Riksdagens protokoll
1991/92:45

Fredagen den 13 december

Kl. 9.00-14.23

Protokoll

1991/92:45

1 § Svar på interpellation 1991/92:47 om hjälpen till de baltiska Svar på

staterna interpellationer

Anf. 1 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS:

Fru talman! Henrik S Järrel har ställt följande frågor till statsrådet Alf .
Svensson.

1. Vilka praktiska, konkreta åtgärder förbereder regeringen för att vi på
bästa sätt skall bistå våra grannar i Baltikum?

2. Hur ser tidsplanen ut för Sveriges biståndsinsatser till de baltiska staterna
under innevarande mandatperiod?

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen, eftersom Central- och Östeuropafrågor kommer att ligga
under min domvärjo inom departementet.

Fru talman! Våra baltiska grannländer står inför en enorm uppgift. De
skall liksom de andra länderna i Central- och Östeuropa skapa ett demokra-
tiskt styrelseskick och utveckla marknadsekonomiska strukturer. Samtidigt
skall de befästa sin nationella suveränitet. Det innebär bl.a. att man från bör-
jan måste bygga upp en självständig förvaltning och skaffa sig kunnande och
kompetens på alla de samhällsområden som förut styrts från Moskva. Det
innebär också att man måste bryta sig ur sitt närmast totala ekonomiska be-
roende av republikerna i Sovjetunionen. Allt detta måste klaras, samtidigt
som man på t.ex. energiområdet utsätts för störningar som hotar den ome-
delbara försörjningen.

Uppgiften kräver stora ansträngningar av de baltiska folken. Vi måste visa
solidaritet. Vi måste både ge eget stöd och mobilisera internationellt stöd för
de baltiska staterna.

Detta krävs av oss som grannar och medmänniskor. Samtidigt är det up-
penbart att Sverige också har ett starkt eget intresse av att förändringen i
Baltikum blir framgångsrik och genomförs så smidigt som möjligt.

Den nyligen vunna självständigheten har ställt de baltiska staterna inför
en rad akuta praktiska problem. Flera av dessa problem hänger samman
med att de saknar konvertibel valuta. Att vinna inträde i och delta i interna-
tionella organisationers verksamhet - och därmed få tillgång till deras stöd -
är bara möjligt om man kan betala för sig i konvertibel valuta. Att öppna
ambassader utomlands kräver också valuta. En suverän stat måste också

1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 45

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

hålla sig med en viss gränsbevakning, sköta flygledning, ha en räddnings-
tjänst m.m. Sådant kräver utbildad personal.

Detta är exempel på uppgifter som måste klaras mer eller mindre om-
gående. Sverige har, i flera fall tillsammans med övriga nordiska länder, gett
bidrag till baltiskt deltagande i internationella möten. Regeringen undersö-
ker nu möjligheterna att skyndsamt göra ytterligare insatser till stöd för de
baltiska staterna. Utrikesutskottets initiativ till förmån för skyndsamma åt-
gärder - ett beslut som antogs av riksdagen i går - är mycket glädjande, då
möjligheterna nu öppnas för regeringen att kunna göra sådana insatser.

Ett brett samarbete mellan företag, institutioner, organisationer och en-
skilda i Sverige och i de baltiska staterna växer nu fram. Jag hoppas att vi
snart kommer att ha direkta kontakter på alla samhällsområden på det sätt
som är normalt mellan grannländer. Det statliga stödet till Baltikum bör
tjäna som en stimulans till andra insatser och därmed ta till vara det breda
engagemang för de baltiska länderna som finns i vårt land.

Det bilaterala svenska stödet till reformprocessen i Central- och Öst-
europa är i första hand inriktat på vårt närområde. De baltiska staterna har
prioritet.

Kunskapsöverföring är redan en dominerande del av vårt samarbete med
de baltiska staterna. Det är den form av stöd som under många år framåt
bör ges högsta prioritet. Stöd behövs på alla samhällsområden. Regeringen
kommer att i budgetpropositionen lämna förslag om ökade insatser. Strävan
är att nå ett brett engagemang genom en decentralisering och en smidig han-
tering av verksamheten.

De internationella organisationerna på det finansiella och ekonomiska
området har under det senaste året utvecklat verksamheter och program
med särskild inriktning på de central- och östeuropeiska ländernas behov.

Sverige verkar aktivt för att man i dessa organisationer särskilt skall upp-
märksamma de baltiska ländernas läge. I den s.k. G24-gruppen, industrilän-
dernas organ för att samordna stödet till Central- och Östeuropa, har denna
vecka på svenskt och nordiskt initiativ ett möte ägnats särskilt åt de baltiska
ländernas situation och biståndsbehov. Genom mötet har nu en god grund
lagts för samordning av det internationella stödet till Baltikum.

I budgetpropositionen kommer regeringen att presentera förslag som syf-
tar till fortsatta insatser för att främja de internationella organisationernas
engagemang för de baltiska staterna.

Extraordinära insatser kommer att behövas för att stödja de baltiska sta-
ternas betalningsbalans och införandet av egna valutor. Vi bör spela en på-
drivande roll för att mobilisera internationella resurser och också vara be-
redda att svara för en del av det finansiella stödet. Regeringen kommer att
ta upp denna fråga i budgetpropositionen.

Med hänsyn till den mycket svåra ekonomiska situationen i de baltiska
länderna måste vi också hålla en hög beredskap för katastrofinsatser, huma-
nitärt bistånd och annan nödhjälp.

Fru talman! Sammanfattningsvis kommer regeringen att

- skyndsamt bereda ett beslut om akuta stödinsatser,

- i budgetpropositionen lämna förslag om ökade insatser för kunskapsöver-

föring och förslag om insatser för att främja de internationella organisatio-
nernas engagemang och förslag om finansiellt stöd,

- upprätthålla hög beredskap för katastrofinsatser, humanitärt bistånd och
annan nödhjälp.

Tack, fru talman.

Anf. 2 HENRIK S JÄRREL (m):

Fru talman! Jag vill först och främst tacka utrikesministern för ett ganska
omsorgsfullt svar på min interpellation, vilket möjligen kan hänga samman
med att vi under den senaste tiden har haft en debatt om Baltikumstödet.
Det har också kommit larmrapporter om hur det ser ut på sjukhus och andra
inrättningar i t.ex. Lettland. Det råder inga tvivel om att det finns ett
skriande behov. En annan förklaring kan vara att regeringsförklaringen
mycket tydligt markerar ett särskilt intresse för de baltiska staterna. Det är
glädjande att den nya borgerliga regeringen vill intensifiera vårt biståndsar-
bete i närområdet och bland våra grannländer.

Fru talman! Utrikesministerns svar andas sympati och det har en human
underton. Man vill så att säga ta fasta på det mycket goda och breda intresse
som finns i vårt land för att stödja våra baltiska broderfolk. Här handlar det
om att ge ett nationellt stöd och också - som utrikesministern antydde - att
försöka samordna ett internationellt biståndsarbete. Vidare kan man kanske
dela upp stödet i omedelbara hjälpåtgärder och hjälp på litet längre sikt.

Jag lyssnade i morse till Eko-nyheterna, där det antyddes att den svenska
humanitära biståndshjälpen till Baltikum är ganska liten - det angavs en
siffra på 15 milj.kr., vilket är ett förvånansvärt lågt belopp om man jämför
med vissa EG-staters humanitära bistånd.

Precis som utrikesministern gläder också jag mig åt utrikesutskottets ini-
tiativ, som det i går beslutades om här i riksdagen. Man skall med prioritet
anvisa vissa medel ur det anslag som skulle gå till andra ändamål för att i
stället använda pengarna just till det baltiska stödet och Östeuropastödet.

Fru talman! Jag efterlyser ändå litet mera konkreta och praktiska anvis-
ningar från regeringen om hur man tänker lägga upp detta bistånd. Utrikes-
ministern pekar själv på två utomordentligt viktiga förutsättningar för ett
verkningsfullt bistånd, nämligen en konvertibel valuta och en långsiktig kun-
skapsöverföring. Jag biträder den uppfattningen.

I övrigt får vi kanske vänta tills budgetpropositionen kommer för att se
vilka konkreta och mera praktiska förslag till stödåtgärder som regeringen
vill sätta in för Baltikum. Jag kan avslöja att jag fick inspirationen till den
här interpellationen efter några dagars rundresa i Lettland för några veckor
sedan. Jag måste säga att jag återvände därifrån nedstämd. Jag var ganska
betryckt när jag kom hem. Huvudsyftet med resan var att studera den bal-
tiska sjukvården. Jag kan försäkra kammarens ledamöter och utrikesminis-
tern att den nivå baltisk, och i det här fallet lettisk, sjukvård befinner sig på
mest motsvarar svensk 20- och 30-talsstandard. Här finns ett skriande behov
av läkemedel, av inte minst medicinsk utbildning, av sanitära hjälpinsatser
för sjukhushygienen och för bredspektrumantibiotika och andra sådana sa-
ker. Bl.a. besökte jag en barnklinik, och jag kan vitsorda att det intryck som

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

vi de senaste dagarna har fått ta del av i massmedierna på intet sätt jävar det
intryck som jag fick. Det var ganska skrämmande.

Jag skulle vilja att regeringen ägnade också sjukvården ett intresse. Sjuk-
vården nämns inte i utrikesministerns svar. Men jag tror att Sverige kan göra
en utomordentlig insats genom att stå till tjänst med sjukvård och sjukvårds-
kunnande. Jag kan i det här sammanhanget nämna att ortopedkirurgiska kli-
nikerna vid Sabbatsbergs sjukhus och S:t Görans sjukhus under en tioårspe-
riod har haft ett utbyte med framför allt centralortopedkirurgiska sjukhuset
i Riga. Man har förmedlat operationsteknik och operationskunnande och
även tagit emot lettiska och ryska läkare för utbildning. Jag vet att det också
finns ett intresse av att arbeta vidare med de här frågorna, men man behöver
ett visst ekonomiskt stöd för detta.

För egen del måste jag säga att jag beträffande principerna för det svenska
biståndet i Baltikum bedömer att det är utomordentligt viktigt att i första
hand satsa på hjälp till självhjälp. Vi får inte med något slags överlägsenhets-
attityd tvinga balterna att anta våra system eller förslag till lösningar. De
måste själva få välja, och vi måste ge dem alternativ. Det gäller att bygga
upp nya strukturer och att inte konservera gamla. Man får inte i onödan by-
råkratisera och formalisera det svenska biståndet.

Det är också klart, fru talman, att många i vårt land vill hjälpa utan att
riktigt veta hur hjälpen skall kanaliseras. Jag skulle vilja fråga utrikesminis-
tern och regeringen om man på något sätt kan biträda med att organisera en
hjälpcentral eller på annat sätt försöka att, utan att onödigtvis byråkratisera
biståndet, samla upp alla de krafter som gärna vill biträda de baltiska sta-
terna i det här sammanhanget. Tack så länge!

Anf. 3 MARGARETA GARD (m):

Fru talman! Banden mellan Baltikum och Sverige är starka. Det kan
främst avläsas genom de stora frivilliga insatserna för Baltikums folk, insat-
ser som görs runt om i vårt land.

På grund av den långvariga ockupationen av baltländerna under ett plan-
ekonomiskt system har länderna utarmats, och de mest elementära behoven
är långt ifrån tillfredsställda. En uppvärmd bostad är inte längre en självklar-
het. Under veckoslutet stängs energiverket i Tallinn och de flesta lägenhe-
terna där blir utan värme, detta på grund av att oljeleveranserna från Sovjet
har upphört. En ung pojke från Tallinn som givits tillfälle till studiebesök i
min hemstad uttryckte sin innerliga önskan om en mild vinter för att man
någorlunda skall kunna klara värmen i bostäderna.

Det är min förhoppning att Sverige på något sätt kan hjälpa till för att
lindra den uppkomna situationen. Jag vill vädja till utrikesministern att se
vad Sverige kan hjälpa till med i den mycket svåra situation som Tallinborna
befinner sig i.

Ett omfattande hjälparbete har genom personliga kontakter byggts upp i
Dalarna. Allt från medicinsk utrustning till kopieringsmaskiner har samlats
in, och alltefter det att vädjanden kommer från Estland sätts olika insam-
lingskampanjer i gång.

Problemet har blivit transporterna till Estland. Insamlingarna har övergått
till alltmer skrymmande saker som sjukhussängar och cyklar, och då räcker

det inte längre att transportera med minibussar. Erikshjälpen har sträckt en
hjälpande hand genom att upplåta plats i långtradarbilarna som går till Est-
land för deras räkning. Problemet är nu att behovet av transporter har ökat
betydligt, och Erikshjälpen saknar pengar för att kunna transportera i till-
räcklig utsträckning. Detta innebär att de högst nödvändiga saker som finns
lagrade inte kommer i väg till Estland.

Jag riktar därför en vädjan till utrikesministern att om det finns några möj-
ligheter bistå Erikshjälpen med pengar för transporter till Baltikum. Det
vore en stor och god insats.

Min förhoppning är att statens anslag till stöd åt Baltikum är så flexibelt
att insatser av det slag som jag har berört skall kunna göras. Jag hoppas att
utrikesministern är villig att ge mig ett svar på de angelägna frågorna.

Anf. 4 PEETER LUKSEP (m):

Fru talman, ärade ledamöter! Det som stod i utrikesministerns svar var
mycket glädjande. Även tidigare deklarationer vittnar om en stor förståelse
för de problem som Baltikum kommer att råka ut för.

Jag vill ändå fästa uppmärksamheten på en sak. Pengar i en budget är inte
detsamma som hjälp som når fram. Jag har under min tid i riksdagen upp-
levt, och jag har faktiskt också hört det från många riksdagskolleger, att man
mycket ofta får påstötningar från människor som tar initativ för att hjälpa
Baltikum och som är beredda att med sin egen arbetsinsats eller med saker
och pengar hjälpa till. Men de behöver kompletterande stöd av våra bi-
ståndsmyndigheter. Man får emellertid inte något svar på sina frågor. Per-
sonligen kan jag säga att jag får tre telefonsamtal eller brev per dag med
påstötningar från privatpersoner, organisationer, myndigheter och företag.
De är bekymrade över att de kanske ett halvår har försökt få någon reaktion.
I vissa fall har det dröjt bortåt ett år. Man får inte höra någonting, handläg-
gare slutar, det kommer inga svar - varken ja eller nej.

Jag tror att biståndet till Baltikum och Östeuropa skiljer sig totalt från bi-
ståndet till tredje världen. Förhållandena i mottagarländerna är olika. Det
är en annan typ av samhällen. En betydligt bredare krets av människor kan
ta initativ i de baltiska mottagarländerna. De kan sätta sig i förbindelse med
det svenska samhället. På samma sätt finns det i Sverige, på grund av närhe-
ten, oerhört många fler människor som personligen är engagerade och som
har möjlighet att själva resa till platsen och som får egna kontakter, t.ex.
yrkesmässiga och liknande kontakter. Jag tror inte att våra nuvarande bi-
ståndsmyndigheter är dimensionerade för biståndet till Baltikum. Det är en
vädjan från min sida till utrikesministern att regeringen mycket snart tar itu
med detta stopp i rören när det gäller Baltikumbiståndets handläggning som
jag tycker finns i dag.

Anf. 5 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Också jag vill uttrycka glädje över det positiva svar som den
här interpellationen har fått.

Jag vet att det finns ett starkt intresse från regeringens sida att få fart på
hjälpen till Baltikum. Jag har förstått att vi kan påräkna att de resurser som
kommer att avdelas för östbistånd kommer att öka ganska ordentligt. Och

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

vad som inte är mindre glädjande är att det inte kommer att ske på bekost-
nad av vår hjälp till tredje världens fattiga länder, vilket jag också tycker är
en avsevärd förbättring jämfört med den tidigare regeringens politik.

Jag vill också betona brådskan. Jag hade tillfälle att diskutera energisitua-
tionen i Baltikum för ett par veckor sedan i en frågedebatt här i kammaren.
Och jag kan bara konstatera att situationen sedan dess har förvärrats. Precis
som nämndes här hotas nu värmeförsörjningen i Tallinn och även på andra
ställen. Tillgången på bensin till bilar är dålig, flygplatser stängs, osv. Hela
samhället riskerar att gå i stå.

Jag vet nu att regeringen undersöker förutsättningarna för att få till stånd
snabb hjälp på energisidan. Jag skulle därför vilja ha en kommentar om hur
långt man har kommit. I detta sammanhang brådskar det verkligen. Det
brådskar även när det gäller andra humanitära insatser. Vi måste snabbt
komma ur planerings- och förberedelsestadiet och verkligen se till att det
sker ganska massiva insatser. Det är naturligtvis en hel del som redan görs,
men insatserna behöver få en betydligt större omfattning än vad de hittills
har haft.

Anf. 6 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Under många år var det få av oss som vågade tro att vi någon
gång skulle få uppleva en period då det fanns en möjlighet för ett land som
Sverige att hjälpa ett oberoende och fritt Estland, ett oberoende och fritt
Litauen och ett oberoende och fritt Lettland. Detta var en dröm som man
närde men vars realism knappast framstod som särskilt tydlig. Vi minns per-
soner som Birger Nerman, Bertil Ohlin och andra som försökte hålla detta
hopp om ett oberoende Baltikum levande för oss. Nu har den situation kom-
mit då det finns ett oberoende Baltikum som verkligen behöver vår hjälp
och som behöver den i mycket hög grad och snabbt. Jag tror att alla i denna
kammare delar förhoppningen om att den svenska regeringen nu skall visa
att den, nu när den har fått denna möjlighet, också skall begagna sig av den
och ge en hjälpande hand till de länder som vi under så många år har talat
så mycket om, tänkt så mycket på, men inte kunnat göra mycket för.

I sitt svar pekar utrikesministern på Baltikums omedelbara behov av kon-
vertibel valuta för att klara sina infrastrukturer, sätta upp ambassader, vara
med i organisationer, osv. Andra talare har i debatten tagit upp behoven av
omedelbara och snabba sociala hjälpinsatser. Jag har ingenting att invända
mot något av det. Men jag vill även peka på att målet långsiktigt måste vara
att underlätta för de baltiska staterna att få en självbärande ekonomi, att få
i gång en ekonomisk utveckling som kan generera de exportinkomster som
ger dem både den nödvändiga valutan för nödvändig import och för att klara
infrastrukturen.

De satsningar som vi kan göra måste också ha till syfte att ge de baltiska
staterna förutsättningar att på egen hand gå vidare och att bygga upp en eko-
nomi. Det är en fantastiskt svår uppgift som de har att gå över från det plan-
ekonomiska systemet till att bygga upp ett helt annat system när de för när-
varande förfogar över så knappa resurser.

Fru talman! Jag vill också peka på att vi har flera grannländer kring Öster-
sjön. Det är riktigt att Baltikum står oss mycket nära. Men låt oss för den

skull inte glömma bort att också Polen är ett område kring Östersjön, där
det behövs betydelsefulla insatser från svensk sida. Det handlar för min del
inte om att jag anser att man skall försöka föra över en del av de resurser
som nu kan vara föreslagna för Baltikum till Polen. Men jag tror att vi skall
eftersträva en rimlig fördelning mellan de olika områdena. Polen är också
ett land som långsiktigt är viktigt för oss, där inte minst kraven på att vi stäl-
ler upp och underlättar en övergång till en annan och självbärande ekonomi
ställs högt, och dessa krav måste vi vara beredda att möta.

Anf. 7 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Jag har känt samma otålighet som många talare här i kamma-
ren i dag över att det har varit så trögt med den svenska hjälpen till Central-
och Östeuropa, så trögt med den svenska hjälpen till Baltikum. Och jag kan
bara säga att det är en av den nya regeringens absolut bestämda avsikter och
strävan att nu få litet fart på våra insatser.

Självfallet känner vi, i likhet med talarna här, mycket starkt för den utsatt-
het som de baltiska folken har i dag. Och när vi gör besök i Estland, Lettland
och Litauen får vi denna mycket starka känsla för de mycket stora svårighe-
ter som möter de baltiska folken när de nu både skall befästa sin demokrati,
utveckla sina länder och komma loss från centralstyrningen.

Jag vill svara på några av de frågor som jag har fått. Jag tror att både inter-
pellanten Henrik S Järrel och Peeter Luksep talade om att det var stopp i
rören, att det skulle bli fart, osv.

Regeringen har redan utnämnt en särskild samordnare för hjälpen till
Central- och Östeuropa, nämligen ambassadören i Tokyo, Ove Heyman.
Han kommer att påbörja detta arbete vid årsskiftet. Och i och med att han
kommer i gång tror jag att detta kommer att betyda väldigt mycket för att vi
skall få fart på samarbetet.

Budgetpropositionen, som jag tyvärr inte i detalj kan gå in i här i dag,
innehåller flera förslag som jag tror kommer att tillgodose bl.a. vad Henrik
S Järrel var inne på, nämligen vart människor skall vända sig, hur de skall få
svar, osv. Det blir en av Östeuropasamordnarens huvuduppgifter att se till
att vi kan bygga upp en organisation och att vi får instrument så att det går
litet fortare. Min förhoppning är att vi kommer att lyckas med detta.

Som jag ser det är den stora styrkan i det svenska samhällets möjligheter
att bistå Baltikum i dag att vi har den bredd på intresset, denna stora lust att
göra insatser. Detta gäller alla möjliga områden. Det kan gälla sjukvården,
televerkssidan, energisidan, osv. Överallt finns det ett intresse. Vad staten
kan göra är att vara smörjmedel och att ibland kunna ställa upp med små
medel för att hjälpa organisationer att komma i gång.

Margareta Gard tog upp Erikshjälpen. Den är aktuell även när det gäller
nödhjälpen till Sankt Petersburg. Om Erikshjälpen skulle sakna medel för
att klara angelägna transporter till Estland bör den vända sig till SIDA. Men
det finns nu även möjligheter att få medel från katastrofanslaget. Då är det
biståndsavdelningen som kan hjälpa till med det. Dit bör därför Erikshjäl-
pen vända sig.

Jag vill till Pär Granstedt när det gäller energisidan gärna säga att uppgif-
terna växlar litet grand. Men just nu är det mycket svårt. Och vi kan faktiskt

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

också konstatera att det uppenbarligen är brist på drivmedel. Även från det
sönderfallande Sovjetunionen får vi rapporter om att det saknas drivmedel.
Men en delegation åker nästa vecka till Estland och Lettland för att bedöma
katastrofläget. En delegation är alltså på väg dit, och regeringen är beredd
att därefter göra omedelbara insatser.

Regeringen mottager utrikesutskottets initiativ och riksdagens beslut att
friställa vissa medel från multilaterala anslag med stor tillfredsställelse. Det
ger oss nu möjlighet att även göra kortsiktiga, omedelbara insatser till stöd
för de baltiska staterna. Den möjligheten hade vi inte haft annars, av rent
budgettekniska skäl. Detta är den ena möjligheten vi har.

Den andra möjligheten är katastrofanslaget. Det är då biståndsavdel-
ningen som är huvudansvarig för att få i gång de insatserna. Det kommer vi
också att använda. Detta är vad vi kan göra på kort sikt.

På längre sikt kommer budgetpropositionen med mycket konkreta för-
slag. Dem blir det sedan möjlighet för kammaren att ta ställning till. Jag tror
att vi på så sätt kommer att få en möjlighet att arbeta vidare på ett bra sätt.
Jag hoppas på detta.

Anf. 8 MARGARETA GARD (m):

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret på de frågor jag
ställde. Jag tyckte att det var mycket tillfredsställande. Jag hoppas att jag
kan gå vidare hem till Dalarna och säga att vi kan fortsätta att samla in de
angelägna saker som fattas för ett rimligt liv i Estland. Jag skall vidarebe-
fordra de uppgifter som jag har fått av utrikesministern i dag.

Jag vill framföra mitt tack.

Anf. 9 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag vill också tacka för de ytterligare kommentarer som jag
fick, inte minst när det gäller frågan om energisituationen i Estland.

Det är bra att en delegation far över i nästa vecka och att man har en hög
beredskap för att göra insatser. Det är klart att jag skulle ha önskat att vi
hade legat ännu bättre till i tiden. Det är som sagt ett par veckor sedan som
jag tog upp frågan här i riksdagen. Visst hade det varit bra om vi hade kunnat
ordna energileveranser till Tallinn redan till den veckända som vi nu står in-
för, eftersom vi vet att en stor del av Tallinns bostäder kommer att stå utan
värme.

Men det finns naturligtvis alltid en tröghet i den process man drar i gång.
Det kan inte hjälpas. Det är i alla fall tacknämligt att vi nu kan påräkna kraft-
fulla svenska insatser.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Svar på interpellation 1991/92:59 om sanktionspolitiken mot Syd-
afrika

Anf. 10 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Pär Granstedt har frågat mig om jag är beredd att verka för
att frågan om stödet från Sydafrika till terrorverksamhet i Mogambique
beaktas vid övervägande om att avveckla sanktionerna mot Sydafrika.

Den terror Renamo bedrivit och fortfarande bedriver i Mogambique är
ohygglig. Renamos terror stöddes från början av Sydafrika och utgjorde ett
led i detta lands destabiliseringspolitik gentemot sina grannländer.

Syftet med Renamos verksamhet, som är inriktad på terror, är oklart.
Själv har Renamo uppgivit sig ha som politiska mål att få till stånd demokrati
och flerpartisystem i Mogambique. Trots att Mogambiques regering och par-
lament på senare tid reformerat landets politiska system, fortsätter Renamos
attacker. De förhandlingar som sedan en tid pågår i Rom har endast givit
mycket begränsade resultat. Att förhandlingarna fortfarande pågår och inte
brutit samman inger likafullt visst hopp att det skall vara möjligt att finna
en formel för fred. Sverige ger sitt fulla stöd till fredsansträngningarna. För
Mogambique, som är ett av jordens allra fattigaste länder, är fred av avgö-
rande betydelse för landets framtid.

Genom det s.k. Nkomati-avtalet våren 1984 förband sig Sydafrika att inte
stödja Renamo. Sydafrika har dock erkänt att man sedan dess begått brott
mot avtalet. Det finns emellertid inga belägg för att Sydafrikas regering i dag
bryter mot överenskommelsen. Inte heller Mogambiques regering hävdar att
så skulle vara fallet. Däremot kan det inte uteslutas att det finns grupper i
Sydafrika som ger stöd till Renamo. Det kan vidare inte anses klarlagt att
Renamos verksamhet är helt beroende av stöd från Sydafrika. Det har gjorts
gällande att kretsar i andra länder ger sådant stöd.

När det gäller den svenska Sydafrikapolitiken vill jag erinra om att målet
för denna är att medverka till ett avskaffande av apartheid och till införande
av ett demokratiskt samhällssystem i Sydafrika. I 1989 års FN-deklaration
om apartheid och dess destruktiva konsekvenser för södra Afrika under-
ströks vikten av att omvärlden inte lättar på existerande åtgärder förrän det
föreligger klara belägg för djupgående och oåterkalleliga förändringar i Syd-
afrika. De nordiska utrikesministrarna har enats om att det är utvecklingen
i Sydafrika som är avgörande för beslut om upphävande av sanktionerna.
FN-deklarationen och det nordiska ställningstagandet har legat till grund för
den svenska regeringens beslut att företa vissa uppmjukningar i Sydafrikapo-
litiken, främst i fråga om visumreglerna och besöksutbytet. Det är vår för-
hoppning att utvecklingen i Sydafrika snart skall göra det möjligt för oss att
upphäva de ekonomiska sanktionerna mot Sydafrika.

Jag vill understryka vikten av att omvärlden inte nu så att säga flyttar mål-
stolparna gentemot Sydafrika. Den utveckling som skett de senaste två åren
har varit dramatisk. Den har förvisso mörka drag. Det brutala våldet i landet
är både djupt tragiskt och oroande. Men i sina huvuddrag är utvecklingen
ändå löftesrik. Detta intryck har förstärkts av dels det fredsavtal som bl.a.
regeringen, ANC och Inkatha undertecknade den 14 september, dels det för-
beredande möte inför konferensen om ett demokratiskt Sydafrika, som nyli-

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

gen hölls i Johannesburg. Konferensens första plenarsession avses äga rum
den 20-21 december. Det är ingen problemfri tid som förestår i Sydafrika.
Men de samtal om en ny författning för landet som vi så länge hoppats på
tycks nu äntligen komma i gång.

Jag vill i sammanhanget också påminna om den väsentliga förbättring som
inträtt i relationerna mellan Sydafrika och dess grannar. Jag har svårt att tro
att denna utveckling skulle ha kommit till stånd om grannländerna vore
övertygade om att Sydafrikas regering fortfarande bedriver aktiv destabilise-
ringspolitik gentemot ett av dem.

Regeringens Sydafrikapolitik ligger således fast. Det är utvecklingen inne
i Sydafrika som är avgörande för beslut om upphävande av våra sanktioner
mot Sydafrika. Det är min förhoppning att den delegation som regeringen
gett i uppdrag att besöka Sydafrika för att skaffa ett fördjupat underlag för
beslut om Sydafrikapolitiken skall komma åter med en rapport som gör det
möjligt för oss att upphäva sanktionerna mot Sydafrika.

Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpel-
lation. Jag noterar att vi ser med samma allvar på situationen i Mogambique.
Den mycket långvariga terrorverksamhet, till stor del inspirerad från Syd-
afrika, som har bedrivits i Mogambique har varit oerhört destruktiv för detta
land och mer eller mindre omöjliggjort all positiv ekonomisk och även poli-
tisk utveckling. Den korruptionsskandal som vi nu ser rullas upp i Mogambi-
que, vilken även drabbar relationerna mellan Sverige och Mogambique, är
ett exempel på konsekvenserna av att destruktiva krafter har fått verka så
länge i det landet. Detta är däremot naturligtvis inte på något sätt någon ur-
säkt för de människor i Mogambique som plundrar sitt eget land genom att
försnilla biståndsmedel, om nu detta visar sig vara verklighet.

Man kan förmodligen inte längre hävda att den sydafrikanska regeringen
aktivt stöder Renamo. Det är i varje fall svårt att få belägg för någonting
sådant, precis som utrikesministern påpekade. Däremot är det helt klart att
tillkomsten och uppbyggnaden av Renamo till stor del var en del av den syd-
afrikanska destabiliseringsverksamheten gentemot grannstaterna. Denna
destabiliseringsverksamhet var en integrerad del av Sydafrikas politik för att
kunna upprätthålla apartheid i landet. Det finns alltså ett mycket starkt sam-
band mellan den sydafrikanska destabiliseringspolitiken i grannländerna och
apartheidsystemet i själva Sydafrika. Det innebär att det inte går att göra en
alltför tydlig boskillnad mellan dessa båda grenar av politiken.

