Riksdagens protokoll
1991/92:61

Tisdagen den 11 februari

Kl. 14.00-16.22

Protokoll

1991/92:61

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 5 februari.

2§ Svar på fråga 1991/92:339 om svensk praxis för diplomatiskt
erkännande av länder

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Hans Göran Franck har frågat mig vilka kriterier som gäller
för svenskt diplomatiskt erkännande och om någon förändring har skett i vår
praxis.

Svensk politik vad gäller erkännanden av nya stater följer de folkrättsliga
principer som ett stort antal länder bekänner sig till. Nu, liksom tidigare,
kräver vi att det finns ett folk, ett territorium samt en regering som förmår
utöva kontroll över territoriet. Bedömningen av huruvida dessa tre kriterier
för erkännande föreligger måste ske med hänsyn till omständigheterna i det
konkreta fallet.

Kriteriet folk är uppfyllt beträffande de stater vi nyligen erkänt. Kravet på
territorium innebär inte att territoriet måste vara i detalj fixerat genom en
gränsdragning - Israel invaldes i FN 1949 trots att gränserna var omstridda.
Kravet på kontroll skall sammanvägas med andra folkrättsliga hänsyn - en
rätt till självbestämmande kan sålunda kompensera viss brist på kontroll som
är en följd av yttre påverkan.

Någon plikt att erkänna nya stater finns inte i folkrätten. Vid några tillfäl-
len har Sverige av politiska skäl valt att avvakta med erkännanden. Så var
fallet med Nordvietnam, som erkändes år 1969, DDR, som erkändes år 1972
och Nordkorea, som erkändes först år 1973.

I övrigt har Sverige undvikit att foga politiska villkor eller förutsättningar
till de tre juridiska kriterierna - och detta trots att sådana villkor varit fullt
möjliga enligt folkrätten.

Den situation vi - tillsammans med andra regeringar - nu står inför präglas
av unika företeelser som Sovjetunionens upplösning och Jugoslaviens sön-
derfall, samtidigt som det internationella samfundet, inte minst inom EG:s
och ESK:s ramar, utvecklat nya samarbetsformer för att i de nya staterna
säkra en respekt för gällande internationella regelverk.

Svar på frågor

1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 61

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

De nya staterna förväntas således ansluta sig till de regler och förpliktelser
som Sovjetunionen och Jugoslavien tidigare bekant sig till, därmed också till
de normer om mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomisk frihet som
Europas stater enats om i Parisstadgan. Detta synsätt på erkännande av nya
stater blev särskilt tydligt i fallet Slovenien och Kroatien, där EG låtit en
särskild skiljedomskommission granska gjorda åtaganden om mänskliga rät-
tigheter, minoriteters ställning m.m. Regeringen finner det angeläget att
även den svenska erkännandepolitiken utgör en del av dessa strävanden för
en fungerande rättsordning i Europa.

Vi har också beträffande såväl Baltikum som Kroatien varit öppna för att
vid bedömningen av kriteriet kontroll av territorium sammanväga detta kri-
terium med andra folkrättsliga överväganden. En ny tid kräver nya tänkesätt
och nya handlingsmodeller.

Hans Göran Franck har särskilt frågat mig om Cambodja. Cambodja vann
sin självständighet år 1955 och erkändes av Sverige samma år. Erkännandet
har legat fast sedan dess och varit opåverkat av det förhållandet att Sverige
under 1980-talet varken haft förbindelser med exilkoalitionens Demokra-
tiska Kampuchea eller med Phnom Penh-regimen. Detta förklaras av de kri-
terier som vi tillämpar vad gäller våra relationer med andra länders rege-
ringar. Regeringen i fråga bör ha rimlig kontroll över sitt lands territorium
för att man skall kunna betrakta den som en verklig regering och ha förbin-
delser med den. Varken Demokratiska Kampucheas eller staten Cambodjas
regering uppfyllde under 1980-talet detta kriterium.

Denna fråga om förbindelser med en regering är dock inte relaterad till
frågan om erkännande av stater.

Anf. 2 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret. Det är enligt min mening av stor bety-
delse att de regler och den praxis som tillämpas av Sverige när det gäller di-
plomatiska erkännandefrågor upprätthålls med öppenhet och konsekvens.

För ett land som Sverige, vars utrikespolitiska linje är alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i krig, är dessa frågor ömtåliga och grannlaga. Det
gäller för Sverige att upprätthålla respekt och aktning för vår hållning och
att vi inte blir involverade i onödiga tvister på grund av förhastade ställnings-
taganden.

Den här frågan har ju, som utrikesministern berörde något, varit föremål
för svar i kammaren när det gäller Nordkorea. Då sades det att vi utöver
dessa kriterier skall klarlägga att ett erkännande inte är uttryck för vare sig
politiska sympatier eller antipatier.

Den känsliga fråga som det har uppstått diskussioner kring är bl.a. erkän-
nandet av Kroatien, där det vid tidpunkten för erkännandet pågick allvarliga
strider. Men till detta kommer att det förelåg ganska bestämda rekommen-
dationer från FN-håll om att man vid denna tidpunkt inte skulle försvåra
fredsansträngningarna. Sverige följde i detta fall mer de ståndpunkter som
förekom inom EG. Jag tycker att det i viss mån var olyckligt att man inte var
mer lyhörd gentemot FN.

Slutligen har jag en fråga till utrikesministern om Cambodja. Vad är det
nu som utgör hinder för ett erkännande av staten Cambodja?

Anf. 3 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Jag delar Hans Göran Francks uppfattning att det är värde-
fullt att dessa frågor kan redovisas klart och öppet och att vi har en diskus-
sion om dem. Därför var det bra att jag fick möjlighet att svara på denna
fråga för att klart kunna redovisa att de grundläggande kriterierna för erkän-
nande ligger fast. Men det som har skett och som jag tar upp i svaret är att
vi befinner oss i en ny situation med Sovjetunionens och Jugoslaviens upp-
lösning plus det mycket värdefulla att vi har byggt upp ett regelverk inom
Europa. Och vi har alla möjligheter att infoga och inlemma de nya staterna
i detta regelverk. Jag tycker att det är ett framsteg i Europa och internatio-
nellt att man nu erkänner denna typ av regelverk.

Hans Göran Franck ställde en konkret fråga om Cambodja. Sverige har
aldrig averkänt staten, men under en tid under 1980-talet förekom det inte
några diplomatiska förbindelser. Sverige genomförde i december via ambas-
saden i Bangkok ett ackrediteringsbesök i Cambodja, och ett brev under-
tecknat av statsministern har gjort att ambassadör Ternström i Bangkok nu
är sidoackrediterad till Phnom Penh. Sverige har på detta sätt tagit ett initia-
tiv som inte alla länder har gjort. Schweiz och Nederländerna har gjort på
detta sätt, men övriga nordiska länder har avvaktat.

Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! I anslutning till det svaret vill jag ställa följande fråga till utri-
kesministern: Vad anser utrikesministern att nästa steg kan bli när det gäller
förhållandet till Cambodja? Är det möjligt att vi får en beskickning där, och
öppnar detta möjligheter till bistånd?

Jag delar utrikesministerns uppfattning att en ny tid kräver nya tänkesätt
och nya handlingsmodeller. Det är alldeles givet. Men å andra sidan kanske
det inte är så preciserat i svaret vad utrikesministern har i tankarna. Jag är
ändå tillfredsställd med att de tre kriterierna fortfarande gäller.

Men vi skall också komma ihåg, som utrikesministern säger i sitt svar, att
vi av och till av politiska skäl har intagit andra ståndpunkter. Jag tycker att
det är viktigt att man, som jag sade i mitt första anförande, försöker att vara
så konsekvent som möjligt och inte intar politiska ståndpunkter som kan
rubba tilltron till vår utrikespolitik.

Anf. 5 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Visst skall vi sträva efter att vara så konsekventa som möjligt.
Samtidigt tror jag att vi nu måste erkänna att vi i Europa i och med Parisöver-
enskommelsen och ESK:s framväxt har en ny situation, där man även efter-
frågar att stater i Europa som vill få komma med i det europeiska samarbetet
skall acceptera regler och normer vad gäller mänskliga rättigheter och hän-
syn till minoriteter. Detta ser jag som ett framsteg för oss alla.

Anf. 6 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! På den punkten kan jag instämma med utrikesministern. Men
när det inom Europa och också inom EG var delade meningar om detta,
lyssnade man mer på vad de dominerande länderna inom EG sade än på

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

uppfattningar som kom från FN-håll genom generalsekreteraren och genom
Cyrus Vance.

Jag tycker visserligen att det är viktigt att Sverige beaktar vad som sägs
inom EG, men på grund av vår utrikespolitiska huvudlinje är ändå FN det
för oss avgörande organet, inte minst med hänsyn till att erkännandefrå-
gorna är globala.

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Ja, FN är kolossalt viktigt för oss. Nu var det inte något FN-
beslut i frågan, utan det var precis som Hans Göran Franck säger fråga om
en oro som uttalades av den specielle emissarien. Jag tycker att det finns an-
ledning att konstatera att denna oro så här långt inte besannats. Även om
dagens rapporter är dystra har vi nu i det sönderfallande Jugoslavien haft
den hittills längsta vapenvilan. Denna oro har alltså så här långt inte bekräf-
tats. Det var ju olika åsikter om hur detta erkännande skulle inverka på den
jugoslaviska situationen.

Anf. 8 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag vill bara avsluta med att säga att det är mycket viktigt att
vi intar en strikt men samtidigt förhållandevis generös hållning i dessa frågor.
Jag hoppas när det gäller Cambodja att förbindelserna med det landet
snabbt skall kunna utvecklas i en riktning som verkligen kan gynna freden
och samförståndet där och att Sverige verkar för att också andra länder följer
efter.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på fråga 1991/92:368 om skogsteknikerutbildningen

Anf. 9 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Ulf Melin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för
att tillgodose skogsnäringens behov av skogstekniker i södra Sverige.

Som Ulf Melin har angett i sin fråga har regeringen i årets budgetproposi-
tion föreslagit att Lantbruksuniversitetet skall spara 30 milj.kr. nästa bud-
getår. Det framgår av budgetpropositionen att det är Lantbruksuniversitetet
självt som beslutar om hur besparingar skall göras. Bakgrunden till detta är
att varken riksdagen eller regeringen detaljstyr Lantbruksuniversitetets re-
sursanvändning eller lokaliseringen av verksamheterna. Detta har nyligen
slagits fast av riksdagen.

Inom Lantbruksuniversitetet pågår sedan ett par år en total översyn av
skogsutbildningarnas innehåll och omfattning. Som ett led i denna översyn
har skogsbruket lämnat uppgifter om sina önskemål för framtiden. Detta ar-
bete är ett av underlagen i Lantbruksuniversitetets planering av besparings-
arbetet. Inom ramen för denna planering har universitetets styrelse nyligen
beslutat att skogsteknikerutbildningen i Värnamo skall läggas ned i slutet av
nästa år. Styrelsen har samtidigt beslutat att skogsfakulteten i den översyn
som pågår av utbildningarna särskilt skall beakta behovet av kunskaper om

de sydsvenska skogliga förhållandena. Arbetet, som skall bedrivas i en sär-
skild grupp, skall vara klart i ett första steg i sommar och slutligt sommaren
1993.

Skogsproduktionen i södra Sverige är betydande, och det är min mening
att de framtida skogsutbildningarna måste beakta detta förhållande. Det är
alltså viktigt att skogsutbildningarna uppfyller de krav som framtiden ställer.
Jag kommer därför att noga följa arbetet med översynen.

Anf. 10 ULF MELIN (m):

Fru talman! Jag vill tacka jordbruksministern för svaret på min fråga. Jag
hade väl i stort sett förväntat mig det svar som jag nyss har fått, men jag kan
konstatera att det beslut som SLU har fattat är djupt olyckligt. Det innebär
att man inte kommer att ha någon högre skogsutbildning i södra Sverige,
utan att denna kommer att koncentreras till Mellansverige och norra Sve-
rige. Samtidigt vet vi att 20% av skogen finns i Götaland och att 30% av
tillväxten och 40 % av skogsbruksvärdet finns där. Dessutom finns 40 % av
arbetstillfällena i södra Sverige.

I den besparing som jordbruksministern anger ingår att man skall ta hän-
syn till marknadens krav. Jag tycker att SLU på en punkt, men bara på en
enda, tar hänsyn till marknadens krav, och det är beträffande utbildningens
dimensionering. Vi är överens om att den är för stor. Men man tar inte hän-
syn till marknadens krav när det gäller lokaliseringen vid fattandet av detta
beslut, och i det avseendet har marknaden också, med rätta, reagerat.

Jag tycker att vi här i riksdagen ibland har väl stora textmassor, men i det
här fallet hade det varit bra om man i propositionen hade lagt till två rader,
där man hade talat om vad man menar med att en neddragning av utbild-
ningen skall göras. Det hade varit rimligt att se på dimensioneringen på de
andra utbildningsorterna och även att se på innehållet i utbildningen innan
man fattar detta beslut. Det är en uppenbar risk att vi kommer att förlora
kompetens i denna typ av utbildningar. Man har olika struktur både när det
gäller ägandet och när det gäller skogen. Jag undrar vilken strategi jord-
bruksministern har för framtiden.

Anf. 11 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Jag vill uppmärksamma Ulf Melin på att jag avslutade mitt
svar med att säga att skogsproduktionen är betydande. Jag tror att vi är
ganska överens om de procenttal som Ulf Melin nämnde. Min ståndpunkt är
den att detta måste beaktas, men därmed kan jag inte gå in och detaljreglera
förhållandena.

Jag vill påpeka att samtidigt som SLU:s styrelse tog det här beslutet upp-
drog den åt den skogsvetenskapliga fakulteten att i den förestående översy-
nen av de skogliga utbildningarna särskilt beakta behovet av kunskap om de
sydsvenska skogliga förhållandena.

Rektorsämbetet kommer att på förslag av kollegienämnden inrätta en sär-
skild arbetsgrupp för översyn av de skogliga utbildningarna och kommer
även ganska snart att besluta om direktiv för denna arbetsgrupp. Arbets-
gruppen har två utgångspunkter, dels dimensioneringen, dels att det skall
finnas bara två eftergymnasiala utbildningar. Den ena skall omfatta två och

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar pä frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

ett halvt till tre år, och i den skall man utbildas till s.k. skogsingenjör. Den
andra blir den vanliga jägmästarutbildningen.

Huvudstrukturen i dessa utbildningar skall vara klar den 1 juli i år, och
hela översynen skall vara färdig ungefär ett år senare. Det pågår alltså ett
arbete, och i det uppdraget ligger också att se över det som gäller södra Sve-
rige.

Anf. 12 ULF MELIN (m):

Fru talman! Jag tycker ändå att man då går den omvända vägen.

Vi vet om att det har genomförts en del utredningar. En har nyligen pre-
senterats. Bl.a. har man sett över utbildningens innehåll. Vi är överens om
att utbildningen behöver förlängas, samtidigt som t.ex. skogsmästarutbild-
ning tas bort.

Innan den högre skogliga utbildningen tas bort i södra Sverige, borde man
vänta på resultaten av utredningarna. Jag tycker att det här är olyckligt.
Strukturen är så pass olika. Kompetensen kommer att tappas, och det kom-
mer att bli svårare att rekrytera elever.

Jag är övertygad om att jordbruksministern innerst inne tycker precis som
jag att beslutet är djupt olyckligt. Jag har också noterat att jordbruksminis-
tern tidigare, innan beslutet fattades, har gjort en del uttalanden i tidningar
där han talade om vikten av forskning och utbildning i södra Sverige. Jag
hoppas verkligen att beslutet skall omprövas.

Anf. 13 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Såvitt jag har förstått bygger SLU:s förslag om att lägga ner
utbildningen i Värnamo på att lokalerna i Värnamo, som är hyrda, är dåliga.
Det går snabbt att avyttra dem och spara pengar.

Det är möjligt att det är nödvändigt med en närmare bedömning innan
den långsiktiga utbildningen ”fördelas” över landet. Det arbetet skall göras
av den arbetsgrupp jag nämnde tidigare.

