Riksdagens protokoll
1991/92:55

Onsdagen den 22 januari

Kl. 9.00-12.36

1 § Ledighet

Tredje vice talmannen meddelade att Margareta Israelsson (s) ansökt om
föräldraledighet under tiden den 3 februari - den 22 maj.

Protokoll

1991/92:55

Svar på
interpellationer

Kammaren biföll denna ansökan.

Tredje vice talmannen anmälde att Yngve Wemersson (s) skulle tjänstgöra
som ersättare för Margareta Israelsson.

2§ Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 16 januari.

3 § Svar på interpellation 1991/92:76 om taxinäringen

Anf. 1 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om vilka åtgärder
jag är beredd att vidta i syfte att underlätta seriös verksamhet inom taxinä-
ringen.

Ämnesområdet har ingående behandlats i samband med årets budgetpro-
position (bil. 7 i avsnittet Särskilda frågor), där jag vid min anmälan redogör
för effekterna av avregleringen av taxitrafiken. Jag konstaterar där att till-
gången på taxi har ökat kraftigt efter reformen. Störst har ökningen av anta-
let taxifordon varit i Stockholms län och i Malmöhus län. En ökning av utbu-
det av taxitjänster är allmänt sett fördelaktig ur konsumentsynpunkt.

Beträffande de problem som Sten Andersson tar upp vill jag erinra om att
det i samband med riksdagens beslut år 1988 om avregleringen av taxitrafi-
ken uttalades mycket bestämt att en förutsättning för ett slopande avbehovs-
prövningen av nya taxitillstånd var en skärpt lämplighetsprövning av den
som ansöker om tillstånd. Vidare uttalades att en skärpt uppföljning av den
personliga och ekonomiska lämpligheten skulle ske. Lagstiftningen ändra-
des i denna riktning.

Vid min anmälan till budgetpropositionen framhåller jag - i samråd med 1

1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 55

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

chefen för civildepartementet - att det är i hög grad angeläget att länsstyrel-
serna prioriterar sina resurser så att uppföljningen av lämpligheten inom den
yrkesmässiga trafiken skärps. Den som inte längre uppfyller tillträdeskraven
till branschen skall få tillståndet återkallat. Den slopade behovsprövningen
måste i än större utsträckning än vad som förutsattes i 1988 års riksdagsbe-
slut, kombineras med skärpta regler för prövning av tillståndshavarens lämp-
lighet.

Bland annat är det viktigt att följa upp effekterna av det stora antal kon-
kurser som förekommer inom branschen. Självfallet skall den trafikutövare
som försatts i konkurs få sitt trafiktillstånd återkallat. Jag vill här påminna
om att insolvensutredningen, som tillsattes av justitiedepartementet år 1988
för att överväga frågor om rekonstruktion av företag i kris, i november förra
året fick tilläggsdirektiv. Enligt dessa skall utredningen särskilt uppmärk-
samma vilka följder det får för konkurrensen mellan olika företag i en viss
bransch att företag kan drivas vidare med lönegarantimedel under en viss
tid. Finner utredningen att användningen av lönegarantimedel medför pro-
blem i konkurrenshänseende, bör utredningen föreslå de ändringar som kan
behövas för att motverka eller komma till rätta med problemen. Utredning-
ens arbete bör vara slutfört under hösten 1992.

Jag vill också erinra om att den slopade behovsprövningen har minskat
arbetsbelastningen hos länsstyrelserna. Vidare slipper de alla besvärsären-
den rörande anslutning till beställningscentraler. Länsstyrelserna har även
fått minskade arbetsuppgifter i samband med statsbidragsgivningen till kol-
lektivtrafiken. Det kan också nämnas att länsstyrelserna tillförts ökade re-
surser i form av en kommunikationsexpert.

Allmänt gäller att regeringen lägger stor vikt vid näringsfrihet och regel-
förenkling. Avregleringen av taxi ligger därför i linje med dessa strävanden.

Anf. 2 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Det är
positivt att han är medveten om de problem som tyvärr i alltför stor omfatt-
ning har uppstått inom taxinäringen. Det var bra att man avreglerade taxinä-
ringen 1988. Alla ville göra så, även taxiorganisationerna. Må vara att man
var litet oense om hur fort det här skulle gå, men i slutändan ville man ha en
avreglering. Det skulle bli en fri konkurrens, och man skulle slopa det
mycket krångliga regelverk som tidigare var knutet till taxinäringen.

Lagstiftaren framhöll att det skulle bli en skärpning av lämplighetspröv-
ningen. Det skulle ställas krav på taxameter för att avregleringen skulle få
en så positiv effekt som möjligt. Vi kan i dag, herr talman, se att det i dag
mer eller mindre råder kaos, eller öppet krig, inom taxinäringen, åtminstone
i en del av våra storstäder. Det har sagts att man kanske skall ha litet is i
magen, att man skall vänta och se vilka effekter som avregleringen får. Men -
som det brukar sägas medan gräset gror, dör kon.

Om man inte gör någonting i dag, drabbas de seriösa taxiägarna. Det är
de som inte klarar den ojusta konkurrens som i dag finns. Jag skulle här
kunna lämna exempel på sådant som har förekommit runt om i landet i sam-
band med avregleringen. Anställda vid olika taxiföretag pratar inte med var-

andra. Det har t.o.m. i tidningarna stätt att läsa om att det har varit slagsmål
mellan taxichaufförer i en desperat jakt efter kunder.

Vi har också sett hur man missbrukar konkursinstrumentet. Man kan an-
vända lönegarantin som ett konkurrensmedel. Det finns vidare exempel på
att den som gått i konkurs snabbt kunnat ombilda företaget med en bulvan
som ägare. Den gamle ägaren finns då alltså kvar bakom kulisserna.

Det här är ytterst beklagligt. Jag delar helt statsrådets uppfattning att det
är av vikt för alla, för företagare och för konsumenter, att vi har en fri kon-
kurrens och att vi har så litet regler som möjligt. Men jag vill betona att detta
inte får ha den effekten att de företagare som försöker sköta sig drabbas.
Tyvärr har det skett i alltför stor omfattning.

Statsrådet säger också att avregleringen innebar att länsstyrelsen fick
större resurser för kontroll av hur taxinäringen sköts. Bland annat har resur-
ser frigjorts på grund av att man slopat den s.k. behovsprövningen. Efter att
ha läst det som står i tidningarna och efter att ha pratat med taxifolk runt om
i landet vill jag dock påstå att man vid en del länsstyrelser inte har omfördelat
sina resurser i den riktning som statsrådet här talar om. Jag har läst att man
säger sig inte ha tid att göra det och att man därför mer eller mindre struntar
i det. Detta är skadligt för dem som försöker bedriva en seriös taxiverksam-
het. Man gör inte den momskontroll som man borde kunna göra, och det har
resulterat i att vi har fått den kaotiska taxisituation som vi tyvärr har i dag.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta mitt inlägg med att ställa en fråga till
statsrådet som jag har fått från en del taxiägare och från några taxiorganisa-
tioner: Kommer regeringen att föreslå att lämplighetsprövningen slopas? Jag
hoppas att statsrådet svarar nej på den frågan, för i annat fall ramlar hela
taxinäringen i Sverige ihop som ett korthus.

Anf. 3 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Jag konstaterar att Sten Andersson i Malmö började sitt in-
lägg med att tycka att det är bra att det har genomförts en avreglering av
taxibranschen. Men jag kan inte frigöra mig helt från känslan av att Sten
Anderssons inlägg ändå mynnar ut i en sammanfattande tanke att seriös taxi-
verksamhet egentligen bara kan bedrivas i monopolets hägn.

Om det inte är så, är Sten Andersson och jag överens om att en avreglering
har en övergångstid som i det här fallet är extra smärtsam. Det kommer att
ske olika förändringar inom branschen, vilken bransch man än avreglerar.
Det sker en omstrukturering av marknader, det prövas olika grepp som faller
mer eller mindre väl ut, och så småningom stabiliseras marknaden. Det är
den grundtanke som ligger bakom avregleringen inte bara av taximarkna-
den, utan vi är ju på gång att avreglera en mängd andra verksamheter som
tidigare har bedrivts i form av monopol.

Nu frågar Sten Andersson vad vi tänker göra. Är det inte så att de gamla
ägarna ändå kan fortsätta i ny skepnad efter en konkurs? Min uppfattning är
att det är oerhört viktigt att tillståndsmyndigheterna, i första hand länsstyrel-
sen, följer upp effekterna av det stora antal konkurser som förekommer
inom den här branschen. Detta är kärnproblemet som Sten Andersson tar
upp.

Självfallet kan en trafikutövare som försatts i konkurs få sitt trafiktillstånd

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

återkallat. Jag menar att dessutom bör länsstyrelsen allvarligt överväga att
avslå ansökan om trafiktillstånd från den som har varit trafikansvarig i ett
konkursdrabbat trafikföretag eller haft en ledande ställning i ett sådant före-
tag. Det kan alltså inte vara möjligt för sådana personer att efter konkursen
bedriva en likadan verksamhet i ett annat bolagsnamn.

Vidare är det väl alldeles uppenbart att länsstyrelsen vid en ny tillstånds-
prövning kan beakta missförhållanden, bl.a. av det här slaget, som ligger
bakåt i tiden. Jag tror att vi kan räkna med att uppåt fem år bakåt i tiden bör
man kunna beakta sådana missförhållanden när man gör en tillståndspröv-
ning.

Sedan, herr talman, tar Sten Andersson upp frågan om resurserna hos till-
synsmyndigheten. Jag kan bara konstatera att det har frigjorts resurser, och
det tillkommer en ny befattningshavare som bl.a. skall titta på det här. Jag
kan säga till Sten Andersson att jag i samråd med chefen för civildeparte-
mentet kommer att be att få framhålla vid ett landshövdingemöte att jag be-
dömer att tillsynen av lämpligheten inom den yrkesmässiga trafiken är en
mycket viktig fråga för länsstyrelserna och att landshövdingarna bör ta ett
ökat ansvar för att den frågan får tillräckligt med tid och resurser.

Slutligen frågar Sten Andersson om regeringen har för avsikt att slopa
lämplighetsprövningen. På den frågan är jag beredd att svara ett kategoriskt
nej.

Anf. 4 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar speciellt för den sista meningen i statsrådets nu
lämnade svar.

Sedan vill jag betona att det kanske råder litet missuppfattning mellan
statsrådet och mig. Jag är helt klar över fördelarna med en avreglering och
att det är någonting som vi måste ha. Jag är också klar över att marknaden
stabiliseras efter hand. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta, till
vilket pris det sker och vem som skall betala priset.

Vi kommer säkert i Sverige framöver att få ett antal nya seriösa taxiägare
som sköter sig och som efterlever de krav man har rätt att ställa på företa-
gare. Men frågan är om det kommer att ske på bekostnad av dem som har
bedrivit taxirörelse i Sverige under många många år men som nu ser att de
inte har möjligheter att överleva i en bransch där, framför allt i storstäderna,
djungelns lag råder.

Vad sedan gäller länsstyrelserna är det positivt att statsrådet tydligen kom-
mer att ta kontakt och se till att de uppfyller de krav som ställdes från lagstif-
tarens sida när beslutet fattades om avregleringen. Det är min bestämda
uppfattning och många taxiägares uppfattning att länsstyrelserna på vissa
håll i Sverige inte har använt sina resurser på det sätt som lagstiftaren avsåg,
nämligen för att se till att taxinäringen efter avregleringen fungerar på ett
sätt som är gynnsamt för taxiföretagen men framför allt för konsumenterna.

Det stora antalet s.k. trottoarstrykare bedriver ett arbete som får som re-
sultat att förtroendet för taxi minskar och även att viljan att seriöst driva taxi-
företag minimeras. Jag hoppas, herr talman, att vi om några år kommer att
ha en taxiverksamhet i Sverige som är till gagn och till nytta för alla. Men
intill dess borde vi kanske ändå sätta in litet större resurser för att sortera

bort de företag eller företagare som inte avser att driva taxiverksamheten
seriöst.

Anf. 5 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö frågar: Hur lång tid tar det innan
marknaden har stabiliserat sig? Detta är en akademisk fråga för oss i den här
kammaren. Den är mycket mer realistisk för dem som arbetar inom nä-
ringen.

Det här är ett problem som är alldeles uppenbart i andra länder. Jag var i
går i Vilnius i Litauen, där man håller på att försöka introducera en mark-
nadsekonomi efter att ha haft ett annat system -jag vill inte göra några jäm-
förelser i övrigt. Där är frågan oerhört konkret för människorna.

Övergång till marknadsekonomi har sina födslovåndor. Jag menar ändå
att i det här fallet har statsmakterna, inte minst via länsstyrelserna, mycket
goda möjligheter att se till att övergången sker på ett rimligt sätt. Nu menar
Sten Andersson att den sker på bekostnad av dem som har bedrivit verksam-
heten i många år, särskilt i storstäderna. Ja, det är rätt!

Sten Andersson talar t.o.m. om att det är något av djungelns lag som gäl-
ler. Trots allt har det lett till ett priskrig som har tagit sig olika uttryck i olika
städer. Det är ingen enhetlighet mellan Stockholm, Göteborg och Malmö.

När jag åker taxi brukar jag fråga chaufförerna hur det här priskriget fun-
gerar. I fredags var jag i Göteborg. Jag erfor att där finns inget priskrig. Det
finns det däremot i Stockholm och Malmö. Det finns alltså ingen enhetlig-
het, och statsmakten har ingen möjlighet att gå in och reglera just den typen
av konsekvenser av avregleringen.

Herr talman! Slutligen vill jag konstatera att det vi skriver om taxinäringen
i kommunikationsdepartementets budgetbilaga har vunnit starkt förtroende
och anklang, inte minst från Svenska Taxiförbundet. Där har man offentligt
bejakat den hållning som regeringen intar.

Anf. 6 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag skall inte jämföra Sverige med Litauen. Det är litet onö-
digt, eftersom där råder helt skilda förutsättningar.

Jag tycker att det är positivt att det på vissa orter bedrivs ett priskrig inom
taxinäringen. Det är bra för konsumenten, och det är även bra för taxinä-
ringen att få finna sig i en konkurrens om kunderna.

Statsrådet refererar till Svenska Taxiförbundet, som offentligt har sagt att
man är positiv till det mesta som har skett i samband med avregleringen. Det
kan jag också skriva under på. Samtidigt har olika taxiorganisationer riktat
mycket skarp kritik mot vissa länsstyrelsers slappa sätt att sköta den verk-
samhet de har blivit ålagda att sköta.

Kan dagens debatt få den effekten att vissa länsstyrelser skärper sig, tror
jag att vi har nått ett bra steg på vägen mot det mål som vi alla vill nå.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

4 § Svar på interpellation 1991/92:77 om postens taxesystem för
föreningslivet

Anf. 7 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig vilka mål postverket fått för
att förverkliga regeringens intentioner vad avser stöd för svenskt organisa-
tionsliv. Vidare har hon frågat mig om jag anser att den nya administrativa
process som postverket infört för föreningsbrev vittnar om administrativ ef-
fektivitet.

Postverket är ett affärsverk. Riksdagen har beslutat att postverket endast
skall målstyras. Med detta menas att riksdag och regering sätter upp mål för
servicenivå, kvalitet och lönsamhet. Verket i sin tur svarar självt för hur
dessa mål skall uppfyllas. Villkor och avgifter för föreningsbrev beslutas så-
ledes av postverket.

Postverket har ett stort antal anställda, ca 70 000, vilket innebär att verket
måste ha regler och rutiner som är så enkla som möjligt för att uppnå hög
kvalitet och ha en effektiv kontroll. Syftet med de förändringar av villkor för
föreningsbrev som postverket genomfört fr.o.m. den 1 januari 1992 är just
detta.

Hittills har föreningar haft rätt att frankera 100-gramsbrev med 20-grams-
porto. Detta har försvårat kontroll av att försändelserna är rätt frankerade,
eftersom alla andra brev i samma viktklass varit frankerade med normalt
porto.

Föreningar kan emellertid även fortsättningsvis skicka brev upp till 100
gram för 20-gramsporto, men med något förändrade rutiner. Samtidigt för-
svinner föreningarnas abonnemangsavgift, och portot för 20-grams ekono-
mibrev har sänkts. För föreningar innebär förändringarna vidare vissa för-
enklingar genom att abonnemangskort inte längre behöver visas på postkon-
toret vid inlämning. Breven kan förses med ”B” liksom andra ekonomibrev.

Enligt vad jag erfarit har postverket för avsikt att återbetala överskju-
tande porto oftare i de fall en förening får ekonomiska svårigheter med kvar-
talsvis återbetalning. Detta kan t.ex. komma att gälla föreningar med stor
andel portokostnader i förhållande till övriga kostnader. Vidare kommer
föreningar med mycket post att erbjudas det s.k. portobetaltsystemet, vilket
möjliggör betalning av det lägre priset direkt. Betalning sker då i efterskott
mot faktura utan negativa likviditetseffekter för föreningen.

Föreningarna kompenseras för postverkets räntevinster på de innestående
medlen med ett lägre porto och slopad abonnemangsavgift.

Anf. 8 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Odell för svaret på min inter-
pellation.

När det gäller den första frågan i min interpellation om stöd till svenskt
förenings- och organisationsliv, har frågan fått ökad aktualitet genom kom-
munikationsministerns sätt att formulera sig i budgetpropositionen. Där an-
ser statsrådet att fokrörelsernas verksamhet i första hand skall bygga på
medlemmarnas frivilliga engagemang och bidrag.

Av propositionen framgår att folkrörelserna är viktiga. Men det bör inte

utgå ett direkt statsbidrag till verksamheten eftersom risken då är stor att
folkrörelserna kan ses som en myndighet och inte känner sig tillräckligt fria
i förhållande till staten.

Det här har oroat föreningsrörelsen ganska starkt. Jag hoppas att den här
skrivningen var ett olycksfall i arbetet och inte är relevant för statsrådets syn
på andra folkrörelser. Avsnittet gäller NTF:s verksamhet.

Så åter till frågesvaret. Jag har naturligtvis full förståelse för att postverket
är ett affärsverk. Att verket, enligt svaret, främst är till för sina anställda har
jag ibland anat. Jag kan också förstå att de regler och rutiner som anförs i
svaret är till för de ca 70 000 anställda. Men det vore väl inte för mycket be-
gärt att även kundernas behov av enkla rutiner kunde tillgodoses.

Kan ni föreställa er de köer som detta kommer att innebära? Tänk er alla
de organisationer som ibland skickar flera hundra brev flera gånger i veckan.
Först skall dessa brev lämnas in, och då måste man stå i kö. Det är minsann
inte bara systembolaget som har köer. Det drabbar även posten ganska ofta.
När alla kuvert har markerats och frankerats skall en blankett skrivas ut.
Därefter skall man gå hem och vänta ett kvartal på återbäringen av portot.
Ibland kan det bli något fel i rutinerna och pengarna låter vänta på sig eller
fel belopp erhålls. Ny kö, och nya blanketter.

Jag vet att posten kan ändra sig och bli kundorienterad. Tidigare när jag
lämnade in masskorsband hemmavid fick jag efter 14 dagar en räkning från
Eskilstuna. Mitt lilla glesbygdspostkontor hade inte fått förtroendet att
skriva ut denna räkning. För min förening innebar det en extra kostnad efter-
som det tillkom en expeditionsavgift. Tack vare en kontakt med den dåva-
rande kommunikationsministern har det här skett en ändring. Fram till års-
skiftet har jag kunnat lämna in och betala mina försändelser direkt på post-
kontoret. Postkontoret har också kunnat tillgodoräkna sig de breven. Tidi-
gare var det Lycksele som noterade den brevskörden.

De nya rutinerna måste innebära en onödig byråkrati som säkert kostar
mer än vad det innebär att ett enstaka brev förmedlas utan att ett korrekt
porto har betalats. I andra organisationer är det ofta en regel att man i läng-
den sparar både personal och resurser genom att undvika alltför invecklade
rutiner.

Jag får väl hälsa med tillfredsställelse att posten har för avsikt att återbe-
tala överskjutande porto oftare än vaije kvartal. Det är dyrt för föreningarna
att ligga ute med så stora summor som det kan röra sig om. Enklast vore det
att klara av allt detta med ett besök vid postdisken. Inga ränteförluster för
föreningarna, och inga blanketter som skall segla runt Sverige för att klara
av att skicka ett utbetalningskort inom kortare eller längre tid.

