Riksdagens protokoll
1990/91:85

Måndagen den 25 mars

Kl. 12.00-13.56

Protokoll

1990/91:85

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 18 och 19 mars.

2 § Återkallelse av motionsyrkande

Förste vice talmannen meddelade att Sonja Rembo m.fl. (m) i skrivelse
den 21 mars återkallat yrkande 11 i den av henne m.fl. väckta motionen
1990/91:A267 Arbetsmarknadsanslag m.m.

Förste vice talmannen anmälde att hon avskrivit detta motionsyrkande.

Skrivelsen lades till handlingarna.

3 § Svar på interpellation 1990/91:150 om sysselsättningen i Västman-
lands län

Anf. 1 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Göran Magnusson har frågat mig om vilka åtgärder rege-
ringen är beredd att medverka till för att motverka den minskade sysselsätt-
ningen och effekterna av den i Västmanland.

Den ekonomiska utvecklingen leder till att arbetsmarknaden försämras
vilket inger oro. Jag är mycket medveten om de varsel som föreligger i Väst-
manlands län och att dessa kan medföra ökade svårigheter till sommaren.

Försämringen av arbetsmarknadsläget är till stor del en följd av en över-
hettad arbetsmarknad och en snabbare kostnadsutveckling än våra konkur-
rentländers. För att värna om sysselsättningen och välfärden måste vi skapa
en lägre inflationstakt och en ökad ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska po-
litiken kommer därför även i fortsättningen att vara inriktad på att sänka
inflationstakten och öka tillväxten och på så vis långsiktigt stödja sysselsätt-
ningen.

Som en aktiv del i den samlade ekonomiska politiken ingår arbetsmark-
nadspolitiken och regionalpolitiken.

Enligt industriministern disponerar länsstyrelsen i Västmanlands län detta

Svar pä inter-
pellationer

1 Riksdagens protokoll 1990191:85

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

budgetår 20 milj.kr. för regionala utvecklingsinsatser. Länsstyrelsen har i
och med den nya regionalpolitiken möjlighet till en friare användning av
länsanslaget än tidigare. Det innebär ökade möjligheter att anpassa åtgär-
derna efter behoven, bl.a. för allmänt näringslivsfrämjande åtgärder och
glesbygdsstöd. I de tre kommuner i länet som ingår i stödområdet kan läns-
styrelsen också lämna stöd till företag.

Beträffande arbetsmarknadspolitiken skall konjunkturavmattningen
framför allt utnyttjas till att erbjuda arbetskraften kompetenshöjande åtgär-
der och andra insatser som underlättar anpassningen på arbetsmarknaden.
Utbildning skall kunna handla om såväl breda allmänkunskaper som direkt
yrkeskunnande. På det här sättet skapas också ett alternativ till passivt kon-
tantstöd, och vi får en bättre hushållning med de pengar som arbetsmark-
nadspolitiken kostar. Det är viktigt, framför allt för län som Västmanlands
län med en hög industrialiseringsgrad, att utnyttja utbildningsinsatserna till
att bredda basen för sin arbetsmarknad, inför en kommande högkonjunktur.
I varje län måste nu olika länsorgan, företag och fackliga organisationer
medverka till att analysera inom vilka branscher näringslivet kan breddas för
att därigenom bli mindre konjunkturkänsligt i framtiden.

Länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen i Västmanlands län dispone-
rar för innevarande budgetår strax över en halv miljard kronor för aktiva
åtgärder, utöver handikappåtgärder, dvs. för arbetsförmedling, arbetsmark-
nadsutbildning och beredskapsarbete m.m.

Utbildningsvolymen har under de senaste månaderna ökat kraftigt, från
1 360 personer vid årets början till ca 1 800 personer i mars 1991. För våren
är enligt länsarbetsnämnden i Västmanlands län resurserna inte något pro-
blem, och regeringen har dessutom i årets budgetproposition föreslagit en
förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för hösten. Det gäl-
ler framför allt arbetsmarknadsutbildning.

Regeringen följer mycket noga utvecklingen av konjunkturläget. Och ar-
betet med frågorna om ytterligare åtgärder inför nästa budgetår pågår för
närvarande i arbetsmarknadsdepartementet. Bl.a. undersöks möjligheten
att ytterligare utöka utbildningen i företag. Men även denna utbildning
måste också användas strategiskt.

Målsättningen är att besluten skall fattas så nära den lokala arbetsmarkna-
den som möjligt, så att resurserna används på bästa sätt. Det är därför ar-
betsmarknadsstyrelsens uppgift att fördela de arbetsmarknadspolitiska re-
surserna på länen med hänsyn till de behov som föreligger. Jag förutsätter
att en del av de utökade resurserna kommer också Västmanlands län till del.

Anf.2 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Den oro som Mona Sahlin uttalar för den stigande arbetslösheten är natur-
ligtvis en oro som många känner. Allra mest in på skinnet känns arbetslös-
hetsspöket naturligtvis för dem som är varslade eller som riskerar att förlora
sina jobb.

Jag vill också gärna säga att jag delar statsrådets uppfattning beträffande
den långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken.

I ett industrialiserat län som Västmanland drabbas naturligtvis kvinnor

och ungdomar särskilt hårt i tider av stigande arbetslöshet. Denna arbetslös-
het har kommit mycket snabbt. I maj förra året kunde länsarbetsnämnden
konstatera att man då hade det bästa arbetsmarknadsläget i Västmanland
sedan 1960-talet. Under hösten har det skett en snabb försämring. Det är
bl.a. svårigheterna inom den svenska bilindustrin som slår hårt mot flera
västmanländska företag.

Nu är mer än 1 500 personer varslade. Under de två första månaderna i
år varslades 1134 personer. Så sent som förra veckan meddelade Fagersta
Stainless att 300 personer skulle få arbeta fyradagarsvecka. Man varslade
även 60 personer om avsked.

Bergslagsdelen är nu inte så hårt utsatt som de södra delarna av länet när
det gäller den direkta arbetslösheten. Främst är det Hallstahammar som
ända sedan stålkrisen på 1980-talet har haft problem. Men nu sker även stora
varsel i Köping och Västerås. Det är nytt att t.ex. Volvo i Köping samt ABB
och Autokumpu Copper i Västerås varslar om indragning av arbetstillfällen.

Nytt i detta är också det ökade utlandsberoendet när det gäller de väst-
manländska företagen. Besluten om inriktningen på verksamheten fattas
inte längre i Västmanlands län och inte heller i Sverige utan i direktörsrum
ute i Europa och i Norden i övrigt.

Jag vill i detta sammanhang också gärna säga något om ungdomarna. Jag
nämnde tidigare att det är de som ofta blir hårt utsatta. Länsarbetsnämnden
konstaterar i sin arbetsmarknadssöversikt att de som nu har utbildats för
jobb inom industrin riskerar att få börja arbeta med helt andra jobb. Det är
i och för sig bra att de kan erbjudas t.ex. kommunala beredskapsjobb. Men
såvitt jag har mig bekant är det också svårigheter på den punkten, eftersom
många kommuner saknar de ekonomiska resurser som behövs i detta sam-
manhang. Därför är det angeläget att till statsrådet ställa frågan om hon är
beredd att medverka till att de statliga bidrag som finns blir större och om
hon kan gå med på att de används på ett obyråkratiskt och bra sätt till
fromma för ungdomarna.

Jag vill även säga något om byggarbetsmarknaden. I den nyligen fram-
lagda arbetsmarknadsprognosen för länet finns uppgifter om att länet till
nästa vinter, med nu planerad byggvolym, får räkna med en arbetslöshet på
20-25 % bland byggnadsarbetare och anläggningsarbetare.

Statsrådet säger i sitt svar på min interpellation att länsarbetsnämnden har
tillräckligt med pengar för vårens verksamhet. Det har också verifierats i an-
nat sammanhang. Det vore intressant med ett besked från Mona Sahlin om
huruvida det längre fram i år kommer att finnas tillräckligt med pengar för
att på alla fronter bekämpa arbetslösheten.

Fru talman! Vi har från länet fört fram en rad olika förslag av strategisk
betydelse för utvecklingen av arbetsmarknaden och sysselsättningen i Väst-
manland. Våra krav innebär bl.a. satsningar på högskolan Eskilstuna/Väste-
rås, som har stor betydelse för Mälardalen. Vi anser också att man på allvar
bör överväga statlig utlokalisering. Det finns en motion från den socialdemo-
kratiska gruppen om att man skall överväga att till Västerås lokalisera de nya
verk som skall efterträda SIND.

De här förslagen handlar också mycket om kommunikationer, exempelvis
om Mälarbanan. Det projektet tillhör dem som återfinns i regeringens till-

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar pä inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

äggsproposition. Bergslagspendeln, vars utbyggnad startade för några år se-
dan, är av stor strategisk betydelse för sysselsättningen och för möjlighe-
terna att fortsätta att leva och bo i Bergslagen.

En annan fråga, som kanske är av mer akut karaktär, gäller framkomlig-
heten i Södertälje kanal och den motorvägsbro som för snart ett år sedan
rasade ner. Placeringen är för närvarande alltför låg för att man skall kunna
känna trygghet för sysselsättningen i de industrier vid Mälaren som är bero-
ende av bra sjötransporter.

Mälarbanan är som sagt det stora projektet. Det är en viktig kommunika-
tionsled mellan Örebro, Västerås och Stockholm, som skulle möjliggöra
pendling till utbildning på ett helt annat sätt än vad som nu är möjligt i vårt
län. Denna utbyggnad skulle ge sysselsättning när man bygger ut. Den skulle
också ge sysselsättning i de företag som tillverkar lok och vagnar, bl.a. i Sura-
hammar och Västerås. Detta är alltså av stor strategisk betydelse. Jag undrar
om statsrådet är beredd att medverka till att dessa olika projekt genomförs.

Anf.3 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag tog i november här i kammaren upp sysselsättningssitua-
tionen i Hallstahammarregionen med arbetsmarknadsministern. I svaret
sade arbetsmarknadsministern: "Den ekonomiska utvecklingen leder nu till
att arbetsmarknaden försämras, vilket inger oro. Jag är medveten om de var-
sel som föreligger i Hallstahammars kommun och att dessa kan medföra svå-
righeter under våren."

Jag tror att arbetsmarknadsministern vid det tillfället var medveten om de
varsel som förelåg i Hallstahammars kommun. Men av svaret framgick också
att arbetsmarknadsministern inte tyckte att vare sig Hallstahammars kom-
mun eller länet i övrigt hade ett utsatt läge. Tyvärr gjorde jag en riktig be-
dömning vid det tillfället. Situationen i länet är betydligt allvarligare i dag än
vad arbetsmarknadsministern trodde vid vår diskussion i november. Det är
därför värdefullt att denna interpellation har ställts, så att vi på nytt får till-
fälle att göra arbetsmarknadsministern uppmärksam på den allvarliga situa-
tionen i länet.

I förhållande till vår folkmängd är Västmanlands län ett av de län som
drabbats allra hårdast av varsel. I dagens svar använde ministern samma ut-
tryck som jag citerade från svaret i november. Den enda skillnaden är att
Hallstahammars kommun har bytts ut mot Västmanlands län och att våren
har bytts ut mot sommaren. Nu måste ministern byta standardformulering.
Det är helt omöjligt för ministern att känna till alla de varsel som läggs ute i
länen. Varslen duggar alltför tätt. Jag skulle kunna räkna upp en mängd var-
sel från Västmanlands län, men jag nöjer mig med att nämna ett enda. Jag
tror att även Göran Magnusson nämnde det. När vi öppnade Vestmanlands
Läns Tidning i lördags såg vi alla att ett av de större företagen i länet, ett
företag i Fagersta, skulle införa fyradagarsvecka under sex månader. Dess-
utom varslades 60 personer. Det kom givetvis som en mycket tråkig nyhet
för oss alla.

Jag har förståelse för att arbetsmarknadsministerns svar måste vara all-
mänt hållet. Jag har sett att det är formulerat på det sättet. Det samman-
hänger med ett mycket snabbt försämrat sysselsättningsläge i stora delar av

landet, inte enbart i Västmanlands län. Jag har också förståelse för att minis-
tern har hamnat i ett besvärligt läge med snabbt stigande arbetslöshet. Det
är först och främst finansministern och industriministern som borde stå till
svars för brister i den ekonomiska politiken samt i närings- och regionalpoli-
tiken. Men det blir arbetsmarknadsministern som måste försöka reda ut den
här besvärliga situationen.

