Riksdagens protokoll
1990/91:68

Torsdagen den 21 februari

Kl. 12.00-15.12

Protokoll

1990/91:68

Meddelande om ändrad dag för finansdebatten Svar på interpella-

tioner

Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att finansdebatten, efter en överenskommelse med finans-
utskottet, har flyttats till onsdagen den 13 mars.

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 15 februari.

2 § Svar på interpellationerna 1990/91:139,141 och 142 om Radio Sö-
dertälje

Anf. 2 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ
till att ge Radio Södertälje ställning som självständig lokalradiostation samt
om jag är beredd att vidta åtgärder för att de ekonomiska ramarna för lokal-
radion i Stockholm bättre anpassas till regionens befolkningsstorlek och an-
talet kommuner. Även Ylva Annerstedt och Annika Åhnberg har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa Radio Södertäljes möjlig-
heter att fortsätta sina radiosändningar som självständig lokalradio.

Eftersom interpellationerna rör samma fråga väljer jag att besvara dem i
ett sammanhang.

Inom lokalradion har det bedrivits en försöksverksamhet med kommun-
avgränsade sändningar över Södertälje. Inom Sveriges Radio diskuteras nu
om dessa skall fortsätta.

Riksdagens beslut våren 1986 om Sveriges Radios verksamhet under av-
talsperioden 1986—1992 (prop. 1985/86:99, KrU21, rskr. 343) innebar bl.a.
följande i fråga om ansvar för lokal och regional indelning samt fördelning
av tilldelade medel mellan programföretagen.

Programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen skall besluta om lokal
och regional indelning av organisationen för riks- och lokalradion, televisio-
nen samt utbildningsradion. Moderbolaget Sveriges Radio AB skall fördela
av riksdagen anvisade medel mellan programföretagen. 1

1 Riksdagens protokoll 1990191:68

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Jag konstaterar således att det är Sveriges Radio-koncernen som har att
ta ställning till de frågor som tas upp i interpellationerna. Något agerande
från min sida är inte aktuellt.

Anf. 3 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation, även
om detta kanske är mera formellt än substantiellt. Erfarenheterna av Radio
Södertäljes verksamhet är mycket goda. Radio Södertälje är kanske ett av
de bästa exemplen på en lokalradio i ordets verkliga bemärkelse - en radio
som alltså bevakar en kommun. Det gör naturligtvis att vi, även om sänd-
ningstiden är begränsad jämfört med vad som gäller för andra stationer, får
en fin uppföljning av livet i Södertälje. Det gäller då såväl det politiska och
kulturella livet som livet i övrigt. På det sättet utgör Radio Södertälje ett

: • mycket viktigt bidrag när det gäller livet i Södertälje kommun.

•j*.»dll <X1 ixauiu oiwriiiuiiii eu uiuinui utuuip un oiaiivii, omiii nai
ett mycket stort område att täcka - trots kanske nog så begränsade resurser.

. Man kan nog säga att Stockholmsregionen är litet missgynnad när det gäller

fördelningen av lokalradioresurser. Det handlar således mera om en regional
täckning än om en lokal. Därför borde det finnas anledning att slå vakt om
Radio Södertälje som ett bra exempel på en lokal station inom Stockholms
län.

Jag har förståelse för att statsmakterna har begränsade möjligheter att
agera med hänsyn till avtal som har träffats. Men om det skulle visa sig att
det från statsmakternas sida finns ett intresse för att den här typen av lokal
radioverksamhet skall kunna bibehållas - kanske för att skapa underlag för
ytterligare decentralisering av lokalradioverksamheten i samband med att
gällande avtal går ut och skall förnyas - tror jag att man från Sveriges Lokal-
radio AB är beredd att ta detta intresse ad notam.

Jag skulle vilja fråga utbildningsministern vilken utvecklingsriktning han
vill se när det gäller lokalradioverksamheten i Sverige. Är det önskvärt med
en utveckling mot en större centralisering inom den här verksamheten, eller
är det utbildningsministerns uppfattning att man snarare bör eftersträva yt-
terligare decentralisering av lokalradioverksamheten och en starkare beto-
ning av den lokala förankringen beträffande den här verksamheten?

Anf. 4 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Som det har sagts
tidigare här i dag är svaret inte särskilt substantiellt. Jag skulle dock vilja

kommentera ett par saker som nämns i svaret. Det talas om att det har bedri-
vits en försöksverksamhet med kommunavgränsade sändningar i Södertälje.
Men jag tycker nog att det är något märkligt att beskriva verksamheten på
det sättet. Den här verksamheten är ändå väl etablerad sedan 14 år tillbaka,
och den är väl förankrad i det kulturella och politiska livet i kommunen.

Det är viktigt att framhålla att lokalradion i Södertälje är en mycket viktig
demokratisk institution som informerar om händelser i regionens politiska
och kulturella liv och som spelar en alldeles speciell roll när det gäller den
assyrisk-syrianska folkgruppen där med riktade sändningar. Det är en upp-
gift som svårligen kan fullföljas med Radio Stockholm såsom denna nu ser
ut.

Södertälje är en stad med 80 000 invånare. Södertälje är absolut ingen för-
stad till Stockholm men väl en centralort i en region som omfattar både delar
av Stockholms län och delar av Södermanland.

I den proposition som lades fram 1985/86 talas det också om möjlighe-
terna, om förekomsten av andra upptagnings- eller lyssnarområden än de
som bara ansluter sig till de egna länsgränserna.

Enligt min mening finns det ytterligare en omständighet som man kan lyfta
fram som ett viktigt argument i det här sammanhanget, nämligen att lokalra-
dion i Södertälje har mycket stor betydelse när det gäller att stärka identite-
ten i fråga om den södra delen av Stockholms län. I olika sammanhang har
det ju talats om behovet av att utjämna de regionala skillnaderna i Stock-
holms län - dvs. skillnaderna mellan den norra och den södra delen av länet.
Att då ytterligare ta bort en viktig demokratisk institution - som Lokalra-
dion faktiskt utgör - i den södra delen är detsamma som att på ett mycket
beklagligt sätt ytterligare undergräva den södra länsdelens möjligheter att
hävda sig, särskilt som dessa redan i dag är bristfälliga.

När det gäller behovet av att decentralisera och målstyra vill jag säga att
jag sympatiserar med detta. Men det kräver att man fäster ytterligare vikt
vid detta med uppföljning och utvärdering av verksamheten. Det innebär
alltså inte att man släpper verksamheten vind för våg.

I detta sammanhang skulle jag vilja fråga ministern om det sparsätt som
lokalradiobolaget föreslår överenstämmer med de politiska målsättningar
som ändå fanns då Lokalradion bildades och då man införde möjligheten till
decentralisering. Jag skulle också vilja fråga om ministern anser att det är
rimligt att på detta sätt undergräva den södra länsdelens möjligheter till vida-
reutveckling av informationsutbyte och av en demokratisk institution.

Anf. 5 LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! För 14 år sedan beslutade riksdagen att inrätta Radio Söder-
tälje, och det var ett mycket klokt och framsynt beslut. När jag nu efter de
gångna åren med denna verksamhet summerar vilken betydelse Radio Sö-
dertälje har haft, och har, blir listan relativt lång. Jag vill här i dag lyfta fram
de viktigaste punkterna.

Radion har betytt synnerligen mycket när det gäller att ge södertäljeborna
ökad insyn i och kunskap om kommunalpolitiken, inte minst genom att ra-
dion direktsänder kommunfullmäktiges sammanträden. Detta har i sin tur
lett till att det har blivit ett betydligt mycket större intresse för alla frågor

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

som har med kommunens framtid att göra. Denna demokratiska aktivitet,
som också påtagligt har ökat, sätter vi mycket stort värde på.

Vidare lämnar radion kontinuerligt meddelanden om olika aktiviteter i
kommunen. Inte minst gäller det t.ex. kulturarrangemang. På detta sätt ut-
gör lokalradion ett mycket aktivt stöd till det vitt förgrenade föreningslivet i
kommunen.

Jag får, naturligtvis, inte glömma bort att nämna den allmänna nyhetsför-
medling som Radio Södertälje på ett mycket förtjänstfullt sätt presterar och
som i sin tur har lett till en bättre allmänorientering hos kommunens invå-
nare.

Med särskild tyngd vill jag framhålla att Radio Södertälje har mycket stor
betydelse i vår kommun, eftersom det finns bara en lokaltidning i kommu-
nen.

Radio Södertälje har också mycket aktivt bidragit till att hos södertälje-
borna skapa en känsla av samhörighet med den egna kommunen. Det här är
en stor tillgång för kommunen, med hänsyn till att ett femtiotal nationalite-
ter är representerade i vår kommun.

Den i dag aktuella frågan, nämligen den om att vi vill behålla Radio Söder-
tälje, är inte en partipolitisk fråga. Inom alla partier i Södertälje är vi eniga
om att vår lokalradio skall behållas.

Vi socialdemokrater i Södertälje skrev redan 1989 brev till styrelsen för
Lokalradion, där vi framhöll att vi i kommunen måste få behålla Radio Sö-
dertälje. I mitten av januari i år har vi skrivit ytterligare ett brev till styrelsen,
där vi framhåller våra argument för att Radio Södertälje skall få leva.

Jag förstår mycket väl att det kan vara svårt för statsrådet att i dag ge ett
konkret svar på frågan om vilka möjligheter han har i detta sammanhang.
Men jag vädjar ändå till statsrådet att på något sätt försöka använda sitt in-
flytande för att möjliggöra att Radio Södertälje kan fortsätta med sin verk-
samhet - antingen som en självständig organisation, som Pär Granstedt tidi-
gare i dag har talat om, eller också som en del av Radio Stockholm.

För oss är inte organisationsformen allra viktigast, utan för oss är det vikti-
gaste nu att Radio Södertälje kan få fortsätta med sin verksamhet.

Anf. 6 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag utgår gärna från det som Pär Granstedt konstaterade i
sitt inlägg efter mitt svar, nämligen att mitt svar var mera formellt än det var
substantiellt. På den punkten vill jag faktiskt invända och säga att det är ett
utomordentligt substantiellt svar som Pär Granstedt och övriga interpellan-
ter har fått.

Pär Granstedt har nämligen frågat: Är statsrådet beredd att ta initiativ till
att ge Radio Södertälje ställning som självständig lokalradiostation inom lo-
kalradiobolaget? Vidare har han frågat: Är statsrådet beredd att vidta åtgär-
der för att de ekonomiska ramarna till lokalradion i Stockholms län bättre
anpassas till regionens befolkningsstorlek?

Ylva Annerstedt har frågat: Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta
för att säkerställa Radio Södertäljes möjligheter att fortsätta sina radiosänd-
ningar?

Slutligen har Annika Åhnberg frågat: Vilka åtgärder avser regeringen att

vidta för att garantera Radio Södertäljes fortlevnad, som självständig lokal-
radio?

Jag har svarat att jag inte kan vidta några åtgärder i det avseendet, och det
är ett substantiellt svar. Det är ett mycket konkret, kortfattat och rakt be-
sked. Vidare har jag talat om varför jag inte kan vidta några åtgärder. I en
proposition som jag föreläde riksdagen för avtalsperioden 1986—1992- och
på den punkten var riksdagen enig - föreslår jag att programbolagen, till
skillnad från vad som nu är fallet, bör få bestämma om regional och lokal
indelning av organisationen för riks- och lokalradion, televisionen samt ut-
bildningsradion.

Om en förändring av indelningen medför ökade kostnader för bolaget el-
ler televerket, bör moderbolaget resp, moderbolaget och televerket gemen-
samt besluta i frågan.

Utskottet säger i sitt betänkande:

Utskottet vill också erinra om att Sveriges Lokalradio anser att tillkom-
mande resurser under den nya avtalsperioden i första hand bör utnyttjas för
tre huvudområden och att ett av dessa avser förverkligandet av Radio Sjuhä-
rad som en självständig station. Utskottet anser sig mot den redovisade bak-
grunden kunna utgå från att Radio Sjuhärad inom en nära framtid blir en
självständig lokalradiostation. Prövningen av frågan får i enlighet med ut-
skottets inställning till beslutanderätten i fråga om regional och lokal indel-
ning ankomma på Sveriges Lokalradio. Motionsyrkande erfordrar enligt ut-
skottets mening inte någon riksdagens åtgärd.

Det här är alltså mycket klara besked om vem som skall fatta beslut, om
vem som skall säga något om dessa saker. Jag tycker att det finns anledning
att ändå vara beredd att ta konsekvenserna av den decentraliseringssträvan
som vi har. Vi är ju ense om att inte alla beslut skall fattas i riksdagens kam-
mare. Då får vi naturligtvis emellanåt också betala ett pris för det - så långt
den formella diskussionen. Jag hävdar alltså att det svar som jag har avläm-
nat är både korrekt och substantiellt.

Sedan kan jag naturligtvis tycka, och även ha förståelse för, att frågor
ibland måste formuleras på ett sådant sätt att frågorna kan brista i substans.
Det kan ju hända att frågor ställs, för att man skall få tillfälle att uttala sig
om något annat än om det som man frågar om. Då kan jag tycka att det är
mycket viktigt att personer, parlamentariker, med hemvist inom det område
där den aktuella sändaren finns, får tillfälle att här i riksdagens kammare
markera betydelsen av verksamheten. I det avseendet är denna interpella-
tionsdebatt naturligtvis utomordentlig viktig och angelägen. Därför har jag
ingen som helst anledning att på någon punkt invända eller anmäla avvi-
kande mening. Men ställningstagandena, åtgärderna, måste vi faktiskt låta
dem sköta om som har fått i uppgift av riksdagen att göra så. Detta har vi ju
medgivit i samband med att vi biföll den aktuella propositionen om radio-
verksamheten.

Härmed har jag besvarat de frågor som Ylva Annerstedt diskuterade. Jag
kan inte göra de bedömningar som lokalradioföretaget självt eller moderbo-
laget har att göra.

Däremot skall jag bemöta Pär Granstedt, som frågar hur jag ser på lokal-
radions framtid. Jag tror att lokalradion har mycket goda förutsättningar vad

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

avser framtiden, samtidigt som den inte i alla stycken, tycker jag, är så att
säga helt ohotad. Uppenbarligen är det inte bara ekonomiska problem som
kan hota en lokalradio. I en kommersialiserad medievärld finns det en ten-
dens till utslätning, till att alla radiosändare blir likadana - det blir samma
sorts musik i förhoppning om att man skall kunna behålla en stor grupp lyss-
nare. I det stycket tror jag att det är angeläget att vi underlättar och aktiverar
en mycket omfattande diskussion om vad den lokala radion egentligen skall
vara.

Ny teknik kommer att möjliggöra nya etableringar. Det handlar om en
digital teknik, som kommer att göra det hela enklare, ge flera frekvenser
ökade möjligheter. Inför de utmaningar och de problem som en kommande
lokalradio möter är det naturligtvis inte ointressant om företrädare i riksda-
gen för Stockholms södra länsdel, med anknytning till eller med hemvist i
Södertälje kan visa på att en lokalradiosändare förlagd till Södertälje är ett
utomordentligt gott exempel på en bra lokalradio. Då kan Radio Södertälje
lämna ett viktigt bidrag till vår diskussion.

Anf. 7 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag vill tacka för de ytterligare klargöranden som utbild-
ningsministern gjorde i sitt inlägg. Det är klart att jag inser att jag skulle ge
mig ut på verkligt slak lina, om jag skulle ta upp en semantisk debatt med
utbildningsministern. Låt mig ändå påpeka, att när jag sade att svaret var
mer formellt än substantiellt, berodde det på att svaret mest handlade om
beslutsordningen och mindre om den sakfråga som vi har tagit upp, nämligen
värdet av att bibehålla Radio Södertälje. När utbildningsministern hade vi-
dareutvecklat resonemanget om beslutsordningen avrundade han med att
säga: Ja, därmed kan vi då lämna den formella frågan. I varje fall i det ögon-
blicket ansåg även utbildningsministern att frågan om beslutsordningen var
den formella frågan. Därmed hamnar vi kanske ändå på samma definition
av begreppen ”formell” och ”substantiell”.

Det som utbildningsministern sade därefter är kanske viktigare, nämligen
att han inte hade någon annan uppfattning än vi i själva sakfrågan, när det
gäller inställningen till Radio Södertälje. Eftersom vi gjorde ganska starka
pläderingar för ett bibehållande av denna radioverksamhet, kan jag inte
tolka det på annat sätt än som ett stöd från utbildningsministerns sida för
våra strävanden att kunna behålla radioverksamheten i Södertälje. Jag för-
står de formella begränsningar som finns när det gäller utbildningsministerns
möjligheter att uttala sig för ett stöd. LTttalandet blev kanske så långtgående
som det är möjligt att begära. Jag hoppas i så fall att det blir en signal som
går fram till ledningen för Sveriges lokalradio och för Radio Stockholm.

Min fråga om lokalradions framtida utveckling, som utbildningsministern
belyste på ett intressant sätt, var ju också litet preciserad. Jag frågade om
utbildningsministern ville se en utveckling mot mera lokal förankring när det
gäller lokalradions verksamhet, mera av lokal verksamhet av det slag som
Radio Södertälje representerar. Jag tyckte mig skönja en positiv syn på detta
i det som utbildningsministern sade, men jag kan kanske få ett förtydligande.
Nästa år går ju avtalet ut, och då får vi anledning att ha en ny grundläggande
policydebatt. Om det är utbildningsministerns uppfattning att vi kanske bör

inrikta utvecklingen mot en mera lokal förankring av lokalradioverksamhe-
ten är det viktigt att man inte nu börjar lägga ned de lokala radiostationer
som finns, t.ex. den i Södertälje, utan att man grundlägger en handlingsfri-
het inför det nya avtalet nästa år.

Anf. 8 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Det är väl inte någon här som inte inser att utbildningsminis-
tern har svårt att uttala sig i frågan. Vi uppskattar ändå att ministern vill ta
upp en diskussion i sakfrågan.

Ser man på vad kulturutskottet skrev vid behandlingen av propositionen
finner man att programbolagen skall ha stor frihet att utforma verksamhe-
ten. Vi instämmer självfallet i detta, även om vi tycker att man måste kunna
föra en diskussion om hur uppdraget fullföljs och förvaltas. Det står faktiskt
både i propositionen och i betänkandet, om jag inte missminner mig, att det
i avtalet skall läggas fast att programbolagen åläggs ett folkbildningsansvar.
Därför tycker jag att man kan framhålla vad jag sade tidigare, nämligen att
lokalradion i Södertälje har en mycket viktig demokratisk uppgift när den
på ett utomordentligt sätt bevakar vad som händer i samhället. De politiska
besluten har inneburit att man undersöker, granskar och informerar med på-
följd att Södertäljes invånare har utbildats och också intresserats för att delta
i den allmänna debatten på ett sätt som inte är så vanligt i andra delar av
landet. Därför tycker jag att det finns anledning att anknyta till den diskus-
sion som Pär Granstedt tog upp. Finns det verkligen inte anledning att ytter-
ligare granska om folkbildningsansvaret har fullföljts och vidareutvecklats,
om man nu utan vidare lägger ned en så viktig institution som lokalradion i
Södertälje? Lokalradion har ju också verkat på ett utomordentligt sparsamt
sätt, om man tänker på vad denna lokalradio kan åstadkomma för pengarna
och vad lokalradioverksamhet i andra delar av landet kostar per invånare.
Jag skulle vilja att utbildningsministern något kommenterade synen på hur
fullföljandet av avtalets krav på fortbildning kan klaras, om man nu bestäm-
mer sig för att lägga ned lokalradion i Södertälje.

