Riksdagens protokoll
1991/92:15

Torsdagen den 24 oktober

KL. 12.05-15.51

Protokoll

1991/92:15

Meddelande om information från regeringen

Anf. 1 TALMANNEN:

Kl. 14.30 i dag lämnar statsrådet Ulf Dinkelspiel information om EES-
avtalet.

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 17 och 18 oktober.

2§ Avsägelse

Talmannen anmälde att Lennart Fremling (fp) avsagt sig uppdraget att
vara suppleant i lagutskottet.

Kammaren biföll denna framställning.

3 § Anmälan om kompletteringsval till lagutskottet

Talmannen meddelade att folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp på grund
av uppkommen vakans anmält Carl B Hamilton som ny suppleant i lagut-
skottet efter Lennart Fremling.

Talmannen förklarade vald till

suppleant i lagutskottet

Carl B Hamilton (fp)

1 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 15

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

4§ Svar på interpellation 1991/92:6 om det militära försvarets kost-
nader och omfattning

Anf. 2 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):

Fru talman! Gurdrun Schyman har, mot bakgrund av bl.a. demokratise-
ringen i östra Europa, Warszawapaktens upplösning och de minskade för-
svarsutgifterna i vissa stater, frågat mig hur den säkerhetspolitiska bedöm-
ningen ser ut som motiverar höjda militärutgifter i Sverige. Hon frågar vi-
dare hur den säkerhetspolitiska bedömningen ser ut som ”motiverar en fort-
satt miljardrullning till JAS-projektet”.

På den första frågan vill jag svara följande. De senaste årens utveckling i
Europa är utomordentligt glädjande. Demokratin har gjort stora landvin-
ningar. Den säkerhetspolitiska strukturen i Europa är förändrad.

Den långsiktiga utvecklingen i Europa är samtidigt till delar svårbedömd.
Västeuropa framstår i allt väsentligt som stabilt, även i en period av politisk
förändring. De nya demokratierna i Central- och Östeuropa plågas emeller-
tid av relativt långsiktiga ekonomiska problem. Utvecklingen i Sovjetunio-
nen rymmer djupgående och strukturella problem.

Fru talman! Självfallet hoppas vi alla på en stadig utveckling mot demo-
krati och ekonomisk tillväxt även för Sovjetunionens del. Men det vore oan-
svarigt att som utgångspunkt för en ansvarsfull och långsiktig svensk säker-
hetspolitik bortse från de alternativa utvecklingslinjerna. Ett mer eller
mindre totalt sönderfall av unionen kan inte uteslutas. En återgång till hår-
dare centralstyrning och ökad intern politisk kontroll kan inte heller helt ute-
slutas. I en sådan situation skulle det sovjetiska militära systemet med all
sannolikhet åter komma att spela en aktivare roll.

Sojvetunionens inre kris lämnar sålunda utrymme för ett brett spektrum
av framtida utvecklingar, vilket av allt att döma kommer att utgöra det
största osäkerhetsmomentet i Sveriges säkerhetspolitiska miljö för en bety-
dande tid framöver. De nordiska länderna förblir sålunda grannar till ett
Sovjetunionen - alternativt till en rysk stormakt - som, om än försvagat av
inre upplösning och djupgående ekonomisk kris, åtminstone i ett regionalt
perspektiv likväl kommer att förfoga över en mycket stor militär potential
även i framtiden.

Försvarsplaneringen måste alltså ta den militära verkligheten i närområ-
det som en väsentlig utgångspunkt. Det är ett faktum att de senaste årens i
och för sig mycket stora militära förändringar i Europa i första hand berört
dess centrala del. I viktiga delar av vårt närområde, främst nordvästra
Sovjetunionen, är de militära förändringarna långt mindre, och inte ens helt
entydiga. Grovt sett minskar kvantiteten, medan kvaliteten samtidigt ökar.

En tredje faktor som måste vägas in i en bedömning av de svenska för-
svarsutgifternas framtida storlek är försvarets nuvarande planeringsläge,
inkl, dess likviditet. Sverige har under närmare 20 år fullföljt en försvarspoli-
tik med oförändrade eller - under senare år - svagt ökande anslag, samtidigt
som de flesta länder i vår närhet ökade sina försvarsutgifter kraftigt under
1980-talet. Detta har lett till att antalet enheter i vår krigsorganisation som
har en tillfredsställande kvalitet jämfört med omvärlden successivt minskat.

Jag har här redovisat de väsentligaste förhållanden som bör läggas till

grund för ställningstaganden om försvarets framtida ekonomi, nämligen den
säkerhetspolitiska situationen i stort, den militära situationen i vårt närom-
råde samt vissa planeringsförhållanden inom försvaret. Det är mot denna
samlade bakgrund som det i regeringsförklaringen slogs fast, att det inom
försvarets område krävs såväl omfattande strukturella förändringar som
vissa ekonomiska tillskott.

Riksdagen kommer att få ta ställning till regeringens förslag i samband
med den kommande försvarsbeslutspropositionen. Dessförinnan avser jag
att i försvarsberedningen låta riksdagspartierna ta del av övervägandena in-
för propositionen. Jag vill understryka beredningens betydelse som både in-
formations- och diskussionsforum.

När det sedan gäller Gudrun Schymans andra fråga, om JAS-projektet,
vill jag svara ganska kort. Regeringens syn på JAS utgår dels från de all-
männa säkerhetspolitiska förhållanden jag nyss redovisat, dels från de speci-
fika kraven på luftförsvaret. Jag vill påminna om att min företrädare den 17
januari 1990 svarade på en fråga från Gudrun Schyman om JAS. Han sade
då bl.a.:

”Det är sålunda uppenbart att de luftoperativa förhållandena tillmäts stor
vikt i bedömningen av vår strategiska miljö. En självklar följd av detta är
den centrala betydelsen av ett starkt luftförsvar som en del i det samlade to-
talförsvaret. Dagens luftförsvar, med Jaktviggen som ryggrad, lever enligt
min uppfattning upp till högt ställda kvalitativa krav och har en tillräcklig
kvantitet. Jag vill tillägga att ingenting av det som vi hittills kunnat iaktta i
den pågående utvecklingen av de militära förhållandena i Europa tyder på
en minskad betydelse av ett starkt luftförsvar inom ramen för den samlade
försvarspolitiken.

JAS-systemet kommer att göra det möjligt för oss att vidmakthålla vår för-
svarsförmåga gentemot omvärlden även på längre sikt.”

Så långt min företrädare Roine Carlsson. Fru talman! Jag delar hans be-
dömning i detta avseende.

Av de skäl jag här har redovisat är regeringen besluten att fullfölja JAS-
projektet. Detta innebär självfallet inte att regeringen är likgiltig för projek-
tets ekonomiska aspekter. Jag kommer att noga pröva alla möjligheter att
begränsa eventuella kostnadsökningar. En export av JAS till Finland vore
värdefull även från denna utgångspunkt.

Anf. 3 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Eftersom detta är den första debatt som jag har med den nye
försvarsministern, skall jag be att få hälsa honom välkommen i hans nya
värv. Jag hoppas att han är mer mångordig än den förre. Tyvärr verkar inte
åsikterna skilja sig så mycket åt, och det är beklämmande, tycker jag. När
det nu skall vara revolution på så många områden enligt vad den nya rege-
ringen har lovat, verkar det här området vara satt på undantag.

Jag skall i anledning av detta interpellationssvar försöka att ge min bild av
den säkerhetspolitiska situationen i stort, hur militärsituationen i vårt när-
område ser ut, och jag skall också ge mina synpunkter på planeringsförhål-
landena inom försvaret - dvs. de tre huvudområden som försvarsministern
hade inriktat sig på i sitt svar.

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

<T'->

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Den säkerhetspolitiska situationen i stort präglasju av att man nedrustar
i världen. Det har skett ett trendbrott i världens rustningar, och för första
gången under decennier minskar världens sammanlagda militärutgifter.

Vi vet att Sovjet minskar sina utgifter drastiskt. USA skär årligen ned med
ca 3 %, och den amerikanske överbefälhavaren utreder nu vad en minskning
med 25 % av de militära styrkorna skulle få för konsekvenser för USA. De
flesta av Europas länder går samma väg, och i dag är det bara Italien, Turkiet
och Norge av alla länder i Europa som mer än marginellt ökar sina militärut-
gifter.

Sveriges militärutgifter har sedan böljan av 1970-talet i fasta priser varit i
stort sett oförändrade, men om Sveriges ÖB får igenom sina förslag om att
öka de svenska försvarsutgifterna med över 20 %, skulle Sverige bli det land
i Europa som ökar sina rustningar mest, Turkiet undantaget. Så ser situatio-
nen ut, och man tycker då att detta skulle kunna få betydelse också för det
svenska militära försvarets omfattning och utgifter.

Situationen i Europa är unik. Det enda försvarsministern och jag är över-
ens om är att den demokratiseringsprocess som har påbörjats är glädjande.
I övrigt finns det inte någon agressiv stormakt eller någon djupgående stor-
maktskonflikt i Europa. Det finns ett ökat samarbete och en ökad integra-
tion. Även om jag inte alltid uppskattar det sätt på vilket den går till, så pågår
det ju en integration.

Risken för ett storkrig har minskat drastiskt. Många militära bedömare
delar den uppfattningen. Även inom NATO har man gjort den bedömningen
att hotbilden har förändrats. Man bedömer det som att det över huvud taget
inte existerar något hot mot väst. Därför är det mycket märkligt att man
inom det svenska försvaret är så fastlåst vid det gamla kalla-kriget-tänkan-
det.

Det finns dessutom flera faktorer som talar för en fortsatt och ännu större
avspänning och nedrustning. Den ekonomiska krisen i stormakterna tvingar
fram en nedrustning, och demokratiseringen i Sovjet och i Östeuropa elime-
rar de ideologiska konflikter som tidigare kunde utgöra grund för militära
agressioner.

Allt detta borde vara anledning till reaktion när man bedömer det säker-
hetspolitiska läget. I Sverige tar man nedrustning i området omkring vårt
land till intäkt för upprustning, oavsett regering och oavsett vem som är för-
svarsminister. Man säger att så fort det blir nedrustning, blir läget instabilt
och vi verkligen måste rusta oss till tänderna, i stället för att delta i denna
nedrustning och fråga sig hur Sverige skall kunna vara aktivt och pådrivande
i denna nedrustningsprocess, vilka initiativ Sverige skulle kunna ta för att
ytterligare driva på att rustningskostnaderna i vårt närområde, i Europa och
i världen, minskade, vilka initiativ som krävs för att Sverige skulle kunna
påskynda utvecklingen. Det frågar man sig inte, utan i stället stoppar man
huvudet i busken och säger: Oj då, nu förändras läget runt omkring våra
gränser, så därför är det bäst att vi rustar oss. Det är ett mycket märkligt sätt
att hantera den situation som faktiskt råder.

Försvarsministern talade här om att det fortfarande finns en mycket stor
militär potential i vårt närområde. Det kan man ju säga, men det är ganska
ointressant om risken för att den skall användas inte existerar. Det är precis

samma sak som om jag skulle säga till Anders Björck att det finns en stor
potential för att han, om vi blev osams, skulle slå ner mig. Han har säkert de
fysiska krafter som krävs för att kunna göra det - vad vet jag, han kanske
t.o.m. har gått på någon karatekurs. Samtidigt bedömer jag vår relation och
försvarsministerns mentala tillstånd som att han nog inte skulle slå ner mig.
Försvarsministern valde nog att lösa de meningsmotsättningar som vi har på
ett annat och mera civiliserat sätt. Jag behöver alltså inte gå på någon karate-
kurs eller någon body buildning för att rusta mig inför en sådan strid. Jag
kan använda min kapacitet och mina krafter till någonting betydligt mera
produktivt som helt enkelt kan bidra till att utveckla vår civilisation.

Man tycker att detta tänkesätt borde genomsyra försvarsdepartementet,
inte minst med tanke på att vi befinner oss i en situation där våra krafter, i
form av tankeförmåga, pengar och samlade resurser, behövs för att möta de
stora reella hot som vi står inför. Jag tänker då inte minst på hur vi skall
kunna säkra en demokratisk utveckling i Östeuropa. Jo, naturligtvis genom
ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbete samt genom att vara pådri-
vande för en militär nedrustning, så att pengarna kan användas till civila än-
damål.

Anf. 4 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):

Fru talman! Jag tackar Gudrun Schyman för välkomstorden. Jag kan för-
säkra att det inte är särskilt svårt att vara mer mångordig än min företrädare.
I detta avseende kan jag lova att Gudrun Schymans förhoppningar kommer
att bli uppfyllda.

Jag tror inte heller att det är någon större risk för att Gudrun Schyman och
jag skall råka i ett brutalt slagsmål. Jag kan försäkra att jag är en mycket
fredlig person. När det gäller kroppskrafter och slagsmålsförmåga, tror jag
att Gudrun Schyman är betydligt bättre än jag - så som utvecklingen har
varit har jag förstått att det är en viktig egenskap inom vänsterpartiet att ha
just denna kapacitet.

Den regering som har tillträtt kommer inte att ägna sig åt någon upprust-
ning. Det handlar om att efter 20 år av nedrustning - eller i vissa fall stagna-
tion - se till att strukturen på det svenska försvaret förändras.

De senaste 20 årens utveckling har lett till att antalet enheter på vissa om-
råden inom försvaret - och det gäller många områden - halverats. Jag uppre-
par: halverats. Under dessa 20 år har länderna runt omkring oss rustat upp,
och inte minst stormakter i vår närhet. När det i regeringsdeklarationen talas
om ett visst resurstillskott - även om detta skulle bli så stort som jag person-
ligen önskar - kan jag försäkra Gudrun Schyman om att det svenska försva-
ret faktiskt absolut och relativt, kommer att minska i en lång rad avseenden.
Därvidlag är fru Schyman inne på rätt spår.

Jag vill dock redan nu säga till kammaren att jag innerligt hoppas att de
som vill behålla alla fredsförband - om de driver den tanken i kammaren när
det blir dags att fatta ett försvarsbeslut - är beredda att tillskjuta de miljarder
till försvaret som är nödvändiga. Annars kommer ett stort antal fredsför-
band, inte minst i glesbygden, relativt snart att läggas ned, eftersom peng-
arna inte räcker till, vilket jag djupt beklagar. Jag vill behålla samtliga freds-

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

förband, men det förutsätter att man anslår pengar. Jag hoppas på kamma-
rens förståelse och aktiva medverkan i denna fråga.

Gudrun Schyman sade att det har skett en nedrustning. Ja, det är korrekt,
men det gäller inte i norr, som är det område som vi i första hand berörs av.

Jag vill också erinra om att ett försvar byggs upp under en väldigt lång
tidsperiod. I den svenska krigsorganisationen finns det materiel som är 50 år
gammal. Den materiel som kammaren skall ta ställning till under de när-
maste åren kommer att brukas långt in på 2000-talet. Kammaren har alltså
ett ansvar för besluten också inför kommande generationer. Försvarsplane-
ringen måste ta sikte på åtminstone ett tioårsperspektiv.

Under de senaste två och ett halvt åren har jag haft förmånen att i en an-
nan egenskap ofta vistas i centrala Östeuropa. Jag delar Gudrun Schymans
uppfattning att där har skett mycket som är glädjande, vilket flitigt har rap-
porterats i svenska och internationella medier. Det finns emellertid annat
som man ser och känner när man besöker dessa länder, men som inte rappor-
teras lika flitigt, nämligen alla sociala, religiösa, etniska konflikter och alla
olösta gränskonflikter. Allt detta har inte kommit upp till ytan under de 45
år av totalitärt styre som har passerat. Det sker nu en rasande snabb utveck-
ling. En del talar om en balkanisering av Europa. Detta är måhända ett
starkt uttryck, men i Jugoslavien sker saker som måste liknas vid ett regelrätt
militärt krig, och vi har ingen möjlighet att i dag bedöma vad som kommer
att ske i framtiden.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att vi skall vara öd-
mjuka. För två och ett halvt år sedan stod Berlinmuren. Då regerade t.ex.
Husak, Honecker och Ceausescu. Sedan skedde det mycket snabba föränd-
ringar. Vi hade alla, och jag inkluderar naturligtvis mig själv, fel när vi för
några år sedan förutspådde utvecklingen i Central- och Östeuropa. Vi kan,
fru talman, ha precis lika mycket fel när vi förutspår utvecklingen för 1990-
talet. Då kan vi hamna i ett helt annat läge. Därför har vi nu ett ansvar för
att försvaret och säkerhetspolitiken är långsiktig.

Anf. 5 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag kan lugna Anders Björck med att säga att vi i vänsterpar-
tiet inte brukar lösa våra politiska meningsmotsättningar genom att slåss
med varandra. Skillnaden mellan vänsterpartiet och de andra politiska parti-
erna är att vänsterpartiet är ett mycket öppet parti som har kongresser och
möten inför offentligheten och alltid bjuder in pressen. Detta gör ju att mot-
sättningar och diskussioner rapporteras. Några handgripligheter har det nog
inte förekommit, åtminstone inte så länge som jag har varit med i partiet.
Hur det var förr kan jag ju inte uttala mig om.

Det är väl riktigt som Anders Björck sade att det har varit 20 års nedrust-
ning, förutsatt att man bara räknar i kronor och ören. Går vi 20 år tillbaka i
tiden och även ser på riksdagens protokoll, tror jag att man finner att det var
fråga om en absolut enig bedömning. Det är under de absolut senaste åren
som bedömningarna av hur mycket pengar som skall gå till försvaret har bli-
vit delade. Detta är ett ganska nytt fenomen. Det har varit en stor politisk
enighet i synen på det svenska militära försvaret och på vad det skall kosta.
Det har varit eniga bedömningar med utgångspunkt i en viss syn på utrikes-

politiken, inrikes försvarspolitik, antalet arbeten, regionalpolitik m.m. som
ingår i bedömningarna. Det är alltså först under de senaste åren som det har
uppstått olika åsikter om antalet miljarder kronor. Det handlar inte alls om
de där 20 åren.

Det låter hotfullt när det sägs att kammarens ledamöter skall tänka på att
det inte blir några fredsförband, om man inte tillskjuter pengar. Då får man
tänka sig att försvarsministern ser till att det, där man kan tänka sig att det
blir nedläggningar, mobiliseras ute i buskarna, så att hela den kommunalin-
dustriella komplexapparaten kommer på fötter. Man får gå man ur huse med
banderoller där det står: Lägg inte ned vårt förband!

Det här är ett mycket primitivt sätt att hantera försvarspolitiska frågor på,
inte minst med tanke på vad det kostar. Jag tycker att man skall se på för-
svarsbudgeten också med hänsyn till det finansiella läget, och det är något
som jag även har tagit upp i min interpellation. Försvaret är en del av den
offentliga sektorn som finansieras med våra skattepengar. Det finns männi-
skor som har andra uppfattningar om vad som är viktigt att prioritera när det
gäller offentliga utgifter. Många tycker att det är viktigt att vi har en funge-
rande vård och omsorg. Visserligen är man beredd att diskutera effektivi-
tetskrav men också de andra sakerna. Om man ser på det svenska militära
försvaret, måste man säga att det väl finns all anledning att diskutera just
effektivitetskrav.

Visst skall det vara en långsiktig bedömning, men tänk, Anders Björck,
om vi bygger fast oss i ett tioårsperspektiv och det visar sig att ni har fel.
Tänk om vi skulle ha samma ödmjukhet när vi ser på det svenska militära
försvarets utveckling och tänka oss att utvecklingen i det övriga Europa
kommer att gå ännu fortare. Kanske kommer utvecklingen att ännu mer ge-
nomsyras av icke-våldsinslag, vilket ju utvecklingen verkligen har gjort un-
der den senaste tiden. I så fall står vi där med vårt stora militära försvar och
vår stora militärapparat. Mycket pengar har det kostat, och kapitalförstöring
är det.

Anf. 6 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m):

Fru talman! Om Gudrun Schyman förutspår en fredlig utveckling inom
vänsterpartiet, liksom i Europa, är det naturligtvis utomordentligt glädjande
för oss alla, särskilt för fru Schyman.

Nu har jag faktiskt under den korta tid som jag har haft förmånen att verka
som försvarsminister försökt att få till stånd en öppen och ärlig debatt om
det svenska försvaret och den svenska säkerhetspolitiken. Jag har bl.a.
tvingats säga vissa mycket obehagliga saker, nämligen att det med de ekono-
miska ramar som vi har kommer att bli nödvändigt med nedläggningar av
fredsförband. För att vi skall slippa den dubbelmoral som finns, nämligen
detta att vissa i den grupp som Gudrun Schyman refererade till, det s.k.
kommunalindustriella eller kommunalmilitära komplexet, tror att man kan
klara att bibehålla fredsförband utan ökade resurstillskott till försvaret, vill
jag understryka att vederbörande måste ha klart för sig att detta icke är möj-
ligt. Redan finns det långa listor över kommunalråd som vill uppvakta för-
svarsdepartementet, men alla måste vara medvetna om, att skall fredsför-

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

banden bibehållas, krävs det medverkan för att påverka er som sitter i denna
kammare att anslå mera pengar till försvaret. Annars går det inte ihop.

Sedan delar jag naturligtvis Gudrun Schymans uppfattning att också för-
svaret skall omfattas av de ökade krav på effektivitet som vi måste ställa i
en statsfinansiellt och samhällsekonomiskt mycket bekymmersam situation.
Jag har redan på en rad områden aviserat förändringar, som kommer att in-
nebära besparingar. Det gäller militära ledningssystem, värnplikten och ma-
terielsidan. Men just i dag på morgonen har Swedish Ordnance i Karlskoga
varslat 798 personer. Såvitt jag förstår, fru talman, kommer vi att få uppleva
denna typ av varsel inom svensk försvarsindustri under hela vintern och hela
våren. Vi har bara sett början. Detta beror på otillräckliga beställningar från
det svenska försvaret och begränsningar i möjligheterna att exportera legalt.
Jag hoppas, fru talman, att de som nu kräver att svensk försvarsindustri skall
vara kvar på grund av att vi inte har råd med den arbetslöshet som annars
följer är medvetna om detta. Det har, fru talman, funnits en tendens att
sparka alla bollarna mot försvarsministern och försvarsdepartementet. Jag
kan, fru talman, försäkra, att även om jag är en dålig fotbollsspelare, skall
jag spela bollarna tillbaka till dem som ytterst bestämmer, nämligen kamma-
rens ärade ledamöter.

Anf.7 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag hade hoppats att försvarsministern och jag skulle bli över-
ens om att det är de säkerhetspolitiska motiven som skall styra utvecklingen
av det svenska militära försvaret. Nu förstår jag att det inte alls är sådana
tankar som rör sig i försvarsministerns huvud. Snarare är det så, att om till-
räckligt många ledamöter i denna kammare kan mobilisera tillräckligt
mycket pengar för att ge ut till militära anläggningar i vilken buske dessa än
ligger, kommer man att försöka pressa fram pengarna för att slippa en debatt
om nedläggning. Detta innebär att försvarsministern anser att det är helt
rimligt att sysselsättningspolitiska, regionalpolitiska och industripolitiska
skäl skall vara grunden för utformningen av det svenska militära försvaret.
Då vill jag bara säga att vi här är djupt oense. Jag tycker att det är omoraliskt
att handskas med skattepengar på det sättet. Jag menar att det måste vara de
säkerhetspolitiska bedömningarna som avgör vilket militärt försvar Sverige
skall ha. Dessa säkerhetspolitiska bedömningar borde i dag få försvarsminis-
tern att inse att vi behöver kraftigt omstrukturera och banta det svenska mili-
tära försvaret, göra en successiv avtrappning.

