Riksdagens protokoll
1991/92:8

Onsdagen den 9 oktober

KL 10.00-13.21

Protokoll

1991/92:8

1 § Anmälan om ny ersättare för statsråd

Talmannen anmälde att Carl B Hamilton (fp) skulle tjänstgöra som ersät-
tare för socialminister Bengt Westerberg (fp), varigenom motsvarande upp-
drag för Sören Norrby upphört.

2 § Anmälan om utskottens presidier

Talmannen meddelade att till ordförande resp, vice ordförande i utskotten
hade utsetts följande ledamöter:

konstitutionsutskottet

Thage G Peterson (s) ordförande
tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vice ordförande

finansutskottet

Per-Ola Eriksson (c) ordförande

Hans Gustafsson (s) vice ordförande

•

skatteutskottet

Knut Wachtmeister (m) ordförande

Lars Hedfors (s) vice ordförande

justitieutskottet

Britta Bjelle (fp) ordförande

Lars-Erik Lövdén (s) vice ordförande

lagutskottet

Maj-Lis Lööw (s) ordförande

Holger Gustafsson (kds) vice ordförande

utrikesutskottet

Daniel Tarschys (fp) ordförande
Pierre Schori (s) vice ordförande

1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 8

Prot. 1991/92:8 försvarsutskottet

9 oktober 1991 Arne Andersson (m) ordförande

Sture Ericson (s) vice ordförande

socialförsäkringsutskottet

Gullan Lindblad (m) ordförande

Doris Håvik (s) vice ordförande

socialutskottet

Bo Holmberg (s) ordförande

Sten Svensson (m) vice ordförande

kulturutskottet

Åke Gustavsson (s) ordförande

Jan-Erik Wikström (fp) vice ordförande

utbildningsutskottet

Ann-Cathrine Haglund (m) ordförande

Lena Hjelm-Wallén (s) vice ordförande
trafikutskottet

Birger Rosqvist (s) ordförande

Rolf Clarkson (m) vice ordförande

jordbruksutskottet

Göran Persson (s) ordförande

Ivar Virgin (m) vice ordförande

näringsutskottet

Rolf Dahlberg (m) ordförande

Anita Gradin (s) vice ordförande

arbetsmarknadsutskottet

Mona Sahlin (s) ordförande

Elver Jonsson (fp) vice ordförande

bostadsutskottet

Agne Hansson (c) ordförande

Oskar Lindkvist (s) vice ordförande

3 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 3 oktober.

4§ Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Anf. 1 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! I denna debatt om regeringsförklaringen företräds regeringen
inte bara av statsministern utan också av socialministern, miljöministern och
biståndsministern. Som socialdemokratisk statsminister hade jag att ensam
föra debatten mot fem oppositionspartier. Den borgerliga regeringen får
fyra företrädare mot tre oppositionspartier. Jag trodde att vi nu hade en re-
gering och en regeringsförklaring och att vi på grundval härav skulle kunna
få en livfull debatt mellan statsministern och oppositionsföreträdarna. Så blir
nu tyvärr inte fallet. Den stora förloraren blir riksdagen själv.

Fru talman! Jag vill börja denna debatt med att tala om det som jag menar
är mer oroande än något annat, om högerextremismens tilltagande utbred-
ning i vår del av världen. Högerextremistiska och nynazistiska partier vinner
framgång i val på den europeiska kontinenten. Nynazister i Tyskland trakas-
serar och misshandlar flyktingar och invandrare. I glädjen över att demo-
krati och frihet under de senaste åren har vunnit stora segrar över diktatur
och ofrihet i vår närmaste omvärld blandar sig en oro för att vi går från ett
mörker till ett annat, från kommunismens förtryck och diktatur till högerex-
tremismens terror och människoförakt.

Vi kan skrämmande nog iaktta samma tendens i vårt eget land. Också här
har främlingsfientligheten blivit tydligare. Också här har nynazismen blivit
synlig. Flyktingförläggningar har utsatts för skadegörelse. I skolvalen har
Sverigepartiet och andra rasistiska och nynazistiska småpartier haft fram-
gång. Samma sak gäller i flera kommunalval. Det är främst ungdomar som
lockas av dessa odemokratiska strömningar och skrämmande våldsideo-
logier, och det är allvarligt.

Vi som är politiker och som tillhör demokratiska partier har självfallet ett
särskilt ansvar för att dessa kusliga ideologier inte på nytt får fotfäste. Men
vi har också var och en av oss som medborgare ett ansvar. Jag vill rikta en
vädjan och en uppmaning till alla som skräms och upprörs över att rasism,
antisemitism, främlingsfientlighet och våldsglorifiering åter tycks vara gång-
bart: Ta varningssignalerna på allvar!

Skolan har här ett stort ansvar. Eleverna måste ständigt och återkom-
mande på alla stadier få kunskap och insikter om att det är något mycket
farligt som händer om vi låter rasistiska, främlingsfientliga, nynazistiska och
andra odemokratiska värderingar breda ut sig. Jag vet att detta är något som
ingår i skolans demokratifostran, men jag menar att det nu när vi ser hur
nynazisterna faktiskt får ett inflytande bland ungdomar är helt nödvändigt
att skolan metodiskt och systematiskt tar upp detta med ett ännu större all-
var. Det är inte längre historia, det är något som händer här och nu. Det är
omänskligt och det är ovärdigt.

Demokratin och humanismen måste ständigt försvaras, brukar vi säga vid
högtidliga tillfällen. Det är nu dags att göra verklighet av de vackra orden,
att säga ifrån, att visa att vi är en överväldigande majoritet som sluter upp
bakom demokratin och bakom respekten för människors lika värde. Låt oss
göra klart att i framtidens Europa skall alla människor kunna känna sig

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

trygga och ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett ras, hudfärg, reli-
gion eller politisk övertygelse. Något annat vore en historisk katastrof.

Fru talman! Det är min principiella uppfattning att en ny regering bör få
tid att komma i gång med sitt arbete innan den utsätts för en alltför hård
granskning. Men jag vill självfallet ändå göra några kommentarer med an-
ledning av regeringsförklaringen och regeringsbildningen.

Den regering som nu har tillträtt är inte den regering moderaterna efter-
strävade så sent som för ett halvår sedan. Det är inte den regering som Carl
Bildt och Bengt Westerberg föreställde sig när de presenterade sin Ny start
för Sverige. Det är inte en stark regering. Det är en minoritetsregering trots
att den består av inte mindre än fyra partier. Den borgerliga regeringen kom-
mer inte att kunna bortse från ny demokrati. Också i Sveriges riksdag har vi
fått ett parti på yttersta högerkanten.

Den regeringsförklaring som statsminister Bildt avlämnade i fredags är ett
bräckligt dokument. Den har utformats för att göra det möjligt att bilda en
regering, men den håller inte att regera utifrån.

Det finns två grundproblem med den borgerliga regeringsförklaringen.

Det första är att fyrpartiregeringen på en rad stora, viktiga områden sopar
problemen under mattan.

Det gäller familjepolitiken. Hur stort skall det vårdnadsbidrag som utlo-
vats vara? Och hur skall det betalas? Är det med pengar från barnomsorgen?

Det gäller sjukvården. Den skall ses över, skriver regeringen - och det är
ju hoppingivande. Det gäller äldreomsorgen. Den skall få bättre förutsätt-
ningar, påstår man. Men det sägs inte ett ord om hur och om var pengarna
skall tas.

Det gäller pensionärerna. Deras levnadsvillkor skall kartläggas och en
höjd grundpension utredas. Utredningar, översyner, kartläggningar - ja, så
kan man skjuta problem framför sig, men en dag måste beslut fattas.

Det gäller arbetsmiljön. Den nämns över huvud taget inte. Den socialde-
mokratiska regeringen avsatte, med stöd av centerpartiet, 15 miljarder kro-
nor i arbetslivsfonden till förbättringar av arbetsmiljön och till rehabilite-
ring. Centern har givit beskedet att dessa pengar skall gå till löntagarna. Mo-
deraterna har lovat att dela ut dem till arbetsgivarna.

Min fråga till Carl Bildt blir därför, med hänsyn till att denna fråga är så
viktig för oss: Hur blir det med arbetslivsfonden?

På alla dessa stora, viktiga områden - och jag skulle kunna räkna upp
många fler - har de fyra partierna valt att dölja sina meningsskiljaktigheter
bakom fraser, i utredningar och i löften om framtida beslut. Så småningom -
och tiden rinner fort undan när man regerar, det kan jag försäkra - måste
regeringen bestämma sig. Då kommer sanningens minut.

Det andra grundläggande problemet med regeringsförklaringen är att den
lovar sänkta skatter och ökade statsutgifter. Men det står ingenting om var
de 10-15 miljarderna skall tas som behövs för att täcka skattesänkningarna
och utgiftsökningarna.

När den nya finansministern fått frågor om besparingarna har hon förkla-
rat, att visst blir det karensdagar och höjning av egenavgifterna till arbetslös-
hetskassan. Det fick bara inte plats i regeringsförklaringen.

Så lättsinnigt tar alltså den nya regeringen på utgifter som drabbar vanliga

människors ekonomi. Ett besked om att löntagarna skall få det sämre fick
inte plats i regeringsförklaringen. Men regeringen förutsätter att det finns så
gott om plats i en vanlig löntagares hushållsbudget att en familj kan avstå
från 5 000-6 000 kr. till kapitalägare och aktieägare. Det säger någonting om
den nya regeringens värderingar.

Och det är inte bara nästa år som det skall sparas 10-15 miljarder kronor,
får vi nu veta. Samma sak blir det i budgeten därefter och i budgeten därpå,
försäkrar finansministern.

Jag har lärt mig under många års regeringsarbete, att först tar man fram
resurserna, sedan unnar man sig utgifter och skattesänkningar. Den här re-
geringen gör tvärtom: först skattesänkningar och löften om utgifter och se-
dan besparingar. Det är inte en strategi som inger förtroende.

Jag måste ställa frågan till Carl Bildt: Hur vet ni att ni kommer att klara att
spara de 10-15 miljarder kronor som behövs för att finansiera givna löften?

Jag läste i morse i Svenska Dagbladet - mitt nya husorgan, eftersom jag
tyckte att Svenska Dagbladet var ganska bra på nyhetssidan i valrörelsen
jämfört med Dagens Nyheter - att Stockholmsbörsen nu är 7,8 % lägre än
för 17 börsdagar sedan. Det är en ny tideräkning. Vad räknar då de nya her-
rarna på Svenska Dagbladet? Jo, jag kom fram till att det är valdagar.

Sedan valdagen har den svenska aktiebörsen fallit med ca 8 %. De allra
flesta föreställde sig väl att aktiemarknaden skulle hälsa en borgerlig rege-
ring med glädje och att aktiekurserna skulle gå upp - detta speciellt som den
borgerliga regeringen lovat ut stora gåvor till aktieägarna.

Men börsen uppvisar tvärtom en djup misstro. Tänk om det är så att mark-
naden inte litar på den borgerliga finanspolitiken! Att man fruktar att infla-
tionen nu skjuter fart! Att näringslivets konkurrenskraft försvagas! Litet
orolig skulle jag vara, om jag vore i Carl Bildts kläder. Det är jag lyckligtvis
inte.

När vi socialdemokrater varnade för att det skulle bli kraftiga hyreshöj-
ningar med en borgerlig regering, kallades vi för lögnare. Nu skriver borger-
liga tidningar att det vi varnade för kommer att ske. Det kommer att bli kraf-
tigt höjda boendekostnader, om beslutet att riva upp räntelånesystemet ge-
nomförs. En nybyggd trerummare blir 1300-1700 kr. dyrare i månaden och
en nybyggd villa runt tusenlappen dyrare i månaden, skrev Dagens Nyhe-
ter - den andra borgerliga tidningen - nu i veckan.

Jag vill uppmana den borgerliga regeringen att uppge sitt motstånd mot
räntelånesystemet. Fullföljer ni er bostadspolitik får det orimliga konse-
kvenser för människors ekonomi, vare sig de bor i hyreslägenhet, bostads-
rätt eller villa.

Den nya regeringen tänker ta 20 miljarder kronor från pensionsfonderna
och dela ut de pengarna till andra ändamål. Det gör man i ett läge där ATP-
systemet i stället behöver tillföras pengar.

Samtidigt inbjuder regeringen till samråd om hur pensionssystemet skall
stärkas. Jag har svårt att se hur ett sådant samråd skulle kunna bli konstruk-
tivt, när regeringen startar med att försvaga ATP.

Kan vi få ett besked här i dag: Kommer regeringen verkligen att dela ut
en del av de 20 miljarderna till dem som har allemansfonder, dvs. till aktie-
ägare?

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Till sist, fru talman! När företrädare för den nya regeringen får frågor om
vad man tänker göra blir standardsvaret att socialdemokratin har lämnat ef-
ter sig en så dålig ekonomi att det nog inte går att genomföra de löften som
gavs före valet. Det är ett bekvämt sätt att parera obehagliga frågor, men det
är inte trovärdigt.

Den socialdemokratiska regeringen har under den senaste mandatperio-
den fattat en lång rad viktiga och framåtsyftande beslut, som kommer att
stärka den svenska ekonomin och leda till ökad tillväxt.

Sverige tillhör nu de länder i Europa som har den lägsta inflationen. Skat-
tereformen stimulerar arbete och sparande. Vi har avtal på arbetsmarkna-
den som ger förutsättningar för företagen att stärka sin konkurrenskraft.

Ansökan om medlemskap i EG är inlämnad. Förhandlingarna kan börja.
Den svenska kronan är knuten till ecun. Beslutet om Öresundsbron är fattat,
och det finns resurser avsatta till en rad andra viktiga infrastrukturinveste-
ringar.

Låt mig citera tidningen Affärsvärlden. Så här skrev den tidningen veckan
efter valet:

”Den nya regeringen får draghjälp av de strukturella förändringar av eko-
nomin som redan har genomförts och kommer opinionsmässigt att dra nytta
av den förstärkning av tillväxten som naturligt sker under några framöver.
---Efter flera åtgärder under den senaste valperioden kan det sägas ha
blivit lättare att regera Sverige.---Den som om tre år säger att det var den

borgerliga regeringens förtjänst att ekonomin åter började växa kommer
därför att ha fel.”

Utgångsläget är därför, Carl Bildt, ganska bra. Det håller inte att skylla
på den förra regeringen. Nu är det den borgerliga fyrpartiregeringen som har
huvudansvaret.

Är det en regering som kommer att arbeta konsekvent mot bestämda mål?
Eller är det fyra partier som först och främst förenas av en önskan att sitta i
Rosenbad, men som i övrigt drar åt olika håll?

Njut av smekmånaden, Carl Bildt! Snart är det allvar.
(Applåder)

Anf. 2 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Ärade kammarledamöter! Låt mig först ge en kommentar till
det föregående talare sade. Ny demokrati har kallats för så mycket att jag tar
det med ganska stort lugn att Ingvar Carlsson nu placerar oss på den yttersta
högerkanten. Det låter i varje fall bättre än Frankensteins monster. I ord och
handling kommer vi att visa varvi står, och Ingvar Carlsson blir nog förvånad
om han verkligen tror på sitt eget scenario.

Jag skall nu tala om regeringsförklaringen och kan konstatera att orden
bitvis var lika välkomna som ovanliga i den svenska politiken. För första
gången verkar det som om en borgerlig regering inser att dess ledamöter inte
måste vara socialdemokrater eller låta som om de vore det. För egen del har
jag med välbehag prickat av en mening som den här: Det är de enskilda ini-
tiativen, det fria företagandet och det spridda personliga ägandet och spa-
randet som kan lägga grunden för en ny utvecklingskraft. Jag blev minst sagt
nyfiken på innebörden av ”sänkta skatter och enklare regelverk för småföre-

tagen”, något som är mycket viktigt just nu. Och när vi hörde om etable-
ringsfrihet för butiker, dvs. att konsumenterna skall sättas före det politiska
myglet, då tyckte vi oss - nästan - höra en inspelning från ny demokratis
valturné, vilket jag hoppas att socialministern ursäktar oss för.

Det förekommer vackert klingande ord om grundlagsfäst äganderätt,
framtid för inlandsbanan, avskaffande av skogsvårdsavgiften, fri produktion
av sjukvård, ökad valfrihet för småbarnsföräldrar, ålderdomshem, skolpeng
som följer eleven, satsning på universitet och högskolor, krafttag mot vålds-
och narkotikabrott, snabbare behandlig av asylärenden, fler kvarterspoliser
och en hjälp, tydligen värd namnet, till hotade kvinnor. Regeringen tycks ha
uppfattat folkets krav att vårda brottsoffren och bestraffa brottslingarna i
stället för tvärtom.

Vi hörde till sist att en ”konstruktiv opposition kommer att möta en öppen
regering”. Detta gladde oss konstruktiva väldigt mycket, för det var väl rik-
tat till oss? När jag för övrigt hörde om ”ett ökat inslag av personval till riks-
dagen”, började jag nästan känna mig välkommen hit! Eller avsåg statsmi-
nistern möjligen en motsatt effekt av det ökade inslaget?

Fru talman! Lika vackert och underbart som Sverige är utanför dessa väg-
gar, inte minst i dag, lika allvarligt är läget för den svenska ekonomin. Den
■svenska krisen är till mycket stor del politiskt betingad. Jag undrar om inte
den gamla regeringen trots allt är mycket glad över att slippa torka upp efter
sig själv. Arbetslösheten ökar, och den kommer att fortsätta att öka en tid
till. Svenskt näringsliv dyker nu med brutal tyngd rätt ned i en lågkonjunk-
tur.

Under det 90-tal som statsminister Carl Bildt talade om skall 800 000
svenska ungdomar ut på marknaden. Samtidigt vet vi att det värsta man kan
råka ut för i ett land är ungdomsarbetslöshet. Jobben, som ungdomen skulle
behöva, finns inte i den offentliga sektorn, ty då skulle vi i närmast bokstav-
lig bemärkelse skatta ihjäl varandra.

Nej, i ett sådant läge krävs kraftfulla åtgärder. Därför har vi i ny demokrati
på allt sätt försökt visa att vi stöder en regering som vill gå från de vackra
orden till verklig handling. Förlängd provanställningstid, lärlingssystem osv.
låter självklart. Viktigast av allt är att få hjulen att börja snurra igen eller,
för att använda ett uttryck som måhända låter mardrömslikt för många av
kammarens ledamöter, för fler än dem som just har lämnat den: Det gäller
att få drag under galoscherna!

All välfärd och all trygghet skapas genom produktivt arbete. Det är arbe-
tande människor och skickliga företagare som skapat resurserna. Politi-
kerna - 349 av dem från denna kammare - har diskuterat och beslutat hur
dessa resurser skall användas och fördelas. Icke sällan har man varit storsla-
gen med skattebetalarnas pengar. Enorma utgiftsexpansioner har man ur-
säktat genom att kalla dem för reformer.

Såsom tidigare utomstående har jag kunnat konstatera att tokigheter har
ursäktats med att endast just detta tokiga beslut varit politiskt möjligt, men
nu skall det alltså vara slut på detta - får jag hoppas.

Den nye statsministern talade om personlig integritet och om valfrihetens
revolution. Vågar vi tro att statsministerns glada rop nådde fram till myndig-

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

heter, verk, superbyråkrati och kravmaskiner? Vågar vi hoppas att rege-
ringen rår på den apparat som den är satt att styra och tygla?

Den offentliga sektorn dominerar på ett eller annat sätt varje beslutande
församling inkl, denna. Hur gärna ger den upp sina monopol och sin makt?
Hur gärna utsätter den sig för en lika nödvändig som brådskande rationalise-
ring?

Den offentliga sektorn är för stor. Det går inte att tvinga varje industriar-
betare att bära två offentliganställda på ryggen! Något måste alltså göras för
att rädda den svenska ekonomin. Det går inte längre med den gamla meto-
den, som populistiskt kan uttryckas ”kläm-åt-de-rika” och på det viset för-
söka skatta bort den sista resten av företagande och initiativ ut ur landet.
Det var ju med den sortens metoder som den svenska modellen hamnade i
den återvändsgränd den nu befinner sig i.

Nej, nu måste regeringen släppa loss de goda krafterna och ge till dem
goda förutsättningar. Gör man det, då tror jag att vi alla kan lita på folk och
företag. De kommer att göra sitt bästa. Men observera att politisk klåfingrig-
het snabbt kan förstöra det mesta.

Jag tror inte att små förändringar hjälper även om inriktningen är rätt. Det
krävs ordentliga åtgärder och genomgripande förändringar. Egentligen har
vi ganska litet att förlora. Ty vad skall byggindustrin göra en bit in på 1992
om ingen investerar i industribyggen och det redan finns en mängd tomma
kontor? Hur skall småföretag och underleverantörer klara konkurrensen om
kostnadsläget fortfarande är det högsta i Europa?