Eftersom arbetsmarknadsministerns svar är allmänt hållet och jag inte kan
begära att arbetsmarknadsministern skall känna till alla detaljer från det en-
skilda länet, vill jag ställa ett par mera allmänna frågor till arbetsmarknads-
ministern: Vilka insatser, utöver de som finns föreslagna i arbetsmarknads-
departementets bil. 12 till budgetpropositionen, räknar arbetsmarknadsmi-
nistern med att behöva göra under nästa budgetår?

Föregående talare var också inne på den allvarliga situationen för ungdo-
marna. Jag har fått fram statistik som visar att i januari 1991 var 7,3% av
ungdomarna i åldern 16-19 år arbetslösa. I åldern 20-24 år var 4,3 % arbets-
lösa. Det lär komma ny statistik i slutet av den här månaden. Det är möjligt
att arbetsmarknadsministern kan ge oss de aktuella siffrorna.

Det är många ungdomar som slutar skolan nu i juni och många värnplik-
tiga som blir klara med sin värnplikt under de närmaste månaderna. Som-
marjobben har ofta kort varaktighet. Väldigt många kommer att få stora svå-
righeter att få fast jobb. Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern: Hur
hög tror arbetsmarknadsministern att arbetslösheten kommer att bli i höst
för ungdomar i åldern 16-19 år och i åldern 20-24 år?

Anf. 4 KARIN FALKMER (m):

Fru talman! Medan arbetslöshetssiffrorna stiger i hela landet är Västman-
land mer utsatt än de flesta andra län. Utvecklingen av arbetsmarknadsläget
i Västmanland inger stor oro som delas av många, uppenbarligen även av
arbetsmarknadsministern.

Enligt länsarbetsnämndens prognos från början av mars skulle 6500 väst-
manlänningar vara arbetslösa efter sommaren. Det är 4 % av den arbetsföra
befolkningen. Sedan den prognosen gjordes har varslen duggat tätt.

Göran Magnusson har i detalj beskrivit det stigande antalet varsel i de
västmanländska företagen. Den kris som vi nu står inför är till stor del be-
tingad av en misslyckad socialdemokratisk ”tredje vägens politik”.

Arbetsmarknadsministern pekar själv i interpellationssvaret på den väx-
ande arbetslöshetens samband med en snabbare kostnadsutveckling i Sve-
rige än i våra konkurrentländer. Mycket riktigt konstaterar Mona Sahlin att
vi, för att värna om sysselsättningen och välfärden, måste skapa en lägre in-
flationstakt och en ökad ekonomisk tillväxt.

Det är just detta, som Mona Sahlin själv pekar på, som regeringen inte
har klarat av. Under en rekordlång högkonjunktur har socialdemokraterna
konsekvent struntat i oppositionens och ekonomers varningar för effekterna
av högskattepolitiken. Man har envist gått på i ullstrumporna och låtit skat-
tetrycket gå i höjden till rekordhöga 57 %. Inflations- och kostnadsökningar
är en direkt följd av de höga skatterna. I takt med att kostnadsläget höjts,
har tillväxten i ekonomin försvagats.

Högkonjunkturen, devalveringen och ett förmånligt oljepris har skymt

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85
25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

sikten och dolt obalansen i ekonomin. Under tiden har regeringen kört den
svenska skutan på grund och försatt vårt land i en hemmagjord kris, som blir
extra kännbar när konjunkturen nu vänder nedåt.

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt såg vart det barkade hän. Först var-
nade han för det arbetslöshetens stålbad som vi nu simmar omkring i. Sedan
gjorde han som forna skeppsråttor, han lämnade det sjunkande skeppet.

Ökad arbetslöshet är tecken på att svenska varor blivit för dyra. Det finns
ett klart samband mellan skattetryck, kostnadsläge och stigande arbetslös-
het. När de västmanländska företagens produkter inte kan säljas i den tuffa
internationella konkurrensen, måste företagen minska eller upphöra med
produktionen, och då mister de anställda sina arbeten. I det läge som Sverige
befinner sig i är det viktigare än någonsin att komma till rätta med struktur-
felen i vår ekonomi. Det är bråttom. Det här kommer att ta tid. S.k. heliga
kor måste slaktas. Men detta är nödvändigt.

Viktigast just nu är att företagen får minskade kostnader genom lägre ar-
betsgivaravgifter och lägre moms. Mona Sahlin borde, för att själv få mindre
att göra, påverka sina regeringskolleger i denna riktning.

I den nu akuta situationen med en stigande arbetslöshet kommer det att
ställas mycket stora krav på en arbetsmarknadspolitik som medverkar till
den omstrukturering av näringsliv och offentlig sektor som hade behövts un-
der hela 1980-talet.

Det går inte att få bort arbetslösheten eller att skapa nya jobb genom
konstlade åtgärder. Men i ett läge där arbetslösheten stiger kommer arbets-
marknadspolitiken att spela en viktig roll. Arbetsmarknadsutbildning är den
effektivaste metoden när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Arbets-
marknadsutbildningen i sig kommer inte att ge fler arbetstillfällen. Men den
kan för den enskilde innebära en större kompetens och bättre möjligheter
att få ett nytt arbete.

Arbetsmarknadsministern och jag förefaller ha i stort sett samma syn på
arbetsmarknadsutbildningens värde i detta sammanhang. För ungdomar,
och det är ju ofta de som kommer i kläm i en sådan här situation, är det
allmänna skolsystemets villkor av synnerligen stor vikt. Det förslag till ny
gymnasieskolereform som nu är aktuellt är direkt förödande för ungdomar-
nas framtid, för deras chanser på arbetsmarknaden.

Det är några åtgärder på arbetsmarknadsministerns område som jag här
vill nämna och som borde vidtas.

Först och främst gäller det att se till att arbetsförmedlingen blir effektiv. I
dag finns det ett ganska utbrett missnöje beträffande arbetsförmedlingens
service på många orter. Det behövs alternativ även på detta område. Den i
dag monopoliserade verksamheten skulle må synnerligen väl av att bli utsatt
för konkurrens. Fristående arbetsförmedlingar kan många gånger på ett
enklare och effektivare sätt hjälpa den arbetssökande.

Arbetsmarknadsministern måste, liksom jag, vara angelägen om att en ar-
betssökande i möjligaste mån kan erbjudas ett nytt arbete. Är arbetsmark-
nadsministern, för att öka möjligheterna för de arbetssökande att få jobb,
beredd att medverka till att monopolet på arbetsförmedlingsområdet avskaf-
fas genom att ta initiativ till att Sverige säger upp ILO-konventionen nr 96?

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen finns det i dag orättvisor som vi
måste komma till rätta med.

Till skillnad från de flesta andra länder har Sverige i dag i många fall ett
dåligt socialt skydd att erbjuda dem som blir arbetslösa. Detta kommer att
drabba många västmanlänningar. När arbetslösheten ökar borde det vara en
självklarhet att alla, inte bara en del, garanteras det skyddsnät som en ar-
betslöshetsförsäkring innebär. Är arbetsmarknadsministern beredd att
skapa rättvisa och att införa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring?

Anf. 5 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Ibland känner jag, både i egenskap av arbetsmarknadsminis-
ter och i egenskap av socialdemokrat, att det måste vara någon sans - det
måste vara vett och måtta - också i en arbetsmarknadspolitisk debatt. Jag
tycker att det är oerhört viktigt såväl för Sveriges vidkommande som för
möjligheterna att klara sysselsättningen att vi inte bara funderar över utan
också verkligen har klart för oss vad det är för typ av problem som Sverige
och den svenska arbetsmarknaden står inför. Vi måste beakta lågkonjunktu-
ren ute i världen. Samtidigt måste vi se de kostnadsproblem som finns i vårt
land och de strukturproblem som en stor del av den svenska arbetsmarkna-
den - inte minst gäller det bilindustrin, och då särskilt i Västmanland - nu
står inför.

För att på ett trovärdigt sätt kunna angripa och klara sysselsättningen
måste man stå på båda benen. Det går inte att bara säga att kostnadsproble-
met är stort. Man måste också våga agera. Om Karin Falkmer och andra här
i riksdagen inte bara hade talat om dessa saker utan också, för drygt ett år
sedan, hade tagit chansen och agerat här i riksdagen, kunde läget redan i dag
ha varit ett annat. Någon måtta får det alltså vara, även om man tycker att
den tredje vägens politik, mycket slarvigt uttryckt, är orsaken till att hela
världens bilindustri i dag går dåligt. Jag har nog inte trott att vårt inflytande
även över GM och andra bilindustrier med problem var så stort att också det
skulle bli den socialdemokratiska regeringens problem.

Birger Andersson frågar varför jag använder samma formulering den här
gången. Han tycker att det är dags att byta ut min formulering från i vintras.
Jag vill då framhålla att vi, bortsett från om det är samma formulering eller
inte, har agerat sedan i vintras. Jag tror att det var i november som Birger
Andersson och jag diskuterade förhållandena i Hallstahammar. Sedan dess
har jag, som framgår av mitt svar till Göran Magnusson, givit AMS sådana
möjligheter att arbetsmarknadsutbildningen nu är utökad. Närmare 500 per-
soner i Västmanland har sedan dess fått del av denna utbildning. Bortsett
från formuleringar måste man alltså veta vad man vill och även agera.

Jag har sagt att vi följer utvecklingen mycket noga. Dessutom kommer vi
att agera - precis som vi gjorde i november - också nu i vår. Förutsättning-
arna för att kunna erbjuda en aktiv arbetsmarknadspolitik i stället för en pas-
siv sådan blir således bättre redan till hösten. Besked i dessa frågor kommer
regeringen att ge så snart som möjligt.

Frågan om just ungdomarnas situation har tagits upp här. Göran Magnus-
son frågar om regeringen är beredd att mindre byråkratiskt, jag tror att han
uttryckte sig så, medverka till att ungdomarna får hjälp. Men frågan om ung-

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

domsarbetslösheten är en av de frågor som just nu är föremål för en speciell
översyn.

Jag har påpekat för parterna, och det är något som jag skulle behöva hjälp
med också från ledamöter här i kammaren, att vi när det gäller det instru-
ment som inskolningsplatserna skulle ha kunnat vara, om det fanns avtal för
hela arbetsmarknaden, tillsammans behöver agera för att få de parter som
inte har tecknat de här avtalen att göra det. Vi behöver också hjälp ute i
länen för att förmå företagen att inse att ungdomarna på 90-talet är en brist-
vara och att det är nödvändigt att man tänker långsiktigt, att man satsar på
de ungdomar som finns inom regionen och att man är beredd att ta emot
ungdomarna.

Regeringen kommer att lägga fram konkreta förslag om hur man genom
arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall hjälpa till i denna process. Förslagen
kommer också att handla om hur man kan se över en del av de regler som
Göran Magnusson nämnde. Besked härom kommer att ges. Men det är före-
tagen och länen som tillsammans måste se hur arbetsmarknaden skall bred-
das. Jag återkommer till dessa saker. Västmanlands län är ju ett län där ar-
betsmarknaden är mycket ensidig. Man måste både regionalt och med hjälp
av de arbetsmarknadspolitiska stödformer som finns, inte minst gäller det
utbildningen, som det nu kommer att finnas resurser för, vara uppmärksam
på hur man långsiktigt bygger upp och använder sina resurser för att bredda
sin arbetsmarknad och därmed trygga jobben, inte minst för ungdomarna i
Västmanlands län, under de kommande åren.

Det viktiga här - jag återkommer alltså till dessa saker, som Karin Falkmer
för övrigt också mycket uppehöll sig vid - är inte att konstatera att arbetslös-
heten nu ökar eller att tala om rekordnivåer. Man måste ju också ange hur
man är beredd att agera både när det gäller kostnadsproblemen och när det
gäller insatserna för hösten. Många gånger här i kammaren har borgerliga
företrädare bara sagt att vi skall hålla tummen för att kostnaderna skall
minska. Men det är inte tillräckligt att bara hålla tummen, utan man måste
också vilja agera. I dag har vi möjlighet att få igenom Rehnbergavtalet över
hela arbetsmarknaden. Det är en viktig förutsättning för att alla andra ar-
betsmarknadspolitiska insatser skall få full effekt. Den möjligheten finns
alltså. Jag hoppas att parterna till fullo tar sitt ansvar under de kommande
dagarna och veckorna.