Vi behöver också se till att den svenska vapenindustrin ställs om. Det be-
höver göras en långsiktig planering för att vi skall slippa hamna i just den
situation som försvarsministern beskriver: nya varsel, mer statliga pengar så
att arbetena kan finnas kvar, trots att vi, gudskelov, går en krympande mark-
nad till mötes både nationellt och internationellt. Det kloka i den situationen
är naturligtvis att ha ett långt perspektiv och se till att vapenindustrin på ett
förnuftigt sätt ställs om till civil produktion, så att de arbetandes erfarenhet
och kompetens kan tas till vara. Det enda rimliga måste ju vara att gå över
till civil produktion och producera sådant som vi faktiskt behöver. I stället
för att använda de pengar som i dag förslösas på en ineffektiv och obehövlig
stor militärapparat skall dessa pengar naturligtvis användas till samhällsnyt-

tan, till behov som är klart identifierbara. Den här processen måste försvars-
ministern vara en drivande kraft i. Det skulle han vara om han lyssnade på
vad den allmänna opinionen i Sverige vill. Enligt SCBs undersökningar, som
jag har nere i bänken om försvarsministern vill se dem, är det mycket få män-
niskor som vill ha en ökning av försvarsutgifterna. En övervägande procent-
andel av dessa människor säger att de vill ha nuvarande eller minskade för-
svarsutgifter. Detta borde också tas med i beräkningarna när denna fråga
diskuteras.

Om man fortsätter på den linje som nu aviseras från regeringen kommer
man att få just denna typ av varsel, brådstörtade räddningsaktioner, osv.,
och stora kommunala påtryckningar för att detta kommunalregionala och
industripolitiska projekt skall få ta makten över den svenska försvarsdebat-
ten. Jag menar att det vore djupt olyckligt. En ansvarsfull och långsiktig sä-
kerhetspolitik innebär att vi använder Sverige som en spjutspets för att visa
att det finns ett alternativt förhållningssätt som bygger på civil produktion.

Anf. 8 Försvarsminister ANDERS BJÖRCK (m).

Fru talman! Får jag bara mycket kortfattat säga att jag i mitt interpella-
tionssvar självfallet utgick från den säkerhetspolitiska situationen för Sve-
rige, inte minst utifrån det långsiktiga perspektivet. Vad jag sedan har för-
sökt göra är att redovisa de konsekvenser som vi gemensamt, riksdag och
regering, ställs inför när det blir fråga om nedskärningar och krav på sådana.
Då blir det bekymmersamt för de kommuner som får ett fredsförband ned-
lagt och för de kommuner som har försvarsindustri och som då kommer att
få en ökad arbetslöshet. Det här är en ekvation som vi gemensamt måste
lösa, det vill jag gärna säga.

Fru talman! Allra sist vill jag säga att styrelsen för psykologiskt försvar i
går lade fram en undersökning som visar att det i Sverige fortfarande är flera
som vill öka det svenska försvaret, och som är beredda till ökade försvarsut-
gifter, än som vill minska det.

Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1991/92:8 om Palestinafrågan

Anf. 9 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Hans Göran Franck har i en interpellation frågat mig vilka
åtgärder regeringen vill medverka till för upphörande av ockupationen av
Västbanken och Gaza samt för ett stopp av kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna; om regeringen stöder en internationell Mellanösternkonfe-
rens där man från israelisk och palestinsk sida är representerad med delega-
tioner, vilkas sammansättningar de själva bestämmer; vilka åtgärder rege-
ringen är beredd att vidta för att medverka till att de israeliska bosättning-
arna stoppas i Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza; om regeringen avser

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

föreslå förstärkningar av de humanitära insatserna för den palestinska be-
folkningen på sjukvårds- och MR-områdena; samt om regeringen är beredd
att vidta särskilda åtgärder för att medverka till att alla universitet och skolor
varaktigt öppnas i de ockuperade områdena.

Fru talman! Mellanöstern står i dag inför vad som kan bli ett historiskt
genombrott för fredssträvandena. Regeringen hälsar med stor tillfredsstäl-
lelse nyheten att Förenta Staterna och Sovjetunionen bjudit in parterna i
Mellanösternkonflikten till en regional fredskonferens, som skall inledas i
Madrid om några dagar. Konferensen kan, om den lyckas, bli inledningen
till en process som leder till en lösning av både den israelisk-arabiska och den
israelisk-palestinska konflikten.

Många försök har genom åren gjorts att finna en lösning på dessa oerhört
komplicerade frågor. Motsättningarna är och har varit djupa, och många
starka intressen står mot varandra.

Hindren på vägen mot fred har förefallit oöverstigliga. Våld, terror och
oförsonlighet har skapat psykologiska och politiska barriärer. Hot och osä-
kerhet har präglat situationen. Olika parters vägran att erkänna varandra
eller ens tala med varandra har länge stått i vägen för framsteg.

De ansträngningar som gjorts av framför allt Förenta Staterna för att få
till stånd den regionala fredskonferensen om Mellanöstern har den svenska
regeringens starka stöd, inkl, strävandena att finna för alla parter godtag-
bara former för konferensen och representationen därvid. Som det nu ser ut
kommer alla berörda länder att vara representerade och palestinierna delta
i en gemensam jordansk-palestinsk delegation. Det är angeläget att världs-
samfundet genom närvaron av en FN-representant ges möjlighet att följa
konferensen.

Ett helt nytt Mellanöstern kan börja ta sin form, ett Mellanöstern präglat
av fred, samarbete och utveckling. Härigenom kan förutsättningar skapas
för regionen att äntligen ta sig an de många allvarliga problem som kräver sin
lösning: flyktingfrågor, miljöproblem, ekonomisk utveckling, för att nämna
några exempel.

Israels ockupation av palestinska och andra arabiska områden kan därmed
bringas till sitt slut genom en fredsuppgörelse, som baseras på säkerhetsrå-
dets resolutioner 242 och 338 med den därav följande principen om land för
fred. Israeler och palestinier måste erkänna varandras rätt till fredlig samlev-
nad. Israel måste ha rätt att existera inom säkra och internationellt erkända
gränser. Palestiniernas rätt till självbestämmande, inkl, rätten att bilda en
egen stat, måste accepteras av Israel.

Åtskilliga hinder kommer dock att finnas på vägen. Ett sådant är bosätt-
ningspolitiken. Ett annat är risken för nya våldsdåd och terroristattacker.

Upprättandet av nya bosättningar på de ockuperade områdena, inkl, östra
Jerusalem, strider mot internationell rätt och är oförenligt med en vilja att
uppnå framsteg i fredsprocessen. Som jag framhöll i mitt FN-tal är det därför
av den största vikt att alla parter visar maximal återhållsamhet och kompro-
missvilja.

Den svenska regeringen ser med oro på situationen på de ockuperade om-
rådena, som negativt påverkar det palestinska folkets levnadsförhållanden

samt på ett bestående sätt undergräver det palestinska samhällets framtid
och den ekonomiska och sociala utvecklingen på de ockuperade områdena.

Att verka för respekt för grundläggande mänskliga rättigheter är en del av
arbetet för internationell fred och säkerhet. Brott mot de mänskliga rättighe-
terna förekommer på många håll i världen, och den svenska regeringen ser
försvaret av dessa rättigheter som en mycket angelägen uppgift.

Mellanöstern är en del av världen där mänskliga rättigheter kränks. Den
demokratiseringsvåg som sveper fram över stora delar av världen har inte
satt några tydliga spår i Mellanöstern. På många håll i världen har stora för-
hoppningar knutits till Israel som en demokratisk stat i en fientlig och ode-
mokratisk omgivning. Israel har setts som ett demokratiskt föredöme.

Det är därför med besvikelse omvärlden noterar de återkommande rap-
porterna om allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i de av Israel
ockuperade områdena. Israel måste respektera de mänskliga rättigheterna
och acceptera att fjärde Genévekonventionens bestämmelser om en ockupa-
tionsmakts förpliktelser också gäller på de av Israel ockuperade områdena.
Sverige uppmanar än en gång Israel att agera i enlighet med sina skyldigheter
under internationell rätt och att samarbeta med FN.

Det svenska humanitära biståndet till den palestinska befolkningen på
Västbanken och i Gaza har de senaste åren vuxit och är betydande. Utöver
Sveriges reguljära bidrag till FNs hjälporganisation för Palestinaflyktingar
(UNRWA) lämnas humanitärt bistånd även genom svenska enskilda organi-
sationer.

Som Hans Göran Franck påpekar i sin interpellation är situationen inom
hälsosektorn allvarlig. Under försommaren kanaliserades därför ytterligare
10 milj.kr. i katastrofbistånd till drabbade palestinska hälsoinstitutioner. Ett
arbete pågår även för att bredda det svenska stödet till området mänskliga
rättigheter.

De israeliska ockupationsmyndigheternas stängning av universitet och
högskolor på de ockuperade områdena är också oroande. Sverige har liksom
andra europeiska stater sökt verka för att universitet och högskolor på Väst-
banken och i Gaza skall hållas öppna. Regeringen avser att fortsätta dessa
strävanden.

Anf. 10 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för ett utförligt och klar-
görande svar, som jag uppfattade som i väsentliga hänseenden positivt på de
frågor som jag har ställt.

Freden har nu en chans även om situationen är mycket komplicerad, som
utrikesministern sade. Det är viktigt att det råder en bred svensk enighet om
grundläggande politiska och folkrättsliga frågor. Det skapar goda förutsätt-
ningar för att Sverige skall kunna göra en aktiv insats för en varaktig och
rättvis fredlig lösning i Mellanöstern.

I somras besökte jag Israel och de ockuperade territorierna. Det var mitt
andra besök för att studera förhållandena i regionen, och det gav goda möj-
ligheter till jämförelser beträffande den utveckling som har förekommit un-
der senare år.

Utrikesministern säger att berörda länder, som det nu ser ut, kommer att

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

vara representerade och att palestinierna kommer att delta i en gemensam
jordansk-palestinsk delegation. Enligt min uppfattning kommer inte någon
varaktig lösning att vara möjlig utan PLOs medverkan i och stöd till denna
delegation. Det råder inget tvivel om att PLO har ett brett stöd i de ockupe-
rade områdena, trots att organisationen har blivit utsatt för stark kritik - inte
bara från den israeliska sidan utan också på det internationella planet.

Det kan inte vara palestiniernas sak att bestämma hur den israeliska dele-
gationen skall vara sammansatt, lika litet som Israel kan bestämma vilka pa-
lestinier som skall ha rätt att ingå i den jordansk-palestinska delegationen.
Det är därför oroande att Israels regering gör uttalanden om att man skall
lämna konferensen om PLO-sympatisörer eller PLO-företrädare ingår i den
jordansk-palestinska delegationen.

Det är angeläget att den israeliska regeringen ändrar sin hållning och att
vi från svensk sida även ger uttryck för detta krav. Jag undrar därför om utri-
kesministern delar denna uppfattning.

De israeliska bosättningarna på Västbanken och i Gaza liksom i östra Je-
rusalem har ökat mycket kraftigt under den senaste tiden. De mycket avan-
cerade planer som finns i det av Ariel Sharon ledda bostadsdepartementet
kan omöjliggöra en fredlig lösning. De israeliska bosättarna lägger beslag på
större delen av markområdena på Västbanken och i Gaza. Det råder inget
tvivel om att alla dessa bosättningar under ockupationen är folkrättsstridiga.
Det gäller inte bara, som utrikesministern anger, de nya bosättningarna. De-
lar utrikesministern denna uppfattning?

Lokalt kan palestinierna i de ockuperade områdena själva överta ansvaret
för den civila administrationen, och det har också skett i viss utsträckning.
Dessa åtgärder bör kunna vidtas utan avvaktan på en definitiv lösning som
kan åstadkommas genom Madridkonferensen. De israeliska bosättningarna
måste stoppas nu, och en awecklingsplan av redan genomförda illegala bo-
sättningar bör vara en viktig punkt på agendan.

De humanitära insatserna för den palestinska befolkningen, inte minst
från svensk sida, har förbättrats men behöver ytterligare förstärkas. Det
kunde jag konstatera vid mitt besök. Det gäller framför allt sjukvård och
handikappvård.

Katastrofsituationen är alarmerande. Den kommer att bestå även under
nästa år. De institutioner som Sverige har lämnat tidsbegränsade bidrag till
riskerar att bli nedlagda helt eller delvis. Det är mycket angeläget att ytterli-
gare och utökat katastrofbistånd lämnas under kommande budgetår.

Bevakningen och stödinsatserna på MR-området, som har varit eftersatta,
behöver breddas och utökas. Jag kunde vid mitt besök konstatera att det
finns goda förutsättningar till samarbete med ett flertal MR-organisationer,
som gör ett efter omständigheterna gott arbete. Jag är särskilt glad över att
UNWRA har breddat sin verksamhet till att även omfatta frågor om mänsk-
liga rättigheter. Man kan med ett utvecklat stöd göra mycket förtjänstfulla
insatser. Det måste göras alldeles särskilda påtryckningar nu för att alla uni-
versitet, högskolor och andra undervisningsanstalter öppnas, utan undantag
och utan vidare dröjsmål.

Anf. 11 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Fru talman! Låt mig börja med att instämma i vad utrikesministern sade
när hon uttryckte förhoppningar om att den regionala fredskonferensen med
parterna i Mellanösternkonflikten skall kunna leda till en lösning på den
långvariga konflikten mellan inblandade parter - såväl israeler och araber
som israeler och palestinier.

Allra bäst hade det enligt min mening varit om även kurdernas problem
och framtid hade kunnat behandlas vid samma konferens. Men jag inser
självfallet svårigheterna med ytterligare en konflikt att lösa inom konferen-
sens ram och är därför glad för detta första steg i det arbete mot en möjlig
fred och avspänning i Mellanöstern som nu tycks kunna påbörjas.

Jag delar också utrikesministerns uppfattning om att motsättningarna mel-
lan parterna är väldigt djupa. Misstron är mycket stor. Hatet är på sina håll
oerhört djupt, beroende på olika händelser.

Israelerna hävdar, med rätta, sin självklara rätt att få leva inom säkra och
internationellt erkända gränser, vilket de hitintills inte har kunnat göra.
Ständiga hot och terrorattacker har israelerna utsatts för. Senast var det, som
vi minns, Scudmissilattackerna från Iraks sida. Detta får emellertid aldrig tas
som intäkt för Israels rätt att i sin tur utsätta palestinierna för hot, förtryck
och tortyr. Jag delar verkligen utrikesministerns och omvärldens uppfattning
när det gäller besvikelsen över de otaliga övergrepp mot palestinierna som
israelerna har gjort sig skyldiga till under en lång tid.

Hans Göran Franck gav i sin interpellation exempel på sådana övergrepp.
Jag skall här ge ytterligare några exempel. Det gäller sådant som jag kunde
ta del av när jag i somras besökte Jerusalem och Västbanken för att studera
det civila motståndet. Vi har från svensk sida med rätta fördömt den israe-
liska provocerande bosättningspolitiken på palestinskt område. Ett problem
som inte har kommit fram så mycket i det sammanhanget är bristen på eko-
nomisk ersättning för ockuperad mark. Palestinierna har i stället blivit hänvi-
sade till att driva sina ersättningskrav i domstolar, vilket är dyrt och svårt.
Rättshjälp saknas. Det hela blir långvarigt. Processen drar ut på tiden. Det
har visat sig vara mycket svårt, ja, nästintill omöjligt att få ut rättmätig er-
sättning - om man ens får någon ersättning - för ockuperad, förlorad, mark.

Välkänt är också att israelerna har sprängt sönder palestiniers hus utan att
de här människorna får någon ersättning. Man kan undra vilka hemska brott
dessa familjer har begått, som alltså har fått sina hem förstörda. Det vanli-
gaste svaret är faktiskt att någon inom familjen, ofta en ung pojke, har kastat
sten efter en israelisk bil eller en israel. Detta är självfallet ett felaktigt hand-
lande, men det utgör absolut ingen ursäkt för att den här pojkens eller famil-
jens hem för den skull skall sprängas sönder.

Fru talman! I interpellationen tas också problemen med de stängda sko-
lorna upp. Enligt uppgifter som jag fick vid mitt besök kunde de palestinska
barnen på det ockuperade området få undervisning enbart under cirka halva
läsåret. Resten av tiden var det antingen utegångsförbud där barnen eller
läraren bodde eller också fungerade inte transporterna till och från skolan.
Det kunde helt enkelt t.o.m. vara så, att barnen eller läraren möttes vid sko-
lan av någon från den israeliska ockupationsmakten med orden: Du var inte
här i går. Därför kan du gå hem i dag också.

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Självfallet är stängningen av flera universitet och högskolor, som Hans
Göran Franck nämnde, en mycket allvarlig sak med tanke på palestiniernas
framtid. Men jag undrar om inte bristen på undervisning för dessa yngre
skolbarn liksom deras svårigheter när det gäller att få möjlighet att lära sig
läsa och skriva i längden är ännu allvarligare.

Allra värst är ändå israelernas brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag
tänker då på den direkta misshandel och den tortyr som palestinierna utsätts
för och, naturligtvis, på alla dem som dödas. Vid mitt besök i Jerusalem dis-
kuterades livligt just massakern vid tempelplatsen, som skedde i oktober
1990. Palestinier hade skjutits till döds eller skadats av ockupationsmakten
för att de, som det sades just då, hade kastat sten. Själv fick jag tillfälle att
besöka en fader i dennes hem. Han hade mist sin son vid attentatet och för-
klarade sorgset: De sade att man skulle försöka gottgöra oss för förlusten -
hur nu det skall gå till. Det enda som har hänt är faktiskt att jag mist mitt
jobb. Det är ingen som vågar ha mig anställd, eftersom jag har en son som
har blivit utsatt för israeliska hämndaktioner.

Det var vad som hade hänt.

Några dagar efter min hemkomst kunde jag läsa i tidningarna att det nu
utretts att det inte varit palestinier som börjat med stenkastning. Det hade
varit nervösa israeler som börjat skjuta rakt in bland tempelplatsbesökarna.
Jag undrar än i dag om fadern över huvud taget har fått någon hjälp ännu.

Det är stora förväntningar som vi har på denna regionala Mellanöstern-
konferens. Den kommer troligtvis att dra ut på tiden och möta många svårig-
heter. Det kommer att ta lång tid innan vår förhoppning om att palestinierna
skall kunna bilda en egen stat kommer att infrias. Fram till dess måste vi från
svensk sida med kraft reagera mot israelernas olika övergrepp mot palesti-
nierna. Min följdfråga till utrikesministern blir:

Kommer ministern att snarast ta upp olika MR-brott - bl.a. de som jag har
nämnt, mot den palestinska befolkningen - med israeliska representanter för
att försöka förbättra situationen just nu för befolkningen på de ockuperade
områdena?

Anf. 12 Utrikesminister MARGARETA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Jag skulle först bara vilja få tillfälle att för kammaren redovisa
något av det svenska biståndet till det här området. Sverige är den tredje
största bilaterala bidragsgivaren till FNs hjälporganisation för Palestinaflyk-
tingar. Det svenska stödet till organisationen uppgår i år till 140 milj.kr.
Dessutom lämnar Sverige via SIDA bidrag till svenska och palestinska en-
skilda organisationer som är verksamma på de ockuperade områdena. Det
är vid det här laget ganska många organisationer. Jag har med mig en lista,
men jag tror inte att jag hinner nämna alla organisationerna. Listan finns
tillgänglig hos mig här i bänken.

Jag delar Hans Göran Francks uppfattning att det är mycket viktigt att
bredda stödet till de organisationer som direkt verkar med de mänskliga rät-
tigheterna, med rättshjälpsinstanser. Där finns nu ett stöd genom den
svenska avdelningen av den internationella juristkommissionen samt till en
palestinsk MR-organisation. Regeringen är alltså beredd att lämna ytterli-

gare stöd för aktiviteter som befrämjar respekten för mänskliga rättigheter.
Vi tror att detta är en mycket angelägen uppgift.

Jag lyssnade naturligtvis med stort intresse till både Hans Göran Francks
och Ingbritt Irhammars inlägg. De är båda kunniga på dessa områden. Jag
tror att jag i mitt svar har redovisat regeringens principiella inställning till
många av de frågor som är viktiga i det här området. Jag skulle vilja upprepa
det som jag tror är det allra bästa som vi från svensk sida kan göra just i detta
viktiga skede, inför att fredskonferensen skall komma i gång. Det är denna
vädjan, att alla parter nu måste visa största möjliga återhållsamhet och kom-
promissvilja för att fredskonferensen skall komma i gång.

Sedan vill jag gärna säga till Ingbritt Irhammar att i den, som jag ibland
har uttryckt det när jag fått frågan i massmedia, något mer balanserade Mel-
lanösternpolitik som den nya regeringen strävar efter ingår också att vi kan-
ske får ökade möjligheter till dialog även med de israeliska myndigheterna.
Då blir MR-frågorna ett självklart tema.

Anf. 13 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! De svenska humanitära insatserna i de ockuperade områdena
är mycket värdefulla och uppskattade. Det är precis som utrikesministern
säger. Bidragen på 140 miljoner plus vissa andra saker ligger på hög nivå.

Jag skulle ändå vilja be utrikesministern att uppmärksamma en skrivelse
som den tidigare svenske generalkonsuln har gjort. Han har nu förflyttats,
men han utformade en skrivelse som jag hoppas finns både hos utrikesdepar-
tementet och hos SIDA. Han bekräftade där att det finns fog för den oro jag
har för genomförandet fullt ut av projekten. När det har gjorts så stora insat-
ser som de vi har stått för, är det mycket angeläget att vi verkligen ser till att
de här, som jag nu tror, åtta olika projekten kan fullföljas. Vi skall inte vara
för återhållsamma med bidragen, så att de insatser som eljest skulle ha gjorts
nu blir sämre.

Jag är glad att höra utrikesministern säga att vi också skall utvidga vårt
stöd på området mänskliga rättigheter. Det har tyvärr varit delvis eftersatt,
beroende på att vi inte har haft en tillräcklig representation på konsulatet.
Nu har vi fått ett fint generalkonsulat med ny personal. Jag utgår från att vi
här får en alldeles speciell bevakning utförd av personer som kan agera på
området mänskliga rättigheter och göra det tillsammans just med de organi-
sationer som jag har nämnt i min interpellation och som även utrikesminis-
tern var inne på.

Jag har förståelse för att utrikesministern vill iaktta en viss återhållsamhet.
Det är många som vill göra det nu, för att man inte skall sätta käppar i hjulet
eller äventyra någonting i samband med denna så viktiga Madridkonferens.
Ändå tycker jag att det var olyckligt - vi hade den saken uppe till diskussion
i utrikesutskottet i dag - att utrikesministerns svar kan tolkas så att gamla
bosättningar under ockupationstiden inte är i strid med folkrätten, utan bara
de nya. Faktum är att alla bosättningar under ockupationstiden är otillåtna.

Anf. 14 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Fru talman! Självklart är det allra viktigast just nu att fredskonferensen
kommer till stånd. Men det gladde mig ändå att höra att Margaretha af Ugg-

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tiorier

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

las tryckte på vikten av att ta upp frågor om mänskliga rättigheter direkt med
israeliska kontakter. Det är just vad också en israelisk kvinna framförde till
mig att vi borde göra från svensk sida. Det är en känd israelisk kvinna, fru
Yael Dayan, dotter till Moshe Dayan. Hon är aktiv inom arbetarrörelsen.
Hon efterlyste en mer aktiv svensk roll i att lyfta fram brott mot mänskliga
rättigheter. Hon sade att det fanns mycket starka önskemål från israelernas
sida att ställa många av de brott som hade begåtts till rätta. Jag skall därför,
för att underlätta ställningstagandet till vilka frågor som borde kunna tas
upp, ge ytterligare exempel på sådant som jag fick höra talas om som är upp-
rörande.

Vi har talat om bosättningarna och svårigheten att få ersättning för mar-
ken. En annan aspekt är att bosättningarna har lett till att det är mycket svårt
att få vattenförsörjning till alla hus. Vilka är det som får vatten först? Jo det
är naturligtvis de israeliska bosättningarna. Det var inte nog med att de fick
vatten först och att det sedan nästan tog slut - exempel på det var att man i
Jeriko fick vatten två timmar om dagen, vilket naturligtvis inte räckte till
odling av frukt och grönsaker m.m. utan bara till dricksvattenbehovet och
annat - det var också så att israelerna inte behövde betala lika mycket för
vattnet. Borgmästaren i Betlehem kämpade förtvivlat för sina palestinska
invånare. Han sade att de fick betala tio gånger så mycket för vattnet som
israelerna behövde göra. Så det fanns ingen rättvisa på det området heller.

