Riksdagens snabbprotokoll 1991/92:114 Måndagen den 18 maj
ProtokollRiksdagens protokoll 1991/92:114
Riksdagens protokoll
1991/92:114
Måndagen den 18 maj
Kl. 12.00-13.52
Protokoll
1991/92:114
1 § Meddelande om frågeställares skyldighet att ta emot svar
Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:
Den som ställer en fråga före kl. 10.00 en fredag förutsätts personligen
kunna ta emot svaret vid frågestunden påföljande tisdag. Någon bekräftelse
på att frågan verkligen kommer att besvaras lämnas inte. Den som inte är
beredd att ta emot svaret den aktuella dagen skall följaktligen inte ställa frå-
gan.
Om frågeställaren på grund av sjukdom eller av annat därmed jämförligt
skäl får förhinder att ta emot svaret, skall det omedelbart - om möjligt före
kl. 12.00 på tisdagen - anmälas till kammarkansliet. Frågeställaren skall
ange skälet för sin frånvaro och samtidigt upplysa om någon annan har vidta-
lats att ta emot svaret.
Därefter ankommer det på talmannen att pröva om frågeställaren har haft
giltigt skäl samt, om så är fallet, bestämma om den vidtalade ledamoten skall
få ta emot svaret eller om frågan skall utgå.
2 § Återtagande av plats i riksdagen
Andre vice talmannen meddelade att Sonja Rembo (m) den 16 maj återta-
git sin plats i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upphört för
Anita Sidén.
Svar på interpella
tioner och fråga
3 § Justering av protokoll
Justerades protokollen för den 11 och 12 maj.
4 § Svar på interpellation 1991/92:171 om medborgarskapsfrågor
beträffande personer som dömts for brott
Anf. 2 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Lennart Fridén har frågat Gun Hellsvik vilka åtgärder hon
avser att vidta för att dubbelt medborgarskap inte skall missbrukas och om
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 114
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
hon är beredd att skapa möjligheter att häva ett naturalisationsbeslut. Arbe-
tet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.
I Sverige tillämpas principen att en person endast skall ha ett medborgar-
skap. Sverige är även anslutet till 1963 års Europarådskonvention om be-
gränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap. Enligt huvudregeln i den
svenska medborgarskapslagen beviljas man inte svenskt medborgarskap
med mindre än att man kan visa att man blir av med sitt ursprungliga med-
borgarskap. I vissa fall görs dock undantag från denna huvudregel, t.ex. då
det är omöjligt att bli av med det ursprungliga medborgarskapet eller då de
krav som ställs för befrielse är orimliga. För flyktingar görs också oftast un-
dantag. Det förhållandet att inte alla länder tillämpar samma principer för
medborgarskap medför också att barn vars föräldrar är av olika nationalitet
erhåller flera medborgarskap vid födseln. Det kan t.ex. vara så, att medbor-
garskapet i det ena landet följer fadern och i det andra modern, eller att det
ena landet tillämpar territorialprincipen, dvs. man får det lands medborgar-
skap på vars territorium man är född. Följaktligen finns det ett relativt stort
antal personer i Serige som har dubbelt medborgarskap.
I Sverige behandlas alla svenska medborgare på samma sätt, oberoende
av om de också har ett annat medborgarskap. Uppgifter om eventuella andra
medborgarskap registreras inte i folkbokföringen.
Vid tillkomsten av den nu gällande medborgarskapslagen diskuterades
möjligheten att i vissa fall frånkänna en naturaliserad person hans medbor-
garskap, men efter erinran från lagrådet förkastades förslaget, främst med
hänsyn till risken för statslöshet. Det är en allmänt erkänd rättsprincip att
medborgare i ett land skall var skyddade mot att berövas sitt medborgar-
skap. Numera finns också en regel intagen i regeringsformens kapitel om
grundläggande fri- och rättigheter (2 kap. 7 § andra stycket) att ingen med-
borgare som är eller har varit bosatt i riket får berövas sitt medborgarskap i
annat fall än då han samtidigt efter uttryckligt samtycke eller genom att in-
träda i allmän tjänst blir medborgare i en annan stat. Utan hinder av bestäm-
melsen kan undantag göras rörande barn under 18 år då medborgarskapet
kan följa föräldrarna och genom internationella överenskommelser för per-
soner som är varaktigt bosatta i en annan stat i vilken de är medborgare från
födseln. Regler om frivilligt avstående av medborgarskap finns i medborgar-
skapslagen.
För att undvika att personer som kommer till Sverige och begår brott här
blir svenska medborgare, görs alltid en kontroll av vandeln i samband med
behandlingen av ansökningar om svenskt medborgarskap. Brottslighet dis-
kvalificerar inte för all framtid från svenskt medborgarskap, men man tilläm-
par ett system med ”karenstider”, som innebär att ju grövre brott en person
begått desto längre får han eller hon vänta innan medborgarskap beviljas.
Hänsyn tas också till upprepad brottslighet och andra omständigheter.
Det är förstås möjligt att en person som inte gripits för något brott innan
han eller hon blev svensk medborgare, begår ett brott efter det att medbor-
garskap har beviljats. Som jag redogjort för är en person som beviljats
svenskt medborgarskap likställd med andra svenska medborgare, oavsett
om personen i fråga blivit medborgare genom naturalisation eller på annat
sätt. En sådan person har alltså en grundlagsskyddad rätt att vara kvar i
landet. Det skulle också strida mot gällande folkrättsliga regler att återkalla
ett naturalisationsbeslut, därför att det framstår som olämpligt på grund av
nya uppgifter som framkommit efter det att beslutet fattades. Även om detta
i något undantagsfall skulle få stötande konsekvenser kan vi alltså inte frångå
dessa principer.
Möjligheten att återkalla naturalisationsbeslut som grundar sig på falska
uppgifter har emellertid diskuterats i olika sammanhang under senare år,
bl.a. av våldskommissionen, med anledning av att ett ökande antal personer
antas befinna sig i Sverige under falsk identitet. Ett förvaltningsbeslut kan i
vissa fall, om det är behäftat med ett väsentligt och uppenbart fel, anses vara
en nullitet, dvs. betraktas som obefintligt och frånkännas sina avsedda rätts-
verkningar. Vad avser fel beträffande ett besluts innehåll kan bara fel som
gäller innehållets lagstridighet och inte fel rörande dess lämplighet medföra
nullitetsverkan. Om beslutet har en vittgående rättsverkan och speciellt om
det är gynnande måste man vara mycket försiktig. Ett naturalisationsbeslut
kan därför knappast anses vara en nullitet. Som en uppföljning av våldskom-
missionens betänkande övervägs inom regeringskansliet emellertid frågan
om en översyn av möjligheterna att återkalla ett naturalisationsbeslut som
erhållits på grundval av falska uppgifter.
Anf. 3 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret på min interpellation.
Av svaret framgår det ju klart att det inte kan accepteras att man genom
denaturalisation går till statslöshet. Självfallet får sådant aldrig ske.
Det framgår också tydligt vilken händelse nyligen som föranledde min in-
terpellation. När ett par för knarkhandel dömda personer hade avtjänat
halva sitt straff på tio år fann man för gott att åberopa den konvention som
gör det möjligt att i hemlandet fullgöra resten av straffet. Därför blev de
dömda frisläppta efter en eller ett par veckor, när de kommit härifrån.
Man kan säga att de, genom att markera att de kallade sitt gamla ur-
sprungsland för sitt hemland, faktiskt hade tagit ställning för det gentemot
Sverige. Man vet också vilket elände deras handel har orsakat många
svenskar.
I detta sammanhang utnyttjade alltså dessa personer det medborgarskap
som för tillfället gagnade dem mest. Det är detta som jag anser är oerhört
stötande, och jag har fått många påringningar om det. De som ringer upp
mig säger att man väl måste kunna tag i detta och göra något åt att en person
kan använda sig av det medborgarskap som för tillfället passar bäst.
Statsrådet åberopar i svaret den Europarådskonvention som handlar om
att dubbla medborgarskap inte skall accepteras. Jag kan, utan att ens behöva
gå utanför den egna släkten, konstatera att det finns Europarådsländer som
inte ens följer denna konvention. I Sverige finns det ganska många männi-
skor som har dubbla medborgarskap.
Det är ett litet fåtal av de nya svenskarna som gör sig skyldiga till denna
typ av brott. Men det värsta är, vilket invandrarministern vet lika väl som
jag, att det drabbar hela den stora gruppen av nya svenskar så fort någon gör
ett sådant här övertramp. Därför är det mycket angeläget att man kommer
till rätta med detta. Många av dem som har kontaktat mig är just nya
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
svenskar, som vi gärna vill kalla dem. De är upprörda över att de, när sådana
brott begås, ständigt får bära hundhuvudet för vad andra har gjort.
Det är därför som det är viktigt att vi har klara regler och ställer sådana
krav att främlingsfientlighet motverkas. När en person i själva verket, som
jag skriver i min interpellation, agerar söm om han inte är en svensk medbor-
gare utan en svensk ”motborgare”, finns det inte någon anledning att denna
person får behålla båda sina medborgarskap - om han begår ett brott, inte
behöver avtjäna straffet och sedan efter kort tid i det gamla hemlandet kan
återvända hit utan att vi kan göra något i denna fråga. Jag menar att man i
sådana fall borde kunna göra något.
Det står i slutet av interpellationssvaret att man inom regeringskansliet
kommer att följa upp naturalisationsbeslut om de baserar sig på falska upp-
gifter. Det tycker jag är en självklarhet. Jag anser att det även finns skäl att
överväga det som jag har beskrivit i interpellationen och i mitt anförande
och att pröva om det inte är möjligt att häva ett naturalisationsbeslut när en
person begår så grova brott att han normalt sett skulle ha utvisats om han
inte hade varit svensk medborgare och när han dessutom, när det passar,
åberopar sitt dubbla medborgarskap.
Anf. 4 Kulturminister BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Jag tycker att Lennart Fridén mycket tydligt har beskrivit
hur det kan gå till. Det är också bakgrunden till att Sverige är mycket restrik-
tivt när det gäller att främja dubbla medborgarskap.
Vi har till och från en annan diskussion i de fall då människor som vill bli
svenska medborgare avstår från att säga upp sitt tidigare medborgarskap.
Det finns ett tryck i sådana fall att vi skall vara humana. Jag tycker emellertid
att detta fall ganska väl visar att man bör vara restriktiv i detta sammanhang.
Individen måste vara medveten om att han gör ett val när han blir medbor-
gare i ett annat land. Då bör denna individ avsäga sig sitt tidigare medborgar-
skap.
Bakgrunden till just detta fall skall vi kanske inte diskutera här. Lennart
Fridén har ju tagit upp de principiella frågorna.
Det är viktigt att visa restriktivitet när det gäller att ge medborgarskap till
en person som har en brottslig bakgrund. Redan när en person söker asyl
har det ett visst inflytande om personen i fråga inte har de normer som för-
väntas i det svenska riket och om skyddsbehoven är ganska svaga, och det
utgör också ett särskilt skäl till att personen i fråga inte får stanna här i Sve-
rige.
Det var delvis olyckliga omständigheter som gjorde att utfallet blev som
det blev i just det fall som vi nu diskuterar. Det är kriminalvårdsstyrelsen
som fattar beslut om en persons möjligheter att få avtjäna sitt straff i sitt eget
hemland. Komplikationen i detta fall var att denna person hade två medbor-
garskap. Beslutet i Turkiet att medge villkorlig frigivning följde helt gällande
generella regler i Turkiet. Denna information om dessa gällande regler i Tur-
kiet fanns hos utrikesdepartementet men hade av någon anledning inte nått
kriminalvårdsstyrelsen, som ju hade att fatta besluten.