Karin Falkmer tar också upp frågan om arbetsförmedlingen, som hon vill
skall bli effektiv. Jag vill då framhålla att vi har en mycket effektiv och bra
arbetsförmedling. Förra året besökte 900 000 svenskar våra arbetsförmed-
lingar. Jag är inte så naiv att jag tror att det blir fler jobb att förmedla bara för
att privata alternativ släpps fram - så förrädiskt uttryckte sig faktiskt Karin
Falkmer i sin fråga.

Regeringen har i ett förslag till riksdagen tagit upp frågor om vissa föränd-
ringar beträffande arbetsförmedlingslagen. Om det finns behov hos parterna
att starta organisationsförmedlingar, kommer möjligheter till sådant att fin-
nas. Alltså: Finns sådant behov och framförs sådan kritik som Karin Falkmer
ger uttryck för, är det hos parterna det syns. De har då också möjligheter
att ta upp frågan om organisationsförmedlingar. Men när det gäller privata

förmedlingar med privata vinstintressen kommer jag icke att ge något kon-
kret besked.

Till skillnad från många andra länder, Karin Falkmer, har vi inte dåligt
skydd mot arbetslöshet. Vi har, och kan fortsätta att ha, en låg arbetslöshet
och hög sysselsättning. Där kommer arbetsmarknadspolitiken också i fort-
sättningen att hjälpa även Västmanland.

Anf. 6 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Fru talman! Jag skall börja med att konstatera att det är glädje på länsbän-
ken över att jag har framställt den här interpellationen och gett tillfälle att
diskutera sysselsättningen i Västmanlands län. Jag tycker också att det är bra
att vi får tillfälle att göra det. Däremot tycker jag att det är litet trist att den
diskussion som jag syftade till och som skulle få ett konkret och konstruktivt
innehåll för invånarna i Västmanland nu utnyttjas till mera svepande retorik
och angrepp på den socialdemokratiska regeringspolitiken. Var och en får
naturligtvis ta ansvar för vad var och en säger, men jag tycker att det vore
bättre för oss i Västmanland om vi kunde med statsrådet föra en konstruktiv
debatt om konkreta insatser för att förbättra situationen.

Jag frågade om statsrådet är beredd att överväga en förbättring av statsbi-
draget till inskolningsplatser inom de kommunala beredskapsarbetena, som
jag uttryckte det i frågan. Det som statsrådet själv tar upp, nämligen svårig-
heterna att på den privata arbetsmarknaden få inskolningsplatser, gör att
trycket på kommunerna blir så pass hårt att de får svårigheter att klara av
detta. Dessutom är det så - om man nu vill ta till och uttrycka saken så dras-
tiskt som länsarbetsnämnden - att den som har fått utbildning i plåt och svets
i gymnasieskolan och förbereder sig för att gå in i industriarbete får börja
som beredskapsarbetare på en barnstuga. Det kanske är en väl drastisk kon-
trast. Dessutom menar länsarbetsnämnden att det blir svårt att få dessa ung-
domar tillbaka till den arbetsmarknad som om kanske bara ett halvår eller
ett år kommer att sakna arbetskraft, därför att man nu inte tar till vara möj-
ligheterna att skola in ungdomar i industriarbetet, något som så väl behövs.

Jag skulle vilja upprepa mitt resonemang om de strategiska investering-
arna och höra statsrådets inställning till möjligheterna att genomföra projek-
tet Mälarbanan och klara av frågan om Södertäljebron. Jag skall något extra
uppehålla mig vid just brofrågan, för den har diskuterats nu under ganska
lång tid. Där finns litet motstående intressen. Det handlar om den segelfria
höjden - om bron skall återställas i rörligt skick, så att man kan ta in ett lika
stort tonnage som före brosraset. Beroende av det större tonnaget är faktiskt
direkt bortåt 500 personer, anställda vid Supra i Köping, vid Köping Kalk
och också vid gipsfabriken i Bålsta. För att klara konkurrenskraftiga frakter
är man direkt beroende av det större båttonnaget.

Anf. 7 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag blev förvånad över Mona Sahlins inledning, där hon sade
att våra inlägg inte var sansade och måttfulla. Jag kan säga att jag har med-
verkat till konstruktiva resonemang i dessa sammanhang. Jag står för mina
formuleringar här. Att jag talade om att arbetsmarknadsministern använde
samma formulering nu som i november hänger samman med att jag anser att

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

situationen nu har blivit så väldigt mycket allvarligare. Det trodde jag att vi
var överens om, Mona Sahlin.

När det sedan gäller de olika partiernas möjligheter och intresse att ta an-
svar vill jag påminna om att vi från centerns sida hela tiden ställt oss bakom
Rehnberggruppens arbete. Det innebär inte att vi säger ja till statlig in-
komstpolitik, men vi ställer oss alltså helt och fullt bakom Rehn-
berggruppens arbete. Det vill jag klargöra.

Jag kan dela Mona Sahlins uppfattning att vi har väldigt många duktiga
tjänstemän på våra arbetsförmedlingar och även på länsarbetsnämnderna.
Jag har under min tidigare verksamhet - jag har arbetat primärkommunalt -
haft ganska nära kontakter med arbetsförmedlingar och länsarbetsnämn-
derna. Jag måste säga att jag tycker att de gör ett mycket fint arbete. Det vill
jag gärna framhålla.

Jag ställde en och annan fråga till statsrådet Sahlin. Jag vill upprepa en
av dem, nämligen: Hur hög tror Mona Sahlin att ungdomsarbetslösheten i
åldrarna 16-19 år och 20-24 år kommer att bli i höst? Jag redovisade de tal
som arbetsmarknadsstyrelsen har tagit fram i januari. Har Mona Sahlin ak-
tuellare siffror, så ta gärna fram dem.

Sedan vill jag något kommentera det här med utbildning och kompetens-
höjande åtgärder, det som står på s. 3 i det skrivna svaret. Jag ställer mig
bakom alla synpunkter där, och jag kan direkt säga att jag tycker att det gi-
vetvis är väldigt mycket bättre att personer som inte har arbete får möjlighet
att höja sin kompetens i stället för att enbart få passivt kontantstöd. Men jag
tror inte det räcker med enbart arbetsmarknadsutbildningsåtgärder, efter-
som situtationen är så dyster. Jag tror att arbetsmarknadsministern måste
använda även andra möjligheter, och jag tänker då på de sysselsättningsska-
pande åtgärderna. Det tror jag blir nödvändigt om man skall kunna upprätt-
hålla kvaliteten på utbildningen. Man kan inte öka arbetsmarknadsutbild-
ningen hur mycket som helst.

Slutligen vill jag ställa en fråga som gäller ett par formuleringar på s. 3 i
svaret. Där skriver arbetsmarknadsministern så här: ”Bl.a. undersöks möj-
ligheterna att ytterligare utöka utbildningen i företag.” Sedan följer en me-
ning där jag ville ha en komplettering från arbetsmarknadsministern: ”Men
även denna utbildning måste i så fall användas strategiskt.” Jag vill gärna att
statsrådet utvecklar detta.

Anf. 8 KARIN FALKMER (m):

Fru talman! Jag är något mindre förvånad än Birger Andersson över Mona
Sahlins första replik. Det är alltid arbetsamt att ta kritik när man har miss-
lyckats.

När jag läste interpellationssvaret trodde jag mig faktiskt hos arbetsmark-
nadsministern finna en sund insikt om orsak och verkan när det gäller den
fråga som vi nu debatterar, för arbetsmarknadsministern har själv skrivit att
försämringen av arbetsmarknadsläget till stor del är en följd av en överhet-
tad arbetsmarknad och en snabbare kostnadsutveckling i Sverige än i våra
konkurrentländer. Det är just där problemet ligger. Att våra företag i en tuff
internationell konkurrens inte kan sälja sina varor beror ju på att vi till följd
av den ekonomiska politik som ni socialdemokrater har bedrivit har fått ett

kostnadsläge som gör att varorna är för dyra. Det första regeringen borde
göra är att se till att konkurrenskraften hos de svenska företagen blir bättre.
Om detta har vi moderater motionerat i våra ekonomiska motioner inte bara
under detta år, utan jag tror att arbetsmarknadsministern kan gå långt till-
baka i tiden och se att vi har fört samma konsekventa politik år efter år.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen har närmare en tredjedel av de
arbetssökande i dag inte någon rätt till ersättning. En del har bara rätt till
kontant arbetsmarknadsstöd. En socialförsäkring som praktiskt taget helt fi-
nansieras med allmänna medel borde väl komma alla till del.

När det gäller de specifika insatserna för att lyfta upp Västmanlands län
är det nog inte så stora skiljaktigheter mellan mina bröder och systrar på
Västmanlandsbänken. Kravet att Södertäljebron skall få en höjd av 42 m har
moderata samlingspartiet drivit bl.a. genom frågor i riksdagen. Mälarbanan
är naturligtvis en absolut förutsättning för att skapa bättre förutsättningar
för länet i konkurrenshänseende. Det grundläggande i den debatt som vi nu
för är att vi får bättre konkurrenskraft i de svenska företagen, och det får vi
genom lägre skatter och ett sänkt kostnadsläge.

Anf. 9 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Det är bra om Karin Falkmer är mindre förvånad över mitt
inlägg, eftersom det till stor del var till henne och hennes parti som jag rik-
tade det. Det handlar inte om huruvida jag har svårt att ta kritik eller om
huruvida jag känner mig misslyckad. Arbetsmarknadspolitik och kamp mot
arbetslöshet bedriver jag inte för att jag skall få det lättare eller för att partiet
skall ha det lättare, utan vad arbetsmarknadspolitiken och kampen mot ar-
betslösheten handlar om är ansvaret för landet och för de människor som
annars blir drabbade.

Jag vill också vända mig till Birger Andersson och säga att jag tycker att
han var måttfull. Jag är mycket medveten om och tacksam för det stöd som
han och hans parti har uttalat också här i riksdagen för Rehnbergs arbete
och för vikten av att få ett stabiliseringsavtal. Jag noterar också skillnaderna
när Karin Falkmer, Birger Andersson och Göran Magnusson uttalar sig om
arbetslösheten. Det handlar ju inte bara om att i ett interpellationssvar ge
uttryck för en sund insikt. En sådan kan vi nog alla ha. Det handlar om att
inte bara nöja sig med insikten om hur viktigt det är med kostnadsläget, in-
flationen och ett stabiliseringsavtal, utan också om att agera. Det är väl det
som är skillnaden mellan Karin Falkmer och oss andra i denna debatt.

När det gäller ungdomarna vill jag säga att jag under de närmaste veck-
orna skall diskutera med parterna såväl ungdomarnas situation och inskol-
ningsplatserna som det aviserade förslaget om satsning på utbildning av re-
dan anställda i företagen och på vilket vis det kan erbjuda platser i företagen
åt arbetslösa. Det är en oerhört viktigt fortsättning på den inriktning av ar-
betsmarknadspolitiken som vi nu har och som jag tacksamt accepterar att
många här uttalar sitt stöd för.

När det gäller arbetslösheten bland ungdomarna kan vi inte i dag säga hur
hög den kommer att bli till hösten. Till stor del handlar det om hur vi använ-
der våren när det gäller insatserna - omfattningen, parternas ansvar och in-
sikt, inskolningsplatserna, utbildningen i företagen, besked tidigt och snabbt

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

och sättet att arbeta ute i länen. Det är det arbetet som vi nu har i full gång
och som jag hoppas skall ge resultat. Det är inget tvivel om att många av de
ungdomar som i dag är arbetslösa inte skall vara det. Många av de yngsta
ungdomarna skall finnas i sysselsättning eller i utbildning, och vi måste gå
igenom hur vi kan hjälpas åt för att få dem att komma bort från den passivitet
som många av dem i dag sitter fast i.

