Riksdagens protokoll

1990/91:57

Onsdagen den 6 februari

Kl. 9.00-19.23

Protokoll

1990/91:57

1 § Allmänpolitisk debatt

Anf. 1 TALMANNEN:

Välkomna till den allmänpolitiska debatten. Vi inleder den med en parti-
ledardebatt, som följs av en debatt om utrikespolitiken. Därefter kommer vi
att ta upp ämnen efter ledamöternas anmälan. Den allmänpolitiska debatten
fortsätter i morgon, och då startar vi med en ekonomisk debatt med företrä-
dare för partierna och med finansministern som deltagare.

Partiledardebatt

Anf. 2 CARL BILDT (m):

Herr talman! Ärade ledamöter! Under de senaste veckorna har säkert
mångas världsbild på nytt kommit att förändras. Den utveckling mot fred
och frihet för alla som för bara något år sedan tycktes som nästan självklar,
har kanske för många förbytts i en bild av krig och nya kriser.

Det som inträffat visar vikten av långsiktighet i vår politik, av att utrikes-
och försvarspolitiken aldrig förfaller till opportunism och kortsiktighet.

Allvarligast i den förändrade internationella bilden är utan tvivel utveck-
lingen i Sovjetunionen. Jag säger detta utan att på något sätt vilja nedvärdera
betydelsen av den konflikt som handlar om att försöka befria Kuwait.

Jag tillhör dem som tidigt varnade för att en sovjetisk åtstramning mot
Baltikum var på gång. Jag tillhörde inte dem som såg okritiskt på den sovje-
tiska politiken, och jag tvingas tyvärr konstatera att klockan fortsätter att
vridas tillbaka i Sovjetunionen.

Detta innebär självfallet risker. Ett mer auktoritärt och av militära intres-
sen dominerat Sovjetunionen innebär en risk för samarbetsprocessen i
Europa i dess helhet. Det är nog tyvärr ingen tillfällighet att Sovjetunionen
nyligen radikalt har utökat sin försvarsbudget.

Herr talman! Jag bibehåller ändå min grundläggande optimism om den
historiska utvecklingen. Det kommer i längden inte att vara möjligt att kväsa
Litauens, Lettlands och Estlands frihet. Och för det stora ryska väldet och
det ryska folket finns det i det längre perspektivet inget alternativ till frihet,
demokrati och marknadsekonomi.

Jag hade under helgen möjlighet att i Moskva träffa ledarna för det nya

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

1 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Rysslands nya demokratiska oppositionspartier. De målade upp en bild av
dagens läge som med rätta tyvärr var mycket dyster. Men styrkan i deras
övertygelse om att de måste kämpa vidare för friheten, för demokratin och
för sina ideal var trots allt imponerande. Vägen dit är lång. Desto viktigare
är det att vi har förmågan, viljan och uthålligheten att ge dem vårt stöd.

Herr talman! För tre år sedan, inför valet 1988, gjorde statsministern i
denna talarstol med ett citat gällande att ”den tredje vägens ekonomiska po-
litik har fungerat som en dröm”.

I dag vet nog alla att sanningen var en annan. Den tredje vägens ekono-
miska politik misslyckades, och Sverige är nu på väg in i de dystraste ekono-
miska år som vi har haft under efterkrigstiden. Inte ens socialdemokrater
talar längre om den tredje vägens ekonomiska politik.

Jag har i debatt efter debatt under förra året, som kammarens ledamöter
erinrar sig och som protokollet visar, försökt att för statsministern peka på
den snabba ökningen av arbetslösheten. Men intresset var, som ni minns,
ganska förstrött.

Men nu tränger verkligheten sig på med brutal styrka. Förra kvartalet, det
sista 1990, varslades nästan 25 000 anställda om uppsägning. Det innebär att
det är en av de svartaste perioderna någonsin i detta avseende. Utvecklingen
går nu snabbt utför. Varslen har duggat tätt under denna januari, och listan
kan göras mycket lång.

KF-ägda Gustavsberg varslar 150 anställda.

Kockums Gjuteri nere i Kallinge varslar 267 anställda.

DUX i Trelleborg tror att 130 måste gå.

Kabi Pharmacia i Uppsala har lagt varsel på 450 personer.

Älmhults Bruk varslar 93 personer.

Valmet i Skellefteå varslar 38 personer och Valmet i Umeå 32 personer.

I Göteborg gick det inte att klara Volvos stora neddragning endast med
naturlig avgång, utan nu har 1 500 personer varslats om friställning.

I massmedia i går och i dag på morgonen har det nu dessutom kommit
uppgifter om att man överväger att lägga ner hela Saabs personbilsfabrik i
Malmö.

Så skulle jag kunna fortsätta och fortsätta, och ändå vet vi alla att detta
bara är början - det kommer att vara ändå värre under de kommande måna-
derna.

Att arbetslösheten nu ökar är en följd av att den ekonomiska politiken har
misslyckats. När skatter och priser under dessa år ständigt har skjutit i höj-
den har Sverige förlorat i konkurrenskraft. Och när företagen börjar att gå
med förlust finns ingen annan väg än att börja skära ned.

Socialdemokraterna försöker nu att springa ifrån sitt ansvar för den snabbt
ökande arbetslösheten. Men det kommer inte att gå. De skröt mycket om
sitt ansvar när arbetslösheten var låg. Då är ansvaret också deras när arbets-
löshetens stålbad, som Feldt formulerade saken, nu börjar att drabba indivi-
der, branscher och bygder med brutal styrka.

Ty sanningen är att socialdemokraterna sedan 1982 har visat att de inte
förmår att driva en ekonomisk politik för tillväxt, välfärd och styrka. Sverige
har alltmer halkat efter andra länder. En gång var vi kanske ett föredöme,

men i dag används svensk politik i den internationella debatten mest som ett
varnande exempel.

Hur mycket arbetslösheten kommer att öka, det vet vi inte. Vi vet att det
blir mycket. LO har sagt att den under de närmaste åren sannolikt kommer
att gå upp mot 5 %. Det är en högre arbetslöshet än vad Sverige har haft
någon gång sedan 1930-talet.

Denna utveckling ligger inprogrammerad i misslyckandet för den tredje
vägens ekonomiska politik. För tre år sedan kunde statsministern säga att
det var som en dröm. Nu vaknar vi ur denna dröm. För de tio- och så små-
ningom hundratusentals människor runt om i detta land som drabbas av ar-
betslösheten är det ett mycket hårt uppvaknande.

Det vore oklokt att lova att det nu skulle gå att radikalt bromsa denna
utveckling. Det skulle ha gjorts för länge sedan, med en annan ekonomisk
politik. Nu är det för sent.

Vad det nu handlar om är att få en politik som efter krisen ger nya jobb,
nya investeringar och nya möjligheter. Då duger den socialdemokratiska po-
litiken inte längre, och det verkar faktiskt som om också socialdemokraterna
själva har börjat inse detta. Den omläggning av den ekonomiska politiken
och politiken i övrigt som vi under det gångna året har sett på ett antal punk-
ter - låt mig nämna sjukförsäkringen och Europapolitiken som exempel -
har ju varit en omläggning bort från gammal socialdemokratisk politik och i
riktning mot vad bl.a. vi moderater har krävt i valrörelse efter valrörelse.

När inte ens socialdemokraterna själva längre verkar tro på socialdemo-
kratisk politik är det hög tid för ett politiskt skifte. Och det politiska skiftet
förutsätter en ny och handlingskraftig regering.

Sedan åtskillig tid tillbaka har vi av ledande socialdemokrater fått höra att
vi i början av detta år, i januari, skulle få svart på vitt när det gäller skatteom-
läggningens effekter.

När skatteomläggningen diskuterades i kammaren förra året varnade jag
för att den skulle driva in många människor i ett bidragsberoende, eftersom
personer i de lägre inkomstlägena inte skulle få någon särskilt stor sänkning
av inkomstskatten, samtidigt som andra skatter, priser och hyror skulle rusa
i höjden.

Men då sade socialdemokraterna att jag hade alldeles fel och att det visst
inte skulle bli så. Finansministern sade t.ex. att ”alla pensionärer kommer
att få realt höjt standard 1991 som en följd av skattereformen”. ”Alla pensio-
närer” - så lät löftena då.

I dag känner vi till verkligheten även på denna punkt. Jag är övertygad om
att vi alla har mött någon, några eller många av de äldre som nu förtvivlat
ser att det bara inte går att klara höjda hyror och höjda priser när man lever
på pension och låg eller ingen ATP. Vi vet att många t.o.m. känner sig tving-
ade att söka socialbidrag. Men jag och vi vet att många faktiskt envist vägrar
att göra det. Man anser att man har gjort rätt för sig hela sitt liv, och då anser
man att man skall kunna leva på sin pension utan att behöva söka några extra
bidrag.

Jag läste i tidingen att man inom socialdepartementet var ”överraskad”
över vad som hänt och att man där nu funderar på något nytt bidrag - tempo-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

rärt eller hur det nu var - för att klara det hela. Men det är, herr talman, fel
politik, fel politik igen.

Man skall helt enkelt kunna leva på sin pension utan att behöva söka några
extra bidrag, precis på samma sätt som man skall kunna leva på sin lön utan
att söka extra bidrag. När nu skatter och priser har höjts så mycket att bidra-
gen inte räcker till skall man inte höja bidragen, utan då skall man rimligen
sänka skatterna. Växlar man bara ständigt upp skatter och bidrag, så driver
man fler och fler in i ett bidragsberoende som är skadligt för hela samhället
och som dessutom är förnedrande för den enskilda människan.

Det här är inte bara fråga om en teknisk skillnad i uppfattningarna mellan
våra resp, partier. Här finns en grundläggande skillnad mellan vad vi kan
kalla en liberal politisk syn och en socialistisk samhällssyn. För oss är det en
självklarhet att man skall kunna stå på egna ben så långt det över huvud taget
är möjligt. Jag har emellertid en känsla av att det för en socialist ibland inte
gör så mycket om alla förr eller senare blir helt beroende av statens bidrag.
Det är därför vi vill växla ner skatter och bidrag i stället för att ständigt växla
upp dem på det sätt som socialdemokraterna gör.

I den ekonomiska politik vi har föreslagit är sänkta skatter ett avgörande
inslag vid sidan av medlemskap i den ekonomiska och monetära union som
nu växer fram inom ramen för den gemensamma marknaden och den avmo-
nopolisering av den offentliga sektorn som är nödvändig för att ge indivi-
derna valfrihet i välfärden.

Vi har i Sverige världens särklassigt högsta skattetryck, och vi kommer
aldrig att klara av vår ekonomi och vår välfärd om vi inte sänker detta ex-
tremt höga skattetryck. Gradvis måste vi börja sänka skattetrycket ned mot
de nivåer som man har i andra jämförbara europeiska länder. Ju längre vi
dröjer med att påbörja den uppgiften, desto allvarligare blir de problem som
vi har att brottas med.

Vi moderater har under den allmänna motionsperioden i januari lagt fram
konkreta förslag till skattesänkningar och till sänkning av statsutgifterna. -
Det hänger självfallet ihop.

För det första är det nödvändigt att vi börjar få fart på arbete och företa-
gande. Vi har föreslagit en sänkning av löneskatterna med ca 4,5 procenten-
heter. En del av detta är ett resultat av den nya arbetsgivarperioden i sjukför-
säkringen. Annat är resultat av konkreta förslag som vi lägger fram. För att
få fart på företagsamheten vill vi också slopa skatten på det arbetande kapi-
talet i företagen.

För det andra måste vi stimulera sparande och ägande. Det gör vi bl.a.
genom att sänka pensionsskatten och att successivt slopa dubbelbeskatt-
ningen av aktier. Här går ånyo en grundläggande ideologisk skillnad mellan
vår syn och socialdemokraternas syn. Vi vill ha ett samhälle där sparandet
och ägandet sprids ut bland människorna, till familjerna och individerna,
medan socialdemokraterna nu förbereder att bygga ut möjligheterna att med
hjälp av de samlade pensionsfonderna socialisera ägandet och sparandet.
Det är fel väg - det skulle skada Sverige.

För det tredje vill vi mildra boendebeskattningen och utvecklingen av
boendekostnaderna genom att börja med att sänka fastighetsskatten och
lindra den s.k. byggskatten.

För det fjärde måste vi dämpa prisutvecklingen. Det kan vi bl.a. göra ge-
nom att tidigarelägga avskaffandet av den extramoms som infördes förra
året.

Det här är de första viktiga stegen på den Europaväg i den ekonomiska
politiken som vi moderater har argumenterat för länge, som vi har dragit
upp riktlinjerna för och som det i de principiella huvuddragen råder en bred
enighet om mellan oss, folkpartiet liberalerna och i tilltagande grad center-
partiet.

Den socialdemokratiska tredje vägen har misslyckats. Den leder oss nu in
i de allvarliga ekonomiska problem som kommer att dominera i vårt land
under de närmaste åren - det vet vi. Nu handlar det politiskt om att bereda
marken för den Europaväg som är den enda som kan klara problemen och
den enda som kan vända 1990-talets utveckling för Sverige.

Anf. 3 BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Eftersom det blir en särskild utrikespolitisk debatt senare i
dag skall jag nu i det avseendet begränsa mig till att säga en sak: Det grund-
läggande problemet i konflikten i Sovjetunionen och i Mellersta Östern är
egentligen detsamma, nämligen bristen på demokrati. Med en mer omfat-
tande demokratisering i båda dessa konfliktområden skulle sannolikt dagens
konflikter inte finnas där. Arbetet för att sprida demokrati i världen är i
själva verket den viktigaste fredsrörelsen. Det är naturligtvis angeläget att vi
i Sverige efter måttet av vår förmåga engagerar oss i demokratiseringen både
i Sovjetunionen och i Mellersta Östern.

Sedan valet 1988 har vi upplevt en ovanligt både rörig och rörlig period,
fylld av omprövningar, regeringskriser och uppgörelser. En viktig förklaring
är att de partier som här i kammaren utgör den socialdemokratiska regering-
ens underlag inte duger som partners när viktiga beslut skall fattas, t.ex. om
den ekonomiska politiken.

Till den här bilden har naturligtvis bidragit att socialdemokraterna mer än
någonsin tidigare under sin hundraåriga historia har ändrat uppfattning i en
rad viktiga frågor.

I en betraktelse med den vitsiga rubriken ”Döda profeters sällskap” skri-
ver socialdemokraten Håkan Bengtsson i senaste numret av Linjeflygs tid-
ning Upp & Ner, med ett bildspråk som jag tror att Ingvar Carlsson är väl
förtrogen med:

”De socialdemokratiska speluppläggarna har tappat greppet. Borgarna
har blivit bättre på att hålla i bollen och sossarna spelar numer med elva man
i försvaret. Felpassningarna har varit många och färska spelsystem har
snabbt fått överges för åter andra spelupplägg.”

Det är en bild som vi väl känner igen.

Håkan Bengtsson fortsätter:

”Listan kan göras lång: helomvändningen i EG-frågan, missbedömning-
arna om utvecklingen i Östeuropa, det svala mottagandet av murens fall, re-
klam-TV-frågan, lappkastet i skattefrågan efter 1988 års val, sjukförsäk-
ringen, löftet som blev 'målsättning’, en brodebatt där partiopinionen kör-
des över och en oåterkallelig kärnkraftsavveckling som sköts upp.”

Vi liberaler har naturligtvis ingen anledning att beklaga huvuddelen av

Prof. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

dessa svängningar hos socialdemokraterna. Tvärtom innebär den nya inrikt-
ningen att socialdemokraterna nu ligger mycket närmare den politik som vi
under lång tid har förordat. Men det är knappast av inre övertygelse och äkta
engagemang som socialdemokraterna har kommit fram till dessa ompröv-
ningar. Det är inte i de genomarbetade programmen - i det nya partipro-
grammet eller 90-talsprogrammet - eller i beslut som fattats av den socialde-
mokratiska partikongressen som flertalet av dessa omprövningar har skett,
utan de har kommit till som ett resultat av yttre händelser och yttre tryck.

Räntechocken i höstas är naturligtvis det bästa exemplet. Efter denna blev
det plötsligt möjligt att sänka ersättningen i sjukförsäkringen, att ansöka om
medlemskap i EG, att låta sexåringarna börja skolan, m.m.

Det är för dyrt för svenska folket att ha en regering som för att fatta kloka
beslut är beroende av kriser och misslyckanden. Liberalism under galgen är
visserligen bättre än ingen liberalism alls, men liberal politik bedrivs bäst av
dem som är liberaler också i hjärtat.

Herr talman! Det var med en betydande förvåning som jag tog del av refe-
raten från Ingvar Carlssons valupptaktstal i Sollefteå inför de egna valarbe-
tarna för några dagar sedan. En huvudfråga i valet skall tydligen bli kampen
mot arbetslösheten. Kampen står mellan socialdemokratin och ”dem som är
beredda att acceptera arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politi-
ken” hävdas det i LOs och socialdemokratins gemensamma 90-talsplattform.

Detta låter som ett eko från en del tidigare valrörelser. ”Men”, fortsätter
Håkan Bengtsson i Upp & Ner, ”det räcker inte att orientera sig via backspe-
geln. Den rörelse som går baklänges in i framtiden backar förr eller senare
in i en återvändsgränd. De ständiga repriserna tröttar snart ut den allt glesare
lyssnarskaran.”

Socialdemokraterna har förvisso utkämpat ett par framgångsrika valrörel-
ser på arbetslöshetstemat, främst 1932 och 1982. Vid båda dessa tillfällen
gjorde man det i opposition, när vi hade borgerliga regeringar. Man lyckades
exploatera nedgången i världskonjunkturen på ett skickligt sätt - det skall
jag gärna erkänna - men man glömde hela tiden att påpeka att det var just
situationen för den internationella konjunkturen som var det avgörande skä-
let till att arbetslösheten var hög vid dessa båda tillfällen och inte en miss-
lyckad politik i Sverige. I båda dessa fall lyckades man vända utvecklingen
med hjälp av mycket stora devalveringar och så småningom också en om-
svängning i den internationella utvecklingen.

Nu är läget helt annorlunda. Nu har vi en socialdemokratisk regering. Ar-
betslösheten stiger inte i första hand därför att vi har en nedgång i den inter-
nationella konjunkturen utan därför att regeringen har misslyckats med sin
ekonomiska politik.

Regeringen har hela tiden sedan den tillträdde år 1982 vetat att en hög
löneinflation förr eller senare kommer att leda till ökad arbetslöshet. Trots
det har regeringen inte lyckats dämpa löneinflationen. Det kan inte skyllas
på någon annan. Det är inte arbetsgivarnas eller löntagarnas fel, och det är
inte oppositionens fel. Det är bara en part som bär skulden, och det är den
socialdemokratiska regeringen.

I en debatt här i kammaren för några veckor sedan konstaterade jag att en
fortsatt löneinflation kommer att leda till ökad arbetslöshet och att vi som

politiker inte kan göra särskilt mycket åt det. Ingvar Carlsson har i en kom-
mentar senare ifrågasatt om detta möjligen var ett olycksfall i arbetet. Allan
Larsson kallade det i samma debatt t.o.m. för cyniskt. Men det är självklart
att det är så som jag sade. Jag vill fråga Ingvar Carlsson om han verkligen
gör någon annan bedömning än den jag gör. Finns det enligt Ingvar Carls-
sons mening inget samband mellan regeringens misslyckade ekonomiska po-
litik, som har lett till löneinflationen, och den ökande arbetslösheten? Tror
inte Ingvar Carlsson att en fortsatt löneinflation är ett hot mot sysselsätt-
ningen?

Jag vill inte ifrågasätta Ingvar Carlssons goda vilja när det gäller att be-
kämpa arbetslösheten - jag tänker utkämpa den här valkampen med blan-
kare vapen än så. Däremot misstror jag regeringens kompetens att klara lö-
neinflationen och därmed sysselsättningen. Den misstron grundar sig inte på
gamla partipolitiska klyschor utan på den verklighet som vi alla nu kan se.

Ingen vill använda arbetslösheten som ett medel i den ekonomiska politi-
ken. Arbetslöshet är alltid, vill jag säga, följden av en dålig internationell
konjunktur eller, som nu i Sverige, av en misslyckad regeringspolitik på det
ekonomiska området.

Herr talman! Sverige behöver en ny regering, en regering som är mer i
takt med tiden än socialdemokraterna, som ser positivt på de förändringar
som måste ske och som drivs av inre övertygelse, en regering som kan inge
framtidstro och optimism i det svenska samhället.

Vi liberaler kan naturligtvis lika litet som andra dirigera politiken. Men vi
ger klara besked om vad vi vill arbeta för. Låt mig i dag peka på bara tre
saker som vi tycker är viktiga.

För det första måste vi bryta den ekonomiska stagnationen och få en poli-
tik för utveckling och tillväxt. I år faller enligt regeringens egna prognoser
bruttonationalprodukten, den samlade produktionen i Sverige. Blir det så
är vi troligen det enda landet i världen som får ett så dåligt resultat av den
ekonomiska politiken. Tillväxt är nödvändig för sysselsättningen, för miljön
och för välfärden.

För att vi skall få tillväxt i Sverige krävs en återindustrialisering. Det har
faktiskt under högkonjunkturen under hela 80-talet inte förekommit en enda
utländsk investering i Sverige i ny produktion. Man får gå tillbaka till början
av 70-talet för att hitta exempel på någonting sådant. Det säger någonting
om det industriella klimatet i Sverige och om bristen på förtroende för rege-
ringen.

För att vi skall få fart på ekonomin är det viktigt att Sverige blir medlem i
EG. De ekonomiska skälen är självfallet inte de enda eller ens de viktigaste,
men medlemskapet kommer ändå att betyda mycket för en ökad konkur-
rensförmåga och därmed för ekonomisk tillväxt. Det är viktigt att Sverige
spelar en aktiv roll i integrationsarbetet.

Skattetrycket måste sänkas. I vårt budgetalternativ har vi anvisat utrymme
för skattesänkningar, och det är viktigt att gå vidare när det första etappmå-
let är nått.

Vi måsta skapa bättre förutsättningar i Sverige för småföretag. Här är för-
mögenhetsskatten på arbetande kapital en strategisk fråga.

Vi måste anta den europeiska utmaningen på utbildningsområdet och in-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

ternationalisera utbildningen samt använda löntagarfondspengar till forsk-
ning och utbildning.

Vi måste vidare effektivisera den offentliga sektorn.

För det andra vill jag framhålla jämställdheten mellan kvinnor och män,
som kommer att bli en allt viktigare fråga under 90-talet. Vi har nått en bit i
Sverige, men vi har långt kvar. Löneskillnaderna växer nu igen. Ohälsan
bland kvinnor ökar. Det förekommer ganska många arbetsskador bland
kvinnor. Kvinnor arbetar mer än män, särskilt i hushåll med små barn.

En del drar felaktigt slutsatsen att vi skall tillbaka till det gamla samhället
där männen skötte marknadsarbetet och kvinnorna hushållsarbetet. I stället
är det viktigt att vi får en bättre arbetsfördelning, inte bara på arbetsmarkna-
den utan också i hemmen.

Det är viktigt att barnomsorgen byggs ut. Arbetsorganisationen är ett an-
nat viktigt område. Kvinnor måste få mer makt på jobbet. Det handlar i hög
grad om organisationen av den offentliga sektorn, där en stor andel av kvin-
norna är verksamma. Vi måste bättre ta till vara kvinnokraften i det svenska
samhället.

För det tredje måste solidaritet även gälla i kärva tider. Vi har accepterat
de flesta av de nedskärningar som regeringen har föreslagit i årets budget.
När nedskärningarna hotar en grundläggande solidaritet säger vi emellertid
nej. Det gäller t.ex. förslagen om nedskärningar i u-landsbiståndet och på
kulturens område. När det gäller de handikappade menar vi att det behövs
reformpengar.

Ett intryck av svensk socialdemokrati har successivt stärkts under de år
som har gått. Det är att solidarietet för socialdemokratin mer handlar om
solidaritet inom LO-kollektivet och arbetarrörelsen än om solidaritet med
de människor som är i störst behov av vårt stöd och vår hjälp. Det är mera
fråga om en gruppsolidaritet, eller varför inte kalla det gruppegoism, än om
en verklig solidaritet grundad på idealitet. I stagnationens Sverige har detta
avslöjats på ett obarmhärtigt sätt.

Ännu i valrörelsen 1988 talade sig socialdemokraterna varma för en gene-
rös flyktingpolitik. ”Ett land som styrs av en socialdemokratisk regering
stänger inte dörren!”, hette det i en valbroschyr.

Men strax före julen år 1989 stängdes dörren. Nu kan vi se resultaten av
den nya hårdare flyktingpolitiken. Tidigare fick fyra av fem asylsökande
stanna i Sverige, nu är det bara hälften. Enligt en rapport i Ekot i radio här-
omdagen bifaller regeringen praktiskt taget inga besvärsärenden längre.

I den plattform för 90-talet som presenterades den 24 januari sade social-
demokraterna att ”minst en procent av bruttonationalinkomsten bör använ-
das för---utvecklingsbistånd till världens fattiga länder”. Men samtidigt

skär regeringen ogenerat ner på biståndet.

Det är dock inte bara solidariteten med flyktingar och fattiga människor
som sitter trångt. Här hemma fortsätter socialdemokraterna att avvisa våra
förslag till förbättringar för handikappade. Nu sviker man också vallöftet till
kulturen och konstnärerna. I en upprörd insändare i Dagens Nyheter i går
kritiserade, med all rätt, företrädare för konstnärerna i Sverige regeringen
för ett ”grovt svek”.

Samtidigt finns det en grupp som är skyddad även i kärva tider - det är

facket. I höstas beslöt socialdemokraterna att tillsammans med vänsterpar-
tiet öka skattebefrielsen för medlemsavgifter i facket. Hela denna konstruk-
tion med avdragsrätt för fackliga medlemsavgifter är minst sagt stötande.

Det är otroligt att medlemsavgiften i en organisation som arbetar för att
tillvarata ens egna ekonomiska intressen skall behöva subventioneras av
andra skattebetalare! Subventionen till arbetsgivare och löntagare uppgår
sammanlagt till mellan 1,5 och 2 miljarder kronor. Detta medges samtidigt
som man skär ned på u-landsbistånd och säger nej till ett bättre stöd till fa-
miljer med handikappade barn!

Herr talman! Det behövs en ny regering. Det behövs en regering som av
inre övertygelse och ideologiskt engagemang är beredd att driva förändrings-
processen i Sverige och som även när det kärvar i ekonomin är beredd att
stå upp för solidariteten.

Anf. 4 OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Krig är alltid en tragedi. Krigets verklighet, liksom dess följ-
der, är alltid ett nederlag för alla. Själva livet nedvärderas, både människoliv
och natur. I Persiska viken dränks havet i tjockflytande olja, som dödar fåg-
lar och annat djurliv och hotar vattenreservoarerna. Det handlar om brott
mot mänskligheten, som Europarådet har sagt.

I det glömda - och av diktaturen undangömda - kriget i Sudan har redan
flera hundratusen människor dött. Sex, kanske sju, miljoner människor ho-
tas av kriget och av en svältkatastrof nu i vår. Skuggan från Persiska viken
får inte skymma den sudanesiska diktaturens kalkyler att med svält och
t.o.m. giftgas som vapen hålla nere sitt eget folks uppror och frihetslängtan.
Ett svenskt initiativ till akut hjälp måste tas nu. Det är svårt men nödvändigt.

Bilderna finns där, fastnaglade på våra näthinnor, från kriget vid Persiska
viken och från den sovjetiska militärens dödsskjutningar i Baltikum. Var-
helst människor dödas och mänskliga fri- och rättigheter förtrampas måste
övergreppen fördömas. Det gäller Estland, Lettland och Litauen, och det
gäller Kuwait. Kriget vid Persiska viken som medel att nå frihet måste riktas
mot diktaturen och diktatorn, inte mot folket. Syftet är självklart att lossa
diktatorns grepp om Kuwait. Varje möjlighet att nå frihet och fred måste
prövas. Så vill jag se statsministerns uttalande häromdagen om rådrum i kri-
get.

Krigets kostnader kan aldrig mätas. Hur kan vi mäta mänskligt lidande
och död bland oskyldiga civila? Hur kan vi mäta natur som sargas och hav
som förstörs? De militära kostnaderna för FN-alliansens trupper vid Per-
siska viken beräknas till 3 miljarder kronor om dagen. Tänk vilken massiv
hjälpinsats för världens svältande och fattiga som man skulle kunna göra
med dessa pengar!

Världens krig och konflikter påverkar oss alla. I krigens skugga bör våra
egna hemmalagade problem kunna få rimliga proportioner och vårt samtal
mer av ödmjukhet och samsyn. I riksdagsdebatterna för ett år sedan efter-
lyste vi i centern mer av samling och gemensamma tag för att växla ned pris-
och kostnadsutvecklingen och skapa utrymme för nyinvesteringar i företa-
gande och infrastruktur, vägar och järnvägar, i hela landet. Obalanserna i
den svenska ekonomin måste ju hanteras på hemmaplan. Ingen annan är be-

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

redd att hjälpa oss med våra problem - inte EG, och inte ens EMS. Men
det finns värden som har så stark förankring hos svenska folket att de med
självklarhet borde komma till uttryck i en klar riksdagsmajoritet. Det gäller
kraven på rättvisa och valfrihet, och det gäller målen full sysselsättning och
att hela Sverige skall leva och utvecklas. Det gäller god miljö.

Efter en osedvanligt lång period av hög ekonomisk aktivitet pekar nu kon-
junkturen nedåt. Varsel om stora uppsägningar är verklighet på många or-
ter - i regioner som sedan tidigare är hårt utsatta. I radion i morse kunde vi
höra om 11 000 varsel bara under januari. Det är nytt rekord sedan 60-talet.
Arbetslösheten ökar. Därför är det så viktigt att Rehnbergkommissionens
arbete kan leda fram till ett stabiliseringsavtal, att konkurrenskraften lång-
siktigt stärks och att jobben värnas.

När konjunkturen nu viker kan det tillfälliga obligatoriska sparandet göras
disponibelt för spararna. Det bör kombineras med stimulanser som motive-
rar fortsatt sparande, gärna på längre sikt. Pengarna som sparats är vars och
ens personliga egendom, och de har växt med ränta som är skattefri. Ett vet
vi, så hade det inte varit om mervärdeskatten hade höjts våren 1989.

Arbetslöshet är inte ett medel i den ekonomiska politiken, heter det i fi-
nansplanen. Det är viktigt att det sägs utan omskrivningar. Om ”acceptabel
arbetslöshet” används för att pressa ned lönekostnader så blir den ett medel,
inte bara en bristande måluppfyllelse på sysselsättningens område. Det inne-
bär ett s.k. stålbad med lågt resursutnyttjande, regionala obalanser och
ökande ekonomiska klyftor. För individen handlar det om nedvärdering och
i värsta fall utslagning. För ungdomar är det fråga om minskade möjligheter
att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden. Det innebär att tusen-
tals människor inte behövs. För centern är det en helt oacceptabel politik.

Vilka människor skall betala med arbetslöshet? Är det de som bor i indu-
stri- och bruksorter, där detta slår hårdast i dag? Är det de som bor i mindre
tätorter och i landsbygdsområden, där jobben är få och valfriheten liten?
Vilka på arbetsmarknaden skall tvingas till stålbadet? Det är en i högsta grad
giltig fråga för politiska partier, men också för de parter på arbetsmarknaden
som svarat ”nej” till Rehnbergkommissionen - hittills, är bäst att tillägga.

Ett stabiliseringsavtal är, som jag sade i riksdagsdebatten den 10 januari,
grundbulten i en politik för ekonomisk balans, såsom utgångsläget nu är.
Utan samhällsekonomiskt ansvar för arbetsmarknadens parter kommer all-
varliga obalanser att förvärras, arbetslösheten att stiga och Sveriges trovär-
dighet som partner i en alltmer internationaliserad ekonomi att undergrävas.
Hemmalagade kostnadskriser måste vi klara på hemmaplan. Bara utifrån en
god inhemsk ekonomisk balans kan Sverige vara en trovärdig part i interna-
tionell samverkan. Därför är centern beredd att på ett ansvarsfullt sätt med-
verka till att ett stabiliseringsavtal kan fullföljas. Det är bra att parterna på
arbetsmarknaden nu talar med varandra och tar vara på möjligheterna att
komma överens inom ramen för vad Rehnbergkommissionen har sagt.

Arbetslinjen skall gälla. Kontantstöd vid arbetslöshet är alltid en sista-
handsåtgärd. Utbildning för att höja kompetens och för att klara bristsitua-
tioner inom olika yrkesområden skall prioriteras. Arbetslivsfonden skall
främja bättre arbetsmiljöer och snabbare rehabilitering. De pengarna skall
gå direkt till arbetsgivarna. På det sättet kan utslagningen minska. Men det

krävs också en politik för regional balans. Förutsättningarna för mindre och
medelstora företag, för egenföretagare och för lantbruk i detta land måste
förbättras.

