Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:24 Onsdagen den 13 november
ProtokollRiksdagens protokoll 1991/92:24
Riksdagens protokoll
1991/92:24
Onsdagen den 13 november
Kl. 9.00-12.30
Protokoll
1991/92:24
1 § Utökning av antalet suppleanter i vissa utskottValberedningen hade enligt till kammaren inkomna protokollsutdrag
dels på begäran av socialdemokraterna tillstyrkt att antalet suppleanter i
utrikesutskottet utökades från 18 till 19, i socialförsäkringsutskottet från 18
till 19 och i socialutskottet från 17 till 18,
dels på begäran av centern tillstyrkt att antalet suppleanter i jordbruksut-
skottet utökades från 18 till 19.
Kammaren biföll dessa framställningar.
2 § Val av suppleanter i vissa utskottFöretogs val av en suppleant i vardera utrikesutskottet, socialförsäkrings-
utskottet, socialutskottet och jordbruksutskottet.
Kammaren medgav att valen fick ske i ett sammanhang.
Kammaren valde i enlighet med valberedningen förslag till
suppleant i utrikesutskottet
Sture Ericson (s)
suppleant i socialförsäkringsutskottet
Monica Widnemark (s)
suppleant i socialutskottet
Berit Andnor (s)
suppleant i jordbruksutskottet
Stina Gustavsson (c)
3 § Justering av protokollJusterades protokollet för den 7 november.
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 24
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
lighet
Anf. 1 Bostadsminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Gudrun Schyman har ställt ett antal frågor till mig om rege-
ringen avser att vidta åtgärder för att motverka främlingsfientlighet, rasism
och diskriminering av invandrare. Frågorna gäller bl.a. lagstiftning mot et-
nisk diskriminering och åtgärder inom skolans område.
Rasism och främlingsfientlighet får aldrig tolereras. Sverige skall vara ett
öppet land, präglat utav tolerans och öppenhet. Människor från skilda kultu-
rer och med skilda livsåskådningar skall kunna leva här sida vid sida i god
samverkan.
Vi känner tacksamhet för de insatser som gjorts av människor från andra
länder i uppbyggnaden och utvecklingen av vårt gemensamma Sverige.
Främlingsfientlighet och tendenser till rasism skall bekämpas. Ytterligare åt-
gärder mot diskriminering av invandrare skall vidtas.
Det går inte att dölja att det blåst snålare mot flyktingar och invandrare
även i vårt land den senaste tiden. Runt om i Europa gör sig i dag ström-
ningar gällande mot invandrare, främlingar och minoriteter, som kastar en
starkt oroväckande skugga över en kontinent, som en gång för alla borde ha
lärt utav sin egen historia.
Här får ingen tiga. Var och en av oss har som medborgare i Europa ett
personligt ansvar att bemöta och bekämpa dessa strömningar. Vi politiker,
som i demokratiska val fått väljarnas förtroende, har ett alldeles särskilt an-
svar att klart och tydligt argumentera för tolerans och öppenhet. Rasism och
främlingsfientlighet kan aldrig lagstiftas bort. De måste slås tillbaka med
fakta och argument i en öppen debatt.
Även i vårt land har vi den senaste tiden fått se flera exempel på ytterligt
allvarliga våldshandlingar och attentat riktade emot flyktingar och flykting-
förläggningar. Dessa attentat kunde mycket väl ha fått ännu allvarligare följ-
der än vad som har blivit fallet. Polisen och andra rättsvårdande myndigheter
måste med bestämdhet medverka till att dessa handlingar beivras. Samhället
måste klart visa att det ytterst allvarliga i sådana handlingar inte förringas
eller tolereras.
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering (dir. 1990:37), som
lämnade sitt delbetänkande i september 1991, föreslog att den som deltar i
eller lämnar stöd åt en sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse
genom att ligga bakom eller uppmana till brott med inslag av våld, hot eller
tvång skall kunna dömas för organiserad rasism och straffas med böter eller
fängelse upp till två år. Detsamma skall gälla den som bildar en sådan sam-
manslutning. Utredningen föreslår också att rasistiska motiv eller rasistiska
inslag i brott skall utgöra en allmän straffskärpningsgrund.
Efter det att betänkandet har remissbehandlats kommer regeringen att ta
ställning till vilka åtgärder som krävs för att hindra rasistisk verksamhet.
Den nämnda utredningen arbetar för närvarande med frågan om lagstift-
ning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Enligt direktiven skall utred-
ningen lägga fram ett lagförslag eller - som ett alternativ eller komplement
till lagstiftning - föreslå hur frågan skall kunna lösas genom kollektivavtal.
Arbetet i denna del kan förväntas bli avslutat under första delen av år 1992.
Regeringen avser att därefter lägga fram ett förslag som syftar till att det inte
längre skall vara möjligt att diskriminera människor i arbetslivet på grund av
etnisk härkomst.
Gudrun Schyman tar också upp frågan om arbetstillstånd för asylsökande.
I regeringsförklaringen sade vi att asylsökande skall ges rätt att ta tillfälliga
arbeten. Den föregående regeringen tillsatte i september en utredning (dir.
1991:86) som fick till uppgift att pröva under vilka förutsättningar och på
vilka villkor asylsökande bör få arbete medan de väntar på beslut om uppe-
hållstillstånd. Utredaren skall bl.a. ta ställning till om vissa asylsökande bör
undantas från skyldigheten att ha arbetstillstånd eller om någon form av tem-
porära arbetstillstånd bör införas. Utredningen skall enligt sina direktiv vara
färdig senast den 30 juni 1992. Min avsikt är att i vissa avseenden ändra di-
rektiven och påskynda detta arbete.
Skolan skall, enligt min och regeringens uppfattning, skapa respekt för
och vidareutveckla demokratins principer om tolerans, samverkan och lika-
berättigande. En viktig uppgift för skolan blir att understryka alla männi-
skors lika värde oavsett kön, religion eller etnisk tillhörighet samt att aktivt
motverka tendenser till främlingsfientlighet och rasism. Ansvaret för att
främja aktningen för varje människas egenvärde åvilar enligt skollagen all
personal i skolväsendet.
Samtidigt varken kan eller får skolan lämnas ensam i denna uppgift. Fram-
för allt föräldrarna, men naturligtvis också andra vuxna som barn och ungdo-
mar kommer i kontakt med, måste ta sitt ansvar. Inte minst vi folkvalda
måste våga angripa dessa problem och vidta de åtgärder som krävs. Det gäl-
ler såväl allmänt beträffande opinionsbildning som att skapa tydliga lagar
och andra regler som undanröjer så mycket som möjligt av grogrunden för
den propaganda som främlingsfientliga grupper sprider.
Enligt min uppfattning måste arbetet i skolan vara tålmodigt i syfte att på
lång sikt öka toleransen och påverka normer och attityder. Risken är stor att
insatser inom detta område annars blir ytliga och fragmentariska. Riksdagen
beslöt 1985 att undervisningen skall präglas av ett interkulturellt synsätt. En-
ligt den av skolöverstyrelsen (SÖ) utförda nationella utvärderingen av sko-
lan föreligger vissa brister och problem på detta område. Jag utgår ifrån att
skolverket noggrant följer utvecklingen.
I arbetet med en ny läroplan kommer frågan om ett tydliggörande av må-
len för skolan vad gäller bl.a. etik och humanism att behandlas.
Liksom Gudrun Schyman är jag mycket oroad för att en stor andel ungdo-
mar med invandrarbakgrund går ut ur skolan utan fullständiga betyg. Orsa-
kerna till detta måste analyseras.
För elever med invandrarbakgrund gäller att mer än 20% av dem som
lämnade grundskolan saknade ett eller flera betyg. De vanligaste orsakerna
är, enligt SÖs rapport 1991:14, att eleven haft anpassad studiegång, hög från-
varo och att undervisning i ämnet kolliderat med undervisning i hemspråk
och/eller svenska som andra språk. För många ungdomar, med i vissa fall
mycket bristfällig skolunderbyggnad, som kommit till Sverige under högsta-
dietiden är det självfallet också svårt att få samma kunskaper som andra ung-
domar.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Regeringens ambition är att höja kvaliteten på skolans alla stadier. Detta
gäller självfallet för alla elever. Det är därför viktigt att alla elever deltar i
all obligatorisk undervisning i skolan.
Också utanför skolan där barn och ungdomar möts är humanism och män-
niskovärde viktiga att värna. Opinionsbildning mot främlingsfientlighet
måste därför bedrivas på flera håll, inte minst i samband med de aktiviteter
som barn och ungdomar utövar på sin fritid.
Herr talman! Främlingsfientlighet och rasism måste alltid bekämpas med
flera medel. Detta ser den nya regeringen som en av de viktigaste uppgif-
terna när Sverige nu står på tröskeln till ett gemensamt Europa, ett Europa
som sedan länge oåterkalleligt är ett mångkulturellt Europa, där människor
med olika kultur, tro och hudfärg skall leva som goda grannar och medbor-
gare i öppenhet och respekt för varandra.
Anf.2 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag skall be att få tacka Birgit Friggebo för svaret. Jag vill
börja med att konstatera att jag är övertygad om att vi är mycket överens i
grunden om dessa frågor och i synen på att detta är mycket viktiga frågor
som måste tas upp till ytan nu och diskuteras öppet och offentligt av så
många som möjligt och att vi befinner oss i ett allvarligt läge. Detta har ett
brett stöd även utanför riksdagen. Vi har i dag kunnat läsa i tidningarna och
höra på radion om en stor nationell samling mot rasism och främlingsfientlig-
het. Detta tycker jag att man tacksamt skall notera.
Jag är inte belåten med interpellationssvaret. Jag tycker att det saknas
konkreta åtgärder och förslag. Utifrån den allvarliga situation som vi faktiskt
befinner oss i är det ett i många avseenden lamt svar som visar på för litet
handlingskraft.
När det gäller fråga nr 1 om kriminalisering av organiserad rasism har jag
tagit del av betänkandet och förslag som nu är ute på remiss. Och jag undrar
naturligtvis om regeringen stöder de förslag som förs fram där om att krimi-
nalisera denna typ av organisationer. Om regeringen gör det, vilket jag hop-
pas att den gör, finns det all anledning att gå till verket fort. Denna lagstift-
ning skulle kunna användas i dag t.ex. mot organisationen VAM, vitt ariskt
motstånd, som såvitt jag förstår skulle falla mycket väl inom ramen för denna
typ av lagstiftning. Jag anser att det i detta läge är mycket angeläget att
skynda på detta arbete och att inte låta det dra ut på tiden för mycket. Jag
skulle vilja fråga om regeringen stöder förslagen och om regeringen i så fall
är beredd att skynda på detta.
Svaret på min fråga nr 2 om lagstiftning mot etnisk diskriminering är såvitt
jag förstår ja. Det är bra. Detta är nämligen ett förslag som har förhalats
länge av den tidigare regeringen. Det lades fram ett förslag redan 1983, och
det lades fram ett nytt förslag 1989 av den dåvarande diskrimineringsom-
budsmannen. Det är därför bra att man nu vill göra slag i saken. Sedan är vi
väl överens om att en lagstiftning i och för sig inte löser dessa diskrimine-
ringsproblem utan att det måste till ett samlat åtgärdsprogram som börjar
mycket tidigare.
När det gäller min fråga nr 3 om arbetstillstånd för asylsökande har jag
också tagit del av den förra regeringens tillsatta utredningsdirektiv. Jag upp-
fattar dem som mycket negativa. De andas någon form av känsla av att här-
till är jag nödd och tvungen, och de uttrycks i mycket negativa ordalag. Jag
skulle vilja fråga i vilket avseende som man nu planerar att ändra direktiven
och påskynda detta arbete, om direktiven kommer att bli mer positivt hållna,
vilket jag hoppas.
Mina frågor nr 4 och 5 berör skolans område. I denna del tycker jag att
interpellationssvaret är mycket allmänt hållet. Det är mycket allmänna fra-
ser i vackra ordalag men mycket litet av konkreta förslag och åtgärder. Detta
är kanske det viktigaste området just nu att ta tag i, dvs. vad som händer
på skolans område, inte minst mot bakgrund av valet, då en del rasistiska
organisationer fick nästan 10 % av rösterna i skolvalet i en del skolor. Det är
då inte tillräckligt att säga att man utgår från att skolverket noggrant följer
utvecklingen eller att den nya läroplanen kommer att tydliggöra målen när
det gäller etik och humanism. I detta sammanhang måste något göras genast.
Jag anser att läget är sådant att man måste ifrågasätta om statens ansvar för
behandlingen av dessa frågor inte skall utvidgas till att också gälla skolans
område och inte bara själva flyktingmottagningen, de asylsökande och upp-
hållstillstånden. Detta är ju en kommunal angelägenhet i dag, men kommu-
nerna saknar möjligheterna, pengarna och kompetensen, skulle jag vilja
säga. Lärarna i skolan är inte utbildade och har inte kunskap om detta.
Jag tycker att man skulle göra någon form av insats på nationell basis och
i varje skola och i varje klass under en period redan under hösten ha en inten-
siv information och utbildning om dessa frågor. Då får man ta in folk utifrån.
Man får vända sig till Amnesty, till asylkommittén och till flyktingar i Sverige
och ta i anspråk alla krafter som står till buds för att föra diskussioner och
möta denna våg av främlingsfientlighet.
Jag hade hoppats att svaret skulle innehålla besked om att regeringen nu
skulle sätta in ett stort åtgärdsprogam redan under hösten för att bemöta
dessa angrepp som presenterats. Men jag hoppas att jag kan få några sådana
positiva svar om att man från regeringen planerar något mer än att bara pas-
sivt följa utvecklingen och förvänta sig att skolan skall klara av detta själv.
Jag tror inte att den gör det.
Även beträffande invandrarungdomarnas dåliga skolbetyg och deras möj-
ligheter att hänga med i skolan behövs det extra stöd. Jag tror att man får
föra en diskussion om att kommunerna skall tillföras extra stöd både i form
av pengar och i form av personer för att klara detta. Om dessa ungar ramlar
ut ur skolan går de med stor sannolikhet en kriminalitet till mötes, och sedan
är cirkeln sluten. Då är vi tillbaka i främlingsfientligheten.
Anf. 3 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Låt mig inleda med att fördöma de, om inte terroristdåd -
man skall väl vara försiktig med orden - så i varje fall, ligistdåd som tyvärr
har inträffat alltför många gånger i vårt land under de senaste åren mot fram-
för allt asylförläggningar.
Herr talman! Det är min bestämda uppfattning att människor - oavsett
om man är brun, gul, svart eller vit - skall bedömas på samma sätt. Det är
inte efter sitt utseende eller sin hudfärg som man skall bedömas, utan man
skall bedömas utifrån sitt agerande. Jag kan förstå att det är fruktansvärt för
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
en liten mörkhyad jugoslavisk flicka som i skolan går segrande ur en diskus-
sion eller som vinner en tävling att sedan av den som har förlorat bli kallad
för svartskalle. Det måste vara fruktansvärt för ett barn att behöva uppleva
någonting sådant. Jag hoppas att vi alla tillsammans skall kämpa för att situa-
tioner av det slaget blir färre och färre, så att de till slut över huvud taget inte
förekommer här i Sverige.
Om man vill kritisera flyktingpolitiken - och det kan man ha vissa skäl att
göra - skall man aldrig kritisera enskilda asylsökande eller flyktingar. Om
man skall kritisera skall man alltså kritisera de politiker som har beslutat om
den situation som vi har i dag. Jag tycker faktiskt, herr talman, att det se-
naste valet visade på något i den riktningen. För samtliga tre partier som här
i riksdagen mycket skarpt kritiserade den s.k. 13 december-överenskom-
melsen - det är inte säkert att det är den som är orsaken till att det gick dåligt
i valet - blev valresultatet mycket dåligt.
Det talas här om att högerextremister har fått ett ökat stöd i skolvalen,
och det kan stämma. Men jag tror att det litet grand är fråga om en plojverk-
samhet. Det är trots allt så, herr talman, att rösträtten i Sverige gäller från
det att man är 18 år gammal. Den gränsen har satts i förhoppning om att
människor i den åldern är litet klokare och gör andra värderingar och över-
väganden innan de lägger sin röst på ett visst parti. Det är väl helt klart, och
även dokumenterat, att de partier som är extremt invandrarfientliga inte har
haft några som helst framgångar i det riktiga valet, och det är väl ändå det
som måste mätas.
I debatten talas det också om att ungdomars förståelse för den svenska
flyktingpolitiken har minskat under senare år. Men det är alltid svårt att be-
döma undersökningar av det slaget. I den svenska debatten har man svårt att
skilja mellan äpplen och päron - dvs. mellan invandrare och flyktingpolitik.
Nämnda iakttagelser vad gäller ungdomar är inget att förvånas över.
I våras tog jag del av en stor undersökning publicerad i flertalet tidningar.
Av denna undersökning framgår att stödet för flyktingpolitiken kraftigt har
minskat under de senaste åren. Ytterst intressant att notera är det faktum
att inte ens de partier som i Sveriges riksdag kraftigt vill liberalisera flykting-
politiken fick en majoritet av sina sympatisörer med sig - tvärtom.
Gudrun Schyman refererade i sin interpellation till vad docent Charles
Westin säger. Teoretiskt är han säkert mycket mera välutbildad och kunnig
än jag. Men jag tror att han har fel när han säger att ett av de avgörande
skälen till dagens attityder mot flyktingpolitiken skulle vara att en stor majo-
ritet av Sveriges riksdag skärpte densamma i december 1989. Jag tror inte
att det är så.
Så vill jag ta upp ett område som kanske är litet besvärligt. Av de utlän-
ningar som har beviljats asyl i Sverige under de senaste åren är en minoritet
flyktingar enligt Genévekonventionens definition. Många av de andra - och
det är bara att kontrollera med internationella flyktingexperter eller med
FNs flyktingkommissarie - är ekonomiska eller sociala flyktingar. Jag för-
står, herr talman, dessa människor mycket väl. Kan man lämna en eländig
ekonomisk och social tillvaro för att få det bättre tar man den chansen. Det
förstår jag alltså. Men det har icke ett dyft med politiskt flyktingskap att
göra.
Svenska folket blir ju dagligen i media itutat att ekonomin i Sverige aldrig
har varit så dålig som den är nu, att det aldrig har varit så många människor
som nu som har löpt risk att bli utan arbete och att det aldrig har varit så
många ungdomar som nu som i storstäderna löpt risk att bli utan bostad. Att
i det läget förespråka en liberalare asylpolitik, som till största delen innebär
att människor som är ekonomiska eller sociala flyktingar skall få komma hit
i större omfattning, tror jag är orsaken till att svenska folket i hög grad har
svårt att förstå den nuvarande flyktingpolitiken.
Till sist, herr talman, en annan sak. Egentligen har jag mycket att säga,
men taletiden räcker inte till för att ta upp alla saker. Vi har i dag i Sverige
en debatt om flyktingar och om asylpolitik. Minsta lilla kritik mot liberalise-
ringar gör att man placeras i facket rasister. Det är väl inte fel att kritisera.
Men fortsätter man med den typen av politik blir debatten mycket besvärlig
här i Sverige.
Anf. 4 KJELL ELDENSJÖ (kds):
Herr talman! Den interpellation angående åtgärder mot främlingsfientlig-
het som Gudrun Schyman har framställt är i allra högsta grad värd en debatt.
De signaler som nu i undersökningar och på annat sätt så klart ljuder om
ökad intolerans mot invandrare måste tas på djupaste allvar. Terroristdåd
mot flyktingförläggningar och det ökade stödet för extrempartier med in-
vandrarfientlig inställning är bevis på att vi i Sverige inte klarat av flyktingpo-
litiken på ett helt tillfredsställande sätt.
