Riksdagens protokoll
1991/92:39

Torsdagen den 5 december

Kl. 12.05-15.17

Protokoll

1991/92:39

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 29 november.

2 § Svar på interpellation 1991/92:19 om miljövänligare kollektivtra-
fiksystem

Anf. 1 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Lars Stjernkvist har frågat mig om jag avser att vidta ytterli-
gare åtgärder för att påskynda övergången till mer miljövänliga kollektivtra-
fiksystem i de större kommunerna och, i så fall, på vad sätt sådana åtgärder
kan påverka satsningen på spårvagnar i Norrköping.

Jag vill till att böija med slå fast att för regeringen är miljöfrågorna ett
högt prioriterat område. En av de allra viktigaste välfärdsfrågor som rege-
ringen står inför är att skydda och förbättra miljön. Detta är en framtidsut-
maning i allas intresse.

I enlighet med vad som anges i regeringens nyligen framlagda proposition
om inriktningen av den ekonomiska politiken vill jag framhålla att man inte
kan bortse från behovet av tillväxt för att skapa en bättre miljö. Med en dålig
ekonomisk utveckling hotas däremot viktiga miljömål.

Särskilt i de större tätorterna är miljösituationen bekymmersam även om
en hel del redan har gjorts i syfte att begränsa skadorna på hälsa och miljö.
Sverige har länge haft för Europa unikt hårda avgaskrav för bensindrivna
bilar.

Även kollektivtrafiken utvecklas allt mer i miljövänlig riktning. Trans-
portforskningsberedningen (TFB) bedömer utvecklandet av miljövänliga
fordon för kollektivtrafiken så viktigt att ett särskilt program tagits fram för
just detta område. Tonvikten ligger på test av alternativa drivmedel och mo-
torer för främst bussar, men även för distributionsfordon. TFB disponerar
också medel för utveckling av miljövänlig och energisnål spårbunden trafik.
Genom riksdagens energipolitiska beslut i juni disponerar TFB också ett an-
slag på 30 milj.kr. per år under fyra år för stöd till utvecklings- och demon-
strationsprojekt rörande användning av motoralkoholer.

När det gäller spårvägstrafiken i Norrköping har i gällande plan för inve-
steringar i länstrafikanläggningar tagits upp ett statsbidrag på 40,5 milj.kr.

Svar på interpella
tioner

1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 39

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

med beräknad medelstilldelning från år 1993. Efter ansökan från kommunen
har länsstyrelsen i Östergötlands län godkänt att en tidigareläggning av ut-
byggnaden får ske genom kommunal förskottering av medel. Det är alltså
upp till kommunen själv att påbörja byggandet av spåranläggningen.

Även när det gäller statsbidrag till rullande materiel finns en ordning med
ett decentraliserat beslutsfattande. I planen för år 1992 över investeringar i
Östergötlands län har Norrköpings kommun tilldelats 585 000 kr. för spår-
vägstrafiken. Med hänsyn till att den sammanlagda medelsramen för länet är
3 milj.kr. för året är det inte någon liten andel som anslagits till Norrköpings
kommun, som enligt planen också tilldelats statliga medel för byte till miljö-
motorer i sammanlagt 15 bussar. För år 1993 är den beräknade medelstilldel-
ningen 2,7 milj .kr. av en länsram på sammanlagt 4 milj.kr.

Anf. 2 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret. Innan jag går
in på svaret skulle jag vilja påminna om två viktiga skäl till att jag författat
denna interpellation, som alltså handlar om att påskynda förnyelsen av kol-
lektivtrafiken, framför allt i de större städerna.

Enligt min mening finns det främst två saker som gör att det här är viktigt
just nu.

Det första är att vi vet att behovet av infrastruktursatsningar är stort - vä-
gar och järnvägar behöver rustas upp. Men det finns skäl att särskilt priori-
tera investeringarna i de större städerna, för det är där som vinsten för mil-
jön är allra störst. Luften i våra större städer är ett mycket allvarligt miljö-
problem, som ministern också nämnde i sitt svar.

Det andra som gör att jag tycker att det finns skäl att särskilt prioritera
den här typen av satsningar är att det nu tyvärr finns - trots att alla politiska
partier i denna församling, såvitt jag förstår, är rörande överens om att vi i
nuvarande konjunkturläge skall satsa på en upprustning av vägar och järn-
vägar - allvarliga signaler om att de beslut som fattats inte kommer att få
någon effekt. Det tar tid att planera och projektera den här typen av investe-
ringar. Det finns tyvärr signaler som tyder på att det antal jobb som man har
räknat med nästa år inte kommer att bli verklighet.

Det är alltså enligt min mening det andra skälet till att sådana här investe-
ringar är särskilt betydelsefulla just nu. Här handlar det i flera fall om att om
beslut fattas i dag, ger det omedelbart effekt. Man kan sätta spaden i jorden
i'morgon.

Jag har använt Norrköping mera som ett exempel i min interpellation, det
är ett bra exempel. I Norrköping är verkligheten den att om man beslutar att
bygga ut spårvägen, innebär det att ett icke föraktfullt antal jobb kommer
att skapas i Norrköping redan i morgon. Planerna är klara, alla förberedelser
är gjorda, det är bara att sätta spaden i jorden.

Jag vet att situationen i många andra större kommuner är precis motsva-
rande, även om det där kan handla om andra typer av investeringar. Men
gemensamt är att kommunerna redan har gjort alla förberedelser.

Dessa är de två skälen till att jag tycker att den här interpellationen är
viktig och att det är viktigt att just nu satsa på förnyelsen av kollektivtrafiken
i de större städerna.

Vad får jag då för svar? Ja, jag vet egentligen inte vad jag skall säga. Det
är artiga formuleringar, vällovliga uttalanden om att det är riktigt. Men om
jag får vara litet elak skulle jag kunna sammanfatta ministerns svar ungefär
så här - trots att svaret är långt går det att göra en snabb sammanfattning:
Allt som behöver göras är redan gjort. Som socialdemokrat borde jag vara
stolt, nöjd och belåten över att de beslut som tidigare regeringar fattat egent-
ligen är tillräckliga, det behövs inte något ytterligare just nu. Svaret blir då:
Nej, det behöver inte vidtas några ytterligare åtgärder för att stimulera den
här typen av satsningar.

Det besked som jag får med mig hem till Norrköping är detsamma. Svaret
är alltså nej. Ministern planerar inga ytterligare åtgärder för att underlätta
en utbyggnad av spårvägen i Norrköping.

En del har dock hänt som gör att jag, trots att det som här sagts skulle
kunna ses som en direkt hyllning av den förra regeringen, inte kan vara rik-
tigt nöjd.

Bevisligen finns det väldigt många, bl.a. Norrköpings kommun, som har
att fatta konkreta beslut om investeringar i detta sammanhang men som inte
gör det. Av olika skäl anser man att resurserna inte räcker. Vidare menar
man att regelverket är så beskaffat att det inte är möjligt att komma i gång.
Dessutom, och det är vi ju alla medvetna om, har det blivit ännu mera be-
kymmersamt på arbetsmarknaden. Arbetslösheten stiger. I morse hörde jag
att antalet arbetslösa i Norrköping nu har passerat siffran 2 500. Det under-
stryker ytterligare hur viktigt det är att snabbt komma i gång med erforder-
liga åtgärder.

Därför gör jag ett försök till. Jag ställer alltså samma fråga igen: Kan inte
ministern, när han har haft möjlighet att ordentligt fundera över det här,
tänka sig att ta initiativ till att förändra regelverket, för att underlätta arbetet
med den här typen av satsningar, prioritera resurserna till dessa satsningar
och överväga möjligheterna till ytterligare resurser? Det gäller ju att kunna
gå från vackra ord till handling i den här viktiga frågan.

Anf. 3 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Att det ekonomiska läget är allvarligt har vi alla fått erfara
just denna dag. Det är bristen på ekonomiska resurser som utgör den kritiska
massan i det här sammanhanget, alltså inte viljan att satsa på kollektivtrafi-
ken.

Jag tycker ändå, Lars Stjernkvist, att de artiga formuleringarna är på sin
plats. Jag har vid flera tillfällen upprepat att min företrädare Georg Anders-
son har gjort en, om nu det uttrycket tillåts, banbrytande insats på det här
området när det gäller att förändra trafikpolitiken och att få en omläggning,
så att det blir en mera marknadsinriktad och avreglerad verksamhet. Detta
understryker jag gärna en gång till.

Men just som representant för Norrköpings kommun tycker jag att Lars
Stjernkvist har anledning att känna sig nöjd. Norrköping har ju verkligen
fått en hyfsad tilldelning när det gäller statsbidrag för byggandet av själva
spåranläggningen. Man har nämligen fått 50 % av investeringskostnaden,
som uppgår till 81 miljoner - dvs. 40,5 milj.kr.

Vad sedan gäller möjligheterna att få statligt stöd från anslaget till investe-

Prot. 1991/92:39
5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

ringar i trafikens infrastruktur vill jag framhålla att det anslaget endast får
användas till investeringar i fasta anläggningar. Anslaget får alltså inte an-
vändas till investeringar i rullande materiel. Det är den begränsning som gäl-
ler här.

Norrköpings möjligheter att få ytterligare bidrag till själva spårutbyggna-
den får naturligtvis bedömas mot bakgrund av dels hur mycket medel som
redan har beviljats, dels hur ansökan står sig i konkurrens med andra objekt.
Regeringen har trots allt inte bara Norrköpings kommun utan också flera
andra kommuner att ta hänsyn till. Det gäller ju att försöka få optimal effekt
vid fördelningen av medel.

Enligt riksdagens beslut skall medlen främst användas för att möjliggöra
en kraftsamling till förmån för större sammanhållna projekt som gagnar
både tillväxten och miljön. I det sammanhanget instämmer jag gärna i det
som Lars Stjernkvist sade. Den allra bästa miljöeffekten uppnås nämligen,
till skillnad från vad många tror, just vid satsningar i storstäderna. Det gäller
då inte bara den spårbundna trafiken utan faktiskt även vägsatsningar i an-
slutning till storstäderna. Kringfartsleder har exempelvis en mycket gynn-
sam inverkan på miljön.

Frågor av det här slaget har vi i regeringen hela tiden för ögonen. Vi arbe-
tar med olika projekt för att ytterligare effektivisera användningen av de
statliga medlen i syfte att åstadkomma en bättre trafikmiljö, en bättre tillväxt
och en förbättrad miljö över huvud taget.

Anf. 4 RUNE THORÉN (c):

Fru talman! Anledningen till att jag går in i den här interpellationsdebat-
ten är att kommunikationsministern i sitt svar tar upp just miljöproblemen i
storstäderna. Jag har samma uppfattning som kommunikationsministern,
dvs. att läget är bekymmersamt och att det är nödvändigt att vidta en hel del
åtgärder.

Gemensamt för läget nu och läget tidigare är, som kommunikationsminis-
tern säger, att det är ont om pengar. Men även om vi är överens om att det
kan vara svårt att få fram tillräckligt med nya pengar, borde nog en översyn
göras beträffande den byråkrati som jag påstår finns här och som till stor del
kom till under den förra regeringen. Jag tänker på Göteborgsregionen och
Adelsohnpaketet. Det finns nämligen pengar avsatta för just det som kom-
munikationsministern här nämner, dvs. för satsningar i storstadsområdena.
Att vi är uppbundna beror på en olycklig formulering. Ingenting är klart i
vare sig Stockholm eller i Göteborg förrän allt är klart. Fortfarande är det
oklart t.ex. i Göteborgsregionen hur frågan om kringgående vägförbindelser
skall lösas.

I dag talas det i media t.ex. om att stora risker föreligger för att det inte
blir några satsningar på kollektivtrafiken i Göteborgsregionen om man inte
ser till att pengar snabbt kommer fram.

Jag vill utnyttja detta tillfälle till att vädja till kommunikationsministern
om att han gör allt som göras kan för att det snarast, uttryckt på göteborgar-
nas vis, skall vara möjligt att få det här att gå på rätt spår. Frågan får inte
dras i långbänk.

Anf. 5 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! Efter att ha lyssnat på kommunikationsministern börjar jag
ana, och det här har jag i och för sig under en tid haft misstankar om, hur det
fungerar när det gäller arbetsfördelningen inom den nuvarande regeringen.
Uppenbarligen är det kds och centern, det senare partiet representerades
här nyss av Rune Thorén, som svarar för pratandet och skrivandet. Och det
låter inte så galet när man berättar om satsningar som skall göras här. Det
sägs att det och det är viktigt, att vi skall värna det och det, att vi skall ut-
veckla osv. Om orden är vi helt överens. Jag tror precis som kommunika-
tionsministern att satsningar av nämnda typ är oerhört viktiga. Särskilt vik-
tiga är de just nu, inte minst därför att man kan använda infrastruktursats-
ningarna - alltså satsningar på bättre vägar och järnvägar samt en bättre kol-
lektivtrafik - som en hävstång för att göra det möjligt att komma bort från
de bekymmer som finns beträffande ekonomin och arbetsmarknaden. Men
vackra formuleringar innebär inte att någon enda spårvagn ordnas i Norrkö-
ping. Med enbart vackra ord blir inte en enda väg ombyggd.

Problemet är, som jag säger i mitt första inlägg, att mycket talar för att
satsningen på infrastrukturen, om vilken vi i ord är överens, kommer att för-
senas och förhalas. Det är det som är allvarligt här. Varför kan man då inte
tydligt markera att det måste bli fart på den typ av investeringar som snabbt,
omedelbart, kan ge effekt?

Tydligen är det så, att kds i regeringsställning talar vackert. Men i prakti-
ken, när det krävs handling, är det andra krafter, nämligen moderaterna,
som styr. Formuleringen om att det är bristen på ekonomiska resurser som
är problemet tycker jag är ganska avslöjande. Därmed stryker man liksom
ett rött streck över alla de vackra orden.

Jag vet att Norrköpings nuvarande kommunledning för en tid sedan be-
sökte kommunikationsministern och att man då påtalade de bekymmer som
finns i Norrköping. I och för sig delar jag uppfattningen att just vi i Norrkö-
ping har fått en ganska generös behandling från statsmakternas sida. Vi har
fått ett hyfsat tillskott för att det skall bli möjligt att göra en utbyggnad hos
oss. Det i sig är ett ja. Det säger tyvärr inte den nuvarande ledningen i Norr-
köpings kommun, utan man önskar ytterligare statsbidrag. Dessutom kom
man hem till Norrköping rusig av glädje och berättade för oss andra att den
nye kommunikationsministern hade talat vackert och markerat betydelsen
av den här typen av satsningar. Det kommer mera pengar, så var lugna! Det
varvad man sade till oss i oppositionen. Det är tydligt att jag får åka hem till
Norrköping med beskedet: Tyvärr, det har blivit ett missförstånd. Det blir
inga nya pengar, och det blir inga förändringar som underlättar utbyggnaden
av spårvägen eller andra satsningar av den här typen på andra ställen.

Anf. 6 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Rune Thorén säger även i dag mycket förståndiga saker. Det
är bara det, Rune Thorén, att regeringens uppgift är att försöka få till stånd
en helhet. Att plocka russin ur kakan även i infrastrukturella sammanhang
och få ett resultat där helheten blir lidande tror jag inte att vare sig Rune
Thorén eller jag, eller över huvud taget någon, egentligen har intresse av.
Därför skall vi, som Rune Thorén sade, påskynda processen. Jag tror ändå

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

att det är mycket viktigt att vi ser trafiksituationen i Göteborgsområdet som
en sammanhållen helhet.

Lars Stjernkvist drog in partipolitiken, och visst kan vi göra så. Han sade
att jag får det till att låta som om det bara handlade om ord. Det skulle alltså
vara något slags verbal välvilja. Faktum kvarstår att 50 % av investerings-
kostnaden i Norrköpings kommun täcks av statsbidragen. Att reducera det
hela till något slags verbal aktivitet tycker jag ändå är något övermaga.

Lars Stjernkvist sade i en mycket väl vald formulering att de vackra formu-
leringarna stryker liksom över med ett rött streck. Sanningen är ju att den
mycket långvariga socialdemokratiska regimen i Norrköping har lämnat ef-
ter sig en ekonomi som innebär att Norrköpings kommun måste låna 1
milj.kr. om dagen. Jag tycker att man måste rikta sig åt rätt håll när man
kritiserar. Jag har stått här och berömt den socialdemokratiska trafikpoliti-
ken och talat om vad som har satsats. Dessutom talade jag om att vi för när-
varande studerar nya möjligheter att stödja den kollektiva trafiken och infra-
struktursatsningarna i det nuvarande läget. Jag tycker att man kan tillägga
att vi har tidigarelagt olika typer av infrastrukturella investeringar på 1,5 mil-
jarder kronor. Dessutom har arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsmarknads-
departementet fått över 2,5 miljarder kronor för olika satsningar. Hur det
kommer att falla ut i Norrköpingsregionen kan jag inte, fru talman, svara på
just nu, men jag tycker ändå att det är litet övermaga att beteckna regering-
ens aktivitet på det här området som enbart verbal.

Anf. 7 RUNE THORÉN (c):

Fru talman! Jag tror att Mats Odell och jag är överens om att det är viktigt
att Göteborgsregionen får pengar, men vi är också överens om att man inte
får sätta sig på demokratin. Det tar nämligen sin tid att få fram lösningen
beträffande själva kringfartsleden i Göteborgsregionen. Det måste få ta sin
tid.

När det däremot gäller kollektivprojekten, både i Göteborgsregionen och
inne i Göteborgs stad, är det färdigplanerat och klart att sättas i gång ome-
delbart. Det skulle naturligtvis, som det framhölls i Mats Odells svar, under-
lätta beträffande miljöproblemen och kollektivtrafiken i Göteborg, om man
fick pengarna. Därför hoppas jag att kommunikationsministern på något sätt
kan medverka till att pengarna släpps, gärna med någon föreskrift om att de
andra lösningarna i stort sett blir som det är tänkt.

Sedan vill jag, fru talman, säga att det är litet magstarkt att höra en social-
demokrat tala om det där röda strecket. Jag tror att det röda strecket i så fall
finns kvar från den förra perioden. Man märkte i tidigare debatter över hu-
vud taget inte någon välvillighet i denna kammare när det gällde kollektiv-
trafiksatsningar, men det är skönt att det går att ändra sig.

Anf. 8 LARS STJERNKVIST (s):

Fru talman! Min redogörelse var inte någon elakhet, utan jag konstate-
rade att när kommunledningen i Norrköping för en tid sedan besökte kom-
munikationsministern fick den det bestämda intrycket att det faktiskt var ak-
tuellt med ytterligare satsningar. Detta har nu förvandlats till att man nu
skall studera möjligheten att stödja kollektivtrafiksatsningar i framtiden.

Jag förstår att jag får nöja mig med detta den här gången, men jag hoppas
att man studerar snabbt. Som jag har påpekat kan man uppnå omedelbara
effekter bara det blir en investering. Verkligheten är den, att om inte rege-
ringen försöker utöva positiva påtryckningar, kommer det inte att bli någon
investering i Norrköping. Det vore beklagligt med tanke på miljön i Norrkö-
ping liksom också av arbetsmarknadsskäl. Jag vet att situationen är likartad
i många andra kommuner.

I och för sig är det litet märkligt att i parlamentet få höra kommentaren
att man inte skall dra in partipolitik. Det är kanske oundvikligt att man gör
det i en sådan här politisk församling. Jag har inte kritiserat andemeningen
i politiken. I mitt första inlägg betonade jag att vi är överens beträffande
synen på infrastruktursatsningar, i ord. Dessutom har regeringen avsatt
pengar. Jag kritiserar att man nu när situationen har förvärrats på arbets-
marknaden inte förmår att spänna musklerna ytterligare. För att än en gång
dra in partipolitik: Om kommunikationsministern vill ha tips på hur man
fortsätter att gå från ord till ytterligare praktisk handling, kan han studera
socialdemokraternas gruppmotion om den ekonomiska politiken, där vi räk-
nar med mera pengar för sådana här satsningar. Är han mycket läsintresse-
rad och har tid, kan han dessutom studera den motion som socialdemokra-
terna i Östergötland har lagt fram. Där ger vi exempel på ett antal viktiga
infrastruktursatsningar, som kan komma i gång omedelbart. Redan nu kan
jag avslöja att det i motionen finns med förslag om en förbättring av kollek-
tivtrafiken i Norrköping, t.ex. fler spårvagnar.

Återigen: Tack för svaret! Jag hoppas som sagt att studierna av möjlighe-
terna snart kommer att resultera i praktisk handling.

Anf. 9 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Jag vill bara säga till Rune Thorén att vi i dagarna har fått in
ansökan från Göteborgsområdet, vilken i huvudsak ligger inom ramen för
överenskommelsen. Då skall det naturligtvis prövas. Bl.a. handlar det om en
järnvägsstation under Örgryte. Vidare rör det sig om motprestationer från
kommunens sida, bl.a. innebärande att Göteborg skall ta fram ungefär 500
milj.kr. i kommunala medel. Ni skall införa bilavgifter, osv. Det är denna
helhet som vi tillsammans måste komma fram till.

