Riksdagens protokoll

1992/93:111

Måndagen den 17 maj

Kl. 10.00-13.19

Protokoll

1992/93:111

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 11 maj.

2 § Svar på interpellation 1992/93:165 om kärnvapenprov och dump-
ning av radioaktivt avfall

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Maj Britt Theorin har frågat mig om regeringen avser att på
nytt lägga fram förslag om ett avtal om totalt stopp för alla kärnvapenprov
och om regeringen avser kräva oberoende internationella vetenskapliga un-
dersökningar av dumpningsplatserna i Barents hav samt om regeringen
också avser kräva ett permanent förbud för dumpning av radioaktivt avfall,
inkluderande militärt avfall.

Svaret på den första frågan är ja. Provstoppsfrågan är en väsentlig del av
vår icke-spridningspolitik. Regeringen avser att kring månadsskiftet maj/
juni i nedrustningskonferensen i Geneve åter aktualisera frågan om ett full-
ständigt provstopp. Vi kommer att lägga fram en reviderad version av det
svenska förslaget från 1991, men med den betydande skillnaden att alla kärn-
sprängningar uttryckligen skall förbjudas. Det kommer alltså inte att finnas
något undantag för s.k. fredliga kärnsprängningar. Vi kommer också att fö-
reslå att det internationella atomenergiorganet, IAEA, får i uppdrag att
övervaka efterlevnaden av ett provstopp. Sverige aviserade nedrustnings-
konferensen den 18 mars om att ett reviderat svenskt förslag i frågan skulle
läggas fram under våren. Det svenska provstoppsförslaget skall givetvis ses i
relation till andra strävanden att få till stånd ett stopp för provverksamheten.

När det gäller den andra frågan, om det dumpade radioaktiva avfallet i
Karahavet och Barents hav, kan man först konstatera att de senaste årens
avslöjanden visar att den tidigare Sovjetmakten både ljugit om sina föreha-
vanden och handlat med uppenbar brist på omdöme och hänsyn mot miljö
och människor i området.

President Jeltsin har däremot visat en annan attityd. Han har tillsatt en
expertgrupp som fått i uppdrag att undersöka uppgifterna om dumpning av
radioaktivt avfall. Den s.k. Jablokovrapporten har nyligen presenterats i
Ryssland och tycks i stort ge en officiell bekräftelse på Greenpeace och and-

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 111

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

ras uppgifter om dumpningarnas omfattning. Presidenten har också tillsatt
en kommitté, KOPRON, Kommittén för genomförande av undervattensar-
beten i speciella syften, med uppgift bl.a. att ”rengöra Karahavet och Ba-
rents hav från nedsänkta behållare med radioaktivt avfall och ubåtskärn-
reaktorer”. Från rysk sida har man också uttryckt intresse av internationellt
bistånd för detta.

Det pågår redan en stor mängd internationella aktiviteter i det arktiska
området. Det norsk-ryska vetenskapliga samarbetet fungerar utmärkt. Även
om det är riktigt som Maj Britt Theorin säger att expeditionen i september
inte fick göra mätningar på alla de platser den önskade, finns det anledning
tro att president Jeltsins intresse skall leda till att nästa expedition, som pla-
neras äga rum i sommar, kommer att få bättre arbetsvillkor.

Radioaktiviteten i ”nordhaven” är naturligtvis inte bara en fråga för Norge
och Ryssland. Vetenskapsmän i många länder intresserar sig för detta. I bör-
jan av februari ordnades ett möte av IAEA i Oslo om konsekvenserna av
dumpning av radioaktivt avfall i de arktiska haven. Där deltog tolv länder,
däribland Sverige, USA, Canada och Tyskland.

Utanför den vetenskapliga sfären diskuteras den arktiska miljön, inkl, de
radioaktiva dumpningarna, för närvarande i en lång rad internationella orga-
nisationer. Dit hör de årliga mötena med Londonkonventionen (1972) om
förhindrande av havsföroreningar till följd av dumpning av avfall. Dit hör
Rovaniemiprocessen för skydd av den arktiska miljön och dit hör Barentsrå-
det som bildades i januari i år.

Svaret på Maj Britt Theorins fråga är således att det redan pågår interna-
tionella undersökningar och diskussioner i en rad forum. Jag ser därför ingen
anledning att just nu kräva ytterligare undersökningar i Barents hav, utöver
de som redan är förutskickade naturligtvis. Jag anser dock att frågan måste
ägnas ständig uppmärksamhet, och att det gäller att se till att tillträde verkli-
gen beviljas till alla områden där dumpningar har skett.

På den tredje frågan, om regeringen avser att kräva ett permanent förbud
för dumpning av radioaktivt avfall, kan jag svara ett obetingat ja. Det sker
redan. Sverige driver, tillsammans med de övriga nordiska länderna, frågan
om ett totalförbud mot dumpning av alla former av radioaktivt avfall inom
ramen för Londonkonventionen från 1972, som jag just nämnde. Dumpning
av högaktivt radioaktivt avfall i haven är redan förbjudet enligt konventio-
nen. Ett moratorium mot dumpning av övriga typer av radioaktivt avfall rå-
der sedan 1982. Detta vill vi omvandla till ett förbud. Vi vill också utvidga
Londonkonventionen till att även omfatta militärt avfall. Det är min och re-
geringens förhoppning att det skall gå att nå enighet om dessa krav.

Anf. 2 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag vill böija med att tacka utrikesministern för svaret på frå-
gan. Den sista delen tycker jag är alldeles utomordentlig. Jag tror inte att
det kommer att finnas några tveksamheter i Sverige om att vi från alla sidor
har samma uppfattning när det gäller förbud mot att dumpa radioaktivt av-
fall, såväl militärt som icke militärt.

Jag vill tacka för svaret på frågan och säga att jag tycker att det är utmärkt
att regeringen lägger fram ett förslag om ett provstoppsavtal. Det brådskar.

Ja, det är oerhört brådskande. Den 1 juli utgår moratoriet under vilket USA,
Ryssland och Frankrike har förbundit sig att hålla upp med sina kärnvapen-
prov. Det är oerhört viktigt att få president Clinton att förlänga detta mora-
torium och ta initiativ till att inleda omgående förhandlingar om provstopp.
Det är bra att Sverige, som tidigare har gjort ett så starkt arbete på det här
området, också fortsätter att göra det.

Men nu är det så att det pågår en diskussion inom den amerikanska admi-
nistrationen, där militärer och kärnvapenlaboratorier vill ha ett provstopp
som varken är heltäckande eller är ett förbud. De vill tillåta prov på under
1 000 ton TNT med argumentet att göra kärnvapen säkrare och mer pålitliga.

De här argumenten är naturligtvis inte hållbara. Det behövs inga prov för
att undersöka om kärnvapnen fungerar. Det kanske är på annat sätt. Det vet
man. Det här förslaget är självfallet oacceptabelt. Det vore förödande för
hela arbetet på ett fullständigt provstopp för alla kärnvapenprov. Min fråga
är naturligtvis om utrikesministern delar denna min uppfattning och är be-
redd att arbeta emot att det görs några sådana undantag som prov på upp till
ett kiloton.

Den andra frågan gäller om regeringen är beredd att kräva oberoende in-
ternationella vetenskapliga undersökningar av dumpningsplatserna i Ba-
rents hav. Här är utrikesministern mindre precis och mer tveksam. Visst på-
går det en mängd internationella aktiviteter i det arktiska området, men inga
oberoende internationella undersökningar med tillgång till relevanta data.

Vi vet enligt officiella ryska källor att 30 % av de sovjetiska proverna läckt
radioaktivitet. Den illegala dumpningen av kärnreaktorer från fartyg och
tiotusentals containrar uppskattas ha läckt mellan 2,2 och 3,2 miljoner curie
radioaktivitet.

Det är inte bara det tidigvarande Sovjet som har släppt ut radioaktivitet.
Det har också OECD gjort. Man beräknar att deras utsläpp har rört sig mel-
lan 800 000 och 1 miljon curie radioaktivitet. Enbart Sellafield har hittills
dumpat 1 miljon curie radioaktivitet.

Kostnaderna för uppstädningen av allt kärnvapenproduktionen har åstad-
kommit miljömässigt kommer att bli astronomiska. Det finns uppskatt-
ningar i USA på mellan 350 och 700 miljarder dollar för att städa upp efter
de förfärliga effekter man har fått. Det finns enligt min uppfattning fortfa-
rande skäl att kräva oberoende internationella vetenskapliga undersök-
ningar. Jag har inte samma tilltro som utrikesministern till att president Jelt-
sins intresse är till fyllest för att få fram nödvändiga uppgifter.

Min fråga är naturligtvis: Vilka garantier har utrikesministern för att de
ryska militärerna ger oberoende vetenskapsmän tillgång till alla nödvändiga
fakta?

Den tredje frågan har samband med de miljömässiga effekterna. Det finns
all anledning att i dag uppmärksamma Sveriges minst sagt underliga age-
rande i förra veckan i samband med WHO:s möte. Sverige har länge krävt i
internationella organ, redan 1983 i WHO, att de miljömässiga och hälsomäs-
siga effekterna av kärnvapen bör granskas.

Utrikesutskottet har behandlat den här frågan. Vi kommer att på onsdag
fatta beslut i Sveriges riksdag. Vi har enigt uttalat oss för att vi förutsätter

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

att den svenska regeringen aktivt skall delta i den fortsatta internationella
diskussionen och ta vederbörliga initiativ.

Trots detta sällade sig Sverige till kärnvapenmaktema, som med alla me-
del, bl.a. procedurella, försökte stoppa WHO från att hos Internationella
domstolen få prövat om kärnvapenanvändning med hänsyn till hälso- och
miljöeffekter är ett brott mot internationell lag och mot WHO:s konstitu-
tion.

Nu blev det ett klart majoritetsbeslut om detta. Men Sveriges agerande är
en klar omsvängning i svensk politik och väckte mycket stor förvåning i
tredje världen, inte minst bland de afrikanska och de latinamerikanska län-
derna. Man frågade sig varför Sverige röstade för kärnvapenmakterna.

Min fråga till utrikesministern är: Varför har Sverige ändrat uppfattning
och varför ställer sig Sverige på kärnvapenmakternas sida i en sådan viktig
fråga som att få de miljömässiga och hälsomässiga effekterna av kärnvapen
granskade?

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag skall försöka besvara Maj Britt Theorins frågor. Vi tar
frågan om fullständigt provstopp först. Jag tycker själv att det är mycket bra
att Sverige fullföljer den aktiva linje som Maj Britt Theorin företrädde i
provstoppsfrågan. Får jag dock säga att vi på en punkt faktiskt skärper det
förslag som Maj Britt Theorin själv var med och utarbetade. Vi tar nämligen
bort det undantag som funnits för de s.k. fredliga kärnsprängningarna. Om
detta förslag antas kommer det t.ex. att omöjliggöra en sådan diskussion
som att man skulle använda kärnsprängningar för att förstöra kemvapen, vil-
ket vi tycker är en mycket besynnerlig situation. Därför tycker vi att det ut-
vidgade svenska förslag som nu läggs fram är en klar förbättring.

Sedan frågade Maj Britt Theorin mig vad jag anser om de diskussioner
som tydligen pågår i Amerika om att snarast förändra det tidigare innehållet
i kongressbeslutet till att överväga mindre provsprängningar på ett kiloton. I
denna fråga är vi av helt samma åsikt. Det är inte någonting som är önskvärt.
Tvärtom. Det vi från svensk sida arbetar för är ett allmänt och totalt prov-
stopp. Jag använder också möjligheterna till samtal med olika kärnvapen-
makter till att peka på att vi önskar ett allmänt och totalt provstopp. Sveriges
intresse är att få det moratorium som nu råder förlängt. Men det finns
oroande tecken på denna sida.

När det gäller dumpningen av radioaktivt avfall i haven ser jag t.ex. som-
marens expedition som en oberoende internationell vetenskaplig undersök-
ning. Som jag sade i mitt svar utgår jag från att denna expedition kommer
att få tillträde till alla de platser den önskar för att göra de vetenskapliga
mätningar som skall göras.

Det pågår kolossalt mycket och jag tycker att det är mycket viktigt för Sve-
rige att vara pådrivande. Det gäller att utnyttja den öppenhet som president
Jeltsin och hans regering har visat, bl.a. genom Jablokovrapporten. Vi har
en kärnsäkerhetsarbetsgrupp inom ramen för Barentsrådet. Vi har en inom
ramen för Östersjörådet. En av uppgifterna där är just att få fram uppgifter
och fullständig kartläggning. Det kan vara trögt ibland, men det är något
som vi arbetar vidare på.

Ytterligare en konferens, som just handlar om dessa frågor, kommer att
äga rum i augusti i Kirkenes. Det innebär att det kommer att vara ett ordent-
ligt tryck och en kontinuerlig händelseutveckling under sommaren som vi
kommer att ha möjlighet att följa upp.

Sedan introducerade Maj Britt Theorin en ny fråga, som inte fanns med i
interpellationen. Jag har inget emot att besvara den, fast den inte fanns med
i interpellationen. Den har att göra med omröstningen i Världshälsoorgani-
sationen.

Jag vill säga att jag ser förslaget om att föra denna fråga till Internationella
domstolen i Haag som någonting som är litet grand av ett hårt slag i luften.
Den svenska strävan är att stegvis och så småningom kunna följa Kemvapen-
kommissionen i spåren när det gäller kärnvapnen.

Att få ett uttalande av Internationella domstolen i Haag kan möjligen ha
effekt på de dygdiga kärnvapenmakterna, men knappast på de länder som i
dag är i färd med att skaffa sig kärnvapen. Jag tänker på de obehagliga ryk-
ten som vi har hört om diverse regimer som är på väg att skaffa sig kärnva-
pen. Ett kämvapenförbud måste vara utformat som Kemvapenkonventio-
nen, dess kontoll och uppföljning. För detta är det rätta forumet generalför-
samlingen, första utskottet och CD i Geneve. Det är min principiella inställ-
ning.

Jag kan rekommendera Maj Britt Theorin att läsa ledaren i Dagens Nyhe-
ter i dag, där man tar upp denna fråga och på ett utmärkt sätt argumenterar
i frågan.

Anf. 4 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Låt mig börja med att säga att det är utomordentligt bra att
regeringen lägger fram förslaget om provstopp. Jag tycker också att det är
bra att man tar in de fredliga kärnsprängningarna. Det var inte möjligt att
göra det på den tid jag förhandlade i dessa frågor. Jag tycker som sagt att det
är utomordentligt bra att man från regeringens sida gör det. Där är vi helt
överens.

Jag är också glad för den deklaration som utrikesministern gjort om att
Sverige motsätter sig att man över huvud taget skall börja tala om några mi-
nimigränser- 1 000 ton eller något annat. När nu utrikesministern har möj-
lighet att tala med både representanter för USA och många andra är det vik-
tigt att man inte glömmer bort Frankrike i det sammanhanget. Också där
driver många militärer och laboratorier på för att man skall försöka få en
lägre nivå.

Däremot när det gäller dumpningen i haven är jag inte riktigt nöjd med
utrikesministerns svar. Om sommarens arbete inte leder till att vi får tillgång
till de uppgifter som vi behöver - här vet vi att militärerna hela tiden har
varit motståndare - är utrikesministern då beredd att driva frågan om en in-
ternationellt oberoende vetenskaplig granskning av dumpningarna?

När det gäller WHO beklagar jag att den svenska regeringen har fastnat i
ett procedurresonemang. I arbetet i Geneve - jag var där men deltog inte i
det arbetet - visade det sig att det var USA och de övriga kärnvapenmak-
terna som drev motståndet mot att man skulle granska denna fråga. I tio års
tid har frågan beretts inom WHO. Det är framför allt internationella läkare

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

med oerhörd kunskap på området och internationella jurister som drivit
denna fråga och som nu med en klar majoritet har sagt ifrån. WHO kan be-
gära uttalandet direkt av Internationella domstolen, beslutet är fattat.

Internationella domstolen skall återkomma med en uppgift till WHO om
användandet av kärnvapen av stater i krig eller i andra väpnade konflikter
kan, vid granskning av hälso- och miljöeffekterna, anses vara ett brott mot
åtaganden på internationell nivå, lag som också WHO-konstitutionen stad-
gar. Jag beklagar att Sverige har sällat sig till försvarare av kärnvapenmak-
ternas position.

Det är utmärkt om Sverige nu kommer att driva frågan om miljö- och häl-
soeffekterna i generalförsamlingen. Jag tolkar utrikesministern så att detta
kommer att ske. Men det är beklagligt att Sverige agerar tvärtemot vad Sve-
riges riksdag på onsdag kommer att begära av regeringen. Jag hoppas att det
leder till en ändring från regeringens sida.

Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! I denna fråga kan jag bara upprepa det jag sade tidigare, att
regeringens inställning är att CD i Geneve är rätt forum. Kemvapenkonven-
tionen är vad vi önskar vara mönsterbildande på det här området. Vi tror att
upprättande av en liknande konvention vore det effektiva sättet att gå vidare
i frågan.

När det gäller dumpningen i haven och det förfärliga avfallsläge som vi har
är det ett klart svenskt intresse - det försäkrar jag Maj Britt Theorin - att
fortsätta att bevaka och driva dessa frågor. Det kommer vi också att göra.
Bl.a. därför är de arbetsgrupper som vi har i Barentsrådet och Östersjörådet
mycket viktiga. Det är ett forum där vi direkt kan tala om för ryssarna att
uppgifter måste fram. Vi kommer att mycket aktivt verka på de konferenser
som vi förutser.

Anf. 6 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret när det gäller dumpningen. Det hoppas
jag skall leda till att Sverige utövar tryck på den nuvarande ryska regeringen
och därmed också de ryska militärerna.

Jag har ingenting som helst emot att kemvapenkonventionen skall vara
modell för en konvention om ett totalförbud mot kärnvapen och avskaffande
av kärnvapen. Det är egentligen mycket svårare att kontrollera kemvapen
än att kontrollera kärnvapen. Det är utomordentliga kunskaper som vi kan
hämta från det mångåriga arbete som ligger bakom Kemvapenkonventio-
nens utformande. Det gäller att på alla fronter få frågan om kärnvapen prö-
vad, deras miljö- och hälsomässiga och lagliga effekter. Då får man arbeta
på bred front.

Det kommer dock att dröja ett tag - det är jag tyvärr övertygad om - innan
vi är framme vid den kärnvapenkonvention som innebär förbud mot och
skrotning av alla kärnvapen. Det kommer att ta några år. Fram till dess behö-
ver vi använda alla instrument.

Nu har läkare, jurister och andra bedömt att det är viktigt att WHO, som
har uppgifterna, granskar de miljömässiga effekterna och hälsoeffekterna av
kärnvapnens användning och får det provat av Internationella domstolen.

Så kommer det också att bli. Frågan kommer alltså att ställas under Interna-
tionella domstolen. Det skall återrapporteras till WHO vad Internationella
domstolen säger om detta.

Sverige har redan 1983 uttalat att det största hotet mot människors hälsa
är kärnvapen som sådana. Vi har också från Sveriges riksdag klart betonat
att vi utgår från att regeringen kommer att driva dessa frågor. Jag utgår från
att den svenska regeringen kommer att göra det på olika sätt och inte i fort-
sättningen sällar sig till försvarande av kärnvapenstaterna och deras politik.

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Återigen: vi bedömer inte att Internationella domstolen i
Haag är rätt forum för att driva frågan om kärnvapennedrustning. Vi tycker
att det är CD i Geneve. Det är bakgrunden till det svenska ställningstagandet
i Världshälsoorganisationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1992/93:170 om förbud mot vissa land-
minor m.m.

Anf. 8 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Maj Britt Theorin har frågat mig om regeringen är beredd

- att förbjuda tillverkning och försäljning av antipersonella minor eller
komponenter till antipersonella minor,

- att framlägga förslag om internationellt förbud mot tillverkning och an-
vändning av antipersonella minor,

- att verka för att ansvar för minröjning också läggs på det land som tillver-
kat och exporterat minor,

- att internationellt agera för minröjning i de värst drabbade länderna och
bistånd till minröjningsprogram och svenska minröjningsgrupper.

Som jag sade här i riksdagen den 18 februari har Sverige sedan flera år
verkat för att en översynskonferens rörande 1981 års FN-konvention om sär-
skilt inhumana vapen skall sammankallas. Det står nu klart att en sådan
översynskonferens kommer att äga rum och inleda sitt arbete under 1994. Vi
kommer då, i enlighet med vår tradition på det humanitärrättsliga området,
att verka för mer omfattande skyddsregler vad gäller bl.a landminor.

Vad först gäller frågan om regeringen är beredd att internt förbjuda till-
verkning och försäljning av antipersonella minor eller komponenter till anti-
personella minor vill jag säga att landminor - både antipersonella och anti-
materiella - utgör en viktig del av det svenska försvaret. Landminor används
av den svenska armén främst för att fördröja en fiendes framryckning eller
för att förhindra honom att passera genom terräng som är svår att försvara.
Minor är därför väsentliga för arméns möjligheter att hejda ett fientligt an-
fall. Ett effektivt försvar av vårt land förutsätter att vi inte avhänder oss möj-
ligheten att tillverka minor. Här vill jag tillägga att minor inte tillverkats i
Sverige sedan 1971.

Beträffande frågan om regeringen är beredd att lägga fram förslag om ett

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

generellt internationellt förbud mot tillverkning av antipersonella minor kan
jag nämna att antipersonella minor är relativt lätta att tillverka lokalt med
utnyttjande av civila sprängmedel. Det finns stora kvantiteter i omlopp. Det
kan bli svårigheter att i exportsammanhang finna adekvata definitioner.

11981 års FN-konvention förbjuds all användning av minor som terrorise-
rar civilbefolkningen. Samtidigt finns det utrymme för nya regler.

Regeringen är beredd att verka för ett tillverkningsförbud av antiperso-
nella minor som saknar självdesarmerande anordningar. Därmed skulle
framtidens minor kunna göras ofarliga efter en viss tid, och man skulle suc-
cessivt kunna begränsa problemet med minor som i decennier ligger i natu-
ren och utgör en konstant fara för civilbefolkningen.

Vad sedan gäller ett internationellt allomfattande förbud mot användning
av antipersonella minor torde utsikterna att åstadkomma ett sådant förbud
vara begränsade. Det torde vara lämpligare att verka för begränsningar när
det gäller användning och export av antipersonella minor som saknar meka-
nismer för självdesarmering.

När det gäller ansvar för minröjning är det den part som lagt ut minorna
som bär ansvaret för deras röjning - inte tillverkaren eller exportören. Om
det emellertid förhåller sig så att en stat har exporterat en mintyp i strid med
en internationell förpliktelse, är regeringen beredd att verka för att denna
stat skall kunna hållas ansvarig för konsekvenserna av denna illegala ex-
port - inbegripet röjning.

En möjlig lösning i en situation där det är omöjligt att fastställa vem det
är som har lagt ut eller exporterat minorna torde vara att hjälpa personer
som befinner sig i minerade områden. Det kan ske genom att man ger dem
kunskap om hur farliga minorna är och bistår dem med teknologi för minröj-
ning. Denna verksamhet kan ske genom ett multilateralt organ - exempelvis
FN. FN:s Department of Humanitarian Affairs (DHA) spelar redan en roll
i detta sammanhang.

När det gäller frågan om minröjning i de värst drabbade länderna och bi-
stånd till minröjningsprogram och svenska minröjningsgrupper vill jag be-
rätta följande.

Beträffande minröjning i de värst drabbade länderna har Sverige under de
senaste åren deltagit i minröjningsprogram i Cambodja och Afghanistan. I
fjol fick även Röda korset 600 000 kr av SIDA för ett minröjningsprogram i
Cambodja.

I Afghanistan har Sverige stött FN:s Afghanistankoordinator, Office of
the Coordination of the United Nations Humanitarian and Economic Assis-
tance Programmes relating to Afghanistan (UNOCA). Under budgetåret
1990/91 fick UNOCA från Sverige 5 miljoner kronor. Under innevarande
budgetår har UNOCA erhållit ytterligare 5 miljoner kronor för minröjnings-
arbetet i Afghanistan.

Frågan om ytterligare ekonomiskt stöd för minröjning får avgöras i varje
enskilt fall. Medel för minröjning i icke-programländer tas i så fall ur kata-
strofanslaget.