I dag är av allt att döma den sydafrikanska ledningen inne på att försöka
avskaffa apartheid. Man kan, som sagt var, förmodligen inte hävda att de
aktivt stöder Renamo. Däremot kan man utan vidare konstatera att Syd-
afrika inte gör vad som står i dess makt för att stoppa ett resursflöde till Re-
namo. Det finns mycket starka indikationer på att det går resurser från Syd-
afrika till Renamo, som de sydafrikanska myndigheterna ganska lätt skulle
kunna stoppa, om man ville.

Här kan man se en viss parallell till det interna våldet i Sydafrika. Jag tror
inte att man, i varje fall inte med säkerhet, kan hävda att den sydafrikanska
regeringen uppmuntrar det interna våldet i Sydafrika. Men man gör uppen-

barligen inte vad som står i ens makt för att stoppa det. Det är alltså samma
typ av politik. Man låter det ske. Jag tror också att man här kan se ett sam-
band mellan den sydafrikanska regeringens benägenhet att låta våldet i Syd-
afrika florera och dess benägenhet att låta våldet i Sydafrikas grannskap flo-
rera. Även här finns det alltså ett klart samband mellan den sydafrikanska
regeringens politik när det gäller den inre situationen i Sydafrika och dess
politik gentemot grannstaterna.

Jag delar förhoppningen att vi snart skall kunna lyfta sanktionerna mot
Sydafrika. Jag tror att det finns förutsättningar för det. Det finns anledning
att följa utvecklingen mycket noga. Jag har förståelse för utrikesministerns
synpunkter att man inte bör flytta målstolparna och att det måste var utveck-
lingen inne i Sydafrika som avgör i vilken takt vi kan avveckla sanktionerna.

Samtidigt har den här terrorverksamheten i Mozambique mycket allvar-
liga konsekvenser för hela denna region. Den riktar sig också, kan man säga,
mot svensk politik, eftersom Sverige är en stor biståndsgivare i Mozambi-
que. Våra ansträngningar att hjälpa till vid uppbyggnadsarbeten i Mozambi-
que försvåras allvarligt av Renamos verksamhet. Det finns därför anledning
för oss att också inför den sydafrikanska regeringen framhålla vilken vikt vi
lägger vid att Sydafrika gör allt vad man kan för att stoppa ett resursflöde
över gränsen till Renamo i Mozambique. Vi har också anledning att göra det
tydligt att Sydafrikas politik på det här området har betydelse för relatio-
nerna mellan Sverige och Sydafrika.

Det är alltså min förhoppning, fru talman, att en sådan svensk inställning
kommer att klargöras för de sydafrikanska myndigheterna. Detta är alltså,
enligt min uppfattning, en viktig fråga också när det gäller relationerna mel-
lan Sverige och Sydafrika.

Anf. 12 LARS MOQUIST (nyd):

Fru talman! Pär Granstedt tar upp frågan om Renamogerillans samröre
med Sydafrika. Det har tidigare belagts att regimen i Sydafrika haft ett finger
med i spelet när det gällt Renamogerillans aktioner i Mozambique. Att Syd-
afrika under senare tid har kunnat förknippas med Renamogerillans verk-
samhet har - vad jag vet - inte tillfredsställande kunnat verifieras.

Jag finner det därför oklokt, och kanske inte heller rättvist, att måhända
grundlösa beskyllningar mot Sydafrika om stöd till Renamogerillan i Mo-
zambique skulle leda till fortsatta sanktioner mot ett Sydafrika som onekli-
gen är på rätt väg när det gäller demokratifrågor och avskaffandet av apart-
heid. Flera länder har nu fullt normala förbindelser med Sydafrika. Jag tän-
ker bl.a. på Storbritannien. Finland har upphävt import- och exportförbu-
det, Norge har beslutat att upprätta diplomatiska förbindelser, EG har sedan
ett år tillbaka avskaffat förbudet mot investeringar i Sydafrika. Ja, listan
skulle kunna göras lång över hur allt fler länder nu normaliserar förbindel-
serna med Sydafrika.

Det som Sverige nu behöver göra är att normalisera förbindelserna med
Sydafrika och i varje fall omedelbart häva det svenska investeringsförbudet.
Vi har ju visat omvärlden vår uppfattning om den sydafrikanska apartheid-
politiken och hanteringen av demokratifrågorna. Att då ta Sydafrika i örat
ett tag till anser jag är fel signal både till Sydafrika och till omvärlden. Medan

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Sverige mästrar Sydafrika, passar industrinationerna runt om i världen på
att etablera handels- och industriförbindelser med Sydafrika. Vi står bredvid
med den moraliska pekpinnen och bara tittar på när svensk industri - genom
fortsatta sanktioner - får ett allt större handikapp i förhållande till våra kon-
kurrentländer.

Nej, normalisera förbindelserna. Upphäv det svenska förbudet att inve-
stera i Sydafrika. Men gör det nu.

Efter det att jag skrev mitt anförande har jag fått del av utrikesministerns
svar. Beträffande Sydafrikas samröre med Renamogerillan är det intressant
att konstatera att utrikesministern och jag tydligen har samman syn på det
nuvarande förhållandet mellan Renamogerillan och Sydafrika.

Utrikesministern konstaterar i slutet på sitt svar att en delegation skall be-
söka Sydafrika för att på ort och ställe ta del av situationen i Sydafrika. Den
här delegationen är välgörande liten, men den består av fyra företrädare för
regeringen och en för oppositionen - en socialdemokrat. Varför Ny Demo-
krati inte beretts plats i delegationen förstår jag inte. Tycker utrikesminis-
tern att det är ett korrekt och demokratiskt sätt att Ny Demokrati utesluts
från den här delegationen när vi bara har ett mandat mindre än kds? Jag vill
inte här föreslå att vi skall få den plats som kds har, men mot bakgrund av att
regeringen är företrädd med fyra delegater finner jag handläggningen både
odemokratisk och felaktig. Jag hoppas att jag själv eller någon annan före-
trädare för Ny Demokrati bereds plats i Sydafrikadelegationen.

Anf. 13 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Renamos terror mot civilbefolkningen i Mozambique måste
på det skarpaste fördömas. Det står också klart att Sydafrika har ett ansvar
för följderna av landets tidigare destabiliseringspolitik mot grannländerna,
däribland Mogambique. Jag tror att det på den punkten råder fullständig
enighet mellan mig och Pär Granstedt.

Vad diskussionen gäller är alltså om vi bör koppla samman våra övervä-
ganden om upphävande av sanktionerna mot Sydafrika med det stöd till Re-
namo som kan komma från vissa kretsar i Sydafrika. Detta skulle innebära
att ett nytt krav måste uppfyllas av Sydafrika innan sanktionerna kan hävas.
Landets regering skulle sannolikt uppfatta en sådan åtgärd som en bekräf-
telse på dess misstanke att omvärlden aldrig kommer att vara nöjd med vad
Sydafrika gör. När ett krav är uppfyllt, kommer genast ett nytt i dess ställe.

Jag vill erinra om att en koppling av det slag som interpellanten föreslår
inte återfinns i vare sig FNs deklaration från december 1989, som antogs en-
hälligt, eller exempelvis beslutet från samväldets toppmöte i oktober i år. De
krav som där riktas mot den sydafrikanska regeringen för att sanktionena
skall hävas gäller inrikespolitiska förändringar i Sydafrika, inte relationerna
med grannländerna. Också de villkor som ANC ställer upp för att sanktio-
nena skall kunna hävas avser förändringar inne i Sydafrika, något som tydligt
framgick av ANC-ledaren Nelson Mandelas anförande i FNs apartheidde-
ban ' veckan.

Slutligen kan jag nämna att det förslag till resolution om samfällda åtgär-
der för avskaffande av apartheid som FNs generalförsamling väntas anta i
dag går ut på att omvärlden uppmanas att se över befintliga restriktioner mot

Sydafrika i ljuset av en utveckling i positiv riktning, såsom avtal om över-
gångsarrangemang och överenskommelse om en ny demokratisk författning.

Det är således, som också de nordiska länderna har framhållit, utveck-
lingen inne i Sydafrika som är avgörande för beslut om upphävande av sank-
tionerna. I Sydafrika inleds om exakt en vecka de första samtalen om en de-
mokratisk författning för landet. Det stärker mig i min förhoppning om att
utvecklingen i Sydafrika snart skall leda till att Sverige kan avskaffa sina
sanktioner.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag gärna till Lars Moquist säga att det är
helt naturligt att de partier som ingår i en koalitionsregering vill vara med i
en sådan delegation. Samtidigt har det gjorts överväganden om att delega-
tionen inte skall bli alltför stor. Sådana avvägningar måste alltid göras. Där-
för har delegationen fått det utseende den har. Det är inte bara det parti som
Lars Moquist representerar som inte är med utan också ett annat riksdags-
parti. Det har att göra med att det har varit en avvägning mellan att få dele-
gationen representativ och att inte göra den för stor. Det är svar på frågan.

Anf. 14 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Också med anledning av Lars Moquists inlägg vill jag på-
minna om att jag inte har hävdat att den sydafrikanska regeringen aktivt
skulle stödja Renamo. Det framgår även av min interpellation att jag inte
anser att det finns belägg för ett sådant påstående. Det kan naturligtvis inte
uteslutas, men det finns absolut inget belägg för det.

Däremot är det uppenbart att den sydafrikanska regeringen inte gör vad
som står i dess makt för att förhindra en ström av stöd till Renamo från sydaf-
rikanskt territorium. Såvitt jag förstår föreligger det en folkrättslig skyldig-
het för Sydafrika att se till att inte dess territorium används som bas för ag-
gression mot ett grannland, vilket man nog kan säga här är fallet.

Jag inser naturligtvis att det måste vara situationen inne i Sydafrika som är
avgörande för frågan om sanktionernas upphävande. Eftersom aggressionen
mot Mozambique trots allt har sina rötter i och är en integrerad del av apart-
heidpolitiken, tycker jag ändå att det är rimligt att också den här frågan finns
med i diskussionerna med Sydafrika och att man klargör att vi i Sverige ser
med väldigt stort allvar på att inte Syafrika förmår att stoppa ett stöd till Re-
namo från det sydafrikanska territoriet, även om det skulle vara privata käl-
lor som finansierar stödet.

Anf. 15 LARS MOQUIST (nyd):

Fru talman! Jag är inte särskilt nöjd med utrikesministerns svar på frågan
varför Ny Demokrati inte är företrätt i delegationen till Sydafrika. Jag hop-
pas att man tar beslutet under omprövning. Jag tycker i och för sig att det är
mycket bra att det är en liten delegation som åker till Sydafrika. Ändå tycker
jag att det är en obalans, när man skall bedöma och ta ställning till dessa
frågor, att det är fyra representanter för regeringen och bara en för opposi-
tionen. Jag hoppas som sagt att det blir en omprövning och att Ny Demokrati
verkligen kommer med i delegationen.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Anf. 16 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Jag har redan för Pär Granstedt redovisat min principiella in-
ställning i frågan, men jag vill omnämna för kammaren att en alldeles färsk
bedömning från den svenska ambassaden i Mobutu är att Renamo, som man
benämner som en terrormaskin, numera är en av utländska intressenter täm-
ligen oberoende organisation. Det är alltså den färskaste bedömningen, från
i går, av den svenska ambassaden i Mobutu.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1991/92:46 om rätten till likvärdig skol-
utbildning

Anf. 17 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Eva Johansson har frågat mig om hur jag tänker garantera att
barn med särskilda behov samt barn som bor i glesbygd och invandrarbarn
tillförsäkras en likvärdig utbildning i det aviserade systemet, där de offent-
liga bidragen följer eleven.

Låt mig inledningsvis erinra om att riksdagen när det gäller principerna för
det nya styrsystemet för skolan har övergivit tanken om att verksamhetens
innehåll och resultat kan styras genom statsbidragssystemet. Det nya statsbi-
draget är ett finansiellt stöd till verksamheten, men det är ett kommunalt
ansvar att utbildningen genomförs i enlighet med de mål och riktlinjer som
har fastställts av regering och riksdag. Skolverket ansvarar för uppföljning
och utvärdering av verksamheten. Självfallet gäller denna ordning obe-
roende av de enskilda skolornas organisationsform.

Jag vill också påminna om de ställningstaganden som 1990/91 års riksmöte
redan har gjort. De innebär bl.a. förstärkta möjligheter för elever och för-
äldrar att själva välja skola på grundskolenivå fr.o.m. läsåret 1992/93. Från
denna tidpunkt skall nämligen kommunerna fördela verksamhetsbidrag till
resp, skola oberoende av organisationsform. Riksdagen uttalade också att
kommunen så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt skall tillgodose
föräldrars och elevers önskan om placering vid viss skola.

Rätten för föräldrar och elever att själva välja den utbildning som passar
de egna behoven bäst behöver, enligt min mening, stärkas ytterligare. Jag
avser därför att lämna förslag som innebär att bidraget för en skolpliktig elev
skall följa eleven oberoende av skolval - så länge skolan är godkänd för skol-
pliktens fullgörande. Därigenom ges föräldrar och elever en verklig frihet att
själva välja utbildning med hänsyn till de individuella behoven och önskemå-
len.

Den konkurrens och profilering som följer av ökad valfrihet kommer att
innebära en stimulans för kvaliteten inom hela skolsystemet, såväl i tätort
som i glesbygd. Valfriheten utgör således, enligt min mening, en förutsätt-
ning för stärkt kvalitet på utbildning över huvud taget, vilket kommer att
gynna alla elever i skolan.

Mitt svar till Eva Johansson är därför att elevers rätt till en likvärdig ut-
bildning skall framgå av de nationella styrdokumenten. Kommunerna har

därefter i uppgift att fördela tillgängliga resurser på skolområdet efter ele-
vernas val, dvs. att offentliga och fristående skolor skall behandlas på samma
sätt. Det innebär inte att krontalet per elev nödvändigtvis skall vara det-
samma. Att elever med särskilda behov erfordrar extra resurser gäller oav-
sett vem som är huvudman för den enskilda skolan. Jag utgår från att det är
nödvändigt att ge kommunerna viss möjlighet att fördela medel efter lokala
förutsättningar, förutsatt att olika huvudmän behandlas lika.

Diskussionen om den närmare utformningen av bidragssystemet vill jag
för min del vänta med till dess att vi har berett frågan färdigt.

Anf. 18 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar skolministern för svaret på min interpellation om
skolpeng. Min avsikt med interpellationen var att försöka få reda på vad
skolpeng är eller skall bli. Jag får många frågor av oroliga elever, föräldrar
och inte minst skolans personal. Jag har hittills tvingats säga precis som det
är att jag inte vet.

Skolministern synes tycka att frågan är tidigt ställd. Men det tycker inte
jag. Det är nog snarare så att skolministern är sent ute, om hon med ett be-
slut i riksdagen vill påverka hur kommunerna skall handskas med skolans
resurser. Det kan inte vara skolministern obekant att flera kommuner,
många med moderatledning, nu står i färd med att fatta beslut om införande
om skolpeng. De gör det inom ramen för de regler som gäller i dag. Såvitt
jag förstår rör det sig i mycket hög grad om att utveckla möjligheterna att
välja skola enligt det riksdagsbeslut som redan är fattat.

Det underlag jag har sett bl.a. i Stockholm är lindrigt uttryckt magert. Det
är bara några rader på ett papper som mynnar ut i ett beslut om skolpeng.
Så där finns inte mycket vägledning att få.

Det skulle vara intressant om skolministern ville utveckla detta något.
Kommunerna känner sig tydligen inte förhindrade att utveckla ett system
med rätt för eleverna och föräldrarna att välja skola inom det befintliga sy-
stemet och där resurserna självfallet följer med. Behöver riksdag och rege-
ring fatta ytterligare ett beslut i frågan?

Min andra fråga gällde de löften som moderaterna och för den delen även
en del andra borgerliga politiker ställde ut i valrörelsen och deras formule-
ring. Jag var på många torgmöten där man utlovade ”en påse pengar” <till
vaije elev för att han eller hon skall kunna gå och köpa sig en utbildning där
han eller hon vill. Jag vet att det var många som trodde på det här. Det är
också säkert en och annan som lade sin röst på moderaterna just därför. Blir
det så, skolministern? Blir det en påse pengar, eller är hela frågan reducerad
till det som debatten nu handlar om, nämligen om ökade möjligheter att
välja en annan skola än den närmaste i mån av plats?

Är det detta frågan gäller, kan jag garantera Beatrice Ask att det finns
betydligt enklare, mera obyråkratiska och framför allt smakligare sätt att
klara det än att sätta prislapp på våra ungar. För just detta är det otäcka insla-
get i moderaternas prat om skolpeng.

Skolminstern skiver i sitt svar: ”Det innebär inte att krontalet per elev
nödvändigtvis skall vara detsamma.” Om det inte är nödvändigt, är det en-
ligt skolministern önskvärt? Om det inte är önskvärt med lika stor påsar upp-

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

kommer frågan: Vem skall avgöra hur mycket det skall finnas i varje elevs
påse? I dag fördelas resurserna lokalt mellan olika skolor, och på skolorna
fördelas de i det praktiska vardagsarbetet i klassrummet. Resurserna följer
barnen.

Den skola som inte har några elever får självfallet heller inga resurser.

Det här är ett försök från moderaternas sida, tycker jag, att visa upp en
bild av en skola som inte använder resurserna väl. Jag kan garantera, Bea-
trice Ask, att varje skola använder resurserna väl, för de är så knappa att
man är tvungen att ta vara på vaije öre.

Men nu skall det tydligen bli så att någon sitter och prismärker barnen,
bestämmer hur mycket var och en skall få med sig när han skall ut och köpa
sin plats i skolan. Var ligger det enligt skolministern för värde i ett sådant
system?

Jag kan inte låta bli att ställa frågan, mot bakgrund av den debatt som ägde
rum här i kammaren om prismärkning av varor i affärerna, varför modera-
terna tycker illa om prislappar på knäckebröd och hushållspapper men
tycker att det finns ett värde i prislappar på våra barn.

Vi har äntligen fått ett enkelt statsbidragssystem som med ett minimum
med byråkrati, just därför att det är så decentraliserat, motsvarar ganska
högt ställda krav på fördelning av resurserna på rättvist sätt. Tror skolminis-
tern att ett system där varje barn skall ha en egen prislapp, en egen påse,
kommer att bli lika enkelt att hantera? Riskerar vi inte tvärtom att få en väl-
dig byråkrati, om påsarna skall vara av olika typ?

Det här förslaget verkar vara hämtat från ”Den nya välfärden”, som i en
liten skrift beskriver hur systemet borde vara; det är bara sådana faktorer
som direkt kan hänföras till den enskilde eleven, och är möjliga att mycket
tydligt definiera, som skall ge mer pengar i påsen.

Är det också skolministerns åsikt? Vad tror i så fall Beatrice Ask att det
kan få för praktiska konsekvenser i vardagsarbetet i klassrummet? Om hon
menar någonting med att varje barn skall ha sin egen påse med sig och fak-
tiskt också få del av skolans resurser i förhållande till påsens storlek, då be-
griper jag inte hur vardagsarbetet i klassrummet kommer att se ut. Hur skall
man då kunna ta hänsyn till att barn behöver olika mycket i olika situatio-
ner? Det går inte att en gång för alla vid terminens början slå fast hur mycket
resurser en elev kan behöva ha under läsåret.

Detta är några ytterligare frågor som skolministerns svar har gett upphov
till.

Anf. 19 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Fru talman! I regeringsdeklarationen slås fast att alla skall ges rätt att fritt
välja skola. För mig som liberal innebär denna valfrihet flera olika saker.
Den innebär rätten att välja mellan olika skolor inom den egna kommunen
men också rätten att välja en skola i en annan kommun om elev och föräldrar
skulle tycka detta vara lämpligt. Valfriheten innebär också rätten att välja
mellan skolor med olika organisationsformer, enskilt drivna - som stiftelse -
eller offentligt drivna.

En sådan rättighet förverkligas främst genom kommunala beslut, men
skolministern har också i sitt svar meddelat regeringens avsikt att säkerställa

rätten att välja skola genom vissa statliga bestämmelser. Detta är glädjande,
för jag tror att många kommuner behöver både vägledande regler och stöd
från centralt håll vid genomförandet av en sådan valfrihetsreform.

Behovet av just denna valfrihetsreform är stort inte bara inom grundsko-
lan utan även inom gymnasieskolan. Det finns exempel på kommuner som
förvägrar elever att välja en gymnasieskola i en annan kommun, om den
egna kommunen anser sig kunna erbjuda en likvärdig utbildning.

Låt mig ge ett sådant exempel. I Surahammars kommun finns endast
grundskola, och gymnasieeleverna därifrån har brukat gå i Fagersta. Nu har
Surahammars och Hallstahammars kommuner, som för övrigt båda har soci-
aldemokratisk majoritet, fattat ett principbeslut om att bilda ett kommunal-
förbund. Som en följd härav kommer alla gymnasieelever att hänvisas till
Hallstahammar. Detta innebär t.ex. att elever från Virsbo, som ligger i Sura-
hammars norra kommundel, kommer att få mycket längre - nästan fördubb-
lad - resväg. Dessutom förvägras man rätten att välja en skola som man kan-
ske känner till genom äldre syskon eller andra tidigare elever. Risken är stor
att studiemotståndet hos redan svagmotiverade elever ökar på grund av det
ökade avståndet till skolan. Dessa beslut har fattats över elevernas och för-
äldrarnas huvuden och är typexempel på motsatsen till en flexibel skolpoli-
tik, präglad av mångfald och valfrihet.

Eva Johansson nämner i sin interpellation barn i glesbygd, och för dem
är det ju tveklöst problem med likvärdigheten i utbildningen. Det blir med
självklarhet så, att gymnasier i mindre orter inte kan ha den bredd på sina
tillval, t.ex. smala språk och möjligheter till individuella program, som ett
gymnasium med större elevunderlag har. Inte desto mindre är det en rättvi-
sefråga att även glesbygdselever skall kunna välja ett annat gymnasium, med
de linjer och tillvalsmöjligheter som den enskilde eleven önskar. Även i
större kommuner med flera gymnasieskolor kan det finnas tendenser till re-
virtänkande. I och med det samlade sektorsbidraget till kommunernas ut-
bildning finns också en risk att man blir mer restriktiv med interkommunala
ersättningar för gymnasieelever som önskar studera i andra kommuner.

Jag noterar med tillfredsställelse att skolministern med självklarhet slår
fast något som kanske i och för sig är en självklarhet, nämligen att elever
med särskilda behov måste tilldelas extra resurser oavsett vem som är huvud-
man för den aktuella skolan. I den allmänna debatten kan man ibland höra
motståndarna till enskilt drivna skolor göra gällande att dessa skulle ”plocka
russinen ur kakan” och därmed inte ta sitt ansvar för elever med särskilda
behov. Som jag ser det är det mycket klart att om det är några som valfrihe-
ten är särskilt viktig för, så är det barn med olika typer av handikapp. Friska
och trygga barn kan lätt anpassa sig i en standardiserad värld, men det kan
inte barn med handikapp.

Av skolministerns interpellationssvar framgår att det offentliga bidraget
för de skolpliktiga eleverna skall föreslås följa varje elev, men däremot sägs
inget om gymnasieeleverna.

Jag vill därför fråga skolministern: Avser regeringen att även reglera eller
garantera gymnasieelevers rätt att fritt välja en annan skola än den som den
egna kommunen anvisar?

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 45

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Anf. 20 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Det viktiga för mig som socialdemokrat och norrbottning är
att barn och ungdomar, oavsett var de bor i vårt land - eller i mitt vidsträckta
län - skall få en bra skolutbildning. Ingen skall få sämre utbildning för att
han bor sju mil från centralorten i kommunen.

Detta har vi faktiskt också lyckats uppnå i Sverige. Det är det vi är världs-
berömda för - att barn får en bra utbildning oavsett var de bor i landet. Vi
som bor i ett glesbygdslän vet att detta faktiskt är sant. Socialdemokratisk
skolpolitik har värnat även om våra barn - om alla barns rätt till en likvärdig
skola.

Och det är så här vi vill ha det i fortsättningen. Vi vill ha förutsättningar
att driva skolor även på landsbygden och i glesbygden. Men då måste vi ha
pengar till det. Statsbidraget måste medverka till att även kommuner med
långa avstånd och få elever kan ge en bra utbildning till alla elever.

Detta tog vi också hänsyn till när vi ändrade statsbidragssystemet förra
året här i riksdagen på socialdemokratiskt initiativ. Statsbidragssystemet be-
hovsanpassades helt enkelt. Det var ett bra beslut för glesbygd, för barn med
särskilda behov och för invandrarbarn.

Men nu vet vi inte hur det blir i fortsättningen. Moderaterna i utbildnings-
departementet och den borgerliga regeringen har flaggat för ett skolpengs-
system i det offentliga skolväsendet. Det sägs i regeringsförklaringen att de
offentliga bidragen i princip skall följa eleven. Jag hade hoppats att i dag, i
skolministerns interpellationssvar, få min oro stillad när det gäller rätten till
likvärdig skola även i glesbygden i det här moderata skolpengssystemet.

Tyvärr kan jag inte säga att jag har fått några lugnande besked av skolmi-
nistern. Hennes svar är mycket oprecist och luddigt, och det reser många nya
frågor - det har vi hört tidigare. Jag tycker att hon hänger sig åt flum, när
hon säger att konkurrens stimulerar i glesbygd. Det är bara retorik för att
krydda anrättningen.

Jag står nu här för att kräva svar. Jag vill veta om även barn i glesbygd
kan räkna med en likvärdig skola i fortsättningen i moderata system. Eller
innebär ert kommande system att skolpengen skall vara lika för alla elever,
oavsett om de bor i glesbygd eller ej? Den frågan har ställts tidigare här i
kammaren, och inga svar har getts. Vad skulle det i så fall få för konsekven-
ser?

Jag frågar därför att det oroar mig att skolministern i sitt svar inte vill er-
känna att statsbidraget har betydelse för möjligheten att skapa en likvärdig
skola i landet. Hon säger bara att statsbidraget inte skall styra verksamhe-
tens innehåll och resultat. Då måste jag påpeka för skolministern att statsbi-
draget självfallet har betydelse för att alla barn skall få en likvärdig skola
oavsett var de bor.

Det kostar mer pengar att driva en skola med 30 elever i glesbygd än en
med 500 elever i tätort. En kommun med många byskolor har högre kostna-
der. Skulle skolpengen bli lika för alla elever oavsett var de bor, innebär det
självfallet stora negativa konsekvenser för de här barnen och kommunerna.

Den socialdemokratiska regeringen skrev förra året i propositionen att en
förutsättning för att en över landet likvärdig skola skall kunna uppnås är att

alla kommuner har så långt möjligt likvärdiga ekonomiska förutsättningar
för verksamheten i skolan.

Nu vill jag veta om skolministern håller med om att statsbidragets storlek
och utformning har betydelse för glesbygdskommunernas möjligheter att er-
bjuda likvärdig skolutbildning. Jag vill ha ett svar, Beatrice Ask.

Det oroar mig också att Beatrice Ask i sin hänvisning till riksdagens beslut
inte betonar att riksdagen i våras beslutade att närhetsprincipen är viktig när
elever skall fördelas på skolor i kommunen. Elevens val skall vara grunden.
Det har riksdagen beslutat. Men kommunen måste också kunna ta hänsyn
till andra elevers val när den beslutar hur skolorganisationen skall se ut. Det
är ju så ibland att olika elevers intressen kolliderar.

Riksdagen har betonat att kommunen måste kunna väga olika behov mot
varandra. Närhetsprincipen var en viktig del av riksdagsbeslutet, men det
utelämnar Beatrice Ask i sitt svar. Är det möjligen så att skolministern kom-
mer att strunta i närhetsprincipen även i en kommande proposition och alltid
låta valet av skola gå före? Då måste jag fråga vad statsrådet tror händer i
glesbygden.

För att förekomma skolministern är mitt svar att skolor som är viktiga för
bygden då kan tvingas att lägga ned. Då undrar man om det verkligen är
dithän vi skall komma. Det är i sanning ett mycket stelt och fyrkantigt system
som skolministern aviserar. Jag ser många problem när den bistra verklighe-
ten inte låter sig inordnas i skolpengsmodellerna. För regeringen verkar det
bara vara en fråga om ideologi i stället för praktisk verklighet.

Jag föreslår att vi står fast vid de beslut som vi fattade förra året här i riks-
dagen. De besluten förenade olika intressen och medför att vi även kan
tackla olika förhållanden i vårt stora avlånga land. I det statsbidragssystem
och den skola vi redan har bestämt oss för, sammanflätar vi elevernas och
föräldrarnas möjligheter att välja skola, skolornas möjligheter att profilera
sig och kommunernas möjlighet att planera ett skolväsende som tillgodoser
alla elevers behov av en bra skola i närheten av sitt hem. Jag vill fråga skolmi-
nistern: Varför vill ni riva upp principen om en skola för alla i hela landet?

Anf. 21 JAN BJÖRKMAN (s):

Fru talman! En likvärdig skola för alla elever är ett av de mest centrala
målen för vår skolpolitik. Att ge alla elever goda förutsättningar att klara sitt
skolarbete och dessutom instrumenten att senare ta sig fram i samhälls- och
arbetslivet är angeläget. Att ge föräldrar och elever ett ökat inflytande över
skolan är också angeläget. Kring detta finns en stor samstämmighet. Många
har känt oro inför det moderata resonemanget om skolpengen. Innebär
detta en lika stor summa för alla? Får man inte chans att stödja svaga elever?
Lika skolpeng för alla kan ju verka rättvist, men det ger inte alla elever
samma förutsättningar, beroende på den enskilde elevens utgångsläge.

I sitt svar framhåller statsrådet att krontalet per elev inte nödvändigtvis
skall vara detsamma. Det är bra. Snarare är det ju så att krontalet inte kan
vara detsamma. Skall man skapa en likvärdig skola kräver detta med nöd-
vändighet att man får möjlighet att ge extra stöd åt elever som har behov av
detta.

Statsbidraget skall inte styra verksamhetens innehåll och resultat, säger

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

statsrådet. Samtidigt kommer man inte ifrån att statsbidraget i dag är be-
hovsstyrt och tar hänsyn till kommunernas speciella förutsättningar. Kom-
mer detta att vara fallet även i fortsättningen? Hur går det annars för t.ex.
kommuner med många flykting- och invandrarbarn?

Att ge invandrarbarnen likvärdiga förutsättningar innebär t.ex. att tillgo-
dose behov av extra stöd i svenska. Detta betyder också i viss mening att de
eleverna blir dyrare. Dessutom erbjuds invandrarelever hemspråksundervis-
ning för att vidmakthålla och utveckla kunskaperna i det språk som barnet
använder dagligdags i hemmet. Denna undervisning skall också, enligt rege-
ringsdeklarationen, värnas. Vad händer då med dessa elever i ett skolpengs-
system? Kan skolor välja bort invandrarbarn? Ökar inte riskerna för segre-
gation?

