
bidrag är bra. Men det hör också till bilden att regeringen har höjt den lägre
gränsen för bostadsbidrag. Det gör att en del människor kommer i kläm.
Det är något som varken Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna tycker är
särskilt lyckat.

Fru talman! Hans Göran Franck var inne på skuldsaneringslagen. Det är
naturligtvis angeläget att den kommer till stånd. Det finns även andra frågor
som rör detta. Det gäller den ekonomiska rådgivning som kommunerna står
för i dag. När vi diskuterade i våras var den saken också på tapeten. Jag ser
det som ett utmärkt förebyggande instrument för att hjälpa människor med
dålig ekonomi.

Det har visat sig att man faktiskt har kunnat sänka socialbidragen när man
har använt sig av ekonomisk rådgivning i olika kommuner. Det leder inte till
en totalt ökat kostnad, utan till minskade socialbidrag. Men framför allt får
de familjer som annars står med stora skulder och problem hjälp att reda
upp sin ekonomiska situation på ett bra sätt.

Därför vill jag lägga till en fråga till socialministern: Har regeringen haft
några ytterligare kontakter för att försöka få till stånd ekonomisk rådgivning
i de kommuner som inte har det i dag? Och har regeringen haft några kon-
takter med de kommuner som har ekonomisk rådgivning, men som ibland
lägger ner den därför att de inte anser sig ha råd med den?

Anf. 6 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Det är bra att Socialforskningsinstitutet har fått det här upp-
draget. Hypotesen är att fler vanliga familjer blir vräkta. Jag tror att vi redan
vet ganska mycket om detta. Inför Hyreslagskommittén redovisade Social-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
inlerpellationer

styrelsen och andra en hel del material som det är viktigt att titta på redan
nu.

Kronofogdemyndigheten, vars styrelse jag tillhör, har också ett rikhaltigt
material. Det är bra att den här undersökningen, som skall bli klar i juni
1993, kommer till stånd, men vi vet redan tillräckligt för att agera på de om-
råden som vi har talat om.

En fråga som jag inte berörde och som jag också anser är viktig i det här
sammanhanget är att vi snarast bör få en lagfäst socialförsäkringsnorm.
Detta får inte dröja för länge. Den frågan är mycket viktig. Jag skulle vilja
ha en kommentar från Bengt Westerberg på den punkten.

Bengt Westerberg berörde inte lagförslaget om skuldsanering. Skuldsatta
hyresgäster drabbas när kommunerna skär ner på konsumentvägledningen.
Samtidigt driver Konsumentverket skuldsaneringsprojekt som har varit av
betydelse. Det här förslaget går ju längre. Remissvaren har varit positiva.
En nästan enig opinion står bakom detta. Därför tycker jag att det finns all
anledning att genomföra ett förslag i den riktningen, men jag saknar Bengt
Westerbergs kommentar.

Anf. 7 ANITA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag skulle vilja ha en kommentar från Bengt Westerberg om
vad han tänker göra åt de speciella problemen i storstäderna. Det skulle
också vara bra om vi i debatten får höra vad Bengt Westerberg tycker om en
skuldsaneringslag. Är socialministern beredd att skynda på den här frågan i
regeringen? Jag tror att det är enormt viktigt.

Det Eva Zetterberg sade om ekonomisk rådgivning stämmer. I varenda
kommun skär man ner på konsumentrådgivning och ekonomisk rådgivning.
Det sker nu när de behövs mer än någonsin. Det skulle vara bra att få höra
vad Bengt Westerberg tänker göra åt detta.

Anf. 8 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig börja med Anita Johanssons fråga om storstäderna.
Svaret är att vi inte har några speciella planer för storstäderna. De åtgärder
vi vidtar gäller generellt. Däremot är problemen på det här området ofta
koncentrerade till storstäderna. Det innebär att de åtgärder vi vidtar eller
förbereder i praktiken ofta kommer att bli av störst betydelse i storstäderna.

Eva Zetterberg påpekade att samtidigt som vräkningarna ökar finns det
tomma lägenheter. Det är naturligtvis alldeles sant. Nu beror ju vräkning-
arna på att människor inte kan betala sina hyror. Samtidigt är naturligtvis de
som äger bostäderna angelägna om att få in inkomster för de bostäder som
man upplåter. Det är inte alldeles lätt att bara koppla ihop personer utan
bostäder med tomma lägenheter, om det inte finns betalningsförmåga. Där
krävs det att samhället går in på olika sätt och ser till att de personer som
inte har lägenheter eller hotas av att bli vräkta kan betala, åtminstone i ett
övergångsskede.

Eva Zetterberg pekade också på att socialbidragen ökar. Det är alldeles
riktigt. Hans Göran Franck var inne på tanken på en socialförsäkringsnorm.
Man kan säga att vi i praktiken har en sådan norm i dag genom att de perso-

ner som söker socialbidrag och inte får det på en rimlig nivå, har möjlighet
att överklaga detta.

De får alltid rätt till socialbidrag när de överklagar. Men det hindrar inte att
systemet har stora brister. Socialtjänstkommittén ser nu över dessa brister
och kommer att presentera ett betänkande den 1 mars. Jag hoppas att efter
remissomgången kunna återkomma till riksdagen nästa höst med förslag till
ändrade regler för socialbidrag.

Hans Göran Franck ställde en fråga om skuldsaneringslagen. Ja ber om
ursäkt för att jag glömde att svara på den frågan i mitt förra inlägg. Jag är
principiellt positiv till att genomföra en skuldsaneringslag. Frågan bereds
inom Justitiedepartementet. Jag har inte en alldeles klar bild över exakt hur
tidsplanen ser ut. Men man skall inte överdriva effekterna av en skuldsane-
ringslag på de problem som vi nu talar om. Skuldsanering kan endast bli ak-
tuell i exceptionella fall. Många av de personer som blir föremål för vräkning
kommer över huvud taget inte att beröras av skuldsaneringslagen. Kopp-
lingen är inte fullt så stark som man skulle kunna tro av Hans Görans
Francks utläggning. Men självklart är skuldsanering i många sammanhang
viktig och nödvändig. Frågan diskuteras just nu i regeringskansliet.

Den ekonomiska rådgivningen är också viktig i det här sammanhanget.
Regeringen har nyligen tagit initiativ till att uppdra åt Konsumentverket att
bedriva försöksverksamhet i några kommuner. Om jag minns rätt skall
denna försöksverksamhet gälla både skuldsanering och ekonomisk rådgiv-
ning i ett par kommuner i landet. Tanken är att de erfarenheterna skall ligga
till grund för en vidare bedömning av dessa frågor. Civilministern har tagit
detta initiativ. Jag känner tyvärr inte till detaljerna i det projektet. Men ett
beslut har nyligen fattats av regeringen.

Hans Göran Franck frågade också om ett förslag till ny hyreslag skall
komma före jul. Jag kan tyvärr inte ge ett exakt svar på frågan om tidspla-
nen. Enligt de uppgifter som jag har inhämtat skall lagrådsremissen komma
någon gång under den närmaste tiden.

Eva Zetterberg var tveksam till höjningen av den nedre hyresgränsen i bo-
stadsbidragssystemet. Det kan man naturligtvis vara, i synnerhet i ett läge
när realinkomsterna över huvud taget inte ökar. Men generellt, sett över en
längre period, är det rimligt att höja både den nedre och den högre hyres-
gränsen. Man får alltså utgå från att när realinkomsterna ökar avsätter män-
niskor en del till att betala höjda hyror. Däremot kan man diskutera, när
utvecklingen av realinkomsterna är sämre ett visst år, om det är rimligt eller
inte att höja den nedre hyresgränsen.

Fru talman! Jag tror att jag därmed har svarat på de flesta frågorna.

Anf. 9 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Socialministern tog upp frågan om socialförsäkringsnormen.
Vi har diskuterat den frågan tidigare. Jag tycker naturligtvis att det är bra att
Socialtjänstkommittén skall komma med ett förslag. Men jag beklagar att
det inte kommer att ske förrän till våren 1993. Eftersom Bengt Westerberg i
svaret på min interpellation i våras - och vid en rad andra tillfällen - ut-
tryckte upprördhet över den låga nivå på socialbidragen som en del kommu-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

ner har, skulle jag önska att socialministern tydligare ville uttrycka hur vik-
tigt det är att det finns en acceptabel lägsta nivå för hela landet.

Vi vet att en del människor överklagar och att de får rätt. Den rätten skall
vi värna om, och den skall finnas kvar. Men vi vet också att en rad människor
som av olika skäl inte överklagar skulle i lika hög grad som andra behöva
socialbidrag. Därför tycker jag att det är bättre att ha en acceptabel lägre
gräns på socialbidraget än att man skall behöva överklaga för att få ett accep-
tabelt socialbidrag.

Vidare har vi frågan om den ekonomiska rådgivningen. Det är bra att för-
söksverksamheten finns ute i kommunerna. Men rådgivningen finns på all-
deles för få ställen. Jag önskar att den fanns i de flesta kommunerna i vårt
land. Nu vet vi att en orsak är kommunernas dåliga ekonomi. Där kommer
vi tillbaks till frågan om de indragna statsbidragen och den viktiga roll rege-
ringen har. Indragningen av 7,5 miljarder kronor i statsbidrag till kommu-
nerna bidrar givetvis till att kommunerna inte är angelägna om att åta sig
uppgifter som de inte är tvungna till enligt lag.

Fru talman! Slutligen har vi frågan om den nedre gränsen av hyrorna för
att få bostadsbidrag. Visst är det bra att anpassa bidragen till människors
inkomster. Men vi vet att det i dag är få människor som får ökade realin-
komster. Situationen i landet är ju att allt fler får minskade realinkomster.
Därför beklagar jag att man från regeringens sida vill höja den nedre grän-
sen. Det kommer självklart att drabba människor och kanske i slutändan att
öka på antalet vräkningar.

Anf. 10 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Det ökade antalet vräkningar är en skamfläck för vårt land,
socialministern. De hör inte hemma i Socialsverige, och de är inte förenliga
med en politik som skall värna om det glömda Sverige. Vi måste verkligen
agera kraftfullt för att vända strömmen och minska antalet vräkningar.

Huvudfrågan är att inte urvattna hyreslagskommitténs förslag. Det är
också angeläget att lagrådsremissen kommer snart. Jag vill erinra socialmi-
nistern om att det är ett år sedan kommittéförslaget lades fram. Nu är det
verkligen angeläget att få lagrådsremissen före jul.

Jag anser att det bör bli en lagstadgning av socialbidragsnormen.

Jag tycker att det socialministern har sagt om skuldsaneringslagen är bra.
De invändningar som justitieministern har haft är inte bärande på den punk-
ten.

Anf. 11 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag tycker, liksom Eva Zetterberg och Hans Göran Franck,
att det i princip skall finnas en lägsta nivå i socialbidragsnormen - om nuva-
rande teknik skall användas. Socialtjänstkommittén prövar nu om en viss
flexibilitet skall tillåtas i landet med besvärsrätt eller om ett krontal skall fast-
ställas som justeras från år till år i lagstiftningen. På den punkten vill jag för
dagen inte binda mig.

Jag är mycket oroad över att det finns en rad kommuner som i dag lägger
normen på en låg nivå. Även om besvärsrätten finns, tar den tid för den en-
skilde, och processen måste göras om gång på gång om kommunerna envisas

med att ligga kvar på en låg nivå. Det behövs en ny ordning på den punkten.
Jag hoppas att kunna återkomma till riksdagen under nästa år med förslag
till ny socialbidragsnorm i någon mening.

Då har vi frågan om ekonomisk rådgivning. En omfattande försöksverk-
samhet har bedrivits i Malmöhus län som så småningom skall avrapporteras
till regeringen. Man har begärt förlängd tid för denna verksamhet, eftersom
man inte har ansett sig få in tillräckligt med material för att kunna rapportera
till regeringen. Vi kommer alltså att där få ett visst underlag.

Vi jobbar med hyreslagkommitténs förslag. Det avgörande är kanske inte
om lagrådsremissen kommer fram före jul, utan det avgörande är att det
kommer ett förslag till riksdagen under nästa år. Jag räknar med att det skall
gå-

Anf. 12 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag instämmer till fullo med Hans Göran Franck och Anita
Johansson i den oro de känner för det ökade antalet vräkningar. Det finns
all anledning för Socialdepartementet och den ansvariga regeringen att se
över dessa frågor för att stoppa denna utveckling.

Vi har vid andra tillfällen här i kammaren diskuterat det ökade antalet
hemlösa i Sverige. Då och då får vi i annonser från Stadsmissionen och andra
hjälporgan veta att antalet hemlösa ökar i vårt land. Det här var ett problem
som jag inte trodde kunde öka i omfattning i vårt land, utan som jag trodde
hörde hemma i tredje världen och i delar av England med den sociala situa-
tion som råder där. Faktum är att det finns tecken som tyder på att antalet
hemlösa ökar i vårt land.

I andra debatter har socialministern sagt hur svårt det är att råda bot på
denna situation och att hitta bra lösningar för de människor som har blivit
hemlösa. Det är då viktigt att från regeringens och riksdagens sida lägga fast
att alla åtgärder som kan vidtas skall sättas in för att stoppa vräkningar, så
att människor skall kunna bo kvar och leva i en socialt bra miljö. Det här
måste göras, så att inte antalet hemlösa ökar och en sådan situation skapas
som den i England och tredje världen.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1992/93:26 om hemspråksstödet i förskolan

Anf. 13 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Maj-Inger Klingvall har frågat mig vilka åtgärder jag är be-
redd att vidta för att säkerställa hemspråksstödet i förskolan. I interpellatio-
nen redovisas vissa uppgifter ur en rapport från Socialstyrelsen som visar att
antalet barn som får hemspråksstöd i förskolan minskar.

1991 fanns nära 34 000 invandrar- och flyktingbarn i den svenska försko-
lan, vilket innebär att en tiondel av barnen i förskolan har dubbel kulturtill-
hörighet och ett annat hemspråk än svenska.

Jag delar Maj-Inger Klingvalls uppfattning när det gäller vikten av hem-
språksstöd i förskolan. Förskolans mål för invandrarbarnen är att lägga

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

grunden för en aktiv tvåspråkighet och dubbel kulturell identitet. Det är så-
ledes inte en fråga om hemspråk eller svenska, utan om att låta barnen ut-
veckla de bägge språken parallellt. Såväl forskning som erfarenhet tyder på
att det särskilt för de yngsta barnens trygghet och språk- och identitetsut-
veckling är viktigt att det finns personal i barnomsorgen som behärskar bar-
nens båda språk och därigenom länkar samman hemmet och barnomsorgen.

Enligt vad som kan utläsas av de senaste statsbidragsansökningarna sak-
nar 98 kommuner hemspråksstöd i förskolan och i 95 kommuner minskade
antalet barn med hemspråksstöd under 1991. Men bilden är splittrad. I 68
kommuner ökade antalet barn som fick hemspråksstöd. I 63 kommuner ges
minst hälften av invandrarbarnen hemspråksstöd. I 23 kommuner får minst
90 % av invandrarbarnen hemspråksstöd.

Sammanfattningsvis kan utläsas att insatserna för invandrar- och flykting-
barn i förskolan i form av hemspråksstöd har minskat. Variationen är stor
mellan olika kommuner. I vissa kommuner får nästan alla förskolebarn med
annat hemspråk stöd om föräldrarna så önskar. I andra kommuner är det
bara barn som har mycket starka skäl till det som får hemspråksstöd eller
också saknas möjligheten helt.

Från den 1 januari 1993 kommer bidraget för invandrar- och flyktingbarn
i barnomsorgen att ingå i det generella statsbidraget till kommunerna.

Vad det nya statsbidragssystemet kommer att innebära för stödet till in-
vandrarbarnen i förskolan, vet vi ännu inte. Jag konstaterar dock att hem-
språksstödet, trots att det särskilda statsbidraget till invandrarbarnen i för-
skolan funnits i många år och utgjort en klar markering av frågans betydelse,
inte är en självklar verksamhet i alla kommuner.

För de flesta verksamheter för barn finns mer eller mindre väldefinierade
nationella mål uppställda. Det gäller t.ex. för barnomsorgen, för invandrar-
och flyktingpolitiken och för hemspråksstödet i förskolan. Det är viktigt att
dessa nationella mål kan upprätthållas.

Mot denna bakgrund har Socialstyrelsen fått regeringens uppdrag att följa
utvecklingen i ett antal kommuner och landsting, för övrigt tillsammans med
bl.a. Barnmiljörådet. Uppdraget omfattar all verksamhet för barn, men
några områden har särskilt framhållits som prioriterade.

Ett av dessa är barnomsorgen, där Socialstyrelsen bl.a. har uppdraget att
följa utvecklingen av invandrar- och flyktingbarnens situation med avseende
på hemspråksstödets omfattning och inriktning.

Socialstyrelsen skall senast den 1 mars 1993 till regeringen lämna en redo-
visning av situationen inom berörda områden under hösten 1992. Senast den
1 mars 1994 skall Socialstyrelsen redovisa utvecklingen under den mellanlig-
gande perioden och även föreslå eventuella åtgärder som kan föranledas av
den.

En annan satsning på invandrar- och flyktingbarn, som Socialdepartemen-
tet har tagit initiativ till, är den projektverksamhet som nu pågår och vars
syfte är att ge barnomsorgspersonal som arbetar med invandrar- och flyk-
tingbarn kunskaper, stöd och handledning. Sammanlagt har 5 miljoner kro-
nor per år under en treårsperiod ställts till förfogande av regeringen ur All-
männa arvsfonden för detta ändamål. Under det första året har tolv projekt
påbörjats, varav flera har bred spridning över landet.

Det är min avsikt att vi genom dessa åtgärder dels skall få fram ett bättre
faktaunderlag, dels skall kunna bidra till kunskaper och metodutveckling när
det gäller invandrar- och flyktingbarnen i barnomsorgen.

Jag kommer att noggrant följa frågan om hemspråksstödets utveckling i
förskolan även i fortsättningen.

Anf. 14 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Det var tillfredsstäl-
lande att höra att Bengt Westerberg tagit del av Socialstyrelsens nedslående
rapport om hemspråksstödet i barnomsorgen. Jag är också glad över de åt-
gärder som hittills har vidtagits när det gäller uppdraget till Socialstyrelsen
om barns villkor och de projektpengar från Allmänna arvsfonden som säkert
kommer till god användning. Låt mig också säga att jag inte betvivlar social-
ministerns engagemang i denna fråga.

Ändå är det något väsentligt som fattas i svaret. Hur tänker Bengt Wester-
berg ta steget från teori till praktik? Hur ta steget från rapporternas och pro-
jektens värld till verkligheten som möter invandrar- och flyktingbarnen ute
i kommunerna? Hur ser de konkreta åtgärderna ut som skulle kunna säker-
ställa dessa barns rätt till hemspråksstöd i förskolan?

I tvåspråkiga daghemsgrupper med tvåspråkig personal får barnen både
svenskan och sitt hemspråk på ett enkelt och naturligt sätt. Små barn lär sig
inte språk. De får språken på köpet, när de tillsammans med andra barn och
vuxna lär känna omvärlden, människorna närmast omkring, och sig själva,
först med sinnena, sedan med hjälp av språket. Begränsningarna sitter inte
i huvudet på barnen. Möjligheter och hinder för barns språkutveckling ska-
pas av människor kring barnet.

Det är en mycket kortsiktig politik att inte måna om dessa barn. De blir
nämligen stora en dag, och det går rätt fort. Då är det för sent att reparera
försummelserna från deras barndom. Långsiktigt är det vår inställning till
språket och kulturen som kommer att avgöra flyktingbarnens framtid i Sve-
rige.

Två dagar i oktober träffades här i Stockholm ungefär 150 människor från
hela Sverige till en rikskonferens om invandrar- och flyktingbarnen i barn-
omsorgen. Det var personal från barnomsorgen och flyktingmottagandet i
kommunerna med bred och mångårig kompetens. Många känslor fanns re-
presenterade: ilska, sorg och bitterhet över att en verksamhet som mödo-
samt byggts upp under flera år nu var på väg att raseras i många kommuner.

Mot detta ställdes en redovisning av flera intressanta projekt, bl.a. från
Huddinge, Rinkeby och Luleå, som speglade glädje, optimism och framtids-
tro. Men hängande i luften fanns hela tiden frågan: Hur skall vi klara att gå
vidare, att motivera hemspråksstödet i kommunernas tuffa budgetmang-
lingar? Eller ännu mer konkret: Hur skall vi förmå beställarnämnderna att
beställa hemspråksstöd?

Fru talman! Jag vill nämna tre faktorer som försvårar läget. För det första
befinner sig många kommuner i en ekonomisk kris, där risken är uppenbar
att udda gruppers behov ifrågasätts. Invandrar- och flyktingbarnen är en så-
dan grupp. Dessutom är det ont om starka talesmän eller -kvinnor för dessa

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

barn. Ofta används också argumentet att många flyktingföräldrar vill att bar-
nen skall lära sig svenska så fort som möjligt.

För det andra genomförs i rask takt omfattande organisationsförändringar
i många kommuner. Det gäller privatisering av framför allt barnomsorgen,
men också skolan. Skolpeng och barnomsorgspeng införs för att ge frihet åt
föräldrar i val av skola och barnomsorg. Men systemet har en baksida. Hur
skall man klara att få en vettig planering av tvåspråkiga grupper i barnomsor-
gen, hemspråksträning i fembarnsgrupper och hemspråksklasser på lågsta-
diet? Strävan efter ökad valfrihet får inte ske på en del barns bekostnad.

För det tredje kommer dessutom det generella statsbidragssystemet
fr.o.m. årsskiftet. Bengt Westerbergs kommentar till detta i interpellations-
svaret är att vi ännu inte vet vad det kommer att betyda. Nej, det vet vi inte,
men jag har väldigt svårt att tro att det skulle innebära ökade satsningar på
barnomsorg och hemspråk.

Det är också stötande att variationerna är så stora mellan kommunerna. I
vissa kommuner får nästan alla barn i förskoleåldern med annat hemspråk
hemspråksstöd om föräldrarna önskar det. I andra kommuner är det bara
barn som har mycket starka skäl som får hemspråksstöd eller inga barn alls.
De nationella målen uppfylls alltså inte.

Vad drar socialministern för slutsats av detta? När det gäller barnomsor-
gen har Bengt Westerberg i ett och ett halvt år sagt att det skall bli en lagstad-
gad rätt till barnomsorg. Det tycker jag är mycket bra, men problemet är att
vi aldrig får se något förslag. Först gick hela förra riksdagsåret till ända utan
något förslag. Nu har snart hela höstterminen i riksdagen gått utan något
förslag. Ändå kan vi läsa var och varannan vecka att Bengt Westerberg har
varit på konferens eller kurs eller möte och pratat om nödvändigheten av en
barnomsorgslag. Men vi får aldrig se någon, trots att det finns majoritet i
riksdagen för ett sådant förslag.

Jag tror, precis som socialministern, att det behövs en starkare markering
av de nationella målen än vad nuvarande lagstiftning ger vid handen. Konse-
kvenserna kan vi se när det gäller hemspråksundervisningen i skolan, som
till skillnad från hemspråksstödet i barnomsorgen har lagstöd.

Hur ser socialministern på möjligheterna att starkare markera de natio-
nella målen via lagstiftning? Är det inte trots allt en konkret åtgärd, som
skulle kunna säkerställa dessa barns rätt till hemspråksstöd i barnomsorgen?

Anf. 15 CLAUS ZAAR (nyd):

Fru talman! Hemspråksstödet i förskolan behöver omprövas och föränd-
ras. Vi måste se på sambandet mellan resultat och kostnader. 11.ex. Stock-
holm bedrivs träning i nästan ett femtiotal olika språk för omkring 1 500
barn. Situationen är liknande i andra kommuner, även om antalet varierar.

Vi i Ny demokrati vill pröva nya alternativ. Låt föreningar få möjlighet
att utveckla en alternativ verksamhet. Det kan ge både billigare och bättre
resultat för fler barn. Låt oss aktivera föräldrarna för att kunna genomföra
en förändring av hemspråksarbetet.

Jag vill att socialministern ger sin syn på hur föreningarna skall kunna bli
ett alternativ för åtminstone de äldre förskolebarnen. Vi måste genomföra

verksamheten till lägsta möjliga kostnad och uppnå önskvärda mål för så stor
del av barnen som möjligt.

De 98 kommuner som saknar hemspråksstöd i förskolan oroar, och jag ber
nu socialministern om en signal till dessa att pröva nya, billigare modeller
för hemspråksstöd. Där bör föreningarna kunna få en plats och visa på nya
alternativ, så att kommunernas nuvarande lösningar kan förändras.

Av socialministerns svar och rapporter från Kommunförbundet är det tyd-
ligt att kommunerna i de flesta fall, liksom vi nydemokrater, tycker att un-
dervisningen i svenska är viktigast för att invandrarbarnens anpassning och
förståelse skall underlättas.