Vi läser om bankkris och kris för fastighetsbolag. Vad betyder det egentli-
gen för det lilla företaget, det som majoriteten i denna kammare plötsligt
anser vara Sveriges ryggrad? Jo, för det lilla företaget betyder det svårighe-
ter att få låna pengar, trots att man har skött sitt företag hur bra som helst.
Kreditinstitutionerna kan helt enkelt inte ge krediter. Vi måste snabbt av-
bryta dominoeffekten innan brickorna börjar ramla i långa rader. Ett kredit-
stopp fäller ett företag, som i sin tur fäller sin leverantör osv.

Med gemensamma ansträngningar måste det gå att få fram både riskkapi-
tal och lån till små företag och till nya företag. Kom ihåg att de nya jobben
finns i nya företag och i små företag som växer.

Ett bra exempel är turistindustrin som är världens största industri. Den
växer globalt med över 10% om året. I Sverige däremot har den i flera år i
sträck krympt. Då drämde man till med turistmomsen! Många har sedan
dess insett vilket ödesdigert misstag som begicks. Ändå kunde regeringen
inte komma längre i sitt kompromissande än till en allmän sänkning av turist-
momsen från 25 % till 18 %.

15 000 arbetslösa, 1 500 konkurser, minus i statskassan, problem i glesbyg-
der osv. Vi tycker det är märkligt att en ny och handlingskraftig regering inte
skulle ha kraften att helt gå ur ett felaktigt beslut, även om ett av regerings-
partierna självt var aktivt involverat när beslutet fattades.

235 000 anställda fanns i denna bransch när året började. Vi hoppas att
regeringen i det öppna och konstruktiva samarbetet i riksdagen kan låta sig
påverkas. Det här får inte handla om prestige, utan det måste handla om att
göra det bästa möjliga för Sverige. Det finns en förödande och entydig statis-
tik att luta sig mot.

En mycket enkel, lönsam och konstruktiv åtgärd vore att helt enkelt tillåta
taxfreeförsäljning på Gotlandsbåtarna. Biljettpriset skulle bli en femtedel av
dagens. Turistnäringen på Gotland skulle fördubblas. Näringslivet skulle vi-
taliseras. Taxfree till Gotland! Jag förstår att hela kammaren bävar. Men en
sådan åtgärd fyller alla krav på praktisk handling och förnuft. Skall en sådan
idé falla på principen att svenskar ej får festa på väg till svenska öar? Hellre
än att folk skall få ha det trevligt när de åker till Gotland får Gotland förfalla
eller sponsras av AMS - nej. Jag hoppas att regeringen är med på förändring
och förnyelse även i den frågan.

Så till en helt annan fråga. Det finns en del märkliga skrivningar om
u-hjälpen i regeringsförklaringen. Jag ställer därför frågan till statsminis-
tern: Skall vi tyda regeringsförklaringen så att vi skall ge bort ca 14000
milj.kr. per år av skattebetalarnas pengar till andra länder, förutsatt att dessa
länder i allmänhet befinner sig så långt härifrån som möjligt och i synnerhet
icke är europeiska? Vad är i så fall tanken bakom en sådan doktrin? Blir vi
måhända nöjdare med oss själva om vi skickar pengarna så långt bort att vi
inte riktigt vet vad som händer med dem?

Skall vi fortsätta att ge bistånd till regimer som nästan alla är enpartistater
eller i vart fall långt ifrån demokratiska? Det är tydligen bara Fidel Castro
som har diskvalificerat sig. Vietnam blir möjligen av med sitt bistånd ”om
inte en tydlig demokratisering sker”.

Vad betyder det att biståndspolitiken skulle läggas om ”i riktning mot ett
väsentligt starkare stöd för demokrati och marknadsekonomi”? Är det
samma regimer som skall skriva på nya papper om att de egentligen är demo-
kratiska numera?

Ny demokrati har, som bekant, föreslagit att en stor del av u-hjälpen skall
satsas i Estland, Lettland, Litauen och Polen, dvs. hos våra grannar på andra
sidan Östersjön. Statsministern talade själv om ”omfattande hjälpinsatser
vad gäller infrastruktur och miljövård”. Min fråga är: I vilken storleksord-
ning skulle dessa omfattande hjälpinsatser vara och varför skulle inte nödli-
dande grannar kunna bli föremål för regelrätt u-hjälp?

Jag vill också fråga om regeringen är beredd att ompröva SIDAs verksam-
het. Är det regeringens avsikt att successivt höja biståndet till södra halvklo-
tet till det dubbla, så som folkpartiet propagerade i valrörelsen?

Eftersom dessa frågor uppenbarligen har diskuterats i de fyras regerings-
förhandlingar lär det vara lätt att ge svaren. Det skall bli intressant att få
höra dessa svar. Därefter blir det mitt nöje, fru talman, om än ej kammarens,
att få återkomma till frågor om konkurrens, miljö, pensionärer, idrott och -
passande nog - yttrandefriheten.

(Applåder)

Anf. 3 LARS WERNER (v):

Fru talman! En regerings första uppgift till sig själv är att framställa sig
som snäll, i god dager, i rosa skimmer och med guldglans. Den nya regerings-
deklarationen har just den uppgiften. Därför finns en rad löften, som alla
lovar att göra livet bättre. Det är 82 löften, och av dem är det 30 löften som
kostar pengar.

Regeringen har därmed framställt sig själv i det rosa skimmer som man

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

önskade. Förslag som gör att människor blir irriterade eller arga på rege-
ringen har tonats ner eller helt och hållet tagits bort i regeringsförklaringen.

Jag skall ta ett exempel som kommer att bli klassiskt. När en journalist
frågade varför det inte stod något om införande av karensdagar, svarade den
nya finansministern: ”Det fick bara inte plats.”

Regeringsdeklarationen säger sig ha siktet inställt på 1990-talet i dess hel-
het. Med dess pompösa anspråk är det något förvånande att höra landets
finansminister påstå att karensdagar ”fick bara inte plats” i regeringsförkla-
ringen. De fick inte plats i denna skildring av 90-talet i dess helhet. Jag tycker
att det låter så fantastiskt att man förstår att det inte kan vara riktigt. Men
att sjuka får betala och att rika slipper betala skatt ger inte samma rosa skim-
mer kring en regeringsförklaring.

När jag tittade i mitt exemplar av regeringsförklaringen fann jag tre
tomma sidor med gott om plats. Jag vet inte om det bådar gott eller illa.

Vi har här fått ett nytt bevingat ord, som smäller högre än när Birgit
Friggebo på sin tid uppmanade dem som inte kunde betala hyran att sluta
röka. Det smäller nästan också högre än när Per Ahlmark till anställda vid
Ericssons fabrik i Blekinge sade ”Lycka till!”. 14 dagar efter det fick 300
människor sparken.

Ett nytt bevingat ord: Det fick bara inte plats, sade finansministern.

I ett par decennier har vårt parti arbetat för en sänkning av matmomsen.
Sedan några år tillbaka har centern anslutit sig till denna linje. Den senaste
tiden har det gått mycket snabbt. Nykomlingarna i politiken, ny demokrati,
anslöt sig från början till kravet på en sänkning av matmomsen. Socialdemo-
kraterna deklarerade redan före valet att man ville sänka matmomsen, efter
17-18 år. Nu har t.o.m. partierna med ständig nystart startat om och tänkt
nytt om matmomsen.

Jag vill utan omsvep gratulera Olof Johansson för att han har lyckats över-
tyga Ny start-partierna om det riktiga och rimliga i att sänka matmomsen och
t.o.m. fått in det i regeringsdeklarationen. Det måste ha varit en tämligen
grannlaga uppgift med tanke på att vår nuvarande finansminister så sent som
i maj kraftigt attackerade alla tankar på att sänka matmomsen mer än den
generella momsen. Då verkade hon inte ha det minsta intresse av att lyssna
på den växande opinionen i matmomsfrågan. Hon var så kallsinnig att en av
de nuvarande regeringskollegerna, centerpartisten Görel Thurdin, tyckte att
hon lät som en desinfektionsspruta. Jag har kontrollerat att det står så i pro-
tokollet.

Regeringen presenterar alltså 82 löften. 30 löften kostar pengar i form av
skattesänkningar för rika och välbeställda, men allt sker naturligtvis i det
rosa skimrets anda utan att man nämner att det med denna politik finns risk
för ökat budgetunderskott och stigande räntor. Och vem betalar höjda rän-
tor?

Den borgerliga regeringen gynnar personer som redan har det hyggligt
och storföretag, men den påstår sig främst gynna småföretagen. Det enda
förslaget med profil för småföretagen är slopande av förmögenhetsskatten
på arbetande kapital. Uppskattningsvis handlar det för statskassan om mel-
lan 200 och 300 miljoner, alltså 0,2 miljarder. Det kan vara bra, men man
skall inte överdriva dess betydelse för att få skjuts på ekonomin.

Övriga förslag från regeringen riktar sig lika mycket eller mer till välbe-
ställda storföretag och saknar småföretagarprofil.

Fru talman! Det brukar sägas att Sverige är ett en-frågeland, och att man
bara kan klara en fråga i taget i den politiska debatten i landet och i riksda-
gen.

I regeringsdeklarationen finns inget om arbetsmiljö, vilket Ingvar
Carlsson tidigare har påpekat. Där saknas för första gången på åratal något
om jämställdhet mellan kvinnor och män. I regeringsförklaringen saknas de
anställdas perspektiv, arbetslivets perspektiv, och där saknas jämställdhet
och barnens perspektiv. Däremot kan man gärna få starta företag med drift
av barn - det finns som ett perspektiv i regeringsförklaringen. Det andra fick
väl bara inte plats.

Har regeringen inget positivt att säga till den viktiga grupp som kallas Sve-
riges löntagare? Utan löntagare stannar landet.

I stället hör vi bara ord om att minska fackets makt, höjda avgifter för
sjukförsäkringen, karensdagar, försämrad sjukförsäkring, slopad avdrags-
rätt för fackavgifter osv.

Visst är det riktigt att det finns byråkratiska strukturer och skatteregler
som missgynnar vissa småföretagare, och de skall naturligtvis bort. Men var-
för vill man införa regler, Carl Bildt, som missgynnar löntagare?

Regeringen hänvisar till Europaintegrationen för att sänka skatterna. Re-
geringen uttrycker att EG-anslutningen måste följas av en betydande sänk-
ning av skatterna på flera områden.

Detta är fel, och det är dessutom fegt.

Jag säger att det är fel och att det är fegt, eftersom ingen i EG kräver att
Sverige måste sänka skatterna, något som statsministern på sin presskonfe-
rens efter regeringsförklaringen också fick medge och ta tillbaka påståendet
att EG har detta krav. Det går att ha andra skatter och andra momssatser än
EG. Därför är det fel i regeringsdeklarationen.

Och varför är det fegt? Jo, därför att om ni eller vi - Sverige - vill sänka
skatterna, då skall vi säga att vi vill det. Men vi skall inte gömma oss bakom
påståenden att andra vill att vi skall göra det. Vi skall våga säga vad vi själva
vill. Det gör inte regeringen, och det är det jag anser vara fegt och svagt. Det
vore riktigare att säga sanningen: Europa ställer inga sådana krav - kraven
är inte ekonomiska utan politiska från vår egen nya regering.

Då hamnar hela resonemanget i ett helt annat ljus. Vi kan själva, här i
Sverige, välja hur vi vill ha vår ekonomi och hur vi vill ha vår generella väl-
färd. Man kan välja att betala pensioner, sjukvård och försäkringar privat,
och det blir då sannerligen inte en mindre utgift för den enskilde eller famil-
jen än i dag. Eller man kan välja att betala detta via skatt och gemensamma
avgifter och satsa på att alla skall ha råd, att alla har ett lika värde och att
vård, pensioner och sociala försäkringar är tillgängliga till vardags för alla.

Regeringen talar i deklarationen om att välfärdspolitiken gynnar alla och
att alla människor har lika värde. Uppenbarligen finns denna medvetenhet i
allmänna termer även i den nya regeringen, nämligen att välfärden skall vara
för alla, men de konkreta förslagen säger tyvärr tvärtom.

Regeringsdeklarationen motsvarar säkerligen också förväntningarna hos
många borgerliga väljare, som trott sig rösta på etik eller på humanism.

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

I kds partiprogram står:

”Kds förordar en ny syn på den ekonomiska politiken, som innebär att den
traditionella betoningen av snabb ekonomisk tillväxt måste ge vika för en
satsning på omfördelning av resurserna.”

Det är vackert sagt, Alf Svensson.

Man skulle egentligen kunna göra halt här och konstatera att den enda
omfördelning av resurserna som finns i regeringsdeklarationen är till de rikas
och välbeställdas fördel. Vad kds än har menat fortsätter dess partiprogram
så här:

”Därför tar kds avstånd från ett utpräglat privatkapitalistiskt samhälle
byggt på de ekonomiska krafternas fria spel, som gynnar ett fåtal men sviker
solidariteten med de svaga.”

Det är så vackert sagt, Alf Svensson, att jag hade kunnat säga det själv.
Men var i regeringsförklaringen anser ni att ni har fått igenom dessa vackra
tongångar?

Till sist, fru talman! Bortsett från regeringsförklaringen: Hur ställer ni er
i dag till konkreta fall som ASSI-Karlsborg i Kalix, där hela bygden hotas
av utrotning, därför att företaget trots en god affärsidé ämnar lägga ner och
utplåna bygden? Den moderate industriministern, själv miljonär, vill inte in-
gripa i detta fall av ”de ekonomiska krafternas fria spel”.

Jag tror mig veta att det i det här landet finns förväntningar även på en
borgerlig regering att den skall föra en solidarisk politik. Det finns sådana
förväntningar, inte minst om väljarna har läst kds nyss citerade partipro-
gram.

Nu har invånarna i Kalix rest sig som en man - eller en kvinna - inför hotet
från ASSI om att lägga ner. På demonstrationerna för några dagar sedan
kunde man se hemmafruar och pappersarbetare sida vid sida med officerare
i den svenska armén, Carl Bildt. Man kan förstå dem, för nu hotas mellan
400 och 800 jobb i Kalix. Det motsvarar tusentals jobb i Malmö. Med en
relativt liten investering skulle företaget kunna bli lönande och fortsätta att
vara ryggraden i östra Norrbotten.

Här har man ett pappersbruk och en massafabrik i en mycket utglesad
bygd. Man har både produktion av pappersmassa och förädling av pappers-
produkter, som förmodligen alltid kommer att vara en av våra viktigaste ex-
portprodukter.

Högvis med statliga utredningar har visat att en ökad förädling är en viktig
del för ett levande Norrland. Vi vet att det finns tveksamhet till nedläggning
hos en del av ägarna av pappersbruket i Karlsborg.

Vi säger till regeringen: Tveka inte längre utan ta klart ställning för en fort-
satt drift. Vi säger till den borgerliga regeringen och särskilt till Olof Johans-
son och centerpartiets representanter: Skall ni sitta och administrera en ned-
läggning av ett av de viktigaste företagen i Norrbottens näringsliv som ett av
era första beslut i regeringsställning?

Ta i stället ett beslut som öronmärker pengar för investeringar och fortsatt
drift i Karlsborg! Ni vet med all er erfarenhet av regionalpolitik att det sam-
hällsekonomiskt kostar oändligt mycket mer att ställa så många människor
utan arbete i en bygd där det inte finns några alternativ, Börje Hörnlund.

Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Valet den 15 september var till stora delar ett val mellan ett
alternativ som föreföll att vilja säga att det mesta i Sverige är bra som det är
och olika krafter som från litet olika utgångspunkter krävde en förändring
och en förnyelse i Sverige.

Valresultatet blev så entydigt som man gärna kan begära. Stödet för för-
ändringar blev stort och därmed också det politiska mandat som vi har att
förvalta och föra vidare under de kommande åren.

Förändringens vindar har svept över Europa i dess helhet under de senaste
åren. De vindarna har nu också nått vårt land. Det politiska uppbrottet från
det gamla har därmed också ställts på den svenska politiska dagordningen.

Den regeringsförklaring som jag presenterade i fredags var därför en rege-
ringsförklaring just för förändringar.

Det fanns en tid när kollektivistiska, storskaliga och centraliserade lös-
ningar ansågs vara vägen till framgång på snart sagt varje område. Ett tag
verkade det som om kollektivismen gick i förbund med utvecklingen själv.
Den kontinuerliga expansionen av statsmakten sågs som så naturlig och så
obeveklig att man t.o.m. i språket suddade ut den för varje fritt samhälle
alldeles avgörande skillnaden mellan staten och samhället i övrigt.

Men nu är det bokstavligen en ny tid som randas. Kollektivismens tid är
förbi. De centraliserade och de storskaliga lösningarna fungerar inte längre,
och alla inser att styrkan i ett samhälle inte bara och kanske inte ens främst
ligger i styrkan hos staten.

I regeringsförklaringen angav vi fyra alldeles avgörande uppgifter för de
kommande åren: att fullt ut komma med i det europeiska samarbetet, att
återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation, att genomföra en
valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken och insatser för de sämst ställda och
att driva på omvandlingen till ett samhälle som är mindre resursförbrukande
och mindre miljöbelastande än det som vi har fått i arv. Dessa fyra uppgifter,
som vi satt upp för oss, utgår från en ny syn på politiken och på dess uppgift.
Vi tror inte att politiken kan, eller ens bör försöka, lösa alla problem eller
ingripa i alla frågor i samhället. Vi tror inte att allt blir bättre bara för att det
politiseras. Vi tror inte att Sverige i alla sina delar kan styras och regleras
vare sig härifrån riksdagen eller från regeringskansliet.

Lars Werner vädjade till regeringen att inte administrera ett nedläggnings-
beslut av ett företag. Jag kan försäkra Lars Werner att det är denna regerings
avsikt att inte administrera företag över huvud taget så långt detta går att
undvika. Det är denna regerings uppfattning att företag sköts bäst av dem
som är tillsatta att sköta företagen och att Lars Werners, min och andras
kompetens på det området faktiskt har sina begränsningar. Ett samhälle krä-
ver ansvarsfördelning, och det är inte regeringen eller riksdagen som sköter
företagen.

Men vi tror samtidigt att politik har en viktig uppgift att fylla när det gäller
att riva hinder och att skapa möjligheter, hinder som i dag begränsar för indi-
vider, familjer och företag och möjligheter som den nya utvecklingen öpp-
nar. Det gäller inte minst i det europeiska perspektivet. Där har vi nu en
möjlighet att vara med att bygga upp en samarbetsordning som kan säkra

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

frihet, utveckling och demokrati, förhoppningsvis för generationer fram-
över. Det är en stor uppgift. Där skall vi vara med.

Det innebär också nya möjligheter för samarbetet i den nordiska familjen.
Jag hade möjlighet att i går i Helsingfors med president Koivisto och statsmi-
nister Aho diskutera vad vi gemensamt ser som nödvändigt för att ge också
det nordiska samarbetet den nya start som behövs. Ekonomin ställer oss
självfallet inför stora utmaningar. Men avgörande är att vi inser vilka dessa
problem faktiskt är. Det handlar inte om att invänta den ena vändpunkten
eller den andra.

Valrörelsens och valårets ständiga proklamerande av vändpunkter var ett
lika felaktigt som fåfängt försök att se bort från de grundläggande proble-
men. Sanningen är att det, alldeles oavsett om det är högkonjunktur eller
lågkonjunktur i Sverige, under en betydande tid har gått sämre för Sverige
än för andra motsvarande länder. Ingen kan bortse från att Sverige har hal-
kat efter i en tid när den ekonomiska och teknologiska omvandlingen gör att
ekonomin i världen i övrigt håller på att skjuta fart.

Vi lovar - låt oss vara alldeles entydiga på den punkten - inga snabba
vändpunkter. Vi vet att vår ekonomi nu försämras så snabbt att det kommer
att ta avsevärd tid att börja vända på kurvorna. Det sade vi i valrörelsen med
all önskvärd tydlighet, och det kommer vi att få anledning att upprepa många
gånger under den tid som ligger framför oss.

När socialdemokraterna lämnade över regeringsmakten till en borgerlig
regering 1976 sades det att det var ett dukat bord som lämnades över. Det
blev ju, som vi alla vet, snabbt en klassisk fras i vårt politiska språk - klassisk
just därför att den var så uppenbart felaktig.

När socialdemokraterna så återkom 1982 förklarade de att det nu var de-
ras uppgift att diska upp efter de borgerliga åren, och det skulle ske med en
jättedevalvering och med den magiska formel som döptes till den tredje vä-
gens ekonomiska politik.

Nu vet vi hur det gick. Devalveringspolitiken var ett misstag, och den
tredje vägens ekonomiska politik gick mycket snabbt åt fel håll. I den mån
socialdemokraterna försökte diska slog de ganska snabbt sönder porslinet,
och så småningom flydde de t.o.m. från spillrorna i allmän förvirring.