Sverige har däremot begränsade möjligheter, vad gäller såväl teknologisk
kompetens som personell kapacitet, att bistå med minröjning under de spe-
ciella förhållanden som råder i den typ av länder det oftast är fråga om. Re-

geringen skulle därför välkomna internationellt samarbete genom FN, var-
vid Sverige är berett att bidra till finansieringen.

Slutligen vill jag informera om att det vid bl.a. FOA pågår studier av nya
metoder för minröjning med utnyttjande av kvalificerad teknisk utrustning.
Dessa studier verkar på sikt kunna ge nya möjligheter till en effektiv och
relativt snabb minröjning. Praktiskt användbar utrustning torde dock inte
vara i produktion förrän tidigast om cirka fem år.

Anf. 9 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret på mina frågor. Låt mig
böija med att säga att det som ligger bakom interpellationen är de förödande
mänskliga effekter som de antipersonella landminorna har. Varje år lemläs-
tas över 200 000 människor av minor, även i länder som har varit i fred i
många år. Naturligtvis är det främst de fattiga som drabbas, inte minst bar-
nen. En del av landminorna är konstruerade så, att det bara krävs ungefär
ett kilos tryck, dvs. motsvarande ett mycket litet barn, för att de skall explo-
dera. Det leder till att barn ofta blir lemlästade, fördärvade och fulla av
plastsplitter som är väldigt svårt att se på röntgenplåtar.

Vi vet att landminor finns i Afghanistan, Cambodja, Kurdistan och Soma-
lia. Ungefär 100 miljoner landminor finns utplacerade runt om i världen.
Därmed är det också oändligt sämre möjligheter att producera livsmedel på
dessa områden. Det finns dessutom 100 miljoner landminor i lager, som man
är beredd att placera ut, sälja och göra sig av med.

Skälet till att jag har framställt denna interpellation är naturligtvis att vi
vill se Sverige i fronten för ett arbete på att förbjuda antipersonella landmi-
nor och - detta är viktigt - komponenter till dessa. Man kan naturligtvis ex-
portera komponenter och mycket enkelt sätta samman dem, och då är det
inte mycket vunnet med att bara förbjuda tillverkningen av minor.

Beträffande den översynskonvention som nu kommer till stånd och som
skall inleda sitt arbete 1994 är naturligtvis min uppfattning att det inte räcker
att man där får fram skyddsregler och någon form av destruktionsanvänd-
ning. Det väsentligaste är nämligen att man förbjuder just sådana vapen som
riktar sig mot personer.

När det gäller svaret att det svenska försvaret behöver minor har jag
mycket svårt att tänka mig att det är antipersonella minor som det svenska
försvaret behöver för att fördröja en fiendes framryckning, utan att det är
fråga om andra typer av minor. Som utrikesministern själv sade har sådana
här minor inte producerats sedan 1971, i vart fall inte officiellt. Därför har
jag svårt att tänka mig att de skall användas. Om man har slutat producera
dem förstår jag inte alls varför vi inte skulle kunna gå i bräschen för ett för-
bud. USA har som en åtgärd gått i bräschen för ett exportförbud av sådana
minor. Sverige borde i det sammanhanget utan alltför stora svårigheter fak-
tiskt kunna följa USA. Internationella Röda korset och en mängd andra or-
ganisationer, inte minst ungdomsorganisationerna och fredsrörelsen i detta
land, har nu dragit i gång en kampanj för att få stopp på denna typ av vapen
som man anser vara förödande och allvarliga och som inte behövs.

Man kan då säga som utrikesministern, att vi kommer att arbeta för att få
fram minor som är självdesarmerande, dvs. att de själva exploderar efter en

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

viss tid. Men då måste man ställa sig frågan: Skall vi först satsa en mängd
forskningspengar för att utveckla den här typen av minor? Skall vi sedan
satsa en massa pengar för att producera, exportera och marknadsföra dem
för att de sedan skall användas till att fördärva människor och kanske fram-
för allt barn och fattiga människor? Därefter skall de röjas upp, vilket vi inte
riktigt har teknik för ännu. Sedan skall vi förse de skadade människorna med
proteser. Det är ganska höga kostnader det är fråga om. Vore det då inte
enklare att säga att den här typen av minor över huvud taget inte skall använ-
das?

Utrikesministern säger att man är beredd att arbeta emot dem som har
exporterat en mintyp som står i strid med internationella överenskommelser,
och att man också skall få ta konsekvenserna av röjningen. Jag tycker att
det är ganska självklart att de som producerar minorna också skall stå för
kostnaderna för att undanröja dem, så länge man inte har en teknik som gör
att minorna exploderar.

Jag har i min hand en serie material från Janes Defence Information. På
området landminor och inte minst antipersonella landminor återfinns tyvärr
Bofors namn på flera ställen. Visserligen uppger man vid Bofors att man inte
har producerat den här typen av minor, men vi vet mycket väl att Bofors
producerar komponenterna till minorna. En del av dem är av den typen att
de definitivt inte borde produceras.

Det är fråga om mänskliga tragedier av enorma mått som får förödande
effekter. Sverige borde av humanitära skäl gå i spetsen för att stoppa använd-
ningen. Om vi själva inte anser oss vilja producera sådana här minor bör vi
kunna se till att de inte heller exporteras. Vi kan i stället arbeta tillsammans
med USA för ett internationellt exportförbud. Vidare bör vi ta det sociala
ansvaret för att dessa minor undanröjs. Jag har också haft förmånen att få se
en del av FOA:s studier på detta område. Det är väldigt positivt att man med
hjälp av komagar kan hitta ett instrument för att låta dessa minor explodera
själva. Det är bra att vi har en teknisk kunskap, men jag skulle väldigt gärna
vilja se att denna tekniska kunskap inte bara används för att utveckla minor
och att möjligen så småningom desarmera dem. I stället bör man framför allt
se till att de över huvud taget inte existerar och att man använder teknolo-
giska och andra resurser på ett mycket mer kompetent sätt. Jag delar alltså
inte utrikesministerns svagare inställning, utan menar fortfarande att det är
viktigt att Sverige går i spetsen för ett förbud mot tillverkning och försäljning
av antipersonella minor eller komponenter till antipersonella minor.

Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag delar naturligtvis Maj Britt Theorins beskrivningar av de
förfärliga effekterna av de minor som används framför allt i inbördeskrig och
i krig i tredje världen.

Jag gillar dock inte riktigt Maj Britt Theorins användning av uttrycket ”vi”
när det gäller export av minor. Om jag åtminstone får hålla mig till de uppgif-
ter som jag har fått av sakkunniga, förekommer ingen export av minor från
Sverige, eftersom det inte förekommer någon tillverkning. Jag har även fått
uppgiften att någon export av komponenter som är utformade för antiperso-
nella minor inte heller sker. Vi skall i alla fall ha detta klart för oss, så att vi

inte behöver använda uttrycket ”vi”. Jag hoppas naturligtvis att de uppgifter
jag har fått är korrekta.

När det gäller Sverige och Sveriges defensiva behov av minor i försvaret
är det visserligen stridsvagnsminor som den svenska beväpningen framför
allt är inriktad på. Men det svenska försvaret har faktiskt också antiperso-
nella minor i syfte att fördröja röjning av stridsvagnsminor, vilka är kopplade
till ett minsystem som framför allt behövs för försvaret av övre Norrland.
Där har Sverige ett defensivt behov av minor.

Vad kan Sverige göra internationellt i syfte att begränsa skadeverkning-
arna för civilbefolkning, barn osv.? Jag menar att vi skall arbeta i den över-
synskonferens som skall komma till stånd. Jag är mycket glad över att den
kommer till stånd. Det var något som förutskickades i ett svar på en interpel-
lation av Margareta Viklund här i kammaren. Denna översynskonferens
kommer att inleda sitt arbete under 1994. Vi kommer då att arbeta för mer
omfattande skyddsläge vad gäller bl.a. landminor. Det jag pekar på är själv-
desarmerande anordningar. Om vi får en översynskonvention kan det på sikt
få effekt på det förfärliga i att minor ligger kvar i åratal, i decennier och att
de är ett hot. Detta menar jag ändå är en konstruktiv linje för Sverige att
arbeta efter. Vidare skall Sverige naturligtvis fortsätta att ge hjälp till röjning
via internationella och enskilda organisationer. Vi skall också genom FOA:s
forskning försöka att få fram bättre röjningsmetoder - tydligen är Maj Britt
Theorin själv något insatt i det forskningsarbetet. Dessa är de framkomstvä-
gar j ag ser. Det är ändå ganska omfattande uppgifter som vi har framför oss.

Anf. 11 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Låt mig först börja med att säga att jag inte riktigt förstår logi-
ken i det hela. Om Sverige inte producerar eller exporterar landminor eller
komponenter till dessa, förstår jag inte varför vi inte skulle kunna arbeta för
ett internationellt förbud för detta, eftersom vi då själva har sagt ifrån att
detta inte är något som vi skall ägna oss åt.

Jag har fått uppgift om att Nobel slutade producera de antipersonella mi-
norna i Sverige för tio år sedan. Men att de finns i lager är alldeles tydligt och
klart. Naturligtvis är dilemmat om svenska företag producerar vissa delar i
Sverige men andra delar i andra länder i världen, att vi måste arbeta interna-
tionellt för att också stoppa produktionen där. De uppgifter jag har fått är
att just sådana här antipersonella minor produceras bl.a. i Tyskland av No-
belkoncernen, och att det i Sverige finns både komponenter och annat. Om
vi själva anser oss ha moral att hålla emot att sådana här antipersonella va-
pen vare sig produceras eller exporteras bör vi också arbeta för ett interna-
tionellt förbud. För detta har vi uppenbart ett stöd från USA.

När det gäller det fortsatta militära användandet är det krigsvagnsminor
som är de minor som man anser sig behöva ha för att försvara övre Norrland.
Jag har svårt att se att det finns moraliska eller militära motiv för att använda
antipersonella minor i kombination med stridsvagnsminor i Sverige. Jag tror
att man utan större svårigheter skulle kunna avstå från dessa. Vi borde också
kunna övertyga vår försvarsminister om att det finns så många skäl som talar
emot just denna typ av minor att vi skall se till att de inte heller finns i Sve-
rige.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 12 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Logiken är just att vi, dvs. försvarsministern, ÖB och kanske
också försvarsutskottet och andra, bedömer att mineringarna framför allt i
övre Norrland är oerhört viktiga för Sveriges defensiva försvar. Därför måste
det finnas en möjlighet, vilket framgår av mitt svar, att kunna tillverka minor
i Sverige för användande vid exempelvis ett avspärrningsläge. Vi måste
också kunna importera minor i ett läge där hotet bedöms vara sådant att vi
behöver försvara oss. Det är naturligtvis insikten om detta som gör att vi
måste agera på det sätt vi gör både här hemma och internationellt. Det är i
det sammanhanget jag har pekat på de framkomstvägar som vi nu har i sam-
band med översynskonferensen för att mildra och minska de inhumana ef-
fekterna av användande av minor i krig.

När det gäller produktionen av minor i Tyskland har jag just fått en uppgift
om att det inte produceras några svenska antipersonella minor där. Men där-
emot har vi till Tyskland sålt stridsvagnsminor.

Anf. 13 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag kan efter debatten visa utrikesministern de fakta jag
nämnde från Janes Defence Information som tydligt visar att antipersonella
minor av typ AP2, som är en variant av dynamine, produceras av Dynamit
Nobel AG i Tyskland. Detta är uppgifter som jag knappast tror att vi kan
ifrågasätta. Dessa brukar vara mycket tillförlitliga.

För mig är det centrala att vi inte skall böja oss för argumentet att man för
att försvara Sverige och övre Norrland skulle behöva antipersonella minor.
Minorna är av en helt annan karaktär. De är ju avsedda för civilbefolkning,
dvs. för att hindra människor och inte soldater. Det är därför vi har vänt oss
mot användandet i Cambodja, Somalia och andra länder, där de verkligen
slår mot vanliga människor. Den typen av minor borde utsorteras. Jag utgår
från att det är skälet till att också USA har ställt upp på ett exportförbud av
sådana minor.

Om man anser sig behöva stridsvagnsminor har jag ingen avsikt att mot-
sätta mig det. Självfallet skall vi ha möjlighet att försvara också övre Norr-
land, men att använda antipersonella minor tycker jag skulle vara ytterligt
främmande, både av moraliska och militära skäl.

Anf. 14 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Vi är på väg att hamna i en svensk försvarsdebatt. Jag förstår
det så, att i det svenska försvaret är antipersonella minor självfallet avsedda
att användas mot soldater och inte mot civilbefolkning. De är naturligtvis
avsedda att användas i kombination med andra defensiva åtgärder av typen
stridsvagnsminor. Om Maj Britt Theorin vill föra en mindebatt ur svensk för-
svarssynpunkt föreslår jag att en sådan förs med försvarsministern, som sä-
kert har bilden mer komplett.

Det jag framför allt vill redovisa här i kammaren är det arbete som vi nu
är inställda på, förhoppningsvis med hjälp av Folkrätts- och nedrustningsde-
legationen, att bedriva vid översynskonferensen och i det näraliggande per-
spektivet. Jag tror att detta kan komma att visa sig vara ett mycket viktigt

arbete. Det är detta som jag nu framför allt vill att man från svensk sida skall
inrikta sig på.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1992/93:106 om utbudet av bröstmjölkser-
sättning i u-länder

Anf. 15 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Eva Zetterberg har frågat mig hur arbetet mot flaskdöden be-
drivs inom ramen för handlingsprogrammet från barntoppmötet samt vilka
insatser som görs inom det svenska biståndet till u-länder och f.d. Östeuropa
för att förstärka amningskulturen.

Fru talman! Det svenska biståndet till skydd, stöd och främjande av am-
ning har sedan 70-talet varit betydande. Så även insatserna för att stoppa de
multinationella företagens ohämmade lansering av bröstmjölksersättning i
u-länder. Det var exempelvis studier finansierade från bl.a. Sverige som först
pekade på faran med bröstmjölksersättning. Sverige bidrog vidare aktivt till
tillkomsten, och senare till uppföljningen, av Världshälsoorganisationens,
WHO, internationella kod för marknadsföring av modersmjölksersätt-
ningar. Sverige spelade även en stor roll för den framträdande position dessa
frågor fick i barnkonventionen 1989. Sverige medverkade också till att ge
amningsfrågorna en framskjuten plats i handlingsplanen från FN:s livsme-
dels-och jordbruksorganisation, FAO, och WHO:s nutritionskonferens
1992.

I dagsläget fortsätter regeringen genom biståndet att verka för ökad am-
ning i u-länderna. Bilateralt är verksamheten omfattande genom stöd till IB-
FAN (International Baby Food Action NetWork) samt genom stöd till pro-
jekt i bl.a. Etiopien, Guatemala, Indien, Tanzania, Vietnam, Zimbabwe.

De svenska insatserna i Östeuropa är naturligtvis av senare datum, men
de finns redan både på planeringsstadiet och i praktiken. I dagsläget finan-
sieras ett projekt i S:t Petersburg-området med svenskt bidrag. Även andra
projekt har påbörjats i Baltikum.

Denna bilaterala veksamhet i u- och östländer kompletteras och förstärks
genom Sveriges deltagande i de multilaterala arbetet på området, främst ge-
nom WHO och FN:s barnfond, Unicef. Arbetet för att främja barnens hälsa
och situation genom skydd, stöd och främjande av amning är integrerat i
dessa organisationers verksamhet. Det är därför främst genom det bety-
dande allmänna stödet till dessa organisationer som Sverige aktivt deltar i
spridandet av ”amningskulturen”.

Utöver detta breda basstöd utgår även bidrag från SIDA till specifika in-
satser, exempelvis i form av bidrag till WHO:s jurister för formalisering av
lagstiftning i överensstämmelse med den existerande koden för marknadsfö-
ring av bröstmjölksersättning. Sverige bistår också WHO:s och Unicefs
verksamhet genom att leverera information om effekterna av bröstmjölkser-
sättning grundad på svensk statistik.

Slutligen några ord om ett av WHO:s och Unicefs senaste projekt: barn-

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

vänliga sjukhus. Genom förra vårens regeringsbeslut att tillkalla en expert-
grupp och en kommitté med uppgift att svara för det svenska deltagandet i
Unicefaktionen för barnvänliga sjukhus, har regeringen än en gång visat den
tydliga svenska positionen i denna mycket viktiga fråga. Kommittén kommer
också att kunna besvara Unicefchefen James Grants förfrågan om att redo-
visa den positiva utvecklingen som har ägt rum i vårt land beträffande am-
ning och spädbamsvård.

Det svenska engagemanget har som bakgrund det angelägna i att man in-
ser amningens viktiga roll i hela den vårdkedja som mödra- och barnavården
omfattar. Man bör alltså se amningen ur ett sammantaget hälsoperspektiv,
snarare än ur enbart nutritionsperspektivet.

Fru talman! Dessa är endast ett fåtal av ett stort antal projekt som med
svenska bidrag bedrivs för att främja ”amningskulturen”. Genom ett fortsatt
brett stöd, såväl bilateralt som multilateralt, kommer regeringen att aktivt
arbeta för ett globalt uppfyllande av det handlingsprogram som antogs av
barn toppmö tet. Regeringen kommer också fortsättningsvis att aktivt verka
för att WHO:s kod för marknadsföring av bröstmjölksersättning efterföljs.
Även projektinsatserna i u-länder och i Östeuropa kommer att drivas vidare.
Regeringen skall behålla den höga svenska profilen i fråga om skydd, stöd
och främjande av amning.

Anf. 16 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Jag vill tacka Alf Svensson för svaret på min interpellation
även om jag kan konstatera att jag har fått vänta ett tag på svaret.

Jag är naturligtvis glad över att vi är helt överens om hur viktig amningen
är och att det är en fråga som hör samman inte enbart med nutrition utan
handlar om barns väbefinnande över huvud taget, sambandet mellan mor
och barn.

Jag tror att det finns ett brett samförstånd i Sverige om att amningen är av
stor betydelse, och särskilt under de första månaderna. Vi vet att de allra
flesta mödrar i Sverige under de första månaderna ammar sina barn därför
att de vet att det är bra. Vi vet också att det inte har skett någon större ökning
av amningen i Sverige sedan 80-talet. Vi vet också att Sverige inte riktigt
självt når upp till målen som man i internationella sammanhang har tagit upp
just för att öka amningen och inte bara under de allra första månaderna. I
Sverige leder utebliven amning inte till de katastrofala följder för barn, möd-
rar och hela familjer som den gör i u-länderna.

De barn i Sverige som av olika skäl inte kan ammas klarar sig i regel, även
om de får en sämre start utan amning. Däremot dör årligen en och en halv
miljon barn i u-länderna på grund av utebliven amning. Man uppskattar
också att omkring en miljon barn i Afrika skulle ha kunnat klara sig om de
hade ammats.

Visst finns det ett litet antal föräldralösa barn som det inte finns någon
annan utväg för än att bli uppfödda med bröstmjölksersättning. Men i de
allra flesta fall hade det faktiskt funnits möjligheter. Det finns mödrar. Men
på grund av okunskap och bristande tradition på området har dessa barn inte
ammats. Det blir alltså direkt hälsofarligt. Denna okunskap finns inte bara
hos mödrar utan även hos sjukvårdspersonal.

Okunskap kan man emellertid råda bot på. Däremot är det uppenbarligen
betydligt svårare med de ojusta företag som hänsynslöst använder sig av
bröstmjölksersättning och aktivt går ut och marknadsför dessa produkter på
ett sätt som gör att kvinnor i god tro väljer att använda ersättning i stället
för att själva amma sina barn. Denna ojusta marknadsföring har, som Alf
Svensson tog upp, lett till den internationella koden för marknadsföring som
fastslogs i WHO 1981. Vi har också fått skrivningar i barnkonventionen
1989. Även på Miljökonferensen i Rio sommaren 1992 fanns dessa aspekter
med.

I svaret talas det en del om vad Sverige gör i WHO. Sverige ger ett visst
stöd till internationella jurister. Men jag tycker ändå att det är svagt. Jag
tycker inte att vi i Sverige på det mycket aktiva sätt som vi borde har drivit
dessa frågor internationellt. Alf Svensson nämnde IBFAN som ett gott ex-
empel. IBFAN gör ett mycket bra arbete men har inte tillräckligt med
pengar. IBFAN skulle kunna göra mycket mer, t.ex. utbildning av team, som
i sin tur går vidare och utbildar ute på fältet för att understryka amningens
betydelse.

Trots dessa internationella bestämmelser och WHO:s kod om marknads-
föring har dessa företag inte upphört med denna ojusta marknadsföring. Jag
fick nyligen ett exempel från Vietnam där man i TV så sent som vid årsskiftet
hade reklam för något som heter Dilac och som uppenbart skulle leda till att
många kvinnor skulle använda sig av flaskuppfödning i stället för att amma.
Dessa företag bryr sig i stort sett inte om annat än bojkotter och aktioner.
De internationella koder som stiftas är inte ett tillräckligt skydd för att barn
skall kunna växa upp och bli ammade.

Därför är det intressant att Unicefs chef James Grant, som Alf Svensson
nämner, på en presskonferens, där man lanserade dessa barnvänliga sjuk-
hus, frågade hur det kommer sig att barnmatsföretagen samarbetar om att
på vissa håll ta bort sina produkter från sjukhusen. Svaret var att det skedde
på grund av bojkotten. Jag anser därför att bojkott av Nestlé och andra före-
tag som använder denna marknadsföring är nödvändig för att även den vä-
gen driva på detta arbete.

Jag vill som ett led i detta arbete till Alf Svensson överlämna litet informa-
tion och en del listor om denna typ av aktion, som jag tror kan vara ett gott
tillskott i arbetet för amningskulturen.

Jag vill också nämna att denna bojkott stöds av en rad organisationer och
andra här i Sverige - barnmorskor, SHSTF, Socialdemokratiska kvinnoför-
bundet, Vänsterförbundet, kyrkliga företrädare, osv. Intressant nog stöds
den i England av den kyrkliga engelska synoden, som enhälligt har fattat
beslut om att stödja detta projekt.

Fru talman! Jag skulle också vilja kommentera några av de övriga kon-
kreta projekten. Hur är det med SIDA? Alf Svensson har nämnt några kon-
kreta projekt. Tar man i samtliga samarbetsländer upp amningsfrågorna? Är
det något som Sveriges regering i samarbetet med u-länderna driver? Det
projekt i S:t Petersburg som Alf Svensson nämner har i dag fått vissa pengar,
men inte just till denna del med amningen. Omvårdnadsforskarna på Kl har
fortfarande inte fått besked om de får pengar till just den del som skulle driva
amningsfrågorna framåt.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 17 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag vågar med ganska stor kraft påstå att Sverige generellt
alltid stöder initiativ i alla internationella sammanhang som gagnar mödra-
och barnhälsovården och där vi vet att amningen är en viktig komponent.
Samtidigt vill jag gärna ha sagt att det är väldigt angeläget att detta, som jag
sade i svaret, sätts in i ett vidare sammanhang.

Eva Zetterberg nämnde WHO och Unicef. Vi skall ändå ha rätt att från
svenskt håll säga att Sverige är den store givaren till Unicefs budget. Våra
kontakter med James Grant och hans organisation är sannerligen både ivriga
och, när det gäller att ge stöd, omfattande. I 122 länder pågår arbetet med
att teckna avtal mellan industrin och regeringarna. Där är Unicef och WHO
mycket aktiva.

Jag kan naturligtvis förstå, vilket jag vet att Eva Zetterberg mycket väl
också inser, att man tycker att vi skulle kunna göra mer. Man kan naturligtvis
också säga att vi borde göra mer. Men våra resurser är begränsade. Men där
vi ser möjligheterna, där finns vi med, och där understryker vi verkligen att
detta är ett område som inte får falla vid sidan om utan att detta är ett om-
råde som i allra högsta rad skall vara prioriterat.

Jag kan nämna insatser som vi har gjort för att få andra länder med oss. Vi
hade en nutritionskonferens i Rom i december 1992. Där var Sverige ivrigt
engagerat för att man skulle få ett mer ovillkorligt stöd in i de skrivningar i
handlingsplanen som gäller koden. Men vi stötte alltså på patrull därför att
man inte minst från USA gjorde gällande att om en vara tillåts att produce-
ras, måste man också ha rätt att bedriva propaganda för eller annonsera
denna vara utifrån den lagstiftning som gäller. Vi möter alltså inte alltid full
förståelse för våra krav på den internationella scenen. Men det kommer på
intet sätt att innebära att vi fortsättningsvis inte kommer att engagera oss i
dessa frågor.

