Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:92 Måndagen den 6 april
ProtokollRiksdagens protokoll 1991/92:92
Riksdagens protokoll
1991/92:92
Måndagen den 6 april
Kl 12.00-13.56
Protokoll
1991/92:92
1 § Justering av protokollJusterades protokollen för den 30 och 31 mars.
2 § Svar på interpellation 1991/92:144 om liwaktsskyddet till särskilthotade kvinnor
Anf. 1 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Marianne Carlström har ställt ett antal frågor om upplägg-
ningen av den försöksverksamhet med liwaktsskydd för hotade kvinnor,
som aviseras i årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 3).
Låt mig till en början som en kort bakgrund redovisa de åtgärder som vid-
tagits under senare år när det gäller att skydda kvinnor som utsätts för hot.
Lagen (1988:688) om besöksförbud har tillämpats i flera fall. Över 700
personer har ådömts besöksförbud. Den genomsnittliga tiden för ett besöks-
förbud har legat på ett år. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har utvärderat
tillämpningen av besöksförbudslagen (BRÅ, PM 1989:2). I samband där-
med tog BRÅ upp frågan om inte i särskilt allvarliga fall kvinnor temporärt
skulle kunna få personskydd genom polis eller bevakningsföretag. Även
olika tekniska hjälpmedel, exempelvis överfallslarm, skulle kunna användas
för att ge kvinnan visst skydd.
Den 1 juli 1991 trädde en ny lag om folkbokföring i kraft (SFS 1991:481).
Den innehåller en bestämmelse som syftar till att hindra att uppgifterna i
folkbokföringen missbrukas för att söka rätt på en person i syfte att hota eller
på annat sätt förfölja henne. En förföljd person kan erbjudas skydd genom
att behålla sin tidigare folkbokföringsort om han eller hon flyttar från en bo-
stad på grund av förföljelse.
Vidare har riksdagen antagit en ny lag om fingerade personuppgifter (SFS
1991:483). Reglerna innebär att en utsatt person ges möjlighet att efter dom-
stolsprövning registreras med fingerade personuppgifter.
Men identitetsbyte är och förblir enligt min mening en nödlösning, efter-
som följderna blir mycket ingripande för den som väljer att ta en ny identi-
tet. Det handlar ju om att bryta upp från sin sociala tillvaro vad gäller arbete,
bostad och vänner. Annars är inte identitetsbytet meningsfullt. Det är natur-
ligtvis en svår omställning i en redan pressad situation.
Svar pä interpella-
tioner
1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 92
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
Så till liwaktsskyddet. I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil.
3 s. 77 och s. 93) har regeringen föreslagit att 10 milj.kr. av poliväsendets
anslag skall avsättas för en försöksverksamhet med liwaktsskydd för särskilt
hotade kvinnor. Det sker bl.a. som ett led i att regeringen vill sätta brottsoff-
ren mer i fokus för polisens uppmärksamhet och omsorg.
Marianne Carlström säger i sin interpellation att det vore bättre att den
som utövar våld ställs under övervakning och inte offret. Jag har redan den
5 november 1991 här i kammaren på frågor av Lennart Daléus och Sigrid
Bolkéus redovisat mina överväganden på den punkten. Som jag anförde i
det sammahanget anser jag att det självfallet skulle vara det mest tilltalande
sättet att skydda de utsatta kvinnorna. Jag ser det dock som mycket svårt att
bereda ett fullgott skydd enbart genom insatser mot männen. Bl.a. förestäl-
ler jag mig att det skulle vara betydligt mer resurskrävande utan att för den
skull kunna ge fullständig säkerhet.
Liwaktsskyddet är inget som påtvingas en kvinna. Det är i princip kvin-
nan själv som bestämmer om hon vill utnyttja den möjlighet till liwakts-
skydd som polisen kan erbjuda. Hon avgör med andra ord själv om trygghe-
ten med ett liwaktsskydd väger tyngre än de nackdelar som skyddet för med
sig.
Marianne Carlström ställer vidare ett antal preciserade frågor om hur den
tilltänkta verksamheten med liwaktsskydd kommer att utformas. Flera av
de frågor som Marianne Carlström tar upp gäller dock just sådant som bör
övervägas och prövas inom ramen för den kommande försöksverksamheten.
När det gäller den formella ramen kring försöksverksamheten är det enligt
min mening lämpligt att regeringen uppdrar åt polisen att förbereda och ge-
nomföra en försöksverksamhet med liwaktsskydd för hotade kvinnor, var-
vid de medel som öronmärkts i budgetpropositionen ställs till berörda myn-
digheters förfogande. I uppdraget bör också ingå att utvärdera försöksverk-
samheten. Jag avser att inom kort förelägga regeringen ett förslag till ett så-
dant regeringsuppdrag.
Att ett antal kvinnor kommer att erhålla liwaktsskydd inom ramen för en
försöksverksamhet innebär naturligtvis inte att andra hotade kvinnor ställs
utan skydd från polisen. Samtliga polismyndigheter i landet är skyldiga att
ge allmänheten det skydd mot brott som behövs och som kan ges inom ra-
men för de resurser och befogenheter som polisen disponerar. Redan i dag
sätter polisen in särskilda åtgärder till skydd för hotade kvinnor, bl.a. i form
av överfallslarm och andra tekniska anordningar. Detta skall givetvis fort-
sätta som tidigare, parallellt med försöksverksamheten.
Anf. 2 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill böija med att tacka Gun Hellsvik för svaret. Jag vill
också påpeka att jag inte tycker att departementet har kommit så långt med
frågan sedan regeringsdeklarationen och frågestunden här i kammaren. Det
finns fortfarande många frågetecken som regeringen inte arbetat vidare med
eller tycks ha en klar uppfattning om.
Huvudfrågorna är: Varför skall kvinnan bevakas och inte mannen? Hur
skall skyddet utformas? När ett besöksförbud enligt nuvarande regler inte
fungerar vore det naturligare att mannen, förövaren av brottet, bevakas och
inte kvinnan. Förslaget om bevakning av kvinnan framstår för mig som djupt
integritetskränkande. Skall kvinnan bevakas dygnet runt, även i hemmet och
på arbetsplatsen? Hur gör man med eventuella barn, skall de bevakas på
dagis och skola? Är det inte - för alla parter - enklare, billigare, mer effek-
tivt och framför allt mycket mänskligare att bevaka mannen? Vi måste också
komma ihåg att det ofta är barnen som lider mest i dessa situationer och där-
för fråga oss vilka åtgärder som är bäst för barnen. Enligt min mening är då
det självklara svaret: Bevaka mannen, inte kvinnan och barnen.
Vem skall bevaka, polis eller ABAB-vakter? Krävs det inte specialutbild-
ning för dem som får den svåra uppgiften, eller räcker den nuvarande utbild-
ningen verkligen till?
Justitieministern säger att liwaktsskyddet inte skall påtvingas kvinnan. Ja,
det är ju bra och ganska självklart, men vad har en hotad kvinna för val om
alternativet att mannen skall vaktas inte finns? Som Gun Hellsvik påpekar
är ett byte av identitet förenat med alltför många svårigheter för att vara ett
bra alternativ.
Kommer riksdagen att få lägga fram synpunkter på hur försöksverksamhe-
ten skall utformas?
Jag ställde i min interpellation flera frågor som jag inte har fått svar på.
Hur många kvinnor kommer att omfattas av skyddet? Var skall man ansöka
om skydd, hos den lokala polisen eller hos rikspolisstyrelsen?
En annan fråga är: Hur fungerar överfallsskyddet i dag?
Till sist: När skall ministern lägga fram ett förslag om bevakning av gär-
ningsmännen? Och när är ministern färdig med direktiven till försökverk-
samheten?
Anf. 3 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Jag kan i och för sig instämma i Marianne Carlströms önske-
mål. Vi är helt överens om att det eftersträvade resultatet i varje situation
självfallet är att komma åt gärningsmannen. Men vi måste vara realister. Vi
skall ha klart för oss att det, enligt uppgift från polisen, fordras minst fem
personer dygnet runt för att övervaka en person - i det här fallet mannen -
som inte vill bli föremål för övervakning och göra detta utan dennes vetskap.
Trots det kan den som övervakas utan större svårigheter komma undan. Den
risk som då uppstår är att den hotade kvinnan söks upp och trakasseras utan
att polisen hinner med. Har däremot kvinnan ett liwaktsskydd som hon själv
begärt ligger det i sakens natur att skyddet blir effektivare, eftersom hon då
samarbetar med sina skyddspersoner.
Vad gäller det formella beslutet pågår nu inom justitiedepartementet ett
intensivt arbete med kontakter ut i polisverksamheten. Avsikten är att vi nå-
gon av de närmaste veckorna skall fatta det formella beslutet.
Anf. 4 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! För vissa kvinnor kan man säkert tycka att detta är en bra
utväg ur en svår situation. Men om kvinnan skall ha en verklig valfrihet
måste det ändå finnas ett alternativ, och jag tror då att ett besöksförbud,
kombinerat med vakt för det män som inte följer förbudet utan fortsätter sin
hotande verksamhet, är en bra lösning. Jag har svårt att förstå att den lös-
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
1* Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 92
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
ningen inte skulle ge ett fullgott skydd eller att den skulle vara mer resurskrä-
vande. Justitieministern säger att det behövs fem personer för att bevaka
mannen, men krävs det inte lika många för att bevaka kvinnan, speciellt om
hon har barn, som naturligtvis också behöver skydd? Några konkreta bevis
på motsatsen har ju justitieministern inte framfört. Det handlar om att vakta
antingen en man eller en kvinna plus ett eller flera barn.
Vi har ju dessutom som tradition att det är brottslingen som skall straffas
och inte att den drabbade skall bevakas. Brottsoffret skall också få stöd och
hjälp. Om de hotade kvinnorna skall ha möjlighet till ett normalt liv tror jag
att det är ett alternativ att båda dessa möjligheter finns.
Anf. 5 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Marianne Carlström frågade tidigare om larm. Detta är en
nyligen påbörjad verksamhet, som håller på att byggas upp, och där larmen
kopplas till polisen. Någon närmare erfarenhet av denna verksamhet kan vi
inte ha, eftersom den inte har förekommit i verkligheten förrän nu.
När det gäller besöksförbud har vi regler som i stort sett fungerar, men
vi behöver komplement. Det är min fasta övertygelse att liwaktsskydd för
kvinnor i det här sammanhanget kommer att upplevas som något positivt av
åtskilliga kvinnor, även om det i och för sig kommer att ha en mycket begrän-
sad omfattning. Jag lever inte i en isolerad värld, utan jag både tar och får
kontakter på en mängd olika håll, och jag är väl medveten om att åtskilliga
kvinnor ser detta som en positiv möjlighet.
Anf. 6 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Fru talman! Som jag sade tror också jag att detta kan vara en positiv möj-
lighet. Men redan i debatten här i kammaren i höstas antydde ju justitiemi-
nistern att det skulle vara möjligt att komma med ett förslag om att bevaka
de män som hotar kvinnorna. Om vi kan få till stånd en kombination av båda
dessa åtgärder tror jag att vi har kommit mycket långt i vår strävan att hjälpa
de kvinnor som i dag många gånger lever under mycket svåra hot.
Anf. 7 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Som jag sade i mitt första inlägg finns det en viktig skillnad
mellan möjligheterna att skapa säkerhet då man har liwakt för den förföljda
kvinnan och då man förföljer den förföljande mannen. Skillnaden ligger i att
mannen inte vill ha bevakningen, och det är i stort sett omöjligt att helt gar-
dera sig mot hans möjligheter att slippa ur nätet. Därmed blir då skyddet för
kvinnan begränsat.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1991/92:148 om våldsbrottslighetenAnf. 8 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Per Stenmarck har frågat mig om jag avser att föreslå straff-
skärpningar i brottsbalken för att våldsbrottslingar i fortsättningen skall dö-
mas till straff som står i rimlig proportion till det begångna brottet.