Än allvarligare var självklart alla de fall där människor fängslades och fick
avvakta rättegångar utan att från böljan få kontakt med försvarsadvokater.
Advokaterna klagade naturligtvis på att de, om den fängslade och anhållne
nekade till gärningen, fick be honom att erkänna den, även om den inte hade
skett. Annars skulle förhandlingarna dra ut så mycket på tiden och det skulle
bara skada den enskilde, oftast mycket unga ”gärningsmän”. En stenkast-
ning kunde t.ex. ge fyra, fem månaders fängelse, och om man nekade kunde
det bli ännu fler månader i fängelse. Detta visar på att det finns många exem-
pel som vi kan ta upp i direkta kontakter.

Överläggningen var härmed avslutad.

6§ Svar på interpellation 1991/92:9 om svensk vapenexport

Anf. 15 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig om jag dels delar uppfatt-
ningen att världens flyktingproblem till stor del är en konsekvens av de rika
ländernas vapenexport, dels anser att Sverige genom sin vapenexport bidrar
till militariseringen av tredje världen och slutligen, om jag delar uppfatt-
ningen, vad jag vill göra för att förhindra den utveckling som pågår.

Jag vill inledningsvis understryka att den svenska politiken avseende ex-
port av krigsmateriel utgår från våra egna behov. En inhemsk försvarsindu-
stri utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken. Vår strävan
att stå utanför andra länders konflikter genom militär alliansfrihet i fred,
som syftar till neutralitet i krig, ställer även i dagens situation krav på ett
starkt försvar.

Världens flyktingproblem är en viktig humanitär fråga, som berör hela
världssamfundet. Det är avyttersta vikt att vi engagerar oss för att undanröja
de förhållanden som tvingar människor att fly. Jag tänker på arbetet för att
främja frihet och demokrati och för att beivra brott mot mänskliga rättighe-
ter. Den extrema fattigdom som många människor i tredje världen lever i,
ekologiska katastrofer, interna och externa konflikter, kommer också fort-
sättningsvis att tvinga många människor att flytta.

Av vapenleveranserna till tredje världen går merparten till ett begränsat
antal länder. Något tydligt samband mellan dessa leveranser och världens
stora flyktingproblem går emellertid inte att fastställa. För att möta de bak-
omliggande orsakerna till världens flykting- och migrationsproblem krävs
gemensam handling. Vi ser med tillfredsställelse hur Förenta nationerna och
det multilaterala samarbetet, efter de historiska omvälvningar som ägt rum,
kommit i förgrunden när man söker lösa regionala och globala problem.

Förenta nationerna har också nu med förnyad kraft tagit sig an frågan om
en reglering av den internationella vapenhandeln. Det har tidigare visat sig
svårt att definiera och vinna gehör för en klar FN-roll på vapenhandelns om-
råde. Detta hänger delvis samman med många länders, inte minst i den
tredje världen, beroende av vapenimport för sin nationella säkerhet. Det
FN-arbete som nu pågår, och där Sverige är aktivt engagerat, syftar till att
skapa ett register över leveranser av konventionella vapen och därmed öka
öppenheten vid internationella vapenöverföringar. En förutsättning för en
verkligt effektiv kontroll av den internationella vapenhandeln är att den na-
tionella lagstiftningen och kontrollen fungerar på ett effektivt sätt.

För svensk del har vi som bekant en restriktiv vapenexportpolitik. Den
innebär ett generellt exportförbud men med möjlighet för regeringen att ge
dispens. Redovisning av den svenska vapenexporten sker öppet i de årliga
redogörelser som sedan ett antal år tillbaka ges till riksdagen. Jag kan
nämna, att regeringens redogörelse över den svenska krigsmaterielexporten
för år 1990 nyligen i engelsk översättning överlämnats till övriga medlems-
stater i FN som ett led i vår strävan efter en ökad öppenhet.

Inom ramen för nedrustningspolitiken verkar Sverige aktivt för begräns-
ning av massförstörelsevapen, som har en särskilt destabiliserande inverkan.
För svensk del har sedan den 1 juli i år en ny lag trätt i kraft som avser utför-
selkontroll av produkter som kommer till användning vid framställningen av
sådana vapen. På detta område pågår också ett internationellt samarbete,
som Sverige kommer att medverka i.

Fru talman! Gudrun Schyman har också frågat mig om jag delar hennes
uppfattning att Sverige genom sin vapenexport bidrar till militariseringen av
tredje världen. Jag skulle här först vilja erinra om en viktig grundsats för
svensk del, nämligen alla staters suveräna likställdhet, vilken har sin grund i
folkens självbestämmanderätt. Länder som saknar egen försvarsindustri har
försvarsbehov som behöver vara varken mer eller mindre legitima än våra.
Det är i det sammanhanget vanskligt att moralisera över den principiella rät-
ten att köpa krigsmateriel.

Det kan emellertid samtidigt hävdas att många länder i tredje världen har
valt att lägga en orimlig vikt vid att bygga upp sin militärmakt, vilket tagit
i anspråk viktiga resurser som skulle kunnat användas till utveckling. Den

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 15

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

irakiska attacken på grannlandet Kuwait gjorde världen uppmärksam på de
stora rustningar som under en följd av år pågått på vissa håll i tredje världen.
Den restriktiva svenska vapenexportpolitiken bygger bl.a. på en önskan att
inte bidra till en ökad risk för konflikter. Bl.a. mot denna bakgrund fäster vi
stor vikt vid att det FN-register jag nyss nämnde verkligen kommer till stånd.

Enligt SIPRIs statistik exporterades i fjol, i 1985 års penningvärde, till
tredje världen vapen för 11,8 miljarder dollar. För tredje året i följd sjönk
utvecklingsländernas import av vapen.

Den svenska krigsmaterielexporten uppgick under fjolåret till 3,3 miljar-
der kronor. Detta motsvarade knappt 1 % av den totala svenska varuexpor-
ten samma år. De europeiska ländernas andel som mottagare av svensk
krigsmateriel ökade under fjolåret. De sex största enskilda mottagarlän-
derna stod som mottagare av 77 % av den svenska krigsmaterielexporten.
Bortsett från Indien återfinns inte något av länderna i tredje världen som
huvudmottagare för svensk krigsmateriel. I Indiens fall rörde det sig huvud-
sakligen om fullföljandet av leveranserna av fälthaubitssystem FH 77B.

Mot bakgrund av de redovisade totalsiffrorna samt värdet av den svenska
krigsmaterielexporten till utvecklingsländerna, och mot bakgrund bl.a. av
de nämnda ansträngningarna för att begränsa spridningen av massförstörel-
sevapen och öka öppenheten om den internationella vapenhandeln, kan det
inte påstås att Sverige på något nämnvärt sätt bidrar till militariseringen av
tredje världen.

Som svar på Gudrun Schymans sista fråga vill jag framhålla att det är rege-
ringens avsikt att, med de medel som står till buds, bilateralt, inom FN och
i andra internationella fora, med all kraftverka för att mänskliga rättigheter,
fred och frihet och demokrati skall råda överallt i världen. Det är min för-
hoppning att Sverige genom ett sådant arbete kan bidra till att en stor del av
grunderna till flyktingproblemen undanröjs.

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag kan inledningsvis konstatera att utrikesministern och jag
inte har samma uppfattning om vad dagens situation kräver av ett svenskt
militärt försvar, vilket också med all tydlighet framgick av min debatt med
försvarsministern tidigare här i dag. Jag känner till diskussionen om att vi i
Sverige har egna behov som vi måste tillfredsställa och att vi därför måste
exportera, eftersom det annars skulle bli för dyrt. Även om det skulle vara
så måste vi naturligtvis ta ansvar för de konsekvenser detta får utanför vårt
lands gränser. Vi kan ju inte enbart se till egennyttan. Det tycker jag är litet
väl cyniskt.

Jag är mycket besviken på den del av utrikesministerns svar på där utrikes-
ministern säger: ”Något tydligt samband mellan dessa leveranser och värl-
dens stora flyktingproblem går emellertid inte att fastställa”. Detta är okun-
skap, eller bristande vilja att redovisa fakta. FNs flyktingkommissariat har
självt uttalat att 90 % av alla de 15 miljoner människor som i dag är på flykt,
är på flykt undan krig. Jag kan nämna länder som Eritrea, Etiopien, Sudan,
Somalia, Angola, Namibia, Afghanistan, Iran, Irak och många fler.

Peter Nobel, som varit diskrimineringsombudsman, har skrivit ett remiss-
svar på en utredning som den föregående regeringen lät göra om flyktingpo-

litiken. Han var besviken på att man inte klargjorde vilka flyktingbegrepp
man hade och att man förbisåg de direkta orsakerna till flyktingströmmarna.
Han menade att ”den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor
brutit upp---är väpnade konflikter och det faktum att dessa strider utkäm-

pas med vapen som till mer än nio tiondelar tillverkats i utvecklade, rika in-
dustriländer. Det mest slående sambandet vid betraktandet av världens flyk-
tingsituation är det mellan vapenexport och flyktingar.”

Amnesty International gav ett remissvar på samma utredning där man
skrev: ”Amnesty International vill uppmana den svenska regeringen att när-
mare undersöka det eventuella sambandet mellan å ena sidan vapenexport
och å andra sidan systematiska och utbredda kränkningar av de mänskliga
rättigheterna, som i sin tur är ett skäl till att människor tvingas på flykt.

Den svenska exporten av vapen och ammunition, huvudsakligen för mili-
tärt bruk, har nära nog femdubblats under åren 1983-1989. De länder som
Sverige exporterade mest vapen till åren 1987-1989 var av AI kända för
övergrepp mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.”

Detta är fakta i målet, och det är beklagligt om utrikesdepartementet inte
har tagit del av detta. Det är okunnigt och direkt felaktigt att säga att det
inte finns något tydligt samband mellan den internationella vapenexporten
och flyktingproblemen.

Så över till dessa länders legala försvarsbehov och att vi därför inte skall
moralisera över att de vill köpa vapen. Om det var så, utrikesministern, att
de köpte vapen för sitt eget bruk, skulle man kanske kunna stå ut med dbt.
Men det är ju ofta militärdiktaturer som köper dessa vapen för att man har
behov av att försvara sin egen makt, för att man är invecklad i ett inbördes-
krig eller för att man har stormaktsambitioner. Det handlar ju inte om ett
passivt försvar eller ett defensivt försvar av det egna landets gränser. Det
handlar om väpnade konflikter, det handlar om makt och det handlar om att
lägga andra länder under sig. Indonesien är väl ett bra exempel på det. Den
svenska exporten dit var mycket stor under åren 1976-1990. Många av dessa
vapen använder man nu till att förtrycka Östtimor. Detta kan ju inte kallas
för legitima försvarsbehov. Det handlar dessutom om pengar, Margaretha af
Ugglas. Detta är en internationell storindustri. Den internationella vapen-
handeln och narkotikahandeln är de två mest lukrativa handelsgrenarna och
omsätter mest pengar i den internationella handeln.

Sedan säger utrikesministern att den svenska krigsmaterielexporten har
minskat och att man inte kan påstå att Sverige på något nämnvärt sätt bidrar
till militarisering av tredje världen. Det tycker jag är mycket anmärknings-
värt. Då har vi tydligen mycket olika syn på ordet nämnvärt. Sifferexercisen
i svaret stämmer nu i år, men inte i ett längre perspektiv. Under 1970-talet
och framåt gick 50 - 60 % av den svenska vapenexporten till u-länderna. Det
gör den inte i dag av det enkla skälet att man inte har några pengar. Man
sitter i skuldkris. Man har inte råd att köpa på samma sätt som tidigare.

Men detta är ju inte ett resultat av en medveten politik från Sveriges sida.
Sverige har, liksom andra vapenproducerande länder, fått rätta sig efter eko-
nomiska fakta. Det är inte på något sätt ett resultat av en uttalad förändring
av Sveriges syn på vapenexporten. Det är detta jag efterlyser. Eftersom sam-
banden mellan flyktingproblemet å ena sidan och vapenexporten å den

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tloner

andra är så tydliga, efterlyser jag en förändrad syn på den svenska vapenex-
porten. Jag vill naturligtvis ha ett direkt förbud mot svensk vapenexport. Det
skulle kunna följas av att fler länder gjorde samma sak. Det skulle kunna
vara ett bra och konstruktivt sätt att möta de stora problemen med flykting-
arna.

Anf. 17 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Det är tragiskt att fattiga utvecklingsländer i så stor utsträck-
ning använder sina knappa resurser till vapeninköp. Det är mycket gläd-
jande med den konfliktlösning som nu äger rum och har ägt rum på flera
håll i den fattiga världen, ofta som ett direkt resultat av de nya vänskapliga
förhållandena mellan USA och Sovjetunionen, demokratiseringen i Sovjet-
unionen och kommunismens kollaps i öst. Detta har gjort att det kalla kriget
kan avvecklas även i Afrika, i Asien och i andra länder. Detta möjliggör nu
en förändrad betoning och en neddragning av vapeninköp på många håll i
världen. Detta får kanske i sin tur vissa konsekvenser för en del vapenindu-
strier i oss näraliggande länder. Det är självklart att detta i det stora hela är
en mycket glädjande utveckling.

Det är också så, Gudrun Schyman, att det är konflikter och krig som har
lett till de stora flyktingströmmarna. Men jag sade i mitt svar att man inte
kan se ett tydligt samband mellan vapenleveranser och flyktingskaror. Det
är något annat än vad Gudrun Schyman sedan sade till mig från talarstolen
här. Man kan gå till SIPRIs statistik och få belägg för detta. Där kan man
konstatera vilka länder som är de största, och har varit de största, importö-
rerna av vapensystem. Om man ser på den listan är det kanske bara i ett fall,
nämligen Afghanistan, som det finns en direkt koppling mellan flyktingska-
ror och att man tillhör den listan. Vi talar om litet olika saker. Krig och kon-
flikter är en sak, Gudrun Schyman, vapenleveranser en annan. Bland dessa
länder finns t.ex. Indien och Egypten, så vi talar om olika saker.

Min slutsats, Gudrun Schyman, är att vi särskilt måste arbeta för att be-
grepp som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter sitt segertåg
över världen. Det är genom konfliktlösningar som vi kan få ett stopp på de
växande flyktingskarorna och människor kan få återvända hem. Det sker
faktiskt på många håll i världen nu att flyktingskaror återvänder hem.

När det sedan gäller den restriktiva svenska vapenexporten som Gudrun
Schyman vill ha ett stopp för har vi olika uppfattning. Det är bara så.

Anf. 18 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Det är alldeles tydligt att vi har olika uppfattning. Jag vet inte
om man kan komma undan det så lätt och säga att det bara är så. Vapenhan-
deln och leveransen av vapen är väl en följd av ett beslut om export av vapen.
Om dessa strömmar av vapen från den rika världen till den fattiga världen är
en av huvudorsakerna till dagens flyktingströmmar, måste man väl angripa
denna huvudorsak. Då måste vi alla ha ett ansvar att göra det. Då kan vi inte
sitta här i Sverige och säga att just de svenska vapnen har nog inte så mycket
med detta att göra. Det visar sig ju i det perspektiv som jag drog upp att de
har det. Den svenska vapenexporten och våra svenska vapen har i mycket
stor utsträckning gått till tredje världens länder. Att de inte gör det just nu

beror på att vi, som alla andra, är en del av den glädjande utveckling som vi
är överens om pågår och att man drar ner på de militära utgifterna. Tyvärr
är det kanske inte alltid utifrån ett fritt val, utan man har helt enkelt inte
pengar.

Vi kan inte undandra oss ansvar för detta. Det är dessutom så, och det vet
också Margaretha af Ugglas, att den svenska vapenexportlagstiftningen och
de restriktioner som finns kan vid ett hastigt påseende i ord verka mycket
bra, men den har ju också i praktiken resulterat i att många vapen har ham-
nat på ställen där de inte har varit avsedda att hamna. Det har kanske skett
illegalt ibland. Det finns åtminstone fortfarande många frågetecken kring
hur de kunnat hamna där de hamnat.

Det finns dessutom i dag en tendens och en uttryckt vilja från en del par-
tier att luckra upp dessa restriktioner. Genom samarbetsavtal gör man det
omöjligt att använda de svenska restriktionerna. En alltmer integrerad va-
penindustri, som också kommer att bli en realitet i Europa, kommer att sätta
de här reglerna ur spel.

Delar vi uppfattningen att dessa klara samband mellan världens flykting-
problem och den internationella vapenhandeln finns? Det är min fråga. Om
vi delar den uppfattningen kan jag inte förstå hur utrikesministern kan påstå
att Sveriges vapenexport inte har någon del i detta. Det är för mig en gåta.
Vi kan inte dra oss ur och säga att det vi gör inte alls påverkar detta. Vi är
överens om att arbetet för mänskliga rättigheter, fred, frihet och demokrati
skall råda överallt. Det vill vi. Jag tror samtidigt att vi är överens om att mili-
tariseringen står i direkt motsättning till detta. Alla vet om detta. Alla inter-
nationella fora talar om detta. T.o.m. Världsbanken och Valutafonden
gjorde för bara några veckor sedan ett uttalande av just denna innebörd.
Vilka konsekvenser får det för Sverige?

Anf. 19 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Gudrun Schyman och jag gör ju olika analyser. Jag säger att
konflikter leder till krig. Gudrun Schyman säger att vapen leder till krig. Vi
bor ju själva i ett område där det finns vapen men som är oerhört fredligt.
Konflikter leder till krig, och krig förorsakar flyktingströmmar. Gudrun
Schymans analys är annorlunda: vapen leder till krig osv.

Jag konstaterar att kommunismens kollaps i Öst- och Centraleuropa och
över hela världen nu ger löften om en fredligare värld, en ny chans för stora
flyktingskaror. Dessutom kan den leda til) att en hel del av de vapenleveran-
ser som har skett från östblocket till tredje världen nu är på väg att upphöra.

Min slutsats är alltså en annan än Gudrun Schymans, eftersom min analys
är annorlunda. Men jag är mycket förhoppningsfull om att vi nu kommer att
se en utveckling i världen där vapeninköpen går ned därför att konflikterna
löses och där alltså nationer i större utsträckning kan använda sina resurser
för fredlig utveckling.

Anf. 20 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Det är beklagansvärt att den svenska utrikesministern inte
kan se att Sverige kan ha en aktiv del i detta. Konflikter leder till krig, och
sedan blir det flyktingar, säger Margaretha af Ugglas. Javisst, men konflikter

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svarpå interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

får vi nog leva med. Men hur skall vi lösa dem? Det finns icke-militära lös-
ningar på konflikter, men det faktum att det finns ett så stort intresse av att
bedriva en internationell vapenhandel förhindrar dessa andra konfliktlös-
ningsmodeller att komma upp till ytan. Det gäller också i Sverige.

Jag har stått i denna kammare och kritiserat utrikesdepartementet för den
föregående utrikesministerns ovilja mot att satsa utvecklingspengar på icke-
militära konfliktlösningar i Sverige. Icke-militära konfliktlösningar har ju
inte en chans mot det stora internationella vapenindustrikomplexet. Vi
måste se till att vapnen inte finns, om vi skall kunna komma fram med andra
lösningar.

Visst ser vi annorlunda på dessa frågor, och det är mycket beklagligt. Här
har Sverige en chans att vara pådrivande, att visa på andra sätt att lösa kon-
flikter, att utveckla icke-våldsmedlet. Vi skulle kunna vara framåtsyftande
och en spjutspets i den nödvändiga omställningen av vapenindustri till civil
produktion, en hjälp som inte minst de östeuropeiska länderna bönar och
ber om. Det gäller t.ex. Tjeckoslovakien, som befinner sig i en region vilken
är fullständigt fastlåst i en vapenindustri som man inte har någon användning
av.

Näringslivets män - jag tänker på Percy Barnevik - har talat om detta med
stort allvar och med stor seriositet. Jag skulle önska att utrikesministern
kunde se lika långsiktigt och seriöst på dessa frågor.

Jag skall avsluta med att återigen citera vad Peter Nobel har skrivit om
den här frågan:

”Det kommer att falla en tung historisk dom över en världsdel och dess
folk, som berikar sig på att genom export av dödliga produkter köpa råvaror
billigt från länder vars innevånare man stänger gränsen för, när de flyr den
död deras regeringar satt sig i skuld för att köpa. Utvecklingen går bakåt,
skuldbördan ökar. Det internationella näringslivet kommer att fortsätta att
riskera sina anställda och sina marknader så länge man inte förstår att vapen-
exportören är en parasit och en lus i pälsen, som måste kammas bort om man
skall kunna hoppas på någon förbättring.”

Peter Nobel skriver vidare: ”Om vapenexporten till jordens fattiga länder
upphör skulle såväl flykting-, betalnings-, miljö- och utvecklingsproblem re-
duceras till något som kan hanteras. Till dess blir det bara cynism och hyck-
leri!”

Jag tycker att det är det som Margaretha af Ugglas ägnar sig åt när hon
inte kan se Sveriges ansvar i denna utveckling.

Anf. 21 Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! I det senaste inlägget gled Gudrun Schyman över från svensk
vapenexport till Sveriges internationella ansvar, och därvidlag tycker jag att
vi kommer varandra väldigt mycket närmare i åsikterna. Också jag ser
mycket förhoppningsfullt på våra möjligheter att i samverkan med i dag Eng-
land, Förenta Staterna och EG vara med om att upprätta ett register i FNs
regi. Det pågår mycket hoppingivande och framåtsyftande åtgärder för att
nu få till stånd en form av internationell vapenkontroll och registrering av
den handel som pågår. Här tror jag att vi har mycket att göra.

Jag tror också att vi har mycket att göra på nedrustningsområdet när det

gäller olika former av icke-spridningsavtal, som måste komma också beträf-
fande de avancerade vapensystemen. Här tror jag att Sverige har mycket att
göra och ett stort ansvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1991/92:1 om regionalpolitiken och Norr-
botten

Anf. 22 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Sten-Ove Sundström har frågat mig

dels om jag anser att de planerade utflyttningarna av vissa statliga verks re-
gionkontor från Norrbotten överensstämmer med målsättningen att bedriva
en offensiv regionalpolitik,

dels om jag är beredd att vidta åtgärder för att berörda verk omprövar sina
planer och tar större hänsyn till regionalpolitiken,

dels om vilka snabba åtgärder jag är beredd att vidta för att kompensera
bortfallet av arbetstillfällen inom den statliga tjänstesektorn i Norrbotten.

De statliga affärsverk och andra myndigheter som Sten-Ove Sundström
nämner har mycket viktiga uppgifter sett från regionalpolitiska utgångs-
punkter. De svarar för betydande delar av den infrastruktur som är nödvän-
dig för att näringsliv och boende skall kunna utvecklas i alla delar av landet.
De ger också arbete åt ett stort antal människor runt om i landet.

När det gäller verkens serviceuppgifter, dvs. att bygga och underhålla väg-
och telenäten, att svara för olika post- och teletjänster osv., är det riksdag
och regering som formulerar mål och anger riktlinjer. Jag ser det som en
självklarhet att dessa mål skall stämma överens med bl.a. den uttalade me-
ningen i regeringsförklaringen om satsningar på bättre infrastruktur i form
av moderna järnvägar och förbättrat vägnät.

När det sedan gäller de organisatoriska formerna, regionindelning m.m.,
för den verksamhet som bedrivs så är det frågor som resp, verk självt be-
stämmer över. Både postverket och televerket är på olika områden utsatta
för konkurrens. Riksdagen har på förslag från den socialdemokratiska rege-
ringen fastställt vissa effektivitetskrav. Det innebär att verken måste se över
sin organisation och söka effektivare arbetssätt, utnyttja nya tekniska möj-
ligheter osv. Detta gäller ju för övrigt all verksamhet; privat såväl som statlig
och kommunal. Det leder bl.a. till att olika verksamheter kan bedrivas med
mindre antal anställda än tidigare. Personalminskningarna berör alla delar
av landet, även om vissa orter påverkas mera än andra.

Jag anser att berörda verk i sina framtida överväganden noggrant måste
beakta de sysselsättningsmässiga konsekvenserna av olika rationaliseringar
och andra organisationsförändringar, dvs. ta stor regionalpolitisk hänsyn.