Eva Zetterberg nämnde S:t Petersburg. Vi försöker där sätta in denna in-
sats i ett sammanhang. Insatsen där har tre huvudinriktningar. Men barn-
och mödrahälsovården är i allra högsta grad en viktig komponent i, om jag
får använda detta uttryck, konceptet där.

Anf. 18 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Det är bra att Sverige generellt har inställningen att man skall
driva mödra- och barnhälsovården som tunga delar i biståndsverksamheten.
Jag hoppas att det även framgent kommer att vara Sveriges inställning.

Däremot undrar jag om Sverige har varit så pådrivande som Alf Svensson
vill hävda. Det finns andra signaler om att det är framför allt andra länder
som har agerat. På FAO:s konferens i Rom tog man upp frågan om man inte
skulle få annonsera om en vara. Men en vara som uppenbart leder till att
spädbarn dör därför att mödrar väljer att föda upp barnen med flaska i stället
för att amma är ju en vara som är klart till skada och inte bör marknadsföras.
Vi kan jämföra med vår egen diskussion om en tobakslag och reklam för
tobak.

Jag skall sedan säga något om projektet i S:t Petersburg. Det är mycket
bra att detta arbete har kommit i gång. Av personer som har varit där har
jag förstått att situationen där är nästan ännu mer skrämmande än i vissa u-

länder, därför att man lindar barnen hårt och att avståndet mellan mor och
barn är väldigt mycket större än på andra håll i världen där det materiellt
kanske är fattigare. Jag tror därför att detta projekt är oerhört väsentligt.
Men jag har fått signaler om att det inte alls är klart med pengar till dem som
skall jobba med denna del.

Jag skulle också vilja ta upp det långsiktiga stödet till IBFAN, som Alf
Svensson talade om. Det behöver verkligen utökas. IBFAN har olika kon-
kreta projekt, men man behöver också starkt stöd på sitt centrum i Geneve
för att kunna verka långsiktigt och inte bli beroende av väldigt tillfälliga bi-
drag.

Jag vill återigen ta upp den bojkott som James Grant från Unicefs sida
har hävdat har varit betydelsefull. Jag skulle vilja veta hur Alf Svensson som
biståndsminister ser på hur man tvingas ta till sådana åtgärder även i interna-
tionellt arbete för att få fram de resultat man vill. Jag vill också informera
dem som sitter på åhörarläktaren om att de som är intresserade kan få listor
av mig.

Fru talman! Jag vill beröra ytterligare en fråga. Den gäller frivilliga organi-
sationer som inte alls tas till vara, medan man från regeringens sida i alla
andra sammanhang talar om hur viktiga de är. Jag tänker på Expertkommit-
tén och den kommitté som har bildats just till stöd för barnvänliga sjukhus,
där man inte har med någon från amningshjälpen med mångårig erfarenhet
i Sverige och inte tar till vara Nafia, som på ett internationellt plan driver
dessa frågor. Man tillsätter inte sådana personer. Jag menar att man därmed
inte använder sig av den expertis som vi sedan många år har i vårt land.

Anf. 19 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag nämnde nutritionskonferensen i Rom för att belysa att det
inte alltid är så enkelt, ens på den internationella scenen, att få med sig län-
der i det man tycker borde vara självklart. Jag ville inte att det skulle uppfat-
tas som att vi tyckte att det är rimligt att denna reklam fick spridas. Så är det
naturligtvis inte. Men vi kommer inte längre när vi ställer krav i internatio-
nella sammanhang. Jag nämnde detta för att visa att Sverige verkligen tar
initiativ.

När det gäller satsningen på S:t Petersburg vill jag säga att Östeuropakom-
mittén arbetar med ett insatspaket. Eva Zetterberg vet säkert att Socialde-
partementet är involverat där och bereder.

Det är inte otänkbart med frivilligorganisationer i detta sammanhang. Där
finns ytterligare en hel del att hämta av impulser och kunskap. Jag tror att
man också skall säga att frivilligorganisationerna, NGO:s, dvs. Non Govern-
mental Organizations, ute i u-länderna är utomordentligt starkt inriktade på
att stötta det synsätt som Eva Zetterberg och jag är rörande överens om. Jag
har själv iakttagit att denna insikt lyfts fram kraftfullt i barnhälsovård och
sjukvård över huvud taget. I de kretsar där man arbetar specifikt med barn-
hälsovård vet man hur förödande det är om dessa multinationella företag
får fotfäste med sin många gånger utstuderade, insmickrande och attraktiva
reklam.

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 111

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Anf. 20 EVA ZETTERBERG (v):

Fru talman! Alf Svensson och jag tycks vara helt överens när det gäller
marknadsföring av Nestlé och andra företag. De bedriver en mycket oetisk
kampanj i u-länderna för att få mödrar att använda bröstmjölksersättning i
stället för att amma. Varför kan då inte Alf Svensson svara på frågan om en
bojkott? Exempelvis James Grant från Unicef anser att det är det som effek-
tivt har drivit fram förändringar. Skulle då inte den svenska regeringen också
på något sätt kunna visa att det kan vara en yttersta åtgärd för att få slut på
detta?

Jag är glad åt att höra att Alf Svensson tänker försöka ta in frivilligorgani-
sationema mera i arbetet. Jag tror att vi har mycket att vinna på det. Vi har
organisationer och frivilliga krafter i Sverige som har jobbat i många år med
detta och har god erfarenhet.

Jag skulle vilja skicka med en sista fråga till Alf Svensson. Min oro och min
frågeställning har sin utgångspunkt framför allt i förhållandena i u-länderna.
Men Sverige har också som nation förbundit sig att leva upp till WHO-ko-
den, dvs. till målet att öka amningskulturen i Sverige. Alf Svensson ingår i
en regering som även ansvarar för barnhälsovården i Sverige. Jag undrar hur
Alf Svensson kommer att vidarebefordra erfarenheterna från u-länderna till
sin kollega Bo Könberg, som ansvarar för barnhälsovården i Sverige. I andra
länder låter man personal utbilda sig för att de skall kunna mera om am-
ningskultur, för att öka amningen. Detta sker inte i Sverige. Vad görs för att
öka möjligheterna för mödrar i Sverige att amma längre, och inte bara under
några få månader?

Som jag har sagt i mitt tidigare inlägg har inte någon ökning skett. Sedan
1980-talet står det stilla i Sverige. Det tror jag är till förfång även för svenska
barn.

Anf. 21 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag är inte så säker på att Bo Könberg behöver någon infor-
mation om detta. Jag tror att han är väl underkunnig om vad det betyder
för svenska barn att amningskulturen får ett större utrymme och observeras
mer.

Jag fick tidigare en fråga om IBFAN. Det är klart att stödet dit skulle
kunna vara större. Men jag kan upplysa om att det för närvarande är ca
400 000 kr per år. Man kan alltid tycka att det är för litet. Men, som jag sade
förut, gränsen måste gå någonstans. Det är icke enbart via IBFAN som detta
stöd utgår.

Jag kan inte riktigt vilka som ingår i den expertgrupp som Socialdeparte-
mentet tillsatte. Där finns i varje fall en barnmorska från WABA, World Al-
liance for Breast Feeding Action. Det finns säkert alltid skäl att fundera över
om man skall utvidga kretsen. Jag tror dock inte att vi har isolerat oss helt
från frivilligorganisationerna.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:125, 126, 127, 128, 129, 130,
131 och 132 om en FN-konvention som definierar systematiska våld-
täkter som krigsförbrytelser

Anf. 22 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Maj Britt Theorin, Berith Eriksson, Harriet Colliander, Char-
lotte Branting, Marianne Andersson, Gullan Lindblad, Annika Ähnberg
och Margareta Viklund har frågat mig om regeringen anser att det behövs en
FN-konvention som särskilt tar upp systematiskt sexuellt våld mot kvinnor i
krig och konflikter, om en sådan konvention bör öppnas för undertecknande
vid Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien i juni i år och vilka
initiativ regeringen tänker ta i denna riktning.

Jag avser att besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Med fasa tvingas vi konstatera att människorna i f.d. Jugoslavien utsätts
för några av de mest omfattande och hänsynslösa brotten mot de mänskliga
rättigheterna och den humanitära rätten sedan andra världskriget. Våldtäk-
ter mot kvinnor och barn som ett led i den s.k. etniska rensningen är en del
av dessa brott. Omvärlden måste göra sitt yttersta för att förövarna av dessa
barbariska förbrytelser skall ställas inför rätta. Vi får inte överge offren.

Den humanitära rätten - krigets lagar - förbjuder våldtäkt på kvinnor
både under mellanstatliga och interna konflikter, även om själva termen
våldtäkt inte lyfts fram genomgående i de konventioner som gäller. Våldtäkt
är inte heller nämnd bland de brott som enligt konventionerna skall betrak-
tas som särskilt svåra överträdelser, dvs. krigsförbrytelser av det slag som är
särskilt straffvärda.

Våldtäkt i det sammanhang det här är fråga om är dock att betrakta som
en krigsförbrytelse, eftersom gärningen faller under den definition - tortyr,
omänsklig behandling eller svår skada till kropp och hälsa - som beskriver
vad som menas med särskilt straffvärda krigsförbrytelser. Det är alltså viktigt
att slå fast att det finns internationella regler som innebär att våldtäkterna i
detta fall är krigsförbrytelser.

Den schweiziska regeringen anordnar ett möte om den humanitära rätten
och skydd för krigets offer i Geneve vid månadsskiftet augusti/september.
Den svenska regeringen kommer där att verka för att en tydlig internationell
tolkningsförklaring görs om att våldtäkter är krigsförbrytelser i Genévekon-
ventionernas mening.

När en krigsförbrytartribunal inrättas för att ställa personer till svars för
brott mot den humanitära rätten i f.d. Jugoslavien, skall givetvis även de per-
soner som har utfört eller beordrat våldtäkterna ställas inför rätta.

Fru talman! När det gäller området mänskliga rättigheter anser vi på
svensk sida att vi har de internationella instrument som behövs. Vad vi till-
sammans måste verka för är att efterlevnaden av det internationella regel-
verket förbättras.

För att motverka diskriminering av kvinnor och garantera deras mänskliga
rättigheter antogs den 18 december 1979 FN:s konvention om avskaffande
av all slags diskriminering av kvinnor. Den trädde i kraft två år senare.

För att övervaka konventionens efterlevnad har en särskild kommitté till-
satts. Enligt denna kommitté omfattar konventionen, som den lyder i dag,

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

våld mot kvinnor. Ingen konventionsstat har, trots att frågan har varit uppe
både i Kvinnokommissionen och ECOSOC, haft några invändningar mot
denna tolkning.

I stället har man internationellt enats om att förstärka konventionen ge-
nom en politisk avsiktsförklaring i form av en deklaration om våld mot kvin-
nor. En sådan deklaration är en förstärkande komplettering till konventio-
nen. Sverige har deltagit myckt aktivt i arbetet för att få fram det utkast till
deklaration om våld mot kvinnor som behandlades vid FN:s kvinnokommis-
sions möte i mars i år.

Förhandlingsprocessen var svår, och det är med tillfredsställelse jag kan
konstatera att vi nu har ett utkast som är bra med hänsyn till omständighe-
terna.

Från svensk sida har vi redan framfört krav på att deklarationsutkastet
skall uppmärksammas av Världskonferensen om mänskliga rättigheter i
Wien i juni. I den preliminära text till slutdeklaration från Världskonferen-
sen som nu föreligger uppmanas FN:s generalförsamling att anta deklaratio-
nen vid höstens möte. Det är alltså generalförsamlingen som har att anta
deklarationen, inte Världskonferensen.

Jag kan försäkra interpellanterna om att Sverige kommer att verka för att
deklarationen om våld mot kvinnor antas av generalförsamlingen i höst.

Att nu lägga fram ett förslag om en konvention om våld mot kvinnor riske-
rar snarare att urholka än att förstärka kvinnokonventionen. Det kan dess-
utom leda till att övriga åtgärder på detta område kraftigt försenas eller inte
alls kommer till stånd.

Fru talman! Sverige var en av pådrivarna och förslagsställarna till den re-
solution om våldtäkt och utnyttjande av kvinnor och barn i f.d. Jugoslavien
som antogs vid det senaste mötet med FN:s kvinnokommission. I resolutio-
nen uttalas ett starkt fördömande av våldtäkterna och konstateras att dessa
är krigsförbrytelser. Vidare uppmanas FN:s säkerhetsråd att ta hänsyn till
könsfördelningen när krigsförbrytartribunalen tillsätts. I ett nationellt
svenskt anförande uttalades också ett mycket kraftigt fördömande av våld-
täkterna och andra sexuella övergrepp mot kvinnor och barn i f.d. Jugosla-
vien.

För att förbättra kvinnokonventionens efterlevnad har Sverige verkat för
att en särskild FN-rapportör om våld mot kvinnor skall tillsättas. Under vå-
rens möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antogs en
resolution med innebörden att man vid nästa års möte skall överväga att till-
sätta en rapportör.

Jag kan försäkra interpellanterna om att regeringen fortsatt kommer att
vara aktivt pådrivande i de frågor som jag här har tagit upp.

Anf. 23 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Får jag börja med att tacka Alf Svensson för svaret på inter-
pellationen. Tyvärr måste jag med en gång säga att jag inte är nöjd med sva-
ret. Jag hade hoppats att de vackra deklarationerna också hade lett till kon-
sekvenser i handlingar. Det gäller inte bara deklarationer i de hänseenden
som ministern här har pekat på, utan också den deklaration som svenska

män antog, med partiledarna i spetsen, att man skall visa sin avsky. Jag skall
återkomma till detta litet senare.

Bakom denna interpellation, liksom den interpellation vi hade uppe i slu-
tet av april, står organisationen Kvinnliga parlamentariker för fred. Organi-
sationen har nu 600 medlemmar i 60 länder. Alla de politiska partierna finns
representerade.

Vi är eniga om att det inte längre räcker med deklarationer, uttalanden
och tolkningar. Nu måste det komma fram konventioner som uttalar i inter-
nationell lag att systematiska våldtäkter skall utpekas explicit som krigsför-
brytelser.

Bakgrunden till det känner alla till. Det är det fruktansvärda kriget i Jugo-
slavien som har skrämt oss, med sin ofattbara grymhet. Förutom alla de kri-
gets fasor som har drabbat människorna, kommer också rapporter om de
systematiska kränkningarna av kvinnor och barn. Flera undersökningskom-
missioner har tagit fram olika fakta. De har varit nog så skrämmande. Vi vet
sedan tidigare att det förekommer, och alltid har förekommit, våldtäkter i
krig. Det är ett sätt att visa makt, att terrorisera, förödmjuka och demorali-
sera och att tvinga människor att lämna sina hem. Det har förekommit, och
det förekommer fortfarande. Nu är det angeläget att man ser till att det inte
upprepas igen.

Jag fick chockerande uppgifter i Geneve i veckan. En kvinnokonferens
har haft sammanträde där, och den kommer att fortsätta sitt arbete. Där
klargjordes att det i många av soldatinstruktionerna finns träning inte bara
för att döda, utan också för att våldta. Ett talesätt återfinns i många olika
länders militärutbildning: ”This is my weapon, this is my gun. This is for kil-
ling and this is for fun.” Det gör en skräckslagen.

De kvinnliga parlamentarikerna runt om i världen kommer nu att intensivt
arbeta för en bindande internationell konvention, oavsett i vilket forum det
blir, där systematiska våldtäkter pekas ut som krigsförbrytelser.

Låt mig se på hur Alf Svensson har svarat på frågorna. Det centrala är
att inse att det hittills är tolkningar av de humanitära lagarna som säger om
våldtäkt är att betrakta som krigsförbrytelse eller ej. Det är inte specifikt
uttalat.

Vad som nämns i den humanitära rätten är omänsklig och förnedrande
behandling - det pekas ut. Man kan tolka det som om våldtäkter är att be-
trakta som krigsförbrytelse.

Det finns möjlighet att tolka våldtäkt som krigsförbrytelse. Det har aldrig
tidigare funnits bättre förutsättningar för att förändra tolkningarna och tolk-
ningsföreträdena till konkreta lagtexter än nu. Det finns, nu när Bosnien-
Hercegovina har fastnat så tydligt på vår näthinna, ett starkt internationellt
tryck.

Det räcker alltså inte med att man tillsätter en kommitté som skall granska
våld mot kvinnor. Den har inte explicit till uppgift att kontrollera om våld-
täkter är krigsförbrytelser. Det är fortfarande så, att det är tolkningar och
ingenting annat som gäller.

Det räcker inte heller med en politisk avsiktsförklaring i form av en dekla-
ration om våld mot kvinnor. Det är alldeles utomordentligt bra att deklara-
tionsutskottet till konferensen i Wien har en bra text. Det har vi ingenting

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

emot. Nu säger ministern att denna deklarationstext skall antas av general-
församlingen. Det är naturligtvis också bra, men inte heller det är tillräck-
ligt. En deklaration i FN är icke en internationellt bindande lag.

Jag måste säga att jag blir något upprörd när jag ser formuleringen om att
ett förslag till och ett krav på en konvention där våldtäkter är specifikt utpe-
kade snarare skulle urholka än förstärka kvinnokonventionen. Vad är detta
för någonting? Är det någonting som skulle stärka kvinnornas position så är
det att det klart pekades ut att våldtäkter är en krigsförbrytelse och ingenting
annat än en krigsförbrytelse, och att de skall straffas efter en internationell
lag.

När det gäller frågan om könsfördelningen i krigsförbrytartribunalen är
det utmärkt att Sverige kommer att driva att kvinnor skall vara med - det är
naturligtvis någonting som egentligen är helt självklart. Om det är kvinnor
som är utsatta för våldet och övergreppen borde det vara självklart att hälf-
ten av domarna var kvinnor som kan klargöra vad det är frågan om och hur
det upplevs.

Jag är alltså besviken på svaret, och jag hoppas att denna debatt skall leda
fram till att regeringen ändrar sig. Jag tror nämligen inte att det bara är kvin-
nor som har insett att det måste till mer än deklarationer. Vi är tacksamma
för att män säger ifrån. Vi är tacksamma för att män - partiledare och män
i andra positioner - reagerar i deklarationer, men vi är inte nöjda med att
det stannar vid deklarationer. Vi vill ha en internationellt bindande konven-
tion som förbjuder våldtäkter mot kvinnor. Då först är kvinnorna skyddade
mot dessa övergrepp.

Anf. 24 BERITH ERIKSSON (v):

Fru talman! Jag vill också tacka för svaret.

När man läser konventionen om folkrätt i krig upptäcker man väldigt snart
två saker. Man upptäcker dels att den är skriven av män och att den tolkas av
män, dels att man, trots att vetskapen om att våldtäkt alltid har förekommit i
krig, ända fram till nu inte har tillmätt brottet någon större betydelse eller
något större straffvärde.

Det finns skrivningar om det här i andra konventioner än dem som Alf
Svensson tar upp, t.ex. Folkmordskonventionen från 1948. Där som i andra
konventioner handlar det om hur man tolkar texterna. I artikel 2, exempel-
vis, står det bl.a. att det är förbjudet att tillfoga medlemmar av folkgruppen
svår kroppslig eller själslig skada och att uppsåtligen påtvinga gruppen lev-
nadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller del-
vis.

Det som förövare i krig sedan urminnes tider har vetat när det gäller folk-
mord är att man angriper själva livsnerven i samhället om man angriper kvin-
norna. Jag säger att man har vetat det sedan urminnes tider, därför att det
både i Bibeln och i Koranen finns beskrivningar av hur man behandlar kvin-
nor i förnedrande syfte för att angripa en grupp eller ett folk.

Saddam Hussein, exempelvis, använde sig av händelser beskrivna i Kora-
nen i sitt försök till folkmord på kurderna. Det kallas där för anfall, och det
handlar om hur man fick gå till väga mot araberna när dessa skulle islamise-
ras. Mord, våldtäkt och förnedring återupprepades alltså av irakierna mot

kurdiska kvinnor under den stora etniska rensningen åren före Gulfkriget,
på samma sätt som för 1 600 år sedan. Det legitimerades av Saddams regim
med hänvisning just till Koranen.

Det är först i artikel 27 i Genévekonventionen från 1949, vilken handlar
om skydd för civilpersoner under krig, som våldtäkt omnämns i konven-
tionstext.

Det är verkligen också beklagligt att erfara hur Invandrarverkets utredare
i Sverige i dag ser på dessa avskyvärda handlingar i sina asylbedömningar.
För någon vecka sedan ansågs en kvinna från Kosova som utsatts för våldtäk-
ter av serbisk militär inte ha tillräckligt skyddsbehov.

Målet för vårt arbete både här hemma och internationellt måste naturligt-
vis vara att våldtäkter som utförs av en stats polis, militär eller fångvaktare
skall fördömas och anses straffvärda. De skall i Sverige enligt de konventio-
ner som faktiskt finns i dag också anses som skäl för asyl.

Konventionstexter måste förtydligas, och det gäller tydligen även för oss
här i Sverige. Det behövs tilläggsprotokoll i andra internationella konventio-
ner. I arbetet för att åstadkomma det behövs det en konvention som skall
inarbetas i övriga internationella konventioner.

Anf. 25 CHARLOTTE BRANTING (fp):

Fru talman! Jag vill tacka Alf Svensson för svaret. Andan i svaret gör att
jag förstår att Alf Svensson känner förtvivlan, ilska och bedrövelse över vad
dessa kvinnor utsätts för, men inte heller jag är helt nöjd med svaret.

Det sägs att mellan 40 000 och 60 000 kvinnor och barn har utsatts för sys-
tematiska våldtäkter. Kvinnor bryts ned. Kvinnor tvingas att föda barn med
fäder som de faktiskt ser som sina fiender. Själva syftet är ju att förödmjuka,
upplösa och t.o.m. utrota en hel folkgrupp. Skolor utnyttjas som bordeller,
och mödrar ser sina döttrar våldtas. Detta händer i Europa 1993. Det är
ofattbart.

Vi frågar oss alla vad vi skall göra. Att bara stå vid sidan om och se på
känns outhärdligt. Vad skall vi svara våra barn och barnbarn när de frågar
vad vi som satt i riksdagen gjorde?

Det är naturligtvis outsägligt svårt att hitta ett bra svar, men jag tycker att
bara det att kvinnor från alla politiska partier har kunnat samlas för att ställa
frågor och föra denna debatt ändå är något.

Folkpartiet liberalernas kvinnoförbund krävde en kvinnotribunal i sam-
band med det stora kvinnokonventet i Globen. Det är viktigt att Sverige dri-
ver på för en krigsförbrytarrättegång, men den måste också gälla de skän-
dade kvinnorna. Det är viktigt att Alf Svensson i sitt svar slår fast att den
svenska regeringen vid Genévemötet kommer att verka för att det görs en
tydlig internationell förklaring om att våldtäkter är krigsförbrytelser i Gené-
vekonventionens mening och att våldtäktsmännen och de som beordrat våld-
täkten ställs inför rätta.

Det är också bra att Sverige har drivit fram en deklaration om våld mot
kvinnor som behandlas vid FN:s kvinnokommissions möte i mars. Jag vet att
det inte var så lätt att få fram den texten. Vi måste nu göra allt för att den
skall antas vid FN:s generalförsamling i höst. Men det är ju ändå inte bin-
dande lag.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Jag har mycket svårt att se att en konvention mot våld mot kvinnor skulle
urholka kvinnokommissionens arbete. Jag förstår helt enkelt inte detta, Alf
Svensson. På vilket sätt skulle det ske? Det ena utesluter verkligen inte det
andra.

Jag delar bedömningen att det är väsentligt att FN:s kvinnokonvention
kan göras kraftfull. Det är en självklarhet att Sverige skall driva kravet att
det skall vara en så jämn könsfördelning som möjligt vid tillsättningen av
krigsförbrytartribunalen. Det är också angeläget med FN-rapportörer när
det gäller våld mot kvinnor.

Allt det som Alf Svensson tar upp i sitt svar är bra. Men jag tycker ändå
att vårt krav på en bindande FN-konvention som systematiskt tar upp och
förbjuder sexuellt våld mot kvinnor i krig och konflikter är ett mycket befo-
gat krav. Det vore lämpligt att en sådan konvention kunde bölja underteck-
nas t.ex. i samband med det möte i Wien om konventionen om mänskliga
rättigheter som kommer att äga rum i juni månad. Jag har också hört att de
skändade kvinnorna själva skulle vilja ha en sådan konvention.