Stora satsningar på infrastrukturen måste till för att hela landet skall leva
och utvecklas. Järnvägar och vägar måste rustas och nya utbildningsplatser
och nya högskolor komma till. Genom att sälja vissa statliga företag vill cen-
tern skapa utrymme för gemensamma storinvesteringar i infrastrukturen -
på järnvägar och vägar - och på utbyggnad av högskolor och universitet. Det
handlar om tiotalas miljarder kronor för byggande fram till år 2000. Det ger
arbetstillfällen. Det gör att människor vågar satsa på företagande och fram-
tid i hela landet. Passivt ägande byts mot aktivt byggande. Så vill centern
skapa full sysselsättning och goda framtidsutsikter för människor i olika de-
lar av vårt land.

Nu måste skatteomläggningen prövas mot verkligheten och justeras i de
delar där den uppenbart förfelar sitt syfte. Det sades att kostnadsnedväxling
skulle klaras i samband med skatteomläggningen. Det blev i stället i hög grad
politiskt beslutade prisstegringar. ”Leva på sin lön” och ”minskad rundgång
i ekonomin” var ju lösenord för skatteomläggningen. För många löntagare
och pensionärer med låga inkomster visar verkligheten motsatsen i dag.
Hundratusentals fler barnfamiljer måste ha bostadsbidrag, en kvarts miljon
pensionärer likaså. När politiken missar målet och byråkratins kvarnar mal
långsamt tvingas de nu t.o.m. att söka socialbidrag. Det är ett misslyckande
för skatteomläggningens arkitekter. Det är orimligt och oacceptabelt att
skattesänkningar för höginkomsttagare skall gå ut över pensionärer med
låga pensioner. Det är helt enkelt upprörande och måste omedelbart rättas
till.

Kostnaderna för mat och boende är tyngst för alla som lever med små mar-
ginaler. Inget annat land har så hög skatt på maten som Sverige. Därför före-
slår vi sänkt moms på maten fr.o.m. den 1 januari nästa år. Vi har lagt fram
ett komplett lagförslag till riksdagen där vi redovisar hur matskatten kan sän-
kas till 13,64% för alla livsmedel. Det behövs inga fler förhalande utred-
ningar! När tidsfristen går ut för den tillfälliga höjningen av all moms lägger
centern hela skattesänkningen på maten. Då får skattesänkningen rättvis
profil. Det är skillnad på mat och bostad å ena sidan och sällanköpsvaror å
den andra. Som en man sade i en TV-debatt om matmoms: ”Hur många väl-
jer mellan att köpa en limpa och en video?”

Centern fullföljer också kraven på sänkt skatt på boendet. Tillsammans
betyder centerns förslag om sänkt skatt på mat och boende att tvåbarnsfamil-
jen i en normalstor trerumslägenhet får ca 6 000 kr., beskattade pengar, kvar
i plånboken. En ensamstående, i en mindre lägenhet får ca 2 000 kr. mer att
röra sig med.

Jag frågar: När tänker regeringen ta initiativ till de nödvändiga föränd-
ringarna i skattereformen? Vilka besked är övriga partier beredda att ge vad
gäller sänkt skatt på mat och boende?

Centerns budgetalternativ sänker skattetrycket med nära 6 miljarder kro-
nor jämfört med regeringens förslag. Det innehåller nära 6 miljarder kronor
mindre i statsutgifter och en stramare budget än regeringens förslag. Ändå
omfördelar vi hela 17 miljarder kronor för att sänka skatten på mat och

Prof. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

boende. Därutöver vill vi sänka skatten på turism och på persontransporter.
Vi satsar också en miljard extra för förstärkta direkta insatser i sjukvården.

Statsrådet Erik Åsbrinks tanke att överföra löntagarfondsmedel till AP-
fonderna vore, om de realiserades, att klä en ulv i fårakläder. Det skulle för-
stärka statlig kapitalkoncentration och stjälpa kraven på decentralisering
och ökat enskilt ägande. Löntagarfondsavvecklingen måste vara total och
definitiv. Medlen skall i stället användas som sparstimulanser och för att
främja forskning och utbildning, särskilt miljöstrategisk forskning. Sparan-
det blir individuellt i stället för institutionellt. Det är en inriktning som bidrar
till uthållig tillväxt. Därmed säkras också pensionernas framtid.

Miljöproblemen i vårt eget land kan förefalla små i relation till miljöka-
tastroferna i Persiska viken och på andra håll i världen. Men vi måste ta vårt
ansvar. Sverige borde alltid vara ett föredöme i miljöhänseende. Vi har de
bästa av förutsättningar för det. Vi måste förena ekonomisk utveckling med
ekologiskt ansvar.

Socialdemokrater, folkpartister och moderater tycks nu vilja, i en överens-
kommelse, ta 14 miljarder kronor från landet i övrigt för att bygga motorvä-
gar över och under våra omistliga grönområden här i Stockholmsregionen:
Djurgården, Lill Jansskogen, Lovön och Grimstareservatet. Det kan tyckas
vara en lokal fråga, men det är det inte. Det visar att det här i Sverige fortfa-
rande finns de som inget lärt av 25 års miljödebatt.

Stockholmsområdet behöver en starkt förbättrad kollektiv trafik med
spårvägssystem, etanoldrivna bussar och bekväma pendeltåg. Samtidigt
måste det miljövänliga järnvägsnätet rustas upp i hela landet liksom länsväg-
nätet. I centerns budgetalternativ har vi anvisat medel för en kraftig satsning
på infrastruktur och på ett framtidsinriktat miljövänligt transportsystem i
hela Sverige.

Regeringen vill emellertid satsa de stora pengarna på stadsmotorvägar i
Stockholm och på en motorvägsbro över Öresund - för att inte tala om alla
på- och avfarter samt nödvändiga anslutningsvägar. Till hela övriga Sverige
blir det små belopp kvar. Vad har för övrigt lilla Danmark gjort för ont som
skall ta hand om all den omvägstrafik per bil, som annars kunnat ta raka
vägen med färja till kontinenten?

Bra förbindelser till övriga Europa är ett måste. För centern är det själv-
klart att det kan klaras med snabba tåg och en ”solfjäder” av moderna färje-
linjer. Vi får inte ”köra över” Danmark. Så tillgodoser vi kravet på god
miljö.

När röda och blå partier bygger broar tillsammans, då behövs ett icke-so-
cialistiskt alternativ för god miljö, för rättvisa och valfrihet. Det är centern.
På den grunden är vi beredda att ta regeringsansvar efter valet i år.

Anf. 5 LARS WERNER (v):

Herr talman! Det vore intressant att se vilken regering utan blått som Olof
Johansson vill sitta i, om det skulle gå så illa. Låt mig återkomma till det
senare.

När vi hade motsvarande debatt för ett år sedan var det mot bakgrund av
de mycket dramatiska förändringarna i Östeuropa och den pågående de-
mokratiseringen av Sovjetunionen. Vi upplevde säkert alla att världen otve-

tydigt gick mot nedrustning, avspänning och fred. Vi såg det kalla krigets
slut, symboliskt uttryckt i ESK-konferensen senare i Paris.

Snart nog bröts dock mycket av den positiva utveckling vi tyckte oss se.
Demokratiseringssträvandena i Baltikum möttes med brutalt militärt våld,
som om man ingenting hade lärt av utvecklingen i Ungern 1956 eller Tjecko-
slovakien 1968. Våld, tvång och blod löser inga konflikter.

Situationen i Baltikum och dess länders nationalitetssträvanden kan en-
dast lösas genom förhandlingar och fortsatt dialog. Det är samtidigt viktigt
med de samlade svenska manifestationerna mot övergreppen.

Sveriges krav, som utrikesministern har framfört, att Sovjetunionens age-
rande tas upp till behandling i FNs kommission för de mänskliga rättighe-
terna, är därför riktigt.

Den positiva utvecklingen i världen bröts också i samband med Iraks inva-
sion av Kuwait, som var ett grovt brott mot folkrätten. USA sände omedel-
bart hundratusentals soldater till området, vilket man i efterhand fick sank-
tionerat av FN. Tyvärr sanktionerade FN också USAs och dess allierades
storkrig mot Irak. Krisen i Mellersta Östern fördjupades och försvårades all-
varligt genom detta.

För FN innebär sanktionerandet av kriget en kris både för organisationens
idé och konstruktion. Det ledde också till en ultimativ situation för den ame-
rikanska kongressen. När kongressen med knapp majoritet röstade för kri-
get mot Irak var FN-beslutet president Bushs starkaste argument mot krigs-
motståndarna. FNs trovärdighet som fredsmäklare kommer för lång tid
framåt att vara rättmätigt ifrågasatt, framför allt av tredje världens länder.

Sverige har en skyldighet att arbeta för att FN skall återvinna förtroendet.
Det kräver att Sverige aktivt deltar i den självkritiska debatt som nu måste
följa både i och utanför FN.

Ingvar Carlssons förslag, framfört i en tidningsartikel, att FNs säkerhets-
råd bör överväga att erbjuda Saddam Hussein en paus i kriget, i utbyte mot
att han förklarar att Irak avser att följa FN-resolutionen, kan vara ett steg i
rätt riktning och förtjänar allt stöd.

Herr talman! Vår utgångspunkt för den ekonomiska politiken är full sys-
selsättning som det övergripande målet. Arbete är ett grundläggande medel
för att uppnå frihet för människan. Frihet för kvinnor och män kräver jäm-
ställdhet. Även denna frihet kräver full sysselsättning. Arbete är en av män-
niskans friheter.

För att människor skall ha frihet i sitt arbete krävs att inflytandet stärks
och arbetet utvecklas. Vi vill demokratisera arbetslivet. Därför ligger tyngd-
punkten i vänsterpartiets politik på välfärd, sysselsättning, fördelningspoli-
tik och demokrati.

I dessa dagar riktas med all rätt, menar jag, kritik mot regeringen för skat-
teomläggningen och försämringarna i sjuk- och föräldraförsäkringen. Det
riktas också hård kritik mot de aviserade förslagen till försämringar i arbets-
skadeförsäkringen. Kritik har även kommit från olika pensionärsgrupper
mot effekterna i samband med skatteomläggningen.

Den framlagda budgeten innebär dyrare tandvård, dyrare mediciner och
dyrare sjukvård. Dåliga kompromisser och eftergifter från socialdemokra-
terna är aldrig en rättvis och rättfärdig politik.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Därför motsätter vi oss förslagen och besluten om nedskärningar i sjuk-
och föräldraförsäkringen, och vi vill behålla friåret vid sjukhusvård för för-
tidspensionärer.

Vi vill också förstärka låginkomsttagarnas och barnfamiljernas ställning
genom sänkning av momsen på en rad områden. Vi vill bl.a. få bort momsen
på kollektivtrafik och fjärrvärme.

Vi föreslår också att det kommunala bostadstillägget för pensionärerna
ökar, och vi vill att mer pengar ges till de sämst ställda pensionärerna. Jag
vill i det sammanhanget ställa en fråga till Ingvar Carlsson: Vad innebär kon-
kret de löften som ni har ställt för de sämst ställda pensionärsgrupperna?

I vänsterpartiets budgetförslag ingår också sänkt moms på mat från års-
skiftet. Det är inte första gången jag noterar att vårt gamla krav på sänkt
matmoms nu drivs av centern nästan hårdare än av oss, och det är vi glada
för. Det är bra att centern numera ställer upp på detta rättvisekrav. Centerns
och vårt förslag för finansiering av sänkt matmoms är också likartade.

Vänsterpartiet har också föreslagit att kommunerna skall få större ekono-
miska medel genom att grundavdragen för höginkomsttagare slopas. En så-
dan omläggning skulle ge ca 10 miljarder kronor om året. De pengarna vill
vi i första hand skall gå tillbaka till kommunerna.

Kvinnornas ökade förvärvsfrekvens har räddat många hushålls standard
under 1980-talet. Men fortfarande är det kvinnorna som har de lägsta lö-
nerna, de tyngsta jobben och de sämsta arbetstiderna. Fortfarande är det
kvinnorna som har huvudansvaret för barnen och hemmet. Trots försäk-
ringar från olika håll, framför allt från regeringen och folkpartiet, som är
konstruktörerna av skatteomläggningen, är det tyvärr många kvinnor som
kommer att förlora på skatteomläggningen.

I LO-tidningens senaste nummer får skattereformen ett ansikte i form av
olika intervjuer. En ensamstående mammas facit är att utgifterna har ökat
mer än inkomsterna. När hon har betalat sin hyra och dagisavgift blir det,
trots höjda barnbidrag, bara en hundralapp kvar i månaden. Den hundralap-
pen, säger hon, äts upp av allt annat som blivit dyrare efter skattereformen.
Blir jag sjuk innebär det katastrof, säger hon. Det blir minus i plånboken för
henne som redan lever på marginalen. I den här debatten anser jag att de
argument som har förts fram för ett hyresstopp har blivit allt starkare.

Nu beror inte alla prisökningar som sker på skatteomläggningen. Många
företag, även statliga och kommunala, har genomfört överpriser - om jag nu
får använda det uttrycket - dvs. priser högt över vad skattereformen berätti-
gar till. Den slutsats som kan dras av det är att prisövervakningen inte har
lyckats. Hur skall det gå för Rehnberggruppen och dess förslag när inte ens
offentliga företags och institutioners överpriser kan hållas tillbaka?

Herr talman! Låt mig så säga några ord om den fråga som vi skall diskutera
några månader framöver, nämligen frågan om arbetslösheten och sysselsätt-
ningen. Det är intressant att alla partier numera talar om arbetslösheten och
dess konsekvenser ur olika aspekter naturligtvis. Folkpartiet och modera-
terna anklagar riksdag och regering för företagsnedläggningarna, samtidigt
som de inte med ett ord antyder att det finns ekonomiska krafter med stor
och egen makt i det här samhället. Inte med ett ord kritiserar de storföreta-

gens direktörer och deras uttalanden. Inte med ett ord nämner de företagens
ekonomiska makt.

Jag tycker att detta är verklighetsflykt, för att inte säga rent kryperi för de
ekonomiska makthavarna här i landet. Jag tror att det blir synd om stora
delar av Sveriges befolkning både i stad och på land, bland unga och gamla,
kvinnor och män, om dessa partier tillsammans med Olof Johansson skall
inneha regeringsmakten.

I dessa dagar, framför allt de senaste månaderna, talar partier och ekono-
mer om att arbetslösheten skall användas som ett medel i den ekonomiska
politiken. Det är nödvändigt att arbetslösheten ökar. Då vill jag fråga: Hur
hög måste arbetslösheten enligt moderaterna bli för att vi skall få en bra eko-
nomisk utveckling här i landet? Moderaterna säger i dag att ”från och med
1985 hade Sverige ett läge med överfull sysselsättning”. Det betyder ju i så
fall att Sverige har haft för låg arbetslöshet och bör höja arbetslösheten till
en högre nivå än 1985 års nivå.

Om man går tillbaka litet och tittar i arkiven och läser vad moderaterna
sade för sex år sedan om arbetslösheten, får man en annan bild. I moderater-
nas motion från just våren 1985 sade man att arbetslösheten totalt, dvs. inkl,
de som var i arbetsmarknadsåtgärder, var 335 000 personer. Då ansåg mode-
raterna att detta var för hög arbetslöshet, och det var det naturligtvis. Nu
några år senare säger moderaterna att arbetslösheten inte var för hög utan
sysselsättningen 1985 var överfull. Men för mig går det här inte riktigt ihop.
Jag vill därför fråga Carl Bildt: Hur hög är den ideala arbetslösheten för er?
Vad anser ni 1991? Vad kommer ni att anse nästa år?

Samma fråga kan ställas till den andra ministerkandidaten, folkpartisten
Bengt Westerberg, som i en intervju i LO-tidningen i slutet av förra året sade
att höga lönekrav leder till ökad arbetslöshet och därför skall de fackförbund
som har hög arbetslöshet betala mer till arbetslöshetskassan i form av högre
egenavgifter. Det reagerar naturligtvis många med rätta mot, bl.a. Skogsin-
dustriarbetarförbundets ordförande. Han påpekade att skogsarbetarna har
lägre lön än industrigenomsnittet men att arbetslösheten är fyra gånger
högre än genomsnittet. Så trots lägre lön är arbetslösheten högre.

Han skriver: ”Antingen är Westerberg djupt okunnig om orsaker till ar-
betslösheten eller också är detta uttalande också ett uttryck för fackföre-
ningsfientlighet.” Själv tror jag inte det är antingen-eller, utan både-och.

Han avslutar sin artikel med: ”Om Westerberg ska bilda regering med Carl
Bildt, som står ytterligare några snäpp till höger, så kommer vi att få uppleva
hur det är när kapitalets makt och den politiska makten grupperas på samma
planhalva.” Det här förstår ju Bengt Westerberg som kan litet grand om fot-
boll, hörde vi ju nyss.

Nu hoppas jag att varken moderater eller folkpartister får bilda regering
och allra minst får bli ministrar för arbetsmarknad, industripolitik eller fi-
nanspolitik. Uppenbarligen har de bägge liberalerna, nya eller gamla, Bildt
och Westerberg, närmat sig en av Westerbergs företrädare, Bertil Ohlin.
Han sade, när det gäller arbetslöshetssiffror, på sin tid att en arbetslöshet på
5 % var bra för den svenska ekonomin. Westerberg har aldrig någon gång
förklarat detta ordentligt. Vad anser Westerberg och folkpartiet liberalerna i

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

dag? Är en arbetslöshet på minst 5 % målsättningen för en liberal ekonomisk
politik?

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

Anf. 6 INGER SCHÖRLING (mp):

Herr talman! Jag var i Baltikum förra veckan på inbjudan av regerings-
medlemmar och parlamentariker i Lettland och Litauen. Baltikum är så nära
och ändå så långt ifrån vår trygga tillvaro och vår fästning här på Helgeands-
holmen. Parlamenten i Riga och Vilnius är sköra fästningar för demokrati
och frihetssträvanden. Betongblock, vägmaskiner, plank och taggtråd finns
runt de centrala byggnaderna. Tillsammans med de obeväpnade vakterna
bildar de ett symboliskt försvar, men ändå ett starkt försvar, en sköld av be-
slutsamhet och vilja att med fredliga medel försvara demokratin och de folk-
valda parlamenten.

Deras hopp står till väst och naturligtvis till oss, de närmaste grannarna i
Norden. I Sverige har det nu talats och demonstrerats för Baltikums stöd i
många månader. Det är bra. Från miljöpartiets sida har vi sedan förra våren
krävt att Sverige skall erkänna de baltiska staternas suveränitet. De partier
som ruvar på frågan ”inte om, men när” det är dags att erkänna Litauen an-
ser tydligen fortfarande att tiden inte är inne. Tycker ni inte - det tycker jag-
att det är litet genant för Sverige med denna undran och dessa frågor från
Baltikum om varför. Kanske kan Pierre Schoris löfte till president Landsber-
gis för två veckor sedan, när han var på besök i Litauen, om att Sverige skulle
bli ett av de första länderna som erkänner Litauen påskynda processen. Det
hoppas man i varje fall i Baltikum. Nu har Island erkänt Litauen, och jag
vädjar till regeringen och de andra partierna: Låt Sverige bli nästa land.

Som många har nämnt pågår ett krig i Mellanöstern, ett krig som aldrig
borde ha startats. Enligt opinionsundersökning presenterad i söndags
tyckte majoriteten av svenska folket att det var rätt av de allierade att gå i
krig mot Irak. Men jag undrar vad det är för krig som avses. Är det det
snabba TV-kriget, det kliniska, högteknologiska kriget där inga barn dödas
utan bara militära mål bombas, ett krig där inga soldater kommer att skickas
hem i svarta säckar? Men det är ett annat krig som pågår och som kan
komma att bli både långt och blodigt.

Det är bra att regeringen har kommit med ett förslag om hur man skall få
slut på kriget. Det är första gången som jag i krigssammanhang hör ordet
paus nämnas. Men det är vad statsministern har sagt: paus i kriget. Från mil-
jöpartiet de gröna tycker vi att omedelbar vapenvila och förhandlingar skulle
vara ett tydligare språkbruk.

Per Gahrton kommer i efterföljande utrikesdebatt att gå närmare in på de
internationella konflikterna. I skuggan av de här världshändelserna har nu
den svenska valdebatten börjat komma i gång. Förra veckan hade både soci-
aldemokraterna och moderaterna sina valupptakter. Med all respekt för de
gamla institutionerna i svensk politik kom jag, när jag lyssnade till deras bud-
skap från upptaktskonferenser, att tänka på det gamla ordspråket: Tomma
tunnor skramlar mest. Egentligen kan man säga att det är ”Bingo för Bildt”,
eftersom socialdemokraterna föreslår samma politik som moderaterna.
Dessutom har socialdemokraterna valt moderaterna till sin huvudmotstån-
dare.

Det är så slipstenen skall dras. De gamla partirävarna hos våra två största
partier har i kraft av sina röstresurser fått väljarna att tro att det i valet är
just mellan dessa två som striden står. Så kan de snyggt stuva undan alla upp-
stickare som försöker ifrågasätta den eniga linje som de i själva verket har
slagit in på och försöker föra in nya frågor på den politiska dagordningen.

Den avgörande skiljelinjen, herr talman, i svensk politik går inte längre
mellan socialdemokrater och moderater eller mellan socialdemokrater och
de borgerliga partierna. De är numera överens om att det är ganska likgiltigt
vem väljarna röstar på om man har dessa att välja på. Jag undrar hur väljarna
skall orka med den skendebatt som de står inför.

Den avgörande skiljelinjen går i stället mellan de rödblå tillväxtfanati-
kerna och dem som ifrågasätter de grundläggande utgångspunkterna för den
hittills förda politiken. Skiljelinjen går mellan dem som vågar ifrågasätta det
slöseri med våra grundläggande livsförutsättningar som hela den nuvarande
politiken bygger på. Det är ett slöseri som innebär att vi - en fjärdedel av
jordens invånare - gör av med tre fjärdedelar av dess resurser! Vad kommer
egentligen att bli kvar åt kommande generationer?

Är det inte de här grundläggande konflikterna vi borde tala om, inte bara
i dag utan under hela valrörelsen?

Carl Bildt sade inledningsvis att det var nödvändigt att ha en långsiktig
försvarspolitik. Men en långsiktig ekonomiskt hållbar och ekologisk politik
har Carl Bildt ingen förståelse för eller kunskap om.

Biologen, författaren och socialdemokraten Stefan Edman skrev i senaste
numret av tidningen Land att vi måste fördriva den ”mentala försurningen”
och ersätta den med kreativitet, ansvarskänsla och framtidstro. Låt Sverige
bli ett ekologiskt föredöme, utropar han. Vi har goda förutsättningar. ”Sve-
rige som ekologiskt modell-land betyder att vi inte bara ägnar oss åt ‘Novalu-
colbehandling’ som lindrar efter årtiondes försyndelser. Vi måste också, på
kanske 10-15 års sikt, bygga om de stora systemen - trafiken, energipoliti-
ken, jordbruket och sophanteringen.”

Jag kunde lika gärna ha citerat direkt ur miljöpartiets motioner eller nå-
gon miljöpartist som om och om igen i denna kammare sagt just detta.

Stefan Edman nämner också den ryske vetenskapsakademiens vice ordfö-
rande, biologen Alexej Jablokov, en av de verkliga miljökämparna i Sovjet-
unionen och hur han hoppas på Sverige. Jag och delegationen från miljöpar-
tiet träffade Jablokov i Moskva i torsdags på väg hem från Baltikum. Jag
kan bekräfta att han på frågan vad Sverige kan göra för miljökatastrofen i
Sovjetunionen svarade: Visa oss vägen och alternativen, bli vår inspirations-
källa.

Jablokov skrev förra året i Dagens Nyheter följande:

”Jag vet att det i det kapitalistiska samhället finns många brännande miljö-
problem. Det allvarligaste är att planeten inte klarar av den höga resursför-
brukningen i västcivilisationen. Det framtida postindustriella samhället
måste vara byggt efter någon annan modell än dagens socialistiska och kapi-
talistiska. Vi bör gemensamt fundera på vad det blir för modell.”

Det är precis detta som vi gröna har gjort. Vi försöker visa en sådan väg.
Tänk om ni kunde lyssna. Varför använder ni inte skattesystemet på det sätt
som det skulle kunna användas på: såsom ett viktigt styrmedel för ett mer

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

2 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

resurssnålt och miljövänligt samhälle på det sätt som miljöpartiet och nu-
mera också Svenska naturskyddsföreningen har föreslagit? Vi vill ha kraftigt
sänkta skatter på arbete. Miljöpartiet föreslår sänkta arbetsgivaravgifter
med 20 miljarder kronor kombinerat med höjda energi- och miljöskatter.
Detta skulle främja återbruk och återvinning, hushållning med energi och
knappa resurser samt minska miljöutsläppen.

Ta bort momsen på den miljövänliga kollektivtrafiken så att folk har råd
att åka tåg. Ta även bort momsen på basmat, som flera har sagt här, så att
folk har råd att äta ordentligt. Hur länge skall regeringspartiet försitta chan-
sen att fatta de beslut som behövs för att sätta stopp för den ”mentala försur-
ningen”?

Sveken mot miljön kan illustreras med den lista på 77 konkreta krav be-
träffande miljölagstiftning, skogsbruk, havsmiljö, trafik, energi och klimat-
frågor som Svenska naturskyddsföreningen har lagt fram. Det är en lång lista
som Svenska naturskyddsföreningen nu vill ha besked om från partierna före
valet.

Jag uppmanar alla: Läs denna kravlista. Den överensstämmer nästan helt
med de förslag som vi i miljöpartiet har lagt fram i riksdagen under de se-
naste två åren. Vi kan konstatera att socialdemokraterna, oftast med stöd av
moderaterna, har avslagit vartenda krav. Om vi ser till vad olika miljöutred-
ningar har föreslagit under de senaste åren och antar att den kommande mil-
jöpropositionen kommer att innehålla åtminstone en del av detta, återstår
ändå en överväldigande majoritet av de 77 kraven. Miljöpartiet har föresla-
git ett stort investeringsprogram på 10 miljarder per år under de närmaste
åren för att klara miljön. Det är en investering för framtiden som naturligtvis
också skapar sysselsättning.

När ni nu skall satsa på trafikinvesteringar både på riksplanet och i våra
tre storstäder, varför gör ni då inte detta till en verklig miljömarkering? I
stället har det aviserats en s.k tillväxtproposition - bara namnet är talande -
där det blir vägutbyggnad i form av ScanLink, EG-bärighet på broarna samt
ytterligare österleder och västerleder för miljöförstörande vägtrafik, vilket
tar större delen av utrymmet från den miljövänliga spårburna trafik som vi
borde satsa på. Miljön tål inte och har inte råd med flera bilar och flygplan.
Varje miljon som läggs ut på bilismen och flyget är en miljon stulen från tråd-
bussar, spårtaxi och järnvägar. Pengarna kan bara användas en gång, herr
finansminister. Tjuvarna är miljömarodörer. De må sedan heta Bengt Den-
nis, Georg Andersson eller Ingvar Carlsson.

Energiuppgörelsen mellan socialdemokraterna, folkpartiet och centern
kommer kanske att gå till historien som uppgörelsen där man var överens om
att man inte var överens, eller är det en överenskommelse om att undvika en
energifråga i valrörelsen? Hur kan så olika partier som folkpartiet, som vill
behålla kärnkraften hur länge som helst, och centern, som säger sig vilja av-
veckla densamma, komma överens? Det är en ordbragd. Men inte har ni
visat någon vilja att radikalt ändra energipolitiken. Både olja och kärnkraft
får behålla sina fördelar i form av skattelättnader och låga miljökrav. Sjabbla
inte bort kärnkraftsavvecklingen och därmed förtroendet för politiker. Hur
kan Ingvar Carlsson, vår statsminister, som sagt att kärnkraften inte hör
hemma i ett civiliserat samhälle, underteckna ett sådant dokument? Det

kanske bara finns ett svar: han är storindustrins gisslan, vilket också indu-
strins företrädare Bo Berggren stolt har skrutit med.

Hur kan ni föreslå en indragning av u-landsbiståndet med 700 milj, kr.,
Ingvar Carlsson, och med ytterligare en miljard, Carl Bildt? Är de svenska
väljarnas materiella konsumtionsmöjligheter så viktiga för er att ni är be-
redda att sälja ut hjälpen till dem som har det så mycket sämre?

Varför tar ni - för att ta ett sista exempel - när ni utformar besparingar i
sjukförsäkringen inte hänsyn till att låginkomsttagare till följd av dåliga ar-
betsmiljöer är ungefär tre gånger så mycket sjuka som höginkomsttagare: 30
dagar per år mot 11? Varför nappade ni inte på miljöpartiets förslag om en
regressiv sjukersättning med mindre sänkningar av ersättningen för lågin-
komsttagare och större för höginkomsttagare?

Det här är bra praktiska exempel på beslut som ni kunde ha fattat, Ingvar
Carlsson, för att visa en solidarisk politik. Men den tycks ha kommit bort i
den marknadsekonomiska och materialistiska yran. I dag är det miljöpartiet
de gröna som står för kraven på solidaritet, en världsvid solidaritet som tar
med hela vår ömtåliga och underbara jord. De fyra solidariteterna är ut-
gångspunkt för hela vår politik:

Solidaritet med naturen

Solidaritet med fattiga människor i Sverige

Solidaritet med u-länderna

Solidaritet med kommande generationer

Och mina vänner, vi har bara en jord - ingen i reserv. Låt oss vara rädda
om den. Med risk för att hamna utanför den här herrdebatten måste detta
ändå bli sagt från denna talarstol: Vi har bara en jord!

Anf. 7 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! Frågan har ställts till mig här i dag såsom företrädare för so-
cialdemokratin vad vi ytterligare skulle kunna göra för att visa solidaritet
med våra pensionärer, de som har byggt detta samhälle. Det är naturligt att
ställa denna fråga till socialdemokratin, för det är just vi som under årtion-
den har tagit ansvar för att också de gamla skall kunna få del av förbättring-
arna i samhället. Då skall vi först konstatera att svenska pensionärer jämfört
med pensionärer i omvärlden har det relativt sett bra. Ser vi på de pensionä-
rer som bara har grundpension och pensionstillskott, ligger de på ungefär
tredje plats i Europa. Tar vi med ATP-pensionärerna - och de blir ju fler och
fler - leder de svenska pensionärerna skyhögt över andra.

Men - och det är ett viktigt men - i samband med skattereformen och de
kraftiga hyreshöjningarna vid årsskiftet har en grupp pensionärer kommit i
kläm. Vi har sagt att vi skall följa skattereformens genomförande noga och
vidta åtgärder om vi upptäcker brister. Vi upptäckte en sådan vid årsskiftet -
det var sjukresorna - då vi snabbt ingrep. Nu har vi konstaterat - socialde-
partementet har arbetat intensivt - att ungefär 30 000 hushåll, 50 000-60 000
individer, som genom skattereformen och genom att det kommunala bo-
stadstillägget inte har höjts motsvarande hyreshöjningarna, kommer i kläm.
Jag kan i dag meddela att vi fr.o.m. den 1 januari, alltså retroaktivt, kommer
att ge dessa pensionärer ett extra kommunalt bostadstillägg så att de kan be-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

hålla en hygglig standard även i fortsättningen. Det är de gamla värda. Det
är viktigt att de får detta besked.

Jag vill göra en kommentar med anledning av Carl Bildts inlägg. Han sade
att det som dessa pensionärer har drabbats av är ett uttryck för skillnaden
mellan socialism och liberalism. Det var en råsop mot Bengt Westerberg,
folkpartiet liberalerna. Carl Bildt låtsas sikta på mig men hugger huvudet av
Bengt Westerberg, den framtida koalitionspartnern. Vilket äktenskap de två
planerar ihop.

Carl Bildt sade att det blir sådant här elände med statliga bidrag. Man skall
i stället satsa på en skattesänkning. Ja, men dessa pensionärer betalar ingen
skatt. Så litet vet Carl Bildt om de gamla och deras villkor. Folkpensionen,
Carl Bildt, är ett bidrag. Jag tror inte att folkpensionärerna upplever folk-
pensionen och pensionstillskottet såsom något nedsättande. Våra gamla kan
som vanligt lita på att socialdemokratin tar ansvar för deras trygghet. De har
byggt detta land och bör ha denna rätt.

Men vi skall inte glömma att våra gamla tänker också på sina barn och
barnbarn, kanske minst lika mycket. I lördags läste jag i Dagens Nyheters
Stockholmsbilaga På Stan en artikel, som beskriver tillståndet i Sverige år
1991. Där stod det så här:

”Fredrik, tre månader, har somnat under det tjocka täcket i vagnen och
känner inte den iskalla vinden som pinar Åsötorget, intill Skatteskrapan. I
Skånegläntan, inte långt därifrån, kämpar rödkindade småglin med parkle-
kens gungor och rutschkanor. Stan är full av småbarn, precis som resten av
landet. Det har babyboomat i flera år nu och det nyss insomnade 1990 inne-
bar en ny all time high för barnafödandet. 125000 glin i hela landet. De syd-
europeiska länderna ligger ljusår efter.”

Artikeln visade på sådan värme och glädje. Men det var inte den enda
känslan man fick. Det var faktiskt med stolthet som jag läste om de nya barn-
familjerna. För finns det egentligen någon bättre måttstock på ett lands
framtidsmöjligheter än unga människors vilja att sätta barn till världen? Kan
framtidstro och optimism visas tydligare än så?