Anf. 9 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag vill inleda med att be talmannen, mina meddebattörer
och statsrådet om ursäkt för att jag kommer sent till debatten, vilket beror
på omständigheter som jag tyvärr inte rår över.

Jag delar givetvis mina Södertäljekollegers synpunkter på betydelsen av
Radio Södertälje för södertäljeborna och kan understryka den oerhörda be-
svikelse som det väcker att det kontaktnät, de kanaler och det fina arbete
som man under så lång tid har byggt upp nu riskerar att raseras. Det är en
aspekt som jag skulle vilja lägga tonvikten på. Jag delar också uppfattningen
att detta egentligen inte är en fråga för regeringen eller riksdagen. Vi har
delegerat ansvaret och det är riktigt, men det får i detta sammanhang en kon-
sekvens som är mindre bra från demokratiskt synpunkt. Det betyder att de
som är mest berörda av Radio Södertäljes existens i det här sammanhanget
blir totalt utan möjlighet att påverka vad som händer med lokalradion. Sö-
dertäljeborna har alltså i detta läge ingen kanal för att påverka besluten om
Radio Södertälje. Förklaringen är naturligtvis den att Södertälje ligger i

Prot. 1990/91:68
21februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

gränstrakterna av Radio Stockholms verksamhetsområde och på gränsen till
Radio Sörmland. Om Stockholm är centrum blir Södertälje periferi, och
därmed kan det tyckas att det här är fråga om en verksamhet långt ut i perife-
rin, en verksamhet som i förhållande till Radio Stockholms är mindre viktig.
Det är enligt min mening från demokratisk synpunkt en fara att det som för
länets faktiskt näst största kommun, med 80000 invånare, är av så oerhört
central betydelse för dem som har att fatta de avgörande besluten blir en
litet avlägsen och obetydlig fråga, som det inte är särskilt smärtsamt eller
kostsamt att föra åt sidan. Detta är mycket oroande. Det har också att göra
med de regionala aspekterna. Alla vet vi att det finns stora regionala skillna-
der mellan de södra och de norra delarna av länet. Södertäljedelen av länet
har i motsats till den norra delen en mycket speciell karaktär som också utgör
en fördel. Södertälje är nämligen en egen, levande kommun och ingen förort
Stockholm och skall inte heller acceptera att reduceras till att bli en förort
till Stockholm. Beträffande våra möjligheter att hävda vår del av länet vill
jag säga att det gäller att stärka denna speciella karaktär. Även i det perspek-
tivet är Radio Södertälje så oerhört betydelsefull för kommunen. Jag bekla-
gar verkligen att det inte finns någon möjlighet att med ord och argument få
Radio Stockholm att begripa detta. Kanske den här debatten, där vi under-
strukit hur betydelsefull Radio Södertälje är, kan bidra till att man tänker
över sitt mycket tråkiga beslut och ändrar sig.

Anf. 10 LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! Dagens interpellationsdebatt har utvecklats till en kulturpo-
litisk debatt av mycket stor betydelse för Södertälje och dess framtid. Vi är
fyra riksdagsledamöter som har framhållit Radio Södertäljes stora betydelse
för den allmänna utvecklingen i vår kommun både kulturpolitiskt, demokra-
tiskt och ekonomiskt. Jag hoppas att styrelsen för Radio Stockholm mycket
noga studerar protokollet från dagens interpellationsdebatt. Det är natur-
ligtvis också min förhoppning att styrelsen för lokalradion inser vilket stort
värde Radio Södertälje har för den internationella och mångkulturella kom-
munen Södertälje. Det är speciella förhållanden i en kommun med 50 natio-
naliteter. Inga andra än de som befinner sig i denna situation kan föreställa
sig vad detta innebär. Om vi nu skulle berövas den utomordentliga informa-
tionskanal som Radio Södertälje utgör, skulle den allmänna arbetssituatio-
nen försvåras mycket starkt, vilket skulle få en rad negativa konsekvenser.

Jag är glad för att utbildningsministern i dag har intygat att en sådan här
kulturpolitisk debatt är av mycket stor betydelse, även om riksdagen av for-
mella skäl inte kan göra någonting direkt. Men jag sätter stort värde på den
attityd och den förståelse som utbildningsministern här har visat för den si-
tuation som vi i Södertälje kommun nu befinner oss i.

Jag vill till sist bara säga att vi socialdemokrater i Södertälje självfallet
kommer att fortsätta att driva den här frågan med all den kraft som är möjlig,
precis som vi har gjort under de 14 år som har gått sedan Radio Södertälje
inrättades. Vi hade då glädjen att vara mycket aktiva för att kunna få just
Radio Södertälje. Det är den lokalradio som vi särskilt slår vakt om.

Anf. 11 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s):

Herr talman! Först vill jag bara litet parentetiskt vända mig till Pär Gran-
stedt. Att jag tog upp resonemanget om huruvida mitt svar var substantiellt
eller ej beror naturligtvis på att jag så ofta i den här typen av debatter möter
just argumentet att det egentligen var fel svar. Jag bemödar mig alltid om att
svara på de frågor som faktiskt ställs. Jag inser att jag därvid ibland hamnar
snett, därför att frågaren hade tänkt sig något annat än det han egentligen
hade möjlighet att formellt fråga om. Jag gav ett substantiellt svar på en for-
mell, eller i varje fall formaliserad fråga. Låt mig formulera det så, då kanske
vi kan vara överens på den punkten.

Några noteringar därutöver vill jag göra. Ylva Annerstedt pekar på att
Radio Södertälje är så billig. I samband med det bör man för ordningens
skull notera att lyssnarna i Södertäljeområdet sannolikt vid något tillfälle
lyssnar på några av de program som kommer från Radio Stockholm i övrigt,
att man alltså utnyttjar också den nyttigheten.

När det gäller den fortsatta verksamheten bör det också för ordningens
skull påpekas att jag inte har fått annan uppgift än att man, även om lokalra-
dioföretaget skulle besluta att inte ha en lokal sändning över Södertälje, för-
utsätts ha en lokalredaktion i Södertälje. Det är inte fråga om att lämna
denna stora kommun utan bevakning.

Ylva Annerstedt frågar om folkbildningsansvaret. Jag ser det som utomor-
dentligt centralt. Jag har sett som en av mina huvuduppgifter och en av hu-
vuduppgifterna för den parlamentariska beredning som nu har att ta ställ-
ning till Sveriges Radios och radioverksamhetens framtid att skydda och
värna det som kallas public service-verksamheten, vari folkbildningsuppgif-
ten och folkbildningsansvaret ingår som en central del.

Pär Granstedt frågar om jag vill se mer av lokal verksamhet i lokalradion.
Ja, jag tror att framtiden för lokalradion är just att den bemödar sig om att
vara lokal. Där ligger dess stora möjlighet att i ett alltmer utvecklat och bitvis
alltmer splittrat etermediesystem kunna hävda sin särart och sina möjlighe-
ter för att därigenom vara nyttig för de medborgare som den är satt att be-
tjäna.

Annika Åhnberg beklagar att södertäljeborna inte har någon kanal för el-
ler någon möjlighet att påverka besluten. Jag tror att hon därvid möjligen
underskattar sin egen och de övriga riksdagsledamöternas insats i denna de-
batt i dag. Tänk om alla verksamheter, alla lokalradiostationer hade den sup-
porterskara som har visat sig i dag.

Anf. 12 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Som en sista kommentar till vår semantiska debatt vill jag
framhålla att jag i varje fall inte vid detta tillfälle har beskyllt utbildningsmi-
nistern för att komma med ett felaktigt svar. Det handlade om den formella
hanteringen av de här frågorna.

Sedan dess har den här debatten i mycket hög grad utvecklats till en sub-
stansdebatt och en debatt om principer för lokalradions verksamhet. Det
tycker jag har skett på ett mycket glädjande sätt. Inte minst noterar jag det
som utbildningsministern sade i sitt senaste inlägg, nämligen att framtiden
för lokalradioverksamheten måste vara att man bemödar sig om att vara lo-

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

kal. Detta är något som jag verkligen hoppas att man tar ad notam inom
Sveriges Lokalradio AB och inom Radio Stockholm. Det är precis vad vi
också menar. Det är viktigt att lokalradion är lokal. Det mest lokala inom
Radio Stockholms verksamhet är utan tvivel Radio Södertälje.

Det vore olyckligt om man lade ner denna verksamhet nu, året innan avta-
let skall förnyas. Jag tror, precis som utbildningsministern, att utvecklings-
riktningen inte skall vara att lägga ned den lokala verksamhet man har, utan
att snarare vidareutveckla den och kanske ha mer av den här typen av lokala
sändningar i framtiden än man har haft hittills. Jag noterar med glädje ut-
bildningsministerns stöd för det synsättet. Jag hoppas att det kommer att få
vederbörligt genomslag och att vi i det här sammanhanget kan räkna in även
utbildningsministern i supporterskaran för Radio Södertälje.

Anf. 13 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Utbildningsministerns kommentarer kring det viktiga folk-
bildningsarbete som lokalradion utför uppskattar jag mycket. Men jag vill
ändå påpeka att det folkbildningsarbete som Radio Södertälje genomför
svårligen kan ersättas av Radio Stockholm, som skall tillfredsställa behoven
i hela länet, alltså i ytterligare 24 kommuner.

En kommentar beträffande kostnaderna för Radio Södertälje vill jag
också göra. Statsrådet sade att södertäljaborna nog lyssnar på Radio Stock-
holm någon gång också. Jo, det kan förekomma. Men det finns ändå anled-
ning att påpeka att Stockholms län i det här fallet, som i så många andra, får
mycket mindre av de gemensamma resurserna än vad som kan vara motive-
rat med tanke på folkmängden. Radio Stockholm har alltså hälften så stora
resurser per invånare som andra lokalradiostationer.

Jag hoppas slutligen att styrelsen för lokalradiobolaget ändå tar intryck
av den här debatten och inser den betydelse som Radio Södertälje har för
samhörigheten i kommunen och för folkbildningsarbetet i gränstrakterna
mellan Stockholms län och Sörmlands län.

Anf. 14 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Angående södertäljebornas kanaler får jag säga att, vare sig
man tycker det är bra eller inte, både allmänhet och politiker själva tenderar
att överskatta den betydelse som politikers tal har. Det vi har möjlighet att
göra här i dag är att tala för vår sak. Det är inte detsamma som att man ingår
i en demokratisk beslutsprocess där södertäljeborna har möjlighet att vara
med och fatta besluten. Det är någonting annat. Jag tycker fortfarande att
det är ett beslut som fattas över huvudet på dem som är mest berörda och
utan att de får möjlighet att vara med och påverka.

Statsrådet säger att avsikten är att man skall ha kvar en lokalredaktion i
Södertälje. Det stämmer inte med de uppgifter jag har fått. Jag tror säkert
att man från Radio Stockholms sida har ambitionen att ha en lokal bevak-
ning, men att just ha en redaktion stationerad i Södertälje och att ha sänd-
ningar lokalt över Södertälje är just det som är Radio Södertälje. Det är det
hela diskussionen handlar om.

Jag tycker att det är beklagligt att den vällovliga ambitionen att decentrali-
sera beslutsfattandet i det här fallet får som konsekvens att själva verksam-

heten centraliseras. Det är precis vad det handlar om ur Södertäljeperspek-
tiv. Från att ha haft en decentraliserad, väl fungerande verksamhet som fyllt
en stor och mycket viktig funktion i kommunens liv dras detta bort och Ra-
dio Stockholms verksamhet centraliseras i stället. Då får man mer av det all-
männa, som är gemensamt för hela Stockholms län, när det vi egentligen
behöver är mer av särskiljande program, som profilerar olika delar av länet
och lyfter fram det som är specifikt för dem. Det är en urvattning av kultu-
ren, av de demokratiska processerna och av livsmiljön över huvud taget för
södertäljeborna, vilken jag tycker är mycket beklaglig.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1990/91:119 om ökad sysselsättning i Gävle-
borgs län

Anf. 15 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Karin Starrin har frågat mig om regeringen är beredd att
vidta vissa sysselsättningsåtgärder i Gävleborgs län.

Bakgrunden till interpellationen är, enligt frågeställaren, att det under
1980-talet skett en kraftig minskning av antalet arbetstillfällen i länet och att
ett ökat antal varsel om permitteringar m.m. inkommit till länsarbetsnämn-
den under de senaste månaderna.

Jag vill först framhålla, att de tecken på en negativ sysselsättningsutveck-
ling som för närvarande visar sig i hela landet, beror på den kostnadskris,
som tillsammans med den internationella konjunkturutvecklingen, hotar att
drabba stora delar av det svenska näringslivet. En av regeringens huvudupp-
gifter är nu därför att bryta denna utveckling. Den generella ekonomiska
politiken är därför främst inriktad på detta.

De mer konkreta frågor som Karin Starrin tar upp är främst av regionalpo-
litisk karaktär.

Riksdagen beslutade under våren 1990, på regeringens förslag, om regio-
nalpolitikens inriktning för 90-talet. I enlighet med vad bland andra Karin
Starrin och hennes partikamrater förordat, innebär dessa riktlinjer bl.a. en
kraftigt ökad delegering av resurser och ansvar för länens utveckling till läns-
styrelserna. Som exempel härpå kan nämnas att anslaget till länsstyrelsen i
Gävleborgs län för regionala utvecklingsinsatser sedan budgetåret 1982/83
mer än fyrdubblats, från 16 till 70 milj.kr. innevarande budgetår.

Nyligen beslutade regeringen också att höja det investeringsbelopp med
vilket länsstyrelsen kan besluta om lokaliseringsbidrag från 15 till 20 milj.kr.

Detta innebär med andra ord att länsstyrelsen i dag både har resurser och
ansvar för att ta itu med en stor del av de frågor som Karin Starrin tar upp.

Enligt uppgifter som jag har fått har också länsstyrelsen på senare tid vid-
tagit ett flertal åtgärder för att lösa dessa problem.

Vad först gäller frågan om att skapa nya arbetstillfällen kan jag nämna att
det regionalpolitiska företagsstödet under det senaste budgetåret beräknas
medverka till att skapa över 300 nya arbetstillfällen i länet i samband med
investeringar på över 150 milj.kr. Härtill kommer att 160 nya arbetstillfällen

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

under samma tidsperiod beräknas tillkomma genom glesbygdsstödet. Mer-
parten av dessa stöd har beslutats av länsstyrelsen, men även statens indu-
striverk och regeringen har medverkat genom att exempelvis lämna stöd till
utflyttning av företag inom den privata tjänste- och servicesektorn från
Stockholmsregionen.

De medel som länsstyrelsen för närvarande disponerar för regionalpoli-
tiskt företagsstöd bör också vara tillräckliga för att lämna det stöd som be-
hövs för att alla angelägna projekt skall kunna komma till stånd.

Regeringen har också nyligen beslutat att de allmänna investeringsfon-
derna skall få användas för investeringar även utanför det regionalpolitiska
stödområdet. Detta gynnar de områden i länet som inte ingår i något stöd-
område och kan därmed bidra till att skapa nya arbetstillfällen.

Beträffande frågan om förstärkta utbildningsinsatser är det en av regering-
ens strategier att utnyttja en eventuell lågkonjuktur till att på olika sätt höja
arbetskraftens kompetens. Som exempel kan nämnas att regeringen i bud-
getpropositionen bl.a. föeslår att ca 8,7 miljarder kr. skall anslås till arbets-
marknadsutbildningen i hela landet under nästa budgetår. Denna kraftfulla
satsning torde passa väl in på situationen i Gävleborgs län.

Vad särskilt gäller Gävleborg föreslår regeringen vidare en fortsatt ut-
byggnad av den nya tvååriga ingenjörsutbildningen i länet. När den inom
några år är fullt utbyggd beräknas den omfatta 270 platser.

Ytterligare en nyligen beslutad åtgärd med syfte att höja arbetskraftens
kompetens är att de allmänna investeringsfonderna skall få användas även
för utbildning.

Även länsstyrelsen prioriterar utbildningsåtgärder. Med medel från ansla-
get för regionala utvecklingsinsatser, som regeringen ställt till länsstyrelsens
förfogande, har under senare år exempelvis en kraftig satsning skett på de-
centraliserad högskoleutbildning och distansundervisning i länet.

Frågan om kvinnors möjligheter till arbete i mer otraditionella yrken
måste enligt min mening hanteras inom många olika politikområden. Ett
omfattande arbete bedrivs också på länsnivå för att underlätta för kvinnor
att delta i förvärvslivet på samma villkor som män. I detta är både länsstyrel-
sen, länsarbetsnämnden, lantbruksnämnden, utvecklingsfonden och kom-
munerna engagerade. Som exempel härpå kan jag nämna att länsstyrelsen
under två år beräknas använda över 3 milj.kr från anslaget för regionala ut-
vecklingsinsatser för olika kvinnoprojekt, att länsarbetsnämnden förfogar
över närmare 3 milj.kr. för att stödja kursdeltagare som genomgår en otradi-
tionell arbetsmarknadsutbildning, samt att utvecklingsfonden har möjlighet
att erhålla särskilda resurser för kvinnor som startar företag i stödområdena.

I detta sammanhang bör naturligtvis också nämnas att det inom det regio-
nalpolitiska företagsstödet sedan många år tillbaka finns en regel om köns-
kvotering. Denna innebär att minst 40 % av det antal nya arbetsplatser som
tillkommer med hjälp av stödet skall förbehållas vartdera könet. Enligt en
nyligen genomförd utvärdering av denna regel, har den bidragit till att
bredda arbetsmarknaden för kvinnor i de berörda områdena. Regeringen
har också uppdragit åt länsarbetsnämnderna inom stödområdet att utarbeta
handlingsplaner för att minska antalet dispenser från könskvoteringsregeln.

Vad slutligen beträffar åtgärder för nyetablering av företag m.m. pågår

även i detta sammanhang en mängd olika projekt på både läns- och riksnivå.
I botten ligger det småföretagsprogram, som till stor del genomförs av de
regionala utvecklingsfonderna. Som ett exempel på en nyligen beslutad åt-
gärd kan jag nämna det program för att stödja små och medelstora företag,
främst underleverantörer, som riksdagen lade fast i juni 1990.

Via arbetsförmedlingarna pågår också en omfattande starta-eget-verk-
samhet för personer som är eller riskerar att bli arbetslösa. Innevarande bud-
getår har i hela landet över 100 milj.kr. anslagits för denna verksamhet.

I hela landet är vidare vart sjätte företag som erhåller regionalpolitiskt fö-
retagsstöd nyetablerat och tre av fyra företag har mindre än tjugo anställda.

Som jag sade inledningsvis, så är den generella ekonomiska politikens hu-
vuduppgift för närvarande att motverka den kostnadskris som hotar det
svenska näringslivet och därmed sysselsättningen, den regionala balansen
och landets ekonomiska tillväxt. Bl.a. den nya regionalpolitiken för 90-talet
har därför som ett av sina mål att stimulera en god ekonomisk tillväxt genom
utveckling av befintligt näringsliv och stöd till nyetableringar.

Regeringen har dessutom i förra veckan i en särskild proposition till riks-
dagen lagt fram förslag till en fortsatt tillväxtorienterad näringspolitik. För-
slagen avser bl.a. kommunikationer, forskning och utveckling samt utbild-
ning.

I propositionen föreslår regeringen också att regionalpolitiskt företagsstöd
skall kunna lämnas för att utlokalisera ytterligare verksamheter inom den
privata tjänste- och servicesektorn från Stockholmsregionen. Exempel
härpå är vissa ideella organisationer och intresseorganisationer.