Lars Stjernkvist gav mig tips om att studera olika material som det social-
demokratiska partiet har gett ut vid olika tillfällen. Det finns också, Lars
Stjernkvist, en annan möjlighet, nämligen att studera den ekonomiska verk-
ligheten som den ser ut efter det att den tredje vägens ekonomiska politik
har fått verka ett tag.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1991/92:24 om Bromma flygplats

Anf. 10 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Görel Bohlin har ställt tre frågor till mig rörande Bromma
flygplats.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Den första frågan gäller om jag delar frågeställarens uppfattning att
Brommatrafiken inte kan föras över till Arlanda och att Bromma därför är
av riksintresse och behövs för att flygtrafiken skall fungera.

Vidare frågar Görel Bohlin om jag är beredd att tillsätta en snabbutred-
ning för att utforma en bolagsbildning av Bromma. Slutligen ställs frågan om
jag, i det fall Brommaavtalet inte förnyas, är beredd att se över hur stor den
ersättning bör vara som staten skall avkräva Stockholms stad för markvär-
desförlusten.

Beträffande frågan om Brommas betydelse är det oomtvistligt att det be-
hövs två flyplatser för flygtrafikens behov i Stockholmsområdet. Denna syn
delas, som frågeställaren också påpekat, bl.a. av luftfartsverket. Eftersom
det för närvarande saknas alternativ till Bromma innebär detta att denna
flygplats fortfarande är viktig som ett komplement till Arlanda.

Beträffande en eventuell bolagsbildning av Bromma flygplats resp, ersätt-
ning för markvärdesförluster är det frågor som jag inte är beredd att ta ställ-
ning till nu. Avgörande för Brommafrågans vidare behandling är stadens in-
ställning. Om det finns ett positivt intresse från Stockholms stads sida att
fortsätta flygtrafiken på Bromma är jag också beredd att diskutera frågan.

Anf. 11 GÖREL BOHLIN (m):

Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret, men jag
måste medge att jag är litet besviken. Svaret säger inte så mycket.

Stockholmspolitikerna behöver nog, vilket jag tror att även kommunika-
tionsministern anser, ett ministerord på vägen. Men det här blir man inte så
mycket klokare av. Alla passar. Stockholm avvaktar och passar. Och även
ministern passar.

I svaret sägs det visserligen att det är oomtvistligt att det behövs två flyg-
platser i Stockholmsområdet och att det för närvarande saknas alternativ till
Bromma. Svaret tyder emellertid på att något alternativ skulle vara påtänkt,
men vilket?

Läget är följande: När Arlandas tredje rullbana blir färdig omkring 1997
tillkommer ytterligare 50 % trafikkapacitet, dock inte 100 %. Just nu är det
en svacka i luftfartens utveckling som sammanhänger med konjunkturerna.
Men luftfartsverket räknar med en fortsatt uppgång, särskilt i inrikestrafi-
ken. Småflyget är redan nu ett hinder på Arlanda. Något överförande av flyg
från Bromma till Arlanda är därför inte att tänka på, utan den typ av trafik
som Bromma har bör i stället separeras helt från den tyngre. Det är en viktig
luftfartsfråga som kommunikationsministern också har ansvar för.

Det går inte tidsmässigt att få fram någon ytterligare trafikflygplats före
avtalstidens utgång 1996. Exempelvis står ju den tredje banan inte färdig
förrän 1997. Dessutom har Bromma en alldeles speciell trafik.

Det går inte heller av politiska skäl att få fram ytterligare en flygplats. Ak-
tionsgruppen mot flyg på Södertörn har genomfört en enkätundersökning
bland riksdagspartierna strax före valet om deras inställning till en flygplats
söder om staden resp, till Bromma. Det framgick klart genom tidningsartik-
lar som man hade skickat med att man insåg att om inte Bromma blev kvar
så återuppstod hotet om en flygplats söder om Stockholm, vilket man var så
starkt emot.

I förra valrörelsen lyckades detta parti kapa hem åtta fullmäktigemandat
och stoppade därmed planerna på en flygplats. Partiet gick inte ut i årets
valrörelse. Man ansåg missionen uppfylld men har sagt att om det behövs
återkommer man. Och detta, kommunikationsministern, är en realitet.

Bromma har inte bara affärsflyg, tidningsflyg, ambulansflyg och skolflyg.
Man har också visst reguljärflyg och kunde ta ytterligare, vilket skulle betyda
mycket för linjer som beflygs med lättare flyg, t.ex. uppåt Norrland eller till
Visby, och för flygplatsens ekonomi.

Det är ont om s.k. slottider på Arlanda, och det finns möjlighet att in-
rymma bättre och attraktivare tider för starter och landningar på Bromma.

Att man från näringslivshåll är oerhört angelägen om möjligheten att trafi-
kera Bromma med flyg bevisas av att nio näringslivsorganisationer, med ett
otal företag bakom var och en av organisationerna, har sagt sig vilja ha
Bromma kvar och dessutom ta ett ekonomiskt ansvar för flygplatsen.

Det är ju näringslivet vi lever på, Mats Odell. Och för en stressad företags-
ledare, som inte har möjlighet att passa glesa avgångstider på Arlanda, bety-
der det mycket att ha möjlighet att med affärsflyg trafikera Bromma, och det
betyder mycket även för Sverige.

Brommas existens och förbättring som flygplats betyder tillväxt för landet
och har positiva regionalpolitiska effekter. Och stockholmarna, bromma-
borna, som har svarat på en annan enkätundersökning, föredrar en flygplats
på Bromma framför en jätteutbyggnad av ett bostadsområde med den biltra-
fik som då skulle bli följden.

Bromma är således inte enbart en Stockholmsfråga, det är en fråga för
länet, för landet och för luftfartens funktion, och det är en ministerfråga.

Jag skulle vilja ha ett tydligare svar, kommunikationsministern. Jag vill
veta följande: Vilken är kommunikationsministerns uppfattning om behovet
och önskvärdheten av att Bromma flygplats blir kvar? Interpellationssvaret
skulle jag vilja beteckna som en mycket kort tjänstemannaprodukt. Delar
kommunikationsministern uppfattningen att Bromma flygplats är ett riksin-
tresse? Vad har hänt med direktiven till den utredning om alternativflygplats
som lämnades av den förre kommunikationsministern? Det var en beställ-
ning från socialdemokraterna i Stockholm och skulle innebära ett överför-
ande av trafik från Bromma till Arlanda. Vad har hänt med denna utred-
ning?

Kommunikationsministern kan rimligtvis inte ha någon annan uppfattning
än specialisterna på luftfart, dvs. luftfartsverket, länsstyrelsen i Stockholms
län och riksdagen, nämligen att Bromma flygplats är av riksintresse och bör
vara kvar.

Anf. 12 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! 1947 slöts ett avtal mellan svenska staten och Stockholms
stad. Enligt detta avtal upplät Stockholm Brommaområdet för flygtrafik
t.o.m. den 31 december 1996. Det är således fem år kvar innan avtalet är
fullföljt.

Görel Bohlin borde ha fått detta raka svar av kommunikationsministern.
Hon säger i sitt inlägg att svaret inte säger så mycket. Men vad handlar det
om? Jo, vad Görel Bohlin vill är att ytterligare utveckla flygtrafiken på

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Bromma. Men det handlar inte, kommunikationsministern, om att utveckla
flygtrafiken på Bromma. Det handlar om att avveckla den. Det handlar om
att göra upp en plan för avvecklingen. Det handlar till ingen del om den bo-
lagsbildning som Görel Bohlin ”babblar” om eller om någon ersättning från
Stockholms län till staten för något slags inbillade markvärdesförluster. Till
ingen del handlar det om att snabbutreda fortsatt flygtrafik på Bromma.
Men det kan mycket väl vara sä att moderaterna - återigen - är i färd med
att försöka förlänga Brommaavtalet. Det framgick av Görel Bohlins inlägg.

Det finns i nuläget en moderatdominerad regering i riket. Det finns en
moderatdominerad politisk styrning i Stockholms stadshus. Vad är annars
syftet?

Görel Bohlin var med redan när frågan om flygtrafik på Bromma gick in i
slutfasen i december 1980. När riksdagen tog ställning på nattkröken den 18
december 1980 vann miljövännerna. Alla de andra förlorade. Fokkerplanen
skulle till Arlanda, och där finns de nu i en riktig trafikmiljö. Visste kommu-
nikationsministern ingenting om detta?

Ett råd till kommunikationsministern är att den som låter sig styras av mo-
deraterna i den eldfängda flygtrafikfrågan när det gäller Bromma bör nog
vara litet försiktig. Och lita inte alltför mycket på experterna! Det vet Görel
Bohlin att man inte skall göra. Hon tillhör luftfartsverket. Där kan man be-
rätta om den nesa som experterna inför utflyttning av inrikesflyget till Ar-
landa i början av 1980-talet utsatte sig själva för. Luftfartsverket lyckades att
komma totalt fel i sin bedömning inför riksdagens stora beslut om Bromma
flygplats.

Det har gjorts många försök till att slå vakt om Bromma flygplats. Den
då nytillträdde kommunikationsministern Bo Turesson uppdrog 1976 åt den
dåvarande justitiekanslern Ingvar Gullnäs att utreda ”i vilken form Bromma
skulle bevaras och utbyggas”. Och Gullnäs löd order. Han lämnade ett för-
slag till regeringen om att göra Bromma till en storflygplats. Bromma skulle
byggas ut utav bara attan och bli Nordens största flygplats. Flyganhängarna
jublade. Men trots en borgerlig övervikt i riksdagen vann miljöns företrä-
dare, och Gullnäs hamnade i landshövdingsbostaden i Falun.

En stor del av den enorma bebyggelse för flygets utveckling och framtid
som har skett och som nu sker ute på Arlanda skulle också ha skett i och
omkring Bromma flygfält. Så ville moderaterna och deras supportrar en
gång ha det, och det är bara drygt tio år tillbaka i tiden.

Jag kan försäkra kommunikationsministern att jag har följt den här frågan
på mycket nära håll. En realistisk och någorlunda självständig kommunika-
tionsminister bör i stället för att lyssna till dessa locktoner sätta manken till
och få fram det komplement till Arlanda som det har talats så mycket om.
Men det finns också andra kombinationer av lösningar för den mindre flyg-
trafiken, som det behövs en smula vilja för att ta till sig.

Gullnäs flyttade till Falun. Nu flyttar Görel Bohlin till Umeå. När de trafi-
kerar Arlanda hoppas jag att de imponeras av den fantastiska utvecklingen
av både svenskt och utländskt flyg.

Kommunikationsministern skall veta att miljön väger tyngre än aldrig så
smarta och påstridiga s.k. experter inom svensk flygförvaltning.

Anf. 13 LENNART FREML1NG (fp):

Fru talman! I denna interpellationsdebatt talar man om markvärdet för
Bromma flygplats. Det vill också jag göra, men från en annan utgångspunkt,
som jag tycker ofta försummas. Det kan ju konstateras att flygplatsens mark
har ett mycket högt värde, eftersom det finns alternativa användningssätt
som konkurrerar om den. När man överväger flygplatsens framtid måste
man alltså beräkna om flygverksamheten kan förväntas förränta markvär-
det.

Flygresenärernas betalningsvilja bör vara grundläggande för den flygverk-
samhet som skall bedrivas i vårt marknadsekonomiska system. Det är då vik-
tigt att prissättningen görs korrekt utgående från ett samhällsekonomiskt
synsätt.

Jag vill därför fråga kommunikationsministern: Hur beräknar regeringen
förräntningen av markvärdet för Bromma flygplats i en kalkyl över de avgif-
ter som bör tas ut av resenärer, flygbolag och andra intressenter?

För att en marknadsekonomi skall fungera bra menar jag att denna typ av
resonemang måste få vara avgörande för om Bromma flygplats skall vara
kvar eller inte. Dessutom måste kalkylerna göras offentliga, så att de kan
ifrågasättas av alla berörda intressenter.

Fru talman! Jag har tilltro till att den nya regeringen vill utveckla och an-
vända kalkylmetoder som gör att samhällets resurser av olika slag kommer
till en allt effektivare användning.

Jag skulle gärna vilja ha svar på mina frågor, eftersom de är så viktiga för
hur inrikesflyget i fortsättningen skall utvecklas.

Anf. 14 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Fru talman! Jag har med stort intresse följt dagens debatt om Bromma
flygplats. Det är inte utan att man tänker tillbaka på den mycket upphetsade
debatt som fördes under hösten 1980. Då handlade debatten om huruvida
inrikesflyget skulle flyttas ut till Arlanda eller ej. Som också Oskar Lindkvist
tidigare berörde var det med mycket knapp majoritet som riksdagen beslu-
tade att så skulle ske.

Det var många som då påstod att vi socialdemokrater, som var föresprå-
kare för utflyttningen, medverkade till en katastrof för det svenska inrikes-
flyget. Det har nu gått över tio år sedan beslutet fattades. Med facit i hand
har det visat sig att detta var det bästa som kunde ha skett. Vi har nu fått ett
väl utbyggt och väl fungerande inrikesflyg i Sverige.

Fru talman! Det förefaller som att det nu åter skall bli en mycket livaktig
debatt om Bromma flygplats. Den här gången gäller debatten om Bromma
skall läggas ned 1996 eller om Bromma skall fortsätta att vara flygplats. Av
den anledningen är det av speciellt stort intresse att höra kommunikations-
ministerns uppfattning om vad som skall hända med Bromma.

I likhet med Görel Bohlin konstaterar jag att svaret tyvärr var mycket
knapphändigt. Att döma av svaret kvarstår frågan om vilken uppfattning
kommunikationsministern egentligen har. Vi vet alla här att avtalet mellan
staten och Stockholms kommun går ut 1996. Jag vill därför fråga kommuni-
kationsministern: Om Bromma skall fortsätta att vara en flygplats, skall det

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

då vara en statlig eller en kommunal flygplats? Den frågan är av mycket stort
intresse.

Jag vill ställa ytterligare en fråga till kommunikationsministern som bety-
der väldigt mycket för hur inrikesflyget skall utvecklas i fortsättningen: När
tänker kommunikationsministern lägga fram en proposition på grundval av
flygplatsutredningens betänkande Flygplats 2000?

Jag skulle gärna vilja ha svar på mina frågor, eftersom de är så viktiga för
hur inrikesflyget i fortsättningen skall utvecklas.

Anf. 15 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i Görel Bohlins inlägg.

Frågan om Bromma flyplats framtid är mycket viktig. Också jag hade hop-
pats på ett positivare svar från kommunikationsministern - det kan jag inte
sticka under stol med.

Den avreglering av flygtrafiken som har inletts och som kommer att fort-
sätta öppnar möjligheter. Ett bibehållet Bromma som flygplats kan bli ännu
viktigare än i dag när det gäller att erbjuda bra och smidiga transporter för
så många människor som möjligt. Redan nu är ju Bromma den andra flyg-
platsen i storlek, om man ser till antalet flygplansrörelser. Av tre flygplansrö-
relser i den här regionen kommer en ifrån Bromma, vilket man kanske inte
känner till. Utifrån dessa förutsättningar vore det otänkbart med en nedlägg-
ning.

Bromma flygplats är mycket viktig såväl för den här regionens näringsliv
som med tanke på Sveriges nuvarande ekonomiska problem. En positiv nä-
ringslivsutveckling i den här regionen är positiv också för hela landet, efter-
som Stockholmsregionen i mångt och mycket ju är Sveriges motor.

Jag kan inte underlåta att något kommentera Oskar Lindkvists inlägg, el-
ler vad man skall kalla det. Det var mest en historisk exposé och en beskriv-
ning av vissa personers insatser för Bromma flygplats. Men jag tycker att den
här debatten framför allt handlar om framtiden. Jag har viss förståelse för
att en representant för socialdemokraterna har svårt att blicka in i framtiden.

Jag skulle gärna också se att kommunikationsministern utvecklade sitt
svar litet och att man i det tillägget fick litet mer positiva signaler beträffande
möjligheten att behålla Bromma i framtiden.

Anf. 16 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Bromma har, i det ger jag Oskar Lindkvist rätt, genomgått
många olika skeden. Bl.a. minns jag mycket väl från debatten inför kommu-
nalvalet 1966 hur dåvarande finansborgarrådet Hjalmar Mehr ville lägga ner
Bromma. Han hade säkert framgångar med det. Han planerade för de stora
bostadsområden som skulle byggas där, för alla spaljépäron som skulle plan-
teras och växa på det som nu är Bromma flygfält.

Men det som gjorde att jag begärde ordet, var att jag uppfattade att man
från olika håll här i salen tyckte att Brommafrågan var en ren Stockholms-
fråga. Det vill jag egentligen protestera mot. Om man som jag tycker att
huvudstaden Stockholm har en viktig funktion att fylla för hela landet, är det
också Stockholms uppgift att se till att människor som i tjänsten måste
komma hit kan göra det på ett bra och rationellt sätt. Det är alltså inte bara

fråga om att tillgodose stockholmarnas behov av att komma ut i landet, utan
det är väl så viktigt att andra, som behöver besöka Stockholm i sitt arbete,
skall kunna göra det. Där fyller Bromma i dag en viktig funktion och bör,
såvitt jag kan se, fortsätta att fylla en sådan funktion under en mycket lång
tid framöver.

Fru talman! Jag vill till detta lägga att den tekniska utvecklingen inte står
still när det gäller flyget. Vi får flygplan som blir allt tystare. Vi får också
flygplan som behöver allt kortare start- och landningssträckor. Det gör
också, tycker jag, att man skall vara försiktig innan man fattar beslut som
skulle innebära att en centralt belägen flygplats i Stockholm, viktig för hela
landet, inte skulle vara kvar.

Det är mina synpunkter i den här frågan. Jag tycker att det vore värdefullt
att få höra kommunikationsministern ge en positiv syn på Bromma som flyg-
plats för landet, men självklart placerad där den är, i Stockholm.

Anf. 17 RUNE THORÉN (c):

Fru talman! Låt mig bötja med att hålla med Hadar Cars om att Stock-
holm är landets huvudstad och att det har mycket stor betydelse att vi i övriga
landet har goda kommunikationer med Stockholm. Men, och det var egent-
ligen därför jag begärde ordet, jag tycker att det blir litet fel om vi tror att
kommunikationen endast kan ske med flyg, vare sig det gäller till Bromma
eller till Arlanda.

Med den utveckling som har börjat komma i gång på spår har vi fått snabb-
tåg mellan Göteborg och Stockholm som man räknar med skall komma ner
till en restid under tre timmar. Avståndet Karlstad - Stockholm är litet över
30 mil, från Östersund är det 54 mil, 41 mil är det från Sundsvall till Stock-
holm, sträckan Stockholm - Gävle är 18 mil och från Stockholm till Jönkö-
ping är det 35 mil.

Fru talman! Alla dessa avstånd kommer så småningom att ligga inom en
restid som inte vare sig det gäller Bromma eller Arlanda gör det särskilt ra-
tionellt att flyga. I stället bör man utnyttja snabbtågen.

Det är lika viktigt, Hadar Cars och Görel Bohlin, att för mig som göte-
borgare kunna ta mig till Hamburg, London osv., inte minst med tanke på
ett kommande EG-samarbete. Då är det viktigt att vi kan frigöra resurser på
olika flygplatser, bl.a. på Landvetter, för ökad utrikestrafik. På det viset
skall vi också kunna avlasta Arlanda och även där få en utbyggnad för inter-
nationell trafik.

Jag tycker, fru talman, att det är viktigt i ett sådant här sammanhang, när
man pratar om flygplatser och flygplatser i Stockholmsregionen, att betänka
att situationen kan vara helt annorlunda inom ett antal år, i varje fall om vi
får fortsätta att regera och göra de satsningar som vi avser på bra snabbtåg.

Anf. 18 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Görel Bohlin tycker sig inte kunna utläsa min uppfattning i
den här frågan av svaret. Samma sak har antytts av Jan Sandberg och Hadar
Cars. Jag kan bara svara på den konkreta frågan om jag anser att Bromma
är ett riksintresse.

Så långt är det alldeles uppenbart, att möjligheterna att hitta en annan

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

andra flygplats ser minst sagt mörka ut mot den bakgrund som vi alla känner.
Och det är ett riksintresse att det finns två flygplatser i Stockholmsområdet.

Den andra fråga som Görel Bohlin ställer är hur det har gått med utred-
ningen. Jag kan bara säga att den vilar tills dess att det har bringats klarhet
i var majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige står i den här frågan. Det är
alltså av respekt för den kommunala demokratin. Vi har inte dragit tillbaka
utredningen, utan vi är beredda att använda den om det finns ett parlamenta-
riskt underlag i kommunen.

Oskar Lindkvist talar ungefär som om han i det senaste valet skulle ha fått
förtroende av majoriteten av stockholmarna för sin trafikpolitik. Han säger
att det inte är fråga om någon utveckling. Det handlar om att avveckla flyg-
trafiken. Det har faktiskt varit ett val, Oskar Lindkvist.

