Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:87 Onsdagen den 27 mars

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1990/91:87 Onsdagen den 27 mars Kl. 9.00

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 21 mars.

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1990/91:104 till justitieutskottet

1990/91:142 till näringsutskottet

1990/91:155 till jordbruksutskottet

Skrivelse

1990/91:101 till arbetsmarknadsutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:23

Trafikutskottets betänkanden 1990/91:TU18 och
TU20

4 § Beslut rörande utskottsbetänkande som
slutdebatterats den 21 mars

Företogs till avgörande justitieutskottets
betänkanden 1990/91:JuU17 (delvis) och JuU10,
lagutskottets betänkanden 1990/91:LU15 och
LU17, bostadsutskottets betänkanden
1990/91:BoU10 och BoU11 samt
konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91:KU11 och KU29 (beträffande debatten i
dessa ärenden, se prot. 83).

Justitieutskottets betänkande JuU17

(forts. från prot. 83)

Mom. 11 (kriminalvårdsanstalten i Karlskrona)

Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 216 röster mot 81
för hemställan i reservation 3 av Jerry Martinger
m.fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes med 162 röster
mot 87 för den i reservation 4 av Britta Bjelle m.fl.
anförda motiveringen. 52 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 12 (anslag till kriminalvårdsanstalterna)

Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot
19 för reservation 5 av Berith Eriksson.

Mom. 13 (narkotiafrågor m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot
130 för reservation 6 av Britta Bjelle m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 19 (stramare permissionsföreskrifter)

Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot
133 för reservation 10 av Britta Bjelle m.fl.

Mom. 22 (utredning om förtroenderåd)

Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot
34 för reservation 12 av Berith Eriksson och Krister
Skånberg.

Mom. 37 (samhällstjänst i hela landet)

Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot
133 för reservation 24 av Britta Bjelle m.fl.

Mom. 38 (samhällstjänst för unga)

Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
134 för reservation 25 av Britta Bjelle m.fl.

Mom. 39 (påföljdssystemets utformning m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot
60 för reservation 26 av Jerry Martinger m.fl.

Mom. 41 (straffskärpning vid återfall))

Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
133 för reservation 28 av Britta Bjelle m.fl.

Mom. 2, 4--10, 14--18, 20, 21, 23--36, 40 och 42

Utskottets hemställan bifölls.

Justitieutskottets betänkande Ju10

Mom. 1--7

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 8 (rapporteftergift och åtalsunderlåtelse)

Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot
132 för reservation 3 av Britta Bjelle m.fl.

Mom. 9 (åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 4 av Göthe Knutson m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Mom. 10 (åtalsunderlåtelse för unga)

Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot
133 för reservation 5 av Britta Bjelle m.fl.

Lagutskottets betänkande LU15

Mom. 4 (patentförbud)

Först biträddes reservation 1 av Martin Olsson
m.fl. med 60 röster mot 17 för reservation 2 av
Elisabet Franzén. 228 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 235
röster mot 71 för reservation 1 av Martin Olsson
m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Lagutskottets betänkande LU17

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadsutskottets betänkande BoU10

Mom. 2 (avskaffande av eller nedskuren
verksamhet vid länsbostadnämnderna)

Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot
132 för reservation 1 av Agne Hansson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Bostadsutskottets betänkande BoU11

Mom. 1 (avveckling av samlingslokalstödet)

Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot
61 för reservation 1 av Knut Billing m.fl. i
motsvarande del. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (ökning av stödet till byggandet av
allmänna samlingslokaler)

Utskottets hemställan bifölls med 195 röster mot
55 för reservation 2 av Agne Hansson m.fl. 56
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (samnyttjande av allmänna
samlingslokaler)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Agne Hansson m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Mom. 4 (indexering av stödet avseende
handikappanpassning av allmänna
samlingslokaler)

Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot
48 för reservation 4 av Agne Hansson och Birger
Andersson. 50 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU11

Mom. 1 (avslag på de i propositionen 1990/91:60
framlagda lagförslagen)

Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot
16 för reservation 1 av Hans Leghammar.

Mom. 6 (reglering av myndigheternas försäljning
av personuppgifter)

Utskottets hemställan bifölls med 192 röster mot
113 för reservation 5 av Anders Björck m.fl.

Mom. 7 (användning av personnummer)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot
137 för reservation 6 av Anders Björck m.fl. 10
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 15 (decentralisering av statliga dataregister)

Utskottets hemställan bifölls med 214 röster mot
87 för reservation 10 av Birgit Friggebo m.fl. 3
ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU29

Mom. 1 (driftsstöd)

Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot
95 för reservation 1 av Anders Björck m.fl. 3
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 7 (anslaget till stöd för taltidningar)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Rolf L Nilson -- bifölls med
acklamation.

Mom. 10 (LL-stiftelsen)

Utskottets hemställan bifölls med 196 röster mot
107 för reservation 4 av Birgit Friggebo m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Meddelande om samlad votering

Talmannen meddelade att utrikesutskottets
betänkande UU14 samt arbetsmarknadsutskottets
betänkanden AU11 och AU12 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt samt att AU11
och AU12 skulle debatteras gemensamt.

5 § Europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna

Föredrogs

utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU17 Europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna (prop.
1990/91:79).

Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.

Beslut

Utskottets hemställan bifölls.

6 § Vissa anslag m.m. inom
utrikesdepartementets område

Föredrogs

utrikesutskottets betänkande

1990/91:UU14 Vissa anslag m.m. inom
utrikesdepartementets område (prop. 1990/91:100
delvis).

Anf. 1 INGER KOCK (m):

Herr talman! I utrikesutskottets betänkande UU14
behandlas bl.a. Sveriges representation i utlandet.
Utskottet konstaterar i likhet med förra året att den
snabba demokratiseringsprocessen i Central- och
Östeuropa ställer den svenska utrikespolitiken
inför nya utmaningar och möjligheter.
Utvecklandet av Sveriges bilaterala förbindelser
med länder som nu demokratiseras kommer att
ställa större krav på utrikesförvaltningens resurser.

Det gångna årets händelsutveckling i de tre baltiska
staterna har ytterligare understrukit behovet och
värdet av det av oss moderater tidigare framförda
kravet på en svensk diplomatisk representation i de
tre baltiska huvudstäderna.

Det är därför positivt att utredningsmannen i den
nyligen avslutade Östeuropautredningen, som
tillsattes för att göra en samlad översyn av
verksamhetsinriktningen och resursbehovet i
Central- och Östeuropa, föreslog att
personalstyrkan vid avdelningskontoren i Tallinn
och Riga skall förstärkas med sammanlagt fyra
tjänster. Kontoren skall också enligt förslaget
tillföras speciell kompetens när det gäller
biståndsfrågor, informationsfrågor samt
administrativa, konsulära och kulturella frågor.

Vi välkomnar denna förstärkning som tillgodoser
de yrkanden som vi moderater fört fram när det
gäller tilldelandet av tillräckliga resurser och
arbetsmöjligheter som svarar mot de närmaste
årens avgörande utveckling i de baltiska staterna.

Vi har också i den moderata motionen särskilt
betonat värdet av en kvalificerad politisk
rapportering och ekonomiska kontakter samt av att
viseringsärendena kan hanteras snabbt för att
underlätta resandet och möjliggöra täta kontakter
mellan Sverige och de baltiska staterna.

Vi noterar också med tillfredsställelse att Sverige
kommer att öppna ett informationskontor även i
Vilnius. Därmed har ytterligare ett sedan länge
framfört moderat krav tillgodosetts.

Herr talman! Sveriges Radios sändningar på
estniska och lettiska har bidragit till att stärka de
svenska förbindelserna med Estland och Lettland.
Redan vid förra årets budgetbehandling betonade
vi moderater vikten av att sändningar även på
litauiska kom till stånd. Vi ville också anslå 1
milj.kr. extra till Sveriges Radio för att göra detta
möjligt. Tyvärr avstyrkte utskottets majoritet då
vårt yrkande. Under det gågna året har emellertid
sändningar på litauiska kommit i gång och pågår
tills vidare.

Behovet av utvidgade sändningar på estniska,
lettiska och litauiska framstår i dag som uppenbart.
Sverige kan spela en viktig roll när det gäller att se
till att baltiska medborgare får tillgång till ett
allsidigt och kontinuerligt nyhetsflöde.

De sovjetiska hoten och ockupationen av de lokala
radio- och TV-stationerna understryker vikten av
fria etermedia. Vi moderater har därför i vår
motion föreslagit att ytterligare 3 milj.kr. anslås för
att möjliggöra utvidgade sändningar på estniska
och lettiska och permanenta sändningar på
litauiska i samma omfattning.

Vid årdets budgetbehandling har vi med glädje
kunnat konstatera att utskottet stöder det
moderata förslaget och anser att radiosändningarna
från Sverige på de tre baltiska språken fyller en
symbolisk funktion som uttryck för vårt lands stöd
för Baltikums självständighetssträvanden och en
viktig praktisk informationsfunktion för utsatta
människor. Utskottet uttalar även att det finns en
stor efterfrågan på utländska sändningar.

Det moderata yrkandet på ytterligare 3 milj.kr. till
Sveriges Radios programverksamhet för utlandet
för att tillgodose detta tillstyrks. Vi konstaterar
också med tillfredsställelse att utskottet uppmanar
regeringen att återkomma i tilläggsbudgeten med
ett sådant förslag.

Herr talman! Att människor på olika sätt engagerar
sig för fredsarbetet är positivt och angeläget. Men
det är enligt vår mening osäkert om man genom
särskilt stöd skall ge vissa organisationer särskilda
resurser för att driva opinionsbildning i dessa
frågor.

Vi anser att det är viktigt att det svenska
föreningslivet inte blir beroende av riktade bidrag
från staten. Skall det civila samhället värnas, måste
vi också slå vakt om ett fritt och oberoende
föreningsliv. Därför bör den styrning som ligger i
att staten utpekar verksamhetsinriktningar för
ideella föreningar avskaffas.

Vi föreslår att detta anslag under F 3 reduceras till
10 milj.kr.

Vi kan inte heller ställa oss bakom utskottets
principiella syn att detta anslag på sikt bör öka till
att motsvara 1 " av försvarsanslaget.

Att höjningen av ett anslag automatiskt skall knytas
till höjningen av ett annat är främmande för
svenska budgetprinciper, och vi anser denna
koppling helt omotiverad.

Inte heller delar vi uppfattningen att en
internationell kunskapsbank för försvarsindustrins
omställning skall finansieras med statliga medel.

När krigsmaterielindustrin på olika håll i världen
kommer att genomgå en omstrukturering till följd
av en internationell nedrustning, anser vi att det i
första hand är företagen själva och industrins
branschorganisation som bör göra de erforderliga
utredningarna och samla de praktiska
erfarenheterna av den övergång från militär till civil
produktion som gjorts på olika håll i världen.

Med det anförda, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation nr 6 och i övrigt bifall till hemställan i
utskottets betänkande.

Anf. 2 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Centerpartiet betonar vikten av ett
alltmer intensivt samarbete med alla Europas
länder.

Tjeckoslovakiens president mottogs i torsdags med
ovationer i NATOs högkvarter. Han bad om
förlåtelse för allt det hat hans folk lärt sig att rikta
mot väst och vädjade om västvärldens stöd i den
svåra ekonomiska omställningen som hans land nu
genomgår. Vaclav Havel väcker en djup sympati
och hopp om framtiden. Man känner en stor lust att
komma nära ett folk som har en så skön president.

De flesta svenskar är ivriga att hjälpa Polen och de
baltiska staterna i deras kamp för bättre
levnadsförhållanden. Många ger frivilliga bidrag
och far dit på egen bekostnad och levererar redskap
och andra förnödenheter.

Särskilt viktigt är det att det tekniska bistånd som
vi lämnar är så framsynt modernt att miljön räddas.
Vi har i hög grad vår miljö gemensam med våra
grannländer. När familjejordbruket nu åter blir
verklighet och de enorma socialiserade gårdarna
delas upp i lagom stora enheter, är det viktigt att det
s.k. alternativa, eller ekologiska, lantbrukets
möjligheter också demonstreras. Det gäller att
kunna bruka gårdens resurser uthålligt, utan att
behöva köpa kemikalier och andra insatsråvaror.

Det är bra att regeringen föreslår 300 milj.kr. till
Baltikum, Central- och Östeuropa. Det tragiska är
emellertid att regeringen tar pengarna från u-
hjälpen.

De fattigaste ländernas behov av samarbete och
bistånd är nu större än någonsin. Under några
decennier utvecklades u-länderna positivt, särskilt
om man ser till FNs index för mänsklig utveckling,
HDI. Livslängden och läskunnigheten ökade, och
fler kunde bestämma över tillräckligt stora resurser
för en anständig levnadsnivå.

Men utvecklingen har blivit negativ efter
oljechockerna på 70- och 80-talen och den enorma
skuldbörda som de internationella bankernas
överlikviditet vältrade över på u-länderna.
Resursflödet går nu från u-länderna till i-länderna.
Kyrkornas u-forum säger: Stoppa u-ländernas
bistånd till de rika.

U-länderna är också med rätta oroade över att de
rika länderna nu ägnar sig mer åt att hjälpa
östländer än åt deras enorma behov.

Sverige har nu gjort sällskap med de ljummare
biståndsgivarna i Europa och börjat urholka u-
hjälpen.

Centern vill behålla enprocentsmålet och stödja
central- och östländerna via en ny anslagspost i
UDs budget: A 10. Vi föreslår 300 milj.kr. för nästa
budgetår men vill att anslaget skall fördubblas
under den kommande treårsperioden. Herr
talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 3.

I anslagsposten F3 lämnas stöd till fredsforskning
och fredsarbete.

Vi fick nyss av Inger Koch en klar deklaration om
att moderaterna tar avstånd från allt statligt stöd i
detta sammanhang. Det är välgörande när man
talar i klartext, men jag är ganska chockerad över
hennes inlägg.

Riksdagen har slagit fast målsättningen att detta
anslag bör uppgå till minst 1" av försvarsbudgeten.
Detta år bryter regeringen utvecklingen och
föreslår en reell minskning.

Centerpartiet anser att vi åtminstone inte skall
tillåta att anslagsutvecklingen går i motsatt riktning
mot det mål som riksdagen tidigare lagt fast och
föreslår en ökning med 1,5 miljoner.

Kriget som metod att lösa konflikter blir allt
orimligare. När motsättningarna mellan öst och
väst nu minskat har de fruktansvärda klyftorna
mellan rika och fattiga, mellan nord och syd, blivit
en påtaglig konfliktrisk. Vapenhandlarna tjänar
miljarder på att sälja till u-länder.
Vapenströmmarna till syd är strida. Ett nytt
skrämmande mönster avtecknar sig. När den rika
världens ekonomiska intressen hotas, kommer det
alltid att gå att finna en regim som bryter mot
folkrätten att slå ned.

Det är livsviktigt att stödja de krafter som söker
andra sätt att lösa konflikter än genom våld. Freds-
och konfliktforskningen måste få alla pengar den
behöver. De grupper av frivilliga som tar de nya
initiativen för att brygga över motsättningar mellan
människor måste få ägna sig åt sina projekt i stället
för att hämmas av brist på pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
reservation nr 7.

Anf. 3 INGER KOCH (m) replik:

Herr talman! Vi tar inte alls avstånd från allt
statligt stöd på detta område, Birgitta Hambraeus.
Vi föreslår att det skall reduceras. Men det finns
fortfarande, enligt vårt förslag, 10 milj.kr. kvar på
detta anslag. Vi tycker att det är mycket pengar.

Freds- och konflikforskningen är mycket viktig. Jag
tror att sådan forskning i all synnerhet behövs i det
läge som vi nu befinner oss i. Vi har därför i andra
sammanhang föreslagit att det skall inrättas två
professurer som sysslar med detta, en vid Uppsala
universitet och en vid Stockholms universitet.
Detta har inte bifallits tidigare. Nu kommer
förslaget att behandlas i ett annat utskott. Vi
hoppas att centern stöder oss där.

Anf. 4 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:

Herr talman! Jag är glad att Inger Koch något fick
bredda sitt inlägg. På hennes första inlägg lät det
som om man bara ville reducera det statliga
anslaget till den oerhört viktiga freds- och
konfliktforskningen, liksom till de rörelser som
försöker samla nya idéer och nya människor, så att
man skall kunna finna nya vägar för
konfliktlösning. Fortfarande vill alltså moderaterna
reducera det fria anslaget. Centerpartiet anser att
det är en absolut felaktig väg att gå. Därför har vi
föreslagit att det skall anslås ytterligare 1,5 milj.kr.

Anf. 5 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! Informationen i Sverige om EG-
frågorna kan sägas ha drivits helt på massmediernas
villkor. De politiska partierna har därför här
samma svårigheter att vinna gehör för sina
ståndpunkter som när det gäller många andra
frågor. Det faktum att vi nästan helt saknar resurser
för en allsidig bedömning av Sveriges möjligheter
till samarbete med de övriga europeiska länderna
gör att vi behöver en bred belysning av EG- och
Europafrågorna. Nästan alla partier har ju uttalat
sig för en folkomröstning i EG-frågan.

Birgitta Hambraeus var inne på den allt större
snedfördelningen beträffande u-länderna och den
rika världens ökande utplundring av u-länderna,
vilket gör det än mer angeläget att återgå till det
mål som vi har haft när det gäller den del av
bruttonationalprodukten som skall anslås till u-
landsbistånd. Vi bör alltså placera bidragen till
Baltikum, Central- och Östeuropa utanför
biståndsbudgeten. Jag tycker att detta är helt klart.
Det har också under lång tid ständigt riktats frågor
om sambandet härvidlag. Det finns inte
tillstymmelse till rationalitet i att låta i och för sig
angelägna biståndsbehov beträffande Baltikum,
Central- och Östeuropa konkurrera med det
traditionella u-landsbiståndet.

F 3-anslagets storlek och fördelning belyser också
skillnaden i synsätt när det gäller det som
samhällets stöd används till. Om vi ser försvaret i
vid mening som ett försök att undanröja hot, kan vi
naturligvis säga att det fredsarbete som bedrivs av
olika organisationer på längre sikt är en komponent
i totalförsvaret, varför det bör ha samhällets stöd i
en utsträckning som åtminstone något så när
motsvarar arbetets betydelse. Det mycket
blygsamma enpromillemålet borde mot denna
bakgrund vara någonting självklart.

Stockholms internationella fredsforskningsinstitut,
SIPRI, har haft anslag som under ett antal år har
urholkats. Jag tycker att det är självklart att vi
redan nu bör börja med att återställa 1985 års reala
nivå. Enligt min mening finns det i dag ännu mindre
möjligheter att vända sig mot förslaget i
vänsterpartiets och miljöpartiets gemensamma
reservation, om man 1985 ansåg att nivån var
rationell. Argumenten för att vi skall uppnå den
ifrågavarande nivån är alltså ännu starkare i dag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de reservationer
där vänsterpartister finns med.

Anf. 6 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! De flesta av de förslag som
utrikesutskottet har i sin anslagsframställning i det
här betänkandet tycks mig väl avvägda. Jag skall
koncentrera mig på det fåtal punkter där vi inom
miljöpartiet har kommit till helt andra resultat och
prioriteringar. Jag skall också ta upp några
principfrågor som närmast tillhör kategorin ''m.m.''
under titeln Anslag till utrikesförvaltningen, m.m.

Under den senaste tiden har vi allt bättre förstått att
de flesta av riksdagens partier vill ha en
folkomröstning i EG-frågan. Möjligen kommer
meningarna att gå isär huruvida den skall vara
beslutande eller rådgivande. Troligen kommer det
att gå isär angående vilka frågor som skall ställas.
Redan finns det, herr talman, olika uppfattning om
huruvida en sådan folkomröstning skall föregå våra
förhandlingar om medlemskap i EG eller hållas
efter dessa. I varje fall vill man tydligen att folk
skall ta ställning. Förmodligen vill man också att
folk skall veta vad frågan gäller. Förvånande är det
då att utrikesutskottet avstyrkte vårt och
vänsterpartiets yrkande om att vissa medel,
exempelvis 20 milj.kr., skall avsättas för
information gällande Europafrågorna.

Så gäller det anslagen till information och forskning
om fred och nedrustning. Den åsyftade
proportionen mellan denna ram, F 3, och
försvarskostnaderna är 1:1000, en promille, herr
talman! Men inte ens detta mäktar man med i
dagens statsfinansiella läge, som det heter. Nog
borde man vända på det och säga att man i dagens
internationellt instabila läge inte kan ha råd att vara
utan en ökad kunskap om och en ökad
informationsspridning om förutsättningar och
villkor för en varaktig fred. Den där promillen
skulle löna sig, dels ekonomiskt, eftersom behovet
av försvarsutgifter kanske skulle minskas i en
fredlig värld, dels mänskligt, eftersom varje krig
innebär oerhörda mänskliga lidanden. I våra
reservationer 8--12 har vi gemensamt med
vänsterpartiet beskrivit en del projekt, som
verkligen skulle göra rätt för utökade anslag från
F 3-ramen. Det här gäller ideella föreningar,
fredssträvande besjälade individer som vi bör
stödja aktivt. Intressant och något deprimerande är
moderaternas negativa inställning att sådant arbete
skall göra av enskilda initiativtagare. Vi tycker att
sådant arbete skall göras och att man skall inspirera
till det.

Låt mig också kommentera den stora ökningen av
EFTA-anslaget, som motiveras av uppbyggande av
institutioner för samarbetet med EG. Just nu är det
väl informationen om EG som är viktig. Det är den
situation som vi har nu. Vi har inte kommit längre
än. Vi vill som sagt bygga upp informationen och
öka kunskapen. Därför föreslår vi en ändring av
profileringen av anslaget.

Så några ord om FN och jämlikheten. Självfallet är
det omöjligt att påverka olika länders
representation i FN i sådana här frågor. Man har ju
också mycket olika syn på kvinnofrågor i olika
länder. Det finns olika religioner och olika kulturer.
Men just därför är det så viktigt att de
internationellt anställda inom organisationen visar
att könskvotering är möjlig och att den är önskvärd.
Man har faktiskt också i FN bestämt att
könskvotering skall eftersträvas. Det skall vara
minst 35 % av det minst representerade könet. Men
hittills har effekten varit att de lägst betalda
arbetena huvudsakligen besätts av kvinnor, medan
män återfinns i stor majoritet vid nivå D och högre.
Speciellt har hittills inte någon kvinna varit
generalsekreterare och inte heller har någon mig
veterligt varit en seriös kandidat till den posten.
Detta är, herr talman, inte bara en rättvisefråga.
Mycket skulle också vinnas på att kvinnligt
tänkande spelar den framträdande roll i den
organisation som är satt att skydda freden i världen.

Herr talman! Jag står bakom alla de reservationer
som Inger Schörling undertecknat. Men speciellt
vill jag yrka bifall till reservation 2, om anslag till
informationskampanjen om EG, till reservation 4
som gäller jämställdheten inom FN och till
reservation 9 där ett antal ideella organisationer
namnges för vilka vi vill ha ökat stöd; det är Jordens
vänner, U-landshjälp, Folk till folk, Framtiden i
våra händer och Svalorna. Givetvis gäller det
många många fler som utför ett fantastiskt arbete
för fred, solidaritet och internationell förståelse.

Anf. 7 STIG ALEMYR (s):

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
utrikesutskottets betänkande på samtliga punkter.

Karl-Erik Svartberg och jag har delat upp
majoritetens yttranden mellan oss. Karl-Erik
Svartberg kommer senare att bl.a. tala om
organisationsanslagen. Det är alltså ingen oartighet
mot tidigare talare när jag nu inte bemöter bl.a.
Gösta Lyngås inlägg; det kommer Karl-Erik
Svartberg att göra.

Detta betänkande, herr talman, handlar ju om den
svenska utrikesförvaltningen, om alla våra
känselspröt runt om i världen i kontakter med alla
andra länder och alla andra folk. Det handlar om
pengarna till utrikesförvaltningen i Stockholm. Det
handlar om våra insatser för att förbättra
förhållandena i Östeuropa. Det är ett
utomordentligt viktigt anslag och diskussionen om
det följs mycket noga i hela världen. Man läser
utrikesutskottets betänkande och riksdagens
protokoll på alla Sveriges ambassader och
beskickningar runt om i världen.

Det är klart, herr talman, att från tid till annan
förskjuts tyngdpunkterna i det internationella
arbetet; vissa delar av världen blir mer intressanta
vissa tider och mindre intressanta andra tider. Då
gör man omdisponeringar -- självklara
förändringar -- av våra resurser på olika håll i
världen.

Nu sker en uppbyggnad av våra resurser i östra och
centrala Europa på grund av den fantastiska
utveckling som vi upplevt där. Det betyder att vi
måste flytta resurser från några andra platser till
östra Europa. Det kommer sedermera förslag till
riksdagen om detta. Redan nu har nya befattningar
inrättats i Baltikum och vi överväger hur man skall
förstärka resurserna i de andra nu fria
demokratierna i centrala och östra Europa.
Riksdagen får sedermera förslag om
omdisponeringar på den punkten.

Alldeles klart är, mina damer och herrar, att vi inte
kan minska utrikesförvaltningens totala resurser.
Det som centerpartiet föreslår -- Birgitta
Hambraeus var mycket tyst om detta i talarstolen --
är att skära ner 50 milj. på de redan knappa resurser
som utrikesförvaltningen disponerar. Det betyder
att man måste lägga ned åtminstone tio ambassader
i världen -- väljer man småambassader måste man
lägga ner många fler -- för att spara 50 milj. Jag
tycker att det närmast är en förolämpning mot den
hårt arbetande utrikesförvaltningen som runt om i
världen, ofta med betydande underbemanning,
arbetar för att förbättra Sveriges kontakter, för att
sprida kunskap om Sverige och för att förmedla
information om sina länder till den svenska
utrikesförvaltningen.

Jag skulle tycka att det vore värdefullt om Birgitta
Hambraeus ville redovisa för kammaren var
resurserna skall tas. Var skall ni skära 50 milj.? Tala
om det för den del av utrikesförvaltningen som så
småningom kommer att läsa protokollet från den
här riksdagsdebatten.

Vi ökar särskilda insatser till Baltikum, dit vi i år,
liksom tidigare år och också det kommande, ger 300
milj. Det är diskussion om var de pengarna skall
tas. Jag har tidigare i kammaren beklagat att det
visat sig nödvändigt att ta dem från
biståndsanslagen. Vi har inga andra friska pengar.
På den punkten råder det nu delade meningar
mellan representanter i utrikesutskottet. Det finns
de som vill ha ett särskilt anslag; centerpartiet vill
ha det för det anslag vi diskuterar i dag.
Socialdemokraterna tar pengarna från
biståndsanslagen, som vi kommer att diskutera den
2 maj. Det gör även folkpartiet, men folkpartiet
ökar på anslaget litet för att få utrymme för de här
pengarna. Den debatten tar vi sedan. Jag vill bara
för dagen säga att jag naturligtvis mycket beklagar
att det inte har varit möjligt att hitta 300 friska
miljoner de här åren -- förra, detta och nästa år --
utan att vi har varit tvungna att ta pengarna från
biståndsanslagen.

Gösta Lyngå talade om folkomröstning. Det blir
sedermera ett betänkande till kammaren om de
förslag om folkomröstning som har lagts från olika
partier. Det finns olika alternativ som vi för
närvarande resonerar om. Det finns de som önskar
att man skall ha en folkomröstning innan en
ansökan om medlemskap lämnas till EG. För min
egen del är jag av den bestämda uppfattningen att
om det skall hållas en folkomröstning skall beslutet
om det fattas av den riksdag som väljs i höst, och
att det i så fall skall vara en folkomröstning först vid
den tidpunkt då vi har ett avtal att rösta om. Andra
vill som sagt att man skall ha en folkomröstning vid
annan tidpunkt. Betänkandet kommer till
riksdagen och vi kommer att behandla denna fråga
någon gång i juni.

Det finns förslag om särskilda medel för att sprida
upplysning om EG. Det har utskottet också uttalat
sig om och föreslår att regeringen återkommer till
riksdagen med pengar på tilläggsstat för att ge en
omfattande EG-information. Vi gör bedömningen
att det är viktigt. Det är mycket viktigt. Vilken
anslutningsform vi än skall ha och vilka relationer
vi än skall ha till den gemensamma marknaden är
det av största betydelse att medborgarna så långt
som möjligt informerar sig om vad det här betyder.

Herr talman! Det är viktigt med den ökade
satsningen i östra Europa. Jag skulle kunna tänka
mig att vi under kommande år måste öka insatserna
där. Det är dyrt. Det krävs insatser av skilda slag,
inte minst samarbete på miljöområdet.

Jag vill till slut tillägga att det ju inte bara är via
dessa anslag som Sverige engagerar sig i östra
Europa. Strax före jul anslog vi över en halv miljard
i den östeuropeiska utvecklingsbank ur vilken östra
och centrala Europa kan få låna pengar för sin
satsning på industriell utbyggnad och miljö.

Herr talman! Än en gång yrkar jag bifall till
utrikesutskottets förslag.

Anf. 8 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:

Herr talman! Stig Alemyr beklagade att man hade
varit tvungen att ta 300 milj. från biståndet. På
samma sätt beklagar vi från centerpartiets sida att
vi, för att få vårt budgetalternativ att gå ihop, varit
tvungna att ta 50 milj. från UDs förvaltningsanslag.

Det är en fråga om prioriteringar. Vi vet att det
pågår utredningar inom UD, och
regionambassader kan förmodligen vara en god
lösning.

Samtidigt har vi konstaterat att det nu i det mer
intensiva samarbetet med öst kan behövas mer
resurser. Men vi tycker att det är viktigare att hålla
uppe biståndsanslaget; socialdemokraterna
prioriterar annorlunda.

Anf. 9 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:

Herr talman! Det förekommer ju redan väldigt
mycket information när det gäller EG-situationen,
men den drivs på företagarnas villkor. Det är de
som lägger mycket pengar på reklam för ett EG
som de ser som ett kortsiktigt ekonomiskt lönsamt
företag. Det är säkert en korrekt bedömning från
deras sida. Men mot det måste sättas en allsidig
information om vad som händer med arbetslöshet,
vad som händer i kvinnofrågan m.m. Jag kan inte
se att det finns särskilt stor anledning att vänta med
sådan information. Det är faktiskt bråttom. Det är
nu frågan diskuteras och det är nu en allsidig
information behövs.

När det gäller tiden för folkomröstning tyckte jag
mig höra -- och det var jag mycket tillfredsställd
över -- att Stig Alemyr menar att den skall ske
redan vid höstens val. Var det korrekt uppfattat är
jag mycket glad, var det inte korrekt uppfattat
kanske jag kan få en korrigering.

Anf. 10 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Det var inte korrekt uppfattat. Det
är den riksdag som väljs vid höstens val som har att
fatta beslut om eventuellt kommande
folkomröstning.

Jag vill vidare säga till Gösta Lyngå att det redan
förekommer i mycket stor utsträckning information
om EG inom de politiska partierna och inom
folkbildningsorganisationerna. Centerpartiet har
satt i gång en stor kampanj för att informera, vi gör
det inom mitt eget parti, inom ABF och i
fackföreningsrörelsen. Jag är ofta ute på möten och
informerar om hur riksdagen ser på EG-frågorna.
Det pågår alltså något alldeles utomordentligt
viktigt. Jag tror att vi skall stödja det ytterligare.
Det är min bedömning att informationen skall
kunna öka genom ytterligare samhälleliga insatser
över framför allt folkrörelserna.

Jag är, Birgitta Hambraeus, naturligtvis medveten
om att man måste göra prioriteringar, men ändå är
det ganska rimligt att begära av er att ni skall
precisera var ute i världen vi skall dra ned på
resurserna med 50 miljoner.

Idén om regionambassader är inte dum. Jag tror att
man t.ex. skulle kunna bygga upp regionala
ambassader i södra Afrika i samband med
utvecklingen där -- men det blir inte billigare. Jag
har tittat på detta: det går åt lika mycket folk och
det blir många resor. Organisationen blir
effektivare, men det finns ingenting som säger att
det automatiskt blir kostnadsbesparingar genom
regionala ambassader. Ändå är idén så bra att man
bör pröva den. Centralamerika är ett område i
världen där regionala ambassader kan vara av
betydelse.

Jag vill alltså fortfarande, herr talman, pressa
Birgitta Hambraeus på ett besked. Vill
centerpartiet tala om för vårt folk runt om i världen
var ni vill lägga ned dessa tio ambassader?

Anf. 11 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! Jag försökte göra klart att jag anser
att det är brådskande. Väldigt mycket görs redan
nu för en allt starkare EG-anpassning, och
preludier till en EG-ansökan är i full gång. Det är
mycket viktigt att folkomröstningen kommer i ett
skede när den kan påverka utvecklingen. Det är
ändå så att folket skall påverka utvecklingen av sin
framtid. Jag tycker att både den ekonomiska
satsningen på en informationskampanj, som skall
genomföras på ett objektivt sätt, och själva
folkomröstningen skall äga rum så snart som
möjligt.

Anf. 12 BIRGITTA HAMBRAEUS (c)
replik:

Herr talman! Riksdagen har inte som uppgift att i
detalj lägga sig i hur regeringen skall göra
prioriteringar. Stig Alemyr vet mycket väl att
regeringen måste utreda det och komma med ett
förslag till riksdagen.

Det pågår ett rationaliseringsarbete inom UD, och
vi har sagt att man bör överväga inte minst
regionambassader som en möjlighet. Det förefaller
mycket märkligt att en regionambassad, där en
ambassadör har hand om flera länder, skulle bli lika
dyr som ambassader i samtliga länder i regionen.
Det måste vara ett missförstånd från Stig Alemyr.

Anf. 13 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Birgitta Hambraeus försöker krångla
sig ut ur denna svårighet genom att säga att det inte
är riksdagen som skall besluta var vi skall lägga ned
ambassader. Det har vi gjort nästan vartenda år. Vi
har haft bataljer om generalkonsulat i Milano, om
generalkonsulat i norra Nordamerika osv. och
har -- efter regeringens förslag -- diskuterat var man
skall dra ned på eller öka verksamheten.

Nu beslutar vi om att öka insatserna i östra Europa.
Det är klart att det är regeringen som gör
utredningsarbetet och som har att komma till
riksdagen, men 50 miljoner är en dramatiskt stor
summa. En sådan minskning betyder så kraftiga
neddragningar att man inte bara kan säga att
regeringen får klara detta på något sätt.

Vad regeringen nu håller på att försöka ordna är
sådana omprioriteringar med nuvarande anslag att
vi kan öka insatserna i östra och centrala Europa.
Det betyder ganska hårda bud på sina håll. Men
därutöver vill ni dra ned 50 miljoner på anslagen,
vilket, som jag har sagt, motsvarar minst tio
ambassader. Det är er skyldighet att tala om
varifrån det skall tas.

Anf. 14 GÖRAN ALLMÉR (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet i denna debatt
med anledning av motion U632, som rör
förbindelserna med Republiken Kina (Taiwan).

Vi motionärer är klart besvikna över den
behandling motionen fått i utrikesutskottet. Det
verkar som om utskottet inte riktigt förstått vad vi
är ute efter. Måhända kan denna brist på förståelse
hänga samman med att vi uttryckt oss oklart i
motionen och dess hemställan. Jag skall därför ta
kammarens tid i anspråk en stund för att försöka
förklara varför vår motion är så viktig.

Motionen framhåller den enastående ekonomiska
utveckling som Republiken Kina genomgått och
hur handelsutbytet mellan Sverige och Taiwan
ständigt ökat, så att Republiken Kina nu är Sveriges
näst största handelspartner i Asien efter Japan.

Motionen klargör också hur förbindelserna mellan
Sverige och denna viktiga handelspartner fungerar
i avsaknad av officiella diplomatiska relationer. På
detta område finns hinder som enligt vår
uppfattning måsta undanröjas i så stor utsträckning
som möjligt.

Jag hade förmånen att nyligen tillsammans med en
riksdagskollega göra ett studiebesök i Republiken
Kina. Vi fick mycken intressant och nyttig
information om förhållandena i republiken och om
handelsförbindelserna med Sverige. Vi hade under
veckan två sammanträffanden med chefen för det
ännu så länge privatfinansierade svenska
handelskontoret i Taipei, Swedish Industries Trade
Representative Office (SITRO). Det är framför allt
den information som gav oss då som styrkt mig i
min uppfattning att något måste göras för att
förbättra förbindelserna mellan de båda länderna.

Jag skall här kortfattat redogöra för SITROs
information och synpunkter.

Vi fick veta att Republiken Kina står inför sin
största satsning någonsin. Under åren 1991 till 1996
avser republiken att genomföra en infrastrukturell
investeringsplan, som totalt kommer att omfatta ca
2 900 miljarder kronor.

Som de för svenskt vidkommande mest intressanta
projekten redovisades:

1. En satsning på energiförsörjningen om totalt ca
210 miljarder kronor, inkluderande som största
enskilda objekt Taiwans fjärde kärnkraftverk.

2. En miljövårdssatsning om totalt ca 210 miljarder
kronor med investeringar inom luft-, vatten- och
avfallshantering.

3. Transport och telekommunikation, där man
lägger de största investeringarna med totalt ca 570
miljarder kronor.

4. Bostäder och byggande, där satsningen omfattar
ca 228 miljarder kronor på bostäder och offentliga
byggnader. Bl.a. beräknas drygt 900 000 nya
lägenheter byggas under perioden.

5. Utvecklingsstöd för vissa industrigrenar om
sammanlagt ca 114 miljarder kronor.

Det preliminära underlag som presenterats antyder
klart enligt SITRO att sexårsplanen inte enbart
innehåller osedvanligt goda förutsättningar för
svensk varuexport till Republiken Kina utan också
för industriellt samarbete inom en rad områden.

SITRO framhöll också, att Taiwans politiska
isolering i kombination med kineskulturens
utpräglade prestigekänslighet gör landets
myndigheter ytterst känsliga för alla sådana
politiska gester som kan tolkas som uttryck för en
positiv inställning till Republiken Kina. Detta
faktum får, naturligt nog, konsekvenser dels för de
politiska konkurrensmedel som måste användas i
syfte att skapa konkurrenskraftiga förutsättningar
för handelsrelationer med Taiwan, dels för de
lokala representationskontorens roll och uppgifter.

Vid vår förfrågan om vad som inrymdes i begreppet
politiska konkurrensmedel klargjorde SITROs
chef att de främst utgjordes av direkta
myndighetskontakter, representationskontorens
officiella status och vad man kallade reciprociteten.

Det framhölls att kraven på direkta
myndighetskontakter har växt i takt med
republikens ekonomiska framgångar och att de i
dag utgör det viktigaste och effektivaste av de
politiska konkurrensmedlen.

Andra länder förväntas numera inbjuda
taiwanesiska myndigheter och politiska
befattningshavare för överläggningar eller möten
med deras resp. motparter. SITRO framhöll också,
att av likvärdig eller ännu större betydelse är
motsvarande besök i Republiken Kina.

Den franske industriministerns officiella besök i
Taiwan under januari 1991 har enligt SITRO
etablerat ett nytt, högre riktmärke. Man bedömer,
att övriga länders agerande under 1990 och hittills
under 1991 har tvingat upp nivån för effektiva
insatser till minister- och statssekreterarnivå.
Sverige har hittills inte i tillräcklig utsträckning
utnyttjat de möjligheter som detta
konkurrensmedel erbjuder.

När det gäller representationskontorets officiella
status konstaterade SITRO, att helt
privatfinansierade kontor inte längre anses
tillräckligt, men menade att Exportrådets
övertagande av SITRO vid instundande
halvårsskifte ger Sverige en tillfredsställande
position på detta område. Man varnade dock för att
nästa steg i utvecklingen, vilket för övrigt redan
påbörjats, blir krav på att kontoren skall ledas av
personal som är utsänd från resp. lands UD eller
motsvarande officiell myndighet.

Reciprociteten avser främst likvärdiga villkor för
de utländska representationskontoren i Taipei och
republikens kontor i utlandet. De utländska
kontoren i Taipei har alla, inkl. Sveriges, medgivits
vissa privilegier, dock i något varierande
omfattning. Villkoren ger helt klart vissa, främst
ekonomiska, lättnader för kontoren samt dessutom
lätt och smidig tillgång till myndigheterna i
republiken. Det senare underlättar enligt SITRO
kontorens arbete i stor utsträckning och får
betraktas som betydligt värdefullare än de rent
ekonomiska fördelarna.

Reciprocitetskravet har växt sig allt starkare, och
SITRO anser att det inte helt kan uteslutas att allt
striktare regler kan komma att införas och att
kontors privilegier kan komma att inskränkas eller
annulleras om alltför stora skillnader i villkoren
består.

Republiken Kinas kontor i Sverige har hittills inte
erbjudits likvärdiga villkor. Det är därför enligt
SITRO angeläget att en bättre balans uppnås i detta
avseende. Inte främst inför risken att SITROs
ekonomiska privilegier skulle försvinna, utan
snarare på grund av att den nuvarande obalansen
utnyttjas till vår nackdel i en rad andra, viktigare
frågor.

Avslutningsvis vill jag understryka att länder
bedöms utifrån den grad av flexibilitet man visar i
ovannämnda frågor. Sverige uppfattas för
närvarande ligga någonstans i mitten på den
europeiska skalan. Om vi önskar förbättra denna
position, något som torde vara önskvärt med tanke
på de stora statliga investeringarna under 90-talet,
krävs att vi agerar kraftfullt främst vad gäller
direkta myndighetskontakter och i
reciprocitetsfrågan.

Självfallet är det vidare så, att frivilliga ''eftergifter''
betalar sig bättre än de som tvingas fram under en
förhandlingssituation. Av egenintresse bör Sverige
därför identifiera sakfrågor där vi på eget initiativ
kan genomföra förbättringar, något som dessutom
skulle skapa en situation där även vi kunde ställa
krav.

Detta, herr talman, var vad vi ville uppnå med vår
motion.

Jag inser att det knappast lönar sig att mot ett enigt
utskott yrka bifall till motionen. Men, herr talman,
vi skall återkomma vid ett senare tillfälle. Jag
hoppas dessutom, som utrikesutskottets
ordförande Stig Alemyr sade, att man inom
utrikesdepartementet läser riksdagsprotokollen
och därefter redan nu påbörjar det viktiga och
nödvändiga arbete som krävs för att på allvar
förbättra förbindelserna med Republiken Kina.

I detta anförande instämde Birger Hagård (m).

Anf. 15 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Herr talman! Birgitta Hambraeus sade nyss i sitt
replikskifte med Stig Alemyr att hon beklagade att
centern för att få sitt budgetförslag att gå ihop hade
tvingats föreslå en neddragning av
storleksordningen 50 milj.kr., vilket skulle gå ut
över svensk representation utomlands. Det var bra
att hon i varje fall beklagade det. Det vore mycket
olyckligt om en sådan politik skulle förverkligas
just nu eller de närmaste åren på grund av de
mycket stora förändringar som har ägt rum. Med de
demokratiska revolutionerna i Östeuropa och
andra förändringar de senaste åren kommer kraven
på svensk närvaro sannolikt att öka i många delar
av världen.

I det betänkande som vi nu har framför oss
refereras vissa av de omprioriteringar och nya
insatser som görs på grund av dessa stora
internationella förändringar. Jag tänker då särskilt
på den förstärkta svenska närvaron i Baltikum som
kommit till dels på grund av den stora förändring
som skett det senaste året, dels på grund av det
starka svenska opinionstrycket för en aktivare och
mer tydlig svensk hållning. Förändringarna i
Östeuropa är centrala både när det gäller svensk
närvaro utomlands och likaså för mycket annat som
vi diskuterar här i dag.

Jag kommer här naturligt in på finansieringen av
det svenska östsamarbetet. Folkpartiet liberalerna
har, som framgår av vår motion U203, föreslagit 50
milj.kr. utöver det regeringen anslagit till
samarbete med Baltikum. Vi har där ett större
ansvar än andra länder. Till detta återkommer vi i
biståndsbetänkandet.

Partierna har olika uppfattningar om hur man
tekniskt skall hantera östbiståndet och om hur det
förhåller sig till det allmänna biståndet. Det är till
stor del en smaksak ur vilket anslag östbiståndet
tas. Däremot är det inte en smaksak om man väljer,
eller låter bli att välja, att ta pengarna till
östsamarbetet från u-hjälpen.

Det är just detta som regeringen har gjort.
Moderaterna har instämt i den politiken. Stig
Alemyr beklagade att östhjälpen har tagits från u-
hjälpsanslaget. Moderaterna har inte ens uttalat ett
beklagande, vilket jag anser uppseendeväckande.
Jag vet att det finns medlemmar i detta parti som
tycker det känns obehagligt med den attityd till
biståndet som partiets företrädare i riksdagen
ibland visar.

Det är naturligtvis utomordentligt allvarligt om
även i år det intrycket består, att Sverige på grund
av förändringarna i Europa prioriterar ner
insatserna för tredje världen. Det är visserligen sant
att det behövs stora biståndsinsatser i Östeuropa,
men de kan inte på något rimligt sätt jämställas med
det traditionella u-landsbiståndet. De
östeuropeiska länderna är inte u-länder. De är
förhållandevis utvecklade europeiska länder som
har råkat ut för ett politiskt och ekonomiskt
katastrofalt system. De måste få stöd i olika former
för att ta sig ut ur den återvändsgränd som de nu
har befunnit sig i under 40 års tid. Men detta är inte
jämförbart med u-landsbistånd.

Det som länderna i Östeuropa efterfrågar är ett
stöd av annat slag -- kunskapsöverföring, stöd till
återuppbyggnad av demokratiska institutioner,
politiska partier, tidningar, normala rättssystem
och allt möjligt i den stilen. Det är mycket viktigt
att vi klart håller fast vid principen att det som vi
traditionellt har velat lägga inom enprocentsramen
skall ligga kvar där och vara u-landsbistånd. Vad
som kan komma därutöver kan användas på annat
sätt, men enligt vår uppfattning skall östhjälpen
under inga omständigheter tas från biståndet till
tredje världen. I vårt samlade budgetalternativ,
dvs. vårt förslag till budget inte bara för
utrikesförvaltningen, har vi anvisat hur detta kan
ske och också hur biståndet totalt sett kan öka i
förhållande till regeringens linje utan att vi behöver
börja tricksa med den svenska
utlandsrepresentationen och annat. Till detta
återkommer vi när biståndet skall behandlas.

Det centrala i det svenska östbiståndet är
naturligtvis insatserna för att hjälpa till att hålla
informationsflödet i gång under eventuella nya
perioder av våld och övergrepp, som vi såg i
januari, och även på annat sätt bidra till att
återupprätta kontakterna mellan Norden och de
nordiska länder som har varit avskurna från resten
av Norden -- Estland, Lettland och Litauen.

Vi kan då från vår sida till vår stora glädje
konstatera att vi har haft en total framgång med den
motion som vi väckte om kraftigt utökade anslag till
radiosändningar på de baltiska språken. Redan
tidigare har det förekommit sändningar på estniska
och lettiska, och i januari tillkom mer begränsade
sändningar på litauiska. Att de är mer begränsade
har naturligtvis att göra med svårigheten att i
Sverige få fram litauisktalande personal för
sändningarna. Men jag tror inte att det är några
svårigheter att efter en stunds letande och litet
beslutsamt arbete med detta få fram större
möjligheter att sända på litauiska i samma
utsträckning som redan sker på estniska och lettiska
och också utöka sändningarna på alla dessa tre
språk.

Det vore dock allvarligt om den här utökningen
skulle innebära att andra angelägna delar av de
svenska utlandssändningarna fick dras in eller
skäras ner, utöver vad som redan har skett, för att
bereda utrymme åt sändningar på baltiska språk. Vi
har därför begärt mer pengar till detta. Eftersom vi
har redovisat också hur man kan allmänt öka det
svenska ekonomiska engagemanget för Baltikums
sak, hade det gått alldeles utmärkt att finansiera det
här inom ramen för de 50 miljoner som vi har
föreslagit.

Det resultat som har nåtts i utskottet tillgodoser
gott och väl de ambitioner som vi tycker att man
kan ha i dagsläget. Det är möjligt att man skall
återkomma längre fram med ytterligare insatser,
beroende på hur läget utvecklas.

Jag träffade i förra veckan en grupp baltiska
journalister. En av de saker jag då fäste mig vid var
att en av journalisterna från Lettland visade hur
den tidning där han arbetar, Diena -- en nystartad
och, som det var tänkt, stor och ambitiös modern
morgontidning --, såg ut före de svarta baskrarnas
ockupation av tidningshuset i Riga. Det var en stor
fin tidning, som såg ut ungefär som normala
tidningar i väst. Nu, sade han och höll upp ett tunt
stencilerat blad, ser vi ut så här.

Detta säger något om det hårda informationsklimat
som råder i de baltiska länderna efter händelserna i
januari. Den relativa avspänningen har inte
inneburit att situationen har återgått till det som
gällde före övergreppen, utan de angrepp man då
satte i gång mot det fria ordet pågår fortfarande.

Tidningshuset är alltjämt ockuperat. TV-sändaren
i Vilnius hålls besatt av sovjetiska trupper. Det
finns en annan TV-sändare, i Kaunas, men den når
inte särskilt långt. En av de journalister som ingick
i den grupp som jag träffade sade: Jag bor själv
mycket nära parlamentet i Vilnius, och jag kan inte
få in litauisk TV. Han bor alltså i centrala staden.
Det är ungefär som om han hade bott någonstans
i centrala Stockholm och inte kunnat få in svensk
television, därför att den enda sändare som var i
funktion låg i en annan stad och hade mycket
begränsad räckvidd.

Det här är naturligtvis en oerhört riskabel situation.
Vi vet inte vad som händer i Baltikum de närmaste
månaderna och veckorna. Värdet av de svenska
radiosändningarna på baltiska språk kan i den
situationen inte överskattas.

Det är därför, herr talman, en glädje för mig att
kunna yrka bifall till utrikesutskottets hemställan i
dess helhet.

Anf. 16 INGER KOCH (m) replik:

Herr talman! Håkan Holmberg berörde i sitt inlägg
vår syn på bistånd i allmänhet. Jag vill här deklarera
att hjälpen till tredje världen är viktig, men det är
också viktigt att det ges en effektiv hjälp som
kommer till nytta, att den är ett stöd för de
fattigaste folken.

Detta skall vi diskutera om några veckor, så jag vill
inte ta upp det till ytterligare diskussion nu. Men vi
tycker det är lika viktigt att det ges hjälp till
Östeuropa och Centraleuropa, som nu har
möjlighet att utvecklas och där situationen i vissa
hänseenden helt går att jämföra situationen med
den som råder i vissa av u-länderna.

För att snabbt få den hjälpen till stånd instämmer vi
i regeringens finansieringsförslag. Vi tycker att det
är viktigt att snabbt få fram pengar till de nya
demokratierna. De behöver allt vårt stöd. De
baltiska staterna är våra närmaste grannar. Det är
viktigt att vi kan hjälpa dem i deras
frihetssträvanden och deras strävanden att
åstadkomma en bättre ekonomi och bättre villkor
för människorna.

Anf. 17 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Herr talman! Nöden i eftersatta byar på rumänska
landsbygden kan mycket väl vara djupare och mer
desperat än nöden i vissa u-länder, men orsakerna
till situationen är väsentligt annorlunda, och de
insatser som behövs är av väldigt olika slag. Därför
vill jag varna för den sammanblandning som Inger
Koch gör sig skyldig till mellan problemen i
Östeuropa och problemen i tredje världen.

Moderaterna använder traditionellt tekniken, när
de kritiseras för att vilja minska u-hjälpen, att säga
att det måste ges effektiv hjälp. Jag har ännu inte
förstått på vilket sätt effektivitet och rejält tilltagna
anslag skulle stå i logisk motsatsställning till
varandra.

Anf. 18 INGER KOCH (m) replik:

Herr talman! Jag kan hålla med om det sista som
Håkan Holmberg sade, att det inte behöver finnas
någon logisk motsatsställning. Men man kan vända
på det och säga så här: Det är inte alltid säkert att
mycket pengar används effektivt där de behövs.

Anf. 19 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! I motsats till moderaterna anser
majoriteten i utskottet att det är angeläget att
stödja folkrörelsernas freds- och
nedrustningsarbete. Därför säger vi ett kraftfullt
nej till moderaternas prutning. Vi delar faktiskt
argumentation med de reservanter som vill öka
anslagen till freds- och nedrustningsarbetet.

Jag tror att det är viktigt att i protokollet lyfta in
en mening eller ett par från utskottets betänkande:
''Utskottet bekräftar sin tidigare principiella syn att
anslaget F 3 på sikt bör öka till att motsvara en
promille av försvarsanslaget. Utskottet har
inhämtat att detta också är regeringens strävan,
men att regeringen inte bedömt att det
statsfinansiella läget medgivit någon ytterligare
höjning under nästkommande budgetår.''

Det här är viktigt att slå fast. Vi upprepar alltså vad
vi har sagt tidigare. Vi vill upp till promillemålet.
Men vi delar också regeringens syn på det
statsfinansiella läget och kan därför inte sträcka oss
så långt som centerpartiet, vänsterpartiet och
miljöpartiet gör. Det är alltså ingen skillnad i
argumentation. Skillnaden ligger i pengarna.

Jag vill lyfta fram en mening till, för den är väsentlig
när det gäller centerns sätt att argumentera:
''Utskottet har tidigare '' -- inklusive centern --
''beträffande ökningarna av F 3-anslaget
(1989/90:UU14) också uttalat att en uppräkning
inte bör tillåtas inkräkta på utrikesförvaltningens
övriga budgetutrymme.'' Men det är på det sättet
som centern nu tar fram pengar för att kunna
föreslå en ökning, just genom att spara 50 miljoner
kronor på UDs anslag i stort.

I reservation 9 talas om Jordens vänner, UFF,
Framtiden i våra händer, Svalorna, osv. Som vi ser
det, är dessa först och främst
biståndsorganisationer. Att varje
biståndsorganisation gör en insats i freds- och
nedrustningsarbetet är självklart, men vi har också
särskilda anslag för just dessa organisationer. Det
finns utrymme hos SIDA för betydligt högre bidrag
till just dessa organisationer. Det skulle vara
olyckligt om vi plockade in dem under F 3-anslaget,
som redan i dag är så hårt begränsat.

Målsättningen både hos regeringen och hos
utskottsmajoriteten är att vi skall nå upp till
promillemålet, men att de pengar vi då tar fram
självfallet skall användas för information, studier
m.m. om freds- och nedrustningssträvanden.

Utskottsmajoriteten beklagar att det inte finns en
särskild anslagspost för den internationella
kunskapsbanken för försvarsindustriell
omställning. Men vi utgår ifrån att situationen i
varje fall inte är låst. Det är inte uteslutet att
regeringen kan ta fram ytterligare bidrag till denna
kunskapsbank under anslaget F 1. Vi arbetar för
detta och hoppas att det skall bli fallet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottsmajoritetens förslag under F 3.

Anf. 20 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! I mitt anförande diskuterade jag den
här ynka tusendelen -- promillen -- som man
föreslår för fredsbevarande åtgärder, och jämförde
den med det tusen gånger större försvarsanslaget.
Då säger Karl-Erik Svartberg att det
statsfinansiella läget är svårt.

Men är icke fredsläget i världen i en kris? Är det
inte viktigt att anstränga sig att så snart som möjligt
i varje fall komma upp till den här ynka promillen,
med insatser som mycket väl -- inte helt men till stor
del -- kan skötas av ideella organisationer?

Sedan måste jag faktiskt, herr talman, göra
miljöpartiets ställning fullständigt klar när det
gäller biståndet till Baltikum kontra biståndet till u-
länderna. Att det härvidlag ser ut som någon
konflikt beror på det olyckliga tekniska systemet att
man har två olika betänkanden som skall diskuteras
vid olika tillfällen.

Jag var förra månaden i Litauen och Lettland, och
jag såg att den ekonomiska situationen där är
oerhört svår. I länder som för ca 50 år sedan hade
ungefär samma standard som vi hade, ligger man nu
enormt långt efter. Det råder verkligen nöd på sitt
sätt. Detta anslag som utrikesutskottet föreslår för
hjälp till Baltikum är mycket viktigt. Men samtidigt
är det för oss fullständigt orimligt att man tar de
pengarna från anslag som skall gå till tredje
världen, där hjälpbehovet också -- på ett annat sätt,
måhända -- är oerhört stort.

Vi beskriver detta närmare i ett betänkande som
kommer upp till behandling -- om u-landsbistånd
m.m. I nuvarande betänkande har vi ett särskilt
yttrande där vi klargör förhållandena. Det är alltså
inte så, att vi tar från det ena anslaget för att ge till
det andra. Vi vill alltså budgetera olika summor för
dessa ändamål; jag vill göra det fullständigt klart.

Anf. 21 INGER KOCH (m):

Herr talman! Här i Sverige har vi vant oss vid att
vara beroende av statliga och kommunala bidrag
för att utöva någon verksamhet. Vi tycker att detta
är fel. Det är tråkigt, tycker vi, när seriöst
arbetande ideella föreningar blir helt beroende av
statliga bidrag. Det kan inte vara meningen att det
skall vara på det sättet. Det måste vara människors
egen entusiasm, deras egen vilja att arbeta för dessa
ändamål som skall vara avgörande, inte om man får
statliga bidrag eller inte.

Anf. 22 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! Det är naturligtvis lätt att formulera
sig som Gösta Lyngå gjorde -- tala om en ynka
promille i jämförelse med försvarsanslaget, som
alltså är mer än tusen gånger större. Det är bara det
att vi inom mitt parti har fått sparbeting på olika
anslagsposter -- det gäller egentligen alla
anslagsposter -- och vi har varit tvungna att
acceptera denna nedskärning. Vi beklagar den,
men vi kommer att arbeta för att vi återigen skall
börja klättra upp mot promillemålet, som vi i
utskottet -- förutom moderaterna -- ju alla har varit
överens om.

När det gäller freds- och
nedrustningsorganisationerna, som vi behandlar
här, och folkrörelsearbetet, visst studiearbete -- Liv
och fred finns med -- så anser hela utskottet, med
undantag för moderaterna, att det är viktigt att ge
stöd. Vi vet ju att organisationerna faktiskt måste
skrapa fram merparten av pengarna för sin
verksamhet på annat håll. Men vi tycker alltså att
det är viktigt att uppmuntra och stödja
organisationerna i deras arbete. Och det görs ju
också, Inger Koch, av dessa organisationer
betydande jag skulle vilja kalla det
forskningsinsatser, som är till gagn för oss alla.
Därför anser vi att de bör ha detta stöd.

Vi skulle som sagt gärna se att vi kunde öka
anslaget nu. Men vi får arbeta för att göra det
sedan.

Anf. 23 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Herr talman! Jag uppskattar Karl-Erik Svartbergs
målsättning när det gäller enpromillemålet. Jag
bara önskar att det skulle gå mycket snabbare, för
det är bråttom med världsfreden.
Ansträngningarna bör göras så snart som möjligt.

Däremot är jag inte särskilt glad åt att få höra en
antydning om att vi inte budgeterar mycket
samvetsgrant. De utgifter som vi räknar med för det
ökade anslaget har vi redogjort för. Vi är mycket
noggranna när det gäller budgetering, och jag
hoppas att det uppskattas.

Anf. 24 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! För att det inte skall råda något
missförstånd vill jag säga att jag inte gjorde några
anspelningar på miljöpartiets budget. Den budget
jag diskuterade -- och det frångående av tidigare
överenskommelser som avsågs -- gällde
centerpartiet och inget annat parti.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under 7 §.)

7 § Arbetsmarknadspolitiken, m.m.

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkanden

1990/91:AU11 Arbetsmarknadspolitiken (prop.
1990/91:100 delvis)

1990/91:AU12 Arbetslivsfrågor (prop. 1990/91:100
delvis).

Anf. 25 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Det finns ingenting positivt i
arbetslöshet. Själva ordet arbetslöshet har en
ödesmättad klang. Oro för framtiden, en osäker
ekonomi och en osäker social situation följer i
arbetslöshetens spår. Arbetslöshet innebär ett
slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.
Det finns ingenting positivt i arbetslöshet -- jag vill
slå fast detta, herr talman.

Det främsta målet för regeringens ekonomiska
politik har varit full sysselsättning. Allt annat har
varit underordnat denna målsättning -- åtminstone
på papperet.

Ändå är vi nu på väg mot en nedgång på
arbetsmarknaden som -- enligt AMS -- under de
närmaste 15 månaderna blir den djupaste under
efterkrigstiden. Aldrig har så många varslats om
uppsägning som under de gångna månaderna.
Arbetslöshet kommer att bli en högst påtaglig
realitet för många människor.

Vad socialdemokraterna inte har förstått är det som
uttrycks i Parkinsons fjärde lag: Satsa på tillväxt
och du får sysselsättning; satsa på sysselsättning och
du får allt annat än tillväxt.

Sverige har nu negativ tillväxt och ökande
arbetslöshet och Sverige halkar efter jämförbara
länder.

Varningssignaler har inte saknats. Tvärtom har
allvarliga varningar och maningar framförts av
landets skickligaste ekonomer under flera år. Till
dem som varnat har också hört regeringens egna
finansministrar.

Moderata samlingspartiet har år efter år i riksdagen
lagt förslag som om de hade bifallits skulle ha
inneburit att Sverige i dag hade haft betydligt bättre
förutsättningar för arbete åt alla.

''Den tredje vägens'' politik som inleddes med den
spektakulära devalveringen 1982 skulle utgöra en
medelväg mellan kapitalism och socialism. Sverige
skulle arbeta och exportera sig ur den kris som
rådde efter en osedvanligt lång internationell
lågkonjunktur. Den fulla sysselsättningen skulle
garanteras.

I stället är vi på väg in i en allvarlig kostnadskris
med snabbt fallande marknadsandelar och ökande
arbetslöshet.

''Den tredje vägen'' var en illusion.

Vad värre är: ''Den tredje vägen'' har hindrat de
förändringar som länge har varit nödvändiga för att
långsiktigt skapa möjligheter för en gynnsam
ekonomisk utveckling och fortsatt välstånd.
Devalveringspoliken var ett misstag, och svenska
folket får nu betala notan. Det är ingen annan än
den socialdemokratiska regeringen som bär
ansvaret för den ökande arbetslösheten.

Till illusionspolitiken hör analysen av situationen
på arbetsmarknaden.

Vi har i många år haft kraftiga obalanser på
arbetsmarknaden, dels i form av en dold
arbetslöshet, dels i form av brist på den personal
som efterfrågas.

Samtidigt som regeringen har berömt sig för de
höga sysselsättningstalen, har allt fler slagits ut från
arbetsmarknaden. Den totala frånvaron på grund
av ohälsa ökade under 1980-talet med 10 dagar,
eller 20 %. 1989 uppgick antalet frånvarodagar på
grund av ohälsa till över 49 per försäkrad. Enbart
antalet förtidspensionärer uppgick 1990 till över
370 000.

En inte obetydlig del av den ökade sysselsättningen
består också av olika former av subventionerat
arbete, dels sedvanliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, dels ett ökat antal med lönebidrag och
skyddat arbete.

Jämfört med andra västeuropeiska industriländer
ligger kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken i
Sverige ungefär på genomsnittet. Den stora
skillnaden består i att Sverige har större andel
arbetsmarknadspolitiska åtgärder än övriga länder
som har tyngdpunkten på kontantstöd.

Trots den enastående långvariga och starka
högkonjunkturen, har arbetsmarknadsbudgeten
legat på en nivå på 20 till 25 miljarder kronor inkl.
kontantstöd.

Även om det inte går att exakt fastställa siffrorna,
är det med säkerhet så att en inte obetydlig del av
utslagningen helt enkelt är dold arbetslöshet.

Vi vet att frånvaron från arbetsplatserna varit
mycket hög. Överanställningar på uppåt 30 % för
att kompensera frånvaron har inte varit ovanliga.

Nu ökar närvaron ute på arbetsplatserna, dels som
en följd av det kärvare läget, dels som en följd av
förändrade ersättningsnivåer i
sjukförsäkringssystemet. Det innebär i sin tur att
takten i utslagningen ökar ännu snabbare.

Ökningen av frånvaron och förtidspensionerna
motsvarar inte mindre än 80 % av tillskottet till
arbetsmarknaden under 1980-talet.

Allt detta har naturligtvis varit starkt bidragande
orsaker till den brist på arbetskraft, framför allt
utbildad sådan, som vi haft på arbetsmarknaden.
Den bristen har i sin tur bidragit till låg
produktivitet och uteblivna investeringar.

Samtidigt har antalet anställda inom kommuner
och landsting stadigt ökat. Allt fler har låsts in i de
offentliga, konkurrensskyddade vård- och
omsorgsmonopolen.

Det som professor Bo Södersten så träffande kallar
''rekvisionsmentaliteten'' har tillåtits dominera
ekonomin.

Alltför sent har regeringen börjat inse att någonting
måste göras för att bryta denna utveckling som i
dramatisk takt leder in i allvarliga ekonomiska
problem med risk för en långvarig, svår
arbetslöshetskris.

Däremot har regeringen inte visat någon avgörande
förmåga att komma med de genomgripande
förändringar som krävs för att hejda utförsloppet,
trots att krispaket efter krispaket har presenterats.

Tvärtom letar regeringen nu efter syndabockar. Nu
är det oppositionen som inte har förstått hur
framsynt regeringen var när den kom med fjolårets
förslag till pris- och lönestopp. Självfallet var
oppositionen kallsinnig. All erfarenhet säger att
pris- och lönestopp är en Döbelnsmedicin.
Förslaget till strejkförbud gjorde inte anrättningen
smakligare.

Den andra syndabocken är parterna på
arbetsmarknaden. De har inte lyckats hålla tillbaka
löneökningarna.

Regeringens sista halmstrå, efter olika försök med
Hagarundor och kafferep på Rosenbad, är nu
Rehnbergskommissionens stabiliseringsavtal.

Alltför mycket påminner mig regeringens turer om
de olycksaliga tankegångarna i den s.k. SAMAK-
rapporten, som kom för några år sedan och som
utmynnade i att parterna på arbetsmarknaden
tillsammans med regeringen i slutna rum skulle
göra upp om lönerna.

Så sker lönebildningen i ett planekonomiskt
system. Det är också sådana tankegångar som
ligger bakom den centraliserade lönebildningen
som har varit en del av den s.k. svenska modellen
och som ligger till grund för den solidariska
lönepolitiken, som framför allt LO nu försöker
återuppliva.