Jag kan försäkra statsrådet att frivilliginsatserna inom dessa organisatio-
ner är stora. Men det finns gränser för vad dessa ofta hårt pressade organisa-
tioner orkar med av ytterligare pålagor.

Enligt information från posten den 10 december skall följande regler
gälla. Breven skall märkas med avsändare och ett ”B”. Det kan man klara
av. Breven skall frankeras med ekonomibrevsporto ä 4:60. Breven skall räk-
nas, och antalet skall fyllas i på en följesedel. Breven och följesedeln skall
lämnas in i kassan på postkontoret tillsammans med abonnemangskortet.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar pä
interpellationer

Följesedlarna skall skickas till posten vaije kvartal, sä kommer pengarna till-
baka med posten.

Det verkar som om posten delvis har gått ifrån det som sades i december.
Det är bra om så är fallet. Man slipper detta med abonnemangskort.

Jag förstår att statsrådet inte kan göra något åt detta byråkratiska system.
Min förhoppning är att postverket snart nog inser att detta var ett olyckligt
beslut och ändrar det. De ändrade viktklasserna innebär också att allt fler
organisationer kommer att se sig om efter andra sätt att distribuera sina brev.
Kanske en ökad konkurrens även på detta område kan gagna kundens be-
hov.

Jag hoppas att kommunikationsministern har förståelse för den oro som
de nya reglerna har skapat i föreningslivet och att han liksom jag kommer
att följa utvecklingen med stort intresse.

Anf. 9 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Först vill jag ta tillfället i akt och följa upp det som Karin Is-
raelsson började med, nämligen en olycklig formulering i kommunikations-
departementets budgetbilaga där man kan få intrycket att vi på departemen-
tet betraktar folkrörelser över huvud taget som myndigheter om de tar emot
statsbidrag. Så är det naturligtvis inte alls. Jag skall i annat sammanhang
återkomma med ett förtydligande av den språkliga utformningen av detta,
som har blivit olycklig. Det vi menar är att NTF har blivit mer och mer av
en myndighet. NTF kommer nu, inom parentes sagt, att bli en del av den
informationsverksamhet som vägverket kommer att ha när verket blir ansva-
rigt för säkerheten på sina egna vägar.

Fru talman! När det gäller frågan om postverkets taxesystem för för-
eningslivet tror jag, precis som Karin Israelsson, att den långsiktiga lös-
ningen på dessa problem är en avreglering och en ökad konkurrens också
inom denna sektor. Det är det som är riktmärket för regeringens politik på
detta område. Det framgår också av budgetpropositionen.

Postverket gör inte någon rationaliseringsvinst på de nya rutinerna för
föreningsbrev. Vinsten uppkommer i och med att man får ett mer enhetligt
system med enkla och tydliga regler och förbättrade kontrollmöjligheter.
Karin Israelsson och jag kan naturligtvis diskutera vilket som är bäst. Det
ena alternativet är att föreningarna håller reda på hur många brev de lämnar
in. Rent allmänt tror jag att det är förståndigt att föreningar har kontroll på
det. Det andra alternativet är att postverket skall hålla reda på vad som finns
i breven. Jag tror att Karin Israelsson och jag är överens om att det är en
olämplig metod. Det var nämligen konsekvensen av det gamla systemet. Vad
vet man på postverket om vad dessa 100 gram innehåller, om det verkligen
är föreningspost? I och med det nya redovisningssystemet blir man av med
tveksamheterna.

I rapporten om postens konkurrensförutsättningar fastställdes att postver-
kets förlust på föreningsbrev uppgår till 4 milj.kr. Den nya rutin som införs
möjliggör en mer noggrann beräkning av detta stöd till svenskt organisa-
tionsliv, som det faktiskt är.

Karin Israelsson frågar om man inte skulle kunna betala ut pengarna kon-
tant i kassan vid inlämnandet. Det är alltså inte möjligt med postens nuva-

rande kassasystem. För att samla in en riktig statistik och fastställa kostna-
den för föreningsbrev måste postverkets redovisningssystem i denna nya ru-
tin införas.

Slutligen vill jag säga till Karin Israelsson att detta system innebär en be-
sparing för föreningarna. Låt oss konstatera det. Antag att en förening
skickar 1 000 brev i kvartalet. Då blir nettovinsten för föreningen högre efter
denna förändring. Noga räknat handlar det, enligt detta räkneexempel, om
224 kr. per år. Det är ett marginellt belopp, men det ger trots allt stöd för
tanken att detta är ett ökat stöd från postverkets sida, utöver de 4 milj.kr.
som hittills har satsats genom förluster på verksamheten.

Anf. 10 KARIN ISRAELSSON (c):

Fru talman! Jag får tacka Mats Odell för det förtydligande han gav när
det gäller denna olyckliga skrivning i departementets budgetförslag. Vi har
försökt försvara skrivningen med just det som statsrådet säger. Det är bra att
det finns i riksdagens protokoll, så att vi kan hänvisa till att det i detta fall
gällde NTF. Det kändes svårt att i organisations- och föreningsliv säga: Min
regering har skrivit på detta sätt. NTF har blivit en typ av myndighet. Jag
kan förstå att man anser det och att man nu överför arbetsuppgifter.

När det gäller postverkets taxesystem är det bra om vi är överens om att
det kan komma mer konkurrens i framtiden. Det kan behövas. Fortfarande
kvarstår emellertid att det i första hand är myndigheten som har drivit fram
omorganisationen, utan tanke på att kunden ställs inför en ökad byråkrati
och ökade bekymmer. Det är möjligt att man kan få förståelse för att även
kundens rutiner skall ha en betydelse när postverket lägger om sina rutiner.

Det är en rationalisering från postverkets sida, som vi ser det, även om
man på postverket inte anser det. Jag var inte medveten om att förlusterna
kunde beräknas till 4 milj.kr. på de brev som tidigare har gått som förenings-
brev. Det är möjligt. Jag får lita på de siffrorna.

Jag hoppas att postens nuvarande kassasystem kan förändras så att man
kommer ifrån en del av de orimligheter som finns i detta system. Man måste
kunna göra upp direkt, när man lämnar in sina brev, och slippa den onödiga
omgången med blanketter och att pengarna skall skickas. Den leder till att
fel kan uppstå, och det blir ytterligare bekymmer för organisationerna, som
är så beroende av detta. Jag tror att många små organisationer med få ut-
skick kommer att tycka att detta är så omständligt att de över huvud taget
inte kommer att utnyttja denna möjlighet. De har inte personal, och har inte
några rimliga möjligheter att stå på posten i köer för att få ut dessa få kronor.
Hanteringen av en låg ersättning måste vara betydligt dyrare än att ersätt-
ningen betalas ut direkt.

Anf. 11 WIGGO KOMSTEDT (m):

Fru talman! Anledningen till att jag går in i denna debatt är att jag, efter
att ha lyssnat på den, tycker att kommunikationsministern är alldeles för
vänlig i sitt svar och i sitt försvar för postverket. Jag säger detta som ledamot
av postverkets styrelse. Jag har vid det senaste styrelsesammanträdet tagit
upp just detta problem. Till nästa styrelsemöte är utlovat en mera fyllig redo-
visning från postens ledning. Jag upplevde det som att vissa personer i pos-

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

tens ledning också kände sig besvärade av detta och att de kanske inte var
riktigt informerade om hur detta fungerade.

Den som har skrivit interpellationssvaret kan aldrig ha varit förenings-
funktionär i en liten idrottsförening och sett hur man sköter olika aktiviteter
med utskick och allt vad det innebär. För de stora föreningarna kommer
detta säkerligen att fungera alldeles utmärkt. Men för de mindre, som utgör
flertalet, kommer det att bli besvärande.

Det står bl.a. i svaret att man måste ha så enkla regler som möjligt. Det
vill jag gärna instämma i, men jag kan inte förstå att detta är enkelt. Det är
icke enkelt. Det har egentligen inte något med taxesättningen att göra. Det
gäller inte taxan som sådan, utan det att man skall behöva betala dubbel av-
gift som man skall få ett kvitto på. Sedan skall man samla ihop kvittona och
skicka in dem vatje halvår eller kanske varje kvartal, men det förenklar inte
det hela. Det förenklar så till vida att man får sina pengar tillbaka tidigare.

I insändare i olika tidningar i vårt land från föreningslivet har man sagt:
Nu skall vi föreningar som redan har det besvärligt ekonomiskt vara något
slags betalningsbuffert och hålla posten med kredit. Det ligger faktiskt nå-
gonting i det.

Nej, det här systemet är inte bra. Jag kommer att fortsätta att driva frågan
i styrelsen till dess det blir en annan ordning. Det här måste vi komma runt
på något sätt. Det handlar om att förenkla för dem som gör ett stort och bra
ideellt arbete. Här har posten tyvärr inte lyckats med sitt uppdrag.

Anf. 12 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! För en dryg halvtimme sedan stod jag här och försvarade ef-
fekterna av en avreglering inom taxinäringen. Nu får jag från en ledamot
som sitter i postverkets styrelse, som egentligen har ansvaret för denna verk-
samhet, ta emot råd om hur staten som ägare skall agera. Faktum är att be-
slutanderätten är delegerad till postverkets styrelse. Det är egentligen Wiggo
Komstedt som har har ärendet på sina axlar, i viss utsträckning i varje fall,
och jag är glad för att han driver dessa frågor.

Vi lyfter brevmonopolet den 1 januari 1993 och skapar möjligheter för att
introducera konkurrens inom detta område. Jag tror att Wiggo Komstedt
och regeringen kan arbeta tillsammans - på det sätt man nu kan arbeta med
den typ av verksamhet som posten utgör, där det i första hand är styrelsen
som har att fatta avgöranden - och att ägare, styrelse och den exekutiva led-
ningen skall komma till rätta med detta.

Enligt vad jag har inhämtat, det vill jag gärna säga till Karin Israelsson,
håller posten nu på att utarbeta ett stort investeringsprogram för ett helt nytt
kassasystem för hela kontorsrörelsen. Vi som besöker postkontoren emel-
lanåt vet ju att de inte är särskilt teknikintensiva arbetsplatser jämfört med
bankernas motsvarande verksamhet. Det finns ett stort behov av investe-
ringar. Jag tror också att det kommer att bli ett ökat tryck mot denna typ av
effektivisering och en högre tekniknivå i och med att monopolet lyfts.

Anf. 13 KARIN ISRAELSSON (c):

Fru talman! Det är alldeles riktigt som statsrådet säger, att ansvaret ligger
på postverkets styrelse, och det är bra att Wiggo Komstedt där tar upp den

problematik som jag har redogjort för i min interpellation. Förhoppningen
är att hans röst skall vara lika stark där som den kan vara i andra samman-
hang.

Jag tycker att interpellationsdebatten trots allt har tydliggjort regeringens
roll och syn på hur detta system förhoppningsvis även i framtiden skall fun-
gera till stöd för ett föreningsliv. Det är illa att man har börjat med en hante-
ring, som inte passar nuvarande kassarutiner, innan man har investerat i nya
kassarutiner som gör det möjligt att använda det nya regelsystemet. Det
hade varit fördelaktigt om man börjat samtidigt med dessa två saker. Det
hade underlättat, och vi hade kanske sluppit den här debatten.

Som Wiggo Komstedt här har sagt är det de små föreningarna som är de
stora förlorarna. Människor som har ett yrkesarbete har inte möjlighet att
ta ledigt för att gå till posten med föreningsbrev osv. Följden blir att dessa
små föreningar inte utnyttjar möjligheten till rabatterade försändelser, och
de får då heller inte det stöd som går via den vägen till föreningarna. Det
tycker jag är beklagligt.

Anf. 14 WIGGO KOMSTEDT (m):

Fru talman! Jag vet inte riktigt om kommunikationsministern menade att
jag skulle försvara en icke-avreglering. Jag är tvärtom en stor påhejare av
att det skall bli en avreglering och tillhör dem som länge sagt att man skall
försöka göra posten till ett bolag. Så måste det helt enkelt bli av andra skäl,
inte minst det som nu sker i Stockholm i konkurrenshänseende.

Posten har riksdagens uppdrag att distribuera post i hela landet fem dagar
i veckan, visa ett rörelseresultat och leverera in medel till staten. Men den
har samtidigt inte möjlighet att konkurrera på lika villkor på andra områden.
Det är en annan del av det hela.

Det är naturligtvis riktigt som kommunikationsministern säger att det är
styrelsen, och då bl.a. jag, som har ansvaret. Javisst. Jag har inte undandra-
git mig detta ansvar, utan jag har t.o.m. stuckit ut hakan och gått in i debat-
ten och sagt att jag inte delat den här uppfattningen.

Det är orimligt att tro att styrelsen skall kunna veta allting. Vi har styrelse-
möte en gång i månaden, och det vore orimligt om allting skulle hamna på
styrelsens bord. Vad man ibland kanske kan vara kritisk till är att man som
styrelseledamot inte får underhandsbesked om sådant som införs. Bl.a.
denna debatt är ett bevis på att man här borde ha gett bättre information.

De som i denna kammare representerar ägaren i styrelsen är Sven-Gösta
Signell och jag. Jag tror att jag inte framhäver oss när jag påstår att vi faktiskt
är de som försöker att svara för att detta verkligen blir påtalat. Det är kanske
inte alla i en styrelse som alltid känner det ansvaret.

Just vi som representerar ägarna har ett ansvar, och vi tar det faktiskt. Man
skall inte blygas att kritisera sin egen styrelse om den inte har gjort det jobb
man anser att den borde ha gjort. Jag tycker därför att det svar som gavs var
litet för positivt i sitt försvar för Posten i det här sammanhanget. Jag hoppas
att den här debatten har inneburit att vi nu gemensamt kan försöka hitta en
annan väg, och jag tror att vi alla är överens om att det system som nu har
konstruerats inte är bra.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

5 § Svar på interpellation 1991/92:79 om Bothniabanan m.m.

Anf. 15 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Sten-Ove Sundström har ställt följande frågor till mig:

1. Är statsrådet beredd att arbeta för en tidigareläggning av byggstarten
av Bothniabanan och Norrbothniabanan?

2. Är statsrådet beredd att ta initiativ för en snabb byggstart av SJ:s nya
kombiterminal mellan Luleå och Boden?

Bothniabanan är benämningen på en ny järnvägslinje utmed kusten från
Sundsvall till Umeå. Förslag har också lagts fram om en förlängning av
denna sträckning till Luleå och Haparanda, Investeringskostnader för
sträckningen till Umeå har beräknats till 6,3 miljarder kronor.

Bland banverkets uppgifter ingår bl.a. att löpande studera och utreda nyt-
tan av olika jämvägsinvesteringar. Detta arbete ligger sedan till grund för de
långsiktiga investerinsplaner som banverket upprättar. Prioriteringen mel-
lan olika projekt skall enligt direktiv från riksdag och regering ske utifrån
projektens samhällsekonomiska nytta.

Banverket har nyligen presenterat en första studie av den samhällsekono-
miska nyttan av Bothniabanan. Denna studie visar att banan under vissa för-
utsättningar uppvisar en positiv nytta för samhället. En av dessa förutsätt-
ningar är att investeringar görs så att det går att köra snabbtåg på ostkustba-
nan från Stockholm upp till Sundsvall.

Banverket kommer nu att inom ramen för den ordinarie planeringsproces-
sen göra fördjupade studier av Bothniabanan. I arbetet med att ta fram en
reviderad investeringsplan som skall träda i kraft år 1994 utreds även andra
stora banutbyggnader. Bland dem kan nämnas utbyggnaden av banan mel-
lan Göteborg och Oslo. Dessa olika projekt får därefter prövas mot varandra
och mot det finansiella utrymme som kommer att finnas i den kommande
planen.

Jag inser betydelsen av en sådan här bana för Norrland. När vi har fått
tillräckligt underlag kommer vi i positiv anda att pröva projektet mot övriga
projekt som är samhällsekonomiskt motiverade.

När det gäller en eventuell ny kombiterminal i Luleå är detta en fråga som
får diskuteras på företagsekonomiska grunder mellan SJ och berörda kom-
muner. Vad jag har förstått från SJ är de intresserade av att ta upp sådana
diskussioner.

Anf. 16 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min inter-
pellation. Bakgrunden till interpellationen är främst behovet av snabbare
kommunikationer till de norra delarna av vårt land, och då främst Norrbot-
ten, samt behovet av att få i gång viktiga investeringar i infrastrukturen även
i landets norra delar.

Regeringen talar ju ofta om vikten av dessa stora infrastrukturinveste-
ringar, men om man skall döma av de uttalanden som gjorts, bl.a. av statsrå-
det, handlar det främst om insatser i storstadsregionerna. Det verkar som
om regeringen helt har glömt bort landets norra och mest glest befolkade
områden. Visst är det bra att även bygga upp motorvägar och järnvägsför-

bindelser till Sundsvall, men större delen av landets yta ligger faktiskt norr
därom. Är det på det sättet, kommunikationsministern, att regeringen inte
har några som helst planer på att rusta upp infrastrukturen i norra Sverige?
Är det bara storstadsregionerna som skall prioriteras, eller vilka planer finns
för landets norra delar? Jag tycker inte att statsrådet skall försöka komma
undan detta genom att peka på de pågående upprustningarna av några mil
på E 4 och upprustningen av Norra stambanan. Detta är ju projekt som har
pågått under en längre tid och som startades av den föregående regeringen.

Jag tycker att statsrådet skall svara just på de frågor jag ställt. Är man
beredd att påskynda arbetet med Bothniabanan och framför allt den vidare
sträckningen, den s.k. Norrbothniabanan? Det framgår inte på något sätt av
svaret hur statsrådet och regeringen ställer sig till vidaresträckningen upp till
Luleå och Haparanda.

När det sedan gäller förslagen om godsterminalen i norr, den som enligt
planerna bör ligga någonstans mellan Luleå och Boden, är det en viktig in-
frastrukturfråga. Om vi skall klara av att lyfta över mer av det tunga och
långväga godset på järnvägen måste vi ha en effektiv godsterminalhantering.
Jag tror inte att man får lägga ansvaret enbart på de berörda kommunerna
när det gäller den här typen av tunga investeringar. Då kommer det i prakti-
ken att innebära att det bara blir storstadsregionerna som kan klara av dessa
investeringar, medan glesbygdskommunerna och framför allt kommunerna
i landets inre och norra delar får vänta i evigheter för att klara dem. Det
innebär i sin tur att det tunga godset även i framtiden i huvudsak kommer
att gå på landsvägar med de miljöeffekter det får. Lägg alltså ett ansvar på
kommunerna.

Jag tycker att statsrådet skall fullfölja att besvara de frågor jag ställt och
svara på med vilket intresse och på vilket sätt man ser på förlängningen av
Bothniabanan och Norrbothniabanan, men även hur man ser på möjlighe-
terna att hjälpa till att bygga upp terminalhanteringen i norr.

Anf. 17 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Fru talman! Det finns starka argument som talar för Bothniabanan. Den
har, precis som kommunikationsministern känner till, utretts av en grupp
som kallar sig Bothniabanegruppen. Den består av representanter för kom-
munerna, länsstyrelserna, länsarbetsnämnderna, handelskamrarna, närings-
livet och TCO i Västernorrlands och Västerbottens län.

Dessutom har, precis som kommunikationsministern sade, banverket
också utrett frågan. I december förra året presenterades en förstudie som
också visar att Bothniabanan har en lönsamhet, en samhällsekonomisk lön-
samhet i samma storleksordning som andra stora järnvägsprojekt i Sverige.

Fru talman! Vad är det då som talar för detta? Till att börja med måste vi
konstatera att näringslivet i Norrland har en mycket stor betydelse för Sve-
rige som helhet. Stora delar av det som produceras där går på export. Norr-
lands nettoexportvärde per invånare är högre än riksgenomsnittet. Som ett
exempel kan jag nämna den kommun som jag kommer ifrån. Den utgör en-
dast 0,7 % av Sveriges befolkning samtidigt som den står för 3 % av landets
export.75 % av det som produceras i min hemkommun går på export.

Vi vet alla att för industrin och dess kunder är det viktigt med kortaste

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

möjliga transporttider. Snabba och säkra transporter måste det vara, särskilt
för den exportintensiva industri som vi har i Norrland. Den behöver ett mo-
dernt järnvägssystem. Därför behövs Bothniabanan.

Det är inte bara industrin som behöver Bothniabanan, även vår miljö krä-
ver den. Det är viktigt att vi väljer miljövänliga transportsätt. Därför är
Bothniabanan även bra för vår miljö.