Med anledning av Birger Anderssons fråga om vad jag menar med att
också detta skall användas strategiskt vill jag säga att det gäller just det reso-
nemang som jag försökte föra i interpellationssvaret - vi måste utnyttja alla
de resurser och möjligheter som finns på t.ex. utbildningsområdet för att
långsiktigt bredda arbetsmarknaden i de olika regionerna, inte minst i Väst-
manland. Det var detta som jag avsåg med ordet ”strategiskt”. Det handlar
också här om de företag och de branscher med goda framtidsutsikter i Väst-
manland som jag har gått igenom och som kommer att utöka sin verksamhet.
Det gäller att se hur en breddning av arbetsmarknaden kan passa in och hur
man använder dessa utbildningsmöjligheter för att ytterligare snabba på den
omställning som kommer att krävas för att ungdomarna både i Västmanland
och i andra delar av landet lättare och fortare skall få den erfarenhet av ar-
betsmarknaden som de behöver.

Jag hoppas att Göran Magnusson respekterar att jag i dag inte närmare
kan gå in på frågor om broar o.d., eftersom de inte hör till mitt område i
regeringen och eftersom det inte var detta som interpellationen handlade
om. Jag är mycket väl medveten om att många olika investeringar och tid-
punkterna för dessa spelar en stor roll i det samlade arbetet för att klara sys-
selsättningen i vårt land.

Anf. 10 KARIN FALKMER (m):

Fru talman! De grundproblem som vi diskuterar i dag har föranletts av
den ekonomiska politik som har förts. Därför skulle kanske lämpligen den
nu i kammaren närvarande finansministern ha tagit den debatten. Arbets-
marknadsministern får ju i viss mån agera städgumma när den ekonomiska
politiken misslyckas. Vi har den bland OECD-länderna allra lägsta tillväx-
ten, och det är ju den och kostnadsläget som är problemen.

Men det finns en sak som hör till arbetsmarknadsministerns bord och som
skulle kunna göra situationen bättre på arbetsmarknaden. Det är ju i de
mindre företagen som framtidens jobb finns. Det finns åtskilligt som borde
göras för att förbättra de allmänna villkoren för småföretagen, och på arbets-
marknadsministerns område är det förändringar inom det arbetsrättsliga
området som borde genomföras. Där finns många hinder för småföretagare
när det gäller att anställa personal och att utveckla sina företag.

I andra sammanhang talar socialdemokraterna ofta om vikten av avregle-
ring. Lagar och regler är i dag anpassade efter storföretagens förhållanden.
Jag frågar därför arbetsmarknadsministern om hon är beredd att påskynda
en avreglering inom detta område, så att hindren för tillkomsten av nya jobb
i småföretag försvinner.

När det gäller arbetsförmedlingarna anser jag inte att antalet besök,
900 000, vid dessa, är något som helst mått på effektivitet. Det som det är
fråga om är ju huruvida de arbetssökande får några jobb eller inte. Konkur-

kurrens ökar alltid effektiviteten, även på detta område, och därför är det
viktigt att andra alternativ än arbetsförmedlingar i monopolform kommer
till stånd.

Anf. 11 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Fru talman! Jag har stor respekt för att Mona Sahlin vill begränsa sitt in-
lägg till det verksamhetsområde som hon har i regeringen. Anledningen till
att jag tog upp frågorna om Mälarbanan, högskolesatsningar och Södertälje-
bron är att vi från Västmanland betraktar de satsningarna som ett inslag i
arbetslinjen. Insatser här skulle långsiktigt ge möjligheter att upprätthålla
och expandera sysselsättningen. Men jag skall inte pressa statsrådet ytterli-
gare på något besked i den frågan. Jag är medveten om hurdan arbetsfördel-
ningen är.

Jag vill understryka att den kompetenshöjande utbildningen är mycket
viktigt och att man kan nå mycket långt på det området. Jag skulle vilja
skicka med den uppmaningen till statsrådet från denna debatt att man under-
söker också i vilken utsträckning högskolan i Eskilstuna och Västerås kan
delta i denna kompetenshöjande utbildning, så att man får möjlighet att
lägga ut utbildning inom högskolans geografiska verksamhetsområde och på
det sättet stödja företagsamhet och sysselsättning på den ena eller andra or-
ten.

Jag har velat koncentrera debatten till denna typ av konkreta diskussioner
om sysselsättningen i länet. Eftersom jag har haft en och annan debatt med
kamrater från länet i andra sammanhang, kan jag inte undgå att konstatera
att Karin Falkmer har bara två tre lösningar på de olika samhällsproblemen.
Det spelar egentligen inte så stor roll vad det är man diskuterar. Lösningarna
är sänkta skatter, privatisering och i varje fall till helt nyligen en blixtsnabb
anslutning till EG. Det sistnämnda har vi inte hört något om i dag. Men de
andra lösningarna känner jag igen från tidigare debatter. Jag tror inte att sys-
selsättningen i Västmanland klaras med hjälp av den typen av svepande ar-
gument och resonemang. Det handlar mera om att målmedvetet och konkret
arbeta för att förbättra situationen.

Jag vill också tillåta mig att säga att Karin Falkmer gör en stor affär av att
det står i interpellationssvaret att problemen beror på att kostnadsutveck-
lingen i Sverige har varit snabbare än i omvärlden. Det är faktiskt det som
har hävdats om inte i flera år så under mer än ett år från socialdemokratins
och regeringens sida. Jag kan inte påminna mig att vare sig Karin Falkmer
eller andra förträdare för moderata samlingspartiet här i kammaren har varit
särskilt ivriga att stödja de förslag från regeringens sida som har framkommit
för att balansera kostnadsutvecklingen och få ner inflationen. Det är möjligt
att det blir annorlunda i fortsättningen. Men hittills har det var klent med
stöd från moderaternas sida.

Anf. 12 BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Jag vill något kommentera Mona Sahlins synpunkter på ung-
domsarbetslösheten. Nu fick jag inte höra hur Mona Sahlin för egen del
trodde att arbetslösheten skulle förändras, men jag kan ge Mona Sahlin en
uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen. Man säger där att vid utgången av år

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar pä inter-

pe Ilat io ner

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

1991 är prognosen 9 % för den yngre åldersgruppen 16-19 år och 6 % för den
äldre åldersgruppen 20-24 år. Jag tycker att det är mycket allvarliga siffror,
och därför borde Mona Sahlin ta dem till sig och försöka se till att vi inte
råkar ut för de höga siffrorna. Jag hade väntat mig att mer konkret få höra
arbetsmarknadsministerns egen uppfattning i frågan.

Göran Magnusson säger att vi ledamöter från länet väckt motioner. För
att inte arbetsmarknadsministern skall tro att vi från oppositionens sida inte
är flitiga i det avseendet, vill jag säga att vi skriver många motioner. De är i
många avseenden gemensamma, men av någon anledning kan vi inte under-
teckna dem tillsammans. Jag uttalar mig inte om varför det kan vara så.

Jag vill peka på tre saker som jag tycker är mycket viktiga för länets ut-
veckling. Det gäller de infrastrukturella satsningarna, Mälarbanan och ett
bättre vägnät. Vidare har vi den högre utbildningen i högskolan Eskilstuna/
Västerås. Det är den enda tvålänshögskolan i landet. Södermanland och
Västmanland skall betjänas av denna högskola. Jag har en känsla av att man
när man har fördelat anslagen inte har uppmärksammat detta från myndig-
heternas sida. Även utbildningsministern är här, så det är bäst att tala om
detta så att det kommer fram till den som är huvudansvarig i sammanhanget.

När det gäller statlig och administrativ verksamhet är Västmanland det
bortglömda länet. Jag tycker att även om länet ligger ganska nära Stock-
holm, finns det anledning för regeringen att uppmärksamma detta. Vårt län
har blivit fråntaget en mängd aktiviteter, men vi har inte fått något i lokalise-
ringshänseende. Nu finns det möjligheter, om det blir en välvillig behandling
från regeringens sida. Göran Magnusson nämnde att SIND och ett par andra
verk skall slås ihop. Det vore lämpligt att förlägga det nya verket till Väs-
terås.

En annan sak som håller på att ses över är vägverkets regionindelning,
bl.a. beträffande östra regionen. I ett förslag från regeringens sida har Stock-
holmsområdet nämnts. Eftersom det ingår flera län i östra regionen, vore
Västerås den lämpligaste lokaliseringsplatsen. Jag är helt övertygad om det.
Jag är inte subjektiv, utan jag försöker vara objektiv i min bedömning. Man
behöver inte enbart åka från Västerås till Stockholm, utan det går att åka
även i den andra riktningen. Jag ber att arbetsmarknadsministern tar med
sig dessa synpunkter och framför dem till de berörda statsråden i regeringen.

Förste vice talmannen anmälde att Karin Falkmer anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

Svar på interpellation 1990/91:158 om socionomutbildningen

Anf. 13 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Fru talman! Stina Eliasson har frågat mig vilka åtgärder regeringen ämnar
vidta för att ge socionomer utbildning i budgetrådgivning och ekonomistyr-
ning.

Jag delar Stina Eliassons syn att budget- och skuldrådgivningen är ett bety-

delsefullt hjälpmedel för socialtjänsten, som bl.a. ger möjligheter att minska
socialbidragskostnaderna, och det är därför naturligt att detta beaktas inom
högskolans utbildning och forskning.

Enligt gällande beslutsordning är det inte regeringen som skall inrätta äm-
nen inom den grundläggande högskoleutbildningen eller som skall före-
skriva det närmare innehållet i utbildningslinjerna. För vissa utbildningslin-
jer, bl.a. sociala linjen, utfärdar universitets- och högskoleämbetet en cen-
tral utbildningsplan. En ny sådan har nyligen fastställts för den sociala linjen.

Utbildningen på den sociala linjen skall, utifrån en helhetssyn på sociala
behov och möjligheter, ge de blivande socionomerna de teoretiska och prak-
tiska kunskaper samt den praktiska förmåga som krävs för socialt arbete på
individ-, grupp- och samhällsnivå. Som ett mål för utbildningen anges att den
skall ge insikter i enskilda personers och befolkningsgruppers olika levnads-
villkor och hos den studerande utveckla förmågan att analysera och förstå
sociala processer och problem samt särskilt ge redskap att identifiera och
strukturera behov av åtgärder och lösningar på olika nivåer.

Vidare skall utbildningen ge de studerande kunskaper om bl.a. samhällets
ekonomiska och sociala struktur, formella organisation och styrmedel samt
lagstiftningens, samhällsplaneringens och de socialpolitiska åtgärdernas ut-
formning, mål och effekter.

Den senaste centrala utbildningsplanen för den sociala linjen med före-
skrifter av ämbetet fastställdes den 29 november 1990. Där anges under må-
len för utbildningen särskilt att den skall ge kunskaper om under vilka förhål-
landen sociala problem uppstår samt möjligheterna till åtgärder kring dessa.
Som ett av de områden kunskaperna skall omfatta anges särskilt ”inkomster,
utgifter och problem i den privata ekonomin”.

Jag har fullt förtroende för att utbildningsmyndigheterna inom ramen för
den centrala utbildningsplanen och sin verksamhet kan ge de blivande socio-
nomerna en adekvat utbildning.

Anf. 14 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation.

Jag är väl medveten om att det är UHÄ som utfärdar de centrala utbild-
ningsplanerna. Det innebär ju inte att regeringen är utan ansvar för att ut-
bildningen verkligen är adekvat. Att ha kontroll över sin ekonomi är i hög
grad även en social fråga. En trasslig ekonomi ger upphov till stora sociala
konsekvenser i form av oro och stress och även oförutsedda kostnader. Att
lära sig hushålla på rätt sätt med sina resurser, inte minst ekonomiska, ger
stora vinster. Det finns exempel på hur socialt och psykiskt nedgångna män-
niskor tillfrisknat, när de väl fått ordning på sin trassliga ekonomi. För kom-
munerna innebär det också stora vinster. När hushållen får budgetrådgivning
minskar behovet av socialbidrag. Socialbidrag är en hjälp för stunden, me-
dan den ekonomiska rådgivningen är en hjälp för livet.

Budgetrådgivning har visat sig vara en bra och effektiv form av hjälp som
har sin givna plats inom såväl socialtjänsten som konsumentverksamheten.
Stöd för detta finns både i socialtjänstlagen och i målen för konsumentpoliti-
ken. Socialarbetarna måste därför ges en ordentlig utbildning i metoder att
ge budget- och skuldrådgivning.