Under 1980-talet har bruttolönen för en
industriarbetare ökat med i genomsnitt 108 %. Av
detta har han eller hon i ökad köpkraft fått behålla
4 %, dvs. praktiskt taget ingenting. Ökade skatter
och inflation har ätit upp mellanskillnaden. Detta
illusterar med all önskvärd tydlighet att det har
blivit att svårare, för att inte säga omöjligt, att i
Sverige förkovra sig med eget arbete. Det illusterar
också att vi dras med alltför hög inflation och dålig
produktivitetsutveckling. Också detta ger
arbetslöshet.

Det finns inga förutsättningar för en politik som
bygger på centralt beslutade stabiliseringsavtal att
bli framgångsrik. Det visar ju också den senaste
tidens bisarra diskussion om det som kallas otillåtna
löneökningar. För att rekrytera och behålla
eftertraktad arbetskraft måste arbetsgivare gå med
på marknadsmässiga löner. Självklart är det så --
också för riksbanken. Att ställa sådana
arbetsgivare och arbetstagare vid skampålen som
nu sker i vissa massmedia, visar dess värre hur ett
politiskt budskap baserat på tvivelaktiga eller
felaktiga grunder okritiskt kan upphöjas till högsta
sanning och moral. Det visar också vilket starkt
grepp avundsjukan har om den svenska
opinionsbildningen.

Regeringens försök att med olika former av mer
eller mindre maskerad statlig inkomstpolitik
komma till rätta med de grundläggande felen i
svensk ekonomi påminner alltmer om katten som
jagar sin egen svans.

Herr talman! Det krävs en helt annan politik för att
få Sverige på fötter.

I två gemensamma reservationer till
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 11, slår
de tre borgerliga partierna gemensamt fast
huvudlinjerna i den politik som behövs för att
vända utvecklingen i positiva banor och för att
skapa förutsättningar för arbete åt alla som vill
arbeta. I en tredje reservation kräver vi en allmän
och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla.

Kampen mot arbetslösheten måste föras offensivt.
Det är regeringens och riksdagens uppgift att föra
en ekonomisk politik som håller nere inflationen
och skapar utrymme för löneökningar, som i sin tur
håller sig inom ramen för vad som är förenligt med
bevarad konkurrenskraft. Lönebildningen skall
vara ett resultat av vad parterna på
arbetsmarknaden kommer överens om. Vi avvisar
lagstiftning. Framför allt framhåller vi
industrisektorns och småföretagens betydelse för
den långsiktiga tryggheten. Det behövs ett bättre
företagsklimat med bl.a. sänkt skattetryck och en
offensiv politik för att främja småföretagens
utveckling över hela landet. Investeringsklimatet
måste förbättras.

Gemensamt förordar vi en politik som skapar
tillväxt och därigenom stigande välstånd. En sådan
politik inriktas på att skapa arbetstillfällen i stället
för arbetslöshet och lägre prisökningar i stället för
rekordhög inflation.

Herr talman! Den situation som vi nu ser framför
oss på arbetsmarknaden är ytterst besvärlig.
Arbetslöshet och brist på arbetskraft kommer att gå
hand i hand. Nödvändiga strukturförändringar
inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn
måste genomföras under den lågkonjunktur om
vars varaktighet vi ingenting vet. Arbetslösheten
drabbar de traditionella grupperna inom industrin.
Sveriges stora beroende av bilindustrin är
bekymmersamt. Underleverantörer över hela
landet drabbas av nedgången.

Men vad vi också ser är en ökande arbetslöshet
bland grupper som annars inte brukar vara lika
utsatta. Det är tjänstemän som kanske i många år
har specialiserat sig på vissa arbetsuppgifter och
många kvinnor i administrativa yrken. Det är
många som egentligen har en god grundutbildning,
ofta på akademisk nivå, men vars utbildning nu är
föråldrad. Det är många medelålders kvinnor och
män som även i goda konjunkturer skulle ha svårt
att få ett nytt arbete. För dessa är riskerna för
långtidsarbetslöshet påtagliga. Lägg därtill ett
växande antal arbetslösa ungdomar, invandrare och
handikappade.

Nödvändigheten att effektivisera den offentliga
sektorn och anpassa de statliga och kommunala
utgifterna till inkomsterna, innebär att den
offentliga sektorn, och då främst den
personalintensiva vården och omsorgen, inte kan
absorbera den lediga arbetskraften på samma sätt
som tidigare. Tvärtom råder också inom statliga och
kommunala verksamheter anställningsstopp, och
det finns krav på personalreduktion.

Arbetsmarknadspolitiken ställs inför utmaningar
av ett slag som jag inte är säker på att alla ännu har
uppfattat.

Den nya anslagsstruktur som utskottet har anslutit
sig till kommer att medge en större flexibilitet och
bättre möjligheter för arbetsmarknadsverket att
inom givna ramar anpassa olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till de behov som
finns i de enskilda fallen. Den ställer stora krav på
tjänstemännen att disponera medelsarsenalen på
det sätt som är mest effektivt. Vi har länge förordat
en sådan anslagsstruktur, men vi vill också
framhålla att den måste följas upp noggrant och
utvärderas.

Arbetsmarknadspolitiken är en viktig del av den
ekonomiska politiken och fungerar som ett
smörjmedel.

Min kollega Mona Saint Cyr kommer senare i
debatten att närmare att gå in på arbetslivsfrågorna
i betänkande AU12. Dit hör också
handikappfrågorna. Jag vill bara göra några
kommentarer.

En väl fungerande arbetsförmedling är ett
nödvändigt instrument för att underlätta för
arbetsgivare och arbetstagare att finna varandra.

Den offentliga arbetsförmedlingen har här en
väsentlig funktion. Men den behöver kompletteras
med privata förmedlingar. Det finns ingen rimlig
anledning att arbetsförmedling skall vara ett
offentligt monopol. Tvärtom: Genom att upphäva
monopolet skapas utrymme för nya initiativ och en
dynamisk utveckling. Dagens arbetsmarknad är så
varierad och sammansatt att det behövs många
olika former av arbetsförmedlingar och andra
specialisttjänster. Släpp därför monopolet fritt,
Mona Sahlin, och låt tusen blommor blomma!

Arbetsmarknadspolitikens uppgift är också att
hjälpa arbetssökande att finna ett arbete som
passar dem. Arbetsmarknadsutbildningen har en
självklar roll då det gäller att öka de arbetssökandes
kompetens. Däremot får
arbetsmarknadsutbildningen inte utvecklas till en
ny form av uppehållande sysselsättning för
arbetslösa.

Arbetsmarknadsutbildning är det främsta
instrumentet i en utbudsinriktad
arbetsmarknadspolitik. Dess värre får
arbetsmarknadsutbildning i stor utsträckning
användas för att korrigera en skolutbildning som
baseras på felaktiga förutsättningar. Många
ungdomar går mer eller mindre direkt från skolan
till arbetsmarknadsutbildning. De är
''felutbildade''.

Men arbetsmarknadspolitiken har också en annan
funktion, som är socialt betingad. Dit hör t.ex.
handikappåtgärder. Regeringen har nu efter flera
års onödig fördröjning accepterat den modell för
flexibla lönebidrag som vi moderater har förordat.
Den bör ge handikappade bättre möjlighet att
komma in på ordinarie arbeten.

Till den del av åtgärdsarsenalen som är socialt
betingad hör också beredskapsarbete och olika
insatser för att hålla ungdomar i arbete. Också
sådana insatser kommer att behövas i den
arbetsmarknadssituation som vi ser framför oss.

Den budget som utskottsmajoriteten förelägger
kammaren omfattar en kostnadsvolym på ca 30
miljarder kronor, inkl. den beräknade
arbetslöshetsersättningen, allt finansierat på olika
vägar. Därtill kommer ytterligare ca 11 miljarder
kronor för insatser för handikappade.

AMS har i skrivelse till regeringen föreslagit
ytterligare anslag på 10 miljarder kronor för att nå
upp till den nivå som motsvarar 3 % av
arbetskraften. Då menar AMS att
arbetsmarknadspolitiken har uttömt sina
möjligheter, i varje fall med rimliga krav på
effektivitet.

Detta ställer situationen i blixtbelysning. Det
handlar om oerhört mycket pengar för att
förhoppningsvis hjälpa alla dem som med
arbetslöshet har drabbats av effekterna av den
tredje vägens misslyckande.

Det är inte svårt att förstå den vilsenhet som
arbetsmarknadsministern ger intryck av när hon
reser runt i arbetslöshetsdrabbade bygder och
försöker förklara situationen och förklara hur hon
skall klara jobben åt alla arbetslösa.

Det är i och för sig en välkommen insikt och ett
hederligt konstaterande att hon inte har något
hemligt kassaskåp ur vilket hon kan plocka fram
lediga jobb. Det var ungefär så hon uttryckte sig i
Östergötland för en tid sedan.

I stället lägger hon ansvaret på kommunerna.
Åtminstone gjorde hon det i Ödeshög. Det är
kommunerna som skall plocka fram jobben. Hon
uppmanade de arbetslösa metallarbetarna i
Ödeshög att jaga sina politiker.

Hon lägger ansvaret på företagen, för att de inte tar
ansvar för de arbetslösa ungdomarna. Hon är
irriterad på företagen för att de inte förstår sitt eget
bästa.

Kommunerna har, fru talman, en ytterligt trängd
ekonomi. Många av dem, kanske t.o.m. de flesta,
har infört anställningsstopp eller andra former av
åtgärder för att minska personalkostnaderna.
Många tvingas reducera personalstyrkan. Min egen
hemkommun, Göteborg, skall dra ner antalet
anställda med ca 2 000. Hur skall kommunen
kunna ta ansvar för en arbetslöshet av den volym
som vi nu ser framför oss? Och hur skall företagen
kunna göra det?

De personalintensiva företagen inom hotell- och
restaurangbranschen, för att ta ett exempel, har
drabbats av turistmomsen. Där noteras rekordhöga
arbetslöshetstal. Industrin kämpar med ett alltför
högt kostnadsläge och förlorar marknadsandelar på
de internationella marknaderna. Antalet
konkurser ökar. En uppskattning som har stått att
läsa är att endast 58,5 % av landets samtliga företag
är fullt kreditvärdiga och att antalet konkurser
väntas öka med 40 % under det här året. Dessutom
vet arbetsmarknadsministern att lagen om
anställningsskydd slår vakt om den äldre
arbetskraften, inte om ungdomarna.

Jag skulle vilja be arbetsmarknadsministern att
förklara för kammaren vad hon egentligen menar.

Fru talman! Man kan inte med aldrig så finurliga
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och aldrig så
höga budgetanslag skapa arbeten där inga arbeten
finns.

Vad vi här i denna kammare kan göra i det korta
perspektivet är att i första hand dels se till att de
arbetslösa får en utbildning som ger realistiska
möjligheter till arbete på den öppna
arbetsmarknaden, dels lindra de sociala
följdverkningarna för långtidsarbetslösa,
ungdomar och andra grupper med särskilda
svårigheter. Men det lurar ingen. Några månaders
beredskapsarbete eller andra liknande åtgärder är
inte detsamma som ett tryggt och säkert jobb, även
om det ser ut så i statistiken.

På längre sikt och för att för framtiden skapa
förutsättningar för arbete och välstånd måste
Sverige ha en helt annan ekonomisk politik än den
tredje vägens. Vi måste få en politik som gör det
lönsamt att arbeta, producera och investera i
Sverige.

Skattetrycket måste ner till en europeisk nivå. I
första hand måste skatterna på arbete och
produktion minska. Vi föreslår bl.a. att de hastigt
och lustigt tillkomna arbetslivsfonderna avvecklas
och att pengarna går tillbaka till produktionen i
form av en sänkning av arbetsgivaravgiften under
nästa år. Jag är övertygad om att detta är en bättre
användning av 10 miljarder kronor än den AMS
föreslår. Successivt måste de delar av
arbetsgivaravgiften som utgör ren skatt på arbete
avskaffas. Det skulle sänka kostnadstrycket i
produktionen, öka sysselsättningen och underlätta
möjligheterna att förhandla fram reallöneökningar
som ryms inom de samhällsekonomiska ramarna.

Turistmomsen måste sänkas. Det skulle rädda
många jobb i hotell- och restaurangbranschen.
Likaså måste momsen på persontransporter
sänkas.

En skattepolitik som medverkar till trygga jobb och
gör det möjligt att leva på sin lön är bättre än aldrig
så finurliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och
bidrag.

Det olyckliga förslaget till höjd förmögenhetsskatt
som, om det genomfördes, skulle drabba många
småföretag mycket hårt, måste raskt förpassas till
dokumentförstöraren. I stället bör
förmögenhetsskatten avskaffas. Vi skall inte
beskatta arbetande kapital i företag.

Arbetsmarknadens parter måste få ta det fulla
ansvaret för lönebildningen. En decentraliserad
lönebildning med större utrymme för individuella
löner än nu skulle medverka till att göra det mer
lönande för arbetstagarna att utbilda sig och
förkovra sig. Fredsplikten under gällande
avtalsperiod måste hävdas och skadeståndsnivån
vid olovliga konflikter höjas från 200 kr. till 5 000
kr.

Regelsystemet på arbetsmarknaden måste anpassas
till nya förutsättningar. Flexibilitet och valfrihet i
arbetstidsuttaget, ökade möjligheter till
provanställning och ökad geografisk och
yrkesmässig rörlighet skulle ge bättre möjligheter
för en fungerande arbetsmarknad. En obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring för alla skall utgöra det
första ekonomiska skyddet vid arbetslöshet.
Genom tilläggsförsäkringar kan de som så önskar
bygga på försäkringsskyddet.

De offentliga vård- och servicemonopolen måste
öppnas för konkurrens och nyföretagande. Det
skulle ge inte bara ökad effektivitet utan också nya
och intressanta möjligheter för de anställda att
utvecklas och pröva nya idéer.

En bättre skola, ett bättre gymnasium, som ger
kunskaper och färdigheter liksom förutsättningar
för fortsatta studier och goda kunskaper för
yrkeslivet, är en nödvändighet. Därför måste
regeringens förslag till en ny gymnasieskola
avvisas. En utbyggd högskola ger Sverige
möjligheter att hävda sig i framtiden.

Löntagarfonderna måste avskaffas. Regeringens
tankar på att låta AP-fonderna träda i
löntagarfondernas ställe i ambitionen att socialisera
det svenska näringslivet, är något som också måste
förpassas till dokumentförstöraren.

Detta är några av de förslag som moderata
samlingspartiet lagt fram i motioner till årets
riksdag. I stället för illusionen om att det finns en
tredje väg vill vi slå in på Europavägen -- mot
tillväxt och välstånd.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 6 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 11.

Anf. 26 ELVER JONSSON (fp):

Fru talman! Den svenska arbetsmarknaden
befinner sig i en utförsbacke. Utförsbacken är
brantare och längre än någon anat, och ännu
mindre har regeringen dragit rätta slutsatser av det
som händer. Sverige står i dag inför en allvarlig
ekonomisk kris. Problemen är ingalunda nya.
Under en följd av år har den ekonomiska
utvecklingen kännetecknats av alltför låg tillväxt,
alltför höga pris- och kostnadsökningar,
otillräckligt sparande och brist på förnyelse inom
den offentliga sektorn.

Fru talman! För mindre än en vecka sedan kom
AMS med sin prognos över utvecklingen på
arbetsmarknaden fram till nästa sommar. De
många tunga, hårda slagen mot svensk
arbetsmarknad utmynnar i en prognos som är rena
knockouten. Jag citerar pressmeddelandet från
AMS:

''Nedgången på arbetsmarknaden under de
närmaste 15 månaderna blir den djupaste under
efterkrigstiden. Sysselsättningen minskar med hela
60 000 personer. Arbetslösheten kan komma att
uppgå till 4 1/2 procent nästa sommar.'' Man säger
vidare att konjunkturnedgången är både snabbare
och djupare än tidigare nedgångar. Merparten av
näringsgrenarna drabbas av nedgången.

Det är i det läget anmärkningsvärt att regeringen
inte tidigare har försökt bryta denna negativa
utveckling. Problemen har till dels kunnat döljas av
en osedvanligt lång internationell högkonjunktur,
men nu har effekterna slagit igenom. Den förda
politiken visar sig nu i ett snabbt försämrat
sysselsättningsläge: Företag läggs ned och allt fler
blir utan jobb. Utskottsmajoriteten medger att den
fulla sysselsättningen är hotad, att den öppna
arbetslösheten kan vara fördubblad nästa år. Men
utskottsmajoriteten lutar sig bildligt talat tillbaka i
länsstolen med konstaterandet att det skulle kunna
finnas förutsättningar att värna välfärd och full
sysselsättning genom att arbetsmarknadspolitiken
var utbudsstimulerande och tillväxtfrämjande.
Detta är, fru talman, att ta alltför lätt på saken.

Det är minst sagt anmärkningsvärt att
socialdemokraterna har visat en så passiv attityd så
länge. Under stora delar av 1980-talet upplevde vi
den starkaste högkonjunkturen någonsin, men den
utnyttjades dåligt. Reallönerna för de svenska
löntagarna steg knappast något alls. De på
papperet stora löneökningarna åts upp av en
ohämmad inflation. Det är bara att konstatera att
socialdemokraterna under sina åtta år i kanslihuset
har misslyckats i sin inflationsbekämpning. Det
centrala stabiliseringspolitiska systemet består i att
löneökningarna varje år under denna tid har varit
högre än i våra konkurrentländer. Det har
successivt medfört en urholkning av svenska
företags internationella konkurrenskraft.

Problemet har inte främst varit bristerna i
arbetsmarknadspolitiken, utan i att regeringens
näringspolitik och ekonomiska uppläggning har
slagit slint så gruvligt. När det har behövts en
åtstramning har regeringen inte vågat. Antingen
har LO tryckt på eller också har det varit val i
antågande. Regeringen har glömt bort sin
primäruppgift, dvs. att regera. I stället har vi fått
uppleva att man sent -- ofta för sent -- har reagerat
på verklighetens tryck, som har lett fram till
nödvändiga politiska beslut. Exempel på fall där
socialdemokraterna först har bjudit aktivt
motstånd men sedan tvingats vända om är
skattereformen, energipolitiken och inställningen
till den gemensamma europeiska marknaden EG.
Till dels har man lyckats sjabbla bort delar av den
nödvändiga åtstramningen från våren 1990.
Fortfarande har inget hänt med
arbetsskadeförsäkringen eller egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen. Regeringen försökte
krypa från löftet om en arbetsgivarperiod i
sjukförsäkringen. När riksdagen väl fattade ett
beslut fanns det inget klart besked om att samtidigt
sänka arbetsgivaravgifterna.

Så växer bilden fram -- i spåren på den förda
politiken, ännu oftare i avsaknad av en kraftfull
politik -- av den mest dramatiska situation som vi
någonsin varit med om i den moderna
arbetsmarknadspolitikens historia. Man får gå
tillbaka till 30-talet för att finna något liknande,
påstods i TV häromkvällen. Men då studsade man
till på arbetsmarknadsdepartementet och var
blixtsnabbt ute med ett pressmeddelande. Visst
skall det vara korrekt information, men ändå
suckar man något. Tänk om det varit lika stor
rapphet i andra frågor, arbetsförmedlingslagens
reformering t.ex.! Utkastet till den har legat och
bränt i arbetsmarknadsministerns byrålåda, kanske
i väntan på besked från norra Bantorget eller Grev
Turegatan. Beträffande arbetsförmedlingslagen
handlar det om en äkta 30-talsprodukt.

Utskottsmajoriteten har skyggat inför den
verkligheten. Därför finner man i den
socialdemokratiska redogörelsen på s. 10 i
utskottsbetänkandet bara en beskedlig tabell om
att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har
minskat under de fyra senaste åren. Den bild, fru
talman, som i stället behöver fastna på näthinnan
från denna dags debatt är den man kan se på s. 59.
Där har oppositionen i diagramform tecknat den
aktuella situationen om uppsägningar och
permitteringar. Sådana skjuter i höjden med
katapultfart, samtidigt som antalet nyanmälda,
lediga platser har rasat samman. Vi skall erinra oss
att sysselsättningen inom industrin minskar för
första gången på sju år. Det är en minskning som
uppgår till mycket höga tal, vilket jag tidigare
påminde om. Detta är något helt unikt för svenska
förhållanden.

För två dagar sedan fick vi kompletterande
uppgifter om ungdomsarbetslösheten. Den
redogörelse vi ser på s. 59 i betänkandet rör
ungdomsarbetslösheten över det senaste året. De
historiskt höga talen får tyvärr ytterligare en kick
uppåt. Så får vi då den kompletterande
informationen, att situationen för dem som är
yngre än 25 år är ännu mer dramatisk.
Arbetslösheten bland dem är dubbelt så hög som
den genomsnittliga arbetslösheten.

Fru talman! Från socialdemokratiskt håll har man
velat underhålla myten om att en
socialdemokratisk regering skulle klara
arbetslösheten bättre än regeringar av annat
märke. Detta stämmer inte och är alltså i hög grad
just en myt. Faktum är att den högsta
arbetslösheten under 1970-talet nåddes med en
socialdemokratisk regering. 1980-talets högsta
arbetslöshet nåddes 1983, också det med en
socialdemokratisk regering. Nu ser det ut som om
regeringen skulle slå sina gamla rekord i fråga om
arbetslöshet. 1991 kan bli ett sådant år. Låt oss
därför med förenade krafter försöka undvika nya
sådana ''rekord''. Vi måste göra det inte bara därför
att det är samhällsekonomiskt förödande utan
också därför att det leder till djup mänsklig tragedi
för många. Det är en tragedi för de många
ungdomar som i dag har svårigheter att komma in
på arbetsmarknaden och som därmed riskerar att
deformeras i en öppen arbetslöshet. Det gäller
också de många långtidsarbetslösa som redan fått
så många törnar. Det kan också gälla dem som
hamnar på samhällets botten och som för alltid är
utslagna från arbetslivet.

Arbetsmarknadspolitik i vid mening handlar om
hela samhällsfunktionen. En aktiv
arbetsmarknadspolitik är enligt liberalt synsätt
utomordentligt viktig, men avgörande blir fastmer
den förda näringspolitiken. Det är viktigt att
samhällsekonomin i stort sett är sund och att vi har
en god tillväxt.

Med arbetsmarknadspolitik avgörs också hur vårt
utbildningssystem ser ut samt hur familje- och
socialpolitiken är utformad. För några dagar sedan
kom en officiell uppgift om att de arbetslösa löper
fem gånger så stor risk som andra att hamna i
drogberoende. Därför faller också kritiken tung
över regeringen, som har försummat t.ex. den
svenska alkoholpolitiken. Trots riksdagens
uppmaning att följa FNs rekommendation att
kraftigt minska vårt alkoholbruk, så har regeringen
förhållit sig passiv. Det har man gjort trots att man
verbalt ansluter sig till denna hållning och trots att
socialstyrelsen har lagt fram ett aktivt
åtgärdsprogram för att komma till rätta med
alkoholbrukets skadeverkningar som slår så djupt
in i arbetslivet. Jag vill därför fråga
arbetsmarknadsministern hur diskussionen i
regeringen går i dessa frågor. Har den sociala
dimensionen helt tappats bort, eller är man med
tanke på verklighetens hårda tryck äntligen beredd
att lägga fram förslag om en mer aktiv och socialt
ansvarsfull alkoholpolitik? Jag ställer dessa frågor
till statsrådet därför att passiviteten från regeringen
på detta område också är förödande för
arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag har ägnat en stor del av mitt
anförande åt att kritiskt se på den förda politiken.
De främsta bristerna finns inte exklusivt på
arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde,
utan det är fastmer andra försummelser som inte
arbetsmarknadsministern direkt råder över. Den
aktiva arbetsmarknadspolitiken med de
begränsningar jag tidigare påminnt om, men också
de möjligheter politiken ger att i ansträngda lägen
parera svåra arbetsmarknadssituationer, har det
funnits en betydande enighet om och uppslutning
kring i riksdagen under mycket lång tid. Nu måste
vi vara beredda att se framåt. Vi måste också vara
beredda att vidta kraftfulla åtgärder för att hejda
den häftiga uppgång av arbetslösheten som alla
prognoser pekar mot. Då är det viktigt att komma
till rätta med pris- och kostnadsstegringar. På sikt
är det den enda garantin för att svensk industri skall
kunna behålla sin konkurrenskraft. Det är också ett
sätt att komma till rätta med vår bristande tillväxt.

Det finns anledning att ställa ytterligare en fråga.
Under den senaste tiden har regeringen gett dubbla
budskap. Finansministern brukar hävda att
kampen mot inflationen kommer i första hand.
Andra företrädare för socialdemokraterna och
regeringen sätter sysselsättningen först. I den
socialdemokratiska plattformen var det
sysselsättningen som gällde framför
inflationsbekämpningen. Den fråga som inställer
sig är vilket budskap som gäller i dag. Det kan väl
inte vara så att regeringen på denna punkt inte
skulle vara beredd att ta ett mer långsiktigt ansvar?
Frågan kräver sitt svar.

Vi kommer i en senare omgång att diskutera det
avsnitt i arbetsmarknadsdepartementets
betänkande 12 som handlar om de
arbetshandikappades svårigheter. Men jag vill
redan nu fråga främst arbetsmarknadsministern
varför socialdemokraterna, regeringen och
utskottsmajoriteten är så snåla mot just de svagaste
på arbetsmarknaden. Det finns en tendens att ta
från de handikappade och svaga och ge till de friska
och starka. Vart har den sociala dimensionen tagit
vägen?

Den allmänna ekonomiska politiken har till uppgift
att skapa förutsättningar för full sysselsättning på
den öppna arbetsmarknaden. En grundläggande
tanke hos oss i folkpartiet liberalerna är att
arbetslöshet aldrig får bli ett medel i den
ekonomiska politiken. Arbetslöshet är alltid ett
slöseri med resurser, mänskligt såväl som
ekonomiskt. Kampen mot arbetslösheten måste
föras på alla fronter. På den punkten instämmer vi
i regeringens deklarationer. För att försvara
sysselsättningen är det ett absolut krav att
inflationen nedbringas så att konkurrenskraften
återställs. Den långsiktiga tryggheten kan bäst
tillgodoses genom en mer konkurrenskraftig
industrisektor.

Jag vill, fru talman, yrka bifall till våra
reservationer till betänkandet. De reservationer till
betänkande nr 11 som vi kommer att följa upp med
omröstningar är nr 1, 3 och 28.

Till sist några ytterligare funderingar.
Arbetsmarknadspolitiken är ett nödvändigt
komplement till den allmänna ekonomiska
politiken. Den som söker jobb skall få hjälp att
snabbt kunna hitta ett sådant, och arbetgivaren i sin
tur får hjälp att snabbt fylla vakanserna. Ju fortare
den här processen går, desto bättre är det för den
enskilde, för företaget och för samhället.
Arbetsmarknadspolitikens uppgift är kort sagt att,
som vi säger i motionen, fungera som ett
smörjmedel på arbetsmarknaden. De viktigaste
smörjmedlen är arbetsförmedling och annan
informationsspridning, rörlighetsstimulanser samt
utbildningsinsatser.

För att undvika att en människa hamnar i den
återvändsgränd som långtidsarbetslöshet innebär
måste alla de arbetsmarknadspolitiska insatser som
är möjliga prövas. Det kommer att ställa stora krav
på arbetsförmedlarna. De insatser som är aktuella
är introduktionsstöd, jobb-sökar-aktiviteter och
arbetsprövning inom ramen för
arbetsmarknadsinstituten. Även
beredskapsarbeten bör kunna komma i fråga, men
bara som ett sista alternativ. Passivt
kontantunderstöd är naturligtvis nödvändigt under
söktiden, men också det bara som en sista utväg.

Den föreslagna anslagsstrukturen är positiv och
ligger i linje med den politik som vi har förordat.
Det är emellertid viktigt att denna nya frihet för
arbetsmarknadsverket noga följs upp och blir
föremål för en utvärdering.

De insatser som måste prövas för att i det enskilda
fallet finna en lämplig åtgärd ställer, som jag nyss
sade, stora krav på arbetsförmedlarna. En
förutsättning för att de arbetsmarknadspolitiska
instrumenten skall fungera är en effektiv
arbetsförmedling. En brist i dag är förbudet mot
privata arbetsförmedlingar. Regeringen har i
dagarna lagt fram ett förslag till ny
arbetsförmedlingslag. Dess värre tvingas jag
konstatera att förbudet mot privata
arbetsförmedlingar kvarstår.

En ökad mångfald inom arbetsförmedlingsområdet
skulle enligt vår uppfattning ytterligare stärka den
flexibilitet och anspassningsförmåga som är en
förutsättning för en fungerande arbetsmarknad.
Detta krav på mångfald innebär inte att vi gör
avkall på en effektiv offentlig förmedling. De
offentliga förmedlingarna bör tillhandahålla god
service över hela arbetsmarknaden. De privata
förmedlingarna skulle enligt vår uppfattning vara
ett bra komplement till den offentliga servicen.
Arbetsförmedlingsmonopolet bör därför
reformeras långt mer radikalt än vad som föreslås i
regeringens nyligen avlämnade proposition.

Det känns vidare riktigt att kraftiga resurser satsas
på arbetsmarknadsutbildning. Det är då något
anmärkningsvärt att regeringen inte är beredd att
öka antalet nybörjarplatser på högskolorna runt
om i landet till en nivå som skulle innebära att
arbetslöshetstrycket skulle lätta. Tesen att
arbetskraften skall utbildas när konjunkturerna är
sämre, för att sedan kunna möta efterfrågan på
arbetskraft när tiderna blir bättre, borde gälla även
här. Många ungdomar som söker till högskolan
kommer inte in, och den retoriska frågan inställer
sig: Varför vill regeringen inte ta till vara dessa
ungdomar i stället för att skicka ut dem i
arbetslöshet? Regeringens logik har här kolliderat
med sina egna teser.

Vi i folkpartiet liberalerna har hävdat att det måste
skapas ett ökat utrymme för personligt ansvar och
idealitet i samhället. Men detta kan aldrig ersätta
de garantier som den offentliga sektorn står för.
Sociala rättigheter måste garanteras alla -- oavsett
resurser och personliga kontaktnät.
Grundprincipen måste vara att man via det
offentliga skall fördela resurser och möjligheter till
social service utan att för den skull motarbeta
mångfalden i de former som denna service kan
anta. När det gäller arbetsmarknaden har vi från
folkpartiet liberalerna inriktat oss på att hjälpa
främst de svagaste grupperna.

Charlotte Branting kommer i ett senare anförande
att mera i detalj gå in på frågor gällande
yrkesinriktad rehabilitering, särskilda åtgärder för
arbetsanpassning och sysselsättning samt antalet
platser inom Samhallkoncernen, för att nämna
några av de områden där vi drivit på med positiva
förslag och krav på förstärkta resurser.

Fru talman! Arbete är någonting mycket positivt,
som vi måste värna om. Det är därför särskilt
viktigt att nu alla ansträngningar görs för att hejda
den höga arbetslösheten och förhindra att
människor hamnar i en nedbrytande
långtidsarbetslöshet. Vi måste i praktisk handling
hävda arbetets värde för den enskilde individen och
för hela samhället.

Anf. 27 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Statsrådet Mona Sahlin! Antalet varsel
och permitteringar ökar kraftigt, och antalet lediga
platser minskar. Det rör sig inte längre om bara
''vanliga'' varsel, utan det är också fråga om
strukturförändringar inom industrin. Många
kommuner och landsting befinner sig i en
ekonomisk situation som gör att de måste dra ner
även på känslig verksamhet.

Sammantaget leder detta till att olika prognoser
pekar på att vi, om man räknar in både personer
som är föremål för arbetsmarknadsåtgärder och
sådana som är öppet arbetslösa, under 1992 kan
komma upp i en arbetslöshet på 5--6 %.

Läget har förändrats mycket snabbt. Låt mig
påminna om att företag och vårdansvariga för
mindre än ett år sedan genomförde kampanjer för
att få folk och ungdomar till industri och vård.

Den svenska lågkonjunkturen är i stor utsträckning
hemmalagad. Löneutveckling och inflation har
länge legat långt över omvärldens.
Skatteomläggningens finansiering har, såväl ur
inflationspolitiska som arbetsmarknadspolitiska
utgångspunkter, verkat i klart negativ riktning. Den
förda koncentrationspolitiken har lett till
överhettning i framför allt storstadsområden, där
det har uppstått en löneglidning, som sedan har
fortplantat sig ut över landet.

Fru talman! Detta har lett till två debatter -- eller
kanske skall vi kalla dem två ekonomiska skolor. I
den ena debatten accepterar man en hög
arbetslöshet, som skall tvinga ner löner och
inflation. I den andra debatten förordas den
sedvanliga AMS-linjen, det vill säga att omfattande
åtgärder skall sättas in för att kortsiktigt hålla nere
de höga öppna arbetslöshetstalen.

Den första, råa linjen är helt oacceptabel för
centern. Längre arbetslöshetsperioder leder till
utslagning och dåligt självförtroende och är
egentligen ett enda stort resursslöseri. Men den
omfattande AMS-linjen är heller inte rätt väg att
vandra.

Fru talman! Sverige har i dag ett nedslitet vägnät
och järnvägar som kräver underhåll och nya
sträckningar. Vi befinner oss nu i en lågkonjunktur.
Vi har tusentals entreprenörfordon som i dag står
lediga. Det är nu, i lågkonjunkturen, som man skall
ta krafttag för att bygga en infrastruktur för
framtiden. Det är mycket lämpligare att göra det nu
i sämre tider än när kapaciteten i riket är fullt
utnyttjad. Då kan det vara andra saker som bör gå
före. Centerpartiet föreslår därför att 10 miljarder
kronor under kommande år skall satsas på en
utbyggd infrastruktur. Som vi ser det är det också
viktigt att dessa satsningar i första hand körs i gång
i de områden i vårt land där sysselsättningen i dag är
svagast, dvs. i regionalpolitiskt känsliga områden.
Där finns hundratals mil av krokiga, svaga
grusvägar som behöver rätas, förstärkas och
beläggas. Banverket har ett färdigt stort program
som kan tidigareläggas på järnvägens område. Vi
har all anledning att mycket kraftfullare satsa på
högre utbildning och forskning. Centerpartiet har
föreslagit 6 000 nya utbildningsplatser -- utbildning
för framtid.

Vi har gjort en uppgörelse som berör bioenergins
roll i det stora energisystemet. Vi är inte nöjda med
uppgörelsen. Vi tycker nämligen att på just
bioenergiområdet skulle satsningen ha kunnat vara
litet kraftfullare. Det är dock ett stort steg i rätt
riktning.

Vi vill också att man skall inleda skapandet av ett
nordiskt snabbtågbanenät. Det är investeringar
som kommer att minska behovet av investeringar
på flygets område. Snabba och bra järnvägar är
miljöriktiga. Det är det transportsätt som är att
föredra vid måttligt långa avstånd.

De infrastruktursatsningar som vi föreslår är
satsningar som utvecklar hela vårt land. Det är, fru
talman, fråga om god ekonomisk politik som
skapar framtida välstånd och bättre möjligheter för
en god livskvalitet. Varje sjukdom orsakad av
trafikutsläpp, varje trafikskadeoffer, varje
nedsliten vägkilometer och varje i onödan utbetald
kontant arbetslöshetsersättning medför verkliga
kostnader och framför allt stora uteblivna intäkter.

Statsrådet Mona Sahlin bör därför gå in på sin
kammare och tänka på vad jag här har tagit upp och
studera centerpartiets motioner. Sedan bör hon ta
Georg Andersson, Rune Molin och hela regeringen
ordentligt i örat. Jag anser att det är fel att
arbetsmarknadsministern skall tvingas till större
och större ensidiga satsningar. Så blir nämligen
fallet om man inte har förstånd att göra satsningar
över ordinarie budget på andra departements
områden.

Fru talman! Antiinflationspolitiken måste vara ett
framtida rättesnöre. Sverige har delvis prissatt sig
ur världsmarknaden. För det framtida välståndets
skull är vi betjänta av en period med lägre
löneökningar än omvärldens. Det är
utomordentligt viktigt att Rehnbergsnivån blir det
absoluta taket för ett par år framåt. Vi anser att det
är oroande att parter -- som borde veta bättre -- inte
godtar att högre avlönade som samtidigt är stora
vinnare på skattereformen nu måste lugna ner sig.
Chefer i exportföretag och på viktiga ekonomiska
institutioner som alltid predikar återhållsamhetens
evangelium för lågavlönade, måste nu förstå att det
är de själva som måste föregå med goda exempel.

Fru talman! I många kommuner har vi redan en
ungdomsarbetslöshet på över 10 %. Den ökar
dessutom snabbt. Ungdomar, kvinnor,
handikappade och invandrare utgör de grupper
som drabbas hårdast. Det är enligt min bestämda
mening inte dessa grupper som orsakar
överhettning och stark löneglidning. Den onda
löneglidningen uppstår inte i inlandskommunerna i
Norrland. Men det är där vi har de höga
arbetslöshetstalen. Jag vill återigen med stor
bestämdhet säga att öppen arbetslöshet är ett stort
resursslöseri. När det gäller
ungdomsarbetslösheten är frågan egentligen om
den får fortgå längre. Det är en fråga om en massiv
förstörelse av ungdom och framtid.

Centern föreslår ett antal försvarslinjer. Den första
försvarslinjen måste vara arbete i en utbyggd
näringslivssektor. Den andra försvarslinjen är den
mycket starka infrastruktursatsningen som jag nyss
var inne på. Den tredje försvarslinjen innebär att
man satsar på utbildning av både lågt utbildade och
högre utbildade personer för att vi skall stå bättre
rustade för att klara en bättre produktivitet
framöver. Den fjärde försvarlinjen -- där hyser jag
ganska stor oro i dag -- är att vi skall ha ordentliga
regionalpolitiska satsningar som utvecklar hela
landet. Den femte linjen består i att vi måste ha en
viss kvot av beredskapsarbeten. Alla är inte
utbildningsmotiverade. Den sista försvarslinjen
utgörs av kontant arbetslöshetsersättning. Den
påsen bör vara den minsta påsen av alla de
penningpåsar som vi har att diskutera.

Jag sade inledningsvis att för mindre än ett år sedan
drevs kampanjer för att få ungdomar till
näringslivet och till vården. Jag vill nu varna för en
viss kortsiktighet i agerandet. Jag förstår företagen,
många är hårt ekonomiskt pressade och lever litet
för dagen. Man måste naturligtvis se om sitt hus.
Det finns dock en viktig fråga som varje företagare
och regeringen och riksdagen bör ställa, nämligen
hur lång den här lågkonjunkturen kommer att bli.
Blir den ett år, ett och ett halvt år eller kanske två
år?

Frågan om rekrytering av ungdomar till
näringslivet och andra områden är en väsentligt
mer långsiktig fråga, och det finns här anledning att
varna för kortsiktighet i agerandet. Ungdomarna är
mycket rörliga -- de flyttar osv, -- och det är nog så
att industrin behöver ungdomarna mer än vad
ungdomarna behöver industrin. För att inte
missförstås vill jag betona att jag liksom alla andra
är medveten om att industrin är en välfärdsgrund.
Men det gäller nu att titta på det här
överbryggningsskedet, så att man i framtiden har
en rekryteringsbas av väl utbildade och inskolade
ungdomar.

Jag vill fråga statsrådet: Hur hög
ungdomsarbetslöshet tänker regeringen acceptera?

Vi var för några år sedan i denna kammare eniga
om att stödja ett gammalt centerförslag om att
ungdomar i de känsligaste åren alltid skulle
erbjudas utbildning eller arbete -- icke kontanta
pengar. Ungdomarna skulle göra en insats för att få
sina pengar; de skulle vara med i samhället. Ställer
Mona Sahlin fortfarande upp på den grundsynen
när det gäller ungdomarnas rätt till arbete och
utbildning?

Jag vill också ställa frågan: Vilka medel tänker
regeringen arbeta med för att driva en sådan
offensiv linje?

Jag vill avsluta med att säga att centern säger ett
bestämt nej såväl till låt-gå-arbetslöshetslinjen som
till en extrem AMS-linje. Med kraftfulla
näringslivssatsningar, infrastruktursatsningar,
ordentliga satsningar på en bra utbildning,
satsningar på regionalpolitikens område och en
beredskap att ta tag i överhettningsproblemen när
dessa uppstår, vilket ofta sker regionalt, är jag
övertygad om att det går att förena en låg inflation
och ett stabilt penningvärde med målsättningen att
vi i vårt land inte skall ha långtidsarbetslöshet för
någon grupp.

Kersti Johansson kommer senare att ta upp inte
minst de handikappades problem på
arbetsmarknaden.

Anf. 28 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Nu nås vi av den stigande
arbetslösheten. Tidigare höga varseltal när det
gäller uppsägningar börjar nu omsättas i praktiken.
1991 är redan ett svart år på arbetsmarknaden. Från
vänsterpartiets sida har vi varnat för den här
utvecklingen. Behovet av att snabbt sätta in
åtgärder för att motverka arbetslösheten har vuxit
enormt.

Priset för en hög arbetslöshet blir oerhört högt. Det
är enskilda människor som drabbas, och vi vet att
ingen kan smita ifrån arbetslöshetens kostnader --
varken de mänskliga eller de samhälleliga. Men
företrädare för marknaden vägrar medvetet att inse
detta. Arbetslöshetens stålbad blir verklighet om
de får bestämma. De förordar medvetet att ännu
fler människor skall ställas utanför produktionen --
ju fler, desto bättre för landets ekonomi, hävdar de.
Från vänsterpartiets sida vägrar vi att acceptera ett
sådant synsätt.

Människors vilja till arbete och egen försörjning är
en viktig tillgång. Sverige blir varken bättre eller
rikare när fler människor slås ut från
arbetsmarknaden -- utan tvärtom, vi kommer att bli
fattigare.

För vänsterpartiets del kan det aldrig handla om en
passiv anpassning till givna eller s.k. ödesbestämda
förhållanden. Den fulla sysselsättningen är ytterst
en fråga om vilja och förmåga att styra
samhällsutvecklingen. Därför behövs en kraftfull
politik för att förhindra att arbetslöshetssiffrorna
rakar i höjden. I det redan allvarliga läget på
arbetsmarknaden måste även beredskapsarbeten
ingå bland nödvändiga åtgärder.

Regeringen bär det yttersta ansvaret för att
arbetsmarknadspolitiken inte avrustas, något som
marknaden och vissa andra olyckskorpar
förespråkar.

Marknadens företrädare vill inte göra något åt den
växande arbetslösheten. Den får bli vad den blir.
Det blir följden om man anser att full sysselsättning
inte är ett mål som måste upprätthållas. En
föraktfull inställning till människornas rätt och vilja
till arbete präglar många bankekonomer,
industriledare och vissa politiska företrädare, som
flera medier låter uppträda som ''sanningssägare''.

Det är upprörande att det i dag förs fram förslag
som innebär att anslagen till
arbetsmarknadsutbildning och andra
sysselsättningsskapande åtgärder skärs ned. På
flera håll vill man låta de arbetslösa själva betala en
allt högre del av kostnaderna för arbetslösheten. På
annat sätt går det inte att tolka vissa borgerliga
företrädare. De vill kraftigt höja EG-avgifterna till
arbetslöshetskassorna. Dessa förslag kommer inte
att lösa några problem på arbetsmarknaden, om de
skulle omsättas i praktiken. Men det innebär att ett
orättfärdigt slag utdelas mot enskilda människor
och deras familjer, som redan har det svårt på grund
av arbetslöshet eller hot om sådant.

Därför vänder vi i vänsterpartiet oss emot dem som
är beredda att acceptera arbetslöshet som ett medel
i den ekonomiska politiken.

Arbete åt alla är 1990-talets huvudfråga. För
arbetarrörelsen och vänsterpartiet är rätten till ett
meningsfullt arbete en viktig del av den generella
välfärdspolitiken. Regeringen har även klart uttalat
att arbetsmarknadspolitiken fortsättningsvis
begränsas till åtgärder för den enskilde individen
som hotas av arbetslöshet eller som är arbetslös.
Någon generell efterfrågestimulans för att
förhindra arbetslöshet är inte aktuell enligt vad
regeringen skriver i årets budgetproposition.

Vänsterpartiet ställer sig naturligtvis positivt till de
ökade resurser till utbildning och rehabilitering
som regeringen föreslår, men vi är starkt kritiska till
regeringens fortsatta högervridning, som innebär
att målsättningen arbete åt alla offras. Regeringens
politik underordnas alltmer nyliberalismens synsätt
att öppen arbetslöshet minskar inflation. Från detta
har regeringen inte tagit klart avstånd, och därför
måste man utgå från att det fortfarande gäller.

Fru talman! Tillsammans med en rättvis
fördelningspolitik och den generella
välfärdspolitiken är arbete åt alla den övergripande
politiska målsättningen vid fördelning av landets
resurser.

Det är viktigt att motverka ökad arbetslöshet och
att redan nu ta itu med sårbarheten i det svenska
näringslivet i perspektivet av den lågkonktur vi nu
upplever.

Landets ekonomiska politik och statens insatser
måste inriktas på att bekämpa arbetslösheten.
Förutom att den ekonomiska politiken på alla sätt
skall befrämja arbete åt alla är det nödvändigt att
statsföretag, löntagarfonder och regionalpolitik
omvandlas till redskap för en arbetsskapande
politik.

Dagens arbetsmarknadspolitik bygger på samma
ideologiska grundprinciper och har samma
politiska målsättning som präglar hela den
ekonomiska politiken i övrigt.

Som en aktiv och integrerad del av den allmänna
ekonomiska politiken arbetar man för att minska
strukturella obalanser enbart genom en anpassning
till de krav som industrin ställer.

Det har skett en förskjutning i
arbetsmarknadspolitikens roll och målsättning.
Från att ha varit ett instrument för att bekämpa
konflikterna mellan olika mål i den allmänna
ekonomiska politiken har den nu en annan roll.
Tidigare fördes en arbetsmarknadspolitik för att
mildra de negativa effekterna av den industriella
och ekonomiska utvecklingen. Nu prioriterar man
enbart åtgärder som syftar till att underlätta och
påskynda industrins strukturella omvandling helt
på arbetsköparnas villkor, vilket ytterligare
förvärrar den regionala obalansen och ökar
klassklyftorna i samhället. Det är i detta perspektiv
regeringens nyliberala politik skall ses.

I den nya politiken från regeringen finns inte någon
nämnvärd arsenal för att möta den stora
arbetslösheten. Beredskapsarbeten ses numera
som ett hinder i den ekonomiska politiken. Den
insikten att människor som ställs utanför arbetslivet
någon månad snabbt passiviseras och kan slås ut
från arbetsmarknaden har blivit som bortblåst i
regeringspolitiken.

Det är därför bra att utskottet framför en annan
uppfattning i sitt betänkande nr 11, där det betonas
att beredskapsarbete inte får underskattas:
''Utskottet vill med det anförda understryka att
beredskapsarbete måste kunna komma i fråga när
detta framstår som den mest ändamålsenliga
åtgärden i det enskilda fallet.'' Denna del av
utskottets betänkande ger ju en helt annan bild än
den som regeringen ger i sin budgetproposition.

Vänsterpartiets och socialdemokraternas
uppgörelse i skatteutskottet om att avdela 600
milj.kr. till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bl.a.
beredskapsarbete, skulle ses som en insats för att
regeringen i arbetsmarknadspolitiken skulle kunna
få instrument för att hävda rätten till arbete.

Vad händer i fortsättningen med denna
uppgörelse? Det skulle vara intressant att få veta av
Mona Sahlin vart medlen tog vägen. När skall
medlen tas fram? Är uppgörelsen ingenting värd?

Vänsterpartiet anser att
arbetsmarknadsutbildningen är en del av den
samhälleliga vuxenutbildning. Den bör användas
för att stödja dem som har den svagaste ställningen
på arbetsmarknaden. Den bör sättas in för att
uppfylla fördelningspolitiska och sociala mål.
Utifrån den grunden kan en politik formuleras för
arbete åt alla i följande huvudpunkter:

1.  Näringsliv och arbetsliv skall utformas på en
nationellt självständig grund inriktad mot
internationell solidaritet. Produktion, tjänster,
service och kommunikation skall utformas i
samklang med social nytta, en bra miljö, regional
balans och med en icke kommersiell inriktning. Ett
människovärdigt arbetsliv krävs utan utslagning
och klassklyftor och med en demokratisk
maktutövning.

2.  Att i samhällets regi upprätta ett nationellt
näringslivsprogram, ett program som tar sikte på
att ge industrin en nationell bas med en ny struktur,
samtidigt som industriarbetet ges ett nytt och mer
kvalitativt innehåll.

Utifrån detta program kan kraftfulla satsningar ske
i infrastrukturen för att kunskap, transporter och
övriga kommunikationer skall bli verktyg i en
arbetsskapande politik.

3.  En allmän arbetstidsförkortning ingår i en
politik för arbete åt alla och den kan motverka
utslagning och även förbättra människors sociala
livsvillkor.

4.  Arbetsmarknadspolitiken måste reformeras
och inriktas på att skapa bestående arbeten.
Genom arbetsmarknadspolitiken skall även
regionalpolitik och ekonomisk politik ge arbete åt
alla. Ansträngningar och stimulanser bör sättas in
för att vi skall få en del av förtidspensionärerna
tillbaka till arbetslivet. Dessutom skall man i
arbetsmarknadspolitiken på ett kraftfullt sätt
motverka dagens könssegregerade arbetsmarknad.
Ökade satsningar bör ske i informationen om
yrkesval, en omvänd ''prao-inriktning'' m.m.

Vänsterpartiet anser att varje arbetslös är ett
nederlag för samhället. Risken är uppenbar att de
långtidsarbetslösas skara ökar. Även för
handikappade, kvinnor och ungdomar kan en
ökning av långtidsarbetslösheten befaras. Vi gick
från en tid då det fanns ungdomslag till
inskolningsplatser. Vad hände med dessa
inskolningsplatser, som man då sade skulle vara ett
instrument för att på nytt få ut ungdomen i
arbetslivet? I dag har kommunerna ansvar för de
unga, men man har inga pengar. Vad händer med
de ungdomar som kommer ut och skall försöka få
ett arbete på en sviktande arbetsmarknad, när
också kommunerna står utan möjlighet att hjälpa
dem?

Regeringen brukar tala om att man skall gå på två
ben. Det tycker jag är en självklarhet. Men frågan
är vad man skall göra för att gå på två ben. Man
talar om att inflationen utgör det största hotet om
arbetslöshet. Den ekonomiska politiken inriktas
enbart på att bekämpa inflationen. Det finns
förslag, som vi har fört fram och som kan bli mer
aktuella än någonsin. Jag skulle vilja höra om
någon kan förklara på varför man inte fortsätter
med det ROT-program som fanns en gång i tiden.

Det finns möjligheter för byggnadsarbetare att få
arbete. Våra skolor behöver rustas upp. Där skulle
många av de byggnadsarbetare som i dag börjar bli
utslagna av arbetsmarknadsskäl kunna få arbete.
Kommunernas vattennät är i stort behov av
upprustning. Det finns alltså många åtgärder som
skulle främja och trygga bra arbete för många som
nu kommer att stå utanför arbetslivet.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till
reservationerna 2, 4, 26 och 31 till betänkande nr
11.

Anf. 29 ANNA HORN AF RANTZIEN
(mp):

Fru talman! Fru statsråd! Jag tänker nu passa på att
här i kammaren dra upp huvudlinjerna för hur vi i
miljöpartiet de gröna ser på
arbetsmarknadspolitiken. Det är den gröna vägen
mot ökad frihet i arbetet. När jag förberedde på det
här anförandet började jag med att skriva att varje
människa har rätt till ett arbete. Ögonblickligen
hörde jag en massa frågor. Om vi har rätt till ett
arbete, visst har vi då också skyldigheter med det
arbetet, t.ex. att det ger bra och hållbara produkter,
att det inte tär onödigt mycket på våra resurser, och
vad menar vi med ett arbete? Ja, vi kan ju i varje
fall skilja på förvärvsarbete -- som lönearbete eller
kooperativt arbete -- och informellt eller ideellt
arbete. Kontentan av mina funderingar blev i alla
fall att jag ändrade meningen till:

Varje människa i arbetsför ålder har rätt till avlönat
arbete, men lönearbetet har inte rätt till varje
människa.

Vad menas då med det? Jo, lönearbetet skall inte
vara så tungt och långt att vi inte också orkar med
annat arbete: hemarbetet, sport- och
friluftsarbetet, arbetet i Röda korset, syföreningen,
barnpassningen. Slutsatsen blir naturligtvis: Arbete
är inte enbart förvärvsarbete. Ingen behöver vara
arbetslös. Nej, ingen behöver vara arbetslös om vi
med arbete också menar det obetalda arbetet.

Förvärvsarbete är nödvändigt under stor del av vårt
liv för att täcka våra behov, men allt lönearbete är
inte bra för miljö och människor.

Konsekvenserna av ett arbete -- särskilt då av
lönearbetet -- för miljö, individ och samhälle måste
analyseras och värderas.

Har vi en till vår tid anpassad syn på
förvärvsarbete? Nej, den moderna synen har inte
trängt igenom. Varför består gamla hierarkiska
strukturer i arbetslivet? Varför består den
auktoritära människosynen, den förhållandevis
dåliga jämställdheten och den instrumentella synen
på arbetskraften? Varför tror vi fortfarande på en
evig tillväxt i produktion och konsumtion, i sopor
och regnskogsdöd, som ändå drabbar oss
människor till slut. Nej, inte sist, för vi hör ju till
näringskedjornas topporganismer, och
topporganismerna hör inte till världens tåligaste
varelser.

Lönearbetet har blivit en stelnad ideologi. I alla
tider har arbetet varit något smutsigt och ovärdigt
för de högre klasserna, förutom de manligt värdiga
sysselsättningarna jakt, krig och politik. Så
småningom fick arbeten som handel och hantverk
högre status och i dag har -- i varje fall i teorin --
den allmänt accepterade idén om allas lika värde
följts av alla arbetens lika värde. -- Utvecklingen
går mot det bättre!

Men slentrian får inte göra oss blinda för
förvärvsarbetets negativa följder, som ligger i
avigsidorna av:

--  att det finns kontroll av produktion och
människor,

--  att det finns marknader för produkter och
arbetskraft,

--  att det finns ett kapitalintresse och ett
löneintresse,

--  att det finns partsförhållanden och

--  att det finns regler och lagar.

Allt har en positiv och en negativ sida.

Skall vi lönearbeta ännu fler timmar? Skall vi
producera och konsumera ännu mer i vårt mätta
land? Produktionen av varor stiger ständigt om inte
lönearbetstiden förkortas. Enligt
långtidsutredningens prognoser kommer den
materiella produktionen att öka med 25 % till år
2000. För att nå detta mål krävs en ökning av
antalet lönearbetstimmar med cirka 7 % och av
produktiviteten med 18 %. Oförändrad materiell
produktion skulle medföra att lönearbetstiden
kunde sänkas med 8 % och att produktiviteten
kunde ökas med drygt 10 %. Det finns alltså
utrymme för förändringar.

För arbetsgivaren betyder den kortare arbetstiden
att den reella lönen kan ökas med 2 %. Det
förutsätter dock att kapitalkostnaden per
arbetstimme inte ökar genom kortare arbetstid
totalt.

Är arbetslöshet frihet eller plåga? Jag lyssnade på
Sonja Rembo. Eftersom jag har skrivit detta, säger
jag nästan motsatsen -- men inte helt. Arbetslöshet
kan för en del företagsamma människor fungera
som en puff mot större frihet från lönearbete och
mot nya utmaningar. Men vi vet att förvärvsarbete
är viktigt för de flesta människor. De känner sig
utanför, olyckliga och obehövda utan
förvärvsarbete. Vi vet också att ungdomar som går
arbetslösa är särskilt sårbara. De blir deprimerade,
t.o.m kroniskt skadade, när arbetslösheten varar
länge. Därför är arbetslinjen viktig, men med den
kan vi inte lösa problemet när det växer utöver
budgetens möjligheter. Vi måste därutöver hitta
andra vägar. När arbetslösheten av olika orsaker
stiger utöver det normala, kan det vara värt att
undersöka om man skulle kunna dela det betalda
arbete som finns genom att sänka lönearbetstiden.
Det kan ske genom att ge människor större frihet
att välja lönearbetstid.

Fru talman! Nu kommer vi till kärnpunkten: Är
kortare arbetstid ett motmedel mot arbetslöshet?

Rent teoretiskt -- ja! Vi delar solidariskt på
lönearbetet. I praktiken kommer svårigheterna.
Jobben och de arbetslösa finns inte på samma
platser. Utbildning och jobb passar inte ihop osv.

Men om vi antar att åtminstone en tredjedel, vilket
troligen är lågt räknat, av den minskade
lönearbetstiden vid en arbetstidsförkortning på de
av miljöpartiet till år 1993 föreslagna första två
timmarna per vecka resulterar i nya arbeten,
motsvarar detta cirka 50 000 nya arbetstillfällen.
En lönearbetstidsförkortning kommer därför att ge
ett betydande bidrag till att den befarade ökningen
av arbetslösheten kan hållas låg.

Kostnaden för dessa 50 000 nya lönearbetstillfällen
består i lägre lön, motsvarande de två lediga
timmarna -- och skattebortfall förstås.

Om lönearbetstiden förkortas kommer också
behovet av pengar för arbetslöshetsersättning och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder att minska med
uppskattningsvis 500 milj.kr. under budgetåret
1991/92.

Miljöpartiet har som mål att ge alla människor
laglig rätt till 6 timmars arbetsdag eller 30 timmars
arbetsvecka med förhållandevis sänkt lön. Med
denna rätt ökar flexibiliteten och man kan anpassa
lönearbetstiden efter sin livssituation.

Vi föreslår en minskning med en veckotimme år
1992 och ännu en år 1993 till 38 timmar. Det är ett
ganska flexibelt instrument, som ändå kan få stor
effekt, eftersom den nya normen troligen kommer
att följas på de flesta områden. Möjligheten att
avtala om andra lönearbetstider finns naturligtvis
kvar. De två timmarna betyder att lönearbetstiden
minskas med 5 %. Om arbetstagarorganisationerna
inte är beredda att sänka utgående veckolön i
kronor, innebär det att man intecknar 5 % av
utrymmet för lönehöjningar till kortare arbetstid.
Det är naturligtvis ett problem i dagens situation,
när lönerna ökar alldeles för mycket. För att
kompensera kostnaderna för den kortare
arbetstiden, men också för högre energiskatter,
föreslår miljöpartiet i en motion kraftigt sänkta
arbetsgivaravgifter.

Riksdagen bör också återta beslutet om den sjätte
semesterveckan. Miljöpartiet -- och med oss många
andra -- prioriterar en förkortad veckoarbetstid
framför en längre semester.

Återstående ca 3 procentenheter av
kostnadsökningen ger -- fördelade på två år --
ungefär 1,5 % per år. Eftersom det ungefärligen
motsvarar produktivitetsökningen inom
näringslivet under ett år, skulle det vara möjligt att
med bibehållen men ej ökad lön behålla företagens
kostnadsläge oförändrat. De anställda skulle då få
en ökad reallön, men inte i form av pengar i
lönekuvertet, utan som kortare arbetstid.

Till detta kommer naturligtvis dynamiska effekter.
Förutom att bidra till att vi solidariskt delar det
lönearbete som finns, får vi andra dynamiska
effekter av den kortare arbetstiden. Tidspressen,
stressen, minskar och vi får större möjligheter att ta
framtiden i egna händer med ökad egenkontroll
över miljö och framtid. När vi lönearbetar mindre
produceras mindre mängd varor. Det gynnar
återbruk och spar miljö, med mindre sopmängd,
sparad energi och sparade råvaror. Rätten till vår
tid blir verklighet.

För dem som har förlorat sitt arbete kan nya
lönearbetstillfällen skapas -- sådana arbeten som i
dag inte räknas som lönsamt, såsom ytterligare
investeringar i miljövänlig infrastruktur,
miljöanpassad utbildning och utveckling
beträffande varsam teknik och energi, m.m. Jag
skall här bara gett ett exempel. Om vårt
vattensystem och vårt avloppssystem -- de är så illa
däran i dag att kommunikationerna dem emellan
blir allt livligare -- repareras i samma takt som
hittills har varit fallet, kommer arbetet att vara klart
om 400 år. Men vilket utmärkt arbetstillfälle att
undvika hälsokatastrofer vore det då inte om en
stor kontingent av arbetskraft sattes in för att
arbeta med att ersätta de gamla dåliga
avloppsledningarna med nya system!

För att arbetslösheten inte skall överstiga drygt 2 %
måste AMS genom en konventionell lösning få
ytterligare 10,3 miljarder kronor, dvs. utöver de
drygt 11 miljarder som redan har avsatts i
budgetpropositionen. Men nettokostnaden blir
''bara'' 3 miljarder kronor, eftersom de föreslagna
åtgärderna kommer att innebära att kontantstödet
till arbetslösa minskar med 7 miljarder kronor --
detta enligt AMS.

Det gröna förslaget tål att jämföras med det
konventionella. Men det måste, naturligtvis, finnas
nackdelar med vårt förslag, kan någon tycka. Ja,
det tar längre tid att genomdriva vårt förslag,
eftersom hindren bl.a. är att det handlar om ett
förstelnat tänkesätt, att det måste genomföras
stegvis och att det måste totalplaneras och prövas.

Så vill jag avsluta anförandet med att deklarera att
jag ställer mig bakom miljöpartiets samtliga
reservationer i arbetsmarknadsutskottets
betänkanden 11 och 12. Jag nöjer mig dock med att
stödja reservationerna 1 och 10.

I detta anförande instämde Gösta Lyngå (mp).

Anf. 30 LARS ULANDER (s):

Fru talman! Vi har i dag att behandla
arbetsmarknadspolitik, arbetslivsfrågor och
arbetslivsforskning. I det här anförandet skall jag ta
upp arbetsmarknadspolitiken. För ordningens skull
yrkar jag redan nu bifall till hemställan i
arbetsmarknadsutskottets betänkande 11 och
avslag på samtliga reservationer som har fogats till
betänkandet. Bo Nilsson kommer senare att
kommentera betänkande 12.

I betänkande 11 ger utskottet sin bild av den
verklighet som vi har att göra med. Den bilden
redovisar både de starka sidorna och de svårigheter
som vi har att brottas med.

Först och främst skall vi glädjas åt att vi lever i ett
av världens bästa länder vad gäller välfärd och
fördelningen av välfärden. Vidare skall vi notera att
ännu fler människor har kommit ut på
arbetsmarknaden under 1990. Nu omfattas
arbetskraften av 87 % av männen och av nästan
83 % av kvinnorna. Det ger oss en internationell
topposition. Att så många som 4 577 000 personer
i vårt land har arbete och egen inkomst är något
som vi skall vara glada och stolta över. Den siffran
gäller genomsnittet för 1990. Men det har skett en
viss minskning. I februari 1991 var nämnda antal
4 536 000. Det är det näst största antal personer i
arbete som någonsin har noterats för en
februarimånad. Det står också helt klart att vår
arbetslöshet om 2,3 % i februari internationellt sett
är utomordentligt låg siffra.

Utskottets betänkande är värt ett studium.
Utskottet väjer inte för problemen. I betänkandet
framhålls det att det centrala stabiliseringspolitiska
problemet är inflationen. I längden är det nämligen
inte möjligt att trygga sysselsättningen med
prisstegringar som sker snabbare än i omvärlden.
Reservanterna -- alltså moderaterna, folkpartiet,
centern och miljöpartiet -- är, som framgår av
reservationerna 1 och 3, ytterst hovsamma i sin
kritik. Det är i och för sig en förnuftig linje. Om vi
tittar i facit, ser vi att det inte hos något av
oppositionspartierna är värnet av ekonomin som
har varit det mest framträdande draget. Så fort
regeringen har lagt fram ett förslag som innebär att
ekonomin skulle stabiliseras har det samlade svaret
från oppositionen blivit nej.

Full sysselsättning -- arbete åt alla -- förutsätter en
sund ekonomisk utveckling. Inflationen måste
hållas nere. Några ljuspunkter på senare tid är att
vi börjar se utfallet av stabiliseringsavtalen. Det
handlar alltså om låga lönekostnadsökningar samt
om att oljepriser och räntor har gått ner. Vi har med
andra ord börjat tämja inflationen! Till den förda
ekonomiska politiken har man tilltro både här
hemma och utanför våra gränser.

Efter det att utskottet lagt fast sitt betänkande har
det kommit en ny prognos från AMS. Enligt den
prognosen kan arbetslösheten komma att uppgå till
4,5 % sommaren 1992. Nedgången i konjunkturen
har drabbat arbetsmarknaden snabbare och mer
djupgående än vad tidigare konjunkturnedgångar
har gjort, säger man vid AMS. Såväl antalet
arbetslösa ungdomar som antalet
långtidsarbetslösa kan förutses öka kraftigt enligt
AMS. Under de närmaste dagarna kommer vi att få
konjunkturinstitutets rapport. Därmed får vi
ytterligare kunskaper om vad det är för insatser
som krävs.

I samband med utskottets ställningstagande sade vi
också att osäkerheten var stor om hur djup
konjunkturavmattningen skulle bli och att det
därför under våren kunde bli nödvändigt att
ompröva inriktningen av arbetspolitiken. Viktigt i
detta sammanhang är att det är nu som de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall ge
resultat.

I och med kompletteringspropositionen kommer
olika förslag som förstärker de åtgärder som läggs
fast i betänkandet. Bl.a. har finansministern i
finansdebatten för ett par veckor sedan redovisat
sina planer på att pröva ett system med
utbildningsvikariat. De anställda erbjuds
utbildning och kompetensutveckling, och
arbetslösa får vikariera för dem som utbildas.

Den här idéen prövades redan under 70-talet enligt
de riktlinjer som drogs upp av Anna-Greta Lejon,
som då var biträdande arbetsmarknadsminister.
Systemet är väl värt att prövas på nytt. Det kanske
kan prövas redan under våren i de län som har den
mest ansträngda arbetsmarknaden. Det finns ett
stort intresse bland enskilda löntagare och fackliga
organisationer för ett sådant här system. Men
naturligtvis krävs det också att de privata
arbetsgivarna är med. Okonventionella grepp av
det här slaget behövs i arbetsmarknadspolitiken.

Fru talman! Jag reser mig mot den systematiska
svartmålning av de framtida möjligheterna för
Sverige som välfärdsnation som en del ägnar sig åt.
Samtidigt måste man inse att Sverige i dag befinner
sig mitt i en lågkonjunktur och att vi måste ta
krafttag för att trygga vårt hus i framtiden. Sonja
Rembo gav ett övertydligt exempel på vad jag
menar med svartmålning. Elver Jonsson försökte
sig också på detta. Men han nådde inte upp till
Sonja Rembos höjder. Dessutom verkar det, av
Elver Jonssons resonemang att döma, som om
reservationerna 1 och 3 skulle kunna ha någonting
att ge när det gäller vägledning.