Sverige skall vara präglat av tolerans och öppenhet när det gäller att hjälpa
flyktingar och invandrare. Därför gäller det att analysera orsakerna till att
främlingsfientligheten nu tycks öka och dessutom bli hätskare.
De frågor som Gudrun Schyman ställer angående lagstiftning mot etnisk
diskriminering, angående kriminalisering av rasism och angående stöd åt ra-
sism är naturligtvis relevanta och kan med fog ställas. Delvis har de också
besvarats här av bostadsministern.
Samma sak gäller givetvis frågan om lagstiftning mot etnisk diskriminering
på arbetsmarknaden.
Svaren borde vara givna. Alla människor är lika mycket värda och skall
därför behandlas likvärdigt.
Det som folk med invandrarfientlighet i allmänhet retar sig på är att flyk-
tingar och invandrare erhåller pengar för sitt uppehälle utan motprestation.
Oftast tror man dessutom att det rör sig om betydligt större summor än vad
det i själva verket är fråga om.
Från human synpunkt med avseende på invandrare och flyktingar som i
de allra flesta fall mår dåligt av att gå sysslolösa, men också från en rent psy-
kologisk aspekt med avseende på den svenska allmänheten, vore det önsk-
värt att asylsökande får rätt till åtminstone tillfälliga jobb under väntetiden.
Även om det i nuvarande lågkonjunktur kan vara känsligt med större kon-
kurrens om jobben borde reglerna ändras så, att asylsökande kan få ta jobb
eller verka i tillfälliga verksamheter. Jag tror att vi på sikt vinner på att en
sådan förändring snarast genomförs.
Herr talman! De frågeställningar som jag nu har talat om och som Gudrun
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Schyman aktualiserat är akuta och viktiga. Tyvärr räcker det, enligt min me-
ning, inte med enbart dessa åtgärder.
Det finns djupare frågor som bör ställas och som i görligaste mån bör be-
svaras. Åtgärder bör också vidtas. Delvis har bostadsministern och även
Gudrun Schyman i dagens debatt kommit in på dessa frågor.
Vad beror den ökande främlingsfientligheten egentligen på? Hur uppkom-
mer den, och hur kan man avstyra den? Frågorna är inte lätta att besvara,
och några entydiga svar kan knappast ges fullt ut. Det är desto viktigare att
ta itu med dem och finna så bra lösningar som möjligt.
Några funderingar kan föras till torgs:
I Sverige har vi i flera decennier eftersatt etik- och moralfrågor. Skolans
strävan efter att vara värdeneutral i religiösa frågor har också lett till en ut-
tunning av undervisningen i etik- och moralfrågor. Ingen har fått pådyvlas
cn uppfattning som på något sätt skulle kunna anses som religiöst betingad.
Detta är enligt min mening ett felaktigt och alltför räddhågset synsätt. Efter
sådd kommer skörd, och om man inget sår kommer ogräs.
Skolan skall inte bara lära, utan också fostra för livet. Detta gäller också
förskolan. Vårt västerländska kulturarv, de kristna grundvärderingarna och
den kristna etiken, är givetvis den grund som skola och förskola bör fostra
efter. Detta förebygger bl.a. rasism, men också en rad andra negativa före-
teelser i samhället.
En annan företeelse som kan ha betydelse för ökningen av sådana destruk-
tiva verksamheter som har blivit allt vanligare i Sverige, och som utan mora-
liserande förtecken bör kunna diskuters, är äktenskapens minskade genom-
snittliga varaktighet. Den lilla trygga familjegemenskapen har under de se-
naste decennierna blivit i genomsnitt allt kortvarigare och allt mindre trygg.
Många barn upplever svåra slitningar i dessa sammanhang och kan i sin rot-
löshet söka sig till t.ex. rasistiska grupper.
Utan att, som jag tidigare sade, lägga moraliserande aspekter på detta för-
hållande, kan man åtminstone ställa frågan om inte de alltmer splittrade fa-
miljeförhållandena kan påverka barns och ungdomars innersta på sådant sätt
att rasism, nynazism och andra icke önskvärda företeelser får grogrund och
kan slå rot.
Jag tror att det är viktigt, för att ”mota Olle i grind”, att vi vågar diskutera
ökad främlingsfientlighet, och för den delen även andra destruktiva sam-
hällsföreteelser, också utifrån denna typ av synpunkter.
Anf.5 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Vi har väl alla med stor oro sett hur tendenser till ökad flyk-
tingfientlighet breder ut sig i vårt land. Jag delar helt invandrarministerns
åsikt om att det är viktigt att vi, som ändå har fått allmänhetens förtroende
att sitta här i Sveriges riksdag, klart och öppet deklarerar: Detta tolererar vi
inte.
Vi måste naturligtvis arbeta för en ökad öppenhet och för en ökad förstå-
else. Människor som har flyktingskäl skall naturligtvis tryggt kunna finna en
fristad i vårt land. Detta tycker vi är självklart. Det är dystert att notera att
en begynnande rasism är på gång också i vårt land, även om vi inte hade trott
det.
Vad gör vi dä? Jag anser att invandrarministern har redovisat en ganska
fin katalog över regeringens goda ambitioner på detta område. Jag delar helt
åsikten om att rasism och främlingsfientlighet aldrig kan lagstiftas bort. Den
rätta känslan måste finnas i våra hjärtan. Men självfallet är det också viktigt
med de lagar och de signaler som vi ger från detta hus.
Utredningen om etnisk diskriminering i arbetslivet är nu föremål för re-
missbehandling, och jagskall inte föregripa den debatten. Men när det gäller
förbud mot rasistiska organisationer tror jag verkligen att det finns skäl för
oss att fundera över om vi inte då kommer ur askan i elden. Gör vi inte ont
värre genom att helt förbjuda dessa organisationer? Jag har faktiskt den
åsikten. Jag har gjort tolkningen att vi i denna kammare har varit relativt
överens om den saken. Jag är alltså mycket, mycket tveksam till en sådan
lagstiftning.
Jag har ganska många års erfarenhet av flyktingfrågor och invandrarpoli-
tiska frågor, efter arbetet i socialförsäkringsutskottet. Jag skulle vilja säga
några saker som jag tror är viktiga för att vi skall få en ökad förståelse för
invandrar- och flyktingpolitiken.
Först och främst gäller att vi har så klara och entydiga regler som möjligt
för vilka som är flyktingar och vilka som inte är det. Jag anser att flykting-
konventionen är en god grund, men den är av gammalt datum och bör natur-
ligtvis moderniseras på något sätt. Där är det svårt att ange en klar färdrikt-
ning, men vi menar att vi måste samordna vår flyktingpolitik med övriga
Europas. Jag har tolkat det så att det också är den nuvarande regeringens
åsikt. Begreppet konventionsflykting kan utgöra en grund, men dessutom
bör vi ha en liberal och generös bedömning. Jag tycker att det som framkom
i den utredning som låg till grund för en proposition, som sedermera inte
lades fram, där man säger att ”där det uppenbart strider mot humanitetens
krav att en människa inte fått stanna här” är den komplettering som behövs.
Däremot är jag mycket tveksam till att helt återgå till de gamla bestämmel-
serna. Det vill jag gärna säga redan nu.
En mycket god information till kommuner och även till allmänheten är
viktig. Där har förvisso skett en hei del på senare år. Det har förekommit
många missförstånd genom att invandrarverket alltför snabbt har vidtagit
vissa åtgärder, lagt ut flyktingförläggningar osv. Men det har hänt mycket,
och vi skall gå vidare på den vägen, tycker jag, och verkligen ge människor
en god information om vilka regler som gäller. Tala om vad asylbidraget in-
nebär, och att det absolut inte rör sig om de väldiga summor som framkom-
mer i debatten! Det är rena missförstånd. Vi har också redan åstadkommit
att de flyktingar som kommer ut i våra kommuner får lån i stället för bidrag.
Jag tror också att undvikande av särbehandling av invandrare är viktigt.
Jag tänker på vissa bedömningar som har gjorts i domstolarna, där man har
dömt mildare för att den åtalade har varit invandrare och haft en annan kul-
tursyn. Jag tror att detta är ägnat att skapa fientlighet. Det är viktigt att
svensk lag får gälla i Sverige, och att särbehandling skall undvikas så långt
möjligt är. Det är sådana saker som är grogrund till fientlighet, enligt min
erfarenhet.
Rätten till arbete för asylsökande tror jag är en viktig åtgärd. Det är en
sak som vi har framfört från vårt parti i många år och som nu tycks vara på
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
10
väg att förverkligas. Tyvärr är det nu mycket ont om arbete, men principen
måste vara riktig, att man inte tvingar människor in i bidragsberoende. Här
måste vi också förklara för människor att som lagarna för närvarande är ut-
formade har de asylsökande inte rätt att arbeta. Man tittar snett på dem för
att de bara uppbär bidrag. Men det är vi själva som har skapat de lagarna.
Att man får arbeta på förläggningarna är mycket viktigt, att man inte
tvingas till passivitet. Människor vill jobba. Jag vet det av erfarenhet. Man
vill inget hellre än att på något sätt bidra. Jag vet också att det förekommer
mycket mer sådant nu.
Till sist skulle jag vilja säga att jag blev glad när jag i dag hörde radions
Klarspråk. En elev sade: Vi vill gärna vara med och hjälpa till. Se till att vi
får studiedagar i skolan där vi verkligen tar upp de här frågorna. Tillsam-
mans med hemmen och skolan och med tillvaratagande av elevernas egna
ambitioner, de finns förvisso i stor utsträckning, skall vi nog komma en bra
bit på väg när det gäller att motarbeta den flyktingfientlighet och rasism som,
jag säger det återigen, vi i Sveriges riksdag på alla sätt måste bekämpa.
Anf. 6 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Till att börja med vill jag instämma med flera av de tidigare
talarna och säga att det var utomordentligt bra att Gudrun Schyman fram-
ställde den här interpellationen. Interpellationen har blivit än mer aktuell
medan den har legat och väntat på svar.
Frågan om att bekämpa rasism och främlingsfientlighet är i dag en av de
viktigaste frågorna att diskutera i denna kammare. Även om kampen måste
föras på flera fronter - jag skall senare återkomma till det - skall vi ha klart
för oss att rasismen i sig är en politisk ideologi som måste bekämpas med
politiska medel av politiker.
Det är oehört viktigt att vi i parlamentets kammare visar enighet omkring
rasism. De politiska partiernas företrädare måste gemensamt ta avstånd
samt visa beslutsamhet och en vilja att pröva de politiska instrument som
finns till förfogande. Det första man då tänker på är just lagstiftning.
Efter det att kommissionen mot främlingsfientlighet och rasism hade före-
slagit ett par lagstiftningsåtgärder, kom det i gång ett utredningsarbete som
nu fortskrider. Jag noterar att också Birgit Friggebo nu deklarerar att detta
arbete kommer att fullföljas av den nya regeringen. Det är alldeles utmärkt
att så sker.
Det finns all anledning att när det gäller lagstiftning mot rasistiska organi-
sationer hysa tveksamhet om hur denna lagstiftning skall utformas och hur
effektiv den kan bli. Lagstiftningen får inte utformas så, att den i själva ver-
ket slår tillbaka och så att säga gör självmål. Det är ett grannlaga arbete att
överväga en sådan lagstiftning. Jag hoppas att remissbehandlingen går
snabbt, så att vi snart kan få ett förslag.
Jag skulle bli glad över att få ytterligare ett förtydligande på den här punk-
ten. Gudrun Schyman påpekade att de politiska partier som i dag är repre-
senterade i regeringen har haft olika uppfattningar om huruvida det skall till
lagstiftning eller ej. Jag tror att den frågan delvis skär genom de politiska
partierna. Detsamma gäller huruvida man kan åstadkomma en effektiv lag-
stiftning när det gäller diskriminering på arbetsplatserna.
Detta med arbete åt asylsökande har blivit en stor symbolfråga. Det har
blivit precis som ett trollspö: om asylsökande bara får arbete, försvinner all
rasism och främlingsfientlighet. Erfarenheterna från andra länder pekar
knappast på detta. Även där är jag beredd att medverka till en prövning av
under vilka former man kan tillåta asylsökande att arbeta, om man tror att
det hjälper. Jag tror uppriktigt sagt inte att detta kommer att vara någon
sorts Columbi ägg, allra minst med den arbetsmarknadssituation som i dag
råder. Den dag när de asylsökande får rätt att arbeta kan det tvärtom visa
sig att de ändå inte får något arbete. Då kan det vändas emot dem och man
kan komma att säga: Titta, nu får de arbeta, men det gör de i alla fall inte.
Tyvärr hoppar debatten om främlingsfientlighet och opinionen från tuva
till tuva på det sätt som passar. Det finns alltid något annat argument att ta
till i stället. Jag har många gånger när jag har varit ute och talat på skolor
fått känslan av att man anser att samtidigt som vi politiker naturligtvis har
ett stort ansvar är det min tjänsteplikt att tycka som jag gör.
Det är viktigt att också andra krafter medverkar i detta arbete. Det två
krafter som vi har att förlita oss till är skolorna och folkrörelserna. Jag vill
bara understryka det som Birgit Friggebo säger i sitt interpellationssvar,
nämligen att skolan inte får lämnas ensam i denna uppgift.
Skolan är ganska maktlös om samhället runtomkring, om föräldrarna och
om alla andra visar att de har en annan uppfattning än vad skolan står för i
dessa frågor. Detsamma gäller när våldet ute i samhället glorifieras, både
underhållningsvåld och andra företeelser. Här måste ju skolan få ett stöd
från samhället utanför för att det budskap som skolan försöker förmedla
skall bli trovärdigt.
Den andra kraften är folkrörelserna. Jag kan till min glädje konstatera att
det i dag i en av de största dagstidningarna presenteras en omfattande folkrö-
relsekampanj som ABF har tagit initiativ till. Det bådar gott, och det är pre-
cis vad som behövs i dag.
Det är även viktigt att de goda krafterna lokalt sluter sig samman och ord-
nar solidaritetsmöten, fackeltåg och annat. Vi kan inte bara förlita oss till de
gamla, stora och etablerade folkrörelserna. Det finns mycket nytt som kan
uppstå som en motvikt till de andra krafterna.
Herr talman! Till sist vill jag varna för påståendet att det har blivit rums-
rent att tala i främlingsfientliga termer och att vara rasist. Bara för att vi sä-
ger att det är rumsrent, kan det bli rumsrent. Jag tycker att vi i denna kam-
mare bör vara överens om att det inte är rumsrent att i Sverige i dag uttrycka
rent främlingsfientliga eller rasistiska åsikter.
Anf. 7 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Vi är alla skrämda av det som vi under de senaste veckorna
har fått uppleva i form av ökad främlingsfientlighet och inslag av rasism i
Sverige, ett land som har varit tolerant och med öppna gränser där männi-
skor har kunnat vara säkra på att finna skydd, åtminstone under de senaste
åren.
Under debatten har statsrådet givit besked om vad som kan göras för att
komma till rätta med problemet. Det är viktigt att dessa åtgärder också för-
verkligas.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
|
Prot. 1991/92:24 13 november 1991 |
Det finns också skäl att förmedla en bättre kunskap till riksdagsledamö- |
möter vet vad som har beslutats och hurudana förhållandena är ute i landet.
|
Svar på interpella- |
Jag har tagit med mig en broschyr som statens invandrarverk har produce- I broschyren beskrivs hur de organisationer som skall övertyga oss om att Det finns bl.a. ett flygblad som talar om att etik och moral skall in på skol- Som politiker måste vi bekämpa och bemöta de ökade tendenserna till Vi i centern har under ett antal år försökt att bidra till att motarbeta och Vi måste också se på hur resurserna för invandrarverkets sätt att bereda Det är många som har sagt att vi aldrig får tolerera rasism och främlings- Som det sagts tidigare tror jag att folkrörelserna och skolan har en stor |
|
12 |
krig mot de rasistiska tendenserna. Alla intressenter måste vara med. En |
läng rad frivilliga organisationer önskar inget högre än att få vara med i det
här arbetet, och därför måste det också ställas resurser till förfogande. Det
vi nu sätter i gång får inte heller bara bli en uppflammande verksamhet som
sedan dör ut. För att det skall bli någon effekt måste verksamheten pågå un-
der en längre tid. Eftersom det förekommer rasisistiska strömningar i det
övriga Europa, krävs det att vi använder oss av de möjligheter som finns för
att hindra en ännu allvarligare spridning.
Anf. 8 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tycker att statsrådets svar på interpellationen är positivt.
Det är ett värdefullt bidrag till den nu mycket behövliga kampen mot rasism
och främlingsfientlighet. Vi talar ofta om att vi är emot rasism, men det är
minst lika viktigt att framhålla att vi År för kampen för människors lika värde
och/dr att vi skall ha ett öppet samhälle med goda relationer mellan olika
folkgrupper, vidare att vi skall ha en generös, aktiv och solidarisk invandrar-
och flyktningpoli tik.
Det är väl ingen som har påstått att man genom lagstiftning kan komma
till rätta med de här problemen. Detta sägs ofta av dem som inte är så mycket
för lagstiftning. Men ett faktum är att vi i dag har en lagstiftning om olaga
diskriminering och om hets mot folkgrupper och en rättslig reglering då det
gäller den offentliga delen av arbetslivet. När det gäller den privata markna-
den har vi däremot ingen lagstiftning. Vi har det på bostadsmarknaden. När
man säger att det inte går att lösa problemen genom lagstiftningvill jag fram-
hålla att lagstiftningen ändå är ett bra hjälpmedel för att komma till rätta
med en hel del av det som måste beivras. Dessutom är lagstiftningen ett vik-
tigt stöd för opinionsbildningen. Det är mycket viktigt att människor får
klart för sig att lagen, samhället, regering och riksdag står på de diskrimine-
rades sida. Lagen är härvidlag ett viktigt hjälpmedel.
Justitiekansler Hans Stark har lagt fram ett bra betänkande. I betänkandet
skriver han att det statistiskt sett under de tre senaste åren i genomsnitt var
tredje vecka har riktats någon form av attentat mot en flyktingförläggning i
Sverige. Det förslag som justitiekanslern lägger fram för att beivra den orga-
niserade rasismen är ju inte ett dugg mera långtgående än den lagstiftning
som vi har emot enskilda. Även enskildas frihet begränsas ju av förbudet
mot diskriminering och förföljelse. Därför tycker jag att det är rimligt att
man lagstiftar mot att sådant förekommer i organiserad form, särskilt om
man gör som justitiekanslern föreslår. Jag hoppas att man vid remissom-
gången och den vidare behandlingen inser att det föreligger ett behov på det
här området.
När det gäller den rasistiska brottsligheten eller brottsligheten med en in-
vandrar- och främlingsfientlig bakgrund är det viktigt att alla resurser sätts
in för att beivra överträdelserna. Jag har gång på gång sagt att det är lika
viktigt att bekämpa denna typ av brottslighet som att bekämpa narkotika-
brottslighet, ekonomisk brottslighet och våldsbrottslighet. Det är därför som
jag tycker att statsmakterna bör säga ifrån att beivrandet av denna brottslig-
het bör vara en prioriterad sak.
Efter omfattande undersökningar vet vi att information dess värre inte
spelar den stora roll som vi tror. Detta innebär inte att vi inte skall fortsätta
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
14
att informera. Men det är den ihärdiga och kvalificerade undervisningen som
spelar en mycket stor roll. Därför är svaret bra, men jag tycker att man måste
markera att det finns ett stort behov av att få in betydligt fler kvalificerade
lärare på det här området. Vidareutbildningen av lärare är dess värre efter-
satt, men det är också många andra som måste komma in i bilden.