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Den nya utbildningsplanen från november 1990, som statsrådet nämnde i
sitt svar, måste nu ges ett konkret och väl avvägt innehåll där man främst
inriktar sig på att praktiskt använda det nya läromedlet. Läroboken heter
”Bryt den onda cirkeln - om ekonomisk rådgivning i socialt arbete” och är
ett resultat av det gemensamma arbetet inom konsumentverkets projekt om
just budgetrådgivning. I den läroboken, som för övrigt är en antologi av åtta
författare, finns läraren vid Stockholms socialhögskola sociologen Bo En-
roth representerad.

Vad jag har erfarit genom kontakter med ett par socialhögskolor i landet
är att man från det hållet redan från början var emot att lägga in metodun-
dervisning om budgetrådgivning i grundutbildningen. Man poängterade att
grundutbildningen handlar om människors levnadsvillkor i stort och bl.a. om
olika övergripande konflikter.

I övrigt finns i statsrådets svar en uppräkning av de mål som gäller för so-
cialhögskolornas socionomutbildning. Där har man också varit emot det som
särskilt anges som nytt i den aktuella utbildningsplanen, nämligen det som
statsrådet i sitt svar särskilt har markerat: ”Inkomster, utgifter och problem
i den privata ekonomin.”

Jag har också, liksom statsrådet, fullt förtroende för att utbildningsmyn-
digheterna kan ge de blivande socionomerna en adekvat utbildning. Men jag
oroas av de signaler jag fått vid samtal med skolornas representanter, där det
klart framgår att man ställer sig något främmande till att, som man säger, ge
detaljundervisning i dessa frågor. Kan det vara så att man har tolkat den här
meningen i utbildningsplanen annorlunda än vad författarna av utbildnings-
planen har avsett?

Enligt min mening krävs förutom att ämnet nu införs i grundutbildningen
också en uppföljning och en skyndsam planering för att stå till tjänst med
vidareutbildning för redan yrkesverksamma socionomer. De har efterfrågat
en sådan utbildning, och behovet är stort av att få lära sig metoder för ekono-
misk rådgivning. Delar statsrådet min uppfattning i frågan om behovet av
vidareutbildning?

Det kan också vara värdefullt att komplettera rådgivningen med en tera-
peutisk behandling när de ekonomiska problemen är en del av mer svårlösta
problem av psykisk och social art.

Det är naturligtvis av största vikt att man ute i kommunerna samarbetar
över olika gränser, t.ex. socialtjänst och konsumentvägledare, vilket redan
sker i många kommuner. Det vore önskvärt att fler upptäckte att alla inblan-
dade parter tjänar på ett positivt samarbete.

Fru talman! Det handlar ytterst om att ge kunskap om att rätt hushålla
med sina resurser, ekonomiska såväl som andra.

Anf. 15 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Fru talman! Låt mig mycket kort konstatera att Stina Eliasson och jag up-
penbarligen är helt överens om värdet av den utbildning om vilken vi har
diskuterat.

Skillnaden tycks vara den att Stina Eliasson med en viss centralistisk ambi-
tion hoppas att man på Universitets- och högskoleämbetet, påpiskade av ett
statsråd, skall föreskriva in i minsta detalj vad det skall undervisas om. Jag

har förutsatt i min tilltro till både kompetens och vilja hos dem som verkar
inom vårt högskoleväsen att de skall vara kapabla att både ta del av det som
sägs i en allmän debatt, mer precist i en debatt i riksdagen eller i utbildnings-
planer. Sedan kan de tillsammans med de studerande genomföra en under-
visning som är adekvat och gör att de som kommer ut för att tjänstgöra inom
socialtjänsten är väl skickade för sina uppgifter.

Anf. 16 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Jag har faktiskt i det anförande jag nyss höll poängterat att
jag också har förtroende för de myndigheter som har hand om detta. Det är
inte alls fråga om någon centralistisk inställning påpiskad av ett statsråd!

Vad jag däremot tycker är viktigt är att vi också här i riksdagen tar upp
och poängterar hur viktig utbildningen är. Eftersom det är ett alldeles nytt
område, nyligen infört i grundutbildningen, är det väl viktigt och intressant
också för utbildningsministern att följa dessa frågor.

Det är särskilt de samtal jag har haft med ansvariga på några socialhögsko-
lor som har gjort att jag blivit litet ängslig för hur man hanterar dessa väldigt
viktiga frågor. Jag har också i mina samtal fått veta att man tycker att dessa
frågor mera kommer in på konsumentvägledningens område och att kom-
munerna skall sköta dem.

I det utmärkta läromedel som man har tagit fram i konsumentverkets pro-
jekt där också socialarbetare har varit med och framfört synpunkter, påpe-
kas bl.a. att den rådgivning som förekommer på banker och hos konsument-
vägledningen oftast inte har någon beredskap för att möta de allvarliga psy-
kiska och sociala problem som kan vara kopplade till en ekonomisk krissi-
tuation. Det som dessutom utmärker situationen inom socialtjänsten är att
människor tar kontakt i ett sent skede då problemen hunnit bli svåra och
akuta. Därför är det inte någon bra lösning att remittera sökande hushåll till
bank eller konsumentvägledning.

Jag tycker att det är en framgång att UHÄ har skrivit in detta i utbildnings-
planen för grundutbildningen. Jag hoppas att statsrådet liksom jag kommer
att följa dessa frågor med intresse och se vad som händer ute på socialhög-
skolorna.

Anf. 17 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Fru talman! När det gäller Stina Eliassons bedömning av behovet och vär-
det av denna utbildning har vi helt och hållet samma uppfattning.

Jag delar emellertid inte hennes oro för att de som verkar inom utbild-
ningsväsendet inte skulle kunna fullfölja sina uppgifter. I det stycket har jag
alltid haft för vana att förutsätta att de som skall utföra yrkesuppgiften både
är beredda att göra och klarar av det.

Om jag åker taxi brukar jag aldrig känna någon oro för att taxichauffören
skall köra mig någonstans dit jag inte har beställt eller att han inte skall veta
vart han skall köra. Jag lutar mig lugnt tillbaka, avvaktar och ingriper inte
förrän i det ögonblick jag upptäcker att han kör vilse. Jag tycker att det kan
vara en ganska god metod att använda för att hantera denna fråga också, att
inte uppträda som en orolig taxikund som är så orolig att taxichauffören kör
i diket till följd av alla de påpekanden som kommer från baksätet.

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

2 Riksdagens protokoll 1990/91:85

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Anf. 18 STINA ELIASSON (c):

Fru talman! Inte tror jag att någon kör i diket därför att jag är orolig för
att det skall bli besvärligt på socialhögskolorna i fråga om denna del av
grundutbildningen. Jag ingriper inte heller, men jag kan inte tänka mig annat
än att ministern precis som jag är intresserad av dessa frågor. Det är intres-
sant och viktigt att följa resultatet och se vad som händer med det väldigt
viktiga tillägg som är nytt.

Jag tror precis som statsrådet att man på socialhögskolorna kommer att
fullfölja arbetet, men eftersom det är så nytt och det finns så många tveksam-
heter, tycker jag inte att det är fel att ta upp frågan och intressera sig för den.

Jag får önska socialhögskolorna lycka till!

Överläggningen var härmed avslutad.

5§ Svar på interpellation 1990/91:151 om Norrtälje polisdistrikt

Anf. 19 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Alf Wennerfors har frågat mig på vilket sätt jag vill medverka
till att polisen i Norrtälje får ökade resurser både generellt och under som-
maren 1991.

Först vill jag nämna att det är regeringen som, inom de av riksdagen givna
ekonomiska ramarna, bestämmer antalet polistjänster i landet och hur dessa
skall vara fördelade på polisdistrikten. När det gäller polismyndigheten i
Norrtälje har regeringen beslutat att där skall finnas 70 polistjänster.

Man kan naturligtivs fråga sig om fördelningen av polistjänster i stort i
landet är riktig. Vid den senaste översynen av polispersonalens fördelning
mellan polismyndigheterna, som genomfördes av rikspolisstyrelsen år 1986
på uppdrag av regeringen, utgick man från ett statistiskt material, där man
främst tittade på polistjänsternas fördelning samt befolkningsunderlag och
brottsvolym inom resp, polisdistrikt. Detta material analyserades och be-
dömdes sedan mot andra faktorer av betydelse.

För Norrtäljes del visade utredningen att antalet polistjänster borde mins-
kas med fyra, dvs. från 70 polistjänster till 66. Den reduktionen av antalet
polistjänster i Norrtälje kom dock aldrig till stånd.

Den av rikspolisstyrelsen senast sammanställda informationen avseende
polismyndigheternas arbetsbelastning ger inte heller stöd för någon omför-
delning av polispersonal till polismyndigheten i Norrtälje.

Inom länet är länsstyrelsen högsta polismyndighet och har ansvar för po-
lisverksamheten där. Länsstyrelsen kan ingripa i olika hänseenden i polis-
myndigheternas verksamhet. Bl.a. har länsstyrelsen möjlighet att omfördela
polistjänster mellan länets polismyndigheter i syfte att tillgodose behovet av
en jämn arbetsbelastning mellan polismyndigheterna. När det gäller Stock-
holms län är det dock osäkert om man kan åstadkomma någon förbättring i
arbetsläget genom en sådan omfördelning av tjänster. Detta beror på antalet
vakanta tjänster i länet. Även om utvecklingen håller på att vända, är läget
fortfarande bekymmersamt, framför allt vid polismyndigheten i Stockholm.

För Norrtäljepolisens del är situationen väsentligt bättre. Där fanns i januari
bara en vakant polistjänst.

Som Alf Wennerfors framhållit visar polismyndigheternas arbetsbelast-
ning tydliga säsongsvariationer. För många polisdistrikt är arbets- och perso-
nalläget svårast under sommaren. Detta gäller bl.a. för distrikt som omfattar
kommuner med många sommargäster. Dit hör Norrtälje.

Detta är en årligen återkommande problematik som länsstyrelsen har att
hantera i sin egenskap av länets högsta polisorgan. Länsstyrelsen kan bl.a.
besluta om polisförstärkning från ett distrikt till ett annat, antingen inom lä-
net eller till ett annat län. I praktiken sker diskussionerna om sådana polis-
förstärkningar oftast direkt mellan de regionala polischeferna.

När det gäller situationen i Norrtälje försöker länsstyrelsen i Stockholms
län att i möjligaste mån beakta de förstärkningsbehov som uppkommer i
Norrtälje polisdistrikt under sommartid. Under sommaren 1990 var emeller-
tid personalsituationen vid länets polismyndigheter sådan, att någon för-
stärkning till bl.a. Norrtälje polisdistrikt inte var möjlig.

Även andra vägar måste användas för att förbättra arbetssituationen ute i
polisdistrikten. I propositionen om förnyelse inom polisen (prop.
1989/90:155), som regeringen föreläde riksdagen i våras, togs en del av de
här problemen upp. Vid riksdagsbehandlingen rådde det stor enighet om de
åtgärder som regeringen vidtagit eller planerar.

Jag vill här nämna några av åtgärderna.

- Antagningen till polishögskolan har utökats till en nivå som medför att vi
framöver uppnår balans mellan antalet utbildade poliser och antalet polis-
tjänster.

- Regeringen har medgett polisväsendet att ta i anspråk lönemedel för va-
kanta polistjänster för att användas till att anställa administrativ personal
som avlastar poliserna arbetsuppgifter som inte kräver polisutbildning.

- Polismyndigheterna har sedan den 1 juli 1990 i princip rätt att helt be-
stämma över sin organisation. Därmed har också förutsättningarna ökat
för att använda personalresurserna på ett flexibelt och effektivt sätt.

- Regeringen driver på utvecklingen mot ett ökat samarbete både mellan
polismyndigheterna i länet och över länsgränserna. Bl.a. har regeringen
gett ett antal länsstyrelser i uppdrag att bedriva en försöksverksamhet med
samverkan i fråga om funktionen som vakthavande befäl. Ändringar har
också nyligen införts i polislagen, som innebär att länsstyrelsernas besluts-
befogenheter ytterligare ökat för att ge möjlighet till olika typer av samver-
kan.