I Dagens Industri, som jag läste i dag på morgonen, hävdas att läget för
vår ekonomi nu är sämre än det var 1976. Jag vill inte träta med Dagens
Industri eller andra om detaljer i den jämförelsen, men på en alldeles avgö-
rande punkt tycker jag att förutsättningarna är väsentligt bättre nu än vad
de var då. Då fanns knappt insikten om att det faktiskt hade gått snett. Det
skulle dröja ända till början av 1980-talet innan den fick sådan kraft att den
kunde börja omsättas i politisk handling.

I dag finns en bred insikt - det visar inte minst valresultatet - om att den
gamla politiken inte längre fungerar. Inte ens socialdemokraterna verkar
längre vilja tala om den tredje vägens politik. Alla är vi eniga om att devalve-
ringsvägen en gång för alla är stängd. Det finns en bred enighet om att vi
skall söka medlemskap i den Europeiska gemenskapen.

Ingvar Carlsson refererade i sitt anförande några av de beslut som fattades
under framför allt det senaste året. De fanns - om vi nu skall tala om vad
som står i regeringsförklaringar och vad som inte står där - inte till någon del

i regeringsförklaringen efter valet 1988. Där stod ingenting om att vi skulle
söka medlemskap i EG. Ändå skedde vändningen. Det var positivt och bra,
och bl.a. det medför att grunden i dag är bättre.

Men motsättningarna och problemen finns där ändå. Vi har en grundläg-
gande motsättning - det är alldeles uppenbart - i synen på det enskilda ägan-
det, det spridda sparandet och det fria företagandet. Det var - det skall jag
inte dölja i dag - ett viktigt mål när vi arbetade med regeringsförklaringen
att se till att vi blev klara just den 4 oktober, att det var den 4 oktober som
vi äntligen kunde ge beskedet att löntagarfonderna avskaffades - därför att
i detta besked ligger en så stark signal om en annan syn på betydelsen av
det fria företagandet, det enskilda ägandet och det spridda sparandet för att
välståndet återigen skall börja växa. Utan en renässans för företagandet
kommer vi aldrig att kunna lösa den svenska tillväxtkrisen. Då kommer den
arbetslöshet som plågar oss alla politiskt och som är en tragedi att fortsätta
växa, och då kommer vi som nation att fortsätta halka efter.

På 1970-talet trodde man ofta att det var den offentliga sektorn som var
utvecklingens motor. Den är förvisso viktig, men synsättet var felaktigt.

På 1980-talet verkade man tro att bara man devalverade fram en bättre
konkurrenssituation för storföretagen skulle allting lösa sig. Även det syn-
sättet var dess värre felaktigt. Det är bara genom att på bredden återupprätta
det fria företagandet som vi åter kan ge de välståndsskapande krafter som
ligger slumrande i vårt samhälle och i vår ekonomi ny luft under vingarna.
Det är detta som är inriktningen på vår politik.

Vi säger att vi skall sänka skatter för småföretagen. Ingvar Carlsson säger
att detta är sänkta skatter för kapitalägare och aktieägare. Ingvar Carlsson
ger mig en del råd och talar om vad det innebär att bilda regering och vara
statsminister. Jag lyssnar gärna till dem, och en del av dem är förvisso också
kloka och framförda i välmening. Men låt mig då ge ett råd tillbaka, från en
partiordförande till en annan, och det är detta: Jag tror att om socialdemo-
kratin skall bli relevant i debatten om 90-talets problem och 90-talets möjlig-
heter är det dags att stuva undan den gamla marxistiska retoriken. Det är
dags att glömma 1800-talets klasskampsfraser; det är dags att lägga undan de
röda fanorna. Marxismen och dess retorik, dess fraser och dess analysmodel-
ler har passerats av utvecklingen och har inte mycket att göra med 1990-ta-
lets svenska verklighet.

Det förefaller föreligga en del bekymmer vad gäller både Lars Werner och
Ingvar Carlsson beträffande regeringsförklaringens goda mottagande. Det
klagas en del över vad där inte stod. Jag läste regeringsförklaringen i 48 mi-
nuter och tyckte nog att där snarare stod för mycket än för litet - åtminstone
om man tar omfånget i beaktande. För oss var en regeringsförklaring inget
dokument som skulle ange varje detalj i fråga om allt som vi skall göra under
tre år. Det vore fel, och så skall politik inte bedrivas. Vi angav vägarna, vär-
deringarna och visionerna. Sedan får vi återkomma till alla detaljer.

Vad vi vill göra med sjukförsäkringssystemet är en av nationens minst för-
borgade hemligheter. Låt mig också säga att vi inte ser regeringsförklaringen
framför allt som en bidragskatalog, där vi ger besked om varje enstaka för-
ändring i varje enstaka bidrag för de år som ligger framför oss. Det är ett fel
sätt att se på politiken. Vi redovisar värderingar, vägar och visioner.

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Det fanns de som under 1980-talets valrörelser trodde att karensdagarna
var 1980-talets viktigaste fråga. Det var de inte, och inte heller är de 1990-
talets viktigaste fråga, men vi skall genomföra det vi sagt. Den saken skall
det inte råda något tvivel om.

Till slut vill jag rikta mig till Lars Werner, som tog upp en fundamental
punkt, nämligen skattesänkningar och då även i det europeiska perspektivet.
Han säger att ingen tvingar oss att sänka skatter. Nej, men verkligheten är
den att vi står mitt inne i en industriell kris. Verkligheten är också den att vi
lever i ett Europa där inte bara Berlinmuren som bekant är riven, utan också
andra murar är rivna. Det finns inga murar som tvingar kvar sparande, före-
tagande och investeringar i Sverige, om villkoren i Sverige är sämre än i det
övriga Europa.

När murarna är rivna i detta nya Europa lever vi i den nya konkurrensen
och de nya möjligheternas verklighet. Denna verklighet tvingar oss också,
samtidigt som den ger oss större möjligheter att bygga ett bättre samhälle -
att ta itu med de skatter som har begränsat och bromsat företagandet, något
som har gjort att vi har halkat efter och som har gett oss den arbetslöshetskris
som kommer att dominera så mycket av vår politiska dagordning.
(Applåder)

Anf. 5 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig med en gång säga att det är med något blandande
känslor som jag ser på den aktuella politiska situationen i Sverige. Jag kän-
ner glädje och entusiasm över att Sverige har fått en ny regering, där folkpar-
tiet liberalerna finns med. Det ger oss möjligheter att förverkliga mycket av
det vi tror på i politiken.

Vi liberaler är mycket nöjda med den regeringsförklaring som Carl Bildt
avgav här i kammaren i fredags. Den förenar ekonomisk realism med socialt
engagemang, på ett sådant sätt att det står i samklang med våra liberala vär-
deringar.

Vi underskattar på inget sätt de ekonomiska svårigheter som Sverige står
inför. Vi har varit medvetna om dem och har öppet redovisat dem under hela
valrörelsen. De är just detta som har fått socialdemokraterna att anklaga oss
för svartmålning, men vår verklighetsbild visar sig nu vara mycket sann.

Att bryta den ekonomiska stagnationen är den stora utmaningen för den
nya regeringen. Det kommer att kräva tuffa tag, och något annat har vi inte
heller förespeglat väljarna. Vi har fått deras mandat att föra den politik som
krävs för att få i gång utvecklingen i Sverige.

Fru talman! I den sista debatten här i kammaren inför valrörelsen kritise-
rade jag Ingvar Carlsson och socialdemokraterna för att under den gångna
mandatperioden har satt solidariteten på undantag. Ingvar Carlsson svarade
då att min kritik egentligen inte var avsedd för socialdemokraterna utan för
mina tilltänkta regeringskolleger. Den regeringsförklaring som vi nu har av-
gett visar att han hade fel. Den gör upp med många av socialdemokraternas
svek mot solidariteten. Det gäller t.ex. de handikappade, u-landsbiståndet
och flyktingpolitiken.

Jag har hört att Ingvar Carlsson i en kommentar till regeringsförklaringen
har anklagat mig och folkpartiet liberalerna för att i regeringsförklaringen

ha svikit våra vallöften till de handikappde. Låt mig då bara konstatera att
sådana anklagelser helt saknar grund. Vi kommer att genomföra de refor-
mer som vi har utlovat. Det finns alltså anledning till glädje.

Men det finns också, fru talman, smolk i glädjebägaren. Jag hade natur-
ligtvis gärna sett att valet hade blivit en framgång inte bara för liberala idéer
och förslag utan också för Sveriges liberala parti. Så blev det nu inte. Valre-
sultatet för vår del var dåligt trots en, som vi själva tycker, bra valrörelse -
åtminstone i den meningen att vi lyckades nå ut med vårt politiska budskap.

Av otaliga brev och samtal efter valet vågar jag redan nu dra två slutsatser.

Min första slutsats är den att många som högt gillade vår politik ändå inte
vågade ge oss sin röst. Det gäller framför allt människor som delar vårt
starka sociala engagemang. Dessa människor har känt - därom vittnar
många av breven och samtalen - en stark oro för att vi i en koalitionsregering
inte skulle orka hävda våra ideologiskt grundade ståndpunkter om välfärd,
de äldre, handikappade, flyktingar och bistånd. Regeringsförklaringen visar
att dessa tvivlare var alltför pessimistiska. Naturligtvis är det så, att vi libera-
ler bara kan delta i ett regeringsarbete där ekonomiskt ansvarstagande för-
enas med ett starkt socialt engagemang.

Min andra slutsats, fru talman, är den att vår tydliga och engagerade poli-
tik har stött bort en del människor. Det gäller framför allt vårt ställningsta-
gande för en human flyktingpolitik. Få sakfrågor fick för vår del så starkt
genomslag i valrörelsen som just den frågan. Den spänning som uppstod när
jag på valmöten mötte främlingsfientliga personer var journalistiskt intres-
sant och slog i rapporteringen ofta ut annat som jag naturligtvis också be-
rörde i mitt valbudskap.

Många har ställt sig frågande inför detta. Man undrar om inte jag och öv-
riga liberaler av taktiska skäl borde ha tonat ner vår flyktingvänlighet. Mitt
svar är att det alternativet inte fanns för oss. Vår kompass är liberala värde-
ringar. Med utgångspunkt i dem vill vi leda opinioner - inte ledas av dessa.
När våra värderingar hotas måste vi ta strid. Utan den beredskapen kan ett
liberalt idéparti aldrig överleva. Och utan kampen för hotade liberala värden
skulle det bli en organisation utan själ.

Vi förlorade säkert röster på den här kampen. Men vi har också vunnit
många människors respekt. Det är en uppmuntran som vi behöver för att
kunna föra kampen vidare nu när rasistiska strömningar växer sig starkare i
Europa, vilka också, som Ingvar Carlsson var inne på, kastar sin skugga över
Sverige. I dag finns det fler och större organisationer än tidigare som för den
kampen mot oss och mot de värderingar som vi står för. Radio Islam är ett
av många exempel.

Jag välkomnar naturligtvis Ingvar Carlsson i kampen mot de här tenden-
serna. Jag märkte, tyvärr, inte mycket av det deltagandet under själva valde-
batten.

Värst av allt är att de främlingsfientliga stämningarna har spritt sig också
utanför de mest extrema grupperna. De främlingsfiender som jag har mött
ute på valmöten har inte varit några udda figurer, utan de har speglat en väx-
ande opinion i Sverige. I skolvalen har partier till höger om moderaterna fått
ungefär 10% av rösterna. Den främlingsfientliga opinionen är med största

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 8

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

sannolikhet också en bidragande orsak till att ny demokrati har tagit säte i
denna kammare.

Fru talman! Den här högern har under hela valdebatten också odlat politi-
kerförakt. Fördomar om politiker och politiska institutioner, som naturligt-
vis finns på många håll, har exploaterats. Det är ingen överraskning för mig
att över 90 % av ny demokratis väljare visar sig ha litet förtroende för politi-
ker. Man kan alltid säga att det går att misstro politiker utan att misstro de-
mokratins institutioner. Men i praktiken leder en allmän misstro mot polit-
ker lätt till ifrågasättande av demokratins arbetsmetoder. Det blir tydligt när
en ledande företrädare för ny demokrati antyder att det bästa för Sverige
kanske vore om vi bara hade ett politiskt parti eller en stark ledare. Samti-
digt som våra medmänniskor i Östeuropa har fört en framgångsrik kamp för
att skapa öppna samhällen grundade på den enda människovärdiga styrelse-
formen, nämligen demokratin, visar alltså växande grupper i Sverige en öp-
pen misstro mot demokratins arbetsformer. Det är, fru talman, illavarslande.

Miljöpartiet kom in i Sveriges riksdag för tre år sedan. Även de gjorde det
efter en valrörelse där de hade spekulerat i politikermisstro. Jag noterar att
Birger Schlaug i en intervju som gjordes under själva valrörelsen förklarade
att han på den punkten hade ångrat sig. Deltagandet i praktiskt riksdagsar-
bete hade fått honom att omvärdera både det demokratiska systemets vikti-
gaste institution och de människor som arbetar här.

När det gäller många andra värderingar kommer ny demokrati och folk-
partiet liberalerna alltid att ligga långt ifrån varandra, men på den här punk-
ten hoppas jag att ni nydemokrater, efter tre år i riksdagen, liksom Birger
Schlaug och andra miljöpartister, skall omvärdera dem som ni under valrö-
relsen har kallat för järnrumpor och andra mindre trevliga saker. Kanske
kan ni också efter tre års erfarenhet av praktiskt riksdagsarbete känna den
grundläggande respekt för politik och politiskt arbete som är en nödvändig
del i varje demokrati.

Fru talman! Det växande stödet för värderingar som direkt strider mot det
vi liberaler står för när det gäller demokrati, välfärd, solidaritet och interna-
tionalism inger oro. Att försvara de här värdena blir vår viktigaste uppgift
under åren framöver. Det skall vi göra genom opinionsbildning ute på fältet.
Men det skall vi också göra genom att i regeringsställning förnya och ut-
veckla välfärden, så att människor kan få mer valuta för skattepengarna. Jag
är övertygad om att det är nödvändigt för att återvinna och bibehålla den
solidaritet som är grunden för all välfärdspolitik. Det känns som ett menings-
fullt mål för oss liberaler i de kommande årens politiska arbete.

Låt mig, fru talman, sluta med en personlig bekännelse. Människor som
blir politiker har olika drivkrafter. Även liberaler brinner hetast för olika
saker. För en del handlar det om att rädda älvar och fjällskogar, för andra om
att stoppa socialistiska experiment med löntagarfonder och liknande eller att
verka för att internationalismen skall vara en ledstjärna i den praktiska poli-
tiken. För åter andra handlar det om att medverka till att Sverige blir ett
land med ett rikare kulturellt utbud och ett bra land att leva i för skapande
människor. Jag skulle kunna ge många fler exempel på vad som driver libera-
ler och säkert även andra politiker.

För min personliga del är den viktigaste drivkraften att skapa bättre villkor

för det som vi brukar kalla det glömda Sverige; för handikappade, gamla och
sjuka i långvården, barn som far illa, förföljda kvinnor, människor i opera-
tionsköer och många andra. Därför känner jag personligen en alldeles sär-
skild glädje och stolthet över att få bli chef för socialdepartementet och att
där, efter måttet av min förmåga, försöka dra fram ”det glömda Sverige” i
ljuset och medverka till att levnadsstandarden för de människor i Sverige
som i hög grad befinner sig i skuggan skall kunna förbättras.

Jag skulle vara en dålig liberal om jag för en sekund föreställde mig att jag
om tre år skulle känna mig nöjd med det som då har åstadkommits. Men en
hel del hoppas jag ändå att vi, trots den kärva ekonomin, skall kunna göra.
Jag är besjälad av övertygelsen att det går att föra socialliberal välfärdspoli-
tik i en borgerlig regering och jag vill visa att det är mer än en privat överty-
gelse.

(Applåder)

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Anf. 6 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Väljarna ville ha förändring och förnyelse. Därför röstade de
fram en ny majoritet och möjlighet till en ny regering. Därför valde de in två
nya partier och röstade ut ett annat. Det är det klara beskedet från valet den
15 september.

Efter valet har de fyra icke-socialistiska partierna, centern, folkpartiet li-
beralerna, kristdemokraterna och moderaterna, förhandlat för att gemen-
samt forma en långsiktig och stabil regeringspolitik. Det handlar om att gå
in i regeringsarbetet med en gemensam syn på de stora uppdragen i 1990-
talets Sverige. Det handlar om att staka ut vägarna för Europasamarbetet,
för en ekonomi i balans och med rättvis fördelning, för den gemensamma
verksamhetens förnyelse med ökad valfrihet för medborgarna samt för ett
moderniserat och miljövänligt Sverige, som kan möta det nya årtusendet
med framtidstro och optimism.

Hela Sverige skall leva och utvecklas. Bara så kan vi rätt ta till vara alla
resurser i vårt land; människorna och deras kunskaper, marken, skogarna,
åkrarna, företagandet, viljan att ta initiativ, kulturen och inte minst vår na-
tur. Bara så får Sverige fullgoda förutsättningar att samspela med europeiska
grannstater i en alltmer integrerad värld. Hela Sverige skall leva! Nu är
denna uppfordran från människor, enskilt och i folkrörelser, ett uppdrag för
hela landets regering.

Det är också en uppfordran till exempelvis koncernstyrelsen i ASSI, som
berördes i förbigående och som sammanträder i morgon. Jag har, under det
interregnum som har varit innan regeringen bildades, i egenskap av partiord-
förande lyssnat mycket noggrant på tankegångarna och synpunkterna från
Kalix kommun och från de anställda. Det är självklart att det är statens re-
presentanter i styrelsen som nu har att ta sitt ansvar. Det gör man bara om
man lyssnar på de anställda och om man ordentligt läser de kvalificerade
konsultrapporter som finns, men som man har stoppat i byrålådan hittills.

Centerpartiet har aktivt medverkat i regeringsförhandlingarna för att, till-
sammans med övriga partier, fullfölja mesta möjliga av den politik som vi
gick till val på - enligt valprogrammet en politik i hela folkets intresse. Mo-
dernisera Sverige! Förbättra näringslivets villkor! Förstärk de många mindre

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

företagens ställning! Fördela rättvist! Sänk skatten på nödvändig konsum-
tion! Sänk löneskatten i Norrlands inland!

Jag vill gärna säga att det är en särskild glädje att vi har lyckats få igenom
många av de här kraven. Som ny riksdagsman 1972 var jag med om att mo-
tionera om sänkt skatt på maten, med utgångspunkt i den situation som re-
dan då förelåg i övriga Europa.

Att införa vårdnadsersättning och arbeta fram förslag om höjd grundpen-
sion, att garantera vård och omsorg, att bekämpa arbetslöshet och inflation
samt att ge Sverige en grön start - en politik för ren luft, rent vatten, friska
skogar och sjöar - det var centerns besked före valet. Det är också den poli-
tik som vi nu skall vara med om att förverkliga i regeringsställning.

Den nya regeringens program rymmer nytänkande - nya former för väl-
färden - med stärkt grundtrygghet, nya satsningar på infrastrukturen, ett
nytt klimat för företagen. Det ställer krav på att skydda och förbättra miljön,
att ta miljöansvar och därmed skapa en utveckling som håller i längden, både
ekonomiskt och ekologiskt. En sådan politik är centern beredd att ta ansvar
för.

Regeringsförklaringen innebär i väsentliga delar en grön start för Sverige.
Den är ett genombrott för miljöpolitiken som ett av de grundläggande upp-
dragen. Spelregler fastställs, aktiva styrmedel kommer att användas och det
obevekliga miljömålet erkänns: Allt vi människor tar oss för måste - och nu
citerar jag - ”utgå ifrån vad naturen långsiktigt tål. Vi har inte rätt att föröda
för de generationer som kommer efter oss. Försiktighetsprincipen måste
vara en viktig ledstjärna.”

Att miljöpolitiken skall utgå från vad naturen långsiktigt tål, att avfall
skall återanvändas, återvinnas eller återföras till naturens eget kretslopp är
två avgörande principer, som socialdemokratin hittills inte velat acceptera
vid miljöbesluten i riksdagen.

Behovet av en samlad och skärpt miljölagstiftning har länge stått klart. Nu
får Sverige en miljöbalk. Miljösituationen kommer att redovisas för riksda-
gen. Miljön skall också den mätas och värderas. För detta krävs särskilda
naturresursräkenskaper. För detta krävs en komplettering av den samlade
produktionen med miljövärden.

Planfrågorna överförs till miljödepartementet, som blir ett miljö- och re-
sursdepartement. Därmed markeras kravet på en helhetssyn i miljöpoliti-
ken. Därmed betonas tyngdpunkten att förebygga miljöskador. Även så
måste vi sätta pris på miljön. Bränslen som är miljövänliga gynnas särskilt.
Miljöavgifterna vidareutvecklas som styrmedel.

Biotekniken skall regleras. Stödet till Östersjöns rening skall stärkas. Det
internationella miljösamarbetet skall också i övrigt prioriteras. Inför för-
handlingarna med EG knäsätts den viktiga principen att högsta tillämpade
ambitionsnivå på miljöområdet skall gälla.

