Riksdagens protokoll

1990/91:73

Torsdagen den 7 mars

Kl. 12.00-14.24

14.30-16.05

Protokoll

1990/91:73

1 § Svar på interpellation 1990/91:135 om Waldorfskolorna i
Norrköping och Umeå

Anf. 1 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Ann-Cathrine Haglund har frågat mig om jag är beredd att
medverka till att ett särskilt överlevnadsbidrag anvisas till Waldorfskolorna
i Norrköping och Umeå.

Riksföreningen för Waldorfpedagogik, Föräldrasektionen, har i skrivelse
till regeringen anhållit om överlevnadsbidrag för läsåren 1989/90 och 1990/91
för verksamheten vid fyra Waldorfskolor, däribland Rudolf Steinerskolan i
Norrköping och i Umeå. För läsåret 1990/91 hemställer riksföreningen om
totalt 5,5 milj.kr. i statligt bidrag för de fyra skolorna. För Rudolf Steiner-
skolan i Norrköping och Umeå anhåller riksföreningen om 1,5 milj.kr. resp.
1,4 milj.kr. Regeringen har den 31 januari 1991 avslagit ansökningen.

I årets budgetproposition föreslår regeringen en väsentlig höjning av bi-
draget till de fristående skolorna. För 1991/92 föreslås ett bidrag om 13 000
kr. per elev, vilket innebär en nära 30-procentig höjning i förhållande till det
senast fastställda genomsnittliga beloppet. En sådan ökning av bidraget bör
leda till att den ekonomiska situationen för de fristående skolorna klart för-
bättras.

Jag har tidigare hänvisat de skolor som har akuta ekonomiska problem till
sina resp, kommuner för att hitta lösningar. Jag vet också att kommunerna i
flera fall, bl.a. Norrköping, har skjutit till extra kommunala bidrag.

Inga ytterligare åtgärder utöver förslaget i budgetpropositionen är från re-
geringens sida aktuella.

Anf. 2 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Fru talman! Jag vill tacka för svaret, även om jag, precis som alla Waldorf-
lärare och föräldrar, blev mycket besviken. Egentligen hade jag dock inte
väntat mig mer med kännedom om den negativa syn som socialdemokratin
och skolministern har på fristående skolor. Av budgetpropositionen kan man
utläsa att skolministern inte anser att det finns behov av fler fristående skolor
på gymnasial nivå. Av förslaget som helhet kan man utläsa att regeringen
helst inte vill ha fristående skolor på grundskolenivå heller.

Föräldrarna till barn som går i fristående skolor har precis som alla andra
betalat skatt och fullgjort övriga skyldigheter i vårt land. Ändå har de inte

Svar pä interpella-
tioner

1 Riksdagens protokoll 1990191:73

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

rätt att få sina barns skolgång betald på samma sätt som föräldrar till barn i
samhällets skolor, utan de får betala både genom ekonomiska skolbidrag och
genom arbetsinsatser, t.ex. städning.

Är detta rättvist, skolministern? Varför skall ett barn i fristående skola få
mindre statsbidrag till sin skolgång än ett barn i offentlig skola?

För ett barn i offentlig skola betalas ca 20 000 kr. i statsbidrag och för ett
barn i fristående skola 9 240 kr. i snitt. I budgetpropositionen föreslås visser-
ligen en höjning av beloppet till 13 000 kr. Det är naturligtvis bättre än drygt
9 000. men orättvisan är nästan lika stor. Statsbidraget blir ca 65 % av det
belopp som staten betalar till elever i den allmänna grundskolan. Därtill
kommer att kommunerna betalar olika mycket.

Waldorfskolorna har i många år kämpat för att få ekonomin att gå ihop.
Både föräldrar och lärare får bidra med stora ideella insatser för att få det
hela att fungera, men man gör det därför att man tror på sin skola och vill ha
just en Waldorfskola.

Nu har flera skolor återigen hamnat i en krissituation, eller rättare sagt:
Den ackumulerade krisen har återigen nått i fatt dem. Det är på flera håll
fråga om akuta problem. Problemen är kanske värst i Norrköping och
Umeå, men de finns också i Göteborg och Örebro. I Norrköping har man
t.o.m. varslat personalen. I slutet av mars är pengarna slut. Övriga skolor
försöker dra sig fram med mycket stränga besparingar, såsom att dra in på
skolmaten. Även om man är noga med att undervisningen inte skall drabbas
av besparingar, är risken naturligtvis stor att så sker så småningom.

Är detta rättvist? Skall det behöva vara så på skolor, vars målsättning är
att ge barn en god undervisning och en bra skolgång, skolor med stort för-
äldraengagemang och entusiastiska lärare?

De 13 000 kr. som regeringen har föreslagit kommer inte att avhjälpa de
ackumulerade ekonomiska problem som dessa skolor har. Det krävs ett
överlevnadsbidrag - eller låt oss hellre kalla det ett saneringsbidrag - för att
råda bot på problemen, för att sanera ekonomin. Det rör sig om för staten
ganska små summor, men för skolorna och föräldrarna är detta mycket stora
belopp.

Jag är mycket besviken över att skolministern inte vill medverka till att
dessa skolor kan sanera sin ekonomi. Problemen beror ju på en orättvis be-
handling från staten, och staten måste ta sitt ansvar. I grunden hör naturligt-
vis problemen samman med den syn man har på de fristående skolorna och
på föräldrarnas möjlighet att fritt välja skola.

Vi moderater anser att föräldrarna skall ha rätt att välja skola, fristående
skola eller offentlig skola. De fristående skolorna skall ha samma möjlighe-
ter som skolorna i det offentliga skolsystemet. Statsbidraget skall följa ele-
ven till den skola föräldrarna väljer, och ingen skall behöva betala mer.

Jag förstår att skolministern inte delar denna uppfattning, men jag vill
ändå till sist fråga skolministern:

Tycker inte skolministern att det är orättvist att vissa elever får mindre
bidrag till sin skolgång än andra elever?

Har inte staten ett ansvar även för dessa Waldorfskolor, som nu är i krissi-
tuation efter att i åratal ha fått ett otillbörligt lågt statsbidrag?

Har inte staten ett ansvar för skolgången för de barn som går i Waldorfsko-
lorna?

Anf. 3 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag har med intresse tagit del av det svar skolministern har
lämnat på interpellationen. Svaret reser verkligen allvarliga principiella frå-
gor. Vilken är egentligen regeringens inställning till fristående skolor?

Stundom, när man läser budgetpropositioner och annat, kan man få in-
trycket att regeringen anser att fristående skolor har ett existensberätti-
gande. Men när man tar del av regeringens beslut när det gäller ansökan om
överlevnadsbidrag blir den bestämda uppfattningen att regeringen inte anser
att dessa skolor har ett existensberättigande. Om man anser att detta slag av
skolor skall få existera måste man ju också rimligen anse att de skall kunna
existera på villkor som är acceptabla för elever, föräldrar och lärare. Det kan
väl inte vara regeringens uppfattning att det är rimligt att dessa skolor finns
men att deras existens skall bygga på stora uppoffringar för de berörda? Det
kan väl inte vara så att regeringen anser att det ligger något slags fördel i att
föräldrarna måste göra stora ekonomiska uppoffringar och stora uppoff-
ringar i form av arbetsinsatser, att lärarna inte kan få anständiga löner och
att eleverna inte kan få den standard när det gäller skolmiljö som vi kräver
för andra elever?

Jag skulle vilja ställa ett par frågor till skolministern, och jag begär då ett
klart besked: Anser den socialdemokratiska regeringen att fristående skolor
har ett existensberättigande i Sverige? Anser regeringen att fristående skolor
i så fall skall få existera på villkor som är rimliga för föräldrar, elever och
lärare?

Anf. 4 LARS LEIJONBORG (fp):

Fru talman! Att ett antal friskolor skulle få mycket svåra ekonomiska pro-
blem i år gick att förutse. Det bästa hade naturligtvis varit att riksdagen förra
året hade bifallit det förslag om ett överlevnadsbidrag i avvaktan på ett nytt
statsbidragssystem som fyra partier stödde. Socialdemokraterna och väns-
terpartiet sade emellertid nej till det förslaget. Trots detta hade det inte varit
konstitutionellt felaktigt om regeringen nu hade gjort den bedömningen att
läget är mycket alarmerande och använt de medel som står till regeringens
förfogande för att hjälpa dessa skolor att kunna arbeta vidare. Det hade re-
geringen naturligtvis kunnat göra, om man hade ansett att det hade varit
angeläget.

Nu är läget för friskolorna mycket svårbedömt. Ett avsnitt i statsrådets
statsbidragsproposition är ju sedan i höstas bordlagt i utbildningsutskottet.
Det är just det avsnitt som berör bidragsgivningen till friskolorna. Det är
ingen hemlighet att bordläggningen tillkom på socialdemokratiskt initiativ.
Just nu vet friskolorna inte vilket system som de skall falla in under. Utbild-
ningsutskottet har ännu inte heller behandlat regeringens förslag beträf-
fande bidragsnivån. Jag vill vädja till skolministern att använda sitt infly-
tande i den socialdemokratiska gruppen för att driva på den här processen,
så att vi snabbt får ett positivt beslut i riksdagen både om ett bra system och

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

om minst den bidragsnivå som regeringen har föreslagit. Vi är flera ledamö-
ter som motionerat om en högre nivå, något som naturligtvis vore rimligt.

Jag skulle vilja ta upp en specialfråga i sammanhanget. Flera av dessa fri-
skolor arbetar med åldersintegrerade stadier. Det ligger i hög grad i linje
med vad skolministern önskar. Många anser att årskursintegrering på lågsta-
diet i själva verket är en förutsättning för att skolan skall kunna ta emot sex-
åringarna på ett bra sätt.

Jag skulle vilja få klarklagt att det förhåller sig så, att också sexåringarna
i friskolorna fr.o.m. i höst kommer att räknas in i bidragsunderlaget.

En annan aspekt på denna fråga som berörs i svaret är kommunernas an-
svar. Det är en mycket intressant fråga. Jag har inte närmare studerat de två
nu berörda kommunernas insatser, men generellt gäller att kommunerna gör
väldigt olika insatser för friskoiorna. Utbildningsutskottet och riksdagen har
vid något tillfälle påpekat att den kommunala likställdhetsprincipen borde
leda till att eleverna i friskolorna fick samma stöd som eleverna i de allmänna
skolorna. Men enligt ett utslag nyligen tolkar kammarrätten i Stockholm inte
lagen på det sättet, utan kammarrätten anser att om kommunerna är be-
redda att erbjuda dessa elever plats i sitt eget skolsystem, kan man inte kräva
att motsvarande stöd skall gå till friskolan. Jag tycker att det är ett beklagligt
synsätt.

Vad som nu återstår är förstås att arbeta för ett helt nytt system av det slag
som Ann-Cathrine Haglund talade om och som även folkpartiet liberalerna
och centerpartiet arbetar för, dvs. att elever som går i friskolor skall få ett
ekonomiskt stöd i form av både statsbidrag och kommunala bidrag som mot-
svarar det stöd som ges till eleverna i det allmänna skolväsendet. Men i av-
vaktan på detta beslut, som vi väl tyvärr inte kan fatta förrän vi fått en ny
majoritet här i kammaren, tycker jag att det är viktigt att vi bildar opinion i
våra partier - och det gäller inte minst skolministern och hans parti - bland
kommunalpolitiker för att det är en moralisk skyldighet för kommunerna att
ge friskolorna ett stöd som motsvarar det som de allmänna skolorna får.

Anf. 5 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Det är egentligen två diskussioner som nu förs. Den ena dis-
kussionen gäller den fråga som tas upp i interpellationen och interpellations-
svaret, dvs. frågan huruvida vi skall ge ett överlevnadsbidrag till två angivna
Waldorfskolor. Den andra diskussionen, som tagits upp av både Haglund.
Granstedt och Leijonborg, gäller frågan hur statsbidraget till de fristående
skolorna långsiktigt skall utformas. Denna senare fråga handlar interpella-
tionen egentligen inte om, men en del av de bekymmer som de fristående
skolorna, som nu gör anspråk på överlevnadsbidrag. har hänger givetvis
ihop med det gällande statsbidragssystemet.

För min del har det varit angeläget att se till att vi kommer bort från dagens
statsbidragssystem, och jag har tagit det som min uppgift. Beslutet om det
nuvarande statsbidragssystemet fattades då vi hade en borgerlig majoritet i
denna kammare. Statsbidragssystemet är alltså ganska gammalt. Jag tycker
att det är rimligt att man gör upp med det statsbidragssystemet i några princi-
piellt viktiga delar och när det gäller bidragsnivån.

De principiellt viktiga delar som jag tycker att man skall göra någonting
åt är följande:

För det första bör man i samma ögonblick som man godkänner en fristå-
ende skola för skolpliktens fullgörande ge skolan rätt till statsbidrag. Så är
det inte enligt dagens system, utan statsbidragsprövningen sker frikopplad
från godkännandet för fullgörandet av skolplikten. Jag tycker att det är rim-
ligt att dessa båda saker kopplas ihop: blir skolan godkänd skall den också
ha ett statsbidrag.

För det andra finns det i dagens statsbidragssystem en regel som säger att
statsbidrag utgår först tre år efter det att godkännandet har getts. Under tre
år skall skolan hanka sig fram utan statsbidrag. Troligen är det den regeln
som är orsaken till de skulder som en del av dessa skolor släpar med sig och
som har ackumulerats under ett antal år. Den regeln finns alltså i det statsbi-
dragssystem som riksdagen fattade beslut om år 1982 och som jag nu föresla-
git skall ändras. Det bör vara så att en skola skall få statsbidrag fr.o.m. det
år då godkännandet ges.

För det tredje har nivån på statsbidraget varit föremål för diskussion. Jag
har lyssnat på den debatten, och mitt förslag till riksdagen är att nivån skall
höjas kraftigt för att skolorna på så sätt skall få rimliga arbetsförutsättningar.
Det är riktigt att den genomsnittliga höjningen är 30 %. Men höjningen för
t.ex. lågstadieverksamheten är enligt mitt förslag vida mer än 30%. Det är
också på lågstadiet som huvuddelen av de fristående skolornas elever finns.
Jag tror att med de nivåer som jag har föreslagit bör de fristående skolorna
få ett rimligt statligt ekonomiskt stöd, som gör att de kommer att kunna
verka vid sidan av det allmänna skolväsendet på något så när jämlika villkor.

Detta är min bedömning, och det är grunden för den politik som rege-
ringen har lagt fast på detta område. För detta förslag har jag fått väldigt
många uppskattande omdömen just från företrädare för de fristående sko-
lorna. Man har uppskattat att vi nu tar tag i inte bara nivåfrågorna utan även
i de principiellt tvivelaktiga inslag som finns i det gamla systemet. Detta om
den allmänna debatten.

Det har ställts en del konkreta frågor till mig. Lars Leijonborgs fråga rörde
sexåringarna och de fristående skolorna. Det är rimligt att man i de fristå-
ende skolorna får räkna in sexåringarna i underlaget. Jag tycker att det är
rimligt om riksdagen kommer till beslutet att följa regeringens förslag i vad
gäller synen på den flexibla skolstarten. Detta bör naturligtvis kopplas ihop
i det avseendet.

Pär Granstedts fråga gällde om de fristående skolorna har ett existensbe-
rättigande. Det är självklart. Jag ser många av dem som oerhört värdefulla
komplement till det allmänna skolväsendet i övrigt. Många av dem utgör pe-
dagogiska spjutspetsar och kan tillföra skolväsendet inspiration och kraft för
vidareutveckling. Därför diskuterar vi en förbättring av statsbidraget. De
har ett existensberättigande.

Pär Granstedt frågade vidare om dessa skolor skall ges rimliga villkor. Ja
visst, det är ju detta jag berättar om. Vi ändrar på det statsbidrag, som jag
misstänker att Pär Granstedt och hans parti ingående diskuterade år 1982.
Det är vi nu på väg bort ifrån.

Jag har gett svar på Ann-Cathrine Haglunds interpellation. Budskapet är

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar pä interpella-
tioner

att de får klara ut samtalen med sina resp, hemkommuner, så löser vi frågan
i övrigt principiellt och långsiktigt.

Anf. 6 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Fru talman! Jag håller med om att vi här för två diskussioner. Det beror
på att de hör samman. Det gäller frågan om ett överlevnads- eller sanerings-
bidrag och om hur statsbidragssystemet skall se ut samt vilken nivå det skall
ha.

Jag håller med skolministern om att de förändringar som föreslås om att
ett godkännande skall ge statsbidrag är bra. Det är naturligtvis bra att man
höjer nivån. Man höjer dock nivån alldeles för litet. Mot de underskott som
Waldorfskolorna har hjälper inte 13000 kr. per elev, om det nu kommer att
bli riksdagens beslut. Dessa underskott är en eftersläpning på grund av att
skolorna har fått en orättvis behandling.

Det här bottnar i de olika synsätt som vi har och som också kommer fram
i det svar skolministern ger. Skolministern talar om ett rimligt stöd, medan
vi talar om ett likvärdigt stöd. Vi anser att det enda rimliga och riktiga är att
föräldrar som väljer en Waldorfskola eller någon annan fristående skola skall
få precis samma statliga bidrag till sina barns skolgång som de som väljer
samhällets skola. Dessa föräldrar har i precis lika stor omfattning som alla
andra föräldrar betalat skatt och fullgjort sina skyldigheter. Jag kan inte för-
stå varför de skall behöva betala skolbidrag eller utföra extra uppgifter på
sina barns skolor, alltså mer än vad andra föräldrar gör. Lärarna på deras
barns skolor får också lägre lön. Det finns en fundamental skillnad mellan
vad skolministern säger och vad vi säger från moderata samlingspartiet och
även från folkpartiet och centern.

Jag anser att det vilar på statens ansvar för dessa elevers skolgång att även
ge skolorna ett saneringsbidrag. Det är inte bara fråga om det underskott
man har. Det är också fråga om andra eftersatta behov som dessa skolor har
samlat på sig på grund av att de har prioriterat det viktigaste i en dålig eko-
nomi, nämligen undervisningen. Deras underskott och de behov de har av
att förbättra förhållandena i övrigt på skolorna kräver att de får ett sane-
ringsbidrag.

Jag vill återigen fråga skolministern om han inte tycker att det är orättvist
att det är på detta sätt för eleverna, deras föräldrar och lärare när det gäller
Waldorfskolorna. Jag vill också återigen fråga om inte skolministern instäm-
mer i att staten har ett ansvar för dessa Waldorfskolor som nu har råkat i en
krissituation på grund av en lång eftersläpning av statsbidrag för deras del.

Anf. 7 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Till att börja med kan jag inte motstå frestelsen att ta upp
den historiska aspekten, eftersom skolministern gjorde det. Skolministern är
litet stolt över att det förslag som nu har lagts fram är bättre än det statsbi-
dragssystem som antogs år 1982. Det noterar vi naturligtvis som något posi-
tivt. Men samtidigt finns det anledning att komma ihåg att det statsbidrags-
system som då infördes var det första generella statsbidragssystemet för fri-
stående skolor över huvud taget. Under det långa socialdemokratiska rege-
ringsinnehavet dessförinnan hade det således varit tvärstopp. Frågan hade

rests massor av gånger i riksdagen och alltid avvisats av den socialistiska ma-
joriteten. Först i och med att det blev en borgerlig majoritet i riksdagen blev
det möjligt att över huvud taget införa ett statsbidragssystem för fristående
skolor. Sedan har socialdemokraterna tagit skeden i vacker hand, och de har
nu en mera positiv inställning. De släpar dock fortfarande efter och är de
mest negativa när det gäller stödet till fristående skolor. Det kan vi se i den
debatt som förs i dag. Det är fortfarande socialdemokraterna som bromsar.

Jag noterar ändå med tillfredsställelse att skolministern klart uttalar att de
fristående skolorna har ett existensberättigande och att de skall få bedriva
sin verksamhet på rimliga villkor. Då uppstår emellertid ett problem för
skolministern, eftersom de i dag inte bedriver verksamheten på rimliga vill-
kor. Förutsättningen för många av dessa skolors existens är stora uppoff-
ringar från föräldrar, lärare och även elever. Det kommer att bli vissa för-
bättringar under nästa budgetår, men det hjälper inte i den akuta situatio-
nen.

Om skolministern anser att dessa skolor skall få bedriva sin verksamhet
på rimliga villkor, måste konsekvensen bli att man ställer upp med resurser
för det. Det har regeringen sagt nej till. Det borde regeringen därför om-
pröva, om det finns någon mening bakom skolministerns uttalande här. Kan
det möjligen vara så att skolministern har försäkrat sig om att de berörda
kommunerna kommer att gå in och täcka upp dessa kostnader? Skolminis-
tern har t.ex. partivänner i Norrköping. Är det skolministerns uppfattning
att Norrköpings kommun och t.ex. Umeå kommun kommer att gå in och
täcka det överlevnadsbidrag som regeringen har sagt nej till? I så fall vore
det ett mycket positivt besked. I annat fall är det i praktiken så att regeringen
inte är beredd att ställa upp på rimliga villkor för dessa skolor.

Anf. 8 LARS LEIJONBORG (fp):

Fru talman! En stor svårighet i skoldebatten nu för tiden är att skolminis-
tern driver sitt reformarbete på olika områden mycket splittrat. Den nu ak-
tuella frågan berörs av statsbidragssystemet som infördes i oktober av bud-
getpropositionen som lades fram i januari och troligen av skollagspropositio-
nen som vi väntar om några dagar. Det är mycket svårt att få en överblick.

Såvitt jag förstår avslöjade statsrådet en nyhet här i dag när han sade att
godkännande för skolpliktens fullgörande automatiskt skall innebära statsbi-
drag. Det innebär t.ex. att en rad av Livets ords skolor som nu inte har fått
ett öre vare sig från stat eller kommun nu kan räkna med att få fullt statsbi-
drag. Detta måste nog statsrådet utveckla i sin skollagsproposition.

En svårighet är att länsskolnämnderna tidigare har spelat en stor roll i
detta system. De avskaffas nu. Det är osäkert, inte minst bland socialdemo-
kraterna, var det här godkännandebeslutet skall fattas i framtiden. Jag vill
än en gång upprepa min vädjan att Göran Persson vid sina besök här i riksda-
gen, i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och utbildningsutskottsgrup-
pen skall driva på detta så att vi kan få ett beslut så snart som möjligt.

Jag tycker att skolministern själv kom med ett mycket gott argument för
ett överlevnads- eller saneringsbidrag. Han påpekade att flera skolor har
hamnat i en mycket prekär situation. Det beror på det hittillsvarande orim-

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

liga statsbidragssystemet och treå’ sregeln som finns i det nuvarande syste-
met.

Om vi nu är överens om att de: egeln är orimlig och har bidragit till den
akuta situationen, då är det väl or så en statlig uppgift att försöka reda upp
situationen.

Jag tycker alltså att det fanns ett argument i statsrådets eget inlägg för att
faktiskt staten - förutom att vi nu så snabbt som möjligt skall få ett bra stats-
bidragssystem och en bra nivå på det - också gör en akutinsats i det här läget.