Bakgrunden till frågan är den debatt som vi haft under senare tid i anslut-
ning till flera uppmärksammade domar där många förvånats och upprörts
över att de misstänkta frikänts eller fått vad man uppfattat som alltför låga
straff.
Låt mig först säga att jag som justitieminister inte avser att delta i någon
debatt om domstolarnas tillämpning av gällande rätt i enskilda fall. Det är
inte uttryck för någon motvilja mot att det förs en fri och öppen debatt även
kring dessa frågor. Tvärtom tror jag att det för en livskraftig demokrati är
väsentligt, för att inte säga nödvändigt, att även domstolarnas rättstillämp-
ning utsätts för en kritisk granskning. Och detta skall inte bara ske i juridiska
tidskrifter och facklitteratur utan också i den allmänna debatten. Men som
justitieminister skall jag inte kritisera domstolarna för deras sätt att tillämpa
lag utan visa respekt för den grundläggande funktionsfördelning mellan
olika delar av statsmakten som vår konstitution bygger på.
Vad jag nu sagt betyder inte att jag inte kan eller vill delta i den rättspoli-
tiska debatten. Det är tvärtom en självklar skyldighet för en justitieminister
att fortlöpande följa och värdera hur vår lagstiftning tillämpas och fungerar.
Men detta skall inte ske i syfte att dirigera våra domstolar utan för att ge
underlag för att regering och riksdag skall kunna sköta sina uppgifter på
detta område - nämligen att initiera och besluta om ny lagstiftning.
Per Stenmarcks fråga tar sikte på påföljderna för våldsbrott. I interpella-
tionen berör han emellertid också de krav som domstolarna ställer för att
över huvud taget komma fram till en fällande dom. Han säger bl.a. att
många människor blivit utomordentligt upprörda över att läsa om hur de
som gjort sig skyldiga till grova brott går helt straffria.
Jag utgår från att Per Stenmarck inte anser att vi som lagstiftare bör över-
väga någon generell sänkning av beviskraven i brottmål. Hur dessa krav bör
tolkas i olika situationer är och bör vara föremål för diskussion mellan bl.a.
dem som medverkar i rättsväsendets hantering av brottmål. Däremot tror
jag att det är viktigt att vi som har ansvar för lagstiftningen klart och otvety-
digt deklarerar att det inte kommer på fråga att genom lagstiftning göra av-
steg från principerna att åklagaren har bevisbördan i brottmål och att fäl-
lande dom kräver full bevisning.
Vad Per Stenmarck avser antar jag i stället är situationer av det slag som
förelåg i det s.k. Lindomefallet där de två enda tänkbara gärningsmännnen
skyller på varandra och på grund av bristen på övrig bevisning därigenom
bägge går fria. Detta är en svår och komplicerad fråga. Det är angeläget att
vi ägnar den närmare överväganden för att se om det är möjligt att finna en
lösning som gör att vi kan undvika stötande resultat utan att göra avsteg från
de krav på rättssäkerhet som vi måste upprätthålla även i sådana fall. Jag har
också redan tidigare redovisat både här i riksdagen och i en tidningsartikel
att det inom departementet har inletts ett arbete på det här området.
Låt mig därefter gå över till frågan om påföljderna för våldsbrott.
Jag kan försäkra Per Stenmarck att hela regeringen ser utomordentligt all-
varligt på våldsbrottsligheten. Redan i regeringsförklaringen och senare i
budgetpropositionen har också regeringen framhållit att våldsbrottsligheten
skall prioriteras särskilt i brottsbekämpningen. Som Per Stenmarck vet har
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
också samtliga nuvarande regeringspartier under lång tid varit starkt kritiska
till olika inslag i den tidigare regeringens kriminalpolitik.
Detta får dock inte leda till att vi släpper kraven på objektivitet och saklig-
het när vi diskuterar hur vi skall komma till rätta med de olika brister som
nu finns och hur vi på bästa sätt kan utnyttja de resurser som kan göras till-
gängliga för att bryta utvecklingen mot fler och grövre brott. Det är då också
viktigt att beakta förändringar som gått i en positiv riktning. Och allt är fak-
tiskt inte så mörkt på det område som Per Stenmarck tar upp som man skulle
kunna tro när man följer massmediadebatten och läser hans interpellation.
Låt mig börja med domstolarnas straffmätning. Per Stenmarck hänvisar i
sin interpellation till att åklagare skulle ha uttalat att domstolarna när det
gäller våldsbrott numera nästan regelmässigt utdömer straff i straffskalans
nedre skikt. Bland jurister är det också välkänt att vi i Sverige har en tradi-
tion av att straffmätningen ligger i nedre delen av strafflatituden. Om man
tar del av statistiken så talar dock den, även om den tolkas med försiktighet,
för att vi under senare år haft en utveckling i höjande riktning.
Mellan åren 1985 och 1990 ökade den genomsnittliga strafftiden för brotts-
balksbrott från 6,2 till 7,0 månader. Och det är faktiskt inte så att den ök-
ningen huvudsakligen skulle ligga på egendomsbrott eller andra ekonomiska
brott. När det gäller brottsbalkens tredje kapitel om brott mot liv och hälsa,
som Per Stenmarck särskilt hänvisar till, ökade genomsnittstiden från 6,0 till
7,1 månader. När det gäller sexualbrotten var ökningen ännu större eller 2,7
månader.
Det kan också sägas att den här utvecklingen har stöd i lagstiftning som
genomförts under senare år. Jag tänker då bl.a. på den vidgning av krite-
rierna för grov misshandel som trädde i kraft år 1988 men kanske främst på
de nya bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som trädde i kraft
den 1 januari år 1989.
Grundtanken bakom reformen år 1989 kan sägas vara att påföljdsbestäm-
ningen i första hand skall ske med utgångspunkt från hur allvarligt själva
brottet är. På ett helt annat sätt än i tidigare lagstiftning betonas i de nya
reglerna den grundläggande betydelsen av proportionalitet mellan brott och
straff. I förarbetena anges också ett ökat underlag för en mer differentierad
straffmätning som en av huvudpunkterna i den nya lagstiftningen. Detta tar
sig bl.a. uttryck i de nya reglerna om tillämplig straffskala vid flerfaldig
brottslighet som bl.a. innebär att möjligheten att överskrida straffmaximum
i vissa sådana fall ökats från maximalt två år till fyra år. De nya straffmät-
ningsreglema, med bl.a. en särskild paragraf om försvårande omständighe-
ter, bör också ses mot den bakgrunden. I förarbetena framhålls också värdet
av att försvårande omständigheter återspeglas i straffmätningen.
Jag vill även peka på ytterligare ett inslag i reformen år 1989.1 förarbetena
framhålls att allmänpreventiva intressen måste kunna beaktas vid bedöm-
ningen av den generella straffnivån eller det allmänna straffvärdet och att en
förändrad domstolspraxis därför kan vara motiverad bl.a. om en viss typ av
brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former.
Efter den nya lagstiftningen har också högsta domstolen mot bakgrund av
dessa uttalanden meddelat bl.a. två domar som gäller vissa former av rån,
en dom om misshandel med sparkar och en om olaga vapeninnehav som
samtliga innebär en skärpt påföljdspraxis i förhållande till vad som tidigare
tillämpats.
Även om det således finns tecken på att straffmätningen är på väg att bli
mer differentierad innebär det inte att jag menar att vi kan slå oss till ro i
någon falsk föreställning om att allt ändå står ganska väl till. Tvärtom finns
det, som jag redan antytt, en rad brister inom kriminalpolitiken som det är
angeläget att vi kommer till rätta med.
Många av dessa gäller andra områden än påföljderna och deras utform-
ning. Jag tänker här exempelvis på polisens och rättsväsendets effektivitet
samt brottsoffrens ställning. Även om behovet av reformer på dessa områ-
den måste vägas in också när man diskuterar tänkbara förändringar som rör
påföljerna skall jag här begränsa mig till just påföljderna.
När vi diskuterar straffnivån är det självklart att vi även måste ta med i
bedömningen vad ett visst straff innebär när det gäller faktiskt frihetsberö-
vande. Regeringens uppfattning är att den omedelbart mest angelägna frå-
gan på påfölj dsområdet är att avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigiv-
ningen. Den ordningen är helt enkelt inte acceptabel.
Regeringens förslag innebär i huvudsak en återgång - med en skärpning
på ett par punkter - till den ordning som gällde före halvtidsreformen år
1983. Det innebär att de flesta intagna inte kommer att kunna friges innan
de avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Den nuvarande rätten till villkorlig
frigivning ersätts också med en möjlighet till frigivning som i princip förutsät-
ter en prövning i varje enskilt fall.
Jag lämnade också i förra veckan en redovisning till riksdagen i de här frå-
gorna.
Per Stenmarck frågar särskilt om jag avser att föreslå några direkta straff-
skärpningar i brottsbalken. Jag vill i den delen påpeka att höjningar av straff-
maximum i allmänhet har en mindre betydelse än man normalt föreställer
sig eftersom straffskalorna redan nu i allmänhet lämnar ett betydande ut-
rymme för stränga straff. Självfallet är det dock viktigt att straffskalorna
återspeglar lagstiftarens värdering av olika brott. Utifrån de utgångspunk-
terna arbetar vi också nu inom justitiedepartementet med en genomgång av
olika straffskalor. Det är min förhoppning att vi skall kunna presentera ett
förslag redan under våren. Vad det kommer att innehålla i detalj är jag ännu
inte beredd att redovisa. Att förslaget bl.a. kan komma att omfatta straff-
skärpningar är dock helt klart.
Vad som kanske är ännu viktigare är dock frågan om en differentierad
straffmätning som jag tidigare berört. Här finns det anledning att noga följa
utvecklingen i praxis. Om det skulle visa sig att skillnader i straffvärde inte
får ett rimligt genomslag i straffmätningspraxis kan det också finnas anled-
ning att överväga en annorlunda utformning av straffskalornas konstruktion
i syfte att främja en mer differentierad straffmätning.
Låt mig avslutningsvis säga att både jag och andra vid olika tillfällen beto-
nat vikten av att de påföljder som följer på brott uppfattas som rimliga och
rättvisa av folk i allmänhet. Det arbete som nu pågår i departementet syftar
också till att åstadkomma en sådan ordning. Detta är emellertid ingen enkel
och okomplicerad fråga. Det är ofta svårt att veta vad allmänheten egentli-
gen tycker. Det är inte säkert att den i sådana fall som kritiserats i den all-
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
|
Prot. 1991/92:92 6 april 1992 |
männa debatten skulle bedöma saken annorlunda än domstolen om den |
domstolen skall bedöma.
|
Svar på interpella- |
Den regering jag företräder har visat och kommer att visa att vi är beredda Anf. 9 PER STENMARCK (m): Fru talman! Låt mig få börja med att tacka justitieministern för det mycket Jag tycker att det är utmärkt att justitieministern har tagit tag i frågan på Avskaffandet av den obligatoriska halvtidsfrigivningen är i det samman- Bakgrunden till min interpellation är att vi under de senaste månaderna Vi har kunnat läsa hur de som har gjort sig skyldiga till dessa grova brott Allra allvarligast är brott mot människors liv, hälsa och frihet. Mot dessa Domar, som avkunnas av svenska domstolar, förmedlar ett viktigt bud- Det är nog odiskutabelt på det viset, att det finns en utbredd uppfattning Det är i huvudsak detta som är anledningen till den fråga som jag har ställt |
8
skall vara så. Justitieministern hänvisar också till de nya bestämmelser om
straffmätning och påföljdsval som trädde i kraft 1989.
Justitieministern säger två saker med anledning av detta. Justitieministern
kan för det första visa på att det faktiskt skett en ökning av den genomsnitt-
liga strafftiden. Genomsnittligt sett är ökningen liten. Men ökningen är
störst när det gäller de grova våldsbrotten, brotten mot liv och hälsa. Allra
mest har strafftiden ökat när det gäller sexualbrotten.