De outbyggda älvarna, liksom andra värdefulla vattendrag, skall skyddas.
Målet läggs fast att nya fordon skall kunna drivas utan fossilbränslen. Ett
realistiskt mål enligt min uppfattning är att det går att klara till sekelskiftet.
Miljökonsekvenser skall redovisas före varje beslut och projekt som innebär
större miljöpåverkan.

Socialdemokraternas partiordförande sade i en TV-kommentar till rege-

ringsförklaringen att ”miljöpolitiken är den socialdemokraterna stått för”.
Frågan är då: Varför tillämpade inte socialdemokratin - med uttalad ambi-
tion att Wz ett miljöparti - dessa avgörande principer på miljöns område?
Men jag välkomnar naturligtvis en bred enighet även på detta område. Det
är mycket arbete som ligger framför oss.

Till människans frihet hör arbetet. Varje människa har rätt att utvecklas
utifrån sina egna förutsättningar, att växa, ha ett värde och påverka sin situa-
tion. Människans frihet, värdighet och rätt till arbete är starkt sammanlän-
kade.

För oss i centern finns det ingen tvekan. Vi kan aldrig någonsin acceptera
arbetslöshet. Kampen för arbete åt alla måste drivas med kraft och konse-
kvens. Därför kommer den nya regeringen att mobilisera hela den samlade
arbetsmarknadspolitiska arsenalen för att skapa förutsättningar för arbete i
hela landet. Nödvändiga investeringar i landets järnvägar, vägar och högsko-
lor tidigareläggs - det ger arbete nu. Inlandsbanan får en chans - det ger
framtidstro. Socialdemokraterna väntar på den s.k. vändpunkten. Men det
är bara hårt arbete och aktiva åtgärder som kan skapa nya förutsättningar
för arbete.

Det grundläggande är att skapa ett nytt ekonomiskt klimat - en sund eko-
nomi, där hela svenska folket är delaktigt. Därför är sänkningarna av mom-
sen på maten och på inrikes persontrafik så nödvändiga. De betyder mest
för alla som lever med smala ekonomiska marginaler - främst barnfamil-
jerna och pensionärerna - enligt Sparbanksgruppens hushållsekonomer,
som kom till tals i en tidning häromdagen. Beskattningen av turismen sänks.
Den har motverkat sitt eget syfte.

Rättvis fördelning är nyckeln till en ny ekonomisk politik, där vi alla är
beredda att respektera strama tyglar och där vi alla har förståelse för nödvän-
diga förnyelseåtgärder - inte minst till gagn för de hundratusentals små och
medelstora företag som är grundbulten i 1990-talets näringslivsutveckling.
Satsningen på universitet och högskolor, runt om i landet, fortgår. Medel
från avvecklingen av löntagarfonderna skall användas för bl.a. forskning,
även vid de mindre högskolorna. Sparande skall stimuleras.

Jordbruket skall producera livsmedel av hög kvalitet och andra miljövän-
liga råvaror - på köpet får vi öppna landskap.

Hela samhället vinner när hela landets produktionsförmåga tas till vara.
Kalla det gärna effektivt resursutnyttjande. Det handlar om nya jobb och att
ge en ny start för hela Sverige. Då kan vi skapa en harmonisk storstadsut-
veckling - med balans mellan arbetsplatser och boende, mellan människa
och miljö. Då kan vi stoppa åderlåtningen av glesbefolkade områden. Då
vinner hela landet.

Demokratin kan aldrig tas för given. Jag vill gärna instämma i de ord som
sagts bl.a. av Bengt Westerberg. Kampen för att de många människorna
skall vara delaktiga i samhället måste ständigt fortsätta. Det kräver decen-
tralisering. Den nya regeringen kommer positivt att pröva åtgärder för att
stärka den lokala demokratin, bl.a. kommundelningar.

Demokratin kräver förnyelse och fördjupning. Folkstyret måste få verklig
innebörd - bl.a. genom att rollen för folkets förtroendevalda ombud renod-
las. Som förtroendevalda skall vi ge uttryck för människors visioner, idéer

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

och krav på ett bättre samhälle. Vi skall vara människornas företrädare och
tjänare: forma färdriktningen och spelreglerna, ansvara för grundtrygghe-
ten. Alla medborgare skall veta att bra barnomsorg och bra vård, äldreom-
sorg och vardagsstöd för handikappade finns att tillgå - men tjänsterna skall
kunna tillhandahållas av fler än det offentliga. Den nya regeringen välkom-
nar både kooperativa och enskilda initiativ.

Naturligtvis måste vi som partier förankra vår politik/öre valet i våra orga-
nisationer så långt detta är möjligt, och efter valet föra den politiken till för-
verkligande så långt vi förmår. Det gäller både valprogrammet och hur för-
verkligandet skall ske.

Vårt mål har varit en icke-socialistisk majoritet i riksdagen och en regering
baserad på denna majoritet. Vårt andrahandsmål var den fyrklöverregering
som nu har bildats.

Sänkt skatt på nödvändig konsumtion är en del av vår förankrade politik.
Den återfinns nu i regeringsförklaringen. Vårdnadsbidrag för småbarnsfa-
miljer är ett centerkrav sedan första hälften av 60-talet. Det finns nu med i
regeringens politik.

Regeringens besked att vårdnadsbidrag skall börja genomföras under
mandatperioden är en seger för rättvisan - och samtidigt en vägvisare till hur
förnyelsen av välfärdens former skall fortgå.

Ett vårdnadsbidrag, lika för alla barn, skapar både rättvisa och valfrihet.
Olika barnomsorgslösningar ges lika värde. Så myndigförklarar vi föräld-
rarna. De skall kunna välja den barnomsorgslösning som passar deras barn
och dem själva bäst.

De sämst ställda pensionärernas situation måste förbättras. Höjd grund-
pension kommer att utredas - det har tidigare förvägrats - tillsammans med
andra åtgärder, med sikte på att kunna genomföras 1993.

Europapolitiken är en självklar hörnpelare i den nya regeringens politiska
plattform.

Frigörelsen och förnyelsen hos våra grannfolk i Central- och Östeuropa är
utan tvivel det mest glädjande och hoppingivande som har hänt också oss
under de gångna två åren. Men den är fylld av smärta. Det ser vi inte minst
dagligen i rapporterna från det sargade Jugoslavien. Jag delar naturligtvis
Ingvar Carlssons oro över den extremism med historisk bakgrund som vi kan
se i dagens Tyskland. Det är en allvarlig utveckling. Men det viktiga är ändå
att ta fasta på det positiva. Den frihet som folken i Central- och Östeuropa
har fått befriar också oss. Deras behov och önskningar är också våra.

Vi är mitt inne i dynamisk process som gäller hela Europas utveckling lika
väl som EGs framtida färdriktning. För första gången någonsin i historien
har Europas folk förutsättningar att tillsammans skapa en frihetens och fre-
dens världsdel, där människor kan färdas fritt, arbeta, studera och bo,
handla, turista och utbyta kultur. Därför är det så sjävklart för oss i centern
att Europavisionen också omfattar hela Europa.

Ingen sitter med facit i hand. Men möjligheternas dörrar står på glänt.
Därför är det särskilt angeläget att understryka behovet av en samlad svensk
Europapolitik med bred parlamentarisk förankring. En folkomröstning
kommer att fälla det slutliga avgörandet i vad gäller den del av Europapoliti-
ken som är direkt knuten till Sveriges ansökan om medlemskap i EG.

Den möjlighet som frigörelsen i Öst- och Centraleuropa öppnar skall tas
till vara. Regeringens klara prioritering av t.ex. omfattande miljöinsatser för
Baltikum är ett klart besked, och denna prioritering skall inte gå ut över fat-
tiga människor i andra delar av världen.

Som nordisk samarbetsminister vill jag aktivt bidra till att den nordiska
dialogen och samhörigheten stärks. Det är här som de nära förbindelserna,
den nära samverkan, den nära förståelsen och den nära gemenskapen finns,
inte minst språkmässigt. Internationaliseringen ökar. Det kräver mer av re-
gional samverkan och förutsätter ett Norden utan nya barriärer.
(Applåder)

Anf.7 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Jag är glad över att vara tillbaka tillsammans med 26 andra
kristdemokrater. Jag kommer mycket väl ihåg när jag var ensam i gruppen.
Jag kommer också ihåg att under åren 1985 -1988 indroducerades detta med
applåderande. Jag undrade naturligtvis väldigt mycket hur det skulle bli ef-
ter mitt anförande. Jag erinrar mig en mycket värmande applåd som berodde
på att jag halverade mitt anförande dagen före sommaruppehållet.

Fru talman! För några kvällar sedan visades i ett TV-program filmen 351.
Filmen tog 12 minuter. Den handlade om barns fasor och vedervärdiga för-
hållanden runt om på vårt jordklot. Varför heter filmen 351? Jo, under de
12 minuter som filmen pågår dör 351 barn i u-länder.

Fru talman! Jag insåg självfallet att jag, när det blev min tur att tala, lätt
skulle komma att upprepa våra nationella debattämnen - om bristen på eko-
nomisk tillväxt och om nödvändigheten av att få i gång vår svenska småindu-
stri. Därför, men naturligtvis inte bara därför, vill jag gärna inleda med några
frågor som berör människor, medmänniskor som bor långt borta.

Ibland låter det i debatten som om dessa våra minsta som bor i avlägsna
länder inte tillhör vårt ansvarsområde, om jag får uttrycka mig så - men det
är just det de gör!

Det vore mig verkligen fjärran att vilja ställa svensk ekonomisk tillväxt
mot engagemanget för de fattiga och svaga. Jag är helt övertygad om sam-
banden dem emellan.

I regeringsförklaringen står mycket entydigt: ”Enprocentsmålet ligger
fast”. Därmed är det de facto uttalat att den svenska ekonomiska tillväxten
korresponderar med nivån på biståndet, och därmed på våra möjligheter att
rädda, värna och hjälpa.

Samtidigt som vi har all anledning att glädjas över deklarationer om ned-
rustning och över att en demokratiseringens vind går över världen, vet vi att
den totala fattigdomen blir alltmer omfattande allt fler människor. Knappast
något skulle glädja mig mer än om vi tillsammans, nu när vi kan glädjas över
nedrustning och över frigörelse från totalitarismen, kunde ta krafttag, kunde
enas för att hålla solidariteten, kärleken till och omtanken om medmänni-
skor levande.

Fru talman! En förutsättning för att vi skall bry oss mer om varandra, för
att vi skall vilja leva efter Den gyllene regeln, är att vi lär oss och vidareför
den människosyn som aldrig kan göra halt vid några nationers gränser, som

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

aldrig kan värdera människor olika utan som ger alla människor oberoende
av ras, kön, intellekt, ålder etc. ett okränkbart värde.

När årets skolval - flera talare har redan varit inne på detta - refererades
i pressen gav det oss säkert onda aningar. Många svenska ungdomar hade
röstat på partier eller partibeteckningar som vänder ryggen åt demokratin
och den människosyn och etik som just går i armkrok med demokratin.

När jag såg valresultatet från skolvalet kom jag att tänka på några ord ur
boken ”Varför demokrati?”, skriven av professor Alf Ross, publicerad di-
rekt efter andra världskriget. Ross skriver:

”Det vår tid mer än något annat har behov av efter nazismens moraliska
upplösning av alla värden, är ett återupprättande av den moraliska tron på
människovärdet. Jag tror att den djupaste inspirationskällan till en sådan
återfödelse alltjämt är att söka i den humanism och kristendom som genom
årtusenden har utgjort grundvalen för vår kultur.”

Fru talman! Jag hoppas att vi alla i alla partier i Sveriges riksdag tar på oss
vår ofrånkomliga uppgift att se till att barn och ungdomar får en motkraft
mot rasmism och förakt för medmänniskor. Låt oss hjälpas åt att på det sättet
vitalisera demokratin.

När vi talar om västerlandets kulturella och demokratiska värden går tan-
ken lätt till det Europa som vi har sett formas och som formas mitt framför
våra ögon. De allra flesta av oss ser med spänning fram mot EG-förhandling-
arna. Runt de formuleringar som regeringsförklaringen rymmer finns det
också en bred uppslutning här i kammaren. I denna deklaration upptar dessa
frågor ett avsevärt utrymme.

Jag tycker i och för sig inte - och säkert ingen annan heller - att man skall
mäta frågors betydelse utifrån omfång i text. Hela EG-frågan, integreringen
i Europa kommer emellertid att domineras mycket av den politiska debatten
framöver. Jag hoppas att vi skall se detta som en utmaning, som en spän-
nande möjlighet att få impulser och uppleva positiv påverkan på samma sätt
som vi ser möjligheterna att ge impulser och att påverka.

När Europa läkt samman, när EG funnit fastare former, är jag övertygad
om att nord-syd-dialogen kommer att dominera. Självfallet skall vi utifrån
viljan till rättfärdighet, drivna av solidaritet engagera oss för södra halvklo-
tet, men vi kan vara säkra på att även Europas säkerhet, Europas framtida
ekonomi och handel kommer att fordra vidgade horisonter.

Fru talman! Den avkollektivisering och valfrihetsrevolution som nu skall
påbörjas i vårt land och som genomförts i land efter land tror jag kommer
att vitalisera demokratin. För oss kristdemokrater har det alltid varit en
självklarhet - ja, faktiskt en demokratifråga - att föräldrarna själva får välja
den vård och omsorgsform som man anser vara bäst för det egna eller de
egna barnen.

Jag skulle faktiskt vilja ropa: Äntligen! Äntligen bemyndigas föräldrar att
utgå ifrån det enskilda barnets behov, att sätta barnets situation i centrum.
Många kommer självfallet att även i fortsättningen välja en daghemsplats.
Och dessa skall vara av bästa kvalitet. Men många kommer också att välja
att under några år ge mer tid för sina barri.

Barnomsorgsfrågan handlar ju faktiskt inte bara om valet av omsorgsfor-
mer. Den handlar ytterst om vilken syn vi har på familjen och på de små

naturliga gemenskapernas roll för fostran och förmedling av värden och vär-
deringar.

Fru talman! Jag vill gärna understryka vårdens och omsorgens roll och be-
tydelse. Det är, tror jag, 90-talets största inhemska utmaning att se till att
människor får den vård och omsorg de har rätt till att få och detta under
värdiga former.

Jag tycker självfallet att det är ytterligt angeläget att få betona att ”en trygg
pensionering är en rättighet för alla”, som det står i regeringsförklaringen,
men det är verkligen lika viktigt att betona att en trygg och åtkomlig vård är
en rättighet för alla.

Under valrörelsen har vi allihop mötts av skriande brister på just vårdom-
rådet. Det är alldeles riktigt att vård och omsorg fungerar utomordentligt
bra på de allra flesta håll. Men detta är icke en tröst för dem som står i kö,
för dem som väntar och väntar, lider av värk och plågas av ängslan.

Jag vill ha sagt, fru talman, att den ”större översyn av sjukvårdens organi-
sation och finansiering” som regeringsförklaringen uttalar är en av morgon-
dagens viktigaste uppgifter.

Fru talman! Några få dagar under den svenska valrörelsen kände vi alla
hur stalinismens isande famntag - kuppmakarna i Kreml - satte skräck i sin-
nena. Jag tycker att det finns all anledning att erinra om den frihetens frenesi
som människor i Sovjetunionen orkade visa. Människor som enbart läppjat
på frihet och rättigheter hade ett enormt och imponerande civilkurage och
ville inte släppa ifrån sig den lilla bit av demokratisering som hade uppnåtts.
Låt mig få uttala som vår innerligaste förhoppning att demokratiseringsvå-
gen får fortsätta att ta fart i vårt nära grannland.

Jag vill verkligen också hoppas att vi nu alla är beredda och villiga att bistå
med både materiell och personlig hjälp, så att inte människor på andra sidan
Östersjön drabbas än värre av svält och umbäranden och därmed kanske
öppnar portarna för nya reaktionära anslag.

Det är också, fru talman, en oerhörd glädje att vi nu får uppleva ett slut
på ockupationen och annekteringen av Estland, Lettland och Litauen.

Under balternas beundransvärda frihetskamp har europeiska regimer hyst
en viss ängslan för att oroa Michail Gorbatjovs perestrojka, och därför har
man inte alltid så frimodigt som man måhända velat krävt de baltiska stater-
nas självständighet.

Nu finns det inte längre några hinder för oss att bygga broar av vänskap
över Östersjön på vilka vi kan frakta kunskap och allsköns nödvändiga resur-
ser.

Jag är säker på att vi alla på sistone har hört mycket om Östersjöns baltiska
stränder, om förgiftning och förödelse. Vi skall emellertid inte alls berömma
oss själva av att ha skött Östersjöns miljövård som vi borde, i synnerhet inte
om man beaktar våra ekonomiska förutsättningar. Nu har vi emellertid all
anledning, ja, jag vill kalla det ett oavvisligt ansvar, att se till att Östersjön
räddas, för det är ett verkligt räddningsarbete det handlar om och inget an-
nat.

Jag när den ivrigaste förhoppning, fru talman, att Östersjön skall till-
friskna och återfå hälsan. Innan detta har skett kan inte kringliggande länder
känna miljömässig fred och frihet.

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Fru talman! 1990 års livsmedelspolitiska beslut har fått allvarliga följder
för enskilda jordbrukare och för näringen som sådan. Investeringarna är lika
med noll och många jordbrukare ser i dag ingen möjlighet att få långsiktig
lönsamhet i sin verksamhet.

Sedan omställningsbeslutet fattades har Sverige ansökt om medlemskap i
EG, och i det perspektivet är det nödvändigt att vi aktivt skapar förutsätt-
ningar för en stark och konkurrenskraftig jordbruksnäring. Det är mycket
tillfredsställande att en avstämning av riksdagens beslut skall ske i en särskild
kommission och att frågan om arealersättning då prövas. Nu gäller det att
gjuta nytt mod i vår svenska modernäring och skapa framtidstro och rimliga
förutsättningar för ett livskraftigt svenskt jordbruk.

Fru talman! Vi glädjs över det som sker i Sovjetunionen, över händelseut-
vecklingen i Baltikum, men vi känner förtvivlan över utvecklingen på Bal-
kanhalvön. I TV ser vi hur människor dödas och massakreras, hur städer och
byar bombas, hur skräcken lyser ur människors ögon.

Många anhöriga till människor på Balkan som under tidigare år funnit sitt
hemland i Sverige känner ständig förtvivlan och ängslan. Låt oss ivrigt hop-
pas att ansträngningarna från bl.a. FN och EG kan resultera i att de stri-
dande parterna verkligen lägger ned vapnen och att den nya vapenvila som
nu ingåtts kommer att bestå.

Fru talman! Jag citerade Alf Ross tidigare i mitt anförande. Jag skulle
gärna vilja avsluta med att låta de sista orden i hans bok ”Varför demokrati?”
genljuda i kammaren:

”Kampen om demokratin försiggår samtidigt på det moraliska, det rätts-
liga och det ekonomiska området. Dessa tre områden är intimt förbundna i
inbördes växelverkan. Vaije dag försiggår kampen på alla fronter. Det är vår
tids största drama. Vi är alla medansvariga för dess utgång. Det gäller icke
endast vår frihet utan drömmen om ett lyckligare och rättfärdigare sam-
hälle.”

(Applåder)

Anf. 8 INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Jag har nu väntat i 45 minuter för att få replikera på statsmi-
nisterns anförande. Jag är medveten om att bra TV-program går i repris,
men jag är inte helt säker på att denna regeringsdeklaration riktigt platsar
för det. Tre repriser direkt är ändå litet väl häftigt, och det är inte särskilt
publikvänligt. Det kan naturligtvis tolkas som att det behövs fyra regerings-
företrädare för att redovisa regeringsdeklarationen - helt enkelt därför att
statsministern inte kan företräda hela sin regering. I så fall är det ganska all-
varligt.

Carl Bildt ville tolka sin regering som ett resultat av väljarnas krav på för-
ändring. Nåja, det är väl en sanning med modifikation. Två av regeringspar-
tierna är stora förlorare, de har gjort stora förluster i valet. Trots att Carl
Bildt har fyra partier i regeringen med alla de problem som detta innebär är
det en minoritetsregering.

Jag noterade att Carl Bildt inte med ett ord nämnde det som jag menar är
den stora och allvarliga förändringen i jämförelse med tidigare val, nämligen
att högerextremism har fått ett fotfäste, inte minst bland de yngre väljarna.

Det hade kanske varit klädsamt om statsministern hade uttalat en viss oro
på den punkten.