Nu säger Alf Svensson i sitt svar att frågan om kvinnor som utsätts för
våldtäkt är så viktig att han är beredd att göra sitt yttersta. Offren får inte
överges. Då borde väl också den svenska regeringen kunna tillgodose vårt
krav på en konvention.

Anf. 26 MARIANNE ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill tacka biståndsministern för svaret.

Mänskliga rättigheter kränks i alla konflikter. De svagaste, dvs. kvinnor
och barn, är mest utsatta, vilket har visat sig på det mest grymma sätt i den
pågående konflikten i det forna Jugoslavien. Vi är alla gemensamt upprörda
över de systematiska övergrepp som enligt många rapporter används som ett
led i den etniska rensningen. De används för att söndra och såra, för att för-
störa hela grundvalen för det samhälle som motståndarsidan representerar
och för att få bort folket och lägga beslag på landet.

Det är män som gör detta. Det är män som ger order och män som utför
dåden. Det är förnedrande för männen som kön att de så uppenbart använ-
der sin fysiska styrka för att förtrycka och förnedra dem som är svagare. Det
är därför med stor glädje som jag ser att män i Sverige nu bildar front mot
manligt våld och uppmanar sina europeiska bröder att förena sig mot mäns
övergrepp mot kvinnor och barn.

Det är ett steg på rätt väg. Männen måste ta sin del av ansvaret. Hittills är
det kvinnor som fått väcka dessa frågor. De har ganska ensamma, med något
lamt stöd från männen, protesterat och krävt åtgärder. Jag hoppas att detta
kan bli något som får genomslag i Sverige och internationellt, och jag hoppas
framför allt att det får omedelbart resultat i handgripligt internationellt ar-
bete när det gäller att klassa våld mot kvinnor och barn som krigsförbrytel-
ser.

Förra veckan hade jag tillfälle att närmare ta del av det fall som någon
här tidigare nämnde. Det var en sexbarnsmor från Kosovo som våldtagits av
uniformsklädda män för att man skulle få henne att tala om var hennes man
fanns. Det skedde också som bestraffning när hon inte talade om var hennes

man fanns. Invandrarverket hade beslutat att utvisa henne med motive-
ringen att våldtäkter är straffbart även i Jugoslavien.

Jag har mycket svårt att sätta någon tilltro till att hon kommer att få något
skydd när hon kommer tillbaka till sitt land och att detta inte skulle uppre-
pas. Detta är ett land där man på andra ställen använder våldtäkt som ett
systematiskt led i ett krig. Det är då mycket svårt att tro att man i en del av
landet skulle straffas och att hon skulle få skydd. Jag har mycket svårt för att
tro på detta. Just detta fall visar på något sätt så tydligt att våld mot kvinnor
och barn inte tas på allvar.

Beträffande svaret på de interpellationer som vi har ställt, är det naturligt-
vis bra att Sverige har aktivt arbetat för den deklaration som skall innebära
ett komplement till FN-konventionen från 1979 om avskaffande av diskrimi-
nering mot kvinnor och för att detta deklarationsutkast skall uppmärksam-
mas av världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien nu i juni. Ordet
”uppmärksammas” är ganska svagt i sammanhanget. Jag hoppas verkligen
att Sverige lägger kraft bakom orden för att få FN:s generalförsamling att
anta denna deklaration i höst.

Detta är ett steg på vägen. Men med tanke på det vi vet förekommer i stor
omfattning i dag, är det inte tillräckligt. Det går också mycket sakta. Jag har
mycket svårt att acceptera svaret att ett krav på en särskild konvention om
våld mot kvinnor skulle urholka kvinnokonventionen. Även om jag vet att
våld mot kvinnor är ett mycket känsligt område, vilket har nämnts här tidi-
gare, och kritik sopas under mattan och negligeras, menar jag att detta inte
längre kan fortgå.

Jag liksom mina medinterpellanter anser att Sverige med kraft måste gå
före. Jag skulle vilja ha en närmare förklaring till på vilket sätt kvinnokon-
ventionen skulle urholkas om Sverige skulle leva upp till det krav som vi har
ställt i våra interpellationer. Det är den första fråga som jag vill ställa till Alf
Svensson.

När det sedan gäller frågan om en FN-rapportör, är det givetvis bra att en
sådan tillsätts. Men det står i svaret att det skall övervägas om en rapportör
skall tillsättas nästa år. Jag tycker att också detta är en senfärdighet. Jag vet
inte vad Sverige skulle kunna göra för att det skall gå snabbare. Det är min
nästa fråga. Hur skall vi kunna få denna process att gå litet fortare? Dessa
övergrepp sker faktiskt nu. Innan nästa år hinner många fler övergrepp ske.
Vi borde gå fram snabbare.

Anf. 27 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! Även jag vill tacka biståndsministern för ett utförligt svar. Jag
är också glad över det engagemang som lyser fram i interpellationssvaret.
Men inte heller jag, liksom de andra flickorna här, är riktigt nöjd. Det vi
alla har efterlyst är en FN-konvention som särskilt utpekar våldtäkt som en
krigsförbrytelse.

Det är nu andra gången som kvinnor från riksdagens samtliga partier gör
gemensam sak för kvinnorna i det forna Jugoslavien, och inte bara där, utan
för kvinnor i hela vår värld. Som så många gånger förr har kvinnorna gått
före i kampen för humanitet och människovärde genom manifestationer av
olika slag.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Jag vill i detta sammanhang särskilt ge en eloge till allas vår kollega Marga-
reta Viklund. Det var hon som först engagerade sig så djupt i dessa frågor,
och hon har sedan fått efterföljare. Tack för det, Margareta Viklund.

Jag är också mycket glad över att nu även männen protesterar tillsammans
mot krig och våld i världen, vilket framgått av massmedia. Det har skett de
senaste av dessa dagar. Det känns bra att vi står starka tillsammans i en fråga
som gäller mänskliga rättigheter.

Våra interpellationer, liksom männens gemensamma upprop, har sitt ur-
sprung i det fruktansvärda våld som möter oss i det forna Jugoslavien, men
de har givetvis allmän giltighet. Vi är alla överens i fördömandet av de avsky-
värda kränkningar som drabbar kvinnor och barn i Bosnien-Hercegovina.
Men vi vet också att systematiska våldtäkter, vilket flera av debattörerna ti-
digare har nämnt, har förekommit och förekommer i krig i alla tider och
överallt i hela vår värld.

Det är alltid barn och kvinnor som får betala det högsta priset i ett krig,
sade FN:s undergeneralsekreterare Jan Eliasson i en intervju i Svenska Dag-
bladet i går. Så är det, dess värre. Blunda ett ögonblick och tänk! Tänk att
som kvinna bli tvångsbortförd till en bordell och där tvingas genomlida 20-
30 samlag med främmande män i andras närvaro varje dag.

Jag citerade vid vår förra debatt en artikel i Dagens Nyheter från den 8
mars 1993 som grep mig mycket. Det gäller en kvinna som upplevt detta i
krigets Balkan. Hon säger: Din egen kropp blir till sist din fiende. Man bara
önskar att man skall dö. Denna kvinna är nu i säkerhet i Sverige, men hur
många medsystrar har hon?

Tänk dig att se ditt lilla barn eller barnbarn genomlida detta och kanske
förblöda och dö. Vi måste reagera, och vi gör det dess bättre också. All värl-
dens kvinnor - systrar, mödrar, mormödrar och farmödrar - skriker ut sin
protest: Vi tolerar inte detta!

Av svaret framgår att den humanitära rätten förbjuder våldtäkt av kvinnor
både i interna och i mellanstatliga konflikter. Men termen våldtäkt är inte
nämnd, och våldtäkt finns inte med som en typ av krigsförbrytelser som är
särskilt straffvärd.

Det är utmärkt att den svenska regeringen har varit och är aktiv i dessa
frågor. Det är givetvis bra att regeringen kommer att verka för att en tydlig
internationell tolkningsförklaring görs om att våldtäkter är krigsförbrytelser
enligt Genévekonventionen. Men även jag, liksom övriga debattörer, frågar:
Är detta tillräckligt? Nej!

Konventionen omfattar våld mot kvinnor. Ingen stat har haft några in-
vändningar mot den tolkning som har gjorts av den särskilda kommitté som
övervakar konventionens efterlevnad, sägs det i svaret. I stället skall en poli-
tisk avsiktsförklaring nu göras i form av en deklaration mot våld mot kvin-
nor. Sverige kommer att verka mycket aktivt i detta sammanhang, säger bi-
trädande utrikesministern vidare. Han menar att ett förslag om en särskild
kvinnokonvention snarast skulle försvåra processen.

Jag är medveten om att ett enigt utrikesutskott, och sedermera riksdagen
i ett beslut den 15 april, nöjde sig med sådana skrivningar. Men jag vet också
att en del av de motionärer som deltog i debatten sade: Vi nöjer oss tills
vidare, men vi kommer igen.

Finns det verkligen belägg för att det skulle försvåra om vi begär en sär-
skilt konvention?

Jag vet från utlännings- och flyktinglagstiftningen - som jag kanske kän-
ner bäst till, men som vi inte skall diskutera i dag - att det kan vara svårt att
få till stånd ändringar i gällande internationella konventioner eller att skapa
nya sådana. Ändå vill jag säga: Försök att göra detta! Tolkning är en sak,
men det skrivna ordet i en konventionstext är ett annat och ett betydligt star-
kare uttryck för vår vilja.

Anf. 28 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Fru talman! Jag tackar för svaret, men det är ett dåligt svar. Jag vill upp-
mana biståndsministern att tänka om och ta upp saken till förnyad diskussion
med regeringskollegerna.

Helheten i det forna Jugoslavien är fruktansvärd. De krigförande parter-
nas oförmåga att komma till tals med varandra, omvärldens oförmåga och
även vår oförmåga att bidra konstruktivt till fredsprocessen, är något fasans-
fullt.

Att i en så ofattbar grym helhet ta upp en del, som vi har gjort i våra likaly-
dande interpellationer, kan förefalla alltför begränsat och kanske hopplöst.
Men det har alltid en mening att hävda civilisationen mot barbariet och att
med internationella lagar och regler begränsa och få bort de mest vidriga
övergreppen. Det är givetvis också ett steg på vägen emot krig över huvud
taget.

Att i den humanitära rätten tydligt definiera systematiska våldtäkter som
en krigsförbrytelse är viktigt. Varför är det redan inte en självklarhet? Jo,
därför att dessa brott genom historien har förnekats, förträngts och bagatel-
liserats och för att de som drabbats av brotten själva känner skuld och föröd-
mjukelse, vilket de inte borde göra. En konvention som tydligt definierar
detta som brott vore ett oerhört värdefullt stöd till de kvinnor som har drab-
bats.

Vi har nu kommit så långt att existensen av dessa brott erkänns. Både män
och kvinnor i hela samhället talar öppet om dem.

Men vi har uppenbarligen inte kommit så långt att vi kan förvänta oss den
nuvarande svenska regeringens aktiva stöd för en FN-konvention som tydligt
tar upp och fördömer våldtäkter. Jag vill gärna upprepa den fråga som de
andra interpellanterna också har ställt: Varför tror biståndsministern att
dessa krav skulle urholka en kvinnokonvention? Hur kan det vara så? Det
ges ingen som helst förklaring i svaret. Det är verkligen en fråga som måste
redas ut.

Jag vill gärna instämma med de övriga i besvikelsen över att vi inte fick ett
mer aktivt stöd. Jag hoppas verkligen att regeringen tänker om.

Anf. 29 MARGARETA VIKLUND (kds):

Fru talman! Även jag vill tacka biståndsministern för svaret på interpella-
tionerna. Låt mig också tacka Gullan Lindblad för elogen. Jag har bara för-
sökt att göra ett jobb som medmänniska i den uppkommna situationen. Tack
i alla fall!

För knappt ett år sedan, hösten 1992, började sanningen om våldtäkterna

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

i framför allt Bosnien-Hercegovina läcka ut. Den franska tidningen Libéra-
tion och den svenska läkaren Christina Doctare var bland de första rapportö-
rerna som riktade världens uppmärksamhet på dessa övergrepp.

Eftersom FN:s konvention för mänskliga rättigheter länge kritiserat de all-
varliga övergreppen i det forna Jugoslavien, anser jag att det nu finns anled-
ning att gå ytterligare ett steg vidare och arbeta för att få till stånd en bin-
dande FN-konvention som slår fast att systematiska våldtäkter skall definie-
ras som krigsförbrytelser och att brott av detta slag skall prövas i en interna-
tionell tribunal. Det är mitt grundställningstagande.

Sedan hösten 1992 har det kommit många rapporter om övergrepp på
kvinnor i det forna Jugoslavien. Enligt Amnesty är alla sidor skyldiga till så-
dana övergrepp, men det är framför allt i de serbiska fånglägren som kvin-
norna blir utsatta för både misshandel och systematiska våldtäker. Männi-
skorättsgruppen Helsinki Watch gav ut en rapport den 18 april i år om krigs-
förbrytelser i Bosnien-Hercegovina. I rapporten vittnas om våldtäkter,
stympning, mord, avrättningar, plundring och förstörelse.

Fyra femtedelar av offren i kriget i Bosnien är civila, gamla, obeväpnade
kvinnor och barn. De civila har utsatts för en så omfattande terror att de inte
sett någon annan utväg än att fly, men de har ofta inte haft någonstans att
fly.

Fru talman! Jag vill ge några ögonvittnesskildringar hämtade ur massme-
dierna helt hastigt. Brezovo Polje är en av flera städer där systematiska våld-
täkter sägs ha skett för att förnedra och sätta skräck i invånarna. Fyra unga
kvinnor berättar hur de i byn Liplje placerats på en tillfällig serbisk soldat-
bordell. Natt efter natt våldtogs de av uniformsklädda serbiska soldater, tre
åt gången.

En 57-årig sexbarnsmamma berättar att hon våldtogs flera gånger per dag
tio dygn i sträck. En 17-årig flicka, Nezira Fahric, sägs ha strypts till döds
efter en våldtäkt. Många berättar om hur andra familjemedlemmar dödats i
deras åsyn.

En gravid muslimsk kvinna fick leva bara för att hon var sjuksköterska.
Hon sattes på ett serbiskt militärsjukhus i Brezovo Polje efter att hennes
mor, far, make och fyraåriga barn dödats. Om dagarna tvingades hon arbeta
på sjukhuset, och på nätterna våldtogs hon. Listan på hemskheter kan göras
hur lång som helst.

Fru talman! Jag tycker att det är glädjande att så stora insatser har gjorts,
och planeras att göras, från svensk sida för att fördöma våldtäkter i krigssi-
tuationer och som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Men jag tolkar
ändå interpellationssvaret som att biståndsministern inte anser att det be-
hövs en särskild FN-konvention som tar upp systematiska våldtäkter mot
kvinnor i krig och konflikter. Är det så statsrådet menar?

Biståndsministern säger att den humanitära rätten - krigets lagar - förbju-
der våldtäkter på kvinnor både under mellanstatliga och under interna kon-
flikter, även om själva termen våldtäkt inte lyfts fram i de konventioner som
gäller svåra överträdelser, dvs. krigsförbrytelser. Jag tycker inte att det
räcker.

Fru talman! Även om våldtäkt mer eller mindre underförstått betraktas
som en krigsförbrytelse anser jag att det klart måste framgå i de olika kon-

ventionstexterna och resolutionstexterna att våldtäkter utförda i de sam-
manhang som jag tidigare nämnt är krigsförbrytelser. Som det sett ut under
det senaste året och som det ser ut i dag verkar det inte som om soldaterna
och deras härförare i det forna Jugoslavien känner till att de faktiskt är krigs-
förbrytare.

Det är, som jag tidigare sagt, bra med alla de insatser som Sverige gör i
olika internationella sammanhang för att få våldtäkter att ses som krigsför-
brytelser enligt Geneve konventionen. Jag tänker på kommande insatser vid
det planerade mötet i Schweiz och att Sverige vid det senaste mötet med
FN:s kvinnokommission var en av pådrivarna till den resolution som för-
dömde våldtäkterna i det forna Jugoslavien och klassade dem som krigsför-
brytelser.

Jag ser det som självklart att våldtäktsmännen skall ställas inför rätta vid
den planerade internationella krigsförbrytartribunalen. I det sammanhanget
ser jag det som mycket positivt att Sverige uppmanat FN:s säkerhetsråd att
ta hänsyn till könsfördelningen när krigsförbrytartribunalen tillsätts. Det är
tyvärr inte så självklart ens i FN-sammanhang att kvinnor får vara med i be-
slutande och andra sammanhang där olika frågor diskuteras, inte ens när det
gäller våldtäkter mot dem själva. Det är en fråga som jag har haft uppe
många gånger vid olika möten, även här i kammaren.

För mig är våld mot kvinnor inte detsamma som våldtäkt, speciellt inte
systematiska våldtäkter. Jag ser dem som direkta krigshandlingar och vapen
för att förtrycka.

Till sist vill jag fråga biståndsministern om våldtäkter, inkl, systematiska
våldtäkter, särskilt kommer att betonas och lyftas fram i den politiska av-
siktsförklaring och deklaration om våld mot kvinnor som Sverige har krävt
skall uppmärksammas vid konferensen om de mänskliga rättigheterna. Det
är viktigt att få in ordet våldtäkt även i de sammanhangen.

Allra sist anser jag att det finns stor anledning att verka för en konvention
som särskilt tar upp systematiska våldtäkter mot kvinnor och barn i krig och
konflikter.

Anf. 30 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag hoppas verkligen att ingen här har någon annan uppfatt-
ning än att allt tänkbart måste göras för att fördöma detta förfärliga våld mot
kvinnor och barn, mot civilbefolkningen och mot människor över huvud ta-
get. Det vore ganska trist om man på något sätt försöker använda formule-
ringarna i det svar jag avgav till att antyda att vi inte känner avsky. Det finns
inget annat än avsky att känna för det som äger rum.

Men, fru talman, jag påstår faktiskt ytterligare en gång att vi har interna-
tionella instrument som täcker den situation som vi känner denna utomor-
dentligt djupa avsky inför. Jag tror att det är mycket viktigt att vi inte ger
utrymme för några andra tolkningar. Det ligger en fara i att vi här på något
sätt skulle antyda att den konvention som finns, det kommittéarbete som är
gjort och den deklaration som föreligger inte skulle inrymma detta. Det är
vad som sker. Det internationella samfundet har sagt att detta ryms i denna
konvention. Det är tolkningen. I deklarationen, som jag fick frågor om här,
står orden våldtäkt och sexuella övergrepp.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Jag tror inte att någon här tror att man yxar till en konvention i brådrasket.
Vi kan bara titta på hur långt tid det tog med Barnkonventionen. Fanns det
någon som hade den uppfattningen att vi inte borde göra vårt yttersta för att
hjälpa barn under den tid Barnkonventionen framarbetades?

Fru talman! Låt oss då se till att vi nu inte sprider uppfattningen att dessa
vedervärdiga brott som begås inte ryms inom de akter som finns. Det gör de.
Mig veterligt finns det ingen som har en annan uppfattning än att om vi får en
tribunal till stånd kommer dessa människor att dömas som krigsförbrytare,
ingenting annat.

Fru talman! Jag är något förvånad över att det här sägs att först när vi får
en konvention är kvinnorna skyddade. Om det vore så väl. Brott, vedervär-
digheter och våld används fortsättningsvis mot barn, om jag får dra den pa-
rallellen igen, t.o.m. av dem som ratificerat och skrivit under konventionen.
Därmed inte sagt att konventionerna inte skall lyftas fram, ratificeras och
aktualiseras.

Men från vårt håll finns en ängslan att det antyds att inte dessa brott, med
de bestämmelser, de konventionstexter som finns, det kommittéarbete och
den deklaration som existerar, framstår som groteska.

Det kan också sägas i sammanhanget, fru talman, att deklarationsarbetet
var en ganska svår process. Vi svenskar är inte allenarådande. Det är ofta en
utomordentligt svår för att inte säga grannlaga uppgift att arbeta fram en text
som har med sådana här frågor att göra.

Jag kan också, fru talman, säga att jag åtskilliga gånger har känt misströs-
tan inför världskongressen i Wien i juni och t.o.m. varit inne på tanken att
vi kanske får ställa in den, eftersom vi inte når så långt som vi skulle vilja.

Men jag tror att det är utomordentligt viktigt att slå fast att dessa brott,
som vi känner den djupaste avsky inför, täcks - alla gör den tolkningen - av
den text som finns. En ny konvention som explicit behandlar detta skulle ta
lång tid att arbeta fram. Vi tycker att det inte skulle behöva ta lång tid, men
vi vet vad vi har att hantera, fru talman, och det skulle ta lång tid.

Fru talman! Jag ber inte om ursäkt för mitt engagemang här, men jag vill
säga att jag känner mig illa berörd om det av någon görs gällande att vi inte
känner den djupaste avsky för det som äger rum. Hade dock våra känslor,
konventionstexter, tolkningar och deklarationer räckt för att få vanvettet att
upphöra, hade det redan varit stoppat.

Anf. 31 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Om argumenten är svaga, höj rösten! Det är inte utan att man
faktiskt gör den associationen.

Låt mig säga att regeringen i sitt svar har presenterat två oförenliga hand-
lingslinjer. Å ena sidan säger ni att allt det här täcks av olika lagar och att
det inte behövs några lagändringar. Å andra sidan säger ni: För att stärka
kvinnornas position skall vi göra en avsiktsförklaring. Vad är det för konse-
kvens?

Det behövs inte längre några avsiktsförklaringar. Era avsiktsförklaringar
och deklarationer är bra, och ni har lyckats att få fram dem till Kommissio-
nen för mänskliga rättigheter inför sommaren, men det räcker inte med det.

Jag var för några veckor sedan i Indien på en större internationell konfe-

rens med f.d. premiärministrar, presidenter och utrikesministrar. Alla var
lika rädda och chockade när ordet våldtäkt togs fram och kravet restes att
det skulle föras in i internationell lag och i konventioner, så att inget som
helst tolkningsutrymme skulle kunna föreligga för jurister huruvida alla de
möjligheter som vi har tänkt på verkligen är täckta. Deltagarna vid mötet
var väldigt skakade och omtumlade, men det slutade med att de alla ställde
sig bakom kravet.

Jag har funderat litet grand över vad som gör att män blir så rädda för
ordet våldtäkt. Det är naturligtvis bl.a. så att man känner sig oerhört illa
berörd därför att det är - som ni anför i er egen front mot våld - män som
fattar besluten, män som utför krigshandlingarna och män som begår över-
greppen. Det skall man också reagera mot.

Men när män sitter med makten i regeringar och i riksdagar, skall de också
i internationella organ dra konsekvenserna av sina deklarationer. Kvinnor
runt om i världen kräver att de skall få ett lagligt skydd, explicit utsagt i kon-
ventionstext, oavsett om vi ändrar i tilläggsprotokoll eller vi förändrar den
deklaration som skall antas i generalförsmlingen i höst. Vilket som är det
bästa instrumentet och det snabbaste sättet för att göra det är en något spets-
fundig fråga, men det skall in i den internationella lagtexten. Det ger inte
kvinnorna ett hundraprocentigt skydd, men ett väsentligt bättre skydd.

Därmed ges det inte heller möjlighet att i soldatinstruktioner och vid sol-
datträningar i olika länder runt om i världen träna soldater till våldtäkt. Det
bästa tänkbara skyddet ges genom att man lagligen föreskriver att detta inte
är förenligt med internationell lag och därmed är en uttalad krigshandling.

Jag hoppas att Alf Svensson är beredd att uppbringa allt det engagemang
som han nu lagt ned på att bemöta vårt krav för att i stället verkligen åstad-
komma något mer än de gjorda deklarationerna. Detta är, Alf Svensson,
inte en fråga som väcks bara i Sveriges riksdag. Den kommer att väckas runt
om i världens olika parlament. Den kommer att drivas av kvinnor i både re-
gerings- och riksdagsställning och av kvinnor utanför parlamenten. Vi kom-
mer inte att ge oss förrän vi har vårt krav infört i den internationella lagen.

Anf. 32 VIOLA FURUBJELKE (s):

Fru talman! Låt mig först säga att jag inte ett ögonblick betvivlar att bi-
ståndsministern känner den djupaste avsky för de här brotten. Den person
är säkerligen inte av människa född som inte reagerar på det sättet.