I dag har Norra stambanan mellan Bräcke och Vännäs en belastning som
närmar sig kapacitetsgränsen. Detta tillsammans med den geografi som finns
med tvära kurvor och branta backar medför att järnvägstrafiken på sträckan
Långsele-Vännäs ofta har driftsstörningar. Den har den sämsta kvalitet som
SJ har att erbjuda. Följden blir alltså täta driftsstörningar, som i sin tur leder
till en försämrad konkurrens för näringslivet i norra Sverige. Detta leder
också i sin tur till att man tvingas flytta över tunga godstransporter på lands-
vägarna på grund av att SJ inte kan ta emot godstransporter. Detta ökar slita-
get på vägarna som redan i dag är tillräckligt slitna. Det leder till en sämre
trafikmiljö och sämre trafiksäkerhet. I dag hör det tyvärr inte till ovanlighe-
tema att man tvingas stänga broar för att kunna släppa fram de tunga trans-
porter som drar fram efter E 4 och andra vägar.

Fru talman! För att SJ skall kunna ta emot mer gods efter Norra stamba-
nan krävs att den blir dubbelspårig och att den förbättras ytterligare. Ban-
verket pekar i sin förstudie på detta med geografin, men också på att geogra-
fin efter nuvarande sträckning är sådan att det skulle vara lönsammare att
lägga det andra spåret efter kusten, alltså den s.k. Bothniabanan.

Bothniabanan Sundsvall-Ädalen-Örnsköldsvik-Umeå kommer också att
skapa helt nya förutsättningar för människor som bor i området. Avstånden
mellan kustkommunerna kommer att minska. Det ger möjlighet till ett ökat
samspel mellan Norrlandskommunerna. Därför är banan ett angeläget kom-
plement till den infrastruktur som finns i området i dag. Förutsättningar för
den enskilde att nå ett brett utbud av arbete, utbildning, service, kultur- och
fritidsaktiviteter skapas.

Fru talman! Järnvägstrafiken efter Norrlandskusten har en stor samhälls-
ekonomisk, regionalpolitisk och miljömässig betydelse, särskilt nu när EG
får allt större betydelse för Sverige. Med ett modernt järnvägsstråk längs
Norrlandskusten kommer också chanserna att utveckla ett system med inlan-
dets järnvägstrafik att öka. Det kommer att få större betydelse när det gäller
gods, men även för persontrafiken.

Därför bör järnvägstrafiken efter Norrlandskusten, precis som kommuni-
kationsministern sade, börja med snabbtåget till Sundsvall/Härnösand. Jag
är litet osäker på vad som händer med det just nu. För det andra bör man
överföra Ådalsbanan till stomnätet. För det tredje bör Bothniabanan byg-
gas. För det fjärde bör Norrbothniabanan byggas.

Detta blir tillsammans fyra viktiga steg för Norrland och Sverige. Det är
steg som är värdefulla inte bara efter det att de har byggts, utan de ger också
värdefulla arbetstillfällen under byggnadstiden.

Till sist, fru talman, vill jag fråga kommunikationsministern vilka planer
regeringen har för järnvägstrafiken i Norrland och efter Norrlandskusten.
Jag vet, som tidigare talare har sagt, att man planerar att bygga motorvägar
upp till Sundsvall. Men resten då? Halva Sverige återstår.

Anf. 18 STEFAN ATTEFALL (kds):

Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommunikationsministern för den posi-
tiva ton som finns i svaret på den interpellation som Sten-Ove Sundström
har ställt. Den öppenhet för en saklig prövning av Bothniabaneprojektet
som finns i svaret tycker jag lovar gott. Det visar att det har kommit in en
mer optimistisk ton i den nya regeringen när det gäller Bothniabaneprojek-
tet. Det tycker jag är tacksamt. Det skall vi notera med glädje.

Det intressanta med den här regeringen är också att den är beredd att fri-
göra mer resurser för just infrastruktursatsningar, helt enkelt höja den totala
ramen på sikt, bl.a. genom att frigöra kapital genom utförsäljning av statliga
företag och tillgångar. Jag skulle vilja poängtera att en del av de företagen
och tillgångarna är norrländska företag, som ASSI, NCB och LKAB. På
längre sikt blir också delar av Vattenfall aktuella. Dessa företag har klara
kopplingar till Norrlandslänen. I det sammanhanget bör man tänka på att de
resurser som frigörs genom utförsäljning, privatisering och liknande i rimlig
utsträckning också måste få gå till de regioner som de här industrierna är
verksamma inom.

Man kan inte syssla med öronmärkning av pengarna, men jag tycker att
kommunikationsministern borde ta med sig synpunkten att det är rimligt att
tänka sig att en hel del av dessa resurser går just till infrastrukturprojekt i
Norrland, inte minst utefter Norrlandskusten. Då är Bothniabanan ett
mycket intressant och viktigt projekt. Elvy Söderström har utvecklat detta
på ett mycket bra sätt.

Jag vill bara betona två saker. Elvy Söderström var delvis inne på det-
samma. Den första är att detta inte bara är ett lokalt projekt förvissa begrän-
sade delar av Norrland. Det handlar helt enkelt om en hel landsända. Det
handlar om att skapa ett system av infrastruktur som gynnar hela Sverige och
gör Sverige rundare. Jag tror att regionalpolitiken i framtiden måste handla
mycket mer om att skapa snabba och bra kommunikationer. De skall också
vara miljövänliga och effektiva. Bothniabanan är ett bra exempel på detta.

Den andra saken jag vill trycka på är hur viktig Bothniabanan är för en
fungerande export och för exportnäringen i Norrland. Den är viktig för hela
Sverige. Det är en sak som gynnar skåningar, norrbottningar och västerbott-
ningar ungefär lika mycket.

Får jag också skicka med några tankar om att det är angeläget att utnyttja
den rådande lågkonjunkturen och det nuvarande arbetsmarknadsläget, som
innebär att vi kan få ned kostnaderna för olika investeringar och uppdrag
som läggs ut. Dessutom är sysselsättningen viktig. Här finns två viktiga saker
som man borde kunna överväga att skyndsamt börja med.

Det första är att göra en ordentlig förprojektering av Ådalsbanans upp-
rustning och Bothniabanans byggande. Det skulle skapa arbetstillfällen
inom de grupper som sysslar med projekteringsverksamhet. Det skulle också
innebära att vi kanske fick det billigare än som annars skulle vara fallet.

Det andra är att man börjar med en upprustning av framför allt Ådalsba-
nan, för att få den att fungera effektivare och för att kunna förbereda det
större beslutet och de större investeringarna i en nybyggnad av banan i ett
första steg upp mot Umeå.

De tankebanorna tycker jag att departementet borde kunna fundera i.

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Det finns säkert anledning för oss att återkomma. Jag hoppas att kommuni-
kationsdepartementet och kommunikationsministern i takt med att man får
mer och mer saklig information och kunskap samt i takt med att fler och fler
beräkningar och utredningar görs skall komma att alltmer övertygas om att
Bothniabanan är ett mycket viktigt och intressant projekt. Det uppfyller de
mål som riksdagen har fastställt tidigare. Det skulle göra Sverige till ett
bättre fungerande land och skulle stärka vår konkurrenskraft inför det EG-
inträde som vi hoppas på om några år.

Anf. 19 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Det har sagts mycket klokt här om infrastrukturpolitiken, om
dess betydelse för samhällsutvecklingen och möjligheterna att bo och arbeta
i hela Sverige. Det är mot den bakgrunden man måste se de uttalanden som
bl.a. jag har gjort om en satsning på ett väl fungerande vägnät.

Det är två uppgifter som vi har. Litet schematiskt uttryckt är det att föra
Sverige närmare de marknader som skall köpa de produkter som vi produce-
rar i det här landet, dvs. en flyttning närmare Europa, och att göra Sverige
litet rundare, att få kommunikationerna att fungera inom landet.

Bothniabanan är ett mycket intressant exempel på hur man kan få ihop en
arbetsmarknad som gör att företagsamheten, näringslivet och den offentliga
sektorn kan utvecklas bättre än om man inte satsar på snabba och bra kom-
munikationer. Därför uttalar jag mig i svaret mycket positivt till att i det här
perspektivet pröva Bothniabanan. Olika grupper, däribland banverket, har
också kommit fram till preliminärt positiva slutsatser.

Men vad det handlar om för en regering är att pröva detta mot hela landets
behov, att ställa projekt mot varandra och väga in olika aspekter. För oss
är aspekten att hela Sverige skall leva oerhört viktig. Den regionalpolitiska
aspekten kommer ganska högt upp i den här bedömningen. Därför måste
jag igen säga till Sten-Ove Sundström att han inte kan förvänta sig att jag här
i dag skall ha svar på frågor som banverket har i uppdrag att utreda. Det är
orimligt att jag skall uttala mig i dag om den samhällsekonomiska efffekten
av en utbyggnad av en eventuell Bothniabana norr om Umeå. Beredningen
av ärenden går inte till så.

Kombiterminalen i Luleå är väl närmast en miljöfråga, om jag har förstått
saken rätt. Den ligger där den ligger, men man vill, framför allt av miljöskäl,
flytta på den. Då är det i det sammanhanget som frågan bör prövas, i ett
företagsekonomiskt perspektiv mellan SJ och de berörda kommunerna.

Elvy Söderström tar upp många starka skäl för Bothniabanan som jag in-
stämmer i. Det är bara det att detta måste prövas mot hela landets intressen.
Jag vill gärna framhålla att SJ hittills aldrig har framfört krav på dubbelspår
på de här sträckorna. Men vi kan säkert i den bedömning som skall göras
väga in just behovet av att öka framkomligheten och tillgängligheten i det
aktuella området.

Hon frågar också vilka planer regeringen har för järnvägssatsningar i
Norrland. Först och främst är det en snabbspårssatsning till Sundsvall. Den
tror jag är viktig för hela regionen. Dessutom sätts nu nya, bekväma och
moderna sovvagnar in till Luleå. Det är staten som köper den trafiken av

statens järnvägar. Bothniabanan finns, fru talman, med i planeringsproces-
sen med mycket positiva förtecken.

Stefan Attefall är inne på att satsa på infrastrukturprojekt i Norrland nu
under lågkonjunkturen. I det sammanhanget vill jag gärna säga att det pågår
ett mycket intensivt förberedelsearbete inom kommunikationsdepartemen-
tet. I dag träffas t.ex. banverkets generaldirektör, vägverkets generaldirek-
tör och flera andra som arbetar med att ta fram planer som kan sättas i verket
mycket snabbt då vi får loss pengar från de utförsäljningar av statlig egen-
dom som vi i regeringsdeklarationen säger skall användas för den här typen
av investeringar. Vi diskuterar också möjligheten att innan den utförsälj-
ningen sker kunna nyttiggöra de resurserna, så att vi tar till vara lågkonjunk-
turens möjligheter att, samtidigt som projekten ger sysselsättning, få billig-
are och fler infrastruktursatsningar än som annars skulle ha varit möjligt.

Anf. 20 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Kommunikationsministern säger att det är viktigt att man prö-
var en sådan här Bothniabana mot hela landets behov. Det är klart att det å
ena sidan är riktigt att göra det. Men å andra sidan är det viktigt att notera
att man i dessa tider, då vi allmänt vill sätta fart på infrastrukturen i landet,
och uttalanden från regeringen tyder på att man är inne på den linjen, måste
driva på sådana här frågor, dvs. även Bothniabanans förlängning norr om
Umeå. Jag tror inte att man kan hänvisa till någon allmän prövning av hela
landets behov, utan man måste lyfta fram de områden som riskerar att
hamna i periferin. Dit hör Norrland när det gäller de tunga infrastrukturin-
vesteringarna.

Det är lätt att tala om att det är viktigt att vi får med även Norrland i kom-
munikationssatsningar inför närmandet till EG, men vi får heller inte
glömma bort att det pågår en upprustning av järnvägsnätet i de norra delarna
av Europa, mot Kolahalvön. Ryssarna bygger nu för fullt ut och återupprät-
tar järnvägsförbindelserna med norra Finland. Det finns också ett stort be-
hov av transporter från Kolahalvön ner via Sverige och Finland. Det är vik-
tigt att hänga med på detta område. Det finns alltså en utveckling även norr
om Sverige, som man ofta glömmer bort i de här sammanhangen. Jag tror
att det är viktigt att vi tänker på det när vi planerar de tunga infrastruktur-
satsningarna på järnvägsområdet.

Terminalhanteringen är inte enbart en miljöfråga och någonting som en-
dast är angeläget för Luleå kommun. Tvärtom är det i lika hög grad en effek-
tivitetsfråga. Det innebär att statsmakterna måste vara med här, ha åsikter
och driva på frågan. Vi kan inte räkna med att små kommuner i norr en-
samma skall klara infrastruktursatsningarna. Här måste statsmakterna ta ett
ansvar. Jag förväntar mig därför att kommunikationsministern skall börja
intressera sig för landets norra delar även på detta område. Satsa på järnvä-
gen i norr! Det kommer attt löna sig. Det kommer att ge ett ordentligt sam-
hällsekonomiskt utbyte. Det gäller att hänga med här, så att hela landet får
tillgång till investeringarna, inte enbart ett begränsat storstadsområde - den
uppfattningen kan man för närvarande få av regeringens politik.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 55

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Anf. 21 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Jag begärde ordet för att göra några korta kommentarer.

Först vill jag säga till min efterträdare och till de övriga debattörerna att
det är ju tack vare de stora satsningar som vi beslutade om under fjolåret och
de investeringsmedel som vi skaffade fram under förra året som vi i så posi-
tiva ordalag nu kan tala om de stora satsningar som skall göras, och göras
snart.

Jag har framställt en särskild interpellation om just behovet att snabbt ef-
fektuera besluten, som vi återkommer till om någon vecka. Jag tycker att det
är väldigt viktigt att man nu ”kommer loss” och utnyttjar möjligheten att
motverka lågkonjunkturens effekter.

Jag noterar att kommunikationsministern i svaret säger att en av de förut-
sättningar som måste föreligga för att Bothniabanan skall bli samhällsekono-
miskt lönsam är att investeringarna görs så att det går att köra snabbtåg på
ostkustbanan från Stockholm upp till Sundsvall. Jag hoppas att det i den for-
muleringen inte ligger någon tveksamhet om att sådana investeringar skall
komma att göras. Vi har faktiskt fattat ett principbeslut om det och tillsatt
en förhandlingsman. En förhandlingslösning var mycket nära, som jag be-
dömde det, redan i augusti - september. Därtill har genom den dåvarande
socialdemokratiska regeringens försorg en första insats gjorts med några
hundra miljoner för att komma i gång med den investeringen. Jag vill få be-
kräftat att snabbtågsanpassningen av sträckan upp till Sundsvall skall ge-
nomföras, att det beslutet ligger fast och att arbetet drivs med all kraft. Då
har vi nått en av förutsättningarna för att gå vidare norrut.

I det sammanhanget är det intressant att notera deltagarna i den här dis-
kussionen. Stefan Attefall deltar, men några övriga från de borgerliga kret-
sarna i Norrlandslänen är inte med. Jag uppfattade det så i valrörelsen att
det var ett löfte från i varje fall tre av de borgerliga partierna att Bothniaba-
nan skulle komma till stånd. Jag har närmast betraktat det som att det nu
bara är fråga om när löftet skall effektueras. Men det är kanske så att rollför-
skjutningen något ändrat tonfallet och dämpat frimodigheten i debatten.

Sedan vill jag säga att debatten om en kustjärnväg är intressant. Vi från
skogslänen har just väckt en motion om att hela sträckningen snarast måste
bli föremål för en utredning för att man skall kunna få klarhet i vilka förut-
sättningar som föreligger. Men det arbetet får inte fördröja upprustningen
av stambanan genom övre Norrland. Det finns pengar, herr kommunika-
tionsminister, i de potter som riksdagen anvisade i fjol för att sätta i gång
med arbetet. Ett par projekt är i gång - gå vidare! 1-1,5 miljard behövs för
att rusta upp stambanan, för att avhjälpa de brister som bl.a. Elvy Söder-
ström har pekat på.

Man behöver inte, herr kommunikationsminister, vänta på att få loss
pengar genom utförsäljning av bolagen, som jag i och för sig tycker skall vara
kvar i statlig ägo. Det finns redan pengar att sätta i gång den typen av arbete,
och det behövs för sysselsättningens skull. Det behövs naturligtvis också i
väldigt hög grad för att stärka regionalpolitiken.

Jag noterar som andra att i budgetpropositionen prioriteras stora sats-
ningar på motorvägar mellan de tre fyra största städerna. Det står så i plane-
ringsförutsättningarna. Där finns litet olika budskap från regeringens sida.

När man talar med arbetsmarknadsministern kritiserar han inslagen i bud-
getpropositionen. Nu har vi ju vant oss vid att det är lovligt för den nuva-
rande regeringens enskilda ledamöter att gå ut och kritisera det man har varit
överens om i den nyligen avlämnade budgetpropositionen.

Nåväl - dröj inte med satsningarna på stambanan, men gå vidare och utred
frågan om Bothniabanan så att vi kan få klart för oss vilka förutsättningar
som finns och när vi kan få tillräckligt med resurser för att sätta i gång med
projektet.

Anf. 22 ELVY SÖDERSTRÖM (s):

Fru talman! Anledningen till att jag begärde replik på kommunikationsmi-
nistern är densamma som Georg Andersson hade. En förutsättning för
Bothniabanan är att snabbtåget skall kunna gå till Sundsvall, står det i kom-
munikationsministerns svar. Jag förutsätter att det skall vara klart med
snabbtåg till Sundsvall den dag banverket skall pröva nästa rullning, dvs.
1994. Jag hoppas verkligen att det inte kommit in något grus i maskineriet
att få i gång snabbtåg till Sundsvall.

Anf. 23 STEFAN ATTEFALL (kds):

Fru talman! Först till Georg Andersson och Sten-Ove Sundström. Sten-
Ove Sundström säger att han vill att regeringen skall driva på Bothniabane-
projektet och andra liknande projekt. Man kan väl säga så här: Hade den
avgående regeringen drivit på Bothniabaneprojektet, hade det i dagens läge
kommit längre. Det kan noteras i sammanhanget.

Georg Andersson säger att vi har fått en rollförskjutning och ändrat ton-
fall i dessa frågor. Det är helt riktigt. Jag tror inte att ett sådant här svar på
interpellationen hade kommit från den avgående kommunikationsminis-
tern. Då var tonläget mycket kärvare när det gäller Bothniabanan. Det är
skojigt att se att den nuvarande kommunikationsministern har en öppen atti-
tyd till det hela och skall pröva projektet. Det tar jag som intäkt för ett löfte
om att de sakliga argumenten kommer att vinna, så att vi kommer att få se
en Bothniabana både projekteras och byggas inom en rimlig framtid.

Det är intressant att notera att både Georg Andersson och Sten-Ove
Sundström är positiva till Bothniabanan. Det skall vi ta till vara så att vi kan
få en bred politisk enighet i denna fråga. Jag kan lova Georg Andersson att
vi i kds och icke-socialistiska partier i Västerbotten kommer att driva på i
den här frågan. Vi skall inte ge kommunikationsministern en lugn stund
förrän han har invigt Bothniabanan.

Jag vill sluta med att påminna kommunikationsministern om just de två
saker som man borde titta på ganska snart. Det ena är förprojektering av
Ådalsbanans upprustning och Bothniabanans byggande. Det handlar om en
kostnad på uppemot 20 miljoner - det kan bli billigare i dagens lågkonjunk-
tur. Det andra är att börja rusta upp Ådalsbanan för att få till stånd en lång-
siktig uppbyggnadsstrategi och för att därefter helt enkelt kunna bölja att
bygga på det som sedan skall kunna bli Bothniabanan. Dessa två saker behö-
ver man studera på kommunikationsdepartementet och se om man kan vidta
åtgärder ganska snart. Tack!

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Anf. 24 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Sten-Ove Sundström återkommer till frågan om motorvägar
kontra andra satsningar på infrastrukturen. Han har fäst sig vid att motorvä-
garna enligt diskussionen skulle sluta i Sundsvall.

Bakgrunden till diskussionen är att vi för närvarande har överläggningar
med vägverket om hur man under nästa planeringsperiod - från 1994 till år
2003 - skall satsa på vägsidan. Motsvarande diskussioner förs också med
banverket. Då har vägverket i sitt förberedelsematerial tittat på en mängd
olika faktorer: tillgängligheten i Norrlands inland och i hela landet, man har
tittat på regionalpolitiska aspekter, miljöaspekter, hur det gynnar små resp,
stora kommuner, hur det gynnar storstäderna.