Anf. 9 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Först några ord till Lars Leijonborg om akutinsatsen, överlev-
nadsbidraget, som han pläderade för och som interpellationen egentligen
gällde.

Regeringen har avvi .at överlevnadsbidraget mot bakgrund av att de som
startat fristående skolor har känt till de statsbidragsregler som var resultatet
av 1982 års proposition. Några fristående skolor har inte klarat verksamhe-
ten, många andra har gjort det. Några kommuner har kanske inte fullt ut
klarat samverkan med dessa fristående skolor, många andra har gjort det.

Då inställer sig frågan: Skall vi för dessa som - trots att villkoren var
kända - inte har klarat ut saken, i efterhand gå in med ett extra statligt över-
levnadsbidrag?

Där har vi principfrågan. Vi har hamnat i ståndpunkten att vi inte skall
göra det.

Däremot har jag sagt att det viktiga för mig är att bidra till att denna elän-
diga situation långsiktigt undanröjs så att vi i framtiden får ett bra statsbi-
dragssystem som kan komma att fungera.

Detta var bakgrunden till att vi hamnat i denna position när det gäller
överlevnadsbidraget.

Pär Granstedt påstår att jag erinrade om historien. Det gjorde jag. Det
kan vara bra, med tanke på den ton som ofta används i denna debatt och de
våldsamma anklagelser som riktas mot socialdemokratin, att erinra om att
det statbidragssystem som vi nu överger faktiskt beslutats av en riksdag som
hade annan majoritet än socialdemokratisk. Jag gör inget annat än detta
enkla påpekande. Det får naturligtvis Pär Granstedt att i debatten något reti-
rera, vilket kanske är klädsamt.

Nu går vi framåt och rättar till de felaktigheter som finns i dagens system.

Jag har därmed kommenterat överlevnadsbidraget, de långsiktiga frå-
gorna och min syn på de fristående skolorna. Därmed, fru talman, tror jag
att jag har klarat av de saker som avhandlats i denna debatt.

Förste vice talmannen anmälde att Pär Granstedt och Lars Leijonborg an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare in-
lägg-

Anf. 10 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Fru talman! Under den borgerliga regeringstiden lyftes de fristående eller
alternativa skolorna som de under en period har kallats fram och fick ett god-
kännande och ett erkännande. Under den socialdemokratiska tiden därefter

har det varit tvärstopp, precis som Pär Granstedt sade, för de fristående sko-
lorna.

Syftet var att skapa en likvärdighet mellan fristående skolor och offentliga
skolor. Tyvärr hann vi inte så långt, utan vi fick en socialdemokratisk rege-
ring som sedan dess behandlat de fristående skolorna utomordentligt snålt.

Det är precis som skolministern själv säger på grund av den snåla behand-
lingen från statsmakterna som vissa fristående skolor har hamnat i dagens
situation.

Man kan säga att inte alla har gjort det, men skolministern vet precis lika
väl som vi andra att kostnaderna för fristående skolor, liksom för offentliga,
i vissa kommuner kan vara olika.

Samtliga Waldorfskolor kämpar med sin ekonomi och har en utomordent-
ligt svår situation. Några har ett större underskott än andra. Jag anser att det
är statens sak att ta ansvar för att de kan sanera sin ekonomi när det är staten
som har givit dem ett snålt statsbidrag och behandlat dem utomordentligt
orättvist.

Om skolministern menar någonting med vad han säger om att acceptera
de fristående skolorna, måste han ge dem möjligheter att klara sig ur den
ackumulerade kris som de har råkat in i.

En statsbidragshöjning, om det blir riksdagens beslut, räcker inte till. Sko-
lorna måste få hjälp att sanera sina underskott för att därmed också kunna
ta itu med det som de har eftersatt i det snålande och sparande som de har
gått igenom.

Jag beklagar skolministerns svar. Jag vet att det innebär ett hårt slag mot
de Waldorfskolor som har en utomordentligt besvärlig situation.

Anf. 11 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Helt kort vill jag bara notera att vad Ann-Cathrine Haglund
nyss sade var att det statsbidrag som vi nu skall överge och som fungerar så
dåligt hade till syfte att skapa en likställd situation för de fristående skolorna.
Det kommer att framgå av protokollet.

Om Ann-Cathrine Haglund tror att det är på det viset med dagens statsbi-
dragssystem, finns det anledning att peka på brister som är allvarliga, nämli-
gen detta att man inte kopplar godkännandet till statsbidragsgivningen och
att man har den treåriga övergångsregeln. Det är förvånande att höra att det
statsbidragssystemet kan beskrivas som uttryck för en ambition från modera-
ternas sida att skapa en likställd situation för de fristående skolorna. Jag
tycker att det på något sätt avslöjar moderata samlingspartiets behov av par-
tiagitation i denna fråga. Man vill till varje pris angripa regeringen, men fak-
tiskt inte se vilken situation man själv varit med om att skapa.

Nu lägger jag fram en proposition för regeringens räkning som långsiktigt
för denna verksamhet faktiskt ordnar upp förhållandena. Det tycker jag fak-
tiskt känns bra. Vi borde kunna samla oss omkring ett sådant beslut här i
riksdagen.

Förste vice talmannen anmälde att Ann-Cathrine Haglund anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

2§ Svar på interpellation 1990/91:117 om åtgärder mot elever som
saboterar skolundervisningen

Anf. 12 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Birger Hagård har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta
mot elever som saboterar undervisningen. Frågan är ställd mot bakgrund av
tidningsuppgifter om att en kommun skulle ha erbjudit elever betalning för
att de skulle sköta sitt skolarbete.

Det är för mig viktigt och grundläggande att slå fast att skolan är till för
alla elever och att det inte kan komma i fråga att skolan skall ingripa mot
elever i syfte att utestänga dem från undervisningen, annat än i den mycket
begränsade omfattning som följer av reglerna om disciplinära åtgärder.
Längre tids avstängningar skulle strida mot reglerna om skolplikt. Det är alla
elevers rätt att få tillägna sig kunskaper och utveckla sina färdigheter, och
det är en skyldighet för samhället att ge varje elev den undervisning han eller
hon har rätt till.

Skolan har ansvar för att alla elever skall känna sig välkomna i skolan.
Den har till och med ett särskilt ansvar för elever med svårigheter. Jag ser
det således inte som någon utväg att avvisa elever, som inte finner sig till
rätta i skolan. I stället måste skolledare och lärare försöka finna pedagogiska
metoder, t.ex. mer elevaktiva arbetssätt, där eleverna får ta ett större ansvar
för sin egen inlärning. I en del högstadieskolor bedrivs undervisningen fort-
farande på ett ensidigt och abstrakt sätt med påföljd att några elever kanske
känner sig alltmer misslyckade i stället för att få känna att de på ett menings-
fullt sätt utvecklar sina kunskaper och färdigheter. I olyckliga fall väljer till
slut en del elever att helt utebli från undervisningen. I andra fall kan elever
som känner sig misslyckade reagera på olika sätt i skolan och då bidra till att
arbetsmiljön även för andra elever och för skolpersonalen försämras. Oav-
sett hur elevernas svårigheter tar sig uttryck måste skolan givetvis reagera
både för att arbetsmiljön allmänt skall bli god och för att motverka en utslag-
ning av vissa elever redan i grundskolan.

De åtgärder man kan vidta inom skolans ram för att den skall utgöra en
bra arbetsmiljö för alla och då även för elever med svårigheter är flera. I de
flesta fall har elever som får stora svårigheter i högstadiet haft inlärningssvå-
righeter tidigare under skolåren. Diagnostiska prov i grundläggande ämnen
ställs därför nu kostnadsfritt till skolornas förfogande för att lärarna på ett
tidigt stadium skall kunna se vari elevernas svårigheter ligger och då kunna
utforma adekvata åtgärdsprogram.

Den ökade lokala friheten vid resursfördelningen med den uttalade ambi-
tionen från centralt håll att man skall fördela befintliga resurser efter elever-
nas behov gör det möjligt för kommuner och skolor att skapa resurser för
individinriktade åtgärdsprogram. För att öka kompetensen hos lärare att
kunna se och hantera elevernas individuella behov och svårigheter på ett ti-
digt stadium har omfattande satsningar gjorts. Fortbildning i specialpedago-
gik för alla lärare har ägt rum. I den nya grundskollärarutbildningen ingår
minst tio poäng i specialpedagogik. Slutligen innebär den nya specialpedago-
giska påbyggnadsutbildningen en avsevärd kvalitetshöjning av denna utbild-
ning.

För specialpedagogiska insatser är utgångspunkten att varje elev i första
hand skall erbjudas stöd inom den arbetsenhet eller klass som eleven tillhör.
Det kan dock bli nödvändigt att för en viss tid anordna specialundervisning
i särskild undervisningsgrupp. Avsikten är då att skolan i en tillfällig, mycket
liten, grupp skall kunna göra intensiva och personalkrävande insatser för
elever med särskilt behov av stöd.

Om skolan inte lyckas med att utforma skolarbetet på ett sätt som av ele-
ven upplevs som meningsfullt finns möjligheter enligt grundskoleförord-
ningen att frångå timplanen. Skolstyrelsen får då besluta om s.k. anpassad
studiegång. Anpassad studiegång innebär att en del av studierna förläggs till
arbetslivet. Detta skall inte förväxlas med anställning, utan den anpassade
studiegången är ett led i skolgången. Anpassad studiegång får aldrig bli en
permanent åtgärd. Syftet är att få eleven mer positivt inställd till skolarbetet,
och det är viktigt att eleven känner sig välkommen tillbaka till skolan och så
snart som möjligt återgår till ordinarie undervisning. Det är också viktigt att
anpassad studiegång liksom andra särskilda stödinsatser utformas som posi-
tiva åtgärder och att det synsättet förankras hos all personal.

Jag är medveten om att det inte finns några enkla och generella lösningar
på problem som hänger ihop med elevers bristande anpassning i skolan. Mitt
intryck är att skolans personal i regel är väl medveten om ansvaret för stöd
till elever med svårigheter och att man arbetar hårt och engagerat för att hos
dem försöka skapa en äkta motivation för att delta i skolarbetet.

Anf. 13 BIRGER HAGÅRD (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka skolministern, statsrådet Persson, för sva-
ret på min fråga. Det var ett mångordigt och - det måste jag kanske också
säga - delvis flummigt svar jag fick.

Skolministern räknar upp en rad åtgärder som man kan vidta för att före-
bygga besvärligheter i skolan. Han talar om pedagogiska metoder - elevak-
tiva arbetssätt, som han uttrycker det - diagnostiska prov, ökad speciallärar-
kompetens, särskilda undervisningsgrupper, anpassad studiegång, etc. Det
är nog gott och väl.

Men skolministern talade också som om det vore lärarnas fel att en del
elever bär sig olämpligt åt, att en del elever blir busar, för att tala klarspråk.
Han talade om att undervisningen bedrivs ”på ett ensidigt och abstrakt sätt”.
Men man måste faktiskt ta till abstraktioner i undervisningen - det kan inte
bara vara fråga om terapi för dem som går där.

Min fråga gällde emellertid framför allt åtgärder mot sådana elever som
har gått alltför långt. Jag åberopade ett konkret fall som då var aktuellt, inte
i någon storstadsskola utan på en liten ort i Skåne, Perstorp. Det gällde tre
busar i nian, elever som hade ägnat sig åt drogmissbruk, vandalisering och
vad det allt var fråga om. Det gick så långt att man från skolans sida förhand-
lade med eleverna och erbjöd betalning för att de skulle hålla sig lugna. Med
all rätt upprördes skattebetalarna i Perstorp över det. Min fråga till skolmi-
nistern är: Menar skolministern att det är rimligt att över huvud taget falla
undan för en sådan utpressning?

Måste man inte kunna vidta också andra åtgärder? Detta gäller alltså det
yttersta fallet. Det är bra med alla de förebyggande åtgärder som skolminis-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

tern talar om i svaret för att se till att man inte hamnar i den här hopplösa
situationen. Men när man nu faktiskt har gjort det - hur skall man då lösa
problemen? Jag tror att det är en fråga som många runt om här i landet stäl-
ler sig - många lärare och många andra elever som verkligen vill jobba aktivt
och som hindras att lära sig. Hur skall man kunna klara av den här situatio-
nen när det har gått så långt? Är det inte rimligt att tänka sig att ge dessa
elever som är så hjärtinnerligt trötta på skolan en chans att sluta skolan i
förväg och inte tvinga dem fast till varje pris? Anpassad studiegång räcker
inte i det här fallet. Man kan i stället hoppas att de får chanser och möjlighe-
ter att komma tillbaka i framtiden. Vi har ju komvux och andra möjligheter.

Jag vill fråga skolministern om det kanske vore rimligt att återinföra ord-
ningsbetygen. Skolan kan på det sättet visa att man ser på uppträdandet och
ordningen med största allvar. Det vore kanske också rimligt att man syste-
matiskt registrerade närvaron och gjorde klart och tydligt att skolk inte kan
tolereras. Med andra ord: Hur menar skolministern att vi skall kunna lära
dem som alltför ofta vägrar att ta lärdom och att finna sig i det som sägs ifrån
vuxensamhällets sida att veta hut? Hur skall vi kunna klara av den här situa-
tionen?

Anf. 14 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Jag har anmält mig till den här debatten för att lyfta fram att
åtgärder för att hjälpa de här eleverna behövs långt innan de kommer i sko-
lan. Då är det i allmänhet redan för sent.

Jag vill börja med att läsa ett citat ur Sten Levanders installationsföreläs-
ning vid professorsinstallationen i Lund hösten 1989. Han har forskat om
Lövstaungdomarna och om ungdomsvårdsskolan där och säger bl.a.: ”Poj-
karna kommer från eländiga miljöer. Vi tror oreflekterat att barn i dag har
det bättre än förr. Vi kan visa att det är tvärtom för den grupp pojkar det
gäller. Under den första halvan av vårt sekel tillät samhället inte att barn
växte upp under sådana förhållanden som faktiskt sker i dag. Barnen adopte-
rades bort direkt. I dag accepterar vi att missbrukare, våldsmän och psykiskt
sjuka som är dokumenterat olämpliga som föräldrar skall bilda familj och
fostra sina barn. En av våra pojkar har vistats i 18 olika fosterhem under sina
första 12 år av livet, bortplacerad när det blev alltför djävligt hemma, och
återplacerad när det lugnat sig.---Vi kan med kuslig precision förutsäga,

på basen av barndomsdata, hur illa det gått för var och en, och på vilket sätt
det gått illa. Det betyder att vi i dag faktiskt skulle kunna identifiera de ca
200 lågstadiepojkar per årsklass i Sverige, som med nuvarande social- och
kriminalvårdspolitik i morgon blir värstingar och i övermorgon blir förhär-
dade vanebrottslingar. Jag tror att vi med tidiga och resoluta ingripanden
skulle kunna förhindra en sådan utveckling för många av dessa lågstadiepoj-
kar, men jag tror inte att politikerna låter oss försöka.”

Det tycker jag är allvarsord. Dessa signaler kommer inte i skolan, utan de
har kommit redan på mödravården och på barnavårdscentralen. Vi vet
mycket väl vilka faktorer det är. Det handlar om alkoholmissbruk, känslo-
mässig och social misär, psykisk sjukdom och kriminalitet. Vissa barn lever
med alla de här faktorerna. Om dem kan man gott säga att de inte har en
chans. Det är barn som ständigt känner sig svikna av vuxna, som har vuxit

upp med fysisk och psykisk misshandlel och som inte har något förtroende
kvar. När de kommer i skolan måste man försöka med individuella insatser.
Det kostar tio gånger så mycket som om man hade förebyggt detta. Då kan
kanske skollön vara av värde.

De förhånade båtresorna har ju senare visat sig få riktigt goda effekter.
När den debatten fördes var jag själv framför allt förvånad över att det fanns
vuxna som ville ställa upp för dessa krävande barn. Det är sannerligen ingen
söndagsskolläraruppgift att vistas med så pass trasiga ungdomar i månader
på en båt och orka med att sätta de omutliga gränser som de här barnen be-
höver, samtidigt som man visar att man tycker om dem och att det faktiskt
finns vuxna som det går att lita på.

1 500 kr. i skollön kan kanske uppfattas som mutor när man läser vinklade
tidningsreferat. Andra som läser tidningar kan kanske ibland även uppleva
mutor ifrån politikerhåll, t.ex. när det talas om förlängd föräldraförsäkring
som man inte har täckning för eller när det har talats om 40 000 kr. i vård-
nadsbidrag. Jag tror att vi måste stanna upp och tänka efter om vi inte skall
vinkla debatten så att vi inte går ut med bud om generella lösningar för de
stora röststarka grupperna utan om åtgärder för de här små bortglömda
grupperna. Det rör 10 % av barnen. Det är dem som vi brukar kalla för Det
glömda Sverige i folkpartiet liberalerna. Här ingår i högsta grad de glömda
barnen.

1 vår partimotion, ”Alla barn är våra barn”, har vi försökt att ha en hel-
hetsbild av de här mest utsatta barnens situation. Vi har föreslagit en rad
åtgärder för att förebygga. Det kanske vi kommer in på senare bl.a. i debat-
ten om skolhäisovården.

Anf. 15 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Jag har ett litet debattmässigt bekymmer. Interpellanten, herr
Hagård måste jag naturligtvis svara och behandla med den respekt som in-
terpellationen kräver, men det sakligt värdefulla och intressanta har den
andra debattören fört in i debatten, och det hinner jag kanske inte ägna så
mycket tid åt.

Herr Hagård måste med sakta stigande irritation ha hört den analys av de
villkor som många av de barn som Hagård kallar för busar lever under som
Ingrid Ronne-Björkqvist redovisade ifrån talarstolen. Det hurtiga, ytliga,
grova och aggressiva tog sig uttryck i Hagårds råd att låta 15-åringar sluta i
skolan. Att ha levererat den typen av inlägg från talarstolen och sedan fått
den fond mot vilken de flesta av de här pojkarna faktiskt har växt upp måste
kännas något besvärande även för en sådan person som Birger Hagård.

Han ställde några konkreta frågor till mig, och jag skall svara på dem.

Först säger han att min svar var flummigt. Nej, det var inte flummigt, Bir-
ger Hagård. Det är faktiskt ett uttryck för de arbetsmetoder som våra lärare
använder, och de sliter med de här barnen. Det är, som Ingrid Ronne-Björk-
qvist sade, inget lätt arbete, utan de arbetar hårt och söker sig fram utifrån
utgångspunkten att också dessa ynglingar och barn har sitt existensberätti-
gande och människovärde och skall respekteras. Det är en lång rad insatser
man kan vidta, och de prövas ständigt varje dag.

Ibland kommer man till korta, och då är det tungt att bära arbetsresulta-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

tet. Men det är definitivt inte flummigt. Det är farligt att använda den typen
av beteckningar på hårt arbetande människor med en seriös pedagogisk och
social uppgift.

Närvaron är viktig i skolan. Jag understryker det vid varje tillfälle. Om
man börjar släppa på en sådan enkel sak som signalen att närvaron är viktig
har man faktiskt missat sitt skolledningsansvar eller sitt ledaransvar som
vuxen i en grupp ungdomar. Närvarokontroll, närvaroregistrering och när-
varostatistik är också någonting som säger väldigt mycket om vad som fak-
tiskt sker i olika skolor. Det är ett viktigt inslag, och jag utgår ifrån att man
faktiskt sköter det. Jag har sett en del signaler och tecken på att man inte
alltid har gjort det. Då tar jag alltid upp den diskussionen, eftersom det är
en enkel åtgärd som ibland faktiskt ger ganska goda resultat.

Ja, jag har fört ett resonemang om uppförande- och ordningsbetyg, men
jag har inte fört det lika enkelt och ytligt som Birger Hagård gör. Jag har
faktiskt tagit upp den dimension som ungdomarna själva tar upp, att de som
arbetar och sliter, kämpar och gör så gott de kan, inte alltid får uppmuntran
för detta i någon typ av betygsdokument. Detta känner de som orättvist. Jag
delar deras uppfattning. Det vore bra om man också i betygskommittén på
något sätt kunde ge uttryck för den dimensionen i skolarbetet. Det är fak-
tiskt viktigt.

Detta var svar på några av de konkreta frågor som Birger Hagård ställde.
Sedan tycker jag nog att det är attraktivare för mig och mer konstruktivt att
uppehålla mig vid vad Ingrid Ronne-Björkqvist tog upp.

Dessa pojkar, och även en del flickor, de finns. De är också våra barn. Vi
måste möta dem. Vi har, som jag pekat på, en lång rad insatser, men vi kan
säkert göra mera. Där måste vi faktiskt söka oss fram till mycket konkreta
och praktiska lösningar som vi hämtar från de människor som arbetar med
de här barnen. Många av dem har en del förslag som i grunden kan förbättra
de här ungas livsvillkor. Ett sätt som jag tror är viktigt för oss är att koppla
samman tydligt det som sker i förskolan med det som sker i skolan, innehålls-
mässigt, organisatoriskt och personalmässigt. Det är, som Ingrid Ronne-
Björkqvist sade, på det viset att många av de här bekymren grundläggs i för-
skoleåldern. Vi har en unik kvalitet i Sverige, och vi har en förskola som
snart når alla. Den har medvetna utbildade pedagoger som kompensatoriskt
borde kunna stötta dessa barn i en oerhört kritisk fas i deras livsutveckling-
förskoleåldern. Jag tror att det skulle bidra till att ge barnens skolarbete
bättre förutsättningar. Vi skulle också på så sätt kunna slippa uppleva den
typ av trista exempel som vi har sett i den här lilla Skånekommunen. De tog
ett grepp som jag inte tycker var bra, men det var deras sätt att vid det tillfäl-
let lösa situationen. Det har ju sedermera visat sig vara en metod som inte
var möjlig att använda ens för dem. Därmed är det för min del slutresonerat
om den konkreta saken.

Det är, herr Hagård, det anslag som Ingrid Ronne-Björkqvist har valt som
vi måste använda om vi skall komma fram, inte att stå här i talarstolen och
kalla dem för busar, säga åt dem att veta hut och sedan stöta ut dem från
skolan i 14-årsåldern. Det är inte en framkomlig väg.

Anf. 16 BIRGER HAGÅRD (m):

Fru talman! Skolministern gör det lätt för sig. Han föredrar att tala om
alla de väsentliga, viktiga förebyggande åtgärder som vi naturligtvis måste
vidta. Det är alldeles självklart. Det är riktigt som Ingrid Ronne-Björkqvist
säger att förskoleåldern är mycket viktig. Det gäller att förebygga och hindra
att man får den här explosionen senare i livet. Men när den nu har kommit,
tror Göran Persson då på fullt allvar - om man har ett antal 15-åringar som
har ägnat sig åt drogmissbruk, vandalisering och störande av ordningen, när
det har gått så långt - att det hjälper med diagnostiska prov eller att det hjäl-
per med ett elevaktivt arbetssätt? Det gör det naturligtvis inte. Det gäller att
se till att det inte går så långt. Men i några fall går det lika fullt snett. I några
fall kommer vi därhän. Och det är då det måste finnas en möjlighet för lä-
rarna att reagera och göra det möjligt för alla andra elever som störs av dessa
störande element att ägna sig åt det som de är där för, nämligen att lära sig
saker och ting.

