Riksdagens protokoll
1991/92:70

Onsdagen den 26 februari

Kl. 9.00-17.48

Protokoll

1991/92:70

1 § Utökning av antalet suppleanter i socialutskottet

Utrikespolitisk

debatt

Valberedningen hade enligt ett till kammaren inkommet protokollsutdrag
tillstyrkt att antalet suppleanter i socialutskottet skulle utökas från 18 till 19.

Allmän
utrikespolitik

Kammaren biföll denna framställning.

2 § Val av suppleant i socialutskottet

Företogs val av en suppleant i socialutskottet.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i socialutskottet

Roland Larsson (c)

3 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 20 februari.

4 § Utrikespolitisk debatt

Anf. 1 TALMANNEN:

Nu vidtar en utrikespolitisk debatt. Debatten är indelad i tre avsnitt. I
avsnitt I avger utrikesminister Margaretha af Ugglas en utrikespolitisk de-
klaration och därefter följer talare från de tre oppositionspartierna.

Avsnitt I (allmän utrikespolitik)

Anf. 2 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Ärade ledamöter! Sedan riksdagen förra gången samlades för

att debattera vårt lands utrikespolitik har fundamentala förändringar inträf- 1

1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän

utrikespolitik

fat som inte bara påverkar Europas karta, utan också vårt sätt att betrakta
omvärlden. Efterkrigstiden har gått in i ett nytt skede.

Västeuropa har tagit ytterligare ett viktigt steg mot en europeisk union
genom deklarationen från Europeiska rådets möte i Maastricht. Den vision
av europeiskt samarbete som kodifierades i Romfördraget har visat sin livs-
kraft inte bara genom att skapa ekonomisk dynamik hos vår kontinent, utan
också genom att verka som en motor för frihet och demokrati i hela Europa.
Genom vår medlemsansökan i Europeiska gemenskapen, som stöds av en
bred majoritet i riksdagen, har vi gjort klart att vi fullt ut vill delta i den fram-
växande Europeiska unionen.

EG och EFTA har avslutat förhandlingarna om att upprätta ett gemen-
samt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Inom detta område
etableras från nästa år fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer
inom världens största enhetliga marknad på 380 miljoner människor. För
svensk del innebär EES ett viktigt steg på vägen mot medlemskap i EG.

I Östeuropa har vi bevittnat en revolution. Sovjetunionen har upplösts
och de republiker som däri ingick har frigjorts med demokrati, marknads-
ekonomi och fredliga förbindelser med omvärlden som sin målsättning. De
nya eller nyupprättade staterna i öster är på väg att bli fullvärdiga deltagare
i det europeiska samarbetet. Konturerna till en ny samarbets- och säkerhets-
arkitektur avtecknar sig i Europa. Efter att ha förlamats av det kalla kriget
kan Förenta nationerna äntligen börja fungera som det instrument för fred
och samarbete som stadgan avser.

Revolutionen i öster innebär att det säkerhetspolitiska läget i Europa av-
sevärt förbättrats. Risken för en stormaktskonflikt förefaller i dag avlägsen.
Hotet om ett kärnvapenkrig har kraftigt reducerats.

Detta innebär inte att alla hot eliminerats. Kriget i Persiska viken har klar-
gjort för envar vad som kan hända när en hänsynslös ledare förfogar över
massförstörelsevapen. Inbördeskriget i det sönderfallande Jugoslavien har
givit ett tragiskt scenario för en konflikt på närmare håll.

Även utanför Europa har vi under senare år kunnat se en glädjande ut-
veckling mot demokrati och marknadsekonomi. Jag tänker främst på Latin-
amerika, men också på delar av Asien och Afrika. Den andra världens sam-
manbrott kan få positiva följder för den tredje världen genom att ideologiska
motsättningar i mindre grad kommer att hämma den ekonomiska och sociala
utvecklingen.

Även om vi tycks leva i en bättre värld i dag än bara för ett år sedan, kvar-
står en rad problem - regionala konflikter och globala överlevnadsfrågor. I
sitt slutanförande påpekade FN:s avgående generalsekreterare Pérez de
Cuellar att det kalla kriget dolt en rad andra verkligheter som är djupt rotade
i mänsklighetens villkor. Det är dessa verkligheter vi nu måste ta oss an med
förnyade ansträngningar.

Trots en ljusare politisk utveckling i världen och betydande ekonomiska
och sociala framsteg i många utvecklingsländer kvarstår det faktum att över
en miljard människor, var femte individ, lever i djup fattigdom. Befolk-
ningen i dessa länder ökar snabbt. Ekonomiska och kulturella skillnader
mellan olika regioner kan hota en fredlig utveckling.

Sverige söker med sitt bistånd i samverkan med andra länder främja en

långsiktig utveckling som förmår höja de fattiga ländernas levnadsnivå. Sam-
tidigt som vi står fäst vid att en procent av vår bruttonationalinkomst skall
gå till utvecklingsbistånd lägger vi om biståndspolitiken i riktning mot ett vä-
sentligt starkare stöd för demokrati och marknadsekonomi. Sverige förblir
en aktiv partner i utvecklingsländernas ansträngningar att åstadkomma
bättre levnadsbetingelser för sin befolkning.

Europapolitiken står inte i motsättning till Sveriges engagemang i andra
delar av världen. Vi kan inte avskärma oss från förhållandena i andra länder,
vare sig de geografiskt befinner sig nära eller långt borta. Världens länder
har ett gemensamt ansvar för att finna former att stimulera utveckling och
minska välståndsklyftorna.

Hjälpen till utvecklingsländerna och till länder i Central- och Östeuropa
har både en materiell och en icke-materiell sida. Dels handlar det om överfö-
ring av pengar, varor och teknik, dels om mänskligt engagemang. Dessa två
aspekter får inte frikopplas från varandra.

Denna vinter har vi öppet konfronterats med svält och nöd i våra egna
grannländer. Genom katastrofbistånd har vi försökt lindra den akuta nöden.
På sikt krävs emellertid en annan typ av åtgärder för att skapa ekonomisk
och politisk stabilitet. Sovjetkommunismen har lämnat ett tragiskt arv av
ekonomiskt kaos, energikris, miljöskador och undertryckta etniska konflik-
ter. Som vi redan bevittnat är övergången från diktatur och socialistisk eko-
nomi till demokrati och marknadsekonomi både smärtsam och komplicerad.

Sverige kan och bör lämna ett väsenligt bidrag till de nyligen befriade na-
tionerna i Central- och Östeuropa i deras omvandlingsprocess. Regeringen
föreslår därför att resurserna för detta samarbete tredubblas under den när-
maste treårsperioden. Inom denna ram avser vi att prioritera Estland, Lett-
land, Litauen, S:t Petersburgsområdet och Polen - alla grannar vid Öster-
sjön.

Vi känner ett särskilt ansvar för de baltiska staterna. För att åstad-
kommma en rimlig koncentration av den svenska hjälpen söker vi lägga
tyngdpunkten på valutastöd, återupprättandet av rättsstaten och demokra-
tin, införandet av marknadsekonomin och dess institutioner, uppbyggandet
av fungerande familjejordbruk, stärkandet av enskild företagsamhet samt
förbättrandet av kärnkraftssäkerheten.

De största resurserna går till kunskapsöverföring. Denna bygger i hög
grad på det mänskliga engagemang som spelar en avgörande roll för att bi-
ståndet till Baltikum och Östeuropa skall bli framgångsrikt.

Under det gångna året har vi bevittnat hur många enskilda människor, or-
ganisationer, kommuner, företag och lärdomsinstitutioner tagit initiativ för
att hjälpa de baltiska folken och innevånarna i S:t Petersburg. Deras engage-
mang ger inte bara liv och blod åt samarbetet mellan våra länder. Det skapar
också nära och stabila grannrelationer.

Även om Oberoende Staters Samvälde i sig utgör en övergång från ett sy-
stem till ett annat, består det till stor del av nationer som har en egen identi-
tet. Under december och januari erkände Sverige de självständiga stater
som ingår i detta statsförbund. Vi hoppas på goda förbindelser med dessa
länder, av vilka några ligger i vårt grannskap.

Sovjetunionens sammanbrott skedde i stort sett i fredliga former, trots de

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

stora latenta spänningar som fanns inkapslade i denna konstgjorda statsbild-
ning. Att efterträdarstaterna deltar i det internationella samarbetet och
vinnlägger sig om att uppfylla ingångna avtal kommer att vara av största be-
tydelse för den fortsatta stabiliteten i vår region.

I kraft av sin stora befolkning, sitt väldiga territorium och sina omfattande
resurser förblir Ryssland en militär stormakt. En ekonomisk reformpolitik
som misslyckas och leder till ett återfall i auktoritära mönster samt spän-
ningar mellan delar av den f.d. sovjetiska krigsmakten utgör de största sä-
kerhetspolitiska hoten på kort sikt. Även om vi verkar för en positiv utveck-
ling måste vi ha beredskap för bakslag.

I de baltiska staterna finns fortfarande betydande f.d. sovjetiska strids-
krafter. Eftersom denna närvaro inte regleras av bilaterala avtal utgör den
en anomali i dagens Europa. Vi förväntar oss att den nya ryska regeringen
kommer att verka för ett snabbt och konkret resultat av de förhandlingar
som skall reglera tillbakadragandet.

Till skillnad från sovjetimperiets förhållandevis fredliga avveckling kunde
Jugoslavien inte upplösas utan uppslitande etniska konflikter. För en månad
sedan erkände Sverige Slovenien och Kroatien. Sedan ESK och EG trots
intensiva ansträngningar inte förmått vinna alla parter för en varaktig lös-
ning av konflikten i Kroatien står nu förhoppningarna till en fredsbevarande
FN-styrka. Sverige är ett av de länder som bidrar till denna.

Medan vi bevittnar en uppsplittring av Östeuropa fortsätter integrationen
i Västeuropa. I Maastricht i december förra året tog EG-länderna ett viktigt
steg mot en fortsatt fördjupning av sin gemenskap. Färdriktningen stakades
ut mot målet, ett allt fastare förbund mellan Europas länder och folk.

Bl.a. utformades ramarna för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Sverige har ett starkt intresse av att så snabbt som möjligt kunna medverka
i Europeiska unionens utveckling. Vi är övertygade om att vi kan ge viktiga
politiska och ekonomiska bidrag till Unionens, och därmed hela Europas,
framtid.

Genom Maastrichtbesluten öppnades också möjligheten för snara med-
lemskapsförhandlingar med Gemenskapen. Regeringen kommer att med
kraft verka för att Sverige skall bli fullvärdig medlem i januari 1995. Euro-
peiska rådets möte i Lissabon i slutet av juni kan ge viktiga impulser till
denna tidtabell.

Den snabba utvecklingen i Europa påverkar naturligtvis också det nor-
diska samarbetet. Danmark deltar sedan två årtionden fullt ut i den euro-
peiska integrationen. Sverige och snart även Finland söker medlemskap,
medan man i Norge intensivt diskuterar medlemskapsfrågan. Hela Norden
utom Island kan således komma att ingå i Europeiska unionen i mitten av
detta årtionde.

Detta innebär inte att förutsättningarna för ett nordiskt samarbete försvin-
ner, snarare att det kommer att bedrivas också inom en europeisk ram. De
nordiska statsministrarna har tillsatt en utredning av det nordiska samarbe-
tet, som under året kommer att resultera i förslag till reformer.

Ett vidgat samarbete mellan kuststaterna kring Östersjön håller gradvis
på att växa fram. Om en vecka äger ett utrikesministermöte rum i Köpen-
hamn som skall ägnas det framtida Östersjösamarbetet. Därvid kommer

bl.a. ett särskilt Östersjöråd att upprättas. Sverige avser att aktivt bidra till
detta första, breda tankeutbyte mellan marknadsekonomierna och reform-
ekonomierna bland Östersjöns strandstater.

Central- och Östeuropas närmande till väst och de allt starkare integra-
tionssträvandena i Västeuropa har delvis gjutit liv i gamla samarbetsstruktu-
rer, delvis skapat nya. Nu avtecknar sig ett dynamiskt mönster av multilate-
rala och bilaterala kontakter, som utgör det stoff med vilket den framtida
europeiska samarbets- och säkerhetsstrukturen kommer att vävas. Arten av
dessa kontakter - ekonomiska, säkerhetspolitiska, sociala, kulturella - de-
monstrerar med all tydlighet att det nya Europa kommer att söka sin trygg-
het i ett vidgat säkerhetsbegrepp.

Grundvalen härtill lades vid ESK:s toppmöte i november 1990, då delta-
garna undertecknade ”Parisstadgan för ett nytt Europa”. I denna förband sig
alla parter att verka för demokrati, mänskliga rättigheter och en fri mark-
nadsekonomi. Därmed bekände sig alla Europas stater för första gången till
gemensamma värderingar. Därmed blev också ett verkligt samarbete möj-
ligt.

Efter Parismötet har ESK för första gången sedan sin tillkomst utvecklat
egna institutioner, av vilka den viktigaste är ministerrådet. Dess andra möte
ägde rum i Prag i slutet av förra månaden och nästa går av stapeln i Stock-
holm i december. Detta innebär att Sverige blir ordförandeland efter
Tjeckoslovakien. Mot denna bakgrund känner vi ett särskilt ansvar för att
ytterligare intensifiera våra insatser i ESK-processen.

Vid ESK:s uppföljningsmöte i Helsingfors, som inleds nästa månad, kom-
mer Sverige att aktivt delta i ansträngningarna att förbättra organisationens
beslutsförmåga och utöka dess konfliktlösande verksamhet. ESK är det enda
europeiska forum som har ett allomfattande medlemskap och en allomfat-
tande dagordning. En helt annan sak är att andra organisationer för närva-
rande står bättre rustade att handla operativt. Samtidigt som ESK håller på
att stärka sina egna mekanismer och beslutsformer förbättras också samar-
betet med dessa organisationer.

Inom ramen för Europeiska unionen kommer ett antal länder att bedriva
ett försvarspolitiskt samarbete i VEU, Västeuropeiska unionen. Ett utbyggt
samarbete med de nya demokratierna i Central- och Östeuropa är en viktig
del av dess uppgifter. Också NATO håller på att få en ny roll genom det
säkerhetspolitiska samarbetet med dess forna fiender inom det nyetablerade
Nordatlantiska samarbetsrådet, NACC. Många av de central- och östeuro-
peiska länderna eftersträvar i dag medlemskap i NATO som den yttersta ga-
rantin för sin säkerhet.

EG:s och EFTAs utvidgade ekonomiska samarbetsrelationer med Öst-
europa är också av utomordentlig vikt för den framtida stabiliteten och sä-
kerheten i regionen. Detsamma gäller Europarådets verksamhet för att
stärka den demokratiska processen, de rättsliga institutionerna och respek-
ten för de mänskliga rättigheterna. Al denna verksamhet står på Parisstad-
gans grund.

Exakt hur detta övergripande europeiska samarbete kommer att forma sig
under innevarande omställningsperiod efter blockmotsättningarnas upphö-
rande är svårt att bestämt uttala sig om i dag. Vad vi i dag kan ange är ett

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

antal utgångspunkter för vår säkerhetspolitik. Dess hårda kärna är fortfa-
rande den militära alliansfriheten med skyldighet att upprätthålla en betryg-
gande självständig försvarsförmåga för att vi skall kunna vara neutrala i hän-
delse av ett krig i vårt närområde.

Det finns ingenting i dagens europeiska process som fritar oss från vårt
ansvar att med ett oberoende försvar självständigt skydda vårt stora luft-,
sjö- och landterritorium. Härigenom bidrar vi också till stabiliteten i Nord-
europa.

Eftersom vi inte vet vad framtiden kan innebära har vi ingen anledning
att stänga några dörrar. Det är ett starkt svenskt intresse att fullt ut delta i
utbyggnaden av det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom såväl
Europeiska unionen som ESK i syfte att bygga upp en fungerande europeisk
säkerhetsordning. Detta innebär att den europeiska identiteten i vår utrikes-
och säkerhetspolitik gradvis kommer att bli av allt större betydelse.

Som ett utslag av den ökade säkerhetspolitiska samsynen i Europa kom-
mer ett europeiskt säkerhetsforum att inrättas efter ESK:s uppföljningsmöte
i Helsingfors. Detta blir ett forum för dialog och förhandlingar om rustnings-
kontroll och andra säkerhetsfrågor, som i många fall kommer att avse ett
geografiskt område som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok.

Sannolikt kommer dagordningen för detta forum inte bara att omfatta tra-
ditionella ESK-frågor som förtroendeskapande åtgärder och nedskärning av
konventionella stridskrafter. Frågor om icke-spridning och internationell va-
penhandel kommer troligen att spela en allt större roll.

Detta är problem som är centrala för svensk säkerhets- och nedrustnings-
politik. Regeringen undersöker för närvarande nya möjligheter att i samar-
bete med andra länder och berörda internationella organisationer förhindra
spridningen av kärnvapen, kärnvapenteknologi och klyvbart material samt
andra massförstörelsevapen. De mest angelägna åtgärderna rör utform-
ningen av svenskt stöd till de f.d. sovjetrepubliker som söker eliminera kärn-
vapen och kemiska vapen på sitt territorium och ökade svenska insatser för
att åstadkomma bättre säkerhet hos kärnkraftsanläggningarna i Baltikum,
Ryssland och Ukraina. Vi kommer också att verka för att ett heltäckande
avtal om förbud mot kemiska vapen sluts under 1992 och för att stärka exi-
sterande kontrollregimer för alla kategorier av massförstörelsevapen.

Inom FN-systemet fortsätter regeringen att driva en aktiv politik på ned-
rustnings- och rustningskontrollområdet. Nu när den bipolära blockuppdel-
ningen upphört har Förenta nationerna avsevärt bättre möjligheter att ge-
nomföra stadgans principer och syften och skapa en säkrare värld. Säker-
hetsrådets ökade intresse för att förhindra spridningen av massförstörelseva-
pen visar att FN kan spela en viktig roll i centrala nedrustningsfrågor, även
om stormakternas kärnvapennedskärningar sker i bilaterala eller unilaterala
former.

Som en demonstration av FN:s ökade betydelse efter det kalla krigets slut
samlades medlemmarna av FN:s säkerhetsråd till ett toppmöte i New York
den sista januari i år. Vid detta möte antog de en deklaration som betonade
vikten av FN:s fredsskapande verksamhet och uppdrog åt generalsekretera-
ren att undersöka hur världsorganisationens kapacitet på detta område kan
stärkas.

Många av deklarationens tankar kring stärkandet av FN:s konfliktföre-
byggande förmåga sammanfaller med vad de nordiska länderna tidigare re-
kommenderat, senast i ett gemensamt uttalande vid det nordiska utrikesmi-
nistermötet i Reykjavik i januari. Om Sverige får stöd för sin kandidatur till
en plats i säkerhetsrådet 1993-94 kan vi där aktivt verka för att omsätta de
nya åtgärderna i praktiken.

I en enhälligt antagen resolution har 1990-talet utropats till Förenta natio-
nernas folkrättsårtioende. Sverige och de övriga nordiska länderna har defi-
nierat några hörnstenar för arbetsprogrammet, såsom respekt för rättssta-
tens principer och villighet att lösa internationella tvister med fredliga me-
del.

Den svenska utrikespolitiken skall vara en klar röst för mänskliga rättighe-
ter, frihet och demokrati i världens alla delar. Frågan om ett lands utveckling
kan inte skiljas från den om befolkningens mänskliga rättigheter. Sverige
verkar för att FN skall spela en växande roll i främjandet av de mänskliga
rättigheterna och välkomnar en utveckling i denna riktning. Vid sidan av na-
turkatastrofer och svält är krig, massivt våld och rättslöshet orsaken till de
stora flyktingströmmar vi bevittnat under senare år.

Trots att säkerhetsrådet på senare tid demonstrerat en ny anda av samar-
bete och handlingskraft, kvarstår alltjämt ett antal konflikter på den interna-
tionella dagordningen. Jag tänker bl.a. på Afrikas Horn, Afghanistan,
Västra Sahara och Cypern. Gemensamt för dem alla är att FN kan spela en
betydelsefull roll för deras lösning. Den avgående generalsekreterarens in-
tervention i den utdragna konflikten i El Salvador, liksom de pågående an-
strängningarna att lösa konflikten i Cambodja, utgör exempel på kreativa,
fredsskapande insatser.

Sydafrikas omvandling utgör en dynamisk och i sina huvuddrag löftesrik
process. Den har hittills lett till att apartheidsystemets grundläggande rasåt-
skiljande lagar avskaffats. Å andra sidan är den konstitution som förvägrar
befolkningsmajoriteten rösträtt fortfarande i kraft. En svensk parlamenta-
risk delegation har just besökt Sydafrika med uppgift att ge regeringen ett
fördjupat underlag för utformningen av den svenska Sydafrikapolitiken.
Händelseutvecklingen i landet avgör när Sverige kan börja upphäva sina
sanktioner.

I vissa fall är beklagligtvis FN:s möjligheter till effektivt handlande av
olika skäl begränsade. I Mellanösternkonflikten har världsorganisationen,
särskilt generalförsamlingen, länge betraktats med misstänksamhet av en av
konfliktens parter. Förhoppningsvis kan de nya strömningarna i världsorga-
nisationen bidra till att skingra denna misstänksamhet och öka FN:s möjlig-
heter att spela en konstruktiv roll i sammanhanget. Den drivande motorn
bakom den regionala fredskonferensen för Mellanöstern har hittills varit
Förenta staterna. Sverige stödjer den bräckliga fredsprocess som äntligen
har kommit i gång. Varje nytt förhandlingsmöte innebär ett litet steg i rikt-
ning mot fred och försoning mellan parterna.

Den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen är den första riktigt
framgångsrika regionala samarbetsordning av den typ som FN-stadgan upp-
muntrar i sitt åttonde kapitel. Mellanöstern är ett område som skulle kunna
dra stor nytta av ett liknande regionalt arrangemang. Den svenska rege-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

ringen stödjer strävandena till multilateralt samarbete inom ramen för freds-
processen och är uppmärksam på möjligheterna att bidra till denna utveck-
ling.

Mellanöstern är granne med Europa, och instabilitet i detta område inne-
bär ett hot mot stabiliteten i vår egen region. Ett starkt och brett samarbete
mellan regionerna kan bidra till en fredlig utveckling.

Vad vi kommer att se i framtiden är troligen en starkare integration av
regionerna och ett stärkande av länkarna mellan dem. Då Europeiska unio-
nen genom integration och samverkan tillväxer i kraft kommer den också
mera effektivt att kunna fungera som motor vad gäller att överbrygga klyf-
torna till de fattigare delarna av världen. Sverige vill verka för ett Europa
som är öppet mot sin omvärld.

Frihandeln har en avgörande betydelse för tillväxt i alla länder. Det inter-
nationella handelssystemet, som bygger på allas fördelar av konkurrens och
handel, måste därför försvaras och vidareutvecklas. Sverige deltar aktivt i
ansträngningarna att föra de internationella förhandlingarna i GATT om ett
förbättrat och utvidgat internationellt frihandelssystem till en lyckosam av-
slutning.

När det gäller de fattiga ländernas utveckling finns en växande medveten-
het om den fria marknadens möjligheter att maximalt nyttiggöra tillgängliga
resurser. Flera asiatiska länder har demonstrerat att det går att bryta fattig-
domsspiralen genom ett ökat deltagande i världsekonomin. Den tunga
skuldbördan i många u-länder kan emellertid utgöra ett allvarligt hinder för
ekonomisk och social utveckling.

Det förbättrade internationella klimatet har ökat FN:s möjligheter till in-
satser också på det ekonomiska och sociala området. Samtidigt krävs vissa
organisatoriska förändringar för att FN skall kunna spela den ledande ut-
vecklingspolitiska roll som ligger i linje med stadgans syften. Sverige deltar
aktivt i ansträngningarna att förbättra världsorganisationens förmåga i detta
avseende.

Fru talman! Allt fler frågor kräver i dag ett effektivt internationellt samar-
bete. Vi lever i en värld av växande ömsesidigt beroende. På miljöns område
framstår det ömsesidiga behovet särskilt tydligt. Regionala och globala mil-
jöproblem måste lösas i mellanstatligt samarbete. Dessa frågor står högt på
regeringens dagordning. FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro i sommar kan få stor betydelse för ansträngningarna att lösa akuta
miljöproblem som växthuseffekten och uttunningen av ozonlagret. Dess-
utom skall ett konkret handlingsprogram utformas med syfte att säkerställa
världens ekologiska bas för kommande generationer.

Det blir vår gemensamma förmåga att handskas med de långsiktiga pro-
blemen inom det globala samarbetssystemets ram som avgör om kommande
generationer skall kunna leva i vår värld under drägliga förhållanden.

Sverige kommer att axla sitt ansvar. Vi har en mycket intensiv utrikespoli-
tisk period framför oss, både regionalt och globalt, genom vår medlemskaps-
ansökan i EG, genom vårt kommande ordförandeskap i ESK och genom vår
kandidatur till FN:s säkerhetsråd.

Anf. 3 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! Fru utrikesminister! De senaste årens rasande snabba föränd-
ringar är bara början på en världsomspännande omvandling, vår tids verk-
liga revolution.

En ny världsordning kommmer att ta form. Antingen låter vi den ord-
ningen bestämmas av olika makters godtycke eller formar vi den - vi, värl-
dens länder och folk - gemensamt och medvetet så att den svarar mot männi-
skans behov.

Tre principer måste styra arbetet för en människovärdig världsordning.

- Den måste grundas på gemensam säkerhet.

- Den måste genomsyras av en demokratisk kultur.

- Den måste präglas av en strävan till allas välfärd.

I en värld av allt starkare ömsesidiga beroenden måste vi finna sätt att
leva - inom våra länder, med andra länder och på global nivå - som är socialt
och ekonomiskt hållbara och som står i harmoni med naturen.

Människan - i detta begrepps fulla filosofiska betydelse - måste bli den
nya världsordningens mått.

Efter glädjen över det kalla krigets slut, över frihetens och demokratins
seger i Östeuropa och över de nya öppningarna inser vi att vi nu bara står i
början av en världsomspännande omvandling.

Det gamla har dött, men det nya har ännu inte fötts.

Detta nya kommer inte av sig självt. Sverige måste fortsätta att föra en
aktiv nedrustnings- och utrikespolitik. Våra ambitioner måste sträcka sig
längre än till t.ex. kontroll av kärnvapen. De måste gälla förstörelse av dessa
domedagsvapen.

Freden återstår att säkras, nedrustningen att fullföljas och resurserna att
frigöras.

Demokratins landvinningar måste säkras, dess institutioner förstärkas och
dess räckvidd utsträckas.

Vi måste möta de gränsöverskridande utmaningar som kommer av miljö-
förstöringen, av befolkningsutvecklingen och av de tilltagande migrations-
strömmarna.

Bakom oss har vi ett årtionde av sjunkande levnadsstandard i stora delar
av världen. När Willy Brandt bildade sin Nord/syd-kommission 1980 gick 50
miljarder dollar från i-länderna i nord till u-länderna i syd. Tio år senare,
1990, var flödet omvänt: 50 miljarder dollar gick från syd till nord. För
många i tredje världen innebär den humanisering som vi i Europa sett inom
världspolitiken samtidigt en brutalisering av världsekonomin.

Ur den osäkerhet som tilltar växer också spänningar. Det finns en växande
otålighet med orättvisor och ojämlikhet. Hur mycket fattigdom kan demo-
kratin bära? Hur mycket orättvisor tål den globala säkerheten?

Många krafter runt om världen verkar i dag för att bekämpa fattigdom
och förtryck. Men i den kampen är framgång ännu inte säkrad. De globala
samarbetsformerna är inte på plats. Våldets och osäkerhetens tid är ännu
inte förbi.

De i den rika världen som hänger sig åt självgodhet och självtillräcklighet
bedrar sig. De i den rika världen som tror att deras intressen kan säkras ge-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

nom fasthållandet vid gamla strukturer, genom inåtvändhet och utan att
skapa möjligheterna till genuin global samverkan bedrar sig också.

De för världen bort från, inte fram mot, gemensam säkerhet. De hindrar,
de främjar inte, framväxten av en demokratisk kultur. De försvårar, de un-
derlättar inte, strävan efter allas välfärd.

Vi måste lära av misstagen.

När demokratin skulle konsolideras i Europa efter andra världskriget
ställdes Marshallplanen till förfogande. När t.ex. Latinamerika i dag skall
konsolidera demokratin efter militäijuntorna, finns ingen Marshallplan att
tillgå. I stället har resurser motsvarande 15 Marshallplaner lämnat Latin-
amerika under det senaste årtiondet. Uruguays förre president Sanguinetti
har med visst fog påpekat: Ni i de rika länderna kräver att vi demokratiserar,
men er ekonomiska politik hjälper demokratins fiender.

När Sydafrikas folk står mitt uppe i frihetskampen, då kan inte Sveriges
främsta mål vara sanktionernas upphävande. Vi måste tydligt stå på den
fredliga samhällsomdaningens sida och stödja ANC och de andra demokra-
tiska krafterna, vita som svarta.

När palestinier och israeler försöker finna en lösning bortom terror och
ockupation för sina folk och nationer, går det inte att komma förbi PLO, ej
heller Shamir-regeringens olagliga bosättningar.

Fru talman! När de europeiska länderna samlades i Paris för ett drygt år
sedan inom ramen för ESK för att underteckna ett gemensamt dokument
var det kulmen på en lång process som inleddes under det kalla krigets dagar.
Många av de idéer som nu genomförs kan härledas till det arbete som under
1980-talet gjordes av Palmekommissionen.

Parisstadgan binder länderna till en gemensam uppsättning värderingar
och regler som är mer långtgående än kanske någon grupp länder tidigare
någonsin har förbundit sig till.

Dessa framsteg har betydelse långt utanför Europa, inte bara därför att
Parisstadgan slutgiltigt sätter punkt för det kalla kriget och öppnar vägen för
ett nytt europeiskt och globalt samarbete, utan också för att dess principer
och regler kan ha tillämpning på många andra håll i världen.

Inget kommer att visa tydligare om vi menar allvar med en ny världsord-
ning än Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling i Rio de
Janeiro nu i juni. Tjugo år efter miljökonferensen i Stockholm och ett par år
efter Brundtlandkommissionens rapport samlas nu världens länder för att
söka nå överenskommelser i frågor av uppenbart gemensamt intresse.

Om konferensen gör framsteg kommer den att med konventioner, dekla-
rationer, handlingsprogram m.m. binda världens länder i långtgående för-
pliktelser.

Vad händer då om ett land inte vill eller inte kan leva upp till förpliktel-
serna? Sanktioner eller stöd? Hur vi handskas med detta kommer att avslöja
om vi menar allvar med en ny världsordning eller inte.

Det här ställer frågan om globalt ledarskap på sin spets. Det är uppenbart
att sådant ledarskap måste vara en gemensam angelägenhet. Ingen grupp
rika länder i nord kan ersätta globala - och regionala - styresformer. Ingen
stormaktshegemoni, om än aldrig så välvillig, kan möta de globala utma-

ningarna. Det är inte bara moraliskt oacceptabelt, det kommer också att visa
sig ineffektivt.

För ett år sedan rasade Gulfkriget och slutade i död och förstörelse, i
mänsklig och miljömässig katastrof. Saddam Hussein bär det yttersta ansva-
ret för denna tragedi. Sorgligt nog kunde inte FN förhindra Iraks invasion
av Kuwait, ej heller bidra till att lösa konflikten på fredlig väg.

För tio år sedan föreslog Palmekommissionen och andra konkreta åtgär-
der som skulle ha höjt tröskeln betydligt och fått en invasionsmakt att tänka
två gånger innan den tog till våld. Det var efter Gulfkriget som vissa började
tala om en ny världsordning. Den världsordningen startade med en tragedi -
det kurdiska folkets. Ett globalt förvarningssystem och en krigsförebyg-
gande mekanism inom FN:s ram var en bland flera åtgärder som kommissio-
nen föreslog.

Dessa frågor stod i centrum för det s.k. Stockholmsinitiativet för gemen-
sam säkerhet och globalt ledarskap från i april förra året. Det dokument som
antogs uppmanade världens ledare till visionärt handlande i ”San Francisco-
andan”, alltså i den anda som för snart 50 år sedan skapade Förenta natio-
nerna.

FN kan nu bli den organisation den var avsedd att bli. FN-stadgan, mänsk-
lighetens kanske viktigaste dokument någonsin, ger oss stora möjligheter.

Svensk utrikespolitik har över åren arbetat konsekvent med detta mål.
Våra bidrag har varit konkreta och gällt så gott som alla FN:s områden.

Vi har lojalt ställt upp med svenskars insatser och med stora resurser. Vi
har också varit kritiska och ständigt sökt förstärka och effektivisera organisa-
tionen.

Vår FN-ambassadör, Jan Eliasson, har utnämnts till en av de biträdande
generalsekreterarna hos den nye FN-chefen, Boutros Ghali. Denna utnäm-
ning, liksom utnyttjandet av svensk diplomatis tjänster i många olika sam-
manhang - som Rolf Ekéus i Irak-frågan och Anders Kompass i El Salva-
dor - är en bekräftelse på värdet av Sveriges konstruktiva engagemang, på
trovärdigheten i en framsynt utrikespolitik. Denna får inte gå till spillo.

Det är viktigt nu att säkerhetsrådet har blivit mer handlingskraftigt.

Men det är oroande att så många länder inte lever upp till sina ekonomiska
förpliktelser gentemot FN. USA, som är skyldigt 141 miljoner US dollar för
de fredsbevarande insatserna, är också vad gäller den allmänna budgeten
världsorganisationens störste gäldenär.

Fru talman! Ett starkare FN och ett världsomfattande engagemang ligger
i högsta grad i Sveriges intresse. Det har därför varit nedslående under de
gångna månaderna att konstatera att den moderatledda utrikespolitiken
förefaller sakna global utblick. Moderaternas engagemang tycks inte sträcka
sig bortom Europas och de rika ländernas gränser. Europapolitiken är nu
liksom tidigare av central betydelse för vårt land, men det har redan länge
varit uppenbart för generation efter generation svenskar att ingen av oss
längre kan räkna oss bara som svenskar och européer. Vi måste också se oss
som medborgare i världen.

Svensk välfärd är beroende av att vi klarar av att skapa ett effektivt och
globalt samarbete. Svenskt näringsliv behöver alltmer marknaderna också
utanför Europa. Sveriges miljöproblem kan inte lösas utan också globala

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

överenskommelser. Sverige kommer inte att stå opåverkat om fattigdom och
förtvivlan tilltar och driver fram en ökad migration. Sverige kommmer inte
att stå opåverkat om intolerans och främlingsfientlighet eldar under nya kon-
flikter.

Nya murar kan inte skydda oss. Det är en illusion att tro att vi kan bygga
vår välfärd under en glänsande glaskupa, i isolering och inåtvändhet. Väl-
färdsenklaven, den må vara svensk eller västeuropeisk, är varken moraliskt
eller politiskt hållbar i längden.

Fru talman! För Sverige, omedelbar granne tilll fem östeuropeiska länder
och en världsdel som nyligen befriats från diktatur, är det nu också av största
betydelse att inte nya murar uppstår i Europa. Den fallna järnridån får inte
ersättas av nya välfärdsmurar.

Det är långt ifrån säkert att länderna i öst kommer att hitta de rätta balan-
serna och de rätta kombinationerna av nationell frigörelse, gemensamt an-
svarstagande och ömsesidig respekt och tolerans och de rätta kombinatio-
nerna av radikal omvandling och stabilitet, av marknadsekonomiska reform-
program och politiska, sociala, miljömässiga och många andra ambitioner.
Det finns inga enkla lösningar, och det räcker inte med att vi dyrkar Mam-
mon.

Förvisso behövs nu radikala reformer. Men de i väst som nu utan efter-
tanke skriver ut stålbadsrecept och talar om att genomföra ”gigantiska sam-
hällsexperiment” riskerar att göra de ranka samhällena en björntjänst. Det
sista de behöver är nya klassideologier.

Demokratin kan bli det första offret. Är av förtryck och förljugenhet har
satt sina spår.

Vi måste ge vårt fulla stöd så att demokratins kultur får fotfäste i samhäl-
lena och deras institutioner.

Samarbetet med övriga Europa kommer att vara avgörande. FN-stadgan
och ESK:s Parisstadgar måste binda också de nya länderna. Så kan vi skapa
den trygghet i en bredare gemenskap som är det bästa försvaret mot odemo-
kratiska och kanske våldsamma försök att utnyttja det labila läget.

Men samarbetet måste också ha en materiell sida. Ett konkret stöd har
utlovats från många håll. Men vad har det blivit av löftena? Enligt uppgift
har bara ca 20 % av de 45 miljarder dollar som västvärlden utlovat sedan
1989 verkligen kommit till användning. Risken förefaller stor att alltför litet
görs. Därför ställer vi socialdemokrater oss undrande över hur den svenska
regeringen försinkar stödet till Öst- och Centraleuropa.

I budgetpropositionen presenterades en ram, som hittills visat sig vara
tom.

De rubriker som utrikesministern redovisade i dag för detta bistånd är inte
heller nya. Och de saknar exekutiv prägel. Det vet alla med inblick i saker-
nas tillstånd.

Detta är en fråga av nationellt svenskt intresse. Socialdemokraterna har i
en motion här i riksdagen lagt fram sina förslag. Det blir nu utrikesutskottets
uppgift att närmare precisera vad regeringen lämnat ogjort. Vi måste snabbt
nå en överenskommelse om hur stödet skall se ut.

Fru talman! Förutsättningarna finns nu att bygga en ny alleuropeisk säker-
hets- och samarbetsordning. Arbetet i ESK och Europarådet har varit avgö-

rande. Europeiska unionen kommer att alltmer stå i centrum för det euro-
peiska samarbetet. Sverige kommer som medlem i denna union att kunna ge
sitt bidrag till samarbetet. Socialdemokraterna deltar redan indirekt i detta
arbete genom en aktiv medverkan i socialistgruppens parlamentariska mö-
ten i Bryssel.

Strävan efter gemensam säkerhet har motiverat Sveriges deltagande un-
der snart två årtionden i arbetet med att söka nya säkerhetsstrukturer i
Europa.

Ingen kan i dag säga vad som blir den slutliga ordning som bäst gagnar
Europas folk. EG:s toppmöte i Maastricht utvidgade sina ambitioner på sä-
kerhets- och försvarspolitikens område.

Inget medlemsland kan emellertid tvingas att delta i Västeuropeiska unio-
nen eller att följa dess beslut. Något alternativ till vår militära alliansfrihet
föreligger inte i dag. Men detta skall inte hindra Sverige från att vara en aktiv
part i sökandet efter nya alleuropeiska säkerhetsstrukturer.

När nu regeringen säger sig vilja öka sitt engagemang i ESK-processen är
detta en både nödvändig och välkommen nyorientering.

ESK är för oss den ideala ramen för en framtida europeisk fredsordning.
Samtidigt bör vi ha ett öppet sinne inför de förändringar som nu kan ta form.
De närmare kontakterna mellan NATO och de central- och östeuropeiska
länderna inom det nordatlantiska samarbetsrådet (NACC) innebär ett para-
digmskifte i europeisk säkerhetspolitik. I förlängningen ser vi konturerna av
en alleuropeisk säkerhetsorganisation, med kollektiv säkerhet, egna freds-
bevarande trupper, möjlighet till sanktioner mot en fridsstörare och en euro-
peisk fredszon som mål.

Fru talman! Kammaren återvänder till debatten om EG:s utveckling se-
nare i dag, men låt mig understryka den betydelse det närmare europeiska
samarbetet har för socialdemokraterna. Vi vill gå in i EG inte i motvillig ef-
tergift till ekonomiska realiteter utan som en konstruktiv partner.

Vi tror inte att allt samarbete nödvändigtvis blir lätt eller att framstegen
blir automatiska, men vi är övertygade om att ett närmare europeiskt samar-
bete och ett medlemskap i EG är till gagn för Sverige och de värden som
socialdemokraterna och likasinnade står för.

Det nordiska samarbetet bör förnyas. Tvärtemot de signaler som synes
komma från statsministern och utrikesministern är det hög tid att i det nya
Europa utveckla Nordens roll.

Det är också givet att Sverige har en särskild roll att spela i att utveckla
samarbetet mellan länderna kring Östersjön. Därför är det bra att rege-
ringen nu äntligen tar tag i frågan om ett Östersjöråd.

Fru talman! Det finns förutsättningar för fortsatt bred enighet om utrikes-
politiken. Utrikesdeklarationens försiktiga och föga omskakande innehåll är
en bekräftelse på att moderaterna tagit intryck av kritiken mot deras extratu-
rer, en kritik som inte bara kommit från oss socialdemokrater.

Vi är inte nöjda med den passivitet, bristande konkretion och grunda ana-
lys som återspeglas i avsnitten om Östeuropa, Mellanöstern och Sydafrika.

Vi saknar en klar svensk linje i fråga om fred och nedrustning.

Vi delar inte heller regeringens rosenröda förtröstan på Mammon och

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

marknadskrafterna som alltings undermedicin. Även Pinochet älskade
marknaden.

På en punkt innehåller regeringsdeklarationen grov propaganda. Att
hävda att man nu skulle ha lagt om biståndspolitiken i riktning mot ett väsent-
ligt starkare stöd för demokrati är rena falskdeklarationen.

För den utrikespolitiska enigheten kommer riksdagens roll nu att vara
mycket viktig. Socialdemokraterna har i fem partimotioner givit sitt bidrag
till att ange riktlinjerna, komma med lösningar och nå enighet.

Sverige har genom årtionden byggt en tydlig internationell identitet. Den
är en tillgång när vi nu skall bidra till den nya ordning som vår tid kommer
att se växa fram i Europa och i världen. Omvärlden förväntar av Sverige att
vi ger det bidraget till att förverkliga visionen om en värld grundad på ge-
mensam säkerhet, genomsyrad av en demokratisk kultur och präglad av en
strävan till allas välfärd.

Anf. 4 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Sveriges förhållande till främmande makt är gott. Ungefär så
brukade det heta förr i tiden, när vårt förhållande till den främmande mak-
ten Sovjetunionen var nog så kusligt.

I dag vet vi knappt vilka de främmande makterna är - nya nationer, nya
konstellationer, unioner och samvälden dyker upp. Oro och nöd i vår ome-
delbara omgivning är nya inslag för oss i Sverige, även om samma oro och
nöd funnits i vår omedelbara omgivning under mycket lång tid.

När järnridån försvann kom verkligheten till Sverige. Rullgardinen åkte
upp med en smäll. Yrvaket iakttog vi för första gången vår egen verklighet.
Tänk så mycket skönare och enklare när problemen var långt bort, och tänk
så duktiga vi var på att lösa dem! Det sista skriket i denna invanda verklig-
hetsflykt är i dag att låtsas att problemen på andra sidan Fredens hav inte
är så farliga, att det säkert ordnar sig medan vi blundar och talar om något
annat.

Vad gäller utrikesministerns anförande vill jag instämma i att regeringen
bör prioritera Estland, Lettland, Litauen, Polen och S:t Petersburgsområdet
i våra insatser i Sveriges närområde, att Sverige skall delta i en FN-styrka i
Kroatien-konflikten, att det är viktigt att bygga upp en fungerande euro-
peisk säkerhetsordning, att vi måste förhindra spridningen av kärnvapen och
andra massförstörelsevapen - Saddam Hussein lär inte bli världshistoriens
siste despot -, att vi måste höja säkerheten i kärnkraftsanläggningar i vår
omgivning - nu börjar vi äntligen inse hur patetisk den svenska kämkraftsde-
batten var att GATT-förhandlingarna måste lyckas någon gång och inte
bara hålla på och hålla på och börja om igen, att de stora miljöproblemen är
globala och måste lösas internationellt - vårt eget gnolande ter sig så att säga
suboptimalt, om man inte vill använda andra ord. Vidare håller vi med om
att FN måste bli starkare. Vi behöver en respektingivande världspolis i den
grymma värld vi lever i. Vi önskar regeringen lycka till i förhandlingarna om
EG-medlemskapet, om ordförandeskapet i ESK och om kandidaturen till
FN:s säkerhetsråd.

Världens medelpunkt, var ligger den? Ja, inte ligger den i den här kamma-
ren i alla fall. I så fall borde det bl.a. finnas mer människor här. Men Sverige

ligger i dag i världens tätaste koncentration av militära stridsmedel, i ett av
världens oroligaste hörn, i kanten av ett sammanfallande jätteimperium med
militärstridskrafter vars ledning syns växla från dag till dag och vars nyfiken-
het på våra skärgårdar säger en del om var denna ledning anser att gränserna
går. Detta är inget scenario för drömmare.

Vi menar att vaksamhet och handlingsberedskap är självklarheter. Detta
gäller militärt, civilt och ekonomiskt.

Ekonomiskt tillhör vi västra Europa. Det kanske låter överflödigt att på-
peka, men med meddebattörer som Pierre Schori skadar det nog inte - för
honom blir väl mitt nästa påpekande ännu mer upphetsande. Ideologiskt till-
hör vi den demokratiska västvärlden. Militärt kommer vi att växa in i den
västeuropeiska unionen. Så tror vi inom Ny Demokrati att man kan sam-
manfatta bilden.

Vad är då Europa? Jo, det är det där som ligger mellan Sverige och Cuba
och som aldrig riktigt förstod varför vi så idogt stödde Schoris vänner Fidel,
Manuel och de andra.

Den nya verkligheten kräver nya tag. Försvaret måste omorganiseras och
moderniseras. Kvalitet och teknologi måste ges högsta prioritet. Huvuddra-
gen i sådana planer, regeringens planer, börjar i dagarna skönjas. Vapenin-
dustrin måste få nya, marknadsmässiga riktlinjer och vapenexportlagen ges
nytt innehåll så att den kan presenteras i andra publikationer än Grönkö-
pings Veckoblad. Jag hoppas att dessa omställningar är på gång. Regeringen
har ju givit signaler. Förvisso kan vi inte hänga kvar i den skandalomsusade
luftpastej som hittills försökt dölja vår skenhelighet på detta område.

Om vapenexportlagen överförs till ett för denna kammare betydligt mer
angeläget och skakande område, nämligen alkoholhaltiga drycker, kanske
man bättre kan se vad vapenexportförbudet och dess lag egentligen handlar
om. Tänk er spritexportförbudslagen, som säger dels att sprit inte får expor-
teras, dels att när sprit exporteras skall den endast exporteras till länder där
man inte dricker sprit, ja helst till länder där det är med dödsstraff förenat
att dricka sprit. Exportansträngningarna kommer därför, liksom spritmate-
rialinspektionens verksamhet, att koncentreras på marknadsföring i Saudi-
arabien. Tack och lov kommer då plötsligt en jättebeställning på 50 miljoner
flaskor brännvin från en absolutist i Singapore. Förvåningen blir så små-
ningom omfattande och breder ut sig över alla partigränser när man hittar
500 flaskor Östgöta Sädes i Indien.

En passande lösning vore kanske att göra så dåliga vapen att ingen vill ha
dem. Om detta kan vi starta en utredning, som lämpligen bör pågå i fem år.
Eller varför inte satsa på den självutplånande roboten Bumerang? Detta om
försvarsindustrin.

Ny Demokrati menar att sanktionerna mot Sydafrika måste hävas. Syd-
afrika är det enda land vi har sanktioner mot. Är inte detta litet löjligt? Är
världen så trevlig och gullig att alla skummisar sitter nere i Sydafrika och
alla goda människor med stora, moraliska hjärtan här uppe i närheten av
polcirkeln? Är det detta vi menar med ”global balans”? Vi får nog se upp så
att vi inte verkar vara ett ”det världsfrånvarande världssamvetet”. Men visst
är vi bra på att peka finger på andra, och Sydafrika är precis så där härligt
långt borta att vi kan vara experter, magistrar och kvacksalvare på en gång

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

och, icke minst, mycket nöjda med oss själva. Det är tur för Nya Zeeland att
man håller sig i skinnet. Nya Zeeland ligger nämligen exakt på andra sidan
jordklotet och skulle därför vara nästa mål för vår verksamhet.

Riksdagen kommer att ha en särskild debatt om biståndspolitiken, men
givetvis kan man inte tala om utrikespolitik utan att nämna biståndet. Beho-
ven är omätliga, och vi behöver inte leta i fjärran länder för att finna dem -
de finns redan på andra sidan Östersjön. U-hjälpen behöver läggas om, och
områden i vår närhet behöver ges hög prioritet. Investeringsbehovet i Öst-
europa har uppskattats till mått som räknas i tusen miljarder dollar. Detta
behövs för att bygga upp det som socialisterna fördärvade. Det är något för
Pierre Schori att tänka på när han är på väg till Piteå eller vart han nu skall
åka.

Vad gäller den traditionella u-hjälpen borde det vi nu vet om missbruk,
slarv, korruption, hjälp till terroristorganisationer, stöd av kommunistiska
diktatorer, osv. ha varit nog för att den nya regeringen helt skulle ompröva
u-hjälpen och bums lägga ned SIDA. Regeringen tycks i stället ha gått på en
annan linje innebärande antagandet att ”de bättrar sig nog”. Det är en
mycket stringent politik. Måhända betyder ”de bättrar sig nog” att färre
människor slås ihjäl och att färre medborgare torteras - vad vet vi egentligen
om sådana förhållanden?

Om vår u-hjälp skall få trovärdighet kan vi inte fortsätta att vara vare sig
flata, godtrogna, slarviga eller dumma. Vi kan heller inte låtsas att pengarna
kommer från ovan, att SIDA:s anslag är SIDA:s pengar. Gång på gång måste
politiker, verk och myndigheter bli påminda om att varenda krona kommer
från skattebetalarna.

Regeringen har alltså inte ändrat på någonting. Det är samma mottagar-
länder. Det är högre belopp. Det är samma organisationer, plus några rader
i regeringsförklaringen. Pierre Schori borde vara nöjd. Alla hans gamla po-
lare är kvar på listan. Den enda synliga förändringen blir kanske att en terro-
ristorganisation i Angola inte får pengar direkt i fortsättningen, vilket säkert
gör att man längtar efter den gamla goda tiden.

Vi måste sätta upp hårda villkor vad gäller mottagarländernas vapenin-
köp. 13 gånger - eller 8,5 gånger om mottagarlandet Indien undantas - det
belopp som vi skänker till mottagarländerna används till vapeninköp. Detta
är en sanning som är så pass obehaglig att den behandlas av regeringens sär-
skilda ”strutsdepartement”. Man stoppar ner huvudet i sanden en stund. Se-
dan tar man upp det igen och tittar med rödsprängda ögon ut över en ny
oskyldig värld.

Den fortsatta hjälpen till traditionella u-länder måste riktas mot ett av
världens största och mest explosiva problemområden: den snabba befolk-
ningsökningen. Med nuvarande takt fördubblas befolkningen i Afrika på 20
år och i hela världen på 40 år. Utan familjeplanering, födelsekontroll m.m.
blir u-hjälpen egentligen enbart destruktiv. U-hjälpen måste styras, organi-
seras och dimensioneras på ett annat sätt, med andra metoder och med tanke
på den verklighet som vi i dag lever i.

Så till nästa fråga. Tänk vilken härlig utmaning det vore att fräscha upp
och modernisera hela den svenska marknadsföringsapparaten utomlands -
dvs. den som sköter diplomati, export, turism, bistånd osv. från diverse

svenska statliga kontor, organisationer och ambassader! Vår utrikespolitik
måste bli ett instrument för att visa hur attraktivt vårt land är både för ut-
ländska turister och för utländska företag. Ulf Dinkelspiels resa till Japan är
ett exempel, även om han hade oturen att få bära på en stor ryggsäck med
svensk dumhet på den viktiga trippen. Det skall nämligen minsann inte byg-
gas något i byggarbetslöshetens Sverige. Investerar inte vi själva, skall heller
inte japanerna få göra det. Det är säkert en logik som får dem att klia sig
bakom örat när de hör det här.

Turismen brukar vi tala om. Turismen är en sak som vi i denna kammare
ständigt behöver bli påminda om. Den är världens största industri, och dess-
utom växer den snabbt. Genom allvarliga missgrepp har detta inte avspeg-
lats i Sverige. Men det går att ändra på det. En aktiv och professionell mark-
nadsföring av vårt underbara land skulle kunna få turismen att växa snabbt,
och då skulle också skatteintäkterna och bruttonationalprodukten växa. Sys-
selsättningen skulle öka osv. En förändring av sättet att sälja Sverige skulle
parallellt med EG-anslutningen kunna göra Sverige till ett mycket intressant
land för etablering av utländsk industri. Hansaområdet, som det hette förr i
tiden, eller, med en modernare term, Östersjöområdet har en mycket stor
del av världshandeln. Det är vårt område. Där är vi med. Där ligger vi inte
i utkanten. Ett sådant koncept kan locka många att etablera sig i Sverige.