Många av förslagen i denna tillväxtproposition kommer säkerligen att få
betydelse för Gävleborgs län.

Sammanfattningvis visar, enligt min mening, de åtgärder som jag nu
nämnt att regeringen arbetar intensivt med de frågor som Karin Starrin tagit
upp.

Anf. 16 KARIN STARRIN (c):

Herr talman! Jag vill tacka industriministern för svaret, som är långt och
mångordigt. Äntligen får vi ha den här debatten. Jag ställde min interpella-
tion före juluppehållet. Men vi kan tyvärr konstatera att sysselsättningsläget
för Gävleborg absolut inte har ändrats åt det bättre hållet under den tid som
har gått efter det att jag ställde min interpellation. Tyvärr är det tvärtom.

Svaret är fylligt och mångordigt. Jag kan bara konstatera att det är en re-
dovisning över vad som görs totalt sett. Det är en upprepning av de bestäm-
melser som vi väl känner till. Det är ingenting nytt i svaret, inga nya besked
och inga framåtsyftande löften, som vi så väl behöver nu för Gävleborgs län,
för att vi skall få framtidstro. Naturligtvis är det många bra insatser som görs,
men de räcker absolut inte. Jag vill direkt ställa en inledande följdfråga till
industriminstern: Tycker industriminstern att de här uppräknade åtgärderna
räcker i nuvarande läge? Gävleborg är ett fint industrilän och kommer
också att vara det framöver - det är jag övertygad om. Stora strukturella
förändringar har genomförts under hela 80-talet, utan något speciellt sam-
hällsstöd. Det här gäller inte bara inom industrin utan även inom den offent-
liga sektorn. Dessa förändringar pågår fortfarande. De är helt enkelt nöd-

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

'2 .T*

vändiga för att man skall kunna behålla sin konkurrenskraft och bli så effek-
tiv som det krävs i dag. Men vi kan konstatera att ungefär 4 000 arbetstillfäl-
len samtidigt försvunnit. Nu sker försämringarna snabbt, speciellt för Häl-
singlands del. I dag är 5 200 människor där arbetslösa. Genomsnittssiffran i
procent är ungefär 3%. Det kan vi jämföra med genomsnittet totalt för
landet. Vi har vissa kommuner, t.ex. Ljusdal och Ovanåker, där arbetslöshe-
ten är en bra bit över 4 %.

Jag håller med industriministern om att den negativa sysselsättningsut-
vecklingen beror på den felaktigt förda ekonomiska politiken. Här har man
inte haft kraft och förmåga att hålla tillbaka inflationen under den långa hög-
konjunktur som har varit. Det har försämrat möjligheterna för näringslivet
att vara konkurrenskraftigt. Industriministern betonar i svaret att man i det
nya regionalpolitiska beslutet kraftigt har ökat delegeringen av resurser och
ansvar till länsstyrelserna. Men det är precis vad jag vill sätta fingret på, för
hur fungerar det i praktiken? Jo, alla de regler som är uppräknade i svaret
är direkt knutna till om man tillhör stödområde eller inte.

Jag anser att två åtgärder behöver vidtas direkt beträffande lokaliserings-
stöd till länsstyrelserna. Ta steget fullt ut och låt länsstyrelserna få hela an-
svaret för hur resurserna skall användas. Ta bort alla förbehåll och bestäm-
melser, i alla fall tillfälligt i den här speciellt svåra situationen. Länsstyrelsen
vet själv bäst, och har den bästa kompetensen, hur man skall få maximal
effekt och få fram stimulansåtgärder.

Den andra åtgärden är att länsanslaget måste öka. Jag håller inte med in-
dustriministern om att det är tillräckliga resurser, att de räcker mycket väl,
som industriministern säger i sitt svar. Jag vet att det har gjorts framställ-
ningar där man påpekat att anslaget inte har ökat. Här behövs ytterligare
miljoner.

I svaret nämns naturligtvis fina insatser när det gäller ökad beredskap på
arbetsmarknadsutbildning. Naturligtvis måste vi också få del av de budget-
förstärkningar som det nu har fattats beslut om. Men återigen: det är alldeles
för många restriktioner för att pengarna skall komma direkt till de utsatta,
de berörda. Ta bort olika restriktioner så att vi kan få de bästa effekterna
av insatserna för ökad arbetsmarknadsutbildning. Låt länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingarna själva få avgöra hur pengarna skall användas.
Länsarbetsnämnden har nu presenterat ett mycket intressant paket för Gäv-
leborgs län, där man pekar på olika idéer för hur man skulle kunna få ner
arbetslöshetssiffrorna till en normal sysselsättningsnivå. Det begärs 50 miljo-
ner per år under tre år. Man bedömer att det skulle räcka för att vi skall
kunna komma ner till normala arbetslöshetssiffror. Då vill jag fråga industri-
ministern: Är industriministern beredd att förenkla reglerna, att ta bort de
besvärliga restriktioner som i praktiken til syvende og sidst får effekten att
man inte når direkt fram med pengarna?

Anf. 17 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Formellt gäller det här främst regionalpolitik, men jag tror
att det är viktigt att säga att det inte är där som de stora och viktiga satsning-
arna för Gävleborgs län kan göras. Hade vi haft den här debatten för några
år sedan skulle vi ha sagt: Vi vill ha ett paket, vi vill ha stora satsningar på

just Gävleborgs län. Men nu vet vi att dessa paket lätt hamnar där man har
kontakter uppåt, det är egentligen inte fråga om behoven. Det är bra att re-
gionalpolitiken lagts om så att man nu satsar mera på generella åtgärder.
Länsanslagen är jättebra. Det finns nu också en växande insikt om att tjäns-
teproduktionen måste öka - det har att göra med utbildning. Man skall ta till
vara den kreativitet som finns ute i länen. Det är också bra med satsningar
på kommunikationer.

Regionalpolitiken har, tycker jag, blivit vettigare på det sättet att den skall
stimulera det som finns ute i länen, särskilt i de län som långsiktigt har en
besvärlig utveckling. Men de problem som är aktuella nu är framför allt
andra. Jag måste säga att en sak som är bra för Gävleborgs län är den propo-
sition som kom häromdagen om svensk energipolitik. Den innehöll ett be-
sked som är jättefint för industrin i vårt län, därför att vi har extremt export-
beroende industrier, tunga basindustrier och mycket stort elberoende.
Snabbavveckling av kärnkraften skulle ha slagit mycket hårt. Så den energi-
politiska proposition som kom häromdagen utgjorde ett mycket fint besked
för Gävleborgs län.

Jag tycker att industriministern skall ta åt sig en del av äran nu när Sverige
skall söka medlemskap i EG. Det är utomordentligt viktigt för ett län som
är så exportberoende som Gävleborg. Man kan säga att det är viktigt för
hela Sverige, men jämför en region där de flesta människor arbetar inom den
offentliga sektorn - den kommun som vi befinner oss i nu - och väldigt få i
den konkurrensutsatta sektorn med ett län som vårt. För oss betyder energi-
politiken och EG-politiken, naturligtvis också den generella ekonomiska po-
litiken, mycket mera. När vi hade höga marginalskatter som ledde till kraf-
’ tiga lönestegringar i Sverige för att människorna skulle kunna behålla något
efter skatten, slog inflationen på hela landet, men den slog allra tydligast i
extremt exportberoende län.

I folkpartiet i Gävleborgs län gjorde vi en studie som kom ut 1985. Bygg-
forskaren Kurt Wickman hjälpte oss. Det var svårt för honom att föra ut
budskapet, för vad han sade i rapporten var att det skulle bli brist på arbets-
kraft de närmaste åren, i ett läge då vi upplevde att Gävleborg hade bland
den högsta arbetslösheten i landet 1985. Då skulle vi alltså gå ut och säga att
det blir brist på arbetskraft. Men det var precis så det blev. Även våra indu-
strier drabbades av att kunna sälja på världsmarknaden men att inte kunna
dra till sig tillräckligt med arbetskraft, i ett län där vi hade de högsta sjuk-
skrivningarna i landet och ett mycket stort antal förtidspensioneringar. Där-
för är skattereformen viktig för hela landet men särskilt viktig för konkur-
rensutsatta län.

Kurt Wickmans studie omfattade åren 1968—1982. Erfarenheterna visade
att när konjunkturen i Sverige går upp eller ner 1 %, så hade det varit 1,6%
i Gävleborgs län. Det var ett erfarenhetsvärde. Vi vet inte om det är högre
eller lägre nu, men vi har alltså, som Karin Starrin sade, redan nu 3 % ar-
betslöshet i Gävleborgs län. Skulle arbetslösheten i Sverige gå upp med 2 %
är det sannolikt att den skulle öka med mellan 3 och 3,5 % i vårt län. Varför
det? Jo, därför att en så stor del av de sysselsatta i vårt län finns inom indu-
strier som verkar inom den konkurrensutsatta sektorn, inte tjänstemän inom
byråkratin, den offentliga sektorn eller industrier som har varit skyddade på

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

en hemmamarknad. Därför är de väsentligaste insatserna för Gävleborgs län
insatser för inflationsbekämpning, energipolitik och EG-politik. Här hälsar
jag regeringen välkommen. Det är dessa som är de stora och viktiga insat-
serna. Dessutom behövs alltid regionalpolitik, men vi skall inte tro att regio-
nalpolitiken kan lösa konjunkturproblem, utan där krävs en långsiktig ut-
byggnad. Ett sådant län som vårt är framför allt betjänt av att det förs sådan
ekonomisk politik att landet kan slå vakt om sin konkurrenskraft.

Jag har alltså inte invändningar mot vad industriministern sade, men jag
tycker att industriministern skulle ha poängterat sin roll på energiområdet,
för det är väl så viktigt för vårt län.

Anf. 18 IRIS MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Industriminister Rune Molin ger i sitt interpellationssvar till
Karin Starrin en rad exempel på positiva och målmedvetna satsningar och
projekt i Gävleborgs län. För mig är detta hoppingivande. Sanningen är den
att vi gävleborgare har stora möjligheter att positivt påverka utvecklingen i
vårt län.

Jag vill passa på att ge några konkreta exempel på vad vi gör i Gävleborg
och vad vi kan göra.

Under 1989 har länsstyrelsen tillsammans med länsmyndigheter, organisa-
tioner och näringsliv arbetat fram en samlad länsstrategi. Vi skall satsa på
en utvecklad arbetsmarknad och på utökade insatser på utbildningsområdet.
Förhoppningen är att vi med gemensamma krafter och ökad samverkan får
en positiv utveckling av länet. Genom konkreta åtgärder skall vi fullfölja de
delar i länsstrategin som rör det arbetsmarknadspolitiska området. Ytterli-
gare kraftfulla insatser behöver självfallet också vidtas inom andra politik-
områden för att man skall kunna uppnå full effekt på utveckling och syssel-
sättning.

Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna har goda erfarenheter
från genomförda och pågående samverkansprojekt, där samordning av re-
surserna personellt och ekonomiskt har kunnat ske. Med förhållandevis små
medel kan ett gynnsamt utvecklingsklimat erhållas i lokala projektgrupper.

Ett exempel på åtgärdsförslag från genomförda projekt är Tvillingprojek-
tet. Det avslutades i juli 1989 och var ett samverkansprojekt mellan Söder-
hamns och Järfälla kommuner. Ett annat är Hovalanprojektet, som avsluta-
des den 30 juni 1989. Det var ett samverkansprojekt mellan Hovalan och
Hofors kommuner, Ovako Steel, länsstyrelsen och arbetsförmedlingen.

Ett tredje är Norrhälsingeprojektet, som skall pågå till den 30 juni 1991.
Det gäller företags- och utbildningsinsatser i Hudiksvall, Ljusdal och Nor-
danstigs kommuner.

Herr talman! Erfarenheter av dessa projekt och andra liknande projekt är
mycket goda. Det är nu nödvändigt att behålla uppnådda effekter och stimu-
lera till ytterligare insatser. Det är särskilt viktigt i en vikande konjunktur.
Vi har alla möjligheter att ta vara på och utveckla våra projekt. Idéer saknas
inte. Men det är klart att vi behöver regeringens stöd i många projekt. Exem-
pel på nya aktuella projekt är:

- Kompetensutveckling i företag - konkreta ansökningar finns inlämnade

till länsarbetsnämnden från sex företag. Samtliga ansökningar är väl genom-
arbetade och motiverade för genomförande.

- Utlokalisering av sysselsättning från Stockholm/Uppsalaregionen - fort-
satta insatser för att stimulera fler tjänsteföretag att etablera verksamhet i
länet.

- Lokal satsning och utveckling av de centralt utarbetade branschprogram-
men - en lokal mobilisering krävs för att få önskad effekt och uthållighet i
programmen.

- Medverka i utvecklingen av lokala kunskapsföretag - ett exempel är Alfta
rehabiliteringscenter som har en stor utvecklingspotential.

- Stimulera företagen till vidareförädling av produkterna - t.ex. inom trä-
och pappersmassaindustrin - och utveckla en träteknikcentral med nya sam-
arbetsformer mellan företag inom träindustriområdet.

Herr talman! I våras beslutade riksdagen om regionalpolitikens inriktning
för 90-talet. Beslutet innebar en delegering av resurser och ansvar för länens
utveckling till länsstyrelserna. Anslaget till länsstyrelsen i Gävleborgs län för
regionala utvecklingsinsatser har mer än fyrdubblats sedan budgetåret
1982/83, från 16 till 70 milj.kr.

Länet har fått ökade resurser och befogenheter samt utökat ansvar för ut-
vecklingen. Det kommer till stor del an på oss själva att inte bara se hindren
för utveckling utan att också se möjligheterna.

I morse kunde vi höra på radion om Söderhamns utvecklingscenter. Jag
tycker att vi skall passa på att ge Söderhamns kommun en eloge för vad den
har kommit fram till. Det visar sig att man med förenade krafter kan få en
positiv utveckling i kommunen.

Herr talman! Vi socialdemokrater har i motioner till riksdagen och på an-
nat sätt tagit upp situationen i vårt län. Vi har bl.a. motionerat om utlokalise-
ring av statliga myndigheter, utbyggnad av utbildningscentra, ökat stöd till
linodling m.m.

Herr talman! Jag vill avsluta med att peka på en mycke.t viktig förutsätt-
ning för en regions utveckling, infrastrukturen. Det gäller framför allt sats-
ning på vägar och järnvägar. I den tillväxtproposition som regeringen nyligen
presenterat har man föreslagit kraftiga satsningar i vårt län, som kommer
att bidra till en gynnsam utveckling av länets näringsliv och därmed främja
sysselsättningen. Det föreslås en kraftig upprustning av norra stambanan,
som går genom länet, för att i första hand snabba upp godstrafiken. Men
därigenom kan man också snabba upp persontrafiken. Det föreslås en tidiga-
reläggning av snabbtågsutbyggnaden på ostkustbanan upp till Sundsvall, vil-
ket även det är en miljardinvestering. Man skapar ekonomiskt utrymme ge-
nom infrastrukturfonden för upprustning av E 4 mellan Söderhamn och Hu-
diksvall, utan att andra vägobjekt som finns i den ordinarie riksvägsplanen
behöver stå tillbaka. På detta sätt tillförs länet 300-400 miljoner ytterligare
för väginvesteringar under 90-talet.

Herr talman! Det var litet grand av det positiva, men jag anser att man
själv måste hjälpa till rätt mycket inom ett län och en kommun för att få en
så positiv utveckling som möjligt.

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1990/91:68

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Anf. 19 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! När man hört dessa tre talare kommer man inte ifrån re-
flexionen att det är ganska stora skillnader i hur de lägger upp argumentatio-
nen. Hans Lindblad och Iris Mårtensson ser mer de ekonomisk-politiska åt-
gärderna och de egna initiativen som centrala för utvecklingen. Det tycker
jag är den inriktning som borde gälla nu och framöver på 90-talet. Karin
Starrin lever kvar i den gamla inställningen att det gäller att åka till Stock-
holm och att stå i riksdagens talarstol och kräva löften och besked. Nej,
Karin Starrin, sätt i gång en del projekt av det slag som Iris Mårtensson var
inne på och diskutera hur vi generellt skall kunna stimulera den ekonomiska
utvecklingen i landet. Då tror jag att man kommer på idéer som lyfter fram
också de delar av landet som kan ha det besvärligt på grund av lågkonjunktur
och kostnadskris.

Det är självklart, att om vi skall kunna få en bra ekonomisk utveckling
i landet med tillväxt och full sysselsättning, krävs målmedveten ekonomisk
politik som gör att man får ner inflationen och främjar tillväxten. Rege-
ringen har sökt stöd för en sådan ekonomisk politik under den gångna valpe-
rioden. Det har inte varit så lätt att få förståelse för de åtgärder som har
varit nödvändiga när sysselsättningen har varit full och t.o.m. överfull i vissa
områden och när det har varit lätt att få löneökningar och få arbete. Rege-
ringen har ofta haft svårt att få opinionen bakom sig. Det har också varit
svårt att få riksdagens majoritet bakom förslagen. Regeringen tog initiativ
till att strama upp den ekonomiska politiken 1989 med förslag till en tillfällig
momshöjning för att komma åt överhettningen. Det var inte precis någon kö
för att medverka till att lösa problemen. Sedan blev det en lösning tillsam-
mans med centerpartiet. Det var i och för sig bra, men det var inte tillräckligt
för att komma åt problemen.

1990 gick regeringen med sitt förslag om olika stopp till riksdagen, det s.k.
stoppaketet. Det var ingen som ville ställa upp då heller, utan regeringen
fick uppleva en regeringskris. Därefter blev det en överenskommelse med
folkpartiet. Så det är inte så enkelt att driva den ekonomiska politiken och
komma åt de problem som jag pekat på - kostnadsproblemen. Det krävs en
medverkan och samverkan i parlamentet för att lösa den typen av problem.
Men viljan till samverkan har inte funnits i tillräcklig utsträckning. Därför
har vi fått dessa problem.

Men vi i regeringen har inte gett upp därför att det inte har varit möjligt
att få tillräckligt gehör i riksdagen, utan vi har målmedvetet jobbat med
dessa frågor. Och vi har gjort en hel del. Bl.a. redovisade vi i en skrivelse till
riksdagen en lång rad olika projekt för att komma åt problemen. Vi har lagt
fram en budget i början av året som har haft den effekten att räntorna i dag
är bortemot 2 % lägre än när vi lade fram budgeten. Valutaströmmarna har
också vänt hemåt, och börsen är optimistisk igen. Vi har även fått optimis-
tiska tongångar från näringslivet. Till detta kommer att vi har lagt fram en
tilläggsproposition med gigantiska investeringar som gäller satsningar på ut-
bildning, på småföretagen, på forskning, osv. Vi har också lagt fram energi-
propositionen, som jag naturligtvis skulle ha nämnt i svaret. Problemet är
att svaret utarbetades i början av januari, innan vi hade kommit så långt som

till en överenskommelse. Men denna har naturligtvis stor betydelse för den
ekonomiska utvecklingen och för företagen i Gävleborg.

I grunden måste vi alltså ha en ekonomisk politik som innebär att man tar
tag i de stora problemen. Vi måste ha en näringspolitik som innebär att man
löser de mer generella problemen, t.ex. transporter, kommunikationer av
olika slag, utbildning, forskning, energi, osv. Och i detta sammanhang anser
jag att vi driver en ganska offensiv politik, ibland tillsammans med andra
partier, vilket jag tycker är positivt.

