Riksdagens protokoll
1992/93:100

Tisdagen den 27 april

Kl. 14.00-16.33

18.00-19.01

Protokoll

1992/93:100

1 § Meddelande om voteringarna onsdagen den 28 april

Anf. 1 TALMANNEN:

Jag får meddela att det vid morgondagens arbetsplenum inte blir någon
votering kl. 9.00. Första voteringen för dagen äger rum efter debatten om
utrikesutskottets betänkande UU14, som av utskottet beräknats ta två tim-
mar.

2 § Meddelande om information från regeringen

Anf. 2 TALMANNEN:

Jag får meddela att utrikesminister Margaretha af Ugglas (m) torsdagen
den 6 maj kl. 14.00 lämnar information om aktuella ESK-frågor under ordfö-
randeskapet.

3 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 21 april.

4 § Meddelande om svar på interpellationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1992/93:134

Till riksdagen

Interpellation nr 134, framställd av Agne Hansson, om Volvos fabrik i
Kalmar m.m., besvaras först den 17 maj på grund av att frågeställaren ej har
möjlighet att närvara i riksdagen den 23 april. Därefter är nu fastställt datum
första bästa som passar både kammarkansliet och undertecknad.
Stockholm den 14 april 1993

Per Westerberg 1

1 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 100

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Interpellation 1992/93:137

Till riksdagen

Simon Liliedahl har tillställt mig en interpellation nr 1992/93:137 om pri-
vatisering av statliga företag.

På grund av resa har jag inte möjlighet att besvara interpellationen inom
föreskriven tid. Interpellationen kommer att besvaras måndagen den 17
maj.

Stockholm den 21 april 1993

Per Westerberg

Interpellationema 1992/93:125-132

Till riksdagen

Till mig har ställts åtta interpellationer om en FN-konvention som definie-
rar systematiska våldtäkter som krigsförbrytelser, nr 125 av Maj Britt Theo-
rin, nr 126 av Berith Eriksson, nr 127 av Harriet Colliander, nr 128 av Char-
lotte Branting, nr 129 av Marianne Andersson, nr 130 av Gullan Lindblad,
nr 131 av Annika Åhnberg och nr 132 av Margareta Viklund.

På grund av utrikes resa har jag inte möjlighet att besvara interpellatio-
nerna inom föreskriven tid. Interpellationema kommer att besvaras månda-
gen den 17 maj.

Stockholm den 20 april 1993

Alf Svensson

Interpellation 1992/93:133

Till riksdagen

Med anledning av att interpellanten ej haft möjlighet att ta emot interpel-
lationssvaret beträffande interpellation 1992/93:133 av Berndt Ekholm (s),
”Uppföljning av parlamentarikerkonferensen i Brasilia”, inom utsatt tid, har
överenskommits att interpellationen besvaras fredagen den 28 maj 1993.
Stockholm den 16 april 1993

Olof Johansson

5 § Svar på fråga 1992/93:556 om Panguedammen

Anf. 3 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jan Jennehag har frågat miljöministern om miljöåtagandena
enligt Agenda 21 kommer att respekteras vid behandlingen av framställ-
ningen om finansiering av Panguedammen.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Jan Jennehags fråga är föranledd av att BITS styrelse i slutet av mars be-
slutade att bevilja en u-kredit om högst 225 miljoner kronor till nämnda vat-
tenkraftprojekt vid Pangue utmed Bio-Bio-floden. Den svenska krediten ut-
gör en mindre del av den totala projektkostnaden på ca 3,5 miljarder kronor,

varav Världsbanken genom International Finance Corporation finansierar
25 %. Jag välkomnar denna möjlighet att klargöra en del miljöaspekter med
anknytning till detta projekt.

Den svenska biståndskrediten syftar till att stödja Chiles ansträngningar
att utveckla sitt land. Den ekonomiska utveckling som ägt rum i Chile under
senare år, och äger rum, har inneburit att landet behöver bygga ut sin energi-
försörjning. Denna utveckling har vi anledning att välkomna ty ekonomisk
utveckling är nödvändig för ökat välstånd. Ökat välstånd gynnar en fortsatt
positiv demokratisk utveckling. Studier påvisar att den utvunna energieffek-
ten skulle bli mycket hög i relation till den yta som måste dämmas över.

Samtidigt vet vi att utbyggnad av inhemsk energiförsörjning oundgängli-
gen medför ingrepp i miljön och hydrologin, såväl uppströms som nedströms
från dammbyggnaden. Den innebär även ingrepp i den biologiska mångfal-
den och den lokala befolkningens levnadsvillkor. Miljöåtagandena från
Agenda 21 utgör onekligen en påminnelse om behovet av avvägning mellan
å ena sidan berättigade behov av energiförsörjning och å andra sidan projek-
tets påverkan på miljön.

Miljöaspekterna har redan uppmärksammats inför beslut om finansiering
av projektet, såväl inom IFC som inom BITS.

I de avseenden miljöanalysen bedömts vara ofullständig har utländska fi-
nansiärer begärt att analysen kompletteras för att utbetalning av medel skall
ske. För svenskt vidkommande lämnades den beviljade BITS-krediten med
förbehåll att analysen av miljökonsekvenser kompletteras i vissa avseenden.
De kompletterande studier, som BITS tagit initiativ till, kommer även att
belysa miljökonsekvenserna nedströms, och bedömningar kommer att in-
hämtas även från sociologisk sakkunskap. Om ytterligare utbyggnad av vat-
tenkraften längs floden blir aktuell kommer en helt ny miljökonsekvensana-
lys att genomföras.

Jag kan därför säga att miljöåtagandena från Agenda 21 i hög grad varit
vägledande vid behandlingen av framställningen om finansiering av Pangue-
dammen.

Anf. 4 JAN JENNEHAG (v):

Fru talman! Jag tackar statsrådet Alf Svensson för svaret. Den här frågan
har ju väckt en viss uppmärksamhet internationellt. En mängd protester från
miljöorganisationer runt om i världen har rests.

Visst kan man säga som statsrådet gör, att det alltid är en konflikt när det
gäller vad som är rimligt vid utbyggnader av den här karaktären, konflikter
av miljömässig och ekonomisk natur.

För att börja från början så planerades projektet under Pinochetdiktatu-
rens regim. Under den tiden konsulterades mycket få lokala intressen - om
ens några. Planeringsprocessen har fortgått, och jag tror, även om mycket
har hänt i Chile i positiv riktning, att just den här frågan är ett exempel på
att den lokala befolkningen har blivit överkörd.

Den uppmärksamhet som BITS ur miljösynpunkt har ägnat frågan vill jag
nog kalla något tvivelaktig. BITS bedömning är naturligtvis att IFC har tagit
hänsyn till miljöaspekterna. Men om man undersöker vad som händer i
Chile nu, finner man att denna fråga är föremål för avgörande i chilensk

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

domstol. Jag tycker nog att BITS bör avhålla sig från att ge pengar till pro-
jektet innan saken är färdigbehandlad i chilensk domstol, annars ser ju in-
tressenterna i Chile att ett svenskt stöd föregriper domstolens behandling.

Vad gäller de förbehåll som BITS-krediten har om att analysen av miljö-
konsekvenser skall kompletteras i vissa avseenden, undrar jag vilka avseen-
den som avses.

Det är väl känt att det här projektet nästan förutsätter ytterligare utbygg-
nader för att bli lönsamt totalt. Vad skall då tillkomma? Man skulle också
kunna säga: Det är så dags då! Med erfarenhet från andra projekt vet vi att
man, om man väl kört i gång ett projekt, också driver igenom den här typen
av åtgärder.

Anf. 5 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag tycker att vi skall vara överens om - det är vi säkert också,
Jan Jennehag och jag - att Chile hittills har lyckats mycket bra att ta sig ur
det förfärliga grepp i vilket Pinochetregimen och diktaturen höll chilenarna.
Chile har en ekonomisk tillväxt som man måste säga är imponerande och
behövlig. Det görs också sociala satsningar. Dessa satsningar kunde natur-
ligtvis vara större, men det finns ändå anledning att känna tillfredsställelse
över dem.

När den chilenska regeringen, som väldigt många andra regimer i denna
situation, inser och kommer fram till att man behöver mer energi, kan man
räkna med att man genast hamnar på kollisionskurs med vissa intressen.

Fru talman! Jag tycker ändå att det som BITS, som inte är den stora entre-
prenören i detta sammanhang, har gjort från svensk sida och de krav som
har ställts är av den karaktären att man måste se positivt på detta projekt.
Enligt de uppgifter som jag har fått är det ingen oerhört stor hop människor
som drabbas av denna dammanläggning. Det rör sig om 50-60 personer. Det
är naturligtvis i och för sig många människor. Men mot detta kan man säga
att oerhört många människor drabbas socialt och ekonomiskt om de inte får
tillgång till energi.

Anf. 6 JAN JENNEHAG (v):

Fru talman! Om det är 50-60 personer som drabbas, vill jag låta vara
osagt. Det finns skilda uppgifter om detta. Men beräkningen att 22 000 hek-
tar ställs under vatten kan vi inte komma bort ifrån. Det finns här en befolk-
ning som lever i en kultur som har den här marken som förutsättning för att
den skall kunna fortsätta med sitt traditionella liv. Detta är ställt utom allt
tvivel.

BITS har i sin bedömning kommit fram till en annan slutsats än det norska
biståndsorganet har gjort. Jag utgår från att man har haft samma grundfakta
att tillgå. Då är min fråga till statsrådet: I vilka stycken skiljer sig BITS och
NORAD, som det norska biståndsorganet heter, åt? Och vad är det som har
gjort att BITS bedömning är den som är den rimliga?

Anf. 7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Först skall vi slå fast att dessa indianer lever under utomor-
dentligt miserabla förhållanden. Det försvarar i och för sig inte miljöing-

repp, men jag tycker ändå att detta skall sägas i sammanhanget. Därtill skall
även läggas att man nu kommer att ta fram en fond från projektets avkast-
ning och att dessa pengar är avsedda att återföras till indianbefolkningen.
Det ligger trots allt något positivt i detta.

Sedan kan varken jag eller Jan Jennehag här analysera och rannsaka NO-
RAD :s hjärta och njurar. Men jag tycker att det är mycket viktigt att BITS
gör sin analys och drar sina konklusioner. Jag har, fru talman, ingen anled-
ning att tycka att man har dragit fel konklusioner.

Anf. 8 JAN JENNEHAG (v):

Fru talman! Att urbefolkningar lever uselt och att de skall kompenseras
genom ingrepp i sin naturliga miljö har vi hört förut, och historiens spår för-
skräcker. Jag befarar att liknande saker kan ske här. Det finns i och för sig
ingen anledning att anta att de enskilda som drabbas i detta fall skulle gå en
bättre framtid till mötes genom detta projekt, utan vi måste väl erkänna att
vad det egentligen handlar om är det chilenska samhällets behov totalt av
ökad energi.

Den bedömning som vi då har att göra är om vi skall medverka till ett
projekt som av människor som sysslar med den här typen av frågor har varit
utomordentligt kontroversiellt. Den övervägande majoriteten av miljöint-
ressena säger att detta icke är ett bra projekt. Vinsterna kan inte på långt
när kompensera kostnaderna.

Anf. 9 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Tillvaron i livet är full av konflikter. Det chilenska samhället
har, precis som Jan Jennehag säger, kommit fram till, vilket inte är ovanligt,
att det behöver mer energi. Då kan man naturligtvis mot att bygga denna
damm och att göra denna satsning ställa en rad utomordentligt angelägna
intressen. Men om dessa intressen tillgodoses vet vi ju att det chilenska sam-
hället inte får mer energi. Vad har man då för alternativ att erbjuda chile-
narna, och vad skall de satsa på i stället?

Jag tycker att vi från svensk sida i detta sammanhang skall erinra oss att vi
har en egen urbefolkning, och vi har likväl inte kunnat undgå att bygga ut
och skaffa fram vattenkraft.

Fru talman! Tillvaron är alltså full av konflikter, och man måste välja. Jag
tror att det val som chilenarna har gjort är både riktigt och rimligt och att det
kommer hela det chilenska samhället till del.

Anf. 10 JAN JENNEHAG (v):

Fru talman! Att vi har samer i Sverige, herr statsråd, och att de i många
stycken har fått kraftiga begränsningar i sin livsföring genom våra utbyggna-
der, ursäktar ju inte att vi går in i tveksamma projekt i andra länder.

Det som egentligen är knäckfrågan i detta sammanhang är ju vad Sverige
bör engagera sig i när vi står inför avgöranden som inte är slutförda. Fallet
är inte avgjort i chilensk domstol. Vi går under handläggningstiden in och
ger pengar. Det finns andra intressenter här, t.ex. norska intressenter, som
har sagt nej till detta av de skäl som jag har anfört. Jag tycker att detta är ett
tveksamt projekt. Vi har mängder av andra projekt som också behöver stöd

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

och där inte motsvarande konflikter finns. Då tycker jag att det är lämpligt
att avstå från de projekt där det finns konflikter och satsa på dem där kon-
flikterna är mindre.

Anf. 11 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag vill inte alls ha sagt att fel i ett land rättfärdigar felsteg i
ett annat. Men jag vill ha sagt att det är svårt att klara av den här typen av
projekt utan att man möter konfliktsituationer. Det gör man både i Sverige
och i Chile. Därför handlar det kanske om att inte sätta sig på så höga hästar
vare sig här eller där.

Sedan tror jag fortsättningsvis att det är utomordentligt för dessa länder
som är i tillväxt att man tillser att rejäla satsningar görs på infrastruktur. Men
varken Jan Jennehag eller jag skulle vilja rekommendera dem att satsa på
kärnkraft.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1992/93:602 om åtgärder mot illegala aborter i
tredje världen

Anf. 12 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Maj-Lis Lööw har frågat mig om jag är beredd att intensifiera
arbetet för att främja åtgärder mot illegala aborter i tredje världen.

Låt mig först konstatera att jag delar Maj-Lis Lööws oro över det stora
antalet illegala aborter som utförs i världen, för närvarande ca 35 miljoner
årligen.

Arbetet inför FN:s konferens om befolkning och utveckling som hålls i
Kairo nästa år går nu in i en intensiv fas. Om två veckor hålls det andra förbe-
redande mötet inför konferensen. Sverige, som tillsatt en nationalkommitté
för att förbereda svenska ställningstaganden, kommer att aktivt delta i
denna konferens. Inom ramen för den svenska nationalkommittén, i vilken
parlamentariker ingår, har ställningstaganden utarbetats.

Som jag påpekade vid biståndsdebatten i torsdags är det nödvändigt att
anlägga ett helhetsperspektiv på befolkningsfrågorna och se dem i sitt totala
kulturella, etiska och ekonomiska sammanhang. Dessa sammanhang är
komplexa, vilket gör att man inte kan förorda färdiga lösningar som går att
tillämpa överallt.

Det finns emellertid vissa fundamentala element som måste ingå i dessa
åtgärder.

Sambanden mellan befolkningsökning och fattigdom är ett sådant. Hu-
vudproblemet är att folkmängden växer snabbare än vad resurserna tillåter
och att människors levnadsvillkor därmed blir oacceptabla och att ekono-
miska och sociala framsteg hindras.

Kvinnoperspektivet är ett annat och måste genomsyra våra förslag till lös-
ningar. Att höja kvinnors ekonomiska och sociala ställning bör främjas som
ett värde i sig, men har även en stor positiv inverkan på möjligheten att före-

bygga oönskade graviditeter. Utbildning av flickor och kvinnor är i detta
sammanhang särskilt relevant.

Jag vill i detta sammanhang betona att de förslag till ekonomiska och so-
ciala förbättringar som görs för att höja kvinnans ställning också måste kom-
pletteras med sådana som stärker hennes rättsliga ställning. Genom detta
kan man bidra till att minska antalet illegala aborter. Sverige var bland de
första länderna som tillträdde 1979 års konvention om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor. Regeringen har vid upprepade tillfällen sla-
git fast att efterlevnaden av internationella konventioner om skydd för
mänskliga rättigheter kontinuerligt uppmärksammas i förhandlingar med
samarbetsländer.

Både i det svenska bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet med
u-länder är förebyggande av oönskade graviditeter en självklarhet inom ra-
men för det helhetsperspektiv som är förutsättningen. Det ingår redan i vårt
utvecklingssamarbete med u-länderna. I detta agerande ingår att ta avstånd
från aborter som en födelseplaneringsmetod. Vi kommer framdeles att in-
tensifiera arbetet inom detta område.

Anf. 13 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Jag uppskattar att det är ett långt och
utförligt svar som biståndsministern har bemödat sig att ge på den här viktiga
frågan.

Frågan är delvis föranledd av att abortmotståndarna marscherar under pa-
rollen Ja till livet. Vi är flera socialdemokratiska kvinnor som den senaste
veckan har ställt frågor kring aborter, ur olika aspekter och till olika statsråd.
Nu var det bara jag som fick svar just i dag. Vi tycker alltså att utgångspunk-
ten i parollen Ja till livet egentligen är alldeles felaktig, om man ser på detta
ur ett u-landsperspektiv.

Det är väl dokumenterat, inte minst av vår främste svenske expert på det
här området, Staffan Bergström, som är professor i u-landsmedicin, att
ungefär 200 000 kvinnor dör vaije år i u-världen på grund av illegala aborter.
Dödsrisken i samband med aborter är numera så gott som uteslutande knu-
ten till de illegala aborterna. Det är naturligtvis framför allt de utblottade
kvinnorna i tredje världen som drabbas av detta.

Jag tycker att det är bra och jag håller med om att vi skall förebygga oöns-
kade graviditeter. Jag tycker inte heller att abort skall vara en födelseplane-
ringsmetod. Men en sak som skulle kunna ingå i den här strategin, och som
jag hoppas att Alf Svensson vill försäkra mig att den gör, är att man också
ser till att det inom hälsobiståndets ram finns personal som kan svara mot
behovet av legala aborter, så att de kan göras säkert och att man alltså inte
behöver utsätta sig för en illegal abort under svåra hälsorisker.

Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! I dag föds 250 000 barn. Det är klart att jag tycker att det vore
utomordentligt angeläget att få till stånd ett större engagemang för dessa
födda barn. Vi vet alla att många av dem går en utomordentligt dyster fram-
tid till mötes. Många av dem hamnar på sopberg runt stora städer. Många av
dem hamnar i prostitution. Många av dem tvingas att bli soldater.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Jag tycker alltså att den här parollen är bra i det avseendet att den är för
livet. Men den skall naturligtvis gälla både ofödda och födda. Vi skall stå
upp för livet så långt vi någonsin mäktar. Men, det vill jag ha sagt, om man
ställer en illegal abort mot en legal abort, vore det fullständigt orimligt för
mig att tänka mig att man bara skulle lämna detta åt sidan. Det är klart att
vi måste göra vårt yttersta för att undvika den illegala aborten.

Precis som Maj-Lis Lööw säger vet vi att många liv släcks på grund av att
aborten utförs illegalt. Jag tycker att det är mycket angeläget att få under-
stryka det som vi numera har som text i statliga utredningar, där det står
om två skyddsvärda individer. Även kvinnan är skyddsvärd, precis som det
ofödda barnet.

Jag tror också att vi är överens om att det i grunden handlar om att få fram
en annan kvinnosyn på väldigt många håll i världen. Det handlar i grunden
om att ta itu med fattigdomen. Fattigdomen leder ju till att det föds alldeles
för många på vår arma jord. Vi kommer naturligtvis aldrig till rätta med
detta genom att koncentrera oss enbart på aborterandet, om jag får använda
det uttrycket.

Anf. 15 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Nej, vi kommer inte till rätta med detta någonsin genom att
koncentrera oss på en enda fråga. Det här är, precis som Alf Svensson sade
i sitt första svar, mycket komplext. Det är många olika saker som måste till.

Jag är glad att Alf Svensson också understryker att det inte bara handlar
om det födda och ofödda livet när det gäller barnen, utan att det också måste
handla om kvinnornas liv. Därför är det viktigt att konstatera att inte ens vi
i Sverige, med vår goda kunskap och de stora möjligheter vi har att sprida
kunskap om preventivmedel, lyckas förhindra alla oönskade graviditeter. Då
kan man förstå vad som händer i u-länder och att det måste finnas med i
strategin att vi också hjälper till att göra det möjligt för de här kvinnorna att
få legala aborter på ett säkert sätt.

Anf. 16 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Låt mig ytterligare en gång understryka, och jag tror att Maj-
Lis Lööw och jag är överens om det, att det är utomordentligt viktigt att
människovärdesfrågorna blir mer centrala över huvud taget i opinionsbild-
ning och debatt.

Jag har ingen lång erfarenhet, som alla vet, som biståndsminister. Men jag
har upplevt det som utomordentligt påfrestande att se hur man på åtskilliga
håll i världen rangordnar människovärdet. Kvinna och barn kommer då
lägre. Det är något som vi borde göra vårt yttersta för att få till stånd en
ändring av. Man kan inte acceptera talet om traditioner, kultur eller vad det
vara månde. Vi har alla, även i de här länderna, skrivit under och ratificerat
konventioner som kräver att respekt för människovärdet skall finnas. Jag
tror nämligen att åtskilliga av de här problemen behöver få om inte sin lös-
ning så i varje fall sitt stöd utifrån en annan människosyn än den som dess
värre oftast existerar.

Anf. 17 MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Får jag avslutningsvis haka på den linje som Alf Svensson väl-
jer i stället för att riktigt svara på min konkreta fråga, nämligen människo-
värdet och kvinnosynen.

Det finns oerhört mycket kvar att göra. Men jag tycker ändå att vi kan
konstatera att inte minst den uppmärksamhet som de här frågorna fick tack
vare FN:s kvinnoårtionde gör att dialogen omkring dem i dag är lättare att
föra i många av våra biståndsländer. Det är även lättare att få förståelse för
att vi från Sveriges sida vill driva en kvinnolinje i biståndsverksamheten. I
det sammanhanget tycker jag att de saker jag har tagit upp i min fråga är
viktiga.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1992/93:563 om svensk alkoholpolitik inför EG

Anf. 18 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Kjell Eldensjö har frågat statsrådet Dinkelspiel om det i för-
handlingarna om ett medlemskap i EG finns något kompromissutrymme vad
gäller alkoholpolitiken.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall besvara
frågan.

I den av riksdagen antagna propositionen om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES), konstateras att EES-avtalet inte innebär föränd-
ringar av den svenska alkoholpolitikens mål. I vissa avseenden kan emeller-
tid ändringar i alkohollagstiftningen behöva genomföras som en anpassning
till EG:s regelsystem. Bland annat mot den bakgrunden har regeringen till-
kallat en alkoholpolitisk kommission. Kommissionen har som främsta upp-
gift att formulera en strategi för att minska den totala alkoholkonsumtionen
och därmed begränsa alkoholens skadeverkningar. Kommissionen skall bl.a.
jämföra den svenska alkoholpolitikens mål och medel med den politik som
andra jämförbara länder för på detta område.

I den mån kommissionen finner att delar av det svenska regelverket kan
förenklas eller helt utmönstras för att de inte längre fyller någon alkoholpoli-
tisk funktion eller behöver förändras med hänsyn till EG:s regelverk, bör
kommissionen lägga fram förslag till sådan reviderad lagstiftning. Kommis-
sionen skall med andra ord presentera förslag till hur de alkoholpolitiska må-
len kan uppfyllas, även inom ramen för ett medlemskap i EG.

I statsrådet Dinkepspiels anförande vid öppnandet av medlemskapsför-
handlingarna den 1 februari 1993, framhöll han att alkoholmonopolen har
en strategisk betydelse för svensk alkoholpolitik. De monopolen baseras på
viktiga hälso- och socialpolitiska överväganden.

Den svenska ståndpunkten är att alkoholmonopolen är förenliga med
Rom-fördragets bestämmelser. Att utöver vad jag nu sagt ytterligare före-
gripa förhandlingarna med i förväg preciserade förhandlingsmandat är inte
lämpligt.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Anf. 19 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Fru talman! Socialministern! Jag får tacka så mycket för svaret. Med det
här svaret som bakgrund, där det bl.a. talas om tillkallandet av en alkoholpo-
litisk kommission och om att icke föregripa förhandlingarna, kan det kanske
vara svårt att få i gång något längre meningsutbyte. Jag tänker ändå göra ett
försök med några följdfrågor.