Det är bra att Göran Persson vill ha någon form av ”flitbetyg” till de ung-
domar som är duktiga i skolan. Jag har själv motionerat om det i riksdagen.
Jag vet inte om det var under den tid som Göran Persson satt i utbildningsut-
skottet och då röstade ned detta förslag. Det är också bra att Göran Persson
medger att det också skall vara närvarokontroll. Och det är bra när han kon-
staterar att det inte var något bra grepp som man tog i Perstorp.

Men vi kan ändå inte komma ifrån att vi har ett ansvar för att förse lärare
och skola med instrument, så att de kan reagera i de mest extrema situatio-
nerna. Då hjälper det inte att tycka att det är attraktivare att diskutera all-
mänt förebyggande åtgärder, eftersom de förebyggande åtgärderna då inte
har fungerat, man har hamnat i en situation som man måste lösa på ett vettigt
sätt för de störande elementens egen skull och kanske framför allt för deras
kamraters skull, för att göra det möjligt att utföra ett vettigt skolarbete och
så att arbetsmiljön i skolan verkligen blir en fungerande och god arbetsmiljö.

Anf. 17 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Birger Hagård höjer rösten, men retirerar. Och det är klart
att när man öppnar så våldsamt hårt och omdömeslöst som Birger Hagård
gjorde i den här debatten, måste man på något sätt komma ur det hela, sär-
skilt som man sedan får den sociala fond uppmålad som frågan skall ses emot
med en sådan oerhörd tydlighet som gjordes här från talarstolen.

Vad säger Birger Hagård nu? Ja. det är väl bra, säger han, att Göran Pers-
son räknar upp de åtgärder som måste vidtas för att detta skall kunna före-
byggas.

I det här inlägget är det bra, men i det första var det flum. Det är bra,
Birger Hagård, gå i den riktningen. Det här är nödvändigt, och det är detta
som är lärarnas hårda arbete. De engagerar sig i detta och sliter med detta.
Som skolminister skall jag aldrig acceptera att någon ledande skolpolitiker
som Birger Hagård får beskriva detta som flum. Det är skamligt.

Birger Hagårds enda metod att hantera detta var ju att säga: Ta dessa ele-
ver ut ur skolan! Låt busarna gå ut ur skolan!

Löser detta busarnas problem? Löser det skolans bekymmer? Vilka ar-
betsplatser skall dessa 14-åriga busar, som Birger Hagård uttrycker det, gå

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

till? I vilken social miljö skall de vistas? Vilken mänsklig och social kontakt
skall de ha, och var finns den? Men det är ju faktiskt på det sättet, Birger
Hagård, att dessa pojkar och en del flickor kanske har sin enda sociala trygg-
het och kontakt i någon vuxen som just finns i skolsamhället. Sedan klarar
de inte alltid av att hantera situationen, vare sig den unge, barnet eller den
vuxne, men det är där som deras livlina finns, och den får vi inte klippa av.
Det finns ytterst få, om ens något, alternativ för dem utanför skolan.

Sedan blir jag litet ängslig, därför att jag inte vill bli ihopkopplad med Bir-
ger Hagård i betygsdebatten. Jag kan inte erinra mig att jag satt i riksdagen
när Birger Hagård väckte sin famösa motion. Men det som jag har talat om
är en elevopinion om att arbetsmetoder, sätt att uppträda, umgänge med
kamrater och lärare också måste värderas och på något sätt komma till ut-
tryck. Jag är främmande för att jag och Birger Hagård i den debatten skulle
hamna på samma ståndpunkt. Jag vill faktiskt markera detta.

Återigen har herr Hagård, när retoriken och det högröstade är bortska-
lade, inget annat att erbjuda dessa pojkar än att stötta dem, busarna, utanför
skolan. Däri ligger också en människosyn, ett uttryck för hur man ser på ung-
domar som inte har fått den bästa starten här i livet och som inte valde sina
föräldrar eller sina uppväxtvillkor. Däri ligger också den skillnad i samhälls-
syn som gör att jag och Birger Hagård inte finner varandra i skolpolitiken.
Däri ligger också skillnaden mellan en av moderaternas främsta skolpolitiska
företrädare och den socialdemokratiska regeringens skolminister - vi når
inte varandra på den här punkten, därför att vi faktiskt står för helt olika
värderingar och helt olika människosyn.

Anf. 18 BIRGER HAGÅRD (m):

Fru talman! Skolministern fortsätter att lägga ut dimridåer. Skolministern
föredrar att tala om allt utom det som jag har frågat honom om. Han ställde
frågan: Löser det busarnas problem om man låter dem sluta skolan i årskurs
9? Nej, det gör det förvisso inte. Det behövs andra åtgärder, och det behövs
åtgärder betydligt tidigare, som jag har varit inne på förut. Men det löser
kanske skolans problem för ögonblicket och ger arbetsro för alla de elever
som inte får en sådan på grund av detta störande agerande.

Göran Persson föredrar att tala om alla de förebyggande åtgärder som
skall vidtas. Jag säger fortfarande att dessa åtgärder naturligtvis skall vidtas,
men det kommer alltid att vara några som så att säga inte håller måttet, några
som faller ur ramen. Och det är i fråga om dessa som det naturligtvis måste
vidtas åtgärder. Någon ordning måste det ju vara, inte minst i skolan, Göran
Persson.

Sedan är det alldeles riktigt att Göran Persson som socialist och jag som
moderat naturligtvis har olika samhällssyn. Jag är tacksam för det och för att
jag inte kan kopplas samman med den skolpolitik som Göran Persson och
socialdemokraterna driver. Jag skall nu inte komma in på något sidospår
utan bara konstatera att vi i många frågor har helt olika uppfattningar. Jag
hoppas också att det skall bli möjligt att reformera landets skolpolitik och
landets utbildningspolitik i framtiden, att rätta till många av de misstag som
har blivit begångna.

Men när det gäller det problem som jag frågade om kan jag inte säga att

jag har fått något konkret svar från skolministern. Han talar inte om vad
man skall göra med de elever som förstör ordningen, som vandaliserar, som
ställer till det för alla sina kamrater och för lärarna och som ser till att arbets-
miljön inte är god. Där har skolministern inte något recept annat än att lägga
ut dimridåer och tala vältaligt i största allmänhet om allt det som man borde
ha gjort men som man uppenbarligen inte har gjort.

Anf. 19 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Det är bra att jag och Birger Hagård är överens om att vi ser
olika på dessa frågor. Jag tror också att det är en oerhört värdefull informa-
tion ut till alla våra hårt arbetande lärare. Det genomgående draget i lärar-
gärningen och i den ambition som där finns är att barnen och ungdomarna
möts med respekt och behandlas som enskilda, fria, självständiga och stolta
individer. I deras värderingsvärld finns ingen som ”inte håller måttet”. Det
var det som Birger Hagård använde som uttryck - ”inte håller måttet”. Detta
sägs om en verksamhet som omfattas av skolplikt, om en verksamhet som
alla ungdomar har rätt att ta del av.

När vi känner till vilken bakgrund de flesta av dessa barn har är det natur-
ligtvis oerhört avslöjande för människosynen att som Birger Hagård göra
peka ut vilka som ”inte håller måttet”. Var slutar det, Birger Hagård, som
samhällsanalys, som grund för ett samhällsarbete? På vilka andra områden i
samhället, herr Hagård, är moderaterna villiga att peka ut dem som inte hål-
ler måttet? Var slutar det? Kan herr Hagård tänka sig att föra resonemanget
kring andra viktiga delar, t.ex. sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, bostads-
politik, kring de människor som inte håller måttet?

När man vågar göra det oblygt och med hög röst, som herr Hagård, kring
det som är det viktigaste i samhället, fostran av en ung generation, då har
man, Birger Hagård, avslöjat var man står - de som ”inte håller måttet”.

Herr Hagård använde i sitt första högröstade inlägg uttrycket veta hut.
Det är möjligt, herr Hagård, att den uppmaningen, när den utslungades från
talarstolen från er faktiskt kommer som en bumerang tillbaka.

Förste vice talmannen anmälde att Birger Hagård anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

3§ Svar på interpellation 1990/91:133 om skolhälsovården

Anf. 20 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Ulla Tilländer har frågat mig vad regeringen ämnar vidta för
åtgärder för att tillförsäkra eleverna en god hälsovård. Ulla Tilländer har
som bakgrund till sin fråga redovisat ett förslag att ta bort skolläkarna i
Malmö.

Det finns enligt min mening anledning att - utan att gå in på det enskilda
fall som Ulla Tilländer hänvisar till - erinra om att enligt skollagen skall för
skolhälsovården finnas skolläkare och skolsköterska. Vidare är skolhälso-

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1990191:73

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

vården kostnadsfri för eleverna. Skolhälsovård skali anordnas av skolhuvud-
mannen. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden har tillsyn över skolhälso-
vården.

Jag har nyligen här i kammaren som svar på en fråga från Margitta Edgren
redovisat att vissa skol lagsfrågor, bl.a. skolhälsovården, kommer att be-
handlas i en proposition som beräknas kunna överlämnas till riksdagen i slu-
tet av mars månad detta år och att regeringen således inom kort återkommer
till riksdagen i denna fråga. Jag sade också att jag anser att skolhuvudman-
nen även fortsättningsvis skall vara skyldig att anordna skolhälsovård.

Anf. 21 ULLA TILLÄNDER (c):

Fru talman! Jag vill tacka för svaret på interpellationen. Det är kort och
det ger klart besked. Här finns, såvitt jag kan se, inget stöd för skolläkarnas
fortsatta insatser inom skolhälsovården. Först konstateras att de nu måste
finnas, men om framtiden sägs det bara att det skall anordnas skolhälsovård.
Där sägs inget om skolläkare, och det är förmodligen ingen tillfällighet, eller
är det?

Att svaret kommer i dag, när skolstyrelsen i Malmö med socialdemokra-
tisk majoritet fattar beslut om att avskaffa skolläkarna, är en händelse som
ser ut som en tanke. Det är illavarslande att det som händer i Malmö tycks
vara ett föregripande av det som det nya förslaget kommer att innebära.
Tyngdpunkten i skolläkarnas arbete ligger inte längre, som förslagsställarna
i Malmö tycks tro, på hälsoundersökningar i vissa årskurser. Hälsokontrol-
len är till för att läkaren skall lära känna skolans elever och därmed vara
beredd att hantera dagens stora problem: stress, psykosomatiska sjukdomar,
barn som far illa, allergier. Där ligger tyngdpunkten. Skolläkarens arbete är
i huvudsak förebyggande, men ger också eleverna möjlighet att söka för pro-
blem som de upplever. Vissa svåra botbara sjukdomar upptäcks tidigt. Skol-
sköterskan får stöd i sitt viktiga arbete. En konsult kan aldrig ersätta skollä-
karens uppgift, för det behövs tid och kontinuitet.

Förslaget att ta bort skolläkarna är en klar nedrustning och ett försök att
skjuta över kostnaderna på annan instans, där det är sannolikt att motsva-
rande insats blir avsevärt dyrare. Primärvården i Malmö är dessutom mycket
dåligt utbyggd, beroende på försumligheter sedan decennier tillbaka. Denna
nedrustning sker i en tid då samhällets företrädare säger sig värna om männi-
skors hälsa och arbetsmiljö och mindre än ett år efter det att Sverige har
ratificerat FN-konventionen om barns rättigheter.

Barn är en utsatt grupp, särskilt i en stad som Malmö där många har en
mycket svag hemmiljö. Man spar gärna på resurser till barn och ungdomar
då tiderna blir kärva. Tyvärr är det så. Nedslitna skolmiljöer och slitna läro-
böcker är vid det här laget kända exempel. Nu fogas ännu ett till raden. Barn
är känsliga och formbara. Skolläkarna och skolhälsovården kan stötta de ut-
satta. och en liten insats tidigt kan hjälpa mycket. Missar man den blir det
dyrt senare.

I dag är behovet kanske större än någonsin av att någon ser, upptäcker,
stöttar, tröstar och hjälper på ett kvalificerat sätt. Skolsköterskan är en viktig
del i sjukvården och i skolarbetet. Det vet alla som över huvud taget har
någon kontakt med skolan. Men det är också viktigt att skolläkaren, som

ankare och med medicinsk erfarenhet och sakkunskap, finns till hands konti-
nuerligt som stöd på skolan. Det är många skolsköterskor som vittnar om
det. Därför är det oövertänkt och hänsynslöst att spara in på skolläkarna.
Det är en snålhet som bedrar visheten. Kortsyntheten drabbar en verksam-
het på, i ordets bästa bemärkelse, gräsrots- och barfotanivå, vilken är billig,
decentraliserad, snabb, nära och kontinuerlig. Man tar ställning utan skym-
ten av beslutsunderlag eller konsekvensbeskrivning. Jag har tagit reda på att
varken det ena eller det andra finns. Allt detta sker med den krassa avsikten
att spara en halv eller en ynka miljon.

Men redan nu står det klart att besöken på de underdimensionerade vård-
centralerna kommer att kosta åtminstone halva den besparing man tror sig
göra. Men den verkliga kostnaden får eleverna betala. Det skulle vara en
olycka om det som sker i skolan i Malmö skulle "bilda skola" i hela landet.
Om skolministern drog någon slutsats av de högtidliga deklarationer som
han gjorde i svaret på den förra interpellationen, skulle en nedrustning på
det här sättet av skolhälsovården inte få komma till stånd.

Det svar som jag har fått, som kommer så väl tajmat med det som händer
i Malmö, är litet kryptiskt. Det ger inga klara besked. Jag vill därför sluta
med att fråga skolministern om vad det är som kommer att stå i propositio-
nen om den här brännande frågan. Jag tycker att skolministern skall lämna
besked nu, för det är väldigt många som undrar.

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 22 ANITA STENBERG (mp):

Fru talman! Skolministern! Jag vill börja med att tala om barnens rätt. Vi
har skrivit en motion om barnens rätt som omfattar 28 punkter. Det är fråga
om barnens rätt, inte föräldrarnas rätt, inte skolans rätt och inte samhällets
rätt. I det här fallet är det fråga om barnens rätt till hälsovård.

Skolministerns svar på Ulla Tilländers fråga om elevernas berättigade
krav på att få tillgång till en god hälsovård är inte tillräckligt klart, tycker
jag. Själv har jag sedan 1956 arbetat som skoltandläkare på samma skola
som Ulla Tilländer har varit lärare vid lika länge. Vi har med andra ord var
och en 35 års erfarenhet av eleverna och deras familjer i ett visst bostadsom-
råde i Malmö. Jag känner barnen, föräldrarna och far- och morföräldrarna
väl. Jag har träffat dem allihop. Skolministern sade: ”Jag sade också att jag
anser att skolhuvudmannen även fortsättningsvis skall vara skyldig att an-
ordna skolhälsovård.” Men, skolministern, här står ju, precis som Ulla Till-
lander säger, inget om att skolläkarna skall vara kvar. Det talas bara om skol-
hälsovården. Men vad kommer den att innehålla i fortsättningen? Det vill
jag ha svar på av ministern.

Jag vet hur mycket det betyder att bara finnas på en skola, att barnen vet
om att de kan komma inspringande, att just de i det aktuella ögonblicket kan
få visa upp sina andliga eller kroppsliga krämpor och få hjälp och tröst just
då. Skolhälsovård heter det, med betoning på hälsovård. Är man sjuk, be-
handlas man inte i skolhälsovården. Då remitteras man till sjukvården, till
distriktsläkaren eller vård på sjukhuset. Men många gånger krävs just en le-
gitimerad läkare för att bedöma om eleven är sjuk eller inte. Precis som när
barnen går till skoltandläkaren kan inte skolsköterskan se om barnen har hål
eller inte. Det krävs en legitimerad specialist för att kunna förklara någon

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

frisk. Faktiskt finns det sådana situationer. De förekommer också inom skol-
hälsovården.

Att patienten mår dåligt när den springer in är anledningen till att patien-
ten över huvud taget kommer. Man kan må dåligt kroppsligt eller andligt.
Många barn vet inte riktigt varför de mår dåligt. När skolsystem eller skollä-
karen inte är i skolan kommer elever ofta in till oss på skoltandpolikliniken,
för vi är alltid där så länge skolan är öppen. Vi sätter på plåster, tröstar, tar
kontakt med föräldrarna eller kanske med läraren, med kurator eller rektor.
Att plocka bort denna personal är fel. Någon skall finnas på plats, inte vara
ersatt av en papperslapp som säger åter då eller då, stängt mellan hägg och
syren. Det är mycket viktigt för barnen och ungdomarna att det finns någon
där och tar emot.

Tänk att bara komma på idén att urholka barnens rättigheter i dag, när vi
har skrivit under FN-konventionen, och ratificerat den dessutom, barnens
rättigheter till hälsovård, varför gör vi så? Vi minskar också barnens trygg-
het. Så fattiga vi håller på att bli i Sverige. Jag tycker att det är tråkigt att
höra sådant här. Har för resten ministern tänkt sig att föräldrarna skall ta
ledigt och följa med till vårdcentralens doktor eller skall barnen, sex år och
uppåt, ensamma åka till sjukhuset eller vårdcentralen? Skall detta gälla även
när de friska barnen skali göra sina kontroller hos läkare?

Naturligtvis skall läkaren komma till skolan. Läkaren skall kunna träffa
skolsköterskan, barnet, läraren, kuratorn, logopeden och tandläkaren. Det
händer faktiskt inte så sällan. Många av barnens sjukdomar syns i munslem-
hinnan. Alla dessa skall inte behöva uppsöka vårdcentralen när de vill disku-
tera om ett visst barn. Det är faktiskt rent oekonomiskt.

För att inte tala om erfarenheterna ute i glesbygderna, där människorna
måste färdas milslånga vägar när de skall besöka sin vårdcentral.

Skolministern måste svara på frågan om huruvida man skall ändra även
det som är bra. Skolhälsovården kan förvisso förbättras. Men varför skall vi
då göra den sämre?

Avslutningsvis vill jag återge en sak som står att läsa i dag i tidningen Ar-
betet: Garanterat beslut i dag om skolläkarnas vara. Kommunalrådet vägrar
invänta ministersvar. Kommunalrådet Johnny Örbäck tänker heller inte gå
med på någon bordläggning i väntan på skolminister Göran Perssons svar på
en interpellation från Ulla Tilländer (c) i frågan.

Jag träffar ju ministern till och från och vet vad han tycker, säger Johnny
Örbäck. Men vad säger skolministern om det som jag här har återgett?

Anf. 23 MARGITTA EDGREN (fp):

Fru talman! Jag har lyssnat till debatten. Men jag vet inte riktigt vilken
tolkning jag skall göra. Återigen slår jag emellertid fast att jag litar på det
som Göran Persson har sagt i den frågedebatt som vi har haft. Vi delade då
uppfattningen att skolans hälsovård med sin medicinska del är ett nödvän-
digt komplement till skolans pedagogiska mål. Dessutom delade vi uppfatt-
ningen att ansvaret för skolbarnens hälsa måste ses i ett vidare perspektiv.
Det går inte att bara se till den hälso- och sjukvårdsorganisation som vi har
och som gäller vuxna. Alla resurser måste utnyttjas i samverkan. Det gäller
då skolan, fritiden, kulturen och det sociala kunnandet. För barnen är det

mycket viktigt att det finns en kontinuitet i det vardagliga arbetet. Denna
kontinuitet är faktiskt viktigare än vad personalkontinuiteten i sjukvården
är för vuxna. Friska barn har ju inte särskilt många sjukvårdskontakter. Där-
emot går barnen i skola i många år. Då bör de ha möjlighet att bygga upp en
tillit till sin skolsyster eller sin skoldoktor. Barnen måste våga vända sig till
dessa när de känner sig övergivna, ledsna, mobbade eller utfrysta. Alla så-
dana känslor uttrycks genom att barnen säger att det gör ont någonstans.

Jag tycker att det i Ingrid Ronne-Björkqvists debatt med Göran Persson
mycket väl har uttryckts att sociala och känslomässiga störningar är de stora
problemen för barnen i dag. För att skolan skall kunna bidra till att dessa
problem löses måste anpassningen till livet gå bra, något som vi alla vill. Då
måste vi också se till att skolans hälsovårdspersonal finns i skolan. Dessa per-
soner skall vara lättillgängliga, och de skall ha möjlighet att arbeta med hel-
hetssynen för att kunna hjälpa barn och föräldrar men också för att kunna
ge lärarna stöd, så att dessa orkar med allt oroligare barn och allt bråkigare
klasser.

Förra året behandlade vi en proposition om elevmedverkan i skolans ar-
betsmiljöarbete. Såvitt jag förstår utgör skolans hälsovård en del av det arbe-
tet. Men hur skulle det arbetet gå till om det inte fanns engagerade och kun-
niga människor i skolan?

Förra gången vi aktualiserade dessa saker var jag mycket glad över att vi
tycktes vara överens.

Ännu en gång ber jag Göran Persson att så tydligt att också interpellanten
vågar lita på honom uttrycka att det av många skäl behövs en lagstadgad
skyldighet när det gäller barnen. Det viktigaste är kanske omsorgen om barn
med speciella problem, omsorgen om skolans arbetsmiljö och möjligheten
att på lokal nivå, i varje skola, konkretisera WHOs folkhälsomål för att
också Sverige skall ha en chans att nå uppsatta mål fram till år 2000.

Anf. 24 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Det är bra att kommunerna även i fortsättningen är skyldiga
att ha skolhälsovård. Men jag vill betona att det också behövs en upprust-
ning. Det får alltså inte vara fråga om en nedrustning. De yrkeskategorier
som finns i skolan behöver finnas kvar. Som Margitta Edgren sade är det
nödvändigt med tanke på folkhälsan.

Enligt gjorda beräkningar skulle 30 % av cancerfallen kunna undvikas om
människor hade bättre levnadsvanor. Belastningsskador, könssjukdomar
och många andra saker kan också förebyggas. Det handlar också om att för-
bättra arbetsmiljön. Jag tror att jag, utan att skryta, kan säga att vi i folkpar-
tiet jagade regeringen med blåslampa för att får arbetsmiljölagen tillämpad
i skolan. Det dröjde tio år, innan man kom med ett förslag om elevskydds-
ombud. Men detta räcker inte.

För mig som folkpartist har det varit riktigt roligt att läsa dagens DN. Det
är mycket vanligt med barnolycksfall i skolan. Hälften av alla olyckor som
drabbar 10-15-åringar inträffar i skolan. När det gäller 7-9-åringarna sker
var tredje olycka i skolan. Det som glädjer mig är att det står att läsa att
socialstyrelsen kräver att alla olycksfall skall registreras. Det är en gammal
käpphäst som vi i folkpartiet liberalerna i många år har haft. Man måste be-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

tänka att synnerligen många olycksfall har ett samband med våldshand-
lingar. I det fredliga Norrbotten handlar det om 20 % av de s.k. skololycks-
fallen. Detta är således en viktig arbetsmiljöåtgärd som behöver vidtas, vid
sidan av vad som behöver göras när det gäller mögel, buller etc. Den tredje
stora huvuduppgiften gäller omsorgen om barn med speciella behov. De be-
hoven känner man ofta till redan från tiden på barnavårdscentralen eller
mödravårdscentralen.

