Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:58 Torsdagen den 7 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1990/91:58
Riksdagens protokoll
1990/91:58
Torsdagen den 7 februari
Kl. 9.00-20.00
Protokoll
1990/91:58
1 § Allmänpolitisk debatt
(forts, från prot. 57)
Ekonomisk politik
Anf. 1 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Med stigande förvåning har jag på senare tid hört alltmer
bestämda förutsägelser från regeringshåll om en snar vändning uppåt i eko-
nomin. Enligt finansplanen skall själva vändpunkten nås i år, och sedan vän-
tas återhämtningen fortsätta under 1992. Men lika litet som det går att prata
bort prishöjningar och valutakriser, lika litet går det att med bara ord be-
tvinga den dystra verklighet som socialdemokraternas misslyckade ekono-
miska politik har fört oss till. Jag skall därför inleda med att slå fast några
kalla fakta, med att som kontrast teckna den rätta bilden.
Sverige får i år enligt samstämmiga bedömningar den sämsta tillväxten
bland industriländerna. Eller rättare sagt: Det blir ingen tillväxt alls, utan en
produktionsminskning. Med nuvarande politik talar det mesta för att fallet
fortsätter även nästa år. Men även om det skulle kunna bli en obetydlig för-
bättring, som regeringen hoppas, kommer utnyttjandet av våra produktions-
resurser att ytterligare försämras. Sverige fortsätter därmed att i rask takt
halka efter jämförbara välfärdsländer.
Förra året steg priserna i Sverige med över 10 %. På grund av skattehöj-
ningar vid årsskiftet accelererade inflationen i januari med bortåt 4 % på en
enda månad. Årstakten är därmed uppe i närmare 12 %, och efter den höj-
ning av boendekostnaderna som inträffade i februari får vi räkna med en
ytterligare uppgång till ca 13%. Bakom dessa stigande tal ligger de höjda
hyror och de fördyrade arbetsluncher och resor som har drabbat medbor-
garna till följd av strävan, envisheten, att trots marginalskattelättnader hålla
skattetrycket uppe på en oförändrat hög nivå. Även om man för framtiden
inte förutser nya kostnadsökningar av samma storleksordning tar det erfa-
renhetsmässigt ändå en avsevärd tid att driva ut inflationssjukan ur det eko-
nomiska systemet. Löftet i finansplanen om att prisstegringen under 1992
skall ha kommit ner klart under nivån i våra konkurrentländer är minst sagt
lättsinnigt.
Med västvärldens sämsta tillväxt och snabbaste inflation är det inte under-
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
1 Riksdagens protokoll 1990/91:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
ligt att Sveriges utbyte med utlandet fortsätter att försämras. Finansminis-
tern förutser själv växande underskott i bytesbalansen både i år och nästa år.
Vid sidan härav förekommer en snabb utströmning av placeringskapital.
Man söker bättre avkastning i aktier, fastigheter och företag utomlands.
Därmed ställs det krav på en växande utlandsupplåning, och det förutsätter
att den svenska räntenivån förblir hög och i stigande i förhållande till omvärl-
den.
Höga räntekostnader minskar ytterligare intresset för satsningar i Sverige.
Därmed får vi inte de nya jobb som kan ersätta sådana som slås ut till följd
av den alltför höga kostnadsnivån. Det största misslyckandet för den tredje
vägens ekonomiska politik är naturligtvis att man, trots att inflationen har
tillåtits skena i väg, inte kan förhindra att arbetslösheten under 1991 stiger
till hittills oanade höjder. Senare i dag kommer arbetslöshetsstatistiken för
januari att presenteras. Jag förutser en uppgång från december när det gäller
antalet arbetslösa med ca 20 000 till totalt över 100 000 arbetslösa. Skulle
inte den gränsen passeras denna gång, sker det med säkerhet nästa månad.
Att vrida utvecklingen rätt igen, att återställa förutsättningarna för tillväxt
och sysselsättning, är inte gjort i en handvändning. Det blir ett långt och mö-
dosamt arbete, och det förutsätter en omprövning av många socialdemokra-
tiska dogmer. Den har regeringen bitvis påbörjat. Men det går trögt, efter-
som motståndet är starkt på sina håll i rörelsen och eftersom hjärtat natur-
ligtvis inte kan vara med när hjärnan säger att man måste handla mot sin
ideologiska övertygelse.
Om nu inte allt kan ställas till rätta med en gång är det desto viktigare att
lämna klara besked om att en kursändring kommer, att sända tydliga signaler
och - vilket är ännu bättre - att vidta konkreta åtgärder som ett första steg på
vägen mot en bättre tingens ordning. Låt mig då understryka att regeringens
planer på att driva fondsocialismen vidare i ATP-systemets hägn är raka
motsatsen. Det är ett säkert sätt att ytterligare försämra näringsklimatet i
vårt land.
Det kanska allra viktigaste just nu är i stället att klart och tydligt uttala att
Sverige kommer att sända in en ansökan om medlemskap i EG före årets
slut. Denna vår avsikt bör ges ökat eftertryck genom en omedelbar anknyt-
ning av kronan till den europeiska valutaenheten, ecun. Den direkta följden
av ett sådant åtagande blir en minskning av den räntemarginal som vi måste
ha i förhållande till Euromarknaden, och det stimulerar naturligtvis till sats-
ningar i Sverige.
Därutöver är det av största vikt att nu börja sänka Sveriges rekordhårda
skattetryck. Det behövs en sänkning med 6 procentenheter, eller med nära
100 miljarder kronor, för att vi skall komma ner till samma nivå som gäller
för vår närmaste konkurrent som högskatteland, Danmark, och med 17 pro-
centenheter, eller med nära 250 miljarder kronor, för att vi skall komma ner
till genomsnittet inom EG.
Glädjande nog uttalar man nu i både folkpartiet och centerpartiet i sina
partimotioner att man är inställd på en minskning, åtminstone ned till vad
som i dag är Danmarks nivå. Regeringspartiet talar om en sänkning av de
offentliga utgifterna för att på det sättet kunna reducera skattetrycket på
sikt. Men vad är det egentligen för ”sikt”? I fråga om den valplattform som
nyligen presenterades och som uttryckligen skall gälla för hela 90-talet - be-
nämningen är Valplattform för 90-talet - sägs det inte ett ord om att skatte-
trycket skall sänkas.
Självfallet måste den nödvändiga skatteanpassningen till Europa ske suc-
cessivt. Det är mycket som behöver göras. Men allt kan inte ske på en gång.
Då bör vi givetvis börja med att sänka de skatter som skadar mest. Eftersom
kapital är mest lättrörligt över gränserna och eftersom investeringsflykten
redan har inletts, gäller det att snabbt sänka skatterna på sparande och före-
tagande - skatter som olyckligtvis nyligen har höjts med bortåt 40 miljarder
kronor. Vidare blir det angeläget att sänka kostnadsnivån för svenska före-
tag genom en reducering av löneskatterna. Det går heller inte att särskilt
länge dröja med en justering av den indirekta beskattningen ner mot euro-
peisk nivå. Men då är det generella nedsättningar av momsen som är det
väsentliga.
Utrymme för skattesänkningar måste skapas genom besparingar på den
offentliga utgiftssidan. Det moderata budgetalternativet för 1991/92 innebär
t.o.m. en viss förstärkning jämfört med regeringens förslag, som visserligen
presenteras som balanserat men i realiteten visar ett underskott. Ekonomisk
effektivitet uppnås genom avregleringar, som befrämjar konkurrensen och
ökar människors valfrihet. Det allmänna skall inte syssla med sådant som
lika bra eller bättre utförs i enskild regi. Det betyder att offentliga tjänstemo-
nopol skall brytas och att statligt och kommunalt ägda tillgångar i betydande
utsträckning kan privatiseras.
Men samtidigt måste det allmänna se till att det som ingen annan kan ut-
föra sköts bättre än vad som varit fallet under senare år. Trots den kraftiga
ökningen av offentliga utgifter har statliga kärnområden som försvar, rätts-
väsen och polis fått förfalla - för att inte tala om hur infrastrukturen i form
av kommunikationer samt högre utbildning och forskning har försummats.
Försäljningen av statliga företag ger oss moderater utrymme att föreslå 2
miljarder mer än regeringen till väginvesteringar och nästan 1 miljard mer
till universitet och högskolor.
Herr talman! Jag har tidigare i denna kammare konstaterat att kampen
mellan kapitalism och socialism är avgjord till kapitalismens fördel. Vad
mera är: Det finns ingen tredje väg. Den har inte visat sig framkomlig när
den prövats i Sverige. Den avvisas av de nya östeuropeiska ledare som, när
de nu gör upp med det socialistiska systemet, i likhet med den tjeckoslova-
kiske finansministern Klaus konstaterar att den tredje vägen leder till den
tredje världen. Samstämmigheten är stor om att vad som behövs är mer av
marknadsekonomi och mindre av planhushållning och politisk styrning.
Det finns de som hävdar att även svenska socialdemokrater har insett
detta. Och det gör de säkert-några, långtifrån alla. Men även om ett omtän-
kande kan vara på väg, vill jag hävda att ett parti som står för gårdagens
idéer inte kan klara framtidens, eller rättare samtidens, krav. På samma sätt
som jag i debatter med företrädare för andra borgerliga partier har brukat
hävda att socialdemokratisk politik drivs bäst av socialdemokraterna själva,
är det naturligtvis sant att de svarar bäst för en marknadsliberal politik som
verkligen tror på den, som är övertygade om att den är riktig. För den upp-
giften krävs det en borgerlig regering, som utgår från de grundsatser som
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Carl Bildt och Bengt Westerberg presenterade i höstas och som ytterligare
utvecklats i partimotioner nu i januari.
Anf.2 ANNE W1BBLE (fp):
Herr talman! I ett antal dokument under det senaste halvåret, nu senast i
finansplanen, har regeringen konstaterat att det ekonomiska läget präglas av
problem. Regeringen är värd en eloge för att den är så sanningsenlig. Den
s.k. tredje vägens politik har nu definitivt förpassats till papperskorgen.
Regeringen beskriver själv resultatet av den förda politiken så här: Den
totala produktionen i landet minskar, prisökningarna är skyhöga, investe-
ringarna sjunker, underskottet i våra utlandsaffärer blir större varje år och
arbetslösheten ökar i rasande takt. Jag har ingen invändning mot den be-
skrivningen - den är tyvärr alltför sann. Under de senaste dagarna har det
lagts varsel om permitteringar i en tidigare aldrig skådad omfattning.
Trots dessa problem finns det ändå ljusglimtar. Under de senaste måna-
derna har det skett flera positiva förändringar: skattereformen, EG, energi-
politiken. Dessa är en bra början, men de måste följas av fler. Samtidigt finns
många illavarslande tecken på att socialdemokraterna inte förmår fortsätta,
och t.o.m. backar, när det inte längre är akut valutakris.
Låt mig peka på några illavarslande tecken.
Partisekreteraren Bo Toresson tycker inte att man skall prioritera kampen
mot inflationen. Han skriver i Svenska Dagbladet: "Vi prioriterar full
sysselsättning---. Antingen för man en ekonomisk politik som prioriterar
full sysselsättning eller också ger man i praktiken upp den målsättningen.”
Han går t.o.m. så långt att han indirekt berömmer partiet för att ha skapat
den överhettning som gav extremt låg arbetslöshet förra året.
Detta är precis motsatsen till vad Allan Larsson skriver i finansplanen.
Jag måste därför fråga Allan Larsson: Vilket budskap är det som egentli-
gen gäller - är det Allan Larssons budskap om prioritering av kampen mot
inflationen eller är det partisekreterarens budskap om prioritering av syssel-
sättningen? På vilken sida står Hans Gustafsson i denna interna konflikt?
Låt mig tills vidare anta att beskeden i finansplanen gäller och att Bo To-
resson blir överkörd. Kampen mot inflationen skall alltså överordnas. Hur
skall då detta ske? Även på denna punkt tycks det finns ganska ordentliga
interna motsättningar.
Statsministern har t.ex. sagt att det skulle ha varit bättre för svensk eko-
nomi om bara regeringen hade fått igenom sitt förslag att höja momsen med
2 % våren 1989. Finansministern däremot har sagt att skattehöjningar inte
hjälper. Det verkar som om Ingvar Carlsson egentligen skulle vilja föra en
annan politik. Men det går inte, för då blir det valutakris. Detta är inte sär-
skilt förtroendeskapande.
Statsministern har också sagt att svensk ekonomi skulle ha varit bättre om
det s.k. stopp-paketet med lönestopp, prisstopp, strejkstopp. m.fl. hade gått
igenom i riksdagen förra våren. Finansministern däremot har sagt att par-
terna har ansvaret för avtalsförhandlingarna och att vi inte skall ha prisstopp.
De olika budskapen skapar stor förvirring, och jag vill fråga Allan Larsson
om han nu har skrinlagt planerna på någon form av lagstiftning för lönerna.
Jag skall också vända mig till Hans Gustafsson: Tänker han förhandla med
centern i utskottet om ett slags lönelag?
Herr talman! Regeringen berömmer sig i finansplanen av att ha sparat ett
antal miljarder kronor i statsbudgeten. En av besparingarna som man räknat
sig till godo gäller arbetsskadeförsäkringen. Den skall samordnas med sjuk-
försäkringen, står det. På denna punkt har därefter Stig Malm sagt nej. Han
vill inte ha någon samordning, eftersom det skulle innebära en viss sänkning
av ersättningsnivån inom arbetsskadeförsäkringen.
Regeringen har redan visat betydande eftergifter mot den fackliga grenen
av arbetarrörelsen. Man snålar och sparar på anslag till handikappade, på
biståndet till fattiga u-länder och på kulturen, men man vidgar avdragsrätten
för fackavgifter. Och ett anslag på en kvarts miljard kronor för facklig infor-
mation om MBL, en lag som funnits i mer än 15 år och rimligen är välkänd
nu, det vågar man inte minska med en enda krona.
I dag har socialministern meddelat att det inte blir någon samordning mel-
lan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Det beror på tekniska
problem, sägs det. Så kanske det kan uttryckas - de tekniska problem som
skulle uppkomma för samordningen mellan LO och det socialdemokratiska
partiet i valrörelsen om Malm fick ge sig nu igen. Jag tycker det är bekläm-
mande. Partiet är tydligen viktigare än en bra politik.
Jag vill fråga Allan Larsson vad som nu återstår av regeringens planerade
förändringar inom transfereringssystemet - finns det någon enda åtgärd kvar
som främjar arbetslinjen och minskar utgiftsexplosionen? Hans Gustafsson
får tydligen vackert finna sig i att räkna om regeringens budget med mindre
besparingar.
Herr talman! I finansplanen står att regeringen anser att industrin måste
växa och erbjudas goda utvecklingsbetingelser. Detta är alldeles sant. Det är
i själva verket den enda möjligheten att skapa riktiga jobb och värna den
fulla sysselsättningen.
På åtminstone två grundläggande områden tycks regeringen vara i full färd
med att aktivt göra precis tvärtom. Även i dessa fall handlar det om eftergif-
ter till facket.
Först AP-fonderna. Påhejad av LO vill regeringen låta AP-fonderna köpa
mera aktier och dessutom kanske tredubbla fonderna i storlek. Såvitt jag vet
är den svenska regeringen den enda i världen som tror att ökat statligt
ägande inom näringslivet befrämjar tillväxt och erbjuder goda utvecklings-
möjligheter. Alla andra regeringar är i full färd med att avsocialisera och pri-
vatisera ägandet.
Skälet till detta är mycket enkelt. Privat ägande är en grundförutsättning
för en fungerande marknadsekonomi. Omsorgen om den egna egendomen,
oavsett om det är ett eget företag som skall gå med vinst eller en egen bostad
som skall underhållas, är en grundpelare för ett samhälles möjligheter att
skapa, utveckla och vårda resurser.
Regeringen tänker sig också att lägga in löntagarfonerna i AP-systemet.
Detta illustrerar än tydligare att AP-fonderna skall användas för utökat stat-
ligt ägande och ökad makt. Folkpartiet liberalerna säger nej till alla former
av fondsocialism.
Det andra området som jag vill peka på gäller skatten på företagens arbe-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
tande kapital. I en promemoria från finansdepartementet föreslås en kraftig
skärpning av denna skatt.
Det vittnar om en sällsynt dålig förståelse för företagandets villkor. Risken
är mycket stor att det skulle tvinga fram försäljning och nedläggning av
många mindre och medelstora familjeföretag, eftersom de helt enkelt inte
klarar ökade skatter. Effekten blir att jobb försvinner, kreativa företagare
ger upp, och maktkoncentrationen i näringslivet ökar.
Mot detta står att LO troligen gillar tanken på skärpt företagsskatt. Men
det borde vara en klen tröst för en finansminister som säger sig vilja skapa
tillväxt och framtidstro.
Folkpartiet liberalerna vill avskaffa skatten på företagens arbetande kapi-
tal.
Jag vill fråga finansministern om han vågar visa någon förståelse för före-
tagandets villkor och lägga fram ett sådant förslag eller om han även på
denna punkt måste böja sig för LO.
Herr talman! Verkligheten är i dag sådan att alla insiktsfulla bedömare är
ense om att det som krävs är en borgerlig politik. Jag förstår att det är svårt
för en socialdemokratisk regering. En borgerlig politik förs faktiskt bäst av
en borgerlig regering. Det är min fasta övertygelse att Sverige skall få en
sådan efter höstens val.
Anf.3 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Den internationella högkonjunkturen är över. I år sjunker
tillväxten, och inflationen stiger. Redan nästa år bör dock en viss återhämt-
ning kunna ske, men osäkerheten är betydande, inte minst med tanke på
kriget i Mellanöstern och utvecklingen av USAs ekonomi.
Sveriges egen, inhemskt tillverkade konjunkturnedgång slår nu igenom i
ekonomin med full kraft. Antal varsel, företagsnedläggelser och arbetslös-
het ökar markant. Socialdemokraterna säger sig ha ambitionen att slå vakt
om den fulla sysselsättningen, men de har inte visat förmågan. Trots åtta års
internationell högkonjunktur kommer vi att tvingas se fram emot en snabbt
stigande arbetslöshet. Det politiska ansvaret för detta bör först och främst
lastas den socialdemokratiska regeringen.
Regeringen hävdar att industriproduktionen och sysselsättningen åter kan
börja stiga redan under 1991. Vi har svårt att tro att så kan bli fallet. Under
förutsättning av samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneavtal kan kanske en
sådan omsvängning komma under 1992.
I nuvarande läge är utgången av avtalsrörelsen förmodligen av än större
betydplse än normalt. Med eller utan Rehnbergkommissionens förhopp-
ningsvis positiva utfall kommer dock de närmaste åren att bli kärva, och
stora krav kommer att ställas på den ekonomiska politiken.
En sådan ekonomisk politik måste bl.a. ha målen låg inflation, full syssel-
sättning, rättvis fördelning, regional balans och en god miljö.
Utgångspunkten måste vara en fortsatt stram finanspolitik och en fast va-
lutapolitik. För att inte bytesbalansen ytterligare skall försämras, måste ut-
rymme för investeringar skapas genom att offentlig och privat konsumtion
hålls tillbaka samtidigt som sparandet ökar.
Vi måste med all kraft bekämpa inflationen. Kostnaderna rent allmänt
måste ned, men viktigast är att åstadkomma lägre priser på nödvändig kon-
sumtion som boende, mat och arbetsresor.
Arbetslöshet skall inte användas som ett medel i den ekonomiska politi-
ken. Arbetsmarknadspolitiken måste inriktas på kompetensgivande utbild-
ning för att undanröja flaskhalsar. Det krävs åtgärder för rehabilitering, så
att arbetsskadade snabbt kan återgå till arbetet men också en bättre arbets-
miljö för att minska sjukskrivningar på grund av arbetsskada. Genom beslu-
tet om arbetslivsfonden kan vi nu läsa positiva rubriker om t.ex. Susanne i
Gävleborgs län, vilken med hjälp av pengar från arbetslivsfonden kunde
återgå till sitt arbete därför att åtgärder som vidtagits sparade hennes axlar.
Den offentliga sektorn måste förnyas, och skattetrycket minska. Konkur-
rensförhållandena måste stärkas och monopoltendenser motverkas inom
flera branscher. I vårt budgetförslag minskar vi skattetrycket med nära 6 mil-
jarder utöver regeringens budgetförslag, vilket vi klarar genom besparingar
i statsutgifterna.
Omfattande investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning måste
genomföras. De skall bidra till att lägga en grund för en god ekonomisk ut-
veckling på längre sikt.
Centerns budgetalternativ innebär en framtidssatsning på kommunikatio-
ner och utbildning. För kommande budgetår satsar centern 3,5 miljarder
kronor på infrastrukturella åtgärder utöver regeringens budgetförslag.
Jag vill i samband med detta lyfta ett varningens finger till regeringen. Det
blir ingen regional balans, om satsningar endast görs i storstadsområdena.
Då kommer i stället köerna och miljöproblemen där att fortsätta. Det är i
stället viktigt att fördela satsningarna i landet. Då kan produktionen öka mer
än annars, utan att resultatet blir överhettning.
Om hela Sverige skall utvecklas, krävs också bättre villkor för små- och
nyföretagandet. Skatt på arbetande kapital måste bort. Möjlighet till kvitt-
ning för nystartade företag måste införas, liksom lägre arbetsgivaravgifter
för de mindre företagen.
Det totala sparandet i ekonomin måste öka genom att det personliga hus-
hållssparandet främjas. Det tillfälliga obligatoriska sparandet bidrog med 11
miljarder i ökat sparande. En stor del av detta kan genom sparstimulanser
bli ett frivilligt sparande. Centern har under ett antal år föreslagit skattefria
avsättningar till personliga investeringskonton för boende och nyföreta-
gande.
Ekonomi och ekologi måste förenas. Den på lång sikt viktigaste struktur-
frågan i ekonomin är att hejda miljöförstöringen. Det gäller att åstadkomma
en hållbar ekonomisk utveckling där tillväxten skapas genom miljövänlig
produktion och miljövänliga produkter.
Sverige behöver en politik som får människorna att känna att de för den
sittande regeringen inte är ett särintresse. Det gäller våra gamla, familjer,
ensamstående utan barn, våra ungdomar och studerande. Det gäller små-
företagen i vårt näringsliv, och det gäller också alla i våra föreningar.
Numera anser regeringen att det t.o.m. räknas som ett särintresse att på-
verka bytesbalansen i positiv riktning genom att sänka turistmomsen. Den
senaste rapporten på det området visar att antalet arbetslösa ökat med 8 000.
450 restauranger gick omkull år 1990, och under januari ytterligare 47, och
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
omsättningen i december låg 21 % under samma månad år 1989. I en isole-
rad beräkning ses höjningen av turistmomsen som en del av finansieringen
av skatteomläggningen. I ett vidare statsfinansiellt och framför allt samhälls-
ekonomiskt perspektiv är det en katastrof.
När resurserna är knappa och en ekonomi i kris skall saneras, är behovet
av rättvis fördelning som störst. Bara den som saknar förankring i verklighe-
ten kan bortse från att landets kris gäller de många människornas vardagse-
konomi. Krisen gäller kostnaderna för mat, resor och boende samt utsik-
terna att få behålla jobbet. Den gäller möjlighetern att få vård och omsorg
den dag hälsan och orken inte längre står bi, liksom rätten att själv få på-
verka och välja sin framtid.
En ny regering kan inte acceptera de orättvisor som har förekommit under
80-talet. Den måste därför skriva in målsättningen rättvis fördelning i sin re-
geringsförklaring.
Herr talman! Centern fullföljer rättvisepolitiken. Skatteomläggningens
snedfördelning måste rättas till. Skatteomläggningen har en fördelningspoli-
tisk slagsida som skapas av bl.a. höjda kostnader för boende och kollektiv-
trafik. När momsen vid nästa årsskifte skall sänkas, anser vi i centern att
sänkningen skall göras på matmomsen ner till 13,64 %.
Vidare anser vi i centern att byggmomsen och momsen på tjänster kopp-
lade till boende skall sänkas till samma nivå, vilket betalas bl.a. genom slo-
pade investeringsbidrag. Slopad energimoms bidrar också till sänkta boen-
dekostnader.
Sänka mat- och boendekostnader gynnar främst låg- och medelinkomstta-
gare, vilka använder förhållandevis störst andel av sitt ekonomiska utrymme
till sådan nödvändig konsumtion. Jag tycker i likhet med tidningen Afton-
bladet att sänkt moms på mat är en bra målsättning för finansministerns bud-
getarbete hösten 1991, vem det nu än blir.
Vi måste ta ett helhetsgrepp på marginalskatten. Trots skatteomläggning-
ens marginalskattesänkning är det i dag flera grupper som råkar ut för
mycket höga marginaleffekter. Det gäller bl.a. studerande. En inkomst på
1000 kr. utöver det sk. fribeloppet i studiemedelssystemet betyder inte bara
30 % i kommunalskatt. Det betyder också minskade studiemedel med 50 %
och minskade bostadsbidrag med 33,3%. En summering av detta ger vid
handen att en ungdom som studerar får en marginaleffekt på 113 % vid t.ex.
ett vak-jobb på sjukhus.
Förhållandet är detsamma för pensionärerna. Så länge vi skall bolla med
deras särskilda grundavdrag, kommer deras marginalskatt att vara betydligt
högre än vanliga löntagares, speciellt när förmögenheten skall påverka. Vårt
förslag är en höjd grundpension på för närvarande 98 000 kr. Det ger ökad
grundtrygghet, bättre fördelningspolitik och minskade marginaleffekter.
Sammanfattningsvis innebär centerns förslag lägre skatt med lägre kostna-
der för bidrag, lägre inflation, rättvisare pensionssystem, större möjligheter
till produktivt arbete, mindre stödbehov, mindre rundgång, mer dynamik
bland människorna och därmed en effektivare ekonomi.
Anf. 4 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! I den ekonomisk-politiska debatten finns det många san-
ningssägare. För tillfället är det inne att hylla marknaden. Kapitalistisk
marknadsekonomi, valfrihet och konkurrens skall lösa alla samhällsproblem
och ge oss det ideala samhället, om man får tro merparten av de ekonomer,
samhällsplanerare och andra proffstyckare som uttalar sig i media. Det är
som om det plötsligt funnes en enda sann ekonomisk teori - den sista och
slutgiltiga, sanningarnas sanning. Men ekonomiska teorier är inte detsamma
som verkligheten.
Aftonbladet hade i går ett citat av Ernst Wigforss, som sagt följande om
ekonomiska teorier: "Genom hela den moderna nationalekonomins historia
drar en rad av spådomar om vad som inte skulle kunna hända, därför att det
av ekonomiska lagar förbjudes - och som likväl sedan hänt - och spådo-
marna om vad som måste hända om någon viss åtgärd företages - och som
sedan inte hänt.”
Det visar sig nämligen att verkligheten inte så lätt låter sig fångas in i teore-
tiska modeller. Politikens uppgift måste vara att kapa topparna och fylla igen
groparna i de regelbundet återkommande konjunktursvängningarna, oav-
sett dagens s.k. sanningsteori.
Ernst Wigforss jämför också ekonomen med meteorologen för att belysa
skillnaden mellan vetenskap och politik. Meteorologen kan med en viss san-
nolikhet avgöra om det skall bli regn eller torka. Men han kan inte avgöra
vilket som är bra eller dåligt. Det beror helt och hållet på vem man frågar,
om det är en bonde eller en semesterfirare. Det kan vara bra att hålla detta
i minnet när man diskuterar den ekonomiska politiken.
Ekonomen kan liksom meteorologen med en viss grad av sannolikhet säga
vad som kommer att hända om den ena eller den andra åtgärden vidtas. Men
om det är bra eller dåligt beror alltså vem man frågar.
När vi i vänsterpartiet formulerar vår ekonomiska politik, utgår vi ifrån
det som är bra eller dåligt för de lönearbetande kvinnorna och männen. Med
en lätt travestering skulle man kunna säga att det som är bra för de lågavlö-
nade är bra för Sverige.
Det kapitalistiska systemet står inför gigantiska problem. Systemet har
problem med tillväxten och produktiviteten, pris-, löne- och vinstutveck-
lingen, miljöförstörelse och resursslöseri, sysselsättning samt arbetsmiljö
och utslagning. Det är inte undersköterskorna på Södersjukhuset eller arbe-
tarna på Rönnskärsverken som orsakar problemen i den svenska ekonomin.
Inte heller är det människors krav på rättvisa och välfärd som är orsaken till
problemen eller att svenska folket skulle vara särskilt benäget att skolka från
jobbet eller förstöra miljön. Sanningen är att kapitalismens inre egna lag-
bundna förhållanden skapar sin egen kris.
Ett system som bygger på ständig ensidig kvantitativ tillväxt för sin över-
levnad hamnar förr eller senare i konflikt med vitala, sociala och samhälle-
liga mål. Produktiviteten kan inte upprätthållas när inflytande på och delak-
tighet i verksamheten kraftigt begränsas och arbetsmiljön är undermålig i
såväl fysisk som psykisk mening, eftersom makten och verksamhetsinrikt-
ningen i första hand syftar till högsta möjliga vinst.
De senaste årens politiska utveckling går högerns väg. Skatteomlägg-
ningen gynnar de högavlönade. Den sociala välfärden utsätts för ständiga
angrepp. Efter försämrad sjukförsäkring och sänkt ersättning för vård av
sjuka barn skulle det bli arbetsskadeförsäkringens tur. Men i radion i morse
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
10
fick vi höra att regeringen dragit tillbaka förslaget. Det är bra, men motive-
ringen oroar. Det är inte protesterna från LO och TCO som fått regeringen
att tänka om, utan tekniska problem. Skall detta tolkas som att förslaget
kommer tillbaka när dessa tekniska problem är lösta?
Vi tror inte att kapitalismen kan lösa de problem som finns i samhället i
dag. I stället för vinstmaximering till varje pris vill vi formulera riktlinjerna
för vår ekonomiska politik utifrån andra mål:
- rätten till ett meningsfullt arbete genom en arbetsskapande näringspoli-
tik, arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik,
- rättvis fördelningspolitik på alla samhällets områden,
- försvar och utveckling av den generella välfärdspolitiken som kommer
alla till del, oavsett plånbokens storlek,
- demokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö med mins-
kad utslagning,
- försvar av den nationella suveräniteten genom riktade framtidsinveste-
ringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv,
- åtgärder mot den ekologiska krisen och en resursbevarande och miljöin-
riktad energipolitik,
- uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom att man
bryter den manliga maktstrukturen.
Jag skall uppehålla mig vid några av dessa mål.
Det behövs en rättvis fördelningspolitik på alla områden, en fördelnings-
politik som utgår från de lågavlönades situation och som sätter en generell
välfärdspolitik och full sysselsättning i centrum. Rättvis fördelning gäller inte
enbart tillväxten, utan vi vill också se en omfördelning som gäller alla sam-
hällets resurser. Det handlar om att fördela från kapital till arbete, från hög-
inkomsttagare till låginkomsttagare, från privat till offentlig konsumtion,
från kvinnor till män och från stad till landsbygd.
Regeringens politik har lett till motsatt utveckling och under 80-talet har
löneklyftan vidgats. Skattereformen har med sina stora skattelättnader för
höginkomsttagarna bidragit till denna omfördelning. Skattereformen har
dessutom höjt boendekostnaderna, gjort kollektivtrafiken dyrare och drivit
upp inflationen.
En annan avgörande förutsättning för en ekonomisk utveckling är rätten
till arbete. Det är också en av de viktigaste fördelningspolitiska frågorna.
Därför är det anmärkningsvärt att regeringen överger målet om den fulla
sysselsättningen för det överordnade målet att bekämpa inflationen. På an-
nat sätt kan man inte tolka de uttalanden som gjorts om att inte använda
generella arbetsmarknadsåtgärder i ett läge då arbetslöshetssiffrorna ökar
från dag till dag.
Det är bra att regeringen satsar på utbildning, men syftet med utbildning
i en lågkonjunktur måste väl ändå vara att man skall återgå till ett jobb när
utbildningen är slut? Därför behövs det också generella åtgärder för att
skapa arbetstillfällen.
I den ekonomiska debatten före jul försäkrade Hans Gustafsson att han
inte skulle medverka till att överge målet om full sysselsättning. Med en fort-
gående anpassning och kanske medlemsansökan till EG som ett möjligt
framtidsscenario, vill jag höra hur Hans Gustafsson tänker sig att lösa det
som man inte lyckats med inom EG, nämligen att kombinera låg inflation
och låg arbetslöshet.
Den höga inflationen måste självklart bekämpas, men regeringen, liksom
de borgerliga partierna, vägrar inse att det är mekanismerna bakom prissätt-
ningen som är grunden till inflationen och inte de lönearbetandes krav på
kompensation för prisökningar. Regeringens ensidiga fixering vid löneök-
ningarna som orsak till inflationen innebär att man ger fel medicin för att
bota den sjuke. I stället för att ta itu med höga vinstkrav, monopolprissätt-
ning och skattelättnader för de högst avlönade, ger man sig på de fackliga
rättigheterna.
Rehnberggruppen arbetar utifrån felaktiga premisser. Den har lagt förslag
som har sin udd riktad mot de lågavlönade och mot lokalt fackligt arbete.
Ett utrymme på 1 % av företagens kostnader skall fördelas centralt till dem
som tjänar under 170 000 kr. per år. Det motsvarar ungefär 1:25 kr. per
timme. Till detta kommer avräkningsklausuler som innebär att löneökningar
skall avräknas på både 1992 och 1993 års utrymme. Som om inte det skulle
räcka innebär förslaget dessutom stopp för alla lokala förhandlingar och to-
tal fredsplikt på alla områden: anställningsvillkor, arbetsmiljö, inflytande-
frågor osv. Däremot har Rehnberggruppen inte lagt fram några konkreta
förslag eller utverkat några bindande löften i syfte att pressa priserna. Där
förlitar man sig på löften från livsmedelsbranschen.
Vänsterpartiet ställer kravet på regeringen att underlätta avtalsrörelsen
genom att kompensera de lågavlönade för de negativa effekterna av skatte-
omläggningen och genom kraftfulla åtgärder mot prisökningarna.
Rehnberggruppen är en kniv i ryggen på all lokal facklig verksamhet. Följ-
derna kan bli förödande. Vägen förbereds för högern att angripa de fackliga
rättigheter som arbetarrörelsen har kämpat till sig, om inte regeringen själv,
med tanke på Nicklassons förslag om höjda strejkböter, föregår detta. Det
skulle vara intressant att veta vilken position socialdemokratin tänker inta i
händelse av en borgerlig valseger.
Jag har inte längre tid på mig och vill därför bara säga att med den politik
som vi för i vänsterpartiet vill vi skapa förutsättningar att samla arbetarrörel-
sen och i förlängningen skapa ett nytt samhälle där traditionella värderingar
om rättvisa, jämlikhet, solidaritet och gemenskap får råda. Varje människas
rätt till utveckling skall finnas i ett samhälle, som inte i första hand gynnar
egoistiska och enskilda värderingar, där de rika har förtur.
Anf. 5 CLAES ROXBERGH (mp):
Herr talman! Enligt Bildt, Westerberg och även Tobisson är Sverige sämst
på ekonomi i västvärlden. Man kan undra på vilket sätt, för vi lever ganska
bra, trots allt.
Vi har fler människor i arbete i det här landet än man har i något annat
land. När det gäller levnadsstandard har de svenska hushållen större reala
inkomster per hushåll än hushåll i alla andra länder, och mycket få männi-
skor lever under fattigdomsgränsen. Sveriges produktion per invånare är en
av de högsta i världen.
På vilket sätt är Sverige sämst? Det är i fråga om den ekonomiska tillväx-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
11
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
12
ten. Sverige har liksom USA haft låga ekonomiska tillväxtsiffror. Nästa år
kanske produktionen rent av kommer att sjunka något, eftersom en interna-
tionell lågkonjunktur förväntas. Att Sverige är sämst i ekonomi visar sig, om
man läser det finstilta, betyda att Sverige om kanske 20 år förlorar sitt för-
språng och hamnar på samma absoluta nivå som Frankrike. Ve denna kata-
strof! Det ödet skall vi naturligtvis försöka undvika. Men hur?
Jo, vi skall låta arbetslösheten stiga. Vi skall ansluta oss till EG. Vi skall
använda i stort sett samma politik som Thatcher använde i Storbritannien
under 80-talet. Vad blev resultatet av den politiken. Jo, den brittiska inflatio-
nen blev lika hög som den svenska. Tillväxten blev lika låg. Bytesbalansen
blev dessutom negativ.
Den politik som rekommenderas här i Sverige har i Storbritannien visat
sig leda till precis samma resultat som det som bl.a. Tobisson och Wibble
kritiserar, plus en arbetslöshet som är tre gånger så hög som den svenska;
alltsammans på en BNP-nivå som är lägre än vår. Även om britterna fick en
jublande tillväxt i sin ekonomi, skulle det ta dem många år att komma i kapp
oss.
Men det finns syndare bland händelserna under 80-talet. Man kan inte,
som den socialdemokratiska regeringen gjorde under 80-talet, låta företag,
spekulanter och höginkomsttagare simma i pengar, utan att vanligt folk mär-
ker det och själva försöker ta sig ett dopp. Sådana vinster som regeringspoli-
tiken skapade drev fram en kraftig inflation. Nu är festen över. De som inte
fick vara med kräver naturligtvis sin del av den redan uppätna kakan.
Nu till det viktigaste. Sverige har i dag en miljöskuld, som har beräknats
till ca 300 miljarder kronor enligt institutet för vatten- och luftvård. Den
skulden borde finnas med i finansplanen. Detta är vad det kostar att åter-
ställa landet från miljöskador, om inget görs utöver redan fattade miljöbe-
slut. Miljöskulden har, utöver inflationen, mer än fördubblats under de se-
naste tio åren. De tyngsta posterna finns inom jordbruk, avfall, kemikalier,
försurningsskadad mark och skadade vattenområden. Med nuvarande ut-
veckling kommer den, enligt de här beräkningarna, att öka från 300 miljar-
der till 520 miljarder kronor i fast penningvärde fram till år 2020. Det kom-
mer t.ex. att kosta 90 miljarder kronor bara att återställa jordbrukets humus-
halt, dvs. tillföra jorden de organiska ämnen som urlakats, till 1950-talets
nivå.
För att råda bot på våra miljöskulder krävs att vi ändrar strukturen på vår
konsumtion. Fabriksutsläppen är bara en del av vår miljö- och naturförstö-
ring. Viktigt är förvisso den samlade effekten av miljoner och åter miljoner
medborgares konsumtion, av trafik och av sophantering. Men miljöpolitiken
har hittills varit inriktad på kontroll i efterhand. Varuproduktionen har fått
utvecklas fritt och störningarna i miljön har man försökt att reparera efteråt.
Mest tydligt är detta just på kemikalieområdet. Det finns 70000 olika ke-
miska ämnen i omlopp på den svenska varumarknaden. Mycket få av dem
är kontrollerade och granskade i förväg vad avser miljöeffekterna.
Den allra största bristen finns i resursanvändningen. I dag handlar det om
att i ett allt ökande tempo tillverka, köpa, slita och slänga. Vi plockar ur
jorden råvaror som omvandlas till produkter med hjälp av energi. När pro-
dukterna har tjänat ut hamnar de på sophögen. Slit- och slängfilosofin inne-
bär hela tiden ett ökat tryck på naturresurserna. Ju snabbare vi tömmer gru-
vorna desto fattigare blir vi. Om vi i stället satsade på återvinning och återan-
vändning, skulle situationen vara radikalt annorlunda. Vi måste därför
övergå till att tillverka, köpa, slita och återvinna.
I en aktuell ledare i Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Na-
tur konstateras: ”De flesta politiker - och även massmedia - verkar inte ha
förstått att miljösituationen faktiskt inte blir bättre bara för att utsläppskur-
vorna börjar plana ut.---Minskade utsläpp betyder inte att miljösituatio-
nen förbättras, bara att förstörelsetakten minskar en smula. Försurningssi-
tuationen har aldrig varit allvarligare än nu. Övergödningen av kusthaven är
mer omfattande än någonsin tidigare. Antalet växt- och djurarter som hotas
av utrotning i vårt land har aldrig varit större."
Marknadsekonomin har uppenbara brister när det gäller att hantera miljö-
och resursfrågorna. Som spelreglerna ser ut i dag påskyndas snarare exploa-
teringen, och det ges föga utrymme för miljöhänsyn. Varken företag eller
hushåll behöver räkna in miljöskadorna i sina kalkyler. Priserna på energi
och råvaror har varit låga under hela efterkrigstiden. Kostnaden för arbets-
kraft har rusat i höjden,.vilket är orsaken till att det inte lönar sig att återan-
vända och återvinna. Det blir billigare att arbeta med jungfruliga råvaror än
med restprodukter.
Situationen är ohållbar. Slit- och slängsamhället måste överges. Men hur
skall vi komma dit? Jo, våra främsta verktyg är ekonomiska styrmedel. Låt
oss höja skatten ordentligt på energi och råvaror och sänk den samtidigt på
arbetskraft. På det sättet skapas de nödvändiga incitamenten för ökad åter-
vinning och återanvändning. Den svenska energipolitiken är ett utmärkt ex-
empel. Målet har inte varit att gynna ett resurssnålt samhälle utan att skapa
låga energipriser. Man har trott att låga energipriser har stimulerat svensk
industri. Kärnkraften skapades med statliga subventioner för att uppnå detta
och även hela det centraliserade svenska elsystemet med Vattenfall i cent-
rum, något som har satt all marknadsekonomi ur spel inom kraftområdet.
Utan statlig styrning och under marknadsbetingelser hade hela den
svenska elsektorn sett annorlunda ur. Förutsättningen för kärnkraften var
bl.a. att försäkringsfrågorna kunde lösas genom atomansvarighetslagen. Det
fanns helt enkelt inget försäkringsbolag som kunde försäkra eller ville åta sig
att försäkra för de risker som fanns.
Det svenska kraftsystemet är ordentligt överdimensionerat. Orsaken är
lågprispolitiken. Ett annat faktum är att den konstlade lågprispolitiken har
lett till att den genomsnittlige svensken konsumerar mer än tre gånger så
mycket elenergi som den genomsnittlige EG-medborgaren.
En effektiv elanvändning i Sverige kan vi få genom att avskaffa atoman-
svarighetslagen, privatisera Vattenfall och skapa en fri elmarknad samt ge-
nom att investera i energieffektivitet.
God ekonomi är att använda alla resurser effektivt.
Och till Allan Larsson: Är regeringen beredd att driva en verklig resurspo-
litik och sätta miljömålet främst för den ekonomiska politiken?
Anf. 6 HANS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Regeringens förslag till finansplan och budgetproposition
presenterades och diskuterades i samband med överlämnandet till riksdagen
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
14
för en månad sedan. Det finns därför ingen anledning för mig att nu uppe-
hålla mig vid dessa förslag.
Det kan emellertid konstateras att förslagen har fått ett positivt motta-
gande både av den s.k. marknaden och i de motioner som partierna har
framlagt i anslutning till förslagen. Det finns många tecken på att förslagen
har haft en gynnsam påverkan på ekonomin, men då jag förmodar att finans-
ministern i sitt anförande kommer att beröra detta skall jag avstå från en mer
utförlig redovisning.
Jag förmodar också att en del av kammarens ledamöter för någon vecka
sedan såg ett inslag i TV, där en nästan oanständigt uppsluppen riksbanks-
chef konstaterade att alla kurvor numera pekade åt rätt håll. Vi har ju inte
precis varit bortskämda med glada riksbankschefer så det vore synd att hejda
munterheten, men jag vill ändå påstå att enligt min mening åtminstone en
kurva fortfarande pekar åt fel håll, nämligen den som gäller sysselsätt-
ningen. Arbetslösheten ökar och varslen är många. Det är mot denna bak-
grund tillfredsställande att regeringen signalerat kraftfulla åtgärder mot ar-
betslösheten och att man nu också väljer att motverka den genom den s.k.
arbetslinjen.
Anne Wibble frågade i sitt anförande om jag stod på Bo Toressons eller
Allan Larssons linje när det gäller frågan om sysselsättningen. Jag tycker
över huvud taget att detta är ett ganska befängt resonemang. Det är av unge-
fär samma karaktär som diskussionen om hönan och ägget. Det är klart att
vi skall upprätthålla full sysselsättning genom att bekämpa inflationen. An-
nars är det omöjligt. Att i det här sammanhanget sätta det ena före det andra
är orimligt.
Herr talman! Jag har utgått ifrån att vi i denna debatt framför allt har att
diskutera de partimotioner som har framlagts i de ekonomiska frågorna. Jag
skall också fortsättningsvis försöka uppehålla mig vid dessa.
Finansutskottet har alldeles nyligen påbörjat behandlingen av motio-
nerna. Det föreligger därför inte några beräkningar, som kan ge oss tillräck-
ligt underlag för att bedöma de siffermässiga konsekvenserna av motionerna
i förhållande till finansplan och budget. Jag skall därför i dag i huvudsak av-
stå från den typen av diskussion. Vi kan återkomma i samband med finans-
debatten, då jag hoppas att det föreligger ett bättre beräkningsunderlag från
utskottets sida.
Däremot finns det all anledning att diskutera innebörden av de ställnings-
taganden som så småningom resulterat i ett redovisat budgetsaldo. Jag
tänkte inte heller beröra de delar av motionerna där en rimlig samsyn förelig-
ger mellan regeringens förslag och motionerna. Det gäller t.ex. nödvändig-
heten av en stram finanspolitik och budgetbalans.
Moderaterna och folkpartiet liberalerna har lämnat var sin motion, även
om de numera lär leva i något slags trolovningsförhållande. I vissa avseenden
har de gemensamma utgångspunkter som man kan identifiera, men det finns
också betydelsefulla skillnader.
Båda motionerna börjar med en beskrivning av hur usel den socialdemo-
kratiska politiken är och, för att citera moderaternas motion på s. 7, vilken
gyllne period som skulle inträda i Sverige med en politik enligt moderata
riktlinjer. Det är faktiskt en och annan som minns hur det var förra gången
det begav sig, för vi var med då. Vad det än var så inte var det gyllne tider
precis, det kan jag lova. Men det vore synd om vi hängde upp oss på detta.
Den typen av uttalanden får väl anses höra till ”pjäsen”. Vi har ju annat att
diskutera.
En granskning av de båda partimotionerna ger vid handen att de i väsent-
liga avseenden har sin udd riktad mot löntagarna. Det är möjligt att detta
skall ses som en utveckling av Bengt Westerbergs och Carl Bildts programar-
tikel i Dagens Nyheter. Det är inte möjligt att gå igenom yrkandena i detalj,
men jag skall i varje fall redovisa dem i korthet.
I folkpartiet liberalernas motion föreslås således att egenavgifterna i ar-
betslöshetsförsäkringen skall höjas från 5 % till 30 %, att skadeståndsbelop-
pet för s.k. vilda strejker skall höjas kraftigt-vad nu menas med detta-, att
avdragsrätten för fackföreningsavgifter skall slopas, att delpensionen skall
sänkas, att den sjätte semesterveckan ej skall genomföras och att det första
steget som inneburit att semestern förlängts med två dagar skall rivas upp
samt att medlen för MBL-information inte skall få ändrat användningsom-
råde utan i stället slopas. Jag har här endast tagit med förslag som är direkt
adresserade till löntagarna. Det finns naturligtvis också andra förslag av all-
män karaktär som får motsvarande effekt, t.ex. sänkning av bostadssubven-
tionerna.
En stor del av dessa förslag återfinns också i moderaternas motion men
med några variationer. Delpensionen preciseras till 50 %, och arbetslöshets-
ersättningen föreslås sänkt till 80 % av tidigare lön under de första 89 da-
garna och 90 % därefter. Det finns även här betydande ingrepp i bostadsfi-
nansieringssystemet. Jag måste säga att de löntagare som, efter att ha tagit
del av detta, ändå stöder förslagen måste ha en ovanligt idealistisk inställ-
ning.
I avsnittet om en rättvis fördelningspolitik i folkpartiet liberalernas motion
framhålls, som det uttrycks, fyra viktiga dimensioner. Det mesta som står
där är det inte svårt att sympatisera med. I en av de beskrivna dimensionerna
sägs det: ”att inget omfördelningssystem eller bidrag kan i längden kompen-
sera för skillnaden i hushållsekonomin av att ha ett förvärvsarbete och att
vara arbetslös. Det kan konstateras att långvarig arbetslöshet är särskilt ne-
gativ eftersom den bryter ner självkänslan och tron på den enga förmågan.”
Det är så sant som det är sagt. Det är kanske den viktigaste fördelningspoli-
tiska skiljelinje som går mellan dem som har ett arbete och dem som inte har
det. Det måste väl också betyda att den tredje vägens politik i varje fall på
detta område har varit alldeles ovanligt framgångsrik. Det finns inget land i
Europa som har så många människor i arbete som Sverige och som fortfa-
rande har så låg arbetslöshet.
Centerns partimotion är i väsentliga avseenden annorlunda än de båda
andra som jag hittills har berört. Förslaget är av stor omfattning och innehål-
ler på helårsbasis, enligt egna beräkningar, en inkomstförstärkning på inte
mindre än 45,6 miljarder och en utgiftsökning på 44,3 miljarder. Utan att
förringa alla de övriga förslag som ingår i motionen, kan jag konstatera att
en betydande del sammanhänger med förslaget om sänkt matmoms och fina-
niseringen av detta.
Frågan om sänkt moms på mat har varit föremål för överväganden vid ett
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
15
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
16
flertal tillfällen i den här kammaren. Jag har inte funnit att det har tillförts
några nya skäl för att man skulle ändra synsättet i den här frågan. För egen
del kan jag emellertid tillägga att därest man skulle vilja, som centern före-
slår, bibehålla den tillfälliga momshöjningen på 1 % därför att man vill för-
bättra för vissa grupper, skulle ju detta betydande belopp kunna användas
mycket effektivare och mer preciserat än vad en allmän momssänkning på
mat innebär.
Det centern anför i sin motion om vikten av en reell kommunal självsty-
relse för förnyelse av den offentliga sektorn delar jag. Jag är, från principiella
utgångspunkter, glad över att regeringen försöker bygga på frivilliga över-
enskommelser i stället för att fortsätta att lagfästa kommunala skattestopp.
Nu får vi bara hoppas att det skall gå bra den vägen.
Samtliga partimotioner har på olika sätt berört den offentliga sektorns
omfattning, organisation och behovet av förnyelse. Jag kan inte finna att det
råder delade meningar om angelägenheten av en effektivisering och för-
nyelse av den offentliga sektorn. De ökade behov som föreligger, av demo-
grafiska skäl och av andra omständigheter, ställer så höga krav på ökade re-
surser att de är svåra att tillgodose i ett läge med svag tillväxt.
Det brukar ofta anföras att produktiviteten är låg i den offentliga sektorn.
Det finns inte mycket stöd för det påståendet.
Eftersom jag tydligen har använt mina tio minuter skall jag be att få åter-
komma till vad som sägs i motionerna om den offentliga sektorn och till mo-
tionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet i mitt följande inlägg.
Anf. 7 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson talade länge om det han inte avsåg att ta
upp till diskussion här. Sedan övergick han till att presentera de borgerliga
motionerna, inte minst moderaternas och folkpartiets. Jag kan förstå det,
och det var klokt, eftersom vi står för vad vi har sagt i dem. Däremot är det
oklart hur länge det som står i finansplanen varar.
Vi har ju i dag fått besked om att den besparing på 1,5 miljarder som man
skulle få genom en samordning av arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäk-
ringen är borta. Hans Gustafsson har nu fått en fråga om hur det här skall
finansieras, men i stället för att svara på den tänker han tydligen komma till-
baka till sin redogörelse för oppositionens motioner i nästa omgång. Det är
en mycket underlig debatteknik. Jag hoppas att Hans Gustafsson är beredd
att ta del av våra synpunkter och gå i svaromål.
I början hann i alla fall Hans Gustafsson antyda sin ljusa bild av den eko-
nomiska utvecklingen. Till intäkt för detta tog han bl.a. Bengt Dennis, som
skall ha sagt att alla kurvor pekar uppåt, när det gäller inflationen, arbetslös-
heten och vad det nu kan vara.
Han blev inte ens betänksam över det stöd han fick från miljöpartiets
Claes Roxbergh. Claes Roxbergh berömde faktiskt den förda politiken och
det resultat man uppnått. Det är inte underligt, eftersom Claes Roxbergh är
den som har nått sitt mål och nästan överträffat det. Vi har ingen tillväxt i
landet längre. Vi har t.o.m. minskad produktion, och det är ju nolltillväxt
som miljöpartiet har talat för. Det är ju just genom denna nolltillväxt som vi
halkar efter i levnadsstandard jämfört med andra industriländer. Vi har den
snabbaste inflationen, och det är fel att tala om att vi ser någon avsaktning.
Den är nu uppe i 12—13%, och det kommer att ta tid innan vi kan vrida
ekonomin rätt igen. Vi har växande bytesunderskott och tendenser till kapi-
talflykt.
Jag tycker att det är förvånansvärt hur lätt man tar på det yttre förhållan-
det till omvärlden. Vi har länge ägnat oss åt det som är själva kardinalfelet
för en bankman. Vi har lånat utifrån genom kort upplåning med anspråk på
snabb återbetalning. Dessa pengar har vi använt för att finansiera sådant
som vi aldrig får pengar tillbaka för, t.ex. bytesunderskottet eller för place-
ring på mycket lång sikt i fastigheter och företag utomlands. Detta kan själv-
fallet inte pågå som det nu gör. Vi kommer hela tiden att tvingas att betala
genom en stigande räntemarginal mot omvärlden.
När det gäller arbetslösheten antydde även Hans Gustafsson att den skulle
vara litet tråkig. Det är 11 000 personer som nåtts av varsel om friställning i
januari. Nu förefaller det som om Saab-Scanias fabrik i Malmö skall avveck-
las. Detta är ju ett fantastiskt misslyckande för socialdemokraternas närings-
politik med tanke på hur de bidragit till den etableringen med medel från
statskassan och på andra sätt.
Jag har själv under många år varnat för att vi nu går mot en upprepning
av varvskrisen på bilindustrins område. Det är märkvärdigt hur man kan se
att på samma tomter där varven stod där finns det nu verkstäder som inte
heller de förmår att konkurrenskraftigt sätta ihop plåt till fordon. Tidigare
var det fartyg. Det är på sätt och vis allvarligare denna gång eftersom vi har
större återverkningar för underleverantörer runt om i landet. Det vi nu ser
början av kommer att dominera under våren och resten av året. Medan det
i höstas var finansbolag, fastighetsbolag och en del överbelånade aktiefanto-
mer som råkade illa ut och gick i konkurs når nu krisen även produktionsbo-
lag med de konsekvenser det får i form av växande arbetslöshet. De lider av
den höga kostnadsnivån, den dåliga produktivitetsutvecklingen och det
hårda skattetrycket.
Men Hans Gustafsson tar lätt på detta. Han är glad över att regeringen
skall vidta kraftfulla åtgärder mot arbetslösheten, och han försöker komma
ifrån den oundvikliga fråga som har ställts till honom: Men hur skall då dessa
åtgärder avvägas mot kampen mot inflationen? Han försöker med en ordlek
och säger: För att trygga sysselsättningen måste vi bekämpa inflationen.
Men det är två olika mål, och det gäller att göra en avvägning på kort och
på lång sikt. Den kommer inte regeringen ifrån, även om man på valplattfor-
mar och i andra sammanhang försöker ta sig ur dilemmat.
Jag skulle vilja fråga om Hans Gustafsson inser vad en hård valutapolitik,
som sätts in i dag då vi har ett kostnadsläge som är kanske 15-20 % över
vad det borde vara med hänsyn till våra konkurrensmöjligheter, kommer att
kräva i form av uppoffringar, i form av påfrestningar på arbetslivet. Jag har
stor respekt för de perspektiv som avtecknar sig. Jag har stor respekt för de
svårigheter som vi kommer att möta, oavsett om vi sitter i regeringsställning
eller i opposition, för att över huvud taget under många års hårda insatser
försöka få Sverige dithän att landet återigen kan mäta sig med jämförbara
länder. Om inte Hans Gustafsson förstår detta, så är jag faktiskt säker på att
jobbaren på Saabs Malmöfabrik förstår det i sitt innersta - för han känner
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
2 Riksdagens protokoll 1990/91:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
18
nu av de problem som socialdemokraternas ekonomiska politik har fört oss
in i.
Anf. 8 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Det gläder mig att Hans Gustafsson så noga har läst folkpar-
tiet liberalernas ekonomiska motion och att han med instämmande citerar
långa avsnitt av detta aktstycke här i kammaren. Jag kan självfallet in-
stämma i vad han läste upp; det tycker jag var en ovanligt bra passus.
Problemet är bara att Hans Gustafsson smiter ifrån den konflikt som finns,
åtminstone på kort sikt. Om det inte vore så att det kortsiktigt råder en kon-
flikt mellan inflationsbekämpning och mycket snabba insatser för att upp-
rätthålla sysselsättningen på konstlad väg, så skulle säkert alla vara glada.
Men den konflikten är ju ett faktum, Hans Gustafsson. Mycket av debatten
i går och mycket av debatten under flera månader - och mycket av debatten
under det kommande halvåret eller året - handlar och kommer att handla
om just detta problem. Det är på något sätt litet fegt av Hans Gustafsson att
försöka låtsas som om verkligheten är någon annan än vad den faktiskt är.
Jag läste en intervju med Ingvar Carlsson i Veckans Affärer nyligen, där
han också gav uttryck för en sådan här egenartad syn på verkligheten. Det
gällde också då arbetslösheten. Han beskrev problemet i mycket ljusa ter-
mer och talade om att varje land då och då måste ha en recession, att man
då och då måste drabbas av en viss konjunkturarbetslöshet, osv.
Detta är ett fundamentalt missförstånd. Om Ingvar Carlsson, Hans Gus-
tafsson och många andra tror att den ekonomiska krisen i dag är något slags
tillfällig konjunkturnedgång som liksom försvinner av sig själv, som många
andra konjunkturförändringar har gjort, då är Sverige mycket illa ute - om
ni får fortsätta att föra politik. De problem vi har i dag är ju symptom på
mycket långvariga strukturproblem, som är en direkt följd av den politik
som ni har fört.
Det var mycket illavarslande att Hans Gustafsson drog i väg med en sådan
här traditionell drapa med negativa synpunkter på besparingsförslag. Det
vittnar om att han inte har förstått att de besparingar som regeringen har
föreslagit bara kan vara en liten början till det som måste ske i fråga om om-
prövning.
Jag noterar för övrigt att Hans Gustafsson inte hade något svar på frågan
hur han skall hantera de 1 å 2 miljarderna i den inräknade men nu tydligen
bortfallande besparingen på arbetsskadeförsäkringen.
Ett annat tecken på hans bristande verklighetsanknytning är att han kal-
lade den förda politiken i fråga om sysselsättningsresultat för alldeles ovan-
ligt framgångsrik. Jag måste säga att då har man verkligen ett kortsiktigt syn-
sätt. Det står ju på sida upp och sida ner i finansplanen och i alla andra eko-
nomiska bedömningar att den förda politiken har lett fram till en kraftig ök-
ning av varslen i dag, en kraftig väntad ökning av arbetslösheten under lång
tid framöver. Att kalla detta ovanligt framgångsrikt är ju fullständigt löjligt.
Vi har haft arbetslöshetsproblem i svensk ekonomi tidigare. På 70-talet
försökte man lösa dem genom att i stort sett anställa personer inom den of-
fentliga sektorn, som växte mycket kraftigt under den perioden. Under 80-
talet försökte man sig på en annan lösning, nämligen devalveringsvägen. Nu
är det alldeles uppenbart att båda dessa vägar är uteslutna. Man kan inte
återigen expandera den offentliga sektorn för att ta hand om folk som fri-
ställs från industrin och tvärtom. Och vi kan inte återigen devalvera, för det
löser inga problem och skulle för evigt skada våra möjligheter att bli fullvär-
diga medlemmar av EG.
Jag tycker att det borde vara intressant för finansutskottets ordförande att
fundera över hur detta problem då skall hanteras. Det räcker inte med att
stå här och ondgöra sig över att andra till äventyrs har lösningar som man
inte gillar. Man måste ju ha någon lösning själv, man måste finna något slags
politik för att undkomma den kraftiga ökning av arbetslösheten som vi nu
ser framför oss. Det handlar inte om att vara passiv, Hans Gustafsson. Vi
måste sätta in åtgärder mot långtidsarbetslöshet osv. Men vad det framför
allt handlar om är ju att lägga om politiken så att vi skapar goda utvecklings-
betingelser för den del av ekonomin som måste växa och skapa de riktiga
jobben. Det handlar om att återindustrialisera Sverige. Det handlar om att
skapa tillväxtmöjligheter för privat företagsamhet. Och då handlar det om
en rad förändringar i den socialdemokratiska politiken, förändringar som
måste ske nu - och som Hans Gustafsson uppenbarligen inte har det minsta
begrepp om.
Jag kan instämma i vad Lars Tobisson sade - att vi måste ansöka om med-
lemskap, klart och tydligt, ansluta kronan till ecun och successivt sänka skat-
tetrycket. Vi måste skapa framtidstro och ett klimat hos företagare i Sverige
som gör att de vågar satsa på Sverige. Vi har inte haft en enda utländsk inve-
stering i ny produktion i Sverige under hela 80-talet. Det är ett fullständigt
skandalöst betyg på den förda politiken.
Vi måste effektivisera den offentliga sektorn och skapa konkurrens där.
Vi måste satsa mera på forskning och utbildning, t.ex. genom att använda
löntagarfondernas pengar. Vi måste flytta om statlig förmögenhetsmassa
från statliga företag, när staten inte har med saken att göra, till infrastruktur
i stället. Vi måste vidta en rad åtgärder av detta slag.
Hans Gustafsson måste här faktiskt ge något svar.
Anf. 9 GÖREL THURDIN (c) replik:
Herr talman! Jag som sitter i vägverkets styrelse vet hur den tredje vägen
ser ut. Jag bor dessutom i Västernorrlands län, så jag har praktiskt prövat
den här vägen. Den är helt utan underhåll, gropig, utan beläggning, och man
kan säga att det finns en hel del vägbommar, t.ex. sådana som man har ska-
pat eller ställt ut under 80-talet. På en vägbom står det Ihållande pris- och
kostnadsproblem, på en annan Minskat internationellt förtroende för valu-
tapolitiken, på en tredje talas det om Ökade inkomst- och förmögenhets-
skillnader. På ytterligare vägbommar står det Ökade regionala balanser som
påverkar inflationsnivån, Utebliven förnyelse av näringslivet, Eftersatta in-
vesteringar i infrastrukturen, osv.
Detta har pågått under en följd av år och dessutom under en högkonjunk-
tur, då vi egentligen borde ha förstärkt ”vägsystemet”, så att vi i dag hade en
möjlighet att snabbt välja väg utifrån den konjunktur som står för dörren.
Det är ju beklagligt att det har varit på det här viset. Jag håller med om väl-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
19
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
20
digt mycket av det Anne Wibble sade alldeles nyss, t.ex. om satsningarna
som behöver göras och om förutsättningarna för företagande.
Skattesystemet styr faktiskt väldigt mycket hur det är här i landet. Vi har
haft ett skattesystem som har gynnat de allra största företagen och missgyn-
nat små och medelstora företag. De största företagen, som antagligen hade
flyttat verksamheten till utlandet ändå, utan det här skattesystemet, har
alltså tjänat på det.
För de små och medelstora företagens del, som i dag är de vi måste bygga
på - det har t.o.m. Industriförbundet börjat gå ut och säga - blir man litet
konfunderad, när det tar sådan tid att få bra villkor för dessa företag. Som
jag nämnde förut, handlar det om skatt på arbetande kapital över huvud ta-
get, företagens möjligheter att generera ett kapital som de, utan att betala
skatt på det, kan använda för att öka den produktiva verksamheten i landet.
