Riksdagens protokoll
1992/93:18

Fredagen den 6 november

Kl. 9.00-11.14

Protokoll

1992/93:18

1 § Avsägelse

Tredje vice talmannen meddelade att Ulla Pettersson (s) avsagt sig uppdra-
get att vara ledamot i konstitutionsutskottet.

Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott, m.m.

Tredje vice talmannen meddelade att Socialdemokratiska riksdagsgrup-
pen på grund av uppkomna vakanser anmält Odd Engström som ledamot i
konstitutionsutskottet efter Ulla Pettersson, Jarl Lander som ledamot i tra-
fikutskottet efter Margareta Winberg, Margareta Winberg som ledamot i
jordbruksutskottet efter Göran Persson, Göran Persson som ledamot i nä-
ringsutskottet efter Anita Gradin, Birgitta Johansson som ledamot i EES-
utskottet efter Anita Gradin, Ulla Pettersson som suppleant i konstitutions-
utskottet efter Odd Engström, Sylvia Lindgren som suppleant i kulturutskot-
tet efter Ulf Lönnqvist, Sigrid Bolkéus som suppleant i trafikutskottet efter
Jarl Lander, Sylvia Lindgren som suppleant i näringsutskottet efter Anita
Modin, Åke Selberg som suppleant i EES-utskottet efter Birgitta Johansson
och Reynoldh Furustrand som suppleant i EFTA-delegationen efter Anita
Gradin.

Tredje vice talmannen förklarade valda till

ledamot i konstitutionsutskottet

Odd Engström (s)

ledamot i trafikutskottet

Jarl Lander (s)

ledamot i jordbruksutskottet

Margareta Winberg (s)

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 18

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

ledmot i näringsutskottet

Göran Persson (s)

ledamot i EES-utskottet

Birgitta Johansson (s)

suppleant i konstitutionsutskottet
Ulla Pettersson (s)

suppleant i kulturutskottet

Sylvia Lindgren (s)

suppleant i trafikutskottet

Sigrid Bolkéus (s)

suppleant i näringsutskottet

Sylvia Lindgren (s)

suppleant i EES-utskottet

Åke Selbcrg (s)

suppleant i EFTA-delegationen

Reynoldh Furustrand (s)

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1992/93:88 till finansutskottet

1992/93:111 och 112 till lagutskottet

1992/93:126 till finansutskottet

Motionerna

1992/93:K1-K3 till konstitutionsutskottet
1992/93:Bol-Bo6 till bostadsutskottet
1992/93:Bo7 mom. 1-4 och till konstitutionsutskottet

mom. 5-13 till bostadsutskottet

1992/93:Bo8-Bo 13 till bostadsutskottet

1992/93:Bol4 mom. 1 och 2 till konstitutionsutskottet
mom. 3-5 till bostadsutskottet

1992/93:Bol5 till bostadsutskottet

1992/93:Bol6 mom. 1 till konstitutionsutskottet
mom. 2 och 3 till bostadsutskottet

4 § Svar på interpellation 1992/93:6 om flyktingpolitiken

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Anf. 1 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har ställt en rad frågor om flykting-
politiken. Sten Andersson frågar hur länge vi har råd att behålla dagens asyl-
politik med ett stort antal asylsökande, med hänsyn till de stora besparingar
den svenska allmänheten nu måste acceptera. Avslutningsvis frågar Sten An-
dersson mig om jag är beredd att medverka till en förändring av asylpolitiken
så att asyl i huvudsak endast beviljas konventionsflyktingar.

Låt mig få börja med att klargöra några grundläggande förhållanden. I
den debatt som förs förekommer en viss begreppsförvirring. Det kan natur-
ligtvis vara förståeligt i flera fall, men jag har en känsla av att det alltför ofta
inte är oavsiktligt, utan sker i syfte att åstadkomma inskränkningar i rätten
till asyl.

Det hävdas att den av regeringen förda asylpolitiken har lett till att flyk-
tingströmmen till Sverige ökat kraftigt. Låt mig då slå fast att tillströmningen
av asylsökande från övriga världen utom det forna Jugoslavien fortsatt att
minska även sedan regeringen upphävde det s.k. 13-decemberbeslutet i slu-
tet av förra året. Om det beslutet skall kunna tolkas som en signal till fler
asylsökande att komma hit, borde tvärtom antalet asylsökande från andra
delar av världen ha ökat igen. Så har icke skett.

Med den situation som råder i Europa i dag har många länder, inte bara
Sverige, fått ta emot ett stort antal asylsökande från just det forna Jugosla-
vien. Det vi har sett i f.d. Jugoslavien under de senaste 15-16 månaderna är
något helt unikt i Europas efterkrigshistoria. Ett djupt tragiskt inbördeskrig
mitt i Europa har tvingat uppemot 3 miljoner människor på flykt undan krig,
terror och svåra umbäranden. Hundratusentals har sökt skydd i åtskilliga
europeiska länder, som antingen är grannländer till det forna Jugoslavien el-
ler som under efterkrigstiden haft betydande arbetskraftsinvandring av jugo-
slaver. Det är inte konstigt att detta även har påverkat Sverige, och detta
återspeglar en djupt tragisk situation i det forna Jugoslavien. Det har också
utsatt vår mottagning av asylsökande för mycket stora påfrestningar, men
det har faktiskt inte sin grund i svensk asylpolitik.

Om man granskar statistiken över asylsökande under de senaste åren kan
man konstatera att ökningen är en direkt följd av kriget i det forna Jugosla-
vien. Under det första halvåret 1991 kom 20 % av de asylsökande från det
forna Jugoslavien. Under samma period i år utgjorde denna grupp 85 % av
de asylsökande. I fallet Jugoslavien tvingas vi konstatera att vi i hela Europa
saknar beredskap att hantera denna typ av massflyktssituationer. Tillsam-
mans med FN:s flyktingkommissarie och andra europeiska länder deltar
Sverige i ett intensivt arbete som syftar till att människor som tvingas på flykt
i sådana situationer skall kunna tas om hand och ges tillfälligt skydd i konflik-
tens närområde.

Vi kan, som jag redan har anfört, vidare konstatera att övriga grupper av
asylsökande i landet har fortsatt att minska. Om man räknar bort de asylsö-
kande från det forna Jugoslavien, sjönk antalet övriga asylsökande från
26 710 under 1990 till 14 125 under 1991. Under årets första nio månader har
hittills kommit ca 10 000 asylsökande från andra länder än det forna Jugosla-

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på

interpellation

vien. Av dessa kom ca 2 000 från krigets Irak, främst kurder, och ungefär
lika många från inbördeskrigets Somalia. Även här torde det vara svårt att
bortse från den fruktansvärda verkligheten i dessa länder som den främsta
förklaringen till att människor befinner sig på flykt. Några tusen av dem har
även nätt Sveriges gränser.

Vilka är det då som får stanna i Sverige? I princip förekommer ingen ar-
betskraftsinvandring. 1991 fick 18 600 asylsökande stanna i Sverige, men en-
dast en dryg tredjedel som en följd av asylbestämmelserna i vår utlännings-
lag, 3 636 som konventions- eller kvotflyktingar och 3 834 som de facto-flyk-
tingar eller krigsvägrare. 11 693 fick stanna främst på grund av bestämmel-
serna om att man på humanitära skäl kunde få uppehållstillstånd efter lång
tids väntan.

Under det förra året har alltså de flesta som fått stanna i vårt land inte
utgjorts vare sig av konventionsflyktingar eller av de faeto-flyktingar utan
just av dem som inte haft skyddsbehov enligt utlänningslagens regler. Denna
grupp har fått stanna på grund av administrativt långa handläggningstider
och de regler om väntetidens betydelse som den förra regeringen införde.
Detta är inte en politik som medverkar till att befästa respekten för det
grundläggande i asylrätten, nämligen att ge skydd till dem som har behov.
Att ge skydd till skyddsbehövande är emellertid innebörden av denna rege-
rings beslut att upphäva 13-deccmbcrbeslutet och att avskaffa väntetidsreg-
lerna.

Under budgetåret 1990/91 fick vidare 21 991 personer uppehållstillstånd
på grund av anknytning. Endast en fjärdedel av dessa fick uppehållstillstånd
på grund av anknytning till flykting.

Sammanfattningsvis kan jag således konstatera att det inte är konven-
tionsflyktingar eller de faeto-flyktingar - dvs. människor som får stanna i
Sverige för att de har behov av skydd - eller anhöriga till dessa som utgör
någon oöverkomlig invandringsvolym.

Sten Andersson tar vidare upp frågan om regeringens beslut att ge asylsö-
kande rätt att arbeta under utredningstiden, mot bakgrund av rådande situa-
tion på arbetsmarknaden. Jag vill här påminna Sten Andersson om att rege-
ringspartierna, inkl. Moderata samlingspartiet, under lång tid drivit denna
fråga. Syftet med beslutet är att motverka passiviteten bland de asylsökande
och även att motverka en begynnande främlingsfientlighet. Rätten för asyl-
sökande att arbeta under väntetiden skall inte påverkas av arbetsmarkna-
dens upp- och nedgångar. Däremot är det självklart svårare för asylsökande
att få ett arbete i rådande arbetsmarknadssituation.

Regeringens förslag att inskränka möjligheten att ta barn i förvar i utlän-
ningsärenden behandlas nu i socialförsäkringsutskottet. Förslaget innebär
ett förbud att ta barn i förvar med undantag för de fall då det är fråga om
avvisning med omedelbar verkställighet. Av Rikspolisstyrelsens egen under-
sökning framgår att en mycket stor andel av besluten om förvar av barn med-
delas i just denna typ av ärenden. Det tyder på att behovet av att ta barn i
förvar i andra typer av avlägsnandeärenden inte är särskilt framträdande.
Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter får frihetsberövande av barn
tillgripas endast som en sista utväg och för kortast möjliga tid. Det är detta
åtagande som har vägts mot strävan efter att snabbt och effektivt kunna

verkställa lagakraftvunna avlägsnandebeslut. Här anser jag att hänsynen till
barnen måste väga tyngst.

Som svar på Sten Anderssons fråga angående en inskränkning av asylrät-
ten så att den omfattar endast konventionsflyktingar vill jag först framhålla
att Genévekonventionen har utgjort och fortsätter att utgöra en omistlig
grund för den globala flyktingpolitiken. Så även i vårt land. Man får emeller-
tid inte glömma under vilken tid och under vilka förutsättningar konventio-
nen kom till och att situationen i världen i dag ser annorlunda ut. Genéve-
konventionen måste därför kompletteras, vilket inte minst de senaste årens
utveckling i Europa med hotande massflyktssituationer klart visar. Även
FN:s flyktingkommissarie har tagit upp frågan till diskussion.

Mot bl.a. denna bakgrund avser regeringen att tillsätta en utredning för
att se över invandrar- och invandringspolitiken i Sverige. Vi har under flera
år kunnat se ett förändrat migrationsbeteende i världen, inte minst inom och
till Europa. Svensk invandrings- och asylpolitik måste i framtiden i stor ut-
sträckning formas i anslutning till och under medverkan i hur dessa frågor
hanteras i ett samlat europeiskt sammanhang. Det är med den utgångspunk-
ten som en översyn skall göras. Sverige medverkar aktivt i strävandena till
en europeisk lösning och harmonisering av asylrätten.

Sten Andersson tror att man löser dagens problem genom att inskränka
rätten till asyl till att endast omfatta konventionsflyktingar. Det skulle inte
tillgodose behovet att kunna ge dem som faktiskt är skyddsbehövande en
fristad i vårt land. Det skulle vara oförenligt med en invandrar- och flykting-
politik som, med regeringsdeklarationens ord, skall föras i en anda av inter-
nationalism och humanitet. - Mot bakgrund av vad jag nu sagt är jag inte
beredd att på det här stadiet ytterligare redogöra för hur morgondagens asyl-
politik skall se ut. Frågan kräver en grundlig utredning.

Anf. 2 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om att även interpellationer numera besvaras och interpella-
tionsdebatter förs från de tribuner som vi använder vid frågedebatter. Om
kulturministern vill ta plats här framme, så följer vi den ordningen.

Anf. 3 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation.

För några år sedan blev man, om man yttrade det minsta av kritik mot
svensk asylpolitik, genast insorterad i ett fack som innehöll rasister, fascister
och andra mindre trovärdiga personer.

Själv upplevde jag det 1988. Jag hade en förstaplacering på mitt partis val-
sedel i min valkrets, men den största tidningen i min hemstad uppmanade på
ledarsidan mina väljare att stryka mig från valsedeln på grund av att jag just
drev en politik som gick ut på att man skulle bevilja asyl i huvudsak åt flyk-
tingar enligt Genévekonventionens definition.

Nu har detta klimat dess bättre ändrats. I dag kan vi, inte bara i anonyma
insändare utan på ledarsidor och i ledande debattspalter, läsa en alltmer om-
fattande kritik mot dagens flyktingpolitik, en kritik av just det slag som jag
i flera år har drivit.

Det mest intressanta är att Invandrarverkets personaltidning i dag är fylld

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

med kritik. Det måste vara rätt unikt, fru statsråd, att de anställda vid en
svensk myndighet så kraftigt kritiserar det jobb de tvingas göra. I regel vill
man ju inte såga av den gren man själv sitter på, men de är i dag mycket
missnöjda. Det skulle vara intressant att höra statsrådets uppfattning om
varför de så intensivt som de gör i dag kritiserar verksamheten.

Herr talman! 1989 beslutade den förra regeringen att man skulle bevilja
asyl i huvudsak åt just konventionsflyktingar. I det instämde Moderata sam-
lingspartiet och Centerpartiet, och mot det invände Folkpartiet, Miljöpartiet
och det gamla kommunistpartiet. 1991 i december tog man tillbaka detta be-
slut. Jag betraktar det som en total eftergift till Folkpartiet i de förhandlingar
som då drevs. Dessutom strider det mot uppfattningen hos en majoritet av
svenska folket - det är klart dokumenterat.

Vi har tidigare haft en felaktig asylpolitik. Vi kan notera att endast 8 % av
dem som beviljades asyl i Sverige 1991 var flyktingar enligt Genévekonven-
tionen. En del - ungefär 5 500 - var släktingar, anhöriga till flyktingar. Jag
måste därför ställa en fråga: Om man har agerat mot regimen i sitt land och
tvingats fly därifrån - hur kan det då vara så lätt att efter det att man har fått
asyl i Sverige plocka hit sina släktingar? Det borde vara omöjligt, men tydli-
gen fungerar det bra.

Vi ger fortfarande fel signaler. Jämför vi antalet asylsökande i Norden fin-
ner vi, att under 1992 till för någon vecka sedan har Finland tagit emot 1 000
asylsökande, Danmark 1 700, Norge 2 400 och Sverige 60 000. Det måste
vara något fel i signalsystemet! Man anser tydligen att det är betydligt lukra-
tivare förhållanden i Sverige än i övriga Norden.

En annan siffra som är intressant, herr talman, är att 1991 beviljades 5 %
av de asylsökande asyl i Schweiz, 15 % i Frankrike, 20 % i Holland och 50 %
i Sverige. Det måste vara någon nivå på signalerna!

Låt mig även kommentera det statsrådet säger om arbete. Det är också
en felaktig signal. Jag vet att mitt parti har drivit frågan att man skall låta
asylsökande arbeta under utredningstiden. Jag kontrollerade emellertid i
mars med riksdagens utredningstjänst om hur man gör i Europa i övrigt. Det
finns inget land i Europa som gör framsteg på det här området. Samtliga län-
der skär ner på dessa möjligheter. Frankrike och Danmark har stoppat möj-
ligheterna att arbeta under utredningstiden, och i Norge är möjligheterna
mycket små. Så gör man i land efter land. När vi skall närma oss Europa gör
vi precis tvärtemot.

Det har också talats om att vi har infört visumtvång. Personer med vissa
skyddsbehov skall ändock kunna få visum. Låt mig fråga statsrådet: Hur
skall det här i praktiken gå till för den som verkligen behöver komma till
Sverige från ett land som har visumtvång? De mest bevakade byggnaderna i
ett land måste naturligtvis vara de utländska ambassaderna. Om man är en
s.k. frihetskämpe måste man alltså gå in på en svensk ambassad och söka
visum. Utanför ambassaden finns militärpolis. Det är således omöjligt att i
praktiken få visum.

Asylutredningar skall göras på svenska ambassader. Har man verkligen
sådan kompetens?

Jag har en hel rad ytterligare frågor, men jag ser att tiden inte räcker till.
Avslutningsvis vill jag i alla fall ta upp frågan om förvar av barn. En familj

som skall avvisas från Sverige får i regel 14 dagar på sig att flytta härifrån.
Familjen kanske vägrar, och polisen får syn på familjen på sta’n. Med den
nya föreslagna lagstiftningen kommer polisen inte att kunna ta den här famil-
jen i förvar. Hur skall polisen agera praktiskt i dessa fall framöver om den
nya lagstiftningen blir gällande?

Anf. 4 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! När jag hörde kulturministerns svar fick jag en allmän känsla
av att statsrådet försöker blanda bort korten genom att påpeka att antalet
asylsökande med verkliga skyddsbehov - dvs. de som vi kallar för konven-
tionsflyktingar enligt Genévekonventionen - inte har ökat, utan att hela
flyktingströmmen består av jugoslaver. Javisst, det är rätt. Orsaken till att
hela asylsystemet håller på att korka igen är flyktingströmmarna från det
forna Jugoslavien.