Då och då förekommer det i diskussionen förslag
om att vi skall låta arbetslösheten ''ha sin gång'' som
ett sätt att få ner inflationen. Men den ansatsen
avvisas bestämd av utskottet, som säger att
arbetslöshet inte får användas som ett medel i den
ekonomiska politiken. Mänskliga, sociala och
ekonomiska aspekter talar mot ett sådant sätt att
använda politiken. Alldeles särskilt viktigt är det
att förhindra att långtidsarbetslösheten får fäste på
arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösheten kan
aldrig accepteras.

Strategin för att motverka arbetslösheten innebär,
som utskottet ser saken, följande:

-- Stabiliseringsavtal med låga
lönekostnadsökningar för 1990 och 1991 är en
första försvarslinje för den fulla sysselsättningen,
och då måste Sverige återvinna konkurrenskraften.

-- Utskottet hävdar arbetslinjen med en
utbudsinriktad politik som inriktas på effektiv
arbetsförmedling, ytterligare förstärkning av
arbetsmarknadsutbildningen och uppmärksamhet
på de svaga grupperna. Den kraftiga satsningen på
jobbsökaraktiviteter ser utskottet mycket positivt
på.

-- Om utvecklingen så kräver skall även
beredskapsarbeten sättas in. Utskottet betonar i
detta sammanhang att värdet av beredskapsarbeten
inte får underskattas och att det finns grupper på
arbetsmarknaden för vilka
arbetsmarknadsutbildning känns meningslös.

-- Beträffande invandrarnas situation på
arbetsmarknaden gäller det, enligt utskottets
mening, att ta till vara den resurs som invandrarna
utgör på den svenska arbetsmarknaden. Även om
det känns trögt går arbetet framåt, t.ex. när det
gäller att hitta nya metoder för att bedöma
utländska utbildningar och kunskaper.

-- När det gäller arbetsmarknadspolitikens
inriktning i stort finns det skilda åsikter inom
utskottet. Den gemensamma borgerliga
reservationen är emellertid inte väsenskild från
regeringens uppfattning, och reservanterna menar
också att regeringens politik vad gäller AMS är
positiv. Vänsterpartiet däremot går fortfarande
omkring med skygglappar när det gäller den
ekonomiska verkligheten. Man föreslår bl.a.
generella ekonomiska stimulansåtgärder för att
förhindra arbetslöshet. Syftet må vara gott, men att
vidta sådana åtgärder är som att hälla bensin på
inflationsbrasan.

När frågan om beredskapsarbetena behandlades i
utskottet flaggades det för en reservation.
Tvärtemot vad som då sades är den nya
inställningen, enligt reservationen, att
beredskapsarbeten, om situationen så kräver, skall
sättas in. Det gäller folkpartiet och centern.
Moderaterna har också ställt sig bakom
reservationen. Men det är inte samma
beredskapsarbeten som de talar om. I reservation
22 sätter moderaterna upp höga staket. Närmare
bestämt handlar det om 50 % bidragsandel. Det är
något virrigt på den borgerliga sidan.

Av övriga reservationer att döma kan det
konstateras att centerpartiet även i år drastiskt vill
minska den fond, arbetsmarknadsfonden, som skall
användas för utbetalning av arbetslöshetsersättning
m.m. Regeringens förslag är ju att även vissa
utbildningsbidrag skall finansieras med hjälp av
denna fond. Moderaterna vill vrida på kranen ännu
litet mera och finansiera alla utbildningar på detta
sätt. Men centerpartisterna vrider inte på några
kranar -- de öppnar hela slussen. Deras förslag är
ju att denna arbetsmarknadsfond skall få finansiera
även delar av närings- och regionalpolitiken.

I övrigt kan det vid en genomgång av de speciella
frågorna om åtgärder på arbetsmarknadsområdet
konstateras att de borgerliga och miljöpartiet nu
återkommer i en reservation och talar om att ''det
är hög tid att tillsätta en utredning om en allmän
arbetslöshetsförsäkring''. Men det har tillsatts en
utredning. Vi får se vad den kommer fram till.
Reservationen 28 är för övrigt litet väl avslöjande
när det gäller det som reservanterna egentligen vill
åstadkomma.

Fru talman! Den fulla sysselsättningens politik får
inte slarvas bort. Det är i en lågkonjunktur som
prövningen visar vad vårt tal om full sysselsättning
och om arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken står
för. Uttalanden av ansvariga politiker om en hög
toleransnivå och om en hög arbetslöshet är direkt
farliga. Det är något som Elver Jonsson bör fundera
över.

Vi kan se hur man i vår omvärld har accepterat
höga arbetslöshetstal och därmed ansett slaget
förlorat i kampen om den fulla sysselsättningen. I
land efter land ligger arbetslöshetstalen på sådana
nivåer att det är omöjligt att ens på sikt komma i
närheten av full sysselsättning. Det visar att det är
viktigt att angripa arbetslöshet direkt med de
åtgärder som står till buds. Därför skall man hårt
och resolut angripa långtidsarbetslöshet,
ungdomsarbetslös eller annan arbetslöshet som det
kan vara fråga om.

Anf. 31 SONJA REMBO (m) replik:

Fru talman! Lars Ulander beskyllde mig för att
svartmåla. Han brukar göra det när han har svårt
att försvara sig mot min beskrivning av
verkligheten -- och denna är, tyvärr, inte alltför ljus
i socialdemokraternas Sverige.

Själv skröt Lars Ulander ohämmat över de höga
sysselsättningstalen utan att alls beakta vad jag har
sagt om utslagningen när det gäller
arbetsmarknaden, om de höga frånvarotalen och
om låsningen genom offentliga monopol. Allt detta
har medverkat till att vi har fått en brist på
arbetskraft, och denna brist har i sin tur blivit fröet
till dagens brist på arbete.

Oppositionen har sagt nej till regeringens politik,
hävdade Lars Ulander. Ja, vi har sagt nej till
regeringens politik därför att det är fråga om fel
förslag. Den statliga inkomstpolitiken har inneburit
höjda skatter och mer av regleringar. Men det har
faktiskt i denna kammare år efter år funnits väl
utarbetade förslag från moderata samlingspartiet,
vilka har visat på en väl sammanhållen politik och
vilka, om de förverkligades, skulle ha inneburit att
vi i dag hade haft en betydligt ljusare situation och
bättre möjligheter att hantera
arbetsmarknadsproblem. Det är regeringen, Lars
Ulanders parti, som har sagt nej till den politik som
är absolut nödvändig för att vi skall klara
sysselsättningen.

I stället skulle jag vilja höra Lars Ulander säga:
Sänk skatten, riv hindren och skapa nya
möjligheter för de anställda inom de offentliga
monopolen! Låt parterna på arbetsmarknaden helt
och fullt ta sitt ansvar och släpp
regleringsambitionerna! Ja, det är många saker
som Lars Ulander skulle kunna göra men som han
inte gör. Visst kan vi laborera med olika former av
teknik för att hjälpa arbetslösa till arbete, för att
kortsiktigt lindra de problem som arbetslösheten
skapar. Vi kan damma av gamla förslag från 70-
talet. Det kan också gälla förslag som är äldre än
så. Det viktiga är att förslagen visar sig vara
effektiva. Men därmed löses inte det
grundläggande problemet. Det gäller ju att skapa
arbete åt alla, och då skall det vara riktiga och
trygga jobb som är ekonomiskt bärkraftiga. Det är
en sådan politik som Lars Ulander och hans parti
inte har klarat av att föra.

Anf. 32 ELVER JONSSON (fp) replik:

Fru talman! Jag tyckte mig kunna utläsa av
utskottsordförandens glada anlete att han är
mycket glad för att han är svensk -- i alla fall en
svensk socialdemokrat. Lars Ulander tyckte att den
bild som oppositionen har målat upp var alltför
dyster. Men om det bara var oppositionen som stod
för gjord beskrivning, skulle Lars Ulanders
invändning t.o.m. ha kunnat anses vara relevant.
Det verkar som om Lars Ulander, som i övrigt
följer med väl, inte har studerat vad
arbetsmarknadsverket säger, nämligen att de
närmaste 15 månaderna ser ut att bli den djupaste
krisperioden under hela efterkrigstiden.
Arbetslöshetstal som är dubbelt så höga som dem
som noterades under de sex år som vårt parti deltog
i kanslihusets verksamhet skulle vara helt
realistiska. Visst måste man vara bekymrad. Det är
viktigt att verkligen ta krafttag.

När det gäller, skulle jag vilja säga, den verbala
politiken i övrigt anför Lars Ulander saker som vi
är mycket överens om. Konkurrenskraften skall
återvinnas. Arbetslinjen skall hävdas. Det är
mycket viktigt att vi har full sysselsättning.
Egentligen är det inte särskilt svårt att uppnå
samstämmighet på den punkten.

Det intressanta är egentligen det som Lars Ulander
avstod från att ta upp. Han kommenterade ju inte
aktualiteten vad gäller
arbetsmarknadsprognoserna framöver. Han sade
ingenting om den sociala dimensionen. Vidare
talade han inte om varför regeringen och
socialdemokraterna är så njugga när det gäller
högskoleplatserna, som ju skulle kunna innebära
ett utrymme för ungdomarna i en situation där det
är ont om jobb. Inte heller tog han upp frågor som
gäller de handikappade. Det är möjligt att Bo
Nilsson kommer med socialdemokratiska
deklarationer på dessa punkter.

Lars Ulander sade att det är i lågkonjunkturer som
arbetsmarknadspolitiken prövas. Ja, det är så sant
som det är sagt. Arbetsmarknadspolitik är
dessutom mycket mer än så.
Arbetsmarknadspolitiken handlar nämligen inte
enbart om de anslag som finns under
arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel.

Anf. 33 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Fru talman! Lars Ulander påstår att vi är
pådrivande vad gäller inflationen. Han säger också
att vi skall vara försiktiga när det gäller bensin. Ja,
det håller jag helt och fullt med om. Men det
handlar om att snabbt komma i gång med
infrastrukturinvesteringar, om nya resurser för
satsningar på ett omfattande ROT-program, om
större insatser beträffande vuxenutbildningen samt
om investeringsstöd till kommuner för satsningar
på äldre- resp. barnomsorgen. Vidare handlar det
om att behålla löntagarfonderna, som skall
användas till insatser i den svenska industrin. Är
det att driva på inflationen?

När det gäller ROT-programmet fick jag inte något
svar. Jag tog ju upp den frågan i mitt anförande. På
byggsidan stiger arbetslösheten, och det är ett
tecken på en konjunkturnedgång. Det är från den
synpunkten som jag nämnde ROT-programmet.
Skulle man komma tillbaka med ett ROT-program
innebärande satsningar även på offentliga
byggnader -- jag tänker då på t.ex. skolan och VA-
nätet -- blir det fråga om en upprustning och om
stora investeringar. Men kommunerna har inte
några pengar i dag som de kan avsätta för sådana
investeringar. Framför allt gäller det vatten- och
avloppsnätet.

Mot den bakgrunden skulle det vara positivt både
för dem som i dag är arbetslösa på byggområdet och
för samhället i stort om investeringar gjordes i det
sammanhanget.

Jag kan alltså inte förstå resonemanget om att det
skulle vara fråga om att driva på inflationen. I
stället tror jag att föreslagna åtgärder skulle bidra
till att både arbetslösheten och inflationen kunde
hållas på en lägre nivå. Mot den bakgrunden tycker
jag att ordförandens behandling av vår reservation
och av våra förslag är litet märklig när det gäller vår
motivering till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Anf. 34 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:

Fru talman! Lars Ulander sade att vi använder 1,5
miljarder ur arbetsmarknadsfonden till offensiva
regionalpolitiska och infrastrukturella satsningar.
Men det är bara en liten del av våra offensiva
satsningar. Våra förslag bygger på mycket
noggranna uträkningar. Slutsatsen är att centern
kommer att ha mera pengar vid budgetårets slut
den 1 juli 1992 i arbetsmarknadsfonden än vad
regeringen kommer att ha. Hur kan det då komma
sig? Jo, vi skapar arbetstillfällen på den ordinarie
arbetsmarknaden när det gäller vägar, järnvägar,
regionalpolitik osv. Då går det åt färre kontanta
arbetslöshetsunderstöd.

Som exempel kan nämnas en sak på
regionalpolitikens område. Ett arbetstillfälle
skapat av glesbygdsmedel i Kersti Johanssons
hemlän, dvs. i Jönköpings län, kostar 50 000 kr.
Det handlar då om ett antal år framöver. Det blir
fråga om en långt mindre summa än vad ett års
arbetslöshet kostar. Det är den typen av alternativt
tänkande som vi måste ha. Vi måste alltså lämna
det rent kamerala, det som handlar om plus och
minus. Det viktiga är bokslutet, och med vår
modell blir det ett bättre bokslut. Dessutom har vi
byggt upp en infrastruktur för en utveckling av hela
landet.

Anf. 35 LARS ULANDER (s) replik:

Fru talman! Sonja Rembo talade om svartmålning.
Det är klart att om man som Sonja Rembo går upp
i talarstolen och talar om ohälsa och
förtidspensioneringar och samtidigt talar frejdigt
om att de 10 miljarder som den arbetslivsfond som
har skapats har till sitt förfogande minsann kan
användas bättre, då är det fråga om svartmålning.
Då använder man de negativa sidorna. Men de
positiva sidorna som uppstår genom att man
försöker ta bort grunden till både ohälsa och
förtidspensioneringar tar man inte med.

Resonemanget om devalveringen som Sonja
Rembo förde i sitt första anförande tillhör precis
samma del av resonemanget -- en borgerlig
fördärvning av ekonomin tvingade fram en
devalvering som i nästa läge skall anses vara en
nackdel för regeringen.

Sonja Rembos hela anförande kan läsas och
bedömas i protokollet.

Till Elver Jonsson vill jag säga att det är klart att
vi har fått siffror, och vi kommer att få ytterligare
material för att kunna bedöma sysselsättningsläget.
Det är viktigt att vi får det. Det är AMS skyldighet
att lämna sådana uppgifter. Men man skall dra de
rätta slutsatserna av dessa uppgifter. Man skall
använda sig av dessa siffror för att förbättra
situationen.

Jag fick inget svar av Elver Jonsson på frågan om
att ha uppfattningar om arbetslösheten. Bengt
Westerberg höll ett anförande här i kammaren den
10 januari. Han sade: ''Antingen sluter ju parterna
till sist upp bakom Rehnbergs förslag -- det vore bra
och det skulle vi applådera, för vi har stött den
tanken -- eller också gör de inte det. Då ankommer
det naturligtvis på regeringen att utforma en
ekonomisk politik mot den bakgrunden. Det är min
bestämda uppfattning att det i det läget inte finns
mycket annat att göra än att acceptera en ökad
arbetslöshet -- -- --.''

Detta var alltså folkpartiets syn på
sysselsättningsfrågorna och arbetslösheten. Det är
ganska viktigt att detta tas med.

Till Karl-Erik Persson vill jag säga följande. När
det gäller diskussionen om åtgärder, tycker jag att
det är viktigt att man använder sig av olika former
i en situation när det behöver skapas sysselsättning.
Då anser jag att ROT-programmet är en alldeles
ypperlig idé. Jag kan också stödja Karl-Erik Persson
genom att säga att min egen fackförening i förrgår
antog ett uttalande där man ställde samma krav.
Det är naturligtvis viktigt att man ger tips, uppslag
och idéer om hur man skall klara av den situation
som vi befinner oss i. Jag representerar ju ett parti
som har den fulla sysselsättningen som mål i sitt
partiprogram och som också har detta som mål i
den praktiska politiken.

Anf. 36 SONJA REMBO (m) replik:

Fru talman! Jag vill erinra Lars Ulander om att
även hans anförande kommer att finnas i tryck i
riksdagens protokoll. Och jag undrar om inte
framtida läsare av Lars Ulanders replik kommer att
känna sig lika konfunderade som jag gjorde när jag
lyssnade på honom. Jag förstod nämligen inte
riktigt vad han menade.

Ohälsotalen är ju ett faktum. Socialminister Ingela
Thalén har ju t.o.m. gått in för att sänka
ohälsotalen. Hon inser i alla fall problemet med
ohälsotalen. Hon kommer förmodligen att lyckas
tack vare att hon accepterade våra förslag om att få
kontroll över utvecklingen av den korta
sjukfrånvaron.

Det finns anledning att erinra om att
arbetslivsfonden tillkom enbart i syfte att öka
skattetrycket och därmed minska köpkraften.
Ekonomin ansågs överhettad. Arbetsgivaravgiften
höjdes med 1,5 procentenheter. På detta sätt drog
man in ungefär 15 miljarder kronor som nu 24
regionala och en central fond skall disponera och
fördela enligt korporativa och planekonomiska
regler till de arbetsgivare och arbetstagare som med
mössan i hand ställer sig snällt i kön med en
ansökningsblankett i näven. Och Lars Ulander och
hans kolleger skall tala om vad som är bra och inte
bra i fråga om arbetsmiljön.

Det är förödande för Sverige med sådana åtgärder,
Lars Ulander. Det är ju sådant som ger oss en
ekonomi som leder till arbetslöshet. Det är ju detta
som jag har försökt att påpeka i mitt anförande i
dag.

Det finns kanske anledning att erinra om vad Bo
Södersten säger i ett par artiklar i Dagens Nyheter.
Han betecknar utvecklingen i Sverige under 70- och
80-talen som att Sverige har blivit ett dårarnas
paradis. De borgerliga regeringarna får också en
släng av sleven. All right, det får vi acceptera. De
borgerliga regeringarna förde alltför mycket av
socialdemokratisk politik. Det är det som man kan
kritisera dem för, men knappast för någonting
annat. I dessa artiklar kan man tala om
svartmålning. Bo Södersten talar också om att det
aldrig tidigare hade erbjudits ett bättre tillfälle än
vid devalveringen 1982 att rätta till systemfelen och
nå en grundläggande balans i vår ekonomi. Men
den offentliga sektorns Gargantuanska glupskhet
stod inte att hejda. Man tog inte vara på tillfället.
Och det är detta sammantaget som har lett till att vi
i dag ser fram emot efterkrigstidens längsta period
av svår arbetslöshet.

Anf. 37 ELVER JONSSON (fp) replik:

Fru talman! Utskottsordföranden verkar
fortfarande litet nymornad när det gäller
verkligheten. Det verkar inte som om AMS-
statistiken har gjort tillräckligt intryck på Lars
Ulander. Jag ber honom att ta hjälp av vad som står
på s. 59 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 11.
Diagrammen där kan hjälpa honom att inse att
läget är dramatiskt svårt. Då räcker det inte att Lars
Ulander talar om att socialdemokraterna har den
fulla sysselsättningen som mål i sitt partiprogram.
Det måste råda större samstämmighet mellan
program och verklighet om man skall kunna uttala
sig så frejdigt som Lars Ulander gjorde.

Om man ser på länen är tendensen om möjligt ännu
klarare. På länsarbetsnämnden i mitt eget län,
Älvsborgs län, sade man i september att man
räknade med en svag nedgång. Men för någon
vecka sedan sade man att det som man nu upplevt
är ett konjunkturras -- de lediga platserna har varit
färre än man trodde och antalet arbetslösa har blivit
mycket större än man hade räknat med i sina
svagaste prognoser. Man säger att en vändning i
konjunkturen inte kan väntas förrän långt in på
nästa år.

Jag känner mig hedrad av att Lars Ulander citerar
folkpartiledaren Bengt Westerberg. Men han
beskriver egentligen bara en situation, som en slapp
ekonomisk politik av den socialdemokratiska
regeringen har lett fram till och som leder till dessa
tal. Då hjälper det inte ens att göra stora
ansträngningar, eftersom arbetslöshetstalen tyvärr
skjuter i höjden.

På tal om citat skall jag redogöra för vad som står i
en tidning som både Lars Ulander och jag är
partipolitiskt obundna till, nämligen Svenska
Dagbladet. Där refererades ett uttalande av
statsminister Ingvar Carlsson. Där säger han att
han ser arbetslösheten som en fördel för
socialdemokraterna i valet. Vad menas med det?
Spekulerar man i en hög arbetslöshet för att nå ett
bättre valresultat? Enligt tidningen säger Ingvar
Carlsson att arbetslösheten kommer att bli en
tillgång för socialdemokraterna i valrörelsen,
eftersom de där praktiskt kan visa att de är beredda
att vidta åtgärder.

Tänker socialdemokraterna vänta till valrörelsen
med att föreslå åtgärder mot den dramatiska
situation som vi har redan nu? På den frågan skulle
Lars Ulander kunna ge ett besked. Spelar
socialdemokraterna med arbetslösa människors
tragiska situation för att lägga upp en valrörelse?

Fru talman! Jag hoppas att referatet är fel.

Anf. 38 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Fru talman! När det gäller svartmålning underströk
jag i mitt anförande det som jag tyckte var positivt
i utskottets betänkande, nämligen att man använde
beredskapsarbeten som ett instrument. Det tyckte
jag var positivt. Det kanske inte framgick att det
åtminstone från min sida finns något positivt och att
jag inte bara svartmålar.

Eftersom utskottets ordförande och jag tillhör
samma fackförbund läser vi också samma
fackföreningstidning, nämligen
Byggnadsarbetaren. I den har det talats om ROT-
programmet och dess förträfflighet. Om vi
tillsammans nu kan övertyga regeringen om ROT-
programmets förträfflighet och få den att förstå att
offentliga byggnader, VA-nät, m.m. kan vara en
positiv del för byggnadsarbetarkåren och få ett
positivt utfall i samhället, tycker jag att det skulle
vara fantastiskt bra. Nu har vi en öppning, och nu
kan vi ge regeringen direktiv att komma igen när
det gäller detta. Det är vi helt överens om. Om vi
kan övertyga regeringen om detta skulle det vara
ännu bättre.

Anf. 39 LARS ULANDER (s) replik:

Fru talman! Sonja Rembo och jag lär väl aldrig
kunna komma överens, men jag kan ändå
konstatera vad som sägs. Och det som Sonja
Rembo sade i sin andra replik är ganska fantastiska
saker. Hon säger att man kan få ned ohälsotalet.
Men Sonja Rembo blandar bort korten ganska
rejält. Korttidsfrånvaron har knappast något med
ohälsotalet att göra, utan den handlar om något helt
annat. Ohälsotalet har med utslagningen i
arbetslivet att göra. Och det är där som
arbetslivsfonden kommer in i bilden. Jag tycker att
det var ett genialt drag av socialdemokraterna och
centerpartiet att i ett läge då det fanns möjligheter
att få fram resurser se till att det tillfördes medel för
att minska den stora utslagningen i arbetslivet.
Detta är mycket viktigt.

Sonja Rembo säger att det sitter en massa
människor i 24 fonder och väntar på att folk skall
komma med mössan i hand. Det gör man inte. Jag
känner till detta mycket väl, och det finns även en
annan person här i kammaren som kan undervisa
Sonja Rembo om vad detta är fråga om. Börje
Hörnlund och jag sitter i denna fonds styrelse. Vi
vet att det minsann inte kommer några människor
med mössan i hand, utan det bedrivs ett mycket fint
arbete ute i företag och län för att få en bättre
arbetsmiljö till båtnad för alla. Detta var bland det
värsta som jag har hört på mycket länge: föraktet
för ett ordentligt arbete för att se till att människor
får ett bättre liv, människor som annars löper stor
risk att bli utslagna i arbetslivet.

Elver Jonsson kände sig hedrad av Bengt
Westerbergs citat, men för en stund sedan sade
Elver Jonsson själv att arbetslösheten inte får
användas som ett medel i den ekonomiska
politiken. Det är ganska intressant, och det bör
kanske bli en diskussion i folkpartiets
riksdagsgrupp om vad som egentligen gäller i den
här frågan.

Beträffande Karl-Erik Persson och ROT-
programmet vill jag säga att vi kan ta en diskussion
senare. Jag, liksom regeringen, tycker att man kan
använda sig av detta program. Metoden är inte
oprövad. Att programmet har lagts åt sidan beror
på den överhettning som under en lång tid har
funnits på byggsidan. Det är emellertid klart att det
är ett bra sätt när det gäller att föra aktiv
arbetsmarknadspolitik.

Förste vice talmannen anmälde att Sonja Rembo
och Elver Jonsson anhållit att till protokollet få
antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.

Anf. 40 Arbetsmarknadsminister MONA
SAHLIN (s):

Fru talman! Varför är kampen för full
sysselsättning, arbete åt alla, så viktig? Det gäller
inte bara det faktum att det för den enskilde är en
oerhört viktig förutsättning för ett bra liv att kunna
försörja sig själv, att man har ett meningsfullt
arbete och arbetskamrater. Arbete är för mig som
socialdemokrat framför allt det främsta beviset på
varför politik, fördelningspolitik, och rättvisa är så
viktigt i ett samhälle. Om bara det som i andra
sammanhang kallas marknadskrafter får råda över
arbete och sysselsättning, blir det svaga grupper
och svaga regioner som råkar illa ut, vilket Börje
Hörnlund så riktigt påpekade. Alltså är kampen för
arbete någonting mer än bara en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Det handlar i grund och
botten om viljan att använda ett samhälle och de
resurser som vi gemensamt arbetar ihop för att det
hela skall komma så många som möjligt till del.

Vad händer i dag på svensk arbetsmarknad? Lars
Ulander har varit inne på frågan. Vi har en
lågkonjunktur som drar fram över Europa. Vidare
har vi en strukturomvandling inom stora delar av
vårt näringsliv. Vi har också haft en egen,
hemmagjord, kostnadskris som har hotat jobben
och välfärden i vårt land. De varsel, och den
nedgång beträffande lediga platser, som vi nu ser
måste självfallet åtgärdas. Det har också skett. Vi
har gjort arbetsmarknadspolitiska insatser. Men
det räcker inte. Sonja Rembo sade -- jag hoppas att
det var en felsägning -- att hon ser fram emot en
kraftigt ökad arbetslöshet. Jag hoppas alltså att hon
inte menar som det lät: att hon verkligen ser fram
emot arbetslösheten. Det ligger emellertid
någonting i vad många i dag hävdar, nämligen att
det skulle vara något slags ödesbestämd utveckling
på den svenska arbetsmarknaden. Men så är det ju
inte. Med ekonomisk politik,
arbetsmarknadspolitik och med insatser på en rad
andra politiska områden, som jag tänker beröra
senare, har vi i Sverige faktiskt kunnat ha en
betydligt lägre arbetslöshet än omvärlden. Vi kan
fortsätta på det sättet, om vi är beredda att använda
alla de medel i både politiken och arbetslivet som
krävs. Det ligger alltså inte något ödesbestämt i
arbetslösheten.

För att kunna klara full sysselsättning och arbete åt
alla måste Sverige komma ur den fälla som t.ex.
jakten mellan priser och löner, vår höga inflation,
har varit. Detta är väl i stort sett det enda som de
borgerliga företrädarna har haft rätt i. Men en
trovärdig politik för att möta problemen måste ha
många ingredienser. Vi måste ha en budget i balans
och en låg inflation. Vidare måste vi komma ur
kostnadskrisen och stärka konkurrenskraften.
Produktiviteten måste höjas, och vi måste föra en
arbetslivspolitik som förändrar innehållet i jobben
och ger större utrymme åt de anställda och
förhindrar utslagning. Det måste investeras i
infrastruktur, kommunikationer och forskning, allt
det som är grunden för ett starkt näringsliv.
Dessutom måste vi ha en aktiv, stark och effektiv
arbetsmarknadspolitik. Det är bara om det finns
den här helheten, om man vågar inse realiteterna
och inte tror att allt är ödesbestämt utan räknar
med att mycket beror på oss själva, ambition och
offervilja, som vi kan klara full sysselsättning.
Sverige har fortfarande en unikt låg arbetslöshet.
Alla här i kammaren och alla ute i landet -- och de
regioner som drabbas hårdare än andra -- är med
rätta oroliga över den ökning av arbetslösheten som
har ägt rum och som vi kan se framför oss, om vi
inte agerar. I dag har vi 2,3 % arbetslöshet. Vilket
annat land för den debatt som vi för? Vilket annat
land, vilken annan regering, har agerat och
kommer att agera så starkt och sätta så mycket på
spel för att även under 1990-talet kunna höra till
den lilla grupp av länder som icke accepterar
arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska
politiken? Det finns många, inte minst ekonomer,
som nu säger med raka ryggar och stolthet i
stämman att vi måste acceptera högre arbetslöshet.
Det är t.o.m. bra med litet högre arbetslöshet,
heter det. Problemet är bara det att det alltid gäller
andra människor än dem själva. Jag väntar på den
dag då någon som säger att det är bra med högre
arbetslöshet själv erbjuder sig att sälla sig till skaran
av arbetslösa för att på så sätt bidra till det som
skulle vara så bra för ett samhälle.

Vad har regeringen gjort, hur har vi agerat och hur
skall vi agera den närmaste tiden -- och
förhoppningsvis under hela 90-talet -- för att kunna
klara sysselsättningen? Vi måste t.ex. ha en
balanserad budget, en trovärdig ekonomisk politik
och våga vara obekväma för att klara det
överordnade målet, den fulla sysselsättningen.

Elver Jonsson t.ex. talade om de höga siffrorna i
mitten av 1970-talet och sedan 1983. Jag förstår att
han kan ha suddat ut ur sitt minne vad som hände
mellan 1976--1982 med tanke på dem som då hade
ansvaret. Jag förstår honom, men jag har inte glömt
någonting. I dagens budget ser jag de 60 miljarder
kronor i räntor som Sverige får betala på grund av
dem som förut inte orkade vara så obekväma att de
balanserade budgeten. Vi betalar i dag dyrt för
detta, och det skulle ha varit ett helt annat läge på
många områden, om vi hade 60 miljarder kronor att
använda. Men jag förstår som sagt att Elver
Jonsson gärna suddar ut det där ur sitt minne, det
som vi nu dyrt har att betala.

Inflationen, kostnadsnivån, måste pressas ned. De
borgerliga företrädarna har i dag sagt att vi nu är på
väg in i en kostnadskris, men jag skulle vilja påstå
att vi äntligen är på väg ur den kostnadskris som vi
absolut har haft och som absolut hotar
sysselsättningen. En trovärdig politik måste agera
mot detta. Det är det här som Rehnberggruppen
har arbetat med. Det har varit en förutsättning. Nu
får vi allt större genomslag för den norm för
lönebildningen som Rehnberg och hans grupp har
arbetat fram. Jag förväntar mig att de parter som
nu sitter och förhandlar kommer att ta sin del av
ansvaret för att vi verkligen skall komma ur
kostnadskrisen och se det trendbrott och den
vändpunkt som vi nu på allvar kan skymta. Nu har
vi en unik chans att bryta trenden. Vi ser
vändpunkten när det gäller inflationen och därmed
också möjligheten att mycket snabbare än vad
många av oss tidigare trodde återhämta
konkurrenskraften i våra företag och därmed klara
jobben på lång sikt. Men det här arbetet kommer i
så fall att lyckas trots många av de borgerliga
partierna i riksdagen, trots moderaterna och
folkpartiet. För ett år sedan, till att börja med, hade
den här kammaren chansen att inte införa ett
strejkförbudspaket, som Sonja Rembo uttryckte
det, utan ett stopp för priser, löner, skatter, hyror
och aktieutdelningar. Det var de förslagen som låg
på kammarens bord. Det enda som man orkade
med var som vanligt, att säga nej och hålla
tummarna. Man sade t.o.m. att det var hemskt att
sätta tvångströja på löntagarna. Jag lovar att den
tröjan är oerhört mycket lättare att bära än oket av
öppen arbetslöshet i många av våra regioner. Där
hade det i dag varit annorlunda om den här
kammaren hade mäktat med något mera än att säga
nej.

Jag tror att allt fler i dag förstår varför vi har agerat,
stretat, varit obekväma och fattat många och
oerhört avgörande beslut; det är just därför att
arbetena är det som är överordnat. Det gäller också
inflationsbekämpningen, eftersom det är två ben
som en socialdemokrat måste stå på, om
arbetslösheten skall kunna klaras på ett trovärdigt
sätt.

Beträffande Rehnberggruppen sade Sonja Rembo
att det bara var fråga om ett uttryck för avundsjuka
när man reagerar mot dem som försöker finna
gräddfiler för de högavlönade. Det är inte
avundsjuka. Här i kammaren säger man att det är
okej att kräva av de lågavlönade, löntagarna, att de
skall hålla tillbaka sina lönekrav. Man tycker att det
är avundsjuka om dessa lågavlönade grupper då
säger att alla skall ställa upp. Jag vill betona hur
viktigt det är att alla ställer upp. För att klara
jobben räcker det inte, som Bengt Westerberg
uttryckte det i kammaren, att hålla tummarna. Det
är en djup klyfta mellan en socialdemokratisk och
en högerinriktad politik. Vi håller inte tummarna,
vi agerar, vi har agerat och vi kommer att agera.

Arbetslivspolitiken medverkar ju också i kampen
för jobben. Det är viktigt att ha den kopplingen
klar för sig. Vi måste medverka till att ändra
arbetsorganisationen: ge större svängrum åt de
anställda, åt deras ambitioner, kunnande och
kompetens. Vi får inte acceptera att vissa arbeten
oundvikligen leder till utslagning och arbetsskador.
Det är också en del i den förnyelse av arbetslivet
som nu sker som arbetsmarknadspolitiken skall
vara en del i och som också bidrar till den
nödvändiga strukturomvandling som stora delar av
vårt näringsliv befinner sig i.

Det var tur att vi och centern var så kloka som vi
var när arbetslivsfonderna inrättades och man
samlade i ladorna medan tiderna var goda. Nu,
under lågkonjunkturen, vet vi att man kommer att
satsa drygt tio miljarder på att få ned ohälsotalet,
på att förändra arbetsmiljöerna och på att få en
bättre rehabilitering av de människor som redan
har blivit utslagna. Det är anmärkningsvärt att den
enda åtgärd Sonja Rembo nämnde för att få ned
ohälsotalet var kontroll av sjukfrånvaron.
Ohälsotalet beror till stor del på
arbetsorganisationen. Man kommer inte åt
ohälsotalet om man inte kan förändra innehållet i
många av våra arbetsplatser. Det är ju ingen som
står med mössan i hand i arbetslivsfonderna. Jag
skall bjuda med Sonja Rembo på ett studiebesök
för att visa hur företagen nu får hjälp för att bredda
sitt arbetsmiljöarbete. Inte minst i Göteborg har
jag mött att företagen själva, från att ha varit
misstänksamma, nu är mycket positiva och nöjda
med den hjälp och den strukturomvandling som
arbetslivsfonden har medfört.

Vi har genom besparingar och gnetande i budgeten
också fått fram viktiga satsningar på sådant som
tillväxt och investeringar. Vi har släppt
investeringsfonderna -- nära 20 miljarder -- som nu
också börjar användas. Det är också det ett tecken
på att vi kan se en vändpunkt.

Men vi behöver också en aktiv och stark
arbetsmarknadspolitik -- och det har vi. Vi har en
unikt stark och effektiv arbetsmarknadspolitik i
vårt land, som skall understödja
inflationsbekämpningen, underlätta
strukturomvandlingen, snabbt förmedla
arbetskraft till de lediga jobb som fortfarande
faktiskt finns samt stärka och stödja de människor
och de regioner som drabbas när arbetslösheten
ökar. Jag är stolt över den arbetsmarknadspolitik vi
har. Jag ser också hur vi ännu mer kan effektivisera,
förbättra och stärka den. Jag är mycket stolt över
att tillhöra ett parti och ett land som icke accepterar
att passivt kontantstöd är den förhärskande
metoden när arbetslösheten ökar.

Jag ser också hur vi nu stärker och ökar
möjligheterna att med arbetsmarknadspolitik bidra
till att stärka våra möjligheter att också långsiktigt
klara den fulla sysselsättningen.
Inflationsbekämpningen är en förutsättning om
man skall vara trovärdig och långsiktigt också klara
konkurrenskraften. En aktiv
arbetsmarknadspolitik både underlättar och
stödjer en sådan ekonomisk politik.

Vi accepterar icke den pysventil som Europas
länder använder. Man har en pysventil som det står
arbetslöshet på. Får man problem med ekonomin
pyser man på ventilen och upp går arbetslösheten:
men att få ner den -- om den viljan över huvud taget
finns -- är svårare. Därför är det häpnadsväckande
att höra Sonja Rembo prata om europapolitiken
som om hon med den vill legitimera den politik som
man i Sverige inte lyckats få gehör för. Den
europapolitik man nu skall stå för är en politik med
åtta till tio procents arbetslöshet, med
långtidsarbetslöshet och med stora delar av hela
generationer utanför arbetsmarknaden. Återigen:
En europapolitik är inte ödesbestämd. Vi skall ut i
Europa, men vi skall göra det med den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och med det ansvar för
inflationsbekämpningen som vi här i kammaren
har.

Om det är misslyckad socialdemokratisk politik
som resulterar i 2, 3 procents arbetslöshet, men
lyckosam ekonomisk politik att ha åtta till tio
procent arbetslöshet i högerstyrda länder, är jag
mycket hellre en misslyckad socialdemokrat än en
lyckosam högerpolitiker. Det känns gammalt med
de recept som Sonja Rembo här ger uttryck för.

Vad har vi då gjort? Vi kan faktiskt se en vändpunkt
i våra kostnader, och det kommer att ytterligare
visa sig när hela bedömningen av konjunkturen ges
i kompletteringspropositionen. Detta tack vare det
som få trodde var möjligt och få ville lyfta ett finger
för, nämligen att ta ansvar för att hjälpa parterna
att få ner lönekostnaderna utan att först acceptera
ökad arbetslöshet. Det håller nu på att bli en
realitet och en norm på vår arbetsmarknad. Det är
tack vare att vi har agerat och tack vare det stöd
som centerpartiet gav uttryck för här i kammaren.
Det är också tack vare den ökade insikten hos
löntagarna och arbetsgivarna om att om vi skall
klara detta är det ett gemensamt ansvar som
behövs. Man har nu tagit det ansvaret.

Jag vill också säga att när det gäller
arbetsmarknadspolitiken har vi ju inte suttit och
väntat på att agera. Tack vare det vi redan har gjort
när det gäller de aktiva insatserna är det från
november fram till i dag en halv procent lägre
öppen arbetslöshet än vad det annars skulle ha
varit. Hade vi inte agerat, hade vi inte haft den
effektiva, snabba och bra arbetsmarknadspolitik
som AMS i det här fallet utför, hade vi i dag haft en
halv procents högre arbetslöshet.

Vi skall också vid lågkonjunktur i ekonomin ännu
mer se till att det blir högkonjunktur i
kompetensutveckling och utbildning. Det är också
oerhört viktigt att man är medveten om hur
arbetsmarknadspolitiken ännu mer kan medverka
till att lågkonjunkturen också blir ett tillfälle för de
arbetslösa att höja sin kompetens och att de som
har ''fel'' utbildning får stärka sin utbildning och
därmed sina möjligheter på arbetsmarknaden.

Även om vi ser en vändpunkt i konjunkturen och i
investeringsviljan och ett trendbrott när det gäller
kostnadsökningarna tar det tid innan det märks på
arbetsmarknaden. Därför kommer vi att fortsätta
satsningen på aktiva åtgärder också i den
kompletteringsproposition som skall presenteras
för riksdagen inom några veckor. Vi kommer att
anslå mer resurser till aktiva
arbetsmarknadspolitiska insatser med den
inriktning som arbetsmarknadspolitiken har haft på
förmedling och utbildning -- både inom och utom
företagen. Vi kommer att stärka insatserna när det
gäller ungdomsarbetslösheten och
långtidsarbetslösheten och när det gäller de
regioner i landet som drabbas svårast och hårdast:
de som har den ensidiga arbetsmarknaden. Vi
kommer att engagera fler arbetslösa i
arbetsmarknadsutbildningen. Vi kommer att
förbättra ersättningen till de ungdomar som deltar
i arbetsmarknadsutbildning. Vi kommer, som
finansminister Allan Larsson tidigare har berättat,
att göra det möjligt för alla arbetsgivare, såväl
privata som offentliga, att göra en rejäl satsning på
kompetensutveckling genom att erbjuda utbildning
åt de redan anställda och ge dem stöd om de
samtidigt tar in en vikarie. Det här är också en
oerhört viktig utvecklingslinje för
arbetsmarknadspolitiken. Det finns många redan
anställda som behöver höja sin kompetens. Det
finns många arbetslösa som har utbildning men som
behöver få erfarenhet och komma ut på
arbetsmarknaden. Det gäller inte minst de unga.

På det här sättet slår vi två flugor i en smäll, om vi
kan få företagen att inse att de för sin egen skull
måste utnyttja de stödformer och möjligheter som
i dag ges för att utbilda de redan anställda, för att
höja kompetensen, bredda yrkeskunnandet och
därmed bidra till att strukturomvandlingen gör vårt
näringsliv starkare när konjunkturen vänder. Vi
kommer också att göra den ungdomsgaranti som
finns, när det gäller ungdomar upp till 20 år, mer
effektiv. Det är precis så som Börje Hörnlund sade,
att vi i dag har en sådan garanti, som dock inte till
fullo fungerar. Vi måste påminna om att
kommunerna har en möjlighet att få 105 % i stöd
för särskilda inskolningsplatser, som man skall
utnyttja och vars antal nu går upp i volym.

Om vi hade haft avtal på hela arbetsmarknaden om
inskolningsplatserna hade också det varit ett
oerhört viktigt instrument, men det räcker inte i
dag. Vi kommer att föreslå förändringar när det
gäller rekryteringsstödet: att man skall kunna gå in
tidigare och kunna erbjuda det till fler, så att det
blir ett alternativ, om man inte kan få fram avtalade
inskolningsplatser.

Till Börje Hörnlund vill jag på hans fråga säga: Jag
accepterar icke ungdomsarbetslöshet. Han frågade
vilken nivå som är acceptabel, men jag accepterar
den icke. Det är ett misslyckande för politiken, för
arbetsmarknadens parter, för företagen själva och
inte minst för ungdomarna, om de skall börja sin
entre i arbetslivet med arbetslöshet.

Det är därför som jag inte så vilset som Sonja
Rembo gav uttryck för försöker föra diskusionen
om att företagen måste se längre än näsan räcker.
Ungdomar är en bristvara och kommer så att vara
under 90-talet. Om man inte tror att vi kvinnor
kommer att föda 18-åringar, måste man ta hand om
de 18-åringar som redan finns och utnyttja de
möjligheter som vi nu ställer till förfogande. Det
finns ingen viktigare uppgift för
arbetsmarknadspolitiken just nu än att effektivisera
ungdomsgarantin och se till att vi får ut
ungdomarna i arbete eller in i utbildning. Utbildade
ungdomar kommer att ha en stark position på
arbetsmarknaden under 90-talet, och det hoppas
jag också att företagen kommer att se.

Med ansvarsfulla parter, med en stark ekonomisk
politik, med en låg inflation och en kraftfull
arbetsmarknadspolitik, de satsningar vi redan har
påbörjat för att möta den ökade arbetslösheten och
de ökade satsningar som vi kommer att redovisa i
kompletteringspropositionen får vi den politik som
Sverige behöver på 90-talet. Det är ansvarsfullt,
ibland impopulärt, och ibland får vi fatta mycket
svåra och tunga beslut. Ibland måste sådant som vi
gärna skulle vilja göra få stå tillbaka för det över allt
överordnade kravet på att sysselsättningen, arbete
åt alla, skall stå i förgrunden för oss
socialdemokrater också på 90-talet.

Vi kommer aldrig att ge upp vårt mål arbete åt alla.
Vi är beredda till uppoffringar. Vi inte bara ser
inflationen utan vågar också agera för att samtidigt
få ned den och bryta kostnadskrisen, som definitivt
har varit ett hot mot arbetslinjen och skulle vara
det, om vi inte genom Rehnberg nu kan se att det
som få här i kammaren trodde var möjligt faktiskt
har blivit det tack vare socialdemokratin,
arbetsmarknadens parter och insikten inom olika
regioner och bland arbetslösa om att det inte finns
något viktigare för en socialdemokratisk regering
än att också fortsättningsvis hävda arbetslinjen.

Anf. 41 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Arbetsmarknadsministerns
deklarationer här är ju i allt väsentligt allmängods,
i den betydelsen att denna kammare ställer upp på
det allra mesta när det gäller inriktning, ambitioner
osv. Därvidlag är vi mycket överens, och jag tycker
möjligen att statsrådet överdrev fotarbetet något
när det gällde att försöka övertyga kammaren, som
i den delen helhjärtat ställer upp på hur viktigt det
är att hävda sysselsättningen och bekämpa
arbetslösheten.

Statsrådet kom också med en klädsam
bekännelse, att en hel del av krisen är hemmagjord.
Det skall vi hålla henne räkning för.

Till skillnad från statsrådet tänker jag svara på det
som fru statsrådet frågade mig om. Det gällde den
period då vi hade en annan regering än den
socialdemokratiska. Hon trodde att jag möjligen
hade glömt bort den. Nej, jag har inte det, för jag
var med i kammaren då och upplevde den i särklass
tunga lågkonjunktur som vi hade, med chockpriser
på oljan. Men vi hade en hög ambition både när det
gäller omstruktureringen och när det gäller låg
arbetslöshet och hög sysselsättning vilket ledde till
att vi fick höga kostnader.

En sak till som jag tycker att socialdemokraterna
skall lägga på minnet är att den tidens budgetar,
som var oerhört ansträngda och som också blev
underbalanserade på grund av vår höga
ambitionsnivå, som regel bjöds över av den
socialdemokratiska oppositionen. Om
skuldbördorna nu känns tunga, skall vi vara
medvetna om att de kunde ha varit tyngre.

Vi har sedan under 1980-talet haft en period med
extrem högkonjunktur, med låga oljepriser och en
oerhört gynnsam världsmarknad. Man har funnit
att den tredje vägens politik nu har havererat efter
alla de år då vi hade möjligheten att få det hela på
fötter. Jag tror att det är viktigt att säga detta.

Jag skulle vilja att statsrådet svarade på de tre
frågor som jag ställde i mitt inledningsanförande.
De gäller högskoleplatser för ungdomen,
handikappades möjligheter till arbete och
drogproblematiken i arbetslivet. Var finns den
socialdemokratiska sociala ambitionen? Där skulle
det passa bra med mera av deklarationer.

Vad har regeringen gjort? säger statsrådet retoriskt
och talar om behovet av en balanserad budget, en
trovärdig ekonomisk politik osv. Men det är inget
tvivel om att vill man föra en sådan politik finns det
starkt stöd i kammaren. Problemet har varit inte att
man har föreslagit en sådan politik som statsrådet
nu talar om utan att man har avstått från att lägga
fram sådana förslag.

Anf. 42 SONJA REMBO (m) replik:

Herr talman! Vi ser framför oss efterkrigstidens
svåraste och längsta period av arbetslöshet. Det är
sannerligen ingenting att se fram emot i positiv
mening, och det vet Mona Sahlin att jag anser. Det
är ingen i denna kammare som ser positivt på denna
utveckling.

Mona Sahlin försöker i sitt anförande måla upp
bilden att socialdemokraterna är på väg att klara
krisen. Man ser ljuset längre fram, konjunkturen
kommer att vända och man är på väg att klara
problemen. Jag känner igen den argumentationen.
Den fördes av den socialdemokratiska regeringen
1976. Det var det dukade bordet man talade om.
Nu försöker man tydligen göra om bravaden inför
höstens val. Men problemet är ju att den
socialdemokratiska politiken, den tredje vägens
ekonomiska politik, har lett in Sverige i en svår
ekonomisk situation med hög arbetslöshet, låg
tillväxt och världens högsta skatter. Det är ju
resultatet av regeringens politik. I den
socialdemokratiska politiken finns det inte
någonting som ger utrymme för någon ljusning,
vare sig på kort eller på lång sikt.

Socialdemokraterna föreslår traditionell
socialdemokratisk politik: högre skatter, mera
regleringar, förbud emot löneökningar,
hyreshöjningar och allt vad det var som ni kom med
i januari förra året. Det var oppositionens förtjänst
att den politiken inte gick igenom. Mona Sahlin
skall vara glad för att den inte gjorde det, för i den
fanns en bomb apterad, som skulle ha exploderat
ungefär vid den här tiden.

Precis detsamma är problemet med
Rehnbergkommissionen. Det är med den som med
devalveringar och med andra kortsiktiga åtgärder
och försök att lagstiftningsvägen eller på andra sätt
förbjuda inflation. Det går inte. Det känns varmt
och skönt för stunden, men på sikt är det en
döbelnsmedicin, vars resultat känns sjufalt värre.

Socialdemokraterna har ju visat att de inte klarar
av att lägga om politiken så att den, som regeringen
säger i sin av utskottsmajoriteten tillstyrka
proposition, leder till den sunda ekonomiska
utveckling där inflationen varaktigt nedbringas,
vilket är ett villkor för full sysselsättning. För detta
krävs den ekonomiska politik som vi moderater har
lagt fram här i kammaren och som vi har utvecklat
i gemensamma reservationer fogade vid utskottets
betänkande.

Anf. 43 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Arbetsmarknadsministern säger att
allt kommer i kompletteringspropositionen, och
det låter ju väldigt bra. Det skulle kanske vara bra
om hon också kunde nämna något av det som skall
komma i kompletteringspropositionen.

Att det finns en viss oro när arbetslöshetsiffrorna
stiger är något som jag tror att vi skall ta till vara.
När det gäller all denna sifferexercis, både när man
talar om förhållandena här i Sverige och ute i
Europa, får man aldrig glömma bort att det finns
människor bakom siffrorna. Om man inte känner
oro när siffrorna går upp på ett eller annat sätt, har
man ingen aktning för de människor som finns
bakom dessa siffror.

Jag ställde i mitt tidigare anförande en fråga till
arbetsmarknadsministern angående den
uppgörelse som träffades i skatteutskottet. Det
skulle vara intressant att få veta vad
arbetsmarknadsministern har att säga om den
saken.

Mona Sahlin och jag kommer aldrig att komma
överens om att det är löneökningarna som är
huvudorsaken till inflationen. I sitt anförande sade
hon samma sak som förut: Löneökningarna är
huvudorsaken till inflationen. Jag kan aldrig
acceptera att de är huvudorsaken. De kan möjligen
vara en del i det hela, men de är inte huvudorsaken.
Även om de skulle vara det, kan man aldrig
acceptera att arbetslösheten skall vara den medicin
som används i den ekonomiska politiken. Det är ju
konsekvensen av det resonemang som förs om att
löneökningarna är en avgörande del.

Utskottets ordförande och jag var ganska överens
om att ROT-programmet skulle vara ett bra
instrument att arbeta med. Jag undrar om
arbetsmarknadsministern har någon synpunkt på
detta. Det skulle kanske kunna göra att vi kommer
lättare överens.

Anf. 44 ANNA HORN AF RANTZIEN (mp)
replik:

Herr talman! Statsrådet Mona Sahlin säger att full
sysselsättning är det övergripande målet. Jag vill
först säga att uttrycket full sysselsättning är ganska
förfärligt. Det är en klapp på axeln: Sysselsätt dig
nu lilla vän, så bråkar du inte så mycket. Mona
Sahlin använde också ett betydligt bättre uttryck,
nämligen arbete åt alla, och det tycker jag att vi
skall försöka använda.

Full sysselsättning kan knappast vara det
övergripande målet, utan det måste vara att
lönearbetena skall vara kvalitetsmässigt bra för
människa och miljö. Det får inte bara handla om
ökad produktion, konsumtion och tillväxtekonomi
efter dagens modell, utan det hela måste i första
hand gå ut på en uthållig hushållning och minskad
sårbarhet. Annars lär vi snart varken kunna
producera eller konsumera mer. När det sista trädet
dött kan du äta dina pengar, säger man i Tyskland.

Det handlar inte om arbetet i sig eller pengarna i
sig, utan dessa två måste leda till det övergripande
kvalitativa, inte det kvantitativa, målet.

Anf. 45 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Det jag försökt framföra är
egentligen att jag vill ha en så liten AMS-nota som
möjligt. Jag vill bespara statsrådet Mona Sahlin att
komma upp på en historisk nivå när det gäller
arbetslöshet och åtgärder. Jag vänder mig
egentligen mot regeringen som helhet, och framför
allt mot de ministrar som inte är på plats här i dag.

Vi centerpartister håller hårt på arbetslinjen, och
jag tror att hela kammaren egentligen vill ha det så.
Det är bättre att jobba och få pengarna den vägen
än att få dem genom att inte jobba. Det är en
ganska sund inställning. Det jag här försökt att föra
upp debatt, är att första försvarslinjen går i
näringslivet, och inte minst i små och medelstora
företag. T.ex. bör arbetande kapital i små och
medelstora företag få vara i fred för att ge nya
investeringar och fler jobb. Det är effektivt, och det
är billigt.

Tänk om t.ex. min länsbroder Georg Andersson
tänkte litet mer på det vanliga vägnätet, det krångel
vi har med järnvägarna och i stället var litet mindre
i Danmark. Herre Gud så bra det skulle vara för
landet! Det skulle ge många jobb och sätta i gång
de flottor av vägmaskiner som nu står lediga.

Sedan vill jag säga litet grand om
inskolningsplatserna. Jag har varit i kontakt med
några länsarbetsnämndsdirektörer. Det är
tydligtvis oerhört att komma fram avtalsvägen, och
man når inte det resultat som man vill nå. Jag vill
fråga statsrådet om regeringen har några
funderingar på att hitta också parallella vägar som
leder ungefär till samma resultat. Det är inte bra
med ungdomsarbetslösheten. Garantin gäller ju för
ungdomar upp till 20 år, och just nu gäller den inte,
som Mona Sahlin sade. Men sedan finns den stora
gruppen ungdomar upp till 24 år, där vi också
riskerar en anhopning. Det är också en känslig
ålder.

Anf. 46 Arbetsmarknadsminister MONA
SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att vända mig till
Elver Jonsson. Han sade: Det statsrådet säger är
allmängods. Det är ju lätt att säga, men väldigt
mycket av det jag sade har vi också föreslagit här i
kammaren. Det är mycket lätt för Elver Jonsson att
säga att det är allmängods, men när det väl kommer
till kritan och man också måste våga agera här inne
i kammaren, då är det inte lika lätt för Elver
Jonsson att följa med. Det är detta som är
skillnaden.

Jag kan vara självkritisk och nämna saker och ting
som vi inte har lyckats med på 80-talet. Men jag kan
också se de saker som har lyckats. Och ser att om
vi inte kommer åt kostnadskrisen, kan vi inte
trovärdigt hävda att vi också klarar jobben. Den
som inte ställer upp på, och inte har ställt upp på,
att få till stånd Rehnbergavtalet -- när ledamötena
här i kammaren förkastat förslaget om att frysa
lönerna, priserna, skatterna osv. -- är icke
trovärdig. Då återstår pysventilen och att hålla
tummarna. Det är skillnaden mellan Elver Jonsson
och mig.

''Visst underbalanserade vi budgeten men det var
ju bara därför att vi hade så höga ambitioner'',
säger han själv. Ja just det: Vågar man inte vara
obekväm, och inser man inte faran i att dra iväg
med utgifterna när man inte har inkomster, då
kommer man icke att klara jobben. Det var därför
som jag nämnde detta först. Det var därför jag
också sade: Våga vara obekväm. Det vågar vi
socialdemokrater, och jag tror att allt fler nu ser
varför vi har agerat som vi har gjort; det hänger
ihop med jobben.

Drogfrågan är en viktig fråga. Även om jag är en
rökare själv anser jag det viktigt att få ned alkohol-
och tobaksanvändningen i vårt land. Jag har litet
svårt att se i vilket sammanhang som Elver Jonsson
vill få in den frågan i arbetsmarknadspolitiken, men
det är möjligt att han kan utveckla detta.

När det gäller de handikappade är det viktigt att
påpeka, vilket inte riktigt framkom i Elver Jonssons
beskrivning, att vi faktiskt sätter ett staket runt just
åtgärderna för de handikappade när vi nu förändrar
anslagsstrukturen för AMS. Det handlar inte om
att vi har minskat anslagen eller att man skall kunna
använda dem till helt andra åtgärder. Det är oehört
viktigt att vi värnar om de möjligheter som de
handikappade måste ha för att ha en chans att
komma ut i arbetslivet. Det gäller lönebidragen, de
andra stödformer som finns inom
arbetsmarknadspolitiken och den resurs som
Samhall utgör.

Sonja Rembo ironiserar över att här står Mona
Sahlin och säger att vi ser ljuset och någonstans i
tunneln tar det slut. Titta på inflationstalet nu! Se
på hur kostnaderna i vårt näringsliv under de
närmaste två åren med Rehnberg ser ut. Jämför
med hur det har sett ut åren innan och säg
samtidigt, Sonja Rembo, att du inte ser den
möjlighet som parterna på arbetsmarknaden och
den ekonomiska politiken tillsammans faktiskt har
skapat.

Jag blir litet upprörd när Sonja Rembo fortfarande
står här och säger att det inte går att komma fram
med ett stabiliseringsavtal. Här är parterna i full
färd med att förverkliga det som Sonja Rembo än
idag säger inte går. Vad säger Sonja Rembo till alla
dem som nu är beredda att avstå i lön, därför att de
har insett sambanden i den vansinniga jakten
mellan löner och priser och löner och priser?

Allt detta är i full gång. Jag tycker att Sonja Rembo
skall se ljuset och också vilket ansvar Rehnberg och
många parter, även förbund med många
lågavlönade, har orkat ta men som inte hennes parti
har velat ta.

Till Karl-Erik Persson vill jag bara säga: Försök,
snälla Karl-Erik Persson, att förstå att inflation
hotar fördelningen i ett samhälle. Inflation
urholkar arbete och investeringar och gynnar
spekulation. Inflation är någonting som jag önskar
att vänsterpartiet lärde sig att hata och också
orkade vara med om att bekämpa här i kammaren.

Arbetslösheten är, precis som Karl-Erik Persson
säger, inte siffror utan människor. Det är därför vi
redan har utökat insatserna, vilket jag hoppas att
Karl-Erik Persson ser. Vi har minskat den öppna
arbetslösheten med en halv procent, och vi kommer
i kompletteringspropositionen att till fullo fortsätta
de satsningarna. Jag angav något av vad det handlar
om, och det vill jag säga också till Börje Hörnlund.

När det gäller ungdomarna handlar det om att
kunna erbjuda rekryteringsstöd till fler men
framför allt att gå in mycket tidigare. För de yngre
ungdomarna sätts det stödet i dag inte in förrän
efter fyra månaders arbetslöshet. Jag tycker att det
bör ske efter fyra veckor i stället. Vi skall göra allt
för att se till att ungdomsgarantin blir effektiv, med
rekryteringsstöd, inskolningsplatser och insatser
från kommunernas sida. Kommunerna har ett
viktigt ansvar för de yngsta ungdomarna.

Sedan vill jag hålla med Anna Horn om att ordet
arbete är mycket bättre än ordet sysselsättning. Jag
hörde någon säga att män arbetar i industrin och
kvinnor är sysselsatta i den offentliga sektorn. Jag
skall fortsättningsvis enbart använda ordet arbete,
arbete åt alla. Men jag tänker inte bara använda
ordet utan också agera efter det. Det saknade jag
synpunkter på och offensiva tankar om från Anna
Horn. Men det kanske kommer.

Anf. 47 ELVER JONSSON (fp) replik:

Herr talman! Fru statsrådet talar om att vi bör ha
en trovärdig politik och att deklarationerna bör
leda till att ''vi orkar göra'' och ''vi vågar stå för''.
Detta finns det ingen anledning att polemisera mot
utan bara att säga: Se till att det blir så!

Socialdemokratin har genom sin finansminister i
varje finansplan sagt att det stora problemet är
kostnadsutvecklingen. Och så har det inte hänt
någonting på 1980-talet mer än att
kostnadsutvecklingen har rusat i väg. Man har talat
om nödvändigheten av den offentliga sektorns
förnyelse, och det är just den sektorn som inte har
orkat med någon förnyelse, trots åtta och ett halvt
år med socialdemokrater i kanslihuset.

Svaren på mina frågor var litet blandade. Jag fick
inget svar på varför regeringen är så njugg med att
släppa in fler ungdomar till högskoleplatser. Och
vad beträffar handikappades möjligheter talar
Mona Sahlin om att här gäller det att ha staket
omkring. Problemet är väl att regeringen sätter
staketet så snävt att allt för få kommer med.
Samhall är ett mycket tydligt exempel på detta. Vi
har ju förslag uppe till omröstning i riksdagen och
regeringen säger: Nej, inte så mycket som
mittenpartierna vill.

Sedan blir jag bekymrad, när statsrådet säger att
hon har svårt att förstå varför jag för in
drogpolitiken bland arbetsmarknadsfrågorna. Hon
förstår inte sambandet, säger hon, men så illa är det
säkert inte. Det handlar om de många människor
som blir handikappade på grund av ett för
omfattande drogbruk. Det är inte några små
grupper det gäller. 200 000, kanske 300 000, har för
hög alkoholkonsumtion och har besvär i sitt
arbetsliv av det skälet. De många trafikdödade är
ett annat exempel.

Det kan inte vara så att arbetsmarknadsministern
inte ser sambandet. Fundera kring det här och ta ett
resonemang med socialministern. På det här
området behöver vi göra en insats, få in en social
dimension i arbetslivet.

Varken Mona Sahlin eller utskottsordföranden har
kommenterat vad som står i Svenska Dagbladet i
dag. Enligt tidningen säger statsministern att
arbetslösheten är en fördel för socialdemokratin i
valet. Jag hoppas att det är ett felcitat och inte
uttryck för ett cyniskt spel.

Så till sist detta med allmängodset. Det som nu
regeringen berömmer sig av, när man vill tämja
inflationen, få ner kostnadskrisen, stärka
konkurrenskraften och investeringsviljan för att
säkra arbete och välfärd, beror ju på att ni har
tvingats tänka om på några viktiga områden -- i
skattepolitiken, i energipolitiken och i
Europafrågan. Det är bra att socialdemokratin har
tänkt om där, men det är inte tack vare
socialdemokratisk ambition och vilja utan det är
trots den förda regeringspolitiken som vi har en god
utgångspunkt i dag.

Anf. 48 SONJA REMBO (m) replik:

Herr talman! Man måste våga vara obekväm, sade
Mona Sahlin. Javisst, men det lät som om hon
menade att regeringen var beredd att
underbalansera budgeten och därmed bädda för
ytterligare inflation.

Våga vara obekväm? Javisst, sänk skatten på
arbete, bryt upp de offentliga monopolen och dra
tillbaka gymnasiepropositionen, så att ungdomarna
får en riktig utbildning och slipper vara beroende av
arbetsmarknadsutbildning efter
gymnasieutbildningen. Det är att våga vara
obekväm, Mona Sahlin.

Inflationstakten ligger såvitt jag vet nu på 13 % på
årsbasis -- jag vill reservera mig för den exakta
siffran, men det är någonstans i den
storleksordningen. Visst går det att genomföra
Rehnbergsavtalet, men det löser inga problem, och
det är det jag har försökt göra gällande.

Så vill jag ta upp arbetslivsfonden i min sista replik.
Lyssna litet på partikamraten Bo Södersten. Han
säger att det är väsentligt att inse att de offentliga
utgifternas ohämmade expansion har utgjort
motorn i den olyckliga utvecklingen. Han talar om
att bristen på arbetskraft, kombinerad med
systemfelen i socialförsäkringssystemen, har
medfört att den svaga tillväxten och den höga
inflationen permanentats, och han talar om en
galopperande kostnadsutveckling i
socialförsäkringssystemen.

Vad gör regeringen? Jo, man drar in skattevägen 15
miljarder kronor från arbetsmarknaden och sätter
dem i en fond som heter arbetslivsfonden, därför
att man måste lösa problemet med utslagningen på
grund av brister i arbetsmiljön. Men det finns ju
redan 150 olika instanser som arbetar med
arbetsmiljöfrågor. 12 000--15 000 människor
informerar, utbildar, forskar, granskar, mäter och
utvärderar arbetsmiljön, och då har man inte
räknat med alla lokala och regionala skyddsombud
och alla som utbildas i skyddsarbete på
arbetsplatserna. De statliga utgifterna uppgår
redan till 5 miljarder kronor.

Vi har inte lyckats klara arbetsmiljöproblemen med
dessa gigantiska insatser, utan trots dessa har det
skett en ökning av det som socialstyrelsen i sin
statistiksammanställning kallar för ''frånvaro på
grund av ohälsa''. Den frånvaron har under 1980-
talet ökat med 20 % trots allt detta.

Arbete åt alla kan vi nå, Mona Sahlin, men då
måste vi duka om bordet rejält efter valet i höst.

Anf. 49 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Mona Sahlin frågar mig om
vänsterpartiets syn och antyder att vi inte skulle
hata inflationen. Vänsterpartiet hatar inflationen,
men vi hatar också en orättvis fördelning; det är
kanske en skillnad. När SAF, borgarna och SAP
hoppar omkring som på kryckor och säger att vi
skall bekämpa inflationen, då är stopp för
löneökningar det enda man hör.

Vänsterpartiet vill bekämpa inflationen genom att
pressa priser, oskäliga vinster och stora löneklyftor.
Regeringens politik, med Rehnberg, ser ut att bli
rena gräddfilen för välavlönade -- t.ex. inom
riksbanken -- och stopp för vanliga lågavlönade.
Den politiken vill inte vi ställa upp på. Därför
kommer heller aldrig Mona Sahlin och jag
överens -- när man bara anklagar och säger att
löneökningar är den stora boven när det gäller
inflationen. Man sitter som en revisor, jämför debet
och kredit och ser inte vad det kan leda till när man
talar om att arbetslösheten skall vara med och hålla
nere inflationen.

Jag ställde förut två frågor till
arbetsmarknadsministern. Men jag ser fram mot
kompletteringspropositionen. Svaren kanske
återfinns där, och därför skall jag nu inte upprepa
frågorna.

Anf. 50 BÖRJE HÖRNLUND (c) replik:

Herr talman! Jag vill påminna om ungdomslagen
1983--1985. Vid den tiden var det väldigt mycket
folk i denna verksamhet. Det begicks -- och det var
regeringens fel -- ett ganska stort misstag, nämligen
att nästan alla dessa arbetslösa ungdomar drevs in
i offentlig sektor: i kommun, i landsting, i statliga
organ. Vi skulle ha haft ett helt annat läge om man
hade öppnat det privata näringslivet -- den
tillverkande industrin -- för dessa ungdomar. Jag
vill bara, med tanke på landets välstånd, vädja till
arbetsmarknadsministern att noga tänka igenom
detta, när nu förslag skall läggas fram. Då har man
nämligen förberett landet på ett annat sätt när
uppgången kommer.