Så har man genom datorprogram fått fram vilka olika saker man skall satsa
på. Hur man än vänder och vrider på detta finns det vissa saker som alltid
faller ut på samma sätt. Det gäller bl.a. trafiken som skall försörja Sveriges
industri med kapacitet för att på ett effektivt sätt kunna föra ut de produkter
som tillverkas. Då blir det järnvägar på olika ställen, det blir vägar på vissa
ställen, motorvägar på vissa ställen. Men behovet i Sundsvall av upprustning
av vägar som försörjer kanske 20 000 fordon per dygn är någonting som bort-
faller. Om det skulle bo fler människor där så att det blev mer trafik, skulle
man alltså kunna bygga motorvägar ända upp till Kalix eller vart man vill.
Men vi kan inte bygga vägar för en trafik som ännu inte finns. Därför stannar
motorvägstankarna i Sundsvall. Det skall vara bra 13-metersvägar t.ex. vi-
dare norrut.

Det är inte fråga om annat än att försörja hela landet med bra vägar och
bra järnvägar. Det pågår preliminära diskussioner vid vilka Sten-Ove Sund-
ström, jag och många andra kommer att ha alla möjligheter att anlägga alla
tänkbara aspekter, innan riksdagen fattar beslut om olika investeringar. Det
är ett tioårsperspektiv, och det handlar om de största investeringar som sta-
ten över huvud taget kommer att göra under det decennium som ligger fram-
för. Därför är dessa frågor mycket viktiga.

Det jag gjorde i Linköping var att jag redovisade vissa slutsatser av de kör-
ningar som vägverket har gjort. Vi skall fortsätta debatten. Vi skall se till att
vägsatsningarna också gynnar Norrlands inland. Vi skall se till att det blir en
balans mellan de olika satsningarna. Men jag tror att det som Norrlands in-
land framför allt behöver är en ökad satsning på underhåll och upprustning
av de befintliga vägarna. Vi har i budgetpropositionen redovisat helt nya me-
toder för att åstadkomma det, nämligen de besparingar som nu görs på de
stora projekten, där vi ligger 20 % eller ännu mer under de budgeterade
kostnaderna i de offerter som vägverket i dag får in. De pengarna skall nu
användas för underhåll framför allt av det glesa grusvägsnätet i Norrlands
inland.

Det är inte alls så, att vi har missat att det finns områden utanför storstä-
derna. Man behöver ibland höra hela debatten och inte enbart läsa fragment
av andrahandstolkningar av vad som har sagts.

Jag konstaterar att kombiterminalen är mycket viktig. Den har ett stort
godsflöde, ca 15 000 lastbärare av kombiverksamhetens totala 300 000 trans-
porterade lastbärare per år. Det gör Luleåterminalen till Sveriges sjunde
största kombiterminal.

Sten-Ove Sundström sade att detta inte bara är en miljöfråga utan även
en effektivitetsfråga. Om det är en effektivitetsfråga, är det definitionsmäs-
sigt en fråga för statens järnvägar och kommunerna. Då är det inte en statlig
angelägenhet utan en fråga som ligger inom SJ:s område. På SJ är man i prin-
cip intresserad av en ny terminal, men främst av miljöskäl.

Georg Andersson talade om valrörelsen, och det var mycket intressant.
Han sade att det var den förra regeringen som tog fram de investeringsmedel
som vi nu skall använda för att sätta i gång olika projekt, och det stämmer.
Ett av huvudfinansieringsobjekten var televerket. Den förra regeringen be-
slutade att televerket skulle inleverera 5 miljarder kronor till statsverket för
infrastrukturpaketet, vilket förutsatte att televerket självt skulle få fastställa
sina taxor. Men när det blir dags att i verkligheten infria överenskommelsen
och se till att det finns förutsättningar för televerket kryper ni tillbaka. Ni tar
tillbaka hela grundkonceptet för att få fram dessa 5 miljarder kronor. Det
vore kanske klädsamt om Georg Andersson talade med sin partigrupp och
sade att detta är de pengar som skall användas för infrastrukturinvesteringar.
Det handlar också om valrörelsen, fru talman.

Anf. 25 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Precis som statsrådet sade är det viktigt att inte bara lyfta fram
fragment av andrahandsuppfattningar när det gäller satsningar av den här
typen. Det är av den anledningen som vi framställer interpellationer och frå-
gor. Jag är mycket förvånad över den klarhet som kommunikationsministern
visar när han talar om att det enligt de nuvarande planerna inte kommer att
investeras i motorvägar norr om Sundsvall. Mig veterligt är det första gången
som något statsråd fäller ett sådant yttrande här i kammaren. Visst är trafik-
satsningar till för att bl.a. gynna Sveriges industri, men det finns faktiskt in-
dustrier också norr om Sundsvall, kommunikationsministern!

Om det finns ett verkligt intresse hos regeringen att driva på utvecklingen
för miljövänliga transporter på järnväg, kan man inte bara hänvisa till kom-
munernas förmåga att bygga upp ett terminalsystem som kostar oerhört
mycket pengar. Man måste också se till att statsmakterna satsar resurser för
att visa att det ligger någonting bakom den viljan. Det verkar abstrakt att tro
och hoppas att kommuner, som redan i dagens läge har en besvärlig ekonomi
på grund av den åtstramningspolitik som regeringen för, skall kunna klara
den typen av investeringar.

Det är naturligtvis bra om man visar en positiv vilja att utveckla järnvägs-
nätet i de norra delarna, en positiv vilja att se till att planeringen berör också
en ny kustbana, Bothniabanan upp till Umeå och Norrbothniabanan upp till
Luleå-Haparanda. Men det räcker inte enbart med en god vilja. Man måste
också markera denna vilja genom att se till att det sätts fart. De här projek-
ten är ju inte nya - de har utretts under flera år bl.a. med kommunernas
medverkan. Regeringen måste driva på i slutändan. Här hoppar inga mark-
nadskrafter in och hjälper till och stöttar upp. Om infrastrukturinvestering-
arna skall gälla hela landet, måste man sätta kraft bakom orden, kommuni-
kationsministern. Det är vad jag efterlyser. Det går inte att som Stefan Atte-
fall visa en allmän positiv vilja. Regeringen är till för att regera över hela

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

landet och se till att hela landet får del av dessa viktiga kommunikationsin-
vesteringar. Det är vad det handlar om.

Anf. 26 GEORG ANDERSSON (s):

Fru talman! Stefan Attefall klagade på mitt kärva tonläge - åtminstone
mitt tidigare kärva tonläge. Jag är i den lyckliga situationen att jag inte har
lovat mer än vad jag har kunnat hålla. Jag kan föra samma resonemang efter
valet som jag förde före valet. Därför var kanske mitt tonläge något kärvt.
Jag gick nämligen inte ut i det skedet med de lättsinniga löften som Stefan
Attefall och andra borgerliga företrädare gjorde. Under valrörelsen beto-
nade jag att Bothniabaneprojektet var intressant. Det pågår en utredning
som påbörjade sitt arbete under min tid som kommunikationsminister. Jag
sade också att när man hade fått fram utredningsmaterialet var det angeläget
att få till stånd en överläggning med kommuner och näringsliv utefter Norr-
landskusten för att förutsättningarna för detta projekt ordentligt skulle
kunna klarläggas. Man bör på det här sättet gå vidare med detta arbete.

Kommunikationsministern tog till brösttoner. Han försökte krypa bakom
att televerket inte fick införa sin planerade taxekonstruktion. Kommunika-
tionsministern tog det som förevändning för att man nu inte kan sätta i gång
dessa infrastrukturprojekt. Det kan inte vara allvarligt menat. Ett halvårs
uppskov med att införa en förändrad taxekonstruktion inom televerket kan
inte innebära någon avgörande förändring av förutsättningarna för att an-
vända infrastrukturanslaget. Det är ett mycket märkligt resonemang, som
inte har någonting annat än den obotfärdiges förhinder över sig.

Samtidigt sade kommunikationsministern att det finns så gott om investe-
ringsmedel att det kommer att bli över medel som kan användas för under-
håll. Kommunikationsministern försökte klara det dilemma som han hade
hamnat i genom att säga att man skall ta i anspråk infrastrukturanslaget för
att reparera skadan av att underhållsanslaget till vägar i realiteten minskar.
Jag vill på det bestämdaste avråda från detta. Vi i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen kommer att motsätta oss ett sådant förfarande med investe-
ringsmedel. Investeringsmedlen behövs verkligen, för det finns så många
objekt att genomföra. Om något enskilt objekt blir billigare, får detta inte
innebära att förutsättningarna för att gå vidare och investera minskar.

För att vidga den här diskussionen, som har kommit att handla också en
hel del om vägar, vill jag nämna ett sådant projekt i storlekordningen 2 mil-
jarder kronor, nämligen Vedaprojektet, dvs. en ny bro över Ångermanäl-
ven. Det är nu bråttom med detta projekt, eftersom näringslivet i övre Norr-
land varje dag får lida av att den nuvarande bron över Ångermanälven är för
svag, så att man måste åka omvägar. Med den nya bron förkortas avståndet
mellan övre Norrland och övriga delar avlandet med 8 km. Detta är en viktig
regionalpolitisk insats.

Talmannen anmälde att Stefan Attefall anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 27 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Till Sten-Ove Sundström vill jag först säga att SJ inte har an-
mält några som helst kapacitetsproblem vid kombiterminalen i Luleå. Pro-
blemet är att terminalen är störande för omgivningen, eftersom den är belä-
gen inne i Luleå. Detta är viktigt att hålla i minnet, men det är inte något
skäl till att man inte skall gå vidare i diskussionen om att flytta terminalen
till ett annat ställe. En ny terminal är mindre motiverad av företagsekono-
miska skäl, och därför har SJ ensamt svårt att klara av den investeringen.
Men man är naturligvis intresserad av att diskutera projektet med berörda
kommuner och eventuellt med arbetsmarknadsstyrelsen.

Till Georg Andersson vill jag säga att vi kanske inte kan ta upp alla trådar
i den här diskussionen, men Bothniabanan har väl åtminstone delvis reduce-
rats till ett lättsinnigt löfte under valrörelsen. Vi studerar frågan, och jag tror
att Georg Andersson och jag har samma uppfattning om att det måste vara
en noggrann beredningsprocess. Man kan inte stå i riksdagens talarstol och
lova saker och ting utan en ordentlig utredning bakom, där hela landets olika
intressen vägs mot varandra.

Jag tar inte, Georg Andersson, televerkets uppskjutna förändrade taxe-
struktur som intäkt för att olika projekt har fördröjts - det finns ännu inga
projekt som har fördröjts. Den nuvarande regeringen har, till skillnad från
den förra, sagt sig vara beredd att rensa i balansräkningen genom att sälja ut
de företag som lika gärna kan ägas och drivas av andra intressen. På det sät-
tet kan man göra sådana satsningar i infrastrukturen som det inte finns före-
tagsekonomiska incitament att göra för andra än för just staten.

Jag talade om att man under valrörelsen hade lagt fram föslag och beslutat
om ett antal projekt, som skulle finansieras bl.a. genom att man ställde krav
på en mycket stor avkastning för televeket. Nu uppfattar jag Georg Anders-
son som att han är beredd att inom sin partigrupp verka för att det beslut som
den förra riksdagen fattade skall ligga fast, och det tolkar jag som positivt.

Slutligen, fru talman, ser vi i den här regeringen när det gäller taxenivå
fram emot en ökad konkurrens som skall bidra till att konsumenter och nä-
ringsliv skall få en ännu effektivare och om möjligt ännu billigare teletrafik.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1991/92:56 om mänskliga rättigheter m.m.
i Baltikum

Anf. 28 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Fru talman! Hans Göran Franck har i en interpellation ställt ett antal frå-
gor rörande mänskliga rättigheter m.m. i Baltikum under krigsåren och i
dag.

Fru talman! Redan under den första sovjetiska ockupationen åren 1940-
1941 bortfördes och dödades baltiska judar. Enbart från Estland deportera-
des omkring 80 % av judarna i landet. När sedan den tyska ockupationen
slutförts sommaren 1941, inleddes som bekant massiva judeförföljelser med
det ohyggliga resultatet att blott något tiotusental av Baltikums ca 300 000

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

judar år 1945 överlevde. Ansvariga för dessa illdåd var utan tvivel främst de
tyska nazisterna och de insatsgrupper ur SS som ledde utrotningsaktionerna
i Baltikum. Tyvärr uppvisade utvecklingen i de baltiska staterna på denna
punkt liknande drag som i andra öst- och centraleuropeiska länder som in-
togs av Hitler, nämligen att även lokalbefolkning i någon mån medverkade
i dessa förintelseaktioner.

Det kan knappast råda något tvivel om att tyskarna bröt mot en framväx-
ande folkrättsuppfattning som senare kodifierades när de mer eller mindre
tvångsrekryterade balter till de olika försvars-, säkerhets- och polisbataljo-
ner som inrättades liksom till Waffen-SS. Officiellt hette det visserligen att
deltagandet i dessa förband var frivilligt, men i praktiken var denna frivillig-
het en chimär. I de flesta fallen sändes dessa enheter till östfronten som stri-
dande förband, men vissa av dem deltog aktivt i judeutrotningarna i eller
utanför Baltikum. Hit hör enligt historiska källor bl.a. den estniska Erna-
bataljonen och den litauiska 12:e bataljonen. Ibland hävdas i detta samman-
hang att Waffen-SS endast skulle ha utgjort stridande förband. Så är ej fallet.
Vissa av dessa trupper var visserligen att beteckna som närmast stridande
fältförband, men Waffen-SS ansvarade även för koncentrationslägren.

I Baltikum har numera en process inletts för att rehabilitera de personer
som dömts för olika slags politiska brott under den sovjetiska efterkrigs-
ockupationen. I vartdera Lettland och Litauen handlar det om ca 35 000 per-
soner. Sätten att genomföra processerna skiljer sig dock åt. I Lettland be-
handlar man varje enskilt fall för sig, och lettiska myndigheter har hittills
avgjort knappt 2 000 ärenden. Av dessa har ett femtontal personer nekats
upprättelse med hänvisning bl.a. till att de deltagit i judeutrotningen.

I Litauen ogiltigförklarade riksåklagaren samtliga de aktuella domarna,
och de berörda personerna har rehabiliterats av parlamentet. Vad man på
litauisk sida tagit ställning till har varit domar som avsett brott mot sovjetre-
gimen. Däremot tycks man ej ha undersökt vad de rehabiliterade perso-
nerna gjort under den tyska ockupationen, trots att litauisk lag förbjuder re-
habilitering av krigsförbrytare. Enligt uppgift har man därvid förbisett mel-
lan 10 och 20 personer som uppenbart begått krigsförbrytelser. Av det mesta
att döma har man i Vilnius sålunda agerat alltför brådstörtat och oöverlagt i
detta avseende. Omvärlden har pekat på detta, och vi får nu hoppas att en
ny och grundlig prövning av samtliga aktuella fall görs. Inte minst är detta
av stor betydelse för Litauens internationella anseende.

I Estland antogs en rehabiliteringslag år 1990. Med denna som grund har
hittills omkring 8 000 personer rehabiliterats. Totalt uppges över 40 000 per-
soner vara berörda. Vid den individuella prövning som görs i dessa fall har
hittills knappt 400 personer vägrats rehabilitering, bl.a. med hänvisning till
att de begått krigsförbrytelser.

Hans Göran Franck har frågat mig om regeringen begärt att få listor över
samtliga personer som rehabiliterats, så att en granskning kan göras. Svaret
är nej. Vi varken kan eller bör ta på vårt ansvar att genomföra en sådan
granskning, utan detta måste vara de baltiska myndigheternas sak. Däremot
har jag i andra sammanhang framhållit den vikt vi i Sverige fäster vid att
undersökningarna görs grundligt, så att inte några krigsförbrytare rehabilite-

ras.

På flertalet platser i världen, och tyvärr också i Sverige, förekommer anti-
semitism. Detta gäller inte minst länderna i Öst- och Centraleuropa, där an-
tisemitismen på sina håll är mycket utpräglad. Också i Baltikum har detta
slags strömningar i någon mån kommit till uttryck. Det är min bestämda upp-
fattning att antisemitism kraftfullt måste fördömas oavsett var den förekom-
mer. Det kan dock inte hävdas att några oroväckande nazistiska eller antise-
mitiska aktiviteter förekommer just nu i Baltikum. De veteranmöten som
hållits har närmast varit opolitiska till sin karaktär. I något fall har det tyvärr
förekommit att företrädare för den beryktade estniska Erna-bataljonen in-
bjudits till sådana möten. Detta är jag den förste att beklaga. Det är nu vik-
tigt att man i Baltikum tydligt markerar avstånd mot allt och alla som haft
ett sådant samröre med nazisterna som exempelvis Erna-bataljonen hade.

Att, som Hans Göran Franck gör, tala om minoritetsfientliga högerextre-
mistiska aktiviteter är i högsta grad tveeggat. I dag förs i framför allt Estland
och Lettland en mycket livlig debatt om vilka personer som skall kunna få
estniskt resp, lettiskt medborgarskap. För en utomstående kan vissa syn-
punkter i denna debatt kanske tyckas minoritetsfientliga. Men man måste
här vara medveten om att det som Baltikum råkat ut för i detta avseende inte
är en mångnationell, begränsad invandring på immigrationsländernas villkor
såsom vi i västvärlden känner invandringen, utan en medveten kolonisa-
tionspolitik från Sovjetunionens sida.

Med de dimensioner och de demografiska följder denna politik fått är det
på intet sätt märkligt att medborgarskapsfrågan blivit både central och
ibland tillspetsad i den politiska debatten. Några ”oroväckande minoritets-
fientliga högerextremistiska aktiviteter” är det dock inte fråga om. I stället
uttrycker de flesta politiker i dessa stater förståelse för de problem immi-
granterna nu ställs inför, och det förekommer inte några högljudda krav på
att dessa måste lämna Baltikum. Vad frågan gäller är som sagt vilka krav
på bosättningstid, språkkunskaper etc. som skall krävas för den som vill bli
medborgare.

Låt mig här säga att frågan om medborgarskap givetvis har en viss kopp-
ling till de mänskliga rättigheterna. I dag har immigranterna i Baltikum sov-
jetiskt medborgarskap. Det måste vara en självklarhet att de som inte önskar
eller för närvarande inte kan få medborgarskap i den baltiska stat där de bor
ges möjlighet att erhålla exempelvis ryskt eller ukrainskt medborgarskap,
om den framtida situationen i hittillsvarande Sovjetunionen skulle innebära
att det sovjetiska medborgarskapet inte längre kommer att gälla.

Respekt för folkrätten, för FN:s och ESK:s principer om de mänskliga rät-
tigheterna är en hörnsten i svensk politik. Detta visar inte minst vårt omfat-
tande engagemang i internationella fora i dessa frågor. Det är för oss en
självklarhet att alla FN:s medlemsstater och samtliga deltagare i ESK-pro-
cessen i praktiken lever upp till sina internationella åtaganden. Vi utgår från
att de tre baltiska staterna i egenskap av FN-medlemmar och ESK-stater gör
sammalunda, och det har vi redan framfört till dem i olika sammanhang. Jag
har i dag inte någon anledning att tro att Estland, Lettland eller Litauen
kränker vare sig de mänskliga rättigheterna eller andra delar av folkrätten.
Självklart kommer vi dock också fortsatt att noga följa utvecklingen på detta
område även i Baltikum.

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Slutligen frågar Hans Göran Franck vilken betydelse förekommande
kränkningar av folkrätten och de mänskliga rättigheterna i Baltikum skulle
ha för vår biståndspolitik. Låt mig här böija med att hänvisa till vad som
sades i regeringsdeklarationen, nämligen att biståndspolitiken läggs om i
riktning mot ett väsentligt starkare stöd för demokrati och marknadseko-
nomi. Detta innebär att vi nu i högre grad än tidigare fäster vikt vid att mot-
tagarna av det svenska biståndet är demokratiska länder eller i vart fall
mycket klart går i en sådan riktning. Det innebär därmed också att vi gör en
koppling till ländernas respekt för de mänskliga rättigheterna och andra de-
lar av folkrätten.