Jag tänker hålla inne med kritiken. Så småningom blir det dags för en
mera handfast granskning av den nya regeringens politik i verkligheten. Men
jag måste säga att jag blev förvånad när Carl Bildt mera fortsatte som oppo-
sitionspolitiker i stället för att redovisa och försvara sin regeringsdeklara-
tion. Jag upplevde väldigt mycket av konfrontation under Carl Bildts anför-
ande, väldigt litet av samarbetsklimat. För dagen noterar jag bara detta som
något våghalsigt för en minoritetsregering som åtminstone delvis har sagt att
man inte skall göra sig beroende av ny demokrati. Eller är det så att Carl
Bildt inte ännu är riktigt på det klara med att han faktiskt är statsminister?
Vid tidigare regeringsskiften har ju finansministrar haft svårt att skifta, och
det är möjligt att Carl Bildt har liknande övergångsproblem.

Det kan väl också hända att det sitter kvar en del av det som den förre
partisekreteraren, den nuvarande utbildningsministern, sade på valnatten.
Från moderaternas sida fanns det bara två mål, hette det. Det ena var att
tillfoga socialdemokratin ett rejält valnederlag, det andra att ge moderaterna
en hygglig framgång. För mig var detta ett av det mest häpnadsväckande ut-
talanden som gjorts av ett parti som skall överta regeringsmakten. Att ta
ansvar för landet, att fundera över hur man skall kunna bilda en handlings-
kraftig och ansvarsfull regering fanns över huvud taget inte med i perspekti-
vet. Det var ett utomordentligt anmärkningsvärt uttalande denna valkväll,
kanske det mest anmärkningsvärda. Som oppositionsföreträdare har jag
ändå rätt att nu få svar på vissa frågor. Som statsminister fick jag besvara
frågor från fem partier, och jag lade ofta min inledning åt sidan och svarade
på 20-30 frågor. Jag ställde nu tre frågor.

Den första löd: Hur blir det med arbetslivsfonden? Detta är för oss en oer-
hört viktig fråga. Och två regeringspartier har gett rakt motsatta besked. Nu
ställer jag frågan igen, Carl Bildt. Skall arbetslivsfonden avskaffas, eller får
den vara kvar?

Den andra frågan som jag ställde löd: Hur vet ni att ni kommer att klara
av besparingar på 10-15 miljarder kronor? Det är kanske på grund av bris-
ten på trovärdighet från regeringen på den här punkten som börsen rasar.
Det må vara att aktieägare förlorar pengar, men det är ett symptom på en
allvarlig kris i ekonomin om denna utförsbacke fortsätter.

Jag ställde en tredje fråga som jag fick ett svar på, nämligen om regeringen
kommer att dela ut en del av de 20 miljarderna i AP-fonderna till dem som
har allemansfonder. Detta försvarade Carl Bildt. Det innebär alltså att aktie-
ägare kommer att få del av det som är löntagarnas och pensionärernas ge-
mensamma egendom. Om Carl Bildt inte stöts av fördelningspolitiska skäl,
vill jag be honom läsa Jan Bröms artikel i Dagens Nyheter i dag, där han
säger att nuvarande AP-fonder måste användas som grundpott i det framtida
pensionssystemet. Att dela ut de pengar som finns i AP-fonderna är en helt
vansinnig fondstrategi. Det är alltså SACOs ekonomiske expert som säger
detta.

Jag blev också väldigt förvånad över att Carl Bildt sade att regeringen inte
tänker bry sig om nedläggningshotade företag, vare sig de ligger i Kalix eller
någon annanstans. Det här är ett sensationellt besked, eftersom det innebär

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

att en viktig del i att hela Sverige skall leva riskeras och kommer att gå förlo-
rad. Regionalpolitiken, som vi har byggt upp undan för undan, har varit ett
utomordentligt viktigt instrument för att människor i hela landet skall kunna
känna en viss trygghet i sysselsättningen. Men statsminister Bildts besked
här i dag är ett dråpslag när det gäller Norrland, Blekinge, Gotland, Värm-
land och Bergslagen. Dessa företag skall i fortsättningen inte vänta sig något
statligt stöd eller någon statlig inblandning. Det var det besked som den nye
statsministern gav. Och visst var det ett besked i nyliberal anda.

Vändpunkter skall vi inte tala om, säger Carl Bildt. Sverige har halkat ef-
ter. Om vi som exempel tar perioden 1970-1990 så har Sverige haft en
mycket bra tillväxt, om man bortser från åren 1976-1982. Åren 1976-1982
drar onekligen ner genomsnittssiffran en del. Men under de år som socialde-
mokratin har haft ansvaret har det varit en mycket god tillväxt i Sverige. Ert
recept är att om man bara sänker skatterna får man fart på tillväxten. Men
det finns ju länder som har prövat denna politik. I USA, där skattenivån
ligger på 30 %, sjönk produktionen, bruttonationalprodukten, under första
halvåret med 1,8 %. I Storbritannien, där skattenivån är 36 %, sjönk brutto-
nationalprodukten med 2,0%. I Canada sjönk bruttonationalprodukten
med 2,1 %. Den medicin som ni ordinerar och skriver ut har i verkligheten
visat sig inte fungera.

Jag måste också reagera mot att Carl Bildt säger samma sak som sin fi-
nansminister, nämligen att ni inte fick plats i regeringsförklaringen med be-
skedet att man skall sexdubbla avgifterna till arbetslöshetskassan och att
man skall införa två karensdagar, ett besked som innebär ett dråpslag mot
löntagarna. Carl Bildt säger att regeringsförklaringen ändå blev så lång, 45
minuter. Det avslöjar prioriteringen, nämligen att det är oerhört viktigt att
tala om för dem som har kapital att de skall få skattesänkningar men att det
inte är viktigt att tala om för löntagarna att man tänker ta betydande summor
från dem.

Trots att vi i dag skall diskutera regeringsdeklarationen tänker jag ändå ta
upp den halvt kastade ideologiska handsken från Carl Bildt. Vi har gjort upp
med marxismen, i den mening som Carl Bildt här talar om, på ett mycket
tidigt stadium. Det gjorde först Axel Danielsson och sedan på 20-talet Nils
Karleby. Men striden kommer under 90-talet att stå mellan dem som vill ha
ökade klasskillnader i samhället och som vill driva fram ett tvåtredjedels-
samhälle - och vi vet hur sådana samhällen blir, det ser vi i Storbritannien
och i USA med massfattigdom och otrygghet mitt i de rika länderna - och
socialdemokratin, vars värderingar vi kommer att slåss för och som handlar
om trygghet, medmänsklighet, rättvisa och jämlikhet. Det är de saker som
enligt socialdemokratins uppfattning har gjort Sverige till ett bra land att
leva i. Och dessa idéer och värderingar kommer socialdemokratin att driva
stenhårt i opposition. Och jag förstår, efter den nya regeringens deklaration,
att det är detta som vi kommer att få strid om i Sverige under 90-talet. Och
jag kan försäkra att socialdemokratin inte ett ögonblick räds den striden.
Det är riktigt att vi har drabbats av ett valnederlag som vi tar allvarligt på,
men vi är fortfarande den starkaste politiska kraften i Sverige, och vi kom-
mer att kämpa för våra idéer - tills vidare i opposition. Men Sverige kommer
att behöva en socialdemokratisk regering ganska snart.

(Applåder)

Anf. 9 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! I denna församling besvarar man tydligen inte andras frågor,
även om det kallas för debatt. Ute i verkligheten brukar man göra det, och
jag skall därför försöka svara. Själv kommer jag väl att få mina svar via nå-
gon emissarie som inte finns.

När jag hörde Bengt Westerbergs anförande trodde jag ett tag att det var
ny demokratis regeringsförklaring som vi var här för att diskutera. Och vi
borde väl tacka så mycket för uppmärksamheten. Men dess värre visade sig
Bengt Westerberg vara full av sina egna förutfattade meningar och gjorde
beskrivningar av ny demokrati som påminde mig om hur Expressen hänvisar
till Expressen för att bevisa att det som Expressen skriver är sant. Hittills har
vi låtit Bengt Westerberg hållas. Sverige skulle ju få en regering i lugn och
ro. Nu har vi dock fått höra att främlingsfientligheten har fört ny demokrati
till denna kammare. Nej, det har den inte. Det har det sunda förnuftet och
370 000 människor gjort, folk som hade fräckheten att inte rösta på bl.a.
folkpartiet. Sådant kallas för demokrati. Vi fick höra att politikerföraktet
ligger bakom ny demokratis framgångar. Det säger Bengt Westerberg samti-
digt som han faktiskt häller mer bensin på brasan genom att visa hur snar-
stucken en politiker kan vara. Bengt Westerberg talar om att politikerförak-
tet helt enkelt snarast skall upphöra. På den punkten delar jag fullständigt
hans uppfattning, och vi har nu världens chans att visa att det borde upphöra.
Framför allt har regeringen chansen att visa det genom politisk handling, ef-
tersom det är precis detta som folk efterlyser.

Jag tycker faktiskt, och vill gärna påpeka det eftersom ingen annan lär
göra det, att ny demokrati uppträtt nog så ansvarsfullt i varje väsentlig fråga
i denna kammare. Därför tycker jag att magister Westerbergs lektion i hur
vi skall uttala oss, vilka ord vi skall använda osv. blir litet väl pompös och i
varje fall fullständigt meningslös. Vi är demokrater, var alldeles lugna över
det. Vi är här. Vi är lika mycket valda som alla andra här. Vi är beredda att
ta ansvar. Vi vet vad vi tycker, och vi väljer faktiskt själva hur vi uttrycker
våra åsikter.

Jag vill ta upp en sakfråga apropå regeringsförklaringen. Varför är det så
viktigt att värna om hemspråksundervisningen när det samtidigt krävs en
bred kartläggning av pensionärernas levnadsvillkor?

Behöver man verkligen kartlägga hur det är att leva under existensmini-
mum? Här vore det väl enkelt, humant, självklart och helt i folkpartiets
linje, om jag har förstått det rätt, att besluta att de som har byggt landets
välstånd inte ens får leva under existensminimum.

Svensk konkurrenskraft är en mycket viktig annan sakfråga. I regerings-
förklaringen är energiavsnittet kort, och vi hoppas att det skall tydas som att
hälsan tiger still. Konkurrenskraften för svensk industri är ju helt avgörande
för oss alla. Då kan vi inte bara diskriminera oss själva, som vi gör om vi
inför miljöavgifter som utländska konkurrenter inte har, eller om vi inför
energiskatter som utländska konkurrenter slipper. Med konkurrenter menas
då företag i samma bransch.

Sverige är i dag på väg in i EG, och det ger oss givetvis en fantastisk möjlig-
het. Men då får vi inte straffa bort oss själva. Vi vill ju alla - det ser vi i

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

dagsläget - ha välståndsskapande jobb. Straffa inte bort dem då eller skatta
inte bort dem! Vi har inte råd med ett sådant självplågeri.

Min fråga, som vi utgår från icke blir besvarad, är: Kommer regeringen
att aktivt verka för att svensk industri, utländsk industri baserad i Sverige
och svenskt lantbruk kan konkurrera - kan få konkurrera - på lika villkor
med annan europeisk industri och med europeiskt lantbruk?

Vad gäller miljöpolitiken vill vi än en gång understryka att ingenting skulle
ha större miljöeffekt även i Sverige än en kraftig satsning på andra sidan
Östersjön. De socialistiska diktaturernas miljökänsla och satsning på miljön
var som bekant obefintlig. Skorstenar och kloaker leder föroreningarna rakt
upp i luften och rätt ut i vattnet utan rening.

Det betyder å andra sidan att vi har en stor möjlighet i dag att nå hundra
gånger bättre miljöeffekt genom investeringar där borta än genom att göra
dem här. Varför inte göra det då? Tallinn ligger inte längre bort från denna
kammare än vad Jönköping gör. Vinden blåser även från öster, och Öster-
sjön är faktiskt även vårt hav.

Så ett ord om idrottsrörelsen, som i regeringsförklaringen får en klapp på
axeln tillsammans med kyrkorna och de fria samfunden. Skall man mellan
raderna läsa att kineseriet med skatter, lotteritillstånd, maxvinster, domarar-
voden osv. kommer att försvinna? Eller skall även i framtiden det enormt
viktiga och frivilliga arbete som lagts ner bestraffas med ett extra momsuttag
på 500 milj.kr.?

När vi, fru talman, ändå talar om moms, vore det nu inte då snyggt att
markera det trendbrott som det talas om i den gamla svenska välfärdsmodel-
len, där farbror staten skall ta hand om oss från vaggan till graven, genom
att momsbefria just begravningarna? Då skulle vi alla ha någonting att se
fram emot.

Herr talman! Vid hädanfärden av världens mesta skattebetalare sätter väl-
färdsrevolutionen sitt slutgiltiga utropstecken. Tänk er rätten att få dö utan
moms! Jag känner redan vingslagen.

(Applåder)

Anf. 10 LARS WERNER (v):

Herr talman! Jag noterade för en stund sedan att när fru talmannen satt
vid bordet lämnade hon ordet till oppositionsledarna. Jag ”röck till” litet
grand, för det är ungefär som regeringschefen vill att det skall se ut här i
landet. Men sanningen är ju att ny demokrati ingår i regeringsunderlaget.
Jag vill bara notera detta.

Olof Johansson talade mycket och länge och vackert om människors vär-
dighet och rätt till arbete, på tal om vad som händer i Kalix och Karlsborg.
Det är vackra ord, men strax innan hade Carl Bildt sagt när det gäller Kalix
att regeringen skall inte administrera företagen.

Det här tycker jag visar att ni redan efter ett par dagar i regeringsställning
går i otakt i fråga om regionalpolitiken. Vem i regeringen skall jag tro på nu,
på Carl Bildt eller på Olof Johansson? Tidigare har jag ju trott mera på Olof
Johansson och centern när det gällt regionalpolitik här i landet, men nu har
tydligen centern tvingats att ge upp även på den punkten.

Är det Penser och andra klippare som skall sköta ekonomin och regional-

politiken i fortsättningen? Skall snabba fastighetsaffärer och andra spekula-
tionsaffärer bli lednings- och riktningsgivande för regionalpolitik och ekono-
misk politik här i landet?

Statens representanter måste ta sitt ansvar, säger Olof Johansson, och
lyssna på de anställda. Än en gång: Vilken regionalpolitik är regeringens?
Är det Carl Bildts eller är det Olof Johanssons?

Olof Johansson, Börje Hörnlund, Görel Thurdin och Karl Erik Olsson -
och för den delen också min gamle vän, den nye gruppledaren Per-Ola Eriks-
son, som känner till förhållandena i Norrbotten - delar ni regeringschefens
lättsinninga uppfattning om hur man skall sköta statliga företag och regional-
politik eller har ni någon annan uppfattning? Jag tycker att det här är ni skyl-
diga att lämna svar på. Det är en rätt viktig fråga.

Sedan vill jag ställa frågan till både regeringschefen och de andra rege-
ringsrepresentanterna: Vart tog fördelningspolitiken vägen i regeringsför-
klaringen? Fick inte heller den plats?

En fråga som har diskuterats litet grand är att man vill skriva in äganderät-
ten i grundlagen. Vi anser också att människor måste kunna skyddas mot
myndigheters och regeringars övergrepp, liksom mot företags övergrepp.
Men frågan om grundlagsfäst äganderätt är en ganska komplicerad fråga.
Jag skall ta två exempel.

Den ena invändningen hämtar jag från talman Bertil Fiskesjös artikel i
Svenska Dagbladet häromdagen om att ägande är svårdefinierbart. Vem
äger ett hus, den som står som ägare eller den bank där lånen är placerade
och som har rätt att ta huset i beslag, om jag inte betalar mina lån? För min
egen del gäller: Äger jag mitt hus eller är det Svenska Handelsbanken som
äger det?

Med det här exemplet visar Bertil Fiskesjö det komplicerade i ägandesi-
tuationen. Ett annat exempel kan jag ta från den här staden.

I Stockholm har alla medborgare rätt att promenera på vackra stigar och
längs stränderna. T.o.m. Wallenberg och andra rika med stora villor ute på
Djurgården har fått maka åt sig litet grand. I Stockholm kan man därför
vandra under Djurgårdens fallande löv längs stranden utmed hav och kana-
ler.

Jag vill fråga Carl Bildt: Skulle den moderata grundlagen, som den skrivs,
ha kunnat hindra genomförandet av att människor fick möjlighet att vandra
t.ex. längs Djurgårdens stränder? I sådant fall kommer ju den tankegång
som ni ibland för till torgs att hota människors rätt att fritt röra sig i landet -
inget vandrande längs stränderna Den principiella frågan i det här fallet
handlar om rörelsefrihet för alla eller äganderätt till Djurgårdens stränder
för ett par personer.

Låt mig sedan, herr talman, hoppa till en annan fråga. Det är ju flera orga-
nisationer som har skrivit regeringsprogram. I SAF-tidningen finns ett rege-
ringsprogram. Det är i fem korta punkter och har rubriken Om företagarna
regerade.

1. Sänk skatter och arbetsgivaravgifter.

2. Stärk de små företagen.

3. Satsa på infrastrukturen.

4. Inför två karensdagar.

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardeba tt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

5. Skapa utrymme för privata alternativ inom vården.

Man kan säga tre saker om detta program. För det första: Trots att det
bara är fråga om några punkter finns det plats för karensdagarna. För det
andra: Det borde inte stå om företagarna regerade utan när företagarna re-
gerar. Det är precis detta program som den borgerliga regeringen nu genom-
för. För det tredje: Om regeringen tänker fortsätta att gå i Arbetsgivareför-
eningens och Timbros ledband, tror jag att många av regeringspartiernas
väljare kommer att uppleva att deras förväntningar har svikits. Med Arbets-
givareföreningen som ny stark lobbygrupp, den nya påtryckaren och den nya
ideologien i Rosenbad kommer denna regering för många av dessa männi-
skor att innebära en besvikelse.

Till sista några ord om miljöfrågorna. Det står i regeringsförklaringen att
alla har rätt att leva i en god miljö. Inbegriper den rätten också rätt till ar-
bete? Vårt parti vill värna och utveckla arbetslivsfonden. Det betyder att re-
surser kan satsas på att få bort dåliga arbetsmiljöer. Men vad anser rege-
ringen? Därom vet vi ingenting ännu.

Vi har också föreslagit att anställdas möjligheter att vägra att utföra arbete
som skadar den yttre miljön skall förbättras. Vi menar att det är att öka män-
niskors frihet. Avser regeringen att stödja denna frihets- och miljöreform?

Tillhör rätten till god miljö också människor i tredje världen? Fattigdomen
är det största miljöproblemet i u-länderna. Den tvingar i många fall männi-
skor att utnyttja naturen på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart. Det be-
hövs stöd till bättre resursutnyttjande i dessa länder, dvs. bättre energieffek-
tivitet. Det behövs en ny ekonomisk världsordning, som tar sin början nu
med att u-ländernas skuldbörda skrivs ner. I dag betalar u-länderna mer till
i-världen än vad vi betalar till dem. Delar regeringen uppfattningen att u-
ländernas skuldbörda måste skrivas ner? Tänker regeringen driva den upp-
fattningen i internationella fora?

Av regeringsförklaringen framgår det att energiuppgörelsen står fast. Jag
vill ställa ett par frågor till både regeringschefen och Olof Johansson, som är
intresserad av kärnkraften - i varje fall tidigare av dess avskaffande. Vad
betyder det ni skriver med avseende på kärnkraften? När skall avvecklingen
börja, och när skall avvecklingen vara avslutad?

Anf, 11 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Ingvar Carlsson har synpunkter på debattordningen, och det
brukar han ha. Oavsett om han är i regeringsställning eller i oppositionsställ-
ning är det något som är fel. Jag medger gärna att en situation med så många
partier som vi har i dag i riksdagen kan medföra att litet av spänningen och
snabbheten i debatten går förlorad. Men vi får lära oss att leva - också i riks-
dagens debatter - med det flerpartisystem som vi faktiskt har och med den
litet ökade spänning och mångfald av företrädare av olika åsikter och värde-
ringar som detta ger. Allt kan inte regisseras, bara för att ge spänning till
debatten. Vill väljarna ha fler partier, bör vi nog respektera det.

Ingvar Carlsson säger att jag fortsätter att vara oppositionspolitiker. Det
är rätt. Jag tänker fortsätta att vara oppositionspolitiker. Jag ser min uppgift
och jag ser denna regerings uppgift inte som att förvalta och försvara allt det
som är. Den skall vara att opponera mot åtskilligt vi tycker är fel i det

svenska samhället, och vi skall genomföra förändringar. Jag ser det som en
hedersbeteckning när jag betraktas som oppositionspolitiker. Det innebär
att man erkänner att jag vill förändra i stället för att bara förvalta. Jag vill
gärna fortsätta att vara, Ingvar Carlsson, en oppositionspolitiker i min nya
roll som statsminister. Det innebär inte att jag inte skall försöka svara på de
frågor som ställs. Låt mig göra det på några punkter.