Detta har lett fram till att justitieministern överväger att ge en möjlighet
att hänskjuta denna typ av ärenden till regeringen för avgörande, dvs. när
det är särskilt viktiga frågor som det skall fattas beslut om.
Jag har, som redovisats i svaret, delvis tillmötesgått Lennart Fridén genom
att redovisa att vi inom regeringskansliet överväger möjligheten att göra en
översyn av dessa bestämmelser, trots svårigheterna att gå alltför långt när
det gäller naturalisation.
Anf. 5 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag tror att vi i stort sett är överens om detta. Men jag menar
att det måste finnas ytterligare möjligheter att överväga åtgärder med tanke
på det som statsrådet påpekade om att det har varit brister i informationen
mellan berörda myndigheter. Dessutom finns alltså denna möjlighet. Detta
är inte det enda fallet. Men det fick så stor uppmärksamhet i massmedia att
det lyftes fram. Vid samtal med t.ex. polismyndigheten visar det sig att det
dess värre är väldigt många som just dolda bland sina flyktade landsmän be-
driver mängder av verksamhet som inte är tolerabel enligt svensk lagstift-
ning. Om dessa personer samtidigt, som ett slags nödutgång när det kärvar
till, alltid åberopar att de är medborgare i något annat land också, menar jag
att det måste finnas en möjlighet för oss att tala om att det inte är någon
oeftergivlig rätt att få behålla både sitt svenska och sitt tidigare medborgar-
skap om detta missbrukas.
Jag hoppas att den översyn som sker i regeringskansliet kan leda till att
svenskarna och kanske framför allt våra nya svenskar får ett förtroende för
hur dessa frågor hanteras.
Överläggningen var härmed avslutad.
5 § Svar på interpellation 1991/92:183 och fråga 1991/92:730 om fri-
stående högskolor
Anf. 6 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig dels vilken roll inom den högre
utbildningen regeringen avser ge den utbildning som bedrivs vid Rudolf
Steiner-seminariet i Järna, dels vilket ansvar staten har när det gäller att
långsiktigt stödja fristående högskoleutbildning av detta slag.
Jag vill inledningsvis framhålla att jag ser positivt på alternativ till den stat-
liga högskoleutbildningen. Valfrihet och konkurrens är viktiga förutsätt-
ningar för såväl individ som samhälle. Det är emellertid viktigt att bedöm-
ningarna av vem som skall tilldelas statligt stöd i olika former och för olika
ändamål sker på samma grunder som för statliga universitet och högskolor.
Möjligheterna att ge statsbidrag är självfallet också beroende av hur stort
det ekonomiska utrymmet är.
Inom regeringskansliet bereds för närvarande ett antal ansökningar från
skolor som i olika avseenden önskar statligt erkännande som fristående hög-
skolor. Några ärenden har redan avgjorts, bl.a. ansökningar från Waldorfse-
minariet i Kungälv och Waldorfskolefederationen, i vilken en ansökan från
Rudolf Steiner-seminariet ingår.
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
Inom regeringskansliet har förutsättningarna för examinationsrätt, rätt till
studiemedel och verksamhetsbidrag till andra högskoleutbildningar än stat-
liga utretts. Bakgrunden till detta är den examensordning som fr.o.m. den
1 juli 1992 avses gälla för all högskoleutbildning.
För sammanhangets skull vill jag gärna redogöra för regeringens övervä-
ganden inför ställningstaganden beträffande enskilda ansökningar från sko-
lor som i olika avseenden önskar regeringens godkännande som fristående
högskolor.
Examinationsrätten, dvs. rätten att meddela sådan undervisning som le-
der fram till en specifik examen, utgör grunden för statens godkännande av
en utbildning. Med examinationsrätten bör följa rätt till studiemedel. Stats-
bidrag bör kunna ges till skolor med examinationsrätt efter särskild pröv-
ning. Sådana prövningar bör i normalfallet göras i samband med det ordina-
rie budgetarbetet.
För att en utbildningsinstitution skall tilldelas examinationsrätt som fristå-
ende högskola måste enligt regeringens mening följande generella krav vara
uppfyllda.
Utbildningen måste uppfylla de kvalitetskrav som ställs i högskolelag och
högskoleförordning på den statliga högskoleutbildningen.
Följande fordringar måste därtill uppfyllas:
* ubildningen skall bedrivas på vetenskaplig grund,
* behörighetskraven för tillträde till utbildningen skall motsvara dem som
gäller för statliga universitet och högskolor,
* nivån skall motsvara jämförbar utbildning inom statliga universitet och
högskolor och
* kraven på lärarna skall vara desamma som de som ställs inom statliga uni-
versitet och högskolor.
Examinationsrätt till fristående lärarutbildningar bör kunna ges till de ut-
bildningsinstitutioner som uppfyller de generella krav som måste ställas på
utbildning på högskolenivå och som jag just redogjort för. Dessutom bör
kraven på ämneskunskaper motsvara dem som ställs på de statliga lärarut-
bildningarna för olika stadier. I den lärarproposition som just nu är föremål
för riksdagens behandling har regeringen t.ex. som nivåkrav för ämneskun-
skaper angivit 140 poäng.
Beträffande den konkreta frågan om Rudolf Steiner-seminariets roll i den
högre utbildningen vill jag framföra följande. Den alternativa pedagogiska
utbildning som ges vid de waldorfseminarier som nu sökt statens stöd bör,
om de övriga krav som jag just redogjort för är uppfyllda, kunna anses som
ett fullgott alternativ till den praktisk-pedagogiska utbildning som ges inom
statliga universitet och högskolor. Eftersom krav som av olika skäl bör ställas
för att garantera exempelvis likvärdighet och kvalitet för närvarande inte är
uppfyllda, har regeringen ansett att det inte nu är möjligt att tilldela de ak-
tuella skolorna examinationsrätt som högskolor. Därmed kan de inte heller
tilldelas statsbidrag.
I och med detta svar anser jag mig också ha besvarat Pär Granstedts fråga
om jag är beredd att underlätta för postgymnasial utbildning i icke-statlig
regi att ställas under statlig tillsyn som möjliggör studiemedel för de stude-
rande.
Anf. 7 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag tackar ubildningsministern för svaret på min interpella-
tion och min fråga. Jag tycker att det är ett intressant svar och att svaret är
sådant att många frågor reses som det kan finnas anledning att närmare dis-
kutera.
Först vill jag säga att jag naturligtvis inte har för avsikt att gå in i en detalj-
diskussion om Rudolf Steiner-seminariet eller någon annan enskild institu-
tion. Jag har nämnt Rudolf Steiner-seminariet därför att det är ett mycket
intressant exempel på ett försök att bygga upp en fristående postgymnasial
utbildning som söker alternativa vägar inte bara när det gäller frågan om hu-
vudman utan också när det gäller frågan om inriktningen på verksamheten
och den kunskapsteoretiska bakgrunden.
Hur regeringen ställer sig till en sådan utbildning blir något av ett testfall
när det gäller avsikten med de uttalanden som gjorts från regeringens sida
om att man gärna ser en mångfald inom den högre utbildningen och även
alternativ till den statliga högskoleutbildningen.
Det är naturligtvis riktigt att kvalitetskrav måste ställas på postgymnasial
utbildning även om denna sker i enskild regi och att det är viktigt att något
slags likvärdighet upprätthålls.
Men samtidigt är det intressant hur man tillämpar de här principerna. Det
skulle ju kunna finnas en risk med de kriterier som Per Unckel här har redo-
visat om de tillämpas på ett strikt sätt. Det enda som är möjligt att driva i
enskild regi kan nämligen bli ett slags kopia på den verksamhet som redan
finns och som bedrivs i statlig regi.
På det sättet kan man i och för sig få en konkurrens inom den högre utbild-
ningen - olika utbildningsanordnare som erbjuder sina produkter på en ut-
bildningsmarknad. Sedan är frågan vem som är effektivast och bäst så att
säga.
Men det blir ingen pluralism inom den högre utbildningen på det sättet om
man inte också skapar möjligheter för utbildningsinriktningar som på ett el-
ler annat sätt avviker. Det skulle vara väldigt intressant att höra utbildnings-
ministern närmare precisera sin syn på detta.
Är avsikten att enbart försöka skapa en allmän effektivitetskonkurrens,
eller vill man också se en utveckling som möjliggör pluralism, nya idéer och
olika alternativ till kunskapssökandet inom den högre utbildningen?
I det här sammanhanget undrar jag också i vilken utsträckning man inom
regeringskansliet, när man övervägt dessa saker, också har tittat på de princi-
per som gäller i andra länder. I exempelvis Norge är flera av de utbildningar
som vi nu diskuterar redan accepterade som högskoleverksamhet i enskild
regi. Det kunde vara spännande att höra vilka avvägningar som har gjorts
där. Detsamma gäller för övrigt många andra länder på kontinenten där
desssa möjligheter finns.
Ett speciellt problem utgör naturligtvis den pegagogiska utbildningen. Vi
är ju väldigt ense i den här kammaren om att det är viktigt med alternativ
inom pedagogiken. Vi har skapat system för att göra det möjligt för pedago-
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
giska alternativ att växa fram. I det sammanhanget kan nämnas waldorfsko-
lorna, som kanske har den mest välutvecklade och mest omfattande alterna-
tiva pedagogiken på alla stadier inom vårt utbildningsväsende.
Vi inför nu system som innebär att finansieringen av de här skolorna un-
derlättas. Men för att ha bra waldorfskolor är det självfallet också nödvän-
digt att ha bra waldorflärare. Det statliga högskoleväsendet kan inte utbilda
waldorflärare. Det finns inte några sådana utbildningar. I stället är man hän-
visad till de utbildningar som bedrivs i enskild regi. Men om de skall kunna
upprätthålla en god kvalitet måste det naturligtvis också finnas finansiella
möjligheter till det.
Eftersom man i det här skedet tydligen inte har varit beredd att bevilja
statsbidrag till de utbildningar av waldorflärare som finns kunde det vara in-
tressant att få veta hur utbildningsministern ser på möjligheterna i framtiden
att utbilda waldorflärare här i landet. Det gäller ju också att se till att wal-
dorfskolorna verkligen får en bra lärarförsöijning.
En liknande situation har vi när det gäller den jordbruksinriktade utbild-
ning som också finns vid Rudolf Steiner-seminariet.
Vidare råder det bland oss här i kammaren en stor enighet om att det är
viktigt att utveckla alternativ inom jordbruket, vilka innebär att man mini-
merar användningen av, eller ett man helt avstår från att använda, bekämp-
ningsmedel och andra kemikalier. Det är en sådan utbildning som det här är
fråga om. I det avseendet ges i dag inte något statligt stöd. Inte ens studieme-
del beviljas. Det svar som jag här har fått ger ett intryck av att man inte heller
i framtiden är beredd att ge nämnda stöd. Det gör att det blir en skillnad
mellan studerande i Sverige och studerande i andra nordiska länder.
Till sist vill jag säga följande. Det görs en väldigt stark koppling till exami-
nationsrätten. Examination förekommer ju inom de flesta högskoleutbild-
ningar. Men det gäller inte alla konstnärliga utbildningar. Även detta berörs
i av mig anförda exempel.
Frågan är: Vad betyder den här kopplingen till examinationsrätten? Inne-
bär den att konstnärliga utbildningar som inte leder fram till en examen över
huvud taget i framtiden är uteslutna när det gäller statligt stöd och statliga
studiemedel?