Det finns väldigt mycket att göra egentligen utan traditionell stödpolitik,
för att åstadkomma en bra sysselsättning i landet framöver. Vi har haft en
otroligt låg arbetslöshet, men inte har det varit tack vare socialdemokrater-
nas politik, utan det har varit tack vare en stark högkonjunktur och den de-
valvering som genomfördes ögonblicket efter övertagandet av regerings-
makten och som faktiskt förhindrat en strukturell omvandling som hade va-
rit nödvändig.
När jag fostrar mina barn, har jag försökt att fostra dem till självständiga
individer med en önskan att kunna försörja sig själva, att kunna klara sig
själva. Man kan kanske på det viset tala om inte bara en fysisk frihet utan
också en ekonomisk frihet för människan. Men jag tycker att jag ser tenden-
ser i samhället i dag som visar att man återigen binder in människa efter män-
niska i ett bidragsberoende.
Det är inte ett dynamiskt tänkesätt att tro att detta bidragsberoende är det
ekonomiskt mest effektiva. Det kan vara det på kort sikt, men det är det inte
på lång sikt, och jag måste säga till Hans Gustafsson att jag är besviken på
att han och socialdemokraterna inte inser detta.
Ni tar fram matmomsen som exempel. Ja, men sänkt matmoms är ett led i
filosofin att människan skall kunna klara sig själv. Differentierad moms finns
ganska mycket ute i världen och framför allt i EG. Det är ju för att man har
tyckt att människor med låga inkomster också skall kunna klara sig själva.
Jag förstår inte att dessutom ett liberalt parti agerar för bidragsberoende.
Jag tycker att man verkligen måste se sanningen i vitögat: Varje bidrag höjer
kostnadsnivån i landet, för man accepterar då de höga kostnaderna, och så
ger man bidrag på grund av att kostnadsnivån är för hög. Varje rundgång
skapar ett inflationstryck. Jag tycker att det är på tiden att vi börjar prata om
det.
Bidrag är ju traditionell fördelningspolitik, om vi nu skall tala om detta,
som tycks vara ett negativt uttryck. Jag tycker att vi skall använda oss av
aktiv fördelningspolitik, så att folk känner att de kan klara sig själva. Det är
ett argument som man inte kan bortse ifrån. Det är förankrat i verkligheten
och inte hämtat ur några skrivbordslådor på finansdepartementet.
Jag måste ställa en fråga: Varför anser socialdemokraterna att människor
är ett särintresse, om de vill klara sig på sin lön, men ett samhällsintresse om
de behöver bidrag?
Anf. 10 MAGGI M1KAELSSON (v) replik:
Herr talman! Det är litet av en märklig debatt. Här står nu representanter
för borgerliga partier och för socialdemokraterna och försöker övertyga var-
andra om hur dåliga de andra är. Samtidigt redovisar man i det betänkande
som vi beslutade om före jul en betydande samsyn. Man skriver t.ex. på
första sidan i sammanfattningen:
”Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan
vad som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata
samlingspartiet och folkpartiet liberalerna om vilka huvudproblemen är i
den svenska ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för
att uppnå en tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga per-
spektivet. Det råder sålunda inga delade meningar” osv. osv.
Det vore ju mera intressant, utifrån den här samsynen, att ni redovisade
vilka effekter era egna förslag får, t.ex. för kvinnorna i vården, inom handeln
och inom industrin, att ni redovisade vilka sysselsättningseffekter det blir
och vilka effekter förslagen får för inkomstfördelningen i landet.
För oss är sysselsättningen viktig. Den är så viktig att vi tycker att man inte
kan ta bort några av de generella instrumenten. Vi tycker att det nu behövs
en politik för solidarisk tillväxt. Man måste satsa på utbildning och forsk-
ning. Man måste satsa på framtidsinvesteringar i basindustrierna. Man måste
satsa på ny teknologi och infrastruktur. Man måste satsa på sjukvård och re-
habilitering - det är ju rena investeringar i arbetskraften. Vi har haft en lång
rad med konkreta yrkanden, som finns i vår motion om ekonomin.
De strukturproblem som vi har i Sverige i dag är orsakade av den tredje
vägens politik, en väg som gav våldsamma vinster till näringslivet, något som
i sin tur förde med sig inlåsningseffekter och spekulationsekonomi. Det är
märkligt att man från borgerligt håll kritiserar regeringen så hårt för det här.
Regeringen är ansvarig för politiken - ja, men politiken bygger ju på blind
tilltro till marknadskrafterna, som de borgerliga partierna hyllar.
Anne Wibble säger att inte en investering i ny produktion har gjorts under
80-talet. Har inte näringslivet självt något ansvar för hur det använder sina
vinster? Varför har inte näringslivet gjort investeringar, när det nu har frihe-
ten att göra dem?
Sedan skulle jag vilja ha svar av moderaterna: Hur låga skatter och hur
hög arbetslöshet skall vi ha för att moderaterna skall kunna garantera att vi
får företag att välja att investera i arbetstillfällen i Sverige? De garantierna
finns inte i dag. Det är bara någonting som ni säger utifrån er ideologiska
uppfattning, att största möjliga frihet skall ge största möjliga vinster för kapi-
talet. Men effekterna för de människor som skall leva i det här landet säger
ni väldigt litet om.
Anf. 11 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Lars Tobisson förmår inte skilja på tillväxt och tillväxt. Det
finns två olika sorters tillväxt. Det finns en sund tillväxt, och det finns en
cancertillväxt. Vi kan ju göra liknelsen med en vuxen människa. Tillväxt hos
vuxna personer är oftast farlig. Antingen blir vi feta eller också rör det sig
om cancer. Sverige är i detta fall ett fullvuxet land, en fullvuxen och mogen
nation. Men det finns också en sund tillväxt. Det finns länder som faktiskt
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
21
|
Prot. 1990/91:58 7 februari 1991 |
är i behov av tillväxt och har behov av att komma upp på vår nivå eller i varje |
Tobisson är fixerad vid att tillväxten är ett mål. Därför tror han att vi har
|
Allmänpolitisk |
som mål att inte ha någon tillväxt, men så är naturligtvis inte fallet. Vi menar |
|
Ekonomisk |
Så till statsbudgeten. Hans Gustafsson och Allan Larsson! För det första: För det andra: Varför tog inte regeringen chansen att föreslå ett bortta- För det tredje: Varför tar regeringen inte chansen att föreslå ett ordentligt Enligt uppgift lär det komma en s.k. tillväxtproposition så småningom. Ja, Varför, Allan Larsson och Hans Gustafsson, läggs inte alla pengar på järn- Med dessa tre exempel vill jag visa att regeringen gärna talar om miljöpoli- Det talas i debatten om sysselsättning och produktivitet, och det är viktiga Anf. 12 HANS GUSTAFSSON (s) replik: Herr talman! Om jag förstod Lars Tobisson rätt menade han att jag har en När det gäller hur läget är avseende sådana parametrar som Lars Tobisson |
|
22 |
anknyter till om tillväxt och andra mått på utvecklingen, försökte jag i en |
debatt i december att göra en ordentlig genomgång av Sveriges situation i
förhållande till bruttonationalprodukten och tillväxten inom industrin osv.
Jag kunde visa att Sveriges situation är fullt jämförbar med de sju främsta
industriländernas. Hela den diskussionen gick tydligen Lars Tobisson förbi.
Den har inte gjort något intryck, och han har heller inte försökt redovisa att
det jag sade då var felaktigt. Det finns ingen anledning att nu gå igenom den
situationen igen.
Anne Wibble och Lars Tobisson har frågat vilken politik socialdemokra-
terna vill föra för att komma till rätta med de problem som också finns i
svensk ekonomi. Den politik vi socialdemokrater vill föra finns redovisad i
finansplanen och budgetpropositionen och kommer dessutom att redovisas
i ett antal särpropositioner som kommer framöver. Såvitt jag förstår har
denna redovisning av vår politik fått ett gynnsamt mottagande på alla håll.
Jag vill därför hänvisa till den.
Vidare har vi frågan att jag har påstått att vi socialdemokrater har varit
framgångsrika i den meningen att det har varit full sysselsättning under den
här perioden - t.o.m överfull sysselsättning. Om jag förstod Anne Wibble
rätt hade tydligen sysselsättningen inte varit så fördelaktig. Nu måste man
bestämma sig om det är den höga sysselsättningen som medverkat till att det
har blivit hög inflation eller ej. Det går inte att ha bägge ståndpunkterna
samtidigt.
När det gäller frågan om sysselsättning och inflation tycker jag fortfarande
att debatten är befängd. Det finns de som menar att enda förutsättningen för
att få ned inflationen, med de positiva effekter som det skulle få, vore att
antingen medverka till att det uppstår arbetslöshet eller i varje fall inte göra
något åt den arbetslöshet som kan uppkomma. Det är klart att det inte går
att upprätthålla full sysselsättning om inte inflationen går ned. Men det är
ingalunda ett axiom att en låg inflation leder till full sysselsättning i sig. Vi
kan titta på de länder i Europa som har låg inflation och som har 10 % ar-
betslöshet. Det finns inget bevis på att sambandet är så självklart på den
punkten. Därför är en diskussion om innebörden av att i ena fallet hålla på
sysselsättning som ett överordnat mål och i det andra fallet hålla på infla-
tionsbekämpning som ett överordnat mål inte särskilt intressant i samman-
hanget. Det intressanta är att de som inte vill bekämpa inflationen inte kan
ställa sig bakom en full sysselsättning. Det finns detta samband, och detta
vill vi försöka att klara på det sätt som är redovisat i finansplanen och budget-
propositionen.
Vidare har vi Anne Wibbles återkommande fråga till mig om hur man
skall finansiera de pengar som är upptagna som en intäkt när det gäller sam-
ordning av sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Det skall vi redo-
visa under arbetets gång i finansutskottet. Då kan flera av partierna komma
att få anledning att redovisa hur de vill finansiera de förslag som finns med i
motionerna. Vi får se hur slutresultatet blir av den process som skall ske i
finansutskottet.
Lars Tobisson berörde frågan om anslutning till EG och att Sverige skall
lämna in en ansökan omedelbart. Jag förstår inte vari denna oerhörda
brådska ligger. Vi fattade ett beslut i full enighet så sent som den 12 decem-
ber i Sveriges riksdag om att Sverige vill söka medlemskap i EG. I detta be-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
23
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
24
slut finns inskrivet att vi måste fortfarande ta säkerhetspolitiska övervägan-
den osv. Men om dessa överväganden är förenliga med beslutet är det ingen
som har föreställt sig att Sverige inte skall skicka in en ansökan om medlem-
skap i EG. Jag vet inte var Lars Tobisson ser motståndaren. Den enda mot-
ståndare som jag kan se är den säkerhetspolitiska utvecklingen och dess på-
verkan på den svenska neutralitetspolitiken. Vi behöver inte hysa någon oro
på den punkten. Det finns inga motsättningar där som det finns anledning
för oss att upprätthålla oss vid.
Anne Wibble och Lars Tobisson har ständigt återkommit till frågan om
fondsocialism och sagt: Vi vill inte ha någon fondsocialism. Såvitt jag vet är
någon sådan inte föreslagen. Men det är mycket märkligt att de är beredda
att acceptera att man får använda det pensionssparande som sker hos privata
försäkringsbolag till att köpa aktier på börsen och den vägen skapa avkast-
ning på sitt kapital. Men om det sker ett gemensamt sparande via AP-fon-
derna, skulle det uppstå oerhörda faror om man skulle få köpa aktier på bör-
sen och formera sitt kapital. Kanske kan Lars Tobisson i sitt nästa inlägg re-
dovisa några synpunkter på detta.
Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Claes Roxbergh skiljer mellan sund tillväxt och cancerös så-
dan. Vuxna behöver inte växa mer, och om de gör det är det fråga om cancer.
Sverige har tydligen vuxit färdigt, och därför är Claes Roxbergh glad över
nolltillväxten. Jag däremot är - och det har Hans Gustafsson rätt i - dyster
över hur socialdemokraterna har skött politiken. Hela tesen att vi i Sverige
skulle ha en med sju ledande industriländer jämförbar utveckling är naturligt
alldeles tokig.
Inget annat land har en negativ tillväxt på det sätt vi har i Sverige, vår höga
inflation som för närvarande är 12-13 % och den enorma utströmning av pla-
ceringskapital och annan valuta som nu förekommer. Detta är de domine-
rande problemen. Jag har inte sagt att vi skall bekämpa inflationen med ar-
betslöshet. Jag har sagt att vi skall göra det genom att sända in en ansökan
till EG - inte nu, men före årets slut. Vi skall redan nu, omedelbart, demon-
strera vår avsikt genom att anknyta till ecun. Den uppläggningen tycks Hans
Gustafsson ha missförstått.
Vi skall naturligtvis sänka skattetrycket, genomföra besparingar och av-
reglering och förstärka infrastrukturen. Men vi skall inte lägga alla pengar
på järnvägen - då blir de överkörda och försvinner.
I slutet av sitt anförande kom Hans Gustafsson in på fondsocialismen, och
den frågan vill jag ta upp. Är inte finansutskottets ordförande orolig för att
lönekostnaderna på nytt skall börja stiga alltför snabbt? Löntagarfonderna
var ju till för att se till att lönestegringen inte blev för kraftig. Med tanke på
den löneinflation vi haft sedan de infördes måste det ju bli något alldeles
förfärligt när nu löntagarna inte längre känner att de blir delaktiga i kapital-
tillväxten i företagen.
Det är alldeles uppenbart att man tänker sig att samordna löntagarfon-
derna i ATP-systemet. Då måste vi ha klart för oss - och det är svaret på min
fråga - att ATP-systemet är ett fördelningssystem. Där skall inte behövas
någon fond alls. Man gör en falsk parallell med försäkringsbolagen när man
talar om försäkringsbolagens premiereserver. Vi skall därutöver komma
ihåg, att när det gäller försäkringsbolagens försäkringstekniska skulder, får
dessa pengar inte placeras i aktier eller fastigheter. De skall placeras i obliga-
tioner. ATP-systemet har inget annat än försäkringstekniska skulder, så den
parallell som dras är fullkomligt tokig.
Det avgörande är att aldrig så lyckade aktieplaceringar inte räcker för att
bygga upp reserver som kommer att trygga den egna pensionen. Avgörande
för att ett fördelningssystem skall fungera blir tillväxten. Den behöver vara
över 2%, och inte minus som den är nu. Nya socialiseringsframstötar på
detta område får inte framtidstron att återvända. Vi måste tvärtom stärka
det enskilda sparandet som en grund för den nödvändiga utbyggnaden av
näringslivet. Här går den avgörande skiljelinjen mellan oss borgerliga och
det socialdemokratiska partiet. Här har ni i varje fall inte omprövat socialis-
men.
Anf. 14 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag vill först vända mig till Maggi Mikaelsson. Det jag sade
var faktiskt inte att inte någon investering har gjorts i Sverige. Det vore
konstigt om jag skulle säga det. Det jag sade var att det inte skett någon
utländsk investering i nyproduktion i Sverige. Rätt skall vara rätt.
Görel Thurdin talade vackert och väl om att inte ha ett så stort bidragsbe-
roende. Jag kan instämma i detta. Det är i själva verket en av de viktigaste
effekterna av den skattereform som Görel Thurdin i dag ändå hade en något
mer nyanserad inställning till, dvs. att skapa möjligheter för människor att
leva av frukten av det egna arbetet. Efter skattereformen kommer det att
löna sig väsentligt mycket bättre att arbeta än före skattereformen.
Det gamla skattesystemet var, som Görel Thurdin säkert väl vet, både rut-
tet och snett på många olika sätt och hade genomsyrat många människors
beteende så mycket att man i övergången till ett nytt system faktiskt måste
ge litet smörjmedel, om jag får uttrycka mig litet tekniskt. Annars kan män-
niskor inte hantera denna övergång. Att kalla detta för att skapa ökat bi-
dragsberoende vittnar om ett slags omänskligt synsätt, som jag beklagar att
Görel Thurdin har.
Varje förändring av en så stor del av det svenska politiska beslutssystemet
som denna skattereform innebär måste hanteras med en viss varsamhet, så
att inte enskilda människor kommer i kläm. Jag vill också fråga Görel Thur-
din var dessa 8—10 miljarder kronor som centerns pensionsförslag kostar
finns någonstans. De finns inte i ert budgetförslag - det kan jag tala om som
en information.
Hans Gustafsson sade att han är mer optimistisk än många andra, och det
är ju alltid trevligt med optimister. Problemet är om denna optimism, eller
detta sätt att uttrycka sig, skapar sådana förväntningar att man inte kan upp-
fylla dem. Sådana förväntningsbilder har inte varit ovanliga i socialdemokra-
ternas budskap i samband med tidigare valrörelser. Jag skulle gärna vilja
säga ett litet varningens ord på vägen. Uttryck er inte så väldigt optimistiskt
att man sedan blir tvungen att helt lägga om kursen! Detta med att föra
samma politik såväl före som efter ett val har ändå ett visst positivt innehåll.
Hans Gustafsson sade att finansplanen beskriver den ekonomiska politi-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
25
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
26
ken. Det må så vara, men hela mitt tidigare anförande gick ut på att visa att
finansplanens ord har motsagts av så många andra ledande socialdemokra-
ter. Många av förslagen har direkt tagits tillbaka, och finansplanen är nu inte
trovärdig. Det finns därför fortfarande ett betydande trovärdighetsproblem.
Den socialdemokratiska regeringen är helt enkelt inte tillräckligt kompetent
att föra den politik som är nödvändig.
Anf. 15 GÖREL THURDIN (c) replik:
Herr talman! När det gäller pengarna till ett förbättrat pensionssystem vill
jag till Anne Wibble säga att hon liksom andra här i kammaren vet att man
inte tar upp sina utredningsförslag i sina förslag till budget, eftersom man
redovisar ettårsbudgetar.
När jag ser till folkpartiets motion, kan jag bara konstatera att man i prin-
cip ställer sig bakom hela budgetförslaget som presenterats av regeringen.
Det är mycket svårt att finna något annat. Jag tycker inte att man då skall
ifrågasätta utgiftsförslag från ett annat parti där det är riktigt att man inte
redovisar finansieringen i budgeten.
Sedan kommer jag till frågan om tillväxt och ekonomiskt hållbar utveck-
ling, något som jag vill framhålla och som man i FN försöker att föra fram
från Brundtlandkommissionen. Detta begrepp inkluderar BNP-tillväxt, men
man kan också säga att det inkluderar en socialt och miljömässigt styrd
marknadsekonomi. Miljöfrågorna behöver inte motverka tillväxten om man
verkligen väger in deras ekonomiska betydelse i sammanhanget, Claes Rox-
bergh. Det borde också Lars Tobisson tänka på. Vi kan inte klara en hållbar
utveckling i framtiden om vi inte ägnar miljöfrågorna en mycket stor upp-
märksamhet.
Vi kan t.ex. se till den betydelse som de kommande infrastrukturproposi-
tionerna kommer att få både miljömässigt och på annat sätt. Jag hoppas att
regeringen börjar tänka i system i stället för i lösryckta vägbitar som skall
produceras i det här landet. Vi måste börja anlägga en systemsyn. Det finns
faktiskt företag längst uppe i Norrbotten som företagen nere i Skåne är bero-
ende av, eftersom vi lever i symbios i hela landet. Det är inte så att varje del
lever för sig, även om man skulle kunna tro att det är på det viset.
Jag hoppas att tillväxtpropositionen - om vi använder det begreppet -
verkligen visar på en systemsyn så att vi får systemlösningar som bidrar till
en tillväxt i hela landet och också till en lägre inflation.
Vi beklagar momsen på kollektivtransporter. Den strider faktiskt mot mil-
jömål i den ekonomiska politiken vilka alla har ställt sig bakom. Alla partier
här i riksdagen har ställt sig bakom de ekonomiska målen om regional balans
och en god miljö. Centerpartiet har år ut och år in kämpat för dessa mål. De
är nu fastlagda och då tycker jag att vi skall efterleva dem.
Anf. 16 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! Hans Gustafsson hann inte med att kommentera vänsterpar-
tiets ekonomiska motion. Det kanske inte är så lätt att kommentera den.
Tyngdpunkten i motionen ligger nämligen på en rättvis fördelning i samhäl-
let. Vi har gett konkreta förslag som skulle förändra och förbättra för männi-
skor i samhället med låga inkomster.
Vi har lagt fram förslag om sänkt matmoms. Det är bra att centern är med
på dessa krav som vi har drivit under många år.
Vi har även lagt fram förslag om ett slopat grundavdrag på inkomster över
180 000 kr. Det skulle ge ca 9,6 miljarder kronor. Pengar som skulle kunna
gå till kommunsektorn för satsningar på vård och omsorg. Satsningar som
vi vet behövs. Det finns ingen som kan övertyga mig om att någon privat
verksamhet klarar av att lösa de problem och klara de behov som finns inom
den offentliga sektorn. Privat verksamhet är även inom detta område intres-
serad av bara de lönsammaste delarna och de snabbaste pengarna.
Vi har också föreslagit höjd statlig inkomstskatt till 30 % på inkomster
över 240000 kr. Detta är också en omfördelande politik.
Vi har föreslagit pengar till pensionärerna. Vi har inte föreslagit en sådan
liten snutt som Ingvar Carlsson gav besked om i går. Det är snällt att vilja ge
pensionärerna ett ökat KBT, men det är nästan litet oförskämt att säga att
bidragen ”åtminstone skall nå upp till socialbidragsnormen”. Vi tycker att
pensionärerna är värda mycket mer än att komma upp i nivå med socialbi-
dragsnormen. Vi vill föreslå 1,8 miljarder till pensionärerna.
Hans Gustafsson ägnade mer tid åt att kritisera de borgerliga budgetarna.
Det är inte så svårt. Det är lätt att kritisera t.ex. moderaternas motion, med
yviga löften om våldsamma skattesänkningar på 28 miljarder nästa år. Vilka
konsekvenser får det för vanligt folk? Vad händer med inflationen om 28
miljarder svämmar ut över samhället?
Jag måste också ställa några frågor om sysselsättning och inflation. Om
jag förstår Hans Gustafsson rätt så jämställer han de två målen låg inflation
och full sysselsättning. Det är intressant eftersom man inte kan utläsa detta
i budgetpropositionen. Där ser man att inflationsbekämpningen är överord-
nad. Det kanske delvis är ett led i vår EG-anpassning. Därför är det intres-
sant att få veta: Har regeringen ändrat sig så att man jämställer full syssel-
sättning med låg inflation? Är man beredd att ta till generella arbetsmark -
nadspolitiska åtgärder för att klara av den arbetslöshet som vi har fått? Eller
är det fortfarande så att inflationen är överordnad och att man är beredd att
acceptera en ökande arbetslöshet för att anpassa sig till inflationssiffrorna i
övriga delar av Europa?
Anf. 17 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Anledningen till att jag har tagit upp detta med tillväxt, Lars
Tobisson, är att det spelar en central roll i debatten. Jag håller fullständigt
med Görel Thurdin om att vi skall ha en ekologiskt hållbar utveckling.
När man gör jämförelser som är uppenbart felaktiga och som haltar måste
det påpekas. Om man skall göra en rimlig jämförelse av tillväxten mellan två
länder, Lars Tobisson, är det då inte rimligt att ta hänsyn till vilken BNP
länderna har i absoluta tal? Det kan inte vara rimligt att jämföra BNP-till-
växt mellan ett land med BNP på en hög nivå och ett land med BNP på en
låg nivå. För att jämförelsen, med de brister den har, över huvud taget skall
vara intressant måste dessa länders BNP vara på ungefär samma nivå. Det
är min huvudsakliga uppfattning.
När det gäller strukturinvesteringarna talade jag om järnvägen. Jag ut-
tryckte mig möjligtvis litet slarvigt. Jag skall utveckla det utförligare. Det
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
27
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
28
handlar om järnväg. Det handlar om kollektivtrafik. Det handlar om inve-
steringar i energieffektivitet, bl.a. inom industrin.
Inom industrin finns det i dag möjligheter att göra stora energieffektivi-
tetsinvesteringar. Detta görs inte, på grund av att el- och energipriset är för
lågt för att investeringen skall betalas i industrin. Det finns två sätt att få
dessa investeringar gjorda. Det ena är att höja priset på elenergi - det bör
givetvis höjas. Det andra är att man från statens sida går in med stimulanser
för att få investeringarna till stånd. Vi menar att bägge sakerna bör göras.
Det är bl.a. detta jag pratar om när det gäller investeringar i järnvägar, infra-
struktur och energieffektivitet.
När det sedan gäller frågan om Vattenfall skulle det vara väldigt intressant
att höra om Lars Tobisson, Anne Wibble och Görel Thurdin är beredda att
privatisera Vattenfall och införa marknadsekonomiska förutsättningar i el-
energisektorn. I så fall skulle det vara ett fall framåt för elsektorn i vårt land.
Anf. 18 HANS GUSTAFSSON (s) replik:
Herr talman! Anne Wibble varnade mig för att vara alltför munter och
optimistisk. Jag är ändå något mindre munter än riksbankschefen när det
gäller ekonomin. Jag vet inte om det är så överdrivet i sammanhanget.
Lars Tobisson säger att det inte finns något annat land som har en negativ
tillväxt i ekonomin. Vi får för det första se vad det blir när allt en gång räknas
ner. Ibland slår det på hela procent. För det andra är det så att man i alla
länder har perioder av kort karaktär då man har en annan situation. Om Lars
Tobisson jämför tillväxten i svensk ekonomi både 1970—1990 och
1982—1990, finner han att vi hävdar oss utmärkt bland de sju rikaste industri-
länderna i världen.
Lars Tobisson återkom till fondsocialismen och sade att vi har ett fördel-
ningssystem och inte ett premiereservsystem med fonder. Sanningen är väl
att vi har båda delarna. Vi har ett fördelningssystem med fonder. Om det
inte hade funnits fonder skulle vi inte behöva föra en diskussion om att vi
skall placera pengar på börsen.
Jag försökte lyssna mycket noga på Lars Tobissons resonemang. Men jag
förstod inte invändningen och varför han kallar detta fondsocialism. Här gäl-
ler marknadens villkor, som för alla andra som köper aktier på börsen. När
vi nu har frigjort kapital i det här landet från alla bojor vore det kanske bra
om det demokratiska inflytandet över kapitalet fick större möjligheter att
hävda sig än hitintills. Jag tror att vi får tillfälle att återkomma till den diskus-
sionen.
Låt mig sedan säga till Maggi Mikaelsson och i någon mån till miljöpartis-
terna att det är meningslöst att tala om att vi skall klara sysselsättningen, om
vi inte är beredda att tala om att vi måste bekämpa inflationen. Det är detta
det handlar om.
Om såväl miljöpartiets som vänsterpartiets motioner vill jag i övrigt säga
att de har mycket av programskrifter över sig. De är svåra att diskutera i de
här sammanhangen. Det gäller åtminstone för vänsterpartiets motion som
talar om att socialdemokraterna inte längre vill företräda arbetarrörelsens
politik. Man kan dra en parallell till vad Ivar Lo skriver i en av sina böcker
om att det finns trösklar i tiden. När man stiger över en sådan tröskel, säger
Ivar Lo, är det som att stiga in i ett rum där man aldrig har varit förut. Han
beskriver 30-talet som en sådan tröskel i tiden.
Jag är lika övertygad om att 90-talet är en tröskel i tiden då vi står och ser
in i rum där vi inte har varit tidigare. Vi behöver ta ut nya vägmärken, skaffa
oss nytt fotfäste, ompröva vår hållning, finna nya medel och samtidigt be-
hålla kärnan i vår politiska förkunnelse om solidaritet, frihet och broder-
skap. Man måste bygga på det utifrån nya situationer. Det måste vänsterpar-
tiet också vara med på om vi skall kunna hävda arbetarrörelsens intressen.
Anf. 19 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Jag har ägnat mitt första år som finansminister åt att tala
klarspråk om Sveriges ekonomi och om den ekonomiska politiken. För en
månad sedan lade jag fram en kärv men ansvarsfull budget. I den gav jag
klara besked om vår politik och om hur vi vill skapa bättre tider.
Jag har inte ägnat mig åt att kritisera oppositionens politik. Men när jag
nu ser hur övriga partier har lagt upp sin politik finner jag att det är dags att
tala klarspråk även om oppositionens alternativ.
Låt mig börja med att påminna om vad herrarna och damerna sade för tre
månader sedan. När jag redovisade våra besparingsåtgärder som skulle
lägga grunden för en ansvarsfull finanspolitik blev jag utsatt för en våldsam
kritik. Minns ni hur det lät? Folkpartiledaren talade om en oerhörd besvi-
kelse, och moderatledaren trodde sig veta att räntorna skulle bli fortsatt
höga. Dagens Nyheter uppmanade på ledarplats oppositionen att lägga fram
en ekonomisk strategi och begära att få vända sig till svenska folket i ett ny-
val. DN förutskickade ett år av upprepade valutakriser och skyhöga räntor.
Centerledaren nappade på detta och uppmanade sitt parti att förbereda sig
för nyval.
Så lät det för tre månader sedan. Sedan dess har verkligheten talat klar-
språk. Av den gemensamma ekonomiska strategin blev en debattartikel i
Dagens Nyheter. Men när herrar Bildt och Westerberg uppträdde här i kam-
maren i går nämnde ingen av dem med ett ord detta märkliga aktstycke.
I stället har omvärldens förtroende för svensk ekonomi och för den ekono-
miska politiken steg för steg förstärkts. Kronans ställning har blivit starkare,
och valuta flyter in i landet. Den svenska kronan framstår som en trygg hamn
i en osäker värld, skrev en affärstidning i går. Räntorna har successivt pres-
sats ned. Det har blivit särskilt tydligt sedan budgetförslaget lades fram i bör-
jan av januari. För en vanlig familj med normala villalån betyder räntesänk-
ningen stora besparingar, i storleksordningen 500 kr. mer i plånboken varje
månad sedan årsskiftet.
Viljan att satsa på Sverige som industriland har blivit allt tydligare. Jag
tror på Sverige, sade Volvo-chefen Christer Zetterberg häromdagen. Allt
fler instämmer med honom.
Så ser verkligheten ut. Verkligheten har talat klarspråk och underkänt op-
positionens profetior.
Den politik som på detta sätt har förstärkt förtroendet för Sverige har jag
tidigare redovisat. Jag skall i korthet påminna om inriktningen.
Vi vill att Sverige aktivt och framgångsrikt skall medverka i den internatio-
nella integrationen. Vi skall bekämpa prisstegringarna, inflationen, därför
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
|
Prot. 1990/91:58 7 februari 1991 |
att inflationen skapar orättvisor och utgör det största hotet mot sysselsätt- |
marknaden.
|
Allmänpolitisk |
Vi skall bygga för framtiden. Vi skall sätta i gång investeringar när det |
|
Ekonomisk |
kunskap och kompetens. När det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden Vi skall åstadkomma en uthållig tillväxt. Den måste baseras på samspel Detta är en stram och ansvarsfull politik. Det är denna politik som nu När de gäller de statsfinansiella effekterna av förslagen har man överskat- Om detta skulle jag vilja säga väldigt mycket. Men jag har tilldelats tio Jag läste för en tid sedan en intervju med Bengt Westerberg. Han sade att Det samlade intrycket är att det råder en väldig oreda hos borgerligheten. |
|
30 |
en ansvarsfull och trovärdig politik av de borgerliga löftena. Tänk er in i si- |
tuationen för en eventuell borgerlig finansminister. Han eller hon skall inte
bara ta hand om det egna partiets motioner och löften och det underskott
som det ger upphov till. En borgerlig finansminister skall hantera ett utgifts-
tryck som skapats av alla tre partierna av de utgiftslöften som de är överens
om, men också av de löften som de inte är överens om.
Varje utgiftslöfte som ges under ett valår hamnar till sist på finansminis-
terns bord. Sammanlagt finns det förslag om utgiftsökningar på mer än 14
miljarder kronor. Men inte nog med det, därtill kommer att de tre partierna
har ställt ut omfattande löften om sänkta skatter. En borgerlig finansminister
måste riskera att tappa inkomster som svarar mot samtliga dessa löften. Han
eller hon kan bara räkna med inkomster som de tre partierna är överens om.
Sammanlagt rör det sig om inkomstförluster på minst 36 miljarder, eller 46
miljarder om man räknar med centerns löfte om sänkta energiskatter.
Så är utgångsläget för en borgerlig regerings finansminister. Det saknas
således 50 miljarder kronor för att det skall bli en balanserad budget. Hur
ett regeringsalternativ skall kunna skapas av detta är för mig totalt obegrip-
ligt. Om finansministern väljer att expediera alla dessa löften leder det till
jättelika budgetunderskott och en väldig upplåning med förödande effekter
på samhällsekonomin som följd. Det skulle vara en upprepning av det bor-
gerliga vanstyret mellafl 1976 och 1982. Alternativet är att göra stora ned-
skärningar i välfärden för att klara löftena om skattesänkningar. Hur går det
då med pensionerna, barnbidragen och tryggheten? Ytterligare ett alternativ
är att partierna måste svika alla löften, både om höjda bidrag och om sänkta
skatter, för att klara en ansvarsfull ekonomisk politik.
Så illa ser det ut. Nu förstår ni säkert alla varför Bengt Westerberg, klok
som han är, redan på förhand har tackat nej till att bli finansminister.
Jag har frågat mig vilka tankar och vilken strategi som ligger bakom upp-
läggningen ifrån de tre partierna. Försöker ni dölja något? Har ni en hemlig
överenskommelse, en pactum turpe, som väljarna inte skall få veta något om
före valet? Tro inte att ni kan åka land och rike runt under detta valår och
sälja grisen i säcken. Era egna väljare vill säkert veta om det bara är luft
i era löften, och vi socialdemokrater kommer att kräva er på besked. Jag
instämmer gärna i följande kommentar från Dagens Industri: Den borger-
liga politiken duger inte att regera på. Den duger inte ens att gå till val på.
Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Finansministern fortsätter att prata bort krisen. I stället för
att sätta in ordentliga åtgärder försöker han påverka marknaden med vad
man skulle kunna kalla för open mouth operations. Hur kan man glädja sig
åt och känna stolthet över att tillväxten nu ligger på minus, inflationen är
rekordhög - 12—13 % - och vi har ett växande bytesunderskott där vi inte
ser en tidpunkt då det kan bytas i sin motsats?
Jag har tidigare sagt att Allan Larsson har ett mycket snävt perspektiv på
den ekonomiska politiken. Det finns en fixering vid budgetsaldot. Jag måste
återigen påminna om att krisen är samhällsekonomisk, inte statsfinansiell.
Man kan jämföra med Tyskland som har ett mycket större budgetunder-
skott - större än vad som någonsin har förekommit i Sverige - men man har
en väl fungerande ekonomi med god tillväxt.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
31
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
Nu tar finansministern till ett trick när det gäller oppositionens budgetal-
ternativ och summerar alla utgiftsförslag i de olika motionerna och alla skat-
teförslag och får fram stora tal. Sedan frågar han om vi har någon hemlig
överenskommelse om hur detta skall hanteras. Jag frågar Allan Larsson di-
rekt. Vem har ni någon överenskommelse med? Allan Larsson tror väl inte
att han efter valet ensam skall kunna regera och bestämma budgeten. Han
måste också befinna sig i en situation där han får andras utgiftsönskemål och
skatteförslag på sitt bord. Det här är något som vart och ett parti står för
fram till valet. Därefter träffar vi en överenskommelse om en regeringspoli-
tik vare sig Allan Larsson får tillfälle att vara med om det eller ej.
Det moderata budgetförslaget är starkare än det socialdemokratiska. Ni
sysslar med manipulationer. Ni redovisar själva att det underliggande bud-
getunderskottet är 15 miljarder och att budgeten får en expansiv finanspoli-
tisk effekt.
Vad kostar det pensionstillägg som utlovades i går? Vilken skatt skall man
höja för att finansiera detta? Vad kostar bostadsbidragen, som måste höjas
och i fortsättningen ges till ett mycket större antal personer för att man skall
täcka in de merkostnader för familjerna som alla skattehöjningar i samband
med skatteomläggningen medför?
Vi har räknat på detta - jag vet inte om ni har gjort det - och funnit att
antalet bidragshushåll kommer att öka med 50%, från 250000 till 375000.
Hur skall det betalas? Nya bidrag brukar leda till nya skatter. Det är en rund-
gång som bara kan glädja socialdemokrater.
Det andra är att finansministern fäster en överdriven vikt vid ett centralt
stabiliseringsavtal. Det är viktigt att hålla tillbaka kostnadsökningarna, men
det sker inte genom centrala förhandlingar eller genom inkomstpolitiska på-
tryckningar.
Lönebildningen formas på en marknad, och bestämmande är arbetsmark-
nadsläget, dvs. antalet vakanser, och naturligtvis det i Sverige rekordhårda
skattetrycket. Jag sade i mitt anförande att jag gläder mig åt att folkpartiet
och centern nu i alla fall är med på att sänka skattetrycket ned mot 50 % -
det kommer inte att räcka, men det är en bra början. I den valplattform som
socialdemokraterna satt ihop för hela 90-talet sägs inte ett ord om att skatte-
trycket skall sänkas. Det talas om det i finansplanen - kanske för att markna-
den skall bli imponerad. Men tänker ni sänka skattetrycket under 90-talet,
Allan Larsson? Det är anmärkningsvärt att det i detta aktstycke under rubri-
ken ”Socialdemokratin vill bygga för framtiden” framhålls som en extra-
poäng, att man har skärpt beskattningen av kapital. Hur kan man tro att det
är ett sätt att bygga för framtiden?
Detta leder till det som ni socialdemokrater inte vill tala om, nämligen att
vi får en flykt av investeringskapital till omvärlden. Förstår inte finansminis-
tern, att när gränshindren försvinner, så blir det nödvändigt att anpassa utta-
get av olika slags skatter till vad som gäller i andra länder. Det går inte att
vänta. Flykten av investeringskapital är i full gång. Blir det inga jobb i Sve-
rige, följer snart arbetskraften efter, särskilt den med kvalificerad utbild-
ning.
Vad är det som gör att regeringen, trots positiva skrivningar i finanspla-
nen, inte vill ge klartecken för en anknytning av kronan till ecun? En sådan
åtgärd skulle ju demonstrera vår strävan att komma med i EG och vår be-
stämda avsikt att inte devalvera. Det skulle också medge en minskad ränte-
marginal.
I detta sammanhang vill jag passa på att ställa en fråga: När kommer den
aviserade utredningen om riksbankens oberoende? Enligt den nu en månad
gamla finansplanen skulle den komma inom kort. Vi väntar fortfarande på
det samråd som inte bara jag utan sedan också talmannen begärt. Även
denna åtgärd skulle stärka tilltron till en omläggning av svensk ekonomisk
politik, så att kampen mot inflationen i enlighet med vad vi moderater i
många år förordat och enligt vad regeringen också kommit fram till verkligen
sätts i främsta rummet. Men efter finansministerns anförande nyss tvivlar jag
på att så kommer att bli fallet.
Anf. 21 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Allan Larsson har faktiskt ganska snabbt funnit sig till rätta
som en finansminister i den gamla vanliga stilen. Nu skapar han en konstlad
bild av de andra partiernas politik och polemiserar sedan mot denna bild.
Det är ett gammalt känt knep, men vill man föra en saklig diskussion, är
detta inte det bästa sättet.
Han framställer det som om det skulle vara något slags hot mot de andra
partierna att föra en diskussion om dessa partiers budgetförslag. Han borde
väl ändå medge att en stor del av det politiska arbetet i riksdagen är att sak-
ligt diskutera innehållet i de olika förslagen. Det är minsann inget hot mot
partierna att göra det. Vi skulle vara mycket tacksamma om vi finge ta del
av de beräkningar som finansdepartementet har gjort av de olika partiernas
förslag. Förra året vi fick vi ta del av sådana beräkningar, även om det
skedde efter det att riksdagens arbete med de olika förslagen praktiskt taget
var avslutat. Om vi får sådana beräkningar, skall vi gärna föra en saklig dis-
kussion utan att denna behöver framställas som ett hot mot partierna.
Jag måste säga att jag blev besviken på Allan Larssons anförande. Han
sade att det ges klara besked i budgetpropositionen och att det i denna finns
mycket positivt. Jag instämmer att det finns mycket positivt i budgetproposi-
tionen, och jag gjorde mig omaket att i mitt anförande nämna flera viktiga
förändringar som skett under de senaste månaderna. Jag pekade framför allt
på skattereformen, EG-besluten och energibeslutet. Men Allan Larsson
måste väl ändå vara medveten om att detta inte räcker för att vända den eko-
nomiska utveckling som är en följd av den socialdemokratiska 80-tals politi-
ken och som lett till en akut kris.
Särskilt illavarslande är att Allan Larsson inte tycks vara medveten om att
det krävs betydligt större insatser. Jag pekade i mitt anförande på några
mycket illavarslande tecken, nämligen eftergifter mot vad jag kallade rörel-
sens fackliga gren - jag förstår att det är det uttryckssättet man bör använda.
Sådana eftergifter bedöms uppenbarligen som viktigare än att föra en i sak
korrekt och bra ekonomisk politik. Jag tycker att Allan Larsson för Sveriges
del och för att i någon mån söka upprätthålla trovärdigheten i sitt ekono-
miska budskap måste kommentera detta. Anser han t.ex. att det är en efter-
gift - och en felaktig sådan - att förslaget om samordning av sjuk- och arbets-
skadeförsäkringen inte kommer fram? Denna fråga har diskuterats under
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
3 Riksdagens protokoll 1990/91:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
34
flera år, och det har ansetts att en sådan förändring är angelägen. En samord-
ning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen ingick också i den överenskom-
melse som regeringen och folkpartiet liberalerna träffade för knappt ett år
sedan. Ni har alltså haft åtminstone tio månader på er att tänka. Att ni nu
plötsligt kommer på att det finns tekniska problem vittnar uppriktigt sagt
inte om någon aktiv vilja att genomföra förändringar.
Jag ställde också några frågor om det som jag anser vara en felaktig politik
som regeringen för och som går stick i stäv emot den förtroendeskapande
politik som behöver föras. Det gäller AP-fonderna, socialiseringen, skatten
på företagens arbetande kapital, konkurrensen inom den sociala tjänstesek-
torn och en rad andra företeelser. Detta borde ändå vara värt något litet ord
från finansministern. Vad tänker han själv göra på dessa områden? Tror han
verkligen att fortsatt och ökat statligt ägande i näringslivet främjar den eko-
nomiska tillväxten? I så fall är han nästan unik i världen, och då borde han
slås in i paket.
Om han verkligen vill göra någonting för att befrämja företagens framtids-
tro, finns det en mycket enkel åtgärd, nämligen att ta bort skatten på det
arbetande kapitalet, dvs. skatten på byggnader, maskiner, varulager och an-
nat som krävs för att driva verksamheten. Denna skatt är nu så tung att
många faktiskt dignar under bördan och måste ta ut tre gånger så stora be-
lopp som skatten för att kunna betala den. Nu vill tydligen finansdeparte-
mentet ytterligare skärpa denna skatt. Det är fullständigt vansinnigt och har
i Affärsvärlden, som finansministern citerade, karakteriserats som ett dråp-
slag mot OTC-marknaden - företagen kommer att lämna OTC-marknaden,
de kommer att säljas och läggas ner, jobben kommer att försvinna och krea-
tiva företagare kommer att flytta utomlands, bara därför att finansministern
för att slå vakt om partienigheten inte vågar utmana LO genom att ta bort
skatten på företagens arbetande kapital. Jag tycker att det är beklämmande.
Ett betyg på regeringens trovärdighet kan man få på många olika ställen i
den ekonomiska diskussionen för närvarande. Jag vet inte om finansminis-
tern har någon hög tilltro till SNS-rapporten, men jag tror att den allmänt
anses som ganska sanningsenlig. Den rapporten ger ett dåligt betyg åt de
devalveringsberäkningar som kan observeras på valutamarknaden. Jag
tycker att Allan Larsson borde ta sig en funderare på det.
Anf. 22 GÖREL THURDIN (c) replik:
Herr talman! Finansminister Allan Larsson talar klarspråk, och det låter
ju alltid fint. Men trovärdigheten för de mål som ni sätter upp är i dag inte
särskilt stor.
När jag läser om de vackra målsättningar som ni redogör för alldeles i bör-
jan av finansplanen får jag nästan tårar i ögonen. Under de fem år som jag
tillhört riksdagen har utvecklingen faktiskt inte gått mot de mål som man
hela tiden har talat om, vare sig det gäller miljöpolitik, fördelningspolitik,
regionalpolitik eller något annat. Finansminister Allan Larsson måste fak-
tiskt förstå att vi är väldigt undrande över vart det skall leda och hur man
skall uppnå de uppsatta målen.
Under 1990 upplevde vi en sådan oreda med fingerade regeringskriser och
allt vad det var, att arbetssituationen blev mycket jobbig.
Och vem skall socialdemokraterna regera ihop med? Lars Tobisson ställde
också den frågan. Det måste vi få veta, för om ni hamnar någonstans vid
30 %, behöver ni inte bara vänsterpartiets utan fler partiers stöd. Då blir det
kanske inte så enkelt, att ni bara kan säga att ni skall genomföra era förslag.
Sedan måste jag avvisa detta sätt att hantera våra förslag. Vi bad i går att
få en lista över de beräkningar som ni gjort i finansdepartementet och då
kommit fram till ett minus på 15 miljarder i vår budget. Jag har inte sett den
listan. Jag har blivit besviken på finansminister Allan Larsson, som ändå ver-
kat vara en så rekorderlig man i det socialdemokratiska lägret, när han i en
partiledardebatt bara slänger ur sig att vår budget visar ett underskott på 15
miljarder utan att redovisa hur man kommit fram till den siffran. När er egen
budget uppvisar ett underskott på 15 miljarder, måste ni väl ändå vara litet
självkritiska.
Inte heller era beräkningar i övrigt är trovärdiga. I fjol föreslog vi att man
skulle använda arbetsmarknadsfonden för offensiva åtgärder inom närings-
politiken. Ni sade då att detta inte innebär någon realekonomisk besparing,
och ni godkände inte detta förslag i vår budget. I år säger ni att detta ger en
minskad belastning på statsbudgeten. Det ni säger blir inte trovärdigt, om ni
ständigt ändrar inriktning och åsikter som det passar er själva.
Socialdemokraternas syn på värdepappersmarknaden är alldeles otrolig. I
skatteutredningen, som jag tillhörde, visste man inte ens om korta place-
ringar i värdepapper hade någon betydelse för funktionen inom näringslivet
och på kapitalmarknaden. Man måste först utreda detta, innan man kunde
bestämma sig för hur värdepappren skulle beskattas. Dagens skatt på värde-
papper har gjort att värdepapper nu köps i utlandet och inte i Sverige. Ändå
vägrar ni att ta bort denna skatt.
Jag kan ta funktion för funktion. Kollektivtransporter fungerar inte, där-
för att ni inte haft någon systemsyn och inte vidtagit de åtgärder som hade
erfordrats för att dessa saker skall fungera. Många människor som pendlar
mellan Stockholm och Uppsala säger att de inte har råd att resa med tåget
utan i stället kommer att ta bilen. Blir detta resultet uppnår man inte de mil-
jömål som ställts upp. I finansplanen sägs det att ekonomi och ekologi skall
samordnas.
Precis som Anne Wibble tycker jag att det vore bra om debatten om sak-
frågorna i det politiska livet här i Sverige kunde föras på ett annat sätt. Om
vi skall kunna vända utvecklingen här i landet behöver vi enligt min uppfatt-
ning en förändring av förhållandet till varandra. Vi måste respektera varand-
ras förslag på ett annat sätt, respektera att de finns. Att vi sedan tycker illa
om förslagen eller inte ställer oss bakom dem är en annan sak. Men vi bör
inte säga att: Era förslag är felaktiga och era siffror är fel, eftersom vi bedö-
mer dem annorlunda. Sedan vet ingen ute i Sverige hurdant läget egentligen
är. Det vore inte så dumt om detta med att tala klarspråk också landade i en
klarsyn.
Anf. 23 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! På vems sida står socialdemokraterna i dag? Vilka männi-
skor har regeringen i tankarna när den lägger fast sin ekonomiska politik?
Nu har regeringen suttit i drygt åtta år. Under den tiden har klyftorna ökat i
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
35
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
36
samhället. Inflationen har ökat, underskottet i bytesbalansen har nått re-
kordnivåer och produktivitetstillväxten har, som vi har hört från flera håll
här i dag, avstannat.
Hans Gustafsson talade om Ivar Lo-Johansson och det tomma rummet.
Nog kan jag hålla med om att ni inom socialdemokratin står på en tröskel i
tiden. Men inte tycker jag att det verkar som om ni är på väg in i ett tomt
rum; ni har ju haft dörren på glänt länge. När man går in i ett nytt rum måste
man ju också möblera så att man känner sig hemma. Det är dålig politik att
flytta in till grannen till höger, som ni håller på att göra. Däremot finns det
andra tomma rum som vi står på tröskeln till och där vi måste väga samman
fördelarna med olika ekonomiska system, där vi skall ta det som är bra från
marknadsekonomin men inte köpa den rätt av. På så sätt skall vi skapa ett
samhälle som är bra för alla människor.
Det finns de som säger att socialdemokraternas ekonomiska politik under
80-talet i stort sett har följt rådet från nyliberalerna i Studieförbundet Nä-
ringsliv och Samhälle. Den vägen har lett till en återvändsgränd. Det kanske
är dags att lyssna på andra röster, på rörelsen. Det kanske är klokt att lyssna
mer på de råd som kommer från LOs och TCOs ekonomer, lyssna på gräsröt-
terna, gå ut i samhället och prata med kvinnorna och männen som har de
låga lönerna.
I dag är det inte bara vänsterpartiet som säger att de stora vinsterna i bör-
jan av 80-talet har investerats fel, att det svenska näringslivet dras med en
föråldrad struktur, att förnyelseprocessen har gått för långsamt, att näringsli-
vet har satsat på kortsiktiga vinster i stället för teknikutveckling, osv. Senast
i går framträdde den nya gurun, Michael Porter, i svensk TV med de syn-
punkterna i ena kanalen. I den andra kanalen fanns en av regeringens sak-
kunniga när det gäller bilindustrin - jag kommer inte ihåg hans namn - och
sade ungefär samma sak. Vilka slutsatser drar regeringen av det?
Själv är jag utbildad till förskollärare och har lärt mig att när man genom-
fört någonting utvärderar man det och ser om man tycker att det är bra. Om
man inte tycker att det är bra, försöker man rätta till det. Men man drar
lärdomar av de erfarenheter man har fått.
Jag vill också säga något om ekonomi och kvinnor. Riksdagen har ju beslu-
tat att budgetens effekter för kvinnor skall redovisas i budgethanteringen.
Jag har förgäves letat, jag tror att jag har tittat igenom nästan alla budgetbi-
lagor i den lunta vi har fått. Och där finns inte många rader om kvinnor och
ekonomins effekter för kvinnorna i samhället. Jag tycker att det är allvarligt,
dels därför att det är ett brott mot ett beslut vi har fattat här i riksdagen, dels
därför att det finns strukturella skillnader i hur de ekonomiska åtgärderna
slår emot kvinnor och män som grupper i samhället.
Kvinnorna finns på särskilda platser i samhället. Kvinnorna finns i större
utsträckning inom offentlig sektor än männen, kvinnorna finns i större ut-
sträckning inom lågavlönade yrken än männen, och kvinnorna finns i större
utsträckning inom tyngre yrken än männen, även om man har svårt att tro
det. Men det är ju så att skit värderas olika om den sitter på en gruvarbetares
händer eller på ett vårdbiträdes händer.
Därför är det viktigt att man redovisar hur de olika ekonomiska åtgär-
derna slår för kvinnornas del. De åtgärder som regeringen, med stöd från
andra partier, har genomfört de senaste åren är nästan uteslutande åtgärder
som slår hårdare mot kvinnorna än mot männen i samhället. En sänkt sjuk-
försäkring slår hårdare mot den som är lågavlönad. Sänkt ersättning för vård
av sjukt barn slår hårdare för dem som oftast är hemma och vårdar sjukt
barn, vilket fortfarande är kvinnorna.
Skatteomläggningen får-för att uttrycka mig riktigt snällt-minst positiva
effekter för de lägst avlönade; då har jag alltså uttryckt mig väldigt snällt.
Nu går man ut och säger att det minsann visst går jämnt upp för alla, även
för dem som är lågavlönade. Men poängen är ju att vi som är högavlönade
får massor av pengar över när vi har betalat de ökade bostadskostnaderna,
de ökade kostnaderna för kollektivtrafik, den ökade momsen på turism, ho-
tell, restauranger, osv. Det är ju det som är skillnaden. Klyftorna har ökat
genom skatteomläggningen, och det har slagit dubbelt så hårt mot kvinnorna
som mot männen. Jag tycker att det är allvarligt att regeringen inte i budget-
propositionen har bemödat sig om att redovisa något av dessa konsekvenser.
Anf. 24 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Det vore väldigt intressant för oss att få ta del av de beräk-
ningar finansdepartementet har gjort. Det skulle vi verkligen välkomna. Vi
ser alltså fram emot att få en kopia av dessa beräkningar.
Vi är medvetna om att våra budgetförslag faktiskt innebär en minskad pri-
vat konsumtion. Vi är medvetna om att vi inte kan öka den privata materiella
konsumtionen med 30 % fram till år 2000, som är angivet i långtidsutred-
ningen. Vi är medvetna om att den offentliga sektorn måste omstruktureras.
Men den måste omstruktureras på ett socialt ansvarsfullt sätt. Vi är med-
vetna om att vi måste genomföra förändringar i socialförsäkringen. Vi är
medvetna om att vi måste genomföra förändringar när det gäller bostadssub-
ventionerna. Vi är medvetna om att arbetstiden måste förkortas. Vi är med-
vetna om att vi måste pröva vilka verksamheter som skall bedrivas i offentlig
regi och hur de skall finansieras. Men vi är också övertygade om att en grön
politik i sig på sikt kommer att leda till minskade kostnader för samhället.
Jag vill sedan ta upp en detalj som finansministern nämnde, nämligen EG-
frågan. När finansministern beskrev vad som hände och den politik som fö-
reslogs under hösten fick jag intrycket - och det är säkert riktigt - att anled-
ningen till att regeringen bytte fot i EG-frågan var att man ville få förtroende
för sin ekonomiska politik. Detta är egentligen ganska anmärkningsvärt. Re-
geringen och det socialdemokratiska partiet är alltså beredda att ansluta Sve-
rige till EG för att få ett förtroende för sin ekonomiska politik. Jag kan ac-
ceptera om någon säger att vi skall ansluta oss till EG på grund av att det ger
de och de fördelarna, men att göra det på grund av att man skall få förtro-
ende för den ekonomiska politiken tycker jag är mycket, mycket anmärk-
ningsvärt.
Vad är det man säljer ut? Jo, man säljer ut delar av demokratin. Beslut
kommer att fattas i Bryssel i stället för i den här församlingen. Detta säljs ut
för att regeringen skall få förtroende för sin ekonomiska politik. Vi säljer ut
möjligheterna att bibehålla den offentliga sektor som vi har i dag. Vi kan
diskutera hur den skall se ut, men vi säljer ut möjligheten att bibehålla den
offentliga sektor vi har i dag.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
37
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
38
Sedan kan man, som folkpartiet och moderaterna kanske vill, ändå sänka
skattetrycket till EG-nivå. I så fall är det bara positivt att komma med i EG,
eftersom vi då inte kan ha något annat skattetryck.
Men regeringens politik är anmärkningsvärd på den här punkten. Jag
skulle vilja ha svar på frågan: Var det så att regeringen deklarerade beslutet
om EG-anslutningen för att få förtroende för sin ekonomiska politik, eller
var skälet ett annat?
Anf. 25 Finansminister ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall gärna bekräfta Claes Roxberghs uppgifter om att
miljöpartiets alternativ innebär att löntagarna får försämrade levnadsvillkor.
Miljöpartiets politik innebär en sänkning av köpkraften och minskning av de
pengar en löntagare har kvar till sina egna behov. Det är alldeles riktigt.
Sedan till frågan om Europapolitiken. Vi skall delta i den internationella
integrationen därför att den är till gagn för landet och medborgarna. Det är
utgångspunkterna för vår politik.
Vi kan göra det med utgångspunkt från en lång erfarenhet av internatio-
nellt samarbete. Sverige och svensk arbetarrörelse har alltid varit öppna för
internationellt samarbete. Vi har gått i spetsen för en frihandelsvänlig poli-
tik. Vi har varit med och byggt upp internationella organisationer som rase-
rat tullar och andra handelshinder.
Detta har varit till gagn för Sverige. Utan dessa insatser skulle vi inte ha
haft den goda ekonomiska situation som vi har skapat genom årtiondena.
Det hade inte gått, Claes Roxbergh, att bygga någon sorts Berlinmur kring
Sverige och tro att vi skulle kunna få en väl fungerande ekonomi. Det är i
öppenhet mot omvärlden som vi kan nå goda resultat, och det har vi gjort.
Vi skall delta i det europeiska samarbetet utifrån en styrkeposition. Vi har
ett näringsliv som är starkt, oavsett vad Lars Tobisson säger. Vi har en sam-
hällsorganisation som är väl skickad att erbjuda trygghet i förändringen, och
vi har här i Sverige en politisk identitet som vi inte skall skämmas för. Sverige
är ingen randstat. Vi skall stå upp för de erfarenheter och den praktik som
vi har och bidra till den europeiska utvecklingen.
I Europa kommer den sociala dimensionen att bli ett ännu viktigare inslag.
I det samarbetet är det många som vill ha vår medverkan, och den skall vi
ge-
Till Maggi Mikaelsson vill jag säga: Kom ihåg vad vi gjort under 1980-ta-
let - 400 000 fler på arbetsmarknaden, framför allt kvinnor! Under början
av 1980-talet, under de borgerliga åren, förlorade löntagarna en månadslön
i köpkraft. Vi har återställt köpkraften. Vi har kunnat bygga ut barnomsor-
gen, sjukvården och äldreomsorgen. Vi har kunnat bättra på pensioner och
barnbidrag. Kom ihåg att i den budget som vi har lagt fram ligger stora för-
bättringar ekonomiskt och utgiftsmässigt just på pensioner och barnfamiljer.
Görel Thurdin kände naturligtvis att hon var ute och seglade när det gällde
den egna politiken och den egna motionen. Ni har lagt fram en budget som ni
presenterar som stram och ansvarsfull, men den är allt annat än ansvarsfull
Det är inte bara jag som tycker detta. Anne Wibble har också påpekat
svagheter.
Jag skall återkomma med en granskning av centerns motion. Ni har räknat
så att det skall se snyggt ut, men det är inte särskilt snyggt att räkna på det
sättet. Jag skall återkomma till det när jag har mer tid och utrymme för att
presentera detta i detalj.
Anne Wibble uppfattar detta som ett hot. Jag vill säga att det är ett löfte.
Jag har bara så kort om tid här - tio minuter för att bemöta fem partier. Jag
skall med glädje komma tillbaka och diskutera era alternativ i olika samman-
hang.
När det gäller de frågor Anne Wibble tog upp om arbetsskadeförsäk-
ringen, kommer Ingela Thalén att redovisa regeringens förslag, och jag skall
inte föregå händelserna.
När det gäller frågan om beskattningen finns ett förslag ute på remiss. När
vi tagit del av synpunkterna skall vi återkomma och redovisa vår uppfatt-
ning.
Anne Wibble talade om SNS-rapporten. Jag skulle rekommendera Anne
Wibble att stämma av den rapporten med de aktuella uppgifterna. Det som
sägs där är inte helt aktuellt. Det finns bättre uppgifter som jag tror riksban-
ken kan förse Anne Wibble med.
Lars Tobisson har talat här ett par gånger om en inflation på 12—13%.
Lars Tobisson borde hålla sig till något så när vedertagna definitioner. Om
vi skall jämföra inflationstakten mellan olika länder är det inte konsument-
prisindex man skall använda - men även konsumentprisindex ligger under
den nivå Lars Tobisson talar om.
Ser man till inflationen på ett jämförbart sätt låg den förra året på ungefär
8 %. Det är alldeles för mycket, och därför är insatserna inriktade just på att
pressa ned inflationen, och vi kommer att göra det. Men Lars Tobisson skall
inte resa runt med den typ av siffror han nämnde. Det undergräver det för-
troende som kan finnas kvar för hans förmåga att hålla sig till fakta.
Lars Tobisson talar också föraktfullt om mig för att jag vill ha en viss ord-
ning och reda också i statsfinanserna. Jag beskrivs som en kamrat med snävt
synsätt. Jag kan förstå att Lars Tobisson är deformerad av de sex borgerliga
åren. Då hade man inget snävt synsätt, utan ett lössläppt synsätt, och man
skapade väldiga underskott som det tagit oss mycket möda att söka få ord-
ning på. Hade detta inga effekter på samhällsekonomin? Är det någon mer
än Lars Tobisson som vill påstå något sådant?
Det som Lars Tobisson sagt är det bästa exemplet på det allvar i situatio-
nen som jag försöker måla upp. Just en liknande situation kan inträffa igen
om man har det förhållningssättet till ekonomin och statsfinanserna som
Lars Tobisson redovisar.
Jag menar att det är nödvändigt att granska varje partis förslag, men också
se de borgerliga partiernas samlade förslag.
Sedan försöker Lars Tobisson få en poäng genom att peka på mig och säga
att jag skall redovisa vem vi skall samverka med. Men då har inte Lars Tobis-
son förstått särskilt mycket av hur en budget kommer till och hur en regering
arbetar.
För en månad sedan har jag faktiskt redovisat en budget som utarbetats
av den socialdemokratiska regeringen i samverkan med socialdemokratins
riksdagsgrupp. Vi har kunnat lägga fram för riksdagen en politik med ord-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
39
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
40
ning och reda i statsfinanserna som vi kan stå för. Vi kan också visa att det
får effekt i det ekonomiska livet.
Men, Lars Tobisson, jag försöker beskriva den situation som en eventuell
borgerlig finansminister kommer att befinna sig i. Bara att åstadkomma nå-
gonting som man kan gå till riksdagen med kommer att kräva ett väldigt stort
arbete. Det gäller att gå ut och säga till de andra partierna att de löften de
gett bara är luft och inte går att omsätta i budgeten.
En borgerlig regering och en borgerlig finansminister skall börja i ett un-
derläge på minst 50 miljarder i form av utgiftstryck och inkomstförsvag-
ningar. Hur skall ni hantera detta? Bengt Westerberg har avsagt sig. Är det
Anne Wibble som skall ta denna uppgift, eller Lars Tobisson, eller Görel
Thurdin?
Hur skall i så fall Anne Wibble hantera centerns löften, eller Lars Tobis-
sons löfte om att riva upp skattereformen? Och hur blir det om Lars Tobisson
skall sköta det? Hur går det då med centerns löften? Kommer ni att göra
som ungmoderaterna sade på er stämma, att skrota välfärden för att kunna
genomföra ert skatteförslag?
Och hur skulle Görel Thurdin hantera situationen? Kommer då Lars To-
bisson att få igenom sina förslag? Är det någon av er som kan ge besked?
Vågar ni ge besked, eller har ni fått munkavle så att ni inte kan tala om vad
som kommer att inträffa?
Anf. 26 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Allan Larsson inledde med att bekräfta att miljöpartiets po-
litik ger löntagarna försämrade villkor, och Claes Roxbergh såg nöjd ut. Man
har kommit dithän att det inte blir någon tillväxt, och då får naturligtvis lön-
tagarna försämrade villkor. Men detsamma gäller regeringens politik, för
även då blir det negativ tillväxt och också då får löntagarna försämrade vill-
kor.
Det var många citat i finansministerns första anförande som belägg för att
allting var så bra. Men det avgörande tycker jag är att det kreditinstitut som
har hela världen som arbetsfält, Moodys, nyligen har konstaterat att det nu
är dags att sätta ned Sveriges ställning.
Jag ställde flera frågor om hur regeringen tänker sig finansiera de nya bi-
drag som nu kommer till: det extra pensionstillägget, de många nya bostads-
bidrag som måste betalas ut på grund av skatteomläggningens hårda effekt
för lägre inkomsttagare, hur man skall täcka det bortfall man får när man
inte längre samordnar arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen.