Ovanpå detta måste regionalpolitiken tas in. Men regionalpolitiken är inte
något som vi utformar från Stockholm eller från riksdagen. Här i Stockholm
kan vi ge basen för verksamheten som sedan måste bedrivas ute i länen, och
initiativ måste tas där. Den nya inriktningen av regionalpolitiken har innebu-
rit en decentralisering. Ansvaret har lagts över på länsstyrelserna att ta ini-
tiativ för att få i gång olika aktiviteter i länen för att lösa de problem av in-
frastrukturkaraktär men också när det gäller olika företagsetableringar som
finns där. I detta sammanhang har jag vid sammanträffanden med landshöv-
dingarna sagt: Det är ni tillsammans med länsstyrelserna som skall ta initiati-
vet och driva dessa frågor. Det är ni som skall se till att stimulera. Kom inte
hit till Stockholm och kräv att regeringen skall göra detta, utan gör detta
själva, så skall vi försöka hjälpa till att skaffa fram de resurser som behövs.
Det är beskedet. Så fungerar det nu ute i länen. Man tillsätter grupper för
speciella problem, och man jobbar intensivt. Det gäller också Gävleborg.
Jag har sett Gävleborgs plan. Det gäller att ta fram projekten. Det är det
som är det viktiga.

Anf. 20 KARIN STARRIN (c):

Herr talman! Det är klart att jag helt och hållet håller med industriminis-
tern om att vi måste ha en stabil ekonomisk politik för att över huvud taget
kunna få fart på näringslivet och alla marknadskrafter omkring näringslivet.
Det är A och O. Detta ställer vi från centerns sida oss helt och hållet bakom.

Det är klart att vi måste ha en regionalpolitik som har som målsättning att
alla delar av landet skall ha samma förutsättningar att utvecklas. För detta
behövs generella riktlinjer.

Det är klart att industriministern kan ana en helt annan uppläggning i mitt
debattinlägg än i mina länskollegers. Jag vill använda min tid så effektivt som
möjligt. Men jag kan naturligtvis stryka under att det i dag vidtas en hel del
bra åtgärder även i vårt län. Jag har en hel del kontakter med olika närings-
livsmänniskor ute i kommunerna, och det jobbas febrilt och intensivt för att
stimulera och skapa framtidstro. Men i dagsläget räcker inte detta. Jag skulle
gärna vilja veta om industriministern har någon synpunkt på precis det som
jag i mitt debattinlägg trycker på, nämligen att vi skall släppa bindningen till
Stockholm. Vi skall inte behöva åka direkt till Stockholm för att be om olika
saker. Ge länsstyrelserna, länsmyndigheterna och de människor som i kom-
munerna arbetar med att få i gång sysselsättning friare händer att använda
anslagen! Det är precis det som jag menar är så viktigt, så att man slipper
hela denna uppbindning till Stockholm.

Jag kan naturligtvis instämma i att alla värdefulla projekt som Iris Mår-
tensson räknar upp är enormt betydelsefulla och borde vara riktmärken.

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Men om vi tittar närmare på dem handlar det om projekt som i dag bedrivs
i de stödområden som vi har i vårt län. Ta bort dessa olika restriktioner och
bestämmelser uppifrån! Låt pengarna arbeta underifrån! Då är jag överty-
gad om att de får den största effekten.

Jag skulle vilja ha en reflexion från industriministern om huruvida han tän-
ker göra något åt den framställning som t.ex. de'tre hälsingekommunerna
har gjort om att bestämmelserna uppifrån måste upphöra, alltså att man till-
fälligt placerar dessa kommuner i stödområdet.

Anf. 21 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att säga att det inte är någon nedgra-
dering av regionalpolitiken när man säger att den inte är det avgörande. Den
skall naturligtvis bedömas på sina villkor. Men om vi går tillbaka till de s.k.
hembygdens dagar kommer vi ihåg hur vi har stått i kö till talarstolen för att
säga att vi vill ha det ena och det andra. Men det avgörande är om det finns
några pengar til! regionalpolitiken. Regionalpolitiken är alltså viktig, men
den är marginell jämförd med annat. Men det är mycket lättare att tala om
den, eftersom den är påtaglig. Annars skulle naturligtvis de exportberoende
länen ta i mycket kraftigt och säga att de vill ha en annan skattepolitik. Har
man en marginalskatt som leder till att svenska löntagare måste få 7-8%
nominellt i ökad lön för att efter skatt ha 1 % mer, medan man i dåvarande
Västtyskland klarade detta med 3 % i ökad lön, är det klart att detta är en
orimlig situation för svenskt näringsliv.

Egentligen skulle vi som kommer från de exportberoende länen ha varit
mycket mer aktiva än andra. Många i denna region skulle förmodligen ha
föredragit det gamla skattesystemet, då det gällde att låna så mycket som
möjligt och köpa fastigheter som sedan steg i värde. Det var väldigt många
människor som tjänade på det gamla systemet. Men som utvecklingskraft är
skattereformen oerhört viktig. Om man inte hade genomfört den skulle det
ha skett en utslagning av mycket stora delar av svensk exportindustri.

I vårt län avsätts 85-90 % av de stora företagens produktion på världs-
marknaden. För vissa företag, t.ex. Sandvik och massaindustrin, är dessa
siffror ännu större, och avsättningen på hemmamarknaden är oerhört liten.
Konkurrenskraften för dessa företag är alltså helt avgörande. Jag tror att
skattereformen är avgörande. Rune Molin försökte bolla tillbaka och frå-
gade: Vad har ni gjort under 1989? Jag kan i så fall bolla tillbaka ytterligare
ett år, till 1988, men det skall jag inte göra. Opinionsbilden visar att de som
drabbas av en hög kostnadsutveckling är de fflänniskor som jobbar i län med
konkurrensutsatta branscher. Det är de som får betala priset. Jag tror att
man skall tänka litet grand på att det är dessa människor som nu slås ut. En
del av dem som förlorar jobben i Gävleborg och i andra län gör det på grund
av den ekonomiska politiken under 80-talet. Det positiva är att det ändå har
skett ett antal trendbrott. Men tänk om detta hade skett ett antal år tidigare.
Nu kommer Sverige sannolikt, som enda västliga industriland, att få en pro-
duktionsminskning under innevarande år. Det är vi alltså ensamma om. Och
Gävleborg är alltså ett län som skulle ha blivit stöttat av en sådan förändring
av den ekonomiska politiken.

Jag tror emellertid att många riksdagsmän kan ta åt sig när jag säger att

det är lättare att tala om regionalpolitiken än om detta. Regionalpolitiken
har haussats upp på ett sådant sätt att den aldrig har kunnat infria förvänt-
ningarna. På samma sätt talar vi ofta om utvecklingsfonderna på ett sätt som
gör att de aldrig kommer att motsvara förväntningarna. Varje sak har alltså
sin roll. Och regionalpolitiken är viktig, men den är icke avgörande för vad
som händer i våra län, utan det är den allmänna ekonomiska politiken, och
energipolitiken hör dit.

Anf. 22 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt som Hans Lindblad säger att den
generella politiken är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i olika
delar av landet, dvs. den ekonomiska politiken, näringspolitiken men också
alla andra infrastrukturområden, hur man fördelar utbildningsresurser runt
om i landet, hur man fördelar högskoleresurser och forskningsresurser.
Detta har en enorm betydelse för utvecklingen. Därför är regionalpolitiken
i dag i större utsträckning än tidigare inriktad på dessa områden. De 2 miljar-
der kronor som finns till regionalpolitiskt stöd är så att säga grädden på mo-
set, och de är naturligtvis oerhört viktiga. Men det avgörande för utveck-
lingen i olika delar av landet är hur transporter, kommunikationer, telesy-
stem, högskolor, utbildning, energi osv. fungerar. Det är det som är det
grundläggande för utvecklingen. Även många andra frågor är naturligtvis
viktiga. Skattereformen är viktig. Denna skatteomläggning, som betyder att
man nu satsar på arbete, sparande och framtidsinvesteringar i stället för på
spekulation, är naturligtvis oerhört viktig.

Det är inte riktigt sant att vi har haft så stora problem med tillväxten under
80-talet. I Sverige har vi haft en tillväxt på ungefär 2 % sedan 1982. Det är
faktiskt jämförbart med tillväxten i de allra flesta industriländer i Väst-
europa, t.ex. Tyskland. Nu har vi, på grund av de höga kostnader som vi, i
förhållande till andra länder, har haft och på grund av inflationen, kommit i
en situation då det är svårt att få tillväxt framöver. Detta måste vi komma
till rätta med. Utan tillväxt kan vi nämligen inte heller klara av de regionala
problemen. Då kan vi inte göra de satsningar som är nödvändiga, inte ge-
nomföra de reformer som är önskvärda och inte heller åstadkomma de real-
löneökningar som eftersträvas.

Till Karin Starrin vill jag säga att jag tror att regionalpolitiken mår bra av
en decentralisering. Jag har medverkat till detta bl.a. genom den proposition
som lades fram för riksdagen i fjol. Den innebar att vi decentraliserade en
hel del av besluten till länsnivå och ökade frihetsgraden för länsstyrelserna
att fatta beslut och använda sina medel. Vi tar i år i budgetpropositionen
ett nytt steg när vi ökar företagsstödet från 15 till 20 miljoner. Jag är inte
främmande för att vi även kan gå vidare.

Jag tycker emellertid att vi skall ta detta litet pö om pö och skaffa oss erfa-
renheter och utvärdera dem för att se att man också lever upp till de målsätt-
ningar som vi har när det gäller regionalpolitiken. Jag vill inte hamna i den
situationen att vi får en väldig diskussion om huruvida vi använder dessa me-
del på ett riktigt sätt. Låt oss successivt pröva detta. Om det visar sig att man
hanterar detta på ett bättre sätt, som jag hoppas och tror, då kan vi gå vidare
i den avreglering som det handlar om och ge länsstyrelserna större inflytande

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-

tioner

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar pä inlerpella-
tioner

och ansvar över besluten. Nu tror jag inte att det är så förskräckligt många
beslut som går vidare till industriverket och regeringen. Det handlar om de
mycket stora investeringarna, och de är inte så många, utan de allra flesta
besluten fattas faktiskt ute på länsstyrelserna. T.ex. det infrastrukturstöd
som gäller det inre stödområdet handhas av de tre länsstyrelserna uppe i
norr. Det skulle tidigare ha legat direkt på regeringen, det är jag ganska
övertygad om. Vi går alltså den vägen, men låt oss ta detta pö om pö och
utvärdera vad som sker. Det uppdraget har industriverket.

Jag anser att man också måste se vad som händer ute i bygderna, och man
kan lyssna på vad som redovisas i massmedia. Det har varit en serie inslag i
Ekot och även i TV där man har beskrivit situationen i olika delar av landet.
Häromkvällen konstaterade man i TV, jag tror att det var i Aktuellt, att man
uppe i Norrbotten, genom den regionalpolitik som har bedrivits, har en helt
annan situation nu när lågkonjunkturen kommer med mycket mer robusta
och solida företag och en annan inställning till hur man skall lösa sina pro-
blem än tidigare, då man använde Karin Starrins metod att springa till Stock-
holm och begära stöd och hjälp. Där har man kommit underfund med att
man kan göra en hel del själva, vilket jag tycker är bra. Jag hoppas att detta
sprider sig också till Karin Starrin.

Man har också beskrivit situationen i Hälsingland, bl.a. problemen i
Ovanåker med stora varsel. I morse var det även ett reportage från Söder-
hamn, där man också visade hur man där radikalt har ändrat sin situation
tack vare en kommunledning som tillsammans med länet har jobbat intensivt
för att bredda sitt näringsliv med många små företag, vilket nu leder till att
man från arbetsförmedlingen kan säga att man har en helt annan situation
nu än för några år sedan. Det var intervjuer med småföretagare som beskrev
den positiva näringslivsmiljö som har kommit till Söderhamn på grund av
dessa lokala initiativ och denna vilja att lösa problemen lokalt. Ta med detta
hem till Hälsingland och även till andra delar!

Anf. 23 KARIN STARRIN (c):

Herr talman! Återigen vill jag understryka att vi inte har några delade
uppfattningar om vikten av att vi har en stabil ekonomisk utveckling för hela
landet. Detta måste ligga i botten. Detta måste vara A och O för alla diskus-
sioner som vi för.

Vi är också överens om att vi behöver en aktiv och offensiv regionalpoli-
tik. Vi från centerns sida accepterar inte att anslagen reduceras. Vi säger
naturligtvis att det behövs olika kombinationer av olika infrastruktursats-
ningar. Vi behöver olika jämställda insatser för att flera delar av hela vårt
land skall kunna ha samma förutsättningar att utvecklas vidare. I detta sam-
manhang är vi alltså överens.

Jag kan också konstatera att jag är överens med industriministern när det
gäller att vi inte skall behöva springa till Stockholm för att tigga pengar. Det
är precis det som jag är ute efter och som jag vill peka på är skillnaden när
det gäller hur vi nu har sett möjligheterna för Söderhamn kontra Ovanåker
att utvecklas. Eftersom industriministern nu tar upp dessa kommuner och
jämför dem vill jag också gärna göra det. Jag kommer från Ovanåker, och
jag är mycket väl förtrogen med hur situationen ser ut där. Skillnaden är ju

att Söderhamn kan räkna med regionalpolitiskt stöd på grund av stödområ-
desbestämmelserna. Det kan man inte göra i Ovanåker. Det är detta som
just nu hämmar utvecklingen för Ovanåkers del.

Det finns en enorm företagaranda, investeringsvilja och envishet i dessa
delar av Hälsingland. Men nu räcker detta inte längre, utan nu behövs det
stimulansåtgärder för att komma i gång med småföretagandet. Det finns
många olika fina idéer och förslag, men ränteläget just nu och bankernas
ovilja att låna ut riskvilligt kapital i kombination med kostnadsutvecklingen
totalt sett gör att det är svårt för en småföretagare, för en enmansföretagare,
att starta nya verksamheter i dag. Min fråga blir återigen: Är industriminis-
tern inte beredd att gå längre när det gäller att ta bort alla bestämmelser och
restriktioner som är förknippade just med lokaliseringsstödet när det gäller
möjligheterna till regionalpolitisk utveckling? Det är precis detta jag vill. Jag
är övertygad om att industriministern då inte behöver få några ytterligare
besök av uppvaktande kommunalråd från vårt län.

Anf. 24 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Jag sade tidigare i mitt inlägg att jag framöver, när vi har
utvärderat vad som händer med denna decentralisering, ser ytterligare möj-
ligheter att gå vidare om detta visar sig vara positivt. Det är det besked som
jag för dagen kan lämna.

Vi gjorde en stödområdesindelning i fjol. Men vi har också möjligheter att
tillfälligt placera kommuner eller församlingar i stödområde. Jag svarade
den delegation från Hälsingland som besökte mig för ett tag sedan att vi gör
sådana genomgångar ett par gånger om året när vi har fått nytt underlag för
att göra bedömningar. Det finns vissa kriterier för att placera in ett område
i stödområdet. Fram på vårkanten får vi ett sådant underlag. Då kommer vi
att ta stälining till alla olika önskemål som finns om inplacering i stödom-
råde. Det får vi göra utifrån kriterier som gör att vi också kan försvara de
olika besluten. I detta sammanhang kommer dessa önskemål att prövas. Då
får vi se hur det går.

Andre vice talmannen anmälde att Karin Starrin anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

4§ Svar på interpeliation 1990/91:127 om regeringen och storindu-
strin

Anf. 25 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Lars Norberg har frågat statsministern om regeringen är
storindustrins gisslan och om regeringen verkligen styr landet enligt rege-
ringsformen.

Interpellationen har överlämnats till mig.

Bakgrunden till interpellationen är ett referat av en intervju i en fransk
affärstidning med en svensk företagsledare. Denne skulle bl.a. ha uttalat att

Prof. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

kärnkraften inte kommer att avvecklas beroende på att en avveckling skulle
skada skogsindustrins intressen.

Jag avser inte att kommentera dessa uttalanden.

Beträffande frågan om kärnkraftens avveckling erinrar jag om att riksda-
gen år 1980 angav att det bör slås fast att den sista kärnkraftsreaktorn i Sve-
rige skall stängas senast år 2010.

Omställningen av energisystemet förutsätter kraftfulla insatser både för
energihushållning och för införande av ny, miljövänlig elproduktionsteknik.
En överenskommelse har nyligen träffats mellan socialdemokraterna, folk-
partiet liberalerna och centerpartiet i syfte att skapa ett underlag för långsik-
tigt hållbara politiska beslut om energipolitiken. Överenskommelsen utgör
grunden för den proposition om energipolitiken som regeringen nu har lagt
fram för riksdagen.

Jag hoppas att regeringens förslag till konkreta åtgärder på energiområdet
kan vinna anslutning också från de andra riksdagspartierna.

Anf. 26 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! Jag har ställt en fråga till statsministern med rubriken ”Vem
styr landet?”. Denna rubrik har kammarkansliet utan samråd med mig änd-
rat till ”om regeringen och storindustrin”. Formuleringen ”Vem styr
landet?” sammanfattar bättre innehållet i min interpellation.

Min fråga till statsministern gällde om regeringen utsätts för otillbörliga
påtryckningar från storindustrin i sin myndighetsutövning. Det gäller främst
de fyra ämnen som tagits upp i en av mig citerad intervju med chefen för
STORA, Bo Berggren, som införts i tidningen Ny Teknik, 50/1990.

De ämnen som Bo Berggren nämner är: kärnkraften, arbetsgivaravgif-
terna, skatterna och EG-medlemskapet. Han påstår att regeringen är storin-
dustrins gisslan. Jag har i det sammanhanget hänvisat till regeringsformen
1:6. ”Regeringen styr riket”, som därigenom råkar i fara.

Statsministern har nu överlåtit till industriministern att besvara frågan. In-
dustriministern anger i svaret inget motiv för detta överlåtande. Och jag
hade ingen aning om att industriministern svarade för regeringens totala po-
litik när det gäller regeringsformen 1:6 eller när det gäller EG-anslutning,
skatter arbetsgivaravgifter och kärnkraft.

Industriministern avstår totalt från att kommentera citatet av Bo Berg-
gren. Det betyder att regeringen inte på något sätt besvarar mina frågor. Jag
kan därför inte som brukligt är tacka industriministern för svaret, eftersom
inget svar ges. Däremot vill jag givetvis uttala min uppskattning över indu-
striministerns närvaro och att industriministern ställt i utsikt att också när-
vara vid remitteringen av energipropositionen senare i dag. Då hoppas jag
också få tillfälle att något diskutera kärnkraftsavvecklingen som industrimi-
nistern tar upp i sitt svar.

Statsministern och industriministerns vägran att beröra frågan om rege-
ringen är storindustrins gisslan är emellertid oroande. Jag kan inte tolka det
på annat sätt än att man finner frågorna obehagliga. Och det ökar ju misstan-
karna att det förekommer utpressning i form av hot av typen: ”Om inte rege-
ringen anpassar svensk politik till EGs praxis på arbetsrättens, valutapoliti-
kens, socialpolitikens, skattepolitikens och energipolitikens områden, så

upphör vi med investeringar i Sverige och flyttar huvudkontoren och forsk-
ningen till EG.” Man kan misstänka att sådana hot framställts.

Som jag anger i min interpellation föreligger det förutom Bo Berggrens
uttalande också andra indicier på att utpressning förekommer. Det är svårt
att utöver indicier belägga att så är fallet, eftersom utpressare inte brukar
lämna några dokument efter sig. Men regeringens totala svarslöshet när det
gäller min fråga blir ytterligare ett indicium.

