Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:56 Torsdagen den 23 januari
ProtokollRiksdagens protokoll 1991/92:56
Riksdagens protokoll
1991/92:56
Torsdagen den 23 januari
Kl. 12.00-16.04
Protokoll
1991/92:56
1 § Kompletteringsval av ordförande i valprövningsnämnden
Från valberedningen hade inkommit protokollsutdrag avseende komplet-
teringsval av ordförande i valprövningsnämnden.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag - för tiden från
valet till dess nytt val av valprövningsnämnd ägt rum - till
ordförande i valprövningsnämnden
regeringsrådet Lars Tottie
2 § Kompletteringsval av ersättare for ordföranden i valprövnings-
nämnden
Från valberedningen hade inkommit protokollsutdrag avseende komplet-
teringsval av ersättare för ordföranden i valprövningsnämnden.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag - för tiden från
valet till dess nytt val av valprövningsnämnd ägt rum - till
ersättare för ordföranden i valprövningsnämnden
justitierådet Staffan Magnusson
3 § Utökning av antalet suppleanter i skatteutskottet och socialförsäk-
ringsutskottet
Valberedningen hade enligt till kammaren inkomna protokollsutdrag
dels på begäran av moderata samlingspartiet tillstyrkt att antalet suppleanter
i skatteutskottet utökades från 17 till 18,
dels på begäran av socialdemokratiska riksdagsgruppen tillstyrkt att antalet
suppleanter i socialförsäkringsutskottet utökades från 20 till 21.
Kammaren biföll dessa framställningar. 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 56
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
4 § Val av suppleanter i skatteutskottet och socialforsäkringsutskottet
Företogs val av ny suppleant i skatteutskottet och socialförsäkringsutskot-
tet.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleant i skatteutskottet
Lars Biörck (m)
suppleant i socialforsäkringsutskottet
Margareta Israelsson (s)
5 § Svar på interpellation 1991/92:66 om regionalpolitiken
Anf. 1 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Thage G Peterson har ställt tre frågor till mig angående regio-
nalpolitiken.
Han vill för det första veta om jag delar NUTEK:s uppfattning om gles-
bygden och regionalpolitiken. Bakgrunden är ett uttalande i en tidskriftsarti-
kel av överdirektören i närings- och teknikutvecklingsverket.
Vidare vill han veta hur jag avser att förena min och centerpartiets positiva
inställning till statligt regionalpolitiskt stöd med moderaternas avståndsta-
ganden samt om jag avser att ta några regionalpolitiska initiativ.
Svaret på den första frågan är att jag uppfattar den refererade tidskriftsar-
tikeln som ett personligt debattinlägg och inte som ett uttryck för verkets
officiella mening. Vid överläggningar som jag har haft med generaldirektö-
ren för NUTEKhar vibl.a. diskuterat hurverket på bästa sätt kan medverka
i genomförandet av regeringens regionalpolitik.
När det gäller de två övriga frågorna vill jag framhålla följande:
Grunden för regeringens regionalpolitik har redovisats i regeringsförkla-
ringen. Där slås fast att hela Sverige skall leva och att det förutsätter en aktiv
regionalpolitik. En sådan politik innefattar både stöd till företag, främst de
små företagen, och satsningar på förbättrad infrastruktur.
Regeringens förslag till närmare inriktning av regionalpolitiken för nästa
budgetår har nyligen redovisats i budgetpropositionen.
Som framgår av budgetpropositionen föreslår regeringen att nedsätt-
ningen av socialavgifter som regionalpolitisk stödform utvidgas både geogra-
fiskt och branschmässigt. Utvidgningen ges en tyngdpunkt på glesbygdsnä-
ringarna, turismen och tjänstesektorn.
Vidare öppnas igen möjligheter att använda lokaliseringslån för att öka
tillgången på riskvilligt kapital i stödområdena. Länsanslaget höjs till 1 mil-
jard kronor och nivåerna för glesbygdsstöd höjs. Redan nu har regeringen
lämnat stöd till ett antal företag, främst inom tjänstesektorn, som kommer
att betyda mycket för utvecklingen i flera mindre orter.
För att nå de regionalpolitiska målen krävs emellertid att den regionala
utvecklingen noga beaktas när åtgärder föreslås även inom andra samhälls-
sektorer än företagssektorn. Detta är särskilt viktigt när det gäller åtgärder
som avser infrastrukturen, dvs. vägar, järnvägar, tele/data, utbildning m.m.
Här hoppas jag att Thage G Peterson delar min uppfattning att det inte är ett
acceptabelt synsätt som t.ex. produktivitetsdelegationen redovisar när den
tonar ner behovet av infrastrukturinvesteringar i stora delar av vårt land.
För att betona statliga utredningars ansvar att belysa regionalpolitiska
konsekvenser av sina förslag, kommer jag senare att föreslå regeringen att
ett särskilt direktiv införs som föreskriver att sådana analyser skall göras.
Viljeinriktningen när det gäller regionalpolitiken är således tydlig. I en
budget som präglas av stramhet och omprioriteringar, sker rejäla satsningar
för att få till stånd ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt fungerande
regioner. Regeringens budgetsförslag innebär ett klart ställningstagande för
utveckling, valfrihet och mångfald i hela landet.
Anf. 2 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min in-
terpellation. Börje Hörnlund och jag har mötts många gånger här i riksdagen
i regionalpolitiska debatter, ibland heta sådana. Jag uppskattade mycket
Börje Hörnlunds ambitioner för regional rättvisa och jag studerade alltid
hans regionalpolitiska motioner och har nu också gått igenom hans proposi-
tion.
Börje Hörnlund talar ofta regionalpolitik. Jag brukar läsa hans tal, de som
jag får tillgång till. Det han säger i talen är svårt att kritisera, mycket av det
han säger vill jag gärna instämma i.
Hans ord förefaller dock bli så tomma när han skall komma till handling.
Det blir inte så mycket av hans stolta deklarationer. Det beror inte på Börje
Hörnlunds ambitioner eller hans vilja att åstadkomma resultat, utan det be-
ror på att han sitter i en regering där moderaterna bestämmer och regional
rättvisa inte står särskilt högt i kurs.
Carl Bildt och moderaterna ger helt enkelt inte Börje Hörnlund någon
chans att driva en regionalpolitik, anpassad till dagens verklighet och krav.
Detta förhållande, antar jag, är orsaken till att arbetsmarknadsministern
inte har svarat på min andra fråga som löd: Anser arbetsmarknadsministern
att det går att förena sin och centerns positiva inställning till statligt regional-
politiskt stöd med moderaternas avståndstaganden? Arbetsmarknadsminis-
terns tystnad på den punkten är detsamma som ett nej på den frågan, nämli-
gen att det inte går att förena.
Ser verkligen inte Börje Hörnlund några problem med att samarbeta med
moderaterna beträffande regionalpolitiken? Moderaternas linje är ju att
marknadskrafternas fria principer skall gälla när det gäller ekonomin. Stat-
liga företag och naturtillgångar skall ju privatiseras och utförsäljas, bransch-
stödet skall avvecklas och näringspolitiken skall ges en mer generell prägel.
Inskränkningar skall dessutom göras i det selektiva företagsstödet, som har
betytt många nya jobb ute i skogslänen.
Är verkligen moderaternas nedbrytningspolitik grunden för Börje Hörn-
lunds regionalpolitik? Vad har den här moderatledda politiken lett till? Jag
har studerat en av Stockholms morgontidningar nu på morgonen, Svenska
Dagbladet, som ger bara några notiser om vad det är fråga om i dag på
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
svensk arbetsmarknad: 2 500 jobb hotas i televerket, 123 lokförare förlorar
sina jobb, 146 jobb varslas i Vingåker, SSAB säger upp 90 personer i Bor-
länge, Farmek ”slaktar” jobb, Myresjö drar ned produktionen, 1 500 jobb
försvinner i Uppsala. En enda sida, ur en morgontidning i dag, i Stockholm,
innehåller detta.
Vi börjar nu att vänja oss vid sådana här nyheter. För tusentals människor
runt om i landet väntar bara lidande, oro och arbetslöshet inför framtiden.
Jag vill gärna att arbetsmarknadsministern erkänner att situationen på ar-
betsmarknaden nu helt har gått regeringen ur händerna. Det dystra beskedet
är att regeringen inte längre har kontroll över vad som händer. Ökningen av
arbetslösheten och neddragningarna bara rullar på, och regeringen verkar
sitta helt skrämd. Den vet inte vad den skall göra eller vad den har ställt till
med på t.ex. byggområdet, som är ekonomins motor. Jag menar att det är
oerhört okänsligt av landets regering att bara fortsätta sin neddragningspoli-
tik, som skapar arbetslöshet och oro bland människorna över hela landet.
Ansvaret för detta har ingen annan än regeringen, och arbetsmarknadsmi-
nistern är ansvarig för arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik.
Nu har jag sett att arbetsmarknadsministerns linje är att skylla på den
gamla regeringen. Men så enkelt är det inte. Faktum är att regeringens ned-
dragningspolitik på område efter område leder till avskedanden och ökad
arbetslöshet. Regeringens slag mot bostadsmarknaden har lett till en kris på
byggsidan med mycket hög arbetslöshet som följd.
Det är naturligtvis bra med en aktiv arbetsmarknadspolitik och med regio-
nalpolitiska åtgärder, men allt detta väger ju lätt när regeringen går hårt åt
jobben på den ordinarie arbetsmarknaden. Där river ni ned tusentals arbets-
platser, som det blir svårt att ersätta.
Jag har förstått av vad arbetsmarknadsministern sagt att det någonstans i
regeringskansliet finns en hemlig lista som man går efter när det gäller att
göra neddragningar på politiska områden. Jag är nyfiken på att få höra litet
mer om den där hemliga listan.
Småföretagen, Börje Hörnlund, har ingen glädje av er politik om ingen
eller ytterst få, till följd av regeringens åtstramningspolitik, har råd att köpa
småföretagens produkter. Finansministern har själv räknat ut att en normal
tvåbarnsfamilj kommer att förlora 700 kr. i månaden i köpkraft på regering-
ens politik.
Min hårdaste kritik mot regeringens regionalpolitik är att det inte längre
finns någon samordning i regeringen som skall leda fram till regional rätt-
visa. Den högra handen vet inte vad den vänstra gör. Regeringens byggpoli-
tik, indragningarna från kommunerna och privatiseringen av statliga företag
och verk motverkar Börje Hörnlunds regionalpolitiska satsningar. Allt vad
vi ser i dag är faktiskt bara ökad arbetslöshet, varsel och neddragningar, vil-
ket har lett till oro och bekymmer för människorna över hela landet.
Anf. 3 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! I helgen hade byggnadsarbetarna demonstrationer i mitt hem-
län. Det var demonstrationer i Kramfors, Sundsvall och Örnsköldsvik. Jag
gick personligen med i Kramfors, och jag fäste mig vid att väldigt många
människor gick ut. Jag fäste mig särskilt vid att det i demonstrationståget
fanns många unga, både män och kvinnor. Jag såg framför mig deras oro
över att inte längre ha ett jobb. Från den demonstrationen var ropen: Vi vill
arbeta!
Nu signalerar regeringen en dyster bild. Arbetslöshetskurvan skall upp or-
dentligt under 1993. Som norrlänning vet Börje Hörnlund att vi i skogslänen
ligger ytterligare en bit upp på den kurvan, kanske 2 % över rikskurvan, med
förvärrade problem som följd. Därför är de åtgärder som signaleras i budget-
propositionen vad gäller AMS-insatser inte tillräckliga för att klara av den
här situationen. Dessutom skrämmer det mig en aning när man presenterar
sin politik som den enda vägen. Det är kaxighet att som politiker påstå att
man sitter inne med den enda sanningen, den enda vägen.
Mina två frågor till Börje Hörnlund är därför om det finns en öppenhet
från regeringens och Börje Hörnlunds sida för att lyssna på dem som talar
om de problem som vi har i vårt hemlän. Den andra frågan är om det finns
ett utrymme i regeringen för att ta initiativ och göra insatser för vårt län.
Jag skall säga till Börje Hörnlund ungefär hur vi resonerar. Vi möter län-
sarbetsdirektören som säger så här: När nu arbetslösheten går upp i stor-
stadsregionerna, får jag relativt sett mindre pengar. Kan det vara rimligt,
säger hon. Vad skulle Börje Hörnlund svara? Jag måste säga att det inte är
rimligt.
Vi resonerar också så här: Är det inte bättre att de unga människor som
jag såg i demonstrationståget får gå i arbetsmarknadsutbildning i stället för
att gå arbetslösa? Är det inte bättre att vi tillfälligt ställer gammal beprövad
politik på fötter, tidigarelägger angelägna projekt, som vi ändå skall utföra,
för att få människor i arbete?
Den tidigare regeringen prioriterade också Västernorrland i satsningar på
utlokalisering av tjänsteföretag. Jag vill fråga Börje Hörnlund om vi kan
räkna med att den nuvarande regeringen också kommer att ta speciella hän-
syn och t.ex. prioritera Västernorrland.
Sedan har jag en fråga om det nya folkhälsoinstitutet. I socialutskottet
hade vi den frågan uppe. Det förekom en väldig mängd motioner i riksda-
gen. Vi sade att regeringen borde hantera denna fråga, inte riksdagen. Men,
Börje Hörnlund, vi sade också mycket bestämt från utskottet och riksdagen
att regeringen verkligen skulle göra en regionalpolitisk pröving av den frå-
gan, dvs. att detta institut skulle kunna utlokaliseras utanför Stockholm. Jag
begär inte att Börje Hörnlund i dag skall säga att det skall förläggas till Norr-
land, men jag undrar om Bötje Hörnlund kommer att sätta tummen i ögat
på sina regeringskamrater och verkligen se till att det blir en regionalpolitisk
prövning. Om någon av departementstjänstemännen säger att institutet
måste ligga där forskningen ligger är det fel. Detta institut skall inte forska,
det skall bedriva folkhälsopolitik.
Avslutningsvis: Har Böije Hörnlund en öppenhet för att lyssna? Finns det
möjligheter för initiativ till särskilda åtgärder i Västernorrland?
Anf. 4 ULLA PETTERSSON (s):
Fru talman! För bara ett par dagar sedan stod arbetsmarknadsministern
och jag också här och debatterade. Arbetsmarknadsministern valde då att
inte ge mig något svar på den fråga som jag hade ställt, utan han lade ihop
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
det svaret med svaret på nio andra frågor och svarade på ett mycket oprecist
sätt. Därför tar jag chansen att komma igen i frågan.
Vi på Gotland trodde nästan fram till jul att vi hade något slags överblick
över situationen och att vi med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
skulle klara oss någorlunda. Sedan dess, och de tankarna kom alltså strax
före jul, har den öppna arbetlösheten på Gotland stigit med 50 %. Varje dag
när man öppnar arbetsförmedlingskontoren på ön ramlar det in nya arbets-
sökande. Man är orolig för att antalet totalt sett, om man ser på dem som
över huvud taget är i kontakt med arbetsförmedlingarna för att få arbete,
börjar närma sig 20 % av den arbetskraft som vi har.
I Börje Hörnlunds svar till Thage G Peterson talas det mycket om nedsätt-
ning av socialavgifter, riskvilligt kapital i stödområden osv. Men vi som inte
tillhör något stödområde, har arbetsmarknadsministern någon tröst att ge
oss? Kan vi räkna med att fortsättningsvis få de medel vi behöver för vår
arbetsmarknadspolitik? Kan vi räkna med regionalpolitiska satsningar även
i det här sammanhanget? Kan vi räkna med att vi kommer att föras till stöd-
område när vi har dessa eländiga siffror, eller, ve och fasa, är vi också med
på den här svarta listan?
Anf. 5 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! I svaret från arbetsmarknadsministern nämns produktivitets-
delegationen. Den har rönt väldigt stark kritik, kanske framför allt från
Norrlandslänen, för sin syn på fördelning av infrastruktursatsningar.
Jag har tidigare haft tillfälle att så att säga på hemmaplan diskutera frågan
med Börje Hörnlund. Han åberopade då den proposition som regeringen
avlämnade i oktober. Man säger där att som grund för investeringsbesluten
bör i första hand ligga en analys som den statliga produktivitetsdelegationen
nyligen har presenterat. Alltså ställer sig regeringen bakom produktivitets-
delegationens syn på fördelning av resurser.
Vid den diskussionen sade Bötje Hörnlund att det där inte var färdigdis-
kuterat i regeringen. Därför har jag med stort intresse tagit del av regering-
ens budgetproposition, avgiven den 10 januari i år. Där åberopas samma
sak - man ställer sig alltså än en gång bakom produktivitetsdelegationens
syn. Man konstaterar sedan mera preciserat att när det gäller inriktningen
och planeringen av infrastruktursatsningar är ett rikstäckande vägnät av riks-
vägar av särskilt stor betydelse och skall byggas ut i ett sammanhängande
robust nät med hög och jämn standard. Det innebär, säger man, motorvägs-
kvalitet mellan Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Vidare skall
järnvägsnätet byggas ut för höghastighetståg mellan storstäderna och till Ar-
landa.
Vad gäller riksvägar och länsvägar som inte ingår i det här nätet skall in-
riktningen vara att vidmakthålla och förbättra nuvarande standard, alltså
ingen nybyggnation i det avseendet. Inte heller när det gäller järnvägsnätet
talas det om någon satsning utöver detta robusta nät mellan storstäderna.
Min fråga är mot denna bakgrund: Talar arbetsmarknadsministern för
hela regeringen när han säger i sitt svar att det inte är ett acceptabelt synsätt
som produktivitetsdelegationen redovisar.
Den andra frågan som jag vill ställa, mot bakgrund av att arbetsmarknads-
ministern betonar att man noga skall beakta åtgärder som föreslås även inom
andra samhällssektorer utifrån regionalpolitiska faktorer, blir: Hur är det
med kontakterna med utbildningsdepartementet? Därifrån har vi fått en rad
förslag som slår väldigt hårt mot de glesbefolkade delarna av landet. Jag tän-
ker på neddragningen av anslagen till komvux, folkbildningen och folkhög-
skolorna. Förekommer det något samråd mellan arbetsmarknadsministern
och utbildningsministern med utgångspunkt i att använda också utbildnings-
politiken som ett regionalpolitiskt instrument?
Anf. 6 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! I tisdags hade vi en frågedebatt här i kammaren som var be-
tingad av byggnadsarbetarnas manifestation i lördags, där de uttryckte sitt
missnöje med regeringspolitiken inom byggsektorn. Jag har full förståelse
för att arbetsmarknadsministern inte kunde ge svar till tio regioner, men en-
ligt protokollet sade arbetsmarknadsministern att arbetslösheten bland byg-
garbetarna till 99 % berodde på den förra regeringens politik. Därför vill jag
ställa några frågor.
Situationen på byggnadssektorn är nationellt betingad och har ingenting
med den internationella lågkonjunkturen att göra. Den sektorn behövs fort-
farande. Region för region har vi redovisat objekt som borde kunna sättas i
gång. Jag vill verkligen understryka vad Georg Andersson sade om utbygg-
nad avvägnätet. I mitt eget län har vi otaliga vägar, därför att vägar och järn-
vägar korsar i Örebro län. Flera projekt finns där färdiga att sättas i gång,
men det görs ingenting. Arbetsmarknadsministern är passiv i det här fallet.
Jag delar Thage G Petersons uppfattning att arbetsmarknadsministern var
mycket aktiv tidigare, men nu finns en passivitet när det gäller att sätta i gång
olika projekt. Arbetslösheten i Örebro län är den tredje största i landet, men
regeringen är fortfarande passiv. Jag tycker att man äntligen borde sätta i
gång med vägprojekt och framför allt med projekt inom byggsektorn.
Regeringen avskaffade den socialdemokratiska regeringens bostadsfinan-
sieringssystem och sade att den skulle komma med ett nytt. Men ingen vågar
i dag anmäla intresse för en ny bostad därför att man inte vet hur finansie-
ringssystemet blir. Detsamma gäller nya projekt i kommunerna. Åtskilliga
miljarder skall dras in i kommunerna. Vem vågar sätta i gång med nya pro-
jekt? Ni måste från regeringens sida ta itu med dessa frågor och göra någon-
ting för att få fart på byggsektorn. I dag står det praktiskt taget still.
Anf. 7 AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Liksom flera av de tidigare talarna hade jag i tisdags möjlighet
att debattera byggarbetslöshet med arbetsmarknadsministern. Jag sade i den
debatten att i en lågkonjunktur som den vi nu upplever är det synnerligen
lämpligt ur olika synpunkter att starta och satsa på betydelsefulla infrastruk-
turprojekt ute i Sverige, alldeles särskilt i de delar av landet som ståtar med
den största arbetslösheten, som både är betingad av lågkonjunkturen och av
mycket kraftiga strukturförändringar i näringslivet.
Jag anförde då att man på det sättet kan få i gång hjulen snabbare. Det
tjänar alltså flera syften. Man förkortar lågkonjunkturen och ökar förutsätt-
ningarna för en bättre framtid i de län där det finns synnerligen stort behov
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
av upprustning på många av de viktiga områden som handlar om infrastruk-
tur. Under de dagar som har gått sedan dess har jag fått stöd i min uppfatt-
ning av Göte Bernhardsson och kanske litet överraskande av Curt Nicolin.
Jag kommer från ett län, arbetsmarknadsministern, som lever i en dyster
verklighet. Vi har i Gävleborgs län landets högsta arbetslöshet alla katego-
rier. Men vi har möjligheter att göra någonting åt det, förutsatt att rege-
ringen bestämmer sig och snart säger ja till några viktiga projekt. Sådana har
vi på kommunikationsområdet. Ett projekt som det är väl så viktigt att satsa
på är högskolan i Gävle/Sandviken. Det projektet känner arbetsmarknads-
ministern väl till.
Min fråga till arbetsmarknadsministern är: När kommer det besked till
Gävleborgs län om satsning på något, helst några, av dessa viktiga områden?
Här har regeringen möjlighet att visa sin handlingskraft när det gäller regio-
nalpolitiska åtgärder och sätta kraft bakom regeringens ord i regeringsdekla-
rationen, som ju Bötje Hörnlund har citerat här i dag.
Anf. 8 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag måste inledningsvis notera att jag har en minut per med-
debattör. Huvudfrågeställaren bör väl få litet extra.
Jag vill understryka att det av regeringsförklaringen framgår mycket klart
att hela landet skall ha bra järnvägar och vägar. I regeringsförklaringen finns
det också en utomordentligt positiv syn på småföretagen, och det är småföre-
tagens utveckling som kommer att bli grunden i levande regioner, levande
kommunala områden, över hela riket.
Jag är litet förvånad när Thage G Peterson tar upp televerket. Där har ju
före detta statssekreteraren, numera generaldirektören i televerket, fram-
hållit att 5 000-7 000 arbeten vid televerket skulle försvinna på grund av att
socialdemokraterna och Ny Demokrati i riksdagen förenar sig. Televerket
får alltså inte det ekonomiska underlag som behövs för att offensivt kunna
gå framåt.
Sedan till byggområdet. Det är klart att det blir vissa problem, när nästan
alla kommuner har tomma lägenheter, och många tomma lägenheter. Det
har byggts kontor, inte minst i Thage G Petersons egen region, som räcker
i åratal. Dessutom har vi tomma industrilokaler. På grund härav får vi en
övergångsperiod som blir mycket besvärande. När socialdemokraterna pe-
kar ett finger mot regeringen, pekar egentligen två tummar och resten av
fingrarna mot regeringen. Det är på det sättet, Håkan Strömberg. Det här
har lagats till under den socialdemokratiska tiden. Vi har fått bekymren,
men vi skall givetvis försöka lindra så mycket som möjligt.
När nu socialdemokraterna inte är beredda att ge svenskt kapital och
svenska företag någorlunda lika beskattningsregler som dem inom EG-om-
rådet och när vi har en avreglerad krona, händer det som hände under andra
hälften av 80-talet efter avreglerandet av kronan: gick det ut 100 miljarder
kronor i investeringar från landet kom det in 10 miljarder kronor i investe-
ringar. Om den här regeringen kan erbjuda ungefär samma villkor som dem
som råder runt om i vår närhet, kommer vi att få utländskt investeringskapi-
tal i Sverige. Och svenskt kapital stannar här. Hade socialdemokraterna
tänkt på detta under andra hälften av 80-talet, hade vi inte alls haft den här
besvärliga situationen. Vänstern börjar begripa att det är dumt att beskatta
arbetande kapital, men socialdemokraterna förstår det inte. Det leder till
mycket stor framtida arbetslöshet, om vi skulle agera som socialdemokra-
tena vill. Ja, jag är övertygad om att socialdemokraterna förstår saken, men
de vill inte förstå den.