I dagarna har en stor hälsoundersökning gjord i Malmöhus län offentlig-
gjorts. Av denna undersökning framgår att förskolebarnen mår sämre än vad
man har trott. Vidare skall regeringen i dagarna ha fått folkhälsogruppens
rapport ”Klass och ohälsa hos barn och ungdomar”. Man har följt barn och
ungdomar i åldrarna 4—18 år. Enligt pressen har drygt 12 % av pojkarna i
18-årsåldern allvarliga psykiska och sociala problem. Det rör sig om perso-
ner i riskgrupper som man har kunnat fånga upp mycket tidigt. Men det är
kommunerna som får stå för kostnaderna. Det gäller t.ex. missbruksvården
och åtgärder i fråga om samhällsplaneringen. Det är därför oerhört viktigt
att vi får en förstärkt barnkompetens på alla nivåer. Det gäller ju att tidigt
fånga upp barn i riskgrupper.

Vidare är det mycket intressant att läsa vad som står i Dagens Nyheter
från den 21 februari. Claes Sundelin, som har presenterat folkhälsogruppens
rapport, tycker att det vore lämpligt att slå ihop barnhälsovården och skol-
hälsovården. Socialtjänsten och barnpsykiatrin skulle in i skolorna, menar
han. Varje kommun skulle kunna skapa en barn- och ungdomsnämnd och
en central för barns och ungdomars hälsa. Dessa tankegångar återfinns i stor
utsträckning i den partimotion som vi i folkpartiet liberalerna har väckt om
utsatta barn. Det behövs ett förbättrat samarbete vid skolstarten. En gemen-
sam huvudman för barnhälsovården och skolhälsovården skulle göra det
möjligt också för små kommuner att ha läkare, skolsköterskor, psykologer
och socionomer med särskild kompetens på barn- och ungdomssidan. Vi tror
att man bör fundera över att göra det möjligt att inrätta speciella barnnämn-
der i kommunerna för att på det sättet förstärka den här kompetensen.

Jag reagerade på vad statsrådet sade i den förra debatten här för en stund
sedan, nämligen att det som sker i skolan och förskolan behöver kopplas
ihop för att det skall bli ett effektivare förebyggande arbete. Jag skulle vilja
veta hur statsrådet uppfattar de tankegångar som återfinns i vår partimotion
och som Claes Sundelin också har framfört. Kunde det som vi har tagit upp
vara någonting som regeringen är beredd att arbeta vidare med?

Anf. 25 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Först några ord till Ingrid Ronne-Björkqvist. Claes Sundelin
är engagerad i regeringens folkhälsogrupp. De förslag och idéer som han har
redovisat tycker jag är oerhört intressanta.

När det gäller skolområdet ser jag för min del genast några frågor som så
att säga ligger i samma fåra av debatten. Det gäller dels det som vi sade i den
förra debatten om kopplingen mellan förskolan och skolan, dels det som vi
har skrivit i budgetpropositionen i anslutning till förslaget, nämligen att vi
faktiskt förväntar oss att man i kommunerna går mot en gemensam barn-
och ungdomsnämnd, där dessa frågor samlas och samordnas för att på så sätt

få maximalt goda förutsättningar för barns uppväxt och fostran. Den spe-
ciella detaljfråga som vi nu diskuterar skall naturligtvis också kunna ses i det
perspektivet - hälsovården och hälsofostran i skolan. Där har jag faktiskt i
gymnasiepropositionen, kunskapspropositionen, föreslagit att idrottsämnet
skall ges den karaktären att den också handlar om hälsofostran. Vi får en
bredare ansats mot kost, motion och hälsa. För det förslaget känner jag att
jag har fått ett stort gensvar, bl.a. av idrottslärare. Där tror jag att vi kan
göra en väsentlig insats för folkhälsan. Så mycket av det som Ingrid Ronne-
Björkqvist tar upp är sådant som vi redan arbetar med eller sådant som vi
faktsikt borde kunna komma överens om att genomföra eller att försöka att
åtgärda i takt med att vi får fram resurserna, för tydligen tänker vi på samma
sätt.

Till Margitta Edgren: Vi förde en frågediskussion i denna sak för någon
månad sedan. Vi hade då, precis som i dag, samma uppfattning om skolhäl-
sovården. Jag fattade mitt interpellationssvar mot den bakgrunden mycket
kort. Jag trodde nog att de som interpellerar följer sakfrågan i kammaren.
Fru Tilländer intar en väldigt aggressiv attityd i talarstolen och drar de mest
fantastiska slutsatser av mitt mycket kortfattade interpellationssvar. Det blir
inte bättre av att hon stöds av Anita Stenberg, som bygger upp sitt inlägg på
ungefär samma sätt som fru Tilländer. Jag måste nog göra damerna Tilländer
och Stenberg besvikna genom att säga att jag på intet sätt planerar den typ
av förändringar som ni bygger hela er agitation på. Jag kommer att föreslå
en reglering av skolhälsovården i fortsättningen, som är i överenstämmelse
med dagens. Till följd av en del förändringar i skolsystemet kommer jag att
göra en del justeringar, men ingenting som kvalitativt förändrar det som fak-
tiskt reglerar det som skall ske ute i skolorna. Jag har mycket höga tankar
om skolhälsovården och om dem som arbetar med den. Har man egna barn
som går i skolan vet man vad det här betyder. Svårare än så är det inte.

Sedan för Ulla Tilländer och Anita Stenberg en kommunaldebatt i
Malmö. Den tänker jag inte lägga mig i, den får ni klara ut i Malmö. Anita
Stenberg citerade tidningen Arbetet, där det står att ett kommunalråd har
uttryckt sig på det ena eller det andra sättet. Men en debatt om det får föras
i annat sammanhang än i anslutning till den interpellation som jag nu har att
besvara och som gäller skolhälsovårdens framtida reglering i det lagverk som
vi har att ta ställning till i riksdagen. Det förbereds inte några sådana försäm-
ringar eller förändringar som Anita Stenberg och Ulla Tilländer har byggt
sina inlägg på. Där intar jag samma position som jag intog när jag bemötte
Margitta Edgren för någon månad sedan. Så ligger det till.

Anf. 26 ULLA TILLÄNDER (c):

Fru talman! Det är mycket bra om våra farhågor är överdrivna. Men det
är väldigt många som känner sådan oro som jag här i dag har gett uttryck för.
Margitta Edgren uttryckte sig så här: Lita på vad Göran Persson har sagt.

Även om Göran Persson inte vill gå in i en debatt om det som har hänt i
Malmö, måste jag säga att om konsekvenserna blir sådana som i Malmö är
det illavarslande. Sådant kan vi inte acceptera. Jag tycker inte heller att sva-
ret är tydligt. Tidigare stod det klart utsagt att det skall finnas skolläkare och
skolsköterska, men nu talas det rent allmänt om skolhälsovården.

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

I dag fattas ett beslut i Malmö kommunfullmäktige, med socialdemokra-

tisk majoritet, om besparingar ino
om vad det får för konsekvenser.

i skolhälsovården. Man har inte en aning
ren man vet att man skall ta bort skollä-

karna. Det saknas helt konsekven >eskrivningar. Detta vill inte Göran Pers-
son kommentera, och det oroar mig.

Jag vill ställa ett par frågor: Anser Göran Persson att det också i fortsätt-
ningen är viktigt att det för skolhälsovården skall finnas både skolläkare och
skolsköterska? Är det angeläget att skolhälsovården, med skolläkare, skall
vara kostnadsfri, att den är nära till och att den finns på skolan?

Det har blossat upp en livlig debatt om dessa frågor. Man brukar ju säga:
Ingen rök utan eld. Det är många som har reagerat och som känner sig
mycket oroliga. Flertalet berörda skolors Hem och skola-föreningar har rea-
gerat kraftigt. Dem kör ’’ an helt enkelt inte över, hoppas jag.

I ett brev från några .xolsköterskor i Stockholm står så här: ”Vi har med
bävan tagit del av det nya förslaget om skolhälsovården. För oss känns det
som om hela elevvården håller på att utarmas. Vi anser att skolläkarna inte
bara utför de vanliga rutinundersökningarna utan är ett ovärderligt stöd för
oss och för de elever som de följt under åren.”

Claes Sundelin, som redan nämnts i debatten och som är överläkare vid

barnhälsovården vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, säger så här: ”Detta
är viktigt att”---med anledning av vad som befaras kommer att hända -

— ”att skolhälsovården finns i skolan. Skolsköterskan har en nyckelroll.
Men skolsköterskan och skolläkaren är ett team, och det som behövs i dag
är ett förstärkt hälsoarbete där lärare och den medicinska personalen kan
göra programarbetet tillsammans. Det gäller inte bara elever som har tillfäl-
liga hälsoproblem, utan det handlar framför allt om att man måste arbeta
med förebyggande insatser mot sådana saker som rökning, mot tidiga alko-
holdebuter, mot sexuellt överförda sjukdomar, tonårsaborter som ökar oro-
väckande, osv.”

Jag slutar med detta, men jag är angelägen att om att få svar på mina frå-

gor.

Anf. 27 ANITA STENBERG (mp):

Fru talman! Så bra, skolministern, om jag har fel. Jag vill ha fel i denna
fråga. Men kan inte ministern då omedelbart gå ut och ringa till kommunal-
råden i Malmö och tala om detta, så att de förhindras att fatta ett felaktigt
beslut? ”Jag har träffat ministern till och från och vet vad han tycker”, skri-
ver Johnny Örby, som skall dra in skolläkarna i Malmö. Kanske har han
missuppfattat ministern. Ni har kanske talats vid vid något tillfälle och det
har blivit ett missförstånd. Men rätta till det kvickt, för beslutet fattas i dag.

Anf. 28 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Först till Anita Stenberg: Det går inte till på det viset att ett
statsråd ringer till kommunalråden och talar om för dem vilken politik de
skall driva i sina resp, kommuner. Det är möjligt att den typen av föreställ-
ningar existerar i miljöpartiets värld, men så fungerar inte svensk konstitu-
tion, och den får vi faktiskt försöka hålla oss till. För Malmöpolitikerna gäl-
ler nuvarande reglering, uttryckt i skollagen, och den har de att följa. Jag

utgår från att de förslag som de har lagt fram ryms inom skollagens och öv-
riga författningars råmärken. Så ligger det till. Något annat är det icke fråga
om i det här fallet. Sedan får Anita Stenberg och Ulla Tilländer klara ut sin
lokala Malmödebatt i ett annat forum än riksdagen.

Jag blir faktiskt litet irriterad över Ulla Tilländers sätt att göra Malmöde-
batten till någonting som skall pådyvlas mina ambitioner och min proposi-
tion. Den proposition som jag har för avsikt att lägga fram kommer inte att
på något vis förändra skolhälsovården kvalitativt. Det har jag redan en gång
tydligt deklarerat i ett frågesvar till Margitta Edgren och alldeles nyss här i
en replik till Ulla Tilländer. Ändå envisas Ulla Tilländer med att hålla fast
vid halmstrået att försöka beskriva det som vi har för avsikt att göra som
en försämring. Det är dålig partipolitik Ulla Tilländer! Försök att klara ut
Malmödebatten där den hör hemma, i Malmö kommunfullmäktige och inom
Malmös lokala politiska linje. Jag har det största förtroende för Malmöpoli-
tikerna. De är säkert beredda att öppet och friskt bemöta Ulla Tilländer i en
debatt där den faktiskt hör hemma och inom de råmärken som lagtiftning
och författningar lägger fast och som gäller för hela landet, då också för
Malmö.

Anf. 29 ULLA TILLÄNDER (c):

Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är dåligt av skolministern att inte
kunna svara på de frågor som jag har ställt. Min oro skingras inte av det svar
som jag har fått i det första inlägget, där bara skolhälsovården berördes. Det
är faktiskt så - och det bör skolministern veta - att när man i dag fattar beslut
i Malmö tror socialdemokraterna i Malmö att beslutet överenstämmer med
kommande propositionsförslag. Så är det.

Jag tror också att politikerna i Malmö är beredda att ta en debatt med mig,
det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Många konstaterar nu att det utmär-
kande för socialdemokraterna i dag är att de har glömt bort vad en rättvis
fördelningspolitik vill säga och vad grundtrygghet innebär. Det är vad vi dis-
kuterar i dag. Man slår fortfarande vakt om systemen och ser det hela ur
krasst ekonomisk och byråkratisk synpunkt, samtidigt som man glömmer
bort den mänskliga aspekten och konsekvenserna för den lilla människan.
Om detta har i den här debatten, Göran Persson, icke nämnts ett ord.

Det finns en risk för att det primära blir att vara handlingskraftig och visa
att man kan fatta beslut och genomföra förändringar, samtidigt som man
glömmer bort de människor som drabbas av besluten om förändringar och
konsekvenserna av dessa. I det här fallet är det speciellt de utsatta barnen
som får betala priset. I Malmö finns det icke någon skymt av konsekvensbe-
skrivning när det gäller innehållet i dagens beslut. Man kan fråga sig om det
finns något samband mellan bra prestationer i skolarbetet, att barnen är duk-
tiga i skolan, och god hälsa.

Jag har ännu inte fått något svar på de frågor som jag har ställt, så därför
fortsätter jag att föra denna debatt. Jag har inte fått svar på frågan om vad
skolministern anser om skolläkare. Skall det finnas skolläkare på skolan?
Skall det vara avgiftsfritt att anlita honom?

Samhället satsar åtskilliga tiotusentals kronor på varje elev för att ge ele-
verna en bra utbildning. För att denna satsning skall ge en bra utdelning

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-

tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar pä interpella-
tioner

måste eleverna också må bra. På andra arbetsplatser satsas det målmedvetet
för att åstadkomma en bra företagshälsovård. Eleverna måste också ha rätt
till sin ”företagshälsovård”, vilket jag hoppas att den kommande propositio-
nen ger uttryck för.

Trots en gemensam läroplan finns det inte en enhetlig skola. Närsamhället
präglar skolans vardag. I områden där det bor många barn i familjer med
problem präglas skolans hela arbete av dessa barns svårigheter. Här ser man
hur detta tillfälligt framkastade sparförslag i Malmö går emot värden som
man i andra sammanhang säger sig hylla. Jag hoppas att skolministern tar
tillfället i akt och utnyttjar sin rätt till ett extra inlägg och att han svarar på
de frågor jag har ställt.

Anf. 30 ANITA STENBERG (mp):

Fru talman! Skolministern får bli hur arg han vill, men skolministern är
faktiskt här för att svara på frågor från oss riksdagsledamöter. Också jag vill
ha ett svar på frågan om skolläkarna skall få vara kvar.

Jag fortsätter att citera: ”Många hävdar att det är olagligt att ta bort skollä-
karna.” Ar det så? Vidare: ”Lagen kan tolkas på olika sätt, men jag ser inget
olagligt i ett sådant beslut”, säger Bertil Andersson på Kommunförbundet.
Har han fel? Bertil Andersson påpekar att de flesta kommuner har ont om
pengar och att olika kommuner väljer olika vägar för att göra besparingar.
Han säger sig känna till kommuner där man har gjort likadant som i Malmö,
men han kan inte säga vilken eller vilka kommuner det gäller. I Göteborg
har ett liknande förslag tagits upp, men det stoppades.

Skall skolläkarna få vara kvar? Är det olagligt att ta bort skolläkarna? Jag
vill gärna ha ett svar.

Anf. 31 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Fru talman! Till Anita Stenberg för sista gången: Vi förbereder inga för-
ändringar jämfört med i dag i regleringen som skall gälla för den kvalitativa
skolhälsovården. Regleringen avser skolläkare, sjuksköterskor och det som
är specifikt för skolhälsovården. Vi ser över vilka konsekvenser som föränd-
ringen av den statliga skoladministrationen för med sig när det bl.a. gäller
tillsynen över skolhälsovården. Det är sådant som vi diskuterar. Detta har
jag klarat ut med Margitta Edgren i en frågedebatt för ganska länge sedan,
och jag har sagt det två eller tre gånger i dag, både till Anita Stenberg och
till Ulla Tilländer. På något sätt förefaller det som att detta har gått Anita
Stenberg och Ulla Tilländer helt förbi.

Lagstiftningen gäller för alla landets kommuner. Jag är för dåligt insatt i
Malmö kommuns interna diskussioner för att våga ha någon uppfattning om
vad som där sker. Det får man klara ut i Malmö. Men naturligtvis gäller lagen
lika för alla kommuner, så ock för Malmö. Därom råder inget tvivel.

Ulla Tilländer har ändå varit statsråd en gång i tiden och haft precis samma
funktion som jag har. Hon talar om socialdemokraternas brist på respekt för
de fördelningspolitiska frågorna, om våra stora nedskärningar och bespa-
ringar, såväl i kommunerna som i riksbudgeten. En av de bestående insatser
som fru Tilländer gjorde under sin tid som skolminister var ju att ta bort
statsbidraget till skolbyggen, som, när det togs bort i början av 1980-talet,

uppgick till ca 600 milj.kr. i dåtidens penningvärde, vilket innebär ungefär
det dubbla värdet i dag. Om statsbidraget hade funnits kvar, kunde Malmö
ha ansökt om att få ett sådant bidrag. Nu klandrar jag inte Ulla Tilländer för
den saken. Det var kanske en sakligt riktig åtgärd, men det skadar inte att
påminna om denna insats på skolpolitikens område när tonläget blir sådant
som det Ulla Tilländer nyss använde sig av.

Förste vice talmannen anmälde att Ulla Tilländer och Anita Stenberg an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare in-
lägg-

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1990/91:154 om länsrätten i Stockholms län

Anf. 32 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Fru talman! Pär Granstedt har frågat mig om jag är beredd att ta upp till
förnyad prövning frågan om en delning av länsrätten i Stockholms län inne-
bärande att en länsrätt lokaliseras till försäkringsrättens för Mellansverige
lokaler i Haninge och om jag i annat fall är beredd att förorda att länsrätten
i Stockholms län i sin helhet lokaliseras till Haninge.

Bakgrunden till Pär Granstedts interpellation är att regeringen i en propo-
sition (1990/91:80) om rättskipningen i socialförsäkringsmål föreslagit en ny
instansordning för dessa mål. Förslaget innebär att länsrätt blir första och
kammarrätt andra domstolsinstans samt att försäkringsöverdomstolen bibe-
hålls som högsta instans. Den nya ordningen avses gälla fr.o.m. den 1 juli
1991. Enligt förslaget skall dock försäkringsrätterna finnas kvar under en
övergångsperiod, sannolikt ett år.

Redan i samband med remissbehandlingen av den departementsprome-
moria som ligger till grund för propositionen framfördes av försäkringsrätten
för Mellansverige åsikter liknande dem Pär Granstedt nu ger till känna. Det
föranledde regeringen att överväga frågan om en delning av länsrätten i
Stockholms län. Regeringen fann emellertid att skäl inte förelåg att splittra
domstolen. För att belysa regeringens inställning skall jag be att få återge
vad jag anfört i propositionen (s. 45):

Frågan om domkretsindelning och lokalisering av domstolar bör prövas
med utgångspunkt i vad som är rationellt för verksamheten och den allmän-
het som domstolarna skall betjäna. Länsrätten i Stockholms län har i dag ca
190 anställda. Efter denna reform och psykiatrimålsreformen ökar antalet
med ungefär 30 personer. Inte heller efter dessa reformer kommer länsrätten
att vara så stor att storleken i sig skulle utgöra ett skäl för att dela domstolen.
En myndighet av en sådan storlek kan tvärtom, rätt organiserad och ledd,
ha vissa fördelar genom minskad sårbarhet, ökad flexibilitet och möjlighe-
terna till specialisering. Länsrätten är i sin nuvarande form en effektiv dom-
stol. Den har ändamålsenliga och ur allmänhetens synvinkel välbelägna lo-
kaler. Dessa kommer att rymma även den personal som tillkommer med an-
ledning av reformerna. En delning av domstolen skulle medföra ökade lo-

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/93:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

kalkostnader och administrativa kostnader. För parterna skulle en delning
medföra ökade kostnader och tidsutdräkt. Även kostnadsskäl talar således
mot att splittra en väl fungerande domstol liksom den osäkerhet som råder
beträffande länsrätternas framtida arbetsunderlag. Härtill kommer att en
delning skulle medföra stora påfrestningar i en tid då all kraft behövs till att
säkerställa reformernas genomförande. En uppdelning av länsrätten i Stock-
holms län bör alltså enligt min mening inte komma i fråga. I och för sig beak-
tansvärda regionalpolitiska hänsyn måste tillgodoses på annat sätt.

Det har efter det att propositionen avgavs inte kommit fram några nya
omständigheter som gör att det finns anledning att ompröva den inställning
till en delning som anges i propositionen. Jag är inte heller beredd att förorda
att länsrätten i sin helhet lokaliseras till Haninge. Skälen för detta är delvis
desamma som de som talar mot en delning av domstolen.

Jag är medveten om att Haninge kommun i hög grad kommit att drabbas
av effekterna av strukturomvandlingarna inom den offentliga sektorn. Inom
regeringskansliet pågår därför konkreta överväganden beträffande möjlig-
heterna att lokalisera någon annan myndighet än en domstol till Haninge.

Jag vill avslutningsvis ta tillfället i akt att påminna om att Sverige inte bara
består av Stockholmsområdet. Den aktuella reformen kommer att medföra
nya arbetstillfällen i 24 länsrätter, spridda över hela landet. Jag vet Norr-
landslän där man med stor glädje ser fram mot detta.

Anf. 33 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min interpel-
lation. Svaret kan möjligen sammanfattas med orden ”det jag har sagt, har
jag sagt”. Det är i och för sig inte förvånansvärt att svaret har blivit sådant.
Det är litet synd, eftersom propositionens argumentation mot en delning av
länsrätten i Stockholms län förefaller något ytlig. Det hade varit bra med en
mer fördjupad diskussion om för- och nackdelar med delning av länsrätten i
Stockholms län.

Jag vill börja med det som justitieministern avslutade med, nämligen hän-
visningen till fördelen för andra delar av landet med att man flyttar över
funktioner från försäkringsrätterna till länsrätterna. Jag delar justitieminis-
terns uppfattning. Det innebär en fördel som är värd att notera. Jag förmo-
dar att justitieministern lagt märke till att jag över huvud taget inte har tagit
upp den frågan i min interpellation. Min interpellation handlar enbart om
fördelningen av verksamheten inom Stockholms län. Även om reformen in-
nebär en decentraliseringseffekt på nationell nivå är så inte fallet när det gäl-
ler Stockholmsregionen.

Det fanns en tid när även den socialdemokratiska regeringen ställde sig
bakom tanken på att åstadkomma en bättre fördelning av statliga funktioner
och arbetstillfällen i Stockholms län. Man erkände då att den stora koncen-
tration som vi nu har till Stockholms innerstad av statlig verksamhet är ett
av regionens större problem. Då gjordes också vissa - låt vara begränsade -
ansträngningar att få ut en del myndighetsverksamhet till de yttre delarna av
länet. Det var i synnerhet fråga om verksamhet med en regional anknytning.

Vad man nu gör är att gå i motsatt riktning. Man flyttar på nytt funktioner

som finns i ytterdelarna av länet in till Stockholms innerstad, och man förvär-
rar på så sätt centraliseringen.

