Riksdagens protokoll
1991/92:30

Fredagen den 22 november

Kl. 9.00-11.38

Protokoll

1991/92:30

1 § Svar på interpellation 1991/92:15 om avskaffandet av bostads-
departementet

Anf. 1 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Oskar Lindkvist har frågat mig om vilka motiv som ligger
bakom förslaget att avveckla bostadsdepartementet. Jag ber Oskar Lind-
kvist om ursäkt för att jag inte har haft möjlighet att besvara interpellationen
förrän nu. Ä andra sidan är det vid denna tidpunkt som förändringarna bör-
jar träda i kraft.

Det är förbehållet regeringen att organisera regeringskansliet så att arbe-
tet kan bedrivas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Det är ytterst stats-
ministern som beslutar om statsrådens ansvarsområden.

I samband med regeringsförklaringen anmälde jag här i kammaren vilka
statsråd som skulle ingå i regeringen, samtidigt som jag aviserade de kom-
mande förändringarna i departementsindelningen.

Regeringskansliet har vid skilda tillfällen omorganiserats. De senaste
större departementsförändringarna ägde rum åren 1983, 1987, 1989 och
1990.

År 1983 upphörde ekonomi-, budget-, handels- och kommundepartemen-
ten, och två nya departement, finans- och civildepartementen, inrättades.
År 1987 inrättades miljö- och energidepartementet, och vissa ärendegrupper
omfördelades mellan några departement. År 1989 omfördelades en stor
mängd ärendegrupper mellan departementen. År 1990, slutligen, flyttades
bl.a. energipolitiken till industridepartementet, och ett miljödepartement
tog över den fysiska riksplaneringen från bostadsdepartementet.

Det är enligt min mening naturligt och nödvändigt att departementsorga-
nisationen ses över från tid till annan för att anpassas till de krav som utveck-
lingen i såväl Sverige som vår omvärld ställer. Det är mot denna bakgrund
som den nu pågående departementsreformen skall ses. Avsikten är att den
nya departementsorganisationen skall träda i kraft den 1 december. Den
kommer att vara lokalmässigt genomförd senast den 1 februari 1992.

Bland de förändringar som kommer att vidtas kan nämnas att polisfrå-
gorna flyttar från civil- till justitiedepartementet. Därmed åstadkoms bl.a.
en närmare knytning mellan viktiga rättsliga frågor och ledningen för den
polisiära verksamheten.

Utbildningsdepartementet får i detta sammanhang ett mer renodlat an-

Svar på interpella-
tioner

1 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 30

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

svar för utbildningsfrågorna liksom samordningsansvaret inom regerings-
kansliet för forskningsfrågorna, vilket tidigare har åvilat statsrådsbered-
ningen.

Kulturfrågornas betydelse understryks genom att dessa bildar stommen i
ett helt nytt departement, som också får ansvaret för media-, jämställdhets-,
invandrings- och flyktingpolitiken.

De regionalpolitiska frågorna kan inte ses isolerade från arbetsmarknads-
politiken och flyttas därför från industridepartementet, som ombildats till ett
näringsdepartement, till arbetsmarknadsdepartementet.

Vissa frågor, som tidigare handlagts inom regeringskansliet, bedöms nu-
mera ha karaktären av myndighetsuppgifter, varför delar av civildeparte-
mentets verksamhet flyttats till tre stabsmyndigheter som är underställda re-
geringen, nämligen statskontoret, riksrevisionsverket och arbetsgivarver-
ket.

Vad angår de frågor som i dag handläggs i bostadsdepartementet, speglar
självfallet den nya departementsindelningen en ny syn på bostadspolitikens
roll i samhället. Till en del handlar det om förändringar som genomfördes
eller förutskickades av den tidigare regeringen och som den nuvarande rege-
ringen avser att fullfölja. Dit hör strävan att minska subventionerna och att
stimulera en ökad rörlighet på bostadsmarknaden.

Samtidigt har den nuvarande regeringen i viktiga delar signalerat en kurs-
omläggning i bostadspolitiken. Systemet med räntelån kommer inte att träda
i kraft. Subventioner till boende och byggande växlas mot lägre skatter och
färre regler för att främja konkurrens och en bostadsförsörjning som mot-
svarar medborgarnas efterfrågan.

Den detaljerade politiska styrning som varit den socialdemokratiska
mark- och bostadspolitikens främsta kännetecken är illa anpassad till en ny
tids krav. I själva verket är det viktigt med en liberalisering av bostadsmark-
naden. Det är en central del i den sanering av svensk ekonomi som är en av
regeringens allra viktigaste uppgifter.

En väl fungerande bostadsmarknad som pressar byggkostnaderna, och
därmed boendekostnaderna, påverkar produktivitetsutvecklingen i hela
ekonomin. Inte minst av detta skäl är det av stor betydelse att begränsa den
politiska detaljstyrningen och att ersätta reglering med, så långt det är möj-
ligt, generellt verkande styrmedel.

Detta kommer att ge bostadspolitiken en delvis ny inriktning. Självfallet
får detta konsekvenser också för regeringens arbete med frågan. Frågor som
gäller byggbranschen har hittills i stora delar hanterats av bostadsdeparte-
mentet. Jag har inte sett några skäl att särskilja hanteringen av dessa frågor
från frågor som rör näringslivet i övrigt. Näringslivsfrågorna bör hanteras på
likartat sätt och ofta i ett sammanhang. Det är därför, enligt min mening,
naturligt och logiskt att näringsdepartementet får det samlade ansvaret även
för frågor som rör byggbranschen.

Som bekant svarar transfereringssystemet för en mycket stor del av stats-
budgetens utgifter. Det har också stor betydelse för många människors lev-
nadsstandard och konsumtionsutrymme. Avvägningar mellan förändringar
av skilda bidragssystem behöver ofta göras. Riksdagen har t.ex. vid åtskilliga
tillfällen diskuterat huruvida bostadsbidragen skall ökas eller höjningar av

flerbarnstilläggen skall prioriteras. Bostadsbidragen kan enligt min mening
inte ses isolerade från andra bidrag till hushållen. Det är därför naturligt och
logiskt att socialdepartementet får ansvar för även dessa bidrag.

Riksdagen kommer under år 1992 att få ta ställning till förslag om ett nytt
system för stöd till bostadsbyggande m.m. Såväl det nuvarande systemet som
det som planeras träda i kraft under år 1993 måste, även om det nya systemet
avses bli väsentligt klarare och enklare än nuvarande ordning, självfallet re-
lateras till utformningen av skattesystemet i skilda hänseenden. Här har det
tidigare funnits alldeles uppenbara brister. Jag har mot denna bakgrund fun-
nit det naturligt och logiskt att dessa frågor framöver hanteras av det statsråd
som i finansdepartementet är ansvarigt också för skattefrågor liksom för kre-
dit- och finansmarknadsfrågor. Även de är självklart av stor betydelse inte
minst för bostadsbyggandets framtida utveckling.

Eftersom planfrågorna är av stor betydelse från miljö- och naturresurssyn-
punkt, är det naturligt att miljö- och resursdepartementets ansvarsområde
utvidgas också med dessa frågor.

Jag är tacksam för att Oskar Lindkvist givit mig möjlighet att i detta inter-
pellationssvar klargöra de närmare motiven bakom den förestående omor-
ganisationen av regeringskansliet. Det är viktigt att det i riksdagen finns ett
levande intresse också för den ibland detaljerade frågan om hur regeringen
organiserar sitt arbete. Det är en självklarhet att regeringskansliet då och då
måste förändras för att anpassas till en ny tids krav. Vi har gjort den föränd-
ring av regeringskansliet som är i överensstämmelse med den filosofi som
vägleder denna regerings arbete.

Anf. 2 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! Jag får tacka statsministern för hans långa och innehållsrika
svar på min interpellation om avskaffandet av bostadsdepartementet. Jag vet
naturligtvis att det ytterst är ett ansvar för statsministern att organisera arbe-
tet i regeringens kansli och att det därmed också ankommer på honom att
svara för indelningen av arbetet i departementen. Jag vill redan inledningsvis
tillfoga att det är tur att statsministern inte har möjligheter att besluta om
hur riksdagen skall ordna sitt arbete.

Jag tänker inte nu kommentera alla de beslut om organisationsföränd-
ringar beträffande departementsindelningar som redovisas i interpellations-
svaret.

Jag nöjer mig med att gå direkt på den fråga som min interpellation hand-
lar om, nämligen avvecklingen av bostadsdepartementet. Jag måste säga, att
trots en tämligen lång beskrivning av de bevekelsegrunder som anförs för en
avveckling är svaret inte alls övertygande. Vad som däremot framgår med
all önskvärd tydlighet är att den sociala bostadspolitiken står mycket lågt i
kurs hos den nya regeringen. Regeringen fortsätter därmed sin satsning från
valrörelsen, att låta marknadskrafterna ta över också den viktiga bostadssek-
torn, till förfång inte minst för de betalningssvaga hushållen, bl.a. ungdomar
och pensionärer.

Statsministern anför själv att den nya departementsindelningen självfallet
speglar en ny syn på bostadspolitiken. Om man alltså inte visste det förut,
fick man nu svart på vitt i detta avseende. Skulle regeringen visa sig vara

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

långlivad kommer bostadspolitiken i Sverige att successivt bli kontinental,
dvs. boendet kommer att växla mellan enorm lyx och djupt armod.

Vad innebär då regeringens bostadspolitik? Jo, enligt svaret att subventio-
nerna till boendet skall växlas mot lägre skatter och färre regler. Kan då
statsministern förklara hur bl.a. de grupper som jag nämnde, ungdomar och
pensionärer, skall kunna få någon reveny av lägre skatter, om de i dag betalar
liten eller kanske ingen skatt alls? Samtidigt stiger boendekostnaderna.
Detta agerande från regeringens sida kallar jag cyniskt mot de grupper som
främst behöver ta i anspråk samhällets bostadspolitiska stödsystem. Allt fler
kommer att inte kunna ställa anspråk på en egen bostad. De har aldrig någon
chans att betala de nya högre hyrorna.

Några ytterligare kommentarer: Statsministern säger i svaret att motivet
för att låta socialdepartementet ansvara för bostadsbidragen är att man där-
igenom skall kunna göra en avvägning mellan dessa bidrag och behovet av
flerbarnstillägg. Detta argument övertygar inte alls och röjer närmast en ge-
nerande brist på förståelse för syftet med bostadsbidragen. Det är nämligen
så att dessa bidrag är den viktigaste individuella bostadssubventionen; ut-
formningen av bostadsbidragen kan rimligen inte göras utan att man också
bedömer utformningen av de generella bostadssubventionerna, dvs. räntebi-
dragen. Man må ha vilken uppfattning som helst om räntebidragens roll i
bostadsfinansieringssystemet, men så mycket vågar jag tro att dessa bidrag
kommer att leva kvar under flera år framöver; något som också häromdagen
verifierades av statsrådet Lundgren, som är den som närmast har ansvaret
för utformningen av bostadsfinansieringen.

Ytterligare synpunkter som visar hur illa genomtänkt förslaget om att av-
veckla bostadsdepartementet är, inser man när man konstaterar att frågor
som rör plan- och bygglagen kommer att behandlas av tre statsråd i två de-
partement.

Sammanfattningsvis kan man återigen slå fast regeringens stora ointresse
för bostadsfrågorna. Bostadspolitiken upphör inte att vara av stor vikt bara
för att bostadsdepartementet avskaffas. Lyckligtvis kommer riksdagen att
behålla sitt bostadsutskott. Detta utskott kommer nu i förgrunden när det
gäller den samlade synen på hur bostadspolitiken skall utformas åren fram-
över. Jag tycker det är beklagligt att regeringen, som nu är fallet, har avhänt
sig stora delar av den kompetens det onekligen ligger i att ha ett samlat grepp
över bostadsfrågorna. Under den tid som gått har företrädare för bostads-
byggnadsbranschen och de boende starkt kritiserat den nya ordningen med
en uppdelning av bostadsfrågorna på sex departement. Jag delar deras upp-
fattning.

Anf.3 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Oskar Lindkvist har ställt en mycket viktig interpellation. Det
kan tyckas konstigt att vi lägger oss i hur regeringen gör sin arbetsfördelning,
men i detta fall handlar det om mycket mer än en intern arbetsfördelning i
regeringen.

I valrörelsen ställde Hyresgästföreningen frågor till oss alla, bl.a. om vi
ville införa marknadshyror. Nej, svarade vi allihop. En del gjorde det ganska
sent i debatten, och en del gjorde det inte helt villigt. Men t.o.m. modera-

terna svarade till sist att de inte ville införa marknadshyror, i vart fall inte
helt ut och inte riktigt än.

Splittringen av bostadsfrågorna på denna mängd av departement gör att
ingen i regeringen har ansvaret fullt ut för att det förs en social bostadspolitik
i vårt land. De har gjorts till små marginella frågor i en rad olika ministrars
arbetstyngda vardag. Ingen vill eller kan ta helhetsansvar för att alla männi-
skor skall ha rätt till en god bostad till ett rimligt pris.

Det finns här en mycket klar koppling till de frågor Hyresgästföreningen
ställde i valrörelsen. När ingen av oss som är förtroendevalda - regeringen
tillhör ju den kretsen - vill ta ansvar, blir det automatiskt så att någon annan
fattar besluten. Någon annan tar hand om styrningen. I detta fall är det
marknadskrafterna. På det sättet inför regeringen bakvägen ett allt större
inflytande för marknaden över människors boende. Den som har pengar
skall ha rätt att bo, den som inte har det får klara sin bostadsfråga bäst den
kan.

Carl Bildt säger i svaret att liberaliseringen av bostadsmarknaden är en
viktig del av saneringen av svensk ekonomi, som är en av den nya regering-
ens allra viktigaste uppgifter. Jag måste fråga: Ingår det i saneringen av eko-
nomin att öka på en redan förut, med svenska mått mätt, mycket hög arbets-
löshet? Er bostadspolitik innebär ju att det blir stopp på mycket av det plane-
rade byggandet, därför att lägenheter som har planerats blir så dyra att inga
bostadsföretag vågar sätta i gång att bygga. De tror sig inte om att kunna
hyra ut lägenheterna. Ingår det i saneringen av svensk ekonomi, där en kon-
junkturuppgång väl är en önskvärd effekt, att vi skall stå utan arbetskraft,
kompetens och byggföretag som kan sätta i gång bostadsbyggandet igen när
konjunkturen vänder och vi förhoppningsvis har fått ordning på ekonomin i
vårt land? Det blir effekterna nu. Mängder av byggnadsarbetare, konstruk-
törer och arkitekter, ja många inom denna bransch, hotas av arbetslöshet.
Många har redan blivit arbetslösa. Självklart söker de sig till något annat.
Byggföretagen slås ut ett efter ett. När konjunkturen vänder riskerar vi att
stå utan den konkurrens som marknaden så väl behöver. Vi har redan tidi-
gare haft för liten konkurrens. Vi har märkt av det inte minst i Stockholmsre-
gionen under en rad år, där vi har haft en överhettning.

Om regeringen ser som sin viktigaste uppgift att sanera svensk ekonomi
och göra det möjligt för oss att inför framtiden ha en sund ekonomi också i
fråga om byggandet, skall regeringen se till att föra en politik som gör att vi
kan ha ett jämnt och lagom högt bostadsbyggande. De hastiga ryck som vi
tidigare haft i bostadsbyggandet har varit till nackdel på många sätt både
kostnadsmässigt och för arbetskraften. Dem har vi under socialdemokratisk
ledning till stor del kommit till rätta med under de senaste åren. Det har varit
en av våra ambitioner att få bort ryckigheten. Nu drar ni tvärt och beslutsamt
i nödbromsen när ni i stället borde ha gasat på lagom mycket för att upprätt-
hålla bostadsbyggandet, se till att inte skapa arbetslöshet och göra det möj-
ligt för människor att efterfråga en bostad.

Jag anser att Carl Bildts svar väcker många frågor i övrigt. Menar ni verkli-
gen allvar? De effekter som vi i dag ser på bostadsmarknaden, vilka de fack-
liga organisationerna, byggmästarnas organisationer och många andra bedö-
mare är fullt eniga om, är det verkligen det ni vill uppnå?

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 4 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag vill först till Oskar Lindkvist och Eva Johansson säga att
jag självfallet anser att det är bra att man också i riksdagen kan föra en dis-
kussion angående den organisation som regeringen väljer att ha i sitt arbete.
Det påverkar politikens ramar och är därmed ett inte bara legitimt utan dess-
utom angeläget diskussionsämne.

Jag har inte uppfattat att lyckan över det gamla bostadsdepartementet var
alldeles odelad under den tid som det fanns. Det var ett departement som
ofta kom litet vid sidan av, som inte förmådde att hävda sig och där man nog
gradvis kände att det inte riktigt hade sin plats i den moderna tid som bröt
fram. Jag kan avslöja att regeringen när den vidtog den omorganisation som
nu sker därför också hade mycket god hjälp av de detaljerade planer på att
avskaffa bostadsdepartementet som fanns i regeringskansliet när vi flyttade
in. Även andra delar av den departementsreform som vi har genomfört har
inspirerats av tankar och planer som redan tidigare fanns i regeringskansliet.
Det ligger en betydande logik i detta.

Oskar Lindkvist har stor erfarenhet av svensk politik, inte minst av bo-
stadspolitik. Låt mig bara notera att han har suttit i riksdagen i närmare ett
decennium under vilket det inte fanns något bostadsdepartement. Det är
ingen evig företeelse i svensk departementsorganisation som vi nu har av-
skaffat. Det är ett departement som har funnits under en tid, som inte fanns
tidigare, bl.a. under närmare ett decennium då Oskar Lindkvist fanns i riks-
dagen, och som vi nu lägger bakom oss. Detta är en modernare organisation.

Oskar Lindkvist säger att detta är illa genomtänkt, samtidigt som han sä-
ger att det är logiskt utifrån regeringens politiska utgångspunkter. Någon
ståndpunkt bör väl vara den riktiga från Oskar Lindkvists utgångspunkt. An-
tingen är det illa genomtänkt i största allmänhet - men då kan han inte samti-
digt säga att det är logiskt och väl genomtänkt från regeringens utgångs-
punkt. Jag föredrar att ta fasta på den senare delen av hans argumentation.
Det är väl genomtänkt från regeringens utgångspunkt.

Vi har övertagit en bostadssituation där, till att börja med, en period av
mycket kraftiga hyreshöjningar ligger bakom oss. Hyrorna har under de se-
naste tre åren höjts i storleksordningen 50%. Detta har lett till en mycket
svår situation för många människor. Vi vet dessutom att rörligheten är
mycket liten, konkurrensen alltför begränsad, med den prispress uppåt som
detta medför, höga kostnader och ett stort behov av bidrag för att klara kost-
naderna för boendet. Detta har lett till en påtaglig brist på bra bostäder för
inte minst unga och pensionärer. Detta måste vi ändra på.

Hur kan detta ske samtidigt som vi befinner oss i, det är alldeles rätt, en
mycket kraftig avmattning av den svenska konjunkturen? Det kan bara ske
om vi böljar att pressa priserna genom att öka konkurrensen. Det synsätt
som fanns hos Eva Johansson, och sannolikt också hos Oskar Lindkvist, att
allt skall klaras genom att vi blåser upp subventionsvolymerna - vi skall hålla
byggandet uppe med stora, ökande statliga subventioner - kommer att leda
till att kostnaderna ökar. Det gäller självfallet inte bara kostnaderna för skat-
tebetalarna, utan också kostnaderna för nyproduktionen som förr eller se-
nare kommer att betalas av dem som bor. Minskade subventioner och ökad

konkurrens ger prispress och ökad valfrihet. Det finns i grunden ingen annan
väg framåt när det gäller den bostadspolitiska utvecklingen.

Sedan är det alldeles rätt att vi står inför ett mycket besvärligt arbetsmark-
nadsläge. Vi har ärvt en situation där arbetslösheten ökar snabbare än den
någonsin tidigare har gjort under de senaste decennierna. Det varnade jag
för i valrörelsen. Jag har inte anledning att ta tillbaka någonting av det jag
sade i valrörelsen på denna punkt. Regeringen övertar en mycket besvärlig
situation.

Det inträffar förvisso att byggföretag, även sådana som bygger bostäder,
nu har mycket stora svårigheter. Det kan sägas vara nästa steg i krisen efter
den utslagning av industriföretag som har rullat fram över landet under det
senaste året. Vi har inte haft möjlighet att gå in och rädda varje industriföre-
tag via subventioner med skattebetalarnas pengar. Vi kan inte heller göra
det med de företag som får svårigheter på bostads- eller byggnadsmarkna-
den. Det är enbart genom att lägga om politiken så att vi åter får tillväxt i
ekonomin som vi kan få i gång byggandet.

Det refererades här litet grand till vad olika byggentreprenörer och andra
hade sagt. En sak säger de alldeles entydigt: Det avgörande för hur mycket
det byggs i Sverige i framtiden i form av bostäder och andra investeringar är
tillväxten. I en ekonomi som inte växer kommer det heller inte att byggas. I
en ekonomi som växer kommer det att byggas. Vi skall se till att det blir en
ekonomi som växer, och då kommer det också att byggas.