Den fråga som jag har ställt är föranledd av att många människor känner
oro, både nykterhetsvänner och andra, inför vad som kan hända med alko-
holpolitiken i Sverige om vi måste anpassa oss till EG:s politik. Olika typer
av propagandaverksamhet pågår nu för att spräcka den svenska alkoholpoli-
tiken vid ett medlemskap i EG. Svenska Bryggareföreningen har t.ex. be-
ställt en undersökning om hembränning i Sverige. I undersökningen görs på-
ståendet att hembränningen skulle ha ökat med över 300 % sedan 1977. I
utredningen påstås också att om mörkertalen läggs till de officiella talen,
skulle konsumtionen vara uppe på sydeuropeisk nivå.

Därmed skall vi förmås att inse att vi lika gärna kan anpassa oss till EG:s
alkoholpolitik. Denna undersöknings resultat kan naturligtvis bemötas på
punkt efter punkt, men den visar att krafter är på gång för att skjuta traditio-
nell svensk alkoholpolitik i sank.

Enligt tidningen Drogfritt liv säger statssekreterare Carl-Anders Ifvarsson
på Socialdepartementet att det vore fel att förneka att de signaler som vi nu
kan uppfatta från Bryssel tyder på att EG-kommissionen har särskilt svårt
att acceptera importmonopolet. I samma artikel sägs att EG-kommissionen
har den inställningen att alkoholmonopolets hälsosyfte skulle kunna uppnås
genom medel som inte i så hög grad motverkar konkurrens som alkoholmo-
nopolet gör.

Hur vill socialministern kommentera dessa saker, och vilka medel är det i
så fall som EG-kommissionen kan antas avse i detta sammanhang?

Anf. 20 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig först säga att de uppgifter som Bryggareföreningen
och en del andra sprider, om att vi i själva verket skulle ha en konsumtion
på sydeuropeisk nivå, inte bär trovärdighetens prägel. Vad man kan studera
är t.ex. förekomsten av alkoholrelaterade skador, och vi kan se att de ganska
väl följer den officiella registrerade alkoholkonsumtion som vi har i Sverige.

Vi är naturligtvis medvetna om att det också finns ett mörkertal, men att
detta skulle vara så stort att den svenska alkoholkonsumtionen i själva ver-
ket är väsentligt större än den registrerade är inte sannolikt.

EG-kommissionen hänvisar till ”andra medel”, och jag måste erkänna att
jag inte vet vilka dessa medel är. Framför allt har inga länder kunnat visa att
andra medel för att begränsa alkoholkonsumtionen har fungerat bättre. I de
stora vindrickande länderna har man en omfattande alkoholkonsumtion och
mycket ansenliga alkoholskador.

Skulle man kunna påvisa att det finns medel som är effektivare, skulle vi
självfallet pröva dem också i Sverige, men jag menar att vi först måste se
praktiska exempel på att det är så. Vi kan inte avskaffa medel som har visat
sig vara ganska effektiva i Sverige för att pröva någonting som ingen annan-
stans har fungerat. Det är därför som vi från svensk sida har understrukit

betydelsen av de olika ingredienserna i den svenska alkoholpolitiken, och
alkoholmonopolen är en sådan ingrediens. Den uppfattningen kommer vi
att fortsätta att hävda vid förhandlingarna med EG.

Anf. 21 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Fru talman! Jag är medveten om att det går att tillbakavisa Bryggareföre-
ningens siffror, men de visar, som sagt, att det är krafter på gång för att
skjuta svensk alkoholpolitik i sank. Det finns också andra sådana krafter.
Professor Sune Rosell har krävt en ny, vetenskapligt grundad alkoholpolitik.
Han menar att totalkonsumtionsmodellen är felaktig och vill att vi i stället
skall lära ungdomar att hantera alkohol. IOGT-NTO-rörelsen i Älvsborgs
distrikt har i ett brev till EG-minister Dinkelspiel räknat upp ett antal punk-
ter som man vill att näringslivet skall hävda i förhandlingarna, bl.a. följande
punkt:

”Vår riksdags beslut enligt WHO:s rekommendation om att sänka alko-
holkonsumtionen till år 2000 med 25 % skall respekteras.”

Tror socialministern att EG-kommissionen kommer att fullt ut respektera
detta och vår modell för att nå målet? Jag ställer frågan bl.a. mot bakgrund
av att det i en tidningsartikel har hävdats att en svensk EG-jurist tagit fram
en kompromissmodell som innebär att vi i Sverige skulle sälja vin och öl i
livsmedelsbutiker och starksprit via Systembolaget.

Jag skulle gärna vilja höra socialministerns kommentar till de uppgifterna.

Anf. 22 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det finns många aspekter på det som Kjell Eldensjö tar upp.
Vi har nog i allt väsentligt samma uppfattning.

Totalkonsumtionsmodellen har prövats i många vetenskapliga samman-
hang, och det finns en ganska färsk forskningssammanställning gjord av Or-
var Olsson på CAN, som visar att även senare forskningsrön bekräftar total-
konsumtionsmodellen. Det finns alltså ingen anledning för Sverige att
överge den modellen som grund för den svenska alkoholpolitiken. Det är
också väl dokumenterat i forskningen att tidig alkoholdebut ökar riskerna
för att man senare skall få en överkonsumtion av alkohol.

Talet om att vi skall lära ungdomar att dricka måttligt har alltså i varje fall
inget stöd från vetenskapen.

Målet att sänka alkoholkonsumtionen med 25 % i förhållande till konsum-
tionen 1980 kvarstår, men jag har i olika sammanhang sagt att man kanske
har anledning att vara pessimistisk om att vi skall kunna nå det målet, efter-
som vi ligger kvar på ungefär samma nivå nu som 1982. Att böija sälja
starköl och vin i livsmedelsbutikerna har ingen aktualitet. Det är just för att
undvika det som det är viktigt att behålla försäljningsmonopolet.

Anf. 23 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Fru talman! Jag vill ta upp ytterligare en punkt i det IOGT-NTO-uttalande
som jag tidigare nämnde, nämligen följande: ”Solidariteten är ansträngd i
Sverige idag. Vi anser det helt oförsvarligt att öka de 100 miljarder alkoholen
kostar Sverige per år. Sänkt konsumtion ger sänkta kostnader.”

Det har hävdats att en svensk EG-anpassning av alkoholpolitiken skulle

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

öka alkoholskador och andra problem med 50-100 %, bl.a. genom 3 000 fler
dödsfall per år. Allt detta skulle ge ökade kostnader för samhället kanske
motsvarande flera tiotal miljarder kronor. Därmed skulle eventuell ökad till-
växt i ekonomin på grund av EG-anslutningen ätas upp, eller snarare drickas
upp, helt eller delvis.

Delar socialministern uppfattningen att en EG-anpassning av alkoholpoli-
tiken skulle väsentligt minska det ekonomiska utbytet av ett EG-medlem-
skap, och biter i så fall sådana argument i förhandlingarna?

Anf. 24 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! En utgångspunkt för oss är att de svenska målen vad gäller
alkoholpolitiken ligger kvar även vid ett svenskt medlemskap. Det var där-
för som regeringen tillkallade alkoholkommissionen i slutet på 1991, för att
undersöka hur ett medlemskap i EG skulle ändra förutsättningarna för
svensk alkoholpolitik och vilka medel vi eventuellt måste satsa mer på den,
om vi tvingas avhända oss vissa medel.

Det finns en viss oro, och jag tillhör dem som känner den oron, att det blir
svårt att bedriva en lika aktiv prispolitik den dag som vi öppnar de gränser
som vi hittills har haft mot Europa. Skulle det vara korrekt, tvingas vi natur-
ligtvis att litet grand ändra tyngdpunkten i den svenska alkoholpolitiken.
Det blir kanske en något mindre aktiv prispolitik, men en ökad satsning på
t.ex. information. Det är just de frågorna som alkoholkommissionen skall
försöka ge oss svar på.

Anf. 25 KJELL ELDENSJÖ (kds):

Fru talman! Jag är övertygad om att det finns många i Sverige som av olika
skäl bortser från de negativa konsekvenserna av en EG-anpassning av alko-
holpolitiken, och dessa är troligen till övervägande delen redan övertygade
EG-anhängare. Men jag är också absolut förvissad om att det finns ett stort
antal människor som sätter denna fråga mycket högt och som inte är beredda
att rösta ja, om man måste anpassa sin politik till EG.

Min förhoppning är att Sverige i förhandlingarna om EG-medlemskapet
skall lyckas hävda att vi även i fortsättningen kan bedriva den politik när det
gäller alkoholen som vi själva anser vara den riktiga. Detta är ju också i en-
lighet med subsidiaritetsprincipen.

Jag får tacka för svaret och för debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1992/93:591 om föräldrars insatser mot drogmiss-
bruk

Anf. 26 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Fanny Rizell har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för
att stödja föräldrarna i kampen mot narkotikan.

Vi vet att föräldrarna är de personer som har störst betydelse för barns
inställning och attityder. Att överföra normer och sätta gränser är en svår

uppgift, inte minst när det gäller tonåringar på väg in i vuxenvärlden. Deras
sökande kan ibland ta sig dramatiska uttryck. Inte minst då behövs ett stöd
från det omgivande samhället.

Den svenska narkotikapolitiken skall ses som ett led i hela den välfärdspo-
litik som syftar till att ge alla människor trygghet och ett människovärdigt
liv. Vi vill att våra ungdomar skall växa upp i ett samhälle där narkotikan är
svårtillgänglig och missbruk en udda företeelse.

Genom att påverka ungdomarnas attityder kan vi medverka till att nyre-
kryteringen av drogmissbrukare hålls tillbaka. Det är därför viktigt att ung-
domar i riskzonen för kriminalitet och missbruk möter en enad och samstäm-
mig vuxenvärld som håller ihop och som ger samma budskap. Alla vuxna
som möter dessa ungdomar - skolan, polisen, föreningslivet, fritidsledare
och socialarbetare - kan var och en för sig göra goda insatser, men för att nå
verkliga resultat är det nödvändigt med samverkan. I dag är det en självklar-
het att också föräldrarna måste finnas med i detta samarbete.

Föräldrakärleken är ovärderlig även i detta sammanhang, men måste ofta
kompletteras med t.ex. skolpersonalens och socialtjänstens professionalism
och erfarenheter. Därför har också det nya Folkhälsoinstitutet fått som en
av sina främsta uppgifter att bedriva ett aktivt preventivt arbete mot alkohol
och narkotika.

I en situation där man som förälder känner att man har svårt att klara si-
tuationen kan andra föräldrar med egna erfarenheter av barn som missbru-
kar vara ett gott stöd, t.ex. inom Föräldraföreningen mot narkotika. Av
detta skäl får FMN och andra organisationer statligt stöd för att kunna fort-
sätta sitt viktiga arbete.

Anf. 27 FANNY RIZELL (kds):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Jag delar helt den
uppfattning som förs fram om värdet av det arbete som bedrivs inom skolan,
av polisen och av andra myndigheter. Jag delar också uppfattningen att för-
äldrarna är viktigast i sammanhanget.

Jag tycker också att det är bra att föräldrar till barn som är missbrukare,
eller som är på väg in i missbruk, kan få stöd av föreningar som bekämpar
narkotika och även från sociala myndigheter. En ofta förekommande före-
teelse vid kontakter mellan dessa föräldrar och tjänstemän eller ideella orga-
nisationer är att föräldrarna frågar vad de borde ha gjort. Jag undrar också
det ibland.

Vad är det vi inte har gjort från samhällets sida? Vi gör mycket bra för
våra barn. Vi värnar om dem på olika sätt. På barnavårdscentralerna får för-
äldrarna råd om kost, tandvårdspersonalen ger råd om hur barnens tänder
skall skötas, och barnen vaccineras. Men var får blivande tonårsföräldrar råd
om hur de skall vaccinera barnen till att kunna göra kloka val? Det är då
fråga om kloka val när det gäller förmågan att välja bort droger. Var får för-
äldrarna hjälp med att inse sitt värde i fråga om normöverföring?

Anf. 28 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag vet inte om jag är mäktig att svara på den frågan. Det är
en naturlig roll för föräldrar att försöka överföra normer till sina barn. Jag

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar pä frågor

tror att de flesta föräldrarna försöker göra det. De ungdomar som missbru-
kar, framför allt de som fastnar i ett svårt missbruk, är ofta ungdomar som
själva bär på ett tungt socialt ansvar, dvs. de kommer från föräldrahem där
normöverföringen inte fungerar därför att föräldrarna själva är missbrukare
eller har andra sociala problem. Där är naturligtvis samhällets stöd av allra
största vikt.

Det är mycket länge sedan problemet med det sociala arvet uppmärksam-
mades. Själva begreppet hänför sig till avhandlingen av Gustav Jonsson i Skå
som kom i slutet av 60-talet. Vi måste tyvärr konstatera att senare forskning
om arvets betydelse har visat att trots välfärdsstatens uppbyggnad under de
senaste 20-25 åren har det sociala arvet inte kunnat brytas. Vi har lärt oss
en del, men vi har mycket kvar att göra. Samhällets insatser kan säkert bli
effektivare också på det området.

Anf. 29 FANNY RIZELL (kds):

Fru talman! Ja, det är riktigt att det finns en stor grupp barn från dessa
familjer som har det svårt. Men det finns också andra grupper där föräld-
rarna tycker att de har gjort vad de har kunnat. Men på något sätt har de
kommit in för sent i sina barns liv med att hjälpa dem att skapa sig normer
och värderingar.

Jag kan mycket väl förstå att det inte finns något enkelt svar på dessa frå-
gor. Men på något sätt skulle jag önska att vi från samhällets sida tog tag i
dessa frågor. Vad kan Folkhälsoinstitutet göra? Vad kan andra organisatio-
ner göra för att stödja föräldrarna? Talar någon om för föräldrarna hur vik-
tiga de är i fråga om att överföra normer och värderingar till sina barn?

Anf. 30 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag skulle gissa att föräldrar får rätt mycket information i sam-
band med deras kontakter med mödravårdscentraler och barnavårdscentra-
ler. I varje fall blev jag upplyst när jag i olika omgångar fick mina barn.

Folkhälsoinstitutet kan naturligtvis också göra en insats. Mycket av den
information som Folkhälsoinstitutet numera sprider - tidigare var det
Atena-gruppen, Socialdepartementet och Socialstyrelsen - har vänt sig till
föräldrar. Informationen har syftat till att klargöra föräldrars roll och natur-
ligtvis att lära dem mer om missbruksproblem.

Något som föräldrar kan försöka göra är att unvika tidig alkoholdebut. Jag
sade i den föregående frågedebatten att tidig alkoholdebut ökar riskerna för
missbruk. Kanske kan bättre och tidigare kontakter mellan barn och föräld-
rar också vara viktigt. Vi har haft en intensiv debatt den senaste veckan an-
gående tankarna på en obligatorisk pappaledighet. Det är klart att det skulle
kunna ha en positiv effekt om papporna engagerar sig tidigare i sina barn än
vad som många gånger är fallet nu.

Anf. 31 FANNY RIZELL (kds):

Fru talman! Jag är glad för socialministerns ställningstagande. Jag tror
också att det är viktigt att drogfrågor diskuteras över lag. Frågorna måste ses
i sin helhet. Jag tror också att det är viktigt att vi från samhällets sida har en

plan för hur familjerna kan stödjas. Det gäller framför allt ett stöd och ett
stärkande av föräldrarna i föräldrarollen.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1992/93:601 om vårdnadsbidrag

Anf. 32 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Eivor Husing har frågat mig om det är rimligt att införa nya
kostnadskrävande bidrag i en tid när budgetunderskottet bara växer.

Inom ramen för en totalt sett ansvarsfull finanspolitik är det självfallet
möjligt att också i nuvarande läge införa nya bidrag. Ett exempel på detta är
den stora handikappreformen som kammaren kommer att behandla i nästa
vecka.

I övrigt får jag hänvisa till det svar som statsministern lämnade i förra
veckan.

Anf. 33 EIVOR HUSING (s):

Fru talman! Jag får tacka socialministern för svaret.

Jag vill samtidigt beklaga att jag har varit tvungen att ställa denna fråga
till Westerberg. Han är ju samtidigt jämställdhetsminister. Många uppfattar
föräldraförsäkringen som den största jämställdhetsreformen. Vi upplever nu
att vårdnadsbidraget ställs mot föräldraförsäkringen. Ersättningsnivån i för-
äldraförsäkringen skall ju sänkas. Nu hänvisar socialministern till handi-
kappreformen. Men kommer ersättningen att sänkas på andra områden för
att denna reform skall kunna genomföras?

Vi tycker att det mest allvarliga är införandet av ett vårdnadsbidrag. Då
tas det många steg bakåt. Om det blir som många befarar, dvs. att kommu-
nerna får ta ansvar för vårdnadsbidraget, ställs vårdnadsbidraget och barn-
omsorgen mot varandra. Det måste betraktas som att stort ingrepp i vårt
jämställdhetssystem - det som Sverige har fått så mycket beröm för.

Vår familj epolitik innehåller barnbidrag, bostadsbidrag och föräldraför-
säkringen med en garantipenning. Behövs det ytterligare bidrag? Skall kom-
munerna ta ansvaret för finansieringen av vårdnadsbidraget?

Anf. 34 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är klart att finansieringen av handikappreformen - som
kommer att tillföra resurser i storleksordningen drygt 1,5 miljarder kronor
per år - sker med hjälp av en minskning av resursinsatserna på många andra
områden. Vi har i själva verket lagt fram besparingsförlsag som löper på 80
miljarder kronor. Ytterligare förslag aviseras i den nyss framlagda komplet-
teringspropositionen. En viss balans mellan ökade utgifter, minskade in-
komster och budgetunderskott måste naturligtvis finnas.

Hur ett eventuellt vårdnadsbidrag kommer att se ut kan jag i dag inte svara
på. Eivor Husing får ge sig till tåls till dess regeringens proposition om famil-
jepolitiken kommer senare i maj. Jag förstår att väntan är lång, men nu är
det inte många veckor kvar.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

■Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Anf. 35 EIVOR HUSING (s):

Fru talman! I sin egenskap av jämställdhetsminister är väl Bengt Wester-
berg medveten om att när ersättningen från föräldraförsäkringen sänks till
80 % minskas möjligheten för många att kunna vara tillsammans en längre
tid med sina barn. De tar endast ut fem dagar per vecka eller arbetar kortare
tid per dag. Det gäller även papporna. Vi skall inte tro att fler pappor tar
ledigt förvård av barn när ersättningen sänks till 80 %. Det är ju just ersätt-
ningen som många gånger sägs vara orsaken till att föräldrar inte stannar
hemma med sina barn. Vi socialdemokrater ser sänkningen av ersättningen
från föräldraförsäkringen som ett sätt att åstadkomma vårdnadsbidraget. Då
tas ett stort steg bakåt på jämställdhetsområdet.

Anf. 36 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig konstatera att den nuvarande situationen med en er-
sättningsnivå på 90 % upp till 7,5 basbelopp har ändå bara lett till att pap-
porna tar ut 8 % av dagarna. Uppenbarligen har detta inte varit tillräckligt
för att få papporna att ta sitt ansvar.

Jag delar dock uppfattningen att om ersättningsnivån sänks från 90 % till
80 % är risken att pappornas andel av uttaget av dagar kommer att minska
ytterligare. Det är därför jag menar att det är nödvändigt att vidta andra åt-
gärder för att uppmuntra pappor att ta vara på sin pappaledighet.

Det går att tänka sig olika modeller, som vi får anledning att återkomma
till i diskussionen. Men åtgärder i den riktningen är nödvändiga för att få
papporna att ta ut åtminstone en månads ledighet och helst naturligtvis mer.

Anf. 37 EIVOR HUSING (s):

Fru talman! Målsättningen måste vara att fler män utnyttjar sin föräldra-
försäkring. Men det blir inte lättare när man sänker nivån i föräldraförsäk-
ringen.

Jag är bosatt i en liten kommun, och jag har drivit barnomsorgsfrågan i
många år. Men det har inte varit det allra lättaste att få fram dagis. Motstån-
dare finns alltid. Nu, när kommunerna tyngs av en svag ekonomi, tror jag
att många här ser en chans att byta ut barnomsorgen mot ett vårdnadsbidrag.
Även Bengt Westerbergs egna partibröder hyser ju oro för vad detta med ett
vårdnadsbidrag kan innebära.

I de små byarna har vi genom landsbygdsutvecklingen kunnat få fram
många dagis. Men nu finns risken att underlaget dras bort i och med att ett
vårdnadsbidrag tas fram.

Anf. 38 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Den risken finns. Därför är utformningen av ett vårdnadsbi-
drag och de bestämmelser om barnomsorgen som finns i socialtjänstlagen
viktiga. Vi skall inom en inte alltför avlägsen framtid återkomma i denna
kammare med en redovisning av helheten.

Anf. 39 EIVOR HUSING (s):

Fru talman! Jämställdhetsministern måste förstå att kvinnorna är oroliga
nu när arbetslösheten är högre än på mycket längre. Dessutom ökar kvinno-

arbetslösheten på grund av neddragningar inom den offentliga sektorn.
Barnomsorgen och föräldraförsäkringen var ju det som gjorde att kvinnorna
fick ett avlönat arbete. Således är oron stor över det här med ett vårdnadsbi-
drag.

Bengt Westerberg kan väl inte se vårdnadsbidraget som en ny giv i jäm-
ställdhetsarbetet. Vi ser vårdnadsbidraget som en stor tillbakagång.

Anf. 40 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag ser inte vårdnadsbidraget vare sig som en ny giv i jäm-
ställdhetsarbetet eller som en tillbakagång. Vårdnadsbidraget är ju tänkt
som ett ekonomiskt stöd till de föräldrar som, i regel, på andra grunder har
valt att vara hemma litet längre med sina små barn. Jag tycker att man skall
respektera att vissa föräldrar gör det valet och att de kan behöva ett ekono-
miskt bidrag för att klara den situationen.

Jag tror inte alls att det är fråga om något bidrag till jämställdhetsarbetet.
Däremot kan en pappamånad i föräldraförsäkringen utgöra ett sådant bi-
drag.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1992/93:619 om kvinnors alkoholkonsumtion

Anf. 41 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Monica Widnemark har frågat mig om jag avser att medverka
till en intensifierad forskning omkring kvinnors alkoholmissbruk och till att
behovet av insatser tillgodoses.

Jag anser, i likhet med Monica Widnemark, att kvinnors missbruk är ett
allvarligt problemområde. Det finns behov av insatser när det gäller såväl
vård och eftervård som forskning och kunskapsutveckling. Problemet har
föranlett flera initiativ från regeringens sida. Sålunda har Socialstyrelsen
också under senare år, bl.a. på uppdrag av regeringen, ägnat frågan ökad
uppmärksamhet.

Den alkoholpolitiska kommissionen (S 1991:17), som regeringen tillsatte
i början av förra året, har som en av sina uppgifter att särskilt uppmärk-
samma de kvinnliga missbrukarnas vårdbehov. Kommissionen skall även
kartlägga och analysera missbrukets konsekvenser för missbrukarnas famil-
jer och bedöma vilka insatser som behöver göras för att möta bl.a. barnens
behov av stöd.

Frågan om åtgärder mot kvinnors missbruk bör enligt min uppfattning ges
hög prioritet. Det finns utan tvivel behov av såväl forskning som kunskapsut-
veckling i syfte att förbättra de specifika insatserna för kvinnor med alkohol-
problem. Jag kommer även framdeles att bevaka frågan och arbeta för att
nödvändiga insatser kommer till stånd.

Anf. 42 MONICA WIDNEMARK (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret.

Från tidigare forskning vet vi att en kvinnas kropp inte tål samma mängder

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

2 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 100

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

alkohol som en mans. Dessutom tar vi kvinnor mycket snabbare skada än
männen. Därför är det viktigt att forskningen kring kvinnor och kvinnors
alkoholmissbruk intensifieras samt att man inte rättar sig efter männen.