Jag har respekt för socialdemokraterna, för jag är övertygad om att de vill
hålla nere arbetslösheten, osv., men metoderna har inte varit de riktiga och
därför har vi kommit i det här läget.
Något om den hemliga listan. Det finns en regeringsförklaring och under-
lag för denna i form av ett antal arbetsgruppers material. Detta är absolut
ingenting märkvärdigt. När det gäller mitt eget departement finns det t.ex.
ett stort antal utredningar skisserade. Sådant material finns nog som under-
lag även i en enpartiregering.
När det gäller att gasa: Ja, köpkraften ökar både 1992 och 1993. Vi förde-
lar ju egentligen industriproduktionen som vårt välstånd bygger på. Det är
mycket fint det som sker inom den offentliga sektorn, osv., men vi måste ha
en viss volym på vår industri. När den vänder nedåt är det inte så illa om
köpkraften ökar. Då har man inte helt tagit foten från gasen. Det är nog
fråga om en avvägning som är rätt lagom. Vid ett budgetunderskott på 70
miljarder kronor, egentligen 90 miljarder, riskerar man att få en kraftig höj-
ning av räntorna, om man gasar på mera. Detta är det värsta som man kan
göra med tanke på sysselsättningen, regionalpolitiken och över huvud taget
vårt land.
Till Bo Holmberg skulle jag vilja säga att det finns en mycket stor öppen-
het för diskussion. Jag kan Västernorrland, och jag tror också att jag kan de
flesta andra länen. För min del vill jag ha en utveckling i hela riket, och jag
vill resonera om sakfrågor.
Anf. 9 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Jag har ju personligen litet erfarenhet av arbetet med de re-
gionalpolitiska frågorna, eftersom jag har arbetat med dem i sex år.
När jag 1982 tog över ansvaret för industri- och regionalpolitiken från cen-
tern gjorde jag det i en situation då 155 000 industriarbeten förlorats på
några år. Befolkningen i alla skogslän hade minskat dramatiskt. Flyttlassen
gick från skogslänen till storstadslänen, och pessimism och oro härskade
med tanke på framtiden.
Så kom regeringsskiftet 1982, och efter hand skapades nya industriarbe-
ten. Skogslänen noterade på nytt en ökning, och optimismen och framtids-
tron återkom.
Nu är ni faktiskt på väg, Börje Hörnlund, att upprepa det som hände un-
der åren 1976-1982. Detta är det dystra beskedet. Devalveringen 1982 var
naturligtvis mycket viktig för att vi skulle kunna rätta till mycket av det som
hade gått fel beträffande köpkraften för svensk industri och sysselsättning.
Betydelsefulla var de stora statliga utvecklingsprogrammen och punktinsat-
serna för vissa utsatta regioner och branscher. Detta var viktigt av flera skäl.
Investerings- och utvecklingsprogrammen var viktiga positiva signaler om
att landets regering trodde på människornas region och hembygd. Men i dag
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
10
ger regeringen bara negativa signaler. De riktar sig mot glesbygden, lönta-
garna, bildningsorganisationerna och mycket annat.
Det är oerhört farligt om människorna ute i regionerna, ute i glesbyg-
derna, upplever att de blir lämnade ensamna. Om inte landets regering tror
på människorna gör ju inte heller företag och investerare det. Jag vill gärna
säga till arbetsmarknadsministern att det är farligt när dysterheten och oron
nu sprider sig som en löpeld runt om i Sverige.
År 1982 kom vi med ett utvecklingsprogram för gruvindustrin, uppgående
till 300 milj.kr. Detta betyder mycket för utvecklingen och framtidstron i
gruvregionerna. Men i dag innebär ju den borgerliga regeringens signal ned-
dragning, avveckling och privatisering av gruvindustrin. Vad har arbets-
marknadsministern själv gjort för att hindra näringsministern från att riva
ned prospekteringsverksamheten inom gruvnäringen? Jag menar att regio-
nalpolitiken inte får och inte kan begränsas till några öronmärkta anslag. Det
går aldrig att med regionalpolitik reparera kraftiga neddragningar på om-
råde efter område i ekonomin. Det kommer Böije Hörnlund att få erfara.
Här ligger min starkaste kritik mot Börje Hörnlunds och regeringens politik.
På område efter område river man ju ned de regionalpolitiska satsningarna.
Har inte Böije Hörnlund upptäckt regeringsförslagen på utbildningspoliti-
kens område, de drastiska nedskärningarna av anslagen till folkhögskolan,
bildningsorganisationerna och komvux? De är olyckliga från regionalpolitisk
synpunkt.
Anf. 10 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! Jag skall tala om min egen kommun.
Vi har i dag 170 personer som söker bostad. Av erfarenhet vet jag att en
tredjedel är verkligt intresserade av att få bostad. Behovet gäller alltså 60
lägenheter. Det skulle kunna ge åtskilliga byggnadsarbetare jobb.
Jag vet också att vi har behov av att bygga ut skollokalerna. Men bidragen
för detta har dragits in. Kommunen behöver också bygga en hel del servi-
ceinrättningar, men man vet att regeringens intentioner för framtiden är att
dra in åtskilliga miljarder.
Jag talade med ett kommunalråd häromdagen, och han sade att det för
Hallsbergs del gäller kanske 10 milj.kr. Ingen vågar i dag sätta i gång några
projekt, därför att man inte vet vilka kostnader som man kommer att drab-
bas av i framtiden.
Börje Hörnlund var mycket kritisk mot den socialdemokratiska arbets-
marknadspolitiken när arbetslösheten var 1,8-2 %. I dag är genomsnittet för
riket 3,8 %, och för Örebro län över 4 %. Det skulle vara intressant att höra
vilka intentioner Börje Hörnlund har när det gäller de förslag som han gav
till den socialdemokratiska regeringen när arbetslösheten var 2 %. Sätt i
gång de projekt i dag som då föreslogs! Det skulle underlätta betydligt. Men
i dag sitter Börje Hörnlund som arbetsmarknadsminister tomhänt.
Anf. 11 AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Arbetsmarknadsministerns inlägg slutade med en intressant
mening. Och det var förmodligen det som var svaret till Georg Andersson,
Bo Holmberg och mig. Jag har försökt att analysera vad det kan betyda. Be-
tyder det, arbetsmarknadsministern, att vi som bor i Gävleborgs län, det län
som är hårdast drabbat av arbetslöshet, mycket snart får besked och klar-
tecken om igångsättning av de projekt som redan är klara, som har överläm-
nats till regeringen och som är väl kända för regeringen? Projekten gäller
högskolan, som vi har nämnt, ostkustbanan, snabbtågsförbindelsen Stock-
holm-Sundsvall, E 4:an, som är en av de få kvarvarande flaskhalsarna i Häl-
singland mellan Söderhamn och Hudiksvall, samt stambanan.
Kan arbetsmarknadsministern ge något besked i dag, en positiv signal om
detta, eller skall man tolka arbetsmarknadsministerns sammanfattning som
ett positivt besked?
Prot. 1991/92:56
23januari 1992
Svar på
interpellationer
Anf. 12 GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Arbetsmarknadsministern klagade över att televerket inte så
snabbt som man önskade fick höja sina taxor. Han påstår att det leder till att
5 000-7 000 personer friställs. Det kan inte vara allvarligt menat. Jag sade i
går i kammaren till kommunikationsministern att jag tycker att det är nästan
oförskämt att regeringsledamöter försöker ge intryck av att ett halvt års för-
dröjning av televerkets taxejusteringar leder till sådana dramatiska föränd-
ringar. Stora förändringar inom televerket var på gång av helt andra skäl
långt dessförinnan. Jag tycker att det är viktigt att man ändå håller sig till
sans och måtta och framför allt till sanning i sådana allvarliga debatter.
Bra vägar och järnvägar skall finnas och byggas i hela landet, säger arbets-
marknadsministern. Men det går ju inte att prata fram dem, utan de måste
byggas och betalas. Och ett antal projekt har det fattats beslut om. Arbets-
marknadsministern måste nu hjälpa till att sätta fart på dessa projekt. De är
fördelade över hela landet.
När det gäller inriktningen talar regeringens ledamöter emellertid med
kluven tunga. Jag upprepar min fråga: Gäller produktivitetsdelegationens
syn på fördelning av resurser till infrastrukturen eller ej? I propositionen står
det att det är den som gäller, och det betyder storsatsningar på motorvägar
mellan de största städerna. Men arbetsmarknadsministern talar om en helt
annan inriktning. Det går inte att i längden föra en sådan tvetalan i fråga om
planering.
Arbetsmarknadsministern klagade över att han hade bara en minut till sitt
förfogande för varje frågeställare. Men mina frågor ägnade han inte en se-
kund. Jag hoppas att Börje Hörnlund tar chansen i nästa omgång.
Jag vill fylla på med en konkret fråga. Samordning med andra verk och
departement, ja, men hur är samordningen mellan arbetsmarknadsdeparte-
mentet och näringsdepartementet när det gäller gruvprospekteringen och 90
anställda i Malå kommun, som nu hotas, vilket arbetsmarknadsministern
känner väl till? Flertalet av dem är varslade därför att regeringen helt undan-
drar sig sitt ansvar från insatser från statens sida när det gäller den viktiga
basnäringen gruvindustrin. Är arbetsmarknadsministern beredd att göra nå-
gon extra insats nu i så att säga grevens tid för att rädda denna verksamhet
och därmed rädda sysselsättningen både på kort och på lång sikt inom gruv-
områdena?
11
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
12
Anf. 13 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! Jag sade i mitt förra inlägg till arbetsmarknadsministern att
jag tycker att det är mycket kaxigt av den sittande regeringen att påstå att
den samlade politiken utgör den enda vägen. Till den enda vägen kommer
också den enda repliken, nämligen att de flesta problemen när det gäller sys-
selsättningen i Sverige i dag kan skyllas på den tidigare socialdemokratiska
regeringen. Det är litet grand att legitimera att arbetslöshetskurvan går upp
och att man inte kan göra något åt den. Jag kan försäkra Börje Hörnlund att
om man legitimerar en passivitet på sysselsättningens område kommer det
att få till effekt att det hela rullar på.
Jag märker litet oroande tecken ute i våra kommuner, som tidigare har
varit mycket lyhörda för att ställa upp med tidigareläggningar och insatser
när lågkonjunktur och arbetslöshet far illa med Sveriges folk och land. Men
nu böljar också de att bli osäkra, när det skall håvas in 7,5 miljarder på he-
lårsbasis 1993. Och de insatser som man vill göra för skolorna och som skulle
kunna ge sysselsättning dras undan.
Nu konstaterar jag att Börje Hörnlund gav ett positivt svar på min första
fråga, att han var öppen för att lyssna till mitt läns sysselsättningsproblem,
och det tackar jag för.
Min andra fråga till Böije Hörnlund var om denna öppenhet också skulle
kunna förknippas med initiativ.
På hemmaplan gör vi ett arbete som innebär inventering av nyttiga inve-
steringar i infrastruktur och annat. Och vår ambition är att det skall bli tidi-
gareläggningar av dessa, så att läget inte skall förvärras ytterligare. Jag hop-
pas på öppenhet, initiativ och resultat.
Börje Hörnlund, hur blir det med den regionalpolitiska prövningen av det
nya folkhälsoinstitutet? Kommer Börje Hörnlund att ta sina regeringsleda-
möter i örat om de inte följer riksdagens beslut och gör en regionalpolitisk
prövning av den nya myndigheten?
Anf. 14 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Jag har två alternativ, antingen att fru talman ger mig 30 minu-
ter eller att jag talar mycket snabbt.
Thage G Peterson, att inte kunna skilja på hög- och lågkonjunktur brå-
kade vi mycket om förr. Därför skall jag inte ta upp den frågan igen.
Jag vill peka på att om produktivitetsdelegationen och andra utredningar
under den socialdemokratiska tiden fått de direktiv som jag kommer att se
till föreläggs utredningarna framöver, att de måste redovisa konsekvenserna
av sitt arbete regionalpolitiskt, då skulle vi ha haft ett bättre regionalpolitiskt
läge.
Bo Holmberg! Man kan alltid resonera. Man kan göra som mina ärade
socialdemokratiska debattörer här gör, nämligen säga att den nya regeringen
efter tre månader i regeringsställning rår för allt, även den internationella
lågkonjunkturen som är jättedjup. Man kan ju ha några små ögonblick av
självprövning, då man tänker på att det är en enorm lågkonjunktur interna-
tionellt och att vi har haft hemmalagade problem. Jag tycker att socialdemo-
kraterna är bra mycket värre än jag på att beskriva samband.
Bo Holmberg har pratat med LAN-direktören i sitt län. Men säg san-
ningen! Säg alltså: Hade vi fått igenom våra förslag i riksdagen, skulle AMS
ha haft 500 milj.kr. mindre att dela ut. I december fick man 1,3 miljarder
ytterligare från regeringen. Men socialdemokraterna stannade vid drygt 700
miljoner. Det finns alltså svar på allt, om man bara vill ge sådana.
Sedan till Ulla Pettersson. Jag är medveten om detta med Gotland. Jag
blir faktiskt bjuden ner till Gotland någon gång per år och blir då väl infor-
merad av länsarbetsnämnden och andra aktörer där. Gotland är en ö och har
ett omfattande jordbruk som måste omställas. Därför har man vissa regio-
nala problem.
Det verkar som om Georg Andersson och jag är lika kritiska till Temap-
lans arbete i produktivitetsdelegationen. Vad jag har att säga är: Beträffande
det svar som jag har gett här i dag finns det en samordning mellan de fyra
partierna. Dessutom har vi regeringsförklaringen, där det talas om bra vägar
och bra järnvägar. Mats Odell gav i går ett positivt svar om möjligheterna
när det gäller Bothniabanan. Jag har minnen från tidigare kommunikations-
ministrar som inte har gett ett så positivt svar beträffande Bothniabanan.
Naturligtvis måste vårt riksvägnät vara bra. Men man får inte glömma bort
grusvägnätet, småvägsnätet. Vi har efter regionalpolitiskt samråd kunnat
komma fram till att den billigare upphandlingen, och det rör sig om stora
projekt och om procenttal i storleksordningen 20-30 %, torde innebära att
ungefär 1 miljard kan avsättas för vägar i glest befolkade områden. Detta
kommer också att ske - det finns ingen anledning att skaka på huvudet,
Georg Andersson - och det tycker jag är bra.
Så några ord om högskoleplatserna. Beträffande vad som presenterades
för riksdagen i november vill jag säga att jag tror att 1 400 av 2 000 platser
gick till de små högskolorna. En sådan fördelning när det gäller nya hög-
skoleplatser är det länge sedan vi såg i vårt land.
Sedan något om televerket. Det var trevligt att höra på Georg Andersson.
Beträffande detta med oppositionen före jul, riktad mot vissa som ringer i
den här staden, var det alltså bara fråga om något som skulle gälla i sex må-
nader. Var det då någon mening med att ställa till det så och tala om att gene-
raldirektören för televerket ”förlorar tron” och att han anser att han måste
kalla sin styrelse för att televerket skall hårdrationaliseras? Ja, om det nu var
så. Det anser inte jag att det var.
Mitt svar på frågan om gruvnäringen är att denna skall utvecklas i Väster-
botten, i Norrbotten och på andra ställen där fyndigheter påträffas.
När det gäller de stora vägobjekten, som ju är viktiga, kommer man 1992,
i en lågkonjunktur, bara att arbeta upp en femtedel. Av de förslag som den
här regeringen lämnat, det rör sig om dryga miljarden i pengar, kommer allt
att upphandlas under 1992. Den socialdemokratiska regeringen lade i panik
ut en mängd projekt före valet, och mycket av det arbetet kommer att bli
aktuellt i en högkonjunktur. Det är inte bra. Hade man haft en annan fördel-
ning då, skulle mycket mera ha varit i gång i dag.
Är önskemålet att vi river upp de socialdemokratiska besluten och gör en
sådan fördelning att det byggs upp under 1992?
Håkan Strömberg, det är klart billigare att göra upphandling i dag än det
var för ett år sedan. Det är alltså billigare i dag att bygga bostäder. Det
hänger således inte på priset nu och då, utan det hänger mera på det faktum
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
14
att det finns småkommuner med 240 lediga lägenheter. Jag vet att det i Skel-
lefteå finns 400 förseglade lägenheter. Dessutom: Nya bostäder byggs för
fullt. Det är klart att det då blir besvärligt.
Till samtliga meddebattörer vill jag säga: Ni verkar vara helt obekymrade
över budgetunderskottet. Det är inte jag.
Talmannen anmälde att Georg Andersson och Axel Andersson anhållit att
till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 15 THAGE G PETERSON (s):
Fru talman! Jag har samma kommentar beträffande televerket som Georg
Andersson. Generaldirektörens argument för de neddragningar som Börje
Hörnlund åberopar kan inte vara vare sig allvarligt menade eller seriösa.
Börje Hörnlund gjorde mig ännu mera nyfiken på den hemliga lista som
här är aktuell. Han sade både att den fanns och att den inte fanns. Vad är
det för en hemlig lista som arbetsmarknadsministern går omkring med? Är
det möjligen en kontrolltabell, av vilken Börje Hörnlund kan utläsa om hans
förslag och idéer överensstämmer med moderaternas krav på regeringspoli-
tiken? Jag tror att kammaren är oerhört intresserad av att få veta vad detta
hemlighetsmakeri beror på.
Fru talman! Jag vill så ange några viktiga krav på regionalpolitiken. För
det första vill jag peka på följande. Som jag ser det hela är det bristen på en
helhetssyn som i dag är regionalpolitikens största problem. Socialdemokra-
terna håller fast vid principen att alla människor, oavsett var i landet de bor,
skall ha tillgång till arbete, service och en god miljö.
I dag satsar arbetsmarknadsdepartementet stora pengar på regionalpoli-
tiskt stöd, samtidigt som andra departement avvecklar, drar in service och
avskedar folk - och därmed urholkar regionalpolitiken.
Den absolut viktigaste grunden för en bra regionalpolitik är detta med att
helheten lyfts fram. Arbetsmarknadsministern måste själv - eller också får
han se till att hans medarbetare gör detta - följ a upp vad andra departement
gör.
Jag frågade Börje Hörnlund om han inte hade upptäckt att regeringsför-
slagen beträffande utbildningspolitiken och privatiseringen av statlig verk-
samhet får mycket negativa konsekvenser för glesbygdens folk. Om Börje
Hörnlund inte har upptäckt det och om han inte har börjat fundera över den
saken, är det hög tid att han gör det. Regeringens drastiska nedskärningar
av anslagen till bildningsförbunden, folkhögskolorna och komvux är mycket
olyckliga från regionalpolitisk synpunkt. Fråga bildningsfolket hemma i Väs-
terbotten vad man tycker!
Prospekteringsverksamheten skall utvecklas i Norrbotten och Västerbot-
ten, säger Börje Hörnlund. Det får mig att undra: Lever Börje Hörnlund i
en annan regeringsvärld än moderaterna? Vad Börje Hörnlund säger över-
ensstämmer ju inte med det som näringsministern håller på med. Den senare
drar ju ned på prospekteringsverksamheten.
För det andra vill jag när det gäller regionalpolitiken peka på att denna
skall syfta till tillväxt och utveckling. Det är småföretagen som det då gäller.
För det tredje skall regionalpolitiken ses som en demokratirörelse. Med
hjälp av statliga utvecklingsprogram kan vi stimulera utvecklingen. Jag tror
att vi ofta missar att människorna ute i regionerna kan betyda oerhört
mycket för den regionala utvecklingen. Jag har många gånger varnat och
sagt att t.ex. byalagens betydelse för den regionala utvecklingen ute i en gles-
bygd inte skall underskattas.
Anf. 16 ULLA PETTERSSON (s):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för att arbetsmarknadsministern i
alla fall har gett svar på en del av mina frågor.
Arbetsmarknadsministern må förlåta mig om jag säger att jag ju inte be-
höver åka till riksdagen för att få reda på att Gotland är en ö och att vi på
Gotland har en stor lantbrukssektor. Statsrådet försätter mig i en ganska svår
situation. När jag kommer hem och möter mina partivänner och även andra
gotlänningar och de frågar mig vad arbetsmarknadsministern sagt, kan jag
ju inte svara att han sagt att Gotland är en ö.
Jag vet inte riktigt vad jag skall säga till mina partivänner och andra. Där-
emot vet jag att antalet öppet arbetslösa på Gotland - i dag är det fråga om
1 076 personer - kommer att vara 2 000 innan jag kommer till riksdagen
nästa gång om det inte blir en annan utveckling.
Jag vädjar till arbetsmarknadsministern och ber om ett annat besked som
jag kan ta med mig hem.
När jag försöker ta fasta på vad som sagts som svar till de andra som deltar
i den här debatten fäster jag mig vid arbetsmarknadsministerns uttalande om
att man inte kan bygga när det finns tomma lokaler.
Jag vill därför återigen peka på det faktum att det finns andra förslag och
idéer - t.ex. den s.k. Gotlandsmodellen, som vi resonerade om litet grand i
tisdags. Det är tråkigt att arbetsmarknadsministern vid sina besök på Got-
land inte har låtit informera sig om denna. Det skulle förvåna mig om han
har träffat länsarbetsnämndens folk och dessa inte har tagit upp den här frå-
gan.
Arbetsmarknadsministern är mycket hjärtligt välkommen till Gotland
igen, men jag hoppas att han då åtminstone har ett klart och positivt svar på
vår förfrågan om just de speciella möjligheter vi har tagit upp, vilka ju inte
bara berör förhållandena på Gotland. Jag kan hälsa från arbetsmarknadsmi-
nisterns partivänner på Gotland och berätta att de hyser mycket stort hopp
om att få hjälp med denna fråga.
Anf. 17 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! Börje Hörnlund efterlyser självkritik. Det socialdemokra-
tiska partiet är ju ett under och ett föredöme vad gäller självkritik i förhål-
lande till regeringens kaxighet på temat den enda och rätta vägen. Denna
inställning har präglat regeringen på så sätt att man är övertygad om både
att man gör den enda och rätta analysen och att man för den enda och rätta
ekonomiska politiken.
Nu har den här kaxigheten fått sig en berättigad knäck i och med att Bengt
Westerberg och Olof Johansson har läst en del litteratur och därmed kommit
till insikt om att det inte finns bärighet i att gå på dessa ekonomers enda
recept.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
16
Jag var på läkarstämman i december. Där var det en chefsläkare som höll
föredrag. Han hade fått höra att antalet ekonomer i Sverige och internatio-
nellt har ökat så oerhört att man snart kan lägga dem i en ring runt jorden.
Om den uppgiften skulle vara sann, sade chefsläkaren, hoppas jag att en stor
del av dessa ekonomer förblir liggande i denna ring kring jorden. Några av
dem som håller på och uttalar sig om produktivitetsutredningen skulle ligga
i den ringen runt jorden. Börje Hörnlund, ta bort den typen av ekonomer
som underlag för analyser!
Jag satt på flyget från Midlanda och hörde anställda inom skogsindustrin,
SCA bl.a., tala om delar av produktivitetsutredningen. De skulle tydligen få
lov att åka ned till Vättern eller någonstans där i trakten, medan skogen och
fabrikerna ligger uppe i norr. Jag tror att regeringen måste nyansera sig på
den punkten för att bli trovärdig.
Vad som skiljer oss i fråga om självkritik, Böije Hörnlund, är att vi förstår
lågkonjunktur men ändå har fastare politik när det gäller att trycka ned ar-
betslösheten och sätta folk i arbete. Det kommer Börje Hörnlund att se när
vi presenterar vårt budgetalternativ på fredag. I det alternativet, Börje
Hörnlund, finns resurser till kommunerna på ett sätt som inte förekommer i
regeringens budget, och där finns resurser till infrastruktursatsningar, som
saknas i er budget. Detta gör att man med vårt förslag kan få ned arbetslös-
heten på ett sätt som inte är möjligt med regeringens budget.
Jag hoppas att Börje Hörnlund för Västernorrlands del inte bara skall
lyssna, utan att han också skall vara öppen för att ta initiativ för sysselsätt-
ningen.