Jag har lyssnat på Carl Bildt i dag och under många andra debatter. Ibland
verkar det som om vi talar om två helt olika Sverige. Den svartmålning av
Sverige som Carl Bildt och högerkrafterna ägnar sig åt har naturligtvis poli-
tiska avsikter. Man vill komma åt socialdemokratin. Men det är ett högt spel
som Carl Bildt bedriver, för det här kan skada landet.

I samband med köpet av Alfa-Laval sade Tetra Paks VD Bertil Hagman
så här:

”Vi hoppas att vi hjälper till att bromsa upp den apati, den negativism som
tyvärr är alltför ofta förekommande. Det är livsfarligt att negativa profetior
uttalas gång på gång. Till sist blir de självuppfyllande.”

Så är det naturligtvis. Och låt oss granska hur Sverige i verkligheten klarar
sig. Låt oss jämföra vårt land med övriga Europa.

Sverige har Europas sundaste offentliga finanser; inget annat land har så
starka finanser för den offentliga sektorn.

Sverige har Europas bästa arbetsmarknad; inget annat land har så hög för-
värvsfrekvens bland kvinnor.

Sverige har Europas mest generösa föräldraförsäkring; inget land ger så
goda förutsättningar till barnfamiljerna när barnen är små.

Sverige har Europas sista vildmark med ren luft, levande skogar och friska
vattendrag; inget annat land har kommit så långt på miljö- och naturvårdens
område.

Det är inte så märkligt, Inger Schörling, att utländska företrädare med av-
und har sett på Sverige.

Sverige har Europas största teaterutbud. Inget annat land har så många
teatergrupper. Men alla är inte nöjda med kulturpolitiken heller.

Dessutom vill jag säga att det verkar som om Sverige har Europas, och
kanske världens, gnälligaste oppositionsledare. Inte i något annat land finns
det en ledande politiker som talar så nedsättande om sitt eget land som Carl
Bildt gör. Om honom har en tidning skrivit: så ung och så förgrämd. När jag
lyssnade på Carl Bildt här i dag lade jag märke till att han under tolv av sina
femton minuter skällde på socialdemokraterna. I tre minuter talade han om
moderaternas politik. Men som statsministerkandidat, som han gärna så att
säga fjädrar sig, sade han inte ett enda ord om ett tänkbart borgerligt rege-
ringsalternativ.

När jag läste artikeln om baby-boomen var det ytterligare ett par saker
som slog mig:

Vilka krav kommer Fredrik och hans 125 000 jämnåriga att ställa på
vuxenvärlden? Och vilka krav ställer hans föräldrar på dagis och skola?
Vilka krav kommer han själv att ställa på det Sverige som han skall växa upp
och leva i?

I höstas hade moderata samlingspartiet stämma. Med stor självbelåtenhet
presenterade Hans Zetterberg moderaternas framtidsprogram. Han talade
om att vi en gång i tiden har haft ett vitalt civilt samhälle här i Sverige. Då
var bönderna kungar på sina hemman, och då grundades stora företag. Då
uppförde borgarna stadshotell och vackra verandor. De planterade alléer
osv.

Så här beskriver alltså moderaternas chefideolog sitt partis framtidsvi-
sion - en romantisk tillbakablick på ett gammalt klassamhälle. Men man be-
hövde bara gå två kvarter från stadshotellet för att se hur arbetarna bodde.
De bodde i ett rum och kök. Det var elände, arbetslöshet och nöd. De gamla
som lyssnar på oss i dag och som är oroliga när det gäller pensionen kommer
ihåg den tiden. De satt inte på stadshotellsverandor. Det kan jag försäkra
Carl Bildt och andra moderater om, utan det var andra saker som de tving-
ades syssla med.

I dag ser Sverige lyckligtvis annorlunda ut. Vi har faktiskt anledning att
vara ganska stolta.

Men en ny tid ställer nya krav. Jag vill peka på fem områden som vi social-
demokrater tycker är viktiga.

Det är, som flera här har sagt, inte så länge sedan vi talade om 90-talet
som fredens årtionde. Framtiden såg ljus och hoppingivande ut. Allt skedde
så snabbt och så omtumlande.

Men den 2 augusti 1990 invaderar Irak sitt grannland Kuwait. Ett halvår
senare, den 17 januari, inleder de allierade styrkorna Operation ökenstorm.

Den 13 januari dödas 14 människor i Litauens huvudstad. En vecka senare

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

skjuts människor ihjäl i Riga. Än en gång försöker övermakten kväsa männi-
skors frihetslängtan med våld.

Kriget vid Persiska viken och våldet i Baltikum har än en gång visat att
freden och säkerheten ständigt måste erövras på nytt.

Grunden för vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik måste förbli alliansfri-
het i fred syftande till neutralitet i krig. För socialdemokratin är neutralitets-
politiken ingen börda, utan en tillgång.

Vi vill stärka FN, så att man tidigt och resolut kan överbrygga konflikter
för att militära aktioner inte skall behöva tillgripas.

Vi vill att Sverige också i framtiden bedriver, stödjer, nedrustning, så att
gemensam säkerhet blir riktmärket för en ny fredsordning.

Vi vill fortsätta att föra en generös biståndspolitik till stöd för de fattiga
länderna i världen. Till dem som har kritiserat denna för att inte vara tillräck-
ligt generös vill jag säga följande. Sverige är ett av få länder i världen som
har uppnått FNs biståndsmål, och det kommer vi att fortsätta att göra.

Sverige är alltså berett att ihärdigt fortsätta att verka för fred, avspänning
och internationell solidaritet. Det andra området gäller Europa.

För socialdemokraterna har det europeiska projektet aldrig inskränkts till
företagens och kapitalets frihet i Västeuropa. Vår vision om Europa är vi-
dare än så.

Socialdemokraterna vill satsa på ett medborgarnas och löntagarnas
Europa. För oss är EG inte ett hot - något som EG är för miljöpartiet och
vänstern - utan en möjlighet.

Socialdemokraterna går in i Europasamarbetet för fredens, sysselsättning-
ens, välfärdens och miljöns skull.

Vi gör det för fredens skull därför att vi vet att vår kontinent genom år-
hundraden har trasats sönder av krig och förstörelse, alltså därför att Europa
var splittrat, och därför att vi nu har en chans att lägga grunden till en ny
säkerhetsordning i Europa.

Vi gör det för sysselsättningens skull därför att den låga svenska arbetslös-
heten i längden bara kan säkras om Sverige är med i det europeiska samarbe-
tet och därför att vi, i all ödmjukhet, på detta viktiga område kanske kan
tjäna som inspiration för andra länder.

Vi gör det för välfärdens skull därför att tryggheten och den generella väl-
färdspolitiken kräver en stark svensk exportindustri, något som inte kan trol-
las bort, och därför att den sociala dimensionen också i Europa, kanske i all
ödmjukhet från vår sida, kan ha en förebild i det svenska välfärdssamhället.

Vi gör det för miljöns skull därför att gifterna och utsläppen, Inger Schör-
ling, inte känner några gränser. Vi kan inte klara miljömålen genom natio-
nella beslut, utan det måste till ett internationellt samarbete.

Det är dessa ambitioner som vi socialdemokrater ser framför oss när vi
säger att vi vill att Sverige skall bli medlem i Europeiska gemenskapen.

Men är då inte nästan alla - i varje fall de fyra stora partierna - överens om
allt detta? Nej, tyvärr inte. Låt mig närmare beröra ett av dessa områden,
nämligen sysselsättningen.

Under 80-talet lyckades vi i Sverige med det som ingen annan klarade av:
Vi vände utvecklingen mot stigande arbetslöshet. I stället ökade sysselsätt-

ningen dramatiskt. Då, liksom nu är fallet, var det många som påstod att
detta var en omöjlig uppgift. Ja, det var t.o.m. fel politik.

Med tanke på vad Bengt Westerberg faktiskt säger här i dag får jag upp-
fattningen att han nedvärderar politikens möjligheter att påverka. Han säger
att det ändå är i sista hand löntagarnas organisationer som måste ta ansvaret.
Ja, visst måste de ta ansvaret. Men politiken spelar ju också en roll. Därför
ville vi kyla ner ekonomin 1989. Och därför accepterade vi förra året vid den
här tiden t.o.m. en regeringskris. Sysselsättningen var mycket viktig för oss.
Men våra förslag tillbakavisades av kammaren. Vad det kostar är kanske att
åtskilliga tusentals människor drabbas av vad vi kallar arbetslöshet. Vi
ställde ju inte regeringens existens på spel för vårt eget nöjes skull, utan vi
gjorde det därför att vi ville värna just sysselsättningen.

Sedan har Rehnberggruppen tillsatts. Det är också ett politiskt initiativ.
Vi ser nu resultatet: Inflationen går ned. Räntan går ned. Investeringarna
kommer att öka både inom den offentliga och inom den privata sektorn.

I dag står det i Dagens Industri att den svenska kronan är en trygg hamn i
en osäker värld.

Det som i övrigt oroar mig vad gäller Bengt Westerbergs inlägg är att han
tänker samverka med moderaterna. Bengt Westerberg säger: Ingen vill an-
vända arbetslösheten som ett ekonomiskt medel. Jo, men det är precis så det
förhåller sig. Praktiskt taget hela vår omvärld använder ju arbetslösheten
som ett ekonomiskt medel.

Lars Tobisson sade inför våren 1985:

”Jag tror att vi---får se arbetslöshetsnivåer som för Sveriges del ter sig

höga---.” Sedan tilläde han: ”Men det är nödvändigt för att få till stånd

den vändning av skutan som behövs.” Det är klartext.

Sedan dess har socialdemokratin vunnit två val. Vi har haft full sysselsätt-
ning i Sverige, medan många borgerligt styrda länder, år efter år - och under
efterkrigstidens längsta högkonjunktur - har haft massarbetslöshet: Dan-
mark 9,2 %, Storbritannien 6,2 % och Holland 7,4 %. Detta är fakta.

Carl Bildt tycker att socialdemokratisk politik är misslyckad när arbetslös-
heten i vårt land är 2 %. Samtidigt menar han att borgerlig politik i andra
länder är lyckad när arbetslösheten är runt 8 %.

Herr talman! Jag tror faktiskt att jag, mot denna bakgrund, föredrar att
vara en misslyckad socialdemokratisk politiker framför att vara en lyckad
borgerlig politiker.

Det tredje området handlar om trygghet och rättvisa.

Det 125 000 barn som föddes förra året är de första 90-talisterna. Vart och
ett av dessa barn kommer att ha sina drömmar och visioner. Men jag är säker
på att de kommer att drömma inte minst om värme och omtanke i ett sam-
hälle där ingen står utanför, där alla får växa och utvecklas i frihet. Om soci-
aldemokraterna får som de vill kommer det goda att komma alla till del och
inte bara några. Med moderateras politik kommer klyftorna däremot att öka
dramatiskt.

Efter min kritik mot Bengt Westerberg vill jag gärna ge honom beröm.
Bengt Westerberg har på ett berömvärt sätt pekat på vilka risker den mode-
rata skattepolitiken medför för välfärden i Sverige. Senaste i samband med

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

presentationen av de borgerliga motionerna sade Bengt Westerberg om
detta:

”Enligt min mening är det inte förenligt med den generella välfärdspolitik
som vi tycker att man skall ha i Sverige.”

Men då är frågan hur Bengt Westerbergs syn är förenlig med folkpartiet
liberalernas avsikt att regera ihop med moderaterna.

Det fjärde området är familjepolitiken. Sedan 1982 har 186000 fler barn
fått daghemsplats. 86 % av alla barn i åldern 18 månader— 7 år har i dag
någon form av barnomsorg.

Föräldraförsäkringen har förlängts med tre månader. Vi har haft de största
barnbidragshöjningarna någonsin. Barnbidraget är nu upp i 9000 kr. per
barn och år. Vi vill fortsätta daghemsutbyggnaden, vi vill bygga ut föräldra-
försäkringen när ekonomin tillåter, och nästa år stiger barnbidraget med yt-
terligare en tusenlapp.

De borgerliga partierna har kommit överens om vårdnadsbidrag. Men ni
har inte kommit överens om hur stort det skall vara, när det skall införas och
hur det skall finansiseras. Det enda jag vet är att moderaterna vill dra in allt
stöd till barnomsorgen och dela ut det till barnfamiljerna. Det kan låta bra.
Men konsekvensen är att det skulle bli olönsamt att förvärvsarbeta för alla
kvinnor som har två barn i förskoleåldern och som tjänar under 13000 kr. i
månaden. Undra på att Bengt Westerberg i helgen sände ut röksignaler om
uppgörelse över partigränserna om familjepolitiken. Jag förmodar att han
inte ville tampas med Carl Bildt. Det finns de som påstår att jag genom upp-
görelser över partigränserna har rullat undan väl många stenar på vägen mot
en borgerlig regering. Jag vill säga att här går gränsen. Denna sten rullar
jag inte undan. Jag tror faktiskt att det förslag om vårdsnadsbidrag som de
borgerliga har lagt fram inte ens är en sten utan ett jättelikt hål

Herr talman! Jag hade tänkt att behandla även ett femte område, nämli-
gen det som handlar om ansvar för nationen och breda lösningar. Men min
ambition att svara på frågor i inledningen har gjort att jag inte hinner ta upp
detta område. Men det avsnittet är så bra, herr talman, att jag tar det som
avslutning i stället.

Anf. 8 CARL BILDT (m):

Herr talman! Det som vi hörde från statsministern var tämligen bekant.
Det var en sedvanlig skrytvals över att allt var så bra och så lyckat. Statsmi-
nistern framförde också det sedvanliga påståendet om att de som kritiserar
socialdemokratin kritiserar Sverige.

Den enda möjliga innovation som jag hörde i statsministerns argumenta-
tion den här gången var att baby-boomen under de senaste åren var något
slags utslag av förtroende för socialdemokratin. Låt mig på den punkten ut-
tala mig med viss auktoritet, eftersom jag tror att jag har gett ett större hand-
fast bidrag till baby-boomen under senare år än statministern och säga att
det inte var beroende på något förtroende för socialdemokratin.

Jag vill sedan ta upp det som statsministern hade att säga om pensionä-
rerna. Detta är allvarligt. Ni socialdemokrater stod i denna talarstol, i olika
debatter och inte minst när ni talade till landets pensionärer, och var så säkra
när ni sade att alla skulle få det bättre, att ingen skulle drabbas och att bl.a.

vi moderater hade fel när vi varnade för vad som komma skulle. Nu tvingas
ni indirekt att säga att ni hade fel, räknade fel, inte visste hur verkligheten
var, och nu tvingas ni att snabbt få fram något nytt bidrag. Det är ett miss-
lyckande, ett svek, i förhållande till vad ni sade när ni lade upp denna politik.

Sedan säger statsministern att jag har fel när jag talar om sänkta skatter,
eftersom pensionärerna inte betalar någon skatt. Fråga finansministern!
Pensionärerna betalar hög moms på allt de köper. Pensionärerna drabbas
just nu framför allt av effekterna av den höga fastighetsskatten. Det är de
höjda skatterna som driver fram de höjda priserna och de höjda hyrorna och
som tvingar pensionärerna att ringa socialkontoren eller att söka bostadsbi-
drag. Därför är det som jag har sagt viktigt, nämligen att när vi har fått för
höga skatter är lösningen inte högre bidrag, utan lösningen på problemet
med för höga skatter är lägre skatter. Vi måste växla ner skatter och bidrag
för pensionärerna och för alla andra, annars kommer det att gå riktigt or-
dentligt snett för Sverige.

Jag vill därefter gå över till den fråga som statsministern i alla dessa debat-
ter behandlar ganska ytligt, nämligen kostnadskrisen och sysselsättningen.

Låt mig först svara Lars Werner beträffande arbetslösheten. Det finns
ingen idealisk arbetslöshet, och det finns ingen idealisk inflation. Både ar-
betslösheten och inflationen skall vara så låga som möjligt. Men när man
misslyckas med inflationsbekämpningen på det sätt som socialdemokratin i
Sverige har gjort under de senaste tio åren misslyckas man förr eller senare
även med sysselsättningspolitiken. Därför har det varit felaktigt att inte ge
inflationsbekämpningspolitiken större vikt. Nu får vi betala priset i form av
en högre arbetslöshet. Och därmed är ansvaret för denna arbetslöshet poli-
tiskt socialdemokratins. Det är socialdemokratin som bär ansvaret för att
företag nu inte kan producera sina produkter i Sverige. Det är för dyrt. De
klarar inte av att sälja produkterna. De gör förluster. De måste skära ned
och flytta produktionen till andra länder. Detta är ett stort misslyckande för
politiken som nu slår med stor brutalitet. Sedan kan statsministern stå här
och säga att andra också har misslyckats. Det är tyvärr sant. Men om han
skall försöka bli helgon på andras synder tror jag inte att det kommer att gå.
Han har ju hela tiden i valrörelse efter valrörelse sagt att det som har inträf-
fat i andra länder - låt mig ta Spanien och Grekland, två socialistiska länder,
som exempel - aldrig kan inträffa här i Sverige, eftersom socialdemokratin
finns här. Därför kan arbetslösheten aldrig komma hit.

Så kommer arbetslösheten också till Sverige. Då handlar det inte om 2 %.
Statsministern och finansministern vet vart vi är på väg. LO talar om 5 %
under de närmaste åren. Så kommer då arbetslösheten och statsministern
säger: Jamän det blir samma sak här som i andra länder. Det säger han när
det socialdemokratiska vallöftet under 10 år har varit att det aldrig skall bli
så i Sverige. Nu kommer arbetslösheten hit också och vad värre är, vi har
under alla dessa år fått höra att den högre inflationen, den lägre tillväxten,
de stora underskotten m.m. var det pris vi fick betala för att vi inte hade
arbetslöshet. Nu står vi där med negativ tillväxt, fallande investeringar, höga
kostnader och så får vi arbetslöshet också, ovanpå allt det andra.

Det går inte efter detta misslyckande att krypa in i någon baby-boom som

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

ursäkt. Det är ett stort misslyckande. Hela den tredje vägen var fel. Det var
i alla fall klädsamt att statsministern inte ens omnämnde den i sitt anförande.

Anf. 9 BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Låt mig börja med pensionärerna. Jag tycker att det är vik-
tigt att understryka, och jag tyckte inte att statsministern gjorde det tillräck-
ligt klart, att det faktiskt inte är skattereformen som i dag är problemet för de
50 000—60 000 pensionärer som statsministern talade om. Skattereformens
olika åtgärder balanserar varandra också för dessa pensionärer. Men samti-
digt med att skattereformen har trätt i kraft vid årsskiftet har andra hyreshöj-
ningar genomförts, vilka har varit större än de höjningar som pensionärerna
har fått kompensation för genom den normala uppräkningen av pensio-
nerna. Det är det som har orsakat problemen i de kommuner där man har
låga kommunala bostadstillägg eller där man t.o.m. har sänkt de kommunala
bostadstilläggen. Det skall jag i sanningens namn erkänna: Vi hade inte räk-
nat med att kommunen skulle sänka de kommunala bostadstilläggen.

Jag skall först säga att jag tycker att det är fel att kommunerna har sänkt
de kommunala bostadstilläggen, tpen varför har de gjort det? De försvarar
sig med att de har en pressad ekonomisk situation, att det är svårt att klara
alla de åtaganden som kommunerna har, i kombination med ett skattestopp.
Jag tycker att kommunerna skulle ha gjort andra prioriteringar. Men det är
detta som kommunerna själva pekar på. Då vill jag ändå till Carl Bildt säga
att hade man genomfört de nedskärningar i bidragen till kommunerna, som
moderaterna har föreslagit, hade situationen naturligtvis varit värre, inte
bara i de kommuner som nu har skurit ner KBT, utan också i de kommuner
som inte har gjort det. De hade kanske tvingats till det om man inte hade
avstått från dessa nedskärningar.

Det talas ibland om ökat bidragsberoende i samband med skattereformen,
därför att bostadsbidragen och de kommunala bostadstilläggen har höjts.
Det är alldeles riktigt. Men detta är en nödvändigt konsekvens av att ett in-
slag i finansieringen av skattereformen är nedskärning av de generella bo-
stadsbidragen. Skall vi kunna klara en nedskärning av de generella bostads-
bidragen - vi tycker att man skall gå vidare på den vägen och det tycker andra
partier här i kammaren också - måste vi vara beredda att kompensera dem
som drabbas genom att ha kvar de riktade systemen, även om man från olika
utgångspunkter kan rikta kritik mot de systemen. Under övergångsskedet
tror jag att vi får leva med både kommunala bostadstillägg för pensionärer
och bostadsbidrag till barnfamiljer, annars kommer vi inte att klara av den
nödvändiga nedskärningen av de generella räntesubventionerna.

Olof Johansson utlovade i sitt tal skattesänkningar för en tvåbarnsfamilj i
storleksordningen 10000 kr. Det var 6000 kr. på maten och en rad andra
saker som skulle sänkas. Min enkla fråga till Olof Johansson är - jag har
ställt den många gånger från den här talarstolen, utan att få något svar: Vem
skall betala detta? Det är klart att det vore skönt att få stå här och säga till en
tvåbarnsfamilj att vi kan ge er 10 000 kr. i ökad köpkraft. Jag tror att varenda
ledamot i kammaren, inte bara centerpartister, vill göra det. Frågan är: Var
skall pengarna tas? Det vore intressant om det också kunde få något ut-
rymme i förkunnelsen från denna talarstol.

Får jag sedan ta upp statsministerns synpunker på arbetslösheten. Den ar-
betslöshet som nu växer i Sverige är ett resultat, inte i första hand av någon
internationell lågkonjunktur, även om det sker en viss avmattning i den in-
ternationella konjunkturen, utan ett resultat av att regeringen har misslyck-
ats med att bekämpa löneinflationen. Ekonomin hade - det kan vi säga, med
facit i hand - bort stramas åt i den första budget som Ingvar Carlsson var
huvudansvarig för, nämligen den som lades fram 1987. I varje fall borde åt-
stramningen ha kommit 1988, när överhettningen var alldeles uppenbar.
Men regeringen har misslyckats med detta. Regeringen har bidragit till den
överhettning vi har fått på arbetsmarknaden och därmed till den löneinfla-
tion som har gjort att svensk konkurrenskraft har försvagats år efter år. När
den internationella konjunkturen nu mattas något visar sig snabbt sårbarhe-
ten i svensk industri. Det blir friställningar runt om i landet och arbetslöshe-
ten stiger.

Vill Ingvar Carlsson helt avbörda sig skulden för denna utveckling? Har
regeringen ingen skuld alls i löneinflationen? Kunde regeringen inte ha gjort
någonting åt den? Min bestämda uppfattning är att för den ekonomiska poli-
tiken i stort, just inflationen, har regeringen ett huvudansvar. Men detta an-
svar har man inte tagit. I stället går man ut och försöker skylla på andra. Man
säger att det är arbetsgivarnas fel. En del andra säger att det är arbetstagar-
nas fel. Ibland säger man att det är oppositionens fel, för att vi inte har velat
medverka till de rätta åtgärderna. Men skulden ligger till syvende och sist på
regeringen, som har misslyckats med den huvuduppgift som man har pekat
ut för sig själv i finansplan efter finansplan. Det hade funnits majoritet här i
kammaren för en åtstramningspolitik på ett tidigt stadium, om regeringen
hade vågat. Men det gjorde den inte. Det är det som är problemet.

Till sist vill jag, herr talman, ta upp frågan om välfärden och solidariteten.
Jag skall gärna erkänna att det kan vara ett dilemma för en liberal partiledare
och ett liberalt parti att det inte finns någon naturlig samarbetspartner när
det gäller att slå vakt om välfärden och solidariteten. Problemet är inte bara
att vi ibland för en debatt med moderaterna om detta, utan vi tvingas också
ständigt till debatt med socialdemokraterna. Det är ni som i praktiken skär
ned u-landsbiståndet, som i dag säger nej till ökat stöd till handikappade,
som har stramat åt flyktingpolitiken. Det är sant att ni har fått applåder av
moderaterna många gånger, men det är till sist ni som är ansvariga för denna
politik. Här tvingas vi slåss ganska ensamma på barrikaderna, för att solida-
riteten också skall gälla när det är kärva tider.

Anf. 10 OLOF JOHANSSON (c):

Herr talman! Statsministern sade i sitt anförande att han skulle spara det
bästa till sist. Det var väl därför han inte svarade på den fråga jag ställde.

Det finns dock mycket att kommentera även i Ingvar Carlssons anförande.
I den bild han med hjälp av Hans Zetterberg målade upp av stadshotellet
fanns inga pensionärer. De finns inte på stadshotellet i dag heller, i varje fall
inte de grupper som vi nu diskuterar. Skulle de komma dit, skulle de upp-
täcka att det är dyrare än förut, på grund av restaurang- och hotellmoms
m.m., som införts under sen tid.

Jag tror att det är viktigt att vi är medvetna om vad det till sist handlar

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

om. Det är grupper i vårt samhälle som har mycket låga inkomster. De har
årsinkomster som ligger på nivåer som för en del är månadsinkomster, t.ex.
här i riksdagen. Det är det som är problemet. Det finns inget utrymme för
någonting. Det är bra att regeringen inser att man måste göra någonting
snabbt. Men jag tror också att det är viktigt för dessa grupper - låginkomst-
tagare, deltidsarbetande kvinnor, pensionärer med bara folkpension, pen-
sionstillskott eller låg ATP, studerande - att vi klarar ut frågan om hur vi
skall ha det här i samhället med beskattningen av den nödvändiga konsum-
tionen. Vad är det för mening med att vi från samhällets sida tar med ena
handen - bostadskostnader, matkostnader, de kostnader som alla människor
har - och sedan delar ut bidrag med andra handen?

Det finns ju system i andra länder. De som ständigt brukar åberopa EG
som förebild borde ju veta att hela Europa är fullt av de differentierade mer-
värdeskatter. Men här går någon sorts gräns för vad man får säga och vad
man får ställa upp på. Jag fick lätt hjärtklappning, i varje fall litet höjd puls,
när jag hörde Carl Bildt här för en stund sedan. Han var den som kom pro-
blemet närmast utan att dra slutsatsen. Pensionärer betalar ingen inkomst-
skatt i de här nivåerna, sade han helt riktigt - de betalar hög moms. Just det.
Men Carl Bildt kom inte ända fram, så att säga, han drog inte slutsatsen:
Sänkt matmoms är ett sätt att komma till rätta med det här.

Som svar till Bengt Westerberg vill jag säga: I vårt budgetalternativ, som
jag brukar hänvisa till eftersom det har många sidor, finns finansieringen.
Och finansieringen i det här fallet handlar i stort utsträckning om att den
sänkning av momsen som är följd av den tidigare höjningen, som Bengt Wes-
terberg var med om, skall användas för nödvändig konsumtion för att vi på
det sättet skall få en rimligare fördelning. Det är centerns syn.

Det handlar om just nödvändig konsumtion - mat, boende, resor till och
från jobbet. De som är anhängare av valfrihet borde bli medvetna om att
valfrihet som utövas via pengar kräver en rättvisare fördelning än den vi har
i dag, och kräver att vi sänker skatterna på nödvändig konsumtion.

Därför vill jag upprepa den fråga som jag ställde här tidigare: Är det fler
partier som är beredda att nu ändra sin inställning till beskattningen av nöd-
vändig konsumtion och komma de svagaste grupperna i vårt samhälle till
mötes? Några har anmält sig. Vem blir sist?

Jag tror inte att riksdagen kommer att kunna motstå det kravet i längden.
Nu är det slut med de utredningar som förhalat den här frågan under hela
80-talet. Nu har vi lagt fram ett konkret förslag till riksdagen, och det är bara
att omsätta det i en regeringsproposition. Vi kommer inte att ge oss på den
här punkten.

Låt mig sedan helt kort beröra en sak som ofta kommer i bakgrunden när
det gäller arbetslösheten. Jag har här med mig en rapport som är mycket
talande och som visar hur olika det kan vara i olika delar av landet. Vi talar
sällan om de olika regionernas olika situation. Stålbadet är redan här för
många grupper, i varje fall om vi räknar med 5-procentig arbetslöshet, eller
”kvarstående sökande utan arbete”, som det heter i statistiken. Detta gäller
Norrbotten, mina vänner, med 5,1 % arbetslöshet i december. Varför inte
utgå från dessa siffror, detaljera arbetslösheten och se att det, som oftast, är

de svagaste som redan drabbas av det här stålbadet? Därför måste någonting
göras.

Anf. 11 LARS WERNER (v):

Fru talman! Det är bra att Ingvar Carlsson klargör att regeringen inte
längre blundar för att vissa pensionärsgrupper är illa behandlade och kom-
mer i kläm. Så långt var beskedet om ett extra KBT bra. Men jag vill ändå
fråga, eftersom jag tycker att beskedet är något vagt: Hur mycket per månad
skulle pensionärerna få med detta? Och är det ett tillfälligt eller ett stadigva-
rande tillägg? Innebär det att man kommer över socialbidragsnormen? Vi
vet att alla låginkomstpensionärer som har en hyra över 2 500 kr. kommer
under socialbidragsnormen.

Sedan vill jag ta upp frågan om värdesäkring av pensionerna. När rege-
ringen tillsammans med folkpartiet drev igenom en reducering av basbelop-
pet med 2,9 % för 1991 och 3,1 % för 1992, motiverades det med att pensio-
närerna annars skulle bli dubbelkompenserade för skatteomläggningen. Då
vill jag fråga: Är det inte nu dags att återställa värdesäkringen, så att vi får
en stadigvarande garanti för de sämst ställda pensionärsgrupperna?

Jag vill också ta upp en fråga som jag ställde till Bengt Westerberg. Jag vet
att han inte vill diskutera vad hans företrädare har sagt en gång. Det ville
inte Ola Ullsten heller för en del år sedan. Men jag ställer frågan mot bak-
grund av att Bengt Westerberg hävdar att all skuld för arbetslöshet ligger på
den svenska regeringen. Vi kan diskutera hur mycket skuld som ligger på
regeringen - men inte ett ord om den ekonomiska makt som svenska stor-
företag och kapitalgrupper har här i landet!

Min fråga var om det recept som Bertil Ohlin hävdade 1947 är en modell
som fortfarande gäller för den sysselsättningspolitik som folkpartiet vill föra.
Han sade 1947: ”Man har därför anledning att anta att ’full’ sysselsättning,
t.ex. i genomsnitt ca 95 procent sysselsatta frånsett säsongarbetslösheten,
kan leda till en högre produktionsvolym och bättre levnadsstandard för hela
folket än en 'överfull’ sysselsättning av det slag som förekommit i Sverige år
1947---

Det drar naturligtvis litet kallt om fotterna när vi påminner om detta. Det
gjorde vi då, och vi kommer att göra det i fortsättningen också. Men min
fråga är alltså: Är detta fortfarande ett rättesnöre för liberal politik?

Sedan vill jag fråga, liksom jag gjorde då: Vad är det för vetenskap och
vad är det för ekonomiska teorier som säger att 5 % arbetslöshet löser några
problem? Jag skulle vilja tillägga: Vad är det för teorier som säger att 3 %
arbetslöshet löser några problem? Vår utgångspunkt är att man inte kan lösa
något problem genom att öka arbetslösheten. Arbetslöshet är en grundläg-
gande orsak till ekonomiska problem och balansbrister.

För mig, Bengt Westerberg, kommer frågan om arbetslöshet aldrig att
vara - och har aldrig varit - en fråga om 1,2 eller 3 %. För mig är det männi-
skor som ligger bakom dessa procenttal - människors verklighet, en verklig-
het som en del av er som håller på och teoretiserar aldrig har upplevt. Jag
hoppas att ni slipper det. Jag har upplevt den verkligheten på mycket nära
håll - och jag har upplevt den själv. Arbetslösheten är, för dem som drabbas

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

av den, ingen procentsats hit eller dit, utan den är, fru talman, ett rent hel-
vete.

Till Bengt Westerberg vill jag säga: Ibland tvingas man ju ta avstånd från
gamla lärofäder, eller i varje fall nyansera deras teorier. Tar Bengt Wester-
berg avstånd från denna teori?

Anf. 12 INGER SCHÖRLING (mp):

Fru talman! Först vill jag säga till Ingvar Carlsson att det ju inte var med
avund som Alexej Jablokov såg på Sverige och hur vi eventuellt skulle ha
löst våra miljöproblem, utan det var med en förhoppning om att Sverige
skulle visa vägen och alternativen som måste till för en ekologiskt hållbar
utveckling i väst. Som medlem av vetenskapsakademin i Sovjetunionen öns-
kar han naturligtvis komma med förslag på hur man skall ersätta den farliga
kärnkraften i Sovjet. Han trodde att Sverige nu skulle visa hur man genom
att utveckla alternativen biobränsle, sol- och vindenergi, genom att göra be-
sparingar och genom att effektivisera skulle göra det möjligt att avveckla
kärnkraften. Men han var ganska besviken. Ingen av er har sagt ett ord om
energiuppgörelsen; ingen har försvarat den kritik som kommit.

Ytterligare en detalj som vi kan kommentera: Energiöverenskommelsen
talar vitt och brett om stöd till inhemska bränslen, men i verkligheten har
man försämrat det inhemska bränslets konkurrenskraft när det gäller kraft-
värme i våra fjärrvärmesystem med flera ören per kilowattimme. Resultatet
kommer att bli att det inte heller under 1990-talet kommer att byggas ut nå-
gon kraftvärme för inhemska bränslen. Att Sverige har en bättre miljö än
övriga Västeuropa beror ju huvudsakligen på att Sverige ligger i Europas
utkant och är glest befolkat. Det är faktiskt inte socialdemokraternas för-
tjänst.