Anf. 5 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! Det är alldeles riktigt, Carl Bildt, att jag varit i riksdagen ett
decennium utan något bostadsdepartement. Men jag har också varit i riksda-
gen under perioder med bostadsdepartement. Det är därför jag slåss för att
det skall finnas ett bostadsdepartement. Jag har alltså erfarenhet av två olika
perioder i vårt sätt att hantera bostadsfrågorna. Under ena perioden var man
tvungen att gå till flera departementschefer, leta upp den som hade ansvaret
och försöka få rätt kontakt för att föra fram sina frågor och få någon att stå
i riksdagens talarstol och ta ansvaret för regeringens bostadspolitik.

Det är det jag är ute efter. Vi skall ha ett bostadsdepartement med en an-
svarig bostadsminister som på regeringens vägnar kommer till riksdagen och
diskuterar bostadspolitiken med riksdagens ledamöter, som kan ta emot
uppvaktningar, lyssna på konsumenterna, byggnadsintressena, entreprenö-
rer och byggfirmor, vilka i dag uppvaktar oss här i riksdagen och begär att vi
skall se till att de får möjlighet att arbeta litet mer kontinuerligt.

Vad handlar det hela om? Man får av statsministerns senaste inlägg in-
trycket att en mycket systematisk och väl genomtänkt bostadspolitik nu skall
presenteras för riksdagen. Är den verkligen väl genomtänkt? Jag menar att
politiken är väl genomtänkt rent strategiskt, partipolitiskt, och att det är en
moderat politik. Men är bostadspolitiken genomtänkt för riksdagen? Jag
står här som företrädare för riksdagen och inte enbart för socialdemokra-
terna. Jag vill ha ett statsråd som är ansvarig för bostadsfrågorna och med
honom eller henne här i riksdagen kunna diskutera vad jag anser är nödvän-
digt när det gäller hur bostadsfrågorna skall hanteras.

Sedan säger statsministern att det gäller att pressa priserna. Men varför

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prof. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

lägger då regeringen fram ett förslag om bostadspolitiken, som riksdagen om
några veckor skall fatta beslut om, där ni går ifrån räntelånen och återgår till
räntebidragen? Räntelånen skulle innebära en besparing för statens budget
på mellan 8 och 9 miljarder kronor. Det är ju ganska märkligt att man inför
en bostadspolitik som är dyrare. Dessutom vill jag att Carl Bildt skall lägga
på minnet att en ettårig bostadspolitik är dålig. I er proposition till riksdagen
lägger ni fram ett förslag om bostadspolitiken för 1992. Det har aldrig tidi-
gare inträffat att en regering, med eller utan bostadsdepartement, har haft
en ettårig bostadspolitik.

Anf. 6 EVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Carl Bildt säger att han har haft god hjälp av planer som redan
fanns i departementet på det här området. Visst, det har alltid diskuterats
departementsindelningar på departementen, men jag kan garantera Carl
Bildt att det aldrig har funnits några som helst planer hos den socialdemokra-
tiska regeringen på att avskaffa den sociala bostadspolitiken. Jag tycker att
detta har blivit effekterna av den omläggning som Carl Bildt nu står för och
av den praktiska politik som vi hittills har sett som följd av den omlägg-
ningen. Det är dess värre logiskt utifrån den här regeringens utgångspunkter
att göra på det här sättet, eftersom det verkar som om man inte vill ha möjlig-
heter att föra en bostadspolitik värd namnet.

Carl Bildt säger i debatten här att man vill pressa priserna genom att öka
konkurrensen. Vad har statsministern då för kommentarer till det som sker
på marknaden i dag? Arbetskraften sägs upp, och det får till följd att färre
ungdomar vill utbilda sig inom den här branschen. Företag går i konkurs,
drar ner sin verksamhet och går på sparlåga. De kommer att ha oerhört svårt
att motsvara de krav som jag hoppas skall ställas från marknaden i ett annat
politiskt läge när man får möjligheter att bygga bostäder igen.

Effekten av de slopade räntelånen och förslaget om att man skall minska
investeringsbidraget till byggandet av nya bostäder får till konsekvens, Carl
Bildt, att en trea i Upplands Väsby - det här är ingenting påhittat, utan det
är en ytterst konkret trea som vi hade planerat att bygga i Upplands Väsby -
stiger i inflyttningshyra nästa år med 1 500 kronor. Då är det ganska naturligt
att bostadsföretaget drar sig för att sätta i gång detta - särskilt som nästan
inte någon enda skärv av alla de skattesänkningar som Carl Bildt säger skall
betala detta, kommer de hyresgäster till godo som efterfrågar bostäderna.
Det är unga ensamstående människor och unga människor som nyss har bil-
dat familj som står i våra bostadsköer. De får inte särskilt mycket med av
alla skattesänkningslöften till aktieägare, kapitalägare och andra som Carl
Bildt värnar om.

Bostaden är ju inte vilken vara som helst. Det handlar inte om att köpa
TV, ett par nya skor eller någonting sådant. Bostaden är någonting mycket
grundläggande för alla människors välfärd. Frågan är då vem i regeringen
jag skall prata med om jag vill ha en diskussionspartner i dessa viktiga frågor.
Vem är det som har ansvaret i regeringen för den sociala bostadspolitiken
och för alla människors rätt till en bra bostad?

Anf. 7 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Såväl Oskar Lindkvist som Eva Johansson beklagar mycket
att det inte finns någon att debattera med. Oskar Lindkvist sade att det är
beklagligt att det inte finns någon som kan ta emot uppvaktningar, och Eva
Johansson vill ha någon som står i riksdagens talarstol. Jag skall villigt medge
att detta kan vara en olägenhet, men politiken är inte utformad främst med
denna utgångspunkt. Politiken är utformad med utgångspunkt i att vi skall
se till att vi får fram bra bostäder och bra byggande till rimliga priser. Det
har vi inte i Sverige i dag.

Jag håller med Eva Johansson när hon talar om priserna för nyproduktio-
nen. Det är inte något alldeles nytt fenomen. När man under senare år har
gått omkring och tittat på vad nyproduktionen kostar, har man ställt sig frå-
gan: Vad är det för människor som över huvud taget kan betala de priser som
det har blivit när det gäller nyproduktionen? De har drivits upp till orimliga
nivåer genom en kombination bestående av skatteregler, av brist på konkur-
rens och av regleringar.

Vad vi nu skall göra är att pressa priserna genom att öka konkurrensen.
Det är bara detta som kan pressa priset på nyproduktionen. Det gör man
inte genom ständigt ökade subventionsnivåer. Huruvida det finns en bo-
stadsminister som står i riksdagens talarstol eller som tar emot uppvakt-
ningar betyder oerhört litet, ingenting alls, för den hyreskostnad som famil-
jen i Upplands Väsby skall betala. Det är detta som är alldeles avgörande.

Oskar Lindkvist hade litet av den här argumentationen också - att någon
måste stå i riksdagens talarstol och att någon måste ta emot uppvaktningar.
Det är icke det viktiga. Det viktigaste är vad som händer ute i människors
verklighet. Tage Erlander klarade sig hyggligt utan ett bostadsdepartement,
och jag tror nog att det skall gå nu också.

Eva Johansson säger att detta är att avskaffa den sociala bostadspolitiken.
Låt mig bara fråga, när vi nu diskuterar bostadspolitik mer än departements-
organisation, vad som var socialt med att driva upp hyrorna med 50 % under
de senaste tre åren. Kan Eva Johansson ge mig det sociala skälet för denna
politik, som drev upp hyreskostnaderna på ett sätt som drabbade pensionä-
rer, ungdomar och unga familjer som sökte sin första bostad? Vad var det
för socialt med dessa enorma priser i nyproduktionen? De gjorde ju att man
fick just dessa effekter. Enligt min mening var det inte något socialt alls i
denna politik. Det var en förlegad regleringspolitik som ledde till en orimlig
situation. Det skall vi nu bryta.

Det kommer vi inte att göra på en gång. Oskar Lindkvist har självfallet en
poäng när han säger att det är beklagligt att det blir ett glapp på ett år. Men
det är en följd av att socialdemokraterna drev igenom det omöjliga räntelå-
nesystemet som vi nu tvingas upphäva. Sedan lägger vi fram det nya syste-
met. Det är då rimligt med en viss framförhållningstid, och att det nya syste-
met träder i kraft från den 1 januari 1993. Det kommer det också att göra
efter en ordentlig riksdagsbehandling. Det hade självfallet varit en bättre
ordning om vi hade sluppit det intermezzo som räntelånesystemet har kom-
mit att utgöra.

Det talas om de sjunkande volymerna på byggandet. I byggentreprenörer-
nas senaste publikation, Byggkonjunkturen, skriver man så här: ”Regerings-

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

förklaringens inriktning på skattesänkningar, avregleringar och andra åtgär-
der för att skapa ett bättre företagsklimat är centrala för byggbranschen.
Med ökad tillväxt följer ökat byggande.” Detta är det ena som är avgörande
för att politiken har utformats på det här sättet. Tillväxt ger byggande.

Det andra som är viktigt är insikten om att konkurrens pressar priser. Vi
kan aldrig subventionera oss ur de problem vi har på bostadsmarknaden.
Men med ökad konkurrens, valfrihet och avreglering kan vi åstadkomma
den prispress som är absolut nödvändig för att vi skall kunna bryta med de
mindre sociala, närmast asociala, inslag som bostadspolitiken genom sin
kostnadsuppdrivande effekt har haft under senare år.

Talmannen anmälde att Eva Johansson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 8 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! Jag har samma uppfattning som statsministern när det gäller
behovet av att bygga bra bostäder, att pressa priserna och att åstadkomma
ökad konkurrens. Vi är helt överens. Det är ett utmärkt utgångsläge för att
få billigare bostäder med bra kvalitet. Om detta råder det inget tvivel. Det
har alltid varit målsättningen och vägledningen för den socialdemokratiska
bostadspolitik som jag under flera år har varit aktivt verksam för.

Nu säger statsministern att ni hade att ta över efter det omöjliga räntelå-
net. Det är alltså ett konstaterande. Statsministern använder inte tiden till
att diskutera vari det omöjliga bestod, och det gör han rätt i. Det finns inslag
i räntelånet som jag tror att många mycket observanta iakttagare tycker
skulle vara till fördel för en funktionell bostadspolitik. Men det får vi disku-
tera vid annat tillfälle.

Jag vill i detta mitt sista inlägg i denna interpellationsdebatt först lämna
en liten upplysning. Att Tage Erlander var med om att inrätta ett bostadsde-
partement berodde helt enkelt på att bostadsfrågorna låg utspridda på olika
departement. Man samlade ihop det som hörde till bostadsområdet, man
satte en bostadsminister på uppgiften, och det har varit till gagn för hela bo-
stadsfrågans lösning i Sverige. Jag hoppas att Carl Bildt vid något tillfälle
när han har regerat ett tag - förhoppningsvis inte alltför länge - kommer att
upptäcka att kanske också statsministern har fördel av att ha en bostadsmi-
nister, som kan leda och vara engagerad i den bostadspolitiska debatten.

Jag vill också säga till Carl Bildt att era bostäder kommer att bli avsevärt
dyrare än under den socialdemokratiska regimen. Ni kommer redan 1992 att
få göra ett kraftigt hyreslyft. Om ni inte går in för bidrag, vilket ni inte kom-
mer att göra, kommer det att bli ett sådant kraftigt genomslag. Jag skall för-
klara varför.

Ni kommer i ert nya ettårsprogram för bostadspolitiken att behålla ränte-
bidragstrappan. Ni kommer att sänka belåningsnivån till 95 %, något som
drabbar allmännyttan, de allmännyttiga bostadsföretagen. Ni kommer att se
till att parkeringsanläggningar fr.o.m. den 1 maj 1992 inte längre får ingå i
bidragsunderlaget. Det sker en minskning av avdragsrätten, och framför allt:
ni kommer att minska investeringsbidragen med verkan redan från den 5 no-
vember 1991.

Carl Bildt! Alla lägenheter i er regi kommer att bli mycket dyrare än under
den socialdemokratiska regimen.

Anf. 9 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag skall vara mycket kortfattad. Oskar Lindkvist har inte
möjlighet att komma tillbaka, och jag skall därför inte polemisera.

Låt mig bara säga att jag är övertygad om nödvändigheten av att anpassa
departementsorganisationen. Det har skett vid åtskilliga tillfällen tidigare.
Det har berört både bostadsdepartementet och andra departement. Det är
en nödvändig del i moderniseringen av regeringens sätt att arbeta.

Jag vet inte hur länge jag kommer att ha ansvaret för just den arbetsupp-
gift som jag har nu - Oskar Lindqvist och jag kan ha olika meningar på den
punkten - men om det blir någon tid framöver vill jag säga att jag inte tror
att detta är den sista förändring som kommer att genomföras av departe-
mentsorganisationen under detta 1990-tal, då så mycket kommer att föränd-
ras.

Denna förändring är nödvändig för att möjliggöra en rationellare hante-
ring, där bidragsfrågor med social profil handläggs av socialdepartementet,
där näringsfrågor, oavsett om de hör hemma inom byggnäringen eller annan
näring, handläggs av ett näringsdepartement och där finansieringsfrågor,
oavsett om det handlar om finansiering av byggande eller någonting annat,
handläggs av ett finansdepartement. Det är jag absolut övertygad om.

Till slut bara några ord om kostnader. Oskar Lindkvist och jag har något
olika språkbruk. När Oskar Lindkvist talar om kostnader syftar han bara på
en del av kostnaderna. Kostnaderna för t.ex. nyproduktion är det som det
faktiskt kostar att bygga huset, och det avgörs av näringens villkor, av kon-
kurrensen och av prisutvecklingen i samhället. Det är de kostnaderna som
vi skall pressa, och det är jag alldeles övertygad om att vår politik kommer
att göra.

Det böljar för övrigt redan ske, även om nedgången i ekonomin har sin
del i förklaringen till att kostnaderna för nyproduktionen nu enligt de anbud
som kommer in håller på att sjunka riktigt ordentligt.

Men också fördelningen av kostnaderna mellan subventioner och det som
vi kan betala själva när vi får en bättre ekonomisk situation spelar in. Det är
min absoluta mening att vi inte kan tro att vi genom ökade skatteintäkter
eller höjt skattetryck skall kunna subventionera bort de effekter i form av
höga kostnader som kommer genom en bristande konkurrens. Det är ju så
det har varit. Bristande konkurrens har givit högre kostnader, som har lett
till krav på både bidrag och subventioner. Det går inte i längden. Det behövs
mera av konkurrens som gör att vi pressar priserna i nyproduktionen och får
bättre möjligheter att betala de boendekostnader som då blir rimliga.

Det är en bostadspolitik som förvisso är liberal, men som också får ett so-
cialt innehåll.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

2 § Svar på interpellation 1991/92:34 om omvandling av universitet
och högskolor till fristående stiftelser

Anf. 10 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Bengt Silfverstrand har ställt ett antal frågor till mig rörande
regeringens strävan att omvandla några universitet och högskolor till stiftel-
ser.

Låt mig först korrigera Bengt Silfverstrands inledande historieskrivning.
Påståendet att ett stort antal åtgärder på initiativ av den socialdemokratiska
regeringen under senare år vidtagits ”för att öka friheten och stärka kreativi-
teten i det svenska högskolesystemet” vilar på bräcklig grund. Den förnyel-
seprocess Bengt Silfverstrand pekar på har genomförts under galgen. Riks-
dagen såg sig 1987 föranlåten att genom ett tillkännagivande lägga press på
regeringen att påskynda förändringar i högskolans styr- och anslagssystem.
De förslag från den dåvarande regeringen som Bengt Silfverstrand nu refere-
rar till kunde behandlas av riksdagen först våren 1991.

Det socialdemokratiska initiativ som har haft störst betydelse inom hög-
skolans område rör dess värre utvecklingen av det system som vi nu strävar
efter att avveckla. Linjesystem och en mångfald andra centrala regler har
införts på initiativ av socialdemokratiska regeringar.

Jag har, fru talman, valt att uppehålla mig något vid det historiska per-
spektivet, eftersom det ger en väsentlig bakgrund till tanken på icke-statliga
universitet. Högre utbildning och forskning i Sverige har under efterkrigsti-
den blivit föremål för en minst sagt skadlig experimentverksamhet från soci-
aldemokraternas sida. För den kritiken har socialdemokratin nu motvilligt
börjat falla undan.

Det är, fru talman, regeringens uppfattning att ett fritt universitet bäst
gagnar såväl den nödvändiga öppenheten och vidsyntheten som kvaliteten i
undervisning och forskning. Staten bör garantera den högre utbildningens
och forskningens fristående ställning i förhållande till olika särintressen i
samhället. Därför bör också staten vara huvudansvarig. Det är emellertid
för mig viktigt att man för universiteten skall söka alternativ till den statliga
myndighetsformen i ansträngningarna att stärka universitetens ställning.

Bengt Silfverstrand konstaterar bl.a.: ”Universitet och högskolor har ett
mycket stort samhällsansvar. Samtidigt måste samhället på olika sätt stå som
garant för att självständighet och kritiskt tänkande ständigt skall kunna ha
sin hemvist där.”

Så är det. Samhället och staten är emellertid inte synonyma begrepp. Sam-
hällsgarantin blir starkast genom en mångfald institutionella lösningar. Stif-
telseuniversitet kan vara en av dessa.

I sin interpellation antar Bengt Silfverstrand att ökad frihet i förhållande
til) staten innebär ökat beroende av kommersiella intressen. Jag förstår inte
det resonemanget. Låt mig emellertid innan jag kommenterar det närmaste
understryka att ett konstruktivt samarbete mellan universitet och företag är
riktigt och viktigt om Sverige skall kunna återta en plats i den industriella
världstoppen. Tetra Pak, Gambro och andra liknande exempel är ingenting
som någon har anledning att beklaga.

Mig veterligt har det inte från någon tillskyndares sida förutsatts att statlig

finansiering av universiteten skall ersättas med exempelvis finansiering från
näringslivet. Omvandlas några universitet och högskolor till stiftelser före-
faller det rimligare att anta att den ökade autonomin kommer att gälla i för-
hållande till alla externa intressen, inkl, stat och näringsliv.

Beträffande Bengt Silfverstrands sju frågor bygger samtliga på en miss-
uppfattning. Det finns inte nu någon modell för stiftelsebildningar från rege-
ringens sida. Vissa grundläggande frågeställningar av juridisk och ekono-
misk art bearbetas för närvarande inom regeringskansliet. Jag kan dessutom
till min glädje konstatera att de signaler som regeringsförklaringen i detta
avseende givit har lett till en intensiv och konstruktiv debatt inom flera uni-
versitet och högskolor. Av allt att döma kommer man från flera håll att föra
fram egna förslag till hur ett stiftelseuniversitet skall kunna skapas, vilka i så
fall kommer att ingå i grunden för en dialog mellan regeringen och högsko-
lan.

Regeringen har alltså ingen ambition att påtvinga universitet och högsko-
lor en färdig stiftelsemodell. I stället är det fråga om ett erbjudande till dia-
log. Jag måste mot denna bakgrund svara Bengt Silfverstrand genom att för-
klara vad jag hoppas att ett universitet i stiftelseform skall kunna innebära
för den högre utbildningen och forskningen.

1. En stimulans för internationellt konkurrenskraftiga studier och forsk-
ning inom den svenska högskolan.

Jag är övertygad om att mångfald i organisatorisk form ger de bästa förut-
sättningarna för konkurrens och därmed för hög kvalitet.

Väl fungerande, privata universitet kommer i framtiden att kunna fungera
som ”riktkarlar” för att motverka ett orättmätigt politiskt inflytande över
högre utbildning och forskning.

2. Mångfalden kommer även att stärka universitetens integritet i förhål-
lande till både stat och andra intressen.

Bengt Silfverstrands interpellation andas en oro för integriteten i förhål-
lande till främst s.k. kommersiella intressen. Ett universitet i stiftelseform
bör ha sin finansiering i sådana former att det kan hävda sin självständighet
åt alla håll. Själva mångfalden i organisatoriska lösningar blir en väg att ga-
rantera frihet för kritiskt tänkande.

3. I ett långsiktigt perspektiv är jag övertygad om att förekomsten av pri-
vata universitet eller tekniska högskolor även kommer att leda fram till spän-
nande och kreativa fall av profilering. Redan den debatt som tanken på en
relationsförändring till staten stimulerat leder i riktning mot nya lösningar, i
fråga om såväl arbetsformer som innehåll i forskningen och den högre utbild-
ningen.

Alldeles bortsett från att det inte finns något stiftelseförslag från rege-
ringen att kommentera, är mina svar på Bengt Silfverstrands frågor dessa:

1. Allas delaktighet i utbildning och forskning främjas bäst genom mång-
fald i organisatoriska lösningar.

2. Väljarnas valda ombud avsvär sig inte rätten att påverka universitet och
högskolor bara därför att man accepterar och främjar olika juridiska och or-
ganisatoriska lösningar. Däremot litar man mera på universitetens eget an-

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

svar.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

3. Tror man inte att universitet och högskolor förmår att hävda sin integri-
tet bör man återgå till en mera fullständig statsstyrning. Det vill inte jag.

4. I ett fritt universitets- och högskolesystem är forskarnas och lärarnas
frihet större än i ett system där staten bestämmer allt.

5. Det är inte ”näringslivet” som skall avgöra vad universiteten och hög-
skolorna skall göra. Det skall högskolorna och universiteten göra själva.

6. De mindre högskolorna är viktiga delar av vårt nationella högskolesys-
tem. De mindre högskolorna är också viktiga inte minst för utvecklingen av
en stark regional infrastruktur.

7. Samarbete främjas genom olikhet. Samarbetet skall ske på de inblan-
dade högskolornas och universitetens egna villkor.