I går kom ett brev till regeringskansliet från länsstyrelsen i Jönköpings län.
Länsstyrelsen ber att regeringen skall ompröva SLU:s styrelses beslut.

Anf. 14 ULF MELIN (m):

Fru talman! Ja, det är alldeles riktigt att lokalerna är dåliga i Värnamo.
Jag har själv besökt dem - jag kommer från orten. Men den primära frågan
är inte om utbildningen finns i Värnamo eller i Växjö. Det primära är att den
finns i södra Sverige.

Jag är orolig för att dessa beslut gör att utbildningen kommer att tas bort.
Ser man på hela dimensioneringen, finner man att utbildningen hela tiden
har flyttats från södra Sverige till Mellansverige och norra Sverige, samtidigt
som betydelsen av skogsnäringen har förskjutits från norra Sverige och Mel-
lansverige till södra Sverige. Jag tycker att det är ologiskt att det då inte finns
någon utbildning i södra Sverige.

Det är oerhört viktigt att jordbruksministern ser över frågan och arbetar
för att utbildningen även skall finnas i södra Sverige. I dag satsas det på
forskning och utbildning i Mellansverige och norra Sverige - som är gigan-

tiskt - men ingenting i södra Sverige. Kompetensen i södra Sverige kommer
att tappas, och det är mycket allvarligt.

Anf. 15 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi står fast vid bedömningen att
myndigheter och universitet skall ha en betydande rätt att själva fatta beslut.
Det är också positivt om verksamheter kan förläggas till de glest befolkade
delarna i norra Sverige.

Jag är införstådd med situationen på skogsproduktionens område och med
skogsnäringens krav på en rimlig propotionalitet mellan skogsproduktion
och utbildning. Förhållandena i skogsproduktionen är olika i norra och
södra Sverige. Det var därför som jag redan i mitt första inlägg underströk
att frågan är av sådan betydelse att den måste beaktas i det långsiktiga per-
spektivet.

Anf. 16 ULF MELIN (m):

Fru talman! SLU:s styrelse har gjort det enkelt för sig. Man har tittat på
vem som äger lokalerna. Byggnadsstyrelsen äger lokalerna i Skinnskatte-
berg och Bispgården, men däremot inte i Värnamo. Det är alltså enkelt att
lägga ner utbildningen i södra Sverige.

Men jag tycker att man måste se litet längre än vad som har gjorts i detta
fall. Precis som jordbruksministern säger stämmer inte proportionerna över-
ens. Ökningen sker i södra Sverige - inte i norra Sverige. Men när det gäller
forskning och utbildning satsas det mer på Mellansverige och norra Sverige.
Det här måste vi vända på. Förutom att näringarna är olika är också ägarfor-
merna olika. I södra Sverige finns små privata skogsjordbruk. I norra Sve-
rige är det tvärtom. Det är just därför som kompetens urholkas. Det är nöd-
vändigt med olika inriktning på utbildningarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på fråga 1991/92:372 om djurskyddslagstiftningen

Anf. 17 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Siw Persson har frågat mig om regeringen avser att se över
lagstiftningen så att djur som utsätts för djurplågeri ”har en rimlig chans vid
juridisk prövning”.

Mitt svar på Siw Perssons fråga är ja.

När riksdagen våren 1990 fattade beslut om åtgärder för att förstärka djur-
skyddstillsynen, beslutades samtidigt att tillsynen skulle utvärderas inom två
år. Statens jordbruksverk har till regeringen den 31 januari i år redovisat en
utvärdering. I jordbruksverkets uppdrag ingick också bl.a. att särskilt belysa
tillämpningen av djurskyddslagens bestämmelser om förbud att ha hand om
djur och omhändertagande av djur.

Jordbruksverkets rapport bereds för närvarande inom jordbruksdeparte-
mentet, och regeringen har för avsikt att i vår återkomma till riksdagen med
en redovisning och utvärdering av den lokala djurskyddstillsynens utform-

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar pä frågor

ning och innehåll. Regeringen kommer även att lämna förslag till de even-
tuella ytterligare åtgärder som krävs för en effektiv djurskyddstillsyn och för
att förebygga vanvård av djur.

Anf. 18 SIW PERSSON (fp):

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret.

Det är viktigt att en utvärdering görs av djurskyddslagstiftningen. Det är
också brådskande att en översyn och utvärdering görs, annars får djur-
skyddslagstiftningen snart öknamnet ”djurskymfslagstiftningen”.

I dag händer det ofta att kammarrätten undanröjer länsstyrelsens beslut.
Låt mig ta ett av många bedrövliga exempel från Malmöhus län - som är mitt
hemlän. Exemplet gäller hela tiden samma person.

1988 meddelade länsstyrelsen förbud att hålla husdjur. Kammarrätten in-
hiberade beslutet och upphävde det. 1989 meddelade länsstyrelsen föreskrif-
ter vid vite om begränsningar av hållande av djur. Kammarrätten återförvi-
sade ärendet. 1989 dömdes djurägaren för djurplågeri vid Lunds tingsrätt -
det är ovanligt att tingsrätter tar ställning i sådana frågor. Senare under 1989
meddelade länsstyrelsen nytt förbud. 1990 meddelade kammarrätten att
länsstyrelsens förbud är alltför långtgående. Hösten 1991 ingrep återigen
miljö- och hälsoskyddsnämnden - som har varit med hela tiden - att man
skall kunna omhänderta djur.

Så bollas då ett ärende fram och tillbaka under flera år. Så får det naturligt-
vis inte gå till.

Jag ser därför fram emot att man från jordbruksdepartementets sida kom-
mer med en rapport som innebär åtgärder som ger våra djur en rimlig chans
till en dräglig tillvaro och om det går snett en rimlig chans till en juridisk
prövning.

Anf. 19 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Jag tror inte att Siw Persson och jag har olika uppfattning i
själva sakförhållandet.

Kammarrättens utslag grundar sig egentligen på förarbetena till den tidi-
gare djurskyddslagen - inte till den nuvarande lagen - som man hänvisar till
i den senaste djurskyddslagen. Det är en hänvisning till att det kan vara av
betydelse för den som har haft vanvårdade djur att han eller hon får fortsätta
att hålla djuren eftersom det är angeläget ur försörjningssynpunkt.

På grund av några prejudicerande fall har det varit svårt att förbjuda djur-
ägare i dessa sammanhang att ha djur. Det är min bedömning att detta inte
har varit bra. Med anledning av den rapport som vi nu har fått in, måste vi
pröva ärendet och se över vilka eventuella ändringar som måste göras.

Anf. 20 SIW PERSSON (fp):

Fru talman! Jag är övertygad om att jordbruksministern skall se över frå-
gan.

Men om man kan få näringsförbud vid misshandel av dött material, måste
man naturligtvis också få näringsförbud när man handskas med levande ma-
terial, dvs. djur.

Anf. 21 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! För att ytterligare en gång reda ut detta: Det kan naturligtvis
i ett enstaka fall vara någonting som ligger vid sidan om den normala hante-
ringen som är anledningen till att djurplågeri och vanvård förekommer. Men
det får inte vara så att man inte med bestämdhet och på lång sikt kan för-
bjuda djurägare att ha hand om djur. Jag tror att det är nödvändigt att man
ser över dessa bestämmelser.

Anf. 22 SIW PERSSON (fp):

Fru talman! Jag tror att vi är överens i sak. Låt mig till sist bara säga att
det naturligtvis skall vara regel att den som missköter djur inte skall få hands-
kas med djur. Det skall inte vara ett undantag, som det är i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1991/92:374 om djurhållning och landskapsvård

Anf. 23 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Jan-Olof Franzén har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd
att vidta för att bibehålla nötköttsproduktionen och därmed det öppna land-
skapet.

Som en del i den livsmedelspolitiska reformen beslutades att Jandskaps-
vårdsersättning skall kunna lämnas för areal som är värd att bevara från na-
tur- och kulturmiljövårdssynpunkt. Ersättning skall främst lämnas till aktiva
jordbrukare med djurhållning och betesdrift. Totalt skall 550 milj .kr. under
perioden 1990/91 -1992/93 betalas ut till lantbrukarna för den landskapsvår-
dande insats som de gör.

För landskapsvårdande insatser anvisas även 40 milj.kr. per år för beva-
rande av mer specifika biotoper, s.k. NOLA-bidrag.

Både landskapsvårdsersättningen och NOLA-bidraget betalas ut per hek-
tar, men i avtalen specifieras vilka djurslag och vilket antal djur som skall
hållas på de arealer för vilka ersättning utgår. Indirekt fungerar dessa ersätt-
ningar så att en djurproduktion kan bibehållas på den avtalade arealen.

Statens naturvårdsverk, jordbruksverket och riksantikvarieämbetet har i
uppdrag att följa miljöeffekterna av den nya livsmedelspolitiken. I detta
uppdrag ingår att utvärdera landskapsvårdsersättningen och om den får av-
sedd effekt. Samråd i dessa frågor sker fortlöpande med en särskilt bildad
referensgrupp inom regeringskansliet. Därutöver har även omställnings-
kommissionen som en av sina uppgifter att göra en avstämning avseende mål
och medel för att bevara ett öppet och levande kulturlandskap samt att pröva
frågan om arealersättning som en metod för att bevara öppet landskap.

Den livsmedelspolitiska reformen syftar till att avskaffa alla interna regle-
ringar, och regeringens ståndpunkt är att även alla branschstöd skall avskaf-
fas. I framtiden, liksom i dag, skall lantbrukarna kunna få ersättning för den
landskapsvårdande insats som de gör.

Jan-Olof Franzén tar upp frågan om ett särskilt djurbidrag till am- och di-
kor. Jag upplever det som ett problem att de kompensationsbelopp till jord-

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

bruket i form av direktbidrag som utgår i stället för en gränsskyddshöjning
inte kan användas för stöd till produktion av exempelvis am- och dikor, som
ju inte har något särskilt gränsskydd. Jag är även medveten om att lönsamhe-
ten inom am- och dikoproduktionen är låg.

Anf. 24 JAN-OLOF FRANZÉN (m):

Fru talman! Herr statsråd, jag vill tacka för svaret. Jag är fullt medveten
om att landskapsvårdande åtgärder har vidtagits men är likväl av den upp-
fattningen att endast djurhållning kan hålla landskapet öppet. Som statsrå-
det vet är det inte bara mjölkkor som håller det vackra mosaiklandskapet
öppet, utan även våra dikor.

Jag vill fråga statsrådet om han är beredd att överväga någon form av bi-
drag för dikor liknande det som i dag utgår för mjölkkor.

Anf. 25 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Det har varit låg lönsamhet i amko- och dikoproduktionen
samtidigt som vi i samband med beslutet om en ny jordbrukspolitik har velat
befrämja en övergång från mjölkproduktion till köttproduktion, eftersom
det fanns en överproduktion på mjölksidan och ett underskott på nötköttssi-
dan. Vi har i jordbruksdepartementet sett att det rådande förhållandet inte
är det allra bästa.

Som jag nämnde är det inte möjligt att inom ramen för de djurbidrag som
har gått ut betala någonting för djur som inte kan åsättas ett bestämt gräns-
skydd. Dessa bidrag skall ses som en del av priset och har kommit till som en
ersättning för en inte utförd gränsskyddshöjning. Därför kommer de också
jordbrukarna till del för slaktdjuren. Trots detta har lönsamheten varit låg.

Det är alltså inte möjligt att inom detta system tillföra medel till denna
produktion. Vi har i jordbruksdepartementet också övervägt och överväger
för närvarande om det finns andra möjligheter att åstadkomma en bättre ba-
lans i detta sammanhang.

Anf. 26 JAN-OLOF FRANZÉN (m):

Fru talman! Finns det inte någon möjlighet för statsrådet att överväga att
ta av bidrag som utgår för landskapsvårdande åtgärder och överföra pengar
till verksamheten med dikor?

Anf. 27 Jordbruksminister KARL ERIK OLSSON (c):

Fru talman! Det är i och för sig möjligt för regeringen att föreslå vilka bi-
drag som helst om riksdagen vill besluta om dem. Det krävs pengar till alla
typer av bidrag. Jag tror att Jan-Olof Franzén och jag är överens om att det
inte är särskilt lätt att införa nya bidrag.

Jag vill också peka på att de 550 miljonerna i landskapsvårdsstöd som jag
nämnde i mitt svar och som utgår under tre år t.o.m. 1992/93, är bestämda
för det ändamålet och utgår egentligen för denna typ av marker. Därefter
skall man utvärdera det stödet. Hur det kan utformas i en framtid är för tidigt
för mig att uttala mig om i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1991/92:363 om Radio Islams sändningar

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Anf. 28 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat invandrarministern om hon är
beredd att ta några initiativ för att få Radio Islams sändningar prövade enligt
bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Fördelningen av arbetet inom rege-
ringen är sådan att det är jag som skall svara på frågan.

Det ankommer i princip på de brottsbekämpande myndigheterna att in-
gripa mot brottslig verksamhet. När det gäller yttrandefriheten i radio är det
en uppgift för justitiekanslern att göra detta. Det har från justitiekanslern
upplysts att det har kommit in anmälningar avseende de sändningar som
Gudrun Schyman hänvisar till.

Regeringen har formellt en möjlighet att anmäla yttranden i radioprogram
till åtal för yttrandefrihetsbrott. Motsvarande möjlighet finns beträffande
tryckta skrifter. Regeringen har dock aldrig utnyttjat sina möjligheter att
göra en sådan anmälan till justitiekanslern.

Detta innebär inte att regeringen alltid skulle avstå från att använda den
möjlighet som nu finns att påtala tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. När
det gäller det fall som Gudrun Schyman tar upp är det naturligt att avvakta
den prövning som görs hos JK.

Jag vill framhålla att vi alla bör känna ansvar för att vi i vårt land kan leva
sida vid sida oavsett kultur eller livsåskådning. Brottet hets mot folkgrupp
är alltså en företeelse som rör oss alla och inte bara dem som utpekas. Ytt-
randen som ger uttryck för rasism och främlingsfientlighet skall aldrig tolere-
ras.

Jag hyser en stor förhoppning om att vi snart skall komma till en punkt där
sådana tendenser träder tillbaka genom att vi fortsätter att hålla en öppen
debatt med hjälp av fakta och argument.

Anf. 29 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag skall be att få tacka statsrådet för svaret. Jag kan konsta-
tera att vi i väldigt långa stycken är överens, framför allt om det sista som
nämndes i svaret, att vi skall komma till rätta med det här genom en öppen
och fri debatt. Samtidigt finns naturligtvis gränser för vad som får sägas.

Jag skall återge litet av vad som sades i dessa sändningar. Man sade bl.a.
så här: Det är judarna som ligger bakom det rasistiska våldet i Sverige. Den
judiska maffian skapar de här stämningarna genom massmedia. De styr och
äger. Sionisterna vill styra och dirigera kaos och våld mot vissa folkgrupper,
medan den judiska maffian är helt fri och trygg och kan fortsätta med den
ekonomiska och politiska ockupationen av landet Sverige.

Det är många och långa sändningar. Det här har varit uppe till diskussion
tidigare. Ahmed Rami har blivit fälld en gång tidigare, han har suttit i fäng-
else, kommit ut och nu återupptagit sina sändningar, med i princip samma
innehåll. Nu vet jag att det har blivit anmält till JK, precis som statsrådet
redogjorde för i svaret. Det var det inte den dag jag skrev min fråga. Jag
tycker att det är bra att det har blivit anmält.

Den fråga som jag skulle vilja ställa till statsrådet är: Vad skulle regeringen
göra ifall det inte hade anmälts, och hur länge väntar regeringen på en anmä-

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

lan från allmänheten? När är det regeringens ansvar att gripa in och få en
prövning till stånd? Om ingen anmälning hade kommit den 10 februari eller
till i dag, skulle regeringen ha sett annorlunda på frågan? Det här är någon-
ting som har pågått tidigare och pågår fortfarande, och jag skulle gärna vilja
ha någon åsiktsriktning angiven från statsrådet.