När det gäller EG-politiken har ju både moderaterna, folkpartiet och soci-
aldemokraterna talat om hur viktigt det är att vi kommer med i Europa. Carl
Bildt säger att sparandet och ägandet skall finnas hos individerna och att
skattetrycket måste sänkas nästan till varje pris. Då frågar jag: Hur skall man
finansiera de 40—60 miljarder kronor som bortfaller till följd av det lägre
skattetryck och den lägre moms som EG-harmoniseringen innebär? Vem tar
ansvaret för den grundläggande tryggheten i Sverige? Europavägen, mina
herrar, tror jag är kantad av människor som hamnar utanför den grundtrygg-
het som den svenska modellen ändå har stått för.

Jag tycker att Expressen i fredags gjorde en ganska träffande analys av hur
man kan tolka de olika partiernas intresse av att gå med i EG. Expressen
skriver: En skiljelinje går mellan dem som vill in i EG för att rädda sysselsätt-
ning och välfärd och dem som vill in i EG för att rasera sysselsättning och
välfärd. - Här är det fritt för tolkningar.

Jag vänder mig sedan till Ingvar Carlsson. Visst skall vi samarbeta över
gränserna för att stoppa miljöförstöringen och klara det som måste göras.
Det har vi ju sagt hela tiden. Läs vår Europamotion, där vi just tar upp och
redovisar hur regionernas Europa skall samarbeta och hur det samarbetet
kan se ut. Det finns ju dessutom redan.

EG innefattar inte Östeuropa; det är inte hela Europa. Östeuropa behö-
ver ju verkligen vår hjälp. Där är miljökatastrofen total. Inte behöver vi väl

lämna ifrån oss beslutsrätten inom alla områden till Bryssel för att samarbeta
när det gäller miljöfrågor? Nej, det där har nog statsministern fått om bakfo-
ten.

Ytterligare ett EG-resonemang, ett slags nysvenska som florerar: Man sä-
ger att för fredens skull skall militära förband från EG delta i kriget i Mel-
lersta Östern. Snart kanske EG tvingar oss att vara med i planerna på en
militär union; tydligen sådant som varken Bengt Westerberg, Carl Bildt eller
statsministern längre bangar för. Man säger att vi skall vara med i EG för
miljöns skull. Det måste väl ändå ha varit en felsägning. Ingvar Carlsson me-
nar väl för kapitalets skull? Miljön i Sverige blir väl knappast bättre för att
de svenska normerna när det gäller miljö och hälsa harmoniseras till EGs
lägre nivå.

I skuggan av de stora världshändelserna kan våra problem i Sverige ibland
tyckas små. Vi kanske borde vara litet försiktigare med att tala om kris var-
enda gång vi får problem, och se litet mer i internationellt perspektiv. Vi har
problem med den svenska ekonomin, men kris är kanske ett litet för starkt
ord. Jag skall återkomma till det i nästa replik. Men låt mig bara säga att när
det gäller Rehnbergkommissionen stödjer miljöpartiet dess ansträngningar
att få till stånd ett stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden. Vi kanske har va-
rit något av föregångare genom att föreslå frysta löner för riksdagsledamö-
terna, vilket så småningom också gick igenom. Den minoritet som nu säger
nej har ett väldigt stort ansvar. Inte minst för exportindustrin borde det vara
ett livsviktigt intresse att inte våra företag konkurreras ut till följd av fortsatt
osäkerhet på arbetsmarknaden. Men några tvångslagar för att få igenom
kommissionens förslag kan vi inte gå med på.

Anf. 13 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Lars Werner ställde ytterligare någon fråga om pensionä-
rerna. Vi är angelägna om att detta skall träda i kraft omedelbart, alltså re-
troaktivt från årsskiftet. Därför har vi åstadkommit en lösning för det här
året. Samtidigt tillsätts en utredning som kommer att arbeta snabbt för att vi
skall få en total översyn av det kommunala bostadstillägget, så att det funge-
rar bättre. Det innebär att man med de här åtgärderna kommer att få minst
motsvarande socialbidragsnormer i resp, kommun.

Inger Schörling sade att vad miljöpartiet vill i Kuwait-konflikten är vapen-
vila, sedan förhandlingar. Jag anser att det är en felaktig och farlig väg att
gå. Man måste börja med att ställa det krav som FN har ställt: Irak ut ur
Kuwait. Det är det jag har gjort i min artikel.

Olof Johansson utlovade sänkt skatt på mat och boende. Det skulle vara
intressant att få veta hur det går ihop med en trepartiregering; hur Olof Jo-
hansson skall få med sig moderaterna och folkpartiet på det. Om inte det går
är det faktiskt ganska ointressant som löfte.

Vi har så snabbt vi kunnat räknat fram en preliminär siffra som visar att
underskottet i centerns budget är 15 miljarder kronor, så nog finns det saker
att hålla igen på om man skall komma fram till en ansvarsfull budget. Jag kan
i övrigt instämma i Bengt Westerbergs kritik av centerns budgetalternativ på
den punkten: Vem skall betala? Det är väl det avgörande om man skall ge
löften.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

När det gäller trafikfrågorna i Stockholm tror jag faktiskt att stockholm-
arna tycker att det är viktigt att snabbt och bekvämt kunna förflytta sig mel-
lan bostad och arbete. Det är faktiskt det som stockholmspolitikernas arbete
går ut på.

När det gäller förbindelsen över Öresund vänder jag mig återigen till Olof
Johansson, eftersom han gav ett löfte till väljarna och samtidigt avslutade
det avsnittet med att säga: Vi är beredda att ta regeringsansvar. Innebär det
som Olof Johansson sagt i dag, att Olof Johansson icke ingår i en regering
som fullföljer beslutet om Öresundsförbindelserna, om det skulle bli en bor-
gerlig regering efter valet i höst? Det är ju den regeringen som slutgiltigt
måste fatta beslutet om Öresundsförbindelserna. Det börjar bli dags att ge
klara besked på sådana här punkter.

Bengt Westerberg säger att politiken borde ha stramats åt redan 1987. Jag
har tänkt att jag någon gång skulle gå igenom det här ordentligt med Bengt
Westerberg. Kanske är tillfället i dag. Vad var det som hände i oktober 1987
någon vecka efter börskraschen? Jo, då lade regeringen fram en proposition
om just åtstramningseffekter, byggbegränsningar och stängda investerings-
fonder, medan folkpartiet självt krävde generellt frisläpp. Folkpartiet gick
emot de här punkterna. Folkpartiet krävde i stället lägre skatt och därmed
större efterfrågan. Folkpartiets budget det året innebar en försvagning med
ungefär 4 miljarder kronor. Det är sanningen om de åren, Bengt Westerberg.
Det har varit så under nästan hela efterkrigstiden att socialdemokraterna har
fått stå för en ansvarsfull finanspolitik och folkpartiet har bjudit över.

Låt mig ta i samma veva det som Bengt Westerberg skröt om här i dag från
folkpartiets sida - om kulturen, om de handikappade, om biståndet. Det är
bra alltihop. Vi är beredda att på varje punkt, i takt med att vi får fram de
ekonomiska resurserna, försöka hjälpa till att öka de anslagen. Men folkpar-
tiet har ju sagt att det skall samarbeta med moderaterna, och moderaterna
lovar sänkt bistånd!

De som tycker illa om u-landsbistånd skall i höstens val rösta med modera-
terna, och de som tycker bra om u-landsbistånd skall rösta med folkpartiet,
säger de här två partierna. Men sedan skall de regera. Det är detta som jag
säger är löftesbrott satta i system. Partier som kritiserar oss för att vi inte
klarar varje löfte bör nog betänka en smula vad de håller på med, innan val-
rörelsen börjar på allvar.

De pengar som Bengt Westerberg lovar ut på de tre här nämnda områdena
vill Carl Bildt använda för att sänka skatterna för höginkomsttagarna och
förmögenhetsägarna.

Så till Carl Bildt. Jag skall gärna säga att Carl Bildt har bidragit positivt
till babyboomen. Jag ber att få tacka för det bidraget. Det är nog många av
oss som tycker att det är den finaste och största insats som Carl Bildt har
gjort. Så där är vi helt ense.

Men det finns andra punkter som jag måste opponera mot. Carl Bildt talar
mycket om skattetrycket. Men det avgörande är inte skattetrycket, utan det
är nivån på utgifterna. De borgerliga regeringarna släppte upp utgiftsnivån
till 67 % av bruttonationalprodukten. Socialdemokratiska regeringar har ta-
git ner den till 61 %.

Carl Bildt har ingen anledning att snacka om skatter. Ni lånade till utgif-

terna. De lånen får vi nu betala 60 miljarder i utgiftsräntor på. Vi skulle
kunna sänka momsen, Olof Johansson, från 25 % till 15 %, om vi inte hade
haft dessa eländiga ränteutgifter, som även centern i någon mån var med och
bidrog till.

Om nu Carl Bildt inte tror på mig, så tror ju Carl Bildt på marknaden. I
dag kunde jag läsa i tidningarna: Stockholmsbörsen i topp. Snabbaste upp-
gången i Europa. Räntan sjunker rekordsnabbt i Sverige. Marknaden tror
på den socialdemokratiska budgeten och på den socialdemokratiska finans-
planen.

Tror inte Carl Bildt på marknaden längre eller varför denna kritik? Mark-
naden tycker ju att det är en alldeles utomordentligt klok och förnuftig poli-
tik som förs.

Jag brukar inte ställa många frågor, utan jag brukar svara på frågor. Men
det är en fråga som jag nu har ställt i sex stora riksdagsdebatter, och det är
om moderaterna tänker riva upp skattereformen eller inte. Bildt uttalar sig
i alla tänkbara ämnen här på jorden - natt och dag, höll jag på att säga. Se-
nast var han på någon sorts sightseeing i Moskva och gick runt och tittade på
Kreml eller kyrkor eller vad det var. Men den fråga jag har ställt svarar inte
Bildt på.

Om Carl Bildt har svårt att ta ordet skattereform i sin mun, kan han väl
svara ja eller nej på frågan om moderaterna tänker riva upp skattereformen.
Ta en annan konservativ politiker som föredöme och säg: Read my lips - läs
mina läppar! Ja eller nej, Carl Bildt!

Ta gärna litet av min tid. Hela kammaren kommer att titta på Carl Bildt
för att se efter om hans läppar säger ja eller nej. Vi tittar på Carl Bildt nu.
Är det ja eller nej?

Carl Bildt vill inte använda min tid. Vi får se om han använder sin egen.
Den kanske inte är lika värdefull som min.

Moderaterna och folkpartiet vill angripa socialdemokraterna från höger,
och det är naturligt. Det är rimligt och riktigt. Så skall det vara. Men centern
vill samtidigt angripa oss från vänster. Sedan säger man att man skall bilda
en trepartiregering, och det är då jag inte får det att gå ihop. Två partier
säger att politiken skall flyttas åt höger, och centern säger att den skall flyttas
åt vänster. Det går inte ihop, och den koalitionen komijier inte att bli långli-
vad. Den spräcker sig själv.

Här är det märkliga att vi i dag inte får höra ett enda ord, nu när det är
drygt sju månader till ett val, om det borgerliga regeringsalternativet. Det
väckte stor sensation bland svältfödda borgerliga ledarskribenter, när Wes-
terberg och Johansson åt lunch. Det blev fantastiska rubriker och funde-
ringar över om detta innebar något nytt i svensk politik. Sedan kom det en
artikel, och då visste de här ledarskribenterna inte till sig över denna sensa-
tion, att Bildt och Westerberg kunde skriva en gemensam artikel, som man
redovisade.

Om någonting av detta har vi inte hört ett ord i dag. Det är som Dagens
Industri skriver: Det går inte att regera och inte att gå till val på den artikeln.
Det krävs något mer, och vi hade väl alla trott att det skulle komma i dag.
Men inte ett ord, fru talman!

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Partiledardebatt

3 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Anf. 14 CARL BILDT (m):

Fru talman! Statsministern och jag skall inte behöva vara osams om all-
ting. På vissa punkter kan vi vara överens. Jag håller med honom om att mitt
bidrag till den babyboom som glädjer honom så mycket förmodligen är det
bästa jag har gjort under de senaste åren, och det är inte dåligt.

Så till skatteomläggningen och den fråga som Ingvar Carlsson ständigt
upprepar och jag ständigt ger samma svar på. Denna skatteomläggning är
inte helig. Vi tänker inte upphöra att bedriva skattepolitik. Det som var fun-
damentalt fel i denna skatteomläggning var alla de skattehöjningar som man
drev fram bara för att man ville hålla skattetrycket uppe.

Det blir den borgerliga riksdagsmajoritetens uppgift att börja sänka skat-
tetrycket. Sänker skattetrycket gör man genom att sänka konkreta skatter,
och jag övertygad om att det kommer en borgerlig regering att göra. Där
kommer vi moderater att vara pådrivande. Vi lägger inte ner skattepoliti-
ken. Tvärtom, vi kommer att påbörja den stora skattesänkningen.

Så tillbaka till pensionärerna och det som statsministern har att säga där.
Han tycks inte ha någon som helst förståelse för mitt resonemang att det
ökade bidragsberoendet är ett problem. Det är ett problem för samhällseko-
nomin, och det är inte bra för människorna. Man vill inte vara beroende av
bidrag för sin ekonomi, utan man vill kunna stå på egna ben.

Det bör vara en rimlig princip i ett s.k. välfärdssamhälle, att har man fått
sin pension efter att ha slitit i ett helt liv, då skall man klara sig på pensionen
och inte vara beroende av att statsministern utlovar ett extra bidrag varje
gång som någonting har gått snett med de höjda skatterna.

Vem skall betala dessa ökade bidrag? Det får vi förr eller senare besked
om, inte i dag. Men förr eller senare måste de ökade bidragen betalas med
ökade skatter, och vem skall betala dessa ökade skatter? Det får vi besked
om så småningom. Vem kommer att drabbas av dessa ökade skatter, och
vem skall då ha de ökade bidragen?

Vi måste byta färdrikting, växla ner skatter och bidrag i stället för att bara
växla upp, på det sätt som har blivit socialdemokratisk politik.

Statsministern hade i sitt inledande anförande en del vackra ord att säga
om Europa. Jag tycker att det var vackert inte minst därför att det lät som
något av en blåkopia av vad jag brukade säga här i kammaren förr om åren,
då statsministern alltid anklagade mig för att det hotade neutraliteten, Sveri-
ges EES-förhandlingar och jag vet inte riktigt vad det hotade. Nu är vi där,
och det är bra. Välkommen hit!

Men det räcker inte med detta, statsministern. Valet av Europavägen har
konsekvenser för svensk politik som är mer långtgående än vad jag tror att
socialdemokratin hitintills har insett. Om vi bibehåller det höga skatte-
trycket, våra offentliga monopol och alla de restriktioner som detta innebär,
kan medlemskapet i den öppnare gemenskapen med den ökade ekonomiska
konkurrensen som det innebär faktiskt medföra att vi halkar efter ännu
mera. Valet av Europavägen är inte bara ett val av medlemskap i EG, det är
också ett val som har vittgående konsekvenser för den politik som vi faktiskt
för.

Uppgiften är nu att forma en politik som gör det möjligt att skapa nya
arbeten efter det att arbetslöshetskrisen avklingat. Det kräver en inriktning

av den ekonomiska politiken enligt de riktlinjer som vi moderater har pre-
senterat. Sanningen är att man måste gå denna väg.

Statsministern ställde retoriskt frågan till Olof Johansson om politiken
skall gå åt vänster eller åt höger. Alla vet att politiken måste gå åt höger.
Det visar inte minst regeringen. Den snubblar ju åt höger! Vänsterpolitiken
fungerar inte. Den tredje vägen var ett misslyckande, där mellantinget mel-
lan marknadsekonomi och planhushållning var ett missfoster redan från bör-
jan. Nu snubblar man till den ena moderata eller liberala positionen efter
den andra. Det sker med tvekan, utan entusiasm och med ständiga ursäkter
och med ett ständigt sjabbel. Men det är åt höger som politiken går, och det
är åt det hållet som politiken måste gå. Statsministern och finansministern
har blivit hyggliga bevis på detta under det senaste året. Det är inte minst i
denna riktning som politiken måste gå för att klara sysselsättningen.

Så kort över till Olof Johansson. Han vill ta upp diskussionen om kommu-
nikationer. Det är min övertygelse att Sverige behöver bra vägar. Det är vik-
tigt för Sveriges utveckling. Jag vet att Olof Johansson håller med mig om
att det gäller förvisso i Sorsele och Simrishamn, men det gäller faktiskt också
i Stockholm. Alla, oavsett i vilken del av landet de bor, bör ha bra vägar. Jag
förstår inte varför just Stockholm, Göteborg och Malmö skall straffas med
att ha dåliga vägar eller vägar som inte duger till något alls. Jag tror att det
är ett s.k. tankefel.

Anf. 15 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Låt mig börja med Lars Werner. Jag hann inte med honom i
min förra replik.

Den bedömning som Bertil Ohlin gjorde på 40-talet var, att för att kunna
uppnå prisstabilitet, dvs. helt slippa från inflationen, förutsattes en syssel-
sättningsnivå som inte var högre än 95 %. Den bedömningen var kanske rik-
tig då. Jag kan inte svara på det. Men redan under den tid som Bertil Ohlin
var partiledare utvecklades bl.a. arbetsmarknadspolitiken på ett sätt som
gjorde att han reviderade denna bedömning.

Det är självklart att ingen arbetslöshet av det slag som Lars Werner beskri-
ver är önskvärd eller acceptabel. Vi skall motverka alla former av arbetslös-
het. Men det som registreras är inte bara människor som går arbetslösa och
som har ett helvete - som Lars Werner uttrycker det. Där finns också de som
byter arbete, dvs. människor som är på väg mellan två arbeten registreras
som arbetslösa. Därför kommer man i praktiken aldrig ner till 0. Man får
acceptera en viss arbetslöshet.

Det som Bertil Ohlin kallade för en överfull sysselsättning kan vara ett
problem. LO-ekonomen Willy Bergström sade i en diskussion under hög-
konjunkturen i slutet av 80-talet att han kände till ett företag i Stockholm
som hade bytt ut all personal under ett år. En sådan snabb omsättning av
personal är oacceptabel, och den leder till en hög inflationstakt. Därför var
överhettningen ett problem för löne- och inflationsutvecklingen i Sverige i
slutet av 80-talet. Jag återkommer till det alldeles strax.

Det finns naturligtvis ingen anledning för mig att ta avstånd från Bertil
Ohlin. Däremot har ambitionsnivån på det här området på grund av utveck-
lingen blivit högre nu än vad den var för alla på 40-talet. Jag gläder mig i

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

stället åt att Bertil Ohlin var en av pionjärerna när det gällde att introducera
den aktiva konjunkturpolitiken vars syfte var att hålla nere arbetslösheten
och främja sysselsättningen. Han var hela sitt liv en demokrat. När han
gjorde sina inlägg i dessa frågor på 40-talet försvarade han också demokra-
tin, inte bara välfärden och den fulla sysselsättningen. Det var samtidigt som
Lars Werners företrädare applåderade Stalin och andra potentater. Det finns
betydligt större anledning för Lars Werner att ta avstånd från sina företrä-
dare än det finns för mig.

Fru talman! Olof Johansson talade om att nu skulle centerns många skat-
tesänkningar finansieras med den tillfälliga momshöjning som genomfördes
förra året och som centern då var emot. Man kan möjligen som centerpartist
glädja sig över att höjningen genomfördes trots att centern var emot den.
Det gav en finansieringskälla. Nu räcker dess värre inte denna finansierings-
källa. Det behövs mer.

Men det är slående att när Olof Johansson står och talar i kammaren brer
han ut sig över hur många tusenlappar centerns skattesänkningar innebär för
den ena och den andra kategorin. Men vi får aldrig höra vilka som skall be-
tala. Vilka hushåll är det som skall förlora tusenlappar för att tvåbarnsfamil-
jen eller enpersonshushållet som Olof Johansson talade om skall få sina tu-
senlappar? Det är ingen som går på att centern skulle ha några hemliga göm-
mor att ta pengarna ur. Någon annan måste betala. Av någon anledning får
vi aldrig veta vem det är som skall betala.

Fru talman! Statsministern tog upp frågan om den ekonomiska politiken
hösten 1987. I själva verket var det på den socialdemokratiska kongressen
1987 som Ingvar Carlsson sade att problemen nu är lösta. Nu kan man inleda
en försiktig reformpolitik. Detta har sedan präglat den socialdemokratiska
ekomiska politiken fram till våren 1990. Det har inte funnits någon förståelse
för behovet av egentlig åtstramning och utbudstimulanser förrän 1990, när
det skedde en viss omläggning i samband med den uppgörelse som socialde-
mokraterna gjorde med folkpartiet liberalerna.

Mer intressant än denna debatt är faktiskt vad som har hänt. Vi har haft
snabbare löneökningar och inflation i Sverige än i andra länder. Det har ur-
holkat konkurrenskraften. Det har gjort att svensk industri inte hänger med
i dag, och det har lett till att arbetslösheten stiger i Sverige. Hela denna ut-
veckling är naturligtvis till sist regeringens ansvar och ingen annans. Det är
lätt att med facit i hand konstatera att detta beror på att man har accepterat
en för snabb löneinflation och att man inte har varit beredd att strama åt och
sätta in utbudsstimulerande åtgärder. De sattes in alldeles för sent.

Fru talman! Jag sade i mitt inledningsanförande att det finns ett antal vik-
tiga uppgifter för oss liberaler att driva. En viktig uppgift är att också försöka
bidra till att vi kan få en någorlunda anständig debatt inför valet. Riskerna
är naturligtvis betydande när ungefär var femte väljare säger att han är osä-
ker på hur han skall rösta. Det frestar att gå ut med överbud och göra över-
tramp i den politiska debatten. Jag har sett att både socialdemokrater och
moderater har sagt att de tror att det kan bli en smutsig valrörelse. Naturligt-
vis misstänker man varandra och inte sig själv för att det kan bli så. Jag hop-
pas att medvetenheten om denna risk skall leda till att alla anstränger sig för
att se till att det inte blir så.

I denna valdebatt kommer vi i folkpartiet liberalerna att arbeta för en eko-
nomisk politik som bryter den stagnation som vi nu har i svensk ekonomi
och som i dag drabbar de människor som har det allra största behovet av
stöd, dvs. handikappade, biståndsmottagare, flyktingar och kulturarbetare.
Det är för deras skull vi tycker att det är angeläget att bryta den ekonomiska
stagnationen. Där tror vi att vi på den borgerliga sidan har ett bättre och mer
framgångsrikt alternativ än socialdemokraterna.

Anf. 16 OLOF JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag kan omedelbart hänvisa Bengt Westerberg till den statis-
tik vi kan avläsa. Jag vet att han följer den ekonomiska statistiken. Han kan
då konstatera att det är många människor i det här landet som just under
januari månad har köpt många kapitalvaror. Varför det? Det beror naturligt-
vis på skatteomläggningens fördelningsprofil. Det finns de som har råd - och
det finns de som inte har råd. Det är de människor som måste använda hela
sin inkomst för nödvändig konsumtion av mat och boende, bl.a. de pensio-
närer som vi har diskuterat här i dag. Även om man omfördelar via moms-
systemet - något som vi syftar till - blir detta effekten.

En annan sak som vi borgerliga har gemensamt, för att ta ett exempel som
så att säga hänger i luften sedan Ingvar Carlsson tog upp det tidigare i sitt
första inlägg, är vårdnadsbidraget. Det är samma sak där. Vad är det vi står
för gemensamt? Jo, ett vårdnadsbidrag som är lika för alla och som inte dis-
kriminerar dem som står i barnomsorgskön. De får ju inte del av bidragen.
Det är återigen fråga om fördelningspolitik. Jag trodde att vi hade gått ige-
nom dessa frågor tillräckligt för att detta skulle vara alldeles klart.

Låt mig sedan rikta mig till regeringsbänken. I fjol kastade Allan Larsson
ur sig en del felaktiga siffror om centerpartiets och andra partiers alternativ.
Nu har detta lyfts till statsministernivå. Eftersom ni har räknat på detta
måste jag säga att ni antingen måste byta ut räknemaskinerna eller räkne-
mästaren. Förra året hade ni fel i era beräkningar, och det bevisades av opar-
tiska beräknare i finansutskottet. Den som sitter i ett sådant glashus som ni
gör skall inte använda den här metoden mot oss.

Är det någonting ni har felberäknat, är det budgetunderskott och budget-
överskott under det gångna året, något som vi har beskrivit i vår motion. De
siffrorna har åkt jojo fram och tillbaka under året. Det var inte en siffra som
var rätt från början, och inte heller mot slutet. Men vi avvaktar, neutralt räk-
nande på vårt budgetalternativ, det arbete som sker bl.a. i finansutskottet,
och det gör vi med tillförsikt.

Socialdemokraterna och regeringen ställer sig så att säga vid sidan om dis-
kussionen om regeringsalternativ och vem som angriper vem varifrån. Det
kan ni nu inte göra. Det går faktiskt inte. Det finns ingen trovärdighet i att
socialdemokraterna kan bestämma detta lands framtid på egen hand.

För den som skall vara domare i detta sammanhang blir motfrågan: Nåväl,
tillsammans med vem skall ni då genomföra bilbron över Öresund? I Dan-
mark är det tillsammans med det konservativa partiet, det vet vi. Det är en
röd-blå koalition över ländergränserna. Men vem är det som skall rösta för
detta förslag i riksdagen? Vi i centerpartiet kommer inte att stödja miljö-
skadliga alternativ där bilarna dessutom kör över Danmark och trafiken förs

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

ut i en omväg åt fel håll. Den som kan sin karta och hur Europa ser ut vet
att förbindelserna är och skall vara mycket mer mångfasetterade än så över

dessa stackars öar.

Allmänpolitisk
debatt

När det sedan gäller frågan vem som angriper vem och från vilket håll, har
Carl Bildt klargjort hur läget är. Ni socialdemokrater har snubblat i väg åt

Partiledardebatt

höger så att ni angriper oss centerpartister från höger. Det beror ju inte på
oss, utan det beror på er. Det är vi som representerar stabiliteten i svensk
politik. Vi står fast vid vår politik. Vi har samma politik i dag som vi hade
före valet år 1988 och som vi då gick till val på. Den politiken håller vi på
också framöver.

Jag vill kommentera några saker som tagits upp i debatten av bl.a. Inger
Schörling. Jag måste säga att jag tycker det är synd att Inger Schörling ägnar
så liten tid åt att beskriva den stora satsning på förnybar energi, biobränslen
och etanol som energiöverenskommelsen innebär. Vi i centerpartiet ger inte
upp kampen mot kärnkraften, och vi står fast vid att den skall avvecklas.
Men den kampen tar mycket bättre mot marknadens aktörer om man mer
ägnar sig åt konkreta saker än att här diskutera i politiska termer. Det har
ingen trovärdighet om man inte backar upp det med medel och åtgärder som
förändrar marknadssituationen. Det är detta som uppgörelsen innebär.

Carl Bildt diskuterade för en stund sedan trafikproblem. Jag vill ställa en
retorisk fråga, eftersom Carl Bildt inte har möjlighet att svara. Har Carl
Bildt varit i Paris, där bilarna t.o.m. har tagit hand om trottoarerna, vet han
att Boulevard Périphérique, som går runt staden, inte har hjälpt där. Det
kommer tyvärr inte att hjälpa här heller, men en ringled kommer att skära
sönder färdigbyggd stadsbygd och en rad viktiga grönområden i denna re-
gion. Det är därför som vi skall prioritera kollektivtrafiken. Den är miljö-
vänlig.

Anf. 17 LARS WERNER (v):

Fru talman! Jag tackar statsministern för beskedet om en utredning angå-
ende KBT. Jag gör det eftersom jag tror att jag under lika lång tid som Ingvar
Carlsson och jag har tillhört denna riksdag varit en av de som krävt en utred-
ning om KBT, mot bakgrund av olikheterna mellan kommunerna. Detta får
vi tillfälle att återkomma till.

Sedan vill jag också tacka Bengt Westerberg för att han på ett sakligt sätt
började diskutera den arbetslöshet om 5 % som Bertil Ohlin förordade. Det
värsta är att en del nya ekonomer, både här hemma och utomlands, egentli-
gen har samma tankegångar vilka, som Bengt Westerberg i dag säger, kanske
var rätt på den tiden. Så långt tackar jag Bengt Westerberg för debatten.
Men sedan fick han ett återfall i det kalla krigets retorik. Jag kan garantera
Bengt Westerberg att jag kan den debatten, och jag tänker inte ta upp den i
dag, eftersom jag inte tror att den skulle höja nivån i debatten särskilt
mycket.

Jag vill fortsätta debatten om arbetslösheten. Bengt Westerberg säger att
den höga svenska inflationen leder till hög arbetslöshet. Ja, det är självklart.
Men Bengt Westerberg bär också ett eget ansvar för de inflationstal som re-
dovisas. Genom skatteomläggningen höjdes och breddades det indirekta

skatteuttaget, något som registreras som ökad inflation, i det svenska fallet

med ca 3-4%. Den här frågan kommer vi naturligtvis att diskutera även i
fortsättningen och inte minst fram till valet.

Jag vill ta upp en annan fråga, som vi har snuddat vid när vi talat om ar-
betslöshetssiffrorna. Det handlar om nedläggningen av SAABs Malmöfa-
brik. Det är inte alltid man blir glad när man får rätt. Jag säger detta eftersom
vi i vänsterpartiet var motståndare till SAABs etablering på Kockums om-
råde. Nu får vi kanske rätt. Vi ansåg då att detta var dålig näringspolitik och
dålig miljöpolitik. Trots ett stort statligt stöd på ca 1 miljard kronor har man
inte lyckats skapa det framtidsalternativ till Kockum som man lovade. Man
sade att detta skulle bli en mönsterfabrik. Det har egentligen blivit ett fiasko
för svensk bilindustri, och det har naturligtvis också blivit ett problem för
regeringens industripolitik och för de Malmöpolitiker som mot bättre ve-
tande, vågar jag påstå, medverkade till att SAAB etablerade sig i Malmö.

Näringslivet i Malmö har fått några förlorade år i stället för en vitaminin-
jektion. Jag vill därför fråga statsministern och regeringen: Delar ni uppfatt-
ningen att SAAB måste ta ansvar för att de anställda får annat arbete i Mal-
möregionen och att annan produktion ersätter bilproduktionen? Naturligtvis
ligger detta ansvar delvis på regeringen. Vad kommer regeringen att göra
med anledning av detta? Till sist: Kan vi inte nu vara överens om att detta
är slutet på en näringspolitik som huvudsakligen har bestått i gåvor till stor-
företagen? En politik som i långa stycken är en del av tredje vägens politik,
vilken med devalveringar skulle skapa ett högt vinstläge i Sverige. Javisst,
devalveringarna höjde vinsterna och sänkte reallönerna under lång tid på 80-
talet.

Det vi kritiserade då och som ekonomerna varnade för var att de höga
vinsterna skulle leda till fastlåsningar i den meningen att företagen skulle,
med sin höga och tillräckliga vinst, avstå från investeringar i ny industri på
nya områden.

Jag tror att de felaktiga investeringar som gjordes under de här åren är en
viktig förklaring till den låga produktivitetsökningen och de växande under-
skotten i handeln med omvärlden. Det var den tredje vägens devalverings-
politik som fick fastlåsningseffekter och som gjorde att nytänkande och of-
fensiva framtidsinvesteringar hämmades. Storföretagens expansion utom-
lands, försäkringsbolagens fastighetsköp i Bryssel, nya bilfabriker här
hemma - varav jag nämnt en - och utbyggnaden av basindustrin har inte givit
tillväxt i första hand här i landet.

Den ekonomiska politiken måste utgå ifrån att bidra till nya framtidsinrik-
tade investeringar i infrastruktur, miljö och energi. Det krävs rejäla insatser
inom forskning och utbildning. Detta vill jag säga även om Carl Bildt inte
kan polemisera nu. Det får han tillfälle till sedan. Man kan inte, som mode-
raterna vill göra, dra den slutsatsen av industrins dåliga produktivitet att det
är den offentliga sektorn som måste skäras ned i första hand. Det skulle
skada landet genom att åtgärder sätts in helt felaktigt.

Man kan inte heller, som regeringen gör, bota valutautflödet med sänkt
sjukersättning. Det är ju inte de sjuka som har fört ut valutan. Det finns
inget sakligt samband, och det är en politik som drabbar orättvist. Man kan
heller inte utgå ifrån, som man gjort i denna budget, att det är de svaga i

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

samhället som skall stå för kostnaderna för att lösa de ekonomiska problem
som finns i landet.

Anf. 18 INGER SCHÖRLING (mp):

Fru talman! Statsministern har kanske missförstått mig när han tror att
inte jag också tycker att irakierna skall ut ur Kuwait. Naturligtvis skall de
det. Men enda sättet att få dem ut ur Kuwait kan faktiskt vara att få vapen-
vila och förhandlingar till stånd, om vi inte vill ha ett nytt Vietnam.