Det är svårt att komma ifrån känslan att Bengt Silfverstrand egentligen
inte vill frigöra universitet och högskolor från statens inflytande. Hans frågor
synes mig bekräfta att det socialdemokratiska reformarbetet på dessa områ-
den sker just under den galge jag inledningsvis diskuterade.

Anf. 11 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för svaret på min in-
terpellation. Låt mig redan från böljan utmönstra Per Unckels tal om social-
demokratisk förnyelse under galgen. I så fall är det åtskilliga både framstå-
ende forskare och professorer liksom många Per Unckel närstående perso-
ner som hamnat under eller i denna galge.

Min historieskrivning är nämligen helt korrekt. Det råder inte det minsta
tvivel om att våra universitet och högskolor befinner sig i en dynamisk för-
nyelseprocess, en process som socialdemokratin både bejakat och befräm-
jat. Att så är fallet bekräftas för övrigt av både prominenta företrädare för
universitetsvärlden och den borgerliga pressen. Ja, förnyelsens hjul snurrar
så snabbt att en sådan auktoritet som professor Stig Strömholm, rektor vid
Uppsala universitet, t.o.m. varnat för att en avreglerad högskola riskerar att
inskränkas till en enfaldig produktionsapparat.

Den senaste propositionen från den socialdemokratiska regeringen gick
mycket långt i självbestämmande, skriver t.ex. Sydsvenska Dagbladet. Vad
som sedan hänt är att den nya borgerliga regeringen fört upp ägarfrågan på
dagordningen. Därmed reses den inte oväsentliga frågan vem som skall ha
makten över en av samhällets allra viktigaste sektorer. Vem skall bestämma
över kunskapens villkor?

Utbildningsministern är på flera punkter motsägelsefull i sitt svar. Redan
i den inledande meningen frångår han regeringsdeklarationen. Den talar om
fristående stiftelser. Per Unckel talar bara om stiftelser. Han använder sedan
termen icke statliga universitet, något som han senare tar avstånd från ge-
nom att deklarera att staten skall garantera den högre utbildningens och
forskningens fristående ställning i förhållande till olika särintressen.

Litet längre fram i texten talas det så plötsligt om att väl fungerande pri-
vata universitet i framtiden kommer att fungera som ”riktkarlar”, för att
motverka ”orättmätigt politiskt inflytande” över högre utbildning och forsk-
ning.

Syftar Per Unckel här på stiftelseuniversiteten, när han talar om privata?
Eller vill han föra in ytterligare någon form? Och vad innebär ett orättmätigt

politiskt inflytande? Är det förekomsten av moderata riksdagsledamöter -
Elisabeth Fleetwood, Margaretha af Ugglas, Rune Rydén, Görel Bohlin
m.fl. - i styrelser för universitet, institut och danshögskolor som beskär
mångfalden? Eller är det de socialdemokratiska högskolestyrelseledamö-
terna som hindrar Fågel Fenix fria flykt?

Jag har inte, som utbildningsministern påstår, hävdat att ökad frihet i för-
hållande till staten innebär ökat beroende av kommersiella intressen. Det
är ett exempel på en medveten eller i bästa fall omedveten feltolkning av
interpellationen.

Däremot, och det framgår klart av texten, har jag ställt den helt avgörande
frågan på vilket sätt universitets och högskolors möjligheter att stå emot kra-
ven från starka kommersiella intressen skulle förstärkas, när avtal om för-
säljning av utbildning och forskning skall ingå, enligt den modell regeringen
föreslår. Det är en väsentlig skillnad.

Hur blir det bättre och friare på alla sätt, en mera konstruktiv och utveck-
lingsbar framtid för universiteten, om de får in mer av den privata sfär som
Per Unckel, moderaterna och regeringen vill föra in i stiftelserna? På den
frågan har utbildningsministern inte lämnat något svar.

För att kunna stå emot starka kommersiella intressen på en marknad där
utbildning och forskning skali säljas, samtidigt som man frigör sig från det
statliga beroendet, måste man - det borde vi ändå vara överens om - ha en
mycket stark ekonomisk bas. Om man bättre än i dag skall kunna hävda sig
mot dessa starka ekonomiska intressen, måste ju basen ytterligare förstär-
kas. Det är logik och borde inte vara främmande för den nya regeringen.

Detta kan bara ske om stiftelsekapitalet är tillräckligt stort. Per Unckel
undviker sorgfälligt att kommentera kapitalavkastningskravet. Jag har i in-
terpellationen angivit vilka nästan gigantiska summor det handlar om: ett
stiftelsekapital som är femtio gånger årsförbrukningen vid en så måttlig real-
avkastning som 2 %.

I Lund har man räknat mera pretentiöst och kalkylerat med 5 % avkast-
ning. Av universitetets omsättning på 2,5 miljarder går ca 1 miljard i Lund
till forskning. Detta förutsätter ett kapital på 20 miljarder kronor, dvs. unge-
fär lika mycket som det samlade löntagarfondskapitalet.

Jag vill gärna instämma i vad utbildningsministern sade om att förslaget
att omvandla universitet och högskolor till stiftelser har lett till en intensiv
debatt. Det har det förvisso. Men inte ens vid det universitet som har förgre-
ningar ända in i utbildningsdepartementet har glädjen varit odelad. Flera
framstående forskare ställer de inte oberättigade frågorna: Vad menas med
ökad autonomi? Vilken forskning och utbildning har hämmats av det nuva-
rande högskolesystemet? Vilka problem avser stiftelsebildningen primärt att
lösa?

Eftersom utbildningsministern i ett ögonblick av klarsyn uttrycker tvek-
samhet inför stiftelsemodellen, vill jag uppmana honom att vila på hanen
inför det tilltänkta snabba stiftelseklippet i Umeå och att erbjuda de berörda
en dialog. Jag hoppas att jag på så sätt skall kunna få klara och preciserade
svar på mina frågor.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 12 KRISTINA SVENSSON (s):

Fru talman! Regeringen vill skapa mer autonoma universitet och högsko-
lor. I ett led för att uppnå detta tänker man ombilda något eller några av våra
universitet och högskolor till fristående stiftelser. Detta reser naturligtvis en
mängd frågor och kräver förtydliganden.

I media har det framkommit att det är Umeå universitet och Chalmers
som skulle kunna vara aktuella för den nya organisationsformen.

Den övergripande frågan är naturligtvis: Vad lägger utbildningsministern
i begreppet ”mer autonoma högskolor”? Vad är innebörden i den terminolo-
gin? Jag tycker inte att detta framgår av det interpellationssvar som har läm-
nats i dag.

Jag vill koncentrera mig på några av alla de frågor som detta reser. Hur
kommer öppenhet och insyn att garanteras i stiftelseformen? Vilka konse-
kvenser får en ny organisationsform för anställda och studerande? I dag finns
representanter för dessa grupper i högskolestyrelserna tillsammans med all-
mänrepresentanter. Vilka kommer att ha representation i stiftelsernas sty-
relse? Instiftarna kommer naturligtvis att ha det, men vad händer med just
grupperna anställda och studerande? Vilket inflytande och vilken insyn
kommer de att få? Det kommer naturligtvis att stadgas i resp, stiftelseur-
kund, men jag vill gärna veta hur utbildningsministern ser på detta, hur man
garanterar öppenhet och insyn för allmänhet och brukare.

Min nästa fråga berördes också av Bengt Silfverstrand. Vad händer när
stiftelsekapitalet inte längre är tillräckligt och statsbidrag kanske inte ställs i
utsikt? Det är väl då man kommer i den situationen att man måste anpassa
verksamheten till marknadens krav. Vad betyder det för verksamhetens in-
nehåll och inriktning? Vad betyder det för den fria forskningens ställning?
Vad betyder det för de olika ämnena? Vilka ämnen kommer då att priorite-
ras? Eller snarare: Vilka ämnen blir inte längre intressanta?

Jag kan tänka mig att det i en sådan negativ situation, när en högskola
kommer i ett sådant läge att man blir beroende av ekonomiska resurser ut-
ifrån, är delar av humaniora som får svårt att hävda sin position. Mig förefal-
ler det som om det då finns en risk att uppdragsutbildning och uppdrags-
forskning får alltför stort utrymme på bekostnad av grundutbildning och
grundforskning. Jag måste fråga mig om detta verkligen leder till att vi får
mer självständiga och fria universitet och högskolor. Mig förefaller det som
om resultatet kan bli det omvända, att vi kan få mer beroende universitet
och högskolor.

Vad kommer att hända med sådana delar av verksamheten som inte är
direkt lönsamma? Jag kan exemplifiera med distansutbildningarna. En bä-
rande princip är att högskolan skall vara tillgänglig för alla, det är vi säkert
överens om. Även om man bor utanför en högskoleort skall möjligheten fin-
nas att studera på högskola.

En marknadsanpassning kan också innebära att man tvingas ta ut elevav-
gifter. Jag menar att tillgängligheten minskar också genom detta. Om man
begränsar möjligheten för de studenter som enbart har studiemedel för fi-
nansieringen av sina studier att läsa vid en speciell högskola, kan det leda till
att vi får elitistiska högskolor, där många utestängs.

Jag har svårt att se att en ny organisationsform leder till större pluralism

och mångfald. Den viktigaste frågan jag vill ställa är den jag böljade med:
Hur kommer öppenhet och insyn att garanteras i en ny organisationsform?

Anf. 13 MARGITTA EDGREN (fp):

Fru talman! För att Sverige också i fortsättningen skall vara ett vitalt och
konkurrenskraftigt välfärdsland är vi överens om att forsknings- och hög-
skolepolitiken är ett prioriterat område. Högskolan är en spjutspets in i
framtiden på samma gång som en hävstång för tillväxten.

Jag tror på en utveckling mot mer autonoma universitet och högskolor.
Motiven är att vi behöver bättre pedagogik och bättre kvalitet i grundutbild-
ningen. Vi behöver fler som vill skaffa sig en forskarutbildning. Vi behöver
högre examinationsfrekvens. Vi behöver ytterligare minska den centrala by-
råkratin och öka det lokala ansvaret. Vi behöver bättre utvärderingsmeto-
der. Vi behöver fler kvinnor som vill satsa på akademiskt arbete. Vi behöver
ta till vara alla våra högutbildade invandrare. Vi behöver också ökade inter-
nationella kontakter och en ökad internationalisering i utbildning och forsk-
ning.

Makten över utbildningens innehåll och forskningens inriktning är viktig.
Att söka sprida den makten på många händer, och därmed öka den akade-
miska friheten och utbildningarnas frihet, är centrala inslag i ett liberalt sam-
hälle. Institutioner för utbildning och forskning som i kraft av egen ekono-
misk styrka är oberoende av anslagsbeviljande organ - näringsliv, kommu-
ner, stat och landsting - är därmed en tilltalande tanke.

Bara det faktum att det i regeringsdeklarationen finns uttryckt en önskan
om att öka denna frihet har, precis som Per Unckel sade, lett till en intensiv
debatt i högskolevärlden. Den debatten gäller verksamhetens innehåll, dvs.
det som är det centrala i universitets och högskolors verksamhet. Om något
universitet efter denna debatt kommer fram till att stiftelseformen gagnar
verksamhetens innehåll, borde även Bengt Silfverstrand kunna acceptera
det beslutet.

Anf. 14 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Bengt Silfverstrand började med att understryka att förnyel-
sens hjul nu snurrar fort. Ja, gudskelov! Vad han glömde att lägga till var att
förnyelsens hjul snurrar fort bort från U 68 och H 75, dessa monument över
socialdemokratisk högskolepolitik. Tänk om vi hade sluppit att behöva låta
hjulen snurra! Då hade 15 generationer studenter sluppit experimentet.

Under galgen omprövar nu socialdemokraterna delar av sin gamla hög-
skolepolitik. Jag välkomnar detta. Jag välkomnar också den som har tänkt
fel att komma tillbaka in i den fria akademiska gemenskapen.

Problemet är bara att Bengt Silfverstrand, när han säger sig vara på väg in
i denna fria gemenskap på nytt, avslöjar att det inte är riktigt på riktigt som
han är på väg dit. Han frågar mig nämligen vad det är för fel med att han,
Margaretha af Ugglas, Görel Bohlin och andra förtjänstfulla riksdagsleda-
möter eller förutvarande ledamöter av kammaren säkerställer friheten i hög-
skoleväsendet. I och med den frågan avslöjar han att han inte tror på mång-
falden. Mångfalden säkerställs nämligen inte genom att man i en och samma
styrelse får olika riksdagsledamöter representerande olika idéer. Friheten

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 30

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

säkerställs genom att många universitet och högskolor, med olikartade juri-
diska och ekonomiska organisationsformer, får möjlighet att fritt erbjuda
sina tjänster till studenterna. I Bengt Silfverstrands anförande fick jag där-
för, fru talman, min bekräftelse på att omvändelsen verkligen sker undergal-
gen, och knappt det, då det är en omvändelse endast i fråga om vad läpparna
säger.

Kristina Svensson frågar mig vad innebörden är av begreppet frihet. Jo,
innebörden av begreppet frihet är att vi i denna kammare, i regering och i
högskoleämbete litar på att forskarna och universitetslärarna förstår idén
med kvalitet i sin verksamhet, att vi låter dem bestämma innebörden av kva-
litet på resp, ort och i resp, disciplin samt att vi inser, att hur kloka och för-
nuftiga vi än må vara så är de ännu klokare och bör få friheten att utveckla
denna klokskap.

Man måste bestämma sig för att man litar på att universiteten verkligen
förstår klokskapen, annars skall man, som jag antydde i svaret till Bengt Silf-
verstrand, säga tvärtom, nämligen att man i stället tar det centrala, statsdiri-
gerade universitetssystemet. Annars kan det bli som i Ryssland, som står nå-
gonstans mitt emellan alla systemen. Man avvecklar ett system men man in-
för inte ett annat, och då blir det dålig kvalitet.

Vår utgångspunkt är att låta konkurrensen mellan de olika organisations-
formerna skapa kvaliteten och därmed öppenheten för omvärlden, då de
kommer att vilja konkurrera också om att locka till sig studenter.

Kristina Svensson frågar hur man kan garantera öppenheten vid de fria
universiteten. Det är mycket enkelt. Om vi från riksdagens sida t.ex. vill sä-
kerställa att en viss typ av studeranderepresentation skall finnas också i stif-
telseuniversiteten föreskriver vi detta i avtalen. Om vi tror att någon smal
sektor t.ex. inom det humanistiska området, som Kristina Svensson var inne
på, riskerar att gå förlorad vid ett stiftelseuniversitet skriver vi in i avtalet
med universitetet att detta inte får ske, dvs. detta blir ett villkor för stiftelse-
bildningen.

Allt det som vi vill att ett universitet skall göra i enskildheter kan alltså
staten förutsätta inom ramen för stiftelseorganisationen. Därmed, fru tal-
man, slipper man oroa sig över att de små smala sektorer som förvisso är
viktiga i ett kultursamhälle skulle gå förlustiga bara därför att vi tillåter en
större mångfald i organisationssystemet.

Fru talman! Får jag understryka vad jag började med att säga i mitt svar,
nämligen att det inte existerar någon färdig stiftelsemodell. Det förhåller sig
så att hela regeringens ansats är ett erbjudande till universitet och högskolor
som de som är intresserade reagerar på. De som inte är intresserade fortsät-
ter enligt en annan modell. Därmed hamnar vi i en intressant dialog med
enskilda högskolor och universitet som är engagerade i detta, varav vi redan
har inlett preliminära samtal med tre fyra stycken.

Anf. 15 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Fru talman! Det är rätt fantastiskt. Beslutsamhetens friska hy återfinns nu
som eftertankens kranka blekhet. Nu är det inte längre fråga om några
snabba klipp å la Umeå, som omedelbart skulle införa en stiftelsemodell

bara man fick klartecken. Nu handlar det om dialoger och om att stiftelsefor-
men möjligen kan vara en sådan form.

Då är svaret till Margitta Edgren mycket enkelt: Vi har inga förutfattade
meningar. Men i de regioner och den styrelse som både jag, Margitta Edgren
och Rune Rydén ingår i har entusiasmen inför denna nya form inte varit sär-
skilt stor. Kom gärna tillbaka i talarstolen och bekräfta det!

Jag råkar kunna litet om stiftelser, och jag vet att hela stiftelsefrågan befin-
ner sig i en utredningsprocess. Det är inte klart med skattelagstiftningen, och
det finns ännu inte någon stiftelselag - den ligger någonstans i justitiedepar-
tementet. Det vore värdefullt att få upplysningar av Per Unckel om hur det
går med de utredningarna.

Om det nu är på det sättet, Per Unckel, att regeringen menar allvar med
detta med att frigöra, måste jag fråga: Hur kan den borgerliga regeringen
lägga fram en proposition om statens framtida fastighetsförvaltning som går
i rakt motsatt riktning, som innebär att det inte bara skall bildas ett fastig-
hetsbolag, som sedan kan sälja ut bl.a. undervisningsfastigheter, och därmed
frångå verksamhetsmålet, utan också bildas en ny byggnadsstyrelse, som
skall svara för servicefunktioner, dvs. införa ytterligare ett byråkratiskt or-
gan? Jag vill verkligen ha svar av Per Unckel på frågan om hur regeringen i
regeringsdeklarationen kan tala om ökad frihet och sedan lägga fram propo-
sitioner som klavbinder universitet och högskolor. Regeringens intentioner
var ju frigörelse.

Låt mig sedan slå fast att den utbildnings- och forskningspolitik som under
socialdemokratisk ledning har bedrivits i vårt land har en bred förankring.
Den har starka försänkningar långt in i den regering som Per Unckel företrä-
der. Jag tänker på centerpartiet, som med sin kunnige utbildningspolitiker
Larz Johansson i spetsen gjorde gemensam sak med socialdemokraterna då
riksdagen under våren avslog moderaternas och folkpartiets illa genom-
tänkta förslag att utan vare sig motiveringar eller verksamhetsanalyser om-
bilda universitet och högskolor till stiftelser.

Jag upprepar, i saklighetens och den konstruktiva debattens intresse, frå-
gan till Per Unckel: På vilket sätt frigörs och förstärks den högre utbild-
ningen och forskningen genom omvandling av universitet och högskolor till
stiftelser? Vad är orättmätigt politiskt inflytande i dagens system? Svara
gärna på frågorna, med litet mindre retorik och mera saklighet, i det inlägg
som snart kommer!

Anf. 16 KRISTINA SVENSSON (s):

Fru talman! Jag inser också, som jag sade i mitt anförande, att det natur-
ligtvis är de avtal som tecknas som kommer att fastställa graden av t.ex. öp-
penhet och insyn. Då kommer nästa intressanta fråga: Vad anser utbild-
ningsministern att det skall stå i de här avtalen när det gäller inflytande och
insyn från t.ex. de studerandes sida? De studerande nämns inte med ett ord
från utbildningsministerns sida - de lyser helt med sin frånvaro.

Det finns många frågetecken kring detta. Vilka lagar och förordningar är
det som i fortsättningen skall gälla för t.ex. de anställda? Hur kommer antag-
ningssystemet att se ut? Skall det fortfarande vara en central antagning, eller

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

blir det egen antagning vid resp, högskola? Det är ytterligare några frågor i
detta stora och komplexa sammanhang.

Anf. 17 JOHAN BROHULT (nyd):

Fru talman, ärade riksdagsledamöter! Vi har diskuterat olika organisato-
riska modeller. Det är i viss mån en semantisk fråga, om det är stiftelse, uni-
versitet eller högskola. Vad som är viktigt är att innehållet i undervisningen
är vad det skall vara. Den bästa garantin för detta är att undervisningen görs
producentoberoende. Det innebär alltså, att om en enhet inte fungerar finns
det möjligheter för studenter att välja andra enheter. På det sättet får man
ett reellt inflytande.

Jag håller med om att det har varit alldeles för mycket statlig styrning av
universiteten. U68 och H75 har nämnts. Det har tagit mycket lång tid att
bromsa denna oceanångare, då intagningskriterierna har varit felaktiga,
t.ex. till olika studerandelinjer. Reaktionsförmågan måste vara mycket snab-
bare, och därför tror jag på den här modellen. Det viktiga är att undervis-
ningen är producentoberoende och att den politiska styrningen är så litet ut-
talad som möjligt.

Anf. 18 MARGITTA EDGREN (fp):

Fru talman! När Bengt Silfverstrand slår sig för bröstet med anledning av
den socialdemokratiska högskole- och forskningspolitiken är det en aning
för mycket. Det är nämligen så att det vid internationella jämförelser visar
sig, att av den procentuellt stora andel av BNP som går till utbildning i Sve-
rige går en liten del till högskolornas grundutbildning. I våra konkurrentlän-
der är den andel av befolkningen som har högre utbildning mycket större,
t.ex. i USA, Canada, Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Danmark. I
Sverige har 2,3 % av befolkningen registrerad högskoleutbildning, och i Ca-
nada och Amerika är det dubbelt så många. Detta inkluderar att Sverige har
en mycket vidare definition av högskoleutbildning än vad andra länder har.
Andra västländer planerar dessutom en mycket stor expansion av sin högre
utbildning.

Ett annat problem är att vi inte gör så stora insatser för forskning och ut-
veckling som andra länder gör. Detta visades bl.a. i boken Tillväxtens driv-
krafter. Det är också mycket intressant, med anledning av vad Bengt Silfver-
strand säger, att statens forskningssatsningar i förhållande till BNP inga-
lunda är särskilt märkvärdiga. Det har lett till problem. Det är svårt att attra-
hera begåvningar till fortsatt forskarutbildning. Utrustningssituationen är di-
rekt alarmerande på sina håll. Det är brister i grundutbildningarnas kvalitet.
Balansen mellan grundutbildning och forskning har under 80-talet - social-
demokraternas 80-tal - förskjutits så att grundutbildningsanslaget har mins-
kat och forskningen har tagit en större andel.

