Riksdagens protokoll
1990/91:59

Fredagen den 8 februari

Kl. 9.00-13.18

Protokoll

1990/91:59

1 § Utökning av antalet suppleanter i bostadsutskottet Svar på interpella-

tioner

Från valberedningen förelåg förslag om att antalet suppleanter i bostads-
utskottet skulle utökas från 23 till 24.

Kammaren biföll denna framställning.

Talmannen meddelade att val av en ytterligare suppleant i bostadsutskot-
tet skulle ske vid kammarens sammanträde måndagen den 11 februari.

2 § Svar på interpellation 1990/91:126 om brister i statsförvaltningens
medelshantering

Anf. 1 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Herr talman! Lars Leijonborg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att
vidta med anledning av det växande antalet s.k. orena revisionsberättelser i
statsförvaltningen.

Jag vill svara följande:

Jag anser att det är ytterst betydelsefullt att respekten för de regler som
gäller för den statliga medelshanteringen upprätthålls och att principerna för
statlig redovisning och god revisionssed efterlevs. Myndigheternas ledning
har det yttersta ansvaret för detta, men jag vill även understryka vikten av
att de personer som har utnämnts att vara ledamöter i myndigheternas sty-
relser eller råd medverkar och tar sitt ansvar.

Jag har alltsedan jag fick ansvaret för dessa frågor noga följt utvecklingen
och tagit del av både formella och informella redovisningar från riksrevi-
sionsverket. Lars Leijonborgs påpekande om att antalet orena revisionsbe-
rättelser har ökat under de senaste åren är helt riktigt. Det bör emellertid
påpekas att enbart antalet orena berättelser inte på ett rättvisande sätt ger
uttryck för bristernas omfattning och karaktär. Exempelvis har riksförsäk-
ringsverket och samtliga försäkringskassor fått orena berättelser varvid skä-
len till revisionens invändningar är i stort sett desamma. Tillsammans svarar
de för nästan hälften av antalet orena berättelser.

Jag kan också konstatera att de myndigheter som tidigare år har erhållit
orena revisionsberättelser normalt har vidtagit åtgärder. I några fall har dock 1

1 Riksdagens protokoll 1990/91:59

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar på interpella-

tioner

invändningar kvarstått i flera år. Samtidigt har nya myndigheter och nya ty-
per av invändningar tillkommit.

Jag vill med dessa påpekanden markera att verkligheten är mer komplice-
rad än vad enbart antalet orena berättelser ger uttryck för.

Jag har i bil. 2 i årets budgetproposition pekat på bl.a. följande problem
som är särskilt iögonfallande:

- myndighetsledningarna förefaller i flera fall inte att ta sitt ansvar för eko-
nomi, redovisning och verksamhetsinriktning,

- de villkor som är förknippade med olika anslagsformer och andra ekono-
miska bestämmelser respekteras inte tillräckligt,

- myndigheter missbrukar i några fall statsverkets checkräkning för att till-
godogöra sig ränteinkomster.

Jag redovisade i budgetpropositionen också att ett samlat åtgärdsprogram
skulle genomföras för att komma till rätta med bristerna. Jag skall här ge
några exempel ur regeringens åtgärdsprogram.

Programmet innehåller allt från omedelbara åtgärder till insatser som sätts
in och verkar först på sikt.

- De riktlinjer för utvecklingen av styrningen av den statliga sektorn som
lades fast i kompletteringspropositionen 1988 har resulterat i ett omfattande
utvecklingsarbete. Detta börjar nu successivt ge resultat.

- Berörda departement har redan kallat, eller kommer att kalla, till sig de
myndighetsledningar som har fått allvarliga erinringar för diskussioner om
åtgärder med anledning av invändningarna från revisionen.

- Inom regeringskansliet kommer frågan om behovet av särskilda åtgär-
der för de områden där revisionen har haft allvarliga erinringar att beredas.
Även frågan om att överlämna vissa erinringar till JKs prövning kommer att
särskilt övervägas.

- Ett flertal utbildningsinsatser skall genomföras. Jag kan som exempel
nämna den controllerutbildning som riksrevisionsverket tillsammans med
statskontoret startar i höst.

- I det nya statliga betalningssystemet finns möjligheter att införa en rän-
tefaktor. Detta skulle motverka missbruk vid användningen av statsverkets
checkräkning.

- En ny redovisningsmodell, ett förbättrat systemstöd och ett tydligare re-
gelverk håller på att utvecklas. Härigenom underlättas den framtida rekryte-
ringen av kompetent personal och efterlevnaden av gällande regler.

- Revisionsutredningens förslag bereds för närvarande i civildepartemen-
tet. Utredningen anser bl.a. att myndighetsledningarnas ansvar för att vidta
åtgärder med anledning av revisionsrapporter markeras tydligare.

- Jag avser att inom kort föreslå regeringen att besluta om en översyn av
de statliga myndighetsstyrelsernas roll och ansvar.

Jag vill också nämna att riksrevisionsverkets generaldirektör i ett särskilt
brev till verkscheferna har informerat om resultaten av förra årets revision,
och samtidigt markerat ledningarnas ansvar. I brevet redogörs även för de
särskilda stödinsatser som verket avser att genomföra inom både ekonomi-
och revisionsområdena för att komma till rätta med och förebygga brister i
redovisningen. Exempelvis kan nämnas att verket utökar rådgivningskapaci-

teten inom ekonomiområdet och planerar en revisionsjour inför kommande
bokslutsarbete.

Regeringen har gett riksrevisionsverket i uppdrag att före årets slut redo-
visa en sammanställning och översiktlig analys av resultatet av den löpande
och årliga revisionen av myndigheternas redovisning för innevarande bud-
getår. Jag kommer även på annat sätt att löpande följa utvecklingen för att
försäkra mig om att nödvändiga åtgärder vidtas.

Avslutningsvis vill jag säga att det är ett tecken på bra revision att brister
uppdagas. En fortsatt effektiv revision är också den bästa uppföljningen av
att åtgärder vidtas.

För att ytterligare förbättra revisionen har jag i årets budgetproposition
föreslagit att riksrevisionsverkets redovisningsrevision skall få en delvis ny
inriktning och förstärkas bl.a. för att kunna öka sina insatser när det gäller
revisionen av myndigheter med regional och lokal förgrening.

Anf. 2 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern för svaret.

Det är en egendomlig läsning att ta del av de 60 orena revisionsberättel-
serna. Man får ta del av förhållanden som man knappast trodde existerade.
En del av anmärkningarna är av ett sådant slag att de i privata aktiebolag
med stor sannolikhet hade föranlett revisorerna att föreslå bolagsstämman
att styrelsen inte skulle få ansvarsfrihet. Personer som kan bedöma förhål-
landena både i privat sektor och i offentlig sektor menar att förhållandena
är värre i den offentliga sektorn.

Jag har fått en del brev under den tid jag har uppmärksammat dessa frå-
gor. De är framför allt av två slag. Dels kommer de från anställda i statliga
verk som ger personliga exempel på förhållanden som borde ha uppmärk-
sammats i revisionen, men inte har blivit uppmärksammade. Dels kommer
de från revisorer som arbetar för RRV, antingen som anställda eller på ver-
kets uppdrag. Det är ganska dystra brev. De känner väldigt starkt att de hit-
tills i sin verksamhet haft ett otillräckligt stöd i arbetet att bringa ordning i
statens bokföring.

Det finns en del problem som minskar bara genom att man uppmärksam-
mar dem. Jag tror att de problem vi nu talar om hör till dem.

Det är ett grundläggande problem i detta sammanhang att ekonomifunk-
tionen i offentlig verksamhet ofta har ganska låg status. Det är en skillnad
gentemot privat verksamhet, där det ekonomiska resultatet är mått på verk-
samhetens framgång. Det är att framgången för socialstyrelsen eller SIDA
inte kan avläsas av hur mycket pengar som är kvar vid årets slut. Detta av-
speglar också, som sagt, statusen för de personer som har olika uppgifter
inom verket.

För att vi skall komma någon,vart i arbetet med förnyelsen av den offent-
liga sektorn är det uppenbart nödvändigt att vi åtminstone kan utgå ifrån
att de pengar som ställts till förfogande för olika verksamheter förvaltas och
redovisas på ett korrekt sätt.

Jag tycker att flera av de åtgärder statsrådet redovisar i interpellationssva-
ret är bra. Jag tycker framför allt att själva grundhållningen är bra, att man
nu markerar att man inte längre kommer att tolerera dessa förhållanden. Jag

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

kan väl få skjuta in att jag i och för sig tycker att denna omvändelse kommer
sent. Jag vill påpeka att under den tid statsrådet haft ansvaret för dessa frå-
gor har antalet orena revisionsberättelser ökat så dramatiskt att situationen
blivit bekymmersam.

På kort sikt tror jag det handlar om just detta att markera att man inte är
beredd att acceptera dessa förhållanden. Då är det t.ex. bra att departemen-
ten kallar myndighetsledningarna till sig, så att de får redogöra för hur de
tänker reda upp problemen.

Jag tycker också det är intressant att justitiekanslern nämns i samman-
hanget. Där har jag en följdfråga till statsrådet. Jag har inte riktigt klart för
mig vilka sanktionsmöjligheter som föreligger i detta fall. Om JK finner att
förfarandet har varit oacceptabelt, vad kan han då göra?

Man kan konstatera att några av de åtgärder som nämns inte på något sätt
är nya, utan hade kunnat åtgärdas för länge sedan. Detta med att ta ränta för
statens pengar också internt i statsförvaltningen är ju en rutin som egentligen
borde ha introducerats för länge sedan. Det skulle inte bara påverka proble-
met med missbruk av statens checkräkning, utan skulle också leda till en för-
bättring av det som på nysvenska kallas cash management, att man skulle
vara mera noga med penningflöden, så att man inte gör ränteförluster.

Några av revisionsanmärkningarna handlar om att man t.ex. låtit postan-
visningar ligga väldigt länge, så att man förlorat ränta till stora belopp.

Till sist markerar statsrådet att den revisionsverksamhet som bedrivs är
bra. Det är en viktig markering. Det har varit en väldigt egendomlig signal
att regeringen tillsatt en utredning om revisionen när dessa problem uppda-
gats. Det är viktigt att slå fast att det inte är revisionens fel när problem i
statsförvaltningen upptäcks. Men nu verkar det som om regeringen är be-
redd att lägga ansvaret där det bör ligga.

Anf. 3 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag tror jag kan instämma med Lars Leijonborg i att vi har
den inställningen i dessa frågor att vi måste göra någonting åt denna typ av
brister. Det är viktigt att det finns ett förtroende i hela landet för att vi har
en effektiv revisionsverksamhet och att den ekonomiska administrationen
inom den statliga sektorn fungerar väl. Jag tror att jag också kan säga att den
i huvudsak gör det. Jag delar inte riktigt Lars Leijonborgs uppfattning om
att vi här skulle befinna oss i ett sämre läge än privat företagsamhet. Jag tror
det är en felsyn.

Vi har ett mycket mer omfattande regelverk, som ibland är så omfattande
och någon gång så svårtolkat, att det kan ge upphov till missförstånd och
någon gång brister när det gäller möjligheten att följa dem. Här möter vi ett
problem. Jag vill gärna säga till Lars Leijonborg att vi både måste hålla en
väldigt hög nivå när det gäller att följa de regler vi har och samtidigt sträva
efter mer av målstyrning, dvs. mindre av detaljregler som i varje enskilt läge
talar om hur en myndighet skall göra. Jag tycker denna sak är en del av
denna debatt. Vi måste sträva efter att få mer målstyrning och en högre ef-
terlevnad av de regler som finns och som då skulle kunna bli färre.

Jag tror jag har en ganska god bild av hur vi hanterar frågor om cash mana-
gement i den statliga verksamheten. Jag kan garantera att vi i dag har en

mycket effektivare cash management, dvs. hushållning med pengar i den
statliga verksamheten, än tidigare.

Det är möjligt att det faktiskt är ett skäl till att myndigheterna i något fall
utnyttjat statsverkets checkräkning genom att ta ut pengar i ett tidigare läge
än man bör och skall göra. Detta har både jag och Lars Leijonborg starkt
reagerat emot. Jag tror jag kan garantera att vi här har en mycket hårdare
efterlevnad av krav på vettig hushållning med pengar än vad som förr var
vanligt. Då var detta problem inte särskilt uppmärksammat. Pengar betala-
des ut i ett flöde som var mycket mer lättsinnigt än det är numera. Det jag
sagt är inte någon ursäkt. Snarare vill jag tala om att jag tror att vi här för-
bättrat vårt sätt att arbeta och därmed ekonomin i den statliga sektorn över
ett ganska brett fält.

Jag tror jag kan instämma i det Lars Leijonborg säger att man i den statliga
sektorn ofta ger ekonomifunktionen en låg status. Att sitta och tillämpa
ganska detaljerade regler har inte alltid setts såsom det mest fascinerande
eller utvecklingsbara inom en myndighet.

Samtidigt tror jag att det är en fundamental del av en väl fungerande verk-
samhet för myndigheten. Därför är det viktigt att verksledningarna ges stöd
till ekonomifunktionen, så att man alltid kan se den såsom en garanti för att
man har en bra verksamhet inom ekonomiadministrationen.

Jag vill samtidigt säga att enligt mitt sätt att se är det inte ett dramatiskt
ökat antal orena revisioner, som Lars Leijonborg säger. Vi har ett speciellt
problem när det gäller försäkringskassorna och riksförsäkringsverket. Jag
har haft särskilda samtal med verksledningen och riksrevisionsverket om
dessa frågor.

Men jag har samma inställning som Lars Leijonborg när det gäller att vi
har alldeles för många orena revisioner. Samtidigt kan vi nu se att vi har en
mycket effektiv revisionsverksamhet och att detta också sprids på ett effek-
tivt sätt genom riksrevisionsverket, vilket jag också tycker bör sägas i detta
sammanhang.

Anf.4 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Jag tror att denna interpellationsdebatt kommer att läsas på
sina håll i statsförvaltningen och kanske rent av refereras. Då tror jag att
man kommer att uppmärksamma att regeringen nu skärper tonen och att de
som missköter sig kommer att bli uppkallade. Där man finner särskilt an-
märkningsvärda förhållanden kommer justitiekanslern att kopplas in.

Jag tror att det skulle vara bra om statsrådet på något sätt kunde informera
om vad som kan hända i nästa steg, när justitiekanslern blir inkopplad. Är
det lagstiftningen om ämbetsmannaansvar, eller vad är det för typ av lagstift-
ning som JK då kan åberopa i sin eventuella aktivitet?

När jag blev utnämnd av statsrådet Johansson att sitta i riksrevisionsver-
kets råd, trodde jag att det framför allt var frågor om förvaltningsrevision
jag skulle komma att intressera mig för, alltså hur man kan få statens verk-
samhet att i högre grad nå sina mål. Men jag blev snart varse att RRV också
hade viktiga uppgifter också på den traditionella redovisningsrevisionens
område, som går ut på att se till att de siffror som redovisas är korrekta.

Prof. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Flera av de saker vi har talat om ligger i själva verket på gränsen mellan redo-
visnings- och förvaltningsrevision, t.ex. problemet med cash management.

Jag tror dock att det är viktigt att slå fast att för att man skall kunna ha en
bra diskussion om huruvida målen nås, om en verksamhet kostar för mycket
eller för litet osv., måste man kunna lita på de siffror som redovisas. Faktum
är som sagt att en genomläsning av berättelserna ger häpnadsväckande inte-
riörer - det förekommer ju grava felaktigheter och ytterst anmärkningsvärt
uppträdande från verksledningarnas sida.

Förhållandena i försäkringssektorn är särskilt allvarliga, eftersom detta
område har en så oerhört stor ekonomisk volym. Som RRV påpekar är det
ju en väsentlig del av svensk samhällsekonomi som administreras av försäk-
ringskassorna. Om RRV kommer fram till att verket inte på ett tillfredsstäl-
lande sätt kan garantera att pengarna har använts korrekt, är risken för oe-
gentligheter mycket stor. Därför tycker jag att detta är det kanske allvarli-
gaste i hela bilden.

Anf. 5 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Herr talman! Först till försäkringskassorna. Man bör komma ihåg att vad
det där handlar om är i första hand att det system som finns enligt riksrevi-
sionsverkets mening inte ger en tillräcklig grad av avstämningsmöjlighet.
Det är naturligtvis en allvarlig sak i ett så omfattande system, med så stora
volymer av pengar. Men man kan inte lasta varje enskild försäkringskassa
för att systemet inte är fullkomligt. Vad jag menar är alltså att det inte är
något uttryck för slarv eller annan försummelse i själva verksamheten - men
jag vill därmed inte heller säga annat än att detta är ett problem som stats-
makterna måste hitta en lösning på.

Låt mig också säga att jag delar Lars Leijonborgs syn, att en ordentlig och
bra redovisningsrevision är en viktig grund för en bra verksamhet i övrigt,
och den måste man kunna lita på. Det finns ett samband mellan redovis-
nings- och förvaltningsrevision på detta sätt. En god ordning i ett verk eller
en myndighet brukar återspeglas både i den ekonomiadministrativa verk-
samheten och när det gäller framförhållning, initiativkraft m.m. i andra hän-
seenden.

Jag vill vidare påpeka att jag mycket uppskattar att de som sitter som leda-
möter i våra råd och styrelser engagerar sig på det sätt som Lars Leijonborg
gör, deltar aktivt i arbetet och lägger vikt vid den typ av granskning som har
gjorts från riksrevisionsverkets sida.

Slutligen vill jag säga beträffande JK, att justitiekanslern enligt sin all-
männa instruktion och enligt lagen har att utöva tillsyn över alla dem som
utövar offentlig verksamhet och se till att de efterlever lagar och andra för-
fattningar och fullgör sina åligganden. Detta är ett allmänt stadgande, som i
en del fall har lett till att anmälan till JK har gjorts. Jag vill inte vifta särskilt
med detta - jag hoppas att det inte skall behöva inträffa - men det är viktigt
att se att det finns en stege där olika typer av anmärkningar även kan inne-
bära att man faktiskt ställs till ansvar på ett mera hårdhänt sätt.

Anf. 6 LARS LEIJONBORG (fp):

Herr talman! Jag tackar för uppskattningen av mina insatser i RRVs råd.
Jag har också mycket glatt mig åt att de revisorer som i den grå vardagen

sliter med de här frågorna har uttryckt sin uppskattning. De har nämligen
länge känt att de inte har haft tillräckligt stöd, och de gläder sig nu åt att
både ledamöter av RRVs råd och regeringen har uppmärksammat dem
mera.

Jag håller med om att antalet 60 i och för sig hade kunnat minska genom
en annan utformning av berättelserna för försäkringssektorn, men poängen
i mitt förra inlägg var att försäkringskassorna å andra sidan representerar så
gigantiska belopp att det ändå ger en bild av problemet.

Den yttersta konsekvensen av oreda - det bör vi vara beredda att uttala -
är ju att svaga själar missbrukar systemet för egen vinning. Det förekommer
ju bedrägerier, och det skall vi vara på det klara med. Om ett system år efter
år har otillfredsställande uppföljningsmöjligheter så är det klart att frestel-
sen ökar för dessa svaga själar att utnyttja systemet.

Det är således i nästa led allvarligt för tilltron för systemet att det inte kan
revideras ordentligt.

Jag kan förstå att statsrådet inte vill vifta med olika straffsatser, men jag
noterar att han ändå talar om en ”stege”, och jag tror att redan detta faktum
kommer att ge en viss effekt.

Överläggningen var härmed avslutad.

3§ Svar på interpellation 1990/91:118 om barnen i Rumänien

Anf. 7 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Rosa Östh har ställt följande frågor till socialministern angå-
ende barnen i Rumänien:

Vilka slutsatser beträffande det fortsatta hjälpbehovet har regeringen dra-
git av besöket i Rumänien av en svensk regeringsdelegation?

Finns det planer på att erbjuda utbildning till rumänska personer som ar-
betar eller önskar arbeta på barnhemmen?

Är regeringen beredd att medverka till åtgärder som kan underlätta adop-
tioner eller fosterhemsplaceringar i Sverige?

Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som skall besvara interpel-
lationen.

Låt mig först säga att regeringen noga följer utvecklingen i Rumänien.
Vad gäller interpellantens fråga läggs därvid särskild vikt vid att Rumänien
ratificerat FNs barnkonvention. Det ger oss starka skäl att tillse att de handi-
kappade och utvecklingsstörda rumänska barnens intressen tillvaratas.

Sverige har under den akuta krisen i början av 1990 direkt stött Rumänien
med 20 milj.kr. för svenska enskilda hjälporganisationers insatser. Därefter
har bedömningen varit att det inte finns förutsättningar att ge katastrofhjälp.
Vad som i stället behövs är en långsiktig uppbyggnad av resurser som förmår
ge barnen den behandling och omsorg de behöver.

Det innebär att det behöver skapas en kunskap och medvetenhet om bar-
nens behov. Samtidigt behöver personal utbildas för att svara mot behoven.
Självklart finns det också utrymme för materiell hjälp, men det är inte det
viktigaste just nu. De i Rumänien verksamma organisationerna liksom den

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

svenska delegation som besökte Rumänien i höstas bekräftar denna bild av
hjälpbehovet.

Syftet med den svenska delegationens resa var, att på regeringsnivå mar-
kera vilken vikt Sverige lägger vid frågan om de rumänska barnens situation
med utgångspunkt från barnkonventionen, barntoppmötet i New York och
mänskliga rättighetsfrågor i allmänhet. Vidare önskade vi erbjuda samord-
nat svenskt stöd vad gäller rehabiliteringen av psykiskt och fysiskt handikap-
pade barn. Slutligen ville vi framhålla att de svenska enskilda organisatio-
nerna som arbetar i Rumänien har regeringens fulla stöd. Representanter
för frivilligorganisationer deltog i delegationens resa.

Bl.a. Rädda barnen, Röda korset, Diakonia och Riksförbundet FUB har
startat ett hjälparbete i Rumänien i samarbete med sina rumänska motsva-
righeter. Detta arbete har fortsatt och utvidgats efter delegationens besök. I
detta ligger bl.a. att stödja arbetet med att i Rumänien bygga upp självstän-
diga och effektiva frivilligorganisationer och handikapporganisationer.

Som Rosa Östh påpekar är utbildning i Sverige en del av den hjälp vi kan
ge. Den första gruppen rumänsk medicinsk personal har nyligen kommit till
Sverige för utbildning på Folke Bernadotte-hemmet i Uppsala. Verksamhe-
ten bedrivs i samarbete med Rädda barnen. Jag ser detta som ett första ex-
empel på denna typ av hjälpinsatser för de rumänska barnen.

Som en uppföljning av delegationsbesöket har socialdepartementet inbju-
dit chefen för det nyinrättade generalsekretariatet för handikappade barn i
Rumänien till ett besök i Sverige. Jag räknar med att då närmare diskutera
med henne det fortsatta samarbetet mellan Rumänien och Sverige.

Ett antal adoptivbarn har kommit från Rumänien till Sverige. Under år
1990 var det ca 25 barn, varav huvuddelen var privat förmedlade adoptioner.
Två adoptionsorganisationer har fått auktorisation att förmedla adoptioner
från Rumänien. Min bedömning är att antalet adoptioner från Rumänien
kommer att öka, främst genom att fler barn kommer att förmedlas via adop-
tionsorganisationerna. Genom ändringar i den rumänska adoptionslagstift-
ningen har det också blivit lättare att adoptera barn från Rumänien.

Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA, följer utveck-
lingen och stödjer adoptionsorganisationerna i deras ansträngningar. Det
bör dock sägas att det är adoptionsorganisationernas arbete som är det vikti-
gaste i detta läge.

Jag vill sammanfatta med att säga att vi i samarbete med frivilligorganisa-
tionerna försöker åstadkomma de långsiktiga förändringar som behövs.
Hjälpinsatserna sker företrädesvis i Rumänien, men också här i Sverige.

Anf. 8 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Såvitt jag förstår är regeringens och svenska statens egna insatser numera
inte särskilt stora. De 20 milj.kr. som gavs i katastrofhjälp för ungefär ett år
sedan var ytterst välbehövliga, men som Bengt Lindqvist själv säger är det
numera andra former av bistånd som behövs.

Bengt Lindqvist säger också att den svenska regeringsdelegationens resa
främst var avsedd som en markering av den vikt som Sverige lägger vid frå-

gan om de rumänska barnens situation. I övrigt hänvisar ministern till de
insatser som svenska frivilligorganisationer gör, främst i Rumänien.

Jag vill inte på något sätt nedvärdera deras arbete - tvärtom - men vad
jag har velat peka på i min interpellation är att det behövs insatser av mera
övergripande karaktär, som borde vara en uppgift för regeringen, och i ett
senare skede möjligen också för riksdagen.

Jag framställde min interpellation inte främst som en följd av de uppseen-
deväckande TV-bilder som förekom flitigt under en kortare tid förra året,
utan främst tack vare de ögonvittnesskildringar jag har fått av personer som
av brinnande ideellt intresse har rest ner till Rumänien med stora laster med
förnödenheter, som har vistats där och kunnat bilda sig en uppfattning om
vari hjälpbehovet består, främst genom att de har skaffat sig kontakter på
plats.

Som Bengt Lindqvist också säger, har Rumänien ratificerat FNs barnkon-
vention, vilket ger Sverige en extra anledning att följa utvecklingen för bar-
nen.

Men rumänernas möjligheter att verkligen leva upp till de krav som kon-
ventionen ställer är ytterligt begränsade. Enligt tillförlitliga uppgifter rör det
sig om mer än 100 000 övergivna barn. De flesta är handikappade, många är
aidssjuka.

Vi är överens om att en viktig insats är att låta rumänsk personal få del
av våra svenska kunskaper och erfarenheter. Statsrådet hänvisar till att det
numera finns en delegation som har kommit till Sverige. Såvitt jag har för-
stått är det dock inte på regeringens initiativ eller med regeringens medver-
kan, utan det är på Folke Bernadotte-hemmet som man själv har resonerat
om hur man skulle kunna hjälpa de rumänska barnen. Resultatet av dessa
funderingar blev en inbjudan till Rumänien att låta personal komma hit un-
der en tid. Därför vistas nu sedan ett par veckor två personer på Folke Ber-
nadotte-hemmet för utbildning.

Jag menar att det borde vara en uppgift för regeringen att lägga upp en
plan för att sätta utbildningsformerna i system, så att de skulle kunna bli
verkligt ändamålsenliga. Det är någonting som jag efterlyser i det här sam-
manhanget.

Den andra fråga som jag ställde i min interpellation gällde hur man mer
direkt kan hjälpa barnen. Vi har från centerpartiet i motionen om HIV/aids
föreslagit att man borde kunna erbjuda vård åt de här barnen i vårt land.
Men också många andra barn är lika utlämnade, hjälplösa och ensamma.
Människor som har träffat dem menar att vad vi än kan erbjuda i Sverige
i form av adoptivhem, fosterhem eller barnhem är att föredra framför den
situation som de har, även med hänsyn tagen till att förflyttning till ett annat
land normalt sett kan innebära påfrestningar. Det är också känt att många
svenska par ingenting hellre önskar än att få adoptera ett litet barn.

Nu hänvisar Bengt Lindqvist till NIA samt till adoptionsorganisationernas
arbete och menar att det främst är deras uppgift att organisera denna verk-
samhet. Jag hoppas att Bengt Lindqvist känner till att det är litet av kris på
adoptionsområdet. Organisationernas arbete har blivit så kostsamt att det
har minskat deras möjligheter att hjälpa de svenska par som vill ha barn. De
svenska paren har i sin tur på grund av de ökade kostnaderna fått mindre

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

möjligheter att utnyttja adoptionsorganisationerna. Detta leder till att man
i högre grad har gått den privata vägen.

Jag skulle vilja vädja till Bengt Lindqvist och till regeringen att låta se över
hela adoptionsfrågan. Man kan förslagsvis ge NIA ökade medel för att se
över och förbättra förhållandena på adoptionsområdet över huvud taget,
men främst när det gäller vad vi kan göra både på kortare och på längre sikt
för de rumänska barnen.

Anf. 9 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Rapporter om och bilder av vanvårdade barn på institutio-
ner i Rumänien väckte bestörtning och djup medkänsla över hela Sverige
under hösten 1990. Frivilligorganisationer kom snabbt i gång med insam-
lingar, och givmildheten var stor. Denna starka reaktion var oerhört gläd-
jande.