Veckan före krigsutbrottet, innan de allierade gick i krig mot Irak, gav
Saddam Hussein en intervju i Der Spiegel, där han ungefär sade att han min-
sann var beredd att offra tre miljoner människor, ja kanske t.o.m. sex miljo-
ner människor, i kriget, och han undrade samtidigt hur många USA skulle
kunna tänka sig att offra. Tyvärr tror jag att han menar allvar när han säger
detta. Det har han visat i kriget mot Iran, när han giftbombade den kurdiska
befolkningen i det egna landet i Halabja och när han avrättar oppositionen.
Därför kan det vara bättre med vapenvila och förhandlingar.

Carl Bildt tyckte att det var bra att vi skulle få bra vägar här i Sverige och
att det var alldeles nödvändigt. Visst är det nödvändigt med bra vägar i Sor-
sele och att underhålla det svenska vägnätet och småvägarna. Men de stora
och dyra motorvägsbyggena och satsningarna på österleder, västerleder och
broar kommer inte att bidra till att miljön förbättras eller till att vi får en
sänkning av koldioxidhalten och reducering av växthusgaserna. Detta är ju
faktiskt den enda miljöfråga där moderaterna vill något. Det kommer inte
att leda till detta, och det kommer inte heller att leda till att det blir några
pengar kvar för småvägarna i Sorsele.

Olof Johansson sade att centern för precis samma politik som man gjorde
före valet 1988. Jag tycker inte riktigt det. Centern avvaktar harmonise-
ringen när det gäller EG-frågan, men i en eventuell borgerlig regering skall
man avvakta tillsammans med dem som vill att vi skall bli medlemmar i EG
så fort som möjligt. När det gäller energifrågan skall kärnkraften avvecklas
tillsammans med dem som vill att kärnkraften skall vara kvar.

Jag skulle så gärna ha velat tro på energiuppgörelsen, eftersom det är en
mycket viktig fråga, men jag har redovisat mina farhågor. Om Olof Johans-
son inte tror på dem kan jag även redovisa vad Lars-G Holmström, chefre-
daktör på Land, säger: ”Med tanke på att överenskommelsen sammanjäm-
kar så motsatta ståndpunkter som folkpartiets och centerns, får man säga att
den är välformulerad. Vid en allmän läsning verkar den innehålla möjlighe-
ter till en utveckling mot avveckling, som bestämts i folkomröstningen. Men
viljeinriktningen är mycket otydlig. Inga nya pengar satsas på de alternativa
energiformerna, bara gamla pengar som omdisponeras.

Viljan att åstadkomma ett trendbrott måste parterna bevisa i praktisk till-
lämpning, särskilt som både olja och kärnkraft får behålla sina fördelar på
marknaden i form av skattelättnader och lågt ställda miljökrav.

Viljan måste demonstreras snabbt för att undanröja misstankar om att
alltihop bara var till för att undgå energitjafs före valet.

Med eller utan ironi, utvecklingen är intressant.”

Jag håller med Ingvar Carlsson om att biståndspolitiken liksom energipoli-
tiken, miljöpolitiken och fördelningspolitiken kan komma i kläm med en

borgerlig regering. Men statsministern kan väl ändå vara litet optimistisk,
eftersom han fått rutin på att ingå omöjliga uppgörelser.

Statsministern hänvisar också förtjust till att börsen gillar hans politik.
Samtidigt berättar en morgontidning om att det nu bara är 13 % av arbe-
tarna som har förtroende för ledaren för socialdemokratiska arbetarpartiet.
Kan detta möjligen ha ett samband? Det är kanske t.o.m. lätt att förstå att
det har det. Det är självklart att börsen blir glad och uppåt när regeringen
uppfyller SAFs krav på en rent borgerlig politik på punkt efter punkt.

Statsministern tog ett mycket smart och bra grepp när han bad oss alla titta
på Carl Bildt och få en läpparnas bekännelse. Det är litet farligt att komma
med sådana bra och nya grepp, man kan falla på dem själv nämligen.

Jag skulle vilja att alla nu tittar på statsministern när jag tänker fråga ho-
nom om han inte, på Skansen efter Tjernobylkatastrofen, har sagt att kärn-
kraften inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det har han sagt. Nästa
fråga om alla nu tittar på statsministern: Bör inte densamma avvecklas med
detsamma? Där syns en viss tveksamhet. Han får väl utveckla det i talarsto-
len. Jag kunde inte riktigt utläsa svaret.

Anf. 19 Statsminister INGVAR CARLSSON (s):

Fru talman! Inger Schörling var nog litet översmart där. Jag kunde nämli-
gen svara på frågan. Om man sedan vill fortsätta diskussionen skall man göra
det från talarstolen. Det är mitt svar.

Vi har presenterat en trepartiuppgörelse; det som Inger Schörling sade var
en omöjlig uppgift. Jag får väl se det som berömvärt att jag lyckats åstad-
komma detta.

När det sedan gäller opinionsundersökningar är det tre partier som har
tagit ansvar för svåra uppgörelser under 1990, socialdemokraterna, folkpar-
tiet och centern, och dessa partiers ledare har dåliga siffror just nu, medan
partier som moderaterna, vänstern och dessutom kds, som står utanför, får
bra siffror. Det kanske säger något om samhällsklimatet just nu. Men när vi
närmar oss ett val är jag övertygad om att de svenska väljarna kommer att
föredra partier som kan ta ansvar.

Jag vill för Lars Werner bekräfta att det rör sig om 30 000 hushåll av pen-
sionärer. Men eftersom dessa hushåll kan bestå av flera personer kan det
sammantaget vara fråga om 50 000-60 000 personer som har hamnat i kläm
på grund av de stora boendekostnadsökningarna. Vi är då beredda att göra
något för dessa pensionärer och inte vänta med en utredning, utan göra det
retroaktivt från den 1 januari. Det kommer att ske i form av ett extra kom-
munalt bostadstillägg för att göra det så enkelt och rakt som möjligt. Genom
detta kommer man upp till en hygglig standard, dvs. till minst den som gäller
för socialbidragsnormen.

Vi kommer dessutom att tillsätta en utredning som skall titta på det lång-
siktiga problemet. Detta är vad Lars Werner efterlyste, så jag förmodar att
han därmed är nöjd.

Den tredje vägen har verkligen inte misslyckats. Den svenska ekonomin
står utomordentligt stark. Vi har, Carl Bildt, en balanserad budget, jämfört
med ett jättelikt budgetunderskott 1982. Vi har sunda statsfinanser. Vi har
under 80-talet haft en tillväxt av industriproduktionen som står sig väl i jäm-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Partiledardebatt

förelse med exempelvis Västtysklands. Vi har en arbetslöshet som trots allt
som har sagts här ligger på ungefär en fjärdedel av vad som är normalt ute i
Europa. Vi har en inflation som har varit hög bl.a. på grund av åtgärderna i
samband med skattereformen men som nu går dramatiskt ner, och det är ju
det som gör att räntan sjunker. Jag är, Inger Schörling, inte ledsen för att
marknaden därmed visar ett förtroende för den socialdemokratiska ekono-
miska politiken. Det innebär att mängder av boende får lägre kostnader, och
det är väl utomordentligt bra.

Carl Bildt vill dra ideologiska slutsatser av vad som har hänt. Men jag me-
nar att det räcker med att Carl Bildt tittar sig omkring i omvärlden. I Norge
föll en borgerlig regering. I Danmark gick socialdemokraterna fram med
8 % i det senaste valet. Det är klart att socialdemokraterna i Sverige något
har drabbats av den misstro som finns gentemot alla regeringspartier just nu,
jag vill inte undanskymma detta. Det oroar säkert en hel del av våra sympati-
sörer inför höstens val, men vi har drygt sju månader på oss att ändra på det.

Eftersom det här är mitt sista inlägg skall jag ta upp litet mer av den ideolo-
giska aspekten. Moderaterna hänvisar här till nyliberalismen som framtidens
idé, men det tror jag inte ett ögonblick på. Nyliberalismen har ju haft sin
chans under den tid då den kallades liberalism, och den fick orimliga konse-
kvenser med massarbetslöshet, okontrollerade konjunktursvängningar,
mycket brutal fattigdom, otrygghet och enorma klasskillnader. Socialismen
växte ju fram som en protest mot detta. Redan från .början valdes olika vä-
gar. En var den kommunistiska, den som så brutalt har misslyckats i Öst-
europa. Den andra var den väg vi valde i Västeuropa, med socialdemokra-
tiska partier. På en och annan punkt har vi väl gjort misstag, vi har prövat
oss fram. Men sammantaget, som helhet, innebär den socialdemokratiska
politiken stora framgångar: ökad välfärd, rättvisa och trygghet. Modera-
terna säger nu att den tredje vägen har misslyckats och att man måste satsa
på nyliberalismen, men detta är alltså inte något nytt. Det är att gå tillbaka
till något mycket gammalt som inte höll måttet, utan som tvärtom fick för-
skräckliga konsekvenser. Jag är för min del övertygad om att det är helt
andra idéer som hör framtiden till.

Jag får återkomma till Olof Johansson och diskussionen om budgetunder-
skottet - kanske med en gemensam räknesnurra, så får vi se vad det ger.
Det är inte trovärdigt när Olof Johansson ena minuten talar om de väldiga
förmåner som följer av hans politik - sänkta boendekostnader och sänkt
matmoms - och nästa minut vill göra gällande att detta inte medför några
ekonomiska påfrestningar. Är dessa förmåner någonting värda så kostar de.

Jag blev å Olof Johanssons vägnar bekymrad när han talade om Danmark
som ”de här stackars öarna”. Vi skall ju ha Nordiska rådets möte i Köpen-
hamn, och jag tror att regeringen får överväga att utse en livvakt för Olof
Johansson, så att han kan röra sig på Köpenhamns gator.

Bengt Westerberg och jag har nu flera gånger diskuterat inflationen. Själv-
fallet tar regeringen sitt ansvar. Men jag har ändå velat påpeka att vi gång
på gång har lagt fram förslag - första gången 1987, sedan 1989 och så 1990.
Vi har t.o.m. tagit på oss en regeringskris för att kyla ner ekonomin och
hindra de stigande lönekostnaderna och inflationen. Det är därför felaktigt
att säga att vi inte har tagit ansvar och att vi inte har försökt göra något. Nu

går ju faktiskt inflationen dramatiskt ner. Det är ett resultat av att vi äntligen
har fått igenom den typ av åtgärder som vi har velat genomföra.

Så till Carl Bildt och skattereformen. Vi har förvisso fått betala ett poli-
tiskt pris för denna reform, men vi har genomfört den därför att vi anser att
den är nödvändig och viktig för landet. Jag ger gärna folkpartiet en eloge för
att man har ställt upp och tagit det ansvaret - det har säkert inte varit lätt för
folkpartiet heller. Men i dagens debatt får vi beskedet att skattereformen
kommer att saboteras av moderaterna genom skattesänkningar till de välbe-
ställda; det går inte att genomföra en skattereform som inte är finansierad.
Jag upplever det så att centerns löften om förändringar när det gäller det som
skall finansiera skattereformen också är ett hot mot skattereformen.

Detta måste rimligen bekymra Bengt Westerberg minst lika mycket som
det bekymrar mig, och självfallet skall jag senare återkomma till denna
fråga.

Vi har i dag inte fått höra ett ord om regeringsalternativet. Det är märkligt
när vi håller denna allmänpolitiska debatt i ingången till en valrörelse. Ore-
dan är i stället större än någonsin, och i den fråga som fällde den senaste
borgerliga regeringen - nämligen skattepolitiken - är partierna nu ännu
värre splittrade än vad de var när den borgerliga regeringen föll i början av
8O-talet. Detta är enligt min mening en av de mest anmärkningsvärda slutsat-
serna av denna debatt.

Vi kan som regeringsparti i det läget redovisa att vi visserligen har haft en
hel del problem under den här valperioden - vi har haft en hel del svåra be-
slut att fatta - men uppenbarligen har våra åtgärder fått en positiv effekt,
och vårt land går, såvitt vi kan bedöma, mot en ganska hygglig framtid. Detta
är ett resultat av att vi har tagit ansvar för nationen.

Jag hade tänkt ta upp detta som en femte punkt i min inledning, och jag
skall nu bara kort säga följande. Vi har här i riksdagen med tre andra partier
formulerat en Europapolitik med medlemskap i EG som ett bärande ele-
ment. Vi har tillsammans med folkpartiet genomfört en skattereform. Vi har
tillsammans med centern och folkpartiet utformat en handfast och bra ener-
gipolitik. Vi har tillsammans med centern satsat 15 miljarder kronor för att
förbättra arbetsmiljöerna, minska arbetsskadorna och förhindra att männi-
skor slås ut från arbetslivet. Vi har tillsammans med olika partier påbörjat
en genomgripande reformering på en rad viktiga områden: skolan, äldreom-
sorgen, socialförsäkringen och bostadsfinansieringen. Jag undrar om en bor-
gerlig regering skulle ha kunnat enas i en enda av dessa frågor.

Moderaterna har konsekvent satsat på en konfrontationspolitik, och det
har gett viss opinionsmässig utdelning, det skall jag erkänna. Men den strate-
gin gör det svårare att nå breda lösningar, att åstadkomma samling kring de
gemensamma alternativen. Och det är just det, fru talman, som jag tror att
Sverige kommer att behöva under 90-talet.

Utrikesfrågor

Anf. 20 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Fru talman! Denna utrikesdebatt i den allmänpolitiska debatten äger rum
mot bakgrund av ett pågående krig i Persiska viken och ett tillstånd av nästan

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

krig i Baltikum. Båda dessa allvarliga skeenden, förknippade med lidande
och förluster av människoliv, berör oss här i Sverige.

Estland, Lettland och Litauen och deras folks öden ligger våra hjärtan
nära. Sekelgamla band förenar våra nationer. Geografi, kultur och historia
binder oss samman.

Det är därför naturligt att händelseutvecklingen i Baltikum engagerar oss
alldeles särskilt. Det är också naturligt, eftersom vårt ansvar för liksom våra
möjligheter att hjälpa är särskilt stora när det gäller dessa våra nära grannar.

Under trycket av de blodiga händelserna i Litauen och Lettland har det
också vuxit fram en ny beslutsamhet och en ny enighet mellan de politiska
partierna om att Sverige har både möjlighet och vilja att spela en aktiv och
hjälpande roll gentemot de baltiska republikerna i deras kamp för sin frihet
och självständighet.

Vi välkomnar socialdemokratins nya, aktivare agerande roll i Baltikum-
frågan och hoppas att den blir bestående. För ett år sedan var det inte möjligt
med radiosändningar på litauiska. Nu skall dessa komma i gång om än i blyg-
sam skala. För ett år sedan avvisades vårt förslag om en diplomatisk närvaro
i Vilnius. Nu planeras en sådan. Så sent som 1988 karakteriserades moderat
Baltikumpolitik i denna kammare av socialdemokratins företrädare med ord
som ”tokigheter” och ”extremism”.

Verkligheten är den att socialdemokratisk utrikespolitik i fråga efter fråga
varit ur takt med tiden. Socialdemokraterna felbedömde utvecklingen i Cen-
tral- och Östeuropa. Socialdemokraterna underskattade kraften i de baltiska
folkens frihetssträvanden.

I Mellersta Östern har PLO blivit Sveriges främste vän. I tredje världen
har Sverige varit stor bidragsgivare till en lång rad diktaturregimer. Och sist
men inte minst: För ett år sedan var ett svenskt EG-medlemskap uteslutet.

Det är bra att socialdemokratisk utrikespolitik nu närmar sig verkligheten.
Men socialdemokratins demonstrerade oförmåga att förstå vår europeiska
samtid är oroande.

Ett lugnare skede tycks för närvarande ha inträtt i den baltiska händelseut-
vecklingen. Kraftmätningen tycks nu koncentrera sig på de folkomröst-
ningar som skall äga rum. Det faktum att Moskva för närvarande agerar med
större återhållsamhet är en direkt följd av den starka internationella reak-
tion som dödsskjutningarna i Vilnius och Riga förorsakat. Estland, Lettland
och Litauen står inte ensamma. Deras krav på demokrati och nationell själv-
ständighet har stöd i det nationella samfundet. Av stor betydelse är säkert
också den starka interna kritiken i Sovjet mot Moskvas framfart i Baltikum.

En lärdom av de senaste veckornas skeende är att fasthet lönar sig, att
protester lönar sig, att det internationella samfundet har en stor roll att spela
när det gäller att stödja de demokratiska krafterna i Sovjetunionen och de
demokratiskt valda parlamenten i Baltikum.

ESK-processen, som ju nådde en ny höjdpunkt den 12 november då ”the
Charter of Paris” antogs, utgör den ram inom vilken kampen för demokrati
och mänskliga rättigheter inom alla Europas stater i första hand måste föras.
ESK-processen förpliktigar inte bara medlemsländerna att följa de antagna
principerna, den förpliktigar också signatärländerna att använda sig av ESK-
maskineriet för att beivra övergrepp mot ESK-principerna.

Sverige är således moraliskt förpliktigat att använda sig av alla ESK-pro-
cessens möjligheter för att främja de baltiska folkens sak. Det är samtidigt
glädjande — och här vill jag ge utrikesministern en eloge — att Sverige nu
också tagit upp balternas sak i FNs kommission för de mänskliga rättighe-
terna.

Fru talman! Saddams invasion av Kuwait den 2 augusti i fjol kastar fortfa-
rande sin skugga över världen. Kriget pågår, och någon lösning är ännu inte
i sikte. Av betydelse är att FNs resolution 678 inte bara befullmäktigar allian-
sen att använda militära medel för att befria Kuwait, den talar också om åter-
upprättandet av freden och säkerheten. Med andra ord: Kuwait skall inte
bara bli fritt utan också få en chans att förbli fritt.

Sverige berörs av Gulf-kriget främst som lojal FN-medlem. Detta innebär
att vi måste ställa upp med de resurser som FN begär av oss. Sverige har
också möjlighet att ge humanitärt stöd till de människor och nationer som
särskilt drabbas av Gulf-kriget. Sverige måste vara berett till ytterligare så-
dana insatser.

Sverige måste också vara berett att ge sitt bidrag till den fredsprocess som
måste komma efter krigets upphörande. Den nya fredsordningen måste na-
turligtvis framför allt byggas upp av arabstaterna själva, men erfarenhet bör
kunna hämtas ur bl.a. ESK-processen.

En bestående fredsordning kräver framsteg i fråga om både säkerhetsar-
rangemang, demokratin och de mänskliga rättigheterna samt dessutom den
ekonomiska och sociala utvecklingen. Detta motsvarar de tre korgarna i den
europeiska säkerhetsprocessen.

Palestinafrågan måste också få sin lösning i en kommande fredsprocess.
Det är uppmuntrande att kunna läsa den brittiska utrikesministerns ord i da-
gens DN: ”Alla de större makterna är överens om att Israel måste dra sig
tillbaka från de ockuperade områdena så att palestinierna kan utöva sin rätt
till självbestämmande.”

Fru talman! Många har tidningskommentarerna varit om EG-ländernas
bristande förmåga att agera gemensamt i Gulf-krisen. Allt detta är sant, men
låt oss inte för ett ögonblick tro att EG-länderna på grund av detta inte kom-
mer att gå vidare mot sin monetära och politiska union. Och låt oss inte hel-
ler hoppas det.

Skall Västeuropa och nu också Centraleuropa och så småningom hela
Europa bli och förbli en zon av fred, frihet och demokrati, till nytta för sig
självt och den övriga världen, så behövs den europeiska integrationen som
kraftcentrum och som vision. Sakta, stegvis kommer det utrikespolitiska
samarbetet att utveckla sig under hänsynstagande till medlemsstaternas tra-
ditionella intressen. Till detta samarbete bör Sverige lämna sitt bidrag som
fullvärdig medlem.

Anf. 21 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! När utrikespolitiken diskuterades i riksdagen under våren
1990 handlade det mest om 1989 som de fredliga revolutionernas år och om
nedrustningsavtal och fortsatt internationell avspänning.

Men så kom Iraks ockupation av Kuwait och Sovjets övergrepp i Baltikum

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

och vände optimismen till pessimism eller i varje fall till en mera realistisk
syn på riskerna för kriser och krig på skilda håll i världen.

Debatten i Sverige har de senaste veckorna i stor utsträckning handlat om
huruvida FNs beslut om sanktioner var riktiga och om de väpnade aktio-
nerna var nödvändiga eller oundvikliga. En del har försökt lansera en ny
tredje ståndpunkt som bl.a. innebär att Sverige skulle ställa sig vid sidan av
eller frondera mot de beslut som FNs säkerhetsråd har fattat.

Situationen är besynnerlig. 145 år har talesmän för olika politiska ideolo-
gier efterlyst insatser från FNs sida för att skapa och upprätthålla internatio-
nell fred och säkerhet och hävda internationell folkrätt i detta syfte. När så
de politiska blockeringar som förlamat FNs handlingsförmåga under så lång
tid släpper och FN kan leva upp till sina åtaganden, blir reaktionen förvåning
och i vissa fall bestörtning. Men FNs stadga har hela tiden innehållit före-
skrifter om hur världssamfundet kan ingripa mot länder som bryter mot folk-
rätten och ockuperar en annan medlemsstat i FN. Sådana ingripanden kan
även omfatta väpnade aktioner.

Säkerhetsrådets första beslut gällde sanktioner mot Irak. Knappast någon
trodde att sådana sanktioner skulle kunna knäcka Irak på fyra fem månader.
Snarare sågs denna period som ett utsträckt tillfälle till eftertanke, förhand-
lingar och reträtt ur Kuwait från Iraks sida. Av detta blev ingenting. Saddam
Hussein tog i stället många tillfällen att visa att hans avsikt var att permanent
införliva Kuwait med Irak.

När respiten utgick den 15 januari och inga tecken syntes på någon föränd-
rad inställning från Iraks sida stod det klart för de flesta politiska bedömare
att ett ingripande från FN-ländernas sida blivit oundvikligt.

I debatten säger nu en del ätt man skulle ha låtit sanktionerna verka under
mycket längre tid. Men troligen hade inte ens årslånga sanktioner knäckt
Saddam Husseins beslutsamhet att till vilket pris som helst behålla Kuwait.
Det har också sagts att Sverige inte borde solidarisera sig med säkerhetsrå-
dets beslut. På den punkten har regeringen varit entydig. De förpliktelser vi
åtog oss när vi blev medlemmar i FN skall vi självfallet uppfylla den dag det
blir aktuellt.

I debatten har det också diskuterats om despoten i Irak är en Hitler eller
en Stalin. Det verkar närmast som om Saddam Hussein till sin karaktär på-
minner om Stalin men till sin strategi om Hitler. Det är en olycksbådande
kombination av förebilder!

Långsiktigt kommer konflikten mellan FN och Irak att få många återverk-
ningar.

En gäller krav på en noggrann analys av FNs beredskap att även i fortsätt-
ningen hävda folkrättens och den internationella fredens och säkerhetens
principer. Vi anser att Sverige i FN bör aktualisera frågan om hur FN i större
utsträckning skall kunna ingripa innan konflikter har gått för långt och för-
vandlats till krig. Skulle ett system med permanenta säkerhetsstyrkor i FNs
regi kunna fylla en sådan uppgift? Bör inte i så fall Sverige förklara sig villigt
att sätta upp en kontingent som kan ingå som en del i en sådan permanent
säkerhetsstyrka?

En annan effekt blir givetvis att frågorna om det palestinska folkets fram-
tid på nytt aktualiseras. Inte därför att Kuwaitkrisen hänger samman med

Palestinafrågan - det är bara Saddam Husseins påhitt - utan därför att frå-
gorna om fred, säkerhet och demokrati måste komma på dagordningen när
kriget om Kuwait är över. Någon varaktig lösning på Palestinafrågan kan det
inte bli förrän Israel garanteras rätten att existera inom säkra och erkända
gränser. Det torde inte bli möjligt utan att PLOs inflytande minskar och en
ny palestinsk stat kan byggas på demokrati.

Efter kriget kommer med all säkerhet medborgarna i Kuwait att kräva för-
ändringar i demokratisk riktning i sitt land. I bästa fall kan liknande krav
resas också i andra arabstater. Det är genom att demokratin utbreds och för-
stärks som freden långsiktigt kan bevaras. När kriget i Gulfen väl avslutats
är det viktigt att Sverige bidrar med hjälp till de folk och länder som direkt
och indirekt har drabbats av kriget. Också här har vi ett ansvar att främja
demokratins framväxt och uppbyggnad.

Fru talman! Sveriges utrikespolitik måste tydligt utgå från insikten att var-
aktig fred och stabilitet i längden bara kan byggas med demokratins princi-
per som utgångspunkt. Övergången från kommunism till demokrati i de
gamla Warszawapaktsstaterna har redan skapat ett nytt samarbetsklimat i
Europa. Den processen måste fullbordas genom en fortsatt demokratisering
också i Sovjetunionen.

Den sovjetiska arméns och inrikestruppernas attacker mot de baltiska re-
publikerna har uppenbarligen ingått i en centralt inspirerad plan för att
störta de fritt och demokratiskt valda parlamenten och regeringarna i Li-
tauen, Lettland och Estland. Detta visar att Sovjet fortfarande är en dikta-
tur. Det avslöjar på nytt kommunismens rätta ansikte.

De starka solidaritetsyttringar med Baltikum som kommit från ledande
politiker i den ryska republiken och i andra republiker visar mycket tydligt
att man också där uppfattar ett akut hot mot de demokratiska rättigheter
som vunnits de senaste åren. Den klyfta mellan olika nationaliteter som
Moskvas hantlangare försöker lura omvärlden att tro på är i verkligheten, i
Baltikum lika väl som i Ryssland och på andra håll, en klyfta mellan demo-
krater och kommunistiska reaktionärer.

Det som hänt i Baltikum är ingen intern sovjetisk fråga. De stater som
deltar i ESK-samarbetet har förbundit sig att respektera grundläggande
mänskliga och demokratiska rättigheter. Redan detta ger oss i Sverige och
andra länder en skyldighet att kräva att avtalet respekteras också av sovjet-
regeringen. Samtidigt står det klart att den baltiska frågan inte i längden kan
kvarstå olöst när andra följder av andra världskriget och av samarbetet mel-
lan Hitler och Stalin äntligen förpassas till historien. Som Bengt Westerberg
vid många tillfällen har uttryckt saken: efterkrigstiden är inte över förrän de
baltiska länderna återfått sin frihet och återinträtt i det samfund av euro-
peiska demokratier som de tillhörde innan de med våld och tvång ockupera-
des och annekterades av Sovjetunionen.

Samma slutsats har ledningen för den stora ryska republiken dragit. Ryss-
land, Estland, Lettland och Litauen har nu erkänt varandras suveränitet och
rätt till självständighet och enats om samarbete på olika områden av ett slag
som är naturligt för fria demokratier. Vi förväntar oss att också Sovjetunio-
nens ledare agerar på samma kloka och framsynta sätt som Rysslands ledare
har gjort. Annars kommer de ändå inte i längden att kunna förhindra att

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

frihet och demokrati segrar också där de tillfälligt kan slås ned av militärt
våld och terror.

Det är bra att den svenska regeringen aktualiserat situationen i Baltikum
i FNs kommission för mänskliga rättigheter. Blodbadet i Litauen har väckt
omvärlden till insikt om vad som håller på att hända i Baltikum. Beslutsam-
heten hos de baltiska folken har ökat i takt med skändligheterna från Mos-
kvas sida. Det är av yttersta vikt att Sverige stöder de baltiska folkens strä-
van efter frihet och självständighet genom fysisk närvaro i Baltikum och ge-
nom att aktualisera Baltikums sak i internationella sammanhang - i ESK,
Europarådet och FN.

Stödet till Baltikum har en utomordentligt stark förankring hos det
svenska folket. Det visar det ekonomiska stöd som Röda korset, Rädda bar-
nen och kyrkorna fått till sina insamlingar. Det visar måndagsmötena som
nu har hållits 47 måndagar i följd. Här vill jag gärna ge en eloge till våra
riksdagskolleger Håkan Holmberg och Gunnar Hökmark, som tog initiati-
vet till denna kontinuerliga solidaritetsmanifestation. Det är vår uppgift som
politiker och partier att ge uttryck för detta stöd till de baltiska folken i deras
hängivna och uthålliga kamp för frihet och självständighet.

Anf. 22 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Flera talare har tidigare i dag vittnat om den skillnad i utrikes-
politiskt stämningsläge som råder nu jämfört med för ett år sedan. Då bars
vi alla fram av den optimism som 1989 års fredliga revolutioner och som av-
spänningen mellan supermakterna skapade. I dag diskuterar vi världspoliti-
ken i skuggan av ett krig i Persiska viken och med bilderna från de sovjetiska
övergreppen i Baltikum färska på våra näthinnor. Vi har fått en allvarlig på-
minnelse om att vägen till en fredlig och rättvis värld fortfarande är mycket
lång.

De sovjetiska övergreppen i Baltikum har med rätta upprört oss starkt.
Det är självklart att vi måste fortsätta att på ett mycket entydigt sätt fördöma
varje försök från sovjetledningens sida att med våld motverka de baltiska
frihetssträvandena.

Vi har också ett ansvar att medverka till att skapa största möjliga interna-
tionella tryck mot Sovjetunionen för att på det sättet bidra till en förhand-
lingsprocess som kan leda till att de baltiska staternas självständighet kan
återupprättas. Det är bra att Sverige har varit aktivt på det här området och
tagit upp frågan i ESK, i Europarådet och i FN. Vi bör fortsätta med den
typen av aktiviteter. FN är ett naturligt forum för det; det är naturligt att
ta upp frågan där, inte bara inom ramen för kommissionen för mänskliga
rättigheter. När det gäller att medverka till erövrade länders frigörelse har
FN ett förflutet i en tidigare avkoloniseringsprocess. Det är inget orimligt att
FN tar ett ansvar för en frigörelseprocess också här.

Det behövs en internationell konferens om de baltiska staternas framtid,
en konferens som har målet att se till att denna rest av Molotov-Ribbent-
rop-pakten och andra världskrigets allians mellan Stalin och Hitler undan-
röjs och som utgår från de baltiska folkens rätt till självbestämmande. Det
naturliga vore att denna konferens ägde rum inom ramen för ESK-proces-

sen. Om det inte är möjligt på grund av sovjetiskt veto, bör vi försöka finna
andra former för att få till stånd en sådan konferens.

Det har ju förekommit en ganska omfattande diskussion om Sveriges folk-
rättsliga syn på de baltiska staterna. Det är fortfarande vår uppfattning att
ett erkännande av de baltiska staterna som självständiga stater är möjligt när
de väl blir självständiga stater. Naturligtvis måste ett erkännande då komma
till stånd omedelbart.

Det har också sagts att vi skulle ta tillbaka något slags erkännande av oc-
kupationen. Det enda Sverige har gjort är såvitt jag har förstått att vi har
erkänt det faktum att ockupationen skett och att Sovjetunionen på det sättet
skaffat sig kontroll över de baltiska republikerna. Däremot har vi aldrig på-
stått att det på något sätt skulle vara legalt.

Men för undvikande av missförstånd skulle det kanske finnas anledning
för Sverige att ytterligare förtydliga att vi anser att den sovjetiska annekte-
ringen av de baltiska republikerna skedde i strid med folkrätten, var illegal,
och att det därför inte finns någon legal grund för sovjetiska anspråk på kon-
troll över de baltiska republikerna. Jag tror att ett sådant klargörande från
svensk sida skulle vara nyttigt.

Dessutom bör vi naturligtvis utnyttja varje möjlighet att ge ett aktivt mate-
riellt stöd till de baltiska frihetssträvandena, t.ex. genom att utvidga de ra-
diosändningar som nu sker på de baltiska språken och genom att på andra
sätt stödja folkfronterna i deras informationsarbete och även på andra områ-
den där det är möjligt.

Händelseutvecklingen i Baltikum har, tror jag, också utgjort en påmin-
nelse för oss om att den svenska neutralitetspolitiken inte på något sätt har
förlorat sin aktualitet. Den är fortfarande viktig för vår utrikespolitiska
handlingsfrihet, och den är viktig för stabiliteten i Norden. Jag tror att det
finns anledning för oss att påminna oss själva om det faktum, att en minskad
trovärdighet för den svenska neutralitetspolitiken ytterligare skulle kunna
försvåra de baltiska staternas frigörelse.

Det är viktigt att Sverige deltar aktivt i den europeiska samarbetsutveck-
lingen och integrationsprocessen. Vi ser ett svenskt medlemskap i EG som
en positiv möjlighet i det sammanhanget. Samtidigt är vi angelägna om att
slå fast att målet för den svenska Europapolitiken måste vara en alleuropeisk
gemenskap. Det är viktigt att vi med det som syfte aktivt stöder demokratise-
rings- och frigörelseprocessen och det ekonomiska och ekologiska återupp-
byggnadsarbetet i Öst- och Centraleuropa. Särskilt stort är naturligtvis vårt
ansvar för våra grannfolk i Baltikum och Polen. Här görs det en hel del men
långt ifrån tillräckligt. Det finns anledning att förvänta ett större engage-
mang på det området från svensk sida.