Dessa problem kan lösas, Bengt Silfverstrand, genom att vi ger högskolor
och universitet större autonomi i stiftelseform. Om de själva accepterar och
önskar det kan jag inte se annat än att detta är en mycket bra och mycket
framkomlig väg.

Anf. 19 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Bengt Silfverstrand sade att jag i mitt inlägg plötsligt hade
gripits av eftertankens kranka blekhet och slagit av på ambitionerna. Om
mitt inlägg gav det intrycket ber jag om ursäkt. Jag har inte gripits av efter-
tanke när det gäller frihetens betydelse. Däremot har jag sedan lång tid gri-
pits av medvetenheten om att de som skall vara med i detta arbete måste
känna entusiasm inför uppgiften. Därför säger vi oss att det är en rimlig me-
tod, inte att genom ett riksdagsbeslut påtvinga alla en modell, utan att tala
med dem som känner entusiasm inför idén.

Bengt Silfverstrand säger att alla inte känner entusiasm inför idén. Nej,
men då behöver de inte tala med oss. Det räcker så gott med dem som kän-
ner entusiasm. De är många nog som vill bidra i den vidgning av mångfalden
inom vårt universitetssystem som regeringen eftersträvar.

Bengt Silfverstrand säger sig inte ha några förutfattade meningar. Å jo,
visst har han det! Lovsången till den gamla, socialdemokratiska högskolepo-
litiken för ett ögonblick sedan låter inte direkt antyda en vidsynthet och vilja
hos Bengt Silfverstrand att nu ta sig an de utmaningar som regeringen skisse-
rar. Nej, han vill nog vara kvar i det gamla.

Inte heller hans exempel med byggnadsstyrelseförändringen låter antyda
någon vilja till förändring. Om jag har förstått det hela rätt, tycker Bengt
Silfverstrand att det är bra som det är, nämligen att en statlig byggnadssty-
relse bestämmer över universitetens huvuden. Om Bengt Silfverstrand har
läst den proposition i denna del som regeringen har lämnat till riksdagen
skall han finna, att vad vi nu gör är att lägga förvaltningen av universitetens
och högskolornas byggnader närmare dem som verkligen berörs och längre
bort från den gamla, från högskolorna distanserade byggnadsstyrelsemodel-
len.

Jag fick frågan hur det enligt min uppfattning skulle bli med de stude-
rande. Självfallet tycker jag att de studerande skall säkerställas ett mycket
stort mått av inflytande. Utan att föregripa de diskussioner som vi nu skall
ha med de intresserade högskolor och universitet som har anmält sig tar jag
för givet att vi i ett avtal med dessa kommer att skriva in att de studerande
skall ha minst lika stort inflytande som de har i dag.

Jag fick vidare frågan om vad vi skulle göra med antagningssystemet. Tror
man på friheten och är beredd att låta högskolorna utveckla sin särart och
sin profil är det i det långa loppet omöjligt att genomföra den typ av central
antagning som sker i dag. Hur kan man ha en gemensam antagning till äpp-
len och päron? Det skulle vara att sätta orättvisan i system, oberoende av
juridiska konstruktioner för resp, universitet.

Jag får en känsla, när debatten går vidare, av att de socialdemokratiska
debattörerna helt enkelt inte riktigt förstår vad frihet egentligen är, inte rik-
tigt förstår vad som är själva idén med att låta många universitet ha olika
associationsformer och därmed verka under olikartade villkor.

Poängen med friheten är för det första att man öppnar för konkurrens som
skärper kvalitetskraven. Poängen är för det andra att man ökar valfriheten
för studenterna att välja den universitetsform som de tycker är bäst. Poängen
är för det tredje att man därmed motverkar nya U 68 och H75, som någon
riksdagsmajoritet någon gång i framtiden skulle kunna få för sig att introdu-

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

cera. Det var det jag menade med att de fria universiteten blir ett slags rikt-
kara, eller om man så vill en motkara, mot tokigheter från en statlig hege-
moni.

Vår ambition är alltså att nu gå vidare i diskussioner med de högskolor och
universitet som är intresserade av friheten och se under vilka former den
skall kunna utövas. Vi tvingar ingen att vara med, men jag har en känsla av
att de som vill vara med så småningom kommer att bli många, därför att
friheten är engagerande och utmanande.

Anf. 20 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Fru talman! På en punkt råder det en alldeles klar samstämmighet och
enighet. Vi är för en fortsatt process mot ökad frihet, den process som är på
gång och i stora drag redan är genomförd när det gäller själva forskningen
och utbildningen. Här har den ena företrädaren efter den andra från univer-
sitetsvärlden ställt sig upp och sagt att forskning och utbildning inte är be-
skurna. Det är statsbidragssystemet och möjligheterna att friare få disponera
sina fastigheter som är problemet. Då har vi sagt att det är rimligt och riktigt
att universitet och högskolor får disponera sina fastigheter på ett annat sätt.

Den proposition som regeringen har lagt fram går precis i motsatt riktning.
En ledande företrädare för ett sydligt universitet har sagt att det t.o.m. var
värre än man trodde. Lyssnar inte utbildningsministern på företrädarna för
universiteten? Lyssnar utbildningsministern inte på studenterna vid det uni-
versitet som har blivit något av en plog - som av någon anledning har fått
motorstopp - nämligen universitetet i Umeå, som skulle gå i spetsen för
detta? Rektorn där gick ut och trodde att han hade alla på sin sida, och sedan
visade verkligheten att både lärare, professorer och studenter var emot
detta. De var alltifrån tvivlande till negativa.

Per Unckels partikollega Ulf Kristersson har kommenterat detta i Syd-
svenska Dagbladet. Det är mycket intressant, och på den punkten önskar
jag verkligen en precisering. Han har sagt, att om inte rektor Lars Beckman
står fast vid sin uppfattning skall Per Unckel köra över både honom och stu-
denterna. Enligt moderata ungdomsförbundets ordförande representerar
inte kårstyrelsen studenterna i Umeå.

Då vill jag fråga: Tänker Per Unckel köra över den opinion som är negativ
till stiftelser?

Jag vill också att Per Unckel svarar på följande frågor:

Vad är det som gör stiftelseformen särskilt ägnad att frigöra det som är
ofritt i dag? På vilket sätt hämmar nuvarande former för bedrivande av ut-
bildning och forskning inom universitet och högskola utvecklingen samt
forskningens och utbildningens integritet? På vilket sätt kränker den formen
möjligheterna att bli ännu friare än man är i dag?

Det är detta, Per Unckel, som debatten handlar om. Försök besvara dessa
konkreta frågor! Vi har inte klavbundit oss för någon speciell organisations-
form, utan vi står fria i både tanke och möjligheter. Bevisa att det är genom
denna stiftelseform som man når resultat!

Anf. 21 KRISTINA SVENSSON (s):

Fru talman! Jag noterar svaret och stryker under vad utbildningsministern
har sagt. De studerande skall ha minst lika stort inflytande som i dag; det

var Per Unckels ord. Det tycker jag låter hoppingivande, det erkänner jag
gärna.

Vad gäller frihetsdebatten tycker jag att man skall ställa den klassiska frå-
gan: frihet för vem och till vad? Den frågan är relevant i sammanhanget. Jag
kommer inte ifrån - det säger jag av egen erfarenhet - att stiftelseuniversitet
kan hamna i ekonomisk beroendeställning. Jag har just kommit hem från
USA där jag föreläste vid ett stiftelseuniversitet. Eleverna där betalar 10 000
dollar i årsavgift, dvs. ungefär 60 000 svenska kronor. Till detta belopp kom-
mer alla övriga utgifter.

Lärarna, professorerna och docenterna har fått sina löner sänkta därför
att man är inne i en mycket besvärlig ekonomisk situation. Det här är natur-
ligtvis inte vad vi vill ha i Sverige. Jag vill varna för just den ekonomiska
beroendesituation som man kan hamna i. Uppdragsutbildning och upp-
dragsforskning kan komma att utgöra en alldeles för stor del av verksamhe-
ten på bekostnad av grundutbildning och grundforskning. Vi lär få anledning
att återkomma till den här frågan vid flera tillfällen. Jag ser fram mot fler
debatter i den.

Anf. 22 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):

Fru talman! Eftersom övriga debattörer inte har möjlighet att återkomma
skall jag nöja mig med att avsluta diskussionen med några klarlägganden.

Bengt Silfverstrand har uppenbarligen fastnat i ett missförstånd när han
talar om Umeå universitets syn på stiftelsen. Det är visserligen sant att en
kårstyrelse som representerar 9% av studenterna vid Umeå universitet till
en början sade nej, men det är också sant att en enig universitetsstyrelse har
bett om diskussioner med staten för att utröna förutsättningarna för att sätta
Umeå universitet på stiftelse.

Vi ser fram mot konstruktiva diskussioner. Vid betydande delar av Umeå
universitet finns ett betydande intresse och en entusiasm för stiftelseformen.

Vad är det då som gör stiftelseformen särskilt lämpad att säkerställa frihe-
ten? Även på den punkten föreligger ett missförstånd. Jag säger inte att stif-
telsen är lika med friheten. Jag säger i stället att mångfalden och organisa-
tionsformerna säkerställer friheten. Det handlar inte om varje organisa-
tionsform för sig. Det är därför som jag i dag säger att jag inte exakt vet
hur stiftelseformen skall gestalta sig. Min strävan är att se till att det svenska
högskolesystemet innehåller många olika relationer till staten för att i mång-
falden säkerställa att vi inte råkar ut för det statsstyrda universitetsväsende
som vi hade för bara några år sedan.

Låt mig till slut säga några ord till Kristina Svensson. Vad händer om uni-
versitetet eller högskolan i fråga får ont om pengar? Om den situationen in-
träffar beror den sannolikt på att staten, vilket jag underströk i mitt interpel-
lationssvar, som har huvudansvaret för det svenska universitets- och hög-
skoleväsendet, illa har sett om sitt ansvar. Hamnar en enskild högskola eller
ett enskilt universitet i den typ av bekymmer som Kristina Svensson ser fram-
för sig, så skall svaret i debaclet sannolikt sökas i denna kammare och inte
någon annanstans.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Talmannen anmälde att Bengt Silfverstrand och Kristina Svensson anhållit
att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Svar på interpella-
tioner

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1991/92:21 om vuxenutbildningen

Anf. 23 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Ingvar Johnsson har frågat mig dels om regeringens syn på
behovet av livslångt lärande och kortutbildades behov av vuxenutbildning,
dels om regeringen kommer att föreslå ökad eller oförändrad nivå på ansla-
gen inom vuxenutbildningsområdet och framlägga förslag till studiesociala
förbättringar för vuxna.

Återkommande utbildning är enligt regeringens uppfattning allt viktigare
inom alla yrkesområden. Kraven på t.ex. basfärdigheter i form av språklig
kompetens och på nya kunskaper ökar. Därför är det viktigt att erbjuda
vuxna nya och återkommande utbildningsmöjligheter. Det är viktigt för yr-
keslivet och för den personliga utvecklingen.

När det gäller anslagsfrågor på kort sikt vill jag påminna om att regeringen
i sina förslag till tilläggsbudget I har föreslagit riksdagen att, mot bakgrund
av det sysselsättningsläge som nu råder, öka resurserna för komvux under
vårterminen 1992 med ytterligare 50 milj.kr. Det motsvarar heltidsstudier
för 5 000 vuxna eller halvtid för dubbelt så många.

Nivån på det finansiella stöd som staten bör ställa till förfogande inom
vuxenutbildningsområdet under kommande år, prövas inom ramen för det
budgetarbete som pågår för närvarande. Beredningen av förslagen från fin-
vuxutredningen pågår också. Jag är naturligtvis inte beredd att informera om
eller ta någon debatt i dessa frågor medan regeringens arbete med dem på-
går.

I det här sammanhanget vill j ag dock passa på att deklarera att regeringens
hållning - generellt sett - är, att vi i ett ekonomiskt trängt läge i första hand
måste satsa på ungdomsutbildningen. En förbättrad samordning mellan i
första hand komvux och gymnasieskolan och ett förbättrat resursutnyttjande
ser jag för närvarande som den bästa vägen att värna om utbildningsmöjlig-
heterna för vuxna.

Anf. 24 INGVAR JOHNSSON (s):

Fru talman! Jag ber först att få tacka statsrådet för svaret.

Anledningen till att jag har ställt mina frågor är att det i dag bland många
finns en stark oro för vuxenutbildningen. Det finns en stark oro för att mode-
raternas politik på vuxenutbildningsområdet nu har blivit regeringens. Det
finns också en oro för att de nyss beslutade reformerna skall förfuskas genom
ekonomiska nedskärningar.

Moderaterna har ett ansvar för att många kommuner inte prioriterar vux-
enutbildningen. När moderaterna i riksdagen år efter år har velat skära ned
anslagen, följer partiets kommunalpolitiker efter. Det blir en sorts moderat

variant av att ” Följa John”. Senast har vi hört att man i Karlstads kommun
talar om att skära ned komvux med 20 - 25 %.

Beatrice Ask kunde ha skingrat oron genom att förklara att det inte blir
några nedskärningar på vuxenutbildningsområdet. Statsrådet kunde också
ha sagt ifrån och framhållit att kommunerna skall erbjuda vuxenutbildning
på olika nivåer. Det är synd att statsrådet inte tog den chansen. Det är också
synd att hon inte tog chansen att tala med litet mera glöd om många vuxnas
lust och behov av att lära, deras drömmar om att gå vidare och utvecklas.

De vuxenstuderande offrar både fritid och ekonomi för att få den utbild-
ning som de inte fick i sin ungdom. Jag tycker att de hade förtjänat att få
höra den ansvarige ministern säga att det de gör är en fin och nyttig insats.
Inser inte statsrådet att vuxenstuderandes engagemang faktiskt är en tillgång
för hela vårt samhälle och näringsliv? Nu får de i stället genom svaret höra
att regeringen i ett trängt ekonomiskt läge i första hand måste satsa på ung-
domsutbildningen.

Varför skall ni moderater alltid ställa vuxnas behov av utbildning mot ung-
domsutbildningen? Varför ställer inte Beatrice Ask behovet av vuxenutbild-
ning mot de miljarder som regeringen nu vill ge till de rika? Bara skattesänk-
ningarna för Beatrice Asks regeringskolleger skulle säkert räcka till ett
hundratal platser inom vuxenutbildningen.

Inser inte statsrådet vilken jämlikhets- och fördelningspolitisk fråga det är
att de över 800 000 yrkesverksamma som har kortare utbildningar än nio år
får tillgång till vuxenutbildning? Statsrådet säger nu i svaret att återkom-
mande utbildningsmöjligheter är viktigt för yrkeslivet och den personliga ut-
vecklingen. Det är bra. Men om detta inte bara skall bli en läpparnas bekän-
nelse måste regeringen satsa på vuxenutbildning och reformera vuxenstudie-
stöden. Det är bra att arbetsmarknadspengar skall satsas på vuxenutbild-
ningen under kommande vår. Däremot måste jag tyvärr säga att svaret på
frågan om nästa års anslag inger onda aningar om att nedskärningar plane-
ras. Om man därtill lägger Bo Lundgrens uttalande om att man skall ta bort
vuxenutbildningsavgiften under 1990-talet blir man än mer orolig.

För de kortutbildades behov är alla former av vuxenutbildning angeläget.
Mina frågor gäller därför stödet både till den kompetensgivande vuxenut-
bildningen, folkbildningen och organisationen central kursverksamhet. Den
socialdemokratiska regeringen har därför reformerat såväl den kompetens-
givande vuxenutbildningen som folkbildningen. Man tillsatte dessutom en
utredning med syfte att förbättra de studiesociala villkoren för vuxna. Det
finns nu rika möjligheter till vuxenutbildning. Det gäller därför att undan-
röja de ekonomiska hindren för deltagande. Resurser skall satsas på att nå
dem som har störst behov av utbildning. Finvuxutredningen har lämnat för-
slag till förbättringar.

Under de senaste nio åren har jag ständigt hört borgerliga debattörer säga
att statsrådet kan kommentera frågor som är föremål för beredning i rege-
ringskansliet. Men jag inser ändå att Beatrice Ask inte kan redogöra för de-
taljer. Men visst kan Beatrice Ask om hon vill uttala sig för att hon vill med-
verka till att skapa bättre ekonomiska villkor för de kortutbildade. Kan vi få
ett tydligare svar i ett kommande inlägg? Jag vill upprepa mina frågor. Kom-
mer det att bli förbättrade studiesociala villkor för de vuxenstuderande?

Prof. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Kommer det att bli oförändrade eller ökade satsningar på vuxen-
utbildningsområdet i den kommande budgetpropositionen?

Anf. 25 ULFMELIN(m):

Fru talman! Fru statsråd och herr och fru meddebattörer! Jag vill gå in i
den här debatten därför att jag läste Ingvar Johnssons interpellation, där jag
tycker att han i sann anda svartmålar något när han ger sin syn på den mode-
rata politiken när det gäller vuxenutbildning. Jag har haft ett visst ansvar för
den under mina tre år i riksdagen. Jag skulle även vilja kommentera och
vidga debatten litet grand när det gäller vuxenutbildningen.

På det här området har vi haft ett stort regelverk. När jag kom som ny
till riksdagen gällde en av mina första motioner och interpellationer just den
kommunala vuxenutbildningen och de kortutbildades situation. Det regel-
verk som socialdemokraterna på den tiden hade skapat gynnade inte de kor-
tutbildade. Det fanns mängder av olika ramar och statsbidrag som gjorde att
man på den lokala nivån inte kunde omfördela inom kommunerna. Därige-
nom drabbades de grundvuxstuderande och de kortutbildade.

Vad har hänt sedan dess? Jo, vi moderater har drivit på i den här frågan
under flera år. Vi ville åstadkomma en större flexibilitet. Det tog några år.
Först nu i våras när vi fattade beslut om gymnasiepropositionen ”Växa med
kunskaper” införde man även ett sektorsbidrag. Vi hade många synpunkter
på gymnasiepropositionen, men jag tycker att det är bra att det infördes ett
sektorsbidrag. Man kan då få en större och bättre resursanvändning på den
lokala nivån.

Efter att ha debatterat den här frågan många gånger med socialdemokra-
terna har jag fått intrycket av att man för att ha ett gott samvete hela tiden
ser till att höja med någon miljon. Jag vill påstå att man på det här området-
jag talar då även om studieförbunden och folkhögskolorna - hellre har sett
till kvantitet än kvalitet. Vi moderater har förvisso gjort besparingar när det
gäller studieförbunden och den kommunala vuxenutbildningen. Vi har
emellertid även vågat anvisa hur man skall prioritera och vilka avregleringar
man kan göra för att kunna använda pengarna bättre.

Jag vill påminna Ingvar Johnsson om behandlingen i våras av frågan om
samverkan mellan komvux och gymnasieskolan och samordningen mellan
grundvuxutbildningen och grundskolan i etapp 1.1 detta sammanhang gjor-
des en besparing på 50 milj.kr. Vem drabbade det i så fall? Jag tycker emel-
lertid att detta var ett riktigt beslut, eftersom det kopplades till denna avreg-
lering.

När vi i våras fattade beslut om folkhögskolan gjorde vi ett stort misstag
såsom jag ser det. Man vågade inte prioritera de långa kurserna kontra de
korta kurserna. Det är viktigt att folkhögskolorna har långa utbildningar.
Det gynnar de kortutbildade. Man prioriterade i stället kortkurser, vilket jag
tycker är mycket tråkigt. Jag hoppas att statsrådet ser över detta. Eftersom
de folkhögskolestuderande har möjlighet att i en särskild kvotgrupp söka till
högre utbildning, tycker jag att man skulle ha kvar ”folkhögskoleprovet”.
Man vill ta bort det, vilket inte heller gynnar de kortutbildade. Ingvar Johns-
son säger att man har satsat mera pengar på vuxenutbildning. Det är en san-
ning med modifikation. När det gäller regelverket känner vi till de problem

som SIS har haft under många år. Det har gjorts en ökad satsning beroende
på att man har kommunaliserat lärarkåren. Det var i samband med detta
anslagen till komvux höjdes - inte fick man flera timmar för detta.

Jag anser att vuxenutbildningen skall bestå av två delar. För det första har
det allmänna ett ansvar. Det gäller för den kommunala vuxenutbildningen
och folkhögskolan. Det gäller den allmänna kompetensnivån. För det andra
måste man göra stora satsningar på yrkeslivet. Ingvar Johnsson har rätt i sin
fråga om att det är viktigt att arbetslivet hänger med och att vi ser till att höja
utbildningsnivån. Jag sitter själv med i den statliga kompetensutredningen.
Vi har där konstaterat att det finns stora brister. Man måste då se till att det
finns en grundutbildning, grundskola och gymnasieskola och att det satsas
på högre utbildning. Det är tre hörnpelare som är oerhört viktiga i utbild-
ningssamhället. De pengar som det allmänna satsar på vuxenutbildningen
skall vara en komplettering. Morötterna skall finnas inom den vuxenutbild-
ning som sker som kompetensförsöijning i arbetslivet, både inom företag
och inom den offentliga förvaltningen. På detta område finns oerhört
mycket att göra. Via uppdragsutbildning kan man anlita kommunal vuxenut-
bildning, högskola och folkhögskola.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa ett par frågor till statsrådet Ask. Min
första fråga gäller finvux. Per Unckel har tillsatt en snabbutredning när det
gäller studiemedlen. Kommer man att lägga in finvux i den översynen? 50
miljoner skall satsas på 5 000 platser. Det tycker jag är mycket bra. Ser man
då till att man kan bedriva dessa studier på heltid eller halvfart?