Dagens Nyheter behandlade detta med segregationsrisken i sin ledare den
3 december där man skrev: ”Höga skolavgifter exempelvis kan användas
som ett sätt att sålla fram barn med välsituerade och engagerade föräldrar. -
— Rätten att välja skola ska inte vara en rätt att betala för att de egna bar-
nen ska slippa skolkamrater som kommer från en svår hemmiljö.

Av samma skäl bör skolorna inte hur som helst få välja vilka barn de ska
ta emot.”

Låt mig tillägga att det för mig som socialdemokrat är lätt att instämma i
detta. Hur ser statsrådet på denna problematik?

I regeringsdeklarationen anges, som sagts här tidigare, att de offentliga
bidragen i princip skall följa eleven. Någon skall då prissätta den enskilde
eleven, t.ex. eleven med behov av stödundervisning i svenska och undervis-
ning i sitt hemspråk. I och för sig kan man ju undra vem som skall prissätta
eleven, men det kan vi just nu lämna därhän. Prismärkningen kan emellertid
innebära problem när det gäller den enskildes integritet. Hur rimmar det
med regeringsdeklarationens ord om att ”den personliga integriteten inte får
kränkas”.

Till detta kommer att prismärkning på invandrarbarn kan bidra till att be-
jaka stämningar som vi i denna kammare i andra sammanhang är överens
om att bekämpa. Det känns angeläget att få statsrådets principiella syn på
dessa problemställningar kring invandrarbarn och deras ställning i ett skol-
pengssystem.

Anf. 22 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Jag är inte säker på att jag hinner besvara alla frågor i ett an-
förande, eftersom det var många frågor som togs upp.

Först vill jag slå fast att det inte har diskuterats att riva upp beslutet om
statsbidrag. Det sektorsbidrag som är infört, det är infört. Det är ganska bra.
Däremot tror jag inte att man skall, vare sig man är socialdemokrat eller
något annat, slå sig för bröstet och säga att det är otroligt bra för t.ex. invand-
rarelever. Det finns kommuner med många invandrarelever som trots de ju-
steringar som gjordes faktiskt fick mindre pengar än vad de tidigare fick för
just detta ändamål. Systemet är inte så perfekt.

Sedan tycker jag att det ibland är mycket bra att ha kommunal erfarenhet.
Det är viktigt att riksdagen inser att den tid när man styrde verksamheten
och garanterade likvärdighet med statsbidragen är över. Statsbidragen till

skolverksamheten har minskat år för år. Vill vi - och det vill vi - garantera
en likvärdig utbildning av hög kvalitet i alla våra skolor, kommer vi att få
arbeta mycket mer med de nationella målen, utvärdering och mycket annat.
De statsbidrag som finns är inte ointressanta. De jämnar ut en och annan
skillnad, men överdriv inte betydelsen av dem. Om ni tittar i en kommunal
budget får ni se hur mycket de räcker till.

Som utgångspunkt för den här diskussionen är det viktigt att inte leva i
föreställningen att vi är perfekta när det gäller att ordna en likvärdig utbild-
ning i alla Sveriges skolor. Vi har många mycket bra skolor, men om man har
varit ute i många skolor vet man också att det finns skolor som fungerar
mindre bra. Det finns inte bara ekonomiska skäl till detta. Det finns exempel
på kommuner där det är svårt att rekrytera behöriga lärare. Det finns även
andra problem som gör att det finns bekymmer. Detta är någonting som vi
skall arbeta med. Den debatt som vi kommer att föra om läroplanen kommer
mycket att handla om hur man skall försöka att bearbeta det bekymret.

Sedan undrade Eva Johansson vad en skolpeng är och vad vi menar med
den. Det innebär inte, vilket många socialdemokrater har fått för sig, att
man skall skicka en check hem till folk i brevlådan. Det är inte poängen.
Poängen med en skolpeng är att de medel som man är beredd att anslå för
en elev följer med eleven till den skola eleven och dennes föräldrar har valt,
oavsett huvudman för skolan. Riksdagen var mycket tydlig i sitt beslut i våras
när den slog fast principerna för detta.

Nu undrar Eva Johansson varför vi skall komma med en proposition. För
att följa upp riksdagens beslut måste vi för det första ändra i bl.a. en del
förordningar. Jag är för det andra mycket väl medveten om de problem som
är förknippade med det här liksom om den oro och osäkerhet som finns i
kommunerna. En av de viktiga avsikterna med den här propositionen är att
föra resonemang för och emot olika praktiska lösningar.

Det finns också en utredning - faktiskt tillsatt av den förra regeringen -
som ser på en del av de frågor som dyker upp när man ändrar system. Det
handlar om avgifterna, som någon tog upp, om närhetsprincipen, om hur
man tar hänsyn till elever med speciella behov osv.

Det är naturligtvis - det har regeringen aldrig förnekat - mer komplicerat
än vad man kan tro att byta system. Vi menar allvar med att alla barn skall
ha en rimlig och rättvis möjlighet att välja skola. Vi måste då också visa litet
omsorg om detaljerna och följa upp de principbeslut som riksdagen har fat-
tat med förslag och resonemang.

Hur skall då detta system se ut? Det är riktigt, som påpekades här tidigare,
att man i många kommuner nu söker olika varianter. Det finns i princip två
system för att tillmötesgå elever med särskilda behov. Det ena är att man
fördelar de resurser som man har tillgängliga - det statliga sektorsbidraget
och de kommunala medlen - per elev. Eleverna får därvid delas upp i kate-
gorier med hänsyn till olika typer av särskilda behov. Detta system finns i
Belgien, Holland och en del liknande länder. Det är inte något jättebra sy-
stem.

I det andra systemet fördelar man medel upp till en viss nivå och behåller
därutöver enligt olika kriterier en del medel centralt i kommunen.

Det här kommer att vara litet besvärligt, men det beror inte på att vi skall

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

ta bort skillnaden mellan offentliga och privata skolor, utan det är i sig en
svår problematik. Jag skulle inte, med erfarenhet av att hantera hittillsva-
rande bidragssystem och kommunal skolbudget, vilja påstå att jag är säker
på att vi i dag alltid träffar rätt när det gäller att fördela medel för barn med
särskilda behov.

Den förstärkningsresurs som tidigare fanns hade uppgiften att vara till för
barn med särskilda behov. Vi gjorde i Stockholm på mitt initiativ en del ut-
redningar, och det visade sig då att förstärkningsresursen, som var till för att
man vaije år skulle kunna möta de behov som fanns hos vissa elever, inte alls
användes på det sättet. Det gjordes i stället en slentrianmässig fördelning,
likadan år för år, och denna stämde inte alls med behoven.

Jag tror att den diskussion som nu måste föras i kommunerna är oerhört
angelägen. Den har egentligen ingenting att göra med skillnaden mellan of-
fentliga och privata skolor.

Det ställdes också en som jag tycker väsentlig fråga om gymnasiet. Jag får
återkomma till den, eftersom min taletid just nu är ute.

Anf. 23 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag vill först konstatera att jag tror att vi är tämligen ense -
det visar också debatten och besluten i riksdagen i våras - om att det är bra
om elever och föräldrar så långt det är möjligt med tanke på de platser som
finns tillgängliga kan få välja att gå i den skola som man av olika skäl kan
tycka är bäst. Också Beatrice Ask har sagt att den som bor närmast en skola
skall kunna ha första tjing på en plats där.

Jag måste mot den bakgrunden återigen ställa frågan till Beatrice Ask:
Vad är det ytterligare som hon vill uppnå med prismärkningssystemet för
våra barn? Finns det något annat värde i prislappen på barnen än just möjlig-
heten att välja utbildning? Den frågan kan man nämligen mycket väl hantera
utan prislappar. Det behövs ingen byråkratisk omgång, där någon skall sitta
och väga det ena barnet mot det andra, för att valfriheten skall kunna upp-
rätthållas.

Beatrice Ask sade att det är bra att ha kommunal erfarenhet när man dis-
kuterar skolfrågor. Ja, det tror också jag. Jag tycker dessutom att det är vär-
defullt att ha erfarenhet både av att vara ordförande i en kommunal skolsty-
relse och av att vara förälder. Jag har under de år som jag varit detta lärt mig
ofantligt mycket om hur skolans vardag ser ut och vad som är viktigt i det
sammanhanget. Därav min fråga om hur det praktiskt skall gå till när resur-
ser skall fördelas. Det allra viktigaste stället där resurser fördelas i dag är i
den lokala skolan, faktiskt ute i klassrummet, när lärare och elewårdsperso-
nal tar ställning till elever som behöver extra mycket hjälp.

Jag har hört på många torg och kan även läsa i interpellationssvaret att
olika elever kan ha olika stora penningpåsar med sig till skolan. Oavsett om
det rör sig om en påse, en check eller någon rad på ett papper från skolkonto-
ret till skolan, skall någon skicka med en summa pengar för en utpekad elev.
Menar man något med detta, borde det också återspeglas i verksamheten i
klassrummet. Den eleven skali för läsåret eller den period det gäller få mot-
svarande resurser. Jag förstår då inte hur lärare och elewårdspersonal på
skolorna tillsammans med elever och föräldrar skall kunna ta hänsyn till så-

dant som faktiskt händer. Det är ju inte status quo, helt oförändrade förhål-
landen, i ett klassrum under ett läsår, utan de förändras varje dag.

Anf. 24 EWA HED KVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Beatrice Ask nu ger besked om
att beslutet om statsbidragssystemet ligger fast. Jag vet hur viktigt statsbi-
dragssystemet är för skolor i hela landet. Men jag kan därför inte hålla med
Beatrice Ask när hon vill tona ned systemets betydelse för den likvärdiga
skolan över hela landet. Det faktum att jag vet hur viktiga nu gällande be-
hovskriterier för framräkningen av statsbidraget är gör att jag tycker att
statsbidragssystemet betyder mycket för likvärdigheten.

Jag har tagit fram en del siffror på vad grundskolan kostar i olika delar av
landet. I mitt hemlän finns det mycket stora variationer. I t.ex. Överkalix
kostar en grundskoleelev ungefär 64 000 kr. per år, men i Boden i samma län
är kostnaden ungefär 48 000 kr. Jag har också sett på kostnaderna i några
andra kommuner som kanske många här har anknytning till: Olofström
53 000 kr., Upplands Väsby 46 000 kr. och Härjedalen 63 000 kr.

Beroende på olika förhållanden i landet är det alltså mycket stora skillna-
der i kostnader för grundskoleeleverna. Detta speglas i statsbidragssyste-
met, som därmed har stor betydelse för likvärdigheten. Det är, som sagt, bra
att Beatrice Ask vill värna om det. Men kommer Beatrice Ask också att
värna om de behovskriterier som i dag finns i statsbidragssystemet? Kommer
hon t.ex. också att värna om glesbygdsfaktorerna, såsom hur många elever
som finns per kvadratkilometer?

Anf. 25 JAN BJÖRKMAN (s):

Fru talman! Statsrådet nämnde här i sitt anförande att vi inte skall inbilla
oss att vi inom det system som vi har i dag är perfekta på att anordna likvär-
dig utbildning. Det är säkerligen korrekt att det finns brister och saker som
man kan förbättra, men min utgångspunkt är då att det är viktigt att vi inte
bidrar genom systemförändringar till att försämra situationen. De åtgärder
som vi här vidtar bör i stället stärka skolan och likvärdigheten i utbildningen.
Jag har därför en rädsla för skolpengen.

Jag vill vidare säga till Beatrice Ask att också jag har erfarenhet från kom-
munal skolstyrelseverksamhet, om också inte i en kommun av Stockholms
storlek utan från en av dem som Ewa Hedkvist Petersen här nämnde, Olof-
ström. Olofström är å andra sidan en typisk invandrarkommun. Det är mot
den bakgrunden som jag gärna vill höra Beatrice Asks syn på invandrarbar-
nens villkor i ett nytt skolpengssystem, och jag hoppas att få göra det.

Anf. 26 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Först fick jag frågan om man med statsbidraget också i framti-
den skulle ta hänsyn till regionala variationer och behov. Ja, alldeles själv-
klart. Det står faktiskt i regeringsdeklarationen att hela Sverige skall leva.
Hur det skulle se ut om vi inte hade skolor i hela landet, begriper inte jag.
Det är helt nödvändigt.

Preciseringen, detaljutformningen av skolpengen blir en kommunal fråga.
Vi har ett statligt bidragssystem som ser ut på ett visst sätt, och det blir i

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

kommunen det måste förverkligas. Jag vill gärna säga att när vi skriver en
proposition kring det här är inte avsikten att i detalj exakt tala om hur syste-
met skall vara. Vi kommer att ange principerna, för jag utgår ifrån att det
finns lokala variationer och lokala behov, och jag har fullt förtroende för
kommunalpolitikers förmåga att hitta rätt i systemet.

Varför skall man sätta prislappar på barnen? Det där är ju egentligen en
debatt som jag tycker är ganska tillgjord. Det måste då finnas en ofantlig
kritik mot det försök till nya statsbidrag som den förra regeringen faktiskt
initierade och som riksdagen också fattat beslut om. Vad man gör är ju att
lägga ut pengar per elev och lägga till andra faktorer.

Jag delar nog uppfattningen med tidigare skolministrar att vi i Sverige gör
stora satsningar på utbildning, men det är ett allvarligt bekymmer att det
fortfarande är mediokert med prislappar inom systemet. Vi vet inte riktigt
hur pengarna använts. Vi är inte riktigt säkra på vad det faktiskt kostar, om
man vill ge ett autistiskt barn den bästa undervisningen.

Då kan det sägas att det kan förstärka fördomar, om man talar om att det
kostar litet mer att hjälpa invandrarbarn, som kommit hit när de är ganska
gamla, att lära sig svenska ordentligt. Jag är inte så säker på det. Jag tror att
det är väldigt bra att motverka fördomar genom faktiska konstateranden.
Nog måste väl vi politiker kunna stå upp för särskilt stöd till ungdomar och
barn med olika behov.

Jag fick också en fråga om gymnasiet. När man fattade beslut om den nya
gymnasieskolan och i en del andra sammanhang, har man gett elevens val
större tyngd. Finns det nationella program i hemkommunen eller har hem-
kommunen valt att träffa avtal med en annan kommun, hänvisas eleven dit
i första hand. Det finns inga lagliga hinder för en elev att välja en annan
kommuns gymnasieskola, men det finns inte heller någon skyldighet för
hemkommunen, om den redan har den önskade utbildningen, att ställa upp
och betala kostnaderna.

När det däremot gäller nationella program eller grenar på nationella pro-
gram som hemkommunen inte erbjuder, har eleven rätt att välja en skola
också i en annan kommun. Eleven skall dessutom av den andra kommunen
behandlas på samma villkor som de egna eleverna. Och elevens hemkom-
mun får naturligtvis stå för fiolerna.

Men det finns en liten brist här naturligtvis, och nästa steg blir väl att fun-
dera över om man skall utvidga elevens rätt att välja. Jag har mycket stor
sympati för det, men jag vet samtidigt att förändringarna nu ställer rätt stora
krav på kommunerna och att det finns en viss oro.

Visar det sig att många kommuner, av lokalpatriotiska eller andra skäl,
inte har förståelse för hur viktigt det är att följa elevers och föräldrars val
och inte kan åstadkomma vettiga samverkansavtal så att önskemålen kan
tillgodoses, måste vi naturligtvis vara beredda att gå vidare och fatta beslut
om ett åläggande för kommunerna. Jag tycker att det är alldeles självklart
att kommunen, om en elev önskar gå i en annan skola, försöker upprätta en
överenskommelse med den kommun det då gäller.

Sedan är det naturligtvis också självklart att en kommun i första hand
måste se till sina egna elevers behov, i enlighet med de regler som gäller i
dag. Det tycker jag är rätt viktigt att kommunerna kan göra.

Anf. 27 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Nu sade skolministern att det är kommunerna som i stor ut-
sträckning skall utforma systemet, och det gläder mig. Det borde då också
vara så att kommunerna har möjligheter även framgent att arbeta för att
uppnå valfrihet och rättvisa i resursfördelningen utan att införa det system
med prismärkning av barn som Beatrice Ask varmt förespråkar och som hon
inte har kunnat förklara för mig vad det egentligen ligger för värde i.

Om syftet med det är en rättvis fördelning, valfrihet och ökat inflytande
för elever och föräldrar i skolan, då kan det uppnås på mycket bättre, mindre
byråkratiskt och mycket smakligare sätt än med det här prismärkningssyste-
met.

Jag tror innerst inne, Beatrice Ask, att hela tanken faktiskt vilar på en
uppfattning om att alla barn är lika eller att de i vart fall har lika stora behov.
Då blir tanken begriplig. Då går det att förstå den. Men den tanken har ju
den svagheten att den utgår ifrån fel utgångspunkter. Verkligheten ser fak-
tiskt annorlunda ut, och det är min bestämda uppfattning att skolan aldrig
någonsin får gå tillbaka till att bli en skola som försöker göra alla barn lika
och behandla alla barn som om de hade samma förutsättningar.

Det är nödvändigt, och det är vår skolas stora styrka att den faktiskt har
förmått göra det i så hög grad som nu sker, att skolan visar att den ser varje
elev som en egen individ.

Fru talman! Jag tror att förslaget om skolpeng i själva verket är ett hug-
skott som föddes i någon av moderaternas många kampanjorganisationer in-
för valet. Det var nog ganska effektivt på torgmötena, det tror jag, men det
klarar inte konfrontationen med verkligheten. Därför skulle jag vilja ge ett
råd i all vänskaplighet till skolministern: Ge upp hela den här grejen, den är
fel från böljan till slut!

Ibland måste man nog faktiskt inse att det är bättre att skippa en omöjlig
tanke innan den har hunnit drabba en massa människor. Blås av det här och
var i stället med och arbeta för en skola med ökad valfrihet och rättvis resurs-
fördelning som tar sin utgångspunkt i våra barns behov! För det behövs inte
den här prismärkningen.

Våra barn har aldrig bett om prismärkningen. Föräldrarna har aldrig bett
om den heller. Vad de vill ha är mer att säga till om och tillräckliga resurser
och, som sagt var, en rättvis fördelning som tar hänsyn till alla barn.

Anf. 28 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):

Fru talman! Jag gläder mig naturligtvis åt att också skolministern utropar
att hela landet skall leva och att hon vill betona att det är en viktig del av
regeringsförklaringen. Jag hoppas att få se på många områden att regerings-
politiken verkligen medverkar till detta. Nu har jag vissa reservationer inför
att det gäller regeringens hela politik, men jag tycker att det är bra att skol-
ministern vill ta det här ansvaret.

Skolministern sade också att skolpengen kommer att vara en kommunal
fråga. För några veckor sedan hörde jag Stockholms skolchef prata om skol-
pengssystemet. Han framhöll många problem som kunde ses vid införandet
av ett sådant system. De problem han talade om kan också gälla glesbygds-
kommuner.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Han sade t.ex. att lokalkostnaderna måste uteslutas, eftersom skolor har
olika kostnader för lokaler. Elevers olikhet måste man också ta hänsyn till.
I glesbygd är olikheten ofta lång skolväg och behovet av en skola i närheten
av hemmet.

En tredje reservation han hade var att behoven måste styra fördelningen
av pengar. Det har vi talat mycket om här, och det gäller också i högsta grad
i glesbygden.

Skolpengssystemet kommer, precis som Eva Johansson sade, att konfron-
teras med en verklighet som inte är så lätt att anpassa till det systemet. Det
allvarligaste tycker jag är att det finns risk för prismärkning. Den risken finns
även i små kommuner, i kommuner där man har många små skolor. Där
kommer prismärkningen att innebära att man tvingas sätta olika prislappar,
beroende på t.ex. långa skolvägar. Det här är inte bra. Det är för övrigt den
enda konsekvens skolpengssystemet kommer att få i många av kommu-
nerna, dvs. just att man tvingas sätta prislappar. Det ger mer administration.

Skolpeng är för moderaterna och den borgerliga regeringen en ideologisk
fråga. Förslaget formades någonstans, och sedan har skolpengen konfronte-
rats med verkligheten. Beatrice Ask tvingas konfronteras med frågor, och
hon och moderaterna tvingas till reträtt gång på gång när verkligheten visar
att skolpengssystemet inte kan läggas in i modeller. Det bidde en tumme.

En stor del av den socialdemokratiska skolpolitiken är mycket väl anpas-
sad och kommer att finnas kvar i fortsättningen. Jag tycker att det är bra.
Jag vet att den socialdemokratiska skolpolitiken, med det statsbidragssystem
som finns med möjlighet att välja skola, med skyldighet att ta hänsyn till när-
heten när man väljer skola och med möjlighet att profilera skolor, är bra och
väl anpassad för föräldrar och elever. Jag tycker att den politiken skall få stå
fast. Det är mitt råd till skolministern.

Anf. 29 CHRISTER LINDBLOM (fp):

Fru talman! Jag noterar med tacksamhet att skolministern är beredd att
bevaka utvecklingen i kommunerna vad gäller gymnasieskolan, även om hon
inte är beredd att ge några regler nu. Jag tror att en vägledning och ett till-
kännagivande från regeringen skulle vara av värde.

Jag ser det som ett bekymmer att det är svårt att genomföra de individuella
programmen överallt. Men det gäller i många fall också förstahandsvalet för
en del gymnasieelever. En del kurser kan bli fulltecknade, och några elever
blir över. Av den anledningen hänvisas de till ett annat program. Det är na-
turligtvis också olyckligt.

De socialdemokratiska representanterna har här vältaligt värnat om när-
hetsprincipen. Men den principen åsidosattes i det exempel jag gav. Det är
kanske den allvarligaste invändningen mot det fria valet för gymnasieele-
verna. Det fria valet hotas i de små orterna ute i glesbygden. Eleven kan ha
närmare till ett visst gymnasium men inte bli hänvisad dit.

När det gäller sektorsbidraget är det viktigt att påpeka att det också finns
lokala variationer inom kommunerna som måste tillgodoses. Precis som
statsrådet påpekar går det inte att uppfylla så många av de lokala behoven i
kommunerna med centrala tilldelningar.

Prismärkning är ett fruktansvärt obehagligt uttryck. Men låt mig ändå an-

vända det. Jag anser att prismärkningen kan användas offensivt i kommu-
nerna. Svaga elever, handikappade elever och invandrarelever kan stöttas
mer offensivt med en medveten uppskrivning av de resurser som ges till ele-
ven.

Jag tror att den idé som statsrådet diskussionsvis gav, nämligen att ett hög-
kostnadsskydd behålls på skolstyrelsenivå, kan skapa en likvärdighet för alla
elever.

Talmannen anmälde att Eva Johansson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 30 JAN BJÖRKMAN (s):

Fru talman! Det positiva med denna debatt är Beatrice Asks besked om
att beslutet om statsbidragen står fast.

Jag vill komma tillbaka till problemen med integriteten i ett skolpengssys-
tem med prissatta elever. Beatrice Ask säger i en bisats att vi inte skall vara
rädda för att redovisa den faktiska kostnaden. Det är naturligtvis självklart.
Den faktiska kostnaden för invandrarundervisningen vet vi redan i dag. Det
är ingen hemlighet för Beatrice Ask eller för mig.

Jag vill markera att vi i dag inte pekar ut kostnaden för den enskilde ele-
ven. Det kan i sig utgöra ett problem i framtiden. Beatrice Ask ser inte
samma risk med det som jag gör. Jag drar då slutsatsen att det inte bådar
gott för framtiden då moderaterna skall försöka genomföra sina idéer kring
skolpengen.

Anf. 31 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Regeringen tänker inte bara försöka genomföra idén, vi
kommer att genomföra den. För mig är det en oerhört viktig ideologisk fråga
att förverkliga principen om en skolpeng. De inlägg som har gjorts här förvå-
nar mig. Men ingenting skall ju förvåna en här i världen.

Det som har bekymrat mig och många andra med borgerligt sinnelag un-
der åren, är den orättvisa som socialdemokraterna har stått för när det gäller
synen på offentliga och fristående skolor. Med hjälp av statsbidraget har en
segregation skapats där bara den som har mycket pengar har haft råd att
välja ett alternativ, och man har försökt strypa framväxten av alternativ. Det
var sent påkommet att inse betydelsen av Waldorf- och Montessoripedagogi-
ken. Nu ändras attityden, och jag är oerhört tacksam för det.

En annan sak som har tagit mycket lång tid för socialdemokraterna är att
komma till insikt om hur viktigt det är att elever och föräldrar kan välja
skola. Det är dessa två delar som präglar tanken bakom en skolpeng. Där-
emot tror varken jag eller någon annan borgerlig politiker att det går att in-
föra detta pang bom och hur enkelt som helst och att det inte finns några
bekymmer.

Det finns många problem, och jag har tagit upp dem tidigare. Skoldirektö-
ren i Stockholm, Sven-Åke Johansson, arbetar med en utredning kring de
aspekter, bekymmer och svårigheter som uppstår när man skall byta fot i
systemet. Jag tror att det är oerhört värdefullt att det blir en saklig gransk-
ning där man ser till olika typer av kommuner och svårigheterna där. Det är

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

ett av skälen till att jag har aviserat att det skall komma en proposition på
området för att reda ut begreppen. Avsikten är att det här skall bli bra.

Det här är en mycket stor ideologisk fråga. Det är inget som har hittats
på i en kampanj. Förslaget har vuxit fram med utgångspunkt i ideologiska
diskussioner och är oerhört centralt.

Nu säger en del att det kommer reservationer, undantag osv. Ja, den ris-
ken finns om man går för långt. Jag tror, och det var samma övertygelse som
låg i statsbidragssystemet, att vi behöver skapa fler schabloner, avbyråkrati-
sera osv. Det kommer att vara ambitionen när vi skall se över problemen.
Detta är en ideologisk fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1991/92:57 om vissa statliga verks regionala
förvaltningar

Anf. 32 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Leo Persson har ställt ett antal frågor till mig som rör beslut
om vissa statliga verks regionala förvaltningar. Bakgrunden är att posten,
televerket och vägverket har beslutat att omorganisera sina regionala för-
valtningar. För Kopparbergs läns del innebär besluten att man för samtliga
tre verk kommer att ingå i regioner med regionförvaltningarna lokaliserade
i orter utanför det egna länet. Antalet sysselsatta i de tre verken i Koppar-
bergs län beräknas därmed minska med ca 250 personer.

Leo Persson har vidare frågat mig om jag avser att kompensera bortfallet
av sysselsättningstillfällen inom nämnda verk samt om jag avser att anvisa
ytterligare medel till Dalarnas förfogande för åtgärder för att dämpa effek-
terna av den nu rådande lågkonjunkturen.

Jag har för några veckor sedan här i kammaren redovisat min syn på de
frågor som Leo Persson ställer. Bakgrunden var den gången att omstrukture-
ringen av de statliga verk som Leo Persson nämner, innebär att antalet ar-
betstillfällen minskar också i Norrbottens län. Jag skall gärna redogöra för
vad jag då sade.

De statliga affärsverken liksom vissa andra myndigheter har mycket vik-
tiga uppgifter sett från regionalpolitiska utgångspunkter. De svarar för bety-
dande delar av den infrastruktur som är nödvändig för att näringsliv och
boende skall kunna utvecklas i alla delar av landet. De ger också arbete åt
ett stort anta) människor runt om i landet.

När det gäller verkens serviceuppgifter, dvs. att bygga och underhålla väg-
och telenäten och att svara för post- och teletjänster, är det riksdag och rege-
ring som formulerar mål och anger riktlinjer. På denna punkt har regeringen
i regeringsförklaringen framhållit att satsningar på bättre infrastruktur är av-
görande för den regionalt spridda sysselsättningen.

När det sedan gäller de organisatoriska formerna, regionindelning m.m.
för den verksamhet som bedrivs så är det frågor som resp, verk självt be-
stämmer över. Både postverket och televerket är på olika områden utsatta
för konkurrens. Riksdagen har också fastställt vissa effektivitets- och avkast-

ningskrav. Det innebär att verken måste se över sin organisation och söka
effektiva arbetssätt. I det avseendet skiljer sig den statliga verksamheten inte
från privat eller kommunal verksamhet. Det leder bl.a. till att olika verksam-
heter kan bedrivas med färre antal anställda än tidigare utan att man gör
avkall på de primära servicemålen. Vi kan inte i längden bedriva en oratio-
nell offentlig verksamhet enbart av sysselsättningsskäl. Verksamheten blir
då för dyr. Personalminskningarna berör alla delar av landet, även om vissa
orter påverkas mera än andra.

Regeringen för samtal med privata tjänsteföretag om förläggning av verk-
samheter till orter som behöver bredda sin arbetsmarknad. Jag ser det som
naturligt att regeringen på motsvarande sätt tar upp sådana diskussioner
även med de statliga affärsverken och vissa andra myndigheter.

Slutligen vill jag på Leo Perssons fråga om medel till Dalarna för att
dämpa effekterna av lågkonjunkturen erinra om att regeringen i tilläggsbud-
get I har föreslagit och redovisat en rad stimulansåtgärder. Arbetsmarknads-
styrelsen föreslås få ca 3,6 miljarder kronor. Dessa medel kommer, på sed-
vanligt sätt, att fördelas av AMS utifrån länens arbetsmarknadsproblem. I
propositionen föreslås även att Kopparbergs län tillförs medel för infrastruk-
turprojekt och till statligt byggande. Vidare har regeringen nyligen beslutat
att AMS får disponera 1,2 milj.kr. för att förstärka arbetsförmedlingen i
Avesta.

Regeringen följer mycket noga arbetsmarknadsläget i landet och är, vilket
också betonas i regeringsförklaringen, beredd att utnyttja varje del i den
samlade arbetsmarknadspolitiska medelsarsenalen för att hindra arbetslös-
hetens sociala konsekvenser och för att skapa en bättre beredskap för den
uppgång i sysselsättningen som kommer.

Anf. 33 LEO PERSSON (s):

Herr talman! Jag vill framföra ett tack för svaret. Men jag vill också nu
passa på och be arbetsmarknadsministern om ursäkt för att jag inte fanns
på plats vid frågestunden förra tisdagen. Jag var nämligen på utskottsresa i
Blekinge, och det gick tydligen inte att få godkänt att Odd Engström skulle
ta emot svaret. Reglerna lär tala om att man skall vara sjuk innan man får
någon ersättare, och det var därför. Jag ber om ursäkt för det.

Jag vill nog ändå påstå att jag tycker att det svar som arbetsmarknadsmi-
nistern lämnar på min interpellation känns litet tunt. Var finns de regional-
politiska bedömningarna? Svaret liknar mer ett svar som skulle ha levererats
av kommunikationsministern.

I svaret saknas den regionalpolitik som arbetsmarknadsministern tidigare
som centerriksdagsman vurmat för - att hela Sverige skall leva. Jag tycker
att arbetsmarknadsministern skall leva upp till denna devis. Det är viktigt,
och jag håller med om att hela Sverige skall leva.