Gulf-krisen ligger naturligtvis som en skugga över oss i dessa dagar - flera
har tidigare berört det. Jag tycker att det var ett bra initiativ av statsministern
att föreslå en paus i stridshandlingarna, under förutsättning att Irak förbin-
der sig att dra sina trupper ur Kuwait. En paus i stridshandlingarna är ju
faktiskt en förutsättning för att ett sådant tillbakadragande skall vara fysiskt
möjligt. Men problemet ligger förmodligen i Iraks inställning - än så länge i
varje fall.

Samtidigt som vi diskuterar olika möjligheter att få slut på kriget tror jag

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

4 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

att det är viktigt att vi också har ett aktivt planerande för vad som skall ske
efter kriget. Det är viktigt att kriget i Gulfen blir slutet på en konflikt och
inte början på en konflikt. Därför måste vi aktivt arbeta för att få till stånd
en process för att lösa de problem som präglar situationen i Gulfen. Det
handlar om Palestinaproblemet: palestiniernas rätt till en egen stat, och Is-
raels rätt till en tryggad framtid. Det handlar om de ekonomiska problemen
och de ekonomiska fördelningsproblemen i regionen: arbetet för att skapa
nya samarbetsrelationer i olika områden. Därför är det viktigt med en inter-
nationell konferens och ett förhandlingsarbete kring de här frågorna, som
gärna kan ta den europeiska ESK-processen som utgångspunkt och till före-
döme.

Vi bör också stärka FNs roll när det gäller att slå vakt om folkrätten, som
det har brutits mot så mycket i det här kriget, och även se till att vi får bättre
skydd mot användningen av miljöbrott som ett led i krigföringen. Det vi har
sett i form av oljeutsläpp i Persiska viken är ett skrämmande exempel på
motsatsen.

Till sist vill jag säga, fru talman, att jag tycker att vi också måste se krisen
i Persiska viken som en påminnelse om den sprängkraft som nord—syd-kon-
flikten har. Det är viktigt att vi inser att det inte går att skapa en fredlig värld
som inte också är en någorlunda rättvis värld. Tyvärr har vi sett att den rika
världens engagemang för den fattiga världen har minskat. Det gäller också
Sverige, som dess värre i praktiken har frångått enprocentsmålet. Detta
måste nu vända. Vi måste på ett helt annat sätt aktivt stödja de fattiga län-
dernas strävan efter en positiv ekonomisk, ekologisk och social utveckling.
Det gäller inte minst Sverige. Riksdagen måste avvisa regeringens förslag
om att vi i praktiken skall frångå enprocentsmålet för svenskt bistånd.

Anf. 23 BERTIL MÅBRINK (v):

Fru talman! 1989 var ett år som födde hoppfulla tankar om avspänning,
nedrustning, fred och gemensam säkerhet i världen. Det kalla kriget avsluta-
des och humanismens idé tycktes kunna gå mot en renässans.

År 1991 ser situationen helt annorlunda ut. Det är krig i Mellersta Östern,
och i vårt eget närområde, de baltiska republikerna, har kraven på självstän-
dighet mötts med pansarvagnar och svarta baskrars våld.

Jag vill understryka att utrikesministerns agerande i Förenta nationernas
MR-kommission i måndags mot våldet och för de baltiska folkens rättigheter
var ett bra och nödvändigt initiativ. I alla relevanta internationella samman-
hang skall denna ståndpunkt klart uttryckas.

Nyligen besökte jag själv Lettland och kunde se den starka enighet som
finns kring målet ett fritt och oberoende Lettland och Baltikum.

Det är viktigt att detta mål nås med fredliga medel och genom förhand-
lingar, allt i den Europeiska säkerhetskonferensens anda. I enlighet med
denna anda måste självfallet också de nationella minoriteternas rättigheter
garanteras i ett framtida fritt Baltikum.

Motsättningen i Baltikum går dock inte mellan ryssar och balter, utan sna-
rare mellan demokratiska och icke-demokratiska krafter.

Den internationella opinionen spelar en viktig roll i förhindrandet av att

demokratiserings- och frigörelseprocessen stoppas. Sveriges röst måste fort-
sätta att vara tydlig i denna fråga.

Samtidigt som situationen i Baltikum är spänd och svår råder fullt krig i
Mellersta Östern. Tusentals oskyldiga människor i Irak och Kuwait faller of-
fer för ett vansinneskrig, samtidigt som den primitiva krigspsykosen med
medias hjälp fått grepp om många länder och folk.

Iraks invasion och annektering av Kuwait är ett brott mot folkrätten och
har med rätta fördömts av världssamfundet. Självfallet måste målet vara att
Kuwaits nationella suveränitet återupprättas och att hela regionen garante-
ras fred och säkerhet.

Men detta mål kan inte nås genom det av FN sanktionerade kriget mot
Irak. Beslutet att föra krig i FNs namn var inte generalsekreterarens idé utan
drevs med olika medel igenom i säkerhetsrådet av USA. USAs primära in-
tresse är knappast ett försvar av folkrättens principer. Vietnam, Grenada
och Panama är länder som på senare tid fått erfara att USA inte bryr sig
särdeles mycket om folkrätten.

Både Iraks och USAs intresse av Kuwait är ekonomiskt och grundas på
det lilla shejkdömets stora oljetillgångar. Men kriget om oljan kommer inte
att lösa vare sig Iraks eller USAs ekonomiska problem. Tvärtom kan den
ekonomiska krisen fördjupas och riskera att få världsomfattande konsekven-
ser.

Kriget har redan medfört att massor av oskyldiga människor dödats. Vi
fördömer USAs fruktansvärda massbombningar av Bagdad och andra stä-
der. Vi fördömer Iraks fega missilangrepp mot det icke krigförande Israel.

Förenta nationernas säkerhetsråds beslut om att föra krig i FNs namn le-
der till en allvarlig kris. Förenta nationerna är den globala organisation som
skall vara fredsmäklare i världen, som skall bidra till förståelse mellan olika
kulturer och som skall verka för en rättvis världsordning. Denna organisa-
tion har nu sanktionerat ett storkrig som leder till:

- att FNs roll och trovärdighet som global fredsmäklare undergrävs och
allvarligt sätts i fråga,

- att konflikterna i Mellersta Östern riskerar försvåras så att det i framti-
den blir än svårare att finna konstruktiva fredliga lösningar,

- att möjligheten skapas för olika krafter som vill riva upp djupa sår mel-
lan västerlandet och arabvärlden och mellan kristendomen och islam, och

- att den nord—sydliga motsättningen i världen riskerar att fördjupas, vil-
ket kan medföra nya krigsinfernon i framtiden.

Fru talman! En riktig väg för FN hade i stället varit att fortsätta sanktions-
politiken. FN hade i januari i år lyckats stoppa 93% av Iraks import och
97 % av dess export. Inget land klarar en sådan isolering särskilt länge.

Det är troligt att Irak med dessa fredliga medel tvingats tillbaka från Ku-
wait. Ett fredligt prejudikat hade kunnat skapas. FN hade med stor prestige
kunnat gå vidare och ta itu med andra brott mot folkrätten i vår tid, vilket
skulle ha gynnat palestinier, västsaharier, östtimoreser och många andra för-
tryckta folk i världen. Men så skedde inte.

För att nu lösa konflikten krävs mer än någonsin ett handlande som bygger
på ett globalt tänkande, ett globalt tänkande som självklart måste bygga på

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

försvar av demokratins, de mänskliga rättigheternas, folkrättens och fredens
principer.

I detta globala tänkande måste för oss västerlänningar också ingå att lära
sig förstå hur människor tänker och reagerar i länder vilkas historia, i förhål-
lande till västerlandet, är den förtryckta och utsugna kolonins historia.

Ett omedelbart eldupphör, som ger en chans till fredlig dialog, är nödvän-
digt. Sverige kan i detta sammanhang spela en viktig roll. Vårt land har se-
dan några decennier ett gott anseende i tredje världen och uppfattas av
många som något av en Syds ombudsman i Nord.

I stället för att reservationslöst stödja FNs sanktionerade krig, i stället för
att i strid med lagen fortsätta att exportera vapen till det krigförande USA
och i stället för att på brittiska regeringens begäran sända sjukvårdstrupper
till de allierades arméer, så borde Sverige vitalisera sin unika politiska roll i
västerlandet och i världen.

Statsministerns artikel i Aftonbladet häromdagen är ett litet steg i rätt rikt-
ning. Den måste följas av handling och intensivt arbete, inte bara för en kort-
varig paus i kriget utan för ett riktigt eldupphör. Det skall vara ett eldupphör
föjt av en internationell konferens med de uttalade målen att återskapa Ku-
waits nationella suveränitet och att finna en lösning på den grundläggande
konflikten i regionen - som är Palestinafrågan.

Lika självklart som Kuwaits folk har rätt till sin nations suveränitet, så har
det palestinska folket denna rätt. FN har dessutom resolutioner antagna i
bägge fallen, med den skillnaden att den resolution som gäller Palestina är
mer än 20 år gammal. Också det kurdiska folkets rättigheter måste behand-
las i ett sådant internationellt sammanhang.

Sverige måste även verka för en internationell konferens med syfte att få
kontroll över och begränsa den internationella vapenhandeln. Vi vet att näs-
tan alla vapen som Irak förfogar över - inkl, den gas som i värsta fall kan
komma att användas - tidigare har köpts från flera av de stater som Irak nu
befinner sig i krig med.

Anf. 24 PER GAHRTON (mp):

Fru talman! Det globala skeendet präglas - som så ofta förr - av makt-
hungriga supermakters kamp om världsherraväldet.

En supermakt - den dominerande - utnyttjar med hjälp av gränslös vapen-
makt den gratischans den fått sig serverad av en av vår tids grymmaste små-
påvar - gratischansen att få befästa sin globala makt med FN som täckman-
tel.

En annan supermakt - den uppåtgående - bygger oförtrutet sin västeuro-
peiska maktpyramid med byråkratiska kontrolltrådar över nationer och re-
gioner, med nya pappersbarriärer mot oönskade österlänningar där nyss
kommunismens skammur rasade samman.

En tredje supermakt - den sönderfallande - tar till sin beprövade järn-
handske och låter larvfötter massakrera baltiska kroppar i ett desperat för-
sök att återvinna sin förlorade huvudroll på världsarenan.

I denna omtumlande tid är det viktigt med klara principer för utrikespoliti-
ken. ”Vilken sorts världssystem vill Sverige egentligen utveckla?” frågade

jag redan i miljöpartiets första utrikesdebatt den 22 februari 1989, men fick
inget svar.

Miljöpartiets utrikessyn kan sammanfattas i tre principer. Vi tar ställning
-för små folks självbestämmande, mot stormaktsdominans,
-för likaberättigat samarbete, mot global centralstyrning,
-för fredliga konfliktlösningar, mot krig och våld i alla former.

Mot denna bakgrund kan vi självklart ta ställning för Estlands, Lettlands,
Litauens, Kuwaits, Palestinas, Östtimors, Västsaharas, Kurdistans och
många andra små nationers - däribland Sveriges - rätt till folkrättslig suverä-
nitet.

Vi motsätter oss självklart alla supermakters dominans - USAs, Sovjet-
unionens och EG-unionens. Vi motsätter oss också alla regionala stormakts-
ambitioner och ockupationer - de må komma från Irak, Syrien, Israel, Indo-
nesien eller någon annan regional uppåtgående stat med härskarplaner och
kärnvapendrömmar.

Vi tar ställning för fredlig konfliktlösning, från skiljedom och civilmot-
stånd till ekonomiska sanktioner och kanske totalblockad - även när brotten
mot folkrätten är grova. Vi vill faktiskt inte att den afrikanska enhetsorgani-
sationen OAU skall skicka beväpnade miljoner för att befria Sydafrika, inte
att nordiska frivilligbrigader skall slåss i Baltikum, inte att muslimsk jihad
skall befria Palestina - och inte heller att FN skall använda militärt korståg
för att tvinga bort Saddam Hussein från Kuwait.

Alla tycks inte ha lika klara principer för utrikespolitiken. Expressen frå-
gade häromdagen: ”Vilken blir Sveriges utrikespolitiska linje på 1990-ta-
let?” och gav svaret: ”Det är inte lätt att se”. Nej, sannerligen, det är inte
lätt att se.

Ni som nu stödjer stormakternas FN-krig - ser ni det som en unik åtgärd
mot just Saddam Hussein eller som första steget på en ny och riktigare FN-
väg?

Om åtgärden är unik - hur skall den då kunna uppfattas som rättvis? Var-
för skall inte också alla andra ockuperade folk i så fall kunna räkna med mili-
tär FN-befrielse?

Om åtgärden är första steget i en ny FN-policy - vad har vi då att se fram
emot? Jo, FN-trupper på krigarstråt över hela världen.

Om FN-kriget mot Irak är undantag, då blir dess världsordning rättslös.
Men om det är regel, ja då blir dess världsordning krigisk.

Vem skall skipa fred när FN för krig? Vem skall döma krigsförbrytare när
FN är part i målet?

En hel värld skakas - med rätta - av Iraks grova miljöbrott. Men också den
andra sidan bryter mot folkrätten. USA-flyget, påstår man själv, har bombat
irakiska kärnreaktorer. Men i en FN-resolution hösten 1990 fastslås att ”väp-
nad attack eller hot om sådan mot en civil kärnreaktor” är ett brott mot FN-
stadgan.

Vi är alla eniga om att fördöma Saddam Husseins brott mot människor
och miljö. Är vi också ense om att fördöma FN-styrkans brott mot gällande
FN-regler?

Miljöpartiet ställer sig helt bakom den fredsrörelse som nu börjar ta form,

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

däribland den nybildade Aktionsgruppen för Fred i Mellanöstern, som bland
sina medlemmar har elva riksdagsledamöter, däribland sex socialdemokra-
ter, och som Hans Göran Franck kommer att presentera närmare.

Miljöpartiet kräver:

Sverige måste på alla sätt främja en fredlig lösning av krisen i Persiska vi-
ken och motsätta sig att trupper med FNs sanktion uppträder som stridande
part.

Sverige bör i FN ta initiativ till en omprövning av krigsresolution 678 och
till en helhetslösning av krissituationen i Mellanöstern, så att alla ockupatio-
ner bringas att upphöra.

Sverige får icke sända krigsförband till kriget. I stället skall vår insats ske
i form av humanitär hjälp genom Röda korset.

Sverige bör ta initiativ till omedelbar vapenvila och en förnyelse av sank-
tionerna tills de irakiska trupperna har lämnat Kuwait.

Sverige måste naturligtvis sluta exportera vapen till kriget. I stället bör vi
ta initiativ till en gigantisk s.k. Marshallhjälp, kanske på 100 miljarder dol-
lar, för återuppbyggnad av Mellanöstern.

Fru talman! Det är kris också i Baltikum. När jag träffade Litauens presi-
dent Landsbergis i hans barrikaderade parlament i Vilnius häromdagen fick
jag anledning att grubbla över vissa baltvänners agerande. Landsbergis blev
förvånad över att höra att moderaterna alltid har röstat ner gröna krav på
erkännande här i riksdagen. Moderater på besök i Baltikum tycks ha gett ett
något annat intryck.

Är det kanske EG som spökar bakom vissa baltvänners dubbelspel? Inser
de att EG-filosofin är ett hot mot alla småstaters självbestämmande? Inser
de att Moskvas hårda tyglar nu delvis kan vara ett svar på EG-unionens
framväxt? Är det därför de pratar om Baltikums frigörelse som om EG inte
fanns och om EG som om Baltikum inte fanns.

Faktum är: Trots alla fagra Norrmalmstorgstal betraktar alla andra partier
uppenbarligen de baltiska länderna som Sovjetrepubliker.

Ni kan i varje fall få chansen om ni svarar på president Landsbergis brev,
som märkligt nog ingen annan har nämnt hittills. Han har skickat ett brev
till alla partier och begärt besked om de är beredda att återkalla Sveriges
erkännande av den sovjetiska ockupationen. Vad tänker ni svara?

Miljöpartiets svar är klart. Vi kräver följande:

Sverige bör uttala att det svenska erkännandet av den sovjetiska ockupa-
tionen av de baltiska republikerna icke längre äger giltighet.

Sverige bör omedelbart erkänna Litauen. Estland och Lettland bör erkän-
nas så snart de själva så begär.

Visumtvånget mellan Sverige och de baltiska länderna bör avskaffas, och
balter bör få samma rätt att arbeta i Sverige som nordbor har.

Naturligtvis skall vi generöst ta emot alla flyktingar, inte minst militärflyk-
tingar, från Baltikum.

Fru talman! Ett nära permanent och demokratiskt samarbete i hela världs-
delen Europa är nödvändigt för att vi skall kunna klara miljöproblem och
trygga männskliga rättigheter. Därför föreslår miljöpartiet de gröna i en par-

timotion en ny modell för permanent alleuropeiskt samarbete, som också
tillåter att det lokala självbestämmandet förblir starkt och ökas. Europas
Förenta Regioner bör få befogenheten att fatta bindande majoritetsbeslut
beträffande klart definierade miljöproblem med gränsöverskridande effekt.

Europas Förenta Regioner är ur grön synvinkel ett alternativ till EG. Men
vi vill naturligtvis att EG-länderna skall vara med i detta alleuropeiska sam-
arbete på samma sätt som de i dag medverkar i andra samarbetsstrukturer -
ESK, Europarådet och FN. Därför kan Sverige mycket väl ta initiativ till
Europas Förenta Regioner oberoende av riksdagsmajoritetens EG-ambitio-
ner.

Fru talman! Det är en dyster tid vi lever i. Svensk utrikespolitik saknar
profil och stadga. De globala överlevnadssammanhangen försvinner i jakt på
EG-priser på krogen, ESK-processens fredshopp dränks i krigshetsen kring
Persiska viken, balternas suveränitet offras på EG-altaret och Sverige
skickar krigsmateriel i stället för Rödakorshjälp till krigsoffren.

Miljöpartiet erbjuder en konsekvent utrikespolitik som har visat sig fun-
gera när andra partier vajar som rön i draget från Desert Storm, den baltiska
frihetsvinden och suget från Bryssel.

Ni som stödjer FN-kriget - hur ställer ni er till det fredsprogram som mil-
jöpartiet har lagt fram? Ni fem partier som hittills har vägrat att annullera
Sveriges erkännande av den sovjetiska ockupationen av Baltikum - vad sva-
rar ni på president Landsbergis brev? Ni som vill att Sverige skall bli EG-
medlem - vill ni fortfarande att det skall ske även när EG blir en militäru-
nion?

Anf. 25 STIG ALEMYR (s):

Fru talman! Nästa vecka kommer en delegation från Lettland till Sveriges
riksdag. Vi har haft delegationer från Litauen och Estland alldeles nyligen.
En rad svenska riksdagsledamöter har varit över till de baltiska republi-
kerna. Vi har tidigare under det gångna året haft många besökare från Balti-
kum, och många svenskar har varit där. Det är inget parlament i Europa som
har gjort så mycket för de baltiska folken som det svenska. Vi kommer att
fortsätta med det. Det är en situation nu, fru talman, där vi riskerar att våra
administrativa resurser inte klarar av mer. Kanske måste vi öka dem för att
vi över huvud taget skall kunna fortsätta. Men det är vår bestämda ambition
att den svenska riksdagen skall ha ett intimt och nära samarbete med de bal-
tiska folken. Det praktiska handlandet är väsentligt viktigare än teoretiska
erkännande-diskussioner.

Det har tidigare i dag sagts från något håll att Island har erkänt Litauen.
Den uppgiften är felaktig. Den cirkulerade i går, och vi har försökt att ta
reda på vad som egentligen har hänt. Den isländske utrikesministern har de-
klarerat att Island är berett att erkänna Litauen när en diplomatisk represen-
tation fritt och obehindrat kan röra sig där. Där är man inte nu. Det betyder
att vi inte kan tolka det så att det finns ett erkännande av Litauen från Island.
Sverige har sina mycket bestämda regler för erkännande, och dem kommer
vi att följa när det en gång blir tal om att diplomatiskt erkänna de baltiska
republikerna. Vi är beredda att göra det så fort det över huvud taget är möj-
ligt. Vi är beredda att i olika sammanhang utveckla kraven på Sovjetunionen

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

att låta de baltiska staterna förhandla sig fram till självständighet och frihet.
Det har jag för min egen del deklarerat vid olika konferenser, både ute i
Europa och i Norden.

Herr talman! Tragedin i Mellanöstern griper oss alla. Bertil Måbrink spe-
kulerade i att man möjligen skulle ha låtit sanktionerna verka längre innan
kriget kom till stånd. Där är det så att vi inte har någon möjlighet att bestämt
uttala oss om hur sanktionerna hade verkat. Det har varit en rad besök här.
Bl.a. har jag träffat delegationer från flera av de involverade länderna. De
har samstämmigt deklarerat att sanktionerna inte gav önskat resultat och att
de gjorde den bedömningen att de knappast skulle ha gett ett önskat resultat.
Då bedömde man kriget som nödvändigt.

Det är en fruktansvärd tragedi. Vi upprörs alla lika mycket av bilder av
människor som skadats eller dödats och bilder av skadade bostadsområden,
skolor och sjukhus. Det är klart att det är en av mänsklighetens största trage-
dier som pågår. Men, herr talman, man kan spekulera i vad som ytterligare
kan hända. Hur länge kommer Iran att vara neutralt? Vad händer med de
110 stridsflygplan som finns där? Kan vi lita på en fortsatt iransk neutralitet?
Vad händer om det är sant att Irak har placerat missiler i Sudan? Hur länge
kan Egypten acceptera detta? Vad händer om Israel ytterligare angrips och
tvingas att göra insatser?

Vi kan naturligtvis få uppleva mycket allvarliga händelser framöver. Det
är naturligtvis en svensk utrikespolitisk uppgift att i alla internationella fora
ta upp dessa frågor och begära att förhandlingar kommer till stånd. Det som
har hänt hittills är allvarligt nog. Jag och många andra hälsade synpunkterna
från statsministern i Aftonbladet häromdagen med stor tillfredsställelse. Det
är bra om Sverige kan ta något initiativ. Även om vi kanske inte kan hoppas
så mycket så låt oss ändå göra ett försök för att stoppa det vansinne som
pågår.

Sedan överraskades jag något av Per Gahrtons inlägg, som jag tolkade
som kritiskt mot det sjukhus som vi har skickat i väg, kritiskt mot den huma-
nitära insats som vi är beredda att göra. Det är självklart att vi måste göra
humanitära insatser på det sätt som Sverige är duktigt på och har traditioner
att göra för att hjälpa människor som lider. Sedan måste vi - det är kanske
ännu viktigare - tänka på vad som kommer efter det att konflikten är slut.
Det kommer att ställas enorma krav på världssamfundet att göra humanitära
insatser för att reparera skadorna och hjälpa människorna att ta hand om
dem som utan att själva ha orsakat det blivit lidande av denna katastrof.

Det kommer att vara omöjligt att låta palestinierna leva kvar i samma si-
tuation i framtiden som hittills. Det blir nödvändigt att i skuggan av detta
Mellanösternkrig, när det är slut, ta upp en allvarlig diskussion vid interna-
tionella konferenser om Palestinas situation i Mellanöstern.

Jag är ganska övertygad om, herr talman, att ett annat problem som vi
blundat för och som Världssamfundet inte alls tittat på med särskilt stort in-
tresse men som måste komma upp till diskussion är kurdernas situation.
Kurderna har i Irak behandlats på ett utomordentligt allvarligt sätt. De är
utsatta för dålig behandling också i andra länder. Historien kan inte bära
med sig det här problemet för all framtid. På något sätt måste man hitta en
lösning. Jag vet inte hur den skall se ut, men jag vill gärna deklarera att det

är min bedömning att vi, när kriget i Mellanöstern är slut, måste ta itu med
bl.a. kurdernas situation, vid sidan av många andra frågor.

Jag var i förra veckan i Europarådet och kunde hälsa en ungersk delega-
tion välkommen som medlem i Europarådet. En bulgarisk delegation var
också där, och jag hade tillfälle till många diskussioner med den. Jag hoppas
att det skall bli möjligt att snart få hälsa också tjecker, bulgarer och rumäner
välkomna till medlemskap i Europarådet. Men det är viktigt att notera att
det i dessa länder kvarstår många allvarliga problem med minoriteterna. Mi-
noriteterna på Europas kontinent är väldigt illa utsatta på sina håll. Det är
Världssamfundets skyldighet, en svensk skyldighet, att ta en diskussion om
dessa minoriteters situation. Jag vill bara nämna några av dem. Situationen
i Jugoslavien vet vi väldigt litet om. Vad kommer att hända där med alla olika
minoriteter som, mot bakgrund av Balkans rörliga historia, är blandade med
varandra i olika delstatsbildningar? De människorna måste vi tänka på och
diskutera deras situation. Det gäller också turkarna i Bulgarien, vilkas situa-
tion nu håller på att förbättras men som fortfarande är otillfredsställande.
Det gäller ungrare bl.a. i Rumänien. Deras förhållanden är inte acceptabla
utan måste observeras. Jag tänker på sudeterna i Tjeckoslovakien som lever
i en situation som inte heller är acceptabel. Den typen av minoritetsproblem
får vi brottas med. Det är en viktig uppgift för Europarådet - som det euro-
peiska samarbetsorganet med bl.a. mänskliga rättigheter som huvudämne
för sin verksamhet - att ta upp sådana diskussioner.

Jag vill till slut vända mig till Margaretha af Ugglas, som egentligen är den
enda jag har anledning att gå i polemik mot. Hon började sitt inlägg med att
säga att socialdemokratin alltid är i otakt med tiden när det gäller utrikespo-
litik. Hon tog EG-ansökan som ett exempel på detta. Vi hade en diskussion
i december. Jag sade då att det som möjliggjorde för socialdemokratin i Sve-
rige att föreslå en svensk ansökan om medlemskap i den gemensamma mark-
naden är den förändrade kartbilden i Europa. Det hade inte varit möjligt
före den våldsamma förändringen av Europas karta. Det var den som gjorde
att vi kunde ta ställning på det sätt som vi gjorde. Jag tycker att det var bra
att så många partier kunde komma överens om en ansökan om svenskt med-
lemskap. Jag vill gärna deklarera att vi socialdemokrater inte kommer att
medverka till att riksdagen i vår på något sätt skall riva upp det beslut som
fattades i december. Det ligger fast. Jag räknar med att en stor majoritet i
utrikesutskottet avstår från att fatta nya beslut som skulle skada möjlighe-
terna att förhandla fram ett svenskt medlemskap i den gemensamma mark-
naden. Vi tror på det. Det är också självklart att ett svenskt medlemskap i
den gemensamma marknaden inte utesluter samarbete med Europa i övrigt.
Jag deklarerade också detta den 11 december. Det är oerhört betydelsefullt
att vi samarbetar efter måttet av våra resurser i Öst- och Centraleuropa med
de länder som ännu inte har ansökt om medlemskap i den gemensamma
marknaden. Det kan också vara så att med utgångspunkt i ett medlemskap
i EG kommer våra möjligheter att öka att samarbeta med Östeuropa.

Det är ett helt Europa med stigande levnadsstandard för olika folkgrup-
per, ett Europa i fred och frihet, som vi i svensk utrikespolitik eftersträvar.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Anf. 26 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! EG-frågan var inte mitt enda exempel på hastiga föränd-
ringar och omsvängningar i socialdemokratisk utrikespolitik, som vi i och för
sig välkomnar. Baltikum är naturligtvis ett annat sådant exempel. I många
år här i riksdagen har vi moderater - och även andra partier - arbetat för att
få ett aktivt agerande från svensk sida i Baltikum-frågan. Vi har hela tiden
mötts av motvillighet, senfärdighet och olust hos socialdemokraterna. Det
har fått tydliga uttryck här i kammaren. Vi kan gå tillbaka till riksdagens
protokoll och beslut. Jag är glad över att det har skett en omsvängning. Det
är utmärkt att det i dessa dagar finns svenska parlamentariker i Baltikum,
vilka skall hjälpa till att bevaka folkomröstningen.

Jag är glad över Sveriges riksdags agerande men vill ändå ställa en fråga
till Stig Alemyr: Får vi stöd för vårt förslag i utrikesutskottet att Sveriges
utlandsradio får ökat anslag för utökade sändningar till Estland, Lettland
och Litauen? De sändningar som nu äger rum är väldigt blygsamma. Det
finns klara önskemål, som ju har uttryckts av bl.a. en av vice talmännen, att
radiosändningarna skall utökas. Här finns ytterligare en konkret möjlighet
att ta ett steg till förmån för de baltiska folken och de baltiska länderna.

Per Gahrton tecknade en väldigt dyster bild här i kammaren av utveck-
lingen. Bakgrunden till dagens debatt är allvarlig, men jag tycker att det är
oerhört viktigt att även se framtidens möjligheter. Det finns i själva verket i
det som händer i dag saker som är hoppfulla. Det är hoppfullt att balterna
så bestämt och fredligt arbetar vidare för sin självstäifdighet. De ger inte
tappt inför våldet och ”tanksen”. Det är hoppfullt, Per Gahrton, att FN står
upp för små staters rätt till sin existens och självständighet. Jag tror att
många av de små länderna runt om i världen som Per Gahrton ömmar för
faktiskt ser detta som en mycket hoppfull ny utveckling och hoppas att detta
skall kunna bli någonting också för 1990-talet att små staters rätt till obe-
roende och självständighet kommer att respekteras. Då kanske vi slipper se
flera av dessa förskräckliga tyranner, som tror att de kan ge sig på andra län-
der utan några följder.

Det är hoppfullt att det internationella samfundet har reagerat så starkt
på övergreppen i Baltikum och att EG har fryst biståndet till Sovjetunionen.
Jag hoppas att så småningom få fråga utrikesministern vad det egentligen är
som han och utrikesminister Genscher har diskuterat i detta hänseende. Det
är hoppfullt och nödvändigt att EG har reagerat. Det har även haft effekt i
Moskva. Europaparlamentet har haft en stor och engagerad Baltikumde-
batt. Jag var där, Per Gahrton, och jag är övertygad om att många Europa-
politiker kommer att vara närvarande vid de folkomröstningar som nu före-
står i Baltikum. Det fanns ett stort och engagerat intresse från enskilda parla-
mentariker för att åka till Baltikum och med sin närvaro stödja de baltiska
folken.

Per Gahrton vill gärna göra sig till tolk för små stater. Han gillar sådana,
och det är bra. Sverige är inte så litet geografiskt men ganska litet på andra
sätt, t.ex. befolkningsmässigt. Jag tycker mig dock märka att ganska få stater
runt om i världen vill följa de vägar som Per Gahrton anvisar. Det finns en
lång rad små stater som klappar på EGs dörr och vill bli medlemmar i EG.
De ser möjligheten att ingå i den europeiska gemenskapen som sin väg till

framtiden, med bibehållen nationell identitet och ändå möjlighet till samver-
kan, fredligt och på marknadsekonomins, frihetens och demokratins grund.
Många små stater riktar sina blickar mot FN och dess nya möjligheter att ge
trygghet i en allvarlig värld.

Jag kan inte riktigt se att särskilt många små stater vill följa Per Gahrtons
visioner. De baltiska republikerna ser den europeiska vägen som den väg
som de vill beträda. De vill bli fullständigt erkända självständiga stater och
en del av det internationella samfundet. Detta har Per Gahrton och jag tidi-
gare haft ett meningsutbyte om här i kammaren. Men så är det faktiskt.

Anf. 27 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Grundfrågan i den debatt som vi för i dag är om våldet skall
få triumfera i vår värld. Per Gahrton ställde till oss andra frågan, provokativt
som han brukar: Ni som stöder stormakternas FN-krig, hur ser ni på det och
det?

När Sverige blev medlem i FN i mitten på 1940-talet, fördes en debatt i
den svenska riksdagen om huruvida det var möjligt för Sverige att bli med-
lem utan att avstå en viss del av sin suveränitet. Läser man Yngve Möllers
bok om Östen Undén, framgår det tydligt att Östen Undén själv tvekade
om detta men kom till insikt om att Sverige borde bli medlem men att det
naturligtvis innebar ett visst avstående av suveräniteten.

Alltsedan dess har Sverige och Sveriges riksdag ställt sig bakom de princi-
per som ligger till grund för FN. Nu är det alldeles entydigt så att man bland
de instrument som står till förfogande också har möjlighet att gripa till väp-
nade aktioner. Nu är Sverige såsom nation inte radikalpacifistisk. I alla våra
partier finns enskilda medlemmar som är radikalpacifister och som säger att
”jag använder inte vapen under några som helst omständigheter”. Men Sve-
rige såsom nation har ett försvar. Vi har sagt att vi är beredda att försvara
vår egen suveränitet. Genom vårt medlemskap i FN har vi även accepterat
att i en viss situation FN genom beslut i säkerhetsrådet kan tillgripa väpnade
aktioner.

Detta har nu skett. Såsom jag försökte säga i mitt tidigare anförande,
tycker jag att det är en underlig debatt att de som i så många år har pläderat
för att FN skulle få en starkare roll plötsligt blir de som protesterar när FN
nu försöker sätta kraft bakom sina ställningstaganden. I grunden är det
samma fråga som demokratierna stod inför före och under andra världskri-
get: Skall våldet få triumfera eller skall man ha rätt att även med vapenmakt
hävda nationers rätt till självbestämmande? Jag tycker att det är en rimlig
slutsats som både regeringen och de partier som är representerade i utrikes-
nämnden har ställt sig bakom, nämligen att vi skall stödja FN och de beslut
som säkerhetsrådet har fattat.