Arbetslivsfonden skall fortsätta att finnas. Den något friare syn på hur
man använder delar av medlen, som också den socialdemokratiska rege-
ringen hade, är också vår. De 10-15 miljarder kronorna i besparingar har vi
tagit med, därför att vi öppet och ärligt vill redovisa att det skall bli bespa-
ringar. Alla dessa besparingar kommer med all sannolikhet inte att mötas
med enbart ovationer ens i denna kammare. Men det är ärligt, hederligt och
redigt att tala om i förväg att det är detta som är vår ambition.

Ingvar Carlsson vet lika bra som jag, eller kanske ännu bättre, att det är i
budgetpropositionen som förslagen läggs fram i sina detaljer, inte i en rege-
ringsförklaring.

Vidare har vi löntagarfonderna - Bengt Westerberg återkommer till den
frågan - och där är vårt besked alldeles entydigt. Löntagarfonderna kommer
att avskaffas. De är ett elände. De har bromsat och begränsat företagande
och nysatsningar och entusiasm i Sverige under 1980-talet. Det kan inte vara
en tillfällighet att det under alla de år som ligger bakom oss har varit nästan
omöjligt att få en socialdemokrat att visa någon entusiasm inför dessa fon-
der. De kommer nu att försvinna. Det är bra, och det ger utrymme för att
både trygga pensionssystemet och förbättra företagarklimatet. Det är bra för
oss alla.

Ian Wachtmeister ställde också några frågor. En fråga var om regeringen
vill förbättra konkurrenskraften för svensk ekonomi och svenskt näringsliv i
det nya europeiska perspektivet. Mitt inledningsanförande handlade mycket
om detta. Svaret på den frågan är väl därmed rimligen ja.

Hjälpen till Baltikum, dvs. Estland, Lettland och Litauen, har också tagits
upp av flera olika talare. Detta togs uttryckligen upp i regeringsförklaringen.
Vi kan konstatera att det arbete med några biandkommissioner som avisera-
des av den tidigare regeringen mitt uppe i valrörelsen ännu icke har kommit
i gång. Jag lastar inte den avgående regeringen för detta. En valrörelse är en
valrörelse, och det tar sin tid att komma i gång. Vi skall få i gång det arbetet
så snabbt som möjligt. Vi har också inlett en dialog med de övriga nordiska
regeringarna, framför allt och först den finska, om hur vi gemensamt skall gå
vidare. Det blir ett åv de ämnen som kommer att dominera när de nordiska
statsministrarna och samordningsministrarna träffas i Mariehamn om en må-
nad.

Lars Werner frågade hur det skall bli med skyddet av äganderätten i
grundlagen och vad det kommer att innebära. Lars Werner var orolig för att
detta kommer att innebära att det kommer att bli färre promenadstigar på
Djurgården. Jag visste inte att Lars Werner frekventerade promenadstigarna
på Djurgården fullt så mycket, men det är tacknämligt på många sätt. Sti-
garna kommer inte att påverkas. Men ett grundlagsskydd för äganderätten
hade förhindrat en del av de ingrepp som man har sett i Sverige. Framför allt
hade det förhindrat ett avskaffande av äganderätten och därmed av mark-

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 8

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

nadsekonomi och därmed av förutsättningarna för ett fritt samhälle i halva
Europa - som vi har sett i de socialistiska länderna. Ett grundlagsskydd för
äganderätten är ett värn mot den socialism som har förött och förstört så
mycket i halva Europa.

Jag vill i all korthet ta upp detta med vem som styr och ställer i företag -
privata, statliga eller kommunala. Det gör företagens ledningar och styrel-
ser. Sedan finns det ägare, och de har att tillsätta styrelser som de rimligen
bedömer vara kompetenta att klara uppgiften att styra företagen. Staten,
den föregående regeringen, har tillsatt ett antal styrelser i ett antal statliga
företag och låtit dem sköta dessa företag på det sätt styrelsen har funnit bäst.
Jag vill inte lasta den föregående regeringen eller säga att den är ansvarig för
vart och ett av de beslut som har fattats i Nordbanken under de senaste åren.
Det är rimligtvis Nordbankens ledning och styrelse som har fattat de beslu-
ten.

Jag har inte anledning att utgå från annat än att den socialdemokratiska
regeringen har tillsatt den styrelse som den har bedömt som mest kompetent
att sköta ASSI - och däri ligger en generositet. Om Ingvar Carlsson anser att
man har tillsatt en inkompetent, inskränkt eller dålig styrelse för ASSI, vore
jag tacksam om jag snabbt fick besked på den punkten. Det är er styrelse -
inte vår.

Enligt de principer vi har varit eniga om hittills är det företagets styrelse
som har ansvaret för företagets skötsel. Vi är inte på väg tillbaka till en tid
då man trodde annorlunda här i landet och i andra länder. Men som sagt, om
Ingvar Carlsson tycker att hans regering har tillsatt dåliga styrelser i några
statliga företag vore jag tacksam för mycket snabba besked på den punkten.

Till slut detta med uppgörelserna med det gamla, marxismen och allt
detta. Det finns säkert anledning att återkomma till det i åtskilliga ideolo-
giska debatter under de kommande åren. Men det är min djupa övertygelse
att de förändringar som har svept fram över Europa, och också nu svept in i
vårt eget samhälle, är av en mer djupgående natur än vad de flesta har insett.
Det är en ny syn på politiken, en ny syn på samhället. Den kräver att man gör
en ideologisk storstädning bland dem som är fixerade vid det gamla. Ingvar
Carlsson må anse att denna storstädning är avslutad inom socialdemokratin.
Jag noterar med stort intresse att det finns de som tycker annorlunda.

Jag har sett vad Lars Ilshammar har skrivit i Örebro-Kuriren. Han är inte
någon ointressant tänkare - i varje fall formulerar han sig på ett intressant
sätt. Han skriver att socialdemokratin med sina attityder tydligen håller på
att bli en museirörelse med blicken vänd bakåt, mot pionjäråren, folkhems-
bygget och 60-talets starka samhälle. Snart är det kanske lika bra att låta de
allt glesare förstamajtågen sluta på Skansen.

Det är inte alla, Ingvar Carlsson, som anser att den ideologiska uppgörel-
sen med gammalt klasskampstänkande, gammal marxistisk retorik och
gamla socialistiska fördomar är helt avslutad ännu.

(Applåder)

Anf. 12 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Får jag först till lan Wachtmeister säga att jag är beredd att
gå i döden för ny demokratis rätt att uppträda på den politiska arenan och

naturligtvis också försvara er rätt att finnas i denna kammare. Men jag delar
inte era värderingar, och det gör inte mina liberala partivänner heller. Det
handlar inte om att vara snarstucken, utan för min del om att vara liberal.
Ian Wachtmeister är säkert inte särskilt van vid att bli emotsagd. Men i denna
kammare får han vänja sig vid att det förekommer debatter där olika åsikter
bryts mot varandra. Det är lika bra att vänja sig vid det och glädjas åt denna
företeelse, i stället för att tala om att det är magister Westerberg som tillrät-
tavisar. Det är verkligen inte min avsikt att göra det.

I de politiska sakfrågor som vi diskuterar har vi i grunden helt olika upp-
fattningar. Det gäller t.ex. synen på invandrare. Ian Wachtmeister, och en
del av hans partivänner, har i olika sammanhang utvecklat ett synsätt som är
helt främmande för det synsätt som vi liberaler har. Hans sätt att här tala om
hemspråksundervisningen och ställa den mot bättre stöd till pensionärer som
kan ha det besvärligt visar på ett synsätt, inte bara när det gäller hemspråks-
undervisningen som företeelse utan när det gäller invandrarna i Sverige, som
är långt långt ifrån det som vi liberaler försöker torgföra.

Ian Wacthmeister sade en annan sak i sitt inledningsanförande som också
visade på den djupa klyfta som finns mellan våra värderingar. Han uttryckte
sig ungefär så här: Varje industriarbetare bär två offentliganställda på sina
axlar. Vad är det för någonting?

De offentliganställda, det är förskollärarna som tar hand om industriarbe-
tarens barn på dagarna, när industriarbetaren, eller kanske i vissa fall indu-
striarbetaren och hans hustru, skall arbeta. Det är lärarna som undervisar
industriarbetarens barn. Det är sjuksköterskan som tar hand om industriar-
betarens gamla pappa, som inte längre kan bo kvar hemma, och hemvårds-
biträdet som tar hand om hans gamla mamma, som behöver hjälp hemma
och inte kan klara allting själv. Det är polisen, som kommer och hjälper till
när industriarbetaren får inbrott hemma. Det är lapplisorna, för att nämna
också dem, som ser till att det är någon ordning på stan, så att industriarbeta-
ren kan komma fram med sin bil och så att brandbilar och ambulanser, som
ofta körs av offentliganställda, också kan komma fram.

Talet om att industriarbetaren bär två offentliganställda på sina axlar är
rent nonsens. Det handlar om en samverkan mellan människor med olika
funktioner som är lika viktiga. Är det några som bär, är det snarare de som
jobbar i långvården, i förskolorna och på dagis. De kånkar och bär långt mer
än vad många industriarbetare i moderna fabriker gör. Men det viktiga är att
det är i samverkan som dessa människor kan åstadkomma ett gott samhälle.

Så till den andra oppositionsledaren, Ingvar Carlsson. Ingvar Carlsson tog
upp pensionerna. Han var kritisk mot att vi hade tänkt använda en del av det
han kallar pensionspengar till andra ändamål än att betala ut pensioner - det
handlar närmare bestämt om löntagarfondspengarna. Ingvar Carlsson vet
mycket väl att det avgörande för om vi skall kunna hålla de pensionslöften
som är givna är att vi får i gång den ekonomiska tillväxten. Fortsätter den
ekonomiska utvecklingen som den har varit under de senaste åren, under
Ingvar Carlssons ledning, är pensionssystemet hotat. Då kommer pensions-
åtagandena inte att kunna fullgöras på lång sikt. Därför måste vi få i gång
den ekonomiska tillväxten. Vi har då sagt oss att för att lyckas med det måste
vi bl.a. satsa mera på forskning och högre utbildning. Vi måste satsa på att

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

få i gång hushållssparandet så att det blir högre än vad det är för närvarande,
så att vi därigenom får utrymme för större investeringar i det svenska sam-
hället och kan få ned våra underskott i utrikesaffärerna. För att klara detta
vill vi använda löntagarfondspengarna. Jag är helt övertygad om att de sats-
ningar som vi avser att göra kommer att bidra till en bättre ekonomisk till-
växt och därmed till tryggare pensioner, än om pengarna används på det sätt
som socialdemokraterna har valt att göra och haft för avsikt att fortsätta
med, om de hade fått förtroende att fortsätta regera i Sverige.

Tillväxt är viktigt för pensionernas skull, men inte bara därför. Också för
att klara de andra åtaganden som vi har gjort och vill göra är ekonomisk
tillväxt av helt avgörande betydelse. Jag minns att socialdemokraterna i den
kompletteringsproposition som lades fram i våras framhöll just betydelsen
av att sänka utgiftstrycket för att därigenom få utrymme för sänkta skatter
och få i gång den ekonomiska tillväxten. Det var kloka ord då, underteck-
nade av Ingvar Carlsson och Allan Larsson. Den sanningen är inte mindre
sann i dag. Fortfarande behöver vi sänka en del skatter i Sverige för att få i
gång den ekonomiska tillväxten och kunna klara de viktiga sociala åtagan-
den som vi har gjort.

Jag noterade att Ingvar Carlsson nu säger att han skall driva kraven på
solidaritet stenhårt i opposition. Det får väl sägas vara denna debatts enda
riktiga nyhet hittills. I regeringsställning har ni under senare år verkligen satt
solidariteten på undantag. Det gläder mig om vi nu kommer att få stöd från
svensk socialdemokrati när det gäller att driva dessa krav. Det var trist att ni
skulle behöva hamna i opposition för att upptäcka att det är angeläget.
(Applåder)

Anf. 13 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! I högtidliga sammanhang brukar det sägas att politiska par-
tier är fria staters liv. Nu vill Ingvar Carlsson bara debattera med statsminist-
rar, och det finns ju bara en här i kammaren - en vice också, ursäkta! Men
det är litet ensidigt. Jag tror att det är viktigt att bestämma sig för vad det
här handlar om. Detta är en parlamentarisk församling med allt fler partier,
partier i regeringsställning och partier i opposition. Ingvar Carlsson företrä-
der sitt parti, i varje fall har det verkat så hittills - inte ny demokrati, såvitt
jag har kunnat märka. Då är det viktigt att man klarar ut hur debattförhål-
landena skall vara i kammaren i fortsättningen.

Jag har noterat det här också under valrörelsen, då det var näst intill omöj-
ligt för centerpartiet att få en debatt med socialdemokraterna. Det ingick
liksom inte i strategin.

Jag vill bara säga att när det gäller regeringssamverkan är vi likvärdiga
partier i en regering. Och det borde vara rimligt att man också i riksdagen
tillämpade principen om likvärdiga partier, dvs. att man behandlar varandra
just som partier, alla lika.

Låt mig också kommentera något av det som har sagts, och frågats om.
Jag kan förstå att det finns frågor. Men jag konstaterar också att det finns
glömska. När det gäller regionalpolitik var det så - och det är flera som har
berört de frågorna - att det var socialdemokratin som med stolthet stängde
den s.k. akutmottagningen på hösten 1982. Det är viktigt att ni nu talar om

ifall ni vill att akutmottagningen skall öppnas igen. Vi kunde notera att soci-
aldemokraterna dessförinnan, före regeringsskiftet 1982, ville ha mängder
av strukturfonder i bransch efter bransch. Därefter ändrade man sig, när
man kom i regeringsställning. Är det dags nu igen?

Vad vi har sagt - och det är en mycket viktig princip, som statsministern
har nämnt - är ju att vi inte från regeringens sida skall administrera företag.
Det är alltså detta som principfrågan gäller. Däremot skall man mycket noga
lyssna, och utgå från att styrelser tar sitt ansvar. Det är vad det handlar om
i det här fallet. Jag har lyssnat, och jag utgår från att styrelser är lyhörda
också för vad som står i regeringsdeklarationen om att hela Sverige skall
leva, och inte vidtar åtgärder som står i strid med detta, utan kontakt med
ägaren.

Statsministern har svarat på frågan om arbetslivsfonden, och jag behöver
inte gå in på den. Det har ju varit en viktig fråga för oss, och jag vill bara
betona att den resursen på bortemot 15 miljarder kronor är en av de största
satsningarna någonsin - ja, den största någonsin - för rehabilitering och för
bättre arbetsmiljö, och så skall den användas.

När det gäller andra miljöfrågor tog Lars Werner fasta på portalmeningen
i miljöavsnittet i regeringsförklaringen. Det är självklart att man börjar med
en målsättningsformulering. Sedan är ju målet i det här fallet långt avlägset.
Jag gör i varje fall inte skillnad på Sverige och andra, mindre privilegierade
länder. Självfallet skall detta också prägla vår strävan i det internationella
samarbetet. Men alla vet att det är ett långt avlägset mål - att ge alla rätt.
Ett litet steg på vägen är Rio 1992, som ju handlar just om bättre miljö,
kopplad till utvecklingsmöjligheter för de fattiga länderna. Vi kommer i
varje fall att göra allt som står i vår makt för att försöka påverka världsopi-
nionen att i det perspektivet i det internationella arbetet också i hög grad
inkorporera miljön i utvecklingsländerna. Jag har sagt tidigare - och jag står
för det - att miljöfrågan måhända är den största internationella frågan över
huvud taget för framtiden, om man undantar fredsfrågan.

Det som gäller energiöverenskommelsen är ju ”gamla skivbekanta”, och
det bör egentligen inte en välinformerad politiker som Lars Werner behöva
ställa frågor om. Energiöverenskommelsen ligger fast, och det betyder att
det är samma svar i dag som före valet, dvs. att det är resultaten som avgör
när kärnkraften kan börja avvecklas, och att det därför är så viktigt att få
fram tidiga resultat.

Beträffande frågan om avslutningen kan det finnas olika bedömningar.
Men alla som har följt akterna vet att det står inskrivet i 1988 års energipoli-
tiska beslut, åberopat i 1991 års energipolitiska beslut, att senast 2010 är vad
som gäller.

Anf. 14 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Ian Wachtmeister tog upp frågan om biståndet till länder
som ligger långt borta, som om medmänsklighet, solidaritet och respekt för
människovärdet på något sätt korresponderade med avståndet. Nu svarade
jag delvis på detta i mitt första anförande. Låt mig också få säga att biståndet
inte går till länder - det låter så opersonligt. Biståndet går till fattiga männi-

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

skor, till föräldrar som inte har en brödkant eller ett glas rent vatten att ge
åt sina barn eller åt sig själva.

Jag är uppvuxen i en folkrörelsetradition där vi har lärt oss, och där vi har
sjungit, att ”alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga”. Och är det
något - låt mig få vara så personlig, lan Wachtmeister - som anfräter mitt
samvete, så är det just vårt sätt att leva i relation till hur många av våra med-
människor har sin vardag.

Sedan är det ofta så, har jag märkt, att man på något sätt ställer Europa
och närheten här mot u-länderna, mot södra halvklotet. Jag har haft förmå-
nen, tack vare att vi har många broder- eller systerpartier nere i Europa - i
EPP, European Peoples’ Party, i Europaparlamentet, och i EUCD, Euro-
pean Union of Christian Democrats - att möta ledande Europapolitiker. Vad
de ständigt understryker är att sedan vi väl så att säga läkt ihop Europa, fått
EG att etablera sig, så är det nord-syd-dialogen som är vår största utmaning.

Jag hoppas, herr talman, att vi klarar av att engagera oss både för Europa
och för de sämst ställda, för dem som bor på södra halvklotet.

Lars Werner hade läst - och läste också här ur - kds partiprogram. Jag
vet inte riktigt hur jag skall tolka det - som något allmänt intresse för kds,
uppblommat på sistone? Jag har ju hört Lars Werner tala om de kristna vär-
deringarnas betydelse och också observerat med vilken frenesi han sjungit
”Pärleporten” under valrörelsen. Jag är tacksam för detta intresse. Man
skulle också möjligtvis kunna tänka sig att det beror på att han inte har något
eget program att läsa i.

Så frågar Lars Werner: Vart tog fördelningspolitiken vägen? Men kära
nån, Bengt Westerberg har här talat om detta, och det står i regeringsförkla-
ringen exempelvis om stödet till handikappade. Och det står om vårdnadsbi-
draget. Ja, vårdnadsbidraget är odiskutabelt fördelningspolitiskt riktigt. Ti-
digare diskriminerade familjer får nu ett stöd, som under den här valperio-
den kommer att introduceras. Biståndet, som jag tidigare talat om här, är ju
utökat. Har inte det med fördelningspolitik att göra?

Herr talman! Vi måste se till - det är det som är anslaget - att ekonomin
fungerar så att vi inte hamnar vid sidan av EG. Endast då har vi något att
fördela.

Vi vet, vilket har sagts flera gånger här, att exempelvis ATP-systemet krä-
ver ekonomisk tillväxt. Det är inte enbart detta som kräver det. Den sociala
omtanken genomsyrar regeringsförklaringen. Försök inte att läsa bort detta.

Anf. 15 INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! Ian Wachtmeister sade i ett tidigare inlägg att han med välbe-
hag läste regeringsdeklarationen. Jag undrar hur delar av regeringen uppfat-
tade det betyget.

Ian Wachtmeister talade också mycket om emissarier, som inte finns men
som uppenbarligen ändå existerar på något sätt. Det vore intressant att höra
Carl Bildt utveckla detta. Vem är denne hemlige emissarie som upprätthåller
någon sorts kontakt med ny demokrati? Man har från ny demokratis sida
många gånger sagt att det vore på tiden att skapa klarhet på den punkten.

Jag noterade att det i lan Wachtmeisters inlägg inte finns ett ord av oro
över den tilltagande rasimen, nynazismen och Sverigedemokraternas intåg i

skolvalet, och inte ett ord om ökade klasskillnader. Det gör att jag kommer
att fortsätta att placera ny demokrati på yttersta högerkanten. Det är precis
där ni hör hemma. Det har ni visat i valrörelsen, och det har lan Wachtmeis-
ter visat med sina inlägg här i dag.

Även det förakt som visats för ”bistånd till folk på södra halvklotet”, som
det uttrycks, belyser detta. De människor som lan Wachtmeister har talat
om är de människor som har kämpat mot apartheid, som är ett av 1900-talets
mest grymma och brutala politiska system. Offren för den politiken har vi
försökt hjälpa med stöd för utbildning. Barnen i dessa områden skulle få åt-
minstone ett mål mat om dagen, man skulle få möjlighet att bygga vägar och
att åstadkomma vaccinering. Detta är sådant som enligt lan Wachtmeister
uppenbarligen inte spelar någon positiv roll.