Allra sist: jag fick inget svar på min fråga om folkhälsoinstitutet. Skulle
jag ha varit som Anders Björck, skulle jag i det här sammanhanget börja tala
om KU. Det gör jag inte, men jag utgår från att Börje Hörnlund ser till att
han i regeringen får till stånd en regionalpolitisk prövning av det nya folkhäl-
soinstitutet.
Anf. 18 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):
Fru talman! Thage G Peterson talade om nödvändigheten av en helhetssyn
i regionalpolitiken, och han lät då som en stabil talman. Jag delar helt och
hållet hans uppfattning i denna fråga.
När det gäller gruvföretagen vill jag säga som Hedlund ofta sade: Vänta
och se! När det förslag som skall läggas fram slutligen har presenterats får vi
bedöma hur gruvföretagen kommenterar sin framtid.
Några talare har tagit upp ungdomsarbetslösheten. Min inriktning är att
någon arbetslöshet inte skall förekomma bland personer i åldrarna upp till
24 år. Jag arbetar nu med ett sådant förslag. Jag tror att detta är väldigt vik-
tigt. Men jag vill inte ha några förslag som går ut på att ungdomar skall ar-
beta halvtid och att alla skall in i offentlig sektor, utan jag vill se mitt förslag
som en möjlighet för unga att få sin praktik inom de företag och områden
där de framöver vill jobba och utbilda sig. Det är en långtgående målsätt-
ning, men den bör gå att resonera kring, och jag hoppas i det sammanhanget
på en positiv opposition i riksdagen.
Jag har blivit informerad om den s.k. Gotlandsmodellen, och jag skall er-
känna att jag blev rätt positivt inställd. Det är en av de modeller som får
diskuteras. Det pågår ett arbete inom regeringen, i fyrpartibyggruppen, som
skall tala med parterna. Jag och Anne Wibble arbetar tillsammans för att vi
skall ha den beredskap som behövs i ett läge där konjunkturen i och för sig
mot slutet av 1992 och under 1993 kan stiga något men där produktiviteten
utvecklas på ett sätt som gör att vi får befara en hög arbetslöshet även när
tiderna blir bättre. Ulla Pettersson kan därför vid hemkomsten till Gotland
säga att arbetsmarknadsministern är mycket mer positiv än en del andra här
i kammaren.
Vad Bo Holmberg säger är bra, men det blir ett fel i den socialdemokra-
tiska politiken genom att ni vill ta bort den framtidstro som håller på att ska-
pas i småföretagen i och med deras förhoppningar om att de skall få jobba
på samma villkor som företag runt om oss. Vi måste ta den långsiktiga vägen,
men ni är inte beredda att finansiera den, och det är synd.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1991/92:63 om läkemedelskostnaderna
Anf. 19 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Kent Carlsson har i en interpellation till socialminister Bengt
Westerberg ställt en rad frågor som berör läkemedelskostnaderna. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på interpellatio-
nen. Eftersom Kent Carlssons frågor till stora delar blir besvarade genom
regeringens förslag på läkemedelsområdet i årets budgetproposition, vill jag
inledningsvis redogöra för dessa förslag.
Läkemedelsförmånerna omfattar prisnedsatta och vissa kostnadsfria läke-
medel, kostnadsfria förbrukningsartiklar vid vissa sjukdomar samt prisned-
satta livsmedel vid vissa sjukdomar för barn under 16 år. Vid köp av prisned-
satta läkemedel och livsmedel betalar patienten i dag den faktiska kostna-
den, dock högst 90 kr., vid varje inköpstillfälle. Kostnaderna utöver detta
belopp betalas genom sjukförsäkringen. Utgifter för läkemedel beaktas
dessutom inom ramen för högkostnadsskyddet.
Även under år 1991 har sjukförsäkringens utgifter för läkemedelsförmå-
nerna fortsatt att öka i ungefär samma takt som tidigare, trots bl.a. höjda
egenavgifter under senare år. Liksom tidigare bedöms ökningen till övervä-
gande delen vara en följd av prisnivån på framför allt nytillkommande pro-
dukter.
Inom läkemedelsområdet pågår en förändringsprocess med en rad olika
inriktningar.
I föregående års budgetproposition redovisade dåvarande socialministern
att frågan om förutsättningar för ett överförande av kostnadsansvaret för
läkemedel inom öppen hälso- och sjukvård till sjukvårdshuvudmännen sna-
rast skulle utredas. Detta utredningsarbete har slutförts, och den förra rege-
ringen har i prop. 1991/92:19 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmän-
nen uttalat sig för att påbörja överläggningar med sjukvårdshuvudmännen
om att träffa en särskild överenskommelse om ett sådant överförande med
ett beräknat genomförande den 1 januari nästa år. Riksdagen har dock nyli-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 56
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
gen bifallit vad socialforsäkringsutskottet hemställt om i sitt betänkande
nr 3. Utskottet har ansett att frågan inte bör avgöras separat utan behandlas
skyndsamt i samband med den aviserade större översynen av hälso- och sjuk-
vårdens organisation och finansiering m.m.
För närvarande pågår en genomgripande översyn av gällande läkemedels-
lagstiftning. Avsikten är att detta arbete skall utmynna i en proposition med
förslag till ny läkemedelslag, som föreläggs riksdagen under våren 1992. En
viktig utgångspunkt för utformningen av förslaget är att EG:s rättsregler på
läkemedelsområdet skall beaktas. Detta innebär bl.a. att någon priskontroll
inte längre kan ske i samband med just registrering av läkemedel.
Den s.k. merkostnadskommittén (S 1990:4) har i uppdrag att göra en
översyn av bl.a. systemet med läkemedelsförmåner för att skapa bättre rätt-
visa mellan olika grupper som har betydande kostnader till följd av sjukdom
och handikapp. Utredningen beräknas vara slutförd under första halvåret
1992. Efter sedvanligt remissförfarande i fråga om utredningens betänkande
kan en proposition föreläggas riksdagen tidigast i början av år 1993.
Utformningen av det nuvarande förmånssystemet för läkemedel leder till
effektivitetsförluster i användningen av läkemedel. Ersättningssystemet in-
nebär att läkemedelsbehandling i den öppna vården är en praktiskt taget
kostnadsfri behandlingsform för sjukvårdshuvudmännen och privatläkarna.
Det finns inga ekonomiska incitament för läkaren att styra eller begränsa
läkemedelsförskrivningarna så att försäkringsutgifterna hålls tillbaka.
Förmånssystemet innebär bl.a. att konsumenten betalar en fast avgift vid
varje inköpstillfälle, oavsett hur många och hur dyra läkemedel som för-
skrivs.
Detta leder till att inte heller konsumenten blir särskilt kostnadsmedve-
ten. Båda dessa svagheter i nuvarande förmånsregler leder till ett större och
för samhället kostsammare läkemedelsuttag än vad som är nödvändigt.
Mot bakgrund härav anser regeringen att förändringar i förmånsreglerna
för prisnedsatta läkemedel är motiverade. Enligt regeringens budgetpropo-
sition bör reglerna för prisnedsättning ändras på så sätt att en avgift tas ut
för varje förskrivet läkemedel vid ett inköpstillfälle fr.o.m. den 1 juli 1992.
För det första läkemedlet bör nedsättning göras med hela det belopp som
överstiger 90 kr., och för varje ytterligare förskrivet läkemedel som samtidigt
inköps bör prisnedsättning göras med hela det belopp som överstiger 30 kr.
Denna åtgärd beräknas minska försäkringens utgifter med sammanlagt ca
400 milj.kr. per år.
För att ytterligare begränsa försäkringens utgifter för läkemedelsförmåner
förordar regeringen dessutom införande av ett system med referenspriser för
läkemedel med generiska motsvarigheter fr.o.m. år 1993. Ett sådant system
innebär att försäkringen efter avdrag för egenavgiften ersätter läkemedels-
kostnaden upp till ett s.k. referenspris, vilket motsvarar priset på det billi-
gaste preparatet. Eventuellt kan detta referenspris sättas något högre än pri-
set på det billigaste preparatet. Om konsumenten väljer ett dyrare preparat
får denne - utöver egenavgiften - själv betala hela den del av kostnaden som
överstiger referenspriset. Ett genomförande av ett referensprissystem beräk-
nas minska försäkringsutgifterna med ca 400 milj.kr. per år. Regeringen av-
18
ser att återkomma till riksdagen med förslag till utformning av ett sådant sy-
stem i en proposition till riksdagen under våren 1992.
Det finns även andra svagheter i nuvarande system för läkemedelsförmå-
ner, t.ex. vad gäller inköp av receptfria läkemedel. En viktig konsekvens av
att vissa läkemedel gjorts receptfria är att konsumenten kan köpa dessa di-
rekt på ett apotek utan att behöva besöka en läkare och att konsumenten
skall svara för hela utgiften. Det finns dock i nuvarande system inget som
hindrar att de receptfria läkemedlen förskrivs av läkare, vilket leder till att
medlen blir omfattade av prisnedsättningen på läkemedel. Det är enligt re-
geringens bedömning nödvändigt att betona huvudprincipen att receptfria
läkemedel inte skall omfattas av förmånssystemet för läkemedel. Rege-
ringen är dock medveten om att det krävs vissa avsteg från denna princip,
främst av medicinska skäl. Fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer vissa receptfria
läkemedel att undantas från bestämmelserna om prisnedsättning på läkeme-
del. Denna åtgärd beräknas minska försäkringsutgifterna med ca 60 milj.kr.
per år.
Sammanfattningsvis innebär de föreslagna ändringarna i förmånssystemet
för läkemedel en total årlig minskning av försäkringens utgifter med ca 860
milj.kr.
Den 1 juli 1993 förväntas genom EES-avtalet att EG:s regler rörande pris-
kontroll på läkemedel träder i kraft för Sveriges vidkommande. De reglerna
innebär att den nuvarande modellen för priskontroll på läkemedel måste slo-
pas. Den nu gällande modellen är att ett läkemedel för att bli registrerat av
läkemedelsverket och därmed få säljas måste uppfylla kravet i läkemedels-
förordningen (1962:701) på att priset skall vara skäligt. Priset åsätts efter för-
handlingar mellan fabrikanten och Apoteksbolaget. Enligt EG:s regler får
dock priset inte vara ett villkor för registrering av läkemedel.
Med anledning härav bör följande ordning gälla fr.o.m. år 1993. Rege-
ringen bör inhämta ett bemyndigande av riksdagen att besluta om vilka läke-
medel som skall kunna omfattas av förmånssystemet. Om t.ex. en fabrikant
önskar att ett läkemedel skall omfattas av sjukförsäkringen måste medlet
åsättas ett pris som försäkringen täcker. Detta innebär att en förhandling
krävs om det pris som försäkringen skall ersätta. Regeringen avser att när-
mare behandla denna fråga i anslutning till propositionen om ny läkemedels-
lag.
Vidare har regeringen i budgetpropositionen aviserat en översyn av avta-
let mellan Apoteksbolaget och staten, som löper med en automatisk förläng-
ning i femårsperioder om det inte sägs upp, mot bakgrund av de förändringar
som sker internationellt och med anledning av Sveriges anslutning till den
gemensamma marknaden. Regeringen har för avsikt att inom kort tillsätta
en utredning som skall belysa och ge förslag till eventuella ändringar i bola-
gets uppgifter.
Jag övergår nu till Kent Carlssons direkta frågor.
1. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att lägga fram förslag till för-
ändring av läkemedelsförsäkringen som skapar verklig priskonkurrens
för icke-patenterade läkemedel, så att staten och medborgarna kan tillgo-
dogöra sig den möjliga besparingen inom läkemedelsområdet.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
19
|
Prot. 1991/92:56 23 januari 1992 |
Svaret är ja. I regeringens budgetproposition läggs fram förslag med |
kurrens att råda.
|
Svar på |
2. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att i så fall tillåta fri prissättning Svaret är ja. För de läkemedel där det finns generiska motsvarigheter 3. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att föra över ansvaret från Som jag tidigare nämnt är det inte möjligt att i ett EG-perspektiv bibehålla 4. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att fullfölja avtalet med Lands- Som jag tidigare framhållit har riksdagen beslutat att frågan skall behand- 5. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att utforma en ny läkemedels- Av det jag hittills redogjort för framgår att regeringen inte har funnit an- 6. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att lägga fram förslag som gör Svaret är att regeringen inte nu avser att lägga fram ett sådant förslag. Det |
|
20 |
är lämplig. Regeringen återkommer i så fall till denna fråga. |
7. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att i förhandlingar med EG bi-
träda förslag om möjligheter att förlänga patenttiden för nya läkemedels-
substanser med extra långa utvecklingstider och de substanser som är av-
sedda för svåra och ovanliga sjukdomstillstånd.
Svaret är ja. Dessutom kan jag nämna att den Europeiska patentorganisa-
tionen, EPO, i december beslutade om en ändring i den europeiska patent-
konventionen, som tar sikte på en förlängning av patenttider bl.a. för läke-
medel. Inom regeringskansliet bereds nu frågan om ratificering av denna och
konsekvenser för lagstiftningen.
8. Kent Carlsson frågar om regeringen avser att låta göra en fristående över-
syn av Apoteksbolaget med avseende på verksamhetens effektivitet och
möjligheter att på affärsmässiga grunder kunna överleva vid inträdet på
en mindre reglerad EG-marknad.
Som jag inledningsvis nämnde har regeringen i budgetpropositionen avi-
serat att den avser att inom kort tillsätta en utredning med uppgift att belysa
Apoteksbolagets roll efter år 1995 när avtalet mellan staten och bolaget lö-
per ut. Denna översyn skall göras bl.a. mot bakgrund av Sveriges inträde i
den gemensamma marknaden.
Med detta, fru talman, hoppas jag att jag besvarat Kent Carlssons åtta
frågor.
Anf. 20 TALMANNEN:
Jag vill påpeka att tiden för avgivande av interpellationssvar är begränsad
till tio minuter.
Anf. 21 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Även om svaret var något långt vill jag faktiskt uppriktigt
tacka för svaret, eftersom det på många punkter var tydligt och klart till skill-
nad från många andra fråge- och interpellationssvar som man får i denna
kammare.
År 1989 böljade jag driva frågan om kostnaden för våra läkemedel. Jag
förvånades då över att vi betalade för de dyraste läkemedlen trots att det
fanns mycket billigare, helt identiska läkemedel.
Då fick jag inget stöd, vare sig från industrin eller politiskt. De enda som
stöttade mig när jag sade att man skulle kunna minska våra gemensamma
kostnader för läkemedel var statens pris- och konkurrensverk, som då i en
rapport redovisade att man skulle kunna spara uppemot 1 miljard kronor per
år genom en övergång till den billigare identiska generikan - kopieläkemed-
let - när det fanns flera som var identiska.
Mot denna bakgrund är det givetvis glädjande att regeringen i sin budget-
proposition har lagt fram förslag om hur man skall kunna ta till vara den
besparing som ändå är möjlig att göra på läkemedelsområdet.
Genom ett referensprissystem vill man spara ungefär 400 milj.kr.
Låt mig först diskutera beloppet. 400 milj.kr. är en försiktig bedömning,
tror jag. Jag tror att man i takt med förändringen av subventionssystemet
kan få till fler registreringar av s.k. kopieläkemedel. I dag är det relativt få
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
22
sådana registrerade i Sverige i förhållande till omvärlden. Med det kan vi i
framtiden få en större besparing när det gäller gamla basläkemedel.
Från socialdemokratisk sida är vi inte emot att spara och vara effektiva
med statens pengar. Vad vi däremot ställer oss tveksamma till är systemet,
metoden, som regeringen aviserar, alltså referenspriset. Systemet har införts
och funnits i Tyskland i ett par år. Erfarenheterna är relativt negativa på ett
antal punkter. Systemet utgår ifrån att man centralt sätter en prisnivå. Den
baserar sig på de läkemedel som finns på marknaden. Risken är uppenbar
att man får en mycket centraliserad och byråkratisk modell.
Genom att man också fastställer en prisnivå som utgör grunden för hur
mycket subvention som skall gå ut blir det en snabb effekt för staten. Man
spar pengar. Men det blir en engångseffekt. Man förlorar på att inte få någon
priskonkurrens på litet sikt. Detta har hänt i Tyskland.
En annan negativ effekt: Eftersom alla tillverkare lägger sig på samma pris
blir det bara de stora tillverkarna, som har stora marknadsföringsresurser,
som klarar sig kvar på marknaden. De små och medelstora försvinner. Man
får på sikt ingen konkurrens alls.
Jag har i stället velat skapa ett system - som jag också skrivit om i min
interpellation - där man ser läkemedel som vilken insatsvara som helst i sjuk-
vården, t.ex. på samma sätt som man har laserkanoner och annat i sjukvår-
den. Man behöver flytta ned pengarna så lokalt som det någonsin är möjligt.
Man bör också se till att man när det gäller gamla läkemedel, där patentskyd-
det gått ut, kan hålla i gång konkurrensen för att på det sättet få lägsta möj-
liga kostnad.
Det är därför jag har skissat på ett system som innebär att man fullföljer
avtalet med Landstingsförbundet, flyttar över pengar till sjukvårdshuvud-
männen, anlitar läkare, farmakologer och andra som kan sitta i läkemedels-
kommittén och göra en rekommendationslista för vilka läkemedel som man
skall subventionera. Jag tror att det är ett bättre system som gör att vi kan få
en fortsatt priskonkurrens. Vi kan då ta till vara också lokal terapitradition.
Det skiljer sig litet i olika delar av landet.
Jag tror att ett framtida system bör innehålla att man för de patentskyd-
dade läkemedlen i princip skall jobba på samma sätt som i dag med en fast
avgift. Det skall vara möjligt för läkare att skriva ut dessa läkemedel.
När det gäller de läkemedel där patentskyddet har gått ut skall man ge
möjlighet till de lokala läkemedelskommittéerna att styra hur subventionen
skall ges.
Då tror jag också man kan ge större möjligheter för små och medelstora
tillverkare i framtiden att komma in på marknaden.
Industrin har kritiserat förslaget, senast i dag i Svenska Dagbladet. Den
säger, indirekt, att forskningen kommer att hotas. Jag skulle kort vilja kom-
mentera de synpunkter industrin har givit.
I och med att man förändrar patenttiden kommer industrin att få ett bättre
skydd för sina nya produkter. Det framgår också av ministerns svar. Det har
varit punkt ett på deras program.
Det andra är att man med EG:s regler framöver kommer att få en mycket
förenklad, billigare och snabbare registrering av nya läkemedel. Dessutom
får industrin i princip fri prissättning.
Med det har industrin fått nästan jackpot.
Det är möjligt att man inom industrin blir litet sur över att man inte längre
kan ta ut samma priser på gamla basläkemedel som tidigare. Men man behö-
ver definitivt inte vara rädd för att få brist på resurser för att forska.
Slutligen några kommentarer. Det gäller patientavgiftshöjningen - att
man skall lägga till 30 kr. för tillkommande läkemedel på ett recept. Jag
tycker förslaget är dumt. Det drabbar framför allt äldre som får många piller
utskrivna vid ett och samma tillfälle. Det hade varit bättre med ett förslag
att generellt höja från 90 till 100 kr. Då drabbas också normalkonsumenten
som får vara med och betala en del av denna medelsindragning.
Det sista jag skulle vilja kommentera gäller referensprissystemet. Har re-
geringen låst sig för det systemet, eller finns det fortfarande möjligheter att
resonera om ett bättre system, som tar till vara möjligheterna till konkurrens
och framtida besparingar? Finns det en möjlighet, eller finns det en ideolo-
gisk låsning mot att åtminstone resonera om att flytta över pengarna för läke-
medelsförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen?
Anf. 22 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! Jag vill först säga att Kent Carlsson har tagit flera viktiga ini-
tiativ på läkemedelsområdet. Jag lyssnade på en hearing som anordnades
här i riksdagshuset - för övrigt en mycket välbesökt hearing - och som leddes
av Herbert Söderström. Det är viktigt att ha kunniga utfrågare för att
komma igenom ytligheter och mummel i texterna. Det gjorde att man på
kort tid fick ett djupperspektiv på de här frågorna.
Vi har från socialutskottets sida förstått att vi kommer att möta läkeme-
delsfrågorna under denna period. Vi har över huvud taget försökt driva en
linje, som fru talmannen skrev om i Dagens Nyheter, som innebär att propo-
sitioner och motioner skall läggas fram snabbare, så att man kan fördjupa
sig i viktiga frågor och kan anordna hearingar och uppföljningar. Det finns
ett mycket stort intresse i utskottet av att jobba på det sättet. Vi har läkeme-
delsfrågorna på dagordningen för att kunna ägna mer tid åt dem.
Jag blev överraskad över att det kom så mycket kritik mot detta förslag
från alla håll och kanter. Industrin kritiserade det, läkarna och handikapp-
organisationerna tyckte inte om det. Jag undrar då om man skall lägga fram
ett förslag av den här karaktären.
Det socialdemokratiska alternativet är att hålla fast vid linjen att det skall
göras besparingar i systemet, men vi önskar att det gjordes en prövning av
om det var möjligt att lägga fram andra och bättre förslag för att nå samma
resultat.
Nu ger Bo Könberg signaler till industrin på ett viktigt område, men jag
tycker att man skulle ha förhandlat sig fram till förändringar och inte bara
släppa i väg ett antal bollar. Det är möjligt att man kan få in - det kom fram
tydligt vid hearingen - samma summa pengar utan att införa ett referenssy-
stem, som i varje fall läkarkåren fortfarande är oroad över. Anders Milton,
som är ordförande i Läkarförbundet, hörde av sig till mig och undrade om
sista ordet var sagt.
Min fråga till Bo Könberg är: Är det värt att köra igenom de två förslagen
trots ett sådant här motstånd? Eller finns det utrymme i regeringen för initia-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
24
tiv till att inte nu skynda fram förslaget om 90-30-30? Jag hörde under hea-
ringen att regeringen inte kan redovisa varifrån man har fått summan 400
milj.kr. Den är antagligen tillyxad. Jag skulle bli glad om Bo Könberg kunde
tala om vem som har räknat fram den summan.
Detta handlar också om patenttider, att skärpa konkurrensen i systemet,
utveckla oberoende information och återuppta förhandlingar mellan Lands-
tingsförbundet och staten. Bo Könberg vet lika väl som jag att man tycker
att det är bra att ha ett system där distriktsläkaren sitter och skriver ut piller
och man skickar räkningen till staten. Det har fått helt andra effekter på
sjukhussidan när landstingen också får öppna plånboken när räkningen
skrivs ut. Varför har man släppt detta, liksom att man skulle kunna ta ut mer
effekter av läkemedelskommittéerna och det nya chefsläkaransvaret?
Är Bo Könberg öppen för dessa tankegångar? Skulle han kunna tänka sig
att man inte nu fattar beslut enligt budgetpropositionen i den ena delen, utan
att man går in i en djupförhandling om att ha kvar samma målsättning när
det gäller ekonomin och att spara pengar? Sedan kan man komma med
andra förslag, som är i bättre harmoni med både industrins, läkarnas och
handikapporganisationernas önskemål.
Anf. 23 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag drog över tiden i mitt interpella-
tionssvar. Min enda och svaga ursäkt är att svaret var avsevärt kortare än
den interpellation som framställts.
Det är riktigt, som Kent Carlsson säger, att han har drivit den här frågan
i ett par års tid. Han har gjort det på ett i stor utsträckning förtjänstfullt sätt
innehållsmässigt, och han har gjort det helt och hållet förtjänstfullt vad gäller
den energi som han har lagt ner i akt och mening att se till att svenska folket
skall få bra mediciner, gärna till ett lägre pris för statsverket. Det är en mål-
sättning som Bo Holmberg också ansluter sig till, såvitt jag förstår. Det som
är beklagligt är att Kent Carlsson, som i några års tid har försökt väcka in-
tresse hos den gamla regeringen i den här frågan, har misslyckats med sina
egna partivänner.
Den nya, borgerliga regeringen, som har suttit i drygt tre månader, har
redan tagit tag i frågan och lagt fram ett förslag, som skulle kunna åstad-
komma precis lika bra läkemedel men med en besparing för skattebetalarna
på 400 milj.kr. Hur reagerar då Kent Carlsson, förutom att han tackar för
mitt interpellationssvar? Jo, han reagerar genom att säga att det kanske var
bra men att det kunde ha sett ut på ett helt annat sätt.
Detta visar, fru talman, de problem som socialdemokraterna nu har i op-
positionsställning, problem som de på intet sätt har övervunnit, problem
som framskymtar mycket klart denna vecka när de lägger fram det som de
kallar sitt budgetalternativ. De har nämligen inte funnit sig i rollen som op-
position, som lägger fram konkreta förslag.