Regeringen för samtal med olika privata tjänsteföretag om förläggning av
verksamheter till orter som behöver bredda sin arbetsmarknad. Jag ser det

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

som naturligt att regeringen på motsvarande sätt tar upp sådana diskussioner
även med de statliga affärsverken och vissa andra myndigheter.

Norrbottens län är det regionalpolitiskt högst prioriterade området i
landet. Det innebär att betydande regionalpolitiska insatser har gjorts och
kommer att göras för att stimulera utvecklingen i länet. Regeringen ser för
närvarande över vissa av de regionalpolitiska instrumenten. Syftet är att
göra regionalpolitiken effektivare.

Anf. 23 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min inter-
pellation. Sedan interpellationen framställdes har statsrådet varit på besök i
Norrbotten, och jag förväntade mig därför kanske också ett litet bredare
svar på mina frågor.

I det skriftliga svaret framhåller statsrådet bl.a. att verken, i det här fallet
posten, televerket och vägverket, i sina framtida bedömningar måste beakta
sysselsättningen och ta stor regionalpolitisk hänsyn. Det föranleder mig na-
turligtvis att fråga statsrådet: Anser Börje Hörnlund att de i nuläget gör det
med tanke på de förändringar som sker? Jag är övertygad om att de berörda
är intresserade av statsrådets syn på denna fråga. Tala gärna om de framtida
bedömningarna, men vad gäller nu, i de aktuella förändringarna?

Det är bra att regeringen för samtal med privata tjänsteföretag om möjlig-
heterna att utlokalisera verksamheten, men hur trovärdig är den dialogen
när regeringen inte kan eller inte vill påverka de egna verken eller myndighe-
terna?

Vidare säger statsrådet att Norrbotten är det högst prioriterade området i
landet och att betydande insatser kommer att göras för att stimulera utveck-
lingen i länet. Det låter naturligtvis bra, men innebär dessa löften att det nu
blir ordentliga satsningar på infrastrukturen? Jag tänker på de löften som har
givits från statsrådets eget parti beträffande inlandsvägarna nr 45 och 400 och
de länsvägar som är matarleder till dessa riksvägar, t.ex. nr 651 och 653.

När det gäller andra viktiga satsningar på länet - jag syftar framför allt på
Luleåregionen - finns det planer på hur infrastrukturen skulle kunna förbätt-
ras avsevärt. Det gäller kraven på en ny containerterminal till Luleå, på en
ny postterminal till Kallax, på satsningar på en ny farled till Luleå och på en
ny bana vid Kallax flygplats. Det är viktigt att i de satsningar som statsrådet
talar om få med också de här planerna.

En annan fråga, som berör den viktiga infrastrukturen och Norrbottens
utveckling och som har diskuterats under ganska lång tid, har statsrådet utta-
lat sig om vid sitt besök nyligen i Norrbotten. Jag tänker på vattenkraftsvins-
terna, en fråga som har diskuterats i många år och som nu efter utredningar
och remissbehandling väntar på sin lösning. Jag måste ställa frågan: Kan vi
nu efter de löften som statsrådet har gett i massmedia förvänta oss att ett
förslag snarast läggs på riksdagens bord? Vilken inriktning kommer det att
få när det gäller fördelningen av vattenkraftsvinsterna? Gäller det alla regio-
ner som producerar vattenkraft eller enbart Norrbotten? Hur stor del av
vinsterna anser statsrådet att den s.k. återbäringen till regionen bör vara,
50 % eller 75 % av vinsterna på vattenkraft och energi? Eller vilka linjer föl-
jer det förslag som statsrådet via media har aviserat?

Anf. 24 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Det är en bra och viktig interpellation som Sten-Ove Sund-
ström har framställt, och Börje Hörnlunds svar andas en vilja att leva upp
till de löften om en aktiv arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik som re-
geringsdeklarationen utlovar. Men några speciellt konkreta besked lämnas
tyvärr inte.

Vad jag tycker kan noteras är att man menar att det är naturligt att föra
samtal med de statliga verken om utvecklingen. Jag tycker att vi kunde gå
ett steg längre och säga att dessa samtal nu måste bli av.

Bakgrunden till att flera statliga verk i rationaliseringssyfte planerar att
flytta regionkontoren från Norrbotten, beror inte på ond vilja från verksled-
ningarnas sida utan är ett resultat av de krav på rationaliseringar och mark-
nadsanpassning och inleverans av pengar till staten som har ålagts dem av
den tidigare regeringen. Men jag anser att det gjordes utan att man då insåg
de samhällsekonomiska konsekvenserna.

När krav ställs på effektivisering och marknadsanpassning av statliga verk
är kanske tanken i första hand att endast huvudstaden och storstäder drab-
bas. Men det är en sak att rationalisera bort folk i Stockholm och en annan
sak att rationalisera bort folk i det län som har den högsta arbetslösheten. I
det län jag talar om måste de negativa effekterna kompenseras med arbets-
marknadspolitiska åtgärder.

Det är också värt att komma ihåg att i samband med den s.k. Norrbotten-
propositionen, som behandlades av riksdagen våren 1988, sade den förra re-
geringen att den hade konkreta överläggningar med de statliga verken angå-
ende nyetableringar och omflyttningar av verksamhet till Norrbottens län.
Dessa verks sociala och samhällsekonomiska ansvar underströks. En hel del
värdefulla arbetstillfällen har också tillförts länet tack vare den process som
inleddes. De statliga verken har också tagit ett visst regionalpolitiskt ansvar
genom att försöka styra upphandlingen till företag i regionen. Detta är en
praktisk och naturlig väg för regionalpolitiken. Givetvis innebär detta att
verkens vinster på kort sikt kan bli lägre. Men att tänka sig att dra in dessa
vinstmedel till staten och sedan dela ut dem igen i s.k. statliga köp av regio-
nalpolitiska tjänster medför, som jag ser det, bara en rundgång av pengar
och ökad byråkrati.

De statliga verken utsätts av statsledningen för dubbla budskap. Nu är det
viktigast att marknadsanpassa, rationalisera, effektivisera och fungera som
bolag. Samtidigt har ingen egentligen sagt åt verken att överge det sociala
och regionalpolitiska ansvaret. Sådana dubbla budskap brukar inte utgöra
någon fungerande ledningsfilosofi.

Jag tycker att det klart skall sägas att rationalisering och effektivisering
måste förenas med det sociala och regionala ansvaret. Uppdraget till de stat-
liga verken och bolagen att ta sitt ansvar kvarstår - såsom jag tolkar Börje
Hörnlunds svar. Är regeringen i så fall beredd att förhandla med verken om
nyetableringar och omlokalisering av verken? Sådant har gjorts tidigare och
kan leda till att försvunna arbetstillfällen ersätts och att värdefull kompetens
tas till vara.

Jag har ett antal gånger från denna talarstol varnat för att om vi låter poli-
tik och demokrati i EG-anpassningens anda förslavas under marknadseko-

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

nomiska mekanismer, säger all erfarenhet att det skapar djupa regionala
klyftor och klyftor mellan människor i vårt samhälle. En koncentration till
storstäder driver på inflation, markpriser, boendekostnader och miljöförstö-
ring. I de stora befolkningskoncentrationerna är det redan svårt att vidmakt-
hålla fungerande offentlig service som äldreomsorg, barnomsorg och sjuk-
vård. I de landsdelar som drabbas av avfolkning uppstår risken att service
inte längre kan upprätthållas på grund av för litet befolkningsunderlag.
Dessutom drabbas stora investeringar i infrastruktur av kapitalförstöring. På
längre sikt leder en oreglerad marknadsekonomi till en försvagad samhälls-
ekonomi.

Det sociala och regionalpolitiska ansvaret måste därför genomsyra hela
statsapparaten. Av Börje Hörnlunds reservation i den regionalpolitiska ut-
redningen 1987 framgår det att det mot den bakgrunden är nödvändigt att
statsmakterna vid beslut inom alla samhällssektorer tar hänsyn till vad målet
om regional balans kräver. Det är med den utgångspunkten, enligt Börje
Hörnlunds mening, nödvändigt med en helhetssyn på och samordning av
bl.a. näringspolitik, sysselsättningspolitik, trafikpolitik, bostadspolitik och
utbildningspolitik.

Står Börje Hörnlund fast vid dessa utmärkta värderingar? Kommer de att
ligga till grund för regeringsarbetet?

Anf. 25 PER-OLA ERIKSSON (c):

Fru talman! Debatten förefaller ha vidgats till att handla om litet mera än
enbart statliga verk och myndigheter. Att döma av tidigare talare har det
blivit en allmän regionalpolitisk debatt. Ett sådant tillfälle måste man ju få ta.

Det är utan tvivel så att Norrbotten i dag står inför stora problem. Vi har
en starkt stigande arbetslöshet. Vi har ett län som är mer sårbart än någon
annan del av landet, beroende på det ensidiga näringslivet som länet har.
Det finns anledning att se allvarligt på Norrbottens situation. Därför är det
viktigt när vi diskuterar Norrbottens villkor och ger synpunkter på statliga
verk och myndigheter att debatten vidgas något. Det är att göra frågan för
enkel när man förlitar sig på att statliga verk och myndigheter skall lösa
Norrbottens problem.

Det handlar nu om att få en betydligt stabilare näringsstruktur i länet med
fler småföretag, en ökad satsning på forskning och utbildning och teknikba-
serade företag med högt kunskapsinnehåll - som också kan möta den ökade
konkurrensen som kommer att följa i spåren av en ökad EG-integration. Det
är frågor som är viktiga att bedöma även i dessa sammanhang.

Det är i och för sig allvarligt med de statliga verken, myndigheter och re-
gionkontor som nu planerar att flytta från länet. Det handlar om televerket
och postverket. Men det handlar också om indragningar inom kustbevak-
ningen. Ett exempel är den planerade indragningen av kustposteringen i Ha-
paranda. Om den kommer till stånd blir det allvarligt ur säkerhets- och
servicesynpunkt för den delen av Bottenviken. Därför är det viktigt att de
myndigheter som ansvarar för dessa saker noterar vad som har sagts i rege-
ringsförklaringen, nämligen att hela Sverige skall leva och att det skall vara
en bra service i alla delar av landet.

Det är naturligtvis viktigt att regeringen är aktiv på olika håll och kanter.

Jag kan för min del utlova till vännen Börje Hörnlund att jag på olika sätt
kommer att bevaka hans göranden och låtanden i regeringen. Jag har visser-
ligen höga förväntningar, och jag har en stor tilltro till Börje Hörnlund. Men
Börje Hörnlund kan också behöva stöd.

Fru talman! Jag är något förvånad över interpellantens nyvaknade intresse
för dessa frågor. Vi har alla nyligen avverkat en valrörelse. Under denna val-
rörelse har Sten-Ove Sundström inte sagt ett pip om dessa frågor. När vi från
andra partier har uttalat vår oro över den indragning som skall ske i telever-
ket och postverket, har vi från den socialdemokratiske riksdagsmannen
Sten-Ove Sundström mötts av en total tystnad. Nu är ljudet något annor-
lunda. Det kanske beror på att Sten-Ove Sundström inte längre företräder
ett regeringsparti. För min del tänker jag inte föra någon annan politik - var-
ken före eller efter valet. Jag driver samma frågor.

Sten-Ove Sundström bör, om någon, vara försiktig med orden. Han var
den riksdagsman som en gång i tiden gick och krävde att inlandsbanan skulle
läggas ned. Det är den bana som ett antal andra partier har räddat. Samma
sak gäller vattenkraftsvinsterna.

Jag vill bara påminna i all vänlighet att Sten-Ove Sundström vid åtta nio
tillfällen i riksdagen, under den tid han har varit riksdagsman, konsekvent
•har röstat mot att Norrbotten skall få del av vinsterna från vattenkraften. Nu
har Sten-Ove Sundström ändrat uppfattning och är beredd att stödja cen-
tern. Vi hälsar den tillnyktringen välkommen. Men det hade varit mer pryd-
ligt, Sten-Ove Sundström, om detta nyvaknade intresse för länet och vat-
tenkraftsvinsten hade funnits under den tid Sten-Ove Sundströms parti hade
regeringsansvaret.

Anf. 26 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Sten-Ove Sundström har många år i denna kammare. Han är
mycket väl medveten om att jag som arbetsmarknadsminister knappast bara
kan klampa in i en process som pågår och nu är i slutskedet och som tillhör
ett annat departement och som den tidigare socialdemokratiska regeringen
lugnt och stilla under lång tid utan att ingripa bara har suttit och tittat på.
Det går bara inte.

Vidare frågar Sten-Ove Sundström om jag som arbetsmarknadsminister
är nöjd med de statliga verkens sätt att ta regionalpolitisk hänsyn. Om vi går
en bit tillbaka i tiden, var jag ordförande för regionalpolitiska utredningen
1977 till 1978 som just då analyserade de statliga verkens sätt att ta regional-
politiskt ansvar. Den utredningen var inte bara uppmuntrande. I vissa fall
var det tvärtom.

Det är därför jag väljer att försöka se framåt. Jag tycker att Sten-Ove
Sundström har fått ett rakt besked som svar på sin interpellation, dvs. att vi
är beredda att framöver diskutera med statliga verk och försöka förmå dem
att på olika sätt ta regionalpolitisk hänsyn.

När det gäller investeringar finns det förvisso mycket att göra. Men även
där måste jag notera att regeringen övertar ett snabbt växande budgetunder-
skott, och ett stort budgetunderskott, så tyvärr begränsas rörelsefriheten
mycket.

När det gäller vattenkraftsvinsterna redogjorde jag i går på direkt fråga

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

för vårt tidigare centerförslag. Det förslaget står fortfarande kvar. Samtidigt
redogjorde jag för att bara för att vår syn inte finns med i regeringsförkla-
ringen innebär det inte att vi inte arbetar för att frågan skall tas upp. I den
frågan håller jag med Per-Ola Eriksson. Så sent som i våras röstade hela den
socialdemokratiska riksdagsgruppen emot att ett öre per kilowattimme
skulle gå tillbaka till vattenkraftsproducerande regioner. Hade den socialde-
mokratiska gruppen inte röstat så, hade de regionerna nu varit på gång att
få återbäring. Det är en återbäring som jag finner naturligt skall gå åter till
de områden som skickar miljarder i vattenkraftsvinster till andra delar av
landet. Dessa områden har upplåtit stora naturvärden, och en liten rännil
bör gå tillbaka som tack för det. Det är partiets uppfattning.

Vi får nu se vad som händer. Det ligger en utredning för beredning i rege-
ringskansliet. Det är en andra analys av just frågan om vattenkraftsvins-
terna.

Bengt Hurtig tog upp frågan om vi är beredda att förhandla med verken.
Privata vinstgivande företag har gått med på att under en relativt kort tid
utlokalisera 3 800 arbetstillfällen, i form av tjänsteföretag, till kommuner
som behöver bredda arbetsmarknaden. Jag tycker att det är en utmaning för
verk och myndigheter och för organisationer - som det finns gott om i det
här landet - att vara ungefär lika duktiga som ett antal privata företag som
arbetar helt och hållet på marknadens villkor.

Bengt Hurtig tar också upp frågan om jag står kvar vid målsättningen att
hela regeringsarbetet skall ta hänsyn till vad målet en bättre regional balans
kräver. Till min glädje står det i regeringsförklaringen att hela landet skall
utvecklas. Det ställer krav på samtliga departementschefer och den samlade
regeringen.

Anf. 27 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Nu säger arbetsmarknadsministern att det inte går för sig att
statsrådet trampar in i den process som pågår, när de statliga verken och
myndigheterna håller på att strukturera om på det här området - och när
hundratals arbetstillfällen försvinner från det län som har den ojämförligt
största arbetslösheten i landet. Däremot går det att diskutera detta område
framöver. Jag tycker att det är en märklig syn. Det är nu det händer. Om vi
skall diskutera med verk och verksledningar, bör man naturligvis göra det
nu. Det är inte så att de har flyttat. De håller på med förberedelser, och nå-
got verk har antagit de här planerna. Det är inte för sent att diskutera, stats-
rådet, om bara viljan finns.

När det gäller vattenkraftsvinsterna säger statsrådet att vi socialdemokra-
ter har röstat emot i den frågan i våras. Men det är välbekant för alla som
var med i den här kammaren då - och det var ju statsrådet - att utredningen
då var färdig och gick ut på remiss. Det är inte brukligt att man lägger fram
förslag förrän en sådan utredning är färdig. Det är den ju nu, och nu finns
det absolut inget hinder mot att lägga fram ett förslag, såvitt jag kan förstå,
om inte hindret ligger närmare - alltså i den egna regeringen.

Sedan säger statsrådet att budgetunderskottet nu är så stort att det kan
begränsa rörelsefriheten. Ja, det kan jag förstå om man planerar så stora
skattesänkningar för de rika och förmögna här i landet. Då begränsas natur-

ligtvis rörelsefriheten när det gäller att satsa på utsatta människor och utsatta
regioner.

Jag blev förvånad över finansutskottets ordförandes inhopp på scenen här,
särskilt när han talade om att vidga debatten. Jag hoppas att vi skall få upp-
leva att han också ställer upp när det gäller att infria de löften han gav i valrö-
relsen, inte minst i sin egen valkrets. Vad jag tänker på är de 500 miljonerna
till vägnätet i Norrbotten som han lovade. Jag hoppas att han inte nu har
skapat sådana nya hål i den budget som skall behandlas här att han inte kan
infria det löftet.

Det finns alltså stora möjligheter att klara av att återföra återbäringen,
som statsrådet har föredragit att kalla det i pressen, från vattenkraftsvins-
terna till utveckling i Norrbottens län. Det finns också möjlighet att ta upp
en dialog med de statliga verk och myndigheter som nu planerar omorganisa-
tion och förflyttningar från länet.

Detta är oerhört viktigt. Som det ser ut i dag kommer vi t.ex. på postens
område att få ett regionkontor i norra Sverige, medan man i mellersta och
södra delarna av landet kommer att dela på tolv sådana kontor. Tycker stats-
rådet att det är rimligt regionalpolitiskt att en kirunabo skall behöva åka 65
mil för att få nå sitt eget regionkontor? Är det en symbol för den borgerliga
regeringens regionalpolitik?

Anf. 28 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Jag tackar för de förtydliganden som Böije Hörnlund trots
allt gav. Det togs faktiskt ett litet steg framåt - att man nu kommer att för-
söka föra samtal med de statliga verken. Han markerade också att hela rege-
ringen har ett ansvar när det gäller regionalpolitiken. Det stod ju inte i någon
regeringsförklaring att alla samhällssektorer skall ta hänsyn till målet regio-
nal balans. Det står att hela Sverige skall leva, och det kan man kanske tolka
på litet olika sätt.

Jag är klar över att rationaliseringar och effektiviseringar av de statliga
verken behövs. Vi har inget arbetarrörelseintresse av att man har en över-
tung och dyr statsapparat. Men de statliga verken måste fortfarande kunna
bidra till den regionala balansen, även om en hel del andra aktörer kommer
in på det här området.

Det är en oroväckande anda som tycks breda ut sig i delar av statsappara-
ten. Vägverkets generaldirektör Örtendahl har ju i praktiken förklarat att
man måste kunna tillåta mer trafikfarliga vägar i Norrland - eftersom han
skall tillåta att vägarna där slits ner mer än vägarna i södra Sverige.

I våras påstod den s.k. expertgruppen för regional utveckling att väldiga
resurser fördes över från storstäderna till skogslänen. I den regionalpolitiska
utredningen hävdade vi emellertid att både storstäder och skogslän tillfördes
resurser från de övriga delarna av landet.

Nu talar också sekreteraren i produktivitetsutredningen, den s-märkte
Klas Eklund, om att satsningar på infrastruktur norr om Dalälven lönar sig
dåligt.

Detta är oroande tendenser, och jag förutsätter att arbetsmarknadsminis-
tern tar itu med dem, så att vi får en styrning av statsapparaten och att den
sluter upp bakom målet om regional balans och att hela Sverige skall leva.

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 29 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Jag måste tyvärr repetera, Sten-Ove Sundström. En socialde-
mokratisk regering har suttit och tittat på den här processen från start fram
till i dag, och nu är det slutförhandling. Den regeringen har ingenting gjort.
Sten-Ove Sundström har ingenting sagt. Att då begära av mig som arbets-
marknadsminister, som inte har rätt att klampa in hur som helst i verkens
göranden och låtanden, att jag skulle gå in på en annan departementschefs
område - det är en omöjlighet. Litet grand tror jag att Sten-Ove Sundström
skall titta sig i spegeln.

När det gäller skatten på arbetande kapital, som Sten-Ove Sundström kal-
lar förmögenhetsskatt, vill jag säga att jag personligen är helt övertygad om
att det är bättre att det arbetande kapitalet får vara kvar i alla våra småföre-
tag, användas till nya jobb och nya investeringar, än att företagaren i fråga
får använda kanske en tredjedel av sin tid och anlita ett antal advokater och
revisorer för att planera på ett sätt som gör att han ändå inte råkar så illa ut.

Våra svenska företag skall producera. Och nu när vi har EG-anpassningen
i ett första stort avtal i hamn, så kan vi på det här området, om vi vill ha kvar
företagen och jobben i Sverige, inte agera hur som helst. Det finns annars
risk för att vi inte bara exporterar kapital till främmande länder utan att vi
också exporterar en stor del av vår egen arbetskraft till andra länder. Det är
ingen trevlig och bra utveckling.

Sedan till Bengt Hurtig. Jag blir också oroad när jag ser hur vissa personer
uttrycker sig när det gäller frågor som har med regional balans och hela lan-
dets utveckling att göra. Men man kan då notera att det i regeringsförkla-
ringen står att bygder som är glest bebyggda och ligger längre bort skall ha
bra vägar och moderna järnvägar. Det stämmer inte med Klas Eklunds syn-
punkter. -

Anf. 30 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att det är positivt att arbets-
marknadsministern här säger att man för samtal med privata tjänsteföretag
och att det sannolikt, om jag har tolkat statsrådet rätt, finns rätt många ar-
betstillfällen att hämta in från de samtalen. Jag tror att det är viktigt att man
då kommer ihåg det län som har drabbats hårdast av strukturförändringarna
och de förändringar som nu pågår. Jag tänker inte minst på den region som
statsrådet besökte häromdagen - Kalixregionen - men självfallet också på
länscentret, Luleåregionen, där de här verksförändringarna ju äger rum.

Det är naturligtvis så, som arbetsmarknadsministern här säger, att det
finns en gränsdragning mellan departementen. Jag har heller inte krävt att
statsrådet på något sätt skall klampa in på andra departements områden.
Men om man verkligen skall ge uttrycket regional balans ett innehåll måste
det beröra alla områden inom politiken. Jag förmodar att det i statsrådets
roll då ingår att ta kontakter över departementsgränserna.

Jag hade hoppats att Börje Hörnlund i det här sammanhanget skulle veri-
fiera om det var riktigt, som sades via media, att det kommer ett förslag om
vattenkraftsvinsterna. När kommer det och vilka former tar det sig? Kom-
mer Norrbottensregionen, länet Norrbotten eller kommunerna i Norrbotten
att få tillgodogöra sig vinsterna av vattenkraften? I vilka former kommer det

att ske? Blir det 50 % av vattenkraftsvinsterna, blir det 75 %? Vilka former
kommer det ungefär att ta? Och framför allt: När kommer förslaget att fram-
läggas? Det brådskar, arbetsmarknadsministern!

Anf. 31 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Börje Hörnlund ifrågasatte om det var fråga om förmögen-
hetsskatten på arbetande kapital, och det måste det väl rimligen vara. Jag
tror inte att det kommer att innebära någon stor revolution. Man säger, åt-
minstone från de företag som jag känner från min kommun, att det inte kom-
mer att göra det. De har ingen förmögenhetsskatt som de kommer att slippa.
Det rör sig om kanske 10 % av företagen som kommer att beröras av det.

Enligt vad jag förstår är det så att infrastrukturinvesteringarna i stort sett
är inriktade på storstadsregionerna. Öresundsbron kommer naturligtvis att
dra sina miljarder, och det kommer sannerligen inte att gynna vägarna i
Norrbotten.