Oskar Lindkvist efterlyser mer förankring i historien. Jag vill inte ta upp
kammarens tid med att läsa upp det 20-sidiga PM med Brommas historia
som vi har utarbetat inom kommunikationsdepartementet. Jag kan försäkra
Oskar Lindkvist om att vi är väl underkunniga om alla turer i den här frågan.
Jag tror faktiskt att även Görel Bohlin är det. Därför har jag inte tyngt min
framställning med någon sorts historisk överbyggnad.

Men, Oskar Lindkvist, saken är inte så enkel som att det är socialdemo-
kraterna i Stockholms kommun som är de som har all rimlig anledning att
uttala sig i den här frågan. Jag har i min hand en skrivelse från ett par kom-
munalråd, varav ett är socialdemokratiskt, vilka har erfarit att denna inter-
pellationsdebatt äger rum. Det är material från arbetsgruppen för kommu-
ner med luftfartsverkets flygplatser och arbetsgruppen för kommunala flyg-
platser.

Jag tycker faktiskt att det ligger mycket i det som bl.a. Hadar Cars och Jan
Sandberg har sagt, att detta icke enbart är en Stockholmsfråga, utan det är
en regionalpolitisk fråga. Det handlar om de människor som bor ute i landet.
Vi har en paroll i regeringsdeklarationen att Hela Sverige skall leva. Den
ämnar vi fylla med konkret innehåll. Det gäller också möjligheterna till rim-
liga kommunikationer för människor som bor ute i landet.

Oskar Lindkvist efterlyste en smula vilja att lyssna in opinionen. Det är
det naturligtvis fråga om. Men vi måste ha något större öron än de som en-
bart når fram till den socialdemokratiska gruppen i Stockholms stadsfull-
mäktige.

Lennart Fremling tar upp en i och för sig intressant fråga. Dess värre är
det en mycket komplicerad fråga, som man knappast kan svara på nu. Det
räcker med att hänvisa till att det finns en rad frågor som måste utredas, om
det skulle visa sig att flygplatsen kan behållas. De bör därför behandlas i ett
sådant utredningssammanhang.

En komplicerande faktor är den historia som Oskar Lindkvist efterlyste.
När vi studerar den, finner vi, att när detta avtal träffades den 30 december
1946, var ersättningen för den tid som upplåtelsen av Brommafältet består,
att staten till staden överlät nyttjanderätten till viss del av Ladugårdsgärde,
att användas som friluftsområde. Jag bara nämner detta som ytterligare en
komplicerande faktor när det gäller att beräkna markvärdet.

Sven-Gösta Signell frågar om flygplatsen skall finnas kvar till 1996 eller
ännu längre. Jag har samma svar till honom. Det handlar fortfarande om att

regeringen skall utröna vad kommunen anser och vilken majoritet det finns
i Brommafrågan. Vi avvaktar ett klarläggande på den punkten.

Sven-Gösta Signell ställde en andra fråga om när en proposition kan vän-
tas. Om han hade läst den proposition regeringen lagt fram om den ekono-
miska politikens utveckling framöver, hade han där funnit att vi aviserar att
regeringen kommer att ta upp frågorna i budgetpropositionen. Svaret är
alltså: Det kommer i budgetpropositionen.

Fru talman! Jag har redan svarat på Hadar Cars fråga. Jag delar hans upp-
fattning att detta är en fråga som är betydligt större än en fråga för enbart
Stockholms kommun.

Anf. 19 GÖREL BOHLIN (m):

Fru talman! Nu, herr kommunikationsminister, tyckte jag att svaret var
betydligt tydligare. Det kändes som att vi stod på samma barrikad. Det är
också min uppfattning att Bromma är av utomordentligt stor betydelse för
landet i övrigt, och det sade jag också i mitt inlägg.

Bromma avlastar Arlanda. Skulle man inte ha Bromma flygplats får man
en betydligt större trängsel på Arlanda, och det går främst ut över regional-
flygbolagen. Att lägga ner Bromma är djupt osolidariskt, och med detta vill
jag vända mig till Oskar Lindkvist.

Oskar Lindkvist är också mycket osolidarisk mot kommunerna i Stock-
holms län. Här talar man om en bostadsbyggnation på 10 000 bostäder ute
på Bromma när det faktiskt finns lediga lägenheter i länet i övrigt. Det är
djupt osolidariskt. Det är dessutom mycket egendomligt att man talar så för-
färligt om miljö i samband med flyget när 10 000 bostäder med åtföljande
trafik verkligen skulle förstöra miljön, vilket också Brommaborna har för-
stått.

Kommunikationsministern nämnde att Kommunförbundets regionalpoli-
tiska flyggrupp, eller vad den kallas, ställer sig bakom ett bevarande av
Bromma. Det är ett bevis för att resonemanget om Bromma flygplats bety-
delse för regionalpolitiken är riktigt.

Oskar Lindkvist talade väldigt mycket om historik. Han sade att Brom-
maavtalet slöts 1946 och att vi på 1980-talet hade en debatt här i kammaren
om utflyttning av flyget från Bromma, jag tror t.o.m. att han talade om ned-
läggning. Det har aldrig fattats något sådant beslut. Det man beslutade om
Bromma flygplats var att flytta jetflyget till Arlanda. I samband med detta
uttalade riksdagen att Bromma bör vara kvar. Detta har riksdagen upprepat
vid flertalet tillfällen, men Oskar Lindkvist kanske inte läser betänkandena.

Frågan om markvärdena är bekymmersam. Värdet på marken på Gärdet
har sjunkit väldigt mycket, eller stått stilla, medan markvärdet ute vid
Bromma har ökat.

Jag vill till Oskar Lindkvist säga, att när han står här i talarstolen och vän-
der sig till en ledamot är det ovärdigt att använda uttryck som ”babblar om”.

Jag hade tänkt fråga kommunikationsministern om han delar min uppfatt-
ning att flygets regionalpolitiska betydelse är särskilt stor, att satsningen ger
god effekt och att Bromma ingår som en betydelsefull del i regionalpolitiken.
Men det är kanske onödigt att ställa den frågan, eftersom vi där tycks vara
överens.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 20 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! Till Jan Sandberg, Lennart Fremling och Hadar Cars vill jag
kort säga att de har gett uttryck för att Bromma flygplats skall finnas kvar
efter den 31 december 1996. Jag bryr mig nu inte om deras argument, efter-
som vi har hört dem tusen gånger tidigare. Men detta är budskapet som folk-
partiet och moderaterna för fram i debatten.

Jag är intresserad av kommunikationsministerns åsikt. Han skulle svara
på frågan om han ansåg att Bromma flygplats är ett riksintresse. Då svarade
han: Det är svårt att hitta en annan flygplats än Bromma. Men vad är svaret
på huvudfrågan? Är Bromma flygplats ett riksintresse, eller är det inte ett
riksintresse?

Kommunikationsministern säger att jag talar precis som om socialdemo-
kraterna har fått majoritet i det senaste valet. Nej, det har vi tyvärr inte. Jag
är ordförande för en partiorganisation i Stockholm som representerar det
största partiet i Stockholm, vilket kanske i och för sig kan vara en värdefull
upplysning för kommunikationsministern. Men detta är inte en fråga enbart
för socialdemokraterna. Detta är, kommunikationsministern, en fråga långt
utöver alla partigränser.

Frågan om flygtrafik på Bromma är en av de största miljöfrågor vi har i
Stockholm. Det är precis detta det handlar om. Vad skall prioriteras i den
politiska debatten? Är det miljöfrågorna, välbefinnandet för de människor
som bor i och omkring Bromma i västerort i Stockholm, eller är det de intres-
sen som från gång till annan har slagits på barrikaderna för att behålla flyg-
platsen i Bromma?

Det är precis samma debatt i dag som tidigare. Jag skulle kunna göra en
uppspelning av den debatt vi förde för tio år sedan. Det är precis samma
nästan spöklika röster och argument för att behålla flygtrafiken kvar på
Bromma. Detta är en stor fråga, kommunikationsministern. Den kanske
inte hör till det kommunikationsdepartement som Mats Odell är chef över,
men den finns i varje fall som en betydande fråga här i Stockholm.

Det är klart att man kan bygga bostäder på Bromma, Görel Bohlin. Men
det finns inget förslag om att bygga ett stort antal bostäder på Bromma. Det
är en fantasiprodukt som Görel Bohlin så gärna för fram i riksdagen. Det
finns inga sådana förslag. Det finns ett antal uppslag, men det finns inte nå-
gonstans några förslag framlagda om att det skall byggas ett visst antal bostä-
der på Bromma.

Anf. 21 LENNART FREMLING (fp):

Fru talman! Jag vill tacka kommunikationsministern för kommentaren till
min fråga om räntan på markvärdet. Jag uppfattar att man i regeringskan-
sliet kommer att göra denna typ av kalkyler, och jag hoppas att regeringen i
ökande utsträckning kommer att använda sig av samhällsekonomiska kalky-
ler där även miljöeffekter av olika verksamheter beaktas.

Anf. 22 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Det sker i dag i storleksordningen 300 starter eller landningar
varje dag på Bromma flygplats. Det innebär att det är ungefär en var tredje
minut, dvs. mer än en för varje inlägg vi har just nu här i kammaren när vi

debatterar Bromma flygplats. Man kan då fråga sig vart alla dessa starter och
landningar skall ta vägen om inte Bromma kan behållas.

Jag hoppas i varje fall att kommunikationsministern tar till vara alla de
tillfällen som ges för att se till att dessa transporter kan fortsätta. För att
kunna uppnå detta krävs att Bromma behålls, eftersom det i dag inte finns
något rimligt alternativ.

Fru talman! Vi närmar oss nu julen, och jag tror att ett positivt svar och
initiativ från kommunikationsministern skulle vara en mycket välkommen
julklapp till Stockholmsregionen och till hela landet. Den julklappen är för
en gångs skull en julklapp som inte kostar pengar, utan snarare tvärtom.

Anf. 23 SVEN-GÖSTA S1GNELL (s):

Fru talman! Jag noterade att kommunikationsministern sade att kommu-
nen bör bestämma och att man skall vänta på kommunens beslut. Det hälsar
jag med tillfredsställelse. Jag tycker absolut att det är Stockholms kommun
som skall besluta om man vill ha en flygplats eller inte.

Jag fick tyvärr aldrig något svar från kommunikationsministern om han
anser att det skall vara en statlig eller kommunal flygplats. Jag vill gärna själv
deklarera min uppfattning. Skall det vara en andra flygplats i Stockholmsre-
gionen, skall det vara en kommunal flygplats där kommunen själv bestäm-
mer och där staten inte skall diktera villkoren. Jag tycker att det skall vara
en kommunal flygplats eftersom detta är landets största kommun. I dag sat-
sar den inte ett öre på flygplatserna, men ute i landet satsas det mycket
pengar på flygplatser.

I dag går Bromma flygplats med över 10 milj.kr. i förlust årligen. Många
små kommuner ute i landet satsar mycket pengar. Under debattens gång tit-
tade jag på siffrorna för 1989. En kommun som Borlänge satsade över 6
milj.kr., det lilla Gällivare över 4 milj.kr., Kramfors ca 4,5 milj.kr., Vilhel-
mina och Lycksele ungefär 2 miljoner vardera, Sveg 1 milj.kr och Mora och
Örebro stora summor. I Örebro satsade man förresten 7,4 milj.kr. på flyg-
platsen.

Eftersom det satsas pengar på flygplatserna ute i landet tycker jag att även
kommunen här skall göra det. Men låt stockholmarna själva få bestämma
om de skall ha en andra flygplats eller ej. Den flygplats som har riksintresse
heter Arlanda, och det är en bra och väl fungerande flygplats.

Anf. 24 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Jag noterade att Oskar Lindkvist enligt egen utsago inte bryr
sig om argument, särskilt inte andras. Jag är övertygad om att det underlättar
för honom att framhärda i sin egen bergfasta felsyn.

Anf. 25 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Oskar Lindkvist tyckte inte att han hade fått svar på frågan
om jag ansåg att Bromma flygplats är ett riksintresse. Jag upprepar att det
är ett riksintresse att det finns en regional flygplats i Stockholmsområdet.
Som läget ser ut nu är alternativen till Bromma knappast inom synhåll.

Det är rätt, Lennart Fremling, att vi inom regeringen arbetar med sam-

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 39

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

hällsekonomiska kalkyler som också inkluderar miljökonsekvenserna. Det
trafikpolitiska kostnadsansvaret måste alltså ta dessa hänsyn.

När det gäller miljöfrågan, fru talman, skall jag kanske bara för ordning-
ens skull säga att Bromma är koncessionsprövat och har mycket stränga be-
gränsningar vad gäller buller. Dessa innebär att bara tysta propellerflygplan
som SAAB 340 och de allra tystaste jetflygplanen som BAE 146 kan utnytt-
jas på den här flygplatsen.

Däremot finns inte utsläpp i luften med i det här koncessionsbeslutet. De
är ju lika stora var de än sker. Det har ingen betydelse om man släpper ut
dem på Bromma eller på Arlanda. Då är det trafikens omfattning som skall
prövas.

Slutligen kan jag tyvärr inte utdela någon julklapp till Jan Sandberg, inte
i den här formen i alla fall.

Fru talman! Vi får nog sammanfattningsvis konstatera att bollen i frågan
om Brommas framtid för närvarande ligger hos Stockholms kommun och
dess fullmäktige.

Anf. 26 GÖREL BOHLIN (m):

Fru talman! Då är det ju, kommunikationsministern, av stor betydelse
vilka signaler som utgår från det här huset och från kommunikationsminis-
tern. Min uppfattning är, som jag redan sagt, att det inte går att lägga ned
Bromma flygplats, varken nu eller senare. Det beror på det system som vi
faktiskt har skapat genom att Bromma tar en annan trafik än den som finns
på Arlanda. Bromma tar en trafik som man inte kan ta på Arlanda. Arlanda
är en mycket bra flygplats, där delar jag Sven-Gösta Signells uppfattning,
tack vare funktionen som nav. Det gör att vi kan nå många kommuner och
platser i landet, i Europa och i världen i övrigt. Bromma behövs för att Ar-
landa inte skall belastas onödigtvis.

Jag undrar om inte frågan om värdeminskning av bytesmarken och ersätt-
ningsfrågan skulle kunna lösas i samband med att man diskuterar ett even-
tuellt bolag. Det finns ju ett intresse för att överta ansvaret för Bromma flyg-
plats i form av ett bolag. Därmed skulle man få ett pilotprojekt som låg i
linje med vad luftfartsverket har föreslagit även för andra flygplatser ute i
landet. Jag vill alltså föreslå att kommunikationsministern tittar på detta.

Oskar Lindkvists förnekande av planerna på byggnation på Brommafältet
tycker jag är mycket egendomligt. Även om det kanske inte finns en färdig
plan, så finns det i alla fall uttalanden från socialdemokratiska ledamöter i
Stockholms kommunfullmäktige. Man reserverade sig häromdagen och sade
att man ansåg att hela Brommafältet skulle bebyggas. Då får man plats med
många bostäder, mycket trafik och mycket miljöförstöring, precis det som
Oskar Lindkvist påstår sig vilja bespara Brommaborna.

Det är litet typiskt för socialdemokraterna att man tar på sig att ta hand
om människor. Oskar Lindkvist gör sig till tolk för människorna i Brom-
maområdet, men de föredrar flyget framför bilar som har kommit i anslut-
ning till ett bostadsområde som dessutom har dåliga vägar.

Anf. 27 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! Jag skall först säga några ord till Görel Bohlin. Hon säger att
man har uttalat sig mot bostadsbebyggelse och för flygtrafik ute i Brom-

maområdet. Bakgrunden är den att moderaterna hade ett informationsmöte
där med ungefär 40 deltagare, av vilka en del var socialdemokrater och mot-
ståndare till de åtgärder som föreslogs. Det är alltså den opinionsbildning
som Görel Bohlin talar om när hon säger helä västerort och hela Brom-
maområdet. Det är helt andra nivåer på den befolkningsmängden än det an-
tal som deltar i moderata samlingspartiets möten.

Sedan fick Görel Bohlin revidera sitt tidigare påstående om att det inte
finns några planer på hur många bostäder som skall byggas på Bromma, att
det inte finns någonting utarbetat. Det finns olika synpunkter på vad man
kan göra. I stadshuset i Stockholm har man sagt ifrån att man faktiskt själva
vill bestämma vad man skall göra på Bromma. Det var Sven-Gösta Signell
också inne på. Det är en kommunal angelägenhet som riksdagen inte har
någonting med att göra. Stockholms kommun har, som alla andra kommu-
ner, rätt att själv bestämma över sin egen kommun. Det gäller även Bromma
flygfält, och det tycker jag är alldeles självklart.

Nu har vi fått klart besked i den här debatten att kommunikationsminis-
tern har svängt om. Det finns ingenting kvar av svaret på Görel Bohlins
fråga. Nu har vi fått klart för oss att kommunikationsministern inte ser någon
lösning på de här frågorna. Det finns inget alternativ till Bromma att disku-
tera. Det har naturligtvis en stor betydelse för flyget i Sverige. Han medger
också att man har fått ställa mycket hårda krav från koncessionsnämnden
och säger dessutom att det finns vissa utsläpp i luften, men att de sker litet
var som helst. Det gäller inte bara Stockholm, och då får man naturligtvis
stå ut med dem. Jag tror att kommunikationsministern från sitt politiska ut-
gångsläge skulle göra människor en stor tjänst om han ägnade sig mer åt mil-
jöfrågorna och människors välbefinnande. Jag tycker att det är viktigare för
en kommunikationsminister att ägna sig åt frågor som hur folk trivs på sina
arbetsplatser och i sina bostäder och hur familjerna kan trivas tillsammans
utan att störas av en ständig flygverksamhet med tillhörande utsläpp i luften
och risker för olycksfall - sådana har tyvärr också inträffat i flygverksamhe-
ten på Bromma - än att ägna sig åt avveckling av flygtrafik.

Talmannen anmälde att Görel Bohlin anhållit att till protokollet få anteck-
nat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 28 Kommunikationsminister MATS ODELL (kds):

Fru talman! Jag konstaterar att Oskar Lindkvist har mycket lågt ställda
anspråk på vad en omsvängning innebär. Han har själv från denna talarstol
gång på gång ondgjort sig över att jag inte lämnar något svar på frågan huru-
vida Bromma är ett riksintresse. Jag svarade tydligt att det beror på om det
finns några alternativ. Det behövs en regional flygplats, bl.a., Oskar Lind-
kvist, för att se till att man i familjer runt om i landet skall kunna bo kvar i
de regioner där man vill bo och samtidigt skall kunna pendla till kungl. hu-
vudstaden när man har ärenden dit.

Jag framhöll de här sakerna redan i det utdelade svaret. Jag har sedan pre-
ciserat mig i svaren på några frågor som fiar ställts, men, Oskar Lindkvist,
någon omsvängning är det inte fråga om.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

4 § Svar på interpellationerna 1991/92:35 och 44 om vården av unga
missbrukare

Anf. 29 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Anita Johansson har frågat mig:

1. Hur garanteras att den enskilde får en adekvat vård, då kommunernas
ekonomiska förutsättningar ständigt försämras?

2. Vilka vårdformer skall gälla för de personer som definieras både som
psykiskt sjuka och dessutom har missbruksproblem samt hur undviker man
att olika vårdtagare hamnar mellan dessa särintressen?

3. Hur skall man garantera att det finns ett differentierat vårdutbud för
olika vårdgrupper?

4. Vad görs för att även tvångsvården skall utgöra ett kvalificerat vårdal-
ternativ?

Rosa Östh anför att alarmerande signaler kommit om att platser på ung-
domshem i dag inte efterfrågas som tidigare därför att de befinns alltför dyra
och att de mest hjälpbehövande ungdomarna lämnas utan adekvat vård. Mot
denna bakgrund frågar Rosa Östh mig om vilka åtgärder regeringen är be-
redd att vidta för att förbättra läget på kort sikt samt hur regeringens tidsplan
ser ut vad gäller att verkställa riksdagens beslut om ett statligt huvudmanna-
skap för de särskilda ungdomshemmen.

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Riksdagen fattade i maj 1991 (1990/91 :SoU14, rskr. 267) ett principbeslut
att de särskilda ungdomshemmen skall överföras till statligt huvudmanna-
skap, vilket skall genomföras under år 1992. Vid ärendets beredning anförde
socialutskottet att frågan om missbrukarvårdens framtida innehåll och orga-
nisation kan komma att behöva belysas ytterligare.

En särskild utredare har tillkallats för att utreda frågan med utgångspunkt
i riksdagens beslut. Utredningen, som påbörjades i september, skall enligt
direktiven vara färdig den 15 januari 1992.

Jag vill också nämna att ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07) har i upp-
drag att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga. Kom-
mittén skall lämna sina förslag hösten 1992.

Till Anita Johansson vill jag säga att de ekonomiska förutsättningarna för
de behandlingsformer det här rör sig om, nämligen de särskilda ungdoms-
hemmen och LVM-hemmen inom missbrukarvården, skall ses över av utred-
ningsmannen. De nuvarande statsbidragsreglerna gäller enligt riksdagens
beslut under år 1992. Vad som därefter skall gälla får tas under övervägande
när utredningsmannen har presenterat sina förslag och sedvanlig remissbe-
handling har genomförts.