Jag har tidigare från denna talarstol citerat Inga Thorsson, vars roll såsom
fredskämpe ingen torde ifrågasätta, när hon säger: ”För att förebygga ett
större våld var det nu nödvändigt för FN att också använda vapen.”

Både i Baltikum och i Mellanöstern är det till sist fråga om huruvida demo-
kratin skall segra. Demokratier börjar inte krig med varandra. Vore Sovjet-
unionen i dag demokratiskt, skulle vi inte ha någon konflikt runt omkring

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Baltikum. Om de stater som vi nu har i Mellanöstern vore demokratier,
skulle inte heller där någon konflikt ha uppstått.

Man kan ha olika uppfattningar om styrelseskicken i Saudiarabien, i Ku-
wait och i Syrien, men vad som har hänt i Irak är uttryck för en renodlad
makthunger hos en despot. Själva tanken att man, efter att förgäves ha väd-
jat om besinning under ett stort antal månader, plötsligt skulle få Saddam
Hussein på andra tankar är orealistisk. Ingen av oss önskar något annat än
att kriget skall avslutas så snart som möjligt och fred och säkerhet skapas i
Mellanöstern. Våra ansträngningar måste gå ut på att så långt som möjligt
främja en demokratisk utveckling i Baltikum och i Mellanöstern. Det är den
säkraste garantin för en långsiktig fred och säkerhet.

Anf. 28 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Jag noterar att det finns en ganska stor samstämmighet i
principfrågorna i diskussionen här i dag - möjligen är Per Gahrtons inlägg
i vissa fall ett avvikande inslag - och det är bra att denna samstämmighet
finns.

Sedan är det viktigt att denna samsyn kommer till uttryck i form av kon-
kret handlingskraft. I det avseendet tycker jag att Sverige på ett mera kraft-
fullt sätt borde kunna visa sin solidaritet med de baltiska folken och med de
nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Det behövs större konkreta
materiella stödinsatser. Men detta får vi anledning att återkomma till t.ex. i
samband med riksdagens behandling av de olika motioner som har väckts.
Jag tycker alltså att det är viktigt att vårt stöd inte bara blir vackra deklaratio-
ner. Det måste också bli fråga om reella hjälpinsatser i ett demokratiskt,
ekonomiskt och ekologiskt återuppbyggnadsarbete. Det är naturligtvis
mycket viktigare än den exercis med erkännandefrågorna som miljöpartiet
gärna vill göra till huvudfrågan när det gäller våra relationer till Baltikum.

Vi har fått frågor, uppenbarligen från president Landsbergis. Men jag tror
att jag har gett svar i mitt inledningsanförande. Vi tycker alltså att Sverige
på ett mycket tydligt sätt gott kan deklarera att vi anser att den sovjetiska
annekteringen av de baltiska republikerna står i strid med folkrätten, att den
är illegal. Det finns alltså inte någon folkrättslig grund för de sovjetiska an-
språken på överhöghet vad gäller de baltiska republikerna. Jag tycker att vi
därmed har gett ett besked i den vitala frågan om i vilken utsträckning Sve-
rige har erkänt eller inte erkänt den sovjetiska erövringen av Baltikum. Att
själva ockupationen är ett faktum är mycket svårt att i efterhand försöka för-
neka.

Per Gahrton talar mycket om de små staterna, och jag sympatiserar med
grundsynen i det avseendet. Det handlar alltså om vikten av att man slår vakt
om små staters självständighet och suveränitet. Men när man värnar om små
staters självbestämmanderätt måste självfallet i detta också ingå rätten för
små stater att sluta sig samman till samarbetsorganisationer. Det gäller då
även samarbetsorganisationer med gemensamt beslutsfattande i frågor som
man har enats om.

Det finns inte någon motsättning mellan å ena sidan detta med att hävda
de små staternas självbestämmanderätt och å andra sidan detta med att ac-
ceptera ett frivilligt samarbete av det slag som återfinns i EG. Man kan inte

göra jämförelser med erövrarstater, med erövrarimperier av samma slag som
Sovjetväldet och det gamla ryska imperiet. Det är viktigt att betona detta i
det här sammanhanget.

När det gäller kriget i Gulfen tycker jag att det är beklagligt att det hela
behövde drivas till stridshandlingar. Jag hade hellre sett att man hade kunnat
låta sanktionerna verka under en längre tid för att den vägen kunna åstad-
komma en lösning. Men jag tror att det som kanske gjorde den vägen omöj-
lig var risken för att Irak under tiden skulle kunna färdigställa sina kärnva-
pen. Då hade situationen, helt klart, varit ännu värre. Det hade då kunnat
bli ännu större katastrofer. Nu är det angeläget att pröva vägar för att få ett
slut på kriget. Men en förutsättning är att Irak drar sig tillbaka från Kuwait.
Någon annan utgång av kriget är vare sig rimlig eller acceptabel. Jag tror att
det är viktigt att vi alla är entydiga på den punkten.

Sedan måste vi ta itu med de blottor i fråga om folkrätten och respekten
för folkrätten som här har framkommit. Jag tror att det är nödvändigt att
undersöka om man inom FN kan åstadkomma en institution som på ett mera
regelmässigt sätt än som nu är fallet kan pröva folkrättsbrott i samband med
krig.

Som jag sade i mitt inledningsanförande tycker jag att det sätt på vilket
de aktuella krigshandlingarna bedrivs tydligt visar på behovet av ett skärpt
konventionsskydd när det gäller miljöbrott i samband med krig. Att använda
sig av oljeutsläpp t.ex. som en metod i krigföringen måste entydigt förbjudas
i folkrätten. Tyvärr är det inte så i dag. Det är alltså många problem som
återstår att lösa när vi - och det hoppas jag sker så snart som möjligt - får ett
slut på själva krigshandlingarna.

Anf. 29 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Det råder väl inget tvivel om att Sovjet har annekterat de
baltiska staterna. Det är väl en självklarhet. Att detta strider mot folkrätten
är vi väl också alla, såvitt jag förstår, överens om. Men sedan finns det andra
demokratiska krafter i Baltikum som kanske inte har riktigt samma uppfatt-
ning som Landsbergis och som anser att erkännandet inte är det primära just
nu. Jag tycker att också detta bör finnas med i bilden.

Jan-Erik Wikström säger att Saddam är en despot. Ja, visst är han det.
Det är vi överens om. Men Saddam blev inte en despot helt plötsligt år 1990.
Han har nämligen alltid varit en despot. Han är alltså en brutal despot och
diktator. Det var han också i mars 1988, då han utnyttjade gas för att ta livet
av tusentals kurder. Som bekant var protesterna från världens länder inte
särskilt våldsamma, tvärtom. Inte minst gäller det västvärlden. Några måna-
der senare beviljade ju USA Saddam nya lån för fortsatt utbyggnad av fabri-
ker som tillverkar gas och kemiska stridsmedel. Glöm inte detta! Jag tror att
Jan-Erik Wikström och jag kan sägas vara överens på den punkten. Jag
tycker att det är skamligt av västmakten att tillåta detta och att ge Saddam
sitt direkta stöd. Man visste ju vilken brutal härskare han var.

Så något om sanktionerna och om huruvida dessa skulle ha fått verka un-
der en längre tid. Är det inte så, att allting i dag talar för att sanktionerna
borde ha fått verka längre? Det är ju en förödelse som åstadkoms i Irak och
i Kuwait. Trots den hårda censuren, vilken kan ifrågasättas, har det fram-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

kommit att tusentals civila människor har dödats. Om man skulle lätta på
censuren, skulle bilden naturligtvis bli ännu dystrare, grymmare och hems-
kare. I mitt inledningsanförande pekade jag på det faktum att sanktionerna
ändå hade en god effekt i januari 1991.

Om man hade låtit sanktionerna verka åtminstone ytterligare en kort tid,
hade man kanske - det är nog ingen omöjlighet - kunnat tvinga denne despot
till eftergifter.

Jag är glad över att utrikesutskottets ordförande Stig Alemyr tar upp frå-
gan om kurdernas situation. Kurderna omfattas ju också av den tragedi som
nu utspelas i Mellanöstern. Totalt sett handlar det när det gäller det kurdiska
folket om mer än 20 miljoner människor. Men kurderna är splittrade på ett
antal länder. 10 miljoner kurder bor i vad som kallas Kurdistan i Turkiet,
alltså vid gränsen till Iran. Någon gång måste väl också detta folk erkännas
och få sina rättigheter.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor till samtliga partier:

1. Är ni beredda att verka för att kurderna får observatörsstatus i FN?

2. I östra Turkiet vid gränsen till Iran bor kurder som kan sägas befinna
sig i farozonen om ett gaskrig eller kemiskt krig skulle utbryta. Men dessa
10 miljoner kurder har ännu inte tillgång till gasmasker. De turkiska tjänste-
män som befinner sig i Kurdistan bland kurderna för att t.ex. kontrollera att
dessa inte talar kurdiska är emellertid utrustade med gasmasker. Är samtliga
partier i Sveriges riksdag mot den bakgrunden beredda att här omedelbart
verka för att också kurderna får tillgång till gasmasker?

Anf. 30 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Litauens folkvalde president Vytautas Landsbergis har offi-
ciellt skrivit brev till samtliga svenska riksdagspartier och bett dem att åter-
kalla - ”renounce”, som det heter - Sveriges ståndpunktstagande 1940-1941
beträffande den sovjetiska ockupationen. Ordföranden i den svenska riksda-
gens utrikesutskott kallar detta för teoretiska erkännandediskussioner.

Litauens president begär alltså besked. För honom handlar det inte om
några teoretiska erkännandediskussioner. Hållningen till vad som hände i
och med ockupationen har inte bara emotionell utan också folkrättslig bety-
delse. Det är därför som Landsbergis begär besked, och jag hoppas verkli-
gen att han får seriösa besked från alla partier. Jag tyckte mig faktiskt se en
öppning i det avseendet hos både Pär Granstedt och Bertil Måbrink.

Herr talman! Kriget i Mellanöstern är tragiskt. Men det är faktiskt så, att
Saddam Hussein nog redan har vunnit kriget. Saddam Hussein är en krigs-
furste. Han vill ha krig. Krig är själva existensen för honom. Saddam har
krigat i hela sitt liv. Han vill skapa en situation, där praktiskt taget vad som
helst kan hända och där han får de arabiska och muslimska massorna på sin
sida. Varje dag som går innebär en seger för Saddam Hussein. Men någon
tänker kanske: Det går väl att slå ihjäl honom. Ja, kanske det. Men vad hän-
der då? Jo, då blir han shahid-martyr. Han blir shahid shadada, martyernas
martyr. Vidare kommer det att finnas tusen och åter tusen små ”Saddam
Husseinar” som ser till att detta helvete, denna förbannelse, fortsätter. Han
har lockat västvärlden och USA, under FNs täckmantel, i en fälla. Man be-
segrar inte alltid den stora ondskan med vapen. Det förstod Gandhi, och det

förstod Jesus Kristus. Jag har bestämt för mig att Jan-Erik Wikström tillhör
en kristen församling. Var det inte Jesus Kristus som sade: Vänd den andra
kinden till? Var det inte han som lanserade freden inte bara som mål utan
som metod, som medel? Det är en viss skillnad på när små skolpojkar slåss
och försvarar sig med våld och när lärare eller föräldrar ingriper med syste-
matisk aga för att upprätthålla ordningen. Det har vi förbjudit. Det är också
en viss skillnad på om en desperat människa dödar en annan människa i
självförsvar, nödvärn, eller om samhället använder sig av dödsstraff som me-
tod för att upprätthålla ordningen. Det har vi avskaffat. Det är också skillnad
på om kuwaitier, saudiarabier och människor från andra länder använder de
vapen som de har för att försvara sig mot aggression - det skulle jag inte ha
något negativt att säga om - eller om Världsorganisationen, som är till för
att mäkla fred, använder kriget som metod för att åstadkomma denna fred.
Ser ni inte dessa skillnader, ärade riksdagsledamöter, då har ni problem med
synen.

Skall jag uppfatta Margaretha af Ugglas plädering för de små nationernas
rätt på ett sådant sätt att de nu skall hoppas på att få samma hjälp som Ku-
wait? Skall det uppfattas som att vi nu skall åse t.ex. att Arabförbundets ar-
méer med hjälp av FN-resolutioner i stora högar skall tåga in i Palestina och
befria Palestina med vapen? Jag kan faktiskt lova, så mycket Palestinavän
som jag är, att jag då skall förena mig med israeliska fredsvänner i protest
mot detta fruktansvärda om det skulle inträffa. Det kan väl inte vara er me-
ning att vi skall skicka FN-trupper till Östra Timor och till Västsahara, ja
kanske även till Estland, Lettland och Litauen, om det blir ännu värre där?
Är det er seriösa mening att denna FN-invasion skall bilda skola? Det kan
väl inte vara det som ni menar? Jag vill inte tro det. Och om ni inte menar
det, då är ni ju tillbaka i det andra hörnet, då är detta en unik aktion som
drabbar bara Irak och inte alla de andra tyrannerna och dessutom en själv-
förödande aktion, eftersom den drabbar just den tyrann av alla som allra
helst vill ha det största kriget med den största utmanaren för att själv växa
och bli jättestor.

Det är svårt att hitta ett felaktigare krig i världshistorien än det som FN
nu är medansvarigt för när det gäller Irak. Det är tragiskt att det gamla freds-
landet Sverige har förblindats så totalt att man inte längre kan spela den
fredsroll som nu är mer behövlig än någonsin.

Anf. 31 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Det är klart att det i den allmänna debatten och här i riksda-
gen råder delade meningar om huruvida det var nödvändigt med ett krig i
Mellanöstern eller inte och om sanktionerna borde ha fått verka längre eller
inte. Detta är naturligtvis genomgående mer eller mindre en teoretisk dis-
kussion där vi använder oss av olika bevisföring. Men det är ett faktum att
kriget pågår. Det andra är intressant för historien. Nu är vi emellertid mitt i
ett fruktansvärt krig som, vilket jag sade tidigare, skulle kunna utvecklas till
något ännu värre om vissa olycksaliga händelser skulle inträffa. Det är därför
som det nu är så viktigt att vi inte lägger tyngdpunkten på analys av vad som
hände kring den 15 januari utan vad vi nu skall göra. Skall vi försöka få par-
terna till förhandlingsbordet nu eller inte? Det är det som är det avgörande,

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

att i någon form få kriget att i alla fall ta en paus så att man får tillfälle att
diskutera och hitta en lösning i hopp om att världen redan börjar bli krigs-
trött. Den andra diskussionen är jag mycket intresserad av och kommer att
läsa mycket om så småningom, men det är nu som det krävs handling för att
få slut på eländet.

Pär Granstedt talar om att man borde ha någon mer säker lagstiftning för
att förhindra miljöbrott under krig av den typ som den irakiske presidenten
har satt i gång i Persiska viken. Det vore kanske bra, men jag tror inte att
det hade haft effekt. Vilka bestämmelser som än hade gällt i dag i den inter-
nationella rätten hade Saddam Hussein totalt struntat i dem. En person som
är så inriktad på och beslutsam att föra krig använder sig av alla metoder
under detta krig. Jag är övertygad om att han, om han fortfarande har till-
gång till gas, kommer att använda den som en sista desperat åtgärd. Det vet
jag att flera företrädare för länderna kring krigszonen är mycket rädda för.
Nu kanske det inte längre finns några möjligheter, men jag är övertygad om
att alla medel kommer att tillämpas, och då hjälper det inte vilka konventio-
ner som föreligger.

Margaretha af Ugglas har ställt en direkt fråga till mig om vi kommer att
stödja moderata samlingspartiets krav på ökade anslag till radiosändningar
till Baltikum. Jag kan inte svara på det, eftersom jag inte kan föregripa be-
handlingen i utrikesutskottet. För min egen del är jag positiv till ett sådant
önskemål, men jag måste först föra överläggningar i mitt eget parti och i ut-
skottet i vanlig ordning, och det vore fel av mig att nu framföra någon slutsats
av denna diskussion och säga vad jag tror kommer att bli resultatet av den.

Anf. 32 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Jag tackar för detta, åtminstone i viljeinriktningen, positiva
besked från Stig Alemyr.

Sedan väckte Per Gahrton den mycket svåra frågan hur ondskan i världen
skall bekämpas. Jag tror för min del att vi behöver ta både Jesus och Muham-
med till hjälp och därutöver internationell rättsskipning, folkrätt och ibland,
tyvärr, t.o.m. polis och militär. Det var något förunderligt för mig att se Per
Gahrton i riksdagens talarstol. När jag hörde hans diskussion om krigsfurs-
tar och hur man skulle förhålla sig så funderade jag något på hur nära i ålder
vi är, Per Gahrton och jag. Jag är nämligen född 1939. När jag såg Per Gahr-
ton i riksdagens talarstol tyckte jag att han antog Chamberlains gestalt - det
är inte så lätt alla gånger att bekämpa ondskan i världen.

Anf. 33 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Per Gahrton hävdade att Saddam redan hade vunnit kriget.
Det skulle innebära att den strategi som man borde ha valt hade varit att låta
honom fortsätta, dvs. att låta våldet triumfera. Då är det på den punkten
som vi skiljer oss åt. Vad Per Gahrton pläderar för är ett radikalpacifistiskt
perspektiv. Och jag har en mycket stor respekt för det. Jag har många be-
kanta som har den inställningen. Men jag tror inte att ett land som Sverige
kan tillämpa en sådan princip. Och i konsekvensens namn borde Per Gahr-
ton mena att Sverige skall utträda ur Förenta nationerna, eftersom vi då inte
längre skulle vara förpliktigade att följa beslut i FNs säkerhetsråd. Jag kan

ha respekt även för en sådan ståndpunkt. Men jag tycker att det är bättre att
Sverige är kvar i FN och efter avslutat krig försöker fundera över hur vi skall
undvika att hamna i en liknande situation. I bästa fall kan den här konflikten
tjäna som en varning till andra diktatorer och despoter att världssamfundet
inte kommer att tolerera angrepp mot och ockupation av fria och självstän-
diga stater.

Sedan tror jag faktiskt att Jesus är något bättre än Muhammed som rikt-
märke när det gäller fredsarbete. Men till ett närmare bibelstudium om detta
ber jag att få inbjuda Per Gahrton vid ett annat tillfälle.

Anf. 34 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Stig Alemyr tror inte att konventionen hjälper mot Saddam
Hussein. Låt mig säga att jag delar hans pessimism på den punkten. Men jag
hoppas att Stig Alemyrs inlägg inte skall tolkas som att ordföranden i Sveri-
ges riksdags utrikesutskott inte anser att vi bör eftersträva en utveckling av
krigets lagar, en utveckling av ett internationellt konventionssystem för att
åtminstone i någon mån begränsa de värsta avarterna i samband med krigfö-
ring.

Jag tog upp denna fråga därför att det i det här kriget åter har visats hur
man använder medveten miljöförstöring som ett led i krigföring. Vi har sett
många exempel på det tidigare. Vietnamkriget är ett annat sådant skräm-
mande exempel. Vi vet att det finns ett Genéveprotokoll från 1977 som inne-
bär att man försöker ingripa mot detta. Men protokollet ger ett mycket
bräckligt skydd, och få stater har ratificerat det. Jag inbillar mig att vi ändå
är eniga i uppfattningen, att det även om vi vet att det alltid kommer att
finnas härskare av Saddam Husseins typ som inte bryr sig om några konven-
tioner, är viktigt att vi tar vara på erfarenheterna också från detta krig och
försöker stärka folkrätten på de områden där det finns luckor. Det gäller na-
turligtvis även den andra frågan som jag tog upp, nämligen att man inom
FNs ram försöker skapa något slags organ, något slags tribunal för att pröva
folkrättsbrott. Folkrättsbrott av alla slag och sorter, framför allt från Iraks
sida i samband med det här kriget, har varit mycket vanliga.

Anf. 35 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Jag ställde två frågor som faktiskt inte var oviktiga. Jag vet
inte hur jag skall tolka tystnaden från dem som nu har yttrat sig. Jag vet att
detta var den sista replikomgången. Men det kommer såvitt jag förstår en ny
replikvända när utrikesministern har talat. Och jag väntar fortfarande på
svar från de borgerliga representanterna på de två frågor som gäller kur-
derna. Jag utgår från att utrikesutskottets ordförande, som har en replik
kvar i denna omgång, svarar på dessa två frågor, inte minst med tanke på att
Stig Alemyr själv tog upp kurdernas problem och vikten av att hjälpa dem.
Då finns det två konkreta förslag. Frågan är: Tänker utrikesutskottets ordfö-
rande ta initiativ när det gäller observatörsstatus i FN? Det kan inte vara
bara ett plågat folk som skall ha den, utan det måste gälla alla människor som
utsätts för förtryck och brutalitet och som förvägras mänskliga rättigheter.

Den andra frågan till utrikesutskottets ordförande lyder: Är Stig Alemyr

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

5 Riksdagens protokoll 1990191:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

beredd att ta initiativ så att också kurderna i turkiska Kurdistan får tillgång
till gasmask?

Anf. 36 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Jan-Erik Wikström menar att om man inte skulle ta till kriget
skulle man låta våldet triumfera. Det är ungefär detsamma som dödsstraffs-
anhängarna säger till dem som är emot det, nämligen att om man inte har
dödsstraff accepterar man mord. De som vill slå barn menar att om föräld-
rarna och lärarna inte har det medlet accepterar man oordning, osv. Men det
är inte så att frånvaron av våld skall vara tomhet och ingenting. Det måste
finnas ett genomtänkt alternativ. Det måste finnas alla former från civilmot-
stånd, ekonomiska sanktioner och totalblockad. Men man måste inse att
detta tar tid. Det kan man aldrig komma ifrån. Men om man ser till resulta-
ten i världen har de flesta diktatorer, även mycket fruktansvärda som Duva-
lier på Haiti och Ceausescu i Rumänien, störtats utan att vare sig FN eller
någon annan yttre militär styrka har ingripit. De har störtats efter viss tid på
grund av sin egen inre förruttnelse. Och om denna egna inre förruttnelse
dessutom förstärks av yttre aktioner som är genomtänkta och som är organi-
serade, kan man bringa diktatorerna på fall. Vi väntade i 15 år på att lan
Smith, som visserligen inte alls var lika hemsk som Saddam Hussein, men
ändå var rasist, skulle falla. Hur länge har vi väntat på Sydafrika, innan det
nu äntligen börjar hända saker? Ni har inte svarat på den grundläggande frå-
gan i detta sammanhang. Är FNs sanktionerade krig undantaget - Marga-
retha af Ugglas gav ett helt annat intryck - gäller det bara denna gång eller
är det regel? Som jag visade, får ni problem hur ni än svarar. Skall det bara
vara Saddam Hussein som drabbas av detta och alla andra diktatorer gå fria,
eller skall vi ha FN-krig på FN-krig i detta praktiskt taget olösliga dilemma
som vi drabbas av när FN väljer krig?

Nej, jag anser inte att vi skall utträda ur FN. Vi skall väcka förslag som
kan behövas för att reformera FN. Vi måste dra slutsatser av denna ytterst
bittra erfarenhet. Men vi skall inte lämna FN. Det finns mycket att säga om
FN. Jag vet att Hans Göran Franck och andra kommer att gå in på det i juri-
disk detalj. Det är inte så självklart att FN-beslut är absolut korrekta och
absolut heliga bara för att de har fattats av FN. Men var vänliga och försök
att svara på detta: Vilka skall följderna bli? Skall vi ha FN-krig på FN-krig
eller var detta undantaget?

Anf. 37 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Det är klart, Pär Granstedt, att jag på olika områden vill ha
en förstärkning av folkrätten i krig. Det är självklart. Men här uttalar jag
mig om den aktuella situationen. Jag tror inte att det hade haft någon bety-
delse om andra regler hade gällt.

Jag skall svara på frågan om kurderna. Jag gjorde ett principuttalande i
talarstolen. Jag menar att den kurdiska frågan är så allvarlig att den nu måste
komma upp på Världssamfundets dagordning. Vi har med olika utgångs-
punkter haft den på vår agenda i riksdagen i åratal. Vi kan inte göra särskilt
mycket. Frågan måste tas upp i vidare omfattning. En lösning av det problem

som föreligger i det pågående krigets skugga måste sedan tas fram. Det är
min principiella inställning.

Jag har varit med i Europarådet och diskuterat det kurdiska språket i Tur-
kiet. Där har man nu lättat på bestämmelserna, såvitt jag kan bedöma, och
tillåter kurdiska i Kurdistan. Jag vill inte uttala mig om huruvida det är rea-
listiskt att begära kurdisk observatörsstatus i Förenta nationerna. Vi skall
bara göra det som är realistiskt och möjligt att genomföra. Vi har inget löfte
att ge på den punkten.

Jag är beredd att med den turkiske ambassadören ta upp frågan om gas-
masker. Det är svaret på den fråga som Bertil Måbrink har ställt till mig. Jag
tror att det kan vara rimligt att med myndigheterna i Turkiet diskutera om
de, inför det hot de känner om gaskrig, också vill skydda den kurdiska be-
folkningen.

Anf. 38 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har naturligtvis med allra största intresse följt den här
debatten, som har gällt många frågor och många områden i världen. Även
om alla är intressanta skall jag i detta första inlägg koncentrera mig på de
frågor som jag ändå tror mest upptar svenska folkets sinnen, nämligen krisen
i Mellanöstern, det som händer i Baltikum och vårt Europasamarbete.

Det är naturligtvis, som många har sagt under debatten, en djup tragedi
att alla försök att nå en fredlig lösning på Gulfkonflikten misslyckades. Ni
vet också att Sverige tillsammans med många andra länder gjort stora an-
strängningar för att hitta en sådan lösning.

Det är också oemotsägligt att det är Irak och Saddam Hussein och inga
andra som bär det fulla ansvaret för att Kuwait invaderades och kriget bröt
ut. Därför är det också Irak och Saddam Hussein och inga andra som bär
ansvaret för att kriget bringas till ett slut.

Det innebär nu inte att det internationella samfundet, och många var inne
på det, kan svära sig fritt från ansvaret att åstadkomma fred. Alla länder,
inkl. Sverige, måste aktivt bidra till att återställa freden.

FNs säkerhetsråd bör, trots att krigshandlingar mot Irak nu pågår, aktivt
fortsätta sina ansträngningar att nå en politisk lösning. Det är FN som, enligt
sin stadga, beslutat att Irak måste dra sig tillbaka. Det är FN som rätteligen
uppmanat världens stater att reagera mot Iraks övergrepp.

Det är Sveriges uppfattning att den operation som FN legitimerat måste
hållas inom de ramar som FN angivit. Oklarhet på denna punkt kan leda till
oöverskådliga politiska konsekvenser. Ett utdraget krig kan allvarligt skada
världsorganisationen och påverka freden för lång tid framöver.

Om Irak förklarar sig berett att dra sig tillbaka från Kuwait och i övrigt
uppfylla FNs resolutioner, bör Världssamfundet svara positivt. Om detta
sker, bör Irak garanteras att landet inte angrips under eller efter återtåget.
FN bör sända fredsbevarande styrkor och de utländska styrkor som finns där
nu bör dra sig tillbaka. Också FN-sanktionerna bör då avbrytas.

Det är också viktigt att vi redan nu förbereder oss för tiden efter kriget.
En ny säkerhets- och samarbetsordning i Mellanöstern måste skapas för att
en stabil fred skall kunna nås. För en fredsordning i Mellanöstern krävs bl.a.
förhandlingsmekanismer, förtroendeskapande åtgärder, massivt ekono-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

miskt stöd och nya samarbetsformer. Här har Europa egna erfarenheter och
ett särskilt ansvar. Vi har därför möjlighet att spela en konstruktiv och åter-
uppbyggande roll.

FNs ansvar är alla FN-medlemmars - också Sveriges. Jag förutsätter att vi
i Sverige i stort samförstånd är beredda att göra vad vi kan för att stärka FN,
just nu, när det som bäst behövs.

Herr talman! I vår egen närhet - på andra sidan Östersjön - har våld tillgri-
pits för att hindra våra baltiska grannfolk från att förverkliga sin strävan efter
nationell självständighet. I vår egen närhet riktas hot mot demokratiskt
valda regimer.

Detta har skett i ett Europa, där Europas stater har undertecknat Paris-
stadgan för ett nytt Europa, ett Europa, där alla stater bekänner sig till de-
mokratin, ett Europa, där det kalla krigets blockbarriärer äntligen har rivits,
ett Europa, där gemensam säkerhet och samarbete blivit allas uttalade mål.

Motsättningarna mellan de baltiska republikerna och den sovjetiska cen-
tralmakten måste lösas i enlighet med Helsingforsdokumentets bokstav och
anda. Estland, Lettland och Litauen måste få sin självständighet genom för-
handlingar med Moskva.

Herr talman! Vår säkerhet, Sveriges säkerhet, är beroende av att konflik-
ter i vår närhet bringas till en lösning på fredlig väg. Vår säkerhet kan bara
tryggas genom att de principer och de regelverk alla stater kommit överens
om i det nya Europa respekteras och tillämpas fullt ut. Vi i Sverige måste
solidariskt göra det vi kan för att bidra till en lösning av de konflikter och
motsättningar som kan sätta också vår säkerhet i fara.

I Sverige råder enighet om Estlands, Lettlands och Litauens rätt till själv-
bestämmande och om stöd för de tre republikernas strävan till självständig-
het. Detta är en enighet som omfattas av hela det svenska folket.

Breda sektorer av vårt samhälle ger ett omfattande stöd till våra baltiska
grannfolk. I olika internationella fora för vi fram balternas sak. Vi gör det
också direkt till den sovjetiska regeringen.

Med gott samvete kan vi - regering och politiska partier, folkrörelser och
enskilda - säga att inget land gör mera för Baltikum än Sverige, och det lig-
ger också i vårt eget intresse. Det är min förhoppning att vi i samförstånd
skall kunna fortsätta denna politik för Baltikums och för vår egen skull.

Det nya och fredliga Europa, byggt på demokratins grund, där båda de
militära supermakterna liksom alla andra länder är bundna till varandra i
ESK, har gjort det möjligt för oss att uttrycka vår ambition att söka medlem-
skap i EG - med vår neutralitetspolitik som grund. Det är ett viktigt steg för
Sverige - det viktigaste utrikespolitiska steg vi har tagit sedan vårt inträde i
FN.

När vi önskar gå med i EG, gör vi det för att ge vårt bidrag till den fördjup-
ning av det västeuropeiska samarbetet som vi alla önskar, inte bara på det
ekonomiska området utan också på de sociala, arbetsmarknadspolitiska, ve-
tenskapliga och kulturella områdena.

Herr talman! Inför de stora och svåra frågor som ligger framför oss 1991 -
jag tänker på kriget och kriserna i Mellanöstern, utvecklingen i Baltikum
och formandet av Sveriges framtid i Europa - söker vi inte samförstånd för
samförståndets egen skull. Vi gör det för att Sverige står starkare när det

råder samförstånd om utrikespolitiken, och vi gör det för att det ligger i hela
svenska folkets intresse.

Får jag nu säga, efter att ha lyssnat på debatten, att även om det har före-
kommit en och annan dissonans i kören så tycker jag ändå att den svenska
kören, representerad här i riksdagen, är ganska samstämd.

Anf. 39 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Den samstämmighet i stora drag som utrikesministern efter-
lyste, och tyckte sig finna, kunde jag också konstatera tidigare i debatten.
Men som jag sade också då, är det ju viktigt hur vi förverkligar denna sam-
stämmighet i konkreta termer.

Utrikesministern sade att vi med gott samvete kan säga oss att inget land
har gjort mera för Baltikum än vad vi har gjort. Det är säkert sant. Men
frågan är om vi inte snarare bör säga: Vad kan vi göra mer? Centerpartiet
har i flera sammanhang kritiserat regeringen för att vi trots allt inte ställer
upp för våra grannfolk så som vi borde göra. Det gäller Baltikum, Polen och
Central- och Östeuropa i övrigt.

Den berömda miljarden innebär i praktiken ungefär 300 milj.kr. om året.
För Baltikum blir det några tiotal miljoner. Även med denna blygsamma am-
bitionsnivå tvingas man konstatera att det inte alls har kommit i gång så
mycket inom den ramen som vi skulle ha önskat. Jag tycker därför att det
känns befogat att fråga utrikesministern om regeringen är beredd att ta ini-
tiativ för att höja ambitionsnivån när det gäller vårt bistånd till Baltikum och
till Central- och Östeuropa i övrigt för att på ett mera aktivt sätt kunna bidra
till det viktiga ekonomiska, miljömässiga, sociala och demokratiska upp-
byggnadsarbete som behöver göras där. Detta är faktiskt mycket viktigt som
ett led i svensk utrikespolitik.

Jag vill dock understryka att jag förutsätter att om vi skall höja ambitions-
nivån, så skall det inte bli på bekostnad av vårt stöd till de fattiga folken i
tredje världen. Deras behov har ju inte minskat av att behoven i Östeuropa
och Centraleuropa har ökat. Mera kraftfulla praktiska initiativ skulle vara
bra komplement till den verbala samstämmighet som vi har i de här frågorna.