Barnen är dock inte hjälpta av en övergående folkstorm under några korta
höstmånader. Här behövs ett långsiktigt arbete. Viktigast av allt är att få till
stånd en genomgripande attitydförändring. Även övergivna, utvecklings-
störda och handikappade barn har ett människovärde. Social- och familjepo-
litiken måste utformas så, att familjerna får en rimlig chans att ta hand om
sina barn. Vårdarbetare måste utbildas. Det är en lång och mycket mödosam
väg att gå innan Rumäniens 40 000 misshandlade och vanvårdade barnhems-
barn kommer att få en något så när dräglig tillvaro.

Det är lätt att vi blir historielösa och avskärmar oss från det förflutna, när
vi ser detta ofattbara lidande hos barn i ett annat land. Trots allt är det bara
30 år sedan en del barn levde under liknande förhållanden här i Sverige. Karl
Grunewald skrev i en inspektionsrapport 1961: ”Flera barn låg till sängs och
dörrarna till deras sovrum var låsta från korridoren. En del var hårt bundna;
en pojke hade t.o.m. händerna bakbundna i en mycket obekväm ställning.”

Det var ungefär vid den här tiden som jag började arbeta som barnläkare,
och jag kan intyga att det fanns många upprörande förhållanden och att det
var en mycket berättigad folkstorm som bröt ut som resultat av Karl Grune-
walds outtröttliga arbete för att avslöja dessa missförhållanden. En attityd-
förändring påbörjades, och omvandlingsprocessen kom i gång.

Rumäniens barnhemsbarn lyftes via TV in i våra vardagsrum och blev syn-
liga för oss. Men det finns också många andra barn som lever under helt oac-
ceptabla förhållanden på institutioner i länder där attitydförändringen
knappt har börjat och resurser saknas till en omvandlingsprocess.

FNs barnkonvention är ett ovärderligt tillskott i arbetet för barns rätt att
få sina basbehov tillgodosedda. En bärande och unik tanke i barnkonventio-
nen att genomförandet av detta arbete är en internationell angelägenhet.
Den övervakande kommitttén skall därför inte bara påtala missförhållanden
utan också hjälpa till att finna lösningar, när rättigheter ej kan förverkligas
t.ex. på grund av fattigdom. Kopplingen till biståndet har bidragit till att fat-
tiga länder vågat acceptera konventionens långtgående krav. Att konventio-
nen bygger på ett globalt ansvar innebär att förverkligandet är en uppgift för
oss alla.

I den uppgiften ingår att göra de gömda barnen synliga. Sverige bör därför
verka i FN för att levnadsvillkoren för barn på institutioner kartläggs och för

att åtgärdsprogram utarbetas i länder där barnens rättigheter kränks. Jag vill
fråga om regeringen är villig att ta ett initiativ till en sådan kartläggning och
ett sådant åtgärdsprogram, vilket innebär att uppgiften vidgas till att avse
alla barn som lever under sådana här förhållanden på vår jord.

Det är mycket viktigt att debatten om dessa frågor hålls levande i vårt
land, så att särskilt svenskar som är verksamma i utlandet ständigt stimuleras
att fråga sig hur de gömda barnen har det i det land där de befinner sig. Det
gäller oberoende av om dessa personer verkar via UD, SIDA, missionen el-
ler vad det kan vara fråga om. Sedan kan vi agera via FNs barnkonvention
och via vårt eget biståndsarbete.

Jag vill fråga om regeringen är beredd att för svenskar i utlandstjänst ak-
tualisera frågan om barn på institutioner ute i världen.

Anf. 10 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill först tacka Rosa Östh för att hon har tagit upp denna
fråga till diskussion. Det är mycket värdefullt, eftersom vi tenderar att blixt-
belysa vissa gruppers problem och därefter glömma bort dem, i varje fall i
det allmänna massmediaflödet. Vi har nu fått ett tillfälle att komma tillbaka
till de allvarliga problem som det här gäller.

Jag har det intrycket att det nu finns en växande kunskap i Sverige både på
det offentliga området och inom frivilligorganisationerna om de rumänska
barnhemsbarnens situation. En sådan för mig ny kunskap är att man från
Rädda barnen uppger att inemot 90 % av barnhemsbarnen har någon föräld-
rakontakt kvar, med den ena eller med båda föräldrarna. Från Rädda bar-
nen menar man utifrån den kunskapen att det är oerhört viktigt att lägga
tonvikten vid möjligheter till återförening och till ett stärkande av
föräldrakontakterna. En sådan kunskap är naturligtvis helt avgörande för
hur vi skall utforma den fortsatta insatsen.

Rosa Östh efterlyste en plan för den svenska insatsen, där regering och
riksdag borde spela en större roll än i dag. Jag kan instämma i det, och jag
menar att ett första steg i en sådan mera systematisk planering från samhäl-
lets sida är det besök som statssekreteraren för handikappfrågor skall göra
hos oss under våren. Vi har fått ett principiellt ja till besöket, men vi har
ännu inte utsatt någon tidpunkt för det.

Jag vill också nämna att det finns flera förslag till konkreta insatser som nu
bearbetas på olika håll. Landstingen har exempelvis en u-landsgrupp, som är
oerhört engagerad i de rumänska barnens situation. Man överväger nu vil-
ken typ av åtgärder som man från det hållet skulle vilja föra fram, med ut-
nyttjande av det speciella ansvar för och den särskilda kunskap om handi-
kappade barn som våra svenska landsting har. Många frivilligorganisationer
har haft egna delegationer i Rumänien, och det finns också ett växande enga-
gemang i Rumänien, där nya handikapporganisationer bildas. Två nyetable-
rade sådana föräldraorganisationer finns i dag, en för utvecklingsstörda och
en för fysiskt handikappade. De är visserligen små, men de kommer att
kunna få en stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Det är organisatio-
ner som vi naturligtvis från svensk sida skall knyta an till och stödja oss på i
det fortsatta arbetet.

Herr talman! Bara några ord om adoptioner. Vi är medvetna om att man

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Svar på interpella-
tioner

från adoptionsorganisationerna arbetar under ansträngda förhållanden. En
viss förbättring i deras ekonomiska situation har vi kunnat bidra till, men vi
är naturligtvis hela tiden angelägna om att fortsätta diskussionen om vad ett
seriöst och ansvarsfullt adoptionsarbete kräver av våra svenska organisatio-
ner. Den diskussionen förs mellan samhället, representerat framför allt av
NIA, och organisationerna, men då och då deltar vi i den diskussionen också
från regeringens sida. Vi har inte fört några diskussioner med utgångspunkt
i de rumänska barnen och de åtgärder som krävs för dem. Jag skall föra den
saken vidare.

Jag vill också beröra Ingrid Ronne-Björkqvists tanke om ett svenskt för-
slag i FN om en kartläggning av institutionsbarnen, inte bara i Rumänien
utan var de än förekommer. Sverige spelar en aktiv roll i handikappolitiken
internationellt, och jag tycker att detta är en utmärkt idé, som jag gärna tar
fasta på. Jag skall pröva på vilket sätt vi kan föra frågan vidare till ett interna-
tionellt ställningstagande.

Jag tror att denna breddning av vårt engagemang för barn som far illa på
institutioner skulle vara mycket välkommet på många håll. Den situation
som vi har kunnat följa i media finns inte bara i Rumänien utan också på
andra håll.

Anf. 11 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! Jag tackar Bengt Lindqvist för de här kompletterande upp-
lysningarna. Jag noterar att han är intresserad av att bidra till att komma till
rätta med de problem som utan tvivel råder för de rumänska barnen.

Jag vill kort återkomma till adoptionsfrågan. Jag menar för det första att
adoptionsfrågan behöver ses över i allmänhet, eftersom det ofta handlar om
så utomordentligt långa utredningstider att de tilltänkta föräldrarna ibland
har blivit för gamla för att anses lämpliga som fosterföräldrar. I många fall
är, som jag har sagt, kostnaderna så höga att det inte är möjligt att använda
adoptionsorganisationerna.

Jag menar också att man borde kunna undersöka om det just med tanke
på de rumänska barnen vore möjligt att förenkla handläggningsrutinerna för
att kunna hjälpa de här barnen medan det är som mest aktuellt. Det är bra
att det är en så stor andel som 90 % av barnen som har kontakt med sina
biologiska föräldrar, som Bengt Lindqvist säger, men det betyder att de öv-
riga barnen inte har sådan kontakt, och det är framför allt dem som man
måste hjälpa.

Ingrid Ronne-Björkqvist tog upp behovet av att ändra attityderna, men
det är också fråga om att förbättra de praktiska möjligheterna för rumänska
föräldrar att ta hand om sina barn. Jag vill hänvisa till vad den rumänske
psykologen Mitu Pantelimon, på besök i Sverige, säger i en intervju i gårda-
gens nummer av Upsala Nya Tidning:

”1 och med att diktaturen i Rumänien förbjöd och kriminaliserade abort
och födelsekontroll födde varje rumänsk kvinna minst fem barn och många
familjer klarade inte av att ta hand om alla. Dessutom medförde bristen på
basvaror, hälsovård och mediciner att åtskilliga barn föddes med fysiska och
mentala störningar.

- Både de övergivna och de handikappade barnen stoppades undan på de
i Sverige så uppmärksammade barnhemmen.”

Det behövs flera olika typer av hjälpinsatser. Jag hoppas att Bengt Lind-
qvist fullföljer de avsikter han givit uttryck för här i dag att från regeringens
sida ta itu med dessa problem, närmast i samband med besöket från den ru-
mänske statssekreteraren.

Anf. 12 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för statsrådets positiva inställning till att vidga
denna fråga till att gälla även andra institutionsbarn. Frågan har också be-
rörts i folkpartimotioner, som så småningom kommer upp till riksdagsbe-
handling. Det känns gott att inför denna ha fått det här beskedet från statsrå-
det.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Allmänpolitisk debatt

(forts, från prot. 58)

Regionalpolitik m.m. (forts.)

Anf. 13 EVA BJÖRNE (m):

Herr talman! Skogsindustrin är landets i särklass största intjänare av ut-
ländsk valuta. Den allra största delen av landets vattenkraft produceras i
Norrland. De största och flesta malmtillgångarna finns också i de norra de-
larna av landet. Dessa naturtillgångar är och har varit av stor betydelse för
utvecklingen och inkomsterna inte bara i Norrland utan också i de södra de-
larna av landet.

Norrland betraktas ofta felaktigt som en fattig del av Sverige, en tärande
del.

Herr talman! Det är helt felaktigt. Vi har t.o.m. ett skatteutjämningssys-
tem som systematiskt gynnar de stora, folkrika kommunerna i den södra
hälften av Sverige. Kommuner i Norrland som har ett litet invånartal och då
också ett dåligt skatteunderlag bidrar ekonomiskt via skatteutjämningssyste-
met till kommuner som t.ex. Stockholm.

Vi som bor i Norrland, vi som håller Norrland levande, kräver att en större
del av den rikedom som tillfaller statskassan från de norrländska länen skall
återinvesteras i en bättre infrastruktur. Vi norrlänningar behöver främst bra
vägar men också bra järnvägar, bra flygförbindelser, bra teleförbindelser och
sjötrafik. En väl fungerande kusttrafik är inte minst väsentlig ur miljösyn-
punkt.

I Västernorrlands län finns landets sämsta vägar. På grund av de geolo-
giska förhållandena, med många vattendrag och sväm-leror, är det i genom-
snitt 25 % dyrare att bygga och underhålla vägarna i Västernorrland än i
landet i övrigt. I vägverkets fördelning av medel märks ingenting av detta
förhållande, utan verket fördelar medlen som om dessa svårigheter inte
fanns.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Länets egen regionala vägförvaltning har beslutat att i första hand satsa
de tillgängliga medlen för underhåll på riksvägar och stamvägar. De övriga
belagda vägarna kommer att rivas upp, om inte mer medel kommer till länet.
Söder om Örnsköldsvik började vägverket riva upp en väg sommaren 1990.
De som bor efter vägen protesterade så kraftigt att vägverket avbröt arbetet
efter ca 1 km. Så nu har man 1 km grusväg och i övrigt en så hålig och
sprickig väg att den helt underkänts av vägverket.

För att få vägarna i gott skick igen, utan att göra någon som helst standard-
förbättring, behövs för de allmänna belagda vägarna ca 2 miljarder kronor
och för grusvägarna 900 milj.kr. Att inte göra det underhåll som behövs på
de belagda vägarna är rena kapitalförstöringen. Underhållet av de här vä-
garna blir bara dyrare för var dag som går. Kan inte ett beslut fattas om väg-
underhåll , då måste vi tolka det som att det inte är politiskt önskvärt att män-
niskor lever och bor på landsbygden i Västernorrland.

Den goda tillgången på skog och billig vattenkraft har inneburit att främst
skogsindustrier har etablerats i länet. Men även elintensiv industri som ke-
misk industri och aluminiumtillverkning har vuxit sig stora här i närheten av
vattenkraften och garanterat en stadig leverans av el till relativt lågt pris. När
vattenkraften byggdes ut var överföringstekniken inte så utvecklad som i
dag, utan industrierna sökte sig till länet för elens skull.

Den energipolitik och EG-politik som förts av regeringen under de se-
naste åren har inneburit att skogsindustrin expanderat utanför Sveriges grän-
ser. De investeringar som kan vara realistiska från SCA och MODO i framti-
den gäller vidareförädling av papper som t.ex. LVC-papper. Men det förut-
sätter att energipriserna förblir konkurrenskraftiga i förhållande till övriga
västvärlden. SCA har i dag mer än 70 % av sina anställda utanför Sverige.
SCA hade för bara ett tiotal år sedan den övervägande delen av sina an-
ställda inom Västernorrlands län.

Den kemiska industrin och aluminiumframställningen har också en
mycket stor betydelse för länets välfärd. Omkring 1 000 småföretag av olika
slag är beroende av dessa för sin utkomst. Skall de kunna stanna kvar i Sve-
rige och utvecklas här är det viktigt att de kan garanteras dels tillförsel av el,
dels elpriser som kan överblickas 15-20 år framåt i tiden. Det går inte längre
för dessa industrier att få avtal som sträcker sig ett eller kanske möjligen två
år framåt i tiden. Vi måste ha en stabil pris- och leveranspolitik när det gäller
el som syftar långt framåt i tiden. Det innebär att årtalet 2010, som nu gäller
för kärnkraftens avveckling, måste bort. Det måste vara folkomröstningen
som skall styra. Kärnkraften skall vara kvar så länge den håller den höga
säkerheten och så länge inte bättre energikällor finns.

I Västernorrlands län finns många människor med entreprenöranda och
idéer. För att de skall kunna utveckla sina idéer till företag och få företagen
att blomstra behöver de sin kraft och sin tid till arbete i sina företag.

I måndags besökte jag ett litet företag i Bredbyn i Ångermanland. Man
hade 15 anställda, bra med order, och dem jag pratade med trivdes fint. Det
var bara en som klagade, en kvinna på kontoret. Hon tog fram blanketter
och visade vad myndigheterna ville ha och berättade att det tog abnormt lång
tid att ta fram alla uppgifter och räkna ut de summor som sedan skulle beta-
las i skatter och avgifter.

Hon berättade också om äldre företagare som lagt ned sina företag därför
att de klarade inte av alla de blanketter och uppgifter som de måste fylla i.
Det blev en för stor arbetsbörda och gav en stor oro. De ängslades för om
de hade fyllt i blanketterna rätt; om de hade missat något, om de gjort fel
när skatten blev så stor osv. Vi behöver inte och vill inte ha denna enorma
byråkrati och dessa skatter och avgifter som skall in i rundgångssystemet.

Äldre småföretagare med bara några få anställda, som själva sköter sin
bokföring och sina papper, klarar inte detta utan lägger ner sina företag -
trots att de lyckas få dem att gå runt.

Den stora oron i den socialdemokratiska politiken innebär att större före-
tag som t.ex. Graningeverken inte startar ny verksamhet. Graningeverken
har t.ex. långt framskridna planer på att starta en pelletsfabrik i Härnösand
samt att bygga ut vattenkraften med ungefär 200 gigawatt. Men på grund av
den osäkerhet som råder i den politiska planeringen kan de inte överblicka
de närmaste åren. De vet inte vad som kommer att gälla och kan därmed
inte räkna realistiskt på projekten. De ligger nu i byrålådan.

I Västernorrland behöver vi främst en bra infrastruktur, säker el till kon-
kurrenskraftiga priser, medlemskap i EG, lägre skatter och mindre byrå-
krati.

Anf. 14 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Festen är över, Porscharna går på auktion och bostadsrätter
för ett par miljoner kan inte betalas. Anders Wall, han med det långsiktiga
intresset för Värmland, får hosta upp några hundra miljoner för att rädda
sitt skinn. Bankinspektionen har handfallen stått vid sidan om och tittat på
när finansbolag på det mest sanslösa sätt har spenderat miljarder på fastig-
hetsbolag där svindleriet har varit snubblande nära. Speciellt har tydligen
lyckan över att få placera pengar utomlands fått vissa bolag att tappa all sans.
Banker har sedan låtit dessa finansbolag få låna många miljarder kronor på
sina dåliga säkerheter. Facit av det hela har blivit en ordentlig finanskrasch,
och fler är på väg.

Vi skulle kanske kunna betraka detta med en axelryckning och säga att
Anders Wall, Hans Thulin och de andra grabbarna får stå sitt kast, om det
inte var för den effekt som har uppstått. Plötsligt har bankerna slagit tvär-
stopp i utlåningsverksamheten, även till seriösa företagare. Det har redan
betytt och kommer att betyda arbetslöshet för ett i dag okänt antal löntagare.
Festen är över, men vem drabbas av baksmällan?

Vårt parti har sagt att det nu måste skapas regionala riskkapitalbolag. Un-
der 1980-talet har det visat sig att marknaden inte fungerar. Därför blir sam-
hället tvunget att engagera sig i kapitalförsörjningen. 11.ex. Värmland har
det inte existerat någon överhettning. När konjunkturen nu vänder nedåt
betyder detta, att när Stockholm nyser får Värmland lunginflammation.

Vi är på väg mot den kanske värsta arbetslösheten sedan 1930-talet, om
det inte nu görs insatser. Så sent som i går fick vi nya, skrämmande siffror.
Vi anser att samhället nu faktiskt måste ta chansen att skapa ett jämlikt Sve-
rige där varje region ges möjligheter till utveckling.

I dagarna har SIND lagt fram en rapport som visar att Sverige har sämre
utbildade löntagare än konkurrentländerna. Detta talar sitt tydliga språk,

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

nämligen att vi måste satsa på utbildning. I skogslänen har SCB i en rapport
påvisat en genomsnittligt lägre utbildning än vad man har i landet i övrigt.
Självklart får detta effekter. Vänsterpartiet har föreslagit kraftiga insatser
för att samordna utbildningsutbudet och öka detsamma i framför allt skogs-
länen. Men man må säga att det inte är mycket som vickar och rör på sig i
de myndigheter och institutioner som har ansvar för den här samordningen,
varken i Värmland eller i Sverige i övrigt.

Vi tror inte att det går att vänta till år 1993 med att ge högskolan i Karlstad
fasta forskningsresurser. Går man in nu innebär det också en styrning av in-
riktningen av forskningen. Den får då en given plats i det nationella forsk-
ningsperspektivet. Gör man inget nu så avhänder man sig politiska möjlighe-
ter att göra något i framtiden.

Det är viktigt för Värmland att få ha kvar trafiken mellan Stockholm och
Oslo via Karlstad, Arvika, Charlottenberg och Kristinehamn. Jag vill fråga
mina meddebattörer Magnus Persson, Isa Halvarsson och Kjell Ericsson:
När kommer ni att begära garantier av regeringen så att tågtrafiken mellan
Norges och Sveriges huvudstäder också i fortsättningen kan gå genom Värm-
land?

Vi vill skapa en likvärdig utveckling för alla regioner i landet. Det satsas
enligt vår mening en alldeles för liten del av budgetmedlen på en utbyggnad
av infrastrukturen för närvarande. Det handlar om järnväg, väg, telenät,
energisektorer, forskning, utbildning, vård och omsorg. Inte heller satsas det
tillräckligt på luftfart, sjöfart, VA-system och kommunal service. Vi anser
att det är möjligt att göra ytterligare satsningar med hjälp av exempelvis me-
del från löntagarfonderna. Man kan också satsa medel av vinsterna från vat-
tenkraften. Då skulle vi nu kunna ta initiativ och planera utifrån människors
möjligheter, villkor och behov, just mot bakgrund av att hela 1980-talet med
kapitalets karusell har visat att det är oförmöget att ta till vara olika regio-
ners möjligheter på skilda områden. Det har också visat sig att man, så fort
det krisar litet grand, inte får en fast grund för utveckling, i varje fall inte
den utveckling som marknadskrafterna, inte minst från högerhåll, säger sig
klara av.

Kjell Ericssons parti centern säger att hela landet skall leva och att vi skall
ha en landsbygd i utveckling. Hur tror Kjell Ericsson att centern tillsammans
med marknadskrafternas värsta ivrare, folkpartiet och moderata samlings-
partiet, skall kunna föra regionalpolitik om ni hamnar i majoritet till hösten?
Det vore intressant att få det belyst.

Det finns mycket att säga om de olika behov som finns. Här har jag bara
nämnt några exempel på förslag från vänsterpartiet. Vi tror det är mycket
viktigt med särskilda insatser för landsbygdsutvecklingen. När jag läser
handlingar från regeringen och olika myndigheter får jag nästan ett intryck
av att de anser att glesbygden är befolkad med en annan art än människor.
Barns, ungdomars, mäns och kvinnors behov av socialt utbyte och gemen-
skap berörs oändligt perifert. Kvinnor blir termer av arbetskraft och företa-
gande och ungdomar som en sorts reservarmé för arbetsplatserna. För ökad
rättvisa och utvecklad välfärd måste det finnas ett mycket större och djupare
perspektiv än detta. Sociala frågeställningar kommer, medvetet eller omed-
vetet, inte fram. Problem och problemlösningar måste utgå från människors

behov, som därmed är en del av grunden för en levande landsbygd. Skapar
vi inte denna substans, detta innehåll och detta underlag finns det risk för att
de få åtgärder som vidtas får vila på Hälleberget och ger en dålig skörd.

Anf. 15 ISA HALVARSSON (fp):

Herr talman! Värmland befinner sig i dag i en alarmerande situation. An-
ställningsstopp, varsel om både nedläggningar och neddragningar samt en
stor deltidsarbetslöshet för kvinnor som bara ökar utgör mörka hotbilder.
Allt fler ungdomar blir också arbetslösa. De flesta av Värmlands kommuner
liksom landstinget har storä underskott i sina budgetar samtidigt som våra
kommunal- och landstingsskatter redan är mycket höga.

Bilindustrins kris har i vårt län drabbat många företag med tillverkning i
bilindustrin. Vi från Värmlandsbänken har redan påpekat detta vid ett fler-
tal tillfällen i denna kammare.

Av lagda varsel i Värmland berör 60 % Kristinehamn, och 567 personer
är arbetslösa. Kristinehamn har också en negativ befolkningsutveckling or-
sakad av förändringar på arbetsmarknaden. Vad som behövs i Värmland är
en ökning av den totala sysselsättningen för att motverka arbetslöshet och
utflyttning. Dessutom måste den svaga tjänstesektorn förstärkas.

Kristinehamn har gamla och goda traditioner inom handikapputbildning.
På Stensta Center finns ett handikappcenter. Det vore ur många synpunkter
riktigt att förlägga det nya statliga ledningsorganet för handikapputbildning
till Kristinehamn.

Vi i Värmland har anledning att känna oro för olika statliga myndigheters
regionindelning och förläggning av sina huvudorter. Det måste äntligen bli
så att regering, riksdag och statliga myndigheter lyfter blicken över Kilsber-
gen och bortom dem upptäcker Värmland.

Även skolverkets regionkontor anser vi bör förläggas till Värmland. Den
tredje markbaserade TV-kanalen i Sverige skulle med fördel kunna lokalise-
ras till Karlstad. Det finns goda förutsättningar för en sådan lokalisering.

Regeringen har beslutat att statens köp av persontrafik på inlandsbanan
skall upphöra. Det är ett mycket olyckligt beslut för turistnäringen i östra
Värmland. Kommunerna längs banan har uttryckt önskemål om att ta över
persontrafiken mot viss ersättning från staten. Folkpartiet liberalerna före-
slår att SJ skall driva trafiken på banan ytterligare ett år för att inlandskom-
munerna skall ges möjlighet att ta över driften under 1992.

Projektet Laxfond Vänern skulle göra Vänern till ett sportfiskets eldo-
rado. Målet är att Vänern skall bli Europas största lax- och sportfiskesjö.
För att detta över huvud taget skall vara möjligt gäller det att få till stånd en
översyn av fiskebestämmelserna för Vänern på ett sådant sätt att det verkli-
gen kommer att finnas storvuxna och härliga Vänernlaxar för sportfiske och
yrkesfiske.

Regionalpolitiken måste i högre grad än tidigare rikta sig mot mindre före-
tag. Ett mångsidigt näringsliv medför minskad känslighet för konjunktur-
svängningar och större möjligheter att lösa ”medföljandeproblematiken”.

En dynamisk småföretagssektor är viktig för sysselsättningen, och den har
en avgörande betydelse för möjligheterna att bredda näringslivsstrukturerna

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

2 Riksdagens protokoll 1990191:59

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

i utsatta regioner. På många mindre orter har småföretagen stor betydelse
för att skapa en stabil arbetsmarknad och livskraft i bygden.

Därför är det ett mycket destruktivt förslag som finansdepartementet pre-
senterat när det gäller att skärpa förmögenhetsskatten på arbetande kapital
i småföretag. Det är tvärtom mycket viktigt att i stället ta bort denna förmö-
genhetsskatt för att stimulera tillväxten av nya småföretag. Det är i småföre-
tagen som mycket av det nytänkande sker som sedan leder till utveckling av
produktion och tjänster. Det är en förutsättning för hela näringslivets fram-
gång. De mindre företagen utgör en mycket god miljö för nya idéer.

Inom EG finns ett särskilt aktionsprogram för småföretagen. Syftet med
detta program är att minska problemen för de mindre och medelstora företa-
gen och att öka intresset för att starta företag. Vi skulle behöva ett liknande
aktionsprogram i Värmland.

Vissa flyttningsstudier visar att kulturutbudet inte är en oväsentlig faktor
när man skall förklara varför många personer frivilligt lämnar hembygden
för att bosätta sig i storstäderna.

I den senaste valrörelsen slog socialdemokraterna hårt på trumman för
sina utfästelser om kraftigt ökade insatser på kulturområdet. Socialdemo-
kraterna sviker i år alla dem som med stor möda planerat sin verksamhet
inom de ramar som ställts i utsikt.

Folkpartiet liberalerna accepterar inte regeringens neddragning av Riks-
teaterns anslag med 23 milj.kr. En sådan besparing skulle enligt vår mening
bli katastrofal, också för vårt län. Detta bekräftas av teaterföreningen i
Värmland. Man befarar helt enkelt ett dråpslag mot teaterlivet där.

Det finns ett behov av kraftfulla insatser för hotade kulturmiljöer i Värm-
land. Länsstyrelsen i Värmlands län har sedan flera år i sin anslagsframställ-
ning äskat medel för en biträdande länsantikvarie. En nödvändig förstärk-
ning måste ske för att ge trovärdighet åt regeringens och riksdagens beslut
om ansvar och insatser inom kulturmiljöområdet.

Högskolan i Karlstad fungerar som ett kunskapscentrum där företag och
myndigheter får tillgång till tillämpad forskning, utvecklingsarbete, utred-
ningsverksamhet och utbildning.

Högskolans forsknings- och utvecklingsverksamhet har till stor del vuxit
fram med hjälp av externa medel. Det är mycket positivt med den samver-
kan som vuxit fram, men högskolan kan också bli för beroende av regionens
näringsliv och myndigheter. När Värmlands drabbas av ekonomiska och
andra problem kan det medföra att även högskolan försvagas.

En utbyggd distansundervisning skulle förbättra tillgängligheten i högsko-
leutbildningen. Den snabba förändringen i arbetslivet ökar behovet av fort-
och vidareutbildning. Högskoleutbildning kan genom denna distansutbild-
ning snabbt arrangeras på orter som nu har ökande arbetslöshet och vikande
konjunkturer.