Jag nämnde tidigare EG. I REK87 sade Börje Hörnlund att mycket talar
för att EG med stor sannolikhet kommer att medföra ökade regionala oba-
lanser i Sverige, därför att obalanserna inom EG ökade under 1980-talet,
därför att EG ej prioriterade den regionala balansen inom EGs medlemssta-
ter, därför att detta är en direkt konsekvens av att man eftersträvar fullstän-
digt fria kapitalrörelser och fri nedläggnings- och etableringsrätt, därför att
EG vid ett närmare samarbete knappast kommer att ge regionalpolitiskt
stöd till svenska regioner från sina fonder med tanke på Sveriges nivå på in-
komster och arbetslöshet, och därför att EG i första hand kommer att främja
tillkomsten av vidareförädlingsindustrier inom EG, eftersom arbetslösheten
där är så mycket större. De fackliga organisationerna inom EG kommer
dessutom att hårt bevaka var nyetableringar sker. EG ser de skandinaviska
ländernas försök till regionalpolitik som något mycket främmande i euro-
peiskt perspektiv. Man ser där Norden som en periferi- och skogsregion, som
en turist- och råvaruproducerande region. Inför tänkbara förhandlingar med
EG om svensk regionalpolitik i samband med ett närmande till EG och
Europa bör Sverige rusta upp sin regionalpolitik högst väsentligt, som en
motvikt till EG-marknadens koncentrationseffekter, sade Börje Hörn-
lund. -Jag skulle gärna vilja ha bekräftat att Börje Hörnlund står fast vid
dessa ståndpunkter.

När det gäller vattenkraftsvinsterna vill jag säga att om den här regeringen
kommer att genomföra någon form av återföring av vattenkraftsvinsterna är
det ett bevis för att opinionsarbete i fundamentala frågor ute i regionernas
Sverige kan vara framgångsrikt oavsett vilken regering vi har.

Anf. 32 Arbetsmarknadsminister BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag vill tacka Sten-Ove Sundström för det senaste anföran-
det.

Sedan till vattenkraftsvinsterna. I den senaste regionalpolitiska utred-
ningen - som Bengt Hurtig så ivrigt citerar - var fyra partier helt eniga om att
det borde gå tillbaka 1 öre per kilovattimme. Det förslaget mottogs väldigt
välvilligt av nästan alla remissinstanser. Jag hoppas att det som ett antal par-
tier då tyckte också genomförs. Var jag står i frågan vet alla.

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Sedan till Bengt Hurtig. Det var och är så, att i EGs regionalpolitik finns
mest om låg medelinkomst i förhållande till EG i övrigt. Så ser ju inte våra
regionala problem ut, i varje fall inte så att vi stämmer med EG-normerna.
Vårt problem är långa avstånd och gleshet. Dessa saker måste Sverige föra
fram till EG som faktorer att ta hänsyn till i det fortsatta argumenterandet
för rätten att driva en kraftfull regionalpolitik. Men än viktigare är att det
ständigt, oavsett regering, finns en stark majoritet här i kammaren som är
helt inriktad på att inte överge stora delar av landet.

Överläggningen var härmed avslutad.

8§ Svar på interpellation 1991/92:3 om den ekonomiska brottslighe-
ten

Anf. 33 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Hans Göran Franck har ställt fyra frågor till mig om bekämp-
ningen av den ekonomiska brottsligheten. Han har frågat efter anledningen
till att den ekonomiska brottsligheten inte är särskilt omnämnd i regerings-
deklarationen som prioriterad brottsbekämpning och om regeringen anser
att resurserna behöver förstärkas för bekämpningen av sådan brottslighet
och hur det i så fall skall ske. Vidare har han frågat om regeringen anser att
det behövs en särskild myndighet som får ett samordnat ansvar för bekämp-
ningen av den ekonomiska brottsligheten och hur regeringen vill förbättra
informationen och undervisningen om ekobrott.

När det gäller den första frågan vill jag peka på att det i regeringsförkla-
ringen betonas att all brottsbekämpning kommer att tillmätas stor betydelse.
Detta gäller självfallet även den ekonomiska brottsligheten. Att det samti-
digt sägs att brottsbekämpningen i ökad utsträckning kommer att inriktas
mot vålds- och narkotikabrott beror på att det är på dessa områden som de
mest akuta bristerna finns. I ett läge där allmänheten upplever en klar brist
i polisens möjligheter att upprätthålla ordning och säkerhet är det enligt min
mening angeläget att prioritera brott mot enskilda. För att lyckas även med
andra angelägna kriminalpolitiska uppgifter är det nödvändigt att återställa
allmänhetens känsla av att ordning och säkerhet råder i samhället.

Detta betyder inte att regeringen kommer att vara passiv när det gäller
den ekonomiska brottsligheten. Även på detta område finns det problem
och brister som det är angeläget att komma till rätta med. Som Hans Göran
Franck vet har riksåklagaren och rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att utreda
olika frågor om den ekonomiska brottsligheten. Uppdraget omfattar såväl
en kartläggning av det aktuella läget när det gäller myndigheternas insatser
mot den ekonomiska brottsligheten som förslag till åtgärder på kort och lång
sikt från statsmakternas och myndigheternas sida. I uppdraget ingår bl.a. att
belysa om det behövs förändringar av polisens och åklagarnas utbildning om
ekonomisk brottslighet och vilka förändringar som kan behöva göras när det
gäller samverkan mellan olika personalkategorier. Riksåklagaren och riks-
polisstyrelsen kommer att redovisa uppdraget före årsskiftet.

Jag vill inte föregripa de slutsatser och förslag som riksåklagaren och riks-

polisstyrelsen kommer att redovisa till regeringen. Jag anser därför att det
inte är lämpligt att i dag lämna konkreta besked om övriga frågor som Hans
Göran Franck har ställt till mig. När förslagen väl har beretts inom departe-
mentet skall jag gärna återkomma till Hans Göran Franck med besked om
vilka ändringar som bör göras. Likaså kan jag då lämna besked om vilka or-
ganisatoriska åtgärder och utbildningsinsatser som bör genomföras för att
möta kravet på en effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.

Jag vill dock redan nu framhålla att jag delar Hans Göran Francks uppfatt-
ning om att det är angeläget att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.
Och jag kan försäkra att regeringen är beredd att vidta de åtgärder som kan
visa sig nödvändiga för att komma till rätta med också den här formen av
brottslighet.

Anf. 34 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag ber att få hälsa Gun Hellsvik välkommen. Hennes fög-
deri kommer att bli föremål för vaksam, ingående och konstruktiv gransk-
ning.

Det interpellationssvar hon lämnat i dag är otillfredsställande, men på
sedvanligt sätt tackar jag för svaret.

Gun Hellsvik har inget godtagbart försvar för att bekämpandet av den
ekonomiska och organiserade brottsligheten inte skall utgöra ett prioriterat
område i brottsbekämpningen på sätt det varit under en följd av år. Att detta
inte direkt uttalas i regeringsförklaringen är oförsvarligt, men det skulle till
nöds kunna förklaras med att texten i en sådan förklaring är begränsad.

Men när Gun Hellsvik nu får möjligheten att utförligt besvara frågan är
det uppseendeväckande att det inte var något förbiseende att ekobrotten
icke skall utgöra ett prioriterat område. Det är i stället en medveten politik
från moderata samlingspartiets sida, som har bekantgjorts tidigare. Det rör
sig med andra ord om en renodlad högerpolitik, som Gun Hellsvik torgför,
när hon förklarar att endast vålds- och narkotikabrott skall prioriteras.

Det är inte så som hon säger att de akuta bristerna finns bara på dessa
områden. Tvärtom är det så att det skett en eftersläpning på ekobrottsområ-
det som är allvarlig. Den eftersläpningen har ekonomiskt sett inte varit lika
stor när det gäller vålds- och narkotikabrotten.

När Gun Hellsvik förklarar detta med att narkotika- och våldsbrottslighe-
ten riktar sig mot enskilda personer verkar det som om så inte skulle vara
fallet när det gäller ekobrottsligheten. Där har hon fel. I en TT-intervju utta-
lade hon bl.a., att regeringen Bildt vill fortsätta kampen mot våld och narko-
tika, men ser mindre allvarligt på ekobrottet. Det var ett citat från TT-nyhe-
terna.

Vålds- och narkotikabrott behöver med kraft förebyggas och beivras.
Därom råder inga delade meningar. Men det är en helt ny kriminalpolitisk
linje Gun Hellsvik introducerar på detta brottsområde med detta svar här i
riksdagen.

Riksdagen uttalade i våras att den ekonomiska brottsligheten leder till en
rad skadeverkningar för samhället. Statens och kommunernas finanser på-
verkas negativt, varigenom fördelningspolitiska strävanden motverkas och

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 15

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

snedvridna konkurrenssituationer uppstår mellan olika företag. Seriöst ar-
betande företag slås ut.

Utgår man ifrån en samhällsförlust på 30 miljarder kronor till följd av
ekobrott - en lågt beräknad uppskattning - då handlar det i praktiken om att
varje enskild skattebetalare blir berövad 5 000 kr. Tusentals enskilda företa-
gare drabbas av snedvriden konkurrens, när ohederliga konkurrenter arbe-
tar under andra och för dem gynnsammare ekonomiska förutsättningar.

Till ekobrotten hör också miljöbrotten, som på ett sorgligt sätt eftersatts i
brottsbekämpningen och som tillfogar praktiskt taget alla enskilda männi-
skor i arbete och natur väldiga skador.

Värst av allt är kanske ändå att ekobrotten undergräver samhällsmoralen
och samhällssolidariteten. De hotar därför ytterst den enskildes krav på väl-
färd och rättvisa.

Det är nu viktigt att få besked ifrån moderaternas koalitionspartner om de
verkligen delar denna mycket märkliga uppfattning som Gun Hellsvik givit
uttryck för.

Som Gun Hellsvik vet har rikspolisstyrelsen och riksåklagaren redovisat
sin syn på ekobrottsligheten i utförliga yttranden till den dåvarande rege-
ringen i maj månad detta år. De har beretts tillfälle att ytterligare precisera
sin uppfattning och sina förslag. Redan nu finns emellertid ett rikhaltigt un-
derlag från olika håll, inte minst från BRÅ för att ange regeringens grundin-
ställning till de frågor jag ställt till Gun Hellsvik.

Syftet med interpellationen var givetvis att få till stånd en dialog med rege-
ringen för att påverka budgetpropositionen såvitt gäller detta viktiga brotts-
område. Det kan väl inte vara regeringens mening att vi inte skall ha en de-
batt om inriktningen av politiken på detta område förrän vid årsskiftet?

Anf. 35 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Hans Göran Franck har ställt en mycket viktig interpella-
tion, och han har också fått ett svar. Jag får tacka Hans Göran Franck för att
han ställt frågan så att vi fick detta svar.

Han sade att statsrådet Hellsvik var välkommen i debatten. Jag deltar säl-
lan i interpellationsdebatter och jag kommer inte ifrån justitieutskottet utan
från annat håll, från skatteutskottet. Jag sätter min förhoppning till att jag
inte skall behöva möta statsrådet i så många debatter kring denna fråga. Men
man får inte varje begäran bönhörd, och jag är rädd att just denna förhopp-
ning kommer att grusas när jag läser det svar Hans Göran Franck har fått.
Vi kanske får återkomma ett par gånger tills vi har en mer rimlig syn tillsam-
mans på frågan.

Varför är problemställningen allvarlig? Hans Göran Franck har tagit upp
några synpunkter. Jag kan bara understryka: Den drar undan inkomster för
det allmänna. Vi får ett högre skattetryck än nödvändigt, eller ett större bud-
getunderskott än nödvändigt. I Sveriges fall gäller bägge problemen.

Vidare har vi den orättfärdiga konkurrensen. Detta är en dysfunktion i
marknaden. För partier som säger sig värna marknaden måste det absolut
vara viktigt att ta upp denna probleminställning. Den driver upp prisnivåer,
den minskar lönsamhet, den fördelar produktionsresurser fel, den hämmar

produktivitet och den stimulerar seriösa företagare - vilket merparten är -
att tulla på lagens råmärken.

Det är alltså en marknadsdysfunktion som måste åtgärdas.

Vidare har vi negativa spridningseffekter på andra områden: Kan de, så
kan jag. Detta sprider sig också till andra brottsområden. Detta är ju ett van-
ligt tjusighetsargument inom traditionell brottslighet: Varför gör man inget
åt de här ekonomiska brottslingarna.

För det fjärde är det fördelningseffekterna, som är väl kända. Det måste
alltså göras insatser för att dra in pengar, för att skapa rättvisa konkurrens-
förutsättningar, för att hävda våra allmänna rättsprinciper och för att få till
stånd preventiva effekter. Här säger statsrådet att det skall komma åtgärder.
Jo, men hon bör kunna svara tydligare om inriktningen på åtgärderna och
viljeinriktningen. Statsrådet säger att detta naturligtvis också är viktigt, men
den som ler mot alla, som älskar alla, har en tendens att icke le mot någon i
det verkliga livet, och den som prioriterar allt prioriterar inget.

Det finns möjligheter att göra saker. En metod när man vill le mot alla och
säger att allt är viktigt är att utöka resurserna. Men tänker statsrådet gå med
på att utöka resurserna generellt sett? Det rullar redan ganska stora sparbe-
ting överallt, bl.a. inom statlig administration, och det är delvis dessa sparbe-
ting som har resulterat i att ambitionsnivåerna har sänkts. Få politiker vill
stå i denna talarstol och berätta hur lågt nedskruvade ambitionsnivåerna är,
då det skulle hota den allmänna rättsuppfattningen i landet. Så kan vi inte
ha det i längden, då det är en alltför talande tystnad.

Statsrådet säger att detta icke drabbar enskilda. Jo, det drabbar det all-
männa, det drabbar de enskilda. Det drabbar den seriöse åkare som har att
möta en annan åkare som inte iakttar lagens varken bokstav eller anda. Det
drabbar den seriöse restaurangidkare som har att möta konkurrens från nå-
gon som struntar i rättsreglerna. Den ekonomiska brottsligheten drabbar en-
skilda med förfärande kraft och leder till konkurser. BRÅ säger att det i
uppemot tre fjärdedelar av konkurserna kan finnas misstanke om brott.
BRÅ tar kanske i - jag har inte nog kunskap om det - men hälften är illa
nog.

Riksskatteverket har redovisat att man har fordringar på 450 000 gäldenä-
rer om oindrivna skatter på 26 miljarder. 2 575 av dessa 450 000 har skulder
på 9,1 miljarder.

Jag kan här visa statsrådet en tjock bunt med många konkurser, och den
måste minskas. Myndigheterna säger själva att det nu finns ungefär 4 000
konkurser med misstanke om brott och att man har resurser att utreda 1 000.
Om vi studerar affärstidningarna ser vi att vissa företagare på marknaden -
t.o.m. ibland i oskön förening med bankväsendet - har satt i system att an-
vända planerade konkurser som ett konkurrensmedel. Detta måste åtgärdas
lagstiftningsvägen, för annars fungerar inte marknaden.

Det sker en explosiv ökning av antalet skönstaxeringar. I Stockholm
skönstaxeras 10 %, eller 8 000, av alla bolag. Här finns i många fall möjlighe-
ter att begå brott, och detta måste åtgärdas.

Vad statsrådet kan göra, om hon inte kan ge mer resurser, är att omfördela
resurser och effektivisera verksamheten. I en kommande replik skall jag visa
på några möjligheter som statsrådet kan ta med i sitt arbete, men statsrådet

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

måste själv i denna debatt rimligen ge fler alternativ. Länspolismästare
Wranghult har visat alternativ och har begärt 36 ekoutredare. Det finns alltså
konkreta alternativ att ta fasta på, men jag får återkomma till dem i en re-
plik.

Anf. 36 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Det var bra att justitieministern i sitt svar betonade att all
brottsbekämpning skall tillmätas stor betydelse och att det därmed klarlades
att den ekonomiska brottsligheten är viktig att bekämpa.

Inom centern har vi länge arbetat för ökade resurser till bl.a. polisen, för
att den skall kunna bedriva en mera aktiv brottsbekämpning på flera områ-
den, däribland det ekonomiska området. Vi har betonat både vålds- och nar-
kotikabekämpning, men också kampen mot den ökande ekonomiska brotts-
ligheten. Vi har därtill framhållit nödvändigheten av att särskilt uppmärk-
samma brott begångna av unga lagöverträdare. Vi har framhållit att den s.k.
vardagsbrottsligheten, som lägenhetsinbrott, är viktig att bekämpa, efter-
som den typen av brott särskilt hårt kan drabba den enskilde. Samtidigt har
vi betonat det brottsförebyggande arbetet i dess helhet och fört fram krav på
förbättringar i stödet till brottsoffren.

Den här gjorda uppräkningen av viktiga frågor att arbeta med inom det
kriminalpolitiska området har jag gjort för att samtidigt illustrera svårighe-
terna med att kort uttrycka vad som är viktigt att prioritera för regeringen
inom brottsbekämpningen - något som också framgår av regeringsförkla-
ringen.

Jag tolkar alltså inte Gun Hellsviks svar i dag så som Hans Göran Franck
och Lars Bäckström har tolkat det. För de personer som möjligtvis har kun-
nat misstänka att vår icke-socialistiska regering inte skulle anse att det är
viktigt att bekämpa den ekonomiska brottsligheten, har Gun Hellsvik
tvärtom klarlagt att så icke är fallet. Därför tackar jag för det klarläggande
svaret på den punkten. Däremot håller jag med om att denna syn inte klar-
gjordes i TT-intervjun.

Den ekonomiska brottsligheten är viktig att bekämpa, bl.a. därför att den
är så oerhört omfattande och invecklad. Hans Göran Franck har i sin inter-
pellation gett exempel på hur pass utbredd den är och vad den kostar den
enskilde och samhället. Lars Bäckström nämnde restaurangrörelsen för att
visa hur den enskilde drabbas. Jag skall nämna en annan rörelse, nämligen
taxirörelsen. Där är man över hela landet upprörd över att de som verkligen
sköter sig ordentligt har svårare att få rörelsen att gå ihop än de som håller
undan pengar.

Det rör sig alltså om miljardtals kronor som undanhålls. Jag kan bara in-
stämma i faktauppgifterna i interpellationen och uppgifterna om bristen på
resurser för att utreda de ekonomiska brotten.

Här har nu vår nya borgerliga regering uttalat - vilket gläder oss i centern,
eftersom vi så länge har kämpat för detta - att utbildningen av poliser skall
utökas. Den förra socialdemokratiska regeringen, som Hans Göran Franck
representerar, drog ned på utbildningen trots att polisbristen var så allvarlig,
och det drabbade självfallet bekämpningen av den ekonomiska brottslighe-
ten. Både Hans Göran Franck och Lars Bäckström kan därför glädja sig åt

vår nya regering, som tillför polisen mer resurser och gör det möjligt att be-
kämpa även ekonomisk brottslighet bättre. Men det fordras mycket mer än
att utbilda fler poliser.

Risken för upptäckt och straff vid ekonomisk brottslighet är i dag nästan
försumbar, om inte brottet är av ganska enkel beskaffenhet eller rör små be-
lopp. De stora och svåra ekonomiska brottslingarna klarar sig vanligtvis un-
dan upptäckt och straff. Detta är oroande, eftersom avancerad ekonomisk
brottslighet ofta har förgreningar utomlands eller ingår i annan svårartad
brottslighet, t.ex. narkotikabrottslighet.

Herr talman! Ett par andra ekonomiska brott som inte har nämnts är data-
brott och försäkringsbedrägerier. I stället för kofot använder tjuven i dag
datorn. 10% av skadeanmälningarna gäller försäkringsbluffar, enligt till-
gänglig statistik.

I fjol motionerade bl.a. jag själv om att en översyn borde ske, där man
t.ex. skulle undersöka varför så få misstänkta ekonomiska brott anmäls, var-
för domstolarna dömer till ganska milda straff m.m. Detta tillsammans med
andra liknande motionskrav godkändes och ledde till ett tillkännagivande till
regeringen om en översyn, till vilken det hänvisas i svaret. Jag kommer nu
med stort intresse att se fram mot den redovisning som skall ske före årsskif-
tet. Jag förväntar mig att man tar krafttag mot den ekonomiska brottslighe-
ten.

Anf. 37 JERRY MARTINGER (m):

Herr talman! Det är klart att den ekonomiska brottsligheten inte bara
drabbar det allmänna, utan också enskilda människor. I ett större perspektiv
förhåller det sig naturligtvis så att ekonomiska brott som riktas mot stat eller
kommun ytterst slår tillbaka mot enskilda individer i deras egenskap av skat-
tebetalare.

Dessutom kan ett ekobrott många gånger innebära att brottslingen skaffar
sig konkurrensfördelar. Den näringsidkare som sköter sina affärer på ett he-
derligt sätt blir i praktiken ett offer för den ekonomiska brottsligheten när
han konkurreras ut av en annan näringsidkare som kommit sig fram genom
olika former av fiffel och båg.

Man får inte heller glömma bort den typ av ekonomisk brottslighet som
består i olika former av bedrägeribrott, förskingringsbrott, konkursbrott och
trolöshetsbrott. I dessa fall drabbas enskilda individer och företag i första
hand. Ekonomiska brott är alltså inte bara skattefusk.

Icke desto mindre utgör naturligtvis skattefifflet en betydande del av den
ekonomiska brottsligheten. Jag vill påstå att det i stor utsträckning är social-
demokraterna som har banat väg för den typen av ekobrottslighet. Det är ju
under den socialdemokratiska högskattepolitiken som den ekonomiska
brottsligheten vuxit fram. På 40-talet, 50-talet och 60-talet - när människor
trots allt upplevde skatterna som mer rimliga - fanns inga skalbolag och
andra tvivelaktiga konstruktioner.

Om vi hade skatter som medborgarna upplevde som rimliga skulle det inte
finnas samma intresse av att fiffla och försöka komma undan skatt som nu.
Då skulle rent av fler människor betala sina skatter. Vi skulle få in mer skat-
tepengar och därmed få ökade resurser för stat och kommun.

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Vi moderater har under årens lopp kritiserat flera av de lagar som finns på
den ekonomiska brottslighetens område. Och vi har inte varit ensamma. Det
har inom brottsförebyggande rådet (BRA) - där bl.a. Hans Göran Franck
är styrelseledamot - gjorts en utvärdering i det här sammanhanget. Utvärde-
ringen var en svidande kritik mot de här lagarna.

I BRÅs rapport sägs följande:

”Slutsatsen efter den utvärdering som redovisas i denna rapport är emel-
lertid att arbetet med ekonomisk brottslighet kom att bedrivas på ett felak-
tigt sätt. Det slarvades med fakta när det gällde de företeelser som skulle
förebyggas/bekämpas, det framlades illa beredda lagförslag under alltför
stor tidspress och man hade en principiellt alltför lättsinnig inställning till
rättssäkerhetsfrågornas betydelse.”

Det är hårda ord för att vara en utredning från BRÅ. Men vi kan också se
tydliga exempel som passar in på BRÅs beskrivning. Det räcker att jag näm-
ner fallet Halvar Alvgard.

Eftersom Alvgard varit offer för den socialdemokratiska politiken på det
här området hade det varit klädsamt om den socialdemokratiska regeringen
hade ordnat upp sitt mellanhavande med Alvgard innan den avgick. Nu sköt
man ifrån sig frågan så att den borgerliga regeringen fick ta itu med den som
en av sina första åtgärder. Jag tycker, herr talman, att detta var svagt av soci-
aldemokraterna. Mycket svagt!

När Hans Göran Franck antyder att vi moderater skulle vara mindre in-
tresserade av åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten kan jag upplysa
honom om att jag senast i en riksdagsdebatt den 24 april i år för moderata
samlingspartiets räkning bl.a. uttalade att den ekonomiska brottsligheten,
sådan som den utvecklats i sina nyare former, är allvarlig och äventyrar
mycket viktiga intressen och att denna typ av brottslighet därför måste prio-
riteras.

Men i samma debatt sade jag också att en prioritering inte får ske på be-
kostnad av kampen mot sådan brottslighet som mer konkret slår mot de en-
skilda människorna, t.ex. rån och andra våldsbrott. Här måste alltid den re-
geln gälla att när gamla fru Johansson ligger nedslagen och blöder - då är det
viktigare att polisen åker till henne än att man utreder ekonomiska brott.