Anf. 8 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag delar Pär Granstedts upp-
fattning till hundra procent när det gäller det spännande utvecklingsarbete
som bedrivs vid Rudolf Steiner-seminarierna. Sannolikt är det inom Rudolf
Steiner-verksamheten i dess helhet som man har kommit längst i vårt land
när det gäller att utveckla någonting som distinkt skiljer sig från det som vi
är vana vid i den svenska skolan.
Svaret på frågan om vad det är vi vill uppnå med det arbete som vi just nu
har inlett när det gäller examinationsrätt och enhetligare regler för studieme-
del är långt ifrån att dessa utbildningar skall avskärmas från sin utvecklings-
potential. Snarare är det fråga om att just bringa ordning för att i den me-
ningen åstadkomma en mindre godtycklig bedömning av de ansökningar
som vi nu har framför oss.
När jag ser tilbaka på de gångna årens hantering i regeringskansliet av an-
sökningar av allehanda slag för fristående utbildningar, tycker jag att det är
godtyckligheten i vad man har gillat och vad man inte har gillat som har varit
ett problem. Därför har vi sagt oss att vi skall börja med den rimliga ord-
ningen att titta på kvalitetskraven först. När staten på något sätt godkänner
en utbildning, tycker jag att staten skall gå i god för att resp, utbildning åt-
minstone innehåller en slags miniminivå i kvalitetshänseende. Sedan vill jag
gärna se till att denna kvalitetsbedömning ger utrymme för allehanda vägar
att nå fram til de mål som kvaliteten är uttryck för.
Parallellt vet jag, för att nämna ytterligare ett exempel som kan vidga dis-
kussionen om de utbildningar som Pär Granstedt och jag nu diskuterar, att
flera av frikyrkorna är intresserade av att starta teologisk utbildning i hög-
skoleform utifrån de seminarier som man nu driver på olika håll i landet.
Även detta tycker jag skulle vara ett spännande komplement till den sedvan-
liga teologiska undervisningen vid de traditionella universiteten.
Det vi har sagt oss är att vi först vill behandla rätten att examinera som ett
slags utgångspunkt för kvalitetskravet och därefter låta rätten till studieme-
del falla ut som en konsekvens av detta. Men naturligen, eftersom budgetlä-
get är som det är, vill vi från tid till annan pröva om vi därutöver har möjlig-
het att ge resp, skola statligt stöd.
När vi jämför den lärarutbildning som i dag bedrivs vid waldorfsemina-
rierna med de krav som riksdagen, förhoppningsvis bara om några veckor,
kommer att lägga fast för den statliga lärarutbildningen, skevar innehållet
för mycket för att vi i dag skall säga att de är jämförbara. Det vi menar med
avstyrkandet av statligt stöd nu är att man skall försöka öppna en dialog med
waldorfseminarierna för att se vilka förändringar som skulle behöva ske för
att dessa utbildningar i ämneskunskapshänseende skulle kunna lyfta så att
de når en nivå jämförlig med vad det statliga systemet kräver. I den mån som
detta kommer att ske, om man hittar en konstruktiv väg att närma innehållet
i waldorfutbildningarna till minimikravet i de statliga utbildningarna, skulle
det förvåna mig mycket om regeringen inte skulle vara beredd att säga ja till
förnyade ansökningar.
Anf. 9 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag tycker att det senaste inlägget i alla fall ger en del intres-
santa öppningar. Det är naturligtvis bra med ordning. Det tycker jag också.
Men när man bringar ordning får man inte ha så snäva fack att det innebär
att allt som inte passar i facken åker i papperskorgen. Har man för få fack
kan det bli värdefulla saker som hamnar i papperskorgen, bara för ordning-
ens skull. Det är viktigt att inte ordningsivern leder till en snävare politik än
man kanske har haft tidigare.
Om jag läser svaret kritiskt får jag ett intryck av att regeringen tänker dra
in den rätt att utfå studiemedel som elever vid Rudolf Steiner-seminariets
lärarutbildningar i dag har. Jag har inte fått intrycket att det är den här rege-
ringens strävan att göra det svårare för de pedagogiska alternativen än det
var under den tidigare regeringen. Det är ett exempel på att ordningsivern
kan få besvärande konsekvenser.
Självklart är det välkommet med en dialog om kvalitetskrav m.m. Att
man, enligt regeringens uppfattning, inte uppfyller kvalitetskraven kan bero
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
1* Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 114
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
10
på två saker. Det ena kan vara att man har litet olika uppfattning om vad
som är kvalitet. Har man den traditionella skolans kvalitetsmått och använ-
der det på en alternativ pedagogik, kan faktiskt olika kvalitetsuppfattningar
leda till olika bedömningar. Det bör man undvika, annars har man strypt
alternativen.
Det andra kan vara att olika ekonomiska förutsättningar skapar olika kva-
litet. Det faktum att man inte har statliga resurser bakom sig kan göra att
man inte uppnår samma kvalitet som om man hade det. Då bör man disku-
tera utifrån den situationen. Det kan också finnas annat som går att lösa. Jag
välkomnar dialogen. Jag utgår från att regeringens inriktning och intresse
måste vara att skapa bästa möjliga förutsättningar för en god utbildning för
waldorflärare, eftersom vi är ense om att vi vill ha waldorfskolor i landet.
Detta sagt om lärarutbildningen, som på sitt sätt kanske är lättast att tala
om, eftersom jag utgår från att där finns ett starkt gemensamt intresse. Men
jag vill peka på att det också är intressant att titta på de konstnärliga utbild-
ningar som bedrivs. Där kan man inte ha riktigt samma enkla kriterier, för
det är mycket svårare att diskutera examinationsrätt när det gäller konstnär-
liga utbildningar. Men det är viktigt att fristående alternativ också där har
utvecklingsmöjligheter.
Till sist måste det kännas angeläget för alla att det inom den jordbruksin-
riktade utbildning som sedan länge finns också får utvecklas alternativ. Hit-
tills har man inte ens haft möjlighet till studiemedel. Även det måste få en
Jösning.
Anf. 10 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Får jag i fråga om de konstnärliga utbildningarna under-
stryka att det naturligtvis är som Pär Granstedt säger, att de till sin karaktär
är svåra att inpassa i ett normalt examinationssystem. Där ställs normalt an-
norlunda förkunskapskrav, där finns nästan genomgående annorlunda ut-
bildningsanordningar och skolorna ser normalt helt annorlunda ut jämfört
med sedvanliga universitet och högskolor. Även jag anser att man får be-
handla dessa i särskild ordning.
Jag tror att Pär Granstedt kan vara lugn om han tror att jag i ordningens
namn skulle riskera antalet fack att placera olika utbildningar i. Snarare är
det så att jag i oordningens namn är beredd att acceptera litet fler fack än
vad man kanske normalt skulle göra. Likväl tycker jag att det är viktigt att
varje skola vet att man bedöms med utgångspunkt från givna kriterier, för
att man därigenom också i oordningen skall kunna skydda de sökandes rätts-
säkerhet. Det är människor som är inblandade, som lärare. Det är ofta fråga
om ekonomiska åtaganden både för lärare och för studenter som de har rätt
att få anständigt och rättrådigt behandlade.
Jag avser inte att aktualisera några indragningar av studiemedelsrättighe-
ter för de skolor som i dag har studiemedelsrättigheter för sina studenter,
men som eventuellt hamnar på kanten i en prövning enligt den nya ord-
ningen. Det skulle vara en retroaktivitet i systemet som jag inte tycker är
förenlig med den politik regeringen i övrigt står för.
I fråga om kvalitetskraven är det naturligtvis sant som Pär Granstedt påpe-
kar, att en skola med dåliga ekonomiska villkor kan ha svårt att upprätthålla
samma kvalitet som en skola med goda. Av just det skälet tycker jag att dia-
logen mellan ett regeringskansli å ena sidan och skolor å den andra är så
viktig, för då kan den typen av frågor lösas.
I fråga om Rudolf Steiner-utbildningen i stort ber jag att få understryka
det jag sade i svaret, nämligen att det inte är pedagogiken som jag har någon
synpunkt på. Det ankommer inte på mig att bedöma olika pedagogikers för-
hållande till varandra. Det som vi i dagsläget har synpunkter på är att den
ämnesutbildning som är förenad med den pedagogiska utbildningen för stun-
den verkar i klenaste laget för att vara jämförbar med den som riksdagen
kommer att fastlägga för den statliga skolan.
Anf. 11 PÄR GRANSTEDT (c):
Herr talman! Jag vill tacka för de ytterligare synpunkter som jag har fått.
Jag gör tolkningen att det är regeringens syfte att nu öppna en dialog med
den här typen av institutioner som Rudolf Steiner-seminariet utgör och som
det också finns flera av.
Jag förutsätter att man går in i den här dialogen i syfte att lösa frågan om
finansiering av de waldorfpedagogiska utbildningarna, men att man också
positivt prövar förutsättningarna att på lämpliga sätt stödja de andra post-
gymnasiala utbildningar som är berörda här, dvs. de konstnärliga utbildning-
arna, jordbruks- och näringsläreutbildningarna och sådana saker. Jag utgår
i alla fall ifrån att det är regeringens vilja att främja pluralism inom den högre
utbildningen och att ge goda möjligheter för olika alternativ att utvecklas.
Överläggningen var härmed avslutad.
6 § Svar på interpellation 1991/92:143 om högskolornas examensrätt
m.m.
Anf. 12 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Den här riksdagen bör stanna länge kvar vid högskolefrå-
gorna, så viktiga som de är.
Kristina Svensson har ställt tre frågor till mig beträffande prövning av ex-
aminationsrätten för magisterexamen.
Förslaget att den 1 juli 1993 införa en magisterexamen för längre och för-
djupade ämnesstudier i den grundläggande högskoleutbildningen har fram-
lagts i en departementspromemoria: (Ds 1992:1) Fria universitet och hög-
skolor. Denna promemoria har just varit föremål för en bred remissbehandl-
ling. Remisstiden gick ut den 21 april, dvs. för en knapp månad sedan. Utan
en fullständig överblick över remissopinionen vågar jag ändå påstå att försla-
get att införa en magisterexamen i huvudsak har mottagits positivt. Rege-
ringens slutliga ställningstagande kommer att framgå av den principproposi-
tion som förväntas föreläggas riksdagen redan i juni i år.
I propositionen kommer bl.a. den principiella utformningen av den kom-
mande examensordningen att presenteras. Av examensordningen kommer
med stor sannolikhet - med reservation för remissopinionen - att framgå
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
11
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
12
vilka examina som skall finnas, kraven för resp, examen samt vilka universi-
tet/högskolor som skall ges examinationsrätten.
Beträffande examinationsrätten för magisterexamen framhålls i departe-
mentspromemorian att denna examen ställer särskilda kvalitetskrav. Den
bör därför enligt promemorian få ges av universitet och högskolor med fast
forskningsorganisation, dvs. i de ämnen dessa har forskarutbildning. Om,
och i så fall i vilken utsträckning, magisterexamen också skall få ges vid
andra högskolor bör enligt promemorian prövas i särskild ordning.
Högskolorna i Örebro, Växjö, Karlstad och Sundsvall/Härnösand har i en
framställning till utbildningsdepartementet, daterad den 3 april 1992, begärt
att få värderat av utomstående huruvida de kan bedriva kvalificerad utbild-
ning inom givna områden.
Då det dels förefaller råda allmän uppslutning kring införandet av en ma-
gisterexamen, dels är angeläget att studenterna kan informeras i god tid om
vilka studiealternativ inför höstterminen 1993 som föreligger uppdrog rege-
ringen den 23 april åt f.d. universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén att pröva
förutsättningarna för att tilldela de just nämnda fyra högskolorna examina-
tionsrätten för magisterexamen.