Dessa argument för en utveckling av högskoleutbildningen på regional
nivå gäller till stora delar också gymnasieskolan. Tillgång till gymnasieut-
bildning är en viktig faktor när enskilda väljer bostadsort. I Värmland finns
unika resurser i Rikssågverkskolan i Hammarö, Gammelkroppa Skogsskola
och Bergsskolan i Filipstad, den senare med utbildning som formellt ligger
på gymnasienivå men i praktiken är en högre utbildning. De här skolorna

betyder mycket för den lokala utvecklingen i sina områden, och de måste
tillåtas utvecklas till viktiga kunskapscentra för resp, branscher.

Goda kommunikationer är en förutsättning för en positiv utveckling av
länets näringsliv. Vi har från folkpartiet liberalerna presenterat ett program
för en infrastruktursatsning på 140 miljarder kronor på en tioårsperiod.

När det gäller järnvägen i Värmland, som Björn Samuelson frågade om,
har vi från de borgerligas sida i en gemensam motion poängterat nödvändig-
heten av fortsatt tågtrafik på sträckan Oslo-Charlottenberg—Karl-
stad — Kristinehamn.

Anf. 16 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Isa Halvarsson presenterar en lista av olika åtgärder som är
nödvändiga för att dels få en positiv utveckling i länet, dels bryta det hot om
stor arbetslöshet som vi står inför. Många av de punkter hon presenterade är
förslag som vi från vänsterpartiet också ställer upp på - satsningen på kultu-
ren, småföretagsamheten, en laxfond, osv.

Detta låter sig naturligtvis sägas. Men jag måste då till Isa Halvarsson rikta
den fråga jag tidigare mer allmänt ställde till de borgerliga företrädarna: Hur
tror Isa Halvarsson att folkpartiet skall lyckas genomdriva de här insatserna
tillsammans med en eventuell regeringspartner som moderata samlingspar-
tiet? Hur tror Isa Halvarsson att det skall bli möjligt för kommunerna runt
inlandsbanan att ta över ansvaret för trafikeringen där om moderaterna skall
driva den nedskärningshysteriska politik gentemot kommunerna som de har
presenterat i sina ekonomiska motioner?

Jag noterar ytterligare en sak, nämligen att det läggs fram en mängd för-
slag från folkpartiet men att det inte med ett ord ställs krav på det privata
näringslivet. Isa Halvarsson berörde t.ex. inte med ett ord i sitt anförande -
men det är klart att åtta minuter inte är en lång tid - exempelvis behovet
av ökade forskningsinsatser inom skogsindustrin, där forskningen i det här
landet ligger på en mycket låg nivå, trots att det är vår kanske viktigaste bas-
näring. Det är oroande, herr talman.

Anf. 17 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Herr talman! Björn Samuelson frågar om inlandsbanan och hur vi ser på
dess framtid. Problemet för närvarande är ju att den sittande regeringen har
lagt fram ett förslag som innebär att inlandsbanan hotas.

Från folkpartiet liberalernas sida vill vi ha en positiv utveckling, en sam-
hällsutveckling i Sverige som gör det möjligt för företag att ta sitt ansvar. Vi
vill skapa resurser i samhället. Problemet för vänsterpartiet är ofta att man
är mycket bra på fördelningspolitik, på att fördela resurser, men man är där-
emot mycket dålig på att skapa dessa resurser. Nu har partiet övergett k-et,
man har övergett kommunismen, men ändå har man lösningar som ligger i
linje med de gamla tankarna. Lech Walesa sade, att om kommunismen hade
införts i Sahara hade det snart blivit slut på sand.

Anf. 18 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Man kan inte tassa runt problematiken så som Isa Halvars-
son gör. Folkpartiet har ju via sin partiledning gått ut i någon form av mani-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

fest i bl.a. massmedia och sagt att ni är beredda att regera tillsammans med
moderata samlingspartiet. Då uppträder direkt en rad problem när det gäller
finansieringen av de olika åtgärder Isa Halvarsson här har föreslagit. Det är
otvetydigt så. Jag kommer naturligtvis under hela det här året och framför
allt under hela valrörelsen att kräva Isa Halvarsson på besked i dessa frågor,
på hur finansieringen, krona för krona, skall gå till om Isa Halvarssons parti
sätter sig i en regering tillsammans med moderata samlingspartiet. Det är
väljarnas rättighet att få reda på detta, och det är speciellt de värmländska
väljarnas rättighet att få reda på detta med anledning av de olika förslag till
åtgärder för Värmlands del som folkpartiet presenterar.

När det gäller småföretagsamheten och de olika villkoren för den, kan jag
hänvisa till olika motioner som vi har väckt i samband med den allmänna
motionstiden. Jag tror definitivt inte att småföretagsamheten i Värmland
gynnas av ett allmänt knäfallande inför EG. Det tror jag absolut inte. Anled-
ningen till att medelstora eller små företag som TVAB i Säffle och Koppom
läggs ned är ju inte att vi skulle ha problem med EG. Problemet är ju i stället
att företagsamhet och tillverkning flyttas ut till låglöneländer. Det är ju där
problemet ligger.

Anf. 19 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Herr talman! Problemet i Sverige och även i Värmland är bl.a. kostnadsut-
vecklingen, den dåliga produktivitetsutvecklingen.

Finansieringen av vår stora satsning på infrastruktur består till stor del av
utförsäljning av statliga bolag och statlig mark. Detta är en ideologi som vi
delar med moderata samlingspartiet. Vår stora satsning på högskolor, uni-
versitet och forskning kan genomföras genom att vi helt enkelt tar pengar
från löntagarfonderna. Jag förstår att detta är lösningar som Björn Samuel-
son inte alls gillar, men för vår del menar vi att det skulle vara utomordentligt
bra om vi kunde få en sådan utveckling i Sverige.

Anf. 20 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! Efter flera år av högkonjunktur har vi nu kommit in i en tid
av lågkonjunktur och stagnation. Detta gör att det kommer att ställas stora
krav på en riktig närings- och regionalpolitik. Jag skall inte i första hand gå
in på vem som bär ansvaret för vad, utan jag vill nu i stället inrikta mig på
att se vad vi kan göra för att lösa de problem vi har.

Vi har nu haft en ovanligt lång tid av högkonjunktur. Detta har också gjort
att vi har haft bra fart på det mesta. När nu konjunkturen mattas av, börjar
många företag få det besvärligt. Vi står även inför en ny omstrukturering av
vissa branscher, såsom verkstadsindustrin, bilindustrin och dess underleve-
rantörer. Precis som många debattörer tidigare har nämnt har vi haft många
varsel och fått en hög arbetslöshet i Värmland. Björn Samuelson sade att vi
höll på att få lunginflammation. I varje fall är det kanske fråga om en begyn-
nande sådan, och då gäller det att man sätter in penicillin i rätt tid för att
klara av problemet.

Det är bara någon vecka sedan vi diskuterade bilindustrin i en interpella-
tionsdebatt med industriministern, så jag skall därför inte beröra den frågan
så mycket i den här debatten.

När vi talar om regionalpolitik är det många viktiga bitar som måste
komma på rätt plats. Huvudsyftet är ju att vi genom en riktig regionalpolitik
skall ge människor samma förutsättningar att kunna bo och leva i hela
landet, och därmed också i Värmland. Därför behöver vi bra kommunikatio-
ner, utbildning, bostäder, arbete, service, men vi behöver även sådant som
kulturutbud, föreningsliv och mycket annat.

När det gäller kommunikationerna finns det mycket att önska från värm-
ländsk sida. Det gäller då främst vägar och järnvägar, där tilldelade anslag
bara räcker till en liten del av prioriterade projekt. För att bara nämna några
exempel, så har vägverket i länet fått sig tilldelat 142 milj.kr. för riksvägar
fram till år 2000. Detta räcker endast till ett projekt. Skall vi klara av det som
vi anser vara viktigt och riktigt behövs det 1,4 miljarder för den här tioårspe-
rioden. Det gäller då projekt som E 18 vid gränsen, 61-an till Arvika, vä-
garna i Fryxdalen, Klarälvsdalen, osv. Det är fråga om många viktiga projekt
som behöver åtgärdas. Även när det gäller anslaget för länstrafikanlägg-
ningar saknas det medel till nödvändiga projekt. Detsamma gäller i fråga om
grusvägar. Vi har i Värmland 25-30 mil vältrafikerad grusväg, som med det
snaraste borde beläggas. Men det finns det inga pengar till.

Vi har också ett antal järnvägssträckor som är i behov av upprustning.
Sträckningen Stockholm-Karlstad-Arvika-Charlottenberg måste få en
högre standard. Vi har också den bekanta NKLJ-banan. Vi fattade ju här i
riksdagen i våras beslut om att man på nytt skulle utreda möjligheterna att
bredda den. Det har inte gjorts än. Det är orimligt att två stora järnverk i
Klarälvsdalen skall vara utan järnvägar. Vi har också järnvägen mellan Svan-
skog och Åmål.

I likhet med Isa Halvarsson vill jag säga till Björn Samuelson att vi på
Värmlandsbänken har väckt en gemensam borgerlig motion om just järnvä-
gar, om en satsning på dessa olika sträckor. Vi kräver också att staten går in
med pengar och svarar för den merkostnad som har uppstått för pendeltrafi-
ken under det senaste året. Vi har alltså motionerat i den frågan.

Det finns alltså en rad viktiga projekt på både väg- och järnvägssidan som
skulle kunna sättas i gång omedelbart. Bättre kommunikationer stärker
också direkt näringslivets konkurrenskraft, och man får på det viset även
närmare till marknaden.

Med tanke på den arbetslöshet som börjar råda inom olika branscher vore
det även samhällsekonomiskt riktigt att satsa på vägarna. Det finns i Värm-
land många fordonsförare inom entreprenörsbranschen som i dag är utan
jobb.

Regeringen har ju aviserat en tillväxtproposition inom kort, och jag hop-
pas att Värmland skall få sin del av resurserna. Jag vill fråga Magnus Persson
om han är villig att medverka till att Värmland får sin rättmätiga del av dessa
resurser.

Jag vill här också beröra situationen för jordbruket. Vi fattade ju här i
riksdagen strax före sommaruppehållet i fjol ett beslut om den framtida livs-
medelspolitiken. Detta skedde i mycket stor politisk enighet. Det var bara
miljöpartiet som ställde sig utanför.

En av delarna i beslutet gällde en omställning till odling av energigrödor.
Jag är därför i dag glad över den uppgörelse som har träffats mellan centern,

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

folkpartiet och socialdemokraterna om den framtida energipolitiken. Detta
kan innebära många positiva saker för oss.

Det kan t.ex. komma att innebära att vi får fler småföretag inom energi-
sektorn, och det gagnar direkt sysselsättningen. Det gagnar också miljön,
och det kan medverka till att hålla våra landskap öppna på vissa håll i vårt
län.

Det finns en viktig del i beslutet som inte är klar, och det är prisstödet till
jordbruket i norra Sverige, dit Värmland hänförs. Lönsamheten för jordbru-
ket har försämrats mycket kraftigt under de senaste åren, och detta har lett
till att många brukare har slutat med jordbruksdriften.

För att vi skall kunna ha kvar nog många brukare måste det till ett förbätt-
rat Norrlandsstöd. Av det riksdagsbeslut som vi fattade i våras framgår att
jordbruket i norra Sverige inte skall ingå i produktionsanpassningen. Det
framgår också att det inte skall få försämrad lönsamhet. Det står i betänkan-
det att med de samlade insatser som görs för Norrlandsjordbruket skall nä-
ringen i stället få ökad lönsamhet så att dess utövare finner framtidstro.

Jordbruksnämnden har nu arbetat med frågan, och regeringen kommer
inom kort att lägga fram en proposition i ärendet. Jordbruksnämnden hade
ju också uppdraget att se över gränserna för Norrlandsstödet. Enligt vad som
framgått av olika pressreferat verkar det som om regeringen inte kommer
att göra några uppjusteringar i fråga om stödområdena. Det verkar också
som om den generella höjningen av ersättningen inom områdena skulle bli
alltför låg.

Jag vill nu uttala en förhoppning om att regeringen i sin proposition lägger
fram förslag som överensstämmer med riksdagsbeslutet - nämligen att stö-
det till jordbruket i norra Sverige skall bli av en sådan art att näringen får
ökad lönsamhet och att dess utövare finner framtidstro.

Landsbygdsutvecklingen är en viktig del av regionalpolitiken. För att vi
skall kunna ha en levande landsbygd behövs det erforderlig service, som
skola, affärer, bostäder, tillgång till kulturutbud, osv. Men tillgång till arbete
är ju också synnerligen väsentligt.

Vi har ju under senare år haft olika aktiviteter, såsom kampanjen Hela
Sverige ska leva!, och landsbygdsfrågorna har rönt ett allmänt stort intresse.
Det är viktigt att vi stöttar enskilda människors initiativ och kreativitet. Det
räcker dock inte med vackra ord, utan det måste också vara substans bakom
orden. Det finns många olika förslag på projekt som togs fram i landsbygd-
skampanjen, men på grund av för små resurser har inte alla dessa projekt
kunnat genomföras.

När nu jobben minskar i antal är det viktigt att inte minska anslaget till
regionalpolitiska medel. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit
972 milj.kr. för regionala utvecklingsinsatser. Detta är en minskning med 78
miljoner jämfört med innevarande budgetår. I sammanhanget kan också
nämnas att länsstyrelserna i stället har begärt en ökning med 132 milj.kr. i
förhållande till innevarande budgetår. Det måste helt enkelt vara fel att
minska anslagen till regionalpolitiken i ett läge då arbetslösheten ökar kraf-
tigt. Genom en aktiv regionalpolitik kan vi också öka sysselsättningen ute i
olika bygder.

Regeringen försämrar också transportstödet till skogslänen. Även det är

fel, eftersom detta stöd har kommit till i syfte att minska avstånden och ge en
utjämning mellan dem som bor i tätort och dem på landsbygden. Att minska
stödet i det här läget försämrar möjligheterna ute på landsbygden.

För att öka sysselsättningen är det viktigt att satsa på småföretagen. Detta
har både Isa Halvarsson och Björn Samuelson redan nämnt. En differentie-
ring av näringslivet är viktig för att vi skall få många ben att stå på. En sats-
ning på småföretagen är också en riktig regionalpolitisk åtgärd.

Jag skulle också vilja ta upp frågan om riskkapitalet, men tiden tickar ut,
och jag får återkomma till det i en replik. Jag vill ändå fråga Magnus Persson
om han är villig att medverka till ett bibehållet anslag till regionalpolitiken,
när vi nu går in i en lågkonjunktur med en ökad arbetslöshet.

Anf. 21 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Kjell Ericsson berörde i sitt anförande många viktiga aspek-
ter och förslag. Det finns klara beröringspunkter och gemensamma intressen
mellan vänsterpartiet och centerpartiet när det gäller vissa frågor som det
nu är viktigt att komma till rätta med genom särskilda satsningar. Det gäller
trafiken, järnvägstrafiken, och det gäller utbildningen. Det handlar om
forskningsmöjligheter, utbyggda sådana, vid exempelvis högskolan i Karl-
stad. Det handlar också om satsningar på det övriga utbildningsväsendet:
grundskolan och gymnasieskolan.

Om vi skall få en utveckling av exempelvis de delar av utbildningssektorn
som jag har nämnt innebär det också ett åtagande, ett ekonomiskt åtagande,
från kommunernas sida. Kommunerna står nämligen för i runda slängar
50 % av kostnaderna för grundskola och gymnasieskola. Jag tror också att en
vidare utbyggnad av högskolan i Karlstad och av den landstingskommunala
högskolan innebär kostnader för kommuner och landsting i Värmland.

Vi är då beredda att försöka få fram kapital till den nödvändiga utbyggna-
den, och vi är överens med centern när det gäller de kvalitativa satsningarna.
Men så skall alltså centern sätta sig i en regering med moderata samlingspar-
tiet, som med tiotals miljarder kronor vill skära ner verksamheten på områ-
den som framför allt drabbar den kommunala sektorn. Då kan man, Kjell
Ericsson, fråga sig hur mycket det är värt, om han också till hösten kommer
att kunna stå för vad han nu sade, nämligen att "Det räcker dock inte med
vackra ord, utan det måste också vara substans bakom orden”. Det går ju
inte att hålla fast vid den fina målsättningen om man sätter sig i en regering
tillsammans med Carl Bildt och grabbarna.

Anf. 22 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag instämmer med Kjell Ericsson i att det är mycket viktigt
för regionalpolitiken och för en framgångsrik sådan att vi har ett väl funge-
rande jordbruk i Värmland. Det är också viktigt att stödet till Norrlandsjord-
bruket blir ordentligt utformat. Men vi har ändå ett problem, nämligen igen-
växningen av Värmland. Vi har ju fått NOLA-pengar och LOLA-pengar,
men de räcker ju inte långt.

Från folkpartiet liberalerna menar vi att det skulle behöva införas en gene-
rell arealersättning, som skulle ge stora regionalpolitiska fördelar. Det finns
en Lars Jonasson vid SLU som har påvisat att utan arealersättning kommer

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

mjölkproduktionen på sikt att upphöra i skogs- och mellanbygden, och den
kommer i stället att förläggas till slätterna. Med en arealersättning skulle
man kunna bevara mjölkproduktionen i glesbygden. Det skulle verkligen
vara positivt för Värmland, där antalet mjölkproducenter nu minskar sta-
digt. Det skulle också kunna bibehålla det öppna landskapet. Från folkpar-
tiet liberalernas sida har vi nu föreslagit en parlamentarisk utredning. Det
gäller hur man skulle kunna utforma det här. Är centern, Kjell Ericsson, be-
redd att säga ja till en sådan utredning?

Anf. 23 KJELL ERICSSON (c) replik:

Herr talman! När det gäller frågan om att regera ihop med folkpartiet och
moderaterna vill jag säga att jag själv har varit kommunstyrelseordförande
och regerat ihop med folkpartiet och moderaterna. Vi har klarat av att få
fram medel till utbildning osv. Det skall också gå att göra i fortsättningen.
Det rör sig visserligen om tre olika partier som har tre olika inriktningar,
men när man kompromissar brukar man kunna lösa frågorna till slut. Jag har
förhoppningen om att kunna göra det även i det här fallet.

På regionalpolitikens område har oppositionen med vänsterpartiets med-
verkan t.ex. höjt anslaget till regionpolitiska medel i princip varje år i förhål-
lande till regeringens förslag. Det finns således punkter som visar på att det
finns möjligheter att gå ihop och klara av regionalpolitiken.

Utbildningssidan är mycket viktig, som Björn Samuelson säger. Det gäller
grundskolan, gymnasieskolan, högskolan och forskningen. Alla dessa bitar
är mycket väsentliga för oss framöver. Vi får säkert anledning att återkomma
till det många gånger här i riksdagen.

Isa Halvarsson tog upp frågan om arealersättning. I det livsmedelspoli-
tiska beslut som vi har fattat finns många olika ingredienser. Man kan få om-
ställningsbidrag när man skall ställa om till energigrödor osv. Det finns också
omställningsbidrag för spannmålsodling, mjölk och kött. Vi får se hur dessa
olika bitar faller ut nu. Det är viktigt att man även i Norrland kan producera
kött och mjölk. Vi kan inte ha en gigantisk parkförvaltning i Norrland. Det
klarar vi inte av. Under en kort period kan man hålla dessa små områden
öppna. På sikt måste man hålla på med något meningsfullt om man skall ha
ett öppet landskap. Det rör sig om stora arealer. Om man genomför en sats-
ning på Norrlandsområdet, blir det också bönder kvar. Mjölkpriset har sjun-
kit drastiskt under två år. Det gäller att man i det förslag som skall läggas
fram höjer så pass mycket att man får den lönsamhet som har sagts. Därmed
ger man också utövarna framtidstro. Om man kompletterar med andra åt-
gärder bör det kunna lösa sig.

Anf. 24 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Kjell Ericsson säger att han har erfarenhet ifrån den kommu-
nalpolitiska sektorn. Det vet jag att han har. Jag vet också att det ibland kan
vara lättare att komma överens inom den sektorn när det gäller olika poli-
tiska frågor och att det går att komma fram till hyggliga kompromisser. Nu
handlar det emellertid om kompromisser som gäller 30—40 miljarder kro-
nor, Kjell Ericsson. Jag har själv varit med om att träffa olika överenskom-

melser som här i riksdagen medför kostnader. Jag vet hur svårt det är att
kompromissa om 300-400 milj.kr.

Jag vet därför inte vad jag skall säga till Kjell Ericsson i detta fall. Det
är förstås roligt med människor som har en sprudlande optimism, men här
handlar det som sagt om 30-40 miljarder kronor som moderata samlings-
partiet vill skära ned med. Jag får väl säga som en partibroder till Kjell Erics-
son, Per Ahimark, sade när PLM-arbetarna blev utan jobb. Lycka till, sade
han. Det är det enda jag kan säga till Kjell Ericsson.

Anf. 25 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag vill bara poängtera att vi från folkpartiet liberalernas sida
även vill ha kvar Norrlandsstödet. Den generella arealersättningen skulle ut-
göra ett komplement för att hålla landskapet öppet. NOLA- och LOLA-
pengarna räcker inte. I länsstyrelserna börjar man fundera på om man skulle
kunna få bidrag från kommunerna för att hålla landskapet öppet. Det skulle
vara ett konstlat sätt. Om kommunerna skall gå in och hålla marken öppen
skulle det verkligen bli en gigantisk parkförvaltning.

Anf. 26 KJELL ERICSSON (c) replik:

Herr talman! Vi har lagt fram vårt budgetförslag när det gäller utbildnings-
insatser och den offentliga sektorn. De andra partierna har lagt fram sina
förslag. Sedan blir det kompromisser. Det är som det brukar vara i det poli-
tiska livet.

Beträffande arealersättningen vill jag säga att det finns många olika ingre-
dienser i detta beslut. Om bitarna faller in på rätt plats kan det gå bra. Om
det inte blir tillräckligt, kan det bli mycket svårt. Jag håller med Isa Halvars-
son om att den arealersättning som nu är föreslagen med naturvårdsbidrag
osv. inte räcker. Om man ger ett ordentligt Norrlandsstöd får man se hur
långt det räcker. Jag hoppas verkligen att det blir ordentligt. I annat fall kom-
mer det här att bli mycket svårt.

Jag menar absolut inte att kommunerna skall gå in. Kommunerna har fått
så många uppgifter under de senaste åren att de har nog i alla fall. De skall
inte behöva ge sig in på detta område också. Att de har ansvar för det hela,
ser till att saker och ting händer och har den övergripande översynen är en
sak. Däremot är det svårt för kommunerna att gå ut med medel. Det är en
statlig angelägenhet. Låt oss se vad som händer när de olika förslagen som
finns i riksdagen blir genomförda.

Anf. 27 MAGNUS PERSSON (s):

Herr talman! Jag fick ett brev häromdagen. Avsändaren var en f.d. stor-
stadsbo, en göteborgare. Han skriver att han har flyttat till Värmland, när-
mare bestämt till Munkfors i hjärtat av Värmland. Han har fångats av en
värmländsk huldra som ser till att han kommer att bo kvar i Värmland.

Med sin målande beskrivning fångar han Munkfors och Värmland i ett
nötskal. Munkfors kommun är en av våra få ännu kvarvarande bruksorter,
som brottas med sina problem. Denne man berättar varför han älskar sitt
Värmland. Trots bekymren och oron vill han alltjämt bo och leva i Värm-
land. Han är en av de många som vägrar att ge upp och flytta tillbaka till

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

storstadens jäkt och stress. Visst möter vi många värmlänningar som ut-
trycker sin oro inför morgondagen. Men vi träffar allt fler som tror på framti-

den.

Allmänpolitisk
debatt

Jag tycker att mina kolleger här har tecknat en alltför mörk bild av länet.
Jag är litet mera optimist trots de mörka molnen som tornar upp sig i fjärran.

Regionalpolitik

m.m.

Många menar att vi bör akta oss för att i tid och otid klä Värmland i alltför
dystra färger. Vi har mycket att vara stolta över, och vi har också mycket att
kämpa för. Låt oss enas om att ha en optimistisk framtidssyn.

Tro inte för ett ögonblick att vårt värmländska näringsliv är ett avslutat
kapitel, långt därifrån. Man kan ta stål- och skogsindustrin som exempel.
Leveranspunktlighet och felfria garantiprodukter har gett företagen ett gott
renommé. Hur har man kunnat bygga upp detta förtroende? För det första
med en lojal stolt yrkeskunnig kår av arbetare och tjänstemän som kan job-
ben och är villiga att ”ge järnet” för att just deras företag skall hävda sig på
världsmarknaden. För det andra har vi i stor utsträckning råvaror, inte minst
på skogens område. På stålsidan kan vi nämna orter som Hagfors, Munkfors
och Arvika. Det är inget tvivel om att stålindustrin på dessa orter är världsle-
dande när det gäller många av deras produkter. För det tredje har vissa före-
tag och koncernledningar sett om sitt hus och investerat i modern process-
teknik.

Riksdagen skall nu under våren ta ställning till en energipolitisk strategi.
Det är ett svar till Kjell Ericsson. Det kommande energipolitiska beslutet
kommer att säkra energiförsörjningen i alla landsdelar. Propositionen kom-
mer att innebära en kraftig satsning på användning av biobränsle. Här har
Värmland en rejäl chans att hänga med. Låt oss se optimistiskt på detta och
följa utvecklingen för att öka arbetstillfällena. Kanske kan vissa åkerarealer
i framtiden nyttjas för att skörda biobränslen i en eller annan form. Verk-
stadsindustrin och servicenäringarna skall ges vissa tillskott av arbetstillfäl-
len. När det gäller de alternativa odlingsformerna kommer regeringen att
föreslå en fördubbling av stödet till alternativa odlingsformer i den kom-
mande miljöpolitiska propositionen, etc.

Hur skall vi då klara framtiden? Jo, genom en aktiv näringspolitik som
är fast och trovärdig och med en regionalpolitik som konsekvent fördelar
resurserna på ett rättvist och jämlikt sätt. Dit hör kommunikationerna. In-
frastrukturella satsningar på väg- och bannätet är mer eller mindre avgö-
rande för om vi i Värmland skall kunna hävda oss i den alltmer hårdnande
konkurrensen med andra landsdelar. Det är svaret till Björn Samuelson.

Regeringen kommer att lägga fram en proposition som innebär en sats-
ning på 10 miljarder i den första omgången och 20 miljarder under 90-talet.
På så sätt kan vi öka satsningen på just dessa områden. Det gäller att vi
hänger med. Det är riktigt. Vi får avvakta den propositionen.

Herr talman! En annan fråga som vi allt oftare möter är den s.k. regionin-
delningen av bl.a. tullverket, vägverket och skolverket. Flera bildar nu stor-
regioner. Med förkärlek förlägger man då administrationen till storstadsom-
rådena, dvs. de redan överhettade områdena. Här måste regeringen säga
ifrån och se till att om man tvingas göra regionindelningar skall och bör ad-
ministrationen ligga fast i de mindre överhettade områdena. Det tycker jag

att regeringen skall ta ad notam.

Hur ser det ut hemma i Värmland? År 1988 svarade industrisysselsätt-
ningen för ca 25 %, medan den offentliga sektorn svarade för 35 % av job-
ben. En stor del av jobben bestäms med andra ord av de beslut som fattas
av riksdag, landsting, kommuner och regeringen. Då skall man komma ihåg
de frågeställningar som jag har mött.

Björn Samuelson frågar om det finns några garantier för att tågtrafiken
Oslo—Charlottenberg—Karlstad-Stockholm säkras. Det finns inga garan-
tier, men infrastrukturen och strukturfonden kommer att medverka till att
satsningar kommer att ske tidigare.

Kjell Ericsson säger att han har suttit som regeringschef i Årjäng och kla-
rat samarbetet. Där är centern stark, herr talman. Där bestämmer Kjell
Ericsson. Men han kommer att väga lätt när det gäller de liberala och kon-
servativa idéerna. Hur skall han få Göthe Knutson m.fl. med sig för att satsa
på en tullstation vid Hån för 45 milj.kr.? Tror Kjell Ericsson att det finns
någon realism bakom detta?