Alltså: Etablering av utländska företag måste välkomnas. Sverige måste
aktivt marknadsföras som etableringsland i Europa. Se på möjligheterna!
Försjunk inte i vanlig ordning i suckar över svårigheterna! Vi gnäller, kräver
och försvårar och sedan, när arbetslösheten kommer, tycker vi att det är så
orättvist.

Nu skall jag göra något så olämpligt som att presentera några nya grepp.
Jag vet att det är vågat, för att inte säga övermaga, i ett sammanhang där
man anser det vara häftigt nog att upphöja fyra år gamla motioner till rege-
ringspolitik.

Jag hinner bara med ett förslag i detta inlägg. Det gäller då förslaget att
adoptera ett land - hoppsan! Det gäller alltså inte att ockupera eller kolonia-
lisera, utan det gäller att just adoptera. Det finns uppenbara problem med
att få i gång näringsliv, handel, utveckling, distribution, industri, miljöinve-
steringar osv. i de baltiska staterna. Men om vi adopterade exempelvis Est-
land -jag måste tillägga att jag t.ex. inte har haft några samtal med estlän-
darna - garanterade estländarnas handel och valuta och tillsammans med
dem byggde upp samhälle och industri, skulle båda länderna kunna få stor
glädje av varandra. Utvecklingen i Estland skulle kunna gå mycket snabbt.
Sysselsättningen i Sverige skulle verkligen kunna få en injektion och hela
samhället en ordentlig utmaning.

Kunskapsöverföringen, som utrikesministern ville prioritera, skulle bli en
självklarhet. Estlands ekonomi är med våra mått mätt mycket liten. Estland
och Sverige skulle fortsätta att vara två olika enheter, stater, med exempelvis
helt olika lönelägen. Vi skulle få ett Hongkong i vår egen sfär - vilket drag
under galoscherna!

Denna idé har vi i en något modestare form lanserat som en valutagaranti-
fond i några motioner. Landet behöver inte vara Estland. Men det skulle
med fördel i varje fall kunna vara Sverige.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

(Applåder)

Anf. 5 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Jag har aldrig hört någon i den här talarstolen ge uttryck för
så pass mycket av dryg storsvensk självgodhet som lan Wachtmeister här
gjorde.

Att tala om adoption av ett land visar vilken halvkolonialistisk syn på om-
världen som grasserar i Ny Demokrati. Vad vi skall syssla med är samarbete
med våra grannländer på lika villkor och med ömsesidig respekt för våra
resp, länders integritet.

Vapenexporten skall släppas fri, menar lan Wachtmeister. Den skall tydli-
gen ersätta våra relationer med tredje världens länder.

Är det inte så, lan Wachtmeister, att vapenexporten och krigen i tredje
världens länder är ett av skälen till den flyktingsituation som råder i världen
och som påverkar också vårt land?

Vilka är det som har bidragit till korruptionen i tredje världens länder? Ja,
naturligtvis de som har låtit sig korrumperas men också de som har stått för
korruptionen - bl.a. Ian Wachtmeisters vänner i de svenska multinationella
storföretagen, som har använt sig av sådana här metoder för att kunna
främja svensk handel i den här delen av världen. Detta är också ett problem.

Fru talman! Det är nu drygt 14 månader sedan vi debatterade svenskt
medlemskap i EG - en ansökan som måste ses som ett av de viktigaste beslu-
ten under efterkrigstiden. Det handlar om ett beslut som i en förlängning
innebär ett hot att nationen underordnas beslut som fattas i en superstat och
som gör slut på en lång epok av militär alliansfrihet och neutralitet.

Besluten för drygt ett år sedan fattades utan att någon egentlig debatt hade
förts i vårt land. Det var inte särskilt många som kände sig välinformerade
om konsekvenserna. Dessutom hade inte riksdagen gjort någon djupare
analys. Stora partikongresser hade också genomförts utan att frågan ägnats
någon större uppmärksamhet.

Nu efter Maastrichtmötet skall Sverige enligt gällande portalparagraf vara
med om att hävda den europeiska identiteten på världsscenen genom att för-
verkliga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som i slutänden skall
innefatta formandet av en gemensam försvarspolitik.

Om Sverige som EG-medlem skall använda sin vetorätt i försvarsfrågor
kommer detta givetvis att ställas mot vår lojalitet gentemot Maastrichtöve-
renskommelsen. Såvitt jag förstår sluter utrikesministern i dag upp bakom
denna. Att i det läget upprätthålla alliansfrihet och neutralitet torde inte
vara en lätt uppgift.

Det sätt på vilket EG-frågan har handlagts i den svenska riksdagen är inte
ägnat att stärka förtroendet för den demokratiska beslutsprocessen i vårt
land. Dessutom är det illavarslande för framtiden.

Det faktum att den ena supermakten nu upplöses och försvinner kan inte
dölja förhållandet att klyftorna i världen under lång tid kommer att innebära
avsevärda konfliktrisker.

Rustningarna i fattiga länder pågår fortfarande. Även vår regering hoppas
på ökande vapenexport. Miljöförstörelse i form av jorderosion, ökenutbred-

ning, överavverkning av skog, överkonsumtion av sötvatten och växthusef-
fekt kan leda till nya flyktingvågor. Lägg därtill skuldkrisen i de fattiga län-
derna och de synnerligen ojämlika handelsvillkor som de rika länderna har
påtvingat dem. Av t.ex. EG-områdets handel är u-ländernas handel en mins-
kande del. Betydelsen av biståndspolitiken försvagas också.

Som världen ser ut i dag behövs alla krafter som är beredda att utan al-
liansbindningar försöka medverka till att lösa de konflikter som med all san-
nolikhet kommer att uppträda på den internationella arenan. Ett medlem-
skap i EG kommer givetvis att binda upp den svenska utrikes- och säkerhets-
politiken. I övriga internationella fora talar EG med en röst. Som delstat får
Sverige finna sig i att agera inom EG:s politiska system.

Jag noterar också att Pierre Schori i dag talar sig varm för den nya ekono-
miska världsordningen. Jag uppskattar det. Men samtidigt vill EG-länderna
att den skall avföras från FN:s dagordning.

I EG-betänkandet 1990 skrevs: ”Institutioner för konfliktlösning håller på
att utvecklas så att motsättningar mellan alla Europas länder kan lösas innan
konfrontation uppstår.” Man tänkte då närmast på ESK-processen. Bara ett
år senare är nu bilden delvis annorlunda. Detta speglas också i regeringens
utrikesdeklaration.

Även om situationen i Östersjöområdet på många sätt ter sig hoppfull,
kan ingen dölja att resterna av Stalins imperium skakas av hotfulla konflik-
ter. Vänsterpartiet ser positivt på den ökande ekonomiska ramen för samar-
betet med Östeuropa, men det är illavarslande att så litet av det ekonomiska
samarbetet kommit i gång. Den kaotiska situationen i OSS-statema måste
vara en varning även för oss.

I realiteten är redan två ESK-stater i krig med varandra. Jag tänker då
närmast på Armenien och Azerbajdzjan. Den jugoslaviska stat som i hög
grad präglades av Tito har slitits sönder i blodiga konflikter. I f.d. Jugosla-
vien ger sig nu FN in i en mycket känslig balansgång mellan olika intressen.
Om FN:s uppdrag misslyckas kan konflikten i Balkanområdet sprida sig.
EG:s förslag att erkänna Makedonien har väckt starka reaktioner i Grek-
land. Bulgarien har erkänt och Turkiet har lovat att erkänna den nya staten.

Här ser vi hur gamla fiendskaper och allianser återuppstår. Turkiet och
Iran tävlar om inflytandet i de islamiska republikerna i f.d. Sovjetunionen.
Pakistan uppvaktar Kirgisistan och Kazakstan med lockande erbjudanden,
och detta framkallar i sin tur oro i Kina.

Omvälvningarna i den här delen av världen lockar också militanta krafter
att slå på trumman för ett nytt islamiskt block, som skall sträcka sig från Cen-
tralasien till Nordafrika, och som skall kunna ta konfrontationer med väst-
världen.

Konflikten vid Persiska viken måste väl ändå ha lärt oss att konflikter på
litet längre avstånd även kan hota vår säkerhet. Det går inte att närsynt stirra
bara på vårt allra närmaste område och tro att Sveriges alliansfrihet och neu-
tralitet nu inte längre behövs.

Det är vänsterpartiets bedömning att ett medlemskap i EG på sikt skulle
leda till större risker för att Sverige dras in i militära konflikter än med bibe-
hållen verklig alliansfrihet och neutralitet. Gudrun Schyman kommer senare
i dag att närmare redovisa våra argument mot ett medlemskap i EG.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Regeringen säger att den hårda kärnan fortfarande är alliansfriheten, med
skyldighet att upprätthålla en betryggande självständig försvarsförmåga, för
att kunna vara neutrala i händelse av ett krig i vårt närområde. Men vad
händer om vi är oeniga med den framtida västeuropeiska unionen om hur
hotbilden ser ut i vårt närområde? Kan denna framtida förbundsstat med
gemensam utrikes- och försvarspolitik tillåta att vi som delstat sätter för-
bundsstatens säkerhet på spel? Jag tvivlar på detta. I den försvarspolitiska
propositionen, som kom i går, och i utrikesministerns anförande i dag moti-
veras ökade satsningar på det militära försvaret bl.a. med hotbilden i vårt
närområde. Trots statsfinansiell kris och att alla andra industriländer mins-
kar sina rustningar, satsar regeringen på ökade militära rustningar för att nå
ökad säkerhet. Man får nästan en känsla av att den gamla rysskräcken åter
håller på att spelas upp. Konflikter mellan stormakterna kan leda til angrepp
på Sverige, heter det i propositionen.

Vilka stormakter kan det tänkas vara? Om det är Ryssland och en fram-
tida tyskdominerad europeisk union är ju likheterna mellan de tidigare spän-
ningarna mellan Warszawapakten och NATO påfallande. Varför skulle i så
fall inte den gamla riktiga alliansfriheten i fred, syftande till neutralitet i krig
fortfarande hålla som säkerhetsdoktrin?

Europas säkerhet kan bara skapas gemensamt av alla Europas stater och
folk. Därför skall vårt säkerhetspolitiska arbete ha sin tyngd i ESK och inte
i EG. Sverige har ett särskilt ansvar nu när ordförandeskapet i ESK skall
förvaltas. Sveriges roll måste vara att arbeta aktivt för att lösa konflikterna
med fredliga medel, för avspänning och nedrustning, för skärpt kontroll av
vapenhandeln och för att stärka ESK så att uppföljningsmötet i Helsingfors
verkligen producerar resultat, som också ökar säkerheten i vår del av värl-
den.

Skrotandet av kärnvapnen måste fortfarande vara en central strategi.
Samtidigt måste arbetet fortsätta för att stärka FN, så att världsorganisatio-
nen äntligen kan fullgöra sina fredsbevarande och fredsskapande uppgifter.
Det gäller inte minst att skaffa fram pengar till de många fredsbevarande
operationer som FN nu har satsat sin prestige på.

Det är genom ett stärkt samarbete nationerna emellan som krig görs
omöjligt. Sverige har i snart 180 år kunnat hålla sig utanför militära konflik-
ter, utan att ingå allianser med stormakter. Den geografiska belägenheten
har varit en viktig förutsättning för vår speciella utrikespolitik. Den har haft
större betydelse än några speciella moraliska kvalifikationer hos våra med-
borgare. Den geografiska belägenheten är trots omvälvningarna och kri-
serna i vår omvärld densamma.

Fru talman! Mellanöstern är fortfarande den hetaste konflikthärden. Is-
raels agerande på Mellanösternkonferensen riskerar att förlama den. Presi-
dent Bush kommer sannolikt inte att ha mycket tid - och inrikespolitiskt
stöd - att ägna Mellanösternkonferensen när nu valkampanjen i USA börjar.
Nu är det ”America first” som gäller. Därför anser vi att det var mindre klokt
av statsministern att inte hörsamma Yassir Arafats vädjan om initiativ. Stats-
ministern kunde gott ha talat med Bush om vad som hotar om Israel får fort-
sätta med sina nya bosättningar och med terror mot palestinierna. Det ligger
inte i fredens intresse att passivt se på hur PLO:s auktoritet försvagas och

hur extremiströrelser - styrda från Teheran - vinner ökat stöd bland jagade
och desperata palestinska ungdomar. Nu är det hög tid att fredsprocessen
leder till resultat, om inte en ny katastrof skall drabba de plågade folken i
denna region.

Samtidigt måste frågan om Israels kärnvapen tas upp, för det är ju hotet
från dem som de arabiska härskarna utnyttjar för att skaffa sig kärnvapenka-
pacitet, för att skaffa sig en ”islamisk bomb”. Det räcker inte att förstöra
anläggningarna i Irak. Hotet kommer att bestå så länge Israels kärnvapen
finns.

Fru talman! I år firas 500-årsminnet av Amerikas ”upptäckt”. Den 12 ok-
tober 1492 landsteg Columbus i Västindien. Detta jubileum är bittert för
Amerikas indianer. För dem har det varit 500 år av folkmord. Amerikas
guld- och silverskatter plundrades, vilket gav kapital till Västeuropas utveck-
ling. Peruanska ekonomer har räknat ut att Spanien är skyldigt sina forna
kolonier i Sydamerika 647 miljarder dollar. Under plundringarnas epok
hämtades slavar från Afrika som sedan såldes till plantageägarna i Amerika.
Triangelhandeln med slavar, socker och bomull blev motorn i Västeuropas
ekonomiska utveckling. Det var här som klyftan uppstod mellan rika och
fattiga länder.

När 500-årsminnet nu skall firas borde européerna erkänna att den euro-
peiska identiteten inte bara består av vårt demokratiska och humanistiska
arv. Det är också conquistadorerna och slavhandlarna som har präglat Euro-
pas historia. Vore det därför inte lämpligt att regeringen just i år på något
sätt ägnar Amerikas indianer en särskild uppmärksamhet? Erkännandet av
kolonialismens skuld skulle t.o.m. vara ett sätt att förtydliga vad som menas
med den europeiska identiteten.

Anf. 6 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Låt mig först uttrycka min glädje över att Pierre Schori nu
driver på i rätt riktning. Han vill öka stödet till Central- och Östeuropa. Han
vill skynda på regeringen. Men visst är det en smula ironiskt och kanske
t.o.m. en smula magstarkt att höra Pierre Schori säga det han säger. Pierre
Schori ställde sig i det längsta kallsinnig till Baltikums självständighetssträ-
vanden. Så sent som 1989 förklarade han att det var ofrånkomligt att de bal-
tiska staterna var en del av Sovjetunionen. Han är ju också representant för
socialdemokratin, som i regeringställning hade ytterligt svårt att både tanke-
mässigt och i praktisk handling få i gång ett samarbete med Central- och Öst-
europa. Samarbetet med Central- och Östeuropa låg på en så låg nivå att
regeringen nu vill höja nivån så att omfattningen blir tre gånger större. Rege-
ringen har lagt fram ett förslag till riksdagen i denna fråga.

De förslag som regeringen har lagt fram i riksdagen kan med riksdagens
benägna bistånd först träda i kraft vid halvårsskiftet juni-juli innevarande år.
För att se till att vi inte behöver vänta så länge har utrikesutskottet mycket
glädjande hjälpt regeringen genom att ställa multilaterala medel, avsatta i
en särskild EFTA-fond för Jugoslavien, till regeringens förfogande. Det har
möjliggjort att vi faktiskt har kunnat göra insatser även nu när vi har haft att
verka enligt den gamla regeringens budgetanslag. Vi har kunnat öka stödet
till de baltiska staterna. Vi har kunnat lämna en suveränitetsgåva före jul till

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

de baltiska staterna på 10 milj .kr. vardera. Vi har kunnat satsa ett ganska
avsevärt katastrofbistånd för att hjälpa dem i deras nödläge.

Det är bra. Det måste innebära, Pierre Schori, att regeringen kommer att
få stöd för sina förslag i utrikesutskottet. Vi kommer att få en kraftigt ökad
ram för Central- och Östeuropaanslaget. Jag vet dessutom att regeringens
samordnare för insatserna till Central- och Östeuropa var i utrikesutskottet
i går och föredrog de riktlinjer som regeringen har enats om för biståndet till
Baltikum och Central- och Östeuropa.

Jag ser med tillförsikt fram emot att denna hjälp kommer i gång - den har
kommit i gång - och att vi även får en organisation inom utrikesdepartemen-
tet och utanför UD självfallet som kan hantera dessa frågor. Den fanns inte
heller när ni lämnade Arvfurstens palats.

Det som bekymrar mig mera är Pierre Schoris mycket klart uttalade oro
för att regeringens Europaengagemang, satsningen på Europapolitiken,
skall gå ut över regeringens globala engagemang. Jag tycker att det är allvar-
ligt. Det innebär ju att socialdemokraterna själva inte tycker och tror att det
går att klara av såväl ett Europaengagemang, en kraftfull Europapolitik,
som en kraftfull global politik. Den nuvarande regeringen är övertygad om
att det går. Vi arbetar efter denna riktlinje. Vi är förvissade om att det går
att klara av både en kraftfull Europapolitik och ett globalt engagemang. Hur
är det med svensk socialdemokrati? Klarar man inte båda dessa saker? Det
vore intressant att få svar på den frågan.

Vi i regeringen ser ingen motsättning mellan vårt deltagande i ett Europa-
samarbete och vårt engagemang i världen i övrigt. Vi lever i en värld av öm-
sesidigt beroende. I dag står mänskligheten inför en serie problem och utma-
ningar som måste lösas globalt.

Jag nämnde i utrikesdeklarationen kärnvapenspridningen, kränkningen
av de mänskliga rättigheterna och miljöproblemen. I fråga om biståndet står
vi fast vid enprocentsmålet. Vi har föreslagit att samarbetstödet till Cenral-
och Östeuropa skall gå ut över ramen för det vanliga u-landsbiståndet. Där-
igenom är regeringen generösare än den föregående regeringen.

Samtidigt verkar vi för att ge biståndet en bättre inriktning, så att vi solida-
riserar oss med enskilda människor, inte med enskilda regimer. Vi vill ge ett
starkare stöd åt mänskliga rättigheter, demokrati och marknadsekonomiska
lösningar, så att biståndet kommer till bättre användning i framtiden.

Regeringen har vidare mycket klart uttalat sitt stöd för FN och strävan-
dena att stärka denna globala samarbetsorganisation såväl i FN:s generalde-
batt som i den svenska riksdagen. Under den gångna hösten presenterade
de nordiska länderna för FN:s generalförsamling konkreta förslag på detta
område, med tonvikt på den fredsskapande verksamheten.

Vid det nordiska utrikesministermötet i januari översände mina kolleger
och jag ett särskilt memorandum till FN:s säkerhetsråd inför dess toppmöte
i New York. På det sättet kunde vi ge impulser till stärkandet av FN:s kon-
fliktförebyggande och fredsbevarande verksamhet.

Genom vår satsning på EG, ESK och FN har vi demonstrerat att vi i det
internationella arbetet söker lösa viktiga problem i samarbete med andra
länder. Ett starkt stöd för FN har varit en svensk tradition. Alltför ofta har

dock vår utrikespolitik bestått i att vi på egen hand eller i tvivelaktigt sällskap
kritiserat länder som borde ha varit våra samarbetspartner.

Det är denna regerings övertygelse att vi har en konstruktiv roll att spela
i ett Europa, som är öppet mot världen och som genom sitt engagemang för
demokrati och samverkan kan tjäna som ett exempel på det globala planet.
Vi vill vara en aktiv partner i ansträngningarna att tillsammans med andra
länder bygga upp en bättre världsordning. Jag skulle vilja kalla detta en sam-
verkanslinje, i stället för Alleingang, för en bättre värld.

Pierre Schori nämnde betydelsen av enighet i utrikespolitiken, och det var
bra. Jag nödgas att i detta sammanhang ta upp en aktuell fråga. Står Pierre
Schori och svensk socialdemokrati bakom Mona Sahlins krav på att statsbe-
söket i republiken Irland skall inställas? Regeringen vill ha ett svar. Vi anser
att det är viktigt att få veta om Pierre Schori och svensk sociademokrati står
bakom detta krav.

Anf. 7 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! Anledningen till att vi i vår deklaration, som jag läste upp,
har uppehållit oss så pass länge kring Östeuropa och de gamla sovjetrepubli-
kerna är att de i allra högsta grad har att göra med vår säkerhet samt med
Europas och världens säkerhet. När nu ändå så mycket pengar som 45 miljo-
ner dollar avsattes för tre år sedan, är det rimligt att fråga sig varför inte
mer än 20 % av dessa betalats ut. Är det verkligen så att det av västvärldens
hyllningar till frihetens och demokratins genombrott bara blir en rännil av
bistånd i avvaktan på att marknaden skall lösa alla problem. Så tänkte man
faktiskt inte när Marshallplanen mobiliserades för att hjälpa Västeuropa på
fötter. Det var en blandning av olika åtgärder som sattes in. Vad som nu be-
hövs är en bråkdel av det resursflöde som på nolltid gick att mobilisera för
kriget vid Persiska viken.

Sedan vill jag uppmana Margaretha af Ugglas att studera dossierna på UD
litet mera. Av dem framgår när det gäller det bistånd som den socialdemo-
kratiska regeringen gav till Baltikum och till Polen att biståndet till Baltikum
är det största av alla bistånd och biståndet till Polen ett av de största. Vi satte
i gång över 300 projekt, stora som små, som täcker in alla samhällets sekto-
rer, just under de rubriker som Margaretha af Ugglas läste upp här och som
hon utgav för att vara nya, vilket de icke är. Detta bistånd tog i anspråk 3
miljarder kronor.

Det som vi nu kritiserade var att mycket tid har gått till spillo. Vi trodde
att ni var färdiga att sätta i gång. Ni håller på att utreda och jag vet inte vad.
Ni är kanske heller inte eniga. Detta har försinkat framförhållning och annat
när det gäller Östeuropabistånd. Det behövs insatser på särskilt tre områ-
den.

För det första behövs det miljöinsatser i Östersjöregionen. Ronnebykon-
ferensen bröt årtionden av låsningar kring Östersjön. Dessa låsningar ut-
gjorde ett hinder mot gemensamma satsningar för att återställa Östersjöns
miljö. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte ens tar upp Östersjöns
miljö i sitt biståndsförslag. Ordet ”miljö” nämns knappast över huvud taget
i förslaget.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

För det andra behövs det ett samlat program för att förbättra livsmedels-
produktion och distribution. Man kan inte bara åka med ett plan till S:t Pe-
tersburg. Det är alltså en kris i livsmedelsförsörjningen, som innebär lidande
och att hela reformprocessen kan hotas. Därför borde regeringen undersöka
möjligheterna till ett samlat program, där man mobiliserar svenskt närings-
liv, kooperationen, lanbruksrörelsen, folkrörelserna och ett strategiskt tek-
niskt bistånd för att förbättra livsmedelsförsörjningen i hela regionen, inklu-
derande S:t Petersburg och omkringliggande ryska, vitryska och ukrainska
områden.

För det tredje behövs det starka ekonomiska reformprogram för de bal-
tiska republikerna. Den tidigare regeringen lade en grund för att Sverige
skulle kunna spela en central roll i ett samlat ekonomisk-politiskt stöd för
att återupprätta de baltiska staternas ekonomiska suveränitet, bl.a. genom
förberedande studier, kontakt och utbyte med svenska myndigheter och in-
ternationella organisationer osv.

Det är en sak som jag finner märklig, men som Margaretha af Ugglas kan-
ske kan förklara för oss här i dag. Det förefaller att vara ett dubbelspel på
gång när det gäller det baltiska guldet. Margaretha af sade i denna kammare
att detta guld skulle återbetalas till Baltikum. De baltiska folken skulle kom-
penseras. När hon sedan pressades på hur betalningen skulle gå till, verkar
det som att pengarna skulle tas ur biståndet. Det är varken återbetalning
eller kompensation. Det var inte konstigt att Andres Kung sade att det var
skandal, och att Landsbergis brinnande buske i Vilnius brann ännu mer.

Jag menar inte, fru utrikesminister, att Sverige måste kompensera för gul-
det. Gjort är gjort, även om det var fel, så att säga. Dessutom är vårt samar-
bete i övrigt med de baltiska staterna värt guld. Men att förespegla en sak
och sedan göra en annan är att föra oss bakom ljuset. Att säga att det är
fråga om kompensation, men att ta ur befintliga, redan avsatta medel, är ett
språkbruk som inte liknar George Marshalls, utan George Orwells.

Anf. 8 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Jag vill börja med att ta upp herr Hurtigs anförande och hans
kommentarer om Baltikum. Han sade att vi inte skall adoptera. Han fick på
slutet ihop det till att det var typiskt för storföretag att förstöra för andra.
Jag talade inte om att ockupera, vilket är en term som väl är vanligare inom
den sfär som herr Hurtig brukar röra sig i. Jag talade om hur man skall hjälpa
andra och samarbeta med andra. Jag vet att det är termer som är helt främ-
mande för såväl Stalin som Lenin som Marx och de andra grabbarna. Men
nu för tiden kan man tala om hjälp och samarbete.

Det är viktigt att få i gång handel, att få dit företag som investerar och
bygger samt att folk får en ökad standard och kan äta sig mätta. I dagens läge
måste man se möjligheterna. Vi är väldigt bra på att hela tiden se svårigheter.
Möjligheterna till förbättringar måste ju var jättestora i länder som skövlats
av de hänsynslösa kommunister som har styrt, dvs. de som inte hann få bort
”pk:t” och bli bara vanliga, trevliga och samhällstillvända ”v”, så som ni har
blivit inom ”v” här i Sverige.

Det finns formella byråkratiska hinder för att åstadkomma det där som
jag talade om, men det handlar inte om det, utan det handlar om idéen att

man skulle kunna göra någonting, att vi i Sverige skulle kunna anta en utma-
ning om någonting som är värt namnet och säga att vi nu på fullaste allvar
skall försöka hjälpa ett annat land. Jag tycker ändå att vi skall titta på detta.
Visst vore det väl trevligt om vi kunde göra någonting sådant, eller hur, fru
talman?

Jag har en annan briljant idé när det gäller u-hjälpen. U-hjälpen är ett
misslyckande. Låt oss vara överens om det och inse det. Sedan kan vi ju
skylla på andra. Jag kan skylla på er och ni kan skylla på mig. Men det har
ju inte blivit bättre i något av mottagarländerna, till vilka vi har skickat 100
miljarder kronor av skattebetalarnas pengar under de senaste åren.

Sydostasien, däremot, har inte fått något bistånd alls. Det rör sig om län-
der som växer med en takt som gör att det mörknar för ögonen t.o.m. på
oss. Dessa länder växer med i genomsnitt 7 % om året, och det finns länder
med en tillväxttakt på 10 %. I Sydostasien förstod man vad det handlade om
och tog vara på möjligheterna. Man jobbade på. Man fick lära sig att förstå
vad småföretag och infrastruktur betyder. Där växer det så att det knakar.
Man talar om att länderna i Sydostasien tillsammans kanske t.o.m. skulle
kunna passera USA om 30-40 år.

När det gäller den u-hjälp som vi betalar ut, menar jag att principen om
ett mottagarland och ett givarland bör vara vägledande. Det bryter givetvis
mot Jantelagen, framför allt mot den paragraf som säger att om det hade
varit så enkelt, så hade vi redan gjort det. Men nu bortser vi från detta - den
här paragrafen gäller ju för alla goda idéer.

Hjälpen till fjärran länder måste förändras. Den har inte varit framgångs-
rik, och därför måste man göra någonting rationellt, t.ex. införa principen
om ett givarland och ett mottagarland. Den sammanlagda byråkratin skulle
då minska, samtidigt som u-landets kapacitet att tillgodogöra sig hjälp skulle
öka i motsvarande grad. Insikten om vad man sysslar med skulle antagligen
tiodubblas, om det bara finns en givare till resp. land. Dessutom skulle an-
svaret rent matematiskt räknat tjugodubblas, eftersom det är fråga om ett
mottagarland i stället för 20.

Vidare skulle mottagarlandet slippa ha problemet att ha reservdelar för 60
olika sorters pumpar från 30 olika länder, 100 olika sorters svarvar och 50
olika sorters traktorer med 300 olika sorters hjul osv. Mottagarlandet skulle
också undvika att bli passiva bidragsmottagare. I dag går en stor del av den
kvalificerade arbetskraften åt till att ta emot alla möjliga u-hjälpsdelegatio-
ner som kommer på besök. Med de resor som riksdagens olika utskott plane-
rar förstår jag precis hur illa de måste ha det i dessa länder, om det kommer
människor åkande i samma utsträckning från alla möjliga parlament runt
jordklotet, och dessutom tillkommer SIDA:s alla delegationer.

Om man lyssnar till folk som under lång tid har arbetat i u-länder, förstår
man att u-hjälpen i dag är en parodi. Det värsta är att denna parodi är en
tragedi. Nu gäller det att få till stånd en rationellt utformad, välskött hjälp,
givetvis med mycket stora inslag av hjälp till självhjälp.

I dag finns det alltså 20 mottagarländer som är aktuella för svenskt bi-
stånd. Vad som egentligen händer i dessa länder kan nog bäst beskrivas med
den gamla politikertermen: det har jag ingen aning om.

Alltså: Förslaget är att man skall se över - vilket inte kan ske på en sekund,

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

men på litet sikt - om inte vi skulle göra insatsen i ett land. Det är således
samma idé som att vi skulle koncentrera våra insatser i vår närhet till ett om-
råde. Då kan vi också koncentrera våra insatser i fjärran på ett land. Det
finns enorma rationalitetsvinster att hämta. Jag tror att också mottagarna
skulle tjäna väldigt mycket på det. Det skulle även vi göra, för då skulle vi
nämligen som omväxling veta vad vi sysslar med.

Anf. 9 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Jag tycker att det var utmärkt att lan Wachtmeister retirerade
från ståndpunkten att vi skulle adoptera Estland. Det var bra att tonläget
sänktes litet grand i de här frågorna, och jag hoppas att det fortsätter på det
sättet i den här debatten.

Det är klart att biståndet och den s.k. u-hjälpen har haft avsevärda pro-
blem, men ser vi på de länder som inte har fått någon u-hjälp av oss utan där
biståndet främst har kommit från den USA-dominerade Världsbanken och
Internationella valutafonden på rent marknadsmässiga och kapitalistiska
villkor, finner vi att resultatet inte heller där är så lysande. När Latinameri-
kas ekonomier på många håll brakar ihop på grund av den strukturanpass-
ningspolitik som de här institutionerna har bedrivit hotas ju också de demo-
kratiska landvinningarna. Blir det kaos i länderna kan vi snart vara tillbaka
i ett läge då militärdiktaturerna åter breder ut sig.

Sydostasien är ett bra exempel. Många u-länder kan lära sig av Sydost-
asien. Man fick en massiv hjälp förstås, man såg till att man hade självför-
sörjning, att det blev jordbruksöverskott som gjorde att man på egen hand
kunde industrialisera och tillverka jordbruksmaskiner m.m. för att så små-
ningom få i gång en export. Detta är ju egentligen en annan linje än den som
Världsbanken och Internationella valutafonden i dag förespråkar. De menar
ju att man direkt bör satsa på export av grödor och produkter.

Jag noterar också, fru talman, att jag inte fick någon reaktion från utrikes-
ministern beträffande ett eventuellt stöd eller initiativ till förmån för Ameri-
kas indianer med anledning av 500-årsjubiléet av utplundringen av denna del
av världen. Men hon har ju som sagt en chans till.

Naturligtvis uppskattar jag också utrikesministerns positiva skrivning och
engagemang för Förenta nationerna. Men det arma Förenta nationerna har
ju utnyttjats av stormakterna - särskilt av kanske den nu enda kvarvarande
stormakten - för sina syften under åren efter andra världskriget. Det finns
många exempel på detta. Här har alltså de små alliansfria staterna haft en
uppgift att slå vakt om FN:s höga mål och principer.

Jag skall bara ta ett exempel på ett område där vi känner en viss oro. FN:s
fredsplan för Västsahara är allvarligt hotad på grund av Marockos sabotage.
Folkomröstningen kunde inte hållas i januari som planerat utan är nu upp-
skjuten på obestämd tid. Vallängderna har inte kunnat färdigställas inför va-
let, därför att Marocko transporterar in marockaner i Västsahara och regi-
strerar dessa i stället för de saharier som avlidit sedan den spanska folkräk-
ningen gjordes 1974. En pakistansk FN-tjänsteman har hjälpt till genom att
till Marocko överlämna disketter som innehåller personförteckningarna.

FN-styrkornas försörjning hindras också av Marocko. Styrkorna utsätts
för hot om beskjutning. Canada överväger att dra tillbaka sin kontingent,

och FN:s speciella representant har avgått. FN-styrkan är hotad när det gäl-
ler finansieringen. FN kritiseras nu för att inte ha reagerat på Marockos brott
mot vapenvilan. Man frågar sig också om Sverige ställer upp på att FN får
förolämpas på det sätt som skett.

Den västsahariska befrielserörelsen Polisario vill rädda FN-planen, men
då måste FN agera med betydligt större auktoritet gentemot Marocko. FN:s
generalsekreterare Butros Ghali skall presentera en ny rapport om läget i
Västsahara före denna månads utgång. Vi menar att Sverige måste agera
kraftfullt, så att den sista kolonin i Afrika kan avvecklas. Fredsplanen får
inte förfuskas utan måste snarast genomföras. Om den misslyckas vore det
en tragedi för det sahariska folket, och det vore ytterligare en bakläxa för
Förenta nationerna.

Ett annat exempel är naturligtvis de röda khmerernas folkmord i Cam-
bodja. Efter det att röde khmer-ledaren Khieu Samphan tvingades fly för att
undgå att lynchas av rasande människomassor har han nu kommit tillbaka
och inkvarterats i samma hotell som FN:s sambandsofficerare. Här sitter
slaktaren från Phnom Penh, den röde Son Sen, som hade det högsta ansvaret
för tortyrcentralen i Tuol Sleng. Det är en absurd situation att FN har råkat
bli beskyddare av dessa folkmördare. De utländska frivilligorganisationer
som arbetar i Cambodja har vädjat till de västliga demokratierna, och sär-
skilt nämnt Sverige, för att man skall kunna få till stånd en Cambodjalösning
utan Pol Pot. Det har föreslagits att Pol Pot och hans närmaste medarbetare
skall ställas inför någon form av internationell tribunal och avkrävas ansvar
för sina brott. Prins Sihanouk har föreslagit detsamma, och han har också
uttryckt förväntan om att Sverige skall ta någon form av initiativ. USA:s utri-
kesminister James Baker uttryckte liknande tankar i höstas. Vi menar att
Sverige eventuellt bör ta initiativ till en sådan tribunal, både för att få folk-
rätten respekterad och med tanke på omsorgen om det cambodjanska fol-
ket.

Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA af UGGLAS (m):

Fru talman! Pierre Schori svarade mig inte på frågan om han och det so-
cialdemokratiska partiet står bakom Mona Sahlins krav att statsbesöket i Ir-
land skall inställas. Det är viktigt för regeringen att få besked på denna
punkt. Han hade inte heller någon synpunkt på min fråga om han och social-
demokratin inte tycker att det är möjligt att förena en kraftfull Europapolitik
med ett globalt engagemang. Jag tycker det vore bra att få ett svar också på
den frågan. Regeringen ser det som en mycket viktig uppgift för den svenska
utrikespolitiken att just förena båda dessa saker - en kraftfull Europapolitik
och ett globalt engagemang.

Det finns en kraftig motsägelse i Pierre Schoris beskrivning av biståndet
till Central- och Östeuropa. Om nu allt var så bra som han säger, om den
gamla regeringen hade kommit i gång med så utmärkta insatser, skulle väl
inte otåligheten i dag vara så stor för att regeringens förslag till riksdagen,
den nya miljarden, skall kunna användas. Då hade inte behovet varit så stort
som det har varit att utrikesutskottet och riksdagen ger regeringen en möjlig-
het att använda de multilaterala pengarna i EFTA-fonden. Nu var behovet
oerhört stort, eftersom vi hade, och fortfarande har, att röra oss inom den

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

smala ram som den gamla regeringen anvisade för biståndet till Central- och
Östeuropa. Det förvånar mig inte att Pierre Schori inte tycker att det är så
viktigt att lämna tillbaka baltguldet. Regeringen betraktar detta som en mo-
ralisk fråga. Däremot tycker jag faktiskt inte att det anstår president Lands-
bergis presstjänst att ha synpunkter på vilket anslag regeringen och riksda-
gen väljer för att åstadkomma detta. Svenska folkets urgamla rätt att sig själv
beskatta är förankrad i denna kammare och inte hos någon presstjänst borta
i Litauen.

Fru talman! Jag skulle vilja använda den här tiden för att säga några ord
beträffande temat nedrustning och säkerhet i en ny tid. Detta har ännu inte
berörts så mycket i utrikesdebatten. Regeringen tycker att dessa frågor är
mycket viktiga, och vi arbetar med dem. Jag lät tillsätta en expertgrupp som
skall göra en översyn av den svenska nedrustningspolitiken i en förändrad
internationell miljö. När jag presenterade expertrapporten i januari gav jag
också några riktlinjer för den fortsatta verksamheten på området. Jag
nämnde att en av de viktigaste och mest akuta frågorna gällde kontrollen av
kärnvapen och kärnteknologi i det sönderfallna Sovjetunionen. Det här är
frågor som vi sedan dess har arbetat vidare med.

En arbetsgrupp bestående av svenska specialister på området håller på att
se över vad vi kan göra när det gäller att stärka säkerheten vid Ignalina och
andra kärnkraftsanläggningar i Baltikum och Ryssland.

Statsministern diskuterade också vid sitt besök i Washington i förra veckan
bl.a. möjligheterna för ett svenskt bidrag till det forskarcentrum som skall
upprättas av Förenta Staterna, Tyskland och Ryssland gemensamt.

Som jag tidigare har sagt är det min bedömning att icke-spridningsfrå-
gorna måste prioriteras i vår nedrustningspolitik.

Förutom de aktiviteter som jag just nämnt beträffande grannstaterna i ös-
ter, söker vi stärka de viktigaste elementen i den internationella nukleära
icke-spridningsregimen genom att söka förlänga icke-spridningsavtalet NPT
för längsta möjliga tid när det skall fattas beslut om avtalets framtid 1995.
Över 140 stater är parter, och vi verkar för att ytterligare stater skall ansluta
sig genom att ge ökade resurser till IAEA:s Safe Guard System som överva-
kar att klyvbart material i NPT:s icke-kärnvapenstater icke används för
kärnvapenframställning, bl.a. genom specialinspektioner och ökad tillgång
till information om ländernas kärntekniska verksamhet, genom att förstärka
internationell exportkontroll, främst genom Nuclear Supplies Group, med
för närvarande 27 medlemsländer, och bl.a. genom att inkludera vissa dual
use-produkter tillverkade för civil användning samt genom att verka för att
fler exportörsländer ansluter sig.

När det gäller kemiska vapen är Sverige en pådrivande kraft i förhandling-
arna i Geneve om en heltäckande konvention som vi hoppas skall kunna an-
tas under året. Jag hade den australiska ambassadören hos mig i går. Han
överlämnade det förslag som Australien har utarbetat till en heltäckande
text.

I höstas anslöt Sverige sig vidare till exportkontrollregimerna, Austra-
liengruppen för kemiska och biologiska vapen samt MTCR, Missile Techno-
logy Control Regime.

Beträffande konventionella vapen var Sverige medförslagsställare till Ge-

neralförsamlingens resolution i höstas om upprättandet av ett FN-register
för handel med konventionella vapen. I ett första skede uppmanas FN:s
medlemsländer att lämna uppgifter om export och import av tyngre konven-
tionella vapen fr.o.m. den 1 januari 1992.

Vi anser att det är högst angeläget att vidareutveckla sådana initiativ för
att begränsa internationell vapenhandel och spridning av avancerade vapen-
system till länder med instabila förhållanden och odemokratiska regimer.

När det gäller nedrustning och säkerhet vill jag också peka på de möjlighe-
ter som öppnas inom ESK. Vid uppföljningsmötet i Helsingfors nästa månad
kommer vi att verka för ett stärkande av organisationens konfliktlösande
och fredsbevarande förmåga. Tillsammans med de övriga nordiska länderna
verkar vi för att ESK skall kunna upprätta en fredsbevarande styrka. Av stor
betydelse för Europas framtida säkerhet blir skapandet av ett nytt säkerhets-
forum i ESK:s regi. Detta kommer att spela en övergripande roll när det
gäller förtroendeskapande åtgärder och konventionell rustningskontroll,
men blir viktigt också när det gäller icke-spridningsproblematiken. Vi ser
ökade möjligheter til samarbete med de nordiska länderna i detta samman-
hang.

Regeringen kommer alltså att aktivt driva nedrustnings- och rustnings-
kontrollpolitiken, inte bara i Europa utan också på det globala planet. Det
är nu exakt 100 år sedan International Peace Bureau grundades i Geneve för
att söka främja internationellt samarbete och fredliga lösningar på konflikter
mellan staterna.

Två världskrig och ett kallt krig har utspelats sedan dess. Först nu har vi
en möjlighet att med gemensamma krafter i stor utsträckning i Europa på
grundval av gemensamma värderingar skapa ett hållbart internationellt sy-
stem för att fullfölja dessa syften.

Anf. 11 PIERRE SCHORI (s):

Fru talman! Fru utrikesminister! Det är bra åtgärder som utrikesministern
redovisar. Det är på det sättet som svensk expertis och sakkunskap skall an-
vändas i de internationella nedrustningsförhandlingarna och i arbetet där.
Det är utmärkt.

Något som vi alla som sitter i denna sal och lyssnar lider av när det gäller
gångna tiders synder på upprustningsområdet är provsprängningarna av
kärnvapen. Alla har vi en del av strontium 90 i vår benstomme. Ett första
steg på väg mot en kärnvapenfri värld är att man stoppar alla provspräng-
ningar av kärnvapen. Kärnvapnen behöver inte förbättras, förnyas och ut-
vecklas ännu mer, när vi inte längre har någon reell fiende. Detta är alltså
en oerhört viktig sak.

Sovjetunionen, när den fanns, vidtog ensidiga åtgärder för att inställa
kärnvapensprängningar under en lång tid, 18 månader. Och det var Gorbat-
jov som gjorde detta. USA har ständigt vägrat att gå med på stopp för prov-
sprängningar. Därför undrar jag, men jag är inte säker på att Margaretha af
Ugglas kan svara på det, om Carl Bildt utnyttjade tillfället vid sina samtal i
Washington att ta upp denna centrala punkt i nedrustningsarbetet och redo-
visa den traditionella svenska inställningen och det hot som de fortsatta
provsprängningarna alltjämt utgör.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Beträffande Mona Sahlin och Irland vill jag säga följande. Mona Sahlin är
som vi vet en engagerad person. Hon känner starkt, som många andra, för
sin medsyster och medmänniska i den irländska 14-åringen. Jag önskar att
utrikesministern skulle bry sig lika mycket om denna flicka som om Mona
Sahlins uttalande. Mona Sahlins uttalande är naturligtvis en reaktion på att
det officiella Sverige ännu inte har sagt något. Skapa klarhet där och tala om
var regeringen står, så kommer också det hot som Margaretha af Ugglas
tycks uppleva genom denna spontana reaktion från Mona Sahlin att undan-
röjas.

Vårt parti är inget centralstyrt Karl XH-parti som Ny Demokrati. I vårt
parti tar man spontana initiativ när man känner starkt i en fråga. Men redo-
gör för vad regeringen tycker när det gäller detta övergrepp mot en 14-åring,
så kommer både kungen och drottningen och även utrikesministern att
kunna åka till Irland.

Jag skulle vilja ta upp en sak som jag nämnde inledningsvis i mitt huvudan-
förande, och det gäller falsk deklaration i regeringsförklaringen. Regeringen
talar om demokrati men ställer inte upp när demokratin är hotad. Jag tänker
på Venezuela. För två veckor sedan gjordes ett försök till statskupp av mili-
tären. Militären använde ett språk som Ny Demokrati använder, dvs. ett po-
pulistiskt, och ville störta den folkvalda regeringen. Det gjordes uttalanden
i hela världen, från EG, Bush, Mitterand, osv., eftersom man vet att uttalan-
den i en sådan situation - och detta var ett angrepp mot en av Latinamerikas
mest stabila demokratier - är viktiga för att visa kuppmakarna att de är isole-
rade, för att visa folket i Venezuela vad omvärlden tycker och för att visa att
man ställer upp för den lagliga och folkvalda regeringen.

Sverige teg. Och jag vet också att det var på uttrycklig order man inte sade
något. Sverige teg förstås inte helt. Ingvar Carlsson gjorde ett uttalande. Jag
skickade också ett uttalande till min vän presidenten Carlos Andres Perez i
Venezuela. Men det officiella Sverige teg.

När demokratin är hotad, även om det är fråga om ett land utanför
Europa, då tiger man och sviker. Vad tror utrikesministern att det ger för
signaler till regeringarna i Latinamerika? Även dessa länder vill vi gärna ha
med i vår säkerhetsrådskandidatur.

Margaretha af Ugglas frågade om socialdemokratin kan ställa upp för ett
europeiskt samarbete lika väl som för ett globalt och kraftfullt sådant. Svaret
fanns med i mitt huvudanförande. Det är helt uppenbart. Vad som också är
uppenbart är att i utrikesministerns tal i dag har det skett en omvandling un-
der galgen. Man har mätt verkligheten och sett att det finns litet mer än EG
som gäller och den s.k. europeiska identiteten. Det finns ett ESK som får
starkare och starkare konturer och en viktigare och viktigare position i det
alleuropeiska säkerhetsmönstret. Och det finns ett Förenta nationerna som
blir viktigare och viktigare och som man inte brydde sig om tidigare i sina
uttalanden, och där Sveriges kanditatur till säkerhetsrådet också rycker när-
mare. Därför gör regeringen dessa uttalanden, och det är väl bra, och jag är
glad för dem. Fortsätt i den stilen!

Till slut vill jag säga att greve Wachtmeister här ofta angriper min person.
Det är jag nöjd med, eftersom jag vet vad det betyder. Det betyder att han
har förstått och lyssnat till vad jag har sagt här och vad jag säger på möten

där vi talar om solidaritet och inlevelseförmåga i andra människors villkor
och om att Ny Demokratis ledning sprider förakt, förtal och fördomar om
människor som inte råkar vara födda på den bråkdel av jorden som är
svensk. Det är jag glad för att han har noterat.

Jag kommer att fortsätta att driva linjen för solidaritet med alla och upp-
lysning om invandrarnas betydelse för Sverige och flyktingskapets helvete,
oavsett vad lan Wachtmeister säger. Det är någonting annat än att ”dänga
dojan i Skara”.

(Applåder)

Anf. 12 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Jag har inte omnämnt herr Schori därför att jag förstår att
han är så fantastiskt solidarisk eller något liknande. Jag har omnämnt honom
eftersom han representerar det mest falska vi har inom svensk politik. Han
tar ut svängarna och skyller allt möjligt på andra. Han är mannen som är
medansvarig till alla möjliga egendomliga stöd till diverse regimer och terro-
riströrelser runt om i världen.

Jag skall återkomma till herr Schoris vänliga omnämnande. Jag kan nu
bara konstatera att jag den här gången inte blev direkt sammankopplad med
mord. Det brukar jag bli när herr Schori är ute och kör stora veven på sina
resor, som numera som bekant får begränsas till Piteå i stället för att gå till
Cuba.

I vänstern är man ju festlig. Det kan man bara konstatera. Jag menar nu
inte Schoris vänster, utan den som kallar sig vänster. Baltiska stater livnär
sig i dag på export av Kalashnikovgevär, dessa automatvapen som säljs i u-
länder för hårdvaluta. Det är väl fina och trevliga saker, kan jag tro.

Apropå vapen vill jag på nytt fråga: Är det inte fantastiskt märkvärdigt -
det är i och för sig ingen som nu kan svara i debatten, men vad gör det - att
man tillåter våra mottagarländer att köpa vapen för åtta gånger vårt bistånd?
Tystnaden blir kompakt så fort man nämner det.

Utrikesministern efterlyste svar på sina frågor. Hav tröst, fru utrikesminis-
ter! Jag har efterlyst svar på mina frågor sedan jag för första gången klev
fram på den massiva träbarrikaden här framme. Det ingår inte i de här de-
batterna, har jag förstått.

Jag skulle i förhoppning att det går att göra något nytt vilja ta ännu ett nytt
grepp. Det gäller vad vi kallar för biståndsbrigaden eller katastrofbrigaden.
Sverige måste givetvis ha hög beredskap att bistå vid katastrofer var och när
de än inträffar.

Katastrofer inträffar ofta utan någon som helst förvarning, därav namnet.
Det finns också andra katastrofer som är litet mer kända, t. ex. hungerka-
tastrofer. Vi i Ny Demokrati har därför i vår motion om en katastrofbrigad
föreslagit ett nytt och rationellt grepp.

Förslagsställaren Richard Ulfvengren avsåg att senare under debatten re-
dogöra för detta mycket intressanta förslag, men han är sjuk. Inom Ny De-
mokrati godtas bara minst 40 graders feber. Vi är nämligen, som Pierre
Schori sade, ett mycket hårtstyrt Karl den XH-parti. Men är man sjuk, så är
man sjuk, och han kan inte komma hit.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

Tänk er en brigad som ligger vid en flygflottilj som har möjlighet att ta
emot mycket tung flygtrafik och har närhet till andra transportsystem, helst
transport med båt. I brigaden är det fullt av motiverade grabbar och tjejer,
och kanske också pigga gubbar och gummor. De har all tänkbar utrustning
och allt förråd som kan behövas för de områden och precis den sorts terräng
dit hjälpen plötsligt skall gå.

Där finns det blågula Herculesplan, helikoptrar, jeepar, bandvagnar, snö-
skotrar, servicecontainrar, mobila fältsjukhus och allt vad det kan vara. Här-
ifrån kan också överskottsmaterial och jordbruksprodukter snabbt skeppas
ut och nå fram - detta sagt med vänlig hälsning till biståndsministern.

Inom katastrofbrigaden är alla specialutbildade, och alla är motiverade
och vill hjälpa till. De vet att de kan hjälpa, och de kan göra det snabbt.
Marknaden för den brigaden finns dess värre hela tiden. En sådan brigad är
samtidigt det bästa stöd vi kan ge organisationer som Röda korset, Rädda
barnen, kyrkorna osv. Visst är det väl en bra idé, herr talman? Därför måste
den givetvis avslås, förmodar jag. Eller hur, herr talman?

Nu skall jag övergå till de spännande arkiven. Nu öppnas portarna till arki-
ven i gamla Sovjetunionen. Vi såg hur man tassade omkring i dessa oändliga
korridorer och öppnade en massa spännande lådor. Nu finns det en chans att
se vad som pågick på Lenins och Stalins och alla dessa trevliga despoters tid.

Nu kan vi kanske se vilka svenska kontakter de hade och måhända hur
de bedömde Sverige, svenska politiker och svensk politik. Nu kan vi kanske
t.o.m. se vilka spioner det fanns eller finns. Men det vore nog att vänta sig
för mycket, eftersom sannolikt någon ”järnrumpa” har ätit upp just denna
file.

Hur som helst: Vore det inte intressant, herr talman, om svenska folket
fick ta del av de spännande avslöjanden som finns i sovjethärskarnas arkiv?
Det skall bli mycket intressant att se om det nya världssamvetet, den nyligen
ack så omvände herr Schori, är beredd att stödja en sådan forskning. Histo-
rien kan ha mycket att lära oss inför framtiden. Det är också mycket avslö-
jande om man anser sig ha något skäl att avböja denna möjlighet.

Förste vice talmannen anmälde att Pierre Schori anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 13 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Ian Wachtmeisters bekymmer för de öppnade registren
kommer åtminstone delvis att skingras när vårt parti publicerar en vitbok
över de relationer som historiskt har förevarit och som vi nu kan arbeta med
på ett annat sätt.

Jag har inte fått något svar på mina frågor om Amerikas indianer och ini-
tiativ för Västsahara eller Cambodja. Jag tolkar detta som att några initiativ
från regeringen i detta avseende inte är att vänta.