Det här tror jag är en viktig utveckling. Det är förmodligen också någon-
ting som ligger i linje med både med lagstiftarens intentioner och med all-
mänhetens syn på sambandet mellan brott och straff.
För det andra för justitieministern ett mycket intressant resonemang när
det gäller strafftidernas betydelse. Hon påpekar bl.a. att straffmaximum
mycket ofta har en tämligen begränsad betydelse, eftersom det redan nu
finns betydande utrymme för stränga straff. Så är det förmodligen. Men den
reaktion som väldigt många människor har i dag går närmast ut på att detta
utrymme alltför sällan utnyttjas och att straffen därmed oftast hamnar i den
nedre delen av strafflatituden, vilket justitieministern själv har omvittnat i
sitt svar.
Låt mig mot den bakgrunden få fråga: Finns det inte i det utredningsarbete
som nu pågår anledning att också se över straffminimum för ett antal brott?
Det skulle skapa möjligheter att komma ifrån de orimligheter som många i
dag finner direkt stötande. Detta är under förutsättning att det fortfarande
finns en rimlig strafflatitud.
Justitieministern tar själv delvis upp detta i en artikel i Dagens Nyheter
från den 27 mars. I denna citerar hon en rapport på området som säger att:
”Särskilt fängelsestraffskalornas minimistraff har kommit att tillämpas i en
omfattning som inger betänkligheter. Den stora frekvensen av dessa straff
måste nämligen innebära att samma straff utdömts för olika grova brott.”
Detta borde, som jag ser det, vara skäl för en förändring.
Justitieministern har också förhoppningar om att redan under våren
kunna presentera en genomgång av olika straffskalor. Det tycker jag är
mycket positivt. Hon säger bl.a. att förslaget ”kan komma att omfatta straff-
skärpningar”. Jag tolkar detta som ett uttalande om att så också faktiskt
kommer att ske för vissa brott.
Låt mig till sist få uttrycka förståelse för att det här är mer komplicerat än
det kan synas vara. De förändringar som skall göras måste givetvis ske inom
ramen för rättsstatens principer. I detta ingår bl.a. att den som skall dömas
till ett straff skall överbevisas om sin skuld. Någon sänkning av beviskraven
får aldrig bli aktuell. Men samtidigt måste detta vägas samman med kravet
på rimliga straff för grova brott, som borde vara en självklarhet.
Anf. 10 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! I mitt inledningsanförande gav jag exempel på straffskärp-
ningar som vi kan se i praxis. Jag borde där också ha nämnt brottet grov
våldtäkt, där straffen faktiskt ökat med 7,6 månader. Det är alltså en kraftig
ökning.
Per Stenmark talar om att se över straffminimum. I det resonemanget lig-
ger att om vi vid en kartläggning finner att de utdömda påföljderna är mil-
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svarpå interpella-
tioner
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
10
dare än vad vi från politiskt håll anser vara riktigt är det en möjlig väg att gå
att skjuta upp straffskalorna - det är inte något som är uteslutet, men jag vill
inte föregripa den kartläggning som sker och som bör vara både kartläggning
och, där det finns skäl för det, förslag till förändring. Det är svaret på Per
Stenmarcks fråga.
Anf. 11 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka för den kompletteringen, som jag tycker
är utomordentligt viktig.
Som jag nämnde redan i min inledning är detta naturligtvis en balansakt,
som kräver många olika typer av hänsynstaganden. Det vore synnerligen
olyckligt med en sänkning av beviskraven, och jag har faktiskt inte heller
intrycket att det har varit ett mer allmänt förekommande krav i den debatt
som förts under den senaste tiden. Tvärtom är det nog en utbredd uppfatt-
ning att beviskraven i brottmål måste vara utomordentligt höga.
Däremot har många reagerat mot milda domar, när någon trots höga be-
viskrav har överbevisats om sin skuld. Jag menar att det måste vara en prin-
cip att slå fast att en brottsling är en brottsling och skall behandlas som en
sådan. Den som har begått ett brott och trots höga beviskrav överbevisats
om det skall ha ett straff, och det straffet skall han också sitta av.
I sitt svar nämner justitieministern också andra områden än rena påföljder
och deras utformning. Det gäller bl.a. polisens rätt, rättsväsendets effektivi-
tet och brottsoffrens ställning. Det är bra, och jag tror att vi är många som
ser fram mot de förslag som så småningom kommer också på det området.
De förändringar som nu sker när det gäller halvtidsfrigivningen innebär ju
en klar skärpning oavsett den debatt som nu förs på det här området; det
gäller inte bara i förhållande till gällande lag, utan det gäller också i förhål-
lande till den lagstiftning som gällde före 1983. Detta är som jag ser det steg
i rätt riktning, framför allt mot bakgrund av påföljdsutredningen och den
villkorliga frigivningen på sikt.
Låt mig också få ställa några korta frågor om vilket tidsperspektiv vi nu
kan komma att röra oss med när det gäller vad som kan komma att inträffa
på det här området. Vilka tidsperspektiv gäller i dag för översynen av krimi-
nalvårdsreformen, som justitieministern talade om i riksdagen häromdagen?
Det skall före 1992 års utgång föreligga ett delbetänkande om hur kriminal-
vårdsanstalterna skall bli narkotikafria; det tror jag är utomordentligt posi-
tivt. När kan detta böija gälla? Och när kan en ny lag angående villkorlig
frigivning komma att börja gälla?
Anf. 12 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! När det gäller den villkorliga frigivningen är vår utgångspunkt
att de nya reglerna skall kunna gälla fr.o.m. den 1 juli 1993. Det är alltså om
litet mer än ett år.
Det är riktigt, som Per Stenmarck säger, att kriminalvårdsreformen, som
ju omfattar ett mycket stort utredningsarbete och som enligt direktiven kom-
mer att resultera i stora förändringar, också kommer att kräva sin tid. Men
eftersom vi ser narkotikaproblemen på anstalterna som särskilt allvarliga har
vi begärt att få ett delbetänkande före utgången av 1992. Men inte heller här
finns några enkla lösningar, varför det är svårt för mig att i dag säga när den
nya lagstiftningen kan träda i kraft - det beror på vilken typ av förslag som
ställs.
Anf. 13 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Jag tackar justitieministern för kompletteringen av svaret. På
det hela taget tycker jag att det är positivt att regeringen nu tar ett samlat
grepp om de här frågorna. Det är ett stort, viktigt och betydelsefullt område,
där - det tror jag att jag vågar påstå - samtliga i regeringen ingående partier
har utfäst sig att föra en bättre politik än den tidigare regeringen gjorde. Jag
är övertygad om att man nu också kommer att komma fram till en sådan.
Jag inledde debatten med att konstatera att det är positivt att justitieminis-
tern har tagit tag i den här frågan och är beredd att föra den vidare. Vid två
tillfällen har det här i riksdagen visat sig att ett antal konkreta åtgärder nu
kommer att vidtas. Detta är viktigt av ett särskilt skäl, nämligen att det fak-
tiskt ytterst - som jag inledningsvis konstaterade - handlar om allmänhetens
tilltro till rättsväsendet och hur det fungerar.
Överläggningen var härmed avslutad.
4 § Svar på interpellation 1991/92:120 om deltidsarbeteAnf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Mot bakgrund av att den s.k. 150-dagarsregeln i arbetslös-
hetsförsäkringen lett till att deltidsarbetslösa väljer att säga upp sig från sina
arbeten har Birgit Henriksson frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att skapa möjligheter för dessa arbetslösa att behålla sina deltidsarbeten.
Inledningsvis vill jag framhålla att det alltid är bättre att fortsätta ett del-
tidsarbete än att säga upp sig för att därefter gå över till att ta emot arbetslös-
hetsersättning på heltid. Visserligen kan detta i det korta perspektivet med-
föra ekonomiska förluster, men varje arbete ger anknytning till arbetsmark-
naden och till en gemenskap som motverkar isolering och risk för utslagning.
På sikt kan deltidsarbetet leda till en ökad arbetstid och därmed till en bättre
ekonomisk situation och en fastare förankring på arbetsmarknaden. Jag vill
därför inte råda någon att följa det råd som vissa arbetslöshetskassor ger sina
deltidsarbetslösa, nämligen att säga upp sig från sina arbeten.
Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare med uppdrag att före-
slå utformningen av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (dir. 1992:24).
Utredarens uppdrag skall vara slutfört den 31 mars 1993. Utredningsdirekti-
ven innebär att en allsidig översyn av de nuvarande reglerna i arbetslöshets-
försäkringen skall göras. I detta sammanhang kommer också den problem-
ställning som Birgit Henriksson har tagit upp att behandlas.
Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringen inlett ett förändringsarbete
som syftar till att skapa förutsättningar för en god ekonomisk tillväxt. Detta
förändringsarbete utgör en grundläggande förutsättning för att komma till
rätta med deltidsarbetslösheten. Utan en god ekonomisk tillväxt är det enligt
mitt förmenande inte möjligt att skapa en arbetsmarknad som kan tillgodose
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
1** Riksdagens protokoll 1991192. Nr 92
|
Prot. 1991/92:92 6 april 1992 |
de arbetssökandes önskemål om arbetstid. I en stagnerande ekonomi krym- |
betssökande att få en arbetstid som motsvarar deras önskemål.
|
Svar på interpella- |
Anf. 15 BIRGIT HENRIKSSON (m): Fru talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsminister Börje Tyvärr, arbetsmarknadsminister Hörnlund, hjälper det inte de ungdomar En ung kvinna, snart 30 år, ringde mig i full förtvivlan och berättade föl- Fru talman! Jag reagerade på precis samma sätt som arbetsmarknadsmi- Men det visade sig att det inte var så enkelt - hon hade inte en rimlig chans Hon slutade med att fråga mig: Tycker du att det här är vettigt? Fru talman! Det skulle vara betydligt billigare för samhället om den som Jag vet att man har missbrukat systemet med fyllnadsstämpling; man har |
12
betsgivaren, en fullmakt som klart visade att det för närvarande inte går att
utöka arbetstiden?
Fru talman! Jag håller helt och hållet med arbetsmarknadsminister Hörn-
lund när han avslutningsvis framhåller vikten av det förändringsarbete som
regeringen har inlett, ett förändringsarbete som syftar till att skapa förutsätt-
ningar för en god ekonomisk tillväxt. Inte minst vi i Bergslagen är mycket
beroende av att det lyckas. Vår strukturrationalisering böljade för mycket
länge sedan. Vi hade inte hämtat oss när den nu landsomfattande arbetslös-
heten började sprida sig. Våra stora basnäringar är till stor del utslagna eller
utflyttade, och nu gör stora och medelstora företag konkurs; underleveran-
törer har länge levt farligt.
Det är just därför, arbetsmarknadsminister Hörnlund, som jag vädjar om
flexibilitet i systemet. Skulle man inte på departementet kunna formulera en
regel som gör det möjligt att i vissa, klart dokumenterade fall stämpla upp
till ”överlevnadsstandard”, inte minst med tanke på att det oftast gäller kvin-
nor, som dessutom har låga löner? De klarar sig inte ekonomiskt med den
”kvartssänkning” av arbetstiden som de ibland drabbas av.
Anf. 16 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Före 1984 fanns en regel motsvarande dagens 150-dagarsre-
gel. Den togs bort 1984 och återinfördes 1987. Under den tiden steg deltids-
arbetslösheten mycket kraftigt.
Det finns vissa inlåsningseffekter så till vida att arbetsgivaren i vissa fall
inte gör sitt bästa för att försöka skapa heltidsarbeten. Framför allt kritiserar
man den offentliga sektorn i form av kommuner och landsting för att inte i
tillräcklig omfattning arbeta för att skapa heltidsarbeten.
Men det fanns också ett annat problem. Det framfördes från andra debat-
törer i riksdagsdebatter att detta blev ett sätt att ha betalt för heltidsarbete
men arbeta halvtid. Det var väl därför den socialdemokratiska regeringen
återinförde 150-dagarsregeln. För en heltidsarbetslös räcker i dag ersätt-
ningen 13-14 månader. Den räcker ungefär lika länge för den som stämplar
på deltid.