De krav och önskemål som här har framförts är i och för sig angelägna.
Moderaterna skall dock samtidigt skära ned 110 miljarder på 8 år. Det är en
kommentar till Eva Björne. Hon stod här och drömde om forna tider. Hon
sade att förr hade SCA i Västernorrland lika många anställda som man i dag
har totalt ute i världen. 25 000 skogsarbetare har faktiskt försvunnit. Hur
tror Eva Björne och alla ni andra att moderaterna skall kunna föra en regio-
nalpolitik ute i skogslänen och glesbygden när det enda som skall finnas kvar
inom den offentliga sektorn är polis, åklagare och militär?

Om Isa Halvarsson och Kjell Ericsson skall kunna förverkliga sina dröm-
mar och utopier om ett Sverige som skall leva, skall ni välja er regeringspart-
ner. Tänk om olyckan skulle vara framme och vi skulle få en borgerlig majo-
ritet och därmed en borgerlig regering. Då skulle inte Kjell Ericsson få det
säte och den stämma som han har haft hemma i Årjäng. Han kommer att
väga lätt när de konservativa och liberala idéerna med sin koncentrationspo-
litik inte kommer att sprida gracerna ute i landet.

Herr talman! Jag tror på Värmland. Jag tror att vi skall kunna klara det
här. Vi måste föra en vettig fördelningspolitik. Vi måste göra en satsning på
alla regioner. Men tro inte, Eva Björne och andra, att man kan komma med
de moderata recepten. Den medicinen är alltför besk. Spåren förskräcker
efter de sex borgerliga åren.

Anf. 28 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Magnus Persson säger att bl.a. jag har tecknat en mörk bild
av situationen hemma i Värmland. Man kan diskutera vilka bilder som är
mörka och ljusa. Jag har försökt att ta situationen på allvar och med upprik-
tighet. Det är viktigt att man nu också påvisar de olika nyanser som finns.
Men jag känner en oro när jag tänker på de varsel som duggar tätt över länet
och som ställer folk arbetslösa, leder till permitteringar osv.

Den här oron kan också tolkas litet positivt, eftersom den leder till en viss
stress. Ett litet mått av stress brukar ju alltid leda fram till ett relativt hyggligt
arbetsresultat. Det kanske skulle vara bra om även Magnus Persson stres-
sade upp sig litet grand.

Denna oro tar sig olika uttryck. Jag såg på TV en presentation av regering-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

ens kommande tillväxtproposition och de satsningar på järnvägar och vägar
som ingår i den. Den bild som växte fram liknade en hummerklo som låg
över Sverige med den tjocka delen över Stockholm, Göteborg och Malmö
och den tunna delen utefter Norrlandskusten. Det var ett tomt gap över in-
landet, där Värmland ligger.

Det är oerhört viktigt att regeringen nu ger klara besked när det t.ex. gäl-
ler trafiken mellan huvudstäderna Stockholm och Oslo. Det blir nämligen
också en signal till företagsamheten och dem som vill satsa på utbildning, ett
diversifierat näringsliv och en landsbygdsutveckling. För allt detta behövs en
kommunikationsmöjlighet mellan dessa stora städer.

Från vänsterpartiets sida kommer vi i alla fall att jobba mycket intensivt
under våren på att få besked från regeringen i speciellt denna fråga. Vi kom-
mer att lägga motioner om det blir nödvändigt när regeringen lägger fram
sin proposition. Jag skulle vilja veta vad Magnus Persson, med de kontakter
som han ändå har i regeringskansliet, kan göra för att skapa sådana här ga-
rantier redan innan propositionen läggs.

Anf. 29 ISA HALVARSSON (fp) replik:

Herr talman! Vi vill inte på något sätt måla upp ett slags krissituation i
Värmland. Det är inte Värmland betjänt av. Vi måste ändock peka på de
orosmoln som finns.

Det är något konstigt med de socialdemokratiska riksdagsmännen från
Värmland. De slätar över och tonar ner problemen. Så har det varit i var-
enda debatt vi har haft. Jag har fått en uppmaning från Bo Finnkvist om att
vi skall vara snälla, att vi skall göra statsråden på gott humör osv. Man kan
undra vad ni har för uppgift i riksdagen och vad vi har för uppgift i riksdagen.
Vi måste väl ändå föra fram värmländska krav.

De krav som kommer från de socialdemokratiska kommunalpolitikerna i
Värmland är helt andra. Det är då en helt annan ton i skällan. Man visar på
att kommunikationerna är en förutsättning för att vi över huvud taget skall
få en positiv utveckling i länet. Det är mycket illavarslande från värmländsk
synpunkt att det nu kommer signaler från olika håll om att resurserna inte
skulle medge en likvärdig infrastruktur över hela landet. Det är ett rejält hot
mot Värmlands utveckling om vi skulle hamna utanför triangeln Stock-
holm— Göteborg-Malmö.

Bättre kommunikationer är oerhört betydelsefulla för samhällsutveck-
lingen i Värmland. Landstingsråd och kommunalråd säger att den viktigaste
hjälpen till Värmland är just kommunikationer. I Värmland måste vi få en
hög vägstandard, god framkomlighet och bättre rambetingelser för att kunna
konkurrera med EG.

Förra året föreslog regeringen att 1 miljard av utvecklingsfondernas kapi-
tal skulle betalas in till staten. Det var inget bra förslag. Den miljarden bör i
stället användas för infrastruktursatsningar i de egna länen. Från folkpartiets
sida menar vi att detta är länets pengar. Det är våra pengar, och de skall
användas ute i länen.

Anf. 30 KJELL ERICSSON (c) replik:

Herr talman! Jag håller med Magnus Persson om att vi inte skall klä Värm-
land i för dystra färger. Men vi skall veta hur läget är. Vi skall också vidta

åtgärder för att lösa problemen där. Det är viktigt att vi har en nyanserad
beskrivning av situationen. Vi måste emellertid vara klart medvetna om vad
som håller på att hända och sätta in åtgärder så snabbt som möjligt så att vi
klarar av detta i tid. Jag tror på Värmland. Men att det måste till insatser är
helt klart.

Jag håller också med om att det är positivt med satsningar på biobränslen.
Vi har därvidlag mycket att vinna med tanke på arbetstillfällena, energifrå-
gan och våra öppna landskap.

När det gäller infrastruktursatsningar är vi rörande överens om att mycket
måste ske. Men det måste också finnas pengar. Vi måste få pengar till riksvä-
gar och länsvägar, däribland grusvägar, men även till hela järnvägssats-
ningen. Jag hade hoppats att Magnus Persson skulle ta upp den frågan. Får
Värmland sin rättmätiga andel av de 20 miljarder som satsas? Känner Mag-
nus Persson till detta genom sina kontakter i regeringskansliet? Det är
mycket väsentligt. Det finns propåer om att man skall satsa så mycket på
västkusten och så mycket i Stockholmsområdet. Vad blir då kvar till Värm-
land? Bara smulorna? Det är i så fall väldigt allvarligt. Nu måste vi få vår
rättmätiga del av denna bit.

När det gäller tullstationen i Ånn vill jag framhålla att det finns en borger-
lig motion, som Göthe Knutson, Isa Halvarsson, Gullan Lindblad. Jan Hytt-
ring och jag står för. Det finns alltså lösningar även därvidlag.

Riskkapitalet är en viktig sak. Jag har varit i kontakt med flera företag
som håller på att etablera sig. Men det är svårt att få ihop de sista summorna.
Man får investeringsbidrag från länsstyrelsen. Man har även litet egna
pengar. Man får ihop 60—70 %. Men de sista 30 % är väldigt svåra att få tag
på. Förut hade bankerna ganska gott om pengar. Men som många har beskri-
vit det här är det inte så i dag, utan tvärtom är det nästan stopp för bankernas
utlåning av riskkapital. Det har drabbat även seriösa företagare och seriösa
projekt. Detta problem måste vi lösa. Att beträffande utvecklingsfonden dra
in så mycket pengar från regeringens sida måste vara helt fel i ett läge där
man saknar riskkapital. För Värmlands del skulle man låna ut 50 miljoner
om året till småföretag. Den möjligheten har man inte längre. Det finns
mycket som man skulle kunna göra, t.ex. att regeringen skjuter på inbetal-
ningarna och låter utvecklingsfonden behålla pengarna. Det skulle hjälpa till
en hel del i alla fall.

Tidigare fanns lokaliseringsfonder. Även de har försvunnit. Jag tror att
det blir nödvändigt att regeringen går in med någon form av statlig kreditga-
ranti för att klara detta. Just riskkapitalförsörjningen är kolossalt viktig för
oss.

Anf. 31 EVA BJÖRNE (m) replik:

Herr talman! Magnus Persson är optimistisk inför framtiden och det är
också jag. När jag ser hur segt och envetet man strävar på trots den socialde-
mokratiska politiken, som ju har motarbetat företagandet under många år,
måste man vara optimistisk. Sanningen är ju den att det är den socialdemo-
kratiska politiken, EG-politiken, energipolitiken och skattepolitiken, som
har drivit företagen ut ur Sverige under senare år.

SCA har i Österrike stora pappersmassefabriker och gör ännu större inve-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

steringar nu. Där är inflationen nästan lika med noll. Löneökningar och
kostnadsökningar gör att kostnaderna per år ökar med ca 2 %. 2 %, Magnus
Persson, jämför det med kostnaderna i Sverige.

På SCA säger man att man aldrig kommer att investera i en pappers-
maskin i Sverige hädanefter. Det man möjligen kan tänka sig är vidareföräd-
ling av glättat glansigt papper, som är en högkostnadsprodukt. Det är det
enda som man kan tänka sig att ha ett ekonomiskt utbyte av att tillverka i
Sverige.

Självklart försvinner skogsarbetarna med den politik som socialdemokra-
terna bedriver. Skall man i dag ta virke från Jämtland ner till Sundsvall, en
sträcka på ungefär 20 mil, är det med de kostnader som man har för skogsar-
betarna och transporterna dyrare än att importera flis från Ryssland eller
Sydamerika. Då är valet ganska lätt. Man mekaniserar i skogen och tar bort
folket. Tyvärr är det så. Inom SCA ser man framtiden så att man ytterligare
måste mekanisera. Fortsätter denna utveckling kan man inte ha kvar ens de
skogsarbetare som man nu har. Man måste minska antalet ytterligare.

Därför, herr talman, skall vi ha en framtid för företagsamheten, både de
stora företagen och de små företagen, måste det föras en helt annan politik.
Vi måste ha en klart uttalad viljeriktning när det gäller EG. Vi måste ha en
energipolitik, som innebär att vi garanterar företagandet tillgång till el under
många år framåt. Den elen skall vi erbjuda till konkurrenskraftiga priser.
Det betyder att vi måste ha kärnkraften kvar så länge den är så säker som nu
och så länge vi inte har någon bättre energikälla. Vi måste kraftigt sänka våra
skatter och underlätta för företagen att verka.

Anf. 32 MAGNUS PERSSON (s) replik:

Herr talman! Först till Eva Björne. Regeringen kommer med ett förslag
beträffande energipolitiken, så den frågan kan vi ta bort från dagordningen.
Energin kommer att säkras i alla landsdelar. Men tro inte, Eva Björne, att
våra skogsarbetare och människor i Västernorrland kommer att må bra av
att moderaterna drar bort hundratals miljarder kronor. Tvärtom kommer det
att utradera den ena orten efter den andra.

Så till mina värmländska debattörer. Till Björn Samuelson vill jag säga
att vi självfallet tycker att läget är bekymmersamt. Nu gäller det att satsa.
Regeringen satsar tre miljarder i budgeten för att främst stimulera kompe-
tenshöjande utbildningsinsatser, oavsett om det gäller undersköterskor eller
industriarbetare. Det tycker vi är bra.

Till Isa Halvarsson vill jag säga att vi socialdemokrater inte slätar över. Vi
för fram våra krav på en rad olika sätt, vilket också ger resultat. Det är ange-
läget med satsningar på bannätet och vägnätet. Svaret till både Kjell
Ericsson och Björn Samuelson är att den viktigaste uppgiften är att göra
infrastrukturella satsningar på bannätet och vägnätet. Banverket har unge-
fär 56 miljarder för framtida satsningar. Men det måste till ytterligare miljar-
der. Då kommer vi med ett paket med i första hand 10 miljarder och sedan
ytterligare 10 miljarder, sammanlagt 20 miljarder under 1990-talet. Det sker
för att vi skall kunna flytta fram vissa projekt. Bl.a. hoppas jag att vi i framti-
den skall ha rullande tåg även på bandelen Charlottenberg—Kil—Karl-
stad—Stockholm.

När det gäller krediterna vill jag hävda att bankerna inte tar sitt ansvar.
Det har Kjell Ericsson rätt i. Vi märker att Gotabanken och Värmlandsban-
ken och alla andra banker inte tar sitt ansvar. Då är frågan: I vilken utsträck-
ning skall samhället gå in? Det är en fråga som man grunnar på i regerings-
kansliet. Jag vågar inte utlova var man hamnar. Men nog vore det bra om
mina ärade bänkkolleger med sina bankkontakter också kunde påverka nä-
ringslivet och bankerna att vara mera offensiva i sina satsningar på Värmland
och Sverige i övrigt.

Anf. 33 EVA BJÖRNE (m) replik:

Herr talman! Jag tackar för svaret beträffande energipolitiken. Det är bra.
Då kan vi se fram emot att våra basindustrier blir kvar i Västernorrland, inte
bara skogsindustrin utan även aluminiumtillverkningen och karbidtillverk-
ningen.

När det gäller skogsarbetarna och arbetstillfällena behöver vi sänkta skat-
ter. Vi måste främst sänka de skatter som är farliga och skadliga för samhälls-
utvecklingen. Skall företagandet blomstra, måste vi få tillbaka möjligheten
att göra avdrag i annan förvärvskälla. Vi måste få bort löneskatterna och
skatten på arbetande kapital i företag osv. Vi måste underlätta för småföre-
tagsamheten. Vi måste se till att det lönar sig att arbeta och att det lönar sig
för företagare att driva sina företag?'

Anf. 34 KJELL ERICSSON (c) replik:

Herr talman! Beträffande riskkapitalet kan man konstatera att det tidigare
var lättare att låna. Men det handlar inte om att bankerna inte i alla avseen-
den tar sitt ansvar. Kraven har blivit hårdare. Man får inte låna ut med tanke
på säkerheten för de sparpengar som finns inne. Detta är ett av problemen i
sammanhanget. Sedan har vi en hög ränta, något som inte finns i motsva-
rande länder. Därför behövs det någon form av riskkapital för småföretagen,
helst till regionala sådana. Man måste få låna pengar till låg ränta. Inom EG
satsar man mycket hårt på att ge bra krediter till småföretag. På samma sätt
borde man också göra i Sverige. Man skulle vinna mycket på det sättet. Det
skulle också kunna vara ett skattefritt sparande vid satsning i företagen -
någon form av personliga investeringskonton. Kvittningsrätten, som vi hade
förut, kunde vara kvar. Då kunde man kvitta mellan arbete och kapital,
tjänst osv. Kostnaderna i företagen de första åren skulle kunna dras av. Un-
der en övergångsperiod skulle kvittningsrätten kunna finnas kvar.

Det finns många sätt att få fram riskkapital. Men det måste ske snabbt.
Tills vidare måste det finnas någon form av statliga kreditgarantier. Rege-
ringen måste stoppa möjligheten, som man nu har, att inte dra in pengar från
utvecklingsfonderna. Man kan helt enkelt skjuta på beslutet tills de här pro-
blemen har lösts. Jag tror att detta är ganska väsentligt.

Slutligen beträffande regionindelningen. Man har ju planer på att dra bort
t.ex. vägverket och tullkontoret från Karlstad. Det vore bra om vägverket
och tullkontoret finge vara kvar i Karlstad. Även skolverkets regionkontor
kunde lokaliseras till Karlstad. Sådant är bra för Värmland, och jag hoppas
att Magnus Persson arbetar för det.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Anf. 35 MAGNUS PERSSON (s) replik:

Herr talman! Sverige är på rätt väg, räntorna går ned. Jag tror också att
Värmland är på rätt väg. Det här kommer vi att klara. Men vi tror inte på
marknadskrafterna. Jag tror att Eva Björne och många andra kommer att
vara mycket djupt besvikna över att hundratals miljarder kronor skall dras
bort. Vad kommer man då att satsa på i Västernorrland och Värmland? Jag
tror att det blir små klickar. Spåren från de borgerliga åren förskräcker.

Sedan till Kjell Ericsson. Jag tycker inte heller att bankernas vilja är så där
alldeles över hövan. Men man gömmer sig nog ibland bakom skygglappar
och tänker att det här inte är värt att satsa på. Det finns också en tilltagande
ovilja. Självfallet måste både bankerna och samhället ta sitt ansvar. Här får
vi avvakta i frågans fortsatta öde.

Herr talman! Till sist: Allt fler tror ändå på Värmland. Vi skall slåss för
jobben, för offensiva satsningar på både flyg, vägar, banor och på alla kon-
kreta objekt som har utvecklats i positiv riktning. Här finns det också mo-
tionskrav från riksdagsmännen från Värmland. Liksom andra värmlänningar
är jag övertygad om att vi även denna gång skall kunna klara konjunktur-
svackan och gå framtiden till mötes med en aldrig sinande optimism. I dag
erhåller Värmland 5 % av de samlade arbetsmarknadspolitiska medlen sam-
tidigt som Värmlands andel av de yrkesverksamma uppgår till ca 3 %. Läns-
arbetsnämnden och arbetsförmedlingen i Värmland disponerar för inneva-
rande budgetår något under en halv miljard kronor för aktiva åtgärder, vid
sidan av t.ex. handikappåtgärder, beredskapsarbeten och arbetsmarknads-
utbildning. Härtill får man lägga resurser i form av bidrag.

Nu får vi försöka klara det hela under en konjunktursvacka, och det skall
vi göra. Vi skall se till att vi får pengar av de 3 miljarder kronor som rege-
ringen avdelar för att höja utbildningskompetensen. Det gäller också en
ökad satsning på högskolan i Karlstad. Vidare gäller det en satsning på lax-
fond Vänern, osv. Självfallet måste alla, oavsett om det rör sig om opposi-
tionspartier eller regeringsparti, verka för att Värmland skall klara sig och
bli kvar på kartan.

Herr talman! Jag tror på Värmland!

Anf. 36 BIRGIT HENRIKSSON (m):

Herr talman! På senhösten 1990 fattade riksdagen beslut om att ansöka
om medlemskap i EG. Detta borde åtminstone nu medföra en helt annan
syn på regionalpolitiken. Regeringen har t.ex. koncentrerat sig på att för-
söka stoppa tillväxten i Stockholmsregionen, bl.a. genom att införa straff-
skatt på investeringar. I Mälardalsområdet ser vi på detta med mycket stor
oro. Det går inte styra investeringar till landsbygden på detta sätt. Det finns
flera avskräckande exempel på statlig styrning bara från min hemkommun
Hallstahammar.

Under 60-talet skulle koncernen Bulten-Kanthal expandera stort. Efter
samråd med kommunen kom man fram till att ett nytt bostadsområde måste
till för att klara alla nyanställdas bostadsproblem. Det rörde sig om en
mycket stor affär för den lilla, men då expansiva kommunen. Byggandet tog
fart. Då styrde staten med pengar som styrinstrument den nya industrisats-
ningen till Kalix, dyrt på sikt för företaget beroende på bl.a. inskolning av

personal utan industrivana, många och långa resor och dyra telefonsamtal -
näst intill katastrof för kommunen, som i många, många år fick betala miljo-
ner för hundratals outhyrda lägenheter. Till slut lades en del hus i malpåse,
andra byggdes om till förvaltningsbyggnader eller servicehus. Då hade även
nedläggningen av Hallstahammars Bruk drabbat kommunen, och den stora
utflyttningen började. Vid det senaste årsskiftet visade det sig att den nega-
tiva trenden för Hallstahammar ännu icke hade vänt - minus 114 personer.

Herr talman! Mälardalen har trots sitt mycket centrala läge haft stora sys-
selsättnings- och strukturproblem inom industrin. De dåliga kommunikatio-
nerna försvårar nyetableringar i området. Snabb utbyggnad av de båda Mä-
lardalsprojekten - Mälarbanan och Svealandsbanan - är en förutsättning för
utveckling av hela regionen till ett livskraftigt och attraktivt etablerings- och
bostadsområde. Mälardalsregionen med storstäder som bl.a. Stockholm och
Västerås är ju den typ av livskraftig region som kommer att få en allt större
betydelse i framtiden, inte minst vid ett EG-medlemskap.

Västmanlands län är ett industrilän som är starkt exportinriktat och har ett
stort utlandsberoende. Mer än hälften av alla som är sysselsatta inom länets
tillverkningsindustrier arbetar i företag som helt eller delvis ägs av multina-
tionella företag.

Herr talman! För att utveckla hela Mälarregionen och ta till vara den indu-
strikapacitet som finns i Västmanland måste infrastrukturen förstärkas. Mä-
larbanan måste som jag tidigare har sagt snabbt byggas ut till full kapacitet.
Det skulle inte bara förkorta restiden till Stockholm utan också medge tätare
turer, vilket är lika viktigt. Det är också viktigt att Stockholmsregionens vä-
gar och förbindelsen till Arlanda får en snabb och godtagbar lösning.

En förbättring av E 18 till motorvägsstandard är också angelägen, efter-
som det indirekt berör alla västmanländska företag. Oerhört viktigt är att
motorvägsbron över Södertälje kanal, som rasade den 13 maj 1990, med det
snaraste återställs till 42 meters höjd. Jag anser att staten-vägverket här har
en skyldighet att följa bestämmelserna för Mälartrafiken enligt 1962 års vat-
tendom.

En fortsatt positiv utveckling av sjöfarten i Mälaren är helt beroende av
att brohöjden återställs. Den yrkesmässiga sjöfarten är viktig för näringslivet
i Mälardalen och dess omnejd. Sjötransporter är dessutom säkra och, inte
minst, miljövänliga. Hamnar och näringsliv har redan drabbats, eftersom
godstransporterna på Mälaren har försvårats på grund av att den låga, provi-
soriska bron utestänger större fartyg. Detta medför omlastningar och fördy-
ringar som på sikt inte kan tolereras, av varken kostnads- eller miljöskäl.

Det är viktigt att slå fast att det är staten som skall stå för de övergripande
infrastrukturella satsningarna. Därför är uppdelningen i stödregioner olyck-
lig, men när vi nu har beslutat om detta får vi inte skilja ut en kommun som
Hallstahammar från de övriga inom samma område. Regeringsingripanden
har flera gånger dessutom direkt drabbat Hallstahammar.

När allt var klart för en stor etablering av Mälarply i Hallstahammar, kom-
munen och företaget var överens, mark var avsatt, vägarna dragna, vatten
och avlopp klart likaså för miljonbelopp - alla vet vad det kostar att öppna
ett helt nytt industriområde - då beslutade regeringen plötsligt att Skinnskat-
teberg skulle få etableringen av Mälarply, som en kompensation för miss-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

3 Riksdagens protokoll 1990/91:59

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

lyckandet med Assi. Sådan ryckig och godtycklig politik skapar missnöje och
misstro bland människor som på detta vis drabbas av den socialdemokratiska
regeringens sätt att styra och hantera industrietableringar.

Regeringen lade under våren 1990 fram en proposition angående ny regio-
nalpolitik. Riksdagen behandlade propositionen och slog bl.a. fast att målet
med regionalpolitiken skall vara att främja såväl en rättvis fördelning av väl-
färden mellan människor i olika delar av landet som en balanserad befolk-
ningsutveckling. Målet sades vara att ge människor tillgång till arbete, ser-
vice och god miljö oavsett var de bor i landet.

Herr talman! Jag anser inte att regeringen lever som den lär, bl.a. av föl-
jande skäl:

Statens invandrarverks regionkontor i Hallstahammar har flyttats bort
från Bergslagskommunen Hallstahammar till Flen i Södermanland.

AMU-centrum i Hallstahammar har nu avvecklats. Verksamheten har
flyttats från specialutformade, kommunägda lokaler till dyrare lokaler i Kö-
ping och Västerås. Verksamheten blev dyrare men även arbetsplatser för-
svann från kommunen, liksom en viktig utbildningsresurs.

I båda dessa fall har besluten fattats utan att man frågat efter kommunens
synpunkter. Hallstahammarbor frågar sig därför i dag om man kan lita på
statens förmåga och vilja att leva upp till sina egna regionalpolitiska målsätt-
ningar när det gäller den statliga verksamheten. Så länge vi har stödområdes-
indelningen på sätt som beslutades i våras måste Hallstahammars kommun
inplaceras i stödområdet. Jag vill fråga Roland Sundgren vad socialdemokra-
terna i Västmanland gör för att hjälpa Hallstahammar i denna svåra situa-
tion. I våras röstade ni nej, hur tänker ni förfara nu?

Jag läste i går i tidningarna bl.a.: Kraftiga förluster för Outokumpu, dvs.
gamla Metallverken. Nedskärningar. Hallstahammarföretag säger upp 22.
Allt fler unga går utan arbete. Flickornas dröm är nu att lämna även Väs-
terås.

Man tror inte på framtiden i Västmanland. Vad har Roland Sundgren för
besked att ge både västmanlänningar och hallstahammarbor?

Anf. 37 ROLAND SUNDGREN (s):

Herr talman! Jag håller med Birgit Henriksson om att när vi nu går in i
ett 90-tal med EG-anslutning, ökad internationalisering och mycket kraftigt
ökat utlandsberoende ställer det helt andra krav på en helt ny inriktning av
politiken. Det som har kallats regionalpolitik får ett annat innehåll särskilt,
vill jag betona, i de delar av landet där det geografiska läget innebär en när-
het till befolkningsrika områden. Då är det inte längre fråga om särskilda
stödåtgärder till företag och att permanent få ingå i ett stödområde som är
lösningen. Där talar verkligen Birgit Henriksson emot sig själv. Hon talade
om stödet till Kalix. Det är någonting som hände på 60-talet. Det är alltså 30
år sedan. Situationen är helt annan i dag. Hallstahammar ligger två mil från
Västerås. Lösningen på Hallstahammars problem är inte att permanent till-
höra ett stödområde. Kommunen norr om Hallstahammar anser tvärtom, så
det ger inte någon bra image. Jag förstår inte det resonemang som Birgit
Henriksson för.

Det är helt andra saker som kommer att innebära en utveckling för Hall-

stahammar. Jag tror att Hallstahammar har goda förutsättningar. Det är sats-
ningar på kommunikationer, på högre utbildning, framför allt inom högsko-
lan i Eskilstuna/Västerås som vi har och som ju ligger bara någon mil från
Hallstahammar som skapar kreativ miljö för människor och företag att verka
i. Det blir det mest betydelsefulla i framtiden.

Västmanland är ett industrialiserat län, och vi har stolta traditioner. Re-
dan på 1200-talet var gruvdriften i gång i Norberg. Att det är ett industrilän
gör att vi också får de stora kastningarna när konjunkturerna förändras. Så
nu i tider av lågkonjunktur och med kostnadsproblem för industrin duggar
varslen tätt i Västmanlands län. Västmanland är ju det län där man har haft
flest varsel i landet i relation till folkmängden, med undantag av Blekinge.
Det ökade utlandsberoendet för de västmanländska företagen understryks
ytterligare. En mängd fusioner med utländska företag har genomförts, och
utländska företag har köpt svenska företag i Västmanland. Vi kan nämna
att ABB Drives beslutade för några månader sedan om en flyttning av den
högteknologiska halvledartillverkningen till Schweiz, där företaget numera
har sitt huvudkontor. Den utflyttningen var inte motiverad av rationalise-
rings- eller lämplighetsskäl, utan enbart av ett tryck ifrån Schweiz att man
där skulle ha ny sysselsättning när annan har rationaliserats bort i Schweiz.

Det visade sig att man måste återflytta en del av verksamheten av kompe-
tensskäl. Det här är ett viktigt observandum för Sverige i framtiden. Just
kunskap och kompetens kommer att bli den avgörande faktorn för hur vi
skall få ett kreativt och bra näringslivsklimat i landet. Det är vad vi skall satsa
på.

Jag såg också den artikel i går som Birgit Henriksson nämnde. Outo-
kumpu Copper, som ju har finska ägare, har nu varslat 150 personer. Fack-
klubben har skrivit ett öppet brev till riksdagsledamöterna och menar att
man måste utveckla de nordiska kontakterna för att påverka Outokumpus
ägare att satsa mer i Västerås. Man har en känsla av att ägaren i första hand
vill slå vakt om sysselsättningen i det egna landet. Det här är ett uttryck för
den maktlöshet som man känner. Nu tror jag att den ökade internationalise-
ringen främst måste få till följd att de fackliga organisationerna och natio-
nerna organiserar sig och samverkar mer rationellt för att de inte skall spelas
ut av intressen som inte alltid är sakligt riktiga. Ett ökat fackligt koncernsa-
marbete måste till.