Ett av de avgörande argumenten när riksdagen beslutade om ett statligt
huvudmannaskap för de särskilda ungdomshemmen var nödvändigheten av
att få till stånd en mera differentierad vård för de mest vårdbehövande ung-
domarna. Utredningsmannen arbetar efter vad jag erfarit efter två huvudlin-
jer vad gäller det statliga huvudmannaskapets utformning: dels ett renodlat
statligt ägande- och driftsansvar, dels ett entreprenörssystem, där staten som
huvudman kan träffa avtal med ett landsting eller en kommun om driften av
en institution. Behovet av en ökad differentiering av vården är grundläg-

gande i båda alternativen. Även inom missbrukarvården föreligger samma
behov av en ökad differentiering, vilket bl.a. skall göra det möjligt att klara
även grupper med sammansatta och svåra problem.

Innehållet i missbrukarvården kommer också att behandlas i den alkohol-
kommission som regeringen har för avsikt att tillsätta inom kort.

Såväl vid missbrukarvårdens tvångsvårdsinstitutioner som vid de särskilda
ungdomshemmen pågår flera försöksverksamheter som syftar till att för-
bättra vårdinnehållet. Inom statsbidragssystemets ram har 30 milj.kr. årligen
avsatts för utvecklings- och försöksverksamhet i första hand inom institu-
tionsvården. Det är i detta sammanhang angeläget att peka på behovet av
uppföljning och utvärdering. I detta syfte har t.ex. Stockholms läns landsting
med stöd av utvecklingsmedel startat ett ambitiöst uppföljningsprogram be-
träffande de särskilda ungdomshemmen i landstinget. Denna satsning på ut-
vecklings- och försöksverksamhet samt på utvärdering och uppföljning är
synnerligen viktig för att tvångsvården ännu bättre skall kunna svara för ett
kvalificerat vårdalternativ.

Jag har, fru talman, i det föregående delvis besvarat Rosa Ösths frågor.
När det gäller åtgärder på kort sikt vill jag dessutom peka på att 75 milj.kr.
per år har avsatts i år och nästa år för anordningsbidrag, vilket gör det möj-
ligt för kommuner och landsting att fullfölja en planerad utbyggnad. Under
det senaste året har också antalet platser ökat både inom ungdomsvården
och missbrukarvården. Detta innebär att platsbidragens andel av statsbidra-
get har ökat. Sedan den särskilt tillkallade utredaren har redovisat sitt för-
slag om hur riksdagens beslut om ett förändrat huvudmannaskap skall kunna
genomföras och efter sedvanlig remissbehandling kommer regeringen se-
nare nästa år att återkomma till riksdagen med en proposition i frågan.

Anf. 30 ANITA JOHANSSON (s):

Fru talman! Tack för svaret, socialministern! Riksdagen har beslutat att
staten skall ta över huvudmannaskapet för de enskilda ungdomshemmen.
Bristen på platser på behandlingshem och andra behandlingsmöjligheter för
barn och ungdomar är mycket stor, speciellt här i Stockholmsregionen. Miss-
brukarvården har kritiserats. Den s.k. gråzonen mellan psykiatrisk vård och
missbrukarvård är tydlig. Man har därför försökt att definiera vad som är
huvudproblemet hos de vårdbehövande, eftersom vårdalternativ för både
psykiska problem och missbrukarproblem är svåra att finna.

Ungdomar som begår allvarliga brott kan inte tas om hand. Vården har
långt ifrån fungerat bra, och det har även JO konstaterat i ett mycket kritiskt
uttalande. Behandlingsresultaten uteblir i stor utsträckning. Läget är alar-
merande. Kostnaderna har stigit mycket kraftigt, vilket lett till att en del ung-
domar inte kan placeras. Det finns t.o.m. risk för att platser kan stå tomma
i dag.

Fru talman! Det är samhällsekonomiskt vansinne att vi inte bättre tar hand
om dessa svaga ungdomar. Inte minst Bengt Westerberg brukar tala om god
samhällsekonomi och även om insatser för det glömda Sverige, och jag
tycker att de här ungdomarna med missbruksproblem verkligen tillhör det
glömda Sverige.

Utgångspunkten måste vara att all tvångsvård skall ske i offentlig regi.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Platserna måste bli fler, men det gäller också att öka insatserna på de befint-
liga platserna. Som jag skrivit i min interpellation är jag orolig över att den
gamla ungdomsvårdsskolan skall återinföras med de brister som där fanns.
Justitieminister Gun Hellsvik har i en intervju i Svenska Dagbladet sagt att
t.o.m. ungdomsfängelse borde återinföras. Jag vill fråga: Hur ser socialmi-
nistern på detta?

Om jag tolkat socialministern rätt, skall alla knarkare kunna dömas till
fängelse. Har jag uppfattat detta rätt? I så fall finns det risk för att vi förlorar
kontakten med många missbrukare och därmed missar möjligheten att de
underkastar sig frivillig vård, som omvittnat leder till det bästa resultatet.

I ett pressmeddelande från socialdepartementet står det: ”Att införa fäng-
else för eget bruk av narkotika handlar inte om att brutalt kasta narkomaner
i fängelse. Det handlar om att öka möjligheterna att ingripa i tid för att
kunna ge fler narkomanvård.” Men detta går inte ihop. Den stora faran är
att det blir mest inlåsning och litet vård och behandling.

Nej, herr socialminister, mitt förslag är att påföljder som innebär kriminal-
vård och då främst fängelse skall användas med mycket mycket stor återhåll-
samhet för unga lagöverträdare. Åtgärder mot dessa unga, i åldersgruppen
15-17 år, bör ske inom socialtjänsten och inte inom kriminalvården. LVU-
och LVM-hemmens patienter har ofta svåra psykiska störningar. Därför
måste landsting och kommuner samarbeta mycket mer. Utslussningen från
behandlingshem bör förbättras snarast. Det handlar både om boende, arbete
och behandling.

Socialministerns svar innehåller mest besked om en rad olika utredningar.
De är i och för sig påkallade. Men det gäller nu att skynda med reformarbe-
tet. Jag har haft många kontakter med personalen på många LVU- och
LVM-hem, och alla är nu mycket oroade för att det händer så litet. Jag är
också mycket oroad för vad som skall hända när kommunernas ekonomi
kraftigt försämras.

Anf. 31 ROSA ÖSTH (c):

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret. Jag har förstått att rege-
ringen verkligen intresserar sig för de här frågorna. Det framgick ju bl.a. av
ett meddelande som kom häromdagen, som berättade att Bengt Westerberg
var i Göteborg i veckan och lät sig informeras om § 12-hemmen, som är det
jag närmast berör i min interpellation.

Jag har följt den här frågan på nära håll under många år, först som kom-
munalpolitiskt verksam och senare från utskottet här i riksdagen. Fram till
1983 fanns de statliga ungdomsvårdsskolorna. Jag är fullt medveten om att
det kunde riktas kritik mot dessa - självklart, höll jag på att säga, för jag
undrar om det över huvud taget är möjligt att ha en vård som innehåller
tvångsinslag, utan att det blir kritiserat.

Det som vi i dag vet var dåligt hos ungdomsvårdsskolorna skall vi natur-
ligtvis inte överföra till en ny verksamhet, även om den sker i statlig regi.
Men det som var bra med ungdomsvårdsskolorna var att de över huvud taget
fanns, att det var möjligt att praktiskt taget alltid, såvitt jag vet, få en plats
till en ung människa som det krävdes särskilda insatser för. Man avvisade
inte en ansökan med motivet att Pelle kan vi inte ta emot, för han är alldeles

för stökig och stör den anda som vi har byggt upp i vår institution, osv. Den
typen av avvisningar har vi sett alldeles för många av under senare tid.

När man har följt utvecklingen genom åren, har man inte kunnat undgå
att bli upprörd då och då. Jag skall bara ta ett exempel.

En femtonårig grabb med urusla uppväxtförhållanden och kriminellt be-
teende straffade på kort tid ut sig från flera institutioner. Han gjorde flera
allvarliga självmordsförsök. Förtvivlade socialsekreterare berättade hur de
under flera dagar ringde ett otal samtal för att försöka hitta en plats men
utan att lyckas.

Så hamnade han i den psykiatriska vården, och det är mycket möjligt att
han behövde den vården då. Men personalen där har utbildning för att lindra
och bota sjukdomssymtom som i hans och i många andras fall inte är det
primära utan en följd av missbruk, en allmänt otrygg situation som kanske
hade kunnat undvikas, om han hade fått rätt hjälp i tid.

I ett liknande fall placerades pojken i brist på annat hos en s.k. jourfoster-
familj. Därifrån rymde han efter en halvtimme. Det här var man fullt medve-
ten om skulle komma att ske, men den desperata personalen på socialför-
valtningen kunde ändå peka på att man hade gjort någonting.

Ja, vittnesbörden är många. Det är bara att ösa ur raden. Det är därför
som jag är så angelägen om att den här debatten aldrig får avstanna och am-
bitionerna aldrig upphöra när det gäller att komma till rätta med problemen.

I sin senaste berättelse tar JO åter upp frågan om LVU-vården. JO hänvi-
sar till beslutet från 1987, som påtalade mycket allvarliga brister, och säger
sedan - det var alltså i april i år - att det nu kan konstateras att de problem
som påvisades 1987 kvarstår med oförändrad styrka.

Som jag sade i min fråga, finns det i dag flera uppgifter om att kommuner
av kostnadsskäl inte utnyttjar de platser som finns. Det är en ny typ av signa-
ler. En utredningsplats på ett § 12-hem, dvs. på en låst avdelning, kan i dag
kosta 4 600 kr. per dygn. Det är i och för sig inte så svårt att förstå att många
kommuner hävdar att LVU-vården och LVM-vården raserar deras budget
totalt. Men det är naturligtvis ändå inte acceptabelt att extremt hjälpbehö-
vande ungdomar lämnas i sticket på grund av det förhållandet.

Jag ställde en fråga om hur regeringens tidsplaner ser ut i fråga om att
verkställa riksdagens beställning om ett förändrat huvudmannaskap för § 12-
hemmen. Svaret som jag har fått i det fallet är inte särskilt uttömmande. Det
som sägs är att det kommer en proposition under 1992, och det hoppas jag
naturligtvis. Men litet mera distinkta tankar antar jag att det ändå finns.
Kommer man t.ex. att avvakta ungdomsbrottskommitténs förslag, som skall
komma 1992, innan man lägger fram en proposition?

Jag är mycket väl medveten om att det är många faktorer som måste vägas
in i det här sammanhanget. Men om det kommer att dröja kanske ett år in-
nan propositionen kommer, måste något ske innan dess. Det blir förmodli-
gen tvunget i alla händelser.

Som jag ser det, måste regeringen ta upp överläggningar med kommun-
och landstingsförbunden och på så sätt komma fram till hur man kan för-
bättra situationen fram till dess att man beslutar att göra en ny organisation.

Fru talman! Jag ser fram emot de kompletterande synpunkter som jag är
säker på att Bengt Westerberg har i det här sammanhanget.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar pä interpella-
tioner

Anf. 32 LEIF CARLSON (m):

Fru talman! Det är mycket brännande problem som tas upp här. Att hjälp-
behövande lämnas utan vård är inte försvarligt i ett humanitärt samhälle.

De synpunkter som har kommit från socialministern tycker jag ger en hel
del. Samtidigt kommer också signaler, senast i en artikel av den i Stockholm
ansvarige Leif Brigander i DN, att platssituationen för de ”litet normalare”
§ 12-behövande ungdomarna inte är så dålig, utan här finns plats. Det är kan-
ske mer kostnaden man är orolig för.

Men jag skulle vilja ta upp ett par grupper, för vilka jag tycker att behoven
är mycket speciella och som kommer i kläm. Den ena är den lilla grupp
flickor som i dag har små möjligheter att få adekvat vård. Det finns bara ett
hem, Brättegården i Vänersborg med tjugotre vårdplatser, varav åtta slutna,
och så planerar man för ett hem i Falkenberg med tolv vårdplatser, varav
fem slutna. Sedan finns det några blandade avdelningar. Alla föreståndare
tycks vara överens om att detta är alldeles för litet för flickorna, som far
verkligt illa. Det är en grupp som måste prioriteras, när man nu vidtar åtgär-
der.

Den andra gruppen har redan berörts här. Det är den lilla, mycket starkt
brottsbelastade och brottsbenägna gruppen missbrukare, som egentligen
inte är behandlingsbara i dagens vårdformer. Speciella hem med riksintag
och längre inläsningstider än två månader kan ge möjlighet att normalisera
några, så att de blir behandlingsbara.

Vi vet att förvissa är insatserna förgäves. Här måste samhället naturligtvis
skyddas. Men den gruppen måste bli så liten som det över huvud taget är
möjligt. Därför är det mycket viktigt med speciella differentierade möjlighe-
ter med längre inläsningstider. Över huvud taget behövs mer differentierade
insatser än vad som har sagts. Det kan vara smärre specialinriktade hem med
olika vårdmöjligheter, t.ex. allt från veckoslutshem, som kan användas vid
inledningen av en brottsbana, till längre sluten vård.

Fru talman! Jag vill fråga socialministern om man från regeringens sida
särskilt har övervägt åtgärder, försök och utvärderingar för just de två ut-
satta grupperna, dvs. flickor samt mycket brottsbenägna och behandlings-
mässigt svåra, näst intill ej behandlingsbara, ungdomar.

Anf. 33 WIDAR ANDERSSON (s):

Fru talman! Det här är en mycket intressant och viktig fråga. Vi har här i
Sverige mycket höga ambitioner när det gäller att försöka stödja och hjälpa
ungdomar och barn som far illa. Låt oss hoppas att det är ett gemensamt
intresse att även i fortsättningen ha kvar de höga ambitionerna. Det är det
som har gjort att drogproblemet och det kriminella problemet bland ungdo-
mar trots allt är ganska litet.

Jag håller just nu på att läsa en rapport från en femtonmannakommitté i
EG-parlamentet. Man har där belyst den alarmerande situationen med den
ökade kriminaliteten i Europa. Man räknar med att ungefär 86 % av all kri-
minalitet i Frankrike är narkotikarelaterad. Vi vet att i Sverige är den narko-
tikarelaterade brottsligheten mycket stor. De europeiska ledarna har nu
t.o.m. avsatt tid att i Maastricht diskutera droger, kriminalitet och vilka åt-
gärder samhället kan vidta.

Det här känns fint. I svenska medier kan man ju tro att det enda som dis-
kuteras i Europa är legalisering osv. Det pågår alltså seriösa politiska diskus-
sioner kring problemet.

Det allra viktigaste är att bibehålla de höga ambitionerna och viljan att
använda skattepengar till tidiga ingripanden och att försöka minimera pro-
blemet. Att staten nu blir huvudman för § 12-hemmen innebär i och för sig
ingen garanti för något, inte vare sig bättre eller sämre. Men det innebär
en möjlighet för oss i riksdagen att ständigt diskutera metodutveckling. Inte
minst viktig är den fråga som Leif Carlson tog upp, nämligen flickornas situa-
tion. Både flickor och kvinnor är extra utsatta.

Låt oss inte fastna så mycket i diskussionen om frivillighet eller tvång. Vi
vet att båda delarna behövs. Det är en av sanningarna bakom att vården är
så pass effektiv.

Det är också viktigt att socialministern funderar över vissa samordnings-
möjligheter. Många av dem som befinner sig på fängelserna i dag, dömda för
tillgrepps- och våldsbrottslighet, är missbrukare. Tiden på fängelset skulle
kunna användas oerhört mycket mer effektivt. Jag har i flera omgångar fört
fram förslaget att kriminalvården, kriminalvårdsstyrelsen och de olika an-
stalterna skulle ta ett större ansvar för motivation, avgiftning, behandling,
hjälp och stöd, kontakt med de anhöriga, dvs. ett brett engagemang att an-
vända tiden som missbrukarna befinner sig på fängelse mycket bättre än vad
som sker i dag. Ett sådant förfarande vore både samhällsekonomiskt och
mänskligt mycket bättre än att satsa de oerhörda resurserna, såsom det görs
i dag, på LVM-hem - som faktiskt inte fungerar något vidare, slukar hundra-
tals miljoner ofta till ingen nytta och väcker falska förhoppningar.

Jag hoppas att socialministern är beredd att upprätthålla fortsatt höga am-
bitioner och att han funderar över vilka olika samordningsmöjligheter som
finns i kampen mot droger och kriminalitet. Jag hoppas att vi från det
svenska parlamentet kan föra en aktiv och offensiv diskussion ute i Europa
i dessa frågor.

Anf. 34 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Flera talare har sagt att situationen är alarmerande. Det kan
man kanske säga. Ändå skulle jag vilja påstå att utvecklingen under det se-
naste året gör att den i dag ter sig något mindre alarmerande än för några år
sedan. Den situation som JO beskrev i sitt utlåtande i april i år, och som
daterar sig till 1989/90, har något förbättrats fram till i dag. Det beror delvis
på insatser från statsmakternas sida med anordningsbidrag och andra åtgär-
der. Naturligtvis beror det också på att man ute i de ansvariga sociala myn-
digheterna i kommuner och landsting har tagit åt sig av kritiken. Det är t.ex.
ovanligare i dag än vad det var för ett år sedan att man på institutionerna
säger nej till mycket besvärliga ungdomar. De signaler jag har fått de senaste
dagarna, när jag har haft anledning att höra mig för litet grand om situatio-
nen, är att det för närvarande ser något bättre ut.

Men det här innebär inte att allt är bra. Självfallet måste vården för ungdo-
marna utvecklas på olika sätt. En av tankarna när riksdagen har beställt ett
förstatligande och regeringen låter utreda det, är att det skall ge oss bättre
möjligheter att differentiera vården. Det handlar om differentiering på

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

många olika sätt. Bl.a. är det att erbjuda speciella hem för flickor. Det finns
fler utbyggnadsplaner än de Leif Carlson nämnde. Jag tror att insikten i dag
är utbredd om att det är viktigt att separera pojkar och flickor i samband
med vården.

I direktiven till den särskilda utredaren har det klart sagts att möjligheter
till ett längre omhändertagande än två månader också skall prövas i särskild
ordning. Även den gruppen av vårdnadstagare kommer vi förhoppningsvis
att kunna göra något åt.

Jag vill också understryka att vi från statens sida satsar en hel del utveck-
lingspengar just för att förbättra vårdformerna. Bl.a. Stockholm och Göte-
borg, som jag har studerat mest för egen del, har fått en del av pengarna.
Där pågår för närvarande en ganska spännande utvecklingsverksamhet där
man just försöker att följa upp och utvärdera de insatser som görs. Resulta-
ten kan sedan användas för att utveckla vårdformerna på ett bra sätt fram-
över.

Frågan om platsbrist har också berörts i några inlägg. Sanningen är väl att
för närvarande finns det inga tomma platser i Stockholm. Det har kommit
olika signaler. För några månader sedan talades det om en oerhörd platsbrist
i Stockholm. När Rosa Östh skrev sin interpellation för någon månad sedan,
stod det i tidningarna att det fanns platsöverskott i Stockholm. Priserna
skulle ha gått upp så mycket att kommunerna inte ville utnyttja vårdhem-
men. I dag finns det en bättre balans. Det är delvis säkert på grund av att
institutionerna har sänkt priserna. Det är viktigt att kommunerna ser till att
de inte betalar orimliga priser till institutionerna. Annars är det risk för att
institutionerna inte utnyttjas hur bra de än är.

Anita Johansson tog upp frågan om i vilken utsträckning fängelse skall an-
vändas för unga människor. Jag delar helt hennes utgångspunkt - jag tror att
de flesta gör det - att fängelse skall användas med stor restriktivitet. Fäng-
else skall användas i yttersta undantagsfall för unga människor, dvs. barn,
under 18 år.

När jag och många andra har drivit kravet att narkotikastrafflagen skall
ändras, är utgångspunkten inte att fängelsestraff skall utnyttjas för att kasta
någon i fängelse, lika litet som vi kastar dem som är 15 -17 år i fängelse, även
om de begår andra brott där fängelse i och för sig finns med i straffskalan.
Skälet till att vi ändå vill ha fängelse med i straffskalan är att det ger möjlig-
heter att ta prover, vilket annars inte är möjligt så länge det endast finns bö-
ter i straffskalan. Vi hade ju länge en diskussion här i kammaren om huru-
vida eget bruk över huvud taget skulle vara straffbart. Nu har vi nått en bit
på väg, och det har blivit straffbart. Vi menar alltså att man också bör införa
fängelse i straffskalan för att bl.a. underlätta för polisen att bevisa när narko-
tika har förekommit.

Jag såg också i tidningen att justititeminister Gun Hellsvik hade talat om
ungdomsfängelser. Nu vet jag inte exakt om hon syftade på någonting annat
än de ungdomsfängelser som vi tidigare hade i Sverige. De avsåg ju inte per-
soner under 18 år utan personer mellan 18 och 24 år. Vad hon har i tankarna
är sannolikt någon bättre form av kriminalvårdsanstalter för människor som
fortfarande är unga men som har passerat myndighetsåldern. Och det vore

väl i och för sig en välsignelse om man kunde utveckla kriminalvården, som
ju inte kan påvisa några särskilt goda resultat av sin verksamhet.