Till slut vill jag säga att jag hoppas att man inte avskaffar diskriminerings-
ombudsmannen. Det skulle vara en helt felaktig signal om ämbetet slogs
ihop med något annat. Tvärtom finns det ett starkt behov av en förstärkning
av diskrimineringsombudsmannens möjligheter och resurser.
Anf. 9 Bostadsminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Låt mig först uttrycka glädje över den samsyn som ändå visas
beträffande dessa allvarliga problem när representanter för de olika parti-
erna uppträder i Sveriges riksdags talarstol. Jag tycker också att det är gläd-
jande att notera alla de initiativ som nu tas ute i skolor och organisationer
och i föreningslivet. Det är viktigt att också vi medverkar till att ge de här
signalerna och att vi personligen deltar i de olika manifestationer som nu är
i gång.
Jag är inte motståndare till lagstiftningen, men avgörande för resultatet är
övertygelsen i människornas hjärtan och värderingarna, liksom förank-
ringen hos det svenska folket när det gäller öppenhet och humanism. Det
är viktigt att humanismens företrädare blir synliga, att de deltar i protester,
informerar, tar debatter och vågar ställa upp, även om det kan upplevas som
en snålblåst.
Ett litet problem är att vi trots allt inte har särskilt stor kunskap om vilka
värderingar och attityder som finns. Det talas om rasism. Ibland tycker jag
kanske att man tar med för många människor när man använder begreppet.
Det är klart att det finns en hård kärna av människor som är rasister. Men
sedan finns andra människor som känner främlingsfientlighet. Det finns
många människor som är rädda. Det måste angripas på ett annat sätt, med
upplysning, information och ökad kunskap. Jag har på nära håll sett ungdo-
mar som på bara en vecka helt har ändrat uppfattning, när de har fått klart
för sig vilken omfattning invandringen har i Sverige, dess kostnader, vilka
bidrag och lån som finns och vilka regler som gäller. Från att ha varit aktiva
motståndare har de på en vecka ändrat sig, som en omvänd hand. De har
upplevt sig vara bluffade när det gäller kunskap och information. Därför är
det oerhört viktigt att vi skaffar oss en bättre kunskap om de värderingar
som finns: Vad är det människor är rädda för? Vad ligger bakom den ökade
främlingsfientligheten?
Det är också viktigt att vi inte rusar i väg med ytliga kampanjer av olika
slag och tror att vi skall fixa detta om vi skickar i väg litet pengar till för-
eningslivet osv. Detta är mycket mer grundläggande frågor som har blommat
upp under senare tid, men som har sin rot i en utveckling under en längre
period.
Gudrun Schyman tyckte att svaret inte var så konkret. Jag tycker faktiskt
att det är ganska konkret. Vi vet att vi har fört en diskussion tidigare i Sveri-
ges riksdag om de rasistiska organisationerna, där vi har varit inriktade på
att vi måste hitta verkningsfulla medel. Utredningsresultatet är inte inriktat
på att förbjuda organisationer som sådana utan just personerna som deltar i
verksamheten. Det kan vara en elegant lösning. Men låt oss se vad remissin-
stanserna säger innan vi binder upp oss.
När det gäller etnisk diskriminering på arbetsmarknaden har regeringen
lovat att lägga fram ett förslag. När det gäller möjligheten att arbeta under
väntetiden har jag deklarerat att jag vill snabba upp arbetet och delvis ändra
inriktningen. Det handlar om att man på ett tidigare stadium kanske skall få
arbeta och att det gäller riktiga arbeten. I direktiven talas det rätt mycket
om att man skall ”hjälpa till” i olika avseenden.
När det gäller skolans område är det viktigt med långsiktighet. Jag har
pekat på att läroplansarbete pågår, som ju styr uppläggningen av hela vår
undervisning på lång sikt. Jag har pekat på de krav på ökad kunskap över
huvud taget i skolan som vi vill åstadkomma. Jag har också pekat på att det
är viktigt att invandrarbarnen deltar fullt ut i den obligatoriska undervis-
ningen.
Jag vill tacka Sten Andersson i Malmö för den inledande deklaration han
gjorde. Men sedan började han tala om att skolvalen var ren plojverksamhet
och att de vuxna ändå inte hade röstat på dessa partier. Uppgifterna om att
10 % skulle vara rasister var felaktiga. Men det finns skolor där en fjärdedel
av eleverna har röstat på dessa partier. Det handlar om ungdomars attityder,
att våga göra det, att kunna göra det, vare sig man har gjort det på skoj eller
på allvar. Detta har långsiktiga effekter inför framtiden, när dessa ungdomar
blir vuxna och skall rösta.
Gullan Lindblad tog upp frågan om det s.k. 13 decemberbeslutet. Vad det
handlar om är att tillämpa svensk lag. Grunden för de undantagsregler som
användes föreligger inte längre. Så sent som i går redovisade invandrarver-
ket att mottagningsförhållandena nu är annorlunda än i december 1989.
Därmed har grunden för de särskilda skälen bortfallit. Det handlar då om
att återgå till en strikt och fast tillämpning av gällande svensk lag.
Anf. 10 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag delar Birgit Friggebos uppfattning om och glädje över
den stora enigheten. Jag vet att det har funnits en mycket stor enighet inte
minst mellan våra partier. Det gäller inte minst den senaste frågan om 13
decemberbeslutet. Nu vill jag bara ställa frågan, så att jag får alldeles klart
för mig: Är detta beslut nu upphävt, och har direktiv gått till invandrarverket
att 13 decemberbeslutet inte längre gäller? Det vore väldigt bra om vi fick
ett klart besked här i kammaren om detta och också fick reda på om invand-
rarverket har uppfattat de direktiven, så att det inte råder något tvivel om
det.
Många har här diskuterat frågan om kriminalisering och undrat om det är
det rätta sättet. Det förslag som justitiekanslern har lämnat, som jag också
tycker är bra och väl avvägt, handlar inte om att förbjuda organisationer.
Det handlar om att kriminalisera enskildas befattning med särskilt farliga
rasistiska sammanslutningar, som inte bara i politiska termer uttrycker sig
främlingsfientligt utan som också säger att de med våld är beredda att se till
att det de står för skall gå i uppfyllelse. Jag menar att den beskrivningen
stämmer in på t.ex. organisationen Vitt ariskt motstånd, som säger att man
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
15
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
skall utrota utlänningar med våld. Jag kan inte förstå att vi i det svenska sam-
hället skulle tillåta att människor stöder en sådan organisation genom att
vara medlemmar eller ge pengar osv. Det vore verkligen att förvirra begrep-
pen.
De delar där jag var otillfredsställd med svaret gällde framför allt skolans
område. Jag menar att det i dag saknas möjligheter för skolan att på ett ef-
fektivt sätt snabbt gripa sig an dessa växande problem. Skolan har inte kom-
petensen och resurserna och inte heller utbildningen. Statens ansvar för hur
invandrare och flyktingar tas emot och behandlas måste kanske också ut-
sträcka sig till att gälla undervisningen och skolans område, åtminstone un-
der en övergångsperiod, i ett sådant läge som det vi befinner oss i nu. Det
läget är så pass extraordinärt att det behövs extraordinära insatser och detta
genast, vilket inte står i motsättning till det långsiktiga arbetet, läroplansar-
betet osv. Läget är så allvarligt att man måste tänka sig att göra saker som är
extraordinära. De resurserna finns inte i skolan. Vi skall naturligtvis delta.
Många andra måste delta, vara beredda att åka ut till skolor och prata, att
sprida information och kunskaper. Men det behövs något extra för att det
skall bli en reaktion snabbt.
Jag vill också kommentera det som kds representant sade i debatten om
etik och moral och att det har att göra med kristendomen. Jag vill påstå att
religionen är en privatsak. Etik och moral är någonting som vi alla skall leva
upp till. Att avbrutna äktenskap skulle leda till rasism och nazism tycker jag
är att föra diskussionen på tok för långt.
Anf. 11 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Ny Demokrati lyfte fram invandrar- och flyktingpolitiken
under valkampanjen. Då inträffade det att vi blev betraktade som rasister,
för att vi tog upp och vågade belysa dessa svåra frågor. Vi menade att proble-
met i grunden har varit och kanske fortfarande är politikernas sätt att föra
flyktingpolitiken. Vi upplevde att politiker resonerar på en nivå medan det
svenska folket tycker och säger någonting helt annat. Det är så att säga kon-
flikten mellan dessa två synsätt som vi upplevde och fångade upp. Vi tog
också upp dessa problem till debatt.
I valkampanjen sade vi att Sverige skall ta emot politiska flyktingar i den
mängd samhället kan assimilera. Vi är faktiskt bara 8 miljoner invånare i
detta land. När vi tog emot 60 000 per år fungerade det inte.
Vi sade också att man bör ge lån i stället för bidrag. Bidragen har väckt
mycket ont blod hos svenskar. Det är svårt för många att förstå varför männi-
skor kommer hit och får förmåner, när samhället inte klarar av att t.ex. ge
vård och omsorg när det gäller åldriga anhöriga. Det är svårt för vanligt folk
att förstå.
Vi sade också att man skall ge de asylsökande temporära arbetstillstånd.
Det finns få saker som är så nedbrytande för människor som just sysslolös-
het.
Att svenskar upplever att utlänningar kommer hit och utnyttjar vårt bi-
dragssystem utan att göra rätt för sig är troligen en av de största orsakerna
till främlingsfientligheten här i Sverige. Så har vi upplevt det när vi har talat
16
med folk i Sverige. Att ge temporära arbetstillstånd menar vi är ett viktigt
medel för att bekämpa fientlighet och rasism.
Vi har fått det samhälle som politikerna har gett oss. Vi har bl.a. fått en
normlös skola. Det är bl.a. frukterna av det som vi ser i dag. Vi måste refor-
mera skolan. Vi måste också sätta in åtgärder på kort sikt, bl.a. av det slag
som Gudrun Schyman gav förslag på. Vi menar att vi med alla sätt måste
bekämpa rasism. Vi skall inte särbehandla människor. Jag tänker på vad
Gullan Lindblad sade om att inte särbehandla elever. Gudrun Schyman tog
upp detta med hemspråksundervisning, som faktiskt kolliderar med den van-
liga skolundervisningen. Vi menar att det är språket man kommunicerar
med, om man skall assimileras och tas in ordentligt på ett bra sätt i ett sam-
hälle. Man måste lära sig svenska ordentligt.
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att det är roligt att Ny Demokra-
tis åsikter har slagit igenom i andra partier och att våra åsikter i dag faktiskt
har blivit rumsrena. Det var de inte för några månader sedan.
Anf. 12 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag vill inleda med att tacka för de vackra orden i statsrådets
beröm för mitt inledningsanförande. Man kan vara oroad över resultatet i
vissa skolval. Man jag tror och hoppas att det är en tendens som avtar ju
närmare myndighetsdagen ungdomarna kommer. Vi har ju satt upp en myn-
dighetsålder med tanke på att människor då skall ha en bättre möjlighet att
bedöma olika politiska riktningar.
Herr talman! Det har i debatten talats om att det är viktigt att låta asylsö-
kande komma i arbete så fort som möjligt. Jag har under gårdagen och i
morse haft kontakt med invandrarverket. Jag hade nämligen hört att denna
debatt har förts i Norge. I Norge har man ändrat tillbaka igen och beslutat
att inte låta asylsökande arbeta mer än i undantagsfall. Det sades att det är
viktigare att förkorta väntetiderna. Nu har man i Norge en väntetid på sex
månader. Det är ungefär vad som gäller i Sverige för avgörande i första in-
stans. I Norge har man provat detta, och resultatet blev inte det avsedda.
Herr talman! Det talas om att kriminalisera rasistiska organisationer.
Dessa partier har i alla tider varit små och obetydliga i Sverige. De har ofta
kunnat räknas på ena handens fingrar. De har varit små därför att de icke
har varit förbjudna. Jag är rädd för att om man kriminaliserar och glorifierar
denna verksamhet, då ger man den växtkraft och näring på ett sätt som den
absolut inte förtjänar.
Det är möjligt att Gudrun Schyman läste rätt innantill, men jag fattade
faktiskt inte. Hon vill inte förbjuda rasistiska organisationer men förbjuda
människor att ta kontakt med sådana organisationer. Är inte en organisation
en förening av människor av kött och blod? Det var litet svårt att hänga med
där.
Sedan tror jag, herr talman, till sist att vi skall vara litet bestämdare i vissa
fall. Men ibland blir debatten litet löjlig. I Skånetidningarna debatterades
det för någon vecka sedan om det var rasistiskt att kalla negerbollar för ne-
gerbollar. Om vi för debatten på den nivån, då är vi losers från början.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
2 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 24
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
18
Anf. 13 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tar fasta på Birgit Friggebos uttalande om att vår kun-
skap behöver förbättras. Det gäller då inte bara i allmänhet, utan det gäller
faktiskt också beslutsfattares och myndigheters kunskaper på det här områ-
det.
Inte sällan åberopas en hel del undersökningar som tidningar och andra
gör, och det på ganska lösa grunder. Vi har några stora, väldigt väldokumen-
terade undersökningar, som gjordes på sin tid av diskrimineringsutred-
ningen. Jag tycker att det vore av värde, om statsrådet tog initiativ till en stor
och bred undersökning, så att vi får faktisk kunskap.
I förslaget från justitiekanslern sägs att det avgörande är om sammanslut-
ningen kan sägas ha ägnat sig åt förföljelse genom att ha deltagit i eller upp-
manat till vissa typer av rasistiska brott, nämligen sådana med inslag av våld,
hot eller tvång. Sedan har han ett förslag om straffskärpningsgrund. Jag
tycker att det förslaget från justitiekanslern är väl avvägt, och det ligger väl
inom ramen för vad man kan ha med i brottsbalken.
På möten där man har diskuterat rasismen har jag många gånger hört sä-
gas att det s.k. Luciabeslutet den 13 december 1989 har haft en negativ effekt
när det gäller invandrarfientligheten och rasismen i landet. Man har menat
att fientligheten har tilltagit sedan det beslutet fattades, och detta har man
då förklarat med att det ansågs innebära en så stor reträtt från samhällets
sida i en kritisk situation att det gav vatten på kvarn åt de främlingsfientliga.
Jag tror därför att Bengt Westerberg har rätt, när han säger att han är allde-
les övertygad om att beslutet ökade fientligheten mot flyktingar.
Beslutet var generellt. Det gällde tillbaka i tiden, och det gällde framåt.
Det är väldigt viktigt nu, Birgit Friggebo, att det beslutet, som har anknyt-
ning till enskilda fall, snabbt förändras så att vi får ett klart besked om att de
särskilda skälen som ledde till en restriktivare flyktingpolitik nu är borta.
Det är väldigt viktigt i det här läget att det blir klarlagt.
Anf. 14 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag tycker att det är mycket bra att vi är överens i de stora
övergripande frågorna i uppfattningen rörande rasism och främlingsfientlig-
het, som invandrarministern här har sagt. Jag tycker också att det är väldigt
värdefullt, om vi kan diskutera dessa frågor i den lugna och sansade ton som
vi har haft i debatten här i dag. Detta är mycket svåra frågor, och jag tror att
det är viktigt att de olika åsikterna får skära sig mot varandra.
Jag har ganska många års erfarenhet av flyktingpolitik. Vi kan kanske dis-
kutera vems uppfattningar det är som har blivit accepterade efter hand. Jag
skall inte ta upp den debatten, men jag tror nog att de partier som i många
många år har arbetat med de här frågorna ändå är de som har lagt fast flyk-
tingpolitiken och uppfattningen hos svenska folket. Det vill jag ha sagt.
Jag delar absolut uppfattningen att vi skall använda ordet rasism med spar-
samhet. Jag lyssnade vid något tillfälle på ett föredrag av diskrimineringsom-
budsmannen, där han verkligen ville inskärpa: Lär er att skilja mellan rasism
och fientlighet och kanske ifrågasättande, ett främlingskap helt enkelt. Det
är väldigt stor skillnad mellan rasism och att vara frågande och kanske fient-
lig-
Men tyvärr är det väl så, herr talman, att det är ren rasim vi har fått se
tendenser till på senare tid. Därför är det ytterligt viktigt att den här debat-
ten inte bara äger rum i dag utan att den fortsätter bland dem som är politiskt
ansvariga.
Inte heller jag tror så mycket på tillfälliga kampanjer, även om de kanske
kan vara en liten signal. Däremot sätter jag väldigt stort värde på det en-
trägna goda arbete som våra organisationer utför, inte minst de fackliga or-
ganisationerna när det gäller möjligheten att bereda människor arbete. Jag
tänker t.ex. på SACOs fina arbete därvidlag.
Jag tänker också på fadderskap och sådana saker, som jag tror är väldigt
viktiga. Om svenska familjer lär sig att umgås med våra invandrare, finner
man också att det är väldigt mycket vi har att lära och att det är berikande
för vår kultur att de har kommit hit.
Sedan delar jag uppfattningen att vi skall ha en strikt och fast tillämpning
av svensk lag. Vi kan diskutera om det är den något striktare tillämpningen
som har gjort att det kommit färre flyktingar - vad som var hönan och ägget -
men jag skall i dag inte ta upp den debatten.
Vad som är viktigt är att vi kommer fram till en gemensam ståndpunkt i de
här frågorna, att vi håller en fast kurs i så stor enighet som möjligt i Sveriges
riksdag. Det vill jag verkligen understryka.
Anf. 15 Bostadsminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag vill helt hålla med Hans Göran Franck, när han trycker
på att våra myndigheter måste beivra brottslighet och rasistiska handlingar.
Här vet jag att det finns organisationer, inte minst Röda korset, som har äg-
nat sig åt att bevaka polismyndigheten.
Det har funnits fall där polisen har lagt ner förundersökningen och där
någon genom att ligga på har påverkat att den tagits upp igen, och man har
sedermera också hittat de skyldiga. Jag tycker att det är alldeles utomordent-
ligt viktigt att varje form av rasistiska handlingar beivras.
Jag känner ingen tveksamhet i frågan om att diskrimineringsombudsman-
nen skall vara kvar. Jag tycker att situationen som den är nu just visar att det
är riktigt.
Harriet Colliander tar upp en del saker här och påstår att andra partier nu,
på några månader, har anslutit sig till Ny Demokratis uppfattningar.
Ny Demokrati har i valrörelsen envetet talat om att bidrag skall göras till
lån. Andra politiker har suttit med och fattat beslut som innebär att det re-
dan är på det sättet. Riksdagen har redan omvandlat bidrag till lån. Men Ny
Demokrati fortsätter kampanjen, trots allt.
Att asylsökande skall få arbeta under väntetiden har det förts en enveten
kampanj om under åratal här i riksdagen. Nu har vi fått en regering som
också tänker genomföra det kravet. Då finns det ingen anledning för Ny De-
mokrati att komma och slå sig för bröstet för den sakens skull.
Vi har kritiserat sättet att ta emot flyktingar, de långa väntetiderna och
koncentrationen i flyktinglägren. Nu har vi fått en regering som tänker ändra
på dessa förhållanden. Det här är inte någon ny fråga. Ny Demokrati har
inte påverkat det på minsta sätt.
Jag tycker att det är tvivelaktigt av Ny Demokrati, när man driver dessa
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
20
sakliga ståndpunkter, som det är väl värt att vidta förändringar i, att kombi-
nera dessa med att tala om ”den stora mängden” som flödar in och ställer
åldringar mot människor som kommer från andra länder. Det är ett försåtligt
sätt att bedriva debatten. Det är försåtligt att anklaga alla andra partier för
att över huvud taget inte ha intresserat sig för de brister och problem som
har funnits i flyktingmottagandet.