Anf. 30 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Det här är en hypotetisk fråga som jag tvekar något att svara
på. Men jag kan i alla fall berätta litet grand om bakgrunden till bestämmel-
sen. Före 1978 var chefen för justitiedepartementet den som skulle kontrol-
lera att tryckfrihetsgränserna övervakades. Men år 1978 gjordes en lagänd-
ring. Då bestämdes att justitiekanslern skulle övervaka detta. Man anförde
att principiella skäl talade mot att justitieministern skulle utöva denna till-
syn. Att regeringen sedan fick möjlighet att anmäla till justitiekanslern om
åtal motiverades bl.a. av att det skapades en konstitutionell kontroll av tillsy-
nen av tryckfrihetsförordningens efterlevnad.

Vad jag vill komma fram till är att det alltså i första hand är justitiekans-
lern som har ansvaret för att yttrandefriheten inte missbrukas. Varken den
här regeringen eller tidigare regeringar har funnit anledning att göra en an-
mälan till justitiekanslern, därför att vaksamheten har varit stor från justitie-
kanslerns sida. Att jag nu skulle säga att det skall gå en viss tid eller att något
spektakulärt skall inträffa för att regeringen skall ingripa är naturligtvis litet
tveksamt. Jag utgår från att justitiekanslern sköter sin uppgift. Men som jag
sade i mitt frågesvar innebär det inte att man alltid skall avstå från att göra
det, utan det får faktiskt bli en prövning från fall till fall.

Anf. 31 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! De sändningar som jag citerade ur var från den 31 januari.
Den 4 februari gjordes den första anmälan tror jag, så det är inte så många
dagar där emellan. Men i det klimat som råder i samhället med rasistiska
tendenser och främlingsfientlighet, som vi har talat om många gånger här i
riksdagen och som vi alla är lika upprörda över, krävs en ökad vaksamhet
också på det faktum att i hetsen mot folkgrupper, utlänningar och svarthå-
riga ingår en ökad hets mot den judiska befolkningen i Sverige. Detta är
mycket allvarligt. Inte vet jag om det är justitiekanslern som skall ha radio-
apparaten på litet oftare, men vem har egentligen ansvaret?

Anf. 32 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Ansvaret enligt lagen har alltså justitiekanslern. Men det
hindrar inte att regeringen naturligtvis har ett bakomliggande ansvar. Det är
som jag sade att man faktiskt får pröva från fall till fall.

Det är riktigt, som Gudrun Schyman säger, att man naturligtvis måste ta
hänsyn till den stämning som råder när sådana här uttalanden görs. Det inne-
bär att det naturligtvis krävs en ökad vaksamhet både från justitiekanslerns
och från regeringens sida.

Anf. 33 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Nu har vi som tur är en vaksam allmänhet i Sverige som också
gjort denna anmälan. Jag vet inte om det för för långt utanför den här frågan,

men jag skulle ändå vilja fråga hur statsrådet ser på det faktum att dessa
radiosändningar har återupptagits i princip på samma sätt som tidigare,
fastän Ahmed Rami tidigare blivit fälld för hets mot folkgrupp. Jag vet att
det har funnits en diskussion om huruvida man kan ändra lagen på något sätt
för att garantera att inte sådant kan upprepas. Jag tänker på den tid som man
är avstängd efter en dom och liknande resonemang som har förevarit.

Anf. 34 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Nu har han faktiskt rätt att återuppta sina sändningar enligt
gällande lag. Man skall ändå inte utgå från att den som blir fälld för ett sådant
brott fortsätter oförtrutet på samma sätt, utan att han ändrar sig. Fortsätter
han får man naturligtvis se till att stoppa det på ett sätt som står till buds.

Anf. 35 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! I det här fallet är det väl så att personen fortsätter på samma
sätt som tidigare. Det är väldigt upprörande och alarmerande.

Jag förstår att statsrådet inte kan gå längre i hypotetiska resonemang, men
jag hoppas att vi gemensamt med ett stort allvar bevakar hur dessa frågor
utvecklar sig. Vi får väl avvakta den utredning som justitiekanslern gör. Men
jag hoppas också på mycket aktiva ministrar i det här fallet.

Anf. 36 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Jag vill avslutningsvis försäkra Gudrun Schyman om att vi har
samma grundinställning i denna fråga och att vi är mycket vaksamma.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1991/92:373 om hyresgästers rätt att slippa betala
för kabel-TV

Anf. 37 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Håkan Holmberg har frågat statsrådet Lundgren vilka förslag
regeringen är beredd att förelägga riksdagen för att förhindra att bostads-
rättsföreningar tvingar sådana medlemmar som inte önskar kabel-TV att
ändå betala avgift för det.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

En bostadsrättsförening fattar själv beslut om hur föreningens fastighet
skall utrustas m.m. Detta gäller också frågan om fastigheten skall anslutas
till kabel-TV. Beslut om hur fastigheten skall utrustas fattas på vanligt de: no-
kratiskt sätt av styrelsen eller föreningsstämman. Det kan ibland leda till be-
slut som inte alla föreningsmedlemmar gillar.

Jag ser inte något skäl att ändra på dessa regler.

Anf. 38 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Jag får tacka för svaret på den fråga som jag egentligen ställt
till statsrådet Lundgren, som jag har uppfattat är den som har ansvar för bo-

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

stadsfrågorna. Det här är en fråga som handlar om problem i bostadsrätts-
föreningar. Jag är ändå tacksam för svaret, men jag är inte helt nöjd. Rent
formellt är det naturligtvis rätt att svara på det sätt som statsrådet Laurén
har gjort.

Men låt oss ändå försöka tänka oss litet grand in i en sådan situation som
tyvärr ibland kan uppkomma, att äldre människor som under decennier har
bott i en bostadsförening plötsligt ställs inför ett majoritetsbeslut som i vissa
fall har utformats på ett sätt som kan uppfattas som djupt personligt krän-
kande och som dessutom får ekonomiska konsekvenser. Samtidigt vet man
att grannföreningen har kunnat lösa precis samma problem på ett mycket
enklare och behändigare sätt utan att någon konflikt uppstår. Få människor
skulle väl tycka att den som inte har bil skulle få hyran för en parkeringsplats
debiterad på månadshyran. Men den som inte har TV - det finns också så-
dana som över huvud taget inte har någon TV, och man har rätt att inte ha
TV i Sverige - kan ibland råka ut för att belastas med en avgift för kabel-TV.
Jag tycker ändå att det här är ett principiellt problem. Även om det givetvis
inte gäller så rysligt många människor, är det av intresse.

Jag vill efterlysa en principiell uppfattning från regeringens och statsrådets
sida: Är det ändå inte problematiskt att den frihet, som givetvis skall finnas
för en bostadsrättsförening att besluta om sådana här frågor, ibland kan leda
till beslut som strider mot människors rättskänsla, inte bara när det gäller
rättskänslan hos dem som själva berörs, utan det går t.o.m. att i namninsam-
lingar ute på stan få hur många som helst att skriva på till förmån för den
som känner sig kränkt? Borde det inte vara så att man har ambitionen att på
något sätt förhindra att enskilda människor kommer i kläm på det här sättet?

Anf. 39 Statsrådet REIDUNN LARUÉN (-):

Fru talman! Vid väsentliga förändringar som gäller föreningen och dess
fastighet skall det beslutas om dessa på en föreningsstämma. Motsatt gäller
att styrelsen får besluta om förändringar som inte är väsentliga. För att
skydda bostadsrättshavarna finns det ju dessutom krav på enighet eller kvali-
ficerad majoritet när det gäller det antal situationer som finns uppräknade i
bostadsrättslagen, vilket Håkan Holmberg säkert är medveten om.

Vidare har man i en bostadsrättsförening möjlighet att i stadgarna ta in
ytterligare bestämmelser om krav på kvalificerad majoritet när det gäller
vissa frågor. Men detta är i botten en föreningsfråga som skall hanteras som
en sådan. Det kan då naturligtvis finnas en minoritet som har en annan upp-
fattning.

Jag anser att man lagstiftningsvägen inte skall gå längre än man redan har
gjort, utan det är upp till föreningarna att i sina stadgar föreskriva om kvalifi-
cerad majoritet ifall frågan anses vara väsentlig för föreningen.

Anf. 40 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Det vore givetvis önskvärt. Om detta hade varit ytterligt
ovanligt, hade jag inte brytt mig om att ställa frågan. Men man läser då och
då om den här typen av problem, som uppenbarligen förekommer ganska
ofta. Dessutom är detta en typ av situation som i framtiden kan tänkas öka
i antal, t.ex. om det blir möjligt att installera någon form av avancerad data-

kommunikationsutrustning som man får ha tillgång till i bostäderna, vilket
kanske skulle medföra ytterligare avgifter. Det kan då finnas flera skäl att
stå utanför för den som inte vill ansluta sig och betala de rätt stora pengar
det kan bli fråga om.

Jag har inte bostadsrättslagen aktuell för ögonblicket, men eftersom det i
den räknas upp ett antal situationer, skulle man väl rent principiellt kunna
tänka sig att se över frågan med tanke på den nya typ av problem som har
uppstått och som inte fanns när lagen infördes.

Anf. 41 Statsrådet REIDUNN LAURÉN (-):

Fru talman! Man kan jämföra anslutning till kabel-TV med installation av
centralantenn o.d. Medlemmarna måste ju gå med på installationen om det
har fattats ett sådant beslut i föreningen. Det finns också annan utrustning i
fastigheten som medlemmarna får acceptera, men som de inte direkt har valt
att vara med på, eftersom det rör sig om den totala utrustningen för fastighe-
ten.

Jag vill återkomma till det som jag tidigare sade, att om man anser detta
vara en så väsentlig fråga att det skall krävas kvalificerad majoritet, måste
man införa en sådan bestämmelse i föreningens stadgar. Personligen ser jag
inte den här frågan som så väsentlig att det krävs en lagändring.

Anf. 42 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Man skall kanske inte betrakta något som väsentligt eller inte
efter hur ofta någon drabbas eller hur många människor det är som drabbas,
utan det skall man göra utifrån hur de som faktiskt drabbas - även om de är
få - upplever den situation som kan uppstå. Det är naturligtvis skillnad när
det gäller installationer av centralantenn och centralvärme, sådant som de
flesta tar för givet.

Även att ansluta en fastighet till ett kabel-TV-nät kan betraktas som ett
sätt att långsiktigt bidra till fastighetens värdestegring och till underhållet av
huset, men situationen blir annorlunda om man därutöver ålägger männi-
skor att betala en månadsavgift eller kvartalsavgift, trots att de i en del fall
inte ens har TV, vilket ju lär förekomma.

Den allmänna slutsatsen som kan dras är att det är fel att föreställa sig att
det alltid är stat, politiker, riksdag och regering som kan gå den enskildes
rättigheter för när, för det kan även förekomma i andra sammanhang genom
formellt demokratiska beslut fattade i sådana små organisationer som en bo-
stadsrättsförening. Jag vill anbefalla en viss vaksamhet framöver på den här
punkten.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar pä frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

8 § Svar på fråga 1991/92:337 om arrendators reparationskostnader
för bostad

Anf. 43 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Carl Fredrik Graf har frågat mig om arrendators rätt till kost-
nadsavdrag för reparationer avseende den bostadsbyggnad som arrendatorn
bebor. Han anser det märkligt att dessa kostnader inte är avdragsgilla.

Carl Fredrik Graf säger i sin fråga att riksskatteverket gett ut anvisningar
på detta område. Såvitt jag vet har inte riksskatteverket gett ut vare sig några
föreskrifter eller anvisningar som direkt berör denna fråga. Men jag antar
att Graf syftar på ett brevsvar som riksskatteverket lämnat på en fråga från
Lantbrukarnas riksförbund. Svaret går i stora drag ut på att arrendekostna-
den är avdragsgill i näringsverksamheten, men att den del som belöper på
mangårdsbyggnaden är en privat, inte avdragsgill, levnadskostnad.

I inkomstslaget näringsverksamhet medges avdrag för de kostnader som
normalt kan påräknas i den bedrivna verksamheten för reparation och un-
derhåll. Detta gäller för såväl den som äger en näringsfastighet som för en
arrendator som bedriver näringsverksamhet på den fastighet han arrenderar.
Fastighetsägarens egen privatbostad ingår inte i hans näringsverksamhet,
och de kostnader som belöper på denna får han följaktligen inte avdrag för
i näringsverksamheten. Som riksskatteverket nämnt kan inte heller arrenda-
torn i sin näringsverksamhet få avdrag för den del av sådana kostnader som
belöper på hans bostad. Om arrendatorn enligt avtal skall svara för kostna-
derna för bostadsdelen på en jordbruksfastighet, bör detta emellertid själv-
fallet påverka arrendeavgiftens storlek.

Jag finner därför mot denna bakgrund inte anledning att ifrågasätta den
tolkning av gällande regler som riksskatteverket har gjort.

Beskattningen av arrendator i inkomstslaget näringsverksamhet har ett
nära samband med fastighetsägarens beskattning. Avdragsrätten för kostna-
der för underhåll av mangårdsbyggnader på jordbruksfastigheter har också
aktualiserats i annat sammanhang. Frågan övervägs för närvarande i finans-
departementet.

Anf. 44 CARL FREDRIK GRAF (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Det märkliga i detta
sammanhang är kanske att arrendatorerna inte har uppmärksammats på att
det förhöll sig på det här sättet. De lantbrukare som äger sina fastigheter har
ju i god tid fått klart för sig vilka regler som gäller, men detta har kommit
som en överraskning för de flesta arrendatorer. Man kan alltså vända sig
emot den sena informationen.

Bo Lundgren sade att om arrendatorn enligt avtal är skyldig att svara för
kostnaderna även för bostadsdelen, vilket arrendatorn är i nästan samtliga
fall, skall detta påverka arrendeavgiften. Och då kommer man tillbaka till
problemet, dvs. att de som är berörda - det gäller redan ingångna avtal - har
inte varit medvetna om att dessa regler skulle tillämpas på det här viset. RSV
borde ha övervägt någon form av övergångsbestämmelse som skulle gälla för
de aktuella fallen.

Det vore intressant om statsrådet ville utveckla litet grand vad som över-

vägs inom finansdepartementet när det gäller jordbruksfastigheter. Över-
vägs det någonting som avser detta, eller överväger man möjligen de taxe-
ringsvärden som på sina håll har blivit ganska höga?

Anf. 45 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! När det gäller sen information har väl skattefrågan i sig under
lång tid varit ganska klarlagd i detta avseende. Det har avlämnats ett utred-
ningsbetänkande och en proposition till riksdagen, så att framförhållningsti-
den har varit ganska väl tilltagen. Eftersom det finns samband mellan den
tidigare avdragsrätten för arrendator och avdragsrätten för ägare, tycker jag
nog att detta har hanterats på ett riktigt sätt när det gäller informationen.

Man kan också notera att i samband med att avdragsrätten har försvunnit,
har även förmånsbeskattningen tagits bort. Vi har inte längre den förmåns-
beskattning som tidigare fanns inom jordbruket och som var på ett förhållan-
devis högt belopp. Man kan ju diskutera på ett annat sätt med utgångspunkt
i arrendeavgiften när avtalet skall förnyas.

Beträffande framtiden finns det en utredning som för närvarande arbetar
med frågan om avdragsrätt när det gäller vissa mangårdsbyggnader, sådana
som är kulturminnesvärda. Där blir naturligtvis frågan om avdragsrätten ak-
tuell, som då får ses i ett bredare sammanhang. Därmed kommer också frå-
gan om avdragsrätt för arrendatorer upp. Var man så småningom slutsats-
mässigt landar kan jag för närvarande inte kommentera.

Anf. 46 CARL FREDRIK GRAF (m):

Fru talman! Enligt de informationer som jag har fått har inte arrendators
speciella ställning tagits upp i samband med skattereformen. Man har tagit
för givet att de gamla reglerna skulle gälla - i annat fall hade jag förmodligen
inte heller ställt frågan.