Det är önskvärt att kunna göra avvägningar och se på ett speciellt sätt på
vissa fall. Men det är minsann ingen lätt historia. Det blir då bedömningar
av den enskilde tjänstemannen från fall till fall. Det brukar aldrig bli lika
över ett land av Sveriges storlek. Dessutom krävs för detta ett nytt riksdags-
beslut. Regeringen måste på ett eller annat sätt gå till riksdagen.
Jag hoppas att utredaren på något sätt lyckas fånga detta. Han får gärna
göra det med förtur, om han så önskar. Han har i och för sig ganska kort tid
på sig. Det är inte en lätt fråga. Men precis som Birgit Henriksson säger är
det enskilda som kommer i kläm när vi har generella regler.
Anf. 17 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Fru talman! Det är alldeles för många enskilda som kommer i kläm i dag.
Framför allt är det unga kvinnor, från 20-årsåldern upp till 30-35-årsåldern.
Jag har särskilt tagit upp fall från Bergslagen. Det beror på att vi där har
en sådan utslagning sedan tidigare. Vi har där haft en basindustri, en hel nä-
ringsgren som har slagits ut. Tusentals jobb har försvunnit under en period
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
14
på 15-20 år, och de har inte ersatts. Det tar lång tid att ändra struktur i hela
län.
Som Börje Hörnlund mycket riktigt säger har många arbetsgivare, inte
minst våra landsting och kommuner, varit njugga när det har gällt att skapa
heltidstjänster för kvinnor. Det har varit bekvämt att ha flera anställda och
att ha det litet flexibelt. Man har alltid haft möjlighet att ”stämpla upp”, som
det har kallats. Jag är medveten om att systemet har missbrukats. Jag hörde
till dem som då tillskyndade att man skulle göra en ändring. Jag menar att
man skulle kunna vara mer flexibel med stämplingen, när det bevisligen är
lågkonjunktur och icke finns jobb.
Jag instämmer i Börje Hörnlunds förhoppning att utredaren skall lyckas
lösa detta problem. Det är ett stort problem, inte minst för många unga kvin-
nor.
Anf. 18 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! I dag berörs ungefär 70 000 anställda av deltidsarbetslöshet.
Till dem går från arbetslöshetskassorna en summa på 1,5-2 miljarder kronor.
Det är problemets omfattning. Det är olika förhållanden för nästan var och
en av dessa 70 000.
Anf. 19 BIRGIT HENRIKSSON (m):
Fru talman! Jag talar inte om de personer som är sambo eller kan få hjälp,
de som kanske kan flytta hem - de människor som klarar sin överlevnad. Jag
talar om dem som är ensamma försörjare och som inte klarar detta. Jag me-
nar att man i dessa fall redan i dag borde kunna vara litet mer flexibel.
Anf. 20 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi till utredaren översänder
denna typ av interpellationer och interpellationsdebatter.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1991/92:133 om dumpning av kärnreakto-rer och kärnavfall
Anf. 21 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Kent Carlsson har frågat mig om jag är beredd att snabbt ta
initiativ för att internationellt få i gång realförhandlingar om säkerhetsnor-
mer för kärnkraftsdrivna fartyg och kärnavfall från sådana fartyg samt för-
bud mot dumpning av sådana fartyg och sådant avfall.
Den fråga som Kent Carlsson tar upp är synnerligen angelägen. Jag vill
därför vid detta tillfälle lämna information om dels den kännedom vi i dag
har om problemens omfattning, dels de initiativ som de nordiska länderna
tagit i olika internationella fora.
I världen finns det för närvarande omkring 430 landbaserade kärnkrafts-
reaktorer, medan ca 575 reaktorer är placerade ombord på fartyg, huvudsak-
ligen krigsfartyg. Dessutom finns ett större antal forskningsreaktorer av
olika slag. De enda civila kärnkraftsdrivna fartygen i trafik är sju ryska isbry-
tare. Ett japanskt forskningsfartyg, som tidigare använts, är sannolikt inte
längre i drift.
De många militära kärnkraftsdrivna fartygen inger stark oro. Flera sovje-
tiska kärnkraftsdrivna fartyg har sjunkit i Nordatlanten under senare år. Vi-
dare väcker rapporter från bl.a det norska miljödepartementet om otillfreds-
ställande hantering av kärnavfall från bl.a. militära fartyg oro. Vice marin-
chefen i OSS bekräftade i början av mars i år att lågaktivt avfall dumpats
nära Novaja Semlja före 1985 och att reaktorsektioner från ubåtar sänkts i
havet.
Vid Internationella atomenergiorganets (IAEA:s) generalkonferens hös-
ten 1990 försökte de nordiska länderna på svenskt initiativ att genomdriva
att IAEA:s och Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) gemensamma
säkerhetsriktlinjer från 1981 för civila kärnkraftsdrivna fartyg skulle uppda-
teras. IAEA har enligt sin stadga endast mandat att behandla civil använd-
ning av kärnkraft. Avsikten var emellertid att därefter föreslå kärnvapensta-
terna att på frivillig basis tillämpa riktlinjerna för sina militära fartyg. Det
visade sig emellertid svårt att få stöd för det nordiska initiativet, bl.a. från
flera västländer.
IAEA:s generalkonferens beslöt att remittera frågan om uppdaterade sä-
kerhetsriktlinjer till IMO, där saken för närvarande behandlas.
Av särskilt intresse för de nordiska länderna är hanteringen av använt
kärnbränsle och kärnavfall på Kolahalvön liksom uppgifterna om dumpning
av radioaktivt avfall i Barents hav och Karahavet.
Avfallet på Kola genereras från i huvudsak fyra olika källor. Det är använt
kärnbränsle och kärnavfall från dels kärnkraftverket på Kolahalvön, dels de
atomdrivna isbiytarna hemmahörande i Murmansk, dels atomdrivna ubåtar
i den militära nordflottan samt radioaktivt avfall från sjukhus, industri,
forskning etc.
Ett särskilt problem är att använt bränsle från de atomdrivna isbrytarna
enligt uppgift mellanlagras i utrangerade lastfartyg innan det sänds vidare
för upparbetning. Det är fråga om höganrikat bränsle som även efter an-
vändning - bestrålning i reaktor - har en hög anrikningsgrad. Risken för kri-
ticitetsolyckor, dvs. att en oavsiktlig kedjereaktion uppstår, är inte oväsent-
lig i detta sammanhang.
Norska myndigheter har vid olika tillfällen tagit upp dessa frågor med sina
ryska motsvarigheter.
Den ryske utrikesministern besökte Oslo den 6-8 mars i år. Under besöket
begärde den norska regeringen bl.a. att fä sända en norsk expertgrupp till
Kolahalvön och föreslog att en norsk-rysk arbetsgrupp skulle tillsättas för att
studera problemen. De båda förslagen accepterades från ryskt håll. Norge
har därför inlett förberedelser för att inom kort sända en expertgrupp till
Kolahalvön.
Vid Nordiska rådets senaste möte anförde den norska miljövärnsminis-
tern att han har för avsikt att hålla övriga nordiska länder löpande informe-
rade om utvecklingen i samarbete med de ryska myndigheterna. Sådant in-
formationsmaterial har också redan ställts till förfogande. Frågan om ett bre-
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar pä interpella-
tioner
15
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
16
dare nordiskt samarbete kommer att tas upp vid kommande nordiska miljö-
ministermöte.
Sverige är även aktivt i det samarbete som Finland initierat för att för-
stärka skyddet av den arktiska miljön i vidare bemärkelse. I detta deltar, för-
utom de nordiska staterna, också Ryssland samt USA och Canada. Sverige
kommer bl.a. att samordna arbetet på ett program för att höja katastrofbe-
redskapen i Arktis. Olyckor som kan leda till radioaktiva utsläpp ägnas sär-
skild uppmärksamhet också i det sammanhanget.
De problem som har anknytning till Östersjön tas upp dels inom ramen
för Helsingforskommissionens arbete, dels direkt av statens strålskyddsinsti-
tut och statens kärnkraftinspektion inom ramen för det tekniska samarbete
dessa myndigheter inlett med Ryssland och de baltiska staterna.
Som framgått av vad jag nu har sagt har Sverige i olika sammanhang inter-
nationellt drivit den fråga som Kent Carlsson tar upp i sin interpellation.
Regeringen kommer självfallet även fortsättningsvis att aktivt följa frå-
gan, ta initiativ till egna åtgärder samt medverka i bl.a. nordiskt samarbete.
Sverige kommer också genom fortsatt aktivt arbete inom London Dum-
ping Convention att bevaka behandlingen av frågorna om dumpning av mili-
tära fartyg och om förbud mot dumpning av låg- och medelaktivt avfall.
Avslutningsvis vill jag framhålla att det hittills varit svårt att finna ett lämp-
ligt forum för behandling av frågor som rör kärnsäkerhet och kärnavfalls-
hantering förknippade med marinmilitär verksamhet. Ett tänkbart forum
kan emellertid vara den Europeiska säkerhetskonferensens (ESK:s) på-
gående uppföljningsmöte i Helsingfors.
Anf. 22 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret. Jag instämmer i miljö-
ministerns konstaterande att detta är en mycket viktig fråga. Den berör Sve-
rige på många områden. Vi importerar fisk från områden som ligger i närhe-
ten av de områden där dumpning av reaktorer och radioaktivt avfall har
skett. Vi delar ett litet hav - Östersjön - där kemvapen bevisligen blivit dum-
pade. Vi vet i dag inte om det där också har skett dumpning av kärnavfall
och av delar till kärnreaktorer. Vår norra landgräns är bara 40 mil från Mur-
mansk och Kola, där Ryssland och det forna Sovjetunionen har uppemot 220
reaktorer placerade på fartyg.
Att ha ubåtar och ytgående militära fartyg drivna med kärnkraft är en
kvarleva från det kalla krigets dagar. Trots att det kalla kriget nu är avslutat
fortsätter dock kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Storbritannien, Frank-
rike och Kina sin ryska roulett med världens befolkning.
Tillverkningen av reaktordrivna fartyg medför stora faror för omgiv-
ningen. Enligt uppgifter från miljöorganisationen Greenpeace produceras
en del av de ryska båtarna i varv bl.a. vid Östersjön. De testas också i samma
hav.
Under driften finns ännu större risker för radioaktiva utsläpp. Det finns
många rapporter om kollisioner mellan ryska och amerikanska reaktor-
drivna fartyg, främst ubåtar. Senast i februari i år krockade USS Baton
Rouge med en rysk atomubåt i Sierraklassen. Nio reaktorer finns i dag på
havsbottnarna. Man tror att det finns runt 50 kärnvapen som ligger där och
rostar. Risken för bränder och andra olyckor är också mycket stor på dessa
fartyg. Bara under 1989 har man kunnat konstatera 25 bränder ombord på
reaktordrivna fartyg. Fartyget Komsomolets brann 1989 utanför Norges
kust. Det sjönk och läcker nu radioaktivitet.
När fartygen fullgjort sin uppgift uppstår ytterligare ett stort problem -
vad man skall göra med den uttjänta reaktorn och bränslet samt annat be-
smittat material. USA säger sig lagra detta på land. Frankrike och Storbri-
tannien vill inte avslöja vad man gör. Sovjet/Ryssland dumpar sitt i Barents
hav och Karahavet. Bara under 1991 och 1992 kommer Ryssland att ställa
av 45 atomdrivna fartyg. Vad gör man med dem?
Trots att Sovjet skrev under dumpningskonventionen 1972 har man mel-
lan 1964 och 1982 dumpat reaktordelar och radioaktivt avfall i Barents hav.