Kulturministerns långa svar försöker ge intrycket av att vi i Sverige inte
kan råda över att flyktingströmmen från Jugoslavien råkat gå just till Sve-
rige. Men visst beror det på den svenska attityden att så många sett Sverige
som ett lämpligt land att fly till. Regeringen har helt passivt bara förklarat
att den som söker asyl i Sverige kommer att få sin sak prövad individuellt
och på ett objektivt sätt. Självklart skall man säga så, men man skall dess-
utom klart säga ifrån att allt tyder på att de som kommer från Jugoslavien-
området inte lär ha sådana skyddsbehov att asyl kommer att beviljas mot
bakgrund av de svenska bestämmelserna.

Om man hade sagt detta, vem tror då att kosovoalbanerna hade övergivit
allt och rest 200 mil genom Europa för att så småningom tvingas resa till-
baka? Samma sak gäller de som kommer från krigshärjade zoner i Bosnien-
Hercegovina. Inte skulle dessa människor, som nu har kommit till Sverige,
rest genom hela Europa för att få en tillfällig fristad. Om regeringen hade
sagt ifrån - det man insett hela tiden - att dessa människor inte kommer att
rymmas inom asylbegreppet, hade de inte kommit till Sverige. De hade na-
turligtvis gjort som de allra flesta. De skulle ha sökt sig till lugna områden i
sitt eget land eller tagit sin tillflykt till Kroatien.

Närmare 700 000 människor har flytt till Kroatien. Sverige borde ha satsat
sina pengar på att hjälpa människorna i deras egen närhet. Alla vet ju att vi
hade kunnat hjälpa mångdubbelt fler om vi inte hade dragit in dem i det
svenska asylsystemet. Regeringens passivitet har kostat skattebetalarna mil-
jarder helt i onödan, och dessutom drar man både kosovoalbaner och bos-
nier vid näsan genom att så småningom tvinga dem att lämna vårt land. Och
självfallet skall de lämna landet så snart det finns någorlunda säkra områden
i deras hemland.

Ytterligare ett exempel på regeringens feghet att stå för sina åsikter är be-
slutet att kräva visum av dem som kommer från Serbien och Montenegro. I
stället för att säga att vi inte anser att de som kommer från Serbien-Monte-
negro har ett legitimt skyddsbehov och alltså skäl för att få en asylansökan
positivt behandlad, kryper man bakom ett FN-beslut om att Serbien-Monte-
negro inte är successorstat efter Jugoslavien. Ett sådant hymlande tycker jag
inte är värdigt en västerländsk rättstat som Sverige. Varför vågar man inte
tala klarspråk? Är man rädd för FN:s dom, för svenska folkets dom eller

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

för jugoslavernas dom? Jag tror att alla skulle känna respekt för ärliga och
rättframma svar från den svenska regeringen, oavsett om man är positivt el-
ler negativt inställd till flyktingmottagande och oavsett om man är svensk
eller jugoslav.

Anser statsrådet att vi behandlar dessa asylsökande jugoslaver på ett vär-
digt och korrekt sätt när vi genom vår tysta diplomati låter de asylsökande
tro att de har en framtid i Sverige? Vi vet ju att de flesta som kommit hit och
sökt asyl har trott att de skulle få stanna för gott. Nu håller man på att avvisa
alla dessa kosovoalbaner. De har under lång tid invaggats i tron att de skulle
få stanna, men nu skall de alltså avvisas. Vilka bekymmer innebär det inte
för dem att nu efter så lång tid återvända till sitt hemland.

Statsrådet påpekar säkert att förhållandena ändrats, bl.a. för krigsväg-
rarna. Man kan ju fråga sig varför vi över huvud taget skall befatta oss med
krigsvägrare. Få vill ju ut i krig, men den som bor i ett land får väl acceptera
sitt lands lagar och ta det straff som det medför när man vägrar att inställa
sig för värnplikt. Varför skall vi lägga oss i det? Statsrådet kanske tycker att
vi skall lägga oss i ett annat lands lagar, men jag tycker inte det. Det får i så
fall lösas genom FN:s försorg.

Den svenska signalpolitiken, eller snarare uteblivna signalpolitiken, har
också andra dimensioner. Jag tänker på förslaget att förbjuda att barn tas i
förvar och utformningen av beslutet att låta asylsökande få möjlighet att ar-
beta under asyltiden. Jag har alltid opponerat mig mot tanken att det skulle
vara vettigt att man skall få komma ut på den allmänna arbetsmarknaden
medan man söker asyl. Däremot är det vettigt och rimligt att den asylsö-
kande skall hjälpa till med sysslor på förläggningarna. Jag är medveten om
att flera inom mitt eget parti har uttryckt sig på ett mindre nyanserat sätt i
just den här frågan. Själv har jag dock konsekvent påpekat den felaktiga sig-
nal ett sådant besked ger. Vi fick ju också se resultatet i somras, då 4 000
makedonier tog sig hit i akt och mening att ta sig in på den svenska arbets-
marknaden för att snabbt tjäna ihop en rejäl slant.

Jag måste dock ge regeringen visst beröm för att den äntligen insett att de
fickpengar man får vid helpension är för stora liksom de pengar man får när
man sköter sin egen mathållning. Jag har som statsrådet väl känner till i Flyk-
tingpolitiska rådet yrkat på en halvering av bidragen för dem som har hel-
pension, dvs. från 31 till 15 kr. för ensamstående vuxna och motsvarande
reducering för dem som även får bidrag för sin mathållning. Regeringen
valde att reducera med 9 kr. för ensamstående med helpension och med mel-
lan 5 och 7 kr. per barn. Är det rimligt att en barnfamilj med två vuxna och
fyra barn skall kunna få mat och husrum och dessutom 92 kr. per dag i fick-
pengar? Det är inte att undra på att de asylsökande får pengar över för att
skicka hem till anhöriga i sitt hemland. Vi vet ju att många gör så.

Vad vill då Ny demokrati? Jo, vi vill ge temporära uppehållstillstånd till
dem som flyr från krigshärjade zoner i sitt hemland, men bara för dem som
bor på orter som är indragna i direkt krigsfara. För att utreda detta kanske
man kan kunde söka temporärt uppehållstillstånd redan i sitt hemland. Sed-
vanlig asyl bör inte komma i fråga för människor från Jugoslavienområdet
annat än i speciella undantagsfall. Ge i övrigt endast asyl till dem som har ett
skyddsbehov i enlighet med 1951 års Genévekonvention. Det blir raka rör

och ger signaler till presumtiva asylsökande att man måste ha tunga skäl för
att få uppehållstillstånd i Sverige. Vi skulle då få en flyktingström som vi
kan hantera och därmed verkligen ge dem som får asyl ett värdigt svenskt
mottagande. Mycket tyder på att antalet flyktingar som skulle få asyl i Sve-
rige skulle inskränka sig till kanske 10 000 människor per år.

Men det vi främst vill göra är att se till att fler människor får sitt skyddsbe-
hov täckt i omedelbar närhet av sitt hemland och med en generös hjälp för-
medlad t.ex. genom FN eller annan organisation som kan vara lämplig i detta
avseende. Tänk vad många vi hade kunnat hjälpa om vi hade kanaliserat
hjälpen till närområdet i stället för att dra in dem i det svenska asylsystemet.

Avslutningsvis ställer jag stora förhoppningar till att den parlamentariska
kommitté som kulturministern avser att tillsätta för att bereda den framtida
asylpolitiken skall lyckas komma fram till ett resultat som har det svenska
folkets stora stöd.

Anf. 5 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Det är nu ett år sedan Ny demokrati lyfte fram flyktingpoliti-
ken i vår riksdag. Det var ett krav från en stor del av de svenska medbor-
garna som denna församling tidigare inte brydde sig om. Ny demokrati be-
möttes då av de etablerade politikerna med en hel del negativa tillmålen av
olika slag, som jag inte skall upprepa här.

Faktum är att ledande politiker i denna kammare nu har erkänt att de tidi-
gare har lagt locket på när det gäller resultatet av den förda flyktingpolitiken.
Det har varit ett låt-gå-system, även om stödet för den förda politiken har
varit ytterst minimalt bland medborgarna.

Nu har riksdagens revisorer granskat invandrapolitikens inriktning och re-
sultat. Ny demokrati har länge efterlyst en samlad redovisning över invand-
rarpolitikens kostnader, eftersom det som redovisas är en bråkdel av de
verkliga kostnaderna. Bl.a. Svenska Dagbladet hade för länge sedan en rap-
port där man lade ihop invandrarkostnaderna hos själva invandrarverket och
dessutom hos polisen och på angränsande områden. Men man kommer då
inte alls upp i de belopp det är fråga om. Våra schablonberäkningar tyder på
att kostnaderna kan närma sig 3CM0 miljarder. Jag hoppas att det nu kom-
mer fram en rapport.

Och jag hoppas att kulturministern inser allvaret i vår ekonomiska kris. I
tisdags hade Expressen en redogörelse för de åsikter som cheferna för In-
vandrarverket och Arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt framför. I deras
brev krävs att rätten till asyl skall tolkas enligt Genévekonventionens defini-
tion. Det är signalpolitik vi behöver, och en sådan har vi efterlyst. Det inträf-
fade visar nu att det jäser ute bland medborgarna och även bland chefer
inom förvaltningen. Det är alltså en kris mellan förd politik och vad som öns-
kas.

Herr talman! Det finns ett behov av förändring. Riksdagsrevisorerna rap-
porterar bl.a. att kunskaperna i svenska språket hos invandrarna inte uppnår
en tillräcklig nivå. Av drygt 20 000 elever uppnår 32 % sfi-nivån. Resten an-
tingen avbröt utbildningen eller underkändes. I det sammanhanget bör man
påpeka att två tredjedelar avbröt utbildningen.

Vi behöver skärpa kraven på kunskaper i svenska för våra invandrare. I

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

kraven för att få bli svensk medborgare bör införas kravet att hjälpligt kunna
svenska språket.

Vidare måste invandrarpolitikens totala kostnader lyftas fram i ljuset. So-
cialbidragen till utländska medborgare överstiger 3 miljarder. Hyresbidra-
gen är då ej inräknade. Kostnaden för AMS-utbildning, förtidspensioner och
sjukförsäkring är för våra utländska medborgare i vissa fall 50 % högre än
för jämförbara grupper av svenska medborgare. Detta visar alltså att kostna-
derna för flyktingmottagningen är mycket, mycket höga och i verkligheten
blir högre än planerat.

I rapporten talas det också om att kostnaderna för schablonbelopp som
ges till kommunen vid flyktingmottagning i verkligheten är större, eftersom
invandrarna flyttar från den ursprungliga kommunen. Kommunen gör sig
alltså en god affär, tror kommunen - och i verkligheten blir det så. Men vi
måste ju se på den totala ekonomin för samhället. Vissa kommunalråd säger
t.o.m att ”flyktingpolitiken kostar ingenting, den ger oss pengar”. Men en
sådan finansiering från svensk flyktingpolitik tar jag avstånd från.

Kritiken är mycket stark mot regeringen i den rapport som riksdagsreviso-
rerna har lagt fram. Jag vill fråga statsrådet om det inte nu är dags att ta en
rejäl diskussion och snabbt ändra signalerna i flyktingpolitiken i den riktning
som har föreslagits av cheferna för de två verken som jag tidigare talade om.

Anf. 6 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Fram till dess att lagstiftningen ändrades så att även asylsö-
kande kan få arbeta under väntetiden, var det en enstämmig kör som krävde
just det. Nu kommer kravet från Sten Andersson i Malmö att de inte skall
få arbeta. Att över huvud taget ha arbetsmarknaden som utgångspunkt när
vi skall debattera flyktingpolitik tycker jag är direkt stötande. Skall vi ta
emot flyktingar när vi behöver dem som arbetskraft, och skall vi välja vilka
vi skall ta emot utifrån våra arbetsmarknadsbehov? Skall vi välja bort torte-
rade, misshandlade och dem som haft långa fängelsevistelser därför att de är
svåra att återanpassa och få in i produktion? Skall vi likställa människovär-
det med produktionsvärdet?

Sten Andersson och även andra talar om konventionsflyktingar enligt
FN:s flyktingkonvention. Hur många är det som vet vad som står i den kon-
ventionen? Där står att med flykting avses en utlänning som befinner sig
utanför det land som han är medborgare i, därför att han känner välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, sin nationella tillhörighet eller på
grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan, eller på
grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av sitt lands skydd. Sedan är det
en bedömningsfråga hur välgrundad flyktingens fruktan är.

Vi kan ta exempelvis Kosovo, som också tidigare talare har nämnt. Fram
till 1989 hade Kosovo självstyre, eget parlament, egna skolor, tidningar, egen
polis och eget universitet. Parlamentet är borta, serberna styr Kosovo direkt
från Zagreb. Undantagstillstånd råder, tidningar är förbjudna. Alla statsan-
ställda albaner har avskedats. Barnen får inte längre gå i statliga skolor. Nyli-
gen dömdes 19 personer till upp till sju års fängelse därför att de försökte
bilda ett politiskt parti. Man sade att de därmed motarbetade den socialis-
tiska federativa republiken Jugoslavien - den som inte längre finns. Amnesty

rapporterar dagligen om misshandel och arresteringar och om att albaner
dödats av serbiska säkerhetsstyrkor. Amnesty varnar för att nästa katastrof
sker i Kosovo.

Om man bara bedömer flyktingen från Kosovo utifrån vad som står i flyk-
tingkonventionen - vad säger Sten Andersson och ni andra då? Dessutom
finns det andra konventioner - FN:s konvention om mänskliga rättigheter,
barnkonventionen, tortyrkonventionen. Anser ni att vi skall säga upp de
konventionerna? Skall vi, därför att det kommer många flyktingar, bara höja
ribban? Om vi slipper konfronteras med lidandet så existerar det inte, verkar
det vara många som tycker.

Om Sverige skall kunna agera som pådrivare i ett gemensamt arbete i
Europa för att ge skydd åt människor på flykt, då måste vi ju själva följa
konventionerna. Rätten att söka och få asyl är en av de viktigaste mänskliga
rättigheterna.

Och varför inte jämföra oss med Kroatien i dag? Här gjordes en jämfö-
relse med Finland, Danmark och Norge. Om vi jämför oss med Kroatien,
skulle vi behöva ta emot 1,3 miljoner flyktingar.

Jag vill också fråga Birgit Friggebo om den vädjan som har gått ut från
flyktingkommissarien om att hon skall ta ut 5 000 lägerfångar. Vad har Sve-
rige svarat UNHCR på det? Vilka skall ha rätt att komma hit som anhörigin-
vandrare? Är det bara svenska medborgare som skall ha rätt att gifta sig med
och ta hit en person från ett utomeuropeiskt land? Skall det vara gamla ar-
betskraftsinvandrare? Skall man ha vistats här en viss tid innan man får ta
hit en anhörig? Jag tycker att det är bedrövligt att vi aldrig lär oss.

Jag var med i Klarspråk för någon vecka sedan. Efter det har jag fått en
del tackkort från gamla människor. De påpekar att de minns hur det var på
1940-talet.

Många hänvisar till vår ekonomiska situation. Vi har i dag en situation som
liknar den vi hade på 1930-talet. Men måste vi med något slags lagbundenhet
också återgå till 1940-talets främlingsfientlighet?

Anf. 7 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag tror att de flesta svenskar, inkl, de flesta riksdagsmän,
ställer upp på en human flyktingpolitik. Vi har, tror jag, ett gott stöd för
detta hos de flesta svenskar. Men politiken måste vara konsistent och begrip-
lig. Realism och humanism går att förena. Därför tycker jag att det är bra
med den öppna debatt som nu har kommit till stånd. Det är viktigt att man
nu öppet diskuterar de problem och möjligheter och de positiva inslag som
finns i flyktingpolitiken. Hittills har pressens roll varit relativt tveksam,
tycker jag. Man har närmast förföljt dem som antytt en annan åsikt än den
som är den för dagen riktiga.

Vi kan väl ändå konstatera att signalsystemet i dag inte fungerar riktigt
bra. Människor kan inte riktigt förklara skillnaden mellan vad som är kon-
ventionsflyktingar och vad som är de faeto-flyktingar. Dessutom kan man väl
säga att den stora andel asylsökande som är anhöriga faktiskt också är svår
att definiera. Vårt anhörighetsbegrepp är kanske det mest generösa i hela
Europa och väldigt många - nästan huvuddelen - av dem som får asyl här är
anhöriga. Det är naturligtvis svårt för många att förstå.

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

Vi har faktiskt - det har också påpekats här - ett inhumant inslag. Männi-
skor kommer hit, man utreder dem, man placerar dem på förläggningar -
ibland under rätt tråkiga förhållanden - och sedan utvisar man dem. Jag kan
inte riktigt se humaniteten i detta. Man borde på något sätt försöka ytterli-
gare öka takten på utredningarna, eller införa något slags begränsning eller
uppstramning.

Vi ser också hur kostnaderna har ökat väsentligt. Även det är något som
människor har svårt att acceptera i dagens mycket pressade situation. Revi-
sorerna har, som också påpekats, kritiserat verksamheten svenska för in-
vandrare samt snabbheten och effektiviteten när det gäller integreringen av
flyktingarna i samhället.

Detta är en del av de problem som finns, men mycket görs också åt dem.
Det sker hela tiden ett arbete från regeringens och riksdagens sida för att
komma till rätta med detta. Jag vill bara peka på vilka problem som ändå
finns eftersom invandrarministern har aviserat en utredning. Vi välkomnar,
och har också bett att få, den utredningen. Man borde kunna använda den
gamla propositionen, nr 195, som utgångspunkt. Det är också viktigt att vi
snabbt får en utredning som kan arbeta effektivt med tillräckliga resurser så
att vi får ett förslag så fort som möjligt.