Maj-Lis Lööw tog upp frågan om arbete. Det är klart att det inte är fråga
om något Columbi ägg att få arbeta under väntetiden. Men det rör sig om
två saker. Den ena är att de som väntar skall ha möjlighet att försörja sig,
framför allt när de väntar länge. Det sticker i ögonen på det svenska folket
att människor inte får försörja sig, och det skapar en grogrund för avund-
sjuka. Den andra saken handlar om de asylsökandes välbefinnande. Det
finns ingenting som är så deprimerande som att få gå länge och vänta och inte
ha något att göra, dvs. att inte kunna få respekt för sitt eget människovärde.
Just frånvaron av möjligheterna att få arbete och ha något att göra blir ju
ett skäl till att människor sedan får stanna i Sverige. Det är alltså på grund
av att de mår så dåligt. Då är det alltså inte de ursprungliga skälen som be-
döms utan de senare tillkomna humana skälen. Dessa skäl har alltså framkal-
lats på grund av att människor mår dåligt.
Karin Israelsson läste högt ur invandrarverkets alldeles utmärkta informa-
tionsmaterial Överlagda lögner. Här finns det på ett mycket enkelt sätt till-
gång till de allra flesta argument man behöver när man möter olika lögner
beträffande invandrare och invandringspolitiken. Jag rekommenderar verk-
ligen att detta material sprids i vida kretsar. Materialet är enkelt och lättför-
ståeligt och dessutom sant.
Gudrun Schyman och Hans Göran Franck tog upp det så kallade Luciabe-
slutet. Beslutet är ännu inte upphävt. Det kommer att upphävas under den
närmaste tiden - förhoppningsvis under december månad. Det kräver en viss
förberedelsetid att återgå till den normala ordningen att tillämpa svensk lag
strikt och med en fast praxis.
Jag tror att decemberbeslutet har spelat en större roll när det har gällt legi-
timiteten att uttrycka främlingsfientliga åsikter än vad det har gjort för de
faktiska besluten i de enskilda ärendena. Jag är alldeles övertygad om att det
inte var den tidigare regeringens, och inte heller Maj-Lis Lööws, avsikt med
beslutet. Men jag tror att det är den effekt som beslutet har haft. Det är
därför av utomordentligt stor betydelse att vi återgår till den normala ord-
ningen och att vi klart uttrycker att vi i detta demokratiska och öppna sam-
hälle inte tolererar rasism och främlingsfientlighet.
Anf. 16 KJELL ELDENSJÖ (kds):
Herr talman! Gudrun Schyman kritiserade mig för mitt uttalande om eti-
ken och moralen. Jag menar att etiken och moralen måste utgå från någon
grundvärdering, annars blir det lätt en relativ etik och moral. Jag menar att
vårt västerländska kulturarv, de kristna grundvärderingarna, är mycket bra
grundvärderingar. Den åsikten tänker jag fortsätta att ha.
Jag tror också en hel del på min åsikt att allt fler splittrade familjer resulte-
rar i fler ungdomar som får svåra uppväxtförhållanden. Det kan i sin tur leda
till rotlöshet som sedan kan göra att de kommer snett i livet.
Det var inte alla partier som kritiserade det s.k. 13 december-beslutet,
Sten Andersson i Malmö, som det gick dåligt för i valet. Han drog en något
felaktig slutsats i sitt första inlägg.
Jag konstaterar med glädje att vi alla drar åt samma håll i den här frågan,
även om vi har litet olika nyanseringar i debatten. Vi måste med kraft be-
kämpa främlingsfientligheten.
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Sten Andersson i Malmö har svårt att hänga med när jag
talar i talarstolen. Det går bra att läsa snabbprotokollet. Men det går också
bra att läsa det betänkande vi talar om, Organiserad rasism, där det finns ett
förslag om att kriminalisera enskilda personer som stöder organisationer
som med våld vill genomföra rasistiska och främlingsfientliga idéer. Det
finns en vits i detta. Skälet är, att om organisationer förbjuds går de kanske
under jorden, och då blir organisationerna svårare att hantera. Läs betän-
kandet i stället för att stå här och argumentera om förslag som inte ens har
väckts!
Etik handlar om rätt och fel, Kjell Eldensjö. Moral handlar om hur vi om-
sätter detta i praktiken. Det har ingenting med religion att göra. Det är en
privatsak vilken religion man utövar. Jag respekterar alla som utövar en reli-
gion, t.ex. kristendomen. I ett mångkulturellt samhälle, som vi alla säger oss
tala för, får vi väl också acceptera att människor utövar olika religioner. Man
skall inte blanda ihop begreppen.
13 december-beslutet är ännu inte upphävt, Birgit Friggebo. Det var bra
att få ett besked. Det har ju florerat olika besked i debatten. Min fråga är
naturligtvis varför beslutet ännu inte är upphävt. Så sent som i våras hade
vänsterpartiet och folkpartiet en gemensam reservation i konstitutionsut-
skottet där vi sade att beslutet saknar laglig grund. Jag förstår då inte varför
folkpartiet nu i regeringsställning inte omedelbart upphäver detta beslut som
saknar laglig grund. Det är för mig en gåta. Det vore bra att få besked om
varför det är så.
Jag har också tagit upp frågor som rör skolans område. Det är fler i debat-
ten som har tagit upp frågan om den oro vi alla har för att skolan inte klarar
den situation som råder just nu. Det råder brist på resurser och kompetenta
lärare. Det behövs människor utifrån som kommer in i verksamheten. Det
behövs ett organiserat motstånd i skolorna nu, redan under hösten. Jag
tycker att regeringen också skall bidra till att det kommer till stånd. Det är
fråga om att ta ansvar och inte bara skjuta över problemen på kommunerna
eller hänvisa till det långsiktiga arbetet. Det långsiktiga arbetet behövs
också, men det behöver även uppmärksammas att det råder en särskild situa-
tion i dag i vårt samhälle.
Det här gäller alla folkrörelser och oss alla som kommer att delta i olika
manifestationer. Det behövs också signaler från regeringen, att regeringen
känner ett ansvar som man är beredd att ta och att man är beredd att gå ut i
skolorna och genomföra en särskild motkampanj redan under hösten.
Anf. 18 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Harriet Colliander sade att det är den normlösa skolan som
ger dessa effekter. Om jag har förstått saken rätt, har man både i Tyskland
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
22
och i Österrike enormt starka normer och värderingar i skolundervisningen.
Men det hjälper inte för att bekämpa rasismen och främlingsfientligheten.
Där måste finnas något mer. Jag tror att Sveriges sätt att hantera frågan är
rätt sätt. Det gäller att hitta ett större engagemang och att ha medkänsla.
Det gäller att kunna motarbeta egoismen, som jag tror ligger bakom att vi
inte unnar andra att dela det överflöd som vi trots allt har i vårt land. Det
finns många sådana frågor att undervisa om.
När det gäller asylsökande och rätt till arbete, har centerpartiet också gått
med på att frågan behöver utredas. Vi ser en viss fara i att ta bort begreppet
asylsökande. Det är inte i första hand arbete man söker när man söker asyl.
Då har man ett skäl att lämna sitt hemland, och det är ett skydd man i första
hand söker.
Det är sedan alldeles riktigt, att när Sverige inte klarar av att behandla
asylansökningarna inom rimlig tid, måste det ges möjligheter till någon typ
av arbete. Det är det som nu skall utredas, och det tycker jag är riktigt. Men
det är inte i första hand arbete som skall erbjudas när någon kommer hit som
asylsökande, utan det är ett skydd. Det skyddet måste vi slå vakt om. Dagens
debatt handlar om att motarbeta främlingsfientlighet och att ta emot de asyl-
sökande med de resurser som finns.
Kyrkornas samfund har på många sätt bidragit till att göra situationen på
flyktingförläggningarna uthärdliga för de människor som har suttit och vän-
tat på beslut.
När det gäller 13 december-beslutet är faktum det - och det borde man
veta - att det i dag ges betydligt fler uppehållstillstånd till dem som har kom-
mit hit efter det att 13 december-beslutet fattades. Det har utvecklats nya
normer. Överskrider väntetiden ett år får den sökande uppehållstillstånd. Vi
har ett betydligt mer generöst system i vårt land efter det att 13 december-
beslutet fattades än vad vi hade före.
Det finns en viss oro för att återgå till de förhållanden som rådde innan 13
december-beslutet fattades. Frågan är om vi klarar den flyktinginströmning
som nu pågår - och om Sverige ger signaler till de icke seriösa människor
som sysslar med flyktingverksamhet i någon form av ”resebyråverksamhet”.
Vi måste påminna varandra om att se till att den ”resebyråverksamheten”
inte kommer i gång igen om Sverige återgår till de förhållanden som rådde
innan 13 december-beslutet fattades.
Debatten har varit bra, och det är viktigt att vi fullföljer debatten på alla
nivåer. Alla i den här salen bör läsa Överlagda lögner. Det behövs, inte minst
för Ny Demokratis räkning.
Anf. 19 HARRIET COLLIANDER (nyd):
Herr talman! Jag vill först vända mig till Birgit Friggebo och bemöta påstå-
endet om försåtlighet - att ställa åldriga anhöriga mot flyktingar som kom-
mer till Sverige.
Vad jäg sade och vad jag menade var, att jag kommer från verklighetens
folk. Jag har inte varit politiker i 20 år. Jag har fortfarande en levande dialog
till människorna ute i samhället, och jag har fortfarande örat mot marken så
att jag uppfattar vad folk säger och tycker.
Många svenskar har svårt att förstå att det finns mängder av bidragspengar
för människor som kommer hit och som inte gör rätt för sig. Det väcker ont
blod-när vi inte kan få vård och omsorg när det gäller våra åldriga anhöriga.
Folk har svårt att förstå sammanhanget.
Vi i Ny Demokrati har blivit anklagade för att vara rasister, bl.a. av fram-
stående representanter för folkpartiet. Vi sades vara rasister för att vi ville
att flyktingar, när de kommer till Sverige, skall tas om hand på bästa sätt. Vi
har sagt att flyktingar inte skall sitta i läger i åratal. Vi har sagt att man skall
ge dem mjuka lån och arbetsmöjligheter i stället för bidrag. För detta har vi
blivit anklagade för rasism.
Det är skönt att i denna kammare höra att alla är så enstämmiga om att
åtgärder måste vidtas och att vi i stort sett är eniga om inriktningen. Det är
oerhört skönt för Ny Demokrati att kunna sudda ut rasismanklagelsen och
rasismstämpeln som partiet har fått på sig. Det gläder mig alldeles oerhört
mycket.
Anf. 20 MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag har aldrig påstått att ni i Ny Demokrati är rasister, men
ni har av okunskap fiskat i grumligt vatten. Det är uppenbart för alla som
studerat ert budskap i valrörelsen. Jag tycker på något sätt att Harriet Col-
liander fortfarande gör det när hon säger att människor inte kan förstå varför
det finns mängder av bidrag. Det är just denna kunskap det handlar om: det
finns inga bidrag med guldkant för invandrare och flyktingar i Sverige i dag.
Vi måste hjälpas åt och gå ut och tala om det i stället för att stå t.o.m. i denna
talarstol och säga sådana saker. Vi måste tala om hur det förhåller sig, varför
man kommer och på vilka villkor man lever här.
Birgit Friggebo säger att hon inte tror att det var Maj-Lis Lööws avsikt
med decemberbeslutet att utlösa en främlingsfientlighet. Jag är tacksam för
att hon inte tror det om mig. Men jag frågar mig: Vad tänkte riksdagen på
den dag man stiftade lagen? Det skrevs in en lagparagraf där det sades att
om flyktingmottagandet utsätts för så stora påfrestningar att man inte klarar
mottagandet på ett värdigt sätt, skall konventionsflyktingar komma i första
hand. Lagparagrafen byggde på den principen, men vi utvidgade det till att
omfatta dem som i övrigt har starka skyddsbehov. Stiftade riksdagen en lag
med den innebörden att främlingsfientligheten skulle utlösas den dag rege-
ringen använde sig av paragrafen? Det är väl ändå inte rimligt att riksdagen
kan ha tänkt sig något sådant.
Flyktingmottagandet var inne i ett skede där det krävdes att någonting
gjordes. Ingen av alla dem som har kritiserat decemberbeslutet har talat om
vad regeringen skulle ha gjort i stället. Inte någon flykting hade varit betjänt
av att flyktingmottagandet i Sverige hade ramlat ihop. Jag menar, vilket jag
också sade tidigare i somras, att vi nu stadigt går mot en situation, om ingen-
ting särskilt händer, där det blir möjligt att upphäva decemberbeslutet. Men
det gläder mig att även Birgit Friggebo nu har insett att det krävs en viss tid
av förberedelser innan detta kan ske.
Jag vill till sist säga att det är utomordentligt viktigt att vi visar att vålds-
handlingar mot flyktingar beivras. Jag tror att det är fler som blivit föremål
för det rättsskipande systemet och ställts inför rätta för det de har gjort än
vad som framgått av tidningarna. Det vore kanske bra om regeringen tog
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
24
initiativ till en redovisning så att de som eventuellt funderar på att begå
våldshandlingar mot utlänningar ser att man i de allra flesta fall får ta konse-
kvenserna av sitt handlande. Det vore värdefullt om t.ex. rikspolisstyrelsen
gjorde en sådan sammanställning.
Förste vice talmannen anmälde att Harriet Colliander anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 21 STEN SÖDERBERG (nyd):
Herr talman! Statsrådet Friggebo och Maj-Lis Lööw: Jag vill lämna ett
litet bidrag till diskussionen om rasism och Ny Demokrati. Jag har under ett
år upplåtit mitt hus och gömt kurdledaren Faraidoon Kaader och hans fa-
milj, likaså har jag försökt hjälpa andra jagade människor. Jag har under det
gångna året samverkat med socialdemokratiska partistyrelsens internatio-
nella ombudsmän för att få tillstånd katastrofinsatser i Irak.
För närvarande arbetar jag hand i hand med drabbade jugoslaver för att
få till stånd katastrofinsatser i Jugoslavien. Man bör var litet försiktigt från
folkpartiets sida när man uttrycker sig om Ny Demokratis inställning till flyk-
tingar och invandrare. Jag tror nämligen att det kommer en reaktion, inte
från Ny Demokrati utan snarare från invandrarna själva, och att den reaktio-
nen är mycket nära förestående. Jag framför det önskemålet att vi fortsätt-
ningsvis får en nyanserad debatt i denna fråga.
Anf. 22 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Herr talman! Jag vill först vända mig till Kjell Eldensjö. När jag talade om
13 december-beslutet refererade jag till de partier som då satt i riksdagen.
Vi har hundra partier utanför riksdagen, och jag kan inte veta vad de tycker
i varje speciell fråga.
Harriet Colliander står här i talarstolen och säger: Vi är verklighetens
folk, och vi har örat mot marken. Jag kan garantera att det är många fler
som är verklighetens folk än de som representerar Ny Demokrati.
Till Gudrun Schyman: Menar Gudrun Schyman att den lagstiftning som
hon förespråkar innebär att en förening som sysslar med våld och rasism
skall få lov att finnas till, men att den utomstående som söker medlemskap
skall kriminaliseras? Om det är ett förslag hoppas jag att det aldrig blir ge-
nomfört.
Herr talman! Det har här talats mycket om vad man skall göra. En del är
säkert bra, och en del är mindre bra. Jag håller med dem, bl.a. Gullan Lind-
blad, som sagt att vi måste ha en enhetlig lagstiftning i Sverige. Man kan inte
döma på olika sätt beroende på varifrån personen kommer. Är man i Sverige
gäller svensk lag oavsett var man kommer ifrån.
En annan sak bland många andra saker som säkert har bidragit till dagens
situation är det faktum att människor har kommit hit och sökt asyl och fristad
i vårt land och i en del fall ägnat sig åt en mycket grov kriminell verksamhet.
Man har kunnat åka tillbaka till det land varifrån man flytt, hämta narkotika,
komma tillbaka till Sverige och bli tagen av polisen, och ändå inte inte bli
utvisad. Att sådant skapar misstro mot asylpolitiken hoppas jag alla förstår.
Det finns en annan liten fråga som är aktuell speciellt för Skåne. Låt oss
kalla det polackproblemet. Hundratals polacker kommer till Malmö varje
dag och säljer varor. Korven, köttet och osten kryper själv på marken, me-
dan varje egenföretagare som har butik skall uppfylla alla krav. Detta får lov
att passera. Det är många sådana små saker som sammantaget skapar den
situation som vi ibland tyvärr upplever i dag.
Förste vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 23 Bostadsminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Sten Söderberg önskade en nyanserad debatt. Också jag är
mycket öppen för nyanserade debatter, eftersom jag anser att samtalet leder
utvecklingen framåt. Jag är även medveten om att det i olika partier kan fin-
nas skilda attityder i olika politiska frågor. Det är ganska naturligt. Men när
det gäller de främlingsfientliga eller rasistiska tendenser som vi ser i vårt
samhälle är jag inte beredd att vara särskilt nyanserad. Man kan aldrig ac-
ceptera, aldrig ursäkta eller bortförklara yttringarna av dessa värderingar.
Där måste man vara hård och bestämd. Där går det inte att säga som Harriet
Colliander gör, att man bara upprepar vad folk säger, att man lägger örat
mot marken och att man är verklighetens folk. Man måste ha en egen värde-
ring, en egen uppfattning som man hävdar och är beredd att driva.
När ni hela tiden talar om verklighetens folk, gör ni ju detta för att skapa
misstroende mot alla de andra partierna som har verkat något längre än vad
ni har gjort. Då stryker ni dessa rasistiska och främlingsfientliga grupper
medhårs när det gäller deras inställning att vår demokrati inte klarar av att
lösa sina problem. Det är möjligt att Sten Söderberg tycker att jag tar i för
hårt nu, eftersom han önskar en nyanserad debatt, men jag kan inte bortse
ifrån det fiskande i grumliga vatten som har varit, inte minst under valrörel-
sen. Jag delar Maj-Lis Lööws uppfattning att det har varit ett fiskande i
grumliga vatten. Detta skall vi ta itu med i debatter här i riksdagen, och vi
skall vara franka och öppna emot varandra.
När det till sist gäller frågan om Luciabeslutet har det inte givits några som
helst olika besked från regeringen. Det kommer att återgå till den normala
hanteringen. Något annat besked har inte givits. Det tar tid eftersom vi har
ett virrvarr i den praxis som finns nu, inte minst mot bakgrund av de långa
väntetiderna. Man har visstidspraxis, och det finns inte någon etablerad de
facto-praxis, eftersom man inte har prövat de facto-flyktingbegreppet. Situa-
tionen i de olika länderna är inte densamma som den var 1989. Därför tar
detta en viss tid, eftersom det skall bli rättvist och eftersom det skall bli ord-
ning och reda i verksamheten. Detta är viktigt inte minst nu när de enskilda
tillståndsärendena skall lyftas över till den nya utlänningsnämnden.
Det fanns ingenting i lagen som tvingade regeringen att ta 13 december-
beslutet, Maj-Lis Lööw. Det var en fråga om tillämpning och bedömning.
Vad man gjorde var att samla ihop en massa människor i södra Sverige. Hade
man spritt ut dem litet mer över landet hade man kanske inte stått inför den
situation som regeringen sedan bedömde vara omöjlig att hantera. Min be-
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
25
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
dömning är fortfarande att det hade gått att hantera inom den normala till-
lämpningen av hela asylprövningen.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1991/92:13 om legitimation av naprapaterAnf. 24 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Birger Andersson har frågat mig om när regeringen avser att
lägga fram förslag om legitimation av Doctors of Naprapathy.