Det finns också en skillnad mellan arrendatorer och jordägare, nämligen
att om en arrendator lägger ned kostnader i någon annans fastighet, kan han
inte tillgodogöra sig denna kostnad på samma sätt när det blir aktuellt att
sälja fastigheten. Det är också av detta skäl som det hela blir problematiskt.

Anf. 47 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det är just av den anledningen som man bör föra diskussionen
med utgångspunkt i avgiften.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1991/92:360 om tillstånd för banker att förvärva
organisationsaktier i försäkringsbolag

Anf. 48 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jan Bergqvist har frågat mig på vilka grunder regeringen ger
tillstånd för banker att förvärva organisationsaktier i försäkringsbolag. Frå-
gan har ställts mot bakgrund av regeringens beslut den 16 januari i år, att ge
S-E-Banken tillstånd att förvärva 4,9 % av aktierna i Skandia.

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 61

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Den 1 augusti förra året vidgades bankernas rätt att förvärva aktier i två
hänseenden.

För det första blev det tillåtet att inom en ram på 30 % av bankens kapital-
bas förvärva aktier i placeringssyfte. Det totala engagemanget i ett enskilt
företag får uppgå till högst 1,5 % av kapitalbasen. För sådana förvärv krävs
inte något tillstånd.

För det andra fick banker möjlighet att, efter tillstånd av regeringen eller
finansinspektionen, förvärva organisationsaktier i försäkringsbolag. För till-
stånd krävs bl.a. att förvärvet ingår som ett led i organisationen av verksam-
heten.

I förarbetena till lagstiftningen ges exempel på vad som bör läggas till
grund för tillståndsprövningen (prop. 1990/91:154 s. 94). Det förutsätts att
det ligger organisatoriska motiv och en långsiktig affärsstrategi bakom för-
värvet. I princip är inte förvärvets storlek bestämmande för tillståndspröv-
ningen. Det är emellertid naturligt att ju större andel av aktierna som förvär-
vas, desto starkare blir presumtionen för att det är ett organisatoriskt för-
värv. Ju mindre andel som förvärvas, desto mer krävs av banken i fråga om
redovisning av omständigheter som innebär att förvärvet kan anses vara be-
tingat av organisatoriska skäl. Sådana omständigheter kan vara olika typer
av samarbetsavtal eller avtal som ger banken större inflytande än vad storle-
ken på aktieinnehavet utvisar.

Men förarbetena är som sagt exemplifierande; det uppställs alltså inget
krav på att ett samarbetsavtal skall ha kommit till stånd när ärendet prövas.
Enligt regeringens mening är det inte heller rimligt att generellt tillämpa ett
sådant krav. Förvärvet måste emellertid utgöra ett led i organisationen av
verksamheten. En uppgift om detta bör godtas, så länge som planerna på ett
samarbete inte framstår som orealistiska.

Detta synsätt låg till grund för regeringens beslut i det S-E-Banksärende
Jan Bergqvist hänvisar till.

Anf. 49 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka biträdande finansministern för svaret. Bo
Lundgren ger en rätt så lång redovisning, och det borde ju passa mig bra.

Jag vill emellertid efterlysa mera konkreta och klara besked: Vilka är de
förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en bank skall få tillstånd att
köpa organisationsaktier i ett försäkringsbolag? Om en bank köper en sådan
liten andel som 5 %, kan ju det knappast vara en tillräcklig grund för att upp-
fylla vad lagen föreskriver, utan det måste ju därutöver finnas handfasta pla-
ner på samarbete.

I motiven till den nuvarande lagen finns det också klart angivet att ju
mindre andel av aktierna som förvärvas, desto högre krav ställs på bevisning
av de organisatoriska skälen. Bevisning, Bo Lundgren, är ett ganska starkt
krav.

Bo Lundgren har bl.a. i Dagens Nyheter fått skarp kritik för att han har
gett vad de kallar ett ”besynnerligt tillstånd” och för att han har gjort ”en
minst sagt ansträngd lagtolkning”. Då tycker man ju att Bo Lundgren här
för riksdagen borde anstränga sig extra för att skapa klarhet kring detta. Ta

nu chansen, Bo Lundgren, och gör detta! Ange här vilka som är de minimi-
krav som man måste ställa på samarbetet i sådana här fall.

Anf. 50 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! För det första är det fråga om en prövning i varje enskilt fall.
Det tror jag att vi är överens om.

För det andra är det helt klart att lagstiftningen anger ramar som rege-
ringen skall använda sig av för att avgöra när man kan ge tillstånd till förvärv
av organisationsaktier.

Det är möjligen så att Jan Bergqvist och jag skiljer oss åt vad beträffar hur
vi ser på ramarna. I den fråga Jan Bergqvist har ställt till mig skriver han att
förvärv av organisationsaktier, när detta ingår som ett led i organisationen
av verksamheten, förutsätter ett samarbete mellan banken och försäkrings-
bolaget. Enligt min uppfattning är det viktigt att syftet med förvärvet måste
vara att det är ett led i organisationen av företaget. Ingen säger att det skall
vara ett etablerat samarbetsavtal, och ingen säger att det måste vara något
som just nu existerar. Det måste däremot vara uppenbart att det är fråga om
ett förvärv i organisatoriskt syfte. Möjligen skiljer vi oss åt i detta avseende.
Det är självklart att enbart ett köp av aktier på några få procent inte är till-
räckligt för att uppfylla de krav som ställs.

Det är omöjligt för mig att här gå in på de närmare omständigheterna i det
fall Jan Bergqvist exemplifierar med; det tror jag inte heller att han begär.
Det finns en del affärsmässiga uppgifter som vi från finansdepartementet na-
turligtvis inte kan lämna ut. Men bedömningen har givetvis varit att detta
inte på något vis är fråga om placeringsaktier. Detta är fråga om aktier som
har förvärvats i en plan som de facto syftar till ett organisatoriskt samarbete.
Det är också detta som har varit grunden för regeringens beslut i den här
frågan.

Anf. 51 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Det är riktigt att den här diskussionen handlar om hur vi till-
lämpar gällande lagstiftning. Man kan sedan ha olika syn på hur lagarna skall
se ut i framtiden. Nu har vi emellertid en lagstiftning. Det finns vissa förarbe-
ten som anger hur den skall tolkas, och det är detta vi diskuterar.

Bo Lundgren svarade inte direkt på vilka krav som skall vara uppfyllda för
att ett sådant här tillstånd skall ges, utan han talade mer om vilka krav som
man inte behöver ställa innan man ger klartecken.

Bo Lundgren nämnde att det i finansdepartementet finns ett hemligstäm-
plat papper som Skandia har lämnat honom. Detta papper har varken fi-
nansinspektionen eller riksbanken fått se. Riksbanken har begärt att få ta
del av denna handling, men Bo Lundgren ruvar som en hök på den, och
vecka efter vecka går utan att riksbanken får ta del av den. Varför blockerar
biträdande finansministern riksbankens insyn?

Anf. 52 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag har mycket svårt att förstå den beskrivning Jan Bergqvist
ger. Den skrivelse som inkom från riksbanken föredrogs för mig i går efter-
middag. Det är alldeles uppenbart att det inte är möjligt att nu fatta beslut;

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar pä frågor

det rör sig om en dag - knappt - som har förflutit sedan dess. Beträffande
riksbankens framställning gäller det att se i vad mån det är möjligt att lämna
ut delar av eller hela de handlingar som finns. Den prövningen får naturligt-
vis göras av regeringen mot bakgrund av gällande sekretesslagstiftning.
Detta är en självklarhet.

När det gäller den fråga Jan Bergqvist faktiskt har ställt, har jag redovisat
de grunder som regeringen anser skall finnas för ett beviljande av tillstånd
till förvärv av organisationsaktier. Självfallet kommer regeringen, som jag
sade, att också ge ett svar på riksbankens framställning.

Anf. 53 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Det är självklart att det praktiska samarbetet måste genomfö-
ras efter förvärvet, men innan tillståndet beviljas måste det ju ändå finnas
en rejäl krok att haka upp det samarbetet på. Jag tycker att biträdande fi-
nansministern är väldigt vag i sin formulering när han säger att man bör
godta uppgifter om samarbete om planerna inte framstår som orealistiska.
Det är väldigt otydligt vad som menas med detta.

Jag är förvånad över att Bo Lundgren över huvud taget kan ifrågasätta att
riksbanken bör få ta del av handlingen. Riksbanken har ju att ta ställning när
det kommer andra ansökningar från banker som vill köpa försäkringsbolag,
och man måste ju då veta vilka villkor som gällde för S-E-Banken för att man
skall kunna behandla de andra bankerna på ett likvärdigt sätt.

Anf. 54 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! I det förevarande fallet yttrade sig finansinspektionen för och
tillstyrkte förvärv av organisationsaktier som riksbanken avstyrkte. Efter det
har ytterligare uppgifter lämnats till finansdepartementet. Riksbanken har
begärt att få ta del av de ytterligare uppgifter som har lämnats. Eftersom
dessa uppgifter är sekretessbelagda är det alldeles uppenbart att regeringen,
med hänsyn till den part som berörs, också måste göra en bedömning av om
det är möjligt att lämna ut handlingarna till riksbanken. Det vore uppenbart
fel av regeringen att inte pröva denna fråga. Den prövningen pågår för när-
varande.

Anf. 55 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag instämmer med Bo Lundgren om att det är självklart att
man måste hantera en sådan här framställning i vederbörliga former, och det
finns vissa regler för hur detta skall gå till. Men det är utomordentligt förvå-
nande att regeringen behöver ta så lång tid på sig för att fundera över vilket
utslag det skall bli. Det är ju alldeles uppenbart att man inte kan blockera
riksbanken från insyn. Riksbanken hade ju att pröva och avge yttrande om
S-E-Bankens ansökan, och det normala hade varit att dessa uppgifter från
början hade funnits i det grundmaterial som riksbanken hade att ta ställning
till. Man kan naturligtvis fundera över varför det inte var möjligt för S-E-
Banken att då plocka fram det materialet. Det är hur som helst en självklar-
het att riksbanken måste kunna få ta del av de s.k. samarbetsplaner som en-
ligt tidningsuppgifter skall ha redovisats.

Anf. 56 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det är förvånansvärt att Jan Bergqvist drar upp den här de-
batten. Han frågade i ett tidigare inlägg varför regeringen förhalar detta
vecka efter vecka. Jag noterade ju att ärendet föredrogs för mig i går, dvs.
att frågan har varit under beredning under i princip en dag. Det är alltså inte
fråga om ”vecka efter vecka”. Vi kommer att göra en snabb bedömning av
möjligheten att lämna ut material till riksbanken. Det är väl uppenbart -
även för Jan Bergqvist - att regeringen, i den mån det är fråga om uppgifter
som skall vara sekretessbelagda, måste ta hänsyn till gällande sekretesslag-
stiftning. Vi avser bereda denna fråga tillsammans med justitiedepartemen-
tet.

Anf. 57 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Det var ett par veckor sedan som riksbanken gjorde en fram-
ställning för att få ta del av materialet. Det naturliga är ju att riksbanken
utan större omgångar, men givetvis med iakttagande av de formella regler
som gäller, får ta del av sådant material. Det är ganska självklart att detta är
uppgifter som från början, om de förelåg då, borde ha funnits med i ansökan
och att riksbanken då borde ha fått ta del av dem.

Det är därför ytterligt förvånande att det skall behöva ta så lång tid och
att Bo Lundgren, trots att han talar om att han har satt sig in i frågan, ännu
inte vet hur han skall ställa sig i frågan. Det är enligt min uppfattning mycket
märkligt. Detta är ett papper som, om det hade varit möjligt, borde ha fun-
nits med i finansinspektionens behandling av denna fråga och inför riksban-
kens yttrande i frågan.

Anf. 58 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jan Bergqvist har frågat mig vilka grunder som gäller för rege-
ringens tillståndsgivande till banker som har för avsikt att förvärva organisa-
tionsaktier i försäkringsbolag. Jag har svarat på den frågan.

Jag har också svarat på Jan Bergqvists fråga angående riksbankens möjlig-
heter att få ut handlingar. Jag konstaterar att det här rör sig om uppgifter
som är sekretessbelagda i finansdepartementet. Frågan är om dessa uppgif-
ter ändå skall lämnas ut. Den frågan är inte utredd, utan den måste beredas
av finansdepartementet i samråd med justitiedepartementet för att vi skall
kunna garantera att sekretesslagens krav i detta sammanhang uppfylls. Det
är förvånande om Jan Bergqvist inte delar den uppfattningen.

Anf. 59 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag delar verkligen inte uppfattningen att man måste vara så
omständlig. Däremot finns det vissa regler som måste respekteras när det
gäller den formella hanteringen. Om verkligheten är den att detta är ett pap-
per som egentligen borde ha funnits med i ansökan när riksbanken yttrade
sig i den här frågan, finns det ingen anledning att riksbanken inte skall få ta
del av det, eftersom riksbanken ju måste se till att den gör likartade bedöm-
ningar vad gäller andra banker.

Jag läste i Dagens Nyheter en kommentar till Bo Lundgrens inlägg i tid-
ningen. Man skrev då följande: Undantag kan medges om bankens aktiein-

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

nehav är ett led i organisationen av verksamheten, vilket måste innebära att
de två bolagen samarbetar. Är det kravet uppfyllt när försäkringsbolaget inte
ens känner till den samarbetsplan banken presenterar som motiv för sin an-
sökan? Lagens förarbeten utgår ifrån att det finns två bolag, en bank och ett
försäkringsbolag, som önskar samarbeta. Bo Lundgrens lagtolkning verkar
minst sagt ansträngd.

Mot den bakgrunden hade vi enligt min mening kunnat vänta oss klarare
besked om vilka minimikrav som skall ställas i sådana här sammanhang.

Anf. 60 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jan Bergqvist har fått besked om de krav regeringen menar
skall ställas i det här sammanhanget. Sedan är det fråga om en prövning i
varje enskilt fall, och det är ju uppenbart för Jan Bergqvist att jag inte i detta
sammanhang avser redovisa varje moment, där en del uppgifter är sekretess-
belagda, beträffande prövningen av detta enskilda ärende.

Anf. 61 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Jag har respekt för det sista som Bo Lundgren sade; det är
inte det det handlar om. Däremot borde det vara möjligt att tydliggöra vilka
minimikrav som bör vara uppfyllda i fråga om samarbetet i samband med att
en bank tar över organisationsaktier med en förhållandevis liten andel av
aktiekapitalet.

Anf. 62 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag har också sagt att man i ett sådant fall likväl måste kunna
visa att man har organisatoriska avsikter med förvärvet. Det är en självklar-
het. Den bedömning regeringen har att göra är om banken kan anses ha visat
detta.

Anf. 63 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! När statsrådet i sitt tal konkret går in på den här frågan, säger
statsrådet bara att man gör bedömningen att dessa planer som har undanhål-
lits både finansinspektionen och riksbanken inte är orealistiska. Jag tycker
att det är alldeles för vagt att redovisa en praxis på det sättet. Det är en öpp-
ning av praxis jämfört med lagstiftningens motiv och förarbeten.

Anf. 64 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Det framkommer således att det är helt uppenbart att Jan
Bergqvist och jag har olika syn på praxis.

Anf. 65 JAN BERGQVIST (s):

Fru talman! Det är möjligt, Bo Lundgren, att vi kan ha olika syn på hur
praxis bör vara utformad. Oavsett vilken syn vi har på praxis, kvarstår att
det måste vara möjligt för statsrådet att kunna ge klarare besked om vilka
minimikrav som bör ställas på samarbetet i fall där en bank endast övertar
en liten del av det sammanlagda aktiekapitalet.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1991/92:343 om Tjernobylolyckan

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Anf. 66 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Margareta Winberg har frågat mig vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta med anledning av uppgifter om Tjernobylolyckan som presente-
rats av den ryska professorn Vladimir Tjernousenko.

De uppgifter som Margareta Winberg refererar till har tidigare förts fram
av Vladimir Tjernousenko. Bl.a. redovisade han liknande information strax
innan resultatet från den stora internationella undersökningen av Tjernobyl-
olyckans effekter i Ryssland, Vitryssland och Ukraina presenterades hos
IAEA i Wien i slutet av maj 1991.

