Riksdagens protokoll
1991/92:81

Fredagen den 20 mars

Kl. 9.00-11.07

Protokoll

1991/92:81

1 § Svar på interpellation 1991/92:109 om respekten for mänskliga
rättigheter i Jugoslavien

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Hadar Cars har frågat utrikesministern på vilket sätt Sverige
medverkar till att söka återställa respekten för de mänskliga rättigheterna
för den albanska befolkningen i Kosovo och andra delar av Jugoslavien.

Fru talman! I hela det forna Jugoslavien finns det ca 3 miljoner albaner,
huvudsakligen i Kosovo, som inte är en egen republik, utan en provins i Ser-
bien. Också i Makedonien finns många albaner. I Kosovo utgör den albanska
befolkningen ca 90 % av det totala invånarantalet. Även om den albanska
befolkningsgruppen är den tredje största folkgruppen i det forna Jugosla-
vien, är albanerna enligt den konstitution som fortfarande gäller i de områ-
den som styrs av regeringen i Belgrad, enbart en minoritet. De är således ej
erkända som en nation med utträdesrätt ur federationen.

Historiskt sett utgjorde dagens Kosovo kärnan i det medeltida Serbien.
Detta förhållande har självfallet fortfarande betydelse för förståelsen av de
motsättningar som råder mellan serber och albaner i provinsen. På senare
år har serbernas andel av befolkningen där minskat, bl.a. som en följd av
utflyttning och hög befolkningstillväxt bland albanerna.

Kosovoalbanerna har flera gånger demonstrerat mot det serbiska styret,
med bl.a. krav på republikstatus. De federala och serbiska myndigheterna
har svarat med att sätta in militär och polis samt att införa undantagstill-
stånd. Under 1989 begränsades provinsens självstyre, och i juli 1990 upp-
löste de serbiska myndigheterna parlamentet med motiveringen att provins-
regeringen motarbetade serbiska nationella intressen. I september 1990 an-
tog Serbien en ny författning som berövade Kosovo det mesta av autonomin.
Detta fick bl.a. till följd att tiotusentals albaner som vägrade godkänna detta
förlorade sina arbeten. Många flydde till republikerna Slovenien och Kroa-
tien.

Det är nödvändigt att ha denna korta historiska och politiska bakgrund
aktuell för att kunna förstå de bakomliggande förhållandena för albanerna i
Kosovo. Det är riktigt, som det sägs i interpellationen, att albanskspråkiga
medier stängts, medan andra satts under tvångsförvaltning. Enligt samstäm-
miga uppgifter ägnar sig serbisk polis i Kosovo åt tortyr. Godtyckliga frihets-
straff utdöms närmast i administrativ ordning för albaner. Regimtrogna ser-

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 81

Pr©t. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

ber har ersatt avskedade albanska tjänstemän på många poster. Med rätta
görs det alltså från kosovoalbansk sida gällande att man på alla samhällsli-
vets områden är utsatt för en långtgående diskriminering. Interpellantens
sammanfattande konstaterande att grundläggande mänskliga rättigheter
kränks i Kosovoprovinsen är alltså enligt min mening korrekt.

Läget i provinsen utgör, trots att Kosovofrågan ofta glömts bort under in-
bördeskriget, en del av bakgrunden till de förhandlingar som initierades av
EG och som fortfarande pågår om Jugoslavien. Dessa förhandlingar rör
bl.a. minoriteternas ställning - exempelvis albanernas situation i Kosovo - i
framtida statsbildningar på det forna Jugoslaviens territorium.

Fru talman! Det finns således många skäl att uppmärksamt följa utveck-
lingen i Kosovo. Ett självklart krav är att diskrimineringen av albanerna skall
upphöra, likaså att självstyret bör återinföras. Att kränkningarna av de
mänskliga rättigheterna skall upphöra i Kosovo och annorstädes i det forna
Jugoslavien är ett lika naturligt som legitimt krav från svensk sida.

Jugoslavien har som FN-medlem förbundit sig att följa FN:s konvention
om de mänskliga rättigheterna. Som deltagare i den europeiska säkerhets-
och samarbetskonferensen ESK har Jugoslavien vidare åtagit sig att iakttaga
vad som stadgas i ESK:s olika dokument om bl.a. mänskliga rättigheter. Den
svenska regeringen påtalade, med stöd härav, redan i augusti 1990 MR-situa-
tionen i Kosovo för den jugoslaviska regeringen. Då togs bl.a. upp

- godtyckliga arresteringar av individer som utövat sina grundläggande po-
litiska rättigheter

- förbudet mot och censuren av albanskspråkiga media

- godtyckliga polisingripanden samt

- den lagstiftning varmed rättigheterna för Kosovos parlamentariska för-
samling upphävdes.

Fru talman! Både den svenska och den internationella uppmärksamheten
har sedan striderna utbröt i Jugoslavien riktats främst mot de mest överhäng-
ande hoten mot fred och säkerhet. Dessa hot tycks dock vara på väg att röjas
undan.

För regeringen är det därför naturligt att ånyo aktivt uppmärksamma och,
när anledning finns, multilateralt eller bilateralt, framföra kritik beträffande
situationen för albanerna i Kosovo eller någon annanstans i Jugoslavien. Vid
de bilaterala kontakter vi har med regeringen i Belgrad har detta skett. Så
kommer naturligtvis också att ske till dess förhållandena för albanerna i Ko-
sovo och andra delar av Jugoslavien avsevärt förbättrats.

Anf. 2 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Fru utrikesminister! Jag ber att få tacka utrikesministern för
svaret. Bakgrunden till att jag ställde denna interpellation är de rapporter
som vi fått från bl.a. Helsingforskommittén, rapporter som säger att 6 000
albanska lärare har avskedats och att albanska barn vägras att släppas in på
skolorna, liksom lärarna, att bortåt 100 000 eller fler än 100 000 albanska
barn därigenom vägras skolundervisning, att professorer, universitetslärare
och forskare avskedas från de albanskspråkiga universiteten i Kosovo, att
95 % av lärarna och forskarna vid ett universitet i Pristina har fått gå och att
universitetsbiblioteket har plundrats, att flertalet ledande albanska tidningar

inte längre får utkomma, att tidningsförsäljare attackeras och att radio- och
tevestationer har stängts.

Från andra håll har jag uppgifter om arresteringar och misshandel, t.o.m.
förgiftningar av civilbefolkning. Den serbiska polisen rapporteras ägna sig åt
t.o.m. plundring av affärer - en sådan händelse har tydligen inträffat i staden
Pec.

Som utrikesministern sade, utgör albanerna 90 % av befolkningen i pro-
vinsen Kosovo. De är uppenbarligen föremål för ett förtryck och förtrampas
av den serbiska polisen. Detta kan inte vi som européer acceptera. ESK-
traktaten ger oss både skyldighet att säga ifrån och att som nation göra vad
vi kan för att få en ändring av denna situation till stånd.

Jag vill därför uttala uppskattning av utrikesministerns svar på min fråga.
I svaret skildras på ett riktigt sätt de oacceptabla förhållanden som råder för
det stora flertalet albaner i det tidigare Jugoslavien. Utrikesministern lägger
också ansvaret för eländet där det hör hemma, dvs. på den serbiska rege-
ringen och den maktapparat som den förfogar över.

Kosovos ställning som autonom republik med ett väl utvecklat självstyre
berövades Kosovo år 1990. Vid en folkomröstning som därefter ägde rum
uttalade sig 90 % för att Kosovo skulle bli en oberoende stat, en suverän
republik. Som sådan skulle Kosovo ha rätt att, om den så önskade, lämna
Jugoslavien på samma sätt som Slovenien och Kroatien har gjort.

Vad som råder i Kosovo är, som jag ser det, ett slags ockupation, där alla
tjänster nu tillfaller den serbiska minoriteten. Det är närmast ett rättslöst
tillstånd för det stora flertalet albaner som bor i området.

Serberna begär skydd för de serber som finns utanför det serbiska områ-
det. Det är helt rimligt att de gör det. De förvägrar emellertid albanerna
motsvarande skydd inom de områden som serberna kontrollerar. Albanerna
är i dag den största folkgruppen i hela Jugoslavien - efter serberna förstås -
efter det att kroatier och slovenier har utträtt.

Det bästa stödet för Kosovoalbanerna är säkert att förhandlingarna om
Jugoslaviens framtid, den s.k. Brysselkonferensen, fortsätter. Albanerna
menar att deras sak inte tillräckligt uppmärksammats i den här Brysselkonfe-
rensen. Vad Kosovoalbanerna, att döma av deras uttalanden, önskar är att
bli erkända som egen nation med rätt till egen republik.

Jag tar fasta på vad utrikesministern säger i slutet av sitt anförande, att
regeringen aktivt uppmärksammar situationen och multilateralt och bilate-
ralt framför kritik beträffande situationen för albanerna i Jugoslavien samt
att så kommer att ske tills förhållandena för albanerna i Jugoslavien avsevärt
förbättrats. Det är mycket positivt, mycket klart och tydligt uttryckt från re-
geringens sida.

Jag har inget behov för egen del att förlänga diskussionen. Jag tycker att
svaret ger precis det jag önskade. Men jag ställer en fråga till utrikesminis-
tern, om nu tiden är lämplig för att besvara den, om det är några åtgärder
som regeringen inom den närmaste framtiden kan väntas vidta. I så fall vore
det intressant att få en redovisning. Inriktningen i svaret, vad regeringen
alltså åtar sig, har jag ingenting annat än positiva synpunkter att framföra
på.

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag delar Hadar Cars bedömning att det allra största hoppet
för att kosovoalbanernas situation skall bli helt annorlunda och att de skall
återfå sin autonomi självfallet är fredskonferensen i Bryssel inom EG:s ram.
Det är alldeles klart, såvitt jag har förstått, att kosovoalbanernas situation
är en av de frågor som kommer att rycka fram. Den har undanskymts av
oron för ett större inbördeskrig, men nu när man glädjande nog närmar sig
en situation där man ser olika lösningar på andra frågor tror jag att kosovoal-
banernas situation åter kommer att rycka fram. Den måste man också ta
hänsyn till, annars får vi inte en fredlig situation i den forna Jugoslavien.

I fråga om bilaterala kontakter är det, precis som jag sade i mitt svar, så
att vi har ägnat mycket uppmärksamhet åt frågan. Jag kan nämna att jag i
veckan haft besök av Bosniens utrikesminister. Bosnien är ju inte direkt be-
rört av detta, men jag diskuterade ändå kosovoalbanernas situation med ut-
rikesministern. Glädjande nog kunde vi konstatera, och utrikesministern be-
kräftade det, att albanerna i Makedonien har en bättre ställning och en helt
annan situation. Deras situation är t.o.m. på väg att förbättras.

Jag avser att ta vara på de möjligheter som bjuds för att ta upp kosovoalba-
nernäS situation.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Svar på interpellation 1991/92:129 om Östtimor

Anf. 4 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Ingela Mårtensson har frågat mig på vilket sätt regeringen föl-
jer de rättegångar som skall äga rum med anledning av massakern i Östtimor
i november förra året och om regeringen kommer att ta några initiativ för att
folkrättens principer skall gälla i Östtimor.

Inledningsvis vill jag säga, som jag tidigare haft anledning att framföra här
i kammaren, att regeringen noga och kontinuerligt följer utvecklingen i Öst-
timor, i synnerhet efter massakern i november förra året.

Sverige har, som Ingela Mårtensson väl känner till, på olika sätt med kraft
reagerat mot de tragiska händelserna i Östtimors huvudstad Dili den 12 no-
vember. Vi har, i likhet med flera andra länder, hos den indonesiska rege-
ringen begärt att rättsliga åtgärder skall vidtas mot de skyldiga. Indonesiens
regering har också agerat, bl.a. genom att tillsätta en särskild undersök-
ningskommission. Dess rapport innehåller bl.a. stark kritik av hur vissa mili-
tära befattningshavare agerade. Vissa åtgärder i form av militära avskedan-
den har redan vidtagits, vilket vi också välkomnat. Att ytterligare ansvariga
för massakern, militära såväl som civila, inom kort kommer att ställas inför
rätta ser vi också som ett steg i rätt riktning. Rättegångarna beräknas vara
slutförda före parlamentsvalen i början av juni och vara öppna för allmänhe-
ten. Enligt uppgift kommer även utländska jurister ges möjlighet att bevittna
rättegångarna. Vi kommer naturligtvis att följa rättegångarna i första hand
genom vår ambassad i Jakarta.

På frågan om regeringen avser ta några initiativ för att folkrätten skall

gälla i Östtimor vill jag säga att vi under senare tid har vidtagit flera åtgärder
i detta syfte. Inte minst gäller detta med avseende på MR-området där vi,
både inom olika FN-fora och i samtal med företrädare för den indonesiska
regeringen, har protesterat mot brott mot dessa rättigheter. Vi anser att det
både är en rättighet och en plikt att reagera mot kränkningar av mänskliga
rättigheter. Vid årets möte med FN:s kommission för de mänskliga rättighe-
terna var Sverige medförslagsställare till en resolution som sedermera ledde
till ett konsensusuttalande av kommissionens ordförande, där bl.a. döds-
skjutningarna fördöms och allvarlig oro uttrycks över MR-situationen i Öst-
timor. Vidare uppmanades den indonesiska regeringen att underlätta tillträ-
det till Östtimor för humanitära organisationer.

Den svenska regeringen har aldrig accepterat Indonesiens annektering av
Östtimor. Denna är ju ett brott mot folkrätten, vilket vi också i olika sam-
manhang har framhållit vid upprepade tillfällen. Vi har även sedan länge
ställt oss bakom tanken på en folkomröstning i Östtimor för att folket där
skall få utöva sin rätt till självbestämmande.

Vi stöder givetvis också förslaget om att åter få i gång en dialog mellan
Portugal och Indonesien om Östtimor och att FN engageras i frågan.

Anf. 5 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Fru utrikesminister! Jag skall be att få tacka så mycket för
svaret. Det gläder mig att regeringen noga och kontinuerligt följer utveck-
lingen i Östtimor, som det står i svaret. Det är ett bra svar som jag har fått
på min fråga. Händelserna förra året har ju verkligen väckt mycken oro och
förbittring.

Utrikesministern har tidigare här i kammaren betonat att regeringen skall
följa dessa frågor, inte minst när det gäller mänskliga rättigheter generellt. I
Östtimor handlar det ju i allra högsta grad om mänskliga rättigheter. Den
massaker som den indonesiska militären iscensatte i november förra året var
väldigt upprörande. Våldet i Östtimor har funnits ända sedan Indonesien an-
nekterade Östtimor och kommer med all sannolikhet att finnas kvar så länge
situationen är som den är och tills den timoresiska befolkningen själv får ta
ställning till sin framtid.

Det är bra att Sverige stödjer förslaget om att få i gång en dialog mellan
Portugal och Indonesien och att FN engagerar sig i frågan. Om Sverige skall
driva frågan om mänskliga rättigheter gäller det också att ta initiativ. I denna
akuta situation är det väldigt viktigt att de rättegångar som pågår följs av
andra stater. Det är bra att Sverige också följer dessa rättegångar.

I svaret sägs att regeringen kommer att följa rättegångarna i första hand
genom vår ambassad i Jakarta. Vill utrikesministern utveckla detta litet? På
vilket annat sätt kommer man att följa dem?

Utrikesministern redogör för att undersökningskommissionen starkt kriti-
serat vissa militära befattningshavare, vilket lett till att vissa militärer avske-
dats. Men ministern tar inte upp anklagelserna mot dem som deltog i sorge-
tåget och som utsattes för massakern förra året. Det är väldigt viktigt att rea-
gera mot dem som iscensatte massakern. Det sägs dock i svaret att ytterligare
ansvariga för massakern, militärer såväl som civila, inom kort kommer att
ställas inför rätta och att regeringen ser detta som ett steg i rätt riktning. Jag

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

tycker att man borde överväga hur man skall agera när det gäller anklagel-
serna mot de civila.

Undersökningskommissionen har kritiserats av en internationell jurist-
kommitté, som menar att den inte uppfyller internationellt erkänd standard
vad gäller opartiskhet, tillförlitlighet och teknisk kompetens. De säger att de
anklagade inte heller får möjlighet att välja vilka som skall försvara dem. De
har vänt sig till oberoende rättshjälpsorganisationer. Men de får inte lov att
använda dem till sitt försvar. Det är inte heller acceptabelt, om det nu skall
föreställa en rättsstat. Dessa rättshjälpsorganisationer får inte ens närvara
vid rättegångarna. Här finns all anledning att bevaka hur det går till.

Vidare redogör utrikesministern för hur Sverige agerar i FN:s kommission
för mänskliga rättigheter, fördömer dödsskjutningarna i Östtimor och är
medförslagsställare. Det är mycket bra. Den indonesiska regeringen uppma-
nas också att tillåta humanitära organisationer komma in i Östtimor. Jag
tycker att det är väldigt viktigt att följa upp den här uppmaningen. Har Indo-
nesien följt FN-beslutet?

Jag vet att en parlamentarisk delegation från Portugal i höstas planerade
att resa till Östtimor. Efter mycket dividerande slutade det dock med att det
blev omöjligt för delegationen att resa dit. Det är inte heller acceptabelt att
en parlamentarisk grupp inte får åka dit, när situationen är som den är och
det förekommer så mycket kritik.

Det är framför allt frågorna om de civilas situation och i vad mån de huma-
nitära organisationerna får möjlighet att komma in i Östtimor som jag vill
att utrikesministern kommenterar.

Anf. 6 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag delar Ingela Mårtenssons uppfattning att oberoende ob-
servatörer måste få följa rättegångarna. Enligt den information som jag fått,
har vi från svensk sida kontakt både med Röda korset, som är en part, och
med ett oberoende rättshjälpsinstitut i Jakarta som faktiskt kommer att bistå
med advokathjälp under rättegångarna. Detta är den ena sidan av saken.
Den andra är att australiska observatörer från organisationen Law Asia har
uttryckt önskemål om att få närvara vid rättegångarna. Vi vet också att ett
antal representanter för vissa större ambassader har begärt tillstånd att när-
vara. Om det visar sig att även utländska ambassader får närvara är vi be-
redda att låta en svensk ambassadtjänsteman bevista rättegångarna. Det gäl-
ler då i första hand - och det tror jag också överensstämmer med Ingela Mår-
tenssons förslag - att vid rättegångarna mot civila och demonstranter försöka
få en egen observatör, om detta tillåts. Annars får vi agera genom rätts-
hjälpsinstitutet och de olika organisationerna.

När det gäller de åtalade militärerna är det troligast att det blir fråga om
någon form av krigsrätt. Då blir det knappast möjligt för utomstående att
vara närvarande.

Jag kan bara instämma i att det finns anledning för oss att fortsätta att
verka för att humanitära organisationer och parlamentariska observatörer
skall få tillträde till Östtimor.

Anf. 7 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att den svenska regeringen
följer frågan och att det internationella samfundet uppmanas att göra det-
samma. Det är som sagt upprörande att så många människor har dödats. Det
är också mycket viktigt att man tar del av anklagelserna mot de civila. Utan
att ha provocerat blev fredliga demonstranter beskjutna med påföljd att ca
180 personer dödades. Sedan förföljdes de som bevittnat det hela. Skulden
lades sedan på vissa av dessa personer. Detta är mycket upprörande, och
man måste följa rättegångarna och se till att de sker på ett acceptabelt sätt.
Jag har en uppgift om att den oberoende rättshjälpsorganisationen inte får
följa rättegångarna, men jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Min för-
hoppning är att det blir en så oberoende och rättvis rättegång som möjligt
och att Sverige kommer att verka i den riktningen. I svaret tycker jag mig
märka att man är intresserad av frågan, och det gläder mig.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1991/92:123 om relationerna mellan
Sverige och baltstaterna

Anf. 8 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Margareta Gard har frågat mig om jag är beredd att medverka
till att det utges en vitbok om Sveriges agerande gentemot de baltiska län-
derna under andra världskriget. Hon frågar också om jag är villig att med-
verka till att svenska icke sekretessbelagda dokument i dessa frågor görs till-
gängliga för forskare.

Sveriges relation till de baltiska staterna under andra världskriget rymmer
förvisso mycken tragik, och frågan engagerar än i dag många människor i
vårt land.

Jag tror liksom Margareta Gard att ökad kunskap om de faktiska förhål-
landena under kriget är nödvändig för att vi framdeles skall kunna bygga
vidare på ett förtroendefullt samarbete mellan oss och våra närmaste grann-
länder i öst.

År 1990 skrev förre arkivchefen vid UD professor Wilhelm Carlgren på
utrikesnämndens önskemål tre promemorior. En handlade om Sveriges er-
kännande av Estlands, Lettlands och Litauens anslutning till Sovjetunionen,
bn om överlämnandet av baltiskt guld till Sovjetunionen och en om baltut-
lämningen. De två förstnämnda har sedan i något utförligare form publice-
rats i en skriftserie från militärhögskolan.

Jag håller med om att förhållandena ytterligare bör belysas. Sedan jag till-
trädde har vi diskuterat denna fråga. För en tid sedan gav jag professor Carl-
gren i uppdrag att sammanställa en översikt över Sveriges förhållande till
Baltikum. Den skall omfatta perioden från första världskriget fram till åren
efter andra världskriget och utges i skriftlig form.

Det är den historiska forskningens uppgift att analysera dessa förhållan-
den i sitt sammanhang. En sådan forskning hindras inte längre av sekretess,

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar pä
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

och det är självklart att ingen förvägras tillgång till allmänna offentliga hand-
lingar.

Uppgifterna om att UD:s arkiv skulle hålla tillbaka handlingar sedan sek-
retessen upphört är felaktiga. Den citerade forskaren har uppgett för UD:s
arkivchef att uppgifterna bygger på ett missförstånd. Han har haft problem
att få tillgång till vissa enskilda arkiv, vilka ligger utanför UD och inte berörs
av tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen. Allt material i ämnet som
finns i UD:s arkiv från den aktuella tiden är tillgängligt.

Jag vill också framhålla att vi ingalunda försöker tysta ned dessa frågor i
våra kontakter med företrädare för Estland, Lettland och Litauen. Tvärtom
talar vi öppet även om de mindre bekväma delarna av vår gemensamma hi-
storia.

Anf. 9 MARGARETA GARD (m):

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret på min interpella-
tion, och jag är till freds med det svar som jag har fått.

Historiska händelser och skeenden kan ju aldrig gömmas undan i förhopp-
ning om att de skall glömmas. Det är väsentligt att historien skrivs med ut-
gångspunkt i svenska dokument som statsmakten innehar och inte med ut-
gångspunkt i uppgifter i utländska tidskrifter, även om dessa till synes är väl
initierade.