Enligt vissa uppgifter kan det röra sig om uppemot 17 000 behållare med ra-
dioaktivt material som dumpats i havet på 30-300 meters djup. 1984 spolades
en dumpad reaktor upp på ön Novaja Zemlja. En rysk parlamentsledamot
hävdar, efter att ha forskat i frågan, att det har dumpats 15 reaktorer i Ba-
rents hav.
Radioaktivt läckage är ett hot mot oss. Alldeles i närheten av dessa platser
ligger yngelplatser för fisk som vi importerar och äter. Strömmarna i områ-
det gör också att radioaktivitet förs mot Island och Nordsjön. Det finns
också andra faror som har med den civila kärnkraften att göra. Dem skall
jag inte gå in på här.
Det är därför så oerhört viktigt att den svenska regeringen agerar kraftfullt
för att skapa klarhet och medverka till att undanröja dessa tidsinställda bom-
ber som de militära atomdrivna fartygen faktiskt utgör.
De åtgärder som Sveriges regeringen redan har vidtagit är absolut inte till-
räckliga. De frågor som Sverige har drivit i IAEA och i Internationella sjö-
fartsorganisationen berör faktiskt bara de civila fartygen. Problemet är ju
främst de militära. Statsrådet säger i sitt svar att flera västländer inte ens
kunde acceptera detta ganska snälla förslag som Sverige lade fram. Jag
skulle vilja höra vilka länder detta var.
Att Norge agerar i bilaterala kontakter med Ryssland för att skapa klarhet
om dumpningarna är alldeles utmärkt, men vad gör Sverige? Har regeringen
i bilaterala kontakter med Ryssland begärt uppgifter om dumpningen? Har
regeringen begärt uppgifter om huruvida någon dumpning skett i Östersjön?
Har regeringen begärt att få inspektera fartyg i Kola-området för att kunna
konstatera hur säkerheten på de atomdrivna båtarna upprätthålls?
Jag har frågat vad regeringen snabbt vill göra i dessa frågor. Jag är dock
inte helt nöjd med svaret. Jag måste därför få fråga vad regeringen tänker
göra framöver.
- Är regeringen beredd att i FN driva krav på en kartläggning av olyckor
med reaktordrivna fartyg i enlighet med det förslag som Island har drivit?
- Är Sverige berett att i FN begära en kartläggning av trafiken med atom-
drivna båtar?
- Är Sverige berett att driva fram regler för hur reaktordrivna båtar skall
konstrueras?
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
17
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
18
- Är Sverige berett att driva krav på internationell övervakning av drift och
utsläpp från atomdrivna fartyg?
- Är Sverige berett att driva förbud för atomdrivna fartyg att anlöpa ham-
nar, förutom hemmahamnen?
- Är Sverige berett att driva kravet på totalförbud mot reaktorer till havs?
Dessa krav är väsentliga för att vi på kort sikt skall öka vår kunskap och
också vår säkerhet och ge oss och andra underlag för de nödvändiga insat-
serna. På sikt måste vi helt få bort de atomdrivna fartygen från världens hav.
De är en kvarleva från kalla krigets dagar, och de utgör ett stort och aktuellt
hot mot mänsklighetens överlevnad.
Anf. 23 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jämfört med det batteri av frågor som Kent Carlsson nu
ställde är interpellationen mycket försiktig. I interpellationen lyder slutfrå-
gan nämligen: Är miljöministern beredd att snabbt ta initiativ för att interna-
tionellt få i gång realförhandlingar om dessa frågor? På den frågan är svaret
ja.
Sedan kan man naturligtvis ”detaljera” detta till en mängd olika områden.
Men jag skall bespara oss båda från att gå in på varje frågeställning för sig.
Det är nämligen på det sättet, precis som Kent Carlsson också var inne på
både i interpellationen och i sin plädering här, att det grundläggande är hur
vi använder uran. Det är där som allting börjar. Kent Carlsson känner till
min uppfattning. Jag tycker att uran skall stanna där det ligger, eftersom det
skapar minst problem där.
Just den katalog av problemställningar som finns främst på den militära
sidan, det är alldeles uppenbart, har inte varit känd i särskilt stor utsträck-
ning av vare sig folken i de berörda länderna, som har skapat dem, eller av
några andra. Det är först nu under tövädret efter det kalla kriget som vi har
fått fram en del information som vi tidigare inte har haft. Vi har känt till
och vi har vetat, men det har funnits förutsättningar t.ex. för att ordentligt
kartlägga situationen i Östersjön.
Detta är ett ansvarsområde där jag känner att det finns en möjlighet att
direkt från den svenska regeringen ta initiativ. Och det har jag också gjort.
För närvarande för jag diskussioner om just dumpningen i Östersjön både
med nordiska kolleger och med den tyske miljöministern, som var på besök
här i fredags. Denna fråga tänker jag ta upp på torsdag i Helsingforskommis-
sionens regi vid mötet i Helsingfors. Det handlar som bekant i första hand
om det omfattande förslaget om att utpeka ett antal hot spots, dvs. starkt
miljöförstörande källor runt Östersjön. Men det handlar ju om Östersjöns
överlevnad över huvud taget.
Och jag anser att de uppgifter som vi redan känner till om hur mycket
vapen, inte minst senapsgasgranater, bomber och annat, som finns i Öster-
sjön innebär att vi har ett särskilt ansvar, eftersom vi förmodligen är den sista
generation som över huvud taget kan göra något, om det är möjligt att göra
något, innan de vapnen rostar sönder. Då finns det ju mindre möjligheter att
hantera problemet. Det gäller också att utnyttja den möjlighet som frigörel-
sen i öst skapar att få fram den information som vi tidigare inte har haft till-
gång till. Det gäller inte minst Tyskland, som i dag har tillgång till det gamla
Östtysklands arkiv. Där finns en positiv attityd att medverka i detta.
Jag tror att Helsingforskommissionen är ett tänkbart organ, eftersom det
handlar om Östersjöns hälsa. Men därtill är detta en säkerhetspolitisk fråga,
och dessutom berör den flera stater än Östersjöstaterna, t.ex. Storbritannien
som har medverkat i denna verksamhet. Därför är också Europeiska säker-
hetskonferensen ett möjligt forum. Det är därför som jag nämner dessa två
instanser.
Frågorna om Nordeuropa och Ishavet berör inte direkt Sverige, men det
innebär inte att Sverige tänker vara passivt i detta sammanhang. Men det
finns naturligtvis en ganska naturlig arbetsfördelning mellan de nordiska län-
derna. Den har vi i Nordiska miljöministerrådet tagit fasta på och diskuterat,
och vi kommer under det kommande året, under det norska ordförandeska-
pet, att alltmer intensivt ägna oss åt just frågorna om dumpningarna i Norra
Ishavet. Norge har, som jag sade i svaret, etablerat kontakter med Ryssland
därvidlag, och den vägen får vi information. Därefter får vi se vad vi kan
göra gemensamt.
Jag uppfattar det på ett sådant sätt, vilket jag också har gjort när jag har
talat med min ryske kollega, att det i dag finns en öppen attityd, både att
försöka skapa klarhet och att försöka reparera en del av de gamla skulderna.
Låt mig sedan avslutningsvis också säga att jag vet att det batteri av frågor
som Kent Carlsson ställde är föremål för ökad uppmärksamhet inom utrikes-
departementets ram. Det har bildats en särskild grupp som hanterar dessa
och liknande områden. Det är naturligt att i första hand denna grupp ägnar
sig åt de militära frågorna på detta område.
Anf. 24 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Jag ifrågasätter inte miljöministerns väl kända motstånd mot
både civil kärnkraft och militär kärnkraft. Men den fråga som jag har ställt i
min interpellation handlar framför allt om de militära fartygen och effek-
terna av att man har sådana. De är ett stort miljöhot och ett överlevnadshot
mot befolkningen i den här delen av världen men också i andra delar.
Det är alldeles utmärkt att miljöministern i olika sammanhang tar upp frå-
gan om dumpning av olika saker i både Östersjön och i andra delar av vårt
närområde. Jag skulle dock vilja fråga miljöministern om han vid de träffar
som han kommer att ha framöver, bl.a. på torsdag, kommer att ta upp inte
bara frågan om kärnvapen utan också frågan om kärnavfall och eventuella
dumpningar av kärnreaktorer.
Anledningen till att jag ställde detta batteri av frågor, där miljöministern
hänvisade till utrikesdepartementet, var att de förslag som Sverige har lagt
fram, bl.a. i Internationella atomenergiorganet, har berört bara de civila far-
tygen. Som konstateras i svaret från miljöministern är det den lilla frågan.
Den berör sju civila isbrytare i det forna Sovjetunionen. Den stora mängden
reaktorer, uppåt 570, finns på de militära fartygen.
I svaret säger miljöministern att han aktivt skall följa, ta initiativ och med-
verka i nordiskt samarbete. Det var i detta sammanhang jag ville ha en preci-
sering. Vad innebär det att han aktivt skall följa och ta initiativ? Var står
regeringen politiskt? Är den beredd att driva den typ av krav som skulle
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
20
kunna göra att vi på kort och lång sikt minskar den risk som de atomdrivna
fartygen faktiskt utgör? Är regeringen inställd på att långsiktigt se till att det
blir ett internationellt förbud mot denna typ av fartyg? Vi vet nämligen att
riskerna för olyckor som kan skada vår miljö och människor är dubbelt, eller
tredubbelt, större vid dessa marina reaktorer än vid de fasta civila, som finns
på landbacken. Det är därför som jag vill att miljöministern utvecklar något
vad regeringen politiskt vill och om det finns förslag som Sverige tänker driva
i FN eller i andra internationella sammanhang.
Det har från Islands regering funnits ett förslag, som Sverige delvis har
hjälpt till att stötta, och som finns i FN-systemet. Det handlar om att man
skall kartlägga vilka olyckor och vilken dumpning som har skett. Är Sverige
berett att jobba vidare med Island för att detta förslag skall kunna förverkli-
gas?
Anf. 25 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är klart att kärnkraftsfrågorna över huvud taget tas upp i
Helsingforskommissionen. Den är inte avgränsad på ett sådant sätt att man
inte kan ta upp sådana frågor. Men när det gäller huvudfrågan, när det gäller
att utpeka drygt hundra allvarliga miljöstörande anläggningar eller verksam-
heter runt Östersjön, har man exkluderat kärnkraften. Men den frågan kan
ändå tas upp under andra dagordningspunkter. Men den har inte ingått i den
s.k. task force som arbetsuppgift.
Det är här som vi har anledning att återknyta till den debatt som jag förde
i förra veckan, nämligen om det bilaterala samarbetet. Vi har slutit avtal med
de baltiska republikerna på miljöområdet. Vi kommer att samarbeta med
Finland beträffande de avfallsförvar som läcker ut i Finska viken, bl.a. Silla-
mäe. Så fort estlänningarna får tillgång till Paldiskiområdet, som i dag be-
härskas av rysk militär, är det klart att vi skall göra insatser där, om vi har
möjlighet att göra det. Det skall i första hand ske tillsammans med Finland.
Jag tog inte upp de frågeställningar som jag har besvarat i tidigare debatter
här i kammaren, men frågorna är en del av helheten. Det är klart att vi inte
har anledning att göra någon skillnad mellan efterkrigsdumpningar av am-
munition och bomber i Östersjön och under senare tid dumpade rester från
kärnkraftverk eller vad det nu kan vara. Där finns inga hårda gränser, även
om det administreras på litet olika sätt.
De frågor som inte kan hanteras av IAEA försvinner inte bara av den an-
ledningen. Man kan ändra på IAEA:s statuter. Det är den ena vägen. Tror
man inte att den är framgångsrik, skall man självfallet ta upp frågorna i FN-
systemet i övrigt. Jag kan inte se några hinder för att göra det. Det handlar
dessutom om en viktig aspekt på spridningsproblematiken, dvs. i NPT-sam-
manhang. Det är också i högsta grad ett kärnkrafts- och kärnvapenanknutet
regelsystem, där Sverige hela tiden har drivit en aktiv linje för att förhindra
spridning. Att försöka hantera detta ingår i problemet.