Uppdraget innehåller, herr talman,
dels en prövning - med hjälp av erforderliga vetenskapligt kompetenta ex-
perter - av huruvida de berörda högskolorna kan bedömas ha tillräcklig kva-
litet i utbildningen, t.ex. vad gäller ämnesbredd, lärare, lokaler och utrust-
ning,
dels en prövning av omfattningen av examensrätten, dvs. vilka ämnesområ-
den examinationsrätten skall avse.
Utredningsmannen bör ha slutfört uppdraget under innevarande år.
Därmed, herr talman, har jag lämnat svar på Kristina Svenssons första två
frågor beträffande kriterierna resp, formerna för prövningen.
Beträffande den tredje frågan om fasta forskningsresurser vid fler univer-
sitet och högskolor vill jag nu bara klargöra att samtliga universitet redan
har sådana samt att endast de högskolor som har fast forskningsorganisation
kan anta studerande till forskarutbildning. Det är nämligen just detta förhål-
lande som gör att rätten att utfärda magisterexamen inte utan särskild pröv-
ning kan ges till övriga högskolor. Frågor om fasta forskningsresuser bereds
på sedvanligt sätt inför nästa proposition om forskning våren 1993.
Anf. 13 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! Jag får tacka utbildningsministern för svaret på min interpel-
lation. Jag lämnade in interpellationen den 17 mars. Av olika skäl har vi inte
kunnat diskutera dessa frågor tidigare. Det gör att några av frågorna delvis
har förlorat sin aktualitet.
Vad det alltså handlar om är en begäran från högskolorna i Örebro,
Växjö, Karlstad och Sundsvall/Härnösand om att få prövat om de kan upp-
fylla de kvalitetskrav som ställs för att få ge magisterexamen. Det var detta
uppdrag som jag efterlyste i min interpellation. Jag tycker självfallet att det
är bra att förre universitetskanslern Andrén nu arbetar med detta.
När det gäller de regionala högskolorna, som den i Karlstad, är det avgö-
rande att kopplingen mellan forskningen och grundutbildningen finns vid
högskolan. Det handlar om att skapa attraktiva högskolor, så att kvalifice-
rade lärare och studenter söker sig till dessa högskolor.
Vi har i Karlstad gjort intervjuer med studenter som går på ekonomlinjen.
Då har vi funnit att man värderar möjligheten att fortsätta vidare till magiste-
rexamen mycket högt. Även om man vid studiestarten inte har bestämt sig
för en längre utbildning, vill man att det finns möjlighet att direkt få fortsätta
med magisterkurser. Dessa studenter säger i intervjusvaren att man tror att
en internationellt erkänd högre examen av typ magister- eller mastersexa-
men blir ett måste i många karriärvägar, framför allt inom ekonomutbild-
ningar.
Det skulle då betyda att högskolor som inte har möjlighet att erbjuda ett
rimligt antal alternativa magisterexamina kommer att få svårt att konkurrera
om de bästa eleverna. Det betyder naturligtvis att kortare yrkesinriktade ut-
bildningar kommer att bli allt viktigare inslag i utbildningsprogrammen. Det
betyder också att forskarmeriterade lärare kommer att söka sig till sådana
utbildningar där man har möjlighet att fortsätta till magisterexamen. Det är
alldeles uppenbart att det skulle inverka mycket menligt på sådana högsko-
lor som högskolorna i Karlstad och i Örebro.
Man kan alltså inte nog värdera utbildningens betydelse för den allmänna
utvecklingen i ett län som Värmland. Vi har nu genomfört det tredje året på
gymnasieskolan med de praktiska linjerna och ser mycket positiva effekter
av det. Men fortfarande har vi färre ungdomar än landet i övrigt som går
vidare till högre studier. Det här återverkar naturligtvis på utvecklingen av
det värmländska näringslivet. Det finns en stor utvecklingspotential för hög-
skolan i Karlstad. Det måste, som jag ser det, vara en motor i den allmänna
samhällsutvecklingen i länet och i regionen.
Den tredje fråga som jag ställt var knapphändigt besvarad. Det gäller be-
hovet av ytterligare forskningsresurser till de regionala högskolorna, som jag
kallar dem. Man kan ju lägga många perspektiv på frågan, men jag vill ta
upp ett av dem.
Nyligen presenterades en rapport om jämställdheten inom högskolan.
Den bekräftar vad vi visste sedan tidigare: mycket sned könsfördelning, få
kvinnor som har professurer och alldeles för få kvinnor i forskarutbildning.
Ett sätt att förbättra förutsättningarna för kvinnor när det gäller forskning
är att sprida möjligheterna att forska, inte bara vid universiteten och de spe-
ciella högskolorna, utan mer över landet. Tidigare undersökningar har visat
att kvinnor inte är geografiskt lika rörliga som män. Det har också påpekats
i en rapport.
Utbildningsministern har tidigare här i riksdagen på en fråga som jag ställt
om jämställdhet svarat att det är mycket viktigt att förbättra jämställdheten
på högskolorna. Jag förmodar att det också gäller forskningen. Kan man av
detta dra slutsatsen att utbildningsministern är beredd att arbeta även för att
öka forskningsresurserna till högskolor av typ högskolan i Karlstad?
Anf. 14 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Får jag först, vilket jag skulle ha gjort redan i inledningen av
svaret, be Kristina Svensson om ursäkt för att svaret dröjde. Vi har uppen-
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
13
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
14
barligen haft svårt att få ihop våra kalendrar. Jag har en svag känsla av att
det har varit bökigast när det gäller min kalender.
När det gäller magisterexamens kvalitetskrav och studenternas önskemål
kan det finns skäl att nämna ytterligare ett par ting. Jag delar Kristina Svens-
sons bedömning om prognoser av hur studenterna ser på en skolas attrak-
tionskraft. Attraktionskraften ökar naturligtvis om magisterexamen kan ges.
Men det finns ett men i detta, nämligen att attraktionskraften över tid inte
går att upprätthålla om vi inte vet att magisterexamen ges på en tillräckligt
kvalificerad grund. Det är där problemet ligger.
En högskola som har fasta forskningsresurser bedriver, får vi anta, under-
visning på tillräcklig vetenskaplig grund för att klara en nivå under forskarut-
bildningen. Vi vet inte i dag, även om vi kan anta och förmoda, vad högsko-
lor som inte har forskarutbildning har för kvaliteter upp till den nu diskute-
rade mastersnivån.
Den ståndpunkt som intogs i departementspromemorian och som jag per-
sonligen delar var att man kan anta att de universitet som har forskarutbild-
ning uppfyller kvalitetskraven, men att detta måste prövas särskilt vid övriga
högskolor. Genom att titta i facit vet vi att det finns några högskolor som i
dag meddelar undervisning på 80-poängsnivå, dvs. det fördjupningskrav
som ställs på magisterexamen. Det är dessa högskolor som har inkommit till
oss med en begäran om prövning.
Jag tycker själv att den teknik som vi har kommit fram till har mycket till-
talande drag över sig. Högskolan i Karlstad - för att ta Kristina Svenssons
aktuella exempel - får därmed prövat av vetenskaplig expertis huruvida man
håller måttet eller ej.
Jag vill gärna understryka att det inte är av en tillfällighet som jag har valt
Carl-Gustaf Andrén. Jag har inte valt honom först och främst därför att han
har varit en administratör under senare delen av sin akademiska karriär,
utan därför att han är en skicklig vetenskapsman. Han kommer att samla
en panel runt sig, som skall göra kvalitetsbedömningen. Om högskolorna i
Karlstad, Växjö, Sundsvall/Härnösand och Örebro klarar den kvalitetsbe-
dömningen med ett godkänt i fråga om undervisningen, kan dessa högskolor
därefter rekrytera studenter med oändligt mycket mer kvalitativ kraft än vad
de annars skulle kunna göra. Då har dessa högskolor beviset på att de är lika
bra som övriga högskolor, som redan tilldelats motsvarande rättighet.
Jag vill tilläga att jag kommer att följa det råd som panelen under Carl-
Gustaf Andréns ledning kommer att ge mig. Jag tänker inte göra någon sär-
skild politisk prövning av resultatet, eftersom hela filosofin med den veten-
skapliga prövningen då skulle falla samman.
Efter det att ett universitet är tilldelat rätt att examinera - vilket också
gäller de stora universiteten och högskolorna, som så att säga med automatik
har examinationsrätt för magisterexamen redan från böljan - kan denna rätt
gå förlorad vid vilken tidpunkt som helst, om man inte kan leva upp till kra-
ven. Prövningen i dessa fall kommer att utföras av det särskilda utvärde-
ringssekretariat som riksdagen tidigare har beslutat skall inrättas.
När det till sist gäller de fasta forskningsresurserna delar jag självfallet den
uppfattningen att forskning vid resp, högskola normalt spelar en stor roll för
den enkilda högskolans rekrytering och för bygdens utveckling. Jag har att
väga detta uppenbara perspektiv mot ett nationellt perspektiv för att se om
det finns konflikter mellan dessa perspektiv, och det är klart att det finns.
Ett litet land med begränsade resurser - 8,5 miljoner invånare - och med en
volymmässigt begränsad forskningsinsats kan enligt min mening inte sprida
sina forskningsinsatser hur mycket som helst. Å andra sidan är jag medveten
om att det för undervisningens kvalitet vid varje högskola krävs uppback-
ning av nära relationer med aktiv forskning. Att jag inte nu kan ge ett exakt
besked om hur denna avvägning utfaller vid varje enskilt fall landet runt be-
ror på att denna avvägning är så grannlaga att vi skall ta det halvår på oss
som vi har innan förslaget skall överlämnas till riksdagen. Detta för att vi
skall veta att det vi gör står i överensstämmelse både med regionernas önske-
mål och med Sveriges nationella vetenskapliga utvecklingskrav.
Anf. 15 KRISTINA SVENSSON (s):
Herr talman! I mitt förra inlägg sade jag just att det är bra att det skall ske
en prövning och att den görs av en utomstående kvalificerad forskare och
vetenskapsman. Det är också bra med denna panel som kommer att arbeta
med hela frågan. Vi vill naturligtvis få bekräftelse, för vi vet att vi är bra.
Men ni tror inte riktigt på oss. Därför är det alldeles utmärkt att vi kommer
att få detta bekräftat. Nog om detta.
Jag tolkar det som att vi kommer att få en kvalitetsgranskning när det gäl-
ler forskningen, inte bara vid de speciella högskolorna som står bakom det
här brevet, utan även generellt i fråga om de fortsatta möjligheterna att ge
magisterexamen. Så tolkar jag det.
Min tredje fråga gällde att forskningsresurserna bör spridas och inte en-
bart vara kopplade till universiteten. Vi i Sverige har ett för litet antal fors-
kare, Per Unckel. Det behövs fler forskare. Detta stöder jag på internatio-
nella jämförelser. Det är alldeles uppenbart att det finns en resurs att ut-
nyttja, vilket har konstaterats i flera forskningspropositioner. Möjligheterna
har förbättrats, bl.a. genom att antalet ekonomiska stöd och tjänster för dem
som bedriver forskarutbildning har ökat. Men det finns en grupp som fortfa-
rande inte får dessa möjligheter fullt ut, nämligen kvinnorna. Detta belädes
mycket tydligt i forskarrapporten om jämställdhet, som kom alldeles nyli-
gen. Jag ser en kombination här som för mig är mycket tilltalande. Vi skulle
kunna utbilda många fler forskare i Sverige, om vi spred resurserna ut till de
högskolor som har nått denna nivå - jag talar inte om alla högskolor, utan
sådana högskolor som i Karlstad, Örebro m.fl. Jag är övertygad om att vi då
skulle kunna nå kvinnor i forskarutbildning.