Det är också viktigt att det finns möjligheter för kvinnor att bli behandlade
på ett kvinnligt sätt och att man försöker behandla kvinnor tillsammans med
kvinnor, inte med män.

Kvinnor som är missbrukare har ofta varit beroende av män innan de väl
blev fast i sitt missbruk. Om kvinnor hamnar på behandlingshem för både
män och kvinnor, blir de ofta återigen beroende av män.

Vidare finns det en undersökning som visar att barn som växer upp med
alkoholmissbruk i familjen ofta blir aggressiva, både fysiskt och verbalt. Den
här gruppen barn bör fångas upp redan i förskolan. Det gör man kanske re-
dan i dag i många kommuner - i varje fall hoppas jag att det är så. I detta
sammanhang är det av betydelse att förskolan spelar en mycket stor och vik-
tig roll för de här barnen, bl.a. när det gäller att ge barnen stimulans.

I de familjer där kvinnan är missbrukare tar barnen skada. Vidare är det
ju främst mammorna som mest stimulerar sina barn i dag, för det är väl mam-
morna som tillbringar mest tid med barnen.

Jag tycker att det som sägs i svaret är bra, nämligen att den alkoholpoli-
tiska kommissionen arbetar med dessa frågor och att man främst skall stu-
dera konsekvenserna för missbrukarens familj och bedöma insatserna. Litet
hoppfullt är också att socialministern, som han säger i svaret, framdeles skall
bevaka frågan och arbeta för att nödvändiga insatser kommer till stånd. Det
hoppas vi kvinnor inom Socialdemokraterna verkligen skall ske.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1992/93:621 om barnens situation

Anf. 43 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Maj-Inger Klingvall har frågat mig om jag i dag kan svara på
om regeringen är beredd att ta några initiativ med anledning av barnens si-
tuation i kommunerna.

Socialstyrelsens rapport om barns villkor innebär en beskrivning av läget
hösten 1992. Denna lägesrapport föranleder inga omedelbara statliga ingri-
panden. Däremot kan det finnas skäl för enstaka kommuner att ta itu med
vissa lokala problem.

Kommunernas ekonomiska situation kommer att leda till omprövningar
under hela 1990-talet. Arbetet med att öka produktiviteten i den kommu-
nala verksamheten måste fortsätta, så att medborgarnas behov av service på
bästa sätt kan tillgodoses. Några uppräkningar av statens bidrag till kommu-
nerna finns det inte utrymme för under de närmaste åren.

Regeringen har emellertid i den nyligen avlämnade kompletteringspropo-
sitionen, som en tillfällig åtgärd, föreslagit att kommunerna för år 1994 skall
få behålla kommunalskattemedel motsvarande det ökade skatteunderlag
som beror på det sänkta grundavdraget. Det innebär att kommuner och

landsting som inte höjer skatten tillförs drygt 4 miljarder kronor för år 1994
som de annars inte skulle ha erhållit.

Anf. 44 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret.

När socialministern håller tal på Folkpartiets kommunkonferens eller när
han håller presskonferens om sin nya bok talar han ett annat språk än det
som används i det här svaret, som jag för övrigt tycker är högst intetsägande.

Jag finner inget gehör i svaret för den oro som allt fler känner för barnens
situation. Denna oro känner såväl personal som föräldrar och barn. Den här
oron kommer också till uttryck i Socialstyrelsens rapport, som för 1993 pekar
på en mycket allvarlig situation.

Det är inte på det sättet att det är enstaka kommuner som skall ta itu med
sina problem, utan vad Socialstyrelsen pekar på är framför allt storstads-
kommunerna, där det bor väldigt många barn och där det ser som allvarligast
ut när det gäller 1993 och 1994.

Problemet är större än vad svaret ger uttryck för. Svenska kommunaltjäns-
temannaförbundet visar i sina undersökningar på att 40 % av besparingarna
i kommunerna drabbar barnen - 25 % gäller barnomsorgen. Detta bekräftas
av Kommunförbundets egna undersökningar av de neddragningar som pla-
neras i kommunerna.

Vi vet att barn drabbas i det här sammanhanget. Framför allt gäller det de
utsatta barnen.

Regeringens svar på frågan om vad som skall hända 1993-1994 och framåt
ges i kompletteringspropositionen. Kommunerna skall ju vidkännas en oför-
ändrad nivå, något som i praktiken innebär att 35 miljarder skall tas bort
från den kommunala verksamheten. Jag tycker att detta rimmar mycket illa
med den oro som jag erfarit att socialministern har uttryckt i andra samman-
hang.

Anf. 45 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det finns inte alls någon skillnad mellan vad jag har skrivit i
den bok som Maj-Inger Klingvall talar om och det som står i kompletterings-
propositionen.

Min och hela regeringens bedömning är att det inte finns utrymme för en
ökad real konsumtion i kommunerna under i stort sett hela detta årtionde.
Det beror på de stora ekonomiska obalanserna, som till varje pris måste rät-
tas till. Det i sin tur ställer mycket stora krav på kommunerna när det gäller
produktivitetsutvecklingen. Man måste bli effektivare i sin verksamhet. Det
gäller alla områden, också barnomsorgen.

Att stora nedskärningar har skett på det området behöver inte vara det-
samma som att kvaliteten har försämrats. Det finns många exempel på för-
ändringar i barnomsorgen som inneburit att man, med bibehållen kvalitet,
har sparat resurser.

Jag är hoppfull och tror att det fortfarande finns en effektiviseringspoten-
tial både inom barnomsorgen och inom annan kommunal verksamhet. Men
för den skull kan det naturligtvis finnas exempel på barnstugor i Sverige där
personaltätheten är väl låg och barngrupperna väl stora för att man skall

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

kunna leva upp till de pedagogiska mål som finns inskrivna i Socialstyrelsens
program för förskolan. Spridningen är alltså ganska stor i kommunerna - på
en del håll är det mycket bra, och på andra håll är det sämre.

Den fråga som Maj-Inger Klingvall har ställt till mig gäller om regeringen
nu avser att ta några initiativ. För något sådant finns det faktiskt inte något
underlag i Socialstyrelsens rapport. Det är sant att man pekar på att det ute
i många kommuner finns en viss oro för vad som skall hända under 1993.
Men jag är övertygad om att man, om samma fråga hade ställts ett år tidi-
gare, också hade uttryckt en hel del oro. När man summerar effekterna av
vad som hände 1992 säger man ändå att det här gick ganska bra.

Vi får se vad som händer när 1993 är slut. Jag tror att man i huvudsak
också kommer att kunna hantera de problemen. Men det är klart att det kan
hända saker som motiverar ingrepp. För att underlätta för kommunerna att
något bromsa upp den snabba strukturomvandling som nu pågår har alltså
regeringen föreslagit att kommunerna skall få behålla en del pengar under
1994.

Anf. 46 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Fru talman! Skall jag göra tolkningen att socialministern tror att det är
fullt möjligt att fortsätta med den här omfattningen på de under 1992 gjorda
besparingarna, neddragningarna, inom barnomsorgen och övrig verksamhet
som rör barn?

Det är ju en sak att börja på en viss nivå och ta bort 2-2,5 % av verksamhe-
ten. Men till slut kommer man faktiskt ner till en nivå där det blir oerhört
påfrestande för en verksamhet att upprätthålla den kvalitet som åtminstone
vi menar att barnomsorgen skall ha. Jag har dessutom sett att Bengt Wester-
berg, det framgår av tidningsintervjuer, är mycket medveten om att man på
många ställen faktiskt har nått smärtgränsen när det gäller att upprätthålla
en någorlunda hygglig kvalitet på barnomsorgen.

När jag läser regeringens förslag i kompletteringspropositionen blir jag
synnerligen oroad över vad detta kommer att betyda för verksamheten, för
barnen i kommunerna.

Anf. 47 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är alldeles riktigt uppfattat. Jag menar alltså att det finns
en del exempel på barnstugor där barngrupperna är för stora i förhållande
till den personal som finns.

Jag har besökt Biskopsgården i Göteborg, som är ett extremexempel i So-
cialstyrelsens undersökning. Där fanns grupper om 21 barn och 2 förskollä-
rare. De förskollärarna förmedlade till mig intrycket att det där var svårt att
bedriva verksamhet enligt de pedagogiska mål som vi har. Visst finns det
alltså sådana exempel. Men kvaliteten är också mycket ojämn i många kom-
muner. I Göteborgs kommun är kvaliteten ojämn. Vidare finns det en del
extremexempel på verksamheter med ojämn kvalitet i Uppsala.

En viktig uppgift för kommunerna, menar jag, är att jämna ut kvaliteten
inom kommungränsen. Det gäller att inte acceptera att det är väldigt stora
skillnader mellan de olika barnstugorna.

Jag tror dock att det finns utvecklingsmöjligheter. Vi i regeringen har be-

slutat att stödja ett projekt som handlar om att i Sverige pröva den s.k. Re-
ggio Emilia-pedagogiken med grupper om 25 barn och 2 förskollärare. Det
här fungerar utomordentligt bra. Det har jag själv på plats kunnat konsta-
tera. Vi får se om det går att överföra de erfarenheterna till Sverige.

Anf. 48 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Fru talman! Jag har också besökt Reggio Emilia vid ett par tillfällen och
vet att man där bedriver en väldigt bra verksamhet. Men barnomsorgen där
ser inte alls ut som Vår, därför att den bedrivs mellan kl. 09.00 och kl. 16.00
varje dag. Vi däremot skall ha en barnomsorg som fungerar från kl. 06.15-
06.30 till kl. 19.30. Det gör att väldigt stora krav ställs här i Sverige.

Vår barnomsorg är ju utformad så, att den passar föräldrar som vill kombi-
nera vården av barn med förvärvsarbete. Pedagogiken kan vi säkert använda
oss av. Men ta inte för mycket intryck av Reggio Emilias gruppstorlek och
personaltäthet som inte är jämförbara med svenska förhållanden.

Ja, visst går det att utveckla verksamheten på olika sätt. Men även i det
avseendet finns det självfallet en smärtgräns.

En annan sak i kompletteringspropositionen som jag har reagerat mycket
på - jag förstår att det är en väg när det gäller att uppnå den här effektivise-
ringen - är detta med att använda sig av avgifter. Avgifter i barnomsorgen
kan naturligtvis användas som ett styrinstrument. Men om avgifterna an-
vänds till att stänga ute barn, att ta bort närhetsprincipen - som man är inne
på i en del kommuner - är det en mycket dålig utveckling för barnen.

Anf. 49 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är naturligtvis fullt möjligt att även med tillämpning av
denna pedagogik ha längre öppethållandetider. Man erbjuder också tillsyn
innan man sätter i gång med den pedagogiska verksamheten och efter det att
den är avslutad på dagarna. Men vi får som sagt se vad dessa försök kan leda
till för slutsatser i Sverige, om det är överförbart till våra förhållanden eller
inte.

Jag håller självklart med Maj-Inger Klingvall om att det finns en smärt-
gräns. Men jag tror inte att den smärtgränsen går vid de normer som vi hade
för några år sedan då man ansåg att barngrupperna inte kunde vara större
än 15 barn, att det behövdes tre förskollärare eller barnskötare för varje
barngrupp. Erfarenheterna av något minskad personaltäthet och något
större barngrupper är inte alls entydigt dåliga, utan det kan ibland t.o.m.
fungera ganska bra.

Jag delar också Maj-Inger Klingvalls uppfattning om att avgifterna inte
skall användas på ett sådant sätt att man i praktiken utestänger föräldrar från
barnomsorg. Avgifterna måste ligga på en tillräckligt låg nivå för att barnom-
sorgen skall vara tillgänglig.

Anf. 50 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Fru talman! Jag blir väldigt glad över det socialministern sade senast. Det
är faktiskt så att detta i kompletteringspropositionen framställs som ett sätt
att begränsa utbudet i den offentliga verksamheten. Jag skall inte läsa upp
det, för jag vet att socialministern väl känner till vad som där står.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Det här blev verkligen aktuellt när jag lyssnade på Ekot i går morse, där
Bengt Westerbergs partikamrat, folkpartistiske kommunalrådet i Linköping
berättade hur man tänker höja avgifterna i Linköpings kommun och i och
med detta faktiskt helt gå ifrån näringsprincipen. Man tänker ha en sådan
differentierad avgiftstaxa att barnen måste flytta runt för att hitta till rätt da-
gis som har rätt öppethållandetider. Man tänker ha fyra olika öppethållande-
tider. Dessutom tänker man chockhöja avgifterna för barn under två år för
att så att säga inte behöva ha dem i daghemsverksamheten, såvitt jag kan
förstå.

Det här är den typ av effektiviseringar som jag tycker leder helt fel. Jag
utgår från att socialministern instämmer i att detta kommer att leda helt fel.

Anf. 51 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Svaret är både ja och nej. En viss differentiering av avgifterna
med hänsyn till utnyttjande tycker jag är möjlig. Detta är också förenligt
med de sociala mål som vi har.

Jag vet att det finns ett daghem i Norrtälje kommun, i Rimbo, som heter
Månskenet och som har blivit omtalat därför att en differentierad avgiftssätt-
ning tillämpas där. Man får tala om när man tänker lämna barnen och när
man tänker hämta dem. Vill man utnyttja tider dessförinnan eller därefter,
får man betala litet extra.

Den typen av användning av avgifter för att styra efterfrågan tycker jag är
faktiskt ganska rimlig också inom barnomsorgen. Men de andra exempel
som Maj-Inger Klingvall redovisade känns mer skrämmande, även om jag
naturligtvis måste titta på dem mera i detalj, innan jag kan bedömma i fall
det är rimligt eller inte.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1992/93:622 om kommunernas äldreomsorg för in-
vandrare

Anf. 52 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Sinikka Bohlin har frågat statsrådet Bo Könberg om han är
beredd att ge Socialstyrelsen i uppdrag att snarast göra en kartläggning om
hur kommunernas äldreomsorg för invandrare fungerar. Arbetet inom rege-
ringen är så fördelat att det är jag som skall besvara frågan.

Regeringen gav i december 1990 Socialstyrelsen och Statens invandrar-
verk i uppdrag att kartlägga och beskriva de äldre invandrarnas situation i
Sverige. Uppdraget redovisades till regeringen i september 1991.

Rapporten ”En mångkulturell äldreomsorg” bekräftar bilden av ett fram-
växande mångkulturellt samhälle. Många av de stora invandrargrupperna
närmar sig ålderdomen, vilket ställer allt större krav på beredskap att möta
de omsorgs- och vårdbehov som hör till åldrandet.

Enligt rapporten anses dock kommunernas och landstingens beredskap
vara ganska låg, och det brister i måluppfyllelse vad avser äldreomsorgsin-
stanser för gruppen äldre invandrare. I rapporten presenteras förslag som

främst gäller att på ett bättre sätt tillvarata redan tillgängliga resurser. Det
handlar t.ex. om tillgång till tvåspråkig personal, bättre planering och ett ut-
ökat samarbete med invandrarorganisationerna.

I rapporten anges att Socialstyrelsen har för avsikt att påbörja en ny upp-
följning i frågan under 1994. Jag har också erfarit att Socialstyrelsen i samar-
bete med Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket inom kort kommer att ge
ut en skrift kring matfrågor som berör bl.a. religiösa och kulturella aspekter
på detta ämne. Denna skrift rör invandrargrupperna generellt och kan för-
hoppningsvis utgöra ett värdefullt kunskapsunderlag för t.ex. hemtjänstens
personal. Jag har också erfarit att Socialstyrelsen även planerar andra aktivi-
teter inom området.

Jag vill dessutom tillägga att den svensk-finska arbetsgruppen SFINKS ny-
ligen beslutat att ge en särskild arbetsgrupp i uppdrag att göra en analys av
de äldre finska invandrarnas situation i Sverige.

Anf. 53 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Jag kan hålla med
socialministern till en viss del. Som jag också vet finns det ganska många
kartläggningar och olika typer av rapporter. Det som är gemensamt för dessa
rapporter och kartläggningar är att man har kunnat peka på behoven, vet
vad man behöver göra för invandrare, men det finns väldigt få förslag till
åtgärder. Det är vad min fråga egentligen gäller.

Nu har riksdagen lämnat ansvaret för äldreomsorgen för invandrare till
kommunerna och delvis också till landstingen. I den här ekonomiska situa-
tionen kanske inte kommunerna prioriterar just den här gruppen, som jag
tycker är en väldigt viktig grupp i samhället. I och för sig kan man kanske
kalla invandrarna för den osynliga gruppen. De syns kanske inte på samma
sätt i samhällslivet som alla andra grupper. Jag tänker då mest på de s.k.
gamla arbetsinvandrargrupperna, som kom till Sverige, var med om att
bygga Sverige, medverkade till den tillväxt som behövdes för att vi skulle
kunna bygga upp den sociala välfärden.

Nu ser man, speciellt bland kvinnorna, att utslagningen från arbetslivet är
ganska stor. Sjukskrivningar och förtidspensioneringar är mycket mer fre-
kventa bland invandrarkvinnorna än t.ex. hos de svenska kvinnorna. Det är
den här gruppen som är morgondagens pensionärer och kunder, om vi kan
kalla dem så, inom äldreomsorgen.

Därför skulle jag vilja fråga socialministern om han är beredd att med-
verka till en långsiktig planering och kartläggning, där man sammanstrålar
alla dessa rapporter och utredningar, så att vi får en helhet som handledning
för kommuner och landsting i framtiden.

Anf. 54 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig först säga att den inventering som gjordes 1990/91 av
Socialstyrelsen och som ledde fram till den rapport som jag nämner i fråge-
svaret syftade till att visa hur problemet ser ut och därmed till att stimulera
kommunerna att mera uppmärksamma denna fråga.

Jag tror precis som Sinikka Bohlin att det handlar väldigt mycket om att
ute i kommunerna se invandrargrupperna och deras problem. Har man väl

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

gjort det kan man säkert - utan att nödvändigtvis tillföra en massa nya resur-
ser - genom bättre planering, utbildning av personal och inte minst genom
utnyttjande av personal åstadkomma en ganska bra service.

Kommunerna är av mycket varierande storlek. Vi har Stockholm och Gö-
teborg å ena sidan, Fagersta och Hallstahammar å den andra som har många
invandrare och som har erbjudit särskilda servicehus för invandrare. Vad
som inte finns men som faktiskt skulle behövas på sina håll är t.ex. gruppbo-
städer för äldre invandrare och också andra arrangemang.

Inom vården finns det väldigt mycket personal vars språkkunskaper skulle
kunna utnyttjas. Där tror jag att det mer handlar om planering och naturligt-
vis kompletterande utbildningsinsatser.

Jag kommer självklart att försöka se till att kunskaperna om hur situatio-
nen ser ut successivt förbättras, både genom Socialstyrelsen och förhopp-
ningsvis också genom Kommunförbundets insatser, och till att vi skall an-
vända kunskaperna för att anpassa äldreomsorgen så långt det över huvud
taget är möjligt till de äldre invandrargrupperna.

De problem som Sinikka Bohlin pekar på finns förvisso runt om i Sverige.
Jag tror att vi på en hel del håll kan göra kvalitativt bättre insatser än vad vi
gör för närvarande.

Anf. 55 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Jag håller med socialministern att alla dessa probleminvente-
ringar har behövts, därför att kunskapen om invandrarnas förhållanden kan-
ske inte har varit så bra tidigare. Visst har vi nu kommit en bit på vägen. Man
kan också använda samlade resurer i kommuner och landsting för att hitta
de rätta formerna. Men jag är rädd för att man inte prioriterar detta i dag.
Man har kunskapen, man känner till behoven, men gör ingenting.

Beträffande invandrarnas möjligheter att påverka i dagens samhälle kan
jag citera ur en SIV-utredning:

”-Är man kvinna, befinner man sig i underläge på grund av sin könstillhö-
righet.

- Är man invandrare, befinner man sig i ett flerfaldigt underläge beroende
på invandrarstatus.

- Är man arbetare, längst ner på botten, tillhör man den mest maktlösa
delen av arbetarkollektivet.”

Vi måste från riksdagens sida göra ett mycket starkt uttalande, så att kom-
munerna verkligen tar sig an dessa människor, som kanske inte har samma
påverkansmöjligheter i kommunalpolitiken som andra grupper i samhället.

Anf. 56 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag tycker att vi på detta område som på andra måste accep-
tera och stödja den arbetsfördelning som finns mellan stat och kommun. Sta-
tens uppgift är att försöka få en översiktlig bild av hur situationen är, att
sprida kunskap och sprida idéer om vad man kan göra för någonting ute i
kommunerna. Sedan är det kommunernas uppgift att planera, handla och
utnyttja den här kunskapen och de tips som de har fått från statsmakternas
sida. Där får Sinikka Bohlin försöka agera genom våra representanter på

den kommunala sidan, så att de verkligen uppmärksammar dessa problem
och försöker hitta lokalt anpassade lösningar.

Det är som sagt självklart att statsmakerna, i första hand Socialstyrelsen
och också Invandrarverket, på olika sätt skall bistå kommunerna med kun-
skapsöversikter och med, som jag sade tidigare, uppslag om vad man kan
göra för att möta behovet på ett bättre sätt.

Anf. 57 SINIKKA BOHLIN (s):

Fru talman! Visst ställer jag gärna upp för att sprida kunskap tillsammans
med socialministern. Jag tror att det finns en viss enighet i varje fall i denna
fråga mellan våra partier.

Jag tror fortfarande att man från riksplanet på något sätt måste starkare
poängtera vikten av den här frågan, just därför att dessa människor inte har
samma påverkansmöjligheter i kommunerna som andra.

Socialministern sade tidigare att han var beredd att medverka till att sam-
ordna de olika rapporterna, se på de framtida möjligheterna och kanske
också ge tips från centralt håll till kommunerna. Jag tycker att det är bra. Jag
kanske får återkomma litet senare i frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1992/93:589 om åtgärder för att minska försur-
ningsskadorna i Västsverige

Anf. 58 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig om jag anser att bästa
tillgängliga teknik skall användas för att minska försurningsskadorna i Väst-
sverige.

Svaret är ett ja från min sida.

I det fall Inga-Britt Johansson refererade till fastställde regeringen de vill-
kor, som Koncessionsnämnden föreskrivit för raffinaderierna i det överkla-
gande beslutet. Dessa krav står sig väl i jämförelse med tillämpade krav i
Danmark och Tyskland, vilka är de strängaste i EG-området.

Frågan om vad som är bästa tillgängliga teknik fordrar ofta ingående över-
väganden av både ekonomisk och teknisk karaktär. Den teknik som fast-
ställts för raffinaderierna har befunnits vara väl i linje med de olika typer
av bästa tillgängliga teknik som beskrivs i underlaget till EG:s direktiv på
området.

Anf. 59 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Det hör till debattreglerna att man skall tacka för svaret vare
sig man vill det eller ej. Så jag ber att få tacka för svaret. Jag måste säga att
det gör mig en aning upprörd.

Arbetet med miljöskadorna i Göteborgsregionen och i Västsverige har på-
gått en lång tid. Vi har stora skogsskador, mängder med försurade sjöar. I
Göteborg är vi ibland tvungna att varna människor för att röra sig utomhus,

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

därför att luften är för dålig. Miljöprojekt i Göteborg visar att raffinade-
rierna till stor del bidrog till dessa problem.

Det finns nu tekniska möjligheter att i princip få bort problemen från raffi-
naderierna. Det skulle kosta ett öre per liter bensin resp, diesel. Konces-
sionsnämnden vill inte ställa så hårda krav. Länsstyrelser och miljö- och häl-
soskyddsnämnder tillstyrkte de högre kraven när ärendet överklagades till
regeringen. Olof Johansson gick på Koncessionsnämndens beslut, emot
Länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnder.

Olof Johansson säger att bästa tillgängliga teknik naturligtvis skall använ-
das och blandar in EG i sammanhanget. Mig veterligt är Sverige inte medlem
i EG, och vi har inte ens ett EES-avtal i kraft ännu. Jag vill då fråga miljömi-
nistern: Vad menar miljöministern med bästa tillgängliga teknik? Är det nå-
got slags framförhandlad bästa möjliga teknik, eller är det vad man tekniskt
sett anser som bästa teknik? Det är den tekniken jag är ute efter. Menar
miljöministern att den skall användas när man kan minska miljöskadorna
om det inte är förenat med alltför orimliga ekonomiska villkor?