Fru talman! Arbete utfört enligt min motion om Projekt samhällsnytta,
som innebär att den som får bidrag i samhället skall göra en arbetsinsats för
att hjälpa till med arbetsuppgifter som annars inte skulle kunna utföras, kan
kanske vara en utväg för en del kommuner. Vi är ju alla medvetna om det
ekonomiska stålbad som väntar och delvis har påbörjats ute i kommunerna,
och för att kunna hävda hemspråksstödet måste vi hitta nya lösningar.

Anf. 16 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Det som oroar mig i den här debatten är de trender och attity-
der som är vanliga i Europa i dag och som också verkar sprida sig till Sverige
och den svenska riksdagen. Man talar om barn som resultat och som kost-
nad, och detta drabbar barn och speciellt de barn som kanske har det svårast
i vårt land.

Bland barn i Sverige utgör invandrar- och flyktingbarn en stor men också
heterogen grupp. De har andra uppväxtvillkor än övriga barn och befinner
sig ofta i en mycket utsatt situation. De kan mötas av främlingsfientlighet och
rasism, och de kan diskrimineras på olika sätt. Till detta kommer skillnader i
kultur, språk, vanor och uttryckssätt. Vissa kommer hit utan några anhöriga
och saknar helt stöd av vuxna.

Många flyktingbarn har själva eller genom anhöriga erfarenhet av våld,
förtryck och kanske tortyr. Uppbrottet från hemlandet och flykten till ett
annat land får ofta svårare konsekvenser för barn än för vuxna, eftersom
barn har svårare att förstå orsaken till flykten. Det är mycket viktigt att ha
detta i åtanke vid planeringen och genomförandet av mottagandet av flyk-
tingbarn inom barnomsorgen och vid hemspråksstöd.

I den allmänna debatten, framför allt i massmedierna, beskrivs ungdomar
i allmänhet och invandrarungdomar i synnerhet oftast som ett problem. Men
vi skall komma ihåg att de en gång har varit barn. Som socialministern säger
i sitt svar tyder såväl forskning som erfarenhet på att det särskilt för de yngsta
barnens trygghet, språk och identitetsutveckling är viktigt att det finns per-
sonal i barnomsorgen som behärskar barnets båda språk och därigenom län-
kar samman hemmet och barnomsorgen och bygger en bra och stabil grund
för barnets fortsatta utveckling. Om det är någonstans som vi måste kunna
satsa ordentligt är det just inom detta område.

Men som jag sade har den tilltagande ekonomiska krisen, den höga arbets-
lösheten, bostadsbristen och växande klyftor mellan rika och fattiga under
de senaste åren skapat en desillusion bland många människor i dagens Väst-
europa. Invandrare och flyktingar är i dagens Europa återigen syndabockar.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Tyvärr har även vi i Sverige drabbats av den här trenden, varigenom det blir
legitimt att minska resurserna för t.ex. hemspråksstöd inom kommunernas
barnomsorg.

Dagens invandrar- och flyktingbarn är morgondagens vuxna i Sverige. Vi
måste se helheten och inte fastna i detaljer. Att se tvåspråkighet som en till-
gång i samhället borde vara självklart. Det kan inte vara störande för oss
vuxna att höra våra barn tala många olika språk. Om vi inte har råd att satsa
på barn och deras språkutveckling, är det stor risk att vi kommer att få
mycket besvärliga problem i framtiden.

Till slut, fru talman: Visst är det bra med Socialstyrelsens uppföljning,
men frågan är om den räcker. Denna uppföljning sträcker sig över flera år,
och när vi får resultatet är det kanske, som Maj-Inger Klingvall säger, för
sent. Vi har förlorat mycket tid. Vore det inte bättre att uppmana kommu-
nerna att i de kommunala förskoleplanerna konkret uttrycka de ambitioner
som man har och de åtgärdsprogram som man tänker sig för att främja en
aktiv tvåspråkighet och en aktiv mångkulturell vardag?

Anf. 17 LAHJA EXNER (s):

Fru talman! Jag vill liksom Maj-Inger Klingvall tacka Bengt Westerberg
för det väl genomarbetade svaret på Maj-Inger Klingvalls interpellation. Jag
delar Maj-Inger Klingvalls oro för utvecklingen ute i kommunerna. Ännu
djupare blir min oro med tanke på det nya statsbidragssystemet, som faktiskt
lägger större ansvar hos kommunerna.

Vi har ingen anledning att tvivla på det engagemang, den inlevelseför-
måga och den känsla som Bengt Westerberg visar i dessa frågor, men tyvärr
är det ganska tunnsått med sådana människor ute i landet. De kunskaper
som erfordras är ju inte sådana som man får på köpet eller skaffar sig med
vänster hand, utan för att få dessa krävs det många gånger ett mångårigt ar-
bete bland och ett samarbete med människor med en annan kulturell och
språklig bakgrund.

Vi har också många exempel i landet. Nästan dagligen möter jag i mitt
arbete människor från vuxenutbildningen, särvux - från folkhögskolorna -
som försöker reparera de skador som brister i, eller helt utebliven, hem-
språksträning och hemspråksundervisning har orsakat för invandrarbarn.
Dessa ungdomar befinner sig i dag i 25-30-årsåldern. Med misslyckad skol-
gång bakom sig får de nu försöka börja om igen. Och jag kan intyga att det
kostar massor av pengar och stora ansträngningar både för lärare och för
dessa ungdomar. Det är en mycket stor räkning som vi får betala. Jag hoppas
verkligen att vi slipper göra om samma misstag som man gjorde från början.

Det är en jättestor tillgång för Sverige att ha många människor som redan
från grunden får två språk med sig. Det är då också lättare att lära sig språk
nummer tre och fyra.

Jag har också i internationella sammanhang mött bl.a. simultantolkar som
vuxit upp i mångkulturella hem, med välutbildade föräldrar, med barnskö-
terskor som har talat flera språk med barnen. Dessa har då inte behövt nå-
gon hemspråksträning, och de har ändå fått en mycket gedigen språklig
grund. Men detta är inte verkligheten för invandrarfamiljer i Sverige. Det är
ytterst få invandrarfamiljer som har sådana förhållanden. De flesta familjer

försöker efter bästa förmåga och efter bästa förstånd stötta sina barn, och
även andras barn. Jag känner många invandrare som själva också är mycket
engagerade i invandrarföreningar och andra föreningar, t.ex. idrottsför-
eningar, och stöttar även andras barn och ungdomar. De säljer lotter, de fun-
gerar som idrottsledare osv. Men detta räcker inte, utan det behövs också
förståelse och insatser från det s.k. storsamhället, alltså från oss alla.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Anf. 18 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig säga att jag kan instämma i allt som Maj-Inger Kling-
vall, Sinikka Bohlin och Lahja Exner har sagt här från talarstolen. Jag vill
kommentera ett par saker Maj-Inger Klingvall tog upp och som andra har
återkommit till.

Först gäller det effekten av det nya statsbidraget. Jag håller med om att
man kan befara att det nya statsbidraget leder till minskade satsningar på
hemspråksstöd till förskolebarn. Den oron baserar jag på att redan den om-
läggning av stödet som skedde 1991 och som innebär att man gick från ett
direkt stöd åt hemspråksundervisning för förskolebarn till ett generellt stöd
till alla flyktning- och invandrarbarn i förskolan - att man alltså släppte
kopplingen till hemspråksstöd - har lett till en minskning redan under 1991
och sannolikt under 1992. Jag delar alltså den oro som flera talare har gett
uttryck för här.

Liksom Maj-Inger Klingvall tycker jag också att det i ett läge när man har
en starkt decentraliserad struktur i samhället, när kommunerna får ett stort
ansvar för att förverkliga politiska mål på olika områden, också är rimligt att
statsmakterna, när det finns anledning till det, formulerar nationella mål och
följer upp hur målen förverkligas ute i kommunerna. Det är det viktigaste
skälet till att jag länge har arbetat för att vi skall förändra socialtjänstlagen
vad gäller barnomsorgen; det är snarare fråga om det än om en speciell barn-
omsorgslag. Vi är helt överens på denna punkt.

Som Maj-Inger Klingvall väl känner till, finns det ett starkt motstånd från
den kommunala sidan, och vi har också en hel del diskussioner, får jag väl
erkänna - det är ingen större hemlighet - i regeringen om detta. När det
gäller kommunerna är det inte bara fråga om personer från vissa borgerliga
partier, utan också socialdemokraterna, t.ex. i Kommunförbundets styrelse,
motarbetar aktivt den här tanken på en skärpt lagstiftning på detta område.
Men jag hoppas fortfarande kunna återkomma till riksdagen så småningom
med ett förslag i denna fråga, förhoppningsvis under våren.

Jag är inte heller främmande för tanken att man skulle ge ett lagstöd till
hemspråksstödet i förskolan på ett eller annat sätt. Frågan har inte prövats
särskilt, men min principiella inställning till detta uppslag från Maj-Inger
Klingvall är positiv.

Låt mig så, fru talman, kommentera Claus Zaars olika frågor och uppslag.
Claus Zaar sade att för Nydemokraterna är svenska viktigast. Ja, hela vår
diskussion går ju ut på att man skall lära små barn tvåspråkighet, kanske med
sikte på tre eller fyra språk, som Lahja Exner sade. Det handlar inte om att
de skall lära sig hemspråket i stället för att lära sig svenska, utan de skall
göra både-och. Mycken pedagogisk forskning och annan forskning visar att
ordentliga kunskaper i hemspråket, det språk som ofta talas i deras eget

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 33

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

hem, betyder mycket för att de också skall kunna lära sig svenska på ett bra
sätt.

Jag låg faktiskt i sängen i morse och läste för min lille son en saga, som en
kvinna vid namn Gunilla Lundgren har skickat till mig. Den här boken har
hon skrivit tillsammans med en flicka från Marocko, som har invandrat till
Sverige och som heter Gisline Bogrini. I boken beskrivs på ett ganska bra
sätt, tycker jag, varför det är bra för den här flickan, Gisline, som alltså nu-
mera bor i Sverige, att inte bara kunna tala svenska utan också arabiska.
Hon berättar här om hur hon kommer tillbaka till sitt hemland och får träffa
sina kusiner och andra släktingar och hur värdefullt det är för henne att då
kunna kommunicera med dem över huvud taget. Det hade inte vara möjligt
om hon inte hade kunnat sina föräldrars språk utan bara lärt sig svenska. Jag
tycker att det är en bra illustration, och jag vill gärna rekommendera Claus
Zaar att läsa denna bok om han behöver argument inom sitt eget parti när
det gäller att tala om varför det här med hemspråk är viktigt.

Trots allt uppfattade jag Claus Zaar så, att han insåg att hemspråk var vik-
tigt. Han uttryckte oro för att det i ett stort antal kommuner inte fanns någon
hemspråksundervisning för de här föreskolebarnen. Det uppfattar jag som
ett stort framsteg eftersom jag tidigare, när jag har mött nydemokrater i de-
batter om detta, ofta har hört kritik för att man över huvud taget bedriver
hemspråksundervisning.

Nu hade Claus Zaar två uppslag till hur man skulle kunna bedriva denna
verksamhet billigare. Det ena var att lägga ut den på föreningar. Det är nog
alltför optimistiskt, menar jag, att tro att föreningar skulle kunna ge hem-
språksundervisning till barn i förskoleåldern. Jag vet inte om Claus Zaar
själv har eller har haft barn i förskoleåldern. Men jag har haft några, och har
ännu en liten kille som inte är mer än sex år gammal. Tanken att han skulle
åka i väg till föreningar för att lära sig någonting - hemspråket har han ju
med sig gratis, men i detta fall någonting annat - känns mycket konstig och
verklighetsfrämmande.

Dessutom är det så, att bägge språken behöver tränas parallellt i varda-
gen. Skall man skicka barnen till föreningar för lektioner, nästan i skolans
mening, blir det en helt annan sak. Det är naturligtvis inte en lämplig form
för de här förskolebarnen.

Till detta kommer att Ny demokrati ju också driver en kampanj för att
kraftigt skära ned stödet till föreningslivet i Sverige. Ett av era förslag för att
sanera svensk ekonomi är att ta bort 4 miljarder kronor från det föreningsliv
som Claus Zaar nu hoppas skall göra mycket stora insatser för att t.o.m.
klara av hemspråksundervisningen för förskolebarn. Politiken hänger inte
riktigt ihop.

Jag blir inte heller särskilt imponerad av det andra förslaget, närmligen att
personer som mottar socialbidrag eller arbetslöshetsunderstöd skulle ägna
sig åt hemspråksundervisning. Det är nog att underskatta de pedagogiska
krav som ställs för att man skall kunna lära förskolebarn hemspråk.

Jag tror alltså att Claus Zaar inte är särskilt väl förankrad i verkligheten
med de bägge förslag som han nyss framförde här från talarstolen.

Anf. 19 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Fru talman! Till socialministern vill jag först säga att jag är mycket glad
för att jag har gehör för bl.a. önskemålet om lagstöd för hemspråk, och för
att socialministern på nytt understryker hur viktigt det är med de nationella
målen.

Men vad jag inte kan förstå är att det skall dröja så länge innan vi får se
det här förslaget om lagstadgad rätt till barnomsorg. Uppenbarligen har soci-
alministern lyckats bättre på åtminstone ett annat område. I mitten av okto-
ber lade socialministern fram en proposition om bostadsanpassningsbidrag,
och i den propositionen finns del en utmärkt argumentering för att det be-
hövs en särskild reglering på det Ii -r området.

Fru talman! Ett kort citat från propositionen: I och med att statsbidraget
till bostadsanpassning försvinner kommer förordningen om statskommunalt
bostadsanpassningsbidrag att upph< ;a och därmed kommer verksamheten
med bostadsanpassning att helt och nillet vara en oreglerad verksamhet. Vi
kan jämföra detta med barnomsorg erh hemspråksundervisning, som vi talar
om i dag. Jag fortsätter att läsa ur propositionen: Med hänsyn till bostadsan-
passningens roll inom äldre-och handikappomsorgen anser jag detta inte
vara godtagbart. Kommunerna bör därför genom en särskild reglering ges
skyldighet att svara för bostadsanpassningsverksamheten.

Denna argumentation är direkt överförbar till barnomsorgen i allmänhet,
och speciellt när det gäller barn med behov av särskilt stöd för sin utveckling.
Varför kan inte Bengt Westerberg i den här frågan övertyga sina kolleger i
regeringen med samma kraft som i frågan om bostadsanpassningsbidraget?
Jag riktar en rak uppmaning till Bengt Westerberg: Lägg fram förslaget om
rätt till barnomsorg! Det finns en majoritet i riksdagen för det.

Sedan vill jag säga några ord till Claus Zaar. Jag undrar vilken kunskap
Claus Zaar har om barnomsorgen, med tanke på de uttalanden som han
gjort i dagens debatt. För de stora språkgrupperna i barnomsorgen handlar
hemspråksstödet till största delen om att organisera en verksamhet där språ-
ket hela tiden finns i barnets miljö, genom tvåspråkiga grupper med tvåsprå-
kig personal. Att tala om undervisning i språk när det gäller barnomsorgen
tyder på att Claus Zaar är kvar i forra fredagens interpellationsdebatt om
undervisningen i skolan. Man undervisar inte i språk i barnomsorgen. Som
barn bör man vistas i en miljö där ens hemspråk talas.

Anf. 20 CLAUS ZAAR (nyd):

Fru talman! Jag återkommer till våra förslag om att ta fram fler ekono-
miska metoder, eller att åtminstone pröva fler metoder. När jag nämnde att
verksamheten skulle kunna bedrivas av föreningar avsåg jag äldre barn, i
slutet av föreskoleperioden. Jag menade givetvis inte barn som är två, tre
och fyra år - möjligen fem och sex år. Enligt mina källor finns det möjlighet
att pröva modellen med föreningar som går in med sin verksamhet. Det finns
barn som inte får möjlighet till hemspråksstöd på grund av långa köer. Vi
skulle då kanske slippa köerna. I Stockholm är det fler barn som önskar
hemspråksstöd än som får det.

Jag förväxlar inte hemspråksstöd med undervisning. Det är ju inte fråga
om undervisning, och därför påpekar jag att det finns en rad arbetslösa peda-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

goger som mycket väl uppfyller kraven för att kunna hjälpa till i denna verk-
samhet. Om hemspråksstödet tas bort från frihetsmålen, vilket Socialdemo-
kraternas företrädare vill, kommer man ute i kommunerna att undra vad det
är för stat som vi håller på att skapa. Det måste få finnas möjlighet att pröva
olika metoder. Den här storebrorsmentaliteten trodde jag att vi hade lämnat
för friheten att i så stor utsträckning som möjligt se möjligheter till nya lös-
ningar.

Varje barn kostar samhället pengar, och då skall dessa pengar också ge
resultat. Med tanke på att pengar läggs ut på annan verksamhet som inte ger
resultat, skulle det väl vara positivt om vi kunde använda dessa resurser. Jag
hade hoppats på ett erkännande.

Anf. 21 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Varje barn kostar pengar. Jag tycker att varje barn skall få
kosta pengar. Barnen är ju dem som vi bygger vår framtid på.

Jag är litet orolig över att vi i den stora debatten om arbetslöshet och bo-
stadspolitik tappar bort diskussionen om barn, om barn som har det väldigt
svårt. Riksdagens revisorer har nyligen lämnat riksdagen en skrivelse, i vil-
ken de begär en översyn av hela invandrarpolitiken. Det sägs i skrivelsen att
förutsättningarna är annorlunda och att vi nu lever i en annan värld. I skri-
velsen tas egentligen endast de frågor upp som gäller vuxna. Jag vet inte om
man medvetet eller omedvetet har glömt bort att det också finns barn och
ungdomar.

Jag vill skicka med socialministern att vi, när vi talar om dagens allvarliga
problem, inte får glömma bort de här små grupperna av invandrarbarn som
i förskolan behöver stöd och trygghet för att i framtiden bättre kunna leva i
det här samhället. Claus Zaar sade att det kommer att frågas om vilken stat
det är som vi skapar. Det är inte riksdagen som skapar staten, utan vi männi-
skor som lever i samhället med de valfrihetsmål som vi har.

Det är kanske dags att klarlägga de nationella målen, precis som Maj-
Inger Klingvall sade. Vi skall samtidigt ställa krav på kommunerna att kon-
kret redovisa sina planer när det gäller att ge barnen möjlighet till en bra
framtid. Dessa barn behöver allt det stöd och all den hjälp som går att få från
samhällets sida.

Anf. 22 LAHJA EXNER (s):

Fru talman! Förändringarna som skall börja gälla fr.o.m. den 1 januari är
också kopplade till den organisatoriska förändring som sker i många av våra
kommuner. Många beslut skall fattas i stadsdelsnämnder och kommundels-
nämnder i stället för i kommunfullmäktige. Det ställer naturligtvis större
krav på spridning av kunskaper i dessa frågor. Jag välkomnar all diskussion
i dessa frågor. Det behövs många fler människor på barrikaderna för att få
människor att sätta sig in i de här frågorna.

Det projektstöd som nu delats ut är bra. Jag ser gärna att ytterligare stöd
lämnas till invandrarorganisationerna - gärna i form av veckoslutsverksam-
het och sommarverksamhet för invandrarbarn - som ett komplement till
hemspråksstödet, som skall finnas i förskolan. Det är nämligen viktigt att
man också får lustbetonade upplevelser, där hemspråket finns som en natur-

lig del. Jag känner till barn som har haft möjlighet att åka på semestervistelse
i föräldrarnas hemland. Där har de både fått träffa släktingar och sett hur
språket fungerar i ett samhälle där alla talar det språket. Man blir helt enkelt
mer motiverad att använda hemspråket när det är mer accepterat och när
man ser att språket fungerar i andra sammanhang, inte bara i hemmet och i
barnomsorgen.

Jag vill avsluta med att återkomma till fem- och sexåringars hemspråksträ-
ning i förskola. Under det femte och sjätte levnadsåret förbereds barnen in-
för skolstarten, och då krävs det pedagogiska kunskaper. Visserligen har jag
själv varken gått i den svenska förskolan eller skolan, men tack vare mina
erfarenheter genom mina barn och barnbarn föreställer jag mig att det är så.
Hur många medlemmar i invandrarorganisationerna har sådana kunskaper?

Anf. 23 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! När det finns nationella mål bör de också, som sagt var, ha
stöd i en lagreglering. Maj-Inger Klingvall citerar förslaget till bostadsan-
passningslag, som har precis denna grund. Nu var läget litet annorlunda där
än när det gäller barnomsorgen, därför att om vi bara hade avstått från bi-
dragsförordningen på det här området hade det inte funnits något lagstöd
alls för bostadsanpassning. Däremot finns det redan i dag en viss lagreglering
av barnomsorgen inom ramen för socialtjänstlagen. Den behöver alltså skär-
pas, och jag hoppas, som jag också har sagt tidigare, återkomma med ett
förslag till riksdagen så småningom.

Claus Zaar återkommer till sitt förslag om att föreningar skall bedriva
verksamhet för fem- och sexåringar. Jag kan bara instämma i de invänd-
ningar som Lahja Exner hade mot denna tanke. Det krävs alltså pedagogisk
förmåga och pedagogiska kunskaper. Claus Zaar säger också att arbetslösa
pedagoger kunde göra insatser. Det är alldeles utmärkt; om det finns arbets-
lösa pedagoger kan de få anställning och bedriva verksamheten. Men att de
skulle uppbära arbetslöshetsunderstöd och sedan ägna sig åt den verksamhet
som de har utbildning för vore en konstig ordning. Det är bättre att de ägnar
sig åt de jobb som de har och får lön för det.

Det är litet svårt att kommentera Claus Zaars förslag i övrigt. Han säger
att det enligt hans källor finns föreningar som skulle kunna bedriva verksam-
het. Vilka källor? Vilka föreningar? Hur skall de kunna klara det, när ni i
Ny demokrati vill dra in pengar för dessa föreningar? Ett av era huvudförslag
är ju att det skall göras mycket kraftiga ingrepp i bidragen till föreningar av
olika slag. Ni vill ta 3 miljarder kronor eller mer från dessa föreningar, skrev
lan Wachtmeister i Aftonbladet häromdagen. Man kan inte både börja ställa
krav och förlita sig på att de skall åstadkomma resultat i samhället och samti-
digt ta ifrån dem de resurser som de i dag har för att bedriva den verksamhet
som redan finns. Jag tror inte att det räcker med mer pengar till föreningarna
för att de skall kunna ta över den här uppgiften.

Jag har framför allt svårt att förstå vad Claus Zaar har emot att den här
verksamheten bedrivs inom ramen för förskolan, där den fungerar mycket
väl, där det känns naturligt för dem som är verksamma att bedriva undervis-
ning i hemspråket och i svenska parallellt och där barnen får lära sig de två
språken samtidigt och på det sättet lära sig hur de fungerar i samma miljö.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationei-

För de här små barnen är det ofta viktigt att veta hur man använder språket
för att beskriva situationer, vad olika saker heter på olika språk, och därför
är just parallelliteten mycket viktig för att de skall bli tvåspråkiga, vilket är
målet för hemspråksundervisningen i förskolan.

Claus Zaar säger att man inte skall ta bort frihetsmålen. Nej, det skall i
högsta grad finnas frihet för människor - men inte för kommuner. Om vi nu
har en starkt decentraliserad struktur, med stor egen beslutsrätt för kommu-
nerna, ibland t.o.m. kommundelsnämnder eller stadsdelsnämnder, är det
viktigt att vi talar om vilka målen är och vilken verksamhet som skall bedri-
vas. Jag tycker också att man skall lämna stor frihet åt kommunerna att ut-
forma verksamheten konkret. Men tanken kan inte vara att vi skall avskaffa
all lagstiftning och säga till kommunerna att de får bedriva vilken verksam-
het de vill.

Vi måste upprätthålla en viss standard överallt i Sverige. Man skall kunna
flytta från en kommun till en annan och veta att det finns skola för barnen
och barnomsorg för de minsta barnen, att det finns en viss klass, en viss stan-
dard på det som erbjuds, men med stor frihet för kommunerna att inom ra-
men för de mål vi sätter upp utforma verksamheten. Det skall vara den kom-
munala friheten. För människorna är det frihet att ha tillgång till den service
som de behöver, t.ex. hemspråksstöd för de små invandrarbarnen i försko-
lan.

Anf. 24 MAJ-INGER KLINGVAL1. (s):

Fru talman! Det är bra att socialministern ännu en gång understryker vik-
ten av nationella mål och lagstöd till barnomsorgen. Det är bra att vi har en
socialminister som är kunnig, engageia i och vältalig. Men med tiden blir
människor som vill se handling och resultat otåliga. Att noga följa frågan,
som Bengt Westerberg i sitt interpellationssvar säger att han skall göra, är
nog bra, men det räcker inte - att handla ar mycket bättre.

Det är många som runt om i landet väntar på en handikapproposition, en
proposition om en barnombudsman och en proposition om barnomsorgslag.
Det är många som väntar på att socialministern skall ta ett initiativ när det
gäller flykting- och invandrarbarnens rätt till hemspråksstöd. Frågan är hur
länge vi skall vänta.