Margaretha af Ugglas talade i sitt inledningsanförande mycket om mänsk-
liga rättigheter och demokrati, och det är naturligtvis oerhört bra och viktigt.
Men det finns här som hos alla andra länder en dubbelhet i detta budskap.
Vi har bestämt oss för att Kina är en så viktig handelspartner att omsorgen
om de mänskliga rättigheterna fått vika. Vi beviljar numera Kina u-krediter

trots att regimen massarresterar, håller rättegångar inför masspublik och
omedelbart verkställer dödsdomar, torterar och tvångsaborterar. I Kina
finns mängder av politiska fångar. Myndigheterna letar efter otillåtna idéer
i akademiska avhandlingar. Förtrycket har hårdnat i muslimska områden
och i Tibet.

Likaså väntas vår handel med Iran kraftigt öka. Regimen i Iran är enligt
Amnesty International en av de regimer som begår de mest omfattande brot-
ten mot mänskliga rättigheter.

Herr talman! Om det nu äntligen blir fred i Centralamerika, och de krig
som där pågår kommer att avvecklas, återstår de ursprungliga krigsorsa-
kerna, nämligen fattigdomen, arbetslösheten och orättvisorna i jordfördel-
ningen. Det är inte samma Centralamerika som för, låt oss säga, tio år sedan.
Nu finns mängder med vapen, förmodligen också svenska vapen, i området.

Kombinationen av demobilisering av soldater och massfattigdom, delvis
framtvingad av Internationella valutafonden, kan leda till en utbredd krimi-
nalitet och ”banditism”. Som jag sade kan hot om militärkupper uppstå igen.

Den stora osäkerheten för Centralamerika utgörs, enligt min mening, av
vilken politik som USA kommer att föra i regionen. Är det Monroedoktri-
nen som också fortsättningsvis kommer att tillämpas?

En annan oviss faktor är Centralamerikas ställning mellan handels-
blocken. EG:s inre marknad och det nordamerikanska frihandelsblocket
kan komma att innebära nya hinder för den centralamerikanska exporten -
som redan drabbats hårt av råvaruprisernas fall.

I Nicaragua hotas freden. ”Recontras” terroriserar landsbygden. Sandi-
nistledare skjuts, och lärare, läkare och andra nyckelpersoner råkar illa ut i
fredsprocessen. Lanthandlare rånas och jordbrukskooperativ beskjuts. Det
enda sättet att återföra dessa soldater till ett fredligt liv är att ge dem jord
och att äntligen genomföra jordreformen.

Fredsöverenskommelsen i El Salvador är bräcklig. Det är ovisst om de
stora jordägarna kommer att upplösa sina privatarméer. Tre miljoner flyk-
tingar skall repatrieras och få jord att odla egna livsmedel på.

Costa Rica får visserligen miljöbistånd. Men nu söker de stora multinatio-
nella skogsbolagen rätt att avverka skogarna i Nicaragua och Honduras, till
förtvivlan för stora delar av befolkningen. I Guatemala fortsätter krigshand-
lingar och mord. Så sent som under första halvan av januari i år mördades
25 människor i Guatemala. Befrielserörelsen URNG försöker få till stånd
förhandlingar med regeringen. Där finns också möjligheter till initiativ från
svensk sida, inte minst med samtalspartnern i Washington.

De som får betala det högsta priset för skulderna till den rika världen, som
fortfarande är på ca 1 400 miljarder dollar, är barnen i tredje världen.

Enligt barnkonventionen från 1989 skall staterna ge prioritet åt barns in-
tressen och utnyttja sina resurser till det yttersta för att göra verklighet av
barnets rättigheter. Vi måste öka det politiska trycket på regeringar i länder
där barn misshandlas. Regeringarna har det yttersta ansvaret för den polis
och militär som torterar och dödar barn. Bara i Brasilien uppges 1 500 gatu-
barn ha mördats under 1990. Annika Åhnberg kommer längre fram i debat-
ten att tala mer om barnen i tredje världen.

Herr talman! Det räcker inte med fördömanden. Vi måste också ge ett

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Allmän
utrikespolitik

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

bättre och aktivt stöd för dem som slåss för demokrati och mänskliga rättig-
heter och vill leva utan förtryck.

Vi tror inte på den embargopolitik som USA för mot Cuba. Det är uppen-
bart att USA:s politik snarare leder till att regimen får argument för en hård-
hänt politik när USA vidtar ekonomisk utpressning och visar militära musk-
ler. Att USA bestraffar ett helt folk med fattigdom och umbäranden gagnar
inte kampen för demokrati. Det är det kubanska folket som kan ändra politi-
ken.

Sveriges solidariska identitet i världen måste vara att stödja folkens egna
ansträngningar att skapa bättre levnadsförhållanden och mänskliga rättighe-
ter. I vår nu så Europainriktade debatt får vi inte glömma att Europa är
större än EG och världen är ännu större än Europa.

Avsnitt II (EES/EG-frågor m.m.)

Anf. 14 MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! För att vi i Sverige skall kunna utveckla välfärden och i fram-
tiden skapa sociala och materiella förbättringar, kommer vi att vara bero-
ende av ett väsentligt ökat europeiskt samarbete. De senaste åren har eko-
nomierna sammanflätats dramatiskt tätare än någonsin tidigare.

Vi socialdemokrater menar att vi också har ett bidrag att ge till Europas
utveckling i den omvälvning och i den omstöpning som nu pågår. Vi har nå-
got att bidra med när det gäller sysselsättningspolitik, arbete och välfärd, när
det gäller miljö, fackligt inflytande, att skapa bättre förhållanden i arbetsli-
vet, i frågan om kampen mot främligsfientlighet och rasism, och det arbete
som alla måste delta i för att underlätta Östeuropas övergång till demokrati
och en modern ekonomi. Detta har vi belyst i vår partimotion om EG.

Med EES-avtalet blir vi helt ekonomiskt inlemmade i EG:s inre marknad.
Det är också avsikten med avtalet. Det vore orimligt om vi då inte också
skulle kunna vara med och delta där de beslut fattas som kommer att på-
verka vår dagliga ekonomiska verklighet. Jag tror att det snarare är så, att
om vi skulle säga nej till medlemskap i EG, skulle framtida generationer
komma att fråga sig vad det var för politiker som arbetade i Sverige i början
av 1990-talet och som kunde acceptera att Sverige blev ekonomiskt helt be-
roende av EG:s marknad, men som såg till att vi inte fick inflytande och inte
fick vara med i de beslutande församlingarna. Jag tror att man i så fall, med
viss rätt, skulle se på oss med en blandning av rejält oförstående, ilska och
besvikelse.

Ett medlemskap i EG är på många sätt viktigt för Sverige. Det är i det
sammanhanget oroande att Bildt-regeringen i väsentliga frågor är ur takt
med det som nu händer i Europa. Här i Sverige vill den borgerliga rege-
ringen minska det fackliga inflytandet, minska kollektivavtalens roll, samti-
digt som kollektivavtal får sitt genombrott i EG:s regelsystem och samtidigt
som man i Maastricht ger ökad vikt åt arbetslivsfrågor och fackligt infly-
tande.

I doktrinärt nyliberalt nit vill nu också regeringen i Sverige avlöva samhäl-
let resurser och instrument i industripolitik, näringspolitik och forskningsfrå-
gor. Det är samtidigt som just forskning, infrastruktur och industripolitik

med ett väsentligt samhälleligt engagemang blir en allt viktigare del av EG:s
utveckling i den fas vi nu kan se framför oss.

Herr talman! Det finns en logik i denna utveckling inom EG. Det är en
logik som uppenbarligen Bildt-regeringen inte begriper. Att dessa frågor nu
får ökad tyngd i EG har att göra med att besluten om den stora harmonise-
rade ekonomiska inre marknaden skall bli verklighet om bara ett år. Alla vet
att den marknaden, som på många sätt innebär ekonomiska fördelar, också
kommer att medföra en i vissa avseenden häftig strukturomvandling och
stora omställningsproblem för många människor, företag och regioner.

Därför kräver just införandet av den harmoniserade marknaden att man
också bygger upp en industripolitik, regionalpolitik och forskningspolitik
och ger den sociala tryggheten och arbetslivsfrågorna ökad vikt, för att
kunna se till att strukturomvandlingen inte kommer att drabba människor
och företag på ett sätt som skadar och lämnar svåra ärr i samhällena. Det
gäller också att skapa nya arbetstillfällen genom att stimulera och hjälpa
fram ny teknologi, ny framtidsinriktad forskning och nya branscher som kan
ta vid i stället för dem som i strukturomvandlingen kommer att försvagas
eller försvinna.

Denna politiska logik, som i hög grad präglar EG:s nuvarande dagord-
ning, är någonting som tydligen, tyvärr, den svenska Bildt-regeringen inte
har fantasi att förstå.

Vi socialdemokrater kommer att mycket noga följa den medlemskapsför-
handling som nu tar vid. Vi kommer att ställa krav på förhandlingen i sådana
frågor där utfallet kan bli olika beroende på hur förhandlingarna förs. Det
gäller exempelvis regionalpolitiken, vissa delar av arbetsrätten, konsument-
och livsmedelspolitiken, och det gäller inte minst frågor om hälsa och miljö
och de övergångsregler som kommer att aktualiseras i samband med att
EES-avtalet skall ersättas av medlemskapsregler.

Det är också viktigt, menar vi, att Sverige tar med sig in i EG sina goda
kontakter med länder i tredje världen och att vi inte gör oss urarva när det
gäller relationerna med folk, rörelser och länder utanför Europa. Det är inte
avskalade och inåtvända som vi skall komma till EG. I så fall är uttrycket
europeisk identitet bara banalt och torftigt. Det är den andra traditionen i
Europa som bör vara vår, den utåtriktade, den generösa.

I vissa viktiga frågor kan och bör Sverige agera redan innan medlemskaps-
förhandlingarna böljar. Elva medlemsstater har antagit den sociala stadga
som länge blockerats av Storbritanniens konservativa regering. Det innebär
att möjligheten nu öppnas att inom EG föra framåt frågor om arbetslivets
förhållanden, fackligt inflytande på Europaplanet etc. Målen för den sociala
stadgan har också diskuterats mellan EFTA och EG inom ramen för EES-
förhandlingarna.

När nu EES-avtalet synes bli verklighet borde den svenska regeringen om-
gående inom EFTA och med EG lägga förslag om att EFTA-ländema an-
sluts inte bara till den ekonomiska marknaden utan också till den sociala
stadga som ger möjligheter att i olika avseenden även tygla denna marknad.

Inom EG är nu spörsmålet om hur man skall kunna stärka den bristfälliga
demokratiska strukturen en huvudfråga. Den har varit väsentlig inför Maast-
richt. De socialdemokratiska partierna har på olika sätt deklarerat att arbe-

Prot. 1991/92:70
26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

tet med att ytterligare förstärka demokratin inom EG blir en huvuduppgift
under den period som nu följer fram till nästa regeringskonferens 1996.

Det handlar om att stärka Europaparlamentets ställning i förhållande till
Ministerråd och Kommission. Men det handlar också om att förstärka kopp-
lingen mellan Ministerrådet och de folkvalda nationella församlingarna.

Det är en viktig fråga också för Sverige. Och vi kan förbereda oss för EG-
medlemskapet i det här avseendet genom att ge den svenska riksdagen en
betydelsefull roll såväl när det gäller medlemskapsförhandlingen som seder-
mera under medlemskap.

Goda och praktiska förebilder för en förankring i riksdagen av EG-arbetet
finns t.ex. i det danska Markedsudvalget och motsvarande typer av EG-ut-
skott som nu har blivit vanliga i EG-riksdagarna. Här i Sverige föreslår oppo-
sitionen en motsvarande funktion i den svenska riksdagen.

Regeringspartierna bör tillmötesgå kravet på ett EG-utskott i riksdagen
och inte onödigt begränsa kontakterna mellan regering och riksdag när det
gäller medlemskapsförhandlingen.

Detta är inte enbart en fråga om hur vi bäst organisatoriskt förbereder
oss här i vår riksdag och regering. Det handlar också om hur Sverige skall
förbereda sig när det gäller den svåra och väsentliga frågan om att förankra
beslut som fattas långt bort från folkvalda nationella församlingar. Därför är
den svenska diskussionen om ett EG-utskott i riksdagen en del av den debatt
som nu förs runt om i Europa om på vilket sätt EG:s institutioner skall kunna
demokratiseras och hur folkvalda församlingar skall få ökat inflytande i alla
länder. Det gäller medlemsländer i EG såväl som Sverige, som är kandidat-
land.

Jag hoppas därför att den här frågan inte skall fastna i prestige och onödiga
konflikter utan att vi kan räkna med ett tillmötesgående mot oppositionen
i Sverige från regeringens sida när det gäller att tillskapa ett EG-utskott i
riksdagen.

Anf. 15 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Ärade åhörare! År 1995 blir Sverige förhoppningsvis med-
lem i en marknad med 380 miljoner innevånare, där varor, kapital, tjänster
och personer kommer att röra sig fritt över gränserna. Till detta kommer ett
internationellt samarbete om miljö, forskning, arbetslivsfrågor och konsu-
mentskydd. Här gäller det också ett gemensamt regelverk för alla berörda
länder.

Det är inte att undra på att vi har fått se många turer och upplevt många
intensiva förhandlingar kring det EES-avtal som nu står inför sitt slutgiltiga
godkännande. Det är meningen att det, om tidtabellen håller, skall träda i
kraft den 1 januari 1993. Vilka möjligheter öppnar inte det för oss!

Vi i Ny Demokrati stöder helhjärtat regeringens linje när det gäller såväl
EES-avtal som Sveriges anslutning till EG. Självfallet finns det olika upp-
fattningar i en rad frågor inom avtalets ram. Bara tolkningen av regelverket,
rättsakterna, omfattar inte mindre än 12 000 s.

Hur ser vi nu i Ny Demokrati på problemen och möjligheterna inför EES-
avtalet och Sveriges anslutning till EG? Det är självfallet endast som en del
av Gemenskapen som Sverige har möjligheter att påverka utvecklingen.

Den svenska industrins konkurrensförmåga inom EG-marknaden måste sti-
muleras genom sänkta skatter och arbetsgivaravgifter samt en ökad produk-
tivitet genom minskad sjukfrånvaro. Där har regeringen redan startat arbe-
tet genom positiva skattelättnader för företagen. Karensdagar eller andra,
bättre lösningar när det gäller sjukförsäkringen kommer förhoppningsvis att
få gynnsam påverkan på produktionskostnaderna.

Vi anser emellertid att ytterligare sänkningar av kapitalbeskattningen ned
till EG-nivån 20 % och en successiv sänkning av arbetsgivaravgifterna måste
genomföras. Inte minst viktigt är att regeringen fortsättningsvis också med-
verkar till att främja de mindre och medelstora företagens konkurrensvillkor
inför den gemensamma marknaden. Inom EG finns redan många stödfor-
mer just för de mindre företagen. Dessa stödformer satsar man på och ut-
vecklar deras potential.

Andra villkor som omgående måste uppfyllas för att göra elintensiva indu-
strier konkurrenskraftiga här hemma är en sänkning och successivt avskaf-
fande av energiskatten på el och borttagande av kilometerskatten, för att
motverka de höga transportkostnaderna.

Låt mig fortsätta med våra tankar kring konkurrensens betydelse för oss
konsumenter. Det behövs konkurrens överallt, även inom politiken. Det har
vi redan märkt. Riksdagen har nyligen godkänt utformningen av PBL, som
öppnar möjligheterna för en fri etablering av exempelvis lågprisbutiker inom
livsmedelssektorn. Inte minst intressant är att detta öppnar vägen för inter-
nationella butikskedjors etablering och konkurrens med ICA och KF, efter-
som det nu också är fritt fram för utländskt ägande inom näringsliv och han-
del.

Konkurrensutredningens förslag till ny lagstiftning är ju under utarbe-
tande för anpassning till EG:s regler, där i princip allt som begränsar konkur-
rensen är förbjudet. Förslagen i denna proposition, som vi ser fram emot,
kommer förhoppningsvis att kunna äga tillämpning fr.o.m. den 1 januari
1993. Kanske kan vi äntligen få en rejäl sänkning av priserna på mat, bygg-
material och jeans.

Vårt inträde i EG och den förändrade europeiska hotbilden kommer na-
turligtvis också att påverka Sveriges roll som tidigare neutral stat. Vi ser po-
sitivt på Sveriges möjligheter att komma in i ett europeiskt säkerhetssystem.
Vi kommer tack vare det, om allt går väl, även att kunna sänka våra framtida
försvarskostnader. Inte minst är det viktigt att en sådan här utveckling samti-
digt öppnar positiva utvecklingsmöjligheter för vår högteknologiska för-
svarsindustri i olika samarbetssammanhang.

Så några ord om jordbruket. Vi hävdar att fria, oberoende företagare som
kan konkurrera på en fri marknad ger de bästa förutsättningarna. Härvid
utgör lantbrukarna inget principiellt undantag. Vi är medvetna om att an-
slutningen till EG kan innebära att vissa av principerna inte kan tillämpas
fullt ut. Det blir då en uppgift för Sverige att inom EG kraftfullt verka för
att dessa principer genomförs. Först då får vi en kostnadseffektiv produktion
av livsmedel på sunda och affärsmässiga grunder.

Som medlem i EG får vårt land också möjligheter att påverka de globala
miljöproblemen beträffande luft och vatten. Inte minst gäller detta Öster-
sjön och det förhållandet att kontinentens alla föroreningar faller ned över

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/E G-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

skogar och sjöar i vårt land. Men dessa problem kommer också att öppna
möjligheter för vår teknologi och industri att exportera know-how och ut-
rustning till EG-marknaden, även om detta kanske är allra mest aktuellt när
det gäller Östeuropa.

För att spinna vidare på Östeuropa vill jag säga att vi är övertygade om
att vårt land som medlem i EG har goda möjligheter att medverka till ett
intensifierat Östeuropasamarbete med delaktighet i denna stora potentiella
marknad.

Ett av de mer intressanta områdena där EG-marknaden verkligen kom-
mer att påverka och förändra vårt samhälle är väl utbildningen och forsk-
ningen. Tiden medger kanske inte att jag går in på vissa tankegångar som
jag hade tänkt utveckla.

Jag går i stället över till att prata litet grand om att vårt inträde i EG-mark-
naden ställer många krav på anpassning av utbildningen. Tänk bara på kra-
vet om fri upphandling, som finns med i bilden! Dessutom kommer vi att ha
ett utomordentligt stort behov av kunniga jurister. Vi kommer att behöva
500 å 1 000 språkkunniga jurister som skall tränga in i EG-problematiken
och lotsa företagen genom den paragraf djungel på 12 000 sidor som man har
att arbeta med.

Med vårt inträde i EG skapas förutsättningar att positivt påverka den so-
ciala samvaron i Sverige och minska den svenska sjukan, dvs. ensamheten.
Med den öppnare alkoholpolitik som vi pläderar för kommer det att bli möj-
ligt att köpa öl och vin i livsmedelsaffärerna, antingen en del politiker vill
det eller inte. Vi kommer att kunna gå ut och träffas på restauranger och
pubar utan att ruinera oss. Vi ser ingen fara i detta öppnare, roligare sam-
hälle.

Visst måste de här förändringarna kombineras med en vettig information
kring alkoholen just till våra yngre medborgare, barn och ungdomar. Men vi
behöver inte måla fan på väggen när det gäller våra möjligheter att anpassa
oss till mer positiva och nya alkoholvanor.

På tal om information efterlyser jag ett samlat grepp från regeringen kring
EES-avtalets och EG:s betydelse för olika intressegrupper här i landet. Som
det nu är, har det varit upp till massmedia att spekulera och tolka vad den
gemensamma marknaden egentligen betyder för individen och medbor-
garna.

Vad vi behöver, snarast, är t.ex. en vettig och enkel information hem i
brevlådan, kombinerad med lättsamma pedagogiska förståeliga program i
radio och TV om EG:s betydelse för mig och min familj. Detta gäller den
enskilda konsumenten, självklart. Andra intressegrupper måste man tala vid
och arbeta mot med andra medel. Näringslivets företagare och ansvariga
inom den offentliga sektorn behöver verkligen en anpassad information in-
för vårt inträde i den gemensamma marknaden.

Naturligtivs har branschorganisationerna tagit tag i det här själva och har
en hel del på gång. Men vad jag saknar är det samlade greppet, den samlade
styrningen. Det här är ju en informationsverksamhet som måste pågå under
en längre tid och som redan borde ha varit i gång på ett annat sätt än det vi
har mött i massmedia.

Just okunskapen om EG kan skapa rädsla och osäkerhet hos väldigt

många vanliga människor i verkligheten, och det skulle naturligtvis få ödes-
digra konsekvenser, som i sin tur skulle få svåra konsekvenser i den folkom-
röstning som kommer.

Vi efterlyser därför någon form av speciell informationsenhet som snarast
får regeringens uppdrag att svara för ett snabbt genomförande av en heltäck-
ande information kring EG.

Herr talman! Till sist: Inte minst vi i riksdagen, riksdagens alla ledamöter,
behöver mycket mer av förenklad information kring den här svåra proble-
matiken.

(Applåder)

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Det senaste inlägget visar väl på nödvändigheten av en saklig
information i EG-frågan. Jag tror att det är förödande för debatten att det
råder sådan okunskap om vilka frågor som egentligen hör till medlemskaps-
frågan och vilka som inte gör det.

Om det vore så i Sverige att vi hade en politisk majoritet för att slopa mo-
nopolen för alkohol, skulle vi göra det helt av egen kraft. Om vi hade en
majoritet i Sverige för att vilja sänka priserna på restauranger vad gäller öl
och vin - mat också för den delen - står det oss fullt fritt att göra det. Detta
har ingenting att göra med medlemskapet, och det visade väl också den drive
som restaurangerna gjorde för ett tag sedan när de hade ”EG-priser” och
många gick ut och både åt och drack och säkert hade väldigt trevligt.

Det visade i själva verket på att detta har ingenting med medlemskapsfrå-
gan att göra. Detta står oss fullt fritt att göra om vi själva vill. Så mer infor-
mation behövs säkert.

När jag gick upp i talarstolen, fick jag en medkännande kommentar från
en kollega som sade: Känner du inte grupptrycket? Jag antar att han me-
nade: Skall du nu gå upp och säga nej igen, när alla andra är så entusiastiska?

Det känner jag ju, men jag känner också att jag är representant för en
mycket stor och bred och växande opinion utanför denna sal och utanför
detta hus. Det finns många människor som känner stor tveksamhet inför
EG-medlemskapet, som böljar formera sig i stora skaror och som faktiskt
säger nej.

Jag får väl också känna mig som representant för de riksdagsledamöter i
andra partier som jag vet är mycket kritiska och också direkt uttalade mot-
ståndare men som inte får lov att uppträda, i den här församlingen åtmin-
stone, och uttala avvikande meningar. Det är heller inte bra för debatten.

Jag vill också säga att i vänsterpartiet är vi för ett ökat europeiskt samar-
bete - med den del av Europa som betecknar sig som EG, med Central-
europa och med Östeuropa. Vi är för ett ökat internationellt samarbete och
globala perspektiv över huvud taget. Vi är övertygade om att Sverige som
land har något att bidra med i den internationella diskussionen, för att flytta
fram positionerna vad gäller mänskliga rättigheter, fred, solidaritet, miljö-
frågor och miljöhänsyn.

I alla de frågorna har Sverige mycket att bidra med i den internationella
debatten, och vi vill att Sverige skall kunna fortsätta att vara ett aktivt och
offensivt land i de här avseendena. Det är bl.a. därför vi säger nej till ett

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

medlemskap i EG, eftersom det innebär att vi inte längre kan tala med en
egen röst.

Vi är för ett internationellt samarbete, men vi anser att det måste bygga
på varje lands självbestämmanderätt, och det måste bygga på internationella
organisationer som är organiserade enligt demokratiska metoder, med insyn
och kontroll över makten. Det här stämmer då inte överens med den bild
som vi i dag kan se av det framväxande EG.

Jag har diskuterat frågan om information många gånger tidigare och ställt
krav på information från regeringen. Den har uteblivit. I dag är trycket
starkt från en allmänhet och en opinion som vill veta, som vill få en allsidig
belysning av den här frågan, som vill höra för och emot, som vill få en pro-
blematiserad bild och inte bara en propagandabild.

T.o.m. skolorna har slagit larm. 90 % av utbudet i skolinformationen är
framställt av Arbetsgivareföreningen. Det har inte bekymrat vår skolminis-
ter, tyvärr, men det bekymrar Lärarnas riksförbunds ordförande som tycker
att regeringen i detta avseende har ett ansvar. Jag anser det också. Rege-
ringen har ett ansvar för att olika organisationer - bildningsförbund, poli-
tiska partier, ja- och nej-organisationer - får pengar till sitt förfogande för
att gå ut och informera och bedriva den kampanj som måste föregå en folk-
omröstning.

Så jag vill i dag igen be om svar på frågan: När kommer beskedet från
regeringen om hur den här processen skall gå till inför folkomröstningen?
Hur - och framför allt när - tänker regeringen ta ansvaret och säkerställa att
det blir en alternativ information, dvs. så att organisationer kan ansöka om
bidrag för att genomföra sina informationsprojekt?

Så till frågan om EES-avtalet, som nu för andra gången har blivit färdigt.
Vi får väl se om det blivit riktigt färdigt den här gången. Det är ju inte helt
klart ännu. Men kritiken mot EES-avtalet har ju varit förödande. LO-Tid-
ningen skriver:

”Turerna kring EES-avtalet har i praktiken artat sig till att bli förödmju-
kande, rent av löjeväckande, för alla inblandade parter.---

Under alla omständigheter blir EES-avtalet en halvmesyr jämfört med de
stolta planer som framförallt EFTA-ländema, inkl. Sverige, hyste om ett ge-
mensamt inflytande i EG/EFTA-samarbetet som EES skulle skapa. Så blir
det inte. EFTA-ländernas inflytande inom ramen för EES är i praktiken re-
ducerat till ett knappt skönjbart minimum.”

Två personer som utnämnts, åtminstone av Göteborgs-Posten, till våra
främsta representanter på EG-rätt, professor Ulf Bernitz och docent Göran
Lysén, ”är överens om att förhandlingsresultatet är en bra bit från de mål
som Efta satte upp”. De säger: ”Avtalet är mera av en övergångslösning, än
vad som var Eftas avsikt”.

Det har tecknats en mycket samstämmig bild av att resultatet är undermå-
ligt, och jag instämmer i den kritiken. Det är fjärran från de stolta deklara-
tioner som dåvarande handelsministern Anita Gradin gjorde från den här
talarstolen - att vi vill ha en integration, en harmonisering på alla områden,
under förutsättning att vi får behålla våra strängare regler vad gäller miljö,
hälsa och säkerhet, och under förutsättning att vi får ett rejält inflytande i
beslutsprocessen.

Ingen av dessa förutsättningar har uppfyllts. Därför säger vi i vänsterpar-
tiet med all säkerhet nej till den proposition som skall komma om ett god-
kännande av EES-avtalet -just för att det inte ger oss det som var förutsatt.

Jag vill fråga Ulf Dinkelspiel: Är det regeringens uppfattning att detta av-
tal över huvud taget står på egna ben? Om man vill ha ett närmande till EG
i form av ett EES-avtal och vill få tillgång till den inre marknaden, kan man
då använda sig av detta avtal separat, så att säga? Det görs ju i dag många
uttalanden om att eftersom avtalet blev så dåligt kan det inte stå på egna
ben, utan det är bara ett övergångsarrangemang till dess att Sverige blir med-
lem. Alla som vill att Sverige skall bli medlem använder EES-avtalets brister
för att propagera för ett medlemskap.

Om detta är det faktiska läget, tycker jag att det vore ärligare av rege-
ringen att säga så - säga det som Sveriges EG-ambassadör sade till mig vid
en videokonferens från Bryssel i går, nämligen att EES-avtalet är ett hängav-
tal; det ger ingen suveränitet. Han menade att om man säger nej till EES-
avtalet, så säger man också nej till ett medlemskap. Man kan inte se EES-
avtalet som ett självständigt avtal, som i sig innebär tillräckliga fördelar, utan
man måste se till helheten. Då borde det ju egentligen vara ärligare att ordna
en folkomröstning om EES-avtalet - om det är så intimt förknippat med EG-
medlemskapet att det inte kan stå på egna ben. Jag vill höra om det är rege-
ringens uppfattning.

Jag tror nämligen att det är mycket viktigt att vi här gör en skillnad. Enligt
min uppfattning är EG-medlemskapet någonting betydligt större och vidare,
eftersom det också, efter mötena i Maastricht, innebär ett medlemskap i
Europeiska unionen. Jag tror också att det är viktigt att man från regeringens
sida klargör att den medlemsansökan som en majoritet av den svenska rege-
ringen valde att ställa sig bakom, nämligen en ansökan om medlemskap i
EG, den Europeiska gemenskapen, har spelat ut sin roll. I dag ansöker man
om medlemskap i Europeiska unionen, dvs. medlemskap i den inre markna-
den, medlemskap i den ekonomiska monitära unionen, och medlemskap i
det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete som på sikt har som mål att
forma en gemensam armé. Det innebär att man söker medlemskap i en väst-
europeisk union, en stormakt med alla dess beståndsdelar, inkl, bristen på
demokrati i dess eget regelverk.

Det innebär att den röst som blir Sveriges, och som socialdemokraterna
av någon anledning tror skall kunna ljuda så högt i EG, kommer att formas
i EG:s ministerråd. Där sitter företrädarna för EG:s medlemsländers rege-
ringar, inga andra. De som kommer från befolkningstäta länder har många
röster, de ministrar som kommer från litet glesare befolkade länder, som
Sverige, har få röster. Allt fler beslut fattas med majoritet. Besluten blir gäl-
lande i samtliga länder, oavsett om man har en annan åsikt.

Detta får ju stora konsekvenser för alla de frågor som berördes i den före-
gående debatten, som handlade om utrikespolitiken i stort. Det får konse-
kvenser för biståndspolitiken, för flyktingpolitiken, för sanktionspolitiken,
för nedrustningspolitiken och för den internationella handelspolitiken - för
Sveriges möjligheter att teckna egna avtal med andra handelsmarknader
utom EG. Sverige skulle inte kunna teckna egna avtal med USA-markna-
den, med Japanmarknaden, med tredje världens länder, med de framväx-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/E G-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

ande samarbetsorganisationerna i Central- och Östeuropa. Vi blir då en del
av EG:s handelsmarknad, och skall förhålla oss med en röst i alla internatio-
nella sammanhang. Och den rösten formas i EG:s ministerråd, där vi dess-
utom inte har någon insyn över huvud taget.

Det folkvalda parlamentet, som för oss kan föra tanken till något demo-
kratiskt, är politiskt tandlöst och har ingen beslutanderätt - kan inte avsätta
detta ministerråd. Även om EG-parlamentet skulle få mer att säga till om,
har Sverige en mycket blygsam del också där. Jag tror att Sverige bland de
ca 540 delegater som finns där skulle få 16, som då är uppdelade på samtliga
politiska partier.

Kontentan av den analys som vi gör av vad ett medlemskap innebär är att
svenska folkets röst i EG kommer att reduceras till den sittande regeringens
röst, och att Sveriges röst i världen reduceras till EG:s röst. Det kan man
kalla för brist på demokrati.

Anf. 17 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Ja, Gudrun Schyman, vi kan ha EG-priser utan EG. Vi kan
ha allt vi vill, bara vi säger nej, anser Gudrun Schyman. Den stora, breda,
växande opinionen talar Gudrun Schyman om. Det är det gamla vanliga nej
tack-gänget som talar. Kärnkraft - nej tack. Europa - nej tack. Utveckling -
nej tack. Framtid - nej tack.

Vår inställning är att vi skall se och ta vara på möjligheterna, tro på utveck-
lingen, jobba för framtiden. Sverige är konkurrenskraftigt inom EG. Vi kan
mycket, om vi bara vill - var så säker. Utanför EG tappar vi chansen att vara
med och påverka direkt.

Anf. 18 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag tror faktiskt att Bengt Dalström har missuppfattat det
här. Jag tycker inte att man kan säga att ett uttryck för demokrati skall rubri-
ceras som kommande från det gamla vanliga nej tack-gänget; det är att göra
sig en otjänst. Bengt Dalström säger detta - och det hoppas jag att han är
medveten om - när det gäller kärnkraften till hela centerpartiet, och också
till stora delar av alla andra partier. Bengt Dalström säger det i det här sam-
manhanget till en ganska stor opinion inom samtliga politiska partier som
känner sig tveksam.

Den fråga som vi ställer oss är: Vilken framtid skall vi ha? Det gäller inte
om vi skall ha någon framtid eller ej - det tror jag inte vi behöver fatta några
politiska beslut om över huvud taget, för framtiden ramlar nog på ändå. Det
som politiken handlar om är: Vilket liv vill vi leva? Vilket samhälle vill vi
ha? Vem skall vara med och bestämma? Och på vilka premisser skall vi fort-
sätta in i framtiden?

Jag tror nog att jag till Ny Demokratis syn på detta säger just nej tack.

Anf. 19 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Det är ju tydligt - och förlåtligt - att Gudrun Schyman inte
har hunnit läsa alla motioner. Men det är alldeles riktigt att jag vet att jag
talar till olika grupper av människor, såväl inom Gudrun Schymans parti som
inom andra partier, när jag framhåller att vi säger ja tack till kärnkraft. I en

av våra motioner skriver vi att vi är för en utbyggnad av kärnkraften - och
att vi tack vare den vill göra elenergin till en svensk exportvara.

Anf. 20 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Det var intressant att höra vad Bengt Dalström sade. Jag
tror inte att vi skall göra denna diskussion till en energipolitisk diskussion,
även om man kan anlägga internationella aspekter på energipolitiken. Det
görs också här. Då handlar det om att säkra den kärnkraft som finns under
den tid den måste överleva. För vår del handlar det om ett internationellt
arbete för att avveckla kärnkraften, eftersom den medför så stora faror och
risker.

De ståndpunkter ni för fram i denna debatt visar på nödvändigheten av att
sortera ut vad som har att göra med medlemskapsfrågan och vad som inte
har det. Det är ganska poänglöst att i EG-debatten hänga på en mängd svuls-
tiga formuleringar som: Blir vi medlemmar i EG bryter vi ensamheten. Då
får människor gå ut på krogen och ha trevligt i stället. Om vi säger ja till ett
EG-medlemskap får vi en framtid.

Det är fullständigt poänglöst att lägga in sådana formuleringar. De har inte
med medlemskapet att göra. Medlemskapsfrågan i koncentrat är: Skall vi
bestämma själva över vår framtid, eller skall vi lämna över en stor del av de
politiska beslut som vi i dag fattar i Sveriges riksdag till ett odemokratiskt
och överstatligt organ i Bryssel som heter Ministerrådet?

Jag förstår att man kan vilja det. Det finns politiska partier här som genom
detta beslut får sina partiprogram uppfyllda. De har propagerat för detta
länge. De propagerade för att Sverige skulle gå med i EEC, som det hette
då. De tyckte att Sverige skulle gå med i NATO. De vill att Sverige skulle
vara med i en västeuropeisk försvarsallians, osv. Jag har full respekt för att
man kan ha den åsikten, men jag delar den inte. Jag blir arg när människor
går ut och säger att detta inte är vad det handlar om. De försöker lägga ut
dimridåer och säga att det handlar om någonting annat. De säger: Om det
är vad medlemskapet innebär, då vill vi inte, men vi skall gå med och se till
att det inte blir så.

Det är en fullständigt befängd diskussion. Vi har fakta, inte minst från mö-
tet i Maastricht, om vad EG är och har ambitionen att bli. Det kan vi hålla
oss till. Det vore bra för debatten om vi höll oss till det och lade de stora
fluffigheterna åt sidan. De drivs ändå i SAF:s kampanjer på alla affischpe-
lare. Vi behöver inte ägna tid i kammaren åt det.

Anf. 21 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Den sista debattrundan föranleder mig att bölja detta inlägg
med en historielektion riktad speciellt till Gudrun Schyman.

Gudrun Schyman tycks föreställa sig att det som sker i Sverige är världs-
unikt. Jag vill gärna göra Gudrun Schyman uppmärksam på att hela den mo-
derna tidens historia visar att en fortlöpande och fördjupad internationell
integration har förekommit i världen. Många av de nuvarande nationalsta-
terna vilar på en fortgående integration, som i sin tur kan vila på etnisk ge-
menskap, språklig gemenskap, kulturell gemenskap och ekonomisk gemen-
skap - men alltid på begreppet gemenskap.

Prot. 1991/92:70
26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Den hållning som Gudrun Schyman redovisar, som är klassisk för hennes
parti, vilar inte på gemenskap. Den vilar på isolering för tanken. Gudrun
Schyman förnekar värdet av det ställningstagande som har gjorts i 12 euro-
peiska nationer, av 320 miljoner människor, som har ställt sig bakom den
europeiska integrationen. Hon underkänner deras ställningstagande. Hon
anser att dessa människor tog ställning till nackdel för sin egen nation. Där-
med har Gudrun Schymans argument förlorat mycket i trovärdighet. Jag vill
ändå göra historielektionen något djupare.

När andra världskriget var slut ville man finna en ny ordning för världens
utveckling som byggde på gemenskap och integration. Man ville skydda de
skadade nationerna och medverka till utveckling i de underutvecklade län-
derna. I Bretton Woods formulerades ett koncept för världens fortsatta ut-
veckling och framtid. Man slog där fast att handeln skulle vara gemenska-
pens blodflöde, som knöt nationer tillsammans i gemensamma intressen. För
att handeln skulle utvecklas behövdes att de rika länderna tillhandahöll ett
ekonomiskt stöd i både makro- och mikroekonomiska sammanhang. Världs-
banken och Valutafonden skulle tillhandahålla de instrument handeln be-
hövde.

Hundratalet nationer - ungefär 120 - har nu ställt sig bakom GATT-tan-
ken, en tanke som bygger på att man skall integrera handelssystemen i värl-
den till en gemenskap, förenkla handeln och göra den gemensam för alla
folk. Det är omkring 120 nationer som ställer upp på den tanken. Och Gud-
run Schymans vänsterparti förnekar tankens värde. Det är uppseendeväck-
ande. Det är naturligtvis därför detta parti står så isolerat i denna fråga. De
mängder av motståndare som Gudrun Schyman tyckte sig skönja vid hori-
sonten har ännu inte förmått avteckna sig över horisonten.

Denna historiska återblick kan också få tjäna som illustration av att den
europeiska unionen bara är en fullbordan av den tanke som föddes på 50-
talet, i andra världskrigets Europa. Det är tanken att med gemensam handel
följer också behovet av gemensam handelspolitik. Och precis som tanken
var i Bretton Woods, kräver en integrerad och utvecklad handel också till-
gång till en stabil valuta och till ekonomiskt stöd för handelsutvecklingen.

Den europeiska unionen är egentligen ingenting annat än ett fullföljande
av en tanke som har existerat i alla dessa år, som fått sin bekräftelse i andra
sammanhang.

Så till EES-avtalet. Jag skall först rikta en gratulation, en hyllning till rege-
ringen och statsrådet Dinkelspiel och framför allt hans förhandlare för att
detta nära nog olösliga problem kunde lösas, med bl.a. Sveriges medverkan.
Man kan säga att en lösning alltid representerar en kompromiss. Men denna
kompromiss, noga analyserad, vågar jag säga, utifrån de kunskaper jag har
fått här i riksdagen av politiska sammanhang, är en kompromiss som står på
egna ben. Den innehåller lösningar för att tillfredsställa de krav som ställs
på homogenitet mellan EFTA:s och EG:s rättssystem. EES-avtalet finns och
står där.

Vi måste nu fråga oss: Är EES-avtalet någonting unikt som uppkommit
ur en människas idé? På nytt vill jag rikta mig till framför allt Gudrun Schy-
man och göra henne medveten om att den utveckling som har förekommit
av förhållandet mellan nationerna i EFTA och EG har följt en självklar hu-

vudfära. Det började med försöken att bli medlem i början av 70-talet. Det
fortsatte med Luxemburgdeklarationen, där man förklarade sig vilja arbeta
tillsammans för att skapa EES, the European Economic Sphere. Man skulle
arbeta tillsammans för att underlätta inom områden av gemensamma intres-
sen.

1989 lade Jacques Delors korten på bordet och sade: Ni skall få chansen
att göra detta snabbare. Men det var samma sak som vi skulle göra. Vi skulle
till marknaden, tillsammans med de övriga européerna. Nu har vi kommit
dit. Det är en stor och mycket glädjande händelse i Sveriges politiska historia
att detta avgörande framsteg kunnat nås.

Jag måste hålla med Bengt Dalström: Nu kommer det an på oss som arbe-
tar i politikens värld, att tillhandahålla information som förklarar detta
skeende på det sätt som det skall ses, nämligen som ett naturligt steg i en
sedan länge pågående utveckling. Det är därför utomordentligt värdefullt att
vi får tala i TV i dag, så att de som vill lyssna och lära sig mer om dessa frågor
kan höra hur olika partier värderar dem.

Jag måste också i detta inlägg övergå till att granska socialdemokratins här
presenterade Europapolitiska hållning. Det är alldeles uppenbart att Mats
Hellström och hans parti avser att bryta den gemenskap som fanns under
den tid som Anita Gradin ledde arbetet med Europaintegrationen.

Från hela riksdagen, och framför allt från moderata samlingspartiet och
de övriga partier från riksdagen som nu ingår i regeringen, upprätthöll man
hela tiden en ansträngning till verklig gemenskap i förhandlingsarbetet. Man
skulle hålla en gemensam fast attityd som gav Europa klart besked om att
Sveriges folk står enigt bakom arbetet för att bli européer.

Nu har Mats Hellström i sitt anförande med olika typer av antydningar
och osanningar försökt beskriva regeringen Bildts Europapolitik som dels ur
takt med Europa, dels i konflikt med Europas folk och Sveriges intressen.
Han gav en del exempel på detta som jag måste försöka gendriva genast, så
att inte någon sitter här och har känslan kvar av att det kan ligga något i det
han sade.

Från dessa spridda noteringar av vad han sade vill jag först ta fasta på på-
ståendet om att den regeringspolitik som bedrivs i Sverige nu skulle vara i
fiendskap med den strukturomvandlingspolitik som bedrivs inom EG.
Denna politik inom EG syftar till att anpassa EG:s industristruktur till den
moderna marknadens krav.

Jag vill att Mats Hellström endera medger att han inte har läst vad som
lades fram i propositionsväg i höstas eller också att han förtrycker det. I
dessa propositioner och i hela regeringens arbete finns ett grunddrag. Det är
att stärka och utveckla små och medelstora företag. Det är den självklara
vägen mot den strukturomvandling som måste komma. Det skall växa fram
en ny struktur ur entreprenörers, framstående vetenskapsmäns och ingenjö-
rers engagemang. Det är detta som regeringen satsar på. Mats Hellström har
chansen att ännu en gång förklara hur man kan beskriva den politiken som
fientlig mot EG:s strukturomvandlingspolitik.

Han tog en del andra exempel på att regeringen skulle bedriva en politik
som står i strid med den utveckling som finns uttalad i The Social Charter,
Den sociala stadgan, eller i annan politisk utveckling i EG inom arbetsrät-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

tens område. Låt mig säga till Mats Hellström att det inte skall råda något
tvivel om att vi svenskar skall ta med oss våra svenska värderingar ut i
Europa när vi skall delta i det europeiska arbetet.

I våra svenska värderingar ingår en stark känsla för välfärdsstatens moti-
vering och en stark känsla för de rätta relationerna mellan krafterna på ar-
betsmarknaden. Vi sätter verkligen samverkan mellan kapital och arbete
högt. Det är fel, ogrundat och närmast falskt att påstå att regeringen skulle
representera en annan hållning i denna fråga.

Låt mig ta upp en speciell fråga som jag själv engagerat mig mycket i. Vi
står bakom tanken på ett koncernfackligt samarbete också när den ekono-
miska integrationen går vidare och när vi öppnar våra marknader för inter-
nationella investeringar. Men vi vill inte lagstifta om formen. Låt parterna
finna den! Men Mats Hellström och andra socialdemokrater kan lita på att
denna regering och vi moderater politiskt står bakom det angelägna i att fort-
sätta att behålla ett gott samarbete mellan arbete och kapital också i interna-
tionellt integrerade företag.

Så några ord till slut - det får bli fler i nästa anförande - om den demokrati-
brist som man så gärna hävdar finns i Europa. Låt oss aldrig glömma bort att
medlemsnationemas parlament är medlemsländernas institutioner. Det är i
dessa parlament som Europapolitiken skall utformas. Jag tvivlar personligen
på att en förstärkning av Europaparlamentets makt är lösningen på de demo-
kratiska underskott som beskrivs då och då. Den demokratin står trots allt i
konflikt med de nationella parlamentens suveränitet. Det är vår uppfattning
att det är utomordentligt viktigt att behålla de nationella parlamentens suve-
ränitet som debattforum och beslutsforum även i Europafrågorna.

Anf. 22 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag skall gärna tacka Nic Grönvall för denna historiebeskriv-
ning, som han personligt och trevligt riktade till mig. Det var inga nya ord,
men det kan alltid vara bra med en repetition.

Det är riktigt när vi säger att den internationella utvecklingen präglas av
en fortgående integration och gemenskap. Jag tycker också att det kan vara
bra i många avseenden, men frågan är på vilka villkor det sker, eller på vems
villkor. Det är ju inte så att integration och gemenskap i sig är bra. Det beror
ju på vilket innehåll integrationen och gemenskapen har.

Jag underkänner inte miljoner människors ställningstaganden. Många
som i dag är med i EG visste inte att det skulle bli som det blev. Man gick
inte med i den europeiska gemenskapen när den var färdig, utan man gick
med i något som blev som det blev. Man är med i någonting som kommer att
bli en europeisk union, vilket det inte var då.

En parlamentskollega till Nic Grönvall, Uffe Ellemann-Jensen - jag tror
att han tillhör samma parti som Nic Grönvall i Danmark - är mycket kritisk
till att EG-domstolen skall fatta politiska beslut. Man är över huvud taget
mycket kritisk till unionstanken i Danmark, som ju är medlem i EG. Man
kommer därför att ha en ny folkomröstning om unionstanken. Opinionsun-
dersökningar i Danmark i dag visar att 60-70 % av den danska befolkningen,
som draperar sig från höger till vänster, är mycket kritiska till detta, eftersom

det innebär att man ger upp den nationella suveräniteten. Man ser inte att
man får några större vinster på det.

Nic Grönvall talar också om frihandel och att det är bra. Det tycker jag
också. Problemet med EG är att det till sin karaktär är en mycket protektio-
nistisk organisation i den internationella handeln. EG har fått mycket kritik
från t.ex. GATT för att man upprätthåller så höga tullmurar i förhållande till
andra marknader.

Detta får konsekvenser för Sverige vid ett medlemskap, eftersom vi då
hamnar innanför dessa tullmurar och det förhållningssätt som EG har utfor-
mat. Det kommer att innebära att svenska varor kommer att bli dyrare på
en mängd områden där vi avvecklat våra tullhinder och tullmurar, t.ex. inom
tekoområdet. Sverige har avvecklat multifiberavtalet, men det har man inte
gjort inom EG. Det innebär att den typen av varor kommer att bli dyrare för
svenska konsumenter. Det finns fler exempel som jag inte hinner räkna upp.
Det är ett stort problem att EG är en så protektionistisk organisation. Det
förhindrar en ökad frihandel i världen, inte minst när det gäller förhållandet
till tredje världen.

Anf. 23 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Det är bra när eleverna lär sig av lärarens föreläsningar. Det
är däremot inte bra när de inte förstår vad läraren har sagt. Gudrun Schyman
säger att hon håller med mig, men hon drar inte konsekvenserna av det, och
det måste bli underbetyg till den eleven.

Jag vill påpeka ett par omständigheter som gör att Gudrun Schyman blott-
lägger sin okunskap om vad EG är. Hon talar om att man skall gå in i ett EG
som man inte visste vad det blev. Säg någon sak i livet, Gudrun Schyman,
som man vet vad det blir. Allting är utveckling och dynamik. EG har verkli-
gen genom sin utveckling åskådliggjort sin beredvillighet att vara utveck-
lande och dynamiskt.

Dessa begrepp, utveckling och dynamik, sätter jag och mitt parti som en
hedersetikett på den internationella utveckling som EG representerar. Man
har viljan att pröva framtidens möjligheter och önskan att utveckla den egna
organisationen så att den anpassas till framtidens villkor. Det är dynamik
det, Gudrun Schyman. Det är något fint.

Folkomröstningar har förekommit i EG-länder vid väsentliga föränd-
ringar. Jag kan inte precisera mer än att när enhetsakten antogs 1985 föran-
ledde den folkomröstning i Danmark. Danmarks folk ställde sig bakom den
utveckling som regeringen hade medverkat i. Det danska folket, som är ett
litet folk och som sannerligen inte stämmer in på beskrivningen av de jätte-
lika och förtryckande européerna, ställde sig alltså bakom ett EG-beslut som
innebar att man inför majoritetsbeslut i EG-processen. Det var ett djärvt
folk, Gudrun Schyman, ett folk som trodde på dynamiken och utvecklingen.

Till sist: Gudrun Schyman har åskådliggjort sin motvilja mot EG genom
att hävda att EG skulle vara protektionistisk. Låt mig bara än en gång be-
driva litet undervisning. EG har agerat mycket aktivt i den Uruguayrunda
som pågår. Man arbetar med många arbetsgrupper - jag tror att det är när-
mare bestämt 15 grupper - och arbetsresultatet föreligger i de flesta av grup-
perna, kanske i alla utom en. Det betyder att den internationellt accepterade

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

handelspolitik som mer än 100 nationer därmed ansluter sig till har också
EG anslutit sig till. Det tragiska är ju att man inte har funnit en lösning till-
sammans med USA på de jordbrukspolitiska problemen. Men med hänsyn
till EG:s engagemang i GATT-rundan menar jag att Gudrun Schymans på-
stående har förlorat i sanningsenlighet.

Anf. 24 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag tror att all pedagogik för att bli verksam skall bygga på
en dialog och ett ömsesidigt lyssnande. Jag kan läsa högt ur en rapport av
den 16 april 1991 från frihandelsorganisationen GATT, där det heter att EG
blockerar import för att skydda sina egna producenter, och det framhålls att
EG kan bli ett allvarligt hot mot rättvis internationell handel. I rapporten
nämns ett femtiotal bilaterala handelsavtal inom EG som begränsar impor-
ten av textilier, bilar, stål, elektronik och skor. Rapporten kritiserar också
EG:s jordbrukspolitik. Det heter att denna försämrar konkurrensen.
GATT-rapporten hävdar att EG:s protektionism inom många områden har
slagit hårt mot de skuldsatta u-länderna och motarbetar länderna i östra och
centrala Europa. - Detta står alltså i GATT:s egen rapport.

Dynamik i all ära, Nic Grönvall, men man måste nog definiera innehållet.
Det är inte så att de här vackra orden har ett självändamål och lever i sig
själva. Dynamik och processer och framsteg och framtid - allt detta är
mycket lovvärt. Men man måste väl definiera det sakpolitiska innehållet; an-
nars är det fullständigt meningslöst att vi står här och diskuterar.

Det är faktiskt så, att den opinion som finns i Danmark i dag och som
inkluderar Nic Grönvalls partibröder och -systrar, vänder sig emot utveck-
lingen av EG till en politisk union - med beståndsdelar av ekonomisk och
monetär union - samt utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete liksom ge-
mensamt försvar, en försvarsallians. Detta vill man inte vara med om i Dan-
mark.

En kraftig opinion i Danmark säger i dag att det här steget med den inre
marknaden räcker. Det skulle, om man vid den danska folkomröstningen i
juni kommer fram till att en majoritet anser att detta är riktigt, göra att Dan-
mark hamnar någonstans på EES-nivån eller får associera sig på något annat
sätt med EG. Det här är ju ett ställningstagande som har vuxit fram ur en
erfarenhet när Danmark deltagit i EG:s inre arbete under 20 år och har suttit
med vid alla de konferenser som format besluten, men då Danmark natur-
ligtvis har fått böja sig för vad majoriteten ansett.

Jag tycker att det handlar om att man på något sätt vill underkänna den
politiska medvetenheten hos en stor del av den danska befolkningen och
dess rättighet att i denna fråga få forma en egen åsikt.

Anf. 25 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Till sist en avslutande replik, som tyvärr även den kommer
att uppehålla sig vid den politiska hållningen hos riksdagens minsta parti.
Men det är väl nödvändigt att man i informationssyfte och i pedagogiskt syfte
ägnar den opinionsbildning, som bl.a. Gudrun Schyman står för, en viss
uppmärksamhet - även om det är beklagligt att man måste göra det.

Jag vill gärna säga, att låt oss göra parallellerna till Danmark korrekta.