Jag vill inte gärna svara på frågan om Island, för jag är inte inläst på just
det fallet. Men jag kan inte se att vi från svensk sida skulle vara förhindrade
att delta i aktioner för att åstadkomma kartläggning internationellt, dvs.
inom FN-systemets ram, när vi i så hög grad aktiverar oss i vår egen euro-
peiska närhet när det gäller efterkrigsdumpningen av krigsmateriel m.m.
Anf. 26 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Jag måste få tolka miljöministerns uttalande som att man är
beredd att på Helsingforskommitténs agenda föra upp frågan om kärnavfall
och kärnreaktorer som dumpas.
Jag måste också tolka detta som att den svenska regeringen är beredd att
i sådana fall förändra IAEA:s statuter. Problemet är att IAEA i dag bara
kan syssla med den civila delen. Men det är inte på den civila sidan som de
stora problemen ligger när det gäller reaktorer till havs. Jag måste uppfatta
detta som att man från svensk sida kommer att driva antingen en statutänd-
ring i IAEA eller att man, om det inte lyckas, på något sätt kommer att driva
frågan inom FN-systemet.
Där gäller också de utkast till förslag som Island har drivit. Island har varit
mycket pådrivande, eftersom Island berörs. Landets största industri är fiske-
industrin, som kan drabbas - och redan har drabbats - av radioaktiviteten i
Ishavet och Barents hav. Beställningar på fisk har dragits in, vilket har drab-
bat ekonomin. Man har alltså i FN-systemet lagt fram utkast till förslag som
man har behövt Sveriges hjälp att driva. Det var ett positivt besked från mil-
jöministern att vi kommer att stötta detta.
Åter till de frågor som jag ställde, som man kan tycka är frågor för utrikes-
ministern och utrikesdepartementet. Jag håller inte riktigt med om det. Det
finns många saker som man skulle kunna göra i det korta loppet. Jag nämnde
några av frågorna, bl.a. kartläggning av olyckor med reaktordrivna fartyg.
Det är det Island driver. Det andra handlar givetvis om att veta hur trafiken
med de atomdrivna fartygen går. Vi har under många års tid fått rapporter
om krockar mellan amerikanska och ryska fartyg. Det är litet av de stora
herrarnas lek med världen, där man ger sig ut och spionerar på varandra.
Om man gjorde det med gummijollar vore det inte så farligt, men nu gör
man det med atomdrivna fartyg, som faktiskt kan explodera eller börja
brinna och därmed avge radioaktiva utsläpp. Det är därför som det är så vik-
tigt att Sverige också driver frågan om en kartläggning av trafiken med dessa
båtar.
Detsamma gäller behovet av att driva fram regler för hur man konstruerar
den här typen av båtar, om man inte kan få till stånd ett förbud. Om man
skall driva denna typ av frågor är det klart att man kan stöta sig med USA,
Ryssland, Storbritannien och Frankrike. Det är de som har satt stopp för det
snälla förslag som vi lade fram i IAEA.
Anf. 27 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill gärna avrunda debatten genom att konstatera att detta
inte enbart handlar om internationella konferenser och internationella regel-
system, utan det handlar också om en motsträvig verklighet, som det kom-
mer att kosta en oerhörd mängd pengar att hantera på ett ansvarsfullt sätt.
Det gäller inte minst våra egna närliggande problem. Vi må vara förlåtna om
vi prioriterar dem. Det är det som jag har gjort.
Jag har tagit upp Östersjöfrågorna med våra grannländer, och jag tänker
fortsätta att driva de frågorna. Det kommer att kräva mycket stora ekono-
miska insatser, om det är möjligt att göra någonting med bättre miljö som
slutresultat.
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella -
tioner
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
22
Det som sägs är riktigt, och det är inga hemligheter, även om jag då är
utanför mitt egentliga föredragningsområde. Jag konstaterar bara att kärn-
vapenmakterna naturligtvis är de som hittills har varit mest restriktiva när
det gällt att medverka i internationella kontrollsystem. De har uppfattat
detta som sin egen lekhage. Men när konsekvenserna så här uppenbart på-
verkar många människors hälsa och säkerhet, är det självklart att det också
handlar om någonting annat än försvarshemligheter och säkerhetspolitik.
Det är också en fråga om miljön.
Jag har hela tiden inför Riokonferensen, jag vill nämna det, försökt att
skapa ett sådant samband mellan den militära verksamheten och dess ansvar
och miljöfrågorna. Det är den linje som Sverige driver enligt den instruktion
som gäller för Riokonferensen. Det är via den kanalen som jag har verkat.
Sedan konstaterar jag bara i förbigående, i och med att utrikesdeparte-
mentet nu har tillsatt en särskild grupp som håller på med kärnsäkerhetsfrå-
gor - bl.a. de osäkerhetsfrågor som har att göra med att vapentekniker blir
lediga och borde omplaceras till annan och vettigare verksamhet - att det är
klart att detta är en del av problematiken. Det är inte för att komma undan,
utan det är för att tala om att det ansvarsmässigt ligger till på det sättet inom
regeringen. Det är inte de frågorna som Kent Carlsson har initierat från bör-
jan i sin interpellation. Det är därför som jag lämnar dem åt sidan i det här
läget.
När det gäller IAEA och andra organ vill jag bara bekräfta att man kan
välja att gå den ena vägen. Men om man skulle få nej eller bli stoppad, får
man naturligtvis inte nöja sig med det, utan det är problemen som avgör hur
man lyfter de här frågorna. Där tycker jag nog att ESK-konferensen kan
göra en insats.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1991/92:132 om sjukvårdens organisationAnf. 28 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Stig Rindborg har den 10 mars frågat mig inom vilket tidsper-
spektiv och på vilket sätt som regeringen har för avsikt att genomföra den
utlovade översynen av sjukvårdens organisation och finansiering.
Regeringen har den 12 mars i år beslutat att tillkalla en parlamentarisk
kommitté med uppgift att dels analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens
resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur hälso- och sjukvården bör
finansieras och organiseras på den övergripande samhällsnivån. I den senare
delen av uppdraget skall i första hand tre modeller arbetas fram. Det är en
reformerad landstingsmodell, en modell där vården styrs från primärvården
samt en modell som bygger på en obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
Arbetet med att analysera och arbeta fram de olika modellerna skall göras
av en expertgrupp som är knuten till kommittén.
Senast den 1 mars 1993 överlämnar expertgruppen sin analys av de olika
modellerna till kommittén som, utifrån de slutsatser som kan dras från redo-
visningen av de olika modellerna, presenterar ett eller flera alternativa för-
slag avseende hälso- och sjukvårdens framtida finansiering och organisation
tillsammans med en analys av hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till
år 2000. Kommitténs arbete skall vara slutfört senast den 1 mars 1994.
Anf. 29 STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Först ber jag att få tacka för svaret. Att regeringen så snabbt
efter min interpellation skulle efterkomma min önskan är jag naturligtvis
tacksam för.
När nu regeringen och sjukvårdsminister Bo Könberg - fem månader efter
sitt tillträde - presenterar direktiven till utredningen av sjukvårdens organi-
sation och finansiering, har ett första steg mot reformering av den svenska
sjukvården tagits. Men jag vill betona att det är ett första steg. Det är långt
kvar innan regeringen kan förelägga väljarna ett förslag till reformerad sjuk-
vård.
De 17 sidor långa direktiven ger också ett närmast encyklopediskt intryck
av utredningsuppgiften. Ansatsen präglas inte av någon direkt offensiv atti-
tyd, utan av en försiktighet som påminner om säkerhetspolitiska aktstycken.
Det kanske finns anledning att påminna statsrådet Könberg om den stora
förväntan som borgerliga väljare har på regeringens handlingskraft i den här
frågan. Regeringen kommer annars mycket snart att få uppleva det som Tage
Erlander en gång kallade ”förväntningarnas missnöje”.
Sjukvården är flaggskeppet bland trygghetssystemen, eller åtminstone
borde vara det. Vårt sjukvårdssystem är emellertid fortfarande upplagt som
en planekonomi.
Landstingen fungerar såväl som finansiärer och producenter som konsu-
mentföreträdare. Någon samordning mellan landstinget och försäkringskas-
san, som betalar ersättningar till sjuka för bl.a. förlorad arbetsförljänst,
finns inte.
För närvarande övervägs inom socialdepartementet, enligt vad jag har er-
farit, frågan om en sammanslagning av försäkringskassornas verksamhets-
områden.
Försäkringskassorna har en viktig roll i det administrativa arbetet med
sjuklönen. För att denna uppgift och andra skall skötas på ett effektivt sätt,
krävs det att principen om ett lokalkontor i vatje kommun ligger fast. Lokal-
kontoren erbjuder en nära och god service. Här finns lokal kännedom som
underlättar arbetet, vilket inte är minst viktigt vid hantering av arbetsskade-
ärenden.
Både Bo Könberg och jag har erfarenhet från Stockholms läns landsting,
en organisation som i många avseenden utgör det bästa argumentet till att
Sverige behöver en radikalt annorlunda sjukvårdsorganisation.
När dagsläget exempelvis beskrivs i direktiven som att det ”fortfarande
finns brister när det gäller patienternas valfrihet”, skulle jag vilja hävda att
sjukvårdsministern gör sig skyldig till något av ett ”understatement”.
Utredningsdirektiven är vaga och saknar egentligen en beskrivning av det
politiska förändringsmandatet. Att finna en ny modell för finansiering och
organisation av svensk sjukvård är inte huvudsakligen en vetenskaplig upp-
gift, utan en politisk.
Det gäller huvudsakligen att göra en politisk bedömning av om en refor-
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
24
merad landstingsmodell, en modell där vården styrs från primärvården, eller
om en obligatorisk sjukvårdsförsäkring är bäst.
För min del är jag övertygad om att det är en obligatorisk sjukvårdsförsäk-
ring som bäst svarar mot de krav som ställs på en moderniserad svensk sjuk-
vård. Den idéskiss som nyligen har presenterats inom Stockholms läns lands-
ting, som svar på en motion från den moderata landstingsledningen, talar
ytterligare för det.
Jag beklagar att regeringen inte har vågat ha den obligatoriska sjukvårds-
försäkringen som sin huvudhypotes. Jag hoppas emellertid att utredningen
kommer att komma fram till det, så att Moderaterna, Folkpartiet libera-
lerna, Centern och Kristdemokraterna kan möta väljarna i 1994 års valrö-
relse med ett gemensamt starkt förslag till hur svensk sjukvård skall kunna
bli världens bästa.
Anf. 30 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det är mycket lätt att förenas med Stig Rindborg i hans slut-
ord att målsättningen för svensk sjukvård är att den skall bli världens bästa.
När det gäller skolan har regeringen nöjt sig med en något mer begränsad
målsättning, nämligen att den skall bli Europas bästa, men det är ju inte så
dåligt det heller.
Utgångspunkten för reformsträvandena inom den svenska sjukvården
måste vara att reformerna skall ske inom ramen för en gemensam finansie-
ring. Det är också regeringens utgångspunkt för de tre olika modellerna i
direktiven, nämligen att vi skall finansiera sjukvården solidariskt.
Jag har också uppfattat de förslag som under årens lopp har lagts fram av
Moderata samlingspartiet som att man helt och hållet instämmer när det gäl-
ler den grunden för en generell välfärdspolitik. Det kan tydligast märkas ge-
nom att man, när man har presenterat olika modeller för en obligatorisk
sjukvårdsförsäkring, har konstruerat dem så att avgiften skall vara obligato-
risk och att den skall tas ut av var och en efter förmåga, dvs. efter inkomst-
princip och inte efter riskprincip. Dessutom skall naturligtvis, i ett anständigt
samhälle, den som av en eller annan anledning inte har betalt avgiften vara
berättigad till akutsjukvård och annat om så behövs.
Utifrån dessa utgångspunkter tycker jag att man kan bedriva ett utred-
ningsarbete med de här tre modellerna.