Upphovet till min interpellation var en kritisk artikel i tidskriften Der
Spiegel, som beskriver avsaknaden av dokumentation om vårt lands tidigare
förhållande till Baltikum som ett öppet sår.

Tidskriften hänvisar till förre utrikesministern Sten Anderssons bryska av-
visning att det inte är till gagn för någon, inte för de baltiska staterna och
inte för Sverige, att rota i det förgångna. Att uttala sig på detta sätt som förre
utrikesministern gjorde är både okunnigt och ansvarslöst.

Det kan i viss mån vara förståeligt att socialdemokrater inte gärna vill ha
allt det som hände i relationerna med baltstaterna på bordet, eftersom det
var under socialdemokratiskt ledarskap som allt skedde.

Nu måste ändå även Sverige göra upp med sitt förflutna. Att kravet kom-
mer just från Tyskland och Der Spiegel får man ha förståelse för, eftersom
Västtyskland under årens lopp ständigt har tvingats att göra upp med sitt
förflutna.

Det är mycket tillfredsställande att utrikesministern nu har tagit initiativ
till en dokumentation om Sveriges tidigare förhållande till Baltikum och att
dokumentationen kommer att avse en längre period än åren under och strax
efter andra världskriget.

Dokumentationen kan bidra till en nyansering. I vissa fall kan det för-
hoppningsvis också presenteras förklaringar till Sveriges ställningstagande
och handlande i dessa känsliga frågor.

Jag har med tillfredsställelse noterat att utrikesministern delar min åsikt
om att det blir svårt att bygga vidare och ha ett förtroendefullt samarbete
mellan vårt land och baltstatema, om man inte klarar ut de tidigare relatio-
nerna länderna emellan.

Det är också tillfredsställande att tidskriften Der Spiegels påstående att

UD:s arkiv inte var tillgängliga för forskare är felaktigt. Öppenhet mot fors-
kare är nödvändig när sekretesstiden har löpt ut.

Till slut vill jag dock fråga utrikesministern vad ”översikt” innebär. Jag
hoppas att det inte blir ett alltför översiktligt dokument. Det bör också inne-
hålla mindre händelser, som ändå kan vara av betydelse för helheten.

Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Margareta Gard och jag har samma uppfattning. Man måste
vara öppen i fråga om historien, vilket också är viktigt med tanke på hur vi
skall kunna gå vidare när det gäller relationerna till de baltiska staterna. Jag
tror också att det är mycket väsentligt att den översikt som professor Wil-
helm Carlgren skall göra inte bara kommer att gälla de händelser som vi ju
gärna tänker på, dvs. händelser som anknyter till andra världskriget. Doku-
mentationen kommer att gå längre tillbaka och täcka även självständighetsti-
den. Jag tror att detta är mycket väsentligt för att man skall kunna få ett
perspektiv och kanske vissa påminnelser och erinringar med avseende på
framtiden.

Min kännedom om professor Wilhelm Carlgrens sätt att gå till väga gör att
jag inte är så orolig för att detta inte kommer att vara något av betydande
intresse och en fyllig redovisning. Jag tror att vi kan vänta oss detta.

Anf. 11 MARGARETA GARD (m):

Fru talman! Jag tackar även för detta svar. Jag tycker nämligen att det är
mycket viktigt när vi tar tag i denna fråga att den också blir belyst ur olika
synpunkter.

Självfallet är det forskarna som skall göra utvärderingen. Men det under-
lag som UD lägger fram måste ändå vara så heltäckande som möjligt och
belysa att det förekom, om jag har läst rätt, affärstransaktioner som kanske
inte var så hedersamma för oss. Men detta måste tas med så att det blir en
helhet och så att vi också får vårt ställningstagande gentemot Sovjetmakten
belyst. Jag tror att detta är viktigt, i synnerhet för eftervärlden. Och det är
viktigt att vi tar tag i detta nu när vi skall bygga upp våra relationer med de
baltiska staterna.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1991/92:127 om yrkesförbud i Tyskland

Anf. 12 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Johan Lönnroth har frågat vilka initiativ jag kommer att ta
för att uppgörelsen med den gamla DDR-regimen i Tyskland skall följa in-
gångna konventioner om mänskliga rättigheter.

De konventioner som jag utgår ifrån att Johan Lönnroth avser är de
grundläggande internationella regelverken på MR-området, främst 1950 års
Europakonvention om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri-
heterna och 1966 års FN-konvention om de medborgerliga och politiska rät-
tigheterna. Tyskland har anslutit sig till båda dessa konventioner.

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar pä
interpellationer

Jag har ingen som helst anledning att betvivla att dagens Tyskland, som är
en etablerad rättsstat, uppfyller sina internationella åtaganden. Några initia-
tiv av det slag som Johan Lönnroth efterlyser är således inte aktuella.

Jag vill emellertid utnyttja tillfället att göra några mer allmänna kommen-
tarer:

Återföreningen den 3 oktober 1990 innebar för gemene man i dåvarande
DDR en omedelbar och absolut förbättring vad gällde respekten för de
mänskliga rättigheterna. Efter mer än fyra decennier under en totalitär re-
gim, lever de nu i en demokratisk rättsstat.

Den rättsosäkerhet som enskilda medborgare med s.k. avvikande uppfatt-
ningar levde under i det forna DDR har belysts med all tydlighet i takt med
att den statliga säkerhetstjänstens, Stasis, och andra arkiv nu öppnats för
omvärlden. De har visat på ett samhälle som systematiskt och i detalj sökte
kontrollera och manipulera sina medborgare och deras dagliga tillvaro.

Yrkesförbud var en inbyggd del i detta system, som fordrade total trohet
mot ett parti och dess ledare. Också utbildningsväsendet var uppbyggt efter
detta mönster, förstärkt med morotens och piskans princip: Den som stöt-
tade systemet kunde lägga en grundsten till yrkesmässig framgång. Den som
hyste avvikande åsikter utsattes för en hel arsenal av trakasserier och sank-
tioner, däribland yrkesförbud.

Detta hör nu historien till för de 16 miljoner tyskar som tidigare levde i
DDR.

I dag genomgår människorna i östra Tyskland en omställningsprocess som
kanske är svårare än många räknat med. Till stor del beror detta på att situa-
tionen i det förutvarande kommunistiska DDR efter regimens fall visat sig
värre än man kunnat föreställa sig.

Jag känner mycket stor medkänsla med de människor som drabbas av ar-
betslöshet och andra besvärligheter under omställningens nuvarande fas.
Men jag är samtidigt helt övertygad om den tyska regeringens vilja och för-
måga att så snabbt som möjligt åstadkomma samma förutsättningar och lev-
nadsvillkor i öst som i övriga delar av landet. Dit hör inte minst ett liv i ett
samhälle som kännetecknas av respekt för rättsstatens idéer och de mänsk-
liga rättigheterna.

Ännu återstår mycket att göra för att man skall komma till rätta med det
tunga arvet från DDR-tiden. Detta gäller inte minst utbildningsväsendet,
där, i likhet med andra delar av DDR-samhället, politiska meriter ofta
kunde väga tyngre än yrkesmässiga sådana.

Denna process inom utbildningsområdet åvilar enligt den tyska grundla-
gen de enskilda delstaterna, som har ansvaret för frågor rörande utbildning
och kultur.

Processen har formats på olika sätt i olika delstater. Dess syfte är att åter-
skapa ett utbildningssystem där verksamheten utformas i överensstämmelse
med grundläggande demokratiska värderingar och där yrkesmässiga kvalifi-
kationer åter blir den självklara måttstocken.

Johan Lönnroth tar upp ett enskilt fall i denna process som utgångspunkt
för sin interpellation. Jag har, som sagt, ingen anledning att närmare gå in
på enskilda förfaranden. Men som framgår också av interpellationen har

medborgarna i östra Tyskland nu möjlighet att få sina fall rättsligt prövade
av självständiga domstolar.

Och detta är just en av de stora och viktiga skillnaderna i MR-hänseende
mellan det f.d. DDR och dagens Tyskland.

Anf. 13 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Jag tackar för ett svar vars innehåll jag i huvudsak gillar, men
som lider av den svagheten att det handlar mycket litet om det jag frågade
om. Jag skall gärna någon annan gång tala länge med Margaretha af Ugglas
om hur eländigt det var i de gamla öststaterna, och jag tror mig ha en del
insikt i ämnet. Men nu gällde det den högst konkreta frågan om huruvida
uppgörelsen med den gamla regimen i f.d. DDR följer förbudet mot åsikts-
diskriminering i konventionerna om de mänskliga rättigheterna.

När jag ställde frågan förutsatte jag att utrikesministern var villig att moti-
vera sitt ja eller nej i sak, även om ryggmärgsreflexen säger att ett land som
styrs av utrikesministerns ideologiska fränder helt enkelt inte kan göra fel.
Jag vill fråga Margaretha af Ugglas om hon anser att det över huvud taget är
meningsfullt att debattera denna fråga när det gäller länder vilkas regimer
hon gillar.

Låt mig få översätta en passus i 3 § i de nu gällande reglerna för den s.k.
Äro-kommissionen vid universitetet i Greifswald. Paragrafen handlar om
vad som menas med ett felbeteende, som kan leda till olika grader av be-
straffning i form av avsked eller långvarigt yrkesförbud. Betett sig fel har den
som med någon handling aktivt deltagit i genomförandet av den härskande
regimens maktpolitik, eller varje avsiktlig handling, tyst accepterande eller
underlåtenhet, varigenom vederbörande under utnyttjande av det politiska
maktsystemet i det tidigare DDR tillfogat andra personliga eller yrkesmäs-
siga olägenheter, som inte från facksynpunkt var motiverade.

Tänk igenom denna formulering, byt ut härskande regimens maktpolitik
mot regeringens politik så skulle man med samma paragraf kunna döma en
mycket stor del av den svenska statsförvaltningen för felbeteende och yrkes-
förbud.

Nu konstaterar ju utrikesministern själv att utbildningssystemet i f.d.
DDR hade yrkesförbud och politisk meritering inbyggt i själva systemet på
så sätt att karriären hängde på partitillhörighet och åsikter. Det ligger i så-
dana systems natur att bara en mycket liten minoritet klarar av att undvika
att bete sig fel enligt den mening i paragrafen som jag läste upp. Det är just
denna orimligt vida definition på felbeteende som leder till godtycke. Man
kan inte döma alla, men man kan plocka ut de individer som vägrat ändra
sina åsikter och straffa dem, och man kan låta sådana som återigen anpassat
sig och vänt kappan efter vinden gå fria. Det är just detta som i dag tycks
hända i Tyskland.

Jag förmodar att utrikesministern är medveten om att en stor del av män-
niskorna i den gamla maktstrukturen i f.d. DDR skyndade sig att gå med i
de nya från väst importerade partierna, medan de som öppet deklarerade att
de stod fast vid sina åsikter var dels de doktrinära, dels de riktiga idealis-
terna, och det fanns faktiskt också sådana.

Det är ingen enkel sak att göra upp med det förflutna. Det gäller mitt eget

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

parti och våra gamla försyndelser i kontakterna med partidiktaturerna i öst,
lika väl som utrikesministerns partikamraters skumma kontakter med höger-
extremister. Starka känslor är inblandade, och det är lätt att falla undan för
krav på generella straff utan individuell prövning.

Låt mig citera statssekreteraren för utbildning i Mecklenburg-Vorpom-
mern, då han i ett svenskt radioprogram beskylldes för att lägga bevisbördan
på de anklagade:

”Om det råder tvivel om trovärdigheten kommer vi hellre att avskeda än
ge nåd. Det kanske är orättvist, men det är vad folket förväntar sig.”

I utrikesministerns svar sägs att respekten för de mänskliga rättigheterna
nu är bättre än under den gamla DDR-regimen och att det är bra att man nu
öppnar Stasis arkiv. Jag kan hålla med om detta, men jag kan därmed inte
tycka att vi skall sluta upp med att kritiskt pröva hur de som nu hanterar
dessa arkiv använder dem. Det finns nämligen en del erfarenheter från väst-
tyskt rättsväsende som kan inge vissa farhågor.

Det är ett historiskt välbelagt faktum att intresset för uppgörelsen med
nazitiden svalnade när det kalla kriget bröt ut. Många högt uppsatta nazister
kunde hitta nya positioner. Offer och deras anhöriga fick vänta i flera decen-
nier på att få insyn i Gestapos register. Och hur många gräsligheter som än
begicks längs muren och i Stasis förhörsrum, kan man ändå inte jämföra
detta med förintelsen av judar och massmorden på kommunister och socia-
lister i Nazityskland.

Utrikesministern hyllar öppnandet av Stasiregister. Då kan jag inte låta bli
att göra jämförelser med den förra interpellationsdebatten och öppenheten
när det gäller våra relationer med Baltikum och våra register där. Utrikesmi-
nistern är kanske rent av villig att medverka till att hemligstämpeln bryts
också beträffande vår egen civila och militära säkerhetstjänst - dvs. så att
man exempelvis öppnar IB:s register över bl.a. kommunister från tiden före
1973, då sådana alltså var tillåtna. Därigenom skulle vi kunna pröva om det
verkligen handlade om register till skydd för rikets säkerhet, eller om det
handlade om åsiktsregister till skydd för politiska motståndare.

Av utrikesministerns svar att döma är tiden inte mogen för en kritisk
granskning av om det förekommer överdrifter åt andra hållet i jakten på f.d.
regimtrogna i f.d. östblocket. Vi kommer säkert tillbaka till frågan. Jag tror
att utrikesministern kommer att behöva sätta sig in också i frågor som gäller
den sortens brott mot mänskliga rättigheter, så att riksdagen kan få ett mera
sakligt och ett mindre allmändeklamatoriskt svar nästa gång frågor av denna
typ ställs.

Anf. 14 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! De frågor som Johan Lönnroth tar upp och som förvisso är
svåra är noga reglerade i en rättsprocess och i rättsliga regler. Det är detta
som utgör skillnaden mellan rättsstaten och en totalitär stat.

I det enandefördrag som slutits mellan de två tyska staterna är frågan om
de offentliga arbetstagarnas anställning reglerad. Där finns en explicit upp-
räkning av när statliga arbetsgivare har rätt att säga upp offentligt anställda.
Som särskilt viktiga grunder för uppsägning nämns bl.a. fall där den an-
ställde förbrutit sig mot rättsstatliga normer eller de mänskliga rättigheterna

eller arbetat till förmån för det tidigare ministeriet för statssäkerhet, Stasi,
eller myndigheten för nationell säkerhet.

Författningsdomstolen i Karlsruhe, som har till uppgift att avgöra lagars
och statliga bestämmelsers grundlagsenlighet, har vidare uttalat sig om enan-
defördragets regler om uppsägning av offentligt anställda. Domstolen har
fastslagit att fördraget uppfyller den tyska grundlagens krav, vilket i sin tur
grundar sig på det internationella regelverket när det gäller de mänskliga rät-
tigheterna. Men den krävde samtidigt att uppsägningsreglerna icke fick
drabba vissa grupper som åtnjuter ett särskilt skydd enligt den tyska grundla-
gen, bl.a. småbarnsmödrar.

Dessutom ansåg domstolen att äldre arbetstagare, ensamstående föräldrar
och handikappade borde ges företräde framför andra kategorier vid nyan-
ställningar inom den statliga sektorn.

Vidare avkunnade författningsdomstolen den 10 mars i år dom i ett mål
anhängiggjort av tidigare anställda hos DDR:s Vetenskapsakademi, vilka
klagat över enandefördragets regler om uppsägning. Domstolen konstate-
rade i det målet att enandefördragets regler visserligen ingriper i rätten att
fritt välja yrke, men också att detta kan rättfärdigas. Domstolen ansåg att
reglerna tjänar ett övergripande allmänintresse, den snabba omorganisatio-
nen och förbättringen av forskningen i de nya delstaterna. Avskedandena
var enligt domstolen ett ändamålsenligt medel för att uppnå dessa mål.

Jag tycker att en avgörande skillnad mellan Johan Lönnroths och mitt syn-
sätt verkar vara att denna svåra omställning, denna svåra uppgörelse med
det förflutna, sker inom ramen för en rättsstats normer och principer, med
möjlighet för den enskilde att gå till domstol.

Anf. 15 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Det finns faktiskt ingen som helst skillnad mellan våra åsikter
i det avseendet. Jag anser också att Tyskland är en rättsstat. Det är mycket
bra att man har offentliga rättsprocesser i sådana här frågor. Men det hindrar
inte att man uttalar sig i frågan. Både jurister och svenska universitetslärare
har uttalat sig här, och de är mycket starkt oroade över utvecklingen i Tysk-
land. I Sverige har t.ex. upprop gjorts vid universitet med anledning just av
det som händer i Greifswald, där det institut har lagts ned som sysslat med
just relationerna till Sverige. Det har förekommit mycket generella avske-
danden av praktiskt taget alla akademiska lärare på det institutet.

Vidare har den internationella uppmärksamhet som riktats mot dessa
företeelser - och det gäller då protester och kritik från människor med alla
möjliga politiska ideologier - lett till en viss skärpning. Uppmärksamheten
har alltså fått positiva effekter. För inte så länge sedan hade jag ett telefon-
samtal med just den kvinna som jag nämner i mitt exempel. Hon berättade
att det för hennes del hade skett en positiv utveckling just genom den inter-
nationella uppmärksamheten.

Anledningen till att jag framställt interpellationen är alltså att jag vill att
också den svenska regeringen kritiskt skall granska det som händer i Tysk-
land. Man får inte automatiskt godta allt det som sägs av representanterna
för den här rättsstaten - vi är ju överens om att det handlar om en sådan.

I samband med den uppgörelse som det är nödvändigt att träffa och som

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

kommer att ske i Tyskland och flera öststater kan överslag förekomma. His-
torien visar på många exempel i det avseendet. Det är faktiskt det, förhopp-
ningsvis, ännu så länge neutrala Sveriges skyldighet att ha i uppgift att be-
vaka också den typen av brott mot de mänskliga rättigheterna.

Anf. 16 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag vill bara återigen, Johan Lönnroth, hänvisa till det faktum
att Tyskland är en rättsstat, är bundet av internationella konventioner och
regelsystem, har en grundlag och har en författningsdomstol. Jag utgår från
att det är på det sättet och, naturligtvis, att Tyskland är en demokratisk stat
med en fri och mycket livaktig press liksom en mycket livaktig diskussion.
Det är framför allt dessa faktorer som kommer att vara så att säga de riktiga
värnarna och korrigerarna i detta system.

Anf. 17 JOHAN LÖNNROTH (v):

Fru talman! Utrikesministern har nog en litet väl idyllisk bild av förhållan-
dena i Tyskland. Men vi är överens om att det är fråga om en rättsstat.

När det gäller t.ex. pressen är det ju ett välkänt faktum att den represente-
rar andra åsikter än den nu dominerande borgerliga hegemonin - om jag nu
får använda det uttrycket - och har mycket svårt att göra sig gällande. Pres-
sen får inga annonser exempelvis. Problemen för arbetarpressen här i Sve-
rige är bara en blek återglans av förhållandena i Tyskland. Det finns alltså
problem också där. Jag hoppas, och förväntar mig, att utrikesministern och
den svenska regeringen inte utgår från att det nödvändigtvis alltid står rätt
till även i de här staterna.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1991/92:121 om kärnvapenprov

Anf. 18 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Ingela Mårtensson har frågat mig om Sverige kommer att
verka för att ett fullständigt provstopp kan komma till stånd så snart som
möjligt och om den svenska regeringen är beredd att ta initiativ till att obe-
roende vetenskapliga studier görs vid olika testområden för att bedöma ef-
fekten av proven.

Den svenska politiken att verka för ett fullständigt stopp för alla kärnva-
penprov ligger fast.

Det förslag till provstoppsavtal som Sverige presenterade vid nedrust-
ningskonferensen i Geneve sommaren 1991 är fortfarande aktuellt. Vi fort-
sätter att söka stöd för och synpunkter på förslaget. Vidare var Sverige vid
höstens generalförsamling i FN medförslagsställare till resolutionen om
kärnvapenprovstopp.

Samtidigt vill jag framhålla att frågan om ett fullständigt provstopp måste
ses i nära relation till den kärnvapennedrustning och de nya spridningsprob-
lem som blivit följden av de politiska omvälvningarna på senare tid.

USA och Sovjetunionen inledde en reell nedrustning på kärnvapensidan.

De nuvarande ledarna i Ryssland och de andra republikerna med kärnvapen
på sina territorier har sagt sigvilja fortsätta nedrustningen. Vi har välkomnat
denna utveckling. Den innebär att de ledande kärnvapenstaterna tagit sitt
ansvar för att hejda kapprustningen och vänt den till nedrustning.

Vi kan också konstatera att antalet kärnvapenprov successivt minskat un-
der senare år. 1991 företogs 14 provsprängningar, vilket kan jämföras med
34 år 1988 och 47 året dessförinnan.

Utvecklingen har således visat att provstopp inte är den enda framkomliga
vägen för att minska kärnvapenhotet. Ett totalt provstopp utgör inte en ga-
ranti mot spridning av kärnvapen till nya länder eller mot att kärnvapenmak-
terna utvecklar mer sofistikerade vapen. Teknikens utveckling gör att det,
tyvärr, är fullt möjligt för ett land att framställa kärnvapen utan att prov-
spränga. Likaledes gör den det möjligt att vidareutveckla existerande arse-
nal utan nya prov.

Icke-spridningsfrågor prioriteras högt av regeringen. Fallet Irak har visat
att detta är en nödvändighet. Vi söker stärka de viktigaste elementen i icke-
spridningsregimen, t.ex. genom att verka för att ytterligare stater ansluter
sig till NPT och genom att ge ökade resurser till det internationella atom-
energiorganet IAEA för att övervaka att civilt klyvbart material inte använts
för tillverkning av kärnvapen.

Trots de utvecklingstendenser jag här nämnt är provstopp fortfarande vik-
tigt. Jag upprepar att målet är att få till stånd ett fullständigt provstopp. För
att nå dit måste vi verka för bredaste möjliga internationella acceptans.

Ingela Mårtensson har också frågat om regeringen är beredd att ta initiativ
till att oberoende vetenskapliga studier görs vid olika testområden. Sådana
studier förutsätter att det råder internationell enighet om hur och på vilka
villkor de skall bedrivas. Vi ämnar verka för att sådan enighet uppnås.