Jag blir också bekymrad när jag hör Carl Bildt i samma anda tala om att
Sverige halkar efter medan världen i övrigt skjuter fart. Det stora bekymret
i dag är att det inte skjuter fart i den fattiga delen av världen. Antingen var
det slarvigt uttryckt eller så var det dunkelt tänkt eller bådadera. Jag vore
tacksam om Carl Bildt rättade till detta.

Jag trodde att vi i dag diskuterade en regeringsdeklaration och att rege-
ringen skulle företrädas av en representant. Vi skall i nästa vecka föra en
allmänpolitisk debatt där alla partier skall få delta. Nog är det ett bekymmer
att det i slutet av en sådan här debatt inte finns fler än ca 20 % av kammarens
ledamöter som anser att debatten är värd att lyssna på här i kammaren.
Stämmer inte detta till någon eftertanke? Borde det inte leda till att vi i
denna kammare diskuterade hur vi skall kunna få ett ökat intresse för våra
kammardebatter? Jag tror faktiskt inte att en sådan släpig debatt som det
blir fråga om när man sitter och väntar i tre kvart på att replikera stimulerar
debattintresset.

Carl Bildt försöker med ganska dålig debatteknik ta bort skillnaden mel-
lan den socialdemokratiska regeringen och Bildts regering. Jag hade ungefär
en fjärdedel av debattiden. Carl Bildt och hans meddebattörer inom rege-
ringen har över hälften av tiden. Det är där skillnaden ligger och inte i att vi
har fler partier i kammaren. Det är trist när Carl Bildt inte kan föra debatten
från någorlunda rimliga utgångspunkter.

Jag ser att Bengt Westerberg sitter och räknar antalet ledamöter som är
här i kammaren. Om det ökar något medan jag talar är det inte något bevis
på att debattuppläggningen var bra utan snarare på att jag kanske har ett
visst intresse som debattör.

Jag noterar också att Carl Bildt säger att han tänker fortsätta som opposi-
tionspolitiker. Han skall fortsätta konfrontationspolitiken. O.K., jag har no-
terat det. Jag har under min tid som statsminister försökt att överbrygga mot-
sättningar och skapa ett samarbetsklimat. Nu har vi fått besked, och vi kom-
mer att inrätta oss efter detta.

Carl Bildt säger att AP-fonderna är ett elände. Är det inte märkligt att
SACOs, akademikerorganisationernas, ekonomiska expert inte inser detta,
utan tvärtom säger att det är en vansinnig strategi att göra sig ay med dessa
pengar om man vill ha ett bra pensionssystem i framtiden? För mig är det
dessutom fråga om att man skall dela ut löntagarnas och pensionärernas
pengar till aktieägare. Vi kommer på det bestämdaste att motsätta oss detta.

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Jag vill säga ytterligare några ord om regeringsförklaringens internatio-
nella avnitt; jag har tidigare kommenterat Europaavsnittet. Den följer i stort
väl upplöjda spår som regering, riksdag och opposition tidigare har enats
om. Sverige kommer att följa samma mönster, och det tycker vi är bra. Jag
kan emellertid inte på samma sätt instämma i övriga avsnitt av den interna-
tionella utblick som regeringen gör i slutet av sin långa deklaration. Där sak-
nas den globala helhetssyn som jag anser är viktig att anlägga. Inte minst nu
när Förenta nationerna intar en mer central position än någon gång tidigare
under hela efterkrigstiden är det viktigt att detta också präglar Sveriges utri-
kespolitik och våra deklarationer. FN, Carl Bildt, är inte en detalj. Det är
en hörnpelare i regeringens och alla andra demokratiska regeringars utrikes-
politik.

Anf. 16 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Lugn, Ingvar Carlsson, jag tyckte inte om allt som stod i re-
geringsförklaringen. Var också lugn när det gäller emissarier. Det var ett för-
sök att vara ironisk. Nästa gång jag är det skall jag tala om det i förväg. Jag
är orolig över rasismen, och jag är minst lika orolig över Ingvar Carlssons
metod att påstå att ny demokrati skulle vara ett resultat av den. Det är minst
sagt häpnadsväckande.

Till statsminister Bildt: Det gällde konkurrens på lika villkor, inte allmänt
tal om bättre konkurrenskraft för industrin. Jag liksom många oroas av att
miljöavgifter liksom skatter, energipriser osv. skulle göra det svårt för den
svenska industrin att konkurrera. Detta är viktigt. Det handlar inte om oss.
Det handlar om den svenska industrins och det svenska jordbrukets framtid.
Det var det jag försökte säga.

Bengt Westerberg, min favorit: För det första gläder det mig att Bengt
Westerberg vill gå i döden för ny demokratis rätt att existera. Jag kommer
att ta med i det i nästa bok jag kommer att skriva, som sannolikt kommer
att heta Krokodilerna. För det andra verkar Bengt Westerberg ha svårt för
avvikande uppfattningar, men han oroas samtidigt över att jag har det. Det
skall han inte oroa sig över. Jag blir tvärtom förvar dag alltmer intresserad
av den s.k. Westerberg-affekten.

Det sätt på vilket jag behandlade hemspråksundervisningen var inte alls
farligt. Poängen var att hemspråksundervisningen skulle värnas utan någon
som helst kartläggning medan fattigpensionärerna först skulle kartläggas in-
nan man skulle göra någonting på den kanten. Jag tycker fortfarande att det
är en intressant iakttagelse.

Industriarbetaren som bär två offentliganställda på ryggen, denna fantas-
tiska liknelse som kommer från herr Werthén, är ett sätt att beskriva att vi
har för stor offentlig sektor, för högt skattetryck och för liten produktiv indu-
stri. Det, herr Westerberg, är långt ifrån något nonsens.

Jag menar att bistånd behövs även till våra grannar, Alf Svensson. Att säga
att nödlidande personer i vår närhet inte skall räknas tycker jag är egendom-
ligt. Jag menar att en alltför stor del av hjälpen hittills har gått just till regi-
mer och inte till folk. Dessutom har den gått till odemokratiska regimer.

Sedan till sist en sak som står i regeringsförklaringen men som inte varit
uppe här: Man säger att det i princip skall vara fri etableringsrätt för radio

och TV. Eftersom fri radio och TV är en självklarhet i en demokrati, undrar
man litet vad detta ”i princip” betyder. Det verkar vara svårt med friheten i
Sverige. Blotta idén att vi en gång i tiden ansåg oss behöva en särskild frihets-
minister är ju ett bevis på detta. Jag hoppas att Ingvar Carlsson överser med
denna historiska tillbakablick.

Nu gäller det i princip fri etableringsrätt för radio och TV. Regeringen har
arbetat fram en ny yttrandefrihetsgrundlag, som antogs första gången i våras
och som nu skall upp i den nya riksdagen. Men se upp i konstitutionsutskot-
tet i nästa vecka och här i kammaren den 6 november, om lagen hinner så
långt. I förslaget finns ett hot mot just fri radio och TV, nämligen 1 kap. 12 §.
Det skall bli möjligt att vid behov, genom lag, förbjuda eller villkora reklam
i en viss radiokanal, som därmed kan tvingas att upphöra, eftersom det i
praktiken inte finns något annat sätt att finansiera en fri radiokanal. Det
finns i varje fall mycket få andra sätt.

Dessutom verkar denna svenska grundlag i vardande att strida mot Europa-
konventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Jag tycker mig ha hört lik-
nande pinsamheter förut. Det tycks, som sagt, vara mycket segt för friheten
i monopolens rike. Delar statsministern vår omsorg om friheten i etern?

Om jag i en enda fråga skulle få besluta och därefter lämna landet, till
kammarens stora glädje, skulle det vara att få en verkligt fri radio och TV.
Är det någonting som garanterar friheten och den demokratiska utveck-
lingen är det just detta.

Till sist meddelar i dag Strengnäs Tidning att det är litet si och så med
den etableringsfrihet som regeringen just har beslutat om. Diverse partier
uppbackade av en enda folkpartist, det räckte med det, hindrade mycket rik-
tigt en fri etablering av butiker i det aktuella området. Det finns kanske en
del att göra här trots allt.

(Applåder)

Anf. 17 LARS WERNER (v):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig i diskussionen mellan Olof Johansson
och Ingvar Carlsson om vem som stängde Kris-Nisses akutmottagning. Det
får ni yäl lösa i ett annat sammanhang.

Jag är däremot mer intresserad av att få ett besked från Olof Johansson
vad svaret blir till de anställda när det gäller Kalix och de problem som finns
där uppe. Den frågan vill jag också ställa till Alf Svensson, som nu sällat sig
till de många som börjar intressera sig för min sångröst.

Det är riktigt att jag har sjungit ”Pärleporten” både tillsammans med ho-
nom och en del andra, men jag kan också ”Löftena skola ej svikas”. Men
den har han glömt att döma av vad som står i regeringsförklaringen.

Sedan när det gäller detta om jag promenerar på Djurgården eller inte,
Carl Bildt. Jag trodde att jag som stockholmare hade rätt att promenera på
Djurgården. Jag tog det som ett exempel på den heliga äganderätten och vad
den kan innebära. Men om inte Djurgården passar, inbjuder jag Carl Bildt
och regeringen att promenera i Tyresö skogar. Då skulle jag och ett par
stycken till här i kammaren kunna visa er vad det kan innebära om ägande-
rätten skrivs in på det sätt som ni vill.

Jag vill säga några ord om det ni tar upp i regeringsförklaringen när det

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

gäller vinsterna och företagen. Det är inte ointressant. I konjunkturinstitu-
tets senaste rapport slås det fast -att de stora företagens problem under
80-talet bl.a. varit att de haft stora och höga vinster, att företagen har blivit
nöjda och produktivitetsutvecklingen har blivit lidande. Detta har inneburit
att företagen meditativt har slagit sig till ro, nöjda med sina stora vinster. Om
detta kan man ha mycket att säga.

Jag skall ta upp två saker. För det första är detta ungefär vad vårt parti har
hävdat sedan länge, och det hävdar nu också konjunkturinstitutet. För det
andra har det inte varit skatten på de här företagen som har hämmat dem
och sänkt deras tillväxtkraft, utan det har varit företagens egen liknöjdhet
inför stora och enkla vinster. Det har gjort företagen relativt självgoda.

När man som nu i regeringsförklaringen vill se över statens finanser, sta-
tens utgifter och även skall göra den här översynen av omsorgen om männi-
skorna, om Sverige och om företagen måste man diskutera utifrån reella syn-
punkter. Företagens problem är av en helt annan art än för låga vinster. Un-
der hela 80-talet har de haft relativt höga vinster. Har man inte rätt diagnos,
Carl Bildt, blir medicineringen också fel.

Man får naturligtvis lätt den misstanken att den borgerliga regeringen pas-
sar på att skylla de ekonomiska problemen på fackföreningsrörelsen och
skatterna i stället för på de liknöjda företagen. Dessa har inte investerat sina
vinster i produktiva investeringar som skulle ge nya jobb. Den nya rege-
ringen hoppar tacksamt på facket i stället för att göra någonting åt de reella
ekonomiska problemen. I stället för att nu angripa de fackliga organisatio-
nerna och de fackliga medlemmarna med olika förslag som ni ställer för att
försämra fackets ekonomi, fackets utbildningsmöjligheter och fackets infly-
tande, tycker jag att ni borde se till att facket fortsätter att ha en stark posi-
tion och att facket blir delaktigt i processen att utveckla Sverige. I stället för
att påstå att skatterna är roten till allt ont borde ni medverka till att vinsterna
som uppstår används till någonting annat och mer produktivt än fastighets-
köp i Bryssel, i London och i Centraleuropa.

Regeringen skapar inte ett bra socialt klimat i Sverige genom att sänka
förmögenhetsskatten och låta de sjuka vara med och betala det stora budget-
underskottet.

Anf. 18 Statsminister CARL BILDT (m):

Herr talman! Vi kan ha litet olika meningar om varför en del av kamma-
rens ledamöter är och äter lunch. Jag tror att debatten om debattordningen
kanske tillhör det minst fascinerande i dagens debatt. Jag är beredd att föra
den vidare, och den kommer att föras vidare. Men jag tror att talmanskonfe-
rensen är ett mer passande forum för en detaljerad diskussion om de föränd-
ringar i debattordningen som det nya parlamentariska läget gör nödvändiga.

Sedan några korta svar på några korta frågor. Ian Wachtmeister talade om
lika villkor. Jag vill också medverka till lika villkor, men på åtskilliga områ-
den vill jag dessutom att vi skall ha bättre villkor i Sverige än i andra euro-
peiska länder. Detta är något av huvudinnehållet i regeringens ekonomisk-
politiska strategi. Vi har en sämre tillväxt än de flesta andra jämförbara indu-
striländer. Först måste vi upp på samma nivå som dessa andra länder när det

gäller tillväxten. Vi måste upp till den nivån i mitten av 1990-talet för att
klara de nya utmaningar som EG-medlemskapet innebär.

Men mina ambitioner stoppar inte med detta. Jag vill att vi under andra
hälften av 90-talet helst skall komma upp på en ekonomisk tillväxt som är
högre och bättre än vad man har i andra europeiska länder inom EG. Det
kräver att vi inte bara har lika bra, utan helst bättre villkor på olika områden
i Sverige än i andra länder. Det är detta som ställer så hårda krav på vår
politik. Det kan gälla skattepolitiken som vi har diskuterat. Det kan gälla
stramheten i den ekonomiska politiken, i finanspolitiken, omvandlingen av
den offentliga sektorn och inte minst det oerhört viktiga arbetet med att ge
oss en bättre skola, högre utbildning och forskning. Detta är spjutspetsen
när det gäller våra möjligheter att återigen bli en tillväxt- och företagarna-
tion.

Sedan kort till Ingvar Carlsson vad gäller utrikespolitiken. Vi har en global
utblick, och den är verkligen global. Den är inte selektiv. Vi är övertygade
om att de idéer, de värderingar och den politik som har gett välstånd, demo-
krati och utveckling i våra länder, som har gett det fria samhället, respekten
för de medborgerliga fri- och rättigheterna, fri ekonomi och marknadshus-
hållning är idéer som inte skall reserveras bara för oss. De har varit bra för
oss. Vi skall se till att det finns en möjlighet att de kommer andra till del.
Det är detta jag vill kalla en global utblick. I det sammanhanget betyder
självfallet också FN-systemet åtskilligt.

Statsråd skall normalt befinna sig i riksdagen när viktigare frågor diskute-
ras, t.ex. vid debatter av detta slag. Utrikesministern var här under början av
debatten, men hon sitter nu rimligtvis - om det inte är dimma på de nordiska
flygplatserna även i dag - på planet just till FNs generalförsamling, där hon
skall presentera detta mer i detalj.

Ingvar Carlsson har inte möjlighet att återkomma i debatten, men det var
synd att vi inte fick något besked om synen på den statliga företagsamheten
och ansvarsfördelningen. Låt oss gå tillbaka i historien, eftersom historien
alltid är lärorik. Under 1970-talet bedrevs den s.k. akutmottagningarnas po-
litik. Det ena företaget efter det andra hamnade i problem och sökte sig till
industridepartementet. Den politiska oppositionen i denna riksdag begärde
mer, mer, mer, man begärde miljard efter miljard efter miljard till företag
efter företag efter företag. Vi vet alla i dag att detta var fel politik. Det löste
inga problem, utan det skapade i stället nya. Sedan stängdes akutmottag-
ningen. Det var bra. Vi avser att låta den förbli stängd. Man gick sedan in för
en politik som gick ut på att tillsätta kompetenta styrelser i statliga företag på
samma sätt som vi hoppas att det tillsätts kompetenta styrelser i privata före-
tag. Det är dessa som har ansvaret.

Till dess att besked ges om motsatsen har jag ingen anledning att anta an-
nat än att vi är överens om att akutmottagningen är stängd, att vi har lärt oss
läxan från 1970-talet. Till dess att besked ges om motsatsen har jag ingen
anledning att utgå från annat än att den socialdemokratiska regeringen har
gjort sitt allra bästa för att tillsätta kompetenta styrelser i de statliga företag
man fram till alldeles nyligen hade ansvaret för.

Vi har på vår regeringsförklaring fått positiva, förväntansfulla och ibland
en och annan kritisk reaktion. De positiva har varit fler än vad jag kanske

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

själv egentligen hade väntat mig. De har visat på de höga förväntningar som
ställs på politiken under de kommande åren. De visar därmed också på det
ansvar som ligger på denna regering.

Detta har gällt nationellt men också internationellt. Jag noterar att Finan-
cial Times avslutar dagens ledare i ämnet med att skriva på följande sätt:
Sverige behöver EG, men EG behöver också Sverige. Bildts regering är be-
sluten att göra Sverige mer europeiskt. Gemenskapen bör för sin del om-
famna det nya Sverige vid tidigast möjliga tidpunkt.

Vi har givit ett budskap, ett budskap om en renässans för företagande och
ansvarstagande för individer, ett budskap om att vi vill vara med i det nya
europeiska samarbetet. Det budskapet är uppfattat. Vi får signalerna till-
baka, och nu går vi vidare med arbetet.

(Applåder)

Anf. 19 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Ingvar Carlsson har i flera inlägg fört fram en del synpunkter
när det gäller debattreglerna, och det kan säkert finnas anledning att disku-
tera hur de skall se ut vid framtida debatter. Jag är för min egen del inte alls
främmande för tanken att de tre oppositionspartierna skulle kunna tilldelas
något längre tid, även om ni också i dag har fått en något generösare tilldel-
ning än övriga. Låt oss gärna fortsätta den diskussionen vid tillfälle.

Sedan till frågan om pensionerna. Ingvar Carlsson upprepar vad han har
sagt många gånger tidigare, nämligen att AP-fonderna är löntagarnas och
pensionärernas pengar. Men han vet att det inte är på det sättet. AP-fon-
derna är statliga fonder, statliga myndigheter, statliga pengar, som naturligt-
vis skall förvaltas på ett sådant sätt att de om möjligt leder till att vi får en
bättre ekonomisk utveckling i Sverige. Då är den avgörande frågan som vi
skall ställa oss hur t.ex. löntagarfondskapitalet skall användas för att vi skall
få en så god ekonomisk tillväxt som möjligt. Ni socialdemokrater har sagt
att de pengarna skall läggas in i företag, att staten i större utsträckning skall
äga företag och att ni tror att vi på det sättet, med ett ökat statligt ägande,
kan få i gång en bättre ekonomisk tillväxt. Vi misstror den metoden att sti-
mulera den ekonomiska tillväxten. Vi tror att det är bättre att satsa pengarna
på forskning och högre utbildning och på att stimulera enskilt sparande. Ni
har nu under 8O-talet prövat er metod. Det slutade med att vi fick tre år av
total ekonomisk stagnation. I det perspektivet har alltså inte dessa åtgärder
haft någon positiv effekt. Låt oss nu pröva vår metod. Jag tror att det kom-
mer att visa sig vara en långt bättre metod.

Så till Jan Bröms inlägg i pensionsfrågan. Jan Bröms har skrivit många
intressanta saker. Han har skrivit en hel bok där han utvecklar de tankar som
finns i dagens artikel och i den artikel om pensionerna som aviserats. När vi
skall reformera pensionssystemet framöver kommer vi naturligtvis att stu-
dera och fundera på bl.a. dessa inlägg. Vi får väl se om Ingvar Carlsson med
samma entusiasm åberopar Jan Bröms när denne har presenterat sina kon-
kreta lösningar i den artikel som kommer härnäst.

Herr talman! Låt mig också säga något om övriga frågor rörande pensio-
närerna som här har berörts. Riksdagen fattade i våras beslut om ett särskilt
kommunalt bostadstillägg för innevarande år i syfte att möta en del problem

som uppkommit i samband med hyreshöjningarna vid årsskiftet. Efter det
tillsattes en utredning som skulle titta på hur man långsiktigt skulle lösa frå-
gan om de kommunala bostadstilläggen. Den utredningen kommer inte att
bli klar med sitt arbete i så god tid att ändringarna kan göras redan inför
nästa år, utan det kommer att bli nödvändigt att också under 1992 behålla
det särskilda kommunala bostadstillägget. Därefter räknar vi emellertid med
att det skall vara möjligt att hitta en mer långsiktig lösning.

Vi säger i regeringsförklaringen att vi vill göra en kartläggning av pensio-
närernas levnadsvillkor för att med det som utgångspunkt kunna bedöma
olika alternativ som har diskuterats när det gäller förbättringar för pensionä-
rerna - att generellt förbättra pensionärernas grundförmåner, att satsa på ett
mer selektivt stöd, t.ex. i form av förbättrat kommunalt bostadstillägg, eller
att satsa på någon kombination av dessa bägge åtgärder. Jag tycker att det
är rimligt att vi skaffar oss det underlag vi behöver för att sätta in de rätta
åtgärderna.