- Nyligen har inom civildepartementet igångsatts en översyn av organisa-
tionsstrukturen inom polisen för att ge polisen en organisation som bättre
främjar samverkan och effektivitet och som gör att resurserna kan föras
över från administration till operativ verksamhet.

- Av betydelse för att öka polisens effektivitet är också det intensiva ratio-
naliseringsarbete inom polisväsendet som pågår inom ramen för 1989/90
års avtalsuppgörelse.

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Med detta svar har jag gett en beskrivning av olika typer av åtgärder som
regeringen vidtagit för att underlätta polisarbetet och främja rekryteringen

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

generellt inom landet och inte minst inom Stockholms län. Regeringen bör
inte i dessa hänseenden särskilt föreskriva vad som skall gälla för polismyn-
digheten i Norrtälje.

Anf. 20 ALF WENNERFORS (m):

Fru talman! Jag vill, som moderat politiker, att människorna skall ha så
stor frihet och valfrihet som möjligt. Men med ökad frihet följer ökat ansvar.
Vi måste ta ansvar för de människor som behöver stöd och vård, men vi
måste också, utöver frihet och valfrihet, se till att människorna lever i trygg-
het. Vi måste garantera medborgarna rättstrygghet, ett skydd mot ökande
brottslighet, mot inbrott, misshandel, rån och våld. Vi måste minska trafik-
förseelserna för att minska trafikolyckorna.

Välfärdssamhället behöver en fungerande polis och poliskår. Så är det inte
till vardags, trots regeringens skönskrivningar och trots allt positivt man kan
läsa både på och mellan raderna i statsrådets svar på min interpellation.
Varje dag begås brott. Varje dag drabbas oskyldiga medmänniskor, som skö-
ter sitt arbete, betalar sina skatter och över huvud taget lever ett hederligt
liv.

Varje gång en människa drabbas undrar hon eller han, anhöriga, goda
vänner och alla övriga som får vetskap om överfallet: Var är polisen? Hur
kan det ha blivit så här?

När jag flyttade från Storstockholmsområdet till Norrtälje och Roslagen
flyttade jag från många storstadsproblem - trodde jag. Visst är luften bättre
och tystnaden rogivande, men vi har samma problem som man har i Stor-
stockholm när det gäller trafik och trafikolyckor. Antalet trafikolyckor är
större i Norrtälje än i Stockholm, bl.a. på grund av de urusla vägarna i Rosla-
gen och på grund av den ringa polisövervakningen. Norrtälje polisdistrikt
har för små resurser.

Jag vill dock tacka statsrådet för ett fylligt och konstruktivt svar, som i
några avseenden innehåller ståndpunkter som inger förhoppningar.

Det avgörande är tydligen att statsrådet och hans departement och alla
övriga instanser som försöker medverka till en riktig fördelning av polis-
tjänster har fått felaktig uppfattning. Varken ni eller länsstyrelsen tar till-
räcklig hänsyn till att polisdistriktet geografiskt sett är mycket mycket stort,
med långa vägar för utryckningar. Det tar lång tid att komma från den ena
delen av distriktet till den andra.

Inte heller tar ni tillräcklig hänsyn till att det, utöver de fastboende på ca
44 000 människor, tillkommer mellan 140 000 och 160 000 sommarboende.
Men det gäller inte bara detta, utan poängen är att man måste ta hänsyn till
att de sommarboende alltmer blir såväl höst- och vinter- som vårboende.
Allt fler åker ut till sina ställen.

De 70 polismannatjänsterna räcker inte till. Man gjorde i rikspolisstyrel-
sens utredning, som statsrådet refererar till, en riktigt rejäl felbedömning.
Roslagen kräver att det görs en förnyad utredning. Jag undrar: Vill statsrå-
det medverka till detta?

Vi vill inte på nytt uppleva en sommar som den 1990; det är ju under som-
rarna som problemen är riktigt stora. Tyvärr ser det mörkt ut inför den kom-

mande sommaren. Såvitt jag har läst svaret på min interpellation rätt inger
det inte några stora förhoppningar.

Polisbristen är stor, och det var den också förra sommaren. Länsstyrelsen
kunde icke göra omfördelningar så att Norrtälje polisdistrikt fick några yt-
terligare tjänster. I det avseendet är svaret dess värre klart negativt.

Visst hjälper det om några tjänster omfördelas, men problemet är ju att
med en sådan omfördelning tillkommer extra kostnader, och polisdistriktet
har inte möjlighet att betala för sådana. En sommar kan det kanske vara
frågan om att omfördela tre tjänster. Detta innebär extra kostnader på
60 000 kr. Det har inte ett sådant distrikt i sin budget.

Till sist vill jag fråga herr statsråd vad statsrådet kan göra för att vi skall
slippa återuppleva sommaren 1990. Varifrån skall polisdistriktet ta pengar
till de extra kostnaderna när tjänster skall omfördelas inom länet?

Anf. 21 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för de uppskattande orden. Jag försökte ge ett tyd-
ligt svar om hur beslutsprocessen går till, och vad jag anser vara regeringens
och riksdagens uppgift när det gäller styrning och vad jag menar vara läns-
myndighetens och polismyndigheternas egna uppgifter när det gäller hur
man skall hantera situationen.

Jag har bidragit till att lägga en grund för att situationen skall kunna un-
derlättas. Utbildningen av polisaspiranter ligger nu nämligen på en avsevärt
högre nivå. Det märks redan nu. Vi har nu mera personal i Stockholms län,
även om det fortfarande är det län som är mest utsatt när det gäller vakanser.

Vi har vidare avsatt medel för att anställa administrativ personal. Det un-
derlättar att man kan få personal som fullgör de uppgifter som polismyndig-
heten har, även om det inte gäller fullt utbildad polispersonal. Det betyder
också att möjligheten att stötta Norrtälje med poliser under sommaren un-
derlättas.

Jag vill emellertid inte ställa i utsikt att man mot bakgrund av personalsi-
tuationen i länet i helhet kan ställa personal till förfogande från andra polis-
distrikt i Stockholms län till Norrtälje polisdistrikt.

Har man vakanser inom polisstaben innebär det att medel frigörs som man
kan ta i anspråk. I övrigt är det en sak som man får klara inom ramen för det
ekonomiska utrymme som man har till förfogande.

Jag vill även kommentera några saker som Alf Wennerfors tog upp, där
jag anser att vi är helt ense. En mycket viktig del av välfärden är en polismyn-
dighet som fungerar och en polistjänst som fungerar. Det är en av de vikti-
gaste trygghetsfaktorerna. Jag har på olika sätt försökt medverka till att vi
skall förbättra den situation som har varit. Jag har inte försökt skönmåla si-
tuationen. Det begås alldeles för många brott. Det finns vakanser inom po-
lismannakåren, som vi försöker fylla. För få brott förs fram till åtal. Vi käm-
par ständigt med detta.

Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera Norrtälje polisdistrikt i ett
större perspektiv. Alf Wennerfors säger att polisdistriktet i Norrtälje är stort.
Jag har ganska nyligen besökt Kiruna polisdistrikt, som är landets största.
Jag har varit i Gällivare polisdistrikt, som är mycket utsträckt, och jag har
även varit i Härjedalens polisdistrikt, som är mycket stort. Det finns många

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar pä inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar pä inter-
pellationer

polisdistrikt som är ganska stora och där man har stora avstånd. I vissa av
dessa distrikt har man i princip samma problem som i Norrtälje. Det gäller
dock inte sommargäster utan vintergäster. Detta kan vi inte lösa genom en
generell fördelning av personal. Det måste lösas genom insatser mellan lä-
nen och inom länen. Jag tror att den situation som vi nu har ändock är något
bättre än vad den har varit. Om det sedan leder till att länsstyrelsen, som har
den uppgiften, kan omfördela polispersonal så att man bättre klarar somma-
ren i Norrtälje, tycker jag inte att jag skall stå här i kammaren och säga. Det
är länsstyrelsens uppgift att göra det i samråd med länspolischefen.

Anf. 22 ALF WENNERFORS (m):

Fru talman! Jag uppskattar mycket att jag har fått en del instämmanden
när det gäller den principiella syn som jag tycker att man bör ha på skyddet
och rättstryggheten för människorna. Jag upplever också att - och jag hop-
pas att jag har rätt i det - statsrådet är beslutsam när det gäller den långsik-
tiga utvecklingen och vill medverka till avsevärda förbättringar.

Jag är emellertid ledsen över att framställningen kanske ändå är för ljus
när det gäller polisutbildningen. Endast 600 aspiranter tas in. Regeringen
har själv skrivit i propositionen att med detta antal polisaspiranter blir det
inget överskott förrän år 1996—1997. Vi vet inte så mycket om det. Det kan
bli värre, men det kan också bli bättre. Vi får hoppas att det blir bättre. Vi
moderater anser dock att antalet polisaspiranter borde vara 800, för att man
skall kunna vara riktigt säker på att snabbt kunna uppnå en situation där det
inte uppstår alltför stora vakanser.

Långsiktigt hoppas jag att statsrådet har rätt i de konstruktiva synpunkter
som har framförts i interpellationssvaret. Jag är dock mycket ängslig inför
sommaren. Vi vill inte än en gång uppleva en sådan sommar som år 1990.
Roslagsborna betalar höga skatter som alla andra. Vi tycker att de också bör
ha det skydd och den rättstrygghet som alla andra människor kräver. Jag kan
dock skönja något som inger hopp, även om statsrådet inte kan stå här och
lova att vi skall få ytterligare tjänster.

En fråga, som statsrådet inte svarade på, kvarstår. Frågan gäller de extra
kostnader som varje omfördelning av en polismannatjänst medför. Om det
rör sig om tre tjänster medför det för Norrtälje polisdistrikt, och andra polis-
distrikt, en extra kostnad för en sommar på 60 000 kr. Vad skall polisdistrik-
tet ta sig till när dessa pengar inte finns i budgeten? Vad skall man ta sig till
när man inte längre kan omfördela inom sin egen budget? Har statsrådet ett
bra råd till ett sådant polisdistrikt?

Anf. 23 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Först vill jag något kommentera det antal personer som vi har
beslutat ta in på aspirantutbildning. Under tre år - om vi räknar in 1991 och
1992 - kommer vi sammanlagt att ta in 2 000 aspiranter. Det är mer än vi har
gjort tidigare. Min uppfattning är att med det intaget bör vi avsevärt tidigare
än 1996 eller 1997 kunna nå upp till balans när det gäller polismannatjänster
och besätta de vakanta tjänsterna. I och med den rådande lönesättningen för
poliser har polisyrket återigen blivit attraktivt. Det har alltid varit ett intres-
sant yrke, men många av de poliser som har varit tjänstlediga för att pröva

ett annat jobb vänder nu tillbaka. Vi kan således räkna med färre avgångar
och snabbare fylla upp vakanserna.

Jag vill påpeka för Alf Wennerfors - i händelse av att det har tagits upp i
den moderata motionen, vilket jag inte tror - att om man ytterligare skulle
öka aspirantintaget, står vi inför en ytterligare utbyggnadsfas när det gäller
polishögskolan. Vi har lagt ner en hel del pengar på att bygga ut den. Om vi
skulle fortsätta med ytterligare 800 polisaspiranter, kommer vi att behöva
ytterligare utbildningsplatser. Vi måste då investera ganska mycket pengar,
vilket vi inte har haft råd med.

Det finns inget generellt svar på frågan om de extra kostnaderna. Om man
lånar från ett annat distrikt bör man normalt betala för det. Det är dock inte
alltid så sker i samband med kommenderingar. Jag har diskuterat denna
fråga ganska utförligt både på poliskongressen och med polischeferna på de-
ras sammankomster. Ett sätt är att utveckla möjligheterna att samverka mel-
lan polisdistrikt så att man t.ex. kan ha bevakning över natten mellan polisdi-
strikten. Man kan över huvud taget samverka när det gäller att stötta upp
varandra. Därigenom kan man spara personal, minska övertidskostnader
och liknande.

Jag skall göra allt vad jag kan för att medverka till att vi skall förbättra
situationen ytterligare, men jag tycker att vi faktiskt är på god väg när det
gäller att se till att polissituationen i Sverige förbättras och att polismännen
har rimliga möjligheter att klara ett ganska svårt jobb.