Fru talman! Sker allvarliga kränkningar härvidlag i något land som tar
emot svenskt bistånd, kommer detta inte bara att påtalas av oss, utan också
att medföra att vårt stöd till detta land påverkas. Denna principiella uppfatt-
ning gäller generellt, och jag är övertygad om att den delas av majoriteten
av det svenska folket. Det är också denna inställning som lett till vår ompröv-
ning av exempelvis biståndet till Cuba. När det gäller Baltikum vill jag dock
hänvisa till vad jag tidigare sade, nämligen att dessa länder inte kränker de
mänskliga rättigheterna eller andra delar av folkrätten. I dag finns det därför
inte någon grund för ett sådant slags koppling.

Anf. 29 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Det är av största vikt att demokratin och rörelsen för de mänskliga rättig-
heterna i Baltikum får allt tänkbart stöd. Under våren gäller det för riksda-
gen att fatta beslut som får verklig betydelse och verkan i de baltiska sta-
terna. Problemen, som regeringen delvis synes bortse ifrån, får bedömas
som mera allvarliga än i andra länder, beroende på att den demokratiska rö-
relsen i Baltikum är förhållandevis ny. Den har vida mindre styrka än i de
etablerade demokratierna då det gäller att motverka extremistiska, rasis-
tiska, nazistiska och andra antidemokratiska tendenser. Vi måste också göra
klart att samtliga baltiska stater på 30-talet hade en från demokratisk syn-
punkt mycket olycklig period.

Det kan mot denna bakgrund vara svårt att med kraft och på ett demokra-
tiskt sätt göra upp med de ytterst allvarliga tendenser som har förekommit.

Illdåd som förekom under ockupationstiden finns belysta i Alf Svenssons
svar. Det rörde sig alltså om närmare 300 000 människor som blev undan-
röjda.

Det var inte mindre än 175 000 litauiska judar som dödades. Per Ahlmark,
som är väl insatt i dessa frågor, säger att det 1941 fanns 80 000 judar i Vilnius
getto och att det 1944 inte fanns några kvar.

Under den process som förekom fick nazisterna assistans av antijudiska
litauiska rörelser. På motsvarande sätt medverkade även letter. Såväl litauisk
som lettisk polis var de agerande behjälplig vid judeslakter. I Litauen fanns
också uppgifter om ”band” som på eget initiativ uppsökte och dödade judar.

Regeringen bör verka för full offentlig insyn i dessa förhållanden som gäl-
ler rehabilitering och som har förekommit i alla de tre baltiska länderna. Re-
geringen bör verka för att inga krigsförbrytare rehabiliteras. Dessutom bör

regeringen medverka till att minoritetsproblemen löses i överensstämmelse
med gällande rättsprinciper och gällande konventioner.

Det är slutligen viktigt att regeringen vid biståndsgivningen verkar för att
de baltiska länderna strikt iakttar demokratiska fri- och rättigheter och rätts-
statliga principer.

Jag har i min interpellation inte gjort något uttalande om i vilken utsträck-
ning det förekommer nazistiska, antisemitiska eller minoritetsfientliga akti-
viteter i Baltikum i dag, utan jag har frågat om det förekommer och i så fall
i vilken utsträckning.

Anf. 30 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Varje diskussion om krigsförbrytelser måste utgå från respekt
för offren och avsky för dåden. Det finns ingen annan möjlighet. Vi får aldrig
luras att ställa den ena nationella eller andra gruppen mot den andra. Krigs-
förbrytelser och allt kring detta handlar alltid om grundvärden. Och den de-
batt som förs om Baltikum och mänskliga rättigheter handlar också om
grundvärden för hela det demokratiska Europa.

Europatanken har fått sin kraft av erfarenheterna av 1900-talets diktaturer
och de katastrofer som diktaturerna bär ansvaret för. Det ömsesidiga be-
roendet mellan självständiga demokratier är ett av hindren mot en upprep-
ning av historien. Ett annat hinder är kunskapen om den historiska san-
ningen.

Biståndsministerns uttalanden i höstas skapade uppmärksamhet, dess
värre bl.a. på grund av att de var litet opreciserade och att de på ett litet
svårbegripligt sätt ifrågasatte det svenska samarbetet med Baltikum. Detta
var olyckligt därför att det samtidigt givetvis är utmärkt och önskvärt att
svenska statsråd och andra svenska politiker engagerar sig i vakthållningen
mot alla försök att släta över krigsförbrytelser eller extrem politisk verksam-
het. Fler borde känna detta ansvar.

De baltiska länderna har från 1940 till 1991 upplevt tre ockupationer.
Självfallet deltog baltiska medborgare i olika befattningar i förbrytelser som
då begicks. Så skulle det säkerligen ha blivit också i Sverige om det i stället
hade varit vi som hade drabbats. Och säkerligen deltog baltiska medborgare
inte bara på de sätt som berörs i Alf Svenssons svar utan också på andra sätt.
I dagens Svenska Dagbladet finns det en artikel av författaren Peeter Puide
som beskriver andra uppgifter av samma karaktär.

Det som inträffade under de varandra snabbt avlösande ockupationerna
under andra världskriget och under hela den långa perioden därefter har ska-
pat svåra trauman i de baltiska staterna. Men ingen läkning har kunnat ske,
eftersom den sovjetiska ockupationen ända fram till dess att den hävdes un-
der förra hösten har förhindrat all normal forskning och all offentlig debatt,
och dessutom utnyttjat varje verkligt eller påstått brott under den tyska oc-
kupationen till att på ett kränkande sätt beskylla balter i största allmänhet
för nazistiska, fascistiska och antisemitiska sympatier och tankegångar. Den
propagandan har under lång tid tyvärr färgat mångas bild av den baltiska
frågan i Sverige - och den har förts även i vårt land. Uttrycket baltfascister
var en gång i världen gängse i politisk propaganda från vissa kretsar i Sve-
rige.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

5 var på
interpellationer

I dagens situation är det helt naturligt på det sättet att det finns misstro
runt om i de baltiska samhällena mot allt och alla, kan man nästan säga.
Olika grupper misstror varandra. Alla vet att en rad personer - somliga kän-
ner man till och somliga känner man inte till - har deltagit på olika sätt under
den långa sovjetiska ockupationen och under de tidigare ockupationerna.
Det finns anklagelser och motanklagelser. Det enda sättet att få slut på
denna situation, som naturligtvis riskerar att förgifta det demokratiska åter-
uppbyggnadsarbetet och det nationella livet, är att man med hjälp av seriös
historieforskning ordentligt kartlägger vad som hände.

Vi har i många olika sammanhang, i denna kammare och i andra samman-
hang, diskuterat tänkbara svenska insatser för att stärka demokratin i våra
baltiska grannländer. Jag tror att en väsentlig insats skulle vara att ge det
stöd som kan behövas för att få en fungerande rättsapparat och därmed
också skapa möjligheter för en rättslig prövning av de brott som kan behöva
prövas och som inte har kunnat utsättas för ordentlig prövning under tidigare
regimer. Man kan kanske också tänka sig medverkan på något sätt till forsk-
ning, inte bara om det som hände i de baltiska länderna utan även om Sveri-
ges egen del i den baltiska tragedin.

Alf Svensson har uppfattat några formuleringar i Hans Göran Francks in-
terpellation som att det i dag skulle finnas en risk för nazism i Baltikum.
Hans Göran Franck ville själv nu ta avstånd från den tanken. Jag vill under-
stryka detta. Alla nazistiska aktiviteter i alla sammanhang i alla länder är
alltid oroande. Men jag tror ändå att man kan göra bedömningen att det är
osannolikt att nazismen på nytt skulle kunna bli populär i Baltikum. Där-
emot är det naturligtvis så att ekonomiskt kaos och extrema förhållanden i
alla länder kan skapa grogrund för extrema politiska rörelser. Men det är
inte det som den diskussion som vi för i dag gäller, utan den gäller mer förhål-
landet till historien. Historien är viktig för nuet. Man måste skapa klarhet
om vad som hände för att kunna gå vidare. Men jag har den starka övertygel-
sen att de ledande politikerna i de baltiska länderna, åtminstone de politiker
som jag själv har kommit i kontakt med, är beslutna att försöka genomföra
detta.

Anf. 31 PEETER LUKSEP (m):

Fru talman! Ledamöter! Jag vill uttrycka min uppskattning över statsrå-
dets svar på denna interpellation. Jag tycker att svaret andas saklighet och
studium av vad som faktiskt försiggick i Baltikum under kriget. Därigenom
blir det i någon mån en nyansering eller t.o.m. en korrigering av den sprid-
ning som uttalandena i höstas fick.

Jag är samtidigt något förbryllad över att vissa av dessa frågor återkom-
mer, inte för att frågan inte skulle vara fri utan mer för att frågorna i sig insi-
nuerar att det i dag skulle förekomma några nazistiska eller högerextrema
tendenser i Baltikum. Det är helt klarlagt att balter har medverkat i krigsför-
brytelser under andra världskriget, i nazistiska krigsförbrytelser lika väl som
i kommunistiska. Detta vet man mycket väl i Baltikum. Frågan är om det i
dag förekommer sådana tendenser.

Det är på tre områden som anklagelser har framförts. På ett av dessa om-
råden gäller anklagelserna att man skulle ha rehabiliterat krigsförbrytelser

och därigenom så att säga ha uttryckt uppskattning av eller i varje fall brist-
fälligt klander mot förbrytelserna. Saken har klargjorts välgörande tydligt i
statsrådets svar, och jag vill bara tillägga en sak, nämligen att ett av de stora
problemen när det gäller att ta itu med krigsförbrytelserna i dag är att hela
den rättsapparat som finns i Baltikum i princip är ett arv från KGB. Det finns
ingen oberoende och självständig rättsapparat av den typ som på ett välgö-
rande sätt skulle kunna studera varje enskild anklagelse. Detta är en verklig-
het man lever med. Vi måste respektera detta, och vi måste på olika sätt
hjälpa till att förändra förhållandena. Därigenom är naturligtvis svenska in-
satser för att bygga upp ett nytt rättsväsende och alltså förändra det gamla
av största vikt.

Det andra man refererar till är veteranmötena som har ägt rum i Baltikum.
Det är klart att bland de veteraner som deltar finns det människor - det hör
till bilden av krigsveteraner - med alla möjliga försyndelser på sitt samvete,
en del kanske något mindre allvarliga, en del mera allvarliga. Men Hans
Göran Francks kompisar - eller rättare sagt Hans Göran Francks tidigare
kompisar - har ju ställt till det på ett sådant sätt i Baltikum att också några
hundra finska eller tyska mark i månaden är av allra största vikt för en krigs-
invalid. Att få tag på sådana pensioner har varit ett av syftena med dessa
möten. För att man skall kunna kalla mötena i någon mån nazistiska eller
högerextrema måste det ju innehållsmässigt förekomma någonting på mö-
tena som antyder att det här finns en politisk vilja. Annars vore det ju så att
om en f.d. nazist åker spårvagn skulle det göra spårvagnen till en nazistisk
sådan. Så är det givetvis inte, utan det krävs något element av politisk mar-
kering, något element av politisk aktivitet. Sådant var helt frånvarande på
mötena, och dessa möten är nästan exempel på demokratisk tolerans i jäm-
förelse med bl.a. en del aktiviteter som äger rum i kommunalt finansierade
ungdomslokaler i Stockholm, där man dricker öl och tittar på hakkors. Så
jag tror att det är farligt att uttala sig om företeelser som man har en alltför
ytlig kännedom om.

Slutligen vill jag också kommentera frågan om minoriteter i Baltikum.
Det är ju så att ryssarna i Baltikum, i alla tre länderna, i dag har möjlighet
och rättighet att i praktiken överallt i den dagliga tillvaron använda sitt mo-
dersmål. I affärer, vid undervisning i skolor, i beslutande församlingar -
överallt kan de i stort sett använda sitt modersmål. Man kan jämföra med
hur det är t.ex. för den stora finska minoriteten i Sverige - människor som
har kommit hit på ett legalt sätt, som delvis har funnits i Sverige under år-
hundraden t.o.m. Kan dessa människor ställa krav på skolor, kan de därige-
nom också få skolundervisning på sitt modersmål, kan de använda sitt mo-
dersmål i denna kammare, för att ta ytterligare ett exempel?

Jag tror att man skall vara försiktig med att kritisera de baltiska ländernas
minoritetspolitik. Man skall ta hänsyn till den historiska bakgrund som före-
ligger i Baltikum samt kanske också jämföra med det svenska samhället, in-
nan man alltför snabbt uttalar förkastelsedomar.

Tack så mycket!

Anf. 32 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag är tacksam för att den här interpellationen har fram-
ställts så att jag har fått detta tillfälle att - enligt min egen uppfattning -

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

grundligt svara på frågan och förhoppningsvis också räta ut en del fråge-
tecken.

Låt mig med kraft få säga, att glädjen kan inte vara större hos någon - jag
vågar faktiskt säga det - än hos mig över att demokratierna byggs upp nu i
Estland, Lettland och Litauen. Jag tycker också att man - jag vet inte hur
många gånger jag har sagt detta, och jag hoppas att det har nått fram till
ledamöterna här i kammaren och till många andra - att Sveriges historia i
detta avseende, om vi tänker på Molotov-Ribbentrop-pakten, är sannerli-
gen inte hedervärd.

Vidare vill jag understryka att när vi talar om de historiska förveckling-
arna får vi se till att lyfta in stalinismen och deportationerna under den perio-
den liksom nazisternas fasansfulla agerande. Det får inte bli balterna som,
därför att dessa händelser ägde rum i de baltiska staterna, måste uppbära
skulden för det skedda.

Att det sedan fanns medlöpare, som jag sade i mitt svar, är uppenbart. Jag
tror det var Håkan Holmberg som sade att sannolikt hade det funnits sådana
också i Sverige, och det fanns ju medlöpare varhelst nazismen dök upp. Jag
har sagt vid varje tillfälle, då de här frågorna har varit på tapeten, att vi har
anledning att sopa framför egen dörr. Vid varje sådant tillfälle har jag också
sagt att farhågorna inte är isolerade till någon enskild nation utan förekom-
mer i Östeuropa, i Västeuropa, i Sverige. För mig har rädslan för att något
sådant här skulle få utrymme i en spirande demokrati varit så stor att jag kan
tillstå att ordvalet ibland kanske blev litet för hett, men det har varit fråga
om vänskap till balterna och omtanke om balterna.

Rent generellt och principiellt kan jag säga att min uppfattning är att allt
vad jag gör och säger kunde göras och sägas bättre. Jag vill emellertid starkt
understryka att min vänskap till balterna har varit genuin och äkta, och jag
hoppas att detta har uppfattats av Luksep och andra sedan många år tillbaka.

Men den principiella ståndpunkten som finns i regeringsförklaringen
måste naturligtvis få gälla som princip och gälla generellt. Jag tror också att
det är helt riktigt både i fråga om Baltikum och i fråga om andra stater som
vi har biståndsrelationer till att vi är med för att stärka rättsapparaten, som
Håkan Holmberg sade. Vi har inte tänkt sitta på åskådarläktaren och se vad
som händer - vi vill aktivt vara med för att göra våra närliggande grannars
demokratibyggande så fast och så snabbt som möjligt.

Anf. 33 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att ytterligare polemisera mot
någon utan endast för att understryka att den historiska period vi talar om i
alla fall när det gäller nazistiska krigsförbrytelser är någonting unikt, nämli-
gen försöket att förinta hela den judiska befolkningen i den del av Europa
som nazisterna kontrollerade. Det finns ett ansvar som vi alla har - i Sverige
liksom i andra länder - att hålla minnet av dessa händelser levande. Jag säger
detta därför att det just i dessa tider förekommer en form av nynazistisk pro-
paganda som har nått Sverige också, på temat att dessa händelser är påhit-
tade från början till slut.

På det här sättet är det oavsett om vi talar om Baltikum eller om vårt eget
land eller om något annat land i Europa. Jag noterade för en tid sedan att

Kroatiens president har publicerat en bok som enligt uppgift innebär att man
försöker släta över vad som hände i den delen av Europa under samma tid.
Detta får aldrig lyckas, och vi har ett gemensamt ansvar för att se till att det
aldrig lyckas.

Anf. 34 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag vill upprepa som min uppfattning att samtliga baltiska
regeringar och myndigheterna i Baltikum snarast bör offentliggöra de beslut
som har fattats i rehabiliteringsfrågan. Man måste stå fast vid besluten i fort-
sättningen när det gäller ärenden som kommer upp.

Jag har inte begärt att den svenska regeringen skall genomföra någon
granskning. Däremot har jag frågat om regeringen begärt att få del av reha-
biliteringsbesluten. Det är ett fullt berättigat krav.

Om ärendena handläggs korrekt, finns inget att dölja. För den som blir
rehabiliterad är det en fördel att offentligheten vet att han eller hon är ren-
tvådd.

Det finns åtskilliga organ som kan granska detta. Ett av dem är Simon
Wiesentahls center, som tidigare har gjort ett utomordentligt förtjänstfullt
arbete. Det har sagts att Israel och USA skulle komma i fråga för en gransk-
ning. Hur har det gått med detta, Alf Svensson? Finns det några uppgifter
om att man från dessa länder har satt i gång en granskning och har insyn?

Anf. 35 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag måste tillstå att jag inte känner till vad som har hänt un-
der den allra senaste tiden, men jag känner väl till Simon Wiesentahl-institu-
tets önskemål om att få ta del av vad som har hänt, i synnerhet i Litauen.
Det är viktigt att understryka vad Håkan Holmberg sade om rättsapparaten
i dessa länder, och det gäller särskilt situationen i Litauen. Jag tror att det
vore en styrka om man tog hjälp av internationell folkrättslig expertis för att
utreda vilka som är krigsförbrytare och vilka som inte är det. Men jag för-
väntar mig naturligtvis att det initiativet tas av regimen i Litauen.

Anf. 36 PEETER LUKSEP (m):

Herr talman! Såvitt jag vet har samtliga baltiska regeringar förklarat sig
villiga att delge materialet till internationella undersökningskommissioner.
Detta kommer också att ske så småningom. Två faktorer har styrkt Litauens
inledande ovilja att delge information till Simon Wiesentahls center. Den
ena är att materialet var relativt oöverskådligt, och mycket av materialet satt
fast i KGB:s arkiv. Man hade själv inte riktigt grepp om allt. Man ogiltigför-
klarade domar en masse utan att ha vatje domslut och vaije papper framför
sig. Sedermera har man kommit åt flera av handlingarna och jobbar nu syste-
matiskt med detta. Det kommer att reda ut sig.

Balterna har en viss misstänksamhet mot Simon Wiesentahls center. Det
gäller inte Simon Wiesentahl utan centret som bär hans namn. Centret med-
verkade aktivt på den gamla goda tiden, som det heter, med sovjetiska källor
för att kartlägga baltiska krigsförbrytare i väst. I vissa fall var det säkert kor-
rekt, medan man i andra fall kan ifrågasätta om de sovjetiska uppgifter som
Simon Wiesentahls center använder sig av var korrekta. Detta ledde också

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

till att en estnisk äldre man utvisades från USA till Sovjetunionen, där han
avled strax efteråt. Därigenom har centret ådragit sig en stor misstänksam-
het från baltisk sida. Detta antyder väl en del om den försiktighet man bör
ha så att man inte alltför kategoriskt uttalar sig om krigsförbrytelser under
andra världskriget. Man kan hamna i situationer där ens syften misstänklig-
görs.

Anf. 37 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Självfallet måste regeringarna och myndigheterna i de bal-
tiska staterna medverka till att vi skall kunna få den nödvändiga insynen i
hur dessa ärenden hanteras och om de beslut som fattas. Även om det är sagt
vill jag betona att man inte får vika från kravet att enskilda, riksdagsmän och
regeringar skall utöva påtryckningar för att processen verkligen skall komma
i gång på detta sätt. Det är beklagligt att denna insyn ännu inte har kommit
till stånd. Det enda positiva jag kan se när det gäller Litauen är att man tydli-
gen har avbrutit den mera generella beslutsordningen och övergått till en in-
dividuell ordning.