Jag har inte nämnt det i mitt svar, men som alla som följer den internatio-
nella debatten vet diskuteras dessa frågor i nästan alla länder av vår typ.
Man kan nog också dra slutsatsen att det inte finns någon perfekt modell,
utan att det är ett grannlaga arbete att hitta en bra modell om man skall för-
söka förena de tre ting som måste utmärka ett gott sjukvårdssystem, nämli-
gen solidarisk finansiering, betydande valfrihet för patienten och någon form
av kostnadskontroll.
När det gäller att klara en så här stor uppgift inom tidsramen två år tycker
jag nog att Stig Rindborg överdriver något i sin kritik av tempot på utred-
ningen. Lyckas man med det som man har föresatt sig, vilket jag utgår från
att man kommer att göra, har man gjort ett väldigt gott jobb.
Utredningens planerade arbetsuppläggning innebär att en expertgrupp,
relativt fri från utredningen i övrigt, skall ta fram material som överlämnas
redan nästa vår, även till allmänheten. Det kommer att leda till att vi får en
offentlig debatt om de här frågorna. Debatten kommer förhoppningsvis att
hjälpa utredningen, när man våren 1994 skall lägga fram förslag om hur sjuk-
vården i framtiden skall skötas.
Det viktiga för mig är, fru talman, att man klarar att nå de här målen, inte
vilken teknisk lösning som man använder.
Anf. 31 STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Jag tackar för det inlägget. Jag vill bara understryka att det är
våren 1994 som vi skall ha förslaget klart för att kunna åstadkomma en or-
dentlig valrörelse.
Anf. 32 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag har utgått från att det av många goda skäl kommer att bli
en ordentlig valrörelse år 1994.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1991/92:149 om vårdsektornAnf. 33 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Kenneth Lantz har frågat mig:
- Hur man skall kunna fördela begränsade resurser inom vårdsektorn om
man inte kan värdera vad man får för pengarna,
- hur regeringen tänker agera för att få fram mätinstrument för att utvär-
dera vården,
- om primärvården i framtiden skall få resurser för att sedan få möjlighet
att köpa tjänster från länssjukvård eller annan vårdgivare samt
- hur vi kan öka produktionsinsikten och få en bättre uppföljning gent-
emot patienten.
Under 1990-talet kommer hälso- och sjukvården inte att kunna tillföras
nya resurser i samma omfattning som hittills. Samtidigt ökar efterfrågan på
olika typer av vård, bl.a. som resultat av den medicinsk-tekniska utveck-
lingen och en ökande andel äldre i befolkningen. Detta gör att prioriteringar
inom vården kommer att få stor betydelse i den framtida hälso- och sjukvår-
den.
Mot denna bakgrund har regeringen den 30 januari i år beslutat att en
kommitté skall tillkallas med uppgift att bl.a. överväga hälso- och sjukvår-
dens roll i välfärdsstaten samt lyfta fram de grundläggande etiska principer
som prioriteringar inom hälso- och sjukvården bör baseras på (dir. 1992:8).
Kommittén skall lämna en delrapport senast den 1 april 1993 och sitt slutbe-
tänkande senast vid utgången av år 1994.
För att prioriteringarna inom vården skall kunna göras på ett riktigt sätt
krävs det emellertid också, som Kenneth Lantz mycket riktigt påpekar, att
vi vet vad vi får för de resurser som finns tillgängliga. Det måste alltså finnas
en kvalificerad uppföljning och utvärdering av olika medicinska metoder och
ett väl fungerande informationssystem som talar om för oss vad som är bra
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
25
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar pä interpella-
tioner
vård och vad som inte är det. Utformningen av sådana system är i första hand
en fråga för dem som producerar vården och deras huvudmän, eftersom in-
formationssystemen, för att bli effektiva, måste utformas på ett verksam-
hetsnära sätt.
På central nivå bör man framför allt arbeta med de övergripande struktu-
rerna, t.ex. att utveckla system för standardiserad informationsförsörjning
som tillgodoser såväl statens som de olika vårdproducenternas behov.
Utredningen om informationsstrukturen för hälso- och sjukvården,
INFHOS - som har haft till uppgift att lämna förslag till en för staten och
sjukvårdshuvudmännen gemensam informationsstruktur för hälso- och
sjukvården - har i betänkandet SOU 1991:18 identifierat och föreslagit lös-
ningar på några av de problem och brister som finns i dagens informations-
försörjning.
Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds för närvarande inom re-
geringskansliet.
Till följd av bl.a. INFHOS förslag pågår för närvarande ett intensivt ar-
bete vid socialstyrelsen för att utveckla öppenvårdsstatistiken. Data om me-
dicinskt färdigbehandlade patienter har utvecklats och samlats in av Lands-
tingsförbundet. Fr.o.m. år 1991 har också statistik om väntetider till vissa
operationer hämtats in och ställts samman av förbundet.
Spri, som är hälso- och sjukvårdens utvecklingsinstitut, arbetar med meto-
der för kvalitetssäkring, prestations- och kostnadsredovisning samt jämför-
ande och hälsoekonomiska studier. Som exempel kan nämnas arbetet med
verksamhetsberättelser på basnivå.
Spri har också, tillsammans med socialstyrelsen, deltagit i utvärderingen
av det s.k. Dagmar 50-projektet. Projektet tillkom som ett resultat av 1990
års överläggningar mellan staten och Landstingsförbundet och innebar att
en gemensam kraftsamling skulle göras för att öka tillgängligheten och kapa-
citeten i hälso- och sjukvården. I dagarna utkommer en rapport som sam-
manfattar projektet och dess resultat med avseende på bl.a. kapacitets- och
produktivitetseffekter samt hur tillgängligheten till de olika specialiteterna
utvecklats. I rapporten lämnas också förslag om hur arbetet bör bedrivas i
framtiden.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har till
uppgift att inom hälso- och sjukvården bedöma den samlade nyttan av olika
medicinska metoder med avseende på bl.a. risker och ekonomiska konse-
kvenser. SBU skall även bedöma vilka metoder som kan anses som föråld-
rade och som därför bör rationaliseras bort. Som exempel på SBU:s verk-
samhet kan nämnas utvärderingen av olika metoder för behandling av ont i
ryggen. Här visade SBU på en modell för omhändertagande av patienter
som skulle kunna innebära förbättringar för patienterna och samtidigt ge be-
tydande samhällsekonomiska besparingar.
Med anledning av Kenneth Lantz fråga huruvida primärvården i framti-
den skall få disponera över resurser för att kunna köpa tjänster från länssjuk-
vård eller andra vårdgivare vill jag nämna att regeringen den 12 mars i år
fattat beslut om att en parlamentarisk kommitté skall tillkallas med uppgift
att dels analysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till
26
år 2000, dels överväga hur hälso- och sjukvården bör finansieras och organi-
seras på den övergripande samhällsnivån (dir. 1992:30).
I den andra av tre olika finansierings- och organisationsmodeller som
kommittén har fått i uppdrag att i första hand analysera - den primärvårdss-
tyrda vården - skall samtliga hälso- och sjukvårdens resurser läggas hos pri-
märvården. Den enskilde väljer en husläkare, vars ersättning till helt övervä-
gande del beror på hur många som valt honom eller henne som sin huslä-
kare. De resurser husläkaren tilldelas inkluderar i denna modell även tänkta
kostnader för bl.a. specialist och slutenvård, som husläkaren vid behov kö-
per från lämplig vårdgivare. Finansieringen av den primärvårdsstyrda vår-
den kan ske såväl primärkommunalt eller landstingskommunalt som centralt
av staten.
Den första modellen - den reformerade landstingsmodellen - bygger på
dagens system där landstinget och kommunen ansvarar för finansiering och
tillhandahållande av hälso- och sjukvård, men där de möjligheter till mark-
nadsmekanismer som finns inom systemet utnyttjas.
I den tredje modellen - den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen - samlas
resurserna för hälso- och sjukvård hos en eller flera försäkringsgivare. Pa-
tienten har rätt till ersättning från försäkringen enligt vissa regler, och vård-
givaren ersätts av försäkringen i enlighet med en fastställd taxa eller olika
former av vårdkontrakt.
Med utgångspunkt från att hälso- och sjukvården också i framtiden skall
finansieras solidariskt skall kommittén - i samtliga modeller - undersöka för-
utsättningarna för kostnadseffektivitet, kostnads- och kvalitetskontroll samt
förutsättningar för nationell uppföljning och utvärdering.
Dessa tre modeller skall arbetas fram och analyseras av en till kommittén
knuten expertgrupp. Expertgruppen kommer att göra en bred belysning av
de olika modellernas för- och nackdelar och skall senast den 1 mars 1993
överlämna en eller flera rapporter till kommittén där de olika modellerna
redovisas. Kommittén bör, utifrån de slutsatser som kan dras från redovis-
ningen av de olika modellerna, presentera ett eller flera alternativa förslag
avseende hälso- och sjukvårdens framtida finansiering och organisation.
Detta arbete kommer att bedrivas så att det är slutfört senast den 1 mars
1994.
Anf. 34 KENNETH LANTZ (kds):
Fru talman! Först av allt vill jag tacka Bo Könberg för svaret, som är väl-
formulerat, på min interpellation.
I en framtid med ett flertal sjukvårdsproducenter blir det allt viktigare att
effekterna av de insatta resurserna är kända. Valet mellan de olika produ-
centerna kommer att ställa ytterligare krav på kontroll och utvärdering av
kvalitet, effektivitet och produktivitet.
Förutsättningen för en effektiv upphandling av vård är att det finns sy-
stem, regler och rutiner för uppföljning och utvärdering.
Jag vill, fru talman, framföra min önskan om ett fördjupat svar på just
frågan om ”produktionsinsikten”. Hur tänker regeringen arbeta för att vi
skall kunna få fram möjligheter att mäta den vård som vi kommer att köpa
från olika producenter i framtiden? En vårdsökande skall få adekvat vård,
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
27
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
men hur skall man kunna välja rätt vårdgivare om inte någon form av mätin-
strument finns?
I den nya kommunallagen 9:7 talas det om att revisorer skall pröva om
verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt till-
fredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den kontroll
som görs inom nämnderna är tillräcklig.
Det måste alltså vara möjligt för beslutsfattarna att mäta effekterna av in-
satta resurser. Men jag vill betona att det inte i första hand gäller ekonomi,
att pengarna skall räcka, utan kvaliteten på vården.
Anf. 35 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag har i mitt svar försökt redovisa en del av det arbete som
nu bedrivs på olika håll. En av de svåra frågorna är den som Kenneth Lantz
tog upp i sitt inlägg alldeles nyss, nämligen att kunna utvärdera exakt vad
man får för resultat av vården. Det är en svår uppgift, eftersom det är svårt
att mäta resultat av vården. Vissa saker är mycket lätta att mäta, medan
andra är mycket komplicerade. Över hela världen bedrivs utvecklingsarbete
på denna punkt för att man skall kunna definiera vårdprestationer och mäta
vad man kan få ut av dem.
Det är mycket arbete kvar innan man i vårt land eller i andra länder till
närmelsevis har kunnat uppfylla de önskemål som ur revisorssynpunkt kan
läggas på det hela. En del av det arbete som jag nämnde i mitt svar hoppas
jag kommer att leda just till man vet mer än tidigare. Men jag tror att man
skall vara försiktig och inte tro att vi skall få veta allt, för det kommer vi inte
att göra.
Anf. 36 KENNETH LANTZ (kds):
Fru talman! Jag är glad för den mening som fanns i svaret om informa-
tionssystem: ”Utformningen av sådana system är i första hand en fråga för
dem som producerar vården och deras huvudmän eftersom informationssys-
tem, för att bli effektiva, måste utformas på ett verksamhetsnära sätt.”
Det är dock viktigt att det inte bara är producenten utan också köparen
som har sådana värderingar.