Jag ser ett uppenbart problem för Bengt Westerberg att vara socialminis-
ter. Han sköter det sociala, och finansministern sköter finanserna. Folkpar-
tiet är hemsökt av det som på psykologspråk brukar kallas för dubbla bud-
skap. Bengt Westerberg lovar, och Anne Wibble skär ned. Mottagaren av så
dubbla budskap blir förvirrad och besviken och till slut helt ointresserad. Jag
vet inte om det är det som är på väg att drabba Folkpartiet, men det ser så
ut.

Bengt Westerberg är barnens talesman i regeringen och har verkligen velat
axla den ansvarsfulla uppgiften. Så har i alla fall jag uppfattat det. Men soci-
alministern får aldrig glömma att det alltid är handlingen som räknas, inte
de vackra orden. Tyvärr tenderar Bengt Westerbergs ord att bli vackrare och
vackrare vecka för vecka, utan att någonting mer händer.

Är det så att Bengt Westerberg - han antydde nästan det i sitt tidigare
inlägg - inte får genomföra det som han har utlovat på barnområdet och på

handikappområdet? Ju mer jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag om att
han har hamnat i fel sällskap. Det finns i dag en majoritet i riksdagen för en
lagstiftad rätt till barnomsorg.

Anf. 25 CLAUS ZAAR (nyd):

Fru talman! Bengt Westerberg ville här gå in på föreningsstödet och den
förändring av detta som vi önskar. Vi är ju alla - även Bengt Westerberg -
medvetna om att ekonomin i Sverige kräver åtstramningar. Då får alla bjuda
till, på alla områden, och ingenting kan undantas. Vi anser då att en möjlig-
het är att rationalisera föreningarnas arbete, vilket innebär att verksamheter
i föreningar måste omprövas. Det är självklart.

När det gäller hemspråksstödet och hemspråksundervisningen finns det en
koppling. Riksdagens revisorer har gjort en undersökning, som visar att
85 % av barnen går i svensk klass och att man har 85 olika språk. Vi måste
alltså hitta nya metoder, när det här området har så stor omfattning.

Det är möjligheten att tillgodogöra sig undervisningen som är grunden i
verksamheten med dels hemspråksstöd, dels hemspråksundervisning. Det är
invandrarelevernas möjligheter att tillgodogöra sig en bra undervisning som
avgör om de så småningom, efter genomgången utbildning, kan komma in
på den svenska arbetsmarknaden.

Vi bör observera att en tredjedel av barnen i familjer där det finns en in-
vandrarförälder inte har något annat hemspråk än svenska. Detta presente-
ras i Riksdagens revisorers rapport. I så många familjer har alltså både för-
äldrarna och barnen prioriterat svenskan.

Det är trots allt svenska språket som skall vara målet när det gäller möjlig-
heten att lyckas på vår arbetsmarknad. Jag tror att vi måste hitta nya meto-
der framöver. Vi kan inte fortsätta i samma fotspår när en verksamhet är så
resurskrävande.

Anf. 26 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Maj-Inger Klingvall är missnöjd med det konkreta handlan-
det från min sida. Det kan hon möjligen vara, men så dåligt är det väl inte.

Handikappropositionen är på väg - den ligger hos lagrådet. Lagrådet har
haft mycket att göra under hösten, bl.a. genom arbetet med EES-avtalet,
och det har gjort att arbetet med handikappropositionen har bromsats. Men
lagrådet kommer under denna eller nästa vecka att behandla handikappro-
positionen, och sedan kommer den till riksdagen.

Vi bereder ärendet om barnomsorgslagen inom regeringen, och jag har
flera gånger sagt att jag räknar med att återkomma med ett förslag i höst. Vi
skall naturligtvis följa utvecklingen vad gäller hemspråksstödet och se om
det är motiverat med några speciella åtgärder. Jag har också aviserat en pro-
position om en barnombudsman till våren, så den kommer också.

Jag blir inte så imponerad när jag ser vad mina företrädare gjorde på det
här området. Hemspråksstödet försämrades. Statsbidragen lades om den 1
januari 1991, och vi har sett att det har lett till minskade insatser. Det förslag
till barnomsorgslag som Maj-Inger Klingvall själv tog fram låg ju bara och
samlade damm på Socialdepartementet när jag kom dit. Nu jobbar vi åtmin-
stone aktivt med det här förslaget.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Handikappropositionen hade kanske inte kunnat läggas fram tidigare.
Men arbetet bromsades länge av att den socialdemokratiska regeringen hade
gett s.k. nolldirektiv till Handikapputredningen, vilket naturligtvis var helt
orimligt. Det kommer att innebära en reform som kostar ganska mycket
pengar, ungefär en och en halv miljard kronor.

Takten har kanske inte varit tillräckligt snabb, men den har inte varit lång-
sammare än vad den var under den tidigare regeringsperioden. Vi har efter
regeringsskiftet snarare satt litet bättre fart.

Claus Zaars inlägg från talarstolen har blivit mer och mer svårbegripliga,
för att inte säga något förvirrade. Nu talar han enbart om hemspråksunder-
visning i skolan, men den interpellationsdebatt som förs har i varje fall haft
sin utgångspunkt i hemspråksstödet i förskolan. Denna fråga undviker Claus
Zaar hela tiden. Han återvänder i stället till andra saker som han tydligen
hellre talar om.

Han säger att det är viktigt att barnen lär sig svenska. Det råder ingen
oenighet på den punkten. Jag har den uppfattningen, och de socialdemokra-
tiska deltagarna i debatten har den uppfattningen. Jag tror att alla människor
har den uppfattningen. Men poängen är ju att barnen, genom att de får hem-
språksstöd, skall kunna bli tvåspråkiga och att de genom hemspråksstödet
skall kunna hålla kontakt - ifall detta språk talas i hemmet - med personer i
deras tidigare hemland.

Jag talade om den marockanska flickan, som fick komma hem till Ma-
rocko och träffa alla sina kusiner. Det var naturligtvis en oerhörd fördel att
hon kunde tala med dem på deras språk, annars hade de kunnat titta på var-
andra, men inte tala med varandra. Det hade naturligtvis varit mycket
mycket sämre.

Visst är det en stor fördel om vi kan utnyttja denna möjlighet att få fler
tvåspråkiga personer i Sverige. Jag tror faktiskt att det gör dessa personer
ännu mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden, om vi nu skall se så långt
fram i tiden, som Claus Zaar var ute efter. Det är bra att kunna svenska, men
det är ännu bättre att kunna något språk vid sidan om svenskan. Därför är
det viktigt att man fortsätter att slå vakt om hemspråksstödet i förskolan.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1992/93:29 om Baltic Cable-projektet

Anf. 27 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Per Stenmarck har frågat mig om det s.k. Baltic Cable-projek-
tet.

Jag vill inledningsvis informera Per Stenmarck följande om Baltic Cable-
projektet och regeringens handläggning av koncessionsfrågan.

Det s.k. Baltic Cable-projektet omfattar dels en 24 mil lång sjökabel mel-
lan Skåre i Trelleborgs kommun och Liibeck i Tyskland, dels en 5,5 km lång
kabel från stranden vid Skåre till Hermanstorp i Vellinge kommun och däref-
ter en 12 km lång luftledning till Västra Kärrtorp i Svedala kommun.

Regeringen beslutade den 23 juli 1992 om koncession för ledningsprojek-

tet. Beslutet innebär att Baltic Cable AB fick tillstånd att dra fram och,
t.o.m. den 23 juli 2032, använda högspänningsledningen. Regeringen kon-
staterar i beslutet att den ansökta verksamheten är förenlig med hushåll-
ningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen (NRL).

Regeringen fann samtidigt att projektet inte kunde antas få en sådan bety-
dande omfattning, eller bli av en sådan ingripande beskaffenhet, att en tillåt-
lighetsprövning enligt 4 kap. 2 § NRL borde ske.

Den planerade kabeln för överföring av el mellan Sverige och Tyskland
ger väsentliga fördelar för elförsörjningen i södra Sverige. De svenska och
tyska elproduktionssystemen är sammansatta på olika sätt och kan genom
kabelns tillkomst utnyttjas mer effektivt. Det svenska produktionssystemet
har en stor andel vattenkraft, medan det tyska produktionssystemet är helt
värmekraftdominerat. Bl.a. kommer produktionsanläggningar i Tyskland
att kunna utnyttjas som bl.a. reservkapacitet i det svenska systemet vid t.ex.
torrår. Det kan därför bli möjligt att senarelägga investeringar i nya svenska
produktionsanläggningar. Baltic Cables överföringskapacitet innebär vidare
att elförsörjningen i södra Sverige förstärks, vilket ökar driftsäkerheten i det
svenska systemet.

Under beredningen av Baltic Cables koncessionsansökan har ett omfat-
tande samråd ägt rum. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslog i detta samråd
bl.a. en sträckning av luftledningen mellan Västra Kärrtorp och Hermans-
torp som från intrångssynpunkt var förenlig med en god natur- och kultur-
miljövård. I företagets koncessionsansökan som den slutligen utformats har
dessa synpunkter beaktats. Hänsyn har tagits till både natur- och kulturmil-
jövården. Detta har även tillgodosetts i det koncessionstillstånd som rege-
ringen meddelat Baltic Cable AB.

Regeringens och övriga myndigheters prövning har alltså varit omfattande
och har inneburit att olika intressen vägts mot varandra.

Baltic Cable-projektet innebär den i dag längsta markförlagda kabeln av
denna kapacitet i världen. Andra jämförbara kablar är kablarna mellan de
norra och södra nyzeeländska öarna och förbindelsen mellan Sverige och
Finland.

Om en likströmsledning med en kapacitet på 600 MW skall läggas i mark
längs en sträcka av 12 km måste skarvning av kabeln ske. Det är naturligtvis
tekniskt möjligt att göra sådana skarvar. I praktiken innebär förfarandet
dock både tekniska och ekonomiska begränsningar för kabelns tillgänglig-
het, verkningsgrad och driftsäkerhet. Det är bl.a. detta som regeringen be-
aktat vid prövningen av tillståndet till Baltic Cable-projektet.

Under samrådsprocessen justerades projektet i ett flertal avseenden; bl.a.
förlängdes den sträcka som ledningen läggs i marken till ca 5,5 km jämfört
med ursprungligen planerade 1 km. Därmed kommer ledningen den första
sträckan från stranden till Hermanstorp att i sin helhet förläggas i marken.
Markläggningen görs helt utan skarvningar av kabeln. Detta kan möjliggö-
ras genom att kabeln dras upp på land från ett fartyg. Detta är i sig ett mycket
avancerat tekniskt projekt och av en storleksordning som inte tidigare ge-
nomförts.

En fortsatt markförläggning av ledningen fram till Västra Kärrtorp skulle
innebära ett stort antal komplicerade skarvningar, oavsett vilken typ av ka-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33
27 november 1992

Svar på
interpellationer

bel som används. Större delen av de problem som kan uppstå i en markför-
lagd kabel kan hänföras till skarvarna. Den hantverksmässigt tillverkade
skarven är oftast den svagaste punkten vid drift av kabeln. Detta har kunnat
konstateras i bl.a. andra likströmsprojekt som Fennoskan-projektet mellan
Sverige och Finland och i de likströmskablar som lagts i Nya Zeeland.

Kraftledningens påverkan av landskapsbilden var en viktig fråga vid rege-
ringens prövning. Som jag nyss nämnde förlängdes den markförlagda
sträckan redan under det första samrådsförfarandet, så att luftledning helt
undviks på det känsliga området vid kusten. För att ytterligare begränsa på-
verkan av landskapsbilden föreskrev regeringen i koncessionsbeslutet bl.a.
att Baltic Cable AB, genom att avtal träffas med Sydkraft AB, totalt sett
skall reducera antalet luftledningar inom de berörda kommunerna. Detta
skall ske genom att för varje ny luftledningsstolpe som sätts upp skall två
befintliga monteras ned inom de berörda kommunerna. De stolpar som tas
ned skall vara av samma storleksordning som de nytillkommande eller i öv-
rigt vara särskilt angelägna att få bort. Valet av de stolpar som skall tas ned
skall göras i samråd mellan Baltic Cable AB och länsstyrelsen, som i sin tur
rådgör med berörda kommuner. Tillkomsten av Baltic Cable innebär alltså
en minskning av antalet kraftledningsstolpar i området.

Efter denna information övergår jag till Per Stenmarcks huvudfråga, näm-
ligen om regeringen är beredd att, mot bakgrund av de nya tekniska fakta
som nu är kända, ompröva beslutet om koncession till Baltic Cable-projek-
tet.

Per Stenmarck refererar i sin fråga till det danska kabelprojektet mellan
Gedser i Danmark och Rostock i Tyskland. Diskussionen om detta projekt
är enligt vad jag erfarit fortfarande i inledningsstadiet och ingen konkret led-
ningssträckning är ännu beslutad. Det underlag som jag har tagit del av och
som i huvudsak var känt vid regeringens prövning visar att man i Danmark
diskuterar minst fem alternativa ledningssträckningar med kombinationer av
luftledning och markförläggning. Markförläggningen varierar mellan 13 och
115 km. Om danskarna, av något skäl, väljer att marklägga en 115 km lång
kabel och därigenom är beredda att acceptera en lägre tillgänglighet, driftsä-
kerhet och verkningsgrad är detta, som framgår av vad jag nyss sagt, tekniskt
möjligt.

Jag har kunnat konstatera att det i Danmark inte har kommit fram någon
ny teknik eller nya lösningar för skarvning och markförläggning av stora lik-
strömskablar med bibehållande av de tekniska och ekonomiska krav som
måste ställas på en sådan kabel. Det bör även noteras att det tidigare i Dan-
mark inte har gjorts någon längre kabelförläggning av denna kapacitet.

Som avslutning vill jag konstatera att Baltic Cable-projektet, som alla
större infrastrukturprojekt, kommer att innebära ett visst intrång på natur-
och kulturmiljön. Regeringen har gjort en samlad bedömning av de energi-
politiska, miljöpolitiska och ekonomiska intressen som finns i projektet. Re-
geringen har efter prövningen kommit fram till att tillstånd för att dra fram
och använda en högspänningsledning mellan Sverige och Tyskland skall läm-
nas till Baltic Cable AB på de villkor som föreskrivits i beslutet. Den infor-
mation som jag har inhämtat från bl.a. Danmark föranleder inte något änd-
rat ställningstagande vad gäller regeringens beslut.

Anf. 28 PER STENMARCK (m):

Fru talman! Lät mig inledningsvis tacka näringsministern för det utförliga
svaret.

Som nämnts både i min interpellation och i svaret är Baltic Cable-projek-
tet mycket omfattande. Svensk industri är i behov av billig elenergi. På en
alltmer avreglerad marknad ökar nu möjligheterna att både exportera och
importera elkraft. Detta skapar nya möjligheter, och i grunden är detta en
positiv integrationsprocess i Europas utveckling.

Det s.k. Baltic Cable-projektet är ett led i en sådan satsning. Avsikten är
att dra en kabel på Östersjöns botten mellan Liibeck i Tyskland och södra
Skåne. Därmed tillgodoser vi ett krav som är viktigt i sammanhanget, nämli-
gen behovet av elkraft. Men det finns ytterligare ett krav, och det gäller natu-
ren och miljön. Detta har inte på ett tillfredsställande sätt tillgodosetts.

Näringsministern uttrycker förståelse för detta i sitt svar. Han säger att
regeringen har gjort ”en samlad bedömning av de energipolitiska, miljöpoli-
tiska och ekonomiska intressen som finns i projektet”.

Jag anser att regeringen har gjort en felaktig bedömning och kommit till
en felaktig och beklaglig slutsats. Just genom att projektet är så stort och så
omfattande borde det rimligtvis också finnas möjlighet att lösa problemen i
den del av projektet som jag har tagit upp i min interpellation, nämligen att
genomföra det hela på ett acceptabelt sätt från miljö- och natursynpunkt.

Låt mig i det sammanhanget säga att det är positivt att regeringen också
ställer krav på Sydkraft att reducera antalet luftledningar i området. Det
skall ske genom att två stolpar monteras ned för var och en som sätts upp.
Men när näringsministern säger att de som skall tas ned skall vara i samma
storleksordning som de nytillkommande kan jag bara konstatera att några
sådana inte finns. Samtliga de stolpar som det här är tal om är betydligt
större än alla andra som i dag finns på Söderslätt. Det gör att det blir en
negativ effekt för den natur- och kulturmiljö som näringsministern i svaret
säger sig slå vakt om.

Låt mig understryka att stora delar av det berörda området är av riksin-
tresse, såväl för naturvården som från kulturhistorisk synpunkt. Stora delar
av området anges i miljöskyddsprogram som ekologiskt känsliga. Det är i
det området som kabeln skall dras fram, och det är också i det perspektivet
som kravet att kabeln i stället skall grävas ned skall ses.

Det är i det sammanhanget också intressant att näringsministern säger att
detta faktiskt är fullt möjligt tekniskt sett. Det är därför frågan måste ställas:
Varför gör vi då inte detta? Den frågan ställer jag nu; jag anser att jag inte
har fått något tillfredsställande svar på den. Varför kräver inte näringsminis-
tern just detta?

I Danmark diskuteras detta på fullt allvar. Där ställer politikerna, när det
gäller ett projekt liknande Baltic Cables, uppenbarligen kravet att kabeln
skall grävas ned.

Jag har i min hand ett brev från det danska företaget Elkraft till den
danske miljöministern Per Stig Möller; man skriver där som svar på politi-
kernas krav: Styrelsen är mot denna bakgrund inställd på att kabellägga lik-
strömsdelen av Tysklandsförbindelsen från Nasstved (Rislev) till Gedser. -
Det bör rimligtvis vara en sträcka som är oerhört mycket längre än den som

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33
27 november 1992

Svar på
interpellationer

vi i alla tänkbara alternativ diskuterar på den svenska sidan. Det vittnar om
att det i Danmark finns en positiv inställning i frågan, en inställning som in-
nebär att när politikerna ställer krav går dessa väldigt ofta också att uppfylla.

Man kan undra: Varför har vi här inte samma inställning? Varför ställer vi
inte samma krav som de gör? Trots att den tekniska möjligheten finns har
denna möjlighet aldrig på allvar funnits med i de diskussioner som förts i
Sverige. Den har förts åt sidan på ett tidigt stadium. Alla har utgått från att
ärendet skall hanteras på samma sätt som tidigare. Detta är som jag ser det
ett svaghetstecken. Det är en kritik som det finns anledning att rikta mot alla
dem som deltagit i beslutet, alltifrån länsstyrelsen till regeringen.

Låt mig avsluta med att i det sammanhanget fråga näringsministern: På
vilket sätt har regeringen framfört krav till initiativtagarna till Baltic Cable-
projektet att gräva ned kabeln i hela dess längd på den svenska sidan?

Anf. 29 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Beredningen av ärendet har varit utomordentligt noggrann.
Vi har, vågar jag säga, haft dialog med de flesta som har haft synpunkter i
den här frågan.

Det är inget tvivel om att det finns tekniska möjligheter att gräva ned ka-
beln, även om det innebär mindre tillgänglighet, mindre verkningsgrad och
större risk för driftsavbrott än om man har en luftförlagd ledning.

Vi har under beredningsarbetet ställt ökade krav. Vi har förlängt den
markförlagda delen från 1 km till 5,5 km. Vi har, för att försöka värna miljön
i detta område, ställt kravet att man skall plocka bort dubbelt så många stol-
par som man sätter upp. Vi är medvetna om att det i Danmark förs en debatt
om att göra ännu längre, markförlagda ledningar. Vi bara noterar att det vi
nu begär av Baltic Cable AB är den längsta av denna dimension som ännu
så länge har genomförts i världen.

Till sist kommer man ändå alltid till ett samlat övervägande av kostnader
och olika typer av intrång, både när det gäller markförläggning och luftför-
läggning och när det gäller driftskostnader för projektet. Vi har i den sam-
lade bedömningen kommit till den slutsatsen att de ganska väsentligt ökade
krav som vi har ställt på Baltic Cable AB om en kraftigt förlängd markför-
läggning av ledningen närmast kusten och om ett borttagande av stolparna
är en rimlig samlad bedömning av de olika intressena.

Anf. 30 PER STENMARCK (m):

Fru talman! Låt mig inleda med att ställa en fråga till näringsministern när
det gäller de stolpar som skall tas bort när andra skall sättas upp. Får jag
tolka näringsministerns svar så, att de stolpar som skall sättas upp inte får
vara större än de som nu skall monteras ned? Det är en möjlig tolkning av
det svar som näringsministern har givit.

Så tillbaka till min ursprungliga fråga om de krav som bör ställas. Det som
är så beklagligt i sammanhanget är ju att detta krav i praktiken egentligen
aldrig har ställts på företagen bakom Baltic Cable. Därmed har man, som
jag ser det, inte heller gått till roten med hela den här frågan och undersökt
vilka förutsättningar som verkligen finns, tekniskt och ekonomiskt, att lösa
detta på ett betydligt bättre sätt.

Som näringsministern sade i sitt kompletterande svar kommer Baltic Cab-
les kabel nu att grävas ned i 5,5 km, och detta är naturligtvis en utomordent-
ligt stor framgång. Om man hade grävt ned den i hela dess längd hade det
rört sig om ca 17,5 km.

Det är säkert också helt riktigt, som näringsministern säger, att alla beslut
på den danska sidan ännu inte är klara. Vi vet inte exakt hur lösningen där
kommer att bli. Men - detta är skillnaden mot handläggningen i Sverige -
man har ställt de nödvändiga kraven. Det har vi uppenbarligen inte vågat
göra i Sverige. I de olika alternativ som man där diskuterar är 13 km den
kortaste sträckan för jordkabling. Alla andra alternativ är 20 km eller mer,
dvs. alla andra alternativ är längre än det som skulle behövas på den svenska
sidan. Och då är det ändå högst troligt att den danska lösningen innebär en
nedgrävd kabel i en betydligt längre sträckning. Man gör också bedöm-
ningen att detta skall ge en driftsäkerhet på mellan 97 och 98 %. Jag måste
fråga: Menar näringsministern att vi inte skulle kunna uppnå samma rimliga
resultat också i Sverige?

Anf. 31 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Driftsäkerheten blir ungefär densamma. Nu är det som be-
kant inte bara fråga om driftsäkerheten, utan det gäller även tillgängligheten
och verkningsgraden i kabeln.

Vi skall självfallet försöka ta de största stolparna i jämförelsen. Sedan är
det en fråga om vilken storlek på stolparna vi behöver för Baltic Cable-pro-
jektet. Det finns litet olika storlekar på stolparna, och storleken är beroende
av var de kommer att finnas. Det rör sig om stolpar på mellan 25 och 39
meter.

Det har prövats om det är tekniskt och ekonomiskt möjligt. Det förnekas
inte att det är tekniskt möjligt att göra markförlägggning hela sträckan. Jag
noterar dock att vi har ställt krav på den längsta markförläggningen hittills i
världen av en kabel av denna storlek. Vi har därutöver ställt krav på rivning
av dubbelt så många stolpar som har ställts upp för att mildra påverkan på
landskapet. Jag förnekar på intet sätt att den här typen av infrastrukturpro-
jekt, liksom de flesta andra, påverkar landskapsbilden. Det här är dock ett
sätt att försöka göra en avvägning.

Anf. 32 PER STENMARCK (m):

Fru talman! Jag är medveten om att det är fråga om avvägningar som
ibland är svåra att göra.

Låt mig säga två saker beträffande näringsministerns kompletterande
svar. Jag tolkar det näringsministern säger om stolparnas storlek positivt.
Näringsministern säger att det här är den längsta jordkablingen i världen.
Det är säkert riktigt, så som förutsättningarna är i dag. Det är ändock en
bråkdel av det som man i dag diskuterar i Danmark att man skall kunna
uppnå.

Jag inledde den här debatten med att konstatera att vi lever i en marknads-
ekonomi och att vi gör det även på det här området. Det innebär att vi har
rätt och skyldighet att ställa krav på dem som är aktörer på den här markna-
den. Jag menar att det är det man har gjort i Danmark. Det borde vi göra i

Prot. 1992/93:33
27 november 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellationer

Sverige också. Vi är inte längre beroende av ett mycket litet antal företag
som i praktiken har monopol på sin marknad inom ett givet geografiskt om-
råde. Även förmedlingen av elenergi avregleras nu. Det är den positiva sidan
av det här projektet.

Jag menar att det som är tekniskt möjligt i Danmark självfallet också är
tekniskt möjligt i Sverige. Näringsministern har också hållit med om att så
är fallet. De natur- och miljökrav som är rimliga att ställa i Danmark är, som
jag ser det, även rimliga att ställa i Sverige. Det ansvar för natur och miljö
som tas i Danmark är givetvis möjligt att ta även i Sverige.

Om Baltic Cable AB insisterar på att man inte klarar av en jordbunden
likströmskabel, måste politikerna ha is i magen och säga nej. Då kommer
med säkerhet en av två olika saker att inträffa inom några månader. Det ena
är att Baltic Cable AB återkommer och förklarar att man klarar av att han-
tera en jordbunden kabel. Det andra är att det visar sig att något annat före-
tag, i den fria konkurrensens namn, klarar av det. Så fungerar en fri eko-
nomi. Vi kan ställa större krav än tidigare och därmed också få en bättre
miljö. Jag menar att regeringen borde ha gjort på detta sätt.