Anf. 16 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag har några korta kommentarer.
I min första kommentar vill jag bekräfta Kristina Svenssons tolkning. All
utbildning - om riksdagen antar de principella förslag som jag här har an-
tytt - kommer att utsättas för kontinuerlig kvalitetsgranskning. Det är vik-
tigt, inte minst för att man skall veta att vi i Sverige upprätthåller god kompe-
tens i ett internationellt perspektiv. Det innebär att all eximinationsrätt är så
att säga till låns så länge man lever upp till kvalitetskraven. Och det gäller
alla universitet och högskolor, en för alla, alla för en.
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
15
|
Prot. 1991/92:114 18 maj 1992 |
Min andra kommentar rör det för låga antalet forskare. Det finns en flask- |
torander och för fä med doktorsexamen. Det är dess värre detta förhållande
|
Svar på interpella- |
som gör att vi inte kan expandera grundutbildningen i den takt som jag tror I budgetpropositionen uttalade regeringen i vintras att vår ambition är att Huruvida detta talar till förmån för att sprida fasta forskningsresurser till Herr talman! Slutsatsen av dessa mycket grannlaga avvägningar måste få Anf. 17 KRISTINA SVENSSON (s): Herr talman! Det är självklart att kvalitetskraven är oerhört väsentliga. Jag tolkar det som att det finns en öppning - eller i vaije fall en prövande Överläggningen var härmed avslutad. |
16
7 § Svar på interpellation 1991/92:172 om förfalskade betyg vid
antagning till universitet m.m.
Anf. 18 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Lennart Fridén har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta
för att förhindra fusk och användning av förfalskade betyg i den svenska hög-
skolan.
Låt mig först säga att det är viktigt att uppmärksamma att fusk och förfals-
kade betyg förekommer och att det är angeläget att det görs något för att
komma till rätta med problemet.
Vad gäller tentamina ankommer det i första hand på universitet och hög-
skolor att vidta åtgärder för att förhindra fusk. Om den studerande använder
otillåtna hjälpmedel eller på annat sätt försöker vilseleda vid prov kan disci-
plinära åtgärder vidtas enligt disciplinförordningen. Den studerande kan då
avstängas för en eller flera perioder i sammanlagt högst sex månader.
I den senaste pressdebatten om fusk har det framskymtat att dessa discipli-
nära åtgärder skulle vara för lindriga. Från högskolehåll har sådana syn-
punkter inte framförts. Vid en konferens med högskoleföreträdare om disci-
plin- och avskilj andefrågor som anordnats av universitets- och högskoleäm-
betet (UHÄ) framfördes inte några krav på skärpning av de nu gällande di-
sciplinära åtgärderna mot fusk. Däremot diskuterade man behovet av en en-
hetlig tillämpning av reglerna på de olika högskoleorterna.
Herr talman! Emellertid har de studerande vid de tekniska högskolorna
genom sina kårordföranden i skrivelse till UHÄ uttalat sig för en skärpning
av påföljderna. Skrivelsen har överlämnats till utbildningsdepartementet,
och jag skall naturligtvis med intresse ta del av de synpunkter och argument
som framförs och noga överväga om några ändringar av disciplinförord-
ningen behöver göras.
Förfalskningar av betyg är det andra stora problemet. Det är enligt min
uppfattning svårt att veta om förfalskning sker i ökad omfattning. Någon sys-
tematisk uppföljning har inte gjorts enligt vad jag erfarit.
Det är min uppfattning att UHÄ, som antar studenter till högskolans all-
männa linjer, gör stora ansträngningar för att upptäcka eventuella förfalsk-
ningar vid antagning av såväl utländska som svenska studenter. Vid antag-
ning av utländska sökanden begär UHÄ ofta in, som en extra säkerhetsåt-
gärd, originalhandlingar från utländska sökanden med mycket höga betyg.
Är det då något som inte står rätt till drar sig den sökande ofta själv ur. Bland
utländska sökande förekommer det att man köper sig betyg. Dessa är ofta
välgjorda och svåra att upptäcka.
Bland svenska sökanden görs slumpvisa kontroller i alla utbildningar.
UHÄ specialgranskar dessutom sökande till linjer där konkurrensen om
platserna är särskilt stor.
En viss kontroll förekommer även när studenterna påböljat utbildningen.
Med hjälp av tips från kurskamrater, lärare m.fl. uppmärksammas UHÄ på
att allt kanske inte står rätt till. Har oegentligheter förekommit upphäver
UHÄ beslutet om antagning.
Omkring tio fall per år går vidare till polisen, vilket kan få till följd att den
sökande åtalas för brott.
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
17
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
18
Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag understryka att det är viktigt att
problemet med fusk och förfalskningar i högskolan uppmärksammas och att
något görs åt det. Som jag tidigare nämnt kan det, med anledning av vad
som nu debatteras om tentamensfusk, finnas anledning att noga följa utveck-
lingen.
Enligt min uppfattning gör UHÄ betydande insatser för att avslöja falska
ansökningshandlingar. För budgetåret 1992/93 övertar den nya servicemyn-
digheten UHÄ:s uppgifter på detta område.
I den nya studieorganisationen, som beräknas kunna införas hösten 1993,
kommer ett ökat ansvar för antagning av studenter att åvila universitet och
högskolor och därmed också ett ökat ansvar för de frågor Lennart Fridén
här aktualiserar. Självfallet kommer jag även i den nya ordningen att noga
följa frågan om fusk och förfalskningar i högskolan.
Anf. 19 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Det kan tyckas att min interpellation är ett knorrande. Men
det ingick tydligen också en ljudillustration från talarstolen.
Det hade naturligtvis varit roligare att diskutera enbart positiva frågor om
högskolor och universitet med Per Unckel. Men vi får samtidigt inte blunda
för de problem som finns. Den här diskussionen berör ett par principfrågor.
För det första: När en student börjar på ett universitet eller en högskola
skall denne arbeta för att finna de odiskutabla och objektiva sanningarna,
som man önskar röra sig med inom vetenskapen. Då är det illa att börja med
en lögn. Ännu värre är att försätta med fifflet.
För det andra: Alla de som har antagits på ett hederligt sätt och arbetar
idogt och korrekt skall inte komma i ett sämre läge än de som går ohederlig-
hetens genvägar. Det är därför inte svårt att förstå att det är främst bland
studenterna själva som det önskas en bättre ordning.
För ungefär två månader sedan var det i pressen en diskussion med anled-
ning av de problem som rapporterades från Lunds universitet. Det går inte
att utgå från vad som händer på ett ställe, och jag har därför de senaste da-
garna haft en del diskussioner med företrädare från mitt gamla universitet i
Göteborg.
Det visade sig att man tror inte att betygsfusket är så omfattande. I dag
kontrolleras orignalhandlingar bara stickprovsvis. När vi fyrtiotalister på 60-
talet strömmade in i veritabla stim på universiteten fick vi faktiskt visa upp
våra originalhandlingar för kontroll. En sådan enkel åtgärd borde kunna an-
vändas för att avslöja ett och annat fiffel.
Man tar nu så lätt på kontrollen att det är först när man tittar på en kopia
i en ansökningshandling och tycker att den verkar vara inkorrekt som origi-
nalhandlingen begärs in. Jag tror att man genom en enkel åtgärd skulle
kunna få en och annan att skärpa sig och inte ens våga försöka att bli antagen
med hjälp av oriktiga handlingar.
Den jurist på universitetets förvaltningsavdelning som jag talade med sade
att efter det att fifflarna har förts till polisen har ärendena avskrivits. Det
har inte hänt något. Den vaga formulering jag hörde i motsvarande avsnitt i
statsrådets svar tyder på att det går att lagfora fuskarna men att det inte har
hänt något. Därför finns det önskemål från universitetshåll att ett par sådana
fall någon gång skall prövas. Om någon fälls går det sedan förhoppningsvis
att med hjälp av generalprevention få människor att skärpa sig. Men som
har sagts tidigare är det förmodligen inte så stora antal som det rör sig om.
Däremot är man uppenbarligen övertygad om att mörkertalet för fusk vid
tentamina är mycket stort. Jag fick höra en liten lustighet. För en av de stora
skrivsalarna vid universitetet har plötsligt antalet under en termin anmälda
fall av fiffel minskat till tre. Det har tidigare rört sig om 10-15 för den skrivsa-
len. Anledningen skulle vara att den tidigare så alerta skrivningsvakten har
blivit långvarigt sjukskriven. Det kan inte vara så att fifflet minskar för att
den alerta skrivningsvakten har försvunnit. Snarare går det väl i den andra
riktningen, samtidigt som antalet upptäckta fall har minskat.
Jag har inte riktigt samma uppfattning som statsrådet uppgav i sitt inter-
pellationssvar, nämligen att högskolorna inte vill införa några skärpande åt-
gärder. Så sent som i fredags diskuterade disciplinnämnden i Göteborg frå-
gan om hur en skärpning av åtgärderna skall komma till stånd.
Det här är uppenbarligen en fråga som många reagerar på. Det vore skönt
om vi kunde diskutera enbart de positiva sakerna som t.ex. magisterexa-
mina. Men det här är en fråga som vi inte får blunda för.
Vidare har vi de som har fuskat och använt falska ansökningshandlingar.
Det gladde mig att höra att det trots allt är mest svenskar som har gjort så.
Det är dessutom lättare att avslöja fusk i de fallen, inkl, det fall som avslöja-
des nyligen där vederbörande ville göra sig tio år yngre än vad som framgick
av originalintyget.
Det är oerhört väsentligt att hålla sig till principen att inte fiffla om man
vill ägna sig åt att skapa goda, objektiva, vetenskapliga och odiskutabla san-
ningar. Det här är framför allt en rättvisefråga. De som går en ohederlighe-
tens genväg skall inte få det bättre än andra.
Anf. 20 Utbildningsminister PER UNCKEL (m):
Herr talman! Jag har inte mycket att tillägga till det Lennart Fridén under-
stryker. Låt mig instämma i iakttagelsen att det just var studenterna själva
som aktualiserade frågan till oss. Min erfarenhet är också att studenterna
själva är väl medvetna om vilket rykte deras utbildning utsätts för, om man
inte kan se till att de som är rätt lämpade är där och att de som hade tänkt
fuska inte finns där.
Jag delar också uppfattningen att det är viktigt, när ett brott är begånget
eller i vart fall är misstänkt, att detta lagfors och prövas på ett korrekt sätt.
Annars blir i detta sammanhang, som i så många andra där anmälan görs
till polisen, anmälningen bara en tom gest och ty åtföljande tilltron till och
respekten för den lagstiftning som anmälan handlar om satt i fråga. Så jag
tycker att det är angeläget att när fall finns för prövning skall de också prö-
vas.
Låt mig härtill lägga bara två små kommentarer. Det är ett par saker som
jag tycker egentligen ligger under allt det vi talar om och möjligen också har
att göra med frågans lösning och som vi ännu så länge inte har berört, nämli-
gen moralen i samhället i stort.