Det har förekommit en folkomröstning och den har givit ett positivt resultat
till stöd för en utveckling inom EG, nämligen den inre enhetsakten och mål-
sättningen att skapa den inre marknaden. Gudrun Schymans påståenden att
det skulle finnas ett visst opinionsläge i Danmark skall jag ta på allvar dagen
efter nästa folkomröstning. Opinionsbildningen är färdig när folkomröst-
ningen är hållen, och jag tillåter mig att vara övertygad om att danskarna är
så mycket av européer att det för dem kommer att framstå just som naturligt,
just som självklart att förstärka marknadsgemenskapen till en politisk union.
För i marknadsgemenskapen - låt oss inte glömma det - ligger en politisk
union redan, nämligen inom handelspolitiken.

Jag tycker att Gudrun Schyman skall komma fram till talarstolen och
medge att det är omöjligt eller i varje fall mycket svårt att skilja mellan han-
delspolitik och annan utrikespolitik. Det är alltså, som sagt, bara naturligt
att den europeiska unionen nu strävar efter att komplettera bilden så som
jag förut beskrev.

Gudrun Schymans synsätt när det gäller dynamik visar egentligen att Gud-
run Schyman inte vet vad detta är. Hon säger att man kan inte tala om dyna-
mik, processer och framtid utan att känna till innehållet. Men det är ju just
detta som är det fantastiska, det lockande, det spännande, det utmanande
med begreppen framtid och dynamik, att man inte vet vad de innehåller. Ge-
nom att utveckla en dynamisk verksamhet i en process med en huvudinrikt-
ning formar man på ett fascinerande och spännande sätt framtiden och be-
traktar den inte som ett slags lösgods som någon har glömt vid vägen.

Förste vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 26 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Nic Grönvalls försvar för den svenska borgerliga regeringens
politik här hemma var utomordentligt dåligt. Eftersom Nic Grönvall normalt
är en klok person föreställer jag mig att det var därför att hans argument var
så svaga som han höjde rösten kraftigt och i diskussionen använde helt onö-
diga invektiv som falskhet, ogrundade påståenden och annat.

Nej, Nic Grönvall, det är inte på det sättet att sådant förekommer. Det
pågår en debatt som inte bara den borgerliga regeringen utan också kloka
riksdagsmän som Nic Grönvall är omedevetna om. Många är oroade av att
den svenska regeringen nu vill försvaga de fackliga organisationernas infly-
tande här i landet. Regeringen går ut med direktiv enligt vilka man faktiskt
vill minska fackets inflytande och roll - det gäller kollektivavtalens ställning
osv. Det är inget påhitt, Nic Grönvall, av mig i denna kammare att sådant
förekommer. Det finns en upprördhet och en oro i den svenska fackför-
eningsrörelsen för vad sådana nyliberala initiativ som tas inom den nuva-
rande regeringen kan leda till.

Jag tycker det finns goda skäl att påpeka att den utveckling som man vill
åstadkomma i Sverige går på tvärs mot den utveckling som nu sker i EG, där
man inom allt större politiska grupperingar förstår värdet av fackligt infly-
tande och även värdet av det som är den svenska modellen, nämligen kollek-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

tivavtalens ställning. Därför tycker jag det är bekymmersamt när man här
hemma för en politik som den jag har omnämnt.

Men det är också perspektivlöst, och detta är den andra delen av den kritik
jag framfört. När man i de propositioner som lades i höstas om näringspoliti-
ken och annat minskar, dogmatiskt och ideologiskt, den svenska statens in-
flytande och vill överlämna sådant åt marknaden som traditionellt hos oss
har varit viktiga samhälleliga insatser just för att kunna tygla marknaden, då
menar jag att regeringen gör Sverige svagt på två sätt. Först och främst sker
det genom att man minskar våra egna resurser och våra möjligheter att möta
den strukturomvandling som, enligt vad alla vet, blir en del av EES-avtalet.

Att det genom avtalet blir en kraftig strukturomvandling har, som jag har
sagt, varit en given förutsättning. Det gäller också att kunna möta den har-
moniserade marknaden och den strukturomvandlingen med samhälleliga in-
satser. - Det är den ena aspekten.

Den andra är följande. Vi som vill bli medlemmar i EG är beredda att
lämna över suveränitet - inte minst i en ekonomisk-monetär union kommer
vi att få lämna över suveränitet från vårt land. Det är vi beredda att accep-
tera. Då är det oklokt att nu avlöva den svenska staten och beröva den andra
instrument som det kan vara värdefullt för en nation att ha i en situation när
en ekonomisk-monetär union har införts. Det hoppas jag att Nic Grönvall
trots allt förstår.

Anf. 27 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Man kan ju säga att riksdagsdebatter inte vinner på kraft-
fulla ord och liknande. Jag skall gärna medge att jag inte heller tycker om
det, och är det så att jag har använt onödigt kraftfulla uttryck skall jag ta
tillbaka dem. Men när jag hörde Mats Hellström beskriva den sittande rege-
ringens politik som vore den fientlig mot fackföreningsrörelsen tyckte jag att
det var falskt. Jag står inte för en sådan politik, och jag tror inte någon mode-
rat står för en politik som är antagonistisk mot ett fackligt inflytande över
vårt gemensamma ekonomiska liv. Men det skall naturligtvis vara ett fackligt
inflytande som avser de områden där facket skall vara verksamt.

Den inriktning av politiken som Mats Hellström nu skildrar som en politik
som är ur tiden i jämförelse med den i Europa förstår jag är de tankar som
har framförts om att den svenska arbetsrätten i vissa hänseenden är negativ
för en hel del företag. Vad man nu säger är att man inte vill acceptera en
arbetsrätt som är negativ för arbetsmarknad och utveckling av framför allt
små och medelstora företag. Hur man i den hållningen kan tolka in en fack-
ligt fientlig hållning och dessutom en hållning som skulle vara ur tiden med
Europas är jag inte förmögen att begripa.

Jag har följt Europaarbetet länge, och jag kan erinra Mats Hellström om
det som på sin tid kallades för Vredelingrapporten och som innehöll ett slags
försök av en rapportör till EG att inom EG åstadkomma en arbetsrätt som
liknade den som vi hade i Sverige. Vid den tidpunkten avvisades den rappor-
ten. Men EG är, som jag har sagt så många gånger i denna debatt, fortsatt
dynamiskt. EG har i dessa frågor ändrat hållning på ett sätt som är förmån-
ligt och som för EG:s hållning i överensstämmelse med svensk hållning i

dessa frågor. Jag kan inte se annat än att däri ligger en förstärkning av har-
moniseringen och en förstärkning av den gemenskap som vi nu söker.

Anf. 28 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Det är bra att Nic Grönvall är beredd att ta tillbaka över-
drivna ord. Jag kan be honom att ta tillbaka ett till: Ordet fientlig har över
huvud taget inte använts i den här debatten, även om det förvisso förekom-
mer i den allmänna debatten inom fackföreningsrörelsen om regeringens po-
litik. Jag har inte använt ordet här, men Nic Grönvall använder det oavbrutet
som ett citat av mig.

Däremot har jag talat om perspektivlöshet, om att Bildtregeringen inte
förstår den politiska logik som nu finns ute i Europa, och det hade jag kanske
ändå hoppats att Nic Grönvall skulle göra.

Den renodling av marknaden som 1980-talets beslut innebar och som var
nödvändig - jag tänker på de fyra friheterna, osv. - föder naturligtvis när
denna renodlade marknad skall börja verka krav på politiska insatser för att
tygla marknaden.

Nic Grönvall höll, tyckte jag, ett utomordentligt anförande omvärldens
handelspolitiska historia. Det fanns väl en del att tillägga, men det var i stort
sett pedagogiskt och intressant. Men nog borde Nic Grönvall till nästa debatt
också kunna ta med ett politisk-historiskt perspektiv som hans anförande här
saknade.

1990-talets dagordning i Europa kommer naturligtvis att handla om hur
den marknad som, enligt vad vi är överens om skall finnas, skall kunna tyglas
med politiska insatser. Då är det inte bra om Sverige har en regering som går
på tvärs mot den utvecklingen.

Vi hoppas ju att den svenska riksdagen skall vara klok nog att - mot bak-
grund av det opinionstryck som finns - förstå att det inte var särskilt klokt
av regeringen att starta med den nyliberala rusch som förekom under hösten,
när man i många sammanhang hävdade att det var fråga om ett totalt skifte,
osv. Jag hoppas att de partier i regeringen som hittills alltför mycket har fått
böja sig under den nyliberala ideologin mer och mer kommer att gå tillbaka
till den strömfåra där man anser att sociala insatser är viktiga, såväl i Sverige
som i EG.

Anf. 29 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Till Mats Hellströms tal om perspektivlöshet tycker jag att
det finns ett tillägg att göra som saknas i Mats Hellströms skildring av den
politiska verkligheten, nämligen att politiskt innehåll inte är någonting som
växer fram ur tomma intet - politiskt innehåll växer fram ur varje enskilt
samhälles förhållanden och ur politikers strävan att förbättra det samhället.
Man kan, tycker jag, inte tala om perspektivlöshet när det gäller vardagspo-
litik. Strävan i vardagspolitiken är ju att göra det nuvarande samhället
bättre, att vara dynamiskt förutseende när det gäller vad framtiden innehål-
ler och erbjuder.

När det sedan gäller det politiska kravet på insatser mot marknadens kraf-
ter skulle jag egentligen önska att Mats Hellström hade rätt till ytterligare
en replik, så att han kunde säga att han ändå inte menar en återgång till kon-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

trollekonomi eller planhushållning. Om han däremot med det menar en
bättre konsumentpolitik, om han med det menar en stark känsla för miljö-
kravens inflytande över handelsfrågor och producentfrågor har vi samma
värdering, ja, då har regeringen och Mats Hellström samma värdering. Vi
skall inte tillåta att handelns explicita krav på att få tillgodogöra sig alla vins-
ter som marknaden kan ge går ut över konsument och allmänhet. Det finns
nog i dag inte någon politiker som står för ett sådant budskap.

Jag skulle vilja säga - det kanske får bli en avslutning av mer allmänt inne-
håll och inte riktat till Mats Hellström - att det är konkurrens som är EG:s
främsta mål - 85 och 86 §§ i Romtraktakten är skapade för att säkerställa
konkurrens på fria och lika villkor. Låt oss aldrig glömma att den konkurren-
sens främsta vinnare är samhällenas konsumenter. Genom konkurrensen
gynnas konsumenten. Konkurrensen är till för konsumenten. Det är ett av
de starkaste skälen för att vi här i Sverige snarast skall tillämpa den konkur-
rensrätt som tillämpas i EG.

Anf. 30 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Utrikesdebatten ger tillfälle att ta upp både globala och re-
gionala frågor. Jag skall börja långt borta.

Det sägs ofta att demokratin inte har någon chans i Afrika, att det behövs
starka ledare och att partierna där bara blir täckorganisationer för olika folk
och stammar. Det sägs också att pluralism och åsiktsfrihet är en lyx som fat-
tiga stater inte kan unna sig.

Mot den bakgrunden var det både viktigt och hoppingivande när ett val i
höstas ägde rum i Zambia. Efter 27 års enpartistyre genomfördes ett flerpar-
tival i god demokratisk ordning, och ett nytt parti, Rörelsen för flerpartide-
mokrati, besegrade den gamla regeringen under Kenneth Kaunda.

Den nya regeringen segrade på ett klart liberalt program. Den vill av-
veckla subventioner, röja upp bland statliga monopol och satsa på en aktiv
marknadsekonomi.

Det är i dag rätt allmänt vedertaget att de mest katastrofala inrikespoli-
tiska misstagen under Kaunda var den omfattande nationaliseringen i slutet
av 60-talet och låsningen av växelkursen. Sådana felsteg gjorde det extra
svårt att hantera de externa problemen som drabbat landet, särskilt i form
av sjunkande kopparpriser.

Att korrigera Kaunda-epokens missgrepp kommer att ta mycket lång tid.
Zambia är inte bara ett låginkomstland utan också ett av världens tio mest
skuldtyngda länder mätt i förhållande till bruttonationalprodukten. I fjol
motsvarade skuldtjänstbetalningarna ungefär två tredjedelar av det bistånd
som flöt in i landet. Även med de strukturanpassningsprogram som nu ge-
nomförs kommer det därför att krävas omfattande skuldlättnader - här lik-
som i många andra afrikanska och latinamerikanska länder.

Herr talman! Det här området är ett fält där den rika världen har stora
uppgifter framför sig. För tio år sedan uppgick nettoströmmen av resurser
från i-länder till u-länder till närmare 60 miljarder dollar. Nu finns ingen så-
dan ström alls. Bistånd och nya krediter äts upp helt av de räntor och avbe-
talningar som u-länderna har att överföra till sina långivare.

Vi måste aktivt engagera oss i de internationella ansträngningarna att häva

skuldkrisen, som i dag är det viktigaste och allvarligaste utvecklingshindret
för många länder i den fattiga världen. Vi bör inom den närmaste framtiden
formulera en svensk strategi för dessa insatser.

Herr talman! Vi folkpartister är mycket stolta över att stödja en regering
som menar allvar med enprocentsmålet. Arets utrikesbudget visar att man
mycket väl kan förena en europeisk identitet med en global solidaritet och
ett globalt ansvarstagande. Det Europa som vi sluter upp kring och identifie-
rar oss med är en kontinent som är öppen mot omvärlden. Det är en konti-
nent som både genom frihandel och aktiv samverkan i olika former stöder
de fattiga ländernas utvecklingsansträngningar. Det är också ett Europa som
tar de globala miljöhoten på allvar och inser att de inte kan mötas annat än
genom gemensamma handlingsstrategier. Det första eldprovet för den euro-
peiska ansvarskänslan blir FN:s stora miljökonferens i Rio.

Det Europa som vi liberaler sluter upp kring är öppet också gentemot Öst-
europa. Att stödja utvecklingen mot demokrati och välfärd i samhällen som
under huvuddelen av detta århundrade har levt under kommunistiskt för-
tryck, blir en av de allra största utmaningarna under de kommande åren.

Vi står också inför mera akuta och näraliggande uppgifter - att ge kata-
strofhjälp och humanitärt bistånd till länder också i Europa, länder som det
utfattiga Albanien och det krigshärjade Jugoslavien.

De här utmaningarna måste vi möta på flera plan, inte minst på den euro-
peiska nivån. Många insatser som nu planeras blir kraftfulla enbart om de
organiseras gemensamt av många starka industristater. Det gäller t.ex. an-
strängningarna att stabilisera de östeuropeiska valutorna och åtgärder för att
sanera miljön och förbättra säkerheten kring de östeuropeiska kärnkraftver-
ken. Det senare är en stor, brådskande och viktig uppgift som vi måste ta oss
an även utifrån våra egna vitala miljöintressen.

Vi måste möta den här utmaningen även på den svenska, nationella nivån.
I årets budget finns en miljard avsatt för östsamarbete, vilket är en tredubb-
ling i jämförelse med den förra regeringens planer. Det var för övrigt planer
som inte till någon större del hann sättas i verket. Vi har hört i den här debat-
ten och vi har läst i socialdemokraternas partimotion om vilka storverk man
lyckades klara av under den föregående regimen. Men det hör till saken att
de pengar som utlovades inte i någon större utsträckning kom Östeuropa till
del under den socialdemokratiska regeringen. I december 1989 lovade man
900 miljoner via UD under tre år. Av dessa 900 miljoner hade endast 170
utbetalats när den socialdemokratiska regeringen avgick i höstas.

Min tro är att den miljard per år som nu har utlovats mycket snart kommer
att visa sig otillräcklig och att vi måste se oss om efter avsevärt större resurser
för samarbetet med Östeuropa och då inte minst våra närmaste grannar i
Polen, Baltikum och västra Ryssland.

Till det mest uppmuntrande i östsamarbetet är att det mycket snabbt har
fått fäste även på gräsrotsnivån. Kontakter med Baltikum har börjat utveck-
las på alla möjliga områden, inom företag, kommuner och statliga ämbets-
verk. Mängder av föreningar och enskilda individer har också engagerat sig.
Jag tänker t.ex. på det fina samarbete som många lantbrukare har etablerat
och på överföringen av utrangerade men fullt fungerande redskap och ma-
skiner. Den här nya folkrörelsen går i stor utsträckning på egen kraft och

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

bygger på enskild och samfälld generositet. Men det är också angeläget att
ge en viss uppmuntran till den genom anslag från SIDA.

Herr talman! De återuppståndna baltiska staterna och de andra tolv stater
som har uppstått ur ruinerna av den havererade sovjetstaten står inför gigan-
tiska uppgifter, uppgifter som inte kommer att kunna lösas annat än stegvis
och med oändliga mödor. Det kommunistiska systemet har brutit sönder
många av förutsättningarna för både välstånd och välfärd. Om det är någon-
ting som står klart efter både Gorbatjov-årens och Jeltsin-regimens försök
att hejda nedgången, är det att systemskiften inte är något som kan framma-
nas plötsligt och ur det blå.

För Sveriges vidkommande innebär Sovjetunionens sönderfall också för-
ändrade säkerhetspolitiska förutsättningar. Behovet att värna vårt territo-
rium består. I det syftet behöver vi även framöver ett nationellt försvar som
kan hantera de risker vi utsätts för. Samtidigt står det klart att riskpanoramat
förändrats, att gamla hotbilder har förbleknat och att nya trätt i deras ställe.

Under en epok av konkurrerande allianser i Europa har den svenska al-
liansfriheten bidragit både till vår egen säkerhet och till stabiliteten i vår re-
gion. Men vi har också sedan länge eftersträvat en fredsordning byggd på
gemensam säkerhet. Med Warszawapaktens fall har den visionen kommit
avsevärt närmare sitt förverkligande. Vi bör nu aktivt deltaga i de samtal
som förs både på europeisk nivå och inom FN om hur den gemensamma sä-
kerheten skall kunna tryggas. I den processen måste vi vara beredda att delta
i gemensamt beslutsfattande och åta oss gemensamma förpliktelser.

Herr talman! EES-avtalet och Sveriges ansökan om medlemskap i EG och
möjligheterna till deltagande i den europeiska unionen kommer att stå i
centrum för den politiska debatten under de kommande åren. Folkpartiet
liberalerna intar en klar ståndpunkt i den frågan. Vi kommer med stor kraft
att agitera och agera för ett svenskt medlemskap. Vi vill se Sverige som en
aktiv deltagare i det europeiska enhetsverket. Det gör vi inte bara utifrån
ekonomiska utan också från politiska och kulturella utgångspunkter.

De ekonomiska motiven är i och för sig starka nog. Sverige är en liten
öppen ekonomi där ungefär en tredjedel av bruttonationalprodukten och
ungefär hälften av industriproduktionen går på export. När de länder som
utgör våra utan jämförelse viktigaste handelspartner tar itu med en genom-
gripande harmonisering av sina regelsystem vore det för vår del ödesdigert
att stå utanför. Redan i dag har vi stora problem att anpassa vårt näringsliv
till en alltmer dynamisk världsmarknad. De problemen skulle med stor san-
nolikhet accelerera och förvärras om vi inte fick tillträde på jämbördiga vill-
kor till den inre marknad som nu håller på att växa fram i Europa.

Men till dessa ekonomiska motiv kommer också politiska och kulturella
bevekelsegrunder. Vi känner oss hemma i det Europa som i dag håller på
att enas, och vi delar de liberala, sociala och humanistiska värderingar som
dominerar i denna gemenskap. Det är inte bara så att vi är en del av Europa,
vi vill också ta del i det europeiska enhetsverket.

Innebär detta att all makt skall förskjutas till Bryssel? Nej, självfallet inte.
Som liberaler vill vi i första hand att individerna själva skall vara mäktiga,
att största möjliga inflytande över den egna livssituationen skall stanna hos
den enskilda människan. I andra hand slår vi vakt om närdemokratin och

därnäst om den nationella folkstyrelsen. Den närhetsprincip som bör väg-
leda den europeiska integrationen måste innebära en stark restriktivitet i
överlåtelsen av makt och befogenheter till de övernationella organen.

Men, frågar många, riskerar vi ändå inte ett ökat beroende och en in-
skränkt suveränitet? Jo, jag tror att den farhågan är välgrundad. Men be-
roendet hänger samman med den faktiska ekonomiska integrationen, med
vårt ökade handelsutbyte, medan däremot medlemskapet i EG är ett sätt att
komplettera detta beroende med ett visst mått av medinflytande. Även
EES-avtalet ger någon grad av medinflytande men enligt vår bedömning all-
deles för litet. Därför måste EES-avtalet ses som ett steg på vägen mot ett
fullt medlemskap i den europeiska gemenskapen.

Herr talman! Lampan blinkar här i talarstolen. Jag fick tio minuter från
böljan, men jag skulle ha haft tolv. Jag ber att få två minuter till.

Anf. 31 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Daniel Tarschys har 18 sekunder kvar på sina tolv minuter. När vi var nere
på fyra minuter lade vi på ytterligare sex minuter. Vi kan nämligen inte ställa
in klockan på tolv minuter från början.

Anf. 32 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Med elektroniken sker det underverk som inte är så lätta att
följa i denna talarstol.

Mina märgfulla angrepp mot olika talare kommer att få avfyras i en senare
replik. För att åtminstone locka upp mina meddebattörer på scenen ber jag
att få avsluta med följande. Mats Hellström hade fullkomligt fel när han be-
skylde regeringen för att fjärma sig från EG. Det är tvärtom så att regeringen
genom sin politik underlättar ett medlemskap i EG.

Gudrun Schyman hade fullkomligt fel när hon sade att vi kommer att få
minskat inflytande.

Nic Grönvall hade också fel, eftersom han blandade ihop två frågor. Han
går emot ett ökat inflytande från EG-parlamentet med hänvisning till att de
nationella parlamenten får mindre inflytande. Det är fullkomligt fel, Nic
Grönvall. Varför skall jag tala om i min nästa replik.

Anf. 33 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Jag kan först glädja Daniel Tarschys med att vi alla är lika
ställda när det gäller tidmätningsapparaten. När jag höll mitt huvudanför-
ande blev jag lika förvirrad över vilken tid jag egentligen hade kvar. Därför
föredrar jag att stå vid en talarstol där man över huvud taget inte har några
konstiga apparater som visar siffror.

De siffror som Daniel Tarschys fann skäl att ta upp i en debatt om EG och
EES gällde den svenska socialdemokratiska regeringens bilaterala Östeuro-
paprogram. Det förvånade mig något. Den frågan har debatterats i ett tidi-
gare avsnitt. Eftersom Daniel Tarschys fann skäl att polemisera vill jag ändå
ta upp frågan.

I går fick vi i utrikesutskottet en föredragning om utvecklingen av det bi-
ståndet som visade att trots de mycket svåra omständigheter som råder -
man ger bistånd till länder där det från början inte finns ambassader och man

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

inte har möjlighet att verka på vanligt sätt - har utbetalningarna väl motsva-
rat de anslag som har givits. Det är i själva verket en pionjärgärning. Det
behöver vi inte brösta oss för här. Jag tycker att människorna ute på fältet -
de som har jobbat i Estland, Lettland och Litauen - har utfört ett utomor-
dentligt arbete. De har byggt upp svenska ambassader och samtidigt kunnat
medverka till att bistånd ges. Vi har också hört att man i Polen har ändrat
inriktning. Tidigare har man tagit emot bistånd spritt litet över allt. Nu cen-
traliseras detta kring regeringen.

Alla dessa problem har redovisats, men de har inget att göra med den
svenska socialdemokratiska regeringens Östeuropaprogram som har varit en
pionjärinsats, som jag tror att Pierre Schori uttryckte det. Det här är pro-
blem som vi skall återkomma till i utrikesutskottet och inte ta upp kamma-
rens tid med i dag. Frågan gäller om det är realistiskt att utforma ett program
så som det nu presenteras från den nya regeringens sida med ett kraftigt de-
centraliserat bistånd. Risken är att man hamnar i ett moras där man inte vet
vad som händer med pengarna. Det är emellertid en fråga som vi skall ta upp
i utskottet. Då kan vi i de olika partierna se om vi kan komma fram till något
konstruktivt. Jag tror att vi alla önskar att det fortsatta svenska bilaterala
Östeuropaprogrammet skall bli bra.

Tarschys tog upp detta i samband med frågan om EG, EFTA och EES.
Det har samband så till vida att vi menar - jag tror att vi är överens - att
Sverige i EG och EFTA-länderna på kortare sikt har en viktig uppgift när
det gäller att påverka och driva på för att de rika länderna i Västeuropa skall
kunna delta i arbetet med att integrera Östeuropas folk i en modern eko-
nomi, men också att ge demokratiska förebilder. Det är inte alltid lätt i sam-
hällen, där man påtalar de problem som våra system medför, att få demokra-
tin att fungera väl i förhållande till medborgarna. Där sker den diskussion
som Tarschys var inne på, och som skulle kunna utvecklas längre, om de-
mokratiunderskottet i EG.

Anf. 34 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Att ordna ett Östeuropabistånd är svårt, och man får ha re-
spekt för att det tar en viss tid innan insatser kommer i gång. Pierre Schori
har här tidigare i dag gjort ett stort nummer av att det under den tid socialde-
mokraterna regerade var full fart på det här biståndet, men att det sedan
har böljat trassla till sig. Jag vill hävda att detta är en fullkomligt felaktig
historieskrivning.

I december 1989 sade socialdemokraterna att man under de närmaste tre
åren via UD skulle kanalisera 900 miljoner till Östeuropa och Baltikum. När
socialdemokraterna lämnade in 22 månader senare hade 170 miljoner av de
900 miljonerna utbetalats. Väldigt mycket hade alltså vid det laget stannat
på papperet. Jag moraliserar inte över detta. Jag tror att det finns skäl att
förstå att det var igångsättningssvårigheter. Problemen låg inte bara på
svensk sida, utan också på baltisk och östeuropeisk. Men jag tycker att det är
anmärkningsvärt och orimligt att man, samtidigt som man faktiskt har detta
byråkratiska moras i bagaget, försöker göra ett stort nummer av att man
själv var så oerhört effektiv och att biståndet sedan har rasat ihop när den
nya regeringen har kommit till.

Mats Hellström tog i sitt inlägg upp den svenska regeringens politik och
hävdade att den går på tvärs mot EG, att vi fjärmar oss från EG genom den
inrikespolitik som den svenska regeringen för på olika områden. Jag tror inte
heller att den analysen håller. Det grundläggande i den nya regeringens poli-
tik är att få fart på den svenska ekonomin, att få i gång investeringar och att
få sysselsättningen att fungera så att vi kan bekämpa arbetslösheten. Syftet
är att göra vissa avregleringar i vår inhemska politik, att försöka anpassa
skattetrycket nedåt, så att vi inte ligger väldigt långt från EG-ländernas skat-
tetryck.

Är det verkligen, Mats Hellström, en klok politik att föra en radikal hög-
skattepolitik, att försöka höja de svenska skatterna? Är det en klok politik
att försöka reglera mera så att företagen har större svårigheter att investera
och anställa flera och den vägen bekämpa arbetslösheten? Är det en klok
politik att bedriva en selektiv näringspolitik? Jag tror faktiskt inte alls att vi
kommer närmare EG genom att föra en högskattepolitik och en reglerings-
politik. Jag tror att det är viktigt att satsa på en ekonomi som gör det möjligt
för oss att ta del i det europeiska samarbetet. Den monetära unionen ställer
krav på svensk ekonomisk politik: att vi inte har för högt budgetunderskott,
att vi inte har för hög ränta, att vi inte har för hög inflation. Allt detta kom-
mer vi närmare genom att föra en ekonomisk politik som syftar till återhämt-
ning, utveckling och expansion.

Anf. 35 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Det förvånar mig faktiskt att utrikesutskottets ordförande
använder uttryck som ”byråkratiskt moras” om det Östeuropabistånd som
har givits, särskilt med tanke på de redovisningar som gavs från BITS i ut-
skottet i går och som då inte gav upphov till några invändningar. Vi får åter-
komma till detta och till den ytterligt onödiga polemik som riktas mot den
verksamhet som har bedrivits av tjänstemän, vilka enligt Daniel Tarschys up-
penbarligen har utgjort ett moras. Säkerligen riktar sig kritiken också mot
politikerna. Jag hoppas att Daniel Tarschys tar tillbaka en del av detta, så att
vi i utskottet kan föra debatten på ett mer konstruktivt sätt inför det Östeu-
ropabetänkande som den här kammaren förhoppningsvis också skall debat-
tera senare.

Daniel Tarschys inskränker frågan om det svenska samhällets möjligheter
att hävda sig väl i EG till om vi nu lyckas sätta fart på den ekonomiska ut-
vecklingen. Jag tror att han då ordentligt underskattar vad EES-avtalet fak-
tiskt innebär. Det handlar inte enbart om den viktiga frågan på vilket sätt vi
bäst får i gång den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det är en självklarhet
att ju starkare Sverige är ekonomiskt, desto större möjligheter kommer vi
att ha också inom EG.

Jag tycker att den här debatten liksom den som fördes tidigare visar att
man inte riktigt vill förstå att den gemensamma inre marknaden faktiskt be-
tyder någonting. Den betyder just vad man har sagt, att de fyra friheterna
skall innebära en strukturomvandling. Detta har man varit medveten om i
den svenska debatten under 80-talet, både från vår sida i regeringsställning
och från oppositionen.

Men det kommer också att krävas sociala motkrafter. Jag är övertygad om

Prot. 1991/92:70
26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/E G-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

att det som Daniel Tarschys negativt kallar selektiv näringspolitik kan bli ett
mycket viktigt inslag för att vi på ett bra sätt i Sverige skall kunna möta den
strukturomvandlingen och se till att den får drägliga konsekvenser hos oss.
Det handlar också om att ta del i den uppbyggnad som sker inom EG av
olika instrument för att t.ex. stärka infrastrukturen. Det är här faktiskt fråga
om ett ökat samhälleligt engagemang på många av de områden där den bor-
gerliga regeringen i Sverige nu vill avlöva samhället resurser.

Anf. 36 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! När jag påpekade att det efter 22 månader bara var 170 mil-
joner utbetalade av de 900 miljoner som socialdemokraterna i december
1989 lovade att kanalisera via UD, var det självfallet inte någon kritik mot
tjänstemännen. Det är självfallet en kritik mot den gamla regeringen, och
även den kritiken är egentligen mycket mild. Jag är nämligen den förste att
vidgå, som jag gjorde i ett tidigare inlägg, att det fanns stora igångsättnings-
svårigheter. Men jag tycker att det är konstigt att man med den historien i
bagaget vill göra ett stort nummer av att det förut var så bra och nu har blivit
så dåligt. Detta är vad socialdemokraterna har gjort i sin partimotion, vad
Pierre Schori har gjort i en artikel i dagens tidning och vad han också gjorde
här i kammaren. Jag menar att man på den punkten inte skulle ta munnen
så full, eftersom man vet att man också själv har haft en hel del problem.
Som Mats Hellström vet bestod de problemen i mycket stor utsträckning av
slitningar mellan olika socialdemokratiska statsråd, som hade svårt att enas
om vad man skulle göra med de här pengarna.

Det fanns faktiskt ett skäl till att jag tog upp den selektiva näringspoliti-
ken. Under den tid då socialdemokraterna senast var i opposition, mellan
1976 och 1982, hemföll man i mycket stor utsträckning åt att begära en mer
långtgående selektiv näringspolitik. Man ville ha fonder, man ville ha planer,
man ville ha specialinriktade åtgärder för en väldig mängd olika branscher.
Detta var en mycket olycklig politik, och socialdemokraterna var - det
tycker jag själv - mogna nog att omedelbart ta avstånd från den när de kom
i regeringsställning. Man sopade bort alla dessa idéer om fonder, planer och
speciella branschinsatser av olika slag och stängde igen akutmottagningen.
Den näringspolitik som drevs i Sverige när socialdemokraterna var i regering
var i många stycken en bra näringspolitik, som undvek den här typen av fall-
gropar.

Jag blir därför litet orolig när socialdemokraterna nu åter är i opposition
och jag åter hör att det skall bedrivas en selektiv näringspolitik, att man skall
skicka ut ambulanser och räddningsstyrkor och satsa på branschplaner, fon-
der och liknande. Jag hoppas verkligen, Mats Hellström, att det är den so-
cialdemokratiska regeringspolitiken som blir bestående och att den gamla
oppositionspolitiken, som drevs mellan 1976 och 1982, är död och begraven.

Anf. 37 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag hörde inte riktigt vad Daniel Tarschys sade att jag hade
fel i, men jag utgår från att han tycker att jag har fel i det mesta. Jag skall
därför göra en kommentar till det inlägg han gjorde. Det var, framför allt i
början, mycket vackra ord om global rättvisa och allt annat som vi alla vill

ha. Han talade också om att det Europa som han vill ansluta sig till eller vara
en del i skall verka för att stödja fattiga länder och ta de globala miljöhoten
på allvar. Jag undrar då hur detta går ihop med ett kommande EG-medlem-
skap. EG är nämligen inte en sammanslutning som på ett seriöst sätt tar
dessa frågor på allvar.

När det gäller t.ex. miljöfrågorna visar EG-kommissionens egna beräk-
ningar att upprättandet av den dynamiska inre marknaden innebär att den
gränsöverskridande lastbilstrafiken väntas öka med 42 %. Miljörörelsen i
Europa anser att det i stället är nödvändigt att biltrafiken minskar med 50 %
om vi skall klara en hållbar ekologisk nivå. Enligt samma EG-rapport kom-
mer koldioxidutsläppen att öka med 40 %. En miljömedveten och ansvarig
politik borde i stället se till att dessa utsläpp minskade med 70 %. En annan
effekt blir en ökning av svaveldioxid- och kvävedioxidutsläppen med 8-
14 %. Det finns en rad sådana här beräkningar, och jag antar att Daniel Tar-
schys känner till den här rapporten.

Man frågar sig naturligtvis nu i EG vad man skall göra åt detta, men man
har inte kommit på något särskilt bra. Jag vet att kommissionen arbetar
mycket med miljöfrågor, men medlemsländerna verkställer inte direktiven.
Detta är ett mycket stort problem, visade det sig vid en utfrågning så sent
som i fredags. Man är också inom EG ganska tandlös.

Vad gäller miljökonferensen kan jag ta ett mycket konkret exempel. Dan-
mark, som ligger nära och bra till, ville inför konferensen i Rio ta upp frågan
om internationella konventioner mot handel med och dumpning av miljöfar-
ligt avfall. I svenska EG-ambassadörens rapport hem till vårt kära UD står
att Danmark på grund av sitt medlemskap i EG var förhindrat att ta upp
denna fråga vid ett förberedande möte inför konferensen i Rio, eftersom
man inte hade fått gehör i EG-kretsen. Detta visar enligt min uppfattning på
att ett enskilt medlemsland, om man inte får gehör för sin egen ståndpunkt,
sedan är förhindrat att driva den vidare i internationella sammanhang. Dan-
mark fick alltså lov att knacka Norge och Sverige på ryggen och fråga om
inte vi kunde ta upp frågan, vilket vi också gjorde.

Detta visar på den hämmande effekt som EG:s konstruktion har på de
medlemsländer som vill driva en mer aktiv och ambitiös politik, och detta
gäller för politikens olika sakområden, inte minst ekonomin, eftersom den
ekonomiska och monetära unionen lägger en liknande hämsko på de en-
skilda medlemsländerna, som inte tillåts ha vissa budgetunderskott, vissa in-
flationsprocentsatser, osv. Detta hämmar därför en aktiv och ambitiös poli-
tik.

Anf. 38 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Vänsterpartiets grundläggande invändning mot EG handlar
om beroende; Sverige råkar i ett större beroende genom medlemskap först
i EES och senare i EG. Jag menar att det i och för sig är riktigt att tala om
ett ökat beroende. Vi är inne i en fas av vår utveckling då vi är utsatta för
ett ökat beroende av omvärlden. Detta kommer sig av många faktorer. Det
kommer sig av att miljöföroreningarna i stor utsträckning är internationella.
Det kommer sig av det förhållandet att vi är en öppen ekonomi, som är bero-
ende av handel med utlandet. Om det inträffar förändringar i konjunktu-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

rerna i andra länder påverkar det omedelbart Sverige. Inträffar andra hän-
delser i världen, t.ex. katastrofer, får detta också ett inflytande över Sverige.

Jag menar att den naturliga slutsatsen är att säga: Skall vi möta detta bero-
ende, skall vi försöka få inflytande över faktorer som ändå påverkar oss,
måste vi acceptera ett större mått av internationellt, överstatligt beslutsfat-
tande. Det räcker inte att sitta hemma i vårt parlament och säga att detta
skall vi försöka få gehör för i omvärlden, och detta skall vi försöka lösa
själva, utan vi måste delta i beslutsfattandet där besluten fattas. Det är det
som är grunden för vår uppfattning att vår suveränitet över vårt öde i själva
verket ökar om vi får vara med och fatta besluten i de organ och på de nivåer
där det är möjligt att vidta effektiva politiska motåtgärder. Vi avskärmar oss
i stället från inflytande om vi bedriver bypolitik, om vi stannar hemma och
så att säga försöker påverka allt från vår egen förstutrapp.

Det går här en skiljelinje i politiken mellan vänsterpartiets analys och vår
analys, men jag skulle vilja påstå att svagheten med vänsterpartiets analys är
att den är grundlös.

Anf. 39 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag håller inte med om det sista, men jag håller med om att
det här går en skiljelinje, och jag menar att detta handlar om synen på demo-
krati. Daniel Tarschys säger att vi skall vara med för att kunna delta i besluts-
processen, men det handlar ju här om den mycket begränsade del av världen
som är EG. Jag menar att det finns internationella sammanhang och fora
som är större och som med nödvändighet måste samarbeta om stora politiska
utmaningar - skuldkrisen, de globala överlevnadshoten, osv. Det ligger ett
värde i att Sverige kan uppträda i dessa internationella fora med egen röst
och med en självständig hållning i frågor som rör förhållandet till tredje värl-
den, synen på hur man skall lösa skuldkrisen och synen på de globala miljö-
problemen.

I de fall där vi har en mer medveten och ambitiös politik, och det menar
jag att Sverige har i många sammanhang, är det av vikt och värde för samt-
liga länder att vi deltar med en egen röst. Det är den möjligheten som fråntas
oss vid ett medlemskap. Vi måste ju forma vår röst tillsammans med EG:s
medlemsländer i ministerrådet, där vi har ett mycket begränsat inflytande.
Sveriges möjligheter att aktivt delta i det internationella samarbetet i större
fora hämmas alltså. Det är inte att sitta hemma att konstatera detta -
tvärtom! Sveriges röst behövs i de internationella sammanhangen. Den be-
hövs som en självständig röst, formad utifrån de politiska värderingar som
vi kommer överens om här.

Jag menar att vår röst drunknar i formandet av EG:s röst, som i sin tur
formas utifrån de politiska värderingar som är i majoritet i ministerrådet. Jag
förstår att inte alla instämmer i det. Det finns ju flera partier här som har
samma ideologiska grund och värderingar som de ministrar har som i dag
sitter med i ministerrådet.

Jag menar att det finns en politisk dimension i EG-projektet. Det är ett
politiskt projekt, inte någonting neutralt. Man får se till var man bäst kan
arbeta för förverkligandet av sina politiska ideal, var man bäst kan arbeta
för de intressen som man företräder.

Jag säger att jag arbetar för fred, solidaritet, rättvisa och alla människors
lika värde i ett internationellt samarbete, som skall vara grundat på varje
lands självbestämmanderätt. Det får gärna vara överstatlighet i en del frå-
gor, men då skall denna vara baserad på en demokratisk process. Och så är
det inte i EG.

Anf. 40 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Jag tror att Carl Bildt och Margaretha af Ugglas blir mycket
rörda när Gudrun Schyman säger att hon i olika internationella sammanhang
vill höra en blågul röst. Det är i och för sig viktigt att Sverige kan göra sin
stämma hörd. Men jag tror, Gudrun Schyman, att man kan göra sin stämma
hörd på många olika sätt. Titta på länderna i EG! Inte har ju Frankrikes
stämma i världen tystnat. Inte uppfattas Tyskland som helt utslätat och för-
svunnet i det stora kollektivet. Inte har England eller Holland försvunnit i
den här gemenskapen. Tvärtom! De här ländernas stämma hörs fortfarande
ute i världen. De uppträder fortfarande som självständiga nationer, vilkas
stämma, som sagt, hörs ute i världen.

Det viktiga med det europeiska samarbetet är att vi hörs inte bara som
nation utan också utifrån politisk övertygelse. Den socialistgrupp som Mats
Hellström deltar i, den liberala grupp som vi folkpartister deltar i och den
moderata, konservativa, grupp eller den kristdemokratiska grupp som andra
partier här i riksdagen deltar i formar också en europeisk politik och utveck-
lar en europeisk vision. Också genom dessa stämmor kan vi höras ute i värl-
den.

Jag är övertygad om att Gudrun Schyman och vänsterpartiet faktiskt kan
få ett mycket större inflytande utifrån sina värderingar genom att också ar-
beta genom de övernationella ideologiska partigrupper som finns i Europa
och som kan artikulera de bestämda synpunkter på utvecklingen som just
vänsterpartiet har. Det skall inte vara så, att vi ute i världen företräds bara
av våra blågula ministrar. Vi skall kunna tala också med våra ideologiska
partivänner för att den vägen kunna klargöra hur vi vill att vårt eget sam-
hälle, Europa och världen skall utvecklas. Det är det som är den stora chan-
sen i det europeiska samarbetet. Vi kan alltså både tala som nation och sam-
verka med ideologiskt likasinnade för att utveckla vår världsdel och för att
påverka världens utveckling.

Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 41 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Daniel Tarschys hjälpte mig att åstadkomma en sak som jag
inte kunde klara av egen kraft. Med hans hjälp fick jag nämligen rätt till re-
plik. Det är jag tacksam för.

Det är viktigt för min del att få bemöta den anmärkning som Daniel Tar-
schys hade mot mitt inlägg, vilken vittnar om att inlägget möjligen var något
otydligt. Det här är en viktig fråga. Därför tar jag tillfället i akt att förtydliga
min uppfattning.

Europaparlamentet är alltså ett parlament som direktväljs av väljarna i

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

medlemsländerna. Val sker på en fastlagd valdag som så gott som undantags-
löst icke sammanfaller med allmänna valdagar i de aktuella länderna. Det
innebär att Europaparlamentet nästan säkert kommer att så att säga inne-
hålla en annan majoritetssituation än den som de sammanlagda nationella
parlamenten innehåller.

Europaparlamentet väljs än så länge av runt 40 % av väljarna, medan de
direktvalda parlamenten väljs av omkring 90 % av väljarna. Därigenom får
man ett genomslag i Europaparlamentets sammansättning som alienerar,
främmandegör, Europaparlamentet i förhållande till de politiska strömning-
arna i medlemsländerna. Således menar jag att Europaparlamentets ställ-
ning inte nödvändigtvis är sådan att den underbygger tanken att det är i det
parlamentet som man skall hitta lösningen beträffande det s.k. demokratiska
underskottet.

Man skall i vaije fall förändra maktbalansen inom EG så, att Europaparla-
mentet upphör att strida för sin ställning i maktstrukturen med utnyttjande
av andra nationers intressen. Det är just detta som nu sker, och det tycker
jag är litet förnedrande för Europaparlamentet. Detta ger mig underlag för
den förringande syn på dess ställning som jag än så länge har. Jag menar
alltså att den demokratiska kontrollen av EG-samarbetet ännu i första hand
vilar på de nationella parlamenten. Fram till dess att det finns en bättre lös-
ning vill jag att det skall fortsätta att vara på det sättet.

Anf. 42 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Vad man måste skilja på är två frågor.

Den första frågan är: Hur stor makt, hur mycket inflytande, skall de en-
skilda staterna, de nationella parlamenten, ge de övernationella, euro-
peiska, institutionerna? Den frågan kan besvaras på olika sätt. I många sam-
manhang kan det finnas skäl att försvara de nationella parlamentens rätt att
behålla en hel del makt hos sig.

Den andra frågan är: Hur skall besluten fattas inom den europeiska ge-
menskapen - skall de fattas av kommissionen, ministerrådet eller parlamen-
tet?

I den debatten, som för närvarande är en het debatt i Europa, är det de
liberala partiernas uppfattning att parlamentet skall stärkas, så att det valda
parlamentet har ett starkt inflytande över de icke valda organen.

Nic Grönvall säger att man väljer på dagar som inte sammanfaller med de
nationella valen. Ja, tacka för det! Man vill ju ha en gemensam valdag för
hela Europa, så att det går att föra en alleuropeisk valkampanj, där euro-
peiska partier kan ställa sina program mot varandra och där väljarna kan ta
ställning till de europeiska programmen. Det är så man arbetar. Det är
mycket viktigt att den här utvecklingen fortsätter, att vi aktivt stöder an-
strängningarna att stärka Europaparlamentet och att ge det en demokratisk
legitimitet och ett demokratiskt innehåll.

Anf. 43 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Om stärkandet av Europaparlamentet skall innebära att
man ger det demokratisk legitimitet är jag Daniel Tarschys trogne vapenbä-
rare. Men det parlament som vi nu har och den sammansättning som detta

har får mig att tvivla. Kanske kan den nya ordning som nu skapas genom
samarbetet mellan EFTA, EG och den lilla parlamentariska kropp som där
skall till, EEAPC, visa vägen.

Det handlar alltså kanske om ett tvåkammarsystem, där de nationella par-
lamenten får en del av inflytandet när det gäller valet till Europaparlamen-
tet, medan direktvalet behåller en del. Direktvalet är viktigt. Det grundläg-
ger engagemanget i Europafrågor i de olika medlemsländerna. Det skall vi
inte gå förlustigt.

Vad jag vill ha sagt är egentligen bara att nuvarande ordning icke överty-
gar mig om att ett ensidigt förstärkande av Europaparlamentet också inne-
bär ett förstärkande av den demokratiska kontrollen.

Anf. 44 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Det klagas ofta över att det finns för många institutioner i
Europa, och det kan ligga något i det. Jag tror inte att det vore rätt väg,
om man vill förenkla beslutsprocessen, att införa ytterligare en kammare i
Europaparlamentet - alltså ett tvåkammarsystem.

Jag tolkar Nic Grönvalls senaste inlägg så, att han ändå ser vissa poänger
i ett stärkt Europaparlament. Jag hoppas att vi kan bli trogna vapenbröder.

Jag tror att en oerhört viktig offensiv inom det europeiska samarbetet un-
der de kommande åren måste bli att ge detta samarbete en starkare demo-
kratisk grundval och en större demokratisk legitimitet. Det sker bäst genom
att vi har ett Europaparlament med stora befogenheter inom Gemenskapen,
valt vid ett och samma tillfälle och bestående av partier som har en alleuro-
peisk utbredning.

Anf. 45 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Vi lever i en för vår världsdel Europa mycket spännande och
dramatisk period. Under hela min tillvaro - och jag är född samma år som
andra världskriget tog slut - har just Europa präglats av fasta former, förut-
sebarhet och politiska låsningar. Europa har på något sätt varit den mest
låsta av världens världsdelar.

I dag är Europa den kanske mest dynamiska och mest föränderliga av alla
jordens världsdelar. Det glädjande är att förändringarna, med några sorgliga
undantag, går i positiv riktning. Det allra mest betydelsefulla för vår världs-
dels framtid, kanske även för hela världens framtid, är demokratiseringspro-
cessen i Central- och Östeuropa. Den gör att vi för första gången någonsin
kan se fram emot ett i sin helhet demokratiskt Europa. Det skapar också helt
nya förutsättningar för ett alleuropeiskt samarbete, en alleuropeisk gemen-
skap. Kanske den delning av Europa i öst och väst som genomfördes på 400-
talet äntligen kan närma sig sitt slut och tiden vara inne för ett slags återför-
ening.

Det som sker i Öst- och Centraleuropa skapar också nya förutsättningar
för den utveckling som har pågått i Västeuropa, med EG som främsta pådri-
vande kraft, nämligen den västeuropeiska integrationsprocessen. Nu har vi
förutsättningar igen för att det också skall bli en alleuropeisk integrations-
process. Detta är någonting som är mycket betydelsefullt också för Sveriges
inställning till den processen.

Prot. 1991/92:70
26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Det är viktigt med det allt intimare samarbetet mellan Europas folk, som
vi kan iaktta. Det är viktigt, menar jag, därför att det finns så många problem
som kräver internationella lösningar. Vi har redan ett internationaliserat nä-
ringsliv. Skall vi kunna skapa fungerande samhälleliga spelregler för det nä-
ringslivet måste de i stor utsträckning vara internationella.

Vi är ekonomiskt mycket beroende av varandra och behöver därför också
ett samarbete på det ekonomisk-politiska området. Vi behöver gemen-
samma lösningar på det sociala området. Inte minst behöver vi det på mil-
jöområdet. Miljöföroreningarna känner inte nationsgränser. Skall vi rädda
vår luft, skall vi rädda Östersjön och andra vatten, kräver det också interna-
tionella lösningar, europeiska lösningar, och det kräver effektiva beslutsfor-
mer. Det är därför som vi har stor anledning att bejaka den integrationspro-
cess som pågår i Europa.

Ett viktigt steg för Sverige tar vi naturligtvis i och med EES-avtalet, som
vi nu hoppas kommer att bli verklighet. EES-avtalet innebär att Sverige blir
delaktigt i den inre marknad som håller på att utvecklas i Europa. Det inne-
bär att vårt näringsliv återigen får möjlighet att konkurrera på lika villkor
med näringslivet i andra europeiska länder. Det innebär att våra medborgare
kan vara aktiva på ett europeiskt plan, på lika villkor med medborgare i
andra europeiska länder. Väldigt många av de materiella fördelarna med den
europeiska integrationen får vi i och med EES-avtalet. Vi blir delaktiga i
viktiga samarbetsprojekt som gäller utbildning, forskning, miljö osv.

Samtidigt har EES-avtalet, trots imponerande förhandlingsinsatser av
dem som har haft det ansvaret, allvarliga brister. Den största bristen ligger
naturligtvis i det ensidiga beroendeförhållade gentemot EG som vi hamnar
i. Vi blir i hög utsträckning beroende av de beslut som fattas i EG:s organ
och av den utveckling som sker i EG. Våra påverkansmöjligheter finns där,
men de är begränsade och osymmetriska. Den lösning som man tvingades
till när det gäller tvistlösning, och som gör att EG-domstolen har avgörandet
på viktiga områden, innebär naturligtvis också en obalans. Vi får acceptera
det som ändå är en främmande domstols jurisdiktion över viktiga förhållan-
den i Sverige. Man kan naturligtvis säga att vi i praktiken redan är där, efter-
som svenska företag kan bli fällda av EG-domstolen om de agerar på ett sätt
som anses påverka EG:s marknad. Men nu blir detta förhållande kodifierat.

Detta kan vi naturligtvis godta som en övergångslösning. Det är en accep-
tabel ordning om siktet är att vi inom inte alltför många år blir medlemmar
i EG. Skulle vi välja att ställa oss utanför EG-medlemskap, eller att inte släp-
pas in i EG - det är fortfarande en öppen fråga - tror jag att vi måste ta
upp EES-avtalet och dess konstruktion när det gäller inflytandefrågor och
tvistlösningsfrågor till en ny prövning. Jag kan inte se att detta är en lösning
som vi skulle kunna leva med långsiktigt.

De starkaste skälen för att ta steget från ett frihandels- och samarbetsom-
råde, som EES utgör, till fullt medlemskap i EG är just inflytandefrågorna.
Det är i vårt intresse att få vara med i beslutsprocessen i frågor som ändå får
en ganska avgörande betydelse för vår egen utveckling. Det är naturligtvis
inte minst i vårt intresse att få vara med och forma framtidens Europa. Vi är
inte bara intresserade av att kunna påverka förhållandena i vårt eget land.
Vi har också ett intresse av att få vara med och forma gemensamma lösningar

tillsammans med andra länder. Det är inte på det sättet, som en del motstån-
dare till ett svenskt EG-medlemskap vill göra gällande, att Sverige inte
skulle få något inflytande alls. Vi kommer naturligtvis inte att kunna be-
stämma över EG, lika litet som ett enskilt politiskt parti kan bestämma över
Sverige. Men genom att vi finns representerade i alla beslutsorgan får vi na-
turligtvis ett medinflytande, och vi har möjlighet att alliera oss med dem som
tycker lika.

Vi har ett intresse av att verka för ett Europa, som tar miljömässigt ansvar
och ett socialt ansvar för sina medborgare, i synnerhet för grupper som är
utsatta på olika sätt, ett Europa som är öppet mot omvärlden och som har
en positiv samverkan med andra delar av världen, inte minst med tredje värl-
den. Sverige har ett ansvar för att försöka bidra till den utvecklingen.