Argumentationen mot en mera decentralistisk ordning är som sagt ganska
ytlig. Låt mig börja med diskussionen om vad som är en lagom storlek på en
länsrätt. Länsrätten i Stockholms län har i dag, enligt de uppgifter jag har
fått, en storlek som motsvarar sju genomsnittliga länsrätter i landet. Den ut-
ökning av antalet tjänster som den här omläggningen innebär för länsrättens
del, dvs, 30 tjänster, motsvarar enligt mina uppgifter en helt ny genomsnittlig
länsrätt, som så att säga tillförs den länsrätt som finns.

Justitieministern säger att denna storlek inte motiverar en delning, utan
att det tvärtom kan vara mycket rationellt, effektivt och osårbart. Då upp-
står omedelbart frågan: Vad anser egentligen justitieministern om de nor-
mala länsrätterna, de som finns ute i landet? Ar dessa enligt justitieministern
på grund av sin litenhet ineffektiva, sårbara och tämligen obrukbara instan-
ser? Vår erfarenhet är att de länsrätterna fungerar mycket väl.

Om man delade länsrätten i Stockholms län skulle man få två enheter som
var och en motsvarar två-tre genomsnittliga länsrätter, och jag är ganska
övertygad om att det är stort nog för att de skall kunna fungera på ett effek-
tivt sätt. Jag tror att en måttligt stor organisation i praktiken skulle vara mer
hanterbar.

Detta är faktiskt en utomordentlig chans att genomföra en åtgärd som från
många synpunkter är motiverad. Ute i Haninge finns det nämligen lokaler
och en uppbyggd administration för en domstol av den här storleken. Jag
tror därför att de administrativa och lokalmässiga kostnader som justitiemi-
nistern hänvisar till inte är så särskilt väl analyserade. Om man flyttar ut en
del verksamhet från innerstaden frigörs naturligtvis lokaler, som man då kan
ta i anspråk för andra ändamål, och då måste man tillgodoräkna operationen
den åtgärden. Lokalerna i Haninge finns, de är billigare än lokaler i Stock-
holms innerstad, och det finns redan en uppbyggd administration att knyta
verksamheten till.

Justitieministern hänvisar vidare till avståndet, men avståndet är ju bero-
ende av vem man utgår i från. Om man anser att en länsrätt i Haninge fram-
för allt skulle ha en domkrets som motsvarar södra delen av Stockholms län,
kan jag konstatera att det för mig som södertäljebo inte är värre att ta sig till
Haninge än till Stockholms innerstad. Skulle jag vara tvungen att använda
bilen, kan det t.o.rn. vara enklare att åka till Haninge än till Stockholms in-
nerstad. För dem som bor i Västerhaninge, i Nynäshamn, i Tyresö osv. ligger
Haninge betydligt bättre till än Stockholms innerstad. Jag tror därför att jus-
titieministern möjligen har sett lokaliseringsfrågan litet väl mycket ur kansli-
husets synvinkel. Då är naturligtvis Stockholms innerstad det mest välbe-
lägna man kan tänka sig. För oss som bor ute i länet är det inte riktigt så.

Jag skulle önska att justitieministern verkligen kunde ta upp frågan till en
mera djupgående diskussion än vad som verkar har skett hittills.

Anf. 34 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Man kan ha olika storlekar på domstolar och få dem att fun-
gera effektivt. Man får givetvis anpassa organisation, resurser och annat till
storleken och förutsättningarna för var och en av domstolarna. Våra domsto-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-

tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

lar kan därför till storleken vara mycket varierande, men likafullt fungerar
de alla effektivt. Det är inte en viss storlek som i sig är önskvärd, utan man
måste anpassa både resurserna och organisationen till förutsättningarna.

Vad jag har hävdat i min proposition och också i mitt interpellationssvar
är att om vi delar Stockholms länsrätt i flera delar skulle det innebära ökade
kostnader. Vi kan visst få en väl fungerande domstol som är uppdelad, men
vi får betala ett pris för det. Frågan är om det är värt att ta på sig den extra
kostnaden.

Jag är dessutom inte säker på att jag känner mig särskilt övertygad om att
Pär Granstedt är ute efter att åstadkomma effektiva domstolar och att han
därigenom förordar en delning, eftersom Pär Granstedts egentliga skäl till
att föra in Haninge i diskussionen såsom möjlig placering för en länsrätt är
att han vill ha arbetstillfällena flyttade till Haninge. Det är en åsikt som är
värd all respekt, men man bör då enligt min mening inte argumentera kring
storleken och säga att det är hänsynen till effektiviteten eller domstolen som
är det avgörande. Pär Granstedt har ju nämligen som alternativyrkande att
hela länsrätten, i sin nuvarande storlek - vilken Pär Granstedt har invänd-
ningar emot - flyttas till just Haninge. Men verksamheten fungerar ju inte
bättre om länsrätten ligger i Haninge än om den ligger i Stockholms inner-
stad.

Givetvis kan man diskutera vad en delning skulle innebära. Man kan dis-
kutera vilken domkretsindelningen skulle vara. Har man regionalpolitiska
utgångspunkter får man naturligtvis också ha som utgångspunkt att dom-
kretsen skall ha en anknytning till Haninge. En domstol för hela länet, eller
det som tidigare var B län, kan egentligen inte av något vettigt skäl läggas i
Haninge. En domkrets motsvarande Haninge kommun och närbelägna
kommuner ligger då närmare till hands att välja. En sådan domkrets lär
emellertid inte ge sysselsättning för en domstol av större storlek.

Även om gränsen för domkretsen sätts så långt norrut att exempelvis
också Ekerö, Huddinge, Tyresö, Nacka och Värmdö kommuner ingår,
skulle domstolen - med hänsyn tagen även till de nya målgrupper jag har
pekat på - komma att bestå endast av åtta rotlar. Denna ur regionalpolitisk
synvinkel blygsamma effekt står enligt min mening inte i proportion till de
nackdelar, sett ur en domstolsadministrativ synvinkel, som en splittring av
länsrätten skulle medföra. Duger detta som en fördjupad analys av resone-
manget, Pär Granstedt?

Anf. 35 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Med risk för att vara litet oartig mot justitieministern måste
jag nog säga att det tyvärr inte duger som fördjupad analys.

Jag sticker inte på något sätt under stol med att den regionalpolitiska
aspekten är ett viktigt motiv till att jag driver den här frågan. Detta framgår
av min interpellation, och det framgick av mitt inlägg nyss. Vi i centern me-
nar att det ligger ett värde i att få till stånd en bättre fördelning av statliga
funktioner i Stockholmsregionen, och jag har stundom hoppats att även den
socialdemokratiska regeringen ställer sig bakom denna åsikt. Men samtidigt
bör man naturligtvis eftersträva att dessa statliga funktioner fungerar på ett
rationellt och effektivt sätt, och det är därför jag i mina resonemang också

har vägt in vad som ger förutsättningar för en väl fungerande domstol. Jag
tror för min del att det kan finnas skäl som talar för att en måttligt stor dom-
stol kan fungera bättre än en mycket stor domstol, dvs. en domstol som mot-
svarar två tre genomsnittliga länsrätter kan visa sig vara administrativt bättre
fungerande än en som motsvarar sju genomsnittliga länsrätter.

Detta är en erfarenhet man har gjort på många andra samhällsområden.
Jag är inte expert på domstolsadministration, men jag vet att mycket stora
administrativa enheter kan bli mera tungrodda och byråkratiska och att det
kan uppstå problem med de interna kommunikationerna. Jag kan i varje fall
inte tänka mig att en enhet motsvarande två-tre genomsnittliga länsrätter
genom sin litenhet skulle vara obrukbar.

Jag menar naturligtvis inte att man skall dela på det gamla A- och B-län,
utan man skall ha en domstol som tar hand om norra delen av länet och en
domstol som tar hand om södra delen av länet. Det gäller naturligtvis att få
en vettig geografisk fördelning. Även om de inte skulle bli riktigt lika stora,
skulle man ändå få en ganska stor enhet om Haninge skall ta hand om hela
södra länsdelen.

Jag bor själv längst bort i länets sydvästra hörn, i Järna. Om jag skulle få
anledning - vilket jag hoppas slippa - att föra en process i länsrätten skulle
jag mycket gärna åka till Haninge som ett alternativ i stället för att ta mig in
till Stockholms innerstad.

Varför skulle det här bli dyrare? Som jag redan har nämnt behöver man
inte bygga upp något nytt lokalbestånd eller någon ny administration. Det
finns redan en kostym att flytta in i. Lokaler i Haninge är väl normalt sett
billigare än lokaler i Stockholms innerstad. Såvitt jag förstår borde det med
god vilja kunna gå att hantera detta på ett sådant sätt att det inte skulle be-
höva innebära några kostnadsfördyringar.

Anf. 36 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):

Herr talman! Jag har all respekt för Pär Granstedts regionalpolitiska am-
bition, men jag tycker att det är synd att den skall gå ut över omtanken om
domstolarna.

När det gäller fördyringen säger Granstedt att det redan finns lokaler i
Haninge. Det är sant att det finns lokaler där. Jag tror dock att Pär Gran-
stedt, om han tänker efter något, inser att det inte är möjligt för en länsrätt,
som har helt andra funktioner än en försäkringsrätt, att bara ta över loka-
lerna och få dem att fungera för det nya ändamålet. Det kommer att dra
med sig ganska omfattande kostnader. Detta är bara en aspekt när det gäller
kostnaderna. Jag tänker inte fördjupa mig i den diskussionen.

Låt mig i stället säga att de regionalpolitiska aspekterna är viktiga. Därför
förvånar det mig något att Pär Granstedt inte nappar på det som jag sade
i mitt svar om att vi i regeringskansliet också är mycket angelägna om de
regionalpolitiska aspekterna i sammanhanget och därför pågår konkreta
överväganden om möjligheterna att lokalisera någon annan myndighet dit
än en domstol. Visa litet omtanke om våra domstolar också. Det är en hjär-
tesak för mig, och jag tycker att det även borde vara det för representanter
för den lagstiftande församlingen.

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-

tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 37 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det är ibland litet svårt att följa med i svängarna när justitie-
ministern argumenterar. I ett tidigare inlägg tyckte hon att jag alltför mycket
argumenterade kring vad som skulle kunna skapa en effektiv domstol och
att jag inte tillräckligt mycket lyfte fram de regionalpolitiska argumenten
som hon misstänkte låg bakom mitt agerande. Nu tycker hon att jag alltför
litet tar hänsyn till vilka faktorer som är nödvändiga för en effektiv domstol
och vädjar i stället till att jag skall visa omtanke om domstolen.

Jag har här försökt visa att bakgrunden till mitt ställningstagande givetvis
är regionalpolitiska hänsyn men också min uppfattning att en mindre länsrätt
kan fungera väl så bra och förmodligen bättre än den mycket stora enhet
vi har. Jag har således omtanke om domstolen, vilket det naturligtvis är en
skyldighet för en lagstiftare att ha.

Jag tror dock inte att det är förödande för en domstol att ha en måttlig
storlek eller att ligga i Haninge. Den uppfattningen delar inte jag.

Jag har också noterat, och tycker att det är positivt, att man i varje fall
överväger om man kan hitta någon annan myndighet att flytta ut till Ha-
ninge. Men det behövs ändå. Haninge har nämligen redan blivit ganska illa
hanterat, inte minst av staten som arbetsgivare, genom t.ex. nedläggningen
av statens arbetsmarknadsnämnd som låg i Haninge och de inskränkningar
som det statliga televerket genomfört. Lyckas man hitta ytterligare myndig-
heter att förlägga till Haninge, tror jag att det kommer att mottas med stor
tacksamhet, även om vi också skulle kunna få en länsrätt i Haninge i framti-
den. Ytterligare utflyttningar är alltid välkomna och alltid motiverade.

Överläggningen var härmed avslutad.

5§ Svar på interpellation 1990/91:138 om tillsyn och uppföljning av
den framtida barnomsorgen

Anf. 38 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig om socialstyrelsen fortsätt-
ningsvis kommer att få bibehålla sin tillsyn och uppföljning av barnomsorgen
eller om det nya skolverket kommer att ta över dessa uppgifter.

Genom ändringar i socialtjänstlagen (1980:620; ändrad 1990:1403) och i
skollagen (1985:1100; ändrad 1990:1477) får kommunerna i framtiden friare
händer att besluta om sin nämndorganisation.

Regeringen har nyligen tillkallat en särskild kommitté (Dir. 1991:9) med
uppgift att lämna förslag till mål och riktlinjer för barnomsorgen samt det
offentliga skolväsendet. Enligt direktiven skall kommittén utarbeta ett ge-
mensamt måldokument för barnomsorgen och skolan. Kommitténs arbete
skall vara slutfört senast den 1 september 1992.

Vidare har skolbarnsomsorgskommittén (Dir. 1989:16) till uppdrag att
följa, stimulera och påskynda en utveckling i riktning mot en organisatoriskt
och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och skolbarnsomsorg. Kom-
mitténs arbete beräknas vara slutfört under våren 1991.

Det redovisade förändringsarbetet inom barnomsorgen och skolan kan på

sikt få betydelse för den statliga administrationen på de aktuella områdena.
För närvarande är det dock inte aktuellt med någon förändring av socialsty-
relsens ansvar för tillsyn och uppföljning av barnomsorgen.

Anf. 39 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpella-
tion.

Anledningen till interpellationen är en väl berättigad oro i både socialsty-
relse och skolöverstyrelse/skolverk. De plötsliga förändringarna och de
tvära kasten när det gäller verksamhet och verksamhetsinriktning har skapat
stor oro bland personal och ledning.

Det finns också ute i kommunerna många som frågar sig hur den framtida
organisationen av nämnder och styrelser skall utformas. Av den anledningen
anser jag det viktigt att så klara besked som möjligt skall ges. Det finns
mycket god kompetens när det gäller omsorg om barn och ungdom både i
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen som måste få behållas. Det är också
viktigt med besked för kommunernas planering vad gäller nämnder och sty-
relser.

En förändring av de statliga verken är inte någon nyhet. Jag har under de
senaste tio åren varit styrelseledamot i socialstyrelsen, och under denna tid
har ständiga nedskärningar och omorganisationer ägt rum.

Riksdagens beslut den 25 maj 1989 gav anledning till mycket stora föränd-
ringar. En helt ny, mycket bantad organisation uppstod, och den har genom-
förts med mycket stor skyndsamhet. I de arbetsuppgifter som riksdagen då
gav socialstyrelsen fanns barn- och ungdomsfrågor med som ett mycket vik-
tigt arbetsområde.

I socialutskottets betänkande, enligt vilket riksdagen beslutade, sades: ”1
propositionen uttalas att socialstyrelsens verksamhet vad gäller barn- och
ungdomsfrågor bör intensifieras. Särskilt framhålls socialstyrelsens roll när
det gäller att ta initiativ till och bevaka att samverkan med andra centrala
statliga myndigheter som arbetar med barn- och ungdomsfrågor kommer till
stånd.” Utskottet framhöll vidare att den ”delar uppfattningen att socialsty-
relsen har en viktig uppgift och ett särskilt ansvar när det gäller det pedago-
giska innehållet i förskola och fritidshem och kvaliteten i dessa verksamhe-
ter. Det framgår också av uttalandena i propositionen att en klar avsikt är
att socialstyrelsens verksamhet vad gäller barn- och ungdomsfrågorna skall
intensifieras.”

Detta arbete har satts i gång och bedrivs med all den intensitet som kan
uppnås med den ständiga oro som i dag finns, inte minst inom socialstyrel-
sen. Trots den radikala omorganisationen och de stora personalminskning-
arna har man lyckats att med hjälp av kompetent personal fullfölja riksda-
gens beslut. För denna personal och för hela verksamheten vid socialstyrel-
sen känns det mycket oroande att man kanske snart igen står inför nya radi-
kala grepp som slår sönder en befintlig och smärtsam omorganisation som
nyss trätt i kraft.

Det blåser förändringarnas vindar genom de statliga verken. Det är inget
som jag sätter mig emot. Men jag tycker att det bör ske med respekt för den
kompetens som finns, och det bör ske genom att man först sätter upp de

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-

tioner

3 Riksdagens protokoll 1990/91:73

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

mål som verksamheten skall arbeta emot. Sedan borde man ge nyss radikalt
förändrade verksamheter en rimlig möjlighet att bevisa att man klarat de
krav som ställts innan man beslutar om nya förändringar.

Regeringen måste kunna stå för den framtidstro som också behövs i social-
styrelsens verksamhet. Personalen är verksamhetens främsta tillgång. För-
svinner den kompetensen blir verksamheten svårt lidande. Det är vad som
just nu håller på att ske.

Vem skall ha tillsyns- och utvecklingsansvaret för den framtida barnom-
sorgen, var dä den fråga jag ville ha ett svar på från statsrådets sida.

Svaret är att det redovisade förändringsarbetet inom barnomsorgen och
skolan på sikt kan få betydelse för den statliga administrationen på de ak-
tuella områdena. Vad begreppet på sikt i tid betyder är inte lätt att utläsa.
Möjligtvis kan det betyda att den kommitté som fått i uppdrag att lämna för-
slag till mål och riktlinjer för barnomsorgen samt det offentliga skolväsendet
skall slutföra sitt arbete. Det arbetet skall ju vara slutfört senast den 1 sep-
tember 1992. Först efter detta bör det vara aktuellt att förändra ansvarsom-
rådena. Kan statsrådet lova att det inte kommer att ske några förändringar
innan det förslaget har avgjorts i riksdagen?

Nu vet vi ju inte hur situationen ser ut efter valet, men det vore bra med
ett besked om att inga förändringar är planerade för det närmaste året.

En tröst ligger dock i beskedet att det för närvarande inte är aktuellt med
någon förändring av socialstyrelsens ansvar för tillsyn och uppföljning av
barnomsorgen. Då återstår att se om detta kan ske med den intensitet som
riksdagen förutsatte i sitt beslut 1989.

Bengt Lindqvist med huvudansvar för dessa frågor måste också känna viss
oro över de snabba ryck som kan förändra förutsättningarna för tillsyn och
vidareutveckling av förskolans verksamhet om inte en genomlysande utred-
ning gett förslag och besked om hur den framtida verksamheten skall bedri-
vas.

Min fråga till Bengt Lindqvist är därför: Kommer socialstyrelsen att kunna
fortsätta med sitt arbete när det gäller barn- och ungdomsverksamheten un-
der de närmaste åren?

Anf. 40 KARIN FALKMER (m):

Herr talman! När det gäller den integrering mellan skola och barnomsorg
som nu är aktuell är vi i moderata samlingspartiet oroliga. Vi ser oroväck-
ande tecken i skyn. Det är dock inte i första hand de organisatoriska spörs-
målen och ansvarsfördelningen mellan myndigheter som bekymrar oss. Jag
vill aktualisera en annan fråga. Jag hoppas att Bengt Lindqvist i dagens de-
batt kan blåsa bort de mörka tecknen ifrån skyn så att himlen kan bli klar
och blå igen.

Skolan och barnomsorgen har var för sig sitt speciella verksamhetsom-
råde. Skolans allt annat överskuggande huvuduppgift är att förmedla kun-
skaper och färdigheter till eleverna. Barnomsorgen har sitt särskilda och vik-
tiga ansvarsområde. Enligt vår uppfattning är det självfallet värdefullt med
samarbete mellan skola och barnomsorg. Det får dock inte betyda en sam-
mansmältning, en uppluckring av gränserna och en sammanblandning av an-
svarsområdena.

Det finns uppenbara och oroande risker för detta med den utveckling som
regeringen tycks vara inne på och som kan utläsas av Bengt Lindqvists inter-
pellationssvar. Det gäller bl.a. det som sägs om ett gemensamt måldokument
för barnomsorgen och skolan och att man skall påskynda utvecklingen i rikt-
ning mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola
och barnomsorg. Vad är avsikten med detta? Kan Bengt Lindqvist garantera
att skolans huvuduppgift att förmedla kunskaper och färdigheter klart kom-
mer att fastslås i måldokumentet och att på samma sätt de speciella uppgifter
och ansvarsområdena som barnomsorgen omfattar kommer att framgå lika
klart?

(forts.)

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 14.24 på förslag av andre vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30, då statsrådet Anita Gradin skulle lämna
information om EES-förhandlingarna.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

Information från regeringen om EES-förhandlingarna

Anf. 41 Statsrådet ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Den 11 december förra året debatterade riksdagen utrikes-
utskottets betänkande om Sverige och den västeuropeiska integrationen. I
samband därmed redogjorde jag för läget i EES-förhandlingarna, sådant det
tedde sig inför de viktiga ministermötena inom EFTA och mellan EFTA och
EG-länderna senare under december.

Jag sade att vår ambition var att dessa ministermöten skulle leda fram till
principiell enighet om de viktigaste förhandlingsfrågorna. Jag sade också att
vi eftersträvade konkreta resultat men att vi å andra sidan inte kunde vänta
oss lösningar på alla utestående frågor.

Ministermötet mellan EG och EFTA den 19 december blev en klar fram-
gång. Vi kunde enas om riktlinjer för de fortsatta förhandlingarna. På flera
delområden kan resultatet betecknas som genombrott.

Detta resultat skapade goda förutsättningar för att förhandlingarna skulle
kunna föras vidare på ett konstruktivt sätt. Så har också skett under januari
och februari. Arbetstakten är fortsatt intensiv.

Det som hänt sedan riksdagen senast debatterade integrationsfrågorna är
i huvudsak följande.

Vid EG/EFTAs ministermöte den 19 december slog vi fast att samarbetet
skall omfatta samtliga de s.k. fyra friheterna - jordbruket undantaget. En

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information frän
regeringen

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

rad andra viktiga samhällsområden såsom forskning, utbildning, miljöfrå-
gor, konsumentskydd och den sociala dimensionen skall också ingå. Vi är
alltså eniga om avtalets substantiella innehåll.

En utgångspunkt har varit att samarbetet skall ha de relevanta delarna av
EGs regelverk - det som vi kallar acquis communautaire - som grund. Par-
terna är nu i allt väsentligt eniga om vilka direktiv etc. som skall betraktas
som relevanta för EES-avtalet.

En känslig och för oss mycket väsentlig fråga rör bibehållande av högre
normer i EFTA-länderna när det gäller hälsa, miljö och säkerhet. Samtidigt
skall en fri rörlighet för varor säkerställas. Här bekräftade ministermötet att
pragmatiska lösningar skall sökas, anpassade till de enskilda fallen. På den
grunden har förhandlingsarbetet kunnat fortsätta. Det ser ut som om vi med
god vilja och konstruktivitet från båda sidor skall kunna nå lösningar som i
allt väsentligt tillfredsställer EFTA-sidans krav.

Jag har tidigare sagt i denna kammare att EFTA-länderna vore villiga att
avstå från permanenta undantag - detta dock på vissa villkor, bl.a. att vi
kunde enas om skyddsklausuler som skulle kunna användas om allvarliga
problem uppstår på någon punkt. Nu finns en långtgående enighet om hur
sådana skyddsklausuler skall utformas i ett EES-avtal. Särskilt viktig är prin-
cipen att ett enskilt EFTA-land - liksom EG - skall ha rätt att självständigt
vidta skyddsåtgärder i händelse av allvarliga störningar. 1 gengäld skall mot-
parten ha rätt att vidta motåtgärder för att återställa balansen i avtalet. Här
återstår ännu en del frågor att klara ut, men det tycks som om denna lösning
öppnar vägen för EFTA-länderna att släppa kraven på permanenta undan-
tag.