Jag har under hela denna debatt undvikit att ta upp de uttalanden av Alf
Svensson som var återgivna i pressen. Jag vill ändock anknyta till vad jag
först sade i mitt inlägg, nämligen att Per Ahlmark som är välinformerad i
dessa frågor, i likhet med Simon Wiesentahl, har uttryckt stark oro över de
möten som har förekommit i dessa länder. Före detta SS-veteraner har inte
bara inbjudits utan även medverkat i möten. Man har kunnat ange en rad
platser där så har varit fallet. Vi måste i all fall göra klart att SS var en krimi-
nell organisation enligt Niirnberg-domstolen. Det här är, som Håkan Holm-
berg så riktigt sade, en mycket allvarlig fråga. I de baltiska folkens strävan-
den efter demokrati vore det en hjälp om de verkligen kunde göra upp med
det förflutna och se till att de krafter som verkade före och under kriget inte
kommer tillbaka. Då kan vi säkra en demokratisk utveckling med mänskliga
rättigheter i alla de baltiska staterna, vilket vi högst av allt önskar.

Förste vice talmannen anmälde att Peeter Luksep anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1991/92:61 om Mogambique

Anf. 38 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Margareta Winberg har i en interpellation ställt fyra frågor
till utrikesministern rörande Mogambique.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Margareta Winbergs första, övergripande fråga avser regeringens bedöm-
ning av den aktuella situationen i Mogambique. Det är, som Margareta Win-
berg påpekar, ingen överdrift att påstå att läget i Mogambique är utomor-
dentligt allvarligt. Landet befinner sig sedan många år i en djup kris. Mo-
gambique är enligt Världsbankens statistik det fattigaste landet i världen.

Krig, kaos och svält genomsyrar samhället. Det mänskliga lidandet är oer-
hört.

Mogambiques största problem under början och mitten av 1980-talet var
att landet härjades av ett Sydafrikastött destabiliseringskrig genom gerillarö-
relsen Renamo. Problemen, våldet och osäkerheten har fortsatt under slutet
av 1980-talet och fortsätter alltjämt. Syftet med Renamos verksamhet, som
är inriktad på terror, är oklart. Det finns tecken på att Renamos beroende
av stöd utifrån har minskat under de senaste åren. Regeringens bristande
kontroll över landets territorium, statsapparatens funktioner och funktionä-
rer är, enligt min mening, alarmerande tecken på en statsbildning i begyn-
nande upplösning. Den tilltagande laglösheten, spridningen av väpnat våld
till nya grupperingar och korruptionen liksom den bristande kapaciteten att
genomföra planerade förändringar är ytterligare tecken på en ökande poli-
tisk instabilitet. Det är en mycket svår uppgift att bistå ett land i så djup kris.
Det är emellertid oerhört viktigt att hjälpa de miljontals nödlidande männi-
skor som finns i Mogambique. Det finns enligt min mening starka humani-
tära motiv för ett fortsatt bistånd till Mogambiques lidande befolkning.

Herr talman! För att kortfattat besvara Margareta Winbergs tre övriga,
mer specifika, frågor, låt mig börja med frågan om regeringen är beredd att
arbeta för ett svenskt deltagande i en kommission som skall övervaka freds-
avtalets genomförande. Ett eventuellt svenskt deltagande är självfallet bero-
ende av en rad olika faktorer. Det gäller exempelvis berörda parters inställ-
ning till hur en övervakning skall organiseras och den politiska situationen i
regionen. Förutsatt en positiv utveckling i fredsförhandlingarna ställer sig
regeringen positiv till att Sverige spelar den roll som kan ankomma på oss i
en eventuell fredsövervakningskommission. Områden av särskilt intresse för
Sverige inom en sådan övervakningskommission är de civila komponen-
terna, t.ex. politiska partiers ställning, allmänna val och yttrandefrihet.

Den tredje frågan rör det stöd regeringen är beredd att ge vid införandet
av flerpartisystem. Sverige har länge uttalat sin vilja att stödja direkta de-
mokratiinsatser i Mogambique. Sedan en tid pågår diskussioner mellan Mo-
gambique, Sverige och andra givare om hur sådana insatser skall organiseras
och koordineras. Det är min övertygelse att ett demokratiskt styrelseskick,
marknadsekonomi, politisk pluralism och gott regeringsutövande är en för-
utsättning för varaktig utveckling i Mogambique likväl som i andra länder.

En förutsättning för att biståndet skall fungera, vare sig det rör sig om ka-
tastrofbistånd under krig eller återuppbyggnadsbistånd i fred, är fungerande
och pålitliga mottagarstrukturer. Korruption, missgrepp och felaktiga priori-
teringar utgör allvarliga hot mot Mogambiques utvecklingssträvanden. Det
är vår avsikt att ändra det svenska biståndet så att det bättre anpassas till
Mogambiques situation och de rådande förutsättningarna. Misstankar om
korruption och missgrepp skall utredas. Sveriges framtida bistånd till Mo-
gambique skall efter omprioriteringar och ökad tonvikt på uppföljning och
revision, fortsatt utgöra ett kraftfullt stöd till Mogambiques nödlidande be-
folkning och till återuppbyggnad av landet sedan en fredsuppgörelse upp-
nåtts.

Detta är också svar på Margareta Winbergs fjärde fråga, huruvida rege-
ringen är villig att kraftfullt satsa på stöd för återuppbyggnad av Mogambi-

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 55

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

que. Mogambique är i dag den största mottagaren av svenskt bilateralt bi-
stånd. En stor del av de program som i dag stöds av Sverige har förutsätt-
ningar att ingå i ett återuppbyggnadsprogram. Under det senaste samord-
ningsmötet för givare i december förra året markerades tydligt viljan att i
händelse av fred inrikta det internationella biståndet på återuppbyggnad.

Anf. 39 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Tack för svaret!

Jag noterar att statsrådet understryker Sveriges vilja att delta i återupp-
byggnadsarbetet, i utvecklingen av demokratin och övervakningen av ett
eventuellt fredsavtal. Något annat borde man inte heller vänta sig av ett al-
liansfritt och solidariskt Sverige. Men svaret är på flera punkter svävande,
och det andas en okunnighet om de strukturella och politiska problem som
landet brottas med. Jag skall ge några exempel.

Det står så här: ”Förutsatt en positiv utveckling i fredsförhandlingarna
---.” Men man kan inte som FN-medlem bara sitta och vänta på freden.
Numera finns det ju erfarenheter av ingripanden, åtminstone i oljeländer.

Renamos hållning beror på det stöd som kretsar i olika länder ger, mate-
riellt och politiskt. Världssamfundet måste utöva påtryckningar på Renamos
hjälpare, och vi tillhör världssamfundet. Hur tänker regeringen agera? Frå-
gan är viktig, därför att fria val blir en illusion om terroristerna får admini-
strera vissa områden. Renamo måste demobiliseras.

Korruption måste bekämpas, i Östeuropa likaväl som i Afrika. Det är
också den mogambikiska statsledningens åsikt, som väl Alf Svensson nu-
mera känner till.

Jag vill erinra om något som inte står i statsrådets svar. Vid en konferens
med givarländerna 1990 bad Mogambiques regering om hjälp för att be-
kämpa den korruption som både ärvts från kolonialtiden och fått ny näring
genom den allmänna demoraliseringen under ett par decenniers krig. Jag vill
gärna veta om givarländerna hörsammade Mogambiques begäran. Vad gör
regeringen? Hjälper man till med organisering av förvaltningen? Hjälper
man till att utbilda mer kvalificerade tjänstemän? Ger man råd om hur redo-
visning och ansvar utövas i allmän förvaltning?

När vi ändå är inne på ämnet korruption, undrar jag om statsrådet här och
nu vill bekräfta eller ta avstånd från de tidningsuppgifter där det har påståtts
att namngivna regeringsledamöter skulle vara inblandade i korruptionen.
Fick Alf Svensson ett papper av utrikesminister af Ugglas där de namngivna
statsråden fanns upptagna? Jag tror att många engagerade Afrikavänner
skulle uppskatta ett svar.

Statsrådet uttrycker en allmänt hållen övertygelse om att marknadseko-
nomi skall bidra till Mogambiques utveckling. I mitt tycke är det en något
svepande schablon, som inte räcker i det här fallet.

Problemet är ju att Mogambique har ärvt en kolonial ekonomi av ett spe-
ciellt slag. Stora, privata monopol, som producerade bomull, socker, jute
och kol, dominerade ekonomin. Portugisiska staten fastställde alla export-
priser. Arbetet utfördes av tvångsarbetare, rekryterade av regeringen.
Bankväsendet kontrollerades av sydafrikanskt och brittiskt kapital, kolpro-

duktionen av det belgiska företaget Union Miniére. Småbrukarna tvingades
leverera till underpriser eller hotades med tvångsarbete.

Någon marknadsekonomi kom aldrig till stånd i Mozambique. Vid frigö-
relsen gav sig de portugisiska industri- och plantageägarna i väg. De lämnade
efter sig en efterbliven, osund och i långa stycken förstörd struktur. Det
fanns ingen inhemsk företagarklass. Befolkningen var till 95 % analfabeter,
och nästan ingen hade högre utbildning. Efter självständigheten utsattes
landet för en handelsbojkott från västländerna som hävts först på sistone.

Så låter historien, Alf Svensson. Därför måste processen ta tid. Infrastruk-
turen måste byggas upp innan en fungerande marknadsstruktur över huvud
taget kan få växtkraft. I dag finns den bara i detaljhandeln och på lokala
marknader. Statsrådet menar väl inte att sydafrikanskt eller belgiskt kapital
skall köpa upp landet? Det är bl.a. dessa intressen som betalar terroristerna.
Mogambiques ekonomiska och sociala historia är speciell, och därför måste
utvecklingsinsatserna utgå från detta faktum.

Till slut vill jag ställa en tredje fråga. FUF, Föreningen för utvecklingsfrå-
gor i Sverige, har som tradition att årligen bjuda in biståndsministern i sam-
band med att budgeten publiceras. Denne har alltid kommit, men Alf Svens-
son kom inte i år. Beror det på ointresse, eller är det en ny linje från den
borgerliga regeringen?

Anf. 40 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Herr talman! Jag har fäst mig vid några formuleringar i statsrådets svar,
bl.a. detta att syftet med Renamos verksamhet, som är inriktat på terror, är
oklart och att det finns tecken på att Renamos beroende av stöd utifrån har
minskat under de senaste åren. Jag kan hålla med om att det finns vissa
tecken som tyder på detta, men helt oklart är det väl ändå inte vad Renamo
har syftat till och varifrån man får sina vapenleveranser och sin kraft.

Mogambique har ett strategiskt läge i området, genom att man har hamn-
städerna Maputo och Beira, som är mycket viktiga för inlandet och de länder
som inte har kust. Det har varit Sydafrikas strategi, att genom att försvaga
Mogambique också kunna försvaga Zimbabwe och Zambia, som är så bero-
ende av hamnarna.

Järnvägen mellan Harare och Maputo sprängdes av terroristerna, och tå-
gen har stått stilla under många år. Därför har man inte heller kunnat trans-
portera varor från Zimbabwe och Zambia ner till den gamla staden Louren-
go-Marques, som nu alltså heter Maputo.

Detta visar också på svårigheten att hjälpa ett land som är i krig - det är
ett regelrätt krig som pågår, ett gerillakrig. Såsom jag och många med mig
har bedömt det, underblåser Sydafrika de motsättningar som kan finnas inne
i Mogambique. Denna oroshärd har förlamat landet under många år.

Det är nu viktigt att vi kan finna vägar för att hjälpa till, genom att gå runt
den administration som belastas av korruption. Det gäller att hitta de kana-
ler där vi kan hjälpa till att rensa upp.

Jag håller med Margareta Winberg när hon säger att portugiserna läm-
nade efter sig ett land där utbildningen var eftersatt. 11.ex. Zambia och Zim-
babwe fanns det en annan tradition än i de portugisiska kolonierna. Därför

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

är utbildning en mycket viktig del, och det gäller att hitta kanalerna in till de
krafter som vill ha en annan tingens ordning.

Man måste också säga att det var olyckligt att Mogambique efter portugi-
sernas abrupta tillbakadragande föll in i en socialistisk och kommunistisk
tradition. De metoderna har inte underlättat det hela när man har försökt
styra landet. Nu är det en annan tingens ordning, och andra möjligheter öpp-
nas.

Det är närmast om detta som jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet:
Ser statsrådet i dag några möjligheter att slussa svenskt bistånd förbi korrup-
tionen in till utbildning och stöd för dem som vill ändra tingens ordning i
Mogambique?

Anf. 41 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! När man hör Margareta Winberg lägga ut texten får man
nästan en känsla av att relationerna mellan Sverige och Mogambique är så
eländiga de kan vara och att det inte finns något förnuft och intresse hos den
nuvarande regeringen av att satsa på Mogambique.

Vi ger ett omfattande förvaltningsbistånd, som syftar till att bygga upp just
statsapparatens kompetens. Det kan inte vara obekant för dem som vill till-
ägna sig den kunskapen. Vi för en dialog med Mogambique om hur vi skall
kunna stödja korruptionsbekämpande åtgärder. Den frågan berördes senast
i ett samtal med minister Matsinha, som snabbt kom hit.

Vi sitter inte med armarna i kors och väntar på freden. Vi gör stora insat-
ser. Jag vill påstå att det också kom fram i mitt svar att Mogambique är den
stora mottagaren av bistånd från svensk sida. Vi hjälper alltså till så gott vi
någonsin kan.

Jag har inte namngivit några statsråd som har varit involverade i korrup-
tion. Men jag påstår att det finns korruption, och jag påstår att vi från svensk
sida har påtalat detta vid ett flertal tillfällen, också under den föregående
regeringens period.

Statssekreteraren Bengt Säve-Söderbergh tog upp detta mycket kraftfullt.
Det måste vara en uppgift för regeringen i Maputo att själv engagera sig för
att ta itu med korruptionen och inte vältra över den uppgiften till givarlän-
derna. Det har jag också klart understrukit för minister Matsinha.

Korruption förekommer - det är inte någonting som vi beskyller Mogam-
biques regering för; det tillstår den för övrigt själv.

Vad jag vill ha sagt med svaret är att Renamo fortsättningsvis får stöd ut-
ifrån men att stödet har minskat.

Jag vill också här gärna understryka något som Biörsmark tog upp. Den
koloniala tidens missgrepp och det elände man lämnade efter sig spelar na-
turligtvis en stor roll för den regim som nu skall bygga för framtiden. Men
det var ett missgrepp - det skulle vara intressant att höra om inte t.o.m. Mar-
gareta Winberg kan tillstå det - att i Mogambique slå in på planhushållning-
ens väg och försöka etablera ett marxistiskt system. Det är det vi nu skall
hjälpa dem ur. Jag hoppas att vi kan vara överens på den punkten.

Regeringen kommer att granska situationen som för närvarande är för
handen för att om möjligt finna bättre kanaler för att nå ut till dem som vi
vill nå. Om vi inte ger entydiga signaler mot korruption begår vi enligt mitt

sätt att se ett fatalt misstag visavi de fattiga. Då når hjälpen inte dit; den
hamnar i andras fickor. När vi får den ena rapporten efter den andra om att
så är fallet, exempelvis när det gäller livsmedelsbiståndet, kan vi inte förbli
stillatigande, utan då skall, tycker jag, en oberoende, partssammansatt kom-
mission dit och undersöka. Vår vilja är att hjälpa folket och inte att resurser
skall hamna i andras fickor.

Jag vill också svara på påståendet om ointresse för FUF. Herr talman! Jag
hade med stor glädje åkt dit. Var det inte litet onödigt att försöka tillvita mig
ointresse för att infinna mig på det mötet? Det var nämligen så, Margareta
Winberg - jag beklagar att detta inte har nått ut - att Mexicos president in-
bjöd en representant för Sveriges regering att vara med vid undertecknandet
av fredsavtalet för El Salvador. Där gjorde jag något som man nästan skulle
kunna kalla en blixtutryckning, eftersom - som många sade - den segern
också var en seger för svenskt vidkommande; vi har engagerat oss mycket
för freden i El Salvador. Så gick alltså statssekreteraren till FUF. De recen-
sioner som nått mig är att han gjorde mycket bra ifrån sig.

Anf. 42 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Det var ju bra att ni diskuterade hur man skall komma till
rätta med korruptionen när minister Matsinha var här. Men vad Mogambi-
ques regering och han ville när han var här var ju att få litet mer kött på
benen. När diplomaten Lars Wahlund utvisades från Mogambique och det
blev intervjuer i bl.a. TV framkom det att många regeringsledamöter i Mo-
gambique var inblandade, och det skulle vara ett skäl till att regeringen i Mo-
gambique hade utvisat Lars Wahlund.

Om jag har förstått statsrådet rätt finns det inte någon lista där några mi-
nistrar namnges. Jag hoppas att jag har uppfattat det rätt. Är det så att det
finns en sådan lista tycker jag att det är en hederssak att man talar om det,
om inte för minister Matsinha så i alla fall för presidenten. Presidenten har
ju uttalat att den som han får veta något sådant om åker ut ur regeringen.
Det borde också ligga i Sveriges intresse att sköta saken på det viset.

Alf Svensson sade - även Biörsmark tog upp det - att det finns tecken på
att stödet utifrån till Renamo har minskat. Samtidigt är det uppenbarligen
så att dödandet och lemlästandet fortsätter precis som tidigare. Jag är därför
lite förvånad över de uppgifterna. Jag skulle vara intresserad av att få veta
varifrån de kommer. Vad bygger statsrådet uppfattningen på att stödet ut-
ifrån har minskat? Kan statsrådet tala om varifrån han tror att det utländska
stödet nu kommer? Kontentan måste ju bli att det kommer inifrån, eftersom
den totala mängden våld inte har minskat. Vem i landet ställer i så fall upp
för Renamo med vapen?

Sedan har jag en fråga om FN och initiativ. Är regeringen beredd att ta
några initiativ i FN för att hjälpa den mogambikiska regeringen och se till att
kriget upphör?

Alf Svensson tog upp marxism-leninismen. Han vet mycket väl att jag inte
är någon anhängare av den. Jag kommer då in på något som också står i
svaret, nämligen att ”den bristande kapaciteten att genomföra planerade
förändringar är ytterligare tecken på en ökad politisk instabilitet.” Det gör

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 55

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

mig litet fundersam. Vad ytterligare, utöver det som har gjorts, borde man,
tycker statsrådet, har gjort för att han skall vara nöjd?

Anf. 43 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Herr talman! Det är bra att statsrådet så klart och tydligt redogör för in-
ställningen när det gäller det svenska biståndet och korruptionen. Det är bra
att den signalen går ut så klart och tydligt.

Vi märker i dag att skattebetalarna kräver att deras surt förvärvade skatte-
pengar används effektivt och på rätt sätt när de går in i statskassan. Därför
måste korruptionen bekämpas var den än uppträder - annars är det risk att
i det här fallet också biståndsviljan undergrävs. Det är alltså viktigt att peng-
arna når ut dit där hjälpen bäst behövs. Men detta är svårt och det är, som
jag sade i mitt tidigare inlägg, oerhört svårt i ett land i krig.

Det är naturligtvis svårt att veta om mängden vapenleveranser ökat eller
minskat eller ligger kvar på samma nivå. Margareta Winberg undrar varifrån
vi fått uppgifterna. Ja, jag kan säga att jag fick den uppfattningen att aktivi-
teterna när det gäller gerillakrigföringen och Renamos verksamhet hade
minskat när jag samtalade med minister Matsinha när han var här. Man sitter
ju också i förhandlingar och diskuterar ett fredsavtal; man talar om att man
skall försöka nå fram till fred och att man skall ha demokratiska val.

Jag ställde också frågan: Varifrån kommer vapnen? Även på den punkten
fick jag, måste jag säga ett något svävande svar, även om det stod klart att
de på något sätt kommer via Sydafrika. Men hur och i vilken omfattning
kunde han inte riktigt redogöra för, och det förstår jag. De här vapenleve-
ranserna tar vägar som är näst intill omöjliga att följa. I Sydafrika säger man
att landet inte är inblandat i detta utan att det i så fall är andra som bedriver
dessa aktiviteter. Detta påstående kan man naturligtvis ställa sig mycket tviv-
lande inför. Samtidigt är det naturligtvis svårt att se vilka vägar vapnen tar
och vilken omfattning leveranserna har. Min bedömning efter samtalet var
att aktiviteten ändå något hade minskat. Sedan kan detta naturligtvis snabbt
blossa upp igen.

Jag vill tacka statsrådet framför allt för den klara signalen om att det gäller
att hitta andra vägar runt den korrupta regimen.

Anf. 44 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Fredsprocessen i Rom mellan Mogambiques regering och
Renamo har dess värre hittills bara nått fram till begränsade resultat, men
förhandlingarna har som väl är inte brutit samman utan pågår fortfarande.
Detta inger naturligtvis hopp. En ny omgång av fredsförhandlingarna - jag
tror att det blir den tionde i ordningen - skall hållas.