För oss i Västmanland är det viktigt att vi kan skapa en robust arbetsmark-
nad med tanke på de kastningar som vi får. Därför är det viktigt med de of-
fensiva satsningarna, inte minst på kommunikationer. När regeringen nästa
vecka lägger fram sin tillväxtproposition är det med tillfredsställelse - det
har vi redan kunnat läsa om i tidningarna - vi kan notera att pengar nu skall
satsas från infrastrukturfonden på projektet Mälarbanan. Jag lämnade min
första motion om Mälarbanan 1972, och det känns för mig särskilt glädjande
att projektet nu blir verklighet efter nära 20 år. I detta sammanhang är det
viktigt inte minst för Hallstahammar att vi får extra länsprojektmedel så att
Bergslagspendeln kan färdigställas. Där fattas i dag ca 80 milj .kr. Färdigstäl-
landet av Bergslagspendeln är av mycket stor betydelse för näringslivet i
Bergslagen, och särskilt viktig är den när vi nu får en anknytning till Mälar-
banan.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Jag tror att Birgit Henriksson och jag är överens om dessa viktiga sats-
ningar. Men jag vill också understryka vikten av sjöfarten på Mälaren, som
ju innebär miljövänliga transporter. Man kan få en god transportekonomi
där. Genom en satsning enbart på 30 miljoner kan man öka fartygsstorle-
karna med nära 50 %. Det akuta hot som vi lever med därför att regeringen
ännu inte bestämt sig för att återställa den rasade motorvägsbron i Södertälje
till den brohöjd som det faktiskt finns en vattendom på gör att det bör vara
en självklar sak att det nu snabbt fattas beslut och att samma seglations-
förhållanden får gälla som före raset. Det är inte minst viktigt när vi nu öpp-
nar portarna till EG och även till Östeuropa, då Östersjön kommer att bli
ett mycket viktigt transporthav.

Jag tror på framtiden i Västmanland. Det viktigaste är att satsa på infra-
strukturen, kommunikationerna och kunskapen. Då satsar vi rätt för framti-
den.

Anf. 38 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:

Herr talman! Jag blev av naturliga skäl ganska förvånad när Roland Sund-
gren talade om att jag vill uppmuntra stödområdespolitik. Vi moderater har
sagt nej till den. Vad j ag framhöll var att det är felaktigt att skilja ut en Bergs-
lagskommun med samma struktur och problem som övriga kommuner och
samma närhet till övriga när man ändå gör en indelning. Så länge vi har den
bör Hallstahammar ingå i stödområdet. Det sade jag alltså. Annars är jag
helt överens med Roland Sundgren om att det regionalpolitiska uttalande
som gjordes i våras var felaktigt; vi skall inte ha några stödområden. Vi skall
ha en övergripande infrastruktur. Men det är, Roland Sundgren, ni som har
strypt industrisatsningarna i Stockholmsregionen och tror att det går att
styra.

Mitt exempel från 60-talet visar hur fel det kan gå. Hallstahammar dras
med sviterna från felsatsningarna än i dag. Kalixutflyttningen var ett typ-
exempel på att det inte går att med konstlade medel styra - det blir fel.

Genom en intregrerad och flerkärnig Mälardalsregion med goda kommu-
nikationer mellan de olika delarna skulle vi kunna få en struktur som skulle
likna andra framgångsrika regioner, inte bara i Europa utan även i USA och
Japan. Mälardalen har goda möjligheter att tillfredsställa de flesta smakrikt-
ningar t.ex. när det gäller val av bostadsort. Det finns en pulserande stor-
stad. Där finns mellanstora städer, idylliska småstäder, lantlig avskildhet och
lagom med småbyar. Det finns framför allt orörd natur och en av världens
vackraste huvudstäder. Mälarens kust kunde bli ett av de positiva inslagen i
en sådan satsning.

Det går alltså inte i detalj styra investeringar. Man måste satsa på regio-
nen. Det är det jag i första hand vill göra. Jag är glad om Roland Sundgren
har tänkt om och nu är inne på samma linje som jag.

Anf. 39 ROLAND SUNDGREN (s) replik:

Herr talman! Vi har haft en stor regionalpolitisk utredning, och den har
kommit fram till att om stödområdesindelningen skall ha en ordentlig effekt,
bör den koncentreras på de områden där det verkligen är stora svårigheter
och som geografiskt ligger så i landet att det är svårt att med enbart infrast-

rukturella satsningar få till stånd en bra utveckling och där det också är svårt
att behålla sysselsättningstillfällen. Hallstahammar har drabbats väldigt hårt
av strukturförändringarna.

Jag tycker ändå att det är ett inkonsekvent resonemang att säga: Jag tycker
inte om stödområden, vi skall inte ha stödområden, men om det skall finnas
stödområden skall de finnas i den kommun som jag bor i.

Om vi alla skulle säga så, skulle snart hela landet vara ett stödområde ef-
tersom väl nästan alla kommuner finns representerade här i riksdagen. Jag
tror inte att man löser - det har Birgit Henriksson givit ett exempel på från
60-talet — 90-talets problem med 60-talets metoder, för det är en annan re-
gional politik nu. Jag vill ytterligare understryka vikten av en satsning på vår
högskola i Västerås. För de industriella storföretagen och för den tekniska
tradition som vi har i länet är det viktigt att man satsar på denna högskola.
Vid en jämförelse med andra högskolor är det i förhållande till folkmängden
- det är två län högskolan skall betjäna - ett mycket lågt anslag. Här bör
man satsa på de tre ben som högskolan i Västerås/Eskilstuna har som huvud-
områden: teknik, ekonomi och humaniora. Det är viktigt att få en flygingen-
jörslinje där. Det är viktigt att satsa på ekonomi, som ni moderater har varit
emot och röstat emot men som är väldigt betydelsefull. Ni moderater var
emot det för några år sedan. Anslaget måste höjas. Vi måste få kompensa-
tion för de fördyringar som anordnandet av flygingenjörsutbildningen inne-
bär, helt enligt skolöverstyrelsens och UHÄs förslag.

Slutligen: Vi skall få en ny näringspolitisk myndighet genom sammanslag-
ningen av STU, energiverket och industriverket. Vi har i en motion föresla-
git att myndigheten skall ligga så nära verkligheten som möjligt, och då är
Västerås lämpligt.

Anf. 40 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:

Herr talman! Jag vill gärna understryka det Roland Sundgren sade om
satsningen på högskolan. Vi moderater har också - jag är stolt över att kunna
säga det - betydligt ökat LIF-anslaget, som ju är viktigt just för vår högskola.
Där har vi gått betydligt längre än socialdemokraterna. Jag har skrivit en
motion tillsammans med Karin Falkmer om spjutspetstekniken och forsk-
ningen, som vi anser vara så viktiga för regionen. Vår högskolemotion har
jag varit med och arbetat fram. Där är vi överens.

Jag förstår inte varför Roland Sundgren bara talar om 60-talssatsningen i
Kalix. Jag nämnde också etableringen av Mälarply i slutet av 80-talet. Det
är faktiskt så att socialdemokraterna inte har lärt sig någonting av felaktiga
satsningar utan upprepar historien och går i samma fotspår. 60-talets sats-
ningar har alltså återverkningar än i dag, den felaktiga styrningen av ansla-
gen under 80-talet likaså.

En helt ny regionalpolitik - ja. Men jag sade också att så länge man har
valt att indela landet i stödregioner på det sätt som man gjort borde den kom-
mun som först och hårdast drabbas inte särskiljas från de övriga, som man
har nära och intimt samarbete med och som man helt delar strukturproblem
med. Det är vad jag menade.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Anf. 41 ROLAND SUNDGREN (s) replik:

Herr talman! Vi har också motionerat om att öka LIF-anslaget till högsko-
lan i Eskilstuna/Västerås. Där är Birgit Henriksson och jag helt överens. Vi
tror att det är den väg man måste gå. Sedan tror jag - om vi nu skall tala om
vad som hände på 60-talet - att man i Kalix inte tyckte att det var fel. På 60-
och 70-talen var det riktig politik då det fanns gott om arbetskraft just uppe
i Norrland. Jag tycker fortfarande att det är där man skall göra stora regio-
nalpolitiska satsningar, kanske med vissa stödåtgärder. Hallstahammar var
då en mycket expansiv kommun. Man måste alltså anpassa detta till den tid
som vi diskuterar detta.

Beträffande Mälarply vill jag säga följande. Man var ju mycket fundersam
över om tillgången på skog skulle räcka till denna satsning. Nu lades Assi i
Skinnskatteberg ner, vilket Birgit Henriksson nämnde. Det förändrar förut-
sättningarna för Mälarply. Vi får hoppas att det går bra för företaget.

Även om det inte är en regerings- eller riksdagsfråga vill jag understryka
att det är angeläget att vi får ett skogligt centrum i Skinnskattebergs kommun
och att Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg får vara kvar. I det nya Europa
måste det nämligen finnas plats även för välutbildad skoglig personal.

Andre vice talmannen anmälde att Birgit Henriksson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 42 BIRGER ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag är något förvånad över debatt ordningen när det gäller
Västmanlandsbänken. Jag måste kanske göra en och annan upprepning.

Talarlistan under rubriken regionalpolitik var lång, 16—17 anmälda talare.
Tyvärr har inget statsråd varit närvarande vare sig i går eller i dag. Jag drar
slutsatsen att de socialdemokratiska statsråden är ointresserade av regional-
politik. Det är tråkigt att konstatera detta. Det hade varit värdefullt för rege-
ringen att ha representanter närvarande och få redovisningar av det aktuella
läget i länen. När man ser på talarlistan finner man att nästan alla talare kom-
mer från län med utvecklingsproblem.

Eftersom jag nu inte kan ställa någon fråga till något statsråd, vill jag passa
på att ställa ett par frågor till mina västmanländska kolleger.

Birgit Henriksson är ju från Hallstahammar och har tagit upp Hallstaham-
mars problem. Vi är helt överens om att det är stora problem i Hallstaham-
mar. Sedan har Roland Sundgren och Birgit Henriksson diskuterat stödom-
rådesindelningen. Jag måste ha ett klart besked på följande fråga: Kommer
ni att arbeta för att Hallstahammars kommun återigen blir inplacerad i stöd-
området? Jag måste ha ett ja eller nej på den frågan, det tycker jag att jag
har rätt att få.

Jag vill ställa ytterligare en fråga till Roland Sundgren. Hur mycket pengar
får vi till Mälarbanan?

Jag tror att det är viktigt för oss som arbetar här i riksdagen att föra fram
regionala problem som behöver uppmärksammas på riksnivå. Jag kommer
från Västmanland. Det är ett län som tillhör både Bergslagen och inre Mälar-
området. Västmanland är ett län som alltsedan början av 1970-talet haft en
vikande befolkningsutveckling. Det beror på en stor utflyttning från länet.

Av gjorda flyttningsstudier framgår det att utbildningsskäl och arbetsmark-
nadsskäl är avgörande faktorer vid en flyttning från länet.

De allra senaste åren har befolkningen i länet ökat. Men när man närmare
analyserar orsakerna till denna i och för sig glädjande befolkningsökning fin-
ner man att den beror dels på ett kraftigt ökat födelseöverskott, dels på en
stor nettoinflyttning från utlandet. Västmanland har fortfarande i jämförelse
med andra län i riket ett negativt flyttningsnetto, och det har man haft i tjugo
år. Det är allvarligt, eftersom vi förlorar många i åldersgrupperna 21—30 år
och 31-40 år.

Västmanland är fortfarande ett av landets mest industrialiserade län. Stål-
industri, verkstadsindustri, maskin- och elektroteknisk industri dominerar.
Sysselsättningen har varit relativt god under senare delen av 80-talet, men
den hastigt annalkande djupa lågkonjunkturen slår hårt mot Västmanland
och hela Bergslagen. Västmanland är jämte Blekinge, jag tror att även Ro-
land Sundgren nämnde det, det län som i förhållande till folkmängden råkat
värst ut när det gäller varsel under januari månad 1991. Det är allvarligt.
Strukturomvandling och industrinedläggningar kan ta fart igen i Bergslagslä-
nen.

I olika motioner har jag framfört förslag som skulle kunna vända utveck-
lingen i länet i positiv riktning. Det är nödvändigt med en breddning av den
industriella basen i många bruksorter. Det måste ske en ökning av den pri-
vata tjänstesektorn i länet, liksom en ökning av statliga verksamheter.

För att kunna utveckla näringslivet behövs bl.a. förbättrade kommunika-
tioner både i Bergslagen och i Mälarområdet samt en ökad satsning på ut-
bildning. Upprustningen på den s.k. Bergslagsbanan pågår. Regeringen har
anvisat medel så att en ombyggnad och modernisering har kunnat påbörjas.
Men pengarna räcker inte. Regeringen, som klart har tagit ställning för pro-
jekt Bergslagsbanan, måste ta sitt ansvar och bevilja medel så att projektet
kan fullföljas.

Jag ställde i tisdags en fråga till kommunikationsministern om Bergslags-
banan, men jag fick tyvärr inget svar. Jag hoppas att jag så småningom skall
kunna få ett besked. Om vi inte får särskilda medel för fullföljandet av
Bergslagsbanan kommer vi i Västmanland inte att ha en enda krona för inve-
steringar i andra länstrafiksanläggningar förrän någon gång under år 1997
eller 1998. Så kan det naturligtvis inte vara, utan vi måste ha pengar även till
andra nödvändiga nyinvesteringar i infrastruktur, till vägar och järnvägar.

En upprustad Bergslagsbana kommer att få stor betydelse för Bergslagen.
Ett annat mycket viktigt järnvägsprojekt är Mälarbanan, en snabbtågsför-
bindelse Stockholm—Enköping-Västerås—Köping-Örebro. Alla som åker
från Stockholm via Västerås till Örebro vet att den nuvarande järnvägen har
en mycket låg standard. Jag hoppas att Roland Sundgren nu kan ge besked
om hur mycket pengar vi får till upprustning av Mälarbanan.

Ett annat område där vi är missgynnade gäller den högre utbildningen.
Högskolan i Eskilstuna/Västerås är den enda tvålänshögskolan i landet, och
Södermanland och Västmanland har totalt 500 000 invånare. Det innebär att
denna högskola har i särklass mest invånare att ansvara för av de mindre
och medelstora högskolorna. Tyvärr ger detta inte något som helst utslag i
anslagshänseende. Högskolan i Eskilstuna/Västerås behöver större anslag

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

för en fördjupad och breddad utbildning. Dessutom behövs forsknings-
pengar.

Herr talman! I mitt anförande har jag tagit upp några angelägna områden.
Jag hinner inte beröra ytterligare områden som jag skulle vilja ta upp, efter-
som min taletid är begränsad. Men jag har slagit fast att vi behöver bättre
kommunikationer i inre Mälarområdet och i Bergslagsregionen. Vi behöver
Mälarbanan. Den högre utbildningen måste både breddas och fördjupas. Vi
behöver ökade forskningsanslag till högskolan i Eskilstuna/Västerås. Vi be-
höver lokalisering av statlig verksamhet till länet. Jag har själv i en motion
föreslagit att vi i samband med vägverkets nya regionindelning vill ha ett av
regionkontoren förlagt till Västerås. Enstaka punktinsatser är emellertid
inte tillräckliga. Det behövs samlade insatser för att åstadkomma ett verkligt
trendbrott när det gäller utvecklingen av Bergslagen och inre Mälardalen.

I Västmanland är vi starkt medvetna om länets problem. Vi arbetar inten-
sivt för en positiv utveckling av länet. Vi västmanlänningar är i grunden opti-
mistiska och ser goda möjligheter att vända den negativa utveckling som på-
gått under 1970- och 1980-talen. Med de ökade insatser på kommunikations-
och utbildningsområdet som jag här har behandlat och som jag mera utför-
ligt har redovisat i mina motioner under allmänna motionen kommer länet
att bli ett framtidslän.

Anf. 43 ROLAND SUNDGREN (s) replik:

Herr talman! Birger Andersson ställde några frågor till mig. Den ena
gällde Hallstahammars stödotnrådesindelning. Det är riktigt att vi var med
och motionerade om detta, eftersom Hallstahammar tillhörde stödområdet
då den regionalpolitiska propositionen lades fram. Men den gick inte ige-
nom.

Enligt de besked som vi har fått då det gäller insatser för Hallstahammar
kan stödområdesinsatser göras i Hallstahammar utan att Hallstahammar
permanent tillhör ett stödområde när man upplever att det behövs speciella
insatser. Men det är ju inte detta som är problemet i dag, utan det är avsak-
naden av projekt att satsa på som nu utgör problem. Men det har getts be-
sked från industriministern att Hallstahammar, om man har bra projekt, är
ett område där regeringen kan tänka sig speciella insatser. Men om man skall
ha en regionalpolitik och ha stödområden som ett instrument håller jag med
utredningen om att man skall koncentrera insatserna till de delar av landet
där problemen kan väntas bli permanent besvärliga.

Hallstahammars läge geografiskt i landet är bra även om man där har
drabbats mycket hårt. Jag vill understryka att jag håller med om det som
Birger Anderssson säger om att vi måste se till att länsprojektmedlen ökar
så att Bergslagspendeln kan byggas färdig. Man kan ju inte börja bygga järn-
vägar och sedan lägga ned projektet under några år för att sedan börja om,
utan man måste se till att särskilda pengar avsätts för detta. Det är naturligt-
vis när det gäller fördelningen även en fråga som man får diskutera med re-
presentanter från Dalarna.

Jag kan inte säga exakt på kronan hur mycket pengar man får till Mälarba-
nan. Det är omöjligt att göra. Från Infrastrukturfonden sägs att man skall
satsa på vissa projekt — Västkustbanan, Mälarbanan och Arlandabanan.

Och Infrastrukturfonden skall alltså samfinansiera sina projekt. Infrastruk-
turfonden skall tillsammans med regionen satsa pengar. Man kräver alltså
vissa insatser från regionen, näringsliv, kommuner, landsting, osv. Det vik-
tiga är ju att Mälarbanan skall byggas färdig. Då blir det mycket en fråga om
hur mycket satsningar man kan göra ute i regionen för att klara av det hela.

Anf. 44 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:

Herr talman! Vi vill inte ha en regionalpolitik som innebär att man har
stödområden. Vi tror inte att det är rätt sätt att bedriva regionalpolitik. Men
jag har tydligt sagt, och jag vill upprepa det till Birger Andersson, att så
länge man har stödområdesindelning måste Hallstahammar ingå i ett stöd-
område.

Till Roland Sundgren vill jag säga ...

Anf. 45 ANDRE VICE TALMANNEN:

Repliken gäller Birger Anderssons anförande.

Anf. 46 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:

Herr talman! I grunden har vi samma idé beträffande satsningarna. Det
viktiga i detta sammanhang, från nationell, regional och västmanländsk ut-
gångspunkt, är en utbyggnad av Mälarbanan. Vi från moderat håll tror att
det också är ett samhällsekonomiskt lönsamt projekt. Redan i dag reser över
500 000 tågresenärer mellan Västerås och Stockholm. Snabba och goda
transporter betyder oerhört mycket.

Vi är också överens om att utbildningen är oerhört viktig. Alla vet hur
upprörda vi blev, inte minst socialdemokraterna, när spjutspetsforskningen
för första gången försvann från Västerås och Sverige. Socialdemokraterna
har emellertid, med den grundutbildningsfilosofi som de har drivit under
många år, medverkat till att högre forskning inte bedrivs på ett sådant sätt
som den borde i Sverige i dag. Sverige är inte längre ledande på detta om-
råde.

Detta är de stora problemen för regionen. Jag har väckt en motion som
gäller Hallstahammars inplacering i stödområdet. Jag har även motionerat
om spjutspetsteknik, forskning, högskola och naturligtvis om Mälarbanan.

Anf. 47 BIRGER ANDERSSON (c) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att ta upp Hallstahammars kommun. Jag
vill påminna både Birgit Henriksson och Roland Sundgren om att de i våras,
i samband med propositionen om regionalpolitik för 90-talet, motionerade
om att Hallstahammar skall ingå i stödområde. Det väcktes motioner från
fyra olika partier om detta, centern, moderaterna, socialdemokraterna och
vänsterpartiet. Men vid voteringen den 12 juni stödde varken socialdemo-
kraterna eller Birgit Henriksson sina egna motioner. Nu har Birgit Henriks-
son återkommit med en ny motion. Jag vill därför fråga henne: Kommer Bir-
git Henriksson under innevarande riksmöte att stödja sina egna motioner?

När det gäller Mälarbanan begärde jag inte av Roland Sundgren att precis
på kronan få svar på hur mycket pengar vi skulle få. Jag nöjer mig med om
jag får ett svar från honom om ungefär hur många miljarder det handlar om.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Industriministern åker land och rike runt och talar om hur mycket pengar
som skall portioneras ut när det gäller den näringspolitiska propositionen.
Jag har ett tidningsurklipp från Halland, där industriministern har varit på
besök och gett mycket detaljerade upplysningar om de medel som kommer
att anvisas i den regionalpolitiska propositionen till Västkustbanan och till
de vägar som berör Västsverige. Eftersom industriministern själv inte är när-
varande vill jag fråga Roland Sundgren följande: Anser Roland Sundgren
att det är viktigare och riktigare att industriministern åker land och rike runt
och redovisar detaljer i den näringspolitiska propositionen än att han är när-
varande här i riksdagen och ger ett besked till oss som arbetar riksdagen?

Anf. 48 BIRGIT HENRIKSSON (m) replik:

Herr talman! Det är riktigt att jag i våras inte kunde delta i den debatt då
min motion togs upp, eftersom jag befann mig i Helsingfors på ett samman-
träde. Jag kom direkt till voteringarna, utan att ha deltagit i debatten, men
jag röstade inte nej, utan jag avstod när jag förstod att det var min motion
som hade varit uppe till behandling. Jag avstod därför att jag inte hade talat
med min partigrupp och inte redovisat mina skäl för att rösta ja. Men natur-
ligtvis stöder jag min egen motion som jag dessutom har fått sanktionerad.

Anf. 49 ROLAND SUNDGREN (s) replik:

Herr talman! Vi accepterar utskottets motivering. Det som Birger An-
dersson säger är riktigt, nämligen att vi röstade ja till utskottets hemställan
trots att vi hade väckt en motion. Det är så man ofta får göra när det kommer
fram uppgifter som innebär att samma stöd kommer att ges om det finns ett
projekt. Då får man acceptera detta och de regionalpolitiska tankegångarna
om att stödområdessatsningar, om de skall verka ordentligt, naturligtvis
skall göras i de områden som kanske inte har samma förutsättningar att få
stöd genom infrastrukturella investeringar som vi har genom Mälarbanan,
Bergslagspendeln, osv.

När det gäller detta att på miljarden säga hur mycket vi får till Svealands-
banan vill jag understryka att vi vet att vi hade fått ungefär 1,3 miljarder från
banverket. Av dessa togs sedan 300 miljoner till Västkustbanan. Vi vet att
kravet på oss själva i regionen är 700 miljoner. Vi vet att själva Mälarbane-
projektet Stockholm-Örebro—Hallsberg, om man tar hela sträckan, är en
fråga om 4,5-5 miljarder. Men det är ändå mycket svårt att exakt på miljar-
den säga hur mycket det kommer att kosta. Med i bilden finns nämligen även
det som man kallar Svealandsbanan, som också räknas in i satsningarna på
trafiken runt Mälaren.

Detta är alltså siffror som vi har att räkna med. Man kan då säga att det
behövs åtminstone 2,5—3 miljarder för satsningarna Stockholm—Öre-
bro—Hallsberg.

Anf. 50 BIRGER ANDERSSON (c) replik:

Herr talman! Jag påstod inte att Birgit Henriksson hade röstat nej. Jag
sade att hon inte hade stött sin egen motion. Att avstå är detsamma som att
inte stödja motionen.

Jag vill påminna Roland Sundgren om att en av hans kolleger, Yngve Wer-

nersson, tidigare under riksmötet ställde en fråga till industriministern i vil-
ken han framförde önskemål om att Hallstahammar skall flyttas in i stödom-
råde. Det är alltså tydligt att det är splittring i de socialdemokratiska leden.

När det gäller Mälarbanan är det alldeles riktigt som Roland Sundgren
säger att banverket från sin plan 10 flyttat över pengar till getingmidjan i
Stockholmsområdet. Det är klart att vi i Västmanlands län blir oroliga över
det, eftersom vi har funnit, såvitt jag kan förstå är vi överens, att Mälarbanan
är ett absolut nödvändigt projekt för inre Mälarområdets utveckling. Därför
måste vi gemensamt från länet försöka se till att vi verkligen får vår andel av
de pengar som nu föreslås i den regionalpolitiska propositionen.

Jag fick mycket svävande svar från Roland Sundgren. Men jag begär alltså
inte att få mer säkra besked i dag. Men jag vädjar ändå till honom att vi från
länet tillsammans verkligen skall försöka göra vår stämma hörd, så att vi får
vår rättmätiga andel av de pengar som nu kommer att portioneras ut på an-
gelägna järnvägsprojekt.

Andre vice talmannen anmälde att Roland Sundgren anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 51 ULLA BERG (s):

Herr talman! I torsdags i förra veckan, den 31 januari, var jag i kontakt
med arbetsförmedlingen i min hemkommun Hällefors i Örebro län. Då fick
jag veta att det fanns 11 lediga jobb i kommunen. Det fanns totalt 605 arbets-
sökande. Av dem var nästan hälften, eller 295, helt arbetslösa. Den andra
hälften hade deltidsarbete men sökte heltid. Dess värre är det så att dessa
siffror bara är början på vad vi vet skall komma under året. Vi räknar med
att under andra halvåret ha en arbetslöshet på 15 % i kommunen.

Stålindustrin genomgår, som vi alla vet, en långtgående strukturomvand-
ling. I kommuner av Hällefors karaktär blir konsekvenserna av den struktur-
omvandlingen förödande. Det är de yngsta, de med modern utbildning, som
får gå först. Ungdomsarbetslösheten, åldrarna 18-24 år, var den 15 decem-
ber 15 %. Av dessa 15 % var drygt 10 % öppet arbetslösa, medan reste-
rande 5 % fanns i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I grannkommunen
Karlskoga är situationen likartad.

I dessa kommuner har den tunga industrin alltid varit totalt dominerande
på arbetsmarknaden. Om vi tar Hällefors som exempel, kan vi konstatera
att av samtliga arbetstillfällen i kommunen är 40,2 % i industrisektorn jäm-
fört med 22,6 % i landet i övrigt.

Av dem som arbetar i industrisektorn finns 85 % i sektorn järn, stål och
metall och 7 % i metallvaruindustrin. Det är totalt 92 % av industrijobben
som är direkt knutna till metallsektorn.

Om man inte är anställd i det dominerande företaget Ovako Steel är man
anställd i entreprenadföretag eller företag som på annat sätt är beroende av
Ovako Steel. I Karlskoga är Bofors det dominerande företaget med samma
förhållande till övrig arbetsmarknad i kommunen.

Metallsektorn är totalt mansdominerad. Kvinnorna arbetar nästan uteslu-
tande inom äldreomsorg, sjukvård, barnomsorg och handel. Det är illa nog
om de som blir arbetslösa på grund av strukturomvandlingen inom metall-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik
m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

sektorn väljer att flytta från kommunen för att skaffa nya jobb. Om de dess-
utom tar med sig fruar och sambor kommer vård- och omsorgssektorn att
drabbas av personalflykt.

Kommunerna arbetar i samverkan med länsorganen för att motverka ef-
fekterna av dessa förändringar. Man arbetar med stimulans till de företag
som finns etablerade och som har förutsättningar för framtiden, man arbetar
med etableringar av nya företag inom nya sektorer för att bredda näringsli-
vet, och man arbetar med utbildningar för att höja kompetensen och skapa
förutsättningar på arbetsmarknaden för dem som blir drabbade av arbetslös-
heten.

I ett så svårt läge som det som nu råder räcker inte kommunernas insatser.
Här måste staten mobilisera kraft och god vilja för att hjälpa till.

Det finns så mycket bra att ta till vara för framtiden. En god livsmiljö, bra
skolor, utvecklad barnomsorg är investeringar som gjorts för en god livskva-
litet som inte skall gå till spillo. De skall utnyttjas!