IAEA medverkade som en bland många internationella och nationella or-
ganisationer i undersökningen, men arbetet samordnades och redovisades
genom en särskild, internationell, rådgivande kommitté, ledd av förestånda-
ren för strålskyddsforskningsstiftelsen i Hiroshima, doktor Shigematsu.

Sedan undersökningsresultaten presenterades har kritik riktats mot att
undersökningen bl.a. inte omfattat de människor som hade utrymts eller
som av andra skäl tidigare hade lämnat drabbade områden.

Inte heller den räddningspersonal som efter olyckan utsattes för mycket
höga stråldoser eller den saneringspersonal, sammanlagt mer än 600 000
människor, som i perioder arbetade inom de radioaktivt kontaminerade om-
rådena omfattades av undersökningen. Drygt 200 000 av dessa människor
skall enligt officiella redovisningar ha arbetat i den havererade reaktorns
närområde under det första året. Någon redovisning av hälsotillståndet för
dessa har emellertid hittills inte lämnats av myndigheterna i berörda republi-
ker.

Det finns därför i dag ingen tillgänglig redovisning som talar emot de slut-
satser som undersökningskommittén drog och som presenterades förra vå-
ren. Något nytt underlag som i sak skulle förändra de bedömningar som de
olika expertgrupperna gjorde har heller inte presenterats. Detta har också
bekräftats av svenska strålskyddsexperter som har varit på plats i flera av de
drabbade områdena och som medverkar i de internationella hjälpprogram
som pågår.

Jag vill emellertid understryka att vi ännu inte har kunskap om de totala
effekterna av Tjernobylolyckan och att vi med stor sannolikhet även framde-
les kommer att få ta del av ytterligare information av det slag som professor
Tjernousenko redovisat.

Regeringen har dock inte funnit anledning att nu vidta några särskilda åt-
gärder med anledning av de uppgifter som Margareta Winberg refererar till
utöver vad som redan görs genom vår medverkan i olika internationella
hjälpprogram. Jag vill i det sammanhanget också peka på de insatser som
görs från svensk sida för att förbättra kärnsäkerhets- och strålskyddsläget i
Östeuropa.

Anf. 67 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Tack för svaret.

Jag kom i kontakt med denna fråga i höstas i samband med att en konfe-
rens, Moreliasymposiet, hade ägt rum i Mexiko. På detta symposium berät-

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

tade doktor Tjernousenko om dessa saker, som åtminstone för mig var helt
nya. Jag utgick ifrån att han talade sant och tyckte att han kom med ganska
uppseendeväckande fakta.

Han berättade att redan 1982 hade det varit ett haveri i Tjernobyl. Men
då blåste vinden österut, Sibirien drabbades och det hela kom inte fram till
världsopinionen. År 1986 när vinden så att säga hade vänt och blåste väs-
terut, fick vi avfall över Sverige. Då fick vi reda på det hela. Han sade också
att den radioaktiva strålningen var 80 % och inte 3 % som de officiella siff-
rorna redovisade. Han varnade Gorbatjov, men trots varningen skickade
man in folk som skulle städa upp. Städningen genomfördes utan skyddsklä-
der och utan teknisk apparatur. Man skyfflade ned avfallet med spadar i den
s.k. sarkofagen. De lokala gruvarbetarna som skötte städningen kollapsade
inom en timme. Andra som kom dit svimmade vid blotta tanken på vilket
jobb de skulle utföra. Detta skeende hade filmats och redovisades på konfe-
rensen.

Många siffror - vilka också finns redovisade i svaret - visar på en helt an-
nan omfattning av katastrofen än vad vi har hört tidigare. Statsrådet säger
att man inte avser att vidta några andra åtgärder. Skulle man ändå inte kunna
tänka sig att Sverige tog ett initiativ via IAEA? Den här forskaren har kom-
mit med ganska anmärkningsvärda synpunkter. Kan man inte få nya uppgif-
ter genom IAEA?

Anf. 68 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! IAEA:s roll skall naturligtvis granskas inom IAEA. Jag ute-
sluter inte att vi från svensk sida i rätt forum inom IAEA kan ta upp den här
diskussionen. Från svensk sida har vi ingen anledning att nöja oss med något
annat än sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Ty-
värr är det inte möjligt att få hela sanningen omedelbart. Det här är en pro-
cess som pågår. Den livsfarliga strålningen finns kvar i det kontaminerade
området och påverkar människor som finns kvar eller utför restaureringsar-
bete där.

IAEA har som bekant en dubbelroll. Jag antar att vi båda har kritiserat
den. Att säga sanningen om Tjernobyl är inte liktydigt med att främja ut-
vecklingen av kärnkraften. Därför är det viktigt att det finns internationella
expertorgan som har en annan infallsvinkel. Det finns sådana med fristående
forskare från en rad FN-organ. Jag skulle kunna räkna upp dem alla, men
jag skall i stället ta några exempel - WHO, FN:s strålvetenskapliga kom-
mitté, FN:s ekonomiska kommission för Europa, ILO och Världsmeteorolo-
giska organisationen WMO. De finns med i en expertgrupp som har haft
möjligheter att granska detta. Trots detta har man inte fått en helhetsbild.
Det försökte jag beskriva i frågesvaret.

Jag skall besöka strålskyddsinstitutet på torsdag eftermiddag. Jag tänker
då ställa frågor till institutet. Jag utesluter inte att vi kan ta upp frågan i
IAEA. Men IAEA har i sin dubbla funktion inte riktigt den trovärdighet
som organisationen borde ha.

Anf. 69 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Jag är också medveten om detta. Det slog mig när vi fick dessa
rapporter i FN i New York. Samtidigt var IAEA:s chef där och redovisade

årsrapporten. Jag talade naturligtvis med honom om detta, han avfärdade
detta som om inte nonsens så näst intill. I detta sammanhang höll han sitt tal
i FN där han beskrev de långtgående tankarna på hur man skall sprida den
fredliga kärnkraftsteknologin ut i världen, inte minst till u-länderna.

Jag tycker att det vore mycket bra om statsrådet ville ta upp den här frå-
gan. I svaret finns redovisat vilka människor det här rör. Det gäller männi-
skor som hade utrymts eller av andra skäl lämnat området, räddningsperso-
nal, saneringspersonal m.fl. Det måste finnas en mängd människor som inte
omfattas av den officiella undersökningen. Det måste också - vilket jag antar
att vi är överens om - på något sätt gå att få fram hälsotillstånd, dödstal osv.
för dessa stora grupper.

Anf. 70 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Det har skett många förändringar i det berörda området. Uk-
raina är t.ex. en särskild stat. Vi hoppas naturligtvis att det skall finnas en
öppenhet när det gäller att informera världen. Det är en del av förutsättning-
arna för att få bistånd, och det är de fullt medvetna om.

Att man efter reaktorhaveriet i Tjernobyl år 1986 över huvud taget har
släppt ut information av det här slaget till en internationell publik var egentli-
gen det första testet på glasnost. Men det innebär inte att det var hög kvalitet
på all information som kom eller att informationen var fullständig. Så långt
får man inte tro att glasnost hade kommit redan i det första barnstadiet. Här
finns säkert mycket mera att ta reda på och få fram. Det är inte detta som
jag säger att vi inte kan ta tag i nu. Det gäller direkta åtgärder i förhållande
till Ukraina.

Anf. 71 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Jordbruksutskottet var i Ukraina drygt ett år efter Tjernobyl-
olyckan. Vi besökte bl.a. Kiev. Vi ställde frågor. Man beskrev för oss att
man hade utrymt ett område med en radie av tre mil från Tjernobyl. Man
sade emellertid - och det visar på den attityd man hade då - att människorna
egentligen skulle kunna flytta tillbaka, men eftersom de är så rädda får de
väl bo någon annanstans. Detta kan man ställa mot det tal som Ukrainas
delegat höll i FN nu i höst, där han redovisade mycket stor ängslan för vad
som skulle komma fram, inte genom de officiella rapporterna utan av de
uppgifter som han tydligen förstod fanns som ytterligare påspädning till det
som hade redovisats för världen.

Anf. 72 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag tror inte att vi har några delade meningar i den här frågan.
Det viktiga är som sagt att sanningen kommer fram. Man måste emellertid
använda olika internationella kanaler i samarbete med de nya staterna i om-
rådet för att se till att informationen kommer fram. Man måste också följa
det här löpande. Någon sanning vid ett speciellt ögonblick finns inte - tyvärr,
kan man tillägga.

Anf. 73 MARGARETA WINBERG (s):

Fru talman! Jag tackar för dessa förtydliganden och hoppas att miljöminis-
tern fortsätter att arbeta för den här saken. Jag vill avslutningsvis åberopa

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

vad professorn sade. Han sade att Tjernobylolyckan eliminerade det sista
hoppet om en praktisk användning av kärnkraften och att det är det farli-
gaste hotet mot världens miljö.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1991/92:361 om skolans behandling av EG-frågan

Anf. 74 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Björn Samuelson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker
vidta för att underlätta en allsidig behandling av EG-frågan i våra skolor.
Han ställer frågan utifrån tidningsuppgifter om att det mesta av det material
som finns i skolorna starkt talar för medlemskap i EG.

När Björn Samuelson säger att skolans undervisning skall präglas av
objektivitet och allsidig belysning av olika åsikter, citerar han läroplanens
Mål och riktlinjer. Dessa är bindande för lärarna, som alltså i sin undervis-
ning skall ge en allsidig bild, oavsett hur i ett givet fall själva underlaget för
undervisningen ser ut. Använder man ett material från den ena sidan, skall
detta redovisas och balanseras av underlag från den andra sidan. Ansvaret
ligger här på skolan för att - och nu är det min tur att åberopa läroplanen -
hjälpa eleverna att utveckla ett självständigt och kritiskt betraktelsesätt.

Nu skall vi kanske inte heller ta alla artiklar i Lärarnas Tidning som san-
ningsvittnen. Men även om det är så att det existerar fler läromedel med en
positiv EG-syn, är det varken möjligt eller önskvärt att regeringen söker re-
glera detta. Något sådant skulle också vara att förutsätta att lärarna inte kla-
rar av den uppgift läroplanen ger dem. Den tilltron till lärarna har jag att jag
tror att de klarar av den uppgiften.

Anf. 75 BJÖRN SAMUELSON (v):

Fru talman! Jag ber att få tacka Beatrice Ask för svaret.

Jag menar naturligtvis inte att vi skall anordna bokbål med SAF:s material
i EG-frågan. Det vore mig främmande. Jag har också en tilltro till lärarna,
och jag tror nog att de har en förmåga att balansera material. Men nu har de
själva från lärarfackens sida sagt att de saknar motviktsmaterial och material
som är balanserande i denna fråga.

Den här frågan är inte vilken liten struntfråga som helst. Det handlar här
om vilket politiskt inflytande eleverna kommer att ha i framtiden. Det hand-
lar om att de skall leva i ett framtida Sverige som från politiska aspekter är
annorlunda än i dag. Det handlar om förändrade politiska beslutsprocesser
som kommer att påverka deras dagliga liv i framtiden. Riksdagen har beslu-
tat att vi skall söka medlemskap i EG. Därför tycker jag att det ankommer
på oss som utbildningspolitiker att se till att det finns balanserande material.

Ulf Dinkelspiel har ju i riksdagen utlovat att det skall komma medel också
till motsidan när det gäller EG-frågan. Jag tycker att det är underligt att Bea-
trice Ask svarar på det sätt som hon gör. Talar ni inte med varandra i rege-
ringen, eller hur är det fatt? Lärarfacken går ut och efterlyser detta material.
Det är vårt ansvar att se till att det kan tas fram. Menar Beatrice Ask att
lärarna inte vet vad de talar om?

Om man talar med lärarna ute i skolorna, som jag har gjort efter att ha
ställt den här frågan, förstärks den här bilden. De efterlyser alltså material
som gör att de kan, precis som Beatrice Ask säger, hjälpa till och utveckla
ett självständigt och kritiskt betraktelsesätt i den här frågan. Den här frågan
är viktig. Man kan inte svara platt intet i det här fallet.

Anf. 76 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Jag tror att det stora problemet ur allsidighetssynpunkt är att
det inte finns så många som är negativa i EG-frågan i dag. Det gör att det
finns en slagsida när det gäller materialet.

Skolsverige har faktiskt försökt att göra en del för att motverka detta. SÖ
har gett ut servicematerial i samhällskunskap som handlar om att undervisa
om EG. Det är ett mycket belysande material, även om den här frågan hela
tiden förändras. På ett eller annat sätt blir innehållet litet otidsenligt, men
formen och arbetet fungerar ändå om man vill använda det.

Det finns gratismaterial från UD att få i de här frågorna. Det är mycket
sakligt. De lärare jag har talat med efter att ha fått Björn Samuelsons fråga
tycker att det kanske är litet svårt att använda t.o.m. på gymnasiet.

Det finns material att köpa i EG-frågan, och där kan man påstå att man
strävar efter så stor objektivitet som möjligt. Men ekonomin ute på skolorna
är ju sådan att man drar sig för att köpa programmet. Men med hjälp av
dagstidningar och TV-program går det att ge en allsidig undervisning. Jag
tror att detta också är i drivkraften för de flesta lärare.

Jag vet inte riktigt vad Björn Samuelson tycker att regeringen skall göra i
den här frågan. Det är riktigt att vi nu närmar oss en folkomröstning i EG-
frågan. Då är det naturligt att olika organisationer och andra får visst stöd
för att kunna ta fram informationsmaterial. Men jag inbillar mig att Björn
Samuelson har litet mer bråttom än så. Jag kan konstatera att det trots allt
finns ganska mycket att tillgå om man vill leva upp till läroplanens ambitio-
ner. Jag tycker inte att det är ett inte-svar från mig som skolminister.

Anf. 77 BJÖRN SAMUELSON (v):

Fru talman! Den här frågan är mycket viktig. Då tycker jag att det faller
på vårt ansvar som utbildningspolitiker att se till att det inte saknas medel
när det gäller möjligheten att belysa den här frågan ur alla möjliga aspekter
och synvinklar. Det är ju problemet här. Det finns kapitalstarka grupper som
är företrädare för och som vill tala för att vi så snabbt som möjligt skall gå in
som medlemmar i EG. Sedan finns det svagare grupper som tycker att detta
borde vi nog ta en funderare på och att det nog inte är något vidare att bli
medlem i EG. Då har jag som utbildningspolitiker ett demokratiskt ansvar
gentemot skolan att se till att man åtminstone inte kan skylla på att det sak-
nas resurser i den här frågan.

Det finns ju särskilda anslag. Regeringen delar ut särskilda anslag ibland
via civildepartementet till vissa åtgärder inom skolans område. Det finns ju
särskilda öronmärkta anslag. Jag tycker då att det är mycket märkligt att det
inte skall finnas särskilda anslag till skolan för information om EG-proble-
matiken.

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Anf. 78 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Man skulle kunna ha särskilda stöd för information i en
mängd mycket centrala frågor. Jag delar uppfattningen att EG-frågan är syn-
nerligen aktuell och viktig. Men hela Organisationssverige har bidrag och
stöd. De politiska partierna, föreningslivet i alla dess delar, fackföreningsrö-
relsen osv. har inre mycket snålt tilltagna resurser. Det är fullt möjligt för den
som så önskar att ta fram material och arbeta med information i skolorna.
Alla har väl tyvärr inte varit riktigt så pigga och alerta när det gäller att ta
fram material som en del, som Björn Samuelson kallar kapitalstarka, har
varit. Det kan naturligtvis bero på att det är roligare och mer engagerande
att arbeta om man tror på en sak, än om man bara är emot den. Detta kan
kanske förklara den här slagsidan.

Men det är ingen ursäkt från skolans synvinkel att det är så här. Kunniga
lärare, och det är de allra flesta lärare som vi har i dag, klarar mycket väl av
att ge en allsidig undervisning i den här frågan med befintligt material.