När jag då på regeringens vägnar presenterar de här förslagen säger Kent
Carlsson: Kan vi inte göra något annat i stället? Det finns ju folk som är
emot det här, som läkemedelsindustrin och andra. Ja, det kanske finns andra
förslag, och vi har tittat på sådana både före jul och efter jul och under hea-
ringen. Såvitt jag kan förstå finns det inget riktigt bra förslag för att klara
denna besparing. Jag tvingas alltså tyvärr konstatera att Kent Carlssons in-
tresse av att åstadkomma besparingen tydligen inte var så starkt, utan att det
är viktigare att opponera mot regeringen.
Bo Holmberg har inte drivit dessa frågor, så jag behöver inte ge uttryck
för någon besvikelse på den punkten.
Om det kommer bättre förslag, fru talman, skall jag självfallet titta på
dem, men jag tillåter mig tills vidare tvivla på att det kommer några sådana
förslag. Detta är oppositionspolitik av sämsta märke, och jag är ledsen över
att behöva möta den från två personer som jag respekterar så pass mycket
som Bo Holmberg och Kent Carlsson.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer.
Anf. 24 BO HOLMBERG (s):
Fru talman! Jag vet inte om jag skall tolka Bo Könberg så att det även på
det här området är den enda vägen, den rätta vägen, som gäller och allt annat
är fel. Jag kan försäkra Bo Könberg att jag inte går upp här bara för att pre-
sentera ett antal åsikter, i en iver att driva illvillig opposition. Jag gick upp
för att be om insikter.
Om Bo Könberg hade lyssnat ordentligt på hearingen hade han hört dels
att kritiken var rätt stark vad gäller att kunna presentera ett ordentligt under-
lag för förslagen, dels att det fanns uppslag om att göra samma sak men på
ett bättre sätt. Jag har varit på många hearingar, Bo Könberg, som har varit
mycket luddiga och runda, men här fann jag faktiskt litet substans.
Det måste vara litet besvärande att höra att industrin, läkare och andra
tycker att det är ett dåligt förslag. Det måste också vara besvärande att inte
kunna redovisa underlaget för besparingen med 90-30-30-konstruktionen.
Bo Könberg kunde inte göra det nu heller. Kommer ni verkligen att få in de
här pengarna?
Jag vill bara med det här inlägget ha sagt att vi i socialutskottet får över-
väga hur vi skall hantera läkemedelsfrågorna. Vi skall fördjupa diskussionen
och gå vidare. Jag beklagar om jag skall uppfatta Bo Könbergs inlägg så att
han betraktar det som kan komma fram vid utskottets beredning av regering-
ens förslag som ansvarslös oppositionspolitik och inte som sakpolitik som
skulle kunna förbättra detta förslag på läkemedelsområdet.
Anf. 25 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Bo Könberg raljerar litet och säger att jag och Bo Holmberg
bedriver socialdemokratisk oppositionspolitik. Vi har sagt att vi accepterar
besparingen men att vi vill hitta ett system som skyddar konsumenten, som
möjliggör forskning framöver och som gör att vi får en effektiv och bra sjuk-
vård.
Det regeringsförslag som vi här debatterar, referensprissystemet, är be-
tydligt sämre utvecklat i regeringens budgetproposition än det motförslag -
om jag får kalla det så - som jag har lagt fram i min interpellation; ministern
antydde själv att det var många sidor.
Det förslag som jag har lagt fram är betydligt mer detaljerat och är ett
alternativ. Det bygger på att man flyttar ned pengarna till dem som håller i
sjukvården här i landet, dvs. landstingen eller någonting motsvarande, där
man ser de pengar som vi använder för läkemedelskostnader på samma sätt
25
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
26
som annat i sjukvården. På det sättet kan man också lättare välja mellan lä-
kemedelsterapi och annan sjukvårdande behandling.
Med tanke på det förslag som regeringen antyder att man vill ha, referens-
prissystemet, kan man fråga en liberal minister hur han kan tänka sig ett sys-
tem som i princip stoppar konkurrensen efter ett år. Det vore intressant att
få den ideologiska aspekten belyst av ministern.
I de få raderna i budgetpropositionen om hur referensprissystemet skall
vara utformat finns också en mängd otydligheter.
Det finns alltså många grundläggande nackdelar med referensprissyste-
met - bristen på konkurrens efter ett tag, och det faktum att små och medel-
stora tillverkare i princip stängs ute från marknaden. Det är vi socialdemo-
krater inte beredda att tillstyrka, och jag tror inte heller att regeringen riktigt
tänkt igenom det förslaget i alla dess delar.
När det gäller principen 90-30-30 kan man konstatera att normalkonsu-
menten av läkemedel får ut ungefär 1,8 läkemedel per recept. Den absolut
vanligaste läkemedelskonsumenten tar ut ungefär ett penicillinrecept per år.
Det system som regeringen nu har föreslagit innebär att den typen av kon-
sument inte behöver få någon kostnadsökning, medan däremot pensionä-
ren, som behöver ta ut fem läkemedel vid varje tillfälle, kommer att få en
betydande kostnadsökning. Ett alternativ till regeringens system är att gene-
rellt höja från 90 till 100 eller 110 kr. På det sättet skulle även ”normalkonsu-
menterna” i framtiden få vara med och ta ett ansvar för att finansiera läke-
medelsförsäkringen.
Jag vill återigen fråga ministern, om regeringen är helt låst vid referens-
prissystemet eller om det går att resonera om den tekniska utformningen när
det gäller hur man skall spara dessa 400 miljoner. Jag tror dessutom att det
på litet sikt går att spara mer - kanske uppemot 1 miljard.
Anf. 26 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag tycker för min del inte att de två senaste inläggen veder-
läde mitt försök till analys och beskrivning av vad talarna stod för. Men jag
skall ta upp några av de punkter som nu har berörts i de senaste inläggen.
Det är så, Bo Holmberg, att det finns en hel del kritik mot förslaget fram-
för allt, skulle jag vilja säga, från läkemedelsindustrin. Förslaget är inte så
komplicerat - det är mycket enkelt i sin grundtanke.
Det handlar om att vi gemensamt har bestämt att vi gemensamt skall be-
tala en betydande del av läkemedelskostnaderna, och vi gör det av skäl som
har att göra med den generella välfärdspolitiken. Om då de som skriver ut
läkemedlen inte har något som helst ekonomiskt incitament att välja en lik-
värdig men billigare vara fungerar inte marknaden på normala villkor. Då
säger vi oss, mot bakgrund av bl.a. erfarenheter från andra håll, att om det
är fråga om identiska preparat skall den samhälleliga försäkringen bara be-
tala det billigaste läkemedlet. Att hitta på många argument mot ett sådant
system kräver, tycker jag, en betydande kreativitet och uppfinningsrikedom.
Den praktiska utformningen av systemet kommer vi naturligtvis att be-
rätta om senare när vi förelägger riksdagen förslaget. Nu har vi tillsatt en
genomförandegrupp med folk som kan de här frågorna från läkemedelsver-
ket och från Apoteksbolaget och med representanter för den svenska läke-
medelsindustrin etc., för att ta fram de praktiska förslagen. Jag är övertygad
om att de som sitter i gruppen kommer att hjälpa till att få fram ett förslag
som är bra. Men jag måste säga att det förvånar mig att Kent Carlsson och
Bo Holmberg protesterar mot den grundläggande tanken.
Till Kent Carlsson skulle jag, mot bakgrund av den reflexion jag nyss
gjorde, vilja ställa frågan: Vad är det för fel på den tanke som jag nyss be-
skrev?
Kent Carlsson har i sitt första inlägg nämnt två invändningar mot tanken.
Den ena är att det är en engångseffekt. Jag tror inte att han menar att det är
en engångseffekt utan att han menar att det belopp man uppnår ligger kvar
ett antal år framåt i tiden men inte blir större och större. Det är i och för sig
tråkigt om det inte blir större, men det är ju inte så illa, fru talman, om den
nuvarande regeringen har lagt fram ett förslag som engångsmässigt sparar
minst 400 milj.kr. om året under ett antal år framåt i tiden. Det orkade inte
den förra regeringen med; Kent Carlsson var ju kritisk mot att den förra re-
geringen och partivännerna misslyckades med detta.
Den andra invändningen är att alla de andra företagen lägger sig på samma
nivå och att det därför blir svårt för mindre och medelstora företag att
komma in på marknaden. Det kan möjligen bli så, men framför allt blir det
på den punkten på intet sätt sämre än i nuläget - tvärtom. Jag är övertygad
om att Kent Carlsson håller med mig om det. Vad han gör är att försöka
ställa upp ett i stora delar okänt motalternativ, även om han ägnat många
sidor åt det i sin interpellation, mot ett praktiskt och konkret förslag.
Både Bo Holmberg och Kent Carlsson har tagit upp frågan om den andra
besparing som ligger i regeringens förslag, nämligen att man i framtiden
skulle få betala 90 kr. för det första läkemedlet och, om det är fler, 30 kr. för
följande. De föreslår i stället att man höjer avgiften per recept från 90 kr. till
100 kr. oavsett hur många preparat som finns med.
Man kan göra så också. Skälet till att vi inte har valt den modellen är att
vi tror att vi skall införa ett mindre incitament för att inte önska sig alltför
många läkemedel på samma recept. Inom ramen för den generella välfärds-
politiken, inom ramen för högskostnadsskyddet - i år 1 500 kr. per år, vilket
täcker såväl besök hos läkare och annan sjukvårdspersonal som läkemedel -
inför vi en viss stimulans till att inte tycka att det är bra att lägga på ytterli-
gare tre, fyra eller fem poster när man ändå går till doktorn och får ett recept.
Det är små styrmedel, men de får ändå effekter i rätt riktning, till skillnad
från det alternativförslag som nu framförs.
I bägge inläggen har det frågats om vi inte kan tänka oss någon helt annan
modell. Mitt svar är att vi har prövat de här modellerna och tycker att vi har
landat på den bästa. Men skulle någon framföra övertygande argument om
att det finns ett ännu mycket bättre system får man väl titta på det, i utskottet
och på andra sätt, när de här frågorna diskuteras. Det är alldeles utmärkt,
tycker jag, att ordföranden i socialutskottet aviserat att man skall sätta sig in
i de här frågorna och ha en hearing om dem. Jag är relativt säker på att
många i utskottet kommer fram till att ett system av den art som vi har skissat
i budgetpropositionen är det bästa systemet för att uppnå de mål som vi, så-
vitt jag kan förstå, ändå är överens om, trots att frestelsen att säga nej och
Prot. 1991/92:56.
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
28
vara i opposition har tagit överhanden hos två så kloka personer som Kent
Carlsson och Bo Holmberg.
Talmannen anmälde att Bo Holmberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 27 KENT CARLSSON (s):
Fru talman! Tillbaka till frågan om referensprissystem. Erfarenheterna
från Tyskland är att konkurrensen efter ett tag uteblir. Man får ett fåtal stora
tillverkare av läkemedel, som helt dominerar. Visst är det så att man sparar
den här summan från år till år, men möjligheten att öka den besparingen blir
i princip noll.
Något som också är oroande är att det är bara de stora bjässarna som kla-
rar sig kvar på en sådan marknad. Det är precis vad som har hänt i Tyskland.
De mindre tillverkarna har inte någon som helst chans - de har mycket
mindre marknadsföringsresurser och kan i ett sådant system inte konkurrera
med priset. För en liberal borde det vara konstigt att införa ett system där
priset i princip inte betyder någonting utan där det bara blir fråga om att man
har stora pengar för att marknadsföra sig gentemot läkare och konsumenter.
Med en del av våra alternativförslag skulle man kanske t.o.m. kunna spara
mera pengar. Mitt förslag går ut på att man inte skall ha ett centralt system
där man fastställer en prisnivå, utan man låter priskonkurrensen vara fri och
lägger över detta på sjukvårdshuvudmännen eller länsvisa läkemedelskom-
mittéer, där läkare och farmakologer ingår. På detta sätt kan man uppnå pre-
cis samma sak och kanske skapa ett ännu bättre system än referensprissyste-
met.
Grundtanken bör vara att flytta över alla pengar som har med sjukvård att
göra dit där sjukvården utförs - till landstingen, vårdcentralerna och de lä-
kare som skriver ut recept. Därigenom kan man få en mycket flexiblare te-
rapi. I dag är man fixerad vid läkemedel, eftersom dessa betalas med statliga
pengar och regleras i speciell ordning. Om man skulle välja ett sådant system
tror jag att man får en bättre koppling till vården i övrigt, man kan spara mer
pengar och det blir möjligt för små och medelstora företag att ta sig in. Det
blir lättare än med det referensprissystem som regeringen har föreslagit.
Jag kan inte annat än tro att det finns ett slags ideologisk blockering hos
herr Könberg när det gäller att se på möjligheterna att lägga över ett kost-
nadsansvar på länsvisa läkemedelskommittéer i stället för att införa ett refe-
rensprissystem. Det vore intressant att få belyst om det är en ideologisk
blockering eller om det är möjligt att här praktiskt resonera kring vilket sys-
tem som är bäst för konsumenten och staten när det gäller att minska kostna-
derna. De förslag vi har fört fram här utgår från samma förutsättning som
regeringen har, nämligen att vi skall spara pengar. Detta gäller även om det
finns ett motstånd från industri, läkare m.fl., men det gäller också att få de
olika aktörerna att vilja medverka till denna besparing på ett bra sätt.
Anf. 28 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Den huvudfråga som Kent Carlsson nu tar upp gäller att man
skulle ha en helt annan ordning, dvs. att man skall föra över alla kostnader
för läkemedel till länsvisa kommittéer. Detta skissas också i den interpella-
tion som Kent Carlsson har lagt fram.
Först och främst - vilket jag redovisade i mitt svar för cirka en kvart se-
dan - behandlade riksdagen denna fråga så sent som i december i fjol, för
någon månad sedan. Riksdagen beslutade att säga till regeringen att man vill
ha denna fråga prövad i den utredning om den framtida finansieringen av
svensk sjukvård som skall tillsättas i vår. Vi har lyssnat på riksdagen. Alla i
riksdagen tyckte inte så, men riksdagens majoritet har gett oss den hänvis-
ningen.
I debatten om hur man skall hantera läkemedelspengarna har de som före-
språkar en lösning -1.ex. den som Kent Carlsson förespråkar - inte klarat ut
på vilket sätt privatläkarna skall inlemmas i systemet. Skall t.ex. sjukvårds-
huvudmännen bestämma över de pengar som finns ute hos privatläkarna?
I sitt inlägg åberopade Kent Carlsson liberala principer. Det är utmärkt
att han gör det, och jag skall följa den utvecklingen hos honom. Jag har dock
inte förstått hur han på den här punkten har tänkt sig ett system som innebär
att man behandlar läkarna inom och utom den offentliga sektorn på ungefär
samma sätt. De synpunkterna kanske dyker upp i den fortsatta debatten. I
så fall skall jag med nöje ta del av dem.
Talmannen anmälde att Kent Carlsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1991/92:67 om ökat kostnadsansvar inom
de areella näringarna
Anf. 29 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Göran Persson har frågat mig om jag kommer att slutföra ar-
betet med ett ökat kostnadsansvar inom de areella näringarna eller om de
synpunkter som Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har angivit kommer att
vara vägledande för det fortsatta arbetet.
I regeringsförklaringen anges att naturvården ges en central roll i miljöpo-
litiken och att den biologiska mångfalden skall värnas. En självklar utgångs-
punkt i regeringens politik är att en hög ambitionsnivå skall gälla i arbetet
med att skydda värdefull natur som våra urskogar, hagar och våtmarker.
Riksdagen uppdrog genom 1991 års miljöpolitiska beslut åt regeringen att
utreda bl.a. hur en princip kan utformas där förvaltande av naturen och den
biologiska mångfalden blir ett normalt inslag i verksamheten och i princip
inte förutsätter statliga bidrag.
Arbetsgruppen för naturvårdshänsyn har utrett bl.a. den frågan.
Jag har inhämtat att arbetsgruppen har avslutat sitt arbete och att den av-
ser att överlämna sitt betänkande inom kort.
Arbetsgruppen kommer enligt vad jag har inhämtat bl.a. att redovisa
överväganden om åtgärder för att på olika sätt precisera och konkretisera
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
30
nuvarande regler om naturvårdshänsyn inom de areella näringarna skogs-
och jordbruk.
Enligt uppgift kommer arbetsgruppen att avstå från att göra slutliga ställ-
ningstaganden. Skälet till detta är enligt gruppen att de grannlaga avvägning-
arna mellan allmänna och enskilda intressen lämpligast bör göras i kommit-
téer med inslag av parlamentariker. De kommittéer som arbetar med de ak-
tuella frågorna är miljöskyddskommittén (dir. 1989:32), skogspolitiska kom-
mittén (dir. 1990:47) och den nyligen tillkallade äganderättskommittén (dir.
1991:119).
Mitt svar till Göran Persson är därför att jag kommer att föreslå rege-
ringen att arbetet med frågan om hur principen om ett ökat kostnadsansvar
skulle kunna tillämpas inom de areella näringarna bör slutföras inom ramen
för de nyss nämnda parlamentariskt sammansatta kommittéerna med arbets-
gruppens modeller för ökad naturvårdshänsyn som underlag.
Anf. 30 GÖRAN PERSSON (s):
Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret på min interpellation.
Bakgrunden till frågan är att jordbruksutskottet tog ett initiativ där man
utgick ifrån den besvärliga situation som råder inom naturvårdens område.
Det finns stora akuta skyddsbehov. Samtidigt konstaterar man att staten
med budgetmedel skulle lösa skyddsbehoven. Den vägen är om inte förbru-
kad så näst intill förbrukad. Det går inte att komma så mycket längre på den
vägen. Årets budgetproposition och finansplan understryker att denna ut-
veckling har fortsatt. Man måste hantera det här på något sätt. Från utskot-
tets sida säger man att man mot denna bakgrund tycker att det är rimligt att
man tittar på hur de areella näringarna skall kunna ta ett ökat ansvar när
det gäller naturvårdshänsyn. Man enade sig om detta och gav regeringen i
uppdrag att titta på detta.
Vad man egentligen har gjort är att man för de areella näringarna börjar
tillämpa samma typ av resonemang som man har gjort för andra sektorer i
samhället. Polluter pays principle, dvs. att förorenaren skall betala, har vi
diskuterat och stridit kring med en lång rad ägarintressen inom industrin,
energiproduktionen och trafiken. Successivt har vi fått dem att acceptera. På
detta område infinner sig alltmer av konsensus, inte bara i vårt land utan
även internationellt. Det tycker jag är bra. Här har vi en framgångsväg.
Mot denna bakgrund borde man pröva om vi inte skulle kunna flytta fram
näringarnas ansvar för naturvårdshänsyn. Man gav det uppdraget, det ut-
skottsinitiativet.
Jag har i min hand fått en skrivelse som Lantbrukarnas riksförbund har
sänt ut till landets skogsägare. Man skriver följande:
”Viktigast för oss markägare är kanske avsikten att skriva in ett skydd för
ägandet i grundlagen. Det har LRF krävt länge eftersom det i den förra rege-
ringen fanns krafter som ville att det allmännas rätt skulle gå före den enskil-
des. Man ville av t.ex. naturvårdsskäl kunna begränsa rätten att bruka mar-
ken utan ersättning till markägaren. Med ett grundlagsskydd kan sådana ten-
denser stävjas.”
Detta citat visar på den intressemotsättning som finns. Ägar- och produ-
centintresserna ser det här som en kostnad, medan naturvårdsintressena
tycker att det är rimligt att man inte skall få fördärva de naturgivna förutsätt-
ningarna och att man inte nödvändigtvis skall betalas för att man avstår från
att fördärva. Denna konflikt finns. Det här är intresseorganisationens upp-
fattning utifrån sitt eget perspektiv. Med tanke på de nära band som finns
mellan intresseorganisationen och miljöministern tycker jag att det var in-
tressant att få belyst var arbetet sker just nu i den aktuella kommittén.
Nu har jag fått svaret. Även om jag har tackat för det, så är det en besvi-
kelse i den meningen att det faktiskt rymmer en reträtt ifrån miljöministerns
sida. Tidigare sades i direktiven till gruppen att man skulle göra avvägningar
mellan intrångsersättning och naturvårdshänsyn. Nu säger miljöministern
att det här jobbet är så grannlaga att det skall slutföras i det pågående kom-
mittéarbetet som rymmer parlamentariker. Därmed lyfter miljöministern ut
frågan från miljödepartementet till näringsdepartementet i skogsbruksfrå-
gorna, till jordbruksdepartementet i jordbruksfrågorna och troligen till justi-
tiedepartementet i grundlagsfrågorna. Den i regeringen högste ansvarige för
naturvårdsfrågorna som fick riksdagens mandat att se på hur man skall
kunna hävda naturvårdens intresse gentemot producentintresset låter nu
dessa frågor gå vidare till andra departement utan en principiell redovisning
av miljödepartementets uppfattning.
Det kan vara en konsekvens av att Olof Johansson har att ta en lång rad
hänsyn i den regering där han arbetar. Det förstår jag givetvis också. Men
med tanke på att centern vill framställa sig som ett grönt parti där natur-
vårdsfrågorna har en central betydelse, vore det intressant att höra miljömi-
nisterns principiella syn på avgränsningen och avvägningen mellan intrångs-
ersättningar och naturvårdshänsyn, mellan näringarnas intressen och natur-
vårdens intressen. Var står miljöministern i dessa frågor? Kommer detta att
från regeringens sida på något sätt delges de kommittéer som nu arbetar eller
skall man lyfta in detta utan den typen av principiell utgångspunkt i kommit-
téerna? De starka intressena, producentintressena, är oerhört väl represen-
terade där, och det vet Olof Johansson. Det här är en mycket viktig fråga för
naturvårdens del. Det vore bra om Olof Johansson här kunde utveckla sin
principiella syn.
Anf. 31 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är bra att Göran Persson begär besked. Jag skall ge ho-
nom ett besked som den socialdemokratiske miljöministern gav inför riksda-
gen i en debatt som föregick tillsättandet av den interdepartementala arbets-
gruppen. I riksdagens protokoll från den 3 juni 1991 sägs följande:
”Hur viktiga delar av dessa målsättningar” (på naturvårdens område)
”skall förverkligas skall nu diskuteras i den skogspolitiska utredningen, i mil-
jölagstiftningskommittén och även i den uppföljning som skall göras av den
livsmedelspolitiska omställningen. Andra frågor behöver däremot diskute-
ras ytterligare, och regeringen kommer därför redan på torsdag att tillsätta
en interdepartemental arbetsgrupp som skall utreda hur principen om ett
ökat kostnadsansvar kan få större tillämpning inom de areella näringarna.”
Det var förutsatt av den regering som Göran Persson själv tillhörde att
arbetet skulle kunna bedrivas på det här sättet. Det är precis vad vi gör. Där-
emot har vi varit vänliga nog att inte avskaffa den interdepartementala ar-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
32
betsgruppen. Det skulle vi också ha kunnat göra om vi hade ansett något
annat. Jag tycker dock att det är värdefullt att de olika konkretiseringar och
modeller som nu läggs fram i den gruppens arbete kommer de olika utred-
ningarna till del, inkl, äganderättsutredningen som den kallas.
Låt mig i det sammanhanget säga att vi har, vilket Göran Persson väl vet,
en bevakning av direktiv i olika avseenden. I direktiven till utredningen om
utvidgat skydd för grundläggande fri- och rättigheter samt ökade möjligheter
till domstolsprövningar, normbeslut och förvaltningsbeslut, dvs. ägande-
rättsutredningen, sägs följande:
”Det är ofrånkomligt att vissa inskränkningar i äganderätten måste få gö-
ras. Även andra ingrepp och befogenhetsinskränkningar än expropriation,
t.ex. med avseende på naturvård och fysisk planering måste givetvis också i
framtiden vara tillåtna.”
De här synpunkterna är i och för sig ganska självklara, men eftersom de-
batten förs från litet andra utgångspunkter, har jag velat läsa in dem till kam-
marens protokoll. Det är väl inte första gången i historien en intresseorgani-
sation som LRF uttrycker saker för att värva medlemmar.