Anf. 26 a BERIT OSCARSSON (s):

Fru talman! Jag har begärt ordet därför att det förekommer en stor oro
för hur den borgerliga regeringen kommer att agera i frågor som rör vuxen-
utbildning och folkbildning.

Vi vet att behovet av vuxenutbildning är mycket stort. I den föränderliga
värld som vi lever i kommer behovet av kunskaper att bli ännu större.

Vi vet också att många vuxna saknar en grundläggande utbildning. Av
rättviseskäl är det därför viktigt med en satsning på vuxenutbildning. Vi vet
också att den som har minst utbildning först blir utslagen ur arbetslivet vid
en lågkonjunktur och dessutom har svårt att komma tillbaka till arbetslivet.

När vi vet detta måste slutsatsen bli att det är viktigt att man ger folkbild-
ningen och vuxenutbildningen ett stöd.

Folkbildning och demokrati är nära förbundna med varandra. Den breda
medborgerliga bildningen, förmedlad och utvecklad i studiecirklar och på
folkhögskolor, är grunden för vår demokrati.

Vi vet att information och kunskap om samhället och demokratin i dag
sprids mest via massmedia, som ger människor information om politiken ge-
nom många gånger ytliga och glättiga bilder. Det är därför viktigt att vi har
lokala mötesplatser, där en fördjupning och balansering av diskussionen kan
ske. Detta är studiecirkelns naturliga och viktiga roll.

Det finns också tendenser till en elitistisk demokratisyn. Med en sådan syn
vänder sig opinionsbildningen till de redan välutbildade, som har arbete och
bostad och som är friska. De som har fått minst utbildning ställs utanför. De
är inte intressanta - de syns inte. Vi kallar detta ibland för tvåtredjedelsam-

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

hället. Vi vet också att i ett sådant samhälle kan odemokratiska rörelser lätt
vinna framgångar.

För ”det glömda Sverige”, som Bengt Westerberg ibland brukar tala om,
betyder folkbildningen mycket. Både studieförbund och folkhögskolor ut-
rättar ett mycket fint jobb för de grupper som räknas in i det glömda Sverige.
Vi vet att studieförbunden har en bred verksamhet med handikappade, lång-
tidssjukskrivna, invandrare m.fl. grupper.

Vi kan alltså slå fast att det finns stora utbildningsklyftor, och vi måste se
till att ge mest till dem som har fått minst. Det är folkbildningen som alltid
har nått de kortutbildade på det bästa sättet.

Hur skall vi då tolka det interpellationssvar som Ingvar Johnsson har fått?
Är det så att regeringen satsar på folkbildning och vuxenutbildning? Eller är
det så att man tänker dra ner på denna utbildning. Kommer man att ta vara
på den flexibilitet och anpassningsbarhet som folkbildningen har och som
gör att den snabbt kan nå ut till varenda liten by? Vi behöver ett fortsatt stöd
till uppsökande verksamhet.

Anf. 26 b TALMANNEN:

Enligt de regler som gäller för interpellationsdebatter är taletiden nu slut.

Anf. 27 KRISTINA SVENSSON (s):

Fru talman! Det är nästan litet tragiskt att skolministern använder sin tid
så dåligt. Reglerna för interpellationsdebatter ger ju statsrådet tio minuter
för det första inlägget. Det hade varit mycket intressant att få höra skolminis-
tern utveckla sin syn på vuxenutbildningens roll i samhället. Nu fick vi inte
veta så mycket om det, och det är vi nog många som beklagar.

Ulf Melins inlägg i denna debatt om vuxenutbildningens roll och om var
moderaterna står i denna fråga tyder på bristande självinsikt. Era partikam-
rater ute i landet arbetar intensivt för att minska landstingens budgetar för
folkhögskolorna. Era partikamrater arbetar t.o.m. för att lägga ner folkhög-
skolor ute i landet.

Vilka är det då som drabbas, om ni inte kommer att stödja vuxenutbild-
ningen i stort i den utsträckning som vi har gjort tidigare? Det är de svaga
grupperna i samhället. Det är, som Ingvar Johnsson och Berit Oscarsson
sade, t.ex. kvinnor, de kvinnor som hittills genom vuxenutbildningen haft
möjligheter att förbereda sitt inträde på arbetsmarknaden. Det är kvinnor
som har sin skolutbildning långt tillbaka i tiden. Dessa kvinnor behöver just
vuxenutbildningen för att skaffa sig den kompetens som behövs för att de
skall kunna gå vidare i sin yrkesutbildning.

Det drabbar även dem som bor i glesbygden. De har folkhögskolor och
komvux som enda möjlighet att vidareförkovra sig för att sedan kunna gå
vidare i högskolestudier.

Självfallet drabbas också den stora gruppen handikappade, som genom
särskilda kurser, framför allt inom folkhögskolorna, har möjlighet att få en
utbildning som är integrerad med icke handikappades.

En grupp som inte har nämnts i debatten men som jag anser vara mycket
viktig är de ungdomar som av olika anledningar slagits ut ur grundskolan.
Dessa ungdomar har genom våra satsningar på vuxenutbildning, på komvux

och folkhögskolor, möjlighet att komma igen. Jag har sett många exempel
på ungdomar som framför allt genom folkhögskolestudier har lyckats
komma igen och skaffa sig en yrkesutbildning och därmed kunnat anpassa
sig i samhället.

Det är dessa grupper som kommer att drabbas om det blir nedskärningar.
Det är kvinnor, det är människor i glesbygd, handikappade och sådana som
inte har platsat riktigt i grundskolan.

Skolministern nämnde i sitt svar ingenting om vuxenstudiestödet. Man
kan inte diskutera frågan om vuxenutbildning utan att samtidigt diskutera
den studiesociala situationen. En fråga om detta fanns med i Ingvar Johns-
sons interpellation. Studiestödet är av avgörande betydelse, och jag vill
gärna ha ett klarläggande av skolministern om var ni står i denna fråga.

Anf. 28 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Hade jag vetat att Ingvar Johnsson skulle ha blivit mer nöjd
om jag hade använt tio minuter till att brodera ut texten om varför vuxenut-
bildning är viktig, skulle jag naturligtvis ha gjort det. Jag utgick faktiskt från
att det var någonting ganska självklart. Med min kommunala erfarenhet - vi
har ganska mycket vuxenutbildning i Stockholm - känner jag mycket väl till
behoven och de möjligheter vuxenutbildningen ger människor som av olika
skäl inte har fått den utbildning som de visar sig behöva. Jag tyckte emeller-
tid inte att det var meningsfullt att använda tiden till att tala om detta.

Problemet med att svara på frågan om anslagen till vuxenutbildningen
kommer att bli oförändrade eller öka är, som jag sade, att budgetarbetet nu
pågår och att jag inte vill föregripa det arbetet genom att i riksdagen nu ge
klara besked. Det var faktiskt ett svar på den frågan.

Detta gäller även den tredje frågan om det studiesociala stödet. Även den
frågan omfattas givetvis av budgetarbetet.

Det kan naturligtvis inte vara främmande för riksdagsledamöterna att vi
har en mycket besvärlig ekonomisk situation. Jag redovisade också ärligt i
svaret att i ett trängt ekonomiskt läge är det min uppfattning att ungdomsut-
bildningen skall prioriteras. Prioritering innebär inte att man struntar i det
som man inte prioriterar, men det innebär i detta fall att tyngdpunkten läggs
på ungdomsutbildningen. Skälet till det är att många av dem som i dag söker
sig till komvux gör det på grund av att grundskolan har misslyckats. Jag kan
hålla med om att folkbildningsarbetet på många sätt är en viktig del av vårt
demokratiska samhälle och skapar förutsättningar för en vital demokrati där
många kan delta i debatten. Men den yttersta grunden måste ändå vara den
nioåriga grundskola vi har. Jag accepterar inte att vi inte ens kan sätta betyg
på 5 % av dem som lämnar den skolan.

Vi i regeringen vill prioritera ungdomsutbildningen. Men det betyder inte
att vi skall strunta i vuxenutbildningen.

Jag har fått fler frågor. Jag delar Ulf Melins uppfattning om behovet av
att satsa på kvalitativa utbildningar. Jag tror att det är viktigt att inte låta
undervisningen inom folkhögskolan eller komvux präglas av något slags
snuttifiering. Det har skett en modernisering inom komvux där mycket av
detta har försvunnit.

Det är riktigt att det sker besparingar i kommunerna. Men det finns en

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

väldig vilja i den politiska debatten från socialdemokraternas sida att hitta
på saker. Jag har fått många frågor om vad socialdemokraterna gör i Linkö-
ping. Där skall enligt uppgift den kommunala vuxenutbildningen läggas ned.
Först och främst är det inte möjligt. Någon har här i dag sagt att jag inte har
nämnt att det måste finnas kommunal vuxenutbildning enligt de regler som
gäller.

Det som har hänt i Linköping är att en enskild tjänsteman när chefen var
bortrest hade kommit med detta förslag. Det var ingen i förvaltningen eller
någon politiker som var intresserad av att hantera ett nedläggningsförslag.
Det är främmande. Trots det kommer detta fram i debatt efter debatt. Det
är viktigt att vi alla inser att regeringen inte kommer att engagera sig i den
typen av aktivitet.

Ulf Melin nämnde finvuxutredningen. Ja, den finns med i det utrednings-
arbete som Per Unckel har satt i gång när det gäller de studiefinansiella frå-
gorna. Därför är det svårt att säga exakt hur slutresultatet kommer att se ut.

Vi skall vara på det klara med att vuxenutbildningen som helhet står inför
ganska många förändringar. Det finns ett spektrum av utbildningar. Det för-
vånar mig att ingen har tagit upp den fråga som jag finner vara ett bekym-
mer. Den personalutbildning som bedrivs i näringslivet och som är oerhört
väsentlig - här måste näringslivet göra mer - riktas ensidigt till män. Kvin-
norna får gå till den kommunala vuxenutbildningen. Jag tycker att det är
ett allvarligt bekymmer. Arbetsmarknaden måste ta ett större ansvar för sin
personal än vad man hittills har gjort. Det gäller oavsett vilket kön arbetsta-
garna har.

Jag är inte säker än på att vi har hittat rätt arbetsfördelning mellan olika
utbildningsanordnare. Det finns en hel del frågeställningar i alla fall. Jag
tycker t.ex. att man kan diskutera studieförbundens möjligheter att ge kom-
petensgivande utbildning - ävenså folkhögskolorna.

Riksdagen har nyligen fattat ett beslut rörande folkbildningen. I det beslu-
tet finns det delar där moderaterna hade avvikande uppfattningar. Jag delar
dessa uppfattningar. Det står också i beslutet som riksdagen har fattat att en
utvärdering skall ske vart tredje år. Jag skall huvudsakligen arbeta för att se
till att vi i god tid lägger upp en bra utvärdering. Det vore dumt att omedel-
bart rumstera om i ett fattat beslut, som ändå är radikalt och verkligen inte är
dåligt i alla delar. Det är med utgångspunkt i en utvärdering och eventuella
synpunkter som vi sedan kan fatta ett gott beslut. Det får hellre ta litet tid.
Jag tycker att man skall ge sig litet tid att begrunda nyheterna i verksamhe-
ten.

Anf. 29 TALMANNEN:

Innan jag ger Berit Oscarsson ordet för anförande vill jag oförbehållsamt
be Berit Oscarsson om ursäkt. Jag har fått uppgift om att Berit Oscarsson
talade fyra minuter trots att den medgivna tiden var sex minuter. Det måste
ha berott på att jag tryckte på treminutersknappen i stället för sexminuters-
knappen. Som en kompensation får Berit Oscarsson nu sex minuter till sitt
förfogande i stället för de tre minuter som reglerna annars innebär.

Anf. 30 BERIT OSCARSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för detta. Jag kände att sex minuter inte kunde gå
så fort. Men när man har mycket att säga om sådana saker som man är enga-
gerad i springer tiden lätt i väg.

Jag hade ytterligare några frågor som jag ville ta upp i mitt första inlägg
men som jag nu får tillfälle att ta upp.

En fråga handlar om att nå de grupper som har fått minst utbildning. Vi
vet att folkbildningen har betytt mycket för dem. Alla undersökningar visar
att om man går med i en studiecirkel väcks ett intresse för att studera vidare.
Att komma med i en studiecirkel är därför första steget in i en utbildningssi-
tuation.

Vi vet att många människor behöver denna ökade baskunskap. I framti-
den är det ännu fler som kommer att behöva ökad kunskap på många områ-
den. Vi har t.ex. behovet av språkkunskaper. Jag tror inte att en utbildnings-
anordnare kan klara det stora behov som finns för att människor skall kunna
lära sig ett språk när gränserna öppnas. Därför måste studieförbunden få en
chans med den pedagogik som finns där och som många gånger passar dem
som inte har gått i skolan på länge. Det är viktigt att dessa människor i grup-
per får samtala och lära sig saker som är viktiga för dem. Det gäller i deras
yrkesliv men också för att ge dem självförtroende.

Jag tror att detta är viktigt för samhället som helhet, men också för den
svenska industrin, att den breda baskunskapen finns. Det finns många exem-
pel på att studieförbunden här har gjort ett viktigt arbete. Det är också vik-
tigt för människorna att få tillfälle att stärka sitt självförtroende. Det innebär
också ett rikare liv som helhet.

Jag tror också att det är viktigt att folkbildningen får resurser för att kunna
delta i den aktuella samhällsdebatten. Det är den utbildningsanordnare som
har resurser som snabbt kan hänga med i de vindar som blåser. Låt mig ta
som exempel invandrarfientligheten. Från studieförbundet ABFs sida har
initiativ tagits till att hela folkrörelse-Sverige skall vara aktivt för att mot-
verka de vindar som blåser när det gäller invandrarfientlighet. Jag vill fram-
hålla de möjligheter som folkbildningen har när det gäller att ge kunskap
om Europa och om EG. Vi vet att väljarna snart skall ta ställning inför den
folkomröstning som stundar. Här är studieförbunden oslagbara - i små grup-
per ges ytterligare kunskap så att man sedan kan ta ställning i frågan.

Beatrice Ask tog upp frågan om det beslut som fattades i våras. Vi var
eniga i riksdagen om det beslutet och ansåg att det var viktigt. Jag blev glad
över vad Beatrice Ask sade om beslutet. Jag förutsätter att Beatrice Ask står
bakom de treårs budgetar som nu gäller. Det är viktigt att både folkhögsko-
lor och studieförbund har tid till planering. Det är den långsiktiga plane-
ringen som gör att det finns tid att utveckla den verksamhet som finns, dvs.
att öka kvaliteten och arbeta mer för att nå dem som behöver utbildningen
mest. Jag ser fram emot att vi får behålla de medel som redovisades i det
riksdagsbeslutet.

Hur ser Beatrice Ask på folkbildningen? Ingvar Johnsson ställde tidigare
en fråga om återkommande utbildning och ett livslångt lärande. Har folk-
bildningen en uppgift på 1990-talet, som Beatrice Ask antydde?

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 31 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Först måste jag säga att jag häpnade när jag lyssnade till Ulf
Melin. Han försöker säga att det är moderaterna som har stått för satsningen
på de kortutbildade. Jag har i nio år debatterat med herrar Hökmark,
Unckel, Hagård, Allmér och Melin, och alla har de talat för stora nedskär-
ningar. Jag skulle uppskatta det till sammanlagt 5 miljarder kronor i nedskär-
ningar på vuxenutbildningsområdet under dessa år. När vi hade regler som
innebar att vi styrde mer i detalj, var det ständigt nedskärningar på områden
inom studieförbundens verksamhet som skulle rikta sig mot de kortutbil-
dade. Det var också verksamheter som var mycket viktiga för glesbygden.

Det inlägg som Ulf Melin gör är häpnadsväckande. Så sent som i juni må-
nad tyckte han att vi skulle skära ned på satsningarna på komvux just detta
år. Jag skulle därför vilja säga till statsrådet: Visa nu litet friska ideér och
självständighet och ta avstånd från alla de här gubbarna i partiet!

Det är märkligt att vi i debatter med moderater alltid blir överens om att
grundskolan, gymnasieskolan och högskolan är viktiga för vår utveckling.
Men när vi börjar tala om vuxenutbildningen, talar ni alltid med litet mindre
bokstäver. Ni talar mer om att detta är möjliga besparingsprojekt.

När vi talar om kortutbildades behov av utbildning skall vi uppmärk-
samma de stora folkbildningsinsatser som studieförbunden har gjort, men
också de stora folkbildningsinsatser som utförs av svensk fackföreningsrö-
relse i form av studiecirklar och centrala kurser. Fackföreningsrörelsen har
genom åren tagit på sig kostnader för kortutbildades utbildning i svenska,
matematik, engelska, företagsekonomi, samhällskunskap m.m. Det är så-
dant som de flesta med längre utbildning har fått på skattebetalarnas bekost-
nad i ungdomsutbildningen.

Jag skulle också än en gång vilja betona att de studiesociala villkoren
måste förbättras för alla former av vuxenutbildning. Det måste också finnas
resurser för rekrytering. Särskilt viktigt med reformen ”Växa för kunskap”,
som vi genomförde i våras, var att alla med mindre än nio års utbildning fick
rätt till grundläggande vuxenutbildning. Om den reformen nu inte skall för-
fuskas, måste deltagande i sådan utbildning kunna ske utan ekonomiska
uppoffringar.

Jag vädjar än en gång till statsrådet att uttala sig i starkare positiva ordalag
om satsningar på studiesociala åtgärder för vuxna.

Anf. 32 ULF MELIN (m):

Herr talman! Ingvar Johnsson häpnar över mitt anförande och mina påstå-
enden. Jag skall nöja mig med att säga att jag blev förvånad över Ingvar
Johnssons påstående. Han säger att vi föreslog kraftiga nedskärningar på
den kommunala vuxenutbildningen i samband med att riksdagen fattade be-
slut om sektorsbidraget i våras. Det är rent nonsens. Sakläget var att ni före-
slog att man skulle göra en besparing på 50 milj.kr., som jag sade i mitt inled-
ningsanförande. Vi föreslog 100 milj.kr. i besparingar, på en budget som om-
fattade över 1,6 miljarder kronor. Då pratar Ingvar Johnsson om kraftiga
nedskärningar. Jag tycker trots allt att man skall väga orden något, så att vi
får en saklig debatt.

Jag vill också understryka en annan sak som är ganska viktig. Så länge jag

har suttit i riksdagen och sysslat med vuxenutbildning har vi hårt drivit att
man inom den kommunala vuxenutbildningen skall prioritera grundutbild-
ningen. Det har vi haft med i varenda motion som jag har varit med om att
skriva. Vi har haft ett antal debatter. Ingvar Johnsson borde faktiskt ha sett
detta åtminstone någon gång, när han har läst våra motioner, och också
komma ihåg det. Vi har varit helt överens om det. Vi har också varit överens
om frivilligheten när det gäller kommunal vuxenutbildning på gymnasienivå.

Kristina Svensson säger att jag har bristande självinsikt. Men vilken rege-
ring är det som har sett till att vi har fått det budgetläge som landsting och
kommuner nu har? Det är väl ändå inte en borgerlig regering. Det är en soci-
aldemokratisk regering som har sett till att man har urholkat ekonomin.

Det är min uppfattning, och mitt partis, att landstinget inte skall syssla
med utbildningen på folkhögskolor. Det har vi drivit under många år. Där-
med är det inte sagt att den utbildningen skall läggas ned. Vi tycker att den
skall överlåtas till andra huvudmän.

Det är viktigt att man kan bedriva kommunal vuxenutbildning på gymna-
sienivå i de mindre samhällena. Det är därför vi har drivit kravet på en sam-
verkan mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning. Det är nöd-
vändigt, framför allt på de mindre orterna. Däremot tycker jag inte att det
skall vara ett självändamål.

Slutligen vill jag ta upp en annan sak. Svensk skola lider egentligen inte
brist på pengar. Jag var i mitt inledningsanförande inne på kompetensutred-
ningen. Vi kan konstatera att det finns en mängd olika statliga myndigheter
på central och regional nivå som sysslar med kompetensutveckling i arbetsli-
vet. Men problemet är att den ena handen inte vet vad den andra gör. För
att kunna utnyttja pengarna mycket effektivare än vad vi gör i dag skulle jag
vilja skicka med Beatrice Ask ett förslag att man skall göra en översyn av de
regionala myndigheterna när det gäller kompetensutvecklande utbildning.

Anf. 33 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Berit Oscarsson pratar varmt för studiecirklarna och studie-
förbundens verksamhet. Jag kan hålla med om det hon säger, efter att ha
verkat ganska mycket i folkbildningsarbete inom det området. Det är också
viktigt att folkbildningen kan ge oss möjlighet att sprida kunskap i s.k.
snabba frågor. Studieförbunden är ju i färd med att diskutera vad man skall
göra bl.a. när det gäller EG-frågan.