Det är naturligtvis inte så att ett deltagande i den europeiska integrationen
bara har fördelar. Det för också problem med sig som vi noga måste pröva,
innan vi tar det definitiva steget. Det innebär att vi avstår en hel del av vår
egen självbestämmanderätt. Det innebär att vi inte i samma usträckning som
tidigare kan skapa egna svenska nationella lösningar på problem som vi upp-
lever. Vi vet ännu inte hur mycket genomslag vi kan få i en förhandlingsupp-
görelse med EG för specifika svenska problem, som har att göra med vår
glesa bebyggelse, klimatfaktorer osv.

Det finns alltså fortfarande frågetecken som behöver rätas ut och problem
som behöver diskuteras. Därför är det viktigt att slå fast att det slutgiltiga
avgörandet skall träffas av alla svenska medborgare i en folkomröstning. Vi
måste utnyttja den tid som vi har kvar till folkomröstningen till en verkligt
grundläggande debatt, där vi lyfter fram inte bara de positiva aspekterna
utan också problemen, så att medborgarna verkligen har ett ordentligt be-
slutsunderlag.

Det är viktig att debatten verkligen är saklig och nyanserad. Det är viktigt
att vi känner ett ansvar för att presentera fakta som de är. Tyvärr förekom-
mer det väldigt mycket missinformation. Jag måste med beklagande konsta-
tera att Gudrun Schyman gjorde sig skyldig till en del sådant i sitt inlägg,
t.ex. när hon påstod att Maastrichtbeslutet innebar att EG-länderna hade
bestämt sig för att skapa en gemensam armé eller att EG-parlamenet inte
hade någon beslutanderätt. Den typen av sakliga felaktigheter är naturligtvis
olycklig med tanke på det informationsansvar som vi har gentemot medbor-
garna.

Det är beklagligt att man försöker utnyttja EG-debatten för att driva inri-
kespolitiska frågor. Ny Demokrati och ibland moderata samlingspartiet för-
söker t.ex. utnyttja EG som ett motiv för de stora skattesänkningar som man
vill få till stånd av inrikespolitiska skäl. Socialdemokraterna vill, som vi har
hört här i dag, utnyttja EG som ett motiv för att upprätthålla en facklig byrå-
krati gentemot småföretag och för att återinföra en ”dirigistisk” näringspoli-
tik. Den typen av debatter skadar våra ansträngningar att ge medborgarna
ett sakligt beslutsunderlag och försvårar det viktiga beslut som de har att
träffa om ett par år i en folkomröstning.

Anf. 46 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag delar Pär Granstedts uppfattning om nödvändigheten av
att föra en saklig debatt. Jag delar också den uppfattningen att det finns väl-
5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

digt mänga frågor i luften som inte alls har med medlemskapet att göra, bl.a.
den s.k. inrikespolitiska debatten. Socialdemokraterna vill gå in i EG för att
socialdemokratisera EG och bygga upp det folkhem som de har misslyckats
med här hemma. De borgerliga partierna använder EG-frågan som täck-
mantel för att driva igenom politiska systemförändringar som man vill ge-
nomföra här hemma men inte vågar stå för, t.ex. skattesänkningar, privatise-
ring av vård och omsorg, frågor som faktiskt inte har med medlemskapet att
göra, i alla fall inte i den omfattning som görs gällande.

Jag tror inte att jag var osaklig när jag sade att vi efter Maastrichtbeslutet
har papper på att EG-staterna vill ha en gemensam armé. Jag vet hur det är
uttryckt i formuleringen, och det vet Pär Granstedt också. Man talar om ett
utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete som syftar till ett försvarpolitisk
samarbete och på sikt också en gemensam armé. När man säger så, tror jag
att man menar vad man vill. Allt tyder på det. Man menar vad man säger.
Man kommer att förverkliga detta, även om man har skjutit avgörandet på
framtiden, fram till 1996 då frågan åter skall diskuteras. Men den politiska
majoriteten inom EG är för en sådan lösning. Jag är alldeles övertygad om
att den kommer att bli förverkligad.

Beträffande EG-parlamentet gör jag den bedömningen, och många med
mig, att det parlamentet har mycket begränsad makt och saknar politisk
handlingskraft. Det finns frågor - det är jag medveten om - där parlamentet
har något att säga till om, t.ex. när EG skall träffa avtal med tredje part,
precis som man nu står i begrepp att göra i fråga om EES-avtalet. Då måste
parlamentet godkänna. Men det är ytterst få sådana frågor. Jag tror att vi
kan vara överens om det.

Jag tycker att det är bra att och om diskussionen kan koncentreras kring
det den egentligen handlar om, nänligen demokratifrågan, Sveriges möjlig-
het till inflytande i denna process. Jag tycker att EES-avtalet är att föredra,
just därför att den begränsar vårt deltagande så att vi kan stå utanför den
ekonomiska och monetära unionen, att vi inte behöver införa budgetbestäm-
melser om storleken på underskottet, inflationen osv. Jag tycker att det är
bra att vi genom EES-avtalet kan stå utanför det utrikes- och säkerhetspoli-
tiska arbetet. Jag tycker att det är bra att vi genom EES-avtalet inte behöver
gå innanför EG:s tullunion utan kan förhålla oss som ett självständigt land i
den internationella handeln. Allt detta tycker jag är att föredra. Om vi går
in i EG har vi ändå som ett land med liten befolkning mycket litet att säga
till om.

Anf. 47 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Det är roligt att vi har den gemensamma uppfattningen att
man inte skall använda EG-debatten för att främja inrikespolitiska syften.
Jag måste dock säga att även vänstern gör sig skyldig till att ge en bild av att
EG skulle vara en politik, när det faktiskt är en struktur. Gudrun Schyman
sade i talarstolen att EG är ett politiskt projekt. Hon hävdade att EG har ett
slags ideologi, men i själva verket är det en politisk struktur, precis som den
svenska politiska strukturen, där det finns en mängd olika uppfattningar -
socialistiska, konservativa, kristdemokratiska osv. - som bryts mot var-
andra. Det är detta demokratiska politiska spel som avgör var man slutligen

hamnar, beroende pä vilka strömningar som blir de starkaste. I dag är det
väldigt svårt att säga om det blir de som vill ha EG som en nattväktarstat
eller de som vill skapa starka sociala system inom EG som kommer att vinna.

Beträffande armén var det nog inte riktigt citerat ens när Gudrun Schy-
man preciserade sig ytterligare. Vad som sägs i Maastrichtbeslutet är att man
på sikt strävar mot ett försvarspolitiskt samarbete som kan leda till ett ge-
mensamt försvar. Det finns alltså inget uttalande om att syftet är ett gemen-
samt försvar. Syftet är ett samarbete som kan leda till ett gemensamt försvar.
Men det förutsätter att alla medlemstater är ense om varje steg dit. Vi kan
spekulera om huruvida detta kommer att inträffa. Det föurtsätter naturligt-
vis att man har skapat den europeiska gemensamma säkerhet som jag tror
att vi alla ytterst syftar till men som kanske kan vara något utopiskt.

Det var i alla fall en bra precisering att Gudrun Schyman nu erkände att
EG-parlamentet har en beslutanderätt, även om den fortfarande är begrän-
sad. Enligt Maastrichtbeslutet kommer den att utökas ganska väsentligt ge-
nom att man öppnar för s.k. gemensamt beslutande, co-decision, mellan
EG-parlamentet och ministerrådet.

Anf. 48 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Jag tycker inte att jag använder debatten för inrikespolitiska
syften när jag påpekar att EG är ett politiskt projekt. Det är inte så att EG:s
utformning och beslut är ett resultat av en mängd politiska grupperingars
diskussioner, eftersom det är ministerrådet som fattar besluten. Ministerrå-
det är regeringarnas organ. Där sitter medlemsländernas regeringsföreträ-
dare.

Det innebär att om Sverige i dag vore medlem, skulle den borgerliga rege-
ringens ministrar vara representanter i ministerrådet; Olof Johansson vid
handläggningen av miljöfrågor och Ulf Dinkelspiel vid handläggningen av
allmänna frågor. Regeringen företräder ju en politisk åsikt. Jag anser att den
politiska pluralismen försvinner i EG, eftersom den bara finns representerad
i parlamentet, som har ett mycket begränsat inflytande. De parlamentariker
som är ledamöter av EG-parlamentet betecknar sig själva som en påtryck-
argrupp, men den har inte alls lika mycket att sätta bakom som t.ex. lobbyis-
terna har, vilka utgör den andra påtryckargruppen med betydligt större stöd
i ryggen av kapital och liknande. Detta är en avgörande skillnad. Man måste
beakta att de beslut som fattas i ministerrådet utformas utifrån politiska vär-
deringar och riktlinjer. Ministerrådet är inte någonting som är neutralt.

När det gäller frågan huruvida det skall bli en gemensan armé eller inte,
tror jag att också Pär Granstedt är medveten om att det kommer att bli en
gemensam armé. Efter alla diskussioner som har förts om att det inte var
någon samordning under konflikten vid Persiska viken, att samhörigheten
nu måste stärkas och att man måste uppträda på ett samlat sätt, vill man na-
turligtvis ha en gemensam armé. De länder som i dag skall bli nya medlem-
mar förbinder sig genom traktatens utformning att verka för de långsiktiga
politiska mål som Gemenskapen har formulerat. Det innebär att Sverige an-
sluter sig till den målsättning som ”kan leda till ett gemensamt försvar”. Sve-
rige kan därför inte ansöka om medlemskap och samtidigt säga att vi tänker
motarbeta möjligheten att samarbetet kan leda till ett gemensamt försvar.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Så går det inte till. Om vi vill gå med i EG, ansluter vi oss också till denna
uttalade målsättning.

Anf. 49 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Jag vet inte om Gudrun Schyman har lagt märke till att rege-
ringarna i Europa har olika politisk färg. Det faktum att det är regeringarna
som är företrädda i ministerrådet gör inte att ministerrådet är något slags
enhetlig politisk församling, där alla har samma värderingar. Där finns ju
också den politiska pluralismen: konservativa regeringar, socialistiska rege-
ringar, regeringar som har en mittenbas osv. Även där är det fråga om ett
spel mellan dels olika nationella intressen, som kan vara ganska skiljaktiga,
dels olika politiska intressen, som också skapar en spännvidd. Det finns
alltså inte någon EG-ideologi, utan det finns samma politiska ideologier
inom EG:s beslutssystem som det finns t.ex. inom Sveriges riksdag.

Det finns inte någon uttalad målsättning om en gemensam armé. Målsätt-
ningen är att kunna nå fram till ett försvarspolitiskt samarbete, vilket kan
leda till en gemensam armé, eller rättare sagt: ett gemensamt försvar. Men
detta är inte målsättningen, utan man pekar på att det är en möjlighet. Det
försvarspolitiska samarbetet kan naturligtvis också leda fram till att det inte
blir någon gemensam armé.

Vi förbinder oss till att försöka sträva mot ett vidgat och fördjupat säker-
hetspolitiskt samarbete, som naturligtvis skall omfatta hela Europa. Det är
alltså fråga om den gamla strävan efter ett gemensamt europeiskt säkerhets-
system, som jag för min del tror - eller åtminstone trodde - att även vänstern
stod bakom. Jag är litet förvånad om vänstern nu inte är anhängare av denna
strävan.

Andre vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 50 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Pär Granstedt nämnde inom parentes att Ny Demokrati
sprider en viss desinformation när vi kopplar samman resonemanget om
skattelättnader med vårt engagemang beträffande EG-marknaden. Det fin-
ner jag rätt anmärkningsvärt.

Ett medlemskap i EG innebär väl ändå att Sverige måste se till att det i
Sverige skapas konkurrensförutsättningar likvärdiga med de konkurrensför-
utsättningar som man har i alla övriga länder inom EG-markanden. I det
sammanhanget utgör skattelättnader en del. Det gäller framför allt småföre-
tagsamheten och de lättnader som vi i Ny Demokrati har föreslagit och som
regeringen så småningom kommer att lägga fram förslag om när det gäller
EKH-villkorslån. Vi är ändå beroende av 390 000 småföretagare när vi gör
vår entré på EG-marknaden. Vad har Pär Granstedt för kommentarer till
resonemanget om att detta inte skulle vara intressant i diskussionen?

Anf. 51 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Det är naturligtvis bra att ta bort en del speciellt belastande
skatter för småföretag. Som bekant har ju regeringen också tagit sådana ini-

tiativ, alldeles oavsett de synpunkter som Ny Demokrati kan ha på den punk-
ten. Detta är ett gammalt krav, som centern sedan länge har drivit här i riks-
dagen, helt oberoende av vår inställning till EG. Även om vi ställer oss utan-
för EG är det lika angeläget att se till att småföretagen har en rimlig skattesi-
tuation. Detta har inte ett dugg med frågan om medlemskap eller inte att
göra.

Om vi väljer att bli medlemmar i EG, bestämmer vi själva om vår skatte-
nivå. Den är beroende av hur höga ambitioner vi har när det gäller den of-
fentliga verksamheten och av vilken skattebelastning som vi medborgare an-
ser vara acceptabel. Det är alltså helt legalt om Ny Demokrati vill ha väldigt
stora skattesänkningar, vilket jag har förstått att ni vill, och efterföljande
mycket kraftiga nedskärningar av den offentliga servicen. Det knepiga är att
ni skyller på EG. Ni nöjer er inte med att säga att det är vad ni står för, utan
ni försöker skjuta EG framför er för att åstadkomma nedskärningar i den
offentliga sektorn, nedskärningar som ni själva tydligen inte vill ta ansvar
för. Det är litet dåligt, och det skadar EG-debatten.

Anf. 52 JAN ERIK ÅGREN (kds):

Herr talman! Sverige är på väg in i den europeiska gemenskapen. Det
tycks nu som om sista fasen har inletts för att EES-avtalet mellan EFTA och
EG skall kunna föras i hamn. Det är en lång process som nu börjar närma sig
slutet. Men det är egentligen bara slutet på den första fasen i den historiska
processen att åter föra in Sverige i Europas mitt. EES-avtalet är det första
steget mot svenskt medlemskap i EG.

Diskussionen om den europeiska gemenskapen har blivit alltför ensidig i
Sverige. Det handlar alldeles för mycket om den ekonomiska sidan av inte-
grationsprocessen. Men EG är i grunden någonting mycket större. Det är
egentligen ett fredsprojekt med en fascinerande ideologisk grund för sam-
hällsbyggande.

Efter andra världskriget formulerade några av de ledande kristdemokra-
terna i det sönderslagna Europa en vision om en europeisk gemenskap. De
tidigare krigförande nationerna skulle inte bara knytas närmare varandra,
utan de skulle successivt integreras, inte minst ekonomiskt, så att framtida
krig på den europeiska kontinenten skulle framstå som allt omöjligare.

Första steget blev kol- och stålunionen. Därefter har integrationsproces-
sen språngvis gått framåt. I dag tycks den ursprungliga visionen om ett eko-
nomiskt och politiskt integrerat Europa möjlig att nå.

Kristdemokraterna är i dag den ledande politiska kraften i Europa för att
förverkliga de ursprungliga idéerna om ett enat Europa. Kds finns sedan
lång tid med i det arbetet. Sedan i höstas är kds associerad medlem i EEP,
European Peoples Party, som är den kristdemokratiska partigruppen i EG-
parlamentet. I de sammanhangen deltar nu kds för att forma det framtida
Europa.

Visionen om ett enat Europa bygger inte på en idé om den stora allt över-
gripande superstaten. Den ideologiska grunden är en annan.

Den kan uttryckas i ett enda begrepp: principen om subsidiaritet. Det in-
nebär att beslut skall fattas på lägsta möjliga effektiva nivå.

Om problemen är av den arten att de enbart berör nationen skall besluten

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

fattas på nationell nivå. Om problemen däremot är av övernationell karaktär
skall besluten fattas på högre nivå.

Flera av dagens problem är av den karaktären, t.ex. miljöproblemen. De
är av gränsöverskridande natur. En effektiv lösning av dem innebär att en
övernationell beslutsnivå skapas. EG kan i framtiden komma att spela den
rollen.

Herr talman! EG står i en klass för sig när det gäller internationellt samar-
bete, eftersom samarbetet bedrivs inom ramen för en rättsgemenskap och
med institutioner som har överstatliga och självständiga befogenheter. Det
finns mycket kvar att göra och EG är fortfarande bara början på en vision.

Arbetet inom Gemenskapen strävar efter att uppnå allsidighet och en hel-
het, där samhällets alla beståndsdelar har sin givna plats.

En fråga som ofta förs fram är om Sverige skall säga ja till EG eller till
Europa. För vaije dag som går ter sig den frågan mindre och mindre aktuell,
eftersom de flesta europeiska länderna vill in i EG. Dessutom finns en vilja
inom EG att hjälpa de forna öststaterna.

Ibland ställs också frågan om Sverige skall välja att arbeta med EG eller
resten av världen. Men EG är ingen sluten organisation utan kontakt med
omvärlden. Tvärtom har EG goda relationer med varje kontinent. Det är
snarare så att Sveriges möjligheter att delta i den internationella politiska
processen är större inom EG än utanför.

För oss kristdemokrater är det viktigt att utvecklingsländerna får en konti-
nuerlig och positiv uppmärksamhet. Ett EG-medlemskap skulle innebära
ökade möjligheter att få vara med att bidra till utveckling av och samarbete
med tredje världen.

Såsom varande världens största bidragsgivare till utvecklingsländerna er-
bjuder EG omfattande kanaler, kontakter och samarbetsprogram. Detta
rimmar illa med de anklagelser om rikemansklubb som tidvis framförs av
somliga opinionsbildare. Storleken på EG:s bidrag i proportion till dess BNP
når inte upp till Sveriges andel av BNP. Men inget hindrar Sverige som med-
lem i EG att upprätthålla sina ambitioner. Däremot kan fördelar uppnås ge-
nom samordning och tillgång till nya kanaler och kontakter. En ännu större
insats skulle Sverige kunna göra genom att försöka påverka EG till att höja
bidragets storlek, gärna till svenska proportioner av BNP.

Samarbetet mellan EG och utvecklingsländerna, de s.k. ACP-länderna,
började tidigt. De viktigaste inslagen består av de olika Lomékonventio-
nerna. I dag består den sista Lomékonventionen av ett brett utbud av samar-
betsformer, bistånd i form av gåvor och förmånliga lån, riskvilligt kapital
från en speciell utvecklingsbank, katastrofhjälp och handelsavtal. Den se-
naste konventionen är ingången mellan EG och 69 utvecklingsländer, bland
dem världens fattigaste länder.

Utöver Lomékonventionen finns dessutom en rad andra avtal med de
flesta andra länder.

Lomékonventionen innebär bl.a. att 99 % av utvecklingsländernas export
till EG är tullfri. 25 ACP-länder har ingen annan finansieringskälla än bi-
drag, och där spelar Lomébiståndet en central roll. Lomékonventionen har
gradvis utvecklats så att biståndet består av gåvoelement till hela 90 %.

Den bild som EG-motståndare ibland försöker måla går ut på att fram-

ställa Sverige framför ett vägskäl. Två vägar finns: antingen håller vi oss
utanför EG och är öppna för omvärlden eller också går vi in och isolerar oss
inom ”fortress Europé”. Verkligheten är snarare den att Sverige står inför
möjligheten att via EG få utveckla nya och vidare utomeuropeiska kontak-
ter.

Herr talman! Ett starkt EG är inte synonymt med en introvert supermakt.
Tvärtom finns det all anledning att tro på att Gemenskapens internationella
kontakter kommer att bibehållas oavsett om det rör sig om i- eller u-länder.
Ett starkt EG är snarare en förutsättning för att påtagligt bidra till tredje
världens utveckling. Vi skall inte ödsla kraft på att hålla oss utanför det euro-
peiska samarbetet utan i stället som medlem se till att den europeiska gemen-
skapen upprätthåller och fördjupar sina internationella insatser.

Svensk ekonomi har alltid byggt på en framgångsrik utrikeshandel, allt
ifrån industrialismens dagar intill i dag. Under efterkrigstiden har det
svenska näringslivet blivit alltmer internationaliserat. EG utgör i dag Sveri-
ges största handelspartner. Mer än hälften av den svenska utrikeshandeln
äger rum med EG-ländema. Det är således av allra största vikt att svenskt
näringsliv framgångsrikt kan konkurrera på Europamarknaden. Utveck-
lingen mot en gemensam marknad är av största betydelse för svensk eko-
nomi. När den genomförs kommer den att bidra till en ökad tillväxt inom
EG. Det är mycket viktigt att svenska företag på samma villkor som andra
europeiska företag kan verka på denna gigantiska marknad utan att diskri-
mineras.

Under en följd av år har svenskt näringsliv investerat betydande belopp
utomlands, inte minst inom EG. Motsvarande investeringar i Sverige har va-
rit marginella. En viktig förklaring till detta har varit osäkerheten om det
svenska förhållandet till EG. Så länge det har funnits en osäkerhet om den
svenska relationen till EG har det varit angeläget för många svenska företag
att få in en ”fot” genom att etablera dotterbolag inom EG. Man har därför i
många fall hellre investerat inom EG än i Sverige. Den under många år otyd-
liga och tveksamma, för att inte säga negativa, EG-politik som den socialde-
mokratiska regeringen förde har kostat Sverige betydande investeringsbe-
lopp och många arbetstillfällen.

Osäkerheten har nu minskat och är i det närmaste helt undanröjd. EES-
avtalet gör att Sverige uppnår fullt deltagande i den inre marknaden.
Svenska företag blir därmed inte diskriminerade på den stora EG-markna-
den. För svenskt näringsliv är det synnerligen angeläget att EES-avtalet kan
börja gälla från årsskiftet.

Herr talman! EES-avtalet är dock inte tillräckligt. Sverige behöver bli full-
värdig medlem av EG. Ett av skälen är att den ekonomiska integrationspro-
cessen inom EG inte är avslutad, utan den kommer att försätta. Utveck-
lingen går mot en ekonomisk och monetär union. Den processen är i grun-
den positiv. Men det är viktigt att Sverige deltar aktivt i den fortsatta proces-
sen. Endast genom ett medlemskap kan den svenska rösten göras tillräckligt
stark.

För svenskt näringsliv är det viktigt att Sverige finns med i de innersta
kretsarna när nya regler skall utformas och den ekonomiska integrationen
ytterligare fördjupas. Ett medlemskap i EG ser vi kristdemokrater som nå-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EESIE G-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

got mycket värdefullt för svenskt näringsliv och för den svenska ekonomins
fortsatta utveckling.

Anf. 53 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Fyra stora uppgifter kommer att dominera regeringens ar-
bete under denna mandatperiod. Den första är att fullt ut föra in Sverige i
Europeiska Gemenskapens arbete genom förhandlingar om medlemskap i
Europeiska Gemenskapen.

Det citatet är hämtat ur regeringsdeklarationen den 4 oktober och är ett
uttryck för den avgörande vikt som regeringen fäster vid ett svenskt medlem-
skap i EG. Det speglar regeringens fasta föresats att göra allt vad den kan
för att kunna förverkliga detta mål så snart som möjligt.

Redan i dag är nio av tio västeuropéer medlemmar i EG. Flera bereder sig
på att ta steget in.

I Central- och Östeuropa riktar allt fler sina blickar mot EG och vill knyta
fasta band. Allt tyder på att EG kommer att spela den centrala rollen i det
nya Europa som avtecknar sig - ett EG för fred och frihet, ett EG för samar-
bete på en rad olika områden, ett EG öppet för omvärlden. I detta EG hör
också Sverige hemma.

Ett svenskt medlemskap i EG ger oss möjligheter att fullt ut medverka i
EG:s fortsatta utveckling mot en europeisk union, att med kraft delta i ut-
formningen av det framtida Europa och att föra en ekonomisk politik som
syftar till att förnya och förstärka Sveriges ekonomi. Ytterst är det nämligen
vi själva och endast vi själva som genom vårt handlande formar den roll som
Sverige skall spela i det nya Europa. För vårt välstånd är det till syvende och
sist en kraftfull ekonomisk politik som stärker Sveriges konkurrenskraft och
förmåga att verka på den inre marknaden. Det är detta som blir avgörande.
Det är en sådan ekonomisk politik som ligger till grund för regeringens ar-
bete. Den står, Mats Hellström, i full samklang med en ambition att Sverige
skall spela en kraftfull roll som medlem i Europeiska Gemenskapen. Att
Mats Hellström sedan inte tycker om den politiken får vi ta med jämnmod.
Vi har inte fått mandatet att ha regeringsmakten för att föra en socialdemo-
kratisk politik.

Herr talman! EES-avtalet, avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samar-
betsområde, är ett viktigt steg på vägen mot ett medlemskap i EG. Det ger
oss i praktiken praktiskt taget fullt tillträde till EG:s inre marknad. Det öpp-
nar också möjligheter för samarbete på en rad olika områden, t.ex. när det
gäller forskning och utveckling, utbildning, miljö, sociala frågor, turism och
konsumentfrågor, för att nämna några av dem.

Förhandlingarna är nu avslutade. Och avtalet kommer att undertecknas
så snart EG-domstolen har avslutat sin granskning av de omförhandlade av-
snitten i det nu färdiga avtalet.

Den överenskommelse som vi nu har enats om innebär att formerna för
de rättsliga avgörandena förändras i vissa avseenden jämfört med de över-
enskommelser som vi kom fram till i oktober förra året. Däremot påverkas
inte själva sakinnehållet i avtalet. Det är exakt detsamma som tidigare. Inte
heller påverkas den institutionella lösningen i andra delar. Medinflytandet
är precis lika stort i denna lösning som i den tidigare.

Jag har tidigare här i kammaren redogjort för EES-avtalets innehåll. Jag
nöjer mig därför med att nu hänvisa till de två grönböcker som vi kommer
att ge ut inom de allra närmaste dagarna och som kommer att innehålla en
fullständig redovisning för innehållet i avtalet liksom avtalstexterna i deras
helhet.

Det går i dagsläget inte att säga exakt när avtalet kommer att underteck-
nas. Givetvis innebär återremitteringen av avtalet till EG-domstolen att en
viss försening uppstår. Kanske får vi vänta till månadsskiftet april-maj innan
EG är färdigt att underteckna för sin del. Detta innebär likväl att regeringen
bör kunna lägga fram en proposition till riksdagen i maj, vilket är planerat.

Jag vill understryka att det finns risker för att den tänkta tidsplanen kan
rubbas. 19 nationella parlament liksom EG-parlamentet skall godkänna av-
talet. I Schweiz tillkommer dessutom en folkomröstning. Vi utgår dock från
att avtalet som planerat skall träda i kraft den 1 januari 1993.

Herr talman! Frågan ställs ibland om vi behöver ett EES-avtal nu när vi
skall gå vidare mot medlemskap. Svaret är ett obetingat ja.

För det första: Det ger oss tillträde till EG:s marknad fr.o.m. den 1 januari
1993. Ett medlemskap kan i allra bästa fall träda i kraft den 1 januari 1995.

För det andra: Det skapar en högre nivå av samverkan mellan alla EFTA-
och EG-länder. Därigenom skapas också förutsättningar för ett fördjupat
nordiskt samarbete.

För det tredje: Genom ett EES-avtal har vi klarat av mellan hälften och
två tredjedelar av all den förhandlingsmateria som aktualiseras vid ett med-
lemskap.

För det fjärde: Ett EES-avtal skapar ett politiskt och ekonomiskt momen-
tum för en fortsatt europeisk integration.

Avtalet står, herr talman, på egna ben. Men vi har betalat ett pris för att
vi står utanför EG, och det priset är att vi inte får delta i EG:s institutioner,
alltså att vi inte kan få fullt inflytande i besluten. Det är ett av de skäl som
gör att vi nu vill gå vidare.

Herr talman! Med EES-förhandlingarna i hamn kan vi nu ägna all kraft åt
ansträngningarna att snarast uppnå ett svenskt medlemskap i EG. Målsätt-
ningen är att Sverige skall inträda i Europeiska gemenskapen 1995. Tidspla-
nen är ambitiös.

Före sommaruppehållet hoppas och tror vi att EG-kommissionen skall
avge ett yttrande över den svenska ansökan. Samtidigt kommer EG att göra
en studie internt av konsekvenserna av en utvidgning.

Under andra halvåret 1992 hoppas vi att EG:s medlemsråd skall ge klar-
tecken till förhandlingar och att förhandlingar skall kunna föras under loppet
av 1993 och avslutas vid årsskiftet 1993-1994, så att vi skall kunna lägga fram
en proposition till riksdagen både om ett godkännande av avtalet och om en
grundlagsändring för behandling under våren 1994.

Därefter följer en folkomröstning före eller i anslutning till valet 1994.
Formerna för denna folkomröstning kommer sedermera att fastställas av
riksdagen.

Regeringen har gjort en första inventering av regelverkets omfattning och
konsekvenserna för Sverige av en utvidgning. Resultatet av denna invente-
ring har redovisats i olika grönböcker. Nu fortsätter analysarbetet. Och efter

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/E G-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EESIE G-frågor

m.m.

hand som resultaten föreligger kommer de att redovisas för riksdagen och
för allmänheten.

Vi skall ha klart för oss att förhandlingen innebär att vi utgår från att vi
skall överta EG:s regler. Vi ingår i en klubb som medlem med fasta regler,
och vad som kan aktualiseras är övergångslösningar när vi förhandlar fram
villkoren för en svensk anslutning.

Tidtabellen är ambitiös - medlemskap 1995 - och det finns naturligtvis en
hel del osäkerhetsfaktorer i bilden.

För det första är dessa osäkerhetsfaktorer knutna till våra egna förhand-
lingar. Vi förutser relativt få problem i våra egna förhandlingar, men det kan
naturligtvis redan där uppstå en del svårigheter.

För det andra är vi inte ensamma. Också andra EFTA-länder har anmält
intresse eller redan ansökt om medlemskap. Det kan påverka tidtabellen.

För det tredje kan EG:s egen dagordning och yttre faktorer komma att
påverka tidtabellen.

Vi siktar alltså bestämt på att Sverige skall bli medlem i EG 1995. Detta
är vår ambition, och arbetet läggs upp därefter.

Herr talman! I förhandlingarna kommer vi att möta en motpart som är
väl skickad att ta sig an utvidgningsfrågorna. I och med överenskommelsen
i Maastricht om en europeisk union har en fast grund lagts för en fortsatt
fördjupning av samarbetet inom EG. Avsikten är att en ekonomisk och mo-
netär union skall upprättas i slutet av 90-talet. Den kommer att leda till en
fortsättning av den dynamik och framtidstro som den inre marknaden har
skapat.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förstärker möjligheten
för EG:s medlemsländer att gemensamt verka för fred och stabilitet i Europa
och i omvärlden.

Fördjupningen av samarbetet inom områden som miljö, konsumentskydd
och utbildning ökar EG:s möjligheter att möta 90-talets utmaningar. Den
förstärkning av möjligheterna till gemensamma åtgärder inom det sociala
området som elva av de tolv medlemsländerna ställde sig bakom ligger väl i
linje med våra egna ambitioner. Det är regeringens uppfattning att en verklig
gemensam marknad kräver en ambitiös politik också på det sociala området,
och det kommer vi att arbeta för, Mats Hellström.

För Sveriges del utgör mötets resultat att en betydelsefull milstolpe har
passerats på vår väg mot fullt medlemskap i EG. Ett misslyckande i Maast-
richt skulle ha medfört osäkerhet om EG:s fortsatta arbete, och det skulle
också ha kunnat påverka förutsättningarna för våra egna medlemskapsför-
handlingar.

Herr talman! Man hör ibland en oro för att den förstärkta västeuropeiska
integrationen skall leda till en slutenhet mot omvärlden. Bakom murarna i
ett Festung Europa skulle välmående västeuropéer isolera sig från världen i
övrigt. I stället för att medverka till ökad fred och stabilitet skulle integratio-
nen med detta synsätt öka konfliktriskerna.

Jag är övertygad om att en sådan oro är helt ogrundad. Utvecklingen inom
EG går i motsatt riktning. Allteftersom integrationen i Europa fördjupas
ökar tvärtom kontakterna med de omgivande länderna. Det är viktigt att

detta verkligen utnyttjas, inte minst i relationerna till de central- och öst-
europeiska länderna.

Herr talman! Ett framtida medlemskap i EG kommer att påverka snart
sagt alla delar av det svenska samhället. Behovet av allsidig information om
innebörden av ett svenskt medlemskap är stort, och många talare har i dag
pekat på just detta. Från regeringens sida har vi redan givit ut en hel del
information om olika aspekter av EG-samarbetet. Men det räcker inte. In-
formationsinsatserna måste ytterligare breddas och fördjupas.

Regeringen kommer därför att föreslå en kraftig förstärkning av anslaget
till information. För att bidra till allsidigheten överväger vi att avsätta sär-
skilda medel för att stödja informationsinsatser av exempelvis intresseorga-
nisationer och studieförbund. Därtill kommer särskilda insatser som kan
krävas i samband med folkomröstningen. Jag avser att längre fram i vår åter-
komma i denna fråga, Gudrun Schyman.

Minst lika viktigt som att det finns ett allsidigt informationsmatrial är att
informationen verkligen når ut. Det gäller att på olika sätt väcka den enskil-
des intresse för de olika EG-frågorna för att man skall få klart för sig vad ett
medlemskap i EG innebär. Därför är en öppen och allsidig debatt där många
intressen kommer till tals och bryts mot varandra av stor betydelse. Vi har
alla ett ansvar för att stimulera en sådan debatt.

Herr talman! De närmaste åren blir avgörande för Sveriges framtida roll i
Europa. Vägen mot ett svenskt medlemskap i EG ligger öppen. Vi har där-
med slagit in på den sista etappen mot att fullt ut delta i det fördjupade euro-
peiska samarbete där Sverige historiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt
hör hemma. Förhandlingarna kommer att bli krävande. Vi står dock väl rus-
tade. Den breda enigheten i riksdagen - Gudrun Schyman och vänsterpartiet
är snarast undantaget som bekräftar regeln - om Sveriges medlemskapsansö-
kan är av särskild betydelse.

Från regeringens sida kommer vi att göra allt vi kan för att slå vakt om den
breda enigheten. EG skall inte behöva tvivla på Sveriges bestämda föresats
när det gäller inriktningen av vårt arbete. Regeringen kommer också att göra
allt vad på den ankommer för att förhandlingarna snarast skall kunna inledas
och snabbt föras till ett lyckligt slut. Tack, herr talman.

Anf. 54 MATS HELLSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Ulf Dinkelspiel var ganska försiktig i sina kommentarer till
EG-samarbetet och likaså när det gällde tidtabellen förvår EG-förhandling.
Jag tror det är klokt. Ulf Dinkelspiel har också redovisat en rad omständig-
heter som gör det rimligt att vara försiktig. Statsministern har varit betydligt
mer kategorisk i sina uttalanden i de här frågorna. Jag har i och för sig en
viss förståelse för att man kan vilja ha en hög svansföring i en förhandlingssi-
tuation. Men jag tror att vi bör ta fasta på vad Ulf Dinkelspiel här har presen-
terat som en verklighetsbild när det gäller vår tidtabell.

Detta gör det desto viktigare att vi kan dra nytta av EES-avtalet under den
tid som det kan komma att verka för vår del och att vi ser till att det blir så
bra som möjligt. Jag tog tidigare i debatten upp ett förslag om att Sverige
borde ta ett initiativ inom EFTA och med EG för att se om det är möjligt att

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/E G-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

vi kan ansluta oss även till den sociala stadgan. EFTA och EG har ju tidigare
varit överens om målen när detta har diskuterats i förhandlingarna.

Som jag tolkade det gav statsrådet Ulf Dinkelspiel ett positivt svar. Han
uttryckte sig ungefär så, att detta är regeringens ambition och strävan. Jag
tolkar det så, att Sverige kommer att ta initiativ. Jag tror nämligen att det
krävs att ett medlemsland aktivt engagerar sig i denna fråga.

EFTA:s sammanslutning av fackliga organisationer har uppmärksammat
detta och bl. a. tillskrivit EFTA-sekretariatet och frågat om möjligheterna,
och man har fått ett avvaktande svar. Det kan vara begripligt att EFTA-sek-
retariatet inte anser sig kunna ta initiativ. Det krävs alltså att ett medlems-
land går in. Jag hoppas att jag kan tolka Ulf Dinkelspiel så, att Sverige kom-
mer att göra detta så snart som möjligt.

Ulf Dinkelspiel uttalade ett antal förhoppningar om ett framtida EG som
jag tror vi alla kan dela. Han sade att i ett EG öppet mot omvärlden hör
också Sverige hemma. Självfallet är det så. Men det är inte så enkelt. Det
krävs också att länder som Sverige - där många partier har en vilja att arbeta
utåtriktat, med en generös inställning till andra länder - tillsammans med
likasinnade inom EG, och utan att överdriva vår egen betydelse, kan driva
på i denna riktning.

EG kommer inte nödvändigtvis att var öppet mot omvärlden, om vi inte
tillsammans med andra driver på. EG är en plattform där olika politiska mot-
sättningar kommer till uttryck. Det är då bra om så många partier som möj-
ligt i Sverige och regeringen när vi blir medlemmar kan driva på för att EG
skall bli öppet mot omvärlden. Det finns nu inom EG, inte minst inom han-
delspolitiken, klara motsättningar mellan olika länder och grupperingar.

Anf. 55 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Jag vill först och främst bekräfta att EES-avtalet öppnar
möjlighet för ett brett samarbete på det sociala området inkl, ett samarbete
rörande de nya frågor som har aktualiserats inom ramen för Maastrichtarbe-
tet och att vi från svensk sida med kraft kommer att verka för att EFTA-
länderna tar en aktiv del också i detta arbete.

När det gäller öppenheten mot omvärlden delar jag helt Mats Hellströms
uppfattning att den dag vi är medlemmar i EG skall vi naturligtvis fortsatt
driva en politik för frihandel och öppenhet mot omvärlden. Jag menar att vi
redan nu har förutsättningar för detta och att EG för en politik som visar en
öppenhet mot omvärlden i många viktiga avseenden. Jag tänker då inte
minst på samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa, den kanske vik-
tigaste frågan när det gäller EG:s relationer till den närmaste omvärlden.

EFTA-länderna förhandlar här parallellt med EG om utbyggnad av fri-
handeln. EFTA-länderna samarbetar med EG i G 24-gruppen och i den nya
europeiska utvecklingsbanken, i syfte att bistå de central- och östeuropeiska
länderna i deras utveckling. Detta är en mycket angelägen uppgift.

Jag kommer senast från UNCTAD-mötet i Cartagena. Jag kunde där no-
tera att Sverige har en med alla EG-länders sammanfallande politik i vår
strävan att reformera UNCTAD för att göra det till ett nyttigare instrument
för samarbete mellan rika och fattiga länder.

Också i GATT-förhandlingarna strävar både Sverige och EG, även om där

finns skillnader, efter att åstadkomma en lösning så att Uruguayrundan kan
föras i hamn. Detta är ett viktigt arbete. Vi måste undvika att det bara blir
fråga om regionala arrangemang för samarbete. Vi måste också få till stånd
ett globalt samarbete för att frigöra handeln och åstadkomma ett vidgat sam-
arbete på andra områden. Annars riskerar vi en fragmentering av världseko-
nomin, som ytterst också kan få politiska återverkningar. Jag delar därför
uppfattningen att det är viktigt med öppenhet också gentemot omvärlden.

Anf. 56 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Många partier talar om den breda enigheten, och jag är med-
veten om att den existerar här i riksdagen och i kammaren. Men jag är också
mycket medveten om att den inte existerar alls med den bredden utanför det
här huset. Jag tror att även Ulf Dinkelspiel och de andra partiföreträdarna
vet det.

Jag tror också att regeringen är medveten om kritiken mot att det inte nu
finns, och t.o.m. för ett halvår sedan fanns, pengar att söka för att få denna
allsidiga information. Den kritiken växer sig allt starkare utanför detta hus.
Jag har varnat för detta tidigare. Det blir ett demokratiskt bakslag. Folk blir
så arga när de inte får reda på vad det här handlar om, att de till slut säger
att de aldrig kan bli positivt inställda. Det här är ett tips som ni borde tänka
på.

De organisationer och grupper som i dag är kritiska och vill ställa kritiska
frågor är små och fattiga. De kan inte tävla med arbetsgivarnas och näringsli-
vets organisationer. De har inte den uppbackning de skulle behöva. Då vore
det trevligt om de kunde förlita sig på en regering som hade ambitionen att
se till att informationen blir allsidig. Alltså: det behövs mycket pengar nu.

Så har vi frågan om vi skall stå utanför eller innanför. Jag tycker att det är
bra att Ulf Dinkelspiel anser att EES-avtalet kan stå på egna ben. Då kanske
man kan slippa höra det propagandistiska talet om att eftersom avtalet är så
dåligt, måste Sverige gå med i EG. Så är alltså inte fallet, och det är bra. Jag
tror att det är viktigt att det kommer fram att avtalet kan fungera på egen
hand.

Jag tycker att avtalet innehåller tillräckligt många brister för att säga nej
till det. Men avtalet är absolut att föredra framför ett EG-medlemskap - just
av det skälet att Sverige genom EES-avtalet står utanför EG:s institutioner.
Vi behöver inte tränga in oss i den ekonomiska och monetära unionen med
de krav på små budgetunderskott, låg inflation och storlek på utlandsskul-
den osv. som ett medlemskap faktiskt innebär. Vi behöver inte lämna ifrån
oss beslutanderätten om de stora dragen i den ekonomiska politiken till ett
ekonomiskt ministerråd i Bryssel. Vi behöver inte heller här fatta beslut om
att den svenska riksbanken skall stå fri från den svenska riksdagen, vilket
också föreskrivs i den ekonomiska och monetära unionen.

Vi kan säga nej till att vara med i en försvarsallians. Vi kan uppträda mer
som ett självständigt land i den internationella politiken i alla internationella
fora, inkl, försvarspolitiken. Vi behöver inte gå in i en försvarsallians där
eventuellt franska kärnvapen är tänkta som beskyddare.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m.m.

Anf. 57 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Gudrun Schyman och jag har debatterat frågan om informa-
tion flera gånger i kammaren. Varje gång har jag svarat att vi skall åter-
komma till den frågan under våren med sikte på att få fram ytterligare medel
till nästa budgetår. Så kommer att ske, Gudrun Schyman.

Samtidigt har jag pekat på att vi redan har gjort en hel del från regeringens
sida när det gäller att sprida information. Låt mig ge några exempel.

Det finns ett månatligt nyhetsbrev som heter Europautsikt. Det går ut i en
stor upplaga och är tillgängligt för den som önskar.

Vi har gett ut redogörelser för olika områden som berörs av EG-samarbe-
tet i serien Fakta Europa. Totalt har ett tiotal skrifter utkommit, nu senast
om regionalpolitiken.

Det finns en årsbok om Sverige och EFTA/EG-samarbetet. Det finns en
lathund - Vem informerar om vad? - som hjälper den som har frågor på spe-
cifika områden att hitta rätt. Vidare har en del grönböcker utgivits som mera
ingående redovisar konsekvenserna av EG-samarbete.

Vi kommer att gå vidare på det här området. Det kommer nya pengar. Jag
delar uppfattningen att frågan om information är viktig och att informatio-
nen bör förstärkas inför folkomröstningen.

Så till synen på EG. Gudrun Schyman sade tidigare att synen på EG
hänger samman med synen på demokratin. Det är kanske så. EG är
sprungen ur en västeuropeisk syn på demokrati, rättvisa och marknadseko-
nomi och är en i grunden demokratisk institution. I denna västeuropeiska
tradition har de partier som står bakom ett svenskt medlemskap i EG hämtat
sin inspiration. Möjligen kan motståndet mot EG bero på att den uppfatt-
ning som Gudrun Schyman företräder inte har samma rötter.

Anf. 58 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:

Herr talman! Den uppfattning som jag företräder sätter demokratin i hög-
sätet. Det är en avgörande fråga, och den överskuggar alla andra politiska
delfrågor i hela detta komplex som har att göra med medlemskap i den Euro-
peiska gemenskapen.

En levande demokrati måste bygga på en reell möjlighet att delta och del-
aktighet i beslutsprocesser. Det måste finnas en representativitet och politisk
pluralism. Jag tycker att vi har lyckats ganska bra med detta i Sverige.

Vi kan jämföra denna församling med Ministerrådet. Jag uppfattar den
organisationen som odemokratisk beroende på dess slutenhet, att det inte
finns möjlighet till politisk kontroll och att olika ministrar har olika tyngd -
vilket kan tyckas vara rimligt, eftersom de representerar olika människor.
Men om detta skulle omsättas till svenska riksdagen, skulle vi som sitter i
storstadsregioner när vi går till omröstning få betydligt fler röster än vad som
finns på Norrlandsbänken, som representerar glest befolkade områden.

Det här demokratibegreppet stämmer inte. Den svenska befolkningens
åsikter kommer i Ministerrådet att representeras av den sittande regeringen.
Eller hur? Mötena kommer att ske i slutna rum. Vi vet inte vem som säger
vad. Man sitter med mandat att fatta beslut i helhetens intressen.

De folkvalda som sitter i parlamentet har en ytterst liten beslutanderätt. I
en sådan konstruktion är det svårt för små länder att få ett reellt inflytande

och kunna vara delaktiga i beslutsprocessen. För små länder kan det vara
att föredra att stå utanför organisationen och kunna förhålla sig flexibla i
utrikespolitiken, i den internationella handelspolitiken och miljöpolitiken.
EG:s röst formas till en röst, där Sverige med nödvändighet kommer att ha
litet att säga till om. Det finns en reell motsättning mellan storleken på en
sådan konstruktion och möjligheten och närheten till ett reellt inflytande och
en reell demokratisk process. Det går inte att komma förbi detta faktum,
vare sig det gäller sammansättningen och tyngden i Minsterrådet eller i EG-
parlamentet. Ett litet land är ett litet land. Det kan också finnas ekonomiska
fördelar för Sverige att kunna förhålla sig som ett enskilt land till andra
marknader i världen - USA, Japan, tredje världens länder och till central-
och östeuropeiska samarbetspartners. Alla länder är inte lika och kan inte
utnyttja processen på samma sätt.

Anf. 59 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Med risk för viss tjatighet återkommer jag, herr statsråd, till
ämnet information. Jag har själv aktivt sysslat med sådan verksamhet 25-30
år och har med intresse lyssnat på redogörelsen för åtgärder som regeringen
tvivelsutan har vidtagit. Men det räcker inte med denna typ av kvalificerad,
fördjupad information till smärre intressegrupper, kanske främst inom nä-
ringslivet. Vad som behövs långt före folkomröstningen är en lättfattlig in-
formation som kommer till familjen och konsumenten via brevlådan.

Man kan i detta sammanhang inte förlita sig enbart på att EG-anslut-
ningen skall diskuteras i en fri och öppen debatt. Varje människa behöver få
möjlighet att på ett enkelt sätt ta till sig vad budskapet kan betyda för honom
eller henne och att låta det sjunka in.

Därför ställer jag till statsrådet frågan vilken syn han har på denna förenk-
lade information till hushållen. För min del anser jag att det är alldeles för
sent att vänta med den till inför omröstningen. Denna information behöver
få sjunka in, så att människor kan ta ställning och följa upp den fortsatta
debatten.

Anf. 60 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Låt mig säga till Bengt Dalström att jag delar uppfattningen
att vi behöver information av olika karaktär, inte bara djuplodande informa-
tion av den typ som finns i grönböckerna utan också mera lättillgänglig infor-
mation. Jag menar att Europautsikt och faktaskrifterna relativt lättillgäng-
ligt presenterar materialet, men det kan finnas anledning att pröva också
andra former för informationen.

Vi gjorde ett experiment vid jultiden, då vi gick ut via TV:s Anslagstavlan
och redovisade vilken information som finns. Responsen blev mycket posi-
tiv. Vår växel och även Allmänna Förlagets växel blev formligen nedringda.
Det här uppmuntrar till nya insatser.

Vi funderar i denna anda på att ge ut faktablad på de olika områdena,
lättfattlig information på ett par sidor som täcker de olika områdena och som
också skall kunna göras lätt tillgänglig för allmänheten. Vi mottar också
gärna andra uppslag. Det kommer, som jag redan tidigare sagt, ytterligare

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

EES/EG-frågor

m. m.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

pengar för information under nästkommande budgetår, och det kan också
finnas anledning att pröva former för massdistribution.

Jag vill i sammanhanget också peka på all den information som ges ut av
intresseorganisationerna. Vi kan ge ut och bistå med objektivt faktamate-
rial, men för en stimulerande debatt behövs också vad vi kan kalla partsinla-
gor, som belyser frågor från resp, intresseorganisations speciella utgångs-
punkter.

Jag tror att denna informationsgivning, som redan är ganska intensiv, yt-
terligare kan stimuleras. Det är av det skälet som vi, parallellt med egna in-
satser för att sprida ökad information till allmänheten om vad ett EG-med-
lemskap innebär, också överväger olika former av stöd till intresseorganisa-
tioner, studieförbund och liknande organ för att bredda debatten kring EG-
frågorna.

Anf. 61 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag hoppas att ni kan om-
prioritera i ekonomin så att den här massdistributionen hem till vanliga män-
niskor genom deras brevlådor kommer till stånd, inte före omröstningen
utan redan under innevarande år.

Avsnitt III (övrigt)

Anf. 62 ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Man behöver inte vistas länge i Sydafrika för att inse hur
effektivt apartheidsystemet fungerar. Man kan åka mil efter mil utan att se
ett township och all den misär som förekommer. Det som man ser är ett
vackert landskap, vackra hus och välansade trädgårdar. De svartas bostads-
områden är strategiskt utplacerade, så att de vita kan leva ett helt liv utan att
behöva uppleva den svarta befolkningens situation. Och så var det ju menat,
nämligen att de svarta skulle hållas i speciella områden för att under dagtid
komma in till staden och tjäna, eller till gruvan eller fabriken för att vara
arbetskraft.

På detta sätt är Sydafrika unikt. Inget annat land har i sin grundlag skrivit
in rasåtskillnad. Sydafrika har också blivit ett av världens mest ojämlika sam-
hällen. En vit befolkning på ca 5 miljoner lever på en, även med internatio-
nella mått mätt, hög standard - denna grupp om 5 % av befolkningen tar
hem 88 % av alla inkomster. Detta betyder att majoriteten, som ju utgörs av
de svarta, får hålla till godo med de smulor som blir över. 30 % är analfabe-
ter, och ytterligare 30 % har ytterst svårt att läsa och skriva. 70 % av hushål-
len saknar el, trots att man har överskott på elektricitet. Man skulle inte be-
höva bygga ett enda nytt kraftverk för att förse alla hushåll med elektricitet.
Detta är bara några exempel.

Efter Sharpville-massakern 1961 blev många av oss engagerade mot apart-
heid. Vi lärde känna ANC och började instämma i dess krav på sanktioner.
Sverige blev också ett av de första länder som hörsammade ANC:s vädjan.
Vi har vidare drivit frågan om att isolera Sydafrika internationellt, bl.a. i
Förenta nationerna.

Sydafrika har fått betala dyrt för sin apartheid. Ekonomin är stagnerande,
samtidigt som man har en befolkningstillväxt på 2,6 %. Allt fler inom Syd-
afrika har också insett att rasåtskillnadspolitiken inte håller i längden. En
vändpunkt kom den 2 februari 1990, då president de Klerk öppnade parla-
mentet och meddelade att förbudet mot ANC skulle upphävas och Nelson
Mandela och andra politiska fångar skulle friges. Därmed inleddes en poli-
tisk process vars syfte ju är att upphäva apartheid och införa demokrati -
med andra ord: en människa, en röst.

Den svenska parlamentarikerdelegationen mötte mycken optimism, men
också pessimism över processen. Man såg många mörka moln. Det mycket
omfattande våldet skrämmer många. Bland de vita sprids en oro, och många
överger president de Klerk och sluter upp bakom de konservativa krafterna.

Bland ANC- och fackföreningsanhängare grusas förhoppningarna. Det
senaste fyllnadsvalet blev droppen som kom bägaren att rinna över. Presi-
dent de Klerk har också bestämt sig för att göra upp en gång för alla genom
att utlysa en folkomröstning bland de vita, vilken skall genomföras den 17
mars. Då vill han ha svar på frågan om han har stöd för den reformprocess
som han inledde den 2 februari 1990 och som syftar till att skapa en ny för-
fattning genom att förhandlingar skall få fortsätta.

Alla inser vi hur viktig folkomröstningen blir. Mot den bakgrunden anser
jag att ställningstaganden till de svenska sanktionerna och Sydafrikapoliti-
ken får anstå till efter den 17 mars. Jag tycker att det är viktigt att framhålla
detta och inte bara som i regeringsdeklarationen tala om att det är händelse-
utvecklingen som man skall följa. Vi har både från den svenska riksdagen
och från Sverige i övrigt all anledning att ställa upp för de progressiva kraf-
terna i Sydafrika så att äntligen också de svarta tillerkänns mänskliga rättig-
heter.