Vi kan aldrig komma åt fusk och elände av detta slag med mindre än att
det finns en moraluppfattning i vårt samhälle som säger att så där gör man
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
19
|
Prot. 1991/92:114 18 maj 1992 |
inte, dvs. att det finns ett slags inre tryck i enskilda människor och i våra |
materialiseras.
|
Svar på interpella- |
Den andra reflektionen är att när vi om ett år överför en betydande del av Ytterst handlar det, som Lennart Fridén avslutade sitt förra inlägg med, Anf. 21 LENNART FRIDÉN (m): Herr talman! Jag tog upp en sak som jag tycker borde vara ganska enkel På den institution där jag hamnade som första institution 1965 var över När man vet om att om man blir upptäckt så blir man lagförd och därmed Jag hoppas att det skall bli möjligt att få bukt med fusket med enkla medel Anf. 22 Utbildningsminister PER UNCKEL (m): Herr talman! Låt mig snabbt lämna Lennart Fridén det beskedet att i den Det är alltid en grannlaga avvägning av vad man i ett svar som detta skall |
20
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Svar på interpellation 1991/92:168 om returglasanvändningen
Anf. 23 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Håkan Strömberg har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd
att vidta för att öka användningen av krossat returglas samt vilka åtgärder
jag är beredd att vidta för att öka användningen av uppsamlat glas i industri-
produktion.
Låt mig först betona att det finns ett fungerande insamlings- och återtag-
ningssystem för glas från hushållen. Glasåtervinningen ökar. Merparten av
insamlat glas blir till råvara för nytt glas men allt glas kan inte avsättas inom
Sverige. Det som inte blir till råvara används till olika utvecklingsprojekt
som jag återkommer till längre fram i mitt svar. Inget insamlat glas depone-
ras i dag, bortsett från den mindre mängd som sorteras ut av processtekniska
skäl och därför inte kan återvinnas.
Enligt Svensk Glasåtervinning AB, som har hand om glasåtervinningssys-
temet i landet, återvanns 57 000 ton glas från hushållen i Sverige år 1991. Det
innebär en återvinningsgrad på 44 %.
Glasåtervinningen har ökat betydligt från året innan då återvinningsgra-
den var 36 %. Företagets uttalade mål är att nå 100 000 ton glasåtervinning
från hushållen år 1995, dvs. 70 % återvinningsgrad.
Som jag nämnde kan i dag allt insamlat glas från hushållen avsättas, bl.a.
genom att export sker till utländska glastillverkare. Exporten sker på grund
av ett betydligt större tillskott av glas genom import av förpackningar än vad
som kan avsättas inom svensk glasproduktion. Det råder emellertid under-
skott på ofärgat återglas. Genom att kommunerna successivt utökar separe-
ringen till att omfatta ofärgat resp, färgat glas förbättras möjligheterna även
till fortsatt avsättning av återglas i Sverige.
Håkan Strömberg refererar speciellt till att Hammars och Limmareds glas-
bruk numera inte använder färgat glas i sin produktion. Marknaden för åter-
vunnet färgat glas upphör emellertid inte i och med att glasproduktionen vid
Hammars glasbruk läggs ner. Jag vill nämna att glasåtervinningsanlägg-
ningen i Hammar kommer att drivas vidare även sedan glasbruket lagts ner.
Där sker också i fortsättningen sortering av återglas för framställning av glas-
råvara. Denna råvara transporteras till glasbruk i huvudsak i Sverige och
Norge men också i viss utsträckning till glasbruk i Storbritannien och Hol-
land.
Enligt uppgift kommer produktionen vid Hammars glasbruk efter ned-
läggningen att delas upp på glasbruken i Limmared resp. Moss i Norge på så
sätt att enbart ofärgat återglas återanvänds vid glasbruket i Limmared men
färgat återglas används som råvara vid glasbruket i Moss.
Enligt vad jag inhämtat arbetar AB Svensk Glasåtervinning bl.a. efter en
handlingsplan som syftar till en ökad separering av färgat och ofärgat glas,
en ökad insamlingsvolym samt ökad kvalitet och insamlingseffektivitet.
Företaget bedriver också ett flertal projekt, som syftar till att för framtiden
öka avsättningen av insamlat glas på andra sätt. Exempel på sådana projekt
är att öka andelen återglas vid glastillverkning samt att anpassa glasfärger till
ökad andel återglas. Som ytterligare exempel kan nämnas att återglas prövas
för tillverkning av glas- och mineralull för isoleringsändamål.
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
21
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
22
Det är naturligt att återkomma till denna fråga när det gäller att utveckla
system för kretslopp för olika varor.
Anf. 24 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret på min interpellation.
Jag vill också framhålla att jag för dagen är nöjd med svaret. Situationen vad
gäller hantering av uppsamlat hushållsglas är just den miljöministern beskri-
ver.
Men förhållanden svänger som bekant, ibland ganska snabbt. Om exakt
en månad, den 18 juni, går sista skiftet vid Hammars glasbruk. Glastillverk-
ningen vid bruket upphör efter generationers arbete. Självklart är det största
problemet just nu de 228 personer som ställs utan arbete. Endast ett fåtal
av dem kan för närvarande få ett nytt arbete. Men i förlängningen kommer
nedläggningen också att medföra andra problem.
I och med att Hammars glasbruk läggs ned upphör användningen av färgat
glas för nyproduktion i Sverige. Det är riktigt, som miljöministern framhål-
ler i svaret, att det för närvarande inte deponeras något insamlat hushålls-
glas, förutom vad som måste sorteras bort vid krossning på grund av orenhet.
Det är också riktigt att vi exporterar vissa volymer krossglas till Norge, Hol-
land och Storbritannien. Men jag vet att Svensk Glasåtervinning har avtal
med Askersunds kommun om deponering av återglas på mark som kommu-
nen arrenderar. För ett år sedan deponerades ganska stora volymer, även om
så inte sker i dag.
Frågan om hantering av uppsamlat glas är inte löst, eftersom vi är bero-
ende av export av hela den uppsamlade volymen färgat glas. Exporten följer
konjunkturutvecklingen och svängningarna i priset på alternativa råvaror.
Därför kan vi aldrig veta storleken på exportvolymen.
Av det skälet menar jag att vi måste intensifiera arbetet att finna alterna-
tiva användningsområden, i synnerhet som den insamlade mängden glas
ökar. Här går det inte att avvakta vad marknadskrafterna skall göra, utan
miljöministern har ett direkt ansvar för att ge signaler om utvecklingsarbete
och också skapa fram de resurser som behövs för alternativ användning av
krossat glas som råvara i produktion där glasets egenskaper kan utnyttjas.
Även om jag för dagen är nöjd med svaret och redovisningen av vad som
gäller i nuläget, återstår frågan hur vi kommer att hantera det uppsamlade
glaset i framtiden. Miljöministern lovar att återkomma om det uppstår några
förändringar, och jag vill då påminna om vad riksdagen sade 1990 i samband
med behandlingen av miljöpolitiken för framtiden, nämligen att man skulle
återkomma beträffande återanvändning av avfall. Jag hoppas att miljöminis-
tern har det riksdagsbeslutet aktuellt för sig, för det är viktigt inte bara med
tanke på glas utan också i andra råvarusammanhang.
Men nu gäller det som sagt glaset. Jag skall noga följa frågan och lovar
också att återkomma. Jag vill än en gång tacka miljöministern för svaret.
Anf. 25 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Vi tycks vara helt överens om hur läget är i vart fall. Jag har
också nämnt i mitt svar att i samband med att man diskuterar kretsloppsut-
veckling för olika varor är frågan om glasåtervinning i högsta grad aktuell.
Man kan inte vara helt och hållet nöjd med situationen, även om vi har
kommit en bit på väg, så länge en hel del glas ”försvinner” i hanteringen.
Det betyder att återvinningsgraden måste ökas.
Jag vet också att Svensk Glasåtervinning AB har inlagt i sina planer att
man skall nå upp till 50 % återvinning i år och 70 % återvinning 1995. Där
sker alltså en utveckling. Dessutom är det naturligtvis angeläget, som också
framgår av svaret, att öka separeringen av färgat och ofärgat glas. Det blir
särskilt tydligt när man tittar på hur prissättningen ser ut. Glasåtervinnings-
bolaget betalar 200 kr. per ton för ofärgat glas, 100 kr. per ton för färgat glas,
dvs. blandat brunt och grönt, samt 0 kr. för oseparerat glas.
Här är det alltså viktigt att system byggs ut, och det är precis vad man
håller på med i samarbete med bl.a. kommunerna, för att få en bättre sorte-
ring även när det gäller fraktioner av olika sorters glas.
Det är en viktig insats, och då kommer man till nästa problem, som jag är
fullt medveten om, och det är att kommunerna ofta har svårt att få kostnader
och intäkter i balans. Insamlingsverksamheten som sådan, här lika väl som
på pappersområdet, kostar så pass mycket att det blir ett minus på verksam-
heten.
Det här är naturligtvis ett av skälen till att jag under mina månader som
miljöminister har talat väldigt mycket om miljöavgifter. Det gäller att inse
att avfallshantering handlar om att sortera, ta tillbaka och skapa marknader
och att få de sakerna att fungera i ett sammanhang. Då behöver man så att
säga smörjmedel i systemet, och det är detta man måste arbeta med.
Miljöavgifter innebär att man lägger en avgift på användaren och att peng-
arna sedan används för att systemet skall fungera i sin helhet. Alternativet
är att skattebetalarna får betala i stället för dem som orsakar problemen,
dvs. sprider förpackningar omkring sig.
Det är sådana tankar som ligger bakom slutorden i mitt svar till Håkan
Strömberg. Men jag är glad över att vi är överens om nuläget sådant som jag
har beskrivit det.
Anf. 26 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Jag kan intyga att vi fortfarande är överens efter miljöminis-
terns senaste svar. Det är helt riktigt att sådana system kan utvecklas. Det
görs redan i dag. Svensk glasåtervinnings kostnad täcks av att man tar ut en
avgift per flaska eller enhet som man tappar. Det kan utvecklas.
Om vi inte gör något åt detta kan det bli svårt med motiven för hushållen
med den olägenhet som det ändå innebär att man skall sortera glas och bära
i väg det någonstans. Om de får ett starkt motiv genom att de gör en sam-
hällsinsats och bidrar till att få fram en råvara, men också självfallet bidrar
till att förbättra miljön, blir det lättare att få medborgarna att samla upp gla-
set.
Det är viktigt att vi ser till att system av detta slag byggs ut också på andra
områden. Jag tror att det är den väg vi skall gå. Olof Johansson nämner att
vi måste smörja systemet och ge det den rätta oljan. Det är viktigt att vi inte
tror att detta kommer att lösa sig självt och att regeringen och miljöministern
tar nödvändiga initiativ till att försöka påskynda och ge de rätta signalerna.
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
23
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
24
Anf. 27 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag tror att vi kan avsluta debatten här och konstatera att vi
är överens om att det finns utvecklingsmöjligheter hos det system som vi har
och att det krävs stimulanser för detta. Kostnaderna skall läggas på rätt
ställe.
Deponier är alltid anomalier, om jag får leka med orden. Utan att ha kom-
menterat detta i mitt svar, beklagar jag naturligtvis lika mycket som Håkan
Strömberg den nedläggning och den omställning som blir en nödvändig följd
av nedläggningen av glastillverkningen vid Hammars bruk. Däremot kom-
mer fortsatta uppgifter att finnas kvar för en mindre del av de anställda när
det gäller sortering, rensning och liknande saker. Då kan bruket bli en del i
glasåtervinningssystemet också i fortsättningen.
Anf. 28 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Herr talman! Jag anklagade inte miljöministern för att vara medskyldig
när jag nämnde antalet som blir friställda i Hammar om en månad. Det är
25 personer som sysslar med glasåtervinning i dag, och det kan utvecklas
mer. Här finns det en mycket bra resurs som kan hantera krossglaset. Platsen
ligger mitt i Sverige, och därför kan det även ur transportsynpunkt vara oer-
hört angeläget att stimulera återsamling här och utveckla hanteringen av
krossglaset just i Hammar.