Sedan vill jag också beröra ohälsotalet. Den stora
ökningen av offentliga utgifter har ju kommit för
långtidssjukskrivna, på arbetsskadeområdet och
när det gäller antalet förtidspensionerade. När man
studerar det här ohälsotalet närmare, finner man
att hela ökningen egentligen har kommit på
kvinnosidan. Detta säger oss att man mycket mer
än i dag måste tänka på arbetsorganisationen när
det gäller kvinnors arbetsmiljö, för att bryta denna
utveckling. Här har samhället de stora pengarna att
tjäna.

Jag vill sluta mitt inlägg med ett litet förslag, som
Mona Sahlin dagligen bör upprepa i
regeringskretsen: Låt Rune Molin när det gäller
näringslivsområdet och regionalpolitiken, Georg
Andersson när det gäller vägar och järnvägar, och
utbildningsansvariga -- Göran Persson, Bengt
Göransson m.fl. -- också göra insatser, så att inte
Mona Sahlins börda blir alltför tung.

Anf. 51 MONA SAHLIN (s) replik:

Herr talman! Jag tackar för omsorgen om min
börda. Men det gällde kanske inte att jag skall få
större eller mindre börda -- och det vet jag att Börje
Hörnlund inte heller menade -- utan det gällde de
regioner som Börje Hörnlund mycket varmt
förespråkar och agerar för här i kammaren, och
som drabbas hårdast när konjunkturen vänder och
arbetslösheten ökar.

Till Elver Jonsson vill jag säga att jag självfallet inte
menar att alkohol, trafikolyckor och droger inte
påverkar arbetslivet -- det vill jag verkligen betona.
Det är också därför som man måste se på
arbetslivspolitiken, rehabiliteringen,
rehabiliteringsersättningen, arbetslivsfonden -- allt
det som nu äntligen händer, och händer med full
fart. Vi skall inte bara diskutera vilka ersättningar
människor skall ha när de väl har blivit utslagna,
oavsett om det är av droger eller av arbetslivet som
de blivit utslagna, utan vi bör fråga oss: Vad kan vi
göra för att förändra de förutsättningar som skapar
det här tillståndet? Det är klart att arbetslivet har
stor del i att människor mår dåligt psykiskt, är
mobbade och får missbruksproblem. Jag ser dessa
till fullo -- och hoppas att jag också agerar med
hänsyn till det när det gäller arbetslivspolitiken.

Så vill jag bestämt dementera, både å egna och å
Ingvar Carlssons vägnar, att vi socialdemokrater
skulle se arbetslöshet som en fördel, vare sig i valet
eller i något annat sammanhang. Jag kan upplysa
om att faktiskt inte allt är sant som står i tidningar,
inte ens i Svenska Dagbladet, hur oberoende den
tidningen nu än kallar sig.

Till Sonja Rembo vill jag säga att jag verkligen inte
andades någonting om att vi nu skulle börja
underbalansera budgeten. Precis tvärtemot vad den
borgerliga regeringen gjorde har vi balanserat --
och kommer att fortsätta balansera -- budgeten.
Det är det som är svårt, och det är det man behöver
vara obekväm för. Jag resonerade om allt detta i
mitt tidigare inlägg, och det är detta som vi också
har gjort under de senaste åren: Vi har vågat fatta
obekväma och svåra beslut för att den ekonomiska
politiken skulle kunna vara så stark att
sysselsättningen inte skulle hotas.

Vi har faktiskt också i den här kammaren sänkt
skatten på arbete. Vi och folkpartiet har enats om
en mycket bra skattereform, som alltså har sänkt
skatten på arbete. Här var Sonja Rembos parti inte
med; det tycker jag är viktigt att påpeka.

När det gäller arbetslivsfonden vill jag säga att jag
inte tycker att Sonja Rembos inlägg tyder på att
hon till fullo har insett skillnaden mellan
arbetslivsfonden och det arbetsmiljö- och
skyddsarbete som bedrivs av t.ex.
yrkesinspektionen. Arbetslivsfonden handlar ju
om arbetslivsorganisationen -- det man måste
förändra i fråga om ansvar, i fråga om att låta
arbetstagarna förändra villkoren. Det är inte bara
det akuta skyddsarbetet utan någonting mycket
mer långsiktigt som arbetslivsfonden handlar om.

Jag skall komma ihåg min inbjudan och ta med mig
Sonja Rembo ut och studera, om hon vill följa med.
Jag vet att hon själv har bedrivit studier på ort och
ställe, men det kanske inte skadar med litet mer.

Sedan hoppas jag verkligen att inte bara jag utan
arbetstagarna i Sverige slipper det där rejält
omdukade bordet, som Sonja Rembo aviserade.
Vilket land har, med den politik Sonja Rembo här
förordar i kammaren, lyckats hålla arbetslösheten
nere? Är det England, där man har både hög
inflation och hög arbetslöshet? Det finns inga
sådana exempel. Det exempel vi har är att ett
socialdemokratiskt parti med insikt om inflationen,
och parter med ansvar, drar tillsammans och inte
dukar om bordet. Så jag hoppas att vi slipper den
omdukningen -- annars skulle bördan vara stor, inte
bara på mig.

Andre vice talmannen anmälde att Sonja Rembo
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 52 MONA SAINT CYR (m):

Herr talman! Till sist har nu regeringen och
socialdemokraterna lyssnat på och följt upp det
förslag som moderaterna varje år fört fram sedan
början av 80-talet. Det gäller de individuella,
flexibla lönebidragen.

Lönebidragen som sådana infördes visserligen
redan 1980 och ersatte tidigare stödformer i form av
s.k. arkivarbete och halvskyddad sysselsättning för
arbetshandikappade. Men systemet var stelbent
och behövde göras smidigare. Det riktades också
till arbetsgivaren och var således beroende av
dennes ekonomiska möjligheter att svara för
lönekostnaderna.

Nu kan ett enigt utskott ge klartecken för ett nytt
och flexibelt system, där bidragsnivåerna anpassas
till den enskilde handikappades arbetsförmåga och
hjälpbehov. Moderaternas arbete för ett bidrag,
som kunde justeras både uppåt och nedåt med
hänsyn till handikappets svårighetsgrad, har till sist
krönts med framgång.

Men lösningen har uppnåtts stegvis. När AMS
intresserade sig för det nya systemet och ville få till
stånd en försöksverksamhet inleddes en sådan,
men den var begränsad till två län. I nästa steg
vidgades försöket till tolv län och till att omfatta
hela landet vad gällde gravt handikappade
ungdomar under 25 år.

Från de två första försökslänen har man kunnat
avrapportera den positiva effekten, att 30 % fler
arbetshandikappade beretts anställning med detta
system jämfört med det tidigare.

Herr talman! Det finns emellertid vissa problem
när riksdagen nu genomför det nya systemet att
gälla över hela landet. Under åren har bl.a. landets
kulturinstitutioner kommit att anställa många av de
arbetshandikappade som helt eller delvis avlönats
med lönebidrag. Bidragen har på så vis blivit ett
kulturstöd över AMS-medel. Utskottet har tidigare
påtalat detta för regeringen och ansett, att stödet
till kultursektorn givetvis bör ske direkt över
kulturtiteln och inte indirekt över
arbetsmarknadsutskottet.

Det är därför viktigt att övergångsregler tillämpas
mellan de båda systemen. Lönebidragen för dem
som redan är inne i systemet får därför inte
förändras nu. Anställningstryggheten för dessa får
sålunda inte ifrågasättas. Enskilda människor får
inte råka illa ut. På så vis kommer övergången till
flexibla lönebidrag inte heller att äventyra någon
verksamhet.

När utskottet nu enigt tillstyrker regeringens
förslag till förändring av lönebidragen, har
moderaterna tillsammans med folkpartiet, centern
och miljöpartiet velat ge regeringen till känna, att
om oönskade effekter trots allt uppstår i
övergångsskedet förutsättes att regeringen vidtar
erforderliga åtgärder med hänsyn tagen till den
fortsatta verksamheten vid berörda institutioner.
Om detta har reservanterna önskat att riksdagen
gör ett uttalande.

Jag yrkar bifall till den reservationen.

I anslutning till frågan om lönebidrag behandlar
utskottet också frågan om lönebidrag till
förtidspensionerade och strukturstödet till
byggarbetsmarknaden. Beträffande de
förtidspensionerade, anser vi från moderat håll att
samma regler bör gälla för dem som för andra
personer som får lönebidrag på grund av nedsatt
arbetsförmåga. Något särskilt kategorilönebidrag
torde därför inte vara motiverat.

Vad gäller strukturstödet har vi redan tidigare
hävdat, att branschen i fråga bör ta ett större ansvar
och att byggnadsarbetarna bör få sin rehabilitering
i samma mån som andra utan att gå omvägen över
Galaxen.

Nu har ju stödformen i fråga varit en temporär
försöksverksamhet och torde försvinna nästa år,
men vi har inte haft anledning att ändra den
uppfattning jag redovisat, varför vi upprepar vår
reservation i ämnet. Jag yrkar alltså bifall till den
reservationen.

Herr talman! Samhall är en annan verksamhet som
är angelägen för de arbetshandikappade. I år har vi
från moderat håll ansett att förhållandena på
arbetsmarknaden är så pass oroande, att någon
reducering av bidragsprocenten till lönesumman
inte är möjlig att göra. I övrigt ser vi fram emot och
avvaktar tills vidare den just inledda utredningen
om Samhalls framtida roll, organisationsformer och
mål.

Herr talman! Utöver de redan nämnda
reservationerna har vi ytterligare ett antal
reservationer i detta betänkande. En talar bl.a. för
inbyggda verkstäder även åt få anställda
handikappade hos mindre företag, där ingen
begränsningsregel bör finnas. Andra berör att
arbetsmiljöinstitutets verksamhet bör finansieras
via arbetsmiljöfonden, som bör ta över hela
ansvaret för institutet.

Herr talman! Jag ställer mig givetvis bakom våra
samtliga reservationer men nöjer mig med att yrka
bifall till de nämnda 12 och 17.

Anf. 53 CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! Jag skall tala om de handikappades
sysselsättning. Men jag kan inte låta bli att göra
några kommentarer till den debatt som vi har haft
angående sysselsättningen. Det är synd att Mona
Sahlin har gått. Men jag tyckte att det var djupt
orättvist när hon insinuerade att Bengt Westerberg,
och därmed folkpartiet liberalerna, skulle mena att
det skulle räcka att hålla tummarna för att få en
bättre sysselsättning.

Så är det verkligen inte! Vi vill ha en ny ekonomisk
politik, dvs. en ekonomisk politik som ger
framtidstro och ingjuter optimism hos människor.
Det skall vara en politik som visar att Sverige
verkligen har en framtid som industrination och en
politik som också ger möjlighet för människor att få
arbete.

Jag pekar t.ex. på att vi tycker att det är rimligt att
inte behålla en mängd statliga företag som skulle
kunna skötas bättre som privata företag. De
pengarna skulle kunna användas för att bygga vägar
och järnvägar. Vi säger nej till socialdemokraternas
förslag om förstatligande av AP-fonderna som
skulle föra med sig ett förstatligande av stora delar
av näringslivet.

Vi vill förbättra utbildningen, ändra skattereglerna
och hålla igen på byråkratin för företagen så att det
skall löna sig bättre att äga och bygga ut mindre
företag.

Det är också viktigt att vi vill bryta de offentliga
monopolen för att bättre kunna ta till vara alla
förbättringar och nytänkande som finns hos alla
dem som arbetar i vård, omsorg och utbildning. Vi
ser det som oerhört angeläget att det blir ett nytt
klimat för företagen.

Allt detta och en mängd andra saker menar vi
skulle ge ny ekonomisk framtidstro så att företagen
satsar på Sverige. Det skulle ge förutsättningar för
en bättre sysselsättning framöver. I avvaktan på att
vi verkligen får möjlighet att förbättra och
förverkliga den ekonomiska politiken, är det
självklart att vi på alla tänkbara sätt vill arbeta för
att arbetslösheten skall vara så låg som möjligt.
Den skall bekämpas på alla sätt. Det kräver
utbildning, det kräver omskolning, och det kräver
större rörlighet och en hel mängd andra saker --
vilket Elver Jonsson har nämnt tidigare. Det är
ingalunda så, Mona Sahlin, att vi menar att vi bara
skall hålla tummarna!

Herr talman! Enligt liberala värderingar är det
oerhört väsentligt att varje individ, också hon med
de allra sämsta förutsättningarna, får rätt att leva
ett värdigt liv. Många i Sverige får inte den
möjligheten. De behöver vårt engagemang mer än
de flesta.

I arbetet för att skapa rättvisa åt det glömda
Sverige, är egoismen huvudfiende och solidariteten
det främsta vapnet.

Vi har inga extra pengar i folkpartiet liberalerna
som regnar från himlen. Det handlar om att
prioritera de allra svagaste grupperna.

En viktig grupp som vi räknar som en av de
väsentligaste i det glömda Sverige är just de
handikappade, och deras rättmätiga krav att få
sysselsättning är angeläget. Sammantaget satsar
folkpartiet liberalerna 500 milj.kr. mer än
socialdemokraterna i det budgetalternativ som
lades fram i januari just på det glömda Sverige. En
del av de pengarna använder vi just till att förbättra
sysselsättningen för de handikappade.

Flera utredningar har pekat på hur viktigt det är att
människor med handikapp verkligen har ett arbete.
Egentligen behövs det inga utredningar för att visa
detta, för det säger ju sunt förnuft.

Trots ambitionen i många sådana uttalanden och
trots tillkomsten av många
arbetsmarknadspolitiska åtgärder saknar många
människor med handikapp fortfarande ett jobb.
Det gäller i stor utsträckning människor med
funktionshinder.

Det finns en hel del orosmoln beträffande de
handikappades sysselsättning på 90-talet.

*  Den nu dämpade efterfrågan på arbetskraft kan
leda till ett minskat intresse för att se
arbetshandikappade som en verklig resurs och en
del av arbetskraften.

*  Utbudet av arbetsuppgifter förändras. Samhället
får en ökad specialisering, enklare arbetsuppgifter
försvinner, rationaliseringar sker, och mer
arbetsintensiv produktion flyttar utomlands.

*  Ökade krav på utbildning och kompetens kan ge
ytterligare svårigheter för arbetshandikappade.

Vår reservation nr 8 handlar om
arbetsförmedlingens ansvar för handikappade
ungdomar och deras möjligheter att komma in i
förvärvsarbetslivet. Vi pekar på att det behövs mer
konkreta och kraftfulla åtgärder. Samtidigt som de
resurser som avsätts för att bereda handikappade
arbete har varit starkt begränsade, har det
egentligen inte funnits någon begränsning när det
har gällt resurserna för att förtidspensionera
människor.

Möjligheterna har nu utökats till viss del genom
överföring av resurser från
socialförsäkringssektorn till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta har gjorts
så att det nu finns möjlighet till vilande
förtidspension som ett instrument i
rehabiliteringsprocessen. I december 1990 hade
305 616 förtidspension och 55 740 sjukbidrag.
Lönebidrag för förtidspensionerade kan utgå med
upp till halva kostnaden för lön och sociala avgifter.
Vi tycker att det är viktigt med ett utökat
tillämpningsområde för detta instrument.

För de handikappade ungdomarna är insatserna vid
övergång från skola till arbetsliv mycket viktiga för
att de skall få ett fotfäste på arbetsmarknaden. Det
gäller bl.a. möjligheterna till vägledning inför
yrkes- och studieval, möjligheten att pröva olika
arbetssituationer samt tillgången till hjälpmedel,
personlig assistans och psykosocialt stöd.

Många ungdomar med omfattande funktionshinder
har ofta små möjligheter att få praktiskt
sommararbete och på det sättet skaffa sig
erfarenheter av arbetslivet. Det beror inte bara på
att de har svårt att hitta ett jobb. Det är också svårt
för dem att få färdtjänst, arbetsbiträde och
arbetstekniska hjälpmedel. Det är självklart för
många andra ungdomar att ha ett sommararbete,
och vi tycker att det finns all anledning att lägga ner
mer kraft på att också handikappade skall få det.

Mot bakgrund av att de handikappade som har
avslutat en utbildning har stora svårigheter att
komma ut på arbetsmarknaden bör
arbetsförmedlingarna aktiveras mer.
Arbetsförmedlingarna och skolans syo-
funktionärer borde jobba mer för att förbättra de
handikappade ungdomarnas möjligheter.
Arbetsförmedlingarna bör få ett större ansvar för
att följa upp de handikappade ungdomar som har
avslutat sina studier. Något sådant allmänt ansvar
finns inte inskrivet för arbetsförmedlingarna. Vi
menar att det borde finnas.

Själva handikappet kan också medföra att den
handikappade ibland har hög frånvaro. Detta är
ytterligare en faktor som försvårar inträdet på
arbetsmarknaden. Vi har pekat på att ett sätt att
lösa detta problem vore att dela på ett
heltidsarbete. Om t.ex. två eller tre personer
delade på en heltidstjänst skulle frånvaron bli
mindre kännbar för arbetsgivaren, och flera
handikappade skulle också kunna känna verklig
arbetsgemenskap. Det är klart att det finns en
mängd praktiska problem med detta, men man
borde kunna anstränga sig för att få fram en sådan
här konstruktion, tycker vi i folkpartiet.

Rent allmänt har utskottets majoritet i sitt svar på
våra förslag pekat på projektet ''Arbete åt unga
handikappade''. I AMS uppföljning av projektet
ser man att en tredjedel av de förtidspensionerade
ungdomarna efter tre års uppföljning av den
uppsökande verksamheten fortfarande saknade
sysselsättning utanför hemmet och att ungefär en
tredjedel hade oavlönad sysselsättning. Självfallet
tycker vi att det är positivt att en tredjedel har fått
arbete eller utbildning av något slag. Men det
räcker inte. Alla insatser som görs på det här
området lönar sig, framför allt mänskligt men också
samhällsekonomiskt.

För många handikappade är tillgång till
arbetshjälpmedel en förutsättning för att man skall
kunna fungera bra i arbetslivet. Under ett par år
har AMS bedrivit en aktiv verksamhet för att
utveckla bl.a. tekniska hjälpmedel för
arbetshandikappade. Dessa hjälpmedel är dyra att
införskaffa, och nu föreslår regeringen att det inte
längre skall finnas möjlighet att få stöd till
arbetshjälpmedel för personer som redan har en
anställning. Vi tycker att det är helt felaktigt.

En anställd kan ju drabbas av en skada eller ett
handikapp som gör att hon eller han inte kan
fortsätta sin anställning utan att ha tillgång till ett
hjälpmedel, t.ex. en punktskriftsdator. Vi tycker
att starka skäl talar för att arbetsmarknadsverket
även framöver skall kunna medge bidrag för
installation av hjälpmedel för redan anställda.
Riksdagen bör därför anslå ytterligare 75 milj.kr.
till detta ändamål.

Utskottet tar faktiskt inte ställning, i avvaktan på
propositioner om arbetsmiljö och rehabilitering.
Samtidigt säger utskottet dock att utskottet godtar
regeringens beräkning av medelsbehovet för
arbetshjälpmedel men räknar med att beräkningen
kan ändras. Man vet faktiskt varken ut eller in.
Folkpartiet liberalerna står i alla fall fast vid att det
behövs ytterligare 75 milj.kr. till arbetshjälpmedel.
Det yrkandet kommer vi att återkomma med. Det
finns också i vår satsning på det glömda Sverige.

I ett frågesvar i torsdags sade Mona Sahlin att hon
skulle återkomma till frågan om hur hon ser på
helheten Samhall. Jag ser med stor spänning fram
mot det. Men det var inget nytt i hennes tal här i
dag.

Samhall redovisade förra veckan en intressant
version av Samhallskoncernen mot år 2000 och
strategier för att nå dit. De flesta av de 25 förslagen
för en utveckling av Samhall kan vi i folkpartiet
liberalerna väl instämma i. Vi får anledning att
återkomma till dem framöver. För dagen skall vi
tala om de aktuella förslagen i vår motion från
folkpartiet liberalerna.

Samhall har i samråd med
arbetsmarknadssstyrelsen föreslagit att fler
arbetshandikappade bör beredas arbete inom
Samhall under budgetåret 1991/92. Regeringen har
dock föreslagit att verksamheten inte skall öka.
Också här har vi en annan uppfattning. Vi tycker
att verksamheten bör öka under det kommande
budgetåret med 450 000 arbetstimmar. För det har
vi också anslagit 50 milj.kr.

För oss är det -- inte minst med anledning av den
sysselsättningssituation som vi har i dag -- mycket
märkligt att utskottsmajoriteten inte är beredd att
utöka timramen för Samhall. Att man inom
Samhall har varit mån om arbetsmiljön och ställt
upp för sina anställda har gjort att frånvaron har
minskat. Men går regeringens och
utskottsmajoritetens förslag igenom kommer detta
faktiskt att föra med sig att Samhall måste avskeda
arbetshandikappade. Tycker verkligen Bo Nilsson
att det är rimligt?

Vi förutsätter att den utredning som har att se över
Samhalls verksamhet särskilt beaktar våra förslag
om utökade möjligheter för psyskiskt
utvecklingsstörda och gravt handikappade att få
arbete inom Samhallsgruppen.

De inbyggda verkstäder som bedrivs i Samhalls regi
betraktas inte längre som en försöksverksamhet
utan som en normal verksamhetsform. Enligt vår
mening är det nu angeläget att gå vidare och släppa
kravet på att antalet arbetshandikappade måste
vara minst fem på varje arbetsplats för att en
inbyggd verkstad skall kunna komma till stånd. Ett
slopande av denna regel skulle innebära att även
mindre företag kunde ta emot arbetshandikappade.
Ofta är de mindre företagen särskilt väl lämpade för
sådana uppgifter. Det borde vara möjligt för
Samhall att komplettera den befintliga
arbetsledningen med särskilda kurativa insatser, så
att de sociala målen för det skyddade arbetet kan
uppnås.

Vi tycker att de nya riktlinjerna, som utskottet
hänvisar till, inte tillräckligt underlättar för de små
företagen att ha s.k. inbyggda verkstäder. Man
sätter upp hinder i stället för att underlätta
verksamheten. Självklart tycker vi det är bra med
anställning med flexibla lönebidrag men det ena
goda får inte utesluta det andra goda.

Låt mig slutligen säga några ord om den mycket
omdiskuterade frågan om flexibla lönebidrag. För
många handikappade är lönebidrag ett bra sätt att
få fotfäste på arbetsmarknaden. Under ett par år
har det pågått försöksverksamhet med flexibla
lönebidrag. Verksamheten innebär att
lönebidragets nivå kan anpassas efter den
arbetshandikappades förutsättningar. Det är
självfallet mycket bra. Erfarenheterna från
försöksverksamheten i Kronobergs län är också
mycket goda.

Det är viktigt att bidragssystemet konstrueras så att
man underlättar placeringar inom de sektorer på
arbetsmarknaden där förutsättningarna är större
för de anställda att på sikt övergå till en reguljär
anställning utan bidrag. Det ger systemet med
flexibla lönebidrag större möjligheter till.
Regeringen och utskottet föreslår nu att flexibla
lönebidrag skall tillämpas över hela
arbetsmarknaden. Det tycker vi i folkpartiet
liberalerna är bra.

Vi förutsätter också att ett system med flexibla
lönebidrag skall kunna tillämpas så att bidragsnivån
kan justeras både uppåt och nedåt. Det
förekommer faktiskt att de lönebidragsanställdas
arbetsförmåga försämras under anställningens
gång, och då måste det finnas möjlighet att justera
bidragsnivån uppåt.

Förslaget om flexibla lönebidrag har oroat många,
helt naturligt framför allt kulturinstitutionerna och
de allmännyttiga organisationerna där
lönebidragen är av mycket stor betydelse. Det
handlar om 1,5--2 miljarder kronor i lönebidrag via
arbetsmarknadsbudgeten.

Utskottet delar självklart denna oro och har, tycker
jag, genom klara skrivningar visat att enskilda
människor inte får råka illa ut samt att berörda
institutioner och organisationer, i varje fall inte i
regel, skall påverkas av bidragsförändringen förrän
det är aktuellt med nyanställningar. Inte heller i
dessa fall skall det behövas bli tal om sänkta bidrag,
men arbetsgivarna får vara beredda att acceptera
anställning av personer med svårare
funktionsnedsättningar.

Jag behöver inte upprepa vad som står i texten i
utskottsbetänkandet -- det har Mona Saint Cyr varit
inne på. Men skulle de arbetshandikappade förlora
sitt arbete, då skulle de totala kostnaderna för
samhället bli större och det personliga lidandet
ännu större. Därför gäller det att gå försiktigt fram.
Det är något som jag hoppas att vi också är överens
om.

Sedan kommer det märkvärdiga. Majoriteten i
utskottet är inte beredd att följa upp vad man säger
i utskottet, nämligen att på sedvanligt sätt ge
regeringen till känna vad man skriver. Vad betyder
egentligen detta, Bo Nilsson? Är man inte beredd
att ta konsekvenserna? Om oönskade effekter
uppstår inom t.ex. kulturinstitutionerna, skall då
inte regeringen vidta erforderliga åtgärder?
Utskottet har på ett helt annat sätt än regeringen i
propositionen lagt sig vinn om att försöka lösa de
svårigheter som eventuellt kan uppstå. Man har
tagit hänsyn till yttrandet från kulturutskottet och
till alla motioner som inkommit i frågan. Motiverar
verkligen inte detta ett tillkännagivande, Bo
Nilsson? Det här är mycket märkligt.

Kjell-Arne Welin har i många år motionerat om att
man skall ta bort taket för lönebidragsplatser hos
de allmännyttiga organisationerna. I det nya
systemet med flexibla lönebidrag slopas det här
taket och andra begränsningar. Det innebär alltså i
praktiken ett bifall till Kjell-Arne Welins motion,
även om det i den ibland konstiga
riksdagsbehandlingen blir ett avslag. Det viktiga är
ändå att det kanske kan ge ytterligare några
arbetshandikappade meningsfull sysselsättning.

Herr talman! I tider med ökad arbetslöshet tycker
vi i folkpartiet liberalerna att det är särskilt
angeläget att skydda de värst utsatta, däribland de
handikappade. Därför skall jag sluta med att ställa
tre konkreta frågor till Bo Nilsson:

1. Varför är man inte nu beredd att öka timramen
för Samhall så att man slipper avskeda
arbetshandikappade?

2. Varför är man inte beredd att underlätta för
småföretag att ha s.k. inbyggda verkstäder?

3. Varför tar man inte t.ex. kulturinstitutionernas
oro på allvar, så att man uppmanar regeringen att
vidta speciella åtgärder, om flexibla lönebidrag
skulle komma att drabba kulturen alltför hårt?

Med detta, herr talman, uttalar jag att jag ställer
mig bakom folkpartiet liberalernas reservation men
yrkar bifall enbart till reservationerna 12 och 21.

Anf. 54 KERSTI JOHANSSON (c):

Herr talman! Vi har fört en lång debatt om
arbetsmarknadspolitiska frågor. Tidigare talare har
kommenterat arbetsmarknadsläget som kraftigt
har försämrats och som enligt alla prognoser
kommer att försämras ytterligare.

I ett pressmeddelande från
arbetsmarknadsstyrelsen förra veckan sias om att
nedgången på arbetsmarknaden under de närmaste
15 månaderna blir den djupaste under
efterkrigstiden och att arbetslösheten kan komma
att uppgå till 4,5 %. Det är genomsnittssiffran för
landet. Vi vet att andelen arbetslösa i många län
och länsdelar kommer att vara mycket högre och att
merparten näringsgrenar drabbas, i den mån de
inte redan är drabbade. I något län har man tyvärr
redan uppnått procenttalet 4,5 i arbetslöshet -- med
råge.

De yngre dominerar bland dem som varslats om
uppsägningar, men också många äldre har varslats.
Just för de senare kan det bli svårt att ta sig tillbaka
till arbetslivet.

Ännu svårare kan det komma att bli för människor
med arbetshandikapp. Handikappade har, även
under högkonjunktur, ofta svårare att kunna välja
arbete efter egna önskemål. Hamnar vi i en
lågkonjunktur med en allmänt försämrad situation
på arbetsmarknaden, så slår den oerhört hårt mot
dem som redan har en svag förankring i arbetslivet.
Det gäller bl.a. de arbetshandikappade.

I arbetsmarknadsstyrelsens prognoser om
utvecklingen på arbetsmarknaden, som jag nyss
refererade ur, sägs att möjligheterna att slussa ut
arbetshandikappade i arbete kommer att försämras
drastiskt under det närmaste året. Det är verkligen
illavarslande. Om ingenting görs för dessa
människor kan de riskera att hamna mycket långt
bak i arbetslöshetskön -- i den mån deras behov av
arbete över huvud taget uppmärksammas.

Vi i centerpartiet hävdar att aktiva insatser måste
göras överallt där det över huvud taget är möjligt
för att i tid värna om jobben för de
arbetshandikappade. Det gäller att bereda också
dessa människor arbete.

Vi har i en motion föreslagit en förstärkning av
Samhall. Det har vi gjort därför att vi anser att det
i nuvarande situation med ökade svårigheter på
arbetsmarknaden är särskilt angeläget att den
resurs som företagsgruppen Samhall utgör tas till
vara så att dess kompetens främst kommer de
utsatta arbetshandikappade till del.

Den kartläggning som 1989 års
handikapputredning gjorde visade att nästan tre av
fyra svårt handikappade saknade arbete eller annan
daglig sysselsättning utanför hemmet. För många
av dem var det en tragedi.

Mot bakgrund av de behov som finns är det
angeläget att verksamheten inom Samhall får
byggas ut. Detta har vi tillsammans med folkpartiet
tagit upp i reservation 21.

Vi skiljer oss emellertid åt i fråga om
medelsanvisningen. I centern anser vi att Samhalls
anslag bör räknas upp med 100 milj.kr. i
förhållande till regeringens förslag. Denna
hemställan finns i reservation nr 23. Med en
uppräkning med 100 milj. kr. kan man undvika att
få en olycklig neddragning av antalet
arbetstillfällen inom Samhall -- vilket annars är vad
som väntar -- och man kan även få nya platser, som
det alltså finns och kommer att finnas ett stort
behov av.

Vad gäller lönebidragen kommer fr.o.m. nästa
budgetår det nuvarande regelsystemet, med dess
koppling av bidragsnivån till olika
arbetsgivarkategorier, att ändras, så att vi i stället
får ett system som på ett flexibelt sätt anpassar
lönesubventioneringen till den enskilde
arbetstagarens arbetsförmåga.

Med en övergång till flexibla lönebidrag skall det bli
möjligt att också skapa fler
lönebidragsanställningar inom anslagsramen.
Detta är positivt.

Det finns dock mycken oro ute, främst hos
kulturinstitutioner och allmännyttiga
organisationer, som tidigare har påpekats. Det är
många kulturinstitutioner, statliga och icke-
statliga, som för sin verksamhet är starkt beroende
av den arbetsinsats som görs av
lönebidragsanställda. I särskilt hög grad gäller
detta institutioner med -- i förhållande till antalet
övriga anställda -- många lönebidragsanställda. Det
gäller t.ex. landsarkiven och ett stort antal museer,
inte minst länsmuseerna. Även folkrörelsearkiven
är mycket beroende av de resurser som tillförs
arkiven genom de lönebidragsanställdas insatser.

Kulturutskottet har yttrat sig till
arbetsmarknadsutskottet i just den här frågan och
uttryckt oro över vad övergången till flexibla
lönebidrag innebär för just kultursektorn. Oron
kan vara befogad. Vi vet att de ekonomiska
påfrestningarna på kultursektorn är stora i dag och
att man, så länge inga ytterligare resurser tillförs
kulturinstitutionerna, är starkt beroende av
lönebidragsanställningarna.

Nog hade det varit bra om vi hade fått en prövning
och en bedömning av vilka effekter en generell
tillämpning av flexibla lönebidrag skulle komma att
få, inte minst för denna sektor. Det var ju också vad
som utlovades förra året när
arbetsmarknadsutskottet i sitt betänkande
konstaterade att ''det var tillfredsställande att AMS
i samråd med statskontoret bl.a. skulle belysa
konsekvenserna av en omläggning till flexibla
lönebidrag för de mest berörda verksamheterna''. I
de berörda verksamheterna innefattades framför
allt kultursektorn.

Av detta blev tyvärr ingenting, men vi har aldrig
fått veta varför. Nu skriver utskottet i detta
betänkande att övergången till flexibla lönebidrag
inte nämnvärt kommer att påverka situationen för
kulturinstitutionerna och de allmännyttiga
organisationerna, utan lönebidragen kommer att
betalas ut till dessa för deras anställda i samma
omfattning som förut. Det är först på sikt som
problem kan komma att aktualiseras. Vidare sägs
att om oönskade effekter uppstår inom
kulturinstitutionerna på grund av införandet av
flexibla lönebidrag, har regeringen att vidta
erforderliga åtgärder med hänsyn till den fortsatta
verksamheten.

För att vara säkra på att regeringen verkligen vidtar
åtgärder om de oönskade effekterna uppstår, är vi
av den meningen att riksdagen på denna punkt
borde göra ett tillkännagivande till regeringen. Det
har vi uttryckt i reservation nr 12, som är gemensam
för centern, folkpartiet, moderaterna och
miljöpartiet.

Därtill anser vi i centern att de handikappades
ökade svårigheter på arbetsmarknaden till följd av
det förändrade arbetsmarknadsläget motiverar att
anslaget, utöver den anslagsökning som
regeringsförslaget innefattar, förstärks med
ytterligare 100 milj.kr. Detta tas upp i reservation
nr 19.

Herr talman! Centern har ytterligare ett
motionsyrkande som vi återkommer med och som
vi även i år har följt upp i en reservation, nr 9, som
är betitlad Samhällsekonomisk studie av en
arbetsgaranti för handikappade.

Många människor med olika funktionshandikapp
slås i dag ut från arbetsmarknaden. Trots att
stödåtgärder sätts in för att underlätta inträde i
arbetslivet, är vissa handikappgrupper
missgynnade. Som jag tidigare sade, är det en
mänsklig tragedi att vilja arbeta men inte kunna få
en anställning. Även samhällsekonomiskt är det
bäst när arbetshandikappade ges möjlighet att
arbeta. Om de inte får denna möjlighet
uppkommer stora kostnader, inte bara på
statsbudgeten utan också inom sjukförsäkrings- och
pensionssystemen.

Det är mot den bakgrunden som centern för fram
kravet på en samhällsekonomisk studie med syfte
att analysera de samhällsekonomiska konsekvenser
som skulle bli följden om alla arbetshandikappade
som vill ha arbete också bereddes arbete, antingen
på den öppna marknaden eller inom den skyddade
sektorn. Vi är av den uppfattningen att de
samhällsekonomiska vinsterna i form av minskat
behov av pensionering och minskad belastning på
sjukförsäkringssystemet är stora. Men framför allt
är det av hänsyn till de enskilda människor det här
gäller som centern vill ha en översyn. Det finns
redan mycket material som kan användas och som
man kan ha nytta av. Vi vill också att studien
genomförs under parlamentarisk medverkan. Vi
vill ha det så därför att vi tror att det kan underlätta
de offensiva åtgärder som studien kan ge anledning
till.

Herr talman! Jag står bakom de reservationer som
har stöd av centerpartiet. Jag yrkar bifall till
reservationerna nr 9, 12, 19 och 21 till betänkande
AU12 och till reservation nr 7 till betänkande
AU11.

Anf. 55 LARS-OVE HAGBERG (v):

Herr talman! Man kan i den här debatten
observera att alla partier är eniga om att vi går mot
en svår tid på arbetsmarknaden. Frågan är vilka
medel och vilken politik som i detta läge skall
användas. Man kan också observera att det i dag
finns en stark misstro mot politikernas hantering av
arbetslöshetsproblemet, speciellt bland krafterna
utanför det politiska livet på de s.k. marknaden,
där man förväntar sig att förhållandena i Sverige
skall vara av samma art som förhållandena i
Europa. Inom den generella välfärden fick man i
höstas en erfarenhet av detta genom besluten om
sjukförsäkringen. Frågan är nu -- och där står
kampen -- om det även när det gäller arbetslösheten
kommer att ske en sådan anpassning till europeiska
förhållanden, om även arbetslösheten kommer att
bli en bricka i spelet.

Vänsterpartiet har till arbetsmarknadsutskottets
betänkande 12 fogat två reservationer. Den ena
gäller medelsanvisningar till arbetarskyddsverket.
Vi vill öka det anslaget med 3 milj.kr., så att man
får ökade möjligheter till kompetensutbyggnad för
att kunna se hur arbetsmiljön verkligen ser ut. Den
andra reservationen gäller anslag till
arbetsmiljöinstitutet för utbildning av
företagsläkare inom företagshälsovården och för
skyddsombudsutbildning.

Detta är bara delar i det paket som gäller
arbetsmiljöns betydelse. I ett sämre
konjunkturläge som dagens kanske frågan om det
meningsfulla arbetet kommer i skymundan.
Arbetsmiljön har en oerhörd betydelse när det
gäller att hävda det meningsfulla arbetet, och det
har inom arbetarrörelsen rått en väldig skillnad
mellan strävan efter arbete åt alla och full
sysselsättning. Att hävda den fulla sysselsättningen
kan gälla att ge människor möjligheter att försörja
sig, men det handlar til syvende og sidst om att
utveckla människors möjligheter att göra någonting
vettigt i det här samhället. Det är då det
meningsfulla arbetet som är viktigt.

Men i rak motsats till att människor har
meningsfulla arbeten ser vi nu en massiv utslagning,
och utslagningen har ju på intet sätt minskat på
grund av att 10 miljarder eller 15 miljarder har
kommit in i en fond för rehabilitering. Det är
samma värderingar som råder på
arbetsmarknaden, det är samma makt som råder på
arbetsplatsen, och det är samma drivkraft som gör
att människor i både offentlig och privat
verksamhet har det väldigt bekymmersamt.

Som Börje Hörnlund påpekade är det framför allt
kvinnorna som under de senaste två årtiondena har
fått ta mest stryk vad gäller hälsan. De har i och för
sig kommit in på arbetsmarknaden, men de har de
utan tvivel sämsta jobben. Dessa bör värderas upp.

I betänkandet föreslås förändringar i reglerna
gällande de handikappade på arbetsmarknaden.
För de handikappade är det ju helt avgörande hur
arbetsmarknaden ser ut, om det över huvud taget
finns någon möjlighet att slussa ut handikappade på
arbetsmarknaden. Huvudfrågan för de
handikappade, den som framöver kommer att vara
helt och hållet avgörande, är om regeringen
kommer att satsa pengar på AMS och om man
kommer att vidta kraftfulla åtgärder av ekonomisk-
politisk art som gör att alla får plats på
arbetsmarknaden.

Det finns i detta också en motsättning. Om vi
rehabiliterar dem som i dag slås ut blir det också fler
på arbetsmarknaden, och då krävs fler jobb. Då går
det inte att bara satsa på utbildning, utan man
hamnar till sist i det läget att det är nödvändigt att
skapa fler arbeten totalt sett. Och hur klarar man
då sysselsättningen för de utsatta grupperna?

Vi kan i dag konstatera -- och jag tror att det är en
insikt som regeringen delar -- att regeringens väg,
den s.k. tredje vägen, har havererat och att
devalveringen var ett gigantiskt och egentligen
strukturellt misstag. Vi lider därför i dag av en
strukturell kris och av en nedgång i konjunkturen.

Jag lyssnade noga på den tidigare debatten, och jag
förväntade mig att de som värnar om alla skulle
föreslå något ordentligt medel, så att alla kan få
arbete. Jag lyssnade inte minst på företrädarna för
moderaterna, som kanske kommer att ta ledningen
i en kommande regering. Jag upptäckte då att
moderaterna förespråkade en sänkning av
löneskatten -- och en ordentlig sänkning, efter vad
jag förstår. Vad är då egentligen skillnaden mellan
detta och en devalvering? Vad var det som hände
efter devalveringen? Jo, vinsterna rök upp i taket,
och man började använda vinsterna till allt annat än
produktiva investeringar. Gamla branscher satt
fast, och det blev inte fråga om något nyskapande.
Vad hände med den gigantiska vinstökningen inom
företagen, om inte exakt samma sak, dvs. det blev
ingen skillnad. Skillnaden mellan den tredje vägen
och en moderat väg är alltså ganska liten i fråga om
metoderna att förnya svenskt näringsliv och
möjligheterna att ge arbete åt alla.

Det är anmärkningsvärt hur litet som har nämnts
om den kovändning regeringen gjorde i höstas, när
man förklarade att det övergripande målet var att
bekämpa inflationen. Den förändring som har skett
på ett år kan ju inte bara vara redaktionell.
Socialdemokraternas målsättning har ju ändrats
från strävan efter arbete åt alla -- som
förespråkades av den förre finansministern, han i
Nacka -- till inflationsbekämpning, som värderas
högst av den nye finansministern. Det här kan inte
bara vara fråga om en redaktionell förändring.

I den politiska retoriken märks den här
förändringen ganska tydligt. Räntekrisen i höstas
fick som följd extra propositioner och skrivelser,
och i samband med dessa talade man på marknaden
ganska öppet om att regeringen hade anpassat sig
till europeiska förhållanden.

Det politiska livet har nu -- till det bättre -- nyktrat
till. Socialdemokraterna har kommit igen i en fråga
som är klassisk för socialdemokratin, nämligen
hävdandet av sysselsättningen. Det återstår nu att
se om man verkligen satsar. Hittills har man bara
talat.

Jag skall även säga något om
Rehnbergkommissionen, som skall rädda jobben.
Det går inte att äntra talarstolen i en
arbetsmarknadspolitisk debatt utan att nämna det
fenomenet. Vi skall alltså rädda arbetena i landet
genom att totalt sett hålla tillbaka lönerna. Det
innebär alltså att vi nu skall införa konkurrens med
låga löner. Man sänker löneutrymmet under tre år.
År 1993 skall stabiliseringsavtalet räknas av. Vi ser
redan effekterna. På riksbanken har man höjt
lönen för 94 stycken, landstinget i Dalarna tänker
höja upp läkarnas lön ännu högre och det finns fler
s.k. hemliga avtal som medför att de välutbildade,
välartade och gångbara på marknaden kan få
riktiga löneökningar medan det stora
lönekollektivet får en höjning med endast 100--200
kr. Priserna tänker man dock inte göra något åt.
Regeringen säger att man har talat med KF och
Dagab. På den nivån ligger det.

Detta skall anses rädda jobben. Man frågar sig hur
det kan rädda jobben eftersom man inte gör något
åt marknaden. Skall man införa ett nytt
stabiliseringsavtal när detta avtal upphör? Hurdana
blir kompensationskraven, eftersom man har ökat
löneskillnaderna? Vad blir följden för
sysselsättningen i nästa omgång? Dessa frågor, som
gäller svagheter i systemet, svarar ingen på.

Jag är dessutom mycket förvånad över
socialdemokratins argumentation. Jag lyssnade här
särskilt till arbetsmarknadsministern när hon sade
att vi skall stärka den enskildes ställning. Vad gör
man för de arbetandes organisationer? Det talas
numera mycket om den enskildes möjligheter i
arbetslivet, men den kollektiva styrkan är som
bortblåst. Resultatet av Rehnbergkommissionens
förslag blir två års förluster för fackföreningarna,
eftersom de inte får syssla med annat än att kanske
hjälpa någon med försäkringar. Vad händer med
marknadens krafter i nästa omgång?
Rationaliseringar och annat kanske går igenom.
Vad händer då med sysselsättningen? Då kanske
socialdemokraterna inte sitter i regeringen, men
det är onekligen ett stort problem för dem som
befinner sig där.

Vi i vänsterpartiet menar att det i detta fall inte ens
räcker med att gå omkring på två ben. Här måste
ännu flera ben vara i rörelse för att man skall få fart
på ekonomin och sysselsättningen. Det går inte att
tala väl om handikappade, utsatta grupper,
ungdomar och kvinnor om man inte inför en rad
åtgärder.

Vänsterpartiet tänker föreslå regeringen att man
skall genomföra minst nio åtgärder. Nu är det läge
att förkorta arbetstiden. Det är en åtgärd. Man kan
börja med en kvart om dagen. Ge AMS 10
miljarder. Sätt i gång med ett ROT-program
snabbt. Vi kan omedelbart börja bygga upp den
äldre- och barnomsorg som vi har lovat våra äldre
och barn. Vi skall se till att den omsorgen bedrivs
och ge kommunerna pengar. Det finns en rad
förslag och generella politiska åtgärder som kan
genomföras för att stärka den inhemska
marknaden. Til syvende og sidst handlar det om att
man skall ha arbete i Sverige. Vi kan inte utbilda
oss hur länge som helst.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag komma med ett
beröm till regeringen. Det vill jag ge på ett område
som har berörts mycket litet, nämligen
vikarieutbildningen. Om det i
kompletteringspropositionen kommer ett förslag
av någorlunda omfattning -- jag tror att utskottets
ordförande nämnde detta -- innebär det en oerhörd
seger för de många människor inom LO-sektorn
och på andra håll som vill utbilda sig men sitter fast
i arbetslivet. Det är ett krav som vi har drivit under
många år. Vi har kallat det för teknisk-humanistisk
utbildning. Om det blir verklighet har regeringen
åtminstone gjort en insats för sysselsättningen. De
övriga åtgärderna ställer sig vänsterpartiet mycket
tveksamma till i det här läget.

Med detta, herr talman, har jag yrkat bifall till
reservation nr 4.

Anf. 56 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! När man talar om arbetsmarknaden
kan man inte hoppa över vår ansökan till EG. När
man talar om handikappade och deras möjligheter
kan man inte hoppa över vår ansökan till EG. Vilka
grupper kommer att bli förlorare när vi kommer in
i EG eller anpassar oss nästintill ett medlemskap?
De handikappade blir definitivt förlorare. De
handikappade ute i Europa är mycket beroende av
välgörenhet. Det är inte de handikappade i Sverige,
och det tycker vi är bra. Det finns stora brister, men
det är bra att de inte i första hand är beroende av
välgörenhet.

Jag kommer här inte att ta upp de övergripande
frågorna, utan jag kommer i första hand att ta upp
reservationerna.

Man måste tänka sig att det kan komma fram
sådana förslag som det har gjort i Norrbotten i dag.
Det har också litet med EG-anslutningen att göra.
Man har nämligen erbjudit sina anställda 4 000 kr.
per månad i sänkt lön. Det är ett mycket speciellt
förslag som nog inte har förekommit tidigare.
Lönestopp o.d. är okej, men vi har aldrig hört talas
om förslag på sänkt lön.

Vi tycker också att en viktig arbetsmarknadsåtgärd
är att sänka arbetstiden. Målet är att full arbetstid
skall utgöra sex timmar per dag. Detta har Anna
Horn berört i sitt anförande.

Jag avser att tala om reservationerna. Vi tycker att
arbetsförmedlingarna har ett uppföljningsansvar
för de handikappade. Vi yrkar här bifall till en
folkpartireservation. Vi anser i miljöpartiet att det
är mycket viktigt att man inte förtidspensionerar
handikappade, utan så länge som möjligt försöker
arbetsanpassa dem och se till att de får ett
yrkesarbete. Det är viktigt att
arbetsförmedlingarna får ett ansvar att följa upp
detta, annars blir det svårt att se hur detta fungerar.
Ansvaret skall i första hand inte läggas på någon
annan än arbetsförmedlingarna.

Vi vill att det skall göras en samhällsekonomisk
studie av en arbetsgaranti för handikappade. Detta
behandlas i reservation nr 9. Vi vill studera hur
situationen ser ut, hur de handikappade mår och i
vilken omfattning de har arbete. Vi vet att om en
människa saknar arbete i tre månader har det av
olika skäl redan blivit svårare att rehabilitera den
människan till ett arbete. De kan vara arbetslösa,
ha fått en arbetsskada osv. Det är därför viktigt
med en snabb rehabilitering. Om man
förtidspensionerar handikappade blir det sedan
oerhört svårt att ge dem en meningsfull tillvaro.
Det blir dessutom en oehörd samhällsekonomisk
vinst om dessa människor har arbete. Även om en
handikappad inte kan prestera mer än 10 % av fullt
arbete, innebär det en 10-procentig vinst för
samhället och en mycket stor vinst för den enskilde.
Även när det gäller svårt handikappade är det
meningsfullt både för de handikappade och för
samhället att de har ett arbete och att man försöker
anpassa dem.

Miljöpartiet har därför skrivit en motion som
handlar om ett handikappanpassat samhälle. Det är
inte så som det så vänligt skrivs, att det redan
förekommer. Man bygger faktiskt järnvägsvagnar,
arbetsplatser och ingångar till affärer på ett sådant
sätt att det är mycket svårt för handikappade att ta
sig fram, komma in eller kunna ta ett arbete. Det är
svårt för allergiker, synskadade och hörselskadade.
Vi menar att man skall bygga samhället så att de
handikappade är med redan i planeringen av
samhället. Därigenom underlättar man för dem att
delta i samhället och att ta ett arbete samt att
arbetsplatserna blir handikappanpassade så långt
möjligt.

Jag vill också nämna reservation nr 11, även om jag
inte yrkar bifall till den. Vi står bakom denna
reservation som behandlar dyslektiker. Man har
gjort undersökningar under flera år och kommit
fram till att så många som 10 % av barnen är svårare
eller lättare dyslektiker. Det behövs en anpassning,
t.ex. när dessa människor skall söka in till
högskolan och när de skall få nya arbeten för att de
skall klara inlärning, läsning och skrivning. Rätt
använda kan datorerna bli en bra hjälp. Om
datorerna används fel försvårar de i stället för
dyslektikerna. Det blir en spärr för dem i vårt
datoriserade samhälle. Man kan dock hjälpa dessa
människor så att det blir en förenkling.

Ett annat stort problem gäller de
lönebidragsanställda. För de handikappade och
handikapporganisationerna är det ett dubbelt
problem. De handikappade får möjlighet till ett
arbete. Många handikappade är anställda inom
handikapporganisationerna. Men det är också en
hjälp för organisationerna för att de skall kunna
klara sina uppgifter. Här måste man se till att det
finns ett specialdestinerat statsbidrag när det gäller
de handikappade. Detta gäller även inom
kultursektorn, idrotten och för ideella
organisationer. Många organisationer kan få svårt
att klara sina uppgifter, vilka samhället delvis
stöttar sig på i dag. Man säger ofta att
frivilligorganisationerna får ta hand om den ena
eller den andra uppgiften. Det gäller inom
flyktingpolitiken, fritidssektorn och på många
andra områden. Detta är delvis uppbyggt på att
lönebidragsanställda sköter det lilla kontoret eller
den lilla expeditionen. Utan dem blir det svårt att
ekonomiskt klara dessa uppgifter. Därför yrkar jag
bifall till motion A261 under mom. 18, där vi vill att
konsekvenserna av bidragsförändringen får en
ordentlig genomgång. Vi vill att den utvärdering
som AMS och statskontoret förutsätts utföra skall
få slutföras och remissbehandlas före ett beslut i
bidragsfrågan. Det är viktigt att det görs en översyn
och analys av behovet, användningen och
konsekvenserna av att man ändrar lönebidraget.

Herr talman! Jag yrkar således bifall till
reservationerna 8, 9, 10 och 12 samt till motion
A261 under mom. 18.

Anf. 57 BO NILSSON (s):

Herr talman! Låt mig börja med några ord till
Charlotte Branting, Kersti Johansson och Lars-Ove
Hagberg. Det verkar som om ni ville fortsätta att
debattera betänkande nr 11. Det tolkar jag som att
ni tyckte att de företrädare ni hade i den debatten
inte klarade sig särskilt bra. Det kan jag möjligen
hålla med om. Låt oss nu emellertid hålla oss till
betänkande nr 12.

Lars-Ove Hagberg talade om att arbetslivsfonden
inte hjälper när det gäller att skaffa jobb åt
handikappade. Jag har själv förmånen att sitta i en
arbetslivsfond. Jag tycker att det är mycket bra,
roligt och intressant att se de fina ansökningar som
kommer in, där man tar upp arbetsorganisationen
och förslag till hur man skall minska
långtidssjukskrivningarna. Jag tycker att företag
och fack gör en god insats här, och jag är säker på
att det blir resultat. Lars-Ove Hagberg, det råder
ingen tveksamhet från vår sida om att arbete åt alla
är det viktigaste målet. Det lönar sig inte att
misstänkliggöra detta. Det går inte hem, det lyckas
inte.

Herr talman! Årets betänkande nr 12 från
arbetsmarknadsutskottet handlar om
arbetslivsfrågor. Det tar i huvudsak upp fyra
områden, nämligen arbetarskyddsverket, anslag till
arbetsmiljöinstitutet, lönebidrag till
arbetshandikappade och anslag till stiftelsen
Samhall. Jag tänkte säga några ord om dessa, men
vill börja med att yrka bifall till hemställan i
utskottets betänkande och avslag på samtliga
reservationer.

Låt mig börja med anslaget till
arbetarskyddsverket. Anslaget ger möjlighet till att
förstärka verket med 50 nya tjänster. Detta passar
väl in i socialdemokratins kamp för att skapa det
goda arbetet. Arbetsmiljökommissionens arbete,
arbetslivsfonden och en förstärkning av
arbetarskyddsverksamheten kommer inom det
snaraste att följas av en ny proposition om
skärpningar i arbetsmiljölagen och ytterligare
åtgärder för en aktiv rehabilitering. Denna offensiv
visar på den stora vikt som vi socialdemokrater
lägger vid arbetet för en bättre arbetsmiljö och för
en aktiv rehabilitering. Här verkar det som om det
finns en stor enighet i vart fall om behovet av
förstärkning av arbetarskyddsverket, och detta
gläder mig.

I moderaternas reservation 1 föreslås att hela
kostnaden för arbetarskyddsverket skall finansieras
med arbetarskyddsavgiften. Redan i proposition
1971:22 slogs fast att arbetarskyddsavgiften skulle
innefatta ett visst bidrag till statens kostnader för
arbetarskyddsverket m.m. Moderaterna tycks
mena att medelstilldelningen skulle variera årsvis i
förhållande till influtna avgifter. Detta måste vara
olämpligt.

I reservation 4 föreslår Karl-Erik Persson att verket
skall få ytterligare 3 milj.kr. till flera tjänster för att
utveckla ISA-systemet ännu mer. Redan i
propositionen föreslås 2,5 nya miljoner för ADB-
investeringar och, som tidigare nämnts, till
ytterligare 50 yrkesinspektörer. Detta är en
ordentlig och rejäl satsning. Vänsterpartiets förslag
om ytterligare medel är därför just nu onödigt.

Frågorna om arbetsmiljöinstitutets verksamhet och
arbetslivsforskningens organisation, som tas upp i
reservationer till betänkandet, återkommer i
samband med behandlingen av
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 16 och
därmed av proposition 1990/91:69.

Jag tillstyrker nu bara regeringens förslag om ett
anslag på drygt 4,6 miljoner för inköp av
vetenskaplig apparatur.

I reservation 8 tar folkpartiet upp
arbetsförmedlingens uppföljningsansvar för
handikappade ungdomar. I denna reservation har
miljöpartiet instämt. Detta ansvar åligger redan
arbetsförmedlingen, som här gör ett fint jobb. Bara
i projektet Arbete åt unga handikappade, som
också innefattar samarbete mellan skola och
arbetsförmedling, har ca 5 000 ungdomar berörts.
Denna verksamhet blir nu permanent. AMS har
också visat att antalet nybeviljade förtidspensioner
för personer under 30 år har minskat varje år sedan
1986. Arbetet med uppföljningsansvaret är alltså
redan i full gång.

Centern har i motioner och i reservation 9
föreslagit en samhällsekonomisk studie av en
arbetsgaranti för handikappade. Låt mig än en gång
erinra om AMS treårsuppföljning av projektet
Arbete åt unga handikappade och om alla de
åtgärder som nu sätts in för en aktiv rehabilitering
inkl. det kommande förslaget om arbetsmiljön och
rehabilitering. Att nu göra ytterligare studier kan
inte vara nödvändigt, när massor av insatser redan
är i gång. Kersti Johansson sade för övrigt att det
redan finns massor med material. Lås oss använda
det och nu gå till handling i stället för att fortsätta
utredningsarbetet.

Låt mig så gå över till frågan om lönebidragen. I
fjolårets kompletteringsproposition behandlades
frågan om övergång till flexibla lönebidrag. Då
utökades försöksverksamheten med flexibla
lönebidrag till att omfatta tolv län. Då varnade jag
för konsekvenserna för kulturinstitutioner och
allmännyttiga organisationer. Sonja Rembo,
moderat, sade då: ''Nu skall det fortsättas att
utredas och donas. Det går. Ni är senfärdiga.''
Elver Jonsson sade: ''Jag kan inte förstå att
regeringen och socialdemokratin inte är beredda
att ställa upp fullt ut. Det vill fyra av
riksdagspartierna göra.''

Jag har tänkt mycket på det här. Även om jag har
mycket svårt att lita på borgerliga politiker så
tänkte jag: Vi skall kanske ändå tro på dem, i vart
fall i den här frågan. Låt oss ta chansen!

Men så kommer det -- trots en mycket stark
skrivning i majoritetstexten, som för övrigt
överensstämmer med propositionens text -- en
reservation där det sägs att om det uppstår
oönskade effekter skall regeringen vidta
erforderliga åtgärder. Detta skall, enligt
reservationen, ges regeringen till känna.

Vad är detta? Låt mig citera ur Allan Larssons vers
från den 13 mars i år: ''Och själva objektiviteten
sjunker i allt tyngre dvalor emedan det är valår.''

Jag skall också ta två citat från litteraturen, först
Peer Gynt:

''Jag protesterar inför hela världen, men jag följer
med på färden.''

Och var det inte Shakespear som sade: ''Så går
beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka
blekhet över.''?

Av detta spel har åtminstone jag dragit en viktig
slutsats: Lita inte på borgerliga politiker, i vart fall
inte om det är valår och man kan skriva
arbetarrörelsens regering på näsan.

Miljöpartiets representant tog upp risken för
allmännyttiga organisationer och
kulturinstitutioner. Det nu föreliggande förslaget
innebär att taket höjs till 100 %. Man kan alltså
täcka in lönekostnaden upp till 100 %. Det måste
ju vara en förbättring och bör inte kunna ge
anledning till oro.

I en annan reservation skriver moderaterna att
kommunerna skall ta ett allt större ansvar för
skyddat arbete. Här skall bara konstateras att
moderaterna i en rad frågor vill lyfta över mer
kostnader på kommunerna. Moderaterna är, som
väl är, ensamma om detta förslag.

När det gäller anslaget till strukturstödet för
byggarbetsmarknaden eller till Galaxen menar
moderaterna att detta stöd inte är erforderligt. Jag
berättade om denna inställning för en representant
för en av de stora byggföretagen, som också har en
ledande roll i Galaxenverksamheten. Han sade då
att dessa moderater är dåligt förankrade i
verkligheten och att Galaxen har varit och är en
riktig satsning, som är till gagn för såväl
byggindustrin som ett stort antal byggnadsarbetare.
Till moderaterna vill jag säga: Ta kontakt med era
vänner i SAF så kommer de att leda er in på rätta
banor i den här frågan.

I reservationerna nr 18 och 19 går två av de tänkta
nya regeringspartierna åt var sitt håll. Moderaterna
vill minska anslaget till särskilda åtgärder för
arbetshandikappade med 473 milj.kr., medan
centern vill öka anslaget med ytterligare 100
milj.kr. Man tar sig för pannan och frågar sig: Hur
skall detta sluta?

Så över till Samhallsverksamheten. Jag är verkligen
stolt över Samhall. Detta är en mycket fin
verksamhet som jag tror är en unik form i världen
för att ge meningsfullt arbete åt
arbetshandikappade. Genom Samhall har över
35 000 personer ett arbete. Av dessa är över 30 000
arbetshandikappade. En av de nyare formerna
inom Samhall för att skapa jobb är de inbyggda
verkstäderna. Här har utvecklingen gått mycket
snabbt. I dag finns det faktiskt hela 70 inbyggda
verkstäder i Samhall.

I en annan reservation vill moderater och
folkpartister slopa regeln om att det bör vara minst
fem arbetstagare på varje arbetsplats. Här pågår
redan en försöksverksamhet, men det är viktigt att
arbetstagarna får den goda service och ledning som
faktiskt bara Samhall kan ge. Därför bör man
skynda långsamt när det gäller att ändra antalet fem
arbetstagare.

När det gäller volymen inom och
medelsanvisningen till Samhall vill jag ställa någora
frågor. En ung grabb som hade fått jobb på Samhall
tog kontakt med mig. Han kände sig orolig,
eftersom han hade hört från moderat håll, att om
moderaterna vinner valet så kommer jobben på
Samhall att förbehållas dem som är allra svårast
handikappade. Nu vill jag fråga Mona Saint Cyr
som representant för moderaterna: Är detta
riktigt? Vilka grupper är det som skall bort? Hur
många jobb blir det kvar i Samhall om ni skulle råka
vinna valet? Vilka handikappgrupper kommer att
få vara kvar i Samhall?

Jag vill också ställa ett par frågor till folkpartiet och
centern: Ställer ni verkligen upp på dessa moderata
idéer? Mona Saint Cyr kan dementera att det jag
nyss refererade till är moderaternas uppfattning,
och ingen skulle då bli gladare än jag. Men om så
inte blir fallet vill jag fråga om de moderaterna
tankarna stämmer med era förslag i dag att öka
antalet anställda i Samhall genom ökade anslag på
50 resp. 100 milj.kr.? Ni är för resten inte eniga i
den frågan heller.

Herr talman! Vi socialdemokrater har genom
arbetsmarknadsministern tillsatt en utredning om
Samhalls framtid. Samhall är nu tio år. Man har fått
ökade krav när det gäller ekonomiska resultat. De
sociala målen bör granskas. Övergång från enbart
produktion till serviceverksamhet är en viktig del
av Samhalls utveckling. Vi vill därför ha svar på en
rad frågor: Hur stort kan Samhall bli? Skall Samhall
bli aktiebolag eller fortsätta som stiftelse? Är AMS
propå om att man skall ta över anslaget till Samhall
och sedan köper arbetsplatser hos Samhall
någonting att över huvud taget fundera på? Samhall
har dessutom fått en ny arbetsuppgift, nämligen att
på olika sätt medverka för att stödja den nya
arbetslivsfonden med sitt rehabiliteringsarbete.
Denna utredning görs av den tidigare
socialministern Sven Hulterström och skall vara
klar efter sommaren i år. Först därefter blir vi med
och diskuterar ytterligare anställningar i Samhall.

Låt mig ta upp Charlotte Brantings påstående om
att det var tal om att avskeda anställda i Samhall.
Detta är minst sagt att handskas vårdslöst med
sanningen. Det är inte tal om att friställa några
personer i Samhall. Det är fråga om hur många
ytterligare personer som man kan anställa. Jag
tycker att Charlotte Branting skulle hålla sig för god
för att på de handikappades vägnar spekulera på
det sätt hon gjorde i talarstolen.

Ibland måste man stanna upp för att konstatera om
det man gör är riktigt. En annan viktig fråga är hur
Samhall som legotillverkare klarar
lågkonjunkturen och att hålla alla sina anställda
fullt sysselsatta.

Herr talman! Låt mig sluta som jag började. Jag
yrkar bifall till arbetsmarknadsutskottets
hemställan i betänkande nr 12 och avslag på
samtliga motioner och reservationer.

Anf. 58 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Herr talman! Bo Nilsson funderade över om
vänsterpartiets företrädare inte hade uttryckt sig
tillräckligt tydligt tidigare. Bo Nilsson, som kanske
inte litar på Lars Ulander och Mona Sahlin, talade
i sin tur för säkerhets skull om att
socialdemokraterna visst stod för arbete åt alla.
Därmed har vi kvitterat varandras uttalanden.

Men det måste vara ett missförstånd, Bo Nilsson,
att jag skulle ha sagt att arbetslivsfonden skulle vara
galen på något vis. Jag ville bara poängtera att med
en satsning på 10--15 miljarder för att dels förhindra
att människor slås ut, dels rehabilitera människor,
blir det fler människor på arbetsmarknaden. Det
kräver i sin tur fler jobb, Bo Nilsson. Jag ville
påpeka att det kan vara fråga om en kvalitativ
förbättring som är oerhört bra. Jag är alltså mycket
positiv till arbetslivsfonden och dess verksamhet.
Den kan verkligen åstadkomma förbättringar. Men
då måste man ha en politik i övrigt som ser till att
det finns arbetsuppgifter i samhället som är
meningsfulla och samhällsnyttiga.

Våra ambitioner vad gäller satsningar på ISA-
systemet berördes också. Vi har väl högre
ambitioner på arbetsmiljöområdet. Det får Bo
Nilsson leva med. Det har vi haft ganska länge. På
det området har vi undan för undan fått rätt. Nu får
vi se vad som kommer i arbetsmiljöpropositionen,
om det blir några framsteg eller icke.

Vi är inte främmande för att det på hela
handikappområdet och i lönebidragssystemet
måste satsas oerhört mycket större resurser också
framöver, om vi får en fortsatt hög arbetslöshet. Vi
får se vad regeringen vill satsa på AMS. Fler
människor kan komma i kläm och behöva stöd och
hjälp. I dag har vi inte fått något besked från
regeringen, Bo Nilsson. Vi har fått ett allmänt
besked om att man skall satsa på aktiv
arbetsmarknadspolitik. Vilken ambitionsnivå
denna skall ha vet vi inte än. Vi vet inte heller till
vilken grad regeringen klämts åt av
marknadskrafterna. Bland dessa uttalades så glatt i
höstas att regeringen hade äntligen förstått. Nu
hade vi samma spelregler som man hade i Europa,
och nu kunde arbetslöstheten få vara på samma
nivå här. Nu hade vi det likadant. Vi får se om
regeringen är så tuff som den ville vara på 80-talet
och hävdar sysselsättningen. Det återstår att se i
kompletteringspropositionen.

Anf. 59 CHARLOTTE BRANTING (fp)
replik:

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till
reservationerna 1, 3 och 28 till
arbetsmarknadsutskottets betänkande 11. Det har
tydligen inte gjorts tidigare från folkpartiet
liberalernas sida.

Sedan vill jag svara Bo Nilsson att jag självklart har
förtroende för det Elver Jonsson har sagt i debatten
angående sysselsättningen. Men
socialdemokraterna kommer med så många
konstiga påhopp, att det med den debattordning vi
har inte är säkert att man hinner svara på allt.
Därav den inledning mitt anförande hade. Jag vill
också påpeka att vi har gemensam debatt om
betänkandena 11 och 12, så det kan sannerligen inte
vara förbjudet att ta upp en så viktig sak som hur vi
ställer oss i kampen för sysselsättningen.