Anf. 33 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi nu avreglerar marknaden för
att få bättre effektivitet, förhoppningsvis lägre priser och en bättre kapitalra-
tionalisering inom elmarknaden. Jag tror att detta kommer att bli mycket
positivt för konsumenterna.

När det gäller den aktuella kabeln har vi skärpt kraven utöver vad man
har gjort någon annanstans i omvärlden genom att kräva längre markförlagd
kabel. Vi har också ställt krav på rivning av stolpar. Jag tycker att det är en
mycket klar skärpning i förhållande till den politik som hittills har rått. När
man gör den här typen av skärpningar tycker jag att det är rimligt att det sker
någorlunda jämnt och inte med väldiga hopp då man får vissa problem med
att uppnå de krav på effektivitet, verkningsgrad och tillgänglighet som man
kan ställa på kabeln.

Jag är fullständigt övertygad om att detta med Baltic Cable AB och den
markförläggning som här sker av kabeln inte är det sista steget i de olika
skärpningar som sker. Men jag tror att det är en rimlig avvägning i detta läge
att göra denna femdubbling av den tänkta markförläggningen av kabeln och
ställa dessa extra miljökrav. Man måste trots allt göra en samlad bedömning
i förhållande till kostnader, de tekniska förutsättningarna och de miljömäs-
siga kostnaderna ett sådant här projekt för med sig.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 10.55 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna till kl. 11.00, då regeringsinformationen skulle börja.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 11.00.

5 § Information från regeringen om propositionen om åtgärder för
att stärka det finansiella systemet

Anf. 34 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! De förslag som läggs fram i propositionen om åtgärder för att
stärka det finansiella systemet är av sådan karaktär och omfattning att de
förutsätter en noggrann och kontinuerlig information till riksdagen. Jag har
därför bedömt att redan nu bör information ges om bakgrund, syfte och för-
utsättningar för förslagen.

Det finansiella systemet har haft stora problem de senaste åren. Den sam-
mantagna kreditförlustvolymen för bankkoncernerna rör sig under perioden
1990-1992 om ungefär 100 miljarder kronor. De problem som den svenska
finansiella sektorn upplever är i och för sig inte unika, men i Sverige är pro-
blemen mycket djupa och allvarliga.

Orsakerna till att vi har hamnat i den situation som vi nu befinner oss i är
att den nödvändiga och önskvärda avregleringen av kreditmarknaden
skedde i fel miljö. Under mitten av 80-talet präglades svensk ekonomi av hög
inflation. Efter hand fick vi en överhettning i ekonomin till följd av brister i
den ekonomiska politiken. Vi hade under mitten av 1980-talet och fram till
1991 höga marginalskatter, och därmed sammanhängande höga skattemäs-
siga avdragsvärden för ränteutgifter.

Avregleringen och den miljö som då existerade ledde till en mycket kraftig
kreditexpansion, som framför allt kom att användas för olika former av fas-
tighetsinvesteringar.

Genom de ändrade förutsättningarna, genom att vi äntligen har fått lägre
marginalskatter, genom att inflationen har kommit ner på en nivå som kan
vara långsiktigt rimlig, fick vi fallande fastighetspriser och därmed problem
vad gäller säkerheterna för de beviljade lånen. När man ser det kan man
naturligtvis också ifrågasätta den finansiella sektorns möjligheter och för-
måga att hantera de problem som uppkom.

Det är klart att man måste ta sin del av ansvaret. Men även här har det
politiska systemet naturligtvis ansvaret för att vi under så lång tid hade en
reglerad kreditmarknad.

Mycket talar för att kreditförlusterna under de närmaste åren kommer att
ligga kvar på en hög nivå inom den finansiella sektorn. Den uppkomna situa-
tionen påverkar i stor utsträckning den ekonomiska utvecklingen och det
ekonomiska läget i dag, även om det kanske i vissa fall glöms bort i analy-
serna om hur den ekonomiska politiken skall utformas. Det finns mycket
stora risker som en följd av vad som inträffat inom den finansiella sektorn.

Självklart skulle situationen kunna skapa en oro hos insättare och övriga
fordringsägare, vilket skulle kunna leda till en kraftig instabilitet i betal-
ningssystemet och i hela samhällsekonomin - inte minst vad gäller den inter-
nationella situationen och de valutaproblem som skulle kunna uppkomma.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Till det kommer att en situation som den nuvarande kan riskera att leda till
en sämre kreditförsörjning genom den åtstramning som följer av krympande
balansräkningar, av sämre kapitaltäckningsmöjligheter och av att det inom
banksektorn krävs väldigt mycket tid för att hantera kreditförluster, snarare
än att arbeta med de kreditförsörjningsfrågor som är så viktiga för det
svenska näringslivet.

Det är mot den bakgrunden man måste se statens ansvar för stabiliteten i
betalningssystemet. Staten har ett ansvar, och måste ta ett ansvar, för att be-
vara stabilitet och förtroende för det finansiella systemet. Men staten har
inget ansvar för enskilda banker eller andra institut inom denna sektor.

Regeringen har vidtagit ytterligare åtgärder som syftar till att underlätta
situationen vad gäller kreditförsörjningen, vad gäller stabiliteten i betal-
ningssystemet. Fastighetsskatten för kommersiella lokaler slopas den 1 ja-
nuari 1993. Avskattningsreglerna för banksektorn har förändrats så att de
kan användas på det sätt som gäller övriga företag. Och vi har möjliggjort
en ombildning av utländska bankers dotterbolag till filialer utan skattekon-
sekvenser, vilket kan förbättra förutsättningarna för en kapitalförsörjning.

De problem som har uppstått har lett till att staten tvingats gå in i vissa
enskilda kreditinstitut. Staten har ett ägaransvar vad beträffar Nordbanken,
och det ägaransvaret har naturligtvis inneburit ett kapitaltillskott, som har
beslutats av riksdagen. Första Sparbanken fick för ungefär ett år sedan stora
ekonomiska problem. Även i det avseendet fick staten gå in med stödåtgär-
der av olika slag, och i höstas fick vi information om situationen i Gota Bank.

I samtliga dessa fall har vi haft ett informationsutbyte med Socialdemokra-
terna när det gäller de åtgärder som sedermera har vidtagits efter enskilda
beslut av riksdagen.

När vi har bedömt utvecklingen har det stått klart under rätt lång tid att
situationen var så allvarlig att mycket talade för ett generellt åtagande från
statens sida. Det var emellertid viktigt att inte i förtid utfästa ett sådant åta-
gande, därför att det i sin tur skulle ha skapat större oro i sig. Det gällde att
vid rätt tidpunkt gå in och avisera det som nu har förelagts riksdagen.

De förslag som har tagits fram har som syfte att man för det första ser till
att insättarna i det svenska banksystemet skall känna sig trygga och för det
andra ser till att kreditförsörjningen fungerar på ett tillfredsställande sätt,
vilket ju inte minst är viktigt för de mindre och medelstora företagen. För
det tredje är syftet att se till att förtroendet för hela betalningssystemet såväl
i Sverige som utomlands skall kunna bevaras. De förslag som läggs fram i
propositionen har utarbetats efter samråd med Socialdemokraterna. En re-
missomgång har också genomförts, vilket framgår av propositionen.

Förslaget innebär att staten garanterar att banker och vissa andra kreditin-
stitut som anges i propositionen kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid.
Detta är ett åtagande som måste göras för att vi skall kunna uppnå målsätt-
ningarna om trygghet för insättare och andra fordringsägare, en fungerande
kreditförsörjning och ett förtroende för hela betalningssystemet.

Det finns naturligtvis problem förknippade med att staten går in på det vis
man nu gör. Ett är att när staten gör ett åtagande för vissa delar av ekono-
min, uppkommer naturligtvis en risk för snedvridning konkurrensmässigt.
Detta är ofrånkomligt. Det gäller naturligtvis att avväga förslagen, så att

man minimerar eventuella risker för snedvridning. Men det är självfallet inte
möjligt att lämna en omfattande garanti för hela den svenska ekonomin. Det
kommer alltså att bli fråga om gränsdragningar. Då gäller det att se till att
gränsdragningen blir så snäv som möjligt för att ändå uppnå syftet med för-
slagen, att garantera betalningssystemets stabilitet.

Det är också viktigt att se till att det skapas förutsättningar för så snabb
återvinning som möjligt för de insatser som staten kan komma att göra i olika
former, att genom avgifter för garantier, genom återvinning för eventuella
lån och andra stödformer se till att statens, och därmed skattebetalarnas,
kostnader minimeras. Det är självklart en grundmålsättning för de förslag
som läggs fram. Det är också någonting som är oerhört viktigt för att mini-
mera eventuella risker för snedvridning. Det gäller alltså för de institut som
kommer att ha en överlevnad att veta att man inte kan utnyttja situationen
till att skaffa sig konkurrensfördelar. Staten kommer att begära återvinning,
avgifter, för att täcka de förluster som annars skulle ha uppkommit.

Det gäller naturligtvis för de institut som inte har en överlevnad på sikt att
genomföra en avveckling, självfallet i ordnade former och med den garanti
staten har lämnat. Också detta är viktigt för att minimera risken för konkur-
renssnedvridning.

Det är viktigt att se till att inte den uppkomna situationen leder till att
man börjar ifrågasätta de naturliga och riktiga marknadslösningarna. Den
avreglering av kreditmarknaden som genomfördes var som jag tidigare sagt
nödvändig och önskvärd. Den borde ha genomförts i en annan ekonomisk
miljö. Där ligger problemet.

Vi hade en höginflationsekonomi. Vi hade ett skattesystem som av en del
betecknades som perverst, och i det här avseendet fick det motsvarande ef-
fekter. Det är där problemen ligger, inte i avregleringen. Den måste ligga
fast och måste fördjupas på andra områden.

Mot den bakgrunden är det också självfallet att vid tillämpningen av stöd-
formerna i det längsta undvika att staten kommer att bli ägare till delar av
eller hela banker eller andra kreditinstitut. Syftet är naturligtvis att inom
marknadslösningarnas ram klara de problem som vi måste klara.

Sammanfattningsvis: 80-talets ekonomiska utveckling har skapat de pro-
blem vi i dag står inför. Det finns anledning att i annat sammanhang utvär-
dera dessa orsaker mer noggrant. I dag måste vi ta ställning till hur vi löser
problem som har uppkommit, garanterar trygghet för insättare, garanterar
kreditförsörjningen och bevarar stabiliteten i betalningssystemet. Det är
mot denna bakgrund regeringen har lagt det förslag som lämnas till riksda-
gen i dag.

Anf. 35 TALMANNEN:

Sveriges riksdag gästas av en delegation ledamöter från Alands landsting,
och vi hälsar dem hjärtligt välkomna.

Anf. 36 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Skattebetalarna har gått in med stödåtgärder på många mil-
jarder i det finansiella systemet. Nu skall nya garantier utfästas. Jag förstår
väl att det är nödvändigt att garantera insättarnas pengar i bl.a. banksyste-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 33

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

met. Nu säger statsrådet Lundgren att vi också skall ha en återvinning av de
pengar som skattebetalarna har plöjt in, bl.a. genom att avgifter sätts på
olika garantier. Det kan förmodligen handla om ganska små summor som vi
kan få tillbaka på det sättet, jämfört med alla de miljarder som kommer att
plöjas in.

Vi har ett annat exempel. I USA hade man en rad sparbankskrascher där
de statliga myndigheterna - för det var väl myndigheterna - mer eller mindre
ofrivilligt fick ta över bl.a. stora delar av det fastighetsinnehav som sparban-
kerna hade. Jag läste för inte så länge sedan en uppgift om att det finansiella
läget för den federala budgeten i USA genom detta ofrivilliga ägande fak-
tiskt är bra mycket bättre än det annars skulle ha varit, i och med att fastig-
hetspriserna återigen börjar stiga.

Det finns också de som har gjort bedömningen, att om vi så småningom
och förhoppningsvis får en ny högkonjunktur i mitten och slutet på 90-talet,
kan bl.a. fastighetsvärden komma att stiga ordentligt, och då kan de banker
som mer eller mindre ofrivilligt har fått del av alla de panter som har förfallit
i kreditsystemet bli mycket rika.

Min fråga till Bo Lundgren är: Vad avser statsrådet att göra för att skatte-
betalarna skall få ta del också av dessa stora vinster och därmed verkligen få
en rejäl återvinning på de inpumpade skattepengarna?

Anf. 37 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det är en intressant tanke, för att komma inte minst från
Johan Lönnroth, att staten i stor skala skulle ägna sig åt risktagande på fas-
tighetsmarknaden. Jag kan inse att bedömningen på sikt måste vara att den
prisnivå som gäller nu kanske inte kommer att gälla om tio år. Det finns möj-
ligheter att göra vinster.

Men svaret från min sida är enbart att det finns två möjligheter om vi tittar
på institut och banker som kommer i behov av stöd. Den ena möjligheten är
att instituten som sådana har överlevnadsmöjligheter. Då gäller det natur-
ligtvis för oss att på olika sätt, inte bara genom garantiavgift, utan också ge-
nom återvinningsmöjligheter på annat vis, kunna få tillbaka det som satsas
av skattebetalarna på i princip kommersiella villkor.

I det andra fallet, dvs. banker och institut som inte bedöms ha en långsik-
tig överlevnad, är det viktigt att få en sådan avveckling, i ordnade former,
att man klarar målet. Men också där måste man minimera kostnader och
risker för snedvridning.

Det har funnits en diskussion om att staten i stället skulle gå in och ta över
de tillgångar vars pantvärde har minskat och på det viset lösa problemet till-
fälligt. Lika litet som jag tror att staten är bra som ägare av banker, tror jag
att staten skulle vara en bra fastighetsförvaltare. Men självklart gäller det
för oss och den nya myndighet som enligt förslagen etablerats att se till att
skattebetalarnas intressen tas till vara i så stor utsträckning som man kan
göra. Det är också ambitionen.

Anf. 38 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Statens ansvar att i det här fallet ställa upp för insättarna
tycker jag är självklart. Det jag skulle vilja fråga om är i stället vilka villkor
man ställer för bankerna.

Bankerna får hjälp. Hjälpen kommer egentligen från medborgarna, från
skattebetalarna. Bankerna i sin tur reagerar något överdrivet genom att slå
ihjäl sina egna kunder, dvs. man sätter företag i konkurs helt i onödan, och
man för en mycket dålig politik över huvud taget. Ä ena sidan får man stor
nytta av det s.k. samhällsansvaret, å andra sidan tar man inget ansvar själv.
Det är en besk kritik mot bankerna. Detta kan vi inte lösa här.

Men staten kan delvis lösa problemet genom att ställa upp villkor för ban-
kerna. Man kan villkora det stöd som man ger, exempelvis genom att kräva
klara förändringar av hur bankerna behandlar konkurser och själva driver
fram konkurser. Vi har bl.a. föreslagit en konkursgarantifond för att få en
lösning på detta. Man kunde använda löntagarfondsmedlen en gång till, för
något vettigt. Bankerna sköter inte sitt jobb. När ni har givit dem den här
hjälpen måste ni se till att de sköter sitt jobb.

Kommer ni verkligen att föra en lågräntepolitik, kommer Riksbanken att
göra det, eller kommer Dennis att fastna halvvägs, som i Finland? Det vore
skandalöst, i så fall.

Det är den del som handlar om vad ni gör. Men även där måste man ställa
krav på bankerna, för den ränta som betalas ut beror dels på det allmänna
ränteläget, dels på den vinst som de vill ha täckning för. Den ränta som de
åstadkommer har varit uppe i 7 %.

Skatteministern säger här att man kan åstadkomma en förändring genom
konkurrens. Det finns ingen konkurrens mellan banker i dag över huvud ta-
get. I så fall hoppas jag att det kommer in utländska banker och åstadkom-
mer den konkurrensen.

Anf. 39 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag kan först notera att de ändrade förvärvsregler som rege-
ringen har lagt fram förslag om, liksom de förändrade skattereglerna för om-
bildning till filialer, syftar just till att öppna möjligheterna för konkurrens.
När den svenska marknaden bedöms som intressant kommer det naturligtvis
också att finnas ett utländskt intresse av att konkurrera.

Jag delar uppfattningen att marginalerna är otillfredsställande stora. Det
gäller inte bara Sverige. Det gäller också andra länder, där det finns problem
inom den finansiella sektorn. Hanteringen av den finansiella sektorns all-
männa problem är ett globalt bekymmer. Det finns inte möjlighet att hinna
med det här.

För att beta av frågorna bakifrån är det självklart att såväl regering och
riksdag som riksbank måste föra en balanserad ekonomisk politik. Det inne-
bär att man undviker extremer av både det ena och det andra slaget. En ex-
trem lågräntepolitik skulle innebära att vi med dagens flytande valutakurs,
som åtminstone av mig och regeringen är oönskad, fick kraftiga inflationsim-
pulser i den svenska ekonomin och därför en uppgång på den långa räntesi-
dan till följd av en högre inflationstakt. Det gäller att föra en mycket balan-
serad politik som innebär att man strävar efter att skapa utrymme för så låga
räntor som möjligt, men med bevarad trovärdighet för antiinflationspoliti-
ken. Där tror jag att vi rimligen måste vara överens. Det handlar inte bara
om sexmånadersräntan, utan det gäller även längre ränteperioder för att
klara investeringarna.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information

frän n eeringen

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Det är naturligtvis viktigt att vi påpekar för banksektorn, att i den mån
staten nu gör detta åtagande måste man därigenom, genom att få andrum,
kunna ta sitt ansvar för kreditförsörjningen. Jag härvid flera tillfällen fram-
fört detta och gör det gärna från talarstolen också. Däremot är det oerhört
svårt för oss att gå in - vi skall inte heller göra det - och tala om att man skall
föra en viss form av kreditpolitik. Då tar vi över ansvaret för kreditpröv-
ningen från bankerna. Vi skall kräva en normal, rimlig och riktig kreditpröv-
ning. Det ligger också i bankernas intresse vad gäller såväl företagare som
privatpersoner att pröva om konkursen är den riktiga vägen att gå. Det kan
ur bankens eget perspektiv vara rimligt att välja andra lösningar. Det vi nu
har gjort är att ge dem möjlighet att ta ställning till sådana här saker i större
lugn och ro i ordnade former.

Anf. 40 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Med anledning av det sista statsrådet sade vill jag fråga:
Kommer regeringen att vara med på att ta stärkta tag i de utredningar som
nu pågår om konkurser och liknande - det finns pågående utredningar, obe-
ståndsutredning och vad de nu heter - för att skydda leverantörerna? De
försvinner ju, och det är det som är problemet.

Beträffande lågräntepolitik: Den korta räntan sätter ju Riksbanken. Jag
har inte sett några signaler om att man tänker sätta låga räntor. Den långa
räntan sätts därefter av marknaden, beroende på vilken politik regeringen
för.

Min fråga är: Kommer regeringen att köra stenhårt med att ha en lågränte-
profil på sina åtgärder? Har regeringen några signaler om att Riksbanken är
med på det, eller är det kris under uppsegling?

Anf. 41 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Riksbanken formulerar sin kreditpolitik med utgångspunkt
i vad som i övrigt gäller beträffande finanspolitik och den ekonomiska situa-
tionen i stort. Regeringens inriktning är naturligtvis att genom de struktu-
rella åtgärder som måste vidtas i den svenska ekonomin skapa förutsätt-
ningar för en så låg ränta som möjligt. Om man driver ner räntenivån under
vad marknaden är beredd att acceptera med utgångspunkt i det ekonomiska
läget och den ekonomiska politiken, tenderar det att på marknaden leda till
en bedömning om högre inflation och högre lång ränta. Det krävs alltså en
balanserad politik.

Vi fortsätter att ta itu med obalanserna, dra ner på den offentliga sektorn
och skapa förutsättningar för expansion inom den privata konkurrensutsatta
sektorn. Det är grunden för att klara räntenivån.

Insolvensutredningen ligger så att säga inte under mig. Den utredningen
kommer att presentera sina förslag senare. Syftet är självfallet att förbättra
situationen vad gäller konkurseffekterna både för dem som drabbas direkt
och för dem som drabbas indirekt.

Vad gäller leverantörer och andra fordringsägare skall vi aldrig driva - där
tror jag inte heller att vi har delade meningar - politiken så långt att man tar
över leverantörernas viktiga roll att bedöma kreditvärdigheten. Det måste
till en balansgång här.

Anf. 42 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Det är tillfredsställande att få information så tidigt som möj-
ligt här i riksdagen i denna mycket viktiga fråga. Det är också tillfredsstäl-
lande att regeringen har tagit sitt ansvar och reagerade snabbt för att garan-
tera stabiliteten på finansmarknaden.

Hur vi lyckas framöver beror på hur vi hanterar bostadsmarknaden.
Mycket av kapitalet är bundet just i fastigheter. Det vore naturligtvis oerhört
olyckligt om många egnahemsägare finge lämna sina hus, om många hyres-
gäster finge flytta och fastigheterna ställdes tomma. Det skulle kunna ställa
till ytterligare problem på finans- och kreditmarknaden.

Jag skulle därför vilja fråga statsrådet om regeringen har diskuterat med
bankerna om t.ex. ett moratorium för egnahemsägare eller verkligen för
bankerna betonat deras ansvar för att hantera situationen för t.ex. villaägare
som har en besvärlig likviditetssituation för tillfället men som kanske kan
klara ut situationen med moratorium tills fastighetsvärdet har stigit igen.

Vidare vill jag fråga om staten och regeringen har ställt krav på motpresta-
tioner nu när man ger bankerna stöd så att finansieringsinstituten och andra
klarar den kreditförsörjning som är nödvändig för byggnationen i hela
landet. Det är viktigt att den fungerar så att vi inte får besvär med kreditför-
sörjningen. Det påverkar också finansmarknaden.

Anf. 43 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det Agne Hansson tar upp är ett av skälen till att vi bedömt
det förödande felaktigt att höja fastighetsskatten i dagsläget. Det skulle
lägga ytterligare kostnader på just bostadssektorn, och det är inte speciellt
önskvärt.

Regeringen kan inte, och bör inte, lägga ett formellt moratorium när det
gäller egnahemsägare generellt. Det jag har gjort är att i olika sammanhang
förklara för kreditinstituten vikten av att de för sin egen skull klarar ut be-
svärliga situationer för både villaägare och företagare. Det kan nämligen
vara så att den som förlorar mest i en konkurs är den som sitter med en bank-
pant, litet beroende på hur panten ser ut. Jag är medveten om att det finns
problem med flera fordringsägare i finansieringsbilden. Då förutsätter jag
att dessa fordringsägare också har ett intresse, eftersom det finansiella syste-
met är så integrerat, av att komma fram till en gemensam vettig lösning.
Detta har jag i olika sammanhang försökt framhålla.

Någon reglering i det här avseendet är inte möjlig. Det tror jag inte heller
att Agne Hansson menade. Vi kan inte heller ställa enskilda kreditbeslut
som villkor för stöd. För övrigt har inte stöd utgått till andra än Nordbanken
och Första Sparbanken enligt det system som vi håller på att diskutera. Det
ligger självfallet i bankernas och institutens eget intresse att klara ut situatio-
nen. Deras möjlighet förbättras genom det här generella åtagandet.

När det gäller finansieringen blir svaret till Agne Hansson ungefär det-
samma: Vi måste naturligtvis göra det vi nu gör med utgångspunkt i att
trygga kreditförsörjningen. Då måste vi informera bankerna och andra, om
det inte har framgått klart, att det ligger på dem att klara av kreditförsörj-
ningen i framtiden för de olika sektorer som behöver krediter.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information

från regeringen

Anf. 44 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag vill betona det som statsrådet säger, att det är oerhört
viktigt att det framgår klart, för det finns en risk att man nu enbart ser på sin
egen situation så att det ger problem på det här området. Vilka åtgärder på
bostadsmarknaden som bör vidtas skall vi kanske inte ta upp en diskussion
om har, men det har naturligtvis en oerhört stor betydelse för fördelningen
av bördorna på marknaden, inte minst för de sämst ställda. Det kan få effek-
ter på finansmarknaden på sikt. Där finns kanske fler fördelningsåtgärder
att diskutera. Har man funderat på det?

Anf. 45 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Nu börjar vi komma långt ifrån dagens ämne. Jag tror att vi
i annat sammanhang får ta upp den diskussionen. Vad gäller målsättningen
att få en rättvis fördelning är självfallet Agne Hansson och jag överens.

Anf. 46 BENGT HARDING OLSON (fp):

Herr talman! Vi har fått en väldigt viktig information i dag. Det är faktiskt
en unik åtgärd att staten går in och engagerar sig på ett så grundläggande sätt
i det hittills fria svenska bankväsendet. Jag har uppfattat det så att det här är
en tillfällig lösning och att man så snart det någonsin går skall försöka av-
veckla systemet.