Regeringens totala principlöshet när det gäller energiskatter - senast do-
kumenterad i energipropositionen och när det gäller utsläppsavgifter doku-
menterad i miljöpropositionen - blir ytterligare indicier på att det är indu-
strin som styr politiken på både energiområdet och miljöområdet. Vill indu-
striministern anföra energipropositionen som ett bevis på att påtryckningar
under hot från storindustrin inte förekommer?

Anf. 27 PAUL CISZUK (mp):

Herr talman! Frånvaron av svar i denna interpellationsdebatt och frånva-
ron av någon dementi gör ju en människa alltmera orolig. Vi är väl många
som länge misstänkt att det egentligen är storföretag som styr detta land, inte
bara svenska storföretag, utan transnationella företag.

När man varit litet verksam inom försvarsområdet har man sett en del
egendomligheter som hopar sig undan för undan. Se bara på detta stora JAS-
projekt som beslutades i en helt annan säkerhetspolitisk situation för över
tio år sedan. Det rullas vidare och vidare. Det tillskjuts pengar fast projektet
egentligen är helt irrelevant nu. Får man inte pengarna direkt till beställning-
arna, så får man det till haverikostnader, eller till ett civilt flygplan eller till
en vansinnig fabrik i Malmö.

Det gick litet dåligt för Bofors efter smuggelaffären. Det blev ingen mera
order från Indien. Då beställde regeringen förra året en massa haubitsar från
Bofors, som inte ens ÖB ville ha. Det är klart, fick han dem så får han väl
försöka använda dem på något sätt, men det var försvarsindustrin som ville
ha jobb.

Krisen inom försvaret framställs officiellt i betänkanden. Det har tillsatts
en särskild grupp som skulle handha just försvarsindustrins problem. Det är
så stora problem att hålla försvarsindustrin i gång att vi inte har råd med den
allmänna värnplikten.

Det var ytterligare några indicier på att det är storindustrin som styr här i
landet. Och industriministern har inte dementerat. Man känner sig beklämd.

Vad skall vi göra åt det? Från miljöpartiets sida har vi hela tiden jobbat
för att få ett småskaligare näringsliv. Det är det enda sättet att bryta storin-
dustrins makt. Men det är kanske skönt för regeringen att inte ha så stor
makt.

Anf. 28 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! De insinuationer som görs av Lars Norberg och Paul Ciszuk
saknar all grund. Jag har ingen anledning att gå in i en debatt som förs på
den nivån, och som är ett desperat miljöpartis sätt att försöka få uppmärk-
samhet i massmedia.

Prot. 1990/91:68
21 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Anf. 29 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! Jag har svårt att förstå att detta är ett exempel på en desperat
debatt. Däremot tycker jag att när företrädaren för en av Sveriges största
exportindustrier uttalar sig, så kan man förmoda att han har skäl att göra
det. Men det är ju möjligt att han är ute och far med osanning, och i så fall
tycker jag regeringen borde dementera detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

5§ Remissdebatt

Föredrogs proposition 1990/91:88 Energipolitiken.

Anf. 30 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! Det gläder oss att industriministern har velat ställa upp för
att diskutera energipropositionen i en remissdebatt. Det ter sig för oss miljö-
partister betydligt mer meningsfullt att debattera regeringens förslag före ut-
skottsbehandlingen innan partierna har låst fast sig vid sina majoritets- eller
minoritetsståndpunkter.

I detta speciella fall är väl dock manöverutrymmet här i riksdagen ytterligt
begränsat med hänsyn till att propositionen är resultatet av trepartiöverlägg-
ningar bakom lykta dörrar. Jag föreställer mig att de tre parterna måste röra
sig ytterligt försiktigt, som på nyfrusen is, annars är det lätt hänt att någon
trampar igenom. Det räcker inte med en diskussion med Rune Molin. Vi
behöver uppenbarligen också ha med de andra två stallbröderna, folkpartiet
och centern i debatten.

En trepartiuppgörelse är givetvis en kompromiss. Kompromisser kan vara
av olika slag. De kan vara kreativa och framåtsyftande, men de kan också
präglas av handlingsförlamning och försök att sopa problemen under mat-
tan.

Vi miljöpartister söker alltid bedöma politiken med hänsyn till miljöns och
solidaritetens långsiktiga behov. Utifrån de utgångspunkterna måste vi ty-
värr beteckna denna kompromiss som ett försök att sopa problemen under
mattan.

I själva verket innebär den att målet, kärnkraftsavveckling till år 2010,
uppges. Men typiskt nog för politikers sätt att tala med kluven tunga så på-
står regeringen i propositionen att målet står fast. Detta är inte trovärdigt.

I propositionen föreslås 750 miljoner per år till omställning av energisyste-
met i en mer miljövänlig riktning och för att ge underlag att avskaffa kärn-
kraften. Detta är otillräckligt om man vill avveckla till år 2010. Dessutom är
en del av förslagen kontraproduktiva.

Men framför allt är utgångspunkten för propositionen felaktig. Vad som
borde vara utgångspunkten är följande.

Vi har i svensk energipolitik fyra dominerande problem: uran, kol, olja
och fossilgas. De svarar för ca 74 % av landets energitillförsel (räknat enligt
FNs metod). Dessa energislag är problemen, de måste elimineras medelst

icke problematiska energislag, dvs. energieffektivitet, biobränslen, sol-
energi, vindenergi och annan inhemsk, förnybar energi.

Många människor i detta land och kanske även i denna kammare förestäl-
ler sig att det är de förnybara energikällorna som är problemet. Det är fel.
Det är uran, kol, olja och fossilgas som är problemen. De är ändliga, de är
miljöförstörande, de är otrygga, de är storskaliga, det kan ingen ifrågasätta.

Om regeringen haft den utgångspunkten hade mycket sett annorlunda ut.

Då hade man inte försämrat biobränslenas konkurrenskraft i kraftvärme-
verk. I stället hade man genomfört en enkel och rättvis energi- och miljö-
skatt: alla användare av viss energiråvara betalar samma skatt. Uranenergi
beläggs med samma skatt per kWh bränsle som kol. Biobränslena hade be-
friats från moms. Elskatten hade avskaffats. Allt detta är förslag som mil-
jöpartiet upprepat i varje energimotion.

Då hade bidragen till solvärmeanläggningar varit minst fem gånger större:
50 miljoner/år.

Då hade bidragen till vindkraft varit tio gånger större: 500 miljoner/år.

Då hade bidragen till energieffektivisering inom industrin varit 500 miljo-
ner/år.

Då hade bidragen till biobränsleanläggningar också varit 500 miljoner/år.

Då hade bidragen till effektivisering och hushållning inom den s.k. övrig-
sektorn också varit 500 miljoner/år.

Då hade regeringen i sitt infrastrukturprogram satsat 70 % på de miljö-
vänliga transportslagen: tåg, spårväg, tunnelbana, trådbuss etc. och 30 % på
vägtrafik etc., och inte tvärtom.

Då hade regeringen lagt fram förslag om att den första reaktorn skall
stängas av i år. Jag utgår ifrån att industriministern medger att detta kan ge-
nomföras utan större problem.

Med dessa signaler hade regeringen talat om att den tar problemen - uran,
kol, olja, fossilgas och ineffektiv energianvändning - på allvar.

Vi har i miljöpartiet lagt fram förslag om 2 100 milj.kr. per år över budge-
ten på energisidan. Dessutom föreslår vi ett statligt investeringsprogram
inom energisektorn på ca 5 miljarder, finansierat genom utförsäljning av de-
lar av Vattenfall.

Det, herr talman, är den typ av åtgärder som krävs om man verkligen vill
lösa miljö- och resursfrågorna och avskaffa kärnkraften till år 2010. Rege-
ringens förslag är kosmetiska och därför inte trovärdiga. Det är huvudlinjen
i vår bedömning.

På enskilda punkter skulle jag kunna uttala mig vänligare om tiden medgi-
vit. Det finns många detaljer som är positiva. Vi kan ibland samtycka till att
t.ex. nivån 25 % på investeringsbidrag till olika förnybara energikällor är en
rimlig insats från statens sida. Det är ungefär vad vi själva föreslår.

Industriministern kommer kanske att säga att miljöpartiets förslag är
skadliga för industrin. Vi menar att alla som använder energi skall betala
samma kostnad och samma pris för den belastning som de åstadkommer på
miljön och den utarmning av jordens resurser som de åstadkommer genom
att använda icke förnybara råvaror. Visar det sig att vissa användare råkar i
svårigheter när de betalar detta pris, bör man diskutera om denna verksam-
het verkligen skall fortsätta, och om den i så fall av olika skäl skall stödjas

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

av samhället. Men den bedömningen bör komma först när man sett vad den
verkliga kostnaden är.

Jag har två frågor till industriministern:

1. Medger industriministern att de stora problemen i svensk energiförsörj-
ning heter uran, kol, olja, fossilgas och bristande effektivitet - inte inhemsk
förnybar energi?

2. Medger industriministern att det är möjligt att utan några allvarliga
problem för svensk energiförsörjning stänga av en reaktor i år?

Anf. 31 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag tänker ta upp marknadsfrågor, främst hur man skall
kunna skapa en marknad för effektivisering och för förnybar energi.

Det är viktigt att en regerings förslag kan genomföras, och att de som ar-
betar med energifrågor - kalla dem aktörerna på energimarknaden - får för-
troende för att det kommer att löna sig att göra satsningar på effektivisering
och förnybar energi.

Jag tänkte börja med att titta på de energipolitiska utgångspunkter som
industriministern tar upp i propositionen.

Där talas upprepade gånger om natur och miljö.

”Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el
och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Härigenom
främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken
skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära.

Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största
möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara,
energikällor samt en effektiv energihushållning. Stränga krav skall ställas på
säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energi-
teknik.”

Litet längre fram heter det:

”En trovärdig politik för omställningen och utvecklingen av energisyste-
met förutsätter konkreta åtgärder som förenar en stabil och tillräcklig tillför-
sel av energi med energipolitikens övriga mål. Stränga miljökrav skall gälla
för all el- och värmeproduktion.”

”En säker tillgång på el till ett rimligt pris är en viktig förutsättning för den
svenska industrins internationella konkurrenskraft.”

Jag vill fråga industriministern: Vad är då ett rimligt pris? Sverige har lägre
elpriser än de flesta industriländer. Då är det väl just rimligt att Sverige tar
ut utsläppsavgifter eller skatter på koldioxid även inom energisektorn för att
styra över till användning av andra bränslen - just för att nå de mål som man
anger redan i utgångspunkterna för energipolitiken. Detta är väl också rim-
ligt med tanke på att växthuseffekten är ett globalt hot.

Jag vill också fråga industriministern vad Sverige konkret har gjort eller
planerar att göra för att samordna åtgärder mot koldioxid från elproduktion.
Det talas nämligen om sådana internationella åtgärder i propositionen.

Jag var som ende svenske deltagare med på en konferens nere i Ladenburg
i Tyskland, där framför allt amerikanska och tyska experter talade om hur
man skulle kunna minska miljöeffekterna från energiproduktionen genom
olika typer av beskattning. Jag vet inte om regeringen har fått del av detta

material. Annars skall jag gärna skaffa materialet och ställa det till förfo-
gande. Det var mycket intressant. Där nämndes Sverige som ett föredöme.
Men det påpekades att Sverige när det gällde energiproduktionen inte hade
vågat ta steget att faktiskt lägga koldioxidavgift på utsläppen. I andra länder
kommer nu alltmer någon typ av belastning. Man börjar med att belasta pro-
jekten med kostnader i projekteringsstadiet för att främja miljövänliga alter-
nativ. Men det gäller att också med skatter och avgifter följa upp det som
finns för att de olika kraftproducenterna skall välja så miljövänliga bränslen
som möjligt.

Jag vill också ta upp en passus i propositionen där det heter:

”Omställningen av energisystemet måste, vid sidan av säkerhetskraven,
ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av syssel-
sättning och välfärd. När kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken
takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln
av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla
internationellt konkurrenskraftiga elpriser.”

Det talas i propositionen också om långsiktigt hållbara politiska beslut,
om fastlagda mål och om trovärdighet över tiden.

Jag vill nu fråga industriministern: Anser industriministern att man skall
inleda avvecklingen när det är möjligt och att man skall ha årliga överlägg-
ningar när det är möjligt? Fyller detta kraven på långsiktiga investeringsbe-
slut inom kraftindustrin och hos energianvändare i olika sektorer? Ger det
tillräcklig motivation för förändring hos dem som tidigare aktivt eller passivt
har motarbetat varje förändring? Skulle industriministern i andra samman-
hang vara villig att träffa avtal om att någon annan, t.ex. ett företag, åtog sig
att så snart som företaget kan det göra någonting som industriministern an-
ser mycket viktigt, med årliga överläggningar om när det kunde bli?

Jag tycker att det låter som ett drömavtal för leverantören. Jag har aldrig
hört talas om sådana avtal i något annat sammanhang. Det är nog bara inom
politiken som detta kan betraktas som seriöst.

Herr talman! När resultatet av partiöverläggningarna redovisades och på
Vattenfalls seminarium i förra veckan, där bl.a. industriministern deltog,
fick många det intrycket att de som har träffat överenskommelsen om riktlin-
jerna för energipolitiken redan från början tolkar den olika. Jag vill fråga
industriministern om han tror att de som uppfattar denna oenighet betraktar
en långsiktig politik baserad på en sådan uppgörelse som långsiktig och tro-
värdig. Är långsiktig och trovärdig en lämplig och träffande beskrivning?

I propositionen talas det om att tekniken för att utnyttja vindkraft och bio-
bränslen i storskalig elproduktion behöver utvecklas ytterligare. Vindkraf-
ten har nu nått upp till ca 700-750 kWh effekt i serietillverkning i Danmark.
I Sverige har vi tappat dyrbar tid eftersom vi har börjat för storskaligt. Vi
har börjat i fel ände. Därför är det bra att vindkraften nu får en marknads-
mässig chans genom investeringsbidrag till kommersiella anläggningar. Jag
är rädd att de medel som har anslagits är otillräckliga. Jag vill fråga industri-
ministern om han är beredd att ställa mer pengar till förfogande om det visar
sig att vindkraften på detta sätt tar fart i Sverige. I propositionen talas det
om att det är viktigt att så sker. Vindkraften behöver vind i seglen. Är indu-

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

striministern i så fall beredd att ställa mer pengar till förfogande för denna
lyckliga utveckling?

Slutligen: I propositionen talas det om balansprincipen, som innebär att
man inte skall bygga ut elproduktionen om det i stället är möjligt att till
samma kostnad och med samma lönsamhet investera i energieffektivisering.
Vad är regeringen beredd att göra för att detta verkligen skall ske? Det krä-
ver att man har samma typ av lönsamhetskalkyler på bägge sidorna, vilket
vi från miljöpartiet har påpekat ett antal gånger. I dag är spelreglerna olika.
Är man från regeringens sida beredd att göra dem mera lika? Det finns ex-
empel från andra länder på att man har åtagit sig att göra på detta sätt. I
delstaten Ontario i Canada har man garanterat en återbetalningstid för att
slippa bygga ut storskalig elproduktion i onödan. Man har garanterat samma
återbetalningstid för energieffektivisering som för storskalighetsutbyggnad.

Anf. 32 ROLF L NILSON (v):

Herr talman! Detta är den andra remissdebatten i denna vecka. Annika
Åhnberg, som tog initiativ till den förra debatten om miljöpropositionen,
anslog en försonlig och konstruktiv ton i debatten om regeringens proposi-
tion. Jag tänker fortsätta på den linjen. Jag tänker inte referera motioner
från den här valperioden, som Lars Norberg gjorde. Jag tycker inte att det
är meningsfullt.

Det är ingen överdrift att säga att förspelet till regeringens energiproposi-
tion har varit dramatiskt. Den svenska energipolitiken har närmat sig san-
ningens minut, då beslutskedjan med första länken i folkomröstningen om
kärnkraften 1980 skulle fullbordas. Vi skulle få svaret på när och hur kärn-
kraften skall avvecklas och hur den nödvändiga elenergin skall produceras.

Ramarna har i stort sett varit givna. De har satts med hänsyn till miljön
och med betoning på inhemska förnyelsebara energikällor, av sociala hänsyn
eller av välfärdshänsyn, men också av hänsyn till tiden. Tidsramarna har be-
slutats av riksdagen med startår för avvecklingen 1995 och med slutår 2010.

Mot den bakgrunden tycker jag att den proposition som regeringen har
lagt fram inte ger de svar som vi har förväntat oss och som vi behöver.

Det första årtalet har försvunnit. Det nämns inte i propositionen. Slutåret
2010 håller på att lösas upp. Formuleringarna kring slutåret är oprecisa, och
det blir ännu värre med tanke på att en av parterna i trepartiöverenskommel-
sen, nämligen folkpartiet, starkt ifrågasätter det. I stället för att uppfylla
kontrollstationens ålagda uppgift för man in nya kontrollstationer, i värsta
fall med årliga energipolitiska gräl i anslutning till budgeten.

Jag tycker att detta är oklokt. Jag tänker inte ta upp någon svekdebatt här
i kammaren. Det kan man göra i andra fora. Det är oklokt därför att alla
aktörer har efterlyst fasta spelregler, och en fast tidsram är enligt min mening
en viktig del i sådana spelregler.

Jag har fått stöd i min argumentation efter det att trepartiöverenskommel-
sen offentliggjordes, bl.a. i uttalanden som gjorts av Vattenfalls generaldi-
rektör Carl-Erik Nyquist och av Sydkrafts VD Göran Ahlström. De uttalade
sig i Dagens Industri den 29 januari 1991. Där säger man att kraftbolagen
tolkar beslutet som att inga kärnkraftsreaktorer kommer att stängas, varken
på 90-talet eller senare. Man säger vidare att man nu bantar sina utbyggnads-

planer. Skälet är dels att tillgången på el är god, dels att utbyggnadsplanerna
grundats på att man skulle ta fram ersättningsel till kärnkraften.

Sydkrafts VD Göran Ahlström säger att han aldrig har trott på en kärn-
kraftsavveckling och att Sydkraft egentligen aldrig har planerat för en av-
veckling. Vattenfall har tydligen gjort det och ändrar sig nu efter nya signa-
ler.

Det är oroväckande om syftet med propositionen har varit att slå fast en
bestämd energipolitik med kärnkraftsavveckling fram till 2010 som en viktig
del.

Jag vill komplettera med ett uttalande i Dagens Industri som Bernt Löf,
f.d. VD på MoDo, gjorde i dag den 21 februari. Uttalandet kan kopplas till
den interpellationsdebatt som förts mellan Lars Norberg och industriminis-
tern här i kammaren i dag. Bernt Löf säger att vi kommer inte att göra några
nya investeringar nu. Politikerna får en prövotid på tre fyra år att visa att
energipolitiken är hållfast. Detta gör det motiverat att, som Lars Norberg
gjorde, ställa frågan: Vem är det som avgör politiken egentligen?

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ställa ett antal centrala frågor till
Rune Molin.

Den viktigaste frågan för mig är: När och hur skall kärnkraften avvecklas,
och vilket år måste man börja avvecklingen för att vara klar år 2010? Jag
tycker att detta inte är någon årtalsexercis, utan ett påtagligt problem. När
måste man trycka på stoppknappen?

Det är också intressant att fråga: Hur skall energibalansen se ut när man
stoppar den första reaktorn? Skall ersättningskapaciteten vara i drift eller
räcker det att förutsättningarna finns genom att tekniken är utprovad?