Anf. 63 KARIN FALKMER (m):

Herr talman! Sydafrika är kontrasternas land. Man möts av två olika värl-
dar. Fem miljoner vita har europeisk levnadsstandard. 30 miljoner svarta,
varav sju miljoner bor i de fyra TBVC-staterna, har afrikansk levnadsnivå.
Dessutom finns det ca tre miljoner färgade och en miljon indier i Sydafrika.

Skillnaderna i levnadsvillkor är enormt stora. Den värsta fattigdomen
finns på landsbygden och i de stora slumområdena för svarta i städernas ut-
kanter. Apartheidsystemets segregationspolitik har uppenbarligen varit
mycket effektiv. Samtidigt har Sydafrikas ekonomiska tillbakagång drabbat
svarta värre än andra grupper.

Utvecklingen i Sydafrika bort från apartheid är sedan februari 1990
mycket löftesrik, även om det också finns många hot. De Klerk och nationa-
listpartiet har avskaffat apartheidsystemets grundläggande rasåtskiljningsla-
gar. Det som återstår innan Sydafrika blir en demokrati är en ny konstitution
som ger alla sydafrikaner rösträtt. Utarbetandet av en ny konstitution är
föremål förförhandlingar mellan ett tjugotal olika partier, grupper och orga-
nisationer i CODESA.

I våra samtal med ledande företrädare för det styrande nationalistpartiet
mötte vi en ärlig vilja och fast inriktning att driva förhandlingarna i CO-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

6 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

DESA i hamn så snart som möjligt. De Klerk har uppenbarligen satsat allt
på att förändra Sydafrika till en demokrati.

Den senaste händelseutvecklingen är, som jag ser det, ytterligare bevis på
de Klerks målmedvetenhet. Efter att ha förlorat ett viktigt fyllnadsval den
19 februari utlyste de Klerk dagen därpå en folkomröstning för att få fortsatt
mandat att driva förhandlingsprocessen i CODESA vidare. Denna folkom-
röstning kommer, som Anita Gradin sade, att ske den 17 mars. Vinner de
Klerk, kommer processen för ett nytt Sydafrika att föras framåt. Förlorar
han, kommer regeringen att avgå, och det blir nyval. Riskerna är då mycket
stora för att det blir kaotiskt i landet.

Som jag ser det, är processen bort från apartheid oåterkallelig. En tillba-
kagång till apartheidsystemet är otänkbar, eftersom det med stor säkerhet
skulle resultera i inbördeskrig och kaos. Säkerligen skulle ett sådant scenario
också innebära en kraftig internationell reaktion.

När det gäller sanktionspolitiken och de olika sanktionerna är det de fi-
nansiella sanktionerna, vilka Sverige inte haft, som varit de mest effektiva.
När de amerikanska bankerna drog sig ur Sydafrika och krävde återbetal-
ning av lånen, blev det ett grundskott mot Sydafrikas ekonomi.

Handelssanktionerna, som Sverige deltar i, har inte inneburit någon som
helst varubrist i Sydafrika. Varor av alla de slag finns att få. I Sydafrika finns
t.ex. sju eller åtta bilfabriker som tillverkar tyska och japanska bilmärken på
licens. Men det finns inga Volvo- eller Saabbilar.

Investeringssanktionerna har tvingat Sydafrika att klara sig självt. Stora
dyra investeringar, t.ex. anläggningar för att konvertera kol till olja och om-
fattande försvarsindustrisatsningar, har gjorts på grund av isoleringen från
omvärlden. Detta har dränerat ekonomin ytterligare. Pengar som gått till
dessa investeringar hade i stället kunnat gå till sociala insatser för befolk-
ningen.

Tillbakagången i ekonomin i Sydafrika har naturligtvis också påverkats av
den internationella ekonomiska recessionen. Men otvivelaktigt har omvärl-
dens sanktionspolitik bidragit till nedgången i ekonomin och då även starkt
bidragit till de försämrade levnadsvillkoren för den svarta majoriteten.

Det är ett faktum att de flesta länder i dag har hävt sina sanktioner. Syd-
afrika har öppnats för internationellt handelsutbyte. De svenska sanktio-
nerna har ingen ekonomisk betydelse för Sydafrika, utan de har bara en sym-
bolisk funktion.

De svenska företagen som försökt övervintra i Sydafrika är i realiteten de
som främst har drabbats av den svenska sanktionspolitiken. De har tvingats
att bedriva verksamheten på lågvarv. De har inte kunnat modernisera sina
maskiner, och vissa komponenter från Sverige har de fått klara sig utan.
Många av dem har förlorat marknadsandelar till konkurrenter som kunnat
verka mera fritt i landet. Flera av de svenska företagen har tvingats minska
antalet anställda, och svarta arbetare har mist sina jobb.

När nu omvärlden öppnat för utbyte med Sydafrika, är det risk för att de
svenska företagen kommer på efterkälken ännu mera. Det som de snabbt
behöver är möjlighet att modernisera sina fabriker, få tillgång till modern
teknologi och få komponenter från Sverige. Detta betyder också en möjlig-
het till nya arbetstillfällen även i Sverige.

Arbetslösheten i Sydafrika är ungefär 40%. 50 % av befolkningen kan
inte läsa och skriva. 70 % saknar elektricitet. För att komma till rätta med
alla dessa brister behöver Sydafrika mest av allt tillväxt och uppgång i ekono-
min. Landet behöver resurser för att kunna förbättra levnadsvillkoren för de
svarta.

Frågan om de svenska sanktionerna kommer regeringen att ta ställning
till. Avgörande för utvecklingen i Sydafrika blir folkomröstningsresultatet
den 17 mars. Vi kan alla bara hoppas att de Klerk får mandat för att fortsätta
förhandlingarna i CODESA för ett demokratiskt Sydafrika.

Anf. 64 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Om man reser i fattiga länder i Afrika, Asien och Latiname-
rika, märker man att fattigdomen är synlig. Från tåg- och bilfönster ser man
gyttret av skjul, enkla stånd, myllret av barn och tiggare. I Sydafrika ser man
knappast något av detta.

Apartheidsystemet har varit mycket effektivt. Det går att som besökare
resa - ja, t.o.m. som resident leva år efter år - i Sydafrika utan att behöva
se och besväras av eländet, trängseln, bristen på el, vatten, sanitet, mat, sko-
lor och arbete som präglar de svartas kåkstäder, utkastade långt från vägar
och de vitas vackra villor.

För en besökare är det lätt att notera att apartheidstrukturen står kvar.
Det är därför också värt att notera att byggnadsställningarna har rivits, att
hela bråten av skymfliga apartheidlagar faktiskt har skrotats.

Men författningen, dvs. den vita minoritetens rätt att ensam styra landet,
liksom hela frågan om de s.k. hemländerna finns alltjämt kvar. Det är om
författningen, om de svartas politiska likaberättigande, om den demokra-
tiska principen ”en man, en röst”, som det politiska slaget nu står.

I centrum för detta slag finner vi The Convention for a Democratic South
Africa, CODESA. Det är där arbetet pågår för att nå fram till en demokra-
tisk författning som skall ge folkflertalet dess rätt att leda och minoriteterna
deras möjlighet att positivt medverka i utformningen av Sydafrikas framtid.

För framgången i denna process finns två huvudrollsinnehavare, Nelson
Mandela och president F.W. de Klerk. På deras förmåga att, med bibehållet
stöd inom sina stödgrupper, finna vägen fram till ett nytt demokratiskt Syd-
afrika ställs stora krav och knyts många förhoppningar. Misslyckas de, växer
hotet om politiskt våld, ekonomisk katastrof och större mänskligt elände.
Mandela och de Klerk är motspelare, men de behöver också varandra, och
den demokratiska processen behöver dem båda.

En av de saker Sydafrikadelegationen fick fullt klart under besöket i Syd-
afrika var att arbetet i CODESA gjort stora framsteg. Ett beslut om en inte-
rimsregering förutsågs kunna tas inom någon eller några månader, och möj-
ligheterna ansågs goda att en interimsregering kunde vara på plats redan un-
der sommaren.

Nu vet vi inte längre hur det blir med det. Fyllnadsvalet i Potchefstroom
ledde till att regeringen de Klerk beslöt att låta de vita väljarna i en folkom-
röstning ta ställning till frågan om förhandlingarna om en ny demokratisk
konstitution skall fullföljas eller avbrytas.

Skulle den 17 mars en majoritet av de vita gå emot förslaget att ge folkfler-

Prot. 1991/92:70
26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

talet, dvs. de svarta, demokratiska rättigheter, då kan allt vad vi fruktar
komma att besannas. Men inte ens om det värsta skulle inträffa kan jag för
egen del tänka mig någon återgång till det apartheidsystem som alltför länge
rått i Sydafrika. Reaktionen inom och utom Sydafrika mot en vit politik med
en sådan inriktning torde bli så mäktig att försöken skulle stupa i farstun. I
den meningen anser jag att den process bort från apartheid som inletts i Syd-
afrika är oåterkallelig.

Grunden för en bättre framtid för Sydafrika är därför en ny demokratisk
konstitution och en regering som återspeglar folkviljan.

Men det behövs långt mer än detta. Det behövs också att Sydafrikas mång-
åriga ekonomiska tillbakagång bryts och att landet - i stället för minskande -
får ökande resurser att tackla sina svåra sociala och psykologiska problem
och minska de djupa klyftor som finns mellan olika befolkningsgrupper. Den
fördelningspolitik som förts i Sydafrika har drivits med omvända förtecken i
förhållande till fördelningspolitiken i vårt land.

Herr talman! Min övertygelse är att Sydafrika behöver ett aktivt inhemskt
näringsliv och en utländsk medverkan med teknik, företagskunnande och
kapital. Jag har uppfattat det så, att den insikten finns hos Nelson Mandela
och hos andra ledande personer i ANC. Min bild är att de också - så snart
de fått ordning på det politiska huset - vill se en konstruktiv medverkan från
svenska staten och det svenska näringslivet i Sydafrikas framtid.

Anf. 65 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Sverige är ett rikt land. Mätt i BNP per person är vi rikare
än något land i EG, också rikare än Tyskland - om man inte enbart räknar
med det forna Västtyskland. I jämförelse med världens majoritet är Europa
en rik världsdel.

De skriande orättvisorna i världen skapar otrygghet också för rika länder.
I sveriges säkerhetspolitik har global rättvisa länge spelat en avgörande roll.

Svenska förslag går ofta igenom i FN:s generalförsamling. Underlaget är
vederhäftigt, eftersom vi lägger ned större resurser än vad som är brukligt;
det är en av förklaringarna. Men lika viktigt är det att våra förslag upplevs
som justa av 80 % av världens befolkning, dvs. av u-länderna. Sverige vill
arbeta för en ekonomisk världsordning som ger dem som är i underläge en
chans att hävda sig. De länder som röstar emot sådana förslag är ofta USA,
England och Frankrike. Genom Sveriges alliansfrihet, och genom att vi står
fria gentemot stormakter och gamla kolonialherrar, har u-länderna förtro-
ende för oss. Därför kan vi spela en roll som brobyggare mellan Nord och
Syd.

Det är väsentligt att vi fortsätter detta arbete för en rättvisare värld. Att
vi har en europeisk identitet behöver vi inte påminna om. Men det vore tra-
giskt om vi skulle förlora vår självständiga stämma i världen och underordna
oss de stora europeiska ländernas utrikespolitik.

Sedan 80-talet växer klyftan mellan rika och fattiga länder. Denna föränd-
ring i utvecklingen hänger samman med de fattigas skuldkris. SIDA har se-
nast i boken ”En väg ut ur skuldfällan” analyserat orsakerna och föreslagit
en ny strategi för Sveriges agerande i de internationella finansinstitutio-

nerna.

Vid de stora oljeprishöjningarna på 70-talet blev överlikviditeten i värl-
dens banksystem ett akut problem för bankerna. Inlåningen är ju faktiskt en
kostnad för en bank, medan man lever på utlåningen. Nu prackade man på
u-länderna lån på mycket förmånliga villkor, ofta utan att banken kontrolle-
rade om projekten var realistiska eller gagnade landets befolkning. Interna-
tionella ekonomer börjar nu tala om att många lån varit ”odious”, dvs. helt
orimliga, omöjliga, fientliga, eller hur man skall översätta den här engelska
termen. De bör alltså inte återbetalas. U-länderna hade inte heller bered-
skap att ta emot så mycket pengar.

Därefter har villkoren för lånen ändrats drastiskt, med höga räntor och
minskad inflation i i-länderna, varvid alltså lånen har blivit allt svårare att
betala tillbaka. Situationen för de fattiga länderna har blivit helt ohållbar,
och SIDA menar att deras utveckling stoppas av den orimligt stora andel av
deras resurser som tas i anspråk av skuldtjänsten till den rika världen.

Enligt sina stadgar får Världsbanken och Internationella valutafonden
inte skriva av skulder. SIDA lägger fram en rad förslag till ändring i dessa
regler. Utrikesutskottet skall den 16 mars ha ett seminarium om Världs-
banken, vilket kan komma att avsätta spår i vårt betänkande om Sveriges
biståndspolitik.

När man söker orsakerna till u-ländernas problem, nämns allt oftare åter-
igen befolkningsexplosionen. Det ger mig en obehaglig känsla. Snart kanske
man har färdigutvecklat ”preventiv-vaccinet”, som gör kvinnor ofrukt-
samma i tre år. Kommer det att bli ”den slutgiltiga lösningen” på överbefolk-
ningen?

Det kan vara nyttigt att tänka på att alla människor på jorden skulle rym-
mas på Gotland om vi stod tätt; fler är vi faktiskt inte. Och några av de mest
tättbefolkade länderna ligger i Europa. När baby-boomen var som häftigast
i Sverige för något år sedan, hörde jag inga bekymrade anmärkningar om
befolkningsexplosion.

Frågan är om inte orsaken till alla problem i u-länderna är att kvinnans
ställning där är så svag. Det är inte kvinnorna som tagit de stora lånen. Det
är sällan kvinnorna som fått mutor och feta bankkonton i Schweiz, och det
är inte de som lånat pengar till de enorma miljöförstörande anläggningarna
som i-ländernas företag byggt och som de fattiga nu får betala.

I u-länder där kvinnan alltid stått för försörjning, genom sitt arbete i jord-
bruk och handel, har utvecklingsprojekt dirigerats till männen utan att famil-
jens välstånd höjts. Kvinnorna har fått det ännu arbetsammare att försörja
familjen.

Det är väsentligt att bankerna inte genom att tvinga på u-länder ekono-
miska reformprogram försvårar flickornas utbildning och hälsovården. Det
är viktigt att bistånd stimulerar småskalig och informell försörjning, som kan
ge kvinnorna en god start. När kvinnan får självförtroende genom att hon
kan organisera sig så som hon själv känner är riktigt och effektivt, när hon
får lämpliga hjälpmedel och ekonomiska resurser, då höjs hela familjens
standard, och då vill hon inte föda fler barn än hon kan dra försorg om. Hon
kommer också att skaffa sig de preventivmedel hon vill ha, utan särskild pro-
paganda från i-ländernas sida.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Så blir den enda hållbara lösningen på problemen med befolkningsexplo-
sionen att stärka kvinnans ställning.

Anf. 66 LARS MOQUIST (nyd):

Herr talman! Det svenska utvecklingsbiståndet fyller 30 år i år. Idéerna
om att bistå fattiga länder och lotsa dem in på en väg mot socialistisk demo-
krati diskuterades under senare delen av 50-talet, och under Tage Erlanders
regering inleddes biståndet i böljan på 60-talet. En av dem som hade stor
del i och stort ansvar för utformningen av vår biståndspolitik var dåvarande
byråchefen Olof Palme. Till grund för u-landspropositionen år 1962 låg en
rapport som utarbetats under Palmes ordförandeskap. Biståndet har seder-
mera successivt utökats, så att det i dag uppgår till 13,6 miljarder kronor.
Med regeringens budgetteknik, där man bl.a. inräknar asylkostnader, upp-
går utvecklingsbiståndet till 14,46 miljarder kronor. Till detta kommer bi-
stånd till Öst- och Centraleuropa på omkring en miljard.

En av de största bristerna med den socialdemokratiska politiken - ja, de
borgerliga har inte varit mycket bättre när de fått chansen att driva rege-
ringspolitik - har varit det missriktade biståndet. Genom fagra löften från
socialistiska revolutionärer i tredje världen har det delats ut miljarder i bi-
stånd till rena diktaturer. Bakgrunden var att kolonierna höll på att skaka av
sig sina europeiska herrar, och då ställde Sverige beredvilligt upp med stöd
till de nya regimerna. Olof Palme reste runt och skakade hand med de kom-
munistiska ledarna och ville skapa bilden av socialdemokratin som ett bål-
verk mot imperialismen. Nu äntligen börjar det gå upp för oss vilken enfald
detta var. Hur många skattemiljarder har till ingen nytta försvunnit i alla
dessa diktaturer? Hur många sovjetiska stridsvagnar och stridsflygplan har
vi svenskar bekostat i u-länderna?

Vad gör nu den nya borgerliga regeringen? Gör man upp räkningen med
diktaturerna i den tredje världen? Nej, man fortsätter i stort sett som om
ingenting hänt. Man plockar bort merparten av biståndet till Cuba, och man
gör några små markeringar mot bl.a. Tanzania, Mozambique och Vietnam.

Man kan undra om den borgerliga regeringen håller sig med i stort sett
samma rådgivare som den socialdemokratiska regeringen. SIDA:s idéer om
biståndets mål, utformning och inriktning bärs vidare av den borgerliga rege-
ringen. Tycker man att biståndet har fungerat så bra att ingen ändring be-
hövs? Man uttalar sig i regeringsförklaringen om demokratiinriktning och
marknadsekonomi, men i praktiken har ju nästan ingenting hänt. Drar man
aldrig lärdom av alla misstag som begåtts? Drar man ingen lärdom av de
skandaler som uppdagats i Mozambique och nu senast i Nicaragua?

Man märker hela tiden en ängslan inför att våga förändra biståndet till
tredje världens länder, en ängslan att inte vara tillräckligt generös mot fattiga
länder, ja ibland t.o.m. en ängslan att ha rasistiska motiv ifall delar av bistån-
det läggs om från diktaturer utanför Europa till demokratier i Europa.
Många kanske anser det vara en cynisk tanke och ett cyniskt betraktelsesätt
att vilja ge mer till länder där vi tror att pengarna gör störst nytta. Men beho-
ven är enorma överallt i världen. Vi kan inte hjälpa alla. Låt oss diskutera
en förändring av biståndet. Men observera - vi tar inte från de fattiga u-län-
derna och ger till våra grannar på andra sidan Östersjön. Skattebetalarna

ger ju ständigt nya pengar i u-hjälp. Vårt förslag är att ge litet mindre till
utvecklingsländerna än vad de vant sig vid att få.

Herr talman! Vi i Ny Demokrati har i ett antal motioner pekat på olika
möjligheter att utforma ett effektivt bistånd. En idé är att vi mer eller mindre
skulle adoptera ett mottagarland och sörja för att all hjälp till just detta land
kanaliseras genom oss. Något annat i-land gör motsvarande adoption av ett
annat land osv. Detta skulle innebära att vi tog ansvaret för landets monetära
system, dess uppbyggnad av institutioner och en fungerande byråkrati, dess
behov av utbildning, av infrastruktur och teknik. På detta sätt undviker man
att olika länder ger parallellt bistånd till likartade projekt eller ger bistånd
av en sådan omfattning och art att mottagarlandet har svårt att administrera
det. Om i-länderna kunde enas om att helhjärtat satsa på det som är bäst
för de fattigste länderna och inte ständigt bara vilja göra det som är bäst för
givarlandet, så skulle man arbeta för att nå en internationell överenskom-
melse om att införa ett sådant system.

Vi i Ny Demokrati föreslår en omläggning av biståndet, inte minst på
grund av de nuvarande mottagarländernas korruption och höga militära ut-
gifter. Vi föreslår att biståndet till nuvarande programländer minskas med
2 miljarder kronor. Vi pekar också på det faktum att ett litet land som Sve-
rige påtagit sig ett oproportionerligt stort multilateralt bistånd. Vi är i fak-
tiska krontal t.ex. näst största givare till FN:s utvecklingsprogram (UNDP)
och största givare av alla länder till FN:s kapitalutvecklingsfond (UNCDF).
Det är ju alltid trevligt att vara generös, men här är vi generösa med lånade
pengar. Är det så säkert att kommande generationer - dvs. våra barn - ac-
cepterar de höga skatter vi ger dem i arv genom stora underskott i vår eko-
nomi? I år plussar vi på med ytterligare 70 miljarder, varav drygt 15 miljarder
i bistånd.

Vi i Ny Demokrati vill öka samarbetet med våra grannar. Vi föreslår att
Sverige blir ekonomisk garant för en valutagarantifond i Estland. Detta
skulle kosta oss drygt 600 milj.kr. kommande budgetår. Men det skulle
gagna Estland och ge ett investeringsklimat som inger förtroende och samti-
digt motverka den galopperande inflation som många mottagarländer lider
av. Idén har framförts av de kända ekonomerna Ingemar Ståhl, Lars Jonung
och Nils Lundgren. Eftersom Lars Jonung numera lär ha visst inflytande i
regeringskansliet kan man kanske hoppas att han positivt verkar för sin egen
idé. Vi vill också plussa på med ytterligare miljösatsningar på andra sidan
Östersjön och vill att riksdagen anvisar ytterligare 350 milj.kr. för detta än-
damål.

Herr talman! Vi i Ny Demokrati föreslår en reducering av det multilate-
rala biståndet med 716 milj.kr. och av det bilaterala biståndet genom SIDA
med 2 miljarder kronor samt en reducering av bidraget till u-landsforskning
och skuldlättnadsåtgärder med 608mij.kr. Birgitta Hambraeus har belyst
problematiken med skuldlättnadsåtgärderna. Jag delar hennes uppfattning i
denna fråga, dvs. att i-länderna inte skulle återkräva sina fordringar.

Vi vill lägga ned Nordiska Afrikainstitutet. Vi vill reducera SIDA:s anslag
med 89 milj.kr. Men vi vill samtidigt höja anslaget till våra grannar i öst med
1 miljard kronor. Genom dessa förslag når vi visserligen inte längre upp till
enprocentsmålet, men tillsammans med Norge, Danmark och Holland är vi

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

de enda länder som lämnar mer i bistånd i förhållande till vår bruttonational-
inkomst än FN:s rekommendation om 0,7 % av BNI.

Regeringen går motsatt väg. Man skiljer på nära och långväga bistånd.
Man väljer vänsterns väg. Man siktar mot tvåprocentsmålet.

Anf. 67 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Det kommer en biståndspolitisk debatt framöver. Vi får re-
sonera mer grundligt då. Det är dystert att höra ett anförande som Lars Mo-
quists, med en mängd svepande formuleringar. Den ena meningen lyder: Be-
hoven är enorma. I nästa mening sägs att vi skall göra dem ännu större, att
vi skall sänka biståndet.

Jag skulle vilja ställa en enda fråga till Lars Moquist: Vad var det som gick
så snett i Nicaragua helt nyligen? Kan vi få det exemplifierat?

Anf. 68 LARS MOQUIST (nyd) replik:

Herr talman! Det har stått i dagspressen vad som har hänt i Nicaragua.
Man har helt enkelt lämnat fortsatt bistånd. Man har bistått den tidigare re-
gimen med bilar i samband med en valturné osv. Det är en tjänsteman på
SIDA som har uttalat detta i kvällspressen. Så mycket mer om Nicaragua
vet jag inte, annat än det som stått i pressen. Det har stått att biståndet har
utnyttjats av en regim som inte för utvecklingen i Nicaragua framåt.

Anf. 69 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Det var det jag trodde. Det är alltså en artikel i Expressen
som ger upphov till en sådan bitande kritik här i kammaren. Jag skulle i all
vänlighet vilja uppmana Lars Moquist att skaffa sig litet mer på fotterna in-
nan han sopar till.

Så sent som i går hade jag besök av biståndsministern i Nicaragua. Som
bekant tillhör han inte sandinistpartiet. Han var utomordentligt till freds
med biståndet och tillbakavisade många av de anklagelser som funnits.

Herr talman! Därmed inte sagt att det inte begås misstag eller att vi inte
kommer till korta. Det inträffar t.o.m. i kungariket Sverige att vi kommer
till korta.

Anf. 70 LARS MOQUIST (nyd) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja kontra med att säga att det här var en SIDA-
tjänsteman som upplyst om förhållandena. Jag har inte sett någon dementi i
Expressen eller någon annanstans - att det skulle vara felciterat. Jag tycker
att jag har varit i god tro när jag har fört vidare den uppgift som stått i Ex-
pressen.

Anf. 71 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Erbjudanden om dementier har förvisso funnits men för den
skull inte publicerats.

Anf. 72 GÖRAN HÄGGLUND (kds):

Herr talman! Jag kommer att belasta kammarens ledmöter med några få
minuter om Sydafrika.

Genom den apartheidpolitik som präglat Sydafrika har landet intagit en
unik ställning i världssamfundet. Inget annat land har på samma sätt gjort
skillnad mellan människor av olika folkslag. Apartheid har lyckats att effek-
tivt segregera grupper genom orättfärdiga lagar och ekonomiska system.

Omvärlden har reagerat och markerat bl.a. genom att vidta den unika åt-
gärden att upprätta sanktioner mot landet. Syftet har varit att sätta press på
landet för att åstadkomma demokrati.

Tisdagen den 17 mars kommer att bli något av en ödesdag för Sydafrika
och dess befolkning. Då skall den vita delen av landets innevånare i en folk-
omröstning ta ställning till en ännu inte offentliggjord fråga. Folkomröst-
ningens resultat kommer antingen att innebära ett klartecken för en fortsatt
process bort från det avskyvärda apartheidsystemet eller en väg till kaos och
accelererande våld. Risken för att de sydafrikanska rasisterna skall vinna va-
let och att utvecklingen skall föras tillbaka till ruta ett måste motivera varje
demokrat att agera.

Sedan president de Klerk den 2 februari 1990 höll sitt anförande i parla-
mentet där han meddelade att ANC skulle tillåtas och att Nelson Mandela
m.fl. skulle friges, har en långsam men positiv utveckling skett i Sydafrika.
I dag pågår inom ramen för Codesa ett gemensamt arbete för att ge de svarta
ett inflytande över Sydafrikas framtid. Det är glädjande att svarta och vita i
dag sitter tillsammans för att arbeta fram en demokratisk konstitution med
rösträtt för alla. I den avsiktsförklaring som ligger till grund för Codesa slås
fast att Sydafrika skall bli en enhetlig, demokratisk, icke-rasistisk och icke-
könsdiskriminerande stat. Nästa steg kommer, om inte folkomröstningen
bland de vita lägger hinder i vägen, att innebära att Sydafrika får en multira-
sial interimsregering och en vald församling för att utarbeta en ny konstitu-
tion. Den pågående processen får inte avstanna.

När, jag säger inte om, vi når den situation då den svarta majoriteten får
ett verkligt inflytande över den politiska processen finns det tyvärr risk för
bakslag, detta genom att de under lång tid förtryckta grupperna kommer att
knyta många stora förhoppningar till en snabb och påtaglig ekonomisk för-
bättring. Men Sydafrika är i dag ett land i en djupgående ekonomisk kris.
Denna kris är delvis ett resultat av det internationella samfundets sanktions-
åtgärder. I så måtto har sanktionspolitiken varit framgångsrik.

Enligt chefen för Sydafrikas riksbank är 42 % av sydafrikanerna inte verk-
samma inom den formella ekonomiska sektorn. Detta innebär inte att alla
är verkligt arbetslösa, men arbetslösheten ligger på en nivå som efter våra
förhållanden är fullständigt ofattbar. Den ekonomiska tillväxten är mycket
liten, eller negativ vissa år, medan befolkningstillväxten ligger på 2,6 %.
Detta innebär självfallet att sydafrikanerna fått en kraftigt sjunkade ekono-
misk standard. Som vanligt slår det hårdast mot dem som finns längst ner i
samhällsbygget. För Sydafrikas del handlar det om den svarta befolkningen.

Under Sydafrikadelegationens rundresa i landet och i de diskussioner vi
hade med företrädare för olika samhällsgrupper har det stått fullständigt
klart att sanktionerna har spelat en mycket viktig pådrivande roll.

Den fråga som Sydafrikadelegationen ställde vid möte efter möte, till fö-
reträdare efter företrädare, var: Är den pågående processen mot demokrati
djupgående, och kan den betecknas som oåterkallelig? Något svar på den

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

frågan kan vi inte ge i dag. Den tidigare nämnda folkomröstningen är av
största betydelse på denna punkt. Den är helt avgörande.

När den politiska processen når därhän att de svarta får ett rejält infly-
tande, finns det anledning för oss att överväga vilka åtgärder vi, även om vi
är ett litet land långt borta, kan vidta för att understödja den ekonomiska
utvecklingen i Sydafrika.

Herr talman! Sydafrika har under de senaste två åren genomgått en gläd-
jande process som lett till att huvuddelen av de gamla apartheidlagarna har
avlägsnats. Fortfarande återstår avgörande frågor som rösträtten för den
svarta majoriteten och, inte minst, sannolikt decenniers arbete med att av-
lägsna apartheid ur människors hjärnor och hjärtan.

Anf. 73 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Limpieza social är spanska och betyder ungefär social rengö-
ring. Det är ett colombianskt begrepp uppfunnet av en colombiansk terror-
grupp. Den betecknar något som är verklighet inte bara i Colombia, utan i
många andra länder. Det är ett planerat mördande av dem vi kallar gatu-
barn.

Morden på barn och ungdomar är ofta beställningsarbeten. Affärsinneha-
vare, narkotikahandlare och andra köper tjänsten, och den tycks inte vara
oöverstigligt dyr, 40 dollar enligt uppgifter jag har sett. I april 1990 rapporte-
rade polisen i Rio de Janeiro att hälften av medlemmarna i de dödsskvadro-
ner man hade identifierat var poliser. I Rio dödas minst ett barn varje dag.
I Sao Paolo dödades 1 880 barn under 1988. Det är de kända offren. Hur
många döda hittar man aldrig? Det vet vi inte.

Barnen skjuts för det mesta, men de mördas också på andra sätt. De torte-
ras och lemlästas. Vittnesbörden och bevisen är många. Vi får inte längre
tiga.

Det finns kanske 100 miljoner gatubarn i världen. Ingen kan säga med be-
stämdhet, men det är UNICEFrs bedömning. Man tror att ungefär hälften
av dem finns i Latinamerika, och hälften av de latinamerikanska gatubarnen
finns i Brasilien. Vi vet inte med säkerhet. Men vi vet från de få undersök-
ningar som har gjorts att gatubarnen blir fler. I de länder där fattigdomen
är störst och där skuldbördan till i-länderna är störst ökar antalet gatubarn
mest.

För många av de här barnen är gatan arbetsplats. De putsar skor, säljer
plastpåsar, tvättar bilfönster, sjunger på bussar eller tigger. Journalisten och
författaren Maj-Gull Axelsson säger i sin bok Dom dödar oss, att vi egentli-
gen skulle kalla dessa barn för barnarbetare. För en mycket stor minoritet,
kanske upp till 30 % av dessa 100 miljoner, är gatan inte bara arbetsplats,
utan också hem. 30 miljoner barn är lika många som hela Sveriges befolk-
ning många gånger om.

En del av barnen blev övergivna, andra kom helt enkelt bort och hittade
inte hem, men de allra flesta flydde undan sexuellt våld och annan misshan-
del i hemmet. Många gick aldrig i skolan, andra bara en kort tid. Att leva på
gatan är att aldrig få sova, att ständigt bli bortföst, att ofta vara hungrig, att
utsättas för många sjukdomar och att hamna i missbruk. Men eftersom barn

är barn med fantasi, styrka och intelligens finns det också ljuspunkter, stolt-
het och glädjeämnen i detta liv.

Det växer också fram rörelser där gatubarn organiserar sig för att hävda
sina mänskliga rättigheter, för att få en mer dräglig tillvaro, för att bekämpa
missbruk och för att ge elementär utbildning. De behöver allt vårt stöd, vår
uppmärksamhet och vår vaksamhet, så att deras försök inte omintetgörs av
starka motkrafter.

Denna tillvaro som vi håller ifrån oss, deras tillvaro och deras liv, som vi
förnekar därför att den är alltför fruktansvärd, är också vårt ansvar. Vår till-
varo är förbunden med deras, och det som händer i andra länder långt borta,
och kanske också närmare än vi tror, är också vårt ansvar. Det första vi måste
göra är kanske att hålla kvar insikten om att detta faktiskt händer.

Sverige var ett av de länder som först ratificerade FN:s barnkonvention.
Det förpliktigar till att skapa bättre förhållanden för barn i vårt land, men
också till att arbeta för barnen i världen. Vi vet att gatubarnens livsvillkor i
grund och botten formas av de globala orättvisorna. Det behövs naturligtvis
ett ökat engagemang från Sverige för att i olika internationella sammanhang
verka för att de orättvisorna upphävs. Men gatubarnen kan inte lämnas där-
hän i avvaktan på en ny världsekonomisk ordning. Det faktum att vi inte
omedelbart kan förändra villkoren för alla världens gatubarn får ju inte
hindra oss från att protestera mot de fruktansvärda övergreppen.

Vi kan och måste protestera mot morden på gatubarn. Vi kan som en-
skilda t.ex. stödja det upprop som Rädda barnen nu går ut med. Man skriver
i uppropet:

Vi protesterar mot den grymma behandlingen av fattiga barn i Brasilien.

Vi kräver att dödsskvadronernas jakt, tortyr, misshandel och dödande av
gatubarn stoppas omedelbart.

Vi kräver att de skyldiga straffas.

Jag vill uppmana alla att stödja detta upprop. Men av oss ledamöter i riks-
dagen och av vår regering måste vi också kräva mer. Jag vill gärna fråga rege-
ringen vad den tänker göra för att bidra till att de här problemen löses.

Den internationella opinionen är oerhört viktig. Till sommaren håller FN
sin stora konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. De fruktans-
värda problemen med våldet mot gatubarnen får inte sopas under mattan.
Vi måste kräva åtgärder, och vi måste se till att de följs upp. Vi måste det för
världens barns skull och för vår egen skull, för att vi skall orka se varandra i
ögonen och för att vi är människor.

I detta anförande instämde Hadar Cars (fp).

Anf. 74 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! I regeringens deklaration upprepas sambandet och knyt-
ningen mellan demokrati och marknadsekonomi. Den kopplingen har också
gjorts i annat sammanhang mellan mänskliga rättigheter och marknadseko-
nomi. Det är ingen naturlag att marknadsekonomi medför mänskliga rättig-
heter eller respekt för dem.

Det finns många exempel på länder med marknadsekonomi där det före-
kommer mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

gäller t.ex. Turkiet, Västbanken, Gaza och Sydafrika, som nu diskuterats.
Där dödades förra året 2 500 svarta, främst tillhörande antiapartheidrörel-
sen. Många av dem dödades med stöd av den regeringsstödda Inkatha-rörel-
sen. Ett tjugotal raslagar finns kvar i Sydafrika, och alla politiska fångar är
ju ännu inte frigivna.

Ett annat slående exempel var Chile, som efter militärkuppen 1973 ge-
nomförde en mycket ytterlighetsgående marknadsekonomi efter recept från
den nyliberale ekonomen Milton Friedman.

Marknadsekonomin behövs som medel för att uppnå en mer balanserad
och utvecklingsbar ekonomi. Men det måste finnas sociala begränsningar då
det gäller marknadskrafternas fria spel. Utan en viss ekonomisk styrning kan
inte heller ekonomin fungera. Detta gäller i särskilt hög grad de fattiga län-
derna.

Då vi talar om de mänskliga rättigheterna glöms alltför ofta bort att de inte
endast avser de grundläggande politiska fri- och rättigheterna, utan också de
ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna. Dessa rättighe-
ter är också inskrivna i de internationella konventionerna. Det är uppenbart
att det är oerhört svårt för de fattiga länderna att realisera de krav som kon-
ventionerna ställer om det inte finns en ekonomisk utveckling och styrka.
Århundradens exploatering och utsugning av dessa länder har lett till denna
situation. Den har dess värre under senare årtionden lett till att klyftorna
ökat än mer.

En förutsättning för att mänskliga rättigheter i vid bemärkelse skall kunna
bli en realitet är att en kraftig global nedrustning och en ny ekonomisk
världsordning genomförs.

De politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna komplette-
rar inte bara varandra, utan förutsätter i själva verket varandras existens.
Det är därför nödvändigt att skapa förutsättningar för en utveckling av samt-
liga mänskliga fri- och rättigheter.

Jag undrar hur Alf Svensson ställer sig till dessa frågor och om han är ange-
lägen att beakta detta i det fortsatta arbetet för mänskliga rättigheter.

Det förekommer mycket allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i
länder där det alltjämt förekommer ockupation. Det finns åtskilliga exempel
på ockupationer som inte sällan övergår i ren annektering, t.ex Västbanken,
Gaza, Östtimor, Västpapua, Kurdistan, Västsahara, Tibet, Cypern och delar
av Cuba.

Å andra sidan har en rad länder befriats från ockupation, bl.a. Baltikum
och Namibia. Det har i sin tur lett till en ny utveckling för demokrati och
mänskliga rättigheter.

I regeringsförklaringen talas det mycket litet om de ockupationer och an-
nekteringar som jag berört här. Gör regeringen en skillnad’ i sitt agerande
beroende på vem som ockuperar och var? Vad är regeringen beredd att göra
för att medverka till att undanröja de ockupationer och annekteringar som
jag berört? Jag anser att denna kamp mot ockupationer och annekteringar
är lika viktig som kampen mot kolonialismen. En fråga som har särskild be-
tydelse i kampen för mänskliga rättigheter är att det behövs en konvention
som förbjuder dödsstraff både i freds- och i krigstid. Framgångar på det om-
rådet har den allra största betydelse, särskilt om det skulle innebära fram-

gångar i de stora länderna, t.ex. USA och Ryssland. I slutdokumentet från
Köpenhamnsmötet om den mänskliga dimensionen från 1990, talas endast
om att utbyta information och att den publiceras. Det rör sig också här om
insatser på ett bilateralt plan. Vad gör regeringen för att förmå exempelvis
Turkiet, som är medlem i Europarådet, att uppfylla sin konventionsförplik-
telse? Turkiet hör till de länder som avkunnat de allra flesta dödsdomarna.

Anf. 75 INGER KOCH (m):

Herr talman! Med de stora och genomgripande förändringar som under
det senaste året skett i vårt närområde och som totalt förändrat den euro-
peiska kartan är det naturligt att vårt intresse och vår hjälp fokuseras på de
nya självständiga staterna, som bildats efter Sovjetunionens och Jugosla-
viens sönderfall, och på att bygga upp fungerande demokratiska och mark-
nadsekonomiska institutioner.

Men, herr talman, även i Afrika har under det senaste året skett stora och
dramatiska förändringar. Detta gäller inte minst för länderna på Afrikas
Horn. Det över 30 år långa inbördeskriget i Etiopien - Afrikas längsta och
blodigaste krig - är slut. I juni förra året flydde diktatorn Mengistu ur landet,
och gerillatruppernas dramatiska övertagande av Addis Abeba blev slut-
punkten för inbördeskriget. Ungefär samtidigt gick även den eritreanska be-
frielsearmén in i Asmara och tog makten i Eritrea. I början av juli hölls i
Etiopien en nationell konferens med representanter för ett stort antal et-
niska och politiska grupperingar. Konferensen antog en stadga, i vilken tra-
ditionella demokratiska rättigheter är inskrivna, och den tillsatte också ett
nationellt råd som är landets högsta beslutande organ och lagstiftande för-
samling. Konferensen beslöt även att det eritreanska folket har rätt att i en
folkomröstning självt besluta om sin framtid.

I stadgan finns också inskrivet att det nationella rådet skall utarbeta för-
slag till en konstitution och att val till en nationalförsamling skall hållas se-
nast tvä år efter det att övergångsregeringen tillsatts. Makten skall därefter
överlämnas till det parti eller de partier som får majoritet i nationalförsam-
lingen. Vad som nu sker i Etiopien är ett första steg mot den demokrati, folk-
försoning och respekt för de mänskliga rättigheterna som vi så länge efter-
lyst. Det är viktigt att Sverige noga följer den politiska utvecklingen i landet
och är berett att stödja den demokratiska utvecklingen.

I Eritrea har EPLF övertagit makten och bildat en provisorisk regering.
Alla ansträngningar koncentreras nu på att återuppbygga det av kriget totalt
ödelagda landet. Landet är i stort behov av nödhjälp men behöver också
hjälp med att få i gång industriproduktionen igen och att bygga upp demo-
kratiska institutioner. Även här har Sverige en stor uppgift att fylla.

Tyvärr kan vi inte se samma glädjande utveckling mot fred och demokrati
i de övriga länderna på Afrikas Horn.

I Somalia pågår fortfarande, trots att det gått ett år sedan diktatorn Siad
Barre störtades, ett blodigt inbördeskrig. Stora ansträngningar har från FN:s
sida gjorts för att få de två huvudmotståndarna i kriget att gå med på en va-
penvila. Efter förhandlingar i New York enades man för tio dagar sedan om
att skriva under ett eld-upphör-avtal senare i februari. Men trots detta rasar
striderna vidare i huvudstaden Mogadishu. Under tiden svälter halva Soma-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

lias befolkning till följd av kriget och svårigheterna att få in hjälpsändning-
arna i landet. Röda korset har enligt uppgift betecknat läget som en mänsklig
katastrof av värsta möjliga omfattning. Alla ansträngningar måste nu göras
för att de avbrutna hjälpsändningarna åter skall komma i gång.

Även i Sudan är situationen för befolkningen mycket svår. Trots att mil-
jontals sudaneser under året varit svältdrabbade har militärregimen inte
gjort mycket för att underlätta internationella hjälpinsatser utan snarare för-
sökt motarbeta dessa. Och inbördeskriget i södra Sudan fortsätter. Även här
måste ökade ansträngningar göras från det internationella samfundet för att
hjälpa den svältdrabbade befolkningen.

Till slut, herr talman, konstaterar även jag att vi i Sydafrika däremot har
kunnat glädja oss åt en fortsatt utveckling i riktning mot ett demokratiskt
samhälle som inte grundar sig på rasåtskillnad. Den 20 december förra året
öppnades ju konferensen om ett demokratiskt Sydafrika, CODESA, med
deltagare från de viktigaste politiska organisationerna i landet. Parterna i
konferensen har bl.a. förpliktigat sig att skapa ett Sydafrika utan rasdiskri-
minering, att arbeta för upprättande av ett fritt öppet samhälle grundat på
demokratiska värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna samt
att införa en flerpartidemokrati med avhållande av regelbundna val på
grundval av allmän och lika rösträtt.

De nordiska utrikesministrarna deklarerade vid ett möte i Reykjavik i ja-
nuari i år sin avsikt att fortsätta att aktivt stödja den reformprocess som pre-
sident de Klerk och ANC:s ordförande Nelson Mandela utformat och som
nu också förankrats i CODESA.

I den nu beslutade folkomröstningen skall väljarna ta ställning till om man
stödjer regeringens fortsatta ansträngningar att genom förhandlingar nå en
överenskommelse om en ny författning. Resultatet av denna folkomröstning
blir ju, som så många redan tidigare påpekat, avgörande för den fortsatta
demokratiska utvecklingen i Sydafrika.

Apartheidsystemet har skapat enorma sociala skillnader i Sydafrika. En-
ligt min mening bör Sverige stödja en stark ekonomisk tillväxt som kan
komma de eftersatta grupperna till del. En sådan tillväxt är nödvändig för
att den demokratiska omvandlingen skall kunna ske under fredliga former.

Anf. 76 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Herr talman! Under mellankrigstiden skrev Herbert Tingsten en alltjämt
berömd bok med titeln Demokratins seger och kris. Demokratin hade till
synes segrat efter första världskriget, men - konstaterade Tingsten - det var
just i en situation då demokratin till synes hade segrat som den var sårbarast.
När demokratin står, som det förefaller, utan fiender är det kanske farligare
än vid andra tillfällen. Priset för att bevara demokratiska landvinningar är
ständig vaksamhet när det gäller nya hot mot demokratin. Dessa kan dock
dyka upp från håll som vi minst av allt väntat oss att det skulle komma några
hot ifrån.

I dag upplever vi den tredje vågen av demokratisering i Europa under
detta århundrade. Den första kom efter första världskriget. Den omintet-
gjordes ganska snart genom fascismens och nazismens uppkomst. Ingen
hade kunnat förutse detta tio år tidigare.

Den andra vägen kom i samband med andra världskrigets slut. Också den
omintetgjordes mycket snabbt, i och med att länderna i halva Europa för-
vandlades till satellitstater till Sovjetunionen och stalinistiska kommunis-
tiska diktaturer. I dag har vi upplevt den tredje vågen, och det finns länder
där den alltjämt gör sig gällande, men där vi tror att demokratin skall göra
framsteg.

I denna situation är det oerhört farligt att låta sig invaggas i den falska
föreställningen att vi bevittnar histioriens slut, som en amerikansk professor
faktiskt uttryckte saken i en naiv artikel för något år sedan. Denna föreställ-
ning, att historien tar slut när ett visst stadium har uppnåtts, är ett slags bak-
vänd marxistisk ödestro, som är precis lika farlig och kan få samma farliga
konsekvenser som marxismen i originaltappning.

Jag tror tyvärr att även om kommunismen i den form vi hittills har känt
den i Europa numera är avskriven, så skall vi inte räkna med att kommunis-
tiska idéer eller andra totalitära idéer är avskrivna för all framtid. De kan
dyka upp igen, och den utopism som var den kommunistiska ideologins sär-
drag kan dyka upp i nya kombinationer, kanske mycket snart.

På samma sätt måste vi vara uppmärksamma på de totalitära hot som kom-
mer från höger. Vi har - åtminstone i Sverige, tror j ag - länge levt i föreställ-
ningen att nazister är personer i uniform som skriker på tyska. Riktigt så
enkelt är det inte, och i dag ser vi i det f.d. kommunistiska Östeuropa all-
sköns kombinationer av gammal stalinism och ny eller nygammal nazism,
fascism och antisemitism. Vi ser det i Rumänien, vi ser det i olika rörelser
som figurerar i Ryssland, vi ser det också i andra delar av just det demokrati-
serade Europa.

Mot den bakgrunden känner jag mig ärligt sagt bekymrad över en del av
de uttalanden som man ibland hör från svenskt officiellt håll, där man till
synes utan varje problematisering talar om Ryssland som en demokrati - så
enkelt är det inte, ännu - eller där man framställer det som om demokratin
en gång för alla hade segrat och inte särskilt mycket mer behövde göras.

Det är en utomordentligt farlig föreställning. Den bygger på illusioner och
på en bakvänd ödestro av samma slag som den som bar upp de regimer som
har fallit.

Nationalism, protektionism, populism, slutna tankesystem kan alltid dyka
upp i nya kombinationer. Därför är det en alltför glättad bild som ges när
man tror att marknadsekonomi automatiskt löser de problem som vi står in-
för i Europa.

Marknadsekonomi är nödvändigt - det är enda utvägen ur den återvänds-
gränd som kommunismen förde in halva vår världsdel i. Men det räcker inte.
De som läste Staffan Hedlunds artikel i Svenska Dagbladet häromdagen
kanske också kan fundera över de problem som kan ligga i att det kommunis-
tiska systemet kanske har slagit sönder själva förutsättningarna för att bygga
upp ett nytt samhälle under överskådlig tid, ens med aldrig så radikala mark-
nadsekonomiska reformer.

Detta, herr talman, är en brist, tycker jag, också i den utrikesdeklaration
som vi har tagit del av. Den är förträfflig på många sätt, men den ger i vissa
avseenden en litet för oproblematisk bild av den värld som vi nu lever i.

Detsamma gäller den starka koncentration på den glädjande utvecklingen

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

i Europa som man ser i samma utrikesdeklaration. Den tredje världen
nämns här och där men lyser på många sätt med sin frånvaro.

Allra mest anmärkningsvärt är detta, tycker jag, när det gäller den andra
stora händelse som gastkramade oss alla för ungefär ett år sedan vid sidan
av det som hände i Baltikum, nämligen Gulfkriget. Ett år efteråt får man av
utrikesdeklarationen intrycket att detta krig nästan inte har ägt rum. Inga
länder eller regimer alls i Mellanöstern nämns ens vid namn. Inget sägs om
kurdernas situation, om Iraks kärnvapenplaner, om Saddam Husseins hot
om gasanfall mot Israel förra året, om de mänskliga rättigheterna i Iran eller
om det hot som extrema grupper i Israel eller på den arabiska sidan innebär
mot fredsprocessen.

Detta är kanske inte bara tillfälligheter. Häromdagen såg jag att utrikes-
ministern hade kommenterat mordet på en Hizbollah-ledare i Libanon en-
bart som om det vore fråga om mordet på en religiös ledare och hans familj.
Det var det naturligtvis, men det var också en terroristledare och Irans om-
bud i området som var föremål för den aktionen. Det kanske finns skäl att
vara tydligare och mer precis också när man talar om Mellanöstern. Nu talas
det nästan bara om Europa - det får inte bli någon vana.

Anf. 77 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag skulle gärna ha sett att debatten här i dag hade varit så
strukturerad att ett avsnitt hade rubricerats Mänskliga rättigheter.

I regeringsförklaringen understryks den stora vikt som regeringen lägger
vid de mänskliga rättigheterna. Där betonas att kampen för mänskliga rättig-
heter, frihet och demokrati är en uppgift för Sveriges utrikespolitik och där-
med också för dess biståndspolitik i världens alla delar. Ja, jag skulle faktiskt
vilja påstå att biståndspolitiken i sig - att hjälpa och bry sig om medmänni-
skor var dessa än bor - tillhör uppfyllandet av eller respekten för mänskliga
rättigheter.

Till grund för denna politiska inriktning ligger en övertygelse om alla män-
niskors lika värde oberoende av ras, hudfärg, kön eller social och ekonomisk
ställning. Det är också denna syn på människovärdet som är grundläggande
för FN:s normer för mänskliga rättigheter. Det kan vara berättigat i dagens
situation, då människovärdet och de mänskliga rättigheterna fortsättningsvis
hotas både i andra länder och här hemma, att ägna uppmärksamhet åt inne-
hållet i FN:s uttalanden och konventioner i detta ämne.

FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs
1948, inleds med att konstatera ”det inneboende värdet hos alla medlemmar
av människosläktet” som en grundval för ”frihet, rättvisa och fred i världen”.

Detta erkännande återkommer i 1966 års konventioner om mänskliga rät-
tigheter. I konventionen om politiska och medborgerliga rättigheter såväl
som i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter sägs i
den första inledande paragrafen:

”Konventionsstaterna anser att, i överensstämmelse med de i Förenta na-
tionernas stadga uppställda principerna, erkännandet av det inneboende
värdet hos alla medlemmar av människosläktet och av deras lika och oföryt-
terliga rättigheter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen.”

FN-stadgan åberopar också människovärdet i sin första inledande sats:

”Vi, de förenade nationernas folk, beslutar — att ånyo betyga vår tro på
de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans vär-
dighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och
små nationer.”

Människovärdet framhålls och åberopas således genomgående i grundläg-
gande FN-dokument, som ett fundament i synen på mänskliga rättigheter.

Denna tonvikt på människovärdet skall naturligtvis ses i ljuset av histo-
riska erfarenheter. FN:s stadga och FN:s Allmänna förklaring om de mänsk-
liga rättigheterna skrevs mot bakgrund av de nazistiska förbrytelserna, vilkas
kärna var just förnekandet av människors värde.

När det gäller fjärran liggande länder sägs det ganska ofta i tal att olika
kulturer, olika religioner, olika traditioner är förklaringen till olika behand-
ling av människovärdet. Vi kan aldrig acceptera den typen av resonemang.
Vi har här FN:s stadgor att ty oss till.

Att människovärdet och de mänskliga rättigheterna ständigt är utsatta för
grova kränkningar känner vi alla till. Varje dag, ja, faktiskt varje dag, kan
vi i våra medier ta del av rapporter och reportage, nyheter och uppgifter som
visar att människovärdet kränks och förtrampas. Det kan gälla civilbefolk-
ningen i Uganda, Burma eller Kina. Det kan gälla gatubarn i Rio eller flickor
som stympas genom omskärelse i Somalia. Människovärdet kränks självfal-
let också när vanvettiga verklighetsförfalskare tar sig för att göra gällande
att historiens värsta brott - förintelsen - inte ägt rum.