En mer grundlig studie bör göras av de totaleffekter som blir följden av
ett ohämmat flyttande av regionenheter ut ur Kopparbergs län. Jag vill påstå
att de samråd som bör föregå sådana beslut har varit mycket bristfälliga, om
det över huvud taget har förekommit några. Det finns angivet i verksförord-
ningar och förordningarna för länsstyrelserna hur dessa samråd skall hante-
ras. Förordningarna är utfärdade av regeringen.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar pä
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

Jag vill upprepa mina två första frågor ännu en gång, då jag finner att ar-
betsmarknadsministern egentligen inte har svarat på dem. Den första frågan
löd: Anser arbetsmarknadsministern det rätt att överlåta lokaliseringsbeslu-
ten på de statliga verken i sådana fall där staten tidigare medverkat till utlo-
kalisering av s.k. kvalificerad verksamhet just av regionalpolitiska skäl? Jag
tänker då på vägverket i Borlänge och andra utlokaliseringar som skett, ban-
verket osv.

Jag kan ändra formuleringen i min andra fråga och ställa den så här: Vid-
håller arbetsmarknadsministern att tillräckligt samråd existerar vid analys av
sysselsättningseffekterna då flera verk samtidigt i egna organisationsbeslut
omlokaliserar sin verksamhet? Utan samråd med länsstyrelserna blir det
mycket konstigt. Jag vill påstå att man inte följer de förordningar som finns.

Vad avser mina två sista frågor i interpellationen vore det önskvärt att ar-
betsmarknadsministern något bättre kunde precisera på vilket sätt just Kop-
parbergs län kommer att få del av arbetsmarknadsmedel som aviseras. Vad
som kan konstateras är att Kopparbergs län fått mindre åtgärdsmedel än
jämförbara län med likartad arbetslöshetssituation. Från augusti månad har
man haft en ännu sämre utveckling än övriga skogslän, även om jag vill påstå
att det som satsas i de övriga skogslänen också är otillräckligt. Det vore bra
om arbetsmarknadsministern kunde precisera sig, så att vi vet hur vi skall
klara den djupa arbetsmarknadskris som nu råder i Kopparbergs län.

Det måste till ordentliga regionalpolitiska insatser. Bl.a. skall byggverk-
samheten stimuleras. Andra åtgärder är nu helt nödvändiga, så att det börjar
rulla igen. De statliga verkens bidrag av nya arbetssökande kommer inte att
göra det enklare.

Jag läste i Dagens Nyheter i dag om postens framtida omstrukturering.
Det är oroande. Visserligen säger man att man skall utreda hur det skall bli
med lantbrevbärarnas situation. Jag vill ändå till arbetsmarknadsministern
redan nu skicka med att vi skall vara rädda om lantbrevbärarna ute i glesbyg-
den. Möjligheten att tillfredsställa mångas krav på en grundservice och
trygghet bygger på denna verksamhet. Jag är orolig för om man tänker
plocka bort denna verksamhet.

Visst kan man hitta lösningar i vissa bygder, där en affär kan räddas med
utökning av olika kombinationer av service. Vi har ju apotek, systembolag
och andra verksamheter som fungerar. Det stöttar naturligtvis vissa gles-
bygdsbutiker. Det är jag helt medveten om. Men vi får inte glömma bort hur
viktigt det är att lantbrevbärarnas funktioner tas till vara också i framtiden.

Jag vill vädja till arbetsmarknadsministern att känna det regionalpolitiska
ansvaret för postverkets verksamhet i glesbygden.

Anf. 34 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Mitt lilla anförande måste med nödvändighet börja med geo-
grafi för att sedan gå över till mer principiella frågeställningar.

Leo Perssons interpellation berör Kopparbergs län. Jag bor och verkar i
ett angränsande skogslän, Gävleborgs län. I dag ståtar vi med den inte sär-
skilt trivsamma rollen som nr 1 i landet när det gäller arbetslöshet, hur man
än räknar. När det gäller de yngre är arbetslösheten mycket stor och inom
vissa branscher oerhört besvärande.

Vi har i vårt län, Gävleborgs län, drabbats mycket hårt av lågkonjunktu-
ren kombinerad med en strukturomvandling, ja, en strukturkris. Detsamma
gäller också några andra län.

När det gäller de statliga verken, som Leo Persson nämner i sin interpella-
tion, befinner vi i Gävleborg oss i precis samma situation som man gör i Da-
larna. Samtliga tre verks regionkontor har lokaliserats ut ur länet. Jag vill
påstå att situationen hos oss i Gävleborg är än mer besvärande - här är det
en och samma kommun, residensstaden och länets största kommun Gävle,
som drabbats. Inom kort tid har 480 arbetstillfällen försvunnit genom de här
tre verkens utlokalisering.

Den senaste utflyttningen - den av postverkets regionkontor, som flyttade
från Gävle till Uppsala - skedde i rekordfart sistlidna sommar. Under som-
maren har de flesta människor här i landet semester, och det gick ganska
opåtalat förbi ända fram till augusti, då det visade sig att beslutet redan var
fattat och möjligheterna att göra någonting åt det var obefintliga.

Huvudorten för det nya, större regionkontoret för posten blev Uppsala,
som är en expansiv ort i Stockholms omedelbara närhet. Den ort som man
hade att välja på - Gävle - har precis motsatt utvecklingskurva, nämligen en
starkt negativ sådan.

Förutom att Gävle blivit av med de arbetsplatser som jag redan har nämnt
strukturomvandlar skogsindustrin, där Stora är det senaste exemplet; 400 ar-
betstillfällen inom Gävle kommun försvinner, också här på mycket kort tid.

Man kan då fråga sig, arbetsmarknadsministern: Var finns det regionalpo-
litiska ansvaret hos postverkets ledning? Anser statsrådet att postverkets
ledning handlagt den här frågan i enlighet med det regionalpolitiska ansvar
verket ålagts av riksdagen? Jag avser då det faktum att man valde Uppsala,
som klarar sig mycket bra ändå och expanderar, i stället för Gävle, som har
rakt motsatt och negativ utveckling.

Anf. 35 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Leo Persson och Axel Andersson har beskrivit för arbets-
marknadsministern hur det ser ut i några skogslän. Jag behöver inte fylla på
den beskrivningen - arbetsmarknadsministern vet ju mycket väl hur det ser
ut i samtliga skogslän.

Låt mig säga att jag helt och hållet delar regeringens syn på hur de statliga
verken skall agera i de här frågorna. Jag har begärt ordet bara av en särskild
anledning, nämligen den artikel i DN i dag som Leo Persson hänvisade till -
den handlar om postens verksamhet och planer på att ta bort massor av post-
kontor.

Försök har gjorts att finna alla tänkbara och otänkbara lösningar för att
behålla postservicen i glesbygden. Bl.a. har banker velat ta över verksamhe-
ten, men finansinspektionen har då sagt nej med hänvisning till risken att
man blandar ihop kassorna! Däremot har finansinspektionen ingenting emot
att posten bedriver bankverksamhet - då blandar man tydligen inte ihop kas-
sorna.

Det här är en ganska märklig syn på hur man kan lösa problemet med ser-
vicen i glesbygden, framför allt postservicen. Av det skälet har riksdagen bi-
fallit en motion som jag och Isa Halvarsson väckte under vårriksdagen. Där

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

står vi i dag och väntar på ett besked från regeringen om när det kommer en
proposition som gör det möjligt för eventuella bankkontor ute i glesbygden
att åta sig den här arbetsuppgiften.

Jag skulle vilja säga att det är oerhört viktigt för sysselsättningen, för små-
företagen i våra glesbygder, att det verkligen finns framför allt en postservice
som gör skäl för namnet. Det räcker inte alltid med lantbrevbärare - de är
alldeles utmärkta för pensionärer och liknande, men för andra, som har sin
sysselsättning på annan ort och inte kan bevaka den möjligheten, måste det
finnas ett postkontor i närheten. Min fråga till arbetsmarknadsministern är:
Är regeringen beredd att snarast lägga fram ett sådant förslag att man kan
lösa problemet med förhållandet mellan bankerna och posten?

Dessutom vill jag tillägga att det är väldigt viktigt att pröva alla vägar för
att lösa de här problemen, och då får inte statliga myndigheter lägga hinder
i vägen.

Men det här brådskar. Artikeln i dag anger hur man från postverket ser
på det. Vi här i riksdagen kan då faktiskt inte sitta och rulla tummarna och
vänta på att regeringen någon gång fram på våren skall komma med ett för-
slag.

Dessutom vill jag säga att man skulle uppskatta om brev besvarades, inte
av arbetsmarknadsdepartementet i det här fallet utan av finansdepartemen-
tet. Men tydligen tycker man där inte att det är så viktigt, eftersom det bara
gäller en glesbygdsfråga.

Anf. 36 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Först några ord till Leo Persson och Axel Andersson.

Jag har verkligen full förståelse för att ni, var och en för sig, kämpar för
era län och era orter, som naturligtvis har det rätt besvärligt i den här lågkon-
junkturen.

Omorganisationen av tre statliga verk har ju pågått under en längre tid.
Tidigare regering var mycket väl medveten om den diskussion som pågick
men ingrep inte. När allt är klappat och klart kan man inte ingripa på det
sätt som det verkar som om ni önskar, bl.a. med hänsyn till det uppdrag som
riksdagen har givit dessa centrala verk.

I stället för att dundra om det som skett tidigare, vilket ju inte leder någon-
stans, försöker jag ta tag i det som ligger framför oss. Jag har bara denna
vecka träffat tre verkschefer för att diskutera just behoven av att dessa
mycket stora arbetsgivare tar ett regionalpolitiskt ansvar och regionalpoli-
tiska hänsyn i just lokaliseringsfrågor.

En annan lika stor fråga som delvis har berörts i den här debatten är rätten
till samma service var man än bor i riket. Den anser jag vara mycket viktig.
Det är också en fråga om regional rättvisa, fast av annan typ.

Till Leo Persson vill jag säga att jag har att inom regeringen diskutera de
medel som behövs för att upprätthålla arbetslinjen i svensk arbetsmarknads-
politik. När jag sedan har fått mina medelsramar är det AMS generaldirek-
tör och eventuellt styrelse --jag vet inte riktigt hur de handlägger det - som
fördelar medlen på län. De har naturligtvis en skyldighet att fördela dessa
medel med hänsyn till vilka svårigheter resp, läns arbetsmarknad befinner
sig i. Det här har jag också diskuterat igenom med arbetsmarknadsverket.

Jag har under morgonen, Sigge Godin, tagit del av postutredningen. Den
fråga som Sigge Godin tar upp är väsentlig. Jag möter det här på annat sätt,
nämligen i form av arbetsmiljööverklaganden där man menar att säkerheten
inte riktigt är som den skall vara när man samarbetar i olika frågor. Jag har
precis samma önskan som Sigge Godin - om en motion har bifallits och det
är så mycket på gång, är det mycket viktigt att berört departement och rege-
ringen ger klara besked så fort som möjligt, så att man vet efter vilka riktlin-
jer man har att arbeta.

Anf. 37 STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag företräder också ett skogslän, Jämtlands län. Vi har där
ungefär samma erfarenheter som de som har talat för sina resp, skogslän tidi-
gare i denna debatt. Vi är mycket bedrövade och känner oss uppgivna över
det sätt varpå posten har handlat även när det gäller vårt län.

När de första signalerna kom om en ändring av regionkontorsorganisatio-
nen tog facket genast kontakt med oss riksdagsledamöter. Det här ärendet
var också uppe i vår länsstyrelse. Vi agerade gemensamt mot postens sty-
relse. Vi skrev ned vad vi tyckte, och vi från riksdagen påminde om det sär-
skilda regionalpolitiska ansvar som posten och andra statliga verk enligt re-
geringens och riksdagens mening har.

Nu hjälpte inte detta. Jag vet att arbetsmarknadsministern mycket väl
känner till förhållandena på arbetsmarknaden i Jämtlands län. Jag delar
statsrådets uppfattning att det inte lönar sig mycket att se tillbaka och gräma
sig, utan nu måste man i stället ta nya tag och se framåt. Jag tyckte att det
var mycket positivt och att det kändes bra när arbetsmarknadsministern ta-
lade om att han vill ta kontakt med flera verkschefer. Jag hoppas att postver-
kets verkschef finns med i den planeringen. I dessa kontakter skulle man
litet tydligare - och, inte mig emot, litet mera högljutt - påminna om det
regionalpolitiska ansvaret. Posten utför ett mycket viktigt arbete och har en
viktig ställning när det gäller att hålla hela landet levande. Lantbrevbärarnas
viktiga arbete har tidigare nämnts.

Jag skulle dock vilja ha reda på om postverkets chef finns med i den an-
nonserade kontakten med chefer för statliga verk. Kan man förvänta sig att
arbetsmarknadsministern höjer rösten och kräver en större inriktning på det
regionalpolitiska planet?

Anf. 38 LEO PERSSON (s):

Herr talman! Jag vill återkomma med en del frågor till arbetsmarknadsmi-
nistern. I Kopparberg har posten, televerket och vägverket handlat var för
sig utan det samråd med länsstyrelsen som är så väsentligt för att man skall
kunna se totaleffekten. Det är detta jag frågat arbetsmarknadsministern om.

I länsstyrelseförordningen från 1991 tas det här problemet upp i §§ 33 och
34, som berör samråd. Det talas där om hur viktigt det är att man överväger
effekterna ur regionalpolitisk synvinkel. När så här många verk fattar en-
skilda beslut som inte har föregåtts av samråd, vill jag påstå att det blir fel.

I verksförordningen - som har litet fler år på nacken men som inte har
blivit ändrad - talas det om detta i §5. Det är bra att arbetsmarknadsminis-
tern har tagit kontakt med verkschefer för att föra den här diskussionen. I

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 45

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

de tvä sista raderna i § 5 sägs att därvid skall beaktas de krav som ställs av
hänsyn till bl.a. regionalpolitiken, miljöpolitiken och totalförsvaret och som
det kan bli fråga om för olika verk och myndigheter. Det är bra att den typen
av samtal förekommer.

Arbetsmarknadsministern tog vidare upp att det naturligtvis är AMS som
fördelar de medel som tillställs AMS. Det är bra att arbetsmarknadsminis-
tern har talat med företrädare för AMS, som skall fördela medlen. Det
känns litet tryggare, och när det gäller behov av medel har han förhoppnings-
vis lyft fram Kopparbergs län och dess betydelse.

På en statistisk kurva kan man se att de tre län som har det besvärligast är
Norrbottens, Gävleborgs och Kopparbergs län. Den visar att bland skogslä-
nen var det just Kopparbergs län som vid mätningen den 23 november låg
lägst i förhållande till insatser för arbetslösheten. Dessa siffror fick jag från
länsarbetsnämnden i morse. Det är viktigt att man verkligen beaktar detta
när man skall fördela medlen från AMS. Jag hoppas att arbetsmarknadsmi-
nistern på något vis tycker att det här är viktigt.

Anf. 39 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Naturligtvis har jag förståelse för nödvändigheten av om-
strukturering, även inom den statliga verksamheten. Det är självklart att den
måste vara effektiv och ständigt förbättras. Men min fråga, som berör
samma sak som Leo Perssons, kvarstår: Vart tog det regionalpolitiska hän-
synstagandet vägen när det gäller postverkets val av ny regionhuvudort?

Även i vårt län har vi upplevt den här nonchalansen från postverkets sida.
Det lagstadgade samrådet har inte förekommit. Alla berörda togs mer eller
mindre på sängen av ett mycket snabbt agerande från postverkets sida. Vi
menar att det absolut inte får gå till så. Har postverket enligt arbetsmark-
nadsministerns mening uppfyllt det regionalpolitiska ansvaret i valet av Upp-
sala i stället för Gävle i samband med postverkets omregionalisering?

Herr talman! När olyckan nu ändå var framme och vi fick en borgerlig
regering efter valet i höst, är jag i alla fall glad över att den regionalpolitiskt
kunnige Börje Hörnlund blev arbetsmarknadsminister. Vi som bor i skogslä-
nen ställer vissa förhoppningar till Börje Hörnlund. Jag hoppas att det Börje
Hörnlund tar upp längst ner på s. 2 i det utdelade svaret till Leo Persson har
relevans för skogslänen, och därmed också det ofta bortglömda skogslänet
Gävleborgs län, när det gäller en förnyelse av arbetsmarknaden på sikt. Det
gagnar icke övriga delar av Sverige om skogslänen skall ”dra sig fram” på
nåder. Vi måste få möjlighet till utveckling, och då behövs ett aktivt stöd
från samhällets sida. Det hoppas jag att Börje Hörnlund är beredd att arbeta
för i den regering han verkar i.

Anf. 40 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Vi är i den lyckliga situationen att ha fått en ny regering som
kan ta fatt i denna fråga. Vi har väntat länge på att man skall ta centralbyrå-
kraterna i kragen och tala om för dem att de inte skall lägga sig i det som de
inte begriper. Jag hyser alltså stora förhoppningar om att den nya regeringen
skall lyckas med detta. Det gjorde ju inte den tidigare regeringen.

Självklart har ni i departementet och vi i utskottet båda ett ansvar för ar-

betsmiljön. I det här fallet antar jag att det handlar om behovet av dubbel
bemanning och liknande. Ett sådant problem löses lättare om man i glesbyg-
den får lägga samman verksamheter. Det gäller inte bara postens och ban-
kernas verksamheter utan också affärers och andras. Om de får fler arbets-
uppgifter kan också fler människor sysselsättas på heltid. Det gör att även
arbetsmiljöproblemen kan lösas.

Vad gäller postens verksamhet ute i den yttersta glesbygden rör det sig om
mycket små kontor. Detsamma gäller bankernas verksamhet där. De kän-
ner, som arbetsmarknadsministern vet, alla kunder, småföretagens situation
och förhållandena i bygden i övrigt. Det finns alltså stora möjligheter att lösa
problem av detta slag, om man bara vill.

Jag förutsätter, utan att ha fått något egentligt svar, att regeringen inser att
den här frågan för oss här i Stockholm är mycket liten och kan lösas ganska
omgående. Däremot är det en mycket stor fråga för människor i glesbygden,
och det var också en mycket stor fråga i valrörelsen. Vi måste knäppa cen-
tralbyråkraterna på näsan och tala om för dem att de inte förstår frågan, ef-
tersom de inte ens har studerat den. Det är alltid lätt att säga nej till saker
och ting. Här handlar det faktiskt om att hitta flexibla lösningar så att servi-
cen kan upprätthållas. Om inte det sker försvinner människor, framför allt
ungdomar, och småföretag från glesbygden. Utan service kan företagen helt
enkelt inte existera. Det här är med andra ord en viktig fråga, som jag hop-
pas på en snar lösning av.

Anf. 41 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag kan berätta för Stina Eliasson att jag i dag mellan kl.
07.30 och 08.30 förde en diskussion med postverkets chef, inte med hög röst
utan jag talade lågmält men starkt vädjande.

Jag anser det vara ett minimikrav, Leo Persson, att berörd länsstyrelse vet
vad som sker. Vem som kontaktar den ene eller andre är en sak för sig, men
dessa frågor är så viktiga att de verkligen bör diskuteras.

Beträffande arbetslöshetssituationen i Kopparbergs län förutsätter jag att
nya och senast kända fakta beaktas i kommande fördelning av stöd.

Axel Andersson frågar om posten har uppfyllt de krav som kan ställas på
den. Jag vill inte svara direkt på den ställda frågan men kan svara indirekt
genom att säga så här: Jag hoppas att man vid varje tillfälle då staten är in-
blandad gör en bedömning av de olika orterna för att se vilka som bäst behö-
ver jobben. Kan de förläggas till de orter som ur arbetsmarknadssynpunkt
bäst behöver dem och till ungefär samma kostnad som till andra orter hoppas
jag verkligen att just de orterna kommer i fråga.

Det här är mycket viktigt om man ser till den totala statsbudgeten. Om
det tas stor regional hänsyn i det ordinarie budgetarbetet blir mina anslag till
regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik klart lägre än om denna hänsyn
inte tas. Man slipper också ett antal överhettningstendenser, som i så hög
grad har förstört vårt lands ekonomi under 1980-talet och början av 1990-
talet.

Här har talats om lyckan resp, olyckan med en ny regering. Den frågan
har ni neutraliserat här i kammaren, varför jag inte går in på den.

I fråga om arbetsmiljön delar jag återigen Sigge Godins uppfattning. Jag

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

tror att det är mycket farligare med en kiosk i en storstad än en lanthandel i
glesbygden där alla känner varandra. Visst kan det hända saker och ting även
där, men det är ändå mycket farligare i större koncentrationer än det är i en
liten glesbygdsbutik.

Anf. 42 STINA ELIASSON (c):

Herr talman! Jag tackar för det direkta och positiva svaret angående ar-
betsmarknadsministerns träff med postverkets verkschef. För mig spelar det
ingen roll hur röstläget är. Går det att uppnå resultat med Börje Hörnlunds
lågmälda och starkt vädjande tonläge är det bra. Det är ju resultatet som
räknas.

Med allas vår vetskap om de många obetalda räkningar som den bortrös-
tade socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig samt med allas vår vet-
skap om den lågkonjunktur som råder i hela vår omvärld känns det mitt i allt
elände tryggt - inte bara för Axel Andersson och dem han talar för utan
också för mig och många som jag talar för - att veta att chefen för arbets-
marknadsdepartementet är en person som vet vad regionalpolitik är och som
känner till problemen i våra skogslän men också vet vilka fantastiska möjlig-
heter dessa län har.

Det här var en liten extra julhälsning till Börje Hörnlund.

Förste vice talmannen anmälde att Axel Andersson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 43 LEO PERSSON (s):

Herr talman! Vad gäller arbetsmarknadsministerns samtal med postver-
kets generaldirektör var det bra att få höra att ett första samråd redan ägt
rum. Arbetsmarknadsministern sade att han hade ett vädjande tonläge, och
det är kanske bra om det förstärks och följs av ett antal samtal som ger till
resultat att den utveckling i fråga om postservice i glesbygd som Stina Elias-
son och andra önskar, också kommer till stånd. Det är mycket viktigt.

Det gladde mig att arbetsmarknadsministern tycker att de samråd som jag
nämnde också sker. Det är på sin plats, då det har påvisats att några samråd
tidigare inte har ägt rum. Det är bra att arbetsmarknadsministern tar be-
rörda verk i örat och säger åt dem att följa förordningarna på ett sätt som
gör att man upplever att det sker ett samråd ute i länen.

Vad gäller frågan om fördelning av medel till länen, bl.a. till Kopparbergs
län, säger arbetsmarknadsministern att han förväntar sig att AMS fördelar
pengar med utgångspunkt i den arbetsmarknadssituation som råder. Jag
hoppas verkligen att man på detta verk läser protokollet från dagens inter-
pellationsdebatt och tar till sig vad arbetsmarknadsministern säger. Han på-
pekar att det gäller att anpassa sig till den verklighet som råder beträffande
sysselsättningsbehov och annat i berörda län. Jag vill framhålla att Koppar-
bergs län i dessa avseenden ligger mycket illa till just nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1991/92:60 om EG och den svenska regio-
nalpolitiken

Anf. 44 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Karl-Erik Persson har ställt tre frågor till mig angående EG
och den svenska regionalpolitiken.

Karl-Erik Persson befarar att vi varken kommer att kunna ha kvar de re-
gionalpolitiska stödåtgärder vi har i dag eller få del av de medel som EG,
genom de s.k. strukturfonderna, satsar på åtgärder för regional utveckling.

Mot denna bakgrund ställer Karl-Erik Persson följande frågor:

Hur skall vi kunna garantera fortsatt stöd till utsatta regioner?

Hur mycket måste Sverige bidra med till EGs regionala fond?

Vad kommer vi att få tillbaka?

Låt mig, innan jag svarar på dessa frågor, redogöra något för regionalpoli-
tikens ställning i EG.

Romfördraget, som är EGs grundläggande dokument, föreskriver bl.a.
att Gemenskapen skall sträva efter att stärka den ekonomiska och sociala
samordningen genom att minska klyftorna mellan olika regioner och att ut-
veckla de mindre gynnade områdena. Regional utjämning är också ett verk-
samhetsområde som inför fullbordandet av den inre marknaden fått ökad
betydelse.

Regionalpolitik bedrivs på två sätt i EG, dels på gemenskapsnivå genom
de s.k. strukturfonderna, som förutom regionalfonden även omfattar social-
fonden och jordbruksfonden, dels av de enskilda medlemsstaterna som ut-
ifrån vissa förutsättningar kan utforma en egen regionalpolitik med natio-
nella medel. Låt mig här poängtera att strukturfonderna inte är några fonder
i egentlig mening utan årliga utgiftsposter i EGs budget.

För perioden 1989-1993 har EG beslutat att genom strukturfonderna an-
slå ca 60 miljarder ecu, dvs. ca 420 miljarder kronor, till gemensamma insat-
ser för regional utjämning. Medlen skall komplettera de enskilda medlems-
staternas egna insatser. De medel som EG anslår för dessa insatser beräknas
under perioden 1989-1993 öka från 20 till ca 25% av EGs totala budget.
Detta innebär att endast jordbrukspolitiken utgör en större utgiftspost än
regionalpolitiken i den gemensamma budgeten.

För att främja den regionala balansen inom EG skall strukturfondernas
medel fördelas till de mest behövande regionerna, vilket gör att huvuddelen
av medlen går till de ekonomiskt minst utvecklade områdena i t.ex. Grek-
land, Portugal, Spanien och Irland. Det finns dock ingen medlemsstat som
inte fått ta del av de gemensamma medlen.

Hur strukturfondernas verksamhet kommer att utformas efter 1993, då
nuvarande programperiod går ut, är ännu inte beslutat. Enligt ett uttalande
tidigare i år av den kommissionsledamot som ansvarar för regionalpolitik,
finns det för framtiden behov av att både stärka den gemensamma budgeten
och att öka, gärna fördubbla, strukturfondernas medel.

Förutom den regionalpolitik som bedrivs på gemenskapsnivå kan med-
lemsstaterna, under vissa förutsättningar, bedriva en egen nationell regional-

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

politik som innebär stöd till företag i syfte att bl.a. motverka regionala oba-
lanser inom ett medlemsland.

Jag vill här framhålla att företagsstöd visserligen är ett viktigt, men inte
det enda instrumentet för regional utveckling. Regionalpolitik handlar även
om att utforma verksamheterna inom andra politikområden, t.ex. utbild-
ning, forskning, kommunikationer och kultur, på ett sådant sätt att de främ-
jar en regional balans.

I EG blir en medlemsstats regionalpolitiska åtgärder endast föremål för
EGs uppmärksamhet i de fall åtgärderna innebär stöd till företag som i för-
längningen kan medföra att konkurrensen snedvrids på ett sätt som strider
mot EGs intresse.

Regionalpolitiskt stöd får naturligtvis endast lämnas i områden med regio-
nalpolitiska problem. Då de inomregionala obalanserna bedöms, tas hänsyn
till att vissa länder har ett relativt högre välstånd än andra. De rikare län-
derna måste därför uppvisa större inomregionala obalanser än de mindre
gynnade för att regionen i fråga skall kunna ingå i stödområde.

Regionalpolitik i EG och Sverige bedrivs i detta avseende utifrån delvis
olika utgångspunkter. I EG tillmäts bruttonationalprodukt och arbetslöshet
en betydande roll för om, var och i vilken omfattning regionalpolitik kan
bedrivas. I Sverige och i våra nordiska grannländer är det förutom arbetslös-
het även andra faktorer som i stor utsträckning påverkar stödområdets om-
fattning, nämligen den glesa befolkningen och de långa avstånden till mark-
naderna.

De regler som gäller för regionalpolitiskt företagsstöd i EG kommer även
att gälla i Sverige från och med 1993, då avtalet om det europeiska ekono-
miska samarbetsområdet, det s.k. EES-avtalet, avses träda i kraft.

I en gemensam deklaration i anslutning till detta avtal har EG och EFTA-
länderna därför betonat att en låg befolkningstäthet skall utgöra ett möjligt
kriterium då en region bedöms som berättigad att ingå i stödområde eller
inte. Deklarationen avviker inte från EGs regler, utan den förtydligar'endast
ett kriterium som är av stor vikt då de nordiska länderna utser stödområden.

Detta var en kort översikt över regionalpolitiken i EG. Låt mig nu återgå
till Karl-Erik Perssons frågor.

Den första frågan, hur vi skall garantera fortsatt stöd till utsatta regioner,
vill jag besvara på följande sätt. Den inriktning som den svenska regionalpo-
litiken har i dag och den utformning som EES-avtalet har gör att jag bedö-
mer att vi i framtiden skall kunna bedriva en aktiv regionalpolitik i Sverige
med i stort sett samma inriktning som i dag.

Det kommande EES-avtalet innebär även att Sverige tillsammans med de
övriga EFTA-länderna skall bidra till att de regionala obalanserna inom
EES-området minskar. EFTA-länderna skall inrätta en fond där medlen hu-
vudsakligen går till de sydliga regionerna i EES. För Sveriges del innebär
fonden ett årligt åtagande på ca 250 milj.kr. EES-avtalet innebär däremot
inte att Sverige skall lämna bidrag till EGs strukturfonder.

Karl-Erik Perssons två övriga frågor rör förhållandet vid ett eventuellt
medlemskap. Hur mycket Sverige måste bidra med till regionalfonden, som
är en av strukturfonderna, och hur mycket som kommer att fördelas från
fondema till projekt i Sverige, är det i nuläget inte möjligt att klart bedöma,

bl.a. eftersom det i EG nu diskuteras hur fondernas verksamhet och inrikt-
ning skall utformas efter 1993.

Låt mig slutligen framhålla att jag vid de nordiska regionalministrarnas
möte i Helsingfors förra månaden tog initiativ till en utökad nordisk samord-
ning i dessa frågor. De nordiska ministrarna gav ministerrådets ämbetsman-
nakommitté i uppdrag att inom ett år presentera ett underlag för förslag till
ett gemensamt framtida agerande.

Behovet av samordning gäller exempelvis gentemot det nya organ som
skall övervaka hur EES-avtalets regler om regionalpolitiskt stöd följs och
inför de nya förhandlingar om medlemskap i EG som flera nordiska länder
kan komma att påbörja. I förlängningen kan det också vara en styrka att
inför EG-kommissionen tala med en enig nordisk stämma för att lyfta fram
det som i regionalpolitiskt sammanhang är unikt för Norden.

Jag tänker i detta sammanhang bl.a. på våra långa avstånd till markna-
derna, vår mycket låga befolkningstäthet och vårt kalla klimat samt de höga
kostnader vi har för att upprätthålla en god infrastruktur i stödområdena.

Anf. 45 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Låt mig börja med att tacka arbetsmarknadsministern för
svaret på min interpellation.