På det institutionella området innebar ministermötet viktiga framsteg på
flera centrala punkter. Det gäller framför allt hur avtalet i stort skall byggas
upp institutionellt - vilka centrala organ som skall inrättas och vilken kompe-
tensfördelning som skall gälla mellan dessa.

Ett EES-råd inrättas på ministernivå. Det skall bestå av representanter för
samtliga 19 EES-länder och EG-kommissionen. EES-rådet skall i första
hand svara för politisk vägledning samt utveckling och utvärdering av samar-
betet. Rådet skall också fatta politiska beslut om ändringar och tillägg till
avtalet.

Vi har också enats om att inrätta ett gemensamt organ med ansvar för ge-
nomförande och förvaltning av avtalet. Här ligger den löpande beslutspro-
cessen. I detta organ företräds EG av kommissionen med medlemsländerna
som bisittare. Också EFTA-länderna skall här sträva efter ett gemensamt
uppträdande. Beslut skall fattas enhälligt med EFTA och EG som likvärdiga
avtalsparter.

Under förhandlingen har vi på EFTA-sidan framhållit vikten av att samt-
liga medlemsländer kan komma till tals i alla frågor. Genom den samman-
sättning av EES-rådet som vi nu är överens om garanteras vi den möjlighe-
ten. Detta förstärks genom att parterna enats om en princip som innebär rätt
att när som helst och på alla nivåer ta upp en fråga till diskussion. Om det
inte går att komma överens i det gemensamma organet kan EFTA-länderna
således begära att frågan tas upp i EES-rådet.

Ministerdeklarationen den 19 december bekräftade också att experter

från EFTA-länderna skall beredas tillfälle att medverka då kommissionen
utarbetar förslag till ny lagstiftning som kan beröra EES. När ett förslag lagts
fram skall parterna samarbeta under den fortsatta beslutsprocessen med
sikte på att nå fram till gemensamma beslut.

Även om vi nu börjar skönja hur den institutionella EES-strukturen kom-
mer att te sig, återstår känsliga förhandlingar på det här området. Det gäller
framför allt formerna för EFTA-ländernas deltagande i beredningen av en-
skilda förslag och samverkan med EGs kommittéer. Båda parter är emeller-
tid inställda på att hitta en framkomlig väg. Jag tror därför att vi kommer att
nå fram till en ömsesidigt tillfredsställande lösning på denna fråga.

På övervakningsområdet har vi i princip enats om en konstruktion som
innebär att kommissionen övervakar EG-sidan samtidigt som ett nyinrättat
och oberoende övervakningsorgan på EFTA-sidan utövar motsvarande
funktion. Frågor som rör tolkningsproblem och fördelning av ärenden mel-
lan de oberoende organen skall tas upp för gemensam konsultation och be-
handling.

En förutsättning för att detta system skall kunna fungera är att parterna -
eller enskilda när det gäller konkurrensfrågor - kan få övervakningsorga-
nens beslut överprövade i domstol.

Det för mig in på frågan om en gemensam EES-domstol. Den lösning som
börjar avteckna sig är en gemensam EES-domstol med anknytning till EG-
domstolen och med domare från såväl EG som samtliga EFTA-länder. EES-
domstolens huvuduppgift skall vara att lösa tvister om avtalets implemente-
ring, tillämpning och tolkning. Fortfarande återstår dock en hel del frågor
att klara ut. Det gäller bl.a. domstolens roll i konkurrensärenden.

Ett delområde som tagits upp på ett ganska sent stadium i förhandlingarna
gäller stödet till eftersatta områden i främst EGs sydliga medlemsländer. EF-
TA-länderna förklarade sig redan i deklarationen från statsministermötet i
Oslo 1989 beredda att bidra till en social och ekonomisk utjämning inom
EES-området. Frågan har varit på vilka sätt detta skulle ske. Några av de
utestående förhandlingsfrågorna hänger samman med denna problematik
och hänger därmed i viss mån också samman inbördes.

På jordbruksområdet diskuteras förutsättningarna för att liberalisera han-
deln med vissa jordbruksprodukter. EG har lagt fram en kravlista omfat-
tande ett 70-tal produkter av särskilt intresse för de mindre utvecklade regio-
nerna i främst Sydeuropa. Drygt hälften av produkterna är redan tullfria i
Sverige. Inom ramen för en tillfredsställande helhetslösning som också beak-
tar Sveriges offensiva intressen - bl.a. vad gäller livsmedelsprodukter - kan
ytterligare liberaliseringar aktualiseras.

Fiskediskussionen är för närvarande helt låst. EFTA-länderna kräver fritt
tillträde till EGs marknad. EG har hittills inte givit något officiellt bud men
klargjort att de - sannolikt begränsade - tullättnader som kan bli aktuella
måste avbalanseras med fiskerättigheter i EFTAs fiskevatten. Denna kopp-
ling anser EFTA-länderna vara oacceptabel. Jag befarar att låsningen i fiske-
frågan kommer att bestå ända till förhandlingarnas slutskede.

Inom EG överväger man för närvarande att föreslå tillskapandet av en
EFTA-fond som parallellt med EGs regionalfonder skulle bidra till de fattiga
sydeuropeiska regionernas utveckling - detta bl.a. mot bakgrund av att EF-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

4 Riksdagens protokoll 1990/91:73

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

TAs samlade reaktion på EGs jordbrukskrav bedöms som otillräcklig. Det
finns flera frågetecken när det gäller en eventuell fond av detta slag. Ett är
hur man inom ramen för en rättvis bördefördelning mellan EFTA-länderna
skall få till stånd en lämplig avvägning mellan jordbruksliberalisering och
eventuell tilläggsfinansiering.

I förra veckan, den 1-2 mars, höll EFTA ett ministermöte i Geneve. Själv-
fallet ägnade vi en stor del av mötet åt att gå igenom läget i EES-förhandling-
arna, och särskilt de utestående frågor som jag berört här i dag. Vi gav våra
förhandlare de klara riktlinjer som behövs i deras fortsatta arbete. Det är
självklart att spänningar uppstår mellan olika nationella prioriteringar när vi
nu närmar oss förhandlingarnas slutskede. Tack vare konstruktivt age-
rande - inte minst av ordförandelandet Österrike - står dock EFTA-kretsen
fortsatt väl samlad inför det fortsatta arbetet.

Under ministermötet kunde vi också med tillfredsställelse konstatera att
frihandelsförhandlingarna med Polen, Ungern, Tjeckoslovakien och Turkiet
fortskrider planenligt. Handelspolitiska kontakter äger också rum mellan
EFTA-länderna och Jugoslavien och med Israel resp. Gulfländerna i syfte att
undvika en handelsdiskriminering i förhållande till EG på dessa marknader.

EFTA-ministrarna informerades vidare om EG-diskussionen rörande ett
alleuropeiskt energisamarbete. Vi enades om att inför höstens planerade
mellanstatliga konferens studera frågan om en europeisk energistadga - den
s.k. Lubbersplanen efter den holländske premiärministerns initiativ förra
året.

Ministermötet välkomnade EFTA-parlamentarikernas avsikt att i en sär-
skild arbetsgrupp tillsammans med företrädare för EG-parlamentet utarbeta
förslag till ett gemensamt parlamentarikerorgan för EES-verksamheten.

Slutligen vill jag nämna att Lichtenstein formellt överlämnade den ansö-
kan om medlemskap i EFTA som tidigare aviserats.

Herr talman! I sitt beslut den 12 december uttalade sig riksdagen för ett
svenskt medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik. Det bedömdes
sannolikt att en svensk ansökan om medlemskap skulle kunna lämnas in un-
der år 1991. Parallellt med de intensiva EES-förhandlingarna har regeringen
därför inlett förberedelserna för en sådan ansökan.

I dagsläget har dock arbetet med att slutföra EES-förhandlingarna högsta
prioritet. Vi står kvar vid uppfattningen att EES-avtalet skall stå för sig
självt - att det skall vara av värde också för de EFTA-länder som inte söker
medlemskap. Samtidigt vet vi att EES-avtalet blir en utmärkt plattform för
Sveriges strävan att gå vidare till medlemskap i EG.

Ett mycket betydelsefullt resultat av ministermötet i december mellan
EFTA och EG var att alla parter bekräftade sin föresats att avsluta EES-
förhandlingarna till sommaren. Vi har de senaste månaderna tydligt kunnat
notera att EG-kommissionen är angelägen om att driva arbetet framåt. Det-
samma gäller EGs ordförandeland Luxemburg liksom Österrike, som för
närvarande innehar ordförandeskapet i EFTA. Också från svensk sida gör
vi naturligtvis allt vi kan för att tidsplanen skall kunna hållas.

En hel del arbete återstår, men förhandlingarna går vidare i god anda och
i rask takt. På EFTA-sidan står vi väl rustade inför uppgiften att före somma-
ren sluta en uppgörelse med EG om ett bra EES-avtal. Jag är alltså optimis-

tisk när det gäller våra möjligheter att hålla tidtabellen så att avtalet, som
förutsetts, skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993.

Anf. 42 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för informationen. Jag vill gärna än en
gång uttrycka min uppskattning över att statsrådet Gradin på detta sätt verk-
ligen beflitar sig om att hålla oss väl informerade om utvecklingen.

Först av allt vill jag ta fasta på en mera grundläggande frågeställning, näm-
ligen den som kommer i slutet av förklaringen om relationen till medlem-
skapsansökan. Statsrådet säger att den inte har högsta prioritet, utan att det
är EES-förhandlingarnas slutförande som har det. Häromdagen informe-
rade Allan Larsson om att en ansökan skall lämnas in i juni 1991. Jag vill
gärna ha handelsministerns förklaring till vem det är som bestämmer i rege-
ringen i den frågan.

Jag vill gärna att statsrådet också kommenterar frågan om parlamentari-
kerinflytandet under den konsekvensanalys som pågår nu. Den kommer i
hög grad att likna EES-förhandlingarnas slutsumma. Vi från riksdagens sida
är angelägna om att få komma med i konsekvensanalysen och säkerställa vår
roll även i det kommande förhandlingsarbetet när det gäller EG-medlemska-
pet.

Eftersom riksdagsmännen vid dessa informationsstunder ges utomordent-
ligt ringa taletid, vill jag bara ta upp en fråga till så att jag kan få ett ordentligt
bra svar, nämligen frågan om EFTA-gruppen som grupp. Av den redovis-
ning som vi nu har fått höra framgår frågeställningar som innehåller starka
spänningsmoment mellan de olika EFTA-nationerna. Där finns fisket, tran-
sitfrågorna, personers fria rörlighet och en hel mängd andra sådana frågor.
Vi vet att många av de frågorna är ytterligt angelägna frågor för skilda EF-
TA-nationer. Går det att hålla ihop denna splittrade grupp genom förhand-
lingarna? Kan vi fortsätta att vara en pelare som samtalspartner till EG? Och
den allra svåraste frågan: Vad händer om vi inte kan det?

Anf. 43 CLAES ROXBERGH (mp):

Herr talman! Anita Gradin säger att EES-avtalet kommer att omfatta ett
antal viktiga samhällsfrågor, bl.a. miljöfrågor, konsumentskydd och den so-
ciala dimensionen. Samtidigt konstaterar hon att en känslig och för oss
mycket väsentlig fråga rör bibehållandet av högre normer i EFTA-länderna
när det gäller hälsa, miljö och säkerhet. Men samtidigt säger Anita Gradin
att EFTA-länderna är villiga att avstå från permanenta undantag. För mig är
detta oförenligt. Finns det något annat alternativ och någon annan väg för
regeringen än en anpassning till EGs lägre nivåer? Ar Sverige berett att
släppa obegränsade fiskerätter till EG-länderna i svenska vatten?

Anf. 44 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag vill också gärna tacka handelsministern för en fyllig in-
formation, som jag med intresse skall studera mera i detalj senare.

För det första har jag en fråga angående tidsplanen. Till sommaren kan
det finnas ett färdigt avtal. Är det ett avtal med EG-kommissionen som se-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

dan skall godkännas under en lång process av parlament och ministerråd?
Hur lång är tidsplanen innan vi vet om EG för sin del antar detta?

För det andra har vi förhållandet mellan EES-domstolen och våra svenska

Information från
regeringen

domstolar. Måste våra domstolar underställas EES-domstolen? Det är i så
fall något helt nytt i svensk juridisk tradition.

För det tredje har vi de nya lagarna. EG står ju ingalunda still i sitt lagstift-
ningsarbete. Vad händer med de nya lagar som läggs till 1’acquis communau-
taire? Kommer de utan vidare att överta svensk lag? Hur förhåller vi oss där?
Måste vi hela tiden anpassa oss via riksdagsbeslut? Hur går det till rent prak-
tiskt?

Anf. 45 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Jag vill i likhet med tidigare talare tacka Anita Gradin för
informationen. Vi värdesätter mycket denna kontinuerliga information som
lämnas och den öppenhet som Anita Gradin alltid har visat i dessa samman-
hang. Samtidigt vill jag understryka vikten av att vi nu prioriterar EG-samta-
len så att vi kan hålla tidtabellen på samma gång som förberedelsearbetet
med en medlemsansökan kan fortskrida.

Anita Gradin säger i sitt anförande att ytterligare liberaliseringar kan ak-
tualiseras på jordbrukets område.

Jag skulle gärna vilja veta vad som ligger bakom den formuleringen. Jag
tror det är viktigt att slå fast - och jag vill göra det i dag - att vi från svensk
sida inte gör någon ensidig eftergift på jordbrukets område. Det svenska
jordbruket får inte bli en handelsvara i EES-sammanhang. Jordbruksfrågan
måste hos oss behandlas parallellt med vad som sker i de övriga nordiska
länderna, så att Sverige inte går i förväg och utsätter en del av näringslivet
för en oriktig behandling.

Sedan vill jag fråga Anita Gradin vilken bedömning hon gör av de påbör-
jade regeringskonferenserna om EG. De är ju väsentliga för Sveriges fort-
satta relationer och arbete med förberedelserna för en medlemsansökan.

Anf. 46 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Också jag får tacka för dessa tillfällen till information om
EES-förhandlingarna. Allteftersom månaderna går kan det hända att de blir
tydligare till innehållet. Fortfarande är de rätt allmänna till sin karaktär.
Många ställer frågan: Vad är det egentligen för eftergifter, rent konkret, vi
måste göra?

I januari 1989 lovade Anita Gradin här i riksdagen att det inte skulle ac-
cepteras någon social nedrustning, någon försämrad miljö, något minskat
konsumentskydd, någon urholkad arbetsrätt eller eftergifter på jämställd-
hetsområdet eller försämrade arbetsvillkor. Det skulle vara intressant att
höra om Anita Gradin fortfarande står bakom dessa formuleringar, när vi
fått denna information här i dag.

Listan över direktiv som skall betraktas som relevanta vore säkert många
intresserade av att se.

I likhet med tidigare talare konstaterar jag att om vi nu avstår från perma-
nenta undantag måste väl dessa skyddsklausuler som nämns vara tillfälliga

skyddsklausuler. Om vi genomför en sådan skyddsklausul skall EG-sidan ha

rätt att vidta motåtgärder för att upprätthålla balansen i avtalet. Det skulle
vara intressant att få konkreta exempel på vad sådana motåtgärder skulle
kunna innebära för Sverige.

När det gäller lagstiftningen skall man ha en gemensam procedur där man
skall försöka samarbeta i den fortsatta beslutsprocessen med sikte på att nå
fram till ett gemensamt beslut. Vad kommer att hända om man i framtiden
inte kan nå ett gemensamt beslut?

Anf. 47 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag vill också tacka utrikeshandelsministern för informatio-
nen. Jag hoppas att informationstillfällena blir många och täta nu vartefter
avtalet avtecknar sig allt tydligare.

Utrikeshandelsministern är naturligtvis den som tydligast framför sig ser
hur detta avtal kan komma att se ut. Jag vill fråga konkret när det gäller de
normer som vi fick höra talas om här: Innebär detta med tillfälliga undantag
att Sverige kan behålla högre krav för t.ex. livsmedelskvalitet till dess EG
kommit upp i samma kravnivå? Eller hur löser man problemet om det fort-
sätter att vara en skillnad mellan dessa nivåer och vi i vår kravnivå kan hän-
visa t.ex. till Världshälsoorganisationens krav, dvs. att vi så att säga har väl
grundade skäl?

Innebär detta att Sverige kan upprätthålla sitt förbud mot användning av
asbest i all framtid eller till dess asbest åter kan visas vara ofarlig?

Innebär detta avtal att Sverige kan upprätthålla sina nuvarande tullsatser
gentemot tredje land i den mån de är lägre än EGs, eller kan vi tvingas höja
våra tullsatser?

Till slut: Kommer den domstol som skall döma i målen att fatta majoritets-
beslut och i så fall enligt vilka regler? Vilka risker finns det att Sverige får
vitala miljö- och hälsointressen överkörda av en domstolsmajoritet?

Anf. 48 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka fru statsrådet för information och öppenhet om
Sveriges förhandlingar med EG. På några punkter vill jag försöka fördjupa
diskussionen.

Statsrådet talar om att EG och EFTA är eniga om avtalets substantiella
innehåll. Jag vill fråga om det innebär att vi kan räkna med en lika behand-
ling för svenska medborgare och EG-medborgare t.ex. när det gäller möjlig-
heter för svenskar att få arbetstillstånd inom EG, att vi skall slippa pass och
allt annat som inom EG skall bort för att förverkliga medborgarnas Europa?

Jag vill vidare säga att jag tycker det är bra att vi släpper kraven på perma-
nenta undantag. Det är inte bara sakligt riktigt utan, såvitt jag förstår, abso-
lut nödvändigt om vi skall få ett avtal. Eftersom jag tycker att ett avtal är
viktigt delar jag uppfattningen att detta kan vara en bra förhandlingsväg.

Sedan talar statsrådet om medbestämmande och inflytande och att man
hoppas på en ömsesidigt tillfredsställande lösning.

Där är jag något mindre optimistisk, det vill jag gärna säga. Det som står
här handlar i huvudsak om möjligheterna att få komma in och framföra syn-
punkter och diskutera. Allt detta är värdefullt, men det är inte tillfredsstäl-
lande, anser jag, så länge vi inte också har ett medbestämmande i beslutsor-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

ganen. Och det får vi inte, möjligen med undantag av just domstolen, där vi
kan tänkas få domare från EFTA-sidan, som uppenbarligen kommer att ut-
öva en överstatlig domsrätt. Det tycker jag i så fall är mycket positivt.

Anf. 49 Statsrådet ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Det var många frågor. Jag skall försöka besvara i telegram-
stil, så kanske jag hinner med de flesta.

Nic Grönvall talade om relationen mellan EES och medlemskap och när
vi skall söka. Den diskussion som har förts både i regeringen och i utrikes-
nämnden har handlat om att vi bör ta hänsyn till EES-förhandlingarna så att
vi har löst de frågorna och har dem på bordet. Vi skall naturligtvis också
informera våra EFrA-vänner när och hur det skall ske och att detta också
skall ske i samråd, precis som utrikesutskottet sagt.

Med partierna i utrikesnämnden har vi också börjat analysen om utrikes-
och säkerhetspolitiken.

När det gäller själva medlemskapsförhandlingen finns alltså inga ställ-
ningstaganden. Däremot har vi på UD/Hs sida lagt ut ett antal beställningar
som handlar om konstitution, tullunion, gemensam handelspolitik och dess-
utom att vi skall kunna följa regeringskonferenserna - allt detta som är vik-
tigt den dag vi skall lägga upp förhandlingsstrategin. Men det kommer den
dag som vi lämnar in vår ansökan.

Går det att hålla ihop EFTA-gruppen? Den diskussionen har vi fört hela
tiden. Hittills har vi, herr talman, hållit ihop. Visst är det spänningar inom
EFTA precis som det är spänningar inom EG, och tonfallet kan bli litet hårt
emellanåt. Men trots detta har vi lyckats hålla ihop. Och jag ser det som
mycket viktigt, inte minst för Sveriges del, att göra det bästa. Vi får ta tag i
den frågan om den skulle uppkomma, om något skulle hända, om någon
t.ex. vill stiga av.

Claes Roxbergh frågade om Sverige är berett att ge obegränsade fiskerät-
tigheter till EG. Det är Sverige självfallet inte. Det vore ju dumt. Då behö-
ver man ju inte förhandla, utan här är det definitivt. Jag har i mitt första
inlägg redogjort för hur jag ser på fisket. Det är många som har varit inne på
högre normer och på undantag. Vi har sagt att vi kan avstå från permanenta
undantag och att vi då kan tillämpa ”safe guards”. Det innebär att om vi upp-
lever ett hot på den svenska marknaden eller att för många människor in-
vandrar till Sverige kan åtgärder vidtas. Det är klart att andra också kan
vidta åtgärder mot oss. Allt detta får man avväga i varje enskild situation
och avgöra vilket pris man är beredd att betala.

Birgitta Hambraeus talade om tidsplanen. Vad vi diskuterar i dag är alltså
en parafering av avtalet den 24 juni i Salzburg. Efter det skall naturligtvis
parlamentet också diskutera detta. Vi själva skall också göra översättningar,
och vår egen riksdag skall ta ställning, och riksdagen skall få ordentligt med
tid på sig. Vi har ett och ett halvt år på oss i EFTA-länderna att klara ut själva
genomförandet av avtalet.

Beträffande nya lagar vill jag säga att konsekvensen av ett EES-avtal inte
blir överstatlighet. När man fattar beslut i varje enskilt fall inom EES-pro-
cessen blir det ett internationellt rättsligt avtal som alltså skall antas av riks-
dagen när det gäller sådana frågor eller som skall accepteras på annat sätt.

Per-Ola Eriksson vill prioritera EES-avtalet. Ja, det är ju det som tar
mycket stor arbetskraft av våra förhandlare och av departementen och som
representanterna i EFTA-delegationen men även andra bör vara mycket in-
volverade i.

När det gäller jordbruket fördes det en intensiv diskussion under fredagen
och lördagen i Geneve, då det refererades att man från EG var mycket miss-
nöjd med att vi hade bestämt oss för att förhandla om jordbruket bilateralt
och inte uppträdde med EFTA som enhet och att resultatet av det hade blivit
dåligt för de enskilda länderna. Man rekommenderade oss nu att åka hem
för att se hur vi kan gå vidare på jordbruksområdet, annars skulle vi i stället
få diskutera en fond. Så småningom blir det naturligvis en avvägning tillsam-
mans inte minst med EFTA-delegationen då det skall avgöras om vi vill
bjuda på mer eller mindre jordbruk och ta konsekvenserna i en social fond.
Där ser jag jordbruk, fond och över huvud taget det som man på EG-språk
kallar ”cohesion” som ett paket. Hur det blir konkret kan vi inte säga i dag.