Anf. 60 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c).

Fru talman! Inga-Britt Johansson använder ungefär samma ton som hon
brukar. Hon vägrar att ålägga sig själv någon sorts restriktion och bevisbörda
när hon säger att de tekniska möjligheterna nu finns. Kan jag då få höra var
de finns i full skala som lagen säger? Innebörden av det Inga-Britt Johansson
säger är alltså att Koncessionsnämnden inte följer lagen. Jag vill gärna ha
svar på den här frågan. I annat fall kan vi fortsätta denna debatt hur länge
som helst. Koncessionsnämnden har nämligen att följa miljöskyddslagen i
det här fallet.

Jag blandar inte in EG. Inom EG har de nämligen i full skala de anlägg-
ningar som vi och myndigheterna har att jämföra med och som gör det möj-
ligt att ställa krav på tillståndsinnehavaren och på den som ansöker om till-
stånd.

Det är klart att man alltid kan önska sig det som är bättre. Men för ord-
ningens skull skall jag nämna att raffinaderiet i Lysekil har en svavelåtervin-
ning som sedan 1989 har ändrats från 1 800 ton per år till 500 ton per år.
Över huvud taget är egentligen genomsnittet av de förändringar som det nya
tillståndet innebär att man minskar till en tredjedel av vad man hade 1989,
när man förra gången beviljades tillstånd. Inga-Britt Johansson får därför
förklara sin upprördhet.

Anf. 61 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag blir upprörd eftersom, som jag sade, länsstyrelsen, Miljö-
och hälsoskyddsnämnden har insett att de högre kraven är nödvändiga för
att i alla fall i den delen underlätta att få ordning på miljösituationen.

Flera gånger per år får man under vintertid varna föräldrar för att gå ut
med sina barn exempelvis. Man får också varna människor som har astma
eller som i övrigt har känsliga luftrör för att gå ut, därför att luftförhållan-
dena är så dåliga. Som jag tidigare sade var man under Miljöprojekt Göte-
borg överens om att raffinaderierna står för en stor del av de här problemen.

Olof Johansson kanske också kan tala om för mig hur mycket kolväteut-

släppen minskar. De motsvarar med det beviljade tillståndet utsläpp från
300 000 bilar.

Anf. 62 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Nödvändigt? Ja, det är liksom självklart att det finns mycket
som är nödvändigt att göra med hänsyn till de skador vi under lång tid har
åsamkat naturen utan att ta tillräcklig hänsyn. Jag nämnde i ett fall 1989 års
siffror, och jag kan fortsätta att göra jämförelser med 1989. Nödvändigheten
är skapad av den situation som vi alltför länge har haft på detta område. Det
är viktigt att driva på den tekniska utvecklingen. Men innan vi har fått en
miljöbalk med skärpta lagbestämmelser, har myndigheterna att tillämpa den
gällande lagen.

Vi har inte kunnat hitta de fullskadeobjekt som visar att en annan teknik
finns. Jag är naturligtvis fylld av intresse att få reda på var dessa finns. Sedan
får denna fråga tas upp på nytt.

Anf. 63 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Fru talman! De myndigheter på Västkusten som närmast är berörda har
bedömt att det är tekniskt möjligt. De har bedömt att användningen av dessa
anläggningar motsvarar 1 öre per producerad liter bensin och diesel. Vid raf-
finaderierna har man sagt att det skulle innebära att de skulle få lägga pro-
duktionen någon annanstans. Jag förstår att det är det som gör att man hän-
visar till reglerna i Danmark och Tyskland, vilka är de strängaste i EG-områ-
det. Jag trodde i min enfald att vi i Sverige även fortsättningsvis skulle för-
söka att gå före med hårda miljöregler och därigenom visa att vi är i täten.
Men jag förstår att den tiden nu är förbi.

Anf. 64 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Vi talar här om olika saker, Inga-Britt Johansson. Frågan är
om man skall följa lagen och i så fall naturligtvis använda bästa tillgängliga
teknik. Det är detta som utredningarna i Koncessionsnämnden och rege-
ringskansliet handlar om. Jag är fortfarande fylld av intresse att få veta:
Skulle Koncessionsnämnden och regeringskansliet bortse från länsstyrelsens
och kommunens förslag, om man där konkret hade kunnat påvisa att det var
möjligt att finna en annan tillgänglig teknik? Så fungerar inte vi, utan vi tar
naturligtvis alla de möjligheter som finns att flytta fram positionerna. Det är
precis vad som har skett i det här ärendet, därför att här ställs högre krav på
alla de tre berörda raffinaderierna, och i många fall har omfattningen mins-
kat till en tredjedel av vad som tidigare har gällt. Det gäller inte minst svavel-
återvinningen, där ambitionsnivån under lång tid har varit alltför låg. Det är
därför vi nu har miljöproblemen i Västsverige.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

14 § Svar på fråga 1992/93:597 om kärnkraftsreaktorn i Ågesta

Anf. 65 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig om regeringen avser att vidta
åtgärder så att omständigheterna kring det som skedde vid Ågestareaktorn
den 1 maj 1969 blir klarlagda.

Jag har informerat mig via Statens kärnkraftinspektion (SKI) om vad som
hände den 1 maj 1969. Av den redogörelse som SKI i dagarna har lämnat
framgår följande.

Reaktorn i Ågesta befann sig i normaldrift. I samband med normal driftru-
tin ställdes en pump av i kyltornssystemet, och vattenflödet kopplades över
till en pump i en parallellkrets till systemet. En backventil havererade då,
och ca 400 kubikmeter vatten rann ner i turbinhallen innan man hunnit
stänga av andra ventiler. Reaktorn snabbstoppades manuellt. Det utläckta
vattnet orsakade omfattande skador på den elektriska utrustningen i turbin-
huset och i ställverksdelen, vilket ledde till att man under en kortare tidspe-
riod inte hade full information om och kontroll över läget hos reaktorn.

SKI har nu klassificerat incidenten som nivå 1 på INES-skalan, dvs. den
skala som numera används för att klassificera tillbud och olyckor i kärnkraft-
verk. Vägledande för SKIrs klassificering av Ågestahändelsen är att inga ut-
släpp av radioaktivitet skedde och att säkerhetsbarriärer återstod som kunde
förhindra allvarligare konsekvenser. Enligt SKI hade graderingen blivit
INES 2 om det gällt ett fullstort kärnkraftverk, eftersom hänsyn vid klassifi-
ceringen tas, enligt praxis, till storleken av potentiella utsläpp.

Tillsynsmyndighet vid denna tidpunkt var delegationen för atomenergifrå-
gor. Efter haveriet den 1 maj 1969 ålade delegationen tillståndshavaren, Sta-
tens Vattenfallsverk, att inkomma med kompletterande klarlägganden om
säkerhetsläget med anledning av det inträffade och att föreslå åtgärder för
förbättring av säkerheten. Detta ledde till att ett antal säkerhetshöjande åt-
gärder vidtogs.

Händelsen uppmärksammades i utredningen Säker kärnkraft (SOU
1979:86) som utgjorde en del av underlaget inför kärnkraftomröstningen
1980.

Uppgifter om tillbudet i Ågesta 1969 har således publicerats tidigare. Det
är självklart att allmänheten informeras om driftsförhållandena i dagens
kärnkraftverk. På samma sätt anser jag det väsentligt att bevarade uppgifter
om driftsförhållanden och incidenter i de svenska kärnkreaktorer som tagits
ur drift är tillgängliga för allmänhet och medier.

Anf. 66 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Fru talman! Jag tackar för svaret på frågan. Reglerna för frågor i riksdagen
kräver att en fråga skall vara utformad så att den kan besvaras med ett ja
eller ett nej. Desto märkligare är det då att man väldigt sällan får något svar
på det man frågor om.

Detta är ett typiskt exempel på ett icke-svar. Jag kan av detta svar inte
utläsa om miljöministern tycker att de utredningar som hittills har gjorts
kring den här incidenten är till fyllest. Jag tolkar svaret så att miljöministern
anser att det är till fyllest. Jag delar inte den uppfattningen. Detta är utan

tvekan den allvarligaste incidenten i svensk kärnkrafts historia. Så beskrev
den dåvarande biträdande chefen vid Ågestareaktorn, Karl-Erik Sandstedt,
det som hände eller nästan hände den 1/5 1969.

Reaktorn var alltså mycket nära ett totalt haveri genom att reaktorhärden
nästan torrlädes. Det var slumpen som gjorde att man lyckades förhindra
detta - inte ett medvetet agerande enligt någon sorts plan. Man hade, som
också miljöministern nämner, helt enkelt inte kontroll över händelseförlop-
pet.

Ägaren Vattenfall har till sitt försvar sagt att man verkligen inte har mörk-
lagt incidenten. Det fanns bara inget intresse för den här diskussionen vid
den tid då det hände. Jag tycker att det är ett absurt påstående. Om det hade
kommit till allmänhetens kännedom vad som nästan hände vid Ågestareak-
torn är jag för min del fullständigt övertygad om att den fortsatta diskussio-
nen kring kärnkraften i Sverige hade tagit en helt annan vändning. Nu för-
dröjdes i själva verket diskussionen kring kärnkraftens säkerhetsproblem
med tre fyra år. Den kom ändå runt 1973-74, men av andra skäl.

Att man i förbigående i en broschyr som en av 17 punkter nämner att det
också hände någonting, eller att man i Reaktorsäkerhetsutredningen på
några rader tar upp det tycker inte jag innebär att man har uppmärksammat
det som hände. Det innebär snarare att man har bagatelliserat det.

Jag undrar vem som har lagt locket på. Det finns ansvar att utkräva från
myndigheter, men också i hög grad ett politiskt ansvar. Om allt har rapporte-
rats om hur nära katastrofen vi var finns det i särskilt hög grad ett politiskt
ansvar att utkräva.

Anf. 67 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Frågan gällde alltså om regeringen avser att vidta åtgärder så
att omständigheterna kring det som skedde vid Ågestareaktorn den 1 maj
1969 blir klarlagda.

Jag har redan vidtagit en åtgärd. Jag har informerat mig mer än jag har
gjort tidigare om vad som hände. Det material vi har att tillgå ur arkiven är
det som Statens kärnkraftinspektion som tillsynsmyndighet har ärvt. Därför
har vi inventerat vad som finns för att kunna beskriva omständigheterna
kring det som skedde vid Ågestareaktorn den 1 maj 1969. Så långt har vi
gjort vad som har kunnat göras på den vecka som har stått till buds.

Jag kommer att träffa SKI:s chef den 6 maj. Då tar jag upp frågan på nytt
för att diskutera vad man har haft för nytta av dessa erfarenheter, vad som
är viktigt att lära sig av Ågestaolyckan för framtiden, självfallet ansvarsfrå-
gan och om det finns mer material att lägga på bordet än det som vi har fått
i ett brev som registrerades på Miljö- och naturresursdepartementet i går.

Så snabbt har den trafiken gått, och jag kan bara säga att jag självfallet
är mycket intresserad av att få mesta möjliga mängd information. Om den
informationen leder vidare tar jag upp den i regeringen där jag har en allmän
beredning av kärnkraftsfrågorna under första halvan av maj.

Anf. 68 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Fru talman! Jag tycker att det är bra att miljöministern har informerat sig.
Det är bara det att vi är ganska många till som önskar bli informerade i den

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

här frågan. Det material som har varit tillgängligt för mig är t.ex. den bro-
schyr som Vattenfall hänvisar till, där incidenten nämns som en av 17 punk-
ter, och det som Reaktorsäkerhetsutredningen tog upp. Det finns ingen som
helst likhet mellan de beskrivningarna av det inträffade och det som har
kommit fram i tidningsartiklar under den allra senaste tiden.

Jag anser därför att det är av största vikt att även vi som finns utanför rege-
ringskansliet får tillgång till bättre information. Jag tycker inte heller att det
är tillräckligt att gå igenom de papper som faktiskt sändes in och som finns
tillgängliga. Jag tror också att det är viktigt att intervjua de människor som
deltog i denna verksamhet - de som var i tjänst den 1 maj 1969 när den här
incidenten inträffade.

Jag tycker också att det är viktigt att fundera över om en bättre och mer
offentligt känd kunskap om Ågestareaktorn hade kommit att påverka den
fortsatta utbyggnaden av de svenska kärnkraftsreaktorerna. De fem första
fick ju en helt annan konstruktion än de senare.

Anf. 69 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Det finns självfallet mycket informationsmaterial, men fråge-
svaret är av kända skäl en komprimerad sammanställning av detta. Huvud-
delen av materialet är alltså hämtat från en skrivelse från SKI som finns of-
fentlig i Miljö- och naturresursdepartemenet sedan i går.

Det är inte allt som finns. I den promemoria som jag har här och som jag
gott kan lämna ifrån mig finns DN-artikeln från den 14 april 1993, utdrag ur
SOU om säker kärnkraft, utdrag från Chalmers rapport från den 20 augusti
1974 om onormala händelser vid svenska kärnkraftverk, Ångpanneförening-
ens utredning från den 30 juni 1970, ett publicerat föredrag, ”Major Plant
Disturbances”, från 1971 av Karl-Erik Sandstedt, utdrag från en broschyr
om Ågesta 1963-1974 och deras förslag till det frågesvar jag nu givit.

Det här materialet kan fyllas på ytterligare, men vi har inte haft tid med
mer.

Anf. 70 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Fru talman! Jag måste ändå fråga miljöministern om han inte delar min
uppfattning att det är en väldig skillnad i beskrivningarna av vad som har
hänt när man tar del av det som sades i t.ex. DN-artikeln om hur allvarlig
incidenten var, vilket den tidigare biträdande chefen såvitt jag kan förstå inte
har dementerat, och av de summariska och kortfattade beskrivningar som
tidigare har funnits att tillgå i broschyrer och i SOU.

Delar inte miljöministern min uppfattning att diskussionen kring kärn-
kraftens roll i det svenska energisystemet hade kommit att påverkas om det
hade varit fullt ut känt för människor vad som nästan inträffade i Ågesta?
Är det då inte både demokratiskt och politiskt och när det gäller själva sak-
frågan av största vikt att man kartlägger dels själva händelseförloppet, dels
hela det politiska spelet kring det som hände?

Anf. 71 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag kan inte svara på om det är ett politiskt spel, för jag vet
inte tillräckligt mycket om det. Om så är fallet, är det i högsta grad värt kri-

tik. Jag har kanske inte så många illusioner kvar. Jag har förstått, och vi vet
alla, att det har mörklagts mycket inom kärnkraftsområdet världen över. Det
finns numer många exempel på det. Det är möjligt att Sverige har tillhört
den krets som har agerat så.

Det är däremot felaktigt att säga att händelsen som sådan inte varit känd,
för det har den varit. Det är den frågan jag har svarat på i mitt frågesvar.
Men jag tänker fullfölja detta och ta fram ytterligare informationer. Det är
t.ex. intressant att lyssna till den person som gav huvuddelen av informatio-
nen till pressen för en tid sedan.

Anf. 72 ANNIKA ÅHNBERG (-):

Fru talman! Jag hoppas att det miljöministern nu har sagt skall innebära
att det görs en större utredning kring incidenten vid Ågestareaktorn den 1
maj 1969, och att resultaten skall föras ut till allmänheten i en bred diskus-
sion. Jag tror att det är viktigt för att reda ut sakförhållandena, men också
för att reda ut vad som kan ha hänt på t.ex. politisk nivå.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1992/93:571 om icke vårdnadshavares rätt till s.k.
skolbesök

Anf. 73 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Ulf Eriksson har uppgivit att det i ganska många fall förekom-
mer att en förälder som har ensam vårdnad om ett barn utestänger den andra
föräldern eller någon annan anhörig till barnet från att besöka barnet i sko-
lan för att där följa undervisningen. Mot bakgrund härav har han frågat soci-
alministern om denne är beredd att medverka till att en ensam vårdnadsha-
vare inte tillåts att utestänga den andra föräldern eller någon annan anhörig
från att utöva sin rätt till skolbesök.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga
förhållanden och skall bl.a. se till att barnet får tillfredsställande utbildning.
Vårdnaden innebär även en principiell rätt att bestämma över barnets ange-
lägenheter. I takt med barnets stigande ålder och utveckling skall vårdnads-
havaren därvid ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge
med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står
barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall
lämna umgängesföräldern sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det. Sådana upplys-
ningar kan gälla exempelvis barnets skolgång.

Skolan skall samverka med hemmen rörande barnen. Skolans informa-
tionsskyldighet gentemot hemmen avser dock endast barnets vårdnadsha-
vare. En förälder som inte är vårdnadshavare kan emellertid få del av uppgif-

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

5var på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

ter om sitt barn i den mån uppgifterna är offentliga eller om vårdnadshava-
ren, och ibland även barnet, har lämnat sitt medgivande till detta.

Det är alltså i första hand barnets vårdnadshavare som har ansvar för att
barnet och den andra föräldern eller någon annan person får en tillräckligt
god kontakt med varandra. Om vårdnadshavaren brister i detta avseende
kan det vara ett skäl att ompröva vårdnadsfrågan. Det kan emellertid finnas
anledning att påpeka att vårdnadshavaren kan ha fullt godtagbara skäl att
vägra den andra föräldern att besöka barnet i skolan. Enligt min uppfattning
innebär de gällande reglerna en rimlig avvägning mellan de intressen som
står mot varandra.

Anf. 74 ULF ERIKSSON (nyd):

Fru talman! Jag tackar statsrådet Reidunn Laurén för det utförliga svaret.
Jag har dock två följdfrågor för att få ett klarläggande. Jag frågar för andra
människors räkning och inte för min egen.

Finns det möjlighet för skolpersonalen att hindra sådana här besök för att
följa undervisningen? Kan vårdnadshavaren hindra icke vårdnadshavaren?
Det behöver inte vara en förälder. Det kan vara farmor eller mormor eller
annan närstående som vill följa barnets skolgång.

Anf. 75 Statsrådet REIDUNN LARURÉN (-):

Fru talman! Öppen information om barnet, t.ex. om betyg, studieresultat
över huvud taget och närvaro är sådan information som är och skall vara
tillgänglig även för den förälder som inte har vårdnaden. Information om
barnets hälsotillstånd kan däremot vara sekretessbelagd liksom information
som har givits i form av uppgifter hos skolkurator och skolpsykolog. Det är
sådana uppgifter som inte får lämnas ut. Men det får bedömas från fall till
fall om uppgifterna har den karaktären att de är så känsliga att de inte skall
lämnas ut. Då har skolpersonalen, skolpsykolog och skolkurator, inte rätt
att lämna ut informationen.

Skolan har över huvud taget inga förpliktelser mot en person som inte är
vårdnadshavare. Skolans förpliktelser riktar sig helt mot vårdnadshavaren.
Sedan får vårdnadshavaren i sin tur ge information till den andra föräldern,
som i regel har rätt till umgänge med barnet. Men umgängesrätten innefattar
alltså inte en rätt att få sekretessbelagd information.

Anf. 76 ULF ERIKSSON (nyd):

Fru talman! Jag vill då ställa frågan så här till statsrådet Laurén. Vederbö-
rande har alltså rätt att komma till skolan och följa undervisningen för att få
veta hur det går för barnet och vilka betyg det får. Detta kan vårdnadshava-
ren eller rektor alltså inte hindra. Eller kan de det?

Anf. 77 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Jo, de kan hindra besöket, om det anses att besöket strider
mot barnets intresse. I alla dessa fall är det ju barnets intresse och barnets
bästa som står i centrum.

Anf. 78 ULF ERIKSSON (nyd):

Fru talman! Det håller jag med statsrådet Laurén om. Barnen växer givet-
vis och blir äldre och säkrare på sig själva. Men jag tänker på yngre barn
under de första åren i skolan. Det finns alltså möjlighet att bokstavligen
hindra den andre föräldern att komma till skolan?

Anf. 79 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! På Ulf Erikssons fråga om man fysiskt kan hindra en förälder
från att komma till skolan vill jag svara att det väl inte är så vanligt att man
deltar i skolundervisningen utan att vara inbjuden. Det som mest brukar
komma i fråga är att delta i kvartssamtal. Det är någonting som vårdnadsha-
varen inbjuds att delta i. Man kan kanske tycka att uppgifter som enbart
handlar om studieresultat och närvaro i skolan borde vara sådana uppgifer
som mycket väl kan lämnas också till umgängesföräldern. Men det händer
ibland att kvartssamtalen innehåller också känslig information, som inte bör
föras vidare.

Anf. 80 ULF ERIKSSON (nyd):

Fru talman! Då innebär detta att det till syvende och sist ändå är - som
statsrådet Laurén också har skrivit - vårdnadshavaren som har ansvaret. Då
har vårdnadshavaren också rätt att hindra den andre föräldern eller annan
anhörig att komma till skolan.

Anf. 81 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Vårdnadshavaren har det totala ansvaret för barnet och har
rätt att företräda barnet i olika avseenden.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1992/93:583 om aktiebolags redovisning av av-
gångsvederlag m.m.

Anf. 82 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Nils T Svensson har frågat mig när jag avser att förelägga riks-
dagen ett lagförslag om aktiebolags redovisning av avgångsvederlag m.m.

Jag har tidigare svarat på en riksdagsfråga av Nils T Svensson i samma
ämne. Jag svarade då att det är lämpligt att frågor om redovisning av avtal
om avgångsvederlag behandlas av redovisningskommittén, bl.a. mot bak-
grund av den syn på frågan som finns i andra länder.

Redovisningskommittén har i uppgift att göra en översyn av redovisnings-
lagstiftningen och anpassa den till de krav som EG ställer. Det är riktigt som
Nils T Svensson säger att Redovisningskommittén har fått tilläggsdirektiv
om att överväga behovet av särskilda redovisningsregler för avtal om av-
gångsvederlag och liknande förmåner för styrelseledamöter, verkställande
direktörer och andra personer i ett företags ledning. Om kommittén skulle
komma fram till att det behövs sådana regler, skall den också lämna förslag

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

3 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 100

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

till den närmare utformningen av dem. Det är också riktigt att lagutskottet
har förutsatt att denna fråga behandlas med skyndsamhet.

Redovisningskommittén skall enligt sina direktiv ha slutfört sitt uppdrag
före den 1 december 1993. Sedan den tidpunkten fastställdes har kommittén
fått ytterligare arbetsuppgifter, framför allt att anpassa vår lagstiftning till
EG:s direktiv på området, vilket är en omfattande uppgift som måste lösas
skyndsamt.

Det är min förhoppning att kommittén skall kunna redovisa sina ställ-
ningstaganden även i denna fråga före den 1 december i år. När kommitténs
betänkande kommer, skall det sändas ut på remiss. Det här betyder att ett
lagförslag kan komma att föreläggas riksdagen under våren 1994.

Anf. 83 NILS T SVENSSON (s):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är besviken över svaret
när det gäller den tidpunkt då statsrådet avser att lägga detta lagförslag på
riksdagens bord. Det pågår som statsrådet vet en livlig diskussion i denna
fråga för närvarande. Starka och berättigade krav har rests från olika håll på
att redovisning av avgångsvederlag och liknande förmåner för VD och andra
personer i ett företags ledning skall lämnas i bolagets årsredovisning.

Några företag har redan tillmötesgått detta krav, däribland även statliga
företag. Det är bra. Opinionen är onekligen väldigt stark för att man skall
åstadkomma öppenhet i redovisningen. Även från företrädare för bolagen
har man hört uttalanden som varit positiva till detta. Men de har hänvisat till
att det inte finns några regler, vilket är ett korrekt påstående. Det understry-
ker det angelägna i att man snabbt skapar ett regelverk just för sådan här
redovisning.

Statsrådet säger att ett lagförslag kan föreläggas riksdagen först våren
1994. Det är ju alldeles för sent. Då kommer inte reglerna att kunna träda i
kraft förrän tidigast 1995. Vi behöver få ett lagförslag tidigt i höst, för att
riksdagen skall kunna fatta ett sådant beslut att reglerna kan gälla för årsre-
dovisningarna för nästa år. Statsrådet hänvisar till att utredningen har
mycket att göra och har fått ytterligare uppgifter. Men samtidigt kunde vi
höra statsministern häromdagen säga i talarstolen att det på Justitiedeparte-
mentet pågår ett arbete. Innebär det att det pågår ett arbete där vid sidan
om utredningens arbete? Det kanske likväl kommer ett förslag tidigare än
våren 1994.