Sverige deltar aktivt i det arbete som bedrivs inom FN:s ram för att kart-
lägga effekterna av radioaktiv strålning. Jag tänker då särskilt på arbetet
inom FN:s vetenskapliga kommitté för att studera effekterna av strålning
(UNSCEAR). Vidare har Världshälsoorganisationens studie om effekterna
av ett kärnvapenkrig fortfarande hög aktualitet.

I det klimat av kärnvapennedrustning som nu råder bör det bli lättare för
forskare att få tillgång till tidigare hemligstämplat material om kärnvapen-
provens effekter på hälsa och miljö. Ett första krav måste vara en uppmaning
till kärnvapenstaterna att göra sitt material tillgängligt för internationella or-
gan och forskare världen över.

Efter Sovjetunionens upplösning har media världen över koncentrerat sin
uppmärksamhet på fakta som nu blir tillgängliga om de katastrofala miljöef-
fekterna av de sovjetiska kärnvapenproven. Det krävs internationella insat-
ser för att hjälpa befolkningen i dessa områden. För Sveriges del har jag bett
expertgruppen för stöd till nedrustning och kärnsäkerhet i OSS-staterna att
undersöka vilka möjligheter vi har att bidra till åtgärder som syftar till att
förbättra hälsa och miljö i de berörda områdena.

Anf. 19 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpel-
lation. Jag är glad för att vi nu får besked om att den svenska politiken att

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

verka för ett fullständigt provstopp ligger fast. Det har varit litet oklart på
den punkten.

I den rapport som utrikesministerns expertgrupp presenterade om ned-
rustningspolitik och rustningskontroll i en ny tid stod det att ”Sverige bör
fortsatt arbeta för en begränsning av kärnvapenproven och på sikt ett full-
ständigt stopp för dessa.” Med den formuleringen har många uppfattat att
provstoppsfrågan har skjutits på framtiden.

Utrikesministerns promemoria i anslutning till presentationen av expert-
gruppens rapport innehåller inte någonting om provstoppsfrågan, trots att
kärnvapen finns med i promemorian. Inte heller i regeringsdeklarationen vid
den utrikespolitiska debatten den 26 februari fanns provstoppsfrågan
nämnd. Det var därför jag ställde denna interpellation. Jag undrade hur man
nu förhöll sig inom regeringen. Jag är glad att vi har fått besked på den här
punkten, att den svenska politiken ligger fast, att man kräver att det skall bli
ett totalt provstopp och att kravet finns nu och inte på sikt. Det är nu vi vill
ha ett provstopp.

Sedan vill jag kommentera några saker i svaret. Utrikesministern säger att
de ledande kämvapenstaterna har tagit sitt ansvar för att hejda kapprust-
ningen. När det gäller provstoppsfrågan, som är en del av kapprustningen,
med utvecklande av nya vapen, anser jag inte att de har tagit sitt ansvar. Det
är snart 30 år sedan som man skrev på det partiella provstoppsavtalet. Då,
liksom i samband med icke-spridningsavtalet, lovade man att man skulle för-
handla fram ett totalt provstoppsavtal. Det existerar fortfarande inte. Jag
kan inte hålla med om att kärnvapenstaterna har tagit sitt ansvar.

De tar definitivt inget ansvar gentemot befolkningen som bor i testområ-
dena. Utrikesministern nämner t.ex. miljöeffekterna för den sovjetiska be-
folkningen. Det polynesiska folket har protesterat mot de franska testen se-
dan provsprängningarna startades där på 60-talet. Atollerna Mururoa och
Fangataufa är definitivt inte lämpliga för kärnvapensprängningar. Jag talade
nyligen med en bergsingenjör vid Forsmark om Frankrikes val av testom-
råde. Han instämde i att det definitivt inte är lämpligt att spränga kärnvapen
i de här atollerna, som är så porösa till sin beskaffenhet.

Forskare från Greenpeace har funnit artificiell radioaktivitet i plankton
utanför tolvmilsgränsen vid Mururoa. Befolkningen i området är mycket
orolig över vilka effekter de här sprängningarna har på människor och djur.
Man vill ha besked om hur det förhåller sig. Det tycker jag tillhör de mänsk-
liga rättigheterna. Man har faktiskt rätt att veta vad man utsätts för, när det
handlar om sådana farliga saker som att spränga kärnvapen.

Utrikesministern säger att oberoende vetenskapliga studier förutsätter att
det råder internationell enighet om hur och på vilka villkor de skall bedrivas.
Jag tycker att man inte bara kan nöja sig med att den som utför sprängning-
arna vägrar att låta göra undersökningar. Jag menar naturligtvis inte att man
med våld skall ta sig in i området och utföra dessa undersökningar. Men man
måste sätta press på de här kärnvapenstaterna, som håller på med prov-
sprängningar, att det måste göras oberoende vetenskapliga studier.

När det gäller proven i Stilla Havet kan läckande radioaktiva ämnen spri-
das i hela området. Det gäller inte bara den franska befolkningen. Det är
många andra stater som också har uttalat sin oro över vad som skulle kunna

hända om det blir ett större läckage. Tecken finns redan på att det förekom-
mer läckage. Radioaktiva ämnen kan spridas till Nya Zeeland och längre
bort, genom plankton, fiskar och genom hela den ekologiska kedjan.

Jag var själv med på den expedition till Mururoa som Greenpeace gjorde
för drygt ett år sedan och passade då på att tala med den franske guvernören
på Tahiti. Han sade att det inte fanns någon risk med provsprängningarna
och att det heller inte fanns någon som klagade i FN på den statistik som
presenterades. Därför tycker jag att det är viktigt att man i FN och andra
internationella organ pressar på om att man vill ha ordentliga uppgifter om
vilka effekter de här sprängningarna ger.

Utrikesministern tar också i svaret upp att det finns hemliga uppgifter och
att man skall se till att de kommer fram. Det tycker jag är bra. Men det be-
hövs press på kärnvapenstaterna att göra ordentliga vetenskapliga studier,
för människors rädsla måste tas på allvar.

De sovjetiska provsprängningarna, som tas upp i svaret, är också ett verk-
ligt sorgligt kapitel. Befolkningen har utsatts för enorma risker utan möjlig-
heter att kunna påverka sin situation. Nu har det kommit rapporter om att
man har överfört Novaja Semlja till den ryska federala staten. Det finns inga
möjligheter för de lokala myndigheterna att kontrollera eller att ha något
inflytande på vad som görs. Det har man inte haft hitintills heller, i och för
sig. Men detta tyder på att man kommer att återuppta kärnvapensprängning-
arna i Novaja Semlja efter det att moratoriet går ut i oktober. Det tycker jag
att vi från svensk sida har all anledning att oroa oss över. Det sätt som det
tidigare Sovjetunionen har hanterat de här frågorna på är helt skrämmande.

Anf. 20 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag vill också säga att jag är mycket glad för att utrikesminis-
tern har sagt ifrån att den svenska politiken om ett fullständigt stopp för alla
kärnvapenprov ligger fast. Jag utgår ifrån att orden på sikt kan försvinna ur
den här diskussionen. Jag skall ge ett motiv för det.

Det land som hårdast har motsatt sig stoppet för alla kärnvapenprov har
varit USA. Orden på sikt fördes in 1982 av Ronald Reagan. Därför är det
litet känsligt om Sverige, som har varit den ledande nationen för att så
snabbt som möjligt få ett fullständigt provstopp, skulle välja att formulera
sin politik med en av de starkaste motståndarnas formuleringar.

Jag är också glad för att utrikesministern har sagt att det avtal som vi pre-
senterade i Geneve sommaren 1991 fortfarande är aktuellt, och att vi driver
på starkt för det.

Det finns emellertid i utrikesministerns svar en del saker som jag gärna
vill kommentera. Utrikesministern säger bl.a. att utvecklingen har visat att
provstopp inte är den enda framkomliga vägen för att minska kärnvapenho-
tet. Det kan jag hålla med om. Det krävs en hel serie av åtgärder. Frågan
om provstopp har prioriterats av Förenta nationerna; man har lyft fram
provstopp som det allra viktigaste instrumentet för att minska kärnvapenho-
tet. Det gäller naturligtvis också icke-spridningsfördraget. Det gäller frågan
om att icke använda kärnvapen, att få kärnvapenmakterna att ställa upp på
det som Kina och även Sovjet har deklarerat - att icke använda kärnvapen
först - för att så småningom komma fram till ett slags deklaration av kärnva-

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 81

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

penmakterna om att icke använda kärnvapen över huvud taget, och därefter
resa frågan om olaglighet.

Det är naturligtvis en politik för att skrota kärnvapen, och härvidlag finns
mycket att göra. Sverige kan säkert också bidra med en serie av goda förslag
och idéer. Det är fråga om att de kärnvapen som fortfarande finns kvar skall
ställas under FN-kontroll, det är fråga om en kärnvapenfri zon i Norden, och
det är fråga om att lyfta fram de miljömässiga och medicinska effekterna av
kärnvapenprov. Sverige har ju tidigare bidragit i någon mån till detta i en
kärnvapenstudie. Vi fick då också fram en hel del uppgifter från Sovjet som
tidigare inte hade presenterats.

Det som gör mig litet mer betänksam är att utrikesministern säger att tek-
niken tyvärr gör det fullt möjligt för ett land att framställa kärnvapen utan
att provspränga, och gör det möjligt att vidareutveckla den existerande arse-
nalen utan nya prov. Frågan är då: Varför är kärnvapenmakterna så fruk-
tansvärt emot ett provstoppsavtal, om de ändå kan göra detta som är centralt
för dem?

Teoretiskt kan man framställa kärnvapen via laboratorium, men i prakti-
ken är det mycket osannolikt att det går att göra. Framför allt nya kärnva-
penstater kan aldrig lita på teoretiska prov, utan de måste alltid ha ett or-
dentligt test för att det skall fungera. Då är det snarare så, att provstoppet
förstärker icke-spridningsregimen. Det mest effektiva man kan göra för att
få fler stater att ansluta sig till icke-spridningsregimen och därmed förhindra
kärnvapenuppkomsten är att man seriöst förhandlar fram ett fullständigt
provstoppsavtal.

Alla element i NPT-avtalet är naturligtvis centrala och viktiga. Men det
element som Sverige länge har varit angeläget om att understryka är artikel
6, som säger att när vi har åtagit oss att icke skaffa oss kärnvapen, så har vi
gjort det därför att kärnvapenstaterna har åtagit sig att seriöst göra sig av
med kärnvapen. Detta finns alltså reglerat i artikel 6, och det är naturligtvis
mycket viktigt att man trycker på för att det skall komma till stånd - att de
också skall uppfylla sin del av icke-spridningsfördraget. Det finns en stor risk
för att år 1995 alla de länder runt om i världen som menar att kärnvapenmak-
tema inte fyller sin del av avtalet inte är beredda att förlänga icke-spridnings-
avtalet. Det vore det allvarligaste som kunde inträffa. Det är ett oerhört vik-
tigt instrument för att förhindra kärnvapen, och därför är det viktigt att vi
mycket hårt arbetar för att få alla stater att ställa upp på ett provstoppsavtal.

När det gäller initiativ för att granska de medicinska och miljömässiga ef-
fekterna djupare än vad som hittills har kunnat göras, så är de starkaste mot-
ståndarna, måste jag tyvärr säga, Frankrike och USA. Jag har fört den här
diskussionen i kärnvapenstudien med företrädarna för dessa länder. Att få
en fullständig enighet om detta tror jag blir mycket svårt. Men ett internatio-
nellt tryck för att de skall ställa alla relevanta data till förfogande - inte bara
de data som de själva vill ställa till förfogande - kan innebära att man för-
hindrar att kärnvapenprov företas på sådana farliga platser som Mururoa-
atollen. Därför är det viktigt att Sverige driver den frågan.

Det bästa sättet över huvud taget för att hjälpa befolkningen, i Sovjet eller
på andra ställen, måste vara att få ett stopp för alla kärnvapenprov, och få
det så snabbt som möjligt.

Min fråga är naturligtvis om regeringen är beredd att med alla metoder -
och jag nämnde alltså en serie metoder - arbeta för att stoppa och nedrusta
kärnvapen, och om jag kan betrakta det som självklart att orden ”på sikt”
försvinner ur den svenska formuleringen.

Anf. 21 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag tycker också att det är värdefullt att den här diskussionen
kommer till stånd. Och jag vill tacka Ingela Mårtensson för hennes interpel-
lation, för den ger mig tillfälle att undanröja en oklarhet som kan ha skapats.
Det är alldeles klart att den svenska politiken att verka för ett fullständigt
stopp för alla kärnvapenprov ligger fast. Det är min bestämda åsikt, och det
är så jag kommer att instruera dem som verkar med dessa frågor för vår räk-
ning. Jag tror också att det är en mycket viktig fråga när det gäller att så
att säga förstärka tabun runt kärnvapnen och användandet av dem. Det är
naturligtvis en mycket viktig fråga ur miljö- och hälsosynpunkt. Det är en
angelägen fråga för människor som lever mycket nära oss, och det är en an-
gelägen fråga för oss själva, eftersom provsprängningar har förekommit
också i Sveriges omedelbara närhet.

Maj Britt Theorin har ju redan kommenterat de vetenskapliga undersök-
ningarna vid provplatser och kommenterat svårigheterna att få till stånd in-
ternationella överenskommelser. Jag är alldeles övertygad om - liksom jag
förstår att Maj Britt Theorin själv är - att detta ändå är den väg som vi måste
försöka gå vidare på. I den trots allt förändrade värld där vi nu lever, och
där kärnsäkerhetsfrågorna i mycket vid bemärkelse rycker fram på agendan,
liksom icke-spridningsfrågorna, borde det växa fram ett något annat klimat
för att diskutera frågorna, och vi borde kunna hoppas på ökad lyhördhet.
Jag vill gärna här förklara att regeringen är beredd att såväl i bilaterala kon-
takter som inför internationella fora söka driva den här frågan framåt.

Sedan vill jag gärna understryka att de frågor som vi kommer att ha att
kämpa med under hela 90-talet, och som jag själv uppfattar som mycket
oroande och mycket hotande för oss, är spridningsfrågorna. Fallet Irak visar
ju vad som kan ske, trots IAEA:s kontrollsystem, trots att vi har NPT. Vi
ser hur svårt det internationella samfundet har att hantera dessa frågor.

Vi vet också att vi tyvärr när det gäller ett antal andra länder i dag har
starka skäl att misstänka att de är på väg att bli - eller är - kärnvapenmakter.
Jag är alltså övertygad om att vi alla på bästa sätt nu måste fortsätta att arbeta
med icke-spridningsfrågorna.

Anf. 22 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Jag tycker också att det är bra att vi har den här diskussionen
och får reda ut vissa frågor. Situationen är mycket oroande just nu. Prov-
stoppsfrågan har varit på agendan, och även om den inte har tagits upp di-
rekt, har det ju funnits ett krav på ett totalt provstopp under mycket lång
tid. Nu när Sovjetunionen har splittrats upp tycker jag att det har visat sig
vad det betyder när det gäller kärnvapen, vilket hot det utgör för oss alla när
vi inte vet vem som kontrollerar dessa kärnvapen, vilken stat de skall tillhöra
om de sprids ut. Frågan är också hur teknologin kommer att spridas, om
t.ex. experterna nu kommer att köpas över av andra stater.

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Spridningsrisken, som utrikesministern här också tar upp, tycker jag har
kommit i en helt annan belysning än tidigare genom den nuvarande situatio-
nen. Vi trodde att kärnvapnen hade spelat ut sin roll, att de inte längre har
någon betydelse därför att man är överens om att man inte kan använda
kärnvapen i en militär situation. Det dyker upp nya problem genom att kärn-
vapnen är okontrollerade. Vi vet inte heller vilka som skaffar sig nya kärnva-
pen. Provstoppsfrågan hänger därför ihop med icke-spridningen. Vi måste
verka för att man inte får lov att spränga kärnvapen. Då blir det också svårt
att utveckla och modernisera dessa vapen som vi inte vill ha.

När det gäller IAEA:s kontroll tycker jag naturligtvis att det är bra att det
är ett internationellt organ som har kontrollen. Men jag är litet rädd för att
man inte tillräckligt beaktar kopplingen mellan civil och militär kärnvapen-
teknologi.

Sprider man kärnkraft och kärnteknologi till en mängd länder, sprider
man också kunskapen om att tillverka kärnvapen. Här finns en risk i sig.
Därför bör IAEA också arbeta för att inte kunskapen om kärnkraften och
kärnteknologin sprids.

Vidare har vi frågan om Ryssland kommer att återuppta kärnvapen-
sprängningarna. Som jag sade i mitt tidigare inlägg anser jag att det här utgör
ett hot. Nu har vi hört rapporter om hur delar av atomdrivna ubåtar har dum-
pats utanför Novaja Semlja och om nya provsprängningar. Det här är ett
oansvarigt förhållningssätt. Hur sker dessa provsprängningar? Vad kan de få
för effekter på oss i Norden? Här måste vi reagera.

Anf. 23 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för förtydligandet. Jag tror att vi
är eniga om att vi gemensamt skall kunna fortsätta att hjälpas åt med Sveri-
ges aktiva arbete för provstopp och kärnvapennedrustning. Jag fick inte rik-
tigt svar när det gällde uttrycket ”på sikt”. Men det kanske jag kan få den
här gången. Det gäller alltså om vi kan räkna med att Sverige skall föra
samma politik som tidigare när det gäller provstopp, dvs. att arbeta för att
så snart som möjligt uppnå ett provstoppsavtal.

Utrikesministern nämnde att det behövdes en serie initiativ för att komma
tillrätta med det hot som kärnvapen utgör. Låt mig nämna ett område där vi
från svensk sida skulle kunna agera. Jag håller med utrikesministern om att
risken för spridning är enorm, inte minst med tanke på de f.d. sovjetiska
kärnvapenteknikerna och forskarna. De är en stor skara, och de har dess-
utom blivit ombedda att söka sig arbete utomlands - vilket kan vara ganska
förödande.

Det finns en bra väg som skulle kunna initieras och ges stöd så att den
används. I USA har man undersökt miljömässiga effekter av kärnvapen-
framställning och över huvud taget uranframställning. Det har visat sig att
de miljömässiga effekterna är förödande, och man har beräknat att det kom-
mer att kosta ca 400 miljarder dollar för att återställa miljön i USA. Men all
teknik och kunskap finns inte för detta. Den kunskapen finns hos de ryska
teknikerna med erfarenhet från Tjernobyl och Kystym.

USA har nu anslagit en summa på, tror jag, 350 miljoner dollar i ett första
steg. En del av pengarna skulle kunna användas för att finansiera och avlöna

ryska tekniker och utveckla den teknik som skulle kunna komma också USA
till godo. Det vore bra om Sverige på något sätt kunde hjälpa till och säga
ifrån att här finns kloka idéer. Sverige kunde själv ta initiativ.

Jag blir orolig över de signaler som kommer från Sovjet om att Sovjet på
nytt funderar på att företa kärnvapenprov i Novaja Semlja. Jag vill gärna
höra utrikesministerns inställning. Jag utgår från att Sverige på nytt kommer
att reagera kraftigt om kärnvapenproven kommer att återupptas. Området
är mycket olämpligt för kärnvapenprov, det är de facto en osäker miljö, och
det kan bli direkta effekter för Sverige.

Min fråga kvarstår. Jag tolkar det utrikesministern sade som att regeringen
är beredd att aktivt på allt sätt verka för en kärnvapenfri värld - med alla de
initiativ jag nämnde tidigare. Kommer uttrycket på sikt att försvinna?

Anf. 24 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag kommer indimpande något sent
till denna debatt. Den tidigare debatten var något raskare än vad jag hade
räknat med.

Jag vill passa på tillfället att uttala min tillfredsställelse över att en del
oklarheter som har förekommit i debatten när det gäller svensk nedrust-
ningspolitik nu blir undanröjda. Det har förekommit en diskussion om huru-
vida Sverige skulle stå fast vid den höga prioriteringen av kravet på ett full-
ständigt provstopp. Jag tycker att det framgår tydligt av interpellationssvaret
och debatten att den höga prioriteringen står fast.

Den här frågan är viktig, eftersom kärnvapenprov i sig alltid utgör ett eko-
logiskt hot. Det finns inga rena, snygga och prydliga kärnvapenprov. De in-
nebär alltid en belastning på miljön, plus att de driver fram en kvalitativ ut-
veckling av kärnvapen, samt att det fortsatta bedrivandet av kärnvapenprov
gör det svårare att få respekt för icke-spridningsavtalet. Det här har redan
kommenterats.

Jag vill för vår del betona att det är viktigt att målet provstopp finns kvar.
Brister när det gäller provstopp får inte tas till intäkt för att inte utveckla
andra områden, t.ex. icke-spridningsavtalet. Vi har ingen anledning att un-
derstödja de försök som görs att skapa något slags länk mellan de två områ-
dena. Såväl provstopp som icke-spridning måste drivas på egna meriter.

Jag tycker att klarläggandet av den svenska linjen är mycket värdefull.

Anf. 25 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Jag har för avsikt, Ingela Mårtensson och Maj Britt Theorin,
att ta upp den fråga som ni nu har berört, nämligen om att det finns uppgifter
om nya ryska provsprängningar, i våra bilaterala samtal med den ryska fede-
rationen.

Jag avser inte att låta trycka om expertgruppens rapport. I den förs många
intressanta och värdefulla resonemang. Det är i dessa resonemang som dessa
ord har förts in. Det är däremot alldeles klart att regeringens politik är att
frågan om provstopp är mycket viktig. Regeringen kommer att driva vidare
de initiativ som redan har tagits inom ramen för CD. Vi kommer naturligtvis
att i New York fortsätta att verka i linje med det vi tidigare har diskuterat,

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

dvs. en enighet om möjligheten för oberoende forskare att få tillträde till
provområdena.

Maj Britt Theorin tog upp en tanke i den viktiga icke-spridningsdiskussio-
nen. Den gäller människor, experter, vapen, alla former av teknologi och
kunskap. Jag vill peka på det initiativ som tas av Amerika, EG och förhopp-
ningsvis också Sverige för att upprätta ett internationellt forskarcentrum i
Moskva. Sverige har uttryckt intresse att få vara med i forskarcentret, bl.a.
för att få möjlighet att påverka inriktningen av centrets arbete. Det innebär
att Sverige måste vara med och bidra med pengar, och det är Sverige villigt
att göra.

Tanken är att centret skall kunna göra denna typ av sammankoppling mel-
lan möjliga arbetsuppgifter och forskningsuppgifter i olika länder. Här borde
även Maj Britt Theorins tanke kunna passa in.