Från Moderaterna anser vi att man måste göra en viss skärpning av flyk-
tingbegreppet. Vi måste också kanske satsa mer på UNHCR genom ytterli-
gare resurser. Det har vi ju föreslagit tidigare under åren. Man borde under-
söka om man kan öka andelen kvotflyktingar och om man kan öka andelen
handikappade flyktingar som vi skulle kunna ta emot här i Sverige och inte-
grera i vårt samhälle. Men inte minst måste vi ta ställning till hur vi skall
tackla den stora ström av flyktingar som kan komma om Ryssland faller
ihop.

Detta är bara några av de punkter som vi hoppas skall komma med. Men
vi måste också försöka få till stånd en samordning av flyktingpolitiken med
övriga länder i Europa, så att Sverige inte blir det enda land att komma till
om man känner att man måste lämna sitt land. Just nu är det faktiskt så att
det i mycket stor utsträckning är till Sverige man kommer om man känner
att problemen i hemlandet börjar bli alltför stora. Det är det signalsystemet
som det är viktigt att ändra på.

Anf. 8 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Det har pratats mycket om humanitet i dag. Vad är humani-
tet? Har svensk flyktingpolitik varit human mot dem som kommit hit? Nej,
det vill jag bestämt påstå att den inte har varit.

Jag skall ge ett exempel. Låt oss säga att vi har problem här i Sverige och
att jag flyr med min familj härifrån - låt oss säga till Tyskland. Där blir Peter
Kling mottagen med sin fru och sina tre barn och placerad i en flyktingsluss
ett antal månader, därefter i en flyktingförläggning. Under denna tid - ett
till tre år - lever jag i ständig ovisshet, om jag får asyl eller inte. Nu har jag
tur - jag tillhör de människor som har tur - efter de här åren och får asyl. Då
blir jag placerad i en kommun, låt oss säga Hamburg. Där skall jag börja läsa
tyska språket. Vad jag vill när jag kommer till Tyskland är att få en snabb
behandling av mitt ärende, snabbt komma in i det tyska samhället och fram-

för allt lära mig tyska språket. Det är självklart. Hur skall jag och min familj
kunna klara oss om vi inte kommer in i det tyska samhället så snabbt som
möjligt? Sedan kan jag tänka mig att lära mina barn mitt hemspråk. Det
finns ingen anledning att man skall ge oss hemspråksundervisning. Det vikti-
gaste är att jag kommer in i det tyska samhället eftersom jag skall bo där ett
visst antal år.

När jag kommer till Hamburg börjar jag alltså först läsa tyska. Jag läser
tyska under ett år, och vad gör jag? Jo, jag går ut på något fik och träffar
mina gelikar. - Jag träffar Lars Moquist, som också har flytt från Sverige. -
Vi sitter och fikar. Vad får svenskarna då för rykte? Jo, den tyske Mercedes-
arbetaren kommer hem efter jobbet och säger: Jävla svenskjävlar. Han tror
ju att vi är där för att utnyttja samhället. Men det är ju inte vårt fel; det är
den tyska regeringens fel som driver en sådan felaktig flyktingpolitik. Det är
precis vad vi har gjort här i Sverige. Det kallar jag inhumant.

Jag vill ta upp ytterligare en aspekt. Det gäller kosovoalbanerna och
många ekonomiska flyktingar som kommer hit till Sverige. De säljer allt de
äger och har - och det är inte mycket - och kommer hit och får gå igenom
samma process som dem som söker asyl, i två tre år, för att sedan bli hem-
skickade. Är det humant? Definitivt inte. Jag skulle vilja säga att det är på
gränsen till skandal att behandla människor på det viset.

Vi i Ny demokrati anser därför att man borde ge dessa människor ett bi-
drag så att de frivilligt kan återvända till sina forna hem; de som ändå skall
hem. Ge dem ett startbelopp så att de kommer i gång. Vi borde skämmas att
skicka i väg människor til) ingenting. Det var allt jag ville säga när det gäller
humaniteten.

Anf. 9 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Den ställda interpellationsfrågan gällde flyktingpolitiken
och inte hela invandrarpolitiken. Jag har i mitt svar ändå sagt att vi borde
ha en utredning där både invandrings- och invandrarpolitiken ses över. Nu
koncentrerar jag mig emellertid på flyktingpolitiken. Sten Andersson i
Malmö driver åtminstone sin politik oberoende av konjunkturer, till skillnad
från en del andra.

Vi har flera undersökningar som visar att majoriteten av det svenska fol-
ket är beredd att ge skydd åt skyddsbehövande. Det är då för mig litet obe-
gripligt att man i sin kritik när det gäller flyktingpolitiken tar sikte på just de
delar i våra bestämmelser i utlänningslagen vilka är inriktade på att ge skydd
åt människor som har detta behov.

Det nämndes att man i Invandrarverkets tidning kan läsa att det finns kri-
tik. Javisst! Det är bra att kritik kommer fram. Jag har själv varit kritisk mot
hur flyktingpolitiken har lagts upp. Jag har emellertid tagit missförhållan-
dena till intäkt för att åstadkomma förändring. Vi har exempelvis avskaffat
den s.k. vistelsetidspraxisen här i landet. Av de 18 000 flyktingar som fick
stanna i Sverige förra året fick merparten, ca 11 000, stanna därför att de
hade väntat länge. Det är ingen inriktning på människor som är i behov av
skydd, tycker jag.

Kort vill jag gå igenom ytterligare några saker, först rätten till att arbeta
under väntetiden. Litet olika regler gäller i olika länder. I Tyskland har man

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

tidigare haft möjlighet att försörja sig under väntetiden, sedan avskaffades
den möjligheten. Det infördes t.o.m. ett femårigt moratorium. I en del del-
stater är man nu på väg att återinföra rätten till att arbeta under väntetiden,
därför att det annars leder till utnyttjande av de asylsökande, det leder till
svarta pengar och till att folk arbetar svart.

Asylutredningar skall inte göras på svenska ambassader, men däremot
måste det finnas skyddsmöj ligheter för de människor som kan tänkas behöva
skydd på grund av FN:s regler att Serbien-Montenegro inte skulle vara suc-
cessorstat till det forna Jugoslavien.

Lars Moquist pekar egentligen på behovet av samordning av flyktingpoli-
tiken i Europa. Den borgerliga regeringen och jag har varit mycket aktiva
när det gällt att försöka åstadkomma någon typ av europeisk överenskom-
melse eller konvention, så att vi i Europa tillsammans skall kunna lösa pro-
blem som uppstår när den typen av massflyktsituation uppstår som den i kri-
get i Jugoslavien. Vi kan inte stoppa huvudet i sanden och säga att detta pro-
blem inte existerar. Människor flyr ju, de lämnar sina hembygder och ger sig
i väg till andra länder.

Detta problem måste vi lösa tillsammans. Denna fråga har drivits i ESK,
vid Wienkongressen, i EG och i UNHCR. Detta komplement måste vi få till
vår flyktingpolitik och utlänningslagstiftning. Det räcker inte med att säga
att det vi gör bygger på Genévekonventionens beslut. Utgångspunkten var
en helt annan efter andra världskriget. Då handlade det nämligen ganska
mycket om att ge förföljda människor i de kommunistiska staterna asyl i de
västliga staterna. Världen ser inte ut så i dag. Den ser annorlunda ut, och
därför måste det finnas ett komplement baserat på den verklighet som vi har.

Vi kan inte bara säga att vi skall behandla de asylsökande här i Sverige
som vi vill, när vi har träffat internationella överenskommelser och gjort in-
ternationella åtaganden om att pröva människors ansökningar om asyl för
att få skydd i vårt land. Vi kritiseras för att vi följde FN:s beslut om att Belg-
radregeringen inte skulle överta det forna Jugoslaviens olika internationella
och bilaterala avtal. Det skall vi strunta i, sägs det, men mänskliga rättighe-
ter, som också är internationella åtaganden, skall vi arbeta för.

Lars Moquist säger: Om det uppstår ett flyktingbehov i Jugoslavien, får
väl FN sköta om det. Skall inte Sverige uppfylla de internationella konven-
tionerna som Sverige skrivit under? Vad är det för anpassningspolitik till
dagsländor, där internationella överenskommelser inte betyder någonting,
där beslut i FN inte betyder någonting? När det sedan ”bränner till” skall FN
ändå ta hand om problemen. Och vi här i Sverige skall bli av med dem.

Vi kan ju inte avskaffa verkligheten. Ibland hör man diskussioner om Ko-
sovo precis som om verkligheten inte fanns, som om dessa människor inte
fanns, som om förtrycket inte fanns, som om oron för hårda fängelsestraff
inte fanns, och som om risken för att kallas in i den serbiska armén för att
förtrycka sig själva inte fanns. Det handlar här om en verklighet där männi-
skor lider, och jag blir litet ledsen när Claus Zaar bara diskuterar ekonomi.
Det gör ett intryck av rostfritt stål på mig att man inte kan säga ett enda ord
till stöd för dessa lidande, som tvingas ge sig ut på vägarna från sina hem och
hembygder.

Anf. 10 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag noterar till min glädje att jag i varje fall inte betraktas
som konjunkturbetonad i mitt agerande. Statsrådet sade att hon var tacksam
för den kritik som hade uppkommit, även den interna kritiken inom Invand-
rarverket. Statsrådet säger vidare att man inte strikt kan följa Genévekon-
ventionen.

Det är emellertid precis motsatsen till vad jag läste i morse att generaldi-
rekten för nämnda verk vill göra. På Invandrarverket borde rimligtvis denna
kunskap finnas. Generaldirektören säger att man skall göra bedömningar ut-
ifrån Genévekonventionen, och att ett sådant agerande ger tydliga och klara
signaler till omvärlden. Om man inte kan lita på i det här fallet den högsta
anställda tjänstemannen undrar jag vem man skulle kunna lita på.

Jag har ställt många frågor, och det är svårt att hinna svara, men statsrådet
svarade inte på frågan om polisen som hade fått ta hand om ett beslut om
avvisning för en viss familj. Om den familjen inte vill att dess barn skall åka
polisbil, så kommer de inte härifrån heller.

En annan intressant fråga i det här sammanhanget är barnförvar. Låt oss
säga att en tysk kvinna kommer till Sverige. Hon begår ett grovt narkotika-
brott och blir dömd till fem års fängelse och utvisning därefter. Med tanke
på den nya lagstiftning som statsrådet nu föreslår undrar jag om denna
kvinna kan utvisas ur riket om hon under fängelsetiden föder ett barn och
därefter nekar till att låta barnet omhändertas. Jag har fått denna fråga av
jurister och polismän, och det skulle vara mycket intressant och klargörande
om jag kunde få ett svar här i dag av statsrådet. Taletiden är kort, varför jag
återkommer till Berith Eriksson i nästa replik.

Anf. 11 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Statsrådet Birgit Friggebo sade alldeles nyss att många män-
niskor ger sig av från sina hemländer och har det svårt. I det instämmer jag
givetvis. Många människor ger sig emellertid av även på grund av ekono-
miska problem i deras hemländer. Även det är i och för sig problematiskt,
men det är ännu värre att vi tar hit dessa människor för att låta dem lida
ytterligare några år och därefter skicka hem dem till ingenting.

Jag vill nu ställa en fråga till Birgit Friggebo: Skulle regeringen kunna
tänka sig att ge en engångssumma till dessa människor, i stället för att ha en
lång handläggningstid på ett, två eller tre år? Vid vissa överklaganden dröjer
det faktiskt så pass länge. Skulle Birgit Friggebo kunna tänka sig att ge den
signalen till de människor som sitter i förläggningarna att de kan få ett visst
startbelopp om de åker hem, så att de kan klara sig något år på det?

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

5var på
interpellation

Anf. 12 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Den fortsatta debatten har från en del håll ungefär gått ut på
hur vi skulle kunna stänga dörren utan att uppfattas som alltför brutala. In-
nan vi stänger dörren, innan vi kan säga att vi inte har problemet alldeles
inpå oss, måste vi söka gemensamma europeiska lösningar. Då tycker jag
verkligen att de olika partierna skulle vara väl förberedda med sina krav för
att stödja Sveriges krav vid det ESK-möte som börjar i december.

Vi skall ha en öppen debatt. Det tycker jag att vi alltid har haft. Vi har

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

alltid fått angripa felaktiga påståenden, okorrekta uppgifter och tyckande.
Sedan vill jag säga att de som kom hit efter andra världskriget inte hade star-
kare asylskäl än vad exempelvis kosovoalbaner i dag har.

Jag vill kommentera frågan om vad FN är. Vi är en del av FN. FN är så
starkt som medlemsländerna gör det till. När man talar om att sända signaler
gäller det väl också om vi vill få slut på eländet där nere. Vi skall tänka oss
för vilka signaler vi sänder till de styrande i Serbien. Om vi kallar dem som
söker vårt skydd för ekonomiska flyktingar - vi talar om dem som vi gör om
charterresor - noteras det naturligtvis av de styrande i Serbien. Då tycker de
att de kan fortsätta med förtrycket, för Europas länder reagerar inte - de gör
ingenting för att försöka få slut på det hela. Varför inte från svenskt håll
kräva att man sätter in en FN-styrka i Kosovo, innan det blir som i Bosnien?

Det här är inte en debatt om hemspråksundervisningen, men jag vill på-
peka att den som talar tyska talar ett världsspråk. Svenskan är inget världs-
språk. Om någon i Sverige kan exempelvis arabiska eller kinesiska, har hon
eller han direkt kontakt med en fjärdedel av jordens befolkning. Vi skall
vara rädda om och ta vara på möjligheten att få ett land med människor som
talar många språk.

Jag har inga fler repliker. Jag kan precis föreställa mig att Sten Andersson
i Malmö kommer med sina Östeuropapåhopp. Tyvärr kan jag inte bemöta
honom.

Anf. 13 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Jag tackar Birgit Friggebo för att hon har gett mig epitetet
av rostfritt stål. Jag uppfattar det så, att hon har utnämnt mig till stålmannen
i flyktingpolitiken. Jag står väl för det. Jag kommer att tala litet grand om
vad jag har gjort som stålman.

Jag har varit på flyktingförläggningar. Jag har varit i Ystad och intervjuat
kosovoalbaner och sådana som kommer från Bosnien-Hercegovina. Jag
kunde konstatera i mina intervjuer, med hjälp av tolk, att kosovoalbanerna
klart deklarerade - de jag hann tala med - att det är bra att stanna här, de
vill stanna här. De som kom från Bosnien-Hercegovina meddelade att de
stannar men gärna åker tillbaka till närområdet om de kan få FN:s beskydd.
Man kan klart konstatera att det är ekonomiska flyktingar som har varit och
är på väg hit.

Vilka är de som tjänar pengar på detta? Jo, det finns ett kompani som
kallas människosmugglare, obskyra personer som finns i hela förvaltningar
i vissa länder. Sådana finns 13 mil från den svenska kusten.

I går talade jag med en initierad person i Riga om hur det står till. Vi har
att vänta bara några veckor, så kommer det flyktingar hit, om inga signaler
ändras. Där, 13 mil från den svenska gränsen, har man knappt 12°C i husen
och knappt mat för dagen. En läkare och en typograf hade den 29 oktober
en inkomst som innebar 1 000 rubel back i månaden. De kommer, precis som
alla andra, och de har rätt att komma i humanitetens namn.

Vad är det för flyktingpolitik? Vi måste hjälpa dem i hemområdet. Om det
är stålpolitik, vad är då regeringens politik i dag? En majoritet av svenska
medborgare kritiserar regeringens flyktingpolitik. Är inte regeringens repre-
sentant på det klara med det? Läs opinionsundersökningar, fru statsråd! I

dagens tidning redogörs t.ex. för att folk är jätteglada för att Ny demokrati
har kommit in i politiken och rört om i den stela verksamheten.

Anf. 14 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Kulturministern tar upp den internationella aspekten. Det
är bra att regeringen försöker se det hela som ett internationellt problem,
för det är ett internationellt problem. Men jag tycker inte att kulturministern
inser hur verkligheten är. Vi har sett vilka bekymmer det leder till om vi kvo-
terar mellan länderna. Alla länder ställer inte upp på det. Det har vi sett när
vi försökt med kvotering. Man tycker att det är bra att Sverige tar en så stor
andel. Det är inte lätt att från Sveriges stora andel skjuta över en del till
England, Frankrike, Danmark eller något annat land. De vill inte ta emot
sin andel.

Alltså måste vi se till att FN eller UNHCR får de pengar som behövs för
att hjälpa till med lägerverksamhet i närområdet. Det är detta som är vår
verklighet. Att tro på en kvotering anser jag är att tro på en falsk verklighet.
Vi kan naturligtvis försöka arbeta för det, men vi har ju sett vilken dålig re-
spons vi får från andra länder.

Det är inte bara slumpen eller den redan stora närvaron av jugoslaver som
lett till att Sverige fått ta emot en sådan enorm mängd. Sten Andersson i
Malmö har angett många siffror, jag tänker inte upprepa dem. Danmark har
tagit emot bara ett antal motsvarande 10 % av invandringen till Sverige. Det
beror helt och hållet på frånvaron av korrekta signaler. Hade vi gett korrekta
signaler om hurdan verkligheten blir för dessa människor, hade de inte kom-
mit hit.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga som Sten Andersson berörde men som
jag inte tror kulturministern besvarade. Det gäller anhöriginvandringen. Jag
anser att den borde begränsas till att endast gälla make eller maka och barn,
inte föräldrar, syskon, fastrar och mostrar. 1989/90 omfattade anhörigin-
vandringen 19 916 personer, dvs. 51,4% av all invandring. 1990/91 omfat-
tade den 21 991 personer, eller 61 %. Den invandringen måste begränsas.
Många anhöriga saknar i dag helt anknytning till den som har fått permanent
uppehållstillstånd. Det är andra anknytningar än till den flykting som man
har tänkt att anknytningen skall avse. Det är viktigt att tänka på. Jag skall i
ett senare anförande komma med några ytterligare frågor.