Syftet med vår interpellation var att stärka det internationella regelverket.
Man är i tvivelsmål huruvida man kan utdöma straff för våldtäkter som krigs-
förbrytelser, eftersom detta inte explicit är uttalat i någon av de konventio-
ner som finns och inte heller i den humanitära rätten.

I den fjärde Genévekonventionen första tilläggsprotokollet 76:e artikeln
från 1949 uppräknas några brott som skall anses vara grova krigsförbrytelser.
Där finns inte våldtäkter medtagna. Om det nu är ett så långsiktigt arbete
att få till stånd en ny FN-konvention föreslår jag att regeringen i stället ver-
kar för att ändra uppräkningen i den fjärde Genévekonventionen av de brott
som skall anses som krigsförbrytelser.

Skälet till att jag anser detta är att det när vi i dag diskuterar möjligheten
att ställa förövarna inför rätta finns utrymme för tolkningar. Det är inte hel-

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

ler förenligt med vår rättstradition att ha en retroaktiv lagstiftning. Vad vi
nu kommer att göra är att ställa förövarna till ansvar för brott som inte ut-
tryckligen fanns i lagstiftningen när de begicks. Det har naturligtvis ett pre-
ventivt syfte att få in detta bland de brott som räknas upp. Jag tycker att det
är en alternativ framkomstväg för att detta inte skall upprepas och för att
man inte i framtiden skall kunna dra i tvivelsmål huruvida detta är krigsför-
brytelser eller inte.

Kvinnor över hela världen kräver detta i dag. Jag tror att tiden aldrig har
varit lämpligare än nu för att få till stånd en ändring i den fjärde Genévekon-
ventionen i detta avseende.

Jag vill ändå tillägga att jag tycker att det är något märkligt att biståndsmi-
nistern först pläderar för de instrument som finns - konventionen mot diskri-
minering av kvinnor, deklarationen och avsiktsförklaringen - och sedan sä-
ger att det ändå inte ger något skydd. Det är också ett anmärkningsvärt reso-
nemang att det tog så lång tid att få till stånd barnkonventionen att det knap-
past är någon idé att börja med något nytt.

Efter att ha grävt djupare i detta sedan interpellationen skrevs och sedan
dessa frågor böljade att resas tycker jag att det kanske är en framkomligare
väg att göra ett kort tillägg i den fjärde Genévekonventionens tilläggsproto-
koll.

Anf. 33 BERITH ERIKSSON (v):

Fru talman! Vi kommer, Alf Svensson, att behöva en konvention till skydd
för kvinnor liksom vi behövde en barnkonvention till skydd för barnen.
Även om barnkonventionen tog lång tid att få fram och även om det kommer
att ta lika lång tid att få fram en konvention till skydd för kvinnor måste man
någon gång bölja, och man måste bölja nu. Diskussionerna om skydd för
kvinnor och barn känner jag igen både internationellt och nationellt från den
debatt som förekom före införandet av lagen mot aga och även från de de-
batter som förekommer i vårt land om pornografi och prostitution.

Många har här konstaterat att det som nu händer i Jugoslavien gentemot
kvinnorna inte inträffar för första gången. Men det måste äntligen vara dags
att ta ett första mer avgörande steg mot en mänsklig behandling av kvinnor
och barn i krigssituationer. Mänskliga rättigheter skall gälla. Våldtäkter som
tortyr, led i folkmord och terror i krig på ockuperat område är och skall vara
förbjudna. Detta steg måste vi ta nu. Vi kan inte vänta längre.

Jag tror inte att det har funnits en mer optimal situation än den vi har i
dag, vilket nyligen sades, för att ta ett steg framåt.

Anf. 34 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Herr talman! Att herr biståndsministern nu höjer rösten och viftar med
armarna stärker inte den bristfälliga argumentationen, som sagt var.

Det är nog ingen här som ifrågasätter engagemanget. Men vi ifrågasätter
den handlingslinje som biståndsministern företräder och hans sakargumen-
tation för den. Jag tror inte heller att det är någon av oss som tror att konven-
tioner, ord på papper, i sig leder till resultat på det sättet att de omedelbart
efterlevs. Men det är ju ändå en civilisationsprocess. I själva arbetet för att
skapa nya lagar och regler i det internationella samfundet blir vi alla mer

mänskliga. Vi förändrar ju vår moral, våra seder och vår inställning till de
saker som vi diskuterar. Så själva processen att få fram en sådan här konven-
tion, och konventionen när den är färdig, är ju redskap för att förhållandena
skall förändras och förbättras.

Bristen på logik framstår helt uppenbart när biståndsministern talar om
barnkonventionen. Självfallet inbegreps också barn i FN:s deklaration om
de mänskliga rättigheterna. Ändå var det många som tyckte att det också
behövdes en särskild konvention om barn och barns rättigheter. Den kon-
ventionen, fastän den är alldeles ny, har redan haft stor betydelse runt om i
världen för att hävda barnens rättigheter. På samma sätt kommer en konven-
tion som tar upp systematiska våldtäkter att bli ett oerhört värdefullt redskap
i arbetet för att förbättra situationen för kvinnor under krig och konflikter.

Jag kan inte se någonting annat, herr talman, än att herr biståndsministern
i sina försök att argumentera för sin sak egentligen har givit ytterligare goda
argument mot den och för de krav som vi har framfört på en sådan här bin-
dande konvention.

Anf. 35 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Ingen tvivlar naturligtvis på Alf Svenssons engagemang i den
här frågan. Det tror jag att vi är alldeles överens om. Men jag delar inte
riktigt farhågan för att det skulle ges utrymme för andra tolkningar om vi
skulle gå vidare med denna fråga, i och med att det internationella samfun-
det nu har sagt att våldtäkt ingår i den konvention som finns och i den dekla-
ration som nu har arbetats fram.

Som vi har sagt tidigare är det naturligtvis bra att det här arbetet har gjorts
och görs från svensk sida. Ingen tror väl heller att en konvention kommer att
skydda alla kvinnor från övergrepp i framtiden. Så är det ju inte. Vi vet ty-
värr att sådana kommer att ske och att en konvention inte heller kommer att
stoppa våldet mot kvinnor och barn i framtiden. Men vi måste göra allt vad
vi kan för att sådana övergrepp skall förhindras och för att förövarna skall
ställas till svars. Det är oerhört angeläget.

Jag håller med dem som tidigare har sagt att det behövs en deklaration.
För att kvinnokonventionen skall förstärkas behövs det nog också en sär-
skild konvention. Tolkning är trots allt inte samma sak som en bindande kon-
vention.

Det var en ganska intressant tanke som Viola Furubjelke förde fram om
att man skulle kunna ändra fjärde Genévekonventionen så att ordet våldtäkt
ingår bland de uppräknade brotten. Det kom väldigt plötsligt, om man säger
så. Det är svårt att ta ställning till förslaget. Jag har inte tillräckliga kunska-
per om det. Men det lät intressant, och om det är en framkomlig väg är det
naturligtvis ett sätt att arbeta på. Men det är oerhört angeläget att vi från
svensk sida tar initiativ i den här frågan. Man vet ju hur känsligt det är med
våld mot kvinnor över huvud taget. I många länder vill man ju inte ens prata
om det. Kvinnliga jurister vill knappt erkänna att det över huvud taget före-
kommer. Det märkte jag på en resa till Ryssland förra året. Då ställde vi
verkligen flera kvinnliga jurister till svars. Vi frågade dem om detta och de
svarade: Nja, det förekommer nog inte. Det är väl inte ett så stort problem
osv. Man ville liksom sopa det under mattan. Man tyckte att man hade mer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 111

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

angelägna problem att ta tag i. Men vi i Sverige har faktiskt lyft upp de här
problemen nationellt och kommit en bra bit längre på väg än vad man kanske
har gjort i de flesta andra länder. Då är det väl också vårt ansvar att vi går
vidare med detta i det internationella arbetet - och går i bräschen. Det är
någonting som vi i Sverige skall göra.

Anf. 36 CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! Jag tar fasta på det viktiga som Alf Svensson säger: allt tänk-
bart måste göras för att vi skall komma till rätta med det här fruktansvärda.

Självfallet tror inte någon att man kan yxa till en konvention i brådrasket.
Därför är det desto viktigare att man snabbt fattar beslut och försöker driva
detta krav. Jag tyckte också att det var intressant att lyssna på Viola Furu-
bjelke. Det finns anledning för regeringen att fundera vidare även på hennes
förslag.

Men slutligen vill jag ändå gå tillbaka till Alf Svenssons ursprungliga svar
och apropå det direkt fråga: När kan en krigstribunal där de personer som
utfört eller beordrat våldtäkter också ställs inför rätta komma till stånd? Hur
driver Sverige nu kravet om krigstribunal vidare? Är det Alf Svenssons rea-
listiska bedömning att Sveriges krav på att våldtäktsmännen och de som har
beordrat våldtäkt skall ställas inför rätta verkligen också kommer att gälla
tribunalen? Kan vi lita på det?

Anf. 37 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! ”Världen blöder - det är bråttom” står det som rubrik på
en intervju med FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson i Svenska
Dagbladet i går. Det är stort och viktigt att vi över partigränserna - män och
kvinnor - engagerar oss djupt i frågor om mänskliga rättigheter världen över.

Det är välgörande att människor från olika länder har agerat mot det fruk-
tansvärda våldet i vår nära omvärld, inte minst mot våldtäkterna, att man
har rest krav på en krigstribunal - bl.a. från Sverige, genom Corellgruppen
och från Frankrike - och att FN:s säkerhetsråd också har beslutat att inrätta
en sådan. Tillåt mig att citera EG-parlamentets talman Egon Klepsch ur ett
tal i Bryssel från februari i år. Han sade: ”Våldtäkt som militär taktik och
instrument för etnisk rensning skall klassas som en av de svåraste krigsför-
brytelserna och som ett brott mot mänskligheten.”

I Sverige har det tidigare bildats en kvinnofront för krigets offer, och i sam-
band med detta har det erinrats om det som slås fast i tilläggsprotokollet till
artikel 27 i Genévekonventionen: ”Kvinna skall särskilt skyddas mot varje
handling som kan kränka hennes ära, framförallt våldtäkt, påtvingad prosti-
tution och varje otillbörligt närmande.” Det står alltså att kvinnan skall
skyddas. Det finns uppenbarligen utrymme för olika tolkningar. Det är det
som har gjort att vi bl.a. för den här debatten i dag. Vi borde egentligen,
herr talman, ha de instrument som behövs, men ändå tycks vi inte ha dem.

Alf Svensson säger att det är farligt att antyda att den konvention som
finns inte skulle räcka till. Uppenbarligen gör den inte det. Det är därför
som vi kvinnor fortsätter att kräva en bindande konvention som definierar
systematiska våldtäkter i krig och konflikter som krigsförbrytelser.

Om Viola Furubjelkes förslag om ett tillägg i Genévekonventionen, att

ordet våldtäkt tas in, är en framkomlig väg, försök då med det. Gör allt som
är möjligt! Vi litar på Alf Svensson!

Anf. 38 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Jag om någon känner till Alf Svenssons engagemang för
mänskliga rättigheter oavsett om det gäller vårt land eller andra länder. Jag
tvivlar inte på det engagemanget på något sätt. Jag tror inte heller att en
konvention löser problem helt akut. Men en sådan konvention som vi har
diskuterat här skulle ändock vara en startsignal för ett vidgat arbete på såväl
mera djup som mera allmän och generell nivå. Det är ett ställningstagande.
Det är viktigt att ordet ”våldtäkt” nämns i de sammanhang, konventioner
och resolutioner m.m., där krigsförbrytelser omnämns.

Kvinnans situation i världen är inte särskilt ljus. Det vet vi. Allt som kan
göras för att stärka kvinnans ställning och förbättra hennes situation måste
vi göra. Jag ser det som en krigsförbrytelse att man begår våldtäkt som ett
brott mot de mänskliga rättigheterna. Våldtäkt under krig måste alltid be-
traktas som en krigsförbrytelse i Genévekonventionens mening. Våldtäkts-
brott är ännu inte med i uppräkningen över de brott som anses vara svåra
brott, s.k. krigsförbrytelser. Ordet ”våldtäkt” måste in. En våldtäkt innebär
tortyr, omänsklig behandling och svår skada till både kropp och själ. Det
måste utan minsta tvekan betraktas som en krigsförbrytelse. Det tror jag nog
att vi alla här är eniga om.

Jag vidhåller att jag anser att det är viktigt med en särskild konvention i
den här frågan. Jag anser också att texterna skall kunna ändras i nu gällande
konventioner, resolutioner, deklarationer osv.

Anf. 39 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag visste, säkert som ett brev på posten, att eftersom jag
höjde rösten skulle jag få höra: Ju svagare argument, desto högre röstvolym.
Det är jag van vid. Vi får inte engagera oss röstmässigt i den här kammaren -
den saken är säker - för då får vi höra den kommentaren. Om ni går tillbaka
i protokollen skall ni finna att det är så.

Jag vill ändå säga, med låg röst, att konventionen finns. Gång på gång
tycker jag att det låter som om konventionen inte existerar. Den existerar.
Den är tolkad av det internationella samfundet på ett sådant sätt att de ve-
dervärdigheter som vi här talar om inryms i konventionen.

För att den deklaration som Sverige ivrigt har arbetat för skall kunna
komma fram nämns våldtäkt och sexuella övergrepp explicit.

Finns det inte någon ängslan hos de värderade interpellanterna om att det
skulle kunna medföra en risk om vi här tolkar konventionen som om den
inte rymmer det här? Innebär det inte en risk om vi tolkar konventionen som
om man inte kan sätta tilltro till det internationella samfundets tolkning och
som om man inte behöver bry sig om den deklaration som nu är på väg att
gå igenom? Jag tycker att man skall fundera litet grand i de banorna, efter-
som vi håller på med just det här.

Viola Furubjelkes förslag var intressant. Det skall jag gärna understryka.
Men samtidigt talade Viola Furubjelke också om preventiv verkan och retro-
aktivitet. Just i de begreppen ryms det som jag är ängslig för och som jag

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

också tror att ni är ängsliga för, nämligen att man inte skall anse att det här
redan gäller. Det har gällt hela tiden som de här vedervärdigheterna har fort-
gått. Det behövs ingen retroaktiv lagstiftning. Det gäller i dag, och det gällde
i går och i förrgår.

Av Charlotte Branting fick jag en fråga som jag gärna skulle vilja kunna
svara på litet mera konkret. Jag vet inte exakt. Vad jag kan säga, vilket också
nämndes här av Gullan Lindblad, är att det finns ett svenskt initiativ. Det
finns inte enbart ett svenskt initiativ, men vi trycker på. Det är den allmänna
uppfattningen från svenskt håll. Det finns inte någon invändning från något
håll. Som jag sade i mitt svar skall de som har beordrat och de som har begått
våldtäkt dömas. De har begått något som skall räknas in som brott i denna
krigstribunal. Det finns inget tecken på att någon från något håll gör gällande
något annat - mig veterligt, är det bäst att tillägga.

Det är på denna punkt vi skiljer oss åt. Vi anser från vårt håll att det är
starkt om vi använder de instrument som finns. Vi kan naturligtvis vässa
dem. Det är vad vi har hållit på med. Kommitténs tolkning, den internatio-
nella uppslutningen och deklarationerna är led i detta.

Anf. 40 MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Jag skall försöka att bena upp det här så, att det inte skall
föreligga någon tvekan om vad det är fråga om. Det är i lag förbjudet - det
sade också Berith Eriksson klart och tydligt - att begå våldtäkt, men det är
icke en krigsförbrytelse. Däri ligger skillnaden. Tortyr och annan omänsklig
behandling är specifikt utpekade som krigsförbrytelser. Om våldtäkter inte
blir utpekade som krigsförbrytelser är det en tolkningsfråga när och i vilka
sammanhang våldtäkt skall betraktas som en krigsförbrytelse. Vi vill inte ha
tolkningar. Vi vill ha ordet ”våldtäkt” infört, så att det klart och otvetydigt
sägs ifrån att det är en krigsförbrytelse och skall behandlas därefter.

Varför är vi så angelägna om detta, eftersom det ändå trots allt förekom-
mer våldtäkter? Det finns ett mönster runt om i världen, där våldtäkt är ett
sätt att förtrycka kvinnor såväl i fred som i krig.

Jag tycker att Annika Åhnberg utomordentligt visade på att vår enda vet-
tiga, framkomliga väg är att vara alldeles klar och otvetydig när det gäller
lagtexten. Det skall inte finnas någon möjlighet att smita undan. Det skall
vara helt otvetydigt och klart. Det skall inte finnas något som helst utrymme
för tolkningar från den ena eller den andra sidan.

Jag tyckte att det var positivt att biståndsministern sade att han skall un-
dersöka Viola Furubjelkes förslag. Det avgörande för oss är inte vilken väg
och vilken form ni använder er av från regeringens sida. Det avgörande är
att våldtäkt utpekas som en krigsförbrytelse. Om ni får igenom det i ett till-
läggsprotokoll eller genom en ändring i den paragraf som Viola Furubjelke
talade om, första tilläggsprotokollet, artikel 76, är det naturligtsvis mycket
bra, eftersom det då blir specificerat som en grov krigsförbrytelse.

Det centrala är att Sverige som har varit i ledningen när det gäller mänsk-
liga rättigheter också är i ledningen här. Det blir en folkstorm. Det kan jag
garantera. Det kommer att bli folkstorm runt om i världen, vid Wienkonfe-
rensen, vid generalförsamlingen, vid kvinnokonferensen och vid alla tänk-
bara tillfällen. Denna folkstorm kommer att inrymma såväl parlamentariker

som icke-parlamentariker. Det är mycket bra om man är i ledningen för den
folkstormen och inte emot den. Jag hoppas på Alf Svenssons aktiva arbete
för att föra in våldtäkt som krigsförbrytelse.

Anf. 41 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag nöjer mig med att ställa mig bakom Maj Britt Theorins
senaste inlägg. Hur skall man kunna genomföra och få genomslag och re-
spekt för alla de andra konventionerna, deklarationerna och initiativen som
Alf Svensson räknade upp i sitt svar utan en internationellt bindande lag?
Det förstår jag inte.

Anf. 42 VIOLA FURUBJELKE (s):

Herr talman! Det är litet svårt att hålla isär olika begrepp. Jag vill göra ett
försök till ytterligare en sortering av det internationella regelverket.

Biståndsministern har t.ex. nämnt kvinnokonventionen. Det är en kon-
vention som inte automatiskt ger möjlighet att ställa någon inför rätta. Man
kan utse en rapportör och pricka nationen i fråga för att konventionen inte
efterlevs.

Den fjärde Genévekonventionen som vi talar om här ingår i krigets lagar.
Den ger möjlighet att ställa såväl överordnad som den som utför våldtäkt,
vilket vi pratar om i det här fallet, inför rätta.

Skälet till att jag har föreslagit att detta skall in i den här konventionen
som ett av de brott som klart definieras som krigsförbrytelse är att då har vi
det i internationell lag, lika för alla och vid vaije tillfälle. Man skall inte tolka
i efterhand om det var ett brott eller inte.

Detta har klart en preventiv verkan. Det måste det ha, och det måste vi
tro på. Det är dessa instrument vi har att använda oss av.

Jag tycker att det är mycket bra att rättschefen Corell på Utrikesdeparte-
mentet har kommit med förslaget om krigstribunal. Jag tror dock att det inte
är känt för alla här att han vill att förövarna skall dömas enligt nationell lag.
Det finns nämligen ingen internationell lag i dag som det är möjligt att döma
detta brott efter. Mitt förslag har alltså tillkommit för att förstärka rättsvä-
sendet i framtiden. Det skall finnas en internationell lag, lika för alla nu och
framöver och med tillägget att våldtäkt skall vara med bland de brott som
uppräknas som grova krigsförbrytelser. Då kan man åstadkomma det vi är
ute efter på ett ganska enkelt sätt, som jag bedömer det.

Jag instämmer i vad de andra har sagt. Jag hoppas verkligen biståndsmi-
nistern prövar detta. Jag är glad att han antydde att saken skulle undersökas.
Jag ser fram emot att vi får ett svenskt agerande för den här saken.

Anf. 43 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Herr talman! Jag uppfattade också att herr statsrådet sade att han skulle
överväga det förslag som Viola Furubjelke tog upp, den här tänkbara vägen.
Jag tycker också att det är mycket positivt.

Biståndsministern ställde en fråga till oss: Ser vi som har interpellerat inte
risken med att krav om en ny konvention skulle försvåra tolkningen av de
redan befintliga? Mitt svar på den frågan är nej.

Jag funderar litet över vilka erfarenheter av internationellt regelskapande

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

det är som får biståndsministern att tro att ett förtydligande och preciserande
skulle innebära en försvagning när det gäller de nuvarande konventionerna.

När jag tänker efter kan jag för egen del inte påminna mig ett enda fall
där den typen av precisering och förtydligande lett till att den grupp vars krav
man tagit upp skulle ha försvagats av de befintliga regelverken. Tvärtom!

För att återgå till barnkonventionen, som vi nyss talade om, var det så att
redan tanken på att vi skulle skapa den och hela processen fram till det den
skapades faktiskt innebar att man stärkte barnens situation. Jag kan inte för-
stå varför det skulle vara annorlunda i det här fallet.

Jag tycker att all erfarenhet pekar i motsatt riktning, att kravet på en ny
konvention skulle vara ett oerhört betydelsefullt redskap för det konkreta
arbetet att förbättra kvinnors situation i krig och konflikter.

Anf. 44 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag vet inte om jag har så mycket mer att tillägga. Vi har
ganska utförligt avhandlat interpellationerna. Jag tror att Annika Åhnberg
och jag kan vara överens om att det skulle vara förödande om krigsförbry-
tarna böljade göra gällande att de här vedervärdiga brotten inte ryms under
den konvention som i dag finns. Något sådant skulle väl ändå vara till förfång
för oss alla.

Det kunde kanske vara intressant att citera ur de texter som har tagits upp
här, men jag tror att alla är väl förtrogna med dem.

Min uppfattning är alltså - och jag tycker jag har stöd av de texter som
finns - att våldtäkt är krigsförbrytelse och skall betraktas som krigsförbry-
telse och ingenting annat.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1992/93:134 om Volvos fabrik i Kalmar
m.m.

Anf. 45 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Agne Hansson har frågat mig dels om regeringen avser att
vidta åtgärder som innebär att en nedläggning förhindras av Volvos bästa
och modernaste industrienhet i Kalmar framför andra fabriksenheter, dels
om vilka åtgärder i övrigt som regeringen är beredd att vidta för att Sverige,
med utgångspunkt från Volvo som ledande svenskt biltillverkningsföretag,
skall behålla och utveckla sin tätposition som ett föregångsland vad gäller
avancerat tänkande och effektiv, kvalificerad industriproduktion.

De frågor som Agne Hansson väcker bör enligt min uppfattning sättas in
i ett större sammanhang. Volvos nedläggningsbeslut är tyvärr bara ett av
många symtom på den industrikris som Sverige i dag upplever, vilket sätter
djupa spår hos både enskilda och företag. Det är en kris som har skapats
genom 25 års långsamma och stegvisa försämringar av vårt närings- och före-
tagarklimat.

Den internationella lågkonjunkturen har gjort våra problem akuta och
förstärkt de underliggande utslagningsmekanismerna. Vi måste nu inrikta all

kraft på att bygga upp ett konkurrenskraftigt näringsklimat i vilket hela nä-
ringslivets förnyelse och utveckling kan stimuleras. Ett sådant arbete kom-
mer att ta tid och kräva både tålamod och stora uppoffringar av oss alla. Det
gäller inte bara enstaka företag och branscher, utan även stora delar av vårt
näringsliv.

En stram finanspolitik som minskar de offentliga utgifterna och avvecklar
budgetunderskottet ger förutsättningar för låg inflation och låga räntor. En
sådan politik är därför den viktigaste förutsättningen för stimulans av tillväxt
i såväl hemmamarknad som export.

Därutöver har regeringen en offensiv näringspolitik för att skapa goda be-
tingelser för långsiktig tillväxt. Denna politik är generell till sin inriktning
och går ut på både att skapa ett omvandlingstryck, som sätter press på företa-
gen, och att stärka de drivkrafter som stimulerar företag och anställda att
utveckla verksamhet och att sträva efter ökad produktivitet.