Jag tycker att vi skall vara mycket uppmärksamma på kärnsäkerheten i vid
bemärkelse. Det är en stor uppgift för oss i Sverige. Det är därför jag har
tillsatt expertgruppen, som direkt arbetar med frågan vad Sverige kan göra
för att på alla sätt försöka hjälpa till i de klart uttalade nedrustningsansträng-
ningar som pågår men också ta hand om de svåra problemen. Jag vill även
nämna destruktion och omhändertagande av kemiska vapen där jag tror att
Sverige har möjlighet att hjälpa till.

Anf. 26 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Fru talman! Det var ett positivt besked att Sverige är beredd att ta upp
frågan om de fortsatta provsprängningarna i Novaja Semlja. Sprängningarna
har ju som sagt en stor påverkan på oss som bor i Norden.

De bilder som har framkommit visar på det ansvar som tas i området, och
det pekar verkligen på att vi bör ta frågan på allvar.

Jag var nyligen på Militärhögskolan i Stockholm och lyssnade på ett före-
drag om en amerikansk forskare som hade varit i kustområdet vid Novaja
Semlja. Militära fartyg förföll helt och hållet och rostade, och dessa var alltså
synliga.

Vad man sedan har dumpat ute i havet kommer vi att få rapport om. Det
kan man inte se på bilder. Men hela situationen är skrämmande.

Om man nu tar upp frågan om provsprängningar bör man också ta upp
frågan om Chetek, det projekt som finns om att spränga kärnvapen i Novaja
Semlja och att man också skall spränga kärnavfall osv. och ta hand om det
på det viset. Vi bör också få reda på vad detta innebär. Vad är det för avfall
man skall spränga? Det kan också ha påverkan på vår situation. Jag vill där-
för be utrikesministern att även ta upp frågan om Chetek.

Anf. 27 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag vill till en början säga att jag är mycket glad över att denna
debatt har kommit till stånd. Det har förekommit en hel del missförstånd
när det gäller expertgruppen, och jag är glad över att utrikesministern har
markerat vad som är en tjänstemannaprodukt och vad som är regeringens
politik.

Jag är också mycket glad över att utrikesministern klart säger ifrån att re-

geringen kommer att ta upp detta i bilaterala samtal, vilket är viktigt att göra
med alla parter när möjligheten finns.

Samarbete är utomordentligt bra, och man kan komma väldigt långt. Men
man får aldrig glömma att man också måste ställa krav. Det får aldrig bli så
att den starkaste motparten bestämmer dagordningen. När de säger: Vi vill
inte - då får vi inte böja oss för det.

Det tror jag heller inte utrikesministern menar. Men jag vill ha sagt att
det är oerhört viktigt att Sverige driver på i denna fråga, trots att USA och
Frankrike säkert inte är villiga att ställa sig bakom ett kärnvapenprovstopp.

Det finns inget annat reellt motiv för kärnvapenprov än att utveckla mer
raffinerade kärnvapen. Jag håller med utrikesministern om att situationen i
dag är helt förändrad. Det finns inte längre några motiv för dessa kärnvapen-
prov. Det har påbörjats en kärnvapennedrustning, och det finns inte några
motiv för att utveckla mer raffinerade kärnvapen. Argumentet från de
starka kärnvapenmakterna har fallit sönder, och det bör man också använda
sig av.

Jag är glad för denna debatt, och jag är glad för svaret. Jag önskar utrikes-
ministern lycka till i sitt aktiva arbete för att stoppa kärnvapen.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1991/92:126 om resursbrister i sjukvården

Anf. 28 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Pontus Wiklund har frågat mig om jag anser att det är angelä-
get med ett nationellt organ som granskar och bedömer patienters och anhö-
rigas klagomål på bristande sjukvårdsresurser.

Sjukvårdshuvudmannen skall enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
erbjuda en god hälso- och sjukvård. Bl. a. skall patientens trygghet i vården
och behandlingen tillgodoses. Den som anser sig ha blivit illa behandlad
inom vården har möjlighet att vända sig till socialstyrelsen, som utövar den
statliga tillsynen över hälso- och sjukvården, eller till hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, vilket Pontus Wiklund också framhållit. Vårdbehövande kan
emellertid också vända sig till landstingens förtroendenämnder, som skall
främja kontakten mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen samt
förmedla den hjälp till en patient som förhållandena kräver.

Förtroendenämnder finns sedan den 1 juli 1980 på försök i varje landsting
och kommun som inte ingår i ett landsting. Nämndernas verksamhet omfat-
tar all somatisk och psykiatrisk vård som landstingen och de landstingsfria
kommunerna ansvarar för enligt hälso-och sjukvårdslagen. Förtroende-
nämnderna skall förmedla information och ge stöd och hjälp i olika former
till patienten. En förtroendenämnd skall vidare verka för att patienternas
rättigheter tas till vara och deras integritet skyddas. Den har också till upp-
gift att för de ansvariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett visst
område.

Förtroendenämndsverksamheten fyller en viktig funktion inom hälso- och

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

sjukvården genom att främja kontakterna mellan patienter och hälso- och
sjukvårdspersonal samt genom att informera och hjälpa patienter.

Jag vill här meddela att regeringen i går - på min föredragning - beslutade
att till riksdagen överlämna en proposition om förtroendenämndsverksam-
het inom hälso- och sjukvården, vari bl.a. föreslås att denna verksamhet
skall permanentas.

Som bakgrund till Pontus Wiklunds förslag om ett nationellt organ för att
behandla klagomål över bristande sjukvårdsresurser ligger emellertid påstå-
endet att gapet ökar mellan angelägna behov av meningsfull sjukvård och
tillgängliga resurser att ge sådan vård. Vidare pekar Pontus Wiklund på att
patientens inflytande över sin vård är starkt begränsat.

Jag tror för min del inte att lösningen på dessa problem består i att skapa
ett nationellt kontrollorgan. Vi måste i stället genomföra reformer inom häl-
so- och sjukvården bl.a. med avseende på dess finansiering och organisation.
Härigenom ökar möjligheterna att hälso- och sjukvården blir så effektiv
inom ramen för de tillgängliga resurserna att ingen vårdbehövande skall be-
höva hamna utanför den eller bli styvmoderligt behandlad.

Patienten har emellertid ibland en svag ställning som konsument. Patien-
ten kan i många fall inte själv ställa en riktig diagnos och inte heller bedöma
om vårdpersonalens behandling är korrekt och om resultatet av den är rim-
ligt. I det professionella systemet har vårdpersonalen därför en stark ställ-
ning och kan ofta - i kraft av sitt stora kunnande - göra livsavgörande ställ-
ningstaganden för patientens räkning. Detta medför att det blir särskilt vik-
tigt att samhället genom särskilda system av regler och kontroller skapar ga-
rantier för att insatser som görs är professionella och väl grundade i medi-
cinsk vetenskap och erfarenhet.

Jag vill med anledning av vad jag här har sagt om patientens ställning i
vården meddela att regeringen i förra veckan fattat beslut om att tillkalla en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att dels analysera och bedöma hälso-
och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000, dels överväga hur hälso- och
sjukvården bör finansieras och organiseras på den övergripande samhällsni-
vån.

I den senare delen av uppdraget ingår bl.a. att se över hur den demokra-
tiska insynen i olika finansierings- och organisationsmodeller kan säkerstäl-
las. Härmed avses bl.a. att finna vägar att stärka patientens ställning i den
framtida hälso- och sjukvården.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att patienten i dag har möjlighet att
få sina rättigheter tillvaratagna och sin integritet skyddad bl.a. genom den
verksamhet som bedrivs av socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvars-
nämnd samt förtroendenämnderna. Den större översyn av hälso- och sjuk-
vårdens finansiering och organisation som nu inleds kan komma att resultera
i förslag om ytterligare insatser på detta område.

Anf. 29 PONTUS WIKLUND (kds):

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern för svaret. Det är i många
stycken utförligt och positivt, och jag kan instämma i mycket. Men det glider
förbi det min interpellation egentligen handlar om, nämligen att det finns
åtskilliga patienter med ”grå sjukdomar” som på grund av resursbrist inte får

rum i sjukvårdsapparaten eller som vårdas på för låg vårdnivå. När de påta-
lar detta kan de inte få sina klagomål objektivt bedömda. Jag skall åter-
komma till värdet i att kunna få det.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd liksom socialstyrelsen fullgör enligt
min mening på ett bra sätt sin huvudsakliga funktion i fråga om individtill-
syn, dvs. sjukvårdspersonalens yrkesutövning, det sätt på vilket den enskilde
utför sina åligganden. HSAN har där också en dömande roll.

Men när det gäller brister i systemet, exempelvis resursbrist, som inte kan
läggas någon enskild ur sjukvårdspersonalen till last, kan inte socialstyrelsen
eller hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd göra någon större insats. Detta
sagt även med vetskap om socialstyrelsens ambitiösa program Aktiv uppfölj-
ning, och med kännedom om socialstyrelsens regionala organs arbete, som
dock onekligen är ett steg i rätt riktning.

Det betyder heller inte så mycket i detta sammanhang att kommunerna
numera är skyldiga att göra anmälan enligt lex Maria. Detta sagt mot bak-
grund av ÄDEL-reformen och det sjukvårdsansvar som kommunerna nu-
mera har.

Sjukvårdsministern pekar speciellt på landstingens förtroendenämnder,
vilka funnits på försök sedan 1980 och nu skall permanentas och i samband
därmed få vidare funktioner. Enligt min bestämda uppfattning kan förtroen-
denämnderna inte fullgöra den uppgift jag efterlyser.

Förtroendenämnderna skall ju, som sjukvårdsministern säger, förmedla
kontakt, informera och hjälpa. Det är i och för sig bra, men de utgår vanligen
från det system som finns och de resurser som är givna vid tillfället - och de
resurserna kan variera mycket från tid till annan - och försöker att få nöjda
patienter och anhöriga inom de ramarna. Det lyckas de rätt ofta med. Men
de gör vanligen inte, såvitt jag vet, någon objektiv bedömning i de ärenden
jag har pekat på.

Min erfarenhet är att patienter och anhöriga, som framfört klagomål av
den art jag talar om, ganska snart resignerar. De får ingen framgång. Detta
har spritt sig. Det är i dag bara ett fåtal av dem som upplever en brist på
sjukvårdsresurser i en viss vårdsituation som svår som hör av sig till andra än
den vårdpersonal som också ser resursbristen som plågsam. Man vet att det
inte lönar sig att gå vidare. Det står en del om detta i maktutredningen som
kom för tre fyra år sedan.

Varför är det viktigt att man får sina klagomål objektivt prövade och be-
dömda? Dels betyder det givetvis mycket för den enskilde att från överord-
nad instans få veta att man har rätt och att klagomålen är befogade, dels finns
enligt min mening en moralisk dimension i detta.

Vi har en sjukvårdsorganisation där de allra flesta patienter i själva verket,
trots allt tal om valfrihet, har mycket små möjligheter att påverka sin vård
vare sig i planeringen eller i akuta situationer. Systemet är så upplagt att pa-
tienten styrs så att patienten passar in. Med detta avser jag den del i vården
som inte rör frågor på det professionella planet, något som givetvis profes-
sionen skall ha hand om.

Jag tror egentligen att sjukvårdsministern och jag är överens om detta.
Det som sjukvårdsministern utlovar är hoppfullt, nämligen att patientens
ställning skall stärkas i den framtida sjukvården, men vi är ännu inte där.

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Sedan vill jag ta fram ytterligare en speciell aspekt. Såväl den kommande
parlamentariska kommittén som skall analysera och bedöma sjukvårdens re-
sursbehov och finansiering som den parlamentariska kommitté som skall stu-
dera den svåra prioriteringsproblematiken skulle säkerligen vara betjänta av
ett bättre underlag när det gäller icke tillgodosedda sjukvårdsbehov än vad
som finns i dag. Köer är ju endast en liten del av problematiken. De finns
inom den mera tekniska och glamorösa sjukvården. Jag har länge drömt om,
och hoppats på, ett kvalitetssäkringssystem av befolkningsansvarsmodell.
Där kunde man få fram detta. Men sådant lär dröja.

Om allmänheten däremot får klart för sig att det finns en instans, ett or-
gan, dit man kan vända sig med klagomål på bristande sjukvårdsresurser -
det kan t.ex. gälla att man skickas hem från akuten när man tycker att man
borde bli inlagd, att man skickas hem för tidigt från vårdavdelningen när
man inte klarar sig hemma och att man inte får gå kvar på en specialistmot-
tagning på grund av att antalet besök måste reduceras osv - och om man då
vet att de klagomålen kan bli objektivt bedömda, så långt det går, skulle vi
få ett mycket värdefullt underlag till hur vi skall fördela sjukvårdens och
samhällets resurser.

Jag är medveten om att sanktionsmöjligheterna mot huvudmannen blir
begränsade, men jag ser icke detta som det viktiga, utan fast mer att patien-
ten kan få rätt och att vi får fram värdefulla fakta. Delar inte sjukvårdsminis-
tern den bedömningen?

Anf. 30 JOHAN BROHULT (nyd):

Fru talman! Ärade riksdagsledamöter! Det är inte så många här. Ärade
åhörare! Det finns några stycken här. Jag tycker att det är en mycket viktig
fråga som vi diskuterar. Det kan vara något för ansvarsnämnden och för för-
troendenämnden att bedöma klagomål om bristande resurser. Frågan är om
vi skall ha ett nytt organ eller om man i stället skall försöka få en bättre och
mer lättöverskådlig sjukvård.

Att patienter skickas hem för tidigt och att klagomål kommer på grund av
detta, är endast sådant som kommer att belasta läkare och sköterskor som
är fast i ett organisatoriskt system som inte tillåter att man behåller patien-
terna på sjukhusen så länge som skulle ha varit indicerat. Jag har diskuterat
detta flera gånger här i kammaren.

Grundproblemet är att sjukvården är kvantitativt otillräcklig. Jag vill där-
emot betona att den kvalitativt är mycket god och att personalen gör ett
mycket bra arbete på sjukhusen. Ett annat problem är att otillräckligheten
är ojämnt fördelad. Det kan gälla geografiskt, och den är också ojämnt för-
delad inom olika indikationsområden. Vissa indikationsområden med starka
företrädare har fått mer resurser än andra. Det behövs naturligtvis en kon-
troll, men det är ofta fel länkar i sjukvårdssystemet som blir angripna då nå-
got äger rum som inte borde äga rum. Jag tycker att vi i stället skall se över
systemet.

Jag anser att systemets fel är det dubbla huvudmannaskapet där ingen
känner totalansvar. Det har vi diskuterat. Landstingsmonopolet har vi också
diskuterat. Vi har också diskuterat avsaknaden av den fria etableringsrätten

för läkare. Den producentberoende sjukvården borde ersättas av en produ-
centoberoende sjukvård.

Fru talman! Jag vill här lämna några förslag. Det är förslag som överens-
stämmer med regeringsförklaringen - bara en sådan sak. Det är förslag som
förbättrar sjukvården. Det är förslag som inte kostar några pengar, utan
tvärtom skapar pengar. Det är förslag där åtgärderna är lätta att kontrollera
när det gäller kvalitet, tillgänglighet för patienten till sjukvården och efter-
levnad av bestämmelserna. Det är slutligen förslag som kommer att skapa
en del arbetstillfällen för bl.a. byggnadsarbetare. De har ju problem med
arbetslöshet nu.

Låt mig då nämna några förslag. Det första är att man skall avskaffa det
dubbla huvudmannaskapet. Här är ÄDEL-reformen ett steg i rätt riktning,
men den räcker inte. Om vi har en huvudman är verksamheten mycket lät-
tare att kontrollera. Då ligger ansvaret på en huvudman.

Jag tycker också att vi skall avskaffa landstingsmonopolet, precis som det
står i regeringsförklaringen. En etableringsfrihet för läkare gör att vi skulle
kunna använda sjukhusets resurser effektivare. En del av den privatsjukvård
som bedrivs utanför sjukhusen kunde då bedrivas inom sjukhusen. Då
kunde man göra operationer och ha mottagningsverksamhet där så var möj-
ligt. Då skulle vi få mycket bättre faciliteter och man skulle utnyttja optimal
teknik. Det skulle vara lättare att kontrollera, eftersom all verksamhet
skulle äga rum på sjukhusen. Sjukhuset skulle tjäna pengar, och dessa
pengar skulle naturligtvis solidariskt användas för att gagna produktionen,
dvs. till att producera bra sjukvård.

Nästa förslag är att göra sjukvården producentoberoende. Det har jag ta-
lat om förut, men droppen får urholka stenen. Rollen som finansiär och pro-
ducent bör skiljas åt. Detta bygger på ett nationellt försäkringssystem. Då
vill jag försiktigtvis än en gång påpeka att det inte är USA som jag tittar på,
utan vi skall kanske titta på den holländska modellen. Här kommer huslä-
karsystemet naturligt in. Det kommer naturligtvis att kosta läkarresurser och
därmed pengar. Därför är det viktigt att vi inte genomför husläkarsystemet
förrän vi har tillräckligt med doktorer. Jag är övertygad om att vi kan ha det
inom ett par år. Kostnaderna för dessa försäkringssystem skall naturligtvis
delas solidariskt, dvs. efter ekonomisk förmåga. Personer som inte har nå-
gon ekonomisk förmåga alls skall ändå solidariskt omfattas av försäkrings-
systemet.

Fru talman! Slutligen gäller det fri etablering av ålderdomshem. Det har
ansetts vara omoraliskt att tjäna pengar på åldringar, precis som det är omo-
raliskt att tjäna pengar på små barn. Men sjukvården blir faktiskt mycket
billigare om man avlastar den genom att ha effektiva ålderdomshem. Det
handlar också om servicehus och annat. Det finns en objektiv utredning från
Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi, och jag har försökt att visa kur-
vor på detta för några månader sedan. Där visas det klart att man tjänar
minst 100 000 kr. per patient av en typisk art. Detta är kombinerat med att
vården blir mycket bättre.

Vi skall naturligtvis också bygga ålderdomshem i offentlig regi. Då kan vi
kapa en del av arbetslösheten och samtidigt gagna sjukvården. Då konkurre-

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

rar offentlig sjukvård och privata ålderdomshem. Men de samarbetar också
solidariskt och kontrolleras effektivt. Samma krav skall gälla för båda.

Anf. 31 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Den interpellation som nu är föremål för behandling behand-
lar ett speciellt problem. Skall vi ha ytterligare organ eller institutioner för
att övervaka att vi har tillräckligt med resurser inom sjukvården i vårt land?
Den frågan har Pontus Wiklund i huvudsak uppehållit sig vid i sin kommen-
tar till mitt svar.

Johan Brohult har mera gått in på en av honom, och kanske många andra,
önskad reform inom sjukvårdssystemet i dess helhet syftande till att resur-
serna skulle kunna användas på ett bättre sätt, om jag tolkade honom rätt.

Låt mig till en början slå fast att hela ramen förvår diskussion är den gene-
rella välfärdspolitiken. Jag noterar med tillfredsställelse att Johan Brohult
ansluter sig till den genom att förespråka en finansiering som i huvudsak är
likartad med den vi har i dag, dvs. att finansieringen är obligatorisk och att
den tas ut efter ekonomisk bärkraft. Sedan kan vi organisera denna finansie-
ring på olika sätt, antingen som landstingsskatt, kommunalskatt, en obliga-
torisk sjukförsäkringsavgift etc. Det viktiga är inte namnet på det hela, utan
de grundläggande principerna bakom.

Inom ramen för denna generella välfärdspolitik har vi i vårt land valt en
decentraliserad modell när det gäller ansvaret för sjukvården. Det har för-
lagts ut till de olika regionerna via de svenska landstingen och de landstings-
fria kommunerna. Det går förstås att välja andra modeller. I Storbritannien
har man haft ett sjukvårdsförsäkringssystem liknande vårt med mycket av
produktionen i offentlig regi, men man har också koncentrerat beslutskapa-
citeten till huvudstaden i stället för att sprida den ut över landet.

Min grundläggande uppfattning är att man naturligtvis skall ha statlig till-
syn när det gäller kontrollen av systemet. Jag har nämnt det i mitt svar. So-
cialstyrelsen skall ägna sig åt den typen av uppgifter. Vi har byggt ut den på
senare år med de regionala enheterna. Dessa har nog större möjlighet att
hålla reda på vad som händer och sker i landet än om vi koncentrerar det till
Östermalm i Stockholm. Socialstyrelsen har ju mer gått in för det man kallar
aktiv uppföljning i olika sammanhang. Jag tror Pontus Wiklund nämnde det
också.

Dessutom finns det ett antal andra organ som jag har nämnt i mitt svar.
Frågan är egentligen om vi förutom dessa och förutom den demokratiska
debatten och de allmänna valen, där medborgarna kan ta ställning till om
man har gjort rätt eller fel i de olika landstingen, skall ha ett extra organ som
skall bedöma om det finns tillräckligt med resurser i de konkreta fallen. En-
ligt min mening bör man inte ha det. Där skiljer Pontus Wiklund och jag oss
åt.

Jag tycker att man bör bygga vidare på de organ som finns och att vi svårli-
gen, skulle jag vilja säga, skulle kunna ha ett nationellt organ som gick in
och sade att resurserna inom den och den specialiteten är alldeles för små,
utöver det som socialstyrelsen förstås gör i de konkreta fallen. Socialstyrel-
sen kan ju inom ramen för sin arbetsuppgift konstatera att otillräckliga re-

surser - eller vad det nu är - gör att en verksamhet sköts för dåligt. Detta
leder nästan alltid till rättelse i det konkreta fallet.

Om jag så använder den resterande delen av mitt utrymme till att kom-
mentera Johan Brohults synpunkter, även om de ligger något vid sidan av
interpellationen, vill jag säga att vi under kommande år säkert kommer att
diskutera frågan om det dubbla huvudmannaskapet. Jag vill bara peka på att
om man gör som Johan Brohult säger och som jag tror att hans parti föreslår,
så innebär det förstås att sjukhus av typen Södersjukhuset eller Karolinska
sjukhuset eller sjukhuset i Eskilstuna kommer att få drivas inte av en kom-
mun utan sannolikt av ett antal kommuner i någon form av kommunalför-
bund.

Så avskaffande av det man kallar det dubbla huvudmannaskapet inom
sjukvården leder sannolikt till att vi får, som i vårt östra grannland, en stor
mängd kommunalförbund som bedriver verksamheter som är för stora för
att kunna handhas av en enstaka kommun. Självfallet kan de allra största
kommunerna i landet - Stockholm, Göteborg och Malmö - driva akutsjuk-
hus, men det är nog inte så väldigt många fler som ensamma kan göra det.