Avslutningsvis vill jag bara något kommentera det som Peter Kling tog
upp, nämligen att det är rimligt att ge de kosovoalbaner som redan finns i
Sverige en chans till en bra start i sitt hemland. En och annan kan tycka att
det är att köpa sig fri från sitt ansvar, men det är det inte fråga om. Här gäller
det människor som redan finns i Sverige. Vi skall naturligtvis inte ge de män-
niskor som kommer hit i fortsättningen signaler att de också kan få ett start-
bidrag för att åka hem igen. Då kommer det massvis med människor hit som
tar pengarna och sedan åker hem. Det skall gälla dem som redan finns här
och som förväntar sig ett negativt beslut.

Anf. 15 GUSTAF VON ESSEN (m):

Herr talman! Jag vill betona att det är ett bra initiativ av regeringen att
försöka att få till stånd ett ökat intereuropeiskt samarbete. Det är någonting

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

2 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 18

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

som den nya regeringen till skillnad från den gamla verkligen har åstadkom-
mit. Man har verkligen försökt få till stånd en debatt ute i Europa för att
fördela bördorna och hjälpas åt. Det tror jag är viktigt att man fortsätter
med.

Från vårt parti vill vi gärna understryka detta, och vi har gjort det länge. Vi
har också understrukit vikten av att UNHCR får medel för att kunna klara
flyktingproblemen på plats i större utsträckning än hittills. Det är saker som
vi har föreslagit redan för tre år sedan.

Det måste bero på någonting att så många kommer just hit. Det har påpe-
kats att vårt de faeto-begrepp och vårt anhörigbegrepp är klart mer generösa
än i övriga länder. Därför är det särskilt viktigt att i den kommande utred-
ningen försöka harmonisera reglerna så att ungefär samma regler gäller över
hela Europa. Först då kan vi få en fördelning av engagemang och åtgärder
och en verksamhet som är rimlig.

Det är ju Utlänningsnämnden och Invandrarverket som bedömer koso-
voalbanernas kvalifikationer för att få uppehållstillstånd. Det är inte några i
den här salen som skall fatta beslut hit eller dit.

Jag tycker att Ny demokrati under året har förgrovat debatten. Jag lyss-
nade själv till ett strandmöte i somras någonstans i södra Sverige. Det som
där sades var i och för sig klart grövre än det som sägs här. Det är tråkigt
med denna förgrovning av debatten. Jag vet inte riktigt om Lars Moquist har
blivit talesman för sitt parti, för i så fall finns det i alla fall något hopp. Lars
Moquist har ju också kommit med i socialförsäkringsutskottet som extra
suppleant. Där lär han kunna få en hel del förstahandsinformation, som nog
är väldigt bra för honom att få.

De positiva förslag som nydemokraterna då och då lägger fram är ofta så-
dana förslag som vi moderater tidigare har lagt fram i bl.a. våra kommitté-
motioner. Det har vi ingenting emot, men vi vill inte förknippas med denna
förgrovning av debatten.

Anf. 16 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag skall försöka att besvara en del av de frågor som har
ställts. Först togs frågan om generaldirektörernas brev upp. Generaldirektö-
ren för Invandrarverket beklagar ju själv de olyckliga formuleringar som
fanns i brevet och framför allt i det pressmeddelande som spreds. Jag tycker
att detta brev i långa stycken var mycket angeläget. I brevet pekar man på
behovet av åtgärder för att invandrarna skall få arbete. Man ville få hjälp
med ytterligare metoder för att kunna hantera situationen, dock utan att
själv komma med några förslag.

Det mycket långa brevet avslutas med en halv sida med mycket katego-
riska uttalanden om att asylpolitiken enbart skall inriktas på att man skall
tillämpa Genévekonventionen. Detta har Invandrarverkets generaldirektör
nu beklagat. Hon säger att detta självfallet skulle ses i ljuset av den utredning
som Per-Erik Nilsson har gjort när det gäller massflyktsinvandringar och av
behovet av europeiska överenskommelser om hur massllyktssituationer
skall kunna hanteras i Europa. Det är ju någonting helt annat. I dagens tid-
ning läste jag att det var fråga om åtgärder på två tre års sikt. Men formule-
ringen har nästan kunnat tolkas så, att flyktingpolitiken skulle fungera som

något slags dragspel på grund av konjunkturella bekymmer och en svår ar-
betskraftssituation här i Sverige.

Det är helt rätt att det är ekonomisk kris i Sverige, vilket vi allihop har
blivit varse. Det ställer höga krav på större effektivitet i olika sociala stödsys-
tem och socialförsäkringssystem, som omfattar både invandrare och
svenskar.

I statens budget ingår det också vissa krisutgifter. En krisutgift är att det
finansiella systemet och bankerna skall räddas. En annan krisutgift förorsa-
kas av kriget i Jugoslavien, som medför att människor söker sig bl.a. till Sve-
rige. Detta har inte någonting med Sveriges direkta ekonomiska kris att göra
i den meningen att kriget skulle utgöra en orsak till Sveriges ekonomiska
problem. Dessa problem har grundlagts genom en oförnuftig ekonomisk po-
litik under de senaste 20 åren.

Lars Moquist talade om att en europeisk konvention bara skulle innebära
en kvotering länderna emellan när det gäller att skicka asylsökande eller
skyddsbehövande. Så är det inte alls. En europeisk konvention skulle betyda
att man tar gemensamt ansvar för att ge skydd och för att göra humanitära
insatser i närområdet, så nära hemorten som det över huvud taget är möjligt.
Dessutom skulle en konvention innehålla bl.a. gemensamma betalningsme-
toder för att finansiera ett åtagande om återuppbyggnadsarbete, så att män-
niskor kan återvända när krisen är över. I vissa fall är det naturligtvis inte
möjligt att ge människor skydd i det egna krigslandet eller ens i närområdet.
Då måste man vara överens om var detta skydd skall ges, och staterna måste
tillsammans ta ansvar för finansieringen. Så går det emellertid inte till i dag.

Vi från Sverige har varit mycket aktiva när det gällt att stödja UNHCR
och att få till stånd åtminstone samtal om hur vi gemensamt skall klara krisen
i Jugoslavien. Till viss del har vi lyckats i detta arbete. Stödet för gemen-
samma åtaganden och för omhändertagandet av flyktingar i närområdet har
blivit starkare. Sverige deltar mycket kraftfullt i det arbetet. En europeisk
konvention skulle inte i första hand handla om något slags kvotering län-
derna emellan.

Berith Eriksson undrade vad vi hade gett UNHCR för svar beträffande
lägerfångarna. Regeringen har fattat beslut och överlämnat en skrivelse till
Invandrarverket. Samtidigt har vi meddelat att Sverige kan ta emot 150 nya
lägerfångar inkl, deras familjer.

Det finns en betydande risk för - det finns erfarenheter som visar detta -
att om man ger s.k. engångsbidrag för att människor skall återvända, kom-
mer det en ström av människor hit för att hämta detta bidrag och sedan åka
tillbaka. Det är inte alls säkert att ett sådant bidrag innebär någon lösning.
Då är det mycket bättre att ge UNHCR och IOM, som har till uppgift att se
till att människor kan återvända på ett värdigt sätt, uppdraget att klara av en
sådan situation.

Jag tror inte att historien om Kosovo är färdigskriven. Människor har för-
följts. Där finns ett förtryck. Man terroriseras. Ett tag var det stor risk för
att många skulle kallas in till krigstjänstgöring. Situationen har emellertid
lättat något, vilket gör att Invandrarverket bedömer det som möjligt att fatta
beslut om att låta människor återvända till Kosovo. En del återvänder också
frivilligt. Men jag är inte alls säker på att historien om Kosovo därmed är

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation

färdigskriven. Många människor tar på sig ett stort ansvar när de bara avfär-
dar hela strömmen av asylsökande människor från Jugoslavien med att det
bara skulle röra sig om charterresor och ekonomiska flyktingar.

Anf. 17 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Kulturministern tog på nytt upp den internationella aspek-
ten. Hon sade att det inte är fråga om kvotering utan om ett gemensamt åta-
gande. Självfallet är det så. Men det gemensamma åtagandet är ju ett slags
kvotering. Alla skall ta sitt ansvar. Det måste betyda att vissa länder inte kan
komma undan ansvaret och att Sverige inte skall behöva ta ett så stort ansvar
som vi hittills har gjort. Om man sedan skall kalla detta för kvotering eller
för gemensamt ansvar vill jag låta vara osagt; det är bara olika sätt att ut-
trycka saken.

Gustaf von Essen nämnde att vissa av Ny demokratis frågor tidigare har
drivits av Moderaterna. Visst är det så, men vi har vågat fokusera problemet
på ett helt annat sätt än vad Moderaterna har gjort. Ibland har det väl skett
ett eller annat övertramp, men det är nog inte vi nydemokrater ensamma om
att ha gjort. Jag beklagar om det har skett grova övertramp av olika nydemo-
krater. Det är mycket ledsamt.

Jag har ständigt i skrift och tal försökt att föra en balanserad debatt i flyk-
tingfrågan, och jag tror att jag har vunnit respekt för detta, åtminstone i det
område där jag publicerar mina artiklar, nämligen i sydöstra Sverige.

Jag vill återknyta till den sociala anpassningen. Att kunna språket är ju
det viktigaste för att man skall kunna anpassa sig till ett land. Jag förstår inte
att det skall vara så svårt att inse detta. I stället görs det hela tiden en avväg-
ning mellan hemspråk och svenska. Det kan vara viktigt även med hem-
språksundervisning, men det borde invandrarna och deras organisationer
själva stå för. Det viktigaste för en social anpassning är just att lära sig
svenska.

Jag hoppas att detta kommer att belysas i den utredning som kulturminis-
tern har förutskickat skall komma. Jag hoppas också att alla frågor som rör
flyktingar då kommer upp till debatt.

Andre vice talmannen anmälde att Berith Eriksson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 18 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag har en enkel men god uppfostran, vilket gör att jag inte
vill kommentera det som Berith Eriksson sade, eftersom hon inte längre har
någon chans att delta i debatten.

Jag har två gånger ställt en fråga till statsrådet om barnförvaring och de
konsekvenser det kan få. Både Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket är
mycket kritiska till lagförslaget. Jag har inte fått något svar från statsrådet,
och den tystnaden betraktar jag som talande.

I interpellationssvaret skyller statsrådet på den förra regeringen när det
gäller det stora antal som fick stanna i Sverige. Här rörde det sig alltså inte
om flyktingar enligt gällande lagstiftning. Då är min fråga: Finns det doku-
menterat någonstans att Folkpartiet under den tiden gick emot det förslag

som den förra regeringen lade fram om att man skulle vara mycket generös
beträffande humaniteten? Om detta inte finns dokumenterat, skall man inte
ta upp den frågan i en debatt på det sätt som man har gjort här i dag.

Man säger att det skall vara visumtvång från ett visst land men att det ändå
skall gå att medge vissa undantag. Då måste det på berörda ambassader fin-
nas folk som gör utredningar. Jag undrar därför: Finns den kompetensen på
dessa ambassader? Det hade, herr talman, varit mycket bättre att från bör-
jan sända ut rätt signaler. Då hade vi sluppit detta förnedrande visumtvång.

Jag kan tänka mig att det blir stora problem för den som verkligen är flyk-
ting att få visum på en svensk ambassad. När han har kommit dit och fått
visum är han säkert iakttagen av landets polis. Hur skall han då komma från
landet? Hur skall han komma till Sverige? Vem betalar hans biljett?

Jag anser att man skall ha en asylpolitik som i huvudsak baseras på Ge-
névekonventionen. Sedan skall man ge hjälp till människor i deras närområ-
den och i viss mån ge tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige tills konflikterna
i deras egna länder är bilagda.

Anf. 19 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Frågan om barn i förvar, som Sten Andersson i Malmö åter-
kommer till, är föremål för behandling i riksdagens socialförsäkringsutskott.
Sten Andersson har försökt att göra en jämförelse mellan en människa som
har begått brott och sitter fängslad - utvisningshotet träffar bara denna enda
människa och inte familjen - och människor som söker asyl i Sverige och
som inte är några som helst brottslingar och för vilka besluten ofta handlar
om hela familjen. Dessa saker är över huvud taget inte jämförbara.

Det kan naturligtvis vara ett problem att söka visum på ambassader, fram-
för allt i länder där människor har bristande rörlighet och där det förekom-
mer övervakning av människor.

Den fråga som vi nu diskuterar handlar om att vi, sedan vi mer eller
mindre tvingades att införa visumtvång för människor från Serbien-Monte-
negro, skall kunna ha en ventil för människor som kan tänkas behöva skydd
av politiska och andra skäl. Rörligheten för de människor som i dag kan tän-
kas behöva skydd är inte så begränsad att den borde utgöra något problem.
Sedan är det helt riktigt att det behövs stöd till ambassader som skall admini-
strera en sådan verksamhet, vilket inte är något nytt. Invandrarverket har
till och från stödpersoner för att klara av viseringshanteringen vid olika am-
bassader.

Det har här talats om vad man fokuserar på och eventuella förgrovningar
av debatten. Jag tror att det är en helt riktig beskrivning som görs av nyde-
mokraterna själva, nämligen att man fokuserar på problemen. Men man fo-
kuserar inte bara på problemen, utan man överdriver dem, förvränger dem
och skapar oreda i argumentationen, och man överdriver olika fenomen. Så
visst har man fokuserat på problemen. Men när fokuserade man på med-
mänskligheten, att vi har ett ansvar att upprätthålla mänskliga rättigheter,
att vi i Sverige också skall kunna medverka till att ta detta ansvar, också ge-
nom att ge skydd till de människor som behöver skydd och som är flyktingar?
Det är den politiken som den här regeringen försöker inrikta sig på; att ga-
rantera de skyddsbehövande skydd här. Det är därför som vi har genomfört

Prot. 1992/93:18
6 november 1992

Svar på
interpellation

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

förändringar i t.ex. praxisen när det gäller vistelsetider. Det är därför som vi
håller på att genomföra förändringar när det gäller mottagandet i flyktings-
ystemet, eftersom vi har minskat bidragen, osv.

Andre vice talmannen anmälde att Lars Moquist anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1992/93:16 och fråga 1992/93:48 om mins-
kade sändningstider på minoritetsspråk i Lokalradion m.m.

Anf. 20 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Bruno Poromaa har frågat mig om jag är beredd att med-
verka till ett utökat i stället för ett minskat programutbud på tornedalsfinska.
Bakgrunden är, enligt Bruno Poromaa, att radioprogrammet ”Pohjoiska-
lotti” (Nordkalotten) efter 35 år skall upphöra.

Sinikka Bohlin har frågat mig om jag avser vidta några åtgärder för att
utbudet av finskspråkiga lokalradiosändningar skall överensstämma med
riksdagens beslut. Bakgrunden är, enligt Sinikka Bohlin, att lokalradiosänd-
ningarna på minoritetsspråk skall minskas medan rikssändningarna på mino-
ritetsspråk skall utökas.

Jag väljer att besvara frågorna i ett sammanhang.

Enligt vad jag under hand har erfarit är utgångspunkterna i Bruno Poro-
maas fråga inte korrekta. Enligt den information jag har fått från Sveriges
Riksradio skall det tornedalsfinska radioprogrammet ”Pohjoiskalotti”
(Nordkalotten) inte läggas ned. Programmet har tidigare sänts under två
timmar på söndagar, men sändningarna skall i fortsättningen utökas på så
sätt att en timme sänds på söndagar och en halvtimme sänds efter 17.30 varje
vardag. Det innebär i praktiken att antalet sändningstimmar på tornedals-
finska utökas från tidigare två timmar per vecka till tre och en halv timme
per vecka, dvs. i det närmaste en fördubbling av sändningstiden.

Jag kan tillägga att riksdagen den 2 juni 1992 (1991/92:KrU28, rskr
1991/92:329) beslöt att godkänna regeringens förslag i prop. 1991/92:140 om
den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten 1993-1996 m.m. be-
träffande allmänna riktlinjer för programverksamheten i public service-före-
tagen. Av dessa framgår bl.a. att de totala resurserna för programföretagens
service på invandrar- och minoritetsspråk skall vara minst oförändrade i
jämförelse med vad som gäller under verksamhetsåret 1992.

För Sinikka Bohlin vill jag framhålla att de samlade resurserna för invand-
rar- och minoritetsspråk, enligt uppgift från det sammanslagna radiobolaget
Sveriges Radio, kommer att vara oförändrade. I enlighet med riksdagsbeslu-
tet kommer programservice på samiska, finska och tornedalsfinska att prio-
riteras särskilt även i fortsättningen.

Varje programföretag bestämmer enligt radiolagen ensamt vad som skall
förekomma i dess sändningar. Företagen skall då iaktta bestämmelserna i
radiolagen och i resp, företags avtal med staten. Radionämnden granskar i

efterhand om programföretagen utövat sin sändningsrätt i enlighet med ra-
diolag och avtal.

Jag kommer alltså att medverka till att avtal mellan staten och program-
företagen för perioden 1993-1996 sluts i enlighet med de riktlinjer som riks-
dagen har lagt fast. Jag förutsätter att programföretagen följer avtalen. Som
statsråd kan jag däremot inte på annat sätt påverka programverksamhetens
inriktning.

Anf. 21 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Jag vill tacka kulturministern för svaret på min interpella-
tion. Tyvärr anser jag att svaret är mycket opersonligt. Jag har svårt att hitta
det budskap som jag är ute efter.