Jag visste inte tidigare om det här brevet. Jag har inte så stark anknytning
som Göran Persson att jag hade haft tillfälle att läsa det före honom. Men
nu har jag inskaffat brevet och ser att det är ett medlemsvärvningsbrev, där
man åberopar olika fördelar som är förenade med att vara medlem i LRF.
Det må man väl också få göra. Man kammar också hem - som det brukar
heta - en del framgångar, och det brukar ju intresseorganisationer kunna
göra. Det har hänt på andra håll, som Göran Persson vet, så det är inte unikt
för den här organisationen.
Det här är ett stort område med mycket betydande kostnadskonsekven-
ser. I det korta perspektivet handlar det om individer och företag. I det långa
perspektivet gäller det i hög grad de värden som vår gemensamma natur och
miljö representerar och som vi tyvärr prissätter litet för dåligt i dagens sy-
stem.
Det är viktigt att man mobiliserar så många människor som möjligt i detta
arbete. Då skall man inte bara förutsätta, Göran Persson, att man på den
ena sidan har producenter och skogsägare som egentligen är emot allting
som kallas bra naturvård. Det är inte så och skall inte vara så. De visar ofta
betydande hänsyn på det här området och en betydande vilja att lära sig mer
om hur man skyddar den biologiska mångfalden.
Jag råkar i min hand ha en uppgift om det deltagande som kampanjen om
rikare skog, som skogsvårdssfyrelsen har dragit i gång, har mobiliserat i det
studieförbund som jag har närmaste anknytning till, Studieförbundet Vux-
enskolan. Man har där 25 000 studiecirkeldeltagare som deltar i detta kun-
skapsinhämtande.
Jag tycker alltså att Göran Persson skall ha hoppet kvar inför framtiden.
Jag är övertygad om att det är viktigt att man konfronterar de modeller som
arbetsgruppen nu lägger fram med det som Göran Persson litet nedlåtande
kallar producentintressena. De skall nämligen vara med, och vi är beroende
av varandra.
Vad sedan beträffar frågan hur vi exakt kommer att utforma framtidens
regelsystem på det här området framgår det redan av interpellationssvaret,
som ju Göran Persson har läst i förväg, att det handlar om ett ökat natur-
vårdsansvar.
Anf. 32 GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Anknytningen till LRF kan vi diskutera. Jag tror att Olof
Johansson har svårt att vara trovärdig när han hävdar att min anknytning till
LRF är starkare än hans. Det får åhörarna bedöma. Däremot är det viktigt,
tycker jag, att göra klart att de intresseorganisationer som här uttalat sig och
agerat har gjort det också med stöd av regeringskonstellationens starkaste
parti, som i den debatt som föregick utskottsinitiativet oerhört tydligt mar-
kerade äganderättens klara försteg framför naturvårdshänsynen.
Nu är jag glad för att Olof Johansson faktiskt, som jag tycker, gjorde en
tydlig principiell markering, där han tog avstånd från det enkla, ytliga parts-
intresset, som ibland på naturvårdens område tar sig en del förskräckande
uttryck. Det finns naturligtvis, som vi alla känner till - och det är en själv-
klarhet - oerhört seriösa både jordbrukare och skogsägare, som tar det här
på djupaste allvar. Det finns också, som vi även känner till, en stor grupp
som inte gör det.
Naturvårdsverkets senaste redovisning av hänsynsreglerna för skötseln av
skog visar att det i det avseendet finns mycket kvar att önska. Det är då vik-
tigt hur miljödepartementet agerar när det gäller att hantera de ökade kra-
ven på de areella näringarna.
De direktiv som Olof Johansson nämnde i den riksdagsdebatt som han
åberopar följdes sedan av ett direktiv inom regeringskansliet till arbetsgrup-
pen vilket skulle resultera i att miljödepartementet skulle få ett underlag för
att göra ett principiellt ställningstagande. Detta skulle sedan meddelas de
sittande utredningarna, som arbetar inom andra departement än det som
Olof Johansson förestår.
Det är just det principiella ställningstagandet som jag efterlyser och som
Olof Johansson nu låter gå ifrån sig i och med att han säger att arbetet får
slutföras i de andra grupperna. Det framgår av direktiven att det var me-
ningen, och även den socialdemokratiska intentionen, att man först skulle
knyta ihop den interdepartementala arbetsgruppens resonemang i miljöde-
partementet, för att sedan skicka det hela vidare till de pågående utredning-
arna. Nu avstår man från det, och däri kan ligga en risk.
Jag tar dock Olof Johanssons uttalande till intäkt för att han delar min
principiella uppfattning att vi kommer att få ställa hårdare krav på de areella
näringarna, om vi skall klara naturvårdshänsynen i ett läge där vi samtidigt
upplever att budgetmedlen inte växer till i den takt som är nödvändig.
Mot denna bakgrund skulle det, Olof Johansson, vara intressant att få veta
när Olof Johansson tror att vi kan ha ett besked från de aktuella kommit-
téerna om hur de ser på de areella näringarnas kostnadsansvar i detta sam-
manhang. Det är särskilt viktigt mot bakgrund av att Olof Johansson strax
skall skriva under en internationell konvention om biologisk mångfald, som
faktiskt berör just detta arbetsområde.
Anf. 33 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Ett par tre noteringar med anledning av Göran Perssons se-
naste inlägg. Först och främst är det självklart så att regeringen har en
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 56
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
mycket hög ambitionsnivå när det gäller att i det internationella samarbetet
verka för en konvention om biologisk mångfald. Sedan kräver den moraliska
anständigheten att man lever upp till de ambitionerna också på hemmaplan.
Jag tror inte att det är många som har undgått att genom åren höra mig säga
att man skall sopa rent framför egen dörr, om man skall kräva saker av
andra.
Vi har dock olika förutsättningar. Det finns en mängd fattiga länder i värl-
den som inte klarar detta själva och som är utsatta för press och lockelser
när det gäller att utnyttja den stora biologiska mångfalden, bl.a. i regnsko-
garna. Det är klart att vi stöder dem i det kommande arbetet i Rio de
Janeiro. Det är min kommentar på den punkten.
I frågan om att vi skulle överlåta det principiella ställningstagandet till
kommittéerna vill jag säga till Göran Persson att det redan är överlåtet till
dem genom de direktiv som de har fått. Det gäller även för de utredningar
som var tillsatta innan den nya regeringen tillträdde. Även andra utred-
ningar än äganderättsutredningen har alltså att hantera dessa frågor.
Jag antar att det är mot den bakgrunden som arbetsgruppen har valt att
lägga fram de olika expertutformade modellerna för bedömning av parla-
mentariker och andra i de aktuella utredningarna. Det är ju riktigt, som sägs
inte minst från naturvårdens sida, att mycket har hänt sedan skogsvårdslag
och annat formulerades 1979. Det vore konstigt om den skogspolitiska ut-
redningen inte skulle dra någon slutsats av det som har hänt under hela
denna period, som faktiskt omfattar tolv år. Jag har utgått från att det är
en självklarhet att de under alla förhållanden skulle behandla detta, oavsett
vilken slutsats arbetsgruppen hade kommit fram till.
Den slutsats som arbetsgruppen kommit fram till är dess egen, och jag har
inte haft någon anledning att ifrågasätta den. Även om jag inte haft möjlig-
het att läsa igenom hela dess material, vet jag att den i sina överväganden
haft att efter bästa förmåga följa upp debatten och besluten i riksdagen i juni
förra året.
Arbetsgruppen har säkert haft problem därvidlag, för det är inte alldeles
självklart hur man skall tolka riksdagens uttalande. Som en del kompromis-
ser har det flera ben att stå på, och det handlar om att komma fram till avväg-
ningar.
Ett av awägningsproblemen har att göra med att det står i riksdagsbeslu-
tet att utgångspunkten är det beslut som togs 1987. Det är klart att det beslu-
tet var till en del en kompromiss.
Sedan vet jag att arbetsgruppen har tagit upp i sina överväganden att
skogsvårdslagen och skötsellagen skulle kunna förändras framöver, för att
man helt enkelt skulle markera att behoven av ekologisk anpassning i skälig
utsträckning skall vara bestämmande för vilken naturvårdshänsyn som
måste iakttas.
Man tar upp ett alternativ som innebär att ett större område än den del av
en fastighet som är aktuell för t.ex. en skogsbruksåtgärd kan behöva ligga
till grund för att bedöma behovet av naturvårdshänsyn.
Man tar också upp ett övervägande om att markanvändning, i likhet med
vad som gäller inom annan lagstiftning, kan svara för den kostnad som mot-
34
svarar ett intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen, oavsett om ersätt-
ning över kvalifikationsgränsen utgår eller inte.
Man har ett övervägande där man talar om att tydligare ange att sådana
hänsynstaganden som är naturliga inslag i skogsbruk och jordbruk skall un-
dantas vid beräkning av kvalifikationsgränsen, t.ex. myrkanter och boträd.
Vidare överväger man att i naturvårdslagen ange att ersättning inte utgår
om skadan är av mindre omfattning, dvs. att s.k. bagatellartade intrång inte
skall läggas till grund för ersättning.
Arbetsgruppen konstaterar sedan helt riktigt att en höjning av kvalifika-
tionsgränsen förutsätter att 1987 års beslut om berörd del omprövas. Det har
då riksdagen inte omprövat. Riksdagen har inte gett några klara besked på
den punkten utan säger i stället att utgångspunkten är 1987 års beslut.
Då är det ganska rimligt att i detta avseende och en del andra avseenden,
mot bakgrund av att de här arbetsuppgifterna redan ligger i den skogspoli-
tiska utredningen, lämna över synpunkter dit som har sin grund i ett ökat
naturvårdsansvar och krav på preciseringar. Alla vet sedan att det kan inte
gå hur långt som helst.
Anf. 34 GÖRAN PERSSON (s):
Herr talman! Det här blir en fråga som vi får återkomma till, Olof Johans-
son. Jag tror att vi kommer att få leva med den här diskussionen under något
år framöver, minst, därför att den är politiskt infekterad och fylld av motsätt-
ningar, intressekonflikter.
Jag har ställt interpellationen mot bakgrund av att mycket starka intressen
nu, som de säger, vädrar morgonluft när de har fått den regering de vill ha.
Då är det bra om regeringen i det här sammanhanget gör tydliga markeringar
till förmån för naturvårdens intressen.
Det starkaste partiet i den nuvarande regeringen företräddes i debatten,
när utskottsinitiativet togs, av en person som uttryckte sig på följande sätt:
”Det är väl känt att vi moderater slår vakt om enskilt ägande. Vi vill upp-
muntra och stödja de människor som vill ta ansvar, som vill äga och förvalta.
Vi reagerar därför när majoriteten uttalar att markägaren och företagaren
skall ta sin del av det ekonomiska ansvaret för att säkra skyddsvärda områ-
den. Det är ett ingrepp mot privat egendom och en kränkning av äganderät-
ten.” Det är de krafterna som Olof Johansson regerar ihop med och skall
hantera. Därför är det värdefullt, om vi av och till kan få en precisering av
miljöministern hur de här frågorna så att säga vägs av i regeringen. Det var
därför jag ställde interpellationen.
Nu tycker jag i dag att Olof Johansson har varit tydlig i den meningen att
han faktiskt står för naturvårdsintresset och inser att det kommer att inne-
bära att ägarintressena får släppa till en del insatser för att leva upp till natur-
vårdens krav. Det är bra. Där kan Olof Johansson räkna med en ganska sta-
bil riksdagsmajoritet, så där står han också stark inom regeringen när för-
handlingarna skall föras.
Det finns som bekant numera en hemlig lista. Vad som står på den vet inte
vi andra, men Olof Johansson vet det, och det är väl en lång rad förhand-
lingar som skall föras utifrån den listan. När det kommer till naturvårdens
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellationer
områden, utgå då ifrån att det finns en stark riksdagsmajoritet för skärpta
krav!
Vad beträffar den biologiska mångfalden och konventionen som skall tas
på Riokonferensen är det nödvändigt för Sveriges del, om vi skall vara tro-
värdiga, att vi själva har flyttat fram våra positioner. Också i det samman-
hanget finns det en stabil riksdagsmajoritet. Utnyttja den och ta initiativ,
lägg fram förslag! Det är viktigt. Olof Johansson skall veta - även centerpar-
tiet, skall jag säga - att många följer det här arbetet, inte minst naturvårdens
organisationer.
Olof Johansson började sin första replik med att säga att han står fri från
intresseorganisationerna som utgår ifrån att nu skall skördetiden komma, i
den meningen att man skall ha betalt för att inte fördärva. Den deklaratio-
nen skall vi komma tillbaka till och hänga upp vårt agerande på i fortsätt-
ningen. Jag tycker att det är en framgång, om vi kan hålla den linjen. Det
skall vi försöka att samverka omkring.
Anf. 35 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Nu var Göran Persson så vänlig här på slutet att jag nästan
inte kände igen honom. Jag vill bara komplettera min tidigare framställning
med en tidsangivelse som jag glömde bort att ge i förra repliken.
Skogspolitiska kommittén har fått tilläggsdirektiv. Där finns också en viss
framflyttning av uppdragets redovisning, men det är bara till den 1 septem-
ber 1992, så det faller väl inom ramen för det här året, som Göran Persson
talade om.
Jag tror att den här debatten kommer att leva vidare och föras i allt vidare
kretsar. Så där är vi överens.
Partier har måhända litet olika attityder, lägger tyngdpunkter på litet olika
sätt, och det är viktigt att avvägningarna kommer fram. Möjlighet att göra
avvägningar får man i och med att arbetsgruppens förslag och modeller läm-
nas över till de tre nämnda utredningarna.
Låt mig också säga, bara som en påminnelse om den riksdagsdebatt som
ägde rum förra gången, att dåvarande ordföranden i jordbruksutskottet, nu-
mera jordbruksminister, hade en replik i det sammanhanget.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
Anf. 36 TREDJE VICE TALMANNEN:
Det återstår nu en interpellationsdebatt. Utöver interpellanten är två ta-
lare anmälda. Den debatten kommer alltså att ta avsevärd tid.
Dessutom har vi bestämt att kl. 14.30 skall statsrådet Alf Svensson lämna
information från regeringen. Det är en tid som är fastlagd.
Jag föreslår för den skull att kammarens förhandlingar ajourneras till kl.
14.30 och att svaret på den sista interpellationen lämnas omedelbart efter
det att statsrådet Alf Svensson har lämnat de aviserade meddelandena.
36
Förhandlingarna ajournerades kl. 14.19 till kl. 14.30.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.
8 § Information från regeringen om besök i Mexico i samband med
undertecknande av fredsavtalet för El Salvador
Anf. 37 TREDJE VICE TALMANNEN:
Nu lämnar statsrådet Alf Svensson information från regeringen i två frå-
gor. Det blir i anslutning till båda frågorna möjligheter för riksdagens leda-
möter att ställa kompletterande spörsmål till statsrådet. Vi gör numera så,
att statsrådet omedelbart svarar på varje kompletterande fråga som fram-
ställs. Vi använder oss således av den s.k. duellmetoden.
Statsrådet Alf Svensson lämnar först information om besök i Mexico i
samband med undertecknande av fredsavtalet för El Salvador.
Anf. 38 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! På inbjudan av Mexicos regering deltog jag som represen-
tant för den svenska regeringen vid undertecknandet av fredsavtalet för El
Salvador den 16 januari 1992 i Mexico. Endast ett fåtal inbjudningar hade
utfärdats till utomregionala regeringar. Förutom den svenska regeringens fö-
reträdare var också den franske ministern för mänskliga rättigheter samt re-
presentanter för bl.a. Norge närvarande. Den spanske regeringschefen, Fe-
lipe Gonzalez, företrädde tillsammans med presidenterna i Mexico, Colom-
bia och Venezuela de fyra länder som utgjorde den s.k. vängruppen till stöd
för medlingsinsatserna genom FN:s generalsekreterare. Dessutom deltog
den nye generalsekreteraren i FN, Boutros Ghali, de övriga fem presiden-
terna i Centralamerika samt den amerikanske utrikesministern James Baker.
Kyrkor och enskilda organisationer, som aktivt bidragit med humanitära in-
satser under det tolv år långa inbördeskriget, var rikt representerade.
Vid ceremonin talade samtliga närvarande statschefer. De underströk sär-
skilt den ovanliga och aktiva roll som den avgående generalsekreteraren i
FN, Pérez de Cuellar, har spelat för att medla i inbördeskriget. Grunden för
dennes insats var det regionala fredsavtal som undertecknades i Esquipulas,
Guatemala, i augusti 1987. Den nye generalsekreteraren markerade genom
sitt tal och sin närvaro att han själv till fullo vill fullfölja FN:s roll i El Salva-
dor och Centralamerika. Av personliga skäl kunde tyvärr Pérez de Cuellar
inte själv närvara vid detta historiska tillfälle.
Anledningen till att Sverige inbjöds att delta i ceremonin var vårt aktiva
politiska och ekonomiska stöd till fredsprocessen alltsedan den inleddes år
1984. Särskilt aktiva har vi varit i vårt stöd till generalsekreterarens med-
lingsinsatser. Låt mig här bl.a. nämna vårt finansiella stöd till en rad sonde-
rande samtal om åtgärder och reformer med anknytning till de mänskliga
rättigheterna. De konkreta förslag som därvid utarbetades utgör nu en del
av fredsavtalet. Till bilden hör också de svenska enskilda organisationernas
mycket omfattande och aktiva humanitära hjälpinsatser under inbördeskri-
get. Sammanlagt har svenska regeringen genom SIDA och multilaterala or-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
37
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
38
gan anslagit omkring 200 milj.kr. till sådana ändamål och för utvecklingsin-
satser.
Efter samtal med företrädare för de olika parterna är jag övertygad om
deras beslutsamhet att fullfölja avtalet i alla dess delar. De närmaste nio må-
naderna blir avgörande för om fredsavtalet skall bli framgångsrikt. Mellan
den 1 februari och den 31 oktober förestår ett komplicerat arbete för att ge-
nomföra de punkter som avtalet omfattar, t.ex. överenskommelse om demo-
bilisering av gerillan och halvering av krigsmakten, utrensning av officerare
som ansvarat för övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, utredning av
ännu ouppklarade massakrer och attentat mot civila samt rättsliga åtgärder
mot de ansvariga, upprättandet av en civil nationell poliskår, modernisering
av rättsväsendet, den f.d. FMLN-gerillans omvandling till politiskt parti, en
jordreform samt ett program för landets ekonomiska och sociala återupp-
byggnad.
Det vore ett grundskott mot fredsavtalet och den fortsatta fredsprocessen
i Centralamerika om omvärldens intresse för utvecklingen i El Salvador nu
skulle tonas ner. Fredsavtalet är inte liktydigt med fred. Extrema kretsar,
som känner sina snäva intressen hotade, kan på olika sätt försvåra dess ge-
nomförande. Ett intensivt arbete återstår nu för att förverkliga fredsavtalet
och för att med fredliga medel undanröja de sociala och ekonomiska orättvi-
sor som låg till grund för inbördeskriget.
Sverige kan inom kort förväntas ta ställning till olika framställningar om
biståndsinsatser. Vid samtal med företrädare för FN och de båda parterna
har jag klargjort att Sverige är berett att stödja sådana insatser och att dessa
skall utformas så att de aktivt bidrar till försoning, stärkande av demokratin
och de mänskliga rättigheterna. Konkreta insatser kan avse återvändande-
program för flyktingar, stöd till demobiliserade, övervakningsinsatser ge-
nom FN och program till stöd för social och ekonomisk återuppbyggnad av
landet. Enskilda organisationer förväntas även fortsättningsvis spela en
framträdande roll.
Anf. 39 PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag vill ge en eloge till Alf Svensson för hans engagemang
och närvaro i El Salvador, liksom för det uttalande han gjorde här.
Avtalet är löftesrikt, och det är frukten av en lång och uppoffrande demo-
kratisk frihetskamp, understödd av en aktiv internationell opinion. 75 000
människor har ju dött, och en miljon har blivit flyktingar i den tragiska kam-
pen. Många av våra vänner har stupat. Jag tänker särskilt på MNR:s ”utri-
kesminister”, Héctor Oquelf, som har besökt Sverige flera gånger. Han kid-
nappades i Guatemala av extremhögern och mördades.
Vi som har tagit del i den internationella opinionsbildningen kring Cen-
tralamerika - och det är många i detta land; inom kyrkor, fackföreningar och
det socialdemokratiska partiet - har ofta fått utstå kritik för vår solidaritet
och vårt ställningstagande för folkrätten och mot utländsk aggression. Den
kritiken har kommit från Reaganadministrationen men också från högern i
detta land. Vi minns spott och spe som vi har fått utstå för det engagemanget.
Folkrätt och mänskliga rättigheter måste ju gälla överallt och för alla folk,
oavsett var de bor och vilken hudfärg de har. Därför är det viktigt att Alf
Svensson har gjort det här uttalandet om att Sverige solidariskt har arbetat
i mer än ett årtionde för detta resultat som nu har uppnåtts. Det är ett erkän-
nande av den internationella solidaritetens betydelse.
Nu kommer jag till min fråga. Jag skulle gärna vilja veta om Alf Svensson
kunde se till att hans moderata regeringskolleger läste denna deklaration,
och helst också att de förstod den.
Anf. 40 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Först vill jag tacka för vänligheten och generositeten från
Pierre Schoris sida.
Jag vill också nämna att elsalvadorianer i samspråk med mig uttryckligen
sade att detta även var en seger för Sverige. Jag vore, herr talman, mycket
njugg och ogin om jag inte framhöll att i den tacksamheten och den segern
har Pierre Schori en stor del.
När det gäller att få människor att läsa, så övergår det måhända min för-
måga. Men läskunnigheten är det inget fel på, det kan jag garantera.
Anf. 41 NIC GRÖNVALL (m):
Herr talman! Detta inlägg blir så mycket viktigare som Pierre Schori an-
vände det här tillfället, liksom så många andra, till att kasta smuts på mode-
rata samlingspartiet och den s.k. högern i vårt land.
Jag vill gärna säga att jag faktiskt tillgodoräknar mig kvaliteten att länge
ha fäst stor uppmärksamhet vid förhållandena i Centralamerika. Jag har ak-
tivt varit i kontakt med många frihetsrörelser i Latinamerika och Central-
amerika. För den skull vill jag anmäla mig som en läskunnig, påläst, insikts-
full högerman, som stöder frihetssträvandena för de centralamerikanska fol-
ken, oberoende av ras, tro och hudfärg.
Jag vill vända mig till Alf Svensson och delta i hyllningarna, som egentli-
gen inte gäller Alf Svensson utan Pérez de Cuellar och den fantastiska insats
som detta oändligt långa och tålmodiga fredsarbete har inneburit. De frågor
jag vill ställa är litet mer frågebetonade än Pierre Schoris till fråga maskerade
påstående. Delar Alf Svensson min uppfattning att den fria handeln i regio-
nen nationerna emellan är det förnämsta medlet att återställa självkänslan i
de centralamerikanska republikerna? Vill Alf Svensson å regeringens vägnar
vidta åtgärder för att biträda dessa nationer i arbetet att utveckla frihandels-
system och ekonomisk stabilitet, som möjliggör långsiktigt handelsutbyte?
Anf. 42 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill rent allmänt understryka att syftet med att ge tillfälle till frågor i
anslutning till regeringens information är att det skall ställas frågor och inte
att det skall bli en polemik mellan kammarens ledamöter.
Anf. 43 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag vill gärna skicka över en eloge till Nic Grönvall för hans
engagemang för Mellanamerika. Jag har observerat det under gångna år.
Det är mycket av rundgång i de här resonemangen. Jag har t.o.m. sett att
marxisten Jörn Svensson gärna hade sett Nic Grönvall som biståndsminister.
Man vet aldrig hur kommunikationerna går, jag höll på att säga över ideolo-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
39
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
giska gränser. Jag hoppas att det också kan uppfattas som en komplimang.
Man kan ju inte vara säker.
Att krig kan spridas, det vet vi. Men jag tror också att fred kan spridas.
Jag hoppas att Guatemala är nästa nation som får underteckna ett fredsavtal.
Jag frågade doktor Arias när han trodde att det skulle bli. Han svarade:
Soon. Jag sade att det var ett diplomatiskt svar. Då svarade han: Very soon.