Rosa Östh undrade om vi hade för avsikt att avvakta ungdomsbrottskom-
mitténs betänkande innan vi lägger fram en proposition på grundval av den
utredning som nu pågår om förstatligande av § 12-hemmen. Nej, det är inte
vår tanke att göra det. Vi räknar med att driva det här arbetet vidare så
snabbt det går, alltså remissbehandling under våren och en proposition till
hösten. Ungdomsbrottskommitténs arbete kommer ju att redovisas först i
höst, och det lär inte kunna bli någon proposition förrän kanske ytterligare
ett år därefter.

Allra sist, fru talman, vill jag bara instämma i de ambitioner som Widar
Andersson uttalade. Det är viktigt att understryka att det finns ett mycket
nära samarbete mellan droganvändning och missbruk å ena sidan och brotts-
lighet å andra sidan. Den kanske viktigaste insats vi som politiker kan göra
för att minska brottsligheten är därför att bekämpa drogmissbruket. I det
avseendet står vi på samma barrikad.

Anf. 35 ROSA ÖSTH (c):

Fru talman! Tack för beskedet att propositionen inte skall dröja ända till
hösten!

Ju mer man vet om de här frågorna, desto mindre kategorisk blir man när
det gäller att presentera lösningar. Jag vet inte om jag törs dra samma slutsats
som Bengt Westerberg, nämligen att situationen i dag skulle vara mindre
alarmerande än den har varit tidigare. Jag tror att det finns en viss risk för
att problemen är mera dolda i dag. Det här är ju en verksamhet som är yt-
terst labil och sårbar. Mycket talar för att man hela tiden måste vara upp-
märksam på utvecklingen, som snabbt kan förändras från tid till annan.

Som jag sade finns det i dag faktiskt tomma platser. Jag har inte varit pas-
siv sedan jag ställde den här interpellationen, utan jag har varit i kontakt
med tre kommuner i det här området så sent som i går. Man bekräftar att
man fortfarande avstår från att utnyttja platserna på grund av att de är så
pass kostnadskrävande. Det tyder ju på att det måste göras ansträngningar
för att pressa ner kostnaderna.

Då kommer vi in på ytterligare en komplikation. Det får naturligtvis inte
vara så, att man låter sin ambition att rädda § 12-hemmen gå ut över andra,
mer öppna vårdformer. Som Widar Andersson var inne på måste vi ju alltid
slå vakt om bredden i utbudet. Behoven är olika, oavsett vilken skola eller
vilken attityd som för tillfället är rådande. Men jag hoppas naturligtvis att
den nya regeringen skall klara balansgången och inte bli ett offer för våld-
samma pendelsvängningar.

Jag vill återkomma till mitt förslag att ta upp överläggningar med Kom-
munförbundet och Landstingsförbundet. Jag tror nämligen att det är alldeles
nödvändigt att man fortlöpande följer utvecklingen för att man inte skall
råka ut för att många ungdomar - de som är allra mest hjälpbehövande -
lämnas utan vård och hjälp eller helt felaktigt hamnar i kriminalvården.

Anf. 36 ANITA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tycker att det är skrämmande signaler som kommer från
den nya borgerliga regeringen. Jag blev skrämd när jag läste att Gun Hells-

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

5 var på interpella-
tioner

vik sade att vi bör återinföra ungdomsfängelserna. Vi vet av många års erfa-
renhet från den tid då vi hade ungdomsfängelser, att där blev man inte ett
dugg bättre. Det var ett steg in i kriminaliteten.

Jag är också skrämd över Bengt Westerbergs ganska hårdnackade ton i
fråga om ”alla knarkare bakom lås och bom”. Jag håller med Leif Carlson
om att vi måste jobba med olika vårdalternativ. Det gäller flickor, det gäller
dem med svårt missbruk, osv. Vi vet, fru talman, att man tyvärr inte blir
bättre inom kriminalvården. Där är man i allmänhet inne i den här ”kedjan”.

Det skulle vara intressant att höra något om vilka funderingar socialminis-
tern har för framtiden. Jag vidhåller vad jag sade i mitt inledningsanförande,
nämligen att det är god ekonomi om vi i god tid ser till att de här ungdomarna
får en adekvat vård - inte fängelse, utan vård. Då kan vi både spara pengar
och rädda ungdomarna från mycket mänskligt lidande.

Anf. 37 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Rosa Östh säger att det finns dolda problem. Det är självfallet
svårt att uttala sig om detta. Men man måste ändå notera att det sker en
utbyggnad av antalet platser och att det sker en utveckling av vården; man
försöker lära av erfarenheterna. Man har t.ex. på flera håll i landet bestämt
sig för att föreståndarna på de här hemmen inte längre ensamma skall kunna
avvisa ungdomar, utan överordnad instans kan gå in och bestämma att de
måste ta hand om ungdomarna. Detta har lett till att man i dag, såvitt jag
vet, inte på samma sätt som tidigare förekommit avvisar mycket besvärliga
ungdomar.

En annan sak är att det naturligtvis finns ungdomar som obestridligen är
mycket besvärliga och att vi i dessa fall inte riktigt vet - inte heller de som är
specialister på detta - hur problemen skall hanteras. Det återstår mycket att
göra innan vi har utvecklat adekvata behandlingsmetoder för dessa ungdo-
mar. Men det är inte en resursfråga, utan det handlar egentligen om kunskap
och erfarenhet och om att hitta ny metodik.

Rosa Östh efterlyser också överläggningar med Kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Såvitt jag vet har det fortlöpande förekommit sådana
kontakter mellan statsmakterna och de berörda förbunden, där man har dis-
kuterat den här typen av problem. Jag har senast för några dagar sedan haft
kontakt med Lars Eric Ericsson i Kommunförbundet och bl.a. diskuterat de
här frågorna. Det är alldeles självklart att innan det blir aktuellt att verkligen
fullfölja några huvudmannaskapsförändringar krävs det förhandlingar av
ganska omfattande slag med de berörda förbunden; de finns alltså med i bil-
den.

Anita Johansson säger sig vara skrämd över de signaler som kommer från
regeringen. Det tycker jag närmast tyder på att Anita Johansson är ovanligt
lättskrämd. Så särskilt mycket signaler på det här området har ju ännu inte
kommit. Gun Hellsvik gjorde häromdagen några kommentarer i anslutning
till de våldsamheter som har förekommit här i Stockholm, där rasister och
antirasister har brakat ihop och använt ganska våldsamma medel. I det sam-
manhanget nämnde hon ungdomsfängelse. Men jag har inte diskuterat sa-
ken med henne, så jag kan inte i detalj säga vad hon syftade på. Men om hon
med ungdomsfängelse menade samma sak som de gamla ungdomsfängel-

serna, så är det alltså inte någonting som skall användas för de ungdomar
som vi nu framför allt diskuterar, dvs. de som ännu inte är 18 år, som ännu
inte är myndiga. De gamla ungdomsfängelserna gällde äldre ungdomar, mel-
lan 18 och 24 år, som jag sade förut.

Man kan ju inte säga att svensk kriminalvård har varit så framgångsrik att
man vill säga nej till varje utveckling när det gäller omhändertagande av
unga vuxna - eller för all del ännu äldre. Det behövs tvärtom en utveckling
också på det området inom kriminalvården.

Anita Johansson upprepar att jag skulle ha sagt att alla knarkare bör sättas
bakom lås och bom. Detta är naturligtvis inte sant. Jag har redan en gång
förklarat för Anita Johansson att tanken är att införa fängelsestraff i straff-
skalan vid eget bruk av narkotika - för att ge polisen möjlighet att t.ex. ta
urinprov eller blodprov eller genomföra kroppsvisitation, vilket man inte
kan göra i dag, när böter är det högsta straff som förekommer.

Om man inför fängelse i straffskalan, så ger man dessutom möjlighet att
döma till skyddstillsyn eller kontraktsvård, vilket kan vara mycket lämpliga
strafformer när det gäller narkotikamissbruk. Med fängelse i straffskalan
öppnas möjligheter som vi inte har i dag, men som vi behöver i kampen mot
narkotika.

Sedan delar jag självfallet Anita Johanssons uppfattning att det är angelä-
get att vi reagerar så tidigt som möjligt på symptom till avvikande beteende
eller missbruk, för att försöka hjälpa ungdomar på ett tidigt stadium. Den
nya lagen om vård av ungdom ger större möjligheter än den tidigare lagen
gjorde på detta område. Lagen är ganska ny, varför det är för tidigt att säga
om de lagändringar som har skett är tillräckliga eller inte. Men jag kommer
naturligtvis att mycket noga följa utvecklingen. Skulle det visa sig att det vi
hittills har gjort på den punkten inte öppnar för alla de alternativ som vi vill
se prövade, då är vi självfallet beredda att ta andra initiativ som öppnar yt-
terligare möjligheter.

Anf. 38 ROSA ÖSTH (c):

Fru talman! Jag vill verkligen inte tolka Bengt Westerberg så som Anita
Johansson gör, att regeringen och socialdepartementet skulle vara för att
sätta just de ungdomar som vi närmast talar om på kriminalvårdens anstal-
ter. I så fall skulle man helt verka mot de uttalanden som JO gjort vid flera
tillfällen. Låt mig kortfattat återkomma till det senaste beslutet där JO kon-
staterar att socialtjänsten i dag inte kan fullgöra sitt verkställighetsansvar så-
vitt avser de unga som enligt domstolsbeslut skall beredas vård enligt lagen.
Detta har iett till, som man säger, att unga människor som haft avvikande
beteenden har straffat ut sig ”till det egna hemmet”. Unga lagöverträdare i
behov av vård får kvarstanna där utan tillsyn från socialtjänsten.

JO konstaterar vidare att det här har lett till att unga i större utsträckning
än tidigare döms till fängelse. I många fall har rätten uttalat en vanmakt inför
en situation som innebär att bristen på resurser inom socialtjänsten nödvän-
diggör att unga människor måste dömas till fängelse oaktat att de har ett helt
annat behov av vård.

Jag vill tolka Bengt Westerberg så att han delar min uppfattning om att
dessa unga människor - precis som också JO har sagt - skall beredas vård

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar pä interpella-
tioner

i andra former inom socialtjänstens ram. Överläggningarna hittills mellan
staten, Landstingsförbundet och Kommunförbundet har såvitt jag vet varit
en smula ytliga. Vad som behöver göras för att verkligen nå resultat är att
tränga ned på djupet och ta till sig de erfarenheter och idéer som finns om
hur nya vårdformer skall utvecklas. Det gäller att se hela bredden av de be-
hov som finns, som har funnits och som för all framtid kommer att finnas hos
unga människor. Jag räknar med att Bengt Westerberg kommer att verka för
att dessa behov blir bättre tillgodosedda i framtiden än de har varit under
den senaste tioårsperioden.

Anf. 39 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är bra, socialministern, om vi gemensamt kan hjälpas åt
att arbeta för att kriminalvården verkligen blir vad namnet står för, nämligen
vård. På det området har vi mycket att önska.

Jag vidhåller att det är oerhört god ekonomi att satsa resurser på unga
människor innan de är alltför djupt inne i problemen och blir utslagna. Jag
förväntar mig att det statliga anslaget på detta område höjs med en och an-
nan krona när nu Bengt Westerberg arbetar med budgeten.

Anf. 40 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig först säga till Rosa Östh att jag har tagit del av JOs
utredning på detta område. Det som står där är naturligtvis mycket alarme-
rande. Jag tror dock att situationen har förbättrats något. Den situation JO
beskriver är ju från 1989/90, och en del saker har förbättrats en del sedan
dess. Det innebär självklart inte att problemen är lösta. Allt vi kan göra i
samråd med kommunförbunden, t.ex. genom att stimulera utveckling av be-
handlingsmetoder och utbyggnad av ytterligare behandlingshem, skall vi na-
turligtvis också göra. Om man finner att lagstiftningen så småningom behö-
ver ändras, är vi givetvis beredda att även göra det.

Mycket av den kritik som Anita Johansson riktade mot det rådande till-
ståndet slår naturligtvis tillbaka mot den regering som hon tidigare har repre-
senterat. Men jag kan lova Anita Johansson att vi skall göra allt som står i
vår makt för att situationen skall bli bättre. Med Anita Johanssons bistånd
skall vi säkert lyckas med det.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1991/92:37 om kvinnors arbetsvillkor i en
privatiserad vård- och omsorgssektor

Anf. 41 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Ines Uusmann har ställt följande frågor till mig:

1. Vad är det enligt socialministerns mening som talar för att privata ar-
betsgivare blir ”mer generösa” mot anställda barnskötare och sjukvårdsbi-
träden än de nuvarande arbetsgivarna?

2. Om denna profetia inte skulle uppfyllas, är socialministern då beredd

att vidta åtgärder för att förbättra kvinnolönerna inom den privata vård- och
omsorgssektorn?

I propositionen om valfrihet i barnomsorgen (1991/92:65), som Ines Uus-
mann åberopar i sin interpellation, framhåller jag att en fri etableringsrätt
inom barnomsorgen bl.a. ökar personalens valfrihet. De som vill pröva egna
idéer om hur verksamheten skall bedrivas kan starta eget i olika företagsfor-
mer. Förskollärare och barnskötare får flera arbetsgivare att välja mellan.
Det ger dem en starkare position när det gäller att skapa goda arbetsvillkor
och en större frihet att välja under vilka former de vill arbeta.

Denna min uppfattning gäller naturligtvis inte bara barnomsorgen utan i
lika hög grad för andra vård- och omsorgssektorer.

Jag tror, uppenbarligen till skillnad från Ines Uusmann, att konkurrens
mellan flera olika arbetsgivare allmänt sett leder till positiva effekter för
både verksamheten som sådan och för personalen.

Det är ett faktum att kvinnors löner i Sverige generellt sett är lägre än
mäns. Enligt tillgängliga uppgifter kan detta bara till en mindre del förklaras
av sådana faktorer som utbildning, arbetslivserfarenhet och liknande. Det
är svårt att frigöra sig från föreställningen att en orsak till detta är att vissa
yrken, som helt domineras av kvinnor, huvudsakligen finns inom den offent-
liga sektorn. Dess verksamheter drivs ofta i mer eller mindre monopoliserad
form.

Låt mig i detta sammanhang citera vad ekonomerna Christina Jonung och
Inga Persson säger i ”Kvinnor och ekonomi”, en bilaga till 1990 års långtids-
utredning:

”För både män och kvinnor gäller att medellönen inom yrket kan väntas
öka då andelen i privat sektor inom yrket ökar, men den förväntade effekten
är något högre för kvinnor än för män.”

När jag i propositionen om barnomsorgen framhöll att möjligheterna att
starta eget och att kunna välja mellan flera olika arbetsgivare skulle ge de
inom sektorn verksamma en starkare position när det gäller att skapa goda
arbetsvillkor, syftade jag emellertid inte endast, eller ens främst, på lönevill-
koren utan på arbetsvillkoren i en vidare mening. Större öppenhet för en-
skilda initiativ och alternativ kan medverka till detta, men naturligtvis också
en långt driven decentralisering av ansvaret inom den offentliga sektorn.

Det handlar i bägge fallen om den enskildes möjligheter att utvecklas i
arbetet, att få ta ansvar, att få utnyttja sin kreativitet, att utan bindningar av
en tungrodd byråkrati få pröva egna idéer. Att detta uppskattas av de flesta -
inte minst av de kvinnor som vi här främst talar om - känner jag efter många
år av möten och samtal inget som helst tvivel om. Valfrihet är viktigt för dem
som utnyttjar sociala tjänster, men också för dem som utför tjänsterna i
fråga.

På Ines Uusmanns andra fråga kan jag svara kortare. På en arbetsmark-
nad där arbetstagarna kan välja mellan olika arbetsgivare måste en utjäm-
ning av arbetsvillkoren, inkl, lönerna, ske. Ingen verksamhet, privat eller
offentlig, kan i längden upprätthållas om den erbjuder sina anställda sämre
villkor än andra motsvarande verksamheter.

Det finns skäl att uppmärksamma arbetsvillkoren för kvinnor, bl.a. löne-

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

skillnader mellan män och kvinnor, och att analysera - och försöka undan-
röja - orsakerna till dessa. Däremot har regeringen inte för avsikt att bedriva
någon inkomstpolitik eller att på annat sätt direkt ingripa i avtalsrörelserna.
Avtalsförhandlingarna är en fråga för arbetsmarknadens parter.

Anf. 42 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för att han har
svarat på mina frågor som gällde vad han anser om kvinnors anställningsvill-
kor inom en privatiserad vård- och omsorgssektor. Svaret gör mig bekymrad,
om än inte förvånad. Antingen talar socialministern mot bättre vetande eller
också är han oerhört dåligt informerad om förhållandena.. Jag vet egentligen
inte vad som är värst.

Av de många krystade skäl som har funnits för att privatisera och kommer-
sialisera vården och omsorgen är nog argumentet att det skulle ge kvinnor
bättre arbetsvillkor det sämsta. Det är som om kvinnor i allmänhet skulle
vara en grupp civilekonomer som bara drömmer om att få starta egna, pri-
vata vårdföretag för att komma ifrån det kommunala monopolets tvångs-
tröja. Det är inte så.

Att ta hand om barn, gamla och sjuka är kvinnoarbete över hela världen.
I de flesta länder gör kvinnorna detta arbete som ett obetalt jobb. Det gör att
kvinnorna är beroende av att ha en make, far eller bror för att bli försörjda. I
Sverige har vi gjort det här arbetet synligt och betalar det genom den gemen-
samma sektorn. På det sättet har kvinnor fått chans till egen försörjning med
semesterersättning och ATP-poäng och dessutom på köpet ett eget liv. Detta
är frihet för kvinnor.

I min interpellation jämför jag några yrkesområden som är kvinnodomi-
nerade och finns både på den privata och den offentliga sektorn. Det handlar
förstås om LOs och TCOs avtalsområden. Det gäller städerskor, receptionis-
ter, kökspersonal m.fl. På samtliga områden är löner och andra anställnings-
villkor bättre i de statliga och kommunala avtalen än i de privata. En orsak
är att vi på statens område länge hade sammanhållna avtal. Det gjorde det
möjligt att satsa på låglöneprofiler.

Statsrådet menar att en av orsakerna till att kvinnolönerna generellt är
lägre än manslönerna i Sverige är att kvinnorna finns i den offentliga sek-
torn. Det är faktiskt inte sant. Det finns inget sådant samband - tvärtom.
Statsrådet citerar följande ur Inga Perssons och Christina Jonungs bilaga till
långtidsutredningen: ”För både män och kvinnor gäller att medellönen inom
yrket kan väntas öka då andelen i privat sektor inom yrket ökar, men den
förväntade effekten är något högre för kvinnor än för män.”

Vad handlar det egentligen om? Lösryckta citat kan vara farliga. Jag hit-
tade nämligen citatet i bilagan, och det handlar om en undersökning av 17
Saco-yrken. Det gäller t.ex. apotekare, arkitekter, beteendevetare, bibliote-
karier, civilekonomer, civilingenjörer, jurister, landskapsarkitekter, natur-
vetare och receptarier. Man jämför utbildningskraven inom yrket med ande-
len kvinnor inom yrket samt med andelen inom yrket som arbetar inom den
privata sektorn. Visserligen skulle en sådan studie kanske kunna vara tröste-
rik för en bibliotekarie som känner att hon inte har tillräckligt hög lön, om
hon tror att om man privatiserar bibliotek skulle det ge henne större mark-

nadsvärde. För en barnskötare eller för ett vårdbiträde är detta helt utan
relevans.

Jag tycker ändå att citatet är bra. Allt blir så tydligt. Vi talar helt enkelt
om olika saker och olika kvinnor. När Bengt Westerberg talar om fördelarna
med privatisering tror jag att han ser möjligheterna för ett antal kvinnor som
skall bli verkställande direktörer i privata företag. Men jag ser och känner
framför allt barnskötare och vårdbiträden som är medlemmar i kommunal-
arbetareförbundet och står längst ner på klass- och könstrappan i Sverige.
De kommer att få privata verkställande direktörer som chefer i stället för
politiker och kommunala chefer. Men det finns inget som talar för att deras
arbetsvillkor skulle bli bättre för det.

Jag undrar om socialministern egentligen inte är litet medveten om detta.
I slutet av interpellationssvaret säger han nämligen att man även inom den
offentliga sektorn kan decentralisera ansvaret.

I senaste numret av Pockettidningen R finns några mycket bra reportage
från Motala, Laholm och Umeå om hur man har utvecklat arbetet inom vård
och omsorg och inom den gemensamma sektorn. De exemplen är inte de
enda. Det finns många exempel på hur man har utvecklat och decentraliserat
arbetet i den offentliga sektorn. I det perspektivet far man faktiskt med lögn
om man säger att det finns ett samband mellan att man privatiserar vård och
omsorg och att de anställda skall få utlopp för sin kreativitet och kunna ta
ansvar. Jag tycker att det vore klädsamt om regeringen kunde stå för att man
vill kommersialisera vården och omsorgen av ideologiska skäl i stället för att
lägga ut dimridåer om att det skulle ge bättre villkor för dem som arbetar
med vård och omsorg.