Till att börja med har kulturministern sammanfattat min fråga på ett felak-
tigt sätt. Jag frågade nämligen om statsrådet anser att programföretagens be-
slut att minska utbudet av finskspråkiga lokalradiosändningar överensstäm-
mer med riksdagens beslut. Jag frågade inte om statsrådet avser att vidta
åtgärder. Jag vet också att besluten är fattade och skall verkställas av de olika
programföretagen. Men det är där som problemen börjar.

Bakgrunden till min interpellation är de signaler som jag som riksdagsle-
damot, med ett annat modersmål än svenska, och radiolyssnare har fått från
olika län. Signalerna är mycket klara. De flesta lokalradiostationer tänker
minska och flytta om sina sändningar på finska.

Så här ser läget ut just nu, eller har sett ut, kan man säga.

Lokalradion AB:s totala sändningstid på finska under 1991 var 3 276 tim-
mar. Sändningstiden under 1992, dvs. i år, har varit ännu större. Den avise-
rade nedskärningen under 1993 är totalt minst 750 timmar. Detta innebär att
sändningstiden minskar med ca 23 % i genomsnitt. Men eftersom statio-
nerna har litet olika sändningstider, minskas tiden på ett tiotal stationer som
har s.k. veckoslutssändningar med 40-60 %.

Jag skall nämna ett exempel på hur detta kan slå. I Storstockholm och
Stockholms län bor 120 000 människor med finsk bakgrund. Man kan säga
att en av Finlands största städer ligger i Sverige.

Radio Stockholm som i dag sänder på finska kommer enligt beslutet att
minska sina sändningstider med en halv timme i veckan, samtidigt som man
flyttar om sändningstiden från kväll till lunchtid, då de flesta människor inte
är hemma. Detta upplevs som en försämring. Dessutom slopas lördagssänd-
ningarna helt.

Riksradions finskspråkiga sändningar i Storstockholm och Stockholms län
kommer samtidigt att flyttas från P 2 till Radio International med begränsad
sändningsfrekvens. Detta medför att finskspråkiga lyssnare inte kommer att
kunna lyssna på sändningar på finska i hela länet. 11.ex. Södertälje, där en
tredjedel av Stockholms läns finskspråkiga lyssnare finns, kommer man i
fortsättningen inte att kunna ta del av dessa sändningar utan hänvisas till lo-
kalradiosändningar från intilliggande län.

Även radiosändningar på samiska minskar med 20 %.

Samordningen, eller rättare sagt bristen på samordning, mellan kanalerna
gör att man även kommer att förlora en del samsändningar inom Norden.

Det är inte bara sändningstiderna som man ändrar, utan man börjar även

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

diskutera kvaliteten på sändningarna. Frågan är vad som egentligen skall
sändas på de minoritetsspråk som vi har. Än så länge upplever jag som in-
vandrare att man har klarat av att uppfylla de olika krav som beskrivs i avta-
let mellan staten och Sveriges Radio - mångsidighet och tvåvägskommunika-
tion.

Men om man nu börjar strypa sändningstiderna, stryper man så att säga
också delvis folkets röst. Lokalradion tvingas mer och mer att agera som en
envägsinformatör. Man ger alltså nyheter, men man ger inte människor möj-
ligheter att delta. Vi får således kanaler som går från makthavarna till folket.
Det kan aldrig vara målsättningen för hela folkets radio, Sveriges nya radio.

Jag skulle nog också vilja påminna kulturministern om riksdagens beslut
förra våren vad gäller det här utbudet. Det sägs där väldigt klart och tydligt
att vi har tre s.k. minoritetsspråk som har en särställning: samiska, torne-
dalsfinska och, i det här sammanhanget, finska.

Det är mot denna bakgrund jag har ställt min fråga till kulturministern.
Men jag upplever inte att jag har fått något svar.

Anser alltså statsrådet att dessa förslag som antagits från de olika pro-
gramföretagen överensstämmer med riksdagens beslut?

Anf. 22 BRUNO POROMAA (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för det positiva svaret på min
fråga.

I svaret gör statsrådet gällande att utgångspunkten för min fråga inte är
korrekt. Det må vara att den inte är korrekt i dag. Men den fråga som jag i
dag får svar på framställde jag faktiskt den 13 oktober. Vid den tidpunkten
var utgångspunkten helt korrekt. Då förelåg nämligen ett centralt förslag om
att finskspråkiga sändningar enbart skulle förekomma vardagar kl. 18.00-
19.00 och att det inte skulle förekomma några program under helgerna. Där-
med skulle det anrika och uppskattade programmet Pohjoiskalotti utgå - det
var tydligen svårt för statsrådet att uttala det ordet.

Om det är min fråga som har bidragit till det positiva beskedet i dag kan
jag inte göra annat än betrakta det som en framgång för det kulturutbud som
det tornedalsfinska radioprogrammet Pohjoiskalotti förmedlar.

När det gäller svaret kan jag i likhet med statsrådet konstatera att sänd-
ningstiden nu utökas från tidigare två timmar per vecka till tre och en halv
timme. Således blir det i det närmaste en fördubbling av sändningstiden.
Därför vill jag ge både statsrådet och Sveriges Radio mitt och andra lyssnares
erkännande. Jag är verkligen glad över den utökade sändningstiden.

Jag saknar dock en redovisning av på vilket sätt den här utökade sänd-
ningstiden skall finansieras. Är man på Sveriges Radio beredd att finansiera
den utökade programtablån? I dag är det en enda reporter, en man, som
sköter de här sändningarna. Det är tur att vederbörande är tämligen ung och
frisk. Men vad händer om han blir sjuk? Jag anser att det är viktigt att stats-
rådet på regeringens vägnar deklarerar vikten av att resurser tillförs, så att
de utökade sändningarna kan klaras av på ett tillfredsställande sätt.

Det vore synnerligen olyckligt om den utökade sändningstiden i huvudsak
skulle komma att bestå av exempelvis musik eller repriser på tidigare sända
program. Det är viktigt att det anrika och av lyssnarna uppskattade program-

met Pohjoiskalotti får behålla sin kvalitet. Det är i första hand det talade
ordet som vi vill att programmet skall förmedla i form av nyheter, intervjuer
osv.

I vårt län råder det speciella förhållanden, som statsrådet väl känner till.
I länet, vars yta ju utgör en fjärdedel av hela Sveriges yta, bor endast 3 %
av Sveriges befolkning. Inom länet talas det tre inhemska språk: svenska,
tornedalsfinska och samiska. Det är synnerligen glest mellan lokalradiore-
daktionerna, och Lokalradions resurser är i dag väldigt begränsade. Externa
resurser måste således tillföras för att man på ett tillfredsställande sätt skall
kunna klara den utökade sändningstiden.

Jag skulle väldigt gärna vilja veta om statsrådet kan, eller på något sätt är
beredd att, medverka till att man får nämnda tillskott.

Anf. 23 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Den diskussion som samerna och ledningen för Sveriges nya
radio nu för berör Sameradions sändningstider 1993 i rikskanalen P 2. Same-
radion får från årsskiftet förändrad status. Det blir en självständig redaktion
direkt underställd P 2 i Stockholm med ansvar för budget, personal och pro-
gram. Det är ett steg i rätt riktning och hälsas med tillfredsställelse av sa-
merna.

Det som har hänt efter det att nya chefer har tagit över rodret när det gäl-
ler Sveriges nya radio är att det för Sameradions vidkommande blir drastiska
försämringar. Ledningen glömde nämligen bort de tider på vilka Sameradion
sänt i norr. I den totala statistiken över Sameradions sändningar under årens
lopp har dock alltid alla program räknats med vid fördelningen av resurser
och sändningstider. Således räknas alla program som rikssända program,
trots geografisk begränsning.

Även jag vill tacka kulturministern för det svar som hon nyss avgivit. Där-
med har mina ursprungliga frågor i den här debatten besvarats. Men jag
tycker att svaret är motsägande. På vilket sätt skall statsrådet medverka?
Riksradion begår uppenbarligen misstag, och tydligen vägrar man att rätta
till det hela - detta enligt vad samerna framfört till mig.

Anf. 24 LUSA RULANDER (kds):

Herr talman! En blick på världskanten säger att språkliga, etniska och na-
tionella gränser sällan överensstämmer. För en majoritet av världens befolk-
ning är det naturligt att använda två språk: det egna folkets och nationens
officiella språk.

I många landområden på jorden finns det flera folk och etniska grupper
som delvis bebor samma område. I Norden täcker det som samerna kallar
Sameland områden i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Den finsksprå-
kiga kulturen har sin hemort i nämnda länder - alltså i Finland, Sverige,
Norge och Ryssland. Den svensspråkiga kulturen har sin hemort i Sverige,
Finland och, i viss mån, Estland.

När Europas gränser ritades om efter första världskriget beräknades ca 30
miljoner människor ha hamnat på fel sida av gränserna. De kom att utgöra
språkliga, etniska och religiösa minoriteter i det land som de var bosatta i.

1800-talets nationalitetsidé präglar ännu tänkandet i stora delar av

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Europa - ”ett folk, ett språk, en nation”. Nämnda exempel visar att den här
idén inte är genomförbar. För övrigt ser vi dagsfärska exempel i det sönder-
fallna f.d. Jugoslaviens konflikter, som vi har hört en dabatt om här på för-
middagen.

I dag kommer det från flera lokalradiostationer att låta ungefär så här:
Meidän kulttuurministeri vastasi tänään yhteen välikysymykseen, joka kos-
kee paikallisradion lähetyksiä vähemmistökielillä.

Det betyder: Vår kulturminister svarade i dag på en interpellation som rör
Lokalradions sändningar på minoritetsspråk.

Det kommer givetvis att vara mycket intressant för alla lyssnare med mi-
noritetsspråk att få höra vilken inställning som just deras minister har till
informationens betydelse.

I alla tider har människor kommunicerat på olika sätt. För att kunna nå ut
med information till alla som bor i ett land måste informationen ges på så
många olika sätt att den når alla mottagare.

Det går inte att ringa till en person som inte har telefon. Man kan inte
sända en vanlig dagstidning till en blind person. En person som inte har radio
kan inte nås via radions program. En invandrare som inte behärskar svenska
kan inte informeras på svenska, oavsett kommunikationsmedel.

Det sagda ordets innehåll får en betydelse enbart om man förstår språket.
Ibland säger vi att någon talar fikonspråk, trots att det är fråga om svenska.
Det är också svårt att göra sig förstådd i många sammanhang, oavsett hur
verbalt begåvad man är. För mig känns det solklart att minoriteterna också
skall få information som är anpassad till deras förmåga att motta den.

Regeringens proposition och utskottets efterföljande betänkande invag-
gade oss kanske i en falsk trygghet - vad vet jag?

När jag talar om information menar jag inte enbart myndighetsinforma-
tion eller dagsnyheter. Information är mycket mer än så. Det är oerhört an-
geläget att det finns en bred, allsidig belysning för och om minoriteterna -
det handlar om att man kan känna att man är accepterad, att man duger som
den man är. Det är inte alldeles självklart i dagens Sverige, som det låter på
vissa debattörer.

I dagens Sverige behöver information och kulturutbyte få flöda fritt även
beträffande språkminoriteterna. Bara på det sättet kan jämlikhet mellan
människor och demokratins bevarande garanteras.

Herr talman! För att uttrycka det mycket konkret: Programtidernas för-
läggning över dygnets timmar och veckans dagar är av betydelse, likaså de
nära, lokala aspekterna. Det som Sinikka Bohlin här i detalj framfört angå-
ende de sändningstider vi hört ryktas om skall komma, trots vad som sägs i
den proposition och i det betänkande som föreligger, gör att jag vädjar till
kulturminister Friggebo att hon även fortsättningsvis noga följer utveck-
lingen i den praktiska verkligheten. Det gäller ju att propositionens intentio-
ner får genomslagskraft.

Anf. 25 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! P2 har valt att tränga in alla minoritetsspråk mellan kl. 16
och 18. Det innebär också att man spelar ut minoriteterna mot varandra. Det
är väldigt fel.

Det pratades tidigare om Sameradion. Jag vill också säga litet om vad som
har hänt där. P2 har valt att stryka en timme. Sameradion har fått 20 % ned-
skärning av sändningstiden. Detta har gjorts utan att man har samrått med
Sameradion. Det bara damp ned ett brev på deras bord en dag i oktober.
Dels har man alltså skurit ned, dels har man förlagt sändningstiderna annor-
lunda.

Detta har framför allt fört med sig att man inte längre kan samköra med
den finska och norska Sameradion. Det är en verksamhet som redan har på-
gått ett år och som även delfinansieras av finsk och norsk radio. Det innebär
också ett ekonomiskt avbräck. Naturligtvis innebär det en stor förlust att inte
kunna samsända som man har gjort, vilket har uppskattats mycket av sa-
merna.

Svenska Sameradion firade 40-årsjubileum den 24 oktober. Sverige har
varit ledande när det gällt sändningar på samiska. Men det som nu händer,
och som egentligen har hänt undan för undan sedan 70-talet, är att Samera-
dion har tappat alltmer mark. Efter 40 års verksamhet har Sameradion i Sve-
rige den minsta redaktionen, man sänder minst och man har det minsta sam-
arbetet med sina kollegor på andra sidan gränsen. Man kanske också kan
tillägga, som de själva tycker där uppe, att den svenska Sameradion vet
minst om sin framtid.

I Norge exempelvis har man antagit en utvecklingsplan för Sameradion
och same-TV som sträcker sig mot år 2000. Där redogör man tämligen detal-
jerat för resursförstärkningar som väntar. En fördubbling av personalstyrkan
förväntas ske, en tiodubbling av radiosändningstiden planeras, en rikstäck-
ande radiokanal för de samiska sändningarna utlovas 1995-1996 och en fem-
dubbling av utbudet på samiska skall ske under nämnda period.

Finlands rundradio etablerade en egen kanal för sameradio redan 1991.
Finska Sameradion är redan en egen avdelning inom YLE, och därför har
sändningarnas omfattning också kunnat ökas väldigt mycket. De sändning-
arna har även de svenska samerna nytta av.

Definitivt handlar det inte om att P 2 har uppfyllt de krav som riksdag och
regering har ställt, att minst garantera det utbud och de möjligheter som man
har i dag.

Anf. 26 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi har fått den här diskussionen
och att den har inriktats på alla de tre prioriterade språken.

Sinikka Bohlin säger att hon inte har ställt den fråga som jag påstår att jag
har fått. Den fråga som har ställts till mig är om jag avser att vidta några
åtgärder, så att utbudet av finska lokalsändnigar stämmer med riksdagens
beslut. Det är i varje fall den interpellation som har överlämnats till mig på
departementet.

Den fråga som Sinikka Bohlin påstår sig ha ställt, nämligen om jag anser
att Sveriges Radio har uppfyllt beslutet, är det formellt sett inte min uppgift
att ha en åsikt om. Det sker en granskning av Radionämnden i efterhand om
bolagen har uppfyllt de avtal som vi har slutit med företagen. Därför är det
riksdagens beslut om att man inte får minska sändningarna på minoritets-

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

språk som är det styrande och som ingår i de avtal som vi skriver. Därefter
kan man klaga hos Radionämnden om man anser att beslutet inte är uppfyllt.

Detta är också ett svar till Karl Gustaf Sjödin, om vad som händer om
Sameradion blir misshandlad. Man skall hålla tummen i ögat på dem. Natur-
ligtvis skall man kontakta radiobolagen under tiden när man märker föränd-
ringar. Men om man inte får någon rättelse eller anser att det har blivit fel
bör man vända sig till Radionämnden.

Jag beklagar egentligen litet grand att vi inte fick det programråd som re-
geringen föreslog. Tanken var att man skulle kunna få en ordentlig dialog
mellan intressenterna, t.ex. representanter för minoritetsspråken och bola-
gen, där man kunde föra sådana här resonemang. Vi här i riksdagen kan na-
turligtvis rent allmänt säga att vi tycker att detta är viktigt och värdefullt,
men vi har inte de direkta verktygen för att direkt påverka programföreta-
gen. Det skulle ett programråd kunnat ha genom diskussioner.

Bruno Poromaa är nöjd med svaret, eftersom verkligheten uppenbarligen
har ändrats under den tid som gått innan frågan besvarats. Nu är frågan om
det finns pengar att finansiera en utökad verksamhet.

Totalt sett har Sveriges Radio-koncernen och programbolagen garanterats
mycket generösa ekonomiska möjligheter under den kommande avtalspe-
rioden. Man har fått en uppräkning med 10 % realt. Det torde finnas få före-
tag i landet som har så goda ekonomiska förutsättningar. När det gäller den
exakta fördelningen av pengar och resurser är det programföretagens upp-
gift att sköta den verksamheten. Det skall varken regering eller ministrar och
inte heller riksdagen ha synpunkter på under löpande avtalsperiod. Men jag
vill ändå peka på det faktum att det finns betydande resurser hos Sveriges
Radio i och med riksdagens beslut om det nya avtalet.

Liisa Rulander hade ett mycket bra inlägg, tycker jag, som visar språkets
betydelse, inte minst för att kunna få information, men också för att i övrigt
kunna få inspiration utifrån det egna, ursprungliga språket.

Vi har tidigare under förmiddagen haft en flyktingdebatt där också språk-
frågan har varit uppe, även om den inte tillhör själva flyktingpolitiken, utan
invandrarpolitiken. Jag menar att det är oerhört viktigt att invandrare lär sig
svenska. Vi skall naturligtvis ställa upp med sådana metoder och möjligheter
att de faktiskt kan göra det. Vi har fått alarmerande rapporter om att männi-
skor inte kan få arbete på grund av bl.a. språkliga svårigheter. Detta krav
och dessa önskemål om att fler skall lära sig ordentlig svenska motstrider inte
att vi också skall ge möjligheter att få både information och annan typ av
sändning, som t.ex. underhållning, på det egna, ursprungliga språket.