Jag kommer så till sysselsättningen för de
handikappade. Som ett svar på vår motion, med
kravet på att arbetsförmedlingarna verkligen skulle
ha ett utökat ansvar för just de handikappade,
hänvisar Bo Nilsson till projektet Arbete åt unga
handikappade. Projektet är en uppföljning av det
ansvaret. Det är alldeles utmärkt. Jag tog upp det i
mitt anförande också. Men problemet är att
fortfarande bara en tredjedel av de människor som
ingår i det här projektet har fått möjlighet till
sysselsättning. Det arbete som
arbetsförmedlingarna gör i dag räcker alltså inte,
utan här behövs ett utökat, direkt riktat, ansvar.
Jag vill gärna ha besked av Bo Nilsson om hur han
ser på vårt förslag om att två tre
arbetshandikappade skulle ha rätt att dela på ett
jobb.

I fråga om Samhall fick jag ett mycket märkligt
påhopp. Jag kan tala om för Bo Nilsson att jag har
ett underlag här som kommer från Samhall. Där
säger man mycket klart och tydligt att det är
beklagligt att Samhall just nu tvingas minska
antalet anställda arbetshandikappade.
Anställningsstopp råder sedan en tid vid flertalet av
Samhalls företag. Detta innebär att Samhall under
budgetåret 1990/91 -- det är det här budgetåret --
minskar antalet arbetstillfällen för handikappade
med ungefär 1 000, från att i juni 1990 ha haft
30 400 anställda. Det handlar om en klar minskning
från Samhalls sida. Det är därför vi i folkpartiet
liberalerna tycker att det är så angeläget att vi får
utökningen med de ungefär 500 arbetstillfällena,
för en kostnad på 50 milj.kr. Vi tycker att det är
ynkligt att socialdemokraterna inte kan ställa upp
på detta, i ett läge där vi vet att arbetstillfällena för
de handikappade är oehört utsatta och att det är
kolossalt svårt för de handikappade att få arbete.

Anf. 60 MONA SAINT CYR (m) replik:

Herr talman! Bo Nilsson tillhör den typ av politiker
som med förkärlek ägnar sig åt fördelningspolitik.
Han borde känna till hur anslagen fördelas och
även kunna läsa innantill hur vi i vissa reservationer
har tagit bort medel som vi lagt på i andra. Jag
behöver inte uppehålla mig vid enstaka
reservationer i det avseendet. Problemet kan bero
på att regeringen i det här sammanhanget har en
oerhört underlig och tillsnirklad budgetteknik.
Därför är det svårt att utläsa vad som verkligen står
i propositionen.

Får man 75 % i statligt stöd till lönekostnader är
man självklart förtjust i den organisationsform som
Galaxen har. Det må räcka som kommentar till det
Bo Nilsson sade i det avseendet.

Jag kan konstatera att socialdemokraterna har varit
oerhört saktfärdiga med att genomföra den
systemförändring som gäller lönebidragen. Man
borde ha genomfört förändringen under en god
konjunktur för att på bästa möjliga sätt gynna de
handikappade i deras försök att komma ut på
arbetsmarknaden.

Att man inte haft tillräcklig beredskap inför det
som händer på kulturområdet är faktiskt
regeringens fel. Utskottet har tidigare uttalat och vi
har i reservationer framhållit att man bör se över
detta, så att man vet att nämnda effekter inte
uppstår. Det kan knappast skyllas på dem som
tidigare har varit reservanter i detta sammanhang
och som nu har fått socialdemokraterna med sig.

När Bo Nilsson går ut med sina varningar, tycker
jag att han kunde inrikta sig på några andra
områden, t.ex. att varna sina egna för att lägga
moms på färdtjänst för handikappade och äldre
eller för att urholka basbeloppet med 6,5 %, som
har skett på två år. Detta har drabbat
förtidspensionärer, folkpensionärer och ATP-
pensionärer. Han kunde också varna sina
socialdemokratiska kolleger för att frångå
principen för förtidspensionerna med anledning av
att man har tagit undan det dubbla
pensionstillskottet. Han kunde också varna
socialdemokraterna för att försöka ta bort rätten till
fria läkemedel, vilket man har velat göra.
Dessutom kan han passa på att varna för något som
nu är förestående, nämligen att negativa
förändringar är på väg att införas när det gäller
arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel. Detta
får vi snart ta ställning till här i riksdagen.

Anf. 61 RAGNHILD POHANKA (mp)
replik:

Herr talman! När det gäller övergången till det nya
lönebidragssystemet står det i betänkandet att
organisationernas verksamhet troligtvis inte
kommer att påverkas förrän det blir
pensionsavgångar. Det betyder alltså att det blir en
påverkan, även om den inte sker första dagen. Den
nya som kommer har kanske en större
arbetsförmåga eller också får företaget en
handikappad som har en mindre arbetsförmåga.
Då måste det till större handikappanpassning till
arbetsplatsen. Kanske blir uppgifterna svåra att
utföra.

I Kronobergs och Kopparbergs län har man prövat
flexibla lönebidrag. Man kunde anställa 30 % fler
handikappade när man hade en generellt lägre
lönebidragsnivå. Det är intressant. Det är alldeles
utmärkt om fler handikappade får arbete. Men de
allra sämst ställda, de människor som det är allra
svårast att anpassa, de som har oerhört svårt att
komma ut på arbetsmarknaden, de får det ännu
svårare. Det är inte alls säkert att generella
lönebidrag ger den förbättring man har framfört
här.

Jag vet att Samhall nu har en hårdare press på sig
än tidigare. Det händer t.o.m. att anställda får
arbetsskador vid Samhall eller att de slås ut från
Samhall. Vi menar att det är allvarligt och att man
måste se till att Samhall är den skyddade arbetsplats
som varit avsikten. Om man satsar miljarder på
arbetsmarknadsåtgärder, kan man naturligtvis
flytta över en del av pengarna till Samhall. Jag
förutsätter att sådant kan hända. Det är någonting
som man måste se över, så att det sker på rätt sätt
och så att åtgärderna sätts in där de bäst behövs.

Anf. 62 KERSTI JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Bo Nilsson ger rosor åt Samhall och
det gör jag också. Att över 30 000
arbetshandikappade har sin sysselsättning inom
Samhall är mycket positivt. Mot bakgrund av den
negativa utveckling som vi har på arbetsmarknaden
i dag, är det enligt vår mening ytterst angeläget att
antalet arbetstillfällen för arbetshandikappade
inom Samhall åtminstone inte minskas, utan att det
kan bibehållas på oförändrad nivå och helst också
ökas. Men det är inte möjligt i dag. Vi hörde av
Charlotte Branting att 1 000 arbetstillfällen
kommer att försvinna. Jag har uppgifter om ett
ännu högre antal. Detta kan väl inte Bo Nilsson
vara till freds med.

Om jag inte är fel underrättad sitter Bo Nilsson i
Samhalls styrelse. Jag tycker att Bo Nilsson borde
ha ett stort intresse av att behålla denna verksamhet
i oförändrat skick. Det hade inte varit svårt att göra
det, om socialdemokraterna i utskottet hade
anslutit sig till centerns förslag om att anslå
ytterligare 100 milj.kr. till Samhall. Då hade man
kunnat behålla dessa arbetstillfällen.

Det är mycket oro ute i landet. Också i mitt län, i
kommunen har man sagt att man skall lägga ner
verksamheten. Det är en verkstadsindustri. Nu
pågår visserligen förhandlingar med några företag i
bygden om inbyggda enheter för att anpassa de
arbetshandikappade, men ingenting är ännu klart.
Det blir väldigt svårt att placera om en del av de
anställda -- det vet jag.

Totalt skall 80 000 timmar bort från verkstadssidan
bara i mitt län. Dessa timmar skall omfördelas till i
första hand service och tjänster, med bl.a.
kommunerna som köpare. Frågan är om företagen
och kommunerna har bättre förutsättningar att ta
hand om och erbjuda jobb åt de
arbetshandikappade i den allmänna lågkonjunktur
som vi nu befinner oss i. Jag tycker att det är
mycket olyckligt att inte Samhall får detta tillskott
som vi föreslår för att kunna behålla sina anställda.

Jag vill ställa en fråga till Bo Nilsson. Här har det
talats om kompletteringspropositionen. Kommer
där att föreslås en förstärkning av Samhall?

Jag skulle också vilja säga några ord om den
samhällsekonomiska studie som jag talade om
tidigare. Där säger Bo Nilsson att det är så mycket
som pågår på många håll att det inte är nödvändigt
med studien. Sedan börjar Bo Nilsson argumentera
mot mig med att det finns gott om material. Då kan
det väl inte vara så vansinnigt betungande att göra
denna studie. Då borde det gå snabbt. Det vore
värdefullt och nyttigt att få den gjord, likaså att den
görs under parlamentarisk medverkan. Då skulle
det bli lättare att sätta in offensiva åtgärder.

Anf. 63 BO NILSSON (s) replik:

Herr talman! Jag skall försöka att hinna med att
säga några ord till er alla. Låt mig börja med Lars-
Ove Hagberg.

Det gläder mig att Lars-Ove Hagberg numera är
positiv till arbetslivsfonden. När den genomfördes
var det si så där. Jag tror att det blir likadant med
vänsterpartiet som med folkpartiet och
moderaterna, att bara man låter den verka en tid till
så tycker ni alla att den är bra och önskade att ni
hade varit för den när den genomfördes.

Sedan påstår Lars-Ove Hagberg att han inte får
några besked. Som arbetsmarknadsministern redan
har sagt kommer kompletteringspropositionen om
14 dagar, och där lämnar vi så många besked som vi
över huvud taget kan. Det skulle vara fel av mig att
här i dag tala om vad som kommer att stå i en
proposition som kommer om 14 dagar.

Jag håller med Charlotte Branting om det hon sade
om arbete åt unga arbetshandikappade. Det räcker
inte med ett projekt, utan det krävs mycket mer.
Arbetsförmedlingarna har också fått i uppdrag att
se över frågan och arbeta med den. Men det är bara
så att arbetet med unga handikappade numera är
inordnat i den vardagliga verksamheten på
arbetsförmedlingarna.

Sedan frågade Charlotte Branting vad jag tycker
om idén att två eller tre delar på ett jobb. Jag är
självfallet positiv till det. Jag kan inte se någonting
som hindrar att idén genomförs redan nu.

Charlotte Branting ändrade sig i fråga om Samhall,
och det gläder mig. Det var nu inte alls tal om att
friställa några personer. Jag tycker att det är viktigt
att vi handskas rätt med sanningen i dessa viktiga
frågor för inte minst handikappade. Det var alltså
ett bra besked jag fick av Charlotte Branting.

Jag vill tacka Mona Saint Cyr för omdömet att jag
tillhör de politiker som är för en rättvis fördelning.
Jag tycker att det var ett bra betyg. Sådana får man
inte så ofta från det hållet.

Mona Saint Cyr svarade inte på min fråga angående
Samhall. Jag hade inte väntat mig det heller, men
jag vill ha ett svar. Nu vädjar jag till Mona Saint
Cyr: Svara mig på frågan hur ni talar om för de
handikappade att det bara är de svårast
handikappade som kan få jobb och att vissa grupper
skall bort. Dessa frågor ställde jag i mitt första
inlägg. Jag tycker att det kunde vara bra, inte minst
därför att tänkta regeringskolleger får besked var ni
står i denna fråga och kan tala om att de inte står
bakom ett sådant förslag som ni kanske har lagt
fram. Jag vill ha besked, och när jag nu vädjar kan
jag väl få ett svar av Mona Saint Cyr.

Jag är mycket stolt, Kersti Johansson, över att vara
suppleant i Samhalls styrelse. Jag tycker att
Samhalls verksamhet är enormt fin. Vi har alla skäl
att vara stolta. Jag tror att Samhalls verksamhet är
unik i världen. Men det må vara en rätt för oss att
nu se över verksamheten för att försäkra oss om att
vi går rätt när vi nu går vidare och utvecklar
Samhall. Det rör sig om några månader. Jag tycker
att det finns skäl att göra en utredning.

Anf. 64 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Herr talman! Det är inte bara numera, Bo Nilsson,
som det är positivt med arbetslivsfonden. Det har
det varit hela tiden. Men när regeringen skulle toka
till och höja momsen för något år sedan, blev det en
förhandlingsuppgörelse mellan centern och
socialdemokratin. Vi kunde lika gärna ha gått in då
och stött arbetslivsfondens verksamhet. Det vill jag
belägga, men samtidigt vill jag påpeka att för att vi
skall lyckas att förhindra utslagningen krävs det
flera arbetsuppgifter. Då måste man sätta in
åtgärder som breddar arbetsmarknaden väldeligen.
Då måste man ta till arbetstidsförkortning och en
rad andra åtgärder för att se till att näringslivet
breddas i det här landet och att företagen är kvar i
Sverige och inte bara konkurrerar med låga löner,
något som regeringens politik tydligen för
närvarande går ut på. Förnyelsen därvidlag är
ganska långt borta.

Det blev alltså inget besked från regeringen om
AMS-åtgärder. Det lär väl dröja litet mer än 14
dagar innan vi får besked. Men det kanske är så att
man inte vet någonting än i regeringen. Jag hade
hoppats på ett uttalande om en klar ambitionsnivå.
Den är fortfarande ganska suddig och mycket är
ifrågasatt sedan höstens spektakel med räntekrisen
och sjukförsäkringsförsämringen. Jag tror inte det
är så många som riktigt litar på regeringens
''helhjärtade'' ambition i
arbetslöshetsbekämpningen. Jag hoppas verkligen
att regeringen har kommit över sitt problem från i
höstas och före jul och verkligen tar till vara alla
möjligheter att bekämpa arbetslösheten. Annars
skulle det vara en katastrof.

Anf. 65 MONA SAINT CYR (m) replik:

Herr talman! Låt mig först säga till Bo Nilsson att
jag visserligen talade om en fördelning, men inte
om en rättvis fördelning. Det var inte det jag
tillskrev Bo Nilsson.

Bo Nilsson efterlyser besked angående Samhall.
Jag hann faktiskt tyvärr inte med det i första
omgången. Men jag kan säga att jag tycker att Bo
Nilsson verkar litet grälsjuk när han talar om detta.
Bo Nilsson frågade vilka som skulle få vara kvar
och vilka som inte skulle få det, osv. Detta är ett
typiskt exempel på övertro på vad vi politiker kan
göra och inte kan göra. Skall Bo Nilsson och jag tala
om att de och de skall få vara där och att de och de
inte skall få vara där? Det är inte vårt jobb, utan vi
skall fatta övergripande principiella beslut som
möjliggör en verksamhet som är både viktig och
angelägen. Det gäller alltså att skaffa arbete åt de
svårast handikappade, som behöver inom Samhall
få tillgång till de kvalificerade resurser som vi har
försett Samhall med, dvs. handikapputrustning,
handikapphjälpmedel och arbetsledning. Det är
vad det handlar om -- ingenting annat.

Jag förstår inte heller varför Bo Nilsson frågar om
detta just nu. Har vi en reservation i det här
avseendet som Bo Nilsson har hängt upp sig på? Jag
har uppfattat det så att vi båda står bakom
majoritetsskrivningen. Vi har bara sagt att vi med
spänning avvaktar den utredning som Bo Nilsson
skröt över. Då kan vi ta ställning till Samhalls
framtida roll och organisation. Då kan vi diskutera
frågan på nytt. Någonting annat har vi inte sagt i
sammanhanget.

Anf. 66 CHARLOTTE BRANTING (fp)
replik:

Herr talman! Bo Nilsson säger att han är stolt över
Samhall. Det tycker jag att han har anledning att
vara. Det är också vi i folkpartiet, för det var Rolf
Wirtén som en gång lade fram propositionen om
Samhall. Vi tycker att Samhall bedriver en väldigt
bra verksamhet, men jag tycker att Bo Nilsson visar
sin stolthet på litet konstigt sätt. Som
styrelsemedlem i Samhall agerar hon inte på ett sätt
som gör att Samhall verkligen kan behålla sina
anställda. I stället tvingas man, som jag påpekade
tidigare, dra ner 1 000 arbetstillfällen. Vi från
folkpartiet liberalerna tycker alltså att det är
angeläget att föra en helt annan politik som gör att
Samhall kan utöka sin verksamhet med 500 nya
arbetstillfällen i stället för att behöva minska. Om
Bo Nilsson arbetade på det sättet, hade han
anledning att vara stolt också över sitt eget arbete i
Samhall.

Inbyggda verkstäder skall inte ses som någon
motsats till lönebidrag. Det är viktigt att också de
små företagarna kan få möjlighet att ha inbyggda
verkstäder. Jag är övertygad om att man skulle
kunna ta sitt sociala ansvar och att det skulle
fungera alldeles utmärkt bra även om man bara har
några få anställda.

Det är alldeles klart att vi från folkpartiet tycker att
det är bra att vi nu äntligen får dessa flexibla
lönebidrag, men vi tycker att det är beklagligt att
man från regeringens sida inte kan leva upp till
riksdagsbeslutet från förra året, som innebar att vi
skulle få en ordentlig konsekvens analys av hur
bidragsomläggningen skulle te sig för de berörda
verksamheterna. Därför tycker vi att det är
angeläget att regeringen nu verkligen ges till känna
vad vi i arbetsmarknadsutskottet och även
kulturutskottet har sagt i denna fråga.

Slutligen: Det skulle vara bra om vi kunde få
besked från Bo Nilsson om hur det blir med
arbetshjälpmedel för de arbetshandikappade.
Kommer det en proposition nu, som vi kan ta
ställning till i vår? Det är nu som de
arbetshandikappade behöver dessa
arbetshjälpmedel, inte någon gång längre fram.
Likaså är det nu som Samhall behöver extra stöd
för att kunna anställa fler, inte nån gång i
framtiden. Det är nu som detta behövs, Bo Nilsson.

Anf. 67 BO NILSSON (s) replik:

Herr talman! Först till Lars-Ove Hagberg: Det
gläder mig att Lars-Ove Hagberg tycker att
arbetslivsfonden är bra. Jag noterar detta. Lars-
Ove Hagberg efterlyste en klar ambitionsnivå på
det här området. Den kommer att anges i
kompletteringspropositionen, så andas lugnt. Vårt
parti har tagit ansvar för sysselsättningen så länge
som vi har funnits till, och det ansvaret kommer vi
också att ta i framtiden. Det lovar jag, Lars-Ove
Hagberg.

Till Mona Saint Cyr: Jag fick som väntat inget svar.
Men en sak kan jag säga till Mona Saint Cyr när hon
talar om politiker som skall bestämma allting eller
ingenting. Utan politiker och politiska beslut hade
Samhall inte funnits. Därför behövs politiker som
är beredda att fatta sådana beslut, och det har vi i
vårt parti, som jag sade, alltid varit beredda att
göra.

Slutligen till Charlotte Branting: Jag tycker just nu
att det finns skäl att värna om dem som redan är
anställda i Samhall. Vi håller på att utreda hur det
blir i framtiden. Det tar åtta nio månader. Efter
sommaren är vi beredda att diskutera hur Samhall
skall se ut och utvecklas. Jag tycker att det finns
rimliga skäl att ibland stanna upp och utreda för att
sedan gå vidare. Det är vad vi håller på med just nu.

Allra sist om arbetshjälpmedel: Propositionen om
sådana läggs fram i dag.

Tredje vice talmannen anmälde att Mona Saint Cyr
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 68 SYLVIA PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag vill ta upp den del av
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr. 12 som
behandlar de statliga lönebidragen, och jag gör det
med utgångspunkt i kulturutskottets yttrande till
arbetsmarknadsutskottet. Det är ett enigt yttrande.

Lönebidragssystemet har alltid haft en dubbel
funktion: dels har det fungerat som ett stöd för
personer som eljest riskerat att bli arbetslösa, dels
har det förstärkt vissa arbetsgivares resurser --
särskilt myndigheters, institutioners och
organisationers. Vi har valt att betala ut lönebidrag
i stället för att förstärka bl.a. museernas och
arkivens generella anslag. Vi har gjort det därför att
det här handlar om arbetsgivare, som har kunnat
erbjuda en rad arbetsuppgifter som har varit
mycket lämpliga för lönebidragsanställda. På det
sättet är det här området både
arbetsmarknadspolitiskt och kulturpolitiskt.

Detta är, herr talman, något som alla har varit fullt
på det klara med. Likaså har vi alla vetat att bygget
vilat på osäker grund, osäker för de personer som
har behövt stödet men ännu osäkrare för de
institutioner och organisationer, som blivit
beroende av en arbetskraft som avlönats av annan
och där anslaget till deras löner avgjorts av annan.

Grunden är alltså bräcklig, och det går inte att riva
i den grunden utan att hela bygget hotar att rasa.

Det här är vad ett enigt kulturutskott försökt
förmedla till arbetsmarknadsutskottet, som dess
värre inte velat ta emot denna kunskap. Vi ansåg
oss ha anledning att tro att man skulle göra det,
eftersom arbetsmarknadsutskottet tidigare om åren
visat stor förståelse för de problem som arkiv- och
museivärlden skulle komma att ställas inför, om
riksdagen förändrade lönebidragssystemet. Det var
också därför kravet på en konsekvensanalys kom
till.

Från kulturutskottets sida har vi inte uttalat oss om
huruvida systemet skall förändras eller ej, men jag
tror inte att det finns någon som är helt avvisande
till en förändring -- inte ens bland dem för vilka
stora ekonomiska problem hotar. Det är
tillvägagångssättet som ifrågasätts.

Jag skulle vilja här citera några rader ur en skrivelse
från Naturhistoriska riksmuseet till
arbetsmarknadsutskottet. De lyder så här: ''Det
synsätt på lönebidragstjänster som framförs i årets
budgetproposition är på många sätt riktigt. Det är
den arbetssökandes behov och förutsättningar som
skall vara utgångspunkten och inte i första hand
arbetsgivarens ekonomiska möjligheter. Men nu
råkar det finnas sektorer i samhället som inte kan
leva upp till de krav som förslaget om flexibla
lönebidrag innebär. Museer och arkiv har inga
marginaler att ta av -- våra lönemedel på t.ex.
Riksmuseet är entydigt fastställda i
riksdagsbeslut.''

Principiellt finns det alltså ingen anledning att vara
motståndare till en övergång till mer flexibla
lönebidrag. Förändringen måste dock ske med
största varsamhet. I förändringsarbetet måste man
ha hela verklighetsbilden klar för sig -- annars kan,
som kulturutskottet säger i sitt yttrande,
''förändringar inom en sektor får negativa
konsekvenser för en annan''.

Vi hade velat få konsekvenserna av en förändring
för vissa arbetsgivare inom kultursektorn belysta,
så att åtgärder skulle kunna föreslås för att undvika
de negativa följderna av en förändring.

När det gäller tidpunkten för införande av flexibla
lönebidrag anser kulturutskottet att
övergångsregler bör införas, som innebär att det
inte sker någon förändring för personer som vid
ikraftträdandet är anställda vid kulturinstitutioner
som har den högre bidragsnivån. Inte heller detta
krav anser sig arbetsmarknadsutskottet kunna
tillmötesgå till fullo. Man kan fråga sig varför. I det
stora hela handlar det om ganska få personer.

Herr talman! Vi hade från kulturutskottets sida
hoppats på att vi tillsammans skulle ha kunnat ta
oss an även vårt gemensamma uppdrag, som är att
se till att bl.a. våra arkiv och museer har en sådan
ekonomisk situation att de kan sköta sina viktiga
arbetsuppgifter, oavsett om vi har hög arbetslöshet
eller ej i landet. Vi tycker att det är en rimlig
begäran.

Tyvärr får vi konstatera att Kultursverige nu får
förlita sig på att regeringen i efterhand vidtar
erforderliga åtgärder, om oönskade effekter
uppstår på grund av införandet av flexibla
lönebidrag. Visst hade det varit bättre om vi hade
fått vara med och förebygga dessa effekter.
Lönebidragssystemet är ett
arbetsmarknadspolitiskt instrument, men vi kan för
den skull inte bortse från dess kulturpolitiska
betydelse.

Slutligen skulle jag vilja säga att det är en
försvinnande liten skillnad mellan
majoritetsskrivningen och reservanternas
skrivning. I praktiken kan jag inte se någon skillnad
alls. Därför tycker jag att det inte räcker med ett
tillkännagivande när detta är vad man skall
tillkännage.

Sist och slutligen skulle jag vilja säga att riksdagens
ledamöter kan vara säkra på att vi kommer att
fortsätta att förse arbetsmarknadsutskottet med
såväl information som argument, så att man
slutligen till fullo inser vad det här handlar om.

I detta anförande instämde Stina Eliasson (c), Leo
Persson (s), Ingrid Sundberg (m), Ingegerd
Sahlström (s) och Maja Bäckström (s).

Anf. 69 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Det är väsentliga ting som Sylvia
Pettersson hade att säga. Arbetsmarknadsutskottet
har tagit all hänsyn till vad kulturutskottet har
anfört i sitt yttrande till arbetsmarknadsutskottet.
Jag vill gärna framhålla att
arbetsmarknadsutskottet redan förra året i sitt
betänkande i samma fråga gav regeringen i uppdrag
att inför riksdagen rapportera den utvärdering som
AMS och statskontoret tillsammans skulle göra av
det flexibla lönebidragets effekter för just
kultursektorn. Till skillnad från vad Sylvia
Pettersson säger har vi till fullo insett att det kan bli
problem. Det är nämligen så att det flexibla
lönebidraget i sin nuvarande form på ett
anmärkningsvärt sätt, skulle jag vilja säga, har
använts för att finansiera reguljär verksamhet inom
bl.a. kulturområdet.

Riksdagen har fattat ett principbeslut som innebär
att arbetsmarknadspolitiska medel inte skall
användas till reguljära verksamheter. Det är ett
beslut som vi enhälligt har ställt oss bakom, och
som hela riksdagen alltså har accepterat. Jag tycker
att det är helt riktigt, och man skall veta vad var sak
kostar. Men självfallet innebär detta att det kan bli
problem inom kultursektorn. Nu tror jag i och för
sig att skrivningarna i utskottsbetänkandet om
varsamhet, successiv övergång, m.m. innebär att
det inte blir så svåra effekter som man på många
håll har befarat. Men regeringen måste
uppmärksamma detta och återkomma till
riksdagen. Det är en självklarhet för oss i
arbetsmarknadsutskottet. Det är därför som vi
reservanter har velat stryka under detta ytterligare
och ge regeringen detta till känna.

Anf. 70 SYLVIA PETTERSSON (s):

Herr talman! Vi är helt överens om att lönebidrag
inte skall ges till reguljär verksamhet. Det sade jag
också i mitt anförande. Det är inte på det planet
problemet nu ligger. Men den konsekvensanalys
som vi båda talar om och som jag är mycket väl
medveten om att riksdagen förra året beställde har
ju inte blivit gjord. Vi vill därför ställa krav på att
den blir gjord. Det är också bl.a. det som
kulturutskottets yttrande går ut på.

Att jag anser att det egentligen inte är någon idé att
ställa mig bakom den borgerliga reservationen i
detta betänkande hänger samman med att jag anser
att det inte räcker med att ge regeringen detta till
känna. Man måste ju också ta reda på vad det är
man ger regeringen till känna. När jag har gjort det
tycker jag inte att ett tillkännagivande är till fyllest
på något sätt.

Anf. 71 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Det senaste som Sylvia Pettersson
sade gör att jag inte riktigt förstår varför hon över
huvud taget deltog i den här debatten, om hon nu
var nöjd med utskottsmajoritetens skrivning.
Hennes inlägg lät onekligen som om hon påstod att
vi i arbetsmarknadsutskottet inte visste vad vi
sysslade med. Jag vill markera att vi i
arbetsmarknadsutskottet har vetat mycket väl vad
vi har sysslat med. Vi som sitter i
arbetsmarknadsutskottet har haft täta kontakter
med våra resp. företrädare i kulturutskottet.

Mona Sahlin sitter i kammaren. Jag tycker att vi
skall uppdra åt henne -- det kan Sylvia Pettersson
hjälpa mig med -- att ta med sig detta budskap till
den övriga regeringen, och framför allt till sin
regeringskollega som har ansvaret för
kulturpolitiken, att riksdagen förväntar sig en
utvärdering och att regeringen lägger fram ett
förslag.

Anf. 72 SYLVIA PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag ställer mig gärna bakom den
uppmaningen. Den har jag tidigare framfört i
samband med en interpellationsdebatt.

Dessutom vill jag säga till Sonja Rembo att om man
i arbetsmarknadsutskottet verkligen har varit
medveten om vad man har gjort tycker jag att
resultatet är ganska magert.

Anf. 73 SONJA REMBO (m):

Herr talman! Antingen accepterar Sylvia
Pettersson de principer som riksdagen har antagit,
eller också accepterar hon dem inte. Det flexibla
lönebidraget ger de handikappade mycket goda
möjligheter till arbete inom den reguljära sektorn.
Det är arbetsmarknadsutskottets uppgift. Jag
tycker att Sylvia Pettersson skall tacka och ta emot
att vi i arbetsmarknadsutskottet har
uppmärksammat något som egentligen ligger vid
sidan av vårt verksamhetsområde, nämligen de
problem som detta eventuellt kan åstadkomma för
kultursektorn, dvs. att vi för en gångs skull har
lyckats att arbeta över utskottsgränserna. Sitt inte
och var sur utan hjälp nu till att få en ordentlig
lösning på detta problem!

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Företogs till avgörande utrikesutskottets
betänkande 1990/91:UU14 samt
arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1990/91:AU11 och AU12.

Utrikesutskottets betänkande UU14

Mom. 10 (ökade medel för information i Sverige
om Europafrågorna)

Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 35
för reservation 2 av Bengt Hurtig och Inger
Schörling.

Mom. 12 (stöd för samarbete med Baltikum och
Central- och Östeuropa)

Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot 55
för reservation 3 av Pär Granstedt m.fl. 4 ledamöter
avstod från att rösta.

Mom. 23 (åtgärder för att öka jämställdheten
mellan könen inom FN)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 20
för reservation 4 av Inger Schörling.

Mom. 40 (efter F3-anslaget storlek)

Först biträddes reservation 7 av Pär Granstedt och
Birgitta Hambraeus med 39 röster mot 33 för
reservation 8 av Bengt Hurtig och Inger Schörling.
231 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter biträddes reservation 7 av Pär Granstedt
och Birgitta Hambraeus med 65 röster mot 58 för
reservation 6 av Margaretha af Ugglas m.fl. 183
ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 175
röster mot 68 för reservation 7 av Pär Granstedt och
Birgitta Hambraeus. 63 ledamöter avstod från att
rösta.

Mom. 41 (fördelningen av medlen under anslaget
F3)

Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 33
för reservation 9 av Bengt Hurtig och Inger
Schörling. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 42 (bidrag till bestämda organisationer från
anslaget F3)

Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 34
för reservation 10 av Bengt Hurtig och Inger
Schörling.

Mom. 43 (bidrag till Stockholms internationella
fredsforskningsinstitut (SIPRI))

Utskottets hemställan bifölls med 270 röser mot 34
för reservation 11 av Bengt Hurtig och Inger
Schörling.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU11

Mom. 1 (förutsättningar för
arbetsmarknadspolitiken)

Först biträddes reservation 1 av Elver Jonsson m.fl.
med 150 röster mot 19 för reservation 2 av Karl-
Erik Persson. 136 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 158
röster mot 148 för reservation 1 av Elver Jonsson
m.fl.

Mom. 2 (arbetsmarknadspolitikens inriktning)

Först biträddes reservation 3 av Elver Jonsson m.fl.
med 136 röster mot 18 för reservation 4 av Karl-
Erik Persson. 151 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 159
röster mot 132 för reservation 3 av Elver Jonsson
m.fl. 14 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (finansieringsprinciper)

Först biträddes reservation 6 av Sonja Rembo m.fl.
med 60 röster mot 37 för reservation 7 av Kersti
Johansson. 206 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 210
röster mot 59 för reservation 6 av Sonja Rembo
m.fl. 37 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 10 (allmän arbetstidsförkortning m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 270 röster mot 16
för reservation 10 av Anna Horn af Rantzien. 18
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 27 (lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 26 av Karl-Erik Persson -- bifölls med
acklamation.

Mom. 30 (utredning om en allmän
arbetslöshetsförsäkring)

Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot
147 för reservation 28 av Elver Jonsson m.fl.

Mom. 33 (åldersgränsen för KAS)

Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot
35 för reservation 31 av Karl-Erik Persson och
Anna Horn av Rantzien.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU12

Mom. 5 (anslag till arbetarskyddsverket)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot
19 för reservation 4 av Karl-Erik Persson. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 9 (arbetsförmedlingens uppföljningsansvar
för handikappade skolungdomar)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 8 av Elver Jonsson m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Mom. 10 (samhällsekonomisk studie av en
arbetsgaranti för handikappade)

Utskottets hemställan bifölls med 250 röster mot
53 för reservation 9 av Kersti Johansson m.fl.

Mom. 11 (handikappanpassning på
arbetsplatserna)

Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot
17 för reservation 10 av Anna Horn av Rantzien.

Mom. 18 (införande av flexibla lönebidrag)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motion A261 av Marianne
Samuelsson -- bifölls med acklamation.

Mom. 19 (tillkännagivande om
kulturinstitutionernas och de allmännyttiga
organisationernas problem)

Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot
147 för reservation 12 av Elver Jonsson m.fl. 2
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 26 (strukturstödet för
byggarbetsmarknaden)

Utskottets hemställan bifölls med 244 röster mot
58 för reservation 17 av Sonja Rembo m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 27 (anslag till särskilda åtgärder för
arbetshandikappade)

Utskottets hemställan bifölls med 257 röster mot
38 för reservation 19 av Kersti Johansson och Kjell
Ericsson. 8 ledamöter avstod från att rösta.

På grund av fel på voteringsanläggningen medgav
kammaren, på förslag av tredje vice talmannen, att
voteringen om arbetsmarknadsutskottets
betänkande 12 skulle slutföras efter behandlingen
av arbetsmarknadsutskottets betänkande 16.

8 § Arbetslivsforskningens organisation
m.m.

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU16 Arbetslivsforskningens organisation
m.m. (prop. 1990/91:69).

Anf. 74 ERIK HOLMKVIST (m):

Herr talman! Den svenska arbetslivsforskningen
som i fast och mer organiserad form pågått sedan
andra världskrigets slut, har med tiden kommit att
framstå som allt mindre effektiv. Det är en
verksamhet där resurserna inte tagits till vara på
bästa sätt.

Ett bevis på detta är de många utredningar som
gjorts för att söka komma till rätta med problemen.
Den senaste utredningen gjordes så sent som 1989
och resulterade i betänkandet SOU 1990:54. Den
kritik som där lämnades var genomgående
kraftfull, och utredaren konstaterade att
arbetslivscentrum brottades med grundläggande
svårigheter alltsedan dess tillkomst.

Ett bevis på hur lågt förtroendet varit för
arbetslivscentrums verksamhet är att någon
egentlig extern finansiering av forskning inte
förekommer och inte förekommit under
arbetslivscentrums tid som centrum för
arbetslivsforskning i vårt land. Allmänt anses
arbetslivscentrum sakna nödvändig kompetens i sin
verksamhet.

Ett flertal remissinstanser har ställt sig bakom vårt
förslag om en nödvändig omorganisation. Vi kräver
att den värdefulla och nödvändiga forskningen
kring arbetsmiljö, arbetsskador och
arbetslivsfrågor i allmänhet skall läggas ut på
universitet och högskolor som har kompetens på
området. De remissinstanser som hävdat
nödvändigheten av att flytta ut forskningen är:
Tekniska högskolan, samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Stockhoms universitet samt Kungliga
vetenskapsakademien.

Vi har tagit fast på den berättigade kritik som
riktats mot arbetslivscentrum under åren som gått
och anser att en radikal förändring behöver
genomföras för att nå de resultat som behövs i
denna så viktiga fråga.

Moderata samlingspartiet anser således i
reservation nr 2, att arbetslivscentrum skall
avvecklas och att de resurser som i dag ställs till
arbetslivscentrums förfogande skall fördelas på de
högskolor och univeristet som har kompetens på
området. Jag yrkar bifall till reservation nr 2 till
detta betänkande.

Moderata samlingspartiet har i ett särskilt yttrande
fogat till detta betänkande särskilt pekat på värdet
av att det kunnande och den kompetens som finns i
vårt land i fråga om kvinnoforskning tas till vara vid
den omorganisation vi föreslår.

Regeringen föreslår även i propositionen att
särskilda medel för utbildning och information om
MBL skall kunna användas i en vidgad verksamhet
gällande bl.a. inflytandefrågor, jämställdhet samt
''lärande'' i arbetet. Dessutom skall medlen i
fortsättningen kunna användas för
försöksverksamhet av skilda slag. Detta avstyrker
vi. Vi anser att det skall åvila parterna på
arbetsmarknaden att själva stå för och med egna
medel bekosta utbildning och information om
MBL. Den finansiering som skett och fortfarande
sker via arbetsmiljöfonden och som gäller
information och utbildning inom MBL-området,
skall upphöra. Jag yrkar därför bifall även till
reservation nr 7 till detta betänkande.

Anf. 75 KJELL-ARNE WELIN (fp):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på Erik
Holmkvist kan man säga att det som sägas skall är
alla redan sagt. Men det finns trots allt en liten
skillnad mellan reservationerna 2 och 3.

Folkpartiet liberalerna har den uppfattningen,
precis som moderaterna, att denna forskning skall
överföras till högskolan och universitetet. Men vi
menar att den bör bedrivas inom en självständig
institution. Detta är den enda förändringen i
förhållande till det som Erik Holmkvist sade. Mot
bakgrund av detta kan jag, för att inte förlänga
debatten, instämma i allt han sade. Jag yrkar bifall
till reservationerna 3 och 7.

Anf. 76 GÖRAN ENGSTRÖM (c):

Herr talman! Den här propositionen behandlar,
som centern ser det, en viktig och angelägen fråga
med stor betydelse för Sveriges framtid. Stora
förändringar sker och kommer att ske i arbetslivet
och arbetsmiljön den närmaste tiden. Orsaken är
inte minst den allt snabbare takt i
strukturomvandlingen som förväntas. Det i sin tur
beror på den alltmer omfattande
internationaliseringen av ekonomi och näringsliv.

Ett aktuellt exempel som belyser vad
arbetsorganisationen betyder för svensk utveckling
och välfärd är de uppgifter som på senare tid lyfts
fram om skillnaden mellan hur vi i Sverige har
ordnat vår produktion av personbilar jämfört med
exempelvis hur man gör i Japan. Det exemplet
styrker vad jag sagt om att arbetsorganisation och
arbetsmiljö på många sätt är avgörande för Sveriges
förmåga att åter komma i främsta ledet som
industrination.

Inför framtiden är kraven lika angelägna i industrin
och inom offentlig sektor. För industrins del gäller
det att ha en sådan arbetsorganisation att man kan
rekrytera inte minst ungdomar till industriellt
arbete. Vi vet att det är stora svårigheter därvidlag
i dag.

Inom offentlig sektor gäller det att ha en
organisation som utvecklar
arbetstillfredsställelsen, så att man där kan behålla
arbetskraften, att organisera arbetet så att ingen --
och detta gäller inte minst kvinnor -- slits ut i förtid,
med mycket stora kostnader för samhället totalt
sett. I det sammanhanget vill jag erinra om det som
vi har påpekat i vår motion, nämligen betydelsen av
att om det sker en förändring på det här området,
måste forskningen om kvinnans roll i arbetslivet
behållas intakt.

Vi tycker att vi i den delen har blivit tillgodosedda i
betänkandet och har inget särskilt yrkande utan ser
med tillfredsställelse på vad utskottet har skrivit.

Kvalificerade kunskaper och forskning om
arbetslivet är alltså ett medel i en politik för
förnyelse. Det har funnits brister tidigare, och det
har varit orsaken till den översyn som har skett. Det
anges också i propositionen som motiv.

Centerpartiet anser nu att trots den här översynen
finns det ett behov av total översyn av hela
arbetslivsforskningen. Vi hamnar då på den
slutsatsen att det är vad som bör ske i dagsläget,
inte det som anges i propositionen. Vi menar att
den tanke som har funnits som ett av utredarens tre
alternativ, en närmare koppling av
arbetslivsforskningen till universitet och högskolor,
bör studeras litet närmare.

Beträffande MBL-medlen anser vi, i likhet med
tidigare talare, att de icke bör användas på det sätt
som har skett. Det bör i större utsträckning vara en
uppgift för arbetsmarknadens parter att informera
om en lagstiftning som ändå kom till vid mitten av
70-talet. Vi tror att de är bäst skickade att klara den
uppgiften.

Herr talman! Jag vill med dessa få ord yrka bifall till
reservation 1 vid betänkandet.

Anf. 77 GUSTAV PERSSON (s):

Herr talman! Arbetsmarknadsutskottets
betänkande om arbetslivsforskningen behandlar
arbetsmiljöfonden, arbetslivscentrum, frågor som
anknyter till kvinnoforskningen samt de s.k. MBL-
medlen. Åtta motioner har lämnats i anledning av
propositionen.

Arbetslivsforskningen har ett mycket brett anslag.
Det är en tvärvetenskaplig forskning, som berör
fysisk arbetsmiljö, ergonomi, arbetsorganisation,
arbetstidsfrågor och medbestämmande i
arbetslivet, för att nämna några områden. Det är
ett ganska nytt forskningsområde, om man jämför
med många andra forskningar. 1966 startade
arbetsmiljöinstitutet, och 1976 inrättades
arbetslivscentrum. Det är främst krav från de
fackliga organisationerna som utgör bakgrunden
till dagens arbetslivsforskning.

Tyvärr kan man konstatera att intresset från
universitetsvärlden har varit ganska ljumt för de
här frågorna, och man kan säga att så är det
fortfarande, även om en viss förbättring har skett
under senare år. Många kanske frågar sig varför,
eftersom den här forskningen berör så många
människor i vårt land.

Det finns säkert många orsaker till det begränsade
intresset från universitetsvärlden. Man har där
förmodligen ganska begränsade kunskaper om
arbetslivets villkor. Universiteten och högskolorna
är fortfarande en mycket sluten värld i det
avseendet. Man har naturligtvis inte heller kommit
i kontakt med svåra arbetsmiljöer. Det är
någonting som är ganska okänt både för
arbetsgivare och i universitetsvärlden.

En annan orsak till det bristande intresset för
arbetslivsforskning är kanske att det är en
sektorsövergripande forskning, något som
naturligtvis försvårar forskning i
universitetsvärlden, eftersom forskningen där
nästan alltid är knuten till fakulteterna. Det är svårt
att starta forskning över fakultetsgränserna,
gränser som är uppdragna och fastställda långt
innan ordet arbetsmarknad fanns i svenska språket.

En rad rapporter från LO och TCO har påvisat
behovet av forskning på arbetslivets område.
Arbetsskadeförsäkringen, som många är väldigt
kritiska mot, har på ett utmärkt sätt tydliggjort
behovet av forskning på arbetslivets område.

Här framträder ju hur människorna slits ut i
arbetslivet. Som exempel kan nämnas att
belastningsskadorna hos kvinnor har fördubblats
sedan 1985. Folkhälsorapporten 1988 och även den
senaste 1991 visar också många viktiga saker som
anknyter till arbetslivsforskningen. Man kan
konstatera att hälsan fortfarande har att göra med
klass och kön. Samtidigt som medellivslängden
ökade här i landet under 80-talet minskade
livslängden för vissa grupper i samhället.

En liten grupp har en stor del av antalet sjukdagar,
medan en tredjedel av de sjukförsäkrade aldrig har
en sjukskrivningsdag under året. Kvinnorna står
för två tredjedelar av den ökade sjukfrånvaron
under 80-talet.

Det visar sig också att fler kvinnor än män
förtidspensionerades förra året. Orsaken är främst
skador i rörelseorganen.

Antalet hjärtinfarkter har också ökat bland
kvinnorna. Däremot drabbas numera färre
medelålders män av hjärt- och kärlsjukdomar. Det
finns bara ett undantag, och det är män i
tillverkningsindustrin. De har drabbats i högre
grad.

Därför kan man sammanfattningsvis säga att
samhällsklass och hälsotillstånd i mycket går hand i
hand i vårt land. Arbetsmiljön har med andra ord
mycket stor betydelse för hälsan, och kvinnornas
ohälsa har starkt förknippats med arbetsvillkor
men också med hemarbete och föräldraansvar.

Vill man spetsa till det litet, kan man säga i
anslutning till det resonemang som moderaterna
för i sitt program om den stora och den lilla världen,
att här slår den stora världen väldigt hårt in i den
lilla världen, och då ser man sambandet mellan de
två världarna, som moderaterna ofta förnekar.

Utöver den forskningsorganisation som berörs här
kan man säga att styrelsen för teknisk utveckling,
byggforskningsrådet samt skogs- och
jordbruksforskningsråden har anknytning till och
stöder den här forskningen.

Regeringen föreslår att arbetsmiljöfonden får ett
ansvar att följa svensk arbetslivsforskning och att
man i anslutning därtill inrättar ett vetenskapligt
råd. Arbetslivscentrum omorganiseras till ett
renodlat forskningsinstitut, och MBL-medlens
användningsområde utvidgas.
Informationsverksamheten inom
arbetslivsområdet skall också ses över.

Tittar man sedan på motionerna, kan man
konstatera att de borgerligas inställning till
arbetslivsforskningen, så som den utformas i
motionerna, är mycket negativ. Alla -- såväl
moderaterna som folkpartiet och centern -- vill
avslå regeringens förslag, men partierna har litet
olika motiv.

Moderaterna vill avveckla arbetslivscentrum och
upphöra med MBL-informationen. Vi kan säga att
moderaterna här går på SAFs linje, och det är inte
förvånande. Moderaternas förslag i motioner gäller
ju hela arbetsrätten. Moderaterna har med andra
ord alltid arbetsgivarståndpunkter och
arbetsgivarsynpunkter; de kommer ofta från
storföretagen. Ja, ibland har ni t.o.m. förslag som
står till höger om Arbetsgivareföreningen.

I början av debatten om arbetsmarknadspolitik,
när man talade om ohälsan i arbetslivet, tänkte jag
på att moderaterna använde argumentet att man
skall ha en ökad kontroll för att komma till rätta
med ohälsan i arbetslivet. Det säger något om
moderaternas inställning.

Ni hackar också ständigt på den samverkan vi har
mellan fackföreningsrörelsen och
socialdemokratin. Men er samverkan med
arbetsgivarna och Arbetsgivareföreningen är
mycket klart uttalad genom de förslag ni kommer
med i er motion. Det är på något sätt mer förtäckt,
medan vår verksamhet sker öppet.

Så fort det är fråga om att öka demokratins
verkningsfält säger moderaterna nej -- och här är
det ju fråga om att öka demokratin i arbetslivet.

Folkpartiet har i stort sett samma förslag som
moderaterna. Man avstyrker propositionen, man
vill inordna arbetslivscentrum under universitetet,
och man avstyrker MBL-medlen. Nu är det
tydligen arbetsgivarlinjen som gäller också i
folkpartiet. Emellanåt har man ju en annan
inställning, men nu har man i de här frågorna klart
svängt åt arbetsgivarhållet.

Inledningsvis motiverade jag varför man bör
behålla arbetslivscentrum. Det är viktigt att man
får en tvärvetenskaplig och sammanhållen
forskning på detta område -- och en forskning som
ligger nära förändringsfronten, dvs. nära
arbetslivet. Inordnas denna verksamhet under
universitetet, så kommer denna forskning att
försvåras. Där har man ofta en annan prioritering
när det gäller arbetsmiljöforskning och forskning
över huvud taget -- det är den erfarenhet jag har
efter att under många år ha suttit i en
universitetsstyrelse och försökt verka för att man
skall ta upp sådan forskning där.

Centern avstyrker också propositionen. Man säger
att man vill ha en total översyn av forskningen på
arbetsmiljöområdet. Men man vill tydligen också
att den på sikt skall inordnas under universitetet.
Det motiverar man med att arbetslivscentrum har
en stor byråkratisk apparat. Men den som har varit
litet mer verksam i universitetsvärlden vet att det
finns en stor byråkratisk apparat också där -- så det
kan väl knappast vara skälet för att inordna
verksamheten under universitetet.

Resultatet av era förslag här blir ju en försämring
för arbetslivsforskningen i hela landet. Det finns en
liten brasklapp från centern: Man säger att man
måste rädda kvinnoforskningen, som bedrivits i
arbetslivscentrum; annars kan den gå förlorad. Det
är tydligen så, att den forskningen har varit mycket
bra. Men ändå vill ni föra in den under
universitetet. Här finns uppenbarligen en risk för
att den kommer att försämras om ert förslag
genomförs.

Vänsterpartiet avstyrker också propositionen, men
man har en annan motivering. Man säger att man
inte vill ha ett renodlat forskningsinstitut. Men de
utredningar som gjorts har ju visat på behovet av
förändringar. Utredningsverksamheten har, som vi
uppfattat det, tagit alltför mycket resurser från
forskningen.

Stig Gustafsson och flera andra socialdemokrater
har i en motion uttalat förståelse för behovet av
förändringar i arbetslivscentrum. Men man är
angelägen om att forskningens resurser ändå skall
bli fullgoda. Maj-Inger Klingvall m.fl.
socialdemokrater framhåller i sin motion att det är
viktigt att kvinnoforskningen och biblioteket i
arbetslivscentrum kan bevaras och utvecklas.

Arbetsmarknadsutskottet har uppmärksammat här
berörda frågor, och utskottet utgår ifrån att den
slutliga dimensioneringen får avgöras efter den
redovisning som arbetslivscentrum har regeringens
uppdrag att göra. Det bör enligt utskottet medge en
viss flexibilitet, som berör arbetslivscentrums
resurser och tjänster. Arbetslivscentrum förutsätts
i huvudsak fortsätta med den inriktning av
forskningsverksamheten som detta centrum har i
dag. Jag vill särskilt nämna den kvinnoforskning
som bedrivs på arbetslivscentrum och som är
mycket betydelsefull. Utskottet menar att denna
forskning bör bestå även i framtiden. Det är
emellertid viktigt att denna forskning inte
sammanblandas med det utvecklings- och
utredningsarbete som bedrivs inom kvinnorådet på
arbetslivscentrum. Forskningen skall bedrivas av
personer som har forskningsbehörighet.

Sammanfattningsvis, herr talman, är det viktigt att
konstatera, som utredarna har gjort, att det här är
fråga om en avvägning mellan å ena sidan behovet
av att koncentrera resurserna till fristående
forskningsinstitut och därigenom uppnå både
koncentration och prioriteringsmöjligheter, och å
andra sidan behovet att sprida dessa tillgängliga
resurser ut över landet. Här har man valt en
koncentration.

Arbetsmiljökommissionen konstaterar också att
utbyggnaden av och intresset för arbetsmiljö- och
arbetslivsfrågor vid universiteten inte är
tillfredsställande mot bakgrund av frågornas
betydelse.

Ett annat skäl var möjligheterna för
arbetsmarknadens parter, om verksamheten
förläggs till en institution, att påverka
forskningsinriktningen och delta i utvecklingen av
forskningsprogram och den arbetsplatsinriktade
forskningsverksamheten. Kommissionen ansåg att
det är en central forskningspolitisk uppgift att slå
vakt om sektorsforskningen inom detta område.

Arbetslivsforskning är, som jag också ser det, en
viktig del i det goda arbetet, som ett led i skapandet
av ett solidariskt arbetsliv, där alla har
arbetsuppgifter som gör att arbetet kan kännas
meningsfullt. Och man skall kunna ha ett arbete
hela livet till pensionsåldern utan att hälsan skadas.
I dag är det allför många människor som slås ut ur
arbetslivet.

Kort sagt, herr talman: Arbetslivsforskningen
handlar egentligen om livskvalitet i vid bemärkelse.

Med det anförda yrkar jag bifall till
arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkande
nr 16 om arbetslivsforskningens organisation, och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 78 ERIK HOLMKVIST (m):

Herr talman! Gustav Persson och jag är helt
överens om det stora värde som ligger i att
forskningen kring arbetsmiljöfrågor kan fortsätta.

Men vi hävdar att arbetslivscentrums rykte är
alltför skamfilat. Och resultatet från tidigare
forskning inom detta centrum har visat att vi
behöver förändra verksamheten radikalt. Det finns
grundläggande problem och svårigheter alltsedan
början, säger också utredningsmannen. Vi måste ta
fasta på denna mycket kraftiga kritik mot hela detta
centrums vara.

Det finns också starka skäl för en förändring i den
riktning som vi menar är nödvändig. Och
ytterligare ett skäl som visar att det är klart
nödvändigt att flytta forskningen är att externa
finansieringar för ökad forskning över huvud taget
inte sker i detta centrum.

Vi tycker att parternas påverkan på forskningen
mycket väl kan ske genom att man breddar
forskningen ut på högskolor och universitet, där det
också finns rätt miljö för denna forskning.

Gustav Persson menar att vår inställning i MBL-
frågan följer SAFs linje. Ja, den sammanfaller i
mycket. Vi anser inte att det är något fel att vi får
starka organisationer med oss i de frågor där vi vill
förändra.

Gustav Persson säger att vi är emot en
demokratisering. Men var finner Gustav Persson
att vi är emot en demokratisering i arbetslivet? Vi
kanske vill se en demokratisering på ett något
annorlunda sätt, men vi är inte emot en utveckling
på området.

Vi har i ett särskilt yttrande också tagit upp frågan
om kvinnoforskningen. Den är viktig att slå vakt
om, och den måste med i en förändrad forskning
kring dessa frågor.

Vi tror, liksom Gustav Persson, att värdet i
forskningen är så stort att vi borde kunna komma
överens i frågan. Vi ser inte ut att göra det i dag.
Men vi är övertygade om att forskningen om
arbetsmiljöfrågor skall läggas ut på universitet och
högskolor. Långsiktigt är det den riktiga lösningen.

Anf. 79 KJELL-ARNE WELIN (fp) replik:

Herr talman! Gustav Persson säger att vi yrkar att
den forskning som i dag bedrivs vid
arbetslivscentrum skall läggas ut på högskolorna.
Det skulle enligt Gustav Persson försämra
kvaliteten. Vi har precis motsatt uppfattning. Vi
tycker att detta är ett viktigt område som kräver
mycket forskningsresurser. Där finns många frågor
som man måste skaffa sig bättre kunskap om.
Därför är det otillfredsställande att ha
forskningsresurser som inte har fungerat speciellt
bra sedan de tillkom -- det står också i betänkandet.

Här gäller att hitta vägar för att få en förhöjd
kvalitet på forskningsresultaten. Man skall ta sig an
alla de problem inom arbetslivsområdet som
behöver utredas och forskas om. Det är vårt skäl till
att vi yrkar att forskningsverksamheten läggs ut på
högskolor och universitet. Vi är alldeles övertygade
om att forskningen kommer att ske på ett bättre sätt
där och att man då kan skaffa sig bättre kunskap om
de frågor som är så utomordentligt viktiga.

Anf. 80 GÖRAN ENGSTRÖM (c) replik:

Herr talman! Vi hävdar i ett särskilt yttrande att
vid en omorganisation skall inte forskningen om
kvinnors arbete och arbetsmiljö, som i dag bedrivs
vid arbetslivscentrum, få minskade resurser i
framtiden. Det har utskottet bemött med en positiv
skrivning. Vi förutsätter från centerns sida att
oavsett om det blir en av regeringen föreslagen
omorganisation eller en i framtiden till universitet
och högskolor kopplad forskning, kommer
kvinnoforskningen att bestå.

Det var intressant att höra Gustav Perssons
anförande när han lyfte fram vikten av att i
forskningssammanhang belysa den skillnad i hälsa
som finns mellan olika samhällsgrupper. Det är ett
alltför litet observerat faktum i den allmänna
debatten på området. Detta faktum bör få ökad
tyngd i fortsättningen, inte minst på grund av att det
har ett så klart samband med hur arbetet bedrivs
och organiseras.

Jag begärde ordet för att bemöta Gustav Perssons
farhågor i den del som berör kvinnoforskningen.

I propositionen föreslår man en neddragning av
resurserna, inte minst de fasta forskartjänsterna.
När man nu som svar på centermotionen
konstaterar att det inte får ske en minskning på just
området forskning kring kvinnors arbete och
arbetsmiljö, innebär det rimligen att det kommer
att ske en relativ förstärkning av forskningen på det
området.

Anf. 81 GUSTAV PERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tycker att de utredningar som har
lagts som grund för ställningstagandet, Erik
Holmkvist, ändå visar värdet av sektorsforskning
på området. Arbetsmiljökommissionen visar klart
att den behövs och det gör också erfarenheter från
andra länder. I t.ex. Storbritannien, Tyskland och
USA finns sektorsforskningsinstitut. Forskningen
kan då koncentreras till ett visst område på ett helt
annat sätt. Därför finns det erfarenhet som talar för
att vi i vårt land, som ligger långt framme på
området, också skall fortsätta med sådan forskning.
Erfarenheten inom forskningsvärlden säger, att om
man utan vidare flyttar över forskningen till
universiteten kommer man inte att nå så goda
resultat.

Erik Holmkvist säger att det kommer inte någon
extern forskning till sektorsforskningsinstituten.
Arbetsmarknadens parter är delvis med och
beställer forskning där. Det viktiga är att det är
brukarna som är med och beställer. Därför går det
inte att jämföra extern forskning i ett
sektorsforskningsinstitut med den vid
universiteten.

Vidare säger Erik Holmkvist att universiteten har
rätt inställning. Jag tvivlar på att universiteten har
så stora kunskaper och intressen. Min erfarenhet är
inte sådan, och arbetsmiljökommissionen har inte
heller den erfarenheten.

Jag kan inte undgå att kommentera att Erik
Holmkvist säger att moderaterna är glada att SAF
har ungefär samma inställning på det området. I
nästa andetag säger Holmkvist att de visst inte är
emot demokratisering på det området i arbetslivet.
Men såvitt jag förstår, om man har SAFs
inställning, är man emot demokratisering i
arbetslivet. Jag förstår inte hur Erik Holmkvist kan
få det att gå ihop.

I stort sett gäller samma svar för Kjell-Arne Welin.

Om vi splittrar forskningen, som ändå har varit
framgångsrik på arbetslivscentrum, kommer det att
bli sämre, Göran Engström. Denna forskning har
en speciell inriktning mot de stora grupperna av
kvinnor som finns på arbetsmarknaden. Jag
redovisade också vilka besvär dessa kvinnor har,
inte minst i industrin och i vårdsektorn osv. Jag tror
därför att det är oerhört viktigt att forskningen
finns kvar.

Anf. 82 ERIK HOLMKVIST (m) replik:

Herr talman! Det förslag som Gustav Persson gör
sig till tolk för innebär att det i fortsättningen
kommer att vara färre som kommer att forska om
dessa frågor än hittills. Det är ett faktum.

Utredningen visar på stor misstro mot de resultat
som forskningen har presterat vid
arbetslivscentrum. Utredarna stryker klart och
tydligt under detta.

Gustav Persson säger också att sektorsforskning
finns i andra länder som England och USA. Men
Gustav Persson, i alla andra sammanhang tar ni
avstånd från vad som sker i de två nämnda
länderna. Hur kommer det sig att just
arbetslivsforskning är så mycket bättre i USA än
vad den skulle kunna bli vid svenska högskolor och
universitet? Det kan vara intressant att få veta.

Jag tror att det är den som håller i pengarna i
forskningssammanhang som ändock styr det mesta
av hur resultaten blir, även om parterna har ett
inflytande. Men jag tror att inflytandet skulle bli
minst lika stort om inflytandet gavs över universitet
och högskolor.

Gustav Persson oroar sig över att kunskaperna
försvinner om forskningen flyttas. Så är det inte. I
stället kommer de kunskaper som finns vid
arbetslivscentrum att flyttas ut till högskolor och
universitet, likväl som vi säger att
kvinnoforskningen skall flyttas. Forskarna blir inte
färre för att de byter arbetsplats och skrivbord.

Till sist beträffande SAF och demokratiseringen:
Vi är inte synonyma med SAF, som Gustav Persson
tolkar det hela och som jag också hört här i
kammaren tidigare. Vi har diametralt motsatta
uppfattningar i många frågor.

I demokratiseringsfrågan kan jag säga att vi skiljer
oss betydligt. Men man får ändå till SAFs fördel
säga att det som har skett i emokratiseringsfrågan
inom näringslivet under de år som har gått till
mycket har stöttats upp av just SAF, även om man
kan ha haft olika uppfattningar om takten i
utvecklingen och även om vad som skulle vara mest
angeläget att genomföra.

Anf. 83 MAGGI MIKAELSSON (v):

Herr talman! Jag vill först säga något kort med
anledning av Gustav Perssons anförande. Han
kommenterade den motion som jag och Karl-Erik
Persson har skrivit. Men han glömde bort att
nämna att vi har kommit överens i utskottet, vilket
bl.a. har lett till en uppmjukning av de krav i fråga
om dimensioneringen för omorganisationen som
propositionen hade.

Det är en av de två saker som jag ville ta upp i
anslutning till det här betänkandet.

Jag vill sedan be om ett klarläggande från Gustav
Persson när det gäller den kommande
omorganisationen av arbetslivscentrum. I
betänkandet redovisar utskottet sin uppfattning om
dimensioneringen. Man säger att ''det i
propositionen uppgivna antalet om ca 35
tillsvidaretjänster får betecknas som en
antalsmässig riktpunkt''. Det sade också Gustav
Persson i sitt anförande. Utskottet säger vidare att
den slutliga dimensioneringen skall avgöras efter
den redovisning som arbetslivscentrum skall lämna
om behovet av resurser.

Nu hör det till saken att arbetslivscentrum redan
har fått regeringens uppdrag att redovisa ett nytt
förslag till organisation som bygger på
propositionens förslag. I det uppdraget står det
bl.a. att antalet forskartjänster inte får överstiga 25
och att den totala ramen skall vara 35 tjänster.

Regeringen har alltså beslutat att ge
arbetslivscentrum detta uppdrag och fastställa
ramarna innan vi har fattat beslut här i kammaren.
Jag måste säga att jag tycker att det är ett något
märkligt förfarande. Vad hade t.ex. hänt om
riksdagen hade avslagit regeringens förslag, som
några partier har velat göra?

Eftersom jag vet att man på arbetslivscentrum
redan har börjat arbeta med utgångspunkt från
regeringens uppdrag anser jag att det är på sin plats
att Gustav Persson klargör att det är riksdagens
beslut som gäller. Det betyder att riksdagen -- om
man följer det förslag som ligger -- har ändrat
regeringens direktiv när det gäller
dimensioneringen. Det finns i dag ingen högsta
gräns för antalet tjänster, utan siffran 35, som
nämns i utredningsuppdraget, är att betrakta som
ett riktmärke.

Det andra som jag vill kommentera, som också
berör omorganisationen på arbetslivscentrum, är
avsnittet om kvinnoforskningen. Jag tycker att det
är mycket bra att riksdagen i det här betänkandet
klart anger att den kvinnoforskning som bedrivs
inom arbetslivscentrum inte skall få minskade
resurser. Jag vill citera några rader ur betänkandet:

''Med hänsyn till arbetsmarknadsministerns
uttalande utgår utskottet från att den
kvinnoforskning som nu bedrivs vid
arbetslivscentrum fortsättningsvis kommer att
bedrivas i oförändrad omfattning och tilldelas
erforderliga resurser.''

Jag tycker det är viktigt att konstatera att riksdagen
även här går längre än regeringen i sitt
utredningsuppdrag, där man inte säger någonting
om kvinnoforskningen.

Betydelsen av kvinnoforskning är inget som
ifrågasätts i dag. Man måste väl säga att det är ett
framsteg när fyra män från fyra olika partier i tur
och ordning betygar betydelsen av
kvinnoforskning. Det är någonting som har hänt.
Kvinnor finns i förvärvsarbete i så gott som samma
utsträckning som männen, och då blir forskning om
kvinnors arbete och arbetsmiljö särskilt viktig. På
arbetslivscentrum bedriver man en forskning med
en tvärvetenskaplig ansats som är mycket värdefull.

Om jag skulle önska mig något ytterligare i det
betänkande som vi har att fatta beslut om vore det
ett tydligare uttryck för orsakerna till det stora
behovet av forskning om kvinnors arbetsliv. Vi vet
att samhället och arbetslivet fortfarande är
uppbyggt utifrån en manlig maktstruktur och att
kvinnornas inträde på denna arbetsmarknad har
haft och har sitt pris. Det är mannen som har varit
normen t.ex. när det gäller utformningen av
arbetsredskap eller när man har byggt upp en
arbetsorganisation. Det har medfört att kvinnor
utsätts för större fysiska och psykiska påfrestningar
och att kvinnors kunskaper och erfarenheter inte
har tagits till vara. Forskning inom de här
områdena är mycket betydelsefull när det gäller att
skapa förutsättningar för att förbättra
jämställdheten och nå ett jämlikt samhälle.

Med det, herr talman, vill jag åter upprepa att det
finns ett behov av ett klarläggande från Gustav
Perssons sida beträffande hur man skall se på
direktiven för omorganisationen av
arbetslivscentrum.

Anf. 84 TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag nu har satts upp om
att detta sammanträde skall fortsätta efter kl.
19.00.

Anf. 85 MAJ-INGER KLINGVALL (s):

Herr talman! Arbetslivscentrum bedriver i dag en
kvinnoforskning som har ett brett samhällsintresse.
Den har sin bakgrund i ett projekt som påbörjades
1979 för att initiera, planera och samordna
jämställdhetsforskning. Motivet till detta var bl.a.
inriktningen av den samhällsvetenskapliga
forskningen, som har varit starkt präglad av ett
manligt perspektiv. Kvinnornas verklighet har
tidigare i stort sett inte funnits med i den
kunskapsbild som forskningen har gett beträffande
arbetslivet.

Jämställdhetsforskning blev ett prioriterat område
på arbetslivscentrum, och nu finns där en mycket
hög forskarkompetens i fråga om kvinnor och
arbete. Det finns en rad skäl till varför det är viktigt
att denna kompetens bevaras och utvecklas inom
arbetslivscentrum.