Anf. 84 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Det här är ju två olika frågor. Den ena gäller framtida lagstift-
ning, och den fråga som statsministern berörde gällde vad man möjligtvis
skulle kunna göra åt de avtal som redan har ingåtts.

Kommittén har, som jag sade, ett pressat arbetsschema. De här frågorna
hör ju också samman med den information som i övrigt skall lämnas i företa-
gens årsredovisning. Där skall ju naturligtvis även annan information läm-
nas.

Jag har bedömt det så, att det inte är lämpligt att bryta ut de här frågorna
om redovisning av avtal om avgångsvederlag från andra frågor om hur hän-
delser som inte har inträffat, men som senare kan inträffa, skall redovisas.

Jag har tyckt att man skall avvakta kommitténs utredning. Det man skulle
vinna genom att nu pressa fram ett förslag är ju bara att kommittén skulle
komma med det någon månad tidigare på hösten. Samtidigt skulle naturligt-
vis kommitténs arbete i övrigt fördröjas.

Jag tror för övrigt inte att den nuvarande ekonomiska situationen i landet
och den allmänna intensiva debatten om de här frågorna har gjort klimatet
särskilt gynnsamt för nya orimliga fallskärmsavtal. Jag tror inte att det är
någon större fara i dröjsmål.

Som Nils T Svensson också påpekade pågår det ju ett arbete på annat håll.
Dels har staten nu kommit med vissa riktlinjer för vad som kan anses vara
rimliga anställningsvillkor för ledningen inom statligt ägda kreditinstitut,
dels har jag fått mig bekant att man inom näringslivet håller på att arbeta
fram rekommendationer för bolagens redovisning i det här avseendet.

Anf. 85 NILS T SVENSSON (s):

Fru talman! Statsrådet är ju själv erfaren utredare och erfaren och erkänd
jurist. Jag blir då litet besviken när jag får veta att det inte går att bryta ut
den här frågan. Nog går det väl att ganska raskt få fram ett delbetänkande
som underlag för en proposition till hösten. Jag tycker inte att argumentet
förefaller särskilt starkt.

Det är ju väldigt viktigt att den här lagstiftningen nu blir fastlagd, så att vi
kommer undan allt detta som upprör människor, vilket verkligen är berätti-
gat. Låt vara att det är som statsrådet säger, att situationen och debatten nu
har skapat förutsättningar för att sådana här avtal skall kunna undvikas. Men
det finns många andra skäl till att detta öppet skall redovisas. Vi resonerade
om det förra gången när frågan var uppe till debatt.

I andra länder har man ju antagit mycket långtgående lagstiftning. Därför
undrar jag om man inte kan titta litet grand på länder runt omkring oss. Jag
läste i tidningen häromdagen att Norge nu är på väg att ta fram ett regelverk
för detta.

Anf. 86 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Jag vill påpeka att det inte finns någonting som hindrar bola-
gen från att även utan lagstiftning ta fram en öppen redovisning i det här
hänseendet. Vi har ju nu i dagarna sett att några av de stora aktiebolagen
också har börjat med en öppen redovisning. Jag kan hänvisa t.ex. till Volvo,
Sveriges Radio och Gota.

Att börsnoterade aktiebolag mera generellt ställer upp med frivillig redo-
visning är naturligtvis väldigt bra. Det stärker ju både aktieägarnas och all-
mänhetens förtroende för företagen, om de visar en sådan öppen attityd.

Det är naturligtvis också intressant för lagstiftaren, när man sedan skall
skrida till verket och lagstifta, att se vad som kan åstadkommas på frivillig
väg.

Lagutskottet har ju förutsatt att Redovisningskommittén behandlar den
här frågan med skyndsamhet. Jag utgår naturligtvis från att kommittén tar
fasta på det.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Anf. 87 NILS T SVENSSON (s):

Fru talman! Det är ju riktigt att det inte behövs någon lagstiftning. Företa-
gen kan ha en öppen redovisning ändå. Men som jag påpekade tidigare har
vi ju hört flera kommentarer om att det inte har funnits några regler och att
detta har tagits till intäkt för att inte göra någonting. Men det är ju alldeles
utmärkt att vissa företag gör en sådan redovisning - självklart då de statliga.

Det är bra att statsrådet - sedan opinionen nu har drivit fram detta - ställer
krav på att de statliga företagen skall göra en sådan redovisning. Det kan ju
genomföras omedelbart. Men vi hörde ju ändå från företrädare för bolagen
att det inte finns några regler fastställda och att man tar det till intäkt för att
inte göra någonting. Därför är detta så viktigt.

Jag skulle vilja fråga statsrådet om det ändå inte är möjligt att be denna
Redovisningskommitté att lägga fram ett delbetänkande, att skyndsamt ta
fram det, så att det kan komma en proposition redan i höst. Då är det möjligt
att man vid nästa års bolagsstämmor kan få ta del av den här redovisningen
i årsredovisningen.

Anf. 88 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Jag står nog tills vidare kvar vid min ursprungligen deklare-
rade ståndpunkt, nämligen att kommittén skall få arbeta som det är tänkt
och komma med förslag före den 1 december i år. Jag tror också att det är
viktigt att även sådan här lagstiftning bereds väldigt noggrant och att man
arbetar igenom detta ordentligt. Det kan göras i Redovisningskommittén.
Jag tror faktiskt att det räcker med att det sedan kommer ett lagförslag under
våren 1994.

Anf. 89 NILS T SVENSSON (s):

Fru talman! Det är riktigt att lagförslag noggrant skall beredas, men vi har
ju mycket skickliga jurister och utredare. Jag betvivlar inte den kompetens
som finns både i kommittén och på statsrådets eget departement, så nog
finns det väl kompetens tillgänglig för att man snabbt skall kunna ta fram
detta förslag. Vi har i andra sammanhang sett exempel på att man har kunnat
arbeta mycket effektivt och snabbt.

Min vädjan och önskan kvarstår om att statsrådet skall fundera en runda
till på detta önskemål.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1992/93:598 om nådeinstitutet

Anf. 90 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Berndt Ekholm har utifrån ett enskilt fall frågat mig om jag
allmänt sett anser att det är förenligt med den av regeringen framhävda
kristna etiken och västerländska humanismen att kraftigt inskränka möjlig-
heten att erhålla nåd.

Som Berndt Ekholm väl känner till kan jag inte uttala mig om de närmare
omständigheterna i det fall som Berndt Ekholm åsyftar.

Jag har den 9 mars i år besvarat en fråga av Hans Göran Franck om föränd-
ring av bifallsprocenten i nådeärenden. Av mitt svar framgick att bifallspro-
centen under 1992 är lägre än tidigare år men att någon närmare undersök-
ning av ärendematerialet för 1992 års ärenden inte gjorts och att det därför
är omöjligt att dra den slutsatsen att förutsättningarna för nåd ändrats i nå-
gon större utsträckning. Vid samma tillfälle påpekade jag också att de skäl
som beaktas i ett nådeärende i allt väsentligt är desamma nu som tidigare.

I varje nådeärende görs en allsidig prövning av samtliga omständigheter i
det enskilda fallet. Det sker bl.a. en noggrann prövning av om det är inhu-
mant att låta den dömde avtjäna fängelsestraffet. Detta måste emellertid vä-
gas mot andra faktorer såsom brottets art och ådömd påföljd. Regeringen
måste också beakta att en del som söker nåd kan vara farliga för allmänhe-
ten. Även om det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden finns
starka skäl som talar för nåd kan det således finnas andra viktiga hänsyn som
gör att den dömde ändå inte kan beviljas nåd.

Jag kan avslutningsvis försäkra Berndt Ekholm om att de etiska och huma-
nitära frågorna är viktiga och väger tungt vid en bedömning av nådeärenden.

Anf. 91 BERNDT EKHOLM (s):

Fru talman! Först tackar jag justitieministern för svaret.

Anledningen till att jag ställer frågan är att jag vid ett besök hos de kristna
socialdemokraterna i Skaraborg blev uppmärksammad på det här fallet, och
jag tyckte att det var mycket angeläget. Det är ju ett ganska officiellt och
känt fall, så jag tycker att jag kan drista mig till att tala om att det gäller en
svårt cancersjuk människa som heter Lars Tingström, den s.k. bombman-
nen. Han har inte beviljats nåd av regeringen, trots att han har varit svårt
cancersjuk. När jag ställde frågan visste jag inte att han faktiskt har avlidit.
På ett sätt tycker jag att det gör att frågan blir ännu mer angelägen. Det visar
vilka konsekvenser det kan bli. Tingström gavs i det här fallet inte möjlighet
att få vara tillsammans med sina anhöriga och dö i frihet, trots - om jag har
uppfattat det rätt - flera nådeansökningar.

Vi skall dock inte prata om det enskilda fallet utan naturligtvis generali-
sera. Jag tycker då att det inte kan vara rimligt med en så hård nådepraxis
att man inte får nåd ens om man är sängbunden och uppenbarligen, såvitt
jag förstår, inte kan vara till fara för någon annan. Det bevisas av det här
enskilda dödsfallet.

Samtidigt uttalar sig regeringen allt som oftast för att man skall stå för kris-
ten etik och västerländsk humanitet. För mig betyder det att man skall se till
individens situation, att man skall stå upp för de utsatta och att man skall
visa omtanke och solidaritet. Det tycker jag inte har visats i tillräcklig ut-
sträckning, om det är sant - vilket jag förstår av utredningen - att nådepraxis
har skärpts avsevärt från 12 % till 6 % bifallna ansökningar.

Min fråga till justitieministern är återigen varför det är nödvändigt att inta
en så hård attityd att människor inte kan få nåd när de faktiskt är hotade till
livet av sin sjukdom.

Anf. 92 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Berndt Ekholm talar om ett enskilt fall. Sedan säger han att
vi inte skall tala om det enskilda fallet som ligger till grund för hans resone-

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

mang. Berndt Ekholm kan naturligtvis tala om enskilda fall. Men jag får inte
göra det. Jag har dessutom information som jag får på grund av att jag är
skyldig att hålla tyst om den. Allt detta innebär att diskussionen här blir
mycket egendomlig.

Om vi skall generalisera frågan har jag egentligen gett svar på den fråga
som Berndt Ekholm nu ställde. När vi gör en bedömning av en nådeansökan
tar vi bl.a. hänsyn till hälsotillstånd m.m. hos den som är dömd. Men som
jag sade i mitt tidigare inlägg måste vi också från regeringens sida beakta
att en del av dem som söker nåd kan vara farliga för allmänheten trots visst
hälsotillstånd. Det som kanske skiljer den nuvarande regeringen från den
tidigare är att vi i dag lägger större vikt vid den risk som en dömd person kan
innebära för andra.

Anf. 93 BERNDT EKHOLM (s):

Fru talman! En hård behandling av en dömd person kan i sig leda till att
riskerna ökar, vilket i sin tur leder till en ännu hårdare praxis. Det är för mig
inte förenligt med kristen etik och västerländsk humanitet - om det nu är
detta man särskilt vill framföra, vilket den borgerliga regeringen gör i olika
sammanhang.

Justitieministern uttalade sig i frågestunden med Hans Göran Franck tyd-
ligt för att hon ställer högre krav än vad den socialdemokratiska regeringen
gjorde. På bara ett enda år har vi kunnat se att bifallsprocenten har sjunkit
från 12 % till 6 %. Man kan naturligtvis inte dra alltför långtgående slutsat-
ser av detta. Det finns dock en tydlig tendens, särskilt som justitieministern
själv erkänner att regeringen nu ställer hårdare krav. Jag tycker att det ligger
en mycket stor risk i att göra det, med hänsyn till att regeringen också utger
sig för att representera de här fina etiska och humanitära värdena. Detta
borde vara en konflikt för justitieministern.

Anf. 94 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Det finns alltid en konflikt när man skall väga olika intressen
mot varandra. Konflikten när det gäller nådeärenden kan ibland bestå i att
se till gärningsmannens behov kontra det behov av skydd som kan finnas för
människor utanför murarna. Detta är en konflikt. I denna konflikt är för mig
valet - det betraktar jag också som humant - att i första hand se till skyddet
för dem som finns utanför murarna.

Anf. 95 BERNDT EKHOLM (s):

Fru talman! Jag kan ha förståelse för det resonemanget. I denna konflikt
menar jag att solidariteten mot utsatta människor i mycket hög grad också
måste riktas mot dem som finns innanför murarna. Jag tror säkert att justitie-
ministern kan dela den uppfattningen.

Om man genom dessa siffertal och genom att justitieministern ställer
högre krav kan utläsa en skärpning av praxis, uppkommer en situation då
man kan misstänka att den borgerliga regeringen - när man lägger dessa vär-
deringar i vågskålen - hellre är beredd att använda hårda bandage mot exem-
pelvis personer som sitter inne för allvarliga brott än att ge dem en chans att
få avsluta sitt liv i frihet.

Anf. 96 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Utan att låtsas om att jag hörde den sista delen av den sista
meningen som helt klart gäller ett enskilt fall, skall jag kommentera övriga
delar av uttalandet.

Det är helt rätt att i avvägningen mellan ett presumtivt offer och gärnings-
mannen så väljer jag det presumtiva offret.

Däremot är det viktigt att de människor som är berövade sin frihet blir
humant behandlade innanför murarna. På det området finns det mycket
kvar att göra, vilket vi också arbetar med.

Anf. 97 BERNDT EKHOLM (s):

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att det är mycket viktigt med en
human behandling både utanför och innanför murarna. Jag hoppas att justi-
tieministern, som en följd av den debatt som både jag och Hans Göran
Franck har tagit upp i den här frågan, skall vara beredd att fundera en del
över hur man skall väga de här aspekterna mot varandra.

Jag skulle önska att vi i Sverige fortsatte att vara mycket generösa vid be-
handlingen av människor som sitter illa till. Vi skall naturligtvis även ta hän-
syn till människor som finns utanför murarna och som kan komma i kläm.
Det finns en egoistisk trend i dagens samhälle som också slår igenom här och
som jag är mycket rädd för. Jag vädjar om en mycket generös bedömning i
nådefallen.

Anf. 98 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Jag vill markera att det knappast är fråga om egoism när man
väljer att i första hand se till brottsoffren. Vi vet inte i förväg vilka personer
som kommer att bli brottsoffer. Det är mycket lättare att bortse från brotts-
offren och sedan låta bli att se kopplingen mellan de beslut man har fattat
och de eventuella effekter som besluten kan få.

Det rör sig om mycket svåra beslut, som jag inte tror att någon egentligen
vill fatta. Det är beslut som måste fattas. Det är helt rätt som Berndt Ekholm
sade att det är viktigt att tänka efter vad man gör och att ha humaniteten
med i resonemanget. Därom är vi helt överens. Men när det gäller besluten
kan vi ha olika uppfattningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1992/93:604 om skyddet för hotade kvinnor

Anf. 99 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Marianne Carlström har frågat mig om erfarenheterna av re-
geringens beslut att genomföra försök med liwaktsskydd för hotade kvin-
nor.

Regeringen uppdrog den 29 april förra året (92-1648) åt länsstyrelserna i
Stockholms län, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus län och Västernorr-
lands län att genomföra försök med liwaktsskydd för hotade kvinnor.

Försöksperioden omfattar innevarande budgetår. Jag känner till att både

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar pä frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

liwaktsskydd och andra skyddsåtgärder har satts in för att öka skyddet för
vissa kvinnor.

Det skall enligt regeringsbeslutet göras en utvärdering av resultaten av de
åtgärder som vidtagits under försöksperioden. Den skall redovisas till Justi-
tiedepartementet senast den 1 oktober 1993.

Det är alltså för tidigt att i dag säga vilka erfarenheterna är men när de
avrapporteras till oss skall jag givetvis ge dem till känna. De skall också, pre-
cis som Marianne Carlström säger, ligga till grund för bedömningen av vilka
åtgärder och insatser man bör vidta för att ge de utsatta kvinnorna ett till-
räckligt bra skydd.

Anf. 100 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag vill tacka för svaret.

Jag visste inte att det är en försöksperiod på ett år. Jag tycker nog att den
perioden är litet för lång. Om man jämför med den föregående frågan har
vi här en speciell situation. Vi vet vem som är brottsoffret och vem som är
gärningsmannen. Vi vet att under den tid som vi utreder och håller på med
försök inträffar ganska många tragedier. Jag har följt denna fråga. Jag har
nu tagit upp den, eftersom jag vet att dessa försök inte är tillräckliga. Såvitt
jag förstår finns det kvinnor som har velat ha liwaktsskydd och dessa paket
men som inte har fått det.

Jag vet också att polisen behöver utbildning i dessa frågor. Det händer att
kvinnor ringer till polisen, och när sedan polisen kommer vågar de inte stå
för sin anmälan. Här behövs många utbildnings- och informationsinsatser.

Anf. 101 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Jag börjar med det sista Marianne Carlström tog upp, nämli-
gen utbildningsinsatser. Jag håller där helt med vad hon sade. Det är också
mycket arbete på gång. Jag tog inte upp det i mitt svar eftersom frågan inte
var formulerad så.

Sent i höstas arrangerades en utbildning centralt för företrädare för polis,
domstol, socialtjänst, åklagare och ytterligare vissa funktioner. En grupp
från vaije län utbildades för att i sin tur utbilda sina egna yrkeskolleger i
resp, län när det gäller våld mot kvinnor.

Jag fick en fråga om att förstå de signaler som kvinnan ger i sådana här
situationer. Där är vi helt överens, och det arbetet pågår för fullt. När det
sedan gäller skyddet för de hotade kvinnorna och försöksverksamheten, är
det knappast rimligt att göra en utvärdering på ett mycket tidigt stadium och
tro att man därmed lär sig tillräckligt mycket för att få en färdig modell. Men
vi följer löpande denna verksamhet.

Jag kan nämna att de larmpaket som finns i ett rätt stort antal utnyttjas i
stor utsträckning. Under försöken har man dessutom från polisens sida kom-
mit på nya modeller. Liwaktsskydd upplevs som en för stor inskränkning
och larmpaket upplevs som för litet. Bl.a. har kvinnor fått vakthundar som
ställts till deras förfogande.

Det finns flera olika modeller. Det är viktigt att vi nu följer upp detta. Men
det har gått för kort tid för att man skall kunna dra några definitiva slutsatser.

Många goda idéer har kommit fram som jag hoppas att vi skall kunna vida-
reutveckla, bl.a. genom utvärderingen.

Anf. 102 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag hoppas att man funderar ganska snabbt när utvärderingen
är klar. Har man följt frågan under en tid och följt med i pressen vet man att
det händer väldigt mycket.

Jag vet att man i Bohuslän, som jag kommer från, fick sig tilldelat 25 paket
av dessa 280.1 dag har man lyckats få 46, och alla är utlånade. Man trodde
att det skulle vara tillräckligt om kvinnorna fick ha paketen under en månad
och att försöket sedan skulle upphöra. Men det har visat sig att det behövs
tre månader.

Jag antar att vi får möjlighet att fortsätta att diskutera denna fråga redan
i höst.

Anf. 103 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Angelägenhetsgraden är enligt min mening rätt uppenbar. Tre
månader efter det att det första försöket är avslutat har vi begärt att få en
utvärdering. Det är kort tid vid en utvärdering om vi jämför med vilka tids-
horisonter man normalt har. Bakom detta ligger att vi inte vill stoppa denna
verksamhet. Vi vill kunna utveckla den med hjälp av vunna erfarenheter. Vi
fortsätter med denna verksamhet även nästa budgetår, och vill kunna för-
bättra den efter hand.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1992/93:606 om åtgärder mot sexuellt utnyttjande
vid framställning av pornografiska alster

Anf. 104 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Ingegerd Sahlström har frågat mig om jag avser att agera för
att sexuellt utnyttjande av människor i samband med framställning av porno-
grafiska alster skall förhindras.

I sin fråga tar Ingegerd Sahlström först upp avbildande av barn i pornogra-
fiska alster. Som jag flera gånger tidigare framhållit här i kammaren berör
mig alla former av sexuellt utnyttjande av barn mycket starkt. Självklart
måste det allmänna på ett mycket tydligt sätt markera sin avsky för sådana
handlingar. När det gäller barnpornografi kan själva framställningen av så-
dana alster i många situationer falla under brottsbalkens bestämmelser om
sexualbrott. Vidare finns en bestämmelse som förbjuder spridning av barn-
pornografi.

Ingegerd Sahlström efterlyser i sin fråga skärpningar av lagstiftningen på
detta område. Jag får då påminna om att regeringen redan har tagit initiativ
till flera sådana skärpningar. De senaste skärpningarna, som träder i kraft
den 1 juli 1993, innebär att straffmaximum för sexuellt ofredande höjs från
ett till två års fängelse och att straffmaximum för barnpornografibrott höjs
från sex månaders till två års fängelse. Inom Justitiedepartementet utarbetas

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

för närvarande en promemoria som bl.a. tar upp vissa frågor vad gäller sexu-
albrott mot barn. Promemorian kommer att presenteras redan under våren.
I det sammanhanget kommer bl.a. frågan om en eventuell utvidgning avför-
budet mot barnpornografi att beröras.

När det gäller olika former av sexuellt utnyttjande av en vuxen vill jag
framhålla att detta redan i dag i stor utsträckning är kriminaliserat. Bero-
ende på omständigheterna kan det bli fråga om straff för sexuellt utnyttjande
eller sexuellt ofredande, om inte ännu grövre brott föreligger. Jag är dock
inte beredd att kriminalisera vaije form av medverkan vid framställning av
pornografiska alster. Även om jag självfallet tar avstånd från pornografi i
alla dess former, måste ändå frivillig medverkan från en vuxen persons sida
ligga inom ramen för vad varje individ måste tillåtas att själv förfoga över.
Det förtjänar dock att påpekas att detta givetvis förutsätter att medverkan
verkligen är frivillig och att alltså inte utnyttjande av beroendeställning eller
liknande förekommer.

Anf. 105 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Jag betvivlar inte på
något sätt att Gun Hellsvik har en mycket god vilja när det gäller att vi t.o.m
skall kriminalisera innehav av barnpornografi och att Gun Hellsvik är emot
och vill straffa varje form av barnpornografi.

Det är också mycket bra att vi har fattat beslut här i riksdagen som innebär
att lagarna blir strängare. Margot Wallström och Laila Freivalds började
detta arbete, och Gun Hellsvik har hittills gjort ett mycket bra arbete. Men
jag vill se mer, och jag vill se en fortsättning.

Jag nämnde barnpornografi i min fråga eftersom jag anser att vi är överens
om att det här är fråga om sexuellt utnyttjande. Jag ville ta det som ett exem-
pel och föra över resonemanget till vuxnas situation när det gäller att med-
verka vid framställningen av pornografiska alster.

Jag är aktiv i Socialdemokratiska kvinnoförbundets verkställande utskott.
Jag är ute och träffar olika grupper - ROKS, Folkaktionen mot pornografi,
Kvinnofolkhögsskolorna, osv. Här tar man på olika sätt upp problematiken
när det gäller sexuellt utnyttjande av kvinnor och män vid framställning av
pornografi.

Den mest intressanta delen i svaret är för mig den sista meningen: ”Det
förtjänar dock att påpekas att detta givetvis förutsätter att medverkan verkli-
gen är frivillig och att alltså inte utnyttjande av beroendeställning eller lik-
nande förekommer.” Det är detta som jag anser är ett problem. Man vet om
att många kvinnor och även män är utnyttjade. Min fråga är: Vad tänker
justitieministern göra åt detta faktum?

Anf. 106 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! När det gäller utnyttjande påpekade jag i svaret att det finns
regler om straff för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande, för att ta två
exempel. Självfallet är gränsdragningarna mycket besvärliga eftersom ingen
har full förmåga att sätta sig in i en annan människas totala situation och sätt
att tänka.