Alternativmedicinkommittén, som lade fram ett förslag om legitimation
för vissa kiropraktorer i ett delbetänkande (SOU 1987:1) och i övrigt lade
fram förslag om alternativmedicin i ett huvudbetänkande (SOU 1989:60),
har utförligt behandlat frågan om legitimation av naprapater.
I delbetänkandet om kiropraktiken framhöll kommittén, att behörigshets-
frågorna måste ses i belysningen av hälso- och sjukvårdslagens krav och att
hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose patienternas
behov av trygghet i vården och behandlingen (2§). I det perspektivet blir
utövarnas allmänna medicinska förfarande, kunskaper i diagnostik och in-
sikter om terapins begränsningar minst lika viktiga som själva behandlings-
metoden.
Ett avgörande skäl bakom kommitténs förslag om legitimation för vissa
kiropraktorer, de med examen som Doctors of Chiropractic, var behovet av
en ”varudeklaration” om kompetensen, eftersom vi i Sverige har många som
är verksamma som kiropraktorer utan att ha ordentlig utbildning. Inom nap-
rapatgruppen har i princip alla gått igenom Naprapathic School. Utbild-
ningen i sig ger i detta fall tillräcklig information, varför legitimationen
egentligen bara skulle bli en bekräftelse på samma sak.
Kommittén påpekade också att naprapaterna utgör en grupp som inte fun-
nits i Sverige så länge. Detta kan jämföras med Doctors of Chiropractic, som
ju funnits i Sverige sedan början av det här seklet. Internationellt sett är nap-
rapaterna en nästan okänd grupp och har följaktligen inte heller kommit i
fråga för legitimation i något annat land.
Mot denna bakgrund ansåg alternativmedicinkommittén att det inte före-
låg förutsättningar för legitimation av naprapater. Kommittén förordade att
regeringen prövar frågan om legitimation för naprapater när det finns stu-
dier som visar effekten av metoderna.
Alternativmedicinkommitténs huvudbetänkande har remissbehandlats
och dess förslag bereds i regeringskansliet. Någon ny vetenskaplig dokumen-
tation om effekten av naprapatbehandling har inte kommit fram. Det är i
första hand socialstyrelsen som skall bevaka denna fråga.
En legitimation för gruppen Doctors of Naprapathy blir enligt min mening
aktuell när socialstyrelsen presenterar ett underlag som visar att det finns
vetenskapliga belägg för att en effekt av naprapatbehandling föreligger.
Anf. 25 BIRGER ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag hade hoppats på
ett mer positivt svar. Jag tycker att svaret andas passivitet. Detta är ju ingen
ny fråga. I flera år har väckts motioner i riksdagen, bl.a. av mig, med begä-
ran om ett riksdagsutlåtande om legitimation av naprapater.
Senast frågan om legitimation av naprapater var uppe till behandling här
i riksdagen var under våren 1990. Då avstyrkte utskottets majoritet, be-
stående av socialdemokrater och vänsterpartister, motionerna med motive-
ring att remissbehandling och beredning av förslaget i regeringskansliet
borde avvaktas. I socialutskottets betänkande 1989/90:SoU24 fanns en re-
servation från centern, moderaterna, folkpartiet liberalerna och miljöpar-
tiet. I reservationen framhölls att det bedrivs ett seriöst arbete inom napra-
patin, att naprapaterna bör få legitimation för yrket och att regeringen sna-
rast borde återkomma till riksdagen med ett förslag om detta.
Just nu förbereds ett nytt betänkande i socialutskottet som behandlar bl.a.
motioner från allmänna motionstiden i januari 1991. För ett år sedan, i okto-
ber 1990, ställde min medmotionär Martin Olsson - han är också centerpar-
tist - en interpellation till dåvarande socialministern Ingela Thalén.
Jag har nu jämfört dagens interpellationssvar med interpellationssvaret
för ett år sedan. Jag måste tyvärr konstatera att frågan inte har förts framåt.
Det skall jag givetvis inte belasta statsrådet Bo Könberg, utan det ansvaret
får den tidigare regeringen ta på sig.
I sitt interpellationssvar säger dåvarande socialministern Ingela Thalén:
”Jag är beredd att ta upp frågan om en eventuell legitimation för gruppen
Doctors of Naprapathy om ett tillräckligt underlag presenteras av socialsty-
relsen, vilket visar att det finns skäl att föreslå en sådan legitimation.”
I statsrådet Bo Könbergs svar står: ”En legitimation för gruppen Doctors
of Naprapathy blir enligt min mening aktuell när socialstyrelsen presenterar
ett underlag som visar att det finns vetenskapliga belägg för att en effekt av
naprapatbehandling föreligger.”
Vad jag kan förstå är svaren i stort sett lika, även om det är ett år emellan
dem.
Med hänvisning till det anförda citatet vill jag fråga statsrådet: Vilket upp-
drag har lagts ut till socialstyrelsen från den tidigare socialministern? Har
socialstyrelsen lämnat någon redovisning till socialdepartementet? Om so-
cialstyrelsen inte har lämnat någon redovisning, kommer statsrådet att med
kraft arbeta för att socialstyrelsen snabbt redovisar resultatet för departe-
mentet?
Anf. 26 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Naprapater i Sverige är en välutbildad grupp med ett starkt
förtroende och erkännande inom området manuell medicin. I alternativme-
dicinkommitténs betänkande angavs att naprapater har en lång utbildning
och att deras kompetens är allmänt vitsordad.
Vid det tillfället räknade man med att ca 200 000 patienter i Sverige söker
hjälp hos naprapater vid cirka en miljon tillfällen årligen, huvudsakligen för
rygg- och ledbesvär. Det är säkert inte färre i dag. Naprapater utgör således
en mycket stor resurs för många människor. Samtidigt utgör de också en väl
definierad yrkesgrupp med en klar yrkesidentitet. Utbildningen tillgodoser
högt ställda krav vad avser patienternas säkerhet i vården.
En legitimation för denna yrkesgrupp innebär ett samhällserkännande av
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
27
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
verksamheten men också, och framför allt, den varudeklaration för patien-
ten som statsrådet talar om i sitt svar.
Det finns ju i det här sammanhanget en alldeles uppenbar fördel med en
legitimation. Det gäller den säkerhet för patienten som en sådan skulle inne-
bära.
Med en legitimation får vi en helt annan kontrollmöjlighet. In i systemet
kommer bara sådana naprapater som lever upp till de kvalitetskrav som kan
ställas. Övriga får stå utanför, med den fingervisning som detta innebär för
de människor som behöver hjälp.
Det ställer krav på utbildningen. Och det är nog tämligen vitsordat att ut-
bildningen redan i dag uppfyller höga krav. Det säger ju också statsrådet i
sitt svar.
Det kommer också att ställas krav på dem som har skaffat sig utbildningen
att leva upp till de kvalitetskrav som ställs upp. Och den legitimerade napra-
pat som inte sköter sitt arbete förlorar legitimationen, precis som andra
grupper inom sjukvården.
Att införa en möjlighet till legitimation för naprapater innebär därför inte
primärt att vi ställer oss på denna yrkesgrupps sida utan att vi stärker säker-
heten för de patienter som är i behov av hjälp och som kanske har sökt
många andra möjligheter utan att finna någon sådan.
I svaret hänvisar statsrådet Bo Könberg till att alla naprapater har samma
utbildning. Han säger följande:
”Utbildningen i sig ger i detta fall tillräcklig information, varför legitima-
tionen egentligen bara skulle bli en bekräftelse på samma sak.”
Låt mig få fråga statsrådet: Hur skall denna del av svaret egentligen tol-
kas?
Det svar som statsrådet Bo Könberg här har gett på Birger Anderssons
interpellation är formellt och tjänstemannamässigt. Men det saknar, som jag
ser det, en politisk vilja att driva frågan vidare. Det tycker jag är beklagligt.
Svaret påminner alltför mycket, precis som Birger Andersson tidigare har
påpekat, om det svar som tidigare har getts här i kammaren av den tidigare
socialdemokratiska socialministern.
En viljeinriktning kan statsrådet faktiskt få genom att studera den reserva-
tion som fogades till socialutskottets betänkande när frågan senast debatte-
rades här i kammaren för ungefär ett och ett halvt år sedan. Bakom denna
reservation stod bl.a. tre borgerliga partier.
Jag är alldeles övertygad om att det faktiskt finns väldigt många människor
runt om i vårt land som räknar med att den här regeringen skall åstadkomma
en förändring i denna fråga.
Låt mig avsluta med att fråga följande: Är statsrådet beredd att ta de nöd-
vändiga initiativen, i enlighet med den reservation som då fogades till social-
utskottets betänkande och som så när en riksdagsmajoritet hade ställt sig
bakom för drygt ett år sedan, för att ge en möjlighet till legitimation för nap-
rapater?
Anf. 27 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Birger Andersson började med att säga att han inte tyckte att
svaret var positivt. Och det kan jag på sätt och vis hålla med om. Men jag
anar i alla fall en underton av positiv inställning. Och den vill jag gärna hänga
upp mig på.
Däremot känner jag mig mycket besviken på socialstyrelsen som inte har
gjort de studier som behövs och som inte har presenterat det underlag som
behövs för regeringen. Det är nämligen inte tu tal om att det är väldigt
många, inte bara utövande naprapater utan framför allt patienter i det här
landet, som beklagar att det har tagit så lång tid.
Första gången som jag tillsammans med Gunnel Liljegren, som nu har
lämnat riksdagen, väckte en motion om detta var så tidigt som 1987, tror jag.
Redan då var svaret positivt, men man ville invänta vad socialstyrelsen skulle
säga. Jag undrar varför socialstyrelsen inte har kunnat ta detta initiativ tidi-
gare. Och jag tar för givet att den sätter i gång nu och presenterar ett mate-
rial.
Det är självklart att patienterna, vem de än går till, skall kunna vara säkra
på att få god kvalitet och trygghet i vården. Därför behövs också legitima-
tion. Per Stenmarck var inne på denna mycket viktiga aspekt på frågan, näm-
ligen säkerheten för patienten, möjligheten att ta ifrån en utövande naprapat
legitimationen om han inte uppfyller de krav som både patienterna och hans
kolleger ställer på honom.
Naprapatbehandling har ofta en snabbare effekt än annan behandling.
Även om vi naturligtvis i första hand ser till det humana och det mänskliga i
frågan kan vi inte glömma att sjukskrivningar kostar mycket pengar och att
man på detta sätt kan spara pengar som kan satsas i andra delar av sjukvår-
den. Det blir således billigare för patienten och inte minst sedan dessa be-
handlingar momsbelades.
Jag har haft kontakter med naprapater som säger att ungefär 10 % av de-
ras patientunderlag utgörs av ungdomsgruppen 16-25 år. Dessa ungdomar
har kanske idrottat och tagit i för hårt och fått skador. Denna grupp utgör
inte någon höglönegrupp som har lätt att betala för denna behandling. Även
i detta sammanhang kan man lägga synpunkter som jag gärna skickar med.
Långa sjukskrivningar kostar ju mycket pengar.
Redan nu har vi också, skulle jag vilja säga, ett erkännande från medi-
cinskt håll för naprapaternas verksamhet. Mycket ofta, enligt uppgifter som
jag har fått, samarbetar läkare, sjukgymnaster och naprapater. Naprapa-
terna är på sjukhus och hjälper till med behandlingarna. De står således inte
så utanför. Och varför man inte har kommit längre i socialstyrelsens verk-
samhet på detta område kan jag inte förstå.
Vi kan inte heller glömma, vilket jag skulle vilja påminna om i denna de-
batt, att vissa av våra statliga institutioner som vi alla förhoppningsvis behö-
ver då och då, Operan, Danshögskolan och Dramatiska teatern, har fast an-
ställda eller kontraktsanställda naprapater, för att kunna hjälpa till när det
händer något akut. På detta sätt kan vi säga att vi alla indirekt tar deras tjäns-
ter i anspråk.
Fru talman! Min förhoppning är att denna positiva underton som jag
anade, och jag hoppas att jag har rätt, i Bo Könbergs svar betyder att social-
styrelsen ganska snart får en fråga om varför den inte har satt i gång med
detta.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
Anf. 28 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att denna debatt har kommit till
stånd. Även jag är nämligen en av dem som tidigare har motionerat i denna
fråga. Jag tycker att det är viktigt att kiropraktorer och naprapater har full
möjlighet att med legitimation arbeta vid sidan av läkarkåren. Jag hoppas
också att det finns en positiv underton i det hela. Eftersom det tidigare har
funnits gemensamma borgerliga reservationer i frågan, tyder det väl ändå på
en politisk vilja att vara öppen även för alternativa metoder.
Jag ingår i socialstyrelsens verksstyrelse. Och jag kan tillåta mig att vara
litet kritisk mot vår verksamhet. Jag får alltså inlemma mig i denna kritik. I
socialstyrelsens verksstyrelse är vi väldigt mycket fast i den s.k. skolmedici-
nen. Jag tycker att all utveckling har visat att vi behöver även alternativ vid
sidan om.
Det tog mycket lång tid innan kiropraktorerna så att säga fick sin rätt. Jag
hoppas verkligen att tiden nu är mogen även för naprapaterna.
I den mån socialstyrelsen inte har fått något uppdrag ämnar jag på något
lämpligt sätt verka för att ta upp frågan i socialstyrelsen och skjuta på i den
mån jag förmår.
30
Anf. 29 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag har med intresse lyssnat på inläggen i denna diskussion,
och jag är ledsen om det uppfattas som att jag har varit mycket restriktiv i
mitt svar. Jag har bara velat lyfta fram det som varit grunderna för de tidigare
ställningstagandena, framför allt inom alternativmedicinkommittén, nämli-
gen att man som huvudargument i samband med förslaget om legitimation
av kiropraktorer tog upp frågan att det behövdes någon varudeklaration
inom den gruppen, eftersom utbildningen var så spridd. Det var ganska få
av dem som använde sig av titeln som hade denna längre utbildning, och det
fanns en flora av olika utbildningar. Detta har jag lyft fram, eftersom detta
också enligt alternativmedicinkommitténs bedömningar skilde situationen
från den som gällde naprapaterna.
Detta för mig över till de argument för legitimation som Per Stenmarck
tog upp, nämligen legitimation som något slags garanti och information till
patienterna. Jag har tydligen vidrört den frågan i mitt interpellationssvar på
ett oklart sätt, eftersom Per Stenmarck frågade vad j ag menade på den punk-
ten. Jag har bara velat peka på att såvitt vi kände till och såvitt alternativme-
dicinkommittén kände till hade i praktiken samtliga som bedrev naprapat-
verksamhet just denna utbildning. Och med detta vill jag stryka under att
en legitimation ovanpå detta inte skulle ge någon ytterligare information till
patienterna, till skillnad från när det gäller resonemangen om kiroprakto-
rerna.
Jag kan också peka på att Svenska naprapatförbundet självt, innan man
kom fram till legitimation av kiropraktorerna, inte hade något önskemål om
en sådan legitimation för naprapaterna. Och såvitt jag har förstått är det som
har fått dem att ändra uppfattning på den punkten just att man valde denna
väg med legitimation av kiropraktorer.
I bakgrunden ligger också att själva behörighetslagstiftningens kriterier
för legitimation generellt i vårt land har varit uttalat restriktiva genom åren.
Beträffande frågan om det arbete som socialstyrelsen bedriver i fråga om
detta och som Birger Andersson och några andra har ställt direkta frågor till
mig om, är det mitt intryck att man inte just nu bedriver något aktivt arbete.
Snarare handlar det om att man från socialstyrelsens sida skulle behöva
kräva in underlag på den här punkten, framför allt för dem som förfäktar
den åsikten att det finns klara vetenskapliga belägg för effekterna.
Jag skall emellertid för egen del ta upp frågan med socialstyrelsen helt i
enlighet med vad flera talare har efterlyst, så kan vi kanske nästa gång föra
denna debatt på en mer fast grund än i dag.
Anf. 30 BIRGER ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar statsrådet för de mer positiva tongångarna som jag
fick i detta inlägg. När det gäller just uppdraget till socialstyrelsen och att jag
hänvisade till att tidigare socialministrar antytt att det fanns ett sådant, har
jag liksom statsrådet Bo Könberg den uppfattningen att det är ett mycket
diffust utlagt uppdrag. Därför är jag tacksam om statsrådet nu verkligen be-
vakar dessa frågor och ser till att socialstyrelsen arbetar med dem.
Sedan vill jag i detta inlägg inte upprepa vad som har sagts här när det
gäller naprapaterna och deras förtjänstfulla verksamhet. Jag skall korta ned
det genom att bara utnyttja min tid till att säga något om det röstningsproto-
koll som finns från den 30 maj 1990. Omröstningen slutade då med 158 för
avslag på reservationen med anledning av motionen om legitimering. 153
stödde denna reservation. Det var socialdemokrater och vänsterpartister
som i stort sett i full enighet röstade för avslag. Moderaterna, folkpartis-
terna, centerpartisterna och miljöpartisterna stod däremot bakom reserva-
tionen.
Nu har vi ju haft ett val och fått en ny sammansättning i riksdagen. Och
jag vill alltså påminna statsrådet Bo Könberg om möjligheterna att driva
denna fråga mycket handlingskraftigt. Jag hoppas därför att det kommer att
läggas fram förslag till riksdagen ganska snart. Jag är medveten om att ett
nytt statsråd har väldigt mycket att stå i, men detta är en mycket viktig fråga,
och jag vore mycket tacksam om den drivs med stor handlingskraft.
Anf. 31 PER STENMARCK (m):
Fru talman! Anledningen till min fråga till statsrådet är att man i svaret
faktiskt kan tolka in att naprapater inte heller i framtiden skall behöva någon
legitimation. Statsrådets kompletterande svar här tycker jag därför är utom-
ordentligt positivt. Vidare är jag tacksam för att frågan nu skall lyftas upp
till socialstyrelsen och för att statsrådet skall se till att så blir fallet.
Jag har den allra största förståelse för att statsrådet ännu inte har hunnit
sätta sig in i alla frågor inom det egna ansvarsområdet. Således kan vi i denna
fråga hysa hopp om att vi så småningom kan återkomma till dessa saker på
ett positivt sätt.
För att återkomma till det svar som har getts här i dag vill jag säga att det
finns anledning att kommentera ett par meningar i detsamma. Det gäller den
åtskillnad som görs både i alternativmedicinkommitténs förslag och så små-
ningom i riksdagens ställningstagande mellan å ena sidan det som kom att
kallas för vissa kiropraktorer - dvs. de inom denna yrkesgrupp som har en
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
31
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
32
lång gedigen utbildning - och å andra sidan naprapater, som faktiskt alltid
har en lång och gedigen utbildning. Statsrådet talar om att det därmed fanns
behov av en varudeklaration för dessa kiropraktorer, för att skilja ut dem
från den grupp som saknar formell utbildning. Jag förstår de bevekelsegrun-
der som Bo Könberg tar upp. Men konsekvensen av att på det viset ge legiti-
mation enbart åt kiropraktorer - alltså inte åt naprapater - är faktiskt att
detta tolkas som ett samhälleligt erkännande av bara den ena gruppen. Det
är olyckligt att detta beslut fattades. Det finns således anledning att ändra
det fattade beslutet. Det här har också fått den ekonomiskt betydelsefulla
konsekvens som Birger Andersson pekar på i sin ursprungliga text. Jag tän-
ker då på riksdagens därpå följande beslut om momsbreddningen. Således
momsbelades sjukvård som ges av utövare som saknar legitimation. Napra-
paternas patienter drabbades därmed av en 25-procentig moms. Detta är
olyckligt. Det finns anledning att genom den typ av legitimation som vi här
har talat om också undanta den nackdel som detta har inneburit.
Anf. 32 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Vi har faktiskt vid ganska många tillfällen här i kammaren
debatterat frågan om naprapaterna och deras möjligheter att få legitimation.