Jag tror emellertid inte riktigt på att vi kan behålla den regionalpolitik vi
har i dag. Såvitt jag vet är det Romfördraget och EGs vitbok som kommer
att styra regionalpolitiken. Grunden för EGs syn på statsstöd till regionerna
återfinns i Romfördragets artiklar 92 punkt 2A och 93 punkt 3C. Grundprin-
cipen är att dessa bestämmelser förbjuder statsstöd som snedvrider eller ho-
tar snedvrida konkurrensen genom att vissa företag eller produktion av vissa
varor gynnas i den mån handeln mellan länderna påverkas.

Den förstnämnda artikeln avhandlar stöd till områden där levnadsstandar-
den är särskilt låg eller där det föreligger en allvarlig undersysselsättning.
Enligt denna artikel kan inte någon form av svensk regionalpolitik stödjas,
eftersom kravet är att inkomsten per capita i området får uppgå till högst
75 % av den i EGs medlemsländer.

Enligt artikel 93 punkt 3C måste stödet vara tidsbegränsat och får heller
inte leda till att överkapacitet totalt sett uppstår inom EG. Därtill får export-
stöd inte förekomma.

Av EGs vitbok och av de deklarationer som gjorts framgår mycket tydligt
att regionalt stöd till våra glesbygder inte är att räkna med. Det skulle ses
som en avvikelse från principen om konkurrensneutralitet. Vissa områden i
Europa kan vara tänkbara, men det är underutvecklade områden som ligger
långt från våra. Av EGs vitbok framgår mycket klart att ekonomiskt stöd
av det slag vi har - direkt företagsstöd, lokaliseringsstöd, lokaliseringslån,
transportstöd, nedsatta socialavgifter, osv. - inte kommer att godkännas.

Medlemsländerna skall vidare till kommissionen anmäla alla regionalpoli-
tiska stödåtgärdsprogram som avser företag, och kommissionen skall då god-
känna stöden innan de får tas i bruk.

Det sägs i interpellationssvaret att alla länder får stöd för sin regionalpoli-
tik, men av de uppgifter jag har kunnat få fram är det av de tolv medlemslän-

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

derna bara Grekland, Portugal, Spanien och Irland som i dag har möjlighet
att få stöd.

Sverige får alltså lov att vara med och satsa, och det är väl det största be-
kymret i det sammanhanget. I massmedia förekommer uppgifter om detta,
bl.a. har EG-ministern sagt att Sverige får vara med och satsa runt 15 miljar-
der kronor. I en SAF-tidning har jag läst att vi skall satsa 16 miljarder och
att vi får tillbaka 6 miljarder. Jag tycker att det är ett bekymmer att man inte
kan få reda på de här siffrorna. De principer man har i dag för att räkna ut
vad de länder som är med i EG betalar till den regionala fonden måste man
ju på ett eller annat sätt kunna tillämpa på Sverige för att se vilka siffror som
skulle bli aktuella och för att vi därmed skulle kunna få en riktig bild av detta.

En annan sak som är bekymmersam är att det, i fråga om alla stödåtgärder
som kommer att vidtas, är EG-domstolen som slutligt tar ställning.

Det är också fråga om väldigt mycket hemlighetsmakeri kring detta. Hem-
lighetsstämpelns blå färg lyser överallt i detta sammanhang.

Som jag ser det har det svenska parlamentet större förutsättningar att
styra den svenska regionalpolitiken än EGs parlament.

Låt mig sluta med att återge några ord som har sagts i detta ämne:

Det som talar för att EG med stor sannolikhet medför ökad regional oba-
lans i Sverige är bl.a. att EG vid närmare samarbete knappast kommer att
ge regionalpolitiskt stöd till svenska regioner från sin regionala fond med
tanke på Sveriges inkomstnivå och låga arbetslöshet och att EG i första hand
kommer att främja tillkomsten av vidareförädlingsindustri inom nuvarande
EG, eftersom arbetslösheten inom EG-länderna är mellan fem och femton
gånger större än i Sverige. De fackliga organisationerna inom EG kommer
dessutom att hårt bevaka var nyetableringen sker.

Jag skulle mer än gärna önska att jag själv hade sagt dessa ord, men det
har jag faktiskt inte, utan de är hämtade ur en reservation som arbetsmark-
nadsminister Börje Hörnlund skrev till REK 87. Jag är faktiskt mycket lyck-
lig över att Böije Hörnlund skrev en sådan bra och utförlig reservation till
den regionalpolitiska kommitténs betänkande, och jag står helt och fullt
bakom den. Jag hoppas också att arbetsmarknadsministern kan föra in dessa
tankegångar i den regering han sitter i.

Anf. 46 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Sveriges närmande till EG och de frågor som därvid berörs,
förutsättningarna att bedriva politik på det sätt vi själva har beslutat, intres-
serar naturligtvis inte bara oss riksdagsledamöter utan också hela Sveriges
folk.

En viktig fråga, särskilt för den typ av region i Sverige som jag represente-
rar, nämligen skogslänen, är: Vilken regionalpolitik får vi vid ett närmare
samröre, kanske ett medlemskap, i EG? Förhandlingar förestår, och då är
frågan av utomordentlig betydelse. Vi behöver ju inte så att säga lägga oss
platt för EG, utan jag anser att vi i verklig mening skall förhandla om dessa
frågor.

Det finns i den regeringsdeklaration som den nya regeringen presenterade
för några månader sedan ett kort regionalpolitiskt avsnitt, som inleds med

en mycket koncis programförklaring: Hela Sverige skall leva. Den lilla me-
ningen förpliktigar, Börje Hörnlund.

Alla vi som bor och verkar i norra delen av Sverige och i skogslänen be-
traktar det som självklart att den målsättning för regionalpolitiken som
denna riksdag har slagit fast - nämligen att alla människor skall kunna bo
och verka i hela landet och ha en grundläggande, trygg samhällsservice -
skall gälla som förutsättning och som utgångspunkt i förhandlingarna med
EG.

Skogslänen är i dag i akut behov av stora infrastrukturella satsningar för
att kunna hävda sysselsättning och utveckling, inte minst när det gäller kom-
munikationer och högre utbildning, särskilt högskoleutbildning. Också före-
tagen i skogslänen behöver visst samhällsstöd för att så att säga kunna bli
konkurrensneutrala nedifrån och upp.

Nu är vi på väg in i den europeiska familjen. Vilka är då regeringens ambi-
tioner när det gäller regionalpolitiken och EG? I det långa svar som arbets-
marknadsministern har gett på Karl-Erik Perssons interpellation kan jag inte
utläsa någon regeringens ambition när det gäller att i förhandlingarna driva
en svensk progressiv linje med hög svansföring och hävda vår rätt att bedriva
en aktiv och rättvis regionalpolitik. Arbetsmarknadsministern sade i sitt svar
att han bedömer att vi i framtiden ”skall kunna bedriva” en aktiv regionalpo-
litik, men vilken form av regionalpolitik kommer man att bedriva? Kommer
den svenska regeringen i förhandlingarna med EG att hävda Sveriges rätt att
bedriva en progressiv regionalpolitik för utveckling och för en trygg framtid
i hela vårt land?

Anf. 47 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! Jag skulle vilja tacka Karl-Erik Persson för att han ställt en
interpellation i ett viktigt ämne och också arbetsmarknadsministern för att
han svarat utförligt på frågorna i interpellationen. Vad jag tycker är litet be-
klagligt är att Karl-Erik Persson i viss mån utgår från ett svartmålningspers-
pektiv och att han kanske därmed också döljer något av de verkliga diskus-
sionsfrågorna och det som är värt att ta upp till debatt.

Först måste jag konstatera att EG som organ utifrån sitt perspektiv har en
ganska hög ambitionsnivå när det gäller regionalpolitiken. Man har ju inom
EG att brottas med de problem som finns i södra Europa. Innan jag går in
på mitt huvudsakliga inlägg måste jag säga att jag är litet fascinerad över
vänsterpartiets sätt att argumentera i den här frågan. Karl-Erik Persson är
bekymrad över att Sverige skall satsa ett antal miljarder kronor till EGs re-
gionalfonder. Vänsterpartiet är bekymrat över att Sverige skall vara med och
hjälpa människor i Portugal, Grekland, södra Spanien och Irland att få en
fungerande infrastruktur. Det handlar ju om solidaritet med de delar av
Europa som har det sämre ställt. Att vänsterpartiet är bekymrat över detta
är ju egentligen otroligt.

Jag tycker att man i debatten om regionalpolitiken och EG lätt blandar
ihop begreppen så att det blir litet förvirrande ibland. Det finns tre viktiga
saker att hålla reda på.

Det första är de problem som den internationaliserade ekonomin skapar.
Sådant har inte att göra med vare sig EG eller vår egen regionalpolitik, utan

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på

in terpella tioner

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

det har att göra med att vi går mot en alltmer internationaliserad ekonomi.
Det enda sättet att hålla oss ifrån detta är att stänga gränserna och inte vara
ett frihandelsland längre. Det vill ingen av oss. Vi inser att ont skulle bli
värre av detta. Dessa problem måste vi vara medvetna om. De uppstår obe-
roende av EG och EES.

Det andra är de egna regionalpolitiska beslut som vi fattar i Sverige. De
påverkas inte heller av EG eller EES-avtal i första hand. Det handlar om hur
villiga vi är att bedriva en rättvis fördelning inom landet.

Det tredje, som vi diskuterar i dag, är vilka konsekvenser, direkt och indi-
rekt, ett svenskt EG-medlemskap får. Vi måste då också komma ihåg att
EES-avtalet, som vi går in i, för med sig de konsekvenser som ett medlem-
skap har. Det är små skillnader att vara medlem i EG och att skriva på EES-
avtalet. Det kanske vi också glömmer bort i debatten.

Jag delar den bedömning arbetsmarknadsministern gjort i svaret, att vi
kan fortsätta att bedriva i stort sett en likartad regionalpolitik även efter
medlemskap i EG. Vi kommer att få bidra med pengar till EGs regionala
fonder och kommer knappast att få någon större del av dem själva. Men vi
kan säkert fortsätta med vår egen regionalpolitik.

Det finns en stödform som jag har ett frågetecken inför. Jag vill gärna höra
arbetsmarknadsministerns synpunkt på detta. Det gäller transportstödet,
där en del röster har höjts för att det skulle snedvrida konkurrensen.

Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern om han delar min bedöm-
ning att även den stödformen skulle kunna överleva en granskning från EG-
domstolen.

Det viktiga med vår regionalpolitik är att vi undviker att gynna vissa före-
tag och branscher specifikt. Det skall vara generella stödformer. Därmed
kan vi få dem godkända. Det är konkurrenssnedvridningen som EG-dom-
stolen kommer att granska.

Hur ser arbetsmarknadsministern specifikt på transportstödet? Det skulle
vara intressant att få den saken utvecklad.

Det andra jag skulle vilja trycka på är att vi bör arbeta fram en konkret
strategi, när vi nu går in i EG-förhandlingar, om just hur Sverige kan agera
i regionalpolitiken. Det pågår en process i EG. Den skapar vissa frågetecken
och kanske en viss oro. Vilka krafter skall vinna? Hur hårt skall man hålla
på vissa principer?

Som arbetsmarknadsministern säger är detta att vi har långa avstånd och
glesbygd något som gör oss unika. Det gäller för oss att ha en gemensam
strategi för att kunna få till stånd en vettig uppgörelse i samband med ett
EG-medlemskap, så att vi får våra speciella behov beaktade.

Jag vill tillstyrka de skrivningar arbetsmarknadsministern har i svaret om
att det är viktigt med det samnordiska agerandet. Det tycker jag är ett bra
initiativ från arbetsmarknadsministern som jag förstår att han också kommer
att fullfölja.

Det vore alltså intressant att få höra en utveckling av transportstödet. Den
frågan tror jag många undrar över, inte minst i glesbygdslänen. Transportstö-
det är också en stödform som jag tror betytt otroligt mycket, inte minst för
industriföretagen i stödområdena.

Anf. 48 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Svensk regionalpolitik har alltför länge haft karaktären av
stödpolitik i stället för mobiliseringspolitik. Vi är därför alltför mycket fixe-
rade vid stödformer och vid om EG kan tillåta oss att fortsätta på den vägen
även i framtiden. Låt mig säga att det självklart är viktigt med väl avvägt
och ändamålsenligt stöd till nyföretagande. Men detta får inte bli den helt
allenarådande delen av svensk regionalpolitik, varken fram till EG-medlem-
skapet eller fortsättningsvis som fullvärdiga medlemmar av EG.

Herr talman! Skall svensk regionalpolitik lyckas att mobilisera de kreativa
människorna, inte minst i de mest utsatta delarna av vårt land, så krävs bety-
dande insatser i infrastrukturen. Jag noterar med glädje att arbetsmarknads-
ministern numera också nämner kulturen som en viktig del i den utveck-
lingen.

Jag kan också konstatera att det på senare år, precis som arbetsmarknads-
ministern säger, skett betydande omsvängningar i EGs syn på regionalpoliti-
ken. De förhoppningar som man hade tidigare att människor skulle flytta
över landsgränserna för att få tillgång till arbete och utveckling var inte möj-
liga att uppfylla. Inte minst i EG-länderna har man fått uppleva att språk,
kultur och traditioner är så avgörande för människor att några stora befolk-
ningsomflyttningar inte sker.

Jag instämmer därför i arbetsmarknadsministerns positiva syn på Sveriges
möjligheter att även framgent kunna bedriva en aktiv och utvecklande regio-
nalpolitik.

Herr talman! Svenska glesbygdsföretags möjligheter att nå intressanta
marknader är i dag mycket små. De har inte tillgång till effektiva transport-
möjligheter. Svensk glesbygd har betydande svårigheter att klara en kvalifi-
cerad utbildning. Svårigheter finns att studera vid universitet och högskolor
för den som bor i glesbygden. Den socialdemokratiska regeringen lämnar
efter sig betydande luckor när det gäller glesbygdens infrastruktur.

Även om medel kan komma att tillföras från EGs strukturfonder vid ett
medlemskap så vill jag påstå att tiden fram till dess måste tas till vara för att
förbättra glesbygdernas infrastruktur. En progressiv regering får inte sitta
med armarna i kors och vänta på besked från Bryssel.

Herr talman! Arbetsmarknadsministern utstrålar en tillförsikt när det gäl-
ler EG-medlemskap som jag aldrig trodde mig få uppleva. Det är bra att man
inom regeringen är ense även på den punkten. Jag vill ändå ställa några frå-
gor till arbetsmarknadsministern: Är regeringens målsättning att rusta även
landets glesare orter inför inträdet i EG, eller ariser arbetsmarknadsminis-
tern att oddsen är så goda när det gäller möjligheter att få del av EG-medel,
att vi lugnt kan avvakta ett medlemskap?

Har arbetsmarknadsministern någon uppfattning om vilka insatser som är
de viktigaste för Sverige och som vi behöver göra för att klara en allt hårdare
EG-konkurrens?

Från folkpartiet liberalernas sida har vi i många år arbetat för ett ”rundare
Sverige”. Är det möjligt att driva samma tes i EG: ett rundare EG med möj-
ligheter till transportstöd, förbättrade väg-, järnvägs- och telekommunika-
tioner från de mest avlägsna bygderna i vårt land? Hur ser arbetsmarknads-
ministern på den frågan?

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

Anf. 49 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag sade i den långa reservationen att oavsett svensk anslut-
ningsgrad så innebär EG i sig en förstärkning av de koncentrationsdrivande
krafterna så till vida att det fria kapitalet ju lokaliserar sig som det önskar.

Efter det att jag avgav den här reservationen - det är nu några år sedan -
har det hänt en hel del som har bidragit till att utvecklingen har gått åt rätt
håll. Något som är väsentligt är att EG nu planerar att kraftigt utöka sina
fonder för regional utveckling. När det gäller denna fråga samråder jag na-
turligtvis väldigt grundligt med regeringens Europaminister, som ju har varit
vår EG-förhandlare. Han är mycket positivt inställd till den nordiska sam-
ordning som man kom fram till i Helsingfors för cirka en månad sedan. Dan-
mark är ju redan med i EG, och därför var det speciellt roligt för mig att
Danmark slöt upp bakom det specifika som är utpräglat norrländskt - liksom
Axel Andersson m.fl. nordfinskt och nordnorskt.

Trots att Danmark har hög bruttonationalprodukt, har ett bra läge och är
ganska tättbefolkat har man ändå fått del av EGs regionala fonder.

Alla talare har tagit upp detta med infrastrukturen. Jag upplever för när-
varande att det största hotet finns inom landet i form av Temaplans underut-
redning som gjordes till produktivitetsdelegationens rapport. Fritt översatt
ser man enligt denna underutredning inte särskilt stora möjligheter i två
tredjedelar av landet. Man säger dock att det varken har tagits någon regio-
nalpolitisk hänsyn eller någon miljöhänsyn. Därför kan verkligen den veten-
skapliga kvaliteten i detta arbete ifrågasättas.

Till Axel Andersson vill jag säga att jag nästan dagligen upprepar lydelsen
i regeringsförklaringen om att hela landet skall leva och utvecklas. När nu
debatten är som den är vill jag också upprepa att det i regeringsförklaringen
står att dessa områden skall ha moderna järnvägar och bra vägar. Det är väl-
digt viktigt att hålla fast vid det, särskilt i det här debattläget.

Till Stefan Attefall vill jag säga att det transportstöd som utbetalas till en
del skogslänsföretag täcker på sin höjd en utjämning av kostnaderna för
transporter ner till Stockholm. Om man ser till Sveriges läge i förhållande
till de stora europeiska marknaderna, ligger ju Malmö nästan i utkanten.
Som jag ser det föreligger det därför inget konkurrenshot kontra EGs indu-
strier i att det finns ett transportstöd som täcker en del av kostnaderna för
de företag som ligger riktigt långt bort.

Till Sigge Godin och andra vill jag säga att - och det var också det egentliga
syftet i min långa reservation - att det är viktigt att vi inte använder EG som
ett motiv för att minska våra ansträngningar på regionalpolitikens och infra-
strukturens områden. Min och regeringens inriktning - och det står också i
den samlade regeringsförklaringen - är att vi skall klara det här på ett bra
sätt, men då måste vi ha en infrastruktur som omfattar hela landet. Vi kan
t.ex inte lämna de riktigt långa avstånden utanför vårt planerade snabbtågs-
nät.

Det är också viktigt vad Sveriges riksdag har för inställning. Att det alltid
finns en majoritet i denna kammare för den synen är nog så viktigt som vissa
diskussioner med EG.

När det gäller EGs fonder och det nordiska samarbete som pågår, räknar

vi med att få ett underlag som gör det möjligt för oss att kunna få del av EGs
fonder.

Anf. 50 KARL-ERIK PERSSON (v):

Elerr talman! Stefan Attefall tyckte att jag verkade bekymrad. Det är upp
till honom, för jag är inte alls bekymrad, i alla fall inte personligen. Däremot
är jag bekymrad över hur det skall bli med Sverige om vi går med i EG, efter-
som vi över huvud taget inte vet vad det innebär. Men Stefan Attefall kan ju
ha haft tillgång till mer information än den som finns tillgänglig. Det är ändå
stämpelns blå färg som lyser över detta.

Sedan talade Stefan Attefall om solidaritet. Nu tycker jag ju inte att regio-
nalpolitik är detsamma som någon sorts biståndspolitik, som jag fick intryck
av att Stefan Attefall menade. I så fall tycker jag att han skall läsa de motio-
ner om biståndspolitik som vi har avgivit. Jag hälsar honom välkommen in i
solidaritetens kärna, för då skulle vi kanske kunna komma överens. Men jag
kan tänka mig att det i så fall skulle låta annorlunda.

Kapitalet har inte, och har aldrig haft, någon gräns. Det får vi nog uppleva
vare sig vi är med i EG eller ej.

I mitt inledningsanförande tog jag upp frågan om vad vi kommer att få
vara med att betala till EGs fond och vad vi kommer att få tillbaka. Arbets-
marknadsministern trodde att vi skulle få mycket tillbaka. Jag vill ta upp ett
exempel.

Vi brukar ju jämföra oss med Tyskland, som har en ganska hög arbetslös-
het. Tyskland satsade 1989 11,1 miljarder ecu till den regionalpolitiska fon-
den, och man fick tillbaka 2,3 miljarder. Utifrån samma grunder borde det
ha gått att ta reda på hur mycket vi måste satsa till den regionalpolitiska fon-
den och hur mycket vi får tillbaka. Det verkar som att vi alla är överens -
åtminstone när vi säger det här i kammaren - om att hela Sverige skall leva,
men då måste ju den svenska regeringen ha större förutsättningar att styra
de regionalpolitiska satsningarna än vad Bryssel har. Då har vi möjlighet att
påverka. Men kommer EG-domstolen att säga nej, får vi rätta oss efter det.
Såvitt jag förstår kommer de företag som får stöd från den regionalpolitiska
fonden att få betala tillbaka och bli bestaffade för att ha tagit emot det.

Anf. 51 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Det var kanske viktigt med den reservation som Börje Hörn-
lund avgav en gång i tiden, men jag måste beklaga att jag inte minns vad som
stod i den. Det är ju några år sedan, precis som arbetsmarknadsministern
sade.

Vi kan väl vara överens om att det är bra med infrastruktursatsningar. Den
norrländska skogsindustrin, som tillför Sverige stora nettoexportintäkter, är
enbart i mitt eget hemlän Västernorrland av samma storlek som den samlade
bilindustrin i vårt land. Man måste därför se till att det finns kommunikatio-
ner så att transporterna kan klaras. Det är viktigt att transporterna fungerar,
också för all annan verksamhet i skogslänen.

I ett debattinlägg för någon vecka sedan tog generaldirektören i NUTEK
upp Sveriges regionala satsningar inför ett eventuellt EG-medlemskap.
Hans uppfattning är att infrastruktursatsningar huvudsakligen skall ske i

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Mellansverige för att de skall ge maximal effekt. Regionalpolitiskt stöd skall
utgå enbart till de mest utsatta orterna i Norrlands inland.

Arbetsmarknadsministern talade om Temaplan och de åsikter man ger ut-
tryck för i den här underutredningen. Jag anser att man kan bortse från dessa
åsikter, eftersom Temaplan bedriver en konsultverksamhet som vi inte behö-
ver befatta oss med.

Det verkligt allvarliga är vad man anser inom NUTEK - ett statligt organ
som regeringen anlitar som expert i dessa frågor. Jag undrar därför: Delar
regeringen NUTEKs uppfattning? Om överdirektören i ett verk skriver en
sak, kan det knappast vara hans personliga uppfattning, utan han måste väl
representera hela verkets uppfattning. Jag skulle vilja veta hur ni i rege-
ringen ser på den frågan.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga, som arbetsmarknadsministern gjorde
en poäng av. Han hänvisade till kontakter med övriga Norden. Jag delar
uppfattningen att det är utomordentligt bra om samtliga nordiska länder
samtidigt blir EG-medlemmar. Vilka signaler har arbetsmarknadsministern
på att detta är möjligt? Det går bra att tillsammans diskutera hur man vill ha
det när man kommer in i EG, men ytterst handlar det ju om huruvida samt-
liga nordiska länder vill vara med. Detta är enligt min uppfattning en mycket
viktig fråga, inte bara när det gäller regionalpolitik utan också när det gäller
miljöfrågor och jämställdhetsfrågor. Vi har ju en annan syn på massor av
dessa frågor, och det vore bra om vi var många i EG som drev dem. Det
skulle vara intressant om arbetsmarknadsministern lättade på förlåten och
beskrev för oss som håller oss hemma i landet hur det förhåller sig i övriga
Norden.

Anf. 52 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Det är bra att Börje Hörnlund har höga ambitioner när det
gäller de förestående förhandlingarna med EG. om regionalpolitiken. Men
det vore ännu bättre om arbetsmarknadsministern klart kunde uttrycka att
han talar för hela den borgerliga regeringen. Jag anser att vi från svensk sida
måste ha tyngd i dessa förhandlingar. Vi måste ta den möjlighet som finns
att i diskussionerna med EG konstruktivt tillföra vår syn på hur regionalpoli-
tik kan bedrivas för att ge möjligheter till en rättvis och riktig utveckling i
olika regioner i ett land.

Vi är sannerligen inte utan bundsförvanter inom EG. I Maastricht för
snart en vecka sedan agerade Spanien mycket aktivt för de regionalpolitiska
frågorna. Och jag kan försäkra arbetsmarknadsministern om att det på hem-
maplan finns ett stort stöd hos den socialdemokratiska oppositionen i denna
kammare att driva frågan om aktiva svenska insatser i förhandlingarna. Och
som jag sade tidigare skall man hålla både huvudet och svansen högt och
framföra de svenska argumenten för regionalpolitiken. Även vi har faktiskt
en del att tillföra EG.

Anf. 53 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! Får jag också understryka vikten av just satsningarna på
kommunikationerna i det regionalpolitiska perspektivet. Jag tror att just in-
frastrukturen kommer att bli en allt viktigare del av regionalpolitiken fram-

över. Jag tror också att det finns all anledning att fundera över hur man kan
förstärka just den delen av regionalpolitiken. Jag ser personligen Bottniaba-
nan som en viktig del i en infrastruktursatsning och som en upprustning av
kommunikationerna i Norrland.

Jag delar också arbetsmarknadsministerns uppfattning om att det största
hotet just mot regionalpolitiken, och framför allt när det gäller infrastruktur-
utbyggnaden, nog finns inom landet. Och jag tror att vi som deltar i denna
debatt har all anledning att på olika håll påverka i rätt riktning.

Det var också intressant och viktigt att få just arbetsmarknadsministerns
bedömning av transportstödet. Jag tror att det är en riktig bedömning att
det inte är någon fara med den konstruktion som transportstödet har. Det är
viktigt att informera EG om hur det fungerar i Sverige.

Jag vill slutligen ta upp Karl-Erik Perssons bekymmer över att man måste
stödja de fattiga människorna i Portugal, Spanien och Irland. Regionalpoliti-
ken i Sverige innebär ett slags solidaritet och innebär att det sker en omför-
delning inom landet. På samma sätt fungerar även EGs regionalpolitik. Det
är tragiskt att vänsterpartiet har blivit ett isolationistiskt parti och släppt sina
internationella visioner och sina tankar på att arbetare i alla länder skall för-
ena sig. I stället menar Karl-Erik Persson att arbetare i Sverige skall hålla sig
för sig själva. Det är tragiskt.

Anf. 54 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag vill först vända mig till Sigge Godin. Det är mycket vik-
tigt att Temaplan analyseras mycket noga av alla möjliga instanser. Den, lik-
som produktivitetsdelegationens handlingar i dess helhet, skall nu ut på re-
miss. Regeringen kommer då naturligtvis att få ta emot olika synpunkter.
Inte minst de norrländska länen, en del mellansvenska län och sydöstra Sve-
rige har all anledning att väldigt noga göra analyser och framföra sina syn-
punkter.

Jag uppfattar överdirektörens inlägg i den regionalpolitiska debatten som
ett inlägg för egen räkning och icke för verkets räkning. Generaldirektören
är på väg till mig för samtal, och jag är helt övertygad om att detta då kom-
mer att bekräftas.

En del talar för att de nordiska länderna inte går med lika långa steg när
det gäller samtalen med EG. Men oavsett det finns ju EES-avtalet. Och man
ser mycket noga på om konkurrensen rubbas när regionalpolitik bedrivs. Jag
menar att det är lika viktigt, oavsett anslutningsgrad, att de nordiska län-
derna tillsammans analyserar och får en gemensam uppfattning i detta
ärende.

Att vi har denna diskussion om EG beror ju på att den övergripande me-
ningen är att upphävandet av vissa hinder och att vissa friheter tillkommer
skall ge en bättre sammantagen tillväxt och möjligheter till en övergripande
miljöpolitik, m.m. som sammantaget leder till en större välfärd. Men i detta
sammanhang är det mycket viktigt att vi som nation har en vilja att bedriva
regional utveckling, att EG får förståelse för vår vilja och att vi betraktas
utifrån de speciella faktorer som finns hos oss men som inte finns inom EG-
länderna.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Anf. 55 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Låt mig börja med att instämma i det som Stefan Attefall
sade om att Bottniabanan i norr är en viktig länk för att vi skall få ut våra
varor till kontinenten, och det gäller att hitta transportvägar som är bra och
effektiva och som också håller måttet.

Jag skulle vilja ta upp ytterligare en fråga som egentligen är viktig för hela
landet men framför allt för skogslänen, och det är frågan om riskvilligt kapi-
tal. Bankerna är i dag mycket njugga och har bränt sina fingrar så att de,
enligt min uppfattning, inte ser skogen för bara träd. Jag vill ställa en fråga
till arbetsmarknadsministern. Hur ser regeringen på olika möjligheter att
hitta nya former för riskvilligt kapital? Det finns ju en tysk modell som vi har
tittat en del på och som verkar intressant. Men jag tycker ändå att regeringen
borde syna fler sådana möjligheter i EG-länderna. Vad använder man sig av
där? Finns det några uppslag i dessa länder som kan vara användbara hos oss
och som vi kan utvärdera för att se om de kan passa även i Sverige? Om vi
vill göra något för småföretagen står det och faller med om riskvilligt kapital
går att få fram.

Det är i och för sig viktigt vad Temaplan skriver. Men det kommer ju reak-
tioner framför allt från skogslänen på dess syn. Och den måste regeringen
värdera. Men man blir verkligen mycket upprörd när en överdirektör i ett
verk som till stora delar sysslar med regionalpolitik har en egen uppfattning.
I efterhand har han kommit på att det kanske inte var så lägligt att ha en
egen uppfattning i denna fråga utan att den nog kunde blandas ihop med
vad NUTEK som helhet anser. Denna generaldirektör är inte heller vilken
tjänsteman som helst. Han är inte bara överdirektör. Han är också en tjäns-
teman som har suttit i regeringskansliet, låt vara att det var under den tidi-
gare regeringen. Han har, som arbetsmarknadsministern vet, varit expert i
en utredning. Därför funderar man litet över om det är något som pågår och
om han har haft någon särskild orsak att skriva detta.

Låt mig avslutningsvis säga att det är bra om de nordiska länderna har
samma uppfattningar. Och det är väl också bra att alla nordiska länder så
småningom kommer med i EG och inte väntar alltför länge med att be-
stämma sig. Det är nämligen viktigt att vi tillsammans klarar av denna fråga.

Herr talman! Jag blev litet förundrad över vänsterpartiets syn på solidari-
teten. Det är skrämmande att man inom vänsterpartiet inte är beredd att
stötta de svagare människorna ute i Europa. Det är väl ändå en uppgift också
för oss svenskar att se till att vi skapar nya marknader och att vi så att säga
lyfter människor så att vi även får ett utbyte med dem i större utsträckning.