Jag fick detta nedslående faktum, att människovärdet avhånas, aktualise-
rat för mig under den resa till Indien och Nepal som jag gjorde i förra veckan.
Där blev jag påmind om hur minderåriga barn utnyttjas som billig och hård-
exploaterad arbetskraft. Barn tvingas slita och släpa under långa arbetsdagar
mot obetydlig ersättning. De arbetar under de mest primitiva förhållanden,
t.ex. i så usel belysning att de mer eller mindre förlorar synen. De lever för-
slavade i så ohälsosamma miljöer att de aldrig ens når upp i ungdomsåldern.

Denna form av övergrepp mot barn förekommer förvisso inte enbart i
dessa länder utan i många andra, som exempelvis Pakistan och Thailand.
Därför är det inte bara naturligt, det är en plikt för oss, att ställa oss på bar-
nens sida och kräva att FN:s barnkonvention blir inte bara ratificerad utan
också tillämpad. Som minister för internationellt utvecklingssamarbete och
mänskliga rättigheter ser jag det som en av mina viktigaste uppgifter att i
dialogen med våra samarbetsländer ständigt betona denna inställning.

Ingenstans har människovärdet förtrampats så systematiskt som i Syd-
afrika. Sanktionerna mot Sydafrika har med all tydlighet givit resultat. Den
17 mars hålls den av de Klerk nyligen utlysta folkomröstningen. Måtte valre-
sultatet bli en seger för fortsatt arbete till förmån för de mänskliga rättighe-
terna!

Herr talman! Jag vet att åtskilliga politiker och myndigheter i u-länder ser
och inser att mänskliga rättigheter kränks i deras länder. Och man vill inte
sällan vidta åtgärder. Men fattigdomen sitter så djupt i dessa samhällen att
den korrumperar själva respekten för människans värde och värdighet. Det
är synnerligen enkelt att från i-ländernas materiellt upphöjda tribuner tala
om för de fattiga folken och länderna hur det borde vara, hur man borde
upprätthålla respekten för FN:s stadgar och konventioner.

Prot. 1991/92:70
26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Jag menar att en regering aldrig med bibehållen respekt och värdighet kan
tala om mänskliga rättigheter om man inte samtidigt ser till att rent konkret
medverka till att den förnedrande fattigdomen trängs tillbaka. Bistånd är,
som sagt, en förutsättning för att talet om mänskliga rättigheter inte enbart
skall bli en ljudande cymbal.

Herr talman! Det är min avsikt att så mycket som möjligt knyta samman
de biståndsrelationer som vi har med de värden och värderingar som FN-
konventionerna understryker. Jag hoppas att uttrycket tolkas rätt när jag sä-
ger: Vi har för avsikt att använda de konventionerna som ett slags revisions-
instrument när det gäller just vår biståndspolitik.

Jag vill verkligen också stryka under att vi i Sverige inte har någon anled-
ning att förhäva oss när vi talar om mänskliga rättigheter. Det är viktigt, tror
jag, att påpeka det för trovärdighetens skull. Det begås i vårt land skändliga
övergrepp på både barn och kvinnor. För bara några dagar sedan kunde man
läsa följande i Svenska Dagbladet:

Fackeltåg för glömda våldsoffer

Var tionde dag misshandlas en kvinna till döds i Sverige.

- Var femte kvinna utsätts för våld eller hot i hemmet. Men anmälningsbe-
nägenheten är låg.

Varje år får BRIS ca 4 000 telefonsamtal från utsatta barn och tonåringar.

Det är således icke enbart i u-länder som barn har det svårt. Det är icke
enbart brist på materiella tillgångar som kan leda till att barns rättigheter
kränks.

Herr talman! Låt mig till sist stryka under ytterligare en viktig aspekt av
de mänskliga rättigheternas betydelse för en positiv samhällsutveckling. Vi
har under årtionden upplevt hur kampen på världsarenan har stått mellan
kommunism och kapitalism. Nu har plötsligt kommunismen upphört att vara
en maktfaktor och ett alternativ i den internationella debatten. I detta läge,
då de marknadsekonomiska krafterna har fått ett friare spelrum, är det vik-
tigt att de fortfarande har ett korrektiv. Detta korrektiv, denna balanserande
faktor, är enligt min mening just betoningen av de mänskliga rättigheterna i
alla sammanhang, utomlands såväl som här i Sverige. De är i själva verket
så viktiga att all politik, alla ställningstaganden, måste stämmas av mot dem.

Vad hjälper det en människa, en familj, en grupp att landets ekonomi
blomstrar, att institutioner byggs upp, att handeln skjuter fart, om man sam-
tidigt får uppleva att ens mänskliga rättigheter kränks?

Anf. 78 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Statsrådet Alf Svensson utnyttjade sin tid till att föredra ett
anförande som han hade skrivit före debatten. Han undvek helt och hållet
att svara på de frågor som ställdes. Jag hoppas att han i ett kommande anför-
ande verkligen kommer igen och berör de frågeställningarna.

Jag vill erinra om att det med hänsyn till innehållet i regeringens politik
finns all anledning att verkligen tänka över frågan, om marknadsekonomin
automatiskt leder till demokrati och mänskliga rättigheter. Jag gav exempel
på länder där det inte alls har varit så. Det fordras en mycket mer intensiv
kamp för att kunna uppnå de målsättningarna.

Det som är huvudfrågan i dag är: Hur skall man bära sig åt för att omsätta

de här konventionerna, som Alf Svensson talar så mycket om, i den prak-
tiska verkligheten? Där är det nödvändigt att vara konkret. Vad är det kon-
kret som regeringen vill göra? Jag nämnde en del exempel på det som jag
tycker är viktigt.

Det som jag särskilt ville understryka med mitt anförande är hur allvarligt
det är att vi lägger ned ett stort arbete på att beivra vissa ockupationer medan
det finns en rad ockupationer runt om i världen som vi ägnar litet tid åt. Sär-
skilt allvarligt tycker jag att det är att det finns en Europarådsmedlem, näm-
ligen Turkiet, som ockuperar en annan Europarådsmedlem, nämligen Cy-
pern och har gjort det i 17 år! Det får inte alls det utrymme som vårt intresse
för de baltiska länderna får.

I övrigt ligger det, tycker jag, mycket i vad Holmberg sade i sitt anförande
om överbetoningen av Europa i regeringsförklaringen. Det leder regeringen
fel. Det skall väl föreställa att man i praktiken omsätter den s.k. europeiska
identiteten. Men det här är mycket betänkligt sett ur de mänskliga rättighe-
ternas synpunkt. De mänskliga rättigheterna är en global fråga.

Anf. 79 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Något svarade jag på herr Francks frågor i mitt anförande.
Jag har flera gånger tidigare klart och entydigt från riksdagens talarstol sagt
att det inte är någon naturlag att man i en marknadsekonomi står för de
mänskliga rättigheterna. Jag håller helt och hållet med Hans Göran Franck
om att det finns gott om exempel på att så inte är eller inte har varit fallet.
Jag sade därför också att nu när kommunismen inte längre är ett korrektiv
är det angeläget att vi håller fram konventionerna som korrektiv.

Jag uppfattade mycket väl frågorna i Hans Göran Francks första anför-
ande, och jag skall svara mera konkret på dem. I den europeiska konventio-
nen om mänskliga rättigheter ingår protokoll nr 6 som förbjuder dödsstraff.
I FN har Sverige sedan 30 år tillbaka verkat för avskaffande av dödsstraff.
År 1989 antog FN:s generalförsamling ett protokoll om dödsstraffets avskaf-
fande. Vi verkar nu från svensk sida för att så många länder som möjligt skall
ansluta sig till det protokollet.

Jag håller helt med Hans Göran Franck om att det i Turkiet verkligen inte
råder den situation som man skulle önska. Men även individer i Turkiet kan
trots allt vända sig till Strasbourg. Dessa hänvändelser kan leda fram till bin-
dande domar mot Turkiet. Flera fall som anmälts av turkar är under behand-
ling.

Europarådet har upprättat en kommitté mot tortyr. Det första land kom-
mittén besökte för att bl.a. studera situationen i fängelserna var Turkiet.

För ockuperade länder gäller så vitt jag förstår reglerna i Genévekonven-
tionen om krigets lagar. De måste följas. Om dessa lagar kränks genom att
en ockupation äger rum reagerar förstås vi i Sverige för att ockupationen
skall upphöra. Jag är den förste att tillstå att man kan reagera mer. Hans
Göran Franck och jag torde kuntla vara överens om att opinionsbildningen
är en viktig faktor. Det debatterande vi har sysslat med här i dag har kanske
rent av något ytterligare kunnat belysa och understryka nödvändigheten av
att talet om de mänskliga rättigheterna inte bara blir ett tal.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

100

Anf. 80 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det är bra att Alf Svensson säger att han delar min uppfatt-
ning om marknadsekonomi. Men jag tycker det är dåligt att detta inte kom-
mer till uttryck i regeringsdeklarationen. Där sägs ingenting om det här som
är så viktigt. Det som Alf Svensson och jag nu har talat om när det gäller
att marknadsekonomi inte automatiskt leder till iakttagande av mänskliga
rättigheter och demokrati är en viktig signal. Det samband som man talar
om med en sådan övertro finns inte. Det Alf Svensson har sagt är bra, men
regeringen måste få kritik.

Det Alf Svensson sade om dödsstraffet är i och för sig riktigt. Men det
hela står och stampar för mycket i praktiken. Nu gäller det att agera på det
bilaterala planet och verka för att länderna ändrar uppfattning. Opinionen
har självfallet stor betydelse. Jag uppfattade Alf Svensson så att det är vår
skyldighet att bidra till opinionen.

Det är emellertid de stora länderna som är viktigast. Det är viktigast att
försöka nå framgång i kampen mot dödsstraffet i USA och i Ryssland och
därmed sammankopplade länder.

Det nya i mitt anförande - som jag i alla fall vill framhålla själv - gällde
ockupationer. Jag vill än en gång understryka att ockupation som ofta över-
går i annektering är lika allvarlig som kolonialism. Därför anser jag att man
borde ta upp frågan inom detta område. Man bör även diskutera att stärka
konventionerna på det området. Under folkrättens årtionde - 1990-talet -
måste man se till att det förs en intensiv kamp för att alla ockupationer skall
upphöra.

Anf. 81 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Vi är nog helt överens om att även om konventioner ratifice-
ras är det dess värre inte liktydigt med att de följs. Jag ansluter mig gärna till
påståendet att detta står och stampar. Jag kan däremot inte hålla med om att
regeringen skulle vara passiv - om nu någon vill göra det gällande.

I regeringsförklaringen vill jag lyfta fram formuleringar som klart och en-
tydigt gör gällande att vaije individ har ett okränkbart värde. Det finns ut-
tryckt i regeringsförklaringen på ett utomordentligt klart och entydigt sätt.
Det är i sig - vilket jag sade avslutningsvis i mitt anförande - korrektivet till
råa marknadskrafter.

Tredje vice talmannen anmälde att Hans Göran Franck anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 82 MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr talman! Också jag har frågor till Alf Svensson. Jag återkommer till
dem.

Vid flera tillfällen har socialdemokraterna efterlyst om regeringen har nå-
gon freds- och nedrustningspolitik. Varken i regeringsdeklarationen eller i
budgeten har en sådan presenterats. Inte heller i utrikesdeklarationen finns
regeringens politik presenterad. Utrikesministern säger i dag att regeringen
inom FN-systemet fortsätter att driva en aktiv politik på nedrustnings- och
rustningskontrollområdet. Men vad innehåller denna politik?

En begränsad tjänstemannautredning, som lett till många frågor, presen-
terades i januari. Om den utredningen är hela regeringens politik eller ej har
vi fortfarande inte fått svar på. Men utrikesministern lutar sig betänkligt mot
den.

Socialdemokratin har naturligtvis ingenting att invända mot att regeringen
fortsätter vår politik på området kemiska vapen, icke-spridningsfördraget,
stopp för missilteknologi, kraftig begränsning av vanpenhandeln och ESK-
processen. Men var finns den aktiva svenska politiken för att avskaffa kärn-
vapen? Var finns den globala aspekten i regeringens politik? Var finns politi-
ken för att använda militära resurser för miljön?

Den ”europeiska identiteten”, den av moderaterna lanserade nya utrikes-
doktrinen, betyder uppenbarligen:

1. att Sveriges nedrustningspolitik ersätts av det kalla krigets rustningskon-
troll, dvs. kontroll av upprustningen,

2. att i stället för arbete mot SDI, Stjärnornas krig, skall Sverige försöka
komma med i denna USA:s kapprustning av strategiska kärnvapen,

3. att samarbete med och solidaritet med tredje världen upphör,

4. att fullständig kärnvapennedrustning ersätts av stöd för ”balanserad
minskning av kärnvapen”,

5. att kravet om omedelbart stopp för alla kärnvapenprov ersätts av ”på
sikt”, dvs. det som USA länge krävt, samt

6. att aktiv svensk politik för avskaffande av kärnvapen ersätts med en ar-
betsgrupp för kontroll av kärnvapen och förstärkande av säkerheten i
kärnkraftverken.

Hur den parlamentariska förankringen av nedrustningsfrågorna skall se ut
har vi fortfarande ingen information om. Oppositionen göre sig tydligen inte
besvär.

Socialdemokraterna har i en särskild motion presenterat en helhetspolitik
på nedrustningsområdet med särskild tonvikt på en politik för en kärnvapen-
fri värld.

I korthet slår den fast målet en kärnvapenfri värld och presenterar medlen
för att komma dit: ett snabbt och fullständigt stopp för alla kärnvapenprov,
icke-spridningsfördraget, icke-användning och olaglighet av kärnvapen, ma-
rin kärnvapennedrustning, kärnvapen under FN-kontroll, skrotning av kärn-
vapen och en kärnvapenfri zon i Norden.

Ett snabbt stopp för alla kärnvapenprov har det hittills rått enighet om i
riksdagen. Det är fortfarande FN:s prioriterade nedrustningsåtgärd. Kärn-
vapenstaterna USA, Frankrike och England har tills nu varit ensamma om
att se ett provstopp ”på sikt”. Utrikesministern sade här tidigare i dag att hon
i går fått Australiens förslag till kemiavtal och noga granskar det. Kommer
regeringen att lika generöst granska det avtal om ett provstopp, som redan
ligger på nedrustningskonferensens bord, även om det är svenskt och fram-
lagt av den förra regeringen? Vilka skäl har regeringen annars att ändra en
enig svensk politik på provstoppsområdet?

I söndägs kunde vi läsa en skrämmande rapport om de medicinska effek-
terna av kärnvapenproven i Sovjet. Det var skrämmande bilder av tre gene-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

101

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

102

rationer som blivit tillintetgjorda. Alf Svensson sade här tidigare att all poli-
tik borde stämmas av mot mänskliga rättigheter. Det fanns ingen osäkerhet
i Dagens Nyheters ledare. Budskapet i den var klart och otvetydigt: Stoppa
snabbt alla kärnvapenprov! Men hur stämmer regeringens ändrade inställ-
ning till provstoppet på sikt med att man skall låta de mänskliga rättigheterna
vara ledande i arbetet?

Ställ alla kärnvapen under FN:s kontroll, och upprätta som ett första steg
ett FN-register, kräver vi socialdemokrater. Skrota kärnvapen på ett säkert
sätt, och återställ förstörd miljö. Detta är tekniskt komplicerat och kost-
samt. USA, som har intresse av att de ryska kärnvapnen förstörs, kunde er-
bjuda sig att finansiera detta och samtidigt skrota de egna vapensystemen i
motsvarande grad. Att återställa den skadade miljön i USA beräknas kosta
300 miljarder dollar.

Sovjetiska kärnvapentekniker som nu är arbetslösa kan användas för att
rensa upp den miljöskada som mer än 40 års kärnvapenproduktion åstad-
kommit. De har erfarenhet av Tjernobyl- och Kyshtem-olyckorna. USA
borde investera i idéer och metoder för detta i Ryssland genom att använda
en bråkdel av redan beslutade medel för detta. Kan vi räkna med den bor-
gerliga regeringens stöd för en sådan aktiv och konstruktiv kärnvapenpoli-
tik?

Slutligen: Det kalla kriget är över, och något militärt hot kan inte visas
mot Sverige. Men andra hot mot mänskligheten växer dramatiskt, inte minst
det globala miljöhotet. Att ta till vara och utnyttja militära resurser för att
rädda eller återställa miljön ser vi som logiskt.

I vår motion kräver vi att regeringen ställer sig bakom kraven i den sär-
skilda FN-studien om militären och miljön, t.ex. FN:s gröna baskrar för mil-
jön. Dessa krav kommer nu enligt ett enigt beslut i FN att föras fram till FN:s
särskilda konferens om miljö och utveckling i Brasilien i juni i år. Kommer
den borgerliga regeringen att aktivt arbeta för att dessa konkreta förslag
skall genomföras eller nöja sig med en läpparnas bekännelse till miljöinsat-
ser? Skall de mänskliga rättigheterna också prägla den här politiken?

Anf. 83 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! När man hör Maj Britt Theorin får man en känsla av att det
bara är hon och socialdemokraterna som intresserar sig för nedrustning, för
att vi skall bli av med kärnvapnen och alla de fasor som dessa har fört med
sig och kan föra med sig. Men så är det naturligtvis inte.

Det nämndes att regeringen skulle vara intresserad av att på något sätt dra
in Sverige i Stjärnornas krig. Så är heller inte fallet. Det var i själva verket
så att man från rysk och amerikansk sida började tala om något slags sam-
fälld idé om att ordna det s.k. skyddsparaplyet. Det var i det sammanhanget
det fanns anledning för små nationer, också för Sverige, att reagera, och det
var den reaktionen som måhända kunde misstolkas.

Jag tror att det i det här sammanhanget är viktigt att säga att mänskliga
rättigheter inte får röras ihop med kollektiva rättigheter hur som helst. Då
riskerar vi nämligen med all säkerhet att försvaga skyddet av de mänskliga
rättigheterna för den enskilda individen. Var övertygad om, Maj Britt Theo-
rin, att det ligger i Sveriges intresse - någonting annat vore ju horribelt - att

minska kärnvapnens antal och kärnvapenhotet. Det ligger naturligtvis också
i vatje regerings intresse att minska militärkostnaderna, så att de resurser
som nu går dit i stället kan användas för att skapa en tryggare och bättre
tillvaro för oss alla.

Anf. 84 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:

Herr talman! Nej då, Alf Svensson, jag tror inte alls att jag är den enda
som intresserar mig för dessa frågor, tvärtom är jag övertygad om att hela
svenska folket intresserar sig. Det är inte heller bara jag som visar någon
aktivitet på området. Jag gav faktiskt i mitt lilla anförande en eloge till rege-
ringen för att man vill fortsätta den aktiva politiken på en serie områden.

Däremot saknade jag en presentation från regeringens sida av vad man
vill göra åt kärnvapnen. Det har kommit ett par signaler från regeringen när
det gäller kärnvapen. Bl.a. har man sagt att man inte omedelbart skall be-
gära ett stopp för kärnvapenproven, utan att det skall ske på sikt. Detta är
USA:s politik, och det är tre kärnvapenmakter som står bakom det kravet.
Världen i övrigt kräver ett omedelbart stopp för kärnvapenproven.

Jag trodde att Dagens Nyheters artikel också nådde fram till regeringen,
så att man hade fått klart för sig att det faktiskt är en mänsklig rättighet att
flera generationer människor skall få överleva i Semipalatinsk-området och
att det är en mänsklig rättighet att kräva att man inte får spela med männi-
skors liv, så som man har gjort där och på andra håll i världen. Jag frågade nu
om det är regeringens avsikt att, som Alf Svensson sade, låta de mänskliga
rättigheterna gälla även på detta område.

I fråga om Stjärnornas krig var det faktiskt statsministern som gick ut och
sade att vi skulle ställa oss under detta paraply tillsammans med USA och
Ryssland. Eftersom det gäller strategiska kärnvapen till skydd mot anfall är
min fråga ganska rimlig: Vem skall Sverige tillsammans med Ryssland och
USA skydda sig mot? Är det de engelska kärnvapnen, är det de franska
kärnvapnen, eller är det de kinesiska kärnvapnen? Är det inte en klokare
åtgärd, Alf Svensson, att se till att kärnvapnen försvinner? Är det inte så att
målet måste vara inte en balanserad nedrustning steg för steg, utan ett totalt
avskaffande av alla kärnvapen?

För att detta skall bli möjligt är det nödvändigt att man har en politik. Det
är inte så underligt att man undrar vad som händer i den borgerliga rege-
ringen, eftersom vi inte har fått redovisat någon sammanhållen politik på
nedrustningsområdet. Kristdemokraterna, centern och folkpartiet har alltid
stått bakom samma politik som socialdemokraterna har fört fram, men nu
är det moderaterna som har ansvaret för utrikes- och nedrustningspolitiken,
och vi har inte hört er protestera rriot de tongångar som kommer därifrån.
Är det så att ni står kvar vid den politik ni tidigare har redovisat är jag
mycket glad över att få höra det i den här kammaren.

Vi skall inte röra ihop mänskliga rättigheter, sade Alf Svensson. Nej, det
var inte jag som sade att all politik måste stämmas av mot mänskliga rättighe-
ter, det var Alf Svensson.

Anf. 85 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Vi känner till försöken att ställa regeringspartierna mot var-
andra. Maj Britt Theorin gör här ett tappert försök. Jag kan å alla regerings-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

103

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

104

partiernas vägnar försäkra att önskemålen är att befria världen från kärnva-
pen.

Anf. 86 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:

Herr talman! Jag är tacksam för det, men jag hoppas att det inte bara för
Alf Svenssons del blir fråga om önskemål utan också ett konkret, aktivt age-
rande. Då gäller det för kds, för centern och för folkpartiet att i regering se
till att den politik som formas också har den karaktär som ni står bakom,
moraliskt och politiskt. Politik, Alf Svensson, är nämligen inte bara fråga om
ord, utan det är också fråga om handling, och det är i mångt och mycket
fråga om moral.

Anf. 87 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag håller med Maj Britt Theorin om att det är fråga om
moral, men det är väl kanske också rent av en fråga om att Sverige inser sin
betydenhet, och det är väl ändå inte så att den svenska regeringen skulle
klara av att fatta ett beslut som innebar att kärnvapnen försvann från jord-
klotet. I så fall hade det beslutet varit fattat för länge sedan, såvitt jag förstår
av en socialdemokratisk regering rent av.

Tredje vice talmannen anmälde att Maj Britt Theorin anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 88 BERTIL PERSSON (m):

Sverige står inför snabba och spännande förändringar. EES och EG-ansö-
kan innebär att vi bejakar vår europeiska identitet och blir en del av ett
större europeiskt sammanhang. Detta innebär spännande möjligheter och
utmaningar, men det är också omtumlande.

Det handlar inte bara om förändringar av regler och handelspolitik. Det
innebär också efter Maastricht, då subsidiariteten skrevs in i grundlagen, att
vi går in i en gemenskap där just subsidiaritets- och närhetsprinciperna blir
förhärskande. Beslut skall inte tas på högre nivå än nödvändigt. Det innebär
att nationalstaternas roll kommer att förändras och reduceras. Vissa beslut
kommer att fattas på internationell nivå. Många beslut kommer att föras ner
från nationell till regional nivå. Kommunernas ställning stärks.

Nationsgränserna förlorar i betydelse. Redan nu ser vi nya starka regioner
växa fram utan de begränsningar som nationsgränserna ger. Barcelona-Ri-
vieran-Milano och Oxford-London-Paris är exempel på framgångsrika så-
dana. Regionernas styrka växer alltmer i Europa.

Regionernas uppgifter blir bl.a. övergripande fysisk planering för exem-
pelvis kreativitetspooler, industricentra, rekreationsområden, infrastruktur
men också utveckling och kunskapsuppbyggande för tillväxt.

Vi har en viktig roll i Europas framtida utveckling. Men vi hämmas av vår
nästan medeltida regionala länsindelning.

De framgångsrika regionerna i Europa präglas av att de har möjlighet att
hantera tillväxtfaktorerna. De viktigaste är utbildning och forskning av hög
kvalitet, goda kommunikationer, främst flyg, samt goda livsbetingelser i
form av bostäder, skolor, fritidsutbud och kultur. De skall dessutom upple-

vas som naturliga och svara mot samhörighetskänslan, mot den befintliga
infrastrukturen och mot kommunikationsmönstren.

Vad innebär det för Sverige? Det innebär att våra regioner skall fungera i
en ny miljö. Det är för vår del inte bara fråga om att av praktiska skäl lösa
planeringseländet i våra storstadsregioner - i Stockholm, Göteborg och
Skåne. Det är fråga om att få fram konkurrenskraftiga och beslutskompe-
tenta regioner i den europeiska miljön.

När Skåne ville samverka med Schleswig-Holstein och Toscana blixtbelys-
tes problemet. Vem skulle förhandla för Skånes del? Var det två landshöv-
dingar, tre landsting, fem kommunalförbund, två kommunförbundsavdel-
ningar eller 24 kommuner? Vi har kommit snett med det här problemet om
vi tror att länsdemokrati är en lösning på några väsentliga problem. Proble-
men är i realiteten främst att fastslå vad regionerna i det kommande Europa
skall syssla med och vad detta innebär för att få fram en regionalstruktur
som kan både skapa tillväxt och samverka med övriga regioner ute i Europa,
främst i Nordeuropa och Östersjöområdet.

Först när vi hanterat frågan om funktionerna, om Europaanpassningen,
är en finjustering av de demokratiska styrsystemen en viktig uppgift. Men vi
måste börja i rätt ända. Då har vi förutsättningar att fullt ut ge vårt bidrag
till Europas utveckling på alla nivåer. Då har vi förutsättningar för ett fram-
gångsrikt regionalt samarbete.

Herr talman! I Europa blir nästa sekel regionernas.

Anf. 89 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag tänker i mitt anförande ta upp frågan om mänskliga rät-
tigheter. Jag har som observatör deltagit i flera ESK-konferenser. Jag har
bl.a. följt de tre mötena om mänskliga rättigheter. Det sista mötet jag deltog
i hölls i Moskva och gällde den mänskliga dimensionen. Då lades det bl.a.
fram ett förslag om jämställdhet mellan män och kvinnor. En del undrade
om detta verkligen var en fråga om mänskliga rättigheter. Man enades i alla
fall om att det var det.

Förslaget, som lades fram av 13 stater - däribland Sverige -, innehöll 18
väl formulerade delförslag. Tyvärr kunde inte alla ESK-delegater, som för
övrigt till huvuddelen var män, ställa sig bakom alla förslag, utan sluttexten
blev något urvattnad. Bl.a. försvann kravet på lika lön för likvärdigt arbete,
liksom kravet på att kvinnor fritt och på eget ansvar skall ha rätt att be-
stämma hur många barn de vill föda.

När vi i dag bevittnar den tragedi som utspelar sig i Irland, där en 14-årig
våldtagen flicka förvägras abort, är det uppenbart hur groteskt ett förbud
mot abort är.

Det är i högsta grad angeläget att Sverige fortsätter att driva kravet om
kvinnors rätt att bestämma över antalet barn de vill föda. Det kan med fördel
ske inom ESK-processen.

I Irland var det en kamrats pappa som våldtog den 14-åriga flickan. I andra
länder används våldtäkt som tortyr mot kvinnor, vilket bl.a. Amnesty har
rapporterat. Våldtäkt eller hot om våldtäkt används för att straffa kvinnor
för påstådda brott eller för att de skall lämna uppgifter om politiskt förföljda
personer, t.ex. deras män.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

105

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

106

En del av dessa kvinnor kommer till Sverige och söker asyl här, men i de
flesta fall skickas de tillbaka. Jag har själv kommit i kontakt med ett par så-
dana upprörande fall, och jag vill nämna ett av dessa.

En politiskt aktiv kvinna från Bolivia blev våldtagen av en hög militär, som
ville tvinga fram uppgifter. Hon blev gravid och flydde hit för att söka asyl.
Barnet föddes i Sverige. Naturligtvis blev relationen mellan mor och barn
mycket svår, och psykologisk hjälp sattes in. Efter två år skickades kvinnan
tillbaka till Bolivia. Röda korset, som engagerade sig i fallet under den tid
som kvinnan vistades i Sverige, har sedan hon blev utvisad försökt få kontakt
med henne, men detta har varit förgäves. Man vet inte vad som hänt med
kvinnan sedan hon återvände till Bolivia. Så här får det inte gå till!

Jag hörde Christina Rogestam i en debatt om kvinnor och flyktingar läsa
upp en skakande berättelse om en iransk flicka, som hade gått utan slöja på
gatan och blev tagen av polisen och senare också våldtagen. Hon blev
mycket illa behandlad. Övergreppen mot kvinnor i det fundamentalistiska
Iran är många, och de strider mot de mänskliga rättigheterna.

Sedan december 1988 har Sverige regelbundet besöksutbyte med Iran på
regeringsnivå. Sist var det vice utrikesministern som var här på besök, inbju-
den av den svenska regeringen. Jag tycker inte att Sveriges regering skall
bjuda in regeringsföreträdare från länder som så flagrant bryter mot de
mänskliga rättigheterna. I stället bör man med all kraft protestera mot den
här typen av regeringar.

Det gäller nu inte bara Iran, utan det finns även många andra länder, t.ex.
Irak och Syrien. Även i Turkiet, som av USA framställs som en förebild för
demokratin i sin region, sker det dagligen brott mot mänskliga rättigheter.
Jag fick just i dag en rapport från Amnesty, där man konstaterar att tortyr
fortfarande är vida spridd och systematiskt förekommande i Turkiet. Det är
framför allt kurderna som råkar illa ut. Sverige bör ta upp denna fråga både
i Europarådet och på den uppföljningskonferens inom ESK som snart börjar
i Helsingfors.

Det är mer än 43 år sedan FN enades om en generell deklaration om
mänskliga rättigheter, men trots detta förekommer sådana här brott dagli-
gen.

De väpnade konflikter som utspelas i dag äger inte främst rum mellan na-
tioner utan förs inom nationer. Oftast handlar det om etniska konflikter.

Alla är i princip överens om att det inte är med våld och krig som man
löser dessa konflikter, utan vi måste försöka finna andra metoder. Det gäller
alltså att finna metoder för fredliga lösningar. Här tycker jag att Sverige
borde gå i spetsen och satsa på medlingsinstitut eller annan typ av centra,
där man samlar information om etniska konflikter och om hur dessa skall
kunna lösas. Man bör på det sättet kunna få ett informationsutbyte med
andra länder.

Sverige har som neutralt land skaffat sig ett förtroende som ett land som
vill undvika krig och därför också fått uppdrag av FN som medlare. Den tra-
ditionen bör vi bygga vidare på.

Sverige har också under många år verkat för ett totalt provstopp. I rege-
ringens rapport om ”Nedrustningspolitik och rustningskontroll i en ny tid”,
som nyligen presenterades, får man intrycket att provstoppsfrågan tonas

ned. Tyvärr, Alf Svensson, är det så. Utrikesministern nämnde inte heller
den frågan i morse. Det är helt fel signaler som ges från regeringen. Det är
just nu mer angeläget än på länge att sätta press på kärnvapenstaterna.

Anf. 90 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Vilken tid levervi i? I vårt land misshandlas och skjuts perso-
ner enbart för att de har en annan hudfärg eller ögonfärg än den s.k. ur-
svenska. Händelserna påminner mycket om de vitas tidigare jakt på indianer
eller jakten på färgade i amerikanska södern.

I Sydafrika skall de vita snart folkomrösta för att avgöra om regeringen
skall fortsätta samtalen med svarta grupper om en övergång till demokrati.
De vita i det konservativa partiet motsätter sig att landets svarta majoritet
genom en ny författning skall få rösträtt. Folkomröstningens resultat bör,
som sagts tidigare i dag, därför avvaktas innan nya beslut om fortsatt sank-
tionspolitik fattas.

Sanktioner bör avskaffas i takt med att målen för dem uppnås. Målen är
självfallet att apartheid avskaffas, demokrati införs och mänskliga fri- och
rättigheter respekteras. Det är ett högt spel som president de Klerk nu spe-
lar, när han i folkomröstning begär stöd för sitt förändrings- och demokra-
tiarbete. Skulle han förlora och de vita konservativa vinna, riskerar befolk-
ningen att begå ett nationellt självmord. De svarta, som numera är kraftigt
beväpnade, och de vita kommer att ställas mot varandra. Omvärlden kom-
mer åter att söka isolera Sydafrika både ekonomiskt och politiskt. Förhopp-
ningsvis inser de konservativa vita detta.

De vet att det ekonomiska läget i Sydafrika har påverkats av sanktionerna.
Fattigdomen breder ut sig. Arbetslösheten ligger runt 40 %. Miljoner afrika-
ner hotas av svält, om inte tillbakagången hejdas genom att demokratin ut-
vecklas i Sydafrika.

Vilken tidsålder befinner vi oss i? Lever vi i ett modernt samhälle eller
lever vi i ett medeltida samhälle?

Frågan är sannerligen berättigad mot bakgrund av att våldtagna unga
flickor på Irland förvägras abort och mot bakgrund av att kvinnor i Iran fort-
farande stenas till döds vid påstådda äktenskapsbrott. Märk väl att män i
Iran - ett muslimskt land - inte stenas till döds för samma brott. Det är en-
bart kvinnorna som fortfarande utsätts för detta barbariska medeltida rätt-
skipningsförfarande.

Enligt min mening strider det mot barnkonventionen att en våldtagen ung
kvinna - en ung flicka - tvingas framföda ett oönskat foster, såsom är fallet
på Irland för närvarande. Det strider mot fundamentala rättigheter att ett
barn förvägras lämna sitt land för att resa utomlands, även om barnet -
flickan - är gravid och önskar göra abort.

Fallet med den irländska flickan avslöjar en ännu större tragedi.

I fjol föddes 230 barn av mödrar under 15 år, eftersom flickorna inte tilläts
abort hemma på Irland. I samtliga dessa fall handlar det om sexuella över-
grepp mot minderåriga. Vilken tidsålder lever vi i? Är det medeltiden?

På morgon-Ekot i dag redogjordes för hur barn kidnappas i fattiga länder
och säljs till barnlösa i övriga världen. Sverige angavs som ett av de länder
som troligen har köpt, adopterat, många av dessa stulna barn. Det är oerhört

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

107

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

108

viktigt att vi från svenskt håll nu kräver en mycket noggrann kontroll från
adoptionsorganisationernas sida. Det måste kunna garanteras att de barn
som erbjuds adoptivföräldrar inte är kidnappade.

I en nyligen publicerad rapport beskriver Amnesty International, precis
som Ingela Mårtensson nämnde, polisens och militärens sexuella övergrepp
mot kvinnor i tolv länder, däribland Israel, Nordirland och Turkiet.

Sexuella övergrepp används som sagt ofta i förhör för att tvinga både män
och kvinnor att erkänna. Vanligtvis kommer dessa övergrepp inte till allmän-
hetens kännedom, åtminstone inte de sexuella övergreppen på kvinnor.
Kvinnorna lider vanligtvis i tysthet. Många vågar inte göra anmälan av rädsla
för att råka ännu värre ut. För andra är skammen outhärdlig och deras so-
ciala position fullständigt slagen i spillror. Bara tanken att då försöka höja
sin röst och protestera känns omöjlig.

I den senaste Amnestyrapporten beskriver en 20-årig universitetsstude-
rande flicka från Turkiet hur hon skändats, torterats med elchocker och ut-
satts för sexuella kränkningar i polisens häkte. Det är viktigt att få rege-
ringen i Turkiet och i de andra länder där liknande övergrepp sker att inse,
att när poliser och militärer våldtar, är det en form av tortyr. Det är brott,
och de ansvariga måste ställas inför rätta.

I en fullkomligt snedvriden rättsuppfattning kan det i stället hända att
kvinnan bestraffas ytterligare. I t.ex. Pakistan kan kvinnor som åtalas för
utomäktenskapliga förbindelser - och dit räknas våldtäkt - dömas till spö-
straff, fängelse eller stenas till döds. En våldtagen kvinna får alltså inte berät-
tigat stöd från samhället, utan hon kan i stället riskera att bestraffas ytterli-
gare och dödas. Vad är det för en tid vi lever i?

Många kvinnor har riskerat sin säkerhet och sin sociala ställning för att
föra ut information om övergrepp. De har försett världsopinionen med ett
redskap för påtryckningar mot regeringarna. Det vore ett svek att nu inte
använda det. Vi måste låta den tid vi lever i bli en tid med respekt för mänsk-
liga fri- och rättigheter.

Anf. 91 GÖRAN LENNMARKER (m):

Herr talman! Läget i Europa har aldrig varit så ljust som nu. Kommunis-
men har fallit, och de socialistiska strukturerna avvecklas i en rasande takt.
Civilisationen sprids raskt österut, för att använda en vanlig rysk formule-
ring.

Det är viktigt att Europa lär sig av misstagen från det förgångna. Efter
första världskriget tillskapades många nya självständiga länder: Finland,
Estland, Lettland, Litauen och Polen, för att nämna fem av våra grannlän-
der. Men självständigheten varade bara i 20 år för de flesta av dem. Misstaget
då var att det inte byggdes upp någon europeisk samarbets- och säkerhets-
struktur. De stora länderna bestämde, och småstaterna fick anpassa sig.

Den viktigaste frågan nu är att skapa en europeisk säkerhetsordning, så
att de många nya demokratierna och nya staterna kan känna sig trygga och
koncentrera arbetet på att säkra demokratin och utveckla ekonomin.

EG knyter till sig många av de nya demokratierna. Polen, Tjeckoslova-
kien och Ungern har redan slutit ett associationsavtal. Det är viktigt att
denna politik fortsätter. Det är en viktig stabiliserande faktor i Europa.

EG spelar en central roll men har svårt att ge säkerhetsgarantier utanför
den egna medlemskretsen, eller den västeuropeiska unionen, i alla fall under
överskådlig tid.

Kan inte de nya demokratierna och de nya länderna vara neutrala? Det är
en fråga som ibland framkastats i debatten. Vi kan tänka efter själva hur det
vore: ett tjugotal säkerhetspolitiskt självständiga länder i Öst- och Väst-
europa. Det skulle vara en instabil och ohållbar lösning. Frågan är dessutom
vad länderna skulle vara neutrala i förhållande till. Risken är stor att åtskil-
liga länder inte alls skulle vara neutrala i förhållande till varandra.

ESK-processen, eller Helsingforsprocessen som den är mera känd som i
Östeuropa, spelade en viktig roll för att introducera framför allt begreppet
mänskliga rättigheter i de socialistiska länderna. ESK har dock visat sin be-
gränsning i samband med kriget i Kroatien. När det bränner till saknar den
kraft för att man skall kunna ingripa.

Att ESK likt påven saknar egna divisioner behöver dock inte innebära
maktlöshet. Det ställer nu krav på fantasi och konstruktivitet att bygga ut
ESK i riktning mot en europeisk säkerhetsordning.

NATO har varit Västeuropas dominerande säkerhetsanordning. Endast
några få procent av Västeuropas medborgare, däribland vi svenskar, har
stått utanför. NATO representerar tre viktiga faktorer. Det har militär
styrka. Det har en integrerad kommandostruktur. Det bygger på en aktiv
amerikansk närvaro i Europa.

Det nybildade North Atlantic Cooperation Council kan möjligtvis utveck-
las i riktning mot en europeisk säkerhetsordning. De flesta av de nya demo-
kratierna i öst skulle gärna se att så blir fallet.

En av Polens ledande politiker uttryckte det så här: Polen har blivit delat
fyra gånger. Vi ligger där vi ligger, mellan två stora länder. Vi vill bli medlem-
mar i NATO. Tyskland är redan med. Vi hoppas att också Ryssland kommer
med. Då finns vi alla tre i samma ordning under amerikanskt högsta befäl.
Det är den bästa garanti som står att få.

Sådana tankegångar är inte ovanliga. De hörs inte bara i Centraleuropa
och Baltikum. Faktiskt formuleras de på liknande sätt av ledande personer i
Kiev och Moskva.

Vad skall vi göra i Sverige? Det viktigaste för oss är att medverka i skapan-
det av en europeisk säkerhetsordning. Skall den fungera så måste alla delta.

Det finns dock de som vill att Sverige skall isolera sig och krypa inom sitt
skal, säga nej till Europa. Men det vore en felaktig väg. Även av högst egois-
tiska skäl, nämligen med tanke på vår egen fred och säkerhet, är det viktigt
att vi deltar. Konflikter, kriser och krig i Europa skulle också påverka oss.
Vår säkerhet är betjänt av stabila, demokratiska och välmående grannar.

Vår viktigaste uppgift nu är att säkra och stärka Europas sammanhållning,
att på olika sätt främja integrationen både inom Västeuropa och med de nya
demokratierna i öst.

Det kan vi göra efter följande fyra linjer:

Den första är att fullfölja integrationen i Västeuropa genom EES och
medlemskap i EG.

Den andra är att föra en aktiv politik, med stöd i integrationen, gentemot

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

109

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

de nya demokratierna i Central- och Östeuropa, naturligtvis inte minst gent-
emot våra grannländer på andra sidan Östersjön.

Den tredje är att spela en aktiv roll i framväxten av en europeisk säker-
hetsordning. I kraft av ordförandeskap i ESK, som Sverige så småningom
kommer att få, kan vi naturligtvis spela en extra liten roll.

Den fjärde är, och det har betonats många gånger, att bibehålla en tillräck-
lig försvarskapacitet som en garanti ifall utvecklingen går snett.

Den europeiska säkerhetsordningen är en aktuell fråga, och det brådskar.
Vi kan inte vänta på att de nya länderna skall utveckla en stabil och säker
demokrati och en stabil och säker ekonomi innan den skall kunna skapas.
Tvärtom är säkerheten en förutsättning för att processen skall kunna fullföl-
jas. Tack, herr talman!

Anf. 92 MARGARETA VIKLUND (kds):

Herr talman! Trots allt positivt som händer i f.d. Sovjetunionen känner
många en stor ängslan inför det ovissa som den nya situationen medför. Det
som framför allt oroar är att Sovjetunionens förvandling från en supermakt
till det mer eller mindre löst sammanhållna Oberoende staters samvälde,
OSS, inte har åtföljts av en lika snabb avveckling av den f.d. supermaktens
militära redskap.

Den tidigare politiska situationen medförde en stram kontroll av en av
världens största, mest disciplinerade och välutrustade krigsmakter. Detta
tillstånd existerar inte längre.

Många känner i dag en stor oro för alla de kärnvapen som finns i olika
stater i det nya samväldet. Enligt den nyligen utkomna rapporten Nedrust-
ningspolitik och rustningskontroll finns ca 27 000 taktiska och strategiska
kärnvapen utspridda på ett flertal republiker och ett flertal olika vapenslag
inom f.d. Sovjetunionen.

President Jeltsin har varit på statsbesök i Storbritannien, USA, Canada
och Frankrike. Jeltsin har enligt massmedierna bett om råd när det gäller
kärnvapenarsenalen i f.d. Sovjetunionen. Under januari 1992 kom de båda
presidenterna Jeltsin och Bush ut med två parallella nedrustningsutspel. De
mottogs med ömsesidig respekt och välkomnande.

De flesta är överens om att det blir och att det måste bli någon form av
övervakning av kärnvapnens decimering och förvar. I dag kan vi på Väster-
långgatan och Drottninggatan se f.d. sovjetmedborgare sälja souvenirer från
den f.d. sovjetiska armén. Det vore mer än olyckligt om försäljningen också
skulle böija gälla kärnvapen till mindre nogräknade stater.

Det är bra, och det brådskar, att regeringen undersöker olika möjligheter
att i samarbete med andra länder och berörda organisationer förhindra
spridningen av kärnvapen, kärnvapenteknologi och klyvbart material samt
andra massförstörelsevapen. De mest angelägna åtgärderna i de samman-
hangen är dels utformningen av svenskt stöd till de f.d. sovjetrepubliker som
försöker eliminera kärnvapen på sitt territorium, dels ökade insatser för att
åstadkomma bättre säkerhet hos kärnkraftsanläggningarna i Baltikum,
Ryssland och Ukraina.

Det är också bra att Sverige verkar för att ett avtal för ett heltäckande

110

förbud mot kemiska vapen sluts under detta år och att existerande kontroll-
regimer för alla kategorier massförstörelsevapen stärks.

FN:s säkerhetsråds ökade intresse för att förhindra spridningen av mass-
förstörelsevapen visar att FN kan spela en viktig roll i centrala nedrustnings-
frågor, även om stormakternas kärnvapennedskärningar sker i bilaterala el-
ler unilaterala former.

Jag vet att detta är en mycket känslig fråga som handlar om ett lands inre
angelägenheter, men jag vet också att människor har en mycket stark oro för
den stora mängd kärnvapen som finns inte långt från vårt lands gränser.

Herr talman! Frihet är ett starkt ord med många dimensioner. Mänskliga
rättigheter är ett annat mycket starkt laddat begrepp.

Ett föga uppmärksammat område vad avser mänskliga rättigheter är reli-
gionsfriheten. I en nyligen publicerad Sifo-undersökning visades att endast
28 % av de tillfrågade ansåg religiös förföljelse vara ett fullgott skäl för en
asylsökande att få stanna i vårt land. Detta indikerar en bristande medveten-
het om religionsfrihetens betydelse för den mänskliga friheten i dess helhet.

Alla ledamöter i denna kammare torde vara medvetna om att rätten att
fritt bekänna och utöva sin religion kränks å det grövsta i många länder. Det
finns ingen anledning att i detta sammanhang peka ut något enskilt land. Jag
vill dock här påpeka vikten av att regeringen uppmärksammar detta problem
i sitt internationella arbete med MR-frågor.

Det sägs i bl.a. internationella sammanhang att tiden nu är mogen för att
vidga begreppet mänskliga rättigheter så, att det får en fördjupad dimension
inom de ekonomiska, sociala och kulturella områdena. Det skulle i så fall
också kunna inkludera kvinnans situation i världen, som har berörts tidigare
här i dag.

Enligt FN:s barnfond Unicef kan den höga dödlighet och sociala utfrys-
ning som miljontals flickor i framför allt Asien, Afrika och Mellanöstern ut-
sätts för jämföras med apartheid. Jag skulle kunna ge många exempel på hur
flickor och kvinnor behandlas ovärdigt sitt människovärde och hur respekten
för kvinnan i jämförelse med pojkarnas och männens situation i resp, länder
åsidosätts.

Kvinnorna i världen är så utsatta att deras situation, liksom barnens,
måste lyftas fram på ett speciellt sätt. Kvinnans situation handlar inte bara
om jämställdhet utan också om en djupare dimension i synen på människan,
på människovärdet generellt sett och på hur den enskilda människan upple-
ver sitt eget värde och sin integritet. Det måste finnas en balans mellan kvin-
nors och mäns rättigheter. Det handlar inte enbart om jämställdhet.

Jag anser att Sverige i FN och i andra sammanhang intensivt skall verka
för att begreppet mänskliga rättigheter också inbegriper kvinnans situation
i världen.

Anf. 93 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka mitt missnöje med den debatt-
ordning som har introducerats. Jag tycker att den begränsar riksdagsledamö-
ternas möjligheter att tala om de ämnen som ligger dem varmast om hjärtat
och att på ett rimligt sätt komma in i debatten när det gäller de olika ämnes-
områdena.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

111

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

Herr talman! Jag tänkte tala något om kvinnors möjligheter i EG. Det förs
ju i Sverige en debatt som inte förs någon annanstans än här i Norden, och
man hyser farhågor för att förhållandena för svenska kvinnor skulle bli för-
sämrade, eller rent av förfärliga, när man blir medlem i EG.

Man kan fråga sig varför denna debatt har uppkommit - den förs alltså
inte ute i Europa. När kvinnor i Europa tillfrågas om deras syn på EG-med-
lemskapet är alla mycket positivt inställda. De ser EG som en hjälp och ett
stöd i deras kamp för bättre villkor på arbetsmarknaden och större jämställd-
het.

I Sverige är det framför allt tre områden som tas upp till diskussion: kvin-
nor och förvärvsarbte, kvinnor i offentlig sektor och jämställdheten.

När man ser på förvärvsfrekvensen i olika länder, kan man inte nöja sig
med att säga att förvärvsintensiteten för kvinnor i EG är si eller så hög. Man
måste särskilja länderna. I Danmark är förvärvsfrekvensen för kvinnor 78
%, medan den i Grekland ligger på 37 %. I alla länder har dock förvärvsin-
tensiteten bland kvinnor ökat efter medlemskapet. Det är viktigt att ha detta
i minnet, och förvärvsfrekvensen stiger hela tiden.

Kvinnornas olika förvärvsintensitet ute i Europa beror på religionens in-
flytande, på kvinnornas utbildningsnivå, på kulturmönstret i landet och
ibland som i Tyskland på fackligt inflytande. Där har lärarfacket bestämt sig
för att lärarna inte skall arbeta efter kl. 13.00. Då måste barnen gå hem, och
vem skall då ta hand om dem? Det finns alltså många olika anledningar till
att förvärvsfrekvensen för kvinnor kan vara olika.

När man ser på vårt kommande inträde i EG visar det sig att det kom-
mande medlemskapet redan nu betyder en ny arbetsmarknad för kvinnor.
Plötsligt finns det betydligt större efterfrågan på kvinnor med språkkunska-
per. Det är ju kvinnorna i Sverige som har de bästa språkkunskaperna.

I de flesta länder kan man också notera en allmän tillväxt. Om åtminstone
en försiktigt beräknad del av Cecchinirapporten - i vilken man räknade med
2-5 miljoner nya jobb - skulle förverkligas, betyder detta omsatt till svenska
förhållanden ungefär 150 000 nya jobb. 20 % av dessa skulle rimligen förläg-
gas till tjänstesektorn, som är den sektor där man finner de flesta kvinnorna.

Alla utvecklade marknadsekonomier har en stor tjänstesektor. Skillnaden
mellan Sverige och andra industriländer är att en oändligt stor del av vår
tjänstesektor finns inom offentlig sektor. Det är bara kommunist- och socia-
listländer som har liknande förhållanden.

Det finns inga tecken på en minskad efterfrågan på den typ av tjänster där
kvinnorna arbetar: vård, omsorg och utbildning. I EG är det naturligtvis inte
möjligt att ha så många monopol som vi har när det gäller stat och kommun.
Å andra sidan betyder detta fler arbetsgivare för kvinnor, möjlighet att starta
eget och också ökade krav på bättre och fler tjänster av den här typen. Sam-
mantaget bör alltså detta gynna kvinnorna och kvinnornas arbetsmarknad.

EG har arbetat fram tre olika jämställdhetsprogram som alla syftar till
bättre villkor på arbetsmarknaden, lika tillträde till utbildning och lika so-
ciala rättigheter. EG-ländernas lagstiftning i fråga om jämställdheten är
mera skärpt än i Sverige. Vi kommer att bli tvungna att vidta åtgärder för att
vår jämställdhetslagstiftning skall komma i nivå med EG:s. Sedan vet vi ju

112

att lagstiftning är en sak medan verkligheten är en annan. Detta gäller för
såväl EG-länderna som Sverige.

Sammanfattningsvis utgör inte EG-medlemskapet på något sätt ett hot
mot de svenska kvinnorna och deras jobb. Det verkligt stora hotet uppkom-
mer om vi missköter vår ekonomi, om tillväxten inte kommer i gång. Vi räk-
nar ju alla ändå med att ett medlemskap skall bidra till en förbättrad och en
ökad tillväxt, vilket verkligen gynnar kvinnorna på den svenska arbetsmark-
naden.

Anf. 94 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Till att börja med tycker jag att vid dessa särskilda stora de-
batter också någon från regeringen borde ha uthållighet att sitta kvar så
länge som det finns talare i kammaren.

Vi måste bli bättre och aktivare, och vi måste anstränga oss ytterligare för
att genom och i våra internationella fora - såsom FN, ESK och Europarå-
det - utveckla konfliktlösningsmodeller där fredliga medel kan användas.

I FN, i ESK och i Europarådet skrivs och utarbetas fortgående konventio-
ner - regler för hur umgänget mellan länder skall gå till, för att utveckla de-
mokratin och för att värna människor och miljö.

Det krävs även - och det har tagits upp av flera talare här i dag - att det
finns regler och modeller för att övervaka att länder följer de åtaganden som
de har gjort. Det måste också finnas modeller och beredskap för en aktiv
konfliktlösning. Att lösa konflikter med väpnat våld är aldrig en framkomlig
väg. Det ger aldrig en bestående varaktig fred. Det bakomliggande proble-
met, konflikten, måste lösas. Frånvaron av krig är inte liktydigt med fred,
men det är ett första steg och förutsättningen för att man skall kunna ta itu
med konfliktlösningsarbetet.