Anf. 40 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Jag är glad över att utrikesministern ser det som en huvud-
uppgift för svensk utrikespolitik att föra Sverige in i den europeiska gemen-
skapen - om det är så jag får tolka det som utrikesministern sade här i dag.

En annan huvuduppgift måste naturligtvis vara att medverka till att de bal-
tiska staterna återvinner sin identitet som europeiska nationer. I det sam-
manhanget vill jag säga till utrikesministern att jag har uppfattat det så, att
bland annat EG-ländernas starka reaktion på övergreppen i Baltikum har
varit betydelsefull och verksamt har bidragit till den återhållsammare linje
vi nu märker från Moskvas sida. Samtidigt har jag kunnat läsa i tidningen att
Sten Andersson och utrikesminister Genscher har gjort något gemensamt
uttalande om att hjälpen till Sovjetunionen inte skall påverkas. Jag tror att
det vore viktigt med ett klarläggande i den frågan. Det är ju en farlig utfäs-
telse att göra när vi inte känner till den framtida händelseutvecklingen. Det

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

är självfallet viktigt för makthavarna i Moskva att känna att det västeurope-
iska samfundet kommer att reagera om utvecklingen på något sätt går snett.

Det är också min uppfattning, herr utrikesminister, att under den nya era,
som vi ändå kan hoppas på under 90-talet, kommer frågan om demokrati,
respekt för mänskliga fri- och rättigheter och marknadsekonomi att fortsätta
att vara en huvudmåttstock i de mellanstatliga relationerna, och det måste
vi bejaka.

Anf. 41 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Först till Bertil Måbrink, som ställde några frågor om kur-
derna:

Självfallet skall vi försöka medverka till att de får gasmasker, helst sådana
som fungerar.

Jag tror inte alls att observatörsstatus i FN är någonting som kan tillämpas.
Det är en form som mycket sällan har använts. Det har gällt bl.a. PLO, och
jag förmodar att det inte är PKK som Bertil Måbrink tänker på. Jag skulle
vilja svara att det är viktigt att kurdernas sak äntligen får en rättvis behand-
ling. Den frågan är en angelägenhet för världssamfundet.

Till Sten Andersson: Jag har inga invändningar mot den kortfattade re-
sumé som Sten Andresson gav här. Den viktigaste frågan nu är hur, efter ett
avslutat krig, freden skall kunna vinnas. Hur skall man kunna främja fram-
växten av demokrati i ett återuppstått Kuwait, i Syrien, i Saudiarabien, i Jor-
danien och i ett nytt Irak? Hur skall man kunna säkra palestiniernas rätt till
ett eget land? Hur skall man kunna säkra Israels rätt att leva inom säkra och
erkända gränser? Det är gigantiska problem som vi bör medverka till att för-
söka lösa i all ödmjukhet efter ett avslutat krig. Då måste vi också fundera
över FNs roll. Det är även mitt svar till Per Gahrton.

Jag hoppas att detta skall bidra till en nödvändig analys av hur FN har
fungerat och bör fungera. Idealet är naturligtvis att man skall kunna verka
på ett sådant sätt att framtida konflikter och krig kan undvikas. Det var där-
för som jag också i mitt första inlägg ställde frågan om det vore värdefullt
om Sverige kunde medverka till att permanenta säkerhetsstyrkor upprätta-
des inom FN. Är det en modell - där alltså Sverige skulle förklara sig berett
att medverka? Finns det andra komplement till de instrument som i dag står
till FNs förfogande, som vi bör verka för att åstadkomma gemensamt?

Jag tycker att det är en riktig hållning att Sverige har ställt sig bakom de
beslut som säkerhetsrådet har fattat. En uppgift som återstår för säkerhets-
rådet och för alla fredsälskande länder i världen är hur freden långsiktigt
skall kunna garanteras. Det kommer att kunna ske enbart om vi kan främja
framväxten och förstärkandet av demokratin i världen.

Anf. 42 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Sten Andersson tycker att vi är samstämmiga, och det är väl
klart att vi alla vill ha fred på jorden. Vi stöder balterna, och vi vill ha samar-
bete i Europa och mycket annat som är bra. Men frågan är hur. Det är väl
därför vi har olika politiska partier. Därför är vi inte helt eniga.

När det gäller Gulfkriget skulle jag vilja ställa tre konkreta frågor till Sten
Andersson - en handlar om förfluten tid och två, hoppas jag, om framtiden.

Varför var det nödvändigt att skicka ut ett militärsjukhus? Vi är inte, som
Stig Alemyr trodde tidigare, motståndare till att man skickar sjukvårdshjälp
till krigets offer. Men varför kunde man inte på vanligt sätt skicka detta via
Röda korset så att det gick till krigets offer oberoende av SIDA? Varför
måste man denna gång göra det unika att skicka ett militärsjukhus till den
ena sidan i konflikten?

Den andra frågan är: Avser Sverige att på något sätt leverera vapen och
krigsmateriel till krigförande parter? Det har antytts här i riksdagen av Anita
Gradin.

För det tredje: Finns det någon som helst risk för att Sverige skulle kunna
skicka stridande trupper till den s.k. FN-sidan, och i så fall på grundval av
vilken sorts beslut?

När det gäller Baltikum säger nu utrikesministern självfallet att han är för
att balterna får sin frihet. Det skall ske på grundval av Helsingforsdokumen-
tet och genom förhandlingar med Moskva. Att det måste vara förhandlingar
i någon form är fullständigt självklart. Alla balter jag har träffat är beredda
att förhandla. De är t.o.m. beredda att förhandla om demilitarisering, ja,
t.o.m. om sovjetiska baser i självständiga republiker. Men de vill förhandla
på grundval av att de erkänns som självständiga republiker, inte Sovjetre-
publiker.

Landsbergis avvisade häromdagen en inbjudan till förhandlingar därför
att den var adresserad till sovjetrepubliken Litauen och inte till republiken
Litauen. Det kan man tycka är fånigheter när man sitter i trygghet här i Sve-
rige. Men för Landsbergis är det inte fånigheter. Då återkommer vi till det
som kallas för teoretisk exercis. Anser Sverige att de baltiska republikerna
legalt är att betraka som Sovjetrepubliker? Det är inget teoretiskt hårkly-
veri, utan detta är själva grundvalen för hur balterna betraktar sin egen pro-
blematik. Därför vore det intressant att veta hur regeringen kommer att be-
svara Landsbergis brev. Det är en knäckfråga. Man behöver inte gå så långt
som miljöpartiet har krävt här riksdagen. Landsbergis brev och hans fråga
innebär så att säga ett minimikrav från balternas sida. Kan man stryka ett
streck över de beslut som fattades 1940—1941? Om svaret är nej: Varför
inte? Vad är det som kostar på? Det sovjetiska parlamentet har upphävt Rib-
bentrop—Molotov-pakten. Vad är det som kostar på att Sverige säger att be-
sluten från 1940-1941 inte gäller längre? Vad är det som gör det så omöjligt,
från regeringens sida, som det tycks vara?

När det gäller EG sade utrikesministern att han vill ansluta oss med vår
neutralitetspolitik som grund. Det låter ju bra att det åtminstone finns något
förbehåll kvar. Vi har som bekant andra förbehåll. Men låt oss hålla oss till
detta. I den danska tidningen Politiken hette det i går att Europa skall ha
gemensamt EG-försvar. Det bygger på det senaste fransk-tyska förslaget.
Det är inte så att de besvärligheter Gulfkriget inneburit för EG-länderna att
samordna sig har lett till att man har lagt planerna på militärunion på hyllan.
Tvärtom har svårigheterna lett till att man ännu mer anser att man måste ha
ett organiserat militärpolitiskt och försvarspolitiskt samarbete.

Riksdagsbeslutet säger som bekant att vi inte skall bli medlemmar om EG
utvecklar försvarssamarbetet. Folkpartiet har redan öppet lämnat det förbe-
hållet. Hur det är med moderaterna är faktiskt litet oklart; det kunde vara

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

trevligt att få det klarlagt. Men av viss vikt är också hur regeringen ställer
sig. Jag vet att Sten Andersson för inte så länge sedan var väldigt kategorisk
på ett, ur min synvinkel, positivt sätt. Men här händer saker med sådan ra-
sande fart att jag tror att det om och om igen behöver deklareras från denna
talarstol att om det visar sig att det faktiskt är sant, som vi har hävdat hela
tiden, att EG håller på att utveckla sig till en militärunion, blir det ingen
ansökan om medlemskap. Gäller detta fortfarande? Vilka slutsatser drar re-
geringen av det senaste utrikesministermötet och dess beslut i går? Är det
ändå inte ett steg i den riktning vi har talat om, att det blir närmare till en
militärunion, och inte i den riktning som Stig Alemyr och utrikesutskottet
har inbillat sig, nämligen att fjärmar man sig från en militärunion? Det vore
viktigt att få regeringens tolkning av skeendet på denna punkt klarlagd från
talarstolen.

Anf. 43 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Jag har några frågor till utrikesministern. Utrikesministern
säger att det är viktigt att kriget hålls inom de ramar som FN anger. De ramar
som FN angett är, såvitt jag förstår, att man skall försöka få ut Irak från Ku-
wait. Då måste jag fråga utrikesministern: Anser utrikesministern att det
krig som nu pågår håller sig inom dessa ramar, eller anser utrikesministern
inte det? Det är den ena frågan.

Så till den andra frågan. Det är ju FN som har sanktionerat kriget, men
det är inte FN som för befälet. Man kan ju säga att det gör USA. Närmare
bestämt genom general Schwartzkopf, som uttalar sig i TV både bittida och
sent, för att inte tala om i den amerikanska TV-kanalen CNN. Vem är den
här general Schwartzkopf? Det var han som krigade i Vietnam. Det var han
som deltog i massmördandet där. Därefter var han också med om att inleda
invasionen av Grenada. Han deltog i två solklara brott mot folkrätten, vilket
han alltså har på sitt samvete. Denne general Schwartzkopf leder nu FNs
sanktionerade krig till försvar för folkrätten. Jag ser att svenska FN-förbun-
det den 14 januari i år gjorde ett uttalande där man säger att det strider mot
FN-stadgan att delegera ledningen för militära aktioner till annan part än
FNs eget militärkommando. Jag vill att utrikesministern kommenterar
detta.

Jag har ytterligare en fråga eftersom jag har tid till det. Jag är överens med
den svenska regeringen när det gäller handläggningen av Baltikumfrågan.
Jag tycker att utrikesministerns agerande är mycket bra och förtjänar all
respekt. Men jag kan inte säga samma sak när det gäller det som nu pågår i
Mellanöstern. För det första är det en skamlighet att Sverige fortsätter att
leverera vapen till USA. Var någonstans, herr utrikesminister, kan vi läsa att
Sverige skulle ha en sådan förpliktelse som FN-medlem? FN-resolutionen
talar inte om någon FN-medlems skyldighet att förse USA eller någon annan
ledande part med vapen. Varje FN-medlem bör vidta, som det heter, lämp-
liga åtgärder.

Varför har Sverige dragit slutsatsen att ”lämpliga åtgärder” är att fortsätta
förse USA med vapen? Varför tolkar Sverige ”lämpliga åtgärder” så att när
England begär militärsjukhus ställer vi upp? Varför inte tolka ”lämpliga åt-
gärder” så att läkare, mediciner, sjuksköterskor och sjukvårdsarbetare helt

ställs till Röda korsets förfogande, för denna organisations insatser i olika
länder i Gulfen?

Att Saddam Hussein är en brutal och hänsynslös diktator, är helt klart.
Det har vi talat om här i flera timmar. Att Irak skall ut ur Kuwait, är lika
klart. Om nu Sverige vill spela en roll för att få ett slut på det hemska mör-
dandet, hade det då inte varit en klok väg att gå att inte vara en aktiv part i
detta grymma krig utan i stället en aktiv part i att försöka lindra smärtorna,
nöden och skräcken, i första hand hos de tusen och åter tusen civila på båda
sidor som drabbas men också för de skadade militärerna?

Herr talman! Det är inte nog med att FN genom säkerhetsrådets agerande
fått sig en ordentlig törn, utan också Sverige har självförvållat satt sig i en
situation som kan innebära att när historien skrivs om Gulfkriget, kan det
heta att Sverige hjälpte USA att terrorbomba Irak. Min fråga till sist: Är
utrikesministern beredd att uppskjuta alla avgöranden om tillstånd för
vapenexport till de krigförande i Persiska viken?

Anf. 44 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Jag fick i rask takt 13-14 frågor. Jag skall göra mitt yttersta
för att försöka besvara dem. Några sammanfaller dess bättre.

Först till Pär Granstedt, som frågade: Borde vi inte höja ambitionsnivån
vad gäller biståndet, hjälpen att klara ekonomier och miljöproblem i Balti-
kum? Jo visst, det tycker jag att vi skall göra så gott det går.

Pär Granstedt har rätt i att vi har vissa bekymmer att få fram alla projekt.
Det beror inte på Sverige, utan det beror oftast på att man i de här länderna
har svårt att komma fram till beslut under de rådande omständigheterna, och
det är inte så konstigt det heller. Nu kan vi ändå glädja oss åt att det är en
lång rad projekt som är färdiga att börja genomföras.

Jag satt och lyssnade på partiledardebatten, och jag vet ju inte om uppgif-
terna är riktiga, men det är klart att för ett parti som har presenterat ett bud-
getförslag med 15 miljarder i underskott är det väldigt svårt att hitta de extra
resurserna för att öka ambitionen. Men kan vi göra någonting tillsammans,
så gärna det.

Sedan till Margaretha af Ugglas, som frågade om något uttalande som ut-
rikesminister Genscher och jag hade gjort då vi träffades i går och som skulle
ha gällt EGs planerade hjälpprogram för Sovjetunionen. Det behandlades i
förrgår kväll - eller kanske det var ytterligare en dag tillbaka - av EG-minist-
rarna, och det fanns då olika förslag. Flera, bl.a. Genscher, drev hårt upp-
fattningen att det är väldigt viktigt att man fortsätter att stödja de krafter i
Sovjetunionen som står för frihet och demokrati. Därför beslöt man också,
enhälligt till slut, att fortsätta den hjälpen.

Jag menar att av samma skäl bör Sverige fortsätta det ganska minimala
program som förekommer då det gäller seminarier, överförande av erfaren-
heter och kunskaper på alla tänkbara nivåer. Det tror jag är till nytta för
demokratin och friheten i Sovjetunionen.

Sedan har naturligtvis Jan-Erik Wikström rätt, men han gav ingen lösning,
och det är också väldigt svårt. Hur skall man klara en stabil fred och avspän-
ning i Mellanöstern? Det kan gälla många andra delar av världen också, men
nu diskuterar vi ju Mellanöstern. Då krävs det ett väldigt program. Det skall

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

ju ändå vara folken själva som till slut avgör vilket slags system de vill ha.
Jag kan bara säga att det pågår ett intensivt tänkande och analysarbete, till-
sammans med representanter för andra länder, ett slags efterkrigsanalys för
att skapa en positiv vision av det som borde kunna åstadkommas och som
måste åstadkommas, om man någon gång skall komma till rätta med proble-
men där nere.

Per Gahrton sprutade ur sig många frågor. Jag skall försöka svara på dem
också. Varför militärsjukhus och inte Rödakorssjukhus? En anledning är att
Röda korset har så oerhört svårt att komma in i de aktuella länderna. Därför
valde vi i detta läge ett militärsjukhus. Röda korset gjorde förfrågningar,
men vi valde militärsjukhuset, därför att det var den snabbaste vägen. Kriget
var överhängande, och man begärde att få ett fältsjukhus.

Sedan vill jag gärna knyta ihop det här frågandet med Bertil Måbrinks.
Han pläderar för att FN skulle ha fattat ett beslut enligt §42, dvs. med ett
FN-kommando. Det hade vi gärna önskat, för det hade då blivit ett mycket
klarare FN-grepp över operationen och därmed förhoppningsvis också
större inflytande från säkerhetsrådets sida och möjlighet att gå in och av-
bryta eller bestämma hur operationen skall fullföljas. Men hade detta
svenska önskemål efterkommits, då hade vi inte bara varit skyldiga att skicka
vapen utan också trupp för att sköta de vapnen, om FN hade begärt det. Det
är FNs stadga, som vi har anslutit oss till, och vi följer alltid FN-resolutio-
nerna.

Nu blev det inte ett sådant beslut, som vi i och för sig hade önskat för att
hävda FNs ställning. Då kommer frågan om vapenförsäljningen. En vapen-
affär som begärs av något av länderna som har trupper i området skall prövas
på samma sätt som alla andra vapenaffärer. Vi har att följa de riktlinjer som
riksdagen har fastställt.

Här rör det sig om länder som är krigförande, men de är det därför att FN
har givit dem uppdraget att vara det. Det betyder att om vi enligt de svenska
riktlinjerna skulle kunna sälja vapen om mottagarländerna inte vore i krig,
så tar i det här fallet FN-beslutet över. Vi kan alltså sälja vapen.

Någon risk, med det beslut som nu föreligger i FN, att vi skall skicka trup-
per - det var Per Gahrtons tredje fråga - finns inte. Den möjligheten står
inte öppen med det beslut som FN nu har fattat.

Så var det detta med Helsingforsdokumentet och erkännandet. Sverige
följer väldigt strikta principer då det gäller att erkänna länder. Vi erkänner
inte regeringar, utan vi erkänner länder. Det betyder att det måste finnas ett
folk, att det måste finnas ett land och att det måste finnas en regering som
har hygglig kontroll över detta landområde. Det förhållandet existerar i dag
inte i någon av de baltiska republikerna. Vi vill gärna bidra till att den situa-
tionen uppstår så snabbt som möjligt, men den har ännu inte uppstått.

Sedan är det ju så att Sverige måste stödja sitt internationella agerande på
internationell lag. Internationell lag säger då det gäller Baltikum att varje
folk har rätt till självbestämmande. Men vi har också, tillsammans med
andra länder, undertecknat Helsingforsdokumentet från 1975, som säger att
gränserna ligger fast och kan ändras bara på fredlig väg och genom överens-
kommelser.

Det svaret har vi givit många gånger, också till Landsbergis. Om vi skulle

gå en annan väg och bryta mot de principer som alltid väglett Sverige, skulle
vi - det är jag övertygad om - försätta Sverige i en svagare position då det
gäller att hjälpa Baltikum. All den diplomatiska representation som vi har
där - och som inget annat land har där - skulle försvinna, och därmed skulle
en del av Sveriges möjligheter att agera positivt också försvinna.

Vi ger ganska mycket humanitär hjälp, Bertil Måbrink. Jag delar uppfatt-
ningen att vi särskilt bör anstränga oss. Sjukhuset kan inte ses som ett brott
mot neutraliteten. Vi hjälper de sårade från vilket land de än kommer. Enligt
den brittiska hemställan till oss skulle fältsjukhuset i första hand avse ira-
kiska sårade soldater. Men det spelar ingen roll varifrån soldaterna kommer.
Vi ger dem en humanitär hjälp.

Det är samma sak med flyktinghjälpen och med den hjälp vi lämnar till de
länder som är särskilt utsatta, t.ex. Jordanien och Egyptien. I går hävdades
från svensk sida i den kommitté som arbetar med dessa stödåtgärder interna-
tionellt att särskild hjälp måste lämnas till det palestinska folket på Västban-
ken och Gaza, som i dag är utsatt för ett förtryck. Det stämmer i alla fall inte
med Genévekonventionen eller andra internationella överenskommelser.

Om jag har hoppat över någon fråga beror det inte på ond vilja. Tiden
börjar ta slut. Dessutom kan jag inte se på någon punkt riktigt vad jag har
skrivit.

Anf. 45 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:

Herr talman! Jag blir något förvirrad av det absolut senaste som utrikesmi-
nistern sade när han förde in neutraliteten i sitt resonemang. Jag trodde att
det var klart att Sverige inte är neutralt i Gulfkrisen. Jag trodde att Sverige
som en lojal FN-medlem klart hade uttalat att Sverige inte är neutralt i Gulf-
krisen.

Hjälp är naturligtvis bra om det stöder de demokratiska krafterna. Jag
hoppas att det är som utrikesministern säger, nämligen att vad Sverige gör
direkt mot Sovjetunionen är blygsamt. Vi har kurserna och konferenserna.
Låt mig uttrycka en förhoppning om att dessa kurser och konferenser får ett
sådant deltagande att det blir till ett stöd för de demokratiska partier och
krafter som kämpar i en ordentlig uppförsbacke i Moskva och på andra stäl-
len i Sovjetunionen. I all blygsamhet tycker jag att det är en viktig uppgift
för oss.

Men det är betydligt mera kontroversiellt med de ekonomiska hjälppro-
grammen till Sovjetunionen, som kan bli till stöd för en förtryckande regim.
Det måste vara en stor uppmärksamhet så att de reaktionära krafterna inte
stöds och försvårar för de demokratiska krafterna.

Anf. 46 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Herr talman! Jag anser ändå att det skulle ha varit ett FN-kommando, med
de förpliktelser som följer för Sveriges del. Om det hade varit ett fullt FN-
kommando hade man inte fått den utveckling som vi nu ser och som blir
värre och värre.

Utrikesministern svarade inte på en fråga som jag tycker är väsentlig och
som han nämnde i sitt svar, nämligen om att det är viktigt att kriget hålls
inom de ramar som FN anger. FN har angivit att Kuwait skall befrias från

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Irak. Anser utrikesministern att kriget i dag hålls inom de ramarna? Det är
viktigt att få svar på den frågan med tanke på vad som har hänt och vad som
håller på att ytterligare hända. Det är fråga om bombningar av kärnkraftverk
och, såvitt jag uppfattat trots censuren, fruktansvärda terrorbombningar av
B 52-orna över Bagdad.

Vidare har vi militärsjukhuset. Ett krig fungerar inte så bra utan ett mili-
tärsjukhus. Jag anser att Sverige aktivt har gått in i krigsorganisationen ge-
nom att ställa upp med ett militärsjukhus. Röda korset har resurserna. Var-
för har vi inte kunnat hålla oss inom den organisationen och andra humani-
tära hjälporganisationer? Jag tror att det är viktigt med tanke på att Sverige
kan spela en aktiv roll. Det kanske kan bli verklighet att, såsom statsminis-
tern har föreslagit i Aftonbladet, man kan få ett tillfälligt stopp på kriget.
Det kanske då inte återupptas - i stället hittar man måhända mekanismer för
att på fredlig väg lösa problemet.

Sverige försitter på grund av vapenexporten dessa chanser. Varför inte
göra ett uppehåll i vapenexporten? Varför inte utnyttja Röda korset och ge
organisationen resurser? Det är viktiga initiativ som Sverige skulle kunna ta.

Anf. 47 PER GAHRTON (mp) replik:

Herr talman! Bland utrikesministerns oläsliga klotter stod det eventuellt
något om EGs militärunion. Om det har som bekant riksdagen satt upp ett
förbehåll. Folkpartiet har redan gått ifrån det förbehållet. I socialdemokra-
ternas valplattform står det något diffust om att man inte bejakar en sådan
utveckling. Utrikesministern har tidigare mycket kategoriskt sagt att blir det
en militärunion skall Sverige inte ansöka om medlemskap. Jag skulle gärna
vilja ha en upprepning av det sistnämnda, dvs. att vi får klart för oss att om
det blir en militärunion blir det ingen ansökan om medlemskap.

När det gäller frågan om militärsjukhuset och Röda korset tror jag att man
får vända sig till Röda korset med frågan. Det låter märkligt att Röda korset
inte skulle ha kapacitet att sätta in resurser i det här sammanhanget. Jag tror
att det blir en sak mellan Röda korset och regeringen framöver. Det är ett
märkligt yttrande.

Utrikesministern säger att det går att sälja vapen enligt gällande riktlinjer.
Okej, jag skall inte här fördjupa mig i om det är riktigt eller ej. Den centrala
frågan just nu är: Avser regeringen att bevilja vapenförsäljning till krigför-
ande parter? Det är inte så att regeringen måste sälja vapen även om man
kan, enligt den egna tolkningen av riktlinjerna. Avser Sverige att sälja vapen
till krigförande parter?

Vidare har vi Litauen och de övriga baltiska staterna. Min fråga här gällde
inte något fullt diplomatiskt erkännande av det slag som vi i miljöpartiet i
och för sig krävt. Min fråga gällde president Landsbergis brev. Vad tänker
ni svara honom? Brevet har även ställts till regeringspartiet.

Sverige har ju upphävt sitt erkännande av de tre baltiska staterna på
grundval av en illegal ockupation. Balterna vill att Sverige skall uttala att det
beslutet inte gäller längre. Då blir det en helt annan sak med erkännandefrå-
gorna. Det är inte fråga om någon ny befrielserörelse i bortre Ural som vill
skära ut ett område och utropa en fri stat. Det är fråga om tre stater som har
existerat enligt all folkrätt och blivit ockuperade mot all folkrätt. Där har

Sverige som ett av få länder öppet accepterat ockupation. Det är det som är
bakgrunden, och det är därför vi tjatar. Det är därför som president Lands-
bergis skriver brev och vill ha besked. Det är den frågan som regeringen förr
eller senare måste svara på. Vad är det för konstiga saker som gör att det
skall vara så svårt att säga att beslutet inte längre gäller?

Anf. 48 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Först till frågan om fältsjukhuset. Jag förstår faktiskt inte
riktigt den debatten. Detta fältsjukhus är bl.a. försett med Röda korsets
tecken, och man arbetar i princip på samma sätt som på ett sjukhus som
Röda korset självt upprättat. Detta kan inte vara den avgörande frågan, och
det så mycket mer när Sverige inte håller sig neutralt i Gulfkonflikten, utan
vi står på FNs sida. Orsaken till att fältsjukhuset har skickats är att den brit-
tiska regeringen har bett om detta. Men de som förs till sjukhuset kommer
naturligtvis att behandlas på precis samma sätt av ett svenskt fältsjukhus som
av ett sjukhus utsänt av Röda korset. Detta är en debatt som verkligen rör
sig i marginalen.

Sverige är inte neutralt vare sig i Mellanösternkonflikten eller i Baltikum-
frågan. Sverige har alldeles entydigt tagit ställning till förmån för de baltiska
folken och staterna och till förmån för de aktioner och sanktioner som FNs
säkerhetsråd har fattat beslut om.

Utrikesministern försäkrade mig att det pågår ett intensivt arbete med ef-
terkrigsanalys. Det tycker jag är bra. Det är oerhört viktigt att vi är väl förbe-
redda inför detta. Det är svårt, men alldeles nödvändigt. Jag skulle önska
att det skedde ett samråd med partierna i utrikesnämnden också kring detta
arbete, som ju tar sikte på två väldiga områden. Det ena är läget i Mellanös-
tern efter ett avslutat krig, och det andra är FNs framtida roll, dvs. de erfa-
renheter vi får av den situation vi nu upplever och vilka slutsater vi drar när
det gäller önskemål om att förstärka och förbättra FNs roll, något som jag
tror att vi skulle kunna vara överens om.

Anf. 49 PÄR GRANSTEDT (c) replik:

Herr talman! Utrikesministern försökte avvärja mina propåer om ett mer
kraftfullt svenskt stöd till utvecklingen i Baltikum och i Central- och Öst-
europa genom att upprepa regeringskansliets beskyllningar att centerpar-
tiets budgetalternativ skulle vara underbalanserat. Dessa beskyllningar är
lika grundlösa den här gången som de har varit tidigare år när motsvarande
beskyllningar har kommit. Jag uppfattade i den tidigare debatten att inte hel-
ler statsministern var riktigt beredd att stå för dessa beskyllningar, så vi kan
kanske avföra det argumentet från debatten.

Det vi från centerpartiet bl.a. har efterlyst är att regeringen så snart som
möjligt skall återkomma med ett nytt treårsprogram för det svenska östbi-
ståndet. Arbetet med detta kan mycket väl påbörjas innan det nuvarande
programmet är avslutat. Framför allt skall detta program ligga på en väsent-
ligt högre ambitionsnivå än det nuvarande programmet. Det vore positivt
om vi kunde få några sådana utfästelser.

Jag vill gärna instämma i det som bl.a. Margaretha af Ugglas framhåller,
nämligen vikten av att vi fryser biståndet till Sovjetunionen, med undantag

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

för sådana insatser som är direkt riktade mot att stödja demokratiserings-
krafterna där. Detta är ett krav som också tidigare har framförts av center-
partiets partiordförande Olof Johansson. Jag anser att detta borde vara en
ganska självklar hållning i det nu rådande läget.

Det behövs naturligtvis också biståndsinsatser som en följd av den andra
kopflikt som vi har diskuterat. Vi måste nu ägna mycken tankemöda åt verk-
ligheten efter detta krig, som vi hoppas skall ta slut så snart som möjligt. Det
har framhållits av flera talare här i dag, och jag har själv betonat detta tidi-
gare. Behovet av inte minst humanitära insatser är mycket stort. Det vi re-
dan nu kan göra på det humanitära området skall vi naturligtvis göra, men
förmodligen kommer behoven också efter kriget att vara mycket stora.

Enligt uppgifter är det tyvärr så, att det svenska katastrofanslaget är ut-
tömt. Det krävs alltså omfördelningar. Det är då tråkigt att regeringen både
för innevarande budgetår och för nästkommande har gjort stora nedskär-
ningar i biståndet, vilket gör det svårare att klara av denna insats utan att det
går ut över andra länder och bistånd i tredje världen. Det är också här viktigt
med ett omtänkande och en mer generös hållning från regeringens sida, så
att Sverige kan göra ordentliga humanitära insater i Mellanöstern utan att
det behöver gå ut över andra u-länder, vilka också de mer än någonsin behö-
ver stöd.

Anf. 50 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Det fanns redan tidigare ett par frågor obesvarade, och ett
par nya kom till. Jag vill först vända mig till Bertil Måbrink. Det var inte min
avsikt att hoppa över hans fråga. Det jag menade med det jag sade i mitt
inledningsanförande var att det förekommit uttalanden från olika håll från
de länder som är med i FN-koalitionen, nämligen att deras uppdrag skulle
sträcka sig längre än att tvinga Irak att dra tillbaka sina trupper från Kuwait.
Det menar jag är att gå för långt. Den frågan måste FNs säkerhetsråd av-
göra. Det kan inte alliansen själv avgöra vid sidan av FN.

Det har förekommit uppgifter, som varken har bekräftats eller förnekats,
om bombning av kärnreaktorer osv. Om detta har skett strider det helt klart
mot FN-beslut. Vad som i övrigt har förekommit utgår jag ifrån att FNs sä-
kerhetsråd får detaljerade rapporter om och har möjlighet att reagera emot
om det finner anledning till detta.

Mitt svar på frågan om vapenhandeln vilar på principiell grund. Enligt vad
jag vet har inga vapen exporterats, men de principer jag redogjorde för gäl-
ler. Nu säger Bertil Måbrink själv att han hade föredragit ett beslut enligt
42 §, vilket hade gett FN en mer central roll, som ju är den roll som FN bör
ha i ett sådant här fall. Vi hade då varit tvingade och skyldiga enligt FN-
stadgan att både skicka vapen och trupp om FN så hade begärt.

Svaret på frågan om Sveriges förhållande till EG om det blir en militäralli-
ans var nog en del av det jag skrev illa på mitt papper, Per Gahrton, och det
var inte min avsikt att hoppa över den frågan. Svaret är, om vi tar det litet
teoretiskt, följande. Om man nu under den pågående regeringskonferensen
skulle fatta ett beslut - något som kräver consensus, dvs. enhällighet - att nu
bilda en militärallians, är det inte aktuellt med en svensk medlemskapsansö-
kan. Det socialdemokratiska partiet kommer i varje fall inte att ställa sig

bakom ett sådant beslut. Men detta är ett teoretiskt resonemang. Det finns
ingenting som tyder på att ett sådant beslut kommer att fattas. Jag kan t.o.m.
med stor säkerhet säga att ett sådant beslut inte kommer att fattas. Vi kan
lugnt avvakta debatten ytterligare ett tag.

Vi hoppas ju alla, liksom alla Europas länder, att det samarbete som nu
har inletts och som skall baseras på en demokratisk utveckling i varje land,
skall leda fram till en ny europeisk säkerhetsordning som förhoppningsvis
skall utesluta alla risker för krig i Europa. När vi väl kommer dit har vi i
denna nya säkerhetsordning fått den trygghet vi behöver för att veta att vi
kan stå utanför krig, om nu sådana skulle uppkomma någon annanstans.

Sedan till frågan om Röda korset. Jag träffade Rödakorskommitténs ord-
förande i Geneve i förrgår och hade då långa resonemang om Röda korsets
svårigheter att verka i Irak. Organisationen hade personal där, men de
kunde inte kommunicera per radio, och man fick skicka bud med budbärare
till gränserna för att överföra meddelanden. Svenska Röda korset har av alla
möjliga anledningar, som jag inte skall gå in på, haft svårigheter att komma
in i dessa länder. Eftersom det gällde att handla snabbt föredrog vi att gå den
väg vi här valt.

Jag menar att ett sjukhus alltid är i människornas tjänst oavsett varifrån
dessa människor än kommer. En helt annan sak är att vi inte är neutrala i
konflikten. Det kan vi ju inte vara när vi har ställt oss på FNs sida. Jag behö-
ver inte upprepa det.

Det är