Anf. 56 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Låt mig böija med det som Stefan Attefall sade om solidari-
teten. Det är klart att om man sätter på sig skygglappar ser man bara rakt
fram. Staffan Attefalls och Sigge Godins solidaritet sträcker sig till Grek-
land, Portugal, Spanien och Irland. Där tar solidariteten slut. Jag anser fak-
tiskt att det finns fattigare länder i denna värld, om vi nu skall utgå från de
fattigaste länderna. Och detta trodde jag faktiskt att både Stefan Attefall och
Sigge Godin visste. Därför tyckte jag att det var litet malplacerat när Stefan
Attefall började nynna på Internationalen. Då borde han faktiskt ha vetet

vad Internationalen innebär. Den handlar om alla länder och inte bara om
Europa. Men så är det när man skall försöka göra sig lustig över internatio-
nell solidaritet.

När det gäller regionalpolitiken började vi redan under den förra rege-
ringen att anpassa oss litet grand. Och jag tänker då på stödområdesindel-
ningen. Vi övergick från tre till två stödområden - från A, B och C till 1 och
2. Frågan är om vi fortsättningsvis kan behålla stödområdesindelningen och
den tillfälliga stödområdesindelningen, som har gjorts av vissa delar av
landet, vid ett närmande till EG och när EES-avtalet börjar gälla.

Vi har ju även dragit ner investeringskostnaderna - från 50 % till 35 %.
Jag anser att det också är en EG-anpassning. Såvitt jag har erfarit överstiger
investeringskostnaderna när det gäller företagen inte 35 %. Här har alltså
ett arbete påbörjats. Men det skulle vara intressant att få veta, Börje Hörn-
lund, om man kommer att fortsätta på den inslagna vägen beträffande EG-
anpassningen. Kanske vill Börje Hörnlund med tanke på det kommande
budgetarbetet inte avslöja hur det förhåller sig.

Såvitt jag förstår är det flera områden hos oss som när det gäller de regio-
nalpolitiska stödåtgärderna inte har någon motsvarighet inom EG - om man
nu fortsätter på den inslagna vägen.

Anf. 57 AXEL ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag måste upprepa min fråga
till arbetsmarknadsministern:

Är det den borgerliga regeringens gemensamma ambition att gå in i för-
handlingarna med EG om de viktiga regionalpolitiska frågorna mera kon-
struktivt och på ett positivt sätt samtidigt som de svenska intressena och de
speciella problem hävdas som hänger samman med vår geografi - jag tänker
på de långa avstånden -, med vårt klimat, som på sina håll vanligtvis är bis-
tert, med åldersstrukturen, osv.?

Arbetsmarknadsministerns inlägg här visar att han icke saknar förståelse
för dessa frågor. Om han därmed gör sig till tolk för hela regeringen framgår
däremot inte.

Anf. 58 STEFAN ATTEFALL (kds):

Herr talman! Jag noterar att åtminstone talmannen rätt har uppfattat mitt
förnamn. Jag är tacksam för det. Stefan är alltså mitt förnamn.

Jag tänkte avsluta den debatt med Karl-Erik Persson och vänsterpartiet
som kanske kan kallas för en solidaritetsdebatt med att säga att jag inte
tycker att solidariteten tar slut vid Greklands södra gräns - tvärtom! Karl-
Erik Persson är kanske medveten om att biståndsministern också är parti-
ordförande för kds och att nuvarande regering i sin regeringsförklaring har
en högre ambitionsnivå än den förra regeringen hade när det gäller biståndet
till tredje världen.

Dels slår man fast att enprocentsnivån skall gälla, dels aviserar man att de
kostnader som varit förenade med omhändertagandet av flyktingar på hem-
maplan, dvs. här i Sverige, skall lyftas ut ur biståndsbudgeten. Det är alltså
fråga om en högre ambitionsnivå jämfört med tidigare. Vi kristdemokrater
kommer att jobba för en stark solidaritetspolitik gentemot folk i tredje värl-

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 45

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

den. Men för den skuli kan vi ställa upp på en inom Europa inomregional
fördelning av resurserna för att hjälpa människor som bor i Grekland, Portu-
gal, södra Spanien och Irland när det gäller infrastrukturen och olika typer
av åtgärder på andra områden. Men detta vill Karl-Erik Persson inte inse.
Jag tycker att det är tragiskt.

Vidare tycker jag att det bör noteras att den här regeringen har en högre
ambitionsnivå än den förra regeringen också när det gäller stödet till Balti-
kum och öststaterna. Det visar att kristdemokraternas, och även regering-
ens, solidaritetsbegrepp är betydligt mera omfattande än det som vänster-
partiet har lyckats åstadkomma. Men det är nog bekant från historien.

Avslutningsvis vill jag helt kort kommentera det som Axel Andersson sä-
ger om just förhandlingarna gentemot EG. Jag tror att vi genom vår arbets-
marknadsminister och den regeringssammansättning som nu gäller så att
säga kommer att visa en bra tyngd i förhandlingarna med Europa och också
goda personkontakter. Jag tänker då på kontakterna med ledande politiker
ute i Europa. Jag tror att det är viktigt att också ha detta i minnet.

Vidare vill jag säga att jag inte tycker att arvet från socialdemokraterna är
särskilt mycket att bygga på. Därför gäller det att gå vidare här. Men självfal-
let är åtminstone jag tacksam om socialdemokraterna agerar positivt och
konstruktivt, för i så fall kan vi nog tillsammans driva bra och framgångsrika
förhandlingar med just EG inför det medlemskap som stundar och som jag
hoppas på.

Anf. 59 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Sigge Godin tar upp frågan om riskkapitalförsörjningen,
som ju är en viktig fråga inte minst för småföretagen. I dag är det ett problem
som faktiskt gäller hela Sverige. I synnerhet gäller det t.ex.orter som ligger
i riktiga glesbygden. Jag hoppas att jag kan göra vissa insatser inom delar av
det regionalpolitiska området. Men det viktiga beskedet här är att närings-
minister Per Westerberg i samråd med några kolleger jobbar med en mycket
noggrann analys av den tyska modellen och även av andra här möjliga mo-
deller för att senare återkomma med förslag till riksdagen.

Ett antal debattörer - och nu, under det senaste året, börjar de bli rätt
många - har litet svårt med detta med att se till hela landet. Därför tycker
jag att det är oerhört viktigt att gång på gång - på det viset tror jag alltså att
den här uppkomna debatten tystnar - upprepa vad som sägs i regeringsför-
klaringen om att hela landet skall utvecklas och att moderna järnvägar och
bra vägar skall komma hela landet till del.

Naturligtvis kommer det, Karl-Erik Persson, också under denna period att
ske en viss översyn av de regionalpolitiska frågorna. Det är min målsättning
att denna översyn skall leda till en kraftfullare politik för en regional utveck-
ling-

Mitt svar till Axel Andersson är självfallet ja. När jag står här i talarstolen
talar jag för hela regeringen. Jag hoppas faktiskt på en samlad riksdag. I de
här frågorna är det ju viktigt att vi är eniga inom landet när det gäller att
hävda de regionala utvecklingsfrågorna gentemot EG.

Jag hoppas att det, sedan våra tjänstemän inom Norden har tittat på det
hela, skall vara möjligt att från samtliga nordiska länders sida tala med

samma stämma när vi går in i diskussionerna med EG. Det är först då som
vi får en riktigt bra styrka.

Avslutningsvis vill jag till herrar meddebattörer säga att jag egentligen
upplever ett stöd och även en stor respekt när det gäller ert intresse för att
de regionalpolitiska frågorna också fortsättningsvis sköts på bästa möjliga
sätt i vårt land.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1991/92:64 om sysselsättningsläget i Stock-
holms län

Anf. 60 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Anita Johansson har frågat mig om jag är beredd att vidta
åtgärder som hon föreslår för att minska arbetslösheten i Stockholms län.

Det första Anita Johansson har frågat mig är om jag är beredd att föreslå
förändringar i bostadsfinansieringssystemet.

Enligt regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 skall det beslutade syste-
met om s.k. räntelån inte genomföras. I stället skall ett nytt förenklat låne-
system gälla fr.o.m. år 1993. Då det av socialdemokraterna föreslagna ränte-
lånesystemet skulle ha trätt i kraft den 1 januari 1992 kommer under 1992
övergångsregler att gälla.

Bakgrunden till detta är i korthet bl.a. att ett system med räntelån och
realräntebidrag skulle kunna bidra till att minska kraven på en kraftfull anti-
inflationspolitik. Vid låg inflation och höga räntor skulle systemet medföra
betydande statsfinansiella påfrestningar. Ett väl fungerande bostadsfinansie-
ringssystem måste vara stabilt och kunna fungera över en längre tid och un-
der skiftande ekonomiska förhållanden. Räntelånesystemet uppfyller inte
dessa krav.

Socialdemokraternas ståndpunkt är tydligen att ett ökat statssubventione-
rat byggande skulle vara lösningen på den svenska ekonomiska krisen. Byg-
gandet var en av orsakerna till 1980-talets ekonomiska överhettning.

Antalet arbetslösa ökar inom byggnadsverksamheten beroende på att den
totala byggvolymen har minskat. Byggsysselsättningen ligger dock fortfa-
rande på en hög nivå.

Alla borde dock inse att det som är mest förödande för det framtida byg-
gandet är höga räntor. Då drivs kostnaderna upp, och en ny inflationsutveck-
ling kommer i gång. Den svenska ekonomiska tillväxten ligger efter. Förbätt-
rar vi inte ekonomins grundläggande funktionssätt, vilket på kort sikt inne-
bär förändringar och åtstramningar, kommer detta att leda till fortsatt stag-
nation och ökad arbetsslöshet. Detta kommer i sin tur att medföra att efter-
frågan på bostäder och lokaler minskar ytterligare, och då lär det inte bli
mycket byggande.

För att på kort sikt klara sysselsättningen för byggnadsarbetarna har riks-
dagen nyligen beslutat en rad åtgärder. Genom att sätta i gång byggen tidi-
gare än planerat kommer en del av den lediga kapaciteten att kunna använ-
das till investeringar i vägar, järnvägar, flygplatser och telenät. Riksdagen

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

har dessutom att ta ställning till ytterligare tidigareläggning av statliga bygg-
investeringar av olika slag. AMS har också anvisats ökade resurser för ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder. Situationen på byggarbetsmarknaden kan
utnyttjas för att tillgodose behovet av kompetensutveckling och vidareut-
bildning inom byggbranschen. När konjunkturuppgången kommer är det
viktigt att ha en effektiv och rätt dimensionerad byggarbetarkår.

Den andra frågan är om jag är beredd att anslå en rättvis och tillräckligt
stor del av de arbetsmarknadspolitiska resurserna för de arbetslösa i Stock-
holms län.

Det är AMS ansvar att fördela beviljade medel utifrån situationen på ar-
betsmarknaden i varje län. Jag är övertygad om att AMS fördelar medlen
efter de behov som föreligger i olika län.

Den tredje frågan är om jag är beredd att medverka till att den s.k.
Dennisöverenskommelsen snabbt börjar förverkligas.

Då förhandlingarna om en totallösning av Stockholms trafikproblem ännu
ej är avslutade kan jag för dagen inte kommentera frågan.

Den fjärde frågan är om jag är beredd att medverka till att byggnadsarbe-
tena på järnvägen till Arlanda skyndas på.

Regeringen har anslagit 200 milj.kr. från infrastrukturanslaget för byg-
gande av järnvägen till Arlanda. Bygget har startat och pågår. Så länge hu-
vudmannaskapet ännu ej avgjorts kan arbetet emellertid inte skyndas på i
någon större utsträckning.

Den femte frågan är om jag är beredd att medverka till att medel ställs
till förfogande för att underlätta och påskynda upprustningen av nedslitna
lägenheter och bostadsområden.

Inom ramen för det statliga bostadsstödet lämnar staten räntebidrag för
sådana åtgärder som fastighetsägarna är beredda att genomföra. Det finns
alltså inga hinder för en ökad ombyggnadsvolym.

Den sjätte frågan är om jag är beredd att medverka till att stimulera kom-
munerna att skynda på restaureringen av gamla VA-nät.

Den frågan besvarade jag visserligen den 26 november i riksdagen, men
om Anita Johansson inte var här då tar jag om det igen.

Kommunerna anser att de mycket väl kan klara finansieringen av både un-
derhåll och förnyelse av VA-näten utan statliga bidrag. De har stor frihet att
välja både formen för finansiering och utformningen av taxan. Det är önsk-
värt att kommuner med eftersatt VA-underhåll nu reinvesterar. Med det låga
kapacitetsutnyttjande som i dag föreligger inom såväl bygg- som maskin-
entreprenadbranschen erhåller också köparen lägre priser på upphandlade
objekt.

Den sjunde frågan är om jag är beredd att medverka till att medel ställs till
förfogande för upprustning av daghem, skolor, sjukhus och andra offentliga
lokaler som är hårt slitna.

I proposition 1991/92:10 föreslogs att stimulansbidrag till investeringar i
förbättringar av den fysiska miljön i skolorna motsvarande 600 milj.kr. tidi-
gareläggs. Förslaget innebär att staten ställer sammanlagt 900 milj.kr. till
kommunernas förfogande för förbättringar i skolans arbetsmiljö under bud-
getåret 1991/92. Riksdagen har bifallit denna proposition.

Den åttonde frågan är om jag är beredd att medverka till att ett brett upp-

lagt program för kompetensutveckling för lågutbildade tjänstemän och
andra inom tjänstesektorn snarast kommer till stånd.

För närvarande pågår en utredning om kompetensutveckling i arbetslivet,
som skall vara klar vid årsskiftet. Utredningen kommer att lämna förslag till
åtgärder för att stimulera kompetensutveckling i arbetslivet, inkl, tjänste-
sektorn.

Den nionde frågan är om jag har några andra konkreta förslag till åtgär-
der, som skulle bidra till att minska arbetslösheten i Stockholms län.

De arbetsmarknadspolitiska resurserna är fördelade på länen och arbets-
förmedlingarna. De i sin tur fördelar medlen på de åtgärder som bedöms
lämpligast. Det är alltså arbetsförmedlingen, som utifrån den arbetslöses
förutsättningar skall vidta åtgärder.

Till slut vill jag framhålla att Anita Johanssons alla krav skulle innebära
att budgetunderskottet ökade ytterligare. Problemen i svensk ekonomi är
dessutom i första hand långsiktiga och inte av kortsiktig natur. De negativa
effekterna på ekonomins funktionssätt blev uppenbara när överefterfrågan
förbyttes i lågkonjunktur. Det, Anita Johansson, är priset som Sverige får
betala för nästan tio år av försummelser då de strukturella obalanserna i eko-
nomin ej har handlagts på rätt sätt.

Anf. 61 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min inter-
pellation.

Jag är djupt oroad över situationen på arbetsmarknaden i Stockholms län.
Arbetsmarknadsläget här i länet har försämrats snabbt under denna höst.
Det rör sig om inte mindre än 25 000 öppet arbetslösa. Vid senaste årsskiftet
var den siffran 10 000. Antalet lediga jobb minskar mycket kraftigt. Kontan-
tersättningarna är i dag 10 milj.kr. per dag till de arbetslösa.

Den senaste tidens utveckling och gjorda prognoser pekar på att vi kom-
mer att ha omkring 40 000 arbetslösa till sommaren. Förra månaden varsla-
des 4 280 personer, och det är den största siffran, Börje Hörnlund, i hela
landet.

Situationen är alarmerande. I oktober fanns det 4 960 lediga jobb. Jämför
man det med oktober förra året är det en minskning med 51 %. Det som är
mest skrämmande är att det är ungdomar och personer med utländskt med-
borgarskap som råkar mest illa ut. Bland ungdomarna i åldrarna 16-24 år är
7 940 personer utan arbete.

Börje Hörnlund, nästan 8 000 ungdomar är arbetslösa i Stockholmsregio-
nen. Det är 4 %. Räknar man procent, som Börje Hörnlund så gärna vill
göra, innebär detta faktiskt, i åldersgruppen 20-24 år, 4,3 % arbetslösa. Det
är detta som skrämmer mig mest.

Byggarbetslösheten stiger mycket kraftigt. Byggnadsverksamheten är en
viktig motor när det gäller sysselsättningen. Men det kommer Ulf Lönnqvist
att gå in på senare under debatten.

Det finns inga andra tecken till ljusning som kan påverka efterfrågan på
arbetskraft.

Gruppen arbetslösa med utländskt medborgarskap omfattar nästan 5 000

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

personer. Detta är absolut inte bra. Risken att rasism och främlingsfientlig-
het ökar ytterligare är mycket stor, Börje Hörnlund.

Infrastruktursatsningarna sätts inte in i Stockholms län. Av de 1 500
milj.kr. som regeringen satsar på infrastrukturen tillfaller endast 10 milj.kr.
vårt län. Det här är ett allvarligt misstag, och arbetsmarknadsministern visar
en upprörande och bristande kunskap om situationen i Stockholmsområdet.
Det betyder att man satsar en etthundrafemtiondedel på en region som utgör
en fjärdedel av landets befolkning, med en arbetslöshet på 25 000 personer.

Jag har i min interpellation pekat på flera bra projekt som kan igångsättas
omedelbart, bl.a. Dennisöverenskommelsen. Kanske - det är en liten fun-
dering - kunde Börje Hörnlund tala med politikerna i Stockholm, så att för-
handlingarna blir klara. För det är ju det enda svar jag har fått, att förhand-
lingarna inte är klara. Jag tycker att det borde vara angeläget även för arbets-
marknadsministern att se till att vi får i gång dessa projekt, inte minst med
tanke på miljöpolitiken.

Vi har i Stockholms län gått från en överhettad situation, för ett år sedan,
till den nuvarande; den värsta arbetslösheten på lång tid. Vid en jämförelse
med övriga län är nedgången i vårt län snabbast i landet.

Det behövs nu en aktiv arbetsmarknadspolitik, som också omfattar Stock-
holmsregionen. Jag tycker att det är oförsvarligt att i praktiken undanta
Stockholms län. Är det en slapp Stockholmsfientlig inställning som ligger
bakom, Börje Hörnlund?

Nej, nu gäller det att vidta åtgärder för att vända utvecklingen och sätta
in insatser som är sysselsättningsskapande. Jag tycker, herr talman, att svaret
inte ger oss något nytt hopp. Det innehåller inga konkreta svar på mina frå-
gor. Tycker arbetsmarknadsministern att de 10 milj.kr. som vi har fått av de
1 500 miljonerna är tillräckliga för Stockholmsregionen?

Jag skall efter debatten överlämna litet julläsning till Börje Hörnlund om
situationen i Stockholmsregionen.

Till sist, herr talman, kan jag konstatera att det finns 40 borgerliga leda-
möter från Stockholmsregionen. När jag tittar ut över kammaren kan jag
inte se en enda av dem sitta i sina bänkar. Det är ju ett bra svar till de arbets-
lösa i Stockholmsregionen.

Anf. 62 ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! För några dagar sedan demonstrerade 7 000 byggnadsarbe-
tare i Stockholm mot regeringens byggpolitik. Det var ett rop på hjälp, ett
rop efter åtgärder för att trygga jobben på byggområdet. Denna jättelika
manifestation har växt fram på arbetsplatserna runt om i Stockholmsområ-
det, när byggnadsarbetarna nu ser hur de går mot den kanske svåraste syssel-
sättningskrisen någonsin inom svensk byggsektor. Oron för jobben, för
tryggheten och för framtiden är stor.

De ser också hur en hel årskull ungdomar kastas rakt ut i arbetslösheten.
I dag går 300 lärlingar arbetslösa, dvs. de får inga praktikplatser under sin
utbildningstid. I juni nästa år kommer 500 elever från gymnasieskolan, vilka
skall placeras på byggarbetsplatser som inte finns.

Men man ser också ute på byggena hur regeringen genom sin politik ytter-
ligare förvärrar situationen.

När regeringen bestämde sig för att riva upp det bostadsfinansieringssys-
tem som riksdagen fattat beslut om, utan att tala om vad man skulle sätta
i stället, spreds oron och osäkerheten. Att bygga bostäder är en långsiktig
historia. Därför är man helt beroende av hur finansieringssystemet ser ut och
vilka villkor som gäller när det är dags att lyfta lånen.

Regeringen bär det hela och fulla ansvaret för det stopp i bostadsbyggan-
det som osäkerheten inför framtiden ger. Och den osäkerheten minskar na-
turligtvis inte när det nu i dag redovisas direktiv för den utredning som skall
konstruera ett nytt finansieringssystem, direktiv som klart anger att kostna-
derna i boendet kommer att öka på ett dramatiskt sätt. Vem vågar då gå i
gång med ett bostadsbyggande?

Centern hävdade i hela valrörelsen att det var för dyrt att bo. Nu medver-
kar centern i en regeringspolitik som gör det ännu dyrare att bo. Är det cen-
terpolitik, Börje Hörnlund, att säga en sak och göra en annan?

När momsen höjdes också på byggområdet, kompenserades denna höj-
ning på bostadssektorn genom ett investeringsbidrag. Detta investeringsbi-
drag sänker nu regeringen från 9,3 % till 3,1 %. Det innebär att kostnaderna
i den redan dyra nyproduktionen dramatiskt höjs. I valrörelsen lovade cen-
tern att momsen på byggandet skulle bort. Det skulle vara intressant att höra
hur Börje Hörnlund anser att beslutet att minska investeringsbidraget, utan
att göra någonting åt momsen, rimmar med dessa centerlöften.

Därtill förändrar regeringen en lång rad enskilda faktorer när det gäller
att beräkna underlaget för lån till bostadsbyggandet. Räknar man samman
allt detta blir en vanlig trerumslägenhet i nyproduktionen ungefär 1500 kr.
dyrare i månaden jämfört med om räntelånesystemet skulle ha fått fortsätta
att fungera. Jämfört med dagens system ökar kostnaden för samma lägenhet
med ungefär 300 kr. i månaden.

Det är dessa av regeringens åtgärder som vid länsarbetsnämndens konfe-
rens i Stockholm fick en av de närvarande att säga: ”Jag har under mina 40
år i branschen inte varit med om en sådan dramatisk förändring. Om den
politiska målsättningen är att stoppa bostadsbyggandet, så har man lyckats
över förväntan.”

Jag förstår den reaktionen. Det är obegripligt att en regering som säger
sig vilja värna sysselsättningen mitt i en lågkonjunktur klipper till med åtgär-
der som gör att byggandet går, för att använda en sportterm, rakt in i väggen.
Anser Böije Hörnlund att regeringens åtgärder är ett led i en politik för full
sysselsättning?

I sitt svar på interpellationen söker Börje Hörnlund hävda att räntelåne-
systemet skulle driva på inflationen. Så är det inte. Bostadsutgiften för den
enskilde blir med räntelånesystemet aldrig högre än utgiften är i nuvarande
system. Om man däremot dramatiskt höjer bostadsutgiften, vilket rege-
ringen tycks ha för avsikt att göra, då slår det direkt på inflationstalen. Rän-
telånesystemet är ett stabilt system, som skulle ge oss den bostadsproduktion
som vi behöver.

Långsiktigt behöver vi i vårt land en bostadsproduktion på i storleksord-
ningen 40 000 nya bostäder om året. I Stockholmsområdet, där situationen
är speciellt svår, inte minst när det gäller möjligheten för ungdomar att få en
bostad, behövs det en produktion på i storleksordningen 10 000-12 000 nya

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

bostäder om året. Men denna produktion får vi naturligtvis inte om rege-
ringen försämrar förutsättningarna för byggandet och skapar oro och oviss-
het om vilka villkor för byggandet som skall gälla.

Ett annat område där det behövs kraftfulla insatser är ombyggnaden av
bostäder. Där hade vi förhoppningar om att den ökning av ombyggnader
som inträtt 1991 skulle fortsätta. Men nu kommer regeringen med nya åtgär-
der som gör att också ombyggnadsverksamheten påverkas. När man river
upp räntelånesystemet fördyras också ombyggnadsverksamheten. Det gör
att den välbehövliga satsningen på ombyggnader kommer av sig. Ombygg-
nadsverksamheten kan ge många jobb. Den behövs och den är nödvändig
för att inte fastighetsbeståndet skall slitas ner.

Vi står inför det uppenbara hotet om nära nog ett totalstopp i bostadsbyg-
gandet också i Stockholms län. Det leder till en arbetslöshet inom byggsek-
torn som 1992 beräknas bli ca 15 %. Vilka åtgärder ämnar Börje Hörnlund
vidta för att motverka detta?

Anf. 63 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag hade sett fram emot denna debatt, därför att jag trodde
att arbetsmarknadsministern skulle vara intresserad av att diskutera hur
25 000 arbetslösa i Stockholm bor något mer seriöst än vad han gör i sitt svar
på Anita Johanssons interpellation. Jag trodde också att han var mer intres-
serad av framtiden, som ser minst sagt dyster ut, än han ger uttryck för i
sitt svar. Jag trodde att Börje Hörnlund var arbetsmarknadsminister för hela
Sverige, alltså även för huvudstadsregionen och de människor som lever där.
Jag trodde t.o.m. att han skulle ta till sig något av alla de exempel på syssel-
sättningsfrämjande åtgärder som redovisas i interpellationen. Jag kan garan-
tera Börje Hörnlund att det finns många fler bra exempel. Vi får sådana ofta
från oroliga människor som hör av sig till oss, från politiker i våra kommu-
ner, från föräldrar till arbetslösa ungdomar, från varslade bygganställda och
kommunanställda som går en mörk framtid till mötes samt från företagare
som ser sin marknad vika. Alla ser de hur jobben försvinner, hur pessimis-
men breder ut sig och hur vår hembygd håller på att bli väldigt otrygg.

Det här vill de inte vara med om. Därför börjar de tänka på alternativ som
kan stoppa denna utveckling, på åtgärder som skulle hjälpa till att få i gång
hjulen igen. När jag läste interpellationssvaret undrade jag om det kunde
vara så att det bara är Börje Hörnlund som inte ser några möjligheter. Nu
borde alla goda idéer tas till vara och inte kastas i papperskorgen oprövade.

Interpellationssvaret går ut på att inget av förslagen är bra. Men några
egna förslag har inte Börje Hörnlund. Det här tycker jag är närmast noncha-
lant, inte bara mot Anita Johansson som har framställt interpellationen utan
också mot alla de 25 000 arbetslösa i Stockholms län.

Strukturen i vårt län är något annorlunda än på många andra håll i landet.
Hälften av våra arbetslösa är tjänstemän. En stor del av dem, upp emot
70 %, är kvinnor. Många av dessa har en ganska kort utbildning. För många
av dem är situationen sådan att de inte heller vid kommande högkonjunktur
kommer att ha ett arbete att gå tillbaka till. Deras jobb har helt enkelt för-
svunnit.

Det krävs särskilda insatser för att komplettera deras kunskaper och

bredda deras kompetens. I annat fall riskerar många att bli stående utanför
arbetsmarknaden under en mycket lång tid. Det behövs alltså rejäla sats-
ningar nu för att få i gång en bra utbildningsverksamhet.

Kommer arbetsmarknadsministern att se till att tillräckliga resurser ställs
till förfogande? Nu är det brist på resurser, och många blir därför utan en
utbildning. Arbetsmarknadsministern hänvisar till kompetensutredningen,
och den är naturligtvis viktig. Men vi kan inte sitta och vänta tills den blir
färdig och att sedan regeringen efter en remissomgång tar ställning till vad
som skall hända. Vi har inte tid med det, för problemen är akuta nu.

För bara några år sedan hade många kommuner och landsting svårt att få
personal till vård och omsorg av barn och gamla. Där är situationen nu helt
annorlunda. Nu redovisar de fackliga organisationerna en snabb ökning av
antalet arbetslösa bland kommunanställda, inte därför att behovet av deras
insatser har minskat utan därför att det inte finns pengar att betala med.

Jag är rädd för att det vi hittills har sett bara är en början. Jag vet att de
nya mörkblå kommunledningarna, som har övertagit makten i nästan alla av
Stockholms läns kommuner, har som främsta mål att skära ned verksamhe-
ter för att kunna sänka skatten. Det kommer att leda till ännu fler varsel. Jag
är rädd för att vi fram emot våren får räkna med tusentals varsel av anställda
i kommun och landsting. Vi socialdemokrater ser allvarligt på detta, både
därför att det kommer att öka otryggheten för alla dem som är beroende av
offentlig verksamhet och därför att det hotar sysselsättningen för tiotusentals
människor, många av dem kvinnor.

Det j ag har sett av den kommunalekonomiska kommitténs förslag gör mig
ytterligt orolig. För Stockholms del är förslaget ett dråpslag och skulle inne-
bära att ytterligare tusentals personer riskerar att bli arbetslösa. Det duger
inte längre med att säga att det, om vi skall sänka skatterna, får bli på det
sättet.

Jag tycker egentligen inte att det är så svårt. Vi har å ena sidan barn som
behöver utbildning och omsorg, sjuka som behöver vård, äldre som behöver
vård och omsorg. Ä andra sidan har vi många människor som inget hellre
vill än att arbeta med just vården. De vill arbeta inom den offentliga sektorn.
Alla vill inte starta eget, alla vill inte arbeta med vård och omsorg med kom-
mersiella förtecken. För mig är det den naturligaste saken i världen att se till
att dessa arbetsvilliga händer får arbeta med det som är det allra viktigaste:
skapa trygghet och rättvisa för alla människor.

Kommer arbetsmarknadsministern att medverka till att sysselsättningen
inom den viktiga gemensamma sektorn kan upprätthållas?

Anf. 64 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Jag kan instämma i de kommentarer som talarna här gjort,
att arbetsmarknadsministerns svar på Amita Johanssons interpellation är väl
tunt. Jag blir litet förvånad över att arbetsmarknadsministern är så pass tom-
hänt. På en punkt däremot försöker arbetsmarknadsministern vara kraftfull,
och det är när han i slutklämmen försöker beskriva orsakerna till det läge
som vi nu har. Jag kan bara konstatera att den mycket allvarliga arbetsmark-
nadskrisen i Stockholms län nu har förvärrats av regeringens åtgärder och
passivitet. Ulf Lönnqvist har bl.a. pekat på hur regeringen genom sina beslut

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

har förstört byggmarknaden så att det har blivit stopp på byggandet i Stock-
holms län. Den svartmålning som de nuvarande regeringspartierna har ägnat
sig åt under sommaren och hösten har naturligtvis också påverkat det ekono-
miska läget.

Anita Johansson sade att läget i Stockholms län nu är allvarligt, och det är
ingen överdrift att säga detta. Det finns i dag 25 000 arbetslösa, och progno-
serna pekar nu på att arbetslösheten under våren kommer att stiga till 40 000
om ingenting görs.

Situationen i Stockholms län innebär också att arbetslösheten här ökar
mer än på något annat håll i landet. Det är någonting som verkligen borde
bekymra arbetsmarknadsministern. Stockholms län har alltid fungerat som
ett slags motor i den svenska ekonomin. Nu har vi alltså kommit till ett läge
där arbetslösheten ökar snabbare i Stockholms län än på något annat håll,
och det borde ju leda till eftertanke.