Allan Larsson talar om ordning och reda i sitt budgetarbete och att det
skulle utmärka socialdemokraterna gentemot borgerliga partier. Vad är det
för ordning och reda om man innan dessa frågor kommit att prövas i utskot-
ten får konstatera att nu gäller förslagen inte längre? Nu skall man inte sam-
ordna arbetsskadeförsäkringen med sjukförsäkringen och därmed göra en
besparing på en och en halv miljard.
Jag frågar: Vilka skatter kommer ni att höja? Det är traditionellt det sätt
på vilket man balanserar bortfallande besparingar när inte rörelsen vill
hänga med i vändningarna.
Allan Larsson införde något nytt. Han anser att konsumentprisindex inte
mäter de priser som konsumenterna får betala. Han beskyllde mig för att ha
för höga tal.
Jag säger att med den skatteomläggning vi haft får vi en uppgång i år, i
januari och februari, som för oss upp till 12—13 %. Detta bestrider inte Al-
lan Larsson. Detta är kostnader som drabbar löntagare och andra inkomstta-
gare. De skall betalas med deras pengar. Genom att regeringen varit så envis
med att inte kunna sänka skattetrycket får de inte tillräcklig kompensation
genom sänkt inkomstskatt.
Sedan måste jag återigen konstatera att det tydligen inte finns något in-
tresse för att diskutera det verkliga problemet i svensk ekonomi, nämligen
den allt sämre externbalansen, balansen mot omvärlden. Detta tycker jag är
lättsinnigt. Detta är det verkligt stora problem vi kommer att få brottas med
framöver, oavsett vem som är finansminister. Det är inte så mycket frågan
om huruvida man klarar budgetsaldot med manipulationer med pengar från
Arbetslivsfonden eller vad det kan vara.
Anf. 27 GÖREL THURDIN (c) replik:
Herr talman! Det är inte särskilt snyggt av finansministern att kasta ur sig
beskyllningar utan att någon vet vad de innehåller. Förra året hade samtliga
oppositionspartier det tvivelaktiga nöjet att bli inbjudna till finansdeparte-
mentet för att i efterhand syna regeringens påståenden då. Jag tror att samt-
liga oppositionsföreträdare här i dag kan intyga att departementets s.k. be-
räkningar föll samman som ett korthus. Det var fråga om att man hade läst
fel i motionerna, räknat in långsiktiga reformförslag som ej föreslås för det
aktuella budgetåret, glömt att observera begäran om finansieringsförslag
och tagit med tillkännagivande till regeringen.
Man kan göra precis som man vill, men man skall göra det öppet, inte bara
kasta ur sig lösa påståenden.
När det gäller den borgerliga regeringen vill jag bara säga att man inte kan
jämföra en svår lågkonjunktur med en av de bästa högkonjunkturer som va-
rit och försöka att i absoluta tal jämföra och säga att det ena var bättre eller
sämre.
Jag vet att under den borgerliga regeringstiden försämrade man inte för
människorna på ett sådant sätt att man ökade klyftor. Man hade en rättvis
fördelning, faktiskt, under den perioden som vi inte har sett maken till under
1980-talet när vi haft en socialdemokratisk regering. Man försämrade inte
heller regionalt så att klyftorna ökade mellan regioner. Jag rycker det är nå-
gonting att tänka på.
Man bör nog vara litet aktsam med att nu, tio år efteråt, fortfarande jäm-
föra med vad den borgerliga regeringen gjorde. När den borgerliga rege-
ringen suttit i två år fick vi höra att det var fruktansvärt att nämna vad den
socialdemokratiska regeringen gjort tidigare.
Men nu får väl socialdemokraterna stå på egna ben och ta ansvar för vad
de åstadkommit under denna tid, som faktiskt är ganska lång.
Jag tycker att det är oerhört viktigt i politiken att man respekterar männi-
skorna och deras önskemål om att vara fria människor och fritt få bestämma
över sig själva. Detta innebär även att man skall kunna klara sig på sin lön.
Bidrag skall naturligtvis finnas för de tillfällen där man inte själv kan råda
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
41
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
42
över saker och ting. Och det kan naturligtvis inte svenska folket över skatte-
systemet, som vi har beslutat här i riksdagen som det verkar, för man skall
inte göra någonting som de tycker.. .
Jag vill avsluta denna debattomgång med att säga vad vi i centern tycker:
Sänk matmomsen, utred höjd grundpension, inför vårdnadsersättning, an-
passa skattesystemet till EG och differentiera momsen åtminstone, så att
folk kan leva på sin lön.
Anf. 28 CLAES ROXBERGH (mp) replik:
Herr talman! Att vårt budgetalternativ handlar om minskad konsumtion
för hushållen beror naturligtvis på att vi tar konsekvenserna av miljöfrå-
gorna. Det är naivt att tro att miljöproblemen kan lösas samtidigt som den
privata konsumtionen ökar. Vill vi göra verklighet av att sätta miljöfrågan i
första hand, och då inträffar vissa konsekvenser.
En konsekvens är att vi inte kan fortsätta att öka vår privata konsumtion
som vi har gjort tidigare. Men för att detta skall fungera måste vi slå vakt om
de svaga grupperna i samhället. Det har vi försökt göra med en skatteskala
som har en annan fördelningsprofil än den socialdemokrater och folkparti-
ster kommit överens om, utan moms på basmat, utan moms på kollektivtra-
fik m.m.
Men sätter man miljöfrågan längst ned på dagordningen och prioriterar
högsta möjliga privata konsumtion för hushållen, då kommer man naturligt-
vis till ett annat resultat. Det är här den politiska avvägningen ligger, och det
är detta som väljarna får ta ställning till.
Sedan åter till EG-frågan. Det lät på Allan Larsson som att alternativet
var att vi skulle stänga in oss i Sverige. Men varken jag eller miljöpartiet har
någonsin talat om att stänga in oss i Sverige och dra ner några barriärer.
Vad jag har frågat är: Var det så, att vi så att säga sålde ut den demokra-
tiska rättigheten att riksdagen fattar beslut för att i stället flytta besluten till
Bryssel? Det handlar här om en mycket viktig princip, och detta är dessutom
en demokratifråga. Vi kan bedriva ett internationellt samarbete, ett samar-
bete med Europa och hela övriga världen, utan att besluten för den skull
behöver flyttas från riksdagens kammare till andra byråkratier.
Anf. 29 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Allan Larsson oroar sig väldigt mycket för vem som skall bli
finansminister i en ny regering. Jag inser att han, liksom alla andra, hoppas
och tror att vi får en ny regering. Men det är sju månader som återstår före
valet. Det vore därför bättre att finansministern hade ambitionen att ägna
sig åt att se till att den politik som förs fram till dess inte ytterligare medver-
kar till en försämring av Sveriges ekonomiska läge. Med åtminstone någon
eftertanke kunde väl finansministern beakta de samordningsproblem som
finns t.ex. när det gäller LO och andra delar av arbetarrörelsen - detta för att
förtroendet för den framtida ekonomiska utvecklingen inte skall försämras
ytterligare. Om Allan Larsson verkligen vill vara med och fördela minister-
poster i en borgerlig regering, måste han faktiskt byta parti.
Sedan några kommentarer till det som Maggi Mikaelsson nämnde om
skattereformen och kvinnorna. De personer och de hushåll i Sverige som
främst gynnas, som främst kommer att få glädje av skattereformen, är de
som bäst behöver en ekonomisk tillväxt, dvs. som bäst behöver de resurser
som skapas vid ekonomisk tillväxt. Skattereformen främjar ju tillväxten.
Det är alldeles uppenbart att det är de som i dag har det ganska dåligt ställt,
som har låga löner - och det gäller många kvinnor - som är bortglömda i den
socialdemokratiska fördelningspolitiken. Det talas ju om det glömda Sve-
rige. Det är alltså för dessa personer som skattereformen kommer att vara
till största glädje. Det behövs långt fler insatser för att förbättra kvinnornas
vardag. Det behövs alltså mer av barnomsorg, valfrihet i barnomsorgen och
en öppnare arbetsmarknad. Det gäller att slopa offentliga monopol, så att
även kvinnorna får rätt att välja jobb på en bred arbetsmarknad - i likhet
med vad som gäller för män i dag.
Herr talman! Sedan har jag en bön till Allan Larsson, som ju har rätt till
ytterligare ett tiominutersinlägg. Jag skulle nämligen vilja att finansminis-
tern något kommenterar det som är det stora och överhängande problemet
i svensk ekonomi i dag. Frågan är ju: Hur skall vi klara sysselsättningen, och
hur skall arbetslösheten motverkas? Det går inte - jag har ju tidigare konsta-
terat det och jag tror att Allan Larsson instämmer - att öka den offentliga
sysselsättningen, som man gjorde på 70-talet. Det går inte att devalvera, som
vi gjorde på 80-talet. Dessutom går det faktiskt inte att lita till AMS, som ju
inte skapar några verkliga jobb. I stället krävs en tillväxtfrämjande politik.
I det avseendet har ni en dålig politik. Av hänsyn till kanske LO och andra
driver ni förslag som direkt förstör de tillväxtbefrämjande krafterna. Det är,
herr talman, faktiskt alldeles uppenbart att det som behövs är en borgerlig
politik. Jag förstår att det är svårt och motbjudande för en socialdemokratisk
regering. Men borgerlig politik drivs bäst av en borgerlig regering, och en
sådan skall vi skaffa oss.
Anf. 30 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! Först några ord till Anne Wibble om skattereformen. Hon
säger att inkomstklyftorna måste vidgas för att de sämst ställda skall få det
bättre. Ursäkta mig, men jag tror inte på en sådan politik. Jag känner männi-
skor som har låga löner och dessa har helt andra erfarenheter av skatteom-
läggningens effekter.
Allan Larsson talar om de förbättringar som skedde under 80-talet - höjda
barnbidrag och nya jobb. Ja, det är bra att vi fick dessa förbättringar. Men
de är historia nu, för nedmonteringen har faktiskt börjat. För resten: Hur
mycket av vår generella välfärdspolitik kan vi behålla med ett EG-medlem-
skap, som kräver en harmonisering på skatteområdet?
Att köpkraften kunde räddas under 80-talet beror på att förvärvsfrekven-
sen när det gäller kvinnor har blivit större. Det är alltså kvinnorna som har
räddat köpkraften. Höjningen av barnbidraget är en ren eftergift - ett sätt
att kompensera de lågavlönade för skatteomläggningens negativa effekter.
Men samtidigt som kvinnornas förvärvsfrekvens har blivit större - genom att
dessa, som sagt, har jobbat mera - ökar antalet arbetsskador och långtids-
sjukskrivningar just bland kvinnorna. Det är ju kvinnorna som har tvingats
anpassa sig till den arbetsorganisation som gäller och som inte är skapad för
resp, av kvinnor. Det också därför som det är ett slag i ansiktet på framför
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
43
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
44
allt kvinnorna när sjukförsäkringen försämras och arbetsskadeförsäkringen
ifrågasätts.
Sedan några ord om den fulla sysselsättningen. För oss i vänsterpartiet är
målet om full sysselsättning överordnat alla andra mål. Vi har inte råd att
prioritera inflationsbekämpning framför arbetslöshetsbekämpning. Vi har
inte råd med arbetslöshet, som ju kräver pengar. I många europeiska länder
är inflationen låg, medan arbetslösheten är mycket högre än arbetslösheten
i Sverige. En stor del av skatteinkomsterna går till arbetslöshetsunderstöd.
Det tycker vi i vänsterpartiet är en dålig politik. Det är i och för sig nödvän-
diga utgifter. Men det här innebär inte några produktiva satsningar.
Vad är det som säger att Sverige på ett avgörande sätt skulle klara både
full sysselsättning och låg inflation vid ett inträde i EG?
Dessutom vill regeringen med hjälp av Rehnbergkommissionen sätta en
nosring på fackföreningsrörelsen. Hur kommer det sig att regeringen inte
sätter lika stark press på prismekanismerna i samhället? I det avseendet förli-
tar man sig på löften från livsmedelsindustrin.
Hur länge skall detta fortsätta? Och tänk om det inte hjälper med
Rehnbergkommissionen. Vad är lagom? Hur låga löner och hur låga vinster
tror Allan Larsson att det behövs för att företagen skall stanna i Sverige och
investera här? Hur många år tror Allan Larsson att det behövs stabiliserings-
avtal? Det skulle vara intressant att få besked.
Vad som i dag behövs är en politik som syftar till en solidarisk tillväxt i
ekologisk balans. Vi måste satsa på utbildning och forskning. Vi måste satsa
på investeringar i infrastrukturen och på en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Dessutom måste vi satsa på sjukvård och rehabilitiering. Det är produktiv
politik. Slutligen måste vi satsa på barnomsorg för alla barn. Om vi gör detta,
skulle vi kunna få ett samhälle i ekonomisk balans.
Anf. 31 Finansminister ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Lars Tobisson talade om reallönerna. Jag vill bara under-
stryka ett par fakta, utan att för den skull vara polemisk. Mellan 1979 och
1983 sjönk reallönerna. Löntagarna förlorade i genomsnitt en månadslön
under den perioden. Sedan ägnade vi 80-talet åt att återställa reallönerna
efter skatt. För första gången är det nu något bättre. Men glöm inte vad som
hände under de här åren med svensk ekonomi och med reallönerna!
Lars Tobisson talade också om skattetrycket. Men då är det värdefullt att
ha i minnet att utgiftstrycket, som är den viktiga delen i den här frågan, 1982,
då den socialdemokratiska regeringen tog över, var mycket högt. 67 % av
vår samlade produktion gick bort i form av offentliga utgifter. Vi har pressat
ned detta procenttal, och nu är vi nere på 61 %. Vi har ambitionen att ytterli-
gare pressa ned de utgifterna. Det är en förutsättning för att det skall gå att
sänka skattetrycket. Men man får inte, bara för att skattetrycket börjar sän-
kas, tro att man inte skall få problem. Det är det som jag har velat peka på
i min redovisning av den situation som uppstår när man å ena sidan lovar
14 miljarder i ökade utgifter och å andra sidan lovar skattesänkningar på 36
miljarder.
Får jag, herr talman, ägna de sista minuterna av mitt anförande åt att
knyta an till Anne Wibbles inlägg om sysselsättningen. Anne Wibble sade
polemiskt att jag skulle hoppas och tro på en borgerlig regering. Så är det
inte. Jag kan försäkra Anne Wibble att det är det sista jag skulle önska mig.
Jag försökte beskriva vilken situation ni har försatt er i med de motioner och
de förslag som ni har lagt fram.
Jag har i denna debatt kunnat konstatera att Bengt Westerberg inte vill ta
hand om detta och skapa en gemensam politik. Jag har frågat: Vem annars
skall göra det? Ingen av er har anmält sig. Vi får se under de kommande
månaderna - som Anne Wibble sade är det ett antal månader kvar till valet -
vem som vill ställa upp och säga: Jag är beredd att ta ansvar för att skapa en
samlad politik. Ännu har jag inte hört någon som är beredd att göra det. Jag
tänker ställa frågan i fortsättningen också, och vi får se vad jag kommer att
få för svar.
Det som är den helt avgörande frågan, som jag ser det, under det här året
är naturligtvis sysselsättningen, kampen mot arbetslöshet. Jag har ett starkt
personligt engagemang i denna fråga. Jag har ägnat rätt många år åt olika
funktioner, och jag tror mig förstå något om arbetsmarknaden och jag tror
mig förstå också människor som drabbas av arbetslöshet. Därför vill jag
varna för den beskrivning som ibland ges, där man säger att vi måste välja
mellan att bekämpa arbetslösheten och att bekämpa inflationen. En del för-
söker säga - det har också sagts i debatten i dag - att när jag vill lägga stor
kraft vid att bekämpa inflationen så har jag gett upp kampen för full syssel-
sättning. Så är det inte. Det är egentligen att falla, Maggi Mikaelsson, i mot-
ståndarens grop när man säger så. Min uppfattning är att vi skall bekämpa
både inflationen och arbetslösheten. Vi skall bekämpa inflationen därför att
den skapar väldiga orättvisor i samhället. Det är när inflationen ”kommer
loss” som de starka kan ta för sig. Därför skall vi bekämpa inflationen. Vi
skall också bekämpa inflationen därför att den är det största hotet mot sys-
selsättningen. Jag är övertygad om att det går att bedriva en framgångsrik
kamp mot både inflationen och arbetslösheten.
Vi har enligt OECD, som i sin Sverigerapport särskilt uppmärksammat
arbetsmarknaden, en bättre fungerande arbetsmarknad i Sverige än de flesta
andra länder. Det är en viktig förutsättning för att klara inflationskampen
och kampen mot arbetslöshet.
Vi skall nu driva en stram finanspolitik, som håller den offentliga sektorn
i strama tyglar så att vi inte skapar en press och ett inflationstryck den vägen.
Det är en viktig del av inflationskampen. Vi skall också se till att vi får till
stånd ett stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden, så att vi kan växla om från
inflationslöner till reallöner. Vår lönebildning har inte fungerat särskilt bra
under 80-talet. Jag har haft tillfällen att tala med många av dem som på ar-
betsmarknaden sysslar med dessa frågor. Det finns nu en bred uppslutning
kring och en ökad insikt om det angelägna i att växla om från inflationslöner
och också om att vi har realistiska möjligheter att göra det.
Jag har sagt tidigare att det arbete som Bertil Rehnberg och hans medför-
handlare har lagt ner har varit oerhört framgångsrikt. Det pågår nu intensiva
förhandlingar och kontakter mellan parterna. Jag hoppas att det skall leda
fram till resultat och att parterna, de fackliga organisationerna och arbetsgi-
varna, tar det ansvar som följer av den frihet man har på arbetsmarknaden.
Jag sade i budgetdebatten i januari att någon allmän lönelag inte skall
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Ekonomisk
politik
45
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
komma på frågan, men om det behövs skall vi kunna vidta de politiska åtgär-
der som innebär att vi får till stånd en nedväxling från inflationslöner till real-
löner. Jag vill gärna säga att jag sätter stort värde på den uppslutning som
har kommit från centerpartiets sida på denna punkt. Det har varit oerhört
värdefullt. Det har bidragit starkt till att parterna på arbetsmarknaden nu är
i förhandlingar. Det säger något också om vad vi i riksdagen kan åstad-
komma utan att vi nödvändigtvis behöver tillgripa lagstiftning, men det har
varit viktigt att vi på detta sätt har kunnat ha kontakt och gemensam diskus-
sion och att vi har fått denna uppslutning.
Sedan hoppas jag att parterna skall kunna åstadkomma ett stabiliserings-
avtal, därför att det är till gagn för medlemmarna i de fackliga organisatio-
nerna. Kommer det till stånd betyder det att vi kan stärka vår konkurrens-
kraft och att vi kan undvika att förlora fler arbetstillfällen. Det handlar om
många jobb, jobb i industrin, arbetare och tjänstemän men också ungdomar
som kommer in på arbetsmarknaden. Om de skall kunna ha en chans måste
vi se till att upprätthålla och stärka vår konkurrenskraft. Men det handlar
också om den fortsatta tilltron till ekonomin, till inflationsutvecklingen och
därmed ränteutvecklingen, som är så oerhört betydelsefull för varje enskilt
hushåll när det gäller boendekostnaderna. Här har organisationerna en stor
chans att ge ett bidrag som är av stor vikt för deras medlemmar.
Vi skall bedriva en politik för prispress, men inte i form av prisstopp av
det slag som har tillämpats under de senaste 20 åren. Jag tror inte på det.
Det kommer inte på fråga. Det har inte haft någon avgörande effekt på infla-
tionen. Tvärtom kan det snarast ha drivit upp förväntningarna.
Vi skall föra en mycket aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi skall tillämpa ar-
betslinjen, och vi skall göra det med konsekvens och med kraft därför att
den är både socialt rättfärdig och ekonomiskt rationell. Så skall vi fullfölja
en ekonomisk politik där vi återställer konkurrenskraften, där vi ser till att
ge individen den trygghet som behövs i denna svåra omställningstid.
Skattepolitik m.m.
Anf. 32 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Jag har här i min hand en informationsbroschyr från social-
demokraterna om det nya skattesystemt. I denna står bl.a. att pensionärer
med låg pension slipper skatt. Det står också att när skattereformen är ge-
nomförd 1991 har alla fått mer pengar i fickan. Detta är ju inte sant, Lars
Hedfors.
Nu har vi facit i hand. Bl.a. har tiotusentals och åter tiotusentals pensionä-
rer drabbats av höjda skatter och ökade kostnader.
Precis som vi moderater varnat för har hyres- och momshöjningar försatt
dessa pensionärer i ett ökat bidragsberoende. De kan inte längre stå på egna
ben. För sitt uppehälle är de beroende av nya bidrag. Den socialistiska hög-
skattepolitiken med åtföljande bidragsberoende fortsätter i gamla hjulspår.
Inte en tanke ägnar socialdemokraterna åt att stärka den enskilde indivi-
dens möjligheter att med hjälp av sänkta skatter skapa förutsättningar för
46
bl.a. dessa pensionärer att kunna stå på egna ben. Inte en tanke ägnar social-
demokraterna att växla ner skatter och bidrag.
Världens högsta skattetryck har lett till att enskilda människors valfrihet
kraftigt beskurits.
Det finns ett klart samband mellan höga skatter och låg ekonomisk till-
växt. I förhållande till vår omvärld har Sverige haft en betydligt sämre till-
växt. Regeringen förutspår t.o.m. en minskad bruttonationalprodukt år
1991.
Socialdemokraterna har format ett Sverige där medborgarna beskattas så
hårt att de flesta inte har möjlighet att välja annan vård och omsorg än den
som erbjuds av den monopoliserade offentliga sektorn. När denna inte fun-
gerar finns inga reella alternativ.
Trots att nästan hela tillväxtökningen under den socialdemokratiska rege-
ringsperioden sedan 1982 i form av skattehöjningar med sammanlagt 90 mil-
jarder kronor har gått till den offentliga sektorn får inte människor vård och
omsorg i rätt tid.
1 gårdagens nummer av Svenska Dagbladet framgick att socialdemokra-
terna i Stockholms läns landsting nu tvingas spara på akutsjukvården i sådan
grad att det kan leda till ökad dödlighet för svårt sjuka människor. Den soci-
aldemokratiske företrädaren betecknar åtgärden som en standardsänkning.
Tänk efter. Det är enligt socialdemokratiskt språkbruk en standardsänkning
om människor dör i brist på vård i rätt tid. De svårt sjuka människorna som
drabbas av denna försämrade vård har inga alternativ. De lämnas ensamma.
Var finns allt tal om solidaritet? I en informationsbroschyr som jag har står
det: ”Alla utom moderaterna är överens om att vi skall behålla välfärden.”
Det är, Lars Hedfors, inget annat än oförskämd bluffpropaganda. I stället
kan vi konstatera att den socialdemokratiska högskattepolitiken leder till
sämre välfärd.
Den tredje vägens politik har fört Sverige in i en mycket allvarlig ekono-
misk kris. De omfattande skattehöjningarna under den socialdemokratiska
regeringsperioden har bidragit till kostnadskrisen och till den mycket höga
inflationen.
Det höga kostnadsläget har lett till att Sverige förlorar marknadsandelar.
De nya jobben skapas därför utanför Sveriges gränser. En stigande arbets-
löshet är ett faktum. Dagligen kommer besked om nya varsel. Mitt eget hem-
län Blekinge är ett av de län som drabbas mycket hårt.
Det är den socialdemokratiska politiken som bär ansvaret för höga skat-
ter, stigande priser, försämrad vård och omsorg och för den ökning av arbets-
lösheten som redan inträffat och som kommer att fortsätta att öka under
året.
Socialdemokraterna har gjort sitt. De är inte kapabla att reparera sina
egna misstag.
Herr talman! Den svenska ekonomiska krisen måste enligt moderat me-
ning lösas bl.a. med hjälp av sänkta skatter. Det är helt nödvändigt att grad-
vis sänka världens högsta skattetryck till den nivå som gäller för motsvarande
andra länder i Västeuropa. Vi föreslår därför att skattetrycket sänks med i
genomsnitt en procentenhet av BNP per år under 1990-talet.
Sänkta skatter i kombination med en avreglerad och avmonopoliserad of-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
47
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
fentlig sektor leder till ökad valfrihet för enskilda människor. Det blir en
skattereform värd namnet. Enskilda människor i vårt land skall nämligen
kunna leva på sin lön eller pension. Ökad personlig trygghet åstadkommes
genom att förutsättningen för ett ökat enskilt sparande skapas.
För att vända strömmen av investeringskapital till landet och för att stärka
konkurrenskraften är det nödvändigt att skapa ett företagsvänligt klimat.
Moderata samlingspartiet föreslår bl.a. därför att löneskatterna sänks med
4,5 % och att förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet slopas. Så-
dana åtgärder bidrar till att jobben skapas inom landet.
Moderata samlingspartiet har äntligen fått gehör för sitt envisa krav om
ett svenskt medlemskap i EG. Det ställer emellertid stora krav på att vi, som
jag sagt tidigare, anpassar skatterna till europeisk nivå.
Eftersom Sverige har världens högsta moms, måste en kontinuerlig sänk-
ning av momsnivån företas för att vi inte skall förlora marknadsandelar. När
gränserna öppnas mot EG måste en anpassning av momsnivån ha skett.
För att bidra till lägre hushållskostnader vill vi moderater sänka momsen
på mat. Men vi vill samtidigt sänka momsen på allt annat som vi dagligen är
i behov av, exempelvis bostäder, kläder, bilar, el, värme, m.m.
Det är också nödvändigt att sänka den rekordhöga momsen för att åter-
skapa en balans mellan tjänteproduktion och egenregiverksamhet. Den
breddade och höjda momsen på tjänster kommer att medföra volymminsk-
ningar i många branscher. Det kommer att drabba många kvinnor och inte
minst företagandet på landsbygden. Vi vill därför redan den 1 juli sänka
momsen till 23,46 % och kontinuerligt under första hälften av 1990-talet
sänka den generella momsskattesatsen till 18 %.
Höjningen av tjänstemomsen avseende turism har redan fått mycket stora
negativa effekter. Få områden upplever en så stark internationell expansion
som turismen, 5 å 6 % per år. I Sverige däremot har utvecklingen enbart
under 1990 inneburit 8 000 förlorade jobb, en 10-procentig arbetslöshet och
en försämring av resevalutan, exkl. transporter, med drygt 4 miljarder kro-
nor.
Införandet av full moms på persontransporter inom Sverige har ytterligare
försämrat konkurrenskraften för den svenska turismen.
När det gäller volymminskningen avseende turismen är det uppenbart att
det är svensk lands- och glesbygd som har drabbats. Jobben minskar.
För att åstadkomma en vändning av turistströmmen och föra att stärka
hushållen föreslår vi en sänkning av turist- och resemomsen till 12,87 %.
Sammanfattningsvis, herr talman, är det en moderatledd borgerlig rege-
ring som får hjulen i Sverige att snurra. Det leder till att investeringarna ökar
och till att nya jobb i konkurrenskraftiga företag skapas inom landet.
Avslutningsvis vill jag ställa ytterligare en fråga till Lars Hedfors. Kommer
socialdemokraterna i den kommande valrörelsen att avstå från en sådan
bluffpropaganda som finns i den här broschyren?
Anf. 33 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Det har framgått med all önskvärd tydlighet av förmidda-
gens debatt att Sverige har stora ekonomiska problem. Arbetslösheten ökar
48
med tusen personer om dagen. Bytesbalansen är alarmerande. Inflationen
är hög. Tillväxten har inte bara upphört utan förbytts i sin motsats.
Problemen är inte bara kortsiktiga, utan vi har haft dem under flera år.
Jag lyssande med intresse när finansministern nyss kom in på reallöneut-
vecklingen under 80-talet. Han antydde att reallönerna hade förbättrats un-
der den socialdemokratiska regeringen. Den frågan är ju noga utredd av lö-
nestatistikutredningen som lades fram förra året. Den visar att reallönerna
från 1982 till 1990 har varit praktiskt taget oförändrade.
Vi måste alltså lägga om kursen i den ekonomiska politiken. Min överty-
gelse är att det kräver en ny regering. En sådan regering kommer att ha
mycket stora uppgifter. Förhandlingarna om medlemskap i EG skall inledas.
Den offentliga verksamheten skall förnyas. Socialförsäkringssektorn skall
reformeras. Listan kunde göras mycket längre.
1 det perspektivet tycker jag att det är lätt att inse att vi skall vara tack-
samma för alla delar i den nödvändiga strategin som redan är avklarade när
den nya regeringen tillträder. Folkpartiet liberalerna har försökt bidra till det
genom att aktivt medverka till uppgörelser på viktiga politiska fält redan un-
der innevarande mandatperiod: en radikal skattereform, en realistisk ener-
gipolitik och en ny svensk attityd till EG.
En ny skattereform är en förutsättning för Sveriges återkomst som vital
industrination. Även om siffrorna för tillväxt och inflation, när reformen är
sex veckor gammal, fortfarande är förskräckande, delar de flesta experter
bedömningen att det nya systemet med lägre marginalskatter på längre sikt
kommer att bidra till både bättre tillväxt och lägre inflation.
Från alla de tre icke-socialistiska partierna har det deklarerats att nästa
steg är en sänkning av det totala skattetrycket, och jag tänkte något uppe-
hålla mig vid den uppgiften.
Allra först vill jag ändå slå fast vikten av det steg som nu har tagits genom
den reform som folkpartiet liberalerna och socialdemokraterna har genom-
fört. Man kan uttrycka det så här: Om man av någon anledning måste välja
mellan sänkt skattetryck och sänkta marginalskatter, är det senare att före-
dra ur tillväxt- och antiinflationssynvinkel. Eller med andra ord: Ett sänkt
skattetryck i det gamla systemet skulle inte ha haft lika positiva effekter som
ett oförändrat skattetryck med det nya systemet. Det är inte bara skatte-
trycket utan också det sätt på vilket skatterna tas ut som är intressant ur till-
växt- och antiinflationssynpunkt. En betydande del av den ekonomiska ex-
pertisen ger mig rätt på den punkten.
Nu är det dess bättre så, att man inte måste välja. Skattetrycket kan sän-
kas. Det sänks också genom skattereformen, genom momssänkningen vid
årsskiftet, genom sjuklönereformen och - sist men inte minst - genom att en
ny regering på allvar tar itu med den offentliga utgiftsnivån. När det är gjort,
kan vi gå vidare. Det finns flera angelägna skattesänkningsobjekt: kapital-
skatter, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt. Det är också önskvärt att de
kommuner som har särskilt höga kommunalskatter kan få ner dem på något
sätt.
Det har diskuterats mycket hur relevant skattekvoten egentligen är som
mått. Exemplet jag nyss nämnde med sjuklön kan användas som illustration.
Om staten slutar betala sjukersättning under de första sjukveckorna kan
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
4 Riksdagens protokoll 1990191:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
50
skattekvoten sänkas, men den lag som samtidigt stiftas och som lägger skyl-
digheten på arbetsgivarna innebär naturligtvis att deras situation gentemot
konkurrenter inte alls påverkas så mycket som det kan tyckas, om man bara
ser till själva skattekvoten. Det är ändå riktigt att genomföra denna reform.
Jag tycker mig själv ha bidragit till en del av den sänkning av skattekvoten
som har förekommit genom att jag under ett antal debatter med socialdemo-
krater om studiemedelssystemet försökt övertyga dem om att det var riktigt
att lägga den del som inte innehåller någon subvention utanför statsbudge-
ten, och så småningom nappade man på detta. Men den typen av kosmetiska
förändringar har naturligtvis ingen eller mycket liten samhällsekonomisk be-
tydelse.
Det offentliga utövar ett inflytande i ekonomin som går längre än vad skat-
tekvoten anger. Bostadslånen, studiemedlen, jordbruksregleringarna, de
kvarstående regleringarna på transportsektorn och monopolbestämmel-
serna när det gäller att skydda stora delar av den offentliga sektorn är exem-
pel på regleringar som har stark inverkan på ekonomin, men som inte kan
spåras i offentliga budgetar.
Det behövs en liberalisering av det svenska samhället, där en sänkning av
ett antal skatter är en viktig del. Vi kan inte utlova några väldiga skattesänk-
ningar, för sådana skulle få allvarliga sociala konsekvenser. Men det bör
vara möjligt att inför valet 1994 kunna visa svenska folket att en ny regering
har lyckats bryta skattehöjningspolitiken och att Sverige äntligen slagit in på
en ny kurs.
Låt mig till sist påpeka att det krävdes ett visst politiskt mod att driva ige-
nom skattereformen. Alla vet att samröre med det socialdemokratiska par-
tiet sällan betalar sig för ett borgerligt parti. Alla vet också att en skattere-
form utmanar många särintressen. Vi tog dessa risker. Vi sade oss att det
aldrig kommer att gå att lösa Sveriges problem om politikerna inte vågar nå-
got.
Jag har läst en bok av David Stockman, som var president Reagans bud-
getchef under fem år. Han lämnade i besvikelse politiken sedan han helt
misslyckats med att få kontroll över USAs budgetunderskott genom att olika
koalitioner av särintressen ständigt stoppade alla hans besparingsförslag.
Han skrev en bok med titeln Politikens triumf. Begreppet ”politik" för
Stockman står för kortsynthet, feghet och ängsligt bevakande av uppnådda
positioner. Många har pekat på att det finns motsvarande tendenser i Sve-
rige. Men skattereformen visar en "politikens triumf” av annat slag: Vårt po-
litiska system hade kraften att genomföra en stor och viktig reform. I detta
avseende är skattereformen ett politiskt mognadsprov.
Anf. 34 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Skatteomläggningens förväntade effekter har länge varit
föremål för bedömningar. Nu är vi inne i det skede då verkligheten undan
för undan visar effekterna. Inte oväntat visar det sig vara en blandning av
negativa och positiva effekter. För flertalet skattebetalare har nettot efter
inkomstskatt gett större uttrymme för konsumtion eller sparande. För stora
grupper har emellertid nettoutfallet efter all skatt - dvs. ökade konsumtions-
skatter och basbreddningar - blivit negativt.
De grupper som drabbas av dessa negativa effekter är tyvärr - och för oss
i centern är det ingen överraskning - grupper som redan tidigare varit ekono-
misk utsatta. Det senaste exemplet är landets folkpensionärer som nu
tvingas till kommunernas socialbyråer för att klara sina hyresutgifter i avvak-
tan på det av regeringens så sent som i går utlovade extra bostadsbidraget.
Det är för folkpensionärerna - dessa våra hedersmedborgare - en djup för-
nedrande situation och ett rejält misslyckande för skatteomläggningens kon-
struktörer.
Behovet av en omläggning av det svenska skattesystemet har länge fram-
stått som uppenbart. Centerpartiet har aktivt verkat för genomförandet av
flera av de grundläggande principerna. Det gäller t.ex. lägre skattesatser för
arbetsinkomster, förhöjt grundavdrag för lägre inkomstlägen, enhetlig kapi-
talbeskattning och huvuddragen i företagsbeskattningen.
Vi har emellertid hävdat en i vissa avseenden annorlunda finansiering. Vi
har t.ex. konsekvent motsatt oss den höjda mervärdeskatten inom bygg- och
bostadssektorn, på kollektivtrafiken och på utspisning och övernattning. Vi
har tvärtom föreslagit en sänkning av mervärdeskatten på mat till samma
reducerade nivå. Om våra förslag hade genomförts denna del, skulle om-
läggningen fått en klart bättre fördelningsprofil, en betydande rundgång via
barn- och bostadsbidrag hade kunnat undvikas och regeringen hade sluppit
brandkårsutrycka för att rädda folkpensionärerna från socialbidragsbero-
ende.
När det gäller hotell- och restaurangsektorn har den minskade basen -
dvs. omsättningen - medfört att den höjda mervärdeskatten sannolikt inte
lett till något nettotillskott till finansieringen.
Vad bör då det fortsatta förändringsarbetet när det gäller skatteområdet
inriktas på? I första hand bör det nu givetvis inriktas på att ta bort de ganska
betydande skönhetsfläckar som verkligheten redan avslöjat och successivt
kommer att avslöja i det nya skattesystemet. Jag hoppas - och tror-att parti-
erna bakom uppgörelsen om skatterna skall visa större ödmjukhet och större
diskussions- och samförståndsvilja i detta arbete än man gjorde under vårens
behandling av skatteomläggningen. Jag skulle sätta värde på om företrä-
darna för socialdemokraterna och folkpartiet i dagens debatt vore beredda
att uttala en sådan ambition.
Arbetet måste också inriktas på att sänka det totala skattetrycket. Detta
arbete måste självfallet kombineras med utgiftssänkningar och effektivise-
ringar i den offentliga sektorn som svarar mot de sänkta skatterna.
Centerpartiet har i en motion till innevarande riksmöte lagt fram omfat-
tande förslag i dessa hänseenden. Genom skattehöjningar på sammantaget
drygt 21 miljarder kronor och skattesänkningar på något över 27 miljarder
kronor föreslår vi en sänkning av skattetrycket med uppemot 6 miljarder
kronor på årsbasis. Höjningarna består huvudsakligen av bibehållen 20 %
nivå på momsen, energibeskattning i produktionsledet och höjda alkohol-
och tobaksskatter. De största sänkningarna berör mervärdeskatten på mat,
på boende, på utspisning och övernattning, på kollektivtrafik samt ett av-
skaffande av mervärdeskatten på energi. Genom detta totalgrepp slår vi vakt
om de grundläggande positiva elementen i den genomförda omläggningen,
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
51
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
samtidigt som vi rättar till dess snedfördelningseffekter. Därmed fullföljer vi
den rättvisepolitik som alltid varit centerns rättesnöre.
Jag noterade att Lars Tobisson tidigare i dagens debatt ansåg att den indi-
rekta skatten, dvs. mervärdeskatten, måste sänkas till en europeisk nivå.
Han tilläde dock att det i första hand bör ske genom en generell sänkning.
Karl-Gösta Svenson berörde samma tema i sitt anförande. Döljer sig bakom
detta uttalande, Karl-Gösta Svenson, en öppning för att skapa en lägre nivå
för t.ex. mat och boende, eller kvarstår ni halsstarrigt vid er tidigare stånd-
punkt, dvs. samma skattesats för alla mervärdeskattebelagda varor och
tjänster? Det förhåller sig ändå på det sättet att det absoluta flertalet av län-
derna inom EG har minst två mervärdeskattesatser och maten placerad i den
lägre av dessa skattesatser. Det harmoniseringsarbete som pågår inom EG
på skatteområdet visar inga tecken till förändring i detta hänseende. Det
måste rimligen tolkas som att man inom EG är nöjd med denna ordning.
Självklart bör Sverige närma sig EG-förhållandena även i detta hänseende.
Ett annat område som måste prioriteras i det fortsatta förändringsarbetet
är skatte- och avgiftsreglerna för småföre tagandet, särskilt för nyföretagan-
det. Det bör ske genom en översyn av socialavgiftssystemet för småföreta-
gen, genom en kvittningsrätt mellan förluster i näringsverksamhet och i in-
komst av tjänst för nystartade företag och genom att slopa förmögenhets-
skatten på i företagen arbetande kapital.
När det gäller inkomstbeskattningen innebär omläggningen av skattesys-
temet att kommunalskatterna får en väsentligt större relativ tyngd än tidi-
gare. Det är nu mer än någonsin nödvändigt att vi får ett skatteutjämnings-
system mellan landets kommuner som är värt namnet. I dag är skillnaden
mellan högsta och lägsta kommunalskatt 6:79 kr., dvs. nästan 7 procentenhe-
ter. Det innebär att invånare i högskattekommunen har nästan 7 % högre
marginalskatt än motsvarande invånare i lågskattekommunen.
Vi har från centerpartiets sida länge krävt förändringar i detta hänseende.
Dessa förändringar har haft som utgångspunkt att överföra den absoluta
merparten av de specialdestinerade statsbidragen till utjämningssystemet.
Det minskar administrationen och byråkratin i både kommuner och statsför-
valtning, men framför allt ger det varje kommun möjlighet att utnyttja vars
och ens egna förutsättningar. Därmed uppstår stora effektiviseringsmöjlig-
heter i den kommunala verksamheten. Detta måste kombineras med en av-
reglering inom t.ex. barnomsorgen för att åstadkomma större mångfald och
effektivitet.
Dessa frågor hanteras för närvarande inom en särskilt tillsatt utredning.
För att de förändringar som är nödvändiga skall åstadkommas, kommer det
att krävas ett betydande mod att stå emot de reaktioner som kan komma
från de rikaste och starkaste kommunerna. Vi är i centerpartiet beredda att
verksamt bidra till denna modmobilisering.
Anf. 35 KARL-GÖSTA SVENSON (m) replik:
Herr talman! Både Lars Tobisson och jag har i våra anföranden klart angi-
vit att vi vill ha en generell sänkning av mervärdeskatten, framför allt för att
vi skall kunna anpassa oss till EG-nivån. Vi står inför ett EG-avtal om att
52
gränserna skall öppnas. Därför måste vi börja sänka mervärdeskatten, så att
vi inte, när gränserna öppnas, förlorar marknadsandelar.
I ett sådant läge är inte det viktiga att sänka momsen på mat, utan det är
viktigare att sänka momsen på andra artiklar som lätt vandrar över grän-
serna. Det gäller framför allt varuutbytet. Södra Sverige ligger nära gränsen
till Tyskland. Därför är det oerhört viktigt att vi får en marknadsanpassad
nivå på mervärdeskatten. Vi tycker att det är helt fel att i dagsläget fortfa-
rande bibehålla en så hög mervärdeskatt som 25 %, vilket tydligen center-
partiet föreslår på de flesta varor och tjänster. Det är oroväckande med
tanke på att vi skall få öppna gränser mot EG-länderna. Därför förordar vi
en generell sänkning av mervärdeskatten.
Däremot avvisar vi inte differentierad moms. Det är marknaden som av-
gör nivåerna och i vilket läge vi skall differentiera mervärdeskatten. Vi före-
slår nu att mervärdeskatten från den 1 maj skall sänkas för hotell och restau-
ranger till 13,64 %. Från den 1 juli skall den sänkas till 12,87 %. Vi föreslår
också en allmän sänkning från 25 % till 23,46 %.
Sedan tidigare vill vi inte ha någon moms på tillhandahållande av värme.
Det är också konformt med EG. Det är en form av differentierad mervärde-
skatt som inte strider mot de regler som gäller i EG. För att inte förlora våra
marknadsandelar vill vi framför allt ha en anpassning till EG-nivån av mer-
värdeskatten.
Anf. 36 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Rolf Kenneryd frågade om folkpartiet liberalerna är be-
redda att visa ödmjukhet när det gäller att rätta till skattereformens skön-
hetsfläckar. En på sådant sätt formulerad fråga kan jag självfallet svara ja
på. I själva verket har de som skall utvärdera skattereformen redan tillsatts.
I ett sådant enormt reformverk som detta handlar om finns det självfallet, för
att använda Rolf Kenneryds ord, skönhetsfläckar som det finns anledning att
rätta till. I ett par fall har det redan skett eller är på väg att ske. I några andra
fall har det väckts motioner här i riksdagen både från mitt parti och från soci-
aldemokraterna, som visar att vi är beredda att fundera vidare över detaljer.
Två utgångspunkter inför framtiden är dock för vår del, naturligtvis, att
huvuddragen i reformen måste ligga fast. Jag kan omedelbart säga att sum-
man av de förändringar som Rolf Kenneryd talade för enligt min mening är
sådan att man inte kan hävda att reformens huvuddrag ligger fast. Dessutom
måste finansieringen vara ansvarsfull. Som jag sade i mitt huvudanförande
är en förutsättning för en sänkning av skattetrycket en parallell sänkning av
det offentliga utgiftstrycket. Innan centerpartiet kan redovisa förslag till
sänkningar av statsutgifter, är det svårt att resonera om sänkningar av skatte-
trycket.
Anf. 37 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Jag vill först tacka Lars Leijonborg för det positiva svaret
beträffande ödmjukheten. Det hade varit klädsamt om det hade infunnit sig
redan vid vårens behandling av skattereformen. Det hade dessutom för be-
rörda grupper haft en oerhörd betydelse att inte behöva hamna i den situa-
tion de för närvarande befinner sig i.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
53
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
54
Vad gäller våra ambitioner att sänka skattetrycket vill jag bara påpeka att
vi i det budgetförslag som vi har lagt fram för årets riksdag har beaktat dessa
möjligheter och även föreslagit sådana reduceringar som möjliggör denna
skattesänkning.
I Karl-Gösta Svensons svar rörande den differentierade mervärdeskatten
väljer jag att ta fasta på det han avslutar med, nämligen att man inte är emot
en differentierad moms, utan tvärtom har egna förslag i den riktningen. Det
tycker jag utgör en god grogrund för fortsatta diskussioner om att även inklu-
dera maten. Jag tror att den fortsatta diskussionen och opinionsbildningen
kring den här frågan kommer att underlätta möjligheterna att också införa
en differentierad matmoms.
Anf. 38 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Rolf Kenneryd menade att folkpartiet liberalerna visade
bristande ödmjukhet när denna reform slutförhandlades, underförstått där-
för att centerpartiet inte var med i den slutförhandlingen. Det är svårt att på
den tid jag nu har till förfogande reda ut alla turer som då förekom. Det blir
en uppgift för statsvetenskapen så småningom. Men jag vill knyta an till det
jag sade i mitt första anförande om den politiska risk som ett borgerligt parti
tar när man medverkar till en sådan här uppgörelse. Jag tror att det har rätt
låg trovärdighet att folkpartiet skulle ha haft något emot att ytterligare ett
borgerligt parti medverkade till uppgörelsen. Tvärtom var det förstås in i det
sista vår förhoppning att det skulle bli en bredare uppgörelse. Enligt vår upp-
fattning blev det till sist omöjligt genom centerpartiets agerande.
Anf. 39 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! För tydlighetens skulle vill jag markera att jag avsåg ut-
skottsbehandlingen i våras av den här frågan.
Anf. 40 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Vår taletid uppgår ju till åtta minuter, vilket inte inbjuder till
genomgripande analyser och omfattande redovisningar av resp, partis alter-
nativ. Men det går ju att återkomma vid behandlingen av betänkandena.
Trots skatteomläggningen finns det 300 motioner att behandla. Debatten
kan kanske tjäna som en positionsbestämning av vart vi strävar i den fort-
satta skattepolitiken.
Herr talman! Århundradets skattereform, som den kallas, har nu presen-
terats via lönebeskeden. Många blev säkert glada över de sedlar som kom i
plånboken. Inköpen av kapitalvaror har också gått upp. Andra har besviket
kunnat notera att det inte blev mer. Många låginkomsttagare - kvinnor, pen-
sionärer och studerande - inser att de blir förlorare. Nu kan de teoretiska
fördelningsanalyserna och modellfamiljerna ersättas av siffror som är för-
ankrade i verkligheten. Fördelningsdebatten kommer att fortsätta, och ju
mer verkligheten får sätta sin prägel på debatten, desto tydligare kommer
det att bli att skattepolitiken måste läggas om. Regeringssidan har sagt att
skatteomläggningen är fördelningspolitiskt neutral. Det är den inte, utan de
bäst ställda gynnas mest. Men även om den vore neutral, vore det inte till
fyllest med en neutral skatteomläggning. Omfördelningspolitiken under
1980-talet till kapital och höginkomsttagare skall inte följas upp med en neu-
tralitet. Det vore att acceptera och konservera den omfördelning som har
skett.
Under 1980-talet förde en högervåg miljoner, ja miljarder, från löntagare
till kapital, från arbete till spekulation, från produktiva investeringar till en
transaktionsekonomi. Högervågen gav till de bäst ställda, och Sverige gick
mot en minskning av jämlikheten. Detta var en direkt följd av socialdemo-
kratins storsatsning på devalveringspolitiken.
Under 90-talet måste vinden vändas. Det är dags att åter satsa på ekono-
misk rättvisa, på jämlikhet. Då kan man inte begränsa sig till neutralitet i
skattepolitiken. Då måste man utgå ifrån skatt efter bärkraft. Det har vi i
vänsterpartiet alltid gjort, och vi kommer att fortsätta att hävda denna prin-
cip och driva den även efter höstens val.
Men skattepolitik handlar inte bara om att fördela mellan hög- och lågin-
komsttagare. Skattepolitik handlar också om att kunna bruka skattepoliti-
ken som ett instrument i ekonomisk politik, det avsnitt som nyss har debatte-
rats här i kammaren. Det finns lägen då en ekonomi bör stramas åt eller sti-
muleras, och skattehöjningar och skattesänkningar kan brukas i sådana här
syften. Det finns lägen då resurser bör dras fram eller knuffas från en sam-
hällssektor till en annan. Skattehöjningar och skattesänkningar kan brukas
i sådana syften. Det här gäller allmänna principer som har varit erkända i
ekonomisk teori, principer som de flesta ansluter sig till. Men i praktiken
tycks nu liberala krafter vilja snäva in synen på skattepolitiken ytterligare.
Man säger att selektiva åtgärder inte är tillrådliga eller lämpliga. Jo, en åt-
gärd rekommenderar de nyliberala alltid, nämligen patentmedicinen: Sänk
skatten! Detta påminner litet grand om den som en gång i världen åkte runt
i Vilda Västern med en svart flaska med patentmedicin som hjälpte mot allt.
I början av 70-talet stred jag som ung vpk-are mot olika extremgrupper.
En sådan grupp var maoisterna kring tidningen Gnistan. I den tidningen
skrev man i ett valnummer: Bort med alla skatter! Det tycks nu som om da-
gens liberaler är på väg att inta samma extremposition, även om parollen har
gjorts om litet grand. Nu heter det: Sänk alla skatter eller sänk skattetrycket
nu!
Moderaterna har i sin skattemotion utlovat en sänkning av skatten med 28
miljarder kronor år 1992. Det är ju storslaget att kunna lova någonting så-
dant. Varje hushåll skall få drygt 7 000 kr. att sätta sprätt på. Vad händer
med bytesbalansen om varje hushåll skall få 7 000 kr. att handla för? Bytes-
balansen kommer att påverkas mycket drastiskt. Det kommer att bli ett in-
flationstryck i ekonomin. Talet om en sänkning av skatten så här före valet
är ett utslag av populism. Att tala om en sänkning av skattetrycket är det-
samma som att tala om en ökning av budgetunderskottet eller en minskning
av statsutgifterna. Lars Leijonborg kom faktiskt litet grand in på den aspek-
ten. När man talar om drastiskt minskade utgifter i stället för om skatte-
trycket talar man om ett systemskifte, ett skifte där den generella välfärden
sätts i fara. Ärligt nog påpekade ungmoderaterna detta på den moderata
stämman. Man frågade sig hur man skulle kunna klara ett generellt välfärds-
system. Vi säger att visst skall skattepengarna brukas där de gör mest nytta.
Visst skall man göra omfördelningar och effektiviseringar, men samhällsbe-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
55
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
56
hoven och hålen i välfärden är samtidigt så stora att det är en falsk förespeg-
ling att tala om att utgiftstrycket snabbt kan minska med ca 30 miljarder kro-
nor. Detta går inte.
Liberalernas strategi är ju tydlig. Först fick man bort huvuddelen av pro-
gressionen i inkomstbeskattningen. Med 50 % som högsta gräns i inkomstbe-
skattningen, 55 % marginalskatt, blir det svårt att göra en rättvis åtstramning
när detta behövs. Genom att driva upp den indirekta beskattningen, så att
den svarar för en så stor skatteandel blir det svårare att använda de indirekta
skatterna som ett instrument i den ekonomiska politiken. En omfattande
och odifferentierad mervärdesbeskattning blir ett trubbigt skatteverktyg i
den ekonomiska politiken.
Skatteomläggningen har alltså inte bara medfört dåliga fördelningseffek-
ter. Det nya skattesystemet har också gjort det svårare att bruka skattein-
strumentet för att styra, stimulera eller kyla ned samhällsekonomin. Det är
mycket beklagligt att socialdemokraterna har gått i fällan och i väsentliga
delar frånhänt sig skatteinstrumentet i den ekonomiska politiken.
Vi i vänsterpartiet ser skatterna både som ett fördelningspolitiskt instru-
ment och som ett verktyg för ekonomisk politik. Vår skattepolitik utgår ifrån
att man skall styra resurserna från höginkomsttagare till låginkomsttagare,
från privat konsumtion till gemensamma behov, från konsumtion till investe-
ringar. Då finns det några centrala krav. Vi höjer statsskatten till 30 % för
inkomster över 240 000 kr. Detta kommer inte att påverka några utbudsef-
fekter beträffande arbetskraften. Utbudseffekter vid sänkning av marginal-
skatterna förekommer i de låga inkomstlägena och de mer normala lägena.
Vi har sagt att man bör slopa grundavdragen för inkomster över 180 000 kr.
Det är en väsentlig och effektiv åtgärd som skulle ge samhällsekonomin 9,6
miljarder kronor som huvudsakligen faller ut i kommunsektorn. Detta skulle
hjälpa till att få bort vårdköer och att lösa barnomsorgsproblem. Vi skulle
också få ett ökad utbud av arbetskraft, för att nu använda ekonomitermer.
Det skulle alltså bli en produktiv rättvisesatsning.
Herr talman! Detta är huvuddragen. Vi kommer att fortsätta att driva
denna politik under våren, och vi är övertygade om att socialdemokraterna
kommer att få ändra inställning i skattepolitiken.
Anf. 41 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Vi i miljöpartiet föreslår för nästkommande år att arbetsgi-
varavgifterna skall sänkas med 20 miljarder kronor. Sänkningen skall i första
hand ske utanför storstadsregionerna och inom vård och omsorg. Vi vill
också införa en skattefri zon på 30 000 kr. dels genom att höja grundavdraget
till 20 000 kr., dels genom att tillåta 10 000 kr. skattefritt på sidoinkomster.
Det här betyder att vi vill sänka beskattningen av mänskligt arbete och
samtidigt göra det lättare för företagen att anställa fler, eller kanske snarare
att inte behöva avskeda någon nu när vi går in i en lågkonjunktur. Särskilt
arbetsintensiva verksamheter som återanvändning, hushållning, vård och
omsorg skulle gynnas. En sänkt arbetsgivaravgift skulle också vara en välbe-
hövlig skattelättnad för många svenska företag i den hårdnande internatio-
nella konkurrensen.
Det skulle också bli lättare för enskilda människor att förstärka kassan vid
akuta behov och kanske att få en slant för sin kreativitet utan att drabbas av
en tuff beskattning. Vi ser det gärna som en frihetsreform. Inte minst kvin-
nor i glesbygd skulle vara betjänta av 10000 kr. skattefritt från bärplockning
eller något annat.
Vi vill också ta bort momsen på bl.a. basmat och kollektivtrafik, dvs. säga
sådant som är oundgängligt och nödvändigt, sådant som de av oss som inte
tjänar särskilt bra är mycket beroende av. Vi vill också göra det enklare och
billigare att leva för dem som inte har några stora pretentioner.
Detta vill vi bekosta med såväl miljörelaterade som fördelningspolitiskt
anpassade skatter och avdrag, eller om ni så vill, ett grönt skattesystem. Vi
vill höja koldiöxidskatten, svaveldioxidskatten, kväveoxidbeskattningen
m.m. Vi vill avskaffa den nuvarande energiskatten och ersätta den med råva-
ruskatter på ändliga energiråvaror såsom olja, kol, fossil, gas och uran.
Detta medför en ökad beskattning av bl.a. elproduktionen, vägtransporter
och miljöförstörande industri.
Vi vill också förändra vissa avdrag för såväl företag som enskilda med lik-
nande inriktning. Ett exempel är att vi vill förändra avdraget för arbetsresor
så att de utgår oberoende av färdsätt och endast beror på avståndet mellan
hem och arbetsplats. Det skulle gynna samåkning, bilpooler och inte minst
kollektivtrafiken. Nuvarande avdragssystem däremot gynnar ensidigt biltra-
fiken.
Samtidigt måste jag konstatera att vi står inför stora och kostsamma utma-
ningar. Miljöförstöringen och resursförbrukningen kostar oss varje år mång-
miljardbelopp. Mycket av det som förstörs blir förmodligen förlorat för all-
tid och evigt. Naturresurserna utarmas av miljöfarliga utsläpp och alltför
hård exploatering. Det betyder att vi får mindre kvar att leva på i framtiden.
Vill det sig illa kan det bli rena kollapsen, där fattigdom och sjukdom snabbt
sprider sig.
Jag skall inte här gå in på alla dessa problem och allt vad vi bör göra för
att lösa dem. Låt mig bara konstatera att det inte blir gratis. Det kommer att
krävas stora insatser i form av miljörelaterade investeringar i energisyste-
men, trafiksystemen och vår industri. Vi anser att det är bråttom med att
komma i gång med de här investeringarna i förbättrade utbyggda järnvägar,
i utvecklad och miljöanpassad kollektivtrafik i och mellan våra stora städer,
i miljövänliga flödande energikällor som biobränslen, vind, sol osv. Sam-
mantaget vill vi för nästa år satsa 7,2 fräscha miljarder ur statsbudgeten. Den
siffran kommer sannolikt att behöva höjas de kommande åren.
Dessa investeringar faller till stor del på statens lott. Det är därför vi anser
att vi behöver använda skattepengar till detta. Nu kan naturligtvis investe-
ringspengar hämtas genom utförsäljning av statliga företag eller genom upp-
låning av pengar inom eller utom landet, men vi anser att de möjligheterna
för närvarande är begränsade. Tids nog kommer sådant också att behövas.
De här investeringarna är nödvändiga ur miljö- och hushållningssynpunkt.
De medför dessutom en rad andra positiva effekter. Vi får effektivare och
mer omfattande transportsystem, minskat beroende av import av energirå-
varor och därmed också förbättrad bytesbalans, åtskilliga, i en lågkonjuktur
välbehövliga arbetstillfällen utspridda över hela landet och inte minst en sta-
biliserad energibalans.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
58
Totalt sett blir skattetrycket i vårt förslag i stort sett oförändrat. Det är
möjligt att det på lång sikt, när miljöförstöringen minskat rejält och de nöd-
vändiga investeringarna är gjorda, kan bli möjligt att sänka skattetrycket.
Vi bör i alla händelser vara uppmärksamma på att samhället inte kan bära
ett alltför högt skattetryck utan att negativa effekter uppkommer. I värsta
fall kan alltför stor offentlig konsumtion och transfereringar rasera samhälls-
ekonomin. Liksom naturen har en påtagligt begränsad ekologisk bärför-
måga kan samhället sägas ha en begränsad ekonomisk bärförmåga. De auto-
matiska kostnadsökningarna i den offentliga konsumtionen och framför allt
transfereringarna måste därför bort. Det ställer stora krav på en aktiv fördel-
ningspolitik så att inte de sämst ställda råkar illa ut.
Herr talman! För miljöpartiet de gröna är det en huvuduppgift att i riksda-
gen söka vinna gehör för en förändring av skattesystemet i grön riktning. Vi
har vunnit visst gehör för detta, men tvingas dess värre konstatera att det
motsatta oftast är fallet. I den nu genomförda skattereformen finns flera di-
rekt miljöfientliga inslag. Jag vill särskilt beklaga momsbeläggningen av kol-
lektivtrafik och det faktum att elproduktionen undantagits från koldioxidbe-
skattningen.
För SJ innebär momsbeläggningen en dramatisk skärpning av resultatkra-
vet, närmare bestämt med ca 600 milj.kr. per år. Detta i sin tur innebär att
1988 års trafikpolitiska beslut satts ur spel. Denna allvarliga försämring av
järnvägstrafikens möjligheter har skett utan någon trafikpolitisk debatt och
utan någon som helst prövning i t.ex. riksdagens trafikutskott. Momsbelägg-
ningen av kollektivtrafiken innebär också i praktiken att ytterligare kostna-
der har vältrats över på kommunerna, som nu kan tvingas omfördela sina
resurser för att öka subventioneringen av buss- och järnvägstrafik. Även
detta strider mot 1988 års trafikpolitiska beslut. Biljettprisökningarna slår
naturligtvis också hårdast mot dem som har sämst möjligheter att kompen-
sera sig ekonomiskt.
Att elproduktionen undantagits från koldioxidskatt har medfört att de flö-
dande energikällorna - biobränslen, vindkraft och sol - bromsas och för-
hindras att komma in i större skala i vår energiförsörjning. Det försvårar
kärnkraftsavvecklingen och bidrar till fortsatt försurning och annat miljöe-
lände. Energiuppgörelsen mellan socialdemokraterna och mittenpartierna
har inte på något påtagligt sätt ändrat detta missförhållande.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag ställa en fråga till mina meddebattö-
rer: Vad är det egentligen ni har emot vårt krav på att skatterna på arbete
skall sänkas och i stället höjas på sådant som förstör miljö och naturresurser?
Anf. 42 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att det fanns några inslag i Roy Ottossons
anförande som jag fann intressanta, t.ex. hans resonemang om skattetryck-
ets inverkan på samhällsekonomin. Det tyder på en insikt i ekonomiska rea-
liteter som man inte möter så ofta hos miljöpartister.
Jag hävdar att den skattereform som vi har talat mycket om i dag har en
miljöprofil, bl.a. genom att en del av finansieringen av inkomstskattesänk-
ningarna tas från en ökad skatt på bilism. Skattereformen kan också ses till-
sammans med energiuppgörelsen. Det är väl svårt att hävda annat än att den
innehåller en mycket kraftfull satsning på biobränslen. Dessutom innebär
folkpartiet liberalernas politik en mycket omfattande investeringsverksam-
het i infrastruktur. Inte minst viktigt ur miljösynpunkt är det att få en omfat-
tande investeringsverksamhet på järnvägsområdet. Om det skulle gå så som
helgens opinionsundersökning tydde på och miljöpartiet inte återkommer
till riksdagen, kan Roy Ottosson vara lugn för att folkpartiet liberalerna
kommer att arbeta för en infrastruktur här i landet som innebär både bättre
järnvägar och bättre vägar. Däri ligger en medveten prioritering och ett för-
sök att få över varutransporter från landsvägar till järnvägar.
Anf. 43 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! På Roy Ottossons fråga om vi har något emot sänkt skatt på
arbete kan jag svara: för vänsterpartiets del har vi det inte så länge det rör
sig om låga och normala arbetsinkomster. Vi har stött skattesänkningar på
det området. Vi är däremot för höjd skatt på arbete när det rör sig om stora
arbetsinkomster. Det är därför vi vill höja marginalskatten för inkomster
över 240 000 kr. Det är därför vi vill slopa grundavdraget för inkomster över
180 000 kr. Jag hoppas mot denna bakgrund att det inte är på alla arbetsin-
komster som miljöpartiet vill sänka skatten.
När det gäller frågan om vi har något emot höjd skatt på sådant som för-
stör vår miljö vill jag säga: Nej, det har vi ingenting emot. Däremot är det
inte bra att ha sådana skatter som löpande inkomstkällor för att bestrida of-
fentliga utgifter, för då sågar man ju på den gren där man sitter. Som sty-
rande pålaga är naturligtvis en sådan skatt bra, men inte som långsiktig fi-
nansieringskälla.
Anf. 44 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Svaret på Roy Ottossons fråga är för centerpartiets del nej.
Men det måste ske under ordnade och överblickbara former.
Anf. 45 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Först till Lars Leijonborg: Jag erkände i mitt anförande att
det finns en viss miljöprofil i skattereformen. Jag uttryckte det så, att vi har
fått ett visst gehör för vårt tänkande om ett grönt skattesystem. Men som
både vi och den samlade miljörörelsen har påpekat är det otillräckligt. Och
de här inslagen i skattereformen som är miljöfientliga måste även folkpartiet
börja ta på allvar.