Se det som ett erbjudande från oss som är i en svår situation just nu. Vi
kan erbjuda människor fantastiska livsvillkor, bra miljö, stimulerande fri-
tidsmöjligheter, helt enkelt livskvalitet. Det enda vi saknar är jobb!

Herr talman! Det är nog en rimlig begäran att staten deltar i ansträngning-
arna. Vi behöver för att komma över svårigheterna, under en övergångspe-
riod bli placerade i stödområde 1. Vi behöver statens medverkan för att un-
derlätta för nyetableringar i nya branscher. Då kan det bli en framtid också
i strukturomvandlingens spår.

Anf. 52 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga något om den oro som
många inom Älvsborg känner inför utvecklingen på arbetsmarknaden och
för att framföra förslag till åtgärder som kan minska arbetslösheten och bidra
till fler jobb i framtiden.

Under nästan hela 1980-talet har utvecklingen i vår valkrets varit mycket
positiv, men de senaste åren har situationen främst inom bilindustrin lett till
kraftiga minskningar av industrisysselsättningen. Dessa bekymmer för bilin-
dustrin har senare förstärkts av den allmänna konjunkturnedgången och nu
även av kriget i Mellanöstern. Den senaste tidens kraftiga nedgång av bilför-
säljningen skapar naturligtvis en mycket stark oro bland tusentals anställda
för hur det skall gå med jobben.

Den minskade sysselsättningen inom bilindustrin drabbar naturligtvis
många regioner i vårt land. Men jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet
på hur utomordentligt beroende som främst Dalsland och Trollhättan är av
bilindustrin. I nästan alla Dalslandskommuner arbetar man inom stora och
dominerande företag med tillverkning för just bilindustrin. Den minskade
produktionen av bilar har lett till personalminskningar och varsel vilket slår
mycket hårt i denna glesbygd. Arbetslösheten i Dalsland har ökat mycket
kraftigt och är nära 5 % i Åmål.

I Trollhättan har Saab Automobile AB minskat, och planerar att minska,
antalet anställda med sammanlagt över 3 000. Det är ju en oerhört kraftig
minskning. Jag kan också tillägga att det är många i valkretsens södra delar
som jobbar i bilindustri i Göteborg.

Men det är inte bara bilindustrin som har bekymmer, även annan industri
drabbas av minskad sysselsättning. Jag tror att vi kan säga att vi i Norra Älvs-
borg, liksom andra, har drabbats av den allmänna konjunkturnedgången och
dessutom av den kraftiga nedgången för bilindustrin.

Men samtidigt som jag redogör för bekymren vill jag med kraft markera
att jag tillhör dem som tror att svensk bilindustri har kvaliteter och möjlighe-
ter att utvecklas. Men det är säkert också så att även vid en på sikt positiv
utveckling för bilindustrin både Dalsland och Trollhättan har behov av stöd
för att kunna bygga upp ett allsidigare och mindre sårbart näringsliv.

För att både utveckla den befintliga industrin och skapa sysselsättning på
nya områden är satsningar på främst utbildning och kommunikationer vik-
tiga. Vår region har tyvärr i flera hänseenden en inte lika väl utbyggd utbild-
ning eller utbyggda kommunikationer som jämförbara regioner. Vår region
måste därför få en rejäl del av kommande satsningar på tillväxt. Jag vill där-
för peka på några satsningar som skulle bidra till tillväxt och positiv utveck-
ling i Dalsland och Götaälvdalen.

För det första: Ge regionens högskola, som ju är landets minsta, ytterli-
gare resurser till bl.a. utökad ingenjörsutbildning.

För det andra: Ge AMU i regionen resurser nog för att kunna möta den
ökande arbetslösheten med kraftfulla utbildningsinsatser.

För det tredje: Bygg järnvägen från Göteborg mot Oslo och Karlstad med
dubbelspår till Mellerud som en del i de infrastruktursatsningar som plane-
ras.

För det fjärde: Satsa på att öka möjligheterna till pendeltågstrafik mellan
Göteborg och Trollhättan-Vänersborg, varvid en ny järnvägsstation byggs
i Älvängen.

För det femte: Ge riksväg 45 Europavägstatus och höj standarden på
denna väg genom Götaälvdalen och Dalsland. Rusta upp de mindre vägarna
i regionen.

För det sjätte: Förlägg vägverkets planerade nya regionkontor till Väners-
borg.

För det sjunde: Ge fyrstadsområdets, Dalslands och norra Bohusläns be-
hov av goda flygförbindelser en långsiktig lösning.

Herr talman! Det var vad jag hade att säga om behov av insatser för Dals-
land och Götaälvdalen. Men när jag nu talar om läget i norra Älvsborg vill
jag också något beröra Alingsåsområdet, som ju har haft en mycket starkt
tillväxt och en positiv utveckling. Men även i denna region finns frågor som
är mycket viktiga för dess utveckling. Jag skulle vilja nämna följande.

Pendeltågstrafiken till och från Göteborg borde förlängas norr om
Alingsås.

Järnvägsstationen i Herrljunga måste få utvecklas till ett resecentrum som
betjänar Borås- och fyrstadsregionerna.

Vägen från Floby mot Europaväg 3 måste byggas färdig förbi Herrljunga.
Europaväg 3 måste ges en ny dragning förbi Alingsås.

Herr talman! Genom att genomföra dessa satsningar kan vi se till att detta
område får en fortsatt positiv utveckling.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Anf. 53 ARNE KJÖRNSBERG (s):

Herr talman! Borås A-region sade man förr i tiden. Knallebygden, Tygri-
ket, Sjuhäradsbygden. Namnen är många, men jag föredrar Sjuhäradsbyg-
den - kanske därför att jag kommer därifrån.

Jag vill, herr talman, av två skäl börja med att instämma i Ingvar Johns-
sons anförande. Dels därför att jag tycker att det var i sak bra och riktigt,
dels därför att vi i norra Älvsborg och södra Älvsborg är så beroende av var-
andra och på en mängd områden har ett samarbete som fungerar väldigt bra.
Jag vill alltså instämma i Ingvar Johnssons anförande.

Så tillbaka till Sjuhäradsbygden. Det som jag tycker är typiskt för männi-
skorna i den bygden är att de är idoga, arbetsamma, uppfinningsrika, men
kanske också litet ”om sig och kring sig, för att få nåt’ i sig och på sig”. Det
finns elaka historier, jag poängterar att de är elaka och säkert osanna, om
knallen som hade två alnar - en litet längre och en litet kortare. Den ena
användes när det var inköp på gång. Den andra när det gällde försäljning.
Ni får själva gissa vilken som användes vid resp, tillfälle. Nu undrar kanske
vän av ordning vad detta har med en allmänpolitisk debatt i Sveriges riksdag
i februari 1991 att göra. Det kan man naturligtvis fråga sig. Vad jag vill ha
sagt är att människorna i min hembygd faktiskt aldrig har hemfallit till gnäll.
Man har genom århundraden slitit och släpat och alltid varit arbetsam. Så
var det och så är det. I Sjuhäradsbygden, med tekoindustrierna som bas i
industriverksamheten, gäller det faktiskt att ligga i. Där sätter man en ära i
att klara sig själv.

Under de senaste tre decennierna har vi haft en dramatisk nedgång av an-
talet sysselsatta inom teko. Trots detta är denna industrigren fortfarande vik-
tig för våra bygder. Den är dessutom, precis som alltid, extremt konjunktur-
känslig. Vi märker uppgångar, men också nedgångar, snabbare än i de flesta
andra områden i landet.

I Älvsborgs län, huvudsakligen i Sjuhäradsbygden, med den största kon-
centrationen till Marks kommun, arbetar 11 000 personer inom teko. Hittills
har mer än 1 200, alltså ungefär 11 %, varslats om uppsägning. Företrädare
för branschen, både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan, räknar med - eller
kanske spår - att antalet sysselsatta under 1991 kommer att minska med ca
4 000 personer.

Strukturen på näringslivet i Sjuhäradsbygden är sådan att alla är medvetna
om att en fortsatt strukturomvandling är nödvändig. Det får dock inte inne-
bära, och behöver inte innebära, att teko slås ut. Det får inte heller innebära
att omvandlingen går så snabbt att näringsliv, arbetsmarknad och - viktigast
av allt - människorna inte hinner med.

Några av de åtgärder som är vidtagna, exempelvis frisläppandet av inve-
steringsfonderna, är viktiga för vår bygd. Ännu viktigare är dock strävan att
sänka kostnaderna. På få ställen i landet betyder det så mycket som i Sjuhä-
radsbygden att vi kan komma över från inflationslöner till reallöner. Enligt
den regionalpolitiska utredningen var det för några år sedan 42 % av de sys-
selsatta i Sjuhäradsbygden som arbetade i det man kallade kostnadskänslig
verksamhet. Motsvarande tal för några andra delar av landet, exempelvis
Bergslagen och sydöstra Sverige, var 24 %. Mot denna bakgrund är det na-

turligtvis av största vikt att vi kommer till rätta med kostnadsutvecklingen.
Det är därför vi hoppas mycket på Rehnbergkommissionen.

Nu skall jag inte lyfta fram problemen mer, nu skall jag i stället peka på
några åtgärder som jag menar är viktiga och på ett antal starka sidor i Sjuhä-
radsbygden.

I Borås finns högskolan, statens provningsanstalt, SIFU och Proteko.
Dessa institutioner bör få möjlighet att mer aktivt samarbeta för att under-
lätta den omstrukturering som vi alla inser är nödvändig.

Några ord specifikt om tekoindustrin. SIND har ett branschstöd på 85 mil-
joner, som de administerar. Det måste i ökad utsträckning användas offen-
sivt och inte bara till uppehållande försvar. Proteko, som jag tidigare
nämnde, bör få större möjligheter att specialrikta offensiva insatser till ut-
vecklingsbara tekoföretag.

Till frågan om importregleringar för tekovaror. Här rör jag mig på ett mi-
nerat område, det är jag medveten om. Hösten 1988 beslutade riksdagen att
alla importregleringar skall vara avskaffade den 31 juli i år. Det beslutet fat-
tades under helt andra politiska och handelspolitiska förhållanden än de som
råder nu. Det är i sig skäl till att man bör fundera på att ändra det beslutet.
Under stor enighet har riksdagen beslutat att Sverige, under vissa förutsätt-
ningar, skall eftersträva medlemskap i EG. Inom EG har man importrestrik-
tioner för tekovaror. Man har sagt att strävan är att dessa skall tas bort, men
att man räknar med aft det kanske tar tio år. Det betyder att om våra för-
handlingar med EG leder till det resultat som en bred majoritet i riksdagen
syftar till, kommer vi att om några år få införa importrestriktioner på tekova-
ror igen. Det verkar inte speciellt förnuftigt eller rationellt. Jag anser att om
vi på en mängd områden eftersträvar en harmonisering till EGs regler, så bör
vi göra det även på det här området.

Trots nedgången kvarstår, i varje fall i en del avseenden, en viss överhett-
ning i huvudstadsregionen. I datakommunikationernas tidevarv bör det inte
vara några svårigheter att flytta viss verksamhet till andra delar av landet.
Folksam har fattat sådana beslut. Jag tycker nu att postgirot bör följa i Folk-
sams spår. Om jag får upprätta en önskelista, tycker jag att det vore rimligt
att postgirot flyttade en del av sin verksamhet till Sjuhäradsbygden-Borås.
Borås kommun har lovat att medverka i en sådan lokalisering.

Bara en sak till. Statens räddningsverk har fyra skolor ute i landet. Kapaci-
teten vid dessa räcker inte till, därför har man utlokaliserat viss utbildning.
I Borås har kommunen byggt en utomordentligt fin brandövningsplats. Det
verkar vara Europas finaste, i varje fall om man skall döma av alla de studie-
besök som görs där. Tidvis har deltidsbrandmän utbildats där. Jag tycker att
det vore rimligt att räddningsverket utlokaliserade den utbildningen till Bo-
rås. Jag påminner på nytt om den resurs som provningsanstalten kan vara.

Det var inte meningen, herr talman, att detta skulle bli någon litania, alltså
klagosång, och jag hoppas att mitt inlägg inte har uppfattats som en sådan.
Det jag egentligen vill är att peka på de stora möjligheter som Sjuhäradsbyg-
den har. En sak vågar jag lova, i våra bygder skall vi ligga i och jobba som vi
alltid har gjort. Vi vill bara ha chansen, och den hoppas jag att vi kommer
att få.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik

m.m.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Regionalpolitik

m.m.

Anf. 54 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Regeringens politik att momsbelägga kollektivtrafiken och
att höja restaurangmomsen är verksamma slag mot näringslivet och framti-
den för Gotland. Kostnaderna för färjeåkande har stigit med 35 % och för
flyget med 25 % sedan årsskiftet. Nu anvisar regeringen vägar för ytterligare
åtgärder för att försvåra resandet till och från fastlandet. Slopandet av frakt-
stödet och stödet för flyget visar vad det är fråga om. Det är en ren isolerings-
politik, och det är otillständigt. Det är fråga om storebrorssamhället som för-
trycker en liten avlägsen del av landet. Det ser ut att kunna vara en ”baltiku-
misering” och kanske t.o.m. en ”albanisering” av Gotland.

Miljöpartiet de gröna har en helt annan syn på dessa frågor. Vi vill att Got-
land skall utvecklas, liksom andra delar av landet. Vi vill stödja en själv-
utveckling. Därför har vi bl.a. föreslagit att arbetsgivaravgifterna skall sän-
kas med 10 procentenheter. Det innebär att lönekostnaderna för alla verk-
samheter på ön sjunker med 10%. Detta sänker kostnaderna för kommu-
nerna rejält och de får möjligheter att klara sina lagstadgade uppgifter.

Det kommunala skattestoppet måste hävas. Det är egentligen ett brott
mot principen om kommunalt självstyre. Hur skall kommunerna kunna
klara de uppgifter som vi ålägger dem, om de inte har möjlighet att finan-
siera dem?

Momsen på kollektiva transporter till lands och sjöss måste slopas. Gör
man det får näringslivet på ön en rejäl skjuts. Momsen på restauranger och
turism måste återgå till det gamla värdet. Tankarna på att slopa fraktstödet
och flygstödet bör avvisas. Det är bara några exempel på vad man faktiskt
mycket enkelt kan göra för att lätta på situationen för den hårt trängda ön.

Transporterna till och från Gotland måste utredas. I en sådan utredning
måste de gotländska intressena ha mycket stor tyngd. Vi anser att ägarna
av färjetrafiken måste befinna sig på Gotland. Gotlänningarna är faktiskt
experter på sina problem, inte utredare som sitter på fastlandet och tycker,
inte heller ägare på fastlandet. Utredningen måste tillsättas med stor skynd-
samhet. Målet måste vara att få goda transporter till kostnader som är rim-
liga. Vad kan då vara rimligt?

Det går inga landsvägar mellan Gotland och fastlandet. Sjövägen är egent-
ligen landsvägen. Kostnaden för att komma till och från Gotland med de
långsamma färjorna måste likställas med kostnaden att färdas med bil mot-
svarande sträcka på land. En utgångspunkt kan vara det statliga avdraget på
12 kr. per mil. Det skulle betyda ungefär 200 kr. för en familj med bil. Om-
räknat skulle det kunna innebära att bilen kostar 100 kr. per resa och varje
vuxen passagerare 50 kr. Det skulle vara en radikal sänkning av kostnaderna
för att ta sig till och från Gotland. Vi tycker att det är viktigt att ur transport-
synpunkt likställa Gotland med resten av landet. Allt annat är isoleringspoli-
tik. För flygets del måste Gotland gynnas med sänkta landningsavgifter. Så
tycker vi också att det skall vara för övre Norrland.

Vi vill avveckla löntagarfonderna och ersätta dem med kommunala när-
fonder för att utveckla lokal miljövänlig produktion. Löntagarfonderna har
i stort sett endast kunnat användas till att höja börskurserna och gynna stora
kapitalägare. Det var väl egentligen inte det som var meningen med lönta-
garnas pengar.

Vi vill återföra fastighetsbeskattningen till kommunerna och se till att tax-
eringsvärdena för bofasta i attraktiva områden blir sådana att de bofasta inte
får det ekonomiskt svårt på grund av de spekulationer som är så vanliga i
dessa attraktiva områden.

I vår gröna lunta, som är svar på regeringens nådiga lunta, har vi visat
hur vi kan finansiera våra omläggningar, bl.a. genom en skatteväxling mellan
skatten på energi och skatten på arbete.

Sedan har vi den stora frågan om oljeutvinningen. Regeringen har givit
tillstånd till omfattande oljeletning utanför Gotland, bl.a. på Klints bankar.
Detta är ett planerat miljömord från regeringens sida. Den måste vara med-
veten om att löften om oljeletning kan leda till att man finner olja. Att i ett
sådant läge förhindra oljeutvinning är praktiskt taget omöjligt. Exploatö-
rerna har ändå satsat stora belopp och de räknar naturligtvis med att de skall
få tillbaka sina pengar.

Östersjön är svårt skadad, och havet tål inte mycket mer stryk innan det
dör. Det vet regeringen. Man har deltagit i stora konferenser om detta, bl.a.
i Ronneby i somras. Goda kunskaper finns, men regeringen fullföljer sina
planer på miljömordet.

All oljeutvinning i Östersjön måste stoppas. Det måste vara en prioriterad
uppgift för regeringen att verka för detta också internationellt. Därför måste
oljeletningstillstånden dras in, och det med en gång. Jag tycker att det kan
vara rimligt att t.o.m. betala skadestånd till de oljeletningsföretag vilka man
har givit möjlighet att sätta i gång att leta efter olja. Det kunde faktiskt vara
en billig försäkringspremie. Det är mycket viktigt att Gotland inte isoleras
och att oljeletningen raskt upphör.

Hela denna politik är mycket märklig i en tid då vi alla pratar om interna-
tionell samverkan. I stället för man här en politik för nationell isolering. Vi
ser det också i andra delar av landet, där man försämrar möjligheten att ta
sig fram på järnväg. Jag tänker på Norrlands inland med inlandsbanan och
andra ställen som faktiskt också drabbas av den konsekventa isoleringspoliti-
ken. Detta håller inte. Landet ingick förra året, med regeringens hjälp, i en
stor kampanj om att hela Sverige skulle leva. Gör man konsekvent på det
här sättet, motsäger man faktiskt det man har satt i gång och som fått en
fantastisk massa människor att med entusiasm arbeta på att hela landet skall
leva. Då måste man faktiskt i sitt dagliga arbete, i politiken, också inse att
det får konsekvenser. Då kan man inte behandla Gotland på det här sättet,
med dessa enorma kostnader för att komma till och från ön. Det behövs fak-
tiskt en folkstorm på Gotland för att påverka regering och riksdag så att iso-
leringspolitiken kan stoppas. Det är ganska fantastiskt att vi i en tid av inter-
nationalism bidrar till nationell isolering. Det måste bli ett slut på det.

Anf. 55 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Först vill jag säga att jag delar Birger Anderssons uppfatt-
ning att det är viktigt att framföra regionala problem i de regionalpolitiska
debatterna. Jag tänkte tala litet grand om Stockholms län. Tyvärr har ingen
av oppositionspartiernas ledamöter anmält sig för att tala om regionalpoliti-
ken i dag. Det kan kanske bli bättre ett annat år.

Stockholms län är en modern och vacker storstadsregion, där vi har till-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik
m.m.

4 Riksdagens protokoll 1990191:59

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Regionalpolitik
m.m.

växt, där vi har expansion. Det är människornas situation och villkor, förut-
sättningar och möjligheter i en storstad som jag vill fästa kammarens upp-
märksamhet på. Det handlar inte endast om arbete och bostäder, ekonomisk
och social trygghet, utan det handlar också om livskvalitet.

I dag är Stockholms län kontrasternas region. För många är Stockholm
möjligheternas stad, för andra innebär den social utslagning och isolering.
Här finns de rika och de riktigt fattiga. Här är det fint att bo på Östermalm
och i Djursholm, medan områden som Tensta och Rinkeby har dålig klang-
där bor många socialt utslagna och många invandrare. Bostadsområdena i
Stockholmsområdet är i mångt och mycket socialt skiktade. I Stockholmsre-
gionen är också ett av de största sociala problemen ensamheten.

Jag tycker, herr talman, att det är helt oacceptabelt att vi i vårt rika land
och i vår fina stad har så många uteliggare. Det måste vidtas åtgärder sna-
rast, både från kommunens och från riksdagens sida, för att komma till rätta
med det här problemet.

Bristen på platser på behandlingshem och på andra behandlingsmöjlighe-
ter för barn och ungdom är mycket stor, främst i Stockholms län, men även i
andra storstäder. Ungdomar som begår allvarliga brott kan inte tas om hand.
Kostnaderna på de institutioner som finns är höga. Personalomsättningen är
stor. Socialnämnderna saknar ofta möjligheter till nödvändig uppföljning.
Behandlingsresultaten uteblir i stor utsträckning. Läget är alarmerande. Nya
satsningar behöver göras för att hitta bättre metoder för att nå fram till ung-
domar i riskzonen. Det är nödvändigt att staten ger öronmärkta anslag samt
anvisningar till denna verksamhet för att avhjälpa den akuta bristen.

Stockholms län är inte bara Sergels torg, utan här finns både glesbygd och
tätort. Tänk på att Sveriges rikaste region också är den mest ojämlika! Ar-
betsplatserna finns i Stockholm och norrut, medan en stor del av bostäderna
finns i de södra länsdelarna. En betydande del av befolkningen måste pendla
kanske två timmar varje dag till och från sina arbeten.

Herr talman! När statliga åtgärder utformas, måste hänsyn tas även till
de problem som finns i vår region. Statliga åtgärder måste motverka, inte
förstärka obalansen. Storstad och landsbygd måste utvecklas i harmoni med
varandra. De som vill att Stockholm skall växa obehindrat är spekulanterna.
Här handlar det om många människor som har flyttat hit från andra delar av
landet och från andra länder.

Bostadsmiljön måste förbättras i många av våra kommuner. Vårt län blir
inte bättre om köerna till nästan allt fördubblas, när trafiken tilltar och avga-
serna med den eller när vi tvingas bygga bostäder på våra grönområden.

Storstadsutredningen fann att problemen var störst i de minst attraktiva
bostadsområdena. Det är därför mycket viktigt att dessa områden rustas och
vid behov byggs om, så att stämpeln av dåliga bostadsmiljöer försvinner.
Detta förutsätter statligt stöd i form av lån med förmånliga ränte- och återbe-
talningsvillkor.

Herr talman! Antalet sysselsatta inom varuproduktionen i Stockholmsre-
gionen har minskat med 75 000 personer under en 20-årsperiod. Under
samma tid har antalet arbetande inom tjänsteproduktionen ökat mycket
kraftigt. Enligt Regionplan 90 kan minskningen av antalet sysselsatta inom

tillverkningsindustrin fortsätta. En sådan fortsatt utveckling innebär att nä-
ringlivet i Stockholms stad och län blir än mer tjänstemannainriktat.

AMS-statistik visar att varslen i Stockholms län till största delen återigen
berör tillverkningsindustrin. Här måste vi tillsammans ta krafttag.

Olof Palme varnade för att vi hade byggt ett välfärdssamhälle som var ett
skal utan innehåll. Han menade att vi hade rationella vägar, rationella fabri-
ker och rationella skolor. Nu var det på tiden, menade Olof Palme, att vi
fyllde det rationella med ett mänskligt innehåll.

Människor väljer att ställa sig utanför samhället, väljer att inte rösta.
Främlingskap och invandrarfientlighet, det är välfärdssamhällets baksida.
Då gäller det att våga se problemen och motverka marknadskrafternas bru-
tala effekt.

Herr talman! Storstäderna erbjuder ett rikt och omväxlande utbud av kul-
turverksamhet. Men de som deltar i denna kulturverksamhet kommer i allt-
för stor utsträckning ur det välutbildade skiktet av storstadens befolkning.
Då Skådebanan i Stockholm upphörde för några år sedan, frigjordes medel
motsvarande 37 grundbelopp. De har alltsedan dess använts till teaterfräm-
jande åtgärder. I årets budgetproposition säger utbildningsministern att
medlen även nästa år skall tas i anspråk för dessa ändamål. Jag tycker att det
vore bra om vi kunde satsa på en länsteaterverksamhet i Stockholms län.

Vi måste få riktade barn- och ungdomskultursatsningar i de mest utsatta
bostadsområdena i Stockholmsregionen. Ett mycket bra exempel på ung-
domssatsningar är Fryshuset. Vi socialdemokrater i Stockholms län kommer
att arbeta mycket aktivt för att Fryshuset skall vara kvar och utvecklas.

Även vi stockholmare, herr talman, har rätt till en god livsmiljö. Våra barn
har också rätt till en bra gymnasieskola, de har rätt till en bra bostad, utan
att behöva betala flera hundra tusen kronor. Även våra gamla har rätt till en
god åldringsvård.

Övriga frågor

Anf. 56 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag trivs med riksdagsledamöter. Jag tycker att de flesta är
mycket arbetsamma och kloka. De flesta gör mycket klokare saker än vi som
är här i kammaren just nu. Man är ute bland folk, man gör mycket.

Man kan ändå som riksdagsman fråga sig ibland: Står det vi håller på med
i rimlig proportion till uppståndelsen när man väljer oss? Det är valrörelse,
en lång kampanj och man drar ut hela svenska folket. Frågan är vad som blir
resultatet. Ja, vi väljer naturligtvis regering. Men vad gör vi som riksdag?

Jag är en optimistisk människa. Jag tycker att det har hänt något positivt,
ett trendbrott. Riksdagsmotionernas antal har tidigare varje år ökat. En del
säger att det är bra med riksdagsledamöter som motionerar, men i fjol mins-
kade antalet motioner. Det är intressant att antalet minskade ytterligare i år.
Det tycker jag är extra roligt och positivt, eftersom det är valår, då man nor-
malt sett motionerar väldigt mycket. Riksdagsledamöter verkar motionera
mindre och får då mer tid till annat.

Den här allmänpolitiska debatten inleddes första dagen med en partiledar-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

omgång. Så skall det vara. Det är valrörelse, och de frågor som partierna
har olika uppfattning om blir oerhört väl belysta. Man tror nästan att det är
riksdagens viktigaste uppgift att visa när partierna är oense.

Gårdagens debatt inleddes med en ekonomisk debatt mellan finansminis-
tern och partiernas ledande finanspolitiska talesmän. Det är jätteviktigt.
Alla människor vet att riksdagen ägnar sig åt och talar om att man är oense
om ekonomin.

Men den här dagen inleddes med en interpellationsdebatt mellan Lars
Leijonborg och civilministern om brister i statsförvaltningens medelshante
ring. De var rätt ense. Jag tror att det är viktigt att notera detta. Man är
överens, men problemet är att myndigheter redovisar pengarna på galet sätt.

Jag brukar ibland säga att politiska partier är de enda organisationer som
tvingas se till helheten. Ett politiskt parti måste väga vägar mot regionalpoli-
tik, mot forskning, mot försvar etc., under det att alla andra aktörer bara
behöver ta ansvar för en del. Varje myndighet, varje annan organisation
med någon kraft - nu bortser jag från kyrkor och ideella organisationer -
företräder någon form av särintresse. De politiska partierna kan ha olika
uppfattning, men när man tvingas göra avvägningar kommer man i många
sammanhang fram till samma uppfattning. Problemet är hur man får genom-
slag för detta.

Jag tror att vi alla vill ha så god högre utbildning och så god forskning som
möjligt. Men samtidigt får kostnaderna inte bli hur stora som helst. Alla har
nog ett intresse av att byråkratin inom högskolevärlden minskar. Då avser
jag inte bara UHÄ utan också byråkratin vid våra universitet och institutio-
ner. Hur hittar vi framkomliga vägar här? En viktig fråga är: Hur kan riksda-
gen arbeta för en rationalisering, för att man ser till att pengarna ger så
mycket som möjligt? I det avseendet har vi hittills varit dåliga.

Utskotten har alltid huvudansvaret. I ett utskott där man har oerhört
mycket att göra, t.ex. i utbildningsutskottet eller arbetsmarknadsutskottet,
hinner man inte se till resultatet av sitt arbete. Jag tror att ju mer pengar det
är fråga om i ett utskott, desto mindre hinner man titta på de olika frågorna.