En tredje fråga som jag skulle vilja ha besvarad är: Kommer regeringen
att tillåta större investeringar i de befintliga kärnkraftsverken? Jag menar
investeringar av den typ som förlänger kärnkraftsverkens tekniska livstid.
Det är möjligt att jag formulerar denna fråga felaktigt. Det kan vara så att
beslutet exklusivt kommer att fattas hos Sydkraft eller eventuellt hos ett bo-
lagiserat Vattenfall.

Jag vill också lyfta fram följande frågor: Kommer regeringen att tillåta så-
dana nyinvesteringar? Kommer detta att överlåtas till bolagen? Kommer be-
sluten att fattas hos Vattenfall?

Min uppfattning är att den strategi som valts för omställning av energisys-
temet inte är ändamålsenlig. Jag tror inte att man kan arbeta med parallella
system, dvs. bygga upp en ersättningskapacitet samtidigt som man har kvar
den kapacitet som skall ersättas. En rimlig och trolig utveckling är att mark-
naden kommer att svälja utbudet av energi och att överskott på el kommer
att tvinga fram prissänkningar på denna.

Det är också intressant att ställa frågan: Finns det någon alternativ strategi
för kärnkraftsavveckling om alla goda föresatser som finns manifesterade i
propositionen, framför allt satsningen på biobränslen, skulle misslyckas? Jag
vill knyta detta till min fråga om när avvecklingen måste påbörjas för att man
skall kunna hålla fast vid år 2010. Hur lång tid har biobränsleförsöken på sig
innan man måste pröva eventuella andra metoder, en reservstrategi?

Det finns mycket annat som är värt att diskutera om propositionen. Vi får
tillfälle att göra det senare.

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prognoserna tyder på en ökad energiförbrukning. Det är mycket oroväck-
ande att man skriver en proposition med en långsiktig politik, vilken accep-
terar denna utveckling, bl.a. mot bakgrund av uttalanden av Brundtland-
kommissionen om att den industrialiserade världen måste vända ökningen
av energikonsumtion till en minskning. En central fråga är: När och hur skall
denna vändning av konsumtionen i den industraliserade världen ske?

Jag har ställt många frågor, och jag tycker att det är centrala frågor. Jag
ser fram emot en diskussion med industriministern.

Anf. 33 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Jag vill starta med att säga att vi har ett uppdrag från svenska
folket från folkomröstningen 1980. Inför den folkomröstningen om kärn-
kraftens avveckling deklarerade samtliga dåvarande riksdagspartier att även
om folkomröstningen var rådgivande, var man beredd att följa resultatet.
Efter folkomröstningen hade riksdagen en diskussion om folkomröstningens
resultat och kom fram till att resultatet skulle tolkas så att kärnkraften skulle
avvecklas till år 2010. Man tolkade också det som stod på de segrande linjer-
nas valsedlar så att att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig
med hänsyn till miljö, välfärd, sysselsättning osv.

Det är ett uppdrag som vi har att förvalta och ett löfte att infria till det
svenska folket. Det är ett utomordentligt framsteg att vi har kunnat träffa en
uppgörelse mellan socialdemokraterna, folkpartiet och centern - partier
som representerade olika linjer 1980. Det innebär att vi håller fast vid den
tolkning som vi gjorde 1980 och att vi med konkreta ekonomisk-politiska
åtgärder är beredda att genomföra beslutet att kärnkraften avvecklas i enlig-
het med folkomröstningens innebörd.

När man skall göra denna bedömning och avvägning i politiken är det na-
turligtvis inte så enkelt att man bara kan lyfta fram ett av målen, t.ex. miljö-
målet. Miljöpartiets dilemma i alla frågor är att man inte kan lyfta fram de
olika mål som måste hanteras samtidigt. Man lyfter alltid fram ett mål mer
än de andra. Då hamnar man ofta snett i förhållande till de lösningar som
måste sökas för att klara människornas olika problem i samhället. Det gäller
i allra högsta grad den här frågan. Man kommer fram till, sett framför allt ur
miljösynpunkt, att insatserna är för små, att det måste gå mycket snabbare
osv.

De förslag till åtgärder som Lars Norberg redovisade skulle årligen kosta
2100 miljoner. Det är naturligtvis en önskelista, så länge man inte kan redo-
visa hur man skall finansiera och genomföra detta. Det är på samma sätt när
det gäller investeringsförslagen.

Krister Skånberg hade en rad olika frågor, bl.a. vad som är ett rimligt el-
pris. Vi har haft en situation i Sverige med lågt elpris, som har gynnat vår
industri konkurrensmässigt. Det förhållandet, som ger en konkurrenskraftig
skogsindustri, stålindustri, gruvindustri och basindustri över huvud taget,
vill vi bibehålla i framtiden. Då kan vi inte lägga på kostnader av det slag
som Krister Skånberg var inne på. Han föreslog avgifter av olika slag, vilka
lyfter upp kostnaderna och skapar problem med konkurrenskraften. Vi har
redan problem. Vi kan inte införa koldioxidskatt på t.ex. elproduktion i kon-
denskraftverk förrän man gör på motsvarande sätt i övriga Europa. Det dis-

kuteras där, men så länge man inte har gjort detta kan vi inte göra det utan
konsekvenser för konkurrenskraften och därmed för sysselsättningen och
välfärden.

Jag hoppas att vi kan träffa internationella överenskommelser, t.ex. i kol-
dioxidfrågan. Det pågår ett samarbete mellan EFTA och EG för att åstad-
komma den internationella samordning som Krister Skånberg frågade efter.
Avsikten är ju att med hjälp av olika insatser få ner koldioxidutsläppen så
att de år 2000 inte är större än utsläppen i dag. För det kommer att krävas
olika styrmedel. Jag utgår från att miljöavgifter är ett sådant. Men det måste
ske så att Sverige inte tappar konkurrenskraften utan att det samordnas med
vad som händer i Europa.

Uppfylls kraven på långsiktighet i överenskommelsen? Här träffas en
överenskommelse mellan tre partier som har funnits i riksdagen under lång
tid och som tillsammans har haft en majoritet under lång tid. Jag tror också
att de i fortsättningen kommer att ha den positionen. Jag tycker att det är
god långsiktighet att träffa en överenskommelse som syftar till att avveckla
kärnkraften till 2010, där man är beredd att sätta in de resurser som behövs
för att åstadkomma detta, nu i ett första steg med de åtgärder som samman-
lagt kostar 3 765 milj.kr., och sedan årligen pröva vilka åtgärder som behövs
för att uppnå målen. Det uppfattas så på marknaden. Jag har läst många
kommentarer till energiuppgörelsen. Ett som är gemensamt för dessa är att
det är bra att det blir en stabilitet och att inte varje valresultat skall behöva
innebära en ny energipolitik.

Krister Skånberg ställde en fråga om mer pengar till vindkraften. Han an-
ser att det är för litet med 250 milj.kr. på fem år. Vi får väl se. Vi skall årligen
redovisa resultaten av de åtgärder som sätts in både på tillförselsidan och på
hushållningssidan vad gäller säkerheten i kärnkraftverken. Då kommer vi
naturligtvis att redovisa hur mycket vindkraft som har kommit till och vilka
problem som finns för att tillgodose de krav som har kommit fram. Då får vi
ta ställning till om det behövs mer resurser.

Rolf Nilson vill ha en konstruktiv debatt. Det är bra. Jag hoppas att det
skall leda ända in i utskotten och så småningom till ett beslut i riksdagen.
Trepartiöverenskommelsen kan gärna få bli en fyra-, fem- eller sexpartiöver-
enskommelse. Det skulle hälsas med tillfredsställelse.

Vi måste föra en energipolitik som uppfattas som trovärdig av de olika
aktörer som skall fatta sina investeringsbeslut och som skall se till att vi kan
klara miljökraven och välfärdsönskemålen.

Rolf Nilson har frågat vem det är som avgör denna politik. Ja, den avgörs
ju i denna kammare. Det är här som riktlinjerna för energipolitiken avgörs,
och det är här som målen ställs upp för energipolitiken. Här fastställs också
avgränsningarna. Sedan finns det massor av önskemål som uttalas i massme-
dia dagligen. Men det får man väl se som en rimlig opinionsbildning i ett
demokratiskt samhälle. Vad riksdagens partier och riksdagsmajoriteten
kommer fram till grundas på en bedömning av det underlag som har tagits
fram i hela frågan och mindre på vad enskilda direktörer tycker i näringsli-
vet. Jag utgår från att det är så vänsterpartiet gör sina bedömningar, i varje
fall är det så i vårt parti.

Rolf Nilson ställde en rad olika detaljfrågor om framtida bedömningar,

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

3 Riksdagens protokoll 1990191:68

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

när och hur avvecklingen kan inledas, vilket år osv. Det är fullständigt omöj-
ligt att gå in på en sådan debatt. Jag tänker inte göra det heller. Upplägg-
ningen är att det är resultaten av de insatser vi gör som skall avgöra när det
är möjligt att sätta i gång avvecklingen och ta de olika reaktorerna ur drift.
Detta beror på så oerhört många faktorer som i dag inte går att överblicka.
Det är en fråga om vilken ekonomisk utveckling vi har, eftersom det styr
också hur mycket energi som t.ex. industrin men också andra näringsgrenar
behöver. Det hänger samman med den tekniska utvecklingen och hur snabbt
det går att få fram de olika energislagen, t.ex. förgasningen av biobränslen.
Hur snabbt kan det gå? När kan vi få de stora anläggningar som kan produ-
cera el i större utsträckning än vad kraftvärmeverken kan göra? Hur lyckas
sparandet? Allt detta måste vi avvakta. Åtgärder sätts nu in för att uppnå
resultat på dessa områden. Sedan får det vara en diskussion varje år om hur
långt vi har nått och vilka ytterligare insatser som kan behövas.

Hur skall energibalansen se ut för att vi skall kunna fatta dessa beslut?
Vi kan inte ge svar på alla bedömningar inför framtiden. Det är fullständigt
omöjligt. Nu anger vi inriktningen på energipolitiken. Där är huvudupplägg-
ningen att den skall prövas kontinuerligt för att vi skall se när det är utrymme
för att göra den omställning av energisystemet som är huvudsyftet med över-
enskommelsen. Jag hoppas att vi då kan få en medverkan även från de andra
partier som deltog i folkomröstningen. Miljöpartiet är litet friare eftersom
det då inte tog på sig något ansvar. Men också vänsterpartiet har ställt upp
efter folkomröstningen 1980 och gjort en tolkning av innebörden av folkom-
röstningsbeslutet.

Anf. 34 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Jag ställde en fråga om vad som är huvudproblemet i svensk
energipolitik. Jag fick inget svar på om industriministern delar miljöpartiets
syn att huvudproblemet är uran, kol, olja, fossilgas och bristande energief-
fektivitet.

Jag sade i mitt förra inlägg att propositionen icke är trovärdig när det gäl-
ler avvecklingen till år 2010. Jag har roat mig med att göra litet enkla beräk-
ningar och kommit fram till att om man fortsätter de knappt 20 åren fram till
år 2010 med den anslagsnivå som regeringen nu föreslår för de första fem
åren, dvs. 10 milj. kr. per år till solenergi, och de utnyttjas fullt ut, skulle
man få ut knappt 1 TWh värme ur de framställda solvärmeanläggningarna.
Ungefär samma sak skulle det bli med vindenergin. Om man utnyttjar de 50
milj.kr. per år och privata investerare skjuter till 150 milj.kr. så att man får
en investeringsnivå på 200 milj.kr. per år, skulle man under denna 20-årspe-
riod få ut ungefär 1 TWh elenergi från vindkraften. 2 TWh är alltså resultatet
av vad regeringen föreslår för att avveckla kärnkraften, som i dag producerar
65-70 TWh per år.

Miljöpartiets uppfattning är att man måste få fram åtgärder som åtmin-
stone ersätter ungefär 30 TWh elenergi när kärnkraften avvecklas. De andra
30-35 TWh kan man förmodligen ersätta med bättre effektivitet. Men det är
på denna punkt som jag menar, herr industriminister, att propositionen icke
är trovärdig, dvs. när man hävdar att kärnkraften skall avvecklas till år 2010.

Vi i miljöpartiet anser ju dessutom att en sådan avvecklingstid är alldeles för
lång tid.

Det saknas över huvud taget målsättningar. Jag vill också framhålla att när
miljöpartiet föreslår 2 100 milj.kr., har vi naturligtvis finansierat det. Det
framgår av vår alternativa budget som lades fram under den allmänna mo-
tionstiden. När det gäller de 5 miljarder kronorna per år har vi också väckt
motioner som klart visar varifrån de pengarna skall tas. Det är investeringar
som skall frigöras från Vattenfall och användas till annan energiteknik.

Anf. 35 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:

Herr talman! Industriministern gav oss del av sina prioriteringar. Med rim-
liga priser menar han låga priser. Sverige skall ge skogs- och stålindustrin
låga elpriser som en konkurrensfördel. En fråga blir då hur Sverige skall göra
om Sverige går med i EG. Kan Sverige då hålla lägre elpriser än vad det är
på en gemensam elmarknad inom EG? Har Sverige rätt att över huvud taget
erbjuda kunderna elpriser som inte åtminstone täcker kostnaderna?

Industriministern gjorde antingen en felsägning eller en ny tolkning när
han talade om vindkraft och hur mycket pengar som kan behövas för den.
Jag uppfattade det som att man skulle göra vad man kan inom rimliga ekono-
miska, miljömässiga och sociala gränser för att så snabbt som möjligt få en
utveckling där kärnkraften visar sig onödig, även från de tre partiernas be-
dömningssynpunkt. Men då kan man väl inte säga att det beror på hur säker-
heten inom kärnkraften utvecklar sig. Målet var väl ändå att bli av med kärn-
kraften så snart det går? Ju mer vindkraft som sätts in med gott resultat,
desto bättre måste det vara.

Industriministern tog upp frågan om biobränsle. Där finns det väl funge-
rande teknik i Norden utom just för förgasning. Där är det Sverige som har
halkat efter. Det finns förgasningsteknik att köpa, närmast från Finland.
Ahlström har anläggningar. Sverige har också halkat efter när det gäller
turbinteknik. Men där finns det teknik att köpa från USA. General Electric
har visat att det går att använda gasturbiner av ungefär samma slag som inom
flygmotorindustrin. Sverige behöver inte vänta på att börja använda förgas-
ning i kommersiell skala. Det går att köpa tekniken först och sedan fortsätta
med en egen industriell utveckling. Visst är det så, industriministern, att
svensk industri här efter hand skulle förutom en stor hemmamarknad kunna
få stora exportmöjligheter?

Anf. 36 ROLF L NILSON (v) replik:

Herr talman! Uppgörelsen och därmed propositionen har givit upphov till
olika tolkningar. Jag har refererat ett par viktiga tolkningar, nämligen reak-
tioner på propositionen från den verkställande direktören i Sydkraft och ge-
neraldirektören i Vattenfall. Jag tycker därför att det är utomordentligt vik-
tigt att Rune Molin gör denna klara markering att slutåret från resultatet av
folkomröstningen står kvar. Det är också viktigt mot bakgrund av att en av
parterna i överenskommelsen, Bengt Westerberg och andra framträdande
folkpartister, har slirat på målet i sina uttalanden. De har tagit upp den möj-
liga framtida utvecklingen av den europeiska energimarknaden som något
som kan påverka den svenska kärnkraftsavvecklingen, speciellt slutåret. Re-

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

sonemanget gick ut på att om det produceras kärnkraftsel i Europa, i EG,
till en fri elmarknad är det ologiskt att Sverige avvecklar sin kärnkraft och
importerar antingen fossil eller kärnkraftsel från Europa. Det finns någon
sorts logik i resonemanget, men det är också ett resonemang som undergrä-
ver tilltron till slutåret 2010.

Jag är också intresserad av frågan om brytpunkten i perioden fram till 2010
då man måste välja väg, måste bestämma sig att avveckla kärnkraften för att
hinna med det till slutåret och för att hinna välja en alternativ strategi.

Anf. 37 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Poeten Pär Lagerkvist har skrivit om ett brev som han fick
från sin gamla mor. Vi fick ett brev från en statsminister med en inbjudan till
förhandlingar om energipolitiken. Vi tackade ja till denna inbjudan.

När vi från centerns sida har gått in i dessa förhandlingar har vi gjort det
med ambitionen att målet om kärnkraftens avveckling skall stå kvar och att
vi äntligen skall få en konkret energipolitik som skall möjliggöra att beslutet
från folkomröstningen om kärnkraften och det därpå följande beslutet skall
kunna vara möjligt att genomföra och att vi skall kunna leva upp till målet.

Det senaste beslutet som fattades i riksdagen om energipolitiken gör det
inte trovärdigt att kärnkraften kan avvecklas. Detta beslut har fixerat debat-
ten omkring en årtalsexersis. Åtgärderna för att komma fram till kärnkrafts-
avvecklingen har uteblivit. Nu finns det ett antal konkreta åtgärder. Jag
kommer tillbaka till det.

Det är inte så som Lars Norberg säger att målet om kärnkraftsavveck-
lingen har givits upp. Centern har medverkat till att målet om kärnkraftsav-
vecklingen ligger fast. Det är heller icke ett försök att sopa problemen under
mattan, utan det är ett allvarligt försök och en ambition att få en energipoli-
tik som är hållbar i längden, som tar hänsyn till miljön och som också bevarar
konkurrenskraften för svenskt näringsliv.

Till skillnad från miljöpartiet slår Rolf Nilson an en försonlig och kon-
struktiv ton. Jag hoppas att den försonliga och konstruktiva tonen skall leda
fram till att också vänsterpartiet sluter upp bakom dessa delar i energipropo-
sitionen.

Vi får nu ett mångmiljardprogram för ny energi, för miljövänlig energi
som värnar miljön och naturen och som också eftersträvar hushållning. De
pengar som konkret satsas, och som vi från centerns sida har medverkat till
skall satsas på energiområdet, kan i sin tur aktivera tiotals nya miljarder som
kan användas för ny teknik, för att främja hanteringen av biobränslen, för
andra investeringar osv. runt om i landet. Vi möjliggör en fungerande mark-
nad med biobränslen. Från vårt håll har det varit ett mångårigt krav att få till
stånd en fungerande marknad med biobränslen, som förutom att den alstrar
energi dessutom skapar sysselsättning i olika delar av landet.

Vi får resurser till energiteknikfonden för att satsa ytterligare resurser på
forskning och utveckling av miljövänlig energiteknik. Vi har medverkat till
ett investeringsstöd till kraftvärmeproduktion, så att det går att komma bort
från kärnkraftsberoendet och i stället få el producerad på ett miljövänligare
sätt. Vi har ett offensivt program för vindkraftssatsningar liksom för solener-

gin. Vi får också etanolproduktion. Detta är viktiga pusselbitar i omställ-
ningen av förnyelsen av energisystemet.

Jag tycker att Lars Norberg m.fl. i stället för att ägna sig åt litanior och
gnäll skulle utveckla det konstruktiva arbetet för att få till stånd en ny energi-
politik i detta land och ett trendbrott i den storskaliga kärnkraftsinriktade
energipolitik som vi har sett alltför mycket av i Sverige. Men det är också
viktigt att generaldirektörer och verkställande direktörer, vare sig de befin-
ner sig i Vattenfall, Sydkraft eller något skogsbolag, nu rättar in sig i leden
och antar utmaningen att få till stånd en ny energipolitik.