Jag skall här bara nämna några exempel på denna politik. De små- och
medelstora företagen ges bättre förutsättningar för tillväxt genom bl.a. skat-
telättnader, satsningar på riskkapital och regelförenklingar. Vi ökar konkur-
rensen i hela ekonomin och vidgar fältet för nyföretagande genom bl.a. den
nya konkurrenslagen, upphandlingslagen för kommunala bolag och avregle-
ringar. Vi privatiserar de statliga företagen och ger dem mer aktiva ägare.
Det sker en satsning på kompetensutveckling, industrirelevant forskning och
investeringar i infrastruktur för att därigenom höja den nationella tillväxt-
kraften på längre sikt.

Sverige skall inte bli ett låglöneland. För att behålla och utveckla vår stan-
dard och klara sysselsättningen i framtiden, måste våra höga löner motsvaras
av en hög kompetens. Vår ambition är att utveckla Sverige till ett av Europas
ledande länder i fråga om industriell kompetens genom bättre och mer ut-
bildning inom universitet och högskolor och i våra ordinarie skolor.

Skattelättnaderna för industrin och den deprecierade kronan kommer att
förbättra konkurrenskraften för svensk exportindustri med mellan 25 och
30 %. Denna konkurrensfördel måste vi nu se till att behålla genom sådana
allmänna åtgärder som jag här har redovisat.

Jag besökte nyligen Volvos Kalmarfabrik för att samtala med företagsled-
ningen och representanter för de anställda. Mitt och regeringens budskap är
att vi är beredda att medverka till att finna konstruktiva lösningar inom ra-
men för vad som överensstämmer med näringspolitikens långsiktiga inrikt-
ning och karaktär. Det måste alltid vara de enskilda företagens ansvar att
genomföra strukturomvandlingar enligt sina egna beslut och prioriteringar
samt att därvid tillvarata goda erfarenheter. Vi deltar gärna i en diskussion
om hur detta bäst kan göras, också i enskilda fall som detta.

Anf. 46 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka näringsministern för svaret.

Nedläggningen av Volvos fabrik i Kalmar är en mycket allvarlig fråga sett
ur regionalpolitisk synpunkt, men också ur industripolitiskt perspektiv, ef-
tersom fabriken i Kalmar, jämte den i Uddevalla, är den industriellt mest
utvecklade tillverkningsenhet som Volvo har.

Jag delar näringsministerns uppfattning om orsakerna till den industriella

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

nedgången och den generella inriktningen av näringspolitiken som uttrycks
i svaret. Näringsministern nämner i sitt svar en rad allmänna åtgärder som
genomförts och skall genomföras och som är viktiga för att stärka Sverige
som ledande industrination.

Av svaret framgår att regeringen har en uttalad ambition när det gäller att
utveckla en hög industriell kompetens. Det är i det perspektivet nedlägg-
ningen av Volvo Kalmarverken och Volvos omstruktureringsbeslut är intres-
sant och får betydelse för våra möjligheter att nå denna internationella tät-
position. Många, för att inte säga en enig omvärld, ser nedläggningen av Kal-
marverken och ett bibehållande av Torslandaverken som ett klart steg till-
baka i industriell utveckling.

Kvalificerad kunskap går förlorad när Kalmarfabriken läggs ned, sägs det
rakt ut från forskare. När företagsledningar och forskare skall skissa på vad
som är möjligt inför framtiden eller söka exempel på den bästa produktions-
modellen, då går man i dag till Kalmaranläggningen. Kalmartänkande har
nämligen inneburit en konkurrensfördel för dem som infört detta.

Nu har Volvo beslutat lägga ner denna mönsterenhet och koncentrera pro-
duktionen till den ursprungliga och inte alls så tekniskt utvecklade anlägg-
ningen i Torslanda.

Det är klart att ett sådant beslut väcker internationell uppmärksamhet.
Eftersom det har väckt denna uppståndelse kommer också Volvoledningens
beslut att bli en belastning för oss i Sverige när vi i enlighet med regeringens
ambitioner vill utveckla vårt land till en ledande industrination i världen. Det
finns t.o.m. internationella forskare och även andra som tolkat detta beslut
som en signal om att man i Sverige i framtiden inte räknar med någon biltill-
verkning över huvud taget.

Detta är naturligtvis oroande. Det borde oroa också näringsministern. Jag
vill fråga: Är det så illa att vi i framtiden inte skall ha någon bilindustri i
Sverige?

I så fall borde regeringen enligt min uppfattning söka förmå Volvoled-
ningen att ompröva sitt nedläggningsbeslut när det gäller Volvo Kalmarver-
ken. Är regeringen beredd att göra det? Det framgår inte av svaret. Det
borde vara en naturlig åtgärd, eftersom Volvos omstruktureringsbeslut klart
går emot regeringens industripolitiska ambition och strävan.

Jag noterar att det enligt svaret finns en vilja och en beredskap från rege-
ringens och näringsministerns sida att medverka till konstruktiva lösningar
inom ramen för regeringens långsiktiga industripolitiska inriktning och ka-
raktär. Även beträffande Volvo och Kalmarverken är regeringen beredd att
delta i diskussioner om hur detta bäst kan göras.

Det är bra, och det kanske kan lugna en del. Med en välvillig tolkning är
svaret positivt ur Kalmarenhetens synpunkt. Regeringen är beredd att med-
verka till en lösning, men det framgår inte närmare hur.

Jag delar inte näringsministerns uppfattning att det i alla lägen enbart är
det enskilda företagets ansvar att genomföra strukturomvandlingar enligt
sina egna bedömanden och beslut. Här har vi ett dominerande företag och
ett beslut som får konsekvenser för landets industripolitiska ambitioner. Då
måste en regering kunna ingripa.

Det logiska är då att kräva av Volvoledningen att beslutet om nedläggning

av Kalmarenheten omprövas. Frågan kvarstår om näringsministern är be-
redd att förmå Volvoledningen att ompröva sitt beslut.

Anf. 47 BENGT KRONBLAD (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka näringsministern för möjligheten att här
under några minuter samtala om Volvo Kalmarverken. Det är en industri
som är mycket viktig för regionen, viktig för landet, och som jag ser det ett
av de modernaste industriprojekt som vi har i Sverige.

Industriministern säger i sitt svar att nedläggningen av Volvo Kalmarver-
ken beror på att Sverige inte haft ett näringsklimat där förnyelse och utveck-
ling stimulerats, vilket har resulterat i ett lågt omvandlingstryck. Detta
skulle speciellt ha gällt de senaste 25 åren.

Jag konstaterar att vi under den här perioden haft olika regeringar, varav
borgerliga regeringar haft 35 % av regeringsansvaret. Det har varit hög infla-
tion och växande underskott, som ministern också säger i sitt svar.

Sverige är i dag inget höglöneland, och kapitalskatterna är låga. Genom
nedskrivningen av den svenska kronan har vi ett gynnsamt konkurrensläge.

Volvo Kalmarverken är en föregångare som arbetsplats beträffande om-
vandlingstryck inom områden som kvalitet, leveransprecision och ekonomi.

Kvaliteten på de produkter som lämnar Volvo Kalmarverken har sedan
flera år givits högsta prioritet. Genom verksamhetsutveckling med ständigt
nya förändringar och förbättringsmål har mycket goda resultat uppnåtts
inom alla områden.

Ett av kvalitetsmålen är att antalet kundanmärkningar på en levererad ny
bil minskas. Undersökningar visar att världsklassnivån här är 100 fel per 100
bilar, dvs. 1 fel per bil. Genomsnittet för japanska bilar är 120 fel per 100
bilar. Bilar byggda vid Volvo Kalmarverken har 64 fel per 100 bilar.

Samtidigt har tiden för att bygga en ny Volvo 960 minskat från 73 till 48
timmar under de senaste 15 månaderna.

Herr talman! Dessa goda resultat har uppnåtts genom fabrikens utform-
ning och den grunda arbetsorganisation som i dag präglar produktionspro-
cessen.

Flera forskare har i sina rapporter understrukit att Volvo Kalmarverken
på flera områden - ekonomiskt, tekniskt, miljömässigt och produktionsmäs-
sigt - befinner sig i världstoppen. Produktiviteten har enligt forskarrapporter
ökat med 35 %, samtidigt som nedgången för arbetsskador och sjukfrånvaro
är markant.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå och att samtidigt acceptera att
en produktionsenhet inte ges möjlighet att fortsätta på den väg som innebär
att de mål som satts upp mer än väl har kunnat uppnås.

En nedläggning av Volvo Kalmarverken skulle vara förödande för syssel-
sättningen också bland alla underleverantörer och dem som arbetar med
kringservicen samt för den allmänna kompetensen i regionen.

Herr talman! Den 12 november 1992 efterlyste jag åtgärder från regering-
ens och arbetsmarknadsministerns sida. Jag fick då svaret att det pågick
överläggningar mellan regeringen och Volvo. Nu säger näringsministern att
regeringen är beredd att medverka när det gäller att finna konstruktiva lös-
ningar.

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Mina frågor i dag till näringsministern är:

1. Vilka lösningar har hittills framkommit sedan debatten den 12 novem-

ber 1992?

Svar på
interpellationer

2. Vad har regeringen gjort konkret för att produktionen skall kunna fort-
sätta vid Volvo Kalmarverken?

3. Är regeringen beredd att ge stöd genom exempelvis krediter, om vi från
regionen kan presentera konkreta industriella framtidsprojekt?

Anf. 48 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Jag förstår så väl de problem som dyker upp i Kalmar med
anledning av varslet om en nedläggning av Volvo Kalmarverken. Det är na-
turligtvis en mycket stor påfrestning för de anställda och deras anhöriga samt
för regionen som helhet.

Det råder inget tvivel om att vi för närvarande genomgår en mycket smärt-
sam omvandling av hela den europeiska bilindustrin. Det gör att monterings-
tiderna för en fabrik, t.ex. Kalmarverken, dramatiskt går ner per bil. Detta
innebär att monteringskapaciteten i fråga om antalet anläggningar minskar.

Jag har själv vid mitt besök hos Kalmarverken väl kunnat se de utomor-
dentligt goda förbättringar som gjorts där. Det finns ingen anledning att be-
tvivla kvaliteten och kvalitetsutvecklingen vid Volvo Kalmarverken.

Men ytterst måste det ändå vara Volvos ledning och representanter i sty-
relsen för såväl fack som ägare som avgör vad som är bäst för Volvo och för
Volvos långsiktiga överlevnad som biltillverkare. Det kan aldrig föreskrivas
av andra som inte är ägare och som därmed heller icke tar ansvaret fullt ut
för själva Volvo.

Jag är övertygad om att Volvos ledning kommer att göra vad som på den
ankommer - dvs. att man försöker klara sysselsättningen och tillverkningen
i Kalmar, om detta är förenligt med Volvos långsiktiga strategi och möjlighe-
ter att kvarstå som biltillverkare.

När det sedan gäller möjligheterna att hitta lösningar i just Kalmar är vi
självfallet beredda, och det har vi även markerat vid besöket nere i Kalmar,
att diskutera, pröva och undersöka vilka åtgärder som kan behöva vidtas för
att det skall gå att hjälpa till vid en omställning om en sådan blir aktuell vid
en nedläggning.

Vi är mycket öppna för förslag, idéer och tankar som dyker upp i Kalmar.
Men det finns inga lösningar när det gäller att flytta tillverkningar eller före-
tag med tanke på den ganska jämnt fördelade och omfattande arbetslöshe-
ten i större delen av landet. I stället måste det handla om nya konstruktiva
förslag, och jag vet att en del sådana varit aktuella i Kalmar. Självfallet är vi
beredda att seriöst pröva förslagen för att se vad vi kan bidra med när det
gäller att finna en socialt acceptabel lösning.

Stöd med krediter och liknande får anstå tills man hunnit med att seriöst
pröva förslagen. Vi är beredda att - inte minst med arbetsmarknadspolitiska
och, i förekommande fall, med regionalpolitiska medel och andra åtgärder
som kan behövas för att underlätta en omställning - göra vad som behövs.

När det gäller övriga delar av näringsklimatet noterar jag att vi redan har
fått en ganska hygglig exportökning via den starka konkurrenskraftsförbätt-

ring som har skett, via en kraftig sänkning av beskattningen av produktionen
och via förändringar av valutakurserna.

Dessutom gör vi nu mycket omfattande satsningar på industrirelevant
forskning, inte minst på fordonsområdet, för att stärka den svenska indu-
strins relativa konkurrenskraft gentemot utlandet. Det är en ny satsning som
det inom kort förhoppningsvis skall fattas beslut om här i riksdagen och som
redan har rönt en viss internationell uppmärksamhet.

Vi har också lagt fram programförslag om mycket stora satsningar på in-
frastrukturen beträffande vägar, järnvägar, telekommunikationer och flyg-
platser som syftar till att höja Sveriges nationella konkurrenskraft steg för
steg under 90-talet.

Vidare gör vi betydande insatser när det gäller kompetensutveckling och
teknikspridning för att ytterligare stärka konkurrenskraften och se till att
den svenska industrin har ett näringsklimat som kan motivera nya satsningar
i Sverige.

Det är därför som vi med viss tillfredsställelse ändå konstaterar att en viss
hemtagning av produktion till Sverige redan är på gång från bl.a. Tyskland
och Storbritannien. Vi hoppas att detta skall kunna bidra till att sysselsätt-
ningen stärks på utsatta orter, t.ex. i Kalmar, och vid de anläggningar som i
dag är hotade.

Anf. 49 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag vill ännu en gång understryka hur viktigt det är med ge-
nerella åtgärder och med den inriktning som regeringen har beträffande in-
dustri- och näringspolitiken.

Det är dock just i det perspektivet som det här enskilda Volvofallet är ett
störande moment. Det kan också vara ett hinder på vägen mot en utveckling.
Det är sådant här som gör att jag mera inriktar debatten mot framtiden och
mot vad regeringen tänker göra än mot vad regeringen har gjort. Den ut-
veckling som vi haft har ju varit en utveckling bakåt.

Jag förstår så väl näringsministern när han säger att det är nödvändigt för
ett företag som Volvo att tänka om och att dra ner i en så här svår situation.
Det är bra och positivt att så sker, för annars skulle man inte ha någon fram-
tid. Men det är just sättet på vilket detta sker-jag tänker då på prioritering-
arna - som gör att vi i Kalmar, och tydligen också väldigt många forskare
internationellt, blir fundersamma.

Det som är bäst för Volvo borde vara det bästa för landet. Men det kan
naturligtvis vara så att t.ex. traditionsbundenhet gör att man väljer att satsa
på moderfabriken, trots att den inte är så industriellt utvecklad. Detta kan
alltså få konsekvenser som inte är bra vare sig för landet eller för utveck-
lingen av den här strategin. Staten satsar pengar på regionalpolitik, närings-
politik osv., och det kostar naturligtvis en del. Det är ju kostsamt för företa-
get att utveckla så att man kommer i kapp i fråga om den kapacitet och effek-
tivitet som finns i Kalmar.

Det finns alltså även många ekonomiska och företagsekonomiska argu-
ment att rikta mot ett sådant här beslut. Jag ger mig inte, herr näringsminis-
ter, förrän den bästa och effektivaste enskilda åtgärden vidtagits, i linje med

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

regeringens långsiktiga näringspolitiska strävanden. Det handlar då om krav
på en omprövning av Volvos beslut.

Anf. 50 BENGT KRONBLAD (s):

Herr talman! Industriministern säger att ägarna själva måste bestämma.
Självfallet ligger det en hel del i det. Man måste ju kunna få avkastning på
investerat kapital osv. Men det måste ändå finnas en helhetssyn i de här olika
frågorna. Jag vill peka på tre områden.

Det första området gäller det stöd som Volvokoncernen som helhet har
fått från samhället avseende olika delar - det gäller såväl Kalmar som andra
områden - för att kunna utveckla sitt bilföretag. Där har man också lyckats,
tycker jag, på ett mycket framgångsrikt sätt. Det har både jag och Agne
Hansson visat på. Det gäller då intern dokumentation som Volvokoncernen
tagit fram och dokumentation från forskare.

Eftersom man kan notera framgång bl.a. där samhället i olika delar har
ställt upp, vill jag gärna se att regeringen i sin helhetssyn också tar fram ex-
empelvis detta med stöden.

Det andra området gäller det arbete på satsningar som för en kort tid se-
dan blev färdigt. Det gäller då järnvägsutvecklingen och Kust-till-kust-ba-
nan. Samhället har gjort en mycket stor insats för att skapa en högmodern
järnväg, och Volvo är en av de största nyttjarna genom att stora volymer
transporteras på Kust-till-kust-banan mellan Kalmar och Göteborg t.ex.

Jag ser mycket allvarligt på den risk som finns vad gäller den framtida fi-
nansieringen av Kust-till-kust-banan. Den finansieringen kan nämligen
komma i farozonen om inte det nyttjande som Volvo i dag står för gäller
också i framtiden. Därför ser jag också i det avseendet regeringen som en
ansvarsfunktion när det gäller helheten.

Det tredje området, och här vill jag gärna höra en kommentar från Per
Westerberg, gäller den diskussion som regeringen för ute i världen beträf-
fande exportmöjligheterna. Förra veckan träffade jag några i Volvoled-
ningen. I betraktande av de senaste siffrorna över exporten inte minst till
Kina och f.d. Sovjet - Ryssland osv. - noteras kraftigt ökade tillgångar när
det gäller just köp av Volvobilar.

Återigen vill jag därför fråga: Vilka konkreta åtgärder tänker regeringen
vidta för att Kalmarverken skall kunna finnas kvar även fortsättningsvis?

Inom Volvokoncernen, speciellt i fråga om Göteborg och Torslandaver-
ken, har flera miljoner kronor via Länsarbetsnämnden och länsstyrelsen
ställts till förfogande avseende kompetens- och vidareutveckling. Är nä-
ringsministern beredd att i positiv anda medverka till att de som i dag är an-
ställda vid Volvo Kalmarverken delges samma möjligheter?

Anf. 51 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Först vill jag säga - vilket framhålls också av de två delta-
garna i den här interpellationsdebatten - att det är de generella åtgärderna
som är av central betydelse för att svenskt näringsliv skall kunna expandera
och därmed bli långsiktigt konkurrenskraftigt.

Insatserna just beträffande industrirelevant forskning, inte minst på for-
donssidan, har ju tidigare i stor utsträckning lyst med sin frånvaro. Det är nu

som nya program kan tas fram, och jag har all anledning att tro att det kom-
mer att stärka den svenska fordonsindustrin.

Även teknikspridningen och satsningarna på en mycket kraftig kompe-
tensutveckling kommer att vara betydande.

Men en regering kan inte ta över ett bolags ansvar för beslutet om en anlägg-
ning skall finnas kvar eller ej. Dess värre finns det enligt vad jag har förstått
en betydande överkapacitet inom Volvos monteringsverkstäder och en
krympning måste ske. Var denna görs effektivast och bäst ur Volvos synvin-
kel och med hänsyn till Volvos förmåga och möjligheter att överleva och
ånyo bli en framgångsrik biltillverkare måste dess styrelse, dess ledning och
dess personalföreträdare avgöra. Vi kan knappast göra någon form av över-
prövning och försöka förhindra en nedläggning mot bolagets och de centrala
fackliga organisationernas vilja, om dessa anser att en fortsatt produktion i
Kalmar inte är förenlig med Volvos långsiktiga intressen.

Jag har ingen anledning att ställa Volvo Kalmarverken mot Volvo Torslan-
daverken. Den smärtsamma utvärderingen måste göras internt inom bola-
get. Däremot har vi, som jag redan har påpekat, vidtagit en lång rad åtgär-
der - de gäller kompetensutveckling, forskning, allmän konkurrenskraft och
skattetryck på produktionen - som stärker förutsättningarna att tillverka bi-
lar i Sverige och som bör kunna öka förutsättningarna för fortsatt produktion
även i Kalmar. Om detta kommer att bli fallet eller ej - om vi får se en fort-
sättning i Kalmar eller ej - får vi se i framtiden. Vi är beredda att mycket
noga pröva alla alternativ och alla förutsättningar som dyker upp, för att vid
behov möjliggöra en omvandling där på ett socialt acceptabelt sätt.

När det gäller det stöd som Volvo tidigare har fått i olika former vill jag
säga att det har försetts med regler och krav på bolaget. Det är med utgångs-
punkt från de reglerna och kraven som stödet måste utvärderas. Principen
att ingångna avtal skall följas gäller fortfarande. Men rättssäkerheten kräver
också att det är de krav som uppställdes i samband med att stödet beviljades
som skall följas och inte någonting utöver detta. I övrigt måste ordinarie vill-
kor och ordinarie relationer mellan regering och företag vara den spelplan
som vi rör oss på.

Vi kommer att anstränga oss för att gjorda investeringar i Volvo Kalmar-
verken och i infrastrukturen runt Kalmar även i fortsättningen skall kunna
utnyttjas och ge avkastning. Vi har i dag ingen anledning att gå in med kon-
kreta åtgärder. Vi avvaktar utvärderingen och resultatet av den diskussion
som förs mellan den lokala företagsledningen, kommunen och de anställdas
organisationer plus Volvos ledning. Det finns all anledning att vänta och se
vilka konstruktiva idéer och tankar som där föds.

Anf. 52 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Självfallet har de generella åtgärderna stor betydelse, men
det hjälper ju inte Kalmarverket i det enskilda fallet. Det krävs i ett sådant
perspektiv naturligtvis också betydligt mer av infrastrukturella satsningar,
inte minst i Kalmarregionen. Men det hjälper ändå inte Kalmarverken i
detta enskilda fall.

Självfallet kan en regering inte gå in och ta över ett företags beslutsfat-
tande. Det måste företaget självt stå för. Men man kan naturligtvis ta upp en

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

diskussion med ledningen för att påverka inriktningen av en omstrukture-
ring. Jag tycker att det finns en rad argument som talar för det, mot bak-
grund av de krav som nationen kan ställa på ett så stort företag med hänsyn
till det stöd som företaget har fått i olika sammanhang. Inte minst med tanke
på att det här får en sådan betydelse för industripolitikens utveckling här
i landet finns det, som jag tidigare har framhållit, motiv att ta upp sådana
diskussioner med ett företag.

Jag vill än en gång fråga industriministern om han har tagit upp diskussio-
ner med Volvoledningen - eller om han är beredd att göra det - om de konse-
kvenser som inriktningen av beslutet uppenbarligen får. Eftersom Volvo är
så välkänt internationellt har den här industriutvecklingen naturligtvis stor
betydelse.

Självfallet är jag tacksam för de besked i övrigt som näringsministern här
lämnade, även om jag fortfarande vägrar att acceptera att man skall lägga
ned Volvoenheten som biltillverkning. Men om det skall ske finns det anled-
ning till lång framförhållning från samhällets och regeringens sida - inte
minst därför har jag ställt min interpellation nu. Även om näringsministern
inte tycker att man nu skall gå in med konkreta åtgärder finns det här en
kompetens och effektivitet, som Bengt Kronblad har redovisat i siffror och
som man måste ta till vara i framtiden, även om det inte skulle ske biltillverk-
ning i Kalmar. Det är då viktigt att man redan nu utvecklar en alternativ
strategi för att på annat sätt ta till vara den kompetens som finns och göra
Sverige till den främsta industrinationen. Vilka åtgärder är näringsminins-
tern beredd att vidta i det syftet?

Anf. 53 BENGT KRONBLAD (s):

Herr talman! Det finns en överkapacitet i Volvo och i bilindustrin, säger
näringsministern. I den överkapacitetens anda har det diskuterats nedlägg-
ningar. Uddevalla är ju en av de anläggningar som nu har lagts ned. Det fak-
tum att kapaciteten alltså har minskat och att exporten av bilprodukter från
landet till nya marknader har ökat borde göra det intressant för en närings-
minister, som skall ha helhetsansvaret för den industriella utvecklingen, att
föra en diskussion om Volvos framtid.

Om vi avindustrialiserar landet mer än vad som har skett under den se-
naste tiden kommer inte Sverige som nation att i framtiden klara sig med
den levnadsstandard som vi alla önskar att vi skall ha här i landet. Med den
utgångspunkten bör man fundera på delar av de svar som näringsministern
har gett: Vi ökar konkurrensen i hela ekonomin och vidgar fältet för nyföre-
tagandet. Det är riktigt att det kan göras på det sättet, men om vi samtidigt
accepterar nedläggningar är det svårt att bibehålla den industriella teknik
och de volymer av leveranser som vi behöver, speciellt om man börjar med
att lägga ned där vi hävdar oss mycket gott på den internationella markna-
den.