Sedan kan man naturligtvis diskutera om det är klokt att statsmakterna
över huvud taget prioriterar olika delar av brottsbekämpningen annat än ge-
nom själva lagstiftningen. Redan i varje brottsparagraf finns ju en typ av
prioriteringsanvisning genom att där anges en viss straffskala. Utgångspunk-
ten borde nog i stället vara att polisen i ett läge då dess resurser är hårt pres-
sade gör prioriteringar med utgångspunkt från varje brotts straffvärde, vilket
skulle innebära att ett allvarligt brott alltid skall gå före ett mindre allvarligt
brott.

Huvudregeln måste vara att varje brott som upptäcks och faller under all-
mänt åtal skall åtgärdas. Vad det handlar om är att staten måste ställa nöd-
vändiga resurser till exempelvis polisens förfogande. Och på den punkten
har socialdemokraterna minsann inte gjort någon större insats.

Den socialdemokratiska polispolitiken under 1980-talet har varit föröd-
ande för alla typer av brottsbekämpning. Hans Göran Franck som här talar

så varmt för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten har själv varit med
och drivit igenom den ena urholkningen efter den andra av polisens resurser.

Det är svårt att ta Hans Göran Francks ord på allvar när han talar om den
ekonomiska brottsligheten, eftersom han själv har varit med och ryckt un-
dan mattan för polisen på det här området.

(forts. 10 §)

9 § Information från regeringen om EES-avtalet

Anf. 38 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Efter två års intensivt förhandlingsarbete är EES-avtalet i
hamn. Att kunna konstatera detta första gången som jag har tillfälle att in-
formera riksdagen om Europafrågan är givetvis särskilt glädjande.

Det handlar om det mest omfattande avtal som Sverige, och för den delen
också EG, någonsin har ingått. Från den 1 januari 1993 bildar de sju EFTA-
länderna och de tolv EG-länderna en enda stor europeisk marknad med fri
rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Samtidigt fördjupas sam-
arbetet på en rad andra områden. Totalt omfattas nu 350 miljoner människor
av EES.

Det är ett avtal i tiden; en ny och viktig byggsten i den europeiska arkitek-
turen. För Sveriges del innebär avtalet en mycket påtaglig förstärkning av
vårt samarbete med EG. Det är därmed också ett viktigt steg på vägen mot
svenskt medlemskap i EG.

Det är ett avtal som underlättar våra ansträngningar att bryta den ekono-
miska stagnationen och främja ekonomisk tillväxt, och därmed att utveckla
välfärdspolitiken. Det är ett avtal som öppnar nya horisonter - för individer
och företag. Det är ett avtal som ger oss möjlighet att upprätthålla en hög
nivå när det gäller skydd för hälsa, miljö och säkerhet och som banar vägen
för ett förstärkt internationellt samarbete på miljövårdsområdet.

Det är ett avtal som förbättrar förutsättningarna för vårt land att aktivt
medverka i arbetet för att bygga ett nytt Europa.

Herr talman! Slutförhandlingen ägde rum vid parallella ministermöten
EFTA-EG i Luxemburg den 21-22 oktober. Strax före kl. 03.00 på morgo-
nen den 22 oktober löstes den allra sista återstående politiska frågan i för-
handlingarna - fisket. Denna fråga, regionalfonden till stöd för de mindre
utvecklade regionerna i EG och transittrafiken genom Schweiz och Öster-
rike blev de dominerande ämnena vid ministermötet. Det var väntat.

Först några ord om dessa tre frågekomplex.

Fisket - marknadstillträdet: EGs bud förbättrades något genom sänkning
av tullarna för vissa fiskeprodukter. För svensk del underlättas nu fiskeex-
porten till EG högst väsentligt.

Fisket - resurser: Norge accepterade en höjning av existerande fiskekvo-
ter för EG, och en särskild kvot beviljades de sämre lottade EG-länderna.
Sverige som också har ombetts att medverka i en lösning av resursfrågan har
förklarat sig redo att konsolidera 1986 års avtal om fiskekvoter i Östersjön i
ograverat skick.

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Information från
regeringen

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Information från
regeringen

I fråga om investeringar i fiskesektorn medges Island och Norge alltjämt
rätt att tillämpa nationell lagstiftning.

I fråga om regionalfonden uppnåddes en kompromiss bestående av en lå-
nefacilitet, s.k. mjuka lån, om totalt 1,5 miljarder ecu över fem år samt 500
miljoner ecu i gåvodel, dvs. totalt motsvarande ca 15 miljarder kronor. För
Sveriges del innebär detta ett årligt bidrag om 247 milj.kr. under de närmaste
fem åren.

Osäkerhet rådde in i det sista om transittrafiken genom Schweiz och Ös-
terrike. De bilaterala transitavtalen mellan EG å ena sidan och Schweiz och
Österrike å den andra godkändes dock slutligen sedan en kompromiss upp-
nåtts mellan EG och Österrike som innebär en successiv minskning av koldi-
oxidutsläppen från transitfordonen.

Vad innebär då EES-avtalet? Riksdagen har informerats fortlöpande om
förhandlingarna. Vi har i dagarna ställt samman en redovisning av huvudin-
nehållet i avtalet som givits en vid spridning. Jag nöjer mig därför med en
summarisk sammanfattning.

För det första; varuområdet:

-1 fråga om den handelspolitiska ramen har förhandlingarna lett fram till ett
avsevärt förbättrat frihandelsområde.

- CECA-avtalet för kol- och stålsektorn fortsätter att gälla. För svensk stål-
industri har risken för protektionistiska ingrepp nu undanröjts genom
kompletteringar i EES-avtalet.

-Handeln med specifika produkter med anknytning till jordbrukssektorn
kommer att underlättas. Bilaterala ömsesidiga liberaliseringsavtal har slu-
tits. Gränskontrollerna kommer tills vidare att bibehållas. Avtalet skall
emellertid medföra förenklade och förbättrade gränskontrollformaliteter.

- Gemensamma skärpta regler på konkurrensområdet (fusionskontroll,
statsstödsdisciplin, kartellförbud m.m.) skall gälla.

- Så långt som möjligt skall existerande tekniska handelshinder som uppstår
till följd av skiljaktiga tekniska föreskrifter avvecklas och uppkomsten av
nya förhindras.

-Ett av problemområdena i detta sammanhang har varit EGs och EFTA-
ländernas olika kravnivåer rörande miljö, hälsa och säkerhet. EFTA-län-
derna har i avtalet lyckats slå vakt om väsentliga skyddsnormer, bl.a. mot
bakgrund av att EG avser att införa skärpta krav på en rad områden.

- Vi behåller alltså våra förbud och regler vad gäller farliga ämnen och kemi-
kalier (t.ex. asbest). Vi har också fått en rad andra undantag och över-
gångsarrangemang (t.ex. för bilavgaser och freoner).

- Härutöver innehåller EES-avtalet gemensamma regler på det veterinära
och fytosanitära området.

- EES-avtalet omfattar vidare gemensamma upphandlingsregler för statliga,
regionala och kommunala myndigheter. EFTA-ländernas näringsliv får nu
rätt att konkurrera på EGs hittills stängda offentliga upphandlingsmarkna-
der. Vi talar här om en för svenskt näringsliv viktig marknad på 10-12 mil-
jarder kronor om dagen.

- Antidumpingsåtgärder och utjämningstullar skall i princip inte tillämpas
inom EES på de områden där EFTA tagit över EG-reglerna fullt ut.

För det andra; kapital och tjänster:

-Utgångspunkten är att liberalisera och harmonisera kapitalrörelser och
handeln med tjänster fullt ut inom hela EES-området. Fria kapitalrörelser
är en förutsättning för fri etablering.

- Ekonomiskt och monetärt samarbete stärks genom löpande samråd och in-
formationsutbyte.

-Förutsättningarna för industrins och servicebranchens konkurrenskraft
förbättras genom gemensamma regler för finansiella tjänster, transporter,
audiovisuella tjänster, telekommunikationer och nya teknologier.

För det tredje; personens rörlighet:

-Här handlar det om att skapa gemensam västeuropeisk arbetsmarknad,
som också omfattar arbetstagarnas familjemedlemmar, socialförsäkrings-
skydd för migrerande arbetstagare, etableringsrätt för självständiga nä-
ringsidkare, ömsesidigt erkännande av examina och förenklad gränskon-
troll.

För det fjärde; angränsande politikområden:

- EES omfattar också en rad samarbetsområden som inte direkt hänför sig
till någon av de fyra friheterna men som utgör viktiga delar i ett utvidgat
europeiskt samarbete.

- Sammantaget omfattas tolv delområden: bolagsrätt, sociala frågor, miljö,
konsumentskydd, forskning och utveckling, utbildning, små och medel-
stora företag, turism, medborgarnas Europa (ett samlingsbegrepp för åt-
gärder som främjar den enskilda medborgaren i hans eller hennes verk-
samhet), räddningstjänst, statistik samt ekonomisk och social utjämning
mellan regioner.

- Parterna har även kommit överens om att konsultera varandra i utrikespo-
litiska frågor.

Så till EES-avtalets form:

- Avtalet kommer att innehålla en huvuddel där samarbetets mål och medel,
de materiella bestämmelserna om de fyra ovannämnda friheterna och an-
gränsande politikområden samt EES-institutionerna regleras. Denna del
av avtalet kommer således motsvara den s.k. primära EG-rätten, i första
hand Romfördragets regler.

-1 bilagor till avtalet skall relevanta regler i den s.k. sekundära EG-rätten
tas in och anpassas till ett EES-sammanhang. Det sker genom en hänvis-
ningsteknik, dvs. bestämmelserna tas inte in i fulltext i själva avtalet.

- Översättning av bestämmelserna pågår, eftersom dessa i sin helhet skall
publiceras på svenska.

- EES-samarbetet kommer att bygga på gemensamma former för beslutsfat-
tande.

- På ministernivå inrättas ett EES-råd med deltagande av samtliga EFTAs
och EGs medlemsländer samt EG-kommissionen.

- Det löpande arbetet kommer att avse både ändringar i de avtalade EES-
reglerna och helt nya EES-regler.

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Information från
regeringen

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Information från
regeringen

-Beslut skall förberedas genom fortlöpande konsultationer. EFTA-län-
derna får rätt att när som helst och på vilken nivå som helst begära konsul-
tationer om olika frågor och problem.

- Besluten skall fattas i ett gemensamt EES-organ, som också skall svara för
förvaltningen av avtalet.

- För att motverka allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga
störningar har en allmän skyddsklausul införts i avtalet. Detta innebär att
enskilda länder har rätt att temporärt göra avsteg från avtalets regler, dock
med risk för motåtgärder.

- EGs existerande regelverk undergår kontinuerlig revidering i form av till-
lägg, tillämpningsbestämmelser och ändringar. Det arbetet utförs i ett stort
antal kommittéer inom EG-kommissionen. I denna process skall EFTA-
länderna delta med experter på de områden som berörs av samarbetet.

- För de rättsliga avgörandena på internationell nivå kommer en gemensam
EES-domstol att inrättas. Ett parlamentarikerorgan kommer att inrättas
för samråd mellan parlamentariker i EFTA-länderna och EG-parlamentet.
Likaså förutses ett samrådsorgan med arbetsmarknadens parter.

Herr talman! Tidsplanen för det fortsatta arbetet med EES-avtalet är föl-
jande:

- parafering i november,

- undertecknande före utgången av detta år,

- på sedvanligt sätt inhämtande av synpunkter genom remissförfarande un-
der november-december,

- proposition i vinter, och

- slutförande och ratificering under våren/försommaren.

Vår självklara utgångspunkt är att avtalet skall godkännas och ratificeras
av alla de deltagande länderna. Om så trots allt inte skulle ske, är parterna
överens om att en diplomatkonferens skall inkallas för att diskutera det upp-
komna läget.

Herr talman! Man möter ibland föreställningen att ett EES-avtal - och i
förlängningen ett medlemskap i EG - skulle lösa alla våra ekonomiska pro-
blem. Detta är inte riktigt. Grunden härför måste vi lägga på hemmaplan -
genom en sund ekonomisk politik. Anpassningen till nya internationella
konkurrensförhållanden kommer inte heller att bli smärtfri. I varje omställ-
ning finns både vinnare och förlorare. Men genom EES-avtalet ges bättre
förutsättningar för en sund utveckling av den svenska samhällsekonomin.

Ett svenskt medlemskap i EG kan bli aktuellt tidigast 1995. Genom EES-
avtalet får vi nu tillträde till EGs inre marknad den 1 januari 1993.

Genom EES-avtalet etableras också en högre nivå av samverkan mellan
alla EFTA-länder och EG. När Sverige blir medlem i EG kommer vi därför
att fortsatt ha ett väl utbyggt samarbete med de EFTA-länder som väljer att
stå utanför EG. Inom EES-avtalets ram skapas också bättre förutsättningar
för ett utbyggt nordiskt samarbete.

Med EES-avtalet som bas har Sverige tagit ett stort steg på vägen mot
medlemskap i EG.

Till sist vill jag understryka att det varit en stor styrka i förhandlingarna att
vi har haft en så bred enighet i riksdagen såväl om inriktningen av politiken i

stort som om uppläggningen av förhandlingsarbetet. Regeringen är angelä-
gen om att slå vakt om denna enighet när vi med EES-avtalet i botten går
vidare mot ett svenskt medlemskap i EG.

Anf. 39 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga angående flyktingpolitiken och
hur EES-avtalet påverkar flyktingpolitiken. Efter vad jag förstår av statsrå-
dets redogörelse kommer det att bli fri rörlighet för människor från den 1
januari 1993. Jag skulle därför vilja ha litet upplysningar om hur man har
diskuterat i den frågan.

Anf. 40 PIERRE SCHORI (s):

Herr talman! Jag vill tacka Ulf Dinkelspiel för informationen.

EES är ju - och det tål att upprepas - inte bara av stor ekonomisk bety-
delse, utan det var också ett politiskt och psykologiskt genombrott. Avtalet
är ju också ett handfast bevis på att den strategi vi har valt under de senaste
åren var riktig. Det fanns de som misströstade och talade om missbedöm-
ningar osv. så sent som i somras. Avtalet är nu för svenskt vidkommande
kronan på verket efter flera års hårt lagarbete. Jag vill särskilt rikta ett tack
till Ulf Dinkelspiel, Frank Belfrage, Christer Asp och Stig Brattström för
deras insatser. Vi är, herr talman, utomordentligt lyckligt lottade som inför
det fortsatta arbetet har en stor stab av goda, högt kvalificerade tjänstemän
i regeringskansliet.

Nu gäller det att gå vidare utöver de ekonomiska frågorna med det poli-
tiska och sociala innehållet. Det gäller jämställdheten, miljön, löntagarnas
rättigheter, det parlamentariska inflytandet och demokratin över huvud ta-
get.

Miljön är ett gott exempel på hur den svenska förhandlingstekniken har
varit lyckosam. Vi valde i förhandlingarna att inte ge efter, att inte anpassa
oss till den lägre, nuvarande EG-nivån, och vi medgav inte heller undantag.
I stället valde vi att stegvis harmonisera på en allt högre gemensam nivå.

I det vidare arbetet, när det gäller att se det ekonomiska, det politiska och
det sociala sammanhanget som en fråga med lika stora inbördes värden, vill
socialdemokratin för sin del medverka till att ge sitt bidrag i det vidare arbe-
tet i nationens intresse. Vi blir inte mindre svenska för att vi blir européer.

Min fråga till Ulf Dinkelspiel blir följande: Nu när onekligen stora resur-
ser som tidigare varit kopplade till EES-arbetet kan frikopplas, kommer de
då att kunna sättas in med full kraft för att verka för våra hjärtefrågor på de
sociala områdena, så att vi där når samma goda resultat som vi har nått på
miljöområdet?

Anf. 41 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag tillhör inte den breda majoritet som har funnits i kamma-
ren, men jag anser mig tillhöra en mycket bred majoritet utanför kammaren,
som menar att det är svårt att ta ställning till avtalet och vara så överlycklig
som alla är på grund av att vi vet så litet om vad det egentligen kommer att
innebära. Därför är en av mina frågor: Hur skall regeringen nu bära sig åt
för att få den breda enigheten i kammaren att också vila på en bred enighet

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Information från
regeringen

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Information från
regeringen

utanför kammaren, dvs. hur skall informationen om innebörden i avtalet
komma ut och när? Jag anser att det är bråttom.

Efter vad jag har förstått har man kommit längre i andra länder som har
varit med i förhandlingarna. Där har man inte hållit så hårt i papperen, utan
man har sett till att släppa ut en del information under resans gång. Här har
det varit väldigt svårt, anser jag. Det har lett till en mycket olycklig situation
på så sätt att väldigt många människor i dag vet väldigt litet om vad avtalet
kommer att innebära, och de har svårt att överblicka konsekvenserna.

På några sakområden skulle jag vilja ställa frågor. Det gäller dels miljöfrå-
gorna. Vi har i EFTA-delegationen fått information om att vi får göra undan-
tag, men vi har också fått information om att det inte kommer att tillåtas
några permanenta undantag. Det innebär att om vi, när tidsfristen har gått
ut, inte har harmoniserat oss av egen kraft eller i kraft av vem det nu blir
fråga om, är det inte så säkert att vi får behålla våra särskilda regler, om nu
dessa exempelvis är strängare.

Min andra fråga gäller regionalpolitiken. Kommer det att bli möjligt för
Sverige att föra den regionalpolitik vi hittills har fört? Jag tänker på t.ex.
Norrlandsstödet.

Min tredje fråga är: Kommer det här avtalet att innebära att vi måste göra
grundlagsändringar och i så fall vilka?

Anf. 42 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag vill verkligen gratulera statsrådet Dinkelspiel. Det måste
vara fantastiskt att efter allt det här arbetet i sitt jungfrutal här i kammaren
kunna lämna en redovisning av ett lyckat resultat.

Det har gått rykten om att Sverige har varit oerhört okritiskt och i stort
sett svalt allting trots de förbehåll som riksdagen beslöt om. Vi får väl så
småningom se hur det är med den saken.

Jag har förstått att det kommer en sammanfattning av EES-avtalet, och
därmed utgår jag från att själva avtalet också är offentligt. Det är ju offent-
ligt i alla de andra länderna, hur det nu har gått till, och det vore tokigt om
vi skulle behöva skaffa oss norskt eller danskt material. Jag utgår alltså från
att det är offentligt i den form det nu har.

Vi får anledning att återkomma till en diskussion kring detta senare. Detta
var ju, som statsrådet sade, en kort redovisning.

Jag lade emellertid i redovisningen märke till vad statsrådet sade om djur
och växter. Det är ju mycket viktigt att vårt land kan upprätthålla den höga
standard som exempelvis gör det möjligt för oss att exportera även till USA
och Japan, där det är stränga bestämmelser.

Vidare har jag inget minne av att riksdagen har gett något mandat att för-
handla om utrikespolitiken. Att vår utrikespolitik skulle underställas någon
sorts konsultationer är för mig en nyhet.

Vi får som sagt återkomma till detta. Jag anser att jag har fått svar. Nu är
avtalet offentligt, och vi kan börja studera det så fort vi kan få tag på det.

Anf. 43 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Det råder inget tvivel om att detta är ett historiskt ögonblick,
som vi väl ännu inte kan överblicka konsekvenserna av. Mot bakgrund av

vad statsrådet sade, nämligen att detta är det största avtal som någonsin slu-
tits för Sveriges men även för EGs del, är det naturligtvis omöjligt att vid det
här tillfället få preciserade beskrivningar av vad som hänt på olika områden.

Jag skulle ändå vilja pröva att få litet djupare information på ett område,
nämligen vad gäller arbetsmiljön, som jag inte tycker kom fram så tydligt i
statsrådets inledning. Det är ju så att vi, med all rätt, i Sverige berömmer oss
av att på detta område ha en lagstiftning och ett regelverk som är ganska
välutvecklade. Vi har t.ex. regler för maskinprovning, som innebär att ma-
skiner skall prövas av tredje man. Vi har alltså inte nöjt oss med maskintill-
verkarens intyg. När det regelverket infördes ledde det också till att vissa
typer av arbetsolyckor drastiskt minskades, nämligen de stympningsskador
man kan få exempelvis av excenterpressar.

Jag skulle gärna vilja ha ett litet mer preciserat besked. Tillhör detta de
områden där vi även fortsättningsvis kan ha höga krav, och kan vi också
ställa sådana höga krav på maskiner vi importerar? Eller är detta ett område
där vi så att säga har fått ge vika i förhandlingarna?

Anf. 44 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Först vill jag ge mina hjärtliga gratulationer till ett fint resul-
tat. Jag är övertygad om att det här väsentligt kommer att medverka till och
lägga grunden för en livskraftig utveckling i Sverige i fortsättningen.

Det var en passus jag speciellt fastnade för, nämligen vad statsrådet sade
om att parterna har förbundit sig att konsultera varandra i utrikespolitiska
frågor. Det skulle vara intressant om statsrådet litet grand ytterligare ville
utveckla vad detta kan innebära i fortsättningen.

Statsrådet nämnde också att det skall inrättas ett parlamentarikerorgan
för samråd. Kan statsrådet utveckla detta litet grand? Har det t.ex. talats om
frekvens, vilka frågor som skall behandlas, om det finns begränsningar, vilka
områden som kommer att beröras? Var någonstans kommer samrådet in?

Det finns ju en mängd tjänstemän som är erhört väl insatta i dessa frågor,
medan vi parlamentariker inte vet särskilt mycket om detaljer eller konse-
kvenser. Därför är det angeläget för oss att få ytterligare information om
dessa frågor, så att vi inte hamnar utanför.

Anf. 45 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Först och främst vill jag tacka för de vänliga ord som riktats
till mig med anledning av att avtalet har förts i hamn.

Till Ingela Mårtensson: Flyktingpolitiken berörs inte alls av avtalet. Det
är en fråga som diskuteras mellan EGs medlemsländer, men dessa har inte
själva kommit överens i denna fråga. Varje land kan alltså upprätthålla de
regler som det vill. I framtiden kan en harmonisering bli möjlig, men i dags-
läget är det inte så.

Sedan till Pierre Schori: För det första vill jag återgälda de vänliga orden
och för min del tacka för ett fruktbart samarbete tidigare. När det för det
andra gäller hans allmänna bedömning, att avtalet är av både politisk, psyko-
logisk och ekonomisk betydelse, kan jag bara instämma i denna. Det här är
icke bara ett ekonomiskt och icke heller bara ett ekonomiskt och socialt av-
tal - betydelsen av avtalet sträcker sig betydligt längre.

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Information från
regeringen

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Information från
regeringen

När det gäller det sociala området har vår gängse linje, den som vi alla har
varit överens om, varit att vi skall åstadkomma ett så brett samarbete som
möjligt. Vi begränsas av att full enighet inte råder om den sociala stadgan
inom EG, varför EG inte kan ta in den dimensionen i avtalet mellan EFTA-
och EG-länderna. Men det är vår förhoppning att vi med det sociala hand-
lingsprogrammet i botten och så småningom med en social stadga skall
kunna gå vidare även på detta område.

Gudrun Schyman ställde frågan när vi får information beträffande avtalet.
För det första: Jag tror inte något land har spridit så mycket information om
EES-avtalet som Sverige. Varenda rättsakt finns återgiven i de grönböcker
som har publicerats. Där ser man den fulla innebörden av avtalet. Det är
dessa rättsakter som vi nu tagit över. Man kan säga att avtalet innehåller en
del bestämmelser. Men det är i stor utsträckning ”en kappa”. Vi har efter
hand redovisat också innehållet i detta både utåt och inte minst i EFTA-dele-
gationen.

För det andra måste jag, med anledning av att Birgitta Hambraeus sade
att avtalet redan är publicerat i andra länder, säga att det förvånar mig, herr
talman, för jag har ännu inte sett avtalet. Skälet är att avtalet inte föreligger
klart. De delar som vi kom överens om i söndags skall man nu arbeta med
under de närmaste två tre veckorna. Vår förhoppning är att avtalet skall
föreligga klart omkring den 15 november. Parallellt härmed håller vi på med
att översätta texterna. Vår avsikt att så fort det någonsin är möjligt, och i
omedelbar anslutning därtill, offentliggöra hela texten till avtalet.