Anf. 43 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Det är mycket intressant att följa debatten om kvinnornas
ställning vid en ökad privatisering av vård- och omsorgssektorn. I somras,
inför den stundande valrörelsen, utropade förre statsministern Ingvar Carls-
son: ”Hur skall det gå för kvinnorna när den offentliga sektorn minskas?”
Vid statstjänstemannaförbundets kongress nyligen deltog jag i en panelde-
batt tillsammans med företrädare för de olika kvinnoförbunden. Man hade
där samma fråga: Hur skall det gå för kvinnorna när den offentliga sektorn
minskas?

Jag tycker också att interpellantens fråga är litet avslöjande när hon frågar
om de privata arbetsgivarna skulle komma att vara mer generösa och vara
villiga att ge kvinnorna mera. Vilken uppgivenhet! Vad tror framstående so-
cialdemokrater, företrädare för ett stort socialdemokratiskt kvinnoförbund
och stora fackliga organisationer om oss kvinnor egentligen? Är det inte ett
underkännande av oss att tro att vi för alltid skulle vara beroende av offent-
liga monopol för att kunna arbeta och utvecklas inom de sektorer där vi se-
dan länge har ett stort intresse, är väl utbildade, har erfarenhet av många års
arbete inom vård, skola osv. och där visar att vi har ett stort engagemang?

Jag ser en ökad privatisering av vård- och omsorgssektorn som en chans
för oss kvinnor. I dag arbetar uppemot 60 % av de förvärvsarbetande kvin-
norna i den offentliga sektorn, dvs. vård, omsorg och skola. Varför skulle
inte dessa kvinnor ha möjligheter att välja mellan olika arbetsgivare och

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 39

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

driva eget? Att ”förvisa” kvinnorna enbart till den offentliga sektorn och de
offentliga monopolen har, som jag ser det, varit ett effektivt sätt att hålla
nere lönerna och motverka jämställdheten.

Irma Irlinger skrev häromåret den intressanta doktorsavhandlingen ”TCO
och kvinnolönerna”. Av denna avhandling framgår att kvinnor inom den
icke konkurrensutsatta sektorn, dvs. inom de offentliga monopolen, hade
fått se sina löner släpa efter beroende på att deras företrädare i fackligt av-
seende varit lierade med den rådande maktstrukturen i samhället. Man har
således haft ett mycket nära samarbete mellan sittande regim och de fackliga
organisationerna, och man har faktiskt haft ett visst intresse av att hålla lö-
nerna nere.

Jag tycker att detta är ganska avslöjande.

Det skulle vara mycket värdefullt för alla oss kvinnor att få en ökad valfri-
het, och jag tycker att vi nu har all anledning att med tillförsikt och glädje se
fram emot detta. Jag tror också att detta är en chans för kvinnorna att höja
sina löner. Varför skall, som sagt, inte vi ha möjlighet att välja mellan olika
arbetsgivare och även att driva eget?

Det finns nämligen en stor entreprenöranda. Det vet vi, bl.a. genom en
stor undersökning som gjordes av Demoskop förra hösten. Denna visar att
ca 30% av de offentliganställda kvinnnorna vill driva eget i någon form.
Detta gäller kvinnorna inom hela den offentliga sektorn. Man hade alltså
inte plockat ut några speciella yrken, utan det var fråga om offentligan-
ställda. Av dessa 30% var det över hälften, närmare 180 000 kvinnor, som
inte bara ville driva eget utan också ha anställda.

Här finns alltså en oerhört stor potential av kvinnokraft att ta vara på för
en regering och ett samhälle som tror på kvinnorna. Jag ser det som något
mycket positivt inför framtiden för oss kvinnor att monopolen bryts. Kanske
kan jag låna folkpartiets slogan och säga: Befria kvinnorna! Låt oss få arbeta
inte bara inom offentliga monopol utan också inom en stor, fri sektor, där vi
inte bara skall vara anställda och av nåd kanske få litet bättre löner utan där
vi också är med och påverkar på ett helt annat sätt än vad vi har möjlighet
till i dag. Jag ser alltså den nya regeringens ambitioner att på ett helt annat
sätt släppa fram olika alternativ inom vård, omsorg och skola, att öka etable-
ringsfriheten, ta bort hinder, kontroll, byråkrati och regler som någonting
för kvinnorna mycket positivt och efterlängtat.

Anf. 44 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig börja med att på två punkter instämma i det som
Ines Uusmann säger.

För det första delar jag helt hennes uppfattning om den stora betydelse
det har haft för kvinnors frigörelse att vi i dag ute på en marknad kan erbjuda
äldreomsorg, barnomsorg och mycket annat, d.v.s. verksamheter för vilka
kvinnor hade det helt avgörande ansvaret - och fortfarande har det i många
länder - och tvingades utföra mycket omfattande arbetsuppgifter utan någon
som helst ersättning. Det är klart att den utveckling av välfärdsstaten som
har skett i Sverige under efterkrigstiden, och i fråga om vilken många andra
länder nu följer efter på samma sätt, är helt avgörande för kvinnors frigö-
relse.

För det andra vill jag ge Ines Uusmann rätt i att det inte finns några veten-
skapliga bevis för sambandet mellan inslaget av privat verksamhet och ar-
betsvillkor och lönevillkor. Att sådana bevis har varit svåra att få fram beror
i hög grad på att vi i Sverige har haft en så könssegregerad arbetsmarknad,
där kvinnor överväger mycket kraftigt inom de sektorer som helt domineras
av den offentliga sektorn och där det alltså endast finns ett mycket litet inslag
av enskilda alternativ.

Jag har letat så gott jag har kunnat bland den forskning som finns på områ-
det, men tyvärr hittar man inte så mycket. Inga Perssons och Christina Jo-
nungs slutsatser är ett exempel. Jag hittade också ett annat exempel i min
jakt efter vetenskap på området. Det är en forskare från Umeå som heter
Åsa Löfström och som inte kan anklagas för att ha särskilt starka sympatier
för den borgerliga regeringen eller för det parti jag företräder. Men också
hon drar precis samma slutsats, nämligen att man om det finns en enda ar-
betsgivare - det som ekonomerna kallar monopsoni - kommer att få sämre
löner och sämre arbetsvillkor än om det är många arbetsgivare som konkur-
rerar om arbetskraften. Det är ungefär så långt som jag tror att man kan
komma. Åsa Löfström stödjer sig för övrigt på en stor amerikansk studie,
som kommer till samma slutsatser. Men det är naturligtvis alltid osäkert om
man utan vidare kan överföra slutsatser från USA till svenska förhållanden,
eftersom förutsättningarna är helt olika.

På senare år har det skett en kraftig decentralisering inom offentlig sektor,
även om det finns mycket kvar att göra på den punkten. Detta har skett
mycket efter förebild från den privata sektorn. Man har naturligtvis upptäckt
att den privata sektorn ofta fungerar bättre, att den är mer effektiv och ger
större möjlighet för dem som arbetar där att ta initiativ och få sina idéer prö-
vade. Detta gäller inte minst inom den sociala tjänstesektorn.

När jag under mina åtta år som partiledare har rest runt och träffat perso-
ner som har erfarenhet av bägge sektorerna - ofta handlar det om människor
inom vård och omsorg, som har tagit steget över från offentlig sektor till pri-
vat sektor - har jag märkt att de nästan alltid anger samma skäl för att ha
tagit steget till den enskilda sektorn och för att de nu känner att de vill vara
kvar där, nämligen att man inom den enskilda sektorn har större möjligheter
att påverka beslut och att man ofta där har fått bättre materiella villkor.

Jag skall erkänna att vi inom detta område har en sådan liten enskild sek-
tor att det inte är säkert att man från denna erfarenhet kan generalisera till
hela sektorn. Men man kan heller inte blunda för att det faktiskt ser ut på
detta sätt. Min övertygelse - om än grundad på svaga vetenskapliga bevis -
är att mer konkurrens mellan arbetsgivare och större möjligheter för dem
som vill starta eget kommer att förbättra arbetsvillkoren och kanske också
lönevillkoren.

Ines Uusmann säger att kvinnor inte vill starta eget och att de kanske inte
heller vill arbeta för privata arbetsgivare. Detta tror jag helt enkelt inte är
sant. Bara sedan vi lade fram propositionen om valfrihet inom barnomsor-
gen har jag märkt att det finns många många kvinnor - huvudsakligen för-
skollärare - som vill starta eget inom detta område. Jag är alldeles övertygad
om, att om Ines Uusmann och jag har en debatt om ett år, kommer jag att
kunna rada upp många exempel på att kvinnor faktiskt har velat bryta sig

Prot. 1991/92:39
5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

loss från offentlig sektor och arbeta inom privat sektor. Jag har heller aldrig
hört talas om att någon som bedriver privat verksamhet inom dessa områden
har svårigheter att rekrytera personal. Det finns i dag många inom offentlig
sektor som gärna tar steget över till privat sektor.

Men jag tror ändå inte att alla i det långa loppet skall ta detta steg, utan det
viktiga är att det finns en möjlighet för dem som vill pröva vingarna utanför
offentlig sektor. I den mån de når goda resultat tror jag att det också kommer
att inspirera den offentliga sektorn, precis som vi har kunnat se att det redan
nu har gjort på många områden. Bara debatten om lex Pysslingen, som star-
tade i början av 80-talet, har betytt oerhört mycket för utvecklingen av den
offentliga barnomsorgen under de allra senaste åren.

Ines Uusmann säger också att vi skall erkänna varför vi vill privatisera, att
det är grundat på ideologi. Ja, det är klart att det är grundat på ideologi.
Men det är inte privatiseringen i sig som är den ideologiska grunden, utan
det vi är ute efter är att öka mångfalden, öka valfriheten, öka möjligheterna
för dem som har idéer som kanske inte passar inom den stora offentliga sek-
torn att få pröva dessa idéer. I den meningen är det klart att hela vår strävan
efter att tillåta, ibland rent av stimulera, enskilda alternativ är ideologiskt
grundad. Jag är övertygad om att när vi under några år har fått pröva detta
kommer det att visa sig att det är bättre inte bara för konsumenterna - pati-
enter, klienter, gäster eller vad vi nu kallar dem - utan också för dem som är
verksamma inom denna sektor, oavsett om de väljer att ta steget ut i privat
verksamhet eller om de arbetar kvar inom den offentliga sektorn.

Anf. 45 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Det är vällovligt att socialministern erkänner att det inte
finns några vetenskapliga belägg för att det skulle innebära bättre möjlighe-
ter och bättre arbetsvillkor att bedriva vård och omsorg på en privatiserad
marknad. Det är bra. Den erfarenhet vi har från både privat och offentlig
sektor när det gäller dessa yrkesområden säger nämligen något helt annat.

Ett område som i allmänhet sysselsätter kvinnor är städområdet. Jag tog
också i min interpellation upp detta exempel. På många håll inom den offent-
liga sektorn har man faktiskt försökt privatisera städningen därför att man
säger att det på så sätt blir billigare.

Vad har det inneburit? Det har inneburit att de anställda fått lägre timer-
sättning, större beting, alltså större städområden. Det har också lett till -och
det finns belägg för detta - att arbetsskadorna och utslagningen har ökat, när
man måste göra ett tyngre jobb snabbare och dessutom får mindre uppskatt-
ning för det.

Mot detta kan man ställa ett antal exempel från kommuner och landsting,
men också från staten. Vi har exempel från Halmstad, med städerskorna på
länsarbetsnämnden, från Norrköping, med dem som städade åt statens myn-
digheter där, och det finns exempel också från Malmö. Arbetstagarna stan-
nade kvar inom den offentliga sektorn men fick ägna sig åt att göra jobbet
efter sin egen kunskap. De fick skaffa sig egen utbildning och skaffa sig
hjälpmedel utifrån sina egna erfarenheter. Det blir billigare, roligare jobb,
mindre arbetsskador och en effektivare städning.

Dessa områden kan inte översättas hur som helst, men det är områden där

kvinnors kunskap är väl dokumenterad. De områden som kvinnor finns på
är - litet rått sagt - förlängningen av hushållsarbetet. Det gäller vård och
omsorg och den typ av jobb som städerskorna representerar.

Jag vill gå över till den sista delen av min fråga. Socialministern säger att
regeringen inte kommer att ägna sig åt inkomstpolitik, och det är vällovligt,
tycker jag. Socialministern vill uppmärksamma, analysera och försöka un-
danröja orsakerna till löneskillnaderna.

Riksdagen beslutade i våras, i samband med att vi antog en ny jämställd-
hetslag, att vi skulle utreda löneskillnaderna och försöka få fram en ny ar-
betsfördelning. Vi skulle titta på kvinnors och mäns löner generellt i samhäl-
let. Hur har det gått med den utredningen?

Anf. 46 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag är själv sjuksköterska och har arbetat som sådan i många
år innan jag övergick till annat arbete inom den offentliga sektorn och seder-
mera till politik.

Det är klart att jag med liv och lust ägnat mig åt mitt arbete. Många gånger
har jag frågat mig om jag inte skulle ha kunnat göra ett lika bra arbete som
anställd inom den privata sektorn eller om jag hade drivit eget. Och jag är
ganska övertygad om att jag skulle det. Men det har inte varit en chans för
oss kvinnor, som varit intresserade av vård och omsorg om andra, eller av
utbildning, utan då har man av tradition ”tillhört landstinget”, som det bru-
kar stå på de små klädesplaggen, eller hamnat inom andra delar av den of-
fentliga sektorn.

Jag ser det som mycket positivt att man nu äntligen bryter detta monopol-
tänkande.

Förra sommaren arbetade jag på långvården på sjukhuset i Filipstad. Jag
arbetade som vårdbiträde, för det var länge sedan jag var aktiv i sjukvård.
Jag tyckte att flickorna hade många bra idéer. Jag frågade: För ni inte fram
dessa idéer, så att vi kan förverkliga dem?

”Snälla du”, sade de, ”vi har gett upp för länge sedan! Först skall vi till
avdelningsföreståndaren, hon skall till klinikföreståndaren, sedan skall man
vidare till lokala direktionen, sedan centrala direktionen, till förvaltningsut-
skottet och möjligen till landstingsmötet. Så vi har gett upp.”

Det var litet dystert, men så var det.

Med detta vill jag säga att jag tror det är mycket positivt att vi bryter ned
verksamheten till små enheter, till små organisationer, där vi kan se framför
oss massor av kvinnor som kan starta egna små enheter. Där är vi inne på
vad Ines Uusmann har betonat som värdefullt, nämligen arbetsvillkoren. Jag
är alldeles övertygad om att kvinnor får bättre arbetsvillkor i de små enhe-
terna: på det lilla sjukhemmet, där det är korta beslutsvägar, där människor
är synliggjorda, där var och en känner sig betyda någonting. Det handlar
väldigt mycket om att människorna är viktiga.

Jag tror också att arbetsvärdering är mycket viktig i detta sammanhang.
Där ser jag EG och EGs syn som en mycket positiv faktor. EGs målsättning
om lika lön för likvärdigt arbete är oerhört betydelsefull. Detta har delvis
också, äntligen, influerat vår jämställdhetslagstiftning.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Vi måste komma dithän att det är lika viktigt med vårdbiträdets insatser
som det är med förslagsvis gatuteknikems.

Jag ser den framtida inriktningen mot ett ökat jämställdhetsarbete som
mycket väsentlig.

Anf. 47 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Att det inte finns vetenskapliga studier på detta område be-
ror naturligtvis på, som jag sade, att det inte har funnits så mycket att studera
eftersom vi haft en så könssegregerad arbetsmarknad, som vi har i Sverige.

De erfarenheter Ines Uusmann pekar på är ingalunda entydiga. Man kan
på grundval av det lilla vi vet möjligen dra litet olika slutsatser på olika områ-
den, så långt kan jag vara med.

Det finns också perioder när det har varit förmånligare för kvinnor att ar-
beta inom offentlig sektor, t.ex. under skeden av mycket stark expansion.
När barnomsorgen byggdes ut som allra mest på 1970-talet kan man möjli-
gen ha känt att detta var positivt när arbetskraft skulle rekryteras. Men i mer
etablerade sektorer tror jag fortfarande att den slutsats som Inga Persson
och Christina Jonung drog i sin studie är korrekt.

Förmodligen kommer vi inte längre på denna punkt. Vi gör olika bedöm-
ningar av vilka effekter detta kommer att få.

Om det nu är så att kvinnor inte vill arbeta privat, inte vill driva t.ex. dagis
i egen regi, då kommer vi mycket snabbt att se att det inte dyker upp några
sådana dagis. Jag är övertygad om att sådana dagis kommer. Då tror jag att
det beror på att de kvinnor som startar eget - en och annan man kanske
också kommer att göra det - upplever att de får bättre arbetsvillkor, får ut
mer av sitt engagemang och sin entusiasm och skaparlust ifall de startar eget i
stället för att vara anställda i offentlig regi. Jag kan inte tro att några kvinnor
medvetet drar på sig sämre arbetsvillkor och jobbar privat bara för att till-
fredsställa mig som socialminister eller de borgerliga partierna i riksdagen.
Jag tror att de tänker på sin egen situation.

Snart nog kommer vi att få se om Ines Uusmann eller jag gör en riktig
bedömning på den punkten.

Sedan måste jag ställa frågan till Ines Uusmann om vad hon drar för slut-
satser av sitt resonemang. Hon står här i talarstolen och hävdar att inom den
offentliga sektorn presterar man bättre, för bättre betalt och får bättre ar-
betsvillkor. Den enda rimliga slutsatsen av det är att allt skall in under den
offentliga sektorn, för då blir det bättre för alla, både dem som arbetar där
och dem som skall utnyttja de tjänster och varor som produceras i denna
sektor. Det tycker jag är en ganska halsbrytande slutsats. Jag är helt överty-
gad om att konkurrens är nyttigt. För att det skall bli en rejäl konkurrens
behövs många alternativ, i det här fallet både offentliga och privata alterna-
tiv.

Till sist måste jag erkänna att den fråga som Ines Uusmann nu ställde till
mig om utredningen om arbetsvärdering, kan jag inte svara på. Detta lyder
inte under socialdepartementet, utan förmodligen under arbetsmarknads-
eller möjligen kulturdepartementet. Jag utgår ifrån att Ines Uusmann kan
ställa den frågan till någon ansvarig minister och få ett bättre svar än jag kan
ge-

Anf. 48 INES UUSMANN (s):

Herr talman! Om kvinnor inte vill arbeta på en privat vård- och omsorgs-
marknad kommer vi att märka det, säger socialministern.

Ja, det är jag övertygad om att vi kommer att märka. Jag har redan hört
många kvinnor som finns i barnomsorgen, som just nu är oroliga för kvalite-
ten på en privatiserad vård- och omsorgsmarknad. Risken är stor att det blir
en ojämn kvalitet, särskilt med tanke på den nyss framlagda propositionen
på barnomsorgsområdet.

Av tradition har vi kvinnor svårare än många män att skilja på det betalda
och det obetalda arbetet. Vi går oftare in med känslor. På det sättet blir vi
ibland litet sämre på att driva fackliga krav. Vi går inte alltid in och säger:
Det här gör jag inte om jag inte får betalt. Vi resonerar i stället så: Jag måste
i alla fall ta hand om ungarna även om det inte precis ger ersättning varje
minut. Detta märker vi inte minst inom hemtjänsten redan i dag.

Jag tror alltså att den här oron finns, och den har också kanaliserats bl.a.
till Kommunalarbetareförbundet, som är den organisation som barnskö-
tarna vänder sig till.

Så till frågan om vilka slutsatser man skall dra av detta. Jag är ute efter att
få socialministern och regeringen att sluta att argumentera som om privatise-
ring av vård och omsorg handlade om arbetsvillkor. Det handlar inte om att
förbättra arbetsvillkoren för de kvinnor som finns längst ned i vårdhierarkin.
Det handlar om helt andra saker. Sluta därför, kära regering, att använda de
argumenten, för det är dimridåer! Det håller jag fast vid.

Gullan Lindblad är en underbar debattör, även om hon är oerhört dema-
gogisk och hennes uttalanden kanske inte alltid är så väl underbyggda. När
det gäller små enheter delar jag hennes uppfattning, men sådana kan man
mycket väl ha också inom den offentliga sektorn.

Anf. 49 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig bara säga att jag är helt övertygad om att mångfald
inom alla sektorer leder till ökad kvalitet. Jag skall gärna åka runt med Ines
Uusmann om ungefär ett år och titta på några av de privata daghem som då
har startats. Jag är säker på att hon inför åsynen av dessa kommer att låta
sig övertygas om att det inte innebär någon kvalitetsförsämring utan kanske
t.o.m. en kvalitetsförbättring.