Anf. 79 BJÖRN SAMUELSON (v):

Fru talman! När det gäller detta med att det skulle vara roligare att arbeta
med någonting som man är för än att arbeta med någonting som man är
emot, kan jag säga att det beror på ens eget engagemang. Jag kan garantera
Beatrice Ask att vi hade mycket roligt och tyckte det var mycket intressant
att arbeta inom linje 3 när det gällde kärnkraftsomröstningen. Det kan hon
skriva upp.

Men det jag föreslår nu, att riksdagen och utbildningspolitiker går ut och
tar ansvar, är inte något nytt. För bara ett eller två år sedan kom det ett an-
slag om internationalisering av bl.a. den högre utbildningen men även det
lägre skolväsendet. Då sade riksdagen, att här måste man nog ha litet mer
pengar till den internationalisering som annars skulle komma att sättas på
undantag. Man anslog då tre eller fyra miljoner kronor, tror jag, som korrek-
tiva medel till denna internationalisering som annars kanske bara skulle rikta
sig mot västvärlden. I den frågan var vi överens. Även moderaterna och de-
ras företrädare i utbildningspolitiken tyckte att detta var bra.

Anf. 80 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Nu kommer vi in på en principfråga som är ganska intressant.
Jag är övertygad om att moderata samlingspartiet är med, och jag är också
övertygad om att alla kommer att vara med, när det gäller att ta fram medel
för att få en bra diskussion inför en EG-omröstning. Men vi har under en
lång följd av år arbetat med skolorna på det sättet att vi har haft projektstöd,
riktade statsbidrag osv., där vi har försökt att styra skolans utveckling genom
centrala instanser.

Nu har riksdagen, före mitt tillträde, bytt modell och försöker bygga på
det lokala ansvaret och tilltron till dem som arbetar ute i skolorna. För mig
är det mycket logiskt att i det sammanhanget hävda och peka på vad läropla-
nen säger om allsidig undervisning. Jag utgår faktiskt ifrån att de lärare som
har ansvaret för att fullfölja detta klarar av sin uppgift. Då är inte den första
åtgärden som jag kan komma på att vi skall hitta ytterligare ett specialstöd.

Det handlar snarare om att se till att skolan totalt sett har en någorlunda
vettig budget.

Anf. 81 BJÖRN SAMUELSON (v):

Fru talman! Detta med vettig budget kan vi återkomma till i debatten i
morgon.

Jag tycker att detta är en viktig fråga och att det är motiverat att regering
och riksdag öronmärker pengar till skolan i denna mycket viktiga fråga fram-
över. Det är kanske inte i första hand jag och Beatrice Ask som kommer att
leva ute i det nya Europa som det talas om, utan det är just de elever som i
dag går i skolan. Jag är övertygad om att de kommer att möta en förändrad
miljö. Kommer det i samband med folkomröstningen att öronmärkas pengar
till skolan för att informera om EG-frågan och medlemskapet? Hur det nu
blir i unionen eller hur det kommer att se ut framöver vet vi ju inte riktigt.
Kommer skolan att kunna få en del av dessa pengar för att kunna förbättra
undervisningen om EG? Det är en rak fråga.

Anf. 82 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Vi har ännu inte diskuterat detaljer för detta eller summor.
Men det är alldeles självklart att skolan måste vara en av de viktigaste instan-
serna för den typen av stöd av det enkla skälet att det är i skolan vi når alla.

Anf. 83 BJÖRN SAMUELSON (v):

Fru talman! Om regeringen inte har diskuterat detta riktigt färdigt ännu
skall jag väcka en motion vid första lämpliga tillfälle. Det kan väl bli vid nå-
gon tilläggsbudget. Då kan skolan få de här medlen framöver. Jag tror att
många utbildningspolitiker i den här kammaren kommer att ställa upp på ett
sådant krav.

Det krävs litet annorlunda material när man vänder sig till olika ålderska-
tegorier. Just därför tycker jag att det är lämpligt att skolan får särskilda me-
del för den här frågan. Det är ju under tidsperioden framöver, fram till unge-
fär 1994, som det är aktuellt med dessa öronmärkta medel.

Vi skall inte vara så försiktiga och vara rädda för att säga: Detta är viktigt,
och det här vill vi ge medel till så att ni kan belysa detta på ett allsidigt sätt.
Det är inte att styra skolan. Skolan har fortfarande rätten att säga: Nej tack,
vi vill inte. Vi vill använda SAF:s material.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1991/92:333 om den psykiatriska vården

Anf. 84 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Göthe Knutson har frågat mig vilka åtgärder som jag avser
att vidta för att skapa en tydlig skillnad mellan sluten psykiatrisk vård och
den öppna vården.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersattes
av ny lagstiftning den 1 januari i år. Reglerna för den psykiatriska tvångsvår-

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

den har numera delats upp på två lagar, nämligen lagen om psykiatrisk
tvångsvård med allmän reglering av tvångsvård åt vissa allvarligt psykiskt
störda (1991:1128) och lagen om rättspsykiatrisk vård med särskild reglering
av tvångsvård åt vissa lagöverträdare (1991:1129).

I lagen om rättspsykiatrisk vård har särskild hänsyn tagits till samhälls-
skyddet. Detta sker genom att domstol, om det finns risk att den dömde på
nytt begår brott av allvarligt slag, kan besluta om särskild utskrivningspröv-
ning när den dömer någon till rättspsykiatrisk vård. En person som har
dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning får skrivas
ut eller ges permission endast efter beslut av allmän förvaltningsdomstol.
Om rätten har beslutat att en patient skall skrivas ut eller få permission får
detta överklagas av åklagaren.

Vidare kan den dömdes vistelse utanför vårdinrättningen förenas med sär-
skilda villkor. Det kan gälla t.ex. skyldighet att underkasta sig medicinering,
att hålla kontakt med en viss person, förbud att använda berusningsmedel
samt förbud att ta kontakt med vissa personer eller att vistas på vissa platser.

Den rättspsykiatriska vården ges på sjukvårdsinrättningar som drivs av
sjukvårdshuvudmännen. Det är således dessa huvudmän som har det ytter-
sta ansvaret för att säkerheten är tillfredsställande och att rymningar därmed
förhindras. Sjukvårdshuvudmännen har regionala enheter som är anpassade
för särskilt vårdkrävande patienter. Dessa enheter kan vara lämpliga vid
vård av patienter som är särskilt rymningsbenägna.

Den nya lagstiftningen har bara gällt under en dryg månad, vilket innebär
att det är för tidigt att uttala sig om effekterna. Socialstyrelsen har dock för-
stärkt sin tillsyn över den psykiatriska tvångsvården. Enligt min mening får
resultatet av styrelsens arbete utgöra underlag för att bedöma om de vid-
tagna åtgärderna är tillräckliga. Jag vill också nämna att det vid lagstiftning-
ens tillkomst förutsattes att en utvärdering kommer till stånd. Avsikten är
att ett uppdrag skall lämnas till socialstyrelsen för att få en god grund för
bedömning av den nya lagstiftningen.

Anf. 85 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Jag tackar för detta, som jag tycker, utförliga svar. Jag skall
genast be att få ställa ytterligare en fråga till sjukvårdsministern, nämligen
när han är beredd att ge detta nya uppdrag till socialstyrelsen. Jag frågar med
anledning av de händelser som inträffar och som inte bara handlar om ut-
skrivningar utan framför allt om det jag har frågat om, nämligen när man
skall stänga, och helst låsa, svängdörrarna på de mentalsjukhus där det upp-
enbarligen förekommer alltför många rymningar för att det skall vara accep-
tabelt.

Min fråga föranleddes av en rymmare som för sjätte gången på tre år av-
vek. Han har gjort sig skyldig till mord på två ungdomar. Han flyttades märk-
ligt nog efter femte rymningen till ett boende i en s.k. rehabiliteringsstuga
vid Östra klinikerna i Vänersborg. Väl kommen till den här sista slussen var
det bara att promenera ut. Inte bara polisen i det distriktet utan även i andra
distrikt är mycket trötta på dessa ständigt återkommande larm. Polisen har
som bekant annat att göra och borde få koncentrera sig på det. Detta är en-
ligt min uppfattning mycket släpphänt.

Sedan vill jag också ta upp ett annat fall som redovisas i tidningen Expres-
sen den 28 januari i år, alltså sedan den nya lagen trätt i kraft. Jag kan inled-
ningsvis konstatera att en 33-årig man var dömd till sluten psykiatrisk vård
och rymde från Säters sjukhus fasta paviljong. Efter tre veckor slog han ihjäl
sin hustru. I dag är han på fri fot, och man kan inte göra någonting åt honom.
Vad har sjukvårdsministern för råd att ge huvudmännen för denna vård?

Anf. 86 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag har under min tid i samhällsarbetet och även som flitig
tidningsläsare inte stött på några mentalsjukhus med svängdörrar, men det
är möjligt att det finns några sådana. Det är i botten fråga om en mycket svår
avvägning mellan å ena sidan samhällsskyddet, den självklara rätten för ett
samhälle att skydda sig mot individer som är farliga oavsett om de bedöms
som psykiskt sjuka eller inte, och å andra sidan önskemålet att kunna bota
eller rehabilitera människor så att de kan komma ut i samhället. Det är den
svåra avvägningen som varje civiliserat samhälle måste göra.

Vi har, som jag redovisade i mitt svar till Göthe Knutson, nyligen ändrat
lagstiftningen i Sverige för att i vissa delar skärpa samhällsskyddet. Jag för-
modar att Göthe Knutson delar min uppfattning att de gångna 40 dagar som
lagstiftningen varit i kraft är i kortaste laget för att göra en bedömning av om
de nuvarande reglerna är tillräckliga eller inte. Jag redovisade i mitt svar att
vi kommer att återkomma till frågan, men vi har inom regeringen ännu inte
tagit ställning till exakt när det kommer att ske. Som jag nämnde i mitt svar
har det hela tiden förutsatts att en utvärdering skulle kunna äga rum.

Vad gäller rymningen från Säter tänker jag inte kommentera den - bl.a.
därför att jag inte känner till den.

Anf. 87 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Jag tackar för det kompletterande svaret. Denna rymning
från Säter finns redovisad i Expressen den 28 januari i år, och den upptar
hela första sidan. Här återkommer detta som vi har hört så många gånger
från domare, nämligen att det såsom lagen är skriven inte fanns något annat
att göra än att släppa vederbörande på fri fot. Nu har prövningen i utskriv-
ningsnämnderna upphört, och i stället är det länsrätten och kammarrätten
som har ansvaret. Man hamnar då i den situation som nu föreligger i det här
fallet med Säter.

Vederbörande har efter att ha mördat sin hustru och stuckit ifrån den s.k.
vården varit på fri fot, och det är han uppenbarligen också i dag. Han har
misshandlat och mordhotat personer, gjort sig skyldig till rån osv. samt hand-
lat med knark. Polisen har sedan fått problem att hitta en anstalt där han tas
emot. Man har t.ex. åkt taxi 17 mil från en ort till en annan. Efter att ha
varit intagen på den psykmottagningen är han ute på fri fot igen. Vad säger
statsrådet om detta?

Anf. 88 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Det är frestande att kommentera just detta, men jag skall låta
bli att göra det. Jag kan bara konstatera att de regelsystem vi har innebär att
sjukhushuvudmännen skall ansvara för vården.

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar pä frågor

I samband med den rättspsykiatriska vården har regeringen som uppgift
att efter hörande av polismyndigheter och åklagarmyndigheter godkänna
denna typ av inrättningar runt om i Sverige. Regeringen har under de senaste
veckorna godkänt ett stort antal inrättningar som huvudmännen ansökt om
tillstånd för, och jag räknar med att regeringen under de närmaste veckorna
kommer att godkänna fler. Att det skulle vara ett vanligt inslag i vården att
åka 17 mil och inte hitta någon inrättning där man kan ta hand om de perso-
ner som bör omhändertas tvivlar jag tills vidare på.

Anf. 89 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Detta är alldeles säkert inte något isolerat fall. Jag har läst
innantill i en tidning som brukar vara mycket trovärdig. Jag vet att man kon-
trollerar fakta innan man sätter sådana här ganska uppseendeväckande be-
skrivningar på pränt. Där står: ”Men nu är 33-åringen åter en fri man. I går
tog han in på ett hotell som socialen betalade.

De personer som varit utsatta för mannens förföljelser är förtvivlade.

-Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Han har inte ens dragit sig för att ge
sig på min 80-åriga mor, förklarade en av dem gråtande i går.”

Rikspolischefen har uttalat sig med anledning av detta och kanske flera
andra fall och sagt att det måste bli en ändring. Här går han utanför det om-
råde som sjukvårdsministern har att svara för. Han kräver nämligen, precis
som vi moderater, att man bör överväga att låta vederbörande krypa in i
fängelse. Man fäller alltså en dom, och när vederbörande av domstol anses
frisk, får han avtjäna straffet i fängelse.

Anf. 90 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag kan förstå den tankegång som här framförts av rikspolis-
chefen och som nu också framförs, om jag förstod saken rätt, av moderata
samlingspartiet. Samtidigt vill jag inför den framtida debatten om dessa frå-
gor, som naturligtvis inte är avslutad i och med ändringen av den här lagstift-
ningen, peka på att det är något motsägelsefullt att först bestämma att en
människa skall omhändertas för vård beroende på att han eller hon inte varit
ansvarig för sina handlingar för att sedan när vederbörande anses frisk
komma på att vederbörande skall ta ansvar för sina handlingar. Det är bra
om man fortsätter den debatten även inom moderata samlingspartiet.

Anf. 91 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Kriterierna för när någon skall överföras till sluten psykiatrisk
vård har stramats upp. Det skall bli betydligt färre sådana fall. Det tyder på
att det inte är alldeles givet och framgår inte klart av kriterierna vem som
skall förklaras såsom varande psykiskt sjuk eller i abnormt tillstånd vid
våldshandlingen. Här finns något varierande skalor och begrepp.

Jag skall inte pressa statsrådet, som är ansvarig för sjukvården, när det
gäller frågan om vederbörande skall avtjäna fängelsestraff, men det handlar
också om det vi kallar för omgivningsskyddet. Om någon - och detta är det
pinsamma - har mördat någon, varit en våldsverkare, och bedömts som sjuk
vid tillfället, kan vederbörande bli friskförklarad efter några få månader och
få röra sig fritt i samhället och göra om detsamma. Då kan man fråga sig

om det inte vore bättre att man låste in honom - det är ofta en man - och
bokstavligen kastade nycklarna. Men jag vill inte uttrycka mig så abrupt.

Anf. 92 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Det gläder mig att Göthe Knutson inte anslöt sig till uppfatt-
ningen att vi skulle låsa in vissa personer i Sverige som begått allvarliga brott
och kasta nycklarna.

Anf. 93 GÖTHE KNUTSON (m):

Fru talman! Det är alltid roligt att göra någon glad, men detta är en mycket
allvarlig fråga för väldigt många, och även för dem inom psykvården. Polisen
har, som jag inledningsvis sade, tröttnat på att jaga rymlingar som bildligt
talat kan gå ut genom svängdörrar.

Nu tackar jag statsrådet för att han givit så många svar.

Anf. 94 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag vill inför frågeställaren och kammaren summera de svar
som jag givit.

Det handlar för det första om en mycket svår avvägning som måste göras
mellan å ena sidan skyddet av medborgare och samhället i övrigt och å andra
sidan den enskildes möjlighet till rehabilitering. För det andra har vi vid års-
skiftet genomfört en förändring av lagstiftningen som stärker samhällsskyd-
det. För det tredje skall vi se till att pröva om denna lagstiftning är tillräcklig.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på frågorna 1991/92:362 och 366 om ersättningen vid gravi-
ditet

Anf. 95 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat socialministern om han avser att
vidta några åtgärder för att förändra reglerna för ersättning vid graviditet,
t.ex. i riktning mot större valfrihet vid uttag av havandeskapspenning. Ines
Uusmann har frågat socialministern om han avser att agera för att stävja ar-
betsgivares missbruk av möjligheten att vägra betala ut sjuklön till en an-
ställd i samband med graviditet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att
det är jag som skall svara på frågorna. Jag besvarar dem i ett sammanhang.