Det händer ofta att man från olika håll - det har också framskymtat i rege-
ringsföreträdarnas framträdanden här i kammaren den senaste tiden - bru-
kar vifta bort problemen i Stockholms län med att det ändå är den region i
landet som har det bästa sysselsättningsläget. Nu kan man inte dra Stock-
holms län över en kam. Jag kan peka på min hemkommun. Där har vi i dag
en arbetslöshet som ligger över riksgenomsnittet. Enligt den senaste siffra
som jag har fått fram är arbetslösheten i riket ungefär 3 %. I Södertälje är
arbetslösheten 3,5%. Där är 6% av ungdomarna arbetslösa just nu. Det
framgår av sådana siffror att Stockholms län inte är enhetligt, utan att läget
varierar mycket. Men det som är allvarligt är, såsom många har betonat, att
arbetslösheten stiger dag för dag.

Det har här framhållits att regeringen har gjort mycket litet när det gäller
infrastrukturen. Anita Johansson pekade på att det beslut som regeringen
fattade i höstas om 1,5 miljarder till infrastruktursatsningar i princip bara är
en upprepning av den tidigare regeringens beslut. Det har alltså inte kommit
några nya kronor till Stockholms län. Av 1,5 miljarder som anvisades för
extra byggprojekt kom bara 10 milj.kr. till Stockholms län. 10 milj.kr. i det
här sammanhanget är ju en siffra som man närmast kunde avrunda till noll.
Det motsvarar byggandet av sju egna hem - och det är alltså regeringens
recept för att råda bot på den byggkris som vi har i dag.

Börje Hörnlund hänvisar här till att det förekommer diskussioner och att
de stora trafiköverenskommelserna i länet inte är klara. Det är fel. Vad som
återstår är det som ligger långt fram i tiden, nämligen byggandet av de stora
vägtrafiklederna. Förhandlingarna i det sammanhanget är inte avslutade
ännu, men när det gäller kollektivtrafiksatsningarna är allt klart - det är bara
att sätta i gång. Här finns det många projekt. Anita Johansson har i sin inter-
pellation pekat på detta. Jag kan som exempel ta Arlandabanan, vars igång-
sättning har blivit försenad på grund av regeringens agerande. Men man kan
ändå nu starta med att exempelvis flytta Märsta station. Det är kanske ett
stationsbygge som inte intresserar dem som åker limousine till Arlanda, men
för de vanliga människorna i Stockholms län är det en betydelsefull investe-
ring.

Häromveckan hade jag en frågedebatt med näringsministern om byggkri-
sen i Stockholms län. Då framhöll näringsministern att en arbetslöshet på

10 % bland byggnadsarbetarna, det var ingenting att skryta med; det föran-
ledde inga åtgärder. Min fråga blir då: Delar Börje Hörnlund näringsminis-
terns uppfattning att 10 % arbetslöshet inom byggbranschen inte är någon-
ting att ta på allvar och därför inte fordrar några särskilda åtgärder från rege-
ringens sida?

Anf. 65 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Svaret ger inget hopp, sade Anita Johansson om beskedet
från statsrådet. Det gäller i hög grad också beskedet till de många arbetslösa
kvinnorna i Stockholms län.

Stockholms län har en mycket differentierad arbetsmarknad, och det har
varit - och är fortfarande - till stor nytta för kvinnor. Ingenstans i landet har
kvinnor så hög förvärvsfrekvens som här i vårt län, och ingen annanstans har
kvinnor i realiteten kunnat försöija sig själva i så hög grad som här, eftersom
vi har många heltidsarbeten och inte behöver ha så många ”deltidare”. Detta
är mycket bra, eftersom eget jobb inte bara ger egen försörjning, pensions-
poäng och semesterersättning utan också verklig frihet i livet.

Men som vi alla vet - vi som intresserar oss för arbetsmarknadsläget - har
den ökande arbetslösheten hittills drabbat män mer än kvinnor. Det gäller
också Stockholms län. Alla erfarenheter tyder emellertid på att utvecklingen
går mot att det först är byggbranschen som drabbas - där är läget verkligen
akut, det har vi fått flera bevis på här under debatten - och sedan industrin.
Vi har inte kvar så mycket industri i Stockholms län. Dessa två branscher
drabbas alltså först.

Men sedan, som ett brev på posten, följer vad man kan kalla kvinnobran-
scherna - handel och annan service. Och så har vi kommunernas och lands-
tingens kärva ekonomi, och statens besparingsprogram. Detta sammantaget
gör att de typiska kvinnojobben kommer att bli allt mindre efterfrågade.
Därtill kommer också teknikutvecklingen, som långsiktigt påverkar kvin-
norna i kontorssektorn.

Som alltid går utvecklingen fortast i Stockholms län, och vi är nu mitt inne
i den här processen - strukturomvandling på tjänstesektorn och lågkonjunk-
tur. Det är naturligt, för det är här vi är flest, och framför allt har vi en
mycket större andel anställda i den privata och offentliga tjänstesektorn här
i länet än man har i andra län.

Jag vill bara ta ett exempel: Enligt regeringens käcka småföretagarpropo-
sition, den som ju skall ge kvinnor.i Sverige så goda möjligheter att starta
eget, skall man också ta bort länsstyrelsernas handelsregister. På vår länssty-
relse ryker 25 kontorsjobb för kvinnor som är i medelåldern och däröver. 25
jobb är väl ingenting, kan man säga, när vi har 25 000 arbetslösa. Men på alla
länsstyrelser i hela landet och på varje myndighet i Stockholm blir det några
stycken. I vårt län är det nämligen likadant på myndighet efter myndighet, i
kommun efter kommun, i bank efter bank, försäkringsbolag efter försäk-
ringsbolag. Tillsammans blir detta inte bara 25 x 25, utan betydligt högre po-
tenser.

Vi vet också att kvinnor har lösare anknytning till arbetsmarknaden än vad
män har. Många har deltidsarbete, tillfälliga anställningar, och högre från-
varo på grund av föräldraledigheter osv. än vad män i genomsnitt har. I vårt

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

län har landstinget i stort sett slutat att anställa några per timme. Korttidsvi-
kariaten upphör nu i samband med årsskiftet. Då kan man ju fråga sig vad
det innebär.

Trots att vi har haft ett intensivt jämställdhetsarbete och trots att nästan
alla kvinnor yrkesarbetar visar det sig att när kvinnor blir friställda har de
svårare än män att komma tillbaka till fasta arbeten. De hamnar i en s.k.
permanent tillfällighet. Jag tror faktiskt att föreställningen att det är mannen
som är huvudförsöijare lever kvar hos många. Den får ny näring när arbets-
lösheten ökar om vi inte tydligt talar om att kvinnors rätt till arbete är lika
stor som männens rätt.

Därför blir jag uppriktigt bekymrad när jag hör statsrådet i en tidigare de-
batt bara konstatera att statistiken från AMS och andra säger att fler män än
kvinnor drabbas av arbetslösheten. Regeringen skulle i stället kunna an-
vända sig av den erfarenhet och kunskap som finns i samhället till att ha en
hög beredskap för att möta den ökade arbetslösheten bland kvinnorna och
bland de unga flickorna.

Vi behöver alltså riktade satsningar för kvinnor för att motverka arbetslös-
heten. Det är så, herr statsråd, att jämställdhetsperspektivet inte får läggas
åt sidan när det är lågkonjunktur. Kvinnor har sämre villkor i arbetslivet och
har därför särskilt stort behov av vidareutbildning och utveckling för att
kunna komma tillbaka när konjunkturen vänder uppåt. Här måste rege-
ringen ta initiativ i stället för att sticka huvudet i sanden. Regeringens icke-
politik och osynliggörande av kvinnors problem på arbetsmarknaden är en
fara för kvinnorna i Stockholms län och i hela landet.

Anf. 66 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! För en tid sedan gjorde Börje Hörnlund ett uttalande i en
Stockholmstidning där han sade att han spådde en lång arbetsmarknadskris.
Han sade också i det uttalandet att unga invandrare hotas av att stängas ute
från arbetsmarknaden. Han gjorde de här kommentarerna med anledning
av en ny undersökning.

Siffermaterialet visade att den snabbväxande arbetslösheten främst, som
han sade, skördar sina offer bland unga invandrare. I den gruppen är för-
värvsfrekvensen enbart ca 30 % jämfört med det normala 80 % för resten av
befolkningen. Ingen region här i landet har så många invandrare som Stock-
holmsregionen, även om man ser det proportionellt till befolkningen. Det
finns ungefär 12 % invandrare här, och vi har kommuner i de södra delarna
av vår region där det rör sig om upp till 20 % och därutöver.

Arbetslösheten bland invandrarna i Stockholms län uppgår nu till ca 5 000.
Det har tidigare sagts här att det finns prognoser som tyder på att arbetslös-
heten kommer att öka till omkring 40 000. Erfarenheten visar att det just är
invandrare som riskerar att bli, för att på nytt använda mig av Börje Hörn-
lunds ordval, de främsta offren för denna politik. Invandrarna är i ganska
stor utsträckning sysselsatta inom den offentliga sektorn. Den offentliga sek-
torn kommer av allt att döma att minska mycket.

I den här artikeln sade Börje Hörnlund också att det finns fördomar i det
svenska samhället som måste brytas ner om invandrargruppen i landet skall
ges tillträde till arbetsmarknaden. Det är i och för sig riktigt. Men nu rör det

sig om huruvida regeringen kommer att fullfölja, eller ytterligare förstärka,
en politik som nödvändigtvis måste gå ut på att prioritera just de grupper
som är särskilt eftersatta. Både sociala och ekonomiska skäl motiverar detta.
Vilka speciella insatser avser regeringen att sätta in för att förhindra denna
mycket allvarliga utveckling när det gäller invandrare?

Här i landet har vi inte under de senare årtiondena godtagit något gästar-
betarsystem. Det får under inga förhållanden införas något som i praktiken
skulle kunna likna detta.

Den 1 januari i år trädde det nya systemet för ersättning till kommunernas
flyktingmottagande i kraft. En av de bärande tankarna bakom det nya syste-
met är att stimulera kommunerna till att satsa på aktiva åtgärder som leder
till att flyktingarna kommer ut i arbetslivet. Hur har Börje Hörnlund tänkt
sig att dessa insatser skall kunna utformas och fullföljas?

Det är få orsaker som spelar så stor roll när det gäller spridandet av rasför-
domar som just arbetsmarknadsfrågorna. De används oftast som argument
för att befordra rasfördomarna. Detta är en extra anledning till att sätta in
kraftfulla åtgärder för att skapa sysselsättning åt flyktingar och invandrare.
Detta för att förhindra att vi får en utveckling mot ytterligare förstärkning
av rasfördomar i vårt land.

Anf. 67 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är viktigt att även Stockholm och Stockholms län upp-
märksammas när det gäller sysselsättningen. I mitten av 60-talet arbetade
var tredje stockholmare inom industrin. Som alla känner till är den siffran
nu nere i 14 % av den samlade arbetsmarknaden i Stockholm. I Stockholms-
området är industriverksamheten i stark minskning. Praktiskt taget varje
riksdagsledamot i det här landet verkar att ha som huvudintresse att ragga
industrier från Stockholm. För dagen kan vi notera att ett stort antal företag
inom tillverkningsindustrin har planer på utflyttning från Stockholm. Jag
tänker på Atlas Copco, ABB Cables, Margarinbolaget och Saltsjöqvarn.
Liknande planer finns av och till inom Vin & Sprit AB.

Under de senaste fem åren har 7 000 arbeten försvunnit inom tillverk-
ningsindustrin i Stockholm. Det här är inte någon bra utveckling, varken för
Stockholm eller för landet i övrigt. Det är självklart att Stockholmspoliti-
kerna är allvarligt oroade av denna sneda utveckling. Som alla andra kom-
muner behöver Stockholm ett starkt differentierat näringsliv, ett näringsliv
öppet för nya idéer, ny teknik och nya tjänster. En god utveckling inom
Stockholmsregionens industri kommer också hela landet till godo, bl.a. där-
för att arbetslösheten slår minst lika hårt här i Stockholm som i andra regio-
ner.

Jag trodde att Böije Hörnlund skulle ha några argument att anföra i frågan
varför Sverige får en snabbt växande arbetslöshet just vid övergången till en
borgerlig regering. Varför, Böije Hörnlund, måste riksbanken lyfta upp rän-
teläget med 6 procentenheter för en vecka sedan? Varför är det så oroligt på
arbetsmarknaden?

Ett svar är ganska givet: Det finns ingen tilltro till den borgerliga rege-
ringen. Den är för svag för att stoppa denna ogynnsamma utveckling. Visst
tas det en del initiativ för att försöka ändra på förhållandena, men inget hel-

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

hetsgrepp, inga nya förnyande grepp, ingenting som tyder på att regeringen
ämnar göra något annat än kopiera den tidigare regeringens politik, men i
kraftigt minimerad omfattning.

Eftersom den borgerliga regeringen inte har något nytt att bjuda på vittrar
arbetsmarknaden sakta men säkert. Ett land som låter arbetslösheten öka
utan att egentligen göra något rejält åt saken har en dålig regering, och det
kan byggsektorn vara ett klart uttryck för. Byggnadsarbetarna demonstrerar
självfallet.

I dag på morgonen har jag haft kontakt med Byggettans ordförande Lars
Ulander. Han säger att av 115 arbetslag inom byggsektorn är 98 utan jobb
när det nuvarande bygget färdigställs, vilket kommer att ske före semestern
1992.

Vi har i dag fått ett brev med posten från Göteborg, undertecknat av bygg-
mästarna, Näringslivssekretariatet, LO-distriktet, vägverket och Tjänste-
männens centralorganisation i Göteborg med berörda förbund. Man säger
helt kort att man nu har den största arbetslösheten sedan böljan av 80-talet.

Av allt detta kan man dra bara en enda logisk slutsats, och det är att rege-
ringen inte har lyckats att vinna någon tilltro, varken från näringslivet eller
bland arbetarna - inte ens bland bankerna eller de övriga finansiärerna eller
bland dem som normalt tror på det svenska samhället.

Jag skulle till sist bara vilja föreslå Börje Hörnlund att komma med litet
bättre argument än när han i svaret till Anita Johansson skriver att räntelå-
nen är inflationsdrivande. Nu har ju den utredare som skall arbeta med dessa
frågor bl.a. fått i uppdrag att, om han vill det, föreslå någon form av utjäm-
ning över tiden, något som är snarlikt räntelånen. Folk kommer inte att för-
stå att ett förslag från socialdemokraterna om räntelån med utjämning över
tiden är inflationsdrivande medan motsvarande förslag från regeringen är in-
flationshämmande. Det är verkligen illa motiverat, herr arbetsmarknadsmi-
nister.

Anf. 68 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Vi har nu hört en hel serie inlägg med en livfull skildring av
verkningarna av den förda socialdemokratiska politiken och av att vi gått in
i en internationell lågkonjunktur. Jag undantar här inlägget från Hans Göran
Franck, som diskuterade i sak.

Jag vill med stor bestämdhet säga att Stockholmsregionen inte alls undan-
tas från strävandena att lindra verkningarna av arbetslösheten. AMS får en
mycket stor summa pengar. Nästa budgetår kommer arbetslösheten, den
öppna och i åtgärder, att kosta någonstans mellan 40 och 50 miljarder kro-
nor, och AMS fördelar pengarna efter hur arbetsmarknaden ser ut i de olika
länen. Från nästan alla län i Sverige har sagts att de skulle behöva mera, men
jag tänker låta AMS fortsätta att fördela pengarna på ett så rättvist sätt som
man där kan.

Några talare tar upp infrastruktursatsningarna. Jag måste säga att jag blir
mycket besviken över att man är så okunnig i den här debatten eller inte vill
diskutera sakfrågor. Det har ju lagts fram ett stort infrastrukturpaket om 16
miljarder kronor i höst. Vart kom merparten av de pengarna? Det har däref-

ter framlagts ett paket om 1,75 miljarder kronor. Vart gick de pengarna? Se-
dan kommer det tredje paketet om 1,5 miljard kronor.

Lägger man ihop de här tre paketen, finner man visserligen att många län
och kommuner har anledning att vara mycket missnöjda, men att det är fråga
om oerhört stora projekt och att oerhört stora pengar berör Stockholmsre-
gionen. Att förenkla och ta ut 10 milj.kr. ur det sista paketet tycker jag borde
vara under debattörernas värdighet.

Så några ord om byggsituationen. Överhettningen på byggmarknaden här
i Stockholm är en av de stora anledningarna till att hela svenska folket nu
lider av det stålbad i arbetslöshet som socialdemokraterna och den interna-
tionella lågkonjunkturen fått i gång.

Jag vet vidare inte vad herrar debattörer menar - det har nu byggts oerhört
dyra kontor, varav i dag många står tomma. Skall vi bygga flera tomma kon-
tor? Det var ju det som drev upp nivån på byggverksamheten alldeles oer-
hört. Vi har också lediga industrilokaler. Det blir ju så när företagen rationa-
liserar och när det förekommer många konkurser. Skall vi bygga ännu fler
tomma industrilokaler?

Vi har nu tomma lägenheter i flertalet kommuner - i det avseendet är just
Stockholmsregionen ett litet undantag -, och det är då svårt att bygga ännu
fler tomma lägenheter över hela landet. Det står i många kommuner helt
outnyttjade hus i dag, samtidigt som man bygger nya hus. Det är ju den tidi-
gare oförmågan att hålla i det här som satt den nuvarande regeringen i denna
besvärande situation.

Sedan vill jag nämna att i en rapport, november 1991, talas det om att det
under 1991, på helår, blir lika många igångsättningar av lägenhetsbyggande
som under de två tidigare åren. Det stämmer inte alls med vad mina medde-
battörer här säger.

Det är faktiskt också så att nu inhandlar man till 1988/89 års prisnivå. Det
är ingen dålig nedpressning av kostnaderna.

Investeringsbidragsändringen motsvarar en räntehöjning på 0,3 %. Skulle
er politik genomföras, det vill jag säga till er som sitter här, skulle vi konse-
kvent få leva med minst 6 % högre ränta, och då vore det inget byggande,
inget näringsliv.

Tiden är ute för den här gången, men jag återkommer.

Anf. 69 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag förstår att Böije Hörnlunds tid är begränsad, men jag
vill ändå att han besvarar de frågor jag ställde om invandrarsituationen. Den
är så pass allvarlig att det nu fordras att alldeles speciella åtgärder sätts in,
om man inte vill förvärra krisen ytterligare när det gäller de mycket känsliga
frågorna om rasfördomar, flyktinghat och invandrarfientlighet.

Jag kommer från ett stort möte med flyktingar och invandrare i Västerha-
ninge. Jag fick en hälsning med mig från dem om att de nu känner sig mycket
oroade över den situation som råder i Stockholmsregionen. De viktigaste
meningsyttringarna som kom därifrån var just att man känner att det böljar
på att gunga under fotterna. Här gäller det nu verkligen att komma med kon-
kreta förslag och åtgärder, konkreta insatser.

Jag tycker att det är fel att i den här situationen gång på gång komma till-

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

baka och skylla på den tidigare regeringen. Nu är det de egna gärningarna
och handlingarna som skall bedömas.

Det som främst oroar är att den nya regeringen kommer att föra en alltför
högerinriktad politik. Därför vill jag fråga Börje Hörnlund: Är Börje Hörn-
lund säker på att han kan och vill stå emot den ytterlighetsgående marknads-
mässiga synen både på arbetslöshetspolitiken i allmänhet och på de värst ut-
satta grupperna i samhället?

Anf. 70 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! På en punkt vill jag hålla med Börje Hörnlund, nämligen att
byggpriserna har gått ner mycket kraftigt, och det är glädjande. Nu upprätt-
hålls i stället de höga byggkostnaderna enbart av regeringens egna åtgärder,
och det är inte lika glädjande.

Mina två frågor återstår: Kommer det mer pengar snabbt till ökade utbild-
ningsinsatser för arbetslösa? Och vill Börje Hörnlund medverka till att sys-
selsättningen inom vården, omsorgen och utbildningen upprätthålls?

När jag träffar skolklasser här i riksdagen går jag ibland ner med dem i
rännarbanan och berättar för dem om vattnet. Det rena vatten som ström-
mar förbi är resultatet av att de som satt i riksdag och regering under lågkon-
junkturen i början av 70-talet bestämde sig för att satsa på byggande av re-
ningsverk, inte bara här i Stockholm utan runt hela Mälardalen. Det kostade
pengar, men det var inte dyrt för den sakens skull, för det skapade jobb och
det gav rent vatten.

Jag önskar att jag om några år kunde få säga till dem som kommer hit då
att under lågkonjunkturen i böljan av 90-talet satsade vi på kollektivtrafik,
kringfartsleder och annat som gör att vi nu har ren luft, bra framkomlighet
och trafiksäkerhet i Stockholmstrakten och att vi också kunde utveckla vårt
land tack vare att vi tog vara på den möjlighet som lågkonjunkturen gav för
att öka våra kunskaper och bredda vår kompetens, t.ex. när det gäller mil-
jön.

Börje Hörnlund säger att det här blir för dyrt. Vilken tur att vi hade en
annan regering i början av 70-talet!

Även om det är främmande i något slags företagsekonomiskt perspektiv
med en aktiv konjunkturpolitik, tycker jag nog att arbetsmarknadsministern
skall ta och lita till det som jag faktiskt tror att han står för, nämligen att man
skall se de här frågorna ur ett samhällsperspektiv. Det är det enda rimliga.
Låt inte nyliberalerna i moderata samlingspartiet och folkpartiet övertyga
arbetsmarknadsministern om att det är dyrt med arbete åt alla, för det är en
tillgång!

Jag efterlyser i likhet med Anita Johansson de borgerliga ledamöterna på
Stockholmsläns- och Stockholmsstadsbänkarna. Det finns bara en borgerlig
ledamot i kammaren, och det är talmannen. Det är inte bara här de borger-
liga har uteblivit. När länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, Byggettan
och Byggmästareföreningen bjöd in till en träff för att diskutera de här all-
varliga problemen, var det lika tomt på borgerliga ledamöter. Ingen enda
kom dit.

Den här interpellationen är ett sätt för oss att placera de här frågorna i
fokus. Vi skall återkomma med ytterligare initiativ, men jag undrar var våra

borgerliga bänkgrannar finns i den här debatten och om de över huvud taget
inte tycker att den är intressant.

Anf. 71 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Börje Hörnlund säger att Stockholmsregionen inte alls un-
dantas. Tycker Böije Hörnlund att det är en rättvis fördelning när vi har fått
10 milj.kr. av dessa 1 500 milj.kr? Det är så, det är faktum.

Jag måste få citera ur ett brev från länsarbetsdirektören Lars Sjöström i
Stockholms län. Det är han som med stor emfas har talat om för oss att det
kan vara 40 000 arbetslösa i länet till sommaren. Följande faktorer leder till
den slutsatsen, skriver han:

”inga tecken till ljusning som påverkar efterfrågan på arbetskraft,
antalet varslade fortsätter att öka,
byggarbetslösheten stiger mycket snabbt,
byggnadsverksamheten kommer inte att stimuleras,
infrastruktursatsningar tillfaller inte Stockholms län,
den offentliga sektorn har bara varslat i liten utsträckning ännu” - observera
”ännu”!

Det här var ju både Ines Uusmann och Eva Johansson inne på - jag säger
också ”ännu”.

Med tanke på hur det ser ut runt om i fullmäktigeförsamlingarna i Stock-
holms län är jag djupt oroad, och den oron delar länsarbetsnämnden med
mig.

Så ser det ut, Börje Hörnlund. Läs vad länsarbetsnämnderna skriver till
arbetsmarknadsdepartementet!

Jag kan konstatera att 25 000 arbetslösa i Stockholms län, Börje Hörn-
lund, är lika många människor som de arbetslösa i Norrbotten, Västerbot-
ten, Dalarna, Jämtland och Västernorrland tillsammans. Jag tycker att
Böije Hörnlund borde bry sig om de arbetslösa även i Stockholmsregionen.

Herr talman! Jag får dagligen telefonsamtal och brev från fackliga avdel-
ningar i Stockholmsregionen. Häromdagen ringde mig Sören Brandström
från Musikerförbundets avdelning 10. Han sade: Hjälp oss, hjälp oss! Han
var så glad över att jag hade interpellerat. 30 % av hans medlemmar går ar-
betslösa.

Jag fick inte något svar på om Börje Hörnlund är beredd att vidta åtgärder
så att Dennisförhandlingarna kan bli slutförda och arbetena sättas i gång.
Men än finns det en chans i denna kammare - om de borgerliga ledamöterna
kunde visa litet mera intresse. Vi har framfört förslag i våra motioner om
ytterligare medel till sysselsättningen.

Anf. 72 ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! Böije Hörnlund väljer att försöka skylla situationen på den
socialdemokratiska regeringen. Men, Börje Hörnlund, det är inte någon so-
cialdemokratisk regering som har bestämt sig för att riva upp räntelånesyste-
met. Det är Börje Hörnlunds regering. Det är inte någon socialdemokratisk
regering som bestämt sig för att kraftigt reducera investeringsbidragen. Det
är Böije Hörnlunds regering. Det är inte någon socialdemokratisk regering
som har bestämt sig för att ändra olika delar av finansieringsreglerna och

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar pä
interpellationer

5 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 45

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

därmed göra det orimligt dyrt att bygga. Det är Börje Hörnlunds regering.
Det är inte någon socialdemokratisk regering som genom olika åtgärder för-
dyrar ombyggnadsverksamheten. Det är Börje Hörnlunds regering.

Jag tycker att det är hög tid för Böije Hörnlund att rannsaka sig och den
politik regeringen nu för. Det är den som spär på en besvärlig situation. Det
är den som gör att det blir ett totalstopp i byggandet, om nu inte regeringen
besinnar sig.

Böije Hörnlund nämner överhettningen. Visst, det har varit en våldsam
överhettning. Den socialdemokratiska regeringen sökte med olika åtgärder
bromsa upp överhettningen. I den här regionen lyckades regeringen bromsa
upp investeringar i kontorsbyggande för ungefär 40 miljarder kronor. Så
mycket mer hade det blivit. Men centern var inte särskilt intresserad av att
vara med om att vidta olika åtgärder. Vi lyckades enas med centern om en
tioprocentig investeringsskatt i regionen. Det var väl i och för sig bra. Men
det räckte inte för att bromsa upp något. Det som bromsade upp var de åt-
gärder som sattes in och som centern var motståndare till.

Det här var ett utsökt exempel på just hur de s.k. marknadskrafterna age-
rade. Det gläder mig att Börje Hörnlund kan säga att det var detta som drev
upp kostnaderna. Annars brukar man hävda att bostadspolitiken har drivit
upp kostnaderna. Så är det inte. Det är allt det övriga byggandet som har
drivit upp kostnaderna, som dess värre kommer att belasta bostadsbyggan-
det.

Med hjälp av de åtgärder som regeringen satte in hade takten på kostnads-
ökningarna redan 1990 kommit ned i nivå med inflationen i övrigt. Det var
ett första delmål.

Börje Hörnlund nämnde att när investeringsbidragen tas bort motsvarar
det endast en ränteuppgång på 0,3%. Men, Börje Hörnlund, räntan har
sprungit i höjden oerhört mycket mer, och likväl plockar ni bort investerings-
bidragen.

Olof Johansson sade i radions telefonväkteri den 5 september, att momsen
skall sänkas på allt som har med boende att göra till 60 % av dagens nivå.
Det finansieras genom att man tar bort investeringsbidrag.

Ni glömde att sänka momsen, men ni tog bort investeringsbidragen.

Anf. 73 OSKAR LINDKVIST (s):

Herr talman! Det verkar som om regeringen har inlett sin verksamhet med
att gå på kurs eller seminarium i att berätta för lyssnarna att det är två saker
som har ställt till med svårigheterna. Den ena är den internationella kon-
junkturen, och den andra är den gamla socialdemokratiska regeringen.

När vi har hört detta så många gånger under dessa månader, böljar vi bli
litet nyfikna på vad det borgerliga alternativet egentligen är för något i denna
politik. Vad är det som är nytt med att det kommit en borgerlig regering som
i grunden skulle ändra förutsättningarna på den svenska arbetsmarknaden
och på den svenska finansiella marknaden?

Böije Hörnlund är en erfaren parlamentariker och sitter nu i den borger-
liga regeringen. Han har inte gett någon vägledning i svaret eller i sitt inlägg
därefter. När jag tittar på hur Böije Hörnlund resonerar i sitt svar om beho-
vet av bostadsfinansiering, vill jag instämma i Ulf Lönnqvists inlägg. Jag vill

också göra ett tillägg. Den 13 december 1990 bestämde Sveriges riksdag att
införa räntelån, dvs. en ny form av bostadsfinansiering i Sverige, från den 1
januari 1992 och delvis från den 1 januari 1993. Det hade då varit en lång
diskussion dessförinnan. Det hade varit möjligt att titta på förslaget, och det
antogs av en majoritet i riksdagen. Nu kunde det nya byggandet förberedas
efter de nya finansiella förutsättningarna.

Sedan bestämmer sig den borgerliga regeringen, naturligtvis inkl. Börje
Hörnlund, att räntelånesystemet inte skall behållas. Det är enligt regering-
ens uppfattning inflationsdrivande. I stället skall de nuvarande räntebidra-
gen behållas, men de skall försvagas så långt det är över huvud taget möjligt.
Kostnaderna lastas över på bostadskonsumenterna.

På tisdag blir det en debatt här i kammaren. Då är det sannolikt att riksda-
gens majoritet kommer att säga nej till räntelånen och behålla de mycket
förändrade räntebidragen. Tycker Börje Hörnlund som arbetsmarknadsmi-
nister och framstående medlem av en borgerlig regering att det är bra att
Sverige får ett beslut om en bostadsfinansiering tre veckor innan den skall
träda i kraft? Tycker Börje Hörnlund att det är bra att vi ännu inte vet vilken
bostadsfinansiering vi skall ha från den 1 januari 1993?

Anf. 74 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Jag fick inget svar på mina två frågor till Böije Hörnlund.
Jag frågade honom om han delade näringsministerns uppfattning om att en
byggarbetslöshet i Stockholms län på 10 % därutöver inte var något att be-
kymra sig över. Jag vet inte hur jag skall tolka den tystnad som Böije Hörn-
lund visade mig här.

Jag kan förstå att Börje Hörnlund inte vill svara på en del av frågorna som
gäller Stockholms län. Jag frågade bl.a. om de satsningar som det finns pla-
ner på då det gäller infrastrukturen. Där påstod Börje Hörnlund att vi social-
demokrater hade fel och inte förstod oss på det hela. Det är också ett exem-
pel på hur Börje Hörnlund försöker blanda bort korten.

Jag har förståelse för att Börje Hörnlund gör så här och nu skyller allt på
den gamla socialdemokratiska regeringen. Det kan naturligtvis inte vara lätt
att vara centerpartist i en högerdominerad regering och gång på gång svälja
olika högerförslag. Vi har sett många exempel på hur centerns hjärtefrågor
och principfrågor har offrats på regeringssamarbetets altare. Ett aktuellt ex-
empel som Eva Johansson pekade på i sitt inlägg är den inomregionala skat-
teutjämningen. Här i veckan kom skatteutjämningskommitténs betänkande
som visar att den borgerliga majoriteten vill förbjuda den inomregionala
skatteutjämningen i Stockholms län.