Nu har det, om jag har förstått det rätt, skett vissa prioriteringar mot ny-
hetssändningar. Man minskar antalet underhålls- och förströelseprogram till
förmån för aktualitets- och nyhetsbevakning. Det är naturligtvis en uppgift
för programföretagen att själva fatta beslut om detta. Men det är också vik-
tigt, tycker jag, att de grupper som är konsumenter av den här verksamhe-
ten, som lyssnar på radio, hör av sig till programföretagen när man anser att
man inte får information på rätt tid eller inte får den typ av programutbud
som man helst föredrar.

Anf. 27 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Jag blir litet förvånad när kulturministern säger att hon inte
kan svara på den fråga jag har ställt: Anser kulturministern att de här åtgär-
derna överensstämmer med riksdagens beslut?

Jag upplever att vi riksdagsledamöter är här för att kunna ta ställning till
de frågor som riksdagen beslutar om. Vi kan inte lägga oss i de beslut som
Sveriges Radio eller programföretagen har fattat, men vi måste kunna tycka
till. Ett av de verktyg som vi här i huset har att använda är att ställa en fråga.
Jag har som vanlig riksdagsledmot möjlighet att ställa en fråga till statsrådet,
därför upplever jag att även statsrådet måste ha möjlighet att tycka till
ibland.

Det jag tycker är litet olyckligt i den här diskussionen - det kom fram tidi-
gare - är att vi på grund av de beslut som har fattats ställer olika språkgrup-
per mot varandra. Jag tycker ändå att diskussionen här i dag är ganska däm-
pad. Vi skäller inte på varandra. Ändå upplever jag att det har blivit olyck-
ligt. Vi har ju sett vad som har hänt när man inte har samordnat de tankar
som finns.

Det viktigaste är alltså språket. Fastän jag, som har flyktingbakgrund och
invandrarbakgrund, nu har lärt mig svenska något så när, så att jag har möj-
lighet att stå i den här talarstolen, är mitt modersmål väldigt viktigt för mig,
inte bara för att jag skall få information. Det är dit vi är på väg med de nya
sändningarna, nyhetssändningar, oftast upprepning av de svenska nyhe-
terna. De är viktiga. Men det viktigaste för mig som invandrare är ändå språ-
ket som sådant. Det är, kan man säga, nästan hela själen som ligger i det
språk som jag har som modersmål, fastän jag är tvåspråkig och kan använda
också det andra språket som en spegel för själen. Det är kanske där det fina
med tvåspråkigheten ligger. Vi kan använda många olika språk, men vi be-
höver dem också.

Sedan skall vi inte glömma bort de gamla invandrare som har varit med
och byggt upp det här landet och välfärden och som tyvärr aldrig har lärt sig
svenska. De behöver också mycket väl dessa sändningar.

Anf. 28 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Samerna har försökt att tala med programkommissionen.
Nu försöker Sveriges Radio att kompensera sändningstiden genom att ge
2x30 minuter i veckan att sändas lokalt i Radio Norrbotten. Men det stäm-
mer ju inte med verkligheten att man har återgivit någon sändningstid, efter-
som de sedan tidigare hade 60 minuter i veckan i Radio Norrbotten. Sveriges
Radio ger inte ytterligare 2 x 30 minuter, utan försöker med konststycket att
säga att man har återgett tid, när sanningen är att de 1993 får fortsätta med
vad de har i dag, nämligen 60 minuter i veckan över Radio Norrbotten. Sum-
man av kardemumman blir ju fortfarande att nedskärningen är 20 %.

Nästa år är urbefolkningsåret. Det vore litet olyckligt om vi inför det året
skall få den här negativa debatten, som ju kommer om inte Sveriges Radio
P 2 tittar över detta. Det största felet är - det tycker jag har framkommit
ganska klart i dag - att man helt har struntat i att diskutera och samordna
med dem som är berörda och som man borde ha diskuterat och samordnat
med.

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
Interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

För samernas del är den andra viktiga frågan den samsändning som funnits
tidigare, men som nu helt omöjliggörs på grund av att P 2 håller fast vid de
tider som har tilldelats Sameradion utan tidigare information. Detta handlar
inte för något av språken om att man skall gå in med mer pengar eller andra
resurser, utan om att de skall få den betydelse de har, att de skall få vara med
och lägga ut sina programtider och att de skall få minst den programtid som
de har i dag.

Anf. 29 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag vill beklaga att kulturministern inte har kunnat få dessa
frågor i förväg. Jag har nämligen alldeles nyss fått dem nedsända från sa-
merna. Mycket av det som sagts här kan bli litet tårta på tårta. Därför skall
jag begränsa mig.

Detta med att P 2 i viss mån spelar ut minoriteterna mot varandra tycker
jag är motbjudande. En annan anledning till att jag har engagerat mig är att
jag har sydsamiskt påbrå. Genom mitt förtroendeuppdrag här har jag åter-
upptagit släktbanden.

En annan aspekt på detta är att det vore ytterst olyckligt om samerna un-
der 1993 måste anmäla dessa förhållanden till Radionämnden för att de skall
rättas till. FN proklamerar ju 1993 som urbefolkningens år. Jag ämnar inte
stå här och ta upp detta vidare, så att det blir en debatt mellan olika språk-
grupper. Det är inte avsikten. Detta är saker som engagerar mig, och det
engagerar samerna och de övriga minoritetsspråkgrupperna i vårt land. Det
är motbjudande att tränga ihop dem, som man ämnar göra.

Anf. 30 BRUNO POROMAA (s):

Herr talman! Jag tolkade statsrådets uttalande som mycket generöst och
som att hon har förståelse för att nya resurser måste tillföras för att radion
skall kunna klara dessa åtaganden på ett tillfredsställande sätt.

Det har sagts väldigt mycket om den samiska radion. Jag skulle vilja göra
några jämförelser. Samerna på Nordkalotten, som ett folk, har ungefär 60
tjänster i olika radioföretag i Norge, Sverige och Finland. Antalet samer på
Nordkalotten beräknas uppgå till ca 60 000. Om vi då jämför med det antal
som talar ”meän kieli”, eller ”vårt språk” som vi kallar tornedalsfinskan för,
är det ungefär 50 000 som är tvåspråkiga i Tornedalen. Med den jämförelsen
kan man konstatera att de satsningar radion gjort för tornedalingarna är syn-
nerligen ringa, då man endast har en enda tjänst för dessa 50 000 lyssnare. I
Sverige har den samiska radion 13 journalister för de ca 16 000 samer som
finns i det här landet.

När jag gör dessa jämförelser vill jag klart deklarera att jag inte alls är
ute efter de tjänsterna. Jag är övertygad om att de säkerligen behövs. De
journalister som jobbar på Sameradion gör säkert ett mycket bra arbete. Jag
vill inte heller på något sätt odla några konflikter oss minoritetsgrupper
emellan, men med dessa exempel har jag velat peka på hur olika radion be-
handlar oss två minoriteter.

Anf. 31 LUSA RULANDER (kds):

Herr talman! Jag är mycket glad över att invandrarminister Birgit Frig-
gebo på ett så tydligt sätt markerar att användandet av det egna modersmålet

inte utesluter att man också talar svenska och att ansträngningar hela tiden
bör ske för att utveckla dessa möjligheter för alla landets invånare.

Jag är också mycket nöjd med skrivningen i propositionen. Jag hör också
att vår invandrarminister är med på att det som står där skall förverkligas.
Jag tror att dagens uttalanden från den här interpellationsdebatten också
kan bli normerande för fortsatt samarbete med radiobolaget. Vi får säkert
anledning att återkomma till dessa frågor på ett eller annat sätt i fortsätt-
ningen. Jag vill önska lycka till med detta arbete. Jag uppskattar invandrar-
ministerns arbete.

Anf. 32 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag vill inte föra några formella diskussioner om hur frågor
är ställda. Det är förmodligen så att partikansli eller kammarkansli har änd-
rat formuleringen i någon fråga, eftersom statsråd inte skall uttrycka åsikter
om olika saker, utan skall tillfrågas om man skall vidta några åtgärder.

När det gäller radio och TV har jag valt en profil som innebär att riksdag
och regering inte skall lägga sig i den direkta skötseln av företagen under
avtalsperioderna. Riktlinjerna är givna. Jag hade önskat att vi hade haft nå-
gon typ av programråd som kunde ha fört en dialog, haft diskussioner, ge-
nomfört undersökningar och kanske även forskning under avtalsperioderna
för att kunna följa utvecklingen av programutbud av olika slag. Nu fick vi
inte det, och då blir även riksdagen ett forum för diskussioner om huruvida
man skall minska ett program med tio eller tjugo minuter och liknande.

Jag har valt den profilen därför att även Sveriges Radio skall kunna garan-
teras frihet och oberoende inom avtalstextens ram i takt med att vi får friare
radio- och TV-verksamhet. Därför kan kanske någon känna sig litet miss-
nöjd över att jag inte rakt ut uttrycker åsikter om vad jag anser på kanske
ganska lösa grunder, eftersom den här verksamheten utvecklas under en
längre period. Man måste kanske ha en något längre period för att bedöma
om man uppfyller avtalet eller inte. Jag tänker därför avstå från att ha
mycket bestämda uppfattningar om vad jag anser och vad jag inte anser.

Det är Radionämnden som har till uppgift att utvärdera verksamheten och
avgöra om avtalet är uppfyllt. Självfallet skall man ha benäget stöd av de
människor som lyssnar på radion. Det är alldeles utmärkt att riksdagsleda-
möter, som inte på samma sätt är bundna av att inte lägga sig i den interna
verksamheten, bedriver opinionsbildning och fokuserar på frågor där man
inte tycker att avtalet uppfylls. Det behöver inte handla om det heller, utan
man kan ha allmänna synpunkter på hur programuppläggningen fungerar el-
ler inte fungerar. Det är naturligtvis särskilt viktigt när det gäller de frågor
som åligger Sveriges Radio, t.ex. att ta hänsyn till minoritetsgruppernas
språk.

Jag avstår från fler kommentarer. Svaret är givet i själva interpellations-
svaret.

Anf. 33 SINIKKA BOHLIN (s):

Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten angående formaliteter, kultur-
ministern. Den kan vi nog klara av någon annan gång.

Som sista replik för min del skulle jag vilja lyfta fram frågan om minorite-

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svar på
interpellation
och fråga

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Svarpå
interpellation
och fråga

temas ställning i framtiden i Sverige. Vi har talat väldigt mycket om språket,
informationen, möjligheten att ta del av informationen och möjligheten att
verka i landet.

Jag fick tag i en tidningsartikel från Helsingin Sanomat som är Finlands
största dagstidning. Detta är på finska så jag måste göra en översättning. Jag
ser här en ganska ljus framtidsvision om detta också stämmer i de fortsatta
diskussionerna. Vår statssekreterare Anders Ljunggren säger där att den
finska kulturen är en del av det svenska kulturarvet. Man har länge betraktat
finskan som ett problem, inte som en merit eller en fördel. Detta har varit
mycket misslyckat, men nu är det andra tider. Det skall bli något mycket bra.
Han säger också att han kräver att kommuner och län följer de beslut som
är fattade. Jag hoppas att detta också gäller i framtiden och att statliga verk
osv. följer de riksdagsbeslut som är fattade.

Jag skulle också vilja skicka med en tanke till kulturministern. Nu har ju
flera länder undertecknat en konvention om att förstärka minoriteternas
ställning. Det har t.ex. Finland gjort. Sverige har inte för tillfället velat
skriva under den. Jag hoppas att vi i något annat sammanhang kan fortsätta
att diskutera minoriteternas ställning på olika sätt i denna riksdag.

Anf. 34 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Det mesta har redan sagts.
Jag har fått mycket bra och positiva svar av kulturministern.

Jag tänkte bara avslutningsvis ställa en fråga till kulturministern. I svaret
säger kulturministern att hon skall medverka till dessa saker. Men om pro-
grambolaget inte följer det som har beslutats i denna riksdag, vad skall man
göra då? Skall man överklaga detta också till Radionämnden?

Såvitt jag förstår skall Radionämndens granskning gälla de avtal som träf-
fas mellan detta nya bolag och exempelvis Sameradion, men jag har kanske
fel. Kan kulturministern svara på var man överklagar om inte dessa nya ra-
diobolag följer riksdagens intentioner och de beslut som riksdagen fattat?

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1992/93:79 Ökade insatser för europeiskt forsknings- och utvecklingssamar-
bete

1992/93:98 Ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, m.m.
1992/93:99 Vissa åtgärder inom klimatområdet och i Östersjöregionen

Motionerna

med anledning av prop. 1992/93:91 Vissa ekonomiska frågor som gäller in-
landsbanan

1992/93:T8 av Sten Söderberg (-)

1992/93:T9 av Sven-Gösta Signcll m.fl. (s)

Justitieutskottets betänkande

1992/93:JuU3 Rattfylleri

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Försvarsutskottets betänkande
1992/93:FöUl Vissa räddningstjänstfrågor

Socialutskottets betänkanden

1992/93:SoUl Vissa behörighetsfrågor m.m.

1992/93:SoU2 Socialtjänst

1992/93:SoU3 Allmänna arvsfonden

1992/93:SoU4 Familjehemsvård för barn och ungdom

Jordbruksutskottets betänkande

1992/93:JoU4 Jakt och viltvård

Näringsutskottets betänkanden

1992/93:NU1 Näringsrättslig reglering

1992/93:NU2 Återvinning

1992/93:NU3 Vissa detaljhandelsfrågor

7 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 5 november

1992/93:31 av Nils Nordh (s) till jordbruksministern om lokalisering av skog-
lig högskoleutbildning:

Sveriges Lantbruksuniversitet har beslutat om nedläggning av Södra
skogsinstitutet i Värnamo. Motiven för en nedläggning av SSI är svårförståe-
liga och oklara.

I stora delar av södra Sverige är skogsbruket den dominerande näringen,
framför allt i Småland. Under allmänna motionstiden i januari påtalades att
skillnaderna mellan norra och södra delarna av landet är betydande. I södra
Sverige dominerar småskogsbruket med ca 100 000 skogsägare.

I denna del av landet finns också en annorlunda trädslagsfördelning med
bl.a. ädellövskog såsom ek, alm, bok, lönn m.m. Dessa trädslag används i
hög grad till möbeltillverkning och modellsnickerier. Därför är skötselfrågor
för blandskog, med forskning och utbildning, nödvändiga för södra Sverige.
För en fortsatt utveckling av skogsbruket i södra Sverige är det av betydelse
att skogsteknikerutbildningen behålls i Värnamo, då institutet är väl etable-
rat och har god kontakt med företrädare för näringen.

Det är ökade kunskaper hos dem som sysslar med denna näring, som till
stor del ger framgångar för svenskt skogsbruk.

Det kan också finnas anledning att påpeka att Möbelinstitutet har flyttat

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 18

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

sin verksamhet från Stockholm till Jönköping, främst för samarbetet med
Träcentrum som redan finns i Jönköping samt att den skogliga utbildningen
för just bland- och ädellövskog är förlagd till Värnamo.

Det borde även vara rationellt riktigt att, om så blir fallet, en eventuell ny
skoglig utbildning i södra Sverige förläggs till Värnamo. Där finns redan ett
stort kunnande som bör utnyttjas.

Jag vill ställa följande frågor till jordbruksministern:

1. Instämmer jordbruksministern i att det är nödvändigt med en skoglig ut-
bildning som tar hänsyn till blandskogen?

2. Är jordbruksministern beredd att för SLU påtala behovet av en skoglig
utbildning för södra Sverige?

3. Kan jordbruksministern hos SLU förorda Värnamo som lokaliseringsort
för en eventuellt ny skoglig utbildning?

1992/93:32 av Bertil Måbrink (v) till statsrådet Alf Svensson om biståndsan-
slagen:

I ett världsläge där klyftorna växer mellan fattiga och rika, och där de fat-
tiga länderna och de fattigaste människorna under 8O-talet tvingades betala
ett ”bistånd” motsvarande minst sex Marshallplaner till de rika länderna, har
regeringen och socialdemokraterna valt att ta från de fattiga för att hjälpa
Sverige ur krisen.

Biståndet til u-länderna skall skäras ned med 1,5 miljarder kronor, vilket
är över tio procent. Enprocentsmålet överges. Den svenska kursändringen
har uppmärksammats utomlands. SIDA-chefen Carl Tham har - enligt vad
DN skrev - av sina kollegor från andra i-länder fått höra att de trodde att de
skulle få det svårare att hävda biståndet, då modellandet Sverige börjat
minska u-hjälpen. Financial Times skrev att den svenska nedskärningen
hade samma symbolvärde som Berlinmurens fall.

Det förefaller som om det funnits de som i krisförhandlingarna velat skära
ännu hårdare i biståndet. I ett pressmeddelande från UD den 21 september
sade biståndsministern att ”vi trots allt lyckats få en rimlig besparing med
hänsyn till utgångsbudet”. Vad var utgångsbudet?

13 enskilda biståndsorganisationer har skickat ett brev till regeringen och
riksdagen, där de kräver ”att regering och riksdag klargör att enprocentsmå-
let för svenskt bistånd ligger fast och att den föreslagna nedskärningen ej
genomförs”.

Om avsteg från detta mål ändå görs på grund av den akuta ekonomiska
krisen uppmanar de regering och riksdag att klargöra:

- att man snarast möjligt når upp till enprocentsmålet,

- att biståndsbudgeten inte urholkas, utan enbart skall omfatta stöd till u-
ländcr,

- att nedskärningar som beslutas inte får drabba biståndet till de allra fatti-
gaste människorna.