Jag ser dock en uppenbar risk att det blir en permanent ordning. Det är
svårt för de svenska bankerna att komma loss ur det träsk som de själva har
försatt sig i. De har visserligen marginaler, men det krävs enorma marginaler
för att klara sig ur situationen. Situationen blir ännu svårare nu när utländska
banker har möjlighet att etablera sig i Sverige. Här uppkommer ett speciellt
problem mellan svenska och utländska banker med tanke på att konkurren-
sen inte får snedvridas. Jag ser detta i ett EES-perspektiv. Detta leder mig
till att ställa tre frågor:

För det första: Får denna tillfälliga lösning bli permanent?

För det andra: Vid risk för att den skall bli permanent, är det då bättre att
avveckla en eller flera banker?

För det tredje: Är propositionen förenlig med de antidiskrimineringstan-
kar i konkurrenshänseende som stadgas i EES-avtalet?

Anf. 47 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag förutsätter att en nation har rätt att klara problemen för
att få ett fungerande betalningssystem. EES-avtalet kan knappast kräva att
vi skall ha en annan situation vad gäller den svenska ekonomin.

Jag vill kommentera några av de utgångspunkter som Bengt Harding Ol-
son hade. Han talade om det hittills fria banksystemet. Utgångspunkten är,
som framgick av mitt anförande, att vi även i fortsättningen skall ha fria och
självständiga banker enligt den marknadsekonomiska lösning som är rimlig.

Sedan sade Bengt Harding Olson att det är svårt för bankerna att komma
loss från det träsk som de har försatt sig i. Vi skall naturligtvis inte förringa
det ansvar som resp, bank har för de beslut som har fattats där. Vi får inte
heller glömma det politiska systemets ansvar. Om 80-talet präglades av en
ekonomisk politik med höga marginalskatter och en inflationsekonomi som

skapade grunden för fastighetsspekulation, är det självklart att det politiska
systemet har huvudansvaret. Att avregleringen av kreditmarknaden skedde
vid felaktig tidpunkt är en sak, men även där bär det politiska systemet an-
svaret. Kanske hade regleringarna behållits under en för lång tid. Vi skall
vara noga med att se till att skuldbördan läggs där den hör hemma. Huvud-
ansvaret ligger i det politiska systemet, som skapade förutsättningar för det
som har inträffat.

Självfallet är inte detta system avsett att vara permanent. Ä andra sidan
får avvecklingen av systemet inte ske på ett sådant sätt att man riskerar ford-
ringsägarnas intressen. Det framgår klart av propositionen. Det får bara ske
efter ett nytt riksdagsbeslut. Det gäller för oss att se till att både svenska och
utländska investerare och fordringsägare blir medvetna om att det svenska
finansiella systemet kommer att vara starkt till följd av dessa åtaganden.
Bankerna kommer att i rätt tid kunna infria sina förpliktelser. Det är A och
O i propositionen. Därom råder inget tvivel.

Visst kommer det att finnas förutsättningar att avveckla det här systemet
i ordnade former, utan att fordringsägare blir lidande i framtiden. Vi har i
grunden tekniskt bra utvecklade banker i Sverige. Vi har stora förutsätt-
ningar för ett fungerande banksystem, när väl krisen har genomlidits.

Anf. 48 BENGT HARDING OLSON (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag sammanfattar det på det sättet, att
det inte är tänkt at det skall bli någon permanentning. Man är alltså beredd
att i denna situation på ett eller annat sätt verka för att vissa svenska banker
avvecklas, om än i ordnade former. Slutligen uppfattar jag det som att det
inte skulle vara någon konflikt med EES-avtalet. Jag hoppas att det är rik-
tigt.

Allra sist en tilläggsfråga: Det här är en tillfällig och ej permanent lösning.
Kan man få någon tidsplansangivelse här, i varje fall som en målsättning för
när regeringen tänker avveckla den här i grunden ändå väldigt olyckliga ga-
rantin, som skattebetalare och regeringen har tvingats att ge till bankerna?

Anf. 49 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det går inte att i förväg ange en tidsplan. Tidsplanen styrs
av utvecklingen. Garantin måste vara, och är, hundraprocentig. Det svenska
systemet innebär att banker och de institut som omfattas av garantiåtagandet
skall fullgöra sina förpliktelser i rätt tid. En bortlyftning av stödsystemet kan
bara ske så att fordringsägarna inte riskerar någonting. Detta får styra valet
av tidpunkt.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Anf. 50 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! En effekt av bekymren i bankvärlden och i banksystemet i
Sverige är ju att fastighetsvärdena drastiskt har gått ned. Småföretagen lider
av detta på ett speciellt sätt.

Ett företag har ofta sin säkerhet för t.ex. en checkräkningskredit just i den
fastighet som företaget äger. Det har nu hänt vid ett flertal tillfällen att före-
tagen i fråga har fått en begäran om att sänka en utnyttjad checkräkningskre-
dit på en miljon kronor till exempelvis hälften med mycket kort varsel.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Det här är en mycket besvärande situation, och ganska många företag har
tvingats till likvidation på den grunden. Vi har diskuterat detta problem i kds
småföretagarråd, och vi har diskuterat det med företagare. Vi har luftat en
tanke om en kreditmarknadsnämnd som skulle kunna sätta ett tryck på ban-
kerna att agera etiskt och inte uppträda så kortsiktigt.

Det finns något liknande när det gäller aktiehandeln. Man införde efter
Leo-affären, om jag har uppfattat det rätt, en aktiekreditnämnd. Jag skulle
gärna vilja höra statsrådets kommentar till en sådan åtgärd. En sådan nämnd
skulle inte vara tvingande, men vi menar att den skulle verka sanerande i
branschen.

Anf. 51 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Låt mig först säga att krisen i den finansiella sektorn är en
följd av att fastighetspriserna gick ned, vilket i sin tur är en följd av vad som
inträffade under 80-talet med t.ex. uppblåsta priser.

Det är klart att det för ett institut med säkerheten i en fastighet vars värde
har minskat dramatiskt finns skäl att fundera kring hur mycket belåning man
kan acceptera. I det exempel som Harald Bergström nämnde måste det rim-
ligen i inledningsskedet ha varit en mycket hög belåning på fastigheten med
mycket små marginaler. Det gäller ju att ha vissa marginaler.

Vad beträffar den principiella frågeställningen har jag sagt flera gånger ti-
digare att det gäller att förklara för banker och de institut som omfattas av
åtagandena att deras motprestation måste vara att fungera normalt och ra-
tionellt när det gäller kreditförsörjningen. Det är självklart. Jag tror inte att
en nämnd kan gå in och överpröva enskilda kreditbeslut i banksektorn. Det
ansvaret måste tas av handläggarna. Däremot måste handläggarna få veta
att det är en normal situation och att de skall utgå från en normal kreditför-
sörjning.

Anf. 52 HARALD BERGSTRÖM (kds):

Herr talman! Vi tänker oss inte att en sådan nämnd skulle ges möjlighet
att överpröva beslut eller gå in med direkt ekonomiska åtgärder. Den skulle
kunna brännmärka en banks agerande, och det skulle, menar vi, i långa
stycken vara tillräckligt för att en sanerande effekt skall uppstå.

Anf. 53 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Inte heller i detta avseende tror jag att det är lämpligt att ha
en institution som talar om vad som var rätt eller fel i ett enskilt kreditbeslut.
Det viktiga är att den banksektor som existerar och som kommer att existera
inser vilken dess uppgift är. Det tror jag också att den kommer att göra.

Anf. 54 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Jag har två mindre frågor. Först vill jag fråga om omfatt-
ningen av garantin och vilka som kan komma i fråga.

Det har i massmedia förekommit uppgifter om att det finns andra typer av
kreditinstitut och sparkassor som inte skulle komma att omfattas av den här
garantin. Jag tänker bl.a. på JAK, som nämndes i Dagens Nyheter häromda-
gen. Den är i och för sig en liten kredit- och sparkasseinstitution, men den

skulle inte omfattas av bankgarantin. Samma sak gäller för HSB:s Riksför-
bunds sparkasseverksamhet, som - om jag har förstått saken rätt - inte skulle
komma att omfattas. Statsrådet kan kanske reda ut om även den här typen
av kreditinstitut och sparkassor kan komma att omfattas av garantin.

När man från nu statens sida går in och utformar eventeulla hjälpåtgärder,
kommer regeringen då att driva frågan om de s.k. fallskärmsavtalen? Tänker
man resonera med bankledningarna om huruvida det finns möjlighet att
pröva, jämka eller avskaffa fallskärmsavtalen?

Anf. 55 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Av de skäl som jag inledningsvis redovisade bör omfatt-
ningen vara så snäv som möjligt. Det är viktigt att rikta åtagandena mot de
institut som är av avgörande betydelse i betalningssystemet. Om man drar
en annan gräns, kan det snart uppstå en situation där det är omöjligt att göra
en rimlig avgränsning, vilket i sin tur leder till andra effekter. Detta gäller
för svenska banker och de kreditinstitut som redan tidigare har angivits i en
promemoria. Någon utvidgning föreslås inte i propositionen.

Fallskärmsavtal är avtal som har träffats och som är civilrättsligt bindande.
Hur illa vi än tycker om en del av dessa avtal tror jag inte att någon vill att
Sveriges riksdag genom att gå in och ändra i civilrätten skall försöka att bryta
dessa avtal. Det tror jag inte att någon av oss här egentligen vill. Däremot
finns det anledning att diskutera om det finns möjlighet att förändra fall-
skärmsavtalen. Det har ju skett när det t.ex. gäller Nordbanken, där staten
har ett direkt ägaransvar. I fråga om övriga företag kan jag inte bedöma i
vilken mån det är möjligt att på något annat sätt förändra sådana avtal.

Anf. 56 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Det finns ju i avtalslagen paragrafer som innebär att man kan
göra jämkningar av avtal. Jag vet att finansministern i olika sammanhang har
sagt att frågan skall utredas och att man skall gå till botten med den. Här
finns det möjligheter att även i de banker där staten inte är huvudägare ta
upp en diskussion om huruvida bankledningarna har gjort allvarliga pröv-
ningar om att se över avtalen. Det är klart att lagen måste följas. Om ett
avtal har ingåtts, måste det respekteras, men det finns ju en ventil i lagen
som medger jämkning eller omförhandling av ett avtal.

Anf. 57 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag inser att tiden flyter, men jag tycker att detta är viktiga
frågor.

Vi har all anledning att fundera över om det från ägarsynpunkt finns möj-
ligheter att göra någonting åt de avtal som tidigare har träffats. Det är i och
för sig förvånande att den förra ansvariga politiska ledningen accepterade
sådana avtal, men det kan ju alltid diskuteras. Men vi skall undersöka vilka
möjligheter som finns att hantera situationen.

När det gäller stödåtgärder beträffande andra banker och institut finns det
anledning att fundera kring dessa frågor. Längre än så vill jag inte gå i dag.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Information
från regeringen

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Anf. 58 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Statsrådet Lundgren använde återigen begreppet marknads-
system och marknadslösningar. Fallskärmsavtalen hade ju slagits ut av mark-
nadssystemet, om det hade fått fungera för de banker som egentligen borde
ha ”gått i putten”. Ni fattade tidigare ett beslut om att man garanterade
Nordbankens privata ägare ett visst minimipris när de skulle sälja ut sina ak-
tier. Det var också i strid med marknadslösningen.

Jag skulle vilja pröva följande tolkning av statsrådets inställning och defi-
nition av marknadssystem: Det politiska systemet har huvudansvaret för det
finansiella systemets problem när det går dåligt. Men det politiska systemet
har ingen rätt att ta någon som helst del av det finansiella systemets vinster,
när systemet fungerar bra.

Är statsrådets definition av marknadssystem rätt tolkat?

Anf. 59 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Den definition som Johan Lönnroth anförde får stå för ho-
nom.

Jag vet inte om vi har olika utgångspunkter när det gäller det sätt på vilket
man bör organisera en ekonomi, eller rättare sagt hur en ekonomi skall
kunna vara organsierad. En sak vet vi, nämligen att marknadslösningar är
överlägsna varje form av politisk styrning. Erfarenheterna är alltför tydliga
i det avseendet. Självfallet finns det ansvar som går utanför det som mark-
nadslösningar kan hantera. Det är därför som staten har varit tvungen att gå
in för att garantera betalningssystemets stabilitet.

Avslutningsvis vill jag bara notera att det förslag som nu har framlagts för
riksdagen tyvärr är nödvändigt. Det är inget förslag som är önskat, vare sig
av mig eller andra i regeringen. Det är en följd av vad 80-talet med hög infla-
tion och med alltför höga skatter medförde för svensk ekonomi, vilket i sin
tur ledde fram till fastighetsspekulation. Nu måste vi lösa de problem som
har uppkommit för att garantera insättarna, för att se till att kreditförsöij-
ningen fungerar och för att garantera betalningssystemets stabilitet.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1992/93:1 och fråga 1992/93:235 om dispen-
ser från svenska sanktioner mot Sydafrika

Anf. 60 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Flerr talman! Hans Göran Franck har i en interpellation till utrikesminis-
tern ställt ett antal frågor om dispenser från svenska sanktioner mot Syd-
afrika. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara
på interpellationen.

Jag besvarar i detta sammanhang även den fråga om sanktionerna mot
Sydafrika som Margareta Viklund har ställt till mig.

Låt mig först slå fast: Det är riktigt som Hans Göran Franck anför i sin
interpellation, att förslagen i prop. 1991/92:146 byggde på den parlamenta-
riska delegationens rapport. I propositionen lämnades även en redogörelse

för gällande sanktionsåtgärder mot Sydafrika och för regeringens bedöm-
ning och ställningstagande i frågan om deras avskaffande. Bedömningen
gjordes, mot bakgrund av utvecklingen i Sydafrika, att de svenska sanktio-
nerna och restriktionerna borde upphävas steg för steg under vissa förutsätt-
ningar. Vad gäller handelsförbudet konstaterade regeringen att det i avväg-
ningen mellan skilda önskemål och krav vad gäller tidpunkt och avveckling
var rimligt att ta hänsyn till det stora behovet av ekonomisk tillväxt och ut-
veckling i Sydafrika. Vidare gjorde regeringen den bedömningen att det var
rimligt att en avveckling av Sveriges sanktioner inleddes genom upphävande
av förbudet mot handel när en bindande överenskommelse träffats om en
interimsregering. Riksdagen har ställt sig bakom detta.

Hans Göran Franck framhåller i sin interpellation att den socialdemokra-
tiska oppositionen och regeringspartierna enades om en precisering och
skärpning av kriterierna för dispensgivning i utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU13.

Jag delar inte Hans Göran Francks uppfattning på den punkten. I utrikes-
utskottets betänkande anförs bl.a.:

”Utskottet noterar det som Sydafrikadelegationen angett om att rege-
ringen bör utnyttja sin möjlighet att lämna dispens från investeringsförbudet
under den tid som återstår till dess att detta slutligt kan upphävas.

Utskottet utgår från att avsikten med denna hållning, liksom beträffande
dispensförfarandet generellt, inte är att frångå gällande sanktioners syfte,
men att ge ett visst utrymme för en tillämpning avpassad till utvecklingen i
Sydafrika.”

Men nu till de av Hans Göran Franck ställda konkreta frågorna. Jag vill
först ta upp i vilken utsträckning dispensgivning har förekommit och på vilka
grunder.

Regeringen kan enligt gällande lagstiftning i enskilda fall medge undantag
från handelsförbudet. Sådana undantag kan komma i fråga om ett upprätt-
hållande av förbudet skulle medföra effekter som är ägnade att motverka
syftet med förbudet eller om det i övrigt finns särskilda skäl.

Hittillsvarande praxis har varit att dispens i allmänhet lämnas för export
av varor inom det medicinska och humanitära området. Sedan april 1992,
och efter samråd med Sydafrikadelegationen, har regeringen dessutom med-
gett undantag för viss utförsel av varuprover, för transiteringstrafik och då
starka sysselsättningsskäl kunnat åberopas.

Vidare frågar Hans Göran Franck om regeringen avser att ta upp dessa
principiella frågor om dispenser från Sydafrikasanktionerna för samtal i utri-
kesnämnden.

I samband med Nelson Mandelas besök i Stockholm i maj 1992 konstate-
rades att Sverige och Norge var de enda länder som hade kvar generella för-
bud mot handel med Sydafrika. Från svensk sida noterades att det faktum
att praktiskt taget alla andra länder avvecklat sina handelssanktioner leder
till avsevärda nackdelar för svenska företag. Regeringen klargjorde därför i
anslutning till och under samtalen med Nelson Mandela att den avsåg att
överväga en mer liberal praxis vad gäller dispenser från handelsförbudet i
avvaktan på ett beslut om sanktionernas upphävande.

Utvecklingen i Sydafrika under sommaren och hösten har innehållit både

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

negativa och positiva element. Ett avgörande steg i rätt riktning togs emel-
lertid den 26 september då president de Klerk och Nelson Mandela under-
tecknade en särskild överenskommelse som bl.a. innehåller stadganden om
tillsättande av en interimsregering.

En serie kontakter har därefter tagits mellan regeringen de Klerk och
andra parter i Sydafrika, med sikte på att kunna återuppta multilaterala för-
handlingar med syfte att tillsätta en interimsregering och utlysa val till en
konstituerande församling.

I ljuset härav, med tanke på sysselsättningsläget i Sverige och mot bak-
grund av den parlamentariska delegationens rapport har regeringen beslutat
att tillämpa en mer liberal dispenspolitik. Dispens medges numera också om
ett upprätthållande av handelsförbudet skulle leda till avsevärda nackdelar
för svenska företags möjligheter att verka i Sydafrika och till betydande kon-
sekvenser för produktion och sysselsättning i Sverige. I sådana fall bör det
liksom hittills ankomma på det enskilda företaget att visa att handelsförbu-
det får sådana följder.

Regeringen fattade mot bakgrund härav den 29 oktober beslut om dispen-
ser för ett antal företag. Det säger sig självt att dessa beslut i hög grad har
välkomnats av de berörda företagen och deras anställda.

Beslutet har i sedvanlig ordning föregåtts av samråd med den parlamenta-
riska Sydafrikadelegationen och i Utrikesnämnden.

Anf. 61 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Tack för svaret. Jag vill emellertid uttrycka min starka kritik
mot att regeringen har beslutat införa en liberalisering av sanktionspolitiken
genom att bevilja ett mycket stort antal dispenser mot handelsförbudet. I år
har inte mindre än 38 dispenser bifallits. Endast i tre fall har avslag skett.
Av dessa fall har Kommerskollegium avstyrkt i elva fall där regeringen har
bifallit.

Den generella dispensen till Atlas Copco är särskilt allvarlig. Den utgör
en avvikelse, inte bara från lagstiftningens syfte utan också, enligt min me-
ning, från riksdagens beslut i juni detta år. Beslutet om dispens innebär ett
kringgående och en avvikelse från den restriktivitet som skall iakttas vid dis-
pensgivning.

Jag anser att detta inte får upprepas. Men risk föreligger att andra företag
kommer att åberopa detta fall i samband med nya dispensansökningar som
nu kan förväntas i ökat antal. Sandvik har redan gjort en ansökan om en
generell dispens. Motiveringen till regeringens ställningstagande i denna
fråga är om möjligt ännu sämre än själva beslutet.

Jag gjorde nyligen, tillsammans med en västeuropeisk delegation, ett be-
sök i Sydafrika, just då beslutet om dispenser fattades. Det väckte starka
reaktioner, inte bara hos ANC utan även bland andra företrädare för Rörel-
sen för ett demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika. Kyrkoledaren Franck
Cichane är representativ för denna opinion. Han uttryckte sin starka kritik.

I detta sammanhang vill jag referera ett uttalande från ANC-ledningen:
Situationen i Sydafrika är mycket instabil. De som motsätter sig demokrati
i vårt land tar varje tillfälle att underminera processen. Tragiskt nog kommer

fallet Atlas Copco att stärka de antidemokratiska krafterna, och det är möj-
ligt att dessa kommer att använda det till att bli omedgörliga i processen.

Vilken kommentar har statsrådet till detta?

Statsrådet har en, enligt min uppfattning, för regeringens beslut tillrätta-
lagd uppfattning om situationen i Sydafrika.

Jag vet inte i vilken utsträckning som Ulf Dinkelspiel följer amerikansk
politik. Men det har väl inte förbigått honom att USA:s nye president Bill
Clinton har uttalat sig för en skärpning av USA:s sanktionspolitik. Jag anser
att Sverige i detta mycket allvarliga läge inte skall göra reträtter i sanktions-
politiken.

Det gäller nu att på allt sätt stödja kampen för att Sydafrika snarast får en
demokratisk icke-rasistisk konstitution, kan genomföra fria och demokra-
tiska val och äntligen få en brett förankrad demokratisk regering på plats.
Det gäller att nu ge allt tänkbart stöd åt ANC och andra demokratiska kraf-
ter som samarbetar med ANC. Det var också detta som president Clinton
förordade. Delar handelsministern Bill Clintons ståndpunkter?

Under mitt besök kunde jag konstatera att den sydafrikanska regeringen,
som saknar legitimitet, genomför ständiga manövrer för att sabotera demo-
kratiseringsprocessen och angripa främst ANC, dess medlemmar och samar-
betspartner med metoder som står helt i strid mot vad respekt för demokrati
och mänskliga rättigheter kräver.

Den sydafrikanska regeringen, dess polis och dess säkerhetsstyrkor är i
hög grad ansvariga för det massiva våld som utövas. Regimen gör ständiga
kast i sina positioner. Vid besöket i Sydafrika samtalade vi med de Klerks
minister Rolf Mayor, som sköter förhandlingsfrågor och konstitutionella frå-
gor. Han uttalade bestämt att det skulle bli allmänna val senast fjärde kvarta-
let 1993.1 dag läser vi i pressen att man har förändrat även denna ståndpunkt
och att det skall bli val under det första kvartalet 1994.

Uttalanden och deklarationer svarar inte mot regimens handlingar. Stats-
rådet tar fasta på de uttalanden som passar den svenska regeringens politik,
men han bortser från de Klerk-regimens gärningar.

Sverige måste stödja ANC och de demokratiska krafterna också på den
sista men kanske svåraste sträckan mot målet.

Anf. 62 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Även jag får tacka utrikeshandelsministern för svaret, som
jag tycker var klargörande på flera punkter.

En del av det som jag har undrat över har jag fått svar på, och en del av
mina förmodanden har jag kanske fått befästa. Vad jag är speciellt intresse-
rad av att få ytterligare belyst är vilka kriterier som har gällt vid den dispens-
givning som ganska nyligen har skett, och hur många och vilka typer av före-
tag som den omfattade.

Som tidigare nämnts lämnas i utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU13
Avskaffandet av sanktioner mot Sydafrika, en redogörelse för svenska sank-
tionsåtgärder mot Sydafrika och bedömningar och ställningstaganden i frå-
gan om deras avskaffande.

Regeringens ställningstagande bygger i stor utsträckning på en rapport
från den 25 mars 1992 av den parlamentariska delegation som besökte Syd-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

afrika under februari 1992. Delegationen föreslog att de svenska sanktio-
nerna skulle upphävas samtidigt med att de sista resterna av apartheidpoliti-
ken avskaffades steg för steg.

Riksdagens krav för att sanktionerna och handelsförbudet skulle kunna
upphävas var att det skulle ske ”när det föreligger en bindande överenskom-
melse om en interimsregering i Sydafrika”.

Anser utrikeshandelsministern att det fanns en sådan då de nyligen givna
dispenserna gavs? Och föreligger en sådan bindande överenskommelse nu?

I morse kunde vi höra på nyheterna i radion och läsa i tidningarna att all-
männa val skall hållas i Sydafrika om 17 månader. ANC tycker att det är för
lång väntetid och att demokratiseringsprocessen måste påskyndas. Efter de
allmänna valen skall, enligt massmedias rapporter, en interimistisk regering
bildas. I regeringen skall förmodligen bl.a. ANC och de Klerks nationalist-
parti och kanske även andra partier ingå. En övergångsregering skall skriva
en ny författning.

Betyder den här öppningen att de svenska sanktionerna kommer att lättas
ytterligare? Anser statsrådet att det, i väntan på att bojkotten helt skall slo-
pas, skall tillåtas en mer generell dispensgivning? Går det i så fall inte emot
det beslut som riksdagen tidigare har fattat?

Kan inte det uppfattas som att svenska dispenser i så fall är nytt inslag i
regeringens Sydafrikapolitik? Tidigare har dispens givits endast för läkeme-
delsexport eller export av medicinsk utrustning, vilket statsrådet nämnde i
sitt svar.

Statsrådet hänvisar också i svaret till samtal med Nelson Mandela, när han
i våras var i Sverige. Regeringen berättade då för honom om en mer liberal
praxis för dispenser från handelsförbudet. Det skulle vara intressant att veta
vad Mandela gav för svar på den upplysningen. Eller var det en upplysning
som han fick acceptera?

Enligt vad jag har erfarit har bl.a. ANC uttryckt sin oro över den nya trend
som kommit till uttryck, bl.a. i Sverige. Jag anser att vi inte får svika dem
som kämpar för demokrati i Sydafrika. Jag tycker att det är viktigt, och jag
tänker på alla de människor som under årtionden levt under förtryck, förföl-
jelse och apartheid, människor som levt som flyktingar i sitt eget land.