Svenska män står nu beredda att delta i en fredsbevarande styrka i det
sönderfallande Jugoslavien. Det sägs att det är ett riskfyllt uppdrag. Det
känns kanske särskilt obehagligt att veta att Sverige har stått för en stor del
av Jugoslaviens vapenupprustning.

Jugoslavien var 1989 den tredje största köparen av svenska vapen. Man
köpte då vapen från Sverige för 601 milj. kr. Detta är ännu ett exempel på
att vapenexport till länder med inre konflikter leder till att militariseringen
förvärrar situationen.

Det förflutna kan inte göras ogjort, men man kan och bör dra slutsatser
inför framtiden av dessa erfarenheter. De ansträngningar som nu görs för att
lösa konflikten i det forna Jugoslavien borde ha gjorts mycket tidigare. ESK
hade varit en lämpligare medlare än EG.

I andra delar av Europa, bl.a. i Turkiet och inom OSS, finns också konflik-
ter som måste lösas och som annars riskerar att resultera i stora mänskliga
lidanden som väpnat våld alltid innebär.

I Turkiet arbetar olika krafter för att skapa kaos. Konflikten trappas upp
för varje dag. Under de senaste månaderna har 35 000 människor tvingats
eller valt att fly från sina hem på grund av oroligheterna. Under de senaste
två veckorna har 80 nyckelpersoner från oppositionen försvunnit eller hittats
mördade. Partisekreteraren från det politiska partiet SHP Oktay Turkmen
och en partifunktionär från HEP i Cirt är två av dessa personer.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

113

8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

En väpnad konflikt inom ett land kan handla om att störta och ersätta den
centrala makten. När det gäller den kurdiska konflikten i Iran, Irak och Tur-
kiet handlar det om en konflikt mellan staten och nationaliteten. Den kur-
diska befrielsekampen strävar inte efter att störta centralmakten utan gäller
endast kurdernas egna nationella och mänskliga rättigheter. Den kampen
kan beskrivas som en fortsättning på den nationella antikoloniala kampen,
en kamp mot de orättvisor som de gamla kolonialmakterna åstadkom genom
gjorda gränsdragningar.

Vi kan inte skylla på att vi inte vet hur situationen är för kurderna i Tur-
kiet. Vi visste vad som pågick i Irak. Vi visste hur spänningarna trappades
upp i Jugoslavien - ändå sålde vi vapen dit - och vi kan konstatera att ris-
kerna för väpnade konflikter inom OSS ökar. Vi vet detta och vi måste ta
initiativ till konfliktlösningar innan konflikten, hatet och låsningarna har
nått den nivå som vi nu har bevittnat i Jugoslavien.

Om situationen i Europa skall kunna bli så ljus som många talare i dag
anser att den är, då krävs det att vi hittar fungerande konfliktlösningsmodel-
ler för att undvika väpnade konflikter.

Anf. 95 FREDRIK REINFELDT (m):

Herr talman! Det är svårt att vara ung. Det är ingen nyhet i och för sig.
Det har alltid varit svårt att vara ung och så är det även i dag. Med det menar
jag inte att det är svårt att i egenskap av ung riksdagsman komma in i slutet
av en lång debatt. Snarare handlar det om en reflexion som jag gör när jag
träffar unga människor som vill diskutera och höra hur vi ser på EG och på
ett svenskt EG-medlemskap.

Efter att ha lyssnat på debatten i dag, som var mycket lång och innehålls-
rik, kan jag förstå att det trots allt rör sig om många berättigade frågor som
unga människor har.

Debatten som har förts i dag är en mycket initierad debatt. Den handlar
till stor del om hur olika avtal slår och hur Sverige och svenskarna kan
komma att påverkas. Men framför allt handlar den mycket om hur det poli-
tiska beslutsfattandet skall ske ute i Europa och hur Sverige kan påverka
denna beslutsprocess. Det är en markant skillnad jämfört med den bild som
man får av Europa när unga människor försöker diskutera EG.

Det är kanske inte så konstigt att politiker diskuterar politiskt beslutsfat-
tande, men å andra sidan är det inte heller märkligt att unga människor inte
diskuterar politiskt beslutsfattande och inte heller tycker att det är viktigt.
Det blir en skarp kontrast mellan dessa två sätt att tala om EG. Jag tror att
det är en av förklaringarna till att unga människor säger att EG-debatten
snart måste komma i gång. Det är inte bara unga människor som säger så.
Många andra svenskar säger detsamma. Alla de som är politiskt bevandrade
anser däremot att debatten har pågått i 20 år och att den varit väldigt hätsk
och livlig under de senaste åren. Ständigt återkommer vi emellertid till detta
påstående: Det pågår ingen svensk EG-debatt.

Sanningen är väl att det inte pågår någon EG-debatt, som har något större
genomslag hos unga människor och hos andra svenskar. Orsaken kan vara
att den förs i för tekniska termer och att den blir en diskussion om det poli-

114

tiska beslutsfattandet och dess former snarare än en beskrivning av vilket
slags Europa som Sverige vill tillhöra.

Detta får effekter. När man kommer till skolor och träffar ungdomar som
är nyfikna på Europa och dess länder, t.ex. Östeuropa, märker man att nyfi-
kenheten är litet yrvaken. Skolan har ingen lång tradition av att sätta Europa
i centrum. Detsamma har gällt även för mig. Andra världsdelar har under
lång tid stått i fokus för svensk politik och för den kunskap som förmedlats i
skolan. Litet yrvaket betraktar de unga människorna Europa.

Nyfikenheten är inte heller alltid så positiv. Kunskapen om hur Europa
ser ut är mycket bristfällig. Unga människor av i dag kallar sig för tågluffar-
generationen. De har åkt ut i Europa med ryggsäck och besökt de euro-
peiska storstäderna, men kunskapen om förutsättningarna att bo och leva i
Europa är liten.

Detta beror på att svenskar i allmänhet är geografiskt - det behöver man
bara titta på en karta för att kunna förstå -, kulturellt och etniskt mycket
isolerade uppe i norr, vilket vi har varit under hela 1900-talet. Denna isole-
ring märks mycket tydligt när man stöter på unga människor.

Detta förhållande kan vara en del av förklaringen till de olyckor och de
otrevliga våldshandlingar som vi sett på sistone. Det kan också vara en för-
klaring till att det är svårt med Europadebatten.

Jag menar att de svenska opinionsbildarna har ett stort ansvar i detta sam-
manhang. Detta gäller t.ex. när man i skolan diskuterar hur kunskapen an-
gående ett ja- eller ett nej-alternativ inför den kommande folkomröstningen
skall förmedlas.

Hur går man då till väga i skolan? Jo, man bjuder in en företrädare för ja-
sidan och en för nej-sidan. I princip går det till på det sättet i det svenska
skolväsendet, precis som om man inte hade någon kunskap om att trots allt
sex av sju riksdagspartier i denna kammare i någon mån är för ett svenskt
EG-medlemsskap och precis som om man inte kände till att 1991 års val fak-
tiskt gav som resultat att dessa politiska partier, som sade sig företräda ett
svenskt EG-medlemsskap i någon form, fick över 90 % av rösterna.

Svenska skolan tror ändå att det räcker att bjuda in en ja- och en nej-före-
trädare. Det gör, mina vänner, att de många ja-förespråkare som trots allt
finns inte kommer till tals, och i och med det kommer inte heller många av
de nyanser som är väldigt viktiga i ja-sidans budskap fram.

Detta innebär ett särskilt ansvar för de politiska partierna, som skall be-
skriva sin vision: vad vi vill göra med ett svenskt EG-medlemsskap.

Medborgarnas Europa står i centrum för moderaterna. För oss moderater
är det viktigt att just den enskilda människan skall få komma ut i Europa och
möta européer över gränserna. Politiska beslut skall inte få stå i vägen.

Jag tycker att det är oroväckande att socialdemokraterna, likt Buchanan i
USA som säger ”America first”, slår fast att Sverige är unikt. Jag ser nämli-
gen stora kopplingar mellan dessa två olika slogans. Det finns en isolerings-
tendens hos socialdemokraterna, vilken tyder på att de tycker att det är vikti-
gare att de politiska partierna förs närmare varandra. Jag tycker vi fått bevis
för detta även här i dag. Jag tycker också att detta verkar ligga bakom social-
demokraternas uttryckssätt ”den socialdemokratiska gemenskapen”.

Mot detta ställer moderaterna Medborgarnas Europa. Det handlar inte

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

115

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

116

enbart om ett politiskt projekt, utan om ett projekt i syfte att föra människor
närmare varandra. Det är därför vi skall gå med i EG.

Anf. 96 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Det är i dag när det gäller Etiopien en historisk dag. Aktio-
nen för politiska fångar i Etiopien har för en liten stund sedan upplösts i med-
vetande om att det inte längre finns några politiska fångar i nationen Etio-
pien.

Låt mig börja från början. Aktionen, som har arbetat mycket tyst under
många år, bildades 1976. Det var länsläkaren i Karlstad Arnt Meyer-Lie och
Christopher Toll som hade uppmärksammat en artikel av en man vid namn
Ehrenstråle om hur framför allt kvinnliga fångar, tillhörande både ämbets-
mannakåren och den gamla kejserliga familjen, hade satts i fängelse och hur
svårt de hade det.

Väldigt snart utökade Aktionen sin verksamhet även till att gälla manliga
fångar. Naturligtvis ville vi verka för alla politiska fångar. Och vi behövde
inte sakna arbete.

Den etiopiska diktaturen under Mengistu gjorde sig skyldig till våldsamma
kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vem som helst kunde ringa ett
telefonsamtal och anklaga någon för antirevolutionär verksamhet, vilket
ledde till att denna person togs om hand. Ofta överlevde denna person inte
nästa morgon.

En grupp fångar utsattes för psykisk tortyr genom att någon varje måndag
gick in till fångarna och plockade ut en och sade: Ta med dig din filt. Du
behöver den inte längre. Efter en stund hördes skott från fängelsegården.

Detta fortsatte vecka efter vecka, och fångarna undrade vem som skulle
vara nästa offer.

Vi har, som jag sade, arbetat i det tysta och försökt skaffa medel för att
hjälpa dessa fångar med livsmedel, mediciner, förbandsmaterial och böcker,
eftersom fångarnas barn fick följa med in i fängelserna och därför inte fick
tillgång till någon skola.

Vi samarbetade med Amnesty International, som först satte oss på spåret,
med Röda korset, med andra hjälporganisationer, med Johanniterorden och
med olika församlingar i Sverige.

I Etiopien hade vi modiga människor som tog emot hjälpen och som
många gånger med fara för sina egna liv spridde den till dem som behövde
den bäst.

Aktionen har arbetat helt oegennyttigt. De som har rest för vår räkning till
Etiopien har betalt alla sina resor själva. Alla pengar har gått till fångarna.

Vi har besökt ambassadörer. Vi har skickat folk till Etiopien, och vi har
gjort uppvaktningar. Den sista ambassadören för denna regim besökte vi den
13 maj förra året. Han var då mycket missnöjd med svensk press, som inte
talade om hur bra det var i Etiopien och vilka vänskapliga förbindelser man
hade med Sverige. Efter cirka en vecka föll regimen, och han försvann till
USA.

Vi har nu funnit att alla politiska fångar har kommit ut ur fängelserna. Och
vi är oerhört tacksamma för det. Det är ett historiskt tillfälle. Jag tror att det
är historiskt att man kan lägga ned en sådan aktionsgrupp i, skulle jag vilja

säga, förvissningen om att vi som arbetar för den inte behövs mer. Men na-
turligtvis är vi redo att gripa oss an arbetet igen om så skulle behövas. Men
vi hoppas och tror att vår verksamhet på detta område i Etiopien är avslutat.

Däremot är naturligtvis inte biståndsgivningen till de frigivna fångarna och
till deras familjer, till framför allt ungdomen och barnen, avslutad. Men det
anser vi hör till det normala bistånd som utgår från Sverige och som har varit
en tradition under så många år tillbaka. Vi har ju haft förbindelser med Etio-
pien sedan decennier tillbaka.

Herr talman! Det känns väldigt fint att kunna säga att det i dag inte finns
några politiska fångar i Etiopien.

Anf. 97 BIRGITTA WISTRAND (m):

Herr talman! När den svenska räntan chockhöjdes i december förra året
angav riksbankschefen att omvärldens bristande kunskap om Sverige var ett
av skälen till höjningen. Utländska banker och investerare var helt enkelt
osäkra på vad Sverige stod för och vad dess finanspolitik gick ut på. Därför
är det viktigt att statsministern och andra ministrar reser runt i världen på
regelrätta ”roadshows” och presenterar det nya Sverige, det nya svenska tän-
kandet och det nya svenska näringslivet. Redan nu märks ett nyfött intresse
ute i världen för åtminstone statsministern, och jag hoppas att det åtmin-
stone på sikt skall gälla även Sverige.

Detta växande intresse behöver följas upp med användbar och intresse-
väckande informtion om Sverige som ett land att besöka, investera i, studera
i och göra affärer med.

Man kan undra vem som skall ge sådan information. I första hand är det
faktiskt vi svenskar här hemma och utomlands som skapar bilden av vårt
land. De svenskar som arbetar utomlands är naturligtvis särskilt betydelse-
fulla. Turister och andra som besöker Sverige kan också bli våra framtida
ambassadörer - nota bene om de har fått ett gott intryck av och ett gott be-
mötande i Sverige.

Men alltför få vet tillräckligt om Sverige för att kunna svara på frågor från
intresserade utlänningar. Därför är det viktigt att vi lär oss mer om Sverige
och att vi på det sättet kan lära andra mer om Sverige.

Informationen och identiteten var emellertid frågor som sattes på undan-
tag av den förra regeringen. Därför är det glädjande att den nya regeringen
fattar beslut om att öka anslagen till information. Men det som oroar mig är
att så mycket pengar skall ges till Svenska institutet.

Svenska institutet har varit föremål för många utredningar under åren.
Och alla utredningar har slutat på ungefär samma sätt, nämligen att man öns-
kar mer samarbete, mer samverkan, en integrerad Sverigebild och en mer
professionell informationsverksamhet.

Därför känns det litet oroande då näringsministern i sin proposition om
exportrådet talar om mer samarbete mellan exportrådet och Svenska institu-
tet, något som man alltså har talat om i 20 år utan att man har kunnat åstad-
komma detta.

Vid ett tillfälle gav den förra regeringen t.o.m. 30 milj.kr. extra för att en
samverkan skulle åstadkommas. Men nästa utredning kunde bara konsta-
tera att någon samverkan inte hade kommit till stånd. Därför ser jag med

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

117

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Utrikespolitisk
debatt

Övrigt

oro på en utveckling där Svenska institutet på nytt skall få samma uppdrag.
Jag tror inte att det är Per Westerbergs mening att ge samma gamla signaler.
Därför skulle jag vilja diskutera hur en sådan framtida samverkan om infor-
mation utomlands skulle kunna se ut.

Vi behöver närma oss Europa - det talar alla om. Därför skulle vi behöva
satsa på Europa och på informationen om Sverige i Europa. Vi tror ju ofta
att Sverige är känt utomlands. Men utredning efter utredning visar att så inte
är fallet. Men kunskapen om Sverige växlar oerhört mellan olika länder.
Man kan t.o.m. se att kunskapen om Sverige växlar i ett land som Tyskland,
där man i den norra delen av landet naturligtvis vet mer om Sverige än vad
man vet i den södra delen. Därför kan vi alltså inte tänka oss att informera
om Sverige på samma sätt i hela Europa, utan varje land kräver sin informa-
tion. Därför kan vi inte, som många gör, tala om att vi skall informera om
Sverige inför EG, utan vi får ta vatje land och varje språk för sig.

På samma sätt behöver vi också hitta ett varumärke för Sverige. I dag an-
vänder man olika varumärken i olika länder. Men jag tror inte att det finns
något företag som skulle våga ha olika varumärken på varje marknad, utan
varumärket är något som man laddar, något som man är rädd om och något
som man försöker slå fast och introducera.

Därför tror jag att det är viktigt att den nya regeringen tar på sig uppgiften
att hitta ett varumärke för det nya Sverige.

Även om många skulle önska att Svenska institutet skulle få en ny instruk-
tion, en ny styrelse och en ny organisation, tror jag att det vore viktigare att
regeringen gav besked om informationens syfte och omfattning, att den ta-
lade om att Sverige befinner sig i en internationell värld och att positiv infor-
mation om Sverige är betydelsefull. Därefter kan det vara dags att tala om
vilka (eller vilket) organ som skall ha uppgiften att utföra detta betydelse-
fulla arbete. Därefter kan man tala om styrelse och organisation. Det tar
lång tid att bygga upp kunskapen om ett land, och därför brådskar det.

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1991/92:75 till utbildningsutskottet
1991/92:87 till socialförsäkringsutskottet
1991/92:94 till utbildningsutskottet
1991/92:97 till näringsutskottet

1991/92:99 avsnitt 7.1 till försvarsutskottet i övrigt till näringsutskottet
1991/92:101 och 102 till försvarsutskottet
1991/92:124 till arbetsmarknadsutskottet
1991/92:149 till socialförsäkringutskottet

118

Beslut om samlad votering

Beträffande de på föredragningslistan upptagna ärendena, konstitutions-
utskottets betänkanden KU23 och KU24, skatteutskottets betänkanden
SkU14 och SkU15, justitieutskottets betänkande JuU9, försvarsutskottets
betänkanden FöU7 och FöU8 samt socialförsäkringsutskottets betänkande
SfU7, beslöt kammaren på förslag av förste vice talmannen att de fick företas
till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i alla dessa ärenden avslu-
tats.

6 § Sekretess inom rättsväsendets informationssystem

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:KU23 Sekretess inom rättsväsendets informationssystem (prop.

1991/92:73).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

7 § Vissa riksdagsfrågor

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1991/92:24 Vissa riksdagsfrågor.

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

8 § Ändringar i uppbördslagens regler om överföring av skatt till
främmande stat

Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU14 Ändringar i uppbördslagens regler om överföring av skatt till
främmande stat (prop. 1991/92:82).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

9 § Förtidsåterbetalning av preliminär skatt

Föredrogs
skatteutskottets betänkande
1991/92:SkU15 Förtidsåterbetalning av premilinär skatt.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

119

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

120

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

10 § Regional ledningsorganisation inom polisen

Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1991/92:JuU9 Regional ledningsorganisation inom polisen (prop.

1991/92:52).

Anf. 98 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd):

Herr talman! Inledningsvis måste jag få kommentera en liten kuriositet i
den här debatten, nämligen att jag och min utskottsordförande Britta Bjelle
båda är bosatta i Luleå, Norrbotten. Vi står nu här i kammaren och skall
debattera lokaliseringen av länspolismästaren i Östergötlands län. Detta ma-
nar väl till en liten eftertanke om hur långt ifrån dem det berör i den här
frågan som besluten fattas. Låt vara att vi båda är befriade från lokalpatrio-
tismen i Östergötland.

Men icke desto mindre är det i justitieutskottet som hela saken i praktiken
avgörs. Rent logiskt och förnuftsmässigt är riksdagen inte rätt forum för
denna fråga. Det här är en länsfråga, dvs. en fråga för de inblandade par-
terna i Östergötland. Detta har ju det övervägande antalet av de regionala
och samverkande myndigheterna uttalat sig om i sina remissvar. De har re-
dogjort och väl motiverat var, utifrån sin verksamhet, de tycker att länspolis-
mästaren skall vara verksam, detta för att fortsätta sin samverkan med den
regionale polischefen såsom det hittills skett. De regionala myndigheterna
är lokaliserade till Linköping.

Det finns en liten möjlighet att ledamöterna här i kammaren förstår att
man riskerar att fatta ett centralt beslut över huvudet på dem det berör, att
man helt enkelt kör över de inblandades uppfattning i frågan. Därmed går
riksdagen helt emot de fundamentala skäl som anförs i denna proposition.
Att inte bevilja de önskemål som man har i Östergötland i denna fråga är att
gå tvärsemot de intentioner som givits av riksdagen vad gäller decentralise-
ring och självbestämmande i regionala frågor.

Jag skall strax redogöra för detaljerna, men först några andra saker.

I diskussionerna i utskottet framhölls att den motivering som regeringen
angivit var något svag vad gäller lokaliseringen av länspolismästaren till Lin-
köping på bekostnad av Norrköping. Den sistnämnda polismyndigheten är
något större med antalet polistjänster som utgångspunkt. Därför tillkom den
hearing som skulle räta ut en del frågetecken. Fast egentligen var det väl
ingen av ledamöterna i utskottet som väntat sig något annat än att resp, po-
lismästare skulle förorda sin stad som den mest lämpliga orten för lokalise-
ringen.

Nu är det kanske inte alltid som en hearing ger de rätta svaren. Det finns
ständigt en risk att man gör subjektiva bedömningar som förtar objektivite-
ten i beslutet.

Ibland känns det dock befriande att vara självständig och fatta egna beslut

utan att behöva komma fram till bästa möjliga kompromiss - i det här fallet,
vågar jag påstå, sämsta möjliga kompromiss. I den här frågan överläde soci-
aldemokraterna för sig och regeringspartierna för sig. Därefter redogjorde
man för resultatet inför utskottsordföranden. Beslutet var förankrat i två
motioner från Norrköpings riksdagsledamöter, en motion från moderaterna,
folkpartiet och kristdemokraterna samt en motion från socialdemokraterna.

I sina motioner hade man mycket ambitiöst framfört de argument som po-
lisstyrelsen i Norrköping haft vänligheten att sända till hemadressen hos oss
ledamöter i utskottet. Det sistnämnda var mycket omtänksamt, om än litet
bestickande, enligt min uppfattning. Men ändamålet helgar väl medlen. Det
är väl detta som kallas bypolitik. Själv är jag så oerfaren i dessa samman-
hang -jag har ju faktiskt bara fem månaders erfarenhet av rikspolitik - att
andra får avgöra skillnaden i det här fallet.

Nåväl, under tiden som turerna mellan de olika partierna inom utskottet
pågick hade jag en enskild överläggning med mig själv ute i korridoren, fri
ifrån argument som kunde störa objektiviteten. Så när min fru ordförande
talade om att utskottet förordat Norrköping, kunde jag bara lakoniskt med-
dela min reservation.

Min enskilda överläggning i korridoren hade visserligen varit mycket kort,
men jag hade ju ändå hela regeringens argument i ryggen för mitt ställnings-
tagande. Jag stödde regeringens förslag. Varför inte regeringspartierna
gjorde detta är en gåta - det är deras interna problematik - men jag kände
mig faktiskt ändå litet uppbackad och ansåg mig ha ordentligt på fotterna i
sammanhanget.

Det var ju inte bara regeringens stöd som jag hade. Det föredragande
statsrådet Gun Hellsvik hade till stöd för sin argumentation en rad remissin-
stanser med länsstyrelsen i spetsen. Låt vara att det fanns två reservationer
mot länsstyrelsens beslut, men majoriteten förordade Linköping.

I motionerna anges helt korrekt styrkeförhållandena mellan de båda polis-
myndigheterna vara 302 polistjänster i Norrköping mot 249 i Linköping.
Den regionala polisledningen finns som framgått i Linköping, och i regering-
ens proposition anförs att skillnaden inte är så stor att den motiverar en om-
lokalisering.

På slutraderna i utskottets betänkande anförs att utskottet inte kan ”med
hänsyn till skillnaderna i storleksförhållandena mellan de aktuella distrikten,
finna några vägande skäl att beträffande Östergötlands län frångå principen
om lokalisering av länspolismästaren till det största polisdistriktet i länet.
Länspolismästaren i Östergötlands län bör således placeras i Norrköping.”

Denna formulering är tyvärr helt missvisande. Det är att helt vända be-
greppen upp och ner. I den här frågan talar alla vägande skäl för Linköping.

Här kommer en uppräkning av dem som förordat Linköping. Det är först
regeringen i sin proposition och därutöver länsstyrelsen i Östergötland, po-
lismyndigheterna i Mjölby, Motala och Linköping liksom Svenska Polisför-
bundets länsavdelning, Svenska Polisförbundet och Föreningen Sveriges po-
lischefer.

Vidare har följande remissinstanser förordat Linköping: överåklagaren,
länskronodirektören, länsskattechefen och försvarsområdesbefälhavaren,
s.k. samverkande myndigheter. Förutom dessa har länspolismästaren sam-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

121

9 Riksdagens protokoll 199H92. Nr 70

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

122

verkansbehov med följande regionala organ: landstinget med dess ambu-
lanstjänstledning, universitetssjukhuset, statens kriminaltekniska laborato-
rium (SKL), väg- och trafikinstitutet (VTI) och försvarsområdesstaben, alla
dessa med säte i Linköping. Ytterligare en instans, som ingen annan tänkt
på, men som jag tycker är ytterligare ett samverkansorgan nog så viktigt att
föra fram, är Linköpings stift, vars biskop Martin Lönnebo jag har samtalat
med nu på morgonen. Även han förordade Linköping.

Härtill kan framhållas att både Linköping och Norrköping tillhör de s.k.
grupp Il-distrikten. Vid sidan av de tre största polisdistrikten ingår Linkö-
ping och Norrköping i en grupp av åtta distrikt med fullt utbyggd ledningsor-
gansation. Även polisens länssambandscentral finns i Linköping.

Vidare bedriver polismyndigheten i Linköping sedan länge regional verk-
samhet, medan Norrköping enbart verkar inom sitt distrikt. Dessutom finns
följande regionala funktioner: trafikavdelning, narkotikarotel, kriminaltek-
nisk rotel samt ekonomisk rotel. Den sistnämnda är verksam över hela länet,
även i Norrköping. När den s.k. ekoroteln tillskapades på 1980-talet var det
förresten föremål för riksdagsdebatt, och då placerades denna enhet i Linkö-
ping, av den anledningen att den har att samverka med länskatte- och region-
åklagarmyndigheten i Linköping.

En brist i propositionen är att inte någon ekonomisk kalkyl medtagits,
möjligen därför att samlokaliseringen med länsstyrelsen är ekonomiskt för-
delaktig i sig. Jag skall dock försöka att redogöra för vilket ekonomiskt slö-
seri en omlokalisering till Norrköping skulle innebära.

I Linköpings nya polishus finns lokaler lediga och inflyttningsklara för
länspolismästaren och dennes ledningsorganisation. Inför en omlokalisering
till Norrköping diskuteras för närvarande att bygga på en våning till på polis-
huset eller att slå ut några väggar och göra en tillbyggnad för länspolismästa-
ren och dennes närmaste medarbetare.

Eftersom länspolismästaren skall ha den operativa ledningen finns beho-
vet att flytta över länssambandscentralen till Norrköping, om det nu trots
allt beslutas enligt utskottsbetänkandet. Det skulle innebära en kostnadsför-
dyring.

All samverkan försvåras för den regionala polistjänsten, varför resor och
restid från annan ort föranleder icke oväsentliga kostnader och fördyringar.
Som insider i dessa sammanhang, dvs. polis, bedömer jag att risken för fram-
tida personalomflyttningar är stor. Hittills har jag inte träffat någon polis-
mästare som i längden skulle acceptera att ha sin personal, dvs. de regionala
befattningshavarna, på en annan ort. Låt vara att det endast är fyra mil emel-
lan städerna.

Förutom redogjorda argument talar allt för att betydande ekonomiska
medel kommer att behöva tillföras, och därför är det inte ekonomiskt för-
svarbart att genomföra en lokalisering av länspolismästaren till Norrköping.
Det handlar helt enkelt om en icke oväsentlig fördyring av en statlig verk-
samhet om man placerar länspolismästaren på annan ort än länsstyrelsen.

En lokalisering till Norrköping är helt enkelt slöseri med pengar, dessutom
i ett läge när alla polismyndigheter ute i landet har det ekonomiskt kärvt.

Under den allmänna motionstiden har tre socialdemokrater från Linkö-
ping givit sitt stöd för propositionen, och det tackar jag för.

Skulle nu kammarens ledamöter rösta enligt utskottets betänkande kom-
mer så småningom ett annat ärende att behandlas i utskottet, nämligen en
ökning av anslaget till polisen på grund av omlokaliseringen. Utskottets be-
tänkande i den frågan behöver inte debatteras i kammaren, eftersom jag
kommer att avstå från ställningstagande i denna fråga. Därmed kan betän-
kandet avgöras utan omröstning.

Mot bakgrund av vad jag sagt vädjar jag till kammarens ledamöter att i
den här frågan trycka på rätt knapp. Ett bifall till min uppfattning i denna
fråga har dessutom, kan man säga, biskop Martin Lönnebos välsignelse. Jag
tror inte att han därtill känt sig nödd och tvungen.

Som stöd för regeringens proposition 1991/92:52 yrkar jag bifall till min
reservation och avslag på utskottets hemställan.

Anf. 99 BRITTA BJELLE (fp):

Herr talman! Vi skall nu, som redan har framkommit, behandla den regio-
nala ledningsorganisationen inom polisen. Denna fråga har varit föremål för
överväganden ända sedan 1975. Den ena utredningen efter den andra har
diskuterat saken, och lösningen har blivit en successiv övergång till det som
kallas länspolismästarmodellen.

I dag är länsstyrelsen högsta polisorgan i länet. För närvarande finns två
olika organisationsmodeller för ledning av polisverksamheten på regional
nivå. Den ena är länspolischefsmodellen, som infördes 1965 i samband med
förstatligandet av polisen. Den andra är länspolismästarmodellen, som
första gången infördes 1984 och i dag är genomförd i åtta län.

I samband med förstatligandet 1965 tilldelades länspolischefen långt-
gående befogenheter i fråga om polisledningen i länet. Utvecklingen har
emellertid visat att länspolischefen inte kunnat fungera på det sätt som det
var tänkt. Avståndet mellan länspolischefens dagliga verksamhet och polis-
distriktens verksamhet har helt enkelt blivit för långt.

Detta problem togs upp till behandling i 1975 års polisutredning. Som lös-
ning på problemen föreslog polisutredningen att länspolischefen tillfälligt
skulle kunna överta den direkta ledningen av enheternas arbete när särskilda
förhållanden påkallade det och alltså inte behöva ha polischeferna som mel-
laninstans.

För Stockholms del var det emellertid nödvändigt med en omedelbar för-
ändring av verksamheten, och därför föreslog utredningen att något som den
kallade länspolismästarmodellen skulle införas där. Länspolismästarmodel-
len innebar att länspolischefen skulle förena sin befattning på regional nivå
med chefskapet för det största polisdistriktet inom länet. Fördelen med den
modellen var att den regionala chefen fick faktiska möjligheter att som re-
gionalchef fullfölja operativa funktioner. Att länspolismästaren i normalfal-
let skulle kunna förfoga över merparten av regionens polisresurser skulle
också stärka länspolismästarens ställning i samverkansfunktionen. Ytterli-
gare fördelar är att den regionala polischefen tar del i den dagliga polisverk-
samheten, vilket ger honom som person en stark ställning och dessutom är
bra för verksamheten. Till det kommer att kontakt och beslutsvägar mellan
den regionala chefen och den lokala organisationen blir kortare.

Polisutredningens förslag ledde så småningom till att riksdagen beslutade

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

123

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

124

att den 1 oktober 1984 införa länspolismästarmodellen i Stockholms län, Gö-
teborgs och Bohus län samt Jämtlands län. Efter fler beredningar och över-
väganden infördes länspolismästarmodellen den 1 juli 1987 i ytterligare fem
län, och vi är nu efter ännu fler beredningar och utvärderingar framme vid
ett förslag om att införa länspolismästarmodellen i hela landet. De utvärde-
ringar som gjorts av länspolismästarmodellen visar entydigt att såväl sakliga
som ekonomiska skäl talar för att införa länspolismästarmodellen i hela
landet.

Principen skall vara att länspolismästaren placeras som chef för det största
polisdistriktet i länet, även om inte polisdistriktet omfattar residensstaden. I
de län där länspolismästarmodellen redan har införts har denna princip varit
vägledande. Men man måste här erkänna att det kanske inte har varit så
svårt att genomföra detta, eftersom den största staden i polisdistriktet har
varit residensstaden.

Av det betänkande vi nu behandlar framgår det att den regionala polisled-
ningen i flera fall måste omlokaliseras från residensstaden till den stad som
är den största i polisdistriktet. Det har också utom i ett enda fall föreslagits
i propositionen, nämligen i Östergötland. Regeringen har i propositionen
sagt att det är angeläget att länspolismästaren är chef för det största polisdi-
striktet i länet. Trots det har man i ett enda fall i hela landet avvikit från den
principen.

Vidare står det i propositionen att det endast är om särskilda skäl talar
emot en sådan lösning som annat beslut skall fattas. Regeringen har i propo-
sitionen inte åberopat några sådana särskilda skäl, utan anser att avsteg från
principen att länspolismästaren skall vara chef för största polisdistriktet kan
göras i Östergötland. Skillnaden mellan Norrköping och Linköping är inte
så stor att det motiverar en omlokalisering av polisledningen som nu finns i
Linköping.

En majoritet i utskottet har funnit att det inte finns några särskilda skäl
som talar för att principen om att länspolismästaren skall placeras i det
största polisdistriktet skall frångås.

Vid en jämförelse mellan Norrköping och Linköping har framkommit, att
i Norrköpings polisdistrikt finns 302 polistjänster och 105 administrativa
tjänster. I Linköping finns, precis som har framkommit tidigare, 249 polis-
tjänster och 79 administrativa tjänster. Norrköping är ur den synvinkeln ca
20 % större än Linköping. När det gäller tilldelade medel har Norrköping
fått 18 milj.kr. medan Linköping har fått 14 milj.kr. i administrativa medel.

Ett av skälen till att avveckla länspolischefsmodellen var att man måste ge
den regionala chefen större tyngd och möjlighet att omedelbart förfoga över
den största polisstyrkan i länet. Mot den bakgrunden anser vi att det är
ganska klart att länspolismästaren skall placeras i Norrköping. Det som talar
för Linköping är länsstyrelsens och de andra regionala myndigheternas pla-
cering i Linköping.

Men alltsedan 1975, när länspolismästarmodellen började diskuteras, har
just dessa synpunkter vägt förhållandevis lätt mot skälet att länspolismästa-
ren skall ha det operativa ansvaret för största polisstyrkan. Det står t.o.m. i
propositionen att kontakten med andra regionala organ väl kan upprätthål-
las med telefon och andra telekommunikationer. Ett annat mått på ett polis-

distrikt är den verksamhet som bedrivs inom myndigheten. Enligt aktuell
statistik framgår att 45-50 % av ärendena inom länet handläggs vid myndig-
heten i Norrköping. Som exempel kan nämnas att av det totala antalet brott
som begås i Östergötland begås 48 % i Norrköping och 33 % i Linköping.
Av antalet gripanden och omhändertaganden i länet sker 50 % i Norrköping
och 28 % i Linköping. Man kan konstatera att den redovisade statistiken vi-
sar att polisverksamheten i Norrköping utsätts för hårdare tryck än verksam-
heten i Linköping. Vidare kan man också konstatera att länets enda häkte
finns i anslutning till polishuset i Norrköping.

Norrköping är alltså den resurs- och verksamhetsmässigt största myndig-
heten i länet, och därför har vi i justitieutskottet kommit fram till att länspo-
lismästaren skall placeras i Norrköping. Skäl för en annan ordning har redo-
visats. Men vi anser inte att de varit tillräckligt tunga för att avvika från hu-
vudprincipen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkandet och
avslag på reservationen.

Anf. 100 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:

Herr talman! Det här är ett beslut där sakfrågorna inte överväger. Ordfö-
randen i utskottet säger att det visserligen är riktigt att brottsligheten är
större i Norrköping. Men det är väl litet naivt att tro att en länspolismästare
skall kunna göra så mycket åt den saken bara för att han flyttar dit.

Det står mycket i dessa betänkanden. I det här står det att vid en bedöm-
ning av denna fråga bör särskild vikt fästas vid att länspolismästaren omedel-
bart förfogar över resurser - men det står inte de största resurserna - med
vars hjälp en effektiv regional verksamhet kan utövas.

Den regionala verksamheten utövas redan i Linköping. 25 årsarbetskraf-
ter utgör regional verksamhet. Det är endast 5 i Norrköping. Det finns en
väl fungerande regional funktion i Linköping. Dessutom fanns det inte en
ekonomisk bedömning i propositionen, och det var olyckligt. Det kommer
att bli stora kostnadsökningar för att genomföra en flyttning från Linköping.
Där finns ett färdigt polishus för länspolismästaren och hans organisation att
flytta in i. Det finns inte i Norrköping.

Som jag sade i mitt inledningsanförande kommer sambandscentralen för-
modligen att behöva flyttas och även andra regionala resurser. Det är fråga
om en förflyttning av personal som inte är acceptabel.

Samtliga samverkande organ i Östergötland är överens. Det är märkligt
att utskottet sedan kan göra en annan bedömning. Det är en bedömning som
går mot den bedömning regeringen och departementet har gjort.

Anf. 101 BRITTA BJELLE (fp) replik:

Herr talman! Man konstaterade att problemet efter 1965 var att länspolis-
chefen inte kunde fungera på det sätt som var tänkt. Alltså har det så små-
ningom vuxit fram en annan modell vid namn länspolismästarmodellen. Den
regionala chefen skall också vara chef för det största distriktet. Principen
med det största distriktet har genomförts i hela landet utom på ett enda
ställe, nämligen Östergötland.

Skälet till att detta inte har genomförts i just Östergötland har varit att

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

125

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

126

skillnaderna inte skulle vara så stora. I grunden är polisdistriktet i Norrkö-
ping större och mer kraftfullt. Där finns fler poliser och betydligt fler admi-
nistrativa tjänster. Det anslås mer administrativa medel utöver antalet tjäns-
ter. Därtill kommer att där råder en betydligt större brottslighet. Hela det
distriktet är ur polisiär synpunkt tyngre, mer svårhanterligt men också det
mest resursstarka distriktet.

Att i det läget avvika från modellen därför att andra regionala myndighe-
ter tycker att det är bra att ha länspolismästaren i samma stad som de själva
befinner sig i kan jag förstå. Men det har litet att göra med den regionala
chefens placering.

I propositionen står det på flera ställen att t.ex. samtalen med biskopen
sker inte oftare än att de samtalen kan ske per telefon. De gånger de skall
besöka varandra, kanske vart tredje år, kan de resa fyra mil.

Länspolismästaren har betydligt mer att göra med sin egen polisorganisa-
tion än med t.ex. några av de andra regionala myndigheterna. De flesta sam-
tal som sker med regionala myndigheter sker ändå via telefon. När det är
aktuellt går det att träffas när det är bara fyra mils avstånd.

Jag tycker inte att skälen väger särskilt tungt när det gäller andra regionala
myndigheters synpunkter. Däremot har det en stor betydelse hur många
brott som begås och vilken polisstyrka och administrativ personal som län-
spolismästaren har att hantera.

Anf. 102 KARL GUSTAF SJÖDIN (nyd) replik:

Herr talman! Jag håller med om att frågan om biskopen var en kuriositet.

Poängen här är att länspolismästaren skall förfoga över de största resur-
serna.

Det står fortfarande i betänkandet att särskild vikt bör läggas vid att för-
foga över resurser och en effektiv regional verksamhet.

Om länspolismästaren flyttas över till Norrköping, får han, precis som nu-
varande länspolischef, bara indirekt befäl över den regionala verksamheten.
Där är skillnaden. Stannar han kvar i Linköping får han direkt kontakt med
den regionala verksamhet som har pågått i Linköping och i Östergötland un-
der ett antal år. Jag tycker att det är vägande skäl.

Anf. 103 BRITTA BJELLE (fp) replik:

Herr talman! K G Sjödin och jag gör olika bedömningar. Men jag kan inte
komma ifrån det faktum att även länspolismästarens ställning i ett län avgörs
litet grand av hur stor polisorganisation som han faktiskt har operativ led-
ning över. Om det händer något exceptionellt i ett län, är det angeläget att
han förfogar över den största polissfyrkan. Det här har påpekats ända sedan
1975. Därför har vi i utskottet kommit fram till att vi tycker att den lösning
vi föreslår är den riktiga.

Förste vice talmannen anmälde att Karl Gustaf Sjödin anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 104 INGVAR BJÖRK (s):

Herr talman! I proposition 1991/92:52, som regeringen lämnat till riksda-
gen för beslut, tar regeringen upp den regionala ledningsorganisationen för

polisen. Det gäller frågan om hur den s.k. länspolismästarmodellen skall till-
lämpas. Till justitieutskottet, som har handlagt ärendet, har en motion
väckts av Berit Löfstedt, Sonia Karlsson och mig. Vi förordar att Östergöt-
land skall få en länspolismästare med placering i Linköping. I justitieutskot-
tets betänkande 1991/92: JuU9 - som vi nu skall fatta beslut om-har majori-
teten i utskottet i stället för Linköping som huvudort valt Norrköping.

Justitieutskottets majoritet har tydligen gått på linjen att Norrköping har
en större polisstyrka än vad Linköping har, och det har varit avgörande för
dem. Faktum är att båda orterna har väl utvecklade polisorganisationer.
Norrköping har 302 poliser, medan Linköping har 249 poliser. Båda distrik-
ten har alltså bärkraftiga resurser och en väl fungerande ledningsorganisa-
tion.

Det finns emellertid en annan omständighet som vi motionärer ser som ett
avgörande skäl till att länspolismästaren borde placeras i Linköping. Andra
regionala organ har sitt säte i Linköping. Dessa myndigheter samarbetar i
många avseenden med den regionala polischefen.

I Linköping finns länsstyrelsen, skattemyndigheten, kronofogdemyndig-
heten, försvarsområdesbefälhavaren, landstinget, universitetssjukhuset,
universitet, väg- och trafikinstitutet och statens kriminaltekniska laborato-
rium.

Vad säger dessa myndigheter? Jo, de förordar Linköping som huvudort
för polisen. Vad säger då huvudorganisationerna för polisen? Jo, såväl
Svenska Polisförbundet som Föreningen Sveriges polischefer uttalar sig för
att huvudorten för polisen bör ligga i Linköping. Det är dessa skäl som har
gjort att vi motionärer förordar Linköping, och det är väl dessa skäl som
gjort att även regeringen valt Linköping framför Norrköping.

Beträffande regional polisverksamhet, har det kommit till min kännedom
att sådan bedrivs i både Linköping och Norrköping. I Linköping är ca 25
poliser engagerade i denna verksamhet, medan Norrköping har 5 poliser
som sysselsätts med regional verksamhet. Linköpings geografiska läge - mitt
i Östergötland - talar också för att ledningen för den regionala verksamheten
bör vara i Linköping. Vi i Linköping är också oroliga för att den ekorotel
som finns där skall flyttas eller splittras om ledningen lokaliseras till Norrkö-
ping.

Herr talman! Jag yrkar enligt min motion att riksdagen beslutar att lokali-
sera länspolismästaren i Östergötland till Linköping.

Anf. 105 BRITTA BJELLE (fp) replik:

Herr talman! Jag har redan bemött en del av de synpunkter som nu fram-
fördes. Det gäller bl.a. att de regionala myndigheterna inte väger så tungt i
det arbete som länspolismästaren har att utföra dagligen.

En sak är viktig att konstatera när man talar om detta beslut. Det är ett
beslut för framtiden. Här finns ett stort polisdistrikt med mycket administra-
tiv personal. Distriktet behöver uppenbarligen resursförstärkningar, därför
att en stor del av brotten i Östergötland begås inom Norrköpings polisdi-
strikt. Vi tycker att det inför framtiden är angeläget att länspolismästaren
placeras där den största verksamheten och de största resurserna finns.

Det har också varit en vägledande princip för regeringen när man har fat-

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

127

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

tat beslut om de andra länen. Oavsett om länspolischefen har varit placerad
i residensstaden har man flyttat länspolismästaren till den största staden i det

polisdistrikt som varit det största. Det har inte funnits tillräckligt starka skäl

128

för avvikelsen i fråga om Östergötland.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

11 § Vissa ändringar i räddningstjänstlagen

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU7 Vissa ändringar i räddningstjänstlagen (prop. 1991/92:70).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

12 § Beredskapsbudget för totalförsvarets civila del

Föredrogs
försvarsutskottets betänkande
1991/92:FöU8 Beredskapsbudget för totalförsvarets civila del (prop.

1991/92:100 delvis).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

13 § Huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen

Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SfU7 Huvudmannaskapet för sjukreseadministration (skr.

1991/92:74).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.

Beslut

Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkanden
1991/92:KU23 och KU24, skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU14 och
SkU15, justitieutskottets betänkande 1991/92:JuU9, försvarsutskottets be-
tänkanden 1991/92:FöU7 och FöU8 samt socialförsäkringsutskottets betän-
kande 1991/92:SfU7.

Konstitutionsutskottets betänkande KU23

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU24

Mom. 1 (huvudbestämmelser i riksdagsordningen)

Förste vice talmannen förklarade att ändringar i huvudbestämmelser i
riksdagsordningen föreslogs i detta moment. Av ändringsförslaget framgick
att ändringarna önskades genomförda med ett enda beslut. För bifall härtill
krävdes att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksda-
gens ledamöter förenade sig om beslutet. Beslut skulle fattas genom omröst-
ning med omedelbar rösträkning.

Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 0 för avslag, dvs. utskot-
tets hemställan hade bifallits av minst tre fjärdedelar av de röstande och mer
än hälften av riksdagens ledamöter.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls

Skatteutskottets betänkande SkU14

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande SkU15

Utskottets hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande JuU9

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 (lokalisering av länspolismästarna)

Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 24 för reservationen av
Karl Gustaf Sjödin. 6 ledamöter avstod från att rösta.

Försvarsutskottets betänkande FöU7

Utskottets hemställan bifölls.

Försvarsutskottets betänkande FöU8

Utskottets hemställan bifölls.

Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7

Utskottets hemställan bifölls.

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

129

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

130

14 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 25 februari

1991/92:117 av Barbro Westerholm (fp) till utbildningsministern om sam-
mansättningen av organisationskommittén för avveckling av UHÄ m.m.:

I proposition 1991/92:76 föreslås att universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) skall läggas ner och ersättas med en servicemyndighet för högskolan
m.m. Enligt departementsprotokoll daterat 1992/01/22 (Dnr 226/92) har en
omorganisationskommitté tillsatts som enligt propositionen skall förbereda
avvecklingen av UHÄ och tillskapandet av den nya myndigheten.

I kommittén ingår åtta män och ingen kvinna! Detta trots att regering och
riksdag sedan slutet av 1970-talet ställt starka och berättigade krav på en
jämställd fördelning mellan kvinnor och män när det gäller tjänster och re-
presentation i olika organ. I direktiven till årets anslagsframställning för uni-
versitet och högskolor lyfts jämställdhetsarbetet fram särskilt. I anslagsfram-
ställningen skall det aktiva jämställdhetsarbetet redovisas särskilt liksom
planerna för framtiden.

Regeringen borde vara en förebild i jämställdhetsarbetet. Inte minst inom
utbildningsområdet är det viktigt att den framtida verksamheten utformas
utifrån såväl kvinnors som mäns kunskaper, erfarenheter och värderingar.

Min fråga är därför varför regeringen valt att inte låta kvinnor ingå i den
organisationskommitté som skall lägga grunden för den nya servicemyndig-
heten för högskolan m.m.

15 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 25 februari

1991/92:428 av Ulla-Britt Åbark (s) till kommunikationsministern om ut-
byggnaden av dubbelspår på västkustbanan:

Enligt telegram från TT säger statssekreterare Per Egon Johansson: Jag
ser inga möljligheter att diskutera en tidigareläggning av en dubbelspårsut-
byggnad på västkustbanan och efterlyser ett starkare engagemang från den
regionen.

Jag får därför ställa följande fråga till kommunikationsministern:

Är detta kommunikationsministerns uppfattning?

1991/92:429 av Carl Fredrik Graf(m) till kommunikationsministern om väst-
kustbanans utbyggnad:

Enligt ett TT-meddelande har statssekreteraren i kommunikationsdepar-
tementet uttalat att det inte är aktuellt med någon tidigareläggning av ut-
byggnaden av västkustbanan. Dessutom efterlyser han ett engagemang från
regionen i fråga. Hade det bara hängt på engagemang från regionen skulle
västkustbanan varit utbyggd för länge sedan. Om statssekreteraren är rätt
citerad av TT vittnar det om en stor okunnighet i fråga om det arbete som
läggs ner av många instanser i denna för regionen så viktiga infrastruktur-
fråga.

Med anledning av detta vill jag fråga kommunikationsministern:

När avser regeringen ta ställning till frågan om en tidigareläggning av väst-
kustbanans utbyggnad?

16 § Kammaren åtskildes kl. 17.48.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 4§ anf. 11 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 39 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 72 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 97 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Gunborg Apelgren

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

131

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

Innehållsförteckning

Onsdagen den 26 februari

1 § Utökning av antalet suppleanter i socialutskottet............ 1

2 § Val av suppleant i socialutskottet........................ 1

3 § Justering av protokoll................................. 1

4§ Utrikespolitisk debatt................................. 1

Talmannen

Avsnitt I (allmän utrikespolitik)....................... 1

132

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Pierre Schori (s)

lan Wachtmeister (nyd)

Bengt Hurtig (v)

Avsnitt II (EES/EG-frågor m.m.)...................... 34

Mats Hellström (s)

Bengt Dalström (nyd)

Gudrun Schyman (v)

Nic Grönvall (m)

Daniel Tarschys (fp)

Förste vice talmannen (om debattreglerna)

Pär Granstedt (c)

Jan Erik Ågren (kds)

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Avsnitt III (övrigt)................................. 80

Anita Gradin (s)

Karin Falkmer (m)

Hadar Cars (fp)

Birgitta Hambraeus (c)

Lars Moquist (nyd)

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Göran Hägglund (kds)

Annika Åhnberg (v)

Hans Göran Franck (s)

Inger Koch (m)

Håkan Holmberg (fp)

Maj Britt Theorin (s)

Bertil Persson (m)

Ingela Mårtensson (fp)

Ingbritt Irhammar (c)

Göran Lennmarker (m)

Margareta Viklund (kds)

Ylva Annerstedt (fp)

Berith Eriksson (v)

Fredrik Reinfeldt (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Birgitta Wistrand (m)

5§ Hänvisning av ärenden till utskott....................... 118

Beslut om samlad votering................................ 119

6 § Sekretess inom rättsväsendets informationssystem........... 119

Konstitutionsutskottets betänkande KU23

Beslut fattades efter 13 §

7 § Vissa riksdagsfrågor.................................. 119

Konstitutionsutskottets betänkande KU24

Beslut fattades efter 13 §

8§ Ändringar i uppbördslagens regler om överföring av skatt till

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

främmande stat.................................... 118

Skatteutskottets betänkande SkU14

Beslut fattades efter 13 §

9§ Förtidsåterbetalning av preliminär skatt................... 119

Skatteutskottets betänkande SkU15

Beslut fattades efter 13 §

10 § Regional ledningsorganisation inom polisen............... 120

Justitieutskottets betänkande JuU9

Debatt

Karl Gustaf Sjödin (nyd)

Britta Bjelle (fp)

Ingvar Björk (s)

Beslut fattades efter 13 §

11 § Vissa ändringar i räddningstjänstlagen................... 128

Försvarsutskottets betänkande FöU7

Beslut fattades efter 13 §

12 § Beredskapsbudget för totalförsvarets civila del............. 128

Försvarsutskottets betänkande FöU8

Beslut fattades efter 13 §

13 § Huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen........... 128

Socialförsäkringsutskottet betänkande SfU7

Beslut................................................ 128

Konstitutionsutskottets betänkande KU23

Konstitutionsutskottets betänkande KU24

Skatteutskottets betänkande SkU14

Skatteutskottets betänkande SkU15

Justitieutskottets betänkande JuU9

Försvarsutskottets betänkande FöU7

Försvarsutskottets betänkande FöU8

Socialförsäkringsutskottets betänkande SfU7

14 § Anmälan om interpellation

1991/92:117 av Barbro Westerholm (fp) om sammansättningen
av organisationskommittén för avveckling av UHÄ m.m.. 130

133

Prot. 1991/92:70

26 februari 1992

15 § Anmälan om frågor

1991/92:428 av Ulla-Britt Åbark (s) om utbyggnaden av dub-
belspår på västkustbanan..........................

1991/92:429 av Carl Fredrik Graf (m) om västkustbanans ut-
byggnad.......................................

130

131

134

gotab 40972, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:70 Onsdagen den 26 februari

Riksdagens protokoll1991/92:70

Onsdagen den 26 februari

Kl. 9.00-17.48

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:70