Under hela förra året har ni ju hävdat att det skulle vara neutralt att lägga
moms på kollektivtrafiken, när man nu lagt moms på bensinen. Så är det ju
inte. Det är till stor nackdel för kollektivtrafiken, eftersom bensinen bara
utgör en del av kostnaden för biltrafiken, medan momsen på kollektivtrafi-
ken läggs direkt på biljettpriset och slår igenom på ett annat sätt. Även om
företagen i vissa fall kan dra av en del moms, så slår det mesta igenom, och
det är alltså till väsentlig nackdel för kollektivtrafiken. Och de som är mest
beroende av kollektivtrafiken är som regel de som också har de sämsta eko-
nomiska möjligheterna.
Detta bör vi kunna rätta till, tycker jag, om nu Lars Leijonborg menar
allvar med sitt miljöengagemang.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
59
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
Till Lars Bäckström vill jag säga att vi vill sänka arbetsgivaravgifterna, och
det var det jag syftade på när jag talade om sänkta skatter på arbete i första
hand. Detta vill vi göra i hela landet utom i storstäderna.
Vi vill också sänka inkomstskatten för låginkomsttagare i hela landet. Det
betyder att de enda vi inte föreslår sänkt skatt för är höginkomsttagare i stor-
städerna.
Anf. 46 LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag håller med Roy Ottosson om att de höjningar på biljett-
priset som genomfördes vid årsskiftet var bekymmersamt höga. I likhet med
t.ex. företrädare för regeringen hävdar jag att de prishöjningarna var betyd-
ligt större än vad som kan motiveras med skattereformen.
Det kvarstår alltså att det är bekymmersamt att biljettpriserna för kollek-
tivresandet har höjts så mycket, framför allt i ett antal regionala kollektivtra-
fikföretag men även inom SJ. Men det är som sagt inte en fråga i en skattede-
batt.
Anf. 47 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! När det gäller arbetsgivaravgifterna kan det naturligtvis ses
som positivt att snabbt sänka dem. Men det är också så, att arbetsgivaravgif-
ter är väsentliga delar i de sociala trygghetssystemen. Många av dessa system
går ju med stora underskott - arbetsskadeförsäkringen etc. Skulle man bara
täcka de underskotten, så skulle det vara motiverat med höjningar på uppe-
mot 3 %. Det skulle inte vara bra från sysselsättningsaspekt just nu.
Jag tror att man behöver en översyn av det samlade skatteuttaget på pro-
duktionen - inte bara arbetsgivaravgifter utan även andra indirekta skatter
som belastar produktionen, och vinstbeskattningen. Men jag tror inte att
man kan vidta en isolerad åtgärd, för då kan det hända att vi får minskad
social trygghet i systemen.
De här systemen bör alltså ses över, men i ett samlat perspektiv.
Anf. 48 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Först till Lars Leijonborg: Visst är det så, att de höjningar
som man har genomfört för järnvägs- och busstrafiken är delvis icke relate-
rade till skattereformen. Men momsen slår igenom till ungefär 20 % - av de
25 procenten - för t.ex. SJ. Det är betydligt mer än vad som slår igenom för
biltrafiken, där ju bensinkostnaden bara står för hälften eller mindre av den
totala bilkostnaden - så att momsen där bara slår igenom till 12,5 % eller
mindre.
Detta innebär att man får en snedvridande effekt rent trafikpolitiskt, och
det är det jag kritiserade. Den effekten råkar i det här fallet också vara miljö-
fientlig. Varför skall folkpartiet förneka detta enkla faktum? Det bör alltså
rättas till, t.ex. genom att man förändrar resultatkravet för SJ. Om man sän-
ker det med 600 milj.kr., så har SJ kompenserats.
Till Lars Bäckström vill jag säga att det inte var så, att vi bara föreslog en
sänkning av arbetsgivaravgifterna. Vi föreslog också att man skulle ta in
dessa pengar på ökade energiskatter, på avgifter för utsläpp osv. Det handlar
60
totalt om 25 miljarder kronor i miljörelaterade skatter. Då kan man fortsätta
och fråga om vänsterpartiet är med på detta.
Tredje vice talmannen anmälde att Lars Leijonborg och Lars Bäckström
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 49 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Den gångna valperiodens största och viktigaste politiska
händelse har förmodligen varit besluten om den stora skattereformen. Nu är
den färdig att tas i bruk.
Vi har fått ett skattesystem som är enkelt, enhetligt och effektivt. Det är,
Roy Ottosson, ett skattesystem som gynnar arbete och sparande och som
därmed blir ett viktigt bidrag till den nödvändiga ökade tillväxten i vår eko-
nomi.
Det är ett skattesystem som missgynnar spekulation och osund skattepla-
nering och som därigenom bidrar till ökad rättvisa och förbättrad skattemo-
ral.
Det är ett skattesystem som på sikt kommer att sänka inflationstakten och
som därmed också blir ett viktigt inslag i vår strävan att förbättra sysselsätt-
ningsläget.
Det är kort sagt ett skattesystem som ligger väl i linje med socialdemokra-
tins politiska ambitioner såsom de beskrivs i den nyligen antagna politiska
plattformen.
Men arbetet med att reformera det svenska skattesystemet är förmodligen
ännu inte helt klart. Det vore väl, som många talare här har sagt tidigare,
närmast egendomligt om det inte skulle dyka upp en och annan skönhets-
fläck i ett så pass omfattande reformarbete.
Så låt oss nu i lugn och ro få studera effekterna av denna skattereform,
utvärdera den och eventuellt också göra en och annan justering av den.
Ingenting skall lämpas åt slumpen, när det gäller att få ett så perfekt skat-
tesystem som det någonsin är möjligt. Regeringen har ju också just i detta
syfte tillsatt en särskild kommitté, som redan har påbörjat sitt arbete.
För min egen del är jag också övertygad om att de s.k. särintressena kom-
mer att fortsätta att kräva bättre skattevillkor. Det blir krav på lägre krog-
moms. Det blir krav på bättre villkor för privata pensionsförsäkringar. Det
blir krav på bättre villkor för ideell verksamhet. Det blir krav på gynnsam-
mare skattevillkor för tjänstebilar osv.
Jag tror emellertid att dessa och andra särintressen får svårare och svårare
att göra sig hörda. Svenska folket kommer mer och mer att inse att de för-
sämrade skattevillkoren, som dessa intressen onekligen får, mer än väl upp-
vägs av 100 miljarder kronor i sänkt inkomstskatt.
Människor kommer att upptäcka att ett enkelt och enhetligt skattesys-
tem - utan en mängd undantag och särregler - är den bästa garantin för ett
rättvist skattesystem, utan möjligheter för smarta och välbärgade människor
till osund skatteplanering och skattefusk.
Människor kommer att upptäcka att om nu dessa särintressen skall gyn-
nas - vilket naturligtvis inte kan uteslutas - så är det bästa sättet inte skatte-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
61
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
subventioner, för då får vi tillbaka det skattelapptäcke som tidigare har vållat
oss så stora bekymmer.
Herr talman! Egentligen är det smått fantastiskt, att en regering som inte
har egen majoritet i riksdagen har kunnat driva igenom en så pass omfat-
tande reform som denna skattereform. Och det är inte den enda stora refor-
men som har lotsats igenom riksdagen den gångna mandatperioden. Vi har
fattat beslut om ny organisation av äldreomsorgen, om att söka medlemskap
i EG, om huvudmannaskapet för skolan osv.
Det har naturligtvis fått ske i samarbete med andra partier. Det ligger så
att säga i sakens natur. Det har varit ett givande och ett tagande, men det har
i samtliga fall kunnat ske utan att vi socialdemokrater har behövt ge avkall på
våra viktigaste principer. Utvecklingen har drivits framåt - steg för steg.
Vi socialdemokrater kan i det kommande valet möta väljarna med lugn
tillförsikt. Vi kan peka på att vi faktiskt har fått en hel del gjort. Och vi kan
nu med hjälp av socialdemokraternas och LOs plattform peka på vad vi vill
göra under 90-talet.
Men vad har de borgerliga partierna att peka på? Vilken skattepolitik t.ex.
vill man föra, om man skulle hamna i regeringsställning?
Jag vill påminna om att moderaten Bo Lundgren i den debatt vi hade pre-
cis före jul om tredje steget i skattereformen närmast tog heder och ära av
folkpartiet. Han gick då till våldsam attack mot just skattereformen, som ju
också är folkpartiets reform. Han karakteriserade förslagen i skatterefor-
men som orimliga och principvidriga.
Några gånger tog han i riktigt rejält och använde epiteten ”snurriga” och
”vanvettiga”. Ja, han använde faktistk ordet ”vanvettiga”. Det är alltså folk-
partiets skattepolitik som får dessa föga smickrande omdömen av modera-
ternas främste skattepolitiske talesman.
I och för sig är det ju inte alldeles ovanligt att invektiven haglar från denna
talarstol, men Bo Lundgrens angrepp på folkpartiet den 14 december var
väl ändå i häftigaste laget, i synnerhet om man beaktar att moderater och
folkpartister säger sig vilja regera ihop, om tillfälle gives. Om det nu skulle
gå så illa att ni får göra det, vad kommer då att hända med de ”orimliga,
snurriga och vanvettiga förslagen” i skattereformen? Kommer moderaterna
rent av att acceptera några av dem? Eller kommer moderaterna kanske att
kräva att skattereformen rivs upp?
Och hur skall det gå om också centerpartiet skulle vilja hoppa på det bor-
gerliga tåget? Centern står ju bakom stora delar av skattereformen men har
viktiga principiella invändningar när det gäller moms på mat, boende och
byggande, förslag som för resten gör sig förtjänta av epitetet principvidriga
och dessutom har mycket liten fördelningspolitisk effekt.
Här har moderater och folkpartister en helt annan uppfattning. Det har vi
ju hört här i kammaren i dag. Hur skall det egentligen bli med den borgerliga
skattepolitiken? När får väljarna besked? Får de över huvud taget besked
någon gång före valet? Jag tycker att ni kan börja så smått i dag att ge de
beskeden.
Vi socialdemokrater ger besked om vår skattepolitik. Vi står fast vid skat-
tereformen. Men var står moderaterna och övriga borgerliga partier?
62
Anf. 50 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Lars Hedfors, skatteutskottets ordförande, sade ingenting
om skattetrycket, utan han sade att skattereformen skall ligga fast. Det inne-
bär att vi tydligen under hela 1990-talet skall ha det höga skattetryck som vi
i dag har i Sverige, om socialdemokraterna får vara kvar vid makten.
Företrädarna för de tre borgerliga partierna i denna skatterunda har klart
uttalat, Lars Hedfors, att vi gemensamt står för ett sänkt skattetryck. Det
innebär att vi vill sänka skatterna.
Vi har också uttalat att det är en självklarhet att man skall kunna leva på
sin lön eller sin pension och inte vara beroende av nya bidrag. I det högskat-
tesamhälle som vi lever i blir allt fler människor beroende av nya bidrag. Vi
hörde i den ekonomisk-politiska debatten hur det stora antalet bostadsbi-
dragsberoende kommer att öka till följd av de höjda skatterna i anslutning
till skatteomläggningen.
Tidigare har i varje fall förre finansministern Feldt och statsministern i den
här talarstolen sagt att de vill sänka skattetrycket. Finansminister Allan
Larsson utlovade ingenting i den förra debattrundan, och Lars Hedfors säger
ingenting om ett sänkt skattetryck.
Sedan talade Lars Hedförs litet raljant om särintressen, och han nämnde
krav på att sänka krogmomsen. Tycker Lars Hedfors att man skall vara så
nonchalant mot turistnäringen och hotell- och restaurangbranschen, som un-
der 1990 har förlorat 8 000 jobb? 10 % är arbetslösa, och största delen av
den effekten beror på skatteomläggningen, att man hastigt höjde mervärde-
skatten från 12,87 till 23,46 och nu 25 %.
Följden har blivit enorma volymminskningar, ökad arbetslöshet och ökad
negativ resevaluta. Underskottet var 4 miljarder 1990 och beräknas öka med
ytterligare 6 miljarder 1991, ungefär hälften av vårt bytesbalansunderskott.
Detta kallar Lars Hedfors för särintresse.
Anf. 51 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Vi fick från Lars Hedfors sida åhöra en lång hyllningsvers
om skattereformens välsignelser. Jag förnekar inte att det finns betydande
positiva inslag i densamma. Som jag och Lars Hedfors har påpekat, har cen-
terpartiet bidragit till förekomsten av flera av dessa positiva inslag.
Jag kan också försäkra Lars Hedfors att när det gäller värnet mot särin-
tressena kan man påräkna centerpartiets stöd. Men då måste det också klar-
göras att en bättre fördelningsprofil inte - jag upprepar inte - kan anses vara
ett särintresse. Kanske inkluderar Lars Hedfors också en bättre fördelnings-
profil i det han kallar särintressen. I så fall kommer vi att stödja detta särin-
tresse.
Låt mig sedan beröra en fråga som Lars Hedfors ställde i sitt anförande:
Hur ser den borgerliga skattepolitiken ut inför valrörelsen och nästa mandat-
period? Jag tycker att man efter dagens debatt, och även efter gårdagens
debatt, har kunnat notera en tilltagande och betydande samsyn, som bl.a.
tar sig uttryck i en gemensam ambition beträffande sänkningen av skat-
tetrycket. Jag har inte heller uppfattat några protester i princip emot våra
förslag till mervärdeskattesänkningar. Det är dessa mervärdeskattesänk-
ningar som Lars Hedfors ansåg principvidriga. I det tidigare meningsutbytet
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
63
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
mellan Karl-Gösta Svenson och mig har vidimerats att även moderaterna
ställer upp på dessa principer.
Avslutningsvis vill jag ställa en motfråga till Lars Hedfors. Hur ser det so-
cialistiska skattesystem ut som socialdemokraterna skall gå till val på, med
tanke på den förväntade majoritetsutvecklingen inför höstens val?
Anf. 52 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Herr Kenneryd sade att det finns en samsyn i skattepolitiken
i det borgerliga lägret. Ja, det finns en samsyn så till vida att det är bra att
sänka skattetrycket. Men den samsynen är så pass tunn att det liknar litet
grand när man säger att det är bra om det är sol under semestern. Jag kan
också säga att det är trevligt att sänka skattetrycket, om jag kan bibehålla
oförändrade sociala ambitionsnivåer och trygghet. Men det är detta som är
knuten!
Låt mig ta upp det myckna talet om skattekvot och jämförelser med andra
länder. I den moderna ekonomiska forskningen inom OECD håller man på
att revidera beräkningar för skattekvoten. Messere och Owens har visat att
om man justerar den svenska skattekvoten och tar hänsyn till att det finns
interna skatter, skatter som går mellan olika samhällssektorer, minskar skill-
naderna dramatiskt. Om en sådan beräkning görs höjs Schweiz skattekvot
med 10 procentenheter. Gapet mellan Sverige och Schweiz krymper ner till
ungefär 5 procentenheter.
Sverige har ett socialförsäkringssystem och transfereringar. Allt det räk-
nas in i skattekvoten, och man vill få det till att vara offentliga utgifter. Så
är icke fallet. När ni borgerliga vill tala om skattekvot, tala då i stället om
utgiftstryck! När ni sedan talar om utgiftstryck, tala i stället om utgiftsbehov!
Då kommer man ner på en mer rimlig debattnivå med varandra.
Vi vill sänka utgiftsbehoven med hjälp av ett mer solidariskt och rättvist
samhälle. Det är ett rimligt sätt att komma åt skattekvoten. Det vore bra om
Lars Hedfors här kunde säga att det är rimligt att tala om utgiftstryck och
utgiftsbehov i stället för att tala om skattekvot och hemfalla åt detta borger-
liga språkbruk.
Hedfors sade vidare att det är fantastiskt att ett parti utan majoritet har
kunnat driva igenom reformen. Men det är också delvis folkpartiets skatte-
reform. Det är väl inte så fantastiskt om en minoritetsregering genom att
ansluta sig till ett av oppositionspartiernas politik får igenom det man kallar
sin egen politik. Det var faktiskt med detta skatteförslag som folkpartiet se-
nast gick till val och förlorade stort. Sedan tog socialdemokraterna på sig
bördan att genomdriva denna reform åt det andra partiet.
Eftersom det uppenbarligen inte finns någon borgerlig enighet om skatte-
politiken - moderaterna har lovat skattesänkningar på 28 miljarder kronor
redan inkomståret 1992 - kommer skattereformen inte att bestå om folkpar-
tiet och moderaterna skall regera ihop. Den kommer att rivas upp om inte
moderaterna kapitulerar. Då kanske det blir dags för socialdemokraterna att
överväga - om andra går ifrån överenskommelser - huruvida inte socialde-
mokraterna kan verka för att slopa grundavdraget för inkomster över
180 000 kr. Finns det ett enda skäl mot den åtgärden, Lars Hedfors?
64
Anf. 53 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Lars Hedfors ställde frågan hur de borgerliga skall kunna
enas om skattepolitiken. Den frågan har socialdemokraterna ställt från
denna och många andra talarstolar under många år. Ingen kan påstå att det
är helt lätt att svara på den frågan. Jag hävdar att det är lättare nu än under
åtskilliga år tidigare. Vi har trots allt med hjälp av skattereformen fått en bas
för diskussionen som alla instämmer i. De förändringar som skattereformen
utgör är i allt väsentligt mycket positiva.
Jag ser på detta ganska avspänt. Utgångspunkten för skattereformen var
att vi inte i det sammanhanget kan åstadkomma några stora besparingar.
Skattetrycket sänks något framför allt genom att reformen ger vissa dyna-
miska effekter som kan tillgodoräknas. Men om de borgerliga partierna
lyckas enas, vilket jag tror att det finns goda förutsättningar för, om insatser
som sänker det offentliga utgiftstrycket, går det naturligtvis att diskutera ett
antal av de skatter som nu har behövts för att finansiera skattereformen.
Jag vill återigen understryka att det är i den ordningen man måste gå. Det
är särskilt inte i det nuvarande ekonomiska läget möjligt att sänka skatterna
först och sedan fundera över hur det skall finansieras. Först måste vi hitta
seriösa förslag till utgiftssänkningar. Det skall vara utgiftssänkningar som
inte innebär några oacceptabla sociala effekter. Jag tror att detta är möjligt.
Vi har en betydande samsyn när det gäller t.ex. hur den offentliga sektorn
kan effektiviseras, hur det med hjälp av entreprenader går att bygga in kon-
kurrens i systemet och på så sätt få högre produktivitet i offentlig verksam-
het. Det kan i sig bidra till att skattetrycket sänks. När vi står i den situatio-
nen går det att ha en diskussion som i det sammanhanget kan vara behaglig.
Vilken skatt skall vi börja med att sänka? I den diskussionen tror jag att vi
kan enas.
Anf. 54 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Lars Hedfors anförande var inte så värst informativt. Det
gick i stort sett ut på att skattereformen är bra. Det vet vi väl om att socialde-
mokraterna tycker.
I mitt anförande tog jag upp två punkter där jag kritiserade skatterefor-
men som miljöfientlig. Jag skulle uppskatta om Hedfors kunde kommentera
det. Det gäller bl.a. att framför allt järnvägstrafiken har belagts med moms.
På det sättet har 1988 års trafikpolitiska beslut rivits upp, vilket innebär att
SJ skulle ekonomiskt rekonstrueras till 1992 med en resultatförbättring på 1
miljard kronor. Nu har 600 milj.kr. till lagts på resultatkravet. Det skedde
utan någon trafikpolitisk debatt eller behandling i trafikutskottet osv. Detta
är naturligtvis inte bra. Det innebär att benen slås undan för reformen i järn-
vägspoiitiken.
Moms på kollektivtrafik är inte neutralt, såsom socialdemokraterna har
hävdat. Det beror dels på att momsen läggs på biljettpriset och inte på bräns-
let, som är fallet med privatbilismen, dels på att de som är beroende av kol-
lektivtrafik har det sämre ekonomiskt sett.
Den andra punkten som jag har kritiserat, och som borde kommenteras
av Hedfors, gäller att elproduktionen har undantagits från koldioxidskatt-
t.ex. när olja eldas för att framställa el. Det är ologiskt, och det är en av de
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
5 Riksdagens protokoll 1990191:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
66
främsta orsakerna till att man tvingas till en massa specialåtgärder, bidrag
osv. för att det inte skall bli helt orimliga effekter på biobränslen, möjlighe-
terna att utnyttja vind- och solkraft osv. Det är energipolitiskt en mycket
allvarlig miss.
Jag noterar också att den statliga delegationen för miljöprojekt Sundsvall-
Timrå, som avgav sitt betänkande strax före jul, kritiserade detta. Den me-
nade att man självfallet måste ha samma koldioxidskatt även i detta fall.
Jag avslutade mitt tidigare anförande med en mer allmän fråga. Vi har sett
att man med skattereformen växlar ner inkomstskatterna och i stället ökar
beskattningen på framför allt kapital och konsumtion. Vi i miljöpartiet har
föreslagit att man skall fortsätta att minska beskattningen på arbete. Man
skall i första hand minska arbetsgivaravgifterna och i stället öka beskatt-
ningen på energi och utsläpp som skadar miljön och liknande. Anser Lars
Hedfors att detta skulle kunna vara en rimlig väg att gå i fortsättningen?
Anf. 55 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! Jag hinner självfallet inte kommentera hela detta bombarde-
mang av frågor på de tre minuter som står mig till buds, men jag skall försöka
att hinna med så mycket som över huvud taget är möjligt. Jag börjar med
Karl-Gösta Svenson, som jag tycker gör ett ganska avslöjande uttalande när
han säger: Nu är vi borgerliga överens när det gäller att sänka skattetrycket.
Det är ni förvisso icke. Det är ju miltals emellan er.
Ni moderater säger att ni skall sänka skattetrycket med ca 120 miljarder
kronor. Lars Leijonborg säger att folkpartiet möjligen kan tänka sig att
sänka skattetrycket en liten aning, och var Rolf Kenneryd står i den här frå-
gan är litet svåra att klara ut. Ni inom moderata samlingspartiet lovar alltså
sturskt att ni på ungefär åtta år skall plocka bort 120 miljarder kronor. Men
ni säger inte ett enda dugg om var ni skall ta dessa pengar. Ni talar litet grand
löst om att genomföra besparingar. Vilka besparingar är det fråga om, Karl-
Gösta Svenson? Kan vi inte i varje fall få veta någon? Ni säger att ni skall
hålla igen på transfereringar. Vilka transfereringar? Det är väl inte konstigt,
Karl-Gösta Svenson - om jag nu får anknyta till inledningsanförandet - om
vi blir misstänksamma när det gäller moderaternas möjligheter att t.ex. klara
av sjukvårdspolitiken när ni skall plocka bort 120 miljarder kronor på en re-
lativt kort tid?
Hur skall det socialistiska skattealternativet se ut? frågar Rolf Kenneryd.
Jo, det skall se ut precis som vi har presenterat det med hjälp av skatterefor-
men och den politiska plattformen. Vi socialdemokrater talar klart och tyd-
ligt om hur det skall se ut och hur vi vill arbeta med detta alternativ efter
valet. Men här presenterar folkpartiet ett alternativ, moderaterna ett annat
alternativ och centerpartiet ett tredje alternativ. Därefter säger man att
dessa diametralt olika förslag skall smältas ihop till ett enda alternativ efter
valet. Det kallar jag för överlagt lurendrejeri. Ni måste ge avkall på viktiga
principer för att klara denna hopsmältning av era förslag.
Det kom ett något häpnadsväckande inlägg från Lars Leijonborg i debat-
ten om den borgerliga skattepolitiken efter valet. Han sade att det efter skat-
tereformen blev lättare att genomföra en borgerlig gemensam politik. Jag
skulle bra gärna vilja veta hur denna borgerliga politik ser ut.
I julas roade jag mig med, Lars Leijonborg, att sätta mig ner och se på de
betänkanden som avgivits av skatteutskottet med anledning av skatterefor-
men. Jag räknade efter hur många reservationer det fanns på vilka det stod
ett m, moderata samlingspartiet. Det fanns 160 moderata reservationer. Den
moderata skattepolitiken skiljer på 160 punkter från folkpartiets skattepoli-
tik. Vilka av dessa 160 punkter skall ni ändra på? Karl-Gösta Svenson. Tala
om det för oss. Lars Leijonborg kan kanske hjälpa till med detta. På 160
punkter är ni oense i skattepolitiken.
Jag hinner tyvärr inte nu besvara Roy Ottossons frågor, utan jag återkom-
mer senare.
Anf. 56 KARL-GÖSTA SVENSON (m)
Herr talman! Carl Bildt och Bengt Westerberg har i sitt sexpunktsprogram
klart angett att båda partierna tillsammans vill sänka skattetrycket. Också
centerpartiet har i dag uttalat att man viil ha ett sänkt skattetryck. I detta
sexpunktsprogram står också att vi företrädesvis skall sänka moms och ar-
betsgivaravgifter.
Vi har från moderat sida när det gäller vårt budgetalternativ klart angett
besparingar för det kommande budgetåret. Vi kommer också i fortsätt-
ningen att göra detta, Lars Hedfors. I detta avseende behöver Lars Hedfors
inte alls vara orolig. När det gäller den kommande budget som nu skall be-
handlas under våren föreslår vi t.o.m. en stramare budget än vad regeringen
har föreslagit.
Lars Hedfors sade att en majoritet i riksdagen nu vill ansöka om medlem-
skap i EG. Det anser vi från moderat håll är bra. Moderaterna har sedan år
1962 krävt att vi i Sverige skulle komma fram till den ståndpunkten, och det
är bra att vi nu gjort det. Men det krävs också att vi från svensk sida tar
konsekvenserna av detta och anpassar våra skatter till EGs.
Vilken framförhållning har socialdemokraterna i detta avseende? Ni vill
inte sänka skattetrycket, ni vill bibehålla en hög moms på 23,46 % när mot-
svarande skatt sänks automatiskt den 1 januari år 1992. Det är orealistiskt
att ha sådana höga skatter, eftersom vi då inte kan konkurrera när gränserna
öppnas år 1993. Vilken framförhållning finns i det avseendet hos socialde-
mokraterna? Kan jag få ett svar på detta?
Lars Hedfors raljerade i sitt inledningsanförande litet över särintresset
krogmoms, och jag vill också ta upp den frågan. Detta är mycket viktigt för
de små och medelstora företag som finns runt om i landet, framför allt på
sysselsättningssvaga orter som t.ex. i Norrland. Dessa företagare är, liksom
de på sysselsättningssvaga orter på Gotland, oerhört oroade av den volym-
minskning som vi nu ser inom denna bransch. 8000 arbetstillfällen har för-
svunnit, och det finns en arbetslöshet på 10 %.
Jag kan konstatera att vi i varje fall från Lars Hedforts tydligen inte får
något löfte om att i valrörelsen slippa ovederhäftiga valbroschyrer. Under de
sista sekunder jag har kvar av min taletid vill jag ställa ännu en fråga. Jag
anförde i mitt inledningsanförande att vi borgerliga företrädare är överens
om att vi vill slopa förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet för att
stärka de små och medelstora företagen. Nu på förmiddagen ställdes frågan
om vilken inställning socialdemokraterna har till detta. Ni har nu lagt fram
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
67
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
68
förslag om att t.o.m. öka förmögenhetsskatten och ytterligare dränera
pengar från företagen. Hur ställer sig Lars Hedfors till att stärka de små me-
delstora företagen, kan vi få ett svar på detta?
Anf. 57 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Lars Hedfors gav oss beskedet att det socialistiska skattesys-
temet är lika med det socialdemokratiska skattesystemet. Det låter sig natur-
ligtvis sägas. Men med vem skall detta system förverkligas? Skall socialde-
mokraterna ensamma göra detta eller tillsammans med vänstern? Svaret på
den frågan kommer, oavsett vad det blir, inte att inge något större förtro-
ende.
Lars Hedfors sade också: Vi - dvs. socialdemokraterna - ger besked före
valet. Jag vill då fråga Lars Hedfors: Hur var det förra gången med besked
före valet? På hur många valmöten under förra valrörelsen stod Lars Fled-
fors och pläderade för det skattesystem som nu är iscensatt? Om han hade
gjort det i någon större omfattning, är det då sannolikt att socialdemokra-
terna hade bibehållit sin regeringsposition? Det mest sanningsenliga svaret
på dessa frågor är nej.
Det finns anledning att i diskussionen om hur ett borgerligt skattesystem
skulle komma att te sig, ändå klargöra att de moderata yvigheterna, såväl
beträffande nivån på skattesänkningen som i reservationer till det betän-
kande som behandlade den stora skatteomläggningen, inte kommer att reali-
seras i en framtida borgerlig skattepolitik. Jag utgår från och anser det
mycket sannolikt att när folkpartiet har avslutat sin sladd i högerkurvans yt-
terkant så kommer också skattepolitiken att finna sin mittensamsyn. Den
kommer då i väsentlig utsträckning att ha de sociala dimensionerna inbakade
i skattesystemet.
Anf. 58 LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning att det är lättare att enas om
en borgerlig skattepolitik efter skattereformen än före. Jag gör helt enkelt
den prognosen att det är mycket få som kommer att kräva ändringar i de
grundläggande principerna i skattereformen när den har fått verka någon
tid. Vår utgångspunkt från folkpartiet liberalernas sida är att skattereformen
i allt väsentligt skall ligga fast, eftersom vi som bekant tycker att den är
mycket bra.
Jag kan naturligtvis inte garantera utgången av de eventuella regeringsför-
handlingar som Lars Hedfors ber oss att spekulera över. Folkpartiet libera-
lernas bakgrund när det gäller förhandlingar med andra partier ger en viss
trovärdighet. Våra ståndpunkter brukar i ganska hög grad tillgodoses. Jag
instämmer med Lars Bäckström på en viktig men begränsad punkt, nämli-
gen i hans bedömning av vilket parti som mest har bidragit till skatterefor-
mens utformning.
Jag tror att det är litet svårt för vår publik och även för oss andra att förstå
Rolf Kenneryds påstående att folkpartiet har sladdat i högerkurvans yttersta
kant när det har gjort upp om en skattereform med socialdemokraterna. Det
blir nästan lika krångligt som när man talar om olika maktgrupperingar i
Kreml och hävdar att de som är gammalkommunister står till höger.
Slutsatsen är ungefär den som Lars Bäckström nämnde. Folkpartiet gick
till val med ett skatteprogram inför 1988 års val. Vi har under den här valpe-
rioden i hög grad fått gehör för den politiken. Vi kommer att fortsätta hävda
att det är den rimliga politiken. Vi har goda förutsättningar att vinna fram-
gång.
Jag vill än en gång understryka att utgångspunkten är att om vi lyckas hitta
poster i statens utgiftsbudget som vi kan minska, uppstår en situation som
leder till att vi kan förändra i budgetens inkomstsida. Då kan vi förändra
skatterna. Jag tror att det finns hyggliga förutsättningar för att de icke-socia-
listiska partierna skall kunna enas om vilka förändringar man i så fall skall
göra.
Anf. 59 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Man har efterlyst de socialistiska skattealternativet. Som so-
cialist kan jag säga att jag kan ge besked. Jag är med i det socialistiska väns-
terpartiet.
Någon sade att det socialistiska skattealternativet är det socialdemokra-
tiska och att det socialdemokratiska skattealternativet är det folkpartistiska.
Det blir ett slags Zenons paradox. Det socialistiska skattealternativet är det
liberala skattealternativet. Så kan vi inte ha det i denna kammare.
Vi måste bygga upp ett socialistiskt skattealternativ. Det kommer att ta
tid, och det kommer att få omprövas av socialdemokraterna. De har visat sig
flexibla förr och beredda till omprövning.
Jag vill säga till herr Hedfors att det socialistiska skattealternativet måste
innebära att vi får tillbaka en kraftigare progression, t.ex. 30 % i statlig skatt
på inkomster över 240 000 kr. Det kommer inte era väljare att bli upprörda
över. Att slopa grundavdraget för inkomster över 180 000 kr. kommer era
traditionella väljargrupper inte att bli upprörda över. Kan herr Hedfors ge
mig ett skäl till varför man inte skall slopa grundavdraget på inkomster över
180 000 kr.? Det kanske finns många skäl, men jag kan väl få ett till att börja
med. Vi kommer att fortsätta att debattera denna fråga under vårens debat-
ter.
Det socialistiska skattealternativet kommer kanske också att innebära att
momsen differentieras. Detta kanske kan ske tillsammans med det borger-
liga centerpartiet och med det parti som inte står i något läger alls, miljöpar-
tiet. Då kommer den socialistiska skattepolitiken att innebära ännu en para-
dox, liksom kanske den paradoxen att socialisterna tillsammans med de icke-
socialistiska centerpartisterna föreslår att momsen tas bort på fjärrvärme och
kollektivtrafik. Visst finns det paradoxer i skattepolitiken. Visst är det en
paradox att det borgerliga centerpartiet angriper socialdemokratin från
vänster när det gäller fördelningseffekterna i skattepolitiken. Det är inte lätt
i skattepolitiken.
Lars Leijonborg var inne på det här med höger och vänster. Människorna
känner igen vad som är höger och vänster, även om termerna för hur parti-
erna borde ställa sig kan variera och förvåna.
Lars Leijonborg gör en fin insats när han säger att man inte bör tala om
skattekvoten, utan om statsbudgetens utgiftssida. Det är faktiskt utgifterna
som bestämmer vilka inkomster man skall ha. Man kan inte bara fastställa
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Skattepolitik m.m.
69
|
Prot. 1990/91:58 7 februari 1991 |
vilka inkomster man skall ha. Ett hushåll kan möjligtvis i någon mån reso- |
der mellan att bedriva hushållsekonomi och statsekonomi. Det vore befri-
|
Allmänpolitisk |
ande om socialdemokraterna kunde hjälpa till att få bort det myckna talet |
|
Skattepolitik m.m. |
giftssida skall se ut och vilka sociala behov som finns. Anf. 60 ROY OTTOSSON (mp): Herr talman! Lars Hedfors svarade inte på mina frågor. Det kan jag förstå, Den stora framtida utmaningen är det mycket obehagliga faktum att na- Det som vi kallar ett grönt skattesystem går ut på att göra det lönsamt för Jag skulle vilja tillägga att ett grönt skattesystem i hög grad utgår från den Min fråga kvarstår: Skulle inte en bra fortsättning på skattereformen vara Anf. 61 LARS HEDFORS (s): Herr talman! När jag frågar med hur mycket folkpartiet och moderaterna Nu vet jag att ni inte har möjlighet att direkt besvara mina frågor, varför |
|
70 |
nomförande, och så säger han: Få kommer att kräva ändringar i skatterefor- |
men. När jag nu ställer en fråga till Karl-Gösta Svenson så kan han göra som
statsministern uppmanade Carl Bildt att göra i går, nämligen nicka eller
skaka på huvudet. Tänker ni begära några ändringar i skattereformen? Jag
ser att svaret uppenbarligen är ett jaså.
Jag talar inte alls om särintressena med något förakt, Karl-Gösta Svenson.
Jag konstaterar bara att de finns. Om de blir för många försvinner enhetlig-
heten och enkelheten i skattesystemet; det är problemet.
Karl-Gösta Svenson är orolig för krogmomsen. Jag förstår inte varför han
envisas med att tala så mycket om den. Själv kan jag konstatera att turismen
i Sverige tycks frodas just nu. Det är full beläggning på t.ex. våra fjällhotell.
Jag kan alltså inte se några problem på det området.
Slutligen skall jag säga några ord om kollektivtrafiken och momsen på
den. Om man studerar skattereformens effekter på bilismen och på den kol-
lektiva personbefordran, finner man att effekterna är mycket större på bilis-
men, 35 %, än vad de är på den kollektiva personbefordran, 15—20 %. Rela-
tivt sett har alltså kollektivåkandet i allra högsta grad gynnats av skatterefor-
men. Skattereformen innebär alltså en ökad skattebelastning på miljöfarlig
trafik och miljöfaror över huvud taget och en gynnsammare beskattning på
arbete och sparande. Detta faktum borde faktiskt även kunna tillfredsställa
miljöpartiet.
Kulturpolitik
Anf. 62 INGRID SUNDBERG (m):
Herr talman! Nu skall vi inte tala om miljarder utan om kultur, och då
rör det sig i bästa fall om miljoner. Låt mig börja med två bra citat ur årets
budgetproposition. Det första lyder:
”Utbildningen, forskningen och kulturverksamheten är av stor betydelse
förden regionala och lokala utvecklingen.” Det andra citatet lyder: ”Kultur-
politiken liksom andra samhällsområden måste analyseras med utgångs-
punkt i vad den statsstödda verksamheten faktiskt betyder för medborgarna
och hur effektivt resurserna utnyttjas om verksamheten är ändamålsenligt
organiserad.”
Herr talman! Det är bra ord, men det vore ännu bättre om målsättningen
åtminstone kunde ge ett sken av förverkligande. På våra kulturinstitutioner
runt om i vårt land har man väntat på just den regionalisering som utbild-
ningsministern skriver om. Riksdagen har också tidigare ifrågasatt nuva-
rande bidragssystem som är byggt på grundbelopp och begärt förslag på ett
system som bättre uppfyller kravet på - med mina ord - en dynamisk utveck-
ling ute i landet. Men allt förblir vid det gamla, och jag vill fråga Bengt Gö-
ransson: Är grundbeloppssystemet för evigt?
Vi moderater har länge ansett att kulturrådet är onödigt och bör avskaffas.
Det är en anomali att ett antal personer - förträffliga som sådana - skall sitta
och bestämma om fördelningen mellan olika institutioner ute i landet, när
organisationerna i sig skulle kunna klara fördelningen bättre. Besluten skall
ligga så nära de berörda som möjligt.
Låt mig ge ett annat exempel. Riksdagen har beslutat om ansvarsmuseer,
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
71
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
men vilket ansvar har de fått i praktiken? Fortfarande krävs att kulturrådet
skall granska och besluta samt regeringen sätta upp villkor för verksamheten
och därmed minska institutionernas eget ansvar.
Kulturmiljövården berör hela vårt land. Den är i högsta grad en regional
fråga, och ansvaret får inte koncentreras till riksantikvarieämbetet. Ämbetet
visar - intressant nog - i sin anslagsframställning på vikten av att ett kon-
struktivt samspel med andra aktörer och sektorer utvecklas för att tillvarata
tillgängliga resurser och få fler att ta eget ansvar för kulturmiljön. Ämbetet
föreslår också att man överväger om en fortsatt decentralisering till länspla-
net kan ske.
Låt mig fråga Bengt Göransson: Har man inom regeringen tankar på att
fullfölja vad riksantikvarieämbetet här för fram? Vi moderater har påtalat
önskvärdheten av att decentralisera myndighetsutövningen och pröva förut-
sättningarna för en förändring av kulturmiljövårdens organisation.
I det sammanhanget är det viktigt att länsmuseernas kunnande tillvaratas
och att de får resurser att bygga ut sitt vidgade regionala ansvar. Vi har i vår
partimotion föreslagit att de 125 grundbelopp som de hade förväntat sig för
kommande budgetår också utgår.
Herr talman! När de åtta kulturpolitiska målen antogs av riksdagen såg
vårt samhälle helt annorlunda ut. I strävan att kultur skulle nå ut till alla
delar av vårt land satsade man särskilt på s.k. resande institutioner. Riksut-
ställningar skulle föra ut konsten till avlägsna bygder långt från museer och
gallerier. Men hur ser det ut i dag? Avstånden har krympt och människors
rörlighet har ökat, transportkostnader och försäkringskostnader har stigit
och kvalitetskraven på konst har ökat.
Visst var utställningståget bra. Men jag återgår till vad statsrådet har sagt
om resursanvändning. Är de 28 miljonerna använda på bästa sätt? Skulle
inte större effekt uppnås genom att lägga ett ökat ansvar på de regionala mu-
seerna för de regioner i vilka de verkar?
Detsamma gäller teater för glesbygder. Här skär verkligen Bengt Görans-
son rejält, men han gör det utan att bedöma följderna och på ett sätt som
motverkar målet om att alla skall ges möjlighet att uppleva teater. En mins-
kad turnéverksamhet för Riksteatern måste kompenseras med att de regio-
nala teatrarna ges ökade möjligheter att ansvara för teater inom sina an-
svarsområden. Vi moderater har föreslagit ett ökat anslag på 6 milj. kr. till
regionala musik- och teaterinstitutioner.
Vi var också skeptiska till den regionala musikuppbyggnaden med nya
rikskonserter. Vi ville ha musikansvaret lagt på kommunal nivå, och vi hade
säkert rätt. Klagomålen på musikverksamheten ökar, och den samordning
som förutsattes fungerar inte riktigt. Alltför många står utanför möjligheten
att bli delaktiga i länsmusikens verksamhet. Sammanslagningen har i realite-
ten blivit en ökad byråkrati.
I vårt land finns många duktiga konstnärer, skådespelare, musiker och
dansare. Det är dessa vi måste koncentrera oss på och inte på mängden kul-
turskapare. Inte heller, vilket jag tycker man upplever alltmer, kan man för-
svara spridningen med att det kommer barnkulturen till godo. Det är ett
grymt fel att tro att dålig kultur för barn är bättre än ingen kultur alls. Det
72
är ett sätt för bidragsgivaren att freda sitt samvete, men kulturen gör man en
björntjänst.
Låt mig ta filmen som exempel. Jag delar utbildningsministerns uppfatt-
ning att vi inte skall göra så många långfilmer i Sverige. De som görs skall
vara så bra att folk vill se dem. Film är internationellt, och det är i internatio-
nell konkurrens som vi måste hävda oss. Det gäller på detta område liksom
på andra områden.
Att använda resurserna väl är att ge människor möjlighet till bra kultur.
Vi har under åren kunnat se hur socialdemokraterna satsar miljoner på all-
ting som har en socialistisk grundsyn, utan att några utvärderingar gjorts.
Vad har det blivit av de mer än 30 milj. kr. som satsas på Arbetets Museum
i Norrköping? Arbetsplatsbiblioteken ger kommunerna moralisk rätt att
stänga biblioteksfilialer som verkligen skulle komma eftersatta grupper till
godo. En bok för alla har nu uttömt den goda litteraturen och ger ut många
gånger oläsbara verk.
Statens konstråd och våra museer har inte medel som räcker för att köpa
in vår tids konst. Men statliga medel anslås till Skådebanan, Folkets Husför-
eningar och Folkparkerna, Folkets bio samt Arbetarrörelsens arkiv. Det är
bra, och visst skall också de kunna bedriva kulturverksamhet i dess olika for-
mer. Men statliga resurser skall inte spridas ut på detta sätt.
Vi kommer inte att med den socialdemokratiska kulturpolitiken få bort
den statliga styrningen, trots att det är nödvändigt för att genomföra den re-
gionalisering av kulturen som vi alla anser vara värdefull.
Herr talman! Det är mycket man skulle vilja ta upp till debatt vid ett till-
fälle som detta. Men tiden är begränad, och därför har jag nöjt mig med att
kommentera de regionala kulturfrågorna.
Anf. 63 LARS ERNESTAM (fp):
Herr talman! När snålvinden blåser i socialdemokraternas budget drabbas
också kulturen. Folkpartiet liberalerna visar också upp ett stramt budgetal-
ternativ, men några utsatta områden skyddas. Det gäller det glömda Sverige,
det gäller vårt trots kärva tider rika lands ansvar mot världens fattiga. Det
gäller också kulturen.
I kärvare tider behövs, som vi säger i vår partimotion, ett fritt och vitalt
kulturliv som ger stimulans och motverkar de krafter som vill förleda männi-
skor till passivitet och rädsla. Delaktighet i kulturlivet stärker fantasin, käns-
lan, toleransen, förståelsen och glädjen samt bidrar därigenom till att skapa
ett mänskligare samhälle.
Ett uppmärksammat inslag i kulturpolitiken har varit socialdemokraternas
löften om 300 nya miljoner till kulturområdet. Nu sviker socialdemokraterna
det löftet. Det är många löften som socialdemokraterna lämnar ouppfyllda,
men just det här sveket är ett av dem som slår allra hårdast.
Jag skall motivera dessa ord, som ytligt sett kan bedömas som hårda i en
tid när åtstramningar måste göras. Regeringen har arbetat för att föra ut kul-
turaktiviteter i hela landet, den s.k. regionaliseringen. Det lokala ansvaret
skulle kommuner och speciellt landstingen ta. Kommunerna har ställt upp,
men drabbas nu också de av brist på pengar. Sjukvården är och skall vara
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
73
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
74
den primära uppgiften för landstingen. Skola och social omsorg är stora upp-
gifter för kommunerna.
Med skattestopp och trångt budgetutrymme har kommuner och landsting
med rätta kunnat vänta sig att kulturministern skulle fullfölja sin del av an-
svaret, nämligen att ge regionerna de statliga bidrag som utlovats. När nu
regeringen inte fullföljer sina löften kan det bli ödesdigert för kulturlivet ute
i landet. Det blir lättare för kommunerna att säga: Nu skär också vi i de insti-
tutioner som vi har kommit överens med staten om att ta över. Det kan bli
beskedet till kulturministern.
Det är i stort sett kulturen ute i landet utanför storstadsområdena som
drabbas hårdast. För att få utrymme för den i och för sig otillräckliga sats-
ningen på konstnärerna väljer kulturministern att stympa den gren han sitter
på, nämligen Riksteatern, som får en kraftig reducering av sina anslag. Det
kan i och för sig vara modigt att våga skära i en verksamhet som rimligen
borde vara en hjärteangelägenhet. Men för Riksteaterns del skulle ett bifall
till budgetpropositionen bli katastrofalt.
Nu har en lång rad socialdemokratiska ledamöter också uppfattat detta
och lämnat in motioner. Frågan är om dessa är ett spel för gallerierna. San-
ningens minut närmar sig, när kulturutskottet skall behandla Riksteaterns
budget. Jag förbehåller mig rätten att vara optimist och tro att riksdagen på
något sätt skall kunna rädda Riksteatern.
Statens stöd till de regionala institutionerna utanför Riksteatern utgår i
form av grundbidrag. I vår budget föreslår vi att utställda löften skall hållas
och föreslår fler grundbidrag till länsmuseer, orkestrar och teatrar. De fria
grupperna, som bl.a. har ansvar för en stor del av barnteatern ute i landet,
får också en uppräkning.
Konstnärerna, som väntat så länge, får trots kapet från Riksteatern inte
de förstärkningar som man rimligen kunde ha väntat sig. Vi föreslår bl.a. att
30 nya långtidsstipendier inrättas och att projektet Konst där vi bor perma-
nentas.
Kulturmiljövården är eftersatt. Vi tar upp behoven på det området i en
särskild motion. Sverige ligger långt efter många andra länder när det gäller
bevarandefrågor. Vi har ungefär 1 000 byggnadsminnesförklarade byggna-
der. Som jämförelse kan nämnas att Danmark har 9 000 och Holland 43 000.
Jag har många gånger själv ställt mig frågan, när jag innan jag kom till riks-
dagen arbetade med den här typen av frågeställningar: Vad beror detta på?
Är det en följd av det långa socialdemokratiska maktinnehavet i vårt land?
Är det så att lusten att göra upp med det förflutna varit så stark att man un-
der den tid man arbetade med socialismen som ledstjärna - vilket man kan-
ske inte gör i samma utsträckning längre - ville göra upp med det förflutna
genom att utplåna det gamla för att skapa nytt? Är socialdemokraternas
många gånger över hela landet dokumenterade ointresse för bevarandefrå-
gor ideologiskt betingat? Det skulle vara intressant att höra kulturministerns
uppfattning om detta.
Nu säger statsrådet att han avser att återkomma till kulturmiljövården i
samband med den aviserade miljöpropositionen. I landskapsvården finns
också kulturmiljövården, och utplåningen av kulturminnen genom försur-
ningsskador är ett miljöhot - det gäller runstenar, hällristningar och byggna-
der. Vi avvaktar med intresse vad kulturministern kommer att föreslå i sam-
band med miljöpropositionen.
Herr talman! Jag skall inte nu fortsätta med en uppräkning av våra förslag
i den förstärkning av kulturbudgeten med ungefär 60 milj.kr. som vi från
folkpartiet liberalerna vill genomföra. Vi får ju återkomma i samband med
realbehandlingen under våren.
Jag vill avsluta mitt anförande med att fråga kulturministern, med anknyt-
ning till vad jag först tog upp: Är det inte så att det kulturella skapandet och
det kulturella engagemanget behöver uppmuntras i stället för att straffas,
när vi går in i en något bekymmersammare tidsperiod, en tid när världssitua-
tionen också i övrigt gör att det som utvecklar och stimulerar människan be-
höver få större utrymme? Är det verkligen rimligt att de i sammanhanget
små kulturanslagen av någon sorts diffusa rättviseskäl måste vara med när
den stora osthyveln går fram? Är det någon form av socialdemokratisk syn
på rättvisa att också kulturarbetarna måste drabbas, när man nu måste för-
svara marginella förändringar för de stora och starkare grupperna?
Anf. 64 STINA GUSTAVSSON (c):
Herr talman! På senare tid har allt större uppmärksamhet kommit att rik-
tas mot infrastrukturens betydelse för utveckling på en ort eller i en lands-
del - dvs. hur kommunikationer fungerar, hur utbildningsinsatser fördelas
och i växande grad även kulturens möjligheter att vara en regional utveck-
lingskraft.
För många människor är möjligheten till ett rikt kulturliv en avgörande
faktor vid val av bosättning. En av kulturens främsta uppgifter är enligt cen-
terns mening att föra samman människor till gemensamma upplevelser. Ur
den gemenskapen kan sedan födas mänskliga nätverk, som i sin tur ger upp-
hov till såväl sociala som kommersiella aktiviteter.
En livsnerv i vårt samhälle utgör det självständiga föreningslivet och orga-
nisationslivet. Folkrörelserna är en oundgänglig del av vårt kulturliv, även i
en tid då samhällets strukturomvandling förändrat folkrörelsernas möjlighe-
ter och konkurrensen om fritiden har ökat.
Mycket av kulturverksamhet bedrivs av folkrörelser och föreningar. Un-
der temat ”Hela Sverige skall leva” kom Folkrörelsesverige att blomma upp
i hela vårt land. Det är viktigt att den initiativkraft som då kom till uttryck
kan fortsätta, där kultur för barn och ungdom prioriteras.
Förra året begärde vi från centerns sida en översyn av vissa riksinstitutio-
ner. Av budgetpropositionen kan vi nu utläsa att det pågår en översyn av
kostnaderna för att driva teaterverksamhet. Framför allt gäller det Rikstea-
tern, Operan och Dramaten. Operan och Dramaten bedriver ju sina verk-
samheter i aktiebolagsform. Ett sätt att skaffa nya medel till verksamheten
borde vara att erbjuda nyteckning av aktier. I fallet Operan hade kanske en
nyemission varit smakligare än det hårt kritiserade sponsorsavtalet med Pro-
cordia.
Riksteatern har hittills i anslagssammanhang behandlats lika som Operan
och Dramaten - men inte i år. Operan och Dramaten får i budgetpropositio-
nen sina anslag uppräknade med 6 %. Det är anmärkningsvärt att det nu fö-
reslås en neddragning av anslaget till Riksteatern utan att teaterkostnadsut-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
75
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
76
redningen presenterat något förslag. Vi menar från centerns sida att om
Riksteatern verkligen skall kunna leva upp till vad budgetpropositionen sä-
ger och som vi också instämmer i, nämligen att vara kompletterande till re-
gional och lokal verksamhet, måste Riksteatern tillföras 23 milj.kr. utöver
regeringens förslag.
En betydande del av det svenska kulturlivet har under 70- och 80-talen
erhållit ett omfattande stöd via arbetsmarknadspolitiken. Arkiv, museer och
studieförbund har exempelvis haft ett stort antal lönebidragsanställda. Kul-
turutskottet noterade förra året att regeringen aviserade en förändring till
mer flexibla lönebidrag. Kulturutskottet utgick då ifrån att regeringen sär-
skilt skulle uppmärksamma de problem som uppstår inom kultursektorn vid
förändrade regler. Som exempel kan jag nämna länsmuseet i Kronoberg,
Smålands Museum, som har 69 % lönebidragsanställda.
En konsekvensanalys borde ha föregått regeringens förslag. Jag vill därför
fråga kulturministern: Är det ändå inte rimligt att göra en dylik utredning
innan förändringar görs, framför allt inom kulturområdet?
Man kan naturligtvis ställa frågan vilka krav som skall ställas på ett
anslagssystem. Det har också skett här i dag. Storleken på anslaget är viktig,
men det är också viktigt att kulturverksamma tidigt får besked i ekonomiska
frågor för att därmed bättre kunna planera sin verksamhet.
Centern har därför föreslagit ett system för hanteringen av statens kultur-
budget, med en samlad kulturbudget vart tredje år. Likaså menar vi att kul-
turrådets främsta uppgift skall vara att förbereda denna. Driftmedel kan då
ställas direkt till institutionernas förfogande för tre år åt gången, även pro-
jekt- och utvecklingsmedel. Vidare bör partsrepresentation undvikas vid
sammansättningen av kulturrådet, institutionernas styrelser och konstnär-
liga nämnder.
Ett annat område som jag vill beröra är de centrala museernas bevak-
ningskostnader. Kostnaderna för bevakning har ökat kraftigt, och under
1990 presenterade kulturrådet resultatet av sin prövning, vilken utvisade
stora behov. För att klara det här ökade behovet beslutade riksdagsmajorite-
ten efter förslag från regeringen att ta i anspråk medel som tidigare tilldelats
anslaget Utvecklingsverksamhet. Vi anser från centerns sida nu som då, att
beslutet är och var felaktigt. Planering var nämligen i gång för ett unikt,
landsomfattande projekt, Den svenska historien. I detta projekt skulle den
stora allmänheten samlas kring den svenska historien i samverkan med TV
och andra massmedia, skolor, folkbildningsorganisationer m.fl. Medlen bör
återföras för projektets genomförande, anser vi.
Många människor har som sitt största intresse att måla, skulptera eller på
annat sätt låta känslor och tankar komma till uttryck. Det finns ett flertal
konstsalonger, men få som får möjlighet att ställa ut. I museers och andra
institutioners ägo finns många konstverk som aldrig visas för allmänheten.
De förvaras i magasin. Delar av dessa kulturskatter borde kunna ställas ut
på skolor och andra offentliga institutioner. Men det är en fråga som då först
måste klaras ut: försäkringsfrågan. Jag skulle vilja fråga om kulturministern
är beredd att medverka till att en sådan översyn görs.
Herr talman! Centern anser det nödvändigt att tillföra kulturen 65 milj. kr.
utöver regeringens förslag. Utöver de satsningar som jag redan angett vill
vi fullfölja den satsning som vi här i riksdagen varit överens om, nämligen
ytterligare grundbelopp till regionala och lokala teater-, dans- och musikins-
titutioner, museer, de fria teater-, dans- och musikgrupperna samt på kultur-
miljöområdet. Vi kan tyvärr konstatera att regeringen inte förmår fullfölja
sitt löfte om en treårig satsning på kulturen. Centern å sin sida anser att tidi-
gare utfästelser bör fullföljas för att därmed ge kulturlivet bättre förutsätt-
ningar.
Låt mig till slut säga att den breda samstämmighet som rådde när den
svenska kulturpolitikens mål beslutades 1974 fortfarande är en tillgång. Må-
len är alltjämt giltiga. Det som behövs är en samlad utvärdering av de olika
målen, och i en sådan utvärdering måste de som engagerades för formule-
ringarna få delta. Allteftersom tiden går måste vissa avsnitt kanske förnyas
eller tillkomma.
Anf. 65 ALEXANDER CHR1SOPOULOS (v):
Herr talman! Det är i dag viktigare än någonsin att slå vakt om att utveckla
den idémässiga, kulturella och ideologiska mångfalden i samhället.
Det är i dag viktigare än någonsin att slå vakt om yttrandefriheten och
skapa förutsättningar för att den skall komma till uttryck.
Det är i dag viktigare än någonsin att genom ett levande och mångfaldigt
kulturutbyte göra det möjligt för människor att få en nyanserad och allsidig
bild av verkligheten och att få de egna erfarenheterna bekräftade genom kul-
turen och att se sambanden i deras liv.
Det är i dag viktigare än någonsin att slå vakt om och utveckla människans
kulturella identitet och kulturarv, att skapa alternativ till den av kommer-
siella krafter dikterade försäljningen av ideologier, värderingar, sanningar
och livsstilar.
Det är i dag viktigare än någonsin att skapa förutsättningar för att enskilda
människor skall kunna åskådliggöra de idémässiga och värderingsmässiga
mytologier eller lögner som alltid har använts av härskande klasser och na-
tioner för att rättfärdiga sitt eget maktmissbruk och sin utplundring av män-
niskor och nationer.
Det är i dag viktigare än någonsin att inte förlora tilltron till människans
kreativa förmåga, fantasi och skaparkraft
därför att utvecklingen går tydligt mot ett kommunikationssamhälle som
försvarar sociala och kulturella nätverk och
därför att utvecklingen präglas av en växande politisk och massmediai op-
portunism och fler och fler själadöda och feta fiskar flyter med strömmen.
Mot denna bakgrund kan man konstatera att den socialdemokratiska re-
geringen har grovt svikit kulturen och kulturarbetarna.
Det är inte bara det att de har svikit vallöftena om en ökning av anslagen
till kulturen med 300 milj.kr. på tre år, utan årets budgetproposition innebär
de facto en minskning av resurserna till kulturen.
Det är möjligt att regeringen och socialdemokratin inte till fullo har insett
den kulturella mångfaldens betydelse. Det är också möjligt att de har under-
skattat avideologiseringens och den politiska och massmediala opportunis-
mens betydelse.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
Men om ni vill bryta den här cirkeln, om ni vill slå vakt om arbetarrörel-
sens grundläggande värderingar humanism, solidaritet, medmänsklighet och
jämlikhet, så måste ni satsa på och stödja en levande kulturell utveckling i
landet. Någon genväg finns inte!
Anf. 66 KAJ NILSSON (mp):
Herr talman! Jag instämmer i mycket av vad de föregående talarna har
sagt när det gäller Riksteatern, länsmuseer etc. Det har vi utvecklat i vår
motion. Vi vill satsa 90 milj .kr. mer än regeringen på de olika kulturpolitiska
åtgärder som behövs. Jag tar mig här friheten att utveckla ett ideologiskt
tema i vår motion, som kanske kan föra till ett nytt kulturpolitiskt mål - det
nionde.
Vår kulturmotion inleds i år med mottot: ”Den lyckliga upplevelsen av
björken i solskenet finns i björken lika mycket som i mig som åskådare.”
Citatet härleds till Spinoza och Arne Naess, båda filosofer, den senare av-
hoppad professor i ämnet och miljökämpe.
För egen del finner jag innebörden i denna mening djupt betydelsefull när
det gäller vår syn på natur och kultur. Jag vill gärna tolka in att den visar på
något lustfyllt och estetiskt tilltalande i själva perceptionsakten, men också
på att naturen i sig är bärare av en inneboende skönhet.
Kanske är det just detta som det bästa i konsten alltid kunnat uttrycka.
Spinoza ger oss en bra utgångspunkt när han säger att det finns lika många
glädjeämnen som det finns ting som glädjer, menar Naess. Om man går yt-
terligare ett steg, kan man betrakta glädjeämnen som en del av objekten och
objekten som en del av glädjeämnena.
Men kultur och natur är två fenomen som väl annars stått i viss motsätt-
ning till varandra. ”När man tar avstånd från naturen och det naturliga”, sä-
ger Arne Naess, ”tar man samtidigt avstånd från det som jaget är uppbyggt
av.”
Om identiteten hos människor bryts ner, då bryts också självkänslan och
självrespekten ner. Arne Naess varnar enträget för att ett avståndstagande
från naturen, bl.a. i ”kulturens” namn leder till självdestruktion.
För Naess och en växande grupp människor är vi människor och naturen
delar av samma helhet. Allt liv följer samma lagar. Vad som är gott för natu-
ren är också gott för människan. Om man menar att naturen fortsatt kan
utnyttjas hur som helst, så kommer detta också att drabba människor. Re-
spekt för naturen är samtidigt respekt för människan - det är kanske Naess
filosofi i ett nötskal.
Sådana här tankar är inte förbehållna enbart ekologiska filosofer. I under-
sökningen "Människovärde och människovärdering” ställdes frågan till ett
representativt urval av svenskar om man ”bör visa större respekt för männi-
skor än för andra levande varelser”. Till viss förvåning ansåg två tredjedelar
av de tillfrågade inte detta.
Tanken om allt livs lika värde har djupa rötter i folkmedvetandet. En över-
väldigande majoritet ansåg också att naturen har ett egenvärde, inte bara
värde i förhållande till människan. Skilda arters rätt till existens oberoende
av människans önskemål, naturens skönhet och av människan opåverkade
78
livsmiljöer är emellertid exempel på livsbetingelser som är nära nog omöj-
liga att mäta i siffror.
Herr talman! Hur skall vi förhålla oss till naturen inom oss och runt oss?
Kan kulturen och konsten göra en insats för att närma kultur och natur till
varandra?
Kunskap om naturen kan, som Georg Henrik von Wright framhållit, ha
två fundamentalt olika syften. Det kan handla om att förstå för att kunna
anpassa sig till naturens olika villkor eller om att förstå för att kunna på-
verka.
Under de senaste seklerna har vetenskapen varit inriktad på herravälde
över naturen, att lära sig utnyttja naturkrafterna. Den renlärige naturveten-
skapsmannen tenderar att försumma förhållanden som inte går att uttrycka
i siffror eller inte är ”objektiva”. Naturen reduceras till ett objekt för männi-
skors studier. Dialogen blir ensidig - ett ”jag-du-förhållande” ersattes med
ett ”jag-det-förhållande”. Naturen avsjälades.
Ekosoferna markerar vårt behov av kunskap för att lära oss att förstå de
gränser naturen sätter för människors existens. Miljöpartiet de gröna försö-
ker grunda sin politik på en teori om naturen och människors förhållanden
till denna.
Politiken handlar inte längre endast om att fördela de tillgångar som pro-
duktionen skapar. Det är villkoren för produktionen det gäller i allt högre
grad.
Vidmakthållandet av naturen är ett av de biologiska samhällets imperativ:
det handlar om överlevnad. Att förena utnyttjande och varsamhet är alltså
en av de stora uppgifterna för det biologiska samhället.
Livsstilen i moderna industriländer anklagas ofta för kortsiktighet. När vi
bygger upp vårt välstånd, sker det ofta på bekostnad av dem som kommer
efter oss. Många med mig menar att mentaliteten i konsumtionssamhället
behöver ersättas med ett hlet annat sätt att förhålla sig till resurser och råva-
ror.
Herr talman! Kan kulturen bidra till en annorlunda mentalitet vad gäller
målsättningen att formulera en moral som sätter gränser för människan och
hennes teknik eller den i den tekniska civilisationens struktur inneboende
och planlösa dynamik som driver denna civilisation mot ett sammanbrott? I
vår del av världen är det fråga om en överflödets apokalyps som leder till
utmattning, förorening och ödeläggande av vår planet.
Den lyckliga upplevelsen av björken i solskenet finns i björken lika
mycket som i mig som åskådare. Det går inte att isolera björken därute som
ett ting och glädjen som en känsla i mig, menar ekosofen Arne Naess. Att
bli delaktig av kulturlivets frukter kan stärka människors förmåga till fantasi,
känsla och förståelse. Det ger glädje och näring åt själen.
Vi behöver en gränsöverskridande kultur, en gränsöverskridande konst
med ekologiska insikter. Konstnären Joseph Beuys var ekologisk och mili-
tant. Han trängde ned i kulturella bottenskikt med sina installationer av fil-
tar, bårar, sopor, uppstoppade harar, fettskulpturer och plantering av 7 000
ekar i Kassel. Han kunde besvärja förgängelsen i naturen men var samtidigt
fylld av energi och hopp.