Enligt bestämmelser i lagen (1962:381) om allmän försäkring (3 kap. 9 §)
har en försäkrad kvinna rätt till havandeskapspenning om havandeskapet
har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i sitt förvärvsarbete med
minst en fjärdedel och hon inte kan omplaceras till ett mindre ansträngande
arbete. Om kvinnan däremot under graviditeten drabbas av sjukdom som
sätter ned hennes arbetsförmåga skall hon ha ersättning i form av sjuklön
enligt lagen (1991:1047) om sjuklön eller sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring. Någon förändring i det här avseendet har inte avsetts genom in-
förandet av sjuklönebestämmelserna den 1 januari i år. Om en kvinna som
är sjuk blir vägrad sjuklön under graviditet kan hon vända sig till försäkrings-

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 61

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar pä frågor

kassan och begära ersättning enligt den s.k. sjuklönegarantin. Finner kassan
att sjuklön borde ha utbetalats är kvinnan berättigad till ersättning direkt
från kassan och arbetsgivaren kan av kassan krävas på ersättning för det ut-
betalda beloppet.

Frågan om rätten till sjukpenning i samband med graviditet är komplice-
rad. Detta gäller framför allt gränsdragningen mellan situationer då havan-
deskapspenning är den rätta ersättningsformen och situationer när ersätt-
ningen i stället bör utbetalas i form av sjukpenning. Frågan har aktualiserats
hos socialdepartementet vid flera tillfällen. Jag vill dock betona att ersätt-
ning bör utbetalas till kvinnor som inte kan förvärvsarbeta på grund av ned-
satt arbetsförmåga i samband med graviditet. En annan fråga är givetvis i
vilken grad arbetsförmågan är nedsatt. Den frågan bör lösas i enlighet med
den praxis som gäller på sjukförsäkringsområdet.

Anf. 96 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag skall be att få tacka för svaret. Jag tycker det var onödigt
långt. Av effektivitetsskäl skulle det kanske ha kunnat skurits ned till en me-
ning. Svaret hade kunnat vara: Nej, jag tänker inte göra någonting. De reg-
ler som gäller vet vi ju om, så svaret verkar litet onödigt.

Jag tycker det är tråkigt att regeringen inte tänker göra någonting. Jag vet
om att reglerna inte har ändrats i och med införandet av arbetsgivarinträdet,
och det gör det ännu mer komplicerat. Det har redan tidigare varit komplice-
rat.

Eftersom så många kvinnor har nedsatt arbetsförmåga på grund av besvär
under graviditeten har många kvinnor fått tjata sig till en sjukskrivning. Man
har inte velat ta ut den föräldraförsäkring man har rätt till innan barnets fö-
delse, utan den ledigheten vill man skjuta fram. Inte minst nu när det ser ut
som det gör och det inte finns barnomsorg för barn under ett och ett halvt
års ålder behöver man den tiden efter det att barnet fötts. Det har då utveck-
lats en praxis som inte alls är särskilt bra. Många kvinnor har tyckt att det
varit en pinsam situation att försöka tjata sig till en sjukskrivning.

Nu finns detta fortfarande kvar, och till det läggs att arbetsgivaren kan
säga nej. Läkaren säger att det inte är något sjukdomstillstånd, och arbetsgi-
varen kan säga att det är självförvållat, och det kan man naturligtvis i viss
mån säga att det är. Men kvinnan har svårt att fullfölja arbetsuppgifterna.

Det jag velat peka på i min fråga är möjligheterna att underlätta för kvin-
nan i den här situationen. Vi i vänsterpartiet har i en motion, väckt under
den allmänna motionstiden, lagt fram ett förslag om en obligatorisk havan-
deskapspenning. Det är ett förslag som tidigare har framförts redan 1988 till
departementet av Svensk förening för gynekologi och obstetrik för att
komma runt den ofta mycket förnedrande situationen för kvinnor, nämligen
att behöva tjata sig till ett läkarintyg, kanske övertala läkaren, och sedan
övertyga en arbetsgivare. Slutligen måste de kanske överklaga ärendet och
driva det vidare, och det i samband med graviditeten.

Det här är ingen bra situation. Jag hade förväntat mig ett mycket mer posi-
tivt svar än bara: Nej, vi tänker ingenting göra. Jag tycker nog att statsrådet
skall överväga svaret. Inte längden, utan innehållet.

Anf. 97 INES UUSMANN (s):

Fru talman! Också jag vill tacka för svaret.

Det har skapats nya problem i och med införandet av sjuklönesystemet.
Tidigare spelade det för arbetsgivaren ingen roll om kvinnan fick havande-
skapspenning eller var sjukskriven. Arbetsgivaren tog inte pengarna ur egen
kassa. Det är en nyhet.

I och för sig kan man förstå att en arbetsgivare gör vissa försök att komma
undan genom att säga: Skall det vara någon ledighet, får det väl vara ledighet
med havandeskapspenning. Han sparar ju några kronor om försäkringskas-
san betalar. Jag ser det som ett stort problem framöver om inte alla - politi-
kerna, socialdepartementet; riksförsäkringsverket och försäkringskassorna,
som är de myndigheter vi har - ger mycket tydliga signaler till arbetsgivarna
att den enskilde aldrig får drabbas eller komma i kläm.

Jag är medveten om att man med en lagstiftning inte kan komma åt alla
enskilda fall, men man måste ha en praxis, vilket också nämns i svaret. Sig-
nalerna måste vara mycket tydliga från försäkringskassan. Men för att för-
säkringskassan sl$all ta upp den här frågan är det viktigt att man också från
socialdepartementet uppmärksammar detta. I det läge vi nu befinner oss
med lågkonjunktur och arbetslöshet är den enskilde anställde mycket sva-
gare i förhållande till arbetsgivaren än i ett annat konjunkturläge. Det är då
dubbelt viktigt att vi ger de rätta signalerna. Jag vill därför fråga statsrådet
vad man på departementet kommer att göra för att ge denna trygghet åt
kvinnorna.

Anf. 98 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Den reform som genomfördes för sex sju veckor sedan, den
1 januari, innebär att arbetsgivarna svarar för utbetalningen av ersättning de
två första veckorna. Den kopplades till en sänkning av arbetsgivaravgiften
som skall motsvara den genomsnittliga kostnaden. Detta är en mycket stor
reform. Vi har i Sverige ca 10 miljoner sjukfall om året. Det är alldeles up-
penbart att det innebär en stor förändring om många av dessa fall förs över
från försäkringskassorna, som har handlagt sådana fall i decennier, till ar-
betsgivarna. Det är en ordning som i och för sig finns på flera håll i Europa,
men vi är i Sverige ovana vid den. Vi skall därför inte vara förvånade om det
blir fel här och var. Det kan naturligtvis också missbrukas - som allt annat
här i livet - i detta fall av arbetsgivaren. Den viktiga signalen är att någon
förändring i vad gäller exempelvis reglerna för havandeskapspenning och
sjukpenning inte har avsetts, vilket har bekräftats av bl.a. Gudrun Schyman
i hennes inlägg alldeles nyss.

Sedan får jag väl be Gudrun Schyman om ursäkt för att svaret var i längsta
laget. Jag ber kammaren om en viss tillgift på den punkten, med tanke på att
mitt nästa svar, till Birgitta Dahl, är desto kortare och att genomsnittsläng-
den därför kanske uppfyller Gudrun Schymans krav.

Det är naturligtvis rimligt att man informerar allt vad man kan om det här,
och det har riksförsäkringsverket gjort. Det behövs säkert mycket mer infor-
mation; alla vi som har sysslat med information vet att det är en svår uppgift
att nå hundratusentals arbetsgivare när det har hänt någonting nytt. Det

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

kommer säkert att dyka upp en del fall som är av samma art som det fall som
har beskrivits i massmedia.

Det viktiga är att vi samtidigt sänder signalen att den enskildes rättigheter
inte har påverkats. Efter ett antal fall - jag hoppas att det blir så få som möj-
ligt - kommer väl den signalen att gå fram, t.o.m. till den siste arbetsgivaren.
Låt oss hoppas att massmedia och politiker av olika slag är uppmärksamma
på eventuellt missbruk som kommer att ske i början - med många miljoner
fall får man räkna med att det sker - och att det leder fram till att det är
alldeles klart att den gamla praxisen gäller.

Anf. 99 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Det är inte alls så att jag vänder mig principiellt mot långa
svar, statsrådet, utan det gör jag bara när de är innehållslösa.

Jag är medveten om att den här förändringen inte innebär någon föränd-
ring av den enskildes rätt. Men det blir ett annat prövningsförfarande i och
med att också arbetsgivaren kommer in. Det kommer säkert att bli pröv-
ningar i en hel del fall, inte bara vad gäller sjukskrivningar vid graviditet.
Riksförsäkringsverket säger ju att man tror att många företagare nu vill testa
reglerna för sjukskrivningen och att det då blir en hel del trassel. Att det blir
mer komplicerat för den enskilde kan man nog förvänta sig.

Den situation som jag tar upp, med de gravida kvinnorna, har varit besvär-
lig redan tidigare. Det har riktats mycket kritik, och det har utvecklats en
praxis vad gäller sjukskrivningar som inte har varit bra. En del har varit fri-
kostiga, andra inte. En del kvinnor har blivit sjukskrivna, andra har fått
tjata, böna och be. Det är en dålig praxis som har utvecklats, och den kom-
mer nog att förstärkas nu, eftersom det handlar om relationen till dels läka-
ren, dels arbetsgivaren och dels försäkringskassan. Det vore alltså läge att
nu ändra på detta redan dåliga tillstånd.

Anf. 100 INES UUSMANN (s):

Fru talman! Jag är i och för sig nöjd när statsrådet säger att han är överens
med mig om att det här inte skall innebära någon förändring för den enskilda
personen, men jag tror också att det är mycket viktigt att statsrådet och
tjänstemän på socialdepartementet kan trycka på i olika sammanhang, av
den anledningen att sådana här frågor annars mycket sällan får genomslag i
media. Det är inte bara många arbetsgivare utan också många enskilda tjäns-
temän på försäkringskassorna som skall nås av information. Jag står bakom
sjuklönesystemet, men nu handlar det om att den enskilde inte skall drabbas
av missbruk som kan åstadkommas.

Anf. 101 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Till Gudrun Schyman vill jag bara säga att det får vara en
fråga om tycke och smak huruvida svaret är innehållslöst eller inte. Jag
tycker att jag där beskriver precis hur läget är för närvarande. Om man är
tillräckligt väl påläst, som jag förstår att Gudrun Schyman är, är det möjligt
att man kan uppfatta svaret som för långt.

Ines Uusmann och jag har uppenbarligen samma uppfattning, nämligen
att det är angeläget att alla som har möjligt att påverka det hela, inkl, sjuk-

vårdsministrar, talar om vad som gäller. Jag har försökt göra det, bl.a. i det
svar som jag nyss gav.

Anf. 102 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag skulle vilja testa detta förslag, som jag vet har förts fram
till socialdepartementet, om att man i stället för att hålla på med sjukskriv-
ningar och möjlighet att ta ut föräldraförsäkringen två månader före förloss-
ningen, går in för en lösning med att uttänja rätten till havandeskapsersätt-
ning, som i dag utnyttjas mycket restriktivt. Man skulle kunna tänka sig att
införa ett sådant obligatorium, som inte kan missbrukas - det kan inte skju-
tas till efter förlossningen. Jag tror inte att det skulle kosta mer, därför att
den grupp kvinnor som det handlar om är i dag sjukskrivna, genom ett
krångligt förfarande. Om detta byttes mot en obligatorisk havandeskapspen-
ning, två månader före förlossningen, kunde det vara en elegant lösning. Jag
vill bara ha en kommentar.

Anf. 103 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag skall försöka ge en kommentar. Jag misstänker att Gud-
run Schyman inte menar det hon säger när hon talar om obligatorisk sjuk-
penning. Hon menar förmodligen att man har en rätt att få ut den, inte att
man är tvungen att ta ut den. Om jag tolkar det så som jag gissar att hon
avser, är det en av de saker som jag tycker att man kan överväga när man
diskuterar den här frågan. Men jag ger inga som helst löften om att det blir
något sådant, då det, som jag antyder i svaret, har dykt upp flera synpunkter
på hur detta skall hanteras. En av synpunkterna är det förslag som Gudrun
Schyman har framfört, möjligen t.o.m. i en motion.

Anf. 104 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Ja, jag menar naturligtvis att man skall ha rätt att ta ut havan-
deskapspenning, inte skyldighet. Det är alldeles riktigt att förslaget har
framförts under den allmänna motionstiden, så det blir tillfälle för statsrådet
att ordentligt sätta sig in i frågan och återkomma med ett positivt svar.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1991/92:367 om förslaget om två karensdagar

Anf. 105 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Birgitta Dahl har frågat mig om regeringen är beredd att dra
tillbaka förslaget om två karensdagar.

Svaret på frågan är: Nej.

Anf. 106 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag är inte nöjd, och mitt missnöje gäller inte volymen utan innehållet.
Om statsrådets svar hade varit ja, hade jag haft anledning att tacka på hela
svenska folkets vägnar. Nu har jag anledning att ställa ett antal frågor.

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Det här förslaget har kritiserats hårt, och rättvist, både därför att det är
orättfärdigt och därför att det är illa underbyggt. Man kan fråga sig varför
regeringen vågar ta strid om en sådan fråga - skälen måste vara mycket
starka. Är skälen statsfinansiella? Är det här nödvändigt att göra för att
täcka ett oundvikligt underskott? Ja, det skälet blir mindre och mindre giltigt
allteftersom kritiken mot beräkningsunderlaget ökar. Både myndigheter och
organisationer anser att besparingseffekten blir högst hälften av vad rege-
ringen har räknat med, förutsatt att den vinst som uppstår med karensdagar
verkligen dras in till statskassan.

Då är min första fråga: Hur skall regeringen täcka det underskott som
uppstår om kritiken visar sig vara befogad? Den andra frågan är om skälet
är att regeringen vill vara arbetsgivarna till lags. Det skälet har också minskat
i giltighet, efter SAF:s inhopp - förvisso inte med ädla motiv, utan sannolikt
betingat av att man upptäckte att åtminstone delar av regeringen övervägde
att dra in pengarna.

Med anledning av det vill jag ställa ytterligare ett par frågor, vilka för-
stärks av att det ryktas att regeringen är oenig i frågan. Avser regeringen
verkligen att höja arbetsgivaravgiften, och i så fall med hur mycket? Är det
så mycket att man verkligen drar in lika mycket till statskassan som man tjä-
nar på karensdagarna?

Anf. 107 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag var inte helt säker på att Birgitta Dahl skulle bli nöjd med
mitt svar, men jag försökte ge det så tydligt och klart som möjligt. Det är
inte så att det förslag om två karensdagar som skall ersätta det nuvarande
systemet med nedsatt ersättning med 25 % de tre första dagarna är orättfär-
digt, och det är inte heller illa underbyggt. Birgitta Dahl förmodade att vi
skulle ha mycket starka skäl för att lägga fram ett förslag som det står strid
om, och det är klart att vi har starka skäl.

Ett skäl är det statsfinansiella läget, som i huvudsak beror på det som vi
ärvde efter den regering som Birgitta Dahl ingick i. Det har att göra med att
se till att få en fortsatt utveckling mot färre sjukskrivningar och på det viset
befrämja en arbetslinje inom den delen av socialförsäkringarna, precis som
man gör inom andra områden. Vi räknar inte med att hälften faller bort -
jag har inte sett några trovärdiga skäl som talar för detta.

Vi är inte ett filialkontor till någon intresseorganisation i Sverige, inte hel-
ler till de svenska arbetsgivarna. Jag kan möjligen förstå att Birgitta Dahl
tror att sådana kopplingar är självklara, med tanke på hennes partis relatio-
ner till Landsorganisationen, men för oss är det inte så.