Om man från delar av svenskt näringsliv avser att ägna sig åt krypskytte
mot denna uppgörelse och energipolitiken, finns det nog anledning för riks-
dagen, eller åtminstone de partier som medverkat till denna uppgörelse om
energipolitiken, att säga ifrån. Vattenfall, Sydkraft m.fl. har anledning att
anta denna utmaning, ställa in sig i ledet och bidra till att forma en energipo-
litik som tar hänsyn till miljön, slår vakt om tryggheten i olika delar av landet
och även medverkar till förnyelse av hela energisystemet.

Anf. 38 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Jag måste tyvärr säga att jag uppfattar centerns agerande
och deltagande i denna överenskommelse som att centern har gett upp sitt
kärnkraftsmotstånd. Jag har flera gånger i denna debatt försökt påpeka att
överenskommelsen icke ger trovärdighet åt målet att avskaffa kärnkraften.
Jag kan räkna rätt bra, och jag menar fortfarande att om man i 20 år fortsät-
ter med den insats som planeras, kommer man att producera ungefär 1 TWh
med solvärme och ungefär 1 TWh med vindkraft. Det är totalt otillräckliga
insatser för att genomföra den avveckling som Per-Ola Eriksson tror skall
kunna åstadkommas. Han påstår att vi miljöpartister bara kritiserar. Jag har
redogjort för vår politik, vilken för övrigt finns tillgänglig i våra motioner,
och dem har Per-Ola Eriksson redan fått.

Om man över huvud taget skall nå någonstans, det vet jag som gammal
industriman, måste man sätta upp mål och tidsplaner. Man måste veta vad
man vill och när och hur man skall komma dit. Det är inte alltid säkert att
det lyckas, men man måste i varje fall ha en plan. Nu finns det en plan att
avveckla kärnkraften till år 2010, men man anger medel som uppenbarligen
är otillräckliga.

När det sedan gäller det önskemål som nämnts om att det inte skall behö-
vas något krypskytte, måste jag tyvärr säga att denna plan är så pass urvatt-
nad att det nog inte blir så mycket krypskytte. I stort sett är den inriktad på
att tillfredsställa industrin. Den kör över de gamla besluten.

Det som mest av allt skapar trovärdighet för en kärnkraftsavveckling är
att man startar den. Då ser människor att det är allvar. Det var därför som
jag för en stund sedan ställde en fråga till industriministern som jag aldrig
fick svar på, nämligen: Vad är det som hindrar att man i dag avvecklar en
reaktor? Såvitt jag kan förstå kan det inte finnas något hinder alls, men det
skulle vara en ganska påtaglig och kraftig signal till de direktörer som det
talades om som inte riktigt vill vara med på noterna.

Det är ju så, att dessa direktörer inte är med på noterna. Vattenfalls förre
tekniske direktör, Ingvar Wivstad, sade - han har nämligen gått i pension

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

4 Riksdagens protokoll 1990191:68

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

och kan därför säga vad han vill - vid en debatt i förstakammarsalen i decem-
ber, att regeringen aldrig kan gå emot Vattenfall, punkt slut.

Det är beklagligt att centern i praktiken har gett upp sitt kärnkraftsmot-
stånd. Man sopar det hela under mattan med ett urvattnat program som
dessutom försämrar konkurrenskraften när det gäller bioenergin och höjer
driftskostnaderna i kraftvärmeverken. Det är resultatet av er kompromiss.

Anf. 39 ROLF L NILSON (v) replik:

Herr talman! Vi har dragit åt samma håll förr, så vi skall väl kunna göra
det i fortsättningen också, Per-Ola Eriksson. Vi drog åt samma håll i linje 3,
och jag tror nog att vi behövs i fortsättningen för att t.ex. förhindra att folk-
partiet drar ut er centerpartister på en allt tunnare energiis. Det är väl den
obeskattade värmen från kondenskraftverken som värmer upp vattnet under
isen och tunnar ut den.

Vänsterpartiet kommer givetvis på alla sätt, bl.a. i utskottet och i vårt mo-
tionsskrivande, att medverka till att kärnkraften avvecklas så snabbt som
möjligt och senast år 2010. Vi kommer att verka för de preciseringar och
skärpningar som vi menar behövs för att det skall bli lättare att komma fram
till det målet.

Jag har funnit den tråd jag tappade i mitt tidigare anförande. Lars Norberg
hjälpte mig att hitta den när han ställde frågan: Vad är det egentligen som
hindrar att man stänger ett kärnkraftverk i dag när energibalansen är så pass
stark som den är? Också jag tror att detta skulle vara den konkreta signal
till aktörerna som behövs och som visar att detta är allvar. Det skulle gå att
genomföra utan större olägenheter.

Anf. 40 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:

Herr talman! Det är viktigt att föra konstruktiva diskussioner om hur den
nu framlagda energipropositionen kan göras bättre. Jag hoppas att det jag
säger i dessa frågor inte upplevs som gnäll. Jag försöker tala om marknads-
mässigheten, om vad man kan göra så att marknadens aktörer inte bara skall
skrämmas med hot från riksdagen utan vad man skall göra för att de själva
skall inse att det lönar sig för svensk industri att slå in på vägen mot en ny
energipolitik. Det behövs ett praktiskt handlande från energiföretagens
sida. Kraven på en mer miljövänlig och resurssnål energiteknik kommer
bara att växa och växa och det alldeles oberoende av vad Sveriges riksdag
beslutar, och det kan jag ge industrin alldeles rätt i.

Det är väl rimligt att vi här i riksdagen gör vad vi kan för att underlätta för
svensk industri att bli konkurrenskraftig så tidigt som möjligt på detta om-
råde. Därför bör vi ställa krav. Jag är övertygad om att det finns många cen-
terpartister som inget hellre önskar än att kärnkraften avvecklas så snart som
möjligt. Jag kan inte riktigt förstå centerledningens handlande i det här fal-
let. Men det viktiga är att slå fast att det finns många människor i alla partier
som vill bli av med kärnkraften så snart som möjligt. Det är just denna möj-
lighet som vi tvistar om. Det är därför viktigt att också få i gång de kommer-
siella krafterna.

Jag vill till Per-Ola Eriksson och här närvarande folkpartister ställa samma
fråga jag tidigare ställde: Vad är det som hindrar att man ger en rejäl styrsig-

nal genom att avveckla ett enda kärnkraftverk redan nu? Vi har ett elöver-
skott i landet, herr talman.

Anf. 41 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag vill bestämt dementera, Lars Norberg, att centern har
gett upp kampen mot kärnkraften. Centerpartiet är garanten för kärnkraf-
tens avveckling. Jag noterar med en viss tillfredsställelse att Rolf L Nilson i
sin argumentation har ett helt annat synsätt än det Lars Norberg har gett
uttryck för.

Jag tror inte att jag ännu hört någon i denna diskussion som hävdat att
kärnkraften skall vara kvar, utan alla talar om att den skall avskaffas och
avvecklas. Det är då viktigt att vi får till stånd en konstruktiv dialog om hur
vi kan gå till väga.

Centerpartiet har biträtt en uppgörelse och uppnått ett förhandlingsresul-
tat som är ett av de mest konkreta som presenterats i riksdagen sedan början
av 1980-talet efter folkomröstningen om kärnkraften. Det är viktigt att detta
utgör plattformen för det fortsatta arbetet för förnyelse av energisystemet.
Det är samtidigt en utmaning för alla de företag runt om i landet som arbetar
med alternativ energiteknik att nu ta vara på möjligheterna att vrida Sveriges
energiförsörjning i en mer miljövänlig riktning. Vi skall också utnyttja möj-
ligheterna att skapa sysselsättning runt om i landet. Den möjligheten får man
genom satsning på biobränslen och etanoltillverkning, något som finns med
i detta paket.

Anf. 42 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Jag måste tro Per-Ola Eriksson på hans ord när han säger att
centern inte har gett upp. Det har man säkert inte gjort i sina hjärtan, men
när det gäller politik är det handlingarna som räknas. Jag har framhållit att
den proposition som är framlagd på basis av trepartiöverenskommelsen icke
ger signaler till dem som agerar på marknaden om att kärnkraften skall av-
vecklas, och det har också Rolf L Nilson intygat. Tvärtom säger man nu från
storindustrin, med Bo Berggren i spetsen, att saken nu är klar. Det blir ingen
kärnkraftsavveckling. Jag tror inte att Per-Ola Eriksson på något vis kan
motbevisa mig i denna tolkning.

Hur ser problemet ut? I folkomröstningen år 1980 ville 80 % av de röstbe-
rättigade att kärnkraften skulle bort antingen på 10 år eller på 25 år. Nu har
det gått 11 år sedan dess, och vi har fortfarande inte fått någon vidare fart
på alternativen. Precis som jag frågade industriministern vill jag fråga Per-
Ola Eriksson: Vilka är problemen? Är problemen uran, kol, olja, fossilgas
och dålig energieffektivitet, eller är det de inhemska bränslena solkraften,
vindkraften och energihushållningen som är problemen?

Det måste läggas fram ett program som är trovärdigt. Centern har tyvärr
gett sig ut på en alltför tunn is - jag vet inte om det har skett i misshugg eller
hur det har gått till - och det kommer att visa sig att den brister. Detta pro-
gram ger inte underlag för en kärnkraftsavveckling. Man accepterar också
en ökad energiförbrukning i klar motsats till vad Brundtlandskommissionen
inom FN och förra energiministern, nuvarande miljöministern, säger, nämli-
gen att industriländernas energiförbrukning skall halveras.

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Det är en rimlig målsättning. Den är överkörd i denna proposition, och
det är likaledes de oåterkalleliga besluten som även centern deltog i för två
år sedan, dvs. att starta avvecklingen 1995-1996. De besluten är överkörda,
och här återstår bara ett tämligen urvattnat program som storindustrin tolkar
som att det inte blir någon kärnkraftsavveckling. Jag skall gärna samarbeta
med centern i en bättre riktning.

Anf. 43 KRISTER SKÅNBERG (mp) replik:

Herr talman! Jag vill upprepa frågan om möjligheten att avveckla ett
första kärnkraftverk. Jag hörde inte att Per-Ola Eriksson svarade på den.
Vad är det som hindrar att man ger en mycket tydlig styrsignal till hela Sve-
rige om att vi nu har inlett en ny energipolitik? Det är lika bra att börja om-
ställningen nu. Vad är det som hindrar att man avvecklar ett kärnkraftverk?

Anf. 44 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Långsiktighet är värdefullt inom alla delar av politiken. Men
inom få områden är det så viktigt med en långsiktig politik som just när det
gäller energin. Det hänger ihop med att de investeringar som görs inom ener-
gisektorn normalt sett skall kunna användas under en period på 20, 30, 40
och ibland ännu fler år.

Det har i Sverige under alltför lång tid rått en osäkerhet om inriktningen
av energipolitiken, och det har skadat landet. Det har lett till att företag inte
kunnat veta om det var klokt att investera i vårt land eller om de hellre borde
göra det någon annanstans. Det har lett till minskade investeringar i Sverige,
utflyttning av arbetsplatser, förlorade exportandelar i samband med att före-
tagen flyttat ut och därigenom till ökad och ökande arbetslöshet.

Allt detta gör att det för oss framstod som viktigt att gå in i diskussioner
med socialdemokraterna och centerpartiet i syfte att finna en energipolitik
med en långsiktig trovärdighet. Vår utgångspunkt var, att det som ett resul-
tat av en överenskommelse som vi skulle kunna biträda måste skapas säker-
het för att det i landet finns tillgång till el till ett med omvärlden konkurrens-
kraftigt pris, utan att man för den skull behöver bygga ut hittills orörda älvar
eller på annat sätt bidra till en ökad miljöförstörelse. Det målet har vi nått
med denna uppgörelse. Vi ville att alla skulle vara säkra på att Sverige var
ett bra land att bedriva näringsverksamhet i, även för dem som för sin verk-
samhet behöver ha tillgång till betydande mängder energi, inkl, elenergi.
Det har vi nått med denna uppgörelse.

Vi har också, och det är en viktig del i detta, nått fram till att det oåterkal-
leliga beslutet om avveckling år 1995-1996 har återtagits. Det anser vi vara
en betydande fördel för säkerheten i de avseenden som jag nyss har beskri-
vit, nämligen att landet skall ha tillgång till energi till konkurrenskraftiga pri-
ser.

Vi har med denna överenskommelse fått ett beslut som innebär en ganska
betydande satsning på alternativa energislag. Jag syftar då inte minst på
bioenergin, men också på vindkraft. Genom att utveckla förgasningsmeto-
der för bioenergi skall vi på sikt kunna nå, det är i varje fall vår förhoppning,
en möjlighet att basera en större del av den svenska elförsörjningen på miljö-
vänlig svensk energi, och det är inte dåligt.

Vi anser att förhandlingarna har gett ett mycket bra resultat på dessa hu-
vudpunkter. Därför har folkpartiet liberalerna också biträtt de beslut som
ligger till grund för den energiproposition som nu skall behandlas.

Jag vill gärna understryka att jag anser att uppgörelsen är konkret och bör
kunna ge dem som vill kunna arbeta i Sverige en tilltro till att energifrågan
nu har nått en lösning som gör att de med tillförsikt kan fortsätta att verka i
detta land. Det är ett oerhört positivt inslag i den politik som nu förs, inte
minst mot bakgrund av den ganska besvärliga ekonomiska sits som Sverige
befinner sig i.

Anf. 45 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! Jag vill börja med att rikta samma fråga till folkpartiets före-
trädare som jag riktat till övriga partiers: Vilket är huvudproblemet i svensk
energipolitik? Är det användningen av uran, kol, olja, fossilgas och bris-
tande energieffektivitet, eller är det användningen av de s.k. alternativen,
dvs. solvärme, vindkraft, biobränslen och ökad effektivitet.

Jag håller med Hadar Cars om att den här uppgörelsen ger en långsiktig
bas. Jag har försökt klargöra att jag tolkar det precis så. Den ger det resulta-
tet att det inte blir någon kärnkraftsavveckling. Det jag har emot uppgörel-
sen är att den hymlar med sanningen och försöker ge intryck av att den leder
till en kärnkraftsavveckling år 2010. Den är icke trovärdig. Industrifolk, som
ju kan räkna, inser naturligtvis detta ganska snabbt. Det sägs ju också i klar-
text att det inte är aktuellt att minska energianvändningen i samhället på det
sätt som vissa kvinnor, t.ex. Birgitta Dahl, Gro Harlem Brundtland och
andra, tror. Nej, energiomsättningen i det svenska samhället skall tvärtom
öka.

Det är roligt att det finns några bidrag till de s.k. alternativen, men det är
bara kosmetiska bidrag.

En egendomlighet i Hadar Cars anförande tyckte jag var när han påstår
att vi har fått en arbetslöshet i Sverige på grund av att vi har haft en oklar
energipolitik. Vi har sedan 1980 ett ganska klart avvecklingsbeslut som för-
stärktes 1988 genom det s.k. oåterkalleliga beslutet. Sverige hade under
denna period praktiskt taget den högsta sysselsättningen i hela Europa. Jag
kan inte förstå hur den osäkerhet som industrin då kände ledde till bristande
sysselsättning. Att industrin begav sig på flykt vet vi alla, men det berodde
delvis på att man helt enkelt inte hade någon arbetskraft att räkna med här
i landet.

Anf. 46 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag vill komplettera den fråga som Lars Norberg ställde med
anledning,av påståendet att den svenska energipolitiken skulle ha lett till
ökad arbetslöshet. Vad får Hadar Cars att säga att företagen skulle välja att
flytta ut - de flyttar ju ut till högre energipriser? Det är någonting i det här
som inte stämmer.

Jag har en fråga till, herr talman, till Hadar Cars. Upplever Hadar Cars
att den här uppgörelsen kommer att leda till att den svenska kärnkraften är
avvecklad till år 2010? Ja eller nej?

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Anf. 47 HADAR CARS (fp):

Herr talman! När det gäller Lars Norbergs fråga eller snarare påstående
att det är konstigt att jag säger att den svenska energipolitiken har skadat
sysselsättningen i Sverige, när vi har haft en hög sysselsättning under ett an-
tal år. Det visar precis hur kortsiktigt man tänker inom det parti som Lars
Norberg representerar.

Det är inte så att en åtgärd omedelbart följs av konsekvenser för t.ex. sys-
selsättningen. Det är först år efter det att man fastställer en tokig politik -
såsom när man har bestämt sig för att inte bygga ut pappersindustri i Sverige,
utan lägga ny pappersindustri i t.ex. Frankrike - som dessa negativa konse-
kvenser börjar visa sig. Det är av just det skälet, som Lars Norberg säkert är
oförmögen att fatta, som jag anser det vara så viktigt att energipolitiken förs
mera långsiktigt och med en bred förankring i den svenska riksdagen.

Någon ställde frågan till mig om vilket som är det svåraste problemet. För
egen del anser jag att det svåraste energiproblemet - och det sammanhänger
självfallet med miljöproblemen - är växthuseffekten och vår alltjämt mycket
stora användning av fossila bränslen. Detta framstår för mig som det allvarli-
gaste problemet när man granskar den svenska energipolitiken. Jag är i sär-
skilt hög grad angelägen om att medverka till en förändring av detta. Därför
är det bra att den här överenskommelsen innebär en satsning på bioenergi,
och framför allt en långsiktig satsning som innebär att när vi får fram en tek-
nik, t.ex. förgasningstekniken, för att använda bioenergi på ett effektivt sätt
skall vi också ha förutsättningar att göra detta.

Ge besked, sade någon här: Tror Hadar Cars att det här leder till att kärn-
kraften kommer att vara avvecklad år 2010? Det vet jag inte. Jag kan inte
svara på det. Så långt sträcker sig inte min sikt. Det görs olika bedömningar
kring detta, men så mycket kan jag säga att förutsättningarna för att vi skall
kunna klara oss med en energi som vi vill ha och kan överlämna till kom-
mande generationer med stolthet, ökar som en följd av det energibeslut som
mitt parti har varit med om att fatta.

Anf. 48 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! I motsats till Hadar Cars har jag arbetat 30 år inom industrin
och känner till en del om långsiktighet. Jag har konstruerat maskiner, och
jag vet att det tar ungefär tio år från det man börjar med de första skisserna
till dess maskinen är i drift. Jag vet alltså en del om långsiktighet, som Hadar
Cars kanske inser.

Å andra sidan kan också industrin vara ganska snabb. När riksdagen fat-
tade sitt beslut om att avveckla två reaktorer planerade Hyltebruk i Småland
att bygga ut sina pappersmaskiner med en ny anläggning för flisråvara. På
bara några månader planerade man om den anläggningen, eftersom man be-
farade att energipriserna skulle stiga, till en återvinningsanläggning där man
använder returfibrer för att framställa tidningspapper. Vi tyckte att detta var
en positiv effekt av avvecklingsbeslutet. Detta borde för övrigt ha varit
ganska väl känt, eftersom beslutet fattades redan 1980. Det är inte fråga om
att man hattar från det ena året till det andra. Här har det förekommit en
relativt långsiktig politik, som man i praktiken har gett upp genom den upp-

görelse som Hadar Cars har deltagit i. De s.k. aktörerna på marknaden tol-
kar uppgörelsen så.

Det gläder mig att Hadar Cars upplever att fossilbränslena - han sade
växthuseffekten, men jag antar att det är ungefär detsamma som det jag kal-
lade för fossilbränslena - är ett stort problem. Vi menar att detta är ett
mycket stort problem, men vi menar också att uran som energiråvara är ett
likvärdigt och kanske ännu större problem. Båda dessa problem behöver ak-
tivt angripas. Sverige är till 74 % beroende av dessa två energislag, uran och
fossilbränslen, enligt FNs metod att räkna.