Jag nämnde de beslut som har fattats tidigare och att jag tycker att man
skall utvärdera i enlighet med vad som har sagts, möjligen att det skall ske
något tidigare. Jag tycker att grunderna för de beslut som har fattats skall
hålla. För att vara ärlig-jag har försökt vara konkret och ärlig-vill jag säga
att skillnaden mellan mig och socialdemokraterna är att jag vet att vi inte har
oändliga budgetar. Jag vet att vi hamnar i ett trängt ekonomiskt läge. Därför
försöker jag tala om att vi prioriterar ungdomsutbildningen. Jag har försökt
att på ett nyanserat sätt beskriva hur jag ser på det. Det är väl därför jag
pratar med litet mindre bokstäver när det gäller komvux. Varför skall man
stå och lova i riksdagens talarstol, om man inte vet att man kan fullfölja allt
det som man eventuellt skapar förhoppningar kring?

När vi byggde upp den kommunala vuxenutbildningen och annan typ av

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 30

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svarpå interpella-
tioner

vuxenutbildning, trodde många att det skulle vara ett tidsbegränsat projekt.
Vi hade då byggt ut vår grundskola, och vi hade byggt upp en fortsättningsut-
bildning, när vi insåg att många vuxna saknade utbildning. Nu visar erfaren-
heten att vi på grund av brister i ungdomsutbildningen får en hel del männi-
skor som inte har fått den utbildning de i grunden behöver. Vi har en ganska
omfattande invandring och en rörlighet som gör att det finns människor som
i sitt vuxna liv behöver få en grundläggande utbildning. Det gör att vuxenut-
bildningen måste ta sig delvis nya former och få en ny roll. Jag är mycket väl
medveten om behovet av det. Det är väsentligt att återkommande förnya
kunskaperna hos alla medborgare, om vi skall klara av konkurrensen med
omvärlden. Det är min syn på vuxenutbildningen.

Det finns ett spektrum av olika utbildningsanordnare. Det är litet rörigt,
minst sagt. Man har inte riktigt definierat vem som gör vad. Det vore inte
något bekymmer om vi hade hur mycket pengar som helst. Men det är ett
bekymmer när vi tvingas att prioritera. Det är det jag tror att vi måste göra
framöver. Vi bör samordna kommunal vuxenutbildning mer med gymnasie-
skolan. Jag har sett praktiska exempel på att det kan ge mycket goda kvalita-
tiva fördelar samtidigt som man effektiviserar resursanvändningen, och det
anser jag är bra.

Folkhögskolor är något som jag personligen tror väldigt mycket på. Men
det förutsätter att vi inte tillåter att folkhögskolorna snuttifierar sin utbild-
ning. Folkhögskolorna var i varje fall under en tid den enda fria skolformen
i Sverige, och de har visat sig vara fenomenala på att ta sig an människor som
ingen annan riktigt har velat arbeta med och ge en undervisning av mycket
hög kvalitet för den gruppen. Jag tror vi bör vara mycket rädda om folkhög-
skolornas frihet, och av just det skälet bör vi värna den verksamheten. Men
det innebär samtidigt att vi bör se till att vi inte styr med bidrag och annat så
att det finns en risk för snabba klipp eller snuttifiering. Då förlorar man i den
kvalitet som är alldeles nödvändig.

Herr talman! Jag är övertygad om att vi många gånger kommer att få åter-
komma till dessa ämnen. Eftersom jag har en ärlig morgon vill jag säga att
jag kanske hade kunnat tala litet mer mångordigt om också jag hade 7-10
års erfarenhet av att diskutera vuxenutbildningsfrågor i riksdagen. Jag lovar
att det kommer att bli längre anföranden med tiden. Min ambition är att ge
er tydliga svar på frågorna, men håller man på med ett budgetarbete kan det
inte bli riktigt så raka svar som man kanske skulle önska.

Anf. 34 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag önskar i första hand inte längre anföranden från statsrå-
det utan bättre materiellt innehåll för de vuxenstuderandes del.

Ulf Melin säger att moderaterna har ställt upp för dem som har kort ut-
bildning. Jag vill uppmana honom att läsa de egna reservationerna som läm-
nats under nio år här i riksdagen, så får han se om det går att komma fram
till det resultatet. Det är ett vinglande hit och dit, och slutresultatet blir att
det är de som har bäst utbildning som moderaterna i första hand ömmar för.

Jag tror att vi alla egentligen är överens om att den tid är förbi då man i
ungdomen skaffade sig en utbildning som räckte hela livet. Jag tror också att
alla i samhället är överens om att möjligheten till vuxenutbildning är viktig

både för individen och för samhället. Mycket ofta motiverar man nedskurna
anslag till vuxenutbildningen med att det är fråga om utbildning som kan ges
i form av personalutbildning inom företag. Jag tillhör dem som anser att en
stor del av det ökade behovet av kunskaper kommer att tillgodoses på så
sätt. Men jag tycker ändå att det finns några utomordentligt starka skäl till
att vi behöver väl utbyggd samhällsunderstödd vuxenutbildning av olika
slag. Det viktigaste skälet är alla individers rätt och möjlighet till utbildning.
För att klara detta behöver vi en vuxenutbildning som är fri och står öppen
för alla och som framför allt bygger på den enskildes vilja att delta.

Personalutbildning däremot handlar till stor del om arbetsplatsens behov
och därmed arbetsgivarens önskemål och prioriteringar. Hitintills har perso-
nalutbildning tyvärr erbjudits mer till dem som har lång utbildning och
mindre till dem som har kort utbildning.

Jag vill litet mer personligt tillägga något om moderaterna och deras syn
på vuxenutbildning. Jag tillhör dem som bara gått sju år i folkskola. När jag
under ett tidigare år hade en debatt här med herrarna gick jag igenom alla
de kurser jag gått genom Metallindustriarbetareförbundet, ABF och andra
organisationer efter att ha slutat sjuårig folkskola. Jag kunde då konstatera
att varje kurs i svenska, matematik, engelska, företagsekonomi och sam-
hällskunskap som jag har genomgått har moderaterna antingen helt velat ta
bort anslagen till eller också genomföra kraftiga nedskärningar för. Jag anser
att detta i sig beskriver litet grand vad debatten mellan socialdemokraterna
och moderaterna handlar om när det gäller vuxenutbildningen.

Anf. 35 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Det är intressant att lägga märke till att alla de honnörsord
som användes av moderaterna i den föregående debatten, som handlade om
privatisering av högskolorna, finns i vuxenutbildningens verklighet: mång-
fald, pluralism, olika huvudmän osv. Men här går ni på en helt annan linje.
Här talar Beatrice Ask om att man måste göra någonting för att samordna
det hela. Det finns för många huvudmän och för många olika organisations-
former.

Jag studsade till litet grand inför något statsrådet sade, nämligen att
vuxenutbildningen i sin helhet står inför förändringar. Jag undrar vad det
innebär. Sedan talade Beatrice Ask om att antalet kvinnor i personalutbild-
ning är lågt och menade att man måste medverka till att en större andel kvin-
nor deltar i den formen av vuxenutbildning. Det är naturligtvis helt riktigt.
Men jag vill påminna om att kvinnorna utgör en stor andel av eleverna i den
traditionella formen av vuxenutbildning i komvux och folkhögskolor. Det är
just för kvinnorna det är så viktigt att vuxenutbildningen prioriteras. Av in-
läggen här i dag har jag förstått att det tänker inte moderaterna göra. Jag
vill ställa samma fråga som tidigare har ställts: Vad kommer att hända med
vuxenstudiestödet?

Anf. 36 ULF MELIN (m):

Herr talman! Både Ingvar Johnsson och Kristina Svensson talar om de
svaga grupperna, kvinnor, handikappade osv. Det är sådana argument som
man ibland brukar ta till. Innan jag gick upp i debatten här i dag roade jag

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

mig med att titta litet grand på hur förnyelsefonderna använts. Man har gjort
en utvärdering av detta. De skulle framför allt användas i arbetslivet, och
åtgärderna skulle rikta sig just till de kortutbildade, de handikappade och
kvinnorna. Facket var också med i det sammanhanget, och det skall tydligen
lösa allt enligt Ingvar Johnsson.

Vid utvärderingen av hur förnyelsefonderna använts visade det sig att
medlen tyvärr inte alltid gick till utbildning utan med fackets medverkan till
andra investeringar i företagen, men det kan vi lämna därhän. Det visade sig
att pengarna inte riktades till de kortutbildade, kvinnorna och de handikap-
pade. Om ni inte tror mig skall jag visa er denna utvärdering.

En annan sak som också förvånar mig är att man talar om att komvux skall
ta hand om dem som blir utslagna. Det är i och för sig alldeles riktigt. Men
vi förde i våras en diskussion om folkhögskolornas roll där vi moderater sade
att de är ett komplement, precis som Beatrice Ask nämnde här, som kan
fungera utmärkt för vissa grupper. Vi ville att de också skulle kunna ta in
elever som var 16 år. Vilka sade nej till detta? Socialdemokraterna naturligt-
vis. Där skulle de gamla reglerna med en gräns på 18 år gälla.

Sedan till detta om samverkan och att vi vill ha en helhet. Jag tog upp
frågan om samverkan när det gäller kompetensutveckling. Arbetslivsfon-
den, arbetsmarknadsinstitutet, länsstyrelserna - jag skulle kunna räkna upp
ytterligare några - har i sina instruktioner som en del av sin uppgift att syssla
med kompetensutveckling i arbetslivet. Men detta arbete samordnas inte.
Jag vill påstå att det här finns ett antal miljarder som skvalpar runt, och jag
anser att man bör göra en översyn av detta och kanske också se till hur dessa
pengar skall kunna användas rätt. Vi är nog ganska överens om att 90-talet
blir ekonomiskt kärvt för vårt land. Då gäller det att vi utnyttjar de offentliga
medlen på ett bättre sätt.

Kompetensutvecklingen i arbetslivet är en av de viktigaste frågorna när
det gäller om Sverige framöver skall klara sig som en välfärdsnation och som
en industrination. Då är det nödvändigt att vi har rätt morötter, så att man
satsar på kompetensutvecklingen i arbetslivet. Det är klart att vi har ett an-
svar, att branscherna har ett ansvar och att arbetsgivare och arbetstagare har
ett ansvar, men detta är en oerhört viktig fråga. Vi lär återkomma till den
framöver för att lösa dessa frågor.

Anf. 37 BERIT OSCARSSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med att ta upp förnyelsefonderna. De fackliga
organisationerna har verkligen kämpat för att man skulle få starta utbildning
just för dem som fått en kort utbildning tidigare. Men man har inte fått med
sig andra organisationer eller företag för att komma i gång med en basutbild-
ning. Det finns kanske inte någon annan som har kämpat så hårt för att
komma åt de pengar som fanns i förnyelsefonderna och för att de skulle an-
vändas till dem som hade en kort utbildning.

När det gäller de stora pengar som läggs på personalutbildning i dag går
ju de till dem som redan har en hög utbildning. Det är för det mesta män
som har en hög utbildning. Så det finns en förklaring till att det inte finns så
många kvinnor med i personalutbildningen. Om jag kommer ihåg rätt, är
det nätt och jämnt 20 % av LOs medlemmar som över huvud taget kommer

i åtnjutande av personalutbildningspengarna. Det rör sig om närmare 20 mil-
jarder kronor. Det finns alltså resurser i personalutbildningen, men de går
till dem som redan tidigare har en bra grundutbildning att stå på. Det är där-
för som folkhögskolan och studiecirkeln ligger mig så varmt om hjärtat. Vi
måste se till att vi ökar rättvisan mellan människor. Därför kan vi inte ställa
ungdomsutbildning mot vuxenutbildning. De vuxna har också rättighet att
få den utbildning som ungdomar får så naturligt i dag. Det är viktigt för att
vi inte skall få det två tredjedels-samhälle som jag beskrev tidigare.

Det är inte så konstigt att man känner en oro, när man har läst moderata
samlingspartiets motioner. Där har det funnits förslag till neddragningar på
just vuxenutbildningsområdet under alla år som jag har suttit i Sveriges riks-
dag. Därför blir jag glad när Beatrice Ask talar om att det måste satsas på
folkbildning utifrån det beslut som fattades i våras. Jag håller med om att
det är oerhört viktigt att vi behåller och t.o.m. förstärker kvaliteten i vad
folkbildningen gör. Vi skall göra en utvärdering tillsammans, och folkbild-
ningsrådet är långt framme i sina diskussioner om hur man vill utvärdera
detta. Det är viktigt att vi inför nästa treårsbudget har en gemensam syn på
kvalitet och på att vi skall ha en bred verksamhet för den som behöver mest
utbildning. Jag tror att vi är överens på den punkten.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

Andre vice talmannen anmälde att Ulf Melin anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 38 Statsrådet BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Man kan ju tycka, Berit Oscarsson, att det är problematiskt
om man utgår ifrån att man måste ställa vuxna mot ungdomar. Jag tycker
inte att man skall göra det i första hand, men man tvingas i ett trängt ekono-
miskt läge att välja. Då har vi från regeringens sida deklarerat en tydlig upp-
fattning. Vi tycker att det är skräp om vi inte klarar av ungdomsutbildningen,
som faktiskt när det gäller grundskolan i 150 år har varit till här i landet i
form av allmän folkbildning med syfte att garantera att alla får utbildning av
hög kvalitet, och en gemensam grundutbildning. Det finns brister där, och
de måste åtgärdas först. Det är alldeles självklart.

Sedan gäller det Kristina Svenssons litet konspiratoriska idé när jag hade
sagt att vuxenutbildning som helhet står inför förändringar. Det är ju alldeles
uppenbart. Det händer ju massor inom vuxenutbildningens område, även
utan min medverkan. Komvux ändras genom riksdagsbeslutet, och hela SFI-
undervisningen håller på att få nya former. Det sker utifrån ett riksperspek-
tiv, men framför allt ute i kommunerna.

Studieförbunden sitter i rävsaxen mellan att de statliga anslagen är be-
gränsade och att kommunerna faktiskt också sparar på studieförbunden. De
tvingas till att leta nya former. De har också fått ökad frihet. Man prövar
andra saker än den gamla traditionella, ganska stela formen av studiecirklar
för att hitta kortstudiecirklar och pröva olika varianter. Vartenda studieför-
bund arbetar mycket med nya former. Man söker nya områden att bedriva
folkbildningsarbete inom.

Vi har samordningen mellan gymnasiet och komvux och vi har allt fler in-
vandrare i vår vuxenutbildning. Det innebär förändringar eftersom det blir

4 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 30

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Svar på interpella-
tioner

andra språk och andra kulturella erfarenheter att ta hänsyn till. Det är en
mycket stor skillnad mellan en grupp med tio invandrarkvinnor där en del
knappast kan läsa och en mycket traditionell kommunal vuxenutbildnings-
grupp med relativt välutbildade svenska medborgare. Det är faktiskt en
otrolig skillnad.

AMU har förnyats och förändrats de senaste åren på ett sätt som många
inte har uppfattat. Det arbetet fortgår. Man behöver inte vara så konspirato-
risk när jag säger att det pågår en mängd förändringar här. Jag upplever nog
att det rör på sig åt många håll. I de flesta fall går det framåt. Jag ser mycket
positivt på det här förändringsarbetet. Jag behöver nog inte ställa till så
mycket för att det skall hända något. Det pågår hela tiden ett utvecklingsar-
bete här, och det är bra. Men vi skall naturligtvis diskutera detta. Vi vet att
pengarna är begränsade, och då tvingas vi prioritera.

Andre vice talmannen anmälde att Ingvar Johnsson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motionerna

1991/92:Fi7 till finansutskottet

1991/92:Fi8 yrkandena 1-3 till finansutskottet

yrkande 4 till bostadsutskottet

1991/92:Sol5-Sol7 till socialutskottet
1991/92:Ub2-Ub7 till utbildningsutskottet
1991/92:T4-T10 till trafikutskottet
1991/92:T11 yrkandena 1 och 3 till trafikutskottet
yrkande 2 till utbildningsutskottet

1991/92:Jol8-Jo20 till jordbruksutskottet
1991/92:A1 yrkande 1 till finansutskottet

yrkandena 2-4 till arbetsmarknadsutskottet

1991/92:A2 yrkandena 1-4 till arbetsmarknadsutskottet
yrkande 5 till finansutskottet

1991/92:A3 till arbetsmarknadsutskottet

1991/92:Bo5 till bostadsutskottet

1991/92:Bo6 yrkande 1 till bostadsutskottet

yrkande 2 till finansutskottet

1991/92:Fi9-Fi30 till finansutskottet
1991/92:N5-N7 till näringsutskottet
1991/92:L5-L10 till lagutskottet
1991/92:T12 och T13 till trafikutskottet

5 § Bordläggning

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av prop. 1991/92:43 Vissa ändringar i bestämmelserna om
skattetillägg, preliminär B-skatt m.m.

1991/92:Sk4 av Lars Hedfors m.fl. (s)

med anledning av prop. 1991/92:50 Sänkning av mervärdeskatten på vissa
varor och tjänster, m.m.

1991/92:Sk5 av lan Wachtmeister m.fl. (nyd)

1991/92:Sk6 av Lars Hedfors m.fl. (s)

1991/92:Sk7 av Karin Israelsson och Rune Thorén (c)

1991/92:Sk8 av Lars Werner m.fl. (v)

med anledning av prop. 1991/92:54 Reavinstbeskattning av bostadsrätter

1991/92:Sk9 av Lars Hedfors m.fl. (s)

med anledning av prop. 1991/92:66 Kommunalt partistöd

1991/92:K3 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

Skatteutskottets betänkande

1991/92:SkU4 Ändring i tulltaxelagen, m.m.

Justitieutskottets betänkanden

1991/92:JuUl Säkerheten vid domstolarna

1991/92:JuU2 Rattfylleri

1991/92:JuU3 Ersättare för justitieråd och regeringsråd

1991/92:JuU4 Personutredning i brottmål

1991/92:JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Lagutskottets betänkanden

1991/92:LU5 Upphovsrättsliga frågor

1991/92:LU6 Konkursrättsliga frågor

1991/92:LU7 Sakrättsliga frågor

Socialutskottets betänkanden

1991/92:SoU3 Äldrefrågor

1991/92:SoU4 Handikapp

1991/92:SoU8 Barnbidrag m.m.

Kulturutskottets betänkanden

1991/92:KrU4 Bevarande av kulturmiljöer och industriminnen

1991/92:KrU5 Viss statlig lokalförsörjning

Utbildningsutskottets betänkanden

1991/92:UbU4 Vissa skolfrågor

1991/92:UbU5 Bostäder för gäststuderande m.fl.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

1991/92:UbU6 Statsbidrag till miljöförbättringar i skolan

Trafikutskottets betänkande

1991/92:TU2 Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m.m.

Jordbruksutskottets betänkande

1991/92:JoU4 Livsmedelskontroll

Näringsutskottets betänkanden

1991/92:NU5 Värdepappershandel m.m.

1991/92:NU6 Ändrad träfiberprövning

1991/92:NU8 Detaljhandel

1991/92:NU11 Ändringar i försäkringsrörelselagen

6 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 21 november

1991/92:49 av Lennart Fridén (m) till kommunikationsministern om postver-
ket:

Postverkets nät av kontor över hela landet är en av Sveriges viktigaste in-
frastrukturella faktorer. Som sådan samverkar posten med t.ex. televerket,
transportföretag, banker och affärskedjor. På många orter är dessa starkt
beroende av varandra. När posten, banken eller affären lägger ner blir där-
för ofta följden att även andra följer efter. Det är en självklarhet att postver-
ket skall drivas med ett sunt ekonomiskt tänkande som ledstjärna, men det
har också i en utredning för ca 1,5 år sedan påtalats att posten har ett speciellt
ansvar bl.a. för glesbygden. Även om man främst talar om glesbygd i veder-
tagen mening, så kan samma effekter uppstå även i storstadsområden. Dessa
effekter är negativa för såväl boende som näringslivet i orten.

Nu läggs nya förslag i postverkets olika regioner som kommer att väsent-
ligt förändra företagets struktur. Många av åtgärderna är säkert välmotive-
rade ur företagsekonomisk synvinkel, men det som är oroande för många är
att man nu liksom tidigare tycks bestämma om nedläggningar först och fun-
dera över eventuell ersättningsservice efteråt. Visserligen har i enstaka fall
förekommit att posten låtit entreprenörer ta över verksamheten, men det
skulle kunna vara en lösning som oftare väljs för att ge bättre service samti-
digt som synen på posten skulle bli positivare.

I Storbritannien omhänderhas flertalet av postens serviceställen av den lo-
kale bokhandlaren, specerihandlaren eller motsvarande. Jag ser inget som
skulle hindra ett motsvarande förfaringssätt hos oss. I samband med planar-
bete i kommunerna föreligger skyldighet att göra servicebeskrivningar och
därvidlag till olika intressenter remittera planförslagen eller kontakta dem
på annat sätt. Någon sådan motsvarande skyldighet att kontakta kommunen

från företags sida i samband med upphörande av service i ett område synes
dock inte föreligga. Med tanke på den samverkaneffekten mellan olika servi-
ceorgan och infrastrukturella faktorer borde sådana kontakter och diskus-
sioner vara naturliga.

Med anledning av det nu anförda och i ljuset av nära förestående omfat-
tande förändringar, önskar jag till kommunikationsminister Mats Odcll rikta
följande fråga:

Vilken strategi kommer kommunikationsdepartementet att arbeta efter
för att åtgärder skall kunna vidtas i tid för att motverka för kunderna nega-
tiva effekter av postens förändringsplaner?