Anf. 24 ALF WENNERFORS (m):

Fru talman! Avslutningsvis vill jag framföra två förhoppningar. Den ena
är att statsrådet skall lyckas, dvs. att vi skall klara av den här bristen framför
allt i sommar. Den andra förhoppningen är att jag skall slippa ställa någon
ytterligare fråga till statsrådet i det här ämnet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

6§ Svar på interpellation 1990/91:156 om överförandet av nya upp-
gifter på kommunerna och det kommunala skattestoppet

Anf. 25 Finansminister ALLAN LARSSON (s):

Fru talman! Åke Wictorsson har frågat mig

1. om regeringen är beredd att uttala att i nuvarande läge med kommunalt
skattestopp inga nya uppgifter skall åläggas kommunerna av staten om inte
staten samtidigt tillför kommunerna nya resurser för detta och

2. om regeringen därutöver är beredd att verka för att när så sker de eko-
nomiska relationerna klarläggs i överenskommelser mellan staten och kom-
munförbunden.

Det samhällsekonomiska utrymmet för en kommunal volymtillväxt är yt-
terst begränsat. Det innebär att kommuner och landsting tvingas använda
sina befintliga resurser mer effektivt för att de skall kunna möta medborgar-
nas krav på god vård och service. Mot bl.a. den bakgrunden har regeringen i
årets budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil. 9) anfört att statsmakternas

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

stöd för att bidra till att kommuner och landsting kan genomföra föränd-
ringar i verksamheten bör vägledas av följande principer:

- Kommuner och landsting åläggs inte nya uppgifter utan att de samtidigt
ges möjlighet att finansiera eventuella nya åtaganden med andra medel än
höjda skatter.

- Ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna resp, landstingen
klargörs. Staten formulerar övergripande mål och decentraliserar ansvaret
för verkställigheten ytterligare.

- Statliga riktlinjer som inte är nödvändiga för att trygga grundläggande
samhällsintressen i fråga om bl.a. likvärdig service för medborgarna tas bort.

- Statsbidragen ges en mer generell utformning.

- En övergång till ökad målstyrning av kommunal verksamhet bör ske
samtidigt som större krav kommer att ställas på uppföljning av resultaten.

- Åtgärder som syftar till att öka produktivitet och effektivitet i den kom-
munala sektorn skall eftersträvas.

Dessa principer är vägledande för regeringen när förslag till förändringar
som påverkar kommuner och landsting utarbetas.

Åke Wictorsson har frågat mig om regeringen är beredd att uttala att i
nuvarande läge med kommunalt skattestopp inga nya uppgifter skall åläggas
kommunerna av staten om inte staten samtidigt tillför kommunerna nya re-
surser för detta. Mitt svar är att regeringen redan har gjort ett uttalande om
att kommuner och landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan att de sam-
tidigt ges möjlighet att finansiera eventuella nya åtaganden med andra medel
än höjda skatter.

Det betyder att eventuella nya uppgifter inte med nödvändighet förutsät-
ter att nya ekonomiska resurser skall tillföras den kommunala sektorn. De
kan också genomföras om kommunerna samtidigt ges vidgade möjligheter
att effektivisera sin verksamhet. Förändringarna inom skolan och äldreom-
sorgen är exempel på förslag där merkostnaderna för kommunernas nya
åligganden finansieras dels med ytterligare statsbidrag, dels genom effektivi-
sering som kan genomföras efter avreglering och ändringar i ansvarsfördel-
ningen.

Kommunernas ekonomiska situation, i kombination med det kommunala
skattestoppet, kräver att de kommunalekonomiska effekterna av statsmak-
ternas förslag till beslut är väl penetrerade. Detta görs bäst i samarbete med
den sakkunskap som finns hos de kommunala företrädarna. De ekonomiska
effekterna av förändringar som regeringen föreslår och som påverkar den
kommunala sektorn brukar därför i allmänhet utredas i samarbete med
Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Hur finansieringen
sedan skall ske är en annan fråga. Som jag tidigare har nämnt kan den ske
på olika sätt.

Förslag som får ekonomiska effekter för kommuner och landsting brukar
därefter tas upp i olika överläggningar mellan regeringen och förbunden. Ett
exempel på detta är de överläggningar som behandlar den kommunala eko-
nomin. Överläggningar av det slaget är värdefulla instrument i dialogen mel-
lan den statliga och kommunala nivån om mål, prioriteringar och resurser för
den kommunala sektorn. De har också utvecklats efter hand. Jag vill särskilt
nämna att regeringen inrättat en ny beredning för samverkan mellan stat och

kommun. En viktig uppgift för denna är att samordna kontakterna mellan
regeringen och kommunförbunden. Exempel på frågor som skall övervägas
av beredningen är kommunal ekonomi, effektivitet och produktivitet samt
statens styrning och uppföljning av kommunal verksamhet.

Anf. 26 ÅKE WICTORSSON (s):

Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret på min interpellation.
Tyvärr innehåller svaret inget utöver vad som var känt när jag skrev interpel-
lationen. De principer som i svaret redovisas för statsmakternas stöd till för-
ändringsverksamheten i kommuner och landsting angavs ju i finansplanen.
Systemet för överläggningar med kommunerna var också etablerat. Trots
allt detta har regeringen sedan dess, som framhölls i interpellationen, lagt
fram två förslag som direkt strider mot allt detta: det om det särskilda bo-
stadstillägget till pensionärer, som innebär att kommunerna drabbas av kost-
nadsökningar i storleksordningen 200 milj.kr., och det om bidragen till insti-
tutionsvård.

I det senare fallet innebär förslaget att pengar för anordningsbidrag skall
tas ur ett driftbidrag som överenskommits med kommunförbunden samtidigt
som detta minskas med 8 %, i ett läge då driftkostnaderna ökar till följd av
ett ökat platsantal. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som det här
föreligger en överenskommelse med kommunförbunden för tiden t.o.m.
1992.

Om regeringen ville ha en ändring till stånd borde naturligen förhand-
lingar ha skett med förbunden. Detta har inte skett. Därmed har ytterligare
kostnader i storleksordningen 200-300 milj.kr. lagts på kommunerna i ett
läge då deras budgetar redan är fastställda.

Kommunernas nuvarande kärva ekonomiska läge och de därmed aktuali-
serade förändringarna kommer att få direkta återverkningar på sysselsätt-
ningen ute i kommunerna, eftersom en så stor andel av den kommunala
verksamheten förutsätter personalinsatser. Varje ytterligare, oplanerad, be-
lastning innebär därför en ökning av arbetslösheten.

Jag delar finansministerns i olika sammanhang gjorda bedömningar att
kostnadsutvecklingen i stat och kommun, socialförsäkringssystemens ut-
veckling och löneutvecklingen måste hållas inom den ram som den ekono-
miska tillväxten skapar. Inom denna måste också ske ett ökat sparande för
att klara av föreliggande investeringsbehov inom olika sektorer. Detta nöd-
vändiggör ett intensifierat förändringsarbete på dessa områden. Jag tror att
det finns goda förutsättningar att lyckas med detta med en bevarad välfärds-
utveckling.

Skall vi lyckas förutsätter detta dock att berörda samhällsgrupper på ett
aktivt sätt medverkar i arbetet samtidigt som vi bevarar de grundläggande
strukturer i det svenska samhället som varit en förutsättning för den mycket
positiva utveckling som det svenska samhället hittills genomgått. På löne-
marknaden ger nu parterna ett exempel på att detta är möjligt under frihet
och med ansvar inom ramen för Rehnbergkommissionens arbete.

En betydande del i framgången med den svenska välfärdsmodellen har va-
rit en sedan lång tid välutvecklad kommunal självstyrelse. Det är i den kom-
munala verksamheten som närheten finns mellan människorna - mellan dem

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar pä inter-
pellationer

Prot. 1990/91:85
25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

som beslutar och administrerar och dem som nyttjar och brukar. Denna
självstyrelse, byggd på förutsättningarna av en egen beskattningsrätt, har
gjort de svenska kommunerna unika i världen. Det har också gett unika re-
sultat.

Genom skattestopp, indragning av likviditet och gymnasie- och äldrere-
formerna har kommunerna redan tagelskjortan på - detta inte minst mot
bakgrund av utsikterna för de närmaste åren, då egentligen ingen konsum-
tionsökning kan ske i kommunerna om den samhällsekonomiska balansen
skall kunna upprätthållas.

Det är min uppfattning att de tiotusentals förtroendevalda och anställda
ute i kommunerna kommer att klara den uppgiften. Det visar redan nu den
omfattande förändringsverksamhet som kommit i gång. Men då får vi inte
från statens sida förutom tagelskjortan också utsätta kommunerna för gis-
selslag av den typ som nya, ensidigt beslutade, kostnadsökningar innebär.

Mot den här bakgrunden och med hänsyn till det torftiga svaret vill jag
förnya mina frågor, något omformulerade:

Är finansministern beredd att medverka till att den begränsning av ök-
ningstakten i den kommunala verksamheten som måste ske på grund av sam-
hällsekonomin sker med bevarad kommunal självstyrelse och i samverkan
med kommunerna?

Om så är fallet, delar finansministern då min uppfattning att detta förut-
sätter att inga nya uppgifter åläggs kommunerna utan att detta först förank-
rats i överenskommelser med kommunerna?

Anf. 27 Finansminister ALLAN LARSSON (s):

Fru talman! Jag skall inte gå in i en debatt om de enskilda sakfrågor som
här nämnts. Riksdagen kommer att behandla dem i ett sammanhang, och
det blir då tillfälle att ytterligare utveckla argumenten kring dessa frågor.

Min uppfattning är att de förslag som regeringen aktualiserar under detta
år som helhet står i överensstämmelse med principen att inte ålägga kommu-
ner och landsting nya uppgifter utan att de samtidigt ges möjlighet att finan-
siera nya åtaganden med andra medel än höjda skatter.

Jag tror att Åke Wictorsson och jag är överens om att det samhällsekono-
miska läget kräver en stram och ansvarsfull finanspolitik och att detta också
måste prägla statens relationer till kommunerna. Det bästa bidraget vi kan
ge till den kommunala ekonomin är att få ned inflationen och få grepp om
kostnadsutvecklingen. Jag tror att vi är helt överens också på den punkten.
Jag tycker att vi nu är på god väg. Vi kan se en betydligt lugnare utveckling
under det kommande året, och detta kommer också att bidra till att undan-
röja en del av de svåra problem som kommunerna har brottas med.

När det gäller de frågor som Åke Wictorsson nyss formulerade, har jag
svarat på den första. Den andra frågan handlade om överenskommelser. Jag
vill här understryka vad jag tidigare sagt. Vi arbetar i nära kontakt med kom-
mun- och landstingsförbunden. Men regeringen måste förbehålla sig rätten
att fatta beslut, och det är riksdagen som har den yttersta makten att fatta
beslut i dessa frågor. Den makten kan vi inte överlåta genom överenskom-
melser med kommun- och landstingsförbunden. Men vi skall självfallet föra

våra diskussioner i en mycket positiv och konstruktiv anda och försöka hitta
bra och framkomliga vägar i detta arbete.

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Anf. 28 ÅKE WICTORSSON (s):

Fru talman! Jag skall i detta sammanhang nöja mig med att konstatera att
jag tolkar finansministerns kompletterande svar på så sätt, att finansminis-
tern i själ och hjärta håller med mig men av formella skäl har vissa svårighe-
ter att ge uttryck för detta, och det har jag respekt för.

Svar på inter-
pellationer

Anf. 29 Finansminister ALLAN LARSSON (s):

Fru talman! Jag utgår ifrån att också Åke Wictorsson av formella skäl vill
hävda riksdagens rätt att ytterst bestämma och att regeringen inte skall träffa
överenskommelser som förhindrar riksdagen att utöva folkets befogenheter.

Anf. 30 ÅKE WICTORSSON (s):

Fru talman! Jag utgår ifrån att vi på samma sätt som i det förgångna även
i framtiden kommer att ha regeringar som åtnjuter riksdagens förtroende.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1990/91:165 om homosexuella flyktingar

Anf. 31 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Barbro Westerholm har frågat mig vad skälet är till att man
frångått de av riksdagen godtagna principerna om en generös tillämpning av
reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl avseende homosexuella
asylsökanden samt om regeringen är beredd att ändra dagens rutiner till dem
som riksdagen godtog 1987.