Många av oss har visat stort intresse i den här frågan.
Först och främst vill jag säga att jag är övertygad om att dagens debatt
skiljer sig på ett positivt sätt från tidigare debatter som vi har haft. Jag tycker
att frågan har, som man säger, fallit framåt. Dessutom är jag övertygad om
att det kommer att ske saker här.
Socialstyrelsen kommer att inse att det inte räcker med att sätta i gång med
en utredning, som sedan får ligga i en byrålåda några år och som man däref-
ter skall hänvisa till i samband med att nya frågor ställs.
Den här frågan måste behandlas snabbt. Det var syftet med denna debatt.
Därför är vi väldigt glada.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1991/92:23 om försäkring för sjuklönekost-nader
Anf. 33 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Karin Israelsson har frågat socialministern när villkoren för
småföretagarnas försäkring mot höga sjuklönekostnader kan väntas före-
ligga samt, i anslutning till detta, om kostnadsneutraliteten kan kvarstå även
för småföretagare i förhållande till nuvarande försäkringssystem. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågorna.
Regeringen har nyligen beslutat om en förordning om försäkring mot
kostnader för sjuklön enligt 17 § lagen (1991:1047) om sjuklön. Innehållet i
försäkringen är således numera känt.
Vad gäller Karin Israelssons andra fråga om kostnadsneutraliteten vill jag
betona att avsikten hela tiden varit att arbetsgivare med en genomsnittlig
sjukfrånvaro skall kompenseras för de ökade kostnader som sjuklönesyste-
met medför. Detta gäller även fortsättningsvis och naturligtvis också för små-
företagarna. Företag med en lönesumma som inte överstiger 60 basbelopp
under ett kalenderår har nu dessutom möjlighet att teckna denna försäkring
för sjuklönekostnader. Försäkringen ersätter företagets samtliga sjuklöne-
kostnader fr.o.m. den tredje ersättningsdagen i resp, sjuklöneperiod. Pre-
mien för den försäkringen är satt med hänsyn till att småföretagen har en
något lägre sjukfrånvaro än genomsnittet.
Anf. 34 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpellation.
Svaret är mycket kort och ger besked om att det nyligen beslutats om en
förordning om försäkring mot kostnader för sjuklön för småföretagare. Det
är bra att detta nu är känt.
Helt naturligt har många småföretagare känt stor oro inför genomförandet
av sjuklönen. Den socialdemokratiska regeringen har inte följt upp riksda-
gens beslut om särskilda regler för småföretagare. Det innebär att det blir
oerhört ont om tid före reformens genomförande när det gäller att ge infor-
mation till alla som berörs.
Fortfarande saknas det regler för hur ansökan om denna särskilda försäk-
ring skall ske. Riksförsäkringsverket får naturligtvis försöka hinna med detta
samt sprida information till försäkringskassorna. December månad är inte
den bästa månaden för att arbeta med detta. Då skall ju många andra uppgif-
ter skötas. Dessutom är det många helgdagar i den månaden och därmed
färre arbetsdagar. Nåväl, detta får inte hindra att sjuklönereformen genom-
förs. Det har hittills varit en törnbeströdd väg, dvs. innan slutligt beslut fat-
tas. Riksdagen har verkligen haft tid på sig att besluta om sjuklönen. Det är
bara synd att den nödvändiga reformen nu får en slagsida genom att förbere-
delserna inte hinns med. Det är speciellt hos de små företagen som man kän-
ner oro. Visserligen har småföretagarnas organisation fått vara med i förbe-
redelsearbetet. Men man har tydligen inte haft kraft nog att klara av de prak-
tiska förberedelserna.
Alla småföretagare är väl inte heller ansluta till den här organisationen.
Genom att inte sprida korrekt information har även massmedia bidragit
till denna ökade oro. Beslutet om möjligheten att försäkra sig i försäkrings-
kassan fanns ju med redan vid vårens beslut. Omtanken om småföretagarna
har dessutom hävdats i de gemensamma borgerliga reservationerna när be-
slutet om sjuklön fattades.
För att vederbörande skulle räknas som småföretagare krävdes det att det
vägledande skulle vara en lönesumma om 90 basbelopp, reducerad med so-
ciala avgifter. Det motsvarar ca 15 anställda. Detta kommer också att bli
riksdagens beslut inom kort.
Nu återstår en del praktiska frågor att lösa. En fråga handlar om vem som
skall betala sjukvårdsavgifterna när någon insjuknar och erhåller sjuklön
samt hamnar på sjukhus. Blir det patienten som betalar? Eller skall försäk-
ringskassan kräva ersättning via arbetsgivaren? Detta har också en viss bety-
delse både för sjukvårdshuvudmannen som arbetsgivare och för försäkrings-
kassan. Även den enskilde kan tänkas vara den som direkt får betala sjuk-
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 24
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
34
vårdsavgiften. Jag vill därför fråga om statsrådet har någon lösning på detta
problem och om det här har hunnits med.
När det gäller avgiftssättningen får vi nöja oss med den föreslagna. Små-
företagen har lägre sjukfrånvaro, och det är rätt att deras avgift kan sänkas
mera än vad som gäller för de större arbetsgivarna. Riksdagsbeslutet innebar
en stark skrivning för att kostnadsneutralitet skall uppnås. Detta bör natur-
ligtvis vara vägledande. Man kan dock inte bortse från att detta är en scha-
blonregel.
Om jag förstått det hela rätt kommer också en återförsäkring att kunna
ske i minst tre försäkringsbolag. Det skall bli intressant att se vad denna kon-
kurrens med försäkringskassan kan medföra. En sådan här försäkring kan
ju mycket väl göras flexibel, beroende på hur mycket den utnyttjas. Denna
flexibilitet borde även försäkringskassan kunna erbjuda i framtiden. Då be-
höver inte kravet på arbetsgivaravgiftens anpassning ställas så strikt.
Förhoppningsvis leder sjuklönen också till ett ökat ansvar från arbetsgiva-
rens sida när det gäller arbetsmiljö och trivsel på arbetsplatsen. För oss i cen-
terpartiet har just den aspekten funnits med som ett starkt försvar för infö-
randet av sjuklön.
Varje ny reform måste få lämpligt avsatt tid för att så att säga sätta sig.
Detsamma gäller sjuklönereformen. Vi borde därför ha all anledning att se
hoppfullt på situationen. Det gäller ju att uppmuntra försäkringskassorna i
den situation som har uppstått, att försöka förmå småföretagarna att sprida
rätt information och att avvakta utvecklingen. Dessutom finns det just nu
på riksdagens bord en proposition som starkt förbättrar möjligheterna för
småföretagen.
Jag har även hävdat betydelsen av en rapportering i inledningsskedet av
sjukfallen. De uppgifter som man skulle missa genom borttagandet av denna
rapportering behövs för att man skall klara kontrollen och för att man skall
få en uppfattning om läget på sjukfronten. Det är alltså många delar i ett till
synes enkelt system som behöver klarläggas. Men detta måste också kunna
ske under resans gång.
Jag ber ännu en gång att få tacka för svaret.
Anf. 35 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! I ett annat interpellationssvar som jag väl får avge om några
minuter här i kammaren vidrör jag frågan om gränsen för vilka småföreta-
gare som skall ha möjlighet att teckna den här frivilliga försäkringen. Jag
noterar, och det framgår av det svaret, att det förstås är en skönsmässig av-
vägning var den gränsen dras. Jag har full förståelse för att andra gör en an-
nan avvägning än den som den dåvarande riksdagsmajoriteten gjorde i vå-
ras. Vi i den nuvarande regeringen har inte vänt oss till riksdagen i någon
annan fråga rörande det här paketet. Vi har bara konstaterat att sänkningen
av arbetsgivaravgiften blev för liten när det gäller det gamla beslutet. Jag
skulle vilja säga att vi har behandlat frågan med en betydande hastighet för
att få en ändring till stånd inför årsskiftet. Om riksdagens majoritet finner att
den bedömning som gjordes av flera den nuvarande regeringen närstående
partier i våras bör gälla, kan den bedömningen vara lika god som den andra
bedömningen. Förhoppningsvis får det här avsedd effekt.
Sedan vill jag understryka vad som redan har sagts, nämligen för det första
att den här försäkringen är frivillig för det enskilda företaget och för det
andra att det inte finns något som hindrar att andra erbjuder försäkringar
både för den här gruppen företagare, med de avgränsningar man nu vill ha,
och förstås, för hela arbetsmarknaden.
Jag har också inhämtat uppgifter liknande dem som Karin Israelsson här
har lämnat om att det kommer att finnas minst ett par tre alternativ på mark-
naden som kan konkurrera med den försäkring som riksförsäkringsverket
kommer att ansvara för. Det skall bli intressant att se t.ex. utformningen av
försäkringsvillkoren.
I det sammanhanget kan jag nämna att vi, när vi fastställde premien - vil-
ket regeringen har gjort i en första omgång, men i framtiden får riksförsäk-
ringsverket göra det - inte tog hänsyn till att det naturligtvis kan bli så, att
det är de småföretag som har hög frånvaro som tecknar försäkring. Småföre-
tag som har låg frånvaro tecknar däremot inte någon försäkring. I försäk-
ringslitteraturen brukar det kallas för negativ selektion. Detta kan innebära
problem för en icke obligatorisk försäkring. Just av hänsyn till småföretagen
har vi valt att försöka lägga premien på en sådan nivå att de företag som
ansluter sig till försäkringen inte nämnvärt skiljer sig från varandra vad gäller
själva sjukskrivningen.
Till sist: Karin Israelsson ställde en fråga om avgifter inom sjukvården.
Om jag har uppfattat frågan rätt kan jag säga att det beslut som riksdagen
har fattat inte innebär någon förändring på den punkten i jämförelse med
nuvarande ordning. I förekommande fall är det således den enskilde som
betalar sina avgifter för sjukvård. Jag är dock inte säker på att jag uppfattade
frågan rätt.
Anf. 36 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! När det gäller premien vill jagsäga att det är bra med de juste-
ringar som riksdagen skall fatta beslut om rörande en sänkning av arbetsgi-
varavgiften. Detta beslut skall hela tiden följas, och naturligtvis kommer det
att följas av dem som i det här fallet berörs av en arbetsgivaravgift.
Systemet med negativ selektion är ett bra valt system som också ger en
viss solidaritet i ett sådant här nytt system. Småföretagarna är väldigt
oroade. Det är naturligtvis inte bara detta med sjuklönen som är en nyhet
fördem. Hela rehabiliteringsområdet, med rehabiliteringspengoch ansvaret
för rehabiliteringsplaner, kommer de att få ta hand om fr.o.m. den 1 januari
1992 med de särskilda krav som därmed ställs. Jag kan alltså förstå att det är
många saker som just nu är på gång, och man har väldigt kort tid på sig för
att klara allt.
Sedan tror jag att det på något sätt går att lösa frågan om sjukvårdsavgif-
ten. I dag drar man den från den ersättning som utgår från försäkringskassan
när en person vårdas på sjukhus. Som enskild upplever man inte att man
betalar. Men naturligtvis betalar man av de pengar som man skall få. Nu får
man i stället sjuklön. På något vis måste detta praktiskt kunna hanteras. Det
gäller ju att avgiften kommer sjukhuset till godo.
Jag tror nog att vi kan lösa dessa frågor på något sätt. I varje fall får detta
inte medföra en mängd problem i inledningsskedet. Vi måste därför ha en
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
35
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svarpå interpella-
tioner
36
beredskap för att kunna klara den här problematiken också. Säkert stöter
man också på andra saker i inledningsskedet. Då måste man vara beredd på
att kunna lösa dessa nya frågor på bästa sätt.
Anf. 37 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Nu har jag uppfattat Karin Israelssons fråga litet bättre. Där-
för vill jag nog svara att frågan om hur avdraget skall ske har tagits upp av
sjukvårdshuvudmännen och landstingen i samband med diskussionerna in-
för nästa år. Avsikten på den punkten har varit att sjukvårdshuvudmannen
skall ta på sig ansvaret för att den här avgiften dras.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1991/92:32 om sjuklönereformenAnf. 38 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Stig Rindborg har ställt ett antal frågor till mig angående sjuk-
lönereformen. För det första har han frågat om jag är beredd att arbeta för
att redan till årsskiftet höja ersättningen till arbetsgivarna, så att ersätt-
ningen täcker den genomsnittliga sjuklönekostnaden och arbetsgivarnas ad-
ministrationskostnader. För det andra har han frågat om jag är beredd att
tidigarelägga införandet av två karensdagar till början av år 1992. För det
tredje har han frågat om jag är beredd att höja gränsen för den särskilda
småföretagarförsäkringen, så att den omfattar företag med en lönekostnad
på upp till 90 basbelopp. För det fjärde har han frågat om jag är beredd att
slopa företagens uppgiftsskyldighet till försäkringskassan och därmed
minska byråkratin. Slutligen har han frågat om jag är beredd att underlätta
rehabiliteringen genom att ge företagen rätt att få del av sjukdomsorsaken.
Som numera är känt, och redan har kommenterats i dag i en tidigare inter-
pellationsdebatt, har regeringen nyligen lagt fram ett förslag om en ytterli-
gare sänkning av socialavgiften till sjukförsäkringen, från tidigare beslutade
8,2 % av avgiftsunderlaget till 7,8 % av samma underlag. Detta kan jämföras
med riksdagens beslut i våras. Jag vill i det sammanhanget påpeka att de krav
om kraftigt sänkt socialavgift som Företagarnas riksorganisation framfört
varit helt orimliga med tanke på sjukpenningförsäkringens totala kostnader.
Den del av försäkringens kostnader som överförs på arbetsgivaren utgör en-
dast en mindre del av de totala kostnaderna.
Den övre gränsen för rätt att teckna den s.k. småföretagarförsäkringen är
satt vid en lönekostnad om 60 basbelopp. Bakgrunden till införandet av sjuk-
lön var dels att åstadkomma administrativa förenklingar, dels att stimulera
arbetsgivarna till insatser som bl.a. förbättrar arbetsmiljön och arbetsorgani-
sationen, vilket leder till en minskad sjukfrånvaro. Dessa motiv talar för att
gränsen för vilka företag som ur den här synpunkten bör betraktas som små-
företag bör sättas relativt snävt. 60 basbelopp motsvarar lönekostnaden för
ca 10 anställda. Varje bedömning av var denna gräns bör sättas är naturligt-
vis skönsmässig, och framtiden får därför utvisa om min bedömning är riktig.
Det är t.o.m., som vi nyss hörde, mycket möjligt att riksdagen fattar beslut
om att höja den gränsen något, till den nivå som interpellanten, Stig Rind-
borg, efterlyser.
Arbetsgivarna skall lämna uppgift till försäkringskassan dels om sjukfall
som fortsätter efter sjuklöneperiodens slut, dels om fall som avslutats under
denna period. Uppgifterna om sjukdomsfall som inte är avslutade behövs
naturligtvis för att kassan skall fortsätta att betala ut sjukpenning till den an-
ställde. Vad gäller uppgifter om sjukfall som avslutas under sjuklöneperio-
den behövs dessa uppgifter både från statistiksynpunkt och från rehabilite-
ringssynpunkt. Detta senare är mycket viktigt också när det gäller de kortva-
riga sjukfallen. Det är dessutom nödvändigt att ha uppgifter om de kortva-
riga sjukfallen när man skall bestämma hur stor socialavgiften till sjukförsäk-
ringen skall vara ett visst år i framtiden. Vidare kan man med hjälp av rap-
porteringen kontrollera att ingen tar ut föräldrapenning för tid då han eller
hon har uppburit sjuklön. Jag är därför inte beredd att föreslå några föränd-
ringar i det här avseendet.
När det så gäller rätten för arbetsgivare att ta del av uppgifter i läkarintyg
är huvudregeln att sådana intyg inte skall innehålla diagnos. Det är dock
möjligt för parterna att i kollektivavtal reglera den här frågan. Eftersom det
i en del fall kan handla om mycket känsliga uppgifter, bör dessa principer
enligt min mening gälla även fortsättningsvis. Normalt sett lär detta inte in-
nebära några problem i rehabiliteringsarbetet, eftersom en lyckosam rehabi-
litering bygger på ett förtroendefullt förhållande mellan arbetsgivaren och
den anställde. Jag avser därför inte att föreslå någon ändring på den här
punkten.
Vad slutligen beträffar Stig Rindborgs fråga om karensdagar vill jag anföra
följande:
Regeringen har i den ekonomisk-politiska propositionen angivit att bespa-
ringar i storleksordningen 5 miljarder kronor skall genomföras i sjukförsäk-
ringen genom införande av karensdagar eller genom att andra åtgärder vid-
tas. Karensdagsfrågan är komplicerad, inte minst med hänsyn till vissa inter-
nationella överenskommelser. Frågan måste därför utredas i särskild ord-
ning. Det är därför inte möjligt att införa karensdagar redan från årsskiftet.
Anf. 39 STIG RINDBORG (m):
Fru talman, ledamöter! Bo Könberg och jag har en gemensam bakgrund i
Stockholms läns landsting. Det är en verksamhet som i stora stycken rymmer
just de missförhållanden som regeringen med sin tillväxtpolitik vill komma
till rätta med. Den erfarenhet som Bo Könberg har därifrån av byråkrati,
suboptimering, köer och stor sjukfrånvaro inom detta närmast planekono-
miska system måste vara till ovärderlig hjälp i regeringsarbetet.
Regeringen har i regeringsförklaringen och under de gångna veckorna lagt
fram oerhört bra förslag för företagsamheten. Löntagarfonderna skall av-
skaffas. Förmögenhetsskatten skall avskaffas. Arbetsrätten skall få en över-
syn och förändringar genomföras. En omfattande privatisering av statliga
företag inleds.
Segerraden skulle kunna vara obruten, om inte regeringen avslutar de
första 100 dagarna med att de facto höja skatten på företagsamheten. Utan
en ytterligare sänkning av sjukförsäkringsavgiften med hänsyn till arbetsgi-
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 24
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
38
varinträdet blir det nämligen effekten. Arbetsgivaravgifterna utgör i de
flesta fall den största delen av den s.k. skattekilen, den samlade skatt som
drabbar ett varu- och tjänsteföretag.
Men det vi här talar om är inte den nödvändiga sänkning av arbetsgivarav-
gifterna som på sikt måste åstadkommas. Vi talar om att undvika en faktiskt
höjning som en följd av att arbetsgivarna nu tar över det ekonomiska ansva-
ret för de första 14 sjukdagarna.
Det rimliga vore att en sänkning av arbetsgivaravgifterna utgick från do-
kumenterad statistik. Jag skulle vilja säga just den statistik som Bo Könberg
i sitt svar är så angelägen om att behålla och inte vill ersätta med ett enklare
system, som skulle avlasta arbetsgivarna administrativt krångel. Använd då
den existerande statistiken över korttidssjukfrånvaron när ni räknar fram
förslagen! Då framgår det tydligt, både för 1990 och beträffande uppskatt-
ningarna för 1991, att en sänkning med 2,3 % inte är tillräckligt för att kom-
pensera företagen. Företagarna har uppskattat den nödvändiga sänkningen
till ca 5 procentenheter. Arbetsgivareföreningen, som är statistikinsamlare
för sina medlemsföretag, har uppskattat den till 3,4%, baserat på 1990 års
sjukfrånvaro.
Bo Könbergs svar på den här frågan inger en viss förstämning. Gör nu inte
om socialdemokraternas ständiga misstag när det gäller företagsskatter, att
införa dem och lova att om de inte fungerar skall de ändras. Då är skadan
redan skedd. Återkom i stället till riksdagen senast i samband med att bud-
getpropositionen presenteras och visa nya förslag. Det är bättre att den yt-
terligare sänkningen sker retroaktivt än inte alls.