Överläggningen var härmed avslutad.
9 § Svar på interpellation 1991/92:189 om specialkurser m.m.
i gymnasieskolan
Anf. 29 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Bo Arvidson har mot bakgrund av riksdagens beslut att be-
myndiga regeringen att meddela avvikande föreskrifter för vissa specialkur-
ser och påbyggnadsutbildningar i gymnasieskolan frågat mig vilka åtgärder
regeringen har vidtagit.
Riksdagen fattade sitt beslut den 8 april. Regeringen utfärdade den 23
april 1992 förordning om vissa specialkurser i gymnasieskolan. Eftersom det
var ytterst angeläget att så snart som möjligt få ut information om beslutet,
skickades förordningen den 27 april ut till ansvariga för gymnasieskolan i
kommuner och landsting. Jag vill också nämna att utbildningsdepartementet
i en särskild promemoria daterad den 19 februari, som också skickades till
samtliga kommuner och landsting, upplyste om att regeringen skulle utfärda
särskilda bestämmelser avseende vilka som är behöriga att tas emot till vissa
specialkurser. Enligt min mening har denna fråga hanterats så skyndsamt
som det har varit möjligt.
Det har kommit till min kännedom att det finns kommuner som inte tar in
äldre sökande i gymnasieskolans specialkurser. Jag vill därför ta tillfället i
akt att framhålla att det faktiskt inte finns några hinder att ta in en sökande
som är över 20 år i komvux i stället, och att utbildningen sedan genomförs
som samläsning med gymnasieskolan. Den som är över 20 år och har behov
av t.ex. en yrkesutbildning bör naturligtvis även i framtiden ha möjlighet att
få en sådan utbildning. Det är inte rimligt att kommunerna indirekt stryper
en stor del av utbildningen för vuxna med hänvisning till att det i skollagen
inte finns inskrivet en absolut skyldighet för kommunerna beträffande den
gymnasiala vuxenutbildningens omfattning.
Detta gäller inte minst den ettåriga teknikerutbildningen, som formellt är
en påbyggnadsutbildning inom komvux. Utbildningen kan dock med fördel
anordnas inom gymnasieskolan som komvuxutbildning. På detta sätt kan be-
fintliga lokaler, utrustningar och inte minst lärarkompetens utnyttjas. Det är
definitivt inte heller rimligt att vuxna i vissa fall t.o.m. nekas en avslutande
del av en yrkesutbildning som är upplagd som flera separata kurser med t.ex.
praktikmoment mellan de olika kurserna. Det är med stor oro jag följer ut-
vecklingen.
Anf. 30 BO AR VIDSON (m):
Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet Beatrice Ask för svaret på
min interpellation.
Den oreda vi nu kan se när det gäller olika specialkurser och påbyggnads-
utbildningar som tidigare finansierades över den s.k. lilla ramen är utomor-
dentlig beklaglig, inte minst för alla de elever som drabbas. Många av de
utbildningar som detta gäller skulle enligt riksdagens beslut våren 1991 av-
vecklas fram till läsåret 1995/96 och motsvarande utbildningar anordnas an-
tingen inom programmen, komvux eller högskolan.
Dessa förändringar har i de allra flesta fall ännu inte kommit till stånd.
Problemen är förhoppningsvis av övergående natur, men vi måste finna lös-
ningar under övergångstiden. Utbildningarna får inte försvinna under denna
övergångstid.
I samband med att kommunerna övertagit finansieringen av dessa utbild-
ningar har det uppstått stora problem för många elever. Många kommuner
säger nu nej till att betala för utbildningen. Vi är naturligtvis alla medvetna
om de ekonomiska problem som kommunerna kämpar med, men den orätt-
visa som uppstår mellan elever i olika kommuner är oacceptabel.
Jag har tacksamt noterat de initiativ som tagits av utbildningsdepartemen-
tet, som Beatrice Ask nämnde här, dels ett PM av den 19 februari, dels den
förordning som också nämns i svaret.
I svaret säger statsrådet något som jag tycker är mycket positivt, nämligen
att ”Den som är över 20 år och har behov av t.ex. en yrkesutbildning bör
naturligtvis även i framtiden ha möjlighet att få en sådan utbildning.” Detta
är något som jag tycker är mycket väsentligt, men tyvärr finns det problem
med att få det att fungera.
Utöver den i svaret nämnda ettåriga teknikerutbildningen skulle jag vilja
nämna några utbildningar som nu har kommit i kläm. Det gäller i flera fall
sådana utbildningar som anordnas med landstingen som huvudman.
Inom vårdområdet gäller det utbildning till t.ex. undersköterska, en ut-
bildning på ca 40 veckor, och utbildning till vårdare av psykiskt utvecklings-
störda.
Inom den gröna sektorn gäller det t.ex. den ettåriga driftledarkursen som
för närvarande krävs för inträde till lantmästarkursen på Alnarp. Även i
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
25
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
framtiden behövs denna påbyggnadsutbildning för blivande jordbruksföre-
tagare som inte vill gå den kommande längre lantmästarutbildningen. Natur-
bruksprogrammet är inte tillräckligt som företagarutbildning.
I Svalöv i Skåne finns också en speciell 25 veckors grundutbildning i jord-
bruk som kräver genomgången gymnasieskola för inträde plus ett års prak-
tik. Denna utbildning, som har elever från hela landet, har slagit mycket väl
ut, men får problem då elever tidigare gått gymnasieutbildning.
Liknande problem finns för elever på trädgårdsområdet, där sökande till
påbyggnadsutbildningar som relativt nyligen flyttat från lantbruksuniversite-
tet nu får nej från sina hemkommuner till en viktig påbyggnad till sin utbild-
ning.
För sökande till floristutbildningen i t.ex. Norrköping har jag hört lik-
nande problem.
En annan utbildning som från den 1 juli 1991 drivits av Flyingestiftelsen i
form av en fristående skola är stallchefsutbildningen. Det är en tvåårig ut-
bildning som kräver genomgången gymnasieskola och har sökande från hela
landet.
Även på hantverksområdet hotas utbildningar av nedläggning. Det gäller
t.ex. tapetserarutbildningen i Nässjö.
Herr talman! Jag har gjort den här uppräkningen av några av de utbild-
ningar där det nu har uppstått problem för att visa på de svårigheter eleverna
upplever när det gäller att få utbildningen betald av sin hemkommun. De
åtgärder som har vidtagits är bra. Men är det tillräckligt för att ge elever
som önskar genomgå de här utbildningarna en rimlig och rättvis chans till
utbildning? Tyvärr är jag inte alldeles säker på det.
Enligt uppgift håller Landstingsförbundet på med en enkät till de lands-
tingsdrivna skolorna för att få en bild av läget. Min fråga till statsrådet Bea-
trice Ask är därför om utbildningsdepartementet, eventuellt i samarbete
med Kommunförbundet, kan tänka sig att göra en sammanställning av resul-
tatet av kommunernas hantering och finansiering av specialkurserna i gym-
nasieskolan. Om resultatet då skulle visa att många elever utestängs från ut-
bildningen - det tror jag knappast har varit lagstiftarens mening när riksda-
gen fattade sitt beslut våren 1991 - vilka åtgärder kan i så fall statsrådet tänka
sig att vidta?
Anf. 31 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! Skälet till att jag deltar i den här debatten är att det område
som interpellanten har tagit upp är mycket viktigt. Jag vill närmast förstärka
den frågeställning och det anförande som interpellanten just har hållit. Det
är mycket viktigt att dessa ungdomar över 20 år får möjlighet att komplettera
sin utbildning med en specialkurs eller påbyggnadsutbildning.
Jag instämmer i att departementet har hanterat frågan på ett skyndsamt
och bra sätt. Men jag kan inte låta bli att tycka att det måste var något fel på
förordningen om kommunerna inte har uppfattat signalerna. Kanske kunde
man ha gjort en tydligare skrivning. Jag vet inte om det är möjligt. Det fram-
går faktiskt inte hur angeläget det är att dessa ungdomar får möjlighet att
fortsätta sin utbildning i stället för att riskera arbetslöshet. Riksdagen har
26
ju i andra sammanhang betonat att utbildning skall gå före erbjudande om
ungdomspraktik.
Jag har samma exempel som Bo Arvidson här redovisat. Det finns en risk
för att vissa av dessa påbyggnadsutbildningar försvinner. Det vore mycket
allvarligt i ett läge där vi står mellan en gammal och en ny gymnasieskola,
om jag uttrycker det så, om vissa utbildningar skulle försvinna. Vi tappar
kompetens hos lärare, och man riskerar att institutioner läggs ner och för-
svinner ur systemet. Det är ytterligare ett skäl för att få kommunerna att ta
detta ansvar.
Jag har också samma uppfattning om utbildningarna i hantverksteknik.
Där har man haft tvååriga utbildningar och i många fall möjlighet till ett
tredje påbyggnadsår. När inte kommunerna ställer upp ges inte eleverna
möjlighet att fullfölja sin utbildning, utan får själva stå för kostnaderna för
att gå in i något annat system. Med det rådande arbetsmarknadsläget kan
detta inte vara rimligt. Det är inte heller rimligt med hänsyn till att eleverna
i många hantverksutbildningar faktiskt behöver det tredje året. Inför infö-
randet av hantverksprogrammet finns här ett liknande problem, nämligen
att man riskerar att tappa tempot och tappa kompetens.
Jag vill avslutningsvis fråga statsrådet om hon är beredd att agera så att
kommunerna på ett bättre sätt tar sitt ansvar och om hon är beredd att på
ett tydligare sätt återigen påpeka för kommunerna vikten av att ta detta an-
svar. Går det att förändra förordningen och förtydliga den eller på något an-
nat sätt klargöra riksdagens inställning i denna fråga, som ju är mycket tyd-
lig?
Anf. 32 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Jag vill först och främst säga att jag i allt väsentligt delar de
bekymmer som interpellanten framför. Det är ett stort problem att många
s.k. smala utbildningar med mycket hög kvalitet nu riskerar att försvinna.
Nu skall man i ärlighetens namn säga att det delvis var syftet med det riks-
dagsbeslut som fattades att allting skulle göras bredare och enhetligare. Men
jag tror ändå att det är mycket olyckligt när det får dessa konsekvenser.
Vi har från departementets och regeringens sida formulerat oss tydligt.
Det finns alltid saker som kan göras utöver detta. Jag tycker att jag dagarna
i ända deltar i ett allmänt buller för att tydliggöra vad som faktiskt avses. Jag
har inte diskuterat frågan om att samverka med Kommunförbundet för att
redovisa vad som har hänt och utifrån detta vidta åtgärder, men det är en
fråga som jag skall ta upp med tjänstemän på departementet.
Jag utgår ifrån, och det har jag gjort hela tiden, att vi måste följa upp det
beslut som fattades och vad som händer. Nu är det ett allmänt bekymmer
med förändringarna på skolområdet att möjligheterna inte är särskilt stora
att med förordningar nå ända fram och få alla kommuner att följa beslutet,
utan det allmänna opinionsbildningsarbetet är oerhört väsentligt.
Frågan om huruvida jag är beredd att vidta åtgärder kan jag besvara med
ett ja. Jag accepterar inte att elever som har valt att påbörja en utbildning
mot ett visst yrke eller område icke ges rimliga möjligheter att fullfölja denna
därför att hemkommunen vägrar att betala interkommunal ersättning. Det
kan inte vara rimligt, eftersom en del av de yrken det här handlar om är så-
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
27
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
28
dana att man inte kan klara av utbildningen under myndighetsålder, om jag
uttrycker mig så. Skall vi över huvud taget ha den kompetensen i framtiden
är vi tvingade att ge eleverna denna möjlighet.