Barbro Westerholm grundar sin fråga, enligt mitt förmenande, på en fel-
aktigt slutsats. Jag kan här bara upprepa vad jag tidigare sagt vid samma typ
av frågeställning.

I varje enskilt ärende görs en individuell prövning av de skäl som åbero-
pats. Finner regeringen att en asylsökande riskerar allvarlig förföljelse på
grund av sin sexuella läggning vid ett återsändande till hemlandet beviljas
uppehållstillstånd av humanitära skäl.

I de fall där förföljelse på grund av homosexualitet åberopas tillämpas i
dag bestämmelserna om uppehållstillstånd av humanitära skäl i en enlighet
med de av riksdagen godtagna principerna. Det finns därför ingen anledning
till ändring.

Anf. 32 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Fru talman! Tack för det kortfattade svaret.

Både Maria Leissner och jag har tagit upp denna fråga tidigare. Men jag
fortsätter debatten eftersom invandrarministerns svar om att man inte änd-
rat principerna för beviljande av asyl för homosexuella inte stämmer med
verkligheten. Jag vet att fallen bedöms individuellt, men som utgångspunkt
brukar man utöver lagstiftningen ha en praxis.

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Praxis i dessa ärenden utvecklades under 1980-talets första hälft på grund-
val av ett antal ärenden där regeringen ändrade invandrarverkets avstyrkan
till asyl och beviljade asyl av bl.a. humanitära skäl. Det var bl.a. fall från
Malaysia som gav anledning till detta. Där bestraffas homosexualitet med
maximalt 20 års fängelse, böter och piskrapp. Det var fråga om personer från
Chile som riskerade fängelsestraff och personer från Thailand, där det inte
finns formella lagregler men där många moralfrågor inkl, homosexualitet
regleras av olika religiösa föreställningar. Det var också fråga om fall från
Polen, där man visserligen kan leva öppet som homosexuell men utsätts för
en allvarlig diskriminering. Det var fall från Equador, där den allmänna in-
ställningen till homosexualitet är mycket intolerant och negativ.

Variationen var stor i dessa ärenden. Det var fråga om alltifrån att riskera
fängelsestraff till att leva i intolerant och negativ miljö. Invandrarverket höll
sig till denna praxis fram till dess nya utlänningslagen kom i december 1989.
Jag kan inte se annat än att man då skärpte praxis, man lämnade den. Den
behandling som de asylsökande Sovjetmedborgarna fått och som lett till ut-
visningsbeslut, vilka visserligen nu i dessa senaste dagar omprövats, strider
nämligen mot tidigare praxis.

Invandrarverket inhämtade information från vår ambassad i Moskva.
Man fick i korthet till svar att manlig men inte kvinnlig homosexualitet är
straffbar enligt 121 § brottsbalken och att straffet är fängelse i högst 8 år. Lag-
paragrafen skulle enligt sovjetiska jurister användas sällan, eftersom det var
så svårt att bevisa homosexualitet. Men årligen lär 800 homosexuella hamna
i fängelse dömda för brott enligt denna lagparagraf. En ny brottsbalk är att
vänta, men vi vet inte hur den kommer att se ut. Trakasserier mot oliktän-
kande är nu vanlig även om man fått en litet friare syn på homosexualitet,
och homosexuella har fått starta en egen tidning.

Men samtidigt säger ambassaden att situationen för homosexuella är svå-
rare än på andra håll. Det förekommer bl.a. utpressning av läkare som be-
handlat homosexuella för könssjukdomar. Det finns en rädsla för HIV, och
det förekommer trakasserier. Ambassaden landar förvånande nog i slutsat-
sen att ”sammanvägt framstår emellertid inte denna grupps situation i
Sovjetunionen svårare i dag än tidigare, snarare något bättre”.

Verkligheten är den, att lesbiska kvinnor kallas till polisförhör trots att de
inte omfattas av denna lagparagraf. KGB har en specialavdelning för prosti-
tution och homosexualitet. Domstolarna godtar skriftligt godkännande av
endast en av parterna för dom. Detta möjliggör utpressningssituationer och
bekännelser under påverkan. Homosexuella har utsatts för utpressning och
trakasserier, bl.a. på grund av rädslan för HIV. Polisen gör sig skyldig till
utpressning av stora penningsummor.

Den tidsskrift som skulle ges ut har kommit ut i tre nummer. Men polisen
har nu beslagtagit tidningens korrespondens, artiklar, foton, prenumera-
tionsregister och två tredjedelar av de pengar som samlats in för fjärde num-
ret. I december kallades ett antal homosexuella knutna till tidningen Tema
till polisförhör misstänkta för brott mot paragrafen.

Det finns tyvärr rapporter om homosexuella som begått självmord i fäng-
else. Inrikes- och hälsovårdsmyndigheterna har utfärdat ett gemensamt dek-
ret om att homosexuella skall registreras på grund av HIV. Amnesty har fått

fångbrev från homosexuella i Sovjetunionen. Ett kafé i Moskva för homo-
sexuella har fått stänga på grund av polisrazzior.

Homosexuella har under januari 1991 varit utsatta för överfall och be-
skjutning utanför Bolsjojteatern.

Sammanfattningsvis kan sägas att situationen för homosexuella i Sovjet-
unionen är betydligt sämre än vad ambassadens sammanfattande kommen-
tar utvisar.

Invandrarverkets beslut att utvisa asylsökande homosexuella Sovjetmed-
borgare innebär som jag ser det en betydande skärpning av bedömningen i
förhållande till hittillsvarande praxis av vad som menas med humanitära skäl
och står i strid till vad riksdagen uttalat och vad invandrarministern sagt här
i kammaren. Jag undrar hur invandrarministern kommer att reagera på
detta. Det är väl inte så att man är rädd för att invandringen av homosexuella
skulle bli för omfattande om man genomförde en liberalisering?

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

Anf. 33 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Får jag för säkerhets skull påpeka för dem som, till skillnad
från Barbro Westerholm, inte vet det att det förhållandet att svaret var kort-
fattat beror på att vi tidigare debatterat precis samma fråga här i riksdagen.

Jag har all respekt för Barbro Westerholms engagemang för de homosexu-
ella och för hennes bekymmer för att vi, som hon ser det, inte behandlar
deras asylsökningar på rätt sätt. Men jag vill peka på att precis samma enga-
gemang för andra grupper finns hos andra ledamöter. Olika grupper har här
i riksdagen sina talesmän, och det är bra. Det kan gälla allt ifrån rumänier,
kurder och bulgarienturkar till judar och kristna minoriteter. Alla som har
detta engagemang utgår, precis som Barbro Westerholm nu gör, från ett en-
skilt fall och drar den generella slutsatsen att lagstiftningen inte ger möjlighe-
ter att för just deras grupp beakta humanitära skäl när politisk förföljelse
inte föreligger. Men bedömningen av de enskilda ärendena med hänsyn till
graden av den förföljelse som riskeras skiljer sig inte nämnvärt från grupp
till grupp.

När det gäller de homosexuella hänvisar Barbro Westerholm till förhållan-
dena i början av 1980-talet. Vi utgår vid bedömningen av dessa fall från de
uttalanden som gjordes i propositionen ”Invandrings- och flyktingpolitiken”
år 1983/84. Det slogs där fast att de asylsökande som riskerar stränga straff
för icke-politiska handlingar, exempelvis förföljelse på grund av homosexua-
litet, även i fortsättningen skall kunna få stanna av humanitära skäl. Det sker
en samlad bedömning av den situation som den asylsökande skulle få efter
ett återsändande till hemlandet. Dessutom sades det i propositionen att en
flykting i detta fall undantagsvis skulle kunna falla under de facto-flykting-
begreppet men att en sådan bedömning måste överlåtas åt rättstillämp-
ningen.

Jag kan försäkra Barbro Westerholm att vi även i dag gör denna avvägning
och denna värdering i varje enskilt ärende när homosexualitet åberopas som
asylskäl.

Anf. 34 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Fru talman! Jag bara konstaterar att det behövdes mindre tungt vägande
skäl för en del av dem som under 80-taiets första hälft sökte asyl än vad det

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Svar på inter-
pellationer

nu behövs. Jag vill fråga invandrarministern om hon inte tror att de asylsö-
kande som öppet erkänt sin homosexualitet och som anför denna som skäl
för sin ansökan löper en stor risk att trakasseras och förföljas när de kommer
tillbaka till Sovjetunionen. Eller har invandrarministern en klar försäkran
att ingenting kommer att hända dem när de kommer tillbaka till hemlandet?

Anf. 35 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Fru talman! Barbro Westerholm ställer återigen en fråga som jag många
gånger avkrävts svar på här i kammaren. Hon begär något slags generell för-
säkran om att homosexuella från Sovjetunionen inte skall kunna avvisas,
dvs. att vi generellt skulle ge ett uppehållstillstånd för homosexuella från
Sovjetunionen. Ett besked i den riktningen kan jag tyvärr inte ge för en
grupp av asylsökande - lika litet i detta fall som i något annat.

Anf. 36 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Fru talman! Jag tycker ändå att situationen för den här gruppen med allt
som kan hända dessa människor är så allvarlig att jag gärna skulle se att rege-
ringen här verkade för att dessa människor får stanna. Jag vet mycket väl att
statsrådet inte kan gå in på enskilda ärenden, men däremot anser jag att hon
borde kunna uttala vilken praxis hon anser bör gälla, precis som skedde i
början av 80-talet.

Vidare tycker jag att regeringen bör verka för en större förståelse interna-
tionellt för de homosexuellas situation. De flesta människor vill ju ändå bo
kvar i sitt hemland och slippa fly till andra länder för att få en trygg tillvaro.
Jag antar att man skulle kunna göra mycket även på regeringsnivå för att i
detta avseende skapa en större tolerans.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1990/91:126 till lagutskottet
1990/91:129 till justitieutskottet

9 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlädes åter

Finansutskottets betänkanden 1990/91:FiU13 och FiU14

Skatteutskottets betänkanden 1990/91 :SkU15 och SkU16

Kulturutskottets betänkanden 1990/91:KrU15 och KrU16

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1990/91:AUll, AU12, AU16,

AU18och AU19

30 Bostadsutskottets betänkande 1990/91 :BoU9

10 § Bordläggning

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1990/91:117 En ny kommunallag

1990/91:136 Ändringar i sparbankslagen m.m.

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:120 Den rättspsykiatriska undersöknings-
verksamheten, m.m.

1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m)

1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1990/91 :So57 av Göran Ericsson (m)

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91 :KU33 Ändring i radioansvarighetslagen m.m.

11 § Kammaren åtskildes kl. 13.56.

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

Vid protokollet

STAFFAN HANSSON

/Barbro Karlsson

Prot. 1990/91:85

25 mars 1991 Innehållsförteckning

Måndagen den 25 mars

1 § Justering av protokoll................................ 1

2 § Återkallelse av motionsyrkande........................ 1

3§ Svar på interpellation 1990/91:150 om sysselsättningen i Väst-

manlands län..................................... 1

Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)

Göran Magnusson (s)

Birger Andersson (c)

Karin Falkmer (m)

4§ Svar på interpellation 1990/91:158 om socionomutbildningen .. 14

Utbildningsminister Bengt Göransson (s)

Stina Eliasson (c)

5 § Svar på interpellation 1990/91:151 om Norrtälje polisdistrikt. . . 18

Civilminister Bengt K Å Johansson (s)

Alf Wennerfors (m)

6 § Svar på interpellation 1990/91:156 om överförandet av nya upp-

gifter på kommunerna och det kommunala skattestoppet.... 23

Finansminister Allan Larsson (s)

Åke Wictorsson (s)

7§ Svar på interpellation 1990/91:165 om homosexuella flyktingar 27

Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)

Barbro Westerholm (fp)

8 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 30

9 § Förnyad bordläggning................................ 30

10 § Bordläggning...................................... 31

gotab 98450, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:85 Måndagen den 25 mars

Riksdagens protokoll1990/91:85

Måndagen den 25 mars

Kl. 12.00-13.56

25 mars 1991 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:85