På den sista punkten som Ines Uusmann tog upp har vi olika uppfatt-
ningar. Vi vill öka mångfalden och öka möjligheterna för enskilda att ta ini-
tiativ och bedriva verksamhet, inte bara för att öka mångfalden för konsu-
menterna, nyttjarna och brukarna av social service, utan också för att skapa
bättre arbetsvillkor och bättre möjligheter för de människor som arbetar
inom den här sektorn.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

6§ Svar på interpellation 1991/92:38 om åtgärder mot spelberoende

Anf. 50 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig om regeringen är beredd att
förorda att det planerade folkhälsoinstitutet tar fram ett program för att
förebygga spelberoende. Karin Israelsson har också frågat mig om rege-
ringen är beredd att sätta en åldersgräns för deltagande i spel med de snabba
spelformerna, som visat sig vara mest riskabla. Vidare frågar Karin Israels-
son om regeringen är beredd att lämna ett ekonomiskt stöd för den verksam-
het som Riksförbundet Spelberoende bedriver och verka för ett ökat antal
vårdplatser för spelberoende.

Aktörerna på spelmarknaden är de två statliga bolagen Svenska Penning-
lotteriet AB och AB Tipstjänst, det av hästsporten ägda AB Trav och Ga-
lopp (ATG) samt folkrörelserna. Folkrörelserna har 21 % av den totala spel-
marknaden och finansierar därmed en stor del av sin verksamhet.

Ett motiv bakom statens roll på spelmarknaden är behovet av insyn och
kontroll i verksamheten. I statens uppgift ingår också att se till att spelverk-
samheten bedrivs i ändamålsenliga former och att den inte får oönskade so-
ciala konsekvenser. En annan självklart viktig aspekt på verksamheten är att
den tillför statskassan betydande inkomster.

Under det senaste decenniet har det skett en snabb utveckling av spelan-
det i Sverige. Ett stort antal nya spelformer har lanserats. Den tekniska ut-
vecklingen har medfört att sådana spelformer som betraktas som snabba spel
har ökat. Dessa spel kännetecknas av att eventuella vinstutbetalningar sker
relativt snabbt efter inköpet eller insatsen.

Konkurrensen mellan de olika aktörerna på spelmarknaden har bidragit
till att en, internationellt sett, relativt omfattande spelverksamhet har ut-
vecklats i Sverige. I takt med denna utveckling har spelandets sociala konse-
kvenser kommit att uppmärksammas alltmer.

En arbetsgrupp inom finansdepartementet har under innevarande år läm-
nat förslag till hur statliga spel och lotterier skall organiseras (Ds 1991:51).
Arbetsgruppen framlägger i sitt betänkande förslag till en tydligare gräns-
dragning mellan spelbolagens verksamhetsområden för att minska konkur-
rensen mellan de olika bolagen. Därmed förutsätts att marknadsföring och
utbud av nära besläktade spelformer kommer att minska. Arbetsgruppens
betänkande bereds för närvarande inom finansdepartementet.

Det finns all anledning att vara observant på de sociala risker som är för-
knippade med spel. I vissa extremfall kan spelandet utvecklas till ett bero-
ende som kan påminna om beroende av t.ex. alkohol och narkotika. Detta
är också anledningen till att vi i dag har en s.k. länkorganisation för spelbe-
roende.

Jag vill vidare nämna att socialvetenskapliga forskningsrådet har beviljat
medel till ett forskningsprojekt om spelandet i Sverige. Resultatet av forsk-
ningen kommer att presenteras under våren 1992.

Karin Israelssons fråga om regeringen är beredd att förorda att det bli-
vande folkhälsoinstitutet tar fram ett program för att förebygga spelbe-
roende vill jag för dagen inte ta ställning till. Frågan om folkhälsoinstitutets
inriktning och organisation utreds för närvarande av en särskild organisa-

tionskommitté, och jag är inte beredd att föregripa dess arbete. Men jag fin-
ner det naturligt att både folkhälsoinstitutet och socialstyrelsen uppmärk-
sammar frågor om spelberoende inom ramen för sin löpande verksamhet.

Vad gäller frågan om en åldersgräns för deltagande i de snabba spelfor-
merna saknas i dag underlag för säkra bedömningar rörande behovet av en
sådan gräns. Jag hoppas att den forskning som pågår kan ge oss en tydligare
bild i bl.a. detta avseende.

Att det har kommit till stånd en s.k. länkorganisation för spelberoende
kan ses som ett uttryck för att det finns ett behov av stöd och hjälp till männi-
skor som hamnat i spelberoende. Jag kan emellertid inte i dag utlova ett sär-
skilt organisationsbidrag till denna länkförening. Möjligheterna att bevilja
organisationen stöd i någon annan form får prövas av socialstyrelsen eller av
det kommande folkhälsoinstitutet.

Huruvida det finns behov av ett ökat antal särskilda vårdplatser för spelbe-
roende är också oklart. Både internationella studier och de preliminära re-
sultaten från den aktuella svenska undersökningen visar att spelberoendet
är nära besläktat med t.ex. alkohol- och annat drogberoende. Det är också
mycket vanligt att de olika typerna av missbruk sammanfaller. Även om det
kan vara motiverat att utveckla speciella behandlingsprogram för spelbe-
roende bör vi överväga om inte behandlingen kan tillgodoses inom ramen
för missbrukarvården och den psykiatriska vården.

Jag är väl medveten om de sociala problem som kan uppkomma i anslut-
ning till spelverksamheten. Jag vill också understryka att staten genom sitt
omfattande engagemang inom området har ett särskilt ansvar att förebygga
och motverka verksamhetens negativa sociala effekter.

Anf. 51 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret på min interpel-
lation. Anledningen till den är dels det ökade antalet spelformer som stän-
digt introduceras i landet, dels det svaga intresset från samhällets sida att ge
resurser till den grupp som drabbats av spelberoende eller spelmissbruk.
Man kan också säga att det är ett sjukligt spelbegär, en s.k. impulskontroll-
störning.

Jag beskrev i min interpellation en del av de s.k. farliga spelformer som
bedrivs och som enligt alla prognoser kommer att resultera i ett ökat antal
spelberoende under den närmaste framtiden.

Fortfarande saknas varningssignaler från spelbolagen eller från staten som
ägare av spelbolagen. Fortfarande drivs föreningsrörelsen att bekosta sin
verksamhet med diskutabla spelformer i en allt hårdare konkurrens med de
statliga spelformerna.

Varför har vi då tillåtit bingospel med penningvinster, när vi har förbjudit
spel med enarmade banditer? Känner socialministern till vilka summor
pengar man kan spela bort i en dag- och kvällsöppen bingohall? Det kan röra
sig om tiotusentalet kronor för den som deltar under ett antal timmar.

Besök gärna en bingohall! Där saknas social gemenskap. Det finns visser-
ligen en spänning i luften, men det mest tydliga är uppgivenheten, tristessen.
Allt fler, främst kvinnor, med spelberoende träder fram och beskriver sin last
orsakad av bingon. Det är en ångestdrivande last med stor skuldkänsla. Tack

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 39

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

vare att allt fler tidningar tar upp problematiken inser många att de behöver
hjälp med sin beroendesituation. Var får de då den hjälpen?

Kunskapen är ofta bristfällig hos socialförvaltningarna. Beskedet att
”sluta bara spela så blir det bra” är inte alls ovanligt. Spelberoende är lika
svårt att klara på egen hand som alkoholberoende. Här krävs det utbildning
av socialtjänstpersonal, domarkår, kronofogdar, vårdpersonal och andra
som kommer i kontakt med människor som söker hjälp.

Jag har under de år som jag har aktualiserat problemen runt spelandet fått
åtskilliga telefonsamtal med rop om hjälp. Förvånansvärt många som varit
och är aktiva inom främst lagsporter har hört av sig. Stora skulder och svår
ångest inför det beteende de inte kan förhindra har varit kännetecknande.
Jag har även fått åtskilliga brev med rop på hjälp.

Socialministern hänvisar också till länkorganisationen. Jag är glad att den
har kommit till - jag var med vid dess start för ett antal år sedan. Tyvärr hade
inte samhället engagerat sig speciellt mycket i dess tillkomst. Med frivilliga
insatser och små ekonomiska möjligheter försöker denna länkförening sopa
rent efter spelmarknaden, en spelmarknad som ger närmare 5 miljarder kro-
nor i intäkt. Rimligtvis borde en mindre andel av denna inkomst kunna gå
tillbaka för att täcka kostnaderna. Men tyvärr finns ännu inte denna välvilja.
Förhoppningsvis kan Stockholms kommun bistå med något anslag för den
verksamhet som bedrivs just här. Det handlar om en ansökan om ca 800 000
kr.

Det här är ett landsomfattande problem. Än mer problematiskt blir det.
Det är få statliga verksamheter som är så väl decentraliserade som just spe-
landet. ”On line” kan hela svenska folket satsa. Satsar gör man speciellt när
det är dåliga tider. Måltipset gav rekordutdelning, och hela massmediakören
stämde in och haussade upp det hela.

Det är få statliga verksamheter som får så enorm reklam som just spelan-
det. Vaije tidning, vaije annonspelare lockar med vinster, radio och TV fyl-
ler upp stora delar av helgens programtid med resultat och vinstutdelning. I
denna strida ström skall då en spelberoende behandlas. Nog inser väl även
socialministern att det kräver något mer än de vanliga ”missbrukarhem-
mens” insatser? Vart åker man med denna grupp för att slippa reklamen?
Alkoholen får vi inte göra reklam för - när det gäller den förekommer det
begränsade utskänkningsställen och viss kontroll. När det gäller spelmark-
naden går man aldrig fri från påverkan. Min förhoppning är att antalet spel-
former minskar.

I svaret påstås att det i dag saknas säkra bedömningar när det gäller en
åldersgräns för spelandet. Det är faktiskt så att spelbolagen har som praxis,
troligtvis grundad på föräldrabalken, att inte tillåta spelare under 18 år att
satsa i de olika spelformerna. Tyvärr saknas det en laglig grund, dvs. det
finns inte någon lag som direkt förbjuder spelande för unga under 18 år. Det
vore onekligen ett stöd för spelbolagen om en sådan lag tillkom. Jag har mött
ungdomar som spelat bort åtskilliga tusental kronor redan i 15-årsåldern.
Skulle en större spelvinst utfalla krävs det väl ett förmyndarskap för den
unge.

I varje fall tycker jag att det finns all anledning att se över detta. Det ligger

inte i spelbolagens intresse att tillåta spel för ungdomar. Det skulle också
förhindra att fler blir spelberoende.

Ett stöd vore det också för spelombuden att veta detta. En övre gräns
borde också införas för de satsningar som sker. Det verkar otroligt att man
kan acceptera insatser på 300 000 - 400 000 vid ett tillfälle. Det är inte sunt.

När det gäller folkhälsoinstitutets roll vill jag säga att jag har fått socialde-
partementets förtroende att delta i organisationsgruppens arbete, och i den
mån jag där kan påverka programvalet skall jag naturligtvis utnyttja den
möjligheten. Vårdbehovet är helt klart, och det skulle vara ett stöd för ett
ökat antal vårdplatser om regeringen också företrädde den uppfattningen.

Jag är tacksam över den avslutande meningen i socialministerns svar. Min
förhoppning är att spelutbudet dämpas, att reklamen tonas ned och att en 18-
årsgräns lagfästs. Jag saknar dock statens ansvar för det man åstadkommer
genom detta frekventa spelande.

Jag räknar med att socialministern i sitt stora intresse för drogfrågorna
också skall inrymma frågan om spelberoendet och i det framtida arbetet göra
aktiva insatser mot det.

Anf. 52 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig först upprepa vad jag sade i svaret, nämligen att vi
vet ganska litet om det allvarliga spelberoendets omfattning. Det finns na-
turligtvis oerhört många människor i Sverige som ägnar sig åt spel. Jag träf-
fade häromdagen en kollega till Karin Israelsson från centerns riksdagsgrupp
som berättade för mig att i stort sett alla i riksdagsgruppen spelar utom just
Karin Israelsson, så det finns en del att göra redan på nära håll. Spelandet
är ganska utbrett utan att man behöver tala om missbruk i sammanhanget.

Eckart Kiihlhorn, som är den forskare som på socialvetenskapliga forsk-
ningsrådets uppdrag försöker ta reda på detta, har uppskattat att det kanske
finns ett par tusen spelare vilkas spel har gått så långt att man kan tala om en
social katastrof i någon mening. Det är betydligt lägre siffror än som ibland
förekommer i debatten, där siffror på flera hundra tusen har nämnts. Men
det förefaller som om Kiihlhorns forskning ändå visar att problemet möjli-
gen är av något mindre omfattning.

En annan erfarenhet som sannolikt kommer att redovisas från Kiihlhorns
sida är att detta inte förefaller vara ett ungdomsproblem. Det innebär natur-
ligtvis inte att det inte finns undantag - Karin Israelsson har säkert stött på
sådana - men det är litet svårt att påkalla åtgärder beroende på att man har
stött på enskilda exempel. Forskningen tyder inte på att det är ett ungdoms-
problem, men vi får avvakta och se tills Kiihlhorn är klar med sina analyser
innan vi kan dra några vidare slutsatser.

Sedan nämnde Karin Israelsson bingo. Jag har för min personliga del stor
förståelse för de synpunkter som Karin Israelsson framförde, men ameri-
kansk forskning på området tyder inte på att just bingo tillhör de allvarligaste
spelformerna, de som är vanebildande i den här allvarliga sociala meningen.
Det finns en amerikansk forskare som har pekat ut ett antal spel som han
bedömer som mycket allvarliga. Han talar om ”the big four”, de fyra stora,
och där nämner han hästkapplöpning, vadslagning inom idrottsgrenar, kasi-
notyper av spel, t.ex. tärningsspel, och till sist aktier, optioner och handel. I

Prot. 1991/92:39
5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

nästa kategori så att säga nämner han hundkapplöpning, vilket kanske inte
är något stort problem här i landet, och snabblotterier, men bingo kommer
betydligt längre ned på listan. Inte ens om man skulle drista sig att ingripa
med åtgärder för att minska riskerna för spelberoende skulle kanske bingon
komma med på den listan.

Jag spelar som sagt inte själv. I så måtto kan Karin Israelsson och jag i
alla fall i våra egna grupper möjligen verka för en annan livsstil på det här
området.

Anf. 53 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! I Sverige finns det ett stort och omfattande spelintresse.
Människor spelar varje vecka på tips, lotto, hästsport, bingo, penninglotter,
Flax, Triss och allt vad det heter. Drygt en miljon människor betalar därmed
frivilligt en skatt som de i andra sammanhang inte är så villiga att betala. De
gör det frivilligt därför att det innebär en spänning, som man tycker om; den
sätter litet krydda på tillvaron.

Den här verksamheten ger jobb åt många inom travsport, inom Tipstjänst
och inom många andra verksamheter, och den ger framför allt statsrådet
mycket pengar att fördela inom de områden som han ansvarar för.

Karin Israelsson! Jag läste i morse om den franska Marianne, som stod på
barrikaderna under den franska revolutionen för 200 år sedan. Hon hade
samma engagemang som Karin Israelsson fast tvärtom - fru Israelsson vill
ha mer och mer förbud, fler och fler inskränkningar och mindre och mindre
möjligheter för de enskilda människorna att själva bestämma hur de skall
använda de pengar som blir över efter det att staten genom skatten har tagit
sitt.

Jag delar Karin Israelssons uppfattning på en punkt, nämligen när det gäl-
ler de enarmade banditerna. Det är litet av hyckleri över att staten förbjuder
enarmade banditer på restauranger, medan man kan gå in i vilken tobaksbu-
tik som helst och köpa trisslotter för hur mycket pengar som helst och få en
vinst upp till 1 000 kr. utbetald i handen. Det klarar icke någon enarmad ban-
dit av.

Jag skulle vilja ställa en fråga till socialministern med anledning av svaret.
Där står bl.a. att en arbetsgrupp inom finansdepartementet kommer att
lägga fram ”förslag till en tydligare gränsdragning mellan spelbolagens verk-
samhetsområden för att minska konkurrensen” och därmed marknadsfö-
ringen. Det skulle vara intressant att få några exempel. Innebär det här, vil-
ket jag inte hoppas, t.ex. inskränkningar för Tipsextra på lördagarna att göra
reklam för Måltips, Tips och V65? Är det så då är jag mycket skrämd vad
gäller journalisternas rätt att utföra sitt arbete. Men jag hoppas att jag har
uppfattat detta alltför negativt.

Åldersgränsen för snabba spel inom travsporten är 18 år, det vet alla toto-
matombud. Så Karin Israelssons begäran i detta avseende är i stort uppfylld.

Karin Israelsson säger att det är beklagligt att man kan satsa 300 000 kr.
på en gång. Men om jag vill satsa 300 000 kr., varför kan jag inte göra det på
ett och samma ställe, på en och samma gång, i stället för att springa till sex
on-line-kontor och satsa 50 000 varje gång? Det är onödigt besvärligt. Om

jag vill spela för så mycket pengar gör jag naturligtvis det på ett och samma
ställe.

Sedan till det viktigaste: Det talas om spelmissbrukare. Finns det egentli-
gen några siffror över det? Jag hörde i sportradion ett program där en profes-
sor och expert uttalade sig. Jag tycker att det var något av det svagaste jag
någonsin har hört. Han hade definitivt inget underlag för sina synpunkter.

Nu talas det ofta om att någon har hamnat i ekonomiska problem. Men
man kan t.o.m. ha fört ut pengar utomlands, gömt pengar under madrassen
eller, i stället för att ”felaktigt” ha satsat på fyrbenta djur, kanske ha satsat
på tvåbenta och fått dålig utdelning. Alltid heter det då att man har lagt
pengarna på Solvalla. För några år sedan figurerade en person i massme-
dierna som berättade om att han hade förlorat miljontals kronor just på spel
på hästar på Solvalla. Denne person var, är och förblir okänd. Men om man
spelar för så mycket pengar under en relativt kort tid, blir man igenkänd av
totopersonalen, annan personal och av journalisterna ute på travbanan. Det
är lätt att skylla på spel när man har ekonomiska trassligheter. Däremot in-
nebär det inte att det man påstår är sant.

Jag tycker, herr talman, att vi skall låta människorna själva bestämma.
Här talas det om snabba spel och snabba utdelningar. I dag är det så att om
du skulle ha förmånen, lyckan och turen att vinna en stor vinst på t.ex. V65,
så får du vänta i 30 dagar på vinsten, trots att resultatet finns registrerat i
datorn någon timme efter. Det innebär att AB Trav och Galopp tjänar 50
miljoner genom ränta på spelarnas bekostnad. Har du vunnit pengarna och
kontrollen är klar, finns det inget skäl att hålla inne vinsten.

Sammanfattningsvis: Låt alltså människorna själva bestämma. De är kom-
petenta, vill bli kompetenta och kan framför allt klara av det.

Anf. 54 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag vill först vända mig till socialministern som i varje fall
har läst på, vilket inte kan påstås att Sten Andersson har gjort. Att spelet är
utbrett är alldeles påtagligt. Jag har haft kontakter och har kontakter med
de få behandlande läkare som vi har när det gäller spelberoende. Jag följer
också länkrörelsens arbete. Jag har i ett stort antal brev fått bevis på att
många har råkat illa ut.

Antalet är okänt, det är alldeles riktigt, men man har kunnat gå efter en
del utländska forskarrapporter. Man räknar med att det kan finnas mellan
10 000 och 20 000 personer som har så pass stora besvär att de måste få hjälp.
Graden av beroendet kan naturligtvis variera. Hur beroendet ser ut och hur
stora skulderna är varierar. Om jag har fått kännedom om en promille av
alla som har besvär är det säkert mellan 10 000 och 15 000 totalt som har
besvär och som också behöver någon typ av hjälp.

Socialministern säger att detta inte är något ungdomsproblem. Jag inter-
vjuades av Radio Skaraborg i somras. Man hade varit ute och ganska snabbt
kunnat spåra ett antal ungdomar som spelade med mycket höga insatser.
Trots att spelbolagen har en överenskommelse om att inte tillåta spel för
ungdomar under 18 år finns det alltså stora möjligheter för dem att göra det.
De ungdomar som jag hade kontakt med hade börjat ganska tidigt på Sol-

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

valla, haft dubbelarbete vid sidan av gymnasieutbildningen, till slut slutat
skolan och arbetat dygnet runt för att klara av sitt spelande.

Naturligtvis är det inte fråga om en stor mängd, men det är inte detta som
är det avgörande. Det avgörande är vad forskarna och länkrörelsen säger,
nämligen att med det spelutbud som finns i dag kommer vi att ha ökade pro-
blem framöver. Det är fråga om ett beroende som kommer så småningom.
Man blir inte beroende vid ett första speltillfälle. Det liknar i väldigt stor
utsträckning just alkoholberoendet.

Många klarar ett långvarigt spelande utan att få bekymmer. Men jag
tycker att det från statens sida, med tanke på intäkterna från spelandet,
också skulle tas ett ansvar i form av en varningsetikett i det här samman-
hanget.