1991/92:50 av Pierre Schori (s) till statsministern om åtgärder mot främlings-
fientlighet och rasism:

För att förhindra att främlingsfientlighet och rasism får ytterligare sprid-
ning är det nödvändigt med kraftfulla åtgärder både i samverkan över grän-
serna och i det egna landet. En viktig opinionsrörelse har startats i Sverige
för att bekämpa dessa odemokratiska avarter.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till statsministern:

Är statsministern beredd att ta internationella initiativ till stöd för denna
angelägna verksamhet?

Är statsministern villig att i kraft av sitt ämbete ge till känna sin inställning
samt redovisa regeringens samlade avsikter i dessa frågor?

1991/92:51 av Sture Ericson (s) till försvarsministern om avbrytande av viss
befälsutbildning inom försvaret:

Regeringen har beslutat att avbryta utbildningen för 2500 befälsuttagna
värnpliktiga och sända hem dem med mycket kort varsel. 4500 värnpliktiga
som redan inkallats till fem månaders grundutbildning med början i januari
får nu besked om att de inte skall rycka in. Motivet för beslutet är att spara
pengar.

Detta regeringsbeslut får allvarliga konsekvenser för många av de ca 7 000
värnpliktiga som drabbas. De har planerat för den värnpliktstjänstgöring
som de nu inte får genomgå. Det betyder att många står utan arbete, många
har ingen bostad ordnad för den här tiden, många får svårt att omedelbart
ta upp studier som de skulle ha ägnat sig åt om de inte inkallats till värnplikt.
De som drabbas av arbetslöshet har ofta ingen arbetslöshetsförsäkring och
får det därför ekonomiskt mycket besvärligt. Den fast anställda personal
inom försvaret som skulle ha arbetat med dessa värnpliktiga får nu i huvud-
sak ägna sig åt vidareutbildning för att över huvud taget ha något att göra.

Många av de konsekvenser regeringens plötsliga beslut får för dessa ung-
domar bör dock kunna avhjälpas. De värnpliktigas egna intresseföreträdare
har ställt en rad krav som förefaller rimliga i den situation regeringens åtgär-
der skapat. De innefattar bl.a. att de befälsuttagna värnpliktiga som vill fort-
sätta sin utbildning skall få göra det. De femmånadersuttagna som nu förväg-
ras utbildning skulle kunna erbjudas frivillig ommönstring. Ersättningen för
bostad och utryckningsbidraget bör höjas. Återupptagande av högskolestu-

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

dier bör underlättas och AMS åtgärder för dem som drabbas av arbetslöshet
bör förstärkas.

Det kan mot den här bakgrunden starkt ifrågasättas om regeringsbeslutet
verkligen innebär någon nettobesparing för staten under innevarande bud-
getår. Det blir naturligtvis ett plus på försvarsministerns konto, men samti-
digt ökar utgifterna för flera av hans regeringskollegor.

Mot denna bakgrund hade det varit bättre att vänta ungefär ett halvt år
med att inställa försöksverksamheten med fem månaders grundutbildning.
Då skulle de värnpliktiga som berörs få tid att planera för denna förändring
och många av de kostnader som nu uppstår för enskilda och samhället skulle
ha undvikits.

Jag vill fråga försvarsministern:

1. Vilka praktiska, konkreta åtgärder förbereder regeringen för att mildra
konsekvenserna för de värnpliktiga som nu drabbas av detta vårdslösa re-
geringsbeslut?

2. Har regeringen inför beslutet gjort någon kalkyl som inte bara visar bespa-
ringarna inom försvarssektorn utan också tar hänsyn till de kostnadsök-
ningar som drabbar statskassan inom andra sektorer?

den 22 november

1991/92:52 av Gudrun Schyman (v) till statsministern om benämningen på
utrikes- och säkerhetspolitiken:

”Det är uppenbart att termen neutralitetspolitik inte längre på ett adekvat
sätt kan användas som beskrivning på den utrikes- och säkerhetspolitik vi
önskar föra inom den europeiska ramen. Vi vill föra en politik med en klar
europeisk identitet.”

Så lyder den närmast rituella diplomatiska formulering som numera är re-
geringens officiella hållning i neutralitetsfrågan inför ett eventuellt EG-in-
träde. Det är den ordagranna beskrivning som statsminister Carl Bildt an-
vänder när han reser runt i EG-huvudstäderna. Därför är det viktigt, säger
hans pressekreterare, att man konsekvent förmedlar samma formulering, så
att inga missförstånd uppstår.

Möjligen kan en konsekvent upprepning av två meningar i samma följd få
tili följd att missförstånd undviks, men en viktigare fråga är väl om någon
över huvud taget förstår. Vad betyder orden?

Vid en frågestund i riksdagen för någon tid sedan gav statsministern föl-
jande föga klargörande svar: ”Det förändrar ingenting i den militära allians-
friheten. Det finns ingenting i den europeiska process som nu pågår som fri-
tar oss från vårt ansvar att självständigt svara för försvaret av svenska territo-
riet. Men (min kurs.) det innebär (samtidigt) en klar signal om att Sverige är
berett och t.o.m. intresserat av att delta i den dialog mellan samtliga euro-
peiska nationer som nu inleds om hur vi skall bygga upp en säkerhetsordning
som ger bättre säkerhet för alla européer i de olika situationer som kan
komma att inträffa.”

Är inte detta något motsägelsefullt? Vi skall fortsätta att ha ett överdimen-
sionerat och kostsamt militärt försvar samtidigt som vi, om det blir som Carl

Bildt vill, skall delta i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som
EGs medlemsländer har ambitionen att förverkliga och där en gemensam
vapenproduktion och gemensamma försvarsstyrkor ses som en naturlig in-
grediens!

Detta går inte ihop. Den moderata (hela regeringens?) europapolitik hal-
tar.

I avsaknad av stormaktsmotsättningar och med framväxande demokratier
runt Östersjön borde Sveriges säkerhetspolitiska huvudlinje vara fredlig in-
tegration och nedrustning, så att krig mellan stater i Europa blir lika otänk-
bart som det redan är mellan de nordiska länderna. En alleuropeisk säker-
hetsgemenskap, som också omfattar östra Europa och Sovjet, skulle skapa
en betydligt stabilare säkerhet för Sverige och Europa, än vad en fortsatt
mångmiljardsatsning på militära rustningar gör.

Ett lands utrikes- och säkerhetspolitik är viktiga frågor och bör enligt min
mening vara föremål för omfattande öppen och demokratisk debatt. Därför
föranleder statsministerns oprecisa uttalande följande frågor:

1. Var utformas den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken - i regerings-
kansliet eller i riksdagen?

2. Vad anser statsministern vara ett lämpligt begrepp för att definiera vår ut-
rikes- och säkerhetspolitik?

3. Hur skall denna ”europeiska identitet” uttydas i förhållande till övriga
världen?

1991/92:53 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om infor-
mation m.m. med anledning av ansökningen om medlemskap i EG:

”Vi godtar inga försämringar”, ”Full fart mot EG”, ”EG-medlemskap krä-
ver offentlig åtstramning”, ”Ödesdigert EG-medlemskap”, ”Norrland ska
offras”, ”Ny järnridå genom Europa”, ”EG-tvekan växer”, ”EES katastrof
för radikal miljöpolitik”, ”Debatt behövs om EG”...

Rubrikerna ovan, slumpvis utvalda under den senaste veckan, är hämtade
från artiklar i dagspressen som speglat både en positiv och en negativ håll-
ning till ett ev. framtida medlemskap i EG. Debattörerna eller de inter-
vjuade är samtliga insatta och pålästa i ämnet.

För en överväldigande majoritet i Sverige är intrycket av EG-frågan ett
komplicerat och diffust virrvarr där de egna kunskaperna är förhållandevis
små, där den massmediala debatten ger föga vägledning och där tillgången
på lättillgängliga fakta och allsidig information är försvinnande liten.

”Jag vet inte så mycket själv, men det blir nog bra. De flesta säger ju det
och förresten har vi väl inget val?” är en mycket vanligt förekommande kom-
mentar från en bred allmänhet. Och det är inget att förundra sig över med
tanke på hur informationsflödet har sett ut. Den starka och välorganiserade
EG-lobbyn i Sverige har lyckats få kritikerna att framstå som passkontrol-
lanternas och väskrotarnas vänner, samtidigt som man lyckats förknippa sig
själv med Berlinmurens fall, med tågluffandet och med en gammal god euro-
peisk kulturgemenskap.

Lättillgängliga regeringsskrifter har haft glättade beskrivningar på glättat
papper, samtidigt som man hemligstämplat de konsekvensanalyser som visat

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

på några som helst svårigheter. Politiska positionsförflyttningar, från harmo-
nisering och EES-avtal under vissa förutsättningar till nödvändigheten av ett
fullt medlemskap, har skett utan demokratisk debatt. Samtliga politiska par-
tier som fanns i riksdagen före valet 1991, utom vänsterpartiet och miljöpar-
tiet, bär ett stort ansvar för denna djupt odemokratiska process.

I dag är läget följande: riksdagen skall inom kort och under kort tid ta
ställning till ett EES-avtal som innefattar ett omfattande regelverk och vars
konsekvenser är ytterst svåra att analysera i detalj. Avtalet är färdigförhand-
lat så det vi skall göra är att säga ja eller nej. Inför förhandlingarna tillsatte
den dåvarande regeringen en lång rad arbets- och referensgrupper som
skulle undersöka vilka konsekvenser denna harmonisering till EGs regler
skulle få för Sverige. Delar av analysmaterialet har offentliggjorts i s.k. grön-
böcker, men fortfarande är en del material hemligstämplat; det gäller både
material som rör enskilda sakområden och det material som var underlag för
den säkerhetspolitiska bedömning som låg till grund för beslutet att lämna
in Sveriges medlemsansökan. Hemligstämplandet har motiverats med att
”förhandlingar pågår”. Förhandlingarna är nu avslutade och konsekvens-
analyserna borde nu kunna utgöra ett välkommet bidrag som kan underlätta
för cn bredare allmänhet att ta ställning till EES-avtalet och ett ev. framtida
medlemskap i EG.

Jag utgår ifrån att regeringen instämmer i min uppfattning att ambitionen
måste vara att varje röstberättigad människa i Sverige skall vara medveten
om vad hon säger ja eller nej till i den kommande folkomröstningen om ett
EG-medlemskap. Så mycket fakta som möjligt på bordet alltså, i så lättill-
gänglig form som möjligt.

Det krävs en stor insats av folkbildning, på alla nivåer och av alla tillgäng-
liga parter - alltifrån det lokala studieförbundet till regeringskansliet. Och
det krävs att fördelningen och tillgången på resurser (människor, material,
pengar, utredningsresurser m.m.) är tillfredsställande jämnt fördelad, mel-
lan olika nivåer och mellan olika uppfattningar. Statsvetaren Sören Holm-
berg (bl.a.) har argumenterat för att folkomröstningen skall hållas separat,
så att man inte går miste om den stora folkbildningseffekten.

Jag delar den uppfattningen, också utifrån det faktum att EG-medlem-
skapsfrågan är en för stor och viktig framtidsfråga för att blandas ihop med
frågan om vem som skall ha regeringsmakten i Sverige. EG-medlemskapet
handlar ju i grund och botten om huruvida vi över huvud taget skall ha så
mycket mer regeringsmakt i Sverige. Den senaste valrörelsen var ju också
mycket illustrativ i denna fråga: Största möjliga tystnad...

Frågorna är många, men svaren har hittills varit få. Jag vill därför ställa
följande frågor:

1. Kommer samtliga av de resterande konsekvensanalyserna att offentliggö-
ras?

2. Om inte, vad är skälet?

3. Hur kommer regeringen att ta ansvar för att EG-frågan får en allsidig be-
lysning inför folkomröstningen?

4. Hur ser regeringen på frågan om tidpunkten för en folkomröstning?

7 § Anmälan om frågor

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Anmäldes att följande frågor framställts

den 21 november

1991/92:169 av Jan Bergqvist (s) till statsministern om regeringen och de nya
debattformerna i riksdagen:

För att få bättre och mer koncentrerade debatter har riksdagens talmans-
konferens på förslag av talmannen enats om att rekommendera försök med
nya debattformer fr.o.m. den 20 november. Talmanskonferensens förslag in-
nefattade också statsrådens deltagande i försöket. Trots att regeringen på ett
tidigt stadium tillfrågades om sin medverkan, har den ännu inte givit något
besked.

Jag vill därför fråga statsministern:

Varför har regeringen dröjt så länge med att ge ett klart och positivt svar
på riksdagens inbjudan till regeringen att medverka i det fortsatta arbetet
med att utveckla riksdagens debattformer?

1991/92:170 av Berndt Ekholm (s) till miljöministern om miljövänliga driv-
medel:

Försurningsläget är allvarligt. I ett pressmeddelande från miljödeparte-
mentet påstås att: ”Målet skall vara att nya fordon skall kunna drivas utan
fossilbränslen. Det måste bli ett av våra bidrag för att långsiktigt minska för-
surningen.”

Jag vill fråga miljöminister Olof Johansson hur stort han räknar med att
detta bidrag blir och i vilken utsträckning detta kan kompensera att kilome-
terskatterna eventuellt slopas.

1991/92:171 av Elvy Söderström (s) till arbetsmarknadsministern om arbets-
lösheten i Västernorrland:

Den öppna arbetslösheten i Västernorrland är i dagsläget 3,7 %. Räknar
man med de som går i utbildning och är under utredning stiger siffran till
8%.

Hittills har den ökade arbetslösheten mötts genom olika aktiva insatser.

Signalerna från LAN och arbetsförmedlingarna runt om i länet pekar på
att insatserna på utbildning och andra aktiva åtgärder måste öka ytterligare.

Regeringen har i tilläggsbudgeten bara givit AMS hälften av det anslag
man utlovade tidigare. Enligt uppgift från AMS måste därför antalet i utbild-
ning minska i förhållande till dagens nivå.

Tänker arbetsmarknadsministern vidta några åtgärder?

1991/92:172 av Sten-Ove Sundström (s) till näringsministern om valsverks-
produktionen i Luleå:

5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 30

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Enligt massmedia planerar SKF att lägga ner Ovako profiler i Luleå, 600
löntagare kastas ut i arbetslöshet i en region som redan har landets högsta
arbetslöshet.

SSAB har tidigare bedrivit egen produktion i valsverken. Det bör därför
vara naturligt att pröva möjligheten att SSAB tar över hela eller delar av
valsverksproduktionen. Under de senaste två åren har mer än 500 miljoner
investerats i verket.

Mot den bakgrunden vill jag fråga näringsministern:

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att säkra valsverksproduktion i
Luleå?

1991/92:173 av Göran Magnusson (s) till justitieministern om domstolsvä-
sendets organisation:

Justitieministern har uttalat att ”frågan om hur vårt domstolsväsende skall
vara organiserat är viktig”. Uttalandet gjordes i samband med att den parla-
mentariskt sammansatta domstolsutredningen i slutskedet av sitt arbete
fråntagits uppgiften att utreda just domstolsväsendets organisation. Enligt
regeringsbeslutet skall organisationen utredas med delvis andra utgångs-
punkter och med en annorlunda inriktning än som framgått av utredningens
direktiv.

Direktiven angav att utredningen organisatoriskt skulle eftersträva ”så-
dana lösningar som främjar rättssäkerheten och rättskipningens kvalitet,
som ger rationella lösningar och väl fungerande arbetsenheter och som beva-
rar goda förutsättningar för en lokal förankring av rättskipningen och ett vi-
talt lekmannainflytande”.

Min fråga till justitieministern är:

Vad innebär ”andra utgångspunkter och annorlunda inriktning” för dom-
stolsväsendets organisation?

1991/92:174 av Göran Magnusson (s) till justitieministern om domstolsutred-
ningen:

Domstolsutredningen är efter nära två års arbete i sitt absoluta slutskede,
med avslutning i mitten av december. Regeringen har i mitten av november
månad utsett tre nya ledamöter; en från vardera moderaterna, kds och Ny
Demokrati. Samtidigt entledigades ledamoten från miljöpartiet.

De nya ledamöterna får endast några veckor på sig för att sätta sig in i det
material som utredningen arbetar med. Redan den 4 december skall utred-
ningen fatta beslut i en rad frågor.

Därför frågar jag om justitieminister Gun Hellsvik är beredd att förlänga
utredningens uppdrag så att även de nya ledamöterna hinner överväga be-
slutsunderlaget ordentligt.

1991/92:175 av Elvy Söderström (s) till kommunikationsministern om en
framtida brist på sovvagnar:

Enligt uppgift kommer det efter 1994 att uppstå en skriande brist på sov-

vagnar på grund av att asbest inte längre får förekomma som isoleringsmate-
rial.

Hur skall trafikförsörjningen kunna upprätthållas?

1991/92:176 av Lennart Nilsson (s) till försvarsministern om den förkortade
värnpliktsutbildningen:

Många ungdomar skickas i dagarna hem från en avbruten militärtjänstgö-
ring. Många har avbrutit eller uppskjutit sina studier på grund av militär-
tjänstgöringen. Andra har tjänstledigt från sina arbeten. En del går ut i ar-
betslöshet och får svårigheter att klara bostadskostnaderna.

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att bl.a. klara de ekono-
miska problem som den avbrutna militärtjänstgöringen medför?

1991/92:177 av Bruno Poromaa (s) till näringsministern om LKAB:

Den 1 oktober 1957 inlöste staten Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxe-
lösunds aktier i LKAB. Denna inlösen föregicks av en av särskilda sakkun-
niga verkställd utredning som föreslog att staten begagnade sin avtalsenliga
rätt att inlösa stamaktierna.

Ett av de främsta skälen för statens inlösen var det sociala. Utredningen
ansåg att det krävdes stora statliga insatser för överförande av befolkningen
i malmfälten till andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet när
denna naturresurs, som malmfyndigheterna är, började sina.

Regeringen föreslår nu att riksdagen bemyndigar regeringen att genom-
föra en försäljning av statens aktier i bl.a. LKAB.

Mot bakgrund härav vill jag fråga näringsministern:

På vilket sätt har i dag de sociala skälen så förändrats att det motiverar en
försäljning av LKAB?

1991/92:178 av Birgit Henriksson (m) till kommunikationsministern om tid-
punkten för införande av AXE-telefonväxelsystem i Västmanland:

Västmanland har under en lång följd av år skakats av stora industriratio-
naliseringar. Från att ha varit helt beroende av tung industri har man under
det senaste årtiondet satsat på ökad småindustri och turism. Västmanland är
centralt beläget i Sverige, med närhet till huvudstad och med relativt goda
transportleder, som dessutom är under utbyggnad.

Det finns dock ett allvarligt hinder och en stötesten för etableringarna.
Endast i Västerås är AXE-systemet utbyggt. Det är av största betydelse för
småföretagare m.fl. att kunna utnyttja det nya systemets fördelar.

När kan AXE-systemet vara infört i Västmanland?

1991/92:179 av Birgit Henriksson (m) till kommunikationsministern om
Bergslagspendeln:

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

För någon vecka sedan invigdes Bergslagspendeln, delen Kolbäck-Ram-

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

näs, med tal, musik och flygande fanor. Detta innebär att tågen nu skulle
kunna gå mellan Ludvika och Västerås.

Redan första vardagen började man med indragen första tur. Motorvagns-
haveri. Hela veckan följde sedan med förseningar och trassel av alla de slag.
Lokaltidningarna fylldes med arga insändare.

Samtidigt som man lagt ned hundratals miljoner på förstärkt banvall har
man underlåtit att se till att man har en funktionsduglig vagnpark. Helheten
slås sönder, tågen går inte som de skall, ilskan sprider sig.

Vad avser kommunikationsministern göra för att den nya Bergslagspen-
deln skall fungera?

1991/92:180 av Lena Öhrsvik (s) till socialministern om barns talerätt i so-
ciala mål:

Frågan om barns talerätt i sociala mål har kontinuerligt utretts sedan 1977.

Riksdagen har under årens lopp avslagit mina motioner i ärendet med
hänvisning till utredning eller beredning i regeringskansliet.

Senast hänvisades till en riksdagsbeställning om en starkare ställning för
barn i vårdnads- och umgängesmål.

Min fråga är:

Kommer frågan om barns talerätt i sociala mål att ingå i denna beredning?

1991/92:181 av Tage Påhlsson (c) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om kreditga-
ranti för export till östeuropeiska stater:

Flera av våra exportindustrier har långt framskridna förhandlingar om af-
färer med östeuropeiska företag, främst i Sovjetunionen och dess delstater.
Det gäller produkter och anläggningar som är speciellt lämpade för östeuro-
pamarknaden, ofta med stora möjligheter till följdbeställningar.

Det föreligger dock vissa problem beträffande betalning och kreditgiv-
ning. Köparna i öst har svårigheter med att betala efter våra villkor, och de
svenska exportindustrierna har inte ekonomiska möjligheter att lämna långa
krediter.

Enligt uppgift får Exportkreditnämnden inte lämna kreditgarantier för le-
veranser till bl.a. Sovjetunionen. Ett intressant och sannolikt mycket gi-
vande handelsutbyte hindras på så sätt, till nackdel för såväl arbetsmarkna-
den här hemma som utvecklingen i Sovjet.

Jag vill med anledning härav fråga utrikeshandelsministern:

Överväger regeringen att ge Exportkreditnämnden generösare regler för
kreditgarantigivningen när det gäller export till de östeuropeiska staterna, i
första hand Sovjetunionen?