När det gäller alla relevanta regler, Bengt Hurtig, finns de i den gröna bo-
ken som har presenterats och översatts för Sveriges riksdag. Det är bara att
läsa innantill. Jag vet att den är tjock. Men där har vi lagt ner mycket ambi-
tion från svensk sida för att ledamöterna i Sveriges riksdag skall veta vad som
är identifierat som relevanta regler.

Bengt Hurtig frågade vad som händer om man inte fattar gemensamma
beslut. Två saker kan hända. Antingen får man leva med det, eller också får
man ta konsekvenserna. Man kanske blir utsatt för några motåtgärder. Och
då får man leva med det.

Krister Skånberg frågade om tullsatser. Men vi diskuterar faktiskt inte en
tullunion i detta sammanhang. När det gäller domstolen är det naturligtvis
oberoende domare som skall ta ställning till de frågor som det handlar om.

Hadar Cars tar upp vissa frågor i det substantiella innehållet. Det kommer
att handla om arbetstillstånd, men frågan om pass ligger utanför. Vi har un-
der flera år försökt att så att säga gifta ihop frågan om den nordiska passunio-
nen med de arbeten som sker i den s.k. TREVI-gruppen och som ligger utan-
för kommissionen. Såvitt jag vet diskuterade man senast i Nordiska rådet
hur man skall kunna komma fram i detta sammanhang. Den lösning som
man ser innebär att Danmark skulle åta sig att ansvara för in- och utresor till
och från Tyskland. På det sättet skulle vi inte få några större problem vid
resor mellan EG- och EFTA-länderna. Vi får hoppas att detta kan bli en
lösning. Jag tror nämligen att vi alla skulle tycka att det vore mycket allvar-
ligt om vi inte skulle klara frågan om passfrihet. I dagens läge ser det ut som
man tills vidare skulle kunna åstadkomma denna kompromisslösning. Och
danskarna var förhoppningsfulla och trodde att de skulle klara detta också
med EG-sidan.

Anf. 50 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Jag vill egentligen anknyta till de frågor som jag ursprungli-
gen ställde och registrerar att statrådet nu svarade att departementet har lagt
ut en del beställningar på utredningar och intressanta områden som gäller
inte minst konstitution men även annat.

Jag vill med detta inlägg markera att detta material måtte väl få bli till-

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

gängligt för parlamentets intresserade delegationer och utskott, så att bered-
ningen kan gå någorlunda parallellt här i parlamentet.

Låt mig även när det gäller EFTA-gruppens sammanhållning säga att den
pä rent institutionella grunder är splittrad, och det finns risker, och de har
funnits hela tiden. Jag vill med detta inlägg egentligen bara markera att det
är min utomordentligt tydliga uppfattning att vi som är på väg mot medlem-
skap måste prioritera våra egna intressen i sista ronden för Sverige och inte
för EFTA.

Anf. 51 CLAES ROXBERGH (mp):

Herr talman! Jag frågade Anita Gradin om det fanns någon annan väg än
att anpassa sig till EGs lägre nivåer när det gäller miljöfrågor, konsument-
skydd och den sociala dimensionen. I sitt svar talade Anita Gradin om "safe
guards”. Frågan är då om vi ändå inte måste anpassa oss till de lägre nivåerna
men att vi kan tillgripa dessa ”safe guards” för att lösa vissa tillfälliga pro-
blem, eller menar Anita Gradin att vi skall kunna använda ”safe guards" för
klara områdena miljöfrågor, konsumentskydd och den sociala dimensionen?

Anf. 52 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Jag konstaterar att Anita Gradin inte ville upprepa det pris
för EG-anpassning som hon formulerade i januari 1989. Jag skall ställa en
annan fråga. Det sägs ju att den sociala dimensionen nu är föremål för dis-
kussion i förhandlingarna. Vid upprepade tillfällen i den regionalpolitiska
propositionen och i budgetpropositionen hänvisas till förhållandena inom
EG när det gäller vissa åtstramningar och nedskärningar inom regionalpoliti-
ken. Ingår också diskussionen om regionalpolitik i denna diskussion om den
sociala dimensionen, och har EG ställt några krav eller villkor på Sverige?

Anf. 53 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag skulle vilja upprepa frågan om asbest. Att jag väljer as-
best beror på att det är en klart avgränsad fråga och att vi är ganska med-
vetna om att asbest är en farlig produkt. Kommer Sverige att kunna upprätt-
hålla sitt förbud mot användning av asbest i all framtid, såvitt man nu kan
överblicka, eller till dess att asbest kan bevisas vara ofarlig, vilket är osanno-
likt?

Jag vill också ha en bekräftelse när det gäller tullsatser. Statsrådet Gradin
säger att det inte diskuteras i den här rundan. Innebär detta att det inte kom-
mer att ställas några krav på att Sverige höjer sina tullsatser gentemot tredje
land?

Till slut vill jag tillfoga en fråga, herr talman, och den gäller de nordiska
länderna. Vi har kommit mycket långt i Norden och det har framställts öns-
kemål från Nordiska rådet om att man i EG-förhandlingarna skulle begära
att de nordiska länderna skall ha kvar sin särställning, vara en inre krets på
samma sätt som Beneluxländerna. Kan det uppfyllas?

Anf. 54 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Beträffande frågan om hur man skall uppnå regional balans
vill jag gärna säga att jag för egen del hoppas att man skall kunna få rätt

mycket på jordbrukssidan när det gäller att frigöra importen av jordbruks-
produkter. Jag tror att den nämnda fonden är sakligt rimlig, men att den blir
mycket svår att förklara och utveckla för svenska väljare.

Jag är tacksam för att statsrådet kunde markera att det blir en studie av en
gemensam europeisk energimarknad. Det tycker jag är fint.

I passfrågan inser jag att vi som inte alltid åker via Danmark, utan ibland
flyger direkt till kontinenten, måste fortsätta att gå i en kö för icke-européer.

Herr talman! Förhandlingsoptimism är någonting som en förhandlare
måste andas. Jag vill inte grumla bilden, men jag är medveten om att osäker-
het råder, både i och utanför Schweiz, om förutsättningarna för en framgång
i de här förhandlingarna. Har statsrådet någon kommentar till detta?

Anf. 55 Statsrådet ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Till Nic Grönvall vill jag säga att det i de konstitutionella
frågorna blir en parlamentarisk utredning med deltagande av samtliga par-
tier. Direktiven är snart klara. Det är självklart att Sverige skall prioritera
sitt egenintresse. Vi skall slå vakt om att Sveriges intressen slår igenom när
vi argumenterar för olika saker. Men det hindrar inte att vi också har ett
egenintresse av att hålla samman EFTA-gruppen, att som grupp baxa EG dit
vi i det här sammanhanget har anledning att baxa det.

När det gäller den sociala dimensionen, som många har varit inne på, skall
vi komma ihåg att den sociala dimensionen är många saker i EG. Det som
kan vara relevant för Sverige är de områden där det finns direktiv. Vi vet att
det också pågår en stor diskussion i EG om att omsätta det sociala handlings-
programmet i lagstiftning. När vi kommer med i de sammanhangen vet vi
inte. Det kanske inte händer förrän vi har medlemskapsförhandlingar. Man
måste komma ihåg att det gäller de områden där det finns regler som vi kan
ha gemensamt.

Jag har många gånger i denna kammare försökt att förklara att vi beträf-
fande hälsa, miljö och säkerhet försöker att slå vakt om våra högre normer.
Nu har vi en modell för detta, genom ”safe guards”, vilket betyder att vi syf-
tar till att utverka undantag på de punkter där det skulle kunna bli aktuellt
att avstå från väsentliga skyddskrav. När det gäller asbest räknar jag med att
svaret är ja.

Det finns i detta sammanhang inte något krav på tullar beträffande tredje
land. Förslag om en gemensam tullunion ligger inte på bordet, alltså blir det
heller inga samordnade tullar. Däremot försöker vi att inom GATT-förhand-
lingarna gemensamt sänka tullnivån med 30 %. Det har Sverige sagt ja till.

Beträffande Norden skulle vi försöka få fram en särskild klausul. Det för-
slaget finns också på förhandlarnas bord.

Rörande regional balans har jag sagt att vi får återkomma till EFTA-dele-
gationen för att hitta avvägningen mellan jordbruket, det vi är villiga att dis-
kutera på fiskets område och om vi eventuellt är villiga att fylla ut med något
annat.

Visst finns det osäkerhet. Det finns det alltid i internationellt samarbete.
Men som jobbet har fungerat hittills, hoppas jag verkligen att alla EFTA-
länder i slutändan skall ställa upp. Det tror jag att vi har nytta av gemensamt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Information från
regeringen

5 Riksdagens protokoll 1990/91:73

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

5 § (forts.) Svar på interpellation 1990/91:138 om tillsyn och uppfölj-
ning av den framtida barnomsorgen (forts.)

Svar pä interpella-
tioner

Anf. 56 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill med detta inlägg redovisa min syn på barnomsorgens
hemvist, såsom jag ser det.

Först och främst vill jag peka på att barnomsorgen redan sedan gammalt
har sin hemvist i den sociala sektorn. Det ansåg också barnstugeutredningen
när den i slutet av 60-talet och början av 70-talet bearbetade de här frågorna.
Redan då markerade bl.a. skolöverstyrelsen och förskollärarnas fackliga or-
ganisation, Facklärareförbundet, en avvikande uppfattning. Man menade
att barnomsorgen med hänsyn till den pedagogiska verksamheten var mer
besläktad med skola och utbildning än med övrig social verksamhet.

Under 70- och 80-talen har barnomsorgen vuxit ut till en utomordentligt
viktig och omfattande verksamhet och ses nu av de allra flesta som en viktig
del, ja en hörnpelare inom familjepolitiken. Det är två helt centrala uppgif-
ter som barnomsorgen har i dag. Den ena är att ge barnen gott stöd och goda
uppväxtvillkor. Den andra är att göra det möjligt för båda föräldrarna att
förena arbete och föräldraskap. Det är min uppfattning att det är denna so-
ciala förankring, som barnomsorgen i Sverige har haft, som har gett barnom-
sorgen dess unika utformning i Sverige. Den svenska barnomsorgsmodellen
är välbekant världen över.

Vad är det då som präglar svensk barnomsorg? Det är bl.a. dess helhetssyn
på barnet. Det är dess tillåtande arbetssätt, vilket är särskilt viktigt som skil-
jelinje mot skolan, skulle jag vilja säga. Det är betoningen på att ha barnets
nyfikenhet, lust att leka och lära som utgångspunkt både för verksamhetens
innehåll och för arbetsformerna. Barnets vardagliga verklighet är utgångs-
punkten för den pedagogiska verksamheten och erbjuder möjligheter till ut-
veckling och stöd. Aven verksamhetens former har utvecklats utifrån ett so-
cialt perspektiv. Det är därför vi har fått denna varierande verksamhet, med
många olika barnomsorgsformer som kompletterar varandra och som fram-
för allt har sin grund och sina motiv i familjemönster och hur föräldrarna vill
ha det. Det pedagogiska innehållet har stärkts på den sociala grunden under
80-talet genom de olika pedagogiska program som vi nu har tagit fram för
barnomsorgen. Där vill jag gärna nämna det som kommit fram senast, det
som handlar om sexåringarna, att lära i förskolan.

Nu har vi beslutat att arbeta fram ett gemensamt måldokument för skola
och barnomsorg. Vår ambition är att vi skall summera de kunskaper och er-
farenheter som vi har kring barnen, vi skall utveckla synsättet på barnen och
vi skall formulera våra ambitioner att ge barn stöd och stimulans under deras
olika steg i utvecklingen. Det gäller både de små barnen och de litet större
barnen i skolan. Det arbetet får bli vägledande för hur barnomsorgen och
skolan skall förhålla sig till varandra i framtiden och vilka eventuella när-
manden som skall komma till stånd. Det är alltså min uppfattning att vi först
skall genomföra den analys och det arbete som ligger i måldokumentuppgif-
ten. Först därefter skall vi dra slutsatserna.

Det förhåller sig emellertid, herr talman, litet annorlunda med skolbarns-
omsorgen. Där tror jag att det för de allra flesta är uppenbart att det finns
motiv för ett närmande. Skolan och omsorgen om skolbarnen kan gå mer
hand i hand. Det är för att alla är överens om att ett närmande är viktigt som
arbetet i skolbarnsomsorgskommittén bedrivs med större hast. Det är för
övrigt i praktiken redan på gång. Hur långt vi skall gå, om det skall vara ett
enda huvudmannaskap och hur det i så fall skall se ut eller om det mer är en
mycket nära samverkan som kommittén kommer att förorda, får vi se när
arbetet är klart. I den frågan räknar jag med en skyndsammare handlägg-
ning.

Anf. 57 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lindqvist för det komplette-
rande svar som han nu ger. Svaret på interpellationen var tämligen kortfattat
och lämnade en del frågestecken. Nu är det bara att hoppas att Bengt Lind-
qvists syn på barnomsorgens hemvist också delas av regeringen. Det är vik-
tigt att det finns en enhetlighet. Den oro som finns ute på fältet är kanske
inte helt obefogad.

När det gäller skolbarnsomsorgen finns det också en osäkerhet om hur
pass omfattande den skall vara och hur pass sammankopplad med skolan den
skall vara. Jag känner mig tveksam till att koppla samman dem helt. Att det
kan vara värdefullt att samordna vissa delar är riktigt, men det är också vik-
tigt att barnen får ha en värld utanför skolan.

Anf. 58 KARIN FALKMER (m):

Herr talman! Det finns kanske anledning att orda något om detta att soci-
aldemokraterna och moderaterna har olika syn på barnomsorgen. Ministern
säger att hemvisten är den sociala sektorn. Men jag anser nog att omsorgen
om barnen är familjens främsta uppgift. Det är mycket viktigt att här också
framhålla värdet av det som vi brukar understryka i dessa sammanhang: fa-
miljens val av barnomsorg måste garanteras.

Den socialistiska familjepolitiken får inte fortsättningsvis tvinga famil-
jerna att välja en monopoliserad omsorg - därav de gemensamma borgerliga
förslagen om vårdnadsbidrag och om att den monopoliserade sektorn skall
öppnas för konkurrens. Jag tycker inte att jag har fått ett ordentligt svar av
Bengt Lindqvist på min fråga.

När det gäller fritidsverksamheten kommer fortsättningsvis en del föräld-
rar säkerligen att välja att ha sina barn inom fritidsverksamheten i skolan,
och självfallet skall denna ha kvalitet. Men beträffande detta med att åstad-
komma en gemensam organisation, ett gemensamt måldokument, vill jag
framhålla att vi upplever vissa faror i det sammanhanget. Vi befarar att grän-
serna mellan barnomsorgen och skolan suddas ut och skolans viktiga upp-
gift, att förmedla kunskaper och färdigheter till barnen, också blir utsuddad.
Det var det som min fråga till Bengt Lindqvist gällde. Kan alltså Bengt Lind-
qvist garantera skolans viktiga uppgift, dvs. att de klara mål som skall gälla
för skolan inte kommer att suddas ut eller göras oklara i och med regeringens
arbete här?

Vad vi befarar är alltså att socialdemokraterna är på väg att göra skolan

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

till ett enda stort dagis i stället för att låta skolan i allra första hand vara en
kunskapsförmedlande institution. Det är detta som har föranlett mig att gå
in i debatten. Jag hoppas, som sagt, på ett tillfredsställande svar.

Anf. 59 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill med en gång slå fast att familjen och familjens valfri-
het är minst lika viktiga för oss socialdemokrater som de någonsin har varit
för moderaterna. Det är bara fråga om vilken valfrihet det är som vi vill
åstadkomma för familjerna.

Vad gäller oss ligger tonvikten vid att alla skall ha rätt till en barnomsorg
där barnen kan få stöd och där föräldrarna har möjlighet att välja - om de
nu vill förena arbete med föräldraskapet. De allra flesta föräldrar vill ju göra
det.

Jag tycker att Karin Falkmer skyndar i förväg när det gäller resultatet av
arbetet med måldokumentet i fråga. Det är inte alls säkert att det arbetet
kommer att innebära att gränser suddas ut. Det viktiga nu är att samman-
fatta. summera, de kunskaper och erfarenheter som finns beträffande bar-
nen och det samhälleliga stödet till dessa. Det handlar då om både skolan
och omsorgen, det vet vi ju. Vi vet också att vi skall diskutera när barnen
skall börja i skolan. Vi anser att barnen skall börja i skolan vid sju års ålder
och att man skall kunna se flexibelt på detta. Det handlar alltså både om
barnomsorgen före skolan för de små barnen och om omsorgen utanför sko-
lan. Det här arbetet behöver inte nödvändigtvis innebära att gränser suddas
ut. Däremot kan det innebära att det blir tydligt vilken roll de här båda stora
verksamheterna har samt hur de inbördes skall förhålla sig till varandra och
hur vi kan underlätta för båda verksamheterna, och därmed även för barnen,
när det gäller att utnyttja de möjligheter som de olika verksamheterna erbju-
der. Det är syftet med måldokumentet.

Andre vice talmannen anmälde att Karin Falkmer anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 60 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag har i mitt tidigare inlägg berört frågan om huruvida an-
svaret skall ligga på socialstyrelsen eller på skolverket. Ute i kommunerna
debatteras det. och man planerar för nya typer av nämndorganisationer.

Det vore värdefullt om de signaler som i dag kommer från riksdagen
kunde gå vidare. Det gäller ju att det finns klara besked om att ansvaret fort-
sättningsvis kommer att ligga på socialstyrelsen när det gäller barnomsorgen.
Vidare är det önskvärt att man i kommunerna behåller den typ av nämndor-
ganisation som gör det möjligt att bibehålla den sociala aspekten i fråga om
kommunalt eller enskilt driven barnomsorg.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1990/91:145 om åtgärder mot hembränning

Anf. 61 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd att vidta med anledning av uppgifter om en kraftigt ökad hembrän-
ning.

I den proposition om bl.a. alkoholpolitiken som regeringen har för avsikt
att förelägga riksdagen senare i vår kommer frågan om den olovliga sprittill-
verkningen att behandlas.

Anf. 62 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret, som dock är exceptionellt kort. Man
kan få uppfattningen att frågan är antingen obetydlig eller också ointressant.

Nu säger statsrådet att regeringen har för avsikt att lägga fram en proposi-
tion till våren. Jag skulle då vilja fråga: Är detta uttalande en garanti för att
så kommer att ske? Eller förhåller det sig på det sättet, som jag ibland i mina
mörka stunder misstänker, att denna fråga är så het, så brännande, att den
inte skall diskuteras utan att den i stället skall skyfflas undan? Den skall kan-
ske manipuleras, något som är vanligt i alkoholpolitiken, på samma sätt som
det svenska folket i dag manipuleras. Men frågor som gäller alkohol och al-
koholkonsumtion är trots allt någonting som berör kanske inte alla men väl
en stor del av allmänheten.

Vi har hört på olika håll att den s.k. hembränningen kraftigt ökar i Sve-
rige. Detta är i och för sig sant. Men siffrorna kan diskuteras. Detta förhål-
lande beror enbart på den alkoholpolitik som i dag bedrivs i Sverige. Gene-
rellt sett är alkoholpolitiken både inkonsekvent och ologisk.

Jag skulle vilja beskriva hur jag uppfattar svensk alkoholpolitik med föl-
jande målande bild: Om socialstyrelsen konstaterar att 10 % av svenska fol-
ket lider av övervikt, kommer det förslag om att samtliga människor i Sve-
rige skall dra in på frukosten. Det är den typen av politik som i dag bedrivs
på alkoholpolitikens område.

I min interpellation refererar jag till en undersökning som publicerades i
en facktidning strax före jul. Man har kommit fram till att 41 miljoner liter
starksprit i dag säljs via Systembolaget. Enligt samma undersökning konsta-
teras det att 19 miljoner liter hembränd sprit och s.k. smuggelsprit i dag säljs
i Sverige. Dessa siffror börjar likna de siffror som chefen för Systembolaget
i Norge talar om. Han säger: Hälften av spritkonsumtionen i Norge har vi
ingen kontroll över.

Att det har blivit så här beror, som tidigare sagts, på vår inkonsekventa
och ologiska alkoholpolitik. Framför allt är priset avgörande.

Naturligtvis kan man göra som strutsen och stoppa ned huvudet i sanden

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

och säga att det här inte är något problem. Men detta är ett problem - det
är verkligheten i dag.

Vi som sitter här som representanter för svenska folket skall inte undvika
att diskutera det som allmänheten, våra väljare, diskuterar. Som jag redan
har sagt handlar det till 95 % om priset. I vissa fall kan det vara andra förhål-
landen som är avgörande. I Norrland t.ex. har människor ofta långt att fär-
das till Systembolaget. Därför kan det vara så, att man av bekvämlighetsskäl
föredrar att ha en liten apparat där hemma. Men huvudsakligen är det här
alltså en fråga om priset. Det skulle vara intressant att få höra statsrådets
kommentar till den kraftiga ökningen under de senaste åren. Det kan inte
ha undgått honom att få belägg för att så faktiskt är fallet.

Så några ord om den allmänna laglydnaden. Vi kan stifta vilka lagar vi vill
här i riksdagen, men det händer då och då att allmänheten struntar i dem.
Det här är faktiskt, herr talman, en sådan fråga. Skulle någon i dag på en
arbetsplats anmäla till polisen att en arbetskamrat sålt eller tillverkat s.k.
hembränt, tror jag att den personen för alltid skulle bli mobbad, tyvärr, för
den breda allmänheten saknar förståelse för den lagstiftning som vi i dag har
på området.

Herr talman! Min fråga till statsrådet är: Kan statsrådet i dag ge något tips
om vad propositionen kommer att innehålla? Kommer den att innehålla för-
slag i samma stil som vi har sett tidigare och som har en sak gemensamt,
nämligen att man totalt har misslyckats, eller kommer vi att få se prov på
nytänkande från statsrådets sida?

Anf. 63 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad Sten Andersson i Malmö är ute
efter med sin interpellation - om det är att sänka alkoholpriserna eller om
det är att minska brottsligheten. Det är inget som helst tvivel om att låga
alkoholpriser leder till ökad konsumtion och ökad brottslighet - våldsbrot-
ten, rattfylleri och annan brottslighet ökar. Det visar studier från olika håll i
världen - Canada, USA, Storbritannien och i Norden, Finland och Sverige.
Det är framför allt måttlighetskonsumenterna som påverkas och minskar sin
konsumtion när priserna höjs. Men ju krångligare, ju dyrare och ju jobbi-
gare det är att skaffa alkohol, desto mindre dricks det. Tror man någonting
annat, då har man förläst sig på den desinformation som framförs i t.ex. Bed-
rups och Sörmans bok Gudagåvan och det nonsens som sprids i nyhetsbrev
av ett aktiebolag som kallar sig IAS, Information Centre Alcohol Sweden,
eller avskärmar sig totalt därför att det är för jobbigt att ta till sig sanningen
av den seriösa forskning som finns.

Höga priser kan som bieffekt ge en viss ökad hembränning hos en del. Det
gäller dock inte tonåringar som får alkohol via langning, eller kvinnor som
döljer sitt missbruk. Hembränning måste åtgärdas med andra metoder än
sänkta priser. Det brottsliga i hembränning måste fastslås. Där är det fråga
om att ändra attityderna, att slå fast att det är brottsligt och skall behandlas
därefter och att det leder det till ökade polisiära aktiviteter.