Jag hävdar inte att man skall hålla gammal industri under armarna - jag
delar uppfattningen att man skall ha ett omvandlingstryck. Men jag anser att
man börjar i fel ände när man börjar med det här företaget. Det är därför
jag anser att det skulle vara intressant att pröva - och det gör ministern, som

jag tolkar det - att i positiv anda föra en diskussion om att få till stånd en
utveckling av bilindustrin för Sverige.

Jag vägrar att acceptera att man lägger ned Volvo Kalmarverken utan att
man också har en totalanalys och utan att regeringen med utgångspunkt i sitt
ansvar för helheten deltar i en diskussion för att försöka bibehålla ett Volvo
Kalmarverken med hög kompetens och för att säkra en framtida utveckling
också i regionen, herr näringsminister.

Anf. 54 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Som jag sade genomgår bilindustrin i Europa och Sverige
utomordentligt stora strukturella förändringar. Monteringstiderna per bil
minskar drastiskt; det är fråga om hälften, kanske ned till en tredjedel, av
monteringstiden i förhållande till vad som tidigare gällde.

Monteringen blir dessutom mer mekaniserad. Man övergår till flera skift
per anläggning, vilket innebär att en monteringsanläggning kan producera
mångdubbelt fler bilar än tidigare.

Detta innebär smärtsamma omställningar, inte bara i Sverige, utan i USA,
Japan och Centraleuropa. Men under de här smärtsamma omställningarna
måste man själv värdera vilka anläggningar som är mest konkurrenskraftiga
och som har störst förutsättningar att kunna trygga resp, företags framtid.

Jag är icke kompetent att utvärdera om det är Volvo Torslandaverken eller
Volvo Kalmarverken som skall vara den kvarvarande monteringsfabriken i
Sverige. Det måste vara upp till Volvo att göra det.

Däremot kan jag påverka det klimat som de har att arbeta i här i Sverige.
Vi har nu via en rad åtgärder på skatte- och valutakursområdena förändrat
deras konkurrenskraft högst dramatiskt. Vi genomför det program och de
åtgärder som man har begärt när det gäller industrirelevant forskning, bl.a.
på fordonsområdet, för att på det sättet stärka deras nationella konkurrens-
kraft för produktion här i Sverige.

Vi genomför mycket omfattande insatser just beträffande kompetensut-
vecklingen, även som arbetsmarknadspolitisk kompetensutveckling, för att
stärka arbetskraftens relativa konkurrenskraft och därmed förutsättning-
arna att bibehålla produktion i landet.

Vi vidtar en lång rad åtgärder för att råda bot på den avindustrialisering
som vi har sett tecken på i Sverige under en lång följd av år och som måste
brytas. Det är för att vi skall få en växande industriell sektor som åtgärderna
är så stora och så omfattande. Det är inte antingen eller när det gäller sats-
ning på små och nya företag och satsningar på befintlig industri. Det är både
och vi måste göra betydande insatser för.

Vi avser att fullfölja programmet för att stärka Sveriges nationella konkur-
renskraft och det industripolitiska klimatet i landet. Vi avser att fullfölja dis-
kussionerna med Volvo, med Kalmar kommun och med de personalrepre-
sentanter som finns vid anläggningen nere i Kalmar, för att se vad som kan
och vad som bör göras och vilka möjligheter som finns för att underlätta de
omställningar som kan komma att bli aktuella.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

7 § Svar på interpellation 1992/93:137 om privatisering av statliga
företag

Anf. 55 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Simon Liliedahl har frågat mig om regeringen avser att, trots
Socialdemokraternas öppet deklarerade motstånd och eventuellt bindande
överenskommelser i krispaketen, återuppta sin i proposition klart definie-
rade politik att privatisera ytterligare 34 företag.

Låt mig inledningsvis få korrigera och komplettera Simon Liliedahls på-
stående att regeringens planer att privatisera 35 statligt ägda företag skulle
ha gått i stå, med undantag för privatiseringen av SSAB våren 1992.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 13) lämnade jag en re-
dogörelse för de uppnådda resultaten i privatiseringsprogrammet under år
1992. Utöver SSAB har staten sålt sitt femtioprocentiga aktieinnehav i Sva-
löf AB, minskat sitt aktieinnehav i Svensk Avfallskonvertering AB, Sakab,
från 96 % till 9,9 % samt aktieinnehavet i Nordiska Satellitaktiebolaget,
NSAB, från 100 % till 15 %.

Därutöver har ett par mindre verksamheter i myndighetsform sålts till pri-
vata köpare.

Att Simon Liliedahl nämner endast privatiseringen av SSAB kan kanske
bero på att det är det hittills enda exemplet på en genomförd bred ägarsprid-
ning, som erbjudits anställda, allmänhet och aktiemarknad.

Den 28 april tillkännagav jag planerna för nästa breda ägarspridning bland
de statliga företagen, som förmodligen blir den största enskilda privatise-
ringen hittills. Allmänhet, anställda och övriga investerare erbjuds att under
perioden 17 maj-4 juni teckna aktier i Celsius Industrier AB. När Celsiusak-
tien enligt planerna skall börsnoteras den 23 juni, beräknas ca 75 % av ak-
tierna ha förvärvats av privatpersoner och investerare.

Som torde framgå av min redogörelse, har regeringens privatiseringsprog-
ram ingalunda gått i stå. Men givetvis har takten i genomförandet påverkats
av de allmänna ekonomiska förutsättningarna.

Som angavs i regeringens privatiseringsproposition (prop. 1991/92:69),
måste tidpunkten för genomförande av varje privatiseringsprojekt väljas
med omsorg. Hänsyn måste tas till bl.a. riskkapitalmarknaden samt förut-
sättningarna att erhålla ett marknadsmässigt pris vid en kommersiellt riktigt
vald tidpunkt.

Simon Liliedahl ger i sin interpellation uttryck för förmodandet att privati-
seringsprogrammet försenats på grund av överenskommelsen med Social-
demokraterna under hösten 1992 om moratorium i samband med krispake-
ten.

Det tillfälliga uppehåll för privatiseringen av statliga företag som parterna
då enades om formulerades på följande sätt:

”Moratorium införs i princip för försäljning av statliga företag och fastig-
heter. Detta hindrar inte omstruktureringar i de fall där sådana är lämpliga
och nödvändiga. En marknadsmässig bedömning görs av de fortsatta möjlig-
heterna till spridning av ägandet. Eventuell försäljning skall föregås av sam-
råd mellan regeringen och socialdemokraterna.”

I det nu aktuella fallet med Celsius Industrier har regeringen, efter att ha

inhämtat yttrande från Privatiseringskommissionen, gjort en marknadsmäs-
sig bedömning av förutsättningarna, helt i enlighet med de överväganden
som angavs i propositionen, och som jag nyss nämnt. Regeringen har vidare
samrått med Socialdemokraterna i enlighet med överenskommelsen från i
höstas.

Regeringen har därefter fattat sitt beslut, grundat på den helt övervägande
bedömningen att det är bra för staten och företaget att nu genomföra denna
privatisering, samt att det kan ske utan men för andra intressen.

Även i fortsättningen avser regeringen att genomföra privatiseringsprog-
rammet i den takt och den omfattning som det är marknadsmässigt möjligt.

Förste vice talmannen medgav att Bengt Dalström fick delta i överlägg-
ningen i stället för interpellanten.

Anf. 56 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag tackar Per Westerberg för svaret som i och för sig inte
innehöll någon uppseendeväckande information om de genomförda privati-
seringarna eller om vad vi kan vänta oss i fortsättningen med anknytning till
regeringens tidigare proposition i frågan.

Jag tvekar inte i min uppfattning om regeringens positiva inställning till
fortsatta privatiseringar, som näringsministern sammanfattningsvis fram-
förde i svaret på interpellationen med formuleringen: ”Även i fortsättningen
avser regeringen att genomföra privatiseringsprogrammet i den takt och om-
fattning som det är marknadsmässigt möjligt.” Det är en intressant formule-
ring. Det finns ingen politisk värdering i den.

Så långt är allt gott och väl med andra ord. Men sedan har vi den politiska
aspekten på privatiseringsprocessen. Anser sig näringsministern fortsätt-
ningsvis bunden av överenskommelsen om samråd med Socialdemokraterna
om partiet skulle motsätta sig nya regeringsförslag och därmed bromsa fort-
satta privatiseringssträvanden?

Det föreligger inget tvivel om att det finns en säker majoritet här i riksda-
gen som är beredd att stödja en fortsatt privatisering i en takt som inte So-
cialdemokraterna kan påverka.

Anf. 57 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Nej, det är ingen uppseendeväckande information som läm-
nas i interpellationssvaret. Vi fortsätter den politik som slogs fast i och med
riksdagsbeslutet hösten 1991.

Vi genomför privatiseringen i den takt det marknadsmässigt är möjligt,
vilket också står i den propositionen och som man kan säga ytterligare under-
ströks i den uppgörelse som gjordes mellan Socialdemokraterna och sittande
regering i höstas.

Där står att vi skall ha samråd innan någonting sker. Vi är av den princi-
piella uppfattningen att det finns all anledning att ha samråd, att efterhöra
kloka ståndpunkter och synpunkter. Vi har dock fortfarande regeringsansva-
ret och skall därför självfallet som regering fatta de erforderliga besluten ef-
ter det att samrådet är genomfört och efter det att hänsyn tagits till de olika
krav som riksdagsbeslutet från december 1991 medför.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1992193. Nr 111

Prot. 1992/93:111
17 maj 1993

Svar på
interpellationer

Enligt min uppfattning kommer därmed privatiseringsprogrammet att
fullföljas. Det kommer inte att innebära att man försäljer ett mycket stort
antal företag på kort tid. Men så står det heller inte i propositionen. Det står
i propositionen att det skall vara en ganska systematisk, långsiktig privatise-
ring, för att på det sättet bibehålla utrymme på riskkapitalmarknaden samti-
digt som vi kan tillse att vi skapar bra förutsättningar för varje enskilt före-
tag. Vår uppfattning är att en privatisering skall ge vaije enskilt företag en
starkare ställning efter privatiseringen än det hade före.

Anf. 58 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag tackar för det klarläggandet och konstaterar självfallet
att man skall hålla en överenskommelse. Man har förbundit sig till ett sam-
råd.

Men samtidigt tolkar jag ministerns uttalande på det viset, att genom att
man har genomfört ett samråd i en aktuell privatiseringsfråga och fått de syn-
punkter som det partiet kan lägga på det aktuella projektet har regeringen
sedan sin handlingsfrihet att fatta beslut om nya privatiseringar i den takt
som man marknadsmässigt bedömer som lämplig.

Anf. 59 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Det är korrekt så till vida att vi håller de samråd som den
ingångna uppgörelsen kräver. När det gäller OK Petroleum har vi enats om
att staten bör kliva ur sitt ägande och att en privatisering skall genomföras.
När det gäller Celsius Industrier har oenighet rått om endast en sak. Det är
tidpunkten för privatiseringen. Socialdemokraterna framför tvivel på att det
nu är rätt tidpunkt med tanke på läget på riskkapitalmarknaden.

Efter ett mycket stort antal kontakter med aktörer på riskkapitalmarkna-
den och med börschefen fann vi att vår bedömning var mycket klar, med
mycket stort stöd från aktörerna på marknaden, att det snarast, med hänsyn
till det mycket ringa antalet nyemissioner i vår, var ett mycket bra tillfälle att
gå fram med en bred privatisering av Celsius Industrier. Vi fullföljde samrå-
det, men när det gällde valet av tidpunkten ansåg vi oss ha mycket goda skäl
för att fullfölja vår grundläggande avsikt att gå fram denna vår.

Anf. 60 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag tackar för detta klarläggande och ser fram emot fortsätt-
ningen i enlighet med den regeringsförklaring som ni en gång har avgivit när
det gäller privatiseringsproblematiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1992/93:148 om sandsugningen utanför
Falsterbonäset

Anf. 61 Näringsminister PER WESTERBERG (m):

Herr talman! Per Stenmarck har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd
att, i samband med prövningen av fortsatt sandsugning utanför Falsterbonä-

set, vidta för att garantera att inte för stora förändringar av kustlinjen och
bottenfaunan äger rum i området.

AB Glassand och Ahlsell Mineral AB har i en gemensam skrivelse i ja-
nuari 1992 hos Sveriges geologiska undersökning (SGU) ansökt om förläng-
ning av tiden för gällande tillstånd enligt kontinentalsockellagen för täkt av
sand, grus och sten vid Västra Haken i Öresund i Vellinge kommun. Efter
remiss har SGU i enlighet med 5 § kontinentalsockelförordningen överläm-
nat ärendet till regeringen för prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län beslutade i september 1992 att inrätta Fals-
terbohalvöns havsområde i Vellinge kommun som naturreservat enligt 7 §
naturvårdslagen för att skydda områdets stora natur- och kulturvärden. Re-
servatet innefattar bl.a. det nämnda täktområdet vid Västra Haken. Reser-
vatbestämmelserna innehåller föreskrift om förbud att bedriva täktverksam-
het i någon form. Förbudet syftar till att trygga ändamålet med reservatet.

De två företagen överklagade den del av länsstyrelsens beslut som avser
förbud mot täktverksamhet.

Efter beredning i Miljö- och naturresursdepartementet avslog regeringen
i beslut nu i torsdags överklagandet om förbud mot täktverksamhet inom det
inrättade naturreservatet. Som en följd härav kom ansökningen om fortsatt
täktverksamhet - som beretts i mitt departement - vid Västra Haken i kon-
flikt med reservatbestämmelsema. Regeringen avslog därför samma dag
Glassands och Ahlsell Minerals ansökan om fortsatt täktverksamhet vid
Västra Haken.

Av vad jag nu sagt framgår att det numera råder förbud mot sandsugning
inom det inrättade naturreservatet utanför Falsterbonäset. Det har därmed
skapats garantier för att eventuella framtida förändringar av kustlinjen och
bottenfaunan i området inte kommer att ha sin orsak i sandsugning inom det
relativt vidsträckta naturreservatet.

Anf. 62 PER STENMARCK (m):

Hen talman! Om man under en följd av år har haft ett antal interpella-
tions- och frågedebatter här i kammaren, har man också lärt sig att gradera
det obligatoriska tacket till statsrådet som har avlämnat svaret. Jag skall
gärna erkänna att tacket ibland är mer obligatoriskt än ärligt. I dag kan jag
utan några som helst reservationer säga att jag är mycket nöjd med det svar
som näringsministern har avlämnat. Det finns egentligen ingen anledning för
mig att ställa några kompletterande frågor.

Jag har tagit upp den här frågan vid ett antal tillfällen under flera år och
med statsråd från olika regeringar. Det är först nu som en regering är beredd
att sätta stopp för verksamheten att bedriva s.k. sandsugning utanför Falster-
bonäset. Det finner jag mycket glädjande.

I en frågedebatt med näringsministern för ungefär ett och ett halvt år se-
dan ville jag fästa regeringens uppmärksamhet på den historiska möjlighet
som då hade uppkommit att få stopp på den här verksamheten och som be-
stod i att koncessionstiden just hade gått ut. Det är detta som regeringen nu
har utnyttjat, och det ser jag som mycket positivt.

Genom det beslut som regeringen fattade i torsdags är sådan sandsugning
inte längre tillåten. Regeringen har därmed avslagit två företags ansökningar

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar pä
interpellationer

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Svar på
interpellationer

att få bedriva täktverksamhet inom det havsområde runt Falsterbonäset som
i enlighet med 7 § naturvårdslagen nu utgör naturreservat. Regeringens be-
slut är, som jag ser det, både logiskt och riktigt. Det följer reservatbestäm-
melsema. Avsikten är, vilket också framgår av näringsministerns svar, att
skydda de mycket stora värden såväl för flora som för fauna som finns inom
området. Inom området finns stora natur- och kulturvärden som förhopp-
ningsvis nu kan räddas.

Jag lägger särskilt märke till att näringsministern säger i sitt svar: ”Reser-
vatbestämmelserna innehåller föreskrift om förbud att bedriva täktverksam-
het i någon form.” De tre sista orden finner jag särskilt glädjande.

Om det dessutom är så som flera experter med vetenskaplig inriktning i
just den här disciplinen bedömer - och de finns inte minst vid Institutionen
för teknisk vattenresurslära vid Lunds universitet - att det finns ett samband
mellan sandsugningen och den mycket stora minskningen av sand längs
stränderna under de senaste decennierna, kan beslutet också innebära stora
fördelar för turism och rekreation.

Det här skapar den möjlighet som jag tror är viktig i sammanhanget, näm-
ligen att genom ett flerårigt stopp ge naturen en chans att läka de uppkomna
skadorna. Det skapar också en unik möjlighet att verkligen undersöka om
det finns något samband mellan skadorna och den sandsugning som har be-
drivits. Kontinuerlig undersökning under exempelvis en tioårsperiod bör
kunna utröna detta eventuella samband.

Olika myndigheter har gjort olika bedömningar. Till grund för tidigare
ställningstaganden har praktiskt taget enbart legat de yttranden som SGU
gjort i sina bedömningar. Det är positivt i sammanhanget att regeringen i sin
bedömning också har lyssnat till den övriga expertis som finns på området.

Jag ber än en gång att få tacka näringsministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Konstitutionsutskottets betänkande

1992/93:KU34 Ändringar i lagen om radiosändningar av finländska televi-
sionsprogram

Finansutskottets betänkande

1992/93:FiU24 Offentlig upphandling

Utrikesutskottets betänkanden

1992/93:UU13 Sydafrika

1992/93:UU19 Säkerhet och nedrustning

1992/93:UU26 Styrnings- och samarbetsformer i biståndet

1992/93:UU27 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
1992/93:UU32 Användningen av inkomna medel för biståndsverksamhet

Trafikutskottets betänkande

1992/93:TU36 Eurofima

Jordbruksutskottets betänkande

1992/93:JoU14 Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1992/93:AU16 Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 13 maj

1992/93:687 av Margareta Gard (m) till försvarsministern om sotningsmono-
polet:

Kravet på ett upphävande av sotningsmonopolet har länge hävdats.
Gjorda undersökningar visar att samband mellan bränder och sotning endast
förekommer i de fall som fastbränsle används. Eftersom fastbränsleeldning
förekommer i begränsad omfattning kan inte monopolverksamheten försva-
ras ur brandsynpunkt.

Jag vill ställa följande fråga till försvarsministern:

Vilka åtgärder avser försvarsministern vidta för att avskaffa sotningsmo-
nopolet?

1992/93:688 av Sigrid Bolkéus (s) till försvarsministern om inbrotten i mili-
tära förråd:

Vilka åtgärder har vidtagits för att förhindra inbrott i militära förråd?

1992/93:689 av Sigrid Bolkéus (s) till förvarsministern om säker förvaring av
statens vapen:

I betänkande 1991/92:Föl2 har försvarsutskottet erfarit att överbefälhava-
ren arbetar för att anpassa gällande bestämmelser angående statens vapen
till vapenlagen.

Innebär ordet anpassning att det kommer att ställas samma krav på säker
förvaring av statens vapen som det görs av civila vapen?

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 111

Prot. 1992/93:111 1992/93:690 av Kent Carlsson (s) till utrikesministern om konflikten Israel-

17 maj 1993 Palestina:

Utrikesministern har i flera sammanhang markerat vikten av att stödja de
krafter i konflikten Israel-Palestina som eftersträvar fred och som stödjer
den pågående fredsprocessen.

Jag vill därför fråga:

Vilka konkreta åtgärder är regeringen beredd att vidta för att stödja dessa
krafter?

1992/93:691 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Bo Könberg om legitima-
tion av naprapater:

Frågan om legitimation av naprapater har diskuterats länge i riksdagen,
av Alternativkommittén (SOU 1989:60) och i Socialstyrelsen.

Senast i socialutskottets betänkande 1992/93:SoUl uttalade utskottet att
regeringen nu bör ta ställning till frågan om naprapater skall kunna legitime-
ras.

Vilka åtgärder avser stadsrådet vidta för att öppna möjlighet att legitimera
naprapater?

1992/93:692 av Magnus Persson (s) till jordbruksministern om skogsrensköt-
seln:

I betänkandet 1992/93:BoU8 i anledning av samepropositionen
(1992/93:32) behandlade bostadsutskottet med anledning av två motioner
frågan om skogssamernas rättsliga ställning.

I betänkandet anges bl.a. följande. ”Utskottet, som förutsätter att rege-
ringen utan en riksdagens uttryckliga begäran därom överväger frågan om
skogsrenskötselns villkor, utgår ifrån att frågan i lämpligt sammanhang redo-
visas för riksdagen i förening med eventuella förslag.” Riksdagen beslutade
den 15 december 1992 enligt utskottets hemställan.

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och skogssamebyarna har i en
framställning till regeringen den 1 februari 1993 med hänvisning till riksda-
gens ovan återgivna ställningstagande påkallat att ”den av riksdagen förut-
satta utredningen nu måste komma till stånd utan tidsutdräkt”.

På vilket sätt och vid vilken tidpunkt avser jordbruksministern att åter-
komma till riksdagen i frågan om skogssamernas rättsliga ställning och
skogsrenskötselns villkor mot bakgrund av riksdagens beslut?

1992/93:693 av Rune Evensson (s) till kommunikationsministern om åtgär-
der för att förhindra skred i Göta älvdal:

För en månad sedan inträffade ett skred vid Agnesberg, varvid ett strand-
område rasade ut i Göta älv. Detta skredområde måste nu säkras, älvfåran
återställas och strandlinjen stabiliseras.

Åtgärder måste också vidtas för att förhindra ytterligare skred i älvdalen.
Göta älvdalen är en av landets viktigaste trafikkorridorer. För att garantera

den framtida trafiken på såväl järnvägen, riksvägen som älven måste ris-
kerna för skred elimineras.

I anledning av det inträffade vill jag ställa följande fråga:

Avser kommunikationsministern vidta åtgärder för att garantera den
framtida trafiken i Göta älvdal?

1992/93:694 av Birger Andersson (c) till socialministern om principerna för
lokalisering av nya myndigheter:

Riksdagen har när det gäller lokalisering av nya myndigheter vid flera till-
fällen uttalat att det är viktigt att välja annan lokaliseringsort än Stockholm.

Statens institutionsstyrelse skall enligt regeringsbeslut förläggas till Stock-
holms kommun.

Med anledning härav vill jag fråga statsrådet:

I vilken utsträckning har socialministern följt och i vilken utsträckning
kommer socialministern att följa riksdagens uttalade principer?

1992/93:695 av Kent Carlsson (s) till justitieministern om Säpos samarbete
med Israels underrättelsetjänst:

Säkerhetspolisen har tidigare samarbetat med bl.a. Israels säkerhetstjänst
i syfte att få information som kan vara till nytta i bekämpningen av interna-
tionell terrorism. Samarbetet bedrevs under en tid under namnet Kilowatt-
gruppen. När samarbetet blev mer allmänt känt ändrades namnet och sekre-
tessen kring detta skärptes.

Detta samarbete kan bl.a. leda till att palestinier som ansöker om asyl i
Sverige får sina namn utlämnade till den israeliska säkerhetstjänsten. Inte
minst med tanke på staten Israels allmänna inställning till PLO och den pa-
lestinska befrielsekampen verkar ett sådant förfarande olämpligt. Risken är
uppenbar att den israeliska säkerhetstjänsten i sina informationer till Säpo
kan komma att beteckna alla politiskt aktiva palestinier som ansöker om asyl
här som ”terrorister”.

Jag vill därför fråga justitieminister Hellsvik om regeringen har givit Säpo
tillstånd att bedriva denna form av samarbete?

1992/93:696 av Kent Carlsson (s) till kulturministern om regeringens inställ-
ning till kosovaalbanska flyktingar:

En stor grupp flyktingar från Kosova sökte under förra året skydd i Sve-
rige. Många av dessa flyktingars ansökningar har nu behandlats, och den
större delen flyktingar har inte beviljats asyl i Sverige. 10000-tals kosovaal-
baner väntar nu på att avvisas från Sverige.

Det finns nu många rapporter om att kosovaalbaner som utvisas från Sve-
rige misshandlas, fråntas pass, utsätts för trakasserier och åläggs reseförbud
av de serbiska myndigheterna vid återkomsten.

Jag vill därför fråga kulturministern om regeringen och de myndigheter
som sköter asylprövningen kommer att förändra sin inställning till att nu ut-
visa kosovaalbaner?