Herr talman! Jag konstaterar att lan Wachtmeister anser att den offentliga
sektorn är för stor, och i en mening kan jag instämma i detta. Men jag fruktar
att det han avser är att vi har för många människor som jobbar inom det vi
kan kalla den sociala tjänstesektorn, dvs. att det är för många människor
som är förskolelärare, lärare, sjuksköterskor, läkare och mycket annat -
lapplisor inte minst. På den punkten delar jag inte hans uppfattning. Jag tror
i själva verket att vi kommer att behöva fler människor inom dessa sektorer
för att det skall bli möjligt att möta de stora och växande behoven och de
brister som finns inom den sociala tjänstesektorn.

En annan sak är att många av dessa människor i framtiden kan bli an-
ställda i privata företag eller själva driva privata företag. Detta är vi helt
öppna för. Men de kommer likväl att vara beroende av att för sina löner få
pengar över den offentliga budgeten, och de kommer alltså i den meningen
att - om man vill uttrycka sig på det viset - belasta den offentliga sektorn.
Dessa människor behövs alltså även i framtiden.

Herr talman! Ett av de områden som den nya regeringen under de kom-
mande åren kommer att satsa mycket på är just förnyelsen av den offentliga
sektorn. Vi kommer att satsa på att släppa fram enskilda initiativ och alterna-
tiv för att ge människor större valfrihet och naturligtvis också för att öka
konkurrensen mellan olika producenter. Vi är nämligen övertygade om att
detta är klokt att göra på detta område liksom på så många andra områden,
både i syfte att stimulera förnyelse och för att pressa kostnader, för att öka
effektiviteten i resursanvändningen. Detta är nödvändigt inte i första hand
för att skapa utrymme för skattesänkningar - detta utrymme inom denna
sektor är säkert begränsat - utan framför allt för att göra det möjligt att för-
bättra servicen till människor och för att komma åt alla de brister som finns
inom dagens offentliga sektor. För valfrihet, för utveckling och för förnyelse
är detta således viktigt. Det är viktigt inte minst för att skapa bättre villkor
på svensk arbetsmarknad för de många kvinnor som är verksamma inom
dessa sektorer. Dessa sektorer domineras ju i hög grad av kvinnor. Dessa
kvinnor är i dag förhindrade att starta eget, och de har få arbetsgivare, ofta
bara en, att vända sig till. På detta område kommer den nya regeringens poli-

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

tik att innebära stora och väsentliga framsteg under de år som ligger framför
oss.

(Applåder)

Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Det är klart att de strukturproblem som finns på olika håll i
vårt samhälle är obehagliga att hantera. Det gäller t.ex. Karlsborgsverken
eller Nordbanken. Det finns svarta hål på olika ställen. Men det är också en
viktig princip, som jag ställde en fråga om, på vilket sätt regeringen skall låta
sig involveras i detta. Jag har förstått de uteblivna svaren så att det inte heller
på den socialdemokratiska sidan finns någon öppen akutmottagning.

Det återstår alltså andra metoder. Det innebär inte att man är fri från pro-
blemen, utan bara att de finns och måste hanteras på ett annat sätt. Det jag
har sagt när jag har träffat representanter från Norrbotten har varit, att om
jag vore ledamot av ASSIs styrelse skulle jag lyssna på de anställda och på
ägarna - dvs. det vi har uttalat i regeringsförklaringen om att hela Sverige
skall leva -, analysera de konsultrapporter som finns, men som än så länge
inte har lett till något resultat, och ta ansvaret. Regeringen har inte för avsikt
att administrera företag. Det är självklart att nya möjligheter kan uppstå,
men det är ingenting att diskutera i detta sammanhang.

När det gäller de offentliganställda, som har diskuterats främst mellan ny
demokrati och folkpartiet, kan jag inte låta bli att konstatera att det är själv-
klart att partier som föreslår nedskärningar med 240 miljarder kronor inte
blir särskilt trovärdiga när de dessutom klankar på de offentliganställda,
sprider fördomar om deras insatser och hela tiden för fram tankar i den rikt-
ningen att de inte behövs. Jag tycker att ny demokrati har bäddat för sin egen
debattsituation, och det vore bra om man klarade ut hur man skall ha det
framöver. Det är inte heller trovärdigt när man talar om att pensionärerna
inte skall drabbas men att pengar skall försvinna ur statskassan - då försvin-
ner de väl också för pensionärerna.

Den skrivning som finns i regeringsförklaringen på den punkten är ganska
logisk. Det pågår för närvarande en utredning om kommunala bostadstillägg
och dessutom en remissbehandling av pensionsberedningens förslag. Det är
en självklarhet att detta måste föras vidare till inbjudan om ATP-systemets
framtid och att det under tiden måste göras en kartläggning mera i detalj av
hur situationen för de sämst ställda pensionärerna skall kunna förbättras,
generellt eller selektivt. Det är avsikten bakom formuleringen i regeringsför-
klaringen, och där skall inte intolkas något annat syfte.

Frågan om fördelningspolitiken i övrigt kom upp tidigare under debatten,
och Alf Svensson har berört den. Om Lars Werner inte uppfattar sänkt mat-
moms som fördelningspolitik förstår jag inte vad han uppfattar som fördel-
ningspolitik. Sänkt moms på inrikes persontrafik är det likaså. Det har bevi-
sats i olika rapporter att det fungerar så. Det är de som har de smalaste mar-
ginalerna, dvs. barnfamiljerna och pensionärerna, som gynnas av de här för-
slagen. Också vårdnadsbidraget, lika för alla barn, är en grundläggande för-
delningspolitisk fråga, liksom höjd grundpension och förbättringar för de
sämst ställda pensionärerna.

Däremot finns det naturligtvis anledning att ibland fundera över hur vi an-

vänder ordet fördelningspolitik, dvs. om det är avsiktligt i en viss riktning,
om det enbart är positivt laddat. Utan kvalifikation kan ordet mycket väl
uppfattas som att klyftorna skall ökas i stället för att minskas. Vi har alltså
lagt tyngdpunkten i regeringsförklaringen på konkreta åtgärder med fördel-
ningspolitisk rättviseprofil. Jag har nämnt tre exempel, och de handikappade
ingår självfallet i detta perspektiv.

Det är till sist viktigt att konstatera att det i dag finns en mycket stor enig-
het här i Sveriges riksdag om skärpta miljöinsatser i vårt eget land men också
internationellt. Jag skall i varje fall göra vad som står i min makt för att prio-
ritera de internationella frågorna. Det är självklart att det då handlar om att
bygga upp ett nära samarbete i Östersjöområdet, med Baltikum, med Polen
och med andra som direkt påverkar vår miljö. Dessutom måste Sverige
också i fortsättningen vara berett att gå före och visa vägen i miljöpolitiken,
då våra samarbetspartner i andra länder inte är lika långt framme på alla
områden. Det innebär inte att man slår undan benen för svensk industri,
utan bara att man beräknar de kostnader som förr eller senare alltid uppstår
om man förstör miljön.

Anf. 21 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå att Ingvar Carlsson är irriterad
över att det är så lång tid mellan anföranden och repliker, men jag blev ändå
ganska besviken när han i sitt inledningsanförande så monopolistiskt talade
för allt och alla och sade att den stora förloraren blir riksdagen själv. Det är
ändå fyra partier som gemensamt har formulerat en regeringsförklaring, och
jag tycker att vissa värden hade gått förlorade om inte företrädare för alla
dessa fyra partier hade fått komma till tals när denna regeringsförklaring var
föremål för resonemang.

Ingvar Carlsson sade också att det inte är en stark utan en svag regering -
som om Ingvar Carlsson inte själv någon gång hade befunnit sig i en minori-
tetsregerande situation. Han sade vidare att regeringsförklaringen är ett
bräckligt dokument, och ingen hade väl väntat sig någonting annat.

Det var emellertid uppmuntrande att höra det nya intresset för hur vård-
nadsbidraget skall betalas. Tidigare har det alltid låtit som att det inte skulle
få finnas. Men nu kommer det att finnas, och vi är glada för det.

Herr talman! Under valrörelsen var det påfrestande att nu och då från so-
cialdemokraternas sida möta parollen: ”Rösta på socialdemokraterna - för
din egen skull.” Jag förstår i och för sig mycket väl vad de menade, men jag
tror inte att det är särskilt bra att använda den typen av paroller. Andra har
gjort det tidigare: ”Satsa på dig själv.”

Jag tycker att vi alla i vårt samhälle, i ett av världens rikaste länder, skulle
hjälpas åt och engagera oss mer för medmänniskor och ha kommunikationen
inriktad på nå att ha solidaritet med dem. Den tidigare regeringen har haft
lång tid på sig att utjämna klyftor och undvika utvecklingen mot det s.k. två-
tredjedelssamhället. I stället har klyftorna vidgats. Familjer där en av föräld-
rarna har varit hemarbetande har bevisligen diskriminerats. Resurstilldel-
ningen för att klara tryggheten för och omsorgen om gamla och sjuka har
långt ifrån alltid prioriterats. Utslagningen på grund av alkohol- och annat

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

Prot. 1991/92:8
9 oktober 1991

Partiledardebatt
med anledning av
regeringsförklaringen

drogmissbruk har tilltagit. Jag tycker att denna regeringsförklaring pekar ut
en ny färdriktning, och den tror vi på.

Det kanske verkar övermaga, herr talman, att jag kommer med en upp-
maning till oppositionen, dvs. socialdemokraterna, men å andra sidan är jag
den här i kammaren som har upplevt de flesta felslagna förhoppningarna un-
der valrörelsen. Jag kan därför tala litet grand av erfarenhet när jag säger:
Försök att komma över grämelsen, och inrikta er på en saklig oppositionspo-
litik! Det var spännande att i Morgonekot höra att det från socialdemokra-
tiskt håll redan talades om skolpeng, redan proklamerades valfrihet och re-
dan ordades om konkurrens inom offentlig sektor.

(Applåder)

Partiledardebatten var härmed avslutad.

5 § Återkallelse av propositioner, m.m.

Regeringen hade genom skrivelse 1991/92:27 återkallat

1. prop. 1989/90:100 med förslag till statsbudget för budgetåret 1990/91 såvitt
avser bil. 13 (s. 28-32 och 83-87) rörande direktverkande el för upp-
värmning,

2. prop. 1990/91:190 om ombildning av Stadshypotek,

3. prop. 1990/91:195 om aktiv flykting- och immigrationspolitik m.m. och

4. prop. 1991/92:6 om ändring i reglementet för allmänna pensionsfonden
m.m.

Andre vice talmannen anmälde att han avskrivit dessa förslag samt de med
anledning av prop. 1990/91:190 väckta motionerna 1990/91:N131-N137 och
de med anledning av prop. 1990/91:195 väckta motionerna 1990/91 :Sf59-
Sf63.

Andre vice talmannen meddelade att motioner med anledning av återkal-
lelsen fick väckas under tiden t.o.m. den 15 oktober 1991.

Regeringens skrivelse lades till handlingarna.

6 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1991/92:22 till försvarsutskottet

Motionerna

1991/92:Jol - Jo4 till jordbruksutskottet
1991/92:L1 och L2 till lagutskottet
1991/92:Sol och So2 till socialutskottet

7§ Bordläggning

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Anmäldes och bordlädes

Redogörelse

1991/92:4 Nordiska rådets svenska delegations berättelse angående sin verk-
samhet sedan rådets trettioåttonde session t.o.m. trettionionde sessionen

Motionerna

med anledning av förs. 1990/91:17 Riksdagens revisorers förslag angående
den svenska hälso- och sjukvården

1991/92:So3 av Sten Svensson m.fl. (m)
1991/92:So4 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds)
1991/92:So5 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1991/92:So6 av Sten Söderberg (nyd)

8 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 7 oktober

1991/92:3 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om den ekono-
miska brottsligheten:

I regeringsförklaringen berörs inte alls den ekonomiska brottsligheten
trots att den är ett mycket stort problem särskilt i storstadsregionerna. Det
är i stället andra typer av brottslighet som får en framskjuten plats i deklara-
tionen, nämligen våldsbrott och narkotikabrott. De behöver med kraft före-
byggas och beivras, men inte på bekostnad av ekobrottsligheten, som också
måste vara prioriterad i brottsbekämpningen.

Ekobrotten tillfogar medborgarna och samhället mycket stora ekono-
miska skador och förluster som kan beräknas till tiotals miljarder kronor per
år, mångfaldigt mer än all annan brottslighet.

Man frågar sig nu om regeringen avser att bedriva en aktiv prioriterad
kamp mot den ekonomiska brottsligheten.

Stora medborgargruppers lojalitet mot regelsystemet, främst på skatterät-
tens och det ekonomiska livets områden sätts på mycket stora prov när eko-
brotten negligeras. Statens och kommunernas finanser påverkas negativt.
Fördelningspolitiska strävanden motverkas och snedvridna konkurrens-
situationer uppstår mellan olika företag. Många seriösa företag arbetar med
stora svårigheter eller slås ut. Det fordras därför kraftfulla åtgärder för att
bekämpa ekobrotten. De åtgärder som har vidtagits är klart otillräckliga.

Förra året var antalet konkurser 11 000 och ökar nu än mer. Brottsföre-
byggande rådet, BRÅ har i sina studier kommit fram till att i 75 % av kon-
kurserna förekommer brott i någon form.

BRÅ har vidare undersökt sju olika branscher, restauranger, taxi, åkerier,
städföretag, bilreparatörer, målerifirmor och ROT-sektorn inom byggbran-

4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 8

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

schen. Undersökningen gav ett alarmerande resultat. I t.ex. en av bran-
scherna fanns misstanke om ekobrott i hälften av de undersökta företagen.
Den ekonomiska brottsligheten är av allt att döma lika utbredd också i prak-
tiskt taget alla andra branscher.

Trots att anmälningar om ekobrott ofta kommer från kvalificerat håli,
skattemyndigheter och konkursförvaltare, är uppklarningsprocenten inte
större än omkring 10%. Detta förklaras med att polisen i stor utsträckning
inte hinner påbörja någon förundersökning innan brotten preskriberas. Or-
saken är brist på resurser, främst av kvalificerade förhörsledare hos polisen.
Minst en fördubbling av antalet handläggare skulle behövas exempelvis
inom Stockholmspolisen för att uppnå balans och för att kunna utreda hu-
vudparten av anmälningarna.

Då det gäller polisens handläggning av ekobrottsärenden krävs det både
att utöka och omfördela resurser för denna brottsbekämpning.

Det är ett allmänt utbrett önskemål bland tjänstemän inom de olika myn-
digheter som utreder ekobrott att det skall ges möjlighet att arbeta samord-
nat. Det behövs en särskild myndighet som får ansvar för denna uppgift.

Fortfarande fordras mycket mer information och utbildning för att signa-
ler om bekämpning av ekobrott skall slå igenom hos alla ansvariga instanser.

Och den viktigaste informationen är: Den ekonomiska och organiserade
brottsligheten hotar ytterst samhällssolidariteten och den välfärd som byggts
upp.

I anledning härav får jag ställa följande frågor till justitieminister Gun
Hellsvik:

1. Vad är anledningen till att den ekonomiska brottsligheten inte är särskilt
angiven i regeringsdeklarationen som prioriterad i brottsbekämpningen?

2. Anser regeringen att resurserna behöver förstärkas för ekobrottsbekämp-
ningen och i så fall hur?

3. Anser regeringen att det behövs en särskild myndighet som får ett samord-
nat ansvar för ekobrottsbekämpningen?

4. Hur vill regeringen förbättra information och undervisning om ekobrott?

9 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 7 oktober

1991/92:8 av Kenth Skårvik (fp) till miljöministern om nedskräpningen av
stränder:

Trots överenskommelser mellan nordsjöländerna om att förbjuda dump-
ning i havet av fast avfall är nedskräpning av stränderna på västkusten ett
stort problem. I dag är det kustkommunerna som städar sina stränder. Dess-
utom gör ideella krafter beundransvärda insatser för att hålla stränderna
rena när kommunernas resurser tryter.

Rena stränder är en tillgång för att locka turism och rörligt friluftsliv. Det

borde vara möjligt för staten att hjälpa till med renhållningen, t.ex. genom
att ställa högre krav på sjöfarten och vara pådrivande för att skapa bindande
regler i samarbete med andra nationer.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att motverka nedskräpningen
längs stränderna samt för att ge kommunerna det stöd som de behöver i det
arbete som uppstår?

1991/92:9 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om Cambodja:

Det slutliga fredsavtalet om Cambodja skall undertecknas den 31 oktober
i år. Alla berörda parter går med på villkoren i avtalet, som skall underteck-
nas i Paris.

Krigsförstörelsen av Cambodja är förödande. Underutvecklingen och fat-
tigdomen är massiv.

Isoleringen av Cambodja har varit mycket allvarlig för landet. Biståndsbe-
hoven är oändligt stora.

I anledning därav får jag ställa följande fråga till utrikesminister af Ugglas:

När är regeringen beredd att upprätta diplomatiska förbindelser med
Cambodja och förbereds något utvecklingsbistånd till Camboja för kom-
mande budgetår?

den 8 oktober

1991/92:10 av Charlotte Cederschiöld (m) till justitieministern omförmånsta-
garförordnande i privata pensionsförsäkringar:

Förmånstagarförordnande i privata pensionsförsäkringar, dvs. möjlighet
för den enskilde att förordna om enskild egendom av sitt pensionssparande
efter försäkringstagarens dödsfall, studerades i LU under förra perioden. All
expertis och alla partier, utom socialistpartierna, var ense om att det är horri-
belt ur den enskildes synpunkt men också ur samhällsekonomisk synpunkt
att förbjuda detta såsom gjorts under de socialistiska majoriteterna. Det är
angeläget att denna fråga snart får en lösning som ligger i linje med den euro-
peiska synen på äganderätten, dvs. förmånstagarförordnande måste tillåtas.
Det skulle också kunna få en stimulerande effekt på sparandet.

När kan en proposition i frågan bli aktuell?

1991/92:11 av Rinaldo Karlsson (s) till industriministern om prospekteringen
av sulfidmalm:

1989 överlämnades en utredning kallad mineralråvarukommittén (mir),
som behandlade olika mineraltillgångar och deras förutsättningar. När det
gäller sulfidmalmen, som bl.a. finns i Västerbotten (Skelleftefältet), är
denna malmtyp av stor betydelse för Sverige och en överlevnadsfråga för
Norrlands inland. Framförhållningen är mycket kort och skapar oro både för
anställda inom gruvan och smältverket, men också för Trelleborg som driver
verksamheten.

Därför vill jag fråga industriminister Per Westerberg:

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Är statsrådet beredd att lägga en proposition som underlättar prospekte-
ringen av sulfidmalm, så att man kan ha en framförhållning som ger trygghet
och tilltro för näringen?

1991/92:12 av Lars-Erik Lövdén (s) till justitieministern om mutbrott:

Delar justitieministern statsministerns uppfattning att de svenska mutbe-
stämmelserna är ”kineseribestämmelser” som kan likställas med felparke-
ring och avser justitieministern i så fall att ta initiativ till ändring av bestäm-
melserna?

10 § Kammaren åtskildes kl. 13.21.

Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§
anf. 9 (delvis),

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

OLOF MARCUSSON

/Barbro Karlsson

Innehållsförteckning

Prot. 1991/92:8

9 oktober 1991

Onsdagen den 9 oktober

1 § Anmälan om ny ersättare för statsråd.................... 1

2§ Anmälan om utskottens presidier........................ 1

3 § Justering av protokoll................................. 2

4 § Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen...... 3

Ingvar Carlsson (s)
lan Wachtmeister (nyd)
Lars Werner (v)

Statsminister Carl Bildt (m)
Socialminister Bengt Westerberg (fp)
Miljöminister Olof Johansson (c)
Statsrådet Alf Svensson (kds)

5 § Återkallelse av propositioner, m.m....................... 48

6§ Hänvisning av ärenden till utskott....................... 48

7§ Bordläggning....................................... 49

8 § Anmälan om interpellation

1991/92:3 av Hans Göran Franck (s) om den ekonomiska
brottsligheten.................................. 49

9 § Anmälan om frågor

1991/92:8 av Kenth Skårvik (fp) om nedskräpningen av strän-
der .......................................... 50

1991/92:9 av Hans Göran Franck (s) om Cambodja........ 51

1991/92:10 av Charlotte Cederschiöld (m) om förmånstagarför-
ordnande i privata pensionsförsäkringar.............. 51

1991/92:11 av Rinaldo Karlsson (s) om prospekteringen av sul-
fidmalm....................................... 51

1991/92:12 av Lars-Erik Lövdén (s) om mutbrott......... 52

gotab 40040, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:8 Onsdagen den 9 oktober

Riksdagens protokoll1991/92:8

Onsdagen den 9 oktober

KL 10.00-13.21

1 § Anmälan om ny ersättare för statsråd

2 § Anmälan om utskottens presidier

3 § Justering av protokoll

4§ Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen

5 § Återkallelse av propositioner, m.m.

6 § Hänvisning av ärenden till utskott

7§ Bordläggning

8 § Anmälan om interpellation

9 § Anmälan om frågor

Innehållsförteckning

Onsdagen den 9 oktober

Riksdagens protokoll
1991/92:8