Det man bör diskutera är förstås om detta leder till ett bättre resultat för
patienterna, till bättre insyn för medborgarna, till större möjlighet att ut-
kräva ansvar etc. De frågorna har jag tidigare, innan jag fick mitt nuvarande
Uppdrag, kommenterat i olika sammanhang och är givetvis fullt beredd att
fortsätta att diskutera dem.

På flera punkter är vi överens, t.ex. om önskemålet att få etableringsfri-
het. Regeringen arbetar på detta. Som alla vet arbetar vi också på att försöka
införa ett husläkarsystem, m.m. Parallellt med att det naturligtvis skall fin-
nas en god tillsyn, möjligheter att klaga, en bra patientförsäkring etc. skall
det genomföras en mängd reformer inom sjukvården, men dem har jag pre-
senterat i olika andra sammanhang.

Anf. 32 PONTUS WIKLUND (kds):

Fru talman! Låt mig först säga till Johan Brohult att visst ligger det mycket
i vad han säger om att avskaffa dubbla huvudmannaskap osv. Men vi är inte
framme där än. Det är bra direktiv, tycker jag, som har givits till den utred-
ning vi tidigare har talat om. Men även när vi har uppnått många av de saker
som Johan Brohult tagit upp kommer vi att behöva instrument för att an-
passa sjukvårdsapparaten till kundernas önskemål och behov. Jag tror att
det jag föreslår är ett viktigt sådant instrument, om det används på rätt sätt.

Jag konstaterar att sjukvårdsministern gav en liten öppning, när han sade
att vi skall bygga vidare på de kontrollorgan som vi redan har, och då vill jag
utveckla mina tankar ytterligare här.

Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande över tillsynsutredningens
betänkande betonat hur viktig tillsynsverksamheten inom sjukvården är och
framför allt kommer att bli - och måste bli. Tillsynen måste utvidgas och
förstärkas, framför allt verksamhetstillsynen som inte alls är utvecklad och
aldrig har varit det.

Eftersom det är ett starkt samband mellan verksamhetens och individer-
nas problem, tycker riksförsäkringsverket att tillsynen skall samordnas. Man

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

yrkar också på att det bör finnas en sanktionsmöjlighet mot producenter av
sjukvård.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande över samma utredning anfört i
stort sett samma synpunkter. Socialstyrelsen berättar att man i sin tillsynsroll
alltmer ägnar uppmärksamhet åt grundläggande orsaker till missförhållan-
den, med andra ord systemfel.

Även socialstyrelsen efterlyser möjligheten att sätta större press på ansva-
riga beslutsfattare, och man vill i framtiden jämställa sig med arbetarskydds-
styrelsen och yrkesinspektionen och alltså kunna förelägga vite.

Jag tar upp det här som tecken på att det hos socialstyrelsen kan finnas en
beredskap att utvidga sitt tillsynsansvar. Varför inte ålägga socialstyrelsen att
ta upp enskilda personers klagomål på utebliven vård eller vård på för låg
nivå, på grund av bristande resurser, då någon sjukvårdsanställd inte kan
göras ansvarig, och objektivt bedöma och registrera och redovisa detta och
kanske också få sanktionsmöjlighet?

Det här skulle kunna användas som ett av flera underlag - men ett viktigt
underlag-för organisation och resursfördelning i framtiden. Delar inte sjuk-
vårdsministern den uppfattningen?

Anf. 33 JOHAN BROHULT (nyd):

Fru talman! Jag vill bara framhålla att min önskelista, som delvis överens-
stämmer med många av de uppfattningar som framförts här, faktiskt innehål-
ler sådant som gör det lättare att utöva kontroll.

Här är det då fråga om hur pass snabbt det går. Om ett allmänt sjukförsäk-
ringssystem införs, kommer kontrollorganisationen att ligga inbyggd i detta,
precis som i alla försäkringssystem. Men om det dröjer väldigt lång tid, håller
jag med Pontus Wiklund om att då kanske det behövs ett extra kontrollsys-
tem.

Då är det väldigt viktigt, som Pontus Wiklund framhåller, att sjukvårds-
personalen inte skall hållas ansvarig för att man inte behåller patienterna på
akutsjukhusen, för då hamnar sjukhuspersonalen i kläm mellan olika upp-
fattningar från etablissemangets sida. Jag måste ta bestämt avstånd ifrån att
ett nytt kontrollsystem skulle få den funktionen.

Jag tycker att socialstyrelsen som kontrollorgan är alldeles utmärkt, och
om vi kan få de åtgärder som jag har talat om implementerade ganska
snabbt, tycker jag att under en övergångstid skulle den kontrollfunktion som
socialstyrelsen har kunna räcka till.

Anf. 34 MARGIT GENNSER (m):

Fru talman! Det har varit intressant att höra den här diskussionen. Till-
sammans med socialförsäkringsutskottets ordförande Gullan Lindblad har
jag ett förflutet när det gäller förtroendenämnderna. Vi ville avskaffa dem.
Vi ansåg att kontrollinstrument där det egentligen inte finns sanktionsmöj-
ligheter - och när det redan finns andra kontrollsystem - inte är särskilt
lyckade.

Sedan låg det en mycket större sak under vårt ställningstagande också, och
det är precis den som Johan Brohult har berört här. Man måste göra om sy-

stemet sä att det blir mer självkontrollerande, och då behövs inte någon sorts
administrativa ”konfliktutjämnare”, när resurserna inte är tillräckliga.

Jag tror att information skall föras upp till beslutsfattarna på ett annat sätt.
Kan vi se till att de som verkligen är verksamma i vården också blir besluts-
fattare på ett mera aktivt sätt, tror jag att de brister som Pontus Wiklund
talade om skulle försvinna.

Så jag skulle vilja säga att jag tycker att det är olyckligt att regeringen läg-
ger fram förslag om att permanenta förtroendenämnderna nu, samtidigt som
vi håller på att utreda de verkligt stora problemen inom sjukvården. Det är
tyvärr så att har man inrättat ett organ, kommer det sedan att finnas väldigt
många som försvarar det, även om det sannolikt blir ganska onödigt.

Sedan finns det en aspekt till som jag skulle vilja ta upp, och det är vårt
närmande till EG. Det kommer att betyda väldigt mycket på rättssidan. Vi
kommer sannolikt att få en litet annan inställning till skadestånd och skade-
ståndsrätt i Sverige än vi har nu. Inte så att jag tror att vi får den sjukliga
konstruktion som man har i USA, men vi kommer sannolikt att närma oss
vad man har på kontinenten och i Storbritannien.

Det påverkar också kontrollsystemet men på ett annat sätt och i en annan
dimension. Därför hade jag velat att vi skulle ta det här litet lugnt och se till
att göra det stora arbetet först. Sedan kunde vi klara av de små detaljerna.

Anf. 35 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Låt mig börja med det som sades sist. Regeringen har gjort
bedömningen att det inte är rimligt att år efter år, som har skett under hela
1980-talet, ha förtroendenämnderna som ett slags försöksverksamhet. Dess-
utom har tillkommit nödvändigheten av att lagreglera förhållandet vad gäller
motsvarande möjligheter inom kommunerna i samband med ÄDEL-refor-
men vid årsskiftet. Ett förslag har utarbetats, och jag räknar med att det
kommer att läggas på riksdagens bord nästa torsdag. Det behandlades av
regeringen häromdagen.

Frågan är vilka organ man skall ha. Man kan diskutera det. Jag har för
min del gjort bedömningen att det är värdefullt för svensk sjukvård att vi har
en statlig tillsynsmyndighet, att man inrättar regionala enheter och att det
finns en hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för de fall där det förekommit
något klandervärt, oavsett om det är av oaktsamhet eller uppsåtligt. Det gäl-
ler också den patientförsäkring som vi har haft sedan mitten av 1970-talet,
som gör det möjligt att få ersättning i de många fall där personer lidit skada
och det inte varit fråga om något uppsåt eller grov oaktsamhet. Till detta
kommer det som jag har nämnt några gånger, nämligen den allmänna demo-
kratiska debatten, möjligheten för partierna att vid allmänna vai framföra
uppfattningar om hur mycket man skall satsa på sjukvården och var man
skall göra det. Medborgarna har möjligheten att rösta på de partier de tycker
har de bästa förslagen. Till detta lägger vi nu på senare år glädjande nog en
alltmer ökande valfrihet för den enskilde patienten, större möjligheter att
välja verksamheter man tycker är bra och att välja bort verksamheter man
tycker är mindre bra.

Jag skall inte i dag ta upp den diskussion som Margit Gennser antydde
om skadeståndsrätten i framtiden. Under alla förhållanden delar jag hennes

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

uppfattning på en punkt, nämligen att det vore olyckligt om vi i Sverige gick
mot en situation som den Förenta staterna befinner sig i för närvarande när
det gäller skadeståndsrätten. Där ägnas mycket stora resurser åt tvister om
huruvida skadestånd skall utdömas eller inte. En hel del pengar som skulle
kunna användas inom sjukvården används i stället till advokatarvoden vid
konflikter.

Johan Brohult menar, om jag förstår honom rätt, att man med ett försäk-
ringssystem automatiskt skulle lösa alla kontrollproblem. Det tror jag inte
är fallet. Alla verksamheter av detta slag, oavsett om de organiseras som
försäkringssystem eller finansieras via kommuner och landsting, kommer att
kräva någon form av kontroll. De många skandalerna i exempelvis Förenta
staterna inom reell vårdverksamhet visar att det inte är någon automatik i
detta. Nu senast har vi fått rapporter från psykiatriska hem i bl.a. Texas. De
exemplen visar att det inte är någon automatik i detta, att ett försäkringssys-
tem skulle leda till kontroll, medan ett system av den svenska typen inte
skulle kunna klara av detta.

Johan Brohult snuddar också vid en annan fråga som ofta har varit uppe
i samhällsdebatten, inte minst hos personalen inom sjukvården. Det gäller
uppfattningen att sjukvårdspersonalen inte alltid skulle vara ansvarig för om
patienter skickas hem eller hur verksamheten bedrivs. Under mina år som
landstingspolitiker har jag mött den uppfattningen i diskussioner med perso-
nalen. Man har gärna velat att det skulle vara på det viset. Jag tror inte att
man kan vidhålla en sådan uppfattning någon längre stund. Personalen har
inflytande över mycket av den verksamhet som bedrivs, inte minst den per-
sonalgrupp som Johan Brohult själv har anknytning till, nämligen den
svenska läkarkåren. Det finns få i Sverige som har så stort inflytande över
hur arbetet läggs upp över huvud taget som de som är verksamma som t.ex.
klinikchefer. De stora resurser som satsas på svensk sjukvård kan användas
på olika sätt. Såväl politiker som andra har inflytande över detta.

Till sist vill jag säga till Pontus Wiklund att vi är överens om att tillsyns-
verksamheten kommer att behöva byggas ut. Regeringen skall på grundval
av den remissomgång som har varit ta ställning till på vilket sätt detta skall
ske. Jag tror också att det förhållandet att vi glädjande nog kommer att få
fler producenter inom vårdområdet under 1990-talet i vissa avseenden kan
öka behovet av tillsyn. Det skall vi försöka tillgodose på olika sätt. Men i
den huvudfråga som Pontus Wiklund har väckt i interpellationen har jag en
avvikande mening, nämligen när det gäller om man skulle ha ett särskilt stat-
ligt organ som i konkreta enskilda fall bedömde om resurserna skulle vara
större eller mindre.

Anf. 36 PONTUS WIKLUND (kds):

Fru talman! Jag delar i viss mån Margit Gennsers inställning till förtroen-
denämnderna. Den uppfattningen har jag haft i alla år - jag har också varit
tveksam. Jag har i många år suttit med i en styrelse som fick yttra sig över
förtroendenämnderna, och vi hade långa diskussioner. Jag vet också att de
kom till på förslag av socialstyrelsen och hälso- och sjukvårdens ansvars-
nämnd förslag. Dessa organ hade så många ärenden som de tyckte att de inte

var kompetenta att sköta. De ärendena skulle då hänföras till förtroende-
nämnderna.

Jag tror att förtroendenämnderna nu har fått en roll som är värdefull.
Vissa av klagomålen beror onekligen på bristande information eller svårig-
heter med kontakt. Där kan de fullgöra en bra uppgift. Dessutom har för-
troendenämnderna nu fått större områden att bevaka, nya uppgifter. Det gör
att det kan vara rimligt att de finns kvar.

Beträffande kontrollorgan i övrigt inom sjukvården är jag också nöjd med
det som finns och görs. Dessutom har vi den fördelen att vi i svensk sjukvård,
inne i sjukvårdsapparaten, av tradition har haft mycket höga ambitioner.
Det har gjort att problemen har varit relativt små, jämfört med i många
andra länder.

Precis som sjukvårdsministern säger, tror jag också att framtidens sjuk-
vård kommer att kräva mer av kontroll, inte minst sjukvård av den modell
som Johan Brohult skisserade, om det nu skulle bli en sådan modell. Det
kommer att krävas utvidgade kontrollfunktioner och även möjligheter att
sätta in sanktioner mot den som inte följer intentionerna i våra lagar och
politiska beslut, inte bara inom den medicinska delen.

Jag ser hoppfullt på att vi skall bygga ut detta. Vi skall inte göra byråkrati
av det. Jag tycker att det är viktigt att peka på den lucka som finns i dag. Vi
skulle alla ha glädje av om vi täppte till den. Det behövs inte ett nytt organ.
Det är vad jag har pekat på. Vi skulle kunna utvidga socialstyrelsens ansvar
i detta läge. Det vore det enklaste. Jag har förhört mig om de möjligheterna,
och det finns positiva röster för detta. Vi skall inte ha ny byråkrati, utan ett
utvidgat ansvar för socialstyrelsen.

I går fick vi höra att långtidsutredningen anser att vården och omsorgen
kan och bör öka i omfattning, men att man då förordar kompletterande fi-
nansieringsvägar. Om vi får större resurser kommer de problem som jag har
tagit upp att minska.

Jag har tidigare nämnt hur tacksam jag är för att vi i den utredning som nu
kommer i gång skall finna vägar att stärka patientens ställning. Det kommer
att minska problemen. Men det är synd att vi inte använder det instrument
jag pekar på. Vi får då ett värdefullt tillskott till det i själva verket svaga
planeringsunderlag man måste arbeta med när man drar upp riktlinjer för
framtidens sjukvård.

Fru talman! Låt mig säga att detta betyder mycket för de svagaste patien-
terna, de med svag autonomi som har sjukdomar i den grå skalan.

Anf. 37 MARGIT GENNSER (m):

Fru talman! Det var intressant att höra vad Pontus Wiklund sade. För-
troendenämnderna kom egentligen som ett svar på vissa symtom på problem
inom sjukvården. Det har varit fråga om en symtombehandling. Man har
inte gått in på orsakerna. Det är också vad Johan Brohult har framhållit här.

Om vi hade kunnat börja om från böljan hade jag hellre sett att ansvaret
vidgats för socialstyrelsen och särskilt den regionala organisationen och att
vi gjort de stora systemförändringarna. Sedan måste man ha någon form av
kontrollorgan. Då hade man kunnat se efter hur det skulle struktureras i det
nya systemet. Nu får man en ny utväxt, som har en konstig roll. Det kommer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 81

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

att leda till problem i framtiden. Det var det jag påpekade. De problemen
var kanske i och för sig redan skapade när man inledde försöksverksamhe-
ten. Jag har alltid tyckt att det har varit fel att ha försöksverksamhet med
organisatoriska lösningar. Det är möjligt att det här finns juridiska aspekter
som man måste ta hänsyn till. Jag beklagar det i så fall.

Jag brukar alltid tala historia, gå tillbaka till hur system kommer till. Man
skall komma ihåg att USA:s försäkringssystem på vårdområdet bildades på
grund av ett misstag. Man fick stora problem, egentligen beroende på att
man hade lönekontroll. Försäkringar innebar det enklaste sättet för företa-
gen att fuska. De gav folk sjukförsäkringar. Man fick ett försäkringssystem
som blev litet felaktigt.

Detta späddes på av den federala makten, som gav Blue Shield- och Blue
Cross-systemen monopol.

Låt oss alltså inte dra några generella slutsatser beträffande försäkrings-
system på grundval av att man har gjort vissa historiska misstag i USA.

Anf. 38 JOHAN BROHULT (nyd):

Fru talman! Också jag vill kommentera dessa försäkringssystem och fram-
hålla att jag inte anser att försäkringssystemen är självkontrollerande. Vad
jag har sagt är att jag till skillnad från Pontus Wiklund tror att de är lättare
att kontrollera än den gängse sjukvården. Det beror på att dessa försäkrings-
system skall bygga på en producentoberoende sjukvård, där rollerna som
producent och finansiär skiljs åt. Därför får patienten i dessa system en star-
kare ställning.

USA nämndes igen, och jag vill än en gång framhålla att jag bestämt tar
avstånd från den typ av försäkringssystem som där finns. Beträffande USA
kan jag berätta det senaste, en skräckhistoria om en läkare som blivit anmäld
många gånger, till en kostnad av några miljoner dollar varje gång. Han felbe-
handlade då sig själv och anmälde sig själv med krav på några miljoner dollar
för att han hade blivit felbehandlad. Han fick rätt och han fick några miljo-
ner dollar.

Sådant skall vi inte ha hit. Tro inte att jag står för detta!

Vidare menade Bo Könberg att jag kanske pratade i egen sak när jag
tyckte att läkarna blir för mycket kontrollerade. Jag vill med anledning av
det säga att vi läkare naturligtvis skall kontrolleras, men att jag känner att vi
ibland är litet orättvist utsatta i ett system där vi skulle vilja ta hand om pa-
tienten på ett bättre sätt än vad vi har möjlighet till.

Jag har i min hand ett papper med en skiss av en kurva, vilket jag inte kan
visa för kammaren men som de som är nära talarstolen kan se. På skissen
anges dels ett antal patienter som skall skickas hem, dels ett antal patienter
som definitivt skall läggas in. Dessutom finns där en gråzon bestående av
patienter som kunde skickas hem, men som också kunde läggas in.

Många som befinner sig i gråzonen kan säga sig att de naturligtvis borde
ha blivit inlagda. Mot detta kan sägas att det inte finns möjlighet att lägga in
alla patienter i gråzonen - det är kanske 100 personer. Men i det enstaka
fallet kan det inte bevisas att det inte fanns en plats på sjukhuset för just den
aktuella patienten. Då kan jag utpekas, och det tycker jag är orättvist.

Jag vill gärna bli kontrollerad, men jag vill bli kontrollerad på ett sjyst sätt.

Jag tackar Margit Gennser för att hon säger att jag har framhållit att det
här gäller en symtomatisk företeelse. Det är fråga om symtomen, men vi
skall angripa orsaken. Sjukvården är bra, men i vissa fall är den kvantitativt
otillräcklig, och låt oss då arbeta med den frågan.

Talmannen anmälde att Pontus Wiklund anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 39 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Med anledning av Johan Brohults förevisning av en skiss i A 4-
format för oss som närmast är inblandade i debatten kom jag att tänka på
Hasse Alfredsons klassiska sketch om ringaren, där de som var närmast in-
tresserade av frågan kunde samlas i predikstolen. I dag underlättades före-
visningen av att vi inte är så många.

Jag kommenterade inte Johan Brohult för att han talade i egen sak utan
mera på temat att det enligt min mening blir en litet steril debatt inom svensk
sjukvård, om man mellan dem som fattar beslut om den totala resursfördel-
ningen, politikerna, och personalen får ett ställningskrig, där den ena påstår
att den andre har fel. Det var det som jag menade med mitt föregående in-
lägg på denna punkt.

Jag har inte heller hävdat att vare sig Johan Brohult eller Margit Gennser
skulle vara anhängare av det amerikanska systemet. Jag vet sedan tidigare
att Margit Gennser inte är det, och Johan Brohult har försäkrat att han är
för en politik som innebär att vi skall fortsätta att ha ett obligatoriskt system
för sjukvård i Sverige och att avgifterna inte skall tas ut efter inkomst utan
efter risk. Jag tror honom när han säger detta.

Jag nämnde det amerikanska exemplet för att bevisa bara en enda sak,
nämligen att det inte är givet att försäkringssystem leder till en bra kontroll.

Margit Gennser framhöll att man inte skulle dra några generella slutsatser
från det amerikanska exemplet. Hon karakteriserade det som har hänt i
USA som ett historiskt misstag, och det är lätt att hålla med om det. Det har
också lett till att man har kvar ett system som inte är obligatoriskt.

Förenta Staterna är det enda industrialiserade land som inte har valt en
obligatorisk modell. Man kan av detta dra några slutsatser. Man kan för det
första göra den självklara iakttagelsen att inte alla är med i systemet. Många
tiotals miljoner hamnar utanför sjukförsäkringssystemet. För det andra
tycks ett frivilligt sjukförsäkringssystem inte vara en garanti för låga kostna-
der, eftersom Förenta Staterna är det land i världen som lägger ned den
största andelen av sina gemensamma resurser på sjukvården.

Däremot vill jag inte från detta exempel dra slutsatser om försäkringssys-
tem som är obligatoriska. Den diskussionen får vi föra på en helt annan och
riktigare bas.

Fru talman! Eftersom jag har möjlighet att avsluta diskussionen vill jag
notera att jag tycker att det var bra att den togs upp. Det är en viktig fråga
som har ställts av Pontus Wiklund, nämligen hur vi ser till att det finns hygg-
ligt med resurser i svensk sjukvård och att pengarna används på ett bra sätt.
Jag har dock haft en från Pontus Wiklund avvikande mening vad gäller meto-
derna för att komma dit. Debatten om att dela ut långtgående befogenheter

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

till något statligt organ för att gå in i konkreta fall och tala om att resurserna
inte räcker får vi kanske anledning att fortsätta.

Svar på
interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1991/92:112 och 114 till skatteutskottet

1991/92:160 till bostadsutskottet

Motionerna

1991/92:Sf26-Sf30 till socialförsäkringsutskottet

1991/92:A13-A15 till arbetsmarknadsutskottet

8§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1991/92:126 Ändrade tillståndsregler för personaladministrativa personre-
gister

Konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU28 Kungl. hov- och slottsstaterna

Skatteutskottets betänkande

1991/92:SkU23 Ändringar i 19 § kommunalskattelagen

Justitieutskottets betänkanden

1991/92:JuU7 Sexuella övergrepp mot barn, m.m.

1991/92:JuU13 Anslag till justitiedepartementet m.m.