Det har kommit ut en bok Svart Brygd, som säkert Sten Andersson känner
till, eftersom den är från hans hemtrakter. Där tas bl.a. effekterna av poli-
siära åtgärder upp. I boken fastslås att insatserna inom de flesta polisdistrik-

ten i dag är så begränsade att polisen sannolikt inte ens kan komma till rätta
med de värsta avarterna av den illegala alkoholhanteringen. Därför finns det
anledning att tro att bara en måttligt ökad polisiär aktivitet på de flesta håll
i landet skulle innebära en minskad illegal spritmarknad.

Jag har fått i min hand en tidning som heter Nyliberalen, utgiven av Mode-
rata studentföreningen. Där beskrivs hur man bygger utrustning för hem-
bränning. Där uppmanas man att bryta mot den lag som förbjuder hembrän-
ning. Tidningens ansvarige utgivare berättar att han har hembränningsappa-
rat, att han har använt den och han beskriver precis hur den är konstruerad,
hur han har byggt den och hur han använder den. Ett särskilt avsnitt handlar
om hur man skall kunna dölja sin hembränning för polisen och andra myn-
digheter.

Tidningen är, statsrådet Lindqvist, polisanmäld, men det blev ingen förun-
dersökning utan den lades ned. Det tycker jag är mycket anmärkningsvärt.

Jag vill fråga om inte statsrådet trots allt kunde ge något svar på denna
interpellation. I forskarrapporten Svart Brygd sägs att en kunskapsbaserad
och fördomsfri öppen debatt om den s.k. hembränningen skulle kunna leda
till att en rad av de mer eller mindre smått fantastiska mytföreställningarna,
som omger hanteringen, skulle kunna upphöra att florera. Jag tror inte att
det är så lätt att få Sten Andersson i Malmö att acceptera nya fakta. Kunde
statsrådet inte trots allt fastslå att man bör ändra attityderna och att man bör
öka de polisiära aktiviteterna samt att det aldrig kan bli fråga om att sänka
priserna, utan att regeringen kommer att föreslå är en realprishöjning?

Anf. 64 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Hembränning är ett allvarligt problem. Detta kommer också
mycket klart till uttryck i den strafflagstiftning som gäller. Det strängaste
straffet för grov hembränning är faktiskt fyra års fängelse. Det är så vi måste
betrakta hembränningen. Det är ett svårt brott.

Jag kan inte hålla med Sten Andersson om att det finns entydiga signaler
om att hembränningen har ökat. Vi behöver egentligen inte tvista om ström-
ningarna, eftersom hembränningen är ett gissel som måste motarbetas. Men
faktum är att de undersökningar som nu har bedrivits av exempelvis SIFO
och av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, tyder
på att hembränningen antingen håller sig på en ungefär konstant nivå eller
möjligen på allra senaste tiden har visat vissa tendenser till att minska. Det
finns alltså inte i de undersökningarna indikationer på alarmerande ökning.
Det vill jag ändå ha sagt.

I den kommande propositionen har vi ingen anledning att frångå det
grundläggande alkoholpolitiska beslutet från 1977. Sten Andersson kan
alltså vänta sig en proposition som ansluter till den alkoholpolitiska tradition
som är den svenska. I den ingår att försöka finna en balanspunkt när det
gäller priset på alkoholhaltiga drycker och människors beredskap att accep-
tera prissättningen. Det måste finnas en bred opinion som sluter upp kring
den restriktionspolitik som vi för och det just av det skäl som här påpekats.
Annars får vi en revolt som bl.a. tar sig uttryck i hembränning och langning.
En sådan balanspunkt har vi uppenbarligen i dag, tvärtemot vad Sten An-
dersson säger.

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Uppsalaforskaren Gösta Tibblir har nyligen publicerat undersökningar

som visar att 78 % av de tillfrågad

tycker att restriktionerna är bra s
alltså inte heller där några tydliga

i en ganska stor undersökning antingen

ti de är eller att de bör skärpas. Det är
ecken på att svenska folket skulle revol-

tera mot den alkoholpolitik som vi för.

Jag tycker att det finns anledning att föra en alkoholpolitisk debatt om
vilka metoder som står oss till buds när det gäller att nå WHO-målet, att
sänka konsumtionen med ytterligare 25 % fram till år 2000. Det är en omfat-
tande uppgift, och jag tror att vi har anledning att ordentligt fundera kring
vilka de till buds stående åtgärderna är. Att upplysning, opinionsbildning i
breda former, forskning och mobilisering av folkrörelser ingår är alldeles

tydligt. Det kommer klart till uttryck också i den kommande propositionen.
Propositionen kommer ;,rtså dels att följa den svenska alkoholpolitiska tra-
ditionen, dels att ha s .i tonvikt i åtgärder av opinionsbildande karaktär,

skulle jag vilja säga.

Anf. 65 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Okej, låt statsrådet leva i sin lilla värld, där ingenting egen-
domligt händer, där alla medborgare följer lagen till punkt och pricka. Jag
tror att den undersökning som jag har refererat till är någonting mera trovär-
digt än om en SIFO-representant ringer hem till mig och frågar om jag brän-
ner sprit hemma. Polisens erfarenheter är faktiskt bättre på det här området
än SIFOs.

Beträffande WHO-målet: Vi har inte nått någonstans än så länge. Vi har
flyttat fram målet igen, som vi gjorde för något år sedan. Det här är spel för
galleriet! Ibland skulle man vilja säga: Tänk om polisen skulle lyckas med
sin verksamhet, då skulle vi få bygga förbaskat många fängelser i det här
landet. Jag hoppas att man inte når den framgång som statsrådet önskar på
det här området.

Herr talman! Fru Ronne-Björkqvist sade att hon inte förstår mig, men det
bekymrar mig inte ett dugg. Vi var många som inte heller förstod Ingrid
Ronne-Björkqvist när hon i TV förespråkade motbok. Dagen efter TV-
framträdandet publicerades en undersökning i Expressen, som visade att
80 % av svenska folket ställde sig helt kallsinnigt till dessa idéer. Därför antar
jag att jag är mer representativ på detta område än vad Ingrid Ronne-Björk-
qvist är.

Vidare sade Ingrid Ronne-Björkqvist att ökad konsumtion leder till ökad
brottslighet. Hur var det med Grönland? Där blev det ju en våldsam ökning
av brottsligheten, eller hur? Hur var det med Quebec i Canada? Var brotts-
ligheten mindre i USA under förbudstiden? Var finns de bevis som fru Ron-
ne-Björkqvist i dag refererar till? Jag tror faktiskt att det är ganska svårt att
gå ut till svenska folket och säga att polisen, med de bristande resurser som
man i dag har, skall avstå från att jaga knarklangare och våldsmän och i stäl-
let satsa på att jaga dem som i de flesta fall bränner till husbehov hemma.
Den uppfattningen har nog ingen respons bland den breda allmänheten.

Anf. 66 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Jag skall med glädje ta debatten om motbok i ett annat sam-
manhang, Sten Andersson. I dag rör debatten hembränning. Beträffande
ransonering har jag också goda argument.

Jag vill understryka det som statsrådet sade om att siffrorna när det gäller
hembränning är starkt överdrivna. Det är beklagligt att Sten Andersson an-
vänder sig av så oseriösa källor när han skall åberopa sina galna siffror i olika
sammanhang. Man har inte alls bara ringt upp i anslutning till den forsk-
ningsrapport som redovisas i boken Svart Brygd och frågat människor. Där
kommer man också fram till mer seriösa siffror när det gäller hembränning.
Det går inte till så att man bara ringer upp människor och frågar om de har
en hembränningsapparat, utan man har använt många olika metoder vid sina
undersökningar, och man har fått fram helt andra och mer seriösa siffror.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1990/91:148 om socialtjänstlagen och rätten
till valfri bosättning

Anf. 67 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om jag är beredd att
se över socialtjänstlagen med hänsyn till de problem som uppkommer för
framför allt stora kommuner när asylsökande som fått uppehållstillstånd och
blivit kommunplacerade flyttar till en annan kommun.

Målen för den svenska invandrarpolitiken innebär att invandrare i förhål-
lande till övriga invånare i Sverige skall ha likvärdiga förutsättningar att bo,
leva och verka här.

En utlänning som beviljats asyl och därmed uppehållstillstånd och som bli-
vit kommunplacerad kan inte förbjudas att vistas var han vill i landet. Han
kan också på eget initiativ byta boendeort. Vidare har han samma rätt som
andra som vistats i Sverige att erhålla bistånd enligt socialtjänstlagens be-
stämmelser.

Jag har inte för avsikt att föreslå ändringar i socialtjänstlagen som innebär
att invandrare diskrimineras i förhållande till andra vad gäller rätten till bi-
stånd enligt socialtjänstlagen.

Anf. 68 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Det är litet svårt att diskutera den här frågan, eftersom stats-
rådet Lindqvist har hand om sociallagstiftningen, medan asylfrågorna ligger
på ett annat departement. Min interpellation var ställd till statsrådet Lööw.

Statsrådet sade att han inte är villig att genomföra någon form av föränd-
ringar. Jag hoppas ändå att han inser att detta är ett problem i dag. Grund-
principen är visserligen riktig, dvs. att boende i Sverige har lov att flytta vart
de vill inom, och givetvis även utanför, rikets gränser, men asylsökande be-
finner sig i en speciell situation.

Det rör sig om människor som enligt egna uppgifter har lämnat sina hem-
länder hals över huvud, därför att de riskerar fängelsestraff eller i värsta fall

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

dödsstraff om de stannar kvar i hemlandet. Det är då inte helt onaturligt att
kräva att man, om man kommer till Sverige och beviljas asyl här, accepterar
att vara kvar någon tid på den ort man blir kommunplacerad på.

I flyktingdebatten har man kunnat höra hur många kommunalråd från
mindre kommuner runt om i Sverige år efter år har sagt att deras kommun -
till skillnad från Sjöbo och Vällinge - varje år tar emot 30 - 40 personer.
Men många av dessa kommunalråd talar inte sanning, herr statsråd. Det vet
mycket väl att dessa 30 - 40 personer som de efter förhandling med invand-
rarverket har accepterat att ta emot är försvunna efter tre månader. Dessa
flyktingar har flyttat till Malmö, Göteborg eller Stockholm. Då är det lätt att
slå sig för bröstet och säga att man tar sitt ansvar gentemot de asylsökande
och de beslut som riksdagen har fattat. I verkligen belastas dessa kommuner
betydligt mindre än man försöker göra gällande.

Jag har refererat till en familj som kommit till Sverige, sökt och erhållit
asyl. Familjen består av två vuxna och åtta barn, och den blev placerad i en
kommun någonstans i Norrland, där familjen fick bo i en villa. Det ordnades
med skola, hemspråksundervisning, dagisplatser och utbildning för pappan.
Efter ett kort tag flyttade familjen till Malmö. På de sociala myndigheterna
i Malmö ansåg man att familjen skulle flytta tillbaka till den ort där den var
placerad. I Malmö klarade man inte av att ta hand om familjen. Ärendet
togs upp i länsrätten och Malmö kommun blev ålagd att ta hand om familjen.

Det handlar inte bara om pengar. I dessa bostadsbristens tider är det inte
så lätt att i Malmö eller i andra större kommuner skaka fram en bostad till
en familj på tio personer. Jag anser det inte vara omänskligt att begära att
flyktingar under en viss tid bor kvar i den kommun som de ursprungligen är
placerade i. Det skall givetvis göras undantag för de flyktingar som själva
kan skaffa ett arbete och en bostad i en annan kommun.

Herr talman! Vad blir då effekten? Jag har hört hur det går till i Malmö,
och statsrådet bör lyssna mycket noga till det som jag har att säga. Låt oss
anta att man i Malmö har beslutat att ta emot 600 asylsökande, men då är
man inte främmande för att från den summan dra ifrån de flyktingar som har
kommit spontant och som tidigare har varit placerade i andra kommuner.
Jag tror inte att någon vill ha en sådan utveckling.

Om en kommun som Malmö som verkligen har ställt och tagit emot asylsö-
kande, ändå tvingas att ta emot många fler i praktiken, förstår jag mycket
väl att man inom de flesta partier i Malmö i dag är oerhört irriterad.

Jag hoppas att statsrådet trots allt inser att detta är ett stort problem. Det
går inte att bara göra generella beskrivningar så som statsrådet gör i sitt svar.
Det finns en verklighet utanför detta riksdagshus!

Anf. 69 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill gärna framhålla att de problem som Sten Andersson
i Malmö tar upp är ett stort och viktigt problem. Däremot tror jag inte ett
ögonblick att problemet kan lösas genom att rörelsefriheten begränsas för
de människor som vi har beslutat att ta emot.

Enligt utsagor från jurister som är experter på internationell rätt snuddar
vi redan nu vid gränserna för vad som kan tillåtas när det gäller mänskliga
rättigheter och människors rätt att röra sig fritt.

En fråga som omedelbart infinner sig och som jag vill ställa till Sten An-
dersson i Malmö är: Vilken tidsperiod vill Sten Andersson använda sig av i
samband med införandet av denna nya form av kommunarrest, vilket det ju
faktiskt får karaktären av? Jag tror inte att det är den vägen vi skall gå för
att lösa det här problemet.

En väg att gå är att se till att vi blir duktigare på att göra kommunplace-
ringar som stämmer bra med intressen och förutsättningar hos de människor
som kommer hit. Det är ingen lätt uppgift, och kommunerna gör säkert i dag
sitt allra bästa. Men det är möjligt att vi genom de erfarenheter vi nu börjar
få när det gäller motiven kring de överflyttningar som onekligen sker kan
söka åtgärder som skulle kunna stimulera till en annan utveckling.

Herr talman! Jag vill också påpeka att det nya ersättningssystemet under-
lättar för kommunerna. Detta ersättningssystem består dels av lagen om bi-
stånd åt asylsökande, dels av det statsbidrag som kommunerna får för sina
kostnader för flyktingarna under de fyra första åren. Pengarna följer flyk-
tingen om han flyttar från en kommun till en annan. Man har alltså i varje
fall i det ledet försökt förutse de svårigheter av det här slaget som uppstår
på grund av rörligheten. Det är också viktigt att man håller de kommuner
skadeslösa som attraherar fler flyktingar.

Jag är medveten om att det finns problem på detta område. De är kompli-
cerade, och jag tror inte att man kan lösa dem genom att inskränka rörlighe-
ten för de människor som vi har bestämt oss för att ta emot. De måste kunna
kräva att få samma ställning i landet som andra människor som vistas här.

Anf. 70 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Ibland når man fort framgång som riksdagsledamot. I det
skrivna svaret finns nämligen inte ett ord om att detta är något som helst
problem. Men nu i ett inlägg erkänner statrådet att det på vissa områden
t.o.m. är ett stort problem - och jag ser nu att statsrådet också rodnar. Då
har man åtminstone gjort dagens insats.

Statsrådet är däremot litet osäker vad gäller lösningen på problemet, och
det är jag också. Han frågar mig vilken tidsperiod jag vill sätta. Jag erkänner
att det är svårt, men med den utgångspunkt jag hade i statsrådets skrivna
svar var all diskussion överflödig. Enligt svaret var detta ju inget problem.
Några timmar senare, när det fortfarande är trycksvärta på papperet, är det
ett problem.

Att jämföra mitt förslag med kommunarrester var väl, herr statsråd, litet
väl häftigt! Jag sade att den som har blivit kommunplacerad under någon tid
borde bli kvar i den kommun han från början har accepterat. Kan han sedan
genom egen aktivitet ordna jobb och bostad i en annan kommun så är det
okej. Det är väl så långt från kommunarrest man kan komma.

Till sist, herr talman, vill jag ta upp det som statsrådet säger om ersätt-
ningen. En del säger att det nya förslaget är bra, medan andra är mycket
kritiska mot det och påstår att man i slutändan förlorar på förslaget. Den
debatten får möjligtvis fortgå.

Med tanke på de många asylbeviljningar vi har gjort jämfört med andra
länder i Europa tror jag ändå inte att Sverige skulle bli skyllt för att vara
juridikens u-land om vi sade att de personer som blir beviljade asyl under en

Prot. 1990/91:73
7 mars 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

tid blir mer eller mindre tvingade att stanna kvar i en viss kommun och att
de då skulle ha tillgång till all den service som alla andra svenskar får - på
den punkten skall det inte råda något som helst tvivel. Jag tror inte att detta
skulle uppfattas negativt.

Att det kommer sådana propåer från Finland, som tar emot fyra asylsö-
kande om året, bekymrar mig inte, eftersom vi, herr talman, verkligen tar
vårt ansvar.

Jag noterar i alla fall att framgången med den här debatten har varit att
statsrådet ändå erkände att det finns problem på det här området och det
tackar jag för.

Överläggningen var härmed avslutad.

8§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1990/91:120 Den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m.

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:89 Förhandsbesked och dispenser i skatte-
frågor

1990/91:Sk50 av Görel Thurdin m.fl. (c)

1990/91 :Sk51 av Bo Lundgren m.fl. (m)

med anledning av prop. 1990/91:91 Hinder för export av farliga varor
1990/91 :L17 av Elisabeth Persson (v)

1990/91:L18 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

1990/91:N17 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)

9 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 6 mars

1990/91:451 av Sten-Ove Sundström (s) till kommunikationsministern om
underhållet av vägnätet:

Vägverket har i sina anvisningar ”regler för underhåll och drift” av den
6 december 1990, fastställt reglerna för underhållet, där framgår att verket
accepterar ett sämre tillstånd på vägarna i norra än i södra Sverige.

Dvs. vägar med liknande beskaffenhet som bredd och trafikflöde behand-
las i verkets regler för underhåll olika beroende på om de ligger i landets
södra eller norra delar. Enligt uppgift anses en samhällsekonomisk invente-
ring av vägnätet ligga till grund för verkets regler. Av flera skäl, inte minst

trafiksäkerhetsmässiga, bör självfallet reglerna för underhåll av vägarna
syfta till att vägstandarden hålls uppe i landets alla delar, även i norra Sve-
rige.

Jag vill därför ställa följande fråga till kommunikationsministern:

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder så att underhållet av vägnätet sker
på ett likvärdigt sätt i hela landet?

den 7 mars

1990/91:452 av Gösta Lyngå (mp) till utbildningsministern om högskolornas
s.k. rörliga resurser:

Vid högskolorna har de förutvarande docenttjänsterna delvis omvandlats
till s.k. rörliga resurser. Syftet, som jag anser vällovligt, var att man på ett
mer känsligt sätt skulle kunna ge tillfälle för dem vars forskningsprojekt är
mest aktuella att få befrielse från hela eller del av undervisningen. Bedöm-
ningen av projekten görs av fakulteterna. Sakkunnigförfarande tillämpas ej.

Medan detta vid flera fakulteter fungerat bra, har vid andra de rörliga re-
surserna använts som någon slags arbetsmarknadsstöd för att försörja perso-
ner som fakultetsmediemmarna finner angeläget att knyta till institutio-
nerna. Därvid har personer med lägre forskningsmeriter, ibland t.o.m. utan
publicerade skrifter, placerats före docentkompetenta forskare.

Min fråga till utbildningsministern gäller vad han tänker göra åt dessa ak-
tuella missförhållanden.

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

10 § Kammaren åtskildes kl. 16.05.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§
anf. 33 (delvis) och

av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:S THYBLAD

IBarbro Karlsson

Prot. 1990/91:73

7 mars 1991

Innehållsförteckning

Torsdagen den 7 mars

1 § Svar på interpellation 1990/91:135 om Waldorfskolorna i Norrkö-

ping och Umeå.................................... 1

Statsrådet Göran Persson (s)
Ann-Cathrine Haglund (m)

Pär Granstedt (c)

Lars Leijonborg (fp)

2 § Svar på interpellation 1990/91:117 om åtgärder mot elever som sa-

boterar skolundervisningen........................... 10

Statsrådet Göran Persson (s)

Birger Hagård (m)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

3 § Svar på interpellation 1990/91:133 om skolhälsovården........ 17

Statsrådet Göran Persson (s)

Ulla Tilländer (c)

Anita Stenberg (mp)

Margitta Edgren (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

4 § Svar på interpellation 1990/91:154 om länsrätten i Stockholms län 27

Justitieminister Laila Freivalds (s)

Pär Granstedt (c)

5§ Svar på interpellation 1990/91:138 om tillsyn och uppföljning av

den framtida barnomsorgen.......................... 32

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Karin Israelsson (c)

Karin Falkmer (m)

(forts.)

Ajournering........................................... 35

Återupptagna förhandlingar............................... 35

Information från regeringen om EES-förhandlingarna........... 35

Statsrådet Anita Gradin (s)

Nic Grönvall (m)

Claes Roxbergh (mp)

Birgitta Hambraeus (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Bengt Hurtig (v)

Krister Skånberg (mp)

Hadar Cars (fp)

5§ (forts.) Svar på interpellation 1990/91:138 om tillsyn och uppfölj-

ning av den framtida barnomsorgen (forts.).............. 46

6§ Svar på interpellation 1990/91:145 om åtgärder mot hembränning 49 Prot. 1990/91:73
Statsrådet Bengt Lindqvist (s) 7 mars 1991

Sten Andersson i Malmö (m)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

7 § Svar på interpellation 1990/91:148 om socialtjänstlagen och rätten

till valfri bosättning................................ 53

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Sten Andersson i Malmö (m)

8§ Bordläggning....................................... 56

9§ Anmälan om frågor

1990/91:451 av Sten-Ove Sundström (s) om underhållet av väg-
nätet ......................................... 56

1990/91:452 av Gösta Lyngå (mp) om högskolornas s.k. rörliga

resurser....................................... 57

gotab 98370, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:73 Torsdagen den 7 mars

Riksdagens protokoll

1990/91:73

Kl. 12.00-14.24

14.30-16.05

1 § Svar på interpellation 1990/91:135 om Waldorfskolorna iNorrköping och Umeå

2§ Svar på interpellation 1990/91:117 om åtgärder mot elever somsaboterar skolundervisningen

3§ Svar på interpellation 1990/91:133 om skolhälsovården

4 § Svar på interpellation 1990/91:154 om länsrätten i Stockholms län

5§ Svar på interpellation 1990/91:138 om tillsyn och uppföljning avden framtida barnomsorgen

Ajournering

Återupptagna förhandlingar

Information från regeringen om EES-förhandlingarna

6 § Svar på interpellation 1990/91:145 om åtgärder mot hembränning

7 § Svar på interpellation 1990/91:148 om socialtjänstlagen och rättentill valfri bosättning

8§ Bordläggning

9 § Anmälan om frågor

1 § Svar på interpellation 1990/91:135 om Waldorfskolorna i
Norrköping och Umeå

2§ Svar på interpellation 1990/91:117 om åtgärder mot elever som
saboterar skolundervisningen

5§ Svar på interpellation 1990/91:138 om tillsyn och uppföljning av
den framtida barnomsorgen

7 § Svar på interpellation 1990/91:148 om socialtjänstlagen och rätten
till valfri bosättning