Slutligen, fru talman, vill jag påpeka att det i framtiden blir ytterst viktigt
att kunna välja rätt mellan de olika producenterna och att kunna ställa ytter-
ligare krav på kontroll och utvärdering av kvalitet, effektivitet och produkti-
vitet.
Så vill jag, liksom Stig Ringborg som ställt den förra interpellationen här,
tacka sjukvårdsminister Bo Könberg och visa min uppskattning över den
borgerliga regeringens och sjukvårdsministerns handlingskraft. Jag önskar
att de kommittéer som nu tillsatts skall bli effektiva i sitt arbete. Det skall bli
mycket intressant - därtill av behovet påkallat - att få fram deras resultat
efter slutfört arbete.
Överläggningen var härmed avslutad.
28
AjourneringarProt. 1991/92:92
6 april 1992
På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 13.40 att ajournera för-
handlingarna till kl. 13.45, då kommunikationsministern väntades anlända
till kammaren för att lämna svar på interpellation 1991/92:140.
Förhandlingarna återupptogs kl. 13.45 och ajournerades ånyo tre minuter.
Återupptagna förhandlingarFörhandlingarna återupptogs kl. 13.48.
Svar på interpella -
tioner
internationell Iastbilstrafik
Anf. 37 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om det finns någon
grund för den oro som spridits bland Sveriges åkeriföretag om att EG-
EFTA-ländernas internationella regler för lastbilars mått och vikter skall bli
nationella.
En liknande fråga om samma ämne ställdes till mig i januari i år av Ken-
neth Attefors. Jag svarade då att regeringen vid överläggningarna med EG-
sidan rörande medlemskap aktivt kommer att verka för förståelse för de
svenska nationella reglerna för mått och vikt för tunga fordon. Jag sade
också att vi inte heller skall utesluta att frågan kan dyka upp dessförinnan
vid uppföljningen och utbyggnaden av EES-avtalet.
Regeringen kommer därvid att framhålla att de svenska mått- och viktreg-
lerna för tunga fordon är dels miljömässigt gynnsamma - antalet fordon och
därmed utsläpp minskar vid oförändrat transportarbete dels att de medför
besparing av energi - mindre bränsleåtgång per transporterat ton dels att
de leder till förbättrad trafiksäkerhet - färre tunga fordon på vägarna och
därmed mindre olägenhet för övrig trafik. Reglerna bidrar också till en god
transportekonomi, något som EG-kommissionens transportdirektorat alltid
framhållit som mycket önskvärt.
Eftersom det svenska vägnätet till stor del är dimensionerat för tyngre for-
don, tror jag inte att det skall finnas någon anledning för EG att försämra
ett optimalt utnyttjande av detta.
EG-kommissionen har ännu inte framlagt något förslag om harmonisering
av de nationella mått- och viktreglerna för lastbilar. Det är möjligt att så
kommer att ske i slutet av detta år eller under nästa år. Frågan är emellertid
mycket kontroversiell inom EG. Det kan därför förmodas att det kommer
att ta lång tid, innan ministerrådet fattar något beslut i saken.
Med hänsyn härtill och till vad jag nyss har framhållit tror jag inte att det
finns någon anledning till oro bland transportörer och transportköpare om
att EG-EFTA-ländernas internationella regler för lastbilars mått och vikter
inom överskådlig framtid också skall gälla för nationell trafik.
29
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
Svar på interpella-
tioner
Anf. 38 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, samtidigt som jag beklagar att
jag tvingade hit honom i dag - jag visste faktiskt inte om att denna fråga
debatterades i kammaren i januari månad. Men det kan vara viktigt att de-
battera frågan ännu en gång, eftersom det i viss fackpress har uttryckts en
oro över dessa tankegångar.
Det svar som statsrådet presenterade är positivt, och det bör lugna åkare
och transportköpare i Sverige. Det är uppenbart att om längden på ekipagen
minskas, blir det med automatik fler lastbilar, mera utsläpp, sämre miljö
samt högre kostnader för transportköparna och även för åkarna.
Det är bra att Sverige aktivt driver den här frågan. Det här med EG är i
och för sig inte bara på gott och ont, utan det finns också mycket av
både-och. Men detta är en fråga som Sverige i syfte att förbättra miljön
borde driva inom EG genom att på sikt förmå EG att acceptera de regler
som gäller för transporter i Sverige, nämligen att det skall vara tillåtet med
24-meters-ekip age.
Anf. 39 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):
Fru talman! Som Sten Andersson i Malmö framhöll har längden på fordo-
nen en mycket avgörande betydelse för transportekonomin och framför allt
för ekonomin i hela den svenska skogsnäringen. Man har räknat ut att ökade
kostnader i storleksordningen 1,5 miljarder kronor årligen skulle bli resulta-
tet, om vi tvingades acceptera den största längd som är föreslagen inom EG,
nämligen 18,35 meter.
Sverige är ett mycket stort och avlångt land, som är glest befolkat. Vårt
vägnät är anpassat till långa fordon på ett annat sätt än vad som kanske är
fallet i många av de nuvarande EG-länderna, som är mera tättbefolkade och
har en annan struktur på sina vägnät.
Jag tror emellertid att Sverige antingen genom ett EES-avtal eller genom
ett medlemskap i EG kommer att erbjuda människor i de länder som så vill
att etablera sig som åkeriföretagare i Sverige, och därmed kan de utnyttja
möjligheten att köra med 24-meters-fordon i landet. Jag tror, fru talman, att
denna ömsesidighet ändå utgör grunden för att vi med stor tillförsikt kan se
framtiden an när det gäller den här frågan.
Anf. 40 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten. Jag tackar för det här svaret.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Förnyad bordläggningFöredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU27
Finansutskottets betänkanden 1991/92:FiU12, FiU13 och FiU22
Justitieutskottets betänkanden 1991/92:JuU20 och JuU21
Lagutskottets betänkande 1991/92:LU27
Kulturutskottets betänkanden 1991/92:KrU12 och KrUlö
Utbildningsutskottets betänkanden 1991/92:UbU8-UbU12 och UbU18
Trafikutskottets betänkanden 1991/92:TU13 och TUM
10 § BordläggningAnmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:160 Övergång från hyresrätt till bostadsrätt,
m.m.
1991/92:Bo7 av Oskar Lindkvist m.fl. (s)
1991/92:Bo8 av Eva Zetterberg (v)
1991/92:Bo9 av Fredrik Reinfeldt och Karin Pilsäter (m, fp)
11 § Anmälan om interpellationerAnmäldes att följande interpellationer framställts
den 3 april
1991/92:170 av Marianne Jönsson (c) till statsrådet Bo Könberg om Fas 90:
Riksförsäkringsverket bedriver sedan 1983 ett utredningsarbete om för-
säkringskassornas framtida datorstöd. Utredningen har kommit att kallas
Fas 90 (Framtida ADB-verksamhet för socialförsäkringen på 90-talet och
därefter).
Länge bedrevs utvecklingsarbetet av verket och försäkringskassorna utan
någon större uppmärksamhet från allmänhet och media. Någon information
eller uppmuntran till offentlig debatt om integritetsfrågor förekom inte hel-
ler från riksförsäkringsverkets sida. Frågor om sjukförsäkringsregister med
hjälp av automatisk databehandling rör utomordentligt känsliga integritets-
intressen.
1987 uppmärksammade datainspektionen behovet av en registerlag. En
utredning om socialförsäkringsregisterlag, SFRL-utredningen, tillsattes och
har lämnat sitt delbetänkande. Utredningen har remissbehandlats och för-
slagen övervägs inom regeringskansliet.
Kritiken har varit stark mot Fas 90. Från centerpartiets sida har vi flera
gånger tagit upp Fas 90 och det hot vi ser i detta register mot den personliga
integriteten. Den socialdemokratiska regeringen valde att aldrig lägga fram
något förslag. Samma tveksamhet finns hos den nuvarande regeringen.
Detta är mycket bra.
Försäkringskassorna behöver ett modernt datasystem för att möjliggöra
rationell ärendehantering. Därifrån till att införa känsliga sjukförsäkringsre-
gister över en människas hela liv är steget långt. Många beslut har fattats i
riksdagen det senaste året som rör sjukförsäkringen. En helt förändrad si-
tuation har bl.a. uppstått i och med att arbetsgivarna har tagit över ansvaret
för de första fjorton sjukdagarna.
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
31
|
Prot. 1991/92:92 6 april 1992 |
Med stöd av vad ovan anförts vill jag rikta följande fråga till sjukvårdsmi- Avser sjukvårdsministern att ge direktiv till riksförsäkringsverket att upp- 1991/92:171 av Lennart Fridén (m) till justitieministern om medborgar- Den nyligen timade händelsen med de två dömda narkotikaförbrytarna Detta aktualiserar följande principiella frågeställning: Finns det någon in- 1. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att det dubbla medborgarskapet 2. Är statsrådet beredd att skapa möjligheter att häva naturalisationsbeslut? 1991/92:172 av Lennart Fridén (m) till utbildningsministern om förfalskade Enligt uppgifter fortsätter användandet av förfalskade betyg vid antag- Att det kan vara svårt att kontrollera utländska studerandes handlingar Påföljderna för betygs- och tentamensfusk är lindriga och uppfattas som |
|
32 |
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att förhindra fusk och användning |
1991/92:173 av Birgitta Wistrand (m) till finansministern om sammansätt-
ningen av kommittén för nedläggning av byggnadsstyrelsen:
Finansminister Anne Wibble har i denna vecka tillsatt en kommitté för att
lägga ned byggnadsstyrelsen. Kommittén består av fyra män.
I början av denna vecka diskuterade jag med anledning av utbildningsmi-
nisterns tillsättning av kommittén för UHÄ:s nedläggning liknande problem
efter en interpellation av Barbro Westerholm. Den kommittén hade lyck-
liggjorts med åtta män!
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att ge begreppet jämställdhet en
reell innebörd inom sitt verksamhetsområde?
12 § Kammaren åtskildes kl. 13.56.
Förhandlingarna leddes av talmannen.
Vid protokollet
Prot. 1991/92:92
6 april 1992
ULF CHRISTOFFERSSON
/Gunborg Apelgren
33
Prot. 1991/92:92
6 april 1992 Innehållsförteckning
Måndagen den 6 april1 § Justering av protokoll................................ 1
2 § Svar på interpellation 1991/92:144 om liwaktsskyddet till särskilt
hotade kvinnor.................................... 1
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Marianne Carlström (s)
3§ Svar på interpellation 1991/92:148 om våldsbrottsligheten .... 4
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Per Stenmarck (m)
4§ Svar på interpellation 1991/92:120 om deltidsarbete......... 11
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)
Birgit Henriksson (m)
5 § Svar på interpellation 1991/92:133 om dumpning av kärnreakto-
rer och kärnavfall.................................. 14
Miljöminister Olof Johansson (c)
Kent Carlsson (s)
6§ Svar på interpellation 1991/92:132 om sjukvårdens organisation 22
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Stig Rindborg (m)
7§ Svar på interpellation 1991/92:149 om vårdsektorn.......... 25
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Kenneth Lantz (kds)
Ajourneringar......................................... 29
Återupptagna förhandlingar............................... 29
8 § Svar på interpellation 1991/92:140 om EG:s bestämmelser för in-
ternationell lastbilstrafik............................. 29
Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Sten Andersson i Malmö (m)
9§ Förnyad bordläggning................................ 30
10 § Bordläggning...................................... 31
11 § Anmälan om interpellationer
1991/92:170 av Marianne Jönsson (c) om Fas 9Q.......... 31
1991/92:171 av Lennart Fridén (m) om medborgarskapsfrågor
beträffande personer som dömts för brott............. 32
1991/172 av Lennart Fridén (m) om förfalskade betyg vid an-
tagning till universitet m.m_....................... 32
1991/92:173 av Birgitta Wistrand (m) om sammansättningen av
kommittén för nedläggning av byggnadsstyrelsen....... 33
34
gotab 41243, Stockholm 1992