Dessutom accepterar folkpartiet en uppgörelse som siktar på att energian-
vändningen skall öka framöver. Detta tycker vi är upprörande. Vi har i mo-
tion efter motion sagt att siktet i den svenska energipolitiken måste vara in-
ställt på en minskning. Vi har preciserat detta och sagt att det bör vara en
minskning med 2 % per år. Det leder till den önskade halveringen på 35 år.

Anf. 49 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag har bara arbetat ungefär tolv år i svensk industri och där-
efter några år som konsult i ny affärsutveckling.

Hadar Cars talar om långsiktighet, men tydligen inte om en sådan långsik-
tighet att man skall kunna förutsäga när kärnkraften kan vara avskaffad. När
industrin gör planer har man faktiskt en planering som också innehåller år-
tal. Där talar man inte om årtalsexercis. Där betraktar man nog planer som
inte innehåller klara tidsangivelser som någonting som över huvud taget inte
gäller. Det ingår i långsiktig planering att kunna ange när en sak skall ske
och att sätta ett mål även i tiden - naturligtvis också i resultat - och sedan
arbeta mot detta mål. Man ser helt enkelt till att man är färdig vid angiven
tidpunkt. Annars blir det inget av, herr talman.

Om växthuseffekten är problemet, Hadar Cars, varför belägger man inte
energiproduktionen med någon typ av utsläppsskatt på koldioxid? Det
skulle väl vara ett sätt att minska växthusproblemet om man minskade an-
vändningen av fossila bränslen.

Till slut vill jag upprepa frågan vad det är som hindrar att man avvecklar
en kärnreaktor i dag, om man verkligen vill slå in på den nya energipolitiken
och ge signaler till detta.

Anf. 50 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Jag kan bara beklaga att Lars Norbergs och Kristers Skån-
bergs mångåriga erfarenhet från svensk industri satt så få spår i deras poli-
tiska verksamhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Propositionen hänvisades till näringsutskottet.

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Remissdebatt

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

6 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1990/91 :L16 till lagutskottet

1990/91 :Krl0-Krl2 till kulturutskottet

1990/91 :Ju21-Ju24 till justitieutskottet
1990/91:N15 och N16 till näringsutskottet
1990/91 :Ju25 till justitieutskottet

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1990/91:81 Filmstöd

1990/91:97 Förslag till lag om förbud mot utförsel av vissa produkter som
kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 20 februari

1990/91:153 av Sten-Ove Sundström (s) till industriministern om sysselsätt-
ningen i Norrbotten:

Den positiva utvecklingen på Norrbottens arbetsmarknad har nu föränd-
rats i negativ riktning och arbetslösheten ökar snabbt. Arbetslösheten är nu
mer än dubbelt så hög som riksgenomsnittet, främst drabbas kvinnor och
ungdomar.

Den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden beror dels på konjunktur-
nedgången, dels förstärks effekten genom de pågående strukturförändring-
arna inom basindustrierna. Dessa förändringar kommer att beröra tusentals
anställda under de närmaste åren. Det gäller förändringar inom såväl
SSAB-OVAKO-SJ-LKAB-ASSI m.fl. till basindustrierna beroende under-
leverantörer och serviceföretag.

Bara inom Svenskt Stål, O VAKO och SJ i Luleå berörs ca 500 arbetstillfäl-
len. ASSI i Kalix, Karlsborgsverken har också signalerat strukturföränd-
ringar som kan innebära att hundratals jobb kommer i fara.

Nyligen har regeringen genom olika förslag satsat stora resurser för att
sätta fart på tillväxten samt genom en rad åtgärder sökt motverka lågkon-
junkturens effekter. Det är mot den bakgrunden angeläget att åtgärder sna-
rast vidtas för att säkra utvecklingen och produktionen även i de statliga
företagen.

Kontaktvägarna och ägarinflytandet måste nyttjas att på ett effektivare

sätt för att trygga sysselsättningen i det län som hårdast pinas av arbetslöshe-
ten.

Det statliga engagemanget i Norrbottens näringsliv tillkom för att förädla
länets råvaror och därmed trygga sysselsättningen. Fortfarande dominerar
dessa basindustrier länets industrisysselsättning; en tveksamhet att investera
för att utveckla företagen kan få förödande effekter på länets arbetsmark-
nad.

Oron och osäkerheten över företagens framtid ökar nu bland de anställda.
Därför vill jag till industriministern ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder är industriministern beredd att vidta för att trygga syssel-
sättningen vid ASSI Karlsborgsverken?

2. Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att säkra utbyggnaden av me-
tallurgin vid Svenskt Stål i Luleå?

den 21 februari

1990/91:154 av Pär Granstedt (c) till justitieministern om länsrätten i Stock-
holms län:

Länsrätt i Haninge

Regeringen har föreslagit en ny instansordning och organisation för rätt-
skipningen i socialförsäkringsmål. Försäkringskassornas och riksförsäk-
ringsverkets beslut i socialförsäkringsärenden skall överklagas till länsrätten,
och de nuvarande tre försäkringsrätterna skall upphöra. Mycket talar för att
riksdagen kommer att bifalla regeringens förslag.

Lokaliseringen

När försäkringsrätterna (FR) tillkom 1979 spelade lokaliseringen en stor
roll. Den största rätten, försäkringsrätten för Mellansverige (FRM), place-
rades i Haninge, två mil utanför Stockholm, den näst största, försäkringsrät-
ten för södra Sverige (FRS), i Huskvarna och den minsta, försäkringsrätten
för Norra Sverige (FRN), i Umeå.

Ett resultat av försäkringsrätternas avskaffande är en betydande centrali-
sering främst till centrala Stockholm men också till Göteborg, Malmö och
Jönköping, där det redan finns många och stora domstolar. Större delen av
FRMs personal kommer således enligt propositionen att flytta till länsrätten
i Stockholms län och till kammarrätten i Stockholm, vilka bägge är belägna
i Stockholms innerstad. Personalen vid FRS kommer till största delen att
flytta till länsrätterna i Göteborg och Malmö och till kammarrätterna i Jön-
köping och Göteborg. Endast FRNs personal kommer till största delen att
bli kvar i Umeå.

Domstolarnas storlek

I sitt remissyttrande över promemorian (Ds 1990:80) Rättskipningen i so-
cialförsäkringsmål noterade FRM att länsrätten i Stockholm för närvarande
är cirka sju gånger så stor som de övriga 23 länsrätterna i genomsnitt och
att varje ny målgrupp som tillförs länsrätterna leder till större ökningar av
länsrätten i Stockholm än av övriga länsrätter.

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Länsrätten i Stockholm beräknas i samband med integreringen få ett till-
skott av ca 30 tjänster, vilket motsvarar en medelstor länsrätt i landsorten.
Skulle man i stället dela länsrätten i Stockholms län mitt itu får man efter
integreringen två länsrätter med ca 110 tjänster var. Dessa bägge skulle ändå
bli klart större än de bägge länsrätterna i Göteborg och Malmö och långt
större än den genomsnittliga länsrätten.

Det är känt att mycket stora domstolar kan få svårt att driva verksamheten
på ett rationellt sätt. Man har av den anledningen ofta diskuterat att dela
Stockholms tingsrätt som är drygt dubbelt så stor som varje annan domstol
i landet. Länsrätten i Stockholms län kommer som en följd av propositions-
förslaget att kunna ta upp tävlan med Svea hovrätt och Göteborgs tingsrätt
om platsen som näst största domstol i landet.

Regionalpolitiska skäl

Stockholmsregionen kännetecknas av en stark obalans mellan just Stock-
holms innerstad och inte minst de södra förorterna. Till Haninge fanns tidi-
gare lokaliserad en annan statlig myndighet, statens arbetsmarknadsnämnd
(SAMN), med ett 100-tal anställda. Den upphörde för ett par år sedan. Tele-
verket, som är en stor statlig arbetsgivare i Haninge, planerar enligt tidnings-
uppgifter nu att skära ned personalen i Haninge och Farsta med 200. Till
FRM är för närvarande knutna ca 110 personer, varav ett 90-tal tjänstgör i
rätten och ett 20-tal domare och föredragande är tjänstlediga för arbete i
bl.a. regeringskansliet, riksdagen och försäkringsöverdomstolen.

För Haninge, som är en kommun med relativt sett få arbetsplatser inom
den offentliga tjänstemannasektorn, betyder nedläggningen av FRM själv-
fallet ett svårt avbräck. Mot den här bakgrunden finns det inte minst starka
regionalpolitiska skäl för att se till att FRM efterträds av en ny länsrätt.

Närmare om delning av länsrätten

Den nuvarande länsrätten i Stockholms län är bildad av instanser som en
gång var uppdelade på A- och B-län. Ett naturligt sätt att dela länsrätten
kunde vara att låta den nuvarande länsrätten på Södermalm i Stockholm få
Stockholms kommun som domkrets och föra övriga kommuner i länet till
den nybildade länsrätten. Ett annat sätt kunde vara en delning av länet i en
nordlig och sydlig del, vilket också skulle innebära en delning av Stockholms
stads område. Den nya länsrätten kunde då överta FRMs lokaler och admi-
nistration i Haninge. Praktiskt taget all administrativ personal vill stanna i
Haninge och detsamma gäller åtskilliga jurister.

Handens tingsrätt, som ligger helt nära FRM och har en struktur som lik-
nar länsrätternas, har inte haft några problem med att rekrytera vare sig no-
tarier eller domare till sig. Tingsrätten har vidare - för övrigt i likhet med
FRM - haft lättare än domstolarna i Stockholms innerstad att rekrytera ad-
ministrativ personal. För Handens tingsrätt och för Haninge kommun skulle
det innebära flera fördelar om en ny länsrätt med dess varierade målsam-
mansättning lokaliserades till Haninge.

Regeringen har hävdat att en delning av länsrätten i Stockholms län skulle
medföra ökade lokalkostnader. Uppenbarligen syftar man på att länsrätten
sägs kunna inrymma också dem som skall nyanställas i samband med integre-

ringen. Länsrätten bör då hellre avstå de lokaler som inte utnyttjas. Gene-
rellt sett är lokalkostnaden betydligt lägre i Haninge än de är i Stockholms
innerstad. Det torde dessutom vara ganska enkelt att utvidga och anpassa
FRMs nuvarande lokaler till en ny och eventuellt något större domstol med
ett större inslag av muntliga förhandlingar.

Haninge kan nås med pendeltåg eller bil på mindre än en halvtimme från
Stockholms innerstad, och om kommuner norr om Stockholm skulle ingå i
domkretsen behöver man ändå sällan räkna med längre resa än en timme.
Man behöver inte jämföra med förhållandena i Norrlandslänen för att tycka
att en sådan ”tidsutdräkt” är i sammanhanget rätt försumbar. För många
boende i den södra länsdelen är Haninge mer lättillgänglig än Stockholms
innerstad.

Självfallet kommer en delning att medföra en del påfrestningar för den
nuvarande personalen vid länsrätten i Stockholms län, liksom det blir en del
merarbete för domstolsverket och andra inblandade. Men svårigheterna bör
inte överdrivas. En stor och välskött domstol med utmärkta lokaler i Ha-
ninge står beredd att ta emot nya arbetsuppgifter från länsrätten och en del-
vis ny personal. Och för den nya organisationen av rättskipningen i socialför-
säkringsmål kan det inte minst övergångsvis vara till stor fördel att en bety-
dande del av socialförsäkringsmålen i landet i första domstolsinstans kom-
mer att handläggas i en domstol, som säkerligen i stor utsträckning hämtar
domare och annan personal från den gamla FRM. En ny länsrätt i Haninge
borde lämpligen ta hand om de mål enligt den äldre lagstiftningen om yrkes-
skadeförsäkring som FRM nu är ensam specialdomstol för.

Att den nya organisationen får en lämplig utformning redan från början
är så viktig att reformens genomförande kan uppskjutas ett halvår, om det
skulle visa sig nödvändigt av praktiska skäl.

En delning av den redan i dag förhållandevis mycket stora länsrätten i
Stockholm bör göras nu när stora grupper av nya mål tillförs länsrätterna.
Ändringar i socialförsäkringslagstiftningen liksom domstolsutredningens ar-
bete kan visserligen så småningom leda till förändringar i arbetsunderlaget
för de framtida länsrätterna. Om dessa förändringar sammantaget betyder
ökade eller minskade arbetsuppgifter kan dock inte avgöras för närvarande.
Men de bägge stora domstolar som skulle bli resultatet av en delning av läns-
rätten i Stockholms län måste kunna möta sådana förändringar lättare än det
stora flertalet övriga länsrätter. Det kan snarare göra det mindre sårbart än
om den nuvarande länsrätten i Stockholms län finns kvar som en av de allra
största domstolarna i landet.

Om en delning inte kommer till stånd borde länsrätten i sin helhet lokalise-
ras till Haninge så som framförts av länsstyrelsen i Stockholms län.

Med hänvisning till det anförda ställer jag följande frågor till justitieminis-
tern:

Är statsrådet beredd att ta upp till förnyad prövning frågan om en delning
av länsrätten i Stockholms län i samband med övertagandet av socialförsäk-
ringsmålen, varav en skulle lokaliseras till Haninge med utnyttjande av de
resurser som hittills använts av Försäkringsrätten för Mellansverige?

Är statsrådet i annat fall beredd att förorda att länsrätten i Stockholms län
i sin helhet bör lokaliseras till Haninge?

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

9 § Anmälan oin frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 20 februari

1990/91:433 av Karl-Erik Svartberg (s) till socialministern om reglerna för
statsbidrag till handikappanpassning av lokaler:

I ett besvärsärende rörande statsbidrag för handikappanpassning av en
samlingslokal har boverket uttalat följande:

”Emellertid har distriktet numera också meddelat att droger, varmed
torde avses bl.a. tobak och alkohol, inte får förekomma i lokalen. Enligt vad
som sagts ovan är en sådan inskränkning i rätten att använda lokalen också
en grund för avslag.”

En organisation som vill förbjuda alkohol och tobak i sina samlingslokaler
kan enligt boverket alltså inte få statsbidrag till handikappanpassning av lo-
kalerna.

Är detta i överensstämmelse med regeringens strävan att begränsa bruket
av alkohol och tobak?

den 21 februari

1990/91:434 av Knut Wachtmeister (m) till statsrådet Erik Åsbrink om försla-
get om rapporteringsskyldighet om enskildas innehav av konst m.m.:

Riksskatteverket föreslår i sitt remissvar över förslaget om ny förmögen-
hetsskatt att auktionsfirmor och försäkringsbolag skall bli skyldiga rappor-
tera om enskildas innehav av konst och andra värdeföremål.

Detta har med fog upprört många, och jag hemställer att statsrådet redan
nu uttalar sig mot denna form av angiveri.

1990/91:435 av Ingrid Hemmingsson (m) till arbetsmarknadsministern om
nedsättningen av arbetsgivaravgiften i stödområde 1:

Nedsättning av arbetsgivaravgiften i stödområde 1 gäller tyvärr inte alla
verksamheter. Det skapar en snedvriden konkurrens inom en och samma
bransch. Turismen i västra Härjedalen får tjäna som exempel på detta. I
västra Härjedalen är turismen den dominerande näringen, som består av ho-
tell, camping eller stuguthyrning. Hit hör också många små värdshus och re-
stauranger. Företagen är på små orter som Tänndalen-Funäsdalen beroende
av samma gäster - turister. Vissa får 10 % nedsättning av arbetsgivaravgiften
medan andra inte får någon nedsättning alls.

Restauranger som drivs i samband med hotell eller camping och stugut-
hyrning får nedsättning, medan en liftanläggning med servering-värdshus
inte får del av nedsättningen. Ej heller alla de små restauranger och värdshus
som är nödvändiga för turisterna i området. I Tänndalen-Funäsdalen ligger
dessa företag tätt intill varandra.

Kommer arbetsmarknadsministern att undanröja dessa otroliga orättvisor
mellan företag inom samma bransch?

1990/91:436 av Ingrid Hemmingsson (m) till socialministern om tillsynen
över den psykiatriska vården:

I ett uppmärksammat fall i Norge har det uppdagats att en patient som
varit föremål för psykiatrisk vård kontinuerligt har misshandlats av främst
outbildad vårdpersonal. Fallet har väckt berättigad upprördhet över hur
oskyldiga och utlämnade människor riskerar att bli behandlade i ett välfärds-
samhälle som Norge.

Enligt RSMH finns det heller inga garantier för att denna form av miss-
handel, såväl psykisk som rent fysisk, inte också förekommer i vårt land.
Samtidigt är det uppenbarligen så att inga ansvariga myndigheter i Sverige
på ett mer genomgripande sätt har studerat situationen på landets psykia-
triska sjukhus. Detta är allvarligt, eftersom de som vårdas på dessa ofta inte
är starka nog att själva anmäla eventuella övergrepp och att i fall där miss-
handel lett till åtal, dessa har lagts ned i brist på bevis.

Jag vill därför fråga statsrådet följande:

Vilken tillsyn förekommer i dag över psykiatriska sjukhus och vårdhem så
att övergrepp liknande det norska Sol-fallet kan undvikas?

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.12.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf. 32 (del-
vis) och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protkollet

TOM T:SON THYBLAD

/Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

Innehållsförteckning

Torsdagen den 21 februari

Meddelande om ändrad dag för finansdebatten................ 1

Andre vice talmannen

1 § Justering av protokoll................................. 1

2 § Svar på interpellationerna 1990/91:139,141 och 142 om Radio Sö-

dertälje.......................................... 1

Utbildningsminister Bengt Göransson (s)

Pär Granstedt (c)

Ylva Annerstedt (fp)

Lennart Andersson (s)

Annika Åhnberg (v)

3 § Svar på interpellation 1990/91:119 om ökad sysselsättning i Gävle-

borgs län........................................ 11

Industriminister Rune Molin (s)

Karin Starrin (c)

Hans Lindblad (fp)

Iris Mårtensson (s)

4§ Svar på interpellation 1990/91:127 om regeringen och storindu-

strin ............................................ 23

Industriminister Rune Molin (s)

Lars Norberg (mp)

Paul Ciszuk (mp)

5§ Remissdebatt (prop. 1990/91:88 Energipolitiken)............ 26

Lars Norberg (mp)

Krister Skånberg (mp)

Rolf L Nilson (v)

Industriminister Rune Molin (s)

Per-Ola Eriksson (c)

Hadar Cars (fp)

6§ Hänvisning av ärenden till utskott........................

7§ Bordläggning.......................................

8 § Anmälan om interpellationer

1990/91:153 av Sten-Ove Sundström (s) om sysselsättningen i
Norrbotten.................................... 44

1990/91:154 av Pär Granstedt (c) om länsrätten i Stockholms
län........................................... 45

9 § Anmälan om frågor

1990/91:433 av Karl-Erik Svartberg (s) om reglerna för statsbi-
drag till handikappanpassning av lokaler.............. 48

1990/91:434 av Knut Wachtmeister (m) om förslaget om rap-
porteringsskyldighet om enskildas innehav av konst m.m. . 48

1990/91:435 av Ingrid Hemmingsson (m) om nedsättningen av
arbetsgivaravgiften i stödområde 1 .................. 48

1990/91:436 av Ingrid Hemmingsson (m) om tillsynen över den

psykiatriska vården.............................. 49

Prot. 1990/91:68

21 februari 1991

gotab 98179, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:68 Torsdagen den 21 februari

Riksdagens protokoll1990/91:68

Torsdagen den 21 februari

Kl. 12.00-15.12

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:68