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Prot. 1992/93:111 1992/93:697 av Kent Carlsson (s) till kulturministern om regeringens inställ-

17 maj 1993 ning till algeriska flyktingar:

Amnesty International rapporterade för cirka två veckor sedan att över-
greppen mot de mänskliga rättigheterna i Algeriet har ökat kraftigt. Framför
allt riktar sig övergreppen mot personer som stöder eller verkar i oppositio-
nen. Det förekommer tortyr, frihetsberövanden utan rättegång, misshandel
m.m.

Även till Sverige har flyktingar kommit från Algeriet och sökt asyl med
hänvisning till sin aktivitet i oppositionen och därmed risken att utsättas för
övergreppen från regimens sida.

Jag vill därför fråga kulturminister Friggebo om Amnestys rapport om
övergreppen mot mänskliga rättigheter i Algeriet föranleder någon föränd-
ring av inställningen till algerier som söker asyl i Sverige?

1992/93:698 av Jan-Olof Franzén (m) till jordbruksministern om eftergym-
nasiala skogliga utbildningen:

Den skogliga utbildningen har under flera år varit föremål för utredningar.
Skogsutbildningsgruppen inom SLU lade i november 1992 fram sitt slutför-
slag om ett nytt treårigt skogsmästareprogram omfattande 120 poäng.

SLU:s styrelse beslutade nyligen att förlänga tiden för intag till nuvarande
utbildningar med ytterligare två år. Någon utbildning kommer inte att ske i
södra Sverige när utbildningen i Värnamo definitivt upphör i slutet av 1993.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta så att skoglig utbildning kan bedri-
vas i södra Sverige utanför Sveriges Lantbruksuniversitet?

1992/93:699 av Margareta Israelsson (s) till justitieministern om utlämnande
från domstol av filmer med barnpornografi:

Svea hovrätt kräver att Stockholms tingsrätt skall lämna ut kopior på fil-
mer som beslagtagits i barnporrhärvan i Huddinge. Hovrätten anför sekre-
tesslagen som skäl för sitt beslut. Detta innebär att de barn som utsatts för
sexuella övergrepp och samtidigt fråntagits sin identitet, genom att deras an-
sikten lindats för, eller som av andra skäl inte kunnat identifieras, inte skyd-
das av tryckfrihetsförordningen. Dessa barn skall nu säljas vidare till dem
som kan betala för filmkopiorna och utsätts på så sätt för övergrepp om igen
av de nya åskådarna.

Mot bakgrund av detta frågar jag:

Är justitieministern beredd att vidta några åtgärder för att förhindra ett
utlämnande av filmerna?

1992/93:700 av RolfL Nilson (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om åtgärder
mot kinesiskt tvångsarbete:

I protest mot kränkningar av mänskliga rättigheter har jeansjätten Levis
beslutat dra sig ur Kina, meddelades för några dagar sedan. Detta företag är
ett av flera amerikanska företag, som håller på att upprätta en uppförande-

kod. Andra är Sears och Nike. Levis tog beslutet efter en granskning av 600
underleverantörer i 30 länder, bl.a. Kina.

Internationella textilarbetarfederationen har uppmanat EG att utöva på-
tryckningar på Kina för att få slut på tvångsarbetet där genom att hota stoppa
dess Gattanslutning.

Tvångsarbetet i Kinas Gulag, de s.k. omskolningslägren, är mycket omfat-
tande. Textilarbetarfederationen talar om miljoner fångar i lägren, där det
även förekommer tortyr. Här produceras många varor för export: textilier,
kläder, verktyg, leksaker, bandspelare m.m. Lägren är underleverantörer till
utländska företag av bl.a. motorer, oljepumpar och annan utrustning för bi-
lar. Volvo fick för några år sedan ett kinesiskt erbjudande om att få använda
fångar som billig arbetskraft men avvisade det.

Jag vill fråga utrikeshandelsministern:

Har regeringen inom Gatt och i de direkta handelsförbindelserna tagit upp
det kinesiska tvångsarbetet för att åstadkomma en förbättring?

1992/93:701 av Eva Zetterberg (v) till justitieministern om utlämnande från
domstol av filmer med barnpornografi:

I den pågående rättegången vid Stockholms tingsrätt i ett uppmärksammat
barnpornografimål framgår att tingsrätten tvingats att sälja bampornogra-
fiska filmer. Orsaken sägs vara en kollission mellan olika lagar.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vad avser regeringen göra för att förhindra att domstolar tvingas sälja be-
slagtagen barnpornografi?

1992/93:702 av Ulla Orring (fp) till finansministern om de fördelningspoli-
tiska effekterna av den ekonomiska politiken:

Att säkra en rättvis fördelning är en viktig del i en liberal ekonomisk poli-
tik. Av störst betydelse för den fördelningspolitiska rättvisan är tryggad sys-
selsättning, god tillväxt, låg inflation och låga räntor.

Men i debatten kring fördelningsfrågorna sker ofta en ensidig fokusering
på kortsiktiga effekter av förändringar av skatter och bidrag. Effekterna av
den allmänna ekonomiska utvecklingen glöms bort.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser finansministern för riksdagen redovisa beräkningar av de fördel-
ningspolitiska effekterna av den ekonomiska politiken sedan hänsyn tagits
till effekter på arbetslöshet, tillväxt, inflation och ränteläge?

1992/93:703 av Georg Andersson (s) till statsministern om Öresundsbron:

Det föreligger ett bindande avtal mellan Sverige och Danmark om att
bygga én bro mellan Malmö och Köpenhamn för såväl bil- som tågtrafik.
Enligt avtalet åligger det regeringarna att bedriva förberedelserna så att an-
läggningsarbetena kan påbörjas år 1993.

I regeringsförklaringen har angetts att avgörande för bedömningen vid
miljöprövningen är att den s.k. nollösningen vad gäller vattengrenomström-

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

ningen mellan Östersjön och Kattegatt kan säkerställas. Av de officiella re-
missvaren till regeringen framgår att en sådan lösning är möjlig.

Skiftande signaler från regeringskansliet ger intryck av oenighet inom re-
geringen i fråga om ambitionerna att fullfölja avtalet. Vidare föreligger det
uppenbara försummelser från den svenska regeringens sida beträffande
koordineringen av miljöprövningen med den danska regeringen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern om regeringen har ambi-
tionen att driva arbetet beträffande Öresundsförbindelsen så att anlägg-
ningsarbetena kan påbörjas under innevarande år.

den 14 maj

1992/93:704 av Chatrine Pälsson (kds) till statsrådet Reidunn Laurén om ut-
lämnande från domstol av filmer med barnpornografi:

Svea hovrätt har nu än en gång beordrat Stockholms tingsrätt att lämna ut
kopior av de filmer som beslagtagits i barnporrhärvan i Huddinge. Enligt
sekretesslagen 15:4 skall en myndighet på begäran av enskild lämna uppgift
ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte mö-
ter.

Jag finner det dock oerhört stötande att en domstol över huvud taget kan
bli skyldig att lämna ut kopior av handlingar när den enda orsaken till att
handlingarna finns vid domstolen är att det kan vara brottsligt att sprida in-
nehållet.

Offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen är något vi vill värna
om. Men vid fall som innebär att människofömedrande och kränkande ma-
terial om barn får tillåtas att lämnas ut under förevändning att man vill ha
offentlig insyn i rättsväsendet måste det finnas möjligheter att stoppa sprid-
ningen. Statsrådet har tidigare sagt att hon omedelbart skulle ta initiativ till
att behovet av lagändring undersöks närmare.

Avser statsrådet mot bakgrund av att allt fler vill ha kopior av barnpornog-
rafivideorna vidta åtgärder för att ytterligare snabba på en eventuell lagänd-
ring?

1992/93:705 av Lena Hjelm-Wallén (s) till statsrådet Alf Svensson om ökat
bistånd till Burkina Faso:

Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder. Det svenska biståndet
utgörs i huvudsak av miljöinsatser (byskogsprogram, energisnåla spisar
m.m.) inom ramen för det s.k. Sahel-programmet. Sverige har ett begränsat
samarbete med länderna i fransktalande Afrika, av tradition och av behovet
att koncentrera svenska biståndsinsatser. Det framgångsfulla samarbetet
med Burkina Faso, liksom den positiva samhällsutvecklingen där, borde
göra det möjligt att öka biståndet. Miljöområdet bör också fortsättningsvis
ha prioritet men även konstruktivt demokratibistånd vore lämpligt.

Är biståndsministern beredd att öka biståndet till Burkina Faso?

1992/93:706 av Chatrine Pålsson (kds) till näringsministern om Mönsterås
bruk:

Södra Skogsägarna, en av de världsledande koncernerna i sulfatmassatill-
verkning, planerar att utöka produktionen i Mönsterås i Kalmar län. Råva-
rutillgången, marknaden, tekniken och givna tillstånd talar för en utbyggnad
av Mönsterås bruk. Men trots ett starkt utgångsläge är inte Södra Skogsägar-
nas egna kapital tillräckligt för utbyggnad i dagsläget. En utbyggnad borde
dock inte bara vara i Södra Skogsägarnas, Mönsterås kommuns och regio-
nens intresse. Det borde även vara i landets intresse.

Investeringen, som är beräknad till fyra miljarder, är den största plane-
rade industriinvesteringen i Sverige under 1990-talet. Utbyggnaden beräk-
nas ge 700-800 permanenta nya arbetstillfällen, räknat från skogsbruk till
industri. I det rådande läget finns det starka skäl för att tidigarelägga projek-
tet. Regering och riksdag har tidigare av konjunkturpolitiska skäl anvisat
särskilda ekonomiska medel för tidigareläggningar av investeringar inom
vissa statliga affärsverk.

Avser regeringen ta upp överläggningar med Södra Skogsägarna AB angå-
ende statliga insatser för tidigareläggning av planerad ubyggnad vid Möns-
terås Bruk?

1992/93:707 av Lotta Edholm (fp) till statsrådet Alf Svensson om brott i Etio-
pien mot de mänskliga rättigheterna:

Sverige har ett väl utvecklat biståndssamarbete med Etiopien. Nu kom-
mer mycket oroväckande signaler från Etiopien om att brotten mot de
mänskliga rättigheterna åter ökat i omfattning. Ett stort antal lärare vid uni-
versitetet i Addis Abeba har av politiska skäl avskedats från sina tjänster
och fängslats. Regimen för också en etniskt färgad politik som riskerar att
ytterligare förvärra problemen i Etiopien.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser biståndsministern, via biståndssamarbetet, vidta några åtgärder för
att stävja brotten mot de mänskliga rättigheterna i Etiopien?

1992/93:708 av Inga-Britt Johansson (s) till statsrådet Beatrice Ask om han-
dikappade barns rätt att välja skola:

Så har alltså det hänt som många befarat. Handikappade barn är inte väl-
komna i en privatiserad skola. Styrelsen för den än så länge kommunala sko-
lan i Bö i Göteborg har skrivit brev till föräldrar till handikappade barn som
antagits till skolan med innebörd att om skolan blir privat så är de inte väl-
komna. Enligt styrelsen beror detta på bristande pengar trots att skolan i
privat regi får 1,5 miljoner kronor mer än om den fortsätter som kommunal.
Skolan räknar med att godkännas som friskola fr.o.m. höstterminen 1993.

Ett av barnen är lindrigt utvecklingsstört och behöver assistent. För detta
barn är det naturligtvis extra viktigt att hon kan fortsätta tillsammans med
sina gamla kamrater från dagis, och det är dessutom den skola som ligger
närmast hemmet.

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Eftersom allt fler skolor ansöker om att få bli friskolor finns en stor risk
att barn som kräver litet extra insatser och som därför inte är önskvärda
kommer att stängas ute från sin invanda miljö.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att även handikappade barn
skall kunna välja skola?

1992/93:709 av Inger René (m) till justitieministern om föreskrifterna om
häktning:

Uppenbarligen kan en person som dömts till hårt staff släppas fri från häk-
tet under en eventuell överklagandetid. Detta förhållande stämmer inte med
det allmänna rättsmedvetandet!

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta?

1992/93:710 av Bengt Silfverstrand (s) till justititeministern om överföringen
av pensionsmedel till forskning:

Regeringen föreslår i prop. 1992/93:171 ”Forskning i frontlinjen” och
prop. 1992/93:231 ”Högskolor i stiftelseform” att genom ändring av lagen
(1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden överföra pen-
sionsmedel dels till tre forskningsstiftelser, dels för att omvandla två statliga
högskolor till stiftelser.

Hade det varit möjligt att på samma rättsliga grunder och för samma ända-
mål ta i anspråk medel ur fjärde AP-fonden?

1992/93:711 av Lars Moquist (nyd) till statsrådet Bo Könberg om smittsprid-
ningen från hivpositiva afrikaner:

I Läkartidningen nr 15/1993 skriver två överläkare och tillika smittskydds-
läkare att många hivpositiva afrikaner nonchalerar smittskyddsreglerna.
Man säger: ”En oroande ökning av smittspridning från hivpositiva afrikaner
sker i Stockholms län. På grund av kulturella olikheter har de smittade afri-
kanerna svårt att inse allvaret i situationen. De har många sexuella kontakter
utan att följa förhållningsreglerna från smittskyddsläkaren. Dessutom före-
faller dessa afrikaner vara påfallande smittsamma.”

Av artikeln framgår att bekymren med afrikanerna tycks bero på stora
kulturella och etiska olikheter som har visat sig vara mycket svåra att över-
brygga. Många är osmittade vid sin asylansökan men smittas vid regel-
bundna täta besök i hemlandet. Numera är merparten som får uppehållstill-
stånd anknytningsfall, vilka inte passerar någon asylsluss och därför inte er-
bjuds någon hivtest. Man pekar också på att användandet av kondom är
främmande i den afrikanska kulturen.

Man måste fråga sig om det är rimligt att hivsmittade personer som bryter
mot svenska grundläggande värderingar och mot svensk lagstiftning skall få
uppehållstillstånd här.

Avser statsrådet vidtaga några åtgärder - och i så fall vilka - för att få bukt
med detta hivproblem?

1992/93:712 av Göthe Knutson (m) till näringsministern om Uddeholm Too-
ling:

Styrelsen för den statligt ägda österrikiska stålkoncernen Böhler Udde-
holm har nu beslutat om nedläggning av valsverket i Hagfors. 270 anställda
mister sina arbeten. Ca 700 arbetstillfällen har därmed gått förlorade sedan
statsägda Austrian Industries AG och Voest Alpine Stahl AG köpte Udde-
holm Tooling med drygt 1 400 anställda.

Enligt den österrikiske koncernchefen är nedläggningsbeslutet i Hagfors
definitivt. Den österrikiske ministern för statliga industrier har av allt att
döma inte låtit vidta de omprövningar av tidigare beslut som begärts från
svensk sida.

Återstår nu att den statliga österrikiska koncernen Voest Alpine tar sitt
moraliska och faktiska ansvar för ny sysselsättning i Hagfors i enlighet med
det policydokument som undertecknades vid förvärvet av Uddeholm Too-
ling. Enligt min bedömning bör ytterligare tryck sättas på den österrikiska
regeringen.

Väl medveten om de ansträngningar som näringsminister Per Westerberg
hittills gjort vill jag fråga vilka ytterligare åtgärder näringsministern avser att
vidta.

1992/93:713 av Bengt Hurtig (v) till statsministern om FN:s fredsoperation i
Cambodja:

FN:s fredsoperation i Cambodja (Untac) håller på att gå över styr. Valet
den 23-28 maj har på förhand utdömts av Pol Pot som en konspiration mel-
lan Untac, västmakterna och Vietnam för att utrota den khmeriska rasen.
Om hans trupper saboterar valet, har FN bara två saker att välja på, sade
Australiens utrikesminister häromdagen. Antingen får Untac packa sina
väskor och lämna landet eller också måste FN-mandatet ändras så att det blir
en operation under kapitel 7 i FN-stadgan. FN-trupperna förmår inte skydda
befolkningen. Pol Pot-armén, som kontrollerade 5 % av landet innan FN
kom in, bedöms nu hålla 40%. Den har 5 000 man klara för en ny offensiv.

Det reses krav från allt fler håll på att säkerhetsrådet skall ändra Untacs
mandat. En statssekreterare i amerikanska UD har föreslagit en internatio-
nell krigsförbrytelsetribunal. FN måste också se över kompetensen och he-
derligheten hos Untacpersonalen. Det har förekommit grova övergrepp.
Bulgarien skickade straffångar som soldater. Prostitution och hivsmitta har
spritts. Dollarflödet har satt fart på inflationen.

Jag vill fråga statsministern:

Har regeringen gjort någon framställning till FN:s generalsekreterare om
att förstärka Untacs mandat?

1992/93:714 av Elvy Söderström (s) till kulturministern om dagstidningsdist-
ributionen på lördagar:

Enligt uppgift planerar Postverket kraftiga avgiftshöjningar för lördagsut-
bäring av dagstidningar fr.o.m. den 1 januari 1994. Priset sägs bli 30 kr per

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

prenumerant och utbärningstillfälle. Risken är därför stor att framför allt de
prenumeranter som bor på landsbygden blir utan dagstidning på lördagarna.

Detta hotar att slå sönder viktiga delar av systemet med distributionssam-
verkan och att radikalt förändra konkurrenssituationen på en rad lokala tid-
ningsmarknader. Detta kan inte vara förenligt med yttrandefriheten.

Risken är också stor att de intentioner statsmakterna lagt till grund för den
aktuella formen av statligt stöd inte kan fullföljas.

Min fråga till kulturminister Birgit Friggebo är:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att trygga dagstidningsdistributio-
nen på lördagar?

1992/93:715 av Ines Uusmann (s) till kommunikationsministern om Postens
prissättning för tidningsdistribution:

Enligt uppgift planerar Postverket kraftiga avgiftshöjningar för lördagsut-
bärning av dagstidningar fr.o.m. den 1 januari 1994. Det kommer att kosta
upp till 30 kr per exemplar och utbärningstillfälle. Risken är därför stor att
framför allt de prenumeranter som bor på landsbygden blir utan dagstidning
på lördagarna.

Min fråga till kommunikationsministern är:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att Postverkets agerande i fråga
om prissättning för tidningsdistributionen på lördagar inte skall gå stick i stäv
med statsmakternas intentioner i fråga om distributionsstödet till dagspres-
sen?

11 § Kammaren åtskildes kl. 13.19.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 5 § anf. 33 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

IBarbro Nordström

Innehållsförteckning

Måndagen den 17 maj

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Svar på interpellation 1992/93:165 om kärnvapenprov och dump-

ning av radioaktivt avfall............................ 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Maj Britt Theorin (s)

3 § Svar på interpellation 1992/93:170 om förbud mot vissa landminor

m.m........................................... 7

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Maj Britt Theorin (s)

4 § Svar på interpellation 1992/93:106 om utbudet av bröstmjölkser-

sättning i u-länder ................................ 13

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Eva Zetterberg (v)

5 § Svar på interpellationerna 1992/93:125, 126, 127, 128, 129, 130,

131 och 132 om en FN-konvention som definierar systematiska
våldtäkter som krigsförbrytelser ...................... 19

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Maj Britt Theorin (s)

Berith Eriksson (v)

Charlotte Branting (fp)

Marianne Andersson (c)

Gullan Lindblad (m)

Annika Åhnberg (-)

Margareta Viklund (kds)

Viola Furubjelke (s)

6 § Svar på interpellation 1992/93:134 om Volvos fabrik i Kalmar

m.m........ 38

Näringsminister Per Westerberg (m)

Agne Hansson (c)

Bengt Kronblad (s)

7§ Svar på interpellation 1992/93:137 om privatisering av statliga
företag ......................................... 48

Näringsminister Per Westerberg (m)

Bengt Dalström (nyd)

8§ Svar på interpellation 1992/93:148 om sandsugningen utanför

Falsterbonäset ................................... 50

Näringsminister Per Westerberg (m)
Per Stenmarck (m)

9 § Bordläggning....................................... 52

10 § Anmälan om frågor

1992/93:687 av Margareta Gard (m) om sotningsmonopolet . 53

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

1992/93:688 av Sigrid Bolkéus (s) om inbrotten i militära förråd 53

1992/93:689 av Sigrid Bolkéus (s) om säker förvaring av statens

vapen........................................ 53

1992/93:690 av Kent Carlsson (s) om konflikten Israel-Pale-

stina ......................................... 54

1992/93:691 av Gullan Lindblad (m) om legitimation av napra-
pater ......................................... 54

1992/93:692 av Magnus Persson (s) om skogsrenskötseln.... 54

1992/92:693 av Rune Evensson (s) om åtgärder för att för-

hindra skred i Göta älvdal......................... 54

1992/93:694 av Birger Andersson (c) om principerna för lokali-
sering av nya myndigheter......................... 55

1992/93:695 av Kent Carlsson (s) om Säpos samarbete med Is-
raels underrättelsetjänst.......................... 55

1992/93:696 av Kent Carlsson (s) om regeringens inställning till
kosovaalbanska flyktingar......................... 55

1992/93:697 av Kent Carlsson (s) om regeringens inställning till
algeriska flyktingar.............................. 56

1992/93:698 av Jan-Olof Franzén (m) om eftergymnasiala skog-

liga utbildningen................................ 56

1992/93:699 av Margareta Israelsson (s) om utlämnande från

domstol av filmer med barnpornografi............... 56

1992/93:700 av Rolf L Nilson (v) om åtgärder mot kinesiskt

tvångsarbete................................... 56

1992/93:701 av Eva Zetterberg (v) om utlämnande från dom-

stol av filmer med barnpornografi................... 57

1992/93:702 av Ulla Orring (fp) om de fördelningspolitiska ef-

fekterna av den ekonomiska politiken................ 57

1992/93:703 av Georg Andersson (s) om Öresundsbron..... 57

1992/93:704 av Chatrine Pålsson (kds) om utlämnande från

domstol av filmer med barnpornografi............... 58

1992/93:705 av Lena Hjelm-Wallén (s) om ökat bistånd till Bur-

kina Faso...................................... 58

1992/93:706 av Chatrine Pålsson (kds) om Mönsterås bruk.. 59

1992/93:707 av Lotta Edholm (fp) om brott i Etiopien mot de

mänskliga rättigheterna........................... 59

1992/93:708 av Inga-Britt Johansson (s) om handikappade

barns rätt att välja skola.......................... 59

1992/93:709 av Inger René (m) om föreskrifterna om häktning 60
1992/93:710 av Bengt Silfverstrand (s) om överföringen av pen-

sionsmedel till forskning.......................... 60

1992/93:711 av Lars Moquist (nyd) om smittspridningen från

hivpositiva afrikaner............................. 60

1992/93:712 av Göthe Knutson (m) om Uddeholm Tooling.. 61

1992/93:713 av Bengt Hurtig (v) om FN:s fredsoperation i

Cambodja..................................... 61

1992/93:714 av Elvy Söderström (s) om dagstidningsdistributio-
nen på lördagar................................. 61

1992/93:715 av Ines Uusmann (s) om Postens prissättning för
tidningsdistribution.............................. 62

Prot. 1992/93:111

17 maj 1993

gotab 43955, Stockholm 1993

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:111 Måndagen den 17 maj

Riksdagens protokoll

1992/93:111

1 § Justering av protokoll

2 § Svar på interpellation 1992/93:165 om kärnvapenprov och dump-ning av radioaktivt avfall

3 § Svar på interpellation 1992/93:170 om förbud mot vissa land-minor m.m.

4 § Svar på interpellation 1992/93:106 om utbudet av bröstmjölkser-sättning i u-länder

6 § Svar på interpellation 1992/93:134 om Volvos fabrik i Kalmarm.m.

7 § Svar på interpellation 1992/93:137 om privatisering av statligaföretag

8 § Svar på interpellation 1992/93:148 om sandsugningen utanförFalsterbonäset

9 § Bordläggning

10 § Anmälan om frågor

Måndagen den 17 maj

2 § Svar på interpellation 1992/93:165 om kärnvapenprov och dump-
ning av radioaktivt avfall

3 § Svar på interpellation 1992/93:170 om förbud mot vissa land-
minor m.m.

4 § Svar på interpellation 1992/93:106 om utbudet av bröstmjölkser-
sättning i u-länder

6 § Svar på interpellation 1992/93:134 om Volvos fabrik i Kalmar
m.m.

7 § Svar på interpellation 1992/93:137 om privatisering av statliga
företag

8 § Svar på interpellation 1992/93:148 om sandsugningen utanför
Falsterbonäset