Jag tror att en förutsättning för att handel skall kunna komma till stånd
är att vi får fred i hela regionen. Jag är den förste att understryka handelns
betydelse för välstånd och utveckling. Men man måste också komma ihåg att
marknadsekonomi och handel i små nationer av denna typ kan bli isole-
rande. Handeln kan isoleras till ett litet fåtal, medan den stora massan fort-
sätter att leva i fattigdom. Man måste se till att marknadsekonomin och han-
deln kommer att omfatta hela befolkningen. Jag tror i detta avseende att Nic
Grönvall och jag inte har skilda uppfattningar.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Information från regeringen om nödhjälp till Baltikum
Anf. 44 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Förra sommaren kunde vi hälsa tre grannländer, Estland,
Lettland och Litauen välkomna som självständiga stater. Nu genomlider
våra grannar en svår vinter. Sovjetväldets sammanbrott fick det system för
produktion och försörjning som fanns att helt kollapsa innan något nytt hade
hunnit växa fram. Delegationer från Sverige besökte Estland och Lettland
veckan före jul och Litauen i mitten av januari för att bedöma behoven av
direkt nödhjälp.
Situationen varierar en del mellan länderna, men krisen som alla genom-
går hotar på några områden att övergå i katastrof. Helgen före jul kunde jag
gå ut med ett löfte om katastrofhjälp till Estland och Lettland. Upphand-
lingen sattes omedelbart i gång av SIDA. Regeringen fattade sitt beslut vid
första regeringssammanträdet efter helgerna den 9 januari om 15 milj.kr.
vardera till Estland och Lettland i katastrofbistånd. I dag beslöt regeringen
på mitt initiativ att ge ytterligare motsvarande belopp till Litauen. Utöver
detta har 10 milj.kr. utfästs för att underlätta bränsleimport till Estland.
Nu pågår upphandling av och leverans till Estland av mediciner för
10 milj.kr. och av korn för kraftfoder för 5 milj.kr. För Lettland såg behoven
annorlunda ut, och överenskommelsen blev att medicinsk utrustning för
1 milj.kr. skulle levereras och att resterande 14 milj.kr. skulle användas för
spannmålsprodukter. Av vete för 5 milj.kr. har 4 000 ton redan anlänt till
Riga och 3 000 ton skeppas före den kommande helgen. Återstoden, dvs.
9 milj.kr., används för kraftfoder för fjäderfä. SIDA, som deltog i besöken
i Baltikum, har även inlett upphandling för Litauen av medicin och sjuk-
vårdsutrustningför 8 milj.kr. och kraftfoder för 7 milj.kr. Även andra länder
har gjort utfästelser om gåvobistånd med medicin och spannmål till Balti-
kum. Vad jag här har redovisat innebär att Sverige kommit längst med att
faktiskt leverera hjälpen.
I Estland är, som också framgått i media, energisituationen särskilt alar-
merande. Detta stod klart redan före jul, och vi informerade den estniske
tillförordnade industri- och energiministern som då var på besök i Sverige
att 4 milj.kr. kunde göras tillgängliga för omedelbara inköp. Frågan gällde
då om det var eldningsolja eller diesel som var mest angeläget. Jag har för-
ståelse för att Estland i rådande situation med stora behov på alla områden
och i övergången från planekonomi till marknadsekonomi kan ha svårt att
snabbt få fram den här typen av beslut. De akuta problemen före helgerna
löstes på estnisk sida i samverkan med bl.a. Lettland. Först i början på förra
veckan kom besked från Estland om att det var eldningsolja som det svenska
stödet borde användas till. Sukab, som fått uppdraget att handla upp olja,
satte då genast i gång med upphandlingen. Ett avslut var nära i slutet av förra
veckan, men då uppstod på nytt en diskussion i Estland om vad de svenska
medlen bäst borde användas till. Estland meddelade under lördagen, i förra
veckan, att hela beloppet borde användas för eldningsolja av den kvalitet
som normalt används i värmeverken i Estland. Ett kontrakt är nu underteck-
nat, och olja skall börja levereras inom de närmaste dagarna med järnvägs-
vagnar från raffinaderier i Ryssland. Detta blir billigast. Dessutom är det så
att Estland inte har hamnanläggningar som är utrustade för att ta emot några
större kvantiteter olja från havet. Säkra uppgifter om hur stora dessa möjlig-
heter är har visat sig svåra att få fram.
Jag är glad att kontrakt nu tecknats och att snara leveranser kan inledas.
För ett par dagar sedan kom oroande information om att situationen i Est-
land var än mer akut. Efter samråd mellan mig och SIDA beslutades om yt-
terligare 5 milj.kr. i katastrofbistånd som den estniska regeringen själv kan
köpa olja för. Dessa medel står nu till Estlands förfogande.
Så ett par ord om hur regeringen i enlighet med estniska förslag önskar
bidra till att Estland litet mer långsiktigt kan lösa sina problem med utländsk
valuta för att bl.a. kunna finansiera import av bränsle. De 4 milj.kr. som av-
satts för akuta inköp av olja ingår i ett paket för underlättande av bränsleim-
port om 10 milj.kr. där återstoden, alltså 6 milj.kr., är avsedd att användas
för att Estland skall kunna importera maskiner och andra nödvändiga insats-
varor för att öka sin export till marknader där betalning sker i konvertibel
valuta. Det finns bl.a. ett intresse för export av massaved från Baltikum. Rå-
vara finns, men det är svårt att få i gång exporten utan vissa investeringar i
awerkningsutrustning och transporter. Den svenska gåvan kan användas av
Estland för detta ändamål och därmed ge upphov till inkomster som i sin tur
kan användas för import av ytterligare insatsvaror, men också av olja. Dessa
transaktioner kommer att skötas genom en revolverande fond. Sukab har
erfarenhet av sådana fonder från andra länder, som på grund av sina ekono-
miska problem inte får normala bankkrediter.
De åtgärder som jag nu redovisat uppgår till ett värde av 60 milj.kr. Till
detta skall läggas beslut som tagits av regeringen och BITS under de senaste
fem veckorna om ytterligare ca 40 milj.kr. för insatser i Baltikum.
Vi måste vara medvetna om att den fundamentala förändringsprocess som
nu inletts i Ryssland och de baltiska länderna är mycket besvärlig men nöd-
vändig. Under den närmaste tiden kommer produktion och handel att fun-
gera otillfredsställande. Sverige vill stödja den ekonomiska utvecklingen i
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
41
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
området. Därför har regeringen lagt fram förslag om att 3 miljarder kronor
under en treårsperiod anvisas för hjälp till länderna som tidigare legat under
kommunistisk diktatur. Huvuddelen av våra insatser måste syfta till att
bygga upp dessa länder.
Anf. 45 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Biståndsministern beskrev olika problem på den estniska si-
dan. Det har säkert funnits sådana problem. I backspegeln framgick ju sam-
tidigt de olika, litet svårförståeliga, turer som har föregått dagens redogö-
relse här i kammaren.
Från början fick man intrycket att det var en gåva på 15 milj .kr. till Est-
land. Senare visade det sig vara 10 milj.kr. men det är en detalj i samman-
hanget. Efter några dagar var det fråga om motköpsaffärer i stället för en
julgåva, som den ursprungliga termen var. Biståndsministern berörde nu
inte alls detta med motköp. Betyder det att hela den summa om 10 milj.kr.
för bränsleimport till Estland, som nu tydligen är aktuell, är en gåva, eller
är det fortfarande så att det bara är 4 milj .kr. som är en gåva? Jag tycker
fortfarande att svaret på den frågan svävar något i luften. Det är dessutom
bra om det kommer i gång leveranser snabbt nu, som biståndsministern be-
skrev.
Kan biståndsministern lova här att detta också gäller leveranser eller åt-
gärder som täcker in hela det här beloppet på 10 milj.kr.? Det är inte mycket
idé med insatser för vintern som kommer fram först när vintern är slut.
Till sist ännu en fråga som gäller de uppgifter som finns i pressen i dag
om hur upphandlingen har gått till och att man inte skulle ha kontaktat de
oljebolag som i alla fall för en utomstående bedömare förefaller vara de na-
turligaste, de som har störst resurser för leverans och på annat sätt. Är bi-
ståndsministern säker på att den leverantör som valts är den bästa och billi-
gaste?
Anf. 46 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det har ju naturligtvis arrangerats en hel del tillställningar i
media för att förvirra det här.Jag har försökt nå ut, men det är inte alltid man
blir så rakt citerad som man önskar.
De 10 milj.kr. som vi talar om här, Håkan Holmberg, gäller alltså energin.
Det är en gåva, ingenting annat. Sex miljoner av dessa tio ville esterna inte
använda till att genast förbruka genom att bränna upp eller konsumera, utan
man ville få hjälp med att få i gång sin export. Det är klart att tio miljoner
är mycket pengar, men i ett land där man förbrukar stora mängder olja på
grund av att man har usla energisystem, ligger det i deras eget intresse att
man också får i gång en export. Då får man själv valuta och kan fortsättnings-
vis köpa olja. Detta skedde alltså på esternas initiativ, som jag sade. De tio
miljonerna är en gåva. Sex av dem ville man använda på det här sättet. Vi
får komma ihåg att det kommer fler vintrar. Esterna måste komma ur plan-
ekonomin och komma in i marknadsekonomin. Hur skall man göra det om
man inte får i gång sin export?
De sifferuppgifter som jag har fått på vad oljenotan är per år för Estland
42
jämfört med vad exportvärdet är, tyder ju mycket klart och entydigt på att
kraftfulla åtgärder måste vidtas för att fasa in Estland i marknadsekonomin.
Den här affären och upphandlingen överlämnades alltså till Sukab. Jag
fick beskedet att avtalet inte var klart i söndags morse. Jag arbetade nästan
mer än vad jag orkade under söndagen och måndagen. I tisdags fick jag veta
att undertecknandet eller godkännandet av avtalet skulle ske kl. 15. Vid 17-
tiden fick jag höra att så inte hade skett. Då tog jag omedelbart kontakt med
SIDA. Ur SIDA:s katastrofbistånd tog vi fram fem nya miljoner som nu
finns i estnisk hand. Dessa styr och ställer man själv med. Det är fakta. Det
är vad jag kan redovisa.
Anf. 47 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Vi blir säkert alla då och då irriterade över hur media hante-
rar saker vi säger, men detta med motköp, som jag nämnde, var det väl ändå
inte media som hittade på. Det var ett inslag som under ett par dagar gällde
som en förklaring-i alla fall till en del-till de oklarheter som har rått här. Där
finns fortfarande frågetecken kvar. Varifrån kom detta? Däremot är jag glad
att det tydligen inte har någon aktualitet i dag. Även de sex miljonerna, ut-
över de fyra, är alltså en gåva och inte krediter, motköpspengar eller något
annat i den stilen.
Sedan tycker jag nog att frågetecknet fortfarande kvarstår också när de
gäller hur upphandlingen har gått till. Om det är sant att man över huvud
taget inte har kontaktat de stora leverantörer, som vi som inte dagligen syss-
lar med den här typen av affärer i första hand tänker på när det gäller oljele-
veranser, tycker jag ändå att det är ett förhållande som kräver någon form
av förklaring.
Anf. 48 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det är kanske inte så enkelt att lägga till i hamnen med oljan,
få fatt på den, och få fram just den kvaliteten, som man tror. Men vi måste
väl ändå vara överens om att vi ville och skulle leverera den kvalitet som
esterna ville ha. Det är inte heller svårt att förstå att man väntar därför att
man vill använda dessa fyra miljoner på bästa sätt i den riktigt akuta situatio-
nen.
Som jag sade i mitt svar fick man under en viss period hjälp från Lettland.
Man trodde man skulle få hjälp från Ryssland, och så sköts det hela upp. Jag
kan försäkra att vi verkligen försökte få fram besked.
Jag berättade ju också hur vi i början på den gångna veckan hade besked
om en kvalitet, i lördags fick vi det slutgiltiga beskedet. Det verkar som jag
beskyller Estland, men det är inte det jag vill göra. Jag underströk ju med
viss emfas att jag har förståelse för deras bekymmer. Man har själv, i kontakt
med vår ambassadör, beklagat att man inte gett besked tidigare. Man har
bett oss ha förståelse för det. Jag uttalar den förståelsen.
Anf. 49 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Som jag sade nyss är jag glad att det tydligen är fråga om en
gåva på hela beloppet om tio miljoner. Jag hoppas att det också är så att den
leverantör som har fått uppdraget är den bästa och den billigaste. Jag kom-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
43
|
Prot. 1991/92:56 23 januari 1992 |
mer att vara helt nöjd när jag ser att leveranser också kommer i gång på det |
ha skett redan för en månad sedan.
|
Information från |
Anf. 50 Statsrådet ALF SVENSSON (kds): Herr talman! Jag hoppas att Håkan Holmberg också är tillfreds med att vi Anf. 51 ANDERS G HÖGMARK (m): Herr talman! Jag tror att vi alla är nöjda för vatje miljon, vaije femta) eller Jag inser ju fullt och fast att de stora infrastruktursatsningarna måste ske Den första frågan till statsrådet är om han förutom dessa miljoner - om Det finns en genuin vilja att hjälpa i landet. Det tror jag inte att jag behö- Det brukar talas mycket om brödsatsningar. I Västeuropa finns ett kopiöst Jag har en sista fråga. Alf Svensson tog upp problemet att skapa exportin- Mina frågor är: Delar Alf Svensson den bedömning som jag har fått för- |
|
44 |
medlad, att det är för besvärligt för småföretagare som vill hjälpa de baltiska |
staterna? Vilka konkreta åtgärder kommer i så fall dessa småföretagare att
märka under de kommande veckorna, för att den hjälp som de vill ge till de
baltiska staterna skall påskyndas? På sikt kommer det att ske på kommersiell
basis, med exportintäkter.
Anf. 52 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag skulle i mitt första anförande på tal om pressuppgifter
också ha sagt att man i dag kan läsa i Dagens Industri att Carl Bildt skall
ingripa med någon slags blixtutredning. Detta är rent nonsens. Det är helt
fel. Jag har informerat regeringen. Det har inte uttalats någon kritik, någon
blixtutredning skall inte göras. Man har förståelse för att det tar tid och för
att de nya nationerna, som skall över från planekonomi till marknadseko-
nomi, har bekymmer.
Det enklaste hade naturligtvis varit att sätta alla miljonerna i händerna på
de här regeringarna själva. Då hade vi inte varit här nu. Men det har inte
varit så lätt - jag säger det igen - för de här regeringarna att riktigt veta hur
man agerar. Jag tycker att vi skall ha förståelse för det.
Vi sätter naturligtvis inte punkt med de här insatserna. Men jag under-
strök alldeles nyss hur viktigt det är för Mellanamerika att få i gång handeln.
Det är naturligtvis gränslöst viktigt också för Baltikum. Det är det man inser.
Glöm inte att regeringen har avsatt 3 miljarder, 1 miljard per år, för Öst-
europa.
Jag kan inte stå här och säga att det är just smör vi skall leverera. Men jag
säger, och jag hoppas att den värderade ledamoten är till freds med det, att
vi skall göra vårt yttersta för att hjälpa Baltikum. Vi har icke satt punkt för
katastrofinsatserna. Jag repeterar ytterligare en gång att Sverige faktiskt är
det land som var först där med hjälp.
Man kan ta upp en sådan sak som sjukvårdsutrustning och mediciner. Det
är inte på det sättet, som många tror, att bara för att det sägs att man vill ha
mediciner kan man frakta i väg mediciner. Vi måste få veta vilka mediciner,
vilken dimension på sutur osv. Det är icke alltid så lätt för ett land att säga
vilka typer av mediciner man vill prioritera. Olika grupper vill ha det ena
efter det andra, och så får man en begränsad resurs. Har man då inte tidigare
varit van vid att förhandla fram ett beslut om vilken typ av medicin eller
kraftfoder som bäst behövs tar det litet tid. Här har man försökt att skamfila
Sveriges och regeringens anseende. Jag påstår alltså igen, och jag vill gärna
understryka det, att den svenska regeringen är först med hjälp.
Handeln skall vi försöka intensifiera. Esterna vill det själva. Katastrofbi-
ståndet sätter vi inte punkt för. Byråkrati skall vi naturligtvis motverka så
mycket vi kan, var den än uppträder. Det är litet svårt att rent generellt säga
att den byråkratiska krumbukten eller det byråkratiska hindret har varit gäl-
lande i det ena eller andra sammanhanget. Men låt oss, Anders Högmark,
ta upp de konkreta fallen oss emellan, så skall vi se vad vi kan göra. Det
ligger naturligtvis i mitt intresse att göra detta så smidigt och så snabbt som
möjligt.
Anf 53 ANDERS G HÖGMARK (m):
Herr talman! Jag tror inte att det finns någon som har intresse av att miss-
kreditera Alf Svensson, biståndsministern, för hans insatser. Jag har det av-
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
45
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
gjort inte. Jag är alldeles övertygad om att regeringen har ett gott uppsåt.
Den har ett gediget opinionsmässigt underlag i landet. Det finns en genuin
vilja, tvärsöver alla partigränser, att göra en reell insats för Baltikum. Det
måste vara en underbar sits för en regering att ha denna bakgrund.
Vi sätter inte punkt för insatserna, säger Alf Svensson. Det hoppas jag
verkligen. Det hade varit ett fruktansvärt besked. Men jag ställde en fråga
som gällde om biståndsministern kan tänka sig att förslagsvis ett hundratal
miljoner ytterligare under detta år omfördelas till Baltikum, utan att ända-
målet specificeras. Det skall ske med hänsyn till de behov som man gradvis
kan identifiera och efter hand som man kan finna lämpliga arangemang för
att föra över biståndet. Att jag tog smöret som exempel beror på att jag upp-
fattar det som så absurt att man i dag sitter på den typen av livsmedel - det
finns flera andra sorter, och de ger problem, problem, problem - och inte
tekniskt kan klara att transportera detta ett antal hundra mil från Väst-
europa, eller från Sverige, ett femtiotal mil.
Jag vill gärna återkomma om den byråkrati som upplevs som besvärande.
Det är inte byråkratin i Estland. Jag har förståelse för att det, precis som
biståndsministern har sagt, tar tid att ställa om från planekonomi till en mer
marknadsinriktad ekonomi. Men i det här landet, där vi borde hylla mark-
nadsekonomin, borde myndigheterna vara mycket öppna för och ha stor ge-
nerositet gentemot de många småföretagare som på ett sällsynt kreativt och
obyråkratiskt sätt vill hjälpa människorna på andra sidan Östersjön.
Anf. 54 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Marknadsekonomin hyllas nu, såvitt jag vet, i hela Europa.
Jag vet inte var man hyllar någonting annat. Jag vill än en gång säga att Sve-
rige är först i Baltikum med reellt bistånd. Det tar sin tid och det finns svårig-
heter. Men vi skall göra allt vad vi kan för att det skall gå så snabbt som
möjligt.
Jag håller med Anders Högmark om att man skulle vilja använda livsme-
delsöverskottet. Det gäller måhända smör, det gäller fisk och annat. Vi arbe-
tar med detta och ser vad vi kan göra. Den insikten och den viljan torde
finnas hos många nationer. Det finns exempel på att det inte bara är för
svenskt vidkommande det förekommer vissa svårigheter att klara ut detta.
Vi skall göra vad vi kan.
När det gäller antalet miljoner hoppas jag att Anders Högmark kan tro
mig när jag säger att vi skall göra allt vi kan för att få fram mer pengar. Men
jag är inte så säker på att det vore korrekt av mig som enskild minister att
säga att det handlar om si eller så många miljoner. Regeringens vilja är enty-
dig. Vi skall göra vad vi kan med vad det vara månde i katastrofhänseende.
Anf. 55 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Mycket har sagts nu, och informationen har utvidgats till en
allmän diskussion om bistånd till Baltikum. Jag tänkte begränsa mig till en
reflexion i anknytning till den information som vi har fått om nödhjälpsinsat-
sen i Baltikum.
Får jag först säga att vi socialdemokrater naturligtvis är mycket glada över
46
att det görs insatser. Att det görs snabba insatser och att det görs omfattande
insatser är angeläget. Behoven är stora.
Jag hade som kommunikationsminister tillfälle att flera gånger besöka
Baltikum, numera de baltiska staterna, och kunde konstatera dels att det
finns stora behov, dels att Sverige har ett gott anseende. Sverige var först
och tidigt ute när det gällde att komma till hjälp.
Får jag med anknyting till den aktuella frågan säga att jag, liksom många
andra, lyssnade på radion den 22 december. Vi hörde då biståndsministern
säga ungefär att det vore otänkbart att fira jul i fest i Sverige om vi inte
snabbt kom till balternas undsättning, med hänsyn till den situation som
rådde där. Jag skall säga att jag kände litet olust, samtidigt som jag kände
glädje. Uttalandet gav intryck av att vi skulle ha gott samvete i och med den
allmosa som då annonserades. Men jag gladdes över att man ändå gjorde en
insats och skulle göra den snabbt. Desto mer bestört blev jag och många
andra när det efter en månad blev känt att julgåvan inte hade kommit fram.
Min reflexion är att dagens information inte har gett tillräckligt belägg för
att detta dröjsmål var av nöden, i synnerhet när vi nu ser att man på privat
initiativ på några timmar har kunnat göra en insats. Jag tänker på de åtgärder
som Dagens Industri har vidtagit.
Min fråga är mer filosofisk: Inser inte biståndsministern att det kan skada
förtroendet för Sveriges förmåga att göra snabba insatser, när insatsen inte
är utförd en månad efter det att den högtidligen har proklamerats inför hela
svenska folket? Jag ser något av ett moraliskt dilemma när orden inte står i
proportion till den handling som utförs.
Anf. 56 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Den allsidigt sammansatta delegation som hade besökt Est-
land och Lettland kom hem precis i julveckan. Det var tekniker, läkare,
energiexperter och folk från SIDA. Samma dag som jag skulle lämna mitt
tjänsterum, precis före juldagarna, kom delegationen hem. Man hade då
med sig de önskemål och idéer som man hade hämtat upp i Estland och Lett-
land.
Det var inte lätt att då få ett regeringsbeslut, för regeringen var spridd. Vi
tog kontakt med de fyra regeringspartiernas ledningar för att få en förank-
ring. Det var det jag ville ha sagt med uttalandet. Jag kunde inte låta detta
ligga och bero över helgerna. Vi får faktiskt komma ihåg att det har varit en
del helger häremellan. Det är inte vilken månad som helst från den 22 de-
cember till den 22 januari - jul, nyår och trettonhelg. Vad kunde jag i det
läget mer göra, den 22 december, än att se till att det fanns ett beslut från
regeringen? Jag tror inte att någon i kammaren menar att jag sedan skulle
ha börjat upphandla, att jag skulle ha skaffat fram avtal osv. SIDA, som
skulle sköta denna upphandling, måste följa upphandlingsreglementet. Men
jag kan försäkra Georg Andersson att de människor som arbetade med dessa
frågor var i tjänst under både jul och nyår för att få detta att fungera.
Jag säger igen: Det är inte alltid så lätt att få besked om vad mottagaren
faktiskt önskar. Det har tagit tid, och jag har förståelse för det. Om man tar
ett privat initiativ och åker i väg med i stort sett vad som helst, höll jag på att
säga, tackar mottagaren naturligtvis för det. Men för regeringen är det väl
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
47
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Information från
regeringen
48
ändå en nödvändighet att vända sig till den estniska regeringen och fåjresked
från den om vad den önskar använda de här pengarna till. Det har inte varit
så lätt för esterna att ens tala om, huruvida det skall vara kraftfoder till kyck-
lingar, till nöt eller till svin. Jag förstår det. Det är klart att de som har svin-
uppfödning vill ha kraftfoder liksom de som har kycklinguppfödning, och så
rullar det vidare.
Jag var glad över - jag begär ingen generositet i det avseendet från någon
ledamot - att jag så pass kvickt kunde få till stånd ett godkännande från de
fyra partierna att detta fick ske. Det var det jag uttalade.
Anf. 57 GEORG ANDERSSON (s):
Herr talman! Det här resonemanget är något förbryllande. Det var inte
lätt att få till stånd ett beslut, säger Alf Svensson, för det var helger. Min
erfarenhet av regeringsarbete är att det är mycket lätt att få till stånd ett be-
slut rent tekniskt och formellt, när man verkligen har bestämt sig för något.
Det krävs att fem statsråd samlas. Det finns fem statsråd, även om det är
två dagar före julafton, i Stockholms närhet, så det går att fatta ett formellt
beslut.