1991/92:JuU14 Anslag till justitiekanslern

1991/92:JuU15 Anslag till Svensk författningssamling m.m.

1991/92:JuU16 Anslag till åklagarväsendet

Lagutskottets betänkanden

1991/92:LU20 Anslag till patentverket m.m

1991/92:LU21 Anslag till kronofogdemyndigheterna

1991/92:LU22 Anslag till bokföringsnämnden, m.m.

1991/92:LU23 Ekonomiska föreningar, m.m.

Utrikesutskottets betänkanden

1991/92:UU9 Verksamheten inom Europarådet

1991/92:UU10 Nordiskt samarbete

1991/92:UU14 Vissa anslag m.m. inom utrikesdepartementets område

Socialutskottets betänkande

1991/92:SoU14 Kompensation till ensamföräldrar med anledning av slopad
skattereduktion

Trafikutskottets betänkande
1991/92:TU12 Köp av persontrafik

Näringsutskottets betänkanden
1991/92:NU17 Statliga företag
1991/92:NU18 Mineralförsörjning

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU10 Uppsägning av ILO-konvention nr 96 angående avgiftskrä-
vande arbetsförmedlingsbyråer

9 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 19 mars

1991/92:145 av Gudrun Schyman (v) till socialministern om de hemlösas si-
tuation:

”Det finns mer än 5 000 hemlösa i Stockholm i dag. 1100 av dem är kvin-
nor och över 500 är uteliggare. Hjälp oss att ge dem en tallrik soppa, en
smörgås och någonstans att sova.”

Denna uppmaning riktar Stadsmissionen till allmänheten genom annonser
i dagspressen. Välfärdssystemet håller på att braka ihop och ”soppköks”-fi-
losofin kommer åter till heders, i välfärdslandet Sverige, år 1992, med en
borgerlig regering som satt upp ”valfrihetsrevolution” på den politiska dag-
ordningen! För mig är det en skam att inte alla människor kan garanteras tak
över huvudet och mat för dagen utan måste vara beroende av allmänhetens
allmosor.

De hemlösas situation har uppmärksammats av riksdagens socialutskott
under många år, genom enskilda motioner från olika partier och i skriv-
ningar riktade till regeringen i olika betänkanden.

I betänkandet 1989/90:SoU14 kan man läsa ”---Utskottet anförde bl.a.

att det delade motionärernas uppfattning om att det är ovärdigt ett välfärds-
samhälle att människor står helt utan bostad och att det också strider mot
syftet i vår sociallagstiftning.”---”Utskottet delade motionärernas upp-

fattning att det behövs ett starkare engagemang från bostadsmarknadens
parter beträffande missbrukarnas svårigheter att få en egen bostad och såg
med tillfredsställelse att socialstyrelsen avsåg att ta initiativ till överlägg-
ningar med parterna.”

I betänkande 1991/92:SoU2 kan man läsa: ”Utskottet har vid ett flertal
tillfällen uttryckt sin oro över situationen med de många bostadslösa i sam-

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

hället. Det rådande förhållandet är enligt utskottets mening oacceptabelt.” -
— ”Utskottet noterar i sammanhanget att den nya regeringen i regerings-
förklaringen uttalat att bostadspolitiken skall inriktas på att alla skall ha möj-
lighet till en bra bostad till ett rimligt pris.”

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

1. Delar socialministern socialutskottets uppfattning att dagens situation,
med ett ökat antal hemlösa, strider mot syftet i vår sociallagstiftning?

2. Om svaret på frågan är ja, vad tänker då socialministern göra för att rätta
till situationen?

1991/92:146 av Eva Zetterberg (v) till socialministern om narkotikamissbru-
ket bland invandrare:

I januari 1992 redovisade socialtjänsten i Stockholm en pilotstudie över
missbrukare som uppehöll sig kring Sergels Torg i Stockholm. Studien om-
fattade en grupp missbrukare som utvalts att vara så representativ som möj-
ligt för missbrukare som hade för vana att besöka platsen.

Studien visar att det finns ett relativt stort antal invandrare som inte nås
av den nuvarande narkotikavårdens verksamhet. Inom denna grupp finns en
betydande användning av heroin, delvis i form av rökning, men i ökande
grad också i form av injicering.

Den som har gjort studien, Abit Dundar, anser att invandrarnas narkoti-
kaproblem har en grogrund och förvärras på flyktingförläggningarna. Syss-
lolösheten och de långa väntetiderna kan antas vara en del av problembil-
den.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga socialministern:

1. Vad avser regeringen vidta för åtgärder för att förhindra spridningen av
narkotika på våra flyktingförläggningar?

2. På vilket sätt avser regeringen förbättra behandlingsmöjligheterna för in-
vandrare med narkotikaproblem?

3. Planerar regeringen att i detta sammanhang ta några kontakter med in-
vandrarorganisationerna?

1991/92:147 av Sten Andersson i Malmö (m) till statsrådet Ulf Dinkelspiel
om den framtida utrikeshandeln om Sverige står utanför EG:

- EG klarar sig utan Sverige, men Sverige klarar sig inte utan EG!

Tyvärr har EG-debatten i stort handlat om överstatlighet, ministerråd och
annat som för många medborgare ter sig både tekniskt och svårbegripligt.
De praktiska konsekvenserna för Sveriges del om vi inte går med i EG har
inte varit framträdande i debatten.

EG är en sammanslutning - på gott och ont - av olika länder där man gi-
vetvis i första hand kommer att se till de egna medlemmarnas intressen. Att
EG skulle gynnsamt särbehandla och bibehålla fördelaktiga avtal med ett
land som inte är medlem är orealistiskt.

Svenska folkets välstånd beror till stor del på vår handel med EG-län-
dema. Om vi beslutar oss för att inte bli medlemmar i EG måste vi samtidigt
acceptera betydande svårigheter för exporten till EG. Den marknad vi då

förlorar kommer att leda till ett försämrat ekonomiskt och socialt välstånd
för många i Sverige.

Hur påverkas Sveriges utrikeshandel och vilka strategier kan utvecklas i
det fall vi inte blir medlemmar i den europeiska gemenskapen?

1991/92:148 av Per Stenmarck (m) till justitieministern om våldsbrottslighe-
ten:

Under den senaste tiden har vi kunnat konstatera att ett antal grova brott
har begåtts och att det inträffade har väckt uppmärksamhet över hela landet.
Det har rört sig om människor som har blivit hänsynslöst dödade eller utsatta
för grovt våld.

Vi har kunnat läsa hur de som har gjort sig skyldiga till dessa grova brott
antingen har gått helt straffria eller har fått uppseendeväckande låga straff.
Detta har med rätta gjort många människor utomordentligt upprörda.

Kung Carl XV:s valspråk, ”land skall med lag byggas”, måste fortfarande
vara ett fundament för vår samhällsordning. För att brottslighet skall kunna
bekämpas, måste lagarna vara väl förankrade i det allmänna rättsmedvetan-
det. Man måste känna det stöd för den allmänna rättsordningen, som följer
av att den som bryter mot lagen får ett kännbart straff.

Allra allvarligast är brott mot andra människors liv, hälsa och frihet. Mot
dessa brott måste samhällets reaktion vara stark. Det är också mot dessa
brott som man kan finna stränga straff i 3 kap. brottsbalken.

Domar, som avkunnas av svenska domstolar, förmedlar ett viktigt bud-
skap till allmänheten. De visar hur domstolarna tolkar och tillämpar lagen.
Allmänheten får veta, genom straffets längd och rättens domskäl, hur allvar-
ligt ett brott är.

Åklagare har offentligt uttalat sin irration över att domstolarna nästan re-
gelmässigt, när det gäller denna typ av brott, frikänner eller utdömer straff
i straffskalans nedre skikt.

När en dom innebär att en våldtäkt inte ger längre straff än två och ett
halvt år om den sker relativt snabbt, undrar många om domstolen dömt rätt
eller om lagen är fel enligt det allmänna rättsmedvetandet. Den som skjuter
en medtrafikant för att denne kört om honom, döms till ett års fängelse. En
rattfyllerist som kör ihjäl tre kvinnor får sex månader.

Det är inte minst mot denna bakgrund som allmänhetens kraftiga reaktion
skall ses. Det finns få saker som skulle skada vårt rättssamhälle så svårt, som
om allmänheten förlorar tilltron till vårt rättssystem, att staten inte klarar att
upprätthålla ordningen och tryggheten och att domstolarna inte har ambitio-
nen att hänsynslösa våldsbrott skall rendera straff i straffskalans övre skikt.

Förutom allmänhetens uppfattning, måste man också ta hänsyn till hur
den dömde själv uppfattar domen. En dom i straffskalans lägre skikt kan inte
gärna uppfattas på annat sätt, än att rätten inte anser brottet särskilt allvar-
ligt. Är detta det budskap som samhället vill förmedla till den skyldige?

I vårt rättssystem är det en grundläggande tanke, att den styrande och den
dömande makten skall vara skilda från varandra. Detta begränsar möjlighe-
terna att ”ta domstolarna i örat”, ett krav som annars har framförts. För nu
är måttet rågat!

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Avser justitieministern föreslå straffskärpningar i brottsbalken för att
våldsbrottslingar i fortsättningen skall dömas till straff som står i rimlig pro-
portion till de begångna brotten?

1991/92:149 av Kenneth Lantz (kds) till statsrådet Bo Könberg om vårdsek-
torn:

I kommunallagen 9:7 kan man utläsa ”att ledningen måste kunna värdera
vad man får ut av insatta resurser, inte bara att budgeterad ram hållits”.
Detta kräver en kontroll och uppföljning som skapar produktionsinsikt och
i sin tur ger förutsättningar för prioriteringar mellan olika delar av produk-
tionen.

Efterfrågan på sjukvård ökar samtidigt som kunskapsutvecklingen inom
vårdområdet kan förväntas medföra att flera sjukdomstillstånd framgångs-
rikt behandlas, ofta med resurskrävande behandlingsmetoder. Kraven på att
kunna göra väl underbyggda prioriteringar kommer framgent att bli allt
större.

Det måste gå att värdera vad man får för pengarna, inte bara att i bästa
fall konstatera att de räcker.

Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet: Hur skall man annars kunna
fördela begränsade resurser?

- Hur tänker regeringen agera så att vi skulle kunna få fram mätinstrument
för att utvärdera vården?

- Skall primärvården i framtiden få resurserna för att sedan få möjlighet att
köpa tjänster från länssjukvård eller annan vårdgivare?

- Hur kan vi öka produktionsinsikten och få en bättre uppföljning gentemot
patienten?

1991/92:150 av Gudrun Schyman (v) till socialministern om kvalitetskraven
inom sjukvården:

Privata sjukhus och operationskliniker har under de senaste åren vuxit
upp som svampar ur jorden. Men den privata sjukvården är ett laglöst land
där det inte finns regler - varken för hur en privat operationsklinik skall vara
utrustad eller vilka ingrepp en läkare får eller inte får göra.

Den privata vården har vuxit ut alltför vildsint och liknar i dag rena Vilda
Västern. Vi vet vilka höga krav den offentliga vården ställer på sin verksam-
het, och kraven borde vara lika höga på den privata sidan, säger en läkare
inom den privata vården.

- Det är ju märkligt att vi skall behöva begära kontroll, men myndighe-
terna och lagstiftningen har inte hängt med, de har inte förstått vad som hän-
der inom den privata sjukvårdssektorn nu när den släpps fri, säger en annan.

Grundtanken i det nya sjukvårdssystemet är att patienten skall bli konsu-
ment, men hur skall man kunna vara en tuff och bra konsument när man inte
vet vad det finns att välja på och när man inte vet vad som är bra eller dåligt,
eller vilka krav man kan ställa? Någon varudeklarerad sjukvård finns inte i
dag.

Patienterna måste lära sig att ställa de rätta frågorna och de rätta kraven

i förväg, innan de blir sjuka. Detta måste göras utifrån något annat än att
annonserna är snygga och maten som serveras verkar god.

I de nya köp-säljsystem som nu raskt införs i allt fler landsting skall privata
och offentliga kliniker konkurrera. Vårdens pengar läggs på primärvårdsom-
råden eller särskilda beställarstyrelser som skall upphandla vård där de fin-
ner det billigast och bäst. Regeringens planer på ett nationellt sjukförsäk-
ringssystem, där pengarna skall följa patienten, kan innebära en formlig ex-
plosion för privatvården. Det kan komma att bli slagsmål mellan offentligt
och privat och mellan olika kliniker om skattebetalarnas pengar.

Det första jag vill veta som patient är om jag har rätt till sjukvård. Sedan
vill jag försäkra mig om att sjukvården är bra. För att detta skall vara möjligt
är det nödvändigt att utveckla kvalitetskontroller och metoder för kvalitets-
säkring. Detta saknas i dag.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

1. Tänker regeringen ta några initiativ för att införa kvalitetskontroller och
kvalitetssäkring inom sjukvården?

2. Tänker regeringen ta några initiativ vad gäller tillsynen av sjukvården så
att patienternas rättssäkerhet och integritet skyddas i de nya ”köp- och
sälj systemen”?

1991/92:151 av Bertil Danielsson (m) till civilministern om regionindelningen
av statliga myndigheter:

Många statliga myndigheter och verk har under senare år genomfört ge-
nomgripande organisatoriska förändringar. Inte minst gäller detta genom att
regionindelning införts.

Denna utveckling omfattar såväl statliga myndigheter som affärsdrivande
verk. Även andra organ genomgår en liknande omstrukturering.

Vägverket, televerket, banverket, skolverket, posten och SJ är på det re-
gionala planet indelade i regioner med regionkontor. Sjukvården är indelad
i sjukvårdsregioner. Till detta kan läggas att privata, näringslivs- och fackliga
organisationer också i många fall har genomfört regionaliseringar. Såväl det
militära försvaret som civilförsvaret är sedan länge indelat i försvarsområ-
den.

Besluten om organisationsförändringar har i vissa fall tagits av riksdagen,
i andra fall av berörd myndighet eller organisation. Länsstyrelserna har ännu
inte genomgått någon indelningsändring.

Anmärkninsvärt är att de olika organens regionindelning sällan samman-
faller geografiskt. I sydöstra Sverige har ingen av de ovan nämnda organen
samma geografiska indelning på regionplanet.

Detta förhållande gör att samarbetet mellan olika myndigheter försvåras.
Länsstyrelserna, som har att bevaka frågor inom ett stort antal ämnesområ-
den, har svårt att på ett effektivt sätt handlägga ärenden när de regionala
organen är splittrade i många olika regioner. Handläggningstiderna blir
långa och resurser förbrukas genom att kontakter måste tas med olika organ,
som har sina regionkontor i olika städer.

Riksdagens beslut om samordnad länsförvaltning har redan förfelats ge-
nom att viktiga funktioner flyttats från resp, län till regionkontor i andra län.

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

I debatten om Sveriges framtida anslutning till EG framhålles ofta nöd-
vändigheten av att större regioner än dagens län bildas. Härigenom skulle
olika delar av landet bättre kunna hävda sig gentemot olika regioner inom
EG.

Även om den statliga regionala indelningen kan ha betydelse inför EG-
inträdet får detta inte övervärderas. Det är inte främst administrativa grän-
ser som avgör vår förmåga att hävda oss i ett EG-perspektiv. Viktigare är att
näringsgeografiskt likartade områden samverkar och uppträder enat. Denna
målsättning är svår att uppnå genom den redan genomförda regionalise-
ringen av viktiga organ.

Länsindelningen är för närvarande föremål för förnyad utredning och
övervägande. Det hävdas att de nuvarande länen är för små och att någon
form av storlän måste bildas. Detta arbete försvåras genom den mängd re-
gionindelningar, vilkas gränser inte sammanfaller, som redan etablerats.

Det är en brist och ett allvarligt hinder för en länsindelningsreform och för
effektiv samverkan mellan myndigheter och andra organ att en långtgående
och splittrad regionindelning redan genomförts.

Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag till statsrådet Davidson
ställa följande frågor:

1. Har regeringen gjort några övergripande bedömningar av de samman-
lagda effekter som de ovan beskrivna regionindelningarna medför för
samverkan och samarbete med länsstyrelserna och andra organ?

2. På vilket sätt påverkar den splittrade regionindelningen arbetet med en
länsindelningsreform?

3. Avser regeringen att inför EG-anslutningen verka för att statliga myndig-
heter och affärsdrivande verk på regionnivå får enhetlig indelning med
inriktningen att hålla samman näringspolitiskt likartade områden?

1991/92:152 av Maud Bjömemalm (s) till kulturministern om förvar av barn
enligt utlänningslagen:

I den lagrådsremiss om ändring i utlänningslagen som regeringen nyligen
lämnat redogörs för en undersökning som rikspolisstyrelsen gjort. Under-
sökningen redovisar hur bestämmelserna om förvar av barn tillämpats före
och efter den 1 juli 1990.1 lagrådsremissen finns ingen redogörelse för hur
polisen har använt sig av möjligheten att ställa barn under uppsikt.

I förarbetena till nuvarande utlänningslag (prop. 1988/89:86) sägs ”att det
alltid måste övervägas om syftet med ett förvarstagande i stället kan uppnås
genom att barnet ställs under uppsikt”.

Socialförsäkringsutskottet skrev också i sina betänkanden 1988/89:SfU19
och 22 ”att barn alltjämt måste kunna tas i förvar i vissa fall. Detta gällde
enligt utskottets uppfattning endast i de fall detta var oundgängligen nödvän-
digt och sedan det noga övervägts om syftet med åtgärden inte kan nås ge-
nom att barnet ställs under uppsikt.” Utskottet vidhöll denna inställning i
sitt betänkande 1989/90:SfU19.

Min fråga till invandrarminister Birgit Friggebo är:

Hur har polisen använt sig av möjligheten att ställa barn under uppsikt?
Hur många barn har det gällt? Hur många gånger har det skett?

den 20 mars

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

1991/92:153 av Berith Eriksson (v) till statsrådet Bo Könberg om ÄDEL-re-
formen:

Äldre människor dör i förtid för att de skrivs ut för tidigt från landstingens
sjukhus. Redan sju veckor efter det att kommunerna tagit över ansvaret för
vården av färdigbehandlade äldre människor från sjukhusen kan vi i tidning-
arna läsa sådana rubriker.

Nu händer det som vänsterpartiet varnade för när ÄDEL-reformen ge-
nomfördes. Vi var oroliga för att den gråzon som tidigare fanns, när det
gällde vem som skulle ha ansvaret för äldre färdigbehandlade, skulle för-
vandlas till en än större gråzon som gällde gränsen mellan friska (färdigbe-
handlade) kommuninvånare och sjuka, dvs. de som skulle tas om hand av
landstingen. För vänsterpartiet blev mellanformen till en mystisk hybridvård
där många kunde komma i kläm. Vi befarar att detta nu håller på att hända
bara några månader efter ÄDEL-reformens införande. Kommunerna är inte
förberedda och därför dåliga på att organisera och ge medicinsk vård.

Till detta kommer kommunernas svåra ekonomiska situation, som rege-
ringen nu ytterligare vill försämra genom den kraftiga indragningen av skat-
temedel på sju miljarder de närmaste åren. Vår bedömning är att detta ytter-
ligare kommer att försvåra för kommunerna att ge en god hemsjukvård.

Jag vill därför fråga statsrådet följande:

1. Vad kommer regeringen att göra för att gamla människor inte skall dö i
förtid på grund av bristerna i hemsjukvården?

2. Vad kommer regeringen vidta för åtgärder för att reglera ansvaret mellan
landstingen och kommunerna när det gäller äldre och handikappades rätt
till sjukvård?

3. Kommer regeringen att stå fast vid beslutet om att hålla inne kommuner-
nas skattemedel trots kommunernas stora ekonomiska problem?

10 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 19 mars

1991/92:512 av Sten Östlund (s) till arbetsmarknadsministern om anställ-
ningstryggheten på fartyg:

Med anledning av den promemoria om en ny svensk sjöfartspolitik som
kommunikationsdepartementet offentliggjorde den 16 mars vill jag ställa
följande fråga till arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund:

Avser arbetsmarknadsministern att föreslå lagregler som tar bort anställ-
ningstryggheten för sjömän på svenska fartyg i särskilt register?

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

1991/92:513 av Lennart Fremling (fp) till kommunikationsministern om tra-
fiksäkerhetsverkets uppgifter:

Regeringen har utsett en ny styrelse för trafiksäkerhetsverket (TSV), där
det är en kraftig övervikt för intressenter för lastbilstrafiken. Man kan befara
att det blir svårt att skärpa de fordonstekniska säkerhetskraven på tunga for-
don och att över huvud taget hävda allmänna säkerhets- och miljöintressen
som kommer i konflikt med transportbranschens ekonomiska intressen.

Jag vill därför fråga kommunikationsminister Mats Odell:

Vad avser regeringen att göra för att samhällets berättigade intressen verk-
ligen skall kunna göra sig gällande inom det område som TSV har att sköta?

1991/92:514 avMargitta Edgren (fp) till statsrådet Beatrice Ask om skolhäl-
sovården:

Flera signaler på senare tid har gjort gällande att ansvaret för tillsynen
över skolhälsovården verkar vara oklart fördelat mellan skolverket och so-
cialstyrelsen. Aktuellt just nu är att ge skolsköterskorna återkoppling med
anledning av vaccinationsrapporten från våren 1991 och att planera för 1992
års rapport.

Ansvarig på skolverket har, enligt uppgift, uttalat att han hoppas att till-
synsansvaret skulle utövas av socialstyrelsen, och därmed har skolverket inte
rekryterat personal för uppgiften. Socialstyrelsen anser att den inte har det
operativa tillsynsansvaret för uppgiften. Skollagen anger att det ingår i skol-
verkets uppgifter att utöva tillsyn över skolhälsovården. Enligt min uppfatt-
ning måste skollagen följas, vilket innebär att skolverket bör utöva tillsynen.

Vilka initiativ ämnar skolministern ta för att klargöra ansvaret över tillsy-
nen så att skolsköterskor känner sig ha stöd av skolverket i sitt arbete?

1991/92:515 av Bruno Poromaa (s) till näringsministern om Ovako Profiler i
Luleå:

En av SSAB:s i Luleå största avnämare av stål är Ovako Profilers vals-
verk.

Som bekant så står Ovakos verksamhet i Luleå inför hotet om en snar ned-
läggning såvida inga åtgärder vidtas.

I förlängningen kommer nedläggningen att negativt också påverka
LKAB:s möjligheter att finna avsättning för sina produkter i första hand från
gruvan i Malmberget.