Vi talar i många andra sammanhang om att vi står på demokratins sida.
Jag anser att målsättningen arbete för demokrati måste stå fast och om och
om igen slås fast i land efter land i vår värld.

Även om det finns en viss öppning i att kunna lämna dispens från investe-
ringsförbudet under den tid som återstår till dess att detta slutligt kan upp-
hävas, anser jag att det trots detta inte får finnas någon automatik i dispens-
givningen. Dispensförfarandet får inte användas för att frångå gällande
sanktioners syfte. Det är viktigt.

I september 1991 sade de Klerks justitieminister, Koibie Coetsee, i ett ut-
talande: ”Det var de internationella sanktionerna som tvingade Nationalist-
partiet och regeringen att förändra apartheidpolitiken.” Vi kristdemokrater
tycker att sanktionspolitiken har varit bra som påtryckningsmetod mot
apartheid och för demokrati. Det är viktigt att inte släppa på sanktionerna
innan de har uppnått sitt fulla syfte.

Herr talman! Det är också angeläget att fastslå att dispenserna inte får ges

i avsikt att kringgå investeringsförbudet, så länge de politiska förhållandena
i Sydafrika motiverar en restriktiv tolkning av förbudet.

Att situationen fortfarande är labil visar ett uttalande som de Klerk har
gjort, där han påpekar att flera saker måste inträffa nästa år för att målet
om val 1994 skall uppnås, nämligen framgång för bilaterala samtal med olika
grupper, en flerpartikonferens som skall vara avslutad i mars och att en över-
gångsförfattning träder i kraft i september.

Det är viktigt att få fastställt att riksdagens beslut om vilka förutsättningar
som skall gälla för upphävande av sanktionerna mot Sydafrika ligger fast.

Anf. 63 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Herr talman! Jag vill också tacka statsrådet för svaret på Hans Göran
Francks interpellation, men jag måste säga att jag sätter en del frågetecken
i kanten på det svaret.

Det första gäller att statsrådet säger att han inte delar Hans Göran Francks
uppfattning om den precisering som utrikesutskottet gör i fråga om skärp-
ningen av kriterierna för dispenser. Jag förstår inte riktigt det resonemanget.
Vi kan kanske tala litet grand ytterligare här om vad det är som gör att stats-
rådet anser sig inte dela Hans Göran Francks uppfattning.

Enligt min mening och enligt protokollet från den debatt som fördes här
den 1 juni är det mycket klart att vad riksdagen beslutade är vad som har
angivits av de föregående talarna. Jag tycker inte att det finns utrymme för
några tolkningssvårigheter.

Det står i utskottets betänkande att det är fråga om ”en stegvis avveckling
av sanktionerna under förutsättning av att vissa villkor kopplade till en fort-
satt utveckling i Sydafrika till demokrati uppfylls. Således bör enligt utskot-
tets uppfattning handelsförbudet jämte övriga sanktioner och rekommenda-
tioner enligt punkt 2.5. till 2.8. i propositionen kunna upphävas när det före-
ligger en bindande överenskommelse om en interimsregering i Sydafrika.”
Det är mycket klart och redigt, likaså villkoren för upphävande av investe-
ringsförbudet.

Jag sade i debatten den 1 juni: ”Det är bra att utskottet så tydligt redogör
för den ordning och den process som skall gälla för Sveriges agerande i sank-
tionsfrågan. Regeringen har här fått ett tydligt körschema.” Jag anser att re-
geringen har ett tydligt körschema men nu tänjer på detta.

Menar statsrådet att riksdagens beslut vad gäller garantier för en över-
gångsregering i dag har förverkligats? Är det så som det står i betänkandet?
Eller tänjer regeringen på riksdagens beslut? Jag menar att så är fallet.

Sedan gör statsrådet en stor poäng av att regeringen samråder med Sydaf-
rikadelegationen. Vi som var med i processen som vidtog här med anledning
av Sydafrikadelegationens arbete vet att det fanns ett visst missnöje med de
rapporter som först kom, att dessa blev justerade och att vi slutligen landade
på det som riksdagen sade.

Jag menar att regeringen snarare skall titta på riksdagens beslut än på vad
som sades vid överläggningar med Sydafrikadelegationen. Riksdagen har
faktiskt stramat upp det.

De Klerks förhalningstaktikär ju påtaglig. Jag vet vilken eufori som rådde
här i våras när Sydafrikadelegationen kom hem. Man talade om att det var

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

fråga om snarare veckor än månader innan det skulle finnas en övergångsre-
gering. Jag varnade då för det ställningstagandet, och jag varnar för det i
dag.

Vet man litet grand om den vita minoritetens förhandlingstaktik, kan man
förstå att det här kommer att ta tid, och vi skall inte ha för bråttom. Jag be-
klagar att andra länder har haft det i sanktionsfrågan.

Samtidigt är det ju så, precis som Margareta Viklund påpekade här, att
demokratin nu genomförs i land efter land på den afrikanska kontinenten.
Vi ser att enpartistater förvandlas till flerpartistater med demokratiska val.
Att då sända sådana signaler när det gäller Sydafrika som den svenska rege-
ringen gör är helt felaktigt, menar jag.

Sanktionerna har ju aldrig haft som utgångspunkt den svenska industrins
möjligheter att fungera. På flera ställen står det i svaret som statsrådet har
läst upp att sanktionerna innebär avsevärda nackdelar för svenska företags
möjlighet att verka i Sydafrika, med betydande konsekvenser för produktio-
nen och sysselsättningen i Sverige. Det står vidare att berörda företag och
deras anställda självfallet välkomnar regeringens beslut.

Men så har det alltid varit. Det är inget nytt. Den debatten har vi alltid
haft när det gällt sanktioner mot Sydafrika. Nu har man på något sätt vänt
på hela debatten, så att det är Sveriges industri man först funderar kring,
inte vad sanktionerna som sådana skall åstadkomma.

Slutligen vill jag ställa två precisa frågor: Anser ministern att regeringens
agerande är i överensstämmelse med riksdagens beslut? Och anser statsrådet
att regeringens agerande påskyndar demokratiseringsprocessen i Sydafrika?

Anf. 64 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Situationen i Sydafrika är minst sagt instabil, och vi nås näs-
tan dagligdags av motsägelsefulla rapporter om vad som händer i de förhand-
lingar som förs mellan regering och opposition. Att det är ett svårbedömt
läge kan alla vara överens om. I det läget ser jag det som oerhört viktigt att
Sverige står fast och att vi upprätthåller det tryck som vi kan upprätthålla
mot den sydafrikanska regeringen.

När jag läste det svar som statsrådet har givit blev jag precis som herr
Biörsmark förvånad över formuleringarna. Statsrådet säger: ”1 ljuset härav,
med tanke på sysselsättningsläget i Sverige,---” Längre ner står det som

herr Biörsmark tidigare citerade om produktion och sysselsättning i Sverige.

Detta är ett märkligt resonemang. Jag är inte tillräckligt mycket historiker
eller statsvetare för att kunna bedöma om det har stöd i den lagstiftning och
de beslut som riksdagen via ett förslag från utskottet har fattat, men det ver-
kar oerhört märkligt. Om man drar ut resonemanget innebär det i sin för-
längning, att så fort ett företag som har verksamhet i Sydafrika anför som
skäl att sysselsättningen här i Sverige skulle påverkas, skulle regeringen i
princip säga ja till dispenser. Det tror jag inte att det finns utrymme för ge-
nom de beslut som vi har fattat här i riksdagen.

Statsrådet citerar på s. 2 i sitt svar utskottets betänkande. Där sägs att man
kan ha vissa speciella skäl. Är de speciella skälen för att ge dispenser det
svenska sysselsättningsläget?

En annan fråga som jag vill kommentera är det som sägs på slutet i svaret.

Där sägs att regeringen i sedvanlig ordning har haft samråd med den parla-
mentariska Sydafrikadelegationen och i utrikesnämnden. Nu vet vi att dis-
kussionerna i utrikesnämnden är hemligstämplade, och där kan vi inte få nå-
gon information.

När det gäller det dispensbeslut som regeringen fattade den 29 oktober vill
jag fråga: Tillstyrkte de som deltog i delegationsmötet och i det samråd som
regeringen genomförde alla dessa dispenser? Tillstyrkte de den generella
dispens som Atlas Copco har fått? Var de eniga i samrådet? Det vore intres-
sant att få reda på. Jag ifrågasätter att det skulle kunna vara så, men statsrå-
det kan kanske skingra dessa oklarheter.

Herr talman! Vad regeringen nu gör är i princip att bakvägen via dispens-
förfarandet upphäva den sanktionslagstiftning som Sverige trots allt har. Jag
är så pass fundersam att jag anser att man kanske skall överväga om detta
inte strider mot riksdagens beslut. Man får då be konstitutionsutskottet att
granska ärendet för att se om regeringen har gjort rätt tolkning av riksdagens
beslut.

Anf. 65 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Tidigare talare har ställt ett stort antal frågor och gjort ett
stort antal kommentarer till det svar jag har givit på Hans Göran Francks
interpellation. Jag skall så gott tiden medger det försöka att i ett samman-
hang besvara de olika frågor som ställts.

Det regeringen har beslutat innebär en uppmjukning av dispensbestäm-
melserna. Men det är inte fråga om ett avskaffande av sanktionerna. Om
regeringen hade ansett att villkoren uppfyllts hade sanktionerna avskaffats.
Detta är ett steg på vägen i ljuset av utvecklingen i Sydafrika. Det är en ut-
veckling som är mycket svårbedömd och svårtolkad. Man slits mellan hopp
och förtvivlan. Faktum är att de tidsplaner som den parlamentariska delega-
tion som besökte Sydafrika i våras trodde var realistiska, har visat sig inte
vara realistiska. Det är ett tecken på hur svårt det är att bedöma det hela.

Det är viktigt att de svenska företagens konkurrenssituation och hur detta
påverkar deras egna förhållanden här hemma och sysselsättningen finns med
i bilden. De kriterier vi nu har innebär, som jag sade i mitt svar, att vi medger
dispens, om ett upprätthållande av handelsförbud skulle leda till avsevärda
nackdelar för svenska företags möjligheter att verka i Sydafrika och till bety-
dande konsekvenser för produktion och sysselsättning i Sverige.

Vad vi framför allt tittar på är om företagen tidigare har varit verksamma
i Sydafrika - detta som svar på Margareta Viklunds fråga. Det är fråga om
olika typer av företag. Generellt gäller i den utvidgade dispensgivningen att
företagen tidigare har varit verksamma i Sydafrika och alltså lidit särskilt
hårt av sanktionslagstiftningen. Det är ett kriterium. Regeringen har inte
med anledning av synnerliga skäl medgivit några nya handelsströmmar.

Detta är en besvärlig avvägning, det medger jag gärna. Men jag vill inte
minst till Hans Göran Franck säga, att om han liksom jag besöker svenska
företag - vilket utgår från att han gör - får han också klart för sig hur besvär-
ligt läget är. Jag har själv haft kontakt med ett antal företagsledningar, repre-
sentanter för de anställda och de centrala fackföreningsinstanserna. De har

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 33

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

med mig tagit upp de problem för jobben och sysselsättningen som orsakas
av Sydafrikasanktionerna.

Det är inte så att vi förlorar en massa export och jobb på grund av sanktio-
nerna. Det är ett pris som vi har varit beredda att betala, och i viss utsträck-
ning är beredda att fortsätta att betala, i solidaritet med de demokratiska
krafterna i Sydafrika. Men det är fråga om den avvägning som vi i Sverige
gör, och som andra länder gör. Ser vi till de nordiska länderna har Danmark
och Finland avskaffat det generella handelsförbudet. Norge har det kvar,
men man har i mycket stor utsträckning uppmjukat det. Vi blir i den här
utvecklingen snart ensamma på skansen.

När man samtalar med anställda i företagen eller företagsledningarna,
speciellt de som har sin sysselsättning hotad, är det inte särskilt lätt att för-
klara och försvara sanktionspolitiken, just på grund av att andra har avveck-
lat den och vi nu är tämligen ensamma om att upprätthålla den. Det leder
till mycket stora nackdelar för svenskt näringsliv, något som man inte kan
undgå att också beakta.

När detta är sagt, vill jag konstatera att de beslut som har fattats är i full
överensstämmelse med gällande lagstiftning. Den medger regeringen att be-
vilja dispenser från handelsförbudet. Jag vill också betona att det sätt på vil-
ket regeringen använder dispensinstitutet självfallet står i överensstämmelse
med gällande lagstiftning och de uttalanden som har gjorts av riksdagen.

En viktig instans är parlamentarikernämnden, dvs. den s.k. Sydafrikade-
legationen. Vi har strävat efter att åstadkomma en mycket bred enighet i
dessa olika frågor, men det är ingalunda det enda. I mitt interpellationssvar
har jag citerat utrikesutskottets uttalande. Regeringen har också samrått i
dessa frågor i utrikesnämnden. Det är riktigt att överläggningarna i utrikes-
nämnden är hemliga. Jag kan därför inte från denna talarstol redovisa dem.
Men utifrån mina allmänna kontakter kan jag säga att det föreligger en bred
partipolitisk enighet bakom de beslut som nu har fattats.

Anf. 66 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är viktigt att Ulf Dinkelspiel här nu medger att det är
fråga om en uppmjukning. Regeringen tar också nya hänsyn som inte ingår
i själva Sydafrikalagstiftningen. Han talar om att vi är beredda att betala pri-
set att man luckrar upp tillämpningen. I sanktionslagstiftningen ligger att vi
har varit beredda att betala ett pris för sanktionerna.

Felet är att regeringen går alldeles för långt i dispensgivningen. Den all-
männa dispensen står i strid med riksdagsbeslutet, eftersom den innebär ett
kringgående av bestämmelserna. Regeringen iakttar inte den restriktivitet
som riksdagen klart har uttalat sig för.

Om dispenser skall ges med motiveringen att svenska företag har förlorat
marknadsandelar, hade Sverige över huvud taget inte kunnat ha några sank-
tioner. Det är en självklar bieffekt av sanktionerna, som har konstaterats
gång på gång av olika utredningar och i samband med beslut.

Sedan talar Ulf Dinkelspiel om att dessa avsteg och denna långtgående
förändring av politiken kan ske med hänvisning till andra länder. Men han
svarar inte på den fråga som jag ställde om den amerikanske presidentens
hållning. Den kommer att få effekter i många länder, såvitt jag kan förstå.

Det är en klar skärpning. Det här uttalandet kom just när jag var i Sydafrika.
Det blev naturligtvis föremål för mycken oro och bestörtning inom de kret-
sar som slår vakt om den nuvarande regimen. Det är märkligt att statsrådet
inte beaktar detta.

Dispensen till Atlas Copco är ju ingen liten fråga. Det är inte en dispens
som gäller en enstaka sak. Dispensen får mycket vittgående konsekvenser.
Det talas inte om en generell dispens av det här slaget någonstans i själva
handelsförbudet och i bestämmelserna. Det här är en innovation när det gäl-
ler beslutet som jag inte tycker är tillåten.

Anf. 67 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Låt mig tacka för det ytterligare klargörandet av statsrådets
svar. Jag tycker inte riktigt att jag fick svar på ett par frågor som jag ställde.
Därför vill jag ställa dem igen.

Anser statsrådet att det finns en bindande överenskommelse om interims-
regering i Sydafrika? Kommer det att lättas ytterligare på sanktionerna till
följd av vad som nu har skett i Sydafrika, enligt massmedia?

Det har tidigare sagts här att de signaler som Sveriges regering och riks-
dag, genom sitt agerande, sänder ut bl.a. gällande sanktionerna är mycket
viktiga för den pågående processen i Sydafrika. Demokratiseringsprocessen
behöver stöd. Det är viktigt att hålla ut i givandet av stöd. I land efter land
kan vi ju se hur skör demokratin är. Vi behöver inte gå särskilt långt för att
se det.

Utifrån den ekonomiska situation som vårt land befinner sig i kan jag för-
stå att bl.a. näringslivet känner en viss otålighet över att det inte just nu går
att få bort alla restriktioner. Min vädjan görs för Sydafrikas folks skull och
för att få ett slut på apartheid. Vi måste försöka att hålla ut i det som vi nu
har påbörjat. Den svaga demokratilåga som har börjat glimma och flämta
får inte släckas ut. Den måste skyddas. Riksdagens beslut måste också stå
fast till dess att något annat har beslutats.

Anf. 68 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Herr talman! Det låter litet bestickande när statsrådet säger att det är
fråga om en uppmjukning. Det låter som om detta är ett agerande inom ra-
men för riksdagens beslut. Det är bara en uppmjukning av detta. Var går då
gränsen för denna uppmjukning? När passerar man gränsen för vad riksda-
gen har beslutat? Det kan bli en ganska delikat bedömning framöver. Den
får man kanske pröva i ett historiskt perspektiv så småningom, som antytts
här. Enligt min uppfattning har den gränsen passerats genom uppmjuk-
ningen i de beslut som regeringen har fattat.

Jag återkommer till att utgångspunkten är företagens och de anställdas in-
tressen. Jag har full respekt för dessa svårigheter. Det har jag alltid haft. Jag
har alltid menat att Sverige får agera på ett sådant sätt att den enskilde inte
kommer i kläm. Så har jag alltid resonerat när det gäller Sydafrikapolitiken
och sanktionerna. Så får det bli nu också.

Men det är ett övergivande av svensk politik gentemot Sydafrika att ha det
som utgångspunkt, motivering, förklaring och anledning till att man agerar
som man gör.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Jag förstår sammanfattningsvis inte att statsrådet kan påstå att detta är i
överensstämmelse med riksdagens beslut. Vi får väl se vad historien säger
om detta så småningom.

Att åberopa andra länders agerande är också ett argument som kan låta
bestickande. Danmark och Finland har ändrat på politiken, och då skall vi
följa efter. Sverige har inte haft den hållningen tidigare. Vi har agerat själv-
ständigt, vi har varit föregångare och drivit på. Det skulle vara olyckligt om
Sverige skulle överge ANC, dess syn och dess strävanden. Det pågår en för-
halningstaktik. Jag har en känsla av att Sverige nu håller på att förlora något
av det vi stått för tidigare, nämligen en solidarisk politik för de svarta i Syd-
afrika.

Anf. 69 KENT CARLSSON (s):

Herr talman! Den uppmjukning som statsrådet talar om riskerar ju, som
flera andra påpekat här, att bli ett fullständigt avskaffande av sanktionerna.
Det har jag inte uppfattat att riksdagen har varit beredd att göra i det här
läget. Vi är väl något slags apor på Skansen, som envist håller fast vid de
beslut som den här församlingen - Sveriges högsta beslutande organ, riksda-
gen - har fattat.

Med de skäl, de svenska sysselsättningsskälen, som statsrådet står kvar
vid, kan inte jag se att man skulle kunna vägra något svenskt företag dispens.
Det innebär att man i princip faktiskt har avskaffat sanktionslagstiftningen
bakvägen. Om regeringen gör den bedömningen utifrån sysselsättningsläget
i Sverige och konsekvenserna för produktion och sysselsättning här hemma,
är det då inte mer ärligt och konsekvent att gå tillbaka till riksdagen och be-
gära en ändring av beslutet? Då får riksdagen återigen diskutera detta, med
de nya fakta som kan ha kommit fram.

Jag ställde en fråga tidigare. Den gällde faktiskt inte utrikesnämnden. Det
var jag noga med att poängtera. Jag vet att förhandlingarna och diskussio-
nerna där är hemliga. I det svar som statsrådet har lämnat på Hans Göran
Francks interpellation står det: ”Beslutet har i sedvanlig ordning föregåtts av
samråd med den parlamentariska Sydafrikadelegationen---.”

Vilken information har man givit till Sydafrikadelegationen, och vad har
de olika parterna sagt om detta med att man nu mjukar upp eller nästan i
princip avskaffar sanktionerna? Var man överens om det? Fick delegaterna
i delegationen information om att det var en generell dispens för Atlas
Copco? Vad sade man om det? Det gällde aliså inte utrikesnämnden, utan
Sydafrikadelegationen.

Anf. 70 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Låt mig först upprepa vad jag sade tidigare. Det är fråga om
en uppmjukning av den praxis som gäller för dispensgivningen inom ramen
för nuvarande lagstiftning. Det är icke fråga om ett avskaffande av sanktio-
nerna. Om vi skulle avskaffa sanktionerna skulle vi godkänna alla de dispen-
ser som har lämnats in och de som ligger och väntar på beslut. Vi iakttar
fortsatt restriktivitet på det här området just med hänsyn till utvecklingen i
Sydafrika. Den har inte gått så långt att vi anser tiden mogen för att avskaffa
handelsförbudet.

Jag vill klart understryka att det här är ett pris som vi är beredda att betala
i fortsättningen i solidaritet med de demokratiska krafterna i Sydafrika. Det
är viktigt att slå fast detta här.

Jag vill samtidigt säga att detta är inget lätt beslut. Vi beaktar utvecklingen
i Sydafrika, och det är i ljuset av utvecklingen där som beslutet har fattats.
Vi beaktar också vad andra länder har gjort. Jag har pekat på att andra län-
der har gått i uppmjukande riktning.

Hans Göran Franck har pekat på Bill Clintons uttalande. Jag har inga indi-
kationer på att det skulle innebära att man från amerikansk sida skulle vara
beredd att införa handelssanktioner av det slag som Sverige nu har. Om jag
har fel på den punkten skulle det vara intressant att få höra vad Hans Göran
Franck har för informationer på den punkten. Är USA berett att införa han-
delssanktioner?

I bilden ingår överväganden av svenska företags framför allt långsiktiga
konkurrensställning på den sydafrikanska marknaden. Förhoppningen är ju
att utvecklingen går i den riktningen att vi snart skall avskaffa handelssank-
tionerna. Även om jag sympatiserar med delar av Hans Göran Francks bak-
omliggande motiv, har jag svårt att följa honom när han så bestämt tar av-
stånd från varje hänsyn till svenska företags intressen i det här samman-
hanget. Jag tycker att det är något uppseendeväckande att en företrädare för
ett parti som har en minskning av arbetslösheten som ett av de allra främsta
målen så helt vill bortse från detta argument när vi diskuterar denna fråga
och tar det till intäkt för en stark kritik mot regeringen i fråga om dispenspo-
litiken. Engelsmännen brukar använda ett uttryck med innebörden att man
skjuter sig själv i foten. Risken är påtaglig att precis göra så med en sådan
politik.

Det här är en svår avvägning. Vi har gjort denna avvägning, och vi har
icke kommit till den punkt då tiden är mogen att avskaffa sanktionerna. Men
nuvarande riksdagsbeslut förutsätter en interimsregering innan ett bindande
beslut kan fattas. Det kan diskuteras i vilken utsträckning den överenskom-
melse som har träffats mellan ANC och regeringen skall karakteriseras som
en bindande överenskommelse. Men den svenska regeringen har icke funnit
att tiden är mogen att avskaffa handelssanktionerna nu. Som svar på Marga-
reta Viklunds fråga kan jag säga att beslut har fattats om vissa lättnader i
dispensgivningen.

Kent Carlsson ställde en fråga om parlamentarikerdelegationen. Ja, den
har hållits orienterad om hela utvecklingen, inte bara om den allmänna be-
dömningen utan också om de beslut som har fattats om uppmjukningen av
dispensgivningen. Beslutet har fattats under bred partipolitisk enighet.

Herr talman! I en situation där det är svårt att väga de olika hänsyn som
regeringen måste ta, och det gäller även för en ansvarig riksdagsman, tror
jag ändå att det finns en grundläggande enighet på en punkt, nämligen att
handelsförbudet skall kunna avskaffas så snart som möjligt. Det är inte så
mycket av hänsyn till handelsförbudet som sådant utan just i de grundläg-
gande frågorna att utvecklingen i Sydafrika skall gå i en sådan riktning att
förutsättningarna finns att avskaffa handelsförbudet i enlighet med det be-
slut som riksdagen har fattat.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

5 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 33

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Anf. 71 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Tiden är alls inte mogen för ett upphävande av sanktionerna,
eftersom det inte finns ett bindande avtal om en övergångsregering. Det
finns nu många problem på vägen dit.

Den fråga vi diskuterar är att regeringen har utnyttjat dispensgivningen i
en otillbörlig och alltför stor utsträckning. Sedan den 1 januari har det kom-
mit in 89 ansökningar om dispens. De strömmar till i ökad takt. Det är också
allvarligt att regeringen inte ens bryr sig om vad Kommerskollegium säger.

Den absolut viktigaste frågan är den generella dispensgivningen. Kommer
regeringen att även ge Sandvik generell dispens? Då hävdar jag bestämt att
det kommer att utgöra ett ytterligare steg på vägen att frångå det av riksda-
gen fattade beslutet om en restriktiv tolkning.

Handelsministern nämnde den fråga jag ställde om USA. I USA är det
varje enskild delstat som fattar beslut i dessa frågor. Det finns delstater som
går längre än andra när det gäller sanktionerna och även när det gäller han-
del.

Bill Clinton har sagt att han inte kommer att ändra på någon av delstater-
nas beslut. Han uttalar sig för en skärpning. Den viktigaste punkten gäller
frågan om IMF, vilket har den största betydelsen för Sydafrika. Han intar
där en negativ hållning till att göra satsningar på Sydafrika under rådande
förhållanden. Han tar klart ställning för ANC och visar hänsyn till dess in-
tressen.