När det gäller innehållet i avtalet har vi faktiskt givit ut en kort version
redan i förrgår där hela avtalet redovisas. Vi arbetar nu på en skrift där avta-
lets innehåll redovisas mera utförligt. Jag kan inte exakt lova när den kom-
mer ut, men den skall kunna föreligga inom ett par månader.

Gudrun Schyman frågade vidare om undantag görs på miljövårdsområdet
och om det fanns permanenta undantag på miljövårdsområdet. Svaret är ja.
I praktiken har vi fått permanenta undantag på vissa områden. Asbest är ett
exempel. Det är nämligen så att man skall ha en översyn efter en viss tid,
men om det inte råder enighet kommer undantaget att fortsätta att gälla. Det
fordras alltså enhällighet mellan parterna. Vi måste ge vårt samtycke till att
undantaget avskaffas.

När det gäller regionalpolitiken är det vår bedömning att den i allt väsent-
ligt skall kunna fullföljas med det avtal som vi har. Beträffande grundlags-
ändringar är det vår bedömning att sådana inte behövs. Däremot förbereds
ett arbete med grundlagsändringar med sikte på svenskt medlemskap i EG.

Birgitta Hambraeus ställde frågan om vi har svalt allt, om vi inte begärt
undantag. Av vad jag redan här sagt, herr talman, framgår att vi har undan-
tag på de områden som vi har bedömt som särskilt känsliga i förhandling-
arna. Det gäller framför allt skydd för hälsa, miljö och säkerhet. Där har vi
i praktiken permanenta undantag på de punkter där vi bedömde detta nöd-
vändigt. Där är alltså tanken att harmoniseringen skall ske på ständigt sti-
gande nivåer, alltså är det EG som skall anpassa sig till oss uppåt.

I övrigt har vi ett relativt begränsat antal undantag, men det beror på att
våra problem också var mycket små när det gäller anpassningen till EGs reg-
ler.

Beträffande utrikespolitiken ställde två talare frågan om konstellationer i
utrikespolitiska frågor. Vad som här kan påpekas är precis detsamma som
offentliggjordes redan i december 1989 vid EFTAs och EGs gemensamma
ministermöte, då man kom överens om att ha konsultationer periodiskt,
kanske ett par tre eller fyra gånger om året då EFTA- och EG-ministrarna
möts för att även diskutera andra frågor. Några närmare preciseringar har
inte gjorts på denna punkt.

Beträffande veterinära bestämmelser har vi på några punkter utverkat
högre nivåer. Vi har slagit fast våra egna normer på det området. Det gäller
bl.a. ”mad cows” - ”vilda kor”, eller hur det nu har översatts till svenska.

Angående maskinsäkerhet vill jag säga att vi på det området utverkat ett
temporärt undantag för att underlätta anpassningen till nya metoder för att
fastställa maskinsäkerheten. När det gäller normerna beräknar vi att i stort
kunna behålla dem.

Vad slutligen gäller ett parlamentarikerorgan mellan EFTA-länderna och
EG är tanken att det skall bygga på de regler som har gällt för EFTA-parla-
mentarikerna på EFTA-sidan och EG-parlamentet, dock icke när det gäller
beslutsfunktionerna på EG-sidan. Man upprättar ett gemensamt parlamen-
tarikerorgan med lika representation för EFTA-länderna och EG. Dess syn-
punkter skall kunna inhämtas på ett tidigt stadium. I det ögonblick då ett
kommissionsförslag eller motsvarande ligger på medlemsländernas bord
skall det överlämnas till parlamentarikerorganet, som skall kunna ge sina
synpunkter på detta. Dessa skall kunna beaktas i det fortsatta arbetet fram
till beslut. Här bygger vi på erfarenheter från både EFTA-parlamentari-
kerna och den s.k. rikskommittén.

Anf. 46 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag tror inte riktigt att det är sant att Sverige är det land som
har informerat mest. Det är möjligt att andra länder, t.ex. Norge, har varit
duktigare på att få ut hemligt material på andra vägar. Det har i alla fall fun-
nits dokument i omlopp, och det har varit en helt annan diskussion i dessa
frågor än vad som har förekommit i Sverige. Det är också betecknande att
det var först i går som man kunde läsa några kritiska kommentarer från en
regeringsledamot. Det var Ulf Dinkenspiel själv som sade att man inte skall
tro att det här löser alla problem, att det här innebär en hård konkurrens och
att det kommer att innebära utslagning. Alla är inte vinnare. Några sådana
utlåtanden har man nästan inte märkt i debatten över huvud taget.

Jag vet inte vad som menas med att vi ”i allt väsentligt” kan behålla det
regionalpolitiska stödet. Jag undrar vad det är som inte inbegrips i detta.
Vad innebär alltså ”i allt väsentligt”? Det kan ju inte innebära att det totala
regionala stödet får vara kvar. Jag skulle vilja ha ett förtydligande på det
området.

Anf. 47 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag måste tillstå att jag helt enkelt inte förstod svaret på min
fråga, som rörde bl.a. maskinprovningen. Vi har gått med på nya metoder,
men normerna räknar vi med att ha kvar, sade Ulf Dinkelspiel. Det var ett
väldigt diffust svar. Antingen har vi fått acceptans för våra högre krav som

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Information från
regeringen

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

innebär att maskinerna prövas av tredje man, eller också nöjer vi oss med
den lägre nivå som gäller inom EG och som innebär att tillverkaren intygar
att maskinen är bra. Jag skulle gärna vilja ha ett mer preciserat svar.

Anf. 48 Statsrådet ULF DINKELSPIEL (m):

Herr talman! Till Gudrun Schyman vill jag säga att jag trots allt tror att
den information som vi har gett är betydligt mera ymnig än informationen i
andra länder. Men jag håller gärna med om att det finns omättliga behov,
och vi kan alla medverka till att ge ökad information inför den förestående
diskussionen om detta avtal. Avtalet kommer att gå ut på sedvanlig remiss
och kanske bli föremål för offentliga utfrågningar och liknande. Allt som kan
göras för att sprida information och bidra till diskussion om avtalet är av
godo.

I fråga om maskinsäkerhet gäller undantaget teknikerna. Vi måste ha
andra tekniker för att kunna kontrollera att normerna upprätthålls, men
normerna kan upprätthållas med EES-avtalet.

När jag sade ”i allt väsentligt” beträffande regionalpolitiken syftade jag på
det faktum att det tidigare fanns ett driftsstöd som man ändå har beslutat att
avveckla. I övrigt kan jag inte se någonting i vår regionalpolitik som står i
strid med EES-avtalets regler.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § (forts, från 8 §) Svar på interpellation 1991/92:3 om den ekono-
miska brottsligheten

Anf. 49 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! När det gäller de tidigare inläggen finns det ingen större an-
ledning för mig att kommentera de uttalanden som Ingbritt Irhammar och
Jerry Martinger gjorde av det skälet att de har förstått vad jag har sagt. Vi
har en likartad uppfattning.

Beträffande Hans Göran Francks och Lars Bäckströms inlägg är det helt
uppenbart att jag antingen har varit en dålig pedagog eller också har dessa
två herrar inte riktigt velat förstå det som jag har sagt.

Jag vill ändå börja med att tacka Hans Göran Franck för välkomnandet.
I och för sig visade Hans Göran Francks efterföljande ord att välkomnandet
inte kom från hjärtat, men artighet är alltid trevligt, så jag tackar för välkom-
nandet.

Lars Bäckström sade att vi förhoppningsvis skulle slippa att debattera. Jag
undrar varför han och jag befinner oss i denna kammare om det inte är just
för att debattera. Jag är mycket intresserad av hur det uttalandet egentligen
skall tolkas, men det kan vi ta i ett annat sammanhang.

Tillbaka till sakfrågan. Jag skall nu försöka vara tydligare än vad jag tidi-
gare var.

Min utgångspunkt, som jag hoppas är gemensam, är bl.a. detta som Jerry
Martinger pekade på. Vi skall inte ha en straffrättslig lagstiftning om inte

målsättningen är att brotten skall beivras. Det måste vara det gemensamma
målet.

Samtidigt ser vi alla att det finns brister i vårt system. Vi klarar inte av att
utreda och därmed kan vi inte beivra alla de brott som begås i samhället.
Ekobrotten, bl.a., har uppmärksammats. Ett enigt justitieutskott anmodade
i våras regeringen att närmare undersöka möjligheten att effektivisera beiv-
randet vid ekobrott. Regeringen gav alltså ett uppdrag. Det material som
kom fram inför sommaren visade mycket tydligt att ett grundläggande skäl
till att vi i dag misslyckas med att beivra ekobrotten är den stora brist på
poliser som råder. Det rör sig inte om brist på polistjänster utan om brist på
poliser. Det finns alltså ett omfattande antal vakanser inom polisen.

Den tidigare regeringen gav senare mycket omfattande tilläggsdirektiv.
Om man vill bedriva detta arbete seriöst, måste det alltså få ta sin tid. Direk-
tiven gavs i början av sommaren, och resultatet skall vara färdigt den 1 de-
cember, om jag minns rätt.

Så länge som det råder brist på poliser - det är där proppen finns - måste
vi våga se verkligheten sådan den är. Vi klarar inte av att utreda alla brott.
När verkligheten ser ut som den gör måste man bestämma sig för i vilken
ordning man skall beivra.

Från borgerlig sida har vi uttalat att på sikt - förhoppningsvis snart, bl.a.
genom att öka antagningen till polisutbildningen - skall de handlingar som
vi anser vara brottsliga beivras. Men trots de stora bristerna får man inte
göra avkall på att beivra våldsbrott, som berör den personliga integriteten,
och narkotikabrott, som utgör ett hot mot ett uppväxande släkte.

Även om Hans Göran Franck och Lars Bäckström inte säger rent ut att vi
måste välja-vilket även ni måste göra - kan jag inte tolka era uttalanden på
något annat sätt än att ni väljer att prioritera ekobrotten medan våldsbrotten
och narkotikabrotten får vara tills vidare.

Vi inom den borgerliga regeringen har övertagit ett system som är skapat
av vänsterpartierna, ett system med brist på poliser. Vi kommer att ta kraft-
tag för att undanröja denna brist, så att vi alla kan säga att vi klarar av att
beivra de beteenden som är brottsliga.

Anf. 50 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det som Gun Hellsvik här sade om att jag inte skulle ha ytt-
rat mig om våldsbrotten och narkotikabrotten är klart oriktigt. Både av min
interpellation och mitt inlägg framgår det att jag är av den uppfattningen att
även dessa brottsområden, i likhet med ekobrotten, skall prioriteras. Jag
står fast vid det beslut som riksdagen fattade för länge sedan, nämligen att
just dessa brottsområden skall prioriteras, och denna prioritering har gjorts
av en bred riksdagsmajoritet.

Gun Hellsvik försöker nu riva upp detta ställningstagande. Man kan i dag
beklaga, inte så mycket det som Jerry Martinger sade utan att Ingbritt Ir-
hammar, som tidigare har ställt sig bakom riksdagens linje, nu svävar på må-
let och börjar tala om andra områden. Jag vill ha ett klart besked: Står Ing-
britt Irhammar fast vid att dessa tre brottsområden skall prioriteras?

Jerry Martinger är enligt min mening konsekvent. Han har i justitieutskot-
tet reserverat sig emot den skrivning som riksdagen sedan beslutade om.

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 15

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Tillsammans med andra moderater godtog han inte den prioritering som
kom till uttryck i det sistlidna årets budgetproposition.

Det är en korrekt linje. Där har aviserats var man står. Och det är precis
den linje som Gun Hellsvik nu fullföljer. Det är en klart moderat politik som
nu har blivit införd när det gäller brottsbekämpningen. Detta är mycket be-
klagligt av den enkla anledningen att vi i dag kan se ett starkt ökat intresse
hos företag, näringslivsorganisationer, fackliga sammanslutningar och
branschorganisationer att föra en aktiv, prioriterad, märk väl prioriterad,
kamp mot ekobrottsligheten. I detta sammanhang har det skett en föränd-
ring när det gäller inställningen som kan skapa nya möjligheter för en mer
framgångsrik bekämpning av ekobrottsligheten.

Det som är mest allvarligt är att Gun Hellsvik i dag genom sitt framträ-
dande har gett felaktiga signaler till myndigheter och allmänhet. Frågan om
hur känsligt detta är har utretts utförligt, eftersom vi har haft svårigheter att
få genomslag.

Till Jerry Martinger kan jag säga att jag gärna kan vara självkritisk - inte
heller vi socialdemokrater har gjort tillräckligt på detta område. En grupp
aktiva socialdemokrater har drivit frågan i åratal. Jag hoppas att det sker ett
klart genomslag inom vårt eget parti liksom inom näringslivsorganisationer
och inom fackliga organisationer.

Anf. 51 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Till statsrådet Hellsvik vill jag säga att när jag sade att jag
hoppas att vi inte skall mötas i alltför många debatter, menade jag att jag vet
att moderaterna har sagt lag och ordning. Jag hade hoppats att man också
skulle kunna lägga till lag och rättvisa. Med en aktiv justitieminister på detta
område behöver vi inte mötas i debatter, alltså om det som redan bör göras
är gjort. Det är det som jag menar. Men jag är rädd för att jag inte blir bön-
hörd i denna fråga. Det är min farhåga. Så måhända får vi mötas i debatter.

Jag vill ta upp tre punkter. Den första gäller resursfrågan. Den andra gäl-
ler hur justitieministern ser på det beslut som riksdagen fattade i våras, dvs.
det som Hans Göran Franck tog upp. Det var nästan total enighet i ju-
stitieutskottet om prioriteringen. Det enda undantaget var moderaterna.
Den tredje punkten gäller om justitieministern tänker verka för ny lagstift-
ning, t.ex. på konkursområdet, för att stävja de planerade konkurser som
används i konkurrenssyfte.

Beträffande resursfrågan hade vi i vänsterpartiet oerhört moderata krav,
alltså rent semantiskt, hovsamma. Vi begärde 8 miljoner mer till polisväsen-
det och 5 miljoner mer till åklagarmyndigheten för att åtgärda resurssituatio-
nen. Vi fick avslag. Vill statsrådet ge mer resurser till polisväsendet och åkla-
garväsendet för att stävja den ekonomiska brottsligheten? Det är en oerhört
konkret fråga.

Jag vill också fråga justitieministern följande. Delar justitieministern ju-
stitieutskottets värdering från i våras om att detta är ett prioriterat område,
eller följer statsrådet den moderata linjen? Representerar således justitiemi-
nistern regeringen eller moderata samlingspartiet? Jag förutsätter att statsrå-
det rimligen representerar regeringen. Då borde statsrådet ansluta sig till

den syn som justitieutskottet gav uttryck för i våras, jag tror att det var i
betänkande 23.

Min fråga om en ny lag är mycket konkret. Kan statsrådet medverka till
att skapa en ny lag på området? Jag tror inte att det behövs en ny lagstiftning.
Det räcker långt att följa den lagstiftning som finns och se till att det finns
resurser för det. För närvarande håller Stockholmsområdet och Malmöom-
rådet på att bli ett frizonsförsök när det gäller vissa avsnitt om ekobrottslig-
het. Det finns inga resurser. Jag talade i tidigare inlägg om 4 000 konkurs-
brott när det är 5 000 och om att man har resurser att utreda 1 000. I den
digra lunta som jag håller i här, Gun Hellsvik, finns det uppgifter på konkur-
ser till ett värde av 9,1 miljarder. Det är många konkurser. BRÅ säger att det
i tre fjärdedelar av fallen är fråga om brottslighet. Denna lista måste göras
tunnare, Gun Hellsvik, eller hur? Och de misstänkta brotten måste utredas.
Kan vi mötas om ett år och veta att de misstänkta fallen är utredda? Det är
en oerhört konkret fråga att ta upp.

I mitt sista inlägg kommer jag att ge några tips till statsrådet inför budget-
beredningen för att det skall kunna skapas mer effektivitet inom befintliga
ramar.

Anf. 52 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Nu talar vi om prioriteringar av brott som skall bekämpas,
och jag får en direkt fråga om vilka tre områden som skall prioriteras. Jag
tycker att frågan är fel ställd. Jag kan nämligen aldrig acceptera att det är
bara tre områden som skall vara prioriterade när det gäller brottsbekämp-
ning.

Jag nämnde inledningsvis hur viktigt jag anser att det är med brottsföre-
byggande åtgärder. Jag hade uppfattningen att vi i justitieutskottet var över-
ens om att detta var ett prioriterat område och att riksdagen har ställt sig
bakom det. Vi har inte precis använt ordet prioriteringar, men vi har sagt att
det i alla former av verksamhet skall vara viktigt. Litet grand blir detta alltså
en lek med ord.

Jag kan aldrig ge upp kravet på att brottsoffren måste prioriteras. Det är
också kopplat till våldsbrott. Då kan man försvara sig med att säga att det
är fråga om våldsbrott. Men det är det inte alltid. Lägenhetsinbrott är inte
våldsbrott och ändå finns det brottsoffer bakom som verkligen lider. Dessa
måste tas om hand. Det måste vara ett prioriterat område att ta hand om
brottsoffer, vilket justitieministern också har uttalat och regeringen står
bakom.

Sedan finns det en verklighet som styr. Det är självklart att om jag skulle
vara chef på en polisstation och jag var ensam på stationen och fick reda på
att någon har blivit nedslagen på gatan, fick jag lämna min utredning om
ekonomiska brott för att gå ut och hjälpa till. Men tyvärr är det inte ens så
väl i dag i polisbristens Sverige. Det är t.o.m. på det sättet att de som utsätts
för våldsbrott inte alltid får hjälp direkt. Och de som utsätts för lägenhetsin-
brott och verkligen är oroliga får inte heller hjälp eller stöd direkt. Därför
kan vi egentligen inte säga att något av de olika områden som vi tidigare har
sagt skall vara mycket hårt prioriterade är det. Inte ens det kan vi leva upp
till i Sverige i dag. Därför är det så viktigt att man börjar i rätt ände. Det

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

anser jag att den borgerliga regeringen har gjort genom att se till att utöka
de resurser som man vet krävs redan nu och att sedan avvakta denna utred-
ning för att se vilka ytterligare åtgärder som måste vidtas.

Anf. 53 Justitieminister GUN HELLSVIK (m):

Herr talman! Precis som Lars Bäckström sade är det nog i och för sig inte
fel på konkurslagstiftningen, utan det är just de bristande resurserna som gör
att vi inte kan se till att beivra de brott som sker i samband med konkurser.

Som jag och även andra tidigare har sagt måste vi ha som mål att beivra
alla brott som begås. Men vi måste också ha modet att våga se verkligheten.

Hans Göran Franck har i själva interpellationen och sedan i sitt anförande
pekat på de ökande problemen med ekobrotten. Varför har vi dessa ökande
problem? Ja, det borde en företrädare för det tidigare regeringspartiet ha
anledning att fundera en hel del över. Under en följd av år har nämligen
polisens resurser minskat. Och det har inte skett en minskning när det gäller
anslagen i sig utan när det gäller en viktig resurs, nämligen antalet personer.
Man har minskat polisutbildningen, och man har inte kunnat fylla på med de
människor som behövs för att bedriva verksamheter för beivrande av brott.

För ett antal år sedan inrättades nya ekotjänster. Jag tror att det var Lars
Bäckström som tog upp frågan om fler ekotjänster. Om jag är rätt informe-
rad har det inrättats 150 nya ekotjänster. Men vad har det inneburit? Jo, det
har inte funnits utbildade människor för att tillsätta dessa tjänster. Därmed
har detta bara lett till att vakanserna har ökat. Det är därför som vi från den
borgerliga regeringen menar att, precis som Ingbritt Irhammar sade, vi
måste börja i rätt ände, vi måste se till att få fram utbildad personal, så att vi
kan ta krafttag även mot ekobrotten. Detta är emellertid inte något som lig-
ger i dvala i dag, men det behöver göras betydligt mer.

Jag kan också påpeka att det i äskandena från åklagarmyndigheten finns
äskande om särskilda medel för ekokurser inför nästa budgetår. Och detta
har inte den borgerliga justitieministern stoppat på vägen.

Anf. 54 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att det finns andra viktiga krimi-
nalpolitiska frågor. Men man kan inte, som Ingbritt Irhammar gjorde,
blanda äpplen och päron. Det gör hon i grund och botten för att på det sättet
så att säga relativisera sönder det beslut som hon själv i flera år har stått
bakom. I fråga om valet i brottsbekämpningshänseende skall nämligen re-
surserna prioriteras, ges företräde, när det gäller de här tre aktuella brotts-
områdena: ekobrott, narkotikabrott och våldsbrott.

I den senaste budgetpropositionen uttalar regeringen att polisens insatser
när det gäller spaning och utredning särskilt bör inriktas på våldsbrott, nar-
kotikabrott samt ekobrottslighet, och då speciellt det som hotar stora sam-
hälleliga värden som miljöbrottslighet. Det är angeläget, förklarade rege-
ringen, att de resurser som statsmakterna avdelat för prioriterad verksamhet
verkligen används för det avsedda ändamålet. Mot detta reserverade sig de
moderata ledamöterna i justitieutskottet. Det är denna politik som Gun
Hellsvik nu fullföljer. Om hon fortsätter på den här inslagna vägen, blir hon
moderaternas justitieminister men inte Sveriges justitieminister.

Det här tycker jag är högst betänkligt. Det är verkligen en ny politik. Det
är mycket märkligt att en centerpartist här så klart frånträder den linje som
man tidigare har följt. Detta kan bara förklaras med att man är mycket mera
angelägen om att få vara med och regera än om att stå fast vid de beslut som
fattades så sent som i våras. Det är alldels självklart, som också Gun Hellsvik
säger, att alla brott skall bekämpas så långt det någonsin är möjligt. Men hon
har själv varit inne på svårigheterna när det gäller att kunna bekämpa all
brottslighet. Vi har dessutom en betydande dold brottslighet. Vi måste, som
Gun Hellsvik själv har sagt, träffa ett val. Riksdagen har också träffat detta
val, vilket jag gång på gång har understrukit.

Sedan måste jag säga till Jerry Martinger att den BRÅ-skrift som han åbe-
ropade är gjord av Axberger. BRÅ står inte bakom allt det som Axberger
har sagt. Tvärtom riktas mycken kritik mot det som han har sagt. Vad BRÅ
har sagt i den här frågan får alltså en felaktig etikett.

Till slut: Det gäller att på bred front gå fram mot ekobrottsligheten. Felet
var, och här har justitieutskottet framfört skarp kritik, att rikspolisstyrelsen
hade gjort en felaktig prioritering och fördelning. För detta fick man motta
en enhällig kritik. På den punkten avvek inte ens Jerry Martinger. Detta be-
ror på att det är mycket svårt att få genomslag när det gäller intentionerna.
Det är därför som jag gång på gång har sagt att det är mycket farligt och
mycket betänkligt att justitieministern i dag har gett den här signalen till
myndigheterna, vilken kan få elakartade konsekvenser.

Anf. 55 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Naturligtvis är det riktigt, som statsrådet säger, att säkerhet
till liv och lem måste tryggas. Jag tänker då på detta med kvinnofrid, på Bir-
ger jarl osv. Men det är så elementära saker att vi icke behöver träta om dem.
Vi skall väl ha något annat än en ren nattväktarstat för den fysiska säkerhe-
ten. Då kommer ekobrotten med i bilden. Här finns det en koppling till
andra frågor.

Chefen för Stöldskyddsföreningen, Fred Larsered, säger i senaste numret
av Polistidningen att det finns en övre gräns, att vi måste börja åtgärda saker
och ting. Han säger:

Hur ska man få de underställda att visa någon moral när till exempel
en bankdirektör kan hyra en lyxvilla till priset av en liten lägenhet, och sedan
få komma undan med att han varit ’i god tro’?”

Detta undrar alltså Stöldskyddsföreningens chef, som arbetar med just
egendomsbrott som drabbar den enskilde individen. Det finns således en viss
koppling även här.

Framför allt gäller det resursfrågorna. Det är riktigt, som statsrådet säger,
att åklagarväsendet måste ha resurser, så att man kan resa till en konferens
om ekonomisk brottslighet. Detta visar bara hur groteskt läget är. Frågan
borde ju inte ens behöva drivas. Det är emellertid sakläget just nu.