Om jag inte minns fel var det centerns förre partiordförande Karin Söder
som bl.a. var med och väckte en motion om att en särskild lag skulle stiftas
av riksdagen som gav möjlighet till att införa en inomregional skatteutjäm-
ning. Det har varit något av en hjärtefråga för centerpartiet i Stockholmsre-
gionen. Vi kan nu konstatera att man från centerns sida tydligen nu är be-
redd att offra även denna heliga princip. Det kommer naturligtvis att få ödes-
digra konsekvenser för sysselsättningen i Stockholmsområdet.

Jag hoppas att, eftersom detta utgör ett utredningsförslag, eftertanken
skall verka så att vi kan få en helt annan slutprodukt.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Jag vill avsluta med att önska Börje Hörnlund en god jul. Jag hoppas att
han nu kommer att ägna julhelgen åt eftertanke och funderingar och till att
läsa in det material som Anita Johansson överlämnar och att han efter nyår
omedelbart kommer att vidta åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i
Stockholms län.

Anf. 75 THAGE G PETERSON (s):

Herr talman! Jag har inte tidigare varit i tillfälle att lyckönska Börje Hörn-
lund till den viktiga posten som arbetsmarknadsminister med ansvar för sys-
selsättning och regionalpolitik. Jag vill nu göra det uppriktigt.

Böije Hörnlund och jag känner varandra väl från många intensiva debat-
ter här i kammaren. Jag känner till hans och hans partis närmast fientliga
inställning till storstadsområdena och främst till Stockholms län. Vid flera
tillfällen har jag fått förklara för Börje Hörnlund att det faktiskt är männi-
skor av kött och blod som bor i detta område och att det att vara arbetslös i
Stockholm också är att vara arbetslös.

Jag har på mitt rum här i riksdagen lyssnat på dagens tre interpellationsde-
batter med Börje Hörnlund. Det gamla verkar sitta i. Böije Hörnlund ver-
kar inte ha något till övers för Stockholms län och har heller inte haft något
att komma med när det gäller arbetslösheten i detta län. Men vad som kan-
ske är värre, jag upptäckte ingen känsla för att storstadsområdets arbetslösa
också kan ha det svårt. Ingen oro kunde skönjas för den våldsamma ökning
av arbetslösheten som är på gång.

Börje Hörnlund är i en pressad situation. Naturligtvis är han pressad av
den stigande arbetslösheten men också av det farliga sällskap han har ham-
nat i när han regerar med moderaterna och tvingas ta ansvar för den höger-
politik som regeringen nu för. Det är naturligtvis pressande att försvara att
förmögenhets- och arvsskatt tas bort och sänks, att barnbidragshöjningen
skall skjutas upp, att karensdagar skall införas, att arbetslöshets- och arbets-
skadeförsäkringar skall försämras och mycket mer.

I går fick vi höra att skatten för egenföretagare och ägare till handelsbolag
skall sänkas med 2500 miljoner samtidigt som regeringen skall dra ner stödet
till facklig utbildning och stödet till företagshälsovården skall tas bort. Jag
drar den slutsatsen att det är överraskande att centerpartiet, som säger sig
vilja ha en rättvis fördelning, ställer upp på denna orättfärdiga politik.

I en tid då arbetslöshet och varsel ökar kraftigt och arbetsplatser läggs ner
i en takt som det är länge sedan vi upplevde i vårt land, borde landets rege-
ring sätta in massiva insatser för att försöka stoppa den negativa utveck-
lingen.

Herr talman! Jag inser naturligtvis att arbetslösheten inte kan bekämpas
med några enkla metoder eller att den försvinner bara för att man säger att
arbetslöshet skall bekämpas. Det fordras först och främst en politisk vilja
och, vill jag tillägga, en inneboende känsla för de arbetslösa och för att ar-
betslöshet är skadlig, ett ont både för samhället och för den enskilda männi-
skan.

I dag på morgonen kunde vi på Ekot höra om undersökningar som visar
att arbetslöshet leder inte bara till psykiska besvär utan också till högt blod-
tryck, hjärtbesvär och andra sjukdomar. I går ställde jag en fråga till statsmi-

nistern här i kammaren, om hur han hade det med nattsömnen mot bak-
grund av den stigande arbetslösheten och allt ont, all oro och allt lidande
som den för med sig. Han sade att han inte var störd utan att nattsömnen var
god.

Det är självfallet bra att statsministern och regeringsledamöterna kommer
utsövda på morgonen till jobbet, där de skall fatta för nationen viktiga be-
slut. Även om min fråga kanske var litet kontroversiell i sin udd, hade den
ett seriöst innehåll. Hur berörd är landets statsminister av att nationen och
många tusen människor mår dåligt, mår illa av arbetslösheten? Om detta fick
vi inget veta.

Jag har märkt litet av samma okänsliga inställning i dag när jag har lyssnat
på Börje Hörnlund i denna och tidigare debatter. Har sällskapet i regeringen
tagit död på det tidigare engagemang som fanns hos Börje Hörnlund, och
som jag har respekterat?

Avsaknaden av förståelse, den förståelse som jag tror behövs bakom all
politisk verksamhet, är farlig för vårt samhälle. För politik handlar om män-
niskor, om deras liv och framtid. Jag har denna höst mött gråtande arbetslösa
byggnadsarbetare, som är oroliga för sin egen och familjens framtid. Jag är
inte opåverkad av dessa möten. Tvärtom, varje möte har följt mig i mina
tankar åtskilliga timmar efteråt. Men det har också ökat min glöd till att
ännu mer hata arbetslösheten och inse att vi måste ta krafttag. Därmed, herr
talman, är jag inne på det andra i regeringens politik som jag saknar: kon-
kreta åtgärder.

Om inte regeringen kan hantera arbetslösheten och regionalpolitiken på
egen hand har jag ett råd till Börje Hörnlund att komma med: Bjud in, ta
hjälp av den socialdemokratiska oppositionen! Jag har några förslag som jag
kan ge direkt:

- mer pengar till arbetsmarknadsutbildning

- ett gigantiskt samhällslett program för reparationer och underhåll på
byggområdet

- tidigarelägg offentliga investeringar.

Och låt mig, herr talman, avsluta med att säga att denna interpellationsde-
batt visar vilka som är de arbetslösas företrädare i riksdagen. Inte en enda
borgerlig riksdagsledamot från Stockholm eller Stockholms län finns i kam-
maren när riksdagen behandlar denna viktiga interpellation.

Anf. 76 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag tackar för gratulationen och julhälsningen.

Problemet är, Ulf Lönnqvist och Thage G Peterson, att när vi en månad
försenade började det första budgetarbetet låg det underliggande budgetun-
derskottet på 80-90 miljarder kronor. Flera månader före det att den social-
demokratiska regeringen avgick pekade prognoser från olika institut mot de
arbetslöshetssiffror som vi har i dag. Jag tycker att man gör det väldigt enkelt
för sig i detta läge med internationell lågkonjunktur och med de siffrorna
som bakgrund, när man säger att detta skulle vara något nytt.

Med den ekonomi som vi har ärvt blir det många mycket smärtsamma be-
sparingsåtgärder. Varför måste vi vidta dessa smärtsamma besparingsåtgär-
der? Jo, för att få pengar över till att begränsa den öppna arbetslösheten.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

När jag kom till arbetsmarknadsdepartementet var den första fråga jag
ställde: Finns här några förberedelser för ytterligare åtgärder för tjänste-
män? Svaret var nej. Jag tog omedelbart tag i arbetet med ett paket som
belöpte på 4,3 miljarder kronor.

Dessutom finansierade den tidigare regeringen två stora saker med medel
ur arbetsmarknadsfonden, den fond som används till kontant arbetslöshets-
ersättning och som riskerar att tömmas under nästa budgetår. Ur den tog
man medel. Vi tog fram finansieringen öppet. Man skall inte ta medel ur en
fond man behöver för att folk som blir arbetslösa skall få sin ersättning.

Jag tror att vi litet till mans har anledning att erkänna att det är kärvt, att
det blir ett par svåra år och att ni som sitter här nu inte är änglalika varelser
utan all skuld till de problem som Sverige nu upplever. Så är det inte. Den
socialdemokratiska regeringen hade på sin tid inte egen majoritet, och där-
för är inte heller den ensam skyldig till saker och ting. Men faktum är att vi
står inför ett par besvärliga år.

Sedan vänder jag mig till Hans Göran Franck. AMS har sagt att man kla-
rar ungefär 3 procentenheter via sina åtgärder. Nu ligger flera länsarbets-
nämnder redan över det procenttal som AMS sade var möjligt. Det diskute-
ras utomordentligt höga summor till bekämpningen av arbetslösheten bland
invandrare och andra under kommande budgetår.

Jag är speciellt oroad för åldersgruppen 20-24 år. Där har vi många in-
vandrarungdomar. I den gruppen tenderar det att bli för långa arbetslöshets-
perioder, oavsett om man är invandrare eller född här i landet. Däremot
finns ju skyddsnät för åldersgruppen upp till 20 år, och det är bra. Men man
får fundera över nästa åldersgrupp också i det här avseendet. Ett speciellt
problem är naturligtvis, som Hans Göran Franck framhöll, den stora invand-
rartätheten i Stockholmsregionen, som kräver speciell eftertanke.

Sedan några ord till Thage Peterson. Jag är orolig för varenda arbetslös.
Det är ingen rolig situation att bli arbetslös. Lika orolig är jag om vederbö-
rande bor i Kalix, där en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen riskerar
att hamna i den situationen. Skulle vi översätta det till Stockholmsförhållan-
den blir det ungefär 250 000 människor i stället för 25 000. Men jag är lika
orolig förvar och en här. Det är lika allvarligt att bli arbetslös i Haninge som
att bli det på någon annan ort.

Ulf Lönnqvist hade litet fel i sin historiebeskrivning. Centern motionerade
mycket tidigt om att dämpa överhettningen i Stockholm. I ett senare skede
blev det en investeringsskatt om 10 %, en för låg siffra, sade vi. Men det var
ju för att bli sams. Sedan kom socialdemokraterna när det var väl sent med
sitt förslag om 30 %. Överhettningen på byggmarknaden, Ulf Lönnqvist, var
en mycket stor orsak till att den tredje vägens politik körde i diket.

Anf. 77 ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! Sent skall syndaren uppenbarligen vakna, Börje Hörnlund.
De uppgifter som gällde i fråga om budgeten var kända i valrörelsen och
fanns med i valdebatten. Trots kännedomen om detta gick olika centerpartis-
ter ut och talade om att de skulle genomföra åtgärder för att ta ned kostna-
derna i boendet. Agne Hansson, inte helt obekant för Börje Hörnlund, sade
t.ex. den 5 december att centern ville sänka månadskostnaden för en normal

trerumslägenhet med 125-175 kr. i månaden och att det borde kunna ske
redan till våren om det blev en borgerlig regering. Jag citerade tidigare vad
Olof Johansson sade när det gällde byggmomsen och dess sänkning.

Det är klart att man då undrar vad ni håller på med. Såg ni inte till att det
ni sade i valrörelsen ändå hade någon förankring i verkligheten och att ni nu
i regeringsställning har någon möjlighet att genomföra det? Då håller det
inte att skylla på en tidigare regering. Det är ni - Börje Hörnlund och rege-
ringen - som har ansvaret nu. Det är ni som nu skall föreslå och vidta de
åtgärder som krävs för att rätta till den situation som uppstått och som ni
själva i stor utsträckning är skyldiga till; era åtgärder späder på det här.

Det är väl bra och lovvärt att Börje Hörnlund tar fram sysselsättningspa-
ket - det är utmärkt. Han följer där precis samma linje som den socialdemo-
kratiska regeringen. Men Böije Hörnlund är ju samtidigt i egenskap av leda-
mot av regeringen med och fattar beslut om åtgärder som verkar i den andra
riktningen. Samtidigt med att man vidtar arbetsmarknadspolitiska åtgärder
späder man alltså på arbetslösheten genom andra åtgärder som man vidtar.
Ni har kommit med en räcka av åtgärder som är fullständigt obegripliga i den
arbetsmarknadssituation som råder, och det är det vi kritiserar er för. Därför
undrar vi: Vad ämnar ni göra åt det här?

15 % arbetslösa byggnadsjobbare 1992 är prognosen för Stockholmsområ-
det. Byggettan har presenterat en räcka åtgärder som skulle kunna motverka
detta. Min fråga till Börje Hörnlund kvarstår: Vad ämnar Börje Hörnlund
göra för att se till att de katastrofala siffrorna inte blir verklighet utan att det
kan bli jobb och framtid för byggnadsjobbarna i Stockholms län?

Anf. 78 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är inte mycket till svar vi har fått av arbetsmarknadsmi-
nistern på våra frågor, tycker jag.

Jag tycker att det är dåligt använda resurser att betala 10 milj.kr. i A-kas-
seersättning per dag i Stockholms län. Det är bättre att ha folk i arbete,
Börje Hörnlund.

Det är kärvt, säger arbetsmarknadsministern. Men sätt då i gång! Jag har
i min interpellation på ett antal punkter givit förslag om vad vi kan börja med
för att få fart på hjulen i Stockholmsområdet igen.

Det är bra att Böije Hörnlund är oroad över ungdomarna, men jag är spe-
ciellt oroad över de 8 000 ungdomar i Stockholmsregionen som är under 24
år. Vi vet att riskerna att dessa ungdomar kommer på glid är större i storstä-
derna. Då blir det en dyr politik som i dag förs. Varje människa måste räk-
nas, även människorna som bor i Stockholmsregionen!

Får jag varna Böije Hörnlund - kan det hjälpa, tro, när han inte tar det
andra som jag säger på så stort allvar? Jag vill påstå att om Börje Hörnlund
med centern i spetsen för arbetsmarknadspolitiken fullföljer den här politi-
ken, kommer centern i Stockholms län att fortsätta sin kräftgång. Dagens
opinionssiffror från SCB tyder på att centern snart är utplånad i Stockholms-
regionen. Men, Börje Hörnlund, det finns några centerpartister. Ta kontakt
med dem! Jag tror att de delar min uppfattning när det gäller sysselsätt-
ningen i Stockholmsregionen. Tyvärr kan man inte avläsa det i kammaren i

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

dag - de borgerliga ledamöterna från Stockholmsregionen är inte intresse-
rade av arbetsmarknadspolitik och det svåra läge som vi har här i regionen.

Anf. 79 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Börje Hörnlund var oroad över försvagningen av svensk
ekonomi. Den oron delar vi nog alla. Börje Hörnlunds gruppkamrater skulle
kunna medverka till att göra någonting åt saken genom att rösta för de so-
cialdemokratiska reservationerna, som skulle förstärka budgeten med 9 mil-
jarder kronor - det vore i alla fall en början.

Jag sade i mitt första inlägg att jag hade hoppats på en mer seriös debatt
från arbetsmarknadsministerns sida omkring framtiden för svensk arbets-
marknad och speciellt arbetsmarknaden i Stockholmsregionen. Det är ju
framtiden vi kan påverka. Nu har Böije Hörnlund inte velat ta upp någon
sådan debatt utan mest talat om vad den förra socialdemokratiska rege-
ringen gjorde och inte gjorde. Jag vill i likhet med mina andra kamrater på-
minna Börje Hörnlund om att det nu är ni som regerar - det är ni som kan
komma med förslag som löser de problem som Sverige och Stockholmsregio-
nen står inför.

Jag hade, herr talman, också hoppats på att jag från dagens debatt skulle
kunna vidarebefordra något positivt besked till alla dem som oroar sig för
sin egen situation på arbetsmarknaden och sysselsättningen i stort i Stock-
holmsregionen. Tänk att kunna säga till dem att det finns en vilja i rege-
ringen att få i gång hjulen; man är beredd att satsa också på det som är vår
hembygd.

Det hade varit bra att kunna göra det, men det kan jag inte - Börje Hörn-
lund har inte på någon punkt givit oss något hopp. Tvärtom säger han att vi
som har deltagit i debatten är okunniga och utan vilja. Det kan ju vara så att
vi inte vet allt, men ett vet vi: Människor som är arbetslösa behöver stöd från
en omvärld som anser att deras arbete är någonting värt, att det är en tillgång
för samhället och inte en börda.

Vi vet en sak till, och det är att det gäller i lika hög grad de 25 000 arbets-
lösa i Stockholms län som de arbetslösa i alla andra delar av landet. Jag kan
garantera Börje Hörnlund att vi återkommer - vi skall fortsätta vår kamp
för full sysselsättning och arbete åt alla. Jag hoppas att vi kan räkna med
arbetsmarknadsministern i det arbetet. Annars blir det tungt. Här krävs det
ett samspel mellan regeringen och Stockholmsregionen, om vi skall nå fram-
gång. Vi kan inte vänta i tre år på en engagerad arbetsmarknadspolitik - den
behövs nu, och det är nu Böije Hörnlund är arbetsmarknadsminister. Så sätt
i gång och regera!

Anf. 80 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Det är symptomatiskt att Böije Hörnlund inte med ett ord
nämnde kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Man kan känna en stor
förtvivlan över denna debatt men också över hur regeringen har agerat un-
der hela hösten. Det är nämligen så denna regering gjort; det enda man har
sagt till kvinnor som är oroliga för sin plats på arbetsmarknaden är: Bli små-
företagare i vård och omsorg, så har ni en chans på arbetsmarknaden!

TCO-distriktet och SKTF har skrivit brev och uppvaktat med uppgifter

om vilka konkreta insatser som behöver göras för att komma fram till den
strukturrationalisering som är nödvändig i tjänstesektorn i vårt län men
också i hela landet. Ingen respons har man fått. Jag skulle vilja ha besked av
Börje Hörnlund i frågan, om han tycker att det är att ta ansvar för kvinnors
rätt till arbete. Jag kan inte tolka den nuvarande tystnaden på annat sätt än
så, att vi har en kvinnoovänlig regering, som vi inte har sett maken till sedan
vi fick rösträtt för 70 år sedan. Det är som om kvinnors rätt till arbete inte
angick den nya regeringen. Det gäller uppenbarligen arbetsmarknadsminis-
tern, men det gäller också i hög grad den nya jämställdhetsministern.

Jag känner stor förtvivlan över regeringens nonchalans, och denna förtviv-
lan vet jag att jag delar med oerhört många kvinnor i Stockholms län.

Anf. 81 THAGE G PETERSON (s):

Herr talman! Det var viljan, känslan och lidelsen som jag efterlyste hos
Börje Hörnlund i kampen mot arbetslösheten. Varför? Jo, det är viktigt att
få känna den, eftersom Börje Hörnlund är den som skall leda kampen mot
arbetslösheten. Den förvärras nu dag för dag. När jag åkte in till riksdagen
med bil i morse sade man på nyheterna att Stora planerade att dra ned sin
sysselsättningsstyrka med 2 500 personer. I går försvann 700-800 jobb i Lu-
leå osv. Mina partikamrater från Stockholms läns socialdemokrater har i den
här debatten visat hur arbetslösheten väntas stiga katastrofalt i detta om-
råde. Det är just i denna situation som man vill känna litet av de kraftåtgär-
der som landets arbetsmarknadsminister avser att vidta mot arbetslösheten.
Jag medger att det inte är lätt för Börje Hörnlund eftersom han är arbets-
marknadsminister i en regering som för en politik som leder till ökade klyftor
och som på sikt kan leda till farliga motsättningar i det svenska samhället.

Börje Hörnlund talade i sitt förra inlägg om smärtsamma besparingsåtgär-
der. Vem är de smärtsamma för? Jo, för vanliga löntagare och arbetslösa,
inte för kapitalägarna och de som har de allra högsta inkomsterna. De har
fått stor och fin utdelning av regeringen hittills. Det var väl onödigt, Böije
Hörnlund, att försämra arbetslöshets- och arbetsskadeförsäkringarna samti-
digt som ni genomför enorma skattesänkningar för företagare och kapital-
ägare. Man är då inne på en farlig väg. Ingen demokrati ingenstans i världen
kan på ett gott sätt möta framtiden om landets regering, såsom sker i Sve-
rige, främst gynnar de rika och kapitalstarka på de sämst ställda människor-
nas bekostnad. En sådan politik har ingen framtid. Den ställer bara till
skada. Är inte Böije Hörnlund i denna situation orolig för sitt parti, inte
bara här i Stockholms län utan också i riket i stort? Jag är överraskad över
att centern sitter kvar och stöder en borgerlig regering med en så orättfärdig
politik.

Avslutningsvis, herr talman, gav jag Börje Hörnlund ett gott råd. Om inte
regeringen på egen hand kan hantera arbetslösheten och regionalpolitiken,
bör den ta hjälp av den socialdemokratiska oppositionen. Bjud in den social-
demokratiska oppositionen till överläggningar och ta fasta på de förslag som
vi har lagt fram i den här debatten.

Anf. 82 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Först tar jag upp budgetläget. Vi påminner oss alla Allan
Larssons och Anne Wibbles siffror. Resultatet är högre än Wibbles siffror.

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Därför gäller det att försöka pressa ned budgetunderskottet. Inkomsterna
till statsbudgeten minskar också kraftigt i det här läget. Det här är besvä-
rande siffror som även oppositionen kommer att få behandla efter nyår. Det
gäller att se till att vi inte råkar ut för ett högt ränteläge. Det är det allra
allvarligaste.

Samtidigt som man tar tag i den uppkomna arbetslöshetssituationen måste
man ändå jobba långsiktigt för att få i gång svenskt näringsliv. Thage G Pe-
terson vet mycket väl att vi inte kan ha egna företagsskattenivåer som är
klart högre än EG-ländernas. Det är huvudorsaken till att det tidigare i år
rann ut ungefär 100 miljarder i investeringar medan det kom in ungefär 10
till Sverige. Då byggs inte arbetstillfällen i Sverige.

Det är litet jobbigt att behöva diskutera det här. Sverige skulle ha behövt
ta itu med detta långt tidigare i samband med att kapitalmarknaden blev fri
och kapitalet kunde söka sig dit det trivs bäst. Vi måste därför göra en
mycket stor satsning på små och medelstora företag. Det är där de nya job-
ben kommer att finnas. Stora företag rationaliserar, robotiserar och investe-
rar mycket utomlands. Det är det vi försöker göra. Den offentliga sektorn
bidrog förra lågkonjunkturen med en sysselsättningsökning på 5 %. Det går
inte heller. Det säger inte ens socialdemokraterna i dag. Det gäller också att
vårda kostnadsläget.

När det gäller vägarna har det lagts fram tre paket. Det här är ingen illvillig
argumentering under denna höst. Sammantaget är dessa väg- och järnvägs-
paket på 19,25 miljarder. Ur dessa paket, som lades fram i höst, har inte
Stockholmsregionen fått 10 miljoner utan flera miljarder. Vi måste vara är-
liga mot varandra i debatten. Av det statliga byggandet på en miljard som
riksdagen beslutade om i tisdags får Stockholm en mycket stor andel, trots
att man där har en relativt sett bättre bostadsmarknad än flertalet län.

Sedan till kvinnorna, och det är det hemskaste. Kvinnor har samma rätt
till arbete som män. Det har jag sagt förut. Det är en självklarhet, och så
skall det vara.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motion
1991/92:K12 till konstitutionsutskottet

8§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Lagutskottets betänkande
1991/92:LU14 Produktansvar

Försvarsutskottets betänkanden

1991/92:FöU5 Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor

1991/92:FöU6 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1991/92:SfU5 Vissa socialförsäkringsfrågor

Socialutskottets betänkanden

1991/92:SoU9 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92
m.m.

1991/92:SoU10 Följdlagstiftning med anledning av den nya lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård m.m.

1991/92:SoUll Vissa läkares anställningsform m.m.

1991/92:SoU12 Statbidrag till alternativ barnomsorg m.m.

Kulturutskottets betänkande

1991/92:KrU9 Tilläggsbudget I inom utbildningsdepartementets område

Utbildningsutskottets betänkande

1991/92:UbU7 Tilläggsbudget I

Trafikutskottets betänkanden

1991/92:TU5 Tilläggsbudget I inom kommunikationsdepartementets om-
råde

1991/92:TU6 Upphävande av lagen om tillstånd till överlåtelse av skepp

Näringsutskottets betänkande

1991/92:NU9 Kreditupplysningslagen

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1991/92:AU4 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92

Bostadsutskottets betänkanden

1991/92:BoU7 Ändring i lagen om byggnadsgaranti

1991/92:BoU8 Förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1991/92

1991/92:BoU9 Bostadsbyggandets finansiering

9 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 11 december

1991/92:75 av Ulf Kristersson (m) till kulturministern om förutsättningarna

för en fri radio:

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Snart sagt varje dag rapporterar massmedia om radiostationer som bryter

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Svar på
interpellationer

mot den lag som förbjuder reklam i etern. Efter att Radio Novas ansvarige
utgivare Claes Nydahl dömts till 2 000 kr. i böter verkar inte påföljden för
att bryta mot närradiolagens reklamförbud speciellt avskräckande.

Det här handlar emellertid inte i första hand om att få sända reklam eller
inte. Ytterst handlar det om att vi även i Sverige skall få en fri radio grundad
på tre friheter: fri etablering, frihet för programinnehåll samt frihet i finan-
siering.

Situationen i Sverige börjar alltmer likna det kaosartade läge som föregått
avregleringen i flera andra länder, inte minst i vissa av våra nordiska grann-
länder. Vi borde ha lärt oss av andras misstag och varit förutseende nog att
börja arbeta på en anpassning av lagarna innan dagens tumultartade situa-
tion uppstod. Radiostationerna måste snabbt få klara regler att följa. Ingen,
varken radiostationer, lyssnare eller beslutsfattare har någonting att vinna
på den rättslösa situationen.

Den förra regeringen tog ett första steg i somras genom att tillsätta en ut-
redning med uppgift att utreda de frekvenstekniska förutsättningarna för en
friare radio.

Utredningens primära uppgift är att ta reda på hur tillgängliga frekvenser
skall utnyttjas så att så många kanaler som möjligt får plats och hur ny sänd-
ningsteknik skall användas.

Utöver den tekniska delen krävs också att legala förutsättningar som kon-
cessionsvillkor, ägarvillkor osv. klargörs. En sådan beredning under det an-
svarige statsrådets ledning skulle med fördel kunna drivas parallellt med den
tekniska utredningen, men än så länge har ingenting hänt. I direktiven för
den tekniska utredningen står det att den tekniska rapporten bör läggas fram
före utgången av år 1991 och först därefter avses beredningsarbetet försätta
under parlamentarisk samverkan.

De partier som nu sitter i regeringsställning har uttalat sig för en snabb
avreglering och i princip fri etableringsrätt. Det torde alltså inte föreligga
några principiella hinder att snabbt tillsätta en beredning.

För att återvända något till den tekniska utredningen har den också som
uppgift att ge rekommendationer för nyttjandet av frekvensbandet
104-108 MHz. Internationellt är detta band planerat för rundradio men i
Sverige har det hittills utnyttjats för militära ändamål, först den 1 januari
1996 skulle frekvenserna öppnas för rundradio. Dock tycks bandet kunna
öppnas redan under våren 1992 efter en överenskommelse med några av
våra Östersjögrannar.

Statsmakterna tänkte först att frekvensutrymmet skulle utnyttjas till en
femte rikstäckande FM-kanal med sändarnät som går att bryta ned till lokala
sändningar över enskilda kommuner. Enligt beräkningar skulle öppnandet
av bandsegmentet 104-108 MHz öka tillgången på frekvenser med ca 25 %
eller tio lokala frekvenser.

Sveriges Radio har föreslagit att frekvensbandet eller en del av det skall
användas för att inrätta digitalradio och att ingen traditionell analog sänd-
ning skall beviljas inom bandet förrän frågan helt utretts. Den digitala tekni-
ken är i och för sig intressant då den skulle bereda plats för tre gånger fler
kanaler än i dag. Att införa digitalradio är emellertid mycket dyrt och i prak-
tiken är det endast monopolradion som har råd med detta.

Skulle Sverige använda frekvensbandet 104-108 MHz för digital teknik,
skulle vi förmodligen bli unika i Europa. Digitalradion bör i stället inrättas
någon annanstans på frekvensbandet, det är t.ex. fullt möjligt att inrätta di-
gitalradio på TV-bandet, vilket planeras ske i de flesta övriga europeiska län-
der.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga:

1. Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att uppnå regeringsförkla-
ringens mening om en ”i princip fri etableringsrätt”?

2. Finns det skäl som talar för att Sverige inte bör följa övriga europeiska
länder vad avser planering för frekvensbandet 104 -108 MHz?

10 § Kammaren åtskildes kl. 14.23.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 30 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 63 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

STAFFAN HANSSON

/Barbro Karlsson

Prot. 1991/92:45
13 december 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

Innehållsförteckning

Fredagen den 13 december

1 § Svar på interpellation 1991/92:47 om hjälpen till de baltiska sta-
terna............................................ 1

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Henrik S Järrel (m)

Margareta Gard (m)

Peeter Luksep (m)

Pär Granstedt (c)

Hadar Cars (fp)

2§ Svar på interpellation 1991/92:59 om sanktionspolitiken mot Syd-
afrika ........................................... 9

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Pär Granstedt (c)

Lars Moquist (nyd)

3§ Svar på interpellation 1991/92:46 om rätten till likvärdig skolut-
bildning ......................................... 14

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Eva Johansson (s)

Christer Lindblom (fp)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Jan Björkman (s)

4 § Svar på interpellation 1991/92:57 om vissa statliga verks regionala

förvaltningar 28

Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)

Leo Persson (s)

Axel Andersson (s)

Sigge Godin (fp)

Stina Eliasson (c)

5 § Svar på interpellation 1991/92:60 om EG och den svenska regio-

nalpolitiken ...................................... 37

Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)

Karl-Erik Persson (v)

Axel Andersson (s)

Stefan Attefall (kds)

Sigge Godin (fp)

6§ Svar på interpellation 1991/92:64 om sysselsättningsläget i Stock-
holms län........................................ 51

Arbetsmarknadsminister Böije Hörnlund (c)

Anita Johansson (s)

Ulf Lönnqvist (s)

Eva Johansson (s)

Sören Lekberg (s)

Ines Uusmann (s)

Hans Göran Franck (s)

Oskar Lindkvist (s)

Thage G Peterson (s)

7 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 74

8§ Bordläggning....................................... 74

9 § Anmälan om interpellation

1991/92:75 av Ulf Kristersson (m) om förutsättningarna för en

fri radio....................................... 75

Prot. 1991/92:45

13 december 1991

gotab 40441, Stockholm 1992

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:45 Fredagen den 13 december

Riksdagens protokoll1991/92:45

Fredagen den 13 december

Kl. 9.00-14.23

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:45