1991/92:182 av Anna Corshammar-Bojerud (c) till statsrådet Bo Lundgren
om åtgärder för att motverka införseln av illegala varor:

Tullen kommer av naturliga skäl att i hög grad påverkas av ett svenskt
medlemskap i EG. Påverkan blir olika i olika delar av landet beroende på i
vilken utsträckning trafik förekommer med EG och med länder utanför EG.

Helsingborg kan påverkas mer än vad som genomsnittligt kommer att gälla
för landet i övrigt.

Det har från olika håll, bl.a. från Helsingborgstullens sida, uttryckts farhå-
gor för att omläggningen av tullrutinerna kommer att leda till att kontrollen
av införsel av bl.a. narkotika och vapen allvarligt försvåras med risk för ökad
illegal införsel.

Vad avser regeringen vidta för åtgärder för att motverka införsel av ille-
gala varor?

1991/92:183 av Leif Bergdahl (nyd) till statsrådet Alf Svensson om humani-
tär hjälp åt Tibets folk:

Tibets folk har sedan 1949 då kineserna ockuperade landet utsatts för svår
förföljelse. Fortfarande förekommer tvångssteriliseringar och tvångsaborter
bland tibetanerna med syfte att decimera den inhemska befolkningen. Kine-
ser flyttar in och f.n. bor det fler kineser än tibetaner i landet. Cirka 100000
tibetaner bor nu utanför Tibets gränser, de flesta i Indien. Tibetanerna har
även utsatts för svår kulturell och religiös förföljelse och nästan 100 % av de
många tibetanska klostren har förstörts. Den rika tibetanska kulturen har
dock tack vare H.H. Dalai Lamas energiska insatser bevarats bland exiltibe-
tanerna i Indien. Denna grupp av tibetaner är en förutsättning för att den
tibetanska kulturen skall överleva. Nöden är dock stor bland exiltibeta-
nerna. Tuberkulos och malaria utgör svåra hälsoproblem. Bara inom en av
de tibetanska bosättningarna har hittills i år 54 personer avlidit i malaria,
man har nämligen inte råd att skaffa fram antimalariamedel. Viss sjukvård
bedrivs i Dharamsala av fransk, engelsk och australiensisk sjukvårdsperso-
nal medan svenskarna lyser med sin frånvaro. Jag har med stor glädje note-
rat att statsrådet tar emot Dalai Lama vid dennes förestående besök i början
av december.

Kan regeringen vid detta besök erbjuda Dalai Lama humanitär hjälp ut-
över det diplomatiska stöd som vår utrikesminister tidigare utlovat?

1991/92:184 av Gudrun Schyman (v) till statsrådet Ulf Dinkelspiel om hante-
ringen av EES-avtalet i riksdagen:

EG-domstolen har med hänvisning till de ”allvarliga och mycket kom-
plexa problem” som rör det juridiska området, kallat till förhör om EES-
avtalet. EG-kommissionen anser att det inte går att parafera avtalet innan
domstolen fått svar på sina frågor.

Min fråga är:

På vilket sätt kommer detta att påverka hanteringen av EES-avtalet i Sve-
riges riksdag?

1991/92:185 av Bengt Hurtig (v) till näringsministern om verksamheten vid
Ovako Profiler i Luleå:

När detta skrivs väntas ett besked om nedläggning av företaget Ovako
Profiler i Luleå. Ytterligare 600 anställda i Norrbottens län riskerar därmed

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

att förlora sina arbeten. Höstens nya start för Norrbotten har inneburit att
315 jobb vid ASSI Karlsborg försvinner, 54 jobb vid Esselte i Töre och 200
jobb vid Televerket försvinner också. Därutöver hotas 50 jobb vid företaget
Borohus och 60 jobb vid Malmbanan. Nedläggningen av Ovako Profiler in-
nebär att en viktig länk i landets stålproduktionssystem försvinner. Dess-
utom förlorar SSAB en viktig köpare av ämnen.

Avser näringsministern att vidta några åtgärder för att förhindra att vida-
reförädlingen av stålämnen i Luleå försvinner?

1991/92:186 av Hugo Bergdahl (fp) till justitieministern om våldet i butiker
och varuhus:

För drygt en vecka sedan upphörde handeln i svenska butiker under två
minuter - en manifestation mot hot, våld och rån.

Faktum är att det grova våldet - överfall och rån - ökar. Statistik från SCB
visar att 487 butiker och varuhus rånades de första nio månaderna i år - att
jämföra med 195 rån 1981.

Många butiksanställda känner i dag rädsla och psykiskt tryck, både de som
drabbats och deras kollegor.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitieministern:

Har regeringen för avsikt att vidta några konkreta åtgärder för att få bukt
med det ökade grova våldet i butiker och varuhus?

1991/92:187 av Sören Lekberg (s) till civilministern om civilministerns besök
hos påven:

I ett pressmeddelande från civildepartementet med nummer 146 och date-
rat den 19 november sägs att civilministern skall träffa påven i samband med
en konferens i Rom. Meddelandet ger intryck av ett officiellt besök och jag
vill därför ställa följande fråga till civilministern.

I vilken egenskap besöker civilministern Italien och påven?

1991/92:188 av Berith Eriksson (v) till utrikesministern om handläggningen
av avräkningen om uppehållstillstånd:

Sveriges ambassader har bl.a. den viktiga uppgiften att handlägga ansök-
ningar om uppehållstillstånd i Sverige. Det är vanligt att familjen till en flyk-
ting som beviljats asyl i Sverige ansöker hos svenska ambassaden i sitt hem-
land om familjeåterförening i Sverige.

Tyvärr förekommer det vid vissa ambassader problem och missförhållan-
den vid handläggningen av dessa ärenden. Ambassaden i Teheran har så-
lunda en väntetid på ca två år för att få en tid för intervju i samband med
ansökningen. Ambassaden har endast en person som på heltid arbetar med
att göra anknytningsutredningar.

Ambassaden i Belgrad anlitar lokalanställd serbisk personal för att inter-
vjua bl.a. kosovoalbaner, vilka ju anser sig förföljda av Serbien, och på våra
ambassader i både Teheran och Damaskus finns många exempel på att man
inte använt sig av tolkar som behärskar det språk som den sökande talar.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

Är man i regeringen och på utrikesdepartementet medvetna om dessa för-
hållanden och är regeringen beredd att vidta åtgärder för att få en ändring
till stånd?

den 22 november

1991/92:189 av Birger Andersson (c) till statsrådet Bo Lundgren om skattere-
formen och idrottsrörelsen:

Skattereformen förändrade villkoren för idrottsrörelsen. Nu gällande reg-
ler upplevs som försämringar i form av bl.a. ökad byråkrati och ökade kost-
nader.

Jag vill fråga statsrådet:

Vilka förbättringar för idrottsrörelsen avser statsrådet att föreslå?

1991/92:190 av Birger Andersson (c) till statsrådet Bo Lundgren om beskatt-
ning vid inkomst av hobbyverksamhet:

I och med skattereformen infördes nya inkomstregler för hobbyverksam-
het. Reglerna har gett upphov till irritationer.

Jag vill fråga statsrådet:

Avser statsrådet att göra några ändringar i nu gällande regler vad avser
beskattning av inkomster av hobbyverksamhet och i så fall vilka ändringar?

1991/92:191 av Berith Eriksson (v) till bostadsministern om flyktingmotta-
gandet:

Från vissa av SIVs förläggningar kommer det ofta rapporter om att man
tolkar regler och rekommendationer, som tillkommit för att rationalisera
flyktingmottagandet, väldigt oflexibelt och inhumant. Några exempel från
förläggningen i Bollnäs.

En syriansk kvinna med tre barn som fått uppehållstillstånd och skulle
kommunplaceras, ville flytta till Nässjö kommun därför att det där finns
andra syrianer. Nässjö kommun var villig att ta emot henne. Enligt kvinnan
hotades hon med att det skulle bli polistransport om hon inte godtog Söder-
hamn som placeringskommun vilket förläggningschefen hade ordnat.

Ett äldre par som ville besöka sin son bosatt i Mellansverige fick beskedet
att de måste finnas på förläggningen varje dag för att visa upp sig. Det gamla
paret är mycket deprimerat på grund av denna behandling.

Två bröder från Libanon finns nu på olika förläggningar, en i Bollnäs och
en i Mariestad. Den som finns i Bollnäs är i mycket dålig psykisk kondition
och bröderna vill bli återförenade på samma förläggning, vilket nekats dem
av förläggningschefen i Bollnäs.

Mot bakgrund av de uttalanden som ministern har gjort om att större möj-
ligheter bör finnas för flyktingarna att själva ordna sitt boende och mot bak-
grund av Europakonventionen art. 4 om mänskliga rättigheter vill jag fråga

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

ministern om hon är beredd att vidta åtgärder med anledning av de förhål-
landen som jag påtalat.

1991/92:192 av Sören Lekberg (s) till statsrådet Bo Lundgren om krisen
inom byggnadsverksamheten i Stockholms län:

Vid ett informationsmöte nyligen med riksdagsledamöterna i Stockholms
län och stad redovisade representanter för fack och arbetsgivare samt läns-
myndigheterna att situationen dramatiskt har försämrats på byggmarknaden
i Stockholmsområdet. Sju gånger fler byggnadsarbetare är i dag arbetslösa
än för ett knappt år sedan. Men läget är ännu dystrare eftersom det bakom
varje byggnadsarbetare finns tre eller fyra inom andra yrken. Enligt Bygg-
mästarföreningen får Stockholms byggmarknad snabbt Norrlandsproblem
och regeringens tilläggsproposition har förvärrat situationen.

Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet Bo Lundgren:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att lindra krisen inom byggnads-
verksamheten i Stockholms län?

1991/92:193 a\Jan Backman (m) till statsrådet Beatrice Ask om produktivi-
tetsdelegationens betänkande:

I produktivitetsdelegationens betänkande ”Drivkrafter för produktivitet
och välstånd” hittar man följande påpekande i kapitlet Utbildningens Kvali-
tet:

”.. .Sverige vid en internationell jämförelse numera har ett mycket lågt
antal elever i varje klass. Det finns emellertid inga pedagogiska forsknings-
resultat som ger stöd för ett direkt samband mellan klasstorlek och
elevprestationer;.. .Däremot finns ett tydligt samband mellan mängden
hemarbete å ena sidan och elevernas prestationer å den andra.”

Vilka slutsatser drar statsrådet av produktivitetsdelegationens betän-
kande?

1991/92:194 av Jan Backman (m) till arbetsmarknadsministern om inträde i
arbetslöshetskassa:

Enligt uppgift i dagspressen kan de som utan att vara medlemmar i fack-
föreningar och önskar inträde i en arbetslöshetskassa mötas av stora svårig-
heter som tolkas som ovilja från de fackliga företrädarna att ge den service
som de sökande har rätt att kräva.

Vad avser arbetsmarknadsministern göra för att underlätta för alla arbets-
tagare att vara med i en arbetslöshetskassa?

1991/92:195 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) till justitieministern om nedläggning
av kriminalvårdsanstalten i Karlskrona:

I regeringsbeslut 91-732 från den 25 april 1991 beslutade den dåvarande
regeringen att lägga ned nämnda lokalanstalt. Ärendet hade i vederbörlig
ordning behandlats i JuU. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna Ju 505,
Ju 506 samt Ju 507. Mot detta reserverade sig en del utskottsledamöter.

Jag ämnar inte gå in på olika teknikaliteter på det som anförts tidigare
eller på regionalpolitiska aspekter. Vad jag däremot vill ta upp, det är inne-
hållet i det narkotikaprogram som erbjuds på Karlskronaanstalten. Detta
mot bakgrund till det klientel som vistas där och som bl.a. kommer från Mal-
mö-Lund-Helsingborgsområdet, vars problem och karaktär justitieminis-
tern säkert känner till bättre än jag.

Enligt de uppgifter jag erhållit så kan man på anstalten i Karlskrona er-
bjuda ett konsekvent bekämpande av narkotika och narkomani.

Enligt mitt sätt att se på det komplexa problem som narkotikan utgör så
måste man se till helhetsbilden av bekämpningen av detta, bildlikt talat, för-
lamande problem.

I regeringsförklaringen sägs att man skall öka resurserna till bekämpning
av narkotikabrotten. I dessa intentioner som angavs i regeringsförklaringen
så bör man ge sådana anstalter som kan erbjuda narkomanerna, under sin
anstaltstid, ett program som bygger upp och förstärker deras motivation att
sluta med sitt missbruk, en chans att finnas kvar.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag höra justitieministerns uppfattning
angående Karlskronaanstalten och om hon är villig att medverka till att riva
upp ovannämnda beslut.

1991/92:196 av Göran Persson (s) till jordbruksministern om prisreglerings-
avgiften på handelsgödsel m.m.:

En alltför omfattande kemikalieanvändning inom jordbruket har varit ett
stort miljöproblem. Rester av växtnäringsämnen och bekämpningsmedel
har runnit ut i havsområden, vattendrag och grundvatten.

Från 1985 fram till i dag har användningen av bekämpningsmedel halve-
rats och ytterligare en halvering skall ske till strax efter mitten av 1990-talet.
Detta blir möjligt genom den minskade intensiteten i jordbruket, som är ett
av målen för den nya livsmedelspolitiken.

Regeringen föreslår i propositionen om tilläggsbudget I att prisreglerings-
avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel skall reduceras.

Jag vill ställa följande fråga till jordbruksministern:

På vilket sätt medverkar reduktionen av prisregleringsavgiften på handels-
gödsel och bekämpningsmedel till att nå målet om en halvering av kemika-
lieanvändningen inom jordbruket?

1991/92:197 av Ulla Pettersson (s) till statsrådet Bo Lundgren om kasinoverk-
samheten:

Skatteminister Bo Lundgren kommer enligt uppgift att låta utreda möjlig-
heterna till kasinoverksamhet i Malmö. Förslag har tidigare framförts om
kasino på turistorter i glesbygd, bl.a. Gotland.

Av vilken anledning anser Bo Lundgren att ett eventuellt kasino skall pla-
ceras i en storstad?

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

1991/92:198 av Göran Persson (s) till miljöministern om kilometerskatten:

Miljösituationen är allvarlig, vilket bl.a. redovisas i naturvårdsverkets se-
naste rapport om försurningen. De miljöpolitiska styrmedlen har successivt
skärpts för att miljömålen skall kunna nås. 1988 års trafikpolitiska beslut in-
nebar exempelvis att miljökostnaderna skall ingå i trafikens rörliga avgifter.
Som ett resultat av detta höjdes den s.k. kilometerskatten för lastbilar
mycket kraftigt.

Jag vill fråga miljöminister Olof Johansson på vilket sätt ett slopande av
kilometerskatten medverkar till att nå målet om att minska kväveoxidutsläp-
pen med 30%.

1991/92:199 av Lars Moquist (nyd) till utrikesministern om erkännande av
Slovenien:

Den jugoslaviska delrepubliken Slovenien har efter genomförd folkom-
röstning utropat sig som självständig stat den 25 juni 1991.

Efter de två veckor långa striderna i Slovenien kring månadsskiftet juni-
juli har den slovenska regeringen full kontroll över sitt eget territorium både
politiskt, ekonomiskt och militärt. De federala styrkorna har lämnat landet.
De etniska minoriteterna, som lär uppgå till mindre än 10% av befolk-
ningen, garanteras samma rättigheter som slovenerna själva. Ingen press-
censur finns. Flerpartisystem råder. Sist men inte minst - Slovenien vill själv
att frågan om dess självständighet inte skall kopplas samman med övriga del-
republikers självständighetsförklaringar.

De baltiska staterna har erkänt Slovenien. Men Sverige tvekar. Inget tyder
på att ett erkännande skulle försvåra en lösning av den jugoslaviska konflik-
ten. Tvärtom borde det vara en fördel att den slovenska problematiken inte
belastar de fortsatta fredsinitiativen i Jugoslavien.

Min fråga till utrikesministern:

Är det inte dags - nu - för ett svenskt erkännande av Slovenien?

1991/92:200 av Göran Persson (s) till miljöministern om kilometerskatten
och eventuellt medlemskap i EG:

I regeringens proposition om den ekonomiska politiken anförs att det vid
ett medlemskap i EG finns formellt bindande krav för ett slopande av kilo-
meterskatten.

Med anledning härav vill jag fråga miljöminister Olof Johansson:

På vilket sätt finns det formellt bindande krav för att slopa kilometerskat-
ten?

8§ Kammaren åtskildes kl. 11.38.

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 30 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

BENGT TÖRNELL

/Gunborg Apelgren

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

Innehållsförteckning

Fredagen den 22 november

1 § Svar på interpellation 1991/92:15 om avskaffandet av bostads-
departementet .................................... 1

Statsminister Carl Bildt (m)

Oskar Lindkvist (s)

Eva Johansson (s)

2§ Svar på interpellation 1991/92:34 om omvandling av universitet
och högskolor till fristående stiftelser................... 12

Utbildningsminister Per Unckel (m)

Bengt Silfverstrand (s)

Kristina Svensson (s)

Margitta Edgren (fp)

Johan Brohult (nyd)

3 § Svar på interpellation 1991/92:21 om vuxenutbildningen...... 24

Statsrådet Beatrice Ask (m)

Ingvar Johnsson (s)

Ulf Melin (m)

Berit Oscarsson (s)

Talmannen (om debattreglerna)

Kristina Svensson (s)

Talmannen (tillrättaläggande)

4 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 38

5§ Bordläggning....................................... 39

6 § Anmälan om interpellationer

1991/92:49 av Lennart Fridén (m) om postverket.......... 40

1991/92:50 av Pierre Schori (s) om åtgärder mot främlingsfient-
lighet och rasism................................ 41

1991/92:51 av Sture Ericson (s) om avbrytande av viss befälsut-
bildning inom försvaret........................... 41

1991/92:52 av Gudrun Schyman (v) om benämningen på utri-
kes- och säkerhetspolitiken........................ 42

1991/92:53 av Gudrun Schyman (v) om information m.m. med
anledning av ansökningen om medlemskap i EG....... 43

7 § Anmälan om frågor

1991/92:169 av Jan Bergqvist (s) om regeringen och de nya de-
battformerna i riksdagen.......................... 45

1991/92:170 av Berndt Ekholm (s) om miljövänliga drivmedel 45

1991/92:171 av Elvy Söderström (s) om arbetslösheten i Väster-
norrland ...................................... 45

1991/92:172 av Sten-Ove Sundström (s) om valsverksproduk-
tionen i Luleå.................................. 45

1991/92:173 av Göran Magnusson (s) om domstolsväsendets
organisation.................................... 46

1991/92:174 av Göran Magnusson (s) om domstolsutredningen 46
1991/92:175 av Elvy Söderström (s) om en framtida brist på
sovvagnar..................................... 46

1991/92:176 av Lennart Nilsson (s) om den förkortade värn-
pliktsutbildningen............................... 47

1991/92:177 av Bruno Poromaa (s) om LKAB............ 47

1991/92:178 av Birgit Henriksson (m) om tidpunkten för inför-

ande av AXE-telefonväxelsystem i Västmanland........ 47

1991/92:179 av Birgit Henriksson (m) om Bergslagspendeln . 47

1991/92:180 av Lena Öhrsvik (s) om barns talerätt i sociala mål 48
1991/92:181 av Tage Påhlsson (c) om kreditgaranti för export

till östeuropeiska stater........................... 48

1991/92:182 av Anna Corshammar-Bojerud (c) om åtgärder för

att motverka införseln av illegala varor............... 48

1991/92:183 av Leif Bergdahl (nyd) om humanitär hjälp åt

Tibets folk..................................... 49

1991/92:184 av Gudrun Schyman (v) om hanteringen av EES-

avtalet i riksdagen............................... 49

1991/92:185 av Bengt Hurtig (v) om verksamheten vid Ovako

Profiler i Luleå................................. 49

1991/92:186 av Hugo Bergdahl (fp) om våldet i butiker och va-

ruhus......................................... 50

1991/92:187 av Sören Lekberg (s) om civilministerns besök hos
påven........................................ 50

1991/92:188 av Berith Eriksson (v) om handläggningen av av-
räkningen om uppehållstillstånd.................... 50

1991/92:189 av Birger Andersson (c) om skattereformen och
idrottsrörelsen.................................. 51

1991/92:190 av Birger Andersson (c) om beskattning vid in-
komst av hobbyverksamhet........................ 51

1991/92:191 av Berith Eriksson (v) om flyktingmottagandet . 51

1991/92:192 av Sören Lekberg (s) om krisen inom byggnads-
verksamheten i Stockholms län..................... 52

1991/92:193 av Jan Backman (m) om produktivitetsdelegatio-
nens betänkande................................ 52

1991/92:194 av Jan Backman (m) om inträde i arbetslöshets-
kassa ......................................... 52

1991/92:195 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) om nedläggning av
kriminalvårdsanstalten i Karlskrona.................. 52

1991/92:196 av Göran Persson (s) om prisregleringsavgiften på
handelsgödsel m.m....................'........... 53

1991/92:197 av Ulla Pettersson (s) om kasinoverksamheten. . 53
1991/92:198 av Göran Persson (s) om kilometerskatten..... 54

1991/92:199 av Lars Moquist (nyd) om erkännande av Slove-

nien .......................................... 54

1991/92:200 av Göran Persson (s) om kilometerskatten och
eventuellt medlemskap i EG....................... 54

Prot. 1991/92:30

22 november 1991

gotab 40347, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:30 Lördagen den 30 november

Riksdagens protokoll1991/92:30

Fredagen den 22 november

Kl. 9.00-11.38

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:30