När man för denna diskussion är det viktigt att vi när det gäller pornografi,

och annan form av sexualitet som Ingegerd Sahlström och jag kan vara nega-
tiva till, inser att det i många situationer kanske upplevs som frivilligt av de
involverade. Det är kanske inte straffregler vi skall använda, utan det finns
skäl att se detta från en social synpunkt i första hand.

Detta är en diskussion som förs mellan främst Bengt Westerberg och mig.
Det har resulterat i en ny sexualutredning med utgångspunkt i de prostitue-
rades situation. Vi fortsätter diskussionen, eftersom vi vet att vi kan få andra
infallsvinklar. Men för att få ett vettigt resultat gäller det att göra så stora
paket som möjligt.

Men det är viktigt att vi inser att detta inte bara är en moraliseringsfråga
från Ingegerd Sahlström och mig, utan det är också i högsta grad en social
fråga. Den diskussionen för Bengt Westerberg och jag.

Anf. 107 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag håller verkligen med om att det i mycket hög grad är en
social fråga. Även om man kan tala om frivilligheten, tror jag faktiskt att de
allra flesta kvinnor, och även män, som är involverade i den här branschen
inte är där av någon större frivillighet.

Jag vet att kvinnor som förekommer i pornografi ofta har varit utsatta för
sexuella övergrepp redan som barn. Undersökningar visar att 65-70 % av
den nuvarande gruppen prostituerade och modeller inom pornografin har
blivit utnyttjade. Jag tycker att man måste ställa upp för den gruppen kvin-
nor och hjälpa dem på olika sätt.

Det är mycket bra att den här diskussionen förs mellan socialministern och
justitieministern. Men jag skulle gärna vilja se att den lag som vi faktiskt
redan har, tillämpas litet bättre. Vi får nog ändå erkänna, Gun Hellsvik, att
vi ibland möts av information, tidningsartiklar och liknande som visar att vi
tyvärr inte följer lagen så bra i dag.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Anf. 108 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Det är också viktigt att Ingegerd Sahlström och jag är överens
om att vi inte skall tolka vad domstolarna gör enbart efter tidningsartiklar,
utan att vi skall titta närmare på hur det verkligen ser ut i våra domstolar.

Då kan vi bl.a. konstatera att domstolarnas domar när det gäller de grövre
sexualbrotten visar en allt strängare syn från domstolarnas sida. Det genom-
syrar ju sedan rakt igenom. Men då får man gå igenom detta systematiskt
och inte titta på enstaka tidningsrubriker.

Anf. 109 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):

Fru talman! Vi skall inte titta på enstaka tidningsrubriker, men ibland får
man ändå lov att bli upprörd och ifrågasätta när man läser tidningen.

Det senaste var när vi för några månader sedan läste om en pornografisk
verksamhet i Stockholm där kvinnor verkligen var sexuellt utnyttjade av
män. Det är skrämmande när man då får reda på att polisen har vetat om
den här verksamheten under mycket lång tid utan att göra något åt den. Är
det inte frågan om att vi måste försöka sätta stopp för detta som är ett så
tydligt sexuellt utnyttjande av kvinnor?

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Anf. 110 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Polisen har ju också samlat sina resurser och ingripit mot
denna verksamhet. Ett av problemen har varit vår hyreslagstiftning, men
den har vi ju för avsikt att ändra på. Då kommer det bl.a. att bli lättare att
säga upp denna typ av hyresgäster.

Anf. 111 INGEGERD SAHLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret i dag. Jag kommer att återkomma. Jag
hoppas och tror på att socialministern och justitieministern tillsammans
kommer fram med bra förslag så att vi kan hjälpa dessa kvinnor och män.
Jag anser att de är i ett mycket stort behov av hjälp.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1992/93:620 om bestämmelserna om olaga vålds-
skildring

Anf. 112 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Ulla Pettersson har frågat mig vilka åtgärder regeringen vidta-
git eller planerat med anledning av Justitiekanslerns utredning om behovet
av åtgärder rörande bestämmelserna om olaga våldsskildring, vilken över-
lämnades till regeringen i slutet av förra året.

Justitiekanslerns utredning innehåller en redogörelse för olika frågor som
uppkommit i samband med tillämpning av bestämmelserna om olaga vålds-
skildring. Därvid pekas bl.a. på att vissa jämkningar av brottsrekvisiten i 16
kap. 10 § brottsbalken för olaga våldsskildring kan behöva övervägas. Justi-
tiekanslern framhåller emellertid även att en sådan jämkning skulle kräva
grundlagsändring samt att det i rättspraxis ännu inte är klarlagt om den ak-
tuella bestämmelsen är tillräcklig för sitt ändamål. Utredningen utmynnar i
att Justitiekanslern inte finner grund för att föreslå några författningsänd-
ringar.

På grundval av vad Justitiekanslern kommit fram till i sin utredning anser
jag att starka skäl talar för att avvakta något innan vi överväger nya lagstift-
ningsåtgärder på detta område. För att sådana åtgärder skall bli menings-
fulla behövs nämligen ytterligare erfarenhet av tillämpningen både av straff-
bestämmelsen om olaga våldsskildring och den relativt nya yttrandefrihets-
grundlagen.

Anf. 113 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det kan beskrivas som ett långt
och välformulerat ingenting. Inte heller jag ifrågasätter justitieministerns
engagemang i kvinnofrågor, men jag tycker ändå att man kunde ha dragit
litet andra slutsatser av den ganska omfattande genomgång som Justitiekans-
lern har gjort.

Det är riktigt att Justitiekanslern inte föreslår åtgärder just nu, men han
skriver så här: Min redogörelse har lett till slutsatsen att jag inte har grund
för att nu föreslå några författningsändringar.

I nästa mening heter det så här: Det betyder emellertid inte att jag anser
att man skulle kunna slå sig till ro med vad som har gjorts.

Detta oroar mig litet i justitieministerns svar. Justitiekanslern tar ju fak-
tiskt upp en hel del problematiska punkter, t.ex. den kränkande och förned-
rande behandling som förekommer i pornografisk olaga våldsskildring och
som inte träffas direkt av de nuvarande bestämmelserna. Det gäller också
den svåröverskådliga postordermarknaden. Distributionen är i viss mån an-
norlunda än när det gäller de tryckta skrifter som man har längre erfarenhet
av. Det gäller också spridningsrekvisitets tillämplighet på den moderna tek-
niken. I dag kan man ju framställa unika produkter som därmed inte uppfyl-
ler spridningsrekvisitet fullt ut.

Det är alldeles riktigt att dessa ändringar skulle kräva en grundlagsänd-
ring. Just därför är det viktigt att vi inte låter tiden gå. Justitieministern och
jag känner ju till att man inte ändrar grundlag oftare än vart tredje år. Om
vi ändrar vår mandatperiod och förlänger den ytterligare blir det ännu mer
sällan.

Mot den bakgrunden måste jag återgå till min ursprungliga fråga: Gör
man verkligen ingenting åt detta på departmentet?

Anf. 114 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Ulla Pettersson påpekade helt korrekt att JK pekade ut vissa
problemområden. Men i den här diskussionen skall vi inte glömma bort att
JK också uttalade - det var i slutet av december, i stort sett vid årsskiftet -
att man skulle ta ställning till olika praxisfrågor nu och att JK därefter skulle
återkomma om det visade sig att reglerna inte räckte till.

Vi har för liten erfarenhet. JK är klar över sin skyldighet att underrätta
regeringen om eventuella behov av regeländringar. Men vi måste först bli
klara över praxis, innan vi påbörjar en lagändring. Lagreglerna är otydliga
när det gäller praxis.

Anf. 115 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag vill nog påstå att en del av det som Justitiekanslern tar upp
inte enbart hänger på bristande rutin. Det gäller t.ex. det som vi har sett när
det gäller kränkande och förnedrande behandling. Där kan man ganska klart
fastslå att det inte finns något lagligt utrymme i dag för att fälla i en del av
de exempel som Justitiekanslern tar upp, särskilt som vi vet att domstolarna
inte precis har varit ivriga att ta sig an den här typen av ärenden.

Jag tycker också att man lägger en tung börda på Justitiekanslern när man
säger att det enbart är där som det vidare arbetet skall ske. Det påpekas ju
också i den här översynen att detta är mycket resurskrävande. Jag vill minnas
att man någonstans skriver att ett enda ärende kan ta upp arbetstiden för
praktiskt taget hela personalen hos Justitiekanslern. Då lägger man en tung
börda på Justitiekanslern om man menar att hela ansvaret ligger där. Det
sker ju också en utveckling på andra håll som borde kunna följas från rege-
ringskansliet.

Anf. 116 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Utredningsuppdraget var något som lades på JK, men det är
JK själv som påpekar att det är en rimlig uppgift för JK att följa utveck-

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

lingen. Detta framkommer av rapporten. Självfallet följer vi på departemen-
tet utvecklingen på detta område - det gör vi ju på alla områden.

Precis som JK säger finns det emellertid oklarheter, och den här typen av
frågor bör behandlas i ett sammanhang. Det blir aldrig bra om vi alltför
mycket ägnar oss åt dellösningar inom kriminalpolitiken, utan vi måste för-
söka att så långt möjligt ha sammanhängande sakområden.

Då är det enligt min uppfattning rimligt att JK fullföljer det arbete som JK
själv har påtagit sig att bedriva. JK är också mycket tydlig i sitt påpekande
om sin skyldighet att återkomma till regeringen med förslag till lagändringar.

Anf. 117 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Justitiekanslern skall självfallet fullgöra sitt uppdrag på det
här området lika väl som på alla andra, men just med tanke på att det här
kan bli fråga om grundlagsändringar tycker jag ändå att det är viktigt att man
inte låter alltför lång tid gå utan att åtgärder vidtas. Ett bra sätt att gå vidare
skulle enligt min uppfattning vara att ge denna fråga någon form av parla-
mentarisk förankring.

Jag tror nämligen att det på det här området finns väldigt fasta och be-
stämda uppfattningar, t.ex. bland medlemmarna i Folkaktionen mot porno-
grafi, och jag tror att sådana bestämda uppfattningar också finns ute hos all-
mänheten. Men jag vill påstå att det också finns en stor okunnighet. Vi är
många som instinktivt undviker den här typen av material och därför helt
enkelt inte vet vad det handlar om. Vi kanske tror att det inte är så farligt,
eller vi kanske har överdrivna farhågor. Just därför tror jag att det vore bra
med någon form av parlamentarisk beredning av frågan. Är det en väg som
justitieministern kan tänka sig att gå vidare på?

Anf. 118 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Det är inte så enkelt att svara ja eller nej på de flesta frågor.
Svaret på Ulla Petterssons fråga är självfallet bl.a. beroende av vad Justitie-
kanslern kommer fram till i sin kartläggning. Rent generellt, utan att därmed
föregripa vad som kan komma fram, kan man konstatera att den här typen
av frågor i högsta grad rör det allmänna rättsmedvetandet och är av politisk
betydelse. Om det skulle bli fråga om ett större arbete är en parlamentarisk
kommitté därför troligen rätt självklar. Vi måste emellertid först avvakta och
se vad JK kommer fram till.

Anf. 119 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag glädjer mig åt att justitieministern ser en parlamentarisk
kommitté som en naturlig fortsättning. Jag menar att det på det här området
kanske ännu mer än på många andra områden är eftersträvansvärt med en
god samstämmighet mellan samhällets uppfattning och det allmänna rätts-
medvetandet.

Jag vill, fru talman, avslutningsvis referera ytterligare en mening ur Justi-
tiekanslerns översyn: Frågan hur spridningen av våldspornografisk olaga
våldsskildring på ett ännu mer effektivt sätt än hittills skall kunna stävjas
med rättsliga medel är med andra ord knappast definitivt löst. Jag hoppas
att justitieministern liksom jag kan instämma i den uppfattningen.

Anf. 120 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Fru talman! Av betydelse i sammanhanget är också den skärpning av straf-
fet för spridning av pornografi som riksdagen fattade beslut om för ungefär
en månad sedan. Denna straffskärpning räcker inte, men det är ändå en mar-
kering i rätt riktning.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 16.33 på förslag av talmannen att ajournera förhand-
lingarna till kl. 18.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

21 § Svar på fråga 1992/93:584 om flyktingpolitiken

Anf. 121 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Robert Jousma har frågat mig om jag är beredd att ändra
inriktning på flyktingpolitiken med beaktande av resultatet av en undersök-
ning gjord inom området.

Svaret på frågan är nej.

Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk kommitté för översyn av
invandrarpolitiken samt invandrings-och flyktingpolitiken. Kommittén
kommer bl.a. att analysera och överväga hur nya regler för ett framtida flyk-
tingmottagande lämpligast skall utformas för att överensstämma med det
skyddsbehov som finns i dag. Det är först efter denna utrednings avslutande
som vi har ett ordentligt underlag för att kunna ta ställning till den framtida
flyktingpolitiken.

Anf. 122 ROBERT JOUSMA (nyd):

Herr talman! Fru statsråd! Jag förstår mycket väl att man måste invänta
bra underlag för att kunna fatta beslut i en sådan här känslig fråga. Men det
som är så beklämmande är att man nu tydligen återigen håller på att sätta sig
fast i byråkratins grimma.

Vid ett annat tillfälle, när vi väntade på att visumtvång skulle införas för
folk från diverse ställen i Jugoslavien - bl.a. från Kosovo vill jag minnas -
kostade det Sverige 4-5 miljarder kronor. Jag har en enkel stillsam fråga att
ställa: När är denna kommitté färdig eller har åtminstone kommit så långt
med sitt arbete att det finns några grunder som man kan fatta beslut på?

Anf. 123 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det finns redovisat i direktiven att de olika förslagen skall
lämnas etappvis, dels ett 1994, dels ett i mars månad 1995.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Anf. 124 ROBERT JOUSMA (nyd):

Herr talman! Att jag ställer den här frågan nu beror på att det återigen har
kommit alarmerande rapporter om att det pågår en trafik från Swinoujsie i
Polen. Det handlar om 500-600 människor per dygn som väller in via färje-
linjerna. Det är gott och väl belagt att det här är en trafik som delvis styrs av
kommersiella intressen från Ungern.

Flyktingarna sitter 72 timmar på en buss, och de får i princip inte lämna
bussen under denna tid. De körs till Swinoujsie i Polen, där de får en biljett
och skickas raka vägen till Sverige. Nu måste vi för en gångs skull försöka
stämma i bäcken och få slut på den här trafiken. Visst handlar det till en del
om olyckliga människor, men samtidigt handlar det återigen om kommer-
siella intressen som bl.a. drar nytta av den förskräckliga situationen i Jugo-
slavien.

Anf. 125 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! På torsdag kommer en särskild debatt om kriget i Bosnien
att anordnas i denna kammare. Jag ser med intresse fram emot vad Ny de-
mokratis företrädare skall säga i den debatten.

Robert Jousma talar om att det väller in folk, att det handlar om kommer-
siella intressen, att man använder bussar och annat. Inte med ett ord nämner
han det fasansfulla krig, den slakt på människor, som i dag pågår i Bosnien.

Herr talman! Jag är statsråd och skall svara för regeringen. Jag skall även
svara på frågor i denna kammare. Men det är oerhört frestande att över hu-
vud taget inte delta i den här typen av diskussioner.

Anf. 126 ROBERT JOUSMA (nyd):

Herr talman! Jag håller med fru statsrådet att det måste vara enorma pro-
blem att svara på det här.

Som jag nämnde är den förskräckliga situationen i Jugoslavien delvis orsa-
ken till problemet. Samtidigt har vi gång på gång sagt att det måste ges starka
signaler om att de här ordnade resorna måste upphöra. Jag säger ingenting
om att folk kommer på det ena eller det andra sättet, exempelvis med flyg.
Men gång på gång verkar det vara en massa konstiga intressen i grannlän-
derna som drar nytta av situationen. Det är alarmerande. Vad kommer att
hända i Sverige? Av svenskarna är 55-60 % negativa till hur det här sköts.
Det kommer att bädda för konflikter i framtiden i vårt land, konflikter som
vi gärna vill försöka undvika.

Det är tyvärr så, att det är dem som vi kallar för flyktingar som kommer
att drabbas - vare sig de är riktiga flyktingar, eller inte. Det är beklagligt,
eftersom vi naturligtvis skall hjälpa och skydda riktiga flyktingar.

Anf. 127 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Robert Jousma hänvisar till en undersökning som har publi-
cerats under de senaste dagarna.

För det första är den undersökningen inte klar. För det andra gjordes den
under 1992 och är inte alls aktuell. För det tredje är den fråga som där ställts
fullständigt omöjlig att besvara. Vad menas med frågan om huruvida vi skall
ta emot fler eller färre flyktingar? Menas med detta asylsökande, eller dem

som de facto får uppehållstillstånd och får stanna här i Sverige, vilkas antal
just nu kraftigt går ned? Att jag skulle dra några som helst bestämda slutsat-
ser av den presenterade undersökningen är helt uteslutet.

Anf. 128 ROBERT JOUSMA (nyd):

Herr talman! Tycker statsrådet Birgit Friggebo att man helt skall noncha-
lera de strömningar som trots allt finns? Även om undersökningen är från
1992, förmodar jag att dessa ytterligare har förstärkts i dag.

Man hävdar alltid att man inte kan ställa ekonomi mot flyktingar. Men den
enkle mannen på gatan - oavsett vilken information han än får - samman-
kopplar hela den här problematiken med att svensken i gemen måste spara.
Det dras ned när det gäller skolböcker och skolmat, och människor ute i
landet drabbas.

Jag säger inte att dessa människor har rätt, men jag tror att det bäddas
för enorma problem inom den närmaste framtiden i Sverige. Människor ser
nämligen de försämringar som de får och även hur förtvivlat litet som görs
på det här området. Nästan alla människor som jag pratar med ute på gator
och torg menar att vi skall försöka hjälpa dessa hjälpsökande människor i
närheten av deras egna hemländer. Vi bäddar tyvärr bara för egna problem
i Sverige genom att ta hit så många. Vi kan snart varken försötja dem eller
sätta dem i arbete, då det tyvärr inte finns någon fungerande arbetsmarknad
att tala om.

Anf. 129 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Robert Jousma vet mycket väl att stora insatser görs i närom-
rådet och att det har gett effekt att man har kunnat ge skydd och humanitär
hjälp där. Det är Robert Jousmas uppgift att tala om det för det svenska fol-
ket, när han möter sina väljare.

Dessutom kom en ny opinionsundersökning från TEMO häromdagen,
som visade en annan trend, dvs. minskat motstånd mot att ta emot fler flyk-
tingar - fortfarande är ganska många emot, men trenden är en helt annan.
Menar Robert Jousma att vi därför nu skall ändra flyktingpolitiken så att vi
skall, som han säger, ta hit fler flyktingar? En ansvarsfull politik kan natur-
ligtvis inte ändras efter tillfälliga opinionsundersökningar, där det kanske
ställs frågor som nästan inte går att tyda.

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på fråga 1992/93:586 om utvisning av kosovoalbaner

Anf. 130 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Lars Moquist har frågat mig om jag avser att vidta några åt-
gärder för att påskynda avvisningen av kosovoalbaner.

Invandrarverket och Utlänningsnämnden fattar för närvarande många be-
slut avseende de asylsökande som har kommit från Kosovo. Regeringen har
varit angelägen om att asylsökande så snart som möjligt skall få sin sak prö-

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

4 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 100

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

vad. Därför har Invandrarverket och Utlänningsnämnden givits ökade re-
surser.

Det är riktigt som Lars Moquist säger att en stor andel av de asylsökande
från Kosovo inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Den exakta andelen är
dock lägre än den siffra som anges i frågan.

Förutom de som fått negativa besked från svenska myndigheter är det
dessutom ett stort antal personer som väljer att återkalla sin asylansökan och
återvända frivilligt till det forna Jugoslavien. Dessa personer får hjälp med
återresan av Invandrarverket.

Vad gäller den faktiska verkställigheten av avvisningar till Kosovo finns
såvitt jag har förstått inga problem. Resorna sker ofta med buss. Men efter-
som det nu fattas så många beslut i dessa ärenden har polisen, som ansvarar
för avvisningarna, svårt att hinna med att verkställa besluten. Balanserna
ökar.

Jag anser att det är väsentligt att polisen ges möjligheter att snabbare än i
dag kunna verkställa avvisningar till bl.a. Kosovo. Mot denna bakgrund på-
går nu inom regeringskansliet en bedömning av i vilken utsträckning det
ökade antalet awisningsbeslut kräver utökade resurser hos polismyndighe-
terna. Regeringen kommer därefter ta ställning till vilka åtgärder som krävs.

Anf. 131 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Statsrådet! Jag börjar med att tacka för svaret. Av svaret
drar jag i alla fall slutsatsen att regeringen synes ha ambitionen att ta itu med
de problem som kan dyka upp i detta sammanhang. Jag hade kanske förvän-
tat mig att man skall kunna ta ställning till det som statsrådet säger om att
polisen kanske behöver utökade resurser för att kunna verkställa de awis-
ningsbeslut som är svåra att verkställa, kanske på grund av antalet. Jag hade
väntat mig något slags statistik eller några siffror som visade hur många av
dessa kosovoalbaner som har rest ut frivilligt - jag är medveten om att många
väljer den varianten - och hur många som med tvång får förvisas från landet.

Att jag tog upp denna fråga beror på att vi i pressen från och till ser upplys-
ningar om att man försvårar för myndigheterna att verkställa dessa awis-
ningsbeslut. Jag tänker då på att man kanske förstör pass eller ID-handlingar
eller på annat sätt försöker göra det svårt för polisen att verkställa dessa be-
slut. Jag antar att sådana bekymmer finns. Men jag skulle vilja fråga statsrå-
det om hon har några exakta besked om förekomsten av sådana svårigheter
som detta innebär, eller om svårigheterna uppstår enbart på grund av antalet
kosovoalbaner som skall återsändas.

Jag skulle också av allmänintresse gärna vilja ha svar angående en pro-
centsats som jag också har sett i pressen, nämligen att 96 % av de prövade
ärendena har avslagits. Det spelar i och för sig inte så stor roll om det är 90 %
eller 96 %, men eftersom statsrådet säger att den exakta andelen är lägre
kunde det vara intressant att få veta den exakta siffran.

Anf. 132 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Beträffande frågan om att vi får ökade balanser, dvs. att det
finns awisningbeslut men att de inte verkställs, är min uppfattning att det i
huvudsak är ett kvantitetsproblem. Man har haft en ganska jämn nivå tidi-

gare. Polisen har haft vissa resurser. Eftersom beslutsfattandet nu har fått en
mycket större volym, bl.a. beroende på att vi nu har fått effekter hos Utlän-
ningsnämnden av den ökade personal som har tillsatts där, har polisen svå-
righeter att hinna med. Det är viktigt att undanröja sådana hinder. Det är
detta som vi håller på att undersöka för att möjliggöra att de människor som
har fått ett avslagsbeslut inom rimlig och normal tid skall åka hem.

När det gäller frågan om avslagsbeslut fattar man över huvud taget inte
beslut om en del av dem som kommer från Kosovo eller från andra delar.
Det är framför allt krigsvägrare som är i en viss ålder och blev inkallade un-
der den tid när de kunde få mycket hårda straff.

Det går alltså inte att göra en ordentlig utvärdering av genomsnittet av
antalet avslag. I de ärenden som man har fattat beslut är avslagsprocenten
hos Invandrarverket nu 83 % för Restjugoslavien. Den siffra som Lars Mo-
quist hade härrör förmodligen från Utlänningsnämnden. Då skall man veta
att människor överklagar dit. Det bör råda ganska stor samstämmighet mel-
lan Invandrarverkets och Utlänningsnämndens beslut. Utlänningsnämnden
bör alltså ha nästan 100 % avslagsbeslut, annars skulle ju Invandrarverket
ha gjort en felaktig bedömning.

Anf. 133 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Det är intressant att få ta del av dessa siffror. Jag tror att det
är bra att den här uppgiften också kommer ut i pressen, där man har skrivit
om andelen avslagsbeslut från Utlänningsnämnden på 96 %. Jag tror därför
att detta var ett lämpligt tillfälle att rätta till en sådan siffra, dvs. att den nu
är 83 %.