Däremot talar Ulf Dinkelspiel mest om svenska intressen. Det går natur-
ligtvis att ge vissa dispenser. Men avvägningen har gått alldelse för långt, och
man tillmötesgår de svenska företagen alldeles för mycket. Det är ett pris
som vi har varit beredda att betala. Men det utgör ett alldeles för dåligt hän-
synstagande till ANC. På den punkten har Ulf Dinkelspiel klart blivit kland-
rad av ANC:s ledning. Jag delar den uppfattningen, och jag tror att det finns
en stark opinion i vårt land som gör detsamma.

Anf. 72 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Jag håller med statsrådet om att detta är en svår fråga, och
jag vet att frågan behandlas seriöst på många olika nivåer och i många instan-
ser. Det är en fråga som fordrar hänsynstagande, solidaritet och avvägningar
i olika dimensioner.

Statsrådet sade som svar på min tidigare fråga att det skall ske vissa lättna-
der. Det har redan skett lättnader i dispensgivningen. Som jag sade inled-
ningsvis tycker jag att det är viktigt att det inte blir rutin eller automatik i
dispensgivningen. Dispensförfarandet får inte användas för att frångå gäl-
lande syften med sanktionerna. Man måste hålla fast vid dispensgivningen
som en sista utväg och med hänsynstagande till många dimensioner.

Anf. 73 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Hans Göran Franck hänvisade i sitt sista inlägg enbart till
ANC:s uppfattning i frågan. Han berörde inte på något sätt de svåra avväg-
ningar som man ställs inför när man har att beakta dessa hänsyn mot andra
hänsyn. Inte heller pekade han på något sätt på det faktum att det från
ANC:s sida har uttalats förståelse och uppskattning för att Sverige, som ett

av de två återstående länderna, upprätthåller det fortsatta handelsförbudet
och därmed är beredd att fortsätta att betala ett pris för att visa solidaritet
med ANC. Det är en solidaritet som jag har betygat i mina tidigare svar.

Jag har också uttryckt förhoppningen om att processen skall leda fram till
en sådan situation att förutsättningar skapas för avskaffande av handelsför-
budet. På den punkten kan vi alla vara ense.

Jag vill också peka på vad Hans Göran Franck sade en passant, att det
kommer in mängder av dispensansökningar. Det visar ju på svårigheterna
och på det intresse som finns från svensk sida, från företag och anställda. Jag
kan försäkra att jag hör från arbetsgivare, fack och andra om de svårigheter
som detta förbud skapar.

Vi upprätthåller fortfarande förbudet. Det är priset som vi betalar. I ljuset
av utvecklingen i Sydafrika medger vi samtidigt en uppmjukning.

Till Margareta Viklund vill jag säga att vi har beslutat om dessa lättnader,
och de kriterier som jag angav här är de som fortsatt kommer att tjäna som
utgångspunkt. Det kommer uppmuntrande men också nedslående rapporter
från Sydafrika. Utvecklingen är oerhört svårtolkad och svårbedömbar. Jag
har icke för avsikt att i nuläget föreslå någon ändring, någon ytterligare lätt-
nad, av de nya kriterier vi använder. Men det är alldeles klart att eventuella
fortsatta beslut får bli beroende av utvecklingen i Sydafrika.

Vi följer utvecklingen i Sydafrika noggrant. Vi har mycket nära kontakter
med de olika parterna. Vi söker efter bästa förmåga göra en bedömning av
utvecklingen sådan den kan komma att te sig framöver. Men jag erkänner
gärna att det är mycket svårt.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1992/93:Jol7 till jordbruksutskottet
1992/93:Sk9 och SklO till skatteutskottet

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1992/93:135 Åtgärder för att stärka det finansiella systemet

Konstitutionsutskottets betänkanden

1992/93:KU7 Allmänna helgdagar, m.m.
1992/93:KU9 Riksdagsfrågor

1992/93:KU10 Riksdagens förvaltningskontors verksamhetsberättelse

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Finansutskottets betänkande

1992/93:FiUll Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1991/92

Skatteutskottets betänkande

1992/93:SkU12 Föreskrifter för fastighetstaxering

Justitieutskottets betänkanden

1992/93:JuU8 Immunitet och privilegier inom ESK

1992/93:JuU9 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
1992/93:JuU10 Teleavlyssning och teleövervakning

Lagutskottets betänkanden

1992/93:LU6 Arrestkonventionen m.m.

1992/93:LU7 Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk
m.m.

1992/93:LU8 Grannelagsrätt och tomträtt

1992/93:LU9 Ändring i produktansvarslagen

1992/93:LU12 Märkning av textilier

1992/93:LU13 Märkning av hushållsapparater

1992/93:LU24 Ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag

Utrikesutskottets betänkanden

1992/93:UU4 Tillämpning i fråga om ”Förbunds-republiken Jugoslavien”
(Serbien-Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa internationella sank-
tioner samt ändring av nämnda lag

1992/93:UU5 Godkännande av avtal rörande handeln mellan EFTA-sta-
terna och Israel m.m.

1992/93:UU6 Godkännande av frihandelsavtal med Färöarna, m.m
1992/93:UU10 Svensk ekonomisk zon

1992/93:UU11 Omedelbara hjälpinsatser i det forna Jugoslavien

Socialutskottets betänkanden

1992/93:SoU5 De bostadslösas situation

1992/93:SoU6 Följdlagstiftning med anledning av den nya läkemedelslag-
stiftningen m.m.

Trafikutskottets betänkande

1992/93:TU4 Vissa trafiksäkerhetsfrågor

Näringsutskottets betänkande

1992/93:NU8 1992 års redogörelse för de statliga företagen

9§ Anmälan om interpellationer

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 26 november

1992/93:53 av Ines Uusmann (s) till kommunikationsministern om utvärde-
ringen av 1988 års trafikpolitiska beslut:

Riksdagen fastställde år 1988 grunderna för trafikpolitiken för 1990-talet.
Det övergripande målet för trafikpolitiken är enligt riksdagsbeslutet att er-
bjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsstäl-
lande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhälls-
ekonomiska kostnad.

Riksdagen har också beslutat att en utvärdering av 1988 års trafikpolitiska
beslut skall ske under 1992.

Nu återstår endast en dryg månad av år 1992, och riksdagen har ännu inte
presenterats någon sådan utvärdering.

Jag vill med anledning av detta ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att den beslutade utvärderingen
skall ligga på riksdagens bord före utgången av år 1992?

1992/93:54 av Ulla Tilländer (c) till justitieministern om påföljder för rattfyl-
leri:

En person som är onykter och sätter sig vid ratten rör sig med ett dödligt
vapen i sina händer. Medvetandet om den situationen trubbas av i propor-
tion till ju mer påverkad av alkohol föraren är. Med jämna mellanrum på-
minns vi om att människor inte tagit till sig vetskapen om att alkohol och
bilkörning inte hör ihop. Resultatet avspeglar sig i tragedier på vägar, gator
och trottoarer där oskyldiga mejas ned med lemlästning eller död som följd.

Jag vill ta som exempel en rubrik ur tidningen iDAG den 21 april 1992:
Rattfyllerist körde ihjäl 11-åring. Det var vid 12-tiden på påskdagen som
Nicklas (fingerat namn) och en jämnårig kamrat kom gående på en trottoar
i Askim söder om Göteborg. Då kom en bil körande upp på gångbanan och
mejade ned honom bakifrån. Bilen fortsatte utan att stanna. Den kraftigt
berusade föraren greps senare. Vederbörande misstänktes för vållande till
annans död, smitning och rattfylleri. Trots det släpptes hon ett par timmar
efter gripandet.

Vad som med rätta upprör människor är inte bara den tragiska händelsen
i sig, som så meningslöst drabbar den eller de som blir direkt träffade och
deras familjer, utan det är också, som många upplever det, samhällets otill-
räckliga reaktion på det som skett.

Det saknas en klar och otvetydig reaktion från samhällets sida som i ord
och handling säger att priset måste vara högt för den som med vett och vilja
med alkohol i kroppen sätter sig vid ratten och kör ihjäl en människa.

Det pågår visserligen arbete för att utreda den nuvarande rattfyllerilagen,
men liknande fall som det jag kortfattat har refererat här har inträffat år ef-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

ter år. Avsaknaden av åtgärder som både straffar de skyldiga och på ett före-
byggande sätt varnar dem som i det här sammanhanget är lättsinninga och
obetänksamma blir mer och mer påtaglig.

Vad man saknar är en kontinuerlig information från rättsvårdande myn-
digheter som ihärdigt inpräntar att rattfylleribrott är allvarligt. Därför skall
risken att åka fast med sprit i kroppen öka. Polisens kontroller får inte in-
skränkas till punktinsatser. Som det nu är så utgör problemet med rattfylle-
rister på vägarna en mycket större risk än vad gemene man tror.

Det förebyggande arbetet måste också innebära att samhället reagerar
snabbt när man får någon indikation på att en person har alkoholproblem
och kombinerar det med bilkörning. Om samhället väljer att i sådana här fall
tillämpa något slags låt-gå-liberalism och väljer att hellre ”fria än fälla”, dvs.
underlåter att ingripa, då blir det alltid någon annan som får betala dyrt för
den underlåtenheten.

Jag vet att justitieministern har aviserat åtgärder som skulle tillgodose
många av de krav som måste ställas för att man skall kunna anse att samhäl-
let reagerar på ett tillräckligt kraftfullt sätt och i relation till den skada och
det lidande som ofta åsamkas både den enskilde och samhället i stort. Det
är ett helt batteri av åtgärder som har nämnts och som av referaten att döma
inte alls framstår som främmande för justitieministern. Hit hör:

* att man sänker promillegränsen för grovt rattfylleri,

* att den norska synen på en förare som kört onykter och dödat en person
och som kan dömas för bildråp också måste kunna vara något för Sverige,

* att fängelsestraffen för rattfylleri skall vara längre än nuvarande praxis,

* att straffminimum för grovt rattfylleri skärps,

* att det skall vara betydligt svårare att få tillbaka sitt körkort efter eventuell
rattfylleridom,

* att rattfyllerister omedelbart skall kunna låsas in och att körkortet direkt
tas om hand.

Allt det som har aviserats eller antytts är bra, men det finns en otålighet
mot att det dröjer så lång tid från tanke till tillämpning.

Jag vill med hänvisning till ovanstående till justitieministern ställa följande
fråga:

Är regeringen beredd att snarast införa stränga lagar mot rattfylleri till
skydd för alla som rör sig på gator och torg?

den 21 november

1992/93:55 av Rolf L Nilson (v) till miljöministern om försurningen:

Försurningen av vårt lands marker och vattendrag blir allt akutare. Varje
ny forskningsrapport som publiceras visar att läget är sämre än vad man tidi-
gare trott. Det är framför allt utsläppen av svavel- och kväveoxidföreningar
som orsakar den tilltagande försurningen.

Sverige har reducerat sina svavelutsläpp kraftigt, i många andra länder på-
går reduceringar av utsläppen. Problemet är att kväveoxidutsläppen inte har

minskat och att reduceringen av svavelutsläppen inte är tillräckliga för att
komma ned på nedfallsnivåer som är oskadliga.

De internationella avtal som nu finns om begränsningar av svavelutsläp-
pen förväntas inte minska svavelnedfallet över södra Sverige med mer än
5 -10 %. För att vi skall kunna räkna med en varaktig förbättring krävs ut-
släppsreduceringar med ca 80 % i förhållande till dagsläget. Sverige bör i de
internationella förhandlingarna inte nöja sig med mindre.

Beträffande kväveoxidutsläppen måste Sverige visa hur målet med en tret-
tioprocentig reducering från år 1980 till 1998 skall ske. Hittills har från år
1980 till 1992 ingen nämndvärd minskning över huvud taget skett. De minsk-
ningar av utsläpp som skett vid fasta anläggningar har tyvärr motverkats av
ökade utsläpp från trafiken. Katalysatorer i bensindrivna personbilar räcker
ej för att minska utsläppen av kväveoxid från vägtrafiken till en acceptabel
nivå.

Forskningsrapporterna är alarmerande och djupt oroande

I t.ex. Monitor 12 ”Försurning och kalkning av svenska vatten”, Natur-
vårdsverket, konstateras bl.a. följande:

”Någon nämndvärd minskning av nederbördens surhet har ännu inte ägt
rum. I Sydsverige uppgår pH-värdet inte till mer än 4,2-4,3 vilket innebär
att nederbörden fortfarande är mer än tio gånger surare än i förindustriell
tid. I Mellansverige och längs Norrlandskusten är det sura nedfallet nästan
lika omfattande - det genomsnittliga pH-värdet i regn och snö är där
4,4-4,5.”

Närmare 40 % av landets sjöar riskerar att drabbas av försurning om ytter-
ligare effektiva åtgärder ej genomförs. I ett försök att uppskatta värdeförlus-
ten som våra försurade sjöar utgör hamnar summorna hittills på 1 -2 miljar-
der.

En undersökning från Lunds universitet visar att skadorna på Halland och
Skånes skogar nu är så omfattande att de ekonomiska förlusterna förmodli-
gen kommer att kunna räknas i hundratals miljoner kronor om året.

En stark oro finns att ytterligare stress för träden, t.ex. en torrsommar,
kan utlösa en omfattande skogsdöd. Då är det för sent med insatser.

Det mest oroande är de tröskeleffekter som kan inträffa i våra marker,
vilket betyder att när bl.a. pH-värdet sjunkit ned till en viss gräns kan det
relativt snabbt ske kemiska och därmed biologiska förändringar i marken
som bl.a. snabbt minskar trädens överlevnadsgrad. Även kvävemättnaden
ger tröskeleffekter. Allvarligt är också att markens innehåll av ämnen som
neutraliserar det sura nedfallet, på många håll närmare sig kritiska nivåer.

I delar av Skåne, Västkusten, Småland och Blekinge är vi nu nära ett pH-
värde i marken där det plötsligt kan ske dramatiska förändringar i markens
naturliga kemiska balans. Sjunker pH-värdet ytterligare frigörs bl.a. giftiga
metaller - t.ex. aluminium som normalt är bundet och inte påverkar biosfä-
ren - och både växter och djur dör.

Även försurningen av marker i Norrland inger stor oro. Beroende på bl.a.
jordart är stora områden hårt drabbade av försurningen, och vidsträckta om-
råden tycks ha liten motståndskraft mot ytterligare försurande nederbörd.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

På några års sikt - kanske kortare tid - hotas skogstillväxten och timmer-
kvaliteten och därmed stora ekologiska och ekonomiska värden.

Sverige måste vidta egna åtgärder för att minska sina inhemska utsläpp av
svavel och kväveoxider; det är fråga om att minska vägtrafiken, effektivisera
energisektorn, åtgärder i jord- och skogsbruket, m.m.

Riksdagen har tidigare på initiativ från Vänsterpartiet debatterat försur-
ningen. Många menar nu att det kanske är Sveriges allvarligaste miljöpro-
blem.

Olof Johansson har många gånger tidigare berättat vad som tidigare gjorts
och vad regeringen skulle vilja göra.

Men jag undrar vad regeringen tänker vidta för åtgärder nu med anledning
av det allt akutare försurningsläget - frånsett ökade kalkningsinsatser som
jag antar är en självklarhet i de svåra lägen som nu råder.

Jag vill därför fråga miljöministern:

1. Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta nu med anledning av det
akuta försurningsläget?

2. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att fastställda mål beträffande
reduceringen av kväveoxidutsläppen skall nås?

1992/93:56 av Rosa Östh (c) till jordbruksministern om alternativa metoder
för äggproduktionen:

Riksdagen antog 1988 djurskyddslagen, som i vissa avseenden kraftigt
skärpte bestämmelserna vid djurhållning.

Beslutet innebar bl.a. att burhönsen skulle slippa ut ur sina burar senast
1998.

När beslutet fattades stod det tämligen klart för alla initierade att några
bra alternativ till burhönsuppfödning knappast existerade. Då bortser jag
från de mindre enheter som har mycket liten betydelse för landets äggpro-
duktion. För att möjliggöra en övergång till andra former krävdes alltså sats-
ningar på forsknings- och utvecklingsprojekt.

Riksdagen beslöt att det 1993 skall göras en utvärdering av de alternativa
sätt att hålla höns som kommit fram. De nya systemen får inte vara sämre,
vare sig för hönsen eller för hönsskötarna, än tidigare system, heter det.

En oro fanns i sammanhanget, vilket bl.a. kom till uttryck i en Centermo-
tion, beträffande möjligheten för svenska äggproducenter att med de nya
bestämmelserna hävda sig i konkurrensen med utländska producenter. Till-
gängliga uppgifter pekade bl.a. på större kostnader vid produktion med fri-
gående höns än vid produktion i burar. I konsekvens med det uppsatta målet
för svensk äggproduktion krävdes i reservationen importförbud av ägg som
värpts av utländska burhöns.

Nu är vi snart framme vid den av riksdagen uppsatta kontrollstationen
1993. Då skall det utvärderas om och i så fall vilka alternativa metoder till
burhållning som framkommit.

Av intresse är då att se hur regeringen och statliga organ uppmuntrar till-
komsten av sådana alternativ som riksdagen krävt. Det är inte minst av in-
tresse mot bakgrund av att det närmare samarbete med EG som nu inletts,
dels genom antagandet av EES-avtalet, dels genom ansökan om medlemska-

pet i EG. I sammanhanget har Sveriges hårda miljökrav framhållits som en
konkurrensfördel på den europeiska marknaden.

Att det finns vissa motsättningar mellan de som företräder nya system och
de som gjort stora investeringar i de mer traditionella systemen är inte sär-
skilt förvånande. Mer anmärkningsvärt är det när ledande experter, som på
nuvarande stadium borde förhålla sig någorlunda objektiva, närmast omöj-
ligförklarar alternativa system. Om utsagor i den riktningen blir ledande i
debatten riskerar viktig forskning och försöksverksamhet att gå förlorad.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts vill jag fråga jordbruksministern:

Är regeringens arbete inriktat på att riksdagens beslut från 1988 skall full-
följas?

Vilka åtgärder vidtar regeringen för att i praktiken möjliggöra att försöks-
verksamhet med alternativa metoder för äggproduktion kan genomföras?

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 26 november

1992/93:236 av Kent Carlsson (s) till statsrådet Beatrice Ask om åtgärder för
att hindra diskriminering av homosexuella:

Enligt uppgifter i massmedia har en lärare i Göteborg tvingats sluta sin
tjänst som lärare för barnen till de franska familjer som arbetar på Volvo på
grund av att han är homosexuell.

De ansvariga i Göteborg har genom sitt agerande klart brutit mot de utta-
lande som riksdagen gjort om att diskriminering av homosexuella inte får
förekomma.

Jag vill därför fråga statsrådet Ask:

Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att stoppa denna typ av
diskriminering av homosexuella?

1992/93:237 av Lars Björkman (m) till statsrådet Bo Lundgren om Riksskat-
teverkets förhandsbesked:

Möjligheten för medborgare att vända sig till Riksskatteverket för att få
ett förhandsbesked är en bra säkerhetsventil.

I takt med att skattelagstiftningen blir alltmer omfattande är det svårare
att överblicka konsekvenserna av tänkta transaktioner. I alla affärer är det
slutresultatet efter skatt som är intressant. Riksskatteverkets bedömning i
ärendet är därför viktig och påverkar självfallet upplägget av den tänkta affä-
ren. Det är därför närmast självklart att handläggningstiden bör vara kort.

Tyvärr har frågeställare upplevt att det tagit lång tid innan besked kommit
och därmed har möjligheten att genomföra tänkta transaktioner, anpassade
till RSV:s besked, minskat.

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

6 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 33

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Vilka åtgärder är skatteministern beredd att medverka till så att förhands-
besked avges inom rimlig tid?

1992/93:238 av Torgny Larsson (s) till kulturministern om åtgärder mot ra-
sism:

I allt fler europeiska länder breder hatet mot främlingar och oliktänkande
ut sig alltmer. Vårt södra grannland Tyskland har under den senaste tiden
skakats av flera illdåd som skadat eller dödat människor med avvikande här-
komst, kultur eller religion.

Även i vårt land syns nu flera tecken på att detta våld och hat tilltar. Exem-
pelvis har nu två judiska begravningsplatser vandaliserats, vilket av naturliga
skäl oroat många människor.

Med anledning av detta vill jag fråga kulturministern:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att förhindra att denna form av
våld och skadegörelse ytterligare sprids?

1992/93:239 av Ingela Thalén (s) till arbetsmarknadsministern om rekryte-
ringsstödet till företag med skatteskulder m.m.:

Dagens Nyheter hävdar, efter att ha undersökt 60 slumpmässigt utvalda
företag, att vart femte företag som får rekryteringsstöd från AMS är skyldigt
staten moms, källskatter eller arbetsgivaravgifter.

I nuvarande arbetsmarknadspolitiska läge är AMS och arbetsförmedling-
arna hårt belastade.

Men det är oacceptabelt att företag som undandrar sig sina skyldigheter
mot staten samtidigt tar emot statliga bidrag. Samhället måste också med all
kraft bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till arbetsmarknadsmi-
nistern:

Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern vidta för att förhindra att
företag som inte fullgör sina skyldigheter i form av att betala skatt m.m. får
arbetsmarknadspolitiskt stöd?

1992/93:240 av Torgny Larsson (s) till kulturministern om åtgärder för att
hindra diskriminering av homosexuella:

I Göteborg har en manlig homosexuell lärare tvingats bort från sin lärar-
tjänst på grund av att han bor tillsammans med en annan man. Några an-
märkningar mot hans uppträdande finns inte. Tvärtom uttalar såväl stads-
delsnämndsförvaltning som skolledning sitt fulla förtroende för honom.
Ändå ger mari efter för föräldrakrav om avsked.

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att förhindra att diskriminering
på grund av homosexualitet fortsätter?

1992/93:241 wJohn Bouvin (nyd) till justitieministern om åtgärder mot s.k.
fistfucking:

Gällande rätt är att det är tillåtet att skildra och sprida s.k. fistfucking i
rörliga bilder, t.ex. i TV och på videogram. Fistfucking innebär att hela eller
delar av en hand förs in i slidan eller i ändtarmen. Utan tvekan framkallar
handlingen både akuta vävnadsskador och stor smärta. Till kvinnojourerna
söker sig många förtvivlade kvinnor som vittnar om hur deras män, inspire-
rade av våldspornografiska filmer, utsatt dem för sexuellt våld, fistfucking.
Det finns ett uppenbart samband mellan sexuella övergrepp mot kvinnor och
pervers våldspornografi. Den nuvarande lagstiftningen räcker inte till för att
stoppa skildringen och spridningen av sådan våldspornografi. Ett mera
långtgående förbud skulle sannolikt bidra till att rädda många kvinnor och
barn från sexuellt våld och perversiteter. Men ett sådant förbud skulle up-
penbarligen komma i konflikt med yttrandefriheten. Ytterst handlar det om
vem rättsordningen skall skydda, kvinnorna och barnen, de värnlösa brotts-
offren eller våldspornografins profitörer.

Är justitieministern beredd att medverka till en skärpning av lagstift-
ningen så att fistfucking och liknande perversiteter omfattas av förbudet mot
olaga våldsskildring?

1992/93:242 av Eva Zetterberg (v) till socialministern om mellanstadiets fri-
tidsverksamhet:

Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ett ansvar för omsorg för barn
upp till 12 år. I går bestämde sig den borgerliga majoriteten i Stockholms
stadshus för att avskaffa mellanstadiets fritidsverksamhet.

Jag vill därför fråga socialministern:

Vad avser regeringen vidta för åtgärder mot de kommuner som bryter mot
socialtjänstlagen när de avskaffar mellanstadiets fritidsverksamhet?

1992/93:243 av Bertil Måbrink (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om krigsma-
terielexporten till Indonesien:

Indonesien är en militärdiktatur, som grovt kränker de mänskliga rättighe-
terna i såväl Indonesien och Östtimor som i Västpapua. Sverige har fördömt
Indonesiens folkrättsvidriga ockupation av och våldsbrott i Östtimor, bl.a.
massakern i Dili den 12 november 1991. Trots detta och trots Europarådets
rekommendation om vapenembargo mot Indonesien beviljas fortfarande
tillstånd för export av krigsmateriel dit. Denna export ökade 1991 till 1,782
miljoner kronor. Första halvåret i år uppgick den till 0,65 miljoner kronor.

Uppenbarligen strävar regeringen efter att öka handeln i övrigt med Indo-
nesien och stimulera svenska investeringar i detta låglöneland. I september
besökte den indonesiske handelsministern Sverige, och samma månad be-
sökte industriminister Per Westerberg Indonesien och träffade även dikta-
torn general Suharto. Exportkreditnämnden har låtit förstå att Indonesien
kan komma i fråga för exportkrediter.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Avser regeringen att fortsätta att bevilja tillstånd för krigsmaterielexport
till Indonesien?