FN är emellertid inte inkopplat i fredsprocessen. Detta är ett önskemål
som uttryckligen har framförts av Mogambique. Sverige har på de vägar som
står oss till buds, FN:s MR-kommission, påtalat Renamos övergrepp.

Minister Matsinha ville under sitt besök här gärna ta upp, förklara och
förtydliga relationen med diplomaten Wahlund. Jag härvid varje sådant till-
fälle understrukit att jag inte blandar ihop biståndsrelationen med den episo-
den, eller vad vi nu vill kalla den. Jag gjorde också detta mycket klart för
den delegation som var hos mig i samband med ministerns besök.

Jag vill också gärna med emfas säga att jag inte har någon lista på några
ministrar som är inblandade i korruption. Jag vet inte om en sådan lista
finns; jag har inte sett den. Jag har heller aldrig påstått att jag har sett den
eller refererat till den.

Hur får Renamo sina vapen? Jag påstår inte att man får dem från någon
statsbildning, men att man får tag i vapen från kretsar och grupper är uppen-
bart. Men vi vet också att den som vill ha vapen får tag i vapen. Så är det
världen över - jag höll på att säga att det tydligen inte finns mycket som är
så enkelt som att skaffa sig vapen. Initierade uppgiftslämnare säger att stödet
från dem som tidigare tillhandahöll vapen, dvs. bl.a. statsbildningar, har
minskat. Detta är vad jag kan referera.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att den nuvarande regeringen
ändå har vidgat biståndsramen. Vi har lyft ut östbiståndet för att få mer
pengar till de riktigt fattiga länderna, och vi lyfter successivt ut asylkostna-
derna. Men vi har också på vårt ansvar - även i det debattklimat som nu
råder - att verkligen se till att pengarna når fram. Alla som är i den här salen
nu och många med oss har ett ansvar för att se till att vi inför svenska folket
kan visa att det är människorna, de som behöver och inga andra, som skall
nås av vår hjälp.

Anf. 45 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Det är bra att Alf Svensson nu talar mycket klart och säger
att han för sin del inte blandar ihop utvisningen av diplomaten med bistån-
det. Det är bara synd att det samtidigt med utvisningen blev en nedskärning
av biståndet, och det är då, speciellt i massmedia, lätt att man gör den här
hopkopplingen.

Det är också bra att Alf Svensson nu så klart säger att det inte finns någon
lista på misstänkta ministrar. Jag hoppas att massmedia också uppfattar det.
Det har man nämligen inte gjort tidigare.

Alf Svensson säger att den nuvarande regeringen har vidgat biståndsra-
men för att hjälpa de fattigaste länderna. Men då är det ju beklagligt att Mo-
gambique, som är det fattigaste landet i världen, har fått ett minskat bistånd.

Jag frågade i ett tidigare inlägg vad statsrådet anser att man i Mogambique
ytterligare borde ha gjort, eftersom det framgår av svaret att regeringen inte
är nöjd. Vad man har gjort i Mogambique är t.ex. att man 1984 anslöt sig till
Internationella valutafonden. Tre år senare godkände man ett ålagt åtstram-
ningsprogram, vars konsekvens har blivit en ökad ojämlikhet i landet. Men
man har ändå genomfört detta. Man har tagit initiativ - det var ju faktiskt
regeringen i Mogambique som gjorde det - till att i Rom förhandla direkt
med terroristerna, och man har också kommit till fredssamtalen, ibland utan
att ha någon att tala med. Med hänvisning till min och Alf Svenssons tidigare
diskussion om marxism-leninismen vill jag påpeka att man i Mogambique
har antagit ett nytt partiprogram, som närmast liknar det socialdemokratiska
i Sverige. Man har alltså gått ifrån den gamla linjen. Man har antagit en ny
grundlag, enligt vilken flerpartisystem skall införas.

Detta har man gjort under 80-talet, under den svära tid då kriget har på-
gått. Jag tycker att detta är ganska många saker, och jag frågar därför: Vad

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

mer skulle man ha gjort, med hänsyn tagen till den situation landet under
80-talet har befunnit sig i?

Jag har också ett litet tips, som jag gärna skulle vilja ha en kommentar till.
Under våren skall ju en delegation resa till Sydafrika. Skulle det då inte vara
bra om den delegationen tog upp det faktum att Nkomati-avtalet inte följs,
dvs. att det på något sätt kommer vapen från Sydafrika in i Mogambique?
Det vore väl bra om detta togs upp från svensk sida?

Vidare lade Nelson Mandela 1990, tror jag att det var, fram ett förslag som
sade att därest man inte följer avtalet, därest man förser Mogambique med
vapen, skall detta kriminaliseras.

Vad tycker statsrådet om de förslagen?

Anf. 46 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Margareta Winberg vet lika väl som jag att det inte är alltid
som vad man säger i massmedia presenteras såsom man har uttryckt det. Jag
har vid vartenda tillfälle då frågan har varit uppe sagt, att jag icke blandar
ihop affären med diplomaten Wahlund med biståndet. Förslaget om att vi
skall minska landramen fanns för övrigt före den affären. Jag förstår att
många har kopplat ihop dessa två saker - det kan man förstå - men jag har
inte gjort det.

Vi är säkert också överens om att landramen så att säga inte är det allena
saliggörande när det gäller relationer. Som jag sade tidigare vet vi ju att bi-
stånd även kan ges på många andra sätt.

Den parlamentariskt sammansatta delegation som skall åka till Sydafrika
behöver inte få skrivet på näsan vad man skall ta upp. Det är mycket kompe-
tent folk som ingår i delegationen, bl.a. den tidigare socialdemokratiska mi-
nistern Anita Gradin. Så i delegationen vet man nog vad man skall ta upp.

Jag anser emellertid - och det står jag verkligen för - att Mogambiques
regering borde ha tagit itu med korruptionen mer aktivt än vad man har
gjort. Jag hoppas att så skall ske efter att dessa signaler har gått ut.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1991/92:69 om bistånd till Etiopien

Anf. 47 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Kristina Svensson har frågat mig:

1. Hur kommer det svenska biståndet att kanaliseras för att det skall
komma hela landet, inkl. Eritrea, till del?

2. Hur kommer Sverige att agera för att den kommande folkomröstningen
genomförs enligt gällande folkrättsliga principer?

Herr talman! I och med Mengistu-regimens fall i slutet av maj förra året
har ett nytt skede inletts i Etiopiens historia. Landet styrs nu av en över-
gångsregering. Ett nationellt råd har inrättats för att verka som landets
högsta beslutande organ och dess lagstiftande församling. Rådet har till upp-
gift bl.a. att utarbeta ett förslag till ny konstitution samt förbereda allmänna

val till en nationalförsamling. Samtidigt har övergångsregeringen i Etiopien
erkänt det eritreanska folkets rätt att besluta om sin politiska framtid i en
internationellt övervakad folkomröstning. Den provisoriska regeringen i
Eritrea har gått med på att uppskjuta frågan om Eritreas framtid två år.

Övergångsregeringen står inför en enorm uppgift. Den skall upprätthålla
fred och stabilitet, förbereda ett demokratiskt styrelseskick och samtidigt re-
konstruera en söndertrasad ekonomi. Ett begränsat ekonomiskt reformpro-
gram innebärande liberalisering och avreglering har redan antagits. Det följs
nu upp med ytterligare reformer genom det strukturanpassningsprogram
som förbereds i samarbete med Världsbanken. Bristen på utländsk valuta är
emellertid akut, och utan ett omfattande inflöde av kapital kan ekonomin
inte komma i gång.

Under Mengistu-regimens tid förekom allvarliga brott mot mänskliga rät-
tigheter. Kriget band också stora resurser och försvårade eller omöjliggjorde
angelägna utvecklingsinsatser. Förutsättningarna för ett brett utvecklings-
samarbete har genom maktskiftet radikalt förbättrats. Ett kraftfullt stöd från
omvärlden är nu av central betydelse för att demokratiseringsprocessen skall
lyckas. Sverige har här en viktig roll, bl.a. mot bakgrund av vårt långvariga
samarbete med Etiopien genom skiftande kriser och regimer.

Herr talman! Det svenska biståndsprogrammet har successivt anpassats
till den besvärliga politiska situationen i landet. Svårigheterna att genomföra
vissa utvecklingsprojekt har således gjort att programmet reducerats och av-
tal utformats så att största möjliga flexibilitet erhållits. Vidare avbröt Sverige
stödet till jordbrukssektorn i mitten av 1980-talet, eftersom den etiopiska
jordbrukspolitiken inte betraktades som utvecklingsbefrämjande. Dess-
utom används en tredjedel av landramsmedlen för olika katastrofinsatser via
enskilda organisationer. Ett betydande katastrofbistånd ges även utanför
landramen. Vad gäller biståndsinsatserna under första hälften av år 1992
kommer ca 48 milj.kr. av landramen att tilldelas hälso- och undervisnings-
sektorn samt ges till projekt inom skogssektorn och som stöd till kartverket.
Därutöver kommer 38 milj.kr. att vara ett direkt stöd till det rehabiliterings-
program, som Världsbanken utarbetat i samarbete med den etiopiska rege-
ringen.

I årets budgetproposition har regeringen föreslagit en ökning av landra-
men för Etiopien till 150 milj.kr. Det motiveras av den nya regeringens ambi-
tioner att utveckla landet i demokratisk riktning samt av att den förändrade
ekonomiska politiken med inriktning på ökad öppenhet och marknadseko-
nomi bör uppmuntras. Fred och politisk stabilitet innebär också att inte en-
dast katastrof- och återuppbyggnadsinsatser utan även insatser av mer lång-
siktig karaktär kan inledas.

Beträffande det nya samarbetsprogrammet pågår ett intensivt förberedel-
searbete. En delegation från SIDA har haft i uppdrag att lämna förslag till
hur det nya programmet skall se ut. Detta förslag håller för närvarande på
att diskuteras. Hänsyn kommer då att tas till de mest angelägna utvecklings-
behoven på olika områden.

Vad gäller förbindelserna med Eritrea erkänner Sverige det eritreanska
folkets rätt att självt besluta om sin framtid i en folkomröstning. Enligt en
överenskommelse mellan den etiopiska övergångsregeringen och den provi-

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar pä
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

soriska regeringen i Eritrea kommer denna folkomröstning att äga rum år
1993. Det är regeringens uppfattning att det är angeläget att svenskt bistånd
lämnas till Eritrea även under interimsperioden. Detta bör dock tills vidare
kanaliseras genom enskilda organisationer. Till skillnad från vad som hittills
gällt, bör de enskilda organisationerna nu kunna engagera sig i utvecklings-
inriktade projekt och inte endast förmedla humanitärt bistånd.

Eftersom Etiopien är ett av världens fattigaste länder, kommer stora re-
surser att behövas för att få i gång en bärkraftig ekonomisk utveckling. Av
det skälet behövs internationell samordning, och här kan FN spela en viktig
roll. Dessutom kommer även i fortsättningen stora katastrofinsatser att be-
hövas för att bistå internflyktingar och återvändande och för att bidra till att
underlätta det permanent besvärliga försörjningsläget.

Herr talman! Beträffande Kristina Svenssons andra fråga om hur Sverige
kommer att agera för att den kommande folkomröstningen genomförs enligt
gällande folkrättsliga principer vill jag svara att regeringen ser positivt på och
kommer att agera för att FN engageras i en folkomröstning i Eritrea. Att FN
ställer upp med valtekniskt bistånd inkl, valobservatörer i en folkomröstning
efter 30 års inbördeskrig samtidigt som alla berörda parter är ense om detta,
ter sig naturligt i ett FN-perspektiv. Jag vill även framhålla att vi är beredda
att ge ekonomiskt stöd till ett FN-engagemang i Eritrea för att genomföra
en folkomröstning samt eventuellt skicka svensk personal till en sådan FN-
insats.

Anf. 48 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag tackar biståndsministern för svaret på mina frågor om
kommande insatser för Etiopien. Det svar jag fått av Alf Svensson utgör till
största delen en resumé av den tidigare situationen i landet. Den känner vi
väl till, och jag hade mer uppskattat om biståndsministern varit fylligare i sin
beskrivning av de åtgärder som man planerar att genomföra nu.

Alf Svensson citerades i pressen i samband med Etiopienbesöket, då han
uttalade hur viktigt det är ”att omvärlden snabbt stöder Etiopien och inte
sätter sig på åskådarplats”. Jag förstår att detta är ett återkommande uttryck
i biståndsministerns vokabulär. Vi hörde det också i den förra debatten, då
det gällde Mogambique.

Det här är naturligtvis ett uttryck för biståndsministerns goda vilja, och
jag ifrågasätter inte den. Men uttalandet förpliktar, och jag vill gärna nu här
i kammaren få utförligare besked om hur dessa snabba åtgärder sätts in.

Jag kan helt instämma med Alf Svensson i det ytterst nödvändiga att
snabbt agera för att medverka till en stabilisering i landet. De löften som Alf
Svensson givit för att sätta in snabba åtgärder i en akut situation har ju inte
infriats när det gäller det uppmärksammade biståndet till Estland. Det tog
minst en månad för oljan att komma fram. Jag måste fråga hur det är med
löftena till Etiopien.

Såvitt jag förstår av svaret ämnar man återuppta de projektområden som
man tidigare arbetat med men där verksamheten på grund av kriget inte
kunde fullföljas. Jag betvivlar inte behoven inom dessa områden, dvs. hälso-
vård, undervisning, skogsprojekt och kartering, men det är naturligtvis så att
Etiopien i dag är djupt sargat efter 30 års krig. Förutom fattigdomen, orsa-

kad av torka och dåliga eller inga skördar, har man nu uppgiften att försöka
bygga upp sitt land efter kriget.

För det första har kriget totalt undergrävt landets ekonomi. Valutan är
övervärderad, det saknas kapital för att investera, de statliga företagen är
olönsamma och arbetslösheten är enorm.

För det andra skall man återföra en armé av soldater till ett liv i fred.
250 000 soldater från den förra regeringsarmén har släppts ut ur fånglägren.
De är utan pengar och utan arbete. De är tränade att döda och kan orsaka
stora problem om de inte rehabiliteras. Kriminaliteten har enligt rapporter
ökat snabbt den senaste tiden.

För det tredje är Etiopien ett land med ett stort antal etniska grupper och
dessutom ett land där religiös fanatism kan leda till konflikter mellan kristna
och islamiska bekännare. Detta är hot mot den inre säkerheten, vilken
mycket lätt kan störas och rubbas.

Det är nog så att Etiopien har en kort tidsfrist. Här behövs en massiv
hjälpinsats. Världsbanken förbereder sig för att pumpa in 3 miljarder kro-
nor. Om några år skall man sätta in ett strukturanpassningsprogram.

Etiopien har egentligen förutsättningar att återhämta sig; det är ett land
med tillgångar som går att utveckla, om det får leva i fred. Det är nödvändigt
att omdaningen sker varsamt och att devalvering och privatiseringar sker på
sikt.

I Eritrea släpper svälten inte taget. Mellan 70 och 80 % av skörden har
torkat bort, och nu väntar ytterligare ett år då man är helt beroende av om-
världens givmildhet för att hålla svälten borta. Också här behövs en massiv
insats, och den behövs nu. Man behöver 51 000 ton vete varje månad för att
överleva. Man får 30 000 ton. Precis allting saknas, bl.a. fordon och vägar
för att få ut katastrofhjälpen. Nu fungerar åter den bombade hamnen i Mas-
sawa, men det saknas t.ex. presenningar för att skydda vetesäckarna för fukt
och regn. FN har 45 lastbilar som går i skytteltrafik upp till Asmara, men de
kan bara ta 1 000 ton åt gången, och resan tar två dagar i anspråk.

Tewolde Geressus, som är chef för landets hjälporganisation, säger att det
är många som kommer och tittar och att internationella hjälporganisationer
ger vissa vaga löften om hjälp. Men hjälpen uteblir. Jag vet att Alf Svensson
inte besökte Eritrea på sin resa i Etiopien, så jag beskyller inte Alf Svensson
för att vara en av de löftesgivande besökarna - inte här. Men likafullt undrar
jag: Vilka snabba åtgärder är det som regeringen planerar?

Anf. 49 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tänker koncentrera mig på det som står i svaret om bi-
stånd till Eritrea. Så sent som i går kväll diskuterade biståndsministern och
jag relationerna till Eritrea och behovet av bistånd dit. Det kan därför tyckas
litet underligt att jag återkommer redan i dag - det kan ju inte ha hänt så
mycket under natten - men jag gör det därför att en del frågor förblev obe-
svarade under gårdagens debatt.

Behovet av stöd utifrån till Eritrea är mycket stort. Det har konstaterats
av många. Landet är sargat av 30 års krig och dessutom av en mycket brutal
ockupation. Mengisturegimens ockupationsmakt slog inte bara sönder
landet utan förhindrade också under många tiotals år vaije investering för

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

att hälla landet i skick. Det gäller för vägar, byggnader, vattenförsörjning,
järnvägar och på många andra viktiga områden. Järnvägen mellan Massawa
och Asmara, som är en mycket viktig förbindelselänk, revs t.o.m. upp, och
materialet användes av den etiopiska armén för att bygga militära anord-
ningar med.

Dessutom finns enorma uppbyggnadsbehov inom utbildningsväsendet,
sjukvården och socialvården. Man räknar med att det bara i Asmara finns
ungefär 10 000 föräldralösa barn som i praktiken lever av tiggeri ute på ga-
torna. I Eritrea beräknas antalet föräldralösa barn vara 50 000.

Mycket av den imponerande verksamhet som i dag bedrivs fungerar en-
bart tack vare att EPLF-soldaterna, vid sidan av att de är beredskapsstyrkor,
också ger Eritrea två år av sin tid för att arbeta oavlönat som lärare, vägbyg-
gare, jordbrukare, administratörer, sjukvårdare osv. på snart sagt alla de
områden som behövs för att Eritrea skall fungera. Fram till folkomröst-
ningen tänker man fortsätta att göra denna fantastiska insats, men självklart
går det inte i längden. Dessa människor vill också kunna fortsätta sin utbild-
ning som de avbröt för att gå in i frihetskampen. De vill bilda familj eller
fortsätta inom det yrke som de har.

En del av det som nu skall göras i Eritrea är utmärkta projekt för samver-
kan mellan enskilda svenska organisationer, SIDA, de eritreanska myndig-
heterna och organisationer i Eritrea.

Jag tror också att det ligger ett viktigt egenvärde i att just enskilda organi-
sationer är engagerade. Det ger en närhet till arbetet som är viktig för oss
här i landet, och det ger möjligheter till kunskapsöverföring som är viktig för
Eritrea, vid sidan av utvecklingsarbetet.

Men jag är ytterst tveksam till om det är rimligt att tro att enskilda organi-
sationer vågar och orkar engagera sig i de jättestora insatser i infrastrukturen
i Eritrea som är en nödvändighet för att få samhället att fungera på ett hyfsat
sätt. Då tänker jag på vägbyggnationer, på järnvägar, på vattendammar och
bevattningsanordningar för att få jordbruket att fungera.

Det regnar tillräckligt i Eritrea, intygade jordbruksministern där nere för
mig. Det handlar bara om att samla vattnet och spara det så att det finns kvar
till rätt tillfälle. Och det handlar om att bygga upp och bygga nytt i städer
som är helt söndersmulade av etiopiska bomber.

Den fråga som jag ställde i går och som jag ställer i dag och hoppas att jag
kan få svar på är: Tror biståndsministern att det finns enskilda organisationer
som är beredda att gå in i de här stora projekten nu? Och hur stort är det
utrymmet för Eritrea?

Jag frågar nu, därför att det är viktigt att det kommer till snabba insatser.
Jag tycker inte att det finns någon anledning att sitta och vänta på folkom-
röstningen som senare skall avgöra Eritreas relationer till Etiopien. Oavsett
vilket resultatet blir då, kommer Eritrea att behöva stöd i återuppbyggnads-
arbetet. Ju förr det kan komma i gång, desto bättre är det.

Dessutom är det min absoluta uppfattning, efter besöket nyligen i Eritrea,
att vaije annat resultat än ett ja till självständighet för Eritrea är nästan
otänkbart. Det råder det nog heller inga delade meningar om i den etiopiska
regeringen.

Jag tror alltså att det är nödvändigt att Sverige som nation, som stat, kan

gå in för att klara en del av de närmast gigantiska behov som finns, och det
måste alltså ske snabbt.