Mot denna bakgrund så vill jag fråga statsrådet:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att trygga en fortsatt pro-
duktion för LKAB om Ovakos verksamhet i Luleå läggs ner?

1991/92:516 av Åke Selberg (s) till näringsministern om Ovako Profiler i Lu-
leå:

Malm-, järn- och stålproduktion har historiskt sett varit en av grundförut-
sättningarna för Norrbottens näringsliv och utveckling.

Nu är denna för länet så viktiga näring hotad när Ovako Profiler läggs ner.
2 000 arbetstillfällen kommer då att undandras främst Boden -Luleå-områ-
det.

Därmed drabbas också verkstadsindustrin samt en rad underleverantörer
främst i form av småföretagare i regionen. Delar av området som berörs har
ett ensidigt näringsliv med stort beroende av offentlig sektor, varför effek-
terna blir långt mer kännbara, när industriproduktionen drastiskt minskar.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Kommer näringsministern att vidta de kraftfulla åtgärder som krävs för att
verksamheten vid Ovakos anläggningar i Luleå kan bestå?

1991/92:517 av Sten-Ove Sundström (s) till näringsministern om Ovako Pro-
filer i Luleå:

SKF har beslutat att lägga ner sin produktion vid Ovako Profiler i Luleå.
630 löntagare blir arbetslösa, och totalt beräknas 2 000 jobb försvinna som
en effekt av nedläggningen. Dessutom innebär beslutet att produktionen av
järnvägsräls upphör i landet. Det blir endast en tillverkare kvar i Europa
med de effekter som kommer att uppstå när en monopolsituation skapas.

För närvarande diskuteras förutsättningarna för att fortsätta produktion
vid valsverket med andra ägare. För att detta skall vara möjligt krävs ett ak-
tivt engagemang från bl.a. Svenskt Stål och näringsdepartementets sida.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

Är statsrådet nu beredd att vidta snabba åtgärder för att få till stånd en
fortsatt produktion vid valsverket i Luleå?

1991/92:518 av Leif Marklund (s) till näringsministern om Ovako Profiler i
Luleå:

Den nedläggning av Ovako Profiler i Luleå som den nuvarande ägaren
SKF beslutat om, är ett hårt slag mot en redan hårt prövad region.

En nedläggning av Ovakos produktion innebär att en stor del av föräd-
lingen av stålprodukterna i Luleå upphör. En minskad förädling innebär med
stor sannolikhet att konjunkturkänsligheten ökar och utslagning av resten av
vår stålindustri på sikt kan äventyras.

Vad som nu händer måste ses som ett stort nationellt intresse och därmed
en fråga för regeringen att ta ansvar för.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder som skapar förutsättningar för fort-
satt drift vid valsverket i Luleå?

1991/92:519 ay Åke Camerö (kds) till finansministern om ökade möjligheter
för folkrörelser att hyra statliga lokaler:

Det finns många statliga byggnader runt om i vårt land. Deras lokaler an-
vänds huvudsakligast dagtid (dvs. normal arbetstid) för ordinarie verksam-
het. Vissa lokaler, bl.a. samlingslokaler och gymnastiklokaler, är mycket at-
traktiva för våra folkrörelser. De vill gärna hyra dessa lokaler för kvällsakti-

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

viteter. Här finns således möjligheter till hyresinkomster under tider då loka-
ler ej utnyttjas. Då jag fått kännedom om en fin lokal som står tom vissa
kvällar och som föreningar gärna önskar hyra vill jag ställa följande fråga:

Vad avser statsrådet vidta för åtgärder för att ge folkrörelser ökade möjlig-
heter att hyra statliga lokaler för sin verksamhet?

1991/92:520 av RolfL Nilson (v) till kommunikationsministern om trafikin-
vesteringar i Skåne:

Regeringen känner väl till utvecklingen på den skånska arbetsmarknaden.
Det har länsstyrelserna och länsarbetsnämnderna sett till. Prognoserna pe-
kar på att Malmöhus län är på väg mot en arbetslöshet på 30 % inom bygg-
sektorn. Länsstyrelsen har presenterat en lista på vägar och järnvägar, som
bör tidigareläggas. En sådan satsning skulle kosta omkring en miljard kronor
och ge 1100 årsarbeten, indirekt ca 4 000.

Det viktigaste objektet är järnvägen Malmö-Ystad-Simrishamn. Elekt-
rifiering och upprustning beräknas ge omkring 1000 arbetstillfällen för 325
milj.kr. Inget skånskt projekt har tidigarelagts av regeringen!

Varför satsar inte regeringen på Skåne? Är skånska byggjobbare mindre
värda än andra?

1991/92:521 av Göte Jonsson (m) till statsrådet Bo Könberg om ändrade reg-
ler för förtidspension:

Vid Reumatikerföreningens årsmöte i Jönköping framfördes önskemål
om möjligheten att erhålla sjukpension till 25%. Reumatiska sjukdomar
omöjliggör ofta heltidsarbete. Morgonstelhet kan bl.a. vara en anledning till
detta. En kortare arbetsdag ger ökade möjligheter till fortsatt förvärvsarbete
och därav en högre livskvalitet. Möjligheten till 75 % arbetsdag och 25 %
sjukpension skulle förbättra livssituationen för många som inte kan arbeta
heltid.

Jag vill med anledning av detta fråga statsrådet Bo Könberg:

Är statsrådet beredd medverka till att förtidspensioneringsbestämmel-
serna ändras så att det blir möjligt att erhålla 25 % sjukpension?

1991/92:522 av Kenneth Lantz (kds) till kommunikationsministern om fram-
tida satsningar på infrastrukturen i södra Sverige:

Vi går mot en EG-anslutning. Om än inte med fasta och snabba steg, så
talar mycket för att vi kommer med i Gemenskapen. Detta kommer att inne-
bära stora förändringar för oss i Sverige. Vi kommer att tvingas tänka om på
flera olika områden. Vi kommer inte att kunna diktera vår omvärld, utan
måste med stor sannolikhet följa med i den gemensamma utvecklingen, på
gott och ont.

Därför tror jag det är viktigt med en flexibilitet inför framtida storinveste-
ringar. Vi kommer inom kort att fatta viktiga beslut angående infrastruktur-
satsningar i södra Sverige.

Hur tänker kommunikationsministern att agera för att vi skall kunna vara
så flexibla som möjligt i transportval från Skåne mot kontinenten?

1991/92:523 av Hans Karlsson (s) till utbildningsministern om SJ-rabatterna
för studerande:

Det s.k. CSN-kortet berättigar innehavaren till 50% rabatt bl.a. på resor
med SJ i andra klass. Från den 1 februari 1992 har SJ ändrat i sin taxe-politik.
Det innebär att SJ infört ett lägsta pris på kortare resor. På det priset lämnas
inte någon rabatt trots att det på CSN-kortet står tryckt att innehavaren er-
håller 50 % rabatt. Det är först på det pris som överstiger ”lägsta priset” som
denna rabatt på 50 % utgår. Det praktiska resultatet av denna taxeändring
blir kraftigt höjda biljettpriser för dessa studerande ungdomar.

Eftersom detta tillvägagångssätt från SJ inte synes stå i överensstämmelse
med avtalet mellan staten och SJ om reserabatter för studerande vill jag
fråga om utbildningsministern tänker vidta någon åtgärd.

1991/92:524 av Kent Carlsson (s) till socialministern om bostadsbidrag åt ho-
mosexuella ungdomar:

Riksdagen har uttalat att diskriminering av homosexuella skall upphöra.

I reglerna för bostadsbidrag till ungdomar utestängs homosexuella par
från möjligheten att få bostadsbidrag. Unga heterosexuella par har däremot
möjlighet att få bidrag.

Jag vill därför fråga socialministern:

Kommer regeringen undanröja denna diskriminering av homosexuella när
man senare i vår lägger fram sin proposition om regler för bostadsbidragen?

1991/92:525 av Kent Carlsson (s) till arbetsmarknadsministern om utflytt-
ningen av tjänsteföretag från Stockholmsregionen:

I budgetpropositionen (1991/92:100, bil. 11) redovisar regeringen det ar-
bete som sker i regeringskansliet med att förmå tjänsteföretag i Stockholms-
regionen att förlägga sina verksamheter till stödområdet.

Denna verksamhet påbörjades under den socialdemokratiska regeringen
i en tid då Stockholmsregionen var starkt överhettad och många företag led
brist på arbetskraft. Situationen har sedan dess förändrats radikalt. Arbets-
lösheten i Stockholms län uppgår nu till 31 000 personer och ökar snabbt.
Prognoserna pekar på att arbetslösheten i regionen kan vara uppe i 40 000
persorter vid årskiftet.

Att nu aktivt försöka få tjänsteföretag att flytta innebär bara en omflytt-
ning av arbetslösheten.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:

Är regeringen beredd att avbryta dessa insatser till dess att konjunkturen
vänder?

1991/92:526 av Axel Andersson (s) till kommunikationsministern om trafik-
ledsinvesteringar i Gävleborgs län:

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Med anledning av regeringens besked den 12 mars i år om fördelning av
statliga medel till väg- och järnvägsinvesteringar i landet, vill jag ställa föl-
jande fråga till kommunikationsministern:

När räknar kommunikationsministern med att E 4:ans upprustning genom
Gävleborgs län och snabbtågsförbindelsen Stockholm-Sundsvall blir fär-
diga?

1991/92:527 av Georg Andersson (s) till statsrådet Görel Thurdin om en järn-
vägstunnel under Öresund:

Enligt ingånget avtal är de svenska och danska regeringarna överens om
att en bro för såväl järnvägs- som vägtrafik skall byggas mellan Malmö och
Köpenhamn. Avtalet godkändes av Sveriges riksdag den 12 juni och av det
danska folketinget den 14 augusti i fjol. Avtalet har därefter ratificerats av
de båda regeringarna.

I en skrivelse från miljö- och naturresursdepartementet den 13 mars har
nu angetts riktlinjer och villkor för den miljöprövning av projektet som skall
ske. Redovisningen av denna skrivelse i massmedia har skapat intryck av att
departementet nu kräver förnyad utredning av ett tunnelalternativ. Ett så-
dant alternativ har som bekant redan avvisats av riksdagen och även förkas-
tats av den danska regeringen.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till statsrådet Görel
Thurdin:

Avser regeringen att fördröja genomförandet av broprojektet genom att
kräva en förnyad utredning av en järnvägstunnel under Öresund?

1991/92:528 av Georg Andersson (s) till kulturministern om gästarbetare:

Svensk invandrarpolitik har konsekvent avvisat tankar om ett gästarbetar-
system på arbetsmarknaden. Utlänningar som erhåller arbetstillstånd är där-
för tillförsäkrade samma rättigheter som svenska medborgare.

I en nyligen publicerad departementspromemoria föreslås emellertid att
man på svenska fartyg skall få rätt att anställa gästarbetare. Förslagets inne-
börd är att utländska medborgare diskrimineras i en rad avseenden.

Med anledning härav vill jag till kulturminister Birgit Friggebo som ansva-
rig för invandrarfrågor i regeringen ställa följande fråga:

Kommer regeringen att tillåta svenska företag att importera gästarbetare
som inte omfattas av samma rättigheter som svenska arbetare?

1991/92:529 av Doris Håvik (s) till socialministern om gästarbetare på
svenska fartyg:

I en nyligen publicerad departementspromemoria föreslås att man på
svenska fartyg skall få rätt att anställa gästarbetare. Förslagets innebörd är
att utländska medborgare diskrimineras i en rad avseenden.

Avser ministern att föreslå lagregler som diskriminerar utländska medbor-
gare på svenska fartyg vad gäller social trygghet enligt lag om allmän försäk-
ring?

1991/92:530 av Fredrik Reinfeldt (m) till näringsministern om mejerinä-
ringen:

Mejeriföretaget Arla har under flera år tillåtits skapa ett monopol i stora
delar av Sverige. Tillsammans med ett mindre antal övriga mejeriföreningar
kontrollerar Arla den svenska marknaden för de flesta mjölkprodukter.

På grund av bl.a. livsmedelslagstiftningen är det svårt att nystarta alterna-
tiv mejeriproduktion. Långa avstånd och importbegränsningar gör dessutom
att utländsk konkurrens saknas.

Under vecka 10 beslutade Arla att höja sina priser på den del av sortimen-
tet där företaget har monopol. Samtidigt meddelade övriga mejeriföreningar
att de beslutat att ej genomföra de aviserade prishöjningarna på mejeripro-
dukter. Mejeriföretagen NNP och Milko gick t.o.m. ut med ett gemensamt
pressmeddelande om detta besked.

Det beskrivna agerandet kan bl.a. ge misstankar om att det förekommit
samråd mellan föreningarna som är skadligt ur konkurrenssynpunkt.

Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att åstadkomma ökad pluralism
inom mejerinäringen i Sverige?

1991/92:531 av Thage G Peterson (s) till kulturministern om förekomsten av
demokratiskt intresse i tidningsutgivning:

I DN den 17 mars 1992 skriver kulturministern: ”När det gäller tidningar
gäller marknadens lagar. Var och en får ge ut en tidning, under förutsättning
att personen äger tillräckliga ekonomiska resurser för att gå i land med utgiv-
ningen.” Kulturministern hävdar att ”det inte finns något alls intresse för tid-
ningsutgivning”. Det är tydligen enligt kulturministerns filosofi marknadens
villkor som skall gälla med lönsamhet och utslagning. Inga speciella intres-
sen eller värden finns att skydda.

Jag vill fråga kulturministern om hon förnekar att det finns ett demokra-
tiskt intresse i tidningsutgivning.

1991/92:532 av Monica Öhman (s) till arbetsmarknadsministern om kollek-
tivavtalen för svenska fartyg:

Med anledning av det förslag till ny svensk sjöfartspolitik som lagts fram
av kommunikationsdepartementet vill jag ställa följande fråga till arbets-
marknadsministern :

Avser arbetsmarknadsministern att föreslå ingrepp i existerande svenska
kollektivavtal för svenska fartyg?

1991/92:533 av Monica Öhman (s) till kommunikationsministern om utloka-
lisering av bil- och körkortsregistret:

Under fjolåret beslöt länsstyrelsens styrelse om utlokalisering av bil- och
körkortsregistret från länsstyrelsens kansli i Luleå till Arjeplog, i syfte att
hjälpa en ort med mycket svår arbetsmarknadssituation. Vid kontakter som
länsstyrelsens tjänstemän tagit med departementet har man fått besked om

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 81

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

att inte göra något nu, eftersom en eventuell omorganisation av bil- och kör-
kortsregistret skall ske.

Mot den bakgrunden vill jag fråga kommunikationsministern om det verk-
ligen skall fungera på ett sådant sätt, att när vi försöker ta inomregionalt an-
svar blir vi stoppade av departementet.

1991/92:534 avEwa Hedkvist Petersen (s) till statsrådet Beatrice Ask om pri-
vata skolor:

Statsrådet har enligt tidningsuppgifter uttalat att hennes målsättning är att
bortemot var femte grundskoleelev skall gå i en privat skola vid slutet av 90-
talet, om hon får råda.

Jag frågar därför nu:

Är detta regeringens målsättning?

1991/92:535 av Ingela Thalén (s) till arbetsmarknadsministern om innebör-
den av visst uttalande om arbete åt ungdomar:

I ett pressmeddelande från arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund säger
han att det är ”dagdrömmeri” att tro att arbetsgivarna vill betala för att ung-
domar skall utföra arbete åt dem.

Med anledning därav skulle jag vilja fråga arbetsmarknadsministern vil-
ken slutsats han drar av påståendet att arbetsgivarna inte är villiga att betala
för utfört arbete.

1991/92:536 av Eva Johansson (s) till statsrådet Beatrice Ask om tidpunkten
för proposition om skolpeng:

I en konferensinbjudan till bl.a. utbildningsutskottets ledamöter vet SAF
att berätta att propositionen om skolpeng kommer snart.

Denna vetskap har inte gått att få bekräftad vare sig i riksdagen eller på
departementet.

Därför vill jag fråga statsrådet Ask om hon kan bekräfta SAF:s uppgifter
om att en proposition om skolpeng är att vänta snart.

1991/92:537 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Bo Lundgren om kilometer-
skatten vid ett svenskt EG-inträde:

I pressmeddelande från finansdepartementet med anledning av studien
”Sverige, EG och skatterna” görs flera uttalanden av skatteministern. Bl.a.
framhåller han i uttalandet att en generell slutsats av studien är att kilometer-
skatten måste slopas.

Enligt uppgift skall miljöansvariga inom EG ha visat stort intresse för
svenska miljöavgifter. Bl.a. överväger transport- och miljöansvariga inom
EG-kommissionen ett system liknande den svenska modellen för kilometer-
skatt.

Kan skatteministern mot denna bakgrund säkert fastslå att kilometerskat-
ten måste slopas vid ett svenskt EG-inträde?

den 20 mars

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

1991/92:538 av Ulla Orring (fp) till statsrådet Bo Könberg om etiska gränser
i sjukvården:

Enligt uppgift så tycker en etikkommitté vid Gävleborgs läns landsting att
barn som väger midre än 500 gram vid födelsen inte skall bli föremål för liv-
räddande insatser.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Avser regeringen att vidta några åtgärder med anledning av att en grupp
inom etikkommittén i Gävleborgs läns landsting diskuterar att sätta en gräns
i kilogram för livsuppehållande åtgärder för nyfödda?

1991/92:539 av Ines Uusmann (s) till kommunikationsministern om planerna
på ett särskilt fartygsregister:

Riksdagens majoritet röstade den 12 mars i år ner en socialdemokratisk
reservation i trafikutskottet, som innebar ett avvisande av ett internationellt
fartygsregister. Motiveringen som anges är att man vill avvakta förslag till
nya förutsättningar för den svenska sjöfarten som aviserats av regeringen.

Dessa nya förutsättningar är nu kända. I en promemoria (Ds 1992:21)
upprättad av tjänstemän på kommunikationsdepartementet föreslås att ett
särskilt fartygsregister skall upprättas.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till kommuni-
kationsministern:

Avser kommunikationsministern att lägga fram ett förslag till riksdagen
om ett särskilt fartygsregister, vilket gör tusentals svenska sjömän arbets-
lösa?

1991/92:540 av Ines Uusmann (s) till miljöministern om tidpunkten för för-
bud mot bensindrivna bilar:

Av en intervju i tidningen Aftonbladet den 27 december 1991 framgår att
miljöminister Olof Johansson vill förbjuda bensindrivna bilar i Sverige från
år 2000. Enligt samma intervju är bilindustrin positiv. ”De som svarar för
utvecklingen, teknikerna, tror på sin förmåga att åstadkomma saker.” Miljö-
ministern säger också att ”man måste erbjuda konsumenterna det nya så ti-
digt att de uppfattar den bilen som det enda alternativet till strängt taget allt
annat”.

Detta innebär att under de kommande åtta åren skall nya bilar och nytt
bränsle introduceras på den svenska marknaden för att finnas tillgängliga
över hela landet år 2000 och ersätta de bensindrivna bilarna. I enlighet med
miljöministerns uttalande måste också konsumenterna och bilindustrin inom
endast ett par år få klara besked om de regler som skall gälla år 2000 av-
seende bilar och drivmedel för att kunna förbereda ett bilbyte.

För att detta skall vara möjligt måste ett konkret och målinriktat plane-
rings- och utvecklingsarbete starta redan nu.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljöministern följande:

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Vilken strategi har miljöministern utarbetat för att förverkliga ett förbud
mot bensindrivna bilar från år 2000?

1991/92:541 av Lena Klevenås (s) till miljöministern om miljökraven på bil-
industrin, m.m.:

Enligt uppgifter i Dagens Eko har miljöministern för avsikt att bjuda in
företrädare för näringslivet för överläggningar om hur produktionen i Sve-
rige skall bli mera miljövänlig. Först i raden av inbjudna står bilindustrin. I
andra sammanhang har miljöministern uttalat att om inte industrin frivilligt
svarar upp mot ställda krav på att t.ex. byta ut miljöfarliga ämnen mot äm-
nen som ger mindre skador på miljön skall de få besked om att ”någonting
händer” och att ”bilan faller” om ingenting är gjort efter en uppsatt tids-
gräns.

Vilken tidsgräns kommer miljöministern att sätta för bilindustrin och driv-
medelsbranschen när det gäller att introducera rena fordon och rena bräns-
len?

1991/92:542 av Berndt Ekholm (s) till miljöministern om avgaskraven på bi-
lar:

Sverige var först i Europa med stränga avgaskrav på bilar. I förhandling-
arna med EG om ett EES-avtal intog Sverige en mycket hård position i av-
gasfrågan, vilket medförde att Sverige beviljades undantag från EG:s regler
på bilområdet och bidrog till att föra frågan framåt i hela Västeuropa.

Miljöministern har i tidningsintervjuer och andra uttalanden också be-
stämt uttalat att Sverige skall närma sig EG med ”höga och fortsatt stigande
miljöambitioner”. Samtidigt uttalar miljöministern, enligt DN, vid ett besök
i Bryssel att det svenska systemet med miljöklasser kan verka provocerande
och att ansvaret för detta åvilar den tidigare regeringen och inte honom. Mil-
jöministern framför därmed dubbla budskap, där de hårdare krav som fram-
förs i Sverige mjukas upp i internationella sammanhang. Detta är allvarligt
med tanke på att vi nu står inför förhandlingarna om medlemskap i EG.

Vilken strategi har miljöministern inför medlemskapsförhandlingama
med EG så att gjorda undantag permanentas och, i det fall EG inte infört
motsvarande regler, så att avgasbestämmelserna i hela Västeuropa kan skär-
pas?

1991/92:543 dubblett, se fråga 548.

1991/92:544 av Margareta Winberg (s) till miljöministern om miljöklassindel-
ningen av fordon:

För att vardagslivet skall fungera är bilen en nödvändighet. Bilen ger
också möjlighet till rikare fritid. En resvaneundersökning från 1985 visar att
resor till släkt och vänner och övriga fritidsresor utgör drygt 46 % av det to-
tala bilresandet. Arbetsresorna utgör 24,7 %. Men bilen är också ett stort
miljöproblem, inte minst i storstäderna. Utsläpp av kväve, kolväten och kol-

dioxid skadar människors hälsa och miljön. För att åstadkomma en bättre
avgasrening lade den socialdemokratiska regeringen förra året fram ett för-
slag om miljöklassindelning av personbilar, lastbilar och bussar. Med viss
vånda har den nuvarande regeringen fullföljt detta förslag. Eftersom miljö-
klassindelning är ett effektivt sätt att åstadkomma renare fordon måste ut-
vecklingen fortsätta. Den socialdemokratiska regeringens avsikt var att steg-
vis skärpa de obligatoriska kraven. När en ny obligatorisk nivå införs kan
ännu en miljöklass med mer kvalificerad kravprofil införas. Genom ett rul-
lande schema för en sådan skärpning åstadkoms framförhållning för indu-
strin och mesta möjliga miljöeffekter.