När man går ut och ger hela svenska folket intrycket att ett beslut är fattat
men sedan säger att man inte kunde fatta beslutet förrän den 9 januari,
tycker jag att man skadar förtroendet för Sveriges handlingskraft i en nöd-
situation. Nödhjälp kan inte ta hänsyn till helg och socken. Självfallet måste
ett sådant arbete kunna bedrivas av statsråd, tjänstemän och verksmyndig-
heter i en nödhjälpssituation. Så framställdes faktiskt situationen av bi-
ståndsministern den 22 december.
Anf. 58 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Det här blir alltmer filosofiskt tillkrånglat. Regeringen var
överens den 22 december, och fem statsråd behövde inte samlas. Formellt
fattades beslutet den 9 januari. Man kan uttrycka det så att regeringsbeslutet
fanns redan den 22 december, men formellt den 9 januari. Möjligheterna att
upphandla och att få allt att fungera fanns i alla fall från den 23 december.
Men likväl tog det tid.
Anf. 59 JOHAN BROHULT (nyd):
Herr talman! Herr biståndsminister! Jag skall be att först som represen-
tant för det femte partiet få instämma. Biståndsministern nämnde fyra par-
tier som ger sitt fulla stöd. Vårt parti ger också fullt stöd för insatserna, och
vi är mycket glada. Jag skulle vilja höja insatsbeloppet högst avsevärt.
Vi är mycket nöjda med att höra att det är marknadsekonomi som gäller.
Tyvärr är det inte alltid så. Jag tror att ett av felen är att SIDA har haft hand
om hanteringen. Från mitt konsultarbete på SIDA vet jag att det är mycket
planekonomi som gäller där. Skall det bli någon effektivitet i det hela, är det
nog nödvändigt att gå ut med effektiva flödesscheman utanför SIDA.
Jag håller med Anders Högmark om att betydligt större belopp måste all-
okeras till Baltikum. I vårt parti har det rått viss turbulens om u-landshjälpen
över huvud taget. Men när det gäller Baltikum råder inga som helst tvivel.
Där är vi villiga att satsa miljarder och inte miljoner. Vi har synpunkten att
det så småningom bör finnas tecken på att pengarna når fram och är till nå-
gon hjälp.
Först måste vi få fram en organisation som tar hand om alla dessa krafter
som vill ställa upp. Smörberget nämndes. Det finns många distributörer,
transportarbetare och firmor som gärna skulle vilja ställa upp, om det fanns
en förmåga att engagera dessa människor i ett Baltikumarbete. Här har rege-
ringen en stor uppgift. Detta kan aktivera till flera arbetstillfällen och gene-
rera mera pengar till hjälp.
Jag skulle vilja se att man använder sig av ett trepunktsschema. Först en
punkt med pengar som ges oselektivt. Man hoppas alltså att det händer nå-
got med pengarna. Men det vet man inte alltid. Sedan ges ett bistånd där det
begärs en redovisning. Mottagaren meddelar om det skall vara svin, olja el-
ler kycklingar och redovisar sedan att det verkligen händer något. På sikt
kan ett samarbete mellan svensk och baltisk industri läggas upp. Det bör bli
en feedback, så att vinsten kan användas för att allokera ytterligare hjälp till
de baltiska staterna - inte för att stoppa in vinsten i den svenska statskassan.
Anf. 60 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag nämnde fyra partier, och det var beträffande regerings-
beslutet. Jag är fullt på det klara med att alla partier i riksdagen vill hjälpa
Baltikum. Inget parti behöver ta åt sig större ära i det avseendet.
Det var inte SIDA som gjorde upphandlingen av oljan. Det var SUKAB.
Jag tror att ledamöterna känner till att det är ett statligt företag och ett nä-
ringslivsföretag i kombination. Det får inte kastas skuggor över dem som
inte skall ha skuggor. Jag menar inte att SUKAB skall ha det. Däremot har
SIDA gjort andra upphandlingar.
När vi talar om smörberg måste vi komma ihåg att det finns de som vill
lösa sina problem i sin egen produktion genom att plantera över bekymren i
något annat land.
Relationerna mellan svensk och baltisk industri ligger inte riktigt på mitt
bord. Jag hoppas att ledamöterna känner till att vi har tillsatt Ove Heyman,
tidigare ambassadör i Tokyo, för att arbeta specifikt med den typen av rela-
tioner. Naturligtvis skall jag hjälpa till. Där finns BITS, SAREK och Swed-
corp. Jag säger återigen att det inte är så enkelt och att det tar tid. Men ju
mer byråkrati vi kan tränga undan desto bättre.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellation 1991/92:74 om stranderosionen i Skåne
Anf. 61 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Per Stenmarck har frågat miljöminister Olof Johansson om
regeringen är beredd att ta sådana initiativ att en ökad forskning beträffande
stranderosion blir möjlig och på vilket sätt staten i övrigt kan medverka till
att rädda erosionsskadade stränder.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 56
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
50
De förflyttningar av sand som sker vid Skånes kuster är en naturlig process
som pågått under långa tider och som vi även framdeles lär få leva med. Ge-
nerellt sett är sandstränderna en av de mest föränderliga naturtyperna. Att
intensiteten i dessa förändringar kan variera från tid till annan kan också
vara fullt naturligt. De komplicerade orsakssambanden bakom denna pro-
cess känner vi inte till tillräckligt för att kunna gradera olika processers bety-
delse. Hur den befarade växthuseffekten och andra eventuella globala för-
ändringar av väder och vind kan inverka på sandtransporterna vid skånska
kusten tror jag därför att det nu är för tidigt att ha någon säker uppfattning
om.
I mars 1990 avslog den dåvarande regeringen en gemensam framställan
från länsstyrelsen i Malmöhus län samt Vellinge, Trelleborgs, Skurups och
Ystads kommuner om medel rörande strandbevarande åtgärder i Skåne. Vi-
dare avslog den dåvarande regeringen i september 1991 en framställan från
Ystads kommun om särskilda medel för åtgärder mot stranderosion vid Lö-
derups strandbad. För egen del anser jag att en begränsning av stranderosio-
nens effekter främst förutsätter en framförhållning när det gäller lokalisering
av anläggningar och byggnader. Landets kommuner har i enlighet med inten-
tionerna i plan- och bygglagen samt naturresurslagen ett särskilt ansvar i
detta avseende. Inom ramen för sitt verksamhetsområde har statliga myn-
digheter ett motsvarande ansvar. En grundläggande princip bör vara att er-
forderliga åtgärder mot stranderosionens effekter, liksom forskning om
dessa, bör utredas, vidtas och finansieras inom resp, myndigheters ansvars-
områden och ramar.
I de fall staten undantagsvis kan anses ha skäl att söka påverka processen
bör huvudprincipen vara att det gäller fall då vitala nationella intressen är
hotade. Det bör vara naturligt att berörda statliga sektorsmyndigheter upp-
märksammar sådana behov i anslutning till sin långsiktiga investerings- och
underhållsplanering.
Beträffande forskning om erosionsproblem vill jag upplysningsvis nämna
att statens naturvårdsverk under de tre senaste åren lämnat bidrag om till-
sammans drygt 200 000 kr. för studium av långtidseffekter på anläggningar
av sandtransporter i kustnära områden. Även byggforskningsrådet har läm-
nat bidrag till detta projekt. Under innevarande budgetår stöder Sveriges
geologiska undersökning (SGU) forskningsprojekt rörande sandvandring
med 150 000 kr. I detta sammanhang vill jag också nämna den maringeolo-
giska kartering som SGU svarar för. Enligt SGU:s preliminära planer är syd-
kusten det område som står närmast i tur att kartläggas sedan verksamheten
i Kattegatt beräknas bli klar i år. Sandvandringen har varit ett tungt vägande
skäl för SGU till denna prioritering. Jag vill vidare framhålla att regeringen
i årets budgetproposition föreslagit en förstärkning av SGU:s resurser för
den maringeologiska verksamheten med 5 milj.kr., vilket beräknas medföra
ungefär en fördubblad kapacitet i verksamheten. De summor som tillförs
statskassan genom avgifter knutna till sandsugning på vår kontinentalsockel
är i förhållande till satsningen på maringeologisk kartläggning jämförelsevis
blygsamma.
I fråga om erforderliga och lämpliga åtgärder mot stranderosionens effek-
ter och hur olika åtgärder skall finansieras finns förvisso olika uppfattningar.
Erfarenheter från andra länder visar att erosionsdämpande åtgärder i ett
område oftast medför förändringar i angränsande områden. Dessutom är de
ofta ganska kostsamma åtgärderna sällan av engångskaraktär.
Diskussionerna om stranderosionen har särskilt fokuserats på problemen
vid Löderups strandbad. Statens naturvårdsverk har yttrat sig över förslag
av Ystads kommun till åtgärder mot stranderosion vid Löderup. Verket har
som en långsiktig lösning förordat att eventuella allmänna medel inriktas på
hjälp att flytta berörda hus till annan plats eller hjälp till förvärv av ersätt-
ningshus på annan plats. Verket har förklarat sig villigt att medverka till att
finna alternativa lokaliseringar av bebyggelsen närmast stranden. Om det vi-
sar sig lämpligt är verket berett att ställa mark till förfogande för bebyggelse.
Med hänsyn till den akuta situationen som råder för många fastighetsägare i
Löderup accepterar verket emellertid att erosionsskydd uppförs.
Av vad jag nu har redovisat framgår att regeringen och berörda myndighe-
ter redan har vidtagit åtgärder för att öka kunskapen om sandvandringen vid
Skånes kust och att finna lösningar på de problem som stranderosionen kan
leda till.
Anf. 62 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Jag vill först uttrycka min tacksamhet över utförligheten i
statsrådets svar.
Jag har i olika sammanhang under en följd av år tagit upp de problem som
till stora delar drabbar Skåne, nämligen stranderosionen runt stora delar av
kusterna.
Fenomenet är långt ifrån nytt. Om man jämför kartor från början av 1800-
talet med hur verkligheten ser ut i dag, framgår det klart att strandlinjen i
vissa fall har dragit sig tillbaka långt över 100 meter.
Det är säkert riktigt, som statsrådet säger i sitt svar, att de förflyttningar
av sand som vi ser vid Skånes kuster är någonting ”som vi även framdeles lär
få leva med”. Men när statsrådet i nästa mening säger att ”intensiteten---
kan variera från tid till annan” och att detta kan vara ”fullt naturligt”, är det
faktiskt värt att understryka allvaret i situationen. Detta är i dag en accelere-
rande process. Skadorna inom en viss tidsperiod är större nu än de var tidi-
gare. Försämringstakten gick långsammare förr. Förfallet går snabbare nu.
Det gör att situationen hela tiden blir värre.
Det är kanske denna tendens som just nu är den allra allvarligaste.
Det finns förmodligen flera skäl till detta. Ibland samverkar de och gör
att försämringsprocessen fortsätter på ett okontrollerbart sätt. Ibland kan vi
förmodligen inte heller göra särskilt mycket åt det.
Den pågående klimatförändringen med kraftiga stormar och ökad våg-
höjd som följd har sannolikt spelat in.
SGU, Sveriges geologiska undersökning, har i en promemoria påvisat att
antalet dygn under vilka medelvinden varit minst 21 meter per sekund under
minst 10 minuter har ökat mycket dramatiskt. Uppgifterna gäller visserligen
för Kullen, men skillnaderna gentemot exempelvis Löderup utanför Ystad,
där stranderosionsskadorna är som allra störst, är förmodligen inte särskilt
stora.
Mycket tyder på att detta i dag är den främsta anledningen till skadorna.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
51
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
52
I delar av dessa områden försvinner årligen ytterligare några meter av kus-
ten. En kombination av hårda vindar och högt vatten, såsom var fallet i slutet
av förra veckan, gör att förfallet går ännu snabbare. Det gör också att kravet
på insatser blir allt större.
När statsrådet talar om kusterosioner som ett naturligt fenomen, är det
naturligtvis i sig riktigt. Tidigare statsråd, som jag har debatterat samma
fråga med, har sagt att ”naturen måste ha sin gång”. Det är kanske ett litet
råare sätt att uttrycka samma sak på.
Det här får dock inte tas till intäkt för att vi inte måste lära oss mer om
dessa fenomen, i syfte att minimera de negativa konsekvenserna erosionen
ger upphov till. De ständigt återkommande översvämningarna vid våra norr-
ländska älvar eller rasen utmed Göta älv är också naturliga fenomen. Det
hindrar inte att vi söker värja oss mot dem och söker hitta lösningar på pro-
blemen.
För detta krävs också satsning på forskning. Av det skälet är det positivt
att regeringen i årets budgetproposition föreslagit en förstärkning av SGU:s
resurser för den maringeologiska verksamheten med 5 milj.kr. Det beräknas
medföra nästan en fördubbling av kapaciteten i verksamheten.
Jag vill ställa en fråga om något som är väsentligt i just detta sammanhang:
Är detta anslag för forskning eller löpande verksamhet? Hur stor del av detta
anslag kan komma det problemområde till del som jag här har tagit upp?
Herr talman! Det kan naturligtvis alltid diskuteras vem som skall stå för
kostnader och vem som skall ta ansvaret för de skador som uppkommer. Sva-
ret är förmodligen att många måste göra det. Berörda kommuner, främst
Ystad, har gjort mycket stora satsningar, men kommunen klarar inte detta
ensam. Att staten i detta sammanhang också har ett ansvar tycker jag är all-
deles uppenbart. Dels är det faktiskt på det sättet att stora delar av de ero-
sionsskadade områdena antingen är naturreservat eller naturvårdsområden
enligt naturvårdslagen - de har blivit det därför att länsstyrelsen har klassifi-
cerat dem som sådana -, dels är dessa områden också allemansrättsligt till-
gängliga. Det borde rimligtvis ligga också i statens intresse att sådan mark
inte bara försvinner, inte minst gäller detta inom ett landskap som redan i
dag har brist på sådana områden.
Naturvårdsverkets förre generaldirektör Valfrid Paulsson, som besökte
området, menade enligt ett tidningsreferat att Löderupsområdet skulle
kunna klassificeras som katastrofområde och att det faktum att området är
ett naturvårdsområde skulle kunna ändra naturvårdsverkets tidigare inställ-
ning.
Jag kan intyga att problemen är betydligt större i dag än den gången.
Låt mig få avsluta med att ställa följande frågor: Anser statsrådet att de
myndigheter som det hänvisas till i svaret har vidtagit de erforderliga åtgär-
der som statsrådet talar om för att komma till rätta med problemen? Delar
statsrådet min uppfattning att också staten har ett ansvar i vår strävan att
komma till rätta med dessa problem?
Anf. 63 KAJ LARSSON (s):
Herr talman! Stranden är en ovärderlig tillgång för avkoppling och rekrea-
tion. Till Ystads milsvida sandstränder kommer årligen tiotusentals männi-
skor för att få avkoppling och frisk luft och för att njuta av havet. Detta ver-
kar naturligtvis positivt. Men bilden är inte så positiv och ljus, därför att
stränderna i Ystads kommun i dag är både hotade och på sina håll helt bort-
spolade. Även bebyggelsen är hotad, och viss bebyggelse har försvunnit ut i
havet. Det är bebyggelse som på ett tidigare stadium låg på betryggande av-
stånd från havet som nu har fått känna på naturens oanade krafter. Det
handlar alltså om stranderosion. Och det är ett allvarligt och växande pro-
blem.
Statsrådets svar på interpellationen var nästan bara ett jaså. Jag blev litet
förvånad över att statsrådet inte tar mer allvarligt på ett sådant stort problem
som detta i verkligheten är. Statsrådet säger att man inte vet vilka verkningar
växthuseffekten osv. har. Men de flesta forskare är i dag överens om att växt-
huseffekten har en påverkan på detta.
Vidare säger statsrådet: ”Landets kommuner har i enlighet med intentio-
nerna i plan- och bygglagen samt naturresurslagen ett särskilt ansvar i detta
avseende.” Ja visst, men man skall ha med i bilden att byggnaderna vid Lö-
derups strandbad uppfördes på 40- och 50-talen, då det inte var kommunen
som planerade utan länsstyrelsen, alltså regeringens förlängda arm. Man kan
inte i dag belasta Ystads kommun för detta genom att säga att det är den som
har planerat dåligt.
Vidare säger statsrådet i svaret att detta bör utredas. Det är ju ett enkelt
sätt att komma ifrån problemet. Jag har följt detta ganska länge, och min
erfarenhet är att denna fråga är mycket bra utredd av högskolan och univer-
sitetet i Lund. Forskare har varit inkopplade under lång tid, och man har
bilden ganska klar när det gäller vad som bör göras.
Per Stenmarck nämnde Valfrid Paulssons besök, och jag var också med
vid detta besök. Valfrid Paulssons åsikt var att någonting måste göras. Det
kan inte vara rimligt att en kommun av Ystads storlek ensam skall bära detta
ansvar, utan det är viktigt att staten också tar sitt ansvar.
Nu säger statsrådet att det är först när vitala nationella intressen är hotade
som staten skall gå in. Vad är vitala nationella intressen? Är det då 300 hus
riskerar att försvinna ut i havet? Är det då hotell- och restaurangbyggnader
hotas? Är det då riksväg 10 håller på att spolas bort? Är det då Ystads kom-
muns stora avloppsledning ligger i farozonen?
Ystads kommun vill att man gör Löderups strandbad till ett pilotprojekt -
det är en sträcka på 1 700 meter - och att man ser det positiva i vad som
händer i dag och utnyttjar det med tanke på framtidens bekymmer.
I Ystads kommun är vi övertygade om att det om 10-20 år kommer att
vara stranderosion på andra sträckor i Skåne och på Hallands sandstränder.
Då kan det vara bra med ett pilotprojekt som har gett erfarenheter. I andra
länder, bl.a. i vårt grannland Danmark, har man vidtagit framgångsrika åt-
gärder mot stranderosion. Vi kan vända oss till Danmark för att hämta tek-
niska lösningar.
Forskarna i Lund har också presenterat lösningar. Sträckan på 1 700 meter
innebär en kostnad på 18 milj.kr., vilket är framräknat. Villaägarna är villiga
att ta sin del, och kommunen är villig att ta sin del. Min fråga till statsrådet
lyder: Är statsrådet beredd att gå i spetsen och verka för att staten tar sitt
ansvar i detta sammanhang och hjälper till att lösa dessa problem?
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 56
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
54
Jag skulle vilja inbjuda statsrådet till ett besök i Ystads kommun. Det
skulle vara intressant att få bekräftat om statsrådet vill fördjupa kunska-
perna på ort och ställe och ta del av problemen, diskutera och få information
från Ystads kommun och från forskarna i Lund. Då tror jag att statsrådet får
en helt annan syn på detta.
Jag vill, herr talman, avslutningsvis säga till statsrådet att det här är en så
viktig och stor uppgift att det är omöjligt för en ensam kommun att klara
den. Därför tycker jag att staten bör gå in och ta sin del av ansvaret.
För att statsrådet skall kunna fördjupa sina kunskaper vill jag överlämna
ett videoband på 13 minuter till henne. Den är gjord av Ystads kommun och
handlar om Löderups strandbad. Den beskriver problemen, och forskarna
berättar hur man skall lösa problemen.
Anf. 64 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag ber först och främst att få tacka Kaj Larsson för video-
bandet. Vi skall omsorgsfullt registrera videobandet och även se till att vi
tittar på det och tar del av kunskaperna.
Jag tycker att mitt svar visar att vi tar detta på fullaste allvar. Men det är
inte departementet direkt som skall gå in och säga att dessa problem nu är
så stora att staten måste gå in med pengar. Vad jag menar när jag säger att
det finns sektorsansvar är att det är de olika myndigheterna som skall ta ini-
tiativ. När det gäller t.ex. den väg som Kaj Larsson nämnde bör vägverket
säga att den är hotad. Det är om den sammanlagda effekten blir sådan att
situationen förvärras i området när det gäller vägar, byggnader, osv., dvs.
om det inte hjälper att bara flytta några hus, som ansvaret läggs också på
staten att gå in med medel. Men det finns ett sektorsansvar. Man skall då gå
in och tala om för regeringen att den samlade effekten på olika sätt är sådan
att det behövs.
När det gäller de pengar som har avsatts för forskning vet var och en att
forskarna inom t.ex. SGU prioriterar sitt jobb. Och då gäller det naturligtvis
för dem att visa att det är detta som de måste prioritera med mycket pengar.
Det är klart att de använder delar av sitt anslag till att se även på detta, efter-
som det är så pass diskuterat.
Jag tror att den maringeologiska karteringen kan ha en ganska stor bety-
delse beträffande hur det ser ut i området. Då kan man se hur dessa åtgärder
skall vidtas. Jag tror nämligen inte att det är enkla åtgärder som krävs, utan
man kanske måste gå in och skydda dessa kuster ganska påtagligt. Det har
jag inte riktigt begrepp om. Men man måste ändå veta att de åtgärder som
vidtas är långsiktiga.
Beträffande de hus som är hotade tycker jag ändå att det ingår i kommu-
nens planering att se om t.ex. hus måste flyttas. Man kanske också har disku-
terat möjligheterna att göra detta.
Naturvårdsverket har sagt att man ställer mark till förfogande, eftersom
naturvårdsverket har mark i området. Och naturvårdsverket förordar i
första hand flyttning av de hotade husen, om det handlar bara om husen. Jag
skulle tro att man blir tvungen att flytta dem oavsett om åtgärder vidtas eller
inte, eftersom det tar tid att vidta sådana åtgärder med tanke på att det låter
som om husen håller på att falla ned i vattnet redan i dag.
Naturvårdsverket säger också att man inte motsätter sig att erosionsskydd
uppförs. Men vi måste få en samlad bedömning som entydigt pekar på att
staten måste gå in. Det låter mycket bra att husägare, kommun, osv. är vil-
liga att ta sin del.
Det är klart att denna debatt kommer att fortsätta när jag kommer tillbaka
till departementet. På departementet har vi redan diskuterat att jag skall be-
söka Löderup. Detta finns alltså redan inlagt i min resplan. Jag anser att man
på ort och ställe skall skaffa sig kunskaper. Det har jag inte gjort tidigare,
eftersom jag inte har ägnat tid åt detta område när jag satt i riksdagen. Men
jag kan försäkra deltagarna i denna debatt att jag noggrant kommer att se
över detta, att se till att vi får rapporter från de olika sektorerna och att vi
får en nulägesbeskrivning, så att vi kan se över dessa samlade problem.
När det gäller sådana naturliga processer vet vi ju inte vad som kan ske i
framtiden. Men jag tycker ändå att staten måste iaktta en viss aktsamhet i
fråga om att gå in i sådana sammanhang. I andra sammanhang brukar vi ju
säga att man skall låta naturen ha sin gång och att vi inte skall göra onaturliga
spår eller motarbeta naturen. Därför skall man vara aktsam också i detta
sammanhang och tänka på att om man gör ett ingrepp kan det få verkningar
någon annanstans så att man ändrar skeenden vid kusten.
Jag tror att den maringeologiska karteringen kan ge ytterligare kunskaper.
Jag skall emellertid fara ned till Skåne för att på ort och ställe skaffa mig
kunskaper, och jag skall samla ihop nulägesbeskrivningar från de berörda
myndigheterna så att vi ser om det i dagens läge finns någon anledning att
kalla detta för ett nationellt intresse och låta staten gå in och vara medfinan-
siär när det gäller dessa åtgärder som ni talar om.
Anf. 65 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka för det kompletterande svaret.
Först och främst vill jag säga att det i den här frågan förmodligen aldrig
någonsin kommer att vara möjligt att rädda alla stränder som redan drabbats
eller som längre fram i tiden kan bli drabbade. Det här är nämligen en pro-
cess som kommer att fortsätta. Naturen kommer helt enkelt att sätta stopp.
En inventering för att få fram vilka stränder som är hårdast drabbade och
vilka som bör prioriteras i det arbetet skulle förmodligen leda till positiva
åtgärder.
Jag vill understryka, precis som det sagts här tidigare, att det är människor
och växt- och djurlivet som drabbas. Naturområden försvinner. Då kan vi
knappast stillatigande acceptera det som sker.
Gör därför gärna, och detta nämnde Kaj Larsson tidigare här, Löderups
strandbad till ett pilotprojekt i det här sammanhanget. Jag är övertygad om
att de framstående forskare och experter på det här området som vi faktiskt
har i vårt land och som hittills inte har fått komma fram speciellt mycket kan
visa att det verkligen går att göra något för att komma till rätta med dessa
förhållanden.