När det så gäller införande av karensdagar beklagar jag att statsrådet inte
kan lova något införande fr.o.m. 1992. Det är synd, för det vore en åtgärd
av samma kaliber som att avskaffa löntagarfonderna och genomföra skatte-
reformerna, för att visa att regeringen går från ord till handling.
Jag vill avsluta med att säga att jag kommer att ta mig friheten att med
jämna mellanrum här i kammaren förhöra mig hos Bo Könberg om hur ut-
redningen fortgår. I samband med införandet av karensdagarna borde också
företagens rätt att få del av sjukdomsorsak, statistikinsamling och andra
sammanhängande frågor behandlas.
Anf. 40 Statsrådet BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Stig Rindborg inledde sitt anförande med att nämna att han
och jag haft förmånen både att diskutera och att samarbeta en hel del i vår
tidigare tillvaro, nämligen i Stockholms läns landsting. Det är skojigt att få
träffas igen på det sätt som vi nu gör. Jag tar med mig de hälsningar som jag
fick om användbarheten av mina tidigare erfarenheter.
Stig Rindborg är inte riktigt nöjd med mitt svar. Han tycker att den nuva-
rande regeringen på den här punkten höjer skatten för företagarna. Det
skulle ha varit en litet märklig åtgärd med tanke på inriktningen av hela rege-
ringens politik, vilken Stig Rindborg också konstaterade är att förbättra vill-
koren för företagarna i vårt land på det att välståndet och välfärden må öka.
Det som skiljer oss åt gäller i första hand bedömningen av hur mycket ar-
betsgivaravgiften skall sänkas nästa år med anledning av sjuklöneperiodens
införande. Den bedömning som gjordes i våras var att den skulle behöva
sänkas med 1,9 procentenheter. De kontrollräkningar som vi nu har gjort
har fått regeringen att i stället föreslå riksdagen en sänkning på 2,3 procent-
enheter.
Den organisation som Stig Rindborg är verksam i, och som jag namngav
i mitt interpellationssvar, har uttryckt önskemål om att få denna avgift sänkt
inte med 2,3 utan med någonstans mellan 5 och 6 procentenheter. Jag vill
peka på att Svenska arbetsgivareföreningen, som samlar in en hel del statis-
tikmaterial, har kommit fram till, vilket interpellanten också nämnde, att om
man utgår från 1990 års siffror skulle procentsatsen vara 3,4 i stället för 2,3.
Men utgår man från 1991 års hittills kända siffror, enligt SAFs egen bedöm-
ning i en skrivelse till mig, skulle man få siffran 2,8. Tittar man på lands-
tingen i Sverige, vilka Stig Rindborg pekade på har en mycket stor sjukfrån-
varo, är det Landstingsförbundets bedömning att siffran skall vara 2,7.
Skulle man välja det tal på 5-6 procentenheter som har varit uppe i debat-
ten, och som Stig Rindborg antydde i sitt inlägg, skulle egentligen samhällets
hela kostnad för sjukpengen föras över från det allmänna till företagarna,
för att de skall ta hand om en mindre del av kostnaderna för detta. Det är
väl skälet till att ingen annan organisation än den nu nämnda har velat lägga
fram ett sådant förslag.
Vi har för 1992, eftersom avgiften gäller för 1992, gjort bedömningen att
det s.k. ohälsotalet skall fortsätta att sjunka. En av de absolut viktigaste åt-
gärder som vi kan vidta för att få en förbättring i svenskt samhällsliv och
svensk samhällsekonomi är att sänka ohälsotalet. På den punkten är jag helt
övertygad om att Stig Rindborg och jag är överens. Vi har alltså gjort en
relativt försiktig bedömning av att det skall fortsätta att sjunka under 1992,
liksom det har sjunkit kraftigt under 1991. Det senare är också ett argument
mot att använda 1990 som underlag för en bedömning avseende nästa år.
Till sist, fru talman, skulle jag för min del inte ha haft någonting emot att
lägga fram ett förslag om karensdagar som kunde ha genomförts fr.o.m.
nästa år. De två partier som Stig Rindborg och jag representerar pläderade
i våras i programmet Ny start för Sverge för två karensdagar. Det vi har kom-
mit överens om mellan de fyra partier som nu har bildat regering är att vi
skall utreda frågan. Det innebär att vi får hålla på en bit in på det nya året.
Jag har inget som helst emot att Stig Rindborg med jämna mellanrum förhör
sig om hur det går. Mina intentioner är att den utredningen skall bli relativt
snabb. Men den innehåller en del tekniska komplikationer som måste utre-
das innan regeringen bestämmer sig för om den kommer att föreslå riksda-
gen karensdagar eller någon alternativ förändring av bestämmelserna, som
gör att man uppnår den önskvärda besparingseffekten och stimulansen för
en fortsatt minskning av ohälsotalet.
Anf. 41 STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret och för den utsikt vi har att ganska snart
få ett beslut om inte minst karensdagarna. Samtidigt vill jag säga att varje
förändring av procentenheten hjälper till att få ny fart på Sverige. Det är
mycket hårt för småföretagarna i den här skarven. Vi upplever att det blir
dubbla avgifter. Det är detta jag har uttryckt i mitt tal om en skattehöjning.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tioner
39
Överläggningen var härmed avslutad.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
40
8§ Svar på interpellation 1991/92:18 och fråga 1991/92:92 om polis-övervakningen vid större idrottsevenemang
Anf. 42 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Widar Andersson har frågat mig om jag har övervägt möjlig-
heterna att komma till rätta med fotbollsvåldet genom riktat polisarbete och
vilka mina argument är för att välja avgiftsfinansiering i stället för förändrat
polisarbete. Bakgrunden till frågan är uppgifter i en tidningsintervju om att
jag överväger att låta fotbollsklubbarna ta ett större ekonomiskt ansvar för
polisövervakningen vid större matcher. Mot bakgrund av samma uppgifter
har Sten Andersson i Malmö frågat mig hur jag avser att precisera vilka
arrangörer som kan krävas på ekonomiska bidrag för nödvändiga polisinsat-
ser.
Låt mig först säga att jag självfallet delar Widar Anderssons uppfattning
att man bör försöka komma till rätta med det s.k. fotbolls- eller läktarvåldet
genom bl.a. riktat polisarbete. Polisen arbetar också redan nu på det sättet.
Tyvärr måste vi dock räkna med att även andra åtgärder kommer att krävas.
Frågan om polisens möjligheter att ta betalt för övervakning i vissa fall
bör enligt min mening ses i ett vidare perspektiv än enbart i anslutning till
problemen med idrottsvåld. Låt mig därför först kortfattat redogöra för vad
som nu gäller beträffande denna fråga.
Bl.a. tävlingar och uppvisningar i sport och idrott utgör offentliga tillställ-
ningar. Den som anordnar en offentlig tillställning i vinningssyfte skall er-
sätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av tillställ-
ningen. Härifrån görs emellertid undantag för vissa ideella föreningar, bl.a.
sådana som har till syfte att främja idrottsliga ändamål. Dessa får inte åläg-
gas någon skyldighet att ersätta polisens kostnader för övervakning av eve-
nemanget.
Beträffande allmänna sammankomster gäller enligt nuvarande bestäm-
melser att den som anordnar en allmän sammankomst inte får åläggas att
ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av samman-
komsten.
Frågan om avgiftsfinansiering av polisens övervakande insatser har senast
behandlats i riktlinjepropositionen om förnyelse inom polisen (prop.
1989/90:155). Där konstaterade dåvarande chefen för civildepartementet att
kritik förts fram i den allmänna debatten mot att polisen ibland måste satsa
betydande resurser på bevakning av evenemang som anordnas i vinstsyfte,
medan annan angelägen polisverksamhet får stå tillbaka av brist på resurser.
Enligt hans mening skulle en annan kostnadsfördelning kunna minska poli-
sens olägenheter i detta avseende. Som exempel på när avgiftsfinansiering
kunde övervägas nämnde han musikgalor som primärt anordnas i vinnings-
syfte, och som kan kräva stora insatser från polisens sida för att upprätthålla
ordningen på platsen. Riksdagen godtog de riktlinjer i fråga om att utreda en
avgiftsfinansiering på polisens område som departementschefen förordade.
Mot bakgrund av propositionen och riksdagsbehandlingen av denna har
riksrevisionsverket fått i uppdrag att utreda frågorna om avgiftsfinansiering
på polisens område. Uppdraget skall redovisas till regeringen vid mars må-
nads utgång nästa år.
Frågan om avgiftsfinansiering av polisens verksamhet är aktuell även i an-
slutning till det arbete med en ny ordningslag som bedrivs inom justitiede-
partementet på grundval av ordningsstadgeutredningens betänkande (SOU
1985:24 Ordningslag). Utredningen hade bl.a. till uppgift att se över bestäm-
melserna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar och har
i samband med detta också berört vissa frågor om avgiftsfinansiering.
Jag kan nämna att jag i det sammanhanget bl.a. överväger att föreslå att
polisen skall kunna ta betalt för övervakningen vid allmänna sammankoms-
ter som utgör kommersiella arrangemang i form av s.k. pop- och rockkonser-
ter som anordnas i vinningssyfte.
I anslutning till det arbete som nu pågår med frågorna om avgiftsfinansie-
ring anser jag att det är naturligt att även ta upp frågan om avgifter för poli-
sens ordningshållning vid dessa idrottsevenemang. För att ge en viss uppfatt-
ning om de resurser som kan krävas för ordningshållare i sammanhang av
detta slag kan jag nämna att rikspolisstyrelsen har beräknat polisens extra
kostnader till följd av fotbolls-EM nästa år till 145 milj.kr.
Jag är emellertid medveten om att det här är frågor som rymmer många
svåra awägningsproblem. Det är självklart att ändrade regler inte får utfor-
mas så att de utgör ett hinder för det viktiga och värdefulla arbete som de
ideella folkrörelserna svarar för i vårt land. Och självfallet får ändrade regler
inte heller utformas så att de grundlagsskyddade yttrande-, mötes- och de-
monstrationsfriheterna träds för när. Bl.a. därför avser jag att avvakta riks-
revisionsverkets redovisning av sitt uppdrag innan jag tar ställning till hur
man lämpligast bör gå vidare i frågan.
Anf. 43 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag skall först tacka för svaret.
När jag läste i pressen om att statsrådet Hellsvik ville undersöka möjlighe-
terna att idrottsföreningarna skulle betala för den polisbevakning som an-
sågs nödvändig vid olika arrangemang - detta slogs naturligtvis upp ganska
stort - var min första, spontana reaktion att det ligger en hel del i detta. Se-
dan kom eftertankens kranka blekhet och jag böljade se vissa gränsdrag-
ningsproblem.
Det är odiskutabelt att det i dag förekommer bråk vid en del idrottsevene-
mang, men frågan är om man löser problemet på det här viset. De senaste
dagarna har inte gjort det lättare för mig. Jag läste statsrådets svar i går och
lyssnade nu till henne i kammaren. Statsrådet är inte helt entydig i vad gäller
möjligheterna att framöver debitera idrottsklubbar för nödvändig polisbe-
vakning vid deras arrangemang.
Jag blev dock litet grand förvånad när jag i går i både mitt och statsrådets
husorgan läste att Stig Bertilsson (m), som är någon form av idrottsminister
inom regeringen, enligt ett TT-telegram gick ut och klart deklarerade att
idrotten inte skall behöva stå för poliskostnader vid sina arrangemang. Jag
vet inte om det är rätt eller fel uppfattat, men jag bara noterar att det i förr-
går gick ut ett TT-meddelande om detta. Det vore bra om man någorlunda
exakt visste vad som gällde.
Fru talman! Det är två saker som jag främst reagerat över.
Det finns idrottsföreningar som drar mycket folk till sina matcher. Om
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
41
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion ocli fråga
42
man beslutar att införa en lagstiftning som säger att föreningen skall betala
bevakningen, ser jag en stor risk för att annan viktig verksamhet minimieras
eller läggs ned, framför allt viktig ungdomsverksamhet - okej, man lägger
inte ned ett ishockeylag i elitserien eller ett fotbollslag i allsvenskan bara där-
för att man måste betala kostnader som man inte tidigare behövt betala.
Om en förening bara har en viss summa pengar, om man anser att elitar-
rangemangen är de viktigaste för föreningen och om det medför en stor kost-
nad att betala för bevakning är risken stor för att de angelägna pengar som
man i dag lägger på ungdomsverksamhet inte längre finns. Effekten blir då
att man tvingas lägga ned denna ytterst viktiga verksamhet.
Fru talman! Det andra som gjorde mig litet förvånad och t.o.m. litet
skrämd var att jag fick en misstanke om - den misstanken var kanske felak-
tig, men jag vet att många reagerade precis som jag - att demonstrationer
skulle kunna inbegripas i detta.
Om man nu skall tolka allting illvilligt, innebär det att polisen skulle kunna
säga: När den här organisationen demonstrerar krävs det si och så mycket
folk från polisen och därför måste föreningen betala den bevakning som poli-
sen anser vara nödvändig. Där går enligt mening gränsen för vad man kan
acceptera i ett demokratiskt samhälle.
I mitt och statsrådets hemlän anordnas sedan lång tid tillbaka den 13 no-
vember varje år en demonstration i Lund. Visserligen kan man tycka vad
man vill om föreningen som arrangerar demonstrationen, men polisled-
ningen i Lund sade i går att det kommer att krävas 160 poliser för att upprätt-
hålla ordningen under denna demonstration - och det är inte demonstran-
terna som stör ordningen utan det är utomstående. Om denna förening, som
består kanske högst av ett hundratal medlemmar, som arrangerar demon-
strationen skulle debiteras poliskostnaden är resultatet uppenbart: det blir
ingen demonstration.
Jag hoppas att jag har missförstått det hela och att statsrådet i debatten här
kan säga att det rör sig om en missuppfattning, eftersom demonstrationsrätt i
Sverige 1991 och framöver inte får vara avhängig pengar.
Anf. 44 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Demokratin är en öm planta. Man måste se till att värna den.
Det åligger oss allihopa som medborgare i ett land och som politiker. Demo-
kratins starkaste sida är öppenheten och toleransen, som också kan vara dess
svagaste sida, ifall man inte är beredd att noga vakta demokratins gränser.
När jag hörde och läste justitieministerns svar är det mycket som jag kan
hålla med om. Men jag skulle vilja ha en specificering av justitieministern på
några punkter. Jag har också ett ganska hyfsat förslag att komma med när
det gäller hur man bör använda insatserna.
Till att bölja med när det gäller den diskussion som statsrådet för i sitt svar
om att polisen måste göra prioriteringar, tror jag att man borde överväga att
slopa en del byråkrati kring många folkrörelsers, föreningars och organisa-
tioners arrangemang såsom smärre lotteritillstånd och smärre mötestill-
stånd. Det finns en hel del onödig, tidskrävande och säkert dyrbar byråkrati
som man kunde avskaffa. Det skulle upplevas som väldigt positivt av folkrö-
relserna och av organisationerna.
Statsrådet för i sitt svar en diskussion om det riktade polisarbetet, som
jag har uppmärksammat i min fråga. Jag menar att aktionerna mot våldet,
framför allt runt omkring idrotten, bör riktas in mer speciellt på de uppvig-
lare som oftast är yrkeskriminella och som befinner sig långt ute på den ex-
trema högerkanten. För hela Sveriges del handlar det kanske om 200-300
personer. Man skall inte betrakta det våld och de oroligheter som uppkom-
mer vid en fotbollsmatch eller en ishockeymatch som ett massproblem. De
allra flesta människor som går på fotboll och ishockey är vanliga, hyggliga
och hederliga människor som inte alls är intresserade av våld eller uppror.
Men det finns ett litet antal som söker sig dit där människor samlas.
Om polisen skall uppleva det som meningsfullt att sätta in sitt spaningsar-
bete mot dessa människor, måste det kanske till justeringar i straffsatserna.
Man borde se över vilka straff som är lämpliga att utdöma för dessa personer,
så att inte polisen spanar och åklagaren anhåller utan att det blir så mycket
mer. Om ingreppen skall vara verkningsfulla, måste det också finnas adek-
vata straffsatser.
Jag har alltså två förslag. Det första förslaget är att man skall överväga att
slopa byråkratin kring tillståndsgivning och sådant - smärre lotterier, möten
och arrangemang när det gäller folkrörelser och föreningar.
Det andra förslaget innebär att man skall se över straffsatserna beträf-
fande dem som uppenbart uppviglar och ställer till våld och bråk inom idrot-
ten.
Anf. 45 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag delar Widar Anderssons oro för utvecklingen, den oro
som kommer till uttryck i interpellationen. Jag skulle vilja ta upp problemet
från en något annorlunda synvinkel. I somras ville Unga örnar i Norrköping
genomföra en stor manifestation mot rasism och främlingsfientlighet. Det
var 7 000 barn och ungdomar som hade målat plakat och förberett sig för
denna manifestation. Nu blev det ingen manifestation. Skälet var att polisen
tyvärr inte kunde bevilja tillstånd, eftersom det samtidigt på samma ort
skulle spelas en fotbollsmatch mellan IFK Norrköping och AIK. Min slutsats
av detta är inte alldeles givet att det var fel av polisen att göra denna priorite-
ring, även om justitieministern säkert förstår vilket dilemma och vilken
vånda detta orsakade inte minst bland barnen. Däremot menar jag att detta
är en oerhört allvarlig varningssignal om vart detta våld håller på att föra oss,
vilket gränsland vi håller på att hamna i.
Vi har läst i tidningarna att en rad arrangemang nästa sommar hotas med
anledning av fotbolls-EM. Hultsfredsfestivalen och andra stora arrange-
mang har nämnts. Därför menar jag att frågan är befogad: Vad får ett arran-
gemang av detta slag kosta? Jag menar då inte kostnader i form av pengar,
utan i form av yttrandefrihet, begränsning av friheten för andra människor.
För mig finns det inte något givet svar på den frågan. Det är ett oerhört
svårt dilemma. Men vi måste vara måna om en rättvis behandling. I båda
dessa fall, när det gäller fotbollen och manifestationen, handlar det om barn
och ungdomar. Det är oerhört viktigt att vi ger konsekventa besked, att vi
ger lika signaler. Med samma rätt som man kan ställa krav på att en arrangör
av en demonstration skall uppfylla vissa villkor, menar jag att man måste
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
43
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
kunna ställa motsvarande krav på arrangörer av fotboll. Jag menar då inte
att avgifter eller att polisen rustar sig till tänderna skulle vara lösningen. Det
finns andra krav man kan ställa när det gäller antal åskådare, utformningen
av arrangemanget, antal ordningsvakter och annat. Det är snarare den vägen
man måste gå för att åstadkomma lika behandling. Det är den principen som
måste vara vägledande, att alla behandlas lika. Det är bäst att lägga till att
jag är en stor älskare av fotboll och tycker om att gå på fotboll, så det handlar
inte om något slags misstänksamhet mot fotbollen som sådan. Vad jag är ute
efter är lika behandling.
Jag vill komplettera Widar Anderssons fråga: Delar justitieministern min
oro för att vi med anledning av fotbolls-EM håller på att bege oss in i ett
gränsland? Delar justitieministern uppfattningen att det är viktigt att man
från polisens sida, när man beviljar tillstånd, värnar om principen att alla
skall behandlas lika? Ett besked på denna punkt är viktigt för många.