Jag vet t.ex., och det är sanning, att man vid åklagarmyndigheten i en viss
region inte kunde delta i en konferens om ekonomisk brottslighet om inte
en annan myndighet betalade resan. Så uttunnade är resurserna!

Det finns en mängd tjänstemän, men det finns också många ekorotlar där
tjänsterna bara är besatta till hälften. Så är det. Hur kan vi lösa detta pro-

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

blem? Ja, det måste vara marknadsmässiga löner för ekonomerna. Det är ju
inte bara polismän i största allmänhet som behövs, utan det behövs också
människor som har en gedigen ekonomisk utbildning bakom sig. Det är vad
som behövs för att vi skall klara dessa saker. Det handlar om att lönerna icke
ligger i paritet med marknaden. På det viset har skatteförvaltningen delvis
tömts på personal.

Ekobrottsligheten skall ju så att säga stå på fyra ben: skattemyndighe-
terna, kronofogdemyndigheterna, åklagar- och domstolsväsendet samt poli-
sen. Här är resurserna mycket klena och så ojämnt fördelade att det bord
som benen skall stötta upp är ett lutande plan. Pengar försvinner alltså, och
brott begås. Det är mycket svårt att få stopp på detta just på grund av
nämnda lutande plan. Det är i detta sammanhang som statsrådet skall kunna
säga om det blir ytterligare någon resursökning, förutom den till åklagarna.
En åklagare måste ju kunna åka till en konferens. Det tas här ett litet steg,
men det är alldeles för klent.

Om statsrådet ber sina handläggare att ta fram siffror över ambitionsni-
våer och beloppsgränser när det gäller den ekonomiska brottsligheten kom-
mer hon, tror jag, att ha synnerligen goda argument i samband med de in-
terna överläggningarna med fru Wibble om resurser.

Det mest lönsamma som man kan göra vad gäller statsfinanserna är ju att
slopa sparbetingen inom åklagarväsendet. Det skulle gynna rättssäkerheten
och även statskassan. Det gäller också kronofogde- och skattemyndighe-
terna liksom polisväsendet. Det är här en fråga om resurser. Dessutom be-
hövs det en ny lagstiftning för att det skall gå att åtgärda de planerade kon-
kurser som ändå görs i ekonomiskbrottsligt syfte. Det är alltså vad som be-
hövs, statsrådet!

Anf. 56 JERRY MARTINGER (m):

Herr talman! Den utredning som jag citerade ur i mitt anförande är en
utredning om ekonomisk brottslighet som har gjorts inom brottsförebyg-
gande rådet. Det är självfallet enskilda personer som har gjort utredningen.
Så är ju alltid fallet när det gäller utredningar inom BRÅ.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1991/92:5 om den svenska lotterilagstift-
ningen

Anf. 57 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
medverka till en internationalisering av den svenska lotterilagstiftningen i
syfte att möjliggöra kasinospel enligt internationella regler i Sverige. Sten
Andersson säger att det är endast i Sverige och Albanien som kasinospel
med internationella regler inte tillåts eller planeras tillåtas. Enligt vad jag
erfarit har man inte heller i Norge för närvarande några planer på att tillåta
kasinospel enligt internationella regler. Däremot har man i Danmark, i Fin-
land och i Polen på senare tid byggt ut en kasinoverksamhet av internationell

typ. I vår omedelbara omvärld blir således det legala kasinospelandet allt-
mer utbrett. Det är troligt att utbyggnaden av kommunikationer och den
ökade internationaliseringen kommer att medföra att spel på kasino blir allt-
mer vanligt framöver, även bland svenskar.

I olika sammanhang har frågan om att inrätta kasinon av internationell
utformning även i Sverige behandlats.

Motiven som framförts för att införa internationella kasinon i Sverige har
framför allt gällt möjligheterna att motverka den illegala spelverksamheten,
att främja turismen, att begränsa valutautflödet samt att tillföra det all-
männa inkomster.

De skäl som framförts mot införande av kasinon i Sverige har, som Sten
Andersson säger, framför allt rört riskerna för spelberoende och därmed för-
knippade sociala skadeverkningar.

Som svar på Sten Anderssons fråga anser jag att det, framför allt med an-
ledning av senare tids utveckling i våra grannländer, nu finns anledning att
närmare studera effekterna av utvecklingen i vår omvärld.

Ett sådant arbete bör innefatta en kartläggning av situationen och senare
tids utveckling i våra grannländer samt en beskrivning av verksamhetens om-
fattning och ekonomiska förutsättningar liksom av vilka regelsystem som i
olika avseenden tillämpas. Med regelsystem avser jag frågor om huvudman-
naskap, beskattning, tillsyn m.m. samt om vilka åtgärder som vidtagits för
att undvika att verksamheten får negativa sociala följdverkningar.

Anf. 58 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Inledningsvis skulle jag vilja ta upp en viss fråga. Det handlar då om en
form av insinuation i svaret. Statsrådet har inte självt skrivit svaret och har
heller inte läst det innan han kom hit.

Jag vill dock framhålla att jag i min interpellation inte säger att det är tillå-
tet i Norge att spela på kasinon. Jag säger i stället att detta i ”i stort sett
samtliga europeiska länder” är tillåtet. Däremot finns det i Norge ett mynt-
spel, och detta återfinns på samtliga offentliga inrättningar samt i varuhus
och butiker. Den här verksamheten sker i Röda korsets regi.

I går kväll hade jag ett samtal på telefon med en man som är mycket initie-
rad i dessa frågor. Han påstod, ja, i princip svor han på, att ett lagförslag för
närvarande så att säga är på väg genom det norska parlamentet och att det
numera är tillåtet i Albanien att spela på kasinon enligt internationella reg-
ler.

Herr talman! För att undvika missförstånd vill jag säga att jag själv aldrig
har spelat på roulett. Jag har heller aldrig stått och dragit i spakarna på någon
”bandit”. Jag tycker att det är en löjlig spelform. Men som politiker vill jag
inte bestämma vad andra skall spela på.

Ett annat missförstånd som kan uppstå i det här sammanhanget gäller föl-
jande. Statsrådet säger att jag har refererat till de sociala problem som kan
uppstå om kasinon eller ”banditer” fullt ut får verka i Sverige. Vad jag har
återgett är alltså inte mina synpunkter utan andras. Jag har gjort det därför
att jag anser att de är felaktiga. Framför allt ger de uttryck för en kvalificerad
dubbelmoral som, tyvärr, i alltför stor omfattning märks i Sverige.

Prot. 1991/92:15
24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Det får en annan icke oväsentlig konsekvens. Jag tänker då på det s.k.
politikerföraktet. Vi skapar ju här i kammaren lagar. I vissa fall saknar en
majoritet av befolkningen förståelse för dessa. Jag vill anföra ett par exem-
pel på dubbelmoral som gör att följande uttryck - det här är inte kritik mot
statsrådet - återigen har aktualiserats: När far super är det rätt.

Det skulle alltså vara socialt negativt att spela på kasinon enligt internatio-
nella regler eller att lägga några kronor i en ”enarmad bandit”. Men hur är
det när staten står som arrangör? Om det vore tävlingar på Solvalla i kväll
skulle jag kunna åka direkt dit och spela för hur mycket pengar jag vill. Om
jag har tur och vinner, får jag pengarna i handen inom loppet av två minuter.

Jag skulle också kunna gå bort till en butik på Drottninggatan och köpa
en Trisslott. En sådan kostar 20 kr. En vinst om maximalt 1 000 kr. får jag
genast kontant i handen.

Det finns inte någon ”enarmad bandit” som kan göra motsvarande presta-
tion. Men när staten tjänar pengar tillåts spel. Då struntar man totalt i de
sociala konsekvenserna!

Herr talman! Jag är trots allt nöjd med statsrådets svar. Jag hoppas att
nämnda kartläggning inte tar för lång tid. Det är min principiella uppfattning
att myndiga medborgare i ett land själva skall få bestämma vilka spelformer
de vill utnyttja. Det skall inte politikerna avgöra.

Anf. 59 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag vill inledningsvis försäkra Sten Andersson i Malmö om
att jag har läst interpellationen. Jag har läst och gått igenom det svar som
har lämnats. Vi har ägnat om inte någon timme så i alla fall en rätt betydande
tid åt att diskutera dessa problemställningar i olika sammanhang.

Vi kan väl lämna Norge och Albanien därhän. Jag kan förstå varför Sten
Andersson litet skämtsamt tar upp dessa exempel. Sten Andersson kan nog
förstå varför jag också noterar dem i mitt svar. Det kan vi vara överens om.

Jag har till skillnad från Sten Andersson upplevt kasinoverksamheten. Jag
känner inget större nöje av att spela på roulett av internationell typ, men jag
har i alla fall sett miljöerna. Jag kan förstå att det finns problem som gäller
den sociala situationen. Jag var senast i somras i Atlantic City i USA. Det
finns uppenbarligen problem avseende spelverksamheten.

Man får dock konstatera att det i dag förekommer illegal spelverksamhet
i Sverige som i sin tur för med sig kriminalitet av rätt allvarlig art. Det finns
en hel del fördelar med att legalisera verksamhet som annars bedrivs illegalt.
Det gäller i många olika sammanhang. Det är ganska uppenbart enligt mitt
sätt att se att illegal spelverksamhet i ett sådant fall skulle begränsas och kan-
ske näst intill upphöra helt, vilket i sig är positivt.

Om vi dessutom i vår omvärld har kasinoverksamhet som är lättillgänglig
för svenskar, på Åland, i Danmark, för att ta ett par exempel, är det klart
att svenskar ändå har möjlighet att ägna sig åt sådan här verksamhet på ett
sätt som gör att Sverige tappar arbetstillfällen och turism samt att staten och
måhända även folkrörelserna tappar inkomster. Det finns alltså flera skäl
som talar för en legalisering och för att man inför denna spelmöjlighet också
i Sverige. Men i den kartläggning som skall göras måste självfallet, och det
kommer jag att se till sker, de sociala skadeverkningarna och de sociala pro-

blemen belysas. Det tror jag också att vi är överens om. Min ambition är att
se till att kartläggningen kommer i gång så fort som möjligt.

Anf. 60 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Det är positivt att Sverige nu begåvats med en skatteminister
som åker världen runt och tittar på de konsekvenser som kan uppstå om vi
inför vissa företeelser i Sverige. Men innan skatteministern reste till Atlantic
City röstade han faktiskt, om jag inte missminner mig, för att man i Malmö
skulle bedriva verksamhet med kasinospel. Det har hela vårt parti stött i tre-
-fyra år.

Det är rätt att man, om det finns sociala problem, givetvis skall vara
mycket försiktig, så att man inte inför något som skapar än värre problem än
de man har i dag. Men jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet, trots att
jag inte på något vis är någon förbudsivrare. Det finns i dag bevisligen spel-
former i statlig regi som har vida värre negativa sociala konsekvenser än ka-
sino eller enarmade banditer. Är det statsrådets avsikt att även ompröva till-
stånden för dessa spelformer?

Anf. 61 Statsrådet BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Jag förstår egentligen inte den fråga som Sten Andersson
nu ställde. Jag har personligen samma uppfattning i sakfrågan som jag har
redovisat i andra sammanhang tidigare. Jag har givit Sten Andersson svaret
att jag relativt omgående skall sätta i gång med en kartläggning av konse-
kvenserna av det som händer i vår omvärld och göra en bedömning av vilka
konsekvenser motsvarande regler skulle få i Sverige. Det måste rimligen
vara ett svar som såvitt jag förstår tillgodoser Sten Anderssons önskemål i
detta sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Skrivelse

1991/92:20 till näringsutskottet

Förslag

1991/92:12 till näringsutskottet

Motionerna

1991/92:N1-N3 till näringsutskottet

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

1991/92:24 Ändring i utsökningsbalken, m.m.

1991/92:26 Ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall

1991/92:28 Ändring i tulltaxelagen (1987:1068) m.m.

1991/92:31 Vissa internationella åtaganden på atomansvarsområdet, m.m.
1991/92:33 Fortsatt godtagande av byggprodukter som godkänts i annat nor-
diskt land

14 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 22 oktober

1991/92:17 av Sten Andersson i Malmö (m) till industriministern om konkur-
rensen på bensinmarknaden:

Träffas bensinbolagen i Sverige regelbundet för att göra upp om gemen-
samma priser? Detta har landets bilister länge misstänkt och nu har även NO
(Näringsfrihetsombudsmannen) den misstanken, men NO saknar tillräck-
liga bevis för att bolagen skall bli fällda i marknadsdomstolen.

Bensinbolagen förnekar givetvis alla former av prissamarbete, men nya
uppgifter som blir alltmer graverande dyker ständigt upp. Senast är det en
tidning i Skåne som efter en rundringning till ett antal bensinstationer kon-
staterar, att det finns ett hemligt avtal mellan flera bensinbolag där det sägs
att ett ”bensinkrig” inte får startas! Anställda vid bensinstationer bekräftar
överenskommelsen. Bensinbolagen centralt hävdar för sin del att den ge-
mensamma prissättningen är ett resultat av optimal konkurrens! Enligt NO
har personer, uppgiftslämnare, detaljerat berättat om bensinbolagens sam-
arbete, de är dock ännu inte beredda att inför domstol framträda med sina
uppgifter.

Med en normal konkurrenssituation borde det svenska bensinpriset, inte
behöva inta en topposition i Europa.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidta i syfte att stärka konkurrensen
på bensinmarknaden?

den 23 oktober

1991/92:18 av Widar Andersson (s) till justitieministern om polisövervak-
ningen vid större fotbollsmatcher:

Statsrådet har enligt uppgifter i en intervju i en dagstidning planer på att
låta fotbollsklubbarna ta ett större ekonomiskt ansvar för polisövervak-
ningen vid större matcher. Detta förslag kan om det genomförs innebära att
medborgarnas säkerhet och gripandet utav brottslingar blir avhängigt eko-
nomin i enskilda fotbollsklubbar.

Statsrådet borde klargöra om det är hennes avsikt att förändra polisarbe-
tet i denna riktning också vad gäller andra evenemang och större, arrange-
rade folksamlingar.

Är det statsrådets åsikt att hennes förslag enbart är riktat mot fotbolls-
klubbarna på grund av det ökade våldet, så borde statsrådet överväga för-
ändringar av polisarbetet som leder till att de organiserade uppviglarna,
varav vissa med klart uttalade nynazistiska värderingar, övervakas, grips och
straffas.

Statsrådets förslag utgår ifrån att fotbollsvåldet är ett massproblem, vilket
kräver stora polisinsatser och, enligt förslaget, avgiftsfinansiering från klub-
barna. Enligt min åsikt förhåller det sig egentligen tvärtom. Det är ett litet
antal kriminella uppviglare som är problemet. Genom riktat polisarbete
borde dessa kunna utmönstras och straffas.

Har statsrådet övervägt denna infallsvinkel på problemet och vad är i så
fall hennes argument för att välja avgiftsfinansiering i stället för förändrat
polisarbete?

1991/92:19 av Lars Stjemkvist (s) till kommunikationsministern om miljö-
vänligare kollektivtrafiksystem:

Bilarnas och bussarnas utsläpp är ett påtagligt miljö- och hälsoproblem,
framför allt i många innerstäder. Därför planeras i många större kommuner
en övergång till mer miljövänliga kollektivtrafiksystem.

Norrköping tillhör den exklusiva skara kommuner som har behållit sina
spårvagnar. Mycket tyder på att flera kommuner inom kort kommer att satsa
på detta jämförelsevis miljövänliga alternativ. I Norrköping finns långt-
gående planer på en utbyggnad av spårvägsnätet, från dagens två till tre lin-
jer. Av den totala investeringskostnaden på ca 230 milj.kr. förväntas staten
bidra med knappt 100 milj.kr.

Det är alltså möjligt att sätta spaden i jorden omgående. Den nya majori-
teten i Norrköping vill emellertid vänta med beslutet. Under valrörelsen
hänvisade man till kommunens besvärliga ekonomi och menade att förut-
sättningarna för att få ytterligare statsbidrag torde förbättras vid en eventuell
borgerlig valseger i riksdagsvalet.

Det är följaktligen oklart vad som kommer att hända.

I samband med att riksdagen i våras behandlade trafikutskottets betän-
kande 1990/91:TU24 framgick att det finns en bred uppslutning bakom kra-
vet på en förnyelse av storstädernas trafiksystem. En liknande viljeyttring
återfinns i regeringsdeklarationen.

För att åstadkomma konkreta resultat fordras att kommuner och stat sam-
verkar.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag därför kommunikationsminis-
tern:

1. Avser statsrådet att vidta ytterligare åtgärder för att påskynda över-
gången till mer miljövänliga kollektivtrafiksystem i de större kommu-
nerna?

2. Om ja ovan, när och på vilket sätt kan dessa åtgärder påverka satsningen
på spårvagnar i Norrköping?

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

1991/92:20 av Agne Hansson (c) till industriministern om småföretagens risk-
kapitalförsörjning:

Tillgången till riskvilligt kapital är en viktig förutsättning för att småföre-
tagen skall kunna spela en aktiv roll för näringsliv och sysselsättning.

Den roll för kreditgivningen som de länsvisa utvecklingsfonderna spelar
är utomordentligt viktig. På förslag av den tidigare regeringen inrättades
storregionala riskkapitalbolag. Avsikten var att dessa skulle förse småföreta-
gen med riskvilligt kapital genom bl.a. lån. Samtidigt beslutades om indrag-
ning av en stor del av utvecklingsfondernas kapital till staten och de storre-
gionala riskkapitalbolagen.

Den nuvarande regeringen har gett klart besked om att systemet med de
storregionala riskkapitalbolagen inte skall fullföljas. Det är ett mycket posi-
tivt besked. Utvecklingsfonderna kan spela en viktig roll för länens lokala
näringsliv och för sysselsättningen, förutsatt att de får behålla sitt kapital.

Det är viktigt att regeringen klargör vilken roll som utvecklingsfonderna
skall ha i framtiden och att de kan bidra med kapital för finansiering av de
mindre företagens investeringar, produktutveckling etc.

Med hänvisning till det anförda vill jag därför fråga industriministern:

Är industriministern beredd att låta ge de regionala utvecklingsfonderna
ekonomiska resurser för fortsatt lokal långivningsverksamhet och återigen
ge utvecklingsfonderna vidgade möjligheter att främja småföretag, närings-
liv och sysselsättning i länen?

15 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 21 oktober

1991/92:56 av Hugo Hegeland (m) till socialministern om beskattningen av
småbarnsmammorna och bidragen till daghemmen:

I ett pressmeddelande från socialdepartementet den 15 oktober sägs att
”de skatter småbarnsmammorna betalar in när de förvärvsarbetar räcker för
att finansiera subventionerna till dagis”.

Med anledning av detta uttalande vill jag fråga:

Är socialministern beredd att inför riksdagen redovisa de beräkningar som
ligger till grund för det citerade påståendet?

den 22 oktober

1991/92:57 av Eva Johansson (s) till statsrådet Bo Lundgren om hyrorna för
nyproducerade bostäder:

Jag vill fråga vilka omedelbara åtgärder statsrådet tänker vidta för att för-
hindra att hyresnivåerna i nyproducerade bostäder stiger kraftigt?

den 23 oktober

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

1991/92:58 av Lars Sundin (fp) till utrikesministern om stödet till de baltiska
staterna:

I regeringsförklaringen har regeringen aviserat omfattande hjälpinsatser
till Estland, Lettland och Litauen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga utrikesministern:

Hur avser regeringen att utveckla samarbetet med och stödet till de själv-
ständiga baltiska staterna?

1991/92:59 av Elving Andersson (c) till jordbruksministern om undersök-
ningsfartyget Argos:

Fiskeristyrelsens havsundersökningsfartyg Argos ligger för närvarande
vid kaj och kan ej fullgöra sina undersöknings- och övervakningsuppgifter
på grund av statens besparingskrav. Genom att i stort sett halvera drifttiden
för Argos sparas 2,5 milj.kr. Det är alltså mycket lite pengar som sparas men
konsekvenserna för miljön och för fisket kan komma att bli mycket stora.

Undersökningsfartyget Argos uppgift är bl.a. att genom provtrålning un-
dersöka de olika fiskbeståndens storlek, vilket i sin tur utgör underlag för
bl.4. internationella kvotförhandlingar. Samtidigt sker också en miljööver-
vakning som är mycket viktig för att följa miljösituationen i havet.

Kortsiktiga sparkrav leder alltså till sämre havsövervakning. Dessutom är
det dåligt utnyttjande av resurser när Argos långa tider ligger upplagd.

Är jordbruksministern beredd att ta initiativ till att fiskeristyrelsens un-
dersökningsfartyg Argos kan användas effektivare och att vi därigenom får
en bättre havsövervakning?

16§ Kammaren åtskildes kl. 15.51.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdet början t.o.m. 7 § anf. 29 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

STAFFAN HANSSON

/Barbro Karlsson

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

Innehållsförteckning

Torsdagen den 24 oktober

Meddelande om information från regeringen.................. 1

1 § Justering av protokoll................................. 1

2 § Avsägelse.......................................... 1

3§ Anmälan om kompletteringsval till lagutskottet............. 1

4 § Svar på interpellation 1991/92:6 om det militära försvarets kostna-

der och omfattning................................. 2

Försvarsminister Anders Björck (m)

Gudrun Schyman (v)

5 § Svar på interpellation 1991/92:8 om Palestinafrågan.......... 9

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Hans Göran Franck (s)

Ingbritt Irhammar (c)

6§ Svar på interpellation 1991/92:9 om svensk vapenexport...... 16

Utrikesminister Margaretha af Ugglas (m)

Gudrun Schyman (v)

7§ Svar på interpellation 1991/92:1 om regionalpolitiken och Norr-
botten........................................... 23

Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund (c)

Sten-Ove Sundström (s)

Bengt Hurtig (v)

Per-Ola Eriksson (c)

8§ Svar på interpellation 1991/92:3 om den ekonomiska brottslighe-
ten ............................................. 32

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Hans Göran Franck (s)

Lars Bäckström (v)

Ingbritt Irhammar (c)

Jerry Martinger (m)

(forts. 10 §)

9 § Information från regeringen om EES-avtalet............... 39

Statsrådet Ulf Dinkelspiel (m)

Ingela Mårtensson (fp)

Pierre Schori (s)

Gudrun Schyman (v)

Birgitta Hambraeus (c)

Annika Åhnberg (v)

Ylva Annerstedt (fp)

10 § (forts, från 8 §) Svar på interpellation 1991/92:3 om den ekono-

miska brottsligheten................................ 48

Justitieminister Gun Hellsvik (m)

Hans Göran Franck (s)

Lars Bäckström (v)

Ingbritt Irhammar (c)

Jerry Martinger (m)

11 § Svar på interpellation 1991/92:5 om den svenska lotterilagstift-

ningen .......................................... 54

Statsrådet Bo Lundgren (m)

Sten Andersson i Malmö (m)

12 § Hänvisning av ärenden till utskott...................... 57

13 § Bordläggning...................................... 57

14 § Anmälan om interpellationer

1991/92:17 av Sten Andersson i Malmö (m) om konkurrensen
på bensinmarknaden............................. 58

1991/92:18 av Widar Andersson (s) om polisövervakningen vid
större fotbollsmatcher............................ 58

1991/92:19 av Lars Stjernkvist (s) om miljövänligare kollektiv-
trafiksystem.................................... 59

1991/92:20 av Agne Hansson (c) om småföretagens riskkapital-
försörjning..................................... 60

15 § Anmälan om frågor

1991/92:56 av Hugo Hegeland (m) om beskattningen av små-
barnsmammorna och bidragen till daghemmen......... 60

1991/92:57 av Eva Johansson (s) om hyrorna för nyproduce-
rade bostäder.................................. 60

1991/92:58 av Lars Sundin (fp) om stödet till de baltiska sta-
terna ......................................... 61

1991/92:59 av Elving Andersson (c) om undersökningsfartyget

Argos........................................ 61

Prot. 1991/92:15

24 oktober 1991

gotab 40097, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:15 Torsdagen den 24 oktober

Riksdagens protokoll1991/92:15

Torsdagen den 24 oktober

KL. 12.05-15.51

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1991/92:15