De 13 organisationerna är Afrikagrupperna, BIFO, Diakonia, Handi-
kapprörelsens biståndsorgan SHIA, Lutherhjälpen, Pingstmissionens u-
landshjälp, Rädda Barnen, Svenska Kyrkans Mission, Svenska Missionsrå-

det, Svenska Röda Korset, Svensk Volontärsamverkan, UBV och Utan
Gränser.

Enligt uppgifter i pressen är det huvudmottagarna av svenskt bistånd (pro-
gramländerna) som har att räkna med strykningar av anslagen. SIDA sägs
skall skära ner dem med 10-12%. Det har uppgivits att regeringen ännu
inte bestämt om Östeuropabiståndet skall belasta u-landsbiståndet. Vidare
har det uppgivits att den svenska medverkan i FN-insatsen i det f.d. Jugosla-
vien skulle finansieras från biståndsbudgeten.

Det är många med mig som vill ha en klar redovisning för hur nedskär-
ningarna skall göras. Det kan ju få mycket olika effekter om de görs på pro-
gramländernas anslag eller på exempelvis u-krediterna. Om vi vill bistå de
fattiga folken och främja de mänskliga rättigheterna, är det inte krediter för
teleprojekt i Kina, Marocko och Tunisien som är bästa tänkbara användning
av biståndsmedel. Om projekten anses nödvändiga för sysselsättningen i den
svenska exportindustrin, borde de kunna bekostas med arbetsmarknadsme-
del. Även anslagen till Världsbanken skulle kunna skäras ned - det skulle
inte drabba de fattigaste. I en del fall skulle det rent av bli till gagn för de
mänskliga rättigheterna och miljön i u-länderna.

Jag vill därför fråga biståndsministern:

1. Kommer biståndsbudgeten att innefatta andra insatser än bistånd till u-
länder?

2. Vilka biståndsanslag har regeringen uppdragit åt SIDA att skära ned?

3. Har även andra biståndsorgan beordrats skära i sina anslag, exempelvis
BITS i u-krediterna?

den 6 november

1992/93:33 av Maj-Lis Lööw (s) till statsrådet Beatrice Ask om hemspråks-
undervisningen:

Möjligheten för invandrarbarnen att få hemspråksundervisning har varit
ett av flaggskeppen i den svenska invandrarpolitiken. Hemspråksundervis-
ningen har varit ett viktigt medel för att skapa valfrihet i ett mångkulturellt
samhälle.

Det är allmänt omvittnat hur stor betydelse den har för många invandrar-
barns utveckling. Dessutom är den ett sätt att ta till vara en tillgång för
landet. I en alltmer internationaliserad värld är det bra för ett land att ha
många innevånare som behärskar många språk.

För ett par år sedan gjordes två översyner av hemspråksundervisningen
som båda utvisade stora brister i effektiviteten. Av detta kunde man dra slut-
satsen att verksamheten skulle kunna organiseras till lägre kostnad utan nå-
gon nämnvärd försämring av ambitionsnivån. Öronmärkningen av statsbi-
dragen togs bort i linje med andra förändringar av statsbidragen till kommu-
nerna. Kommunerna skulle själva kunna bestämma över hur statsbidragen
till skolan skulle användas.

Nu möts man allt oftare av påståendet att hemspråksundervisningen är på
väg att försvinna. Även om det inte är så allvarligt, så är det ändå alarme-
rande om det är kraftiga nedskärningar på gång. Det förändrade statsbi-

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

dragssystemet byggde ändå på tilltron till att kommunalpolitikerna skulle
förstå värdet av hemspråksrcformen.

Jag utgår från att utvecklingen på detta område följs noga av såväl Kultur-
departementet som Utbildningsdepartementet och att det där finns en över-
blick över situationen.

Vad gör regeringen för att slå vakt om invandrarbarnens rätt till hem-
språksundervisning?

1992/93:34 av Berith Eriksson (v) till utrikesministern om Turkiets militära
närvaro i norra Irak:

Turkisk militär har genomfört vad de kallar en ”begränsad säkerhetsope-
ration” mot PKK-gerillan i norra Irak. Nu har PKK tvingats utrymma Irak -
men de turkiska trupperna finns kvar. Enligt uppgift kontrollerar Turkiet ett
område på över 40 000 kvadratkilometer och har 20 000 soldater där.

I Turkiet synes det finnas olika uppfattningar om huruvida dessa trupper
skall dras tillbaka eller om deras uppgift skall bli att upprätta en turkisk sä-
kerhetszon i norra Irak. Det senare är vad vissa kretsar inom militären efter-
strävar. Det skulle uppenbarligen innebära en grov kränkning av folkrätten,
om Turkiet på detta sätt etablerar en militär närvaro i norra Irak.

Omvärlden kan inte stillatigande acceptera ett sådant agerande, som
skulle kunna leda till en annektering av irakiskt territorium och bli ett steg
mot det Storturkiet, som starka krafter eftersträvar. Det måste också ses mot
bakgrunden av Turkiets aktiva politik för att stärka sitt inflytande i regionen,
framför allt i de turkisktalande OSS-republikerna.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

1. Avser regeringen att protestera mot Turkiets militära närvaro i norra
Irak?

2. Vilka möjligheter ser regeringen för att aktivera ESK och FN för att för-
hindra upprättandet av en turkisk säkerhetszon i Irak?

8 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 5 november

1992/93:144 av Ulla Pettersson (s) till statsrådet Alf Svensson om distributio-
nen av försvarets livsmedelsöverskott till humanitär hjälp:

Regeringen beslutade i mars i år att överskott inom försvaret på 400 ton
livsmedel, som uppkommit genom den minskade värnpliktsutbildningen,
skulle utnyttjas för humanitära insatser i de baltiska staterna och i Ryssland.

När och till vilka länder har överskottslagret distribuerats?

1992/93:145 av Barbro Westerliolm (fp) till statsrådet Bo Könberg om recept-
registrering för att komma åt överförskrivande läkare:

Enligt uppgift i Socialstyrelsens personaltidning övervägs en konsekvent
ADB-registrering av i princip alla läkarrecept, i varje fall beträffande vissa
grupper av läkemedel för att komma åt ickelege-artis förskrivning av läke-
medel.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att på bästa sätt spåra olämp-
liga läkare?

1992/93:146 av Roland Lében (kds) till socialministern om återkrav av felak-
tigt utbetalda bostadsbidrag:

När den gamla förordningen om bostadsbidrag ersattes med en ny förord-
ning den 1 januari 1988, förbisåg man det fortsatta behovet av regler för
återkrävande av felaktigt utbetalda bostadsbidrag.

Detta har uppmärksammats i dagarna genom regeringsrättens utslag i vil-
ket Karlshamns kommuns återbetalningskrav ogiltigförklarats.

Regeringsrättens utlåtande pekar på ett akut problem. Kommunerna har
numera ingen laglig rätt att återkräva bostadsbidrag som utbetalats på felak-
tig grund.

I en förlängning betyder detta, såvitt jag förstår saken rätt, till och med
möjligheter till bidragsfusk med benäget bistånd av lagen.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta med anledning av denna problema-
tik?

1992/93:147 av Hans Göran Franck (s) till statsrådet Görel Thurdin om plan-
och bygglagen:

Enligt Svenska Dagbladet den 6 oktober 1992 har statsrådet Görel Thur-
din vid en konferens i Boverket i Karlskrona bl.a. menat att man i en ny
plan- och bygglag bör ”föra in en möjlighet för regeringen att påverka fler
planärenden än i dag”. Skälet skulle vara ”att framtida samhälls- och bebyg-
gelseplanering i högre grad än dagens skall ta hänsyn till miljön och resurs-
hållningen”. I detta syfte bör enligt statsrådet ”tätorterna åläggas att bevara
centrala grönområden” och hon exemplifierar behovet med Solnas och
Stockholms exploateringsplaner i Brunnsviksområdet.

Till riksmötet 1991/92 väckte jag m.fl. en motion (Bo511) i samma syfte,
även den delvis föranledd av Solnas och Stockholms utnyttjande av det s.k.
kommunala planmonopolet i planeringen av Brunnsvikens strandområden.
Vi föreslog att miljömyndigheterna, Naturvårdsverket och Riksantikvarie-
ämbetet, skulle få rätt att föra planärenden av detta slag till prövning i läns-
styrelse och regering.

Därför vill jag fråga statsrådet Görel Thurdin:

Utarbetas nu några direktiv till en översyn av plan- och bygglagen och med
vilken inriktning avses i så fall dessa frågor om tätorternas miljöskydd bli
behandlade?

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

1992/93:148 av Göran Magnusson (s) till näringsministern om ökad export
till de baltiska staterna:

Minskningen av jobben inom industrin i Sverige är mycket stor och synes
inte avta. Varsel om inskränkningar duggar tätt. Volvo är dagsaktuellt. ABB
har varslat liksom skogsindustrin. Sverige riskerar att få en alldeles för liten
industrisektor genom den utslagning av kapacitet som nu pågår.

För att utnyttja befintlig kapacitet i företag i bl.a. Hallstahammar och Väs-
terås har uppmärksammats behovet av särskilda statliga åtgärder för att möj-
liggöra svensk industriexport till Baltikum och OSS-staterna. Vid tidigare
diskussioner i riksdagen har hänvisats till Exportkreditnämnden. De regler
som gäller för nämnden synes vara mindre väl lämpade för exportfrämjande
insatser för de länder som inledningsvis nämnts. Den ekonomiska situatio-
nen där kräver andra åtgärder än de traditionella.

Min fråga är om industriministern är beredd att medverka till nya åtgärder
för att främja export till bl.a. Baltikum.

1992/93:149 av Birgitta Hambraeus (c) till utrikesministern om information
m.m. om fred och nedrustning:

Den förändrade globala säkerhetssituationen efter det kalla krigets slut krä-
ver nytänkande.

I de katastrofalt hårdnande nord/syd-motsättningarna har Sverige en fort-
satt viktig roll och ett förtroendekapital som inte får förslösas.

Sveriges ordförandeskap i ESK ökar behovet av kunskap för krigsförebyg-
gande insatser, fredlig konfliktlösning och metoder att få till stånd försoning.

I Sverige finns flera enskilda organisationer och forskningsinstitut med
den nu allt viktigare sakkunskapen. Utöver forskning bedriver de direkt för-
soningsarbete i konflikthärdar och arbetar för att påverka medborgarnas at-
tityder och engagemang för fred, icke-våld, rättvisa och nedrustning. Inte
minst kvinnors organisationer gör betydelsefulla insatser.

Arbetet bedrivs helt ideellt av medlemmarna. Det är inte rimligt att denna
för samhället nödvändiga verksamhet skall finansieras i någon högre grad
genom medlemsavgifter. Det vore ett allvarligt fel att dra ned antalet organi-
sationer som får motta grundbidrag och kräva ett visst antal medlemmar.

Avser utrikesministern att kraftfullt påverka regeringen att lägga förslag
till riksdagen om utökade anslag för information, studier och forskning om
fred och nedrustning?

1992/93:150 av Bruno Poromaa (s) till näringsministern om Svenska Rymd-
aktiebolaget:

Inom Svenska Rymdaktiebolaget, med huvudkontor i Solna men med den
huvudsakliga verksamheten förlagd till Kiruna, har företagsledningen aktua-
liserat förändringar i företagets organisation.

De förslag som presenterats har mötts av ett kompakt motstånd från de
anställdas sida och förslagen upplevs såsom dåligt genomtänkta. Den starka
ställning som Esrange för närvarande har kommer med den nya organisatio-
nen att raseras genom att dess inflytande förskjuts söderöver mot Solna.

Är statsrådet beredd att medverka till att Rymdbolaget får en sådan orga-
nisation som tillmötesgår de anställdas uppfattning med bl.a. egen ledning
lokaliserad på Esrange i Kiruna och att de arbetsuppgifter som tillhör verk-
samheten också utförs på rymdbasen?

1992/93:151 av Bruno Poromaa (s) till statsrådet Bo Lundgren om tullens
beivran av smuggling:

Den allvarliga utvecklingen i f.d. Sovjetunionen har bl.a. medfört att
smugglingen av vapen, narkotika och andra illegala varor nu ökar i snabb
takt. Om inte snabba och tillräckligt kraftfulla åtgärder vidtas finns det risk
för att denna smuggelverksamhet kommer att öka kraftigt i framtiden. Det
finns mot denna bakgrund anledning att utgå från att den ökande smugg-
lingen i allt större utsträckning kommer att ske landvägen över den finsk-
svenska gränsen i Tornedalen. De besparingar som hittills har gjorts inom
tullen har troligen fått till resultat att bekämpningen av denna smuggling inte
blir tillräckligt effektiv.

Är statsrådet beredd att, med anledning av denna mycket allvarliga ut-
veckling, medverka till att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder som kan
öka tullens möjligheter att stoppa denna samhällsskadliga verksamhet?

1992/93:152 av Carl Fredrik Graf (m) till kommunikationsministern om
Västkustbanan:

Vad händer med utbyggnaden av Västkustbanan?

1992/93:153 av Lars Bäckström (v) till arbetsmarknadsministern om åtgär-
der på grund av avvecklingen av Volvos produktion i Uddevalla och Kalmar:

- Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern vidta med anledning av
Volvos beslut att avveckla produktionen i Uddevalla 1993 och Kalmar 1994?

1992/93:154 av Lars Bäckström (v) till näringsministern om Volvos fabriker
i Uddevalla och Kalmar:

- Vilka åtgärder avser näringsministern vidta med anledning av Volvos be-
slut att avveckla produktionen i Uddevalla 1993 och Kalmar 1994?

1992/93:155 av Lars Bäckström (v) till kommunikationsministern om Bo-
husbanans utbyggnad:

Volvos beslut att avveckla verksamheten i Uddevalla ökar kravet på extra
satsningar på investeringar i infrastruktur. En sådan satsning är utbyggnaden
av Bohusbanan till Norge.

Jag vill därför fråga kommunikationsministern:

- Vilka åtgärder avser kommunikationsministern vidta med anledning av
Volvos beslut att avveckla produktionen i Uddevalla 1993?

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

1992/93:156 av Ulla Pettersson (s) till statsministern om Roma sockerbruk:

Vid besök på Gotland den 2 november uppgav statsministern, enligt got-
ländska massmedia, att han såg en fortsatt drift av Roma sockerbruk även
efter den planerade nedläggningen 1995, som möjlig.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsministern:

Pågår inom regeringskansliet något beredningsarbete i denna fråga?

1992/93:157 av Kjell Eldensjö (kds) till kommunikationsministern om ett fri-
villigt båtregister:

Regeringen föreslår i propositionen att fritidsbåtsregistret avskaffas.
Detta trots att flertalet remissinstanser avstyrkt ett sådant förfarande. Bl.a.
har Statens räddningsverk, Generaltullstyrelsen och Rikspolisstyrelsen mot-
satt sig att registret upphävs. Dessa myndigheter och flera andra remissin-
stanser anser att registret är till hjälp i deras dagliga arbete, t.ex. vid spaning
efter stulna och försvunna båtar, spaning efter personer, utredningar av brott
m.m.

Min fråga till kommunikationsministern är:

Har kommunikationsministern tagit reda på möjligheten för att ett frivil-
ligt register som polis- och andra myndigheter kan utnyttja kommer till
stånd?

1992/93:158 av Viola Furubjelke (s) till utrikesministern om El Salvador:

Överenskommelsen om fred i Salvador var när den undertecknades den
16 januari 1992, efter 16 år av krig, resultatet av ett långvarigt och intensivt
FN-arbete. Fredsplanen som de båda parterna FMLN och regeringen Chris-
tiani har förbundit sig att följa innehåller åtaganden från båda sidor. FMLN
har demobiliserat 60 % av sina styrkor i enlighet med fredsöverkommelsen
utan att motsvarande i fredsplanen ingående åtgärder har genomförts av re-
geringen. Freden är mycket skör och spänningar mellan parterna som fun-
nits tidigare får ny näring genom att president Christiani har fördröjt rege-
ringssidans åtaganden i enlighet med fredsplanen. Allt måste göras för att
undvika samma tragiska händelseutveckling i El Salvador som i Angola.

Vilka initiativ har regeringen tagit eller kommer att ta bilateralt, i FN eller
andra fora för att medverka till att fredsprocessen genomföres i enlighet med
fredsplanen?

1992/93:159 av Viola Furubjelke (s) till utrikesministern om FN:s fredsplan
för Västra Sahara:

I FN:s fredsplan för Marocko enligt formulering i säkerhetsrådets resolu-
tion 690 från april 1991 anges steg för steg hur konflikten mellan Marocko
och Västra Sahara ska lösas. Tyvärr har den inte kunnat genomföras. Främst
beroende på att den i fredsplanen ingående folkomröstningen om Västra Sa-
haras framtid saboteras av Marocko. Marocko förlöjligar FN genom att helt
öppet förflytta stora grupper marockaner till Västra Sahara, samt manipule-

rar med röstlängderna. Ett annat provocerande exempel är att Marocko den
4 september genomförde val om en ny marockansk konstitution också i
Västra Sahara! Upprepade kränkningar av eldupphör-avtalet förekommer
också. Sverige har stött fredsplanen och bör därför inte stillatigande se på
när en av FN beslutad fredsplan på detta flagranta sätt saboteras.