Sten Andersson lyssnade inte på vad jag sade. Jag har aldrig sagt att jag
vill förbjuda spel. Men jag efterlyser ett ansvar från statens sida för det man
ställer till med i och med att väldigt många spelformer erbjuds.

Att människor själva skall bestämma håller jag också med om. Men när
det går snett tycker jag att samhället har ett ansvar för att de personer som
blir spelberoende får hjälp, så att de kan komma till rätta med sina problem.
I det ligger naturligtvis också att möjligheterna till spelande begränsas. Jag
tror att även spelbolagen stöder mig i det avseendet.

Anf. 55 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag vill närmast göra en kommentar med anledning av den
fråga som Sten Andersson i Malmö ställde. Det gäller också ett par andra
saker som han tog upp.

Sten Andersson efterlyste besked om den arbetsgrupp inom finansdepar-
tementet som han tidigare nämnt. Jag kan tyvärr inte ge något besked på den
punkten. Step Andersson får ställa frågan direkt till regeringens minister för
spelfrågor. Själv tar jag bara hand om offren. I det sammanhanget är jag
beredd att svara på frågor.

Vidare uttrycker sig Sten Andersson på nästan samma sätt som han brukar
uttala sig när vi diskuterar alkoholen, nämligen: Det här kan folk klara bra
själva. Människor får själva bestämma. Staten skall inte lägga sig i. Missbruk
existerar knappast osv.

Jag tycker att Sten Anderssons resonemang är ganska cyniskt. Man kan
naturligtvis säga att våra kunskaper när det gäller spelberoendet är mycket
begränsade - det är helt sant. Men Karin Israelsson vet säkert mer än de
flesta av oss genom sina kontakter med länkrörelsen och forskningen på det
här området. Det är klart att det finns missbruksproblem, och då också på
andra områden. Som jag tidigare i mitt svar har sagt är dessa områden ofta
förenade med varandra - dvs. de som är spelberoende är ofta också alkohol-
beroende.

Det är alldeles uppenbart att det många gånger handlar om människor
som inte kan ta sig ur sin situation enbart genom egen vilja, utan de behöver
faktiskt hjälp.

I en artikel i CANs tidskrift Alkohol och narkotika berättas om en spelbe-
roende person, som kallas Rolf i artikeln. Denne Rolf representerar natur-
ligtvis inte bara sig själv utan också många andra som befinner sig i en lik-

nande situation. Jag skall inte trötta Sten Andersson med att läsa upp hela
artikeln. Det som sägs i slutet av artikeln måste jag ändå kommentera, för
det säger något om Rolfs situation. Det står så här:

Rolf lever isolerad i sin lägenhet. Vännerna förlorade han för flera år se-
dan. Han har ingen köntakt med sina anhöriga. Jag känner mig värdelös,
säger han. Jag hade också ideal och drömmar om vad det skulle bli av mitt
liv. Jag hade chans att förverkliga dem också. Nu vet jag inte om jag orkar
börja om på nytt.

Detta är den faktiska sociala situationen för Rolf och hans spelberoende
men även för många andra människor som på olika sätt är beroende av dro-
ger. Det är alldeles uppenbart att det recept som Sten Andersson lanserar
för den här gruppen inte är tillräckligt. De här människorna klarar sig nämli-
gen inte utan hjälp och insatser från olika håll.

Sten Andersson frågar vad man vet om omfattningen. Jag har tidigare
nämnt de siffror som sannolikt kommer att redovisas på grundval av profes-
sor Kiihlhorns forskning på det här området - dvs. siffror som visar att det i
Sverige skulle finnas omkring 2 000 starkt spelberoende människor som har
råkat ut för sociala katastrofer.

Men jag har sett betydligt högre siffror. Internationellt talas det om så
höga siffror som 2-3 %, ja, ibland så mycket som 4 % av befolkningen. Pro-
blemet är att vi inte riktigt vet vad som menas med spelberoende när man
gör uppskattningar som har en så pass stor omfattning. Därför tycker jag att
det är viktigt att vi avvaktar resultatet av den forskning som Kiihlhorn bedri-
ver. Jag tror att det ger en större tillförlitlighet för eventuella åtgärder från
politiskt håll i Sverige än om man tar som grund mycket osäkra uppgifter
från utländsk forskning på det här området.

Anf. 56 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Allting är relativt, också när det gäller detta med spelbe-
roendet.

Själv tippar jag på V65 varje vecka för 200 kr. Det innebär att jag ibland
får en något hög marginalskatt. Men jag tippar frivilligt. Dessutom gör jag
det med glädje, eftersom jag tycker att det är intressant.

Det är säkert tiotusentals, eller kanske hundratusentals, människor som
helt frivilligt deltar i olika spel. Dessa människor tycker att det för dem är
en spänning, att det ger litet krydda åt den annars tyvärr oftast alltför grå
tillvaron i Sverige.

Karin Israelsson sade, om jag uppfattade henne rätt, att ungdomar spelar
ute på Solvalla. Det tycker jag är en oerhört grov anklagelse mot toto-perso-
nalen och ledningen på Solvalla. Jag hoppas att jag hörde fel. Om inte, har
dessa visat en brist på yrkeskunnande som jag definitivt inte trodde dem om.
Det går bra att komma med bevis i nästa replik, Karin Israelsson!

Vidare talar Karin Israelsson i sin interpellation om farliga spel. Hon talar
om Tipstjänst och ATG. Men vilka snabba spel skulle Karin Israelsson vilja
ta bort? Det vore bra om vi kunde få besked också på den punkten.

Vad sedan gäller bingo, herr talman, vill jag säga att jag aldrig har köpt en
bingobricka. Men jag kan tänka mig att även bingoverksamheten har en viss
social nytta. Ett antal, framför allt äldre, människor kan sitta en kväll och

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Svar på interpella-
tioner

spela. Okej, de lägger ner litet pengar på den här verksamheten. Men de gör
det frivilligt, samtidigt som de umgås socialt och pratar med varandra. Jag
kan inte förstå att detta för de flesta av de här människorna skulle få negativa
konsekvenser.

Statsrådet är litet inkonsekvent. I svaret sägs det att det är svårt att se hur
många det är som är drabbade när det gäller spelmissbruket. Men sedan sä-
ger statsrådet att det rör sig om väldigt många. Men om det nu rör sig om
väldigt många människor, varför görs då så litet från statens sida? Enligt
Karin Israelsson görs ju här uppenbarligen mycket litet. Jag tycker att det
hela inte riktigt går ihop.

I all verksamhet som människor sysslar med finns det väl alltid någon som
missbrukar, någon som inte klarar situationen. Men varför skall man initiera
och föreslå inskränkningar för de 99,5 % av medborgarna som trots allt
hyggligt klarar dessa saker? Politikerna har ingenting med detta att göra,
tycker jag.

Anf. 57 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö, som är väldigt initierad i fråga om
bingo, har tydligen aldrig besökt en bingohall som öppnar kl. 10.00 på mor-
gonen och där man kan sitta till kl. 00.00 på natten. Här handlar det inte om
någon enstaka bricka utan om spel som ständigt upprepas. Insatsen kan
uppgå till 10 000-12 000 kr. under ett dygn. Det är den här typen av bingo-
spel som vi anser är farlig. Jag har fått brev från människor som på kvälls-
bingo har spelat bort både hus och hem. Den sociala gemenskapen saknas
helt och hållet i dessa sammanhang. Det enda man får höra är att man skall
vara tyst. Och om en vinst utfaller är misstron väldigt stor. Misstanken finns
att man har påverkat spelet, så att det blir fel person som får vinsten.

Av Sten Anderssons inställning att döma accepterar han att spelandet spe-
lar en allt större roll vad gäller människors intressen. Också Orwell hade
med i sin framtidsvision, när han skrev boken 1984, det stora världsspelet
som gav krydda. Sedan kunde människor hanteras på vilket sätt som helst.
Så var det också, i och med den vinst som fanns i framtiden.

När det gäller dem som spelat på trav har jag en artikel från Dagens Nyhe-
ter här. Det gäller en man som har spelat på bingo och som har fått behand-
ling för sitt spelberoende. Den här mannen är 33 år gammal. Han började
att spela vid 15 års ålder och har prövat det mesta - bingo, roulett, tips, po-
ker, hästar och enarmade banditer.

Såvitt jag förstår måste man när det gäller spel på hästar vara där hästar
springer. Jag har mött ett stort antal personer som före 18 års ålder har spelat
på trav, och jag har även mött personer som borde vara initierade, men som
inte varit medvetna om att det finns en 18-årsgräns när det gäller spelande.

Varje gång den här typen av debatter förekommit har spelbolagen, det vet
jag, gått ut med förnyad information till sina spelombud just om 18-årsgrän-
sen. Därför tycker jag att den här debatten har en viktig uppgift i och med
att vi påminner varandra om den här 18-årsgränsen. Uppenbarligen är den
inte alltid aktuell i alla sammanhang. Att spelandet och inkomsterna från

spelandet så att säga tar över och man därmed tillåter unga, barn, att spela
tycker jag är helt felaktigt. Jag hoppas att Sten Andersson instämmer i detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

7§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes
Skrivelse

1991/92:74 Redogörelse för en överenskommelse om ersättning från sjukför-
säkringen till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1992 med anledning av
överflyttning av huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 4 december

1991/92:66 av Thage G Peterson (s) till arbetsmarknadsministern om regio-
nalpolitiken:

Den socialdemokratiska regionalpolitiken från 1982 och framåt var fram-
gångsrik. Tusentals nya jobb skapades i glesbygden och i utsatta regioner
genom statligt regionalpolitiskt stöd.

Utvecklingsprogram gav hårt drabbade län optimism och framtidstro. Så
sent som andra halvåret förra året resulterade statens regionalpolitiska stöd
i 2 700 nya arbetstillfällen. Två av tre nya arbeten gick till Norrland.

Moderaterna, som i dag är det tongivande och dominerande regeringspar-
tiet, har under hela 1980-talet bekämpat den statliga regionalpolitiken.

Efter den borgerliga regeringens tillträde i oktober 1991 har flera uttalan-
den gjorts som skapar osäkerhet om regeringens regionalpolitiska avsikter.
Näringslivsminister Per Westerberg har hyllat produktivitetsutredningens
idéer som vill koncentrera näringslivet till storstadsområdena och de stora
universitetsstäderna. Överdirektören vid det nya näringslivsverket NUTEK
och den högste ansvarige där för regionalpolitiken har nyligen i en uppmärk-
sammad artikel uttalat, att det är fel att skapa fler jobb i glesbygden och att
stödet i stället bör ges till vissa platser i södra och mellersta Sverige och en-
staka orter i Norrlands kustland. Varken arbetsmarknadsministern eller nå-
gon annan företrädare för regeringen har tagit avstånd från näringslivsver-
kets uttalanden. Tvärtom tyder arbetsmarknadsministerns ljumma uttalan-
den om Kalix problem och hans viljelösa uttalanden om utsatta regioners
problem på att regeringen inte längre hyser någon tilltro till utvecklingsinsat-
ser i Norrland och i de län som drabbas av strukturförändringar och indu-
strikriser.

I en tid då arbetslöshet och varsel ökar kraftigt och då industrier och ar-

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

betsplatser läggs ner i en takt som det är länge sedan vi upplevde i Sverige,
borde regeringen sätta in massiva insatser för att minska oron och lidandet
för människor i utsatta områden. Men de regionalpolitiska ambitionerna
från regeringens sida verkar ligga på en mycket låg nivå.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern

1. om han delar NUTEKs uppfattning om glesbygden och regionalpoliti-
ken,

2. hur han avser att förena sin och centerns positiva inställning till statligt
regionalpolitiskt stöd med moderaternas avståndstaganden, samt

3. om han avser att ta några regionalpolitiska initiativ.

1991/92:67 av Göran Persson (s) till miljöministern om ökat kostnadsansvar
inom de areella näringarna:

I ett brev från Lantbrukarnas riksförbund påtalas att LRFs näringspoli-
tiska arbete givit resultat. Bl.a. framhåller man borttagandet av skogsvårds-
avgiften.

Man anför vidare: ”Viktigast för oss markägare är kanske avsikten att
skriva in ett skydd för ägandet i grundlagen. Det har LRF krävt länge efter-
som det i den förra regeringen fanns krafter som vill att det allmännas rätt
skulle gå före den enskilde. Man vill av t.ex. naturvårdsskäl kunna begränsa
rätten att bruka marken utan ersättning till markägaren. Med ett grundlags-
skydd kan sådana tendenser stävjas.”

I samband med behandlingen av den miljöpolitiska propositionen (prop
1990/91:90, JoU 30, rskr 338) uttalade riksdagen att regeringen bör utreda
hur principen om ett ökat kostnadsansvar skulle kunna tillämpas inom de
areella näringarna. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte omedelbart
en interdepartemental arbetsgrupp.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga miljöministern:

Kommer miljöministern att slutföra arbetet med ett ökat kostnadsansvar
inom de areella näringarna eller kommer de av LRF angivna synpunkterna
att vara vägledande för det fortsatta arbetet?

9 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 4 december

1991/92:241 av Sten Andersson i Malmö (m) till justitieministern om demon-
strationsfriheten:

Den 30 november på kvällen och natten uppstod närmast kravallartade
situationer i Lund och Stockholm. Organisationer och föreningar, vilka i ve-
derbörlig ordning sökt och erhållit tillstånd för demonstrationer, förhindra-
des att genomföra dessa.

Ovanstående är och förblir ett nederlag för demokratin, och nödvändiga
åtgärder måste tillgripas i syfte att en upprepning förhindras!

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta i syfte att garantera demon-
strationsfriheten i Sverige?

1991/92:242 av Bo Finnkvist (s) till näringsministern om Uddeholm Tooling:

I samband med att det österrikiska stålföretaget Böhler köpte Uddeholm
Tooling överlämnade Böhler en avsiktsförklaring, med tillståndsansökan om
köpet, till industridepartementet. Dokumentet innehöll bl.a. löften om att
alla eventuella förändringar skulle ske på affärsmässiga grunder och att i de
fall det skulle bli sysselsättningsminskningar på någon av orterna skulle före-
taget aktivt medverka till att ta fram ersättningssysselsättning.

Böhler har nu fattat beslut om att göra stora produktionsinskränkningar i
Hagfors. Ca 400 anställda mister jobben på den enhet som uppvisar bästa
ekonomiska resultatet.

Vilka åtgärder avser näringsministern att vidta för att få Böhler att leva
upp till avsiktsförklaringen om affärsmässighet och ersättningsjobb?

1991/92:243 av Hans Dau (m) till kommunikationsministern om avmonopo-
lisering av flyget:

Jag tvingas att genom mitt arbete flyga mellan Västerbotten och Stock-
holm vaije vecka, något som normalt tar ca tre timmar med anslutningar och
normala marginaler på flygplatsen. Marginalen mellan resans slut och t.ex.
utskottssammanträdena är oftast knapp vid nedfärden. Men även vid hem-
färden väntar ofta människor för avtalade möten. Detta bör dock klaffa
ganska bra om flyget håller tidtabellen.

Nu har vi dock ett stort antal gånger drabbats av förseningar därför att
Linjeflyg, enligt egen uppgift, inte fått ut planen från hangarerna i tid på
morgonen. Mig har det drabbat tre veckor i rad nu i höst. Enligt min mening
saknas konkurrerande flygbolag, vilket automatiskt skulle leda till en ökad
ambition att hålla tiderna.

Min fråga är:

När kan vi bryta nuvarande monopol så att vi inte tvingas att alltid åka
med Linjeflyg?

1991/92:244 av Jan Bergqvist (s) till socialministern om regeringen och de
nya debattformerna i riksdagen:

För att få bättre debatter har riksdagens talmanskonferens på förslag av
talmannen enats om att rekommendera försök med nya debattformer
fr.o.m. den 20 november. Det var ytterst pinsamt att riksdagens talman inför
kammaren måste meddela att regeringen ännu inte behagat ge riksdagen be-
sked om den är beredd att medverka i försöket.

För två veckor sedan ställde jag i riksdagen en formell fråga till statsminis-
tern om detta. Eftersom regeringskansliet meddelat att statsministern är för-
hindrad att svara på frågan om detta vill jag fråga vice statsministern:

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Varför har regeringen dröjt så länge med att ge svar på riksdagens inbju-
dan till regeringen att medverka i det fortsatta arbetet med att utveckla riks-
dagens debattformer?

1991/92:245 av Lars Sundin (fp) till statsrådet Alf Svensson om katastrof-
hjälp till Baltikum:

Mot bakgrund av att Baltikum nu står inför en katastrofal brist på livsme-
del och bränsle, vill jag fråga biståndsministern:

Är regeringen beredd att snabbt ge effektiv katastrofhjälp till Baltikum?

1991/92:246 av Karin Pilsäter (fp) till statsrådet Reidunn Laurén om lagen
om religionsfrihet:

I religionsfrihetslagen (1951:680) lyder första paragrafen:

”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör
samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.”

Detta stadgande åberopas av bl.a Hisingens kommunalförening, det
största kyrkopolitiska partiet i Brämaregårdens kyrkogård i Göteborg, och
andra för att stoppa moskébyggen.

Jag finner det märkligt att man kan åberopa en paragraf, vars syfte är att
tillförsäkra människor religionsfrihet, för att i stället söka inskränka just
denna frihet.

Med anledning av det ovan anförda vill jag fråga justitieministern:

Avser statsrådet att ta något initiativ i syfte att ge lagen en sådan ända-
målsenlig formulering att den inte kan misstolkas?

1991/92:247 av Stina Gustavsson (c) till civilministern om fusk med ur-
sprungsmärkning:

Enligt uppgifter i pressen pågår fusk med paketering och ursprungsmärk-
ning av grönsaker och frukt. Importerad grönsak kan bli svensk i affären!

Vilka åtgärder är civilministern beredd att vidta för att en varas ursprung
klart skall framgå vid försäljning?

1991/92:248 av Åke Camerö (kds) till kommunikationsministern om infra-
struktursatsningarna:

Samhället skall enligt 1988 års trafikpolitiska beslut erbjuda näringsliv och
medborgare i de olika delarna av landet en tillfredsställande, säker och mil-
jövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.

Miljö- och säkerhetsaspekterna talar för spårbunden trafikförsörjning.
Miljöfarligt och tungt gods bör enligt min mening ej långdistansfraktas på
landsväg. Regeringsförklaringen den 4 oktober innehåller flera avsnitt som
har med trafik att göra.

Hur avser regeringen att fördela satsningarna på bättre infrastruktur om
jämförelse sker med järnväg resp, landsvägstrafik?

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.17.

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 § anf. 38 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

STAFFAN HANSSON

/Barbro Karlsson

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

Innehållsförteckning

Torsdagen den 5 december

1 § Justering av protokoll................................. 1

2§ Svar på interpellation 1991/92:19 om miljövänligare kollektivtra-
fiksystem ........................................ 1

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Lars Stjernkvist (s)

Rune Thorén (c)

3§ Svar på interpellation 1991/92:24 om Bromma flygplats....... 7

Kommunikationsminister Mats Odell (kds)

Görel Bohlin (m)

Oskar Lindkvist (s)

Lennart Fremling (fp)

Sven-Gösta Signell (s)

Jan Sandberg (m)

Hadar Cars (fp)

Rune Thorén (c)

4§ Svar på interpellationerna 1991/92:35 och 44 om vården av unga
missbrukare...................................... 20

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Anita Johansson (s)

Rosa Östh (c)

Leif Carlson (m)

Widar Andersson (s)

5 § Svar på interpellation 1991/92:37 om kvinnors arbetsvillkor i en
privatiserad vård- och omsorgssektor................... 30

Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Ines Uusmann (s)

Gullan Lindblad (m)

6§ Svar på interpellation 1991/92:38 om åtgärder mot spelberoende 40
Socialminister Bengt Westerberg (fp)

Karin Israelsson (c)

Sten Andersson i Malmö (m)

7§ Bordläggning....................................... 49

8§ Anmälan om interpellationer

1991/92:66 av Thage G Peterson (s) om regionalpolitiken... 49

1991/92:67 av Göran Persson (s) om ökat kostnadsansvar inom

de areella näringarna............................. 50

9 § Anmälan om frågor

1991/92:241 av Sten Andersson i Malmö (m) om demonstra-
tionsfriheten................................... 50

1991/92:242 av Bo Finnkvist (s) om Uddeholm Tooling..... 51

1991/92:243 av Hans Dau (m) om avmonopolisering av flyget 51
1991/92:244 av Jan Bergqvist (s) om regeringen och de nya de-

battformerna i riksdagen.......................... 51

1991/92:245 av Lars Sundin (fp) om katastrofhjälp till Baltikum 52

1991/92:246 av Karin Pilsäter (fp) om lagen om religionsfrihet 52

1991/92:247 av Stina Gustavsson (c) om fusk med ursprungs-
märkning...................................... 52

1991/92:248 av Åke Carnerö (kds) om infrastruktursatsning-

arna.......................................... 52

Prot. 1991/92:39

5 december 1991

gotab 40418, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:39 Torsdagen den 5 december

Riksdagens protokoll1991/92:39

Torsdagen den 5 december

Kl. 12.05-15.17

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:39