Gränsöverskridande har just blivit ett nyckelord för dagens konstnärliga
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
79
|
Prot. 1990/91:58 7 februari 1991 |
aktiviteter. Det är sak samma om det kallas skulptur, installation, grafik eller |
fruktbara möten.
|
Allmänpolitisk |
Konstnärer har alltid fungerat som ideologiska spjutspetsar och moraliska |
|
Kulturpolitik |
miljöappeller och målar förstörd natur som väckningssignaler. De formule- Så här skriver konstnären och professorn vid konsthögskolan Enno Hal- Herr talman! Skall den svenska kulturpolitiken hänga med i de nya ten- Anf. 67 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s): Herr talman! Jag väljer att i mitt anförande först ta upp ett antal princi- Vi kan i dag notera ett starkt och växande intresse för kultur och period- Men om man ser på den samlade insats som man från skattebetalarnas, med- År 1988 konkretiserade socialdemokratin i valrörelsen sina ambitioner på |
|
80 |
get att göra andra fördelningar. Riksdagen har delvis gjort detta, men man |
har därvid förbrukat de medel som vi i vår treårsplanering hade förutsatt för
denna insats. Det är förklaringen till att budgeten måste se ut som den gör i
år.
Vi kan konstatera att vid sidan av den insats som har gjorts inom statliga
verksamheter, har kommuner och landsting på sina områden på motsva-
rande sätt byggt ut och förstärkt kulturverksamheterna och deras förutsätt-
ningar.
Några noteringar: I samverkan mellan alla de tre politiska nivåerna - stat,
landsting och kommun - har vi fått en fast och säker bas för kultur i hela
landet - länsteatrar, länsmuseer och länsorkestrar.
Vi har också fått ett stort antal kulturens boningar av mycket hög kvalitet.
86 kommuner har på tio år skaffat sig nya huvudbibliotek; en tredjedel av
landets kommuner har förnyat sitt biblioteksbistånd.
Vi har fått stora konserthus, och en tidskrift utropar triumferande: ”Kon-
serthusboomen!”, när man redovisar vad som har byggts på kulturområdet.
Vi har satsat - och det ligger utanför de belopp jag har redovisat - på en
ny musikteater i Göteborg, vilket blir en mycket viktig resurs, inte bara för
göteborgare som skall gå och lyssna på musikteater, utan också för de konst-
närligt yrkesverksamma, som i dag företrädesvis är hänvisade till Stock-
holmsoperan, samt de mindre operainstitutionerna i landet i övrigt.
Det gäller också institutioner som same- och fjällmuseet i Jokkmokk, en
liten biblioteksfilial i Herräng och det stora Vasamuseet. På punkt efter
punkt kan man visa vad som faktiskt har hänt.
Vi kan också konstatera att kulturinsatsen har varit framgångsrik i så
motto att medborgarna har tagit emot den. Regeringen lade häromåret fram
förslag om att ge en garanti på 8,5 milj. kr. för tillkomsten av en ny national-
encyklopedi. Sparbanksföreningen, den samlade sparbanksrörelsen, gick
också in med 8,5 milj.kr. Det var då en garanti för något som många ansåg
vara dödfött. I själva verket räckte denna garanti för att väcka ett intresse
som gjorde att utgivaren av verket med en viss stolthet kunde komma till-
baka och säga: 9 889 044 spänn får staten tillbaka och lika mycket får spar-
banksrörelsen, eftersom så många var intresserade. Det är ett gott exempel
på hur en god kulturpolitik kan utformas!
Alla de som begär statliga garantier för exempelvis stora idrottsevene-
mang har icke alltid samma framgång när det gäller att förvalta de anslags-
medel de får till sitt förfogande.
Den Europarådsrapport som lämnades visar på stor framgång för svensk
kulturpolitik. Men vi tvingas alltså i år att konstatera att vi inte har dispo-
nibla medel för att kunna fullfölja det vi hade räknat med exempelvis i fråga
om konstnärsstödet och den regionala utbyggnaden. Vi måste då, vilket na-
turligtvis i sig inte är särskilt angenämt, gå till riksdagen och säga detta. Men
vi måste göra det i vetskap om att inflationen är förödande för kulturansla-
gen, för kulturverksamheten. Vi kan inte medvetet lägga fram ett förslag
som innebär att vi spär på inflationstakten och tömmer kassorna, låt vara att
det då inte behöver vara regeringen som skyltar med att tömma kassorna,
utan att det är den mer anonyma inflationen. Vi måste se till att de pengar
som finns för kulturverksamheter är säkra och goda slantar, som duger att
betala med.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
6 Riksdagens protokoll 1990/91:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
82
När det gäller Riksteatern finns i det förslag som är framlagt ingen som
helst nedvärdering av dess verksamhet, tvärtom. Men jag konstaterar att
Riksteatern inte har de fasta åtaganden som andra har, och den har därför
lättare att i en ekonomiskt krisartad situation begränsa sin verksamhet för
att sedan kunna komma tillbaka.
De slutsatser jag kan dra av det som har hänt på kulturområdet är att det
är glädjande att det är en så stor och i långa stycken omfattande enighet.
Men tillgängligheten, som det hittills har varit huvudsyfte att öka, räcker
inte. Vi måste också se till att ta vara på det som i god mening kan kallas
folkbildningsviljan, att få fler att intressera sig och ta del.
Då är det också viktigt att vi utnyttjar de strukturer som finns. Vi har i
långa stycken sökt utnyttja exempelvis marknaden, där en sådan finns. Na-
tionalencyklopedin är ett exempel på framgångar på det området.
Filmproduktion och biografverksamhet har hittills varit framgångsrika.
Nu har vi råkat ut för det att antalet biografbesök har sjunkit och att videout-
hyrningen har minskat dramatiskt. Filminstitutet tillförs inom ramen för
filmavtalet mer pengar än tidigare. Det är alltså branschens bidrag som svik-
tar. Statsbidragen höjs också i år. I tidningsdebatten i dag kan man ibland få
intrycket att det är staten som begränsar sina insatser till Filminstitutet. Men
statsbidragen höjs. Vi får så småningom tillfälle att diskutera filmpolitiken.
Det är alltså branschen och biografbesökarna som icke har lämnat bidrag i
den omfattning som hade varit önskvärt för att man skulle kunna hålla
samma höga nivå.
För 1990-talet gäller nu, med en stabil ekonomi som grund, att vi skall
söka utveckla vår kulturpolitik. I Europaperspektivet handlar det om att för-
stärka identitet och kulturbas snarare än att försöka finna marknader för kul-
turen som handelsvara. Kulturmiljövården är ett ganska bra exempel på
detta med att förstärka bas och identitet, eftersom det ju där inte handlar
om att ge en rationell marknadsföring.
På medieområdet handlar det om att sörja för en bred uppslutning kring
uppgifter och mål för Sveriges Radio.
På skolans område handlar det om att ge våra barn kunskaper och delak-
tighet och att väcka och utveckla deras skapande förmåga.
Vi har nu en mycket god struktur för vår kulturpolitik, och den viktigaste
frågan framöver är kanske ändå en helt annan än den vi har ställt tidigare.
Hittills har vi ofta när det gäller våra institutioner gått ut och frågat: Vad kan
institutionen göra för den medborgaren, för den enskilde eller för den eller
den medborgargruppen? Jag tror att vi nu, när vi har dessa institutioner -
de fina biblioteken och de fina teatrarna - bör fråga: Vad kan den enskilde
medborgaren, vad kan gruppen av medborgare göra för att tillföra sina re-
surser till den institution vi har så att vi förstärker dess möjligheter och ut-
vecklar institutionerna, inte tömmer dem på deras resurser? Vi har möjligen
hittills haft alltför lätt att göra just det.
Anf. 68 INGRID SUNDBERG (m) replik:
Herr talman! Det finns en form av skryt som kan vara nästintill förmäten
därför att den kan vara sig själv nog. När jag lyssnar på Bengt Göransson
kan jag instämma i att det och det är bra. Men när det liksom stannar därvid
och man tycker att det är så bra att inga ytterligare förbättringar behövs, då
blir jag litet rädd.
Först angående de 300 miljonerna. När riksdagen fattar beslut är vi inte
tvingade bara att göra omfördelningar. Det är vi som handhar statsutgifter
och statsinkomster. Bengt Göransson gav en känsla av att vi får fördela hur
vi vill och att han sedan har rätt att dra tillbaka vad vi har velat lägga till.
Bengt Göransson tar också upp Bra Böcker och Nationalencyklopedin.
Glöm inte att det är fråga om fantastiska enskilda insatser av alla medarbe-
tarna i Höganäs - dessa har faktiskt företrädesvis funnits i Skåne - som dag
och natt och under helger har jobbat med denna encyklopedi. Och ersätt-
ningen, den pekuniära, har inte varit huvudmålet. Det är de enskildas enga-
gemang som spelar så stor roll.
Så slutar Bengt Göransson med att säga: Nu gäller det vad medborgarna
kan göra. Här har Bengt Göransson år efter år räknat med att sponsring är
något som stora företag skall ägna sig åt. Där har han i och för sig ändrat
uppfattning. Vad vi har velat med våra förslag om kulturfonder är att ge
enkla människor möjligheter att visa att de vill göra något för kulturen ge-
nom att kunna ge bidrag till 50-årsdagar, i testamenten och till begravningar.
Men Bengt Göransson har bara tagit de stora företagen och talat om Vasa
och sagt att det inte går att bilda kulturfonder. Men det går när det gäller
medicinsk forskning, och jag är övertygad om att det finns samma vilja också
när det gäller kulturen.
Ett ord till om de enskilda engagemangen. Titta runt omkring. Vi har 2 000
konstföreningar. Vi har mer än 100 teaterföreningar, som går vid sidan av
Skådebanan, Konstfrämjandet och allt detta. Detta att människan själv en-
gagerar sig är ju vad som bär upp och utvecklar den levande kulturen.
Jag förstår att Bengt Göransson inte hade tid att svara på mina två frågor,
men det gällde grundbeloppen och hur han ser på organisationen av kultur-
miljöarbetet ute i vårt land.
Anf. 69 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Jag skall inte ge mig in i någon omfattande sifferexercis om
miljoner hit eller dit. Vi får återkomma.
Vi har klart den uppfattningen att även om kulturutskottet gjort förtjänst-
fulla insatser för att öka anslagen på vissa områden finns ändå ett stort gap
kvar för förstärkningar innan socialdemokraternas löfte är uppfyllt. Men den
frågan får vi återkomma till.
Jag vill gå in på en annan sak som kulturministern tog upp och som jag
tycker är principiellt intressant. Den hänger också samman med vad jag tog
upp i mitt anförande. Kulturministern räknade upp allt som hänt. Det hade
byggts teatrar, konserthus osv. Det är precis vad som hänt, och det är just
detta jag ville hänvisa till i mitt anförande.
Låt mig ta ett exempel från min hemkommun Örebro, som gått in med ett
omfattande ekonomiskt ansvar i ett nytt konserthus. Där har också kultur-
ministern varit med, det är jag medveten om. Samtidigt har man sagt att sta-
ten skall ge sitt bidrag för att den musik som skall frodas, växa och leva i det
huset skall utvecklas. Men nu tas det löftet tillbaka.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
83
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
84
Vad skall landstinget och kommunen i min hemort då säga när utbildnings-
ministern inte håller det löftet?
Jag förstod inte riktigt hans syn på inflationen. Är det så att uppfyllandet
av detta löfte skulle bidra till inflationsbrasan? Missuppfattade jag det, eller
sade kulturministern det? Jag trodde i och för sig att det var en annan värme
kulturarbetarna skulle sprida än att öka inflationsbrasan.
Även om jag inte fick svar på min fråga är det kanske så att kulturminis-
tern menar att därför att man måste göra vissa andra inskränkningar i budge-
ten måste också kulturen bära sin del av det ansvaret. Alltså måste vi också
spara på kulturinsatserna. Är det så jag får tolka detta?
Anf. 70 KAJ NILSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag vill inte försumma tillfället att berömma den förda kul-
turpolitiken i många avseenden.
Målen för den statliga kulturpolitiken från 1974 har legat som grund för
en reformpolitik som varit ambitiös och ofta framgångsrik. De målen har
varit ett bra styrinstrument.
Jag har i dag försökt utnyttja detta och föreslå ett nytt mål som skulle
kunna befrämja ett personligt ansvarstagande för naturens helhet och för att
uppnå ett ekologiskt medvetande. Det är tydligen en väg man kan gå vidare
på.
Jag vill också påminna om att Europarådets examinatorer granskat den
svenska kulturpolitiken och kunnat peka på många bra saker i den. I takt
med nya erfarenheter och nya behov har regeringen försökt gå vidare med
reformverksamheten. Sålunda har man presenterat sedan 1989 års budget-
proposition ett treårsprogram för ökade kulturinsatser.
Regeringen ville prioritera att vidga deltagandet i kulturlivet, att förstärka
det regionala kulturlivet och att förbättra konstnärernas villkor.
Jag är glad att ha fått vara med om detta lyft för kulturen i landet under
de två tidigare budgetåren, men jag måste deklarera min besvikelse över nu
föreliggande kulturbudget. Den ambitiösa reformpolitiken avslutas snöpligt
i en reträtt med uppgivande av stöd till vitala kultursektorer. Jag tänker då,
som jag sade tidigare, på Riksteatern, som man lämnar vind för våg. Vi kan
inte ha teatrar som står med tomma scener. Jag tänker också på länsmuseer-
nas verksamhet som särskilt för vår del berör miljövård och liknande ting.
Det finns också en del andra ofullkomligheter i budgeten.
Detta drabbar det andra prioriteringsmålet att stärka det regionala kultur-
livet. Vad beträffar frågan om att förbättra konstnärernas villkor har det nu
kommit ett öppet brev om hur förändringen drabbar väldigt hårt. I den
Thamska utredningen var det fråga om 72 miljoner man skulle lyfta konstnä-
rernas villkor med. Av det ser vi tyvärr mycket litet.
Anf. 71 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! När man debatterar med kulturministern och är kritisk till
vissa delar av kulturpolitiken löper man alltid risk att uppfattas som svartmå-
lare. Det är en risk man får ta. Men jag tycker det finns inslag i utvecklingen
i Sverige i dag som borde göra också kulturministern bekymrad.
Det finns kommersiella inslag i kulturutbytet som dominerar hela kulturli-
vet i Sverige. Många betecknar det som kulturimperialism, som ett massivt
försök att påtvinga oss livsstilar och idéer och värderingar som kommer ut-
ifrån.
Det finns många som hävdar att en stor del av ungdomarna i dag är histo-
rielösa.
Utan tvivel ligger det i politikernas intresse att kunna utveckla alternativ
till den av kommersiella krafter dominerade masskulturen. Alternativen är
sådana kulturyttringar som bygger på folks erfarenheter och folks liv, som
utvecklar den folkliga nationella kulturen. Den gör det möjligt för våra ung-
domar att få ett perspektiv på sitt liv som sträcker sig till det kulturella arvet.
Man kan inte komma ifrån att dessa risker finns. Det är inte svartmålning
om man påpekar det.
Kulturministern säger att vi inte kan satsa hur mycket som helst på kultur-
verksamheten. Vi skall inte spä på inflationen ytterligare. Jag vill hävda att
det inte är fråga om detta. Regeringens budgetproposition riskerar inte att
spä på inflationen. Både 1989 och 1990 räknade regeringen med en prisupp-
räkning eller kostnadskompensation med 4%. Den verkliga inflationen i
landet var 8,5 % 1989 och 11 % 1990, vilket innebär en de facto minskning
av de medel som går till kulturell verksamhet.
Lägger man därtill de negativa effekterna för vissa kulturyttringar av skat-
teomläggningen, med ökade kostnader för resor och hotell, så ser man att
en institution som t.ex. Riksteatern drabbas speciellt hårt i den budget rege-
ringen lägger fram.
Anf. 72 STINA GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Jag håller med kulturministern om två saker, nämligen att
det finns ett starkt och växande intresse för kultur och att vi har ett vitalt
kulturliv i vårt land. Men det gäller att göra det möjligt för kulturlivet att
även framöver vara vitalt. Utifrån det synsättet har vi i centern framställt vår
kulturbudget.
Sedan något om Riksteatern. Jag hävdar att den turnéverksamhet som
riksteatern bedrivit har varit ett synnerligen värdefullt komplement till den
regionala och lokala teaterverksamheten. Det är en av anledningarna till att
vi i centern även fortsättningsvis är beredda att stödja den här komplette-
ringen.
Kulturministern efterlyste ett enskilt engagemang. Då ligger det naturligt-
vis nära till hands att tänka på sponsringen. Sponsringen ser faktiskt ut att
vara en möjlighet att åtminstone till en viss del finansiera kulturell verksam-
het. Också från näringslivets sida finns det ett intresse för kulturen. Det är
naturligtvis inte fråga om ren oegennytta från företagens sida, utan det hand-
lar kanske om att man vill göra företaget i fråga litet känt i kulturkretsar. Vi
tycker att det är viktigt att det finns hållbara normer på det här området,
för då kan faktiskt sponsringen bli en finansieringskälla som är till ömsesidig
glädje. Om statligt och kommunalt drivna kulturinstitutioner skall delfinan-
sieras genom sponsring, är det särskilt viktigt att det finns just fasta normer.
De metoder som tillämpas - som jag tidigare har nämnt bl.a. när det gäller
Operan - gör att den här finansieringsmetoden som sådan kan råka i van-
rykte.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
85
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
86
I princip har vi i centern egentligen inte några invändningar mot att offent-
liga kulturinstitutioner kompletterar sin finansiering med stöd från bl.a. nä-
ringslivet. Men det behövs vissa kriterier i det avseendet. Dessa har vi också
redovisat i årets kulturmotion från oss. Det innebär t.ex. att avtalen skall
vara öppna. Det får alltså inte förekomma något hemlighetsmakeri. Gene-
röst betalda mellanhänder måste undvikas. Dessutom måste det finnas en
klar avgränsning när det gäller sponsorsåtaganden. Det får inte vara så, att
det är skattepengar som skall utnyttjas när ett sponsorsåtagande är avslutat.
Slutligen vill jag säga att jag, naturligtvis, avvaktar svar på de frågor som
jag tidigare har ställt till kulturministern.
Anf. 73 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag börjar med frågan om inflationen. Det budgetförslag
som regeringen presenterar är ett förslag till en balanserad budget. Självfal-
let måste också kostnaderna på kulturområdet vägas in. Även kulturens
kostnader är ju en del av samhällsekonomin. För mig är detta elementärt.
Jag inser att en del tycker att sådana pengar inte bör räknas, eftersom kultu-
ren är någonting som är nyttigt. Men de pengarna räknas faktiskt.
Jag menar att inflationen är förödande för kulturens verksamheter, för
konstnärerna och för institutionerna. Därför måste vi fästa mycket stor vikt
vid inflationsbekämpningen. Den som tycker annorlunda får göra det. Men
då måste man vara medveten om att det blir ett spel med t.ex. kulturarbe-
tarna som insats, och det är någonting som jag inte vill vara med på.
Lars Ernestam säger att regeringen har svikit Örebro. Vi har sagt att vi får
skjuta på detta med symfonimusiken. Bl.a. beror det, Lars Ernestam, på att
vi i en uppgörelse under året med landstingen om länsorkestrarna har åstad-
kommit en mycket kraftig ökning. 39 milj. kr. har nämligen tillförts området
för att möjliggöra ett mera vitalt och fördjupat musikliv.
När det gäller uppräkningen av kulturanslagen, Alexander Chrisopoulos,
vill jag säga att den uppräkningen är större än inflationen. Det är alltså inte
fråga om någon schablonartad bidragsomräkning. Med ungefär 10,5 % höjs
kulturanslagen i den budget som jag lägger fram.
Merparten av de pengar som anslagits har gått till museer - bortemot 100
milj. kr. Konstnärsbidragens realvärde under den här perioden uppgår till
ungefär 41 milj. kr. För kulturmiljövården gäller 32 milj. kr. Det här är de
största bitarna i fråga om de förstärkningar om 376 milj. kr. som jag tidigare
nämnde. En mycket kraftig höjning av anslagen har således skett.
Jag avser inte att skryta, Ingrid Sundberg, för att dölja några kvarstående
problem. I själva verket jag denna gång valt att vara utomordentligt hederlig
i min redovisning. Jag säger att det återstår områden som vi hade velat klara.
Men eftersom riksdagen har möjlighet och är i sin fulla rätt att fatta beslut
som inte överensstämmer med förslagen i olika budgetpropositioner, har
riksdagen fattat beslut som innebär att de slantar som jag hade räknat med
att kunna disponera för det tredje året redan har förbrukats. Pengarna har
gått till andra ändamål. Den slutsatsen kan det väl knappast vara kulturmi-
nistern obetaget att få redovisa inför kammaren. Jag har ju ett tvång över
mig att redovisa en balanserad budget.
Stina Gustavsson hade några frågor om de lönebidragsanställda. Jag kan
säga att det pågår överläggningar i regeringskansliet i det sammanhanget.
Det finns problem som måste få en lösning.
Vidare hade Stina Gustavsson krav på utredningar. Det gäller t.ex. musei-
väsendet. Vi möter ofta sådana krav. Något ironiskt, men vänligt, vill jag
framhålla att jag tycker att ni i centerpartiet verkar älska att fly in i ett entu-
siastiskt utredande, vilket ger möjlighet till välvilliga uttalanden. Men för
den skull behöver man inte dra några slutsatser av de vänligheter som strös
omkring.
Ingrid Sundberg och Stina Gustavsson har missförstått mig på en punkt.
Det gäller frågan om det enskilda engagemanget. Jag är medveten om att
jag uttryckte mig litet kortfattat på den punkten. Ni tror med en gång att det
handlar om att få enskilda människor att ge pengar till stadsbibliotek eller
teatrar. Men det var inte sponsring som jag talade om, utan jag sade att män-
niskor måste få möta krav på att faktiskt utnyttja de institutioner som har
skapats. Biblioteket är ett ganska bra exempel på hur man hanterar sådant
här. Jag möter ofta t.ex. bibliotekarier som frågar: Vad kan bibliotektet göra
för pensionärerna? Vidare säger man att man inte kan göra någonting för
pensionärerna, eftersom man inte har fått några extra anslag för det ändamå-
let. Sedan definierar man snabbt ett antal grupper som var och en för sig
fordrar särskilda insatser av institutionen, och på det sättet töms institutio-
nen på sina resurser.
Jag tycker att vi skall gå ut och fråga: Vad kan den stora pensionärsgrup-
pen tillföra biblioteket mitt i byn som en resurs där? Hur används biblioteket
för studieverksamhet och fritidsverksamhet? Hur förstärker vi denna institu-
tion som ändå finns? Det är viktigt att ställa dessa frågor, som en konsekvens
av den kulturpolitik som förs. Annars kommer vi alltid att ha institutioner
som blir ett slags mekanisk fördelning av skattepengar - var och en skall ha
tillbaka exakt vad vederbörande har satsat. Men då vore det enklare att dela
ut en bok till var och en.
Inger Sundberg ser detta med En bok för alla som en stor socialistisk kam-
panjorganisation. Hon konstaterar, och det är litet överraskande för mig att
höra det, att En bok för alla har gjort slut på den svenska litteraturen, att
den har gjort att det inte finns något mera att ge ut som är värdefullt.
Jag har rannsakat mitt minne - jag har inte utgivningen klar för mig - men
jag kan bara komma på en riktigt socialistisk kampskrift som har givits ut.
Jag tänker på 1700-talssocialisten och teoretikern Carl Michael Bellman,
vars verk har publicerats i en fin En bok för alla-upplaga. Jag förmodar att
det är den som avses när det talas om en socialistisk kampskrift som borde
förhindras i En bok för alla-upplaga.
Jag för min del känner mycket stor glädje när det gäller den här boken.
Jag har spritt den bland människor, både barn och ungdomar, som jag har
mött. Jag har sagt att de nu kan läsa Bellman. Men jag inser att Carl Michael
Bellman, vid en strikt kontroll i mitt eget parti, sannolikt skulle lämna ett
och annat att önska. Det gäller då både hans syn på vardagligt beteende hos
medborgare och på samhälleligt ansvarstagande. Men jag tycker att det är
bra att Bellmanvolymen har givits ut i En bok för alla-upplaga.
Även i år vill Ingrid Sundberg avskaffa kulturrådet. Det är tur att hon inte
hann göra det innan arbetet med Nationalencyklopedin kom i gång. Kultur-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
87
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
88
rådets direktör är i realiteten en av de besjälade personerna bakom detta
projekt. Det är ju inte en enskild bokförläggare som har varit mest entusias-
tisk, utan det råkar vara kulturrådets företrädare som nästan maniskt har
drivit detta arbete. Han har ringt mig tidigt på morgonen och sagt med starkt
engagemang att vi måste göra någonting. I själva verket är Nationalencyklo-
pedin ett exempel på hur en samhällelig organisation som har en bestämd
uppgift kan ta initiativ, driva initiativ och sy ihop privata intressen. Jag un-
derskattar inte ett ögonblick värdet av det som det privata bokförlaget har
gjort - tvärtom. Jag är övertygad om att det har varit nyckeln till det hela,
och jag är mycket glad för att vi har kunnat få denna breda samverkan som
har gjort att - om jag får använda en litet tillspetsad formulering - vi har
kunnat dra fördel av kommersialismens goda egenskaper och verkningar i
utarbetandet av Nationalencyklopedin.
Grundbeloppssystemet är naturligtvis inte alls evigt. Vi har all anledning
att se över strukturer och system. Jag är bara angelägen om att det skall
kunna ske på annat sätt än i form av de ständiga stora utredningarna.
Slutligen till Kaj Nilsson, som tar upp ett mycket intressant och tankeväck-
ande resonemang om natur och kultur. Jag har respekt för det Kaj Nilsson
säger, men jag tycker ändå att Kaj Nilsson gör det litet för enkelt för sig. Han
landar, som så många miljöpartister gör, i föreställningen att kultur och miljö
egentligen är en och samma sak, men så är det ju inte. Kultur och miljö är
varandras motsatser, och det måste vi erkänna. Om vi gör det blir det möjligt
att föra en naturmiljöpolitik och en kulturmiljöpolitik som blir meningsfull.
Vad är våra ansträngningar att bevara det odlade landskapet annat än ett
försök att hindra naturen att ta tillbaka det som vi en gång har erövrat från
naturen? Jag tror faktiskt att det är nödvändigt att vi ser denna spänning, att
kultur alltid innebär ingrepp på olika sätt. Det kan konkretiseras på många
sätt. Jag noterar att Kaj Nilsson avslutar med att säga att datorerna egentli-
gen var onaturliga. Ja, där har vi faktiskt en konfliktpunkt som är mycket
påtaglig. Jag går ibland på de stora teatrarna och teaterinstitutionerna och
på en och annan friteater. Jag ser deras datoriserade ljus- och ljudbord och
tänker på hur det såg ut häromåret. Så ser jag hur mycket elkraft de kräver
under teaterföreställningarna. Även de är faktiskt en del i denna spänning
mellan natur och kultur, och den definieras inte bort genom att säga att den
elkraft och datorkraft som används av Dramatens ljusbord skulle vara sär-
skilt ekologisk jämfört med annan datorkraft. Det är den faktiskt inte.
Anf. 74 INGRID SUNDBERG (m) replik:
Herr talman! Låt mig ta detta med pengarna först. Bengt Göransson säger
att hans slantar är förbrukade. Men jag vidhåller att det är riksdagen och
inte Bengt Göransson som bestämmer över slantarna. Jag måste säga att jag
fick mig en tankeställare i dag när jag hörde att regeringen har föreslagit 250
miljoner till information om medbestämmandelagen. Kunde inte Bengt Gö-
ransson förhandla sig till en tiondel för information om kultur i hela det
svenska landet? Det vore 25 nya friska miljoner. Medbestämmandelagen är
ändå 15 år gammal, men inom kulturen finns det mycket nyare saker att in-
formera om. Det är faktiskt en förhandlingsfråga mellan statsråden i en rege-
ring.
Bengt Göransson gjorde ingen kommentar till hur man ser på kulturmiljö-
vårdens organisation och en ökad regionalisering, men det kommer väl så
småningom. Jag blev kanske också föremål för en missuppfattning när det
gäller En bok för alla. Det är inte böckerna i sig jag kritiserar. Många av
böckerna som ges ut av En bok för alla i dag är ingen bra litteratur. Det socia-
listiska i det är att vi använder statsmedel för att subventionera ett visst för-
lag när det finns andra, t.ex. pocketböcker, som jag vidhåller numera ofta
har ett högre läsvärde än böckerna från En bok för alla. Jag är också glad
för Bellmanboken; det vill jag gärna säga.
Beträffande Nationalencyklopedin vill jag förutom dem som Bengt Gö-
ransson tycker att vi skall tacka i första hand rikta ett mycket stort tack till
de vetenskapliga medarbetare som har gjort att boken har fått den kvalitet
som den har. Efter att ha lyssnat till Bengt Göransson kan jag inte säga annat
än att jag med glädje ser fram emot att en gång i framtiden få läsa boken om
Nationalencyklopedins tillkomst i alla dess faser, med och utan kulturrådet.
Till sist vill jag beträffande det regionala ansvaret säga att Bengt Görans-
son inte har nämnt någonting om den framtida utvecklingen för museivärl-
den, för teatervärlden ute i landet. Kommer den starkt centraliserade styr-
ningen att fortsätta? Jag hade gärna velat ha svar på den frågan.
Anf. 75 ALEXANDER CHRISOPOULOS (v) replik:
Herr talman! Kulturministern säger det självklara att en budget måste
vara balanserad. Självfallet instämmer jag i det. Dessutom vill jag säga att
varje partis ambition när man presenterar ett alternativt budgetförslag är att
budgeten är balanserad. Självklart är också att det naturligtvis inom ramarna
för en balanserad budget, beroende på vilka politiska ideologier vi represen-
terar här i riksdagen, finns olika prioriteringar av anslagen. Det gör exem-
pelvis att vårt parti anser att anslaget till kulturen bör uppgå till 1 % av stats-
budgeten, eftersom vi tillmäter varje kulturellt ändamål väldigt stor bety-
delse. Regeringspartiet gör andra prioriteringar. Var kulturen hamnar i prio-
riteringshänseende inom den balanserade budget som regeringen har pre-
senterat har vi ju fått veta. Anslaget är enligt vår uppfattning otillräckligt.
Det är inte konstigare än så.
Det finns andra exempel. Ingrid Sundberg gjorde exempelvis jämförelser
mellan informationen om medbestämmandelagen och anslaget till kulturen.
Det är naturligtvis fritt fram att göra det. Vi gör andra prioriteringar. Men
alla strävar vi alltså efter att presentera en balanserad budget. Det är den
politiska, ideologiska målinriktningen i verksamheten som återspeglas där.
Jag tror att det finns utrymme för en framtida debatt här i riksdagen om
alla dessa frågor. Det finns en mängd motioner på kulturområdet. Jag kan
nöja mig med att notera att kulturministern deklarerade den goda viljan att
satsa ännu mer på kulturen. Jag kan också tolka det så att det är möjligt
att kulturministern inte fått gehör för sina önskningar från de övriga inom
regeringen. Jag hoppas att vi i övriga partier som deltar i kulturpolitikens
utformning kan hjälpa kulturministern att korrigera anslagen till kulturen på
väsentliga områden.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
89
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
90
Anf. 76 LARS ERNESTAM (fp) replik:
Herr talman! Jag kan fortsätta där föregående talare slutade. Jag har nu
fått en förklaring till det kulturministern beskrev som inflationsbrasa. Det
var alltså en prioriteringsfråga. Min första fråga till kulturministern gällde
just detta: Anser socialdemokraterna att osthyveln skall skära hårt och
drabba kulturen när man måste göra besparingar? Svaret på den punkten
blev alltså ja.
Så kommer vi till detta med prioriteringar. Ingrid Sundberg nämnde en
socialdemokratisk prioritering. Det finns andra av samma typ. För folkparti-
ets del har vi prioriterat några saker i vår strama budget. Det är, som jag
sade i mitt inledningsanförande, det glömda Sverige, biståndet till världens
fattiga och kulturen. Det kan finnas ideologiska skillnader i detta. Och jag
tror också att det gör det. Då får vi konstatera att vi står där och att vi gör
olika prioriteringar. Vi prioriterar kulturen olika.
Jag hade i mitt första inlägg ytterligare en fråga. Jag tog upp den eftersom
det är första gången som jag debatterar kultur med statsrådet. Jag har alltid
varit engagerad i kulturmiljöfrågor och i kulturminnesvården. Jag nämnde
då att vi i Sverige har 1000 skyddade byggnader. Danmark har 9 000 och Hol-
land har 42000. Nu kan emellertid dessa tal korrigeras. T.ex. kyrkobyggna-
der var inte medräknade, och det finns byggnader som är skyddade på annat
sätt, osv. Men dessa tal säger ändå en hel del.
Jag hade besök av en god vän från Europa som har sett stora delar av
Europa. Han sade: Vad är det med Sverige?
Man brukar säga att kyrkan står mitt i byn. I Sveriges medelstora städer
står i stället Domusvaruhuset mitt i byn omgivet av likartad bebyggelse. Jag
undrar vad detta beror på. Beror det på att vi hade mindre att bevara? Vi
hade trähus som brunnit, och vi hade kanske mindre värdefull bebyggelse,
osv. Men vad är det som gör att kultursynen skiljer sig åt så mycket i Sverige
jämfört med andra länder? Det tror jag också är en ideologisk fråga som jag
tycker att det skulle vara intressant att få svar på. Beror det möjligen på,
som jag sade i mitt inledningsanförande, att socialdemokraterna i socialistisk
välvilja ville riva det gamla för att skapa något nytt och att man inte kände
starkt för sambandet mellan det gamla och det nya? Det vore mycket intres-
sant om jag ändå fick ett litet svar också på den frågan, vilken kanske ligger
litet utanför budgetdebatten men förvisso hör ihop med kulturdebatten.
Anf. 77 STINA GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att kulturministern var en smula ironisk när han
uttalade sig om centerns kulturpolitik. Vi i centern tycker faktiskt att utre-
dandet inte skall vara till för utredandets egen skull. Jag kan emellertid ta
ett exempel. Kulturpolitikens mål antogs redan 1974. Då borde det väl ändå
vara möjligt att se på kulturpolitikens mål i backspegeln och se hur de har
fungerat men också om de behöver förbättras. Den frågan tycker jag att vi
skall ställa.
Jag noterar att kulturministern nu ser allvarligt på de förändringar av löne-
bidragssystemet som tas upp i budgetpropositionen och att man arbetar med
frågan i departementet.
Det var två saker som jag reagerade starkt på i budgetpropositionen.
För det första reagerade jag på att regeringen inte hade brytt sig om att
uppmärksamma de problem som kulturutskottet tog upp redan förra året,
nämligen de problem som uppstår inom kultursektorn när reglerna för löne-
bidrag förändras, eftersom anställningarna för en stor del av personalen vid
i stort sett alla kulturinstitutioner här i landet är baserade på lönebidrag och
nuvarande höga bidragsbelopp.
För det andra undrar jag hur vi på ett vettigt sätt skall ta hand om de män-
niskor som ändå genom lönebidragssystemet fått ett ofta meningsfullt ar-
bete. Alternativet för dem kanske hade varit arbetslöshet.
Anf. 78 KAJ NILSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tackar för de synpunkter som kulturministern ger på na-
tur och kultur. Jag påpekade att det är ett inbyggt motsatsförhållande, men
att det nu har gått så långt med den stora befolkning som världen nu har att
man inte kan fortsätta att låta det ske på det gamla sättet, som innebär att
man exploaterar naturresurser och råvaror och förstör miljön på det sätt som
nu sker i t.ex. Mellanöstern. Det finns alltså ett inbyggt motsatsförhållande.
Beträffande kulturen vill jag säga att konsten alltid har uppfattat naturen
på ett varsamt och ödmjukt sätt, och den pekar genom sina produkter på att
man skall umgås varsamt med naturen. Den stimulerar till varsamhet. Det
är faktiskt vad den främste miljökämpen inom socialdemokratin, Stefan Ed-
man, också pekar på, men det är en mer kristen moralfilosofisk variant av
det här temat. Han säger att när han går ut och plockar hallon i skogen upple-
ver han ”kommunion med kosmos”. Det stimulerar till en verklig varsamhet
med naturen, och han skulle inte kunna göra en fluga för när.
Anf. 79 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har både förståelse och respekt för de resonemang som
Kaj Nilsson för. Jag håller med om man inte kan exploatera naturresurser
hur mycket som helst och i vilka former som helst. Men jag tror att man
måste vara litet försiktig för att komma undan spänningen. Om jag förstod
Kaj Nilsson rätt menade han att konsten alltid uppmärksammar naturen på
ett varsamt sätt. Jag är inte säker på det. Jag är inte säker på att alla konstnä-
rer har ett varsamt förhållande till naturen. Jag är rädd för vissa effekter, och
jag har sett vilka effekter miljöpartiets ståndpunkt förra året när det gäller
forskningen har fått, då miljöpartiet krävde förbud mot stöd för sådan forsk-
ning som man på förhand inte visste skulle gynna hela mänskligheten, alltså
ett förbud mot nyfikenhet, om man inte är säker på att nyfikenheten gagnar
ens innersta vilja.
Konsten måste, paradoxalt nog, också i sina yttringar få vara destruktiv.
Konstens frihet är faktiskt central. Det som Kaj Nilsson här säger är att kons-
tens frihet inte är så central. Han definierar bort den på ett sådant sätt att
detta inte skulle kunna uppstå. Man jag kan inte utesluta att det kan finnas
konstnärer som i sin natursyn är destruktiva. Också deras verk måste få stäl-
las ut på museer, måste fås ses och betraktas. Det är detta som jag i detta
sammanhang anser är viktigt att notera. Det gör man nämligen lättare om
man erkänner motsatsförhållandet och blottlägger problem. Jag tror person-
ligen på konfrontationens värde, men jag misstror konflikten. Konfrontatio-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
91
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
92
nen är ofta produktiv, och konflikten är i regel destruktiv. Det är skillnad på
konfrontation och konflikt. Det är viktigt att vi konfronterar uppfattningar
och tankar mot varandra och erkänner spänningar och motsatser. Också
detta kan i vid mening sägas vara ett kulturförhållningssätt.
Lars Ernestam frågade om osthyveln måste drabba kulturen hårt. Men
sanningen är ju att vi socialdemokrater 1988 gick ut och sade att vi är be-
redda att av våra gemensamma resurser satsa 300 friska miljoner under den
här perioden. De pengar som har gått ut är 376 miljoner enligt vårt förslag.
Lars Ernestams parti, folkpartiet liberalerna, tyckte att 300 miljoner var för
mycket och föreslog 100 miljoner. Det var Jan-Erik Wikströms stora utspel
i den förra valrörelsen. Det betyder att vi i varje fall har varit nästan fyra
gånger så bra som folkpartiet liberalerna ville vara 1988. Vi har alltså ett re-
sultat att peka på i det stycket.
När det gäller synen på byggnader och annat finns det all anledning att vi
för ett resonemang om detta, och jag skall gärna fundera på om vi i Sverige
är mindre benägna att skydda byggnader än andra länder. Jag kan tänka mig
att vi i vissa i delar har en annan byggnadsteknik som gör att vi inte kan spara
lika många hus som man kan göra på andra håll. Det kan spela en viss roll.
Vi har en annan geografisk struktur. Jag kan tänka mig att vi har en betydligt
bättre redovisning, om vi ser på vårt sätt att hantera naturens miljöer och
om man på motsvarande sätt skulle göra en granskning. Men jag vänder mig
mot Lars Ernestam när han försöker säga att det är socialdemokraterna som
för att plåna ut minnena av allt gammalt har rivit. Det är väl inte socialdemo-
krater som har varit direktörer på Åhléns och som har byggt Åhléns varuhus
i Uppsala, detta hemska Tempohus. Jag kan inte tänka mig att Åhléns vid
den tidpunkten ägdes av någon aktiv socialdemokrat, åtminstone inte någon
som satt i riksdagen. Det vet jag bestämt. Jag kan inte tänka mig att de som
har exploaterat husen - t.ex. Skånska Cement, som har demolerat Växjö
centrum - har styrts av socialdemokrater. Är det verkligen så?
Det finns anledning för oss att så här efteråt fundera över hur man har
byggt och vad man har gjort, men det finns knappast anledning att fundera
i förenklade partipolitiska termer. Det är viktigt att ta ställning till vad vi ville
åstadkomma och vad vi verkligen åstadkom. Detta blir särskilt viktigt när
det nu är aktuellt med ett EG-samarbete.
I dag kryllar det av trafikdirektörer och bilföretagsdirektörer som vill ha
bort gamla värdefulla broar för att våra landsvägar skall kunna EG-anpas-
sas. Det är sannerligen inte socialdemokrater som står främst i ledet och vill
ta bort dessa broar. Det var den socialdemokratiska regeringen som sade nej
till bortforslande av en sådan bro, som jag har haft möjlighet att ta ställning
till. Det finns all anledning för oss att nyansera debatten, blottlägga proble-
men och erkänna att vi också där möter konflikter.
Det finns ju människor som hamnar i den mycket praktiska konflikten att
de önskar sig en snabb transport av billiga tomater till den butik i vilken de
handlar och som de vill ha kvar på den lilla orten. Dessa människor har be-
hov av vägen, och då kan detta behov komma i direkt konflikt med ett beva-
randeintresse. Det blir alltså den här typen av motsättningar som vi måste
leva med och erkänna.
Jag är ledsen, Stina Gustavsson, om jag verkade ironisk när jag uttalade
mig med en lätt ironi. Jag har ingenting emot översyner. Men när vi tittar i
backspegeln har vi fått ett ganska gott dokument i form av den granskning
som utfördes i Europarådets regi. Det finns anledning att mycket noga stu-
dera detta dokument och ta vara på också den kritik som där kommer fram.
Jag har pekat på att tillgängligheten är viktig, men den är inte tillräcklig som
riktningsgivare för kulturpolitiken. Det krävs också betydande inslag av det
som jag föredrar att kalla för folkbildningsvilja, eller som andra möjligen
föredrar att kalla för missionsvilja. Det är naturligtvis samma sak i detta sam-
manhang. Det handlar om att den intresserade och engagerade förmås att
dela med sig av sitt intresse. Du som tycker om att läsa böcker har faktiskt
ett ansvar för att tala om för andra att böcker är värda att läsas! Det är ett
väldigt viktigt inslag i all kulturpolitik.
Jag kan med stor glädje konstatera att dagens debatt visat att vår enighet
uppenbarligen är ännu litet större än den tidigare har varit. Vi har olika syn-
punkter på kulturmiljövårdens organisation. Jag är inte beredd att i dag, Ing-
rid Sundberg, ta den debatten. Jag vill gärna fundera över vilka slutsatser
som kan dras och om det skall göras några insatser.
Vi kan ha olika meningar om vilken effekt En bok för alla har haft. För
egen del har jag dragit slutsatsen att den rimliga statliga subvention som läm-
nas till En bok för alla har varit tillräcklig för att hålla i gång och stimulera
utgivningen av ett stort antal pocketböcker. Man har öppnat och stimulerat
en marknad. Det är också ett sätt att förstärka goda marknadskrafter där
sådana finns, och det anser jag vara viktigt.
När det gäller frågan om den starkt centraliserade styrningen av teater,
kan jag inte se att teatrarna är så starkt styrda. Grundbeloppssystemen är i
sig en schabloniserad bidragsgivning. Problemet med dessa bidrag är inte att
de är styrande på verksamheten, utan att de alltför starkt fokuserar intresset
på personella tjänster på institutionerna. Det kan i och för sig vara viktigare
att ha ett anslag som ger möjlighet att hantera verksamheten. Det är något
som vi har anledning att granska, vilket vi också skall göra.
Enigheten är dock i långa stycken mycket bred. Jag noterar detta, efter-
som jag hade anledning att i höstas i en artikel, när jag hade ställt frågor
till partiledarna om deras syn på biblioteksavgifter, konstatera att ett parti
svävade på målet. Moderata samlingspartiets ledare var inte främmande för
avgifter på utlåning av böcker från biblioteken. Det fanns en, i vid mening,
klar vänstersyn i fråga om kulturpolitiken, där moderaterna uppenbarligen
stod utanför. Efter att ha lyssnat till Ingrid Sundberg drar jag i dag slutsatsen
att Ingrid Sundberg hyser vissa sympatier för denna vänstersyn när det gäller
kulturpolitiken. Jag hälsar henne välkommen in i detta breda vänstergäng
som i denna kammare diskuterar kulturpolitiken.
Andre vice talmannen anmälde att Ingrid Sundberg, Lars Ernestam och
Kaj Nilsson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till
ytterligare repliker.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Kulturpolitik
93
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Etik, demokrati m.m.
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
94
Anf. 80 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Jag har valt ämnet etik i politiken, därför att jag tror att det
är viktigt att inte bara diskutera pengafrågor och hur vi skall förändra värl-
den inom olika sektorer. Vi politiker bör ibland ta oss tid och självkritiskt
granska vårt sätt att arbeta.
Det reaktioner som framträdde under 1988 års valrörelse var tankeväck-
ande. En del av dem som var ute på torgmöten och lyssnade på oss politiker
gav då uttryck för synpunkten: Ni politiker bara lovar och lovar, men vad är
era löften värda? Alla politiker drogs över en kam. Det spelade ingen roll
vilket parti man tillhörde. Folk såg likadant på samtliga politiker.
Valdeltagandet var också lägre än tidigare. De opionionsmätningar som
senare har gjorts pekar på att väldigt många väljare är osäkra. Man har inte
tagit ställning för eller emot, utan man är en osäker väljare. Detta ändrade
sig dock något vid den senaste mätningen.
De politiska partierna tappar medlemmar. Det är svårt att engagera folk
som fritidspolitiker. Allt detta är allvarligt och ett hot mot demokratin. Det
finns risk för att det blir en snedrekrytering till det politiska arbetet. Vi vill
ju ha människor som representerar alla sektorer i samhället. Vår viktigaste
uppgift som medborgare är att välja ledare. Det är också viktigt att de som
vi vill ha som ledare verkligen vill ställa upp och att det känns meningsfullt
för dem att göra en insats.
Vad skall man då göra för att undvika att hamna i en skev situation, där
mandatfördelningen blir sned på grund av att de som vi egentligen vill ha
inte vill ställa upp? Jag tror att det är på sin plats med en självkritisk gransk-
ning. Visst kan man skylla på att massmedia inte ger en rättvisande bild, men
då skjuter man problemet på framtiden. Det är väsentligt att granska hur vi
arbetar och beter oss i det politiska livet. Hur bär vi oss åt t.ex. när vi vill nå
makten? Vi vill ju ha makt och, det är inte något konstigt med det. Det är i
maktposition som man har den största möjligheten att genomdriva sina poli-
tiska program. Går vi ut med löften som inte kan förverkligas? Kommer vi
med svepande påståenden som allmänheten avslöjar som grundlösa? Tar vi
vara på makten så att vi utövar den för människornas skull och inte för den
egna karriärens och bekvämlighetens skull?
Som politiker har man att fatta beslut i frågor som rör människors liv,
hälsa och tillvaro. I det utskott som jag är ledamot av behandlas frågor som
rör människor från moderlivet till graven. Detta är i allra högsta grad frågor
av etisk natur. Det gäller då att sätta sig in i olika gruppers situation så att
man inte fattar beslut som medför att människor far illa.
I detta utskott fattas också beslut som inverkar på individens frihet. Hur
långt skall vi som politiker gå när det gäller att dona och styra över männi-
skors tillvaro? Just folkhälsofrågor är ett typiskt exempel på detta. Det finns
delade meningar om hur långt vi skall gå i restriktionspolitik beträffande to-
bak och alkohol. Det finns all anledning att fundera över detta.
Det handlar också om politikerns eget sätt att leva. Det ställs större krav
på politiker än på andra. Det ställs större krav över huvud taget på männi-
skor som bekläder höga poster i vårt samhälle. Ledare i vårt samhälle har
fått lämna sina poster för förseelser som kanske inte är juridiskt felaktiga,
men som i denna allmänna folkopinionen är felaktiga. Det finns anledning
att fundera på och självkritiskt granska hur vi beter oss.
Det jag har framfört i olika sammanhang är behov av etiska principer för
det politiska arbetet, i likhet med vad andra yrkesgrupper har: civilingenjö-
rer, advokater, läkare, m.fl. När jag har framfört den här idén har jag mött
motstånd: Behövs inte, det fungerar ju med massmedias kritiska granskning,
med allmänhetens uttryck i allmänna val för vilka man vill satsa på. Man
säger att politiken blir mycket tråkigare. För mig låter detta precis som ett
deja vu-fenomen från 60-talet, då läkarkåren arbetade fram etiska principer
för prövning av behandlingsmetoder på människor. Det hette: Behövs inte,
det går bra ändå, det stryper forskningen, som blir mindre idérik. I dag tror
jag inte att det är någon som vill bli av med de etiska principer som då skapa-
des för det kliniska arbetet.
Att ta fram etiska principer tar tid, och det fordras ett forum inom vilket
man gör det. Andra yrkesgrupper har fackförening, yrkesförening eller in-
tresseförening som har kunnat fånga upp idén och arbeta vidare på den. Jag
har funderat mycket på hur man får i gång detta. Vi har haft litet diskussio-
ner i kammaren om det. Jag tror att vi behöver en grupp sammansatt av poli-
tiker från olika partier och med olika politiska erfarenheter från kommunalt
och landstingskommunalt arbete samt från rikspolitiken. Det behövs någon
som håller i detta.
I den motion jag har väckt i år har jag fört fram riksdagens talman som en
sådan person som skulle kunna sparka i gång detta arbete. Det var något
svårt att formulera klämmen i den motionen, därfär att riksdagen inte brukar
uppdra åt talmannen att göra saker och ting. Men det är alltså andemeningen
i motionen. Jag vet att vår talman, Thage G Peterson, kommer att ha ett
möte framöver som jag hoppas är just detta startskott.
Det finns flera motioner i samma riktning. Jag har inte läst dem, utan bara
sett rubrikerna. Det finns ett par förslag om en bok, något ytterligare förslag
om etiska principer. Själv tror jag att dessa med nödvändighet måste bli
ganska allmänna. Men låt oss diskutera formen. Jag tycker att det är fint om
processen kommer i gång.
Anf. 81 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! I går introducerade statsministern ett nytt sätt att kommuni-
cera här i kammaren. Han bad sålunda Carl Bildt att genom att endast röra
på läpparna svara på en fråga han ställde. Det betyder givetvis att statsminis-
tern ville gå över till labiologi i stället för talspråk. Om vi gjorde det genom-
gående, skulle riksdagsstenograferna bli överflödiga liksom inspelningsban-
den, och det vore ju synd. Jag skall därför inte gå över till labiologi i mitt
anförande, även om det i och för sig kunde vara motiverat med tanke på att
vi som talar för etik i politiken tycks tala för döva öron.
När jag fick se talarlistan reagerade jag givetvis, eftersom jag hade place-
rats på andra plats. Regeln är ju att det största oppositionspartiets talesman
får inleda debatten. På min fråga vadan denna nyordning svarade riksdagsdi-
rektören att man inte tyckte att det var lämpligt att två folkpartister talade i
följd. Och då kom man på idén att placera mig mellan dessa båda ledamöter.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
95
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
96
Mot detta kan jag givetvis inte ha någon invändning - att inramas av två be-
gåvade och charmfulla kvinnor. Det kan ju tänkas att några lockas tro att
denna förnämliga inramning motiveras av det innehåll jag förväntas ge de-
batten.
Jag talade redan i förra årets allmänpolitiska debatt om behovet av etik i
politiken. Men gensvaret blev minst sagt svagt. Jag tillhörde dem som före-
slog att man skulle låta utarbeta en handbok i etik för politiker. Men när jag
läste konstitutionsutskottets yttrande, upptäckte jag till min stora förvåning
att man avstyrkte min begäran. Motiveringen för denna avstyrkan tycker jag
är minst sagt obetalbar. Därför skall jag återge den: ”Enligt utskottet skulle
av statsmakterna initierade eller utfärdade regelsamlingar av det slag som
föreslås i motionerna K257 och K226 kunna uppfattas som redskap för för-
sök att på ett otillbörligt sätt påverka partiernas inre liv.” Detta står på s. 23
i konstitutionsutskottets betänkande nr 1. Jag tycker detta är en helt fantas-
tisk motivering. Den står under all kritik.
Som Barbro Westerholm nämnde finns det regelsamlingar i yrkesetik för
ett flertal yrkesgrupper: läkare, domare, advokater, journalister, bankmän
och även företagare. Ingen, mig veterligt, har kommit på idén att uppfatta
dessa regelsamlingar som redskap för försök att på ett otillbörligt sätt på-
verka dessa yrkesgruppers inre liv.
Man kan peka på att för behovet av etiska regler talar det växande misstro-
endet till politiker. Jag har tidigare nämnt en studie om allmänhetens attity-
der till politiker under åren 1973-1980. Där konstaterade Torsten Österman
att förtroendet under denna period hade minskat med mer än hälften. År
1987 konstaterade Sören Holmberg och Mikael Gilljam i studien Väljare och
val i Sverige att 66 % av de tillfrågade instämde i påståendet att partierna
bara är intresserade av folks röster och inte av folks åsikter, mot 46 % år
1968. Det var en klar ökning från 46 till 66 %.
Man har också mätt det s.k. politikerföraktet genom att fråga om de som
sitter i riksdagen och beslutar tar hänsyn till vad vanligt folk tycker och tän-
ker. 1968 trodde 37 % av de svarande att riksdagsledamöterna negligerade
dem. I valundersökningen 1985 hade denna siffra nästan fördubblats. Det
betyder att blott en tredjedel av de tillfrågade uttalade sitt förtroende för
politiker i allmänhet.
Politikers beteende har länge debatterats i massmedierna. Låt mig återge
bara ett inlägg. Jag har en uppsjö av inlägg, eftersom jag har följt den här
frågan. Det är inte ett av mina huvudintressen. Jag brukar ju säga att nihil
humani a me alienum puto, dvs. intet mänskligt är mig främmande, och man
kan inte bara syssla med ekonomi, politik och skatter. Man kan även tycka
om andra saker, t.ex. etik. Det inlägg jag tänkte återge var skrivet av vår
förre partiledare Ulf Adelsohn. Han skrev en krönika i Aftonbladet den 21
mars 1988:
”Det finns, mig veterligt, ingen annan yrkesgrupp som smutskastar var-
andra som politiker. Och som sedan visar upp ett förvånat ansikte över att
en stor del av gyttjan faktiskt också stänker på den som kastar.”
Nu är, som en del kanske vet, frågan om etik gammal. Den diskuterades
redan i det antika Aten. Då hade man inte vare sig partier eller kandidater,
kommunfullmäktige eller parlament. Medborgarna styrde sig själva, och
folkförsamlingen bestod av minst 5 000, de lagstiftande av 1 000 och själva
folkdomstolen av 500 personer. Ändå fylldes medborgarnas dag av politisk
verksamhet. De hade inte tid med förvärvsarbete och de åtnjöt för övrigt
arvode. I den här situationen ställde Platon i dialogen med Protagorjs, som
ni säkert aldrig har hört talas om, frågan om inte statskonsten bör anförtros
några få, som kan bli skickliga: ”Bör den inte liksom läkekonsten” - de hade
etikregler redan på den tiden - ”och andra yrken kräva en utbildning, så vik-
tig som den är?” Nej, svarade Protagoras, det går inte, ”för Statskonsten
skall bestå av försynthet och rättvisa, dvs. man beter sig anständigt och fred-
ligt mot varandra och håller överenskommelser. Denna politiska dygd är nå-
got som alla måste besitta, annars kan inte en stat bestå i längden. Frånvaron
av etik och moral leder till politikens korruption och populism.”
Denna uppfattning gäller givetvis än i dag. Därför vore det mycket lämp-
ligt att vi satte i gång och formulerade några etiska regler, som vore liksom
ord på vägen för riksdagsledamöter och även för andra politiker och över
huvud taget för alla som sysslar med politik. Vi är väl alla eniga om att det
nuvarande tillståndet är allt annat än tillfredsställande.
Det intressanta är att kulturutskottet, som verkligen för en stillsam och
anständig debatt, nu uttalat sig rätt positivt om motionerna om etik. I inled-
ningen till läroplanen för grundskolan 70 står det följande:”Skolan skali där-
för utveckla sådana egenskaper hos eleverna som kan bära upp och förstärka
demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan
människorna. Att väcka respekt för sanning och rätt, för människans egen-
värde, för människolivets okränkbarhet och därmed för rätten till personlig
integritet är en huvuduppgift för skolan.”
Herr talman! Det är även en huvuduppgift för riksdagen!
Anf. 82 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Herr talman! Först ber jag att få tacka Hugo Hegeland för komplimangen.
Uppladdningen inför höstens val pågår ju för fullt. Partierna lägger upp
sina strategier och väljer valteman, putsar argumenten och pejlar in stäm-
ningar i valmanskåren. Samtidigt ser vi att en stor del av väljarna fortfarande
varken vill eller kan utse bästa parti. Partierna har svårt att engagera nya
medlemmar, och undersökningar redovisar ett växande misstroende mot
uppfattningen att det går att påverka utvecklingen genom att rösta i valet. I
vissa kretsar är misstroendet så stort att det ligger snubblande nära att man
ifrågasätter vårt demokratiska system över huvud taget. Det går inte att
komma ifrån att partierna och det politiska livet är en krisbransch.
Jag skall travestera en gammal välkänd kunglig fras här i kammaren: Poli-
tikernas och de politiska partiernas förhållande till väljarna är inte gott. Det
måste vi göra någonting åt. Ansvaret för demokratin, dess spelregler och an-
seende, har vi gemensamt. Mot denna bakgrund skulle jag vilja granska den
socialdemokratiska plattformen inför valet och 90-talet. Den innehåller en
mängd vackra ord och målsättningar för framtiden, men saknar i stort sett
konkreta förslag. Några gånger bränner det emellertid till ordentligt. Det
är i sammanfattningarna efter varje avsnitt. De är också för säkerhets skull
understrukna. De är alltså det viktigaste i plattformen. Vad är det som soci-
aldemokraterna anser vara viktigast? Jo, till synes att kasta skit på motstån-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
7 Riksdagens protokoll 1990/91:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
darna. Det presenteras ett antal s.k. skiljelinjer i svensk politik. På ena sidan
står socialdemokraterna för det goda och på den andra ”dom som” vill för-
störa. Alla andra politiker dras för säkerhets skull över en kam. Problemet
för socialdemokraterna är att det onda som de anklagar andra partier att
vilja arbeta för har socialdemokraterna själva i varierande grad åstadkom-
mit. Anfall är bästa försvar, heter det, och mycket riktigt har Ingvar Carlsson
aviserat att socialdemokraterna skall spela på de borgerliga partiernas plan-
halva. Men vi skall se till att det inte blir på det sättet. Socialdemokraterna
skall pressas till att försvara sitt fögderi i den egna målgården.
1 plattformen säger socialdemokraterna att de vill ha full sysselsättning,
medan de andra - oklart vilka - vill använda arbetslösheten som medel i den
ekonomiska politiken. I själva verket är ju resultatet av den socialdemokra-
tiska politiken att vi nästan aldrig har haft en så brant backe utför som just
nu. Varslen haglar över den svenska folket, och varje gång som Ingvar Carls-
son öppnar munnen för att garantera sysselsättningen försvinner ytterligare
hundratals arbeten. Den största arbetslösheten under de senaste decen-
nierna har vi haft under socialdemokratiska regeringar, 1972 och 1983. Och
vi kommer att få det nu också.
I plattformen sägs vidare att socialdemokraterna arbetar för medborgar-
nas och löntagarnas Europa och att de andra - oklart vilka - enbart arbetar
för företagens och kapitalets Europa. Egentligen var det den ekonomiska
krisen, ränte- och kapitalkrisen i höstas, som fick socialdemokraterna att
vända på klacken i EG-frågan. I varje fall har folkpartiet liberalerna en lång
tid arbetat för inträde i EG utifrån ett mycket bredare perspektiv.
1 en annan understruken mening sägs att socialdemokraterna genom poli-
tiska beslut skall stimulera ekonomisk utveckling och åstadkomma en rättvis
fördelningspolitik, medan de andra - oklart vilka - vill öka klyftorna genom
att minimera politikens verkningskrets. I själva verket har socialdemokra-
terna just genom sina politiska beslut under 80-talet åstadkommit den mest
fantastiska och orättvisa fördelning som vi har skådat på länge. Tillväxten är
inte längre någon tillväxt utan en tillbakagång. Vi har också fått en ökande
andel förtroendemän som t.o.m. hoppar av sina förtroendeuppdrag under
löpande mandatperiod. De känner sig maktlösa och kan inte styra systemet.
Det politiska systemet har blivit överlastat. I det läget ropar socialdemokra-
terna på mer politik samtidigt som regimer som har tillämpat genompolitise-
rade system faller runt om i världen.
Vidare sägs det att socialdemokraterna vill att välfärden skall gälla alla,
medan de andra - oklart vilka - vill att vård, omsorg och utbildning skall bli
beroende av enskilda människors ekonomi. I själva verket är det ju socialde-
mokraterna som har infört systemet med att penningen avgör om man skall
få vård och omsorg. I dag tvingas många gamla och sjuka att själva betala
sina operationer. Det är bl.a. socialdemokraternas hårdnackade motstånd
mot statsbidrag till privata alternativ som har tvingat fram penningen i väl-
färden.
Herr talman! Här ser vi att resultatet av den socialdemokratiska politiken
på punkt efter punkt är just den som de varnar för att andra vill införa. Det
är nu hela sju månader kvar till valet och redan har smutsen börjat drypa ur
98
den socialdemokratiska valpropagandan. Jag undrar hur det skall se ut fram
i augusti och september.
Det har väckts ett antal motioner till årets riksmöte om behovet av något
slags framförhandlade antagna etiska regler i politiken. Även om jag sympa-
tiserar med syftet tror jag inte att det är så lätt att åstadkomma någonting.
Jag tycker att det vore bra om några på eget initiativ försökte lägga fram ett
förslag om hur sådana etiska regler skulle kunna se ut. Däremot har vi oav-
sett sådana regler naturligtvis ett ansvar för att upprätthålla ett anständigt
förhållningssätt gentemot väljarna. Ytterst handlar det ju om legitimiteten i
vårt demokratiska system. Här måste det omedelbart bli en självsanering.
Det gäller att inte lova mer än vi tror att vi kan hålla, t.ex. beträffande den
sjätte semesterveckan och föräldraförsäkringen. Vidare gäller det att inte
undanhålla väljarna svåra frågor, t.ex. skattereformen 1988, att inte anklaga
varandra för att ha som målsättning att göra Sverige sämre, vilket har skett
i t.ex. 90-talsplattformen, att inte anklaga varandra för att ha kroppsliga eller
själsliga defekter, t.ex. felprogrammerade hjärnor, att försöka att göra he-
derliga jämförelser mellan de olika partiernas alternativ och erkänna att
inget parti, inte ens socialdemokraterna, ensamt kan diktera politiken ens
efter valet.
Vi i folkpartiet liberalerna har 1988 års valrörelse i färskt minne. Vi har
som ett centralt inslag i vår valuppläggning att fortsätta vår strategi från förra
valet och att göra så gott vi kan för att vara så ärliga som det över huvud
taget är möjligt emot väljarna. Vill och kan socialdemokraterna anta denna
utmaning, Torgny Larsson?
Anf. 83 TORGNY LARSSON (s):
Herr talman! Det har blivit populärt att tala om etik och moral, t.o.m. så
populärt att somliga politiker åker land och rike runt och uppträder som nå-
got slags etik- och moralexperter. På mig ger det ett intryck av att man har
funnit en ny nisch som man nu kan utnyttja, en inmutning som man hoppas
skall ge politisk utdelning. Man försöker lyssna på vad som är populärt i ti-
den och sedan säga några kloka ord med anledning av det.
Det som slår mig när jag lyssnar på sådant tal av politiker är att kvaliteten
är mycket växlande. Somliga besitter utan tvivel mycket kunskap och säkert
också engagemang och är väl allt värda att lyssna till. Andra förefaller enbart
vilja surfa på en populär våg. Man uttrycker sig vagt och oprecist samtidigt
som man försöker nämna något om så många ämnesområden och företeelser
som möjligt. Man moraliserar gärna över andra politiker samtidigt som man
är mycket försiktig med att precisera vad man själv står för. Att göra så är
naturligtvis till skada för demokratin. Det undergräver förtroendet för politi-
kerna. Det finns all anledning för alla politiker och företrädare för alla par-
tier att tänka efter i det avseendet.