Vad gör regeringen i FN och andra lämpliga fora, för att folkomröstningen
om Västra Saharas framtid och fredsplanen i övrigt ska kunna genomföras?
1992/93:160 av Olle Schmidt (fp) till statsrådet Bo Lundgren om förpack-
ningsskatten:

I Sverige är vi duktiga på att samla in returburkar. Ja, faktiskt så duktiga
att Returpack AB - dvs. det bolag som sköter hanteringen med återvinning
av burkar - fått ekonomiska problem. En ökad återvinning ger Returpack
högre skrotintäkter, samtidigt minskar pantnettot och kostnaderna ökar för
hanteringen av returburkarna. Återvinningsmålet har dessutom ökat från
ursprungliga 75 % till 90 %, vilket betyder att med nuvarande regler försäm-
ras Returpacks ekonomi. Kostnaderna för återvinningsgraden har nu således
nått den punkt på 85 % vid vilken en ytterligare återvinning medför att Re-
turpack går med förlust. För att nå balans mellan intäkter och utgifter vid det
uppsatta målet om återvinning av 90 % av burkarna behövs en ekonomisk
förstärkning av 5 öre per burk. Förpackningsutredningen har föreslagit att
förpackningsskatten avskaffas, vilket skulle innebära en inkomstförstärk-
ning för Returpack utan att priset för burken skulle behöva höjas. Till saken
hör ju dessutom att aluminiumburken missgynnats ur konkurrenssynpunkt
jämfört med returglaset. Skatten på returburken är 8 öre per fyllning, medan
motsvarande skatt på returglas är 0,3 öre per fyllning.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

Vad avser regeringen att göra för att underlätta fortsatt god återvinning av
returburken?

1992/93:161 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) till försvarsministern om sjuktrans-
porter med försvarets helikoptrar:

För att förstärka kapaciteten för luftburna sjuktransporter såväl i krig som
i fred har armén tilldelats extra anslag utöver försvarsanslaget för inköp av
helikoptrar. I 1987 års försvarsbeslut och riksdagens beslut 1990 anvisades,
uppräknat till 1991 års prisläge, 87 miljoner kronor. Genom 1992 års för-
svarsbeslut har riksdagen beslutat att anslå ytterligare 87 miljoner kronor,
således 174 miljoner kronor för ändamålet. Med de helikoptrar man anskaf-
far avser Försvaret att avge anbud i konkurrens med privata företag om civila
sjuktransporter.

De civila helikopterföretagen ser med oro på denna konkurrens om ambu-
lanstransporterna i landet. En konkurrens som troligen heller inte kan ske
på lika villkor. F.n. befinner sig helikopterinköpet på utredningsstadiet hos
chefen för armén.

Mot denna bakgrund vill jag fråga försvarsministern:

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Vad avser statsrådet att göra åt helikopteranskaffningen med tanke på be-
sparingskrav och konkurrens med småföretag som kämpar för att överleva?
den 6 november

1992/93:162 av Lola Björkquist (fp) till kulturministern om skydd mot utför-
sel av kulturföremål:

Hästanspända vagnar har inget skydd mot utförsel i kulturminneslagen
trots att många har nationell betydelse för vårt kulturarv.

För exakt ett år sedan avslog riksdagen min motion i frågan. Anledningen
var att tillståndsmyndigheten hade tillsatt en informell arbetsgrupp, som
skulle göra en översyn av kulturminneslagen. Kulturutskottet hade inhämtat
uppgift om att gruppen skulle komma med en framställning under våren
1992.

Jag vill fråga kulturministern när ett förslag beräknas komma till riksda-
gen.

1992/93:163 av Lotta Edholm (fp) till arbetsmarknadsministern om arbets-
lösheten i storstadsregionerna:

Under innevarande lågkonjunktur har en del nya mönster i arbetslösheten
uppträtt. Ett nytt fenomen är att Stockholms län har drabbats hårdare än
normalt av arbetslöshet. I september 1992 var 48 092 personer utan arbete i
Stockholms län. Visserligen är den procentuella andelen arbetslösa högre i
alla andra län i Sverige, men i Stockholms län finns det nu till antalet lika
många arbetslösa som i de fem Norrlandslänen. Prognoser från länsarbets-
nämnden pekar på uppemot 100 000 arbetslösa i slutet av 1993.

Detta är skrämmande siffror. Arbetslöshet i storstäder skapar andra pro-
blem än arbetslöshet i andra delar av landet. Den enskilda människan löper
stor risk att isoleras med risk för utslagning och missbruk som följd. Trots att
riksdag och regering har beviljat AMS stora resurser når ändå en förhållan-
devis liten andel av dessa Stockholms län. Det behövs nya grepp för att be-
kämpa arbetslösheten i storstäderna.

Med anledning härav vill jag fråga arbetsmarknadsministern:

Ämnar regeringen att vidta några särskilda åtgärder för att stävja arbets-
lösheten och mildra dess effekter i storstadsregionerna?

1992/93:164 an Karl Gustaf Sjödin (nyd) till justitieministern om ny kommis-
sion för att utreda mordet på Olof Palme:

I den senaste sändningen av TV-programmet Norra Magasinet kunde hela
svenska folket ta del av dittills helt okända uppgifter som legat obehandlade
av säkerhetspolisen. Uppgifter som framförts av militärer, poliser och politi-
ker. Av programmet framkom nya uppgifter som är så graverande att en
granskning av de känsligaste delarna är ofrånkomliga. Det är delar som up-
penbarligen inte berörts i tidigare polisutredningar.

Ämnar justitieministern vidtaga åtgärder och bidra till att en ny kommis-

sion tillsätts med uppgift att återigen granska mordfallet utifrån de nya upp-
gifterna?

1992/93:165 av Ingela Mårtensson (fp) till utrikesministern om stödet till
fredsorganisationerna:

På uppdrag av utrikesministern har Anders Forsse gjort en översyn av Ut-
rikesdepartementets anslag F3 ”Information, studier och forskning om
freds- och nedrustningssträvanden m.m”. Resultatet har nyligen presente-
rats i en rapport. Utredaren föreslår en radikal förändring av anslagets stor-
lek och fördelning.

Eftersom förslaget innebär en viktig principiell förändring av F3-anslaget,
som får väsentliga konsekvenser för fredsorganisationers möjligheter att
verka, är det viktigt att förslaget remitteras på traditionellt sätt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser utrikesministern att sända ut förslaget till förändring av F3-anslaget
på remiss?

1992/93:166 av Barbro Westerholm (fp) till socialministern om fosterbarns
separation från familjehem:

Barn som under lång tid vistas i ett familjehem får ofta en stark anknytning
till sina fosterföräldrar. Barn som är placerade i familjehem har ofta tragiska
separationer bakom sig och nya separationer ökar deras otrygghet ytterli-
gare.

Enligt uppgifter jag fått del av så händer det att fosterföräldrar fråntas sitt
fosterbarn som vistats många år hos dem för att återförenas med den biolo-
giska modern. Detta trots att barnet inte längre har någon reell knytning till
sitt biologiska ursprung. Det kan då innebära katastrof för dessa barn.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser statsrådet att ta initiativ för att separationer mellan fosterbarn och
familjehem skall undvikas om det finns en stark knytning dem emellan och
barnet vistats i familjehemmet under lång tid?

1992/93:167 av Ulla Orring (fp) till socialministern om hemtjänstpersona-
lens kunskaper i psykiatri:

En av förutsättningarna för att människor med psykiska problem skall
kunna erbjudas en bra tillvaro ute i samhället är att hemtjänstens vårdbiträ-
den känner sig trygga i sitt arbete med vårdtagare som har psykiska besvär.
SPRI har nyligen gjort en undersökning om detta. Av undersökningen fram-
går att ca 70 % av de vårdbiträden som arbetar inom hemtjänsten med vård-
tagare med psykiska problem anser sig behöva mer kunskap och information
om sina vårdtagare och deras problem. Det finns således ett stort behov av
utbildning och handledning bland de vårdbiträden som hjälper psykiskt
störda klienter inom hemtjänsten.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Avser regeringen ta initiativ för att öka hemtjänstpersonalens kunskaper
inom psykiatrin?

1992/93:168 av Ingela Mårtensson (fp) till statsministern om lokaliseringen
av Nordiska rådets sekretariat:

De nordiska statsministrarna diskuterade det nordiska samarbetet på
möte på Bornholm den 17 augusti i år. Mötet resulterade i en gemensam de-
klaration i syfte att stärka samarbetet.

Bl.a. framhålls att det är naturligt att den gemensamma nordiska sekreta-
riatsorganisationen anpassas till de förändringar som det nordiska samarbe-
tet står inför. Vidare poängteras att starka skäl talar för en samlokalisering
av Nordiska ministerrådets sekretariat i Köpenhamn och Nordiska rådets
presidiesekretariat i Stockholm. En samlokalisering skulle underlätta det
samarbete som i dag sker och som fordras mellan sekretariaten.

Göteborg har ett mycket centralt läge i Norden och skulle därför passa
utmärkt som nordisk huvudort. Det skulle också kunna vara en fördel att vid
en förändring och förstärkning av det nordiska samarbetet inte vara bunden
till en parlamentsstad. Därigenom skulle organisationen kunna bli mindre
bunden till traditionella parlamentariska former och få ny vitalitet.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Är statsministern beredd att i de kommande överläggningarna föreslå Gö-
teborg som lämplig ort att förlägga den nya samlokaliserade administratio-
nen för Nordiska rådet?

1992/93:169 av Ingela Mårtensson (fp) till statsrådet Alf Svensson om bistånd
till Indonesien:

Den 12 november förra året dödades minst 200 personer när indonesisk
militär attackerade ett fredligt sorgetåg i Dili, Östtimor. Det var en massaker
som upprörde en hel värld. Trots det har knappast våldet mot den timore-
siska befolkningen upphört - snarare tvärtom. Inför årsdagen har våldet och
brotten mot de mänskliga rättigheterna ökat. Sverige deltar sedan juli 1992
i det nya biståndskonsortiet CGI (Consultative Group on Indonesia) genom
Nordiska Investeringsbanken. Tidigare deltog Sverige som observatör i
IGGI (Inter Governmental Group on Indonesia). Denna grupp upplöstes i
våras av Indonesien. Bakgrunden var missnöje med de krav på efterlevnad
av mänskliga rättigheter som restes av Nederländerna, vilka innehade presi-
dentskapet i IGGI.

Enligt Jakarta Post (920718) har Nordiska Investeringsbanken förbundit
sig att ge Indonesien 55 miljoner dollar i bistånd. I biståndsbudgeten som
riksdagen antog för 1992/93 betonade biståndsministern några speciella kri-
terier för det svenska biståndet. Exempelvis krävs av våra biståndsländer att
de skall visa respekt för mänskliga rättigheter och sträva mot demokrati.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser biståndsministern att verka för att Nordiska Investeringsbanken
ställer krav på Indonesiens respekt för mänskliga rättigheter för att bistånd
skall ges?

1992/93:170 av Bertil Måbrink (v) till utrikesministern om domen mot mili-
tären och demonstranter i Indonesien:

Den 12 november 1991 utförde den indonesiska ockupationsarmén en blo-
dig massaker på fredliga demonstranter i huvudstaden Dili på Östtimor.

En undersökningskommission tillsattes av Indonesien. Resultatet av
denna kommissions arbete blev ett antal fällande domar mot militärer men
också mot civila demonstranter. Det anmärkningsvärda är att de som kall-
blodigt mördade civila människor fick mycket låga straff, medan flera de-
monstranter dömdes til) långvariga fängelsestraff. Uppenbarligen hanterar
den indonesiska regimen sina egna militärer milt, medan den tillgriper bru-
tala metoder för att undertrycka all opposition.

Min fråga till utrikesministern är:

Avser utrikesministern att ta några initiativ med anledning av det inträf-
fade?

1992/93:171 av Berndt Ekholm (s) till statsrådet Alf Svensson om assyriernas
situation i Mellanöstern:

Assyriernas situation i Mellanöstern är mycket svår, särskilt i Turkiet. Un-
der 1970- och 80-talen har tiotusentals tvingats att fly bara i detta område.
Den folkspillra på några tusen kristna, som nu finns kvar på gränsen till Sy-
rien och Irak kommer i kläm i konflikter mellan turkar och kurder.

Deras hårda livsvillkor i kurddominerade områden har fått anmärknings-
värt liten uppmärksamhet i väst och här i Sverige. Den turkiska assimile-
ringspolitiken har varit hård i alla år. Diskriminering, förföljelser och t.o.m.
mord förekommer kontinuerligt.

Nu måste också assyriernas/syrianernas situation få rättmätig uppmärk-
samhet. Förföljelser och mord måste upphöra och mänskliga rättigheter
återupprättas också för denna etniska minoritet. Turkiet måste garantera
folkgruppen säkerhet och stoppa såväl turkiska som kurdiska övergrepp.

Min fråga till statsrådet:

Avser regeringen ta några initiativ för att påtala förföljelserna och över-
greppen mot assyrierna?

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

9§ Kammaren åtskildes kl. 11.15.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 11 (del-
vis) och

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

LISBET HANSING ENGSTRÖM

/Barbro Nordström

Innehållsförteckning

Fredagen den 6 november

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

1 § Avsägelse ......................................... 1

2 § Anmälan om kompletteringval till vissa utskott ............ 1

3 § Hänvisning av ärenden till utskott ...................... 2

4 § Svar på interpellation 1992/93:6 om flyktingpolitiken........ 3

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Tredje vice talmannen (om debattreglerna)

Sten Andersson i Malmö (m)

Lars Moquist (nyd)

Claus Zaar (nyd)

Berith Eriksson (v)

Gustaf von Essen (m)

Peter Kling (nyd)

5 § Svar på interpellation 1992/93:16 och fråga 1992/93:48 om mins-

kade sändningstider på minoritetsspråk i lokalradion m.m. . 22

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Sinikka Bohlin (s)

Bruno Poromaa (s)

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Liisa Rulander (kds)

Berith Eriksson (v)

6 § Bordläggning ...................................... 32

7 § Anmälan om interpellationer

1992/93:31 av Nils Nordh (s) om lokalisering av skoglig hög-
skoleutbildning ................................. 33

1992/93:32 av Bertil Måbrink (v) om biståndsanslagen...... 34

1992/93:33 av Maj-Lis Lööw (s) om hemspråksundervisningen 35

1992/93:34 av Berith Eriksson (v) om Turkiets militära närvaro

i norra Irak.................................... 36

8 § Anmälan om frågor

1992/93:144 av Ulla Pettersson (s) om distributionen av försva-
rets livsmedelsöverskott till humanitär hjälp........... 36

1992/93:145 av Barbro Westerholm (fp) om receptregistrering
för att komma åt överförskrivande läkare............. 36

1992/93:146 av Roland Lében (kds) om återkrav av felaktigt ut-
betalda bostadsbidrag............................ 37

1992/93:147 av Hans Göran Franck (s) om plan- och bygglagen 37

1992/93:148 av Göran Magnusson (s) om ökad export till de
baltiska staterna 38

1992/93:149 av Birgitta Hambraeus (c) om information m.m.
om fred och nedrustning.......................... 38

1992/93:150 av Bruno Poromaa (s) om Svenska Rymdaktiebo-

Prot. 1992/93:18

6 november 1992

laget......................................... 38

1992/93:151 av Bruno Poromaa (s) om tullens beivran om

smuggling..................................... 39

1992/93:152 av Carl Fredrik Graf (m) om Västkustbanan ... 39

1992/93:153 av Lars Bäckström (v) om åtgärder på grund av av-

vecklingen av Volvos produktion i Uddevalla och Kalmar 39
1992/93:154 av Lars Bäckström (v) om Volvos fabriker i Udde-

valla och Kalmar................................ 39

1992/93:155 av Lars Bäckström (v) om Bohusbanans utbygg-
nad .......................................... 39

1992/93:156 av Ulla Pettersson (s) om Roma sockerbruk.... 40

1992/93:157 av Kjell Eldensjö (kds) om ett frivilligt båtregister 40

1992/93:158 av Viola Furubjelke (s) om El Salvador....... 40

1992/93:159 av Viola Furubjelke (s) om FN:s fredsplan för

Västra Sahara.................................. 40

1992/93:160 av Olle Schmidt (fp) om förpackningsskatten. . . 41

1992/93:161 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) om sjuktransporter

med försvarets helikoptrar......................... 41

1992/93:162 av Lola Björkquist (fp) om skydd mot utförsel av
kulturföremål.................................. 42

1992/93:163 av Lotta Edholm (fp) om arbetslösheten i stor-
stadsregionerna ................................. 42

1992/93:164 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) om ny kommission för
att utreda mordet på Olof Palme.................... 42

1992/93:165 av Ingela Mårtensson (fp) om stödet till fredsorga-
nisationerna.................................... 43

1992/93:166 av Barbro Westerholm (fp) om fosterbarns separa-
tion från familjehem............................. 43

1992/93:167 av Ulla Orring (fp) om hemtjänstpersonalens kun-
skaper i psykiatri................................ 43

1992/93:168 av Ingela Mårtensson (fp) om lokaliseringen av
Nordiska rådets sekretariat........................ 44

1992/93:169 av Ingela Mårtensson (fp) om bistånd till Indone-
sien .......................................... 44

1992/93:170 av Bertil Måbrink (v) om domen mot militären och
demonstranter i Indonesien........................ 45

1992/93:171 av Berndt Ekholm (s) om assyriernas situation i
Mellanöstern................................... 45

gotab 42302, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:18 Fredagen den 6 november

Riksdagens protokoll1992/93:18

Fredagen den 6 november

Kl. 9.00-11.14

1 § Avsägelse

2 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott, m.m.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

4 § Svar på interpellation 1992/93:6 om flyktingpolitiken

5 § Svar på interpellation 1992/93:16 och fråga 1992/93:48 om mins-kade sändningstider på minoritetsspråk i Lokalradion m.m.

6 § Bordläggning

7 § Anmälan om interpellationer

8 § Anmälan om frågor

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:18

5 § Svar på interpellation 1992/93:16 och fråga 1992/93:48 om mins-
kade sändningstider på minoritetsspråk i Lokalradion m.m.