Det som jag fortfarande inte har fått svar på är hur många människor som
har fått awisningsbeslut men som ännu inte har utvisats. Har man kanske
inte kontroll över detta, på grund av att många reser tillbaka frivilligt, eller
har man kontroll över detta? Just för att man skall veta vilka åtgärder som
skall vidtas för klara av detta - jag tänker då på de polisiära resurserna - är
det viktigt att veta hur det verkligen är. Jag upprepar därför min fråga: Hur
många är det?

Anf. 134 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Det är klart att det alltid finns ett mörkertal i detta samman-
hang, därför att människor som har fått ett awisnigsbeslut flyttar från för-
läggningen. En del kan befinna sig i Sverige, andra kan gömma sig och åter
andra kan ha åkt hem helt frivilligt.

Vad som är intressant ur vår synpunkt när det gäller att möjliggöra verk-
ställighet är de öppna balanser som finns. De ökar nu. Vi har balanser upp
mot 7 000 personer eller något liknande. Det är väldigt viktigt att man möj-
liggör för de människor som har fått besked om att de inte har rätt att stanna
i Sverige att åka hem så fort som det över huvud taget är möjligt. Det förbilli-
gar också verksamheten.

Anf. 135 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! När jag ser vilka åtgärder som regeringen har för avsikt att
vidta, blir jag litet fundersam, eftersom statsrådet inte säger något om det

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

som man har läst i pressen om att människor frånhänder sig pass och om
vilka åtgärder som man bedömer från regeringens sida är möjliga att vidta
för att klara av en avvisning till dessa människors resp, hemländer.

Jag tackar för siffran 7 000 personer. Det visar att det i alla fall finns en
statistik över detta. Jag skall därför inte förlänga diskussionen.

Anf. 136 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra en komplettering. Jag har inga informa-
tioner om att det skulle vara något stort bekymmer med att människor av-
händer sig handlingar, utan det är kvantitetsfrågan som det gäller.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på fråga 1992/93:593 om organisationsbidragen

Anf. 137 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Maud Ekendahl har frågat mig vilka krav som bör ställas på
en organisation för att den skall komma i fråga för statliga bidrag.

Statsbidragen till ungdomsorganisationerna prövas av Statens ungdoms-
råd i enlighet med förordningen (SFS 1991:370) om statsbidrag till ungdoms-
organisationer. Där regleras utförligt vilka formella krav som skall ställas på
föreningarna för att de skall kunna få bidrag. Dessutom prövas organisatio-
nerna gentemot de fastställda målen för det statliga stödet, nämligen att det
skall

- främja en demokratisk fostran bland barn och ungdomar,

- främja jämställdhet och jämlikhet mellan olika ungdomsgrupper,

- medverka till en meningsfull fritid för barn och ungdomar och

- uppmuntra fler barn och ungdomar att delta i föreningsliv.

Dessa mål ses nu över inom regeringskansliet i syfte att få till stånd en
bättre målstyrning och utvärdering av bidragen. Jag avser att föreslå rege-
ringen att förelägga riksdagen förslag till eventuella förändringar under
1994.

Maud Ekendahl nämner i sin fråga en organisation, Loesje. Denna orga-
nisation är enligt förordningen inte berättigad till generellt statligt bidrag av
formella skäl, bl.a. är den inte rikstäckande.

Statens ungdomsråd disponerar dock en särskild pott ur Allmänna arvs-
fonden för utvecklingsinsatser inom föreningslivet, så kallat utvecklingstöd.
Detta stöd fördelas enligt särskilda riktlinjer och avser bl.a. att stödja lokala
projekt och nya ungdomsrörelser. Syftet med stödet är att nå ungdomar som
normalt inte nås via de traditionella ungdomsorganisationerna. Det är ur
denna pott som föreningen Loesje har erhållit ett stöd om 20 000 kr.

Jag har vidare från myndigheten fått information om att stödet avser för-
eningens första rikskongress. Statens ungdomsråd ger ofta stöd till nya för-
eningars första kongress för att ge också nya organisationer möjlighet att
samlas, diskutera, utveckla och konstituera sig.

Det är självklart att ingen form av statligt stöd skall utgå till olagliga verk-
samheter.

Avslutningsvis vill jag framhålla att jag ser det som viktigt att en viss del
av det statliga stödet kan gå till att utveckla nya verksamhetsformer för ung-
domar.

Anf. 138 MAUD EKENDAHL (m):

Herr talman! Jag tackar civilminister Inger Davidson för svaret. Jag skulle
vilja utveckla min frågeställning något.

Jag tycker att det är mycket värdefullt och är glad för att vi i Sverige har
det fria ordet och därmed yttrandefrihet. Det är dessutom värdefullt att or-
ganisationerna skall kunna erhålla ett visst statligt bidrag som stöd. Det är
viktigt och rätt.

Jag anser däremot, vilket jag tog upp i min fråga, att det är litet egendom-
ligt att stöd ges till en organisation som bedriver en opinionsbildning som
uppenbart skadar annans egendom.

Tar man del av vissa tidningar, både större och mindre här i landet, finner
man att organisationen Loesjes tillvägagångssätt för att sprida sina budskap
är via affischering på olagligt sätt. Det sker ofta på Televerkets grå plåtskåp.

Jag ser också i svaret att organisationen har fått just det här stödet till sin
kongress. Det är kanske rätt och riktigt. Men man kan ju aldrig veta hur
pengarna används med tanke på att den huvudsakliga uppgiften är att sprida
information genom affischering.

Mina frågor är: Kommer man med anledning av de regler som nu finns
angivna att ompröva bidragen? Gäller samma regler för utvecklingsstödet
som för de medel man får ur Allmänna arvsfonden?

Anf. 139 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Jag vill först säga att enligt min och Statens ungdomsråds
kännedom har den aktuella organisationen inte anmälts för olaga affische-
ring eller skada på annans egendom. Om det är en medveten inriktning från
föreningen att affischera på platser där det är otillåtet eller där det medför
skada på annans egendom, kan staten självfallet inte stödja verksamheten.
Men jag måste understryka att stödet inte har gått till affischer och tapetklis-
ter, utan till föreningens första kongress, för att man skulle få möjlighet att
konstituera sig.

Nu har dessa uppgifter kommit fram. Skulle den här föreningen begära
ytterligare utvecklingsbidrag kommer det naturligtvis att prövas på nytt. Då
kommer man också att väga in de uppgifter som nu finns. Men det är inte så
enkelt. Man måste också kunna avgöra om föreningen står bakom den olag-
liga affischeringen eller om det är enskilda medlemmar som utför olaglig affi-
schering, medan huvudinriktningen är att den skall göras på platser där det
är tillåtet. Självfallet kommer det att ske en omprövning om de begär nya
medel.

Anf. 140 MAUD EKENDAHL (m):

Herr talman! Jag har en del tidningsartiklar med mig där det tydligt fram-
hålls att detta är deras sätt att arbeta, att affischera. Jag har också bilder på

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

just elskåp där man har affischerat. I min hemkommun pågår det en affische-
ring för fullt, som faktiskt förfular stadsmiljön. En person som har uppmärk-
sammat det här problemet och skrivit om det i en hemortstidning har också
kommit upp på affischen, med en viss kommentar.

Jag skall inte förlänga debatten, herr talman, jag är så nöjd med civilminis-
ter Inger Davidsons svar. Givetvis håller jag med om att man skall ompröva,
men man skall också se till att nya utvecklingsformer får komma till stånd
bland ungdomar. Det är viktigt.

Anf. 141 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Jag vill också betona att vi måste vara öppna för att ungdo-
mar vill skapa nya verksamhetsformer. De vill arbeta på ett litet annat sätt.
De vill inte komma in i färdigstöpta verksamheter. Därför är jag mycket glad
för att vi har utvecklingsstödet, samtidigt som vi naturligtvis skall se till att
vi inte stöder olaglig verksamhet.

Anf. 142 MAUD EKENDAHL (m):

Herr talman! Förvisso är de 20 000 kronorna egentligen en droppe i det
svenska underskottshavets miljardrullning. Men det är inte så jag vill se det.
Om organisationen använder sig av pengarna på det här viset, kan det kan-
ske finnas ett bättre sätt att använda dem på.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1992/93:623 om lagförslaget om könsdiskrimine-
rande reklam

Anf. 143 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig om jag är beredd att se
till att det lagförslag mot könsdiskriminerande reklam som finns hos depar-
tementet kommer till riksdagens prövning.

Låt mig först säga att det är angeläget att komma till rätta med de avarter
inom reklamen som tar sig uttryck i framställningar av könsdiskriminerande
natur och som människor kan ta anstöt av. Det är också viktigt att reklamen
återspeglar ett livsmönster som bygger på principen om kvinnors och mäns
lika värde och på jämställdhet mellan könen.

Frågor om könsdiskriminerande reklam har sedan lång tid diskuterats i
olika sammanhang. Det är en svårlöst fråga.

Man kan säga att det finns två huvudformer av könsdiskriminerande re-
klam, nämligen kränkande och schabloniserande reklam. Med kränkande
reklam menar man framställningar vars innehåll är i egentlig mening krän-
kande mot det ena könet eller vars budskap är ägnat att nedvärdera det ena
könet. Med schabloniserande reklam menar man framställningar som är
könsrollsbevarande och som på det sättet motverkar jämställdhetssträvan-
dena.

Bland dem som har behandlat frågan märks 1983 års konsumentpolitiska
kommitté. Kommittén bedömde år 1985 att den schabloniserande reklamen

föll under begreppet åsiktsannonsering och ansåg att det var uteslutet att lag-
stifta mot sådan reklam. Däremot ansåg kommittén att lagstiftning mot
kränkande reklam var möjlig, men att en sådan lagstiftning skulle kräva
grundlagsändringar.

Sedan slutet av år 1988 finns Näringslivets etiska råd mot könsdiskrimine-
rande reklam (ERK). Rådet har till uppgift att bedöma om en reklamåtgärd
kan vara könsdiskriminerande och prövar såväl kränkande som schablonise-
rande reklam. ERK prövar i första hand anmälningar utifrån, men tar också
upp ärenden på eget initiativ. Beslut som innebär att en reklamåtgärd befun-
nits vara könsdiskriminerande offentliggörs bl.a. genom att pressen under-
rättas. ERK har sedan starten prövat omkring 400 reklamåtgärder. Antalet
fällande uttalanden uppgår till nära 40. ERK:s uttalanden har stor genom-
slagskraft.

Det lagförslag som Inga-Britt Johansson syftar på finns i en promemoria
som har upprättats i Civildepartementet. Promemorian har remissbehand-
lats. Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot förslaget. Kritiken går ut
på dels att könsdiskriminerande reklam inte kan betraktas som otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare, dels att den föreslagna lagstiftningen
skulle bli svår att tillämpa. Flera remissinstanser anser att en sådan lagstift-
ning också kräver grundlagsändringar.

Det står alldeles klart att reklam som är könsdiskriminerande inte kan ac-
cepteras i något avseende. Men frågan är hur man effektivast råder bot på
avarterna. Lagstiftning eller egenåtgärder från näringslivet? Personligen
skulle jag inte ha något emot en lagstiftning, om jag var helt övertygad om
att det var det effektivaste sättet att stävja avarterna. Trots alla utredningar
finns det ännu inte tillräckligt underlag för att vara säker på den saken. Frå-
gan måste undersökas och övervägas ytterligare.

Mitt svar till Inga-Britt Johansson är därför att jag i vart fall inte nu är
beredd att lägga fram något förslag i frågan.

Anf. 144 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern för svaret på min fråga.

Jag har en annons framför mig. ”Kurvor utan störningar.” Den föreställer
en kvinna, tror jag i alla fall. Hon har inga ben och inget huvud. Hon har ett
par minimala trosor och ett par armar som drar ett litet linne över axlarna.
Det borde väl vara reklam för underkläder, men det är reklam för ett data-
program.

För att testa ERK bad jag en normalutbildad, normalinformerad väninna
att anmäla annonsen till ERK, utan att tala om något mer än vad det hette.
Hon har inte lyckats få tag på dem ännu. Hon har hållit på i en vecka. Hen-
nes första åsikt var att jag skojade med henne. Men jag sade att det inte var
något skoj, att det var ett reellt test.

Det är klart att man kan tala väl om egenåtgärder, det gör jag gärna också.
Men om egenåtgärder skall fungera är den första förutsättningen att man
kan få tag på dem som skall ha hand om egenåtgärderna. Där är tydligen inte
ERK intresserade.

Civilministern säger att ett stort antal remissinstanser var kritiska mot den
promemoria om lagförslaget som var ute på remiss. Men det var också ett

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

stort antal som var positiva till förslaget: Yrkeskvinnors riksförbund, JämO,
Fredrika Bremerförbundet, Centerns kvinnoförbund, Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, LO och TCO. Var kds kvinnor fanns någonstans vet jag
tyvärr inte. Men det kan jag förmodligen få svar på nu.

Om nu inte civilministern är beredd att lägga fram ett lagförslag om köns-
diskriminerande reklam, så kanske vi ändå skulle kunna få veta om det finns
några andra åtgärder som civilministern är beredd att vidta för att få ordning
på den här frågan.

Anf. 145 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Jag böljar bakifrån. De remissinstanser som sade nej var de
tunga juridiska instanserna, alltså de dömande instanserna, som skall avgöra
var gränserna går för könsdiskriminering. De menar att det här är en mycket
grannlaga och svår uppgift. Jag är väl medveten om att de flesta kvinnoorga-
nisationer ställer sig bakom kravet på lagstiftning. Jag kan inte svara på frå-
gan om kds kvinnoförbund deltog i remissomgången. Vid den aktuella tiden
tillfrågades man där sällan om sina åsikter och fick sällan tillfälle att skriva
remissvar. Jag kan ändå mycket väl tänka mig att man gjorde det. De juri-
diska instanserna är dock tveksamma.

Det är självklart inte tillfredsställande att ERK inte kan nås på telefon,
dvs. att ERK inte har ett telefonnummer som är känt för allmänheten och
som finns i telefonkatalogen. Enbart en sådan uppgift skulle göra att männi-
skor skulle erhålla möjlighet att få fler frågor prövade, vilket skulle leda till
fler markeringar för näringslivet.

Vad vi överväger att göra är att om möjligt utvärdera den verksamhet som
ERK nu har bedrivit i drygt fyra år. Enligt vad jag har hört följer Konsu-
mentverket utvecklingen. En sådan utvärdering förutsätter en medverkan
från ERK, eftersom det är ett privat organ och handlingarna inte är offent-
liga. Vi skall dock pröva detta.

Anf. 146 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! ERK:s verksamhet är ju utvärderad i bl.a. en del doktorsav-
handlingar och liknande. Inga-Britt Törnell, som jag åberopar i min fråga,
borde vara sakkunnig i detta sammanhang, och hon säger att det har blivit
värre under de senaste åren. Hon säger: Jag tror att man snart inte kan ut-
nyttja kvinnokroppen avklädd längre. Då får man börja med påklädda kvin-
nor igen - den dagen kan nog inte vara avlägsen.

Detta är naturligtvis något som man kan hoppas på, men hon tycker alltså
att det har gått så långt. ERK fungerar inte, inte bara beroende på att man
inte kan nå denna inrättning utan också beroende på det faktum att det bara
är de annonsorgan som är organiserade och som finns inom dess verksam-
hetsområde som kan beröras av ERK:s uttalanden. Alla de andra organen
står utanför.

Min fråga är fortfarande: Vad kan man i stället göra för att få stopp för
förnedrande reklam?

Anf. 147 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Det allmänna intrycket är ju att den könsdiskriminerande
reklamen ökar. Det gäller i varje fall för den sexualiserande reklamen, vilket
inte alltid är riktigt detsamma.

Man har samma intryck i Norge, där man sedan några år tillbaka har en
lagstiftning. Jag tycker att detta bra belyser svårigheterna att över huvud ta-
get komma åt denna typ av reklam. När jag är i kontakt med norska företrä-
dare per telefon får jag höra att man tycker att den ökar. I Sverige har vi
prövat med egenåtgärder, och här har vi samma utveckling.

Det är andra faktorer som ligger bakom detta, en allmän utveckling i sam-
hället. Frågan är om man kan sätta stopp för den genom att skärpa reklam-
lagstiftningen. Jag är inte helt säker på det.

Anf. 148 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! Att reklamen är mer sexualiserad framkommer i den annons
som jag nämnde som exempel. Tidigare har det varit fråga om bilder, men
nu är det också text: Kurvor utan störningar. När jag ser bilden leds mina
tankar inte till ett dataprogram som har att göra med strömförsörjning.

I EG:s TV-direktiv behandlas diskriminering på grund av ras, kön, natio-
nalitet etc. Det finns såvitt jag vet ännu inte förslag till någon svensk lagstift-
ning av motsvarande slag. Skulle det enligt civilministerns mening kunna
vara en möjlighet att komma åt denna diskriminering?

Anf. 149 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Ja, jag har själv funderat i dessa banor. Jag känner väl till
detta EG-direktiv, som innebär ett förbud mot könsdiskriminerande reklam.
Men jag skall ärligt säga att jag inte har undersökt hur det direktivet har
fungerat i EG-länderna. Jag kan inte på stående fot säga om det har givit
önskade resultat. Jag har gjort en jämförelse med Norge, som ligger oss när-
mast, och där har lagstiftningen inte lyckats stävja utvecklingen.

Anf. 150 INGA-BRITT JOHANSSON (s):

Herr talman! Sveriges kvinnor är i dag arga över mycket. Kvinnor som
anser sig leva ett fullvärdigt samhällsnyttigt liv - man arbetar, skaffar sig ut-
bildningar, deltar i det politiska livet i samma omfattning som många män -
utsätts ändå fortfarande för denna förnedring i reklamen. Samtidigt ökar
förnedringen också på andra sätt.

Jag hoppas att vi är överens om att någonting måste göras för att komma
till rätta med detta. Jag tror inte att svenska kvinnor längre kommer att lita
på oss politiker, om utvecklingen får fortsätta på det sätt som har skett.

Anf. 151 Civilminister INGER DAVIDSON (kds):

Herr talman! Jag tror faktiskt att både kvinnor och män är arga på denna
utveckling. Också många män känner sig förnedrade av det som förekom-
mer, inte bara i reklamen utan över huvud taget i samhället. Vi är överens
om att vi skall hjälpas åt med att stävja detta. Jag kommer, som sagt, att ta
kontakter med ERK, och vi skall diskutera med ERK hur vi skall kunna gå
vidare.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

5 Riksdagens protokoll 1992/93. Nr 100

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Jag tror att det är detta som jag kan göra. Jag kan alltså inte utlova någon
lagstiftning, och det beror på att jag inte är säker på att den hjälper. Jag tror
att vi behöver vidta andra åtgärder.

Jag läste nyligen om en diskussion mellan några reklammän om denna
fråga, och en av dem uttryckte sig ungefär på följande sätt: Alla som jobbar
med reklam borde ha en humanistisk inställning och veta vad människo-
värde är för någonting. Jag tyckte att det var mycket bra uttryckt.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1992/93:572 om avgifterna för bortforsling av
fordon

Anf. 152 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Peter Kling har frågat mig om jag är villig att medverka till
att reglerna om flyttning av fordon ändras så att den berörde fordonsägaren
inte behöver betala så höga avgifter när fordonet i fråga flyttas.

Reglerna om flyttning av fordon har kommit till framför allt för att man
skall ha ett verksamt medel för att förbättra framkomligheten för nyttotrafi-
ken och för kollektivtrafiken. I stort sett har de gällande bestämmelserna om
flyttning av fordon tillämpats på ett bra sätt och fungerar enligt min mening
väl i praktiken.

Naturligtvis är denna verksamhet inte billig för kommunerna. De nuva-
rande bestämmelserna, som innebär att kommunerna får ta ut en avgift av
fordonsägaren som grundar sig på kommunens kostnad för att transportera
bort och förvara fordonet, anser jag därför vara ett naturligt system i detta
sammanhang. Jag har inte för avsikt att medverka till en ändring av dessa
bestämmelser.

Anf. 153 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret, vilket jag
givetvis inte är nöjd med. Jag skall därför utveckla denna fråga litet mer.

Mats Odell säger att kommunerna får ta ut en avgift av fordonsägarna som
grundar sig på kommunernas kostnader för att transportera bort och förvara
fordonen. Kostnadsläget i Sverige har under den tid när ökningen med 25 %
har inträffat inte höjts lika mycket. Kostnadsläget har snarare i många bran-
scher gått ned på grund av arbetslöshet och ökat kostnadstryck. Det är här
bara fråga om ett sätt att gå runt det kommunala skattestoppet och höja skat-
ten.

I annonser som Gatukontoret och Fastighetskontoret i Stockholm gick ut
med när man offentliggjorde höjningen hette det att kommunfullmäktige,
för att få en bättre efterlevnad och en bättre kostnadstäckning, den 22 feb-
ruari 1993 hade beslutat att höja avgiften vid bortforsling av fordon. Det är
fråga om en ren och skär skattehöjning.

Anf. 154 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Enligt den redovisning som jag har fått från Stockholms ga-
tukontor har denna verksamhet gått med stor förlust under 1992, och man

räknar med en betydande förlust även för 1993. Den prognos som man har
för 1993 års verksamhet på detta område går ut på att kostnaderna för att
frakta bort fordon, för att hålla en särskild uppställningsplats samt för att
värdera och avyttra de fordon som inte blir avhämtade uppgår till ungefär 7
miljoner kronor. Intäkterna för ersättning av flyttningskostnader, skrot-
ningspremier, återbetalning av fordonsskatt, fordonsförsäljningar och er-
sättning från andra kommuner, t.ex. Solna, Sundbyberg och Lidingö, är be-
räknade till 3,7 miljoner kronor. Underskottet på flyttningsverksamheten
för 1993 beräknas till 3,3 miljoner kronor. För att täcka in detta sätts avgiften
till 1 500 kr.

Det här kommer inte att ge en full kostnadstäckning, helt enkelt därför
att lagstiftningen inte medger att underskottet i verksamheten på grund av
obetalda avgifter från ägare till vissa fordon täcks in av avgifter som belastar
fordon vars ägare betalar. Följaktligen kommer kommunen av allt att döma
inte, som Peter Kling tror, att göra en vinst, utan allt talar för att Stockholms
kommun även under detta år kommer att göra en förlust på denna verksam-
het.

Både Peter Kling och jag brukar i olika sammanhang tala för att det skall
var ordning och reda. Lagar skall efterföljas, och brott mot dem skall beiv-
ras.

Anf. 155 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Jag säger återigen att detta är fråga om en dold skattehöjning
då tiderna är svåra. Jag vill hänvisa till civilminister Inger Davidson. Hon
tog över en gammal utredning från Socialdemokraternas tid. Där fanns en
gammal idé om att låta kommunerna ta ut en ”skälig” avgift för kommunala
tjänster. Detta är tydligen en ny väg att komma runt det kommunala skatte-
stoppet.

Anf. 156 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Jag skall efter det att debatten är avslutad ställa dessa beräk-
ningar till Peter Klings förfogande. Sedan kan vi väl återkomma i en senare
debatt.

Av det material som vi har fått på departementet från Gatukontoret fram-
går det att denna verksamhet innebär en förlust för Stockholms kommun.
Jag tror inte att Peter Kling vill säga till sina väljare att det är rimligt att ta
av kommunens knappa resurser avsedda för viktiga saker till att flytta undan
bilar som försumliga medborgare har ställt upp i strid mot gällande lag.

Anf. 157 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Jag tackar och ser fram emot att få ta del av materialet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

26 § Svar på fråga 1992/93:578 om bilregistret

Anf. 158 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Lars Björkman har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta
i syfte att förhindra att vissa brister i bilregistret utnyttjas på så sätt att perso-
ner som olovligen åtkommit motorfordon införs i registret som ägare till
dessa fordon.

De problem som Lars Björkman har pekat på har även på senare tid upp-
märksammats i pressen och i ett antal brev som ställts till departementet av
personer som drabbats av bristerna i den gällande ordningen.