Jag förmodar att man i t.ex. lagutskottet - i det sammanhanget vill jag säga
att konsumentverket säkert blir granskat - har en mycket tung arbetsbörda.

Jag kan föreställa mig att det alltid är bråttom i utskotten. Propositioner
och motioner måste fram. En debatt i ämnet i fråga utlovas till en viss tid-
punkt. Men plötsligt blir det inget sammanträde t.ex. en torsdag. Det sam-
manträdet ställs in. Men i stället kunde man väl träffas den aktuella torsda-
gen för att titta på hur exempelvis grundskolan fungerar. Man kunde göra en
”feed-back”.

Själv sitter jag ju med i försvarsutskottet. Egentligen behöver det inte spri-
das utanför kammaren vad jag nu säger. Men vi har faktiskt inte särskilt
mycket att göra där. Vi hinner göra någon form av uppföljning. I och för sig
har viktiga saker hänt. Jag tänker då på den nya budgetreformen. Vidare
finns det ett bra betänkande från riksdagens revisorer, som har lett till ett
riksdagsbeslut om hur riksdagen skall agera. Genom att studera förhållan-
dena vad gäller en tredjedel av förvaltningen varje år finns det litet tid att
gå in på sådana här saker. Talmannen har ju låtit tillsätta en utredning om
riksdagens granskningsroll. Det gäller både utskottens roll och revisionens

roll. Vi måste ju kunna se vad som händer och ta ställning till hur vi i riksda-
gen kan påverka.

Jag sitter sedan några år tillbaka med i revisionen. Riksdagen har uttalat
att vi skall ägna oss åt principiella och generella frågor. I går hade vi ett semi-
narium. Talmannen var kanske inte särskilt glad över det, eftersom det var
allmänpolitisk debatt. Vi är några ledamöter som inte alls har sysslat med
sjukvård tidigare. Men under en period omfattande ungefär 17 månader har
vi åkt runt i Sverige, och vi har även studerat förhållandena i våra grannlän-
der. Konsulter har inte anlitats i någon större utsträckning, utan vi har
själva - måhända så att säga med litet nyöppnade ögon och litet oskulds-
fullt - undersökt hur det hela fungerar eller inte fungerar.

Jag tror att utskotten sällan har tid att göra en sådan granskning. Det be-
hövs nog en kombination av vad revisionen och utskotten gör.

Sedan har jag också ett intryck av att utskotten är ganska dåligt förberedda
just som utskott, som kanslier. Man är så oerhört inriktad på att behandla
just motioner och propositioner, och då gärna med tyngdpunkt på det juri-
diska. Jag tror att det i hög grad har präglat rekryteringen. Utskotten är då-
liga på att se hur saker och ting fungerar i verkligheten.

Det är lätt att säga ja till en förändring t.ex. i fråga om sjukförsäkringen.
Men sedan gäller det att beakta vad förändringen i fråga innebär för byråkra-
tin. Man måste undersöka hur många hundra nya tjänster som kommer att
behövas vid försäkringskassorna. Men sådant aktualiseras först ett eller ett
par år senare. Det kan ju röra sig om att ytterligare ett antal hundra personer
kommer att behövas. Men det kunde man, som sagt, ha förutsett.

Jag tror också att riksdagen är en dålig arbetsgivare. Personalutvecklingen
är dålig. Revisionen har börjat med ett slags seminarieverksamhet för perso-
nalutveckling. Men det har inte riksdagen gjort. När man i ett utskott har
lärt sig något nytt skall naturligtvis den här nya erfarenheten föras vidare till
andra personer. Det kan hända att någon har lärt sig t.ex. att matcha en viss
byråkrati på trafikområdet. Men den kunskapen kan passa mycket bra på
exempelvis industriområdet. När man i ett utskott kommer på någonting
speciellt t.ex. i fråga om styrning är det viktigt att den erfarenheten sprids
till andra.

Jag tror att det är värdefullt att ha en bra personalorganisation. Det gäller
både revisionen och utskotten. Det behövs fler utbyten. Det här är ett viktigt
område. Ganska många av de miljarder som vi har klått skattebetalarna på
under de senaste åren har inte använts särskilt väl. Riksdagen visar stor
skicklighet när det gäller att tala om saker som gäller framtiden. Men riksda-
gen är dålig på att granska och följa upp.

Anf. 57 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Som vanligt har jag med intresse lyssnat på Hans Lindblad.
I stort sett har jag samma synpunkter som han på byråkratin. Vi måste
komma åt byråkratin på många statliga myndigheter och även på annat håll.
Jag ser alltså verkligen fram emot den utredning som talmannen har tillsatt
när det gäller att undersöka riksdagens roll. Som politiker måste vi bli
mycket bättre på detta med uppföljning av de beslut som fattas i denna kam-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

mare.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Övriga frågor

Anf. 58 CARL FRICK (mp) replik:

Herr talman! När jag började i riksdagen var just detta med att man aldrig
följer upp fattade beslut en av mina mera chockerande upplevelser. Jag har
jobbat 20 år inom svensk industri. Då var det en självklarhet att successivt
följa upp utfört arbete för att se vilket utfallet av det utförda arbetet blev och
för att ta fasta på slutsatserna beträffande den uppföljning som gjorts. När
en budget fastställs är det ett grundläggande krav att det till budgeten fogas
någon form av konsekvensanalys. Vilket resultat förväntas? måste man
fråga. På något sätt skall man ju senare kunna mäta om resultatet faktiskt
blev det som man en gång hade tänkt sig. Det måste vara en central uppgift
för resp, utskott att faktiskt se till att det som man har ordnat med och som
återfinns i avgivet betänkande överensstämmer med vad man verkligen har
tänkt sig. Om utfallet inte blir vad man har tänkt sig, är det i och för sig inte
synd och skam. Då var verkligheten inte vad man kunde vänta sig, och då
måste man dra slutsatser därav i det fortsatta arbetet. På det sättet kan riks-
dagsarbetet innebära en ganska lång läroprocess. Men därmed kan riksdags-
arbetet utvecklas.

Jag ser fram emot den utredning som talmannen har tillsatt. Jag har fått
äran att representera miljöpartiet där, och jag har för avsikt att på alla sätt
försöka driva det hela dithän att man arbetar med konsekvensanalyser före
beslut, att man på ett verksamt sätt följer upp vad som hänt och att man tar
lärdom av allt detta.

Jag är således mycket glad över att Hans Lindblad tog upp denna fråga i
riksdagen. Den här frågan har debatterats alldeles för litet. Dessutom är
detta faktiskt en central fråga för vår framtid.

Anf. 59 HANS LINDBLAD (fp) replik:

Herr talman! Det här är ett problem så att säga från båda hållen. Riksda-
gen har i hög grad varit inriktad på att fatta beslut framåt och har i sin organi-
sation varit dålig på att göra en uppföljning. Å andra sidan är motparten -
byråkratin och ämbetsverken - oerhört stark. Det är egentligen bara i Fin-
land och Sverige som denna motpart är så fruktansvärt stark. Men det är ett
olyckligt arv efter Axel Oxenstierna. Det är möjligt att då vidtagna åtgärder
var motiverade med tanke på den ordning som då gällde med ämbetsverken
kontra kungen.

De här ämbetsverken finns alltså fortfarande. Jag vet inte varifrån man på
ämbetsverken - om det är från Gud eller från någon period i historien - har
fått den tilltro som man har till sig själv. Man upplever att man kan dessa
saker bättre än riksdagen. Man följer naturligtvis de riksdagsbeslut som an-
ses vara nödvändiga och bra. Men i övrigt gör man inte det.

Det borde stå i grundlagen, och det har jag tidigare sagt, att all makt skall
utgå från folket i allmänna val, såvida inte myndigheterna anser annorlunda.

Själv har jag med mycket stor sympati följt försvarsministerns arbete. Han
försöker verkligen hävda den politiska nivån gentemot myndigheten. Men
myndigheten driver i detta fall en mycket hård agitation inför folket mot den
politiska nivån. När vi på politisk nivå ber att få försvaret belyst fastlägger
försvarsministern sin egen nivå. Sedan gör han jämförelser - även modera-

terna innebär då en ökad risktagning i förhållande till vad myndigheten
tycker.

Jag vet inte hur det förhåller sig på andra områden. Men svenska myndig-
heter är mycket stora. På planeringssidan har man mycket mer än vad depar-
tementen har, och departementen har mycket mer än vad riksdagen har. Det
enda sättet att åstadkomma något är att ha en stark revision och utskott som
gör en uppföljning.

I ett arbetsskadeärende finns det en omfattande rapport från riksdagens
revisorer. Jag tycker att utskottet i fråga var litet lamt och dåligt. Det är ju
de som sitter med i utskotten som borde vara de som reagerar först. Om det
handlar om problem i t.ex. skolan är det utbildningsutskottet som först skall
reagera. På motsvarande sätt förhåller det sig med socialförsäkringsutskot-
tet, trafikutskottet etc. Men det får inte bli ett revirtänkande.

En ledamot skall kunna känna att ett uppdrag har med de stackars skatte-
betalarna att göra. Pengar har plockats in, och människor tror att verksam-
heter därmed skall fungera. Då är det en uppgift för oss ledamöter att se till
att verksamheter fungerar väl i praktiken.

Vi skall inte känna så fruktansvärt stor högaktning inför generaldirektörer
och byråkrater. Vi skall visa att vi representerar de stackars människor som
betalar. I det här huset visas alldeles för stor uppskattning när det gäller byrå-
krater, generaldirektörer och ämbetsverk.

Anf. 60 JERRY KlARTINGER (m):

Herr talman! Jag har vid åtskilliga tillfällen stått i denna talarstol och de-
batterat narkotikaproblemet. I dag står jag återigen här. Även om jag inte
har trott att problemet nu skulle vara löst har jag nog ändå hoppats på någon
form av krafttag från den socialdemokratiska regering som för snart nio år
sedan sade sig vilja göra ”rent hus med knarket”.

I praktiken blev detta uttalande inledningen till den släpphänthet som
kom att prägla narkotikapolitiken i Sverige under 1980-talet. Jag vill påstå
att 80-talet blev ett förlorat decennium i kampen mot narkotikan. 90-talets
första år blev inte ett dugg bättre.

Större delen av den narkotika som hanteras i vårt land har smugglats hit.
Narkotikan kommer emellertid inte längre enbart från utlandet. Syntetiska
preparat har också börjat framställas i Sverige. Amfetamin, Ecstasy och Ice
är exempel på droger som kan tillverkas här.

När det gäller narkotikasmugglingen till vårt land har vi fått en ny hotbild.
Narkotikan kommer numera i stor utsträckning från öster.

Polen producerar betydande mängder amfetamin. Det finns mycket som
tyder på att Polen håller på att överta Hollands roll som ledande producent-
land i det här avseendet. Tidigare rykten om att Polen importerat amfeta-
minkemister från Holland är i dag ett faktum. Det polska amfetaminet är
dessutom av mycket hög kvalitet, vilket tyder på att det tillverkas i fabrik.
Det finns mycket som talar för att den nya färjeförbindelsen mellan Gdansk
och Oxelösund kommer att bli en betydelsefull smugglingsväg till Storstock-
holmsområdet.

I Sovjetunionen är tillgången på narkotika mycket god. Inte minst gäller
detta Leningrad. Men det gäller också exempelvis Tallinn i Estland. I dessa

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Övriga frågor

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

städer finns det en omfattande organiserad brottslighet med förgreningar i
Sverige. Båda städerna har också direkta färjeförbindelser med Stockholm.

Småbåtstrafiken mellan å ena sidan Sovjetunionen, de baltiska staterna
och Polen samt å andra sidan Sverige har ökat under den senaste tiden. Det
finns skäl att anta att en hel del narkotikapartier kommer den vägen.

Finland utnyttjas i allt större omfattning som transitland vid narkotika-
smuggling från Sovjetunionen till Sverige.

Narkotikapriserna i Sovjetunionen är mycket låga. Där håller man gatu-
priser som vi i Sverige inte ens varit i närheten av. Ett kilo heroin, som i
Sverige kostar omkring 1,5 milj.kr., kostar i Sovjetunionen bara 34 000 kr.
Cannabis kostar i Sverige ca 40 000 kr. per kilo. I Leningrad låg kilopriset i
går kväll på 4 700 kr.

Av den anledningen kommer förmodligen flera av de traditionella smugg-
lingsvägarna att vara mindre intressanta för Sverige i fortsättningen.

När det gäller Västeuropa finns det i dag ett gott samarbete över gränserna
inom narkotikaområdet. I ett framtida EES- och EG-samarbete kommer vi
att ha goda möjligheter att bygga upp en organisation där tull, polis och
andra myndigheter i de olika länderna samverkar i jakten på narkotika. En
särskild europeisk strategi för narkotikabekämpning är vad som behövts un-
der många år. Inom ramen för det nya Europa har vi nu en chans att nå fram-
gång på det här området som vi inte har haft tidigare.

En förutsättning för att det hela skall fungera är naturligtvis att alla be-
rörda länder kan bidra med ordentliga resurser. Den polispolitik som har
förts av den socialdemokratiska regeringen i Sverige under 1980-talet har
emellertid lett till en försvagning av den svenska polisen, vilket är olyckligt
i det här sammanhanget.

I Sverige är det inte bara jakten på de stora langarna som har blivit mindre
intensiv under de senaste åren. Även polisens insatser mot t.ex. gatulang-
ningen har minskat kraftigt. Det kan nämnas att det i dag bara finns en enda
gatulangningsgrupp med sex poliser i Stockholm.

Detta skall jämföras med läget i mitten av 1980-talet. Då fanns det gatu-
langningsgrupper i alla Stockholms polisområden. Då minskade också nar-
kotikaproblemet, vilket märktes främst genom att det inte skedde någon ny-
rekrytering bland missbrukarna.

I dag är situationen alltså annorlunda. På t.ex. Mariapolikliniken har man
registrerat en klar ökning av nya och mycket unga missbrukare. Ute på stan
sker narkotikahandeln helt öppet.

Herr talman! Försvagningen av den svenska polisen under 1980-talet har
skett genom att den socialdemokratiska regeringen under flera år - med bör-
jan år 1983 - har drivit igenom beslut som har inneburit att nyrekryteringen
till polishögskolan kraftigt har skurits ned.

Under den sexåriga borgerliga regeringsperioden 1976-1982 antogs sam-
manlagt 4 124 nya polisaspiranter. Detta kan jämföras med de sex därefter
följande socialdemokratiska regeringsåren. Då antogs endast 1 360 aspiran-
ter.

Inte förrän i augusti 1989 erkände regeringen att man hade gjort sig skyl-
dig till ett misstag. I en debatt i radioprogrammet Kanalen medgav civilmins-
ter Bengt KÅ Johansson att det var fel att skära ned polisutbildningen.

Men det var illa att det skulle ta sex år för regeringen att inse det misstaget.
De skador som under dessa sex år tillfogades polisens organisation kommer
med all sannolikhet att bestå under hela 1990-talet.

För innevarande budgetår har beslutats om antagning av 800 nya polisas-
piranter. I sin anslagsframställning för budgetåret 1991/92 har rikspolisstyrel-
sen begärt ytterligare 800 aspiranter. Samtidigt har man sagt att den nuva-
rande bristen på poliser, även om antagningen skulle hållas på den nivån
varje år framöver, inte kommer att förbytas i överskott förrän 1996/97.

Mot den bakgrunden framstår regeringens formuleringar i årets budget-
proposition från civildepartementet som högst egendomliga.

Först konstaterar civilministern att personalsituationen inom polisen fort-
farande är ”bekymmersam”. Därefter skriver han bl.a. följande: ”Av avgö-
rande betydelse för att förbättra personalsituationen har emellertid varit de
senaste årens satsningar på intagningen av polisaspiranter till polishögsko-
lan. Dessa satsningar börjar nu ge effekt i form av färdigutbildade poliser.
Även om situationen således håller på att förbättras, gäller det att behålla
en fortsatt hög antagning till polishögskolan också framdeles, så att utveck-
lingen inte på nytt vänder i negativ riktning.”

Efter dessa ord föreslås helt överraskande att aspirantantagningen under
budgetåret 1991/92 skall minskas från 800 till 600. Det är sannerligen en
märklig regering vi har.

Enligt moderaternas mening bör 800 nya polisaspiranter antas även under
det kommande budgetåret. För att minska skadeverkningarna av 1980-talets
nedskärningar bör dessutom 600 administrativa befattningshavare nyanstäl-
las. Därigenom skulle polispersonal med administrativa uppgifter kunna fri-
göras för rent polisiär tjänst. En sådan förstärkning skulle - till skillnad från
en ökad antagning av aspiranter - ge omedelbar effekt.

Ett snabbt beslut i enlighet med det moderata förslaget skulle innebära att
vi redan till påsk skulle kunna få ut fler poliser på gator och torg. Vi skulle
kunna öka insatserna mot narkotikan och därigenom minska brottsligheten
som helhet. Narkotikan genererar ju en mängd brott. Kan vi minska narkoti-
kamissbruket, får vi också en bonuseffekt beträffande den övriga brottslig-
heten.

En förstärkning av polisens resurser skulle dessutom ge Sverige en god
återbäring på sitt deltagande i det framtida europeiska samarbetet inom nar-
kotikabekämpningen.

Herr talman! Vi har en allmänpolitisk debatt och det är valår. Därför
skulle det ha varit roligt om justitieministern hade varit närvarande. Då hade
vi kunnat få en diskussion.

Anf. 61 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Herr talman! När jag anmälde mig till den allmänpolitiska debatten och
när jag satt och förberedde mitt anförande var syftet självfallet att få en de-
batt med skolministern om skolpolitiken. Det förvånar mig mycket att skol-
ministern inte ställer upp i debatten. Det är ju valår, och skolan genomgår
stora förändringar. Trots det är det mycket som fungerar bra. Men alla är
medvetna om att det finns mycket stora problem på många håll inom skolan.

Jag anser att det är utomordentligt viktigt att vi här i kammaren får debat-

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

5 Riksdagens protokoll 1990/91:59

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Övriga frågor

tera skolfrågorna, särskilt innehållsfrågorna. Det handlar om vilka kunska-
per och färdigheter som eleverna skall ha, om elevernas rätt att utvecklas
optimalt alltefter egna förutsättningar samt om friheten att välja skola och
inriktning.

Särskilt viktigt är det att här få diskutera frågan om bristen på behöriga
lärare och frågan om hur lärarutbildningen skall vara utformad. Blivande
lärare måste ju ha så goda förutsättningar som möjligt för att kunna vara bra
och intressanta lärare under ett helt yrkesliv.

Herr talman! Jag konstaterar emellertid att skolministern inte anser det
vara så viktigt att föra en allmänpolitisk debatt om skolan att han behöver
ställa upp i debatten. Eller är det månne så, att skolministern inte har något
att säga om innehållsfrågorna? Eftersom skolministern inte är här tänker jag
vara så drastisk att jag avstår från att hålla mitt anförande.

Anf. 62 INGER HESTVIK (s):

Herr talman! Skolan, möjligheten att få en god utbildning, har alltid stått
i centrum för den socialdemokratiska politiken. Från att ha gett alla möjlig-
het att gå i nioårig grundskola står vi nu snart inför det faktum att alla erbjuds
att gå i treårig gymnasieskola. Det är ett stort steg framåt på det utbildnings-
politiska området. Framför allt är det mycket viktigt därför att fler än som i
dag har denna möjlighet kan fortsätta sina studier vid våra universitet och
högskolor. Det innebär en möjlighet att skaffa sig en utbildning som också
är attraktiv och behövlig vad gäller näringslivet.

Men då fordras det också att våra universitet och högskolor har möjlighet
att svara mot de förväntningar som vi skapar. Universiteten och högskolorna
måste kunna ge dem plats som söker sig dit. Det får inte vara som det är i
dag, dvs. att flera tusen sökande lämnas utanför grindarna. En utökning av
antalet studieplatser är helt nödvändig.

Då inställer sig följande frågor: Var skall utökningarna ske? Skall de stora
universiteten alltid komma i första hand, eller skall de små och medelstora
högskolorna prioriteras vid fördelningen av resurser?

Jag inser till fullo att vi måste ha starka universitet. Men jag tror mig också
inse att den resurs som finns vid de små och medelstora högskolorna inte
utnyttjas i den utsträckning som är möjlig.

Vi har bland framför allt ungdomarna - men också bland litet äldre och
bland kvinnor - en outnyttjad reserv i dem som inte vill eller kan flytta från
regionen men som skulle vilja utbilda sig vidare. Vi har tillgång till bra lä-
rare. Många skulle kunna bli en tillgång i forskarsamhället om möjligheterna
gavs.

I en motion har vi socialdemokrater från Dalarna pekat på den sneda för-
delningen av resurserna till forskningen. Vi är glada över att de små högsko-
lorna äntligen har fått egna resurser, men de är helt otillräckliga om man
skall ta till vara högskolornas inneboende kapacitet att bidra till en ökad re-
krytering till forskarutbildning och att själva bedriva forskning.

I budgetpropositionen har en fördelning av forskarresurser skett på ett
ojämlikt sätt mellan de orter som har högskolor. Högskolan i Falun/Bor-
länge är en högskola som har alla förutsättningar utom de ekonomiska, och

jag ser ingen rimlig förklaring till att inte vår högskola har tillförts resurser i
samma nivå som högskolorna i Örebro, Växjö och Karlstad.

Högskolorna i Gävle—Dala-regionen har under senare år inlett ett brett
samarbete under arbetsnamnet Bergslagshögskolan Norr. Lantbruksuniver-
sitetets enhet i Garpenberg och statens institut för byggforskning i Gävle ger
möjligheter till en konstruktiv uppbyggnad av forskning i samverkan med
redan existerande statliga forskningsinstitutioner.

Flera statliga verk inom området fysisk planering och teknisk infrastruktur
är lokaliserade till regionen. Det här ger möjligheter till en samverkan som
bidrar till uppbyggnad av högskolornas forskning och en förstärkning av ver-
kens kompetensförsörjning.

Ett exempel på samverkan mellan högskolan och de statliga verken är
uppbyggnaden av ett centrum för transportforskning som nu pågår i Bor-
länge. Vi hoppas nu att den nya järnvägsforskningen vid statens väg- och
trafikinstitut - VTI - skall kunna etableras vid högskolan i Falun/Borlänge.

När jag på nära håll - som styrelseledamot i högskolan i Falun/Borlänge -
ser det sjudande liv och de ambitioner som finns, och sedan ser att det är de
små resurserna som bromsar utvecklingen, så funderar jag ibland över om
resursfördelningen inom forskarvärlden som helhet är riktig. Varför exami-
neras inte flera doktorer vid våra ”gamla” universitet med alla de tillgångar
de har? Ja, det är en av tankarna. En omfördelning av medlen är kanske det
som behövs i stället för mer pengar - och en tillit till de små och medelstora
högskolornas egen förmåga även i forskningssammanhang.

Anf. 63 SONIA KARLSSON (s):

Herr talman! Debatten om våra matpriser har på senare tid förts alltmer
intensivt, och förslagen till lösningar på frågan om de höga matpriserna har
varierat med hänsyn till vem som har fört fram förslagen.

De flesta är överens om att priserna på våra livsmedel går att sänka.
Mycket har också redan gjorts, bl.a. riksdagsbeslutet om en ny livsmedels-
politik som förutsätts dämpa prisutvecklingen på livsmedel. I samband med
Rehnberggruppens arbete på att åstadkomma ett stabiliseringsavtal, som
omfattar hela arbetsmarknaden, har överenskommelser om prispress träf-
fats med en del företag på livsmedelsområdet. Regeringen har också gett
länsstyrelserna i uppdrag att starta ett omfattande informationsarbete som
syftar till ett ökat prismedvetande hos konsumenterna.

Men diskussionen handlar inte bara om matpriset utan också om matens
kvalitet och om på vilket sätt vi producerar livsmedel.

Vi har i Sverige valt att producera livsmedel under bestämda betingelser,
med mindre bekämpningsmedel i lantbruket, och vi har höjt våra anspråk
på djurens behandling. Vi gör detta för att få en bättre kvalitet på vår mat,
men också för att vi tar ett ansvar för det sätt på vilket våra livsmedel produ-
ceras.

Men även om vi räknar in det här sagda i matpriset så finns utrymme för
att ytterligare kunna pressa priserna, och genom att bli aktiva konsumenter
har vi möjlighet att få en press på kostnader och priser.

Delar av konkurrensutredningens förslag om en ökad konkurrens inom

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Övriga frågor

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frägor

livsmedelsområdet för att vinsterna med avregleringen verkligen skall
komma konsumenterna till del bör också noteras.

Herr talman! Från att ha talat om matpriserna vill jag nu tala om butiken,
var vi handlar vår mat.

På 1960-talet skedde en strukturomvandling inom detaljhandeln, vilken
innebar att kvartersbutiker lades ner och ersattes av snabbköp i stadsdels-
centra och varuhus i städernas mitt. Just nu pågår en lika dramatisk struktur-
omvandling, men den här gången är det stadskärnornas varuhus och stads-
delstorgens snabbköp som slår igen. De ersätts av etableringar på billig mark
i perifera lägen, på en åker utanför staden eller i ett industriområde, dit det
är i stort sett omöjligt - och i varje fall opraktiskt och otrevligt — att ta sig
till fots, med cykel eller med kollektivtrafik.

Denna utflyttning av dagligvaruhandeln till nya centra för bilkunder är ett
allvarligt hot mot enskildas trygghet och mot traditionsrik stadskultur.

Den som inte har tillgång till bil får mycket svårt att klara av sina inköp.
Detta drabbar bl.a. pensionärer, vilket innebär en ökad belastning på den
kommunala hemtjänsten. För dem som är ensamstående ökas risken för so-
cial isolering och påskyndas psykiskt åldrande när de inte längre piggas upp
av den dagliga promenaden till närbutiken. En annan grupp som saknar bil
är barn och ungdomar. Om närbutikerna försvinner förlorar de möjligheten
att göra egna inköp, gå ärenden åt föräldrarna och successivt träna sig till att
bli självständiga och ekonomiskt medvetna.

Det är inte heller så att konsumenterna tjänar på en utglesning av butiks-
nätet. En hushållsekonomisk undersökning visar att gränsen för lönsamhet
vid ett normalt veckoköp för en tvåbarnsfamilj går vid ett avstånd av 3—4
km vid inköp i lågprisbutik.

En samhällsstruktur som gör bilen nödvändig när man skall göra sina in-
köp är negativ för miljön, eftersom biltrafiken och därmed avgasutsläppen
ökar. Värst ur denna aspekt är de stora ”köpstäder” som man vill placera
mitt ute på landsbygden med flera omkringliggande städer som upptagnings-
område.

Vad som behövs är en medveten lokaliseringspolitik, som gör att servicen
bekvämt kan nås till fots, med cykel eller med kollektivtrafik.

De juridiska styrmedlen finns redan hos kommunerna genom det kommu-
nala planmonopolet. Enligt plan- och bygglagen skall planläggning ske så att
den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling och ger förutsätt-
ningar för en från social synpunkt god bostads-, arbets-, trafik- och fritids-
miljö. Det är också särskilt inskrivet i plan- och bygglagen att hänsyn skall
tas till konkurrensfrågorna, att markens användning skall planeras så att
konsumenterna så långt möjligt har tillgång till ett allsidigt sammansatt ut-
bud av varor och tjänster och möjlighet att välja mellan t.ex. låga priser, när-
het till butiker och hög servicegrad.

Genom reglerna i plan- och bygglagen kan kommunen bestämma var på
marken det är lämpligt att driva olika slag av verksamheter. Däremot ger
inte det kommunala planmonopolet rätt att bestämma vem som skall bedriva
verksamheten.

Det är viktigt att förbättra konkurrensen, men rättvisa och fri konkurrens
behöver självfallet inte innebära att samhället avstår från alla krav utan kan

lika gärna uppnås genom att man ställer exakt samma krav på alla handelsin-
tressenter.

I debatten har anförts att handeln själv skulle få bestämma lokalisering av
butiker. Detta har under årets allmänna motionstid följts upp i motioner från
moderaterna och folkpartiet, vari man föreslår att plan- och bygglagen skall
ändras så att kommunerna inte i detaljplan kan styra detaljhandelns lokalise-
ring och varusortiment.

Motionärerna från moderaterna och folkpartiet förlitar sig helt på mark-
naden och påstår att detta gynnar konsumenterna.