Risken är att politiken och demokratin skadas och att människors tilltro
till möjligheten för demokratiskt valda organ att fatta beslut minskar. Det
hör till mönstret att framställa sig själv som en som står över vanlig futtig
partipolitik och som inte ägnar sig åt s.k. käbbel.
Jag råkade i dag få se en artikel i tidningen Dagen ifrån i går, den 6 feb-
ruari. Där skriver Sveriges enligt senaste SIFO-undersökningen mest popu-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
99
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
100
läre partiledare, det brukar ju växla, bl.a. så här: ”Jag tror faktiskt att de
partier kommer att klara sig bäst nu på upploppet, som inte ser det som sin
primära uppgift att förklara alla andra partier för missfoster och eländets in-
stitutioner.” Det är mycket intressant att läsa fortsättningen på Alf Svens-
sons artikel. I fortsättningen handlar den bara om vilka eländets institutioner
miljöpartiet och socialdemokraterna är. Förslagen på vad man själva skall
göra är mycket vaga.
Jag har valt att citera detta som ett exempel på vad jag menar. Jag är över-
tygad om att detta sätt att tala och skriva är till skada för demokratin. Det
är en sak att partier kan ha växlande framgångar i val. Det får man naturligt-
vis bära med jämnmod inom alla partier, men det är värre att politiken råkar
i vanrykte. Därför måste partier och politiker så långt som möjligt vara tyd-
liga i sitt budskap. Det ger naturligtvis respekt i längden, och det är framför
allt ett uttryck för god etisk hållning.
Det förpliktar när politiker talar om etik och moral. Frågan är alltid om
man själv uppfyller de krav man ställer på andra.
I det senaste valet kunde vi konstatera att valdeltagandet hade sjunkit - i
vissa valdistrikt t.o.m. mycket kraftigt, ända ner mot 60 % på sina håll. Även
om detta, jämfört med förhållandena i många andra länder, är ett högt val-
deltagande måste dessa tendenser till sjunkande deltagande tas på allvar. Po-
litiken måste upplevas som angelägen för medborgarna. Därför måste ökade
krav ställas på tydlighet och saklighet.
Jag sade förut att det har blivit populärt att tala om etik och moral. Även
om man inte tagit de orden i sin mun så ofta tidigare har naturligtvis politiska
frågor och politiker gett uttryck för en etisk hållning. Då tänker jag inte bara
på frågor som har med exempelvis alkohol, droger, samlevnad och strafflag-
stiftning att göra. När man verkat intensivt från flera partier för att vårt land
skall ge minst 1 % av bruttonationalinkomsten i u-landsbistånd är det natur-
ligtvis ett uttryck för en bestämd etisk hållning. Inte minst nu när ekonomin
kärvar är det nödvändigt att inte sväva på målet. Inom ett par år bör varken
Östeuropahjälpen eller kostnaderna för asylmottagningen betalas från bi-
ståndsbudgeten utan med andra medel.
En annan fråga som i högsta grad är en moralfråga är ju vapenexporten.
Detta gäller inte minst nu när krig råder i Mellanöstern. Då finns det anled-
ning att ägna många tankar åt etiken i de sammanhangen.
Det är som sagt många som talar om etik och moral, men det är inte säkert
att den som ofta tar de orden i sin mun är den som mest ger uttryck för god
etik. När vi socialdemokrater har talat om fördelnings-, skatte- och välfärds-
politik genom hela vår historia har det naturligtvis i allra högsta grad en vär-
deringsmässig sida. Det handlar om vad som är rättvist och vad som är orätt-
vist.
Det var mycket intressant att lyssna till vad Birgit Friggebo hade att säga.
Hon nämnde ett antal exempel på en dålig etisk hållning. Jag lyssnade med
spänt intresse för att höra från vilka partier hon skulle ta exempel. Jag för-
väntade mig faktiskt att det skulle komma exempel från något annat parti,
men även om jag hör en aning dåligt kunde jag i alla fall inte uppfatta annat
än att socialdemokraterna står för allt elände. Hon kunde inte hitta ett enda
exempel på att något annat partis företrädare uttryckte sig på ett etiskt sämre
sätt. Det var enbart socialdemokraterna. Jag tycker att det är litet beklagligt
att vi skall föra debatten på det sättet. Jag tror inte ett ögonblick att vi social-
demokrater kan slå oss för bröstet och säga att vi är bättre än företrädare för
alla andra partier när det gäller en god etisk hållning. Vi har alla anledning
att granska oss själva. Jag skulle utan tvekan kunna nämna exempel även på
folkpartister som uttryckt sig oetiskt, men jag avstår från att göra detta.
Jag vill avsluta med att ställa en fråga till Birgit Friggebo: Är det bara soci-
aldemokraterna som handlar fel?
Anf. 84 HUGO HEGELAND (m) replik:
Herr talman! Jag reagerade mycket starkt mot Torgny Larssons framställ-
ning att vi som nu talar om etik i politiken gör detta därför att det har blivit
populärt. Det är det visst inte för det första. För det andra tycker jag verkli-
gen att det är ett uttryck för misstroende att tro att man engagerar sig i en
sak bara för att det är populärt. Sedan fortsätter Torgny Larsson och säger
att detta agerande i sin tur undergräver förtroendet för politikerna. Det är
egentligen en fantastisk argumentering. Jag bestrider bestämt att det är på
det sättet. Jag skall be att få tala om att det hittills har varit mycket otacksamt
att tala om etik eller moral, vilket man nu vill använda, grekiska eller latin -
det betyder ju samma sak.
Jag vill inte gå in på de olika partierna. Inget är bättre eller sämre än de
andra, utan vi felar givetvis alla. Vi lockas med i en mycket tråkig debatt.
Birgit Friggebo erinrade om att vi i förra valrörelsen fick höra att Bengt Wes-
terberg hade en felprogrammerad hjärna. Men i dag sade plötsligt Allan
Larsson att Bengt Westerberg måste vara en klok karl, eftersom han inte
ville bli finansminister i en borgerlig regering. Jag trodde naturligtvis att Al-
lan Larsson då skulle säga att det måste bero på att han hade en felprogram-
merad hjärna. Men tydligen har man ändå tagit intryck av den kritik som
framför allt Barbro Westerholm har riktat mot det talesättet.
I gårdagens debatt sade t.o.m. Torgny Larssons partiledare att han hoppa-
des på en anständig debatt inför valet. Nu tror man att det kommer att bli
en verkligt smutsig valrörelse. Därför är det mer än någonsin motiverat att
vi skärper oss.
Och tänk, Torgny Larsson och alla andra, om vi hade samma villkor inom
politiken som vi har inom näringslivet! Du får bara tala för din egen produkt,
du får inte tala nedsättande om konkurrenternas produkter - och ännu
mindre uttala dig nedsättande vid annonsering.
Om vi koncentrerade oss på att tala om vår egen produkt, och givetvis
framhålla hur bra den är, så skulle man slippa den här tråkiga debatten där
man dels rider på ord, dels gör allt för att misstolka vad en motståndare sä-
ger. Nu får vi naturligtvis höra att det är helt verklighetsfrämmande att tro
att man bara kan tala för det egna partiet. Men om man vill att människorna
skall rösta på det egna partiet, måste det givetvis finnas många bra saker att
säga om detta parti. Jag tror faktiskt att det skulle öka intresset bland folket,
om var och en redogjorde för var partiet står i olika frågor och om vi avstod
från kritiken av andra. Den kritiken skulle medborgarna stå för. Genom ny-
hetsmedierna, och massmedierna över huvud taget, får man ju mycket god
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
101
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
information om svagheterna i de olika partiernas program. Därvidlag har
även tidningarnas ledare, tycker jag, blivit mer och mer objektiva.
Anf. 85 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Det var litet lustigt att Torgny Larsson tog åt sig när det
gällde de här fem avslutande frågorna om förhållningssättet. En del av dem
var så pass allmänna att de faktiskt kunde ha riktats till alla partier. Vi gör
naturligtvis alla övertramp i stridens hetta; ingen kan säga sig vara helt fri
från fel.
Men frågan är hur man i grunden lägger upp sin valrörelse. Vi har i folk-
partiet liberalerna i vårt material - utbildningsmaterial, konferenser, diskus-
sioner osv. - särskilda punkter om detta. Hur ärliga och öppna skall vi vara
också med baksidorna av vår politik, nämligen det som skall finansieras och
det som behöver omstruktureras? Eller skall vi bara visa fram de ljusa si-
dorna?
Vi förde den politiken i 1988 års val; jag tror att ingen kan ifrågasätta det.
Trots att det kanske inte var så lyckosamt, så tror vi att det på längre sikt
betalar sig att fortsätta med den uppläggningen. Har socialdemokraterna -
frågan kan kanske också ställas till de andra partierna - samma uppläggning,
nämligen att ha som en grund i strategin att man utgår från detta?
I folkpartiet är vi inte felfria. Jag har sagt många gånger att när det gick
dåligt för oss i 1982 års val, hade vi en haverikommission där vi öppet be-
skrev alla de fel och brister som hade förekommit i folkpartiet under den
tiden. Runt om skrattade man åt oss, men vi tyckte att det var viktigt att
rensa ut det som kanske inte var så bra. Och därefter har vår målsättning
varit att försöka vara så ärliga som möjligt.
Jag skulle önska att vi alla kunde komma fram till ett tillstånd där vi hade
den målsättningen. Då skulle vi inte ibland behöva - även vi som önskar en
bättre tingens ordning - gå ut med det litet grövre artilleriet för att över hu-
vud taget få plats i medier och på andra ställen.
Jag skulle nu bara vilja ta upp en punkt. Det handlar om det som vi bl.a.
har fått höra i dag på förmiddagen. Allan Larsson går tillbaka tio år i tiden
och talar om de borgerliga partierna. Vi har fått betyg av väljarna när det
gäller den politik som fördes då. Men han säger också: Det borgerliga alter-
nativet - var är det? Det säger han utan att tala om att socialdemokraterna
själva inte kan säga: Vi garanterar till punkt och pricka att allt det vi går ut
med i valet kommer att genomföras. Även socialdemokraterna är, precis
som alla partier, beroende av att göra upp och samarbeta med andra.
Ändå fortsätter man hela tiden på detta tema: Hur ser de borgerliga parti-
ernas alternativ ut exakt? Man accepterar inte att vi har flera partier i Sverige
i dag som ställer upp till val, och som alla har berättigade önskemål om att
på sina egna meriter bli jämförda med alla andra partier.
Anf. 86 BARBRO WESTERHOLM (fp) replik:
Herr talman! Det här är inte något populistiskt jippo, Torgny Larsson,
utan det här är djupaste allvar. Det är en mycket viktig demokratifråga, att
återskapa förtroendet för politikerna och, som jag sade i min inledning, göra
102
det genom att självkritiskt granska vårt eget beteende. Om en gör ett över-
tramp, så drabbar det oss alla.
Jag vet att det här är stretigt och tar tid. Jag har arbetat med det inom
medicinen, och då lärde jag mig också hur hemmablind man är inom sitt eget
område. Det är viktigt att fjällen faller från ögonen, och att man i en grupp
punkt för punkt går igenom de övertramp som har skett. Man kan ibland
gärna ha med sig lekmän som kommer från ett helt annat område.
Torgny Larsson tog upp frågan om bristen på exempel när man är ute och
talar om detta. Jag har funderat mycket över det här och letat efter exempel.
Det är klart att det är mycket lättare att hitta exempel hos det parti som har
erövrat makten, och gjort detta med löften som det sedan inte gick att infria.
Om maktkonstellationen hade blivit annorlunda i 1988 års val, så är det möj-
ligt att andra löften, som andra partier avgivit, hade avslöjats. Men det är ju
först när man kommer till makten som det hela ställs på sin spets och dessa
övertramp avslöjas.
Jag tycker att det är oerhört viktigt med denna självkritiska granskning
innan vi har fått fram de här etiska principerna inför den valrörelse som vi
nu står inför. Det gäller att återvinna väljarnas förtroende och alltså inte gå
ut och lova mer än man kan hålla. Det gäller också att föra en städad debatt
sinsemellan, och en debatt som är begriplig för väljarna, så att de kanske tar
ställning själva till vilket parti de sympatiserar med.
Anf. 87 TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det var bra att Barbro Westerholm begärde replik och sade
det hon sade. Jag hade faktiskt från början tänkt att ge just Barbro Wester-
holm en eloge, eftersom jag tycker att hon utgör ett exempel på politiker
som inte ägnar sig åt populistiskt jippo, såvitt jag har kunnat bedöma. Men
nu fick jag ju möjlighet att göra det.
Jag är övertygad om att det är många fler från olika partier som är ärliga
i sitt uppsåt när man tar upp de här frågorna. Men vad jag ville vända mig
mot var att det också finns företeelser inom politiken där man kan se motsat-
sen, och jag nämnde ju ett exempel.
Sedan vill jag säga till Birgit Friggebo att jag håller med om, när det gäller
skiljelinjen mellan socialdemokraterna och den politik som vi anser vara fel-
aktig - vilket kommer till uttryck i den politiska plattformen - att man natur-
ligtvis alltid kan diskutera formuleringar. Detta har diskuterats i många och
långa sammanträden.
Men om Birgit Friggebo läser igenom den här plattformen en gång till, så
kommer hon att upptäcka en sak när det gäller miljön. Där kommer hon att
finna att det inte anges någon skiljelinje. Enligt det ursprungliga förslaget
skulle det finnas en sådan även där. Jag skäms inte att säga att det visade
sig när vi diskuterade detta att vi inte tyckte att det skulle bli bra med den
formulering som vi från början hade tänkt oss. Då väcktes förslaget att vi
helt enkelt skulle avstå.
Jag upplevde mycket starkt att hela gruppen som skulle fatta beslut kände
att det vore fel att använda den ursprungliga texten. I brist på bättre formule-
ringar avstod vi från att över huvud taget ange skiljelinjen och tog i stället
en annan utgångspunkt. Jag säger detta som exempel på att faktiskt även
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
103
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
104
socialdemokrater funderar över vad som kan vara en god etisk hållning eller
inte.
Sedan är det självklart, och vi är väl överens om det, att det ibland i debat-
ten kan fällas yttranden som man gärna skulle vilja ta tillbaka. Jag skulle
vilja vända mig mot den kritik som Birgit Friggebo har framfört mot det vi
säger i plattformen om att det behövs mer politik. Men min tid är knapp, och
jag får eventuellt återkomma till det i ett annat sammanhang.
Anf. 88 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Saken blir egentligen inte bättre, eftersom Torgny Larsson
nu medger att det har varit omfattande diskussioner när man har gjort platt-
formen och att man då kom till slutsatsen att vad avser miljön skulle man
inte ha någon skiljelinje.
Men på de andra punkterna skulle det anges skiljelinjer, och man säger att
skiljelinjen i svensk politik - inte i svensk samhällsdebatt utan i svensk poli-
tik - går mellan å ena sidan socialdemokratin och å andra sidan ”dem som” -
och så talas det då om dem som vill att bara företagen och kapitalet skall ha
det bra genom EG-anslutningen, som vill använda arbetslösheten som me-
del, som vill att klyftorna skall öka, som vill att pengarna skall spela större
roll när det gäller att få vård och annat sådant.
Det visar att det är väldigt väl uttänkt hur man skall lägga upp det. Å ena
sidan de goda krafterna som vill allt väl och å andra sidan de krafter som vill
försämra. Man beskriver det inte så att våra medel och våra förslag leder
till att det blir sämre, utan man menar att vi vill göra det sämre för svenska
folket.
Jag undrar: Är det verkligen sjyst mot väljarna? Är det sjyst mot oss politi-
ker som kår, även mot socialdemokraterna själva, att lägga upp valrörelsen
på det sättet?
Det är inte första gången, utan det har varit så gång på gång att man ifråga-
sätter det ärliga uppsåtet hos andra människor. Vi i de andra partierna job-
bar och sliter precis lika mycket som ni, vi är ute på gator och torg och träffar
människor och vet precis vad folk tycker, och vi vill naturligtvis göra det
bättre för alla medborgare. Partierna kan ha olika medel att uppnå det. Låt
oss diskutera de medlen.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt politiska verksamhetsliv ifrågasatt soci-
aldemokraternas uppsåt. Däremot har jag kritiserat er hårt för de medel som
ni använder och för de resultat som ni åstadkommer.
Jag önskar att det åtminstone i denna grundläggande fråga skulle vara
möjligt att få till stånd en annan tingens ordning i svensk politik. Även om
jag erkänner att också vi i de andra partierna gör övertramp och gör fel,
tycker jag tyvärr att det finns mer av systematik hos socialdemokraterna. Jag
tror att det beror på att det är när man sitter i maktställning och är väldigt
mycket för att behålla makten som man tyvärr blir litet grand anfrätt av mo-
raliska defekter. Jag tror att det är makten som sådan som gör det. Jag tycker
att det är beklagligt och jag tycker att det är synd.
Anf. 89 TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är uppenbart när man lyssnar till Birgit Friggebo att hon
anser, trots vad hon sade alldeles mot slutet, att övriga partiers företrädare
är ärligare än det socialdemokratiska partiets. Jag tycker att Birgit Friggebo
därmed ger uttryck för en väldigt dålig etisk hållning. Är det verkligen bara
socialdemokraterna som är de stora busarna i svensk politik? Jag är mycket,
mycket förvånad över att Birgit Friggebo uttrycker sig så som hon har gjort
i de här inläggen.
Sedan skulle jag egentligen vilja debattera mera med Birgit Friggebo, men
hon har kanske inte mer replikrätt. Om en regering finner att den inte klarar
att genomföra det den hade räknat med, får den i så fall ändra sig och öppet
erkänna att där lyckades den inte? Jag erinrar om att de borgerliga partierna
hade avgivit olika löften som de inte lyckades genomföra under de borgerliga
regeringsåren.
Är det över huvud taget möjligt att i efterhand få ändra sig, när man finner
att förutsättningarna inte längre finns för handen? Jag tycker att det är väl-
digt viktigt att fundera också i de banorna. Gör man inte det, är jag rädd för
att det kommer att bli en mycket smutsig valkampanj, den som väl redan har
börjat och som nu kommer att hålla på i drygt ett halvår.
Andre vice talmannen anmälde att Birgit Friggebo anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 90 ERKKI TAMMENOKSA (s):
Herr talman! Först vill jag instämma med Barbro Westerholm. Risken
med en sådan här debatt är att en del lämnar kammaren därför att de kom-
mer sist.
Till Hugo Hegeland vill jag säga att gymnasieelever enligt riksdagens gui-
der aldrig har haft så trevligt som när vi inför dem tillsammans rannsakade
oss själva och våra partier. Nu är det sagt här, så har man fått berömma sig
själv också.
På tal om politikerföraktet vill jag säga att jag under de gångna åren har
undrat varför vår fine kulturminister attackeras i massmedierna med kraftut-
tryck och t.o.m. svordomar mer än den senaste tidens spöke Saddam Hus-
sein. Så politikerföraktet finns inte enbart hos de okunniga.
Jag tänkte i mitt anförande huvudsakligen uppehålla mig vid personvalen,
som enligt vissas uppfattning tydligen löser alla problem, när tron på den
representativa demokratin sviker och politikerföraktet ökar i styrka. På den
senaste tiden har den finska varianten av personval vunnit gehör. Jag har läst
motionerna till årets riksdag och tänkte ta till orda i det ämnet.
Finland har Europas mest långtgående personval. Först kandiderar man
inom partiet för att bli godkänd som partiets representant. Sedan nominerar
partiet ett antal kandidater, utan rangordning. Kandidaterna presenteras vid
valet partivis i bokstavsordning efter efternamnet.
När valet äger rum har varje kandidat ett nummer, och väljaren har i han-
den en valsedel där han eller hon antecknar sin kandidats nummer. Man
tvingas således att rösta på en person.
Därefter räknas antalet röster som varje parti har fått. Fördelningen av
mandaten mellan partierna bestäms i princip på samma sätt som i Sverige,
fast med ett annat genomförelsetal. Utjämningsmandat finns inte, men val-
förbund mellan partierna existerar.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
105
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
106
Men sedan kommer den avgörande skillnaden. För att kunna bestämma
vilka av partiets kandidater som valts in, räknar man antalet röster per kan-
didat. De kandidater som har fått mest röster blir valda. Det spelar ingen
roll vilken status kandidaten har eller har haft inför valet. Flera etablerade
politiker kan slås ut av nya, t.ex. sådana som har anslutit sig till partiet året
innan. Det kan vara bra. Men bland dessa nya finns ofta kända personer från
TV, nöjesvärld, idrott osv.
Statsrådet, före detta statsråd och partiledare brukar klara sig hyfsat. Där-
emot lever vi vanliga, många gånger hårt arbetande, förtroendevalda med
breda kontakter till vanligt folk farligt.
Folkpartiet med Birgit Friggebo i spetsen, en del moderater - jag kan inte
riktigt tyda partimotionen - och t.o.m. en del socialdemokrater och center-
partister är fångade av det finska personalvalssystemet.
I början av mars avgörs det finska riksdagsvalet. Ca 2 000 kandidater och
18 partier skall kriga om 200 platser i den finska riksdagen. Riksdagskandi-
daterna har satsat inledningsvis en summa på 60 000 kr. i förpropaganda för
att saluföra sig själva. I storstadsområden bör kandidaten satsa 200 000-
350 000 kr. Pengar samlas för det mesta in från sponsorer, företag, organisa-
tioner och enskilda. Det är inte ovanligt med stora privata banklån - för ny-
komlingar är det helt avgörande.
Jag glömmer aldrig en bekant som tog ett banklån på motsvarande 200 000
kr. i dagens penningvärde och som förlorade sin plats i det hägrande parla-
mentet med några futtiga röster. Vederbörande fick närmast en kollaps, inte
bara på grund av ekonomiska bekymmer men för att han fick slå sig blodig
mot sina egna partikolleger. Liknande erfarenheter har jag hört från andra
som har beskrivit valkampanjen som något på gränsen till smutsig. I ett per-
sonalval är det den närmaste partivännen och riksdagskollegan som är hu-
vudmotståndare. För Birgit Friggebo blir det t.ex. Barbro Westerholm,
alltså inte någon socialdemokrat i Stockholm.
Riksdagskandidaten måste ha goda kontakter med massmedia, vänner
inom tryckeribranschen för att framställa dekaler, broschyrer osv. och inte
minst vänner inom bank- och penningvärden. Dessutom måste organisatio-
nen omkring kandidaten ge sitt ensidiga stöd. En riksdagskandidat skall ha
en stödgrupp bakom sig. Kampanjgruppen bör organisera sig två år före va-
let och dra upp riktlinjer för personpropaganda. Den skall se till att vederbö-
rande får lämpliga frågor i dagspressen och att valmötenas bänkar inte gapar
tomma. Man skall springa runt i valdistriktet, klistra märken, dela ut propa-
ganda och tala med folk. Som mest har det förekommit, mig veterligt, 2 000
stödmedlemmar i en organisation för en person valskampanj. Det har räk-
nats ut att fem av sex väljare kan bearbetas så att dessa ändrar sin felaktiga
åsikt åt rätt håll.
Observera att det inte främst gäller att tackla den politiska huvudmotstån-
daren eller motståndarpartiet, utan det gäller att försöka roffa åt sig från sina
egna partikolleger de röster som står till buds.
Jag nämnde förkampanjen. Till den hör också att sända julkort i massor
och lämpliga presenter. Kandidaten skall helst ha en stående kaffebjudning
på ett lämpligt konditori. Med hjälp av tidningsannonser skall kandidaten
inbjuda till framtidsresonemang och pratstunder om vardagsproblem.
Kandidaten bör ha gått igenom en mediekurs som har kostat en rund
summa. Vill han eller hon skapa en helt ny ”image” kostar det ännu mera.
Stödgruppen bör ha planerat in en show som går hem. I annat fall kommer
det inte folk till valmötena. I slutet av kampanjen måste vederbörande vara
påhittig och idérik och t.ex. dela ut klistermärken med en slogan och bal-
longer med kandidatens ansikte. Ju mera luft desto bredare leende.
Allt är förgäves om inte kandidaten har lyckats få med sitt ansikte i TV-
rutan. Helst bör kandidaten vara med i en frågelek, inte som politiker, som
tyckare eller expert av något slag.
Jag behöver inte ytterligare argumentera för att jag är motståndare till det
finska personvalssystemet. Anses personval nödvändigt - och något måste
göras - bör man använda det belgiska systemet med möjlighet att rösta på
ett parti.
Till slut en tankeställare. Trots att man har det mest långtgående person-
valet i Europa är valdeltagandet i Finland 10-15 % lägre. De valda tittar med
längtan på de svenska systemet med långa listor.
Anf. 91 HUGO HEGELAND (m):
Herr talman! Erik Tammenoksa sade att man i gymnasiet aldrig har haft
så trevligt som när socialdemokraterna presenterade sin politik. Det betviv-
lar jag inte alls. Jag tror att vi inom alla partier är utomordentligt skickliga
på att inför skolklasser presentera vår politik. Där finns det egentligen inte
några problem. I stället är det väl i vilken utsträckning vi talar sanning.
När man diskuterar etik i politiken bör man skilja på några saker. För det
första är det vilka etiska och moraliska krav som skall ställas på politikern,
dvs. politikern som agerande och som människa, för det andra vilka etiska
krav som skall ställas på debatten, dvs. vilka debattregler och debattmetoder
som vi skall anse etiskt acceptabla, för det tredje vilka krav som skall ställas
på den presenterade politiken - särskilt Birgit Friggebo har diskuterat
detta - dvs. hur förljugen får den och hur sanningsenlig bör den vara. Det är
alltså fråga om tre olika slags etik. Jag håller mig i huvudsak till personen.
Jag vill påpeka att det ökade misstroendet mot politiker förmodligen
hänger samman med deras personliga leverne. Vi har haft en del affärer un-
der senare år som starkt har bidragit till att minska förtroendet. Uppfatt-
ningen är att större moraliska krav bör ställas på politiker än på flertalet av
väljarna. Ett minimikrav är naturligtvis att vi politiker är de första som följer
de lagar och förordningar som vi själva har varit med att besluta om.
Barbro Westerholm och jag var med på ett symposium i Umeå i september
som just handlade om etik. Där var en mycket kvalificerad deltagarförsam-
ling. Professorn i filosofi i Lund Göran Hermerén sade att man borde för att
klara sig mot påståendet att man ljuger alltid gardera sig när man ställer ut
löften och klart ange under vilka förutsättningar man avgivit ett löfte. Då
skulle man klara sig mot beskyllningar för att svikit löften. Det är lätt att
acceptera den argumenteringen.
Men poängen är att mediefolket inte nöjer sig med detta. De kommer fort-
sätta att fråga om skatten skall höjas eller sänkas. De nöjer sig inte förrän
de har fått ett svar, och tycker att man är en dålig politiker som inte kan ge
ett klart svar, även om det i realiteten är omöjligt att ge ett klart svar.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Etik, demokrati
m.m.
107
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
108
Bo Rindensjö, statsvetare i Stockholm, menar de att vi får acceptera lög-
nen i politiken. Det är inte märkvärdigare än att vi accepterar lögnen vid
förhandlingsbordet. Arbetsdomstolen har sagt att det är fullt sjyst att fram-
föra felaktiga uppgifter. Men jag accepterar inte det. Vi talar olika språk.
Gunnar Hedlund talade om rävlyespråk, dvs. att det finns flera utgångar som
kan tolkas på olika sätt, eftersom det inte går att säga något bestämt.
Vad man än tycker om detta måste det minskade förtroendet för politiker
dock till stor del bero på oss själva.
Socialpolitik
Anf. 92 STEN SVENSSON (m):
Herr talman! I tisdags tog jag emot ett telefonsamtal från en förtvivlad
pensionär. Jag är en av de där 150000 utslagna som tidningarna skriver om,
berättade han och fortsatte:
Jag är nu 70 år och f.d. statstjänare. Jag har visserligen fått ökade inkoms-
ter med 700 kr. per månad. Men mina utgifter, fortsatte han, har stigit ännu
mer. Så här ser det ut. Hyran har ökat med 350 kr. Hemsamariten kostar 145
kr. mer i månaden. Jag har två regelbundna läkarbesök i månaden. De kos-
tar 40 kr. mer. Medicinen kostar 30 kr. mer, färdtjänsten 90 kr. mer, och mat-
kostnaderna har stigit med 300 kr. Listan kan göras längre, påpekade han
och fortsatte:
Jag har försökt att nå de ansvariga statsråden, eller någon av deras medar-
betare på socialdepartementet, men nekats komma fram på telefon. Jag
måste ju kunna få tala med dem. De har ju lovat att alla pensionärer skulle
få det bättre, avslutade pensionären.
En av skatteomläggningens - och inflationens - effekter är de kraftiga hy-
reshöjningarna. De som drabbas värst är pensionärer med låg folkpension,
utan ATP eller med låg ATP. Jag kan redovisa ännu ett exempel från en av
kommunerna i min valkrets: En ensamstående pensionär, utan ATP eller
extra tillgångar, får 4 025 kr. i folkpension. Maximalt KBT är 1 630 kr. i
kommunen. Detta ger 5 655 kr. Efter hyreshöjningen är kostnaden för två-
rumslägenheten upp i närmare 3 000 kr. Kvar blir alltså 2 655 kr. Gränsen
för socialbidrag är 2 871 kr. Pensionären i fråga har således blivit socialbi-
dragstagare.
Det är uppenbart att hyreshöjningarna blivit större än vi hade väntat oss,
erkände finansministern när han nyligen talade i det hårt arbetslöshetsdrab-
bade Blekinge.
En socialdemokratisk tidningsinsändare i måndags från Falköping inled-
des med orden: ”Nu måste socialminister Ingela Thalén ingripa och rädda
de pensionärer som fångats i den skattefälla som det nya skattesystemet in-
nebär för den som har ingen eller låg ATP och som har dyr hyra.”
Finansministern är alltså överraskad, och aktiva socialdemokrater talar
om den ”skattefälla” som skatteomläggningen lett till.
När nu sanningen uppdagas kan det vara på sin plats att erinra om de var-
ningar som vi moderater upprepat under beslutsprocesserna. Vi har gång på
gång påpekat att det inte handlade om någon skattereform i verklig mening.
Eftersom det totala skattetrycket förblir oförändrat, är det bara fråga om en
omfördelning av skattebördorna. Dessutom sker detta på ett så felaktigt sätt
att många fler svenskar än tidigare kommer att bli beroende av bidrag.
Varningarna från vår sida var i högsta grad befogade. Regeringen räknar
med att 60000 personer snabbt måste kompenseras. I verklighten är det nog
många fler, sannolikt betydligt närmare den uppgift om 150000 personer
som förekommit i massmedia. Dessa skulle alltså bli beroende av social-
hjälp, något som pensionärerna själva inte vill. De är vana att klara sig på
egen hand.
Det är en destruktiv politik att handla så att bidragsberoendet ökar. Man
skall klara sig på sin pension, likaväl som man skall kunna leva på sin lön -
utan att vara beroende av socialhjälp eller några nya bidrag.
Socialdemokraterna saknar förmåga att bedöma konsekvenserna av sin
egen politik. Vi ser spår av detta inom andra områden inom socialpolitiken.
Vi läser nu illavarslande rubriker om tillståndet för sjukvården här i Stock-
holm, där bl.a. läkare påpekar att många kan avlida i väntan på att komma
fram i sjukvårdskön.
Ett annat exempel är äldrevården. I ett referat i Expressen den 8 januari
erkänner statsrådet Lindqvist att ”vi bortsåg från hur stor ensamheten kan
bli hos de riktigt gamla”, och att ”vi bortsåg från att det behövs vårdformer
mellan det egna hemmet och långvården”. Ja, sent skall syndaren vakna.
Inställningen till ålderdomshemmen är ett tragiskt exempel på hur det kan
gå när politiker långt borta från människors vardag tror sig veta vad som är
bäst. Exemplet är inte unikt. Likadant agerar socialministrarna på barnom-
sorgens område, som min kollega Ingrid Hemmingsson skall belysa i sitt an-
förande.
Resultatet av den ålderdomshemsfientliga politiken har lett till att många
gamla, som skulle behöva den gemenskap och trygghet som ålderdomshem-
men ger, i dag sitter isolerade och otrygga i sina lägenheter eller tvingas ligga
kvar på sjukhusen därför att det inte finns någon bra vårdform att skrivs ut
till.
Jag har också noterat statsrådets Lindqvists oro för att ÄDEL-reformen
inte skulle kunna genomföras på det sätt och inom den tid som han tänkt sig.
Även här har vi moderater varnat för vad som kan hända i ekonomiskt svaga
kommuner, när nu finansieringsansvaret förs ned till det lokala planet. I de-
batten då beslutet fattades, redovisade jag exemplet Gullspång, där kommu-
nalskatten kommer att behöva höjas med 8 kr. för att klara den situation som
ÄDEL-reformen m.m. kan leda till. Samtidigt visar jämförelserna länet runt
att landstinget kan tänka sig att sänka skatten med 4—5 kr. - det utrymmet
skall alltså överföras till kommunerna. Det fattas alltså 3 kr. för Gullspång,
med en kommunal utdebitering som för närvarande är 33:34 kr. Skatten
skulle alltså behöva höjas med ytterligare 3 kr. efter skatteväxlingen med
landstinget.
Nu visar det sig att jag beskrev problemet i underkant. I måndags berät-
tade ansvariga socialpolitiker vid mitt besök i kommunen, att det saknas yt-
terligare 1 kr.
Det finns fler glesbygdskommuner i vårt land med likartade strukturpro-
blem. Med det moderata alternativet till hälso- och sjukvårdens finansiering
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
109
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
110
löser vi dessa problem genom att vi inför en allmän obligatorisk försäkring
som ger en riskutjämning över hela landet.
Socialdemokraterna tror att man kan lösa framtidens problem med gårda-
gens svar och lösningar. Det kan man inte.
De problem vi har framför oss kräver beslutsamhet och en vilja att se pro-
blemen. Moderata samlingspartiet är berett att ta det ansvar som behövs.
Det handlar om att anpassa vård och omsorg till de enskilda individerna och
att ge alla möjlighet till trygg och bra vård och omsorg utifrån deras eget val.
Utmärkande för vår politik är att finansieringen av grundläggande områden
förblir gemensam och solidarisk, men valet blir den enskildes.
Det är vår grundläggande uppfattning att inriktningen på socialpolitiken
måste vara att skilja mellan finansiering och produktion av sociala tjänster.
En offentlig finansiering av vård och omsorg behöver inte förenas med of-
fentliga monopol på produktionen av dessa tjänster. Tvärtom bör enskilda
och offentliga alternativ få konkurrera på lika ekonomiska villkor.
Det handlar i mycket stor utsträckning om vem som har den moraliska
rätten - rätten att bestämma hur människor skall forma sina egna liv utifrån
individuella referensramar. Vi hävdar att den moraliska rätten ligger i hän-
derna på de enskilda individerna och att det offentliga endast skall garantera
att denna rätt respekteras och möjliggörs.
Anf. 93 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):
Herr talman! Regeringens solidaritet med de stora, röststarka grupperna
har omvittnats av många i kammaren under dessa debattdagar. Men lyhörd-
heten för de små grupperna är mindre, dem som vi brukar kalla för ”det
glömda Sverige”, dvs. eftersatta lågstatusgrupper. Jag vill i mitt anförande
ta upp en av dessa små grupper, de glömda barnen, barn som lever i social
och känslomässig misär, som vanvårdas och misshandlas, ofta på grund av
missbruk i hemmet. Dessa barn ger mycket tidigt signaler om att de inte mår
bra.
Folkpartiet liberalerna har år efter år lyft fram de mest utsatta barnen i
partimotioner och bl.a. betonat att den ökade barnmisshandeln, incest,
missbruk bland tonåringar, våld och självmord till stor del beror på att barn-
kompetensen har urholkats bland de myndigheter som skall fånga upp bar-
nens varningssignaler. Den utvecklingen måste vändas.
Det är bra att regeringen har anslagit 8 milj. kr. till socialstyrelsen för att
öka kunskapen om barn i det sociala arbetet. Men kunskaperna behöver
också ökas och förbättras inom rättsväsendet. Det räcker sannolikt inte med
ökad kunskap, utan det behövs också organisatoriska förändringar.
Det är landstingen som har hand om barnhälsovården, medan barnens
hälsa till stor del är beroende av faktorer som primärkommunerna ansvarar
för. Det handlar om psykosociala hälsoproblem, skador på grund av omgiv-
ningens alkohol- och drogmissbruk, barnolycksfall, kostrelaterade sjukdo-
mar och kvaliteten på barnomsorgen osv. Det krävs därför ett mycket intimt
samarbete mellan barnhälsovården och socialtjänsten.
Det är mycket som talar för att barnhälsovården och kanske också mödra-
hälsovården helt enkelt borde överföras till primärkommunal regi. Kommu-
nerna skulle då också kunna få möjlighet att samla verksamhet som berör
barn, och dit hör naturligtvis också skolhälsovården, i speciella barnnämn-
der.
Jag skulle vilja fråga: Är regeringen villig till att medverka till organisa-
tionsmodeller där barnfrågor samlas under en ledning, och är regeringen be-
redd att lägga fram ett åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen inom
socialtjänsten, hälsovården och rättsväsendet?
Ett samlat primärkommunalt ansvar borde också gynna skolhälsovården.
Samarbetet i samband med skolstarten skulle förbättras, och småkommuner
skulle kunna inrätta kombinerade tjänster för läkare, sjuksköterskor och
psykologer med barnkompetens.
Det är väl förhoppningsvis falska rykten som stått i pressen om att rege-
ringen är på väg att upphäva skolbarnens rätt till skolläkare. Det vore en
katastrof om regeringen öppnade möjligheten att avveckla den verksamhe-
ten. Det är ju t.ex. flera olycksfall i skolan än i arbetslivet. Arbetsmiljön
för eleverna är ofta bedrövlig med fukt, mögel, buller och extrem trängsel.
Statistiken när det gäller missbruk, självmord och könssjukdomar är inte
särskilt upplyftande när det gäller skolelever.
Vi i folkpartiet liberalerna har varit pådrivande när det gäller elevskyddet.
Det är oerhört viktigt att det byggs upp en kunskap om hur kroppsskador
uppkommer och kan förebyggas. Socialstyrelsen skulle ta initiativ till regi-
strering av alla skadefall som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården,
men den verksamheten har av olika skäl stagnerat. Inom företagshälsovår-
den för vuxna är det ju fullkomligt självklart att man skall registrera kropps-
skador och att man skall vidta åtgärder så att de inte upprepas.
Det här är viktigt inte bara för att förebygga olycksfall, utan också för att
upptäcka och förebygga upprepad misshandel av barn, kvinnor och åld-
ringar. I Norrbotten visade det sig att 20 % av de s.k. skololyckorna orsakats
av att barnen skadade varandra. Av 453 kvinnor som sökte för kroppsskador
på Huddinge sjukhus visade det sig att 29 % var misshandlade.
I tisdags enades vi i socialutskottet om ett tillkännagivande till regeringen
om behov av åtgärder mot misshandeln av åldringar med anledning av en
motion från folkpartiet liberalerna. För tre år sedan, då vi senast behandlade
frågan i utskottet, fick vi uppgift om att socialstyrelsen hade för avsikt att ta
tag i problemet. I andra nordiska länder har man kommit långt i fråga om
kartläggning av misshandeln och åtgärdsprogram. Men här hade det hela
runnit ut i sanden. Ingenting var gjort och ingenting planerades.
Inom parentes vill jag säga att det inte beror på att socialstyrelsen inte bryr
sig om att åldringar misshandlas. Det är snarare ett uttryck för den orimliga
arbetssituation som regeringen har skapat för det här verket. Snälla ni - se
äntligen till att det kommer fram en genomtänkt plan- och målbeskrivning
för socialstyrelsens verksamhet! Ge snabba och raka besked om vad som pla-
neras och se till att eventuella förändringar kommer i ett svep, så att man
äntligen får arbetsro på socialstyrelsen. Det är väldigt viktigt.
Tycker regeringen att det är viktigt att vi får mera kunskap om varför män-
niskor skadas och hur man skall förebygga det? Och vad tänker regeringen
i så fall göra åt saken?
Folkpartiet liberalerna har ett alldeles utmärkt tips på sikt. Om man inrät-
tar ett folkhälsoinstitut skulle insatser för folkhälsan kunna samordnas effek-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
111
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
112
tivt på riksnivå. Nu har man det uppsplittrat på en rad myndigheter, där den
ena inte riktigt vet vad den andra gör.
Jag vill avsluta med några ord om vårt absolut största hälsoproblem, näm-
ligen alkoholbruket. ”100 miljarder kostar supen”, som nationalekonomen
Anders Johnsson uttrycker det i sin färska beräkning. Det är lika mycket
som statens sammanlagda utgifter för bistånd, utrikespolitik, försvar, utbild-
ning, forskning, kultur och massmedia.
Det är bra att regeringen äntligen aviserat en alkoholpolitisk proposition
till våren, men visst är det märkligt att det behövt ta så lång tid. Det är ju
faktiskt drygt två år sedan socialdepartementet fick det förslag från socialsty-
relsen som riksdagen i huvudsak ställde sig bakom hösten 1989. När nu rege-
ringen har samlat krafter så länge hoppas jag man hunnit ta till sig att det
riksdagen ordagrant begärde var ”en mera aktiv alkoholpolitik” från rege-
ringens sida.
Anf. 94 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Fördelningsfrågorna måste ha en hög prioritet. Under 80-
talet har klyftorna i vårt samhälle vidgats på grund av att kapital under
många år har strömmat över till de redan välbeställda. Frånvaron av en
kraftfullt förd fördelningspolitik har blivit uppenbar för allt fler. Det gör att
vi i dag har många grupper som är bortglömda och åsidosatta och som har
svårt att få uppmärksamhet.
Det gäller i hög grad de handikappade, som ofta har en låg bostadsstan-
dard, begränsade möjligheter till utbildning, svårare att få arbete och sämre
möjligheter till en varierad och rik fritidsverksamhet än andra. Den genom-
förda skatteomläggningen visar på en rad negativa effekter för de handikap-
pade genom ett urholkat basbelopp, höjda taxor och ökade kostnader, t.ex.
för bostaden. Det är svårt för handikappade att kompensera sig. Man har
återigen glömt bort det glömda Sverige. Det gäller framför allt att ekono-
miskt och på annat sätt hjälpa de handikappade ut i arbetslivet och tillgodose
behovet av bostäder. Talet om det glömda Sverige får inte bara bli en mun-
nens bekännelse, utan man måste gå från ord till handling.
Också bland de äldre är det många som inte får sin rättmätiga del av resur-
serna. Äldreomsorgens otillräckliga utbyggnad drabbar de äldre hårt. Den
omsorg och vård ett land ger sina äldre är ett mått på dess välfärd. Hållfast-
heten kommer att sättas på ytterligare prov. Under 90-talet ökar antalet pen-
sionärer över 80 år med minst 100 000, och vårdbehovet ökar brant med sti-
gande ålder.
Från centerns sida har ambitionen länge varit att satsa mer mångsidigt.
Anhörigvården måste uppmärksammas och värderas på ett helt annat sätt
än hittills. Att 70 % av all äldreomsorg utförs av anhöriga eller andra närstå-
ende är ett tänkvärt faktum. Det är angeläget att ekonomiska och sociala
former som kanaliserar denna väldiga vårdinsats skapas. Anhöriga måste
kunna anställas som vårdbiträden vid längre vårdtider.
Insatserna för de äldre skall naturligtvis vara inriktade på att man skall
kunna bo kvar i den egna bostaden så länge som möjligt. Även om hemtjänst
och hemsjukvård fungerar så upplever många äldre som saknar anhöriga el-
ler har dem på långt avstånd ofta en stor ensamhet. Att ensamheten är total
får man med jämna mellanrum skakande påminnelser om genom massme-
dia.
Det finns en gräns där det egna boendet upplevs som ensamt och utsatt.
Just därför måste det finnas fler boendealternativ.
En 87-årig kvinna berättar om hur ensam hon känner sig. Maken är död,
och sonen och hans familj bor långt borta. Själv bor hon högt uppe i ett hög-
hus. Benen bär inte riktigt. Hon ber om att få komma till ett ålderdomshem
med eget rum, egna möbler, delad gemenskap, omsorg och markkontakt.
Alltför många ålderdomshemsplatser har lagts ned under 80-talet utan att
nya har byggts. Detta är ett oförsvarligt slöseri. Det är orsaken till att brister
på boendeplatser med större vårdinslag utgör en av de svaga länkarna i vård-
kedjan.
Det måste också skapas rättvisa ekonomiska levnadsförhållanden för pen-
sionärerna. Utformningen av pensionssystemet - vårt största fördelnings-
system - är då av största betydelse. Nuvarande skatteregler innebär att pen-
sionärer med låg eller ingen ATP missgynnas av skattesystemet. Vi i centern
har lagt fram ett förslag om en ny och förstärkt grundpension, som syftar
till att undanröja denna orättvisa. Intentionen bakom vårt förslag är att alla
pensionärer i vårt land skall ha en ekonomisk grundtrygghet. Så är det inte
i dag. Många lever på marginalen, och många har inga marginaler alls. Det
visar sig nu när finansieringen av skattereformen slår igenom.
Sådant kan visserligen nödtorftigt kompenseras med snabba brandkårsut-
ryckningar som regeringens förslag om kompensation för skatteomläggning-
ens höjda bostadskostnader. Men det är en kortsiktig nödlösning som ersätt-
ning för bristande förutseende, trots att varningar tidigt höjdes mot att finan-
sieringen skulle slå hårt mot svaga grupper bland barnfamiljer och pensionä-
rer.
Då bemöttes våra invändningar med en självsäker försäkran om att alla
skulle få det bättre. Nu när resultatet visar sig på ett för alla uppenbart sätt,
då försöker man lappa och laga. Man kastar in jästen efter degen och tvingas
återigen in på bidragsvägen. Den rundgång som skulle undvikas är i full gång
igen.
Det kan befaras att finansieringen av skatteomläggningen får fler orimliga
konsekvenser, som i sin tur föranleder regeringen att göra fler brandkårsut-
ryckningar.
Fördelningspolitiken berör i allra högsta grad också barnfamiljerna. De-
ras situation och förutsättningar varierar starkt. För flertalet familjer är det
svårt att klara sig på en lön, och möjligheterna för den som önskar stanna
hemma några år och själv ta hand om sina små barn är begränsade.
För att föräldrar skall kunna förvärvsarbeta krävs någon form av barnom-
sorg. Länge drev socialdemokraterna tesen att den enda barnomsorg som
var tillåten var den i kommunal regi. Men efter hand har man lättat på den
inskränkningen. Alternativa möjligheter har fått komma fram, vilket vi i
centern välkomnar.
En annan skevhet som framstått som gåtfull är hindret för svenska kyrkan
att bedriva barnomsorg i egen regi med hjälp av de statliga och kommunala
bidrag som länge har utgått till andra samfund. Nu har också den saken fått
en lycklig lösning. I årets budgetproposition skriver Bengt Lindqvist att de
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
113
8 Riksdagens protokoll 1990191:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
114
gamla hindren nu undanröjts och att det alltså är fritt fram för svenska kyr-
kans församlingar överallt i vårt land att söka statliga och kommunala bidrag
för att inrätta barnomsorg. Därmed kan kyrkan åter knyta an till en tradition
som har sin djupaste motivering i kyrkans centrala gärning.
Jag vill passa på att rikta ett tack till Bengt Lindqvist för den insats han
har gjort för att få denna ändring till stånd. Det hela hänger nu på att kom-
munerna inte lägger hinder i vägen. Det är angeläget att det här beslutet
verkligen blir känt. Jag hoppas att vi kan räkna med Bengt Lindqvists aktiva
medverkan i detta. När jag är ute och talar med folk gör jag allt för att upp-
lysa om beslutet.
Enligt centerns uppfattning måste familjepolitiken för att passa alla utgå
från barns och föräldrars behov. Resurserna måste fördelas på ett rättvist
sätt. Det statliga stödet till barnomsorgen skall utgå som en vårdnadsersätt-
ning till föräldrarna, lika för alla barn. Man skall ha rätt att dra av de faktiska
kostnaderna för barnomsorg på samma nivå som ersättningen. Vårt förslag
om vårdnadsersättning ger familjerna större valfrihet.
När chockrapporterna om kraftigt ökat antal socialbidragssökande nu föl-
jer i skatteomläggningens kölvatten, måste det vara en viktig uppgift att
åstadkomma en hållbar skattepolitik. Det är också viktigt ur socialpolitisk
synpunkt. Man får inte kasta ut nya bidrag till ett lapptäcke som knappast
ens nödtorftigt hjälper dem som hamnat på skatteomläggningens skuggsida.
Vi föreslår två viktiga åtgärder som ger en rättvisare fördelning av välfär-
den, nämligen sänkt matmoms och sänkt skatt på boendet. Det är åtgärder
som skulle gynna de stora grupper som har fått det sämre ställt i Sverige ge-
nom skatteomläggningens orättvisa finansiering.
Anf. 95 GUDRUN SCHYMAN (v):
Herr talman! Jag kan instämma i de beskrivningar som har gjorts från ta-
larstolen tidigare. De skulle kunna sammanfattas med att vad vi kan bevittna
i dag faktiskt är en social nedrustning. Man frågar sig ju om detta verkligen
var vad socialdemokraterna hade tänkt sig.
Vad vi bevittnar är effekten av det som har diskuterats tidigare här i dag,
effekten av skattepolitiken. Vi ser hur den urholkar det generella välfärdssy-
stem som under så lång tid byggts upp i Sverige - ganska framgångsrikt, får
man säga, om man gör en internationell bedömning.
I dag är socialdemokraterna med all tydlighet på väg att lämna grunderna
för den generella välfärdspolitiken i Sverige - tyvärr, säger vi från vänster-
partiet. Vi skulle naturligtvis gärna värna om den generella välfärdspolitik
som Sverige har. Tyvärr väljer socialdemokraterna att tillsammans med olika
borgerliga partier urholka det systemet, nu senast med skatteuppgörelsen
tillsammans med folkpartiet.
Det är litet märkligt att Ingrid Ronne-Björkqvist, som är väl medveten om
att en av effekterna blir just att barnen, som hon talar så varmt och engagerat
för, far illa därför att man mister kompetens. Och man mister inte bara barn-
kompetens, utan också de instrument som vi är överens om är absolut vikti-
gast, nämligen att arbeta förebyggande i alla avseenden. I dag urholkas inte
bara barnkompetensen utan kompetensen totalt sett, skulle jag vilja säga,
ute på socialbyråerna och ute i socialtjänstens olika verksamhetsområden.
Det är just där det nödvändiga förebyggande arbetet sker ute i samhället - i
samarbete med barnavårdscentraler, skolor, fritidsgårdar och vad det nu kan
vara. Där skulle människor behöva finnas som kan knyta kontakter och se
vad som pågår. Men där är det i dag tomt. Socialsekreterarna sitter på sina
socialbyråer och räknar pengar för att få budgeten att gå ihop och funderar
över vad man skall skära ner på härnäst. De frivilliga verksamheterna är na-
turligtvis det som man skär ner på först.
Detta är mycket olyckligt, när en enig expertis samtidigt är övertygad om
att det förebyggande arbetet är det absolut viktigaste och att det är de tidiga
insatserna som ger något resultat. Det här är en effekt av skattepolitiken.
Vi ser det också inom barnomsorgen. Jag debatterade det här med Bengt
Lindqvist så sent som i tisdags. Jag frågade: Vad är det för vits med att betala
ut socialbidrag i stället för att betala ut föräldraförsäkring? Vi har kritiserat
regeringen för att den inte står kvar vid sitt löfte att bygga ut föräldraförsäk-
ringen. Nu ser vi effekterna.
I hälften av kommunerna i Storstockholm väljer man att korta köerna ge-
nom att höja åldersgränsen. Medvetet går man in för att inga barn under 18
månader skall få barnomsorg! Då säger Bengt Lindqvist: Ja, men vi har sagt
att kommunerna inte får frångå sitt ansvar för barnomsorgen, det var inte
meningen att det skulle bli så här. Men verkligheten talar sitt tydliga språk:
Det blir så här på många håll! För många innebär det att man under en tre-
månadersperiod varken har barnomsorg eller föräldrapenning. Alltså åter-
står socialbidragen.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Det är förnedrande, inte
bara för de personer som tvingas gå till socialbyrån. Det borde också vara
förnedrande för en regering som vill kalla sig socialdemokratisk.
När vi får råd, säger Bengt Lindqvist, skall vi bygga ut föräldraförsäk-
ringen. Vad innebär det? När får vi råd? Finns det över huvud taget någon-
ting som talar för att vi i framtiden kommer att få bättre råd att satsa på den
generella välfärdspolitiken?
Något som bekymrar mig mycket är nämligen det faktum att när Sverige
blir medlem i EG, som ju regeringen så hett önskar, innebär det att vi genom
medlemskapet och genom den anpassning till skattepolitiken som blir en
nödvändighet kommer att förlora många miljarder i skatteintänker. Vårt
eget husorgan, Från Riksdag & Departement, har gjort en uträkning där
man säger att Sverige måste sänka sin allmänna moms från 23,46 % till 20 %.
Därtill måste matmomsen sättas till 9 %. Staten förlorar då 30 miljarder kro-
nor i inkomster, enligt riksrevisionsverkets beräkningar. Punktskatter som
fordrar gränskontroll måste avskaffas. 1989 års skatteutredning uppskattar
att detta kan kosta staten uppemot 10 miljarder kronor. Till det kommer en
anpassning av de svenska energiskatterna, vilket kan kosta 2 miljarder.
Svenska skattehöjningar på alkohol och tobak accepteras inte - skattebort-
fall 7,5 miljarder kronor, uppger skatteutredningen. Sammantaget innebär
dessa uppskattningar att statens inkomster av indirekta skatter minskar med
ca 50 miljarder kronor, räknat i 1991 års penningvärde.
Därtill skall läggas att statliga och kommunala inkomstskatter enligt rege-
ringen inte får höjas, utan tvärtom skall sänkas. Därmed återstår alltså bara
drastiska nedskärningar inom den offentliga sektorn eller i socialförsäkrings-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
115
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
116
systemet! Så spekulerar man i denna artikel i Från Riksdag & Departement.
Jag tror att det är en alldeles riktig spekulation. Det är naturligtvis där man
tvingas skära.
Då undrar jag: Vad finns då kvar av den generella välfärdspolitiken av den
s.k. svenska modellen, som vi vet står sig väldigt väl i ett internationellt mått
mätt?
Jag har tjatat om det här många gånger, men jag har hittills inte fått något
tillfredsställande svar. Hittills har man från regeringens sida bara sagt att vid
ett EG-medlemskap kommer vi att få ökad tillväxt, och då får vi mer att för-
dela. Jag vill påstå att det inte finns något linjärt samband, att en ökad till-
växt skulle ge mera att fördela eller att detta skulle komma de svaga grup-
perna till godo. Det finns ingenting som säger att det skulle bli så. Det beror
helt på hur man fördelar, och det beror på vem som har makten att fördela
och var besluten fattas. Får man en ökad tillväxt som ges till dem som redan
har, blir det inte mer till dem som inte har. Enligt den skattemodell som man
nu använder sig av är det faktiskt så att de som redan har får mera, de som
inget har får mindre. Därav de växande köerna på socialbyråerna i dag!
Jag skall inte ta upp pensionärerna i det här sammanhanget, för det kom-
mer Margö Ingvardsson att göra senare, men vi känner ju till detta fenomen.
Detta kommer inte att ändra sig om man fortsätter att bedriva en fördel-
ningspolitik som går ut på att de som redan har skall få och de som inte har
skall inte få.
Det skulle vara intressant att höra hur man från regeringen har tänkt sig
att denna skatteintäktsminskning på lågt räknat 50 miljarder - det finns de
som räknar med ända upp till 80 miljarder - skali få effekt på det generella
välfärdssystemet. Jag skulle vilja ha ett klarläggande, även från de andra
partierna, om vi är överens om att vi i Sverige fortfarande skall ha en generell
skattefinansierad välfärdspolitik. Eller skall vi gå över till ett annat system?
Skall vi internationalisera oss och gå över till privata försäkringar och
checkar - vad är det som står i utsikt? Det är en intressant framtidsfråga.
Som avslutning vill jag bara beröra alkoholpolitiken, som någon tidigare
tog upp. Här finns ett bra exempel på vad som sker vid en internationalise-
ring. Vår möjlighet att bedriva en nationell alkoholpolitik kommer inte att
finnas kvar, eftersom vi inte längre kan använda priset som styrmedel. Jag
har sett i en tidning att Bengt Lindqvist är ledsen över det. Litet uppgivet
säger han att medlemskapet i EG ändå är ofrånkomligt, så vi får väl hitta på
andra lösningar. Det skulle vara intressant att höra vilka andra lösningar
Bengt Lindqvist tänker sig för att få ner alkoholkonsumtionen med 25%,
som vi har uttalat oss för. Är det verkligen värt priset att gå med i EG, Bengt
Lindqvist, när det på det här sättet försämrar vår sociala välfärdspolitik?
Anf. 96 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Gudrun Schyman säger att den skattereform som vi har med-
verkat till gör att barn far illa och att barnkompetensen inte skall höjas. Så
är det inte, Gudrun Schyman. Den reformen medför att vi får en stabilare
samhällsekonomi och en bättre tillväxt, och vi får mera att dela på.
Det är i de länder där den politik som Gudrun Schyman kämpar för är
genomförd som man inte talar om barnkompetens och om att barn far illa -
för där talar man om att barnen inte skall behöva svälta och om att de över
huvud taget skall få tak över huvudet, att man har svårt med undermåliga
barninstitutioner osv. För där råder ekonomiskt kaos. Det är det vi motver-
kar genom vår politik och vår skattereform.
Anf. 97 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det där var väl ändå att blanda ihop stort och smått, Ingrid
Ronne-Björkqvist. Jag trodde att vi tillsammans arbetade för en ekonomisk
utveckling i de östeuropeiska länderna - jag förmodar att det var de länderna
hon syftade på. Jag trodde att folkpartiet också var intresserat av att det blev
en ordentlig ekonomisk och demokratisk utveckling i de länderna - bl.a. för
barnens skull.
Vad jag menar är att effekterna av den skatteuppgörelse som socialdemo-
kraterna och folkpartiet träffade överenskommelse om kan vi se nu. Det är
ju den vi håller på och pratar om nu!
Jag tror ju inte att barnkompetensen har försvunnit för att någon har tyckt
att det var bra, utan när man måste skära så börjar man ofta skära ner för de
områden och de grupper där man tror att det skall märkas minst. Man räknar
kanske inte med att det skall bli så stora protester eftersom barn själva inte
gör så mycket väsen av sig. Där har vi anledningen till att det är just de här
områdena som försvinner och inte någonting annat.
Anf. 98 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Nej, Gudrun Schyman, vi arbetar inte tillsammans när det
gäller att genomdriva det ekonomiska system som vänsterpartiet arbetar för.
Där har vi diametralt olika uppfattningar.
Vår uppfattning är att detta leder till verkligt kaos - och det har ju visats
mycket tydligt i de länder där det har genomförts.
Anf. 99 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Det verkar vara en oöverstiglig pedagogisk uppgift att tala
om att vi aldrig har lagt fram någon ekonomisk motion som har gått ut på att
få en ekonomisk politik som den man har fört i de östeuropeiska länderna.
Det borde Ingrid Ronne-Björkqvist känna till vid det här laget. Våra ekono-
miska motioner är anpassade till förutsättningarna i vårt land.
Det är obestridligt att effekterna av den ekonomiska politik som folkpar-
tiet är med om blir just att man tvingas att dra ner på många områden inom
offentligt sektor - och man drar gärna in på de områden som handlar om
barn och svaga grupper över huvud taget; just de grupper som folkpartiet
säger sig vilja värna om.
Här ligger en motsättning, och den tycker jag att ni skall ta och fundera
på.
Talmannen anmälde att Ingrid Ronne-Björkqvist anhållit att till protokol-
let få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 100 ANITA STENBERG (mp):
Herr talman! Jag tänker tala om barnens situation i samhället.
Miljöpartiet har en barnmotion, Barnens rätt, med 27 punkter i hemstäl-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
117
|
Prot. 1990/91:58 7 februari 1991 |
lan. Jag kan naturligtvis inte beröra alla dessa på åtta minuter, men jag skall |
Våra barn och barnbarn kommer att få betala notan för att vi vuxna lever
|
Allmänpolitisk |
över våra tillgångar. Så är det. Vi får sansa oss nu och sluta roffa åt oss av |
|
Socialpolitik |
Miljöpartiet kräver en förbättring av miljön nu, kärnkraftens avveckling Vi måste skapa ett samhälle där man tänker så här: Blir det beslut som vi Barn och ungdomar har i dag svårt att få sina intressen tillgodosedda gent- Barn tillerkänns i dag av lagstiftare, myndigheter och samhällsplanerare Trots reglerna i föräldrabalken och socialtjänstlagen är det många barn Vi vill ha en parlamentarisk utredning om barnens rätt. Den skall utreda Jag förutsätter att riksdagen snart beslutar om en barnombudsman. Det Vi måste också ha råd att satsa på förebyggande vård. Vi har väckt en mo- I Malmö håller man på att spara in skolläkarna. Just nu diskuteras om det |
|
118 |
Handikappade barn har ett nog så besvärligt liv utan att de skall behöva |
drabbas av svångremspolitiken. Det är tvärtom vår skyldighet, som friska
och aktiva, att låta de handikappade få all den tekniska hjälp och omvårdnad
som vi kan uppbringa. De handikappade skall kunna delta i mesta möjliga
mån i hela samhällslivet.
Det finns tonårsbyråer. Dessa har man tidigare satsat på lokalt, men nu
lagt ned i besparingssyfte. Det är en snålhet som bedrar visheten. I stället
för att man på ett tidigt stadium hjälper ungdomar som har behov av hjälp
och psykiatrisk vård, låter man dem vänta så länge att de blir sjukare och
t.o.m. brottslingar. Trots att de behöver hjälp får alla inte ens plats i § 12-
hem utan döms till vård i eget hem, vilket är detsamma som ingen vård och
hjälp alls.
Till slut vill jag tala om barns rätt utanför Sveriges gränser.
Den natt som kriget i Persiska viken bröt ut satt jag uppe till kl. 5 på mor-
gonen och skrev motioner till riksdagen i sociala frågor. Det kändes nästan
meningslöst att sitta uppe och lägga fram förslag om hur man skulle kunna
spara en miljon här och en annan miljon där för att få budgeten att gå ihop
så att varken barn, sjuka, handikappade eller gamla skulle lida nöd i Sverige,
samtidigt som miljoner vräktes ut i ett krig.
Att ösa bombmattor över ett främmande land och att låta missiler skjutas
upp från den ena sidan gränsen och motraketer från den andra tycker jag
verkar otroligt dumt. Att låta dessa stridsmedel träffas i luften och explodera
innebär ett fullständigt vansinnigt slöseri med pengar. Ändå har man i de
miljonförlusterna inte räknat in forskning för att få fram så exklusiva vapen.
Sedan tillkommer frakten över halva jordklotet, utbildning av soldater som
skall sköta hanteringen, trupptransporter över halva världen till krigsskå-
deplatsen och vistelsen där.
Till sådana här vansinniga handlingar finns det hur mycket pengar som
helst. Det är fråga om miljarder på mycket kort tid.
Vem talar t.ex. i dag om svältkatastrofen i Afrika, som var så hotande nära
för någon månad sedan? Man hör inte längre talas om den. Är den borta?
Å ena sidan har vi genom TV-rutan kunnat följa kriget timme för timme,
å andra sidan får vi bara veta vad stridsledningarna tillåter oss att veta. Själv-
klart är de civila offren mycket större än vad vi har fått uppgift på. Så litet
skada kan inte så många bomber och missiler åstadkomma.