Som jag ser saken finns det en avgörande och väsentlig skillnad mellan det
svar som Görel Thurdin har gett här i dag och det svar som jag har fått av
tidigare på det här området ansvariga statsråd. Det gäller då satsningen på
forskningen, som naturligtvis är oerhört väsentlig i detta sammanhang.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
55
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
56
Lät mig ta upp forskningen på det här området, vilken jag aktualiserar i
en av mina frågor. Jag vill beröra forskningen därför att kunnandet på det
här området är begränsat. Forskningsbidragen har varit utomordentligt blyg-
samma. De kvalificerade metoder som ändå finns har man kommit fram till
genom forskningsprojekt som till stor del fått stöd från USA och som inne-
bär att framtida kustlinjeförändringar skulle kunna förutses.
Det rör sig om synnerligen blygsamma belopp som hittills har betalats ut
i det här sammanhanget. Naturvårdsverkets satsning, som statsrådet hänvi-
sar till i sitt svar, motsvarar en insats under två månader per år under en tre-
årsperiod. Det kan knappast anses vara särskilt mycket. Framför allt är det
inte tillräckligt - därav min fråga till statsrådet om hur de 5 miljoner skall
användas som i statsbudgeten har avsatts extra till SGU. Jag tycker inte att
jag har fått ett helt acceptabelt svar på den frågan.
Görel Thurdin säger att regeringen inte direkt kan gå in. Men det gör att
svaret på min fråga blir ännu viktigare.
Kan statsrådet alltså säga någonting ytterligare om i vilken utsträckning
de medel som SGU nu disponerar och som är resultatet av en ambitiös sats-
ning från regeringens sida skall användas också till erosionsforskningen?
Anf. 66 KAJ LARSSON (s):
Herr talman! Naturen skall ha sin gång. Det håller jag med om. Men det
gäller då vissa områden.
Som Per Stenmarck sade är det riktigt att vi inte kan sikta in oss på att
skydda hela södra kusten. Där det inte finns någon bebyggelse eller några
vägar som är hotade och där det inte finns annat av intresse eller av ekono-
misk betydelse som är hotat skall vi inte vidta några åtgärder. Men just när
det gäller de här aktuella områdena - där det byggts tidigare och som i dag
verkligen är hotade och som även har drabbats av katastrofer - anser vi att
åtgärder bör vidtas. I det sammanhanget kan resonemanget om att naturen
får ha sin gång inte accepteras.
Naturvårdsverket har sagt att hus skall flyttas. Men jag undrar just vad det
skulle kosta att flytta 300 hus. Jag tror att det är omöjligt att följa den linjen.
Ännu en gång vill jag säga till statsrådet: Ta till vara det intresse som finns
hos politikerna i Ystads kommun och bland forskarna vid både högskolan
och universitetet i Lund! Utnyttja den situation som vi i dag befinner oss i
och gör ett pilotprojekt av den 1 700 meter långa sträcka som det här rör sig
om! Det kostar staten några miljoner - jag tror att det handlar om 6 miljoner.
Men det här är viktigt, och det blir väl använda pengar med tanke på framti-
den. Jag tänker då på förhållandena tio eller tjugo år framåt i tiden, då ero-
sionsskadorna kanske är fler och större på andra sträckor. Jag tycker att vi
nu har ett ypperligt tillfälle att göra något.
Jag har en känsla av att vi står och stampar i tjära. Jag har deltagit en del
i sådant här arbete under en tid. Vi som har jobbat med dessa saker kom
väldigt långt i diskussionerna med det tidigare miljödepartementet. Vi hade
tre sammanträden med naturvårdsverket, Ystads kommun och miljödepar-
tementet. Tjänstemän från miljödepartementet var där nere för att på plat-
sen titta på förhållandena. Det hela verkade faktiskt hoppfullt. Men så kom
söndagen den 15 september - det var som att börja om från början.
Det är dock glädjande att statsrådet nu visar ett intresse för studier på ort
och ställe. Jag hälsar statsrådet välkommen till Österlen och till Ystads kom-
mun.
Anf. 67 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag tycker att det är väldigt bra att det finns ett stort intresse
hos lokalbefolkningen för dessa saker. Ett sådant intresse måste finnas för
att det skall kunna bli en riktig debatt om ett visst problem. Egentligen är
det ju lokalt som man är mest initierad, dvs. har kunskaper om rådande för-
hållanden. Jag förstår att också forskare i Lund trycker på och menar att
Löderup skall göras till ett pilotprojekt och att projektet skall bli föremål för
åtgärder av nämnda slag. Det finns därför anledning för mig att i samband
med min resa dit ner också ta kontakt med de här forskarna. Jag skall alltså
inte bara åka ner till den aktuella platsen, utan jag skall även diskutera de
här frågorna med berörda parter.
Kaj Larsson sade att man hade kommit väldigt långt. Ja, inte vet jag hur
långt ni kom i diskussionerna med den förra regeringen. Det blev ju nej var-
enda gång ni ställde frågor. Mot den bakgrunden tycker jag inte att Kaj Lars-
sons uttalande på den punkten är helt övertygande. Naturligvis har jag, som
jag tidigare har sagt, för avsikt att studera förhållandena och att göra en sam-
lad bedömning.
Storleken på insatserna känner jag inte till. Men det är väl ingen idé att
diskutera den saken här. Det kan vi göra efter det att jag har varit där nere
och sett hur det förhåller sig, alltså när jag på platsen har fått information.
SGU är egentligen inte en myndighet som lyder under mig, utan SGU ly-
der under näringsdepartementet. Därför har jag inte haft någon beredskap
för att närmare studera dess verksamhet. Ä andra sidan håller man på med
väldigt mycket som berör miljön. Därför är kontakterna med SGU självfal-
let absolut nödvändiga.
De extra medel som man har fått är till för att man i princip skall kunna
fördubbla sin kapacitet. Naturligtvis sysslar SGU med många olika saker.
Bl.a. gäller det den maringeologiska karteringen, för vilken tillräckligt med
pengar måste utgå i fortsättningen. Man har ju sagt att Skånekusten skall
vara nästa kustområde som prioriteras. Jag utgår från att det kan ske ganska
snabbt. Såvitt jag förstår är man klar med den kuststräcka som man tidigare
haft att se över.
I och för sig är det inte särskilt stor skillnad mellan våra synpunkter. I viss
mån finns det i andra sammanhang liknande fenomen - även om det kanske
inte handlar om 300 hus. Det kan gälla t.ex. vägar. Jag tänker då på nipsträn-
derna vid Ångermanälven och ras i det sammanhanget. Det kan också vara
fråga om andra områden där det finns risk för ras.
Därför tycker jag att det behövs oerhört mycket sunt förnuft när beslut
fattas i sådana här frågor. Vi binder ju därmed upp oss för framtiden. Om vi
fattar ett beslut om Skånekusten, kommer det självfallet krav. Även om det
rör sig om naturliga processer finns åsikten att vi på något sätt skall gå in.
När det gäller detta med att göra Löderup till ett pilotprojekt tänker jag
inte ge något svar i dag. Inte heller tänker jag i dag ge ett svar på frågan om
vilken andel jag avser att bidra med när det gäller pengar till Skånekusten.
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
57
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
58
Det enda jag kan utlova är att jag skall skaffa mig kunskaper på platsen, att
jag skall träffa de forskare som har åsikter i frågan och att jag skall se till
att man vid olika myndigheter och inom olika sektorsområden framför sina
åsikter i frågan, så att jag kan göra en samlad bedömning. Längre tänker jag
inte gå i dag.
Anf. 68 PER STENMARCK (m):
Herr talman! Kaj Larsson och jag tillhör olika partier. Ändå har vi ett ge-
mensamt intresse när det gäller arbetet med dessa saker.
På en punkt håller jag emellertid inte med Kaj Larsson. Det gäller då hans
uttalande om att det känns som att börja om från början i och med valresul-
tatet den 15 september. Jag tycker nog att vi i dag har kommit en bit på vä-
gen. Vi har ju en regering som är beredd att medge forskningsanslag för inte
minst det här aktuella området. Beklagligtvis har jag inte fått de komplette-
rande svar som jag efterlyser. Jag hoppas dock att sådana så småningom
kommer. Vidare kommer vi där nere i Skåne att få besök av ett statsråd. Jag
är övertygad om att det innebär att vi kommer framåt i frågan. Fler personer
som för första gången varit på platsen och sett området har nämligen påver-
kats.
Både Kaj Larsson och jag har flera gånger försökt att övertyga Birgitta
Dahl om nödvändigheten av ett sådant besök. Men det har varit helt ointres-
sant för henne.
Vidare har vi nu fått höra att det finns ett intresse från statsrådets sida för
att lyssna på de fristående forskare på det här området som finns i Lund. Det
är utomordentligt glädjande och positivt. Något sådant har det heller inte
varit fråga om tidigare. I stort sett har berörda statsråd tidigare bara varit
intresserade av att lyssna på statens egna experter på det här området. Mot
den bakgrunden uppfattar jag det som sagts här som ett fall framåt - även
om detta är litet.
Statsrådet säger i svaret:
”Erfarenheter från andra länder visar att erosionsdämpande åtgärder i ett
område oftast medför förändringar i angränsande områden.” Detta uppre-
pade statsrådet i sitt senaste inlägg.
Ja, det är riktigt att så varit fallet. Men det är just därför som forskningen
kring de här frågorna är oerhört betydelsefull.
Det talas om en flyttning av hus i Löderup. Men det är, som Kaj Larsson
sade, fråga om väldigt mycket i det sammanhanget, om en mycket omfat-
tande process. Dessutom är det förmodligen inte bara Löderup som det i
framtiden kommer att handla om utan också en lång rad andra områden.
Enligt den SMHI-statistik som jag tidigare redovisade är det mycket som
tyder på att antalet extrema högvattenssituationer - under det senaste
veckoslutet såg vi exempel på sådana - blir allt vanligare i framtiden. Det
innebär att det kan bli allt fler översvämningar och en allt svårare erosion,
som får mycket allvarliga konsekvenser för infrastrukturen i kustnära områ-
den.
Trots allt lär vi aldrig kunna flytta på Malmö, Kristianstad eller andra om-
råden som drabbas av sådant här nu eller i framtiden. I stället måste vi i god
tid lära oss hur vi skall hantera problemen med existerande anläggningar och
hur vi kan undvika att nya problem uppstår i framtiden. I det sammanhanget
vill jag avslutningsvis ännu en gång understryka att behovet av forskning på
detta område är utomordentligt stort. Då vill jag också betona att det är vik-
tigt att de extra medel som nu har tilldelats SGU också används för erosions-
forskningen.
Anf. 69 KAJ LARSSON (s):
Herr talman! När det gäller Löderup är problemet just den stora förtvivlan
som många stugägare känner.
Jag sade att det känns som om man står och stampar i tjära. Men det skall
snarare uppfattas som ett uttalande från de här människornas sida. De upp-
lever bara hur kvarnarna maler och maler och att ingenting händer.
Det finns stugägare som har flyttat sina stugor tre gånger. Men fortfarande
är stugorna hotade. Det finns stugägare som lägger ner hundratusentals kro-
nor på att tippa sten för att skydda stränderna, något som inte är bra för
naturen. Det kommer inte heller i framtiden att vara en lösning. Därför är
det nu viktigt att vi inte fastnar i långdragna utredningar, för då kan det bli
så att det när man väl är klar inte finns några hus i Löderup. Därför är det
viktigt att vi agerar med kraft.
Jag skulle till statsrådet vilja ställa frågan: Är statsrådet beredd att i dag
uttala att hon med kraft och energi skall jobba för att det på ett eller annat
sätt blir en lösning på problemet i Löderup? Det går inte längre att dra ut på
tiden, utan vi måste komma fram till en lösning. Det måste komma ett be-
sked om hur staten ställer sig till detta.
Det är viktigt för Ystads kommun att man får ett besked, och det är också
viktigt för villaägarna. Man har ju i ett niopunktsprogram gjort upp hur man
skall gå till väga med detta, bit efter bit efter bit. Villaägarna ställer, som jag
sade, upp med en tredjedel och kommunen med en tredjedel. Förhopp-
ningen är då att också staten tar sin del.
Min fråga lyder alltså: Är statsrådet beredd att framöver agera med kraft
och energi, så att vi snart kan få en lösning på dessa problem?
Anf. 70 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Efter vad jag förstår har kommunerna i och för sig tidigare
fått ganska många besked, bl.a. ett nej från den tidigare regeringen, och jag
antar att de då har undersökt förutsättningarna för sina svar.
Jag har nu konstaterat att det utifrån det ansvarsområde jag har ligger i
mitt intresse att det i framtiden görs en planering som medför att den här
oron inte behöver finnas kvar. Det kan väl vara ett slags löfte, att jag åtmin-
stone skall försöka komma fram till någon slutsats som gör att det framgent
finns handlingskraft på olika håll.
Denna framförhållning är naturligtvis oerhört viktig. Tanken med bl.a.
översiktsplaner i den plan- och bygglag som finns i dag är ju att denna fram-
förhållning skall finnas, men när dessa hus byggdes fanns naturligtvis inte det
synsättet och inte heller kunskapen om vad som kunde ske med stränderna i
framtiden. Jag kan förstå att man inte på det sättet kan lägga något slags
retroaktivt ansvar på dem som hade hand om planeringen.
Jag har för övrigt aldrig sagt att kommunerna på något sätt har planerat
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
59
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
detta dåligt. Vi har ju egentligen på kommunerna lagt över allt ansvar för
planeringen i fråga om mark och vatten, och det finns sedan lagar som säger
att vi i vissa fall skall gå in och göra bedömningar av vilka effekter olika pro-
jekt har.
Jag menar att vi nog ändå är ganska överens om att jag måste få möjlighet
att sätta mig in i situationen. Jag är intresserad av att diskutera med dem som
har kunskaper att förmedla i det här ärendet. Oavsett vad det handlar om är
det viktigt att människors oro stillas på något sätt och att man ger klara be-
sked som också sträcker sig in i framtiden. Jag kommer nu genast att se till
att vi i departementet bokar upp en tid. Kanske gäller det också att avsätta
litet tid så att vi kan diskutera detta och att se till att även kommunerna får
möjlighet att framlägga sina synpunkter. Det är ju så demokratin skall fun-
gera. Den öppenheten har jag. Naturvårdsverket har ju ändå i någon mån
signalerat att man inte motsätter sig att t.ex. ett skydd anordnas men att man
ändå förordar att husen flyttas. Vi får väl då se vilket som skall väga över.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Hänvisning av ärenden till utskott
Föredrogs och hänvisades
Motionerna
1991/92:Ub8-Ubl3 till utbildningsutskottet
12 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Motionerna
med anledning av prop. 1991/92:81 Kompensation till ensamföräldrar med
anledning av slopad skattereduktion
1991/92:Sol8 av Stina Eliasson (c)
med anledning av förs. 1991/92:15 Talmanskonferensens förslag om inrät-
tande av ett särskilt utskott för behandling av den väntade propositionen
om godkännande av EES-avtalet m.m.
1991/92:K13 av Thage G Peterson m.fl. (s)
13 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 22 januari
1991/92:88 avAlfWennerfors (m) till justitieministern om bemanningen i po-
lisdistrikten m.m.
Norrtälje polisdistrikt förfogar över 70 polismannatjänster. 9 av de 70 poli-
serna är emellertid borta från distriktet. En poliskommissarie tjänstgör på
polishögskolan sedan 1971. Lekmannen invänder att när en Norrtäljepolis
varit borta så länge måtte han väl ersättas av vikarie. Så är det inte. Vikarier
förekommer inte alls.
En annan polis är flyttad till personlig tjänst på rikspolisstyrelsen, en
tjänstgör i gatulangningsgruppen i Stockholm, en fullgör en längre trafikut-
bildning, en tillhör liwaktsgruppen i Stockholm, en är sjukskriven sedan
elva år tillbaka och tre poliser är barnlediga. Jag upprepar att inga av dessa är
märkligt nog ersatta av vikarier. De frånvarande polisernas arbetsuppgifter i
Norrtälje polisdistrikt var tydligen inte så viktiga att de skulle fullgöras.
Det är inte underligt att anmälningar läggs på hög utan utredning. Det är
inte underligt att det inte kan komma någon polis till lägenheten som blivit
utsatt för inbrott. Det är inte underligt att bank- och butiksrånare kan utföra
sina ”jobb” i lugn och ro. Det tar sin tid för polisen att komma, om det kom-
mer någon alls. Men att transportera bråkiga missbrukare från behandlings-
hemmet till ett annat behandlingshem eller att hämta mentalsjuka som inte
skött sin medicinering skall Norrtäljepolisens små resurser användas till.
Norrtälje polisdistrikt är geografiskt sett ett stort distrikt med mycket
stora avstånd och dess värre med låg standard på vägar och vägsystem. Per-
manent bor det 48 000 människor inom distriktet. Till detta kommer den
stora befolkningsökning om drygt 125 000 personer som sker varje år inte
bara under semestermånaderna numera utan under hela den ljusa och var-
mare årstiden från april t.o.m. september. Under semesterperioden och i år
förstärkt av att poliser kommenderas att tjänstgöra under fotbolls-EM drab-
bas Norrtäljebefolkningen ytterligare av de anmärkningsvärt små polisresur-
serna.
Länspolisledningen i Stockholm är medveten om problemet men kan inte
göra mycket. Den socialdemokratiska regeringsperioden 1982-1991 inne-
bar försämrade polisresurser i hela landet och minskad rättstrygghet. Förra
året erbjöd länspolisledningen Norrtäljepolisen två extra poliser. Polisled-
ningen i Norrtälje polisdistrikt tvingades tacka nej. Orsaken var att man
skulle stå för dessa extra polisers rese- och traktamentskostnader. I Norrtäl-
jepolisens mycket ansträngda budget fanns inte dessa pengar. Man häpnar
över hur polisorganisationen fungerar. Självfallet borde länspolisledningen i
sin budget ha pengar för dessa rese- och traktamentskostnader.
Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag ställa följande frågor till
justitieministern:
1. På vilket sätt ämnar justitieministern lösa vikariefrågan inom polisdistrik-
ten?
2. På vilket sätt vill justitieministern lösa problemet med rese- och trakta-
mentskostnader i samband med att ett polisdistrikt med stor ”sommarbe-
folkning” tillfälligt tillförs extra polisresurser?
1991/92:89 av Inga Berggren (m) till statsrådet Beatrice Ask om hemkun-
skapsämnet:
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
Nya direktiv till läroplanskommittén har lämnats. Uppdraget skall om-
61
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
62
fatta läroplan, timplan och kursplaner för grundskolan samt läroplan för
gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen.
Statsrådet anför att det är viktigt att läroplanen ger uttryck för en samlad
syn på elevers kontinuerliga kunskapsutveckling. Den synen delar jag.
Ävenså instämmer jag i skolans och föräldrarnas delade ansvar att förbereda
barn och ungdomar för rollen som samhällsmedborgare.
Skolans huvuduppgift är dock att ge eleverna goda kunskaper och färdig-
heter.
Statsrådet anför vidare:
Kunskaper om det svenska kulturarvet måste få en mer framträdande
plats i undervisningen.
Kunskaper om miljön är ett centralt område som inte bara skall behandlas
inom de naturorienterande ämnena.
Eleverna skall också få sådana kunskaper att de kritiskt kan granska fakta
och olika förhållanden så att de kan inse konsekvenserna av olika alternativa
handlingsvägar och beslut.
Den övergripande målsättningen skall vara att utveckla Europas bästa
skola. Kvaliteten i utbildningen skall höjas genom att ämnenas ställning för-
stärks.
Kommittén skall arbeta med konstruktionen garanterad minsta tid för lä-
rarledd undervisning i resp. ämne.
Enligt direktiven skall garanterad undervisningstid anges för ämnena:
svenska, matematik, engelska, geografi, historia, religionskunskap, sam-
hällskunskap, biologi, fysik, kemi, teknik, bild, idrott och musik.
Men vart har ämnena hemkunskap, slöjd och barnkunskap tagit vägen?
Kanske anges de under följande formuleringar:
”Kommittén skall vidare belysa konsekvenserna av om vissa av de nuva-
rande obligatoriska ämnena förs över till de ämnen som kan erbjudas inom
ramen för elevernas personliga val eller inom ramen för den profilering den
enskilda skolan väljer.”
Vilka överväganden ligger bakom statsrådets direktiv om att hemkunskap
inte skall ges garanterad undervisningstid?
14 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 22 januari
1991/92:337 av Carl Fredrik Graf (m) till statsrådet Bo Lundgren om arren-
dators reparationskostnader för bostad:
Skattereformen innebar att rätten till avdrag för bostadsfastigheter inom
jordbruket försvann. I detta sammanhang behandlades aldrig arrendatorer-
nas ställning. RSV har därför givit ut anvisningar i frågan. Dessa går ut på
att kostnaderna för reparationer av privatbostäder ej skall vara avdragsgilla
för arrendatorn, utan anses som privata omkostnader.
Detta förefaller märkligt. I de flesta fall är en arrendator i avtalet bunden
till att utföra underhåll. Det synsätt som RSV har på frågan kan leda till svå-
righeter för många arrendatorer att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter.
Värdet av den privata bostadsdelen är sällan uttryckt i avtalen.
Många arrendatorer är oroliga inför denna nya situation, som dessutom
har kommit mycket oväntat.
Vad avser statsrådet göra för att bringa klarhet i frågan och samtidigt und-
vika att landets arrendatorer ställs i en svår situation?
1991/92:338 av Catarina Rönnung (s) till statsrådet Beatrice Ask om statsbi-
drag till gymnasieskolans årskurs 3:
Många kommuner och skolledningar planerar efter förutsättningen att
staten kommer att bekosta årskurs 3 redan läsåret 1994/95 och startar därför
redan i år de nya treåriga gymnasieprogrammen som ersätter de nuvarande
tvååriga teoretiska och yrkesinriktade linjerna.
Kommer statsbidrag att utgå för detta extra tredje år eller skall budgetpro-
positionen tolkas så att kommunen ensam blir betalningsskyldig?
15 § Kammaren åtskildes kl. 16.04.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 31 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Barbro Karlsson
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Svar på
interpellation
63
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
Innehållsförteckning
Torsdagen den 23 januari
1 § Kompletteringsval av ordförande i valprövningsnämnden...... 1
2§ Kompletteringsval av ersättare för ordföranden i valprövnings-
nämnden ........................................ 1
3 § Utökning av antalet suppleanter i skatteutskottet och socialför-
säkringsutskottet.................................. 1
4 § Val av suppleanter i skatteutskottet och socialforsäkringsutskottet 2
5 § Svar på interpellation 1991/92:66 om regionalpolitiken........ 2
Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)
Thage G Peterson (s)
Bo Holmberg (s)
Ulla Pettersson (s)
Georg Andersson (s)
Håkan Strömberg (s)
Axel Andersson (s)
6 § Svar på interpellation 1991/92:63 om läkemedelskostnaderna... 17
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Talmannen (om debattreglerna)
Kent Carlsson (s)
Bo Holmberg (s)
7 § Svar på interpellation 1991/92:67 om ökat kostnadsansvar inom de
areella näringarna.................................. 29
Miljöminister Olof Johansson (c)
Göran Persson (s)
Ajournering........................................... 36
Tredje vice talmannen
Återupptagna förhandlingar............................... 37
8 § Information från regeringen om besök i Mexico i samband med
undertecknande av fredsavtalet för El Salvador........... 37
64
Tredje vice talmannen (om debattordningen)
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Pierre Scheri (s)
Nic Grönvall (m)
9§ Information från regeringen om nödhjälp till Baltikum....... 40
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Håkan Holmberg (fp)
Anders G Högmark (m)
Georg Andersson (s)
Johan Brohult (nyd)
10§ Svar på interpellation 1991/92:74 om stranderosionen i Skåne. 49
Statsrådet Görel Thurdin (c)
Per Stenmarck (m)
Kaj Larsson (s)
11 § Hänvisning av ärenden till utskott...................... 60
12 § Bordläggning...................................... 60
13 § Anmälan om interpellationer
1991/92:88 av Alf Wennerfors (m) om bemanningen i polisdi-
strikten m.m.................................... 60
1991/92:89 av Inga Berggren (m) om hemkunskapsämnet... 61
14 § Anmälan om frågor
1991/92:337 av Carl Fredrik Graf (m) om arrendators repara-
tionskostnader för bostad......................... 62
1991/92:338 av Catarina Rönnung (s) om statsbidrag till gym-
nasieskolans årskurs 3............................ 63
Prot. 1991/92:56
23 januari 1992
65
gotab 40590, Stockholm 1992