Herr talman! Även de grupper som jag har berört i mitt anförande är kon-
sumenter, men de är absolut inte hjälpta av att endast marknaden skall få
avgöra butikens placering.

Med detta vill jag ha sagt att vad gäller lokalisering av butiker är plan- och
bygglagens regler nödvändiga för att vi skall få en närservice som underlättar
för oss som boende och konsumenter, samt en trafikutveckling som är accep-
tabel ur miljösynpunkt.

Anf. 64 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta den här allmänpolitiska debatten ge-
nom att ta upp energifrågan. Den kommer att bli - tror jag och tror väl
många - en av de stora frågorna här i vår. Detta kan ju ses som en anledning
till att det inte är viktigt att debattera den frågan nu, vilket uppenbarligen
t.ex. de ansvariga statsråden har tyckt. Man kan också se det som en anled-
ning att nu hålla den debatten levande, även om vi väntar på en proposition
från regeringen. Innan den propositionen hinner diskuteras här i kammaren
har det säkert gått ett par månader till.

Miljöpartiet de gröna menar att riksdag och regering måste gå från ord till
handling om man vill och skall föra en realistisk och trovärdig energipolitik,
en politik som påverkar energimarknadens aktörer.

Kraftbolagen, industrin, den offentliga sektorn, byggföretag, hyresvärdar,
villaägare och andra energianvändare måste få en klar och tydlig signal som
de tror på, en signal som säger att det är dags att satsa på effektivare ener-
giutnyttjande, bättre hushållning och förnybara och miljövänliga energikäl-
lor. Om det nu är detta som trepartiöverenskommelsen går ut på, överens-
kommelsen om en ny energipolitik mellan socialdemokrater, folkpartister
och centerpartister - eller rättare sagt mellan partiledningarna, vilket inte är
samma sak i det här fallet - och om de menar allvar, så måste de ge en tydli-
gare signal.

Riksdag och regering måste besluta när kärnkraftsavvecklingen skall
börja, när den eller de första reaktorerna skall stoppas - annars händer ing-
enting på marknaden. Att säga att avvecklingen av kärnkraften skall börja
så snart som möjligt är att ge motsatt signal, det är att tala om för aktörerna
på energimarknaden att ”vi avvecklar inte kärnkraften förrän kraftbolagen
och storindustrin vill vara med”. Då kommer det att fortsätta som hittills,
utan krafttag. Dyrbar tid kommer att rinna bort, och Sveriges energisystem
blir mer och mer föråldrat.

Vi i miljöpartiet de gröna kräver att minst en reaktor stängs 1991. Vi

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

tycker att det är onödigt och dumdristigt att vänta ända till 1995/96 med att
stoppa de två första reaktorerna.

Nu tänker regeringen tydligen svika löftet att börja avvecklingen 1995/96 -
miljöminister Birgitta Dahls heliga löfte.

Det är, herr talman, samhällsekonomiskt billigare och bättre att satsa på
effektivare energianvändning och bättre hushållning än att bygga nya kraft-
verk och kraftledningar för att möta ökade behov. Och det är det mest eko-
nomiska och det miljö- och säkerhetsmässigt bästa sättet att minska hoten
från kärnkraften och växthuseffekten.

Vi har haft ett antal energiseminarier under år 1990, där en stor mängd
utomstående experter och en del ledamöter har deltagit. Jag tror att de som
har varit med på dessa seminarier - som jag var en av initiativtagarna till och
som handlade om effektivare energihushållning - blev ganska övertygade
om att det är sant, som jag har sagt, att det är samhällsekonomiskt billigare
och bättre att satsa på effektivare energianvändning än att bygga nytt, sär-
skilt som det är riskabelt att bygga nya kraftverk så länge politiken är osäker.
Vi vet ju inte riktigt hur systemet kommer att se ut förrän riksdags- och rege-
ringsbeslutet föreligger. Det kan vara felsatsningar - och vi hoppas att det
skall vara felsatsningar - att bygga vidare på t.ex. fossila bränslen, på kol,
olja och naturgas.

Vi räknar verkligen med - och vi hoppas för framtidens skull - att det
också kommer att vara omöjligt att bygga ut kärnkraften. Det betyder att
den utbyggnad som blir kvar, som är möjlig, är att satsa på miljövänliga och
förnybara bränslen som vind, solvärme och kanske framför allt biobränsle.

På lång sikt tror jag att solvärme kommer att bli en mycket dominerande
energikälla, men i avvaktan på det finns det en hel del vindkraft att bygga ut
i Sverige. Statens energiverk talar om mellan 15 och 20 TWh, och det är
mycket. Det skulle man kunna ha utbyggt inom en 15—20-årsperiod.

Sverige kan fortfarande bli ett av de första länderna som utvecklar teknik
och utrustning för den energieffektiva sektorn. Den sektorn kommer att bli
internationellt stor. Den kommer att ge många nya arbeten och exportin-
komster, och den kommer att medverka till en hållbar utveckling i världen.

Danmark har insett det här på ett tidigt stadium. I Danmark satsade man
tidigt på vindkraft. Man gjorde det från början småskaligt och byggde sedan
uppåt och lyckades. I Sverige valde man den motsatta vägen. Man satsade
storskaligt och misslyckades och har nu, kanske tio år senare, beslutat sig för
att man måste börja där vanliga människor börjar, nedifrån och bygga uppåt.
Det är väldigt svårt att börja bygga en byggnad på 10:e eller 15:e våningen.

Danmark har också visat mycket gott föredöme när det gäller biogas,
alltså gas som man får genom att röta organiskt material, t.ex. kommunalt
avfall, hushållsavfall eller jordbruksavfall. Man har lyckats så bra att man
har fått ett uppdrag av EG att titta på hela biogasmarknaden i både Väst-
och Östeuropa.

Därmed får Danmark en fantastisk flygande start för sin egen industri,
både för internt bruk för att bygga upp energiförsörjning och för att bygga
upp sin exportmarknad. Det sägs att vindkraften redan betyder mer för Dan-
marks export än smöret. Jag har inga klara siffror på detta, och jag skall be
att få återkomma till det senare i debatten.

Vad som behöver göras i Sverige för att komma loss och få i gång en mark-
nad är för det första att man måste minska lönsamhetsgapet. Det måste bli
samma ekonomiska villkor när man skall satsa på effektivare energianvänd-
ning som när man skall bygga nytt.

För det andra behövs det bättre information till parterna på marknaden.
Alla som använder energi måste få klara informationer om vad som finns
att få tag i och vilka spelregler som gäller framöver. Det behövs t.ex. bättre
elräkningar. Bättre märkning på de elprodukter som säljs till hushållen är
också en mycket viktig sak.

Vidare behöver vi myndigheter och offentlig sektor som föregångare, att
de visar hur man satsar på effektivare energianvändning. Och det skall som
sagt vara sådana ekonomiska spelregler att effektivare elanvändning lönar
sig, därför att det är samhällsekonomiskt lönsamt.

Vi efterlyser alltså en mer realistisk energipolitik. I trepartiöverenskom-
melsen finns en mängd positiva saker, som vi för övrigt talade om på våra
seminarier om effektivare energianvändning, men det behövs en realistisk
startsignal. Börja avveckla kärnkraften nu!

Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.

5 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 7 februari

1990/91:386 av Viola Furubjelke (s) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om det
bundna biståndet:

Delar av det svenska biståndet är bundet till upphandling i Sverige. Då
detta är ett avsteg från principen om frihandel, ett avsteg som minskar kon-
kurrens och effektivitet, bör biståndet helst vara helt obundet eller i varje
fall bundet i så ringa grad som möjligt.

Jag vill därför till biståndsminister Lena Hjelm-Wallén ställa frågan:

Vad ämnar biståndsministern göra för att minska andelen bundet bistånd?

1990/91:387 av Torgny Larsson (s) till statsrådet Erik Åsbrink om folkbok-
föringsreformen:

1987 beslöt riksdagen att huvudmannaskapet för folkbokföringen från den
1 juli 1991 skulle överföras från kyrkan till lokala skattemyndigheterna. Ef-
tersom beslutet fattades nästan fyra år innan förändringen skulle genomfö-
ras, fanns goda förutsättningar för att berörd personal i god tid skulle få be-
sked om eventuell anställning hos skattemyndigheterna. Men trots att det
nu är endast knappt fem månader kvar till omorganisationen tvingas många
anställda ännu vänta på besked.

Prot. 1990/91:59
8 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Övriga frågor

Vilka åtgärder ämnar statsrådet därför vidta för att berörd personal

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

skyndsamt kan ges besked om anställning hos lokala skattemyndigheterna
kan erhållas?

1990/91:388 av Ylva Annerstedt (fp) till försvarsministern om Ing 1:

Under den senaste perioden har i pressen refererats uttalanden både från
regerings- och från militärt håll som går ut på att beslut om en framtida för-
svarsorganisation får anstå ytterligare en tid.

I dessa uttalanden ligger underförstått också att de ändrade säkerhetspoli-
tiska förhållandena kan komma att innebära förändringar i tidigare ställ-
ningstaganden.

Beträffande Ing 1 i Södertälje beslutades först att regementet skulle flyt-
tas till Strängnäs, sedan gjordes uttalanden i det s.k. krispaketet att det
skulle läggas ner.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga försvarsministern:

Betyder den nuvarande situationen att alla åtgärder när det gäller Ing 1
tills vidare avbrutits och att nya och andra beslut kan väntas?

1990/91:389 av Bengt Harding Olson (fp) till försvarsministern om de
skånska pansarförbanden:

Försvarsdebatten böljar fram och tillbaka och just nu extra intensivt.
Åsikterna varierar med stor spännvidd från att försvaret bör förstärkas till
att försvaret skall helt läggas ned. Många debattörer inkl, överbefälhavara-
ren och arméchefen har engagerat sig, och nu har t.o.m. försvarsministern
uttalat sig.

Försvarsmaktens ställning blir alltmer oklar. Stor oro har också spritt sig
till både folket och militären. Så har skett genom försvarsministerns tal den
3 februari 1991 i Lycksele och då särskilt genom uttalandet om pansarvapnet
i Sydsverige.

Försvarsministerns mening tycks uppenbarligen vara att pansarvapnet inte
har någon ”framtid” i söder. Detta borde rimligen innebära att P 2 i Hässle-
holm, P 6 i Kristianstad och P 7 i Ystad/Revinge riskerar nedläggning, varef-
ter samtliga stridsvagnar kan skickas norrut till bl.a. Mälardalen.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Är det försvarsministerns avsikt att avveckla pansarförband i Skåne?

1990/91:390 av Sigge Godin (fp) till socialministern om arbetsskadeförsäk-
ringen:

I årets budgetproposition och i regeringens s.k. krispaket (1990/91:50) avi-
serades en proposition om reformering av arbetsskadeförsäkringen. Refor-
meringen skulle innefatta en ökad samordning mellan sjukpenningen inom
den allmänna försäkringen och arbetsskadesjukpenningen.

Det är numera allmänt erkänt att arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande
konstruktion motverkar sitt eget syfte. Därför har vi under lång tid krävt att
försäkringen måste reformeras. En framtida arbetsskadeförsäkring måste
skapa incitament för aktiva miljöåtgärder på arbetsplatserna. Därför har vi

med viss tillfredsställelse noterat att regeringen har uttalat att förändringar
måste genomföras av nuvarande regler inom arbetsskadeförsäkringen.

Men regeringen har nu ytterligare brutit ett löfte, eftersom det inte läggs
fram någon proposition i denna fråga under vårriksdagen. Socialministern
påstår att en reformering av denna försäkring är alltför komplicerad.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta i arbetsskadeförsäkringen under
innevarande år?

1990/91:391 av Karl-Erik Persson (v) till justitieministern om en ny vapen-
lagstiftning:

Betänkande SOU 1989:44 Översyn av vapenlagstiftningen.

Denna utredning skulle ligga till grund för en ny vapenlagstiftning men
någon proposition kom aldrig.

Jag vill därför fråga justitieministern:

Kommer det någon proposition angående en ny vapenlagstiftning?

1990/91:392 av Annika Ahnberg (v) till miljöministern om halogenlampor:

Halogenlampor avger UV-strålning med 270—300 nanometers våglängd.
Denna strålning kan ge ögonskador och enligt vissa rapporter även hudska-
dor. Effekterna har varit kända länge, men bedömts som marginella. Nu vi-
sar nya undersökningar att effekterna kan vara större än man insett.

Halogenlampor kan förses med skyddsglas för att innestänga UV-strål-
ningen. I en del länder tillåts inte halogenlampor som är oskyddade. Efter-
som halogenlampor under senare år blivit allt vanligare som arbetsbelysning
blir det också alltmer angeläget att åtgärda problemen. Tillverkare, importö-
rer och konsumenter väntar på besked från samhällets myndigheter på om-
rådet, främst statens strålskyddsinstitut. Där tycks man emellertid oroa sig
mer för att ett förbud kan tolkas som ett tekniskt handelshinder än för män-
niskors hälsa.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga miljöministern:

Avser regeringen vidta åtgärder för att öka säkerheten vid användandet
av halogenlampor?

1990/91:393 av Inger Koch (m) till utrikesministern om Rumänien och de
mänskliga rättigheterna:

Den 1 februari beviljades Rumänien observatörsstatus i Europarådet. Be-
slutet motiverades bl.a. med att landet närmade sig demokrati. I Rumänien
lever, som en följd av fredstraktaten efter de två världskrigen, Europas
största minoritetsgrupp - den ungerska befolkningen i Transylvanien. Efter
Ceaucescus fall i slutet av 1989 hade man från den ungerska minoritetens
sida stora förhoppningar om en förbättring av den svåra situationen som man
levt i under diktaturen. Den nya rumänska regeringen utlovade också för-
bättringar när det gällde respekten för mänskliga rättigheter och en huma-
nare behandling av den ungerska befolkningen. Dessa utfästelser har inte

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

infriats. Tvärtom visar flera händelser under 1990 att den svåra situationen
för den ungerska minoriteten består. Ett exempel på detta är att man i maj
1990 avskaffade rätten för de studenter som gått i ungerska skolor att avlägga
inträdesprov till högre utbildning på sitt eget språk, trots att denna rätt är
garanterad i lag.

Jag vill med anledning av Europarådets beslut och den rumänska regimens
ovilja att garantera den ungerska minoriteten sina enskilda och kollektiva
rättigheter, fråga utrikesministern:

Vad avser den svenska regeringen göra för att detta förhållande uppmärk-
sammas internationellt och hur kommer regeringen att agera för att förmå
Rumänien att uppfylla de krav som Europarådet ställer på sina medlemslän-
der när det gäller respekten för mänskliga rättigheter?

den 8 februari

1990/91:394 av Margareta Gard (m) till arbetsmarknadsministern om arbets-
marknadsträningen och politiska sammanträden:

Den 24 januari skickade arbetslivsenheten i en kommun ut ett brev till
alla ungdomar i kommunal verksamhet som har särskilda inskolningsplatser
finansierade i huvudsak genom statsbidrag.

Ungdomarna erbjöds att på betald arbetstid delta i ett politiskt möte med
förre SSU-ordföranden och ledamoten i SAPs verkställande utskott Anna
Lind.

När en person utanförstående det socialdemokratiska patiet anmälde sig
som deltagare i mötet stoppades denne med motiveringen att det var ett in-
ternt möte.

Jag vill till statsrådet ställa följande fråga:

Avser statsrådet att vidta några åtgärder så att ungdomar i arbetsmark-
nadsträning - finansierad i huvudsak med statsbidrag - i framtiden inte kom-
mer att delta i slutna politiska sammanträden på betald arbetstid.

1990/91:395 av Marianne Samuelsson (mp) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén
om bistånd till Lettland:

Vid besök i Riga förra veckan fick vi höra om det stora behov som fanns
av reningsverk. Svenska biståndsmyndigheter hade varit i Riga på flera be-
sök men ännu hade de inte fått något besked om hjälpinsatser. Eftersom
stora delar av Rigas avlopp går orenat ut i Rigabukten är det angeläget att
byggandet av reningsverk snarast kommer till stånd.

Jag vill därför veta vilken hjälp regeringen planerar ge till Lettland och
när den kan komma till stånd.

1990/91:396 av Birger Hagärd (m) till statsrådet Göran Persson om dokto-
randers ekonomiska situation:

Sverige behöver fördubbla antalet årligen nyexaminerade doktorer fram

till sekelskiftet, från ca 1000 nu till omkring 2000. För att stimulera allt fler
att söka sig till forskarutbildning har riksdagen i stor enighet beslutat om åt-
gärder för att trygga doktorandernas studiefinansiering. Utbildningsbidra-
gen ersätts successivt av doktorandtjänster. Situationen kompliceras dock av
att de som innehar en doktorandtjänst omedelbart blir skyldiga att återbe-
tala på de studiemedel, som de uppburit under grundutbildningen. De drab-
bas alltså av en extra akademikerskatt på 4 % av bruttoinkomsten, medan
de som innehade utbildningsbidrag hade uppskov med återbetalningen un-
der hela studietiden. Den ena handen tar alltså vad den andra ger. Detta var
knappast riksdagens avsikt, när man ville förbättra doktorandernas situa-
tion.

Vilka åtgärder avser utbildningsministern vidta för att befria dem som in-
nehar doktorandtjänst från återbetalningsskyldigheten under studietiden
fram till doktorsexamen?

1990/91:397 av Jan-Olof Ragnarsson (v) till statsrådet Maj-Lis Lööw om
rättssäkerheten i asylärenden:

Enligt uppgifter i massmedia, bekräftade av statssekreterare Bo Görans-
son i radioprogrammet Kanalen 910206, ersätts handläggare av asylärenden
med ackordslön, 700 kr. per ärende. På detta sätt har exempelvis en handläg-
gare tjänat 24500 kr. utöver sin ordinarie lön.

Anser invandrarministern att denna löneform går att förena med krav på
rättssäkerhet i sådana ärenden?

1990/91:398 av Bengt Hurtig (v) till arbetsmarknadsministern om nytt polis-
hus i Gällivare:

I flera års tid har såväl Gällivare kommun som olika myndigheter och fack-
liga organisationer begärt att ett nytt polishus byggs i Gällivare. Förbättrade
utrymmen och förbättrad arbetsmiljö är nödvändig inte minst vid nyrekryte-
ring av personal. På grund av den ansträngda kommunala ekonomin och låg-
konjunkturen är investeringstakten låg i Gällivare kommun och arbetslöshe-
ten bland byggnadsarbetare ökar. Situationen inte minst ur arbetsmarknads-
synpunkt är därför sådan att ett initiativ för att få i gång detta byggnadspro-
jekt är lämpligt.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:

Är regeringen beredd att ta ett sådant initiativ att polishusbygget i Gälli-
vare kan komma till stånd?

1990/91:399 av Arne Mellqvist (s) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om bi-
ståndet till de östeuropeiska länderna:

Under våren 1990 beslutade riksdagen om den miljard för samarbete med
de östeuropeiska länderna som regeringen lagt förslag om.

Som en grundläggande utgångspunkt redovisades ett svenskt stöd till ut-
vecklingen mot demokrati, sociala förbättringar, marknadshushållning samt
en förbättrad miljö i området. De flesta insatser som miljarden skulle möjlig-

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Prot. 1990/91:59 göra skulle riktas mot områden belägna nära Sverige; Polen, de baltiska re-
8 februari 1991 publikerna och det sovjetiska närområdet.

Mot bakgrund av de händelser vi nu bevittnar i Baltikum vill jag fråga om
regeringen avser att förändra den tidigare uttalade inriktningen av det bilate-
rala bistånd som utges inom Östeuropa-miljarden?

1990/91:400 av Lars Tobisson (m) till statsrådet Erik Åsbrink om utredning
om en oberoende ställning för riksbanken:

För en månad sedan klargjorde regeringen i finansplanen att den sedan i
våras planerade utredningen om ökat oberoende för riksbanken skulle till-
sättas inom kort. I en frågedebatt strax därefter begärde jag samråd mellan
regering och riksdag om utredningens direktiv och sammansättning — ett
krav som sedan upprepats av riksdagens talman. Ännu har emellertid inget
förmärkts i detta avseende.

Mot denna bakgrund vill jag fråga följande:

När planeras samråd ske, så att utredningen om riksbankens oberoende
kan tillsättas?

1990/91:401 av Lola Björkquist (fp) till kommunikationsministern om utbyte
av utländska körkort mot svenska:

Den 11 juni 1990 blev kommittén Körkort 2000 klar med ett delbetän-
kande rörande utbyte av utländska körkort mot svenska.

Kommittén hade arbetat förhållandevis snabbt. Den kunde bl.a. använda
den 5-åriga utredningen som trafiksäkerhetsverket (TSV) lade fram våren
1989.

Betänkandet förordade, precis som många andra gjort tidigare, att utby-
tesrätten upphävs för alla körkort utom för dem som utfärdats i Norden.
Man ansåg att fr.o.m. den 1 januari i år skulle de nya reglerna kunna träda i
funktion.

Regeringen har ännu inte redovisat något förslag. Länsstyrelserna och sta-
tens kriminaltekniska laboratorium (SKL) väntar och dignar under arbets-
bördan.

Därför vill jag fråga kommunikationsministern om och i så fall när rege-
ringen kommer med något förslag om nya föreskrifter?

1990/91:402 av Görel Thurdin (c) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om de
enskilda hjälporganisationernas biståndsprojekt:

De enskilda biståndsorganisationerna svarar för en allt större andel av det
sammanlagda svenska biståndsarbetet och mer än en miljard kronor beräk-
nas utbetalas till dessa under budgetåret 1991/92. Organisationerna utför en
stor del av hjälpverksamheten och är viktiga för att ta tillvara det engage-
mang för biståndsarbete som finns hos en stor del av allmänheten.

Det är dock ofrånkomligt att de enskilda organisationerna är betydligt
mer sårbara i sin verksamhet än vad en offentlig myndighet är. Om samhälls-

stödet av skilda skäl upphör är det inte sällan nödvändigt att oplanerat av-
bryta projekt till men för de människor som fått hjälp den vägen.

Under den senaste tiden har så bidrag till organisationen Hoppets Stjärna
hållits inne. Effekten av detta är att livsuppehållande hjälpprojekt för många
människor, barn i Rumänien och på Filippinerna, hastigt avbrutits av brist
på medel.

Effekterna för dessa barn är utomordentligt allvarliga. Mot denna bak-
grund vill jag till statsrådet Lena Hjelm-Wallén ställa följande fråga:

Vilken beredskap finns för att begränsa effekterna för de människor som
drabbas av oplanerade nedläggningar av hjälpprojekt i dessa fall?

1990/91:403 av Marianne Jönsson (c) till statsrådet Anita Gradin om jord-
bruket och EG:

I en mängd arbetsgrupper inom regeringskansliet förbereds den svenska
anpassningen till EG. Genom EES-förhandlingarna har anpassningen redan
börjat på en rad områden. Jordbruksområdet ligger dock utanför överlägg-
ningarna eftersom EES-avtalet inte förutses omfatta någon gemensam jord-
brukspolitik. Det enda som berörs på detta område är handeln med jord-
bruksprodukter.

I juni 1990 fattades ett nytt jordbrukspolitiskt beslut i Sverige. I EG förbe-
reds just nu en ny jordbrukspolitik som skiljer sig från den gamla. För att
klara en svensk anslutning till EG i mitten eller slutet av 1990-talet är det
viktigt att förbereda detta nu genom bl.a. arbetsgrupper som kartlägger
vilka förändringar som krävs inom resp, område. Anpassningsarbetet måste
bedrivas även inom de områden som inte omfattas av EES-förhandlingarna.

Med hänvisning till ovanstående frågar jag statsrådet:

Avser regeringen att tillsätta en arbetsgrupp för att se över vilka åtgärder
som krävs inom jordbruket vid ett närmande till EG?

1990/91:404 av Lennart Nilsson (s) till statsrådet Erik Åsbrink om förtids-
pensionärerna och skatteomläggningen:

En person med halv förtidspension utan några andra inkomster hade un-
der 1990 971 kr. i folkpension och 1238 kr. i pensionstillskott, summa 2209
kr. per månad. Någon skatt utgick inte på grund av det extra avdraget för
pensionärer.

1991 är halv förtidspension 1053 kr. och pensionstillskottet uppgår till
1395 kr. Summa 2448 kr. per månad.

Med det nya skattesystemet får ovan nämnda förtidspensionär betala 232
kr. per månad i skatt i Uddevalla. (33 kr. kommunalskatt.) Nettoökning mel-
lan 1990 och 1991 blir hela 7 kr. per månad.

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att rätta till dessa uppen-
bara brister i det nya skattesystemet?

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

6§ Kammaren åtskildes kl. 13.18.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdes början t.o.m. 4§ anf. 13 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 33 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

OLOF MARCUSSON

/Gunborg Apelgren

Innehållsförteckning

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

Fredagen den 8 februari

1 § Utökning av antalet suppleanter i bostadsutskottet........... 1

2 § Svar på interpellation 1990/91:126 om brister i statsförvaltningens

medelshantering................................... 1

Civilminister Bengt K Å Johansson (s)

Lars Leijonborg (fp)

3 § Svar på interpellation 1990/91:118 om barnen i Rumänien..... 7

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Rosa Östh (c)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

4§ Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 58)................. 13

Regionalpolitik m.m. (forts.)......................... 13

Eva Björne (m)

Björn Samuelson (v)

Isa Halvarsson (fp)

Kjell Ericsson (c)

Magnus Persson (s)

Birgit Henriksson (m)

Roland Sundgren (s)

Birger Andersson (c)

Andre vice talmannen (om debattreglerna)

Ulla Berg (s)

Ingvar Johnsson (s)

Arne Kjörnsberg (s)

Carl Frick (mp)

Anita Johansson (s)

Övriga frågor..................................... 51

Hans Lindblad (fp)

Anita Johansson (s)

Carl Frick (mp)

Jerry Martinger (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Inger Hestvik (s)

Sonia Karlsson (s)

Krister Skånberg (mp)

5 § Anmälan om frågor

1990/91:386 av Viola Furubjelke (s) om det bundna biståndet 63

1990/91:387 av Torgny Larsson (s) om folkbokföringsreformen 63

1990/91:388 av Ylva Annerstedt (fp) om Ing 1 ............ 64

1990/91:389 av Bengt Harding Olson (fp) om de skånska pan-

sarförbanden ................................... 64 71

Prot. 1990/91:59

8 februari 1991

1990/91:390 av Sigge Godin (fp) om arbetsskadeförsäkringen 64
1990/91:391 av Karl-Erik Persson (v) om en ny vapenlagstift-

ning .......................................... 65

1990/91:392 av Annika Åhnberg (v) om halogenlampor..... 65

1990/91:393 av Inger Koch (m) om Rumänien och de mänskliga

rättigheterna................................... 65

1990/91:394 av Margareta Gard (m) om arbetsmarknadsträ-
ningen och politiska sammanträden.................. 66

1990/91:395 av Marianne Samuelsson (mp) om bistånd till Lett-
land .......................................... 66

1990/91:396 av Birger Hagård (m) om doktoranders ekono-
miska situation................................. 66

1990/91:397 av Jan-Olof Ragnarsson (v) om rättssäkerheten i
asylärenden.................................... 67

1990/91:398 av Bengt Hurtig (v) om nytt polishus i Gällivare . 67

1990/91:399 av Arne Mellqvist (s) om biståndet till de östeuro-
peiska länderna................................. 67

1990/91:400 av Lars Tobisson (m) om utredning om en obe-
roende ställning för riksbanken..................... 68

1990/91:401 av Lola Björkquist (fp) om utbyte av utländska
körkort mot svenska............................. 68

1990/91:402 av Görel Thurdin (c) om de enskilda hjälporgani-
sationernas biståndsprojekt........................ 68

1990/91:403 av Marianne Jönsson (c) om jordbruket och EG . 69

1990/91:404 av Lennart Nilsson (s) om förtidspensionärerna

och skatteomläggningen.......................... 69

gotab 98095, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:59 Fredagen den 8 februari

Riksdagens protokoll1990/91:59

Fredagen den 8 februari

Kl. 9.00-13.18

1 § Utökning av antalet suppleanter i bostadsutskottet Svar på interpella-

2 § Svar på interpellation 1990/91:126 om brister i statsförvaltningensmedelshantering

3§ Svar på interpellation 1990/91:118 om barnen i Rumänien

4 § Allmänpolitisk debatt

5 § Anmälan om frågor

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:59

2 § Svar på interpellation 1990/91:126 om brister i statsförvaltningens
medelshantering