1992/93:244 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om Kambodja:

FN genomför sin största fredsbevarande operation någonsin i Kambodja.
Målet - att skapa fredliga förhållanden så att demokratiska val kan hållas -
måste uppnås, om ej kommer FN:s prestige att skadas allvarligt. I dag ser
det emellertid mörkt ut. Pol Pots röda khmerer vägrar att samarbeta med
FN-styrkan UNTAC och låta sig avväpnas. De har utfärdat en krigsförkla-
ring mot UNTAC. Det kan bli svårt att genomföra valet i maj som planerat.
FN-soldaterna måste nu ägna större uppmärksamhet åt att avskräcka från
brott mot vapenvilan, sade generalsekreterare Boutros-Gahli i en rapport i
förra veckan.

Om valen inte kan genomföras i maj, finns två möjligheter. Antingen
måste FN förstärka och sannolikt också förlänga UNTAC:s uppdrag eller
också lämnas fältet fritt för Pol Pot att fullfölja sin strategi för att återerövra
makten i landet. Det skulle innebära en ny katastrof för det kambodjanska
folket och en massflykt ur landet, som skulle medföra enorma påfrestningar
för grannarna Vietnam och Thailand och för FN.

Mot den bakgrunden vill jag fråga utrikesministern:

Avser regeringen att ta något initiativ i FN för att förstärka och eventuellt
förlänga FN-insatsen i Kambodja?

1992/93:245 av Georg Andersson (s) till arbetsmarknadsministern om arbets-
marknadspolitiska åtgärder:

Allt oftare kan man i dagstidningar läsa om att elever tvingas avbryta sin
arbetsmarknadsutbildning på grund av att arbetsförmedlingarna saknar
pengar. Vid besök på arbetsförmedlingarna i Västerbottens län har jag tving-
ats konstatera att många nu saknar medel för att kunna erbjuda utbildning
eller beredskapsarbete. Inte heller arbetsmarknadsministerns ”garanti” om
ungdomspraktik kan alltid infrias. Situationen är dess värre likadan i andra
län. I början av nästa år kommer de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna att
successivt minska om AMS skall kunna undgå att överskrida tilldelade eko-
nomiska ramar. Detta kommer att leda till en ytterligare ökning av den redan
starkt växande öppna arbetslösheten.

Med anledning av denna skrämmande situation vill jag fråga arbetsmark-
nadsminister Börje Hörnlund:

Vilka åtgärder planerar regeringen vidta för att kunna upprätthålla åtmin-
stone dagens nivå i fråga om arbetsmarknadspolitiska åtgärder under denna
vinter?

1992/93:246 av Inga Berggren (m) till statsrådet Görel Thurdin om tillämp-
ningen av plan- och bygglagen:

En kommun har detaljplanerat ett markområde utmed en mycket liten del
av Sveriges långa kuststräcka. Den nya bebyggelsen utgör ett bra exempel

pä kompletterande bebyggelse, som inte kan anses vara en ingripande ex-
ploatering. Detaljplanen skulle inte hindra tillgängligheten till stranden.
Länsstyrelsen upphäver det kommunala beslutet. Motiven är att mark som
är av betydelse för det rörliga friluftslivet inte bör tas i anspråk för annat
ändamål samt att tillgängligheten till attraktiva strandområden bör ökas.

Strax intill finns ett kyrkojordsområde. Ett avtal har här ingåtts mellan
Länsstyrelsen och brukaren om s.k. skötselersättning (bete för djur). Målet
för skötseln är enligt Länsstyrelsen att de natur- och kulturhistoriska vär-
dena skall skyddas och vårdas genom betesdrift. I det ena fallet anger Läns-
styrelsen att naturmiljön påtagligt skadas, medan i det andra fallet är skälet
att marken skall skyddas och vårdas.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att medverka till för att det lokala in-
flytandet skall öka vad gäller markens användning?

1992/93:247 av Patrik Norinder (m) till jordbruksministern om avregleringen
av mejeriprodukter:

För att åstadkomma en marknadsanpassning av mejerinäringen föreslog
den livsmedelspolitiska utredningen 1989 att utjämningssystemet inom me-
jerinäringen skulle avvecklas.

Riksdagen beslutade 1990 att systemet skulle avvecklas, men först den 1
juli 1995 och med 50 % avtrappning den 1 juli 1994.

En förändrad marknadssituation gör nu att det råder en överlönsamhet
vid produktion av ost vilket ger fel signaler till marknaden. Så gynnas t.ex.
Skånemejerier och Falköpings mejerier på övriga mejeriers bekostnad.

Vilka åtgärder avser jordbruksministern vidta för att påskynda avregle-
ringen och därmed öka marknadsanpassningen av mejeriprodukter inför ett
EG-inträde?

1992/93:248 av John Andersson (v) till statsrådet Bo Lundgren om gränskon-
troll av vapeninnehav:

Det s.k. vapendirektivet beslutades av EG:s ministerråd i juni 1991. Di-
rektivet träder i kraft den 1 januari 1993 och gäller för Sverige i samma ögon-
blick som EES-avtalet börjar gälla. Grundprincipen i direktivet är att gräns-
kontrollen upphör för resande med vapen. Om en månad kan vi ha dels ett
direktiv, dels vår egen lagstiftning.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Bo Lundgren:

Hur kommer regeringen att hantera denna situation?

1992/93:249 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Ulf Dinkelspiel
om konkurrensneutraliteten och den europeiska varvsindustrin:

En av poängerna med EG är att ingen medlem ensidigt skall kunna besluta
om åtgärder, vilka innebär konkurrensfördelar gentemot andra medlemslän-
der.

Dock har EG tillåtit att skeppsvarv i östra Tyskland under en omstrukture-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

ringsfas skall erhålla subventioner i en omfattning som saknas annorstädes
inom Gemenskapen.

Enligt uppgift har nu Danmark beslutat att möta denna konkurrens ge-
nom att öka subventionsgraden till landets nybyggnadsvarv. Detta drabbar
även i förlängningen svenska varv, vilka redan i dag befinner sig i en besvär-
lig konkurrenssituation jämfört med vissa EG-länder.

Vilka möjligheter har Sverige, när EES-avtalet trätt i kraft, att verka för
konkurrensneutralitet mellan länderna?

den 27 november

1992/93:250 av Birger Andersson (c) till utbildningsministern om studentbo-
städer:

Sedan hösten 1991 har en väsentlig utbyggnad av den högre utbildningen
skett. Regeringens avsikt är att fortsätta ökningen av antalet platser. Men
för goda studieresultat behövs bra bostäder till rimliga kostnader för de stu-
derande.

Vilka åtgärder har utbildningsministern vidtagit för att underlätta berörda
kommuners bostadsplanering för de studerande?

1992/93:251 av Birger Andersson (c) till statsrådet Reidunn Laurén om god-
trosförvärv av lösöre:

Stöldgods säljs i stor omfattning. Tillämpningen av reglerna om godtros-
förvärv av lösöre synes inte förhindra att det alltid finns köpare av stöldgods.

Avser statsrådet att snarast undersöka tillämpningen av lagen om godtros-
förvärv av lösöre?

1992/93:252 av Ulrica Messing (s) till arbetsmarknadsministern om ytterli-
gare medel till länsarbetsnämnderna:

Arbetslösheten fortsätter att stiga oroväckande. Nya varsel ligger och vän-
tar. Allt fler unga och gamla kastas ut i bidragsberoende då deras arbetsupp-
gifter inte längre finns kvar.

Länsarbetsnämnderna runt om i landet arbetar för högtryck. Trots att de-
ras nya budgetår endast har varat i några få månader böljar pengarna ta slut.
Detta har hänt Gävleborgs län liksom flera andra län i landet.

Om regeringen inte tillskjuter ytterligare pengar till utbildningsplatser
m.m. stiger den öppna arbetslösheten ytterligare.

Kommer arbetsmarknadsminister Bötje Hörnlund att föreslå extra pengar
till länsarbetsnämnderna?

1992/93:253 av Leif Marklund (s) till arbetsmarknadsministern om försöks-
verksamheten med arbetslivsutveckling:

I proposition 1992/93:50 under avsnittet Arbetsmarknadsdepartementet

föreslås en försöksverksamhet där arbetslösa som uppbär a-kasseersättning
skall erbjudas delta i aktiviteter för att bibehålla kontakten med arbetslivet.
Detta är i och för sig ett helt nytt sätt att påvisa arbetslinjen.

Det finns uppenbar risk att de som anvisats till arbetslivsutveckling kom-
mer att ersätta ordinarie arbeten. Ett bra exempel är skogsbruket i syssel-
sättningssvaga områden.

Kommer arbetsmarknadsministern utforma förordningen så att uppsäg-
ningar och permitteringar inte ersätts av arbetskraft med arbetslivsutveck-
lingsanvisning?

1992/93:254 av Tage Påhlssort (c) till civilministern om lagen om prisinforma-
tionen:

Den s.k. prisinformationslagen, som antogs av riksdagen för drygt ett år
sedan med ikraftträdande den 1 januari 1992, innehåller vissa avsnitt som är
onödiga och till problem för handeln.

Inom branschen anser man lagen i princip vara överflödig - speciellt när
det gäller kravet på butikerna om skyldighet att i skyltfönstren ange priser
på eller i omedelbar anslutning till varorna. Dels orsakar detta krav mycket
merarbete och kostnader, som i slutänden måste läggas på priset, dels menar
man att det inte finns något uttalat krav från konsumenterna om en sådan
information. Dessutom ligger det helt naturligt i varje säljande företags in-
tresse att lämna prisinformation på det sätt som tillgodoser kundernas öns-
kemål utan lagens anvisningar.

Jag vill med anledning härav fråga civilministern:

Har statsrådet uppmärksammat problemen med lagens krav på prisinfor-
mation i skyltfönstren, och vilka åtgärder avser regeringen i så fall att vidta
för att anpassa lagtexten till realistiska krav på handeln?

1992/93:255 av Bertil Danielsson (m) till statsrådet Görel Thurdin om detalj-
planen för handelsändamål:

Riksdagen beslöt den 19 februari 1992 på förslag av regeringen, proposi-
tion 1991/92:51, att göra sådan ändring i PBL att kommunerna inte längre
kommer att ha möjlighet att i detaljplan precisera handelsändamålet till viss
form av handel. Ändringen innebär att en bättre konkurrens skall kunna
uppnås.

Bostadsutskottet anförde i sitt betänkande att det inte kunde anses till-
fredsställande att den något förändrade synen på konkurrensens betydelse
inte får genomslagskraft också i gällande planer, och att denna fråga kan be-
höva övervägas i ett större sammanhang. Riksdagen beslöt att uppdraga åt
regeringen att bedöma i vilka former dessa överväganden bör ske. Av fram-
för allt konkurrensskäl är det angeläget att den föreslagna förändringen sna-
rast genomförs. Något regeringsförslag har ännu inte förelagts riksdagen
trots att det nu gått nio månader sedan riksdagen gav regeringen detta upp-
drag.

När avser regeringen att lägga proposition om ändring i PBL avseende gäl-
lande detaljplaner för handelsändamål?

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

1992/93:256 av Jerzy Einhorn (kds) till utbildningsministern om löntagar-
fondsmedel till forskning:

En av de planerade användningarna av löntagarfonderna är medicinsk
forskning. Det vore av värde att få information om regeringens aktuella
överväganden i den frågan.

Nya sektorer av forskningen har alltid sämre möjligheter att erhålla resur-
ser. Hit hör omvårdnadsforskning, hälsoinformationsforskning och studier
över metoder för kvalitetssäkring inom vården. Potentialen för inhämtande
av ny information är betydande. Tillskott av resurser skulle möjliggöra ökad
forskarrekrytering.

Detta gäller patienternas och de anhörigas psykologiska behov och perso-
nalens som sköter svårt sjuka psykologiska problem.

Våra kunskaper om orsaker till olika sjukdomar och möjligheter att före-
bygga dem har ökat snabbt. Det behövs en ny kunskap om hur information
skall förmedlas utan att skrämma. Mångfalden inom sjukvården, bl.a. infö-
randet av köp- och säljsystem, prestationsersättning etc. har aktualiserat be-
hovet av kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring.

Överväger statsrådet att medel från löntagarfonder skall kunna tillföras
även dessa nya forskningsområden?

1992/93:257 av Bengt Hurtig (v) till kommunikationsministern om Sallaba-
nan, m.m.:

Nu tas ett första steg mot nordisk exploatering av naturrikedomarna på
Kolahalvön. Norsk Hydro har gått in som delägare vid en fosfatgruva i Ki-
rovsk och avser att öka brytningen av fosfat från 0,5 till 2 miljoner kubikme-
ter. Fosfaten torde komma att transporteras längs järnvägen Murmansk - S:t
Petersburg för utskeppning. Både järnvägen och hamnen har otillräcklig ka-
pacitet, varför avsevärda väntetider kan komma att uppstå. Bästa transport-
vägen vore järnvägen via Salla, men det fordrar iståndsättande av den ban-
delen mellan finska gränsen mot Ryssland och ryska Kovdor. En omaxlings-
station i Haparanda skulle också underlätta en sådan järnvägstransport. Jag
vill därför fråga kommunikationsministern:

Är kommunikationsministern beredd att ta något initiativ för att skynda
på öppnandet av Sallabanan och byggandet av omaxlingsstation i Hapa-
randa?

1992/93:258 av Eva Zetterberg (v) till civilministern om Bibelkommissionens
direktiv:

Den statliga Bibelkommissionen tillsattes för ca 20 år sedan och har hittills
presenterat nyöversättningar på Nya testamentet och delar av Gamla testa-
mentet av hög klass.

Direktiven behandlar huvudsakligen vilka hebreiska urkunder som skall
användas samt vilken svensk språkform nyöversättningen skall ha.

Under kommissionens arbete har önskemål kommit från bl.a. Kvinnornas
alternativa kyrkomöte att nyöversättningen borde förses med ett förord om
Bibelns kvinnosyn.

Den av Svenska kyrkan nyligen utgivna ”Lilla boken om kristen tro” har
på samma sätt kritiserats för en gammaldags kvinnosyn.

Jag vill därför fråga civilministern:

Avser regeringen att komplettera Bibelkommissionens direktiv eller på
annat sätt förändra kyrkans kvinnosyn?

1992/93:259 av Eva Zetterberg (v) till statsrådet Bo Lundgren om en parla-
mentarisk grupp rörande bostadspolitiken:

Regeringen har i dagarna inrättat en bostadspolitisk delegation med re-
presentanter från olika departement. Vänsterpartiet välkomnar detta initia-
tiv och antar att det är det första steget i att återskapa ett bostadsdeparte-
ment. Inte minst mot bakgrund av det fria fall som nu drabbar bygg- och
bostadssektorn är det viktigt, att denna sektor kan få en seriös behandling
inom ett eget departement.

Ett stöd till denna återuppbyggnad av en seriös bostadspolitik är att denna
delegation kompletteras med en parlamentarisk grupp med deltagare från
alla riksdagspartier. Till gruppen hör experter från berörda organisationer,
myndigheter och andra intressenter.

En av de första uppgifterna bör vara att förändra bostadssubventionerna
så att de används på ett mer fördelningspolitiskt korrekt sätt, dvs. att subven-
tionerna i högre grad går till låginkomsttagare.

Kommer statsrådet att verka för att en sådan parlamentarisk grupp till-
sätts?

1992/93:260 av Ylva Annerstedt (fp) till arbetsmarknadsministern om de stat-
liga lönebidragen:

Nyligen har det avslöjats att statliga lönebidrag utbetalats till företag och
föreningar med skulder för skatt och arbetsgivaravgifter.

Dessa avslöjanden har fått länsstyrelserna att innehålla sina lönebidrag för
kommande månad, tills en undersökning har gjorts. Bland dem som nu inte
får några pengar, finns det t.ex. idrottsföreningar, som har anställt personal
som är svårplacerad på arbetsmarknaden.

När föreningarna inte får det bidrag som de räknat med, kan de dels inte
betala lön till dessa personer, dels inte betala arbetsgivaravgifter den 18 de-
cember. De blir då restförda och blir automatiskt registrerade som för-
eningar som fuskar med arbetsgivaravgifter. I förlängningen kommer de an-
ställda att bli av med sina arbeten.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till arbets-
marknadsministern:

Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern vidta för att rädda jobben
för de lönebidragsanställda?

1992/93:261 av Inger Gustavsson (fp) till statsrådet Beatrice Ask om idrott i
den nya läroplanen:

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Alltsedan utredningsförslaget till ny läroplan presenterades har synpunk-

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

ter från flera håll hörts när det gäller en kraftig reducering av ämnet skol-
idrott. Idrottslärare, elever, forskare och idrottsorganisationerna fördömer
förslaget. Folkhälsan kan bli lidande om förslaget genomförs. Fler kommer
att drabbas av skador senare i arbetslivet om de inte i sin ungdom har fått ett
rikligt inslag av idrottsutövning f skolan. En lucka i ett teoretiskt ämne kan
ofta kompletteras senare i livet, men en lucka i idrottslig träning är mycket
svårare att komplettera i vuxen ålder.

Ämnet idrott utgör också ett välkommet avbrott för många elever så att
de kan tillgodogöra sig inlärningen på ett bättre sätt efter utförd idrottspre-
station.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Avser statsrådet beakta idrottens betydelse för inlärning och hälsa när det
gäller antalet obligatoriska timmar för ämnet idrott i den nya läroplanen?

1992/93:262 av Ylva Annerstedt (fp) till socialministern om Kina och de
mänskliga rättigheterna:

Under några dagar har statsrådet varit värd för den kinesiske vice premiär-
ministern Zhu Rhongji och hans delegation.

Rapporterna om Kinas övergrepp mot de mänskliga rättigheterna både i
Tibet och i Kina har inte minskat i antal. Godtyckliga fängslanden och rätte-
gångar förekommer ständigt, och grymheterna i Tibet fortsätter som förut.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till vice stats-
ministern:

Vilka krav för förbättrande av de mänskliga rättigheterna har vice statsmi-
nistern ställt till sin kinesiske kollega?

1992/93:263 av Bo Finnkvist (s) till näringsministern om Cityvarvet:

Regeringen har sagt nej till Göteborgs kommuns och länsstyrelsens begä-
ran om en snabbutredning av möjligheterna till fortsatt drift av Cityvarvet.

Med anledning av detta vill jag fråga näringsministern hur regeringen av-
ser att hantera frågan om Cityvarvet?

1992/93:264 av Eva Johansson (s) till statsrådet Beatrice Ask om individuell
hjälp till skolelever:

Klasstorleken och skolornas möjligheter att stödja eleverna individuellt
har tidigare varit föremål för frågor till skolministern. Hon har då, med hän-
visning till att inte statistiken finns framme, inte velat diskutera situationen.

Nu finns det statistik, bl.a. från Kommunförbundet, som visar att det blir
fler barn i varje klass, att speciallärarresurserna minskar, att talpedagogre-
surserna minskar, att stödundervisning i mindre grupper minskar och att re-
surserna för grupptimmar och delade klasser minskar.

Jag vill mot den här bakgrunden fråga skolministern vilka åtgärder hon är
beredd att medverka till som kan öka skolans möjligheter att ge eleverna det
individuella stöd som många behöver.

1992/93:265 av Kristina Svensson (s) till utrikesministern om FN-soldater till
Somalia:

FN:s generalsekreterare har vädjat till Sverige om att skicka FN-soldater
till Somalia för att skydda matleveranser som kommer in i landet för att
mildra svältkatastrofen.

Den svenska regeringen har svarat nej på generalsekreterarens förfrågan.
USA erbjuder sig nu att skicka 30 000 soldater till Somalia.

Ett villkor för insatsen är dock att detta sker inom ramen för en flernatio-
nell insats.

Kommer den svenska regeringen nu att ompröva sitt beslut att inte skicka
FN-soldater till Somalia?

11 § Kammaren åtskildes kl. 12.42.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 36 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

BENGT TÖRNELL

/Barbro Nordström

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Innehållsförteckning

Fredagen den 27 november

1 § Anmälan om fråga

1992/93:235 av Margareta Viklund (kds) om sanktioner mot
Sydafrika...................................... 1

2 § Svar på interpellation 1992/93:2 om det växande antalet vräk-

ningar .......................................... 1

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Hans Göran Franck (s)

Anita Johansson (s)

Eva Zetterberg (v)

3§ Svar på interpellation 1992/93:26 om hemspråksstödet i förskolan 11

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Maj-Inger Klingvall (s)

Claus Zaar (nyd)

Sinikka Bohlin (s)

Lahja Exner (s)

4 § Svar på interpellation 1992/93:29 om Baltic Cable-projektet ... 24

Näringsminister Per Westerberg (m)

Per Stenmarck (m)

Ajournering .......................................... 30

Återupptagna förhandlingar .............................. 31

5 § Information från regeringen om propositionen om åtgärder för att

stärka det finanasiella systemet....................... 31

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Talmannen (välkomsthälsning till åländsk delegation på åhö-
rarläktaren)

Johan Lönnroth (v)

lan Wachtmeister (nyd)

Agne Hansson (c)

Bengt Harding Olson (fp)

Harald Bergström (kds)

Kent Carlsson (s)

6 § Svar på interpellation 1992/93:1 och fråga 1992/93:235 om dispen-

ser från svenska sanktioner mot Sydafrika .............. 42

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Hans Göran Franck (s)

Margareta Viklund (kds)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Kent Carlsson (s)

7 § Hänvisning av ärenden till utskott .......... 55

8 § Bordläggning ...................................... 55

9 § Anmälan om interpellationer

1992/93:53 av Ines Uusmann (s) om utvärderingen av 1988 års
trafikpolitiska beslut............................. 57

1992/93:54 av Ulla Tilländer (c) om påföljder för rattfylleri . 57

1992/93:55 av Rolf L Nilson (v) om den allt akutare försur-
ningen ........................................ 58

1992/93:56 av Rosa Östh (c) om alternativa metoder för ägg-
produktionen................................... 60

10 § Anmälan om frågor

1992/93:236 av Kent Carlsson (s) om åtgärder för att hindra dis-
kriminering av homosexuella....................... 61

1992/93:237 av Lars Björkman (m) om Riksskatteverkets för-
handsbesked ................................... 61

1992/93:238 av Torgny Larsson (s) om åtgärder mot rasism.. 62

1992/93:239 av Ingela Thalén (s) om rekryteringsstödet till
företag med skatteskulder m.m..................... 62

1992/93:240 av Torgny Larsson (s) om åtgärder för att hindra
diskriminering av homosexuella..................... 62

1992/93:241 av John Bouvin (nyd) om åtgärder mot s.k. fist-
fucking ....................................... 63

1992/93:242 av Eva Zetterberg (v) om mellanstadiets fritids-
verksamhet .................................... 63

1992/93:243 av Bertil Måbrink (v) om krigsmaterielexporten
till Indonesien.................................. 63

1992/93:244 av Bertil Måbrink (v) om Kambodja......... 64

1992/93:245 av Georg Andersson (s) om arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder.................................. 64

1992/93:246 av Inga Berggren (m) om tillämpningen av plan-
och bygglagen.................................. 64

1992/93:247 av Patrik Norinder (m) om avregleringen av meje-
riprodukter .................................... 65

1992/93:248 av John Andersson (v) om gränskontroll av vapen-
innehav ....................................... 65

1992/93:249 av Sten Andersson i Malmö (m) om konkurrens-
neutraliteten och den europeiska varvsindustrin........ 65

1992/93:250 av Birger Andersson (c) om studentbostäder ... 66

1992/93:251 av Birger Andersson (c) om godtrosförvärv av lös-
öre .......................................... 66

1992/93:252 av Ulrica Messing (s) om ytterligare medel till läns-
arbetsnämnderna................................ 66

1992/93:253 av Leif Marklund (s) om försöksverksamheten
med arbetslivsutveckling.......................... 66

1992/93:254 av Tage Påhlsson (c) om lagen om prisinformatio-
nen .......................................... 67

1992/93:255 av Bertil Danielsson (m) om detaljplanen för han-
delsändamål . . ................................. 67

1992/93:256 av Jerzy Einhorn (kds) om löntagarfondsmedel till
forskning...................................... 68

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

Prot. 1992/93:33

27 november 1992

1992/93:257 av Bengt Hurtig (v) om Sallabanan, m.m...... 68

1992/93:258 av Eva Zetterberg (v) om Bibelkommissionens di-

rektiv......................................... 68

1992/93:259 av Eva Zetterberg (v) om en parlamentarisk grupp
rörande bostadspolitiken.......................... 69

1992/93:260 av av Ylva Annerstedt (fp) om de statliga lönebi-
dragen........................................ 69

1992/93:261 av Inger Gustavsson (fp) om idrott i den nya läro-
planen ........................................ 69

1992/93:262 av Ylva Annerstedt (fp) om Kina och de mänskliga
rättigheterna................................... 70

1992/93:263 av Bo Finnkvist (s) om Cityvarvet........... 70

1992/93:264 av Eva Johansson (s) om individuell hjälp till skol-

elever ........................................ 70

1992/93:265 av Kristina Svensson (s) om FN-soldater till

Somalia ...................................... 71

gotab 42586, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:33 Fredagen den 27 november

Riksdagens protokoll1992/93:33

Fredagen den 27 november

Kl. 9.00-12.42

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:33