Vilka initiativ har miljöministern tagit för att redan nu förbereda nästa
steg i miljöklassindelningen av fordon?

1991/92:545 av Inga-Britt Johansson (s) till miljöministern om renare for-
donsbränslen:

Som en följd av den socialdemokratiska propositionen om en god livsmiljö
beslutade riksdagen i juni 1991 om en förändring av miljöklassindelningen
av bränslen. Beslutet innebar att framställning och bruk av mera miljövän-
liga bränslen stimulerades. Av propositionen framgår också att det på mark-
naden finns bränslen som har en ur miljösynpunkt fördelaktig sammansätt-
ning men att ytterligare utvecklingsarbete behövs för att miljökraven skall
uppfyllas. Regeringen avsåg att följa denna utveckling för att kunna vidta
ytterligare åtgärder i riktning mot miljövänligare bränslen.

I en tidningsintervju i december förra året uttalar sig miljöministern be-
stämt för att bensindrivna bilar skall förbjudas från år 2000. Det ställer krav
på framtagande av andra bränslen än bensin.

På vilket sätt förbereder miljöministern nästa steg i utvecklingen av rena
fordonsbränslen?

1991/92:546 av Olle Schmidt (fp) till kommunikationsministern om infra-
strukturen i Malmöhus län:

När regeringen den 12 mars presenterade satsningar om sammanlagt 4
miljarder kronor på infrastrukturen fanns 38 olika projekt upptagna. Inte ett
enda av dessa projekt tillkom Malmöhus län eller ens Skåne i sin helhet. Och
detta trots att det finns ett stort antal projekt, redovisade av länsstyrelsen
och länsarbetsnämnden i Malmöhus län, vilka kan komma i gång omgående.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga kommunikationsministern vilka åt-
gärder som regeringen ämnar vidta för att förbättra infrastrukturen i Malmö-
hus län.

1991/92:547 av Birgitta Dahl (s) till socialministern om barnomsorgen:

Ett av regeringens främsta motiv för att införa statsbidrag också till dag-
hem som drivs med vinstsyfte var, att det skulle medverka till att vi snabbare
når målet full behovstäckning.

Nu kommer rapporter om att få vågar satsa på privata daghem. Skälet är

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

den utbredda osäkerheten om hur det skall bli med statsbidragen i framtiden
samt regeringens stora indragningar från kommunerna.

Också bland föräldrakooperativen finns en stor oro för framtiden. Risken
är stor att föräldrarna inte vågar fortsätta verksamheten.

I kommun efter kommun genomför nu de borgerliga kommunledningarna
nedrustningsprogram, som drabbar barnomsorgen i alla former hårt.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga socialminister Bengt Westerberg:

Kan socialministern redovisa vad regeringen tänker göra för att vända den
utveckling mot färre platser i barnomsorgen och fler barn utan trygg omsorg
som nu hotar?

1991/92:548 av Kent Carlsson (s) till miljöministern om miljövänligare stor-
stadstrafik:

Trafiken är den avgjort största källan till miljöförstöring i storstäderna.
Luftföroreningarna, bullret och avgaserna skadar såväl människors hälsa
som marken och vattnet samt bidrar till klimatförändringar.

Genom en kombination av åtgärder måste utvecklingen drivas på mot re-
nare bilar och renare bränsle. Den socialdemokratiska regeringen beslutade
om en miljöklassindelning av dieselbränslen samt föreslog miljöklassindel-
ning av fordon, vilket nu genomförts av den borgerliga regeringen. Den so-
cialdemokratiska regeringen beslutade också om en ändring i vägtrafikkun-
görelsen så att det blir möjligt att föreskriva att endast sådana tunga diesel-
drivna bussar och lastbilar som möter särskilt hårda avgaskrav skall tillåtas
trafikera miljökänsliga delar av stadskärnorna. Detta har först nyligen ge-
nomförts av den borgerliga regeringen.

Miljöministern har uttalat att han anser att tyngdpunkten i miljöarbetet
måste vara att satsa på förebyggande och systemförändrande åtgärder.

Vilka ytterligare initiativ avser miljöministern att ta för att förändra stor-
städernas trafiksystem så att inte människor och miljö tar skada?

1991/92:549 av Annika Åhnberg (v) till miljöministern om omhändertagande
av freon i kasserade kylskåp m.m.:

De senaste forskningsrapporterna tyder på att det livsviktiga atmosfäriska
ozonskiktet runt vår jord är mer hotat och förstört än vad forskarna tidigare
antagit. Det har bl.a. resulterat i att den amerikanska regeringsadministra-
tionen skärpt kraven på avvecklingen av ozonförstörande ämnen såsom
freon och koltetraklorid.

Olof Johansson har tidigare meddelat att det snabbt skall utredas om Sve-
rige kan påskynda avvecklingen av koltetraklorid för att åtminstone ha
samma ambition som EG.

Freon är dock ett farligare ämne i sammanhanget. Riksdagen har bestämt
att kommunerna senast den 1 januari 1995 skall åläggas att ta hand om freo-
net från kasserade kylskåp, frysar etc.

Dock finns redan nu teknik att ta till vara freonet på ett både ekonomiskt
och ekologiskt acceptabelt sätt med hjälp av bl.a. mobila system.

Kommer regeringen att flytta fram tidpunkten - förslagsvis till den 1 ja-
nuari 1993 - för när kommunerna skall åläggas att ta hand om freonet från
kasserade kylskåp, frysar etc.?

1991/92:550 av Annika Åhnberg (v) till statsrådet Alf Svensson om gatubar-
nen i Brasilien:

För en tid sedan frågade jag biståndsministern vad regeringen avsåg göra
med anledning av de fruktansvärda morden på gatubarn. Problemet finns i
många länder, men har uppmärksammats särskilt i Brasilien på grund av den
stundande FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. Över
hela världen växer protesterna mot hur gatubarnen behandlas. I Sverige har
mer än 100 000 människor deltagit i Rädda barnens namninsamlingsprotest.

Biståndsministern svarade i frågedebatten: ”Jag ämnar ta upp detta med
Unicef-chefen Grant, när han besöker oss.” Besöket var då nära förestå-
ende, men något resultat av denna diskussion har inte redovisats.

Tiden fram till Rio-konferensen är kort. Vi får inte låta denna fråga på
nytt förloras i passivitet. Den brasilianska regeringen måste avkrävas kon-
kret handling, måste redovisa resultat före konferensen. Om så inte sker bör
det svenska deltagandet i konferensen ifrågasättas. Jag vill därför fråga bi-
ståndsministern:

Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att bidra till en förbättrad livssi-
tuation för gatubarnen i Brasilien?

1991/92:551 av Bengt Kronblad (s) till kommunikationsministern om infra-
strukturen i Kalmar län:

Regeringen har den 12 mars 1992 beslutat om fördelning av 4 miljarder
kronor för väg- och järnvägsinvesteringar. Beslutet innebär en tidigarelägg-
ning av 38 projekt som skall starta under perioden april 1992-februari 1993.

I Kalmar län kunde vi konstatera att den nya regeringen inte investerat en
enda krona i länets trafiksystem. Under 1991 års valrörelse utlovade borger-
liga riksdagsledamöter från länet kraftiga satsningar på länets infrastruktur
och att ”Hela Sverige skall leva”.

I såväl regionalpolitiska utredningen (REK-87) samt i riksdagens olika be-
slut har sydöstra Sverige framhållits som ett viktigt område för regionalpoli-
tiska insatser på grund av hög arbetslöshet och dålig infrastruktur.

När kan Kalmar län få sin andel av samhällets satsning för en förbättrad
infrastruktur inom väg- och järnvägssystemen?

1991/92:552 av Elvy Söderström (s) till kommunikationsministern om tidiga-
reläggning av beställningar av spårbundna fordon:

Behoven av nya tunnelbanevagnar, regionaltåg och spårvagnar är stora.
Industrin är också i stort behov av nya beställningar för att inte behöva säga
upp ett mycket stort antal anställda i en tid med hög arbetslöshet. Därför bör
kommunikationsministern ge trafikbolagen möjlighet att tidigarelägga sina
beställningar.

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Kommer regeringen att medverka till att trafikbolag och trafikhuvudmän
ges möjlighet att tidigarelägga beställningar av spårbundna fordon?

1991/92:553 av Hans Stenberg (s) till kommunikationsministern om postens
verksamhet i Änge:

Inom postverket pågår en utredning om postens framtida organisation.
Bland de frågor man diskuterar är pakethanteringen och den övriga verk-
samheten i Ånge. I diskussionerna förekommer flera alternativ till lösningar.
Om det för Ånges del mest drastiska alternativet genomförs innebär det att
antalet anställda minskar från 175 till 12. Det är lätt att inse vilka oerhörda
konsekvenser detta skulle få för en liten kommun som redan drabbats
mycket hårt av indragna arbetstillfällen.

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta om posten genomför de före-
slagna nerdragningarna i Ånge?

1991/92:554 av Bo Holmberg (s) till kommunikationsministern om järnvägs-
investeringar i Västernorrland:

Regeringen presenterade under vecka 11 sitt infrastrukturpaket. Av de 4
miljarder kronor som paketet innehåller tillkommer bara ca 50 milj.kr. Väs-
ternorrland.

Järnvägen mellan Sundsvall och Härnösand är nu i dåligt skick och behö-
ver en ordentlig upprustning. Detta är väl dokumenterat hos länsstyrelsen
och banverket. En upprustning av Ådalsbanan ligger i linje med en långsik-
tig och strategiskt viktig satsning på den s.k. Bothniabanan.

Kommer regeringen att anslå medel till en upprustning av järnvägen mel-
lan Sundsvall och Härnösand och avsätta pengar till en förprojektering av
Bothniabanan?

1991/92:555 av Bo Forslund (s) till kommunikationsministern om upprust-
ning av vägarna i Västernorrland:

Under vecka 11 presenterade regeringen sitt s.k. infrastrukturpaket. ”Pa-
ketet” innehöll ca 4 miljarder kronor. En mycket liten andel av dessa pengar
kom Västernorrland till godo, trots att länet har ett av Sveriges sämsta väg-
nät, och dessutom en mycket hög arbetslöshet. Det är nu nödvändigt att Väs-
ternorrland tillförs ytterligare resurser för att snabbt rusta upp vägnätet.

Har regeringen för avsikt att avsätta ytterligare medel för att rusta upp
vägarna i Västernorrland?

1991/92:556 av Sven Lundberg (s) till kommunikationsministern om upprust-
ning av vägnätet i Västernorrlands inland:

Inlandsvägnätet i Västernorrland belastas hårt av tunga transporter. Länet
har en stor skogsindustri och därför är upprustningsbehovet av länets vägar
särskilt stort i inlandet där tunga timmertransporter sliter mycket hårt på
vägnätet. Det var därför en stor besvikelse att inte en enda krona i regering-
ens infrastrukturpaket kom Västernorrlands vägar till godo.

Har regeringen för avsikt att leva upp till devisen ”Hela Sverige skall leva”
och göra en satsning på upprustning av vägnätet i Västernorrlands inland?

1991/92:557 av Martin Nilsson (s) till civilministern om ungdomarnas bo-
stadssituation:

Regeringen har gett signaler till omvärlden om en drastisk sänkning av bo-
stadssubventionerna.

Georg Danell som är regeringens bostadsutredare har förklarat det möj-
ligt att inom bara ett par år avskaffa bostadssubventionssystem.

Att avskaffa räntesubventionerna skulle innebära en kraftig höjning av
priserna på det bostadsbestånd som kommer att byggas i framtiden. De som
redan har bostad kommer lindrigare undan. Däremot kommer alla de unga
som ännu inte fått in foten på bostadsmarknaden att bli de stora förlorarna.
Många ungdomar har i dag inget val och har definitivt inte under 80-talet
haft något val utan blivit hänvisade till de lägenheter som blivit lediga. Ofta
har det rört sig om nybyggda och dyra lägenheter.

Nu är det alltså ungdomar som tvingas ta stöten för att regeringen skall
kunna sänka skatterna. Ibland sägs det från regeringshåll att skattesänk-
ningar kompenserar de ökade boendekostnaderna. Man kan med rätta i så
fall undra vilka skatter det är regeringen planerar att sänka för att det också
skall komma lågavlönade ungdomar tillhanda i motsvarande grad som boen-
dekostnaderna höjs.

Min fråga till civilministern blir dock den mer allmänt hållna frågan:

På vad sätt kommer ungdomars möjlighet att själva styra sin boendesitua-
tion att öka när subventionerna tas bort och alltmer skall betalas via hyres-
avin?

1991/92:558 av Carin Lundberg (s) till arbetsmarknadsministern om ned-
läggningen av lönsamma industriföretag i Västerbotten:

Företagsledningen för Skandinaviska Aluminiumprofiler AB (SAPA) i
Vetlanda har för avsikt att lägga ned all verksamhet i Robertsforsanlägg-
ningen. Detta kommer att direkt beröra 72 anställda och indirekt kommu-
nen och ett antal andra företag.

Företagsledningen hävdar, att det vid valet av nedläggningsort endast var
avståndet som gjorde att man valde att lägga ned Robertsforsfabriken.

SAPA i Sikeå är bara ett i en rad väl fungerande och vinstgivande enheter
inom ett företag som läggs ned i Västerbotten och verksamheten flyttas sö-
derut.

Andra företag som fattat samma typ av beslut är MoDo i Bureå och Fläkt
i Holmsund.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är:

Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att förhindra denna utarm-
ning av företag i Västerbotten?

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

1991/92:559 av Britta Sundin (s) till kommunikationsministern om upprust-
ning av vägnätet i Västernorrland:

Västernorrland har en besvärlig arbetsmarknadssituation. I nuläget är var
fjärde byggnadsarbetare i länet arbetslös. Nu växer kritiken mot regeringens
magra infrastrukturpaket. Det finns också ett mycket stort antal angelägna
vägobjekt i länet som kan startas med mycket kort varsel. Enligt uppgift från
vägverket i länet kan man med ett extra anslag på 100 milj.kr. med kort var-
sel starta vägprojekt för 320 milj.kr.

Vilka åtgärder har regeringen för avsikt att vidta för att åstadkomma en
upprustning av vägnätet i Västernorrland?

1991/92:560 av Elvy Söderström (s) till kommunikationsministern om Veda-
projektet i Västernorrland:

Västernorrland har en mycket besvärlig arbetsmarknadssituation. I arbe-
tet med att utveckla Västernorrland har kommunikationerna en central roll.
Ett av de viktigaste objekten för sysselsättningen i länet på både kort och på
lång sikt är en ny bro över Ångermanälven. Det är därför med mycket stor
besvikelse vi kunnat konstatera att Vedaprojektet inte finns med i det in-
frastrukturpaket regeringen nu presenterat.

När kommer vägverket att beviljas pengar för att genomföra Vedaprojek-
tet?

11 § Kammaren åtskildes kl. 11.07.

Förhandlingarna leddes av talmannen.

Vid protokollet

ULF CHRISTOFFERSSON

/Barbro Karlsson

Innehållsförteckning

Fredagen den 20 mars

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

1 § Svar på interpellation 1991/92:109 om respekten för mänskliga rät-

tigheter i Jugoslavien............................... 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Hadar Cars (fp)

2 § Svar på interpellation 1991/92:129 om Östtimor............. 4

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Ingela Mårtensson (fp)

3 § Svar på interpellation 1991/92:123 om relationerna mellan Sverige

och Baltstaterna................................... 7

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Margareta Gard (m)

4 § Svar på interpellation 1991/92:127 om yrkesförbud i Tyskland.. 9

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Johan Lönnroth (v)

5 § Svar på interpellation 1991/92:121 om kärnvapenprov........ 14

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Ingela Mårtensson (fp)

Maj Britt Theorin (s)

Pär Granstedt (c)

6 § Svar på interpellation 1991/92:126 om resursbrister i sjukvården 23
Statsrådet Bo Könberg (fp)

Pontus Wiklund (kds)

Johan Brohult (nyd)

Margit Gennser (m)

7 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 36

8 § Bordläggning....................................... 36

9 § Anmälan om interpellationer

1991/92:145 av Gudrun Schyman (v) om de hemlösas situation 37
1991/92:146 av Eva Zetterberg (v) om narkotikamissbruket

bland invandrare................................ 38

1991/92:147 av Sten Andersson i Malmö (m) om den framtida

utrikeshandeln om Sverige står utanför EG........... 38

1991/92:148 av Per Stenmarck (m) om våldsbrottsligheten... 39

1991/92:149 av Kenneth Lantz (kds) om vårdsektorn....... 40

1991/92:150 av Gudrun Schyman (v) om kvalitetskraven inom

sjukvården..................................... 40

1991/92:151 av Bertil Danielsson (m) om regionindelningen av

statliga myndigheter............................. 41

1991/92:152 av Maud Björnemalm (s) om förvar av barn enligt

utlänningslagen................................. 42

Prot. 1991/92:81 1991/92:153 av Berith Eriksson (v) om ÄDEL-reformen.... 43

20 mars 1992 10 § Anmälan om frågor

1991/92:512 av Sten Östlund (s) om anställningstryggheten på
fartyg......................................... 43

1991/92:513 av Lennart Fremling (fp) om trafiksäkerhetsver-
kets uppgifter.................................. 44

1991/92:514 av Margitta Edgren (fp) om skolhälsovården ... 44

1991/92:515 av Bruno Poromaa (s) om Ovako Profiler i Luleå 44

1991/92:516 av Åke Selberg (s) om Ovako Profiler i Luleå.. 44

1991/92:517 av Sten-Ove Sundström (s) om Ovako Profiler i
Luleå......................................... 45

1991/92:518 av Leif Marklund (s) om Ovako Profiler i Luleå 45

1991/92:519 av Åke Camerö (kds) om ökade möjligheter för
folkrörelser att hyra statliga lokaler.................. 45

1991/92:520 av Rolf L Nilson (v) om trafikinvesteringar i Skåne 46

1991/92:521 av Göte Jonsson (m) om ändrade regler för förtids-
pension ....................................... 46

1991/92:522 av Kenneth Lantz (kds) om framtida satsningar på
infrastrukturen i södra Sverige..................... 46

1991/92:523 av Hans Karlsson (s) om SJ-rabatterna för stude-
rande ......................................... 47

1991/92:524 av Kent Carlsson (s) om bostadsbidrag åt homo-
sexuella ungdomar............................... 47

1991/92:525 av Kent Carlsson (s) om utflyttningen av tjänste-
företag från Stockholmsregionen.................... 47

1991/92:526 av Axel Andersson (s) om trafikledsinvesteringar
i Gävleborgs län................................ 47

1991/92:527 av Georg Andersson (s) om en järnvägstunnel un-
der Öresund................................... 48

1991/92:528 av Georg Andersson (s) om gästarbetare...... 48

1991/92:529 av Doris Håvik (s) om gästarbetare på svenska far-
tyg........................................... 48

1991/92:530 av Fredrik Reinfeldt (m) om mejerinäringen ... 49

1991/92:531 avThage G Peterson (s) om förekomsten av demo-
kratiskt intresse i tidningsutgivning.................. 49

1991/92:532 av Monica Öhman (s) om kollektivavtalen för
svenska fartyg.................................. 49

1991/92:533 av Monica Öhman (s) om utlokalisering av bil- och
körkortsregistret................................ 49

1991/92:534 av Ewa Hedkvist Petersen (s) om privata skolor. 50

1991/92:535 av Ingela Thalén (s) om innebörden av visst utta-
lande om arbete åt ungdomar...................... 50

1991/92:536 av Eva Johansson (s) om tidpunkten för proposi-
tion om skolpeng................................ 50

1991/92:537 av Inger Lundberg (s) om kilometerskatten vid ett
svenskt EG-inträde.............................. 50

1991/92:538 av Ulla Orring (fp) om etiska gränser i sjukvården 51

1991/92:539 av Ines Uusmann (s) om planerna på ett särskilt
fartygsregister 51

1991/92:540 av Ines Uusmann (s) om tidpunkten för förbud
mot bensindrivna bilar............................ 51

1991/92:541 av Lena Klevenås (s) om miljökraven på bilindu-
strin, m.m..................................... 52

1991/92:542 av Berndt Ekholm (s) om avgaskraven på bilar . 52

1991/92:543 dubblett, se fråga 548..................... 52

1991/92:544 av Margareta Winberg (s) om miljöklassindel-
ningen av fordon 52

1991/92:545 av Inga-Britt Johansson (s) om renare fordons-
bränslen ...................................... 53

1991/92:546 av Olle Schmidt (fp) om infrastrukturen i Malmö-

hus län........................................ 53

1991/92:547 av Birgitta Dahl (s) om barnomsorgen........ 53

1991/92:548 av Kent Carlsson (s) om miljovänligare storstads-
trafik ......................................... 54

1991/92:549 av Annika Åhnberg (v) om omhändertagande av

freon i kasserade kylskåp m.m...................... 54

1991/92:550 av Annika Åhnberg (v) om gatubarnen i Brasilien 55

1991/92:551 av Bengt Kronblad (s) om infrastrukturen i Kal-
mar län....................................... 55

1991/92:552 av Elvy Söderström (s) om tidigareläggning av be-
ställningar av spårbundna fordon.................... 55

1991/92:553 av Hans Stenberg (s) om postens verksamhet i

Ånge......................................... 56

1991/92:554 av Bo Holmberg (s) om jämvägsinvesteringar i
Västernorrland 56

1991/92:555 av Bo Forslund (s) om upprustning av vägarna i

Västernorrland 56

1991/92:556 av Sven Lundberg (s) om upprustning avvägnätet

i Västernorrlands inland.......................... 56

1991/92:557 av Martin Nilsson (s) om ungdomarnas bostadssi-
tuation........................................ 57

1991/92:558 av Carin Lundberg (s) om nedläggningen av lön-
samma industriföretag i Västerbotten................ 57

1991/92:559 av Britta Sundin (s) om upprustning av vägnätet i
Västernorrland................................. 58

1991/92:560 av Elvy Söderström (s) om Vedaprojektet i Väster-
norrland ...................................... 58

Prot. 1991/92:81

20 mars 1992

gotab 41179, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:81 Fredagen den 20 mars

Riksdagens protokoll1991/92:81

Fredagen den 20 mars

Kl. 9.00-11.07

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:81