För att komma till rätta med de påtalade missförhållandena har rege-
ringen den 22 april 1993 beslutat om en ändring i bilregisterkungörelsen.
Ändringen innebär att om endast den som förvärvat ett fordon gjort en an-
mälan om ägarbyte, skall alltid den gamle ägaren beredas tillfälle att yttra
sig över anmälan innan uppgiften om den nye ägaren får föras in i bilregist-
ret. De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 juni 1993.

Anf. 159 LARS BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret.

Bakgrunden till frågan är de bristfälligheter som hittills har funnits i an-
vändningen av bilregistret. Dessa brister har utnyttjats av både enskilda och
t.o.m. organiserade ligor till att på ett ganska enkelt sätt få nya ägarförhål-
landen till stånd. En anmälan har skickats in om omregistrering av fordonet
och ett ägarbyte. Utan att det egentligen har genomförts en affär har ett
ägarbyte med hjälp av registret legaliserats. Därmed har fordonet kunnat
säljas vidare till en ny ägare. Denne har sedan kunnat visa att han har hand-
lat i god tro och fått behålla bilen, och den ursprunglige rätte ägaren inte har
kunnat komma åt sin rättmätiga egendom.

Det här är naturligtvis inte tillfredsställande. Det är därför jag har tagit
upp denna fråga. Jag kan konstatera att den handlingskraft som regeringen
visar på området är tillfredsställande. Jag noterar att sådana missförhållan-
den inte skall kunna uppstå i framtiden. Det är till glädje för alla presumtiva
stöldoffer. Verksamheten har ju varit omfattande.

Jag har fått ett antal brev där brevskrivarna har berättat att de med viss
förvåning har sett att fordonet har försvunnit och sedan i några fall, som en
”ersättning”, har försäkringspremierna återbetalats, eftersom fordonet har
bytt ägare.

Den åtgärd som ministern har redogjort för gör att det efter den 1 juni
inte längre är möjligt att ägna sig åt sådan verksamhet. Jag tycker att det är
tillfredsställande. Jag tackar för svaret, och jag tackar ännu mer för den åt-
gärd som har vidtagits.

Anf. 160 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Låt oss konstatera att här har funnits, precis som Lars Björk-
man påpekar, betydande möjligheter för den organiserade brottsligheten att
göra det mycket svårt för laglydiga personer att återfå sina rättmätiga for-
don. Dock har regeringen med stor skyndsamhet behandlat detta ärende.

Jag har i dag undertecknat svarsbrev till olika brevskrivare, och jag har

fått möjlighet att svara på en fråga. Jag kan konstatera att för första gången
är regeringen snabbare än vad riksdagens ledamöter är att ställa frågor. Det
kan vara värt att notera.

Anf. 161 LARS BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag tycker att situationen är tillfredsställande. Det är kanske
litet grand mitt eget fel att frågan ställs för sent. På grund av en sinkadus
kom frågan att fördröjas. Jag kan bara konstatera att den i det nuvarande
läget är onödig.

Låt mig då komplettera med en ytterligare fråga. Är man, mot bakgrund
av ministerns redovisning, beredd att gottgöra dem som har drabbats genom
att få sina fordon stulna och därmed har åsamkats förluster så att de inte blir
ekonomiskt lidande?

Anf. 162 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Jag kan inte uttala mig i den civilrättsliga frågan. Jag förut-
sätter att stölder utreds i enlighet med de förordningar och lagar som finns på
området och att anspråk därmed kan ställas på dem som har utfört brotten.

Överläggningen var härmed avslutad.

27 § Svar på fråga 1992/93:599 om lokaliseringen av Telestyrelsen

Anf. 163 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Björn Ericson har frågat mig om flyttningen av Telestyrelsen
från Haninge till Stockholm överensstämmer med riksdagens tidigare beslut.

Låt mig inledningsvis ange att det inte förekommit något riksdagsbeslut
beträffande Telestyrelsens lokalisering. Riksdagen uttalade bl.a. år 1988 att
det är angeläget att man vid inrättandet av nya myndigheter ingående prövar
förutsättningarna att välja annan lokaliseringsort än Stockholm/Solna. Riks-
dagen framhöll samtidigt att förutsättningarna för lokaliseringar ingående
måste prövas.

Enligt vad jag erfarit har Telestyrelsens ledning under det senaste året ar-
betat för att utverka ett hyresavtal på rimliga villkor för nuvarande lokaler i
Haninge samt även undersökt möjligheterna till alternativ lokalförsörjning i
Haninge. Telestyrelsen är i behov av större och mer effektiva lokaler bl.a.
som en följd av den planerade sammanslagningen av verksamheterna i Ha-
ninge resp. Sköndal. Sammantaget har Telestyrelsens ledning funnit en flytt-
ning till andra lokaler i Stockholm motiverad dels från kostnadssynpunkt,
dels från verksamhetssynpunkt.

Till bilden hör att Telestyrelsen, bl.a. som följd av ny lagstiftning på tele-
resp. radiokommunikationsområdet, har givits och kommer att få en rad nya
arbetsuppgifter. Ett uppdrag om översyn av Telestyrelsens organisation och
dimensionering har nyligen lämnats till styrelsen. Jag förutsätter att Telesty-
relsen löser sina lokalfrågor på ett för verksamheten ändamålsenligt sätt och
med hänsyn till de regionalpolitiska frågor som kan komma att aktualiseras
av den kommande organisationsutredningen.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Med beaktande av Telestyrelsens verksamhetsförutsättningar anser jag att
flyttningen står i överensstämmelse med riksdagens beslut om bl.a. lokalise-
ring av statlig verksamhet.

Förste vice talmannen konstaterade att frågeställaren inte var närvarande
i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

28 § Svar på fråga 1992/93:590 om vägnätet i Stockholms län

Anf. 164 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Sören Lekberg har frågat mig vilka åtgärder som jag avser
vidta med anledning av Vägverkets inventering av standarden på vägnätet i
bl.a. Stockholms län.

Bakgrunden är ett utkast till nationell väghållningsplan som Vägverket
presenterade i mars 1992. I dokumentet lämnar Vägverket en redovisning
av vägsystemets kvalitet.

Av Vägverkets redovisning framgår att vägsystemets kvalitet beror på fak-
torer som mängden trafik och vägens bredd, vägens yta och vägens bärighet.
Av inventeringen framgår att Stockholm har den största andelen vägar i den
lägsta kvalitetsklassen om hänsyn tas till relationen mellan vägens bredd och
trafikflödet.

Om man i stället ser till andelen iänsvägar med låg åkkomfort framkom-
mer en annan bild. Andelen Iänsvägar med låg åkkomfort är mycket större
i skogslänen än i övriga Sverige. Detsamma gäller även när man ser till vä-
garnas bärighet.

För att få en god uppfattning om vad som är en dålig väg måste således
flera standardkriterier vägas samman. Det mått som Sören Lekberg angivit
i sin fråga redovisar således bara en sida av sanningen.

Regeringen har nyligen redovisat sitt förslag till hur infrastrukturen skall
byggas ut under den närmaste tioårsperioden och vilka medelsramar som
kan avsättas. I propositionen föreslås bl.a. medel för investeringar i länstra-
fikanläggningar och bärighetshöjande åtgärder på vägnätet. Vägverket an-
svarar för fördelningen av medel för investeringar i länstrafikanläggningar
mellan olika län. Det är sedan varje länsstyrelse som beslutar om hur medlen
skall användas.

När det gäller de åtgärder som Sören Lekberg efterfrågar vill jag nämna
vad regeringen har föreslagit i kompletteringspropositionen.

I kompletteringspropositionen föreslår regeringen att 1,2 miljarder kro-
nor används för särskilda insatser riktade mot upprustning och underhåll av
Iänsvägar och länsjärnvägar. Det ankommer på regeringen att fördela med-
len mellan länen. Hur medlen skall användas beslutas sedan av länsstyrel-
serna. Utgångspunkt för regeringens fördelning av medel kommer att vara
upprustningsbehovet och arbetsmarknadsläget i länen. Vid fördelningen av
medel bör också hänsyn tas till i vilka län övriga investeringar i det regionala
transportnätet är av jämförelsevis mindre omfattning. Vägnätets standard i
Stockholms län kommer således att vara ett av de ingångsvärden som ligger
till grund för regeringens fördelning av dessa särskilda medel.

Regeringen har således vid två tillfällen under våren 1993 redovisat förslag
som berör länsvägnätet. Det är nu riksdagens ansvar att besluta om medels-
ramar så att regeringen kan fullfölja de aviserade satsningarna.

Anf. 165 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Den nationella väghållningsplan som Vägverket har utarbetat är
verkligen en intressant läsning. Vanlig statistik kan ju lätt missbrukas i så-
dana här sammanhang. Men här har nu gjorts en sammanställning där man
har vägt samman trafikflöde och trafikbredd etc. Därigenom får man en hel-
hetsbild av standardläget i landet. Av statistiken framgår med all tydlighet
att Stockholms län har en mycket låg standard när det gäller vägnäten. Om
man tar riksgenomsnittet av exempelvis riksvägarna klassas 17 % som de
sämsta vägarna i landet. I Stockholms län kan 37 % hänföras till den sämsta
kategorin. Av landets Iänsvägar, dvs. de vägar som man själv inom Vägver-
ket anser vara mycket viktiga när det gäller att uppnå miljömål och god tra-
fiksäkerhet, ligger 7 % i klass C. I Stockholms län är det 30 % som hamnar
i den klassen. Detta visar klart och tydligt att vägstandarden i länet är dålig.

Det var denna statistik som var anledningen till min fråga. Jag blir nu litet
orolig när jag läser att kommunikationsministern vill blanda in ett nytt be-
grepp som åkkomfort. Han talar om att man nu skall anslå medel i komplet-
teringspropositionen. Men där skall hänsyn tas till bl.a. det regionala tran-
sportnätet osv. Menar kommunikationsministern att detta innebär att det
blir andra delar av landet än Stockholms län som kommer att få dessa upp-
rustningspengar?

Anf. 166 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Jag tror att Sören Lekberg och jag är helt överens om att
Stockholms län genom åren inte alltid har kommit bäst ut i den här fördel-
ningen av medel för vägsatsningar. Det finns all anledning att bevaka att
denna mycket viktiga del av landet får en rättmätig del av de resurser som
anslås för nybyggnation och underhåll av vägar.

Det jag i mitt svar säger är att det kvalitetskriterium som Sören Lekberg
hänvisar till i sin fråga inte är hela sanningen. Det finns andra saker som man
även i Vägverkets nationella väghållningsplan väger in. Jag nämnde vilka det
är, nämligen vägens yta, dvs. hur gropig den är, vilken typ av beläggning den
har och dess bärighet.

Det kriterium som naturligtvis är relevant för Stockholms län är bredd i
förhållande till trafikmängd. Den stora negativa faktorn i detta sammanhang
är att det blir köer som gör att människor tillbringar onödigt mycket tid på
vägarna.

Jag vill peka på att det för detta län finns ett program som man dels från
statens sida, dels från regionens sida har kommit överens om. Det kallas
Dennisöverenskommelsen. Det handlar om att göra investeringar i den här
regionen på i storleksordningen 36 miljarder kronor. Det kommer att inne-
bära minskade köer i olika delar av länet och det kommer att förbättra kol-
lektivtrafiken. Därmed kommer en hel del av dessa nyckeltal att förbättras.

Herr talman, jag ser fram mot den väghållningsplan som skall upprättas

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

dels med anledning av investeringspropositionen, dels med anledning av att
Dennispaketet så småningom kommer att vara genomfört.

Anf. 167 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Det är bra att kommunikationsministern särskilt vill bevaka
Stockholms län och där se på hur standardutvecklingen blir på vägsidan.

Jag vill också framhålla för kommunikationsministern att den stora trafik-
överenskommelse som träffades för Stockholmsområdet innebär att regio-
nen själv i mycket stor omfattning skall betala det här kalaset dels via kom-
munala och regionala anslag, dels via vägavgifter som länets egna invånare
skall stå för.

Vidare vill jag också påpeka för kommunikationsministern att i proposi-
tionen om trafikens infrastruktur har påspädningar skett när det gäller järn-
vägarna och riksvägarna. Men när det gäller anslaget till länsvägarna och den
regionala kollektivtrafiken är anslaget oförändrat. Det är därför jag är
oroad. Jag vill därför fråga: Vad tänker kommunikationsministern vidta för
åtgäder för att rätta till detta?

Anf. 168 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Den sista frågan besvarade jag i mitt svar. Utöver det årliga
anslaget på ca 900 miljoner till länstrafiken som ju inkluderar bl.a. Iänsvägar,
finns det nu i kompletteringspropositionen ytterligare 1,2 miljarder, vilka
skall fördelas enligt olika principer som jag har redovisat.

Jag förstår av Sören Lekbergs fråga att han är orolig. Om man ser på hur
stora investeringar som görs på ett område, måste nämligen Dennispaketets
investeringar räknas ifrån. Därmed skulle bilisterna i Stockholm i själva ver-
ket få betala två eller kanske tre gånger så mycket. Detta är alltså inte tan-
ken. Dennisöverenskommelsens byggaktiviteter - utbyggnaden av ringen
och tvärleden - skall naturligtvis inte räknas in i detta underlag så att ut-
gångspunkten blir sämre, utan det är fråga om de ordinarie anslagen. Stock-
holmsregionen har i gången tid inte fått särskilt mycket. Men detta anser vi
att det nu är dags att ändra på.

Anf. 169 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Har jag rätt förstått kommunikationsministern att han är be-
redd att bevaka situationen och standardutvecklingen i Stockholms län?
Kommer den fördelning av pengar till länsvägarna som så småningom skall
göras och som skall grundas på statistiken över vägstandarden i landet, enligt
vilken 30 % av vägarna i Stockholms län tillhör kategori C, att innebära en
radikal förbättring för Stockholms län?

Anf. 170 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! En poäng i det jag sade är att antalet fordon på många av
dessa vägar kommer att minska när man har genomfört Dennisöverenskom-
melsen. Det kommer definitionsmässigt att leda till att standarden blir
bättre, eftersom kriterierna för detta var bredden i förhållande till antalet
fordon. Man får avvakta och se vad det får för effekter på det förväntade
trafikflödet. I sak är det helt rätt som Sören Lekberg säger. Det är nu dags

att bevaka att också Stockholms län får en kanske mer rättmätig del av dessa
resurser än vad som har varit fallet i gången tid.

Anf. 171 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Den stora trafiköverenskommelsen, Dennisöverenskom-
melsen, handlar mycket om det kommunala vägnätet och riksvägarna. Jag
har pratat väldigt mycket om länsvägarna. Länets vägstandard är de facto
mycket låg. Om jag då har tolkat kommunikationsministern rätt, är han nu
beredd att vidta åtgärder som innebär att en betydligt mindre del av länets
Iänsvägar i fortsättningen kommer att klassificeras i klass C och att detta
kommer att ske ganska snabbt.

Anf. 172 Kommunikationsminster MATS ODELL (kds):

Herr talman! Jag har sagt att jag skall bevaka att Stockholms län utifrån
de kriterier som jag redogjorde för i svaret kommer att få en rättmätig del
av extraresurserna. Detta kommer naturligtvis att leda till att en del av de
kriterier som Sören Lekberg ställde upp också kommer att uppfyllas.

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Konstitutionsutskottets betänkande
1992/93:KU18 Statliga förvaltningsfrågor

Kulturutskottets betänkanden

1992/93:KrU15 Turism

1992/93:KrU20 Teater, dans och musik

1992/93:KrU22 Arkiv

1992/93:KrU24 Museer och utställningar
1992/93:KrU25 Inredning och utrustning av lokaler för kulturändamål
1992/93:KrU26 Anslag på massmedieområdet

30 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 26 april

1992/93:157 av Jerzy Einhom (kds) till statsrådet Beatrice Ask om skolun-
dervisning om Holocaust:

Under de senaste åren har, tyvärr även i Sverige, rasistiska och antisemi-
tiska tendenser gjort sig gällande. Även om detta gäller små grupper är det
angeläget att dessa tendenser motarbetas effektivt.

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Svar på frågor

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Det bästa försvaret torde vara att man inte glömmer vad som hände när
rasismen fick dominera under andra världskriget, inte minst Holocaust (För-
intelsen).

Det är angeläget att dessa insikter bibringas redan under tonåren när våra
attityder och värderingar formas. Detta torde bäst kunna ske i samband med
skolundervisning.

Enligt förslaget från Läroplanskommittén skall strävan vara att eleven ge-
nom historieundervisning förvärvar bl.a. beredskap inför framtiden, grun-
dad på kunskaper om den historiska utvecklingen och för kännedom om hur
information och propaganda har använts i historien. Genom undervisning i
samhällslära skall eleven få förståelse för värdet av ett demokratiskt förhåll-
ningssätt.

Detta är vällovliga förslag. Erfarenheten talar dock för att de inte alltid
kommer att följas av undervisning med information om Holocaust under
andra världskriget.

Jag delar strävan till att skolan och enskilda lärare får i största möjliga ut-
sträckning fria händer vid utformningen av undervisningen. Trots detta und-
rar jag om skolministern överväger att, genom utformning av läroplanen
säkra att undervisning om Holocaust kommer att meddelas i skolan, helst
redan i sjätte klass.

1992/93:158 av Per Stenmarck (m) till näringsministern om konkurrensbe-
gränsning av viss import:

Statens Livsmedelsverk avslog den 3 mars 1992 en ansökan från en svensk
importör, att få importera och sälja schweiziskt chokladpulver. Orsaken till
avslaget är att pulvret har tillsats vitaminer, vilket inte Livsmedelsverket an-
ser skall tillåtas.

Enligt 5 § Livsmedelsverkets författningssamling (SLV FS 1983:2) fordras
särskilt tillstånd för att få tillsätta vitaminer i livsmedel.

Då den svenske importören ansökte om tillstånd att sälja det vitaminise-
rade chokladpulvret svarade Livsmedelsverket bl.a.:

”Chokladpulver, som huvudsakligen består av socker och kakao, är inte nå-
gon naturlig källa för vitamin B och E. Enligt Livsmedelsverkets åsikt är så-
ledes berikning av chokladdryckspulver eller färdigblandade choklad-
drycker inte motiverad. Någon sådan produkt har heller inte beviljats bered-
ningstillstånd...”

Livsmedelsverket har således inte på något sätt kunnat visa hur drycken
skulle bli skadlig för konsumenterna till följd av vitamintillsatsen. Beslutet
grundas enbart på att tillsatsen ”enligt Livsmedelsverkets åsikt... är inte mo-
tiverad.”

Enligt Konkurrensverket domineras den svenska chokladpulvermarkna-
den av en enda tillverkare, som har en marknadsandel på ca 70%. Den kan
nästan karaktäriseras som en oligopolmarknad. För att en effektiv priskon-
kurrens skall råda, måste det finnas en god tillgänglighet till liknande pro-
dukter.

Den årliga försäljningen av chokladpuiver uppgår, enligt Konkurrensver-

ket, i konsumentledet till 140 miljoner kronor. Det vitaminiserade choklad-
pulvret kan, enligt importören, säljas till ett pris som understiger marknads-
ledarens med minst 30%. Det är alltså tiotals miljoner kronor som de
svenska hushållen skulle kunna tjäna på en effektiv konkurrens - om inte
Livsmedelsverket hindrade den.

Konkurrensverket har med anledning av detta uppmanat Livsmedelsver-
ket att ompröva sitt tidigare beslut. Men den uppmaningen har avvisats av
Livsmedelsverket.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att statliga verk, med utångspunkt
från sitt allmänna tyckande, inte skall kunna hindra en fri och sund konkur-
rens till konsumenternas bästa?

31 § Kammaren åtskildes kl. 19.01.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajourneringen kl. 16.33 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Barbro Nordström

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

Prot. 1992/93:100

27 aprii 1993 Innehållsförteckning

Tisdagen den 27 april

1 § Meddelande om voteringarna onsdagen den 28 april ........ 1

Talmannen

2 § Meddelande om information från regeringen .............. 1

Talmannen

3 § Justering av protokoll................................ 1

4 § Meddelande om svar på interpellationer.................. 1

5 § Svar på fråga 1992/93:556 om Panguedammen ............. 2

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Jan Jennehag (v)

6 § Svar på fråga 1992/93:602 om åtgärder mot illegala aborter i tredje

världen ......................................... 6

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Maj-Lis Lööw (s)

7 § Svar på fråga 1992/93:563 om svensk alkoholpolitik inför EG.. 9

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Kjell Eldensjö (kds)

8 § Svar på fråga 1992/93:591 om föräldrars insatser mot drogmiss-

bruk ........................................... 12

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Fanny Rizell (kds)

9 § Svar på fråga 1992/93:601 om vårdnadsbidrag.............. 15

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Eivor Husing (s)

10 § Svar på fråga 1992/93:619 om kvinnors alkoholkonsumtion ... 17

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Monica Widnemark (s)

11 § Svar på fråga 1992/93:621 om barnens situation ..........•. 18

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Maj-Inger Klingvall (s)

12 § Svar på fråga 1992/93:622 om kommunernas äldreomsorg för in-

vandrare ........................................ 22

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Sinikka Bohlin (s)

13 § Svar på fråga 1992/93:589 om åtgärder för att minska försur-

ningsskadorna i Västsverige ......................... 25

Miljöminister Olof Johansson (c)

Inga-Britt Johansson (s)

14 § Svar på fråga 1992/93:597 om kärnkraftsreaktorn i Ågesta ... 28

Miljöminister Olof Johansson (c)

Annika Åhnberg (-)

15 § Svar på fråga 1992/93:571 om icke vårdnadshavares rätt till s.k.

skolbesök ....................................... 31

Statsrådet Reidunn Laurén (-)

Ulf Eriksson (nyd)

16 § Svar på fråga 1992/93:583 om aktiebolags redovisning av av-

Prot. 1992/93:100

27 april 1993

gångsvederlag m.m................................ 33

Statsrådet Reidunn Laurén (-)

Nils T Svensson (s)

17 § Svar på fråga 1992/93:598 om nådeinstitutet.............. 36

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Berndt Ekholm (s)

18 § Svar på fråga 1992/93:604 om skyddet för hotade kvinnor.... 39

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Marianne Carlström (s)

19 § Svar på fråga 1992/93:606 om åtgärder mot sexuellt utnyttjande

vid framställning av pornografiska alster................ 41

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Ingegerd Sahlström (s)

20 § Svar på fråga 1992/93:620 om bestämmelserna om olaga vålds-

skildring ........................................ 44

Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Ulla Pettersson (s)

Ajournering .......................................... 47

Återupptagna förhandlingar .............................. 47

21 § Svar på fråga 1992/93:584 om flyktingpolitiken............ 47

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Robert Jousma (nyd)

22 § Svar på fråga 1992/93:586 om utvisning av kosovoalbaner.... 49

Kulturminister Birgit Friggebo (fp)

Lars Moquist (nyd)

23 § Svar på fråga 1992/93:593 om organisationsbidragen........ 52

Civilminister Inger Davidson (kds)

Maud Ekendahl (m)

24 § Svar på fråga 1992/93:623 om lagförslaget om könsdiskrimine-

rande reklam .................................... 54

Civilminister Inger Davidsson (kds)

Inga-Britt Johansson (s)

25 § Svar på fråga 1992/93:572 om avgifterna för bortforsling av for-

don ............................................ 58

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Peter Kling (nyd)

26 § Svar på fråga 1992/93:578 om bilregistret ................ 60

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Lars Björkman (m)

Prot. 1992/93:100 27 § Svar på fråga 1992/93:599 om lokaliseringen av Telestyrelsen . 61

27 april 1993 Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

28 § Svar på fråga 1992/93:590 om vägnätet i Stockholms län..... 62

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Sören Lekberg (s)

29 § Bordläggning ..................................... 65

30 § Anmälan om interpellationer

1992/93:157 av Jerzy Einhom (kds) om skolundervisning om
Holocaust .................................... 65

1992/93:158 av Per Stenmarck (m) om konkurrensbegränsning

av viss import ................................. 66

gotab Stockholm

Riksdagens snabbprotokoll 1992/93:100 Tisdagen den 27 april

Riksdagens protokoll1992/93:100

Tisdagen den 27 april

Kl. 14.00-16.33

18.00-19.01

27 aprii 1993 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1992/93:100