Svenska kvinnor finns ute på arbetsmarknaden i
högre grad än i något annat jämförbart land, och
det är positivt. Eget arbete ger egen försörjning,
egen trygghet och ökad jämställdhet. Men
dubbelarbete och brister i arbetsorganisation och
arbetsmiljö börjar nu ge effekter i arbetsskador och
utslagning, och de slår hårdast mot kvinnor. Här
kommer forskning relaterad till arbetsplatsen in
som en viktig faktor. Internationalisering och
teknisk utveckling är andra viktiga faktorer. Även
här är det kvinnor som kan komma att drabbas. Vi
måste skaffa oss kunskaper om hur arbetslivet
strukturerar efter både klass och kön.

Den inriktning och kompetens som
arbetslivscentrum besitter i dag inom
kvinnoforskningen är synnerligen angelägen att
behålla och utveckla. Att splittra upp resurserna,
som flera borgerliga reservanter föreslår, skulle
klart missgynna det viktiga forskningsarbete som
bedrivs inom arbetslivscentrum.

Tvärtom anser jag att en väl sammanhållen
sektorsforskning vad gäller kvinnor och arbetsliv
ger goda förutsättningar för samarbete med den
kvinnoforskning som nu på allvar börjar byggas
upp på universiteten.

Det är glädjande att utskottet så tydligt slår fast i
sitt betänkande att ''omorganisationen av
arbetslivscentrum inte får medföra att den
värdefulla forskning om kvinnors arbete och
arbetsmiljö som bedrivs vid centret får minskade
resurser. Denna forskning har ofta en
tvärvetenskaplig ansats och bör därför inte splittras
upp.'' Lika viktig tycker jag också att den slutsats
från utskottet är som Maggi Mikaelsson refererade,
nämligen ''att den kvinnoforskning som nu bedrivs
vid arbetslivscentrum fortsättningsvis kommer att
bedrivas i oförändrad omfattning och tilldelas
erforderliga resurser''.

Det är viktigt att understryka att en sådan
forskningsorganisation inte får bli för liten. Alla
erfarenheter talar nämligen för att skall ett positivt
och kreativt forskarklimat uppstå, får inte antalet
forskare vara för litet. Utskottet talar om ca 35
tillsvidaretjänster som en riktpunkt. Jag uppfattar
detta som ett minsta antal tjänster för en fortsatt
planering av den nya organisationen. Det gäller att
kvinnoforskningens berättigade krav på tillräckligt
stor andel av forskningsresurserna tillgodoses för
att utskottets egna slutsatser om
kvinnoforskningens framtida roll skall kunna
förverkligas.

En annan viktig fråga i den nya organisationen är
bibliotekets ställning. Arbetslivscentrum har sedan
slutet av 1970-talet ett specialbibliotek som ensamt
bevakar arbetslivsforskningen i Sverige. Enligt vad
som tidigare har sagts skulle biblioteket bevaras
intakt vid en förändring av arbetslivscentrum. I
propositionen nämns ingenting om den framtida
organisationen och personaldimensioneringen för
biblioteket.

Ställningen som offentligt bibliotek motiverar att
resurser ges utöver arbetslivscentrums ram så att
biblioteket därmed ej behöver belasta
arbetstivscentrums inre organisation samt att
biblioteket ges en självständigare ställning inom
arbetslivscentrum.

Med de här synpunkterna, herr talman, yrkar jag
bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i
betänkande nr 16.

Anf. 86 GUSTAV PERSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja svara Maggi
Mikaelsson beträffande tillvidaretjänsterna. I
utskottet har vi skrivit att antalet skall utgöra en
riktpunkt och att den slutliga dimensioneringen
skall avgöras av regeringen när utredningen
kommer till regeringen i maj.

Anf. 87 MAGGI MIKAELSON (v):

Herr talman! Anledningen till att jag ställde frågan
var just det att man på arbetslivscentrum har fått
andra direktiv och nu har satt i gång att göra
utredningen om omorganisationen utifrån de
direktiv som gällde innan vi fattade beslut, dvs. de
gamla direktiv som bygger på ett maximitak på 35
anställda. Därför är det viktigt att klargöra att detta
antal är ett riktmärke.

Jag håller helt med Maj-Inger Klingvall om att man
skall se talet 35 som en miniminivå. Det måste man
göra om kvinnoforskningen skall förbli oförändrad.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 3 (översyn av forskningsorganisationen på
arbetsmiljöområdet)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 1 av Börje Hörnlund och Kersti
Johansson -- bifölls med acklamation.

Mom. 4 (överförande av arbetslivscentrums
resurser till universitet/högskolor)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 2 av Anders G Högmark m.fl. -- bifölls
med acklamation.

Mom. 5 (inordnande av arbetslivscentrum i
universitet/högskolor

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 3 av Elver Jonsson och Charlotte
Branting -- bifölls med acklamation.

Mom. 12 (MBL-medlen)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
reservation 7 av Elver Jonsson m.fl. -- bifölls med
acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Beslut rörande arbetsmarknadsutskottets
betänkande AU12 (forts. från 7 §)

Mom. 31 (sysselsättningsvolymen vid Samhall)

Utskottets hemställan bifölls med 226 röster mot
70 för reservation 21 av Elver Jonsson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att de
ärenden som hann debatteras färdigt under
återstoden av dagens sammanträde skulle företas
till avgörande i ett sammanhang i början av
morgondagens arbetsplenum.

9 § Statlig personalpolitik

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU18 Statlig personalpolitik (prop.
1990/91:100 delvis).

Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.

Beslut

Utskottets hemställan bifölls.

10 § Anslag till arbetsmarknadsdepartementet
m.m.

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU19 Anslag till
arbetsmarknadsdepartementet m.m. (prop.
1990/91:100 delvis).

Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.

Beslut

Utskottets hemställan bifölls.

11 § Ändring i radioansvarighetslagen m.m.

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU33 Ändring i radioansvarighetslagen
m.m.

Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.

Beslut

Utskottets hemställan bifölls.

12 § Vissa anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU13 Vissa anslag inom
finansdepartementets verksamhetsområde (prop.
1990/91:100 delvis.)

Anf. 88 FILIP FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig i
talarstolen den här gången, även om jag trivs här
uppe.

Låt mig hänvisa till reservation 3 som har fogats vid
finansutskottets betänkande 13 och undertecknats
av oss moderater i utskottet. Vi anser att
konjunkturinstitutet inte skall undantas från de
allmänna sparkrav som gäller inom den offentliga
förvaltningen i stort. Med den motiveringen har vi
kommit fram till att konjunkturinstitutet inte skall
anvisas ett högre belopp än 23 270 000 kr., dvs. 1
milj.kr. mindre än vad utskottsmajoriteten föreslår.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 3.

Anf. 89 GUNNAR BJÖRK (c):

Herr talman! Finansdepartementet har en central
roll i regeringen när det gäller att spara och
effektivisera inom förvaltningen. Regeringen har
också sagt att skattereformen skall lösa många
problem. Förenklingen av skattesystemet gör att
man inte behöver arbeta med det lika mycket som
tidigare, och vi menar därför att det är rimligt att
minska anslaget, vilket vi har förordat i reservation
nr 1.

Vidare föreslås i betänkandet en fördubbling av
anslaget till utredningar. Vi menar att detta anslag
borde kunna reduceras, vilket vi föreslår i
reservation nr 2.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till
reservationerna 1 och 2.

Anf. 90 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Herr talman! Finansutskottets betänkande nr 13
gäller vissa anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde. Jag vill börja med att yrka
avslag på de tre reservationerna till betänkandet
och bifall till utskottets hemställan.

Centern anser att den centrala administrationen
skulle klara sig med en minskning på 10 milj.kr.
Utskottets majoritet anser att genomförandet och
uppföljningen av århundradets skattereform väl
motiverar de resurser som departementet begär.
Den förenkling som skattereformen beräknas
medföra för den enskilde medborgaren innebär
inte att genomförandet inte måste få ta extra
resurser i anspråk. Belastningen på
finansdepartementets tjänstemän är dessutom i
dagsläget extra stor.

Centern anser också att finansdepartementets
utredningsanslag skall minskas med 11 milj.kr.
Genomförandet av skattereformen, tillsammans
med andra viktiga planerade utredningar,
motiverar det av departementet begärda anslaget.
Utskottets majoritet yrkar avslag på
reservationerna.

Jag vill gärna påminna centern om att ni, likväl som
många andra partier, ofta begär utredningar i olika
frågor och att varje sådan begäran kräver resurser i
form av personal och pengar.

I en reservation från moderaterna föreslås en
neddragning med 1 milj.kr. på
konjunkturinstitutets verksamhet.
Konjunkturinstitutets verksamhet ger ett riktigt
underlag vid ekonomiska bedömningar och vid
genomförandet och utvärderingen av ekonomisk-
politiska reformer. Konjunkturinstitutet har på
senare tid fått litet förändrade arbetsuppgifter, och
man måste också i dag, såsom marknaden är för
ekonomer, satsa på kompetensutveckling. Vi yrkar
därför avslag även på denna reservation.

Anf. 91 GUNNAR BJÖRK (c):

Herr talman! Finansdepartementet har en central
roll när det gäller att se till att andra sparar och
håller igen, borde gälla även för
finansdepartementets egen verksamhet. I fråga om
utredningar föreslås en fördubbling av anslaget.
Det skulle vara intressant att höra vad som skall
utredas så förfärligt mycket att just
finansdepartementet skall fördubbla sina insatser.
Man skulle ju tvärtom spara pengar på det nya
skattesystemet. Nu verkar det som om man i stället
skall göra av med dubbelt så mycket.

Anf. 92 MARIANNE CARLSTRÖM (s):

Herr talman! Utredningarna är inte enbart en följd
av skattereformen, Gunnar Björk, utan det är även
fråga om andra utredningar. Det handlar om tio nya
kommittéer. Bl.a. skall man se över mycket statlig
verksamhet, och då fordras utredningar. Utgifterna
kommer i fortsättningen att leda till besparingar,
och jag tror därför att vi alla kommer att tjäna på
detta. Men det kan ta litet tid.

Anf. 93 GUNNAR BJÖRK (c):

Herr talman! Låt mig då bara konstatera att
finansdepartementet och finansministern inte
föregår med särskilt gott exempel när det gäller att
hålla igen med statens utgifter.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 mars.)

13 § Anslag till civildepartementet

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1990/91:FiU14 Anslag till civildepartementet
(prop. 1990/91:100 delvis).

Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.

(Beslut skulle fattas den 28 mars.)

14 § Anslag till tullen m.m.

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1990/91:SkU15 Anslag till tullen m.m. (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 94 HUGO HEGELAND (m):

Herr talman! Tyvärr har mitt manuskript till det
här inlägget förkommit, och jag gladde mig därför
när jag läste att det i riksdagen finns en
hittegodsavdelning där allt möjligt har lämnats in.
Man har hittat handskar och halsdukar, och man
har hittat en baddräkt i entréhallen. Man har hittat
ett par bruna herrskor och en dokumentportfölj
med engelsk kurslitteratur. I andrakammarsalen
har man hittat tvål i presentförpackning och ett par
damskor. Men man har inte hittat mitt manuskript,
och jag skall därför bara yrka bifall till vår
reservation nr 9 till skatteutskottets betänkande nr
15.

Detta betänkande gäller tulldatasystemet, som ju
har blivit mycket dyrt, vilket man märker om man
tittar närmare på kostnaderna.

Vi har även en reservation nr 11, om
narkotikabekämpningen. Vi påpekar där att tullens
narkotikahundar svarar för en ständigt ökande
andel av tullens beslag och att de senaste årens
satsningar på fler narkotikahundar alltså har varit
mycket lyckosamma. Hundarna bidrar till att skapa
effektivitet i verksamheten även genom att det
snabbt kan konstateras att det inte finns narkotika
i undersökt gods.

Jag vill här för de ledamöter som inte vet om det
nämna att Inner Wheel, en systerorganisation till
Rotary, har samlat in pengar till inte mindre än åtta
narkotikahundar, som man har skänkt till tullen,
eftersom tullen har så ont om pengar och riksdagen
anslår för litet pengar. Varje hund kostar ungefär
150 000 kr., vilket innebär att man har samlat in och
skänkt 1,2 milj.kr. utan att få göra avdrag för det i
beskattningen. Det är en ideell insats som verkligen
bör noteras till protokollet.

Vi vill vidare att straffsatsen skall skärpas för
smuggling av narkotika som tas in i kroppen, vilket,
som alla vet, är mindre lämpligt.

I reservation 13 förespråkar vi en utvidgning och
förbättring av samarbetet mellan tull och polis.

Reservation nr 15 handlar om klassningen av
flygplatser, och där för vi fram mycket högtflygande
planer. Vi menar att Kristianstads flygplats skall
klassas som andra klassens flygplats. Detta lär
emellertid inte gå igenom, så jag yrkar därför inte
bifall till den reservationen.

I reservation nr 16 tar vi upp frågan om tulltillägg.
Tulldeklarationer måste ofta upprättas under stor
tidspress, vilket gör att det lätt blir fel. Man borde
enligt min mening vara mycket generösare och
upphäva dessa bestämmelser om särskilda
tulltillägg.

Vi har dessutom ett särskilt yttrande till
betänkandet, och jag hänvisar alla till att läsa detta.

Anf. 95 LEIF OLSSON (fp):

Herr talman! Jag har här med mig ett manuskript,
men det är dock inte Hugo Hegelands. Så jag är
alltså oskyldig.

Herr talman! Skatteutskottets betänkande nr 15
har tre olika huvudingredienser. Det gäller för det
första den mycket omfattande omorganisationen av
tullverket som skall införas den 1 januari 1992. För
det andra gäller det uppbyggnaden av ett nytt
tulldatasystem. För det tredje gäller det ett ganska
stort antal motioner, som berör i första hand
omorganisationen men också en del andra
tullfrågor av gammalt känt märke.

Herr talman! Låt mig först slå fast att vi från
folkpartiet liberalerna anser att det är angeläget att
vi så snart ske kan får ett modernt tulldatasystem
som skall finnas tillgängligt i hela landet.

Det är vår målsättning att detta nya system skall
medföra många fördelar, inte minst för företagen i
vårt land. Det innebär ju en helt ny teknik av
mycket avancerat slag, en teknik som -- får vi
hoppas -- helt står i överensstämmelse med all
annan utveckling på liknande områden i samhället.
Det är naturligtvis, inför ett kommande svenskt
medlemskap i EG, helt nödvändigt att vi genomför
denna omorganisation.

Det är i detta sammanhang liksom vid alla andra
liknande stora omorganisationer, införande av nya
system, osv. alltid mycket svårt att med någorlunda
träffsäkerhet beräkna kostnaderna för övergången
till nya rutiner och arbetsformer.

Såväl propositionen som skatteutskottets
betänkande ägnar stor uppmärksamhet åt
kostnadsutvecklingen. Man konstaterar å ena sidan
att det är fråga om en mycket kraftig
kostnadsökning -- man talar om en 75-procentig
ökning i jämförelse med tulldatautredningens
beräkningar. Å andra sidan är det fråga om krav på
besparingar, som i flera steg skall genomföras inom
de närmaste fem åren.

Folkpartiet liberalerna vill med skärpa framhålla
att det är mycket angeläget att
kostnadsutvecklingen verkligen följs upp i alla led.
Själva vitsen med det nya datasystemet och
omorganisationen är ju just att den nya tekniken
skall ge utrymme för rationaliseringar och
nytänkande på många områden.

Den tidsödande manuella hanteringen av
dokument av olika slag skall genom detta minskas
avsevärt. Det skall inte bara ge
rationaliseringsvinster utan också möjligheter att
omdisponera resurser till så utomordentligt
allvarliga och viktiga områden som t.ex.
narkotikaspaning. Den nya rörliga kontrollstyrkan
på Arlanda är ett bra exempel på detta.

Att omorganisationen genomförs nu och så
effektivt som möjligt anser vi vara mycket viktigt
liksom, som sagt, att kostnaderna självfallet pressas
ned.

Herr talman! Det är alldeles klart att när den nya
organisationen bl.a. skall medföra en minskning av
de s.k. tullregionerna från sju till fyra så uppstår
flera frågetecken om hur tullverksamheten skall se
ut i olika delar av landet. Detta har av naturliga skäl
medfört ett stort antal motioner som berör
specifika tullstationer och tullexpeditioner runt om
i landet. Alla dessa motioner är säkerligen var och
en väl underbyggda och motiverade.

När skatteutskottet för drygt ett år sedan
behandlade liknande frågeställningar rådde enighet
i utskottet om att den nya organisationen och det
nya tulldatasystemet påtagligt skulle komma att
påverka hur tullens resurser skall disponeras i olika
regioner och på olika platser.

Jag tror även i år att detta är en klok slutsats. Det
måste i första hand vara tullverkets sak att lösa
verksamheten på olika platser. Jag försäkrar att vi
från folkpartietliberalernas sida med intresse noga
kommer att följa denna process.

Herr talman! Till sist vill jag ta upp frågan om
tulltillägg som har blivit något av en årlig följetong
i riksdagens arbete.

Folkpartietliberalerna upprepar även i år i motion
Sk822 kravet på att tulltillägget skall tas bort. Det
måste betraktas som helt oacceptabelt att den som
under stark tidspress råkar göra ett oavsiktligt fel i
redovisningen skall bestraffas med tulltillägg.
T.o.m. om det av andra handlingar, t.ex.
leverantörfakturor, klart framgår vilka belopp som
är tullpliktiga utgår tulltillägg. Det är som vi ser det
orimligt och stötande.

I utskottets betänkande sägs -- och det är bra -- att
man bör göra allt för att så många företag som
möjligt skall ansluta sig till den elektroniska
överföringen av tulluppgifter.

Vore det inte då, Sverre Palm, en bra morot i detta
sammanhang att nu ta bort det orättvisa
tulltillägget? Mot dem som medvetet fuskar har vi
ju andra rättsliga medel att ta till.

Herr talman! Tulltillägget utgår av någon obegriplig
anledning även på importmoms. Det orimliga i
detta har vi redan påpekat tidigare i år, och vi har
begärt att tillägget skall slopas på moms. Denna
moms lyfts senare av och om för litet moms
deklareras så blir också avlyftet mindre i
motsvarande del.

Att KIS har uttalat sig för att vissa momspliktiga
skall befrias från moms vid införsel hjälper inte dem
som av misstag gör ett fel i tullredovisningen av
moms och åker på tulltillägg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr
16 och 17, och jag kommer att begära votering.

Anf. 96 HÅKAN HANSSON (c):

Herr talman! Det är naturligtvis svårt att överträffa
Hugo Hegelands tidiga middagstal när det gäller
skämt och roligheter.

När det gäller betänkandet om anslag till tullen vill
jag uppehålla mig några minuter kring vad vi
framför i reservation nr 1 om senareläggning av ny
organisation. Inledningsvis vill jag säga att det som
Leif Olsson underströk beträffande det nya
tulldatasystemet har vi från centerns sida inget att
invända emot.

Däremot tycker vi att det är synd att man har rusat
i väg i vad gäller tidtabellen för ny tullorganisation.
Generaltullstyrelsen har gjort en utredning. Det
må vara tullorganisationen som till syvende og sidst
skall bestämma detaljerna i organisationen, men
man kan ändå inte låta bli att fundera över det
förslag som nu ligger. Från centerpartiets sida
menar vi att i ett läge där det handlar om
begränsade resurser till de rationaliseringsmål som
tullorganisationen sammantaget har fått ta på sig,
är det oerhört viktigt när man diskuterar en
framtida tullorganisation att så mycket resurser
som möjligt frigörs till de operativa enheterna. Det
avgörande är hur tullverksamheten fungerar ute i
den praktiska verksamheten vid tullstationerna.
Det är synd att man inte mera har beaktat de
synpunkter som har kommit fram i samband med
utredningen av den nya tullorganisationen, bl.a.
från statskontoret, när det gäller att renodla
rollerna mellan administration och administrativt
stöd å ena sidan och den operativa verksamheten å
den andra. Det är den ena biten.

Vi anser att det saknas en genomlysning av hela
tullorganisationen. Generaltullstyrelsen, som är
den centrala delen i tullorganisationen, borde
också bli föremål för den här genomlysningen. Det
är dock ganska naturligt att så inte ha skett med
tanke på hur utredningsarbetet har genomförts.
Vår huvudinvändning riktar sig mot att man
fortsätter att bygga upp en komplicerad
organisation. Man bibehåller treledsorganisationen
med en central generaltullstyrelse och med fyra
regionala tullregioner som skall ha sin egen
tulldirektion. Samtidigt skall man ha 41 tulldistrikt.
Vi förordar i stället en tvåledsorganisation. När det
gäller sådana organisationsstrukturer försöker man
i dag platta till organisationen, göra den enklare
och göra de interna vägarna så korta som möjligt.

Vi tycker att generaltullstyrelsen skall ha den
centrala rollen och vara det administrativa stödet
och den centrala tyngden i organisationen. Vi vill
inte ha fyra tullregioner. Vi tycker att resurserna
skall användas i den konkreta tullverksamheten.
Många av de synpunkter som bl.a. statskontoret
gav uttryck för i samband med utredningen borde
ha beaktats mera. Vi är rädda för att man i ett läge
med begränsade resurser ställer större krav på
tullen. I motionsyrkanden förs det fram krav på nya
resurser till tullen.

I det rådande läget känns det lite konstigt att man
inte mera ser till vilka resurser som nu går till
administration och byråkrati inom de fyra
tullregionerna som annars bättre skulle kunna
användas i den lokala tullorganisationen. Vi tycker
att man har gått en omvänd väg. Därför tycker vi
att, vilket framgår av reservation nr 1, när man har
underlag och synpunkter från statskontoret, skulle
man med ett halvårs fördröjning -- som vi menar väl
passar in i tullorganisationens
rationaliseringsramar -- kunna klara att titta på de
alternativa organisationslösningarna. Risken är att
man för att bygga upp dessa resurser inom
mellanledet går för snabbt fram med att dra in
resurser i den lokala tullverksamheten.

Herr talman! Jag beklagar att vi skyndar på detta
sätt, att vi rusar fram och nu sätter den här
organisationen i sjön. Jag tycker att det hade varit
på sin plats att vi först fått se alternativ och få en
uppfattning om den totala resursfördelningen
mellan generaltullstyrelsen, de fyra tullregionerna
och den lokala tullorganisationen. Jag yrkar alltså
bifall till reservation nr 1.

En prövning av den modell för hela
tullorganisationen som vi förordar innebär att vi
skulle kunna hålla kvar en hel del av de resurser
regionalt och lokalt som föreslås i andra
motionsyrkanden. Det som föreslås i andra
reservationer om speciella regionala och lokala
tullverksamheter är bitar som faller in i vårt totala
förslag när det gäller tullorganisationen.

Slutligen vill jag säga att jag i fråga om tulltillägget
på momsen instämmer i vad Leif Olsson sade
tidigare.

Anf. 97 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Inte mindre än tre av de talare som
deltar i den här debatten kommer från
Bohusbänken, och en är granne till mig, herr
Hegeland. Det sägs att bohuslänningen är en litet
kärv människa, men dock hederlig -- det ligger i och
för sig ingen motsättning i det. Bohuslän har av
naturliga skäl haft ganska mycket med tullen att
göra -- ''tollare'' säger man där. Apropå
bohuslänningens hederlighet kan man väl säga att
man i Bohuslän inte alltid har ansett att ''tollare'' är
ett helt hedervärt yrke.

Vi i vänsterpartiet har ju omprövat mycket, och vi
vänsterpartister i Bohuslän tycker att tullarbetet är
mycket viktigt. Det är viktigt för vår export och det
är viktigt för vår import att det arbetet löper
friktionsfritt och sköts på ett effektivt sätt. Det är
viktigt för att vi skall klara narkotikaproblemet, ett
av de värsta gissel vi har.

Jag vill påstå att vi här i kammaren vet att tullen är
effektiv i förhållande till sina resurser. Men det
anses också -- kanske i viss mån med orätt -- att
förtroendet blir litet mer begränsat om man läser en
skylt där det står ''Ring upp om du har något att
förtulla'' och man har ytterligt begränsade
servicetider. Det är en spridd uppfattning i mitt
hemlän -- kanske också med orätt -- att den norska
tullen får sköta en hel del av det som den svenska
tullen borde göra. Men skatteutskottet skall ju
snart resa till Bohuslän och Svinesund, och man kan
då diskutera detta. Det kanske leder till en annan
syn på frågan än den som nu är förhärskande hos
majoriteten.

Vi i vänsterpartiet önskar och tror att tullen kan bli
effektivare med givna resurser. Det är t.o.m.
möjligt att tullen kan bibehålla sin
administrationsnivå genom minskad central
administration, genom ADB-stöd och en annan
regional organisation. Det är kanske t.o.m. möjligt
att bibehålla kvalitet och service med minskade
resurser. Detta kan i varje fall inte teoretiskt
avskrivas. Allt detta går från troliga möjligheter till
önskvärda önskningar.

Jag tycker att det är litet djärvt av utskottet att
påstå att vi kan få en ökad kvalitet, service och
kontroll även om anslagen minskas och att påstå att
detta är en bevisad verklighet. Det gör faktiskt
utskottets majoritet.

I utskottsmajoritetens linje vävs tre saker samman:
tulldatasystemet, en ny organisation och frågan om
anslagen. Detta vävs ihop till en enhet, och det är
väldigt svårt att skilja på vad som är orsak till och
verkan av de ställningstaganden man gör i
utskottet.

Man ger två klara besked i detta
utskottsbetänkande. Det ena är att TDS,
tulldatasystemet, skall utvecklas i planerad
omfattning och ha en given inriktning. Vidare säger
man att det skall införas en ny organisation. Detta
är klara ställningstaganden. Men man ger inget
ordentligt besked om nivån på anslagen till tullen.
På s. 69 i propositonen säger statsrådet att han i
kompletteringspropositionen skall återkomma till
behovet av medel för TDS. På s. 70 i propositionen
säger departementschefen: ''Jag är dock inte nu
beredd att exakt ange storleken på besparingen för
1991/92.'' Nej, det skall lösas någon annan gång och
i något annat sammanhang. Men om man inte kan
ge klara besked om medelsanvisningen, hur kan
man då fatta beslut om en lämplig
organisationsstruktur? Den organisationsstruktur
man anser vara lämplig kräver ju en viss
medelsanvisning. Men dessa frågor behandlas inte
sammantaget. Om man nu ger direktiv om att
fortsätta utvecklingen av tulldatasystemet, varför
kan man då inte ge besked om vilka anslag som
behövs? Moderaterna har sagt att man behöver
ändra på inriktningen. Utskottsmajoriteten
däremot säger att man inte behöver ändra
inriktningen. Men man vet inte vad som behövs i
fråga om anslag, säger man explicit i propositionen.

Beslutsunderlaget är alltså mycket bristfälligt. Man
redovisar ett kostnadsöverskridande för
tulldatasystemet med 75 %. Om detta säger
skatteutskottets majoritet att det är angeläget att en
noggrann uppföljning sker. Man ägnar alltså tre och
en halv rad åt ett kostnadsöverskridande på 75 %,
och så säger man lakoniskt att nu kostar det 520
miljoner i stället. Hoppsan! Man kan säga ''jojo''
också! Överallt i propositionstexterna talas det om
att det är viktigt med förnyelse och effektivitet i
statliga verk. Man säger att man är
marknadsanpassad, osv. I detta fall säger ägaren,
det svenska folket, att det är viktigt att följa
utvecklingen. Hoppsan -- 75 %
kostnadsöverskridande, och vi följer utvecklingen!
Det är naturligtvis bra, men det är ännu bättre att
göra någonting åt utvecklingen och se till att inte
utvecklingen upprepas och undantaget blir regeln.

Vi i vänsterpartiet anser att det inte går att fatta
beslut om den här organisationen nu, eftersom det
inte klart kan anges hur man skall klara
medelsförsörjningen för denna organisation.

Det kan då sägas att vi i vänsterpartiet är populister
och är rädda för att fatta beslut. Det kan talas om
det statsfinansiella läget, och man kan återigen tala
om förnyelse och effektivitet.

Vad är det då för kritik som har riktats mot den här
organisationen? Det är länsstyrelserna som har
yttrat sig, och de är samfällt kritiska och
tveksamma. Näringslivets organisationer är
samfällt tveksamma, och de fackliga
organisationerna är samfällt tveksamma och
kritiska till organisationen. Riksrevisionsverket har
andra idéer om organisationen, och det har även
statskontoret. Det är alltså en rejäl samling
rabulister och populister som samlat står kritiska till
denna organisationsplan! Om man som Sverre
Palm säger att det inte finns några problem utan att
det bara är att besluta, då avfärdar man med en
handviftning länsstyrelserna, näringslivets
organisationer, fackliga organisationer,
riksrevisionsverket, statskontoret och ett antal
politiska partier. Finansdepartementet har ju sagt
sitt, månntro, och då måste det ju vara bra!

Vad som händer i den nya organisationen är att
många enheter dras in och att många orter mister
sina tullkammare. Man drar in på service och
tillgänglighet. Det visar det stora antalet motioner.

Varför är man då så angelägen om att driva igenom
detta beslut? I propositionen sägs att om man inte
antar den här organisationsplanen så skulle det bli
en icke obetydlig försening och att finansieringen
av tulldatasystemet därmed också skulle försämras.
Det är ju där skon klämmer. För att man skall
kunna ta igen en felplanering, skall
tullverksamhetens fältorganisation drabbas. Men
det är inte tullens fältorganisation som gjort denna
felplanering. Det är inte kunderna som skall
drabbas av dålig service därför att man gjort ett fel
i planeringen av tulldatasystemet. Det är inte
narkotikakontrollen som skall eftersättas, därför
att staten gjort en felplanering. Detta blir
konsekvenserna av skatteutskottets
majoritetslinje. Någon annan får betala de fel som
man själv har gjort. Själv nöjer man sig med att
nogsamt följa utvecklingen.

Detta är icke till fyllest, och därför, herr talman, är
det nödvändigt att säga -- även om jag vet att det
bara blir en retorisk ansats -- att kammaren skall
bifalla reservation nr 2. Jag yrkar alltså bifall till
denna reservation.

Det står alltså i de texter som är oss förelagda att
regeringen skall komma tillbaka i
kompletteringspropositionen. Det jag säger i dag är
riktat till Sverre Palm och till socialdemokraterna i
skatteutskottet. Jag ber dem att ta kontakt med sitt
finansdepartement och få sina partikamrater där att
någon gång lyssna på de bärande sakskäl som har
levererats från många mycket tunga instanser. Det
är inte modigt att strunta i alla dessa instanser -- det
är bara dumt.

Herr talman! Det är några andra reservationer som
jag vill yrka bifall till. Det gäller reservation 5
tullverksamheten vid Hån. Jag menar att det är ett
hån mot verksamheten i Hån att icke bifalla den
reservationen. Det hade fattats beslut och man stod
beredd att sätta spaden i jorden, men då
inhiberades alltihop. Detta är en mycket viktig
satsning. Jag yrkar bifall till reservation 5.

Jag yrkar bifall till reservation 10, som jag anser
mycket viktig. I denna reservation påpekas
nödvändigheten av att få ett grepp över den statliga
planeringen och kostnadsutvecklingen.

Dessa reservationer är i nuläge de viktigaste för
vänsterpartiet att yrka bifall till. Jag får också för
säkerhets skull yrka bifall till reservation nr 7 från
vänsterpartiet angående tullverksamheten i
Norrbotten.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.57 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

14 § (forts.) Anslag till tullen m.m. (forts.
SkU15)

Anf. 98 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Fru talman! Jag skall knyta ihop trådarna i denna
debattrunda vilken, som vi har fått höra av Lars
Bäckström, ju kvantitativt har dominerats av
bohuslänningar. Jag är glad att kunna säga att
skåningarna just nu är majoritet i kammaren liksom
också att det är två skåningar med i debattrundan.
Vi har sedan över 300 år tillbaka varit associerade
till Sverige, och vi är ganska utsatta ur tullsynpunkt.
Mycket av det knark som importeras kommer just
via Helsingborg, en av de orter som jag skall
återkomma till.

Vi skall alltså tala litet grand om tullen, men också
om den hast varmed saker tycks ha behandlats i
skatteutskottets betänkande. Det är mycket
bråttom, och vad är anledningen till det? Är det
EG-anpassningen som måste ske så oerhört
snabbt? Tulldatasystemet har införts. Vi har i och
för sig stött det, men vi hade inte räknat med att det
skulle kosta några hundra miljoner för mycket.

Vilken part är det som får dra lasset i all brådskan
och med alla problemen? Jo, det är
tullorganisationen. Man är i den situationen att
man måste påverka den myndighet som skall utöva
tullverksamheten. Man måste minska bidraget,
vilket betyder färre arbetstillfällen och försämrad
effektivitet.

Vad gör då skatteutskottet, som har ansvaret för
detta? Jo, det är naturligtvis mycket fint att ha en
underställd myndighet, och i betänkandet säger
man att det här är något som tullverket får klara av.
Tycker Sverre Palm som representant för
skatteutskottets majoritet att detta är snyggt?

Jag skall speciellt tala om en del problem som
uppkommer, och då skall jag först säga några ord
om Helsingborgsområdet. Det är den ort där man
gör de största och de flesta narkotikabeslagen i
Sverige. Det är en viktig inkörsport. Även om det
kommer att bli en bro vid Malmö om cirka tio år,
kommer Helsingborg att vara en oerhört viktig
plats. Man vill trots detta avskaffa Helsingborg som
region, om också inte som tullstation.

Man gör också mer av förenklingar och
nedskärningar. Även Gotland kommer i viss mån
att bli lidande. Det är fråga om en strävan till
centralisering till några stora orter. Vi i miljöpartiet
har reserverat oss mot detta, speciellt i
reservationerna nr 4, 6 och 8, som jag, fru talman,
yrkar bifall till.

Litet mindre brådska har man när det gäller att
diskutera problemen i Norrland. Man skulle
faktiskt kunna vinna väldigt mycket, om man hade
haft ett nära samarbete mellan polis och tull.
Polisen skulle i en del fall ha kunnat ha samma
befogenheter som tullfunktionärerna. I utskottets
betänkande framhålls att det tillsatts en beredning,
vars resultat man väntar på. Det är relativt enkla
åtgärder som behövs, och de hade kunnat
genomdrivas relativt snart. Det är för stor hast i en
del fall, och det är för liten hast i en del fall.

Jag skall inte ta upp någon diskussion om
tulldatasystemet, som behandlas i nästa
betänkande. Vi anser att det i princip är bra, men
vi menar att man i planeringen skulle ha förutsett
den stora extra kostnaden. Nu är det, som sagt,
tullverket som får bära de problem som uppstått.

Anf. 99 SVERRE PALM (s):

Fru talman! I skatteutskottets betänkande nr 15,
anslag till tullen m.m., behandlas regeringens
proposition 1990/91:100, bil. 9, och ett antal
motioner. Ärendebehandlingen i skatteutskottet
har medfört 17 reservationer och 4 särskilda
yttranden.

Årets anslagsnivå följer de generella dragen i den
ekonomiska politiken, med en mycket restriktiv
budgetpolitik och krav på effektivitet i den
offentliga verksamheten. På litet längre sikt
kommer också frågan om att anpassa
tullverksamheten till de förändringar som följer av
ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.

Det övergripande målet för tullverksamheten är att
den skall bedrivas i en lämplig avvägning mellan
näringslivets krav på en snabb och smidig
tullhantering samt statsmakternas krav på en
effektiv tullkontroll. Tullverket skall också
säkerställa en riktig debitering och uppbörd av
tullar, skatter och avgifter samt ta fram underlag för
utrikeshandelsstatistiken.

Utskottet tillstyrker en fortsatt utbyggnad av
tulldatasystemet, men samtidigt skärps kraven på
finansieringen. Dessutom uttalar utskottet att det
är angeläget att tulldatasystemet utbyggs så att det
kan tas i bruk över hela landet.

Till dem som här har pläderat för en senareläggning
av en ny organisation vill jag säga: Det är av största
vikt att tullverket så snabbt som möjligt får en
rationell organisation, så att det står bättre rustat
att möta de nya krav som inte minst den europeiska
integrationen innebär.

En senareläggning skulle också medföra ökade
kostnader och en fördröjning av tulldatasystemets
införande.

Håkan Hansson från centern vill skynda långsamt
med tullens organisationsförändring, vilket skulle
fördröja tulldatasystemets införande med minst ett
halvår. Vad skulle det kosta? I
utskottsbehandlingen sade Håkan Hansson att man
tror att det skall klara sig inom den anslagsram som
finns.

Man bygger sitt yrkande på delar av statskontorets
förslag om en tvåledsorganisation. Vi hade
generaltulldirektören hos oss vid beredningen av
det här ärendet, och när vi frågade om den här
förändringen blev svaret entydigt: Propositionens
förslag till organisation är det klart bästa. Vid ett
genomförande av centerns förslag skulle man inte
kunna föra ut specialister och stödfunktioner till
erforderligt antal enheter.

I flera reservationer tar man upp krav under
rubriken Regionala och lokala tullverksamheter.
Det gäller orter i södra Sverige såväl som utefter
Norrlandskusten. Utskottsmajoriteten har ställt sig
bakom propositionens utgångspunkt att det är
trafiken och näringslivets behov av tullinsatser samt
statsmakternas krav på en effektiv och rationell
verksamhet som skall styra hur tullverksamheten
organiseras och lokaliseras. Det är således en
uppgift för tullverket att fördela resurserna.

I reservationen framhåller man att samarbetet
mellan tull och polis bör utredas.

I ett svar på en interpellation för en vecka sedan här
i kammaren om samarbete mellan tull och polis
uttalade biträdande finansministern att regeringens
aktionsgrupp mot narkotika har i uppdrag att ta
initiativ till att befintliga resurser utnyttjas effektivt
och att samordningen stärks. I gruppen finns
representanter från både tullen och polisen.
Aktionsgruppen väntas lämna en rapport i sommar.

Ett fördjupat samarbete mellan tull och polis även
på andra områden övervägs såväl inom
regeringskansliet som inom berörda myndigheter.
Med detta svar bör kraven i reservationen vara
tillgodosedda.

I reservationen om narkotikabekämpning vill
moderaterna redan för budgetåret 1991/92 öka
anslaget med 1,5 milj.kr. för att tillföra tullen
ytterligare tio narkotikahundar.

Jag vill till Hugo Hegeland säga att bekämpningen
av narkotika är och har varit en högt prioriterad
fråga. Särskilda satsningar har under åren gjorts i
form av flera hundar och inrättande av
gränssköldstyrkor. Också antalet narkotikabeslag
har ökat. I årets proposition anvisas 6,9 milj.kr. för
utbyggnad av SPADI-systemet, vilket bör leda till
en effektivisering av narkotikabekämpningen.
Utskottet är inte nu berett att anslå ytterligare
medel till anskaffande av fler narkotikahundar.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 100 HÅKAN HANSSON (c):

Fru talman! Det är viktigt att vi inte blandar ihop
frågan om pengar till tulldatasystemet och frågan
om en ny organisation, när vi diskuterar en
senareläggning av omorganisationen. Det är
bestickande att det, som det redovisas av
majoriteten i utskottsbetänkandet, kan tolkas som
att den merkostnad som tulldatasystemet innebär
har varit orsaken till att man påskyndar en
organisationsförändring. Där delar jag Lars
Bäckströms synpunkter. Det finns ingenting som
säger att det skulle bli dyrare att senarelägga denna
förändring ett halvår för att pröva andra modeller
för organisationen. Effektivitetsvinsterna skall
trots allt göras över en femårsperiod.

Något som också är bestickande är att man har
gjort en utredning och kommit fram till en ny
organisationsmodell som innebär åtgärder som
berör den konkreta tullverksamheten vid
tullstationerna i form av indragningar utan att
belysa det översta trappsteget. Därför skulle jag
vilja ställa en direkt fråga till Sverre Palm: Vad är
det för effektivitetsvinster som man kan vänta sig
den centrala verksamheten, generaltullstyrelsen?

Anf. 101 GÖSTA LYNGÅ (mp) replik:

Fru talman! Först noterar jag några nya besked
som tydligen kommer från Erik Åsbrink, om hur
samarbetet mellan tull och polis påskyndas. Det är
bra, om det är korrekt uppfattat.

Däremot fick jag inte något riktigt svar från Sverre
Palm på varför det är så förskräckligt bråttom.
Varför skall vi anpassa oss till ett Europa som inte
är stabilt ännu? Den inre marknaden finns inte. Vi
vet inte riktigt hur det kommer att se ut ur
tullsynpunkt. Det finns mycket mer i Europa än
EG. Hela den strukturen är så pass okänd. Den
hast med vilken man vill anpassa det svenska
tullsystemet till någonting som för närvarande är i
en mycket snabb utvecklingsfas är inte motiverad.
Vi kunde ta det lugnt. Vi kunde fortsätta med
nuvarande väl fungerande struktur och inte
nödvändigtvis dra ner på effektiviteten vid platser
som Helsingborg, Gotland m.fl.

Anf. 102 LEIF OLSSON (fp) replik:

Fru talman! Sverre Palm sade litet eller inget om
tulltillägget. Det kan jag i och för sig förstå, för det
måste vara ett allvarligt och känsligt problem för er
i socialdemokraterna, att ni inte kan gå med på
detta. Ett företag som lämnar ett korrekt underlag
för sina tulldeklarationer skall inte drabbas av extra
kostnader i form av tulltillägg. Jag sade i mitt
inledningsanförande att detta borde vara en morot
för att få fler företag att ansluta sig till den
elektroniska överföringen av material till tullens
verksamhet. Jag kan inte se annat än att detta
skulle få en dubbel effekt. För er socialdemokrater,
Sverre Palm, skulle det inte behöva vara någon
prestigeförlust att ta bort tulltillägget. Vi är väl
överens om att det är bra om företagen ansluter sig
till det nya systemet.

Jag har en direkt fråga till Sverre Palm, som jag
tycker är ganska viktig i detta sammanhang. Hur
blir det vid övergången? Man säger att många
företag måste ansluta sig till systemet. Men om det
uppkommer fel vid övergångstillfället, kommer
lagen om tulltillägg att gälla även i detta
sammanhang? Det vore bra att få ett svar på detta.
Efter vad jag förmodar kan det inte vara så lätt,
vare sig för företagen eller tullverket, att gå över till
ett helt nytt system. Kommer företagen att drabbas
av tulltillägg i den mån de gör helt oavsiktliga fel?
Det vore en viktig upplysning att få här i dag.

Anf. 103 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Jag tycker inte att Sverre Palm i sitt
anförande kommenterade det faktum att
tulldatasystemet byggde på idén att det skulle kosta
300 milj.kr. och att man därför måste ta bort 352
jobb, varav 260 tjänster på grund av
datoriseringseffekterna. Man får sedan en 75-
procentig fördyring -- 50 milj.kr. per år i fem år --
vilket blir 250 milj.kr. Detta är pengar som skall
hämtas in, och det blir då nödvändigt att snabbt
göra denna organisationsförändring. Det är
verkligheten.

Jag tror mig veta att Sverre Palm har en bakgrund i
annan statlig verksamhet, SJ. Men om införandet
av höghastighetståg till Stockholm och en ny
elektronisk tågklarering, fjärrblockering, skulle bli
75 % dyrare än det var tänkt, vad skulle man då
göra? Skulle man dra in tågen på Bohusbanan,
stänga av en rad olika linjer som i och för sig drevs
på ett bra sätt innan, bara för att tåget till
Stockholm har blivit dyrare? Det skulle inte anses
vara klok politik inom SJ. Det skulle man ta som att
ett fel begåtts och se över felet och rätta till det, så
att det inte blir samma fördyring om man inför ett
sådant nytt system på andra tåg, t.ex. på tåget från
Stockholm till Malmö.

Utifrån denna bakgrund har vi i vänsterpartiet
reserverat oss och sagt att man måste åtgärda detta
problem. Vi har i reservation 10 krävt att
regeringen vidtar åtgärder som garanterar ett
bättre underlag för kostnadsbedömningar i
liknande fall i framtiden. Detta vill man inte gå med
på från det parti som Sverre Palm representerar. I
stället säger man att man skall följa utvecklingen
nogsamt. Men vore det inte bättre att tillstyrka ett
tillkännagivande från riksdagen att regeringen får i
uppdrag att ge besked om hur detta skall undvikas
i framtiden? Här är vi och moderata samlingspartiet
på samma linje. Men socialdemokratin visar inte
ansvar för en effektiv statsförvaltning, utan det är
''laisser-faire''.

Vi vill ha en inhibition när det gäller den nya
organisationen. Vi tycker att idén från centern kan
vara värd att diskutera, men vi vill inte låsa oss för
den. Men förslaget vore klart möjligt.
Anslagsfrågor skall ju tas upp i
kompletteringspropositionen. Det säger
regeringen själv. Man har inte redovisat hur stora
besparingar man skall göra för att finansiera
tulldatasystemet. Man har inte redovisat hur
tulldatasystemet skall finansieras över huvud taget.
Det skall man återkomma till i
kompletteringspropositionen. Men då talar ju
sakskäl för att vänsterpartiets reservation 2 borde
ha bifallits, så att det blev en sammanhållen
lösning.

Vad jag framför allt är intresserad av, fru talman, är
att få Sverre Palms redogörelse för varför
vänsterpartiets reservation 10 icke har vunnit
utskottets gillande. Det vore mycket intressant att
få veta. Att följa utvecklingen är ju inte att styra
den. Och det är att styra det handlar om i politiken.

Anf. 104 SVERRE PALM (s) replik:

Fru talman! Till Lars Bäckström vill jag säga
följande. Tulldatasystemet har drabbats av stora
kostnadsökningar. Det är klarlagt. Det har hela
tiden varit avsikten att tulldatasystemet skall
betalas genom besparingar inom tullverket. Man
kräver nu inte att hela fördyringen skall betalas
genom besparingar. Men vi får inte glömma bort att
det är ett tekniskt mycket komplicerat system det
handlar om, ett stort projekt som pågår under lång
tid. Man kan säga att det är ett statligt pilotfall. Det
har inte funnits något motsvarande system att
hämta kunskaper från under uppbyggnaden.

Tullverket får nu ett datasystem med hög teknisk
kvalitet och god användarfunktion. I dag har
omkring 300 företag visat intresse för att ansluta sig
till systemet. Jag kan också påpeka att man från
finansdepartementet i samband med beslutet om
tulldatasystemet 1988 uttalade att kostnaderna
kunde stiga utöver de då givna ramarna.

Till Leif Olsson vill jag säga att jag nästan hade
tänkt tiga bort reservationen om tulltillägget. Det
är, som Leif Olsson säger, en följetong. Att lyssna
på en följetong utan något nytt avsnitt är föga
inspirerande. Låt mig ändå säga att tulltillägget har
haft avsedd verkan. Kvaliteten på
tulldeklarationerna är i dag hög. Därmed är
tulltillägget berättigat, för att företagen även
fortsättningsvis skall komma att lämna
tulldeklarationer med hög kvalitet.

Anf. 105 LEIF OLSSON (fp) replik:

Fru talman! Det är väl snarare så, Sverre Palm, att
det har blivit ett nytt avsnitt i den här följetongen.
I det nya avsnittet är vi överens om att vi vill ha ett
datasystem för tullen, ett system med så många
företag som möjligt som är anslutna till den
elektroniska överföringen av tulldokument. Min
fråga gällde vad som händer om ett av de 300
företag som visat intresse för att ansluta sig till
systemet, under en övergångsperiod gör ett fel som
inte på något sätt är medvetet. Kommer det
företaget att få tulltillägg?

Anf. 106 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Fru talman! Sverre Palm säger att det var avsikten
att klara systemet inom tullorganisationen. Det vet
jag väl! Avsikten var att kartan skulle stämma med
terrängen. Men när man kommer ut i terrängen, ser
man att kartan stämmer inte alls. Då säger
socialdemokraterna, som de alltid gör, att kartan
gäller, för det här är ett pilotfall, minsann! Men om
piloten skall till Göteborg och i stället landar i
Malmö, kan man ju inte gå ut och säga att man skall
göra inskränkningar bland personalen som servar
planet. Det är piloten man får ta itu med och ge
bättre utbildning, så att han landar på rätt plats
nästa gång. Det är detta som vi har velat ta fram i
vår reservation 10.

Men det här är ett pilotfall, säger man, och då kan
det gå litet hipp som happ. Jo, det kan gå hipp som
happ. Men då krävs det att man vidtar åtgärder och
får nya piloter. Det bör socialdemokraterna inse
även om de är trötta.

Det man nu gör är att man låter det gå ut över
verksamheten, fältorganisationen. Man gör en ny
organisation och drar skall dra in ytterligare
bortemot 200 årsarbeten, så att man får lägga ner
enheter på många ställen. Utskottet säger i klartext
att en annan organisationsstruktur ''skulle medföra
en inte obetydlig försening'', eftersom ytterligare
utredningsarbete skulle behövas. ''Finansieringen
av tulldatasystemet skulle därmed försämras -- -- --
''. Detta är verkligheten: Man måste försämra
servicen och kvaliteten för att klara av sina egna
misstag. Man kan inte bara agera som bokhållare
och sedan låta personalen lida för sina egna
misstag. Det är ingen rimlig hållning. Att styra är
inte att vara bokhållare och notera. Jag kan inte
förstå att utskottsmajoriteten inte ställt sig bakom
reservation 10 när vänsterpartiet, och i viss mån
även moderaterna, vill gripa sig an att effektivisera
den statliga förvaltningen. Det behövs en
förnyelse.

Anf. 107 SVERRE PALM (s) replik:

Fru talman! Jag förutsätter att övergången till
tulldatasystemet blir en mjuk övergång, Leif
Olsson. Det är vanligtvis brukligt när man inför nya
system. Det är det svar jag kan ge.

Förste vice talmannen anmälde att Lars Bäckström
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 108 JAN ANDERSSON (s):

Fru talman! I regeringens proposition 1990/91:100
framhålls att det är trafikens och näringslivets
behov av tullinsatser samt statsmakternas krav på
en effektiv och rationell klarerings- och
kontrollverksamhet som bör vara styrande för hur
tullverksamhet organiseras och lokaliseras. Mot
denna bakgrund är det förvånande att det i såväl
propositionen som skatteutskottets betänkande
föreslås att Helsingborg inte längre skall vara egen
tullregion. Det är förvånande eftersom
Helsingborg har landets näst största hamn och är
landets dominerande färjeort både mätt i antalet
avgångar och antalet resande. 20 miljoner
människor passerar årligen via leden Helsingborg--
Helsingör.

När det gäller narkotikabekämpningen, som är ett
prioriterat område, är Helsingborg också
dominerande i Sverige. Över hälften av alla beslag
görs där, bl.a. därför att en särskild och
framgångsrik organisation har byggts upp för detta
ändamål.

I utredningen om tullverkets organisation -- TOR --
som överlämnades i maj 1990 förordades en
organisation med en regional nivå mellan
generaltullstyrelsen och den lokala nivån. Man
föreslog samtidigt att nuvarande sju tullregioner
skulle minskas till fem. En av de huvudorter som
föreslogs var Helsingborg.

Statskontorets representant i utredningen föreslog
i ett särskilt yttrande att tullverket i stället borde
organiseras i 14 tullkammare direkt under
styrelsen.

Generaltullstyrelsen följde i allt väsentligt
utredningens förslag, utom i frågan om antalet
tullregioner. Utan någon närmare
konsekvensanalys, och med hänvisnng till en
kommande fast förbindelse över Öresund, föreslog
styrelsen att antalet regioner skulle bli fyra i stället
för fem och att Helsingborg som tullmyndighet
skall ingå i den södra regionen med Malmö som
huvudort.

I propositionen görs en avvägning mellan en snabb
organisationsförändring och en mera
genomgripande förändring längre fram i tiden, och
man gör bedömningen att tullverket, liksom andra
statliga myndigheter, snarast måste underkasta sig
ökade krav på förnyelse och effektivitet. Därför
behövs en organisationsförändring genomföras så
snart som möjligt. Samma bedömning görs i
skatteutskottets betänkande.

Om detta råder inga delade meningar. Självfallet
skall effektivitet och förnyelse prägla tullverkets
organisation. Frågan är emellertid om tullstyrelsens
förslag i någon större utsträckning leder till detta än
det förslag som TOR lade fram. Jag menar att så
inte är fallet.

Motivet att en fast förbindelse planeras är knappast
hållbart. Vid slutet av 1990-talet, då en fast
förbindelse allra tidigast kan vara klar, har med all
säkerhet ytterligare organisationsförändringar
behövts göras, bl.a. på grund av ett närmande till
EG.

Ett eventuellt svenskt EG-medlemskap kommer
otvivelaktigt att påverka tullverksamheten i hög
grad. Att fram till dess, med motiveringen att en
fast förbindelse kommer till stånd, inte låta den
dominerande orten då det gäller färjor, antalet
resande och narkotikabekämpningen vara
huvudort förefaller knappast logiskt och är föga
välbetänkt.

Dessutom talar tidigare erfarenheter från perioden
1974--1985, då Helsingborg ingick i den södra
regionen med Malmö som huvudort, mot en sådan
lösning. Tilläggas kan också att administrationen i
Helsingborgsregionen varit betydligt mindre än
inom någon annan tullregion i landet.

Det är av flera skäl angeläget att hålla såväl
tullkammaren i Landskrona som tullstationen i
Höganäs bemannad i den utsträckning som sker i
dag. Landskrona tullkammare utgör den till
storleken största tullmyndighet som föreslås bli
indragen. I Landskrona finns såväl färjetrafik som
båtförbindelse med Danmark. Ön Ven är dessutom
synnerligen svårbevakad när det gäller en aktiv
narkotikabekämpning. Drygt 200 lastfartyg
anlöper Höganäs varje år, och på den svårbevakade
kuststräckan Helsingborg--Kullen sker ofta
narkotikasmuggling via småbåtar.

Tveksamheter mot de föreslagna
organisationsförändringarna har framförts av de
fackliga organisationerna, och länsstyrelsen i
Malmöhus län har motsatt sig att inordna
Helsingborgs tullmyndighet i den södra
tullregionen med Malmö som huvudort.

Dessa synpunkter har jag tillsammans med ett antal
andra socialdemokratiska riksdagsmän från
nordvästra Skåne framfört i motion 1990/91:607.
Eftersom dessa synpunkter i motionen helt är
tillgodosedda i reservation 4 av Gösta Lyngå och i
reservation 3 av Lars Bäckström och Gösta Lyngå,
yrkar jag bifall till dessa två reservationer.

I detta anförande instämde Maja Bäckström (s).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 mars.)

15 § Importrutiner i ett datoriserat
tullförfarande, m.m.

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1990/91:SkU16 Importrutiner i ett datoriserat
tullförfarande, m.m. (prop. 1990/91:75).

Anf. 109 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! När jag var liten drömde jag aldrig om
att jag i framtiden skulle stå i riksdagens talarstol
och tala om ''Importrutiner i ett datoriserat
tullförfarande, m.m.'', men det är ja rubriceringen
på skatteutskottets betänkande 16. Som jag
tidigare nämnde har tyvärr mitt manuskript
förkommit, och eftersom riksdagens egen
hittegodsavdelning också har middagsstängt har
den här pausen inte hjälpt ett enda skvatt. Jag skall
därför fatta mig lika kort som tidigare. För att
glädja Lars Bäckström kan jag för övrigt nämna, att
när jag var liten var många tullare kommunister,
och den mest kände hette Knut Senander. Detta
kan möjligen förklara att Lars Bäckström nu är så
engagerad när han griper sig an den här frågan.

I vår reservation nr 1 om förenklade förfaranden
anser vi att man bör låta företagen exakt få veta
vilka förutsättningar som skall gälla vid
tulldeklaration. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med kompletterande förslag, som
tydligare anger förutsättningarna för ett system
med godkända mottagare som kan få stor
omfattning. Jag yrkar varmt bifall till reservation nr
1.

Sedan har vi reservation nr 2, som vi moderater inte
är ensamma om. Där yrkar vi reservanter att
tidsfristen för löpande inlämning av
tulldeklarationer bör utökas till 21 dagar. Nu har
man fastnat för 15 dagar, och det anser vi är 6 dagar
för kort tid. Vi vill gärna ha en ändring, men jag
överlåter åt andra att yrka bifall till den
reservationen.

Sedan har vi moderater avgivit en tredje
reservation om mervärdeskatt på import. Vi tycker
att man borde slopa importbeskattningen för dem
som är registrerade till mervärdeskatt. Det skulle
innebära en rationalisering, och eftersom förnuftet
då och då faktiskt får råda här i riksdagen förväntar
jag mig att alla yrkar bifall till denna reservation.

Anf. 110 LEIF OLSSON (fp):

Fru talman! Det tycks vara mitt öde här i riksdagen
att alltid komma efter Hugo Hegeland på
talarlistan. Det har sina sidor, det kan jag meddela
fru talmannen. Jag får bita ihop och fortsätta, det
är nog ingenting annat att göra.

Förslaget om datorisering och överföring på
elektronisk väg av dokument för importörer är
egentligen steg två och en fortsättning av det system
för exportärenden som man använt på prov under
en tid.

Folkpartiet liberalerna anser att det är bra att
rutinerna även vid import anpassas till ett modernt
och datoriserat system. Jag tror att det kommer att
bli bra, rationellt och effektivit för alla. Men det
skall naturligtvis genomföras på rätt sätt, och jag
hoppas att vi skall få ett fullgott system när
startsvårigheterna har övervunnits.

Fru talman! Det är bara på en punkt vi inte ställer
upp, och det gäller den tidsfrist som föreslås i
propositionen för inlämnande av uppgifter.

Den fristen skall enligt propositionen vara 15 dagar.
Det huvudsakliga skälet skulle då vara att
statistiken annars skulle försenas och staten förlora
ränta.

Vi har från folkpartiet liberalerna i en motion, som
heter Sk46, krävt att tidsfristen förlängs till 21
dagar. Skälen för det är många, men de borde vart
och ett för sig räcka för att riksdagen skulle gå oss
till mötes på den punkten.

Vi ser majoritetens inställning här som ren
njugghet. Det är en njugghet som innebär stora
svårigheter för företagen. Det kommer
obestridligen att medföra att fler preliminära
tulldeklarationer måste lämnas in. Det betyder
naturligtvis i sin tur avsevärt mycket mer arbete
såväl för företagen som för tullverket. De
eventuella räntevinster som staten tror sig göra vägs
säkert mer än väl upp av ökade kostnader för
merarbete, dubbelkoll osv. i systemet.

Datoriseringen i sig innebär ju -- det utgår jag
ifrån -- att handläggningstiderna även hos
tullverket förkortas. Det kan faktiskt vara så att
tullverket tjänar både tid och pengar på att något
förlänga tidsfristen.

Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 2,
och jag kommer också att begära votering på den
punkten.

Anf. 111 SVERRE PALM (s):

Fru talman! Våren 1990 antog vi här i riksdagen
tullregisterlagen och andra bestämmelser som
gjorde det möjligt att starta upp tullens datasystem
för exportärenden från sommaren 1990. I dagens
betänkande SkU16 tillstyrker utskottet regeringens
förslag att anpassa importrutinerna till ett
datoriserat förfarande.

Under utskottsbehandlingen har motförslag lagts,
som framgår av de tre till betänkandet fogade
reservationerna. Krav har rests att tidsfristen för
löpande inlämning av tulldeklarationer skall
förlängas, vilket även Leif Olsson har anfört från
denna talarstol.

Jag vill erinra om att det nuvarande systemet
medger en inlämningsfrist på 11--17 dagar eller
genomsnittligt 14 dagar. Utskottet tillstyrker
propositionens förslag om en tidsfrist på 15 dagar.

Beträffande förenklat förfarande anser Hugo
Hegeland att reglerna för godkänd mottagare skall
fastställas i lag. I den för EG och EFTA-länderna
gemensamma transiteringskonventionen medges
förfarandet ''godkänd mottagare''. Då förfarandet
är beroende av förändringar i det internationella
tullsamarbetet, har utskottet sett det som lämpligt
att detaljregleringen av förutsättningarna ges i
föreskrifter på lägre nivå än lag.

Jag skall också kommentera slopande av
importmoms, som begärs i den moderata
reservationen 3. Utskottet är medvetet om att
kommittén för indirekta skatter har analyserat detta
men anser att det är för tidigt att ta ställning i denna
fråga.

Fru talman! Med det jag nu anfört yrkar jag bifall
till utskottets hemställan och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 112 LEIF OLSSON (fp):

Fru talman! Jag vill nog ändå ha ytterligare ett svar
av Sverre Palm, med förklaring till varför man skall
ha denna korta tidsfrist.

Det sägs att man på det här sättet tillfredsställer
statistikernas behov. Är det inte tvärtom så att en
längre tidsfrist förmodligen skulle ge betydligt
exaktare och mera slutgiltiga siffror för statistiken?
Tillfälliga siffror måste väl i rimlighetens namn vara
mindre värdefulla än en korrekt statistik, byggd på
slutliga siffror.

Preliminära uppgifter lämnas många gånger under
tidspress, och jag kan inte se någon logik i att det
med en kortare tidsfrist skulle vara möjligt att få till
stånd en bättre statistik. Jag tror att vi får en sämre
statistik, om inlämningsuppgifterna kommer till
genom ett hastverk.

Anf. 113 SVERRE PALM (s):

Fru talman! Vi har skäl för vårt förslag om 15
dagars frist för inlämnande av tullhandlingar. Som
jag redan sagt, sker inlämningen i dag i spannet
mellan 11 och 17 dagar, genomsnittligt alltså 14
dagar. Vi har stannat vid 15 dagar och löpande
inlämning, och det har vi gjort för att jämna ut
arbetsbelastningen hos tullverket. I dag inlämnas
huvudparten av tulldeklarationerna på onsdagar
och torsdagar, och detta har skapat en ojämn
arbetsbelastning.

Vi har också tagit hänsyn till den tidsfrist som
tullverket har för att lämna sin handelsstatistik.
Den är just 15 dagar, så vid ett månadsskifte har
man då möjlighet att klara detta. Det är alltid en
balansgång, om man skall tillgodose näringslivets
krav eller om man skall ta hänsyn till tullverkets
behov av att ha en effektiv verksamhet.

Anf. 114 LEIF OLSSON (fp):

Fru talman! Jag måste fortsätta på det här. Hur kan
man få en mindre arbetsbelastning i ett tullärende,
om man skall kolla det två gånger?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 mars.)

16 § Anslag på massmedieområdet

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1990/91:Kr15 Anslag på massmedieområdet (prop.
1990/91:100 delvis).

Anf. 115 GÖRAN ÅSTRAND (m):

Fru talman! Det är ett plock av olika alla i och för
sig ytterst väsentliga frågor som ingår i det här
betänkandet från kulturutskottet. Jag blir tvingad
att i mitt anförande hoppa litet mellan olika var och
en för sig viktiga frågor.

Jag skall börja med att en liten stund filosofera
kring begreppet kvalitet. Jag har lärt mig under
mina år i riksdagen -- de är inte så många -- att vi
har en oerhörd förmåga att tala i volymtermer och
slå varandra i huvudet med hur mycket pengar vi
anslår till ett visst ändamål. Några av motionerna i
det här ärendet och några av de reservationer som
vi har lämnat tar upp den andra aspekten på
begreppet kultur, nämligen kvalitet, att innehållet
är viktigare än volymen.

Jag tänker på motionen om fonogram och
musikalier. Den gäller en relativt smal
mottagargrupp, och det är alldeles klart att skulle
man se detta i breda volymtermer, kunde man vara
återhållsam. Men tycker man att det är viktigt att
kultursatsningen i vårt land skall möjliggöra även
smala kulturyttringar och möjliggöra för människor
att t.ex. möta den musik som de själva önskar, då
skall man biträda förslag av det slag som framförs i
motionen och som i reservation 1 följs upp av oss
moderater.

Den andra funderingen jag har i det här
sammanhanget gäller våra kontakter med Europa.
Jag hör till dem som diskuterar Europafrågan i helt
andra termer än de flesta andra. Många talar om
plånboken och arbetet som de två avgörande
sakerna för Europasamarbetet. För mig är det
självklart att Europasamarbetet i första hand är en
fråga om kultur, att återvända till de andliga rötter
som svenskt kulturliv har. Jag gläder mig åt att
Bengt Göransson är i kammaren, och det är möjligt
att vi får en debatt på den här punkten.

Jag menar att man i de flesta länder nere i Europa
har bevarat det som är humanismens kärna,
nämligen den klassiska kulturen, och att man
genom att göra det också har fört vårt kulturarv
vidare. Är det någonting som kan vara viktigt för
oss i Europasamarbetet, så är det att återknyta till
de rötterna, att komma bort från den evinnerliga
amerikanska popkulturen, som jag inte känner
någonting för, och den oerhörda koncentrationen
vid engelskan som kulturspråk, när tyskan,
franskan, italienskan och spanskan alla kan
återföra till Sverige de kulturkontakter vi behöver.

Att jag gör de här funderingarna hänger samman
med att vi i några motioner och i några
reservationer har tagit upp ett resonemang om
synen på litteraturstödet. Man kan, om man vill, se
på litteraturen ur ett relativt snävt perspektiv,
begränsat dels till Sverige, dels till en utgivning i
samhällsregi och sponsrad av samhället.

Vi har menat att en av de viktigaste kulturpolitiska
åtgärderna är att se till att det finns ett urval av
klassisk litteratur. Det är ett värde i sig, som vi ser
det, och det säger också någonting om vår
kultursyn -- ett värde i sig att det i bokhandel och
bibliotek ges möjlighet för människor att läsa
klassisk litteratur.

Om jag skall göra en syntes av det jag nu har sagt,
blir det ju att vi måste göra en omprioritering inom
den budget som vi är förelagda. Vi tycker att En
bok för alla, med de kvaliteter som där finns,
självfallet skall fortsätta vad gäller barn och
ungdom, men vi vill säga nej till det vuxenanslag
som ligger på den sidan.

Det här kan man kritisera om man vill, men man
kan också säga att det ligger en kulturpolitisk
ambition i att lägga över pengarna i den andra
vågskålen och i stället satsa på den vuxenlitteratur
som utgörs av den klassiska litteraturen.
Resonemanget följs upp i två olika reservationer
som bygger på avlämnade motioner. Jag tänker i
första hand på reservation 9, och det är den som jag
härmed, fru talman, också yrkar bifall till.

I detta betänkande tas också upp resonemanget om
närradioavgifterna. Jag skall i det här
sammanhanget nöja mig med att säga att vi som
förut vill att avgiften skall sänkas från 15 till 10 kr.
per sändningstimme. Det ligger även i det
sammanhanget en ambition från vår sida.

Filip Fridolfsson och några till har i åratal
motionerat om reklam i närradion. Jag kan
instämma i det resonemang som fördes i utskottet,
att detta är en liten fråga, men det är också en
principiellt rätt viktig fråga.

Vi har tyckt att det är rimligt att det skall finnas
möjlighet till reklam i närradio.