I höstas var jag med på en konferens med WWPP, World Women Parla-
mentarians for Peace, i Zimbabwes huvudstad Harare.
En kväll var vi hembjudna till en av värdarna, och vi satt i den ljumma
afrikanska natten och talade om fred. Jag pratade med en man och en kvinna
från de två största stamfolken i Zimbabwe. De hade dels bekämpat varandra
under kriget, dels de vita. Jag frågade hur man kunde leva tillsammans efter
kriget och efter en fred som egentligen aldrig fick någon vinnare. Vita och
svarta och medlemmar från de olika stammarna arbetar sida vid sida, och
barnen går i skolan tillsammans.
De här exkombattanterna berättade att det bara finns en lösning: ”Vi lär
inte våra barn hata våra före detta fiender. Vi vuxna arbetar tillsammans.
Barnen går i skolan och leker tillsammans.”
Det här skall man jämföra med inställningen i Mellanöstern, hatdemonst-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
119
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
120
rationerna i Irak, inställningen i Israel, Libanon, Syrien och bland palesti-
nierna och även den krigshetsande stämning som man kan se i TV från USA.
Det som skrämmer mig mest är hatet i Mellanöstern. Vi har alla varit med
om att starta kriget. Hur får vi slut på det? Hur mår barnen i Mellanöstern?
Har de vatten? Har de mat? Får de sjukvård? Kan de gå i skolan? Kan de fly
om det behövs? Blir de i så fall bombade på vägen? Vem tar emot dem? Gör
vi det?
De sociala problemen är verkligen inte lätta att lösa, varken här hemma
eller utomlands.
Anf. 101 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Jag kommer att ägna mitt anförande åt familjepolitiken,
men jag är givetvis beredd att senare i replikväxlingen ta upp de frågeställ-
ningar som närmast berör mig av oss socialministrar.
Familjepolitiken kommer med stor säkerhet att spela en stor roll i det
kommande valet. Det hälsar vi socialdemokrater med stor tillfredsställelse.
Barn är vår framtid. Barns villkor förtjänar därför att stå i centrum för upp-
märksamhet och debatt. Jag vill gärna från början säga att vi socialdemokra-
ter går in i en familjepolitisk debatt inför valet med både glädje och tillför-
sikt.
Olika undersökningar visar att barn i Sverige i allmänhet har det bra. Men
för den skull får vi inte glömma bort att det samtidigt finns barn hos oss som
har det svårt. Det gäller barn som växer upp i splittrade familjer, barn som
är utsatta för övergrepp och misshandel, barn i familjer där det förekommer
missbruk, sjuka barn och handikappade barn. Under 90-talet måste vi ägna
dessa barn särskild uppmärksamhet. Det gäller rakt över den gemensamma
sektorn - mödra- och barnhälsovård, daghem, skolor men också i övrigt
inom socialtjänsten och andra verksamheter.
Under 90-talet är det också angeläget att förbättra situationen för handi-
kappade barn och deras familjer. Det är min starka förhoppning att handi-
kapputredningen som nu arbetar för fullt kommer att lägga en god grund för
ett sådant utvecklingsarbete. När det gäller insatser för barn i särskilt utsatta
situationer hoppas jag att vi här i riksdagen skall kunna genomföra åtgärder
med stor enighet.
Herr talman! Den senaste tiden har vi kunnat läsa i tidningarna om en
kraftig utbyggnad av barnomsorgen över hela landet, även i sådana kommu-
ner som tidigare har varit ett bekymmer, t.ex. Stockholm. År 1990 blev ett
rekordår när det gäller utbyggnaden av barnomsorgsplatser. Vi fick faktiskt
25 000 daghemsplatser förra året. Sedan år 1982, då vi socialdemokrater
kom tillbaka till makten, har vi i detta land byggt ut barnomsorgen med
186 000 platser i daghem, familjedaghem och fritidshem. Det är en impone-
rande utbyggnad, som jag menar att våra kommuner har all heder av. Trots
att barnafödandet överträffar alla de prognoser som har gjorts upp - vilket i
och för sig är glädjande - kan vi nu läsa om att kommun efter kommun kom-
mer att klara full behovstäckning under 1991, som avsikten var.
Jag tror inte att alla människor har klart för sig vilken omfattning barnom-
sorgen har fått genom utvecklingen på 80-talet. I åldern 18 månader och upp
till sex år deltar faktiskt 86 % av alla barn i någon form av barnomsorg -
daghem, familjedaghem, deltidsgrupp eller öppen förskola. Så gott som alla
sexåringar deltar. De barn som inte finns med i barnomsorgen har ofta små-
syskon, och deras föräldrar är ofta lediga med stöd i föräldraförsäkringen.
Barnomsorgens utbyggnad är också i hög grad i överensstämmelse med för-
äldrarnas önskemål.
Internationellt talar man med stor respekt om den svenska barnomsorgen.
Den svenska modellen inom barnomsorgen utgörs framför allt av kombina-
tionen av omsorg och pedagogik. Den skapande verksamheten och leken bil-
dar kärnan i svensk barnomsorg. Barnet står i centrum, och pedagogerna tar
fasta på barnets lust att leka och lära.
I den förskolepedagogiska traditionen är det viktigt att visa öppenhet mot
alla barn, även gentemot barn med omfattande behov av särskilt stöd. Den
forskning som finns visar att den svenska förskolepedagogiken är framgångs-
rik.
1985 års beslut om en förskola för alla barn var inte bara ett beslut om att
öka antalet platser så att alla får plats. I det beslutet låg också en ambition
att utveckla innehåll och pedagogik. Detta är skälet till att vi under senare
delen av 1980-talet har utvecklat ett pedagogiskt program för förskolan, ett
särskilt program för de äldre barnen inom förskolan och ett program för fri-
tidshems- och skolbarnsomsorgsverksamheten.
Det saknas givetvis inte problem inom barnomsorgen, men jag har velat
lyfta fram den väldiga utveckling som har skett inom barnomsorgen både
innehållsmässigt och kvalitetsmässigt för att visa på vilken framstående roll
den nu spelar för våra barn. Personalen inom barnomsorgen är verkligen
värd ett erkännande för det fina arbete den gör.
Herr talman! Mot denna bakgrund är det obegripligt att de borgerliga par-
tierna fortsätter sina attacker mot den kommunala barnomsorgen. Det råder
i dag stor oreda i den borgerliga familjepolitiken. På ett par punkter finns
dock besked att hämta som är gemensamma. Man är överens om att skära
ned på samhällets stöd till barnomsorgen. Man är motståndare till en utbygg-
nad av föräldraförsäkringen.
Moderaterna vill avskaffa hela det statliga och kommunala bidraget till
barnomsorgen och i stället införa ett vårdnadsbidrag på 40 000 kr. Centern
vill avskaffa statsbidraget och införa ett beskattat vårdnadsbidrag på 18 000
kr. I den gemensamma borgerliga motion som tar upp förslaget om ett vård-
nadsbidrag saknas besked om det mesta, även om finansieringen. Man säger
att man väntar sig att regeringen, den socialdemokratiska regeringen, skall
komma med ett förslag på detta. Man antyder dock att en del av finansie-
ringen kan ske genom att man skär ned på statsbidraget till barnomsorgen.
Om kommunerna varken har pengar eller ansvar för barnomsorgen faller
naturligtvis den kommunala barnomsorgsverksamheten samman. Det går
inte, herr talman, att ställa krav på kommunerna om att de skall ge alla barn
rätt till barnomsorg samtidigt som man rycker undan de ekonomiska förut-
sättningarna för en sådan verksamhet. Det vore enligt min uppfattning ga-
lenskap att fullfölja de borgerliga förslagen om dessa kraftiga nedskärningar
i barnomsorgen.
Man kan naturligtvis fråga sig varför de borgerliga lägger fram dessa för-
slag. Jag kan se två skäl till att förslagen blir som de blir.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
121
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
122
För det första försöker de borgerliga utforma en familjepolitik som utgår
från en gången tids förutsättningar. De borgerliga har inte förstått att de
flesta småbarnsföräldrar förvärvsarbetar och efterfrågar barnomsorg. De
har inte heller förstått hur mycket föräldrarna uppskattar föräldraförsäk-
ringen med de reella möjligheter den ger båda föräldrarna att vara tillsam-
mans med barnen när dessa är små.
För det andra tror jag att de borgerliga partiernas generella negativitet
gentemot kommunal verksamhet leder dem fel i familjepolitiken. Modera-
terna går i spetsen för en total avkommunalisering av barnomsorgen, och
dess värre tycks folkpartiet och centerpartiet följa efter ett stycke på väg.
Medan vi socialdemokrater under 80-talet diskuterat hur vi skall klara ut-
byggnaden och kunna utveckla innehållet i förhållande till barnens behov,
har den borgerliga debatten i hög grad gått ut på att skapa privata daghems-
aktiebolag.
Herr talman! Sedan 1982 har vi socialdemokrater utvecklat familjepoliti-
ken avsevärt. Vi har byggt ut föräldraförsäkringen, höjt barnbidragen avse-
värt och utvecklat barnomsorgen. Jag går för min del med tillförsikt in i en
debatt inför valet om den framtida familjepolitiken utifrån den grund som vi
socialdemokrater redan har skapat.
Anf. 102 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande kommer min kollega Ing-
rid Hemmingsson att ta upp familjepolitiken och barnomsorgen. Jag skall
återvända till de problem som jag tog upp i mitt anförande.
Jag nämnde beträffande den fortsatta hanteringen av ÄDEL-reformen att
i vårt land har många små kommuner en mycket svag ekonomi. Jag nämnde
exemplet Gullspång, där åldersstrukturen är sådan att medelåldern ligger
två år över riksgenomsnittet. När man där räknat på vad ÄDEL-reformen
kommer att kosta när den är fullt ut genomförd enligt majoritetens intentio-
ner, finner man att kostnaderna kommer att öka med ett belopp som motsva-
rar nio skattekronor. Enligt de förhandlingar som förts mellan Kommunför-
bundets länsavdelning och landstinget lutar det åt att den skatteväxling som
landstinget kan tänka sig ligger på mellan 4 och 5 kr. Då kommer det att
fattas nästan lika mycket för Gullspång för att man skall kunna klara dessa
problem.
Jag pekade också på de problem som skatteomläggningen medför för pen-
sionärerna och som innebär ökade utgifter för socialtjänsten. Man har stora
problem i kommunen, berättade de socialpolitiker som jag talade med i
måndags då jag besökte kommunen för att närmare sätta mig in i situatio-
nen, eftersom jag har gjort bedömningen att kommunen är i stort behov av
hjälp.
Jag berättade naturligtvis då om den moderata alternativa modellen för
finansiering av hälso- och sjukvården inkl, äldresjukvården, nämligen inför-
ande av en allmän obligatorisk försäkring som innebär att man får ett riskut-
jämningssystem på riksplanet. Den modellen skulle för Gullspångs del lösa
dessa problem. Med den uppläggning som regeringen valt för man ned finan-
sieringsansvaret på den enskilda kommunen och skapar dessa jätteproblem.
Det är nu på sin plats att statsrådet Lindqvist försöker klargöra hur man
skall lösa de problem som uppstår i kommuner med svag ekonomi och en
ogynnsam åldersstruktur och där prognosen pekar på att dessa problem
kommer att förvärras över tiden.
Anf. 103 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Det är intet tvivel om att bristen på barnomsorgsplatser be-
ror på att regeringen misslyckats med sin barnomsorgspolitik. I viss mån kan
man skylla detta på baby-boomen och att det föds fler barn än tidigare. Men
den huvudsakliga orsaken är den bristande lyhördheten för flexibilitet,
andra alternativ och nytänkande inom barnomsorgen.
Det kanske mest bekymmersamma just nu är att man i flera kommuner
över huvud taget inte tar emot barn under 18 månader. Här måste man över-
väga om barnomsorgsmålet inte bör förtydligas. Det är uppenbart att detta
feltolkas.
Bengt Lindqvist talade om regeringspartiets omsorg om de handikappade
barnen. Det var mycket dessa jag tänkte på när jag sade att regeringen ofta
ställer sig solidarisk med de stora grupperna, som ger många röster, men
glömmer de mindre, röstsvaga grupperna. Vi i folkpartiet liberalerna tycker
att man gör alldeles för litet just för de handikappade barnen. Vi har också
för detta ändamål föreslagit väsentliga förstärkningar i budgeten, dvs. med
över 200 miljoner, för höjda vårdbidrag och ATP-poäng för hela vårdbidra-
get. Vi har vidare föreslagit att merkostnadsersättningen bör jämställas med
handikappersättning, osv. Det är en lång rad krav som vi har i vår partimo-
tion och som vi framfört år efter år men som socialdemokraterna inte har
velat ställa upp på.
Anf. 104 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Bengt Lindqvist började med att säga att det behövs insatser
för barn i särskilt utsatta familjer. Jag skulle då vilja börja med att instämma
med vad både Ingrid Ronne-Björkqvist och Anita Stenberg sade i fråga om
skolläkarna.
Jag har framställt en interpellation till skolministern, men jag har ännu
inte fått något meddelande om när jag kommer att få svar. Jag vill verkligen
vädja till socialministern att bevaka denna viktiga fråga. Om man vill värna
om förebyggande sjukvård, skall man inte spara in på skolläkarna.
I Malmö har man lagt fram ett ogenomtänkt förslag, där man hänvisar till
vårdcentralerna - detta i en stad som har mycket dåligt utbyggd primärvård.
Jag vill helt enkelt ställa frågan, om socialdemokraterna vill slå vakt om
skolläkarna. Man skall komma ihåg att det är barn som har det svårt som har
den största hjälpen av en skolhälsovård med skolläkare.
Gudrun Schyman sade i sitt anförande att en social nedrustning är på gång.
Om detta förslag i Malmö går igenom är det verkligen ett exempel på social
nedrustning.
Skolhälsovården är verkligen en mycket viktig del av en bra familjepolitik.
Barnfamiljerna behöver ofta hjälp, och detta får de förutom i skolan över
huvud taget av en väl fungerande skolhälsovård.
Jag skulle vilja fråga Bengt Lindqvist när man har tänkt att föräldraförsäk-
ringen skall byggas ut. Jag skulle också vilja fråga om Bengt Lindqvist verkli-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
123
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
gen tycker att det är ett uttryck för en rättvis fördelningspolitik att bygga ut
ett system som ger en del 60 kr. om dagen och andra närmare 600 om dagen.
Vi i centern vill öka föräldrarnas inflytande över de resurser som går till
barnomsorgen. Det är en del principer som är mycket viktiga i en rättvis fa-
miljepolitik. Det krävs en ökad valfrihet. Den viktiga principen att alla fa-
miljer måste få del av samhällets stöd till barnomsorgen måste slås fast.
Bengt Lindqvist nämnde en mycket hög siffra beträffande dem som får del
av samhällets resurser, men denna siffra är inte helt korrekt. Man kan också
vända på det och säga att 40 % får nästan ingenting av alla de miljarder som
satsas på barnomsorgen. Familjernas roll som beställare av barnomsorg,
oavsett i vems regi den utförs, måste stärkas. Det är också familjerna som
måste avgöra om någon skall vara hemma några år medan barnen är små.
Då är det vårdnadsersättningen som gäller.
Anf. 105 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! En sak är Bengt Lindqvist och jag överens om, värnandet av
den kommunala barnomsorgen. De borgerliga attacker som han räknade
med skulle komma mot den kommunala barnomsorgen och diskussionen om
vårdnadsbidragen verkar åtminstone inte bli så samlande. När man lyssnat
till debatten i dag får man intrycket av att det inte verkar vara så mycket
bevänt med samlingen kring vårdnadsbidraget.
Vi vill ha den kommunala barnomsorgen därför att den är bra. Den är bra
för barnen, för föräldrarna och bra för hela familjen. Den beskrivning av
kvaliteten på barnomsorgen och utbyggnaden av barnomsorgen som Bengt
Lindqvist gör är riktig men inte tillräcklig. Han nämnde i en bisats att det
finns en del problem, men han gick inte sedan närmare in på dem. Men det
är just problemen som jag har talat om. Problemet att barnomsorgen inte
räcker till, och vad gör vi då?
Varför tycker regeringen att det är bättre att de människor, som inte kan
få barnomsorg, skall gå till socialbyrån i stället för att de skall få sin föräldra-
försäkring, som han hade lovat?
Jag förstår inte det. Jag förstår inte heller resonemanget att vi inte har råd.
Det kostar också att betala ut socialbidrag - i reda pengar i administration
och i mänskligt värde för de människor som måste göra på detta sätt. Det är
ingen rolig situation för någon inblandad. Jag begriper inte vitsen med denna
rundgång av pengar i systemet.
Bengt Lindqvist har ju rikligt med tid för sina repliker, så jag antar att han
kommer att besvara frågan varför det är bättre med socialbidrag än att bygga
ut barnomsorgen så att den räcker till alla, helst i samband med en utbyggd
föräldraförsäkring.
Alla kan ju inte klara sig på sin föräldraförsäkring. Alla har inte så hög
nivå på den. Därför behövs barnomsorgen också tidigare, även om man har
rätt till föräldraförsäkring.
Det bör vara en rättighet att alla barn skall ha barnomsorg. Vi har varit
överens om det, och jag undrar varför man inte står kvar vid detta.
Jag ställde också en mängd andra frågor, om den generella väldfärdspoliti-
ken och hur vi skall finansiera den när skatteinkomsterna minskar vid vårt
124
EG-inträde. Det skall bli intressant att få höra vad Bengt Lindqvist svarar
på det.
Anf. 106 ANITA STENBERG (mp) replik:
Herr talman! Hur skall vi kunna klara barnomsorgen och behålla det kom-
munala skattestoppet, statsrådet Bengt Lindqvist? Och hur kan vi samtidigt
också sänka statsskatten, som vi troligen måste om vi går med i EG, om vi
skall vara konkurrensmässiga?
Inom EG kan man ha en så låg skatt just därför att kvinnorna inom EG i
så stor utsträckning är hemma, dels när barnen är små och dels när de gamla
föräldrarna behöver hjälp. Som hemmafruar sköter de sina egna barn och
familjens gamla så att säga gratis. Det är det arbete våra kvinnor utför med
betald lön inom den offentliga sektorn. Därför behövs skatter för att täcka
de utgifter som vi då får i Sverige.
Miljöpartiet är det enda parti som gått emot det kommunala skattestop-
pet. Annars löser kommunerna problemet med höjda avgifter, vilket de nu
håller på att göra. Det innebär i sin tur att de som är i behov av vård och
omsorg själva genom höjda avgifter måste betala det som vi alla borde dela
på skattevägen. Vi kan inte låta gamla, sjuka, handikappade och barnfamil-
jer själva stå för de ökade utgifterna. Det är inte riktigt rätt.
Till Gudrun Schyman vill jag säga: Vi vill inte gå över till privata försäk-
ringar. Vi vill skattevägen ha en rättvis fördelningspolitik.
Anf. 107 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s) replik:
Herr talman! Ingela Thalén kommer att ta upp frågorna om pensionärer-
nas ekonomi och skolläkarna.
Jag skall efter bästa förmåga försöka hinna med så många som möjligt av
de övriga frågor som ställts till mig.
När det gäller handikappade barn får jag säga att det är på sin plats att ge
folkpartiet en eloge för den utmärkta motion som folkpartiet har framlagt
om insatser på handikappområdet, inte minst då det gäller barn med handi-
kapp. Den kan också utgöra en god grund för utvecklingsarbetet i fortsätt-
ningen.
Jag har en viktig fråga till mina meddebattörer när det gäller handikap-
pade barn och andra barn med behov av särskilt stöd.
Jag kommer i dag från en konferens som socialstyrelsen haft kring all-
männa råd om stöd till barn med behov av särskilt stöd i barnomsorgen. Hur
kan man klara dessa barns behov i en barnomsorg, där man rycker undan
samhällsstödet och lägger ut det stödet i form av en barnomsorgspeng till
föräldrarna? Det är ett verkligt dilemma för moderaterna, som vill slopa hela
stödet. Det är också ett mycket stort dilemma för centern som tar bort hela
statsbidraget.
Inom folkpartiet har debatten rasat. Ett förslag gick ut på att man insåg
att olika barn har olika behov. Det ledde till den fantastiska slutsatsen att vi
måste sätta prislappar på barnen. Somliga barn måste få mer pengar, andra
mindre.
Varför detta krångel? Varför inte satsa på en kommunal verksamhet som
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
125
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
A llmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
126
bygger på den solidariska uppfattningen att vi skall ge varje barn efter det
barnets behov?
Jag hoppas att alla borgerliga partier just med utgångspunkt från handi-
kappade barn och från barn med behov av särskilt stöd för andra problem
skall vända tillbaka till ett stöd för en kommunal utbyggnad och en samman-
hållen barnomsorg för alla barn. Alternativet blir en enorm segregation på
det ena eller det andra sättet, där dessa barn med behov av särskilt stöd kom-
mer i strykklass.
Sten Svensson tog upp den ekonomiska regleringen mellan kommuner och
landsting som är ett resultat av äldrereformen. För att klara den behövliga
resursöverföringen som utgår ifrån att varje krona skall hamna på rätt ställe
i förhållande till de åtaganden kommunen har, räcker det inte med skatte-
växling som Sten Svensson vet. I det systemet måste också komma in det
särskilda statsbidraget som blir kraftigt omlagt och riktar betydligt mer stöd
till kommuner med en stor andel gamla människor. Därtill kommer också
skatteutjämningssystemet, där man kommer att förstärka de faktorer som
tar hänsyn till antalet äldre och andra saker av betydelse.
Det är alltså helheten som skall ge Gullspångs kommun ett utgångsläge,
där man har fått över den summa pengar som tidigare uppbar det åtagande
kommunen nu tar över. Detta är principen.
Herr talman! Ulla Tilländer säger - och det har förekommit många gånger
i denna debatt - att 40 % av barnen står utanför barnomsorgen.
Det var bra att den uppgiften kom upp igen. Det är en mytbildning ni bor-
gare odlar. Ni tar inte hänsyn till den typ av barnomsorg som är till för hem-
arbetande föräldrars barn, deltidsgrupperna och den öppna förskolan.
Dessa barn har vi en särskild, avgiftsfri verksamhet för. Tanken är att också
den typen av verksamhet skall utformas efter dessa barns behov och ha en
omfattning som motsvarar efterfrågan. Man måste alltså ta med hela utbudet
av barnomsorg för att kunna förstå hur barnomsorgen i dag når våra barn.
86 % av barnen deltar i någon form av barnomsorgsverksamhet.
Till Gudrun Schymans och andras frågor om barn under 18 månader vill
jag säga följande. Regeringen har sagt - och det ingår också i det beslut riks-
dagen fattade 1985 - att kommunernas skyldigheter finns kvar att ge barn-
omsorg åt barn under 18 månader. Men kravet är inte lika starkt som för
föräldrar med barn över 18 månader. De senare skall förses med en faktisk
rätt till barnomsorg.
Men det finns ett viktigt tillägg, och det är att barn med förtur - av sociala
eller ekonomiska skäl eller på grund av handikapp - aldrig kan utestängas
om deras föräldrar vill ha barnomsorg, även om barnet är under 18 månader.
Den rätt föräldrarna då har är ovillkorlig och måste tillgodoses av kommu-
nerna.
Skulle det förekomma att kommunerna inte tillgodoser detta behov, me-
nar jag att de gör sig skyldiga till lagbrott som måste beivras.
När det gäller föräldraförsäkringens fortsatta utbyggande, som Gudrun
Schyman frågade om är det självklart så att vi skall satsa på de positiva åtgär-
derna barnomsorg och föräldraförsäkring för att undvika att föräldrar ham-
nar i socialbidragsberoendet. Även om sambandet inte är totalt så finns det
där och spelar givetvis en roll i vår argumentation för en fortsatt utbyggnad
av barnomsorgen och för att så snart vi kan ta ytterligare steg i fråga om
föräldraförsäkringen. Regeringen skjuter nu till ytterligare en miljard för
1991 för utbyggnad. Vi fortsätter alltså att stödja kommunernas ansträng-
ningar för att nå full behovstäckning på samma sätt som vi har gjort hittills.
När det gäller föräldraförsäkringen får vi komma tillbaka så snart vi åter-
fått en tillväxt eller på annat sätt fått utrymme för att kunna ta ansvar för att
bygga vidare på utbyggnaden av föräldraförsäkringen upp till 18 månader.
Målet står fast för denna utbyggnad. Vi är fast beslutna att komma igen så
snart förutsättningarna finns. Men just nu är läget sämre än det varit på
mången god dag att besluta om en så kostsam reform med hänsyn till de eko-
nomiska problem som samhället har just nu.
Anf. 108 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Redan under debatten i december kunde vi konstatera att
skatteväxlingen inte skulle räcka. I fallet Gullspång räcker det inte till mer
än hälften av de nya kostnader som kommer.
Statsrådet Lindqvist säger att det skall bli särskilda statsbidrag och ett
skatteutjämningssystem. Jag förstår att han syftar på det som sades i proposi-
tionen om inomregionarskatteutjämning, att man för över från andra kom-
muner för att hjälpa de svaga kommunerna. Men i de pågående förhand-
lingar som förs via Kommunförbundets länsavdelning och landstinget så kän-
ner man inte till dessa faktorer och vet inte hur man skall beräkna de egent-
liga kostnaderna. Dessa kalkyler skall så småningom bli underlag för den
aviserade propositionen.
Allt detta visar att vi hade rätt i den kritik vi förde fram i december. Vi
kände inte till de totala ekonomiska konsekvenserna av reformen när vi fat-
tade beslutet. Man borde alltså ha börjat i rätt ända.
Menar statsrådet Lindqvist att kommunen skall få en garanti för att de
återstående fyra kronorna skall bli täckta av ett statsbidrag eller genom skat-
teutjämningskonstruktionerna? Det är två olika system som i det samman-
hanget skall göra sig gällande. Varför får inte de ansvariga kommunalmän-
nen redan nu klarhet i hur det kommer att bli? De är ganska oroliga för vad
som kommer att hända, och vet inte hur de skall dimensionera all övrig verk-
samhet inom det sociala fältet med tanke på den osäkerhetsfaktorn.
En annan fråga som jag tog upp i mitt anförande är följande: Varför vill
regeringen inte se till att alternativ kommer fram? Vi vet ju sedan länge att
de gamla blir allt fler. Statsrådet säger själv i den aktuella artikeln i Expres-
sen att han bortsåg från hur komplexa behoven var. Vi borde ha sett till be-
hovet av ett större utbud och av större variation, säger han i artikeln. Han
är ganska överraskad över att han inte kunde förutse den här situationen.
Men vi har försökt att påvisa att detta skulle inträffa. Vi har pekat på vikten
av alternativ.
Om de skattemedel som i dag ensidigt används för att subventionera of-
fentlig verksamhet inte kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till
del, blir det i det närmaste omöjligt för alternativen att utvecklas. I praktiken
innebär gällande statsbidragsregler på flera områden att det bara är männi-
skor som har möjlighet att ta mycket stora summor ur egen kassa som kan
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
\21
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
128
utnyttja enskilda alternativ. För att få reell valfrihet måste reglerna ändras.
Det måste vara lika och rättvisa villkor för alla som vill vara med och produ-
cera verksamhet på det här området.
Anf. 109 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Jag sade att nästan 40 % av barnen inte får del av de resurser
som går till barnomsorgen. Somliga får, naturligtvis, en liten del. Vi säger
att statsbidragen skall gå till föräldrarna. Men jag vill understryka att det
kommunala stödet enligt vår uppfattning skall gå direkt till barnomsorgen.
Detsamma gäller för statsbidraget till barn med särskilda behov. Det ligger
helt i linje med vår politik, som går ut på att det är nödvändigt att slå vakt
om grundtryggheten på socialpolitikens olika områden.
Den avlämnade gemensamma partimotionen ser vi som ett första steg i
rätt riktning. Enligt vår uppfattning borde ett beskattningsbart vårdnadsbi-
drag om 18 000 kr. per barn och år införas. Detta bidrag skulle gå till alla
familjer som har barn i förskoleåldern. I dag skulle den årliga ersättningen
bli omkring 18 000 kr. För den familj som har t.ex. tre barn i förskoleåldern
skulle det bli inte mindre än 54 000 kr. Detta skulle innebära större rättvisa
och en större valfrihet för alla. Enligt vår uppfattning är det familjen, inte
samhället, som skall välja. Familjen skall alltså välja, och samhället skall
skapa bästa möjliga förutsättningar för barnomsorgen. Då är vårdnadser-
sättningen ett avgörande instrument.
Vårt förslag om en ökad valfrihet i familjepolitiken med ett vårdnadsbi-
drag som ett möjligt alternativ möts, tyvärr, fortfarande med kalla handen
från Bengt Lindqvist och andra socialdemokrater. Men när det gäller barn-
omsorgen i övrigt har vi sett hur den socialdemokratiska inställningen efter
hand har förändrats - från ett blankt dogmatiskt nej till en flexiblare inställ-
ning. Alternativ tillåts existera. Denna förändring har tagit tid - det skall
medges. Men långsamt har vi fått en kursändring. Det är bara att hoppas att
en motsvarande förändring skall ske beträffande inställningen till föräldrars
rätt att själva bestämma. Det handlar alltså om valfriheten.
Anf. 110 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Varför inte satsa på en kommunal verksamhet?, frågar
Bengt Lindqvist. Ja, det är helt enkelt så, att många föräldrar vill ha en an-
nan typ av barnomsorg. Vi tycker att det är föräldrarna som skall avgöra,
inte samhället, vilken typ av barnomsorg det skall vara. Detta bör också gälla
barn med handikapp. Dessa familjer skall ha precis samma valfrihet som alla
andra familjer. Det skall vara möjligt med statsbidrag som går till den typ av
barnomsorg som man har valt.
Mot den bakgrunden tycker vi att all barnomsorg som uppfyller fastställda
kvalitetskrav skall kunna få statsbidrag.
Anf. 111 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Bengt Lindqvist säger att kommunernas skyldighet finns
kvar vad gäller att ordna barnomsorg för barn under 18 månader. Men deras
ställning är inte lika stark. Nej, det är alldeles tydligt. Dessa barns ställning
är så svag, skulle jag vilja säga, att en stor del av kommunerna - i Storstock-
holmsområdet gäller det hälften av kommunerna - har sagt att man inte tän-
ker ordna någon barnomsorg alls för barn under 18 månader. De får faktiskt
växa till sig, heter det. Sådana beslut har uttryckligen fattats. Men är det då
fråga om ett lagbrott här? Det står svart på vitt i en hel del av socialnämnder-
nas protokoll ute i kommunerna - det gäller också min hemkommun,
Värmdö kommun - att man inte erbjuder någon barnomsorg över huvud ta-
get.
Det innebär, Bengt Lindqvist, att det inte finns någon barnomsorg där
barn kan få förtur. Det finns alltså inte någon barnomsorg som är anpassad
till de aktuella åldersgrupperna. Möjligen måste man ordna något för barn
med speciella behov, för barn som behöver särskilt stöd. Men då handlar det
om extremfall, och då blir det fråga om individuella lösningar. Sociala eller
ekonomiska förturer existerar inte längre - den tiden är svunnen. Det blev
nämligen så lång förturskö att man måste börja rangordna bland förturerna.
I flertalet socialnämnder har man kommit fram till att det helt enkelt inte är
möjligt att ha ett förturssystem. Men om det är så, att man då bryter mot
lagen, undrar jag vem det är som ser till att man rättar in sig i ledet igen. Jag
tycker att regeringen visar en oerhört stor flathet i barnomsorgsfrågan. Vi
har krävt lagstiftning på detta område. Vi har kommit fram till att kraven i
detta sammanhang inte kan uppfyllas på något annat vis. Detta blir allt tydli-
gare.
Bengt Lindqvist säger: Vi skall bygga ut föräldraförsäkringen så snart vi
kan. Vi väntar på litet tillväxt.
Då undrar jag, och det gäller generellt för det sociala området: Är det så,
att jämlikhetstanken och solidariteten ökar resp, minskar i takt med föränd-
ringar av den ekonomiska tillväxten? Är detta det nya ekonomiska tänkan-
det? Om tillväxten är liten, ja, då fördelar man litet. Om tillväxten är stor,
ja, då fördelar man mycket. Det är inte så, att varje människas lika värde
och rättigheter i dessa sammanhang gäller ändå. Men man måste väl ändå
fördela det som finns, Bengt Lindqvist, och göra det på ett rättvist sätt. Hela
grupper kan inte ställas utanför. Det är det som vi avser när vi talar om den
sociala nedrustning som nu pågår. Det blir helt enkelt en urholkning vad gäl-
ler de sociala rättigheter som har funnits. Det generella skyddsnätet som har
funnits i Sverige urholkas alltså. Grupp efter grupp faller igenom, i takt med
minskningen av tillväxten.
Jag tycker att det vore mera rakryggat att säga rent ut: Vi har inte råd med
jämlikhet i det här landet. Vi har inte råd att vara solidariska. Jag tror att
fler skulle reagera på så raka besked.
Anf. 112 ANITA STENBERG (mp) replik:
Herr talman! Statsrådet Lindqvist svarade inte beträffande mina propåer
om EG och kvinnorna. Vad händer med familjepolitiken efter ett eventuellt
inträde i EG? Och hur kan staten låta uppgifter föras över till kommunerna
utan att dessa uppgifter åtföljs av medel? Vidare har jag tagit upp frågan om
det kommunala och landstingskommunala skattestoppet kontra höjda avgif-
ter inom kommunerna. Regeringen har ju redan fått göra en korrigering när
det gäller vissa pensionärers situation. Men hur blir det för övriga grupper
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
129
9 Riksdagens protokoll 1990191:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
130
som måste acceptera höjda avgifter och som sedan kanske blir socialbidrags-
mottagare?
Slutligen: Anser statsrådet att Malmö kommun med ett underskott om 410
milj. kr. som enda kommun i landet skall klara en förlängning av föräldraför-
säkringen med tre månader?
Anf. 113 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):
Herr talman! Beträffande Anita Stenbergs allra sista fråga vill jag säga att
Malmö kommun har inkommit med en hemställan till regeringen om att vi
skall skapa förutsättningar för Malmö kommun att genomföra en egen för-
äldraförsäkring. Den frågan kommer vi att bereda snabbt. Något besked kan
jag inte ge nu. Det här är en ganska komplicerad fråga ur lagstiftningssyn-
punkt.
När det gäller EG och socialpolitiken har flera här gett uttryck för farhå-
gor, framför allt gäller det Gudrun Schyman och Anita Stenberg, beträf-
fande utvecklingen framöver. Det är klart att vi skall vara väldigt uppmärk-
samma på och väl analysera förutsättningarna för vad som kan göras med
socialpolitiken vid ett kommande närmande till EG. Jag tycker att det när-
mast är en demokratisk uppgift för oss att se till att de förutsättningarna klar-
läggs. Det arbetet räknar vi naturligtvis med att göra i samband med att vi
förbereder och genomför förhandlingarna om ett medlemskap. Vi räknar
med att klara analyser skall finnas tillgängliga, när vi en gång skall fatta be-
slut om medlemskap eller inte medlemskap.
Men i dag är det svårt att få klart för sig vad det här kommer att innebära.
Det handlar dels om formella ting, om vad som krävs i de kommande för-
handlingarna från den andra parten - något som vi ännu inte kan över-
blicka - dels om de olika påtryckningar, influenser, som blir följden av öpp-
nare gränser till en stor gemenskap.
Vad vi också skall komma ihåg är att Sverige har ökade möjligheter att
påverka andra att föra ut våra lösningar. Europa ropar på lösningar när det
gäller familjepolitiken. Man är där inne i samma utveckling när det gäller
familjemönstren som vi har varit. Man har inte alls förberett sig på denna
utveckling. Jag tror att Sverige kommer att bli ett mycket intressant land att
studera utifrån ett familjepolitiskt perspektiv. Helt avgörande förvåra hand-
lingsmöjligheter blir den ekonomiska utvecklingen. Har vi en stark eko-
nomi, kommer vi att ha handlingsfrihet i de flesta avseenden också inom EG.
Det är den helt avgörande frågan. Väldigt mycket talar för att det är nödvän-
digt för Sverige att ha ett mycket nära samarbete, eventuellt medlemskap,
med EG för att kunna bibehålla en sund ekonomisk utveckling.
Beträffande barn under 18 månader, herr talman, skulle jag vilja säga till
Gudrun Schyman: Ta fram en dokumentation på vad det egentligen är kom-
munerna har för sig. An så länge är det vaga antydningar. Jag vill veta om
kommunerna i praktiken har stängt av möjligheterna för människor att få
plats på dagis för sina barn som är under 18 månader. Jag hänvisar till vad
jag sade om förturerna tidigare och de rättigheter som familjerna i den situa-
tionen faktiskt har. Jag tror att kommunerna tillämpar i varje fall förtursreg-
lerna. Men låt oss se på bevisen för motsatsen så att vi kan diskutera situatio-
nen därefter.
Jag vill peka på de möjligheter som barnkonventionen öppnar för oss alla
att lyfta fram barnens ställning i samhället, de möjligheter barnkonventio-
nen ger oss att föra en dialog i det svenska samhället kring barnens situation,
inte som en engångsföreteelse därför att vi just har antagit barnkonventio-
nen utan i samband med de regelbundna rapporteringar som skall ske om
hur Sverige tillämpar barnkonventionen. I och med barnkonventionen har
barnens situation hamnat på dagordningen permanent. Det hänger i hög
grad på oss själva att göra något fint av det - detta med anledning av Anita
Stenbergs första inlägg.
Jag tror alltså att vi nu skall anstränga oss för att utifrån barnkonventionen
söka finna former för en pågående analys kring barnens situation i förhål-
lande till samhällsutvecklingen och i förhållande till de åtgärder som vi vidtar
och på det sättet, gärna tillsammans med de organisationer som kämpar för
barnens rätt, lyfta fram barnens situation. Ett första sådant steg är att vi från
regeringens sida inbjuder frivilligorganisationerna till en konferens den 25
mars i år just kring temat barns ställning i det svenska samhället. Det är ett
första förberedande steg inför den rapport om tillståndet i Sverige som skall
utformas 1992. Att vi gör det så tidigt beror just på att vi vill ha tid på oss att
följa upp de frågor som kan komma fram vid ett sådant här tillfälle. Det kan
bli ett brett utvecklingsarbete för våra barn, med tonvikt på barn med behov
av särskilt stöd.
Ulla Tilländer säger att 40% står utanför barnomsorgen. Det är möjligt
att Ulla Tilländer tycker att nästan 40 % är ungefär det samma som 14 %.
Det gör inte jag. Det är 14 % som står utanför barnomsorgen i dag. 86 % har
nämligen barnomsorg. Det är inte vi i socialdepartementet som har hittat på
detta, utan den stora barnomsorgsundersökningen visar det. Myten att stora
grupper står utanför dagens barnomsorg tycker jag att vi därmed har tagit
död på. Dessutom är många av de 14 % som inte har barnomsorg hemma
med sina barn med stöd från föräldraförsäkringen. Så är det.
Till Sten Svensson angående uppföljningen av äldrereformen: Det finns
beskrivet i propositionen, som antogs av riksdagen på Luciadagen i fjol, ett
ekonomiskt regleringssystem. Tyvärr är det komplicerat. Det måste vara det
för att vi skall träffa rätt. Så det tar litet tid att sätta sig in i det. En del av
förutsättningarna, största delen, skall kommunerna och landstingen ansvara
för genom att ta fram beräkningsunderlaget. De har riktlinjer och anvis-
ningar i propositionen och också i skrivelser som har gått ut från kommun-
och landstingsförbunden och från socialdepartementet om hur de skall ar-
beta. Ett stort antal landsting och landstingsområden har klarat av detta. Jag
tror att man också i Skaraborgs län kommer att lyckas med den uppgiften.
Summan av åtgärderna är att varje kommun skall få över de pengar som
motsvarar det nya åtagandet. För det behövs alltså en rad olika åtgärder, inte
bara skatteväxling.
Sten Svensson tycker att vi skall göra någonting för att utveckla boendeal-
ternativen. Jag skulle vilja bolla bollen tillbaka med viss skärpa. Den propo-
sition som antogs på Luciadagen förra året utgör en kraftfull utvecklingsplan
för att få fart på byggandet av boendealternativen. Det finns 2 miljarder i
statligt stöd till utbyggnad av gruppbostäder. Det finns runt 10 miljarder i
form av det betalningsansvarssystem som införs och som kommer att göra att
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
131
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
132
kommunerna blir starkt intresserade av att få fram alternativ till långvården.
Detta har moderaterna tyvärr gått emot, vilket innebär att moderaterna
också gått emot de pengar som finns med i reformen, 5,5 miljarder. Det hade
enligt min mening varit sättet att i dag skjuta fart på utbyggnaden av boen-
dealternativen.
Herr talman! Jag vill till slut återknyta till familjepolitiken. Det är min
förhoppning att vi mycket snart, med hjälp av det arbete som nu pågår i kom-
munerna, skall kunna fullfölja riksdagens beslut från 1985 om en förskola
för alla barn. Det är ett beslut där alla barns rätt till plats hävdas och garante-
ras att förskolan har kvalitet och innehåll att erbjuda våra barn. Jag tycker
att vi borde kunna samlas omkring den uppgiften. Det hör enligt min upp-
fattning till de allra viktigaste uppgifter som vi har inom barnomsorgsområ-
det att fullfölja den barnomsorg som vi har beslutat om. Det blev en liten
senareläggning jämfört med vad vi planerade 1985. Skälen härtill har vi re-
dovisat många gånger, och de har att göra med ett extremt ökat barnafö-
dande. Det finns 90 000 fler barn nu än 1985. Ett så stort antal hade våra
experter inte förutsett. Det är glädjande att det är fler barn, men givetvis har
också uppgiften att fullfölja utbyggnaden blivit större. Låt oss förenas kring
beslutet att bygga färdigt och därmed fullfölja en djärv plan, som egentligen
har förverkligats under ungefär 20 år, till stöd för våra barn och för familjer
med små barn.
Anf. 114 INGRID HEMMINGSSON (m):
Herr talman! Bengt Lindqvist sade tidigare att familjepolitiken kommer
att spela en väldigt viktig roll i valrörelsen. Han hälsar det med tillfredsstäl-
lelse. Det gör vi moderater också. Därför är det bra att vi här i kväll får en
omgång till om barnomsorgen och familjepolitiken, för jag tänker också
vända mig till Bengt Lindqvist.
Det måste vara något som är fel när familjer i vanliga inkomstlägen inte
kan leva på sin lön när skatten är betald. Allt fler människor utanför denna
kammare ställer sig frågan: Vad är det som har gått snett?
Den socialdemokratiska familjepolitiken har helt enkelt blivit en familje-
fälla av stora mått, och dessutom har den blivit allt finmaskigare. Familjer-
nas möjligheter att påverka sin tillvaro minskar undan för undan. Familjen
beskattas så hårt att den blir helt beroende av bidrag. De socialdemokratiska
patentlösningarna innebär att politiska beslut även skall styra familjerna när
det gäller omsorgen om barnen.
Den senaste skatteomläggningen medförde momshöjningar och så kraf-
tiga hyreshöjningar att många måste vänta med att betala sina räkningar tills
de högre bostadsbidragen har betalats ut. De rekordhöga skattehöjningar
som drivits igenom sedan regeringsskiftet 1982 har drabbat barnfamiljerna
hårdare än andra grupper med samma inkomster. Det tas ingen hänsyn vid
beskattningen till familjernas försörjningsbörda. Det ökar bidragsberoen-
det.
Det tidigare förvärvsavdraget har avskaffats, liksom den särskilda skatte-
reduktionen för barnfamiljer med en inkomst. Höjningen av moms och
andra indirekta skatter, som för olja och bensin, har slagit särskilt hårt mot
barnfamiljerna. Sådan är situationen.
Socialdemokraterna slår sig för bröstet och talar om hur mycket barnbi-
draget höjts. Det är inte särskilt imponerande, eftersom det endast motsva-
rar en mindre del av de skattehöjningar som samtidigt drivits igenom tidi-
gare. Många unga familjer har också genom den socialdemokratiska politi-
ken berövats möjligheten att spara pengar för att klara vardagens påfrest-
ningar.
Eftersom allt fler anser att något är fel när verkligheten ser ut som den
gör, är det nödvändigt med en ändring. Det kan endast åstadkommas genom
ett regeringsskifte.
Vi har tidigare i dag redovisat att skattetrycket målmedvetet måste sän-
kas. Det skulle ge familjerna åtskilligt mera pengar att förfoga över, och
framför allt skulle familjerna kunna komma ifrån sitt bidragsberoende.
Det är nödvändigt att vid beskattning ta hänsyn till försörjningsbördan.
Det har vi påpekat många gånger. Därför vill vi införa ett grundavdrag för
varje barn och avdragsrätt för barntillsynskostnader. Med vårt förslag ökar
grundavdraget för varje barn, och vi återställer därmed flerbarnstillägget,
som regeringen har försämrat.
På detta sätt får barnfamiljerna äntligen en chans att med egen kraft för-
bättra sin standard och själva avgöra vad som är viktigt för dem. Genom att
skapa ekonomiskt utrymme för egna val får familjernas egna värderingar ett
större utrymme.
Dagens och morgondagens unga föräldrar kommer aldrig att finna sig i att
politiker styr deras tillvaro. Det är naturligtvis svårt för socialdemokrater att
tänka sig att de inte skall bestämma allt. Detta framkommer med all tydlig-
het av en socialdemokratisk skrift som nyligen utkommit. En av de tre princi-
per som där anses vara av avgörande betydelse lyder: Demokratisk styrning
så att verksamheten planeras för alla barn.
Detta talar sitt tydliga språk. Föräldrar göre sig inte besvär. Politiker vet
bäst vad som är bra för barnen.
Förstår inte socialdemokraterna och Bengt Lindqvist att er inställning är
förlegad? Jag tyckte mig höra Bengt Lindqvist säga i en tidigare replik att
det var den borgerliga inställningen som var förlegad, men det är ju precis
tvärtom. Det är ju socialdemokraterna som inte har hängt med, och det
kommer med tiden att visa sig, och har redan börjat. För många föräldrar
känns det nämligen alltmer viktigt, viktigare än mycket annat, att själva ta
hand om barnen under den tiden som de är små, att själva välja och ta an-
svar. I dag finns det inga som helst ekonomiska möjligheter för dessa föräld-
rar att välja i enlighet med sina värderingar. De har inte heller några möjlig-
heter att välja annan barnomsorg än den som kommunen erbjuder, eftersom
de då får betala allt ur egen portmonnä. Det är inte bara ett fåtal som befin-
ner sig i denna situation, utan det är föräldrar till nära hälften av alla barn
mellan ett och sju år. Vi har tidigare här hört hur många som får del av barn-
omsorgen. Då framkom det att det nu är 86%. Detta beror naturligtvis på
vad man lägger in i detta. Denna frisering måste ha gjorts nyligen, vilket
skulle innebära att det inte finns några köer. Men verkligheten ser faktiskt
annorlunda ut. Enligt SCBs siffror i början av januari 1991 om hur många
som får del av den kommunala barnomsorgen så kvarstår de 40 % som vis-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
133
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
134
serligen kanske har någon del av öppen omsorg men som måste betala sin
barnomsorg själva.
Den socialdemokratiska familjepolitiken, som bygger på principen demo-
kratisk styrning så att verksamheten planeras för alla barn, innebär att det
samlade familjestödet förskjuts alltmer mot den kommunala barnomsorgen
som alla måste vara med och finansiera men som bara en del får del av.
Nu inför valet är det naturligtvis dags för socialdemokraterna att åter-
komma med löftet om kommunal barnomsorg till alla och utbyggd föräldra-
försäkring. Visserligen innebär det inte att löftet uppfylls. Men vi har i dag
hört att det trots detta innebär att allt satsas på den dyraste barnomsorgsfor-
men med allt färre valmöjligheter för föräldrar som vill ordna omsorgen på
annat sätt för sina barri.
En utbyggd föräldraförsäkring utöver de tolv månader som vi alla är över-
ens om innebär att stora resurser ges till dem som har de högsta inkoms-
terna - jag tror att det var Ulla Tilländer som tog upp detta i dag - medan
andra får 60 kr. per dag. Vilka är då dessa andra? Jo, det är de som studerar,
är arbetslösa eller har haft otur med planeringen av barnafödandet, eller de
som har valt att själva ta hand som sina barn. De senare hotar enligt socialde-
mokratiskt talesätt jämställdheten, och deras arbete skall inte räknas som
arbete, vilket har diskuterats här i kammaren tidigare.
Jag vill ställa några frågor till Bengt Lindqvist. En nybyggd barnomsorgs-
plats för ett- och tvååringar kan kosta betydligt över 100 000 kr. per år i drifts-
kostnader. Hur har socialdemokraterna tänkt att klara utbyggnaden? Blir
det nya skattehöjningar?
Jag har ytterligare en fråga. Vilket svar vill Bengt Lindqvist ge till Kjell-
Åke Stolt från Östersund, som till kammarrätten har överklagat Östersunds
kommuns beslut att avslå en ansökan om vårdnadsbidrag? Kjell-Åke Stolt
säger att han och hans sambo själva vill ta ansvar för sina barn och inte över-
låta det till kommunen.
Anf. 115 INGVAR BJÖRK (s):
Herr talman! Jag tänker i detta mitt anförande ta upp de handikappades
problem.
Man har gjort olika beräkningar av de handikappades antal, och de flesta
menar nog att de utgör ca 10 % av befolkningen, dvs. omkring 800 000.
Den svenska handikapprörelsen organiserar mer än 450 000 människor
och är därigenom en av de stora folkrörelserna.
Jag är självfallet helt medveten om att de handikappade fått det allt bättre
under den tid som vi har byggt upp välfärdsstaten. Men - och det är det vik-
tiga - de handikappade är fortfarande en eftersatt grupp människor i samhäl-
let.
De människor i vårt samhälle som har omfattande funktionshinder skall
få ett sådant stöd att detta leder till att full delaktighet och jämlikhet uppnås.
Men ett sådant stöd har ej till fullo getts.
Nå, vari består nu skillnaderna? Jo, enligt den nu sittande handikapput-
redningen tar exempelvis kommunerna ut olika avgifter för de tjänster som
de lämnar till de handikappade.
Låt mig då ta ett exempel. Handikapputredningen gjorde en jämförelse
mellan tio olika kommuner och kunde konstatera att den disponibla inkoms-
ten varierade med 16 000 kr. per år. Det som orsakade dessa stora skillnader
var det kommunala bostadstilläggets storlek och avgifterna för färdtjänst och
hemtjänst.
I en motion som Börje Nilsson och jag har väckt till årets riksdag framhål-
ler vi bl.a. följande som gäller färdtjänst.
Under uppbyggnadsskedet av färdtjänsten har kommunerna bemödat sig
om att ge en god service för de människor som genom ett funktionshinder är
utestängda från andra kommunikationsmedel.
Nu tycks emellertid ambitionen avta i takt med kommunernas försämrade
ekonomi. Då kommunerna tvingas till besparingsåtgärder är färdtjänsten ty-
värr ett av de ansvarsområden som blir föremål för besparingar.
Den mest markanta besparingsåtgärden är samåkningen. Följden med
samåkningen blir att spontana resor förhindras, väntetiderna blir allt längre,
resvägarna längre och jobbigare. Man kan inte passa tider hos läkare, tand-
läkare, behandlingar, frisör, etc. Besparingsåtgärderna medför också att an-
talet resor per månad minskas, att resor tillåts endast under vissa tider på
dygnet, ändringar av zonindelningar som innebär högre reskostnader, för-
bjudna resor under ”röda dagar”, etc.
År 1979 tillkom lagen om handikappanpassning av allmänna färdmedel.
Färdmedlen skulle under en tioårsperiod successivt anpassas och år 1989
vara anpassade för människor med funktionsnedsättningar.
De åtgärder som hittills vidtagits uppfyller dock inte de krav som ställdes
vid förarbetena till lagen. Således utestängs många människor från att an-
vända kollektiva färdmedel och hänvisas till färdtjänsten.
Kommunernas ansvar när det gäller färdtänsten framgår av förarbetena
till socialtjänslagen där det sägs: Färdtjänsten bör dimensioneras så att den
kan möta de behov av service som finns hos yngre och äldre.
Det är beklagligt att konstatera att kommunerna i sin besparingsiver tar
avstånd från det ansvar som åvilar dem.
Kommunerna har sedan 1974 erhållit statligt bidrag till en del av sina färd-
tjänstkostnader. Det måste i dag, med tanke på den ansträngda ekonomin,
finnas möjlighet att förknippa det statliga bidraget till kommunerna med
krav på viss kvalitet på färdtjänsten. Kommunerna bör uppmanas att t.ex.
arbeta för genomförande av länsfärdtjänst, som med gott resultat finns ge-
nomförd i Stockholms och Östergötlands län.
Socialstyrelsen, som är verkställande myndighet, bör innan bidrag utgår
kräva en noggrann och specificerad redogörelse av kommunerna om hur
färdtjänsten organiseras och finansieras. Det bör åvila socialstyrelsen att
göra uppföljningar och på så sätt följa utvecklingen inom färdtjänstområdet
i kommunerna.
Herr talman! Låt mig ta ett annat exempel. En viktig utgångspunkt för
handikappolitiken är den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen. Den inne-
bär att miljöer skall utformas och verksamheter bedrivas så att de blir till-
gängliga för alla människor.
Om en verksamhet måste anpassas i något avseende för att bli tillgänglig
för handikappade skall anpassningsåtgärden finansieras på samma sätt som
verksamheter i övrigt.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
135
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
136
Denna ansvars- och finansieringsprincip tycker jag är riktig och välmotive-
rad, men någon lagstiftning har ej tillkommit på detta område.
Den nu sittande handikapputredningen gjorde en undersökning av hur an-
svars- och finansieringsprincipen slagit ut. Man kom då fram till följande
slutsats enligt ett citat ur skriften Handikapp och välfärd, som har getts ut av
handikapputredningen: ”Det ligger nära hands att tro att många av dem som
inte svarat inte känner till principen och kanske också vidtagit för få åtgärder
för att öka tillgängligheten.” Det var en stor mängd som inte svarade.
Herr talman! Låt mig avslutningsvis få framföra följande.
Handikappolitiken måste syfta till att klyftorna mellan handikappade och
övriga människor utjämnas. Detta arbete får inte påverkas av svängningar i
samhällsekonomin. Även om den är hårt ansträngd måste man vidta åtgär-
der så att full delaktighet och gemenskap skapas.
Anf. 116 MARGÖ INGVARDSSON (v):
Herr talman! För ungefär en vecka sedan kunde vi i en av våra kvällstid-
ningar läsa ett reportage om Allan Larsson, vår nye finansminister, när han
var på besök hemma hos sin gamla mamma. Rubriken på detta reportage
handlade om att pensionärerna inte längre behöver oroa sig, för nu har rege-
ringen insett att skattereformen håller på att knäcka pensionärerna och att
deras pengar inte räcker till. Längre fram i artikeln fortsatte Allan Larsson
att lugna pensionärerna. Han sade att både han och socialminister Ingela
Thalén har mammor som är låginkomstpensionärer. Därför skulle socialmi-
nistern och finansministern hålla sig väl informerade om hur pensionärerna
egentligen har det.
Jag vill inte ironisera på något sätt, för jag tycker att det är väldigt bra om
man tillgodogör sig närståendes erfarenheter. Men det är synd att regeringen
inte har haft någon kontakt med sina mammor redan före skatteomlägg-
ningen. Då hade det kanske gått att undvika att låginkomstpensionärerna
hamnade i den här situationen.
I gårdagens debatt gav statsministern besked om att pensionärerna skulle
få ett extra KBT, och att det skulle utgå retroaktivt. Detta var ett alldeles för
vagt besked, anser jag och många pensionärer som vet vad det handlar om,
för att pensionärerna skall känna sig lugnade. Jag vill därför fråga socialmi-
nistern: Har regeringen något färdigt förslag om hur det extra stödet till pen-
sionärerna skall utformas? Från vilken dag kan de få pengarna? De flesta
befinner sig faktiskt i en akut situation, och inför månadsskiftet februari-
mars har de att välja mellan att betala hyran eller använda pengarna till mat.
Så allvarlig är situationen.
Jag borde egentligen rikta mig till folkpartiet när jag frågar hur pensionä-
rerna skall välja. Anne Wibble har nämligen rest land och rike runt, och jag
har hört henne prisa skattereformen för att den innebär en valfrihet. Hon
sade ungefär så här: Nu får låginkomsttagare avgöra om de skall använda
pengarna till sina dyra hyror eller om de skall använda dem till mat. Pensio-
närerna undrar nu inför månadsskiftet om de skall betala hyran eller om de
skall använda pengarna till mat.
Jag skulle också vilja veta hur regeringen har räknat. Statsministern sade
i går att det rörde sig om 50-60 000 pensionärer som befann sig i denna situa-
tion. Hur vet man det? Det är ju 540 000 pensionärer som har så låg inkomst
att de är berättigade till kommunalt bostadstillägg. Dessutom är det hyran
som avgör vilken ekonomi pensionärerna har, dvs. om de hamnar under so-
cialbidragsnormen eller inte.
För en pensionär, som bara har folkpension och pensionstillskott och som
bor i en kommun där KBT utbetalas precis efter normen, är gränsen 2 500
kr. för vad hyran får kosta, om man skall hamna under socialbidragsnormen.
Jag skulle alltså vilja veta mer om hur regeringen har tänkt sig att betala det
extra stödet, och framför allt när.
Vänsterpartiet har i anslutning till budgetpropositionen lagt fram förslag
om en höjning av det kommunala bostadstillägget. Det är det enda instru-
ment som finns i dag och som direkt riktar sig till den här gruppen av pensio-
närer. Vi har lagt fram detta förslag trots att vi är medvetna om att varje gång
riksdagen beslutar om en höjning av det kommunala bostadstillägget, dvs.
när hyresgränserna höjs, får detta till följd att kommuner som har betalat ut
mer än den fastställa normen sänker bidragen. Så när riksdagen har beslutat
att pensionärerna skall få högre KBT, har effekten blivit att pensionärer i
många kommuner har fått lägre KBT. Detta måste undvikas i fortsättningen.
Jag vet bara ett sätt att komma till rätta med detta, nämligen att systemet
ändras så att KBT utbetalas i förhållande till den faktiska hyran på orten -
jag undrar om socialministern har något annat förslag. Då måste det faststäl-
las vad som är en rimlig standard för en pensionär, t.ex. två rum och kök
för en ensamtående pensionär. Såvitt jag förstår är detta det enda sättet att
komma ifrån kommunernas manipulation med olika egna gränser. Staten
måste också ta ett större kostnadsansvar i fråga om pensionärernas bostads-
tillägg.
Om vi här i riksdagen beslutar att med statliga medel anslå ytterligare 200
milj. kr. till KBT, innebär ju detta att kommunerna måste plocka fram 600
milj. kr. I detta sammanhang vill jag också fråga: Hur kommer den aviserade
utredningen av de kommunala bostadstilläggen att se ut? Blir det en expert-
utredning på departementsnivå eller är det tänkt att de skall bli en parlamen-
tariskt sammansatt utredning med representanter för alla partier?
För pensionärerna är det inte bara höga hyror som följer i skattereformens
spår. Pensionerna är inte längre värdesäkrade. Genom skatteomläggningen
fick medelinkomsttagare och höginkomsttagare en påtagligt sänkt inkomst-
skatt. Till stora delar har detta finansierats genom en ökad indirekt beskatt-
ning. En ökad indirekt beskattning gör att prisindex ökar och att basbelop-
pet höjs. Eftersom pensionerna utgår efter basbeloppet, skulle de ha höjts
rejält i år. Men regeringen anser att om den ökade indirekta beskattningen
får slå igenom fullt ut på basbeloppet, skulle pensionärerna få ut dubbelt av
skatteomläggningen. Så menade faktiskt regeringen. Därför beslöt rege-
ringen tillsammans med folkpartiet att reducera basbeloppshöjningen för
1991 och 1992 med 2,9% resp. 3,1 %. På det här sättet sparade statenen och
en halv miljard kronor.
Ar regeringen och folkpartiet beredda att tänka om nu när ni har sett re-
sultatet av skatteomläggningen, att pensionärerna som grupp förlorat på
den? Kommer ni att återställa värdesäkringen av pensionerna?
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
137
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
Anf. 117 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Margö Ingvardsson gör samma sak som alla andra som är
emot skattereformen. Hon skyller allt elände på skattereformen. Jag vill då
påminna om att kostnadsökningarna i samband med skattereformen har
kompenserats nästan fullt ut med höjningen av KBT och med pensionshöj-
ningen. Det finns säkert vissa pensionärer som inte blir fullt kompenserade.
Det räknade vi också med när överenskommelsen träffades och därför skulle
man omgående göra en utvärdering. Därutöver har det tillkommit en rejäl
kostnadsökning som beror på att regeringen inte har klarat att sköta ekono-
min, och det skall vi i folkpartiet inte behöva stå till svars för.
I min hemkommun är hyreshöjningen ca 100 kr./m2 inom det kommunala
bostadsbolaget. Av denna höjning står skattereformen för ungefär 60 kr.
Margö Ingvardsson klumpar ihop alla pensionärer i en grupp, men detta
handlar om en mindre grupp som just nu har en mycket besvärlig ekonomisk
situation. Den stora vinsten är emellertid att samhällsekonomin förbättras
så att det blir ett garanterat underlag för att man skall kunna behålla pensio-
nerna och fortsätta att bygga ut den sociala välfärden. Det stora bekymret
var ju att samhällsekonomin försämrades så kraftigt under hela 80-talet. Det
var nödvändigt att bryta denna trend just med omtanke om pensionärerna
och deras pensioner.
Anf. 118 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag förstår till fullo att folkpartiet tycker att det känns besvä-
rande i dag, när man ser effekterna av skattereformen. Pensionärerna har
inte fått kompensation för de fördyringar som skattereformen har medfört.
Om vi tittar på vad regeringen och fokpartiet tillsammans har ansett vara
en lagom kompensation för pensionärerna, är det först höjningen av pen-
sionstillskottet från 50 till 54%. Det gör 107 kr. per månad till pensionä-
rerna. Höjningen av hyresgränserna för KBT med 200 kr. i månaden ger en
pensionär 160 kr. i månaden. Tillsammans blir det 267 kr. som kompensation
för skatteomläggningen. Jag kan bara jämföra den summa som pensionä-
rerna fick med det jag själv som höginkomsttagare fick som skattelindring.
Jag fick drygt 3 000 kr. mer i plånboken. Det är rena hånet mot de pensionä-
rer som samtidigt ser att de har varit med och betalat min och alla andra
höginkomsttagares skattesänkning.
Folkpartiet har ett delat ansvar med socialdemokraterna för den här refor-
men. Men jag förstår att man nu vill dra sig undan. Jag undrar om inte folk-
partiet också snart känner sig skyldigt att hjälpa till att åter värdesäkra pen-
sionerna.
Anf. 119 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp) replik:
Herr talman! Nej, Margö Ingvardsson, vi känner oss inte alls besvärade
över skattereformen i folkpartiet. Det var inte det vi är besvärade över. Det
vi är besvärade över är den falska propaganda som motståndare till skattere-
formen bedriver ute i buskarna. Man försöker lägga hela kostnadsökningen
och allt elände som finns på skattereformen. Det är där det stora felet ligger.
Det mesta av kostnadsökningen har kompenserats, men det finns sanno-
138
likt vissa, en marginell del, pensionärer som får underskott. Det skall kom-
penseras. Det sade vi redan när överenskommelsen gjordes.
Anf. 120 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Tiderna har förändrats och pensionärerna är numera en
ganska pigg grupp, som både kan följa samhällsdebatten och klara av att
räkna. De kan räkna ut att 4%, som de fick i kompensation vid höjningen
av pensionstillskottet, är 107 kr. Det kan titta på hur mycket mer de fick i
det kommunala bostadstillägget. De kan också läsa sina hyresavier, precis
som Ingrid Ronne-Björkqvist och jag kan göra. De kan konstatera att de i
genomsnitt har fått 500 kr. mer i hyreshöjning, som en direkt följd av skatte-
omläggningen.