Den sista frågan blev jag något förbryllad över, dvs. om regeringen avser
att höja arbetsgivaravgiften med det som motsvarar lättnaden för arbetsgi-
varna i skyldigheten att betala sjukpenning. Det finns på den punkten en klar
markering i den budgetproposition som avlämnades till riksdagen i början på
januari, och där finns inga skilda meningar, såvitt jag känner till.

Anf. 108 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! För det första: Kan jag inte få ett klart ja eller nej på den sista
frågan?

För det andra: Vi anser att beräkningsunderlaget är ytterligt skakigt, och
det är många - inte bara ytterst hedervärda organisationer, utan också myn-
digheter - som har underkänt regeringens beräkningar. Vi har begärt, och
utgår från att vi får, en offentlig utfrågning här i riksdagen för att klarlägga
fakta i det här fallet.

Skälet är inte alls att underskott i statskassan skall täckas, som man kunde
ha undvikit, utan det handlar om de underskott som uppstod när man sänkte
skatterna för kapitalägare och höginkomsttagare utan att ha någon täckning
för den stora skattesänkningen på över 10 miljarder kronor. Det är en något
pervers fördelningspolitik. Jag skulle vilja fråga: Hur skall ni bära er åt för
att täcka det underskottet, om det skulle gå så lyckligt att riksdagen inte god-
känner regeringens förslag på den här punkten?

Anf. 109 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag tyckte att jag svarade mycket klart på den sista av de tre
eller fyra frågor som Birgitta Dahl har framställt unde'r debatten. Jag skall
göra ett försök till, och jag tror att hon skall bli nöjd.

Regeringen har i budgetpropositionen, som avlämnades till riksdagen för
en månad sedan, deklarerat samma sak som jag har deklarerat ett antal
gånger under hösten, nämligen att vi avser att återta de delar av den sänkta
arbetsgivaravgiften per den 1 januari i år, som motsvaras av den lindring i
skyldigheten att betala sjuklön som motsvaras av två karensdagar. Jag vet
inte om jag kan göra svaret klarare än så. Om Birgitta Dahl har några förslag
till hur svaret skall bli klarare är hon välkommen att ge dem.

Sedan återkommer Birgitta Dahl till frågan om underlaget på den här
punkten. Självfallet kommer vi att redovisa detta underlag. Vad det handlar
om är att regeringen har förklarat att den avser att föreslå riksdagen att be-
sluta om två karensdagar i sjukförsäkringssystemet från den 1 januari 1993.
Vi kommer naturligtvis att redovisa alla beräkningar i samband med att vi
kommer till riksdagen med vårt förslag. Om det blir en hearing kommer vi
självfallet att försöka hjälpa till på alla sätt för att ge svar på de frågor som
kan vara intressanta för Birgitta Dahl.

Till sist vill jag bara säga att vi ärvde en ekonomi som Birgitta Dahl var
medansvarig för och som innebar att Sveriges BNP i fjol sjönk.

Anf. 110 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Regeringen började med att ofinansierat sänka skatterna med
mer än dubbelt av det belopp som regeringen i sina mest orealistiska glädje-
kalkyler räknade med att ta in på att införa två karensdagar. Jag frågar: Är
det verkligen ansvarsfullt att handla på det sättet i regeringen? Hur skall ni
bära er åt om era beräkningar inte visar sig stämma eller om era förslag inte
går igenom? Och hur kan ni försvara en sådan politik?

Fru talman! Den 14 januari höll Bo Könbergs departementschef och parti-
ledare ett tal för socialförvaltningen i Stockholm, där han sade så här:

”1 allmänna ordalag är det lätt att ropa på nedskärningar för att få ut-
rymme för skattesänkningar - men när man konkretiserar handlingsmöjlig-
heterna tystnar skallen.

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Skall vi sänka ersättningen i sjukförsäkringen? Nej, även två karensdagar
är för mycket!”

Håller Bo Könberg med Bengt Westerberg?

Anf. 111 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Jag lyssnade, som vanligt, med intresse på Birgitta Dahl - jag
lyssnar på alla riksdagsledamöter när de talar. Jag är mycket förbryllad över
det citat hon läste upp, då det handlade om påstående att min nära kollega
och departementschef Bengt Westerberg skulle ha en annan uppfattning i
frågan om karensdagar än den som regeringen hade förelagt riksdagen några
dagar tidigare. Birgitta Dahl kan lugnt utgå från att det referatet eller citatet
självfallet inte är korrekt.

Skattesänkningarna är en del av regeringens ekonomiska politik för att
komma ur det ekonomiska läge som Birgitta Dahl och andra socialdemokra-
ter lämnade efter sig. I den ingår också andra förändringar i det svenska sy-
stemet, bl.a. att se till att skatter, av typen förmögenhetsskatter på arbe-
tande kapital och småföretag, tas bort, i akt och mening att vi skall få mera
tillväxt i Sverige, vilket ökar välståndet och ger ökade möjligheter att få en
bättre välfärd.

Anf. 112 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Min mamma använde när vi var små ett uttryck som var
mycket bra och som jag påmindes om när jag såg Bo Könberg stå här och
breda ut sig. Hon tittade oss i ögonen när hon hade anledning att göra det
och sade: Nu svänger du dig allt, lilla vän. Det har jag anledning att säga till
Bo Könberg nu.

Jag har inte fått svar på några av mina frågor. Var vidare försiktig med att
ifrågasätta Bengt Westerberg! Det som jag här har i min hand är ett tryckt
dokument, anförande av Bengt Westerberg vid konferens vid Stockholms
socialförvaltning den 14 januari 1992. Jag tycker att ni får göra upp det här i
familjen, men det är inte första gången som Bengt Westerberg går ut i anför-
anden och talar ett annat språk än regeringen.

Jag tycker att det ligger en moral i att leva som man lär. Det räcker faktiskt
inte med att hålla sådana här vackra tal, utan man skall leva som man lär. I
livet har såväl Bengt Westerberg som Bo Könberg lagt fram förslag som stri-
der mot all rättfärdighet i vårt samhälle.

Anf. 113 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Trots att jag har hört Birgitta Dahl tidigare genom åren är jag
litet förvånad över att hon nu påstår att hon inte har fått svar på sina frågor.
Hon har böljat med att ställa en fråga om huruvida regeringen tänker ta till-
baka förslaget. Jag har svarat nej. Hon har frågat hur vi ser på kalkylerna.
Jag har svarat med att säga hur vi ser på dem. Hon har frågat om vi skall höja
arbetsgivaravgifterna, och jag har två gånger talat om att vi tänker göra det,
osv. Sedan är hon ändå beredd att ta till det enkla knepet att säga att hon
inte har fått svar på sina frågor.

Jag har ingen som helst närmare kännedom om Birgitta Dahls mamma.

Dock verkar det som om hennes förmaningsord inte har gett någon vidare
effekt på hennes dotter.

Anf. 114 BIRGITTA DAHL (s).

Fru talman! Jag skall erkänna att jag på två frågor har fått svar. Rege-
ringen tänker fullfölja sitt förslag i förhoppning om att det skall gå igenom i
riksdagen, och regeringen tänker dra in till statskassan den del av arbetsgi-
varavgiften som blir över om man inför karensdagar. Men på alla andra frå-
gor saknas det svar, inkl, på frågan hur ni skall bära er åt för att täcka det hål
som uppstår i budgeten om det visar sig, vilket de flesta tror, att era kalkyler
inte stämmer eller - vilket vore bättre - om ni inte får igenom förslaget om
karensdagar. Kan ni t.ex. faktiskt tänka er att i stället ändra på er skattepoli-
tik, så att den fördelar bördorna mera rättvist?

Anf. 115 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Nu konstaterar Birgitta Dahl att hon har fått svar på sina kon-
kreta frågor. Däremot fortsätter hon att klaga över att hon inte har fått svar
på sina hypotetiska frågor, och det kommer hon inte heller att få.

Anf. 116 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Det kommer att visa sig att de frågor som Bo Könberg kallar
hypotetiska i högsta grad handlar om verkligheten. Om man kostar på sig
utgifter som man inte kan betala - och det gjorde ni när ni sänkte skatterna
för kapitalägarna och höginkomsttagarna utan att ha täckning för det - bru-
kar man bli ställd till svars för det. Då brukar man bli tvungen att betala
tillbaka pengarna eller lämna tillbaka varan. Hur skulle det vara att dra till-
baks skattesänkningarna för kapitalägarna och höginkomsttagarna för att få
ordning på budgeten?

Anf. 117 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Förmodligen för sista gången i dag: Regeringen har föreslagit
riksdagen och fått igenom förslag om att sänka tillväxthämmande skatter.
Skälet till detta, Birgitta Dahl, är inte alls det som Birgitta Dahl säger sig
tro - jag är inte säker på att hon verkligen tror på det - dvs. någon allmän
önskan att försöka gynna några som är rika på bekostnad av många som är
fattiga, utan skälet är att vi är övertygade om att den typen av skattesänk-
ningar kommer att öka tillväxten i Sverige. Vi skulle då inte behöva återigen
få uppleva år som det gångna, när Sveriges BNP sjönk med kanske 15-20
miljarder. Även Birgitta Dahl borde inse vad utebliven tillväxt kommer att
innebära för det svenska välståndet och därmed för den svenska välfärden.

Vi har diskuterat denna fråga i höstas i denna sal, och den gången note-
rade jag att påpekanden av den här arten inte gjorde något som helst intryck
på Birgitta Dahl, och de tycks ha misslyckats också i dag.

Anf. 118 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Det är alldeles korrekt att Bo Könbergs försök till bevis inte
är övertygande. Vi tror inte att sänkta skatter för kapitalägare och högin-
komsttagare skapar jobb och tillväxt. Det skulle däremot en annan politik

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

Svar på frågor

än den ni föreslår göra, t.ex. när det gäller bostadsbyggande och infrastruk-
turinvesteringar - allt sådant som ni har åstadkommit tvärstopp i och som
skulle kunna innebära nyttiga och nödvändiga insatser och samtidigt skapa
jobb. Det har ni inte gjort. Sådana insatser har ni stoppat, men ni väljer att
sänka skatterna för grupper som inte med sina skattesänkningar bidrar till
tillväxten. Sedan begär ni att sjuka och människor med tunga och riskfyllda
arbeten skall betala notan.

Anf. 119 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Låt mig bara påminna Birgitta Dahl och lyssnande riksdags-
män om att vad gäller exempelvis frågan om att ta bort skatten på arbetande
kapital i företag har f.d. vänsterpartiet kommunisterna, nu vänsterpartiet,
numera ungefär samma uppfattning som regeringen, medan Birgitta Dahl
envisas med att framställa detta som en reform för de rika. Men detta kan
väl vara intressant för ett seminarium på den vänstra kanten av det svenska
politiska fältet.

Anf. 120 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Det var ett utomordentligt märkligt påpekande. Jag tycker
inte att detta är något som folkpartiet liberalerna eller den borgerliga rege-
ringen har anledning att känna någon särskild glädje över eller heder av.

Anf. 121 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):

Fru talman! Avsikten med påpekandet var närmast att konstatera att den
svart-vita syn på arbete och kapital och på rika och fattiga som Birgitta Dahl
nu kolporterar ut i stora mängder till svenska folket anses i vissa delar litet
obsolet även inom det parti som tidigare stod till vänster om Birgitta Dahl.

Anf. 122 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Vi berömmer oss av att vara pragmatiker och reformister och
av att se förnuftigt på saker och ting. Vi ser att regeringens politik inte leder
till vare sig arbete, tillväxt eller rättvisa.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 10 februari

1991/92:102 av Sigge Godin (fp) till finansministern om folkbokföringen:

Den 1 juli 1991 övertog riksskatteverket folkbokföringen från svenska
kyrkan. Trots mycket stor tveksamhet så drevs reformen igenom, och följ-
den har blivit att registren redan från starten hamnat på efterkälken. Förse-
ningar uppstår på grund av personalsituationen samt upprepade problem
med inkömingsrutiner i datoriseringen.

Vid skattemyndigheten i Sundsvall var eftersläpningen i rapporteringen
till församlingarna drygt två månader i slutet av januari 1992. Inga ändringar
hade rapporterats till församlingarna sedan den 16 november 1991. Dessa
kraftiga förseningar innebär att barn som enligt folkbokföringen inte är
födda döps samt att personer som officiellt lever begravs. Det trassliga syste-
met innebär också att begravningar skjuts på framtiden, anhöriga och kyrko-
betjäning får inte längre komma överens om när förrättningar skall ske. Det
är en oacceptabel situation som snarast måste åtgärdas.

Detta innebär att församlingarna tvingas att behålla kyrkböckerna trots
att de och personakterna skulle vara inlämnade till lokala skattemyndighe-
ten den 1 januari 1992. Representanter för präster och handläggare av kyr-
kobokföringsfrågor kräver att kyrkböckerna skall få ligga kvar i församling-
arna till dess ett väl fungerande kyrkobokföringsregister upprättats.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrå-
det:

1. Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att folkbokföringen skall fun-
gera?

2. Är regeringen beredd att överväga en lagstiftning som medverkar till att
svenska kyrkans församlingar får ett kyrkobokföringsregister som är ett
väl fungerande medlemsregister för kyrkans behov?

3. Är regeringen beredd att tillåta svenska kyrkans församlingar att behålla
kyrkböckerna fram till dess att svenska kyrkan får ett tillfredsställande
medlemsregister?

16 § Kammaren åtskildes kl. 16.22.

Förhandlingarna leddes av talmannen.

Vid protokollet

LISBET HANSING ENGSTRÖM

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

/ Gunborg Apelgren

Prot. 1991/92:61

u februari 1992 Innehållsförteckning

Tisdagen den 11 februari

1 § Justering av protokoll................................. 1

2 § Svar på fråga 1991/92:339 om svensk praxis för diplomatiskt er-

kännande av länder................................ 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)
Hans Göran Franck (s)

3 § Svar på fråga 1991/92:368 om skogsteknikerutbildningen...... 4

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Ulf Melin (m)

4§ Svar på fråga 1991/92:372 om djurskyddslagstiftningen........ 7

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Siw Persson (fp)

5§ Svar på fråga 1991/92:374 om djurhållning och landskapsvård. . 9

Jordbruksminister Karl Erik Olsson (c)

Jan-Olof Franzén (m)

6§ Svar på fråga 1991/92:363 om Radio Islams sändningar....... 11

Statsrådet Reidunn Laurén (-)

Gudrun Schyman (v)

7 § Svar på fråga 1991/92:373 om hyresgästers rätt att slippa betala för

kabel-TV........................................ 13

Statsrådet Reidunn Laurén (-)
Håkan Holmberg (fp)

8 § Svar på fråga 1991/92:337 om arrendators reparationskostnader

för bostad........................................ 16

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Carl Fredrik Graf (m)

9 § Svar på fråga 1991/92:360 om tillstånd för banker att förvärva or-

ganisationsaktier i försäkringsbolag.................... 17

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Jan Bergqvist (s)

10 § Svar på fråga 1991/92:343 om Tjernobylolyckan............ 23

Miljöminister Olof Johansson (c)

Margareta Winberg (s)

11 § Svar på fråga 1991/92:361 om skolans behandling av EG-frågan 26

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Björn Samuelson (v)

12 § Svar på fråga 1991/92:333 om den psykiatriska vården....... 29

Statsrådet Bo Könberg (fp)

Göthe Knutson (m)

13 § Svar på frågorna 1991/92:362 och 366 om ersättningen vid gravi-

ditet ............................................ 33

Statsrådet Bo Könberg (fp)

44 Gudrun Schyman (v)

Ines Uusmann (s)

14 § Svar på fråga 1991/92:367 om förslaget om två karensdagar... 37

Statsrådet Bo Könberg (fp)

Birgitta Dahl (s)

15 § Anmälan om interpellation

1991/92:102 av Sigge Godin (fp) om folkbokföringen....... 42

Prot. 1991/92:61

11 februari 1992

gotab 40928, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:61 Tisdagen den 11 februari

Riksdagens protokoll1991/92:61

Tisdagen den 11 februari

Kl. 14.00-16.22

u februari 1992 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:61