Fru talman! Det återstår en kommentar till en fråga
där vi moderater inte har reserverat oss. Jag vill
förklara varför. Det gäller reservation nr 16 där
folkpartisterna har fört ett resonemang om
åtgärder mot rasism och antisemitism i närradion.
Vi har bedömt att utskottets skrivning hänvisar till
det centrala i sammanhanget, nämligen att det
pågår en prövning exakt i de termer som vi har
önskat. Jag tycker, fru talman, att detta är så viktigt
att jag vill läsa ur betänkandet.

''Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
är nödvändigt med en förstärkning av
möjligheterna att snabbt och effektivt kunna
ingripa mot program som innehåller olika former
av rasistiska inslag. Som närmare redovisats i det
föregående har närradioutredningen föreslagit en
skärpning av 13 § närradiolagen. Det föreslårs bl.a.
ökade möjligheter till intermistiskt återkallande av
sändningstillstånd samt möjlighet att förlänga
hindret mot nytt sändningstillstånd till högst fem år
om en sammanslutnings programutgivare fällts för
hets mot folkgrupp.''

Vidare skriver vi i utskottet: ''Med hänsyn till
pågående beredningsarbete inom regeringskansliet
avstyrker utskottet motionerna -- -- --.''

Jag tycker att denna skrivning missförståtts om man
hävdar att det är en negativ skrivning. Det är en
positiv skrivning precis i den anda som
motionärerna har talat om.

Fru talman! Med detta nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservation nr 9.

Anf. 116 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Fru talman! Jag har begärt ordet i egenskap av en
av de motionärer som står bakom fyrpartimotionen
om rasism och antisemitism i närradion.

45 år efter krigsslutet går antisemitismens spöke på
nytt genom Europa. I går lär det ha varit årsdagen
av de första deportationerna till Auschwitz. Vid
denna tidpunkt kan man mitt i Sveriges huvudstad,
som enda huvudstad i Europa, tror jag, höra en
radiosändare som vecka efter vecka meddelar att
Auschwitz inte har funnits, judeutrotningen inte
har ägt rum och att det är en judisk
propagandabluff i syfte att pressa pengar av
västvärlden eller annat i samma stil. Det är teman
som har förekommit regelbundet i Radio Islam,
som denna sändare heter. Det är ett namn som
innebär en grov förelämpning mot en stor
världsreligion som inte skall blandas samman med
den verksamhet som Radio Islams ansvarige
utgivare herr Ahmed Ramid har sysslat med.

Sverige är nog dessvärre unikt i Västeuropa genom
att det är möjligt att bedriva denna typ av
propaganda i dag. Vi ser andra tecken på den
återuppväckta antisemitismen i andra länder. I
Sovjetunionen finns Panjat, den antisemitiske
nationella rörelsen. I Frankrike Le Pens parti som
hetsar med samma varma själ mot både judar och
arabiska invandrare. I Tyskland har det
republikanska partiet spelat på de gamla
stämningarna. I Östeuropa har det gått att vädja till
vissa typer av väljargrupper med antisemitiska
antydningar. Nära oss har vi sett attentat mot
synagoger och gravskändningar.

Antisemtism är inte vilken form av rasism som
helst. Den är i vissa avseenden unik genom att dess
beskyllningar mot en viss utpekad folkgrupp går
igen genom årtusenden med obetydliga variationer,
moderniserade och anpassade till varje tid. Men i
grunden är det samma typ av beskyllningar. Det
börjar, som det så ofta har sagts, med judarna. Men
det slutar aldrig med judarna.

Just att antisemitism är den typ var ur all annan
rashets på ett eller annat sätt utgår gör att det finns
en särskild uppgift i att bekämpa dessa yttringar.

I betänkandet finns en reservation från folkpartiets
ledamöter. Men jag konstaterar också att denna
reservation inte gäller grundsynen i frågan utan de
omedelbara åtgärderna. Utskottsmajoriteten delar,
som Göran Åstrand redogjorde för, uttryckligen
motionärernas uppfattning att ''det är nödvändigt
med en förstärkning av möjligheterna att snabbt
och effektivt kunna ingripa mot program som
innehåller olika former av rasistiska inslag.''
Därefter redovisas några av förslagen i den
välgjorda utredningen Lokalt ledd närradio som
skulle kunna genomföras. Man nämner också
uttryckligen det förslag som vi i motionen velat få
snabbehandlat på grund av vissa omständigheter
som jag skall komma till, nämligen att för grova fall
av hets mot folkgrupp få möjlighet att stänga av
närradiosändare för en period av upp till fem år. I
dag gäller ett år.

Samma förslag, en femårsregel, nämndes i går av
justitieminister Laila Freivalds i ett svar på en fråga
om rätten för denna person, Rami, som har dömts
till fängelse för hets mot folkgrupp, att i fängelset
göra nya program om samma slag som han har fällts
för. Jag utgår från att jag kan tolka utskottets
skrivning som en uppmaning till regeringen att
mycket snabbt bereda de förslag som lagts av
närradioutredningen.

Sedan denna motion väcktes har ytterligare
omständigheter kommit i dagen. Denna person,
Rami -- eller andra; det finns numera
uppenbarligen en krets av personer i vårt land som
är kapabla och intresserade av att bedriva denna
typ av verksamhet, även i andra städer än
Stockholm; sådant har antytts i kretsarna har nu
återupptagit sändningarna. Denna person, Rami,
skall i april börja avtjäna sitt fängelsestraff. Han
har, som justitieministern konstaterade i går, laglig
rätt att spela in program i cellen, och han har redan
i sina sändningar lovat att göra just det. Även om
detta inte är olagligt, och inte bör vara det eftersom
vi inte skall ha förhandscensur, innebär ändå detta
agerande ett uppenbart hån mot rättssamhället och
mot de lagar som vi har stiftat i riksdagen.  I
lördags deltog samma person, Rami, som talare vid
en nynazistisk konferens i München. Bland övriga
talare märktes den ökände franske professorn
Robert Faurisson som offentligt hävdat att
förintelsen av sex miljoner judar under andra
världskriget aldrig ägt rum, samt den danske
nazistledaren Poul Riis-Knudsen. Denne herre har
dragit de danska myndigheternas uppmärksamhet
till sig genom att öppet propagera för och initiera
till våldsdåd mot judar och invandrare. Sällskapet
är lindrigt talat avslöjande. Det finns uppgifter om
planer på en liknande konferens i Stockholm eller
någon annanstans i Sverige.

Herr Rami har under de månader som gått sedan
Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom också
börjat erbjuda sina tjänster till skolor i
Stockholmstrakten. Han har vid något tillfälle
lyckats bli inbjuden som s.k. expert till verksamhet
som bedrivits på schemalagd tid, och han har vid ett
annat tillfälle lyckats bjuda in elever till sin studio
där han har fört samtal med dem på det kända
nynazistiska temat att förintelsen aldrig har ägt
rum.

Allt sådant kan inte förhindras med lagens hjälp.
Men hets mot folkgrupp i närradion skall, enligt de
lagar vi stiftat här i riksdagen, inte vara tillåtet. Det
är en grov provokation mot de lagar riksdagen
stiftat och mot de grundvärderingar vi vill stå för
över partigränserna, att en person som dömts för
den grövsta rashets som förekommit i Sverige,
kanske i sitt slag i hela Västeuropa, under
efterkrigstiden, kan återuppta sin verksamhet
nästan samtidigt som den definitiva domen i
hovrätten faller och att han dessutom kan utnyttja
sin fängelsetid till att göra nya program med samma
innehåll som de fällda.

EG-kommissionen har uppmanat medlemsstaterna
att skärpa sina nationella lagar mot rashets -- mot
bakgrund av den rasistiska propaganda som bedrivs
intensivt i vissa länder på kontinenten. I Tyskland
är det sedan tidigare rent av förbjudet att förneka
att förintelsen ägt rum. I Frankrike har
nationalförsamlingen nyligen infört en liknande
bestämmelse. Vi föreslår i fyrpartimotionen inte
något sådant. Däremot vill vi se till att den
lagstiftning vi redan har fungerar. Vi vet nu av bitter
erfarenhet att en tillräckligt driven och nitisk
person kan sätta lagen ur spel genom att den tid
som det är möjligt att stänga av en sändare är så
pass kort som ett år.

Jag skulle givetvis bli glad om debatten här och de
nya fakta jag pekat på redan i dag kunde leda till att
utskottets majoritet anslöt sig till fyrpartimotionen
och därmed till reservationsyrkandet. Men om
utskottets representanter drar sig för detta, vill jag
ändå kunna gå härifrån förvissad om att man delar
fyrpartimotionens grundinställning, nämligen att
regeringen mycket snabbt måste se till att
närradions regler anpassas till den nya verkligheten
med en kraftigt intensifierad rasistisk -- och i detta
fall öppet nynazistisk -- propaganda.

Jag yrkar bifall till reservation 16.

Anf. 117 STINA GUSTAVSSON (c):

Fru talman! Jag skall vid behandling av
kulturutskottets betänkande om anslag på
massmedieområdet i huvudsak uppehålla mig vid
de reservationer som fogats till betänkandet av
centerns företrädare i utskottet.

Av budgetpropositionen framgår att regeringen
uppmärksammat att några större bokförlag har
frånträtt fackbokhandelsavtalet och att det inte nu
går att överblicka konsekvenserna av detta. Det
finns även en risk att fler bokförlag säger upp
avtalet. Diskussioner har gått i den riktningen.

Skulle farhågorna bli verklighet, innebär det en
koncentration till stor omsättning. De alternativ till
fackbokhandelsavtalet som branschledande förlag
nu genomför innebär, enligt vår uppfattning i
centern, att avtalets kulturpolitiska karaktär
försvagas. Förlagens abonnemangsåtagande
kopplas till inköpsnivåer som är ouppnåeliga för
bokhandlarna på många orter.

I betänkandet säger kulturutskottet också att
förekomsten av en väl fungerande fackbokhandel
är en förutsättning för att kvalitetslitteratur finns
tillgänglig i hela landet. Tyvärr tycker utskottet att
det räcker med en skrivning om att frågan följs i
utbildningsdepartementet. Det låter vackert så.
Men det är enligt centerns mening nödvändigt att
regeringen får i uppdrag att omedelbart ta upp
förhandlingar med bokförlagen för att säkra att
samtliga fackbokhandlare kan garanteras ett brett
boksortiment till rimliga priser. Kanske kan man
komma fram till andra konstruktioner än
nuvarande bokhandelsavtal.

Vi menar vidare att Litteraturfrämjandet bedriver
en mycket förtjänstfull verksamhet. Inte minst
gäller detta läsfrämjande insatser för barn och
ungdom. Anslaget tycker vi skall räknas upp.

Så något om närradion. Närradioverksamheten är
nu inne på sitt tolfte år. Den började blygsamt, med
en försöksverksamhet på 16 orter, tror jag det var,
men har nu utvecklats till att omfatta ca 160 orter
med en sammanlagd sändningstid på drygt 255 000
timmar.

På de mindre orterna, med liten sändningstid, blir
kostnaderna för sändningshyra mycket stora.
Sänder en ort t.ex. 30 timmar per vecka är
kostnaderna mer än 30 kr. per sändningstimme. En
majoritet i riksdagen har också sett till att hyran för
sändare belastas med moms, och bara det ökar
kostnaderna med 25 %.

Enligt centerns mening bör regeringen få i uppdrag
att framlägga förslag till ekonomiskt stöd till de
mindre föreningarna som skall baseras på
kostnaden för sändarhyra.

Närradionämndens verksamhet finansieras delvis
genom avgifter från närradioföreningarna. Centern
har tidigare föreslagit att de kostnader som
närradionämnden har för myndighetsutövningen
inte skall belasta föreningarna. Det vidhåller vi
även nu.

Som tidigare påtalats har det tyvärr, om ock i ett
fåtal fall, blivit så att närradion använts för rasistisk
och antidemokratisk propaganda. Detta kan inte
på något vis försvaras utan måste fördömas. Det
tycker jag också att utskottet har gjort, även om det
har skett i andra ordalag. Det som står i
utskottsbetänkandet står vi från centerns sida till
fullo bakom.

Det är nödvändigt att en skärpning kommer till
stånd i närradiolagen, och det vore värdefullt om
riksdagen i dag kunde få reda på något om det
beredningsarbete som pågår i regeringskansliet och
när ett förslag till förändring är att vänta.

Fru talman! Jag ställer mig bakom de reservationer
från centerns företrädare som finns redovisade i
kulturutskottets betänkande nr 15, men jag yrkar
bifall endast till reservation nr 10.

Anf. 118 ALEXANDER CHRISOPOULOS
(v):

Fru talman! 306 tidskrifter har ansökt om stöd för
budgetåret 1990/91 från anslaget Stöd till
kulturtidskrifter. Bidrag har beviljats enbart till 216
tidskrifter med belopp som har varierat mellan
5 000 och 240 000 kr. Antalet ansökningar tyder på
att behovet är mycket stort och vida överstiger det
av regeringen föreslagna anslaget.

Regeringen är medveten om att det finns ett stort
antal kultur- och idétidskrifter i Sverige som har
mycket svårt att klara sig ekonomiskt. De har inga
resurser eller ekonomiska möjligheter att själva
svara för effektiva marknadsföringsinsatser,
utbildning eller investeringar i ny teknik. Dessa
tidskrifter spelar en mycket viktig roll i kultur-, idé-
och samhällsdebatten och är nödvändiga
beståndsdelar av den mångfald som är en
förutsättning för en fördjupad demokrati.

Vänsterpartiet anser att snålheten mot
kulturtidskrifterna rimmar mycket illa med de
uttalade ambitionerna om att eftersträva en
kulturell och idémässig mångfald. Vänsterpartiet
föreslår i år en ökning av anslaget med 5 milj.kr.,
och det yrkandet återfinns i reservation nr 2 i det
betänkande som vi nu behandlar. Jag yrkar bifall till
den reservationen.

Anf. 119 KAJ NILSSON (mp):

Fru talman! Jag kan inte låta bli att först
kommentera Göran Åstrands stora entusiasm för
det europeiska kulturarvet. Min första anmärkning
är att det kulturarvet inte är entydigt. Det finns
ingen enhetlig europeisk kultur, utan man bör
snarare tala om regionernas kulturarv, och där finns
både huvudströmningar och motkulturer.

Jag tycker också att Göran Åstrand försummar att
ta fram vår egen kultur -- även vår moderna kultur.
Det visar sig t.ex. att svenska författare går mycket
bra i både Tyskland och Frankrike. Att de inte gör
det i större utsträckning annorstädes beror väl på
att vi utgör ett litet språkområde. Jag tycker inte att
vi skall nedvärdera vårt eget kulturarv.

Det är intressant att Göran Åstrand tar upp
kvalitetsaspekten. Det passar ju bra för det som
Alexander Chrisopoulos precis har talat om,
nämligen kulturtidskrifterna. Jag skall inte utbreda
mig mer om det. Från miljöpartiet har vi tidigare
haft motioner till förmån för högre anslag till
kultur- och idétidskrifter, som har stora svårigheter
att hävda sig i kampen om läsarna. De har svårt att
klara sig ekonomiskt, och de har svårt att nå ut med
sina marknadsföringsåtgärder. Dessa svårigheter
kan också vara mycket olika lokalt.

Dessa tidskrifter spelar en allt större roll i debatten
i det moderna samhället, och det borde satsas på ett
lyft för dessa tidskrifter. Också från miljöpartiet är
vi beredda att tillskjuta 5 milj.kr. mer än
regeringen. Låt det bli en tröskelhöjning. I
avsaknad av egen motion vill jag yrka bifall till den
med vänsterpartiet gemensamma reservationen,
reservation nr 2.

Betänkandet innehåller också ett avsnitt om bl.a.
närradion. Remisstiden för närradioutredningen
har nyligen gått ut. Vi kan nog vänta en proposition
i ämnet ganska snart, och därför har vi inte avgett
någon motion.

Med den utveckling som har skett tycks det bli allt
svårare att hävda sig för dem som närradion
ursprungligen var avsedd för. Stora sändare, t.ex.
från SAF och LO, tycks ta över. De har tydligen
uppfattat närradion som en möjlighet att bedriva en
omfattande propagandaoffensiv eller för att skapa
ett medienät, med blockeringar och med så mycket
sändningstid som möjligt, för att stå i
startgroparna, färdiga att ta över med
reklamfinansiering när riksdagen eventuellt ger
klarsignal för det.

Jag tycker att vi har anledning att avvakta
propositionen. Närradioverksamheten tycks
emellertid uppenbarligen vara i behov av en
upprensning i den djungel som sändande
närradiokanaler utgör i dag. Vi har hört exempel på
detta i Håkan Holmbergs inlägg. Jag vill
solidarisera mig med hans synpunkter och
instämma i den avsky som han känner för den
namngivna personens -- rashetsarens -- möjligheter
att agera så fritt som han får göra. Jag delar Håkan
Holmbergs grundinställning.

Anf. 120 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Fru talman! Det var en nyhet för mig att LO håller
på att dominera bland de stora sändarna i
närradion -- det kanske Kaj Nilsson kan utveckla
närmare. Att SAF gör det är riktigt, men att LO
etablerar sig på det sättet skulle jag gärna vilja veta
mer om.

Jag vill börja med att kommentera Göran Åstrands
inledning på temat kvalitet och mångfald. Hans
ställningstagande mynnade ut i att man inte skulle
ge något statligt anslag till Litteraturfrämjandet för
dess utgivning av vuxenböcker.

Att staten har valt att ge ett aktivt stöd till
Litteraturfrämjandet är ett uttryck för den dubbla
ambitionen att verka för kvalitet och mångfald, och
därför bör moderaterna kunna ställa upp på det,
om de menar allvar med sitt tal om just kvalitet och
mångfald.

Det handlar om kvalitet i det avseendet att
framstående svenska författare kommer ut till
svenska folket. Det handlar om mångfald i dubbelt
avseende: det är ett stort antal författare, och man
når ut i de breda folklagren, t.ex. med
arbetsplatsbibliotek, som jag antar att Göran
Åstrand har studerat liksom jag. Om man tycker att
litteratur och detta att stimulera människor att ta
del av ett litterärt utbud är en viktig del av en aktiv
statlig kulturpolitik, då är stödet till
Litteraturfrämjandet väl använda pengar. Det finns
alltså ett samband mellan lässtimulerande åtgärder
och bokdistribution.

När moderaterna explicit uttalar att kvalitet och
mångfald är kulturpolitiska mål, menar jag att det
är litet genant att gå emot det som medverkar till
både kvalitet och mångfald.

Eftersom två talare har varit inne på stödet till
kulturtidskrifter -- det är Alexander Chrisopoulos
och Kaj Nilsson -- vill jag säga att de insatser som
under en följd av år har gjorts på det här området
har syftat till en utveckling beträffande bl.a.
marknadsföring och utbildning. Teknik är ett
exempel här. Jag är väl medveten om att det finns
svårigheter och att man har höga kostnader. Det är
viktigt att samhället ställer upp och stimulerar och
stödjer verksamheten. Utöver de tidigare fem
miljonerna har vi nu gett ytterligare en miljon. Det
visar att vi från majoritetens sida intar en positiv
inställning.

De flesta som har varit uppe har kommenterat
närradion. Eftersom jag började med att
polemisera med Kaj Nilsson vill jag i det här
avseendet börja med att instämma i det han sade.
Det är riktigt att remisstiden helt nyligen har gått
ut. Jag vill minnas att tiden för remisser gick ut den
sista februari. Enligt den information som jag har
fått jobbar man nu på departementet för fullt med
att göra en remissammanställning. Det kan
möjligen förtjäna att noteras att det just
beträffande § 13 i närradiolagen, som är aktuell i
det här sammanhanget, finns något spridda
uppfattningar bland remissinstanserna.

Därför tycker jag det är viktigt och riktigt -- nu
vänder jag mig speciellt till Håkan Holmberg -- att
utskottet gör en markering som, såvitt jag kan
förstå, ligger helt i linje med Håkan Holmbergs
uppfattning. Om han inte är ute i något annat syfte
borde han som motionär därmed rimligen vara
nöjd.

Det nuvarande systemet fungerar inte perfekt. Det
är bakgrunden till att man nu diskuterar en
lagändring. Å andra sidan kan man säga att
systemet inte helt är ur funktion, för den person
som har nämnts är faktiskt dömd till fängelse.

Nu handlar det om att försöka komma fram till ett
bättre interimistiskt förfarande, längre maximal
återkallelsetid osv. Jag tror att man redan med
nuvarande lagstiftning bör kunna säga att det vore
värdefullt om behandlingen av yttrandefrihetsmål
kunde påskyndas. Jag tycker att man som politiker
kan tillåta sig att uttala den uppfattningen från
denna talarstol. En sådan snabbare behandling
skulle motverka en del av de nu negativa
effekterna.

Stina Gustavsson frågade mig när det kommer att
hända något med anledning av utredningen. En här
i kammaren närvarande departementschef har sagt
till mig att regeringen räknar med att kunna lägga
fram en proposition till hösten. Med beaktande av
remissinstansernas synpunkter och den
bearbetning som rimligen måste ske är det, menar
jag, en acceptabel tidpunkt i dessa avseenden.

Med detta, fru talman, nöjer jag mig med att yrka
bifall till hemställan i kulturutskottets
betänkande 15.

Anf. 121 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:

Fru talman! Jag kunde i förväg räkna ut att det sätt
på vilket jag tidigare resonerade skulle medföra
replik från Åke Gustavsson. Det finns kanske ändå
anledning att ha respekt för att man kan lägga det
ena eller det andra i vågskålen. Vi har valt att i
vågskålen lägga begreppet klassisk litteratur. Vi
hade också velat lägga i vågskålen att det är viktigt
att bokhandeln -- det handlar om
distributionsstöd -- att hålla ett lager av
representativ klassisk litteratur. Vi hade också velat
lägga i vågskålen -- när vi nu har dess plusvärden --
att man skall minska vuxendelen av verksamheten
En bok för alla, om det nu skall minskas
någonstans. Det är fullt respektabelt att tycka att vi
gör en felaktig bedömning, men vi anser att vi gör
en ur kulturpolitisk synpunkt riktig bedömning.

Låt mig ytterligare framföra en synpunkt på det
Åke Gustavsson sade. När vi behandlade
närradiofrågan i utskottet framhöll vi att det fanns
en mycket hård och bestämd skrivning, därför att
den bl.a. utgör ett citat av det närradioutredningen
säger. Det finns ingen skillnad i synsätt mellan
texten i reservationen och utskottets text. Det säger
jag med stort eftertryck. Därför är det så viktigt det
Åke Gustavsson sade, anspelande på en i salen
närvarande departementschef, att det verkligen
händer något i den här frågan. Jag vill med stor
kraft säga att det måste hända något i den. Alla vi
som har upplevt vad som har sagts från den nämnda
närradiostationen tar avstånd från det och säger att
man inte får använda närradioinstrumentet på det
sättet.

Anf. 122 ALEXANDER CHRISOPOULOS
(v) replik:

Fru talman! Mångfald är ett honnörsord som
nästan alla politiker ställer sig bakom. Det
intressanta är bara att se hur man vill garantera
mångfalden.

Åke Gustavsson understryker betydelsen av de
olika kulturtidskrifter som finns i dag. Han påpekar
att ökningen med en knapp miljon i
prisomläggningspengar som föreslås i
budgetpropositionen har att göra med att man
tillmäter dessa tidskrifter stor betydelse. Faktum
kvarstår dock att vi i dag har ansökningar från 306
tidskrifter, som i dag är i ekonomiska svårigheter
och vill ha stöd för att kunna leva vidare. Anslag
kan dock inte beviljas till mer än drygt 200
tidskrifter. Det står klart att de pengar som i dag
anslås inte räcker till för att garantera den mångfald
som alla åberopar.

Man bör särskilt ta hänsyn till att vi faktiskt lever
i en tid då kulturdebatten liksom åsiktsbildningen
domineras av kommersiella krafter, som genom
sina resurser sprider ett oftast ensidigt budskap.
Därför är det viktigare än någonsin att skapa
förutsättningar för att garantera den mångfald som
vi alla är överens om. Frågan kvarstår: Är Åke
Gustavsson beredd att bidra till en ökning av
anslaget till kulturtidskrifter med de blygsamma 5
milj.kr. som vi föreslår? Är mångfalden värd dessa
5 milj.kr.

Anf. 123 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Fru talman! Den motion som var utgångspunkten
för mitt tidigare inlägg är en fyrpartimotion. Redan
detta torde klart ange att det inte finns några syften
bakom den annat än det syfte som står i motionen,
nämligen att så fort som möjligt få till stånd en
ändring av den dess värre otillräckliga
lagstiftningen. Det finns en speciell aspekt på detta.
Det hör till bakgrunden att de sändningar som jag
här har nämnt ibland har innehållit direkt hotfulla
formuleringar riktade mot enskilda personer eller
mot judar som grupp i Sverige, vilka lyssnarna
uppmanas att ta itu med på lämpligt sätt. Det är
orimligt att de som känner sig hotade av den här
verksamheten -- och de är inte få -- skall behöva
befinna sig i en situation där de år efter år måste
anmäla dessa sändningar utan att påföljden
någonsin blir effektiv. Detta är allvarligt.

Jag kan dessutom tillägga att den här
verksamheten, som har bedrivits i Sverige några år,
har lett till internationell uppmärksamhet. Det har
skrivits om dessa sändningar i internationell press.
Sverige har skämt ut sig litet grand genom att det
här har kunnat pågå under lång tid.

Nu har företrädare för fyra partier i sak instämt i
motionens syfte. Regeringen kan alltså räkna med
en solid majoritet i riksdagen så fort det läggs fram
ett förslag. Jag hoppas verkligen att det skall hända
något före hösten. Det börjar nämligen bli
påfrestande att se hur den här verksamheten kan
bedrivas på detta sätt. Att stoppa denna
verksamhet vore den mest angelägna insats för
demokratin som just nu kan göras i Sverige.

Anf. 124 KAJ NILSSON (mp) replik:

Fru talman! Jag skall försöka utveckla den nyhet
som Åke Gustavsson efterlyste beträffande talet
om att LO skulle dominera närradion. Jag uttryckte
mig nog inte riktigt så. LO-radion, som heter
Fotfolket, vill verkligen skapa ett nytt
etermedienät, ett slags motsvarighet till A-pressen.
Det betyder att man lägger beslag på 18 timmar per
dag och 80 timmar per vecka i sändningstid. Det gör
i sin tur att det blir svårt för mindre
närradioorganisationer att komma till tals. Det
finns ett fall som gäller radio Skap. Den
representerar alla i Sverige som sysslar med
skapande av svensk populärmusik, jazz,
schlagermusik, visor och teatermusik. Man har
klagat hos närradionämnden därför att man inte
anser sig ha fått tillräcklig sändningstid. Fotfolket
hävdade att Skap och svensk populärmusik hade
mindre behov av närradio samt att Fotfolket
behövde alla timmar för ''viktig information till
ombudsmän och arbetsplatser''. Enligt en
tidningsuppgift skulle radio Fotfolket nästan
uteslutande och non-stop sända internationell
popmusik, enklare omröstningar och tävlingar. Det
är den typen av utbredning till förfång för mindre
närradioföretag som jag har syftat på.

Anf. 121 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:

Fru talman! Jag kunde i förväg räkna ut att det sätt
på vilket jag tidigare resonerade skulle medföra
replik från Åke Gustavsson. Det finns kanske ändå
anledning att ha respekt för att man kan lägga det
ena eller det andra i vågskålen. Vi har valt att i
vågskålen lägga begreppet klassisk litteratur. Vi
hade också velat lägga i vågskålen att det är viktigt
för bokhandeln -- det handlar om
distributionsstöd -- att hålla ett lager av
representativ klassisk litteratur. Vi hade dessutom
velat lägga i vågskålen -- när vi nu har dessa
plusvärden -- att man skall minska vuxendelen av
verksamheten En bok för alla, om det nu skall
minskas någonstans. Det är fullt respektabelt att
tycka att vi gör en felaktig bedömning, men vi anser
att vi gör en ur kulturpolitisk synpunkt riktig
bedömning.

Låt mig ytterligare framföra en synpunkt på det
Åke Gustavsson sade. När vi behandlade
närradiofrågan i utskottet framhöll vi att det fanns
en mycket hård och bestämd skrivning, därför att
den bl.a. utgör ett citat av det närradioutredningen
säger. Det finns ingen skillnad i synsätt mellan
texten i reservationen och utskottets text. Det säger
jag med stort eftertryck. Därför är det så viktigt det
Åke Gustavsson sade, anspelande på en i salen
närvarande departementschef, att det verkligen
händer något i den här frågan. Jag vill med stor
kraft säga att det måste hända något i den. Alla vi
som har upplevt vad som har sagts från den nämnda
närradiostationen tar avstånd från det och säger att
man inte får använda närradioinstrumentet på det
sättet.

Anf. 122 ALEXANDER CHRISOPOULOS
(v) replik:

Fru talman! Mångfald är ett honnörsord som
nästan alla politiker ställer sig bakom. Det
intressanta är bara att se hur man vill garantera
mångfalden.

Åke Gustavsson understryker betydelsen av de
olika kulturtidskrifter som finns i dag. Han påpekar
att ökningen med en knapp miljon i
prisomläggningspengar, som föreslås i
budgetpropositionen, har att göra med att man
tillmäter dessa tidskrifter stor betydelse. Faktum
kvarstår dock att vi i dag har ansökningar från 306
tidskrifter, som i dag är i ekonomiska svårigheter
och vill ha stöd för att kunna leva vidare. Anslag
kan dock inte beviljas till mer än drygt 200
tidskrifter. Det står klart att de pengar som i dag
anslås inte räcker till för att garantera den mångfald
som alla åberopar.

Man bör särskilt ta hänsyn till att vi faktiskt lever
i en tid då kulturdebatten liksom åsiktsbildningen
domineras av kommersiella krafter, som genom
sina resurser sprider ett oftast ensidigt budskap.
Därför är det viktigare än någonsin att skapa
förutsättningar för att garantera den mångfald som
vi alla är överens om. Frågan kvarstår: Är Åke
Gustavsson beredd att bidra till en ökning av
anslaget till kulturtidskrifter med de blygsamma 5
milj.kr. som vi föreslår? Är mångfalden värd dessa
5 milj.kr?

Anf. 123 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Fru talman! Den motion som var utgångspunkten
för mitt tidigare inlägg är en fyrpartimotion. Redan
detta torde klart ange att det inte finns några syften
bakom den annat än det syfte som står i motionen,
nämligen att så fort som möjligt få till stånd en
ändring av den dess värre otillräckliga
lagstiftningen. Det finns en speciell aspekt på detta.
Det hör till bakgrunden att de sändningar som jag
här har nämnt ibland har innehållit direkt hotfulla
formuleringar riktade mot enskilda personer eller
mot judar som grupp i Sverige, vilka lyssnarna
uppmanas att ta itu med på lämpligt sätt. Det är
orimligt att de som känner sig hotade av den här
verksamheten -- och de är inte få -- skall behöva
befinna sig i en situation där de år efter år måste
anmäla dessa sändningar utan att påföljden
någonsin blir effektiv. Detta är allvarligt.

Jag kan dessutom tillägga att den här
verksamheten, som har bedrivits i Sverige några år,
har lett till internationell uppmärksamhet. Det har
skrivits om dessa sändningar i internationell press.
Sverige har skämt ut sig litet grand genom att det
här har kunnat pågå under lång tid.

Nu har företrädare för fyra partier i sak instämt i
motionens syfte. Regeringen kan alltså räkna med
en solid majoritet i riksdagen så fort det läggs fram
ett förslag. Jag hoppas verkligen att det skall hända
något före hösten. Det börjar nämligen bli
påfrestande att se den här verksamheten bedrivas
på detta sätt. Att stoppa denna verksamhet är den
mest angelägna insats för demokratin som just nu
kan göras i Sverige.

Anf. 124 KAJ NILSSON (mp) replik:

Fru talman! Jag skall försöka utveckla den nyhet
som Åke Gustavsson efterlyste apropå talet om att
LO skulle dominera närradion. Jag uttryckte mig
nog inte riktigt så. LO-radion, som heter Fotfolket,
vill verkligen skapa ett nytt etermedienät, ett slags
motsvarighet till A-pressen. Det betyder att man
lägger beslag på 18 timmar per dag och 80 timmar
per vecka i sändningstid. Det gör i sin tur att det blir
svårt för mindre närradioorganisationer att komma
till tals.

Det finns ett fall som gäller radio Skap. Den
representerar alla i Sverige som sysslar med
skapande av svensk populärmusik, jazz,
schlagermusik, visor och teatermusik. Man har
klagat hos närradionämnden därför att man inte
anser sig ha fått tillräcklig sändningstid. Fotfolket
hävdade att Skap och svensk populärmusik hade
mindre behov av närradio samt att Fotfolket
behövde alla timmar för ''viktig information till
ombudsmän och arbetsplatser''. Enligt en
tidningsuppgift skulle radio Fotfolket nästan
uteslutande och non-stop sända internationell
popmusik, enklare omröstningar och tävlingar. Det
är den typen av utbredning till förfång för mindre
närradioföretag som jag har syftat på.

Anf. 125 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:

Fru talman! Jag tror inte att enbart LO står bakom
radio Fotfolket, som Kaj Nilsson talade om.
Dessutom är villkoren för närradiosändningar
mycket olika på skilda platser. Själv har jag
erfarenheter från Jönköpings län. Den verklighet
som Kaj Nilsson beskriver återspeglas inte i
huvuddelen av landets närradioområden.
Självklart är det orimligt att bedriva en
närradioverksamhet, oavsett vilken, och säger att
den viktigaste uppgiften är att ge information till
ombudsmännen. Jag har svårt att tänka mig att man
utåt har formulerat sitt ställningstagande så.
Däremot kan jag hålla med Kaj Nilsson om det han
sade i sitt första inlägg, att en stor sändare av
program som SAF ger mycket information. Men
det Kaj Nilsson säger om LO och radio Fotfolket
tycker jag, om han ursäktar mig, är något
malplacerat.

Jag skall inte polemisera mot Håkan Holmberg
utan konstaterar bara följande med anledning av
hans påstående att syftet var att så småningom få till
stånd en ändring av lagen: Det syftet når man
genom att ansluta sig till utskottets klara skrivning.
Syftet är alltså uppnått, och det var därför jag sade
att det var onödigt att reservera sig. Håkan
Holmberg kan som motionär med gott mod rösta
på utskottsmajoritetens förslag.

Till Alexander Chrisopoulos vill jag säga att det
inte är fråga om vitt eller svart när det handlar om
att ge anslag. Det finns alltid nyanser att ta hänsyn
till. Jag är inte säker på att det är rimligt att alla 306
tidskrifter som har ansökt om pengar skall ha det.
Det kan faktiskt finnas något fall då det inte är
rimligt att man är med om att finansiera
verksamheten med samhällsmedel. Men självfallet
vill jag gärna medverka till att dessa tidskrifter får
chansen att leva, utvecklas och verka. Genom detta
beslut medverkar jag också till att de får ett stöd.
Även om man inte skall förhäva sig, tror jag mig
kunna påstå att Sverige är unikt när det gäller
omfattningen av stöd till kulturtidskrifter.

Låt mig slutligen säga att jag inte riktigt hänger med
i Görans Åstrands vågskålsresonemang. Det utgår
faktiskt, vilket framgick av mitt första anförande,
ett stöd för lagerhållning av klassisk litteratur till
bokhandeln. Det är viktigt ur kulturpolitisk
synpunkt att vi satsar på kanske något udda musik,
på kulturtidskrifter och på att nå ut med litteratur
av god kvalitet till många människor. Det tycker jag
är det avgörande. Att sedan kalla det för vågskål
eller använda ett annat bildspråk kan kanske
diskuteras. Målet är att nå ut med detta utbud. Jag
tror att Sverige som jag sade, är unikt i det
avseendet.

Anf. 126 KAJ NILSSON (m) replik:

Fru talman! Jag vill i rättvisans namn säga att
liknande fall har inträffat, där SAFs stationer inte
har velat ge tid till en mindre lokal förening. Dessa
fall har också behandlats av närradionämnden.

Anf. 127 GÖRAN ÅSTRAND (m) replik:

Fru talman! I Åke Gustavssons replik till mig fanns
det tre om -- om man gör så, om man gör så och om
man gör så. Det var med andra ord ett antal
frågetecken.

Vår reservation, nr 9, handlar om en översyn av
litteraturstödets utformning och inriktning. Det går
alldeles utmärkt att instämma i den reservationen.
Så uttryckte sig också Åke Gustavsson tidigare till
en annan talare. Då får vi den översyn som
uppenbarligen både Åke Gustavsson och jag vill
ha.

Anf. 128 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:

Fru talman! Det är, Åke Gustavsson, helt enkelt
så, att jag och åtskilliga andra anser att det vore
fullt möjligt att på en punkt bryta ur ett av de
förslag som finns i utredningen Lokalt ledd
närradio, nämligen den s.k. 5-årsregeln. Det är en
väldigt enkel åtgärd. Det skulle man i princip kunna
fatta beslut om redan nu, och det är därför vi i
motionen har begärt det. Vi har däremot i
motionen avstått från att yrka på någon allmän
snabbehandling av alltsammans. Men just på denna
punkt vore det fullt möjligt att göra det.

Om detta yrkande faller vid omröstningen tänker
jag emellertid inte ta det till intäkt för att påstå att
utskottsmajoriteten hade en annan uppfattning i
sak. Så är det inte. Jag kommer tvärtom att
berömma utskottsmajoriteten närhelst jag blir
tillfrågad om detta och säga att de stora partierna i
riksdagen -- och jag hoppas kunna säga alla
partier -- är överens om att en ändring här måste
ske mycket snabbt.

Anf. 129 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:

Fru talman! Jag hoppas att Håkan Holmberg
fortsätter att berömma utskottsmajoritetens
skrivning på denna punkt.

Skälet till att man inte nu skall bryta ut förslaget är
att remissinstanserna faktiskt kan ha synpunkter
som i detta avseende kan vara värda att betrakta.
Rent allmänt är det dessutom så, att om man skall
ändra på lagstiftningen, så är det naturligt att ta allt
i ett sammanhang. Slutligen vill jag påpeka att det
inte tar så förtvivlat lång tid förrän vi får en ny
lagstiftningen på det här området.

Jag skall inte heller bråka så mycket mer med
Göran Åstrand. Jag byter gärna ut prepositionen
''om'' mot prepositionen ''när'', så kanske det hela
löser sig.

Anf. 130 ANN-CATHRINE HAGLUND
(m):

Fru talman! Även jag tar till orda i min egenskap
av en av dem som skrivit under flerpartimotionen
Kr349. Jag skall emellertid göra mitt inlägg mycket
kort genom att bara instämma i vad Håkan
Holmberg har sagt.

Att närradion skulle användas för rasistisk och
antisemitisk propaganda var det ingen som förutsåg
eller -- tror jag -- ens kunde föreställa sig. Nu vet vi
alla att vi var för godtrogna i det avseendet. I Radio
Islams sändningar förekommer öppen antisemitism
och nynazism av ett slag som jag aldrig trodde att
man skulle få höra i Sverige. Dessa sändningar är
ett eko från en tid av fasa, som inte får komma igen.

Det måste finnas möjligheter att snabbt och
effektivt ingripa mot program som innehåller
rasism. Utskottet delar den uppfattningen, vilket
egentligen är självklart. Liksom Håkan Holmberg
kommer även jag att ge utskottet beröm för det.
Men jag anser samtidigt att det hade varit bra om
utskottet klarare hade markerat sitt stöd för
närradioutredningens förslag till en skärpning av
13 § och föreslagit riksdagen att besluta i enlighet
med vår motion. Det hade snabbare gjort lagen
effektivare, och det hade därmed också gjort
demokratin starkare.

Fru talman! Även jag vill yrka bifall till reservation
16, eftersom den reservationen stämmer överens
med vårt yrkande i motion 349.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 mars.)

17 § Stöd till turism och rekreation

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1990/91:KrU16 Stöd till turism och rekreation
(prop. 1990/91:100 delvis).

Anf. 131 INGRID SUNDBERG (m):

Fru talman! Att söka i gamla
kulturutskottsbetänkanden efter turism kan vara
ganska besvärligt. Man märker att turistfrågorna
har aktualiserats i mycket högre grad under de
senare åren, och det kanske inte är att undra på. På
70-talet behandlades knappast turismen i
riksdagen.

Vad som har hänt är naturligtvis att resandet i hela
världen har ökat. Svenskarna reser mycket
utomlands; Sverige lär vara det land i vilket man
per innevånare reser mest utomlands på semestern.
Utlänningar reser tyvärr betydligt mindre till
Sverige, vilket har medfört att vårt turistnetto har
blivit alltmer negativt. Om utvecklingen fortsätter
kommer det att närma sig 20 miljarder kronor per
år.

Det är synd om Sveriges turistråd. Det är synd om
rådet som helhet och om dess anställda, som säkert
alla gör sitt bästa. Hela tiden är de utsatta för
många olika och divergerande krav, som måste
skapa osäkerhet och vilsenhet om vad de egentligen
skall arbeta med.

De flesta länder har någon motsvarighet till
turistrådet, organisationer -- ofta fristående från
staten -- som skall främja det egna landet som
turistland och som skall bidra till att landet i den
internationella konkurrensen ställer sig attraktivt
och förmår dra till sig resande från andra länder.
Därmed bidrar man till inkomst av främmande
valuta och även ökad sysselsättning vad gäller
hotell- och restaurangnäringen.

De synpunkterna var också viktiga när Sveriges
turistråd bildades. Det ökande turistresandet till
andra länder krävde motåtgärder för att inte det
ekonomiska utfallet av svensk turism skulle bli
alltför negativt samtidigt som den svenska
turistnäringen skulle erbjudas goda
arbetsmöjligheter.

Så började man emellertid se på turismen ur social
synpunkt. Alla reste inte bort på sin semester, och
vissa delar av vårt land, som i och för sig utgör fina
turistmål, kände sig eftersatta ur turistsynpunkt.
Turistpolitiken blev alltmer en fråga om social
verksamhet och regionalpolitiska bedömningar,
och rekreationspolitiken blev ett område som
berördes i många olika propositioner och motioner.
Nu började det trassla till sig för turistrådet.

Jag delar uppfattningen att det är angeläget att
ingen grupp i landet hindras att resa och njuta av
semestern. Jag är medveten om de stora och
mycket viktiga satsningar som har gjorts för att
underlätta handikappades resor, och på det
området kan säkert göras ännu mer.

Men jag delar inte uppfattningen att det skall vara
Sveriges turistråds uppgift att få t.ex. LO-
kollektivet, som har nämnts i debatten, att resa i
större omfattning. Dess medlemmar torde i mycket
hög grad svara för resandet till kända turistorter
utanför Sverige, och de som inte reser skulle säkert
inte gynnas av att turistrådet gör satsningar för att
få dem att resa i Sverige. Däremot är det en social
och facklig uppgift att öka jämställdheten vad gäller
turistresor, på samma sätt som den statliga
regionalpolitiken naturligtvis måste ta med
investeringar på turistområdet i sin verksamhet och
i sina planer.

Inte heller skall Sveriges turistråd lägga sociala
aspekter på olika typer av markanvändning.
Riksrevisionsverket har ju granskat verksamheten
vid turistrådet, och man pekade då på de olika mål
som har satts upp för verksamheten i fråga. Man
ifrågasatte om turistrådet verkligen skulle ägna sig
åt sociala frågor och regionalpolitik. Enligt RRV
bör turistrådets huvuduppgift vara att med
producenternas intresse som utgångspunkt och
utifrån ett nationellt perspektiv, som sektorsorgan
främja en ökning av turismen i Sverige.

Riksdagens revisorer har därefter granskat
måluppfyllelsen, med hänsyn tagen till de mål som
riksdagen har fattat beslut om. Man har alltså
undersökt huruvida och på vilket sätt turistrådet
uppfyller dessa mål. Riksdagens revisorer var inte
särskilt nöjda med måluppfyllelsen, och kritiken
utmynnade i att det tillsattes en särskild
utredningsman, som skall föreslå en mer klart
avgränsad verksamhet för rådet. Utredningen skall
vara färdig i början av sommaren.

Situationen för turistrådet är alltså inte lätt.
Samtidigt som man vet att verksamheten på något
sätt kommer att förändras, står man inför en ny
turistsäsong. Rapporter för den kommande
påskferien visar att bokningarna till utlandet är
fulla och överfulla medan de svenska turistmålen
har en alltför liten beläggning. Till stor del beror
detta naturligtvis på de kostnadsökningar som
införandet av höjd moms på turisttjänster har
medfört.

Man kan inte begära att ett organ som turistrådet
skall fungera med de diffusa mål som en
riksdagsmajoritet har satt upp. Även
organisationen av turistrådet kan med all rätt
ifrågasättas. Marknadsföring och
samverkansfrågor är viktiga.

Vi moderater har i reservation nr 4 yrkat på att
riksdagen redan nu skall ge klarare linjer för
turistrådets verksamhet. Genom ett bifall till vår
reservation skulle det kunna bli fallet, och
förhoppningar finns om att verksamheten kan
utformas på ett riktigt sätt.

I dag går 123 miljoner till turistrådet. Att splittra
dessa pengar på olika uppgifter ger en dålig
utdelning av medlen. I längden vore det säkert
mera effektivt att låta turistnäringen ha sitt eget
organ som aktivt arbetar med att marknadsföra sin
verksamhet och bidrar till att minska underskottet
i turistbalansen. Riksdagen skulle då kunna ägna
sig åt rekreationspolitiken.

Många kan kanske hålla med om vad som stod i
Svenska Dagbladet häromdagen. Om man inte kan
enas om huruvida turistrådet skall främja eller
motarbeta turismen i vårt land, kan man lika väl
lägga ner det.

Fru talman! Ett sådant yrkande har jag inte, men
väl ett yrkande om bifall till reservation nr 4 i
kulturutskottets betänkande.

Anf. 132 LOLA BJÖRKQUIST (fp):

Fru talman! Turismen är en av de största
näringarna i världen, och den förväntas öka. Det är
därför viktigt att Sverige kan fånga upp dessa
trender. Sverige har enastående förutsättningar att
bli ett attraktivt turistland.

Vi svenskar uppskattar självfallet Sverige och
landets natur. Men hur fantastiskt den egentligen är
förstår man först när man har besökt länder där
miljön är förstörd eller starkt hotad. Förra
sommaren hade vi besök av goda vänner från det
tidigare DDR. För dem räckte det med att sitta i
en skogsbacke söder om Ydre och äta en medhavd
matsäck. För dem var det nästintill paradiset. Det
är därför mycket viktigt att vi ser till att vi kan
marknadsföra Sverige på ett riktigt sätt. Det gäller
i synnerhet när vi vet att om det blir demokrati och
förstärkt ekonomi i östländerna, så är man därifrån
mycket intresserad av att komma till Sverige.

Människor i allmänhet söker sig också till resmål
där man kan få tillgång till ren miljö och ren luft.
Man vill ha specifika individuella lösningar på sin
semester. Man vill ha kvalitet. Allt detta har vi i
Sverige.

Det har varit fullkomligt självklart för svenskar att
sätta sig i chartrade flygplan eller bussar och åka
utomlands. Det borde framöver kunna bli lika
självklart med chartertrafik till Sverige. Ekonomin
i de sydeuropeiska länderna har blivit bättre, och
man reser mera. Det vore konstigt om vi inte skulle
kunna fånga upp de trenderna.

Svensken själv använder alldeles för mycket pengar
till att resa utomlands. Därför har vårt
turistvalutaunderskott ökat genom åren. Det rör
sig nu om 19 miljarder. För att minska detta
underskott måste vi se till att vi får fler utländska
turister och att fler svenskar turistar i Sverige. Det
finns alla möjligheter att vända de negativa
trenderna.

Som fru ordförande sade, har man inte diskuterat
turismen särskilt mycket tidigare. Vi kan själva se
hur splittrade turismfrågorna är i riksdagen. En
turismmotion hamnar i många olika utskott. Det
kan gälla utbildningsutskottet,
arbetsmarknadsutskottet, skatteutskottet,
näringsutskottet m.fl. Därför är det mycket viktigt
att vi får en ordentlig diskussion i landet om
turismen. Det behövs för att man skall kunna
samordna alla insatser på ett bra sätt.

Turist- och rekreationssektorn är mycket stor.
200 000 människor är anställda i den branschen.
Det är lika många som sammantaget är anställda
inom papperstillverkningen och den grafiska
industrin. I vissa glesbygder är turismen t.o.m.
huvudnäringen, och den har blivit en av våra
basindustrier. Det är därför så viktigt att man tar ett
samlat grepp omkring turismen.

I dag skulle vi här i riksdagen ta ställning till förslag
från riksdagens revisorer angående Sveriges
turistråd som rör ett av de mål som riksdagen har
satt upp, det sociala målet.

För att undvika missförstånd har vi i reservation
nr 1 poängterat att de mål som riksdagen har satt
upp bör ligga fast. Däremot kan man diskutera vem
som skall ha ansvaret för dem.

I dag har turistrådet ansvaret för samtliga mål. Som
fru ordförande sade tidigare, har det blivit en
övermäktig uppgift. Riksrevisionsverket gjorde i
sin undersökning helt klart att målen var alldeles
för vida. Man hade förslag på att vissa av målen
skulle lyftas ut från turistrådets ansvarsområde.

Varken i motionen eller i betänkandet har vi
föregripit utredaren genom att tala om exakt hur vi
vill ha det. Jag kan dock säga att vi lutar mera åt det
håll som riksrevisionsverket har föreslagit.
Riksdagens revisorer ansåg ju tvärtom att
turistrådet mera skulle arbeta med de sociala
målen. Det finns dock andra sektorer och organ i
Sverige som kan arbeta bättre med de sociala målen
än vad turistrådet kan. Därför lutar jag mera emot
det förslag som moderaterna har i sin reservation.
Vi vill dock ha en bred diskussion kring turismen
när utredaren är klar med sina förslag. Därför
tycker vi i reservation nr 3 att det är viktigt att
riksdagen får ta del av utredarens förslag, så att inte
regeringen själv bestämmer hur det skall bli med
turistrådets verksamhet.

Jag yrkar således bifall till reservation nr 3 och
kommer att begära votering på den reservationen.

Det är självfallet viktigt att även de sociala målen
uppfylls. Folkpartiet liberalerna har många förslag
till hur de sociala målen skall kunna förverkligas för
handikappade, det glömda Sverige, i andra
motioner som kommer att behandlas i riksdagen
och som jag hoppas att vi kommer att få stöd för.

I övrigt innehåller den turistmotion som vi har lagt
fram många andra frågor som kommer att
behandlas i andra utskott. Jag tar därför inte upp
dessa frågor i dag. Det rör sig dock om utbildning,
inlandsbanans bevarande, att vi vill ha tillbaka
laxen i Norrlandsälvarna och att det är viktigt att
man utvecklar kultur och turism och tar vara på de
lokala möjligheterna.

Vi har i en reservation också begärt att regeringen
skall intensifiera sina diskussioner med
arbetsmarknadens parter för att sprida semestrar
och sportlov. Det är mycket viktigt för
beläggningen på våra anläggningar. Bäddarna är i
genomsnitt bara upptagna till 30 %, och på vissa
orter är beläggningen ännu lägre. Det vore därför
värdefullt med en spridning av semestrar och
sportlov.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det viktiga är
att vi får en sammanhållen diskussion och att vi får
ordning på landets ekonomi. Då kan vi ännu lättare
fördela resurserna, så att de som har det svårt får
bra rekreationsmöjligheter. Det behövs en
genomtänkt utbildning och en framgångsrik
marknadsföring.

Vi har i det här läget inte föreslagit någon sänkning
eller höjning av medlen till turistrådet, utan vi
stöder tills vidare förslaget om ett oförändrat
anslag.

Anf. 133 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Turismen är en växande näring, och
den är av stor ekonomisk betydelse för vårt land.
Jag kommer i mitt anförande att ägna mig åt några
områden som berörs i centerreservationer.

De mål som riksdagen år 1984 satte upp för
turismen bör ligga fast. För säkerhets skull
repeterar jag målen. Turismen skall:

--  förbättra svensk bytesbalans,

--  öka sysselsättningen,

--  stödja regional utveckling,

--  medverka till att förbättra möjligheterna för
breda folkgrupper till turism och rekreation -- det
s.k. sociala målet.

För att målen skall kunna uppfyllas måste det finnas
en allvarligt menad och genomtänkt strävan och
strategi. Regeringens strategi kan inte ha varit
riktigt genomtänkt. Hur skattereformen har slagit
för turistföretag kan inte vara okänt.

Jag vill exemplifiera med Jämtlands län. På bara ett
år har turismen i Jämtlands län tappat en fjärdedel
av sin marknad. Värst har hotellen i länet drabbats.
På ett år har hotellens gästnätter minskat med
34 %. Detta är färska siffror, som har tagits fram av
Sveriges turistråd på beställning av statistiska
centralbyrån. Utvecklingen för turismen i
Jämtlands län är dyster, och risken är nu stor att
många företag slås ut. Klart är att kostnaderna är
för höga, och till detta bidrar turistmomsen starkt.

Liknande förhållanden kan redovisas från andra
håll i landet litet här och var.

Turistmomsen är ett av de största hindren för
möjligheten att utveckla turistnäringen.

Ett annat hinder är de dåliga vägarna. Turister åker
bara en gång till en turistanläggning, som i sig själv
kan vara alldeles utmärkt, om vägen dit är sådan att
den inte gör någon glad -- smal, krokig, slirig,
tvättbrädeslik osv., en väg där turisterna skall skaka
fram i bussar eller egna bilar. Alltså måste
investeringar i ordentliga vägar vara med när man
styr mot de turistmål som handlar om att öka
sysselsättningen och att stödja regional utveckling.

Förra veckan ramlade ytterligare en stor sten ned i
vägen för turistnäringen. En majoritet i riksdagen
röstade bort Inlandsbanan. Det har redan inneburit
att flera reseföretag för säkerhets skull avbokat ett
tiotal paketresor på Inlandsbanan, till förtvivlan för
folk som arbetar med och för dessa
resandegrupper. Det gäller t.ex. lanthandlare,
stugbyägare och alla dem som förberett olika
aktiviteter för resande på Inlandsbanan.

I centern anser vi att det är nödvändigt att påminna
regeringen om turismmålen. Det som föranleder
oss att påminna om målen är bl.a. de avsteg från
målvägarna som jag har gett exempel på. En
samordning och ett samarbete mellan olika
politikområden borde vara någonting självklart.
Först härigenom kan det bli en helhet. Det är klart
att vi blir misstänksamma och oroliga när beslut
som går i rakt motsatt riktning mot de uppställda
målen genomdrivs. Det är därför viktigt att
påminna regeringen om de uppställda målen, innan
urspårningen blir ännu värre.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Turismen har stor betydelse för landets näringsliv,
och turismen är en näring som ökar. Inte minst med
vetskap om den lågkonjunktur som vi är mitt inne i
och med tanke på att det ena varslet efter det andra
når oss, är det viktigt att satsa offensivt. Därför vill
centern anslå 133 milj.kr. till turistrådet. Det är 10
milj.kr. mer än vad regeringen har i sin budget, som
realt innebär en minskning av anslaget till
turistrådet.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! I reservation nr 14 tar vi i centern upp
frågan om allemansrätten. Reservationen bygger
på vår motion där vi föreslår att informationen om
allemansrätten förstärks.

Det är utan tvivel så att informationsinsatserna inte
har varit tillräckliga. Många kan berätta om hur
främlingar gått in i trädgårdar eller andra odlingar
och tagit för sig. Man har slagit upp tält i klungor
eller ställt upp husvagnar på tomter och andra
inhägnade områden och ''bosatt sig'' där under
avsevärd tid. Markägarna har inte kunnat få
inkräktarna att förstå att den svenska
allemansrätten inte betyder att man har oinskränkt
rätt att vistas överallt. Man har hänvisat till att man
får plocka bär och att man får vistas överallt i
Sverige -- det säger allemansrätten.

Nöjeskörning med skotrar utanför godkända leder
och kanotturister som förstör för seriösa sådana är
andra exempel på att informationen om
allemansrätten inte är tillräcklig. Det borde vara
turistrådets uppgift att strama upp informationen.
Varje researrangör borde självfallet ha med tydliga
anvisningar om vad man får och inte får göra inom
ramen för den svenska allemansrätten.

Fru talman! Jag yrkar bifall till centerreservationen
nr 14. Jag ställer mig bakom alla reservationer som
centern har undertecknat, men jag nöjer mig med
att yrka bifall till reservationerna nr 1, 10 och 14.

Anf. 134 LOLA BJÖRKQUIST (fp) replik:

Fru talman! Jag vill till Stina Eliasson bara säga att
om vi inte hade fått igenom skattereformen, som är
ett måste för utvecklingen framöver, hade det
kommit att se ännu värre ut. Vi måste få ned de
höga kostnaderna. Det kan vi nu få genom
skattereformen.

För turistföretagen, som är arbetskraftsintensiva,
är det nödvändigt med en kraftigt minskad löne-
och prisökningstakt. Det kan vi också få med hjälp
av skattereformen.

Om det sedan blir som vi har tänkt oss och vi får
fram de dynamiska krafter som vi räknat med, får
vi möjlighet att sänka momsen generellt. Men det
allra viktigaste är nu att se till att man rättar till den
ekonomiska politiken.

I och med att vi sänkt inkomstskatten för mycket
stora grupper, har löntagarna fått mer pengar att
röra sig med. De allra flesta barnfamiljerna
kommer säkerligen att kunna semestra på ett bra
sätt.

Vi har även den utredning som SIND arbetar med.
Den kommer snart med en delrapport, och vi får då
se om det är några orter som har drabbats särskilt
hårt. Det är ju inte meningen att den här näringen
skall slås ut i glesbygden.

Vi kan alltså vara hoppfulla. Skattereformen
kommer att hjälpa oss att få fram de dynamiska
krafter som gör att vi kan sänka momsen totalt.

Anf. 135 STINA ELIASSON (c) replik:

Fru talman! Lola Björkquist måste tala mot bättre
vetande. Vi har nu facit, bl.a. inom turistnäringen,
som visar hur skattereformen har verkat.
Turistjämtland har krympt med 26 %.

Förra veckan hölls en s.k. turismriksdag i
Göteborg, där man bl.a. genom professor Bengt
Sahlberg, som är professor i turism, fick en hel del
kunskap som motsäger det som Lola Björkquist här
har sagt.

Detsamma visas av vad som har skett när man i
andra länder t.ex. har sänkt turistmomsen. I Irland
och Frankrike höjde man först skatten, men
upptäckte sedan att det inte var bra. Man tappade
då stora delar av sin turism, och det var först när
skatten sänktes som man lyckades ta igen förlusten.

Också vi i centern tyckte att det behövdes en
skattereform, men vi tyckte att finansieringen av
den blev felaktig. Det var väl inte meningen att de
lågavlönade skulle betala skattereformen.

För övrigt handlar det nu om turism och rekreation.
Vi kan kanske fortsätta skattedebatten när det
gäller andra typer av ärenden. Jag ville i mitt
anförande visa att turistmomsen slår ihjäl
turistnäringen på många ställen i vårt land, inte
minst i Jämtlands län.

Anf. 136 LOLA BJÖRKQUIST (fp) replik:

Fru talman! Jag har varit i kontakt med personer
som har sammanställt siffrorna för vintersäsongen,
och de säger att dessa blev över förväntan. Det blev
inte så illa som man hade trott från början. Än så
länge får vi avvakta de utredningar som SIND gör.
Jag har sagt att alla är medvetna om att man måste
göra förändringar, om vissa orter kommer att
drabbas.

Anf. 137 STINA ELIASSON (c) replik:

Herr talman! Jag undrar vad de som i dag har det
besvärligt och som lever på marginalen tycker --
vänta ni, det blir nog bättre bara SIND får sin
utredning klar! De socialdemokratiska
ledamöterna från Jämtlands län framhåller i en
motion att majoritetspartierna på skatteområdet
skyndsamt skall genomföra en utredning och ge
kompensation, om det skulle visa sig att det inte
slagit väl ut. I varje fall vill socialdemokraterna på
Jämtlandsbänken att detta skall ske nu. Vi är alltså
mycket ängsliga.

Förste vice talmannen anmälde att Lola Björkquist
anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 138 JAN STRÖMDAHL (v):

Herr talman! Jag skall nöja mig med att ta upp en
konkret och mycket angelägen fråga i det här
betänkandet, nämligen stöd till turismen på
Gotland.

Flera av basnäringarna på Gotland är ju vikande,
och Gotland blir därmed mer och mer beroende av
en stor och fungerande turism för att kunna behålla
något av sina inkomster och sin sysselsättning. Vi
från vänsterpartiet har i en motion föreslagit ett
antal konkreta statliga utvecklingsinsatser till stöd
för turismen på Gotland. Det handlar bl.a. om att
man bör försöka åstadkomma en förlängning av
turistsäsongen och om att utveckla de enklare typer
av turism som redan har tradition på Gotland och
på Fårö. Det handlar också om att ge ökat stöd till
bevarande av t.ex. fornlämningar, dvs. natur- och
kulturmål för den enklare, rejälare turism som
kanske är den som har de bästa
utvecklingsmöjligheterna på Gotland.

Utskottsmajorieteten säger i sitt svar att detta inte
är någonting för den centrala statsmakten. Det är
någonting som de lokala och regionala
samhällsorganen skall sköta om. Men det är ju inte
de lokala och regionala samhällsorganen, alltså
gotlänningarna själva, som gör att det är så svårt att
komma till Gotland för turisterna.

För en vecka sedan hade vi här i kammaren en stor
sjöfartsdebatt, och som brukligt är innehöll också
den sjöfartsdebatten en diskussion om
förbindelserna med Gotland. Det är nog helt klart
att alla gotlänningar är medvetna om att det största
hindret och hotet mot turismen på Gotland är de
dyra och dåliga färjeförbindelserna med Gotland.

Vi menar att om det centrala ansvaret för att förse
Gotland med goda förbindelser, för att öka
Gotlands tillgänglighet, är så bristfälligt, borde de
centrala organen kunna kompensera detta litet
grand genom att stödja utvecklingsinsatser för
turismen. I och för sig skulle dessa
utvecklingsinsatser också kunna innebära ett stöd
till de gotländska kommunikationerna. Det är inte
inget som säger att det inte skulle kunna vara så.

Det påpekades i sjöfartsdebatten av många att
färjeförbindelserna är Gotlands motsvarigheter till
väg- och järnvägsförbindelser, men att de inte är
jämförbara med kommunikationer i andra delar av
Sverige i kvalitet och pris. Låt mig peka på att man
i det lilla öriket Åland norr om Gotland har en helt
annan inställning. Där säger man att båt- och
färjeförbindelserna är något som skall jämföras
med och kompensera väglösheten. Öarna skall vara
lika tillgängliga som andra mål, även om det inte
har byggts några broar. Det är någonting som man
borde kunna lära sig av här.

Jag vill yrka bifall till reservation 12. Jag yrkar
också bifall till reservation 2, som Kaj Nilsson
kommer att plädera för.

Anf. 139 KAJ NILSSON (mp):

Herr talman! I det här betänkandet om stöd till
turism och rekreation behandlas frågor som
kommer att få stor betydelse för den framtida
turismen i vårt land.

Det handlar mycket om Sveriges turistråds fortsatta
verksamhet, särskilt dess framtida befattning med
det sociala målet för turist- och
rekreationspolitiken.

Det handlar också om riksdagens revisorers
granskning av hur turistrådet arbetar med de
sociala frågorna för turism och rekreation, hur
detta arbete redovisas för oss i riksdagen och vilka
framtida krav som kan ställas på rådet.

Miljöpartiet de grönas syn på turistrådets
verksamhet i stort framgår väl tydligast av vårt
motionskrav på en radikal minskning av rådets
anslag.

Målen för svensk turistpolitik lades fast långt innan
miljöpartiet tog plats i kammaren. Då gällde det
ganska mycket att använda turistpolitiken som ett
redskap för att förbättra svensk bytesbalans men
även att uppnå regionala och
sysselsättningsmässiga effekter. Att rådet också
skulle förbättra möjligheterna för breda
folkgrupper till turism och rekreation på fritiden,
det som kallas det sociala målet, har mer eller
mindre kommit bort i den allmänna verksamheten.
Riksdagens revisorer uttrycker det så här: ''att
Turistrådets verksamhet inte varit särskilt inriktad
på att bidra till de sociala målen för turism och
rekreation''.

Kanske har rådet haft för många uppgifter. Det
tycker i varje fall riksrevisionsverket, inte att
förväxla med riksdagens revisorer, som granskat
rådet. Turistrådet har inte varit så lyckosamt i sin
uppgift att förbättra sysselsättning och stödja
regional utveckling. Miljöpartiet har sin motion
instämt i detta. Dessa uppgifter bör ligga på andra
händer eller organisationer i samhället.

Eftersom regeringen inte har redovisat någon
utvärdering av turistrådets arbete med de sociala
frågorna för riksdagen, allt enligt revisorerna, har
det därmed blivit svårt för riksdagen att ta ställning
till frågorna rörande de sociala målen, t.ex. till om
det är positivt eller negativt från social synpunkt
med en ökad Sverigeturism. Ja, här skulle jag vilja
tillägga: om det över huvud taget är positivt med
viss turism från ekologisk synpunkt. Är det t.ex.
positivt om växande skaror skall kunna ta sig in i
känsliga naturområden per bil? Det finns också
annat turistiskt markutnyttjande som kan vara
tvivelaktigt.

Jag skulle här vilja göra en liten utvikning.
Miljöpartiet vill naturligtvis stödja utveckling av
enklare turism med riktat stöd till kultur- och
naturturism, bl.a. på Gotland, något som det nyss
har pläderats för i anslutning till en reservation.
Detta har närmare utvecklats i
vänsterpartireservation nr 12, som jag yrkar bifall
till.

Revisorerna anser även att turistrådets uppgifter är
dåligt definierade, och vi i miljöpartiet har tagit
fasta på den aspekten och vill att riksdagen
fastställer ett nytt socialt mål för verksamheten.
Trots detta har utskottsmajoriteten inte funnit
anledning att ompröva målen för turist- och
rekreationspolitiken, inte heller att göra någon
komplettering.

Turistrådet måste ges mer precisa arbetsuppgifter,
bl.a. beträffande de sociala aspekterna på turism
och rekreation. Det har vi utvecklat i reservation 2,
som jag skall be att få yrka bifall till. Den står också
vänsterpartiet bakom.