Det är också mycket väsentligt att göra kommunerna och kommunpoliti-
kerna medvetna om sitt långsiktiga ansvar. En förutsättning för att den
mycket långtgående decentralisering som vi nu genomför skall fungera är att
kommunerna i samverkan ser sin utbildningspolitik i ett längre perspektiv.
Självfallet kan inte varje kommmun anordna alla sorters program, special-
kurser eller annan utbildning, utan man måste ha en viss arbetsfördelning.
Det ingår i en sådan process att avtala och diskutera ersättningar samt att ha
denna öppenhet. Fungerar inte detta kommer heller inte decentraliseringen
att fungera.
Jag är beredd att påpeka att så är fallet så ofta tillfälle ges. Vi skall på
departementet också diskutera om det behövs särskilda åtgärder. Även om
vi har begränsade resurser - och det är väl antagligen argumentet från kom-
munerna för att bli av med en och annan specialkurs - tror jag ändå att sam-
ordningen över kommungränserna är ett bra sätt att få en mångfald i framför
allt yrkesutbildningen och i annan kompetensgivande utbildning för de ele-
ver som är något äldre än dem som går rakt in i gymnasieskolan.
Skall vi nu skapa Europas bästa skola - och det skall vi göra - är det nog
nödvändigt att vi heller inte missar i detaljerna.
Anf. 33 BO ARVIDSON (m):
Herr talman! Jag skall be att få tacka Beatrice Ask för det kompletterande
svaret, som jag tycker var mycket positivt.
Statsrådet sade att det beslut som fattades i fjol syftade till att vi skulle få
en bredare och enhetlig utbildning. Det är möjligt. Men jag undrar om det
var så alldeles klokt i alla lägen. Vi riskerar att mista en del av den mångfald
som vi behöver. Man bör nog framöver fundera litet närmare på om beslutet
var alldeles riktigt och kanske vidta andra åtgärder.
Det är positivt med den uppföljning som här utlovas och de åtgärder som
Beatrice Ask nämnde. Det gäller inte minst det ansvar som kommunerna
har på detta område. Jag tror att kommunpolitikerna måste ta ett mycket
större ansvar för utbildningen än vad man har gjort tidigare.
Jag vill sedan ta upp en helt annan fråga. Många av de elever som fått
nej av sin hemkommun när det gäller finansiering av deras utbildning har
överklagat beslutet till skolväsendets överklagandenämnd. I början av april
skrev nämnden att den under de senaste veckorna fått in mer än 175 nya
ärenden. Man säger vidare att handläggningen av åtskilliga av dessa ärenden
tyder på att innebörden av den nya bestämmelsen inte är tillräckligt känd i
många kommuner, och det har verkligen visat sig.
I anslutning till ett överklagat beslut skriver överklagandenämnden att
hemkommunens ställningstagande att inte betala någon interkommunal er-
sättning inte kan överklagas till skolväsendets överklagandenämnd, efter-
som det saknas särskild föreskrift härom. Det är alltså utbildningsanordna-
rens beslut som kan överklagas, men i praktiken blir ett nej från hemkom-
munen också ett nej från utbildningsanordnaren, som kan vara kommun,
landsting eller annan huvudman. Är statsrådet beredd att närmare under-
söka om det finns skäl till någon sådan särskild föreskrift som omnämns i
överklagandenämndens beslut?
Även de långa handläggningstiderna i många kommuner skapar osäkerhet
för eleverna. Det vore rimligt att besluts- och besvärsfrågor kunde hanteras
så, att en prövning är genomförd innan intagningen till den sökta utbild-
ningen är avslutad. Eleverna hamnar annars i en orimlig situation. Dessutom
kan elever för vilka hemkommunen betalar komma att antas även om de inte
är de mest meriterade till den sökta utbildningen. För utbildningsanordna-
ren är också den nya hanteringen mycket arbetstyngd och omständlig. Det
kan vidare uppstå osäkerhet om huruvida utbildningen över huvud taget
kommer till stånd på grund av den långdragna hanteringen, där det blir av-
slag från många kommuner.
Kan statsrådet tänka sig en översyn även i denna fråga, till gagn för elever
och utbildning?
Anf. 34 CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Herr talman! Jag vill också uttrycka min tillfredsställelse med den positiva
inställning som statsrådet har till att gå vidare till kommunerna och även på
andra sätt arbeta för att dessa ungdomar verkligen får sin utbildning. Det är
ju vad det handlar om sist och slutligen - att de skall kunna slutföra sin ut-
bildning även om de har passerat den magiska 20-årsgränsen. Det finns skäl
att koppla detta till de ekonomiska förutsättningar som kan gälla för kom-
munerna, när det nu finns ekonomi för att ge möjlighet till platser inom kom-
vux eller på annat sätt, som kan användas för denna elevgrupp via komvux
till gymnasieskolan. Man kanske kan markera det tydligare till kommu-
nerna. De stackars kommunernas ekonomi behöver inte undergrävas ytterli-
gare. Detta är ett ansvar som stat, kommun och landsting har tillsammans
för elevernas utbildning.
Jag delar inte Bo Arvidsons uppfattning om att mångfalden begränsas. Vi
kommer att se en ny gymnasieskola växa fram, och så småningom kommer
den att bli någonting ypperligt för eleverna. Men vi får göra så att utveck-
lingen tappar fotfästet under denna övergångsperiod. Det är vad jag vill be-
tona mest i mitt deltagande i denna debatt.
Anf. 35 Statsrådet BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Det är klart att vi skall se över även andra delar av den pro-
blematik som Bo Arvidson har tagit upp här. Jag tycker själv att detta är ett
stort bekymmer. Det allvarliga just nu är att vi är på väg att bli av med dessa
utbildningar. Kommunernas grunder för detta är mycket kortsiktiga. Det be-
ror också på att olika kommuner inte samverkar tillräckligt. Riksdagen har
här ett mycket stort ansvar.
Smala utbildningar löper alltid risken att försvinna när man gör utbild-
ningssystem mer enhetliga. Tyvärr är enhetligheten inte alltid till gagn för
kvaliteten i utbildningssystemet. Det kan ta olika lång tid att nå olika kompe-
tenser. Vi vet att det inte minst inom de konstnärliga utbildningarna och
hantverksutbildningarna krävs en ganska lång skolning för att eleverna skall
nå de verkliga höjderna. Dessa offras nu i viss mån på enhetlighetens altare.
Vi får försöka att hjälpas åt att ta bort de onödiga hinder som finns.
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
29
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
Svar på interpella-
tioner och fråga
Jag delar Christina Linderholms uppfattning att det gäller att se till att de
resurser som finns tillgängliga i detta arbetsmarknadspolitiska läge används
till allt de kan vara bra för. Ingen skall hindras från att genomgå en speciell
yrkesutbildning på grund av någon byråkratisk regel som inte är berättigad.
Vi får hjälpas åt att signalera när vi hittar sådana. Systemet är tillkrånglat.
Vi måste också hitta regler och principer som kan gälla på lång sikt och få
till stånd en attityd hos kommunalpolitiker, som nu har huvudansvaret, som
innebär medvetenhet om behovet av långsiktighet och helhetstänkande när
det gäller vad utbildningsapparaten producerar på nivåerna under högskola
och universitet.
Från statligt håll, både från regering och riksdag, har vi ett ansvar för att
arbeta i det korta perspektivet, för att lindra de verkningar vi nu ser av för-
ändringar i systemet omedelbart. Men vi har också ett ansvar för att lägga
grunden för att vi skall ha ett mångfasetterat utbildningsväsende i framtiden.
Jag tar gärna emot förslag eller fakta om fall där det uppenbart blir bekym-
mer. Jag är övertygad om att vi från regeringens sida kommer att arbeta i
positiv anda för att försöka rätta till detta.
Anf. 36 BO ARVIDSON (m):
Herr talman! Jag skall be att få tacka för de upplysningar som Beatrice
Ask lämnade här. Jag tror liksom hon att det är viktigt att vi tillsammans kan
hjälpas åt att få till stånd den långsiktighet, de attitydförändringar och det
helhetstänkande som är nödvändiga i kommunerna. Det är viktigt att slå
vakt om många av dessa utbildningar och att eleverna har möjlighet att ge-
nomgå dem även i framtiden.
Jag vet inte om Christina Linderholm missuppfattade min tankegång om
mångfald. Jag menar att det är viktigt att man inte pressar in alla utbild-
ningar i programmen. Det är inte säkert att det alltid är det bästa. Man kan-
ske kan hitta någon annan lösning. Det var så jag menade.
Jag hoppas att denna debatt skall kunna ge en belysning av dessa problem
och att vi på det sättet skall kunna föra ut till kommunerna att de har ett
ansvar i och med decentraliseringen. Om denna interpellation kan ha gjort
någon nytta i det fallet är jag tacksam.
Andre vice talmannen anmälde att Christina Linderholm anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Beslut om förkortad motionstid för proposition 1991/92:132
Föredrogs och hänvisades
proposition
1991/92:132 till utrikesutskottet.
30
Beträffande denna proposition hade regeringen föreslagit att riksdagen
skulle besluta att motionstiden förkortades till fem dagar.
Kammaren beslöt förkorta motionstiden till att utgå onsdagen den 20 maj.
11 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU30
Finansutskottets betänkanden 1991/92: FiU24 och FiU25
Trafikutskottets betänkanden 1991/92:TU18 och TU19
Näringsutskottets betänkanden 1991/92:NU29, NU31 och NU34
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1991/92:AU14
12 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Jordbruksutskottets betänkanden
1991/92:JoU17 Avfallsfrågor
1991/92:JoU19 Uppgiftsskyldighet på jordbrukets område
1991/92:JoU21 Ändring i miljöskyddslagen m.m.
13 § Kammaren åtskildes kl. 13.52.
Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.
Vid protokollet
TOM T:SON THYBLAD
Prot. 1991/92:114
18 maj 1992
/Gunborg Apelgren
31
Prot. 1991/92:114
is maj 1992 Innehållsförteckning
Måndagen den 18 maj
1 § Meddelande om frågeställares skyldighet att ta emot svar..... 1
Andre vice talmannen
2 § Återtagande av plats i riksdagen........................ 1
3§ Justering av protokoll................................. 1
4§ Svar på interpellation 1991/92:171 om medborgarskapsfrågor be-
träffande personer som dömts för brott................. 1
Kulturminister Birgit Friggebo (fp)
Lennart Fridén (m)
5§ Svar på interpellation 1991/92:183 och fråga 1991/92:730 om fri-
stående högskolor.................................. 5
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Pär Granstedt (c)
6§ Svar på interpellation 1991/92:143 om högskolornas examensrätt
m.m............................................ 11
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Kristina Svensson (s)
7 § Svar på interpellation 1991/92:172 om förfalskade betyg vid antag-
ning till universitet m.m............................. 17
Utbildningsminister Per Unckel (m)
Lennart Fridén (m)
8§ Svar på interpellation 1991/92:168 om returglasanvändningen .. 21
Miljöminister Olof Johansson (c)
Håkan Strömberg (s)
9§ Svar på interpellation 1991/92:189 om specialkurser m.m. i gym-
nasieskolan ....................................... 24
Statsrådet Beatrice Ask (m)
Bo Arvidson (m)
Christina Linderholm (c)
10 § Beslut om förkortad motionstid för proposition 1991/92:132 .. 30
11 § Förnyad bordläggning................................ 31
12 § Bordläggning...................................... 31
32
gotab 41558, Stockholm 1992