Min andra fråga gällde kontakten med den eritreanska regeringen. Bi-
ståndsministern nämnde i går att vi skall ha något som han kallade för arbets-
relationer, och min fråga är: Hur kan sådana relationer se ut? Kommer de
att ligga i linje med de relationer som nu upprättas mellan t.ex. USA och
regeringen i Eritrea? Vad vet regeringen i Asmara om de svenska intentio-
nerna att upprätta den typen av relationer?

Jag tror att det är viktigt att det reds ut med regeringen där, för jag note-
rade en väldig osäkerhet från regeringsrepresentanternas sida om vilken in-
ställning Sverige har till den nya regeringen i Eritrea och till det fria Eritrea.
Jag förstår uppriktigt sagt inte varför vi tvekar om att upprätta relationer
med landet Eritrea. Vi gör det med så många andra länder i dag där det
knappast är mer klarlagt hur deras framtida status skall se ut. Det är kanske
inte något fel i det, men det borde gälla också för ett land som Eritrea.

Anf. 50 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Jag skall börja med att svara på den sista frågan från Eva
Johansson. Vi hade som sagt ett meningsutbyte i går, och jag trodde att jag
sade ganska klart och entydigt då att Sverige erkänner stater, inte regeringar.
Det är detta som har gällt och skall gälla. Jag kan inte introducera en annan
princip än den som gällde för den förra regeringen och som gäller för den
nuvarande regeringen. Detta innebär då icke någonting annat än att vi verk-
ligen vill hjälpa Eritrea.

Jag sade i går och kan gärna säga det i dag igen att i februari - vi är strax
där - åker en delegation till Eritrea för att se vad man kan hjälpa till med.
Via FN-systemet hoppas vi kunna ta itu med de tyngre insatserna som Eva
Johansson berörde och som jag också kan förstå att enskilda organisationer
inte alltid kan satsa på.

Sedan frågades det om enskilda organistioner har stort utrymme eller ej
när det gäller Eritrea. Beloppet som står till enskilda organisationers förfo-
gande är nu större än tidigare. Det har vi ökat så pass mycket att enskilda
organisationer ibland funderar på om de kommer att klara av att tillgodo-
göra sig det. Men beloppet är inte öronmärkt till olika länder.

Jag hade under mina få dagar i Addis Abeba tillfälle att tala med represen-
tanter för Eritrea, och som jag sade i går underströk jag för nuvarande presi-
denten i Addis Abeba att vi kommer att satsa via enskilda organisationer.
Han såg, som jag också sade i går, positivt på detta.

Den första resan jag gjorde som minister gjorde jag till Etiopien, för jag
tycker att det som sker där är så positivt, och vi har av gammal hävd många
relationer mellan Sverige och Etiopien. Världsbanken agerar. Där har vi en
delegation som medverkar visavi området. FN agerar, och där har vi en dele-
gat med.

Där försökte Kristina Svensson göra en viss affär av snabbheten. Låt mig
då säga att det står på s. 3 i mitt svar: ”Vad gäller biståndsinsatserna under
första hälften av år 1992” - det är den halvan vi lever i nu - ”kommer ca 48
milj.kr. av landramen att tilldelas hälso- och undervisningssektorn samt ges
till projekt inom skogssektorn och som stöd till kartverket. Därutöver kom-

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

mer 38 milj.kr. att vara ett direktstöd till det rehabiliteringsprogram som
Världsbanken utarbetat i samarbete med den etiopiska regeringen.”

Jag fick den här slängen, och jag kan uthärda den - jag hoppas, herr tal-
man, att jag får tillfälle att med några få ord bemöta den - om att det inte
har varit någon snabbhet visavi Estland. Jag kom hem från Mexico i lördags
natt. I söndags morse fick jag veta att hjälpen när det gäller energin inte var
reglerad eller avtalad. I lördags fick vi det sista beskedet från de estniska
departementen om vilken typ av olja man ville ha. Uppgifterna har nämligen
varierat utomordentligt från juletid och fram till i lördags.

Från i lördags till i går försökte jag få avtalet undertecknat. När det inte
gick i går kl. 3, vilket hade utlovats, bestämde jag i samråd med SIDA att
satsa ytterligare 5 milj.kr. och att sätta de 5 miljonerna i estniska regeringens
hand, för att den själv skulle upphandla oljan. Från i lördags till i går kl. 3
är ingen väldig sträcka.

Jag förstår bekymren när det gäller att fara fort fram. Det är inte ens så
enkelt att klara av det i Etiopien. SIDA var där med en stor mission samtidigt
som jag var där, alltså i november. Det är ju väldigt viktigt att man inte bara
pumpar i väg resurser utan att insatserna förbereds och planeras väl. Vi har
tillräckligt med kritik mot oss för insatser som inte varit grundligt planerade.
Ett land som man kan säga har slagits i ruiner, i varje fall till dels, kan inte
ta emot hjälpen per omgående, men så snabbt som det någonsin går vill vi
vara där.

Sedan vill jag säga att för land efter land efter land skulle vi vilja göra mer.
Behoven är odiskutabla, vare sig vi talar om Eritrea eller Etiopien eller Mo-
gambique eller Tanzania, för att inte tala om Zambia osv. Därför är det rela-
tivt enkelt att mana fram en bild och sedan visa att regeringen inte klarar av
att hantera den. Det kommer vi inte att göra, men jag lovar att jag skall göra
mitt yttersta, och mer kan jag inte göra, för att på bästa sätt kanalisera hjäl-
pen också när det gäller Eritrea och Etiopien till folket.

Anf. 51 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Vi kanske först skall reda ut att det behövs både långsiktigt
bistånd och akuta insatser. Det vi diskuterar nu är Etiopien och Eritrea.

Jag nämnde vilka hot som just nu finns och som är så uppenbara mot den
inre säkerheten, nämligen ekonomin som är körd i botten, de soldater som
inte har pengar, arbete eller utbildning, inre motsättningar som så lätt kan
blossa upp, svälten och hungern. Det är absolut nödvändigt med akuta,
snabba insatser. Det har också, vad jag kan förstå, biståndsministern konsta-
terat.

Men var är då insatserna? Det här är ett land som har slagits i ruiner. Det
är vi båda två överens om. Men Alf Svensson säger att landet kan inte ta
emot, kan inte absorbera, bistånd - om jag har förstått Alf Svensson korrekt.

Det finns i Sverige ett stort antal politiska flyktingar från t.ex. Eritrea. De
har kommit till Sverige och fått en fristad här och har skaffat sig yrkeskun-
skaper. De flesta vill inget hellre än att återvända till sitt land. Men de kan
inte göra det såsom det ser ut i dag. Här måste rimligtvis finnas möjligheter
för oss att praktiskt medverka till att den resurs som dessa utgör i detta åter-

uppbyggnadsarbete kan användas. Jag tror visst att de mycket väl skulle
kunna medverka i uppbyggnaden trots att landet har slagits i ruiner.

Alf Svensson tog upp frågan om Världsbankens rehabiliteringsprogram.
Jag vet inte om jag har dragit för snabba slutsatser. Men det måste väl vara
det ekonomiska rehabiliteringsprogrammet vi talar om? Jag menar att det
även behövs en annan form av rehabiliteringsprogram. Det är det som be-
hövs för alla soldaterna som strövar omkring. Jag vet inte om vi talar om
samma sak. Men det kan vi klargöra.

Vi diskuterar nu Etiopien och Eritrea. Det är väl inte riktigt korrekt att ta
upp den andra frågan som är mer aktuell, nämligen hjälpsändningarna till
Estland. Men nog tycker jag att det har gått alldeles för lång tid, från decem-
ber till januari - det är en månad. Det var i december som biståndsministern
utlovade de snabba insatserna. Jag tycker att det i det här läget är för lång
tid.

Anf. 52 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Alf Svensson sade att det kan vara svårt för ett land som har
slagits i ruiner att ta emot ett stort bistånd. Efter att ha träffat flera i led-
ningen i Eritrea och många privatpersoner i olika delar av landet, är jag
mycket imponerad över den kompetens som finns i Eritrea och den målmed-
vetenhet med vilken man arbetar, förmågan att se problemen och planera
för lösningar av dem.

Jag är alldeles övertygad om att Eritrea har möjlighet att mycket snabbt
ta emot ett stort bistånd från världen. Man vet vad man vill göra. Man vet
vad som behövs för att så snabbt som möjligt få Eritrea att fungera och vara
ett bra land att leva i igen.

Eritrea vill få kontakter med omvärlden angående dessa frågor. Man vill
veta med vilka förutsättningar man kan planera. De planer man har föresatt
sig att driva igenom kommer man att arbeta efter. Om landet får världens
stöd kommer det att gå fort. Blir det inte något stöd från omvärlden kommer
det att ta oändligt lång tid och innebära ett stort lidande för Eritreas folk.

Vi måste klargöra för den eritreanska regeringen dessa förutsättningar.
Därför är det viktigt att veta vilket ekonomiskt utrymme det finns för bi-
ståndsinsatser i Eritrea. Det är också viktigt att få veta på vilket sätt den
eritreanska regeringen kommer in i planeringen av dessa biståndsinsatser.
Det är landets prioriteringar och inte tillfälligheter i svenska organisationers
engagemang som skall avgöra vilka insatser som skall göras först.

Det är bra om Alf Svensson träffade representanter för Eritrea när han
var i Etiopien. Det är alldeles utmärkt. Men såvitt jag kan förstå betraktar
sig president Meles i Etiopien inte som en representant för Eritrea. Det är
absolut inte så att eritreanerna tycker att de är representerade av den etio-
piske presidenten, även om där råder ömsesidig respekt.

Jag vill understryka det Kristina Svensson sade om den resurs som eritrea-
ner i andra länder med en god utbildning kan utgöra för Eritrea. Jag vill
skicka följande fråga till Alf Svensson. Planeras det nu några insatser från
svensk sida för att underlätta återvändandet för eritreaner? Det skulle vara
ett snabbt och effektivt sätt att hjälpa Eritrea att komma i gång.

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Svar på
interpellationer

Anf. 53 CARL OLOV PERSSON (kds):

Herr talman! Eritrea har misshandlats i snart 30 år i ett oerhört krig. Sve-
rige har ensidigt under 25 år satsat 2,3 miljarder på Etiopien som har fört
krig mot Eritrea.

Jag har tidigare upplevt att socialdemokratin har fungerat som en propp
mot en rättfärdig politik i det här området. Men jag är tacksam för att Eva
Johansson, som jag har lärt känna, engagerar sig på ett sådant imponerande
sätt för det landet - som verkligen behöver stödet. Redan för tre år sedan på
ett riksting tog kds ställning för Eritrea. Det sades klart och tydligt att vi
skulle satsa på Eritrea för framtiden.

Jag är ganska otålig när det gäller Eritrea. För mig är det här en moralisk
fråga, med tanke på vad vi från Sveriges sida har missat när det gäller bistånd
till Etiopien, som har fört krig mot Eritreas befolkning. Jag räknar med att
Alf Svensson från regeringens sida arbetar för att det skall satsas snabbt och
mycket på Eritrea. Jag tror att det kommer att ske.

Jag tycker att man skall försöka få med industrifolk i den delegation som
nu håller på att förberedas. Befolkningen i det här landet är ett mycket högt-
stående och duktigt folk. Eritrea kan mycket väl vara ett framtidsland, som
kanske blir Afrikas kommande Japan, och komma att betyda mycket för
hela regionen. Vi skall akta oss så att vi inte missar tåget.

Anf. 54 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Det må väl ursäktas mig, men jag tycker att jag har svarat
på alla frågor. Men jag skall svara en gång till.

Möjligen har jag inte svarat på frågan om regeringens vilja att stödja åter-
vändande eritreaner. Det kan också gälla återvändande etiopier. Den viljan
finns naturligtvis, och möjligheter står också till buds. Det går att få stöd från
statens invandrarverk. Sedan kan vi från U-avdelningens sida hjälpa till med
bistånd när de väl återvänder hem.

Vidare har vi frågan om möjligheterna att absorbera bistånd. Naturligtvis
avsågs det långsiktiga biståndet. När det gäller akuta insatser, katastrofbi-
stånd, pågår ständigt insatser från vårt håll. De har inte avslutats. De är i full
gång.

När det gäller enskilda organisationers möjligheter att så att säga ta åt sig
biståndsmedel för att göra satsningar i Eritrea, är en stor del av budgeten
avsatt för att göra insatser. Vi väntar på initiativ från enskilda organisationer.

Det måste väl också kunna vara positivt att en delegation nu i februari tar
sig ner till Eritrea för att resonera med myndigheterna där om vad de verkli-
gen önskar.

När jag talar om kontakter med eritreaner gäller det inte kontakter via
presidenten utan via representanter för EPLF som finns i Addis Abeba.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något om detta med oljan till Estland.
Observera att vi fick beskedet i lördags! I dag är det onsdag. I går var man
inte färdig med ett avtal - det är inte lång sträcka. Då beslutade jag i överens-
kommelse med SIDA om 5 miljoner i handen till de estniska myndigheterna.
Via vår ambassad i Tallinn har jag fått ursäkter och beklaganden från de est-
niska myndigheterna för att det tog så lång tid att ge besked. Jag förstår det.

Det är inte så lätt att övergå från planekonomi till marknadsekonomi. Det
är för övrigt vad man upplever nu också på Afrikas Horn.

Anf. 55 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! I de uppgifter som har förekommit i media, både i press och
i radiointervjuer, har det sagts att man lämnade besked från estnisk sida i
december om de behov man hade. Vad man behövde var olja och medicin.
Jag stöder mina uppgifter på det som har refererats i pressen och på uppgif-
ter från ester i Estland.

När det gäller hjälpen till Etiopien och Eritrea, som vi diskuterar nu, sade
Carl Olov Persson att vi inte skall missa tåget. Vad vi måste vara överens om
när denna debatt är avslutad är det absoluta behov som finns av akuta insat-
ser. Jag vill verkligen inte att våra vänner i Etiopien och Eritrea skall behöva
ställa frågan: Var finns alla våra vänner? Det är många av dem som säger så
just nu.

Anf. 56 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! När jag var i Addis Abeba träffade jag åtskilliga av minist-
rarna. De fick då klart för sig att de har vänner i Sverige. De finns i alla
partier, i varje fall i de allra flesta.

Vår vilja att hjälpa till fortsättningsvis är mycket stark. Detta område är
för mig personligen mycket viktigt. Jag tyckte att jag visade det bl.a. genom
att förlägga den första resa jag gjorde som minister just till denna region.
Jag hade önskat att också besöka Eritrea, men det fanns inte möjligheter
tidsmässigt. Vi kan väl vara överens om att det nu gäller att få till stånd hand-
ling, att hjälpa dem som har tagit sig ur ett förfärande och förödande krig.

Som alla vet har interimsregimen bestämt sig för att bollarna skall få vara
i luften en period. De etniska motsättningar som finns skall få blomma ut.
Sedan skall man försöka få bollarna tillbaka i korgen igen och få landet att
fungera. Det ligger en vacker tanke bakom detta. Jag hoppas att man kom-
mer att lyckas. Vi skall göra vad vi kan för att stärka de demokratiska institu-
tionerna och demokratiseringsprocessen, som naturligtvis behöver mycket
stöd.

Herr talman! Jag vill säga att det är sällan som jag har känt mig så kränkt
som när fakta refereras i tidningar och andra massmedia från den relation
med Baltikum som vi här har diskuterat. Det kvittar vad jag säger. Har man
i massmedia bestämt sig för att låta detta framstå som ett dröjsmål, ett
elände, så gör man det. Man selekterar, man klipper och skär bort - inte på
alla håll, men på vissa.

I lördags fick vi regeringens besked om vilken typ av olja som önskades -
jag säger det igen. I går fattade vi ytterligare ett beslut, för att man inte skall
säga att ingenting har hänt. Men det faktiska beslutet fattades den 22 decem-
ber. Vad skall jag mer göra? Jag kan inte gärna åka dit med olja eller tvinga
på regimen en oljekvalitet som den inte vill ha.

Under mellanperioden har det vid vissa tillfällen gått att köpa dieselolja
från Lettland, och då har man inte velat ha dieselolja från oss. De 4 miljo-
nerna i akutinsatsen ville man ha att spela med i en nödsituation. Man bekla-
gar från regeringens sida att det har tagit så lång tid att ge oss besked. Jag

Prot. 1991/92:55

22januari1992

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:55

22januari 1992

Svar på
interpellationer

förstår att det inte alltid kan vara lätt, i den nära nog kaotiska situation som
råder efter det att man har fått självständighet efter många år av ockupation.
Men använd inte mer detta som slagträ! Vi har gjort vårt yttersta. Mina med-
arbetare på U-avdelningen var i tjänst över jul och nyår. Vi har gjort allt vad
vi kan. Vi har nästan tvingat fram ett besked om vilken kvalitet som önska-
des. Det känns ibland tungt att bli utsatt för denna jakt i medierna, inte minst
i TV-Aktuellt.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motion

1991/92:L11 till lagutskottet

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av prop. 1991/92:76 Vissa förändringar av myndighetsstruk-
turen inom högskole- och studiestödsområdena, m.m.

1991/92:Ub8 av Doris Håvik m.fl. (s)

1991/92:Ub9 av Björn Samuelson m.fl. (v)

1991/92:UblO av Lena Hjelm-Wallén m.fl. (s)

1991/92:Ubll av Stefan Kihlberg och Johan Brohult (nyd)
1991/92:Ubl2 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds)
1991/92:Ubl3 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö och Pär Granstedt (c)

11 § Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 21 januari

1991/92:336 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om jordbrukspo-
litiken:

1989 beslöts inom ramen för GATT att någon priskompensation inte
skulle utgå till jordbrukarna. I stället skulle ett direktbidrag baserat på anta-
let kor 1989 utgå.

I budgetpropositionen skriver regeringen att ett ställningstagande till jord-
brukets kompensation för 1992/93 måste vänta tills GATT-förhandlingarna
är klara. Därefter tilläggs: ”Övervägandena bör då också göras med beak-
tande av att anpassningen av svenskt jordbruk och svensk jordbrukspolitik
till EG inte får försvåras.”

Detta är en mycket oklar formulering, som kan tolkas som ett förebud om
att Sveige nu tydligare kommer att ställa upp på EG:s sida i internationella
förhandlingar kring jordbruk. Det vore mycket beklagligt, eftersom EG:s
jordbrukspolitik präglas av protektionism och brist på ansvar och solidaritet
gentemot tredje världens länder. Jag vill därför fråga jordbruksministern:

Kommer regeringen att förändra den svenska jordbrukspolitiken på ovan
angivet sätt?

12 § Kammaren åtskildes kl. 12.36.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 8 (del-
vis),

av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 31 (delvis) och

av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

ULF CHRISTOFFERSSON

/Barbro Karlsson

Prot. 1991/92:55

22januari1992

Prot. 1991/92:55

22 januari 1992

Innehållsförteckning

Onsdagen den 22 januari

1 § Ledighet.......................................... 1

2 § Justering av protokoll................................ 1

3 § Svar på interpellation 1991/92:76 om taxinäringen.......... 1

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Sten Andersson i Malmö (m)

4 § Svar på interpellation 1991/92:77 om postens taxesystem för för-

eningslivet ....................................... 6

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)
Karin Israelsson (c)
Wiggo Komstedt (m)

5 § Svar på interpellation 1991/92:79 om Bothniabanan m.m..... 12

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Sten-Ove Sundström (s)

Elvy Söderström (s)

Stefan Attefall (kds)

Georg Andersson (s)

6 § Svar på interpellation 1991/92:56 om mänskliga rättigheter m.m.

i Baltikum....................................... 23

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Hans Göran Franck (s)

Håkan Holmberg (fp)

Peeter Luksep (m)

7 § Svar på interpellation 1991/92:61 om Mogambique.......... 32

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Margareta Winberg (s)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

8§ Svar på interpellation 1991/92:69 om bistånd till Etiopien .... 40

Statsrådet Alf Svensson (kds)

Kristina Svensson (s)

Eva Johansson (s)

Carl Olov Persson (kds)

9 § Hänvisning av ärende till utskott....................... 50

10 § Bordläggning...................................... 50

11 § Anmälan om fråga

1991/92:336 av Annika Åhnberg (v) om jordbrukspolitiken.. 50

gotab 40558, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:55 Onsdagen den 22 januari

Riksdagens protokoll1991/92:55

Onsdagen den 22 januari

Kl. 9.00-12.36

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:55