44
Anf. 46 STEN SÖDERBERG (nyd):
Fru talman! Statsrådet! Ny Demokrati ser av många skäl med gillande på
att man i fortsättningen överväger att ta betalt för rent kommersiella offent-
liga tillställningar. Till skillnad från Widar Andersson förstår vi att tillstånds-
byråkratin behövs, inte minst för att ge ordningspolisen den information som
behövs för ordningspolisens planering och övervakning i samband med of-
fentliga tillställningar och allmänna sammankomster.
Till slut vill jag understryka att vi i Ny Demokrati utgår från att det är
självklart för statsrådet att inte ens överväga att ta betalt för grundlagsskyd-
dade rättigheter i samband med demonstrationer. Det sista behövde jag väl
egentligen inte nämna, men jag vill ta upp även den saken, eftersom det rå-
der oklarheter.
Anf. 47 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Jag vill första kommentera en fråga som har varit mer eller
mindre tydligt gemensam för samtliga talare, nämligen oron för att jag är
beredd att göra ingrepp i våra grundläggande rättigheter. Jag vill klarlägga
detta genom att ytterligare en gång peka på vad jag sade i mitt svar, nämligen
att ändrade regler inte får utformas så att de grundlagsskyddade yttrande-,
mötes- och demonstrationsfriheterna träds för när. Det är en väsentligt
punkt i mitt svar och i min egen uppfattning.
Jag pekade vidare i mitt svar på att reglerna inte heller får utformas så
att de utgör ett hinder för det viktiga och värdefulla arbete som de ideella
folkrörelserna svarar för i vårt land.
Sedan till de andra frågorna och resonemangen. När denna fråga kom upp
var det som en bisats i ett stort resonemang om våldet i samhället. Det var
en bisats från min sida som resulterade i en separat artikel. Det har jag ingen-
ting emot. Tvärtom tycker jag att det är bra att vi får upp denna fråga till
diskussion och att vi vågar ta i de problem vi möter och det problem som
Lars Stjernkvist tar upp - oron för vad som håller på att hända.
Det primära för mig när jag i en bisats tog upp fotbolls-EM och vad det
kan få för konsekvenser var att vi måste hitta lösningar för att stävja våldet,
och att jag därför hade för avsikt att ta initiativ till en diskussion med idrotts-
rörelsen. Jag kommer också - förhoppningsvis är tiden bestämd före lunch -
att tillsammans med statsrådet Bo Lundgren, som ansvarar inom finansde-
partementet för dessa frågor, och civilministern, som har hand om ungdoms-
frågorna, ha en gemensam sittning med företrädare för Riksidrottsförbun-
det. Det primära för oss är att diskutera hur vi skall komma till rätta med
våldet, där idrottsorganisationernas ansvar, och det är mycket mer än ett
ekonomiskt ansvar, är en av de stora frågorna.
När det sedan gäller vad dagens åtgärder för att klara idrottsvåldet innebär
för annan verksamhet är det naturligtvis viktigt att alla behandlas lika. Men
vi måste vara på det klara med att vi har begränsade polisresurser i dag. Vi
har i och för sig många polistjänster, men de är inte besatta. Vi har nämligen
för få utbildade. Det försöker också den borgerliga regeringen göra någon-
ting åt genom att öka intagningen till polishögskolan, så att vi skall få det
lättare att klara av de problem som finns.
Självfallet skall vi arbeta för att plocka bort så mycket byråkrati som möj-
ligt. Om inte mitt minne sviker mig helt har det för något eller några år sedan
skett en viss förenkling på just en punkt som Widar Andersson tog upp, näm-
ligen lotteritillstånd. Jag har ett minne av att jag i min egen kommun tidigare
var med om att förordna en kommunaltjänsteman som fattade beslut i lotte-
riärenden, efter ett övertagande från polisen. Det finns säkert mycket mer
som kan göras på de områdena, men jag tror att vi i första hand måste gripa
oss an attitydfrågan och föra diskussioner om vad vi med gemensamma re-
surser kan göra för att komma åt våldet kopplat till idrottsverksamhet.
Anf. 48 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Jag tycker att det är bra och positivt och förtydligande att
statsrådet här så klart talar om att ett eventuellt kommande förslag inte kom-
mer att innebära någon som helst ändring vad gäller friheten att demonstrera
och friheten att hålla t.ex. politiska sammankomster.
Jag frågade: Vem bestämmer vad? Statsrådet har inte sagt här klart och
tydligt att idrottsföreningarna framöver skall betala för den polisbevakning
som anses nödvändig, men precis motsatsen gjorde faktiskt den s.k. idrotts-
ministern i går, enligt ett TT-meddelande. Det här kan skapa oklarheter hos
idrottsföreningar runt om i landet. Men att vi är överens om den fria demon-
strationsrätten är jag glad och tacksam över.
Låt mig, fru talman, bara något kommentera vad som sagts av ett par av
deltagarna i debatten.
Widar Andersson säger att det inte behövs någon byråkratisk process för
att tillåta smärre möten. Det låter bra, men var någonstans skall man dra
gränsen? Är det vid 10, 15, 20, 30, 40 eller 50 deltagare? Skall det vara om
det gäller en organisation som har gjort sig känd för att ibland skapa bråk?
Det är en mycket mycket svår gränsdragning.
Sedan skulle jag vilja ta död på talet om högerextremister och extrema
högerkrafter. De som genom åren har skapat de största problemen för poli-
sen här i landet har varit extrema grupper på vänsterkanten.
Lars Stjernkvist tog upp någonting som faktiskt prövats i andra länder,
nämligen att söka minimera antalet åskådare. Jag tycker att det är att gå ett
steg tillbaka. Om människor vill gå på fotboll eller ishockey och det finns en
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svarpå interpella-
tion och fråga
45
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svarpå interpella-
tion och fråga
46
arenakapacitet för detta, skall de inte fä lov att hindras, därför att en minori-
tet av ligister och huliganer bär sig illa åt. Dem måste samhället kunna ta
hand om på ett annat sätt.
Anf. 49 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag vill beröra några punkter här. De attityder som justitiemi-
nistern nämner är givetvis grundläggande och viktiga på den medborgerliga
nivån, och detta är en av de allra viktigaste frågorna för folkrörelser, organi-
sationer, sammanslutningar osv. Men då måste folkrörelsen eller organisa-
tionen också känna att den har större frihet och större möjligheter än i dag.
Man borde se över en rad saker som upplevs som onödiga eller byråkra-
tiska och som faktiskt binder folkrörelserna i ett visst arbetsmönster som inte
är så bra, exempelvis kravet på väldigt dyra ordningsvakter när man genom-
för ett arrangemang. Det vore bra om justitieministern kunde fortsätta det
arbetet i sitt departement, för det här tror jag är väldigt viktigt.
Myndigheternas attityder måste så att säga gå hand i hand med vanligt
folks. Det medborgarna anser måste försvaras och upprätthållas av myndig-
heterna. Vi politiker har tre möjligheter att styra därvidlag: lagar, regle-
ringar och pengar. Det är vårt sätt att kunna styra, utöver att driva opinion
och föra samtal.
Om nu Sten Andersson i Malmö är så snarstucken att han tog illa upp för
att jag talade om extremister långt ut på högerkanten, vill jag säga att jag inte
menade moderata samlingspartiet. Men Sten Andersson kan faktiskt inte ha
undgått att se att det finns ett antal ungdomar - 200 eller 300, enligt olika
uppskattningar - som tillhör organisationer långt ute på den nynazistiska
kanten och att en stor del av problemet finns där.
Det här måste påverka också polisens arbete, och då är det viktigt att det
finns straffsatser som gör polisens spaningar och ingripanden värda någon-
ting. Jag tycker att det är viktigt att se över detta.
Polisens arbete är ofta hårt och svårt, och det är viktigt att den öppna och
toleranta demokratin försvarar sina gränser, att vi inte väljer att vika undan,
vända andra kinden till, när sådana här tendenser dyker upp.
Anf. 50 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Stoppa våldet är målet, säger justitieministern, och det är vi
naturligtvis överens om. Vi deltar i den här debatten därför att vi är upp-
rörda och bedrövade över det våld som finns.
Jag misstänker att den punkt där vi i första hand skiljer oss åt handlar om
det som Widar Andersson tog upp i sitt första inlägg, nämligen: Vad är det
som orsakar våldet och vilka är det som orsakar det? Jag delar Widar An-
derssons slutsats att det - dess bättre, säger jag, för det vore förskräckligt
om motsatsen vore sann - handlar om en liten klick som fungerar som upp-
viglare och som utnyttjar de här arrangemangen för att skapa oro och orsaka
våld.
Det finns många tecken på att det faktiskt är så. Det är bl.a. dokumenterat
i Sportnytt för ett par söndagar sedan, där man på ett bra sätt speglade stäm-
ningen på en ståplatsläktare här i landet. Också många av dem som själva
ingår i hejaklackarna har vittnat om detta.
Det förvånar mig, och det gör mig också litet upprörd, att polisen trots det
inte har tagit den omständigheten på tillräckligt stort allvar. För polisens del
vore det ju en tröst, och det skulle onekligen underlätta arbetet, om proble-
met kunde avgränsas till att handla om en mindre grupp.
Jag tror inte att lösningen är fler och bättre utrustade poliser. Jag tycker
inte heller att vi kan acceptera priset, som tydligen justitieministern ändå var
inne på, nämligen att fotbollsvåldet gör att vi måste begränsa friheten för
andra arrangörer av offentliga arrangemang. Jag anser att det priset är oac-
ceptabelt.
Grundprincipen måste vara att vi ställer samma krav på alla. Det är inte
minst viktigt när det gäller ungdomar att oavsett om de är fotbollsälskare
eller musikälskare skall de mötas av samma besked.
Då finns det från polisens sida medel att tillgripa. Man kan ställa krav på
arrangörerna, och som yttersta ”vapen” kan man naturligtvis i nödfall säga
att det beviljas inget tillstånd.
I Unga örnars fall, som jag berättade om i mitt första inlägg, handlade
det om att det behövdes en polisman för ordningshållningen. Det kunde inte
polisen avsätta. Vid fotbollsmatchen mellan IFK Norrköping och AIK be-
hövdes 300 poliser för att hålla ordning. Man klarade ändå inte ordningshåll-
ningen.
Det är klart att den typen av mycket svåra avgöranden från polisens sida
skapar osäkerhet. Människor undrar om principen om lika behandling fak-
tiskt gäller.
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
Anf. 51 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Först till Sten Anderssons oro över olika budskap. Jag kan då
säga att mitt interpellationssvar är utformat efter diskussion med den ansva-
rige ministern i finansdepartementet, Bo Lundgren. Han är alltså väl medve-
ten om vad det är för budskap jag har fört fram och har ställt sig bakom detta
budskap. Entydigare kan det då knappast vara.
Widar Andersson är inne på attitydfrågan och talar om strängare straff.
Jag är inte beredd att föra diskussionen från den utgångspunkten. Däremot
tror jag att det är viktigt att vi får möjlighet till snabbare reaktioner. Det tror
jag är viktigare än strängare påföljder.
Slutligen Lars Stjernkvist. Vi är överens om att vi vill stoppa våldet. Jag
tror att våra chanser att göra detta är störst, om vi för en dialog med idrotts-
organisationerna.
Hos oss har, tack och lov, våldet inte någon större omfattning. I England,
där man ju har haft mycket stora problem, har trenden vänt, i vart fall enligt
den information som jag har lyckats få. Man menar att det håller på att bli
bättre i England. Man menar också att det hänger samman med att idrotts-
klubbarna har tagit större ansvar, och då är det inte fråga om ett ekonomiskt
ansvar, för att tydligt markera att man inte accepterar våldsamt eller stö-
rande beteende i samband med idrottsevenemang.
Sedan är jag helt överens med Lars Stjernkvist om att alla skall behandlas
lika. Men samtidigt måste vi också vara överens om att när vi har begränsade
resurser och det kanske kommer åtskilliga tillståndsansökningar för ett och
47
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
48
samma tillfälle, kan inte alla få möjlighet att genomföra sitt arrangemang.
Då bör det rimligen vara fråga om ”först till kvarn”.
Jag, som kommer från en kommun där det finns mängder av grupper som
tycker om att demonstrera, vet av erfarenhet att vissa ibland har fått vänta
till ett senare tillfälle, för att polisens resurser inte är tillräckliga. Men det
viktiga är ju att vi även i den situationen har en likabehandling, så att man
inte automatiskt prioriterar vissa grupperingar. Vi måste inse att vi inte kan
bygga upp en organisation för topparna.
Anf. 52 STEN ANDERSSON i Malmö (m):
Fru talman! Statsrådet säger att hon har diskuterat interpellationssvaret,
innan det blev definitivt, med skatteminister Bo Lundgren. Det har jag ingen
anledning att det minsta ifrågasätta. Men idrotten är faktiskt en företeelse
som berör hela svenska folket. Alla - om man nu skall använda uttrycket
”hög som låg” - är intresserade av någon form av idrott, och många engage-
rar sig i frågan om våldet i anslutning till idrottsevenemang. Man kan säga
att jag inte skall visa brist på partilojalitet genom att fortsätta bråka om kost-
nadsansvaret för polisbevakning, men jag kallar det för missriktad partiloja-
litet, om jag skulle avstå från att begära klart besked.
Den som är utsedd till Sveriges ”idrottsminister” har sagt att arrangörerna
inte skall behöva betala för polisinsatser i samband med idrottstävlingar. Det
har via TT gått ut i många medier. Jag hoppas att justitieministern förstår att
motstridiga budskap skapar oklarhet i djupa led inom idrottsrörelsen.
Widar Andersson vidhåller fortfarande att byråkratin skall minska i om-
fattning. Jag tycker om att det blir mindre byråkrati. Där är vi helt överens.
Men det är fråga om vilken byråkrati som skall minska i omfattning. Jag är
inte så säker på att det är bra att tillåta smärre möten.
I Malmö har under de senaste månaderna ett antal demonstranter, inkl.
SSU, varje måndag demonstrerat mot riksdagens beslut att bygga en bro
mellan Malmö och Köpenhamn. Då går ett femtontal ungdomar och sätter
sig på gatan när trafiken är som mest intensiv. Polisen säger att det är tvek-
samt om det går att ingripa mot sådana demonstrationer.
Dessa demonstrationer irriterar så klart många människor. Biltrafiken
fungerar inte, och leveranser av varor kommer inte fram som de skall på
grund av att vissa tar lagen i egna händer. Baserat på dagens lagstiftning kan
man tydligen agera på det sättet. Det är en sådan situation som jag inte vill
skall uppstå.
Anf. 53 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Det är nog som justitieministern säger när det gäller idrotts-
klubbarna i England. Situationen har blivit mycket bättre. Det beror dels
på att klubbarna har tagit sitt ansvar, dels på att en del av uppviglarna, de
yrkeskriminella, rent av mördarna, sitter i fängelse och kommer att göra det
ganska länge. Det är ett attitydarbete, idrottsklubbarnas ansvar och riktade
insatser från polisen som har gått hand i hand. Man har försökt att minska
ned tendenserna till att leka krig utanför fotbollsarenorna - som också har
hetsat stämningen.
Mitt politiska engagemang i den här frågan är att lika väl som den borger-
liga regeringen har en klar huvudinriktning när det gäller att släppa kapitalet
fritt och att avbyråkratisera reglerna, som är det bärande i den borgerliga
ideologin, är det för mig som socialdemokrat så, att släpp gärna kapitalet
fritt. Det kan ingen hindra er från. Men släpp i så fall folkrörelserna fria.
Ett problem i dag är att många folkrörelser är sammanbundna med stat och
myndigheter att det kan vara svårt att se vad som är skillnaden. Vid kampan-
jer mot det ena eller det andra går stat och folkrörelse hand i hand. Lagar,
regleringar och bestämmelser hindrar den fria folkrörelseverksamheten och
hindrar folk från att sluta sig samman och försvårar för nya rörelser att eta-
blera sig.
Okej, släpp kapitalet fritt. Men släpp i så fall folkrörelserna fria så att vi
kan få full rulle i samhället.
Anf. 54 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Först, Sten Andersson i Malmö, skall vi göra klart att Sveriges
statsminister inte har utsett den idrottsminister som Sten Andersson talar
om. Det är massmedia som har utsett en person som idrottsminister. Den
som statsministern har utsett som idrottsminister är statsrådet Bo Lundgren,
hos vilken jag har förankrat mitt svar. Det bör väl vara tydligt nog när det
gäller vilket budskap som givits.
Vi vill också släppa folkrörelserna fria, Widar Andersson. Jag tycker att
det är viktigt att vi tar denna diskussion om våldet i samband med idrottsrö-
relsen. Problemet är inte bara ett våldsproblem, det är också ett problem för
idrottsrörelserna. Idrottsrörelsen får inte någon god PR av att dessa vålds-
handlingar förekommer i samband med idrottsutövning. Jag är övertygad
om att vi är helt överens på den punkten, dvs. att vi alla måste hjälpas åt för
att komma till rätta med detta problem.
Överläggningen var härmed avslutad.
9§ Hänvisning av ärenden till utskottFöredrogs och hänvisades
Propositionerna
1991/92:53 till konstitutionsutskottet
1991/92:72 till socialförsäkringsutskottet
10 § Anmälan om interpellationAnmäldes att följande interpellation framställts
den 12 november
1991/92:43 av Ulla Pettersson (s) till statsrådet Beatrice Ask om mediaunder-
visningen i skolan:
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Svar på interpella-
tion och fråga
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
Mediautbudet är stort och växande. Det finns ett stort behov av att barn
och ungdomar lär sig analysera de olika medierna till form och innehåll.
Medieundervisningen i grundskolan har visat sig ha brister. Bland annat på-
visas detta i Karin Stigbrands doktorsavhandling ”Mediekunskap i skolan”
och i utredningar av SÖ och flera länsskolnämnder.
Skolminister Beatrice Ask har aviserat nya direktiv till den läroplanskom-
mitté som pågår. Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Ask
-vad hon avser att göra för att förbättra medieundervisningen i skolan
samt
- om läroplanskommittén kommer att få nya direktiv av denna innebörd?
11 § Kammaren åtskildes kl. 12.30.
Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 23 (del-
vis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
/Gunborg Apelgren
50
Innehållsförteckning
Onsdagen den 13 november
Prot. 1991/92:24
13 november 1991
1 § Utökning av antalet suppleanter i vissa utskott............. 1
2 § Val av suppleanter i vissa utskott........................ 1
3§ Justering av protokoll................................. 1
4 § Svar på interpellation 1991/92:7 om åtgärder mot främlingsfient-
lighet ........................................... 2
Bostadsminister Birgit Friggebo (fp)
Gudrun Schyman (v)
Sten Andersson i Malmö (m)
Kjell Eldensjö (kds)
Gullan Lindblad (m)
Maj-Lis Lööw (s)
Karin Israelsson (c)
Hans Göran Franck (s)
Harriet Colliander (nyd)
Sten Söderberg (nyd)
5§ Svar på interpellation 1991/92:13 om legitimation av naprapater 26
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Birger Andersson (c)
Per Stenmarck (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Gullan Lindblad (m)
6 § Svar på interpellation 1991/92:23 om försäkring för sjuklönekost-
nader ........................................... 32
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Karin Israelsson (c)
7§ Svar på interpellation 1991/92:32 om sjuklönereformen....... 36
Statsrådet Bo Könberg (fp)
Stig Rindborg (m)
8§ Svar på interpellation 1991/92:18 och fråga 1991/92:92 om polis-
övervakningen vid större idrottsevenemang.............. 40
Justitieminister Gun Hellsvik (m)
Sten Andersson i Malmö (m)
Widar Andersson (s)
Lars Stjernkvist (s)
Sten Söderberg (nyd)
9 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 49
10 § Anmälan om interpellation
1991/92:43 av Ulla Pettersson (s) om mediaundervisningen i
skolan........................................ 49
51
gotab 40232, Stockholm 1991