Ingrid Ronne-Björkqvist och hennes parti har haft en aktiv del i och ett
stort ansvar för att pensionärerna har hamnat i den situation som de befinner
sig i. Jag tycker att det är rimligt att Ingrid Ronne-Björkqvist och hennes
parti är med och försöker rätta till detta. Men hittills har ni helt ställt er utan-
för debatten. Ni bara vägrar att inse vilka konsekvenser er skatteomläggning
har fått för de sämst ställda.
Tredje vice talmannen anmälde att Ingrid Ronne-Björkqvist anhållit att
till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 121 Socialminister INGELA THALÉN (s):
Herr talman! Socialdemokraterna hävdar allas rätt till arbete och vill föra
en politik för rättvis fördelning. Socialdemokraterna vill reformera och för-
nya det svenska folkhem som byggts upp av tidigare generationer. Genom
sin välfärdspolitik har Sverige dramatiskt minskat klassklyftorna och gett
medborgarna en grundläggande trygghet. Grunden är lagd till allas rätt att
bo bra, få en god utbildning, vård och omsorg samt inkomsttrygghet vid sjuk-
dom och ålderdom. Utifrån målet frihet, jämlikhet och solidaritet vill social-
demokraterna pröva nya vägar för att komma till rätta med kvarvarande
orättvisor. Jag är övertygad om att en övervägande majoritet av det svenska
folket vill att vi värnar om, men också utvecklar, denna svenska modell.
För att säkra detta krävs en långsiktigt stark ekonomi med tillväxt, arbete
och sunda finanser. Skattereformen är en stor och viktig reform, vars syfte
är att bidra till att klara detta. Vi socialdemokrater sade tillsammans med
folkpartiet redan i somras att en så stor och genomgripande reform kan få
vissa skevheter som effekt i övergångsskedet. Men i så fall skall de rättas till.
Det är därför som vi också har tillsatt en utvärderingsgrupp.
Skattereformens stora effekt innebär att vi omfördelar beskattningen från
inkomst av arbete till inkomst av kapital. Vi gör insynen i och översikten
över skattefrågorna betydligt enklare och klarare. Detta i sig är en stor vinst
för samhället.
I morgon överlämnar regeringen till lagrådet förslag om arbetsmiljö och
rehabilitering. Dessa förslag grundas på det långsiktiga arbete som rege-
ringen inledde i mitten av 80-talet. Förslagen skärper arbetsgivarens och för-
säkringskassornas ansvar för rehabilitering och ger den enskilde rätt till full
lön under rehabiliteringen. Våra förslag utgår från en stark tilltro till männi-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
139
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
140
skors vilja att arbeta. Vi vet att långvarig sjukskrivning eller förtidspension,
precis som arbetslöshet, leder till att människor förlorar fotfästet i tillvaron.
Med de förslag vi nu presenterar tar vi ännu ett steg i rätt riktning. Vägen
mot utslagning skall vändas till en väg tillbaka till arbete.
Debatten under den senaste veckan har kretsat kring frågan om rege-
ringen nu skall köras över av LO eller tvärtom, i fråga om samordningen av
sjuk- och arbetsskadepenningen. Detta är ett ytligt sätt att debattera en så
viktig och omfattande fråga. Samordningen av sjuk- och arbetsskade-
penningen är av stor betydelse för att skapa goda förutsättningar för rehabili-
teringsarbetet. Regeringen har klart deklarerat sin avsikt att genomföra en
sådan samordning. Men avsikten har inte varit att den som bedömts vara
arbetsskadad skall förlora på detta. Vår utgångspunkt har varit att arbets-
skadeförsäkringen tillsammans med de avtal om arbetsskada som finns mel-
lan arbetsmarknadens parter skall skydda den som bedömts vara arbetsska-
dad.
Vid de diskussioner jag har fört med LO, TCO och SAF har dessa fram-
fört att förändringarna i lagen får så stor effekt på avtalen, både tekniskt och
ekonomiskt, att det krävs mer tid. På deras begäran, och efter diskussioner
med folkpartiet, har jag funnit att dessa frågor bör beredas ytterligare till-
sammans med parterna på arbetsmarknaden innan tidpunkten för en sam-
ordning fastställs. Min utgångspunkt är: Den som har blivit bedömd som ar-
betsskadad skall inte förlora på detta. Arbetsgivaren skall ha ansvar för de
arbetsskador som inträffar och vägen tillbaka till arbetet skall underlättas
och vara rak.
Under de senaste veckorna har debatten också handlat om skatterefor-
mens konsekvenser. Jag tror att den debatten har varit mycket likartad den
som har förts i kammaren alldeles nyss. Regeringen har noga följt utveck-
lingen, och våra beräkningar visar att de flesta grupper får det lika bra som
tidigare eller bättre efter skattereformen. Det gäller t.ex. ensamstående för-
äldrar, som bl.a. får ökade barnbidrag och bostadsbidrag. De flesta av dem
får en något bättre ekonomi nu.
Men det finns en grupp, som nu har diskuterats och som vi redan har kun-
nat konstatera behöver omedelbart ökat stöd. Det gäller de pensionärer som
har låg eller ingen ATP, som också har hög hyra och bor i kommuner med
lågt kommunalt bostadstillägg. Statsministern redovisade i går regeringens
planer för den gruppen. Jag vill betona att när vi nu går in omedelbart, löser
vi upp en akut situation. Samtidigt tänker jag tillsätta en utredning om de
kommunala bostadstilläggen. Dess uppgift blir att se över hur bostadsstödet
skall se ut på litet längre sikt.
Ekonomin är viktig för pensionärerna, men många äldre oroar sig nog
mest för vad som kan hända om de blir sjuka och inte klarar sig själva längre.
Då är det kapaciteten i sjukvården och i äldreomsorgen som är avgörande.
Regeringen har lagt fram förslag, som också har antagits av riksdagen, vilka
ger goda förutsättningar att förbättra äldreomsorgen. Genom att klargöra
ansvaret, ge nya friska pengar och möjlighet för personalen till kompetens-
utveckling blir detta en kraftsamling som ger de gamla trygghet.
Låt mig också få säga någonting om hälso- och sjukvården. Aven inför
hälso- och sjukvårdsutvecklingen är goda finanser, sund ekonomi, arbete
och tillväxt grundläggande. Jag tycker att det finns skäl i dag att ställa sig
frågan vad som är bra och vad som är mindre bra i den svenska sjukvården.
Jag tycker att det bästa är att vi så tydligt i hälso- och sjukvårdslagen uttryckt
våra mål: God hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen.
Den positiva hälsoutvecklingen kan faktiskt till betydande del tillskrivas
det hälsofrämjande arbete som utförs, t.ex. barn- och mödrahälsovård,
tandvård och skolhälsovård. Denna fråga har varit uppe i debatten och jag
kan säga att just frågan om skolhälsovården för närvarande bereds i rege-
ringskansliet. Enligt min uppfattning är det oerhört viktigt att barn och ung-
domar får tillgång till en god förebyggande hälsovård och till en god sjukvård
under sin utveckling.
Folkhälsa och folkhälsopolitik bör bli 90-talets viktigaste fråga. Det är inte
svårt att hitta fakta som styrker uppfattningen att svenskarna är ett av värl-
dens friskaste folk och att vi blir allt friskare. Bara under 80-talet har dödlig-
heten minskat mycket kraftigt. Medellivslängden har ökat med 1,6 år för
kvinnor och 1,9 år för män. Denna ökade livslängd har inneburit flera goda
år, dvs. flera år då man fått vara frisk och aktiv.
Det är inte något självklart i andra länder. Den svenska sjukvården är bra.
Vi använder stora resurser till-sjukvård, och vi har en välutbildad och kom-
petent personal. De flesta som kommer i kontakt med sjukvården ger den en
högt betyg. Det visar bl.a. undersökningar som SPRI har gjort. Den positiva
synen på sjukvården beror säkert också på att Sverige, i mycket större ut-
sträckning än andra länder, satsat på att ge de äldsta en god sjukvård. Det
är alltid de gamla som behöver mest och som kommer att behöva mest av
sjukvårdens resurser.
Om vi jämför den offentliga sjukvårdens utgifter per person i olika länder
ser vi att Sverige satsar fem och en halv gånger så mycket på de äldre som på
de yngre. I Tyskland är siffran 2,6 och i t.ex. Frankrike 2,4 gånger. Vad är
det då som inte är bra i den svenska sjukvården? Köer, väntetider, att resur-
serna inte utnyttjas på bästa sätt överallt, de stora lokala variationerna och
en otydlig koppling mellan nyttjade resurser, uppskattade behov och er-
hållna resultat. Men även trögheten i anpassningen av vårdstrukturer till be-
folkningens ändrade behov. Det finns naturligvis förklaringar till detta, dels
den växande andelen äldre människor, dels att införandet av ny teknologi i
vården leder till flaskhalsar.
Det pågår ett starkt utvecklingsarbete på sjukvårdens område sedan en
tid. Där är rationaliseringar och effektiviseringar m.m. grepp som sjukvårds-
huvudmännen använder. Vi måste göra mer för att avskaffa köerna, dels ge-
nom att påskynda det samarbete som startats, och här spelar Dagmar en vik-
tigt roll, dels genom att se befolkningskostnader och ohälsa i ett samman-
hang.
Jag tror att den vårdgaranti som folkpartiet föreslagit, och som socialde-
mokraterna i Landstingsförbundet arbetar för, är en bra väg att gå. Däremot
vill jag varna för den skiss till lösning som moderaterna då och då för fram.
Det som betytt mest för den framgång vi haft med svensk hälsopolitik är
befolkningsansvaret, dvs. ansvaret för förebyggande arbete och folkhälsa
och tillhandahållandeansvaret, dvs. ansvaret för att alla får tillgång till all
sorts vård. För detta krävs demokratisk styrning.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
141
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
142
Herr talman! Förändringar i vården behövs, men förändringar skall styras
demokratiskt utifrån ett befolkningsperspektiv, finansieras solidariskt och
kunna ges efter behov.
Anf. 122 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill först be socialministern tillrättalägga det som statsrå-
det Lindqvist dristade sig till att säga i sin senaste replik. Jag hade då inte
möjlighet att replikera enligt gällande debattordning. Han ville påskina att
vi sade nej till de miljarder som skulle gå till alternativen. Jag tänker då på
den beställning som vi gjorde här i riksdagen, på grundval av att en moderat
reservation vann bifall här i kammaren, att regeringen skulle komma tillbaka
med ett förslag om stimulans av gruppboendet. Utskottet var enigt i hela den
delen av betänkandet. Jag vill be att statsrådet Thalén bekräftar att detta är
en korrekt beskrivning.
Vad vi däremot var oeniga om, och det har jag också tagit upp i debatten,
var de olika betalningsströmmarna. Där föreslog vi sjukvårdsförsäkringen
som vår alternativa finansieringsmodell. Det jag efterlyste i anförandet, och
som missuppfattades, var möjligheten för privata alternativ att göra sig gäl-
lande i konkurrens med de offentliga genom att man gav de privata alternati-
ven möjlighet att verka på rättvisa och lika villkor.
När det gäller situationen för de sämst ställda pensionärerna redovisade
jag i mitt anförande två exempel. De hade visserligen fått det något bättre
på inkomstsidan men oändligt mycket svårare på kostnadssidan genom
skatteomläggningen och inflationens verkningar. Vi har i debatten länge på-
visat och varnat för vad som skulle komma att hända. Pensionärer med låga
pensioner vinner föga om ens något på inkomstskattesänkningarna, men de
drabbas desto hårdare av de skattehöjningar som direkt driver upp levnads-
kostnaderna, inte minst boendekostnaderna, som utgör en stor del av låg-
inkomsttagarnas budget. Pensionärer med ett litet sparkapital får också se
hur detta krymper samman genom den extra inflation på närmare 7 % som
följer av skatteomläggningen.
Vi har också motsatt oss manipultionerna med det basbelopp som bestäm-
mer pensionernas storlek. Detta har vi gjort dels av principiella skäl, dels
med hänvisning till att de höjningar av pensionstillskotten och lägsta KBT
som föreslås samtidigt inte kommer att visa sig tillräckliga. Nu kan vi läsa
i facit. Jag visade i mitt anförande hur detta kommer att slå. Nu erkänner
regeringen att man inte kunde förutse detta och säger att nu skall det bli ett
extra stöd. Man beräknar att 60 000 personer behöver detta stöd. Hur vet
man det? På vilken grund beräknar man detta? Det har funnits uppgifter i
massmedia om att det kan röra sig om 150 000 personer som behöver detta
stöd. Jag tror att sanningen ligger närmare de uppgifter som lämnats i tid-
ningarna än de som regeringen har presenterat. När man inte kunnat förutse
effekterna, vad är det då som säger att man så mycket säkrare kan beräkna
antalet? Jag skulle vilja veta vilka grunder man har räknat på och hur man
skall finansiera det nya stödet.
Anf. 123 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! I mitt anförande ställde jag några frågor till Bengt Lindqvist,
eftersom anförandet handlade om familjepolitik. Detta gjorde jag därför att
Bengt Lindqvist i sitt anförande tidigare tog upp att han var så glad över att
familjepolitiken skulle bli valrörelsens stora fråga. Då tänkte jag att han
självfallet går upp och svarar på detta och är glad över att få en möjlighet att
diskutera det en längre tid här i kammaren.
Nu vänder jag mig i stället till Ingela Thalén, eftersom hon har huvud-
ansvaret för departementet. Då bör man kunna diskutera en så viktig fråga
som familjepolitik även med Ingela Thalén.
Det jag tog upp på slutet och som jag inte riktigt hann med, var hur det
står till i verkligheten. Jag talade om en man som heter Kjell-Åke Stolt. Han
har till kammarrätten överklagat Östersunds kommuns beslut om att avslå
en ansökan om vårdnadsbidrag. Jag vill ha litet synpunkter på detta. Denne
Kjell-Åke Stolt är mycket konfunderad över att det i skrivelsen från Öster-
sunds kommun hänvisas till socialutskottet, som säger att ett vårdnadsbidrag
skulle försvåra utbyggnaden av kommunala daghem. Jag tycker att han får
vara talesman för många föräldrar som tänker likadant. Denne Stolt säger i
sitt brev till kammarrätten att han inte vill lämna sina barn till kommunalt
anställda för att själv endast ansvara för dem när de sover. Han och hans
sambo vill ha hela ansvaret för sina barn. Den här familjen har inte ekono-
miska möjligheter att göra detta. Därför ansökte man om vårdnadsbidrag.
Tycker Ingela Thaléri att det är ett rimligt krav från hans sida? Efter vad jag
förstår kommer han att överklaga så långt det går. Vad vill Ingela Thalén
svara honom i dag? Är det ett rimligt krav att själv få möjlighet att ta hand
sina barn?
Sedan vill jag passa på och rätta till en del saker som Bengt Lindqvist sade
i sitt anförande. Jag vänder mig återigen till Ingela Thalén, eftersom ni väl
ändå har samma åsikter i den här frågan. Bengt Lindqvist sade att det var
stor oreda i den borgerliga familjepolitiken eftersom man vill skära ned det
statliga stödet. Det vi vill göra, och det är väl det som är så svårt för socialde-
mokraterna att förstå, är att låta pengarna följa barnet i stället för att det
skall gå genom politikernas händer. Vi vill för barnets bästa överföra be-
stämmanderätten till föräldrarna i stället för att politikerna skall besluta.
Detta kallar socialdemokraterna för nedskärning. Jag tycker att det verkar
vara litet oreda i den socialdemokratiska föreställningsvärlden. Som jag sade
i mitt anförande tror jag inte att unga föräldrar i framtiden kommer att vara
nöjda med att styras av politiker. De kommer att vilja bestämma själva.
Anf. 124 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag delar inte socialministerns uppfattning att skatteuppgö-
relsen var bra för de lågavlönade. Jag har förmånen att kunna se skatteupp-
görelsen från två håll. Jag kan se dels hur den skulle ha drabbat mig om jag
hade varit kvar som lågavlönad vårdarbetare inom den offentliga sektorn,
dels vad jag får ut av den nu, som högavlönad riksdagsledamot. Hade jag
varit vårdarbetare i dag. hade jag fått knappt 1 000 kr. mer i plånboken. Men
jag bor i samma lägenhet och äter ungefär samma mat.
Jag kan konstatera att jag, om jag hade varit vårdarbetare, skulle ha fått
följa folkpartiets råd och välja om jag ville bo kvar i min lägenhet eller om
jag skulle fortsätta att äta. Jag hade nämligen inte haft råd med bägge de-
larna. Det hade inte den tusenlappen räckt till. Jag fick en hyreshöjning, på
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
143
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
144
grund av skatteuppgörelsen, på drygt 600 kr. i månaden. Men jag är verkli-
gen lycklig att jag är högavlönad riksdagsledamot, för jag vill gärna fortsätta
att både bo och äta varje dag.
Jag tyckte att socialministern hoppade över att tala om hur det skulle gå
till med det extra stödet till pensionärerna. Jag måste säga att jag ofta har
kontakt med min mamma - oftare än man har sådana kontakter i regeringen,
förstår jag - och hon kommer inte att lämna mig i fred. Jag vet fortfarande
inte vilket besked jag skall ge henne och andra pensionärer som har låga pen-
sioner: Hur skall de göra i slutet av månaden? Skall de betala hyran eller
skall de använda pengarna till mat? När kan de räkna med att få detta extra
stöd av regeringen? Det är nämligen bråttom.
Jag håller med socialministern om att vårdkostnaderna också är viktiga för
pensionärerna och att de är en tung post i många pensionärers budget. Vi
har förut här i dag pratat om vad en folkpensionär har i inkomst. En folkpen-
sionär har för närvarande 182 kr. per dag brutto. Om en sådan pensionär blir
sjuk och skall gå till doktorn och dessutom är så sjuk att doktorn förskriver
medicin av något slag, kommer det att kosta den pensionären 190 kr. Det är
minimikostnaden. Läkarbesöket kostar 100 kr. och medicinen 90 kr. Om nu
pensionären är så dålig att han eller hon inte kan ta sig till doktorn på egna
ben, tillkommer en sjukresa på 60 kr. Ett vanligt, enkelt läkarbesök med me-
dicin och sjukresa kostar alltså 250 kr. Jag undrar om socialministern tror att
den summan får rum i en låginkomstpensionärs budget. Är det inte fara att
pensionären nu, när det kostar så mycket, får göra ett val, om han eller hon
har råd att gå till doktorn eller inte?
Anf. 125 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Nu slår Ingela Thalén fast att barn måste ha tillgång till en
god, förebyggande hälsovård. Jag utgår från att man inte stryker skolhälso-
vården med skolläkare, för den är en av skolans viktiga uppgifter. Skolhälso-
vården betyder mycket, framför allt för de barn som har särskilda behov och
inte minst för att man skall upptäcka på ett tidigt stadium om allt inte står
rätt till.
Det har sagts här i debatten att det är en mindre grupp pensionärer som
har fått det svårt. Man kan fråga sig hur omedveten om sakernas tillstånd
man egentligen får vara. Det gamla skattesystemet innebar en rundgång, och
det var ett lapptäcke av bidrag. Det nya skattesystemet skulle göra slut på
rundgången i ekonomin. Men det nya systemet är knappt sjösatt förrän man
börjar upptäcka bristerna och börjar lappa och laga på nytt. De extra sub-
ventionerna till pensionärerna är ett exempel på en sådan ökad rundgång.
Ett pressmeddelande från Erik Åsbrink häromdagen ger ytterligare exem-
pel på att rundgången ökar. Så här stod det i pressmeddelandet: ”Även bo-
stadsbidragen förbättras som en del av skattereformen. Bostadsbidrag kom-
mer att lämnas för högre inkomst- och hyresnivåer än tidigare.---Det är
nytt för i år. Höjningen av bostadsbidragen har en klar låginkomsttagarpro-
fil.”
Denna åtgärd har alltså en klar låginkomsttagarprofil. Vad man inte säger
är att skatteomläggningen har en klar höginkomsttagarprofil när det gäller
vad folk får ut, något som redan har sagts här i diskussionen. Däremot har
finansieringen en klar låginkomsttagarprofil, på så sätt att låginkomstta-
garna får bära den tyngsta bördan i förhållande till sin inkomst.
Ett belysande exempel visades upp häromkvällen i Svar direkt. En känd
fackföreningsledare med gott och väl 500 000 kr. i årsinkomst får ungefär
100 000 kr. mer i plånboken, alltså lika mycket som en sömmerska, som
också visades upp i TV-rutan, har i inkomst per år. Det är just för att skatte-
reformen har denna höginkomsttagarprofil som man måste börja lappa och
laga, för människor som annars inte ens skulle klara sig upp till existensmini-
mum.
Detta är ingen falsk propaganda. Exemplen är många, och de finns i le-
vande livet. Sänkt matmoms, sänkt skatt på boende och en grundpension -
det skulle ge en bättre och rättvisare situation ur fördelningssynpunkt.
Anf. 126 ANITA STENBERG (mp) replik:
Herr talman! Jag har, socialminister Thalén, tagit upp den onödiga risk
som man låter vissa handikappade barn utsättas för genom att man låter dem
få sin tandvård utförd under narkos, därför att deras handikapp gör det svårt
för dem att stilla med huvudet när de är hos en vanlig tandläkare. Om sådana
här barn oroas och skräms, har de ännu mera ryckningar och större svårighe-
ter att hålla munnen öppen. Barntandläkarspecialisterna får större erfaren-
het och mer kunskap om sådana här barn. Med deras hjälp går det oftast att
behandla dessa barn konventionellt, dvs. utan narkos.
Narkos innebär alltid en risk. I detta fall är det en onödig risk. Jag tycker
att vi inte skall låta dessa barn i onödan fara långa vägar för att uppsöka en
specialist på barntandvård. Jag tycker inte att vi på det sättet skall försvåra
för dessa barn och deras familjer. De har det faktiskt tillräckligt svårt ändå.
Låt dem få behålla sina lokala barntandläkarspecialister. Förresten gör re-
sorna att det blir dyrare. Jag kan inte göra någon jämförelse mellan vad en
specialisttandläkare och en vanlig tandläkare har i lön, men jag tycker att
det vore hänsynsfullt att låta dessa barn få behålla sina specialister.
Anf 127 Socialminister INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Först skall jag be att få kommentera frågeställningarna och
diskussionerna kring de sämst ställda pensionärerna. Det är alldeles riktigt,
Margö Ingvardsson, att jag inte kommenterade det i mitt inledande inlägg.
Det beror på att klockan tickade så fort och att mitt manus var så långt.
När det gäller ersättningen till de sämst ställda pensionärerna vill jag säga
följande. För det första skall den utgå retroaktivt från den 1 januari. För
det andra är det meningen att försäkringskassorna skall handskas med den,
därför att man på försäkringskassorna redan har kunskaper om dels vilka
pensionärer som har kommunalt bostadstillägg, dels vilket kommunalt bo-
stadstillägg de har. Försäkringskassorna får också information om hyreskost-
nadsförändringar.
Grundtanken i förslaget, som kommer inom kort i en proposition till riks-
dagen, är att man på försäkringskassorna automatiskt skall göra en bedöm-
ning av nettoskillnaden mellan å ena sidan pension, pensionstillskott och
kommunalt bostadstillägg och å andra sidan hyreskostnad. Om det nettot
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
145
10 Riksdagens protokoll 1990191:58
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
146
ligger under socialbidragsnormen skall kassorna automatiskt kunna fylla på
med extra kommunalt bostadstillägg.
Detta är, som jag sade inledningsvis, en akut situation. Det betyder att
vi skall tillsätta en utredning som skall se över det långsiktiga. Det blir en
enmansutredning. Jag har för avsikt att utse kommunalrådet Gun-Britt Mår-
tensson, som har bred erfarenhet från både bostadssektorn och det kommu-
nala området. Självklart kommer man också till utredningen att föra både
experter och annan kunskap.
När det gäller utvecklingen för pensionärerna och kopplingarna till skat-
ten är det ju så att när beräkningarna gjordes förväntade vi oss åren
1989-1991 en inflation på ungefär 18%. De höjningar av pensionstillskott
och statsbidrag till kommunala bostadstillägg som är gjorda för att kompen-
sera detta ligger på 22 %. Men vi vet nu att i enstaka fall stack kostnaderna
i höjden på grund av för höga hyreskostnader, som i sin tur hade sin grund i
skattereformen och andra kostnadshöjningar.
Så till frågan om hur vi vet vilka det är. Det vet vi, därför att vi vet vilka
som har kommunalt bostadstillägg och de höga hyrorna. De är maximalt
90000. Det rör sig om 30000 hushåll och mellan 50000 och 60000 individer.
Alldeles exakta antalet personer kan vi naturligtvis inte beräkna förrän vi
har gått igenom det här ordentligt. Men avsikten är att utbetalningarna skall
ske retroaktivt och gå till dem som får ett negativt utfall.
Sedan tycker jag nog, Margö Ingvardsson, att slängarna om vem som träf-
far sina föräldrar tätt eller sällan inte är speciellt trevliga. Och vad beträffar
erfarenheterna av vad man hade tidigare och vad man har i dag vill jag säga
att fler än Margö Ingvardsson i den här kammaren har erfarenheter från lågav-
lönande yrken, och de ligger inte särskilt långt tillbaka i tiden heller.
När det gäller de beräknade effekterna av skattereformen vill jag säga att
inte bara folkpartiet och socialdemokraterna har gjort beräkningarna utan
faktiskt också en lång rad oberoende ekonomer. LOs, TCOs och andra skatte-
experter konstaterar att lågavlönade och ensamstående tjänar på reformen.
Men som Ingrid Ronne Björkqvist och jag har sagt är det väsentliga med
denna reform att den är en strukturreform, som på sikt skall understödja det
viktigaste, nämligen tillväxten, arbete, sysselsättning, det som är basen för
att vi skall få inkomster att kunna betala den nödvändiga sociala omvårdnad
och omsorg som vi alla så gärna vill ha och som vi tycker att människor har
rätt till.
Låt mig säga till Anita Stenberg att jag beklagar att jag inte kan gå in i en
debatt om de barn som i brist på barntandläkare får åka till specialister för
att under narkos få tandvård. Men jag lovar att jag skall ta med mig fråge-
ställningen och titta på om det är någonting som jag kan göra för att med-
verka till en lyckad lösning.
Anf. 128 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Regeringen sade ju att alla pensionärer skulle få det bättre.
Man kunde alltså inte förutse de problem vi nu talar om. När skall socialde-
mokraterna verkligen fundera över om de inte själva någon gång har fram-
kallat de svårigheter de beklagar sig över? Det kan man ha rätt att säga, när
man har hört på den samlade allmänpolitiska debatten de här två dagarna.
Jag tror inte att det blir 60000. Det blir säkert många fler, därför att det
finns andra faktorer som inverkar. Vi har t.ex. pekat på fastighetsskatten.
De kraftigt höjda taxeringsvärdena för många småhus kommer säkert att
äventyra många pensionärers möjligheter att bo kvar. Det finns en lång rad
andra faktorer också. Här får man nog ha en beredskap för att det kommer
att krävas betydligt större insatser.
Men allt som allt är det fråga om en kortsiktig nödhjälpsåtgärd, som skall
ersätta regeringens bristande förutseende. Det blir nya bidrag till lapptäcket.
Varför skall pensionärer och handikappade dras in i ett ökat bidragsbero-
ende? Den här onda cirkeln kommer ju att fortsätta. Vad vi behöver är att
bryta den onda cirkeln. Vi behöver sänkta skatter, inte höjda bidrag.
Jag vill också ställa frågan: Hur kommer regeringen att göra med bas-
beloppet? Jag har tidigare pekat på att vi inte har accepterat de manipulatio-
ner som har skett där. Kommer ni att återigen överväga att rätta till det som
har gått snett?
Slutligen sade Ingela Thalén att utredningen skall genomföras av ett
socialdemokratiskt kommunalråd. Det blir en enmansutredning. Alltså skall
övriga partier stängas ute från möjligheten att vara med och rätta till det som
har gått snett. Jag tycker att det är trist att behöva höra att utredningen inte
får lov att bli parlamentariskt sammansatt.
I sitt anförande nämnde Ingela Thalén vårdgarantin. Jag vill bara påminna
om att frågan om införande av vårdgaranti väckte vi moderater långt tidi-
gare. Men då fanns det inget som helst intresse från regeringens sida att dis-
kutera den frågan.
Anf. 129 MARGÖ INGVARDSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill säga till Ingela Thalén att jag inte alls tror att bara
jag själv eller personer i mitt parti har erfarenhet av hur det är att vara lågav-
lönad. Jag vet att det finns personer i regeringen som har egna sådana erfa-
renheter. Men vad jag säger är att ni inte använder er av den kunskapen, för
använder ni er av era egna och de lågavlönades erfarenheter, hade ni inte
gett skatteomläggningen den profil som den faktiskt fick. Det står helt klart
att om man är lågavlönad, då förlorar man på skatteomläggningen.
Jag vill tacka Ingela Thalén för att hon nu gav ett besked om hur det skall
gå till att kompensera de pensionärer som har kommit i kläm på grund av
skatteomläggningen. Vi är överens om att ge ett stöd direkt till boendet. Det
är nog den bästa lösningen i den här situationen.
Men jag blir litet orolig, när Ingela Thalén berättar hur det skall gå till på
försäkringskassorna. Jag förstår inte hur försäkringskassorna inom rimlig tid
skall klara av granskningsjobbet och betala ut pengar till den här gruppen
pensionärer. Jag fruktar för att vi måste göra ett uttalande eller någonting
annat, så att pensionärerna inte riskerar att bli vräkta från sina lägenheter
de närmaste månaderna, eftersom pengarna inte kommer att räcka till att
både leva på och betala hyran med.
Anf. 130 ULLA TILLÄNDER (c) replik:
Herr talman! Nästan var fjärde svensk är pensionär, och många lever un-
der mycket knappa förhållanden. 400 000 pensionärer saknar helt ATP-
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
147
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
poäng, och åtskilliga har låg ATP. Många av dem, och det är främst kvinnor,
saknar ATP-poäng därför att de har ägnat en stor del av sitt liv åt att vårda
barn eller andra närstående.
Om valfrihet är beroende av pengar, måste vi ha en rättvisare fördelning
av resurserna än vad som nu är fallet, och det måste också gälla pensionä-
rerna. Då måste vi ha ett enklare pensionssystem. Det system som vi har i
dag är orättvist, men det är också krångligt och därmed onödigt dyrt, inte
minst när det gäller de administrativa kostnaderna. En grundpension enligt
vår modell skulle lösa många problem.
Anf. 131 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:
Herr talman! Är det inte litet illavarslande att Ingela Thalén inte svarar
på de frågor som jag ställde angående familjepolitiken, när vi nyss har fått
höra att det skall bli valets stora fråga?
Jag ställde en fråga om Kjell-Åke Stolt, som hos kammarrätten har över-
klagat beslutet rörande ansökan om vårdnadsbidrag. Han tycker nämligen
att det är rimligt att han och hans sambo har möjlighet att själva ta hand om
sina barn i stället för att lämna bort dem. Jag undrade vad Ingela Thalén
skall svara honom.
I början av sitt huvudanförande använde Ingela Thalén metoden att säga
att allting var väldigt bra. Det gällde bara att rätta till några enskildheter,
annars är den socialdemokratiska politiken bra överlag. Vi har här i dag flera
gånger hört att den generella välfärdspolitik som socialdemokraterna anser
sig bedriva inte stämmer med verkligheten. Jag tror att två tre talare har varit
uppe i den frågan. Det stämmer inte att denna välfärdspolitik är generell.
Välfärden går bara till vissa inom omsorg, sjukvård och, vilket jag har påpe-
kat tidigare, när det gäller att få ta del av det allmännas stöd till barnomsor-
gen.
Ingela Thalén varnade i sitt huvudanförande också för den moderata poli-
tiken. Hon menade att i den socialdemokratiska politiken tog man ansvar
för alla. Alla får vård osv. just därför att det hela styrs demokratiskt. Vid det
här laget har jag förstått att uttrycket demokratisk styrning betyder att det
är politiker som bestämmer och fördelar. Det betyder att den enskilda män-
niskan får mindre att säga till om vare sig man är patient, förälder eller nå-
gonting annat.
Den välfärdspolitiken stämmer inte, och det har vi alla här intygat. Men i
moderata samlingspartiets förslag till den allmänna välfärdspolitiken före-
slår vi bl.a. allmän sjukvårdsförsäkring som är gemensamt finansierad men
där valet är den enskildes. Det är här som den stora skiljelinjen går mellan
oss. Vi anser att den enskilde skall göra valet, och politikerna skall ge möjlig-
heter för den enskilde att göra sina val.
Anf. 132 Socialminister INGELA THALÉN (s) replik:
Herr talman! Sten Svensson räknade upp alla dem som enligt Sten Svens-
son skulle drabbas av skatteomläggningen. Bl.a. räknade han upp sådant
som har att göra med fastighetskostnader och annat. Jag skulle vilja rekom-
mendera Sten Svensson att läsa igenom de nya reglerna för kommunala
148
bostadstillägg. Där kan man alldeles tydligt utläsa den breddning som är
kopplad till det som Sten Svensson tar upp.
Sten Svensson säger att skattereformen innebär att det enbart blir fråga
om nya bidrag, man bygger ett lapptäcke, och det kommer att fortsätta på
detta vis. Vi behöver i stället sänkta skatter, så pensionärerna inte skall be-
höva några bidrag.
Men de pensionärer som vi talar om, Sten Svensson, betalar ingen skatt.
De behöver pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg för en anständig
tillvaro och en trygg ålderdom. Jag har här tidigare sagt att vi har varit med-
vetna om att det kan uppstå skevheter i en så stor omläggning och strukturre-
form som skattereformen utgör. Men dessa skevheter skall vi rätta till. Det
jag nyss har redovisat tillhör ett sådant tillrättaläggande.
Margö Ingvardsson säger att de av oss som har andra erfarenheter borde
ha använt dessa så att vi förändrat skatteomläggningens profil. Skatterefor-
mens profil är till nytta för strukturerna på lång sikt i detta land. Det innebär
att vi skapar förutsättningar för tillväxt och arbete och tillförsäkrar bl.a. på
detta sätt just de lågavlönade möjligheter till arbete och sysselsättning. Det
står inte alls helt klart att det är de sämst ställda som slås ut av skatterefor-
men. Det förhåller sig faktiskt inte på det viset.
Sedan förstår inte jag hur Margö Ingvardsson kan stå i talarstolen och säga
att pensionärer riskerar att bli vräkta på grund av att storleken på KBT inte
har följt med hyreshöjningarna. Det finns inte en fastighetsägare, inte en
kommunal förvaltare eller ens en privat fastighetsägare som skulle drömma
om att vräka en pensionär. Skulle de våga drömma om detta är jag övertygad
om att de snart väcks ur sådana drömmar. Jag tycker inte att man skall
skrämma skjortan av pensionärerna. Detta är svårt nog ändå utan att man
behöver ta till den typen av argumentation.
När det gäller frågan om grundpension, sänkt matmoms, sänkt moms på
bostäder osv. vill jag till Ulla Tilländer säga att det naturligtvis är alldeles
utomordentligt att man på detta vis skall kunna minska belastningen på och
kostnaderna för hushållen, och man skulle också kunna införa en generell
pension för äldre. Det finns bara en hake i centerns resonemang, och det är
ingen liten hake. Det är frågan om finansieringen. När det gäller grundpen-
sionen handlar det om 15 miljarder kronor. Grundpensionens konstruktion
innebär också att KBT och pensionstillskott försvinner, vilket gör att förhål-
landet mellan pensionärer i landsort och pensionärer i storstad inte blir sär-
skilt rättvist.
Sedan till Ingrid Hemmingsson. Ni hade kunnat begära en replik på Bengt
Lindqvists anförande. Det hade då funnits en förutsättning för en familjepo-
litisk debatt. Jag vill inte gå in och kommentera ett enskilt fall som är inne i
en rättslig process. Det tillkommer inte mig att göra detta från denna talar-
stol.
Tredje vice talmannen anmälde att Sten Svensson, Margö Ingvardsson,
Ulla Tilländer och Ingrid Hemmingsson anhållit att till protokollet få anteck-
nat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Socialpolitik
149
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Meddelande om den fortsatta allmänpolitiska debatten
Allmänpolitisk
debatt
Regionalpolitik
m.m.
Anf. 133 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om det meddelande som har utgått till kammarens ledamö-
ter om att överläggningarna i dag kommer att avslutas omkring kl. 20.00 för
att sedan återupptas i morgon kl. 9.00.
Regionalpolitik m.m.
Anf. 134 EWA HEDKVIST PETERSEN (s):
Herr talman! Det viktigaste för ett glesbygdslän som Norrbotten är att vi
har en regering som värnar om hela landets utveckling. Norrbotten ligger
geografiskt sett långt bort från de regioner där det bor flest människor. Vi
behöver därför en genomtänkt politik så att våra möjligheter att utveckla
också vårt län värnas. Vi behöver en socialdemokratisk regering, som sätter
människors rätt till arbete främst.
Detta sätt att se på samhället är inte alltid förenligt med marknadsekono-
mins lagar. Skulle konkurrensen få verka ohämmat skulle situationen för
Norrbotten bli svår. Det är därför som vi behöver en socialdemokratisk poli-
tik, som sätter människovärdet före marknadsvärdet.
Herr talman! Luleå har nu under flera års tid haft rekordhöga sysselsätt-
ningstal. Detta är, liksom i landet i övrigt, resultatet av en målinriktad och
god socialdemokratisk politik. Men, herr talman, i dag ligger nu trots allt
varsel om uppsägningar av bortemot 700 anställda. Vid våra stora basindu-
strier sker strukturomvandlingar som får till följd att människor kommer att
friställas från sina arbeten.
Dessa varsel kommer i en tid då arbetslösheten allmänt befaras öka, och
vi befarar att arbetslöshetstalen också blir högre i Norrbotten än i landet som
helhet. Detta inger stor oro för de människor som är berörda, för Luleå och
för Norrbotten. Vad händer med de människor som blir arbetslösa i en situa-
tion då det finns få lediga jobb? Det är vad vi frågar oss i Luleå.
Luleå med omnejd måste av regeringen betraktas som ett av flera tillväxt-
centra i landet, med allt vad det innebär. Utvecklingsinsatser i det läns-
centrum som Luleå utgör måste ske och kan sedan självfallet komma hela
Norrbotten till godo. Det måste till insatser för att inte denna region skall
tvingas huka under arbetslöshetens gissel. Då arbetsmarknaden sviktar i
hela landet är det särskilt viktigt att regionerna utanför storstäderna stärks,
eftersom det är här som arbetslösheten brukar drabba hårdast.
Arbetsmarknadsministern har tidigare under hösten sagt här i kammaren
att hon är orolig för utvecklingen i Norrbotten och Luleå och att hon skall
följa vad som sker mycket noga. Det är bra, men det förpliktigar. Norrbott-
ningarna har goda erfarenheter av de socialdemokratiska regeringarnas in-
satser för länet. Vi förväntar oss att dessa traditioner fortsätter.
Herr talman! Vi vet i dag att de mest effektiva insatserna för ett glesbygds-
län är att satsa på infrastrukturen. Det är också vad vi norrbottningar förvän-
tar oss inför vårens regeringspropositioner. Vi behöver upprusta vägar och
150
järnvägar för att transportera människor och gods, och vi behöver utbild-
ning.
När det gäller utbildningen är det mycket som vi kan göra själva, och jag
försäkrar att vi är i full färd med det. Vi har sedan länge vana att sprida ut-
bildning geografiskt. Men då måste vi också få stöd på det sätt som statsmak-
ten, och bara statsmakten, kan stödja oss. Det gäller grundskollärarutbild-
ningen.
I vissa av Norrbottens inlandskommuner är bortemot 20 % av lärarna obe-
höriga. Dessa lärare gör säkert ett bra arbete men de har inte den utbildning
som de bör ha. Det finns faktiskt kommuner i Norrbotten som knappast har
någon behörig högstadielärare alls. Prognoserna visar att behovet av behö-
riga lärare i länet ökar radikalt fram till sekelskiftet. Som jag tidigare sade,
är det bara statsmakten som kan stödja oss i Norrbotten när vi vill skapa vår
utbildning, vår skola, inom detta område.
I enlighet med de statsbidragssystem som vi nu har och de styrsystem som
finns skall vi styra skolan. Men statsmakterna, regeringen och Sveriges riks-
dag måste se till att vi kan driva den grundskollärarutbildning som vi behö-
ver.
Vi socialdemokratiska ledamöter från Norrbotten har därför under den
allmänna motionstiden motionerat om att högskolan i Luleå bör få starta yt-
terligare en grundskollärarutbildning för lärare i årskurserna 4-9. Denna
utbildning har inte högskolan i Luleå i dag. Vi får inte driva den, trots att vi
har föreslagit det i många år och vet att den behövs.
Det finns planer på att ge denna utbildning på distans. På det sättet når vi
de människor som inte kan åka 40 mil till sin utbildningsort, men som ändå
gärna vill bli lärare. Dessutom har högskolan i Luleå alla möjligheter att
starta denna utbildning. Ledningarna är så att säga redan dragna. Det är
bara för riksdagen att ge igångsättningstillstånd och för regeringen att anvisa
pengar. De pengarna blir väl använda, det lovar jag.
Herr talman! Jag vill till sist ta upp ytterligare en utbildningsfråga. Hög-
skolan i Luleå behöver få möjligheter att ge fler fristående kurser ute i länet.
Vi vet av erfarenhet att vi når betydligt fler människor med högskoleutbild-
ning och kompetensutveckling om vi har möjlighet att ge utbildningen när-
mare bostadsorten. Dessutom är detta också ett sätt att med relativt små in-
satser utbilda människor för deras egna, länets och framtidens behov.
Anf. 135 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! 1990-talets första år är passerat, och vi är på god väg in i
det andra. Hur är då läget i landet? Vilka förväntningar ställs på oss som
samhällsföreträdare i riksdag och regering? Mår Sverige bra? Nej, definitivt
inte. De stora förväntningar som den socialdemokratiska regeringen före-
speglade skulle infrias med den tredje vägens politik har förbytts till passivi-
tet och besvikelser bland gemene man. Frågan ställs: Hur kunde vi i Sverige
hamna i en sådan djup lågkonjunktur, där tillväxten uteblir?
Situationen är mer än alarmerande. Svensk industris konkurrenskraft har
minskat bl.a. beroende på ett för högt kostnadsläge. Antalet varsel har inte
under hela efterkrigstiden varit så många som i dag. Det finns 30 000 fler
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Regionalpolitik
m.m.
151
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Regionalpolitik
m.m.
152
arbetslösa i dag jämfört med samma månad i fjol. Jag anser inte att männi-
skovärdet är i högsätet.
En debatt om ekonomin och sysselsättningen har redan genomförts här i
riksdagen, och då med ansvariga statsråd närvarande. Men, herr talman, nu
gäller det regionalpolitiken och då saknas industriministern. Jag anser att
detta är mer än anmärkningsvärt.
Det måste här med skärpa framhållas att den allmänna ekonomiska krisen
särskilt hårt drabbar redan utsatta regioner. Vi har numer än någonsin behov
av en aktiv regionalpolitik - en mobiliseringspolitik av det slag som folkpar-
tiet liberalerna förordar med decentralisering av besluten till regional nivå
och en satsning på infrastrukturen. Länsstyrelserna måste få större frihet att
besluta i regionala frågor, och det måste också ske en förenkling av stödfor-
merna. Men regeringen är inte beredd att släppa ifrån sig instrumenten. Det
är dock på den regionala nivån, inte i kanslihuset, som kunskapen om vad
som behöver göras finns.
Det finns en betydande obalans i landet. Vissa storstadsområden har en
överhettning medan det i andra regioner, särskilt i Norrlandslänen och in-
landet, råder arbetslöshet och en alltmer accelererande utflyttning. I Vilhel-
mina finns det t.ex. en arbetslöshet på 6,3 %, och i Malå än arbetslösheten
4,2 %. Båda dessa orter ligger i Västerbotten. Jag har svårt att förstå Eva
Hedkvist Petersens lovord från denna talarstol för en stund sedan.
Vad gör då landets socialdemokratiska regering? Tillåt mig påminna de av
kammarens ledamöter som nu i kväll finns kvar i kammaren om honnörsor-
den - målsättningen för regionalpolitiken: Människor, oavsett var de bor i
landet, skall ges tillgång till arbete, service och en god miljö. Detta är hämtat
från de ställningstaganden som riksdagen har gjort. Vidare talas om en rätt-
vis fördelning av välfärden, en balanserad utveckling osv.
Så vackert kan målen beskrivas, men verkligheten tränger sig på alltmer
brutalt i den lågkonjunktur som Sverige nu befinner sig i efter åtta års social-
demokratiskt regeringsinnehav - under åtta år av internationell högkon-
junktur.
För knappt ett år sedan antogs den regionalpolitiska propositionen, där de
fastställda målen ytterligare befästes av regeringen. Det heter där:
”Regionala problem som finns i olika delar av landet måste åtgärdas —
-. I vissa delar av landet kommer det att behövas stöd till näringsutveckling
under överskådlig tid för att kompensera för långa transporter” - vilket är
något som jag vill betona - ”klimatförhållanden eller andra konkurrens-
nackdelar ---.” Detta citat är hämtat från arbetsmarknadsutskottets be-
tänkande 1989/90:AU13.
Vad gör då landets socialdemokratiska regering? Jo, i årets budgetpropo-
sition föreslår den en kraftig neddragning av transportstödet, ett stöd som
särskilt tillkommit för att minska nackdelarna med långa transporter till
marknaden. Därtill skall framhållas att neddragningen inte är påkallad av
EG-samarbetet. Inom EG-länderna finns och tillåts liknande former av tran-
sportstöd.
Om industriministern varit närvarande skulle jag ha frågat: Varför? Det
kan väl ändå inte vara avsikten att helt slå ut norrländsk industri och därmed
skapa ännu högre arbetslöshet?
Jag kan konstatera att en satsning på infrastrukturella åtgärder för att göra
Sverige rundare överges av socialdemokraterna. Låt mig citera ur ett brev
från ett företag utanför Umeå:
”Att från svensk kostnadsnivå och kostnadsutveckling kunna framgångs-
rikt konkurrera med tillverkare i Sydeuropa i en sjunkande efterfrågan har
sina svårigheter. Frågan dyker då upp om inte en etablering i något annat
land med lägre kostnadsnivå och kostnadsutveckling och närmare kunderna
måste övervägas.---Den signal vi utläser ur regeringens handlande är att
man föredrar att industrin skall vara koncentrerad till storstadsområden ef-
tersom man förbättrar deras konkurrensmöjligheter.” Vad är regeringens
och industriministerns svar på den frågan?
Regeringen ställer också krav på fungerande regioner. Man talar om ut-
vecklingsåtgärder som skall fungera både socialt och kulturellt.
Vad gör då landets socialdemokratiska regering? Jo, man föreslår en ned-
dragning av anslaget till Riksteatern med 23 milj.kr. Det är en åtgärd som
särskilt drabbar kulturlivet i Norrlands inland, som så väl skulle behöva tur-
néer från Riksteaterns sida för att genom kulturutbud ännu mer kunna skapa
framtidstro och aktivitet.
Detsamma gäller utbildningen. Jag vill särskilt ta upp frågan om stödsyste-
men som finns för att utjämna den regionala obalansen. Vi skall dock ha i
minnet att Norrlandslänen står för en betydande del av Sveriges exportin-
komster i form av skog, malm och vattenkraft. Det här handlar om en form
av återbäring. Det råder sedan förra året en synnerligen illa genomtänkt
stödområdesindelning i vad gäller Västerbottens län. Sänkta arbetsgivarav-
gifter förbehålls nu stödområde 1 och för Norrbottens län resterande delar
under en övergångsperiod på fem år. Men framför allt för norra länsdelen
i Västerbotten innebär detta förhållande grova orättvisor, bl.a. för Norsjö,
Fällfors, Kalvträsk, Jörn, dvs. vissa delar av Skellefteå kommun.
De 200 milj.kr. som nu skall delas mellan de tre Norrlandslänen kommer
inte människorna i de nämnda samhällena till godo eftersom de är inplace-
rade i stödområde 2. Och detta trots att man befinner sig i exakt samma läge
som de samhällen som nu omfattas av stödområde 1, både geografiskt och
arbetsmarknadsmässigt.
Vi i folkpartiet har begärt en översyn av stödområdesindelningen. Jag
uppfattar det som att socialdemokraterna har en motvilja mot rättvis fördel-
ning.
Herr talman! Jag blev ganska mycket störd i mitt anförande av de samtal
som pågick i kammaren.
Anf. 136 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! I Sverige har vi under många år bedrivit en mycket fram-
gångsrik arbetsmarknadspolitik. Den socialdemokratiska regeringens
största framgång under 80-talet har nog varit att man lyckades få bort bud-
getunderskottet samtidigt som man pressat tillbaka arbetslösheten och ska-
pat i det närmaste full sysselsättning, i en tid då miljoner människor gått ar-
betslösa i industriländerna runt omkring oss.
Även i Norrbotten har vi känt av framgången, framför allt under senare
delen av 80-talet.
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Regionalpolitik
m.m.
153
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Regionalpolitik
m.m.
154
I 80-talets början rådde i det närmaste depression i länet, arbetslösheten
steg, ungdomen flyttade och det var svårt att kunna se någon väg ur eländet.
1983 beslutade denna riksdag om en utvecklingsplan för Norrbotten, och
fem år senare antogs ett förslag om ytterligare insatser för länet. Detta har
varit nödvändiga och viktiga insatser. Med dessa som verktyg har vi lyckats
vända den negativa och uppgivna stämningen. Länets befolkning har återfått
framtidstro, och framför allt har man föresatt sig att framtiden inte är ödes-
bestämd, utan den går att påverka.
Herr talman! Nu börjar åter orosmolnen hopa sig över oss. Antalet varsel
ökar, sista kvartalet 1990 kunde vi se en mycket stor ökning. Arbetslösheten
stiger. Den var 3,9 % för länet i januari i år. Olof Johansson sade i går i de-
batten att den var 5,1 %, men enligt de uppgifter som länsarbetsnämnden
har lämnat så var arbetslösheten 3,9 % den 20 januari i år. Det är alldeles
tillräckligt. Det som är mest bekymmersamt är att det verkar vara ungdomar
mellan 20 och 24 år som har sämsta prognosen. Arbetslösheten närmar sig
för dem 10 %.
Som vanligt är det inlandskommunerna som drabbas hårdast. Låt mig
peka på ett par orter där det nu är mycket problematiskt.
I Karesuando-området inom Kiruna kommun är sågen i Saivomuotka byg-
dens enda industriella verksamhet. För något år sedan sysselsatte den 23 per-
soner, i dag arbetar där 9 personer och tyvärr gick denna såg i konkurs förra
veckan. I Karesuando med omnejd finns inga alternativa sysselsättningar.
Där finns redan länets högsta arbetslöshet, och detta gör inte situationen
bättre.
Det har många gånger från denna talarstol sagts, jag tror från samtliga
partier, att en bygd skall utvecklas utifrån sin egen förmåga och sina egna
möjligheter.
Arjeplog fick inte den möjligheten. Där har bevarandeintressen satt hin-
der i vägen för att fortsätta gruvdriften i Laisvall. Ingen kan i dag med säker-
het säga hur länge nuvarande verksamhet kan fortgå, men på sin höjd 5—7
år.
Gruvan utgör 80 % av kommunens industri. Här finns kommunens yngsta
befolkning. Det handlar om i storleksordningen 300-350 personer i direkt
gruvverksamhet samt ytterligare ett par hundra personer i kringeffekter i
kommunen. 300 personer kanske inte låter så mycket, men detta motsvarar
en neddragning med 5 300 personer i Luleå eller hela SS AB, Saab-Scania
samt högskolan tillsammans. På länsnivå motsvarar det 20 500 personer. Om
man gör dessa jämförelser börjar man förstå omfattningen.
Alla krafter måste nu hjälpas åt för att klara upp detta. Här räcker det inte
med att regeringen beviljat 100 milj.kr. för kommunsutveckling. Det måste
till konkreta arbetstillfällen, och i det arbetet måste både centrala och regio-
nala parter tillsammans med kommunen hjälpas åt för att skapa dessa jobb.
Inte någon av den yngre yrkesverksamma befolkningen får flytta, för då ho-
tas denna kommuns existens - så allvarligt är läget.
Någon kanske tycker att jag överdriver genom att ta exempel från den
verkliga glesbygden, men det är just för att den är absolut svårast att klara
och för att det här inte finns alternativ, inte någon annan arbetsmarknad att
tillgå inom rimliga avstånd.
Länets kvinnor har under lång tid fört en målmedveten kamp för kvinnor-
nas rätt till arbete. Under senare år har man lagt ned mycket arbete med
nätverk, gett stöd och råd till varandra. Detta får inte raseras nu när kon-
junkturen blir sämre.
Som jag sade inledningsvis så hopar sig orosmolnen över Norrbotten. Vi
måste naturligtvis alltid verka för att skapa fasta och varaktiga arbetstillfäl-
len. Men erfarenheten har lärt oss att det inte alltid är så lätt. Därför måste
vi vara garanterade att ha pengar för arbetsmarknadspolitiska åtgärder i den
omfattningen att människor inte skall behöva bli passivt arbetslösa.
Vi måste kunna ge arbetslösa utbildning så att de kanske bättre klarar att
möta morgondagens krav på arbetsmarknaden. Men vi måste också kunna
placera friställda i traditionella beredskapsarbeten. Likaså är Samhall
mycket betydelsefullt för många i glesbygden.
Om man tillåts lämna ett litet förslag så här sent på kvällen vill jag säga:
Låt Norrbotten få del av den stora infrastrukturfond som regeringen avise-
rat. Det skulle skapa jobb, men kanske främst ge bättre framtida förutsätt-
ningar för vårt län. Jag lovar att behoven är stora.
Herr talman! Vi får inte låta den framtidstro som växt fram i Norrbotten
bytas mot pessimism, för då tror jag det blir svårt att åter engagera befolk-
ningen att delta i länets utveckling. Att jag fick den turen att tala sist i kväll
kanske bådar gott för Norrbottens framtid.
Anf. 137 ULLA ORRING (fp) replik:
Herr talman! I motsats till Monica Ohman tycker jag att det var ett ovan-
ligt klokt beslut av den socialdemokratiska regeringen att avstå från att
bygga ut Laisälven. Det hade enbart inneburit sysselsättning under en kort
tid, men det hade inneburit ett väldigt djupt ingrepp i naturen.
Det är väl inte meningen, Monica Ohman, att vår generation skall för-
bruka de naturresurser som finns. De är till för att brukas och inte för att
förbrukas.
Jag tycker att det är fantastiskt att den socialdemokratiska regeringen har
avsatt 100 milj.kr. till Arjeplogs kommun. Det är vällovligt, men jag tycker
inte att det finns anledning att klaga över att Laisälven får fortsätta att rinna
med sitt friska vatten. Vi skall respektera de lagar som vi har stiftat i riksda-
gen. Vi har stiftat en lag, naturresurslagen, i vilken vi har sagt att Vindeläl-
ven och dess biflöden inte skall byggas ut för vattenkraft.
(forts, prot. 59)
2 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 7 februari
1990/91:143 av Ulla Tilländer (c) till kommunikationsministern om den pla-
nerade Öresundsbron:
Den överenskommelse som Georg Andersson i dagarna gjort med den
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
Allmänpolitisk
debatt
Regionalpolitik
m.m.
155
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
danske trafikministern om principerna för ett avtal om fast förbindelse över
Öresund kommer att innebära kostnader om tiotals miljarder kronor för den
svenska staten. Överenskommelsen kommer också att innebära svåra miljö-
konsekvenser för Öresundsområdet.
Regeringens linje har tidigare varit att kostnaderna för en Örsundsbro inte
skall belasta de svenska skattebetalarna. Men i den nya överenskommelsen
med danska regeringen ingår bl.a. att byggande och drift av en Öresundsbro
skall handhas av ett gemensamt statligt danskt-svenskt konsortium be-
stående av ett helägt danskt och svenskt moderbolag. Man menar också att
broavgifter skall finasiera förbindelsen.
Trovärdigheten för att med enbart avgifter finansiera en Öresundsbro är i
dag inte stor. Mycket talar för att de tidigare kostnadskalkylerna enbart var
glädjekalkyler. Bland annat Hans Cavalli-Björkman menar att kostnaderna
för ett brobygge kommer att överstiga Öresundsdelegationens beräkningar
med 20 miljarder kronor. I en konsultrapport från Transek framgår också att
priskänsligheten i personbilstrafiken är så stor att den totala intäkten ökar
vid en avgiftssänkning. Det skulle bero på att antalet bilar ökar vid en låg
avgift, från i storleksordningen 5 000 bilar till 30 000 bilar per dygn.
Med detta som bakgrund är det lätt att föreställa sig att det blir de ekono-
miska hänsynen som segrar över de miljömässiga.
Skall regeringens löfte om att en bro över Öresund inte får kosta skattebe-
talarna något hålla så är risken stor att man helt enkelt inte har råd att ta
miljömässiga hänsyn. Detta när delar av Skåne redan har en situation där
det miljöfarliga nedfallet är tio gånger större än vad naturen långsiktigt tål,
och Skånes marker är bland de mest försurade i landet. Vägtrafikens kväve-
utsläpp är en av de viktigaste orsakerna till detta förhållande.
Den miljöutredning om en bro med 6 000 bilar per dag som tidigare an-
vänts i debatten är i dag helt ointressant. Om broekonomin tillnärmelsevis
skall gå ihop handlar det i stället om mångdubbla siffror. Men skulle rege-
ringen ändå välja att försöka ta vissa miljöhänsyn genom att begränsa trafi-
ken då blir man också tvungen att skaka fram ett antal miljarder kronor yt-
terligare för att täcka de ekonomiska förlusterna, och var skall de pengarna
tas ifrån? Hur skall regeringen kunna lösa denna gordiska knut?
Med hänvisning till vad som ovan framförts vill jag ställa följande frågor
till kommunikationsministern:
1. Kan statsrådet redogöra för innebörden av den överenskommelse som re-
geringarna i Sverige och Danmark slutit om en fast förbindelse över Öre-
sund?
2. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att lösa de miljömässiga pro-
blemen med en fast förbindelse över Öresund?
3. Är statsrådet beredd att redovisa en realistisk kostnadskalkyl som klargör
hur mycket skattebetalarna kommer att få stå för vid ett eventuellt bro-
bygge?
4. Hur kommer den skattemässiga belastningen att drabba Malmö stad?
156
1990/91:144 av Ivar Virgin (m) till kommunikationsministern om brandsä-
kerheten m.m. på färjor:
Vilka åtgärder har regeringen vidtagit, efter olyckan på Scandinavian Star,
för att öka brandsäkerheten och skyddet för passagerarna på färjor som tra-
fikerar Sverige.
3 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 7 februari
1990/91:383 av Margitta Edgren (fp) till statsrådet Göran Persson om skol-
hälsovården:
I samband med de organisatoriska förändringar inom skolans område som
nu genomförs har skolhälsovården kommit i blickpunkten. Diskussionerna
gäller bl.a. vilket innehåll som skall finnas i skolhälsovården, hur den skall
organiseras och vem som skall vara huvudman för den. Det vore intressant
att få ta del av hur skolministern ser på skolhälsovårdens funktion och vilka
garantier han menar behövs för att vi även i fortsättningen skall ha en funge-
rande sådan. Ämnar skolministern t.ex. föra in och förankra skolhälso-
vården i skollagen? Enligt min mening skulle ett lagstöd ge de garantier som
skolbarn behöver. Som bekant finns inga fackliga organisationer som kan
bevaka barnens rättigheter. FNs barnkonvention pekar på sambandet mel-
lan undervisningen i skolan och barnens hälsa.
Med hänvisning till detta vill jag fråga skolministern:
På vilket sätt ämnar skolministern garantera att skolhälsovården även i
fortsättningen kommer att förbli en integrerad del av skolans verksamhet?
1990/91:384 av Stina Gustavsson (c) till kommunikationsministern om fort-
satt persontrafik på linjen Hässleholm-Halmstad:
Enligt uppgift kommer SJ att upphöra med persontrafik på järnvägs-
sträckan Hässleholm-Halmstad den 10 juni 1991. Motivet härför sägs vara
den strukturförändring som planeras för Västkusbanan med ny terminal i
Helsingborg. Ovannämnda järn vägssträcka har nyligen genomgått en kost-
sam upprustning. Genomförs SJs planer kommer den direkta persontågsför-
bindelsen Halmstad-Göteborg för bl.a. Kristianstads, Hässleholms och
Markaryds kommuner att försvinna och ersättas med buss och med såväl
längre restider som större påverkan på miljön som följd.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till kommuni-
kationsministern:
Vilka åtgärder är kommunikationsministern beredd att vidta så att en fort-
satt persontrafik på banan Hässleholm-Halmstad kan bedrivas?
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
157
|
Prot. 1990/91:58 7 februari 1991 |
1990/91:385 av Ann-Cathrine Haglund (m) till statsrådet Göran Persson om Det är utomordentligt angeläget att till det nyinrättade skolverket rekry- Regeringen har redan utsett den nye generaldirektören och överdirektö- En sådan handplockning av personal till den nya myndigheten innebär en Vilka åtgärder avser skolministern vidta för att garantera att det nya skol- 4§ Kammaren åtskildes kl. 20.00. Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 § anf. 17 (delvis), av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 28, av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 40, av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 71, av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 95 (delvis), av talmannen därefter t.o.m. anf. 114 (delvis) och av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut. Vid protokollet GUNNAR GRENFORS |
/Gunborg Apelgren
158
Innehållsförteckning
Torsdagen den 7 februari
1 § Allmänpolitisk debatt................................. 1
(forts, från prot. 57)
Ekonomisk politik................................. 1
Lars Tobisson (m)
Anne Wibble (fp)
Görel Thurdin (c)
Maggi Mikaelsson (v)
Claes Roxergh (mp)
Hans Gustafsson (s)
Finansminister Allan Larsson (s)
Skattepolitik m.m. . . ............................. 46
Karl-Gösta Svenson (m)
Lars Leijonborg (fp)
Rolf Kenneryd (c)
Lars Bäckström (v)
Roy Ottosson (mp)
Lars Hedfors (s)
Kulturpolitik...................................... 71
Ingrid Sundberg (m)
Lars Ernestam (fp)
Stina Gustavsson (c)
Alexander Chrisopoulos (v)
Kaj Nilsson (mp)
Utbildningsminister Bengt Göransson (s)
Etik, demokrati m.m................................ 94
Barbro Westerholm (fp)
Hugo Hegeland (m)
Birgit Friggebo (fp)
Torgny Larsson (s)
Erkki Tammenoksa (s)
Socialpolitik...................................... 108
Sten Svensson (m)
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
Ulla Tilländer (c)
Gudrun Schyman (v)
Anita Stenberg (mp)
Statsrådet Bengt Lindqvist (s)
Ingrid Hemmingsson (m)
Ingvar Björk (s)
Margö Ingvardsson (v)
Prot. 1990/91:58
7 februari 1991
159
Prot. 1990/91:58 Socialminister Ingela Thalén (s)
7 februari 1991 Meddelande om den fortsatta allmänpolitiska debatten....... 150
Tredje vice talmannen
Regionalpolitik m.m................................ 150
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Ulla Orring (fp)
Monica Ohman (s)
(forts, prot. 59)
2 § Anmälan om interpellationer
1990/91:143 av Ulla Tilländer (c) om den planerade Öresunds-
bron......................................... 155
1990/91:144 av Ivar Virgin (m) om brandsäkerheten m.m. på
färjor......................................... 157
3 § Anmälan om frågor
1990/91:383 av Margitta Edgren (fp) om skolhälsovården .... 157
1990/91:384 av Stina Gustavsson (c) om fortsatt persontrafik på
linjen Hässleholm-Halmstad...................... 157
1990/91:385 av Ann-Cathrine Haglund (m) om personalrekry-
teringen till skolverket............................ 158
160
gotab 98096, Stockholm 1991