Jag yrkar också bifall till reservation 3, i vilken vi
tillsammans med folkpartiet liberalerna och
centerpartiet ger regeringen till känna att den
snarast bör återkomma med förslag rörande
turistrådets organisation och verksamhet. Med
hänsyn till de ändringar i inriktningen av den
statliga turistpolitiken som vi har föreslagit i vår
motion anser vi att den av turistrådet bedrivna
näringspolitiska verksamheten bör ersättas av
verksamhet av mera generell natur och att anslaget
till turistrådet kan minskas radikalt. Jag avstår dock
från yrkande på den punkten.

Slutligen vill jag säga att jag kommer att ställa mig
bakom reservation 14, en centerpartireservation,
som handlar om att information om allemansrätten
skall få en vid spridning. Erfarenheterna visar
tyvärr att kunskapen om allemansrätten inte är vad
den borde vara hos utländska besökare.

Anf. 140 MAJA BÄCKSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har nu hört en rad av reservanter
som har tagit upp de centrala frågorna i
betänkandet. Det är ju naturligt att de främst
uppehållit sig vid vad som ligger dem varmast om
hjärtat på turistområdet. Trots att redan så många
företrädare för kulturutskottet har yttrat sig, tror
jag att den som inte närmare har studerat ärendet
har ganska svårt att få klart för sig på vad sätt
partierna skiljer sig åt i fråga om synsättet på
turismen och vilka insatser de olika partierna
bedömer som mest angelägna. Detta är på intet sätt
förvånande, eftersom bakgrundsmaterialet är
ovanligt komplicerat.

Herr talman! Mot denna bakgrund dristar jag mig
till att ta upp kammarens dyrbara tid med en kort
beskrivning av de mera väsentliga frågorna i
ärendet och av den utredningsverksamhet, som
utskottet haft att beakta vid sin bedömning. Låt mig
poängtera att mitt syfte på intet sätt är att i första
hand komma åt mina meningsmotståndare, utan
det enda syftet är att söka klargöra problematiken.

Målet för turistpolitiken är att dels genom
marknadsföringsåtgärder och utveckling av
turistnäringen åstadkomma förbättringar i svensk
bytesbalans samt uppnå regionalpolitiska och
sysselsättningspolitiska effekter, dels förbättra
möjligheterna för breda folkgrupper till turism och
rekreation på fritiden. Det är det sistnämnda som
kallas det sociala målet.

Turisitrådet skall verka för att den statliga
turistpolitikens mål uppfylls. Det är ju ingen
hemlighet att utskottsmajoriteten i åratal kämpat
för att ge detta mål dess rättmätiga plats i
turistrådets verksamhet. Hittills, det får ju
erkännas, har det misslyckats. Jag känner det
personligen som vore det ''lusens gång på tjärad
stång''. Jag tycker att industriminister Rune Molin
har beskrivit det sociala målet på ett bra sätt och vill
därför citera honom: ''Turismen intar något av en
särställning som näringsgren. Den är förvisso en
näring -- en viktig sådan och dessutom i tillväxt --
men turismen skall också svara upp mot de
förväntningar och drömmar människan knyter till
fritiden, den lediga tiden. Semestern skall ge
möjlighet till en social rekreation som berikar, och
det är en viktig uppgift för oss politiker, att så
många som möjligt har möjlighet till en berikande
fritid och semester.''

Det material vi på det ena eller andra sättet har att
ta ställning till i ärendet är för det första en rapport
av riksrevisionsverket, direktiven till en av
regeringen tillsatt utredning om bl.a. turistrådet,
ett förslag av riksdagens revisorer samt
budgetpropositionen, och så ett antal motioner.

Genast skall sägas att motsättningarna mellan de
två huvudståndpunkterna som kommer till uttryck
i ärendet kanske inte är så stora som de kan te sig
vid en snabb genomläsning av betänkandet.
Utskottsmajoriteten företräder den ena
ståndpunkten och moderaterna den andra.
Egentligen är vi överens om att det verkar svårt för
ett organ -- turistrådet eller något annat -- att fullt
ut samtidigt tillgodose både kravet på goda
marknadsföringsinsatser, särskilt internationellt,
samt det krav som ligger i det sociala målet.

Som utskottet framhåller i betänkandet är den
analys som gjorts av riksrevisionsverket om
motsättningen mellan målen värd beaktande. Såväl
utskottsmajoriteten som moderaterna har ju klart
markerat, nu och tidigare, viljan till att Sverige
skall hävda sig väl på den internationella
turistmarknaden. Sverige har faktiskt goda
förutsättningar för detta.

Möjligen skiljer vi oss -- men där är jag osäker -- på
det sättet att utskottsmajoriteten, liksom
regeringen i direktiven till den särskilde utredaren,
anser att näringen själv skall ta ett avsevärt större
ansvar än för närvarande för marknadsföring och
marknadsutveckling. Men vad som framför allt
skiljer oss gäller synen på det sociala målet.

Utskottsmajoriteten menar att det behövs ett
organ -- för min del tänker jag mig ett förändrat
turistråd, där delegationens kompetens tas till
vara -- som aktivt verkar för att leva upp till det av
riksdagen uppställda sociala målet.

Moderaterna säger uttrycklingen i reservation 6 att
ansvaret för att de breda folkgrupeprna får
möjlighet till turism och rekreation på fritiden inte
skall åvila turistrådet. Dessa frågor får i stället
behandlas av de myndigheter och organisationer
som har till uppgift att tillvarata de olika aktuella
gruppernas intressen. I reservationen säger
reservanterna också att det får ankomma på
regeringen att åstadkomma den samordning mellan
berörda sektorsmyndigheter som kan behövas.

Jag skall villigt medge att den socialdemokratiska
regeringen, som jag inledningsvis antydde, inte har
lyckats särskilt bra med att få genomslag för det
sociala målet i verkligheten.

Tror då moderaterna på allvar, om den olyckan
skulle tima att vi får en moderat regering, att
exempelvis industriminister Tobisson skulle vara
den rätte mannen att stå för samordningen av det
sociala turist- och rekreationsmålet? Jag tror
snarare att risken är stor för att han skulle gå till
riksdagen och kräva att det sociala målet avskaffas.

Herr talman! Nej, jag tror inte att sådana
samordningsuppgifter bör ligga hos regeringen,
vare sig hos en socialdemokratisk sådan eller någon
annan. Den uppgiften måste ligga på en myndighet.

Även om vi således starkt vill understryka behovet
av att en myndighet har samordningsansvaret för
uppnåendet av det sociala målet, får detta inte
undanskymma angelägenheten av att de
myndigheter som har ett huvudansvar inom sin
sektor verkligen tar detta ansvar och inte förlitar sig
på att det finns ett sektorsorgan. Detta har starkt
understrukits i motion Kr9, som har min
partikamrat Johnny Ahlqvist som första namn. Det
är glädjande att en utskottsmajoritet har velat ställa
sig bakom de tankar som finns i denna motion.

Jag vill också något nämna vad som tas upp i ett par
andra reservationer. Egentligen är jag glad åt
reservationerna 1 och 2. Utskottsmajoriteten har
av formella skäl ansett sig böra avstyrka yrkandena,
men i sak har vi i majoriteten inte så mycket att
erinra mot synpunkterna i dessa reservationer. Vi
är glada över att folkpartiet, centerpartiet,
vänsterpartiet och miljöpartiet stöder oss så till vida
att vi alla är eniga om att den av riksdagen tidigare
fastlagda turist- och rekreationspolitiken ligger
fast. Jag tror inte ens att moderata samlingspartiet
har någon annan mening.

I massmedia har det under de senaste dagarna bl.a.
i Lunchekot den 25 mars och i Svenska Dagbladet
den 26 mars, cirkulerat uppgifter som inte stämmer
överens med innehållet i kulturutskottets
betänkande utan som i realitetens är ett referat av
innehållet i vissa förslag som lagts fram av
riksdagens revisorer. Vad utskottet egentligen har
sagt är att vi både skall marknadsföra Sverige som
turistland och arbeta för ett förverkligande av det
sociala målet. Utskottet har inte famfört någon
kritik mot turistrådets insatser vad gäller
marknadsföringen. Vad utskottet däremot vid
upprepade tillfällen har kritiserat turistrådet för, är
att det inte levt upp till riksdagens beslut angående
de sociala målen. Detta är mycket anmärkningsvärt
och innebär att det nu måste till en förändring.

Herr talman! Jag yrkar avslag på samtliga
reservationer som är fogade till betänkandet och
yrkar bifall till betänkandet i sin helhet.

Anf. 141 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Maja Bäckström påstod att t.o.m.
moderaterna skulle hålla med om att turistpolitiken
och rekreationspolitiken ligger fast. De må ligga
fast, men de skall inte ligga fast tillsammans. Det är
det vi har sagt.

Det går inte att bortse från att ett budgetunderskott
på närmare 20 miljarder kronor, oavsett vilken
regering vi har, betraktas som ytterligt olyckligt av
finansen. Enligt den uppfattning som vi moderater
har, är det turistrådets uppgift att se till att vi får så
många utländska turister till vårt land att det blir en
förbättring i detta avseende.

Kulturutskottet har i olika sammanhang diskuterat
frågan om kultur och turism. Både Maja Bäckström
och jag vet värdet av Gotlands fornlämningar och
Vadstena kloster. Men när det gäller att ge en
berikande fritid, för att använda Maja Bäckströms
ord, finns det över huvud taget inget turistmål i
Sverige som är så mycket besökt som Sommarland
och Ullared. Det kan inte vara turistrådets uppgift
att se till att alla människor reser. När det gäller
turismen har man också ett ansvar för att erbjuda
sådana alternativ att vårt land blir attraktivt såväl
för utlänningar som kan tillföra främmande valuta
som för våra egna medborgare.

Jag vet inte om industriministern Tobisson skulle
avskaffa det sociala målet. När det gäller att
erbjuda en eftertraktad turistupplevelse får man
ändå förutsätta att det ligger ett mycket stort ansvar
på kommunerna att marknadsföra de områden dit
man vill att turister också från det egna landet skall
komma.

Det är mycket viktigt att vi börjar skilja på den
ekonomiska verklighet som turistnäringen i Sverige
i dag har drabbats av -- jag instämmer i Maja
Bäckströms uppfattning att turistrådet har haft
svårt att klara av detta -- och rekreations- och
socialpolitik, som somliga av oss inte anser skall
ligga på turistrådet.

Anf. 142 LOLA BJÖRKQUIST (fp):

Herr talman! Både betänkandet och debatten här i
dag visar att detta är mycket viktiga frågor, och vi
måste ordentligt diskutera igenom hur det skall bli.
Jag saknade i Maja Bäckströms inlägg något om det
som vi reservanter framfört i reservation nr 3 om att
det. Det är viktigt att regeringen kommer tillbaka
till riksdagen med det som utredaren har kommit
fram till så att riksdagen får vara med och diskutera
hur det skall bli med turistrådet i framtiden.

Organisationen av turistrådet har inte tagits upp så
mycket i debatten, och det är en mycket stor fråga.
Jag har medvetet låtit bli detta, eftersom jag
faktiskt förväntar mig att vi skall få en bred
diskussion längre fram när utredaren är klar.

Anf. 143 MAJA BÄCKSTRÖM (s):

Herr talman! Också jag tror att det kommer att
finnas anledning för oss att ta en både djup och bred
diskussion om dessa frågor framöver.

Lola Björkquist nämnde reservation 3 och att det
vore bra om vi alla fick yttra oss om den utredning
som kommer. Därvidlag kan jag säga att det i och
för sig ankommer på regeringen att ta ställning när
utredningen är klar. Regeringen har självfallet två
sätt att gå fram, antingen att själv ta ställning eller
att komma med ett förslag till riksdagen.

Visst har Ingrid Sundberg och jag samma
värderingar när det gäller kvalitet i upplevelserna.
Men vi får inte glömma bort att människor i olika
skeden av livet ser på detta med kvalitet på olika
sätt. Man får inte underskatta Sommarland, som
jag tror kommer på sjätte eller sjunde plats här i
landet, och till Liseberg vandrar man i dubbelt så
stor skara. Man får väl ändå i rättvisans namn säga
att vi säkert behöver både det ena och det andra.
Det gäller att göra detta tillgängligt så att
människor oavsett sin ekonomi osv. har möjlighet
att komma ut. Vi vet att detta inte minst gäller för
ensamstående med barn, som har en nog så
bekymmersam situation.

Anf. 144 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Maja Bäckström och jag har i
grunden samma uppfattning när det gäller värdet av
olika turistmål, sa det skall vi inte diskutera. Men
när det gäller att göra Sommarland och Ullared
tillgängliga som turistattraktioner, är detta en social
fråga och inte en fråga för Sveriges turistråd.

Det vi i dag diskuterar, och vad jag diskuterar, är
RRVs och riksdagens revisorers förslag om
turistrådets framtid. De förslagen går isär.
Riksdagens revisorer har enbart haft att undersöka
i vad mån de mål som riksdagen har satt upp uppnås
av turistrådet. I bägge fallen har kritiken varit både
berättigad och negativ.

Från moderat sida ser vi ingen annan lösning än att
man renodlar turistrådets uppgifter, och där har vi
samma åsikter som RRV. Vi är nog ganska
övertygade om att också utredningsmannen
kommer att inse det orimliga i den organisation som
turistrådet har i dag.

Anf. 145 LOLA BJÖRKQUIST (fp):

Herr talman! Jag vill bara tillägga att det låter
förhoppningsfullt när Maja Bäckström säger att
regeringen kan tänkas återkomma till riksdagen.
Regeringen kan ju välja det alternativet. Jag vill då
uppmana Maja Bäckström och kollegerna i
kulturutskottet att påverka regeringen så att den
faktiskt också kommer tillbaka till riksdagen med
ärendet.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skall
fattas den 28 mars.)

18 § Vissa fastighetsrättsliga
lagstiftningsfrågor

Föredrogs

bostadsutskottets betänkande

1990/91:BoU9 Vissa fastighetsrättsliga
lagstiftningsfrågor.

Anf. 146 JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 2 till detta betänkande.

Vi skulle egentligen haft fler reservationer än de
många moderata reservationer vi avgett, men vi har
valt att framföra våra synpunkter när det gäller
motiven i form av ett särskilt yttrande som är fogat
till betänkandet.

Detta betänkande behandlar vissa
fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor. Det är väl
inte direkt inte rubrik som ger de många åhörarna
på åhörarläktaren några större aha-upplevelser
eller får dem att bli mycket intresserade av detta.
Men det är mycket viktiga frågor som behandlas i
detta betänkande.

Det handlar om vem som skall bestämma över
byggandet i Sverige och om de enskilda
människorna över huvud taget ens skall få
bestämma över det de äger. Det handlar om vi skall
ge landsbygden en större möjlighet att bli mer
levande. Det handlar om huruvida vi skall fortsätta
att ha ett hyressättningssystem som kallats bl.a.
''fullständigt orimligt'', eller som en tidigare
socialdemokratisk riksdagsledamot har uttryckt
det, ''leder till stora orättvisor''. Skall vi ha frihet
att välja vilken organisation vi eventuellt vill stödja
resp. inte stödja? Det finns många fler exempel,
men detta är några av de frågor som behandlas i
betänkandet.

Jag vet inte om kammaren har hört följande
historia som jag snappat upp och direkt kopplade
till detta. Det var tre yrkesmän som tvistade om
vem som egentligen hade världens äldsta yrke. Vem
skapade Eva av ett revben?, sade doktorn. Haha,
sade arkitekten, vem skapade ordning ur kaos? Ja,
men vem skapade kaos, svarade politikern i triumf.

Det är väl att ta i att påstå att den svenska
bostadsmarknaden kan liknas vid ett kaos, men jag
tror att delar av bostadsmarknaden faktiskt gör skäl
för den benämningen. Vi moderater vill lösa de
problem som i dag finns på bostadsmarknaden. Vi
vill bl.a., och det framgår av detta betänkande:
Ändra expropriationslagen, avveckla
förköpslagen, avveckla tomträttsinstitutet,
liberalisera plan- och bygglagen, reformera
bruksvärdessystemet, avveckla hyresgäströrelsens
monopol, låta de boende bestämma mer själva,
införa ägarlägenheter och ett nytt vad vi kallar
hyr/köp-system på bostadmarknaden.

Jag tänker beröra två specifika områden som detta
betänkande behandlar, bruksvärdessystemet och
den allmänna oviljan hos den nuvarande politiska
majoriteten att låta människorna påverka själva.

Herr talman! På hyresområdet kan de boende
själva inte nämnvärt påverka bostadskostnaden.
Faktum är att vi har en reglering av hyran som
ursprungligen kommer från efterkrigstidens
krislagstiftning. Men denna reglering gäller
fortfarande, fyra decennier efter andra
världskrigets slut.

Man kan göra en jämförelse inom det nuvarande
bostadsbeståndet. Låt oss ta ett allmänt
bostadsföretag i riksdagens närhet, det handlar om
Stockholmshem, och titta på hyresnivån där år 1987
för en trerumslägenhet på 70 m2, vilket är en
normal storlek. Vi tittar först på en lägenhet i
Stockholms innerstad byggd någon gång mellan
1935 och 1939. För en sådan lägenhet får man
betala 20 000 kr. i årshyra.

Om vi å andra sidan ser på en lägenhet i ett nybyggt
område långt ut i Stockholms periferi, Västra
Smedshagen i Hässelby, får man för en lika stor
lägenhet betala 36 000 kr. i årshyra, dvs. 16 000 kr.
mer per år i hyra trots att lägenheten är belägen
mycket mer ocentralt.

Att de boendes önskemål genom nuvarande
bruksvärdessystem får en helt omvänd ekonomisk
effekt är en av orsakerna till att problemen på
bostadsmarknaden i Sverige i dag de facto är så
stora som de är. Hyreslagstiftningen är också en av
huvudanledningarna till att rörligheten på
bostadsmarknaden är så låg som den är.

Det är ett exempel på ett område som vi moderater
vill förändra. Det andra exemplet är det monopol
som hyresgäströrelsen har inom bostadsområdet,
där de boende i hyreslägenheter tvingas betala inte
bara kostnaden som organisationen har för att
förhandla utan också kostnader för vad man kallar
boinflytande, lokaler, fritidsverksamhet m.m.

Det är aktuellt att ifrågasätta vad
hyresgästföreningen egentligen gör, inte minst med
tanke på det som har hänt i Göteborg de senaste
dagarna. Vi har ju kunnat läsa om att
hyresgästföreningen har gått med på allehanda
ekonomiska transaktioner som har haft en enda
förlorare, de boende, dvs. de människor som
hyresgäströrelsen egentligen skulle företräda.

Vi moderater vill låta människorna själva välja om
de skall tillhöra en organisation och vilken
organisation de skall tillhöra -- och därigenom
indirekt om de skall betala något för den
tillhörigheten. Det är borde vara en självklarhet,
med föreningsfrihet och organisationsfrihet, men
det är det inte i Sverige i dag. Orsaken till att det
inte är så är i huvudsak att socialdemokrater har
styrt den här delen av det politiska systemet i
Sverige.

Vi har också allmänt en bostadsmarknad i Sverige
som ger allt färre svenskar möjlighet att bo enligt
egna önskemål. Jag har försökt hålla det här
anförandet relativt kort med tanke på den sena
timmen, men jag vill ändå avsluta med två frågor
till utskottsmajoritetens talesman Hans Göran
Franck.

För det första: Är det rimligt att tvingas betala mer
i hyra, ju mindre nöjd man är med sin bostad vad
gäller läget?

Och för det andra: Vad är det som säger att inte de
boende själva skall få bestämma utan överlåta den
här bestämmanderätten till hyresgäströrelsen?

De frågorna skulle jag vilja ha svar på.

Anf. 147 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL
(fp):

Herr talman! Det är bara några månader sedan vi
här i kammaren behandlade det som på
kanslisvenska heter vissa fastighetsrättsliga frågor
men som i flera fall handlar om trivsel och mindre
byråkrati i boendet. Några av dagens frågor fanns
med i betänkandet BoU3, fastighetsbildning för
landsbygdens behov, som vi också hade uppe i
höstas. Vissa av frågorna från de tillfällena t.ex. vad
gäller bostadsrätter och bostadsförmedling,
kommer upp i andra betänkanden i vår, sedan det
under de senaste veckorna har lagts propositioner
med förslag till vissa förändringar. De flesta andra
frågor är däremot desamma som tidigare, t.ex. den
om kommunala förköpsrätten, som folkpartiet
liberalerna anser bör avskaffas. Detta framgår av
reservation 3.

Ett område där vi inte har avgivit reservation är
tillståndslagen, men jag hälsar med tillfredsställelse
att hyreslagskommittén skall behandla reglerna om
tvångsförvaltning och om tillståndslagen är
tillräckligt effektiv. För ett liberalt parti tar det
emot att kräva mer regler och skärpta krav för att
förvärva fastigheter, men när hyresgästerna
oförskyllt kommer i kläm, som nyligen har skett i
flera fastigheter, bl.a. inom mitt eget hemlän, då
måste man reagera. Både kommuner och banker
bör skärpa sin bedömning av vilka som får bedriva
fastighetsförvaltning. Utebliven långivning är ett
verkningsfullt sätt att stoppa icke seriösa
fastighetsköpare. Dessa är, som tur är, i fåtal.

Hyresgäster skall inte komma i kläm, sade jag nyss.
Nej, de skall i stället ha ökat inflytande över sitt
boende. Endast tre av tio hyresgäster i
allmännyttan tycker enligt en utredning att de kan
påverka sitt boende. Det verkar dock som om man
bl.a. inom allmännyttan vill arbeta mer med
inflytandefrågor. Många hyresgäster vill också i
takt med ökade hyror känna att de kan påverka sitt
boende.

En risk finns dock i det nya
bostadsfinansieringssystemet, som folkpartiet
liberalerna motsätter sig. När avsättning till
lägenhetsunderhåll ersätts med lån, ökar
fastighetsägarens inflytande på bekostnad av
hyresgästernas. Detta är inte bra. Därför är det
viktigt att stödja reservation 16, men det är ännu
viktigare att i frågasätta det beslut som fattats om
räntelån till underhåll. Detta kommer dock i en
annan debatt.

I morgon lägger regeringen fram ett förslag om ny
jordförvärvslag. Där blir det fritt fram för alla
svenskar att köpa sig en bondgård. Kravet är dock
att köparen flyttar med själv och bosätter sig på
fastigheten.  Vid behandlingen i höstas av
propositionen om fastighetsbildning för
landsbygdens behov anslöt sig folkpartiet till en
motion som stödde bildandet av större
fritidsfastigheter på landsbygden. Detta krav
upprepas i reservation 10. Ligger inte detta förslag,
måste man fråga sig, i linje med det som regeringen
väntas komma med i morgon? Den som vill ha en
större fritidsfastighet vill ofta odla, hålla djur eller
vårda landskapet men vill kanske göra det under en
del av året. Landsbygden blir befolkad, landskapet
hålls öppet, handel och annan service får stöd. Att
tillåta större fritidsfastigheter på landsbygden kan
ha samma regionalpolitiska profil som en talesman
för jordbruksdepartementet säger att
morgondagens lagförslag har.

Herr talman! Eftersom vi nu så nyligen har
behandlat många av frågorna i betänkandena
BoU9 och BoU3, tar jag inte upp dessa utan
avslutar med folkpartiet liberalernas stöd till de
reservationer där vi finns med. Med tanke på
voteringsanläggningens kapacitet yrkas endast
bifall till reservationerna 10 och 16.

Anf. 148 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Bostadsutskottets betänkande nr. 9,
som vi nu diskuterar, har den torra titeln ''Vissa
fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor''. Bakom
denna rubrik döljer sig många angelägna frågor för
de boende. I betänkandet behandlas 21 motioner
från den allmänna motionstiden med totalt 55
yrkanden.

Till betänkandet har fordrats 28 reservationer.
Centern finns med på 14 av dessa. Jag kommer här
inte att ta upp alla våra reservationer, utan jag nöjer
mig med att behandla några av dem.

Jag vill börja med boendeinflytandet. En bra
bostad i en bra miljö till en rimlig kostnad är en
förutsättning för social välfärd. Men detta är oftast
inte tillräckligt för en fullgod trivsel. Det krävs
någonting mer -- ett engagemang från de boende.
För att skapa ett ökat engagemang måste de boende
ges möjlighet att påverka sin egen boendesituation.
Ökad boendeinflytande är en viktig förutsättning
för att åstadkomma gemenskap och trivsel i våra
bostadsområden.

Det finns visserligen en del boendeinflytandeavtal
mellan fastighetsägare och hyresgästorganisation,
och boendeinflytandet är också delvis fastlagt i
lagstiftning. Men vi i centerpartiet tycker att det
finns en rad hinder, som vi vill undanröja, när det
gäller de boendes inflytande över sin boendemiljö.
Vi i centern vill vidga boendeinflytandet. Det
framgår av många centerkrav i detta betänkande.

I vår motion 413 tar vi upp boendeinflytandet i
samband med gemensamhetsanläggningar. Vi vill
att boendeinflytandet vid bildandet av
gemensamhetsanläggningar stärks på så sätt att
hyresgästerna själva eller genom frivillig
samverkan i föreningsform ges rätt att utöva
inflytande. Nuvarande regler i anläggningslagen
innebär att hyresgäster företräds av den
hyresgästorganisation eller de organisationer av
hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
för berörda fastigheter.

I en annan av våra reservationer begär vi i centern
att anläggningslagen ändras, så att
boendeinflytandet vid inrättandet av
gemensamhetsanläggningar ökar för småhusägare i
s.k. storkvarter.

Vi i centern upplever också att det är brister i
bostadssaneringslagen och hyresförhandlingslagen.
Vi vill öka den enskilde hyresgästens möjligheter
att komma till tals i frågor som direkt berör honom.
En ombyggnad av en fastighet kan i dag komma
tillstånd utan att ens de människor som bor i
fastigheten kunnat påverka beslutet.
Boendeinflytandet bör utformas så att möjlighet
öppnas för hyresgästerna, eller om de så önskar en
förening av berörda hyresgäster, att yttra sig i
ombyggnadsfrågor.

Ytterligare ett exempel, som jag vill nämna,
centerns önskemål om vidgat boendeinflytande är
det hyresgäststyrda underhållet. Vi vill ge den
enskilde hyresgästen ökade möjligheter att själv
avtala om underhållsstandarden i sin lägenhet.

Så går jag över att säga några ord om
bruksvärdessystemet. Vi vill från centerns sida ha
en översyn av bruksvärdessystemet, så att det
klarare framgår vad som menas med bruksvärdet.
Tillämpningen av nuvarande bruksvärdessystem,
som är ca 20 år gammalt, har lett till att en liten
lägenhet i ytterområden kan ha en högre hyra än en
större, mera centralt belägen lägenhet. Det är rätt
naturligt att en sådan hyressättning upplevs som
orättvis. Enligt vår uppfattning måste en lägenhets
läge tillmätas större betydelse i
bruksvärdessystemet. Jag vill här passa på att fråga
socialdemokraternas representant Hans Göran
Franck: Vill Hans Göran Franck medverka till att
bruksvärdessystemet ses över?

I reservation 5 begär vi att tomträttsinstitutet
avskaffas. Enligt vår bedömning finns inte
tillräckliga skäl att behålla tomträttsinstitutet, som
infördes 1907, som ett särskilt rättsinstitut vid sidan
av äganderätten. Några nya tomträtter bör inte
tillskapas. De som bor i småhus med tomträtt bör
erbjudas att köpa sin tomt.

I reservation 2 begär vi en samlad översyn av
ersättningsreglerna i expropriationslagen. I vårt
moderna och komplicerade samhälle har det blivit
allt vanligare att enskilda personer till förmån för
allmänna intressen måste avstå mark som de äger
eller godta inskränkningar i rätten att förfoga över
sin egendom. Ett exempel på situationer där
enskilda får tåla intrång är vägbyggen.

Det ifrågasätts allt oftare om samhället visar
tillräcklig respekt för äganderätten och för de
enskildas intressen. Ersättningsreglerna kan också
slå ojämnt. Handläggningen är oftast segdragen
och kan ta mycket lång tid. Hithörande frågor har
hittills tagits upp sektor för sektor allteftersom de
har aktualiserats. Det gäller t.ex.
expropriationslagen, väglagen, plan- och
bygglagen, naturvårdslagen och en hel del andra
lagar. Någon samlad översyn har knappast tidigare
gjorts. Vi tror från centerns sida att det är värdefullt
med en samlad översyn. Jag vill passa på att fråga
socialdemokraternas företrädare om han är beredd
att medverka till att en samlad översyn kommer till
stånd i det avseendet?

Herr talman! Jag tänker i detta anförande inte
beröra några fler av centerns reservationer.
Självfallet ställer jag mig bakom samtliga de
reservationer där centern finns med i detta
betänkande. Men jag nöjer mig med att yrka bifall
till reservationerna 2 och 5.

Anf. 149 JAN STRÖMDAHL (v):

Herr talman! Jag skall koncentrera mig på två
ämnen i mitt anförande. Dels gäller det stödet till
de bofasta i glesbygden i våra skärgårdsområden,
dels gäller det stödet och försvaret för de bofasta i
våra städer, dvs. hyresgästerna. Det jag tänker ta
upp där är bruksvärdesprincipen.

Först har vi försvaret av de bofasta i
skärgårdsområdena. Jag vill läsa högt ur det
betänkande som ligger till grund för vår debatt. Det
är strålande formulerat.

''Det finns anledning att hysa stor oro för den
omvandling av permanenthus till fritidshus som
pågår på vissa orter framför allt i vissa
skärgårdskommuner. Det kan inte anses vare sig
rimligt eller önskvärt att samhällen, som är
uppbyggda för permanentboende, nästan helt
förvandlas till orter för fritidsboende. Härigenom
kommer den sociala servicen, gemenskapen och
tryggheten att kanske helt försvinna för dem som
bor kvar permanent. Med den nuvarande
lagstiftningen och de finansieringsmöjligheter som
finns kan få skärgårdshus bevaras åt de fastboende.
Dessutom kommer de samhälleliga investeringarna
att kunna utnyttjas endast i begränsad omfattning.''

Med utgångspunkt i detta konstaterande kommer
utskottsmajoriteten fram till att den är väldigt nöjd
med att bostadsministern har lovat att se över
förköpslagen, dvs. kommunernas
förköpsmöjligheter. Detta har redan gjorts i
tidigare utredningar. Då har det framkommit att
inte, åtminstone inte ensamt, är en framkomlig väg.
Slutsatsen av det vackra stycket i betänkandet
borde i stället vara stöd till vänsterpartiets förslag.
Det är enkelt, nämligen att regeringen skall lägga
fram det förslag till förvärvslagstiftning som har
utarbetats inom departementet och som den
tidigare har lovat skall läggas på riksdagens bord.

Men man har tvekat eftersom alla remissinstanser
inte har varit helt nöjda med förslaget. Vi menar att
man borde kunna ta hänsyn till konstruktiva
synpunkter från remissinstanserna. Därefter kan
man ge de kommuner som så vill möjlighet att peka
ut på vilka områden de skulle vilja tillämpa en
förvärvsprövning. Det innebär att man överlämnar
åt kommunerna att bestämma om de vill använda
sig av möjligheten eller inte. De kommuner som
inte vill behöver inte göra det.

Det är inte försvarligt att på detta vis begrava ett
förslag i stället för att slipa av det och fullfölja det.
Jag yrkar bifall till reservation 4.

Vi kan då gå över till det som är viktigast för
stadsborna. Det är att nu försvara och förbättra den
hyresreglering som vi har och som innebär att hyror
trots allt inte har kunnat rusa iväg enligt någon form
av marknadshyresprissättning.  Det finns fler och
fler som har börjat argumentera och verka för att
man skall släppa på den hyresreglering som ligger i
systemet med bruksvärdeshyror och det därmed
sammanknutna besittningsskyddet för
hyresgästerna.

Det är nog bra i många sammanhang med
marknadsekonomi och marknadsprinciper. Men
det är inte bra när det gäller så tunga, viktiga och
grundläggande saker för människor som bostaden.
Där har vi inte råd att låta priskriget och bristen på
bostäder få avspegla sig i en prissättning som gör att
också besittningsskyddet kommer i stor fara för de
boende. Det viktigaste i svensk hyreslagstiftning är
det grundläggande besittningsskyddet --
kvarboendeskyddet. Det går inte att upprätthålla
om man inte också har någon form av
hyresreglering. Den metod som finns är
bruksvärdessystemet som baserar sig på en
självkostnadshyra för de allmännyttiga företagen
som inte skall vara vinstgivande.

Jag håller inte med vad framför allt Jan Sandberg
har sagt. Han har ondgjort sig över
bruksvärdessystemet. Han tar upp ett exempel där
inom ett bostadsföretag en bostad som är byggd på
30-talet har en lägre hyra än den som är byggd på
70-talet. Men det är den olika åldern som gör
skillnaderna. Om Jan Sandberg i stället jämför två
bostäder i samma bostadsföretag byggda samma år,
finner han en skillnad i hyran som beror på läget.
Då har de centralt belägna bostäderna högre hyra
än de som ligger mer perifert. Problemet är att
skillnaderna på grund av åldersfaktorn är alltför
stora och inte motsvarar standardskillnaderna.
Med det av riksdagen beslutade nya
räntelånesystemet går det så småningom att
reducera åldersfaktorns betydelse i
hyressättningen.

Bostadsministern har aviserat en översyn av
bruksvärdessystemet. Men vem som skall göra
denna översyn vet jag ännu inte. Jag vet inte om det
är offentliggjort. Det är viktigt att peka på att den
översynen inte får innebära ett ifrågasättande av
bruksvärdessystemet. Däremot skall detta
förbättras. Vi har pekat på några förslag. Det går
att ta bort det s.k. påtaglighetsrekvisitet. Det är det
som gör att en fastighetsägare som jämför sig med
ett allmännyttigt bolag alltid kan ta ut litet högre
hyra än vad det allmännyttiga bolaget gör. Vi tycker
att det är fel. Fastighetsägaren skall inte få ta ut en
högre hyra.

Vi menar också att det skall gå att rensa hyran från
t.ex. kostnader för kabel-TV och parkering. Sådant
som inte alla självklart vill ha, behöver eller kan
utnyttja. I det nuvarande systemet kan den som
vägrar att betala en sådan del av hyran som kabel-
TV-avgiften eller bilparkeringen bli av med hela
lägenheten. Det är en skönhetsfläck i systemet.

Jag yrkar bifall till reservationerna 11 och 14.

Vi har också pekat på att principerna med direkt
besittningsskydd och bruksvärde borde genomföras
även beträffande lokaler. Som det är nu är det en
stor sporre för fastighetsägarna att utnyttja så
mycket ytor som möjligt till butiker, lokaler, kontor
osv. i stället för till bostäder, för då kan man ta ut
mycket högre hyra. Det finns alltså en ekonomisk
drivkraft att förändra bostäder till lokaler, för att
därmed kunna ta ut högre hyra.

I systemet ligger också en svårighet för alla de
lokalhyresgäster som inte har stora inkomster att
göra sig gällande på hyresmarknaden. De slås ut
och blir hänvisade till små, dåliga lokaler med dåligt
läge, om de inte kan hänga med i
marknadshyreskarusellen. Lokalhyresgästernas
företrädare säger t.o.m. att de hyror som har
utvecklats nu ligger över marknadshyrorna, genom
att lokalhyresgästerna är i underläge gentemot dem
som hyr ut lokaler.

Därför yrkar jag bifall till reservation 23.

Slutligen -- inte minst därför att Jan Sandberg har
begärt replik -- vill jag ta upp Jan Sandbergs
svartmålning av hyresgäströrelsen och det illvilliga
gläfs mot de organiserade hyresgästerna som
förekommer.

Jag har själv arbetat som förtroendevald inom
hyresgäströrelsen i bortåt 30 år och tror att jag
ganska väl känner till hur det går till och hur
demokratin fungerar inom hyresgäströrelsen. Jag
medger i och för sig att det finns brister, precis som
det finns brister i alla organisationer, politiska
partier, fackföreningsrörelser osv. Men det finns
också en levande diskussion om demokratin, om
hur de boende själva skall utöva sin
bestämmanderätt via sin organisation,
hyresgästföreningar, kontaktkommittéer osv.

I normalfallet är det precis som även ni borgerliga
företrädare efterlyser: de berörda hyresgästerna får
t.ex. i ett saneringssamråd framföra sina åsikter,
diskutera med sina grannar och formulera
hyresgästernas gemensamma ståndpunkt
beträffande vilka förändringar man vill ha, vilka
krav man skall ställa på fastighetsägaren osv.

Det brukar t.o.m. organiseras så att man inte går
med på några överenskommelser om inte de
hyresgäster som ingår i den aktuella
kontaktkommittén eller arbetsgruppen allihopa
tecknar på de aktuella ritningarna. Först då
undertecknar den som formellt företräder
organisationen något avtal med motparten, dvs.
fastighetsägaren.

Det förekommer avsteg från detta. Sådana skall
bekämpas, framför allt inom dessa föreningar och
organisationer. Ifall hyresgäströrelsen inte klarar
av den här demokratiska uppgiften kommer den
inte att överleva. Men man skall ha klart för sig att
hyresgästerna behöver en stark organisation i
ryggen. Ensam är ju varje hyresgäst ganska svag
mot de starka och välorganiserade motståndarna,
medan hyresgästerna tillsammans är mycket starka
och kan utöva makt, om man verkligen ger sig
sjutton på det och utnyttjar de möjligheter som
lagstiftningen och förhandlingssystemet ger.

Anf. 150 JAN SANDBERG (m) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att göra ett
tillrättaläggande beträffande mitt
inledningsanförande. Jag yrkar bifall till
reservationerna 1 och 12. Det var detta jag menade,
även om jag inte sade det.

Jag kan inte undgå att kommentera det Jan
Strömdahl säger först och främst beträffande
bruksvärdessystemet. Jan Strömdahl sade själv att
fler och fler argumenterar för en översyn av
bruksvärdessystemet. Den naturliga slutsatsen
borde då vara att det finns all anledning att se över
bruksvärdessystemet, och det är detta vi moderater
vill göra. Vi vill inte införa marknadshyra, utan vi
vill se över bruksvärdessystemet. Och vi
ifrågasätter inte besittningsskyddet -- det skall
finnas kvar.

Jag förstår inte att Jan Strömdahl kan försvara ett
system som ger så uppenbara orättvisor som detta.
Jan Strömdahl sade att det handlade om skillnaden
i produktionsår vid jämförelsen mellan 30-
talslägenheten i centrala Stockholm och den
moderna lägenheten i Västra Smedshagen. Det
skulle vara den skillnaden som gjorde att det blev
så mycket dyrare att bo centralt.

Låt mig då ta ett annat exempel: Södra
stationsområdet, som byggdes ungefär samtidigt
som Västra Smedshagen i Hässelby. Det är dyrare
att bo i Västra Smedshagen än i Södra
stationsområdet. Det kan väl ändå inte Jan
Strömdahl försvara.

Det handlar om att vi måste se över systemet, och
det är allt fler som kräver en sådan översyn.

Så till hyresgäströrelsen. Jag har själv varit med i
den en gång i tiden, och jag träffade senast i
onsdags kväll en representant för hyresgäströrelsen
och pratade mycket ingående om deras sätt att
arbeta och mina synpunkter på det. Vad jag vänder
mig emot är att en förening eller organisation får
monopol på att företräda de boende.

Den viktigaste synpunkten och frågan är: Varför
inte låta de boende själva bestämma vilken
organisation som de vill tillhöra och vilken
organisation som skall företräda dem i dessa
sammanhang? Det är den friheten jag är på jakt
efter. Jag har viss förståelse för att herr Strömdahl,
som representerar vänsterpartiet, har litet svårt att
förstå kravet på ökad frihet för enskilda människor,
men det är alltså detta som det handlar om.

Anf. 151 JAN STRÖMDAHL (v) replik:

Herr talman! För att börja med det sista: Det finns
faktiskt organisationsfrihet även för hyresgäster.
Det är alltså felaktigt att beskriva situationen som
en monopolsituation, att det är tvingande att
tillhöra en hyresgästförening som är ansluten till
Hyresgästernas Riksförbund. De hyresgäster som
vill slå sig samman i en annan organisation har
faktiskt möjlighet enligt den lagstiftning som finns
att tillskansa sig en förhandlingsordning och en
förhandlingsrätt.

Beträffande hyrorna kan jag inte säga om det är fel
eller rätt att hyrorna på Södra stationsområdet,
med samma produktionsår som i Jan Sandbergs
första exempel, är högre eller lägre. Men jag vet att
när man sätter hyrorna i nyproduktionen har det
åtminstone under de senaste tio åren funnits en
skillnad mellan de centrala bruksvärdeshyrorna och
de mindre centrala i Stockholmsområdet.

Anf. 152 KJELL DAHLSTRÖM (mp):

Herr talman! Låt mig först säga att jag givetvis står
bakom alla de reservationer där miljöpartiet och
mitt namn finns med, men jag tänker inte i något
fall yrka bifall till någon sådan reservation, vilket
ytterligare skulle belasta vår voteringsanläggning.

Låt mig också säga att jag delar den inställning som
Jan Strömdahl har gett uttryck för i reservation nr
4 vad gäller en översyn av förköpslagen. Det finns
anledning att gå mycket snabbare fram än vad
utskottsmajoriteten föreslår för att få till stånd
någon typ av förvärvsprövning i de kommuner som
har galopperande priser på grund av attraktivitet
osv.

Låt mig också säga att jag, liksom miljöpartiet gör
i en reservation, stöder tanken på att
biluppställningsplatser och kabel-TV-installationer
inte skall kunna påtvingas hyresgäster. På samma
sätt tycker vi att hyresgästerna skall ha inflytande
över beslut om installation av kabel-TV och
liknande installationer som kan komma i
framtiden.

Miljöpartiet står också öppet för att
förhandlingsrätten enligt hyresförhandlingslagen,
som det talas om i reservation 15, utvidgas.
Monopolet för hyresgäströrelsen, som det kallas,
kan behöva ruckas i vissa lägen. På samma sätt som
hyresgästerna skall ha inflytande över kabel-TV-
installationer, bör de också få ha ett större
inflytande över lägenhetsunderhållet, vilket några
reservanter föreslår i reservation 16.

Efter att ha konstaterat detta kring betänkandet om
vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor skall jag
berätta om ett besök som jag gjorde i en lägenhet i
Jordbro för någon vecka sedan. Jordbro ligger i
Haninge kommun på Södertörn. Där finns ett stort
område som ägs av Stiftelsen Familjebostäder. Man
kan säga att de yttersta besluten som rör
Familjebostäder i Jordbro i Haninge kommun
fattas här i Stadshuset vid Riddarfjärden i
Stockholms kommun. I övrigt fattas många beslut
rörande Familjebostäder på Sankt Eriksgatan på
Kungsholmen långt från Jordbro.

I ett stort område i Jordbro med hyreslägenheter
konstaterade man för ett par år sedan alldeles för
höga radonhalter. I den lägenhet jag besökte visade
det sig att strålningen var 687 becquerel redan för
två år sedan. En tid efter vintern 1989 kom en
reparatör med en norsk springventil, som han satte
in i ett av fönstren, varpå man kontrollmätte.
Radonhalten gick ned med 10 becquerel till 677. På
den tiden gällde att en radonhalt på 400 becquerel
var den högsta acceptabla nivån. Sedan dess har
den högsta radonhalten enligt riksdagsbeslut
minskats till 200. Lägenheten är på 118 m2, och
familjen har bott i lägenheten i 26 år, dvs. ända
sedan husets bygdes. Man betalar 5 720 kr. i hyra
per månad. Hyran har man snyggt och prydligt
betalat under hela tiden. Denna familj sitter fast i
en hälsofälla. Man har engagerat sig i den lokala
kontaktkommittén för att få till stånd en
radonsanering, men ingenting har hänt. Det sitter
en hel del småpåvar i vägen, och på dem fastnar
tydligen besluten i halsen. Vad kommer att ske?
Det kostar kanske 30 000 kr. att radonsanera
bostäderna, och det finns en stor mängd av dem.
Vem skall betala? Det går att få visst statsbidrag för
att göra det, men ingenting händer.

Inför den typen av bostadsmiljöer är vi miljöpartier
mycket öppna för tanken på ägarlägenheter och
försäljning av hyresrätter. 25 % av lägenheterna i
detta land är hyresrätter. Med vår grundläggande
ideologi att man skall ta ansvar för sitt boende,
vilket innebär både rättigheter och skyldigheter, så
tycker vi att man också skall kunna ha det
ekonomiska förvaltningsansvaret för bostaden.
Därmed ligger det totala ansvaret ''nära''
lägenheten. I dag är det inte så. Trots att den
boende engagerar sig i kontaktkommittén kan han
eller hon, som mitt exempel visade, fastna i en
hälsofälla. Jag kan alltså inte se annat än att vi
måste vara öppna för andra upplåtelseformer.
Ingen upplåtelseform skall uteslutas. Alla
upplåtelseformer behövs. Att ställa svart mot vitt,
som man gör i vänster-höger-debatten, är olyckligt.

I bostadsområdet i Jordbro sitter man på en enorm
resurs. Den nämnda lägenheten på 118 m2 är
belastad av ett lån på 180 000 kr. Men
marknadsvärdet efter en radonsanering till en
kostnad av 30 000 kr. tillsammans med en del andra
åtgärder är kanske upp emot 1 milj.kr. De
hyresgäster som har bott i miljonprogrammets
områden i 20--30 år sitter alltså på en enorm resurs,
som varken de, Familjebostäder eller andra SABO-
företag kan utnyttja för att förbättra bostadsmiljön.

Jag tycker att mitt exempel manar till eftertanke
och funderingar kring laborationer med
hyresrättssektorn i våra bostadsområden.

Anf. 153 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! I det senaste numret av
nyhetsmagasinet Nu finns en intressant
karakteristik av den tilltänkta borgerliga
bostadspolitiken i allmänhet och hyrespolitiken i
synnerhet. Den är intressant därför att artikeln i
fråga handlar om hur man uppfattar vad som
komma skall vid ett regimskifte, något som
tidningen hoppas på. Man försöker ge ganska
besked. Mer likt Norge skulle det bli om de
borgerliga partierna fick bestämma, säger man.
Norrmännen betalar 58 % av lönen för sitt boende.
Nu tror jag att den siffran är överdriven, men om
inte den här debatten varar allt för länge kommer
jag i väg till Norge i morgon. Där skall jag
undersöka hur det ligger till. Hur som helst vet jag
att boendekostnaderna i Norge ligger på en mycket
hög nivå.

En viss reservation gör folkpartitidningen för
centern som beskrivs som försiktigare med att
explicit önska mer marknadsekonomi. Enligt
uppgift är boendekostnaden för svensken omkring
20 % av lönen. Trots detta prisar nu de borgerliga
partierna de hårda angreppen mot
socialdemokraternas sociala bostadspolitik. Den
jämförs med ''Öststaternas misslyckade
planekonomi''.

Hur skall då det borgerliga systemskiftet uppnås
enligt nyhetsmagasinet Nu. Jo, det skall uppnås
bl.a. genom att kostnadskontroller och
länsbostadsnämnder avskaffas. Dessutom skall
bostadssubventioner och markvillkor för byggande
minskas. Låt människorna betala de verkliga
kostnaderna för sitt boende, utropar tidningen. Det
skulle betyda att hyror och andra boendekostnader
nära nog fördubblas i nybyggen. Det är just på det
sättet situationen blir mer lik i Norge.
Boendekostnaderna skall inte utjämnas via
skattsedeln och bostadssubventioner, som
socialdemokraterna vill.

Eftersom hyressättningen i de allmännyttiga
bostadsföretagen är riktgivande för
hyresmarknaden i övrigt, kräver moderaterna och
folkpartiet till råga på allt att allmännyttans
lägenheter säljs ut till privata fastighetsägare. Nu
framhålls att subventioner leder till en för stor
efterfrågan på bostäder, och bostadsbristen skall
därför enligt detta recept avskaffas genom skyhöga
hyror.

På knappast något område får ett borgerligt
maktskifte så allvarliga konsekvenser som just i
fråga om vanliga hyresgästers situation. Svaret på
åtskilliga av de frågor som har ställts i dag är att
socialdemokraterna säger nej till marknadshyror
och ja till en social bostadspolitik med
bruksvärdeshyror. Hyrespolitiken får inte
liberaliseras mer. Hyror och bostadskostnader är
redan höga nog. Vad som behövs är snarare en
hyresbroms. Det behövs också en reformerad
hyreslagstiftning, som stärker besittningsskyddet
och hyresgästernas ställning på hyresmarknaden.

Herr talman! I det betänkande vi nu debatterar
behandlas i stort sett motioner som vi är väl
bekanta med och som har behandlats av riksdagen
i mer eller mindre många omgångar. En hel del av
de motioner som är väckta är också föremål för viss
beredning i regeringskansliet, och en rad andra
frågor behandlas i den hyreskommitté som jag, Jan
Sandberg och Birger Andersson är ledamöter i. Jan
Sandberg och Birger Andersson är därför väl
informerade om vad som har hänt i den
utredningen.

Jag skall i korthet kommentera några av de
spörsmål som har kommit upp i debatten. Bl.a. har
frågan om expropriationslagstiftningen berörts.
Om detta är inte mer att säga än att det nu inte finns
anledning att göra någon större översyn.

På en punkt är det viktigt att det sker förbättringar,
nämligen när det gäller handläggningstiderna. Det
är över huvud taget så inom hela vår administration
och vårt rättsväsende att vi lider av alldeles för
långa handläggningstider. Detta är någonting som
med skärpa måste kritiseras, och det behövs klara
förbättringar också i just den frågan.

Det andra problemet som flera talare här har berört
är frågan om förköpsrätten och särskilt då gällande
bostäderna i skärgården. Jag delar den uppfattning
som här har kommit fram, nämligen att detta är ett
både allvarligt och oroväckande problem. Jag
beklagar att det inte gick att komma fram med ett
förslag på ett tidigare stadium. Man kan
naturligtvis, som Jan Strömdahl, säga att detta
borde ha gått ändå. Men ett faktum var att det
förslag som tidigare låg gav upphov till en alldeles
för splittrad opinion och alldeles för mycket
remisskritik. Det skulle inte ha gagnat saken att
lägga fram ett sådant förslag. Men nu är i alla fall en
översyn på väg, och den syftar till att skapa bättre
möjligheter att stoppa den pågående omvandlingen
av permanentbostäder inom dessa områden.

Utskottet har sagt att detta är en oönskad
utveckling. Vi förutsätter att det på detta område
skall komma ett förslag som är genomförbart.

Jag vill tillägga att den här frågan inte är alldeles
enkel, utan det är nödvändigt att göra noggranna
överväganden. Här får jag ett andra tillfälle att
nämna förhållandena i Norge. Norge har på den här
punkten en lagstiftning som kanske kan vara av
intresse. Det sägs att den har fungerat
förhållandevis väl, och det kan enligt min
uppfattning vara anledning att studera hur man där
har lyckats med att få en lagstiftning som i varje fall
har tillfredsställt en hel del.

Det har talats om att man vill sälja ut tomträtterna
och att man inte heller vill ha några nya tomträtter.
På den punkten är socialdemokraternas inställning
klar. Tomträttsinstitutet är viktigt för möjligheten
att fullfölja en bostadssocial politik och att
motverka spekulation. Jag vill inte påstå att det är
något allena saliggörande, men det är ett av de
instrument som finns.

Ingrid Hasselström Nyvalls beskrivning av hur det
kan gå när det gäller hyresfastigheter var bra, om
jag nu uppfattade hennes anförande rätt. Hon sade
att hyresgästerna hade kommit i kläm. Det är av
den anledningen viktigt med en noggrann uppsyn
över dessa frågor och att vi ser till att lagstiftningen
kan motverka det som Ingrid Hasselström Nyvall
nämnde. Jag vill inte ytterligare gå in på den här
frågan, eftersom den skall bli föremål för
hyreslagskommitténs överväganden. Jag hoppas att
vi skall komma fram till ett förslag som bättre
tillgodoser de behov som har lett till att hyresgäster
har kommit i kläm.

Jag har redan sagt några ord om
bruksvärdessystemet. Vi vet ännu inte -- i varje fall
vet inte jag -- hurdan sammansättningen i den nya
kommittén på det här området kommer att bli. Den
är ännu inte tillsatt, men den kommer av allt att
döma inom kort. Det behövs en översyn och analys
av systemet. De frågor som här har kommit upp
kommer att prövas av kommittén, men det kommer
att ske på grundval av att detta bruksvärdessystem
behövs och skall bibehållas.

Några talare har varit inne på vad hyran skall
omfatta. En del andra frågor som
hyreslagskommittén nu prövar har också tagits upp.
Före årets slut kommer hyreslagskommitténs
förslag.

Herr talman! Jag nöjer mig med detta. Det är
möjligt att jag på grund av den sena timmen inte har
svarat på alla frågor, men min taletid är nu i det
närmaste ute.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 154 JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Jag tycker att herr Franck borde ha
använt mera tid till att läsa betänkandet och kanske
inte lika mycket tid till att läsa tidningsartiklar. Jag
förstår inte riktigt hur Hans Göran Franck kan få
för sig att moderat politik skulle innebära att
priserna och hyrorna skulle raska i höjden. Vi har
föreslagit en sänkt fastighetsskatt. Vi vill sänka den
ännu mer. Det är vi som har sagt nej till
räntelånesystemet. Det är vi som vill genomföra
ändringar i skatteomläggningen, som kommer att
medföra att belastningen på boendet kommer att
minska. Jag förstår inte riktigt vad Hans Göran
Franck fick detta ifrån i vad gäller högre kostnader.
Han försöker möjligen koppla det till vårt krav på
en översyn av bruksvärdessystemet.

Hans Göran Franck verkar vara en av de få som
försvarar det system som vi har. Jag har i min hand
ledaren i det senare numret av tidningen Bofast,
allmännyttans egen tidning, där chefredaktören
Crister Lindström säger följande: ''Det finns all
anledning att se över hur saker och ting fungerar,
inte minst bruksvärdessystemet.'' Herr Franck sade
något om att det skall göras en översyn. Tycker
Hans Göran Franck att det system som vi har i dag
är bra eller dåligt, d.v.s. att man får betala mera i
hyra ju mindre nöjd man är med sin bostad,
åtminstone när det gäller läget?

Jag fick inte heller något svar på frågan varför man
inte skall låta de boende själva bestämma mera och
hyresgäströrelsen bestämma mindre.

Jag minns debatter som vi hade här i kammaren
före valet när man talade mycket om moderaternas
förslag som skulle innebära ökade kostnader, höjda
hyror, sociala orättvisor m.m. Man vet ju hur
mycket de orden var värda när valet var över och
den socialdemokratiska regeringen tillträdde och
genomförde den största skatteomläggning vi har
sett i modern tid i Sverige, som i och för sig
innehåller många fördelar i vad gäller sänkningen
av inkomstskatter. Vi har däremot varit kritiska när
det gäller att höja andra skatter för att bekosta de
sänkta inkomstskatterna.

Hans Göran Francks tal om risken för höjda hyror
klingar relativt falskt med tanke på det man hörde
socialdemokraterna säga innan valet om hyresnivån
och att man nu ser hur hyresnivån har förändrats i
och med skatteomläggningen. Hans Göran Franck,
är det bra eller dåligt att man får betala högre hyra
om man bor ocentralt jämfört med ett centralt läge?
Varför vill man inte låta de boende bestämma själva
i stället för att hyresgäströrelsen skall göra det?

Anf. 155 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Eftersom Hans Göran Franck
hänvisade till förhållandena i Norge, vill jag bara
påminna om att Norge har en socialdemokratisk
regering. Hans Göran Franck skall åka till Norge
inom de närmaste dagarna. Det finns då anledning
att kontakta socialdemokraterna och ta reda på
varför hyreskostnaderna är så höga i det
socialdemokratiskt styrda Norge.

Hans Göran Franck säger vidare att
socialdemokraterna säger nej till marknadshyror.
Jag har en känsla av att alla partier säger nej till
marknadshyror. Från centerns sidan säger vi i alla
fall nej. Vi har sagt att vi vill ha en översyn av
bruksvärdesystemet. Den frågan ställde jag också
till Hans Göran Franck. Det visar sig nu att Hans
Göran Franck säger att det nog behövs en översyn
och analys av systemet. Jag har antecknat de orden.

Det intressanta är vad som föreslås i reservationen
i betänkandet. I tidningen Hyresgästen, säger
bostadsminister Ulf Lönnqvist följande: ''Det är
också svårt att på ett relevant sätt kunna ta hänsyn
till fastighetens ålder och läge inom ramen för
rådande bruksvärdering''. Det finns flera motiv för
bostadsministern att kräva en översyn av
bruksvärdessystemet. Det finns således möjligheter
för Hans Göran Franck att ansluta sig till
reservationen.

När det gäller eventuella framtida hyreshöjningar,
vill jag säga att den s.k. århundradets skattereform
som genomfördes av bl.a. socialdemokraterna, har
följts av århundradets hyreshöjning. Det har inte
vid något annat tillfälle skett så kraftiga
hyreshöjningar som under det här året och fjolåret.

Hans Göran Franck framhöll att många av
motionerna är välbekanta sedan tidigare år. Det
håller jag med om. Man måste då fråga sig om vad
det beror på. Jo, det beror på att motionerna
avslås, och då kommer de tillbaka. Jag vill göra alla
i riksdagen uppmärksamma på att det inte är helt
säkert att en motion måste avslås därför att den
kommer från ett oppositionsparti. Vi kan väl alla
här i riksdagen framföra vettiga och bra förslag. I
och med att motionerna har kommit tillbaka tror vi
att förslagen är riktiga och att de så småningom bör
kunna godkännas av en majoritet i riksdagen.

En helt ny motion som jag yrkade bifall till -- och
kommer att begära votering på -- gäller regler vid
expropriation. Jag läste den reservationen noggrant
innan jag gick upp här. Jag tycker att det finns
anledning för Hans Göran Franck att läsa den
noggrant. Det fanns tydliga tecken från Hans
Göran Francks sida på att han var inne på att
kanske kunna bifalla den så småningom.

Anf. 156 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL
(fp):

Herr talman! Jag har faktiskt inte haft tillfälle,
Hans Göran Franck att läsa denna artikel. Jag kan
därför inte säga om den verkligen speglar
folkpartiets bostadspolitik. Jag tror inte att
svensken kommer att acceptera att 58 % av lönen
går till boende. Då blir det snarare som en talesman
för Boverket uttalade i dag i en TT-intervju, att
svensken kommer att knapra ner sin
bostadsstandard ganska väsentligt under de senaste
åren.

Vi har nog alla sagt att man behöver få ned
bostadssubventionerna. Man måste dock göra det i
en rimlig takt. Regeringen föreslår i en proposition
som har lagts fram i dag som en uppföljning av
förslaget i budgetpropositionen att man skall ta
ytterligare 600 miljoner. Hela bostadspolitiken är
under en väldig omstöpning just nu. Den debatten
skall vi inte föra här i kväll. Det gäller nu vissa
specialområden. De har naturligtvis också
påverkats av hela bostadsdebatten.

Jag tycker inte heller att vi skall föra en
skattedebatt nu, såsom det även blev kring det förra
ärendet om turismen. Om man accepterar en
marginalskattesänkning, som både centern och
moderaterna har sagt sig göra, måste pengarna tas
någonstans ifrån. En väg var att förändra de stora
bostadssubventionerna, vilket vi tror är av
betydelse för hur hela bostadsmarknaden kommer
att fungera framöver. Det är så lätt att säga att man
ställer upp på sänkta inkomstskatter men så svårt
att ange varifrån pengarna skall tas.

Jag hade inget yrkande när det gäller
fastighetsförvaltare och fastighetsägare som inte
sköter sig. Jag betonade också att det var ett fåtal.
Jag avvaktar resultatet av kommmitténs arbete. Det
viktiga är att man kan förebygga mer än vad man
kan i dag. Tvångsförvaltning kommer in på ett
alltför sent stadium, även om det kanske kan gå
ganska fort i dag. I ett närliggande fall hemma
kunde jag se att det gick ganska fort att få
tvångsförvaltning så att missförhållandena för
hyresgästerna kunde rättas till. Jag vill dock att man
skall försöka hitta vägar att förebygga sådana
situationer.

Anf. 157 JAN STRÖMDAHL (v):

Herr talman! Det gick inte att komma fram, sade
Hans Göran Franck, när det gällde förslaget till
förvärvslag för att klara problemen för de bofasta
skärgårdsborna. Men i nästa ögonblick hänvisade
Hans Göran Franck till Norgemodellen även i det
här fallet. Det kan då konstateras att det var just
Norgemodellen som låg till grund för det svenska
förslaget till en förvärvslagstiftning. Jag skulle vilja
föreslå att Hans Göran Franck när han gör sin
studieresa till Norge lyssnar med någon
kustkommun som tillämpar den här lagstiftningen,
så att han får se var knuten finns.

Jag vill också fråga Hans Göran Franck om det
finns något hinder för en kombination av åtgärder,
dvs. både en förvärvslagstiftning och en
förköpsmöjlighet. Jag är tveksam till att man skall
ha bara förköpsmöjlighet. Priserna är högt
upptrissade, och ett förköp innebär att man måste
gå in till det här upptrissade priset.

Anf. 158 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tycker inte att
hyresgästorganisationerna, oavsett vilka de är, har
ett för stort inflytande. Det är snarare så att det
finns ett behov att stärka
hyresgästorganisationerna, inte som något
självändamål utan för att få en större balans på
hyresmarknaden. Det är ett intresse för hela landet
att vi har starka partsorganisationer. Flera talare,
bl.a. Jan Sandberg, har inte insett vilken betydelse
det har för att vi skall få en bra reglering av
förhållandena på marknaden. Har man starka
organisationer kan man överlämna mycket fler
frågor till deras egna förhandlingar. Om
organisationerna är svaga, fordras det mer av
lagstiftning för att man skall kunna skydda den
svagare parten. Vi har här ett belysande exempel,
och det gäller lokalhyreslagstiftningen. Vi skulle ha
haft en bättre situation på lokalhyresmarknaden i
dag, om vi hade haft starkare organisationer på
hyresgästsidan. Det finns därför nu anledning att
göra en uppföljning av den lagstiftning vi har och då
lyssna till vad de parter som finns på den
marknaden har att säga. Det är möjligt att
lagstiftningen inte är tillräcklig. Men en sak vet jag
säkert, och det är att det behövs en förstärkning på
hyresgästsidan. Det görs här ambitiösa
ansträngningar av köpmän och hantverkare men
även av Hyresgästernas riksförbund att skapa en
organisation som skulle ge större jämvikt på den
marknaden. Men ännu har man inte kommit
dithän.

Frågan om vilken betydelse lägesfaktorn skall ha är
en sak som denna utredning får ta ställning till. För
dagen är det inte mer att säga om det, men däremot
är det alldeles klart att en översyn är behövlig och
att denna skall ske på bruksvärdeshyresprincipens
grund.

Anf. 159 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag vill än en gång upprepa att också
vi i centern säger nej till marknadshyror. Jag har en
känsla av att det på sina håll ute i landet sprids en
vilseledande information om att de borgerliga
partierna kommer att införa marknadshyror efter
valet.

Jag återkommer till tidskriften Hyresgästen och vill
läsa upp vad centerns partiledare sagt i denna
tidning. På frågan ''Är ni beredda att avskaffa
bruksvärdessystemet och låta marknaden styra
hyrorna helt'' svarar Olof Johansson: ''Nej, det är
inte aktuellt''. Där anförs ytterligare en hel del
synpunkter, men jag slutar citatet där. Jag hoppas
att detta nu är klarlagt.

Jag håller med Hans Göran Franck om att det
behövs en uppföljning av lokalhyreslagstiftningen.
Hans Göran Franck var ordförande i en utredning
som arbetade med detta, och det har nu efter ett tag
visat sig att det vore värdefullt med en uppföljning
och översyn. Jag tycker alltså att det finns
anledning för regeringen att tillsätta en särskild
utredningsgrupp som får i uppdrag att göra den
erforderliga översynen.

Anf. 160 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det första som behövs är att vi får
reda på hur det faktiskt förhåller sig med
lokalhyrorna. Det kommer in nya rapporter om
detta, och lagstiftningen har nu verkat så länge att
man bättre kan se hur det förhåller sig än vad man
kunde i varje fall under förra året, då det ännu hade
träffats alltför få avtal enligt den nya lagen.

Det behövs också en fördjupad undersökning av
detta, och en sådan skall också komma till stånd.

Anf. 161 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! En fördjupad undersökning, som
Hans Göran Franck talade om, ställer vi oss från
centerns sida bakom. Men det behövs också en så
grundlig översyn att det krävs att en särskild
utredningsgrupp får detta uppdrag. Vi tror att det
finns en hel del saker som man behöver ändra på.
Jag hoppas att Hans Göran Franck kan påverka
bostadsdepartementet, så att vi kommer fram på
den här vägen och att det tillsätts en särskild
utredningsgrupp och görs en fördjupad
undersökning.

Anf. 162 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Om det är som vi misstänker att det
bör göras en uppföljning, skall jag verka för att en
sådan kommer till stånd.

Jag vill tillägga att den nuvarande
hyreslagskommittén har vissa möjligheter att också
ta ställning i frågor som gäller hyreslagstiftningen.
Det gäller för kommittén att ta ställning till om den
lagstiftning som föreslås skall gälla för både
bostadshyresgäster och lokalhyresgäster eller om
den bara skall gälla bostadshyresgäster.

Anf. 163 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Det är riktigt att det finns en
möjlighet att lägga detta uppdrag på 1989 års
hyreslagskommitté, men jag tror för min del att det
behövs en något grundligare översyn än vad som
kan ske genom att man lägger uppdraget som ett
bihang till hyreslagskommittén. Vi i centern anser
alltså att det behövs en särskild utredning som ser
över dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 28 mars.)

19 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1990/91:121 Försöksverksamhet med kommunalt
huvudmannaansvar för primärvård m.m.

1990/91:138 Vissa tandvårdsfrågor

1990/91:144 Vissa följdfrågor om ny
bostadsfinansiering, m.m.

1990/91:147 Förstärkt konkurrens på
livsmedelsområdet

1990/91:152 Överföring av vissa uppgifter enligt
smittskyddslagen m.m.

1990/91:156 Miljöklasser för nya fordon, m.m.

1990/91:157 Kommunala dispensavgifter i
trafikärenden

1990/91:161 Sotning

Skrivelse

1990/91:137 Redovisning för fördelningen av medel
från allmänna arvsfonden under budgetåret 1989/90

20 § Kammaren åtskildes kl. 22.49.

Förhandlingarna leddes

av  talmannen från sammanträdets början t.o.m.
7 § anf. 25 (delvis),

av  förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 40
(delvis),

av  andre vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 57
(delvis),

av  tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 83
(delvis),

av  talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl.
17.57,

av  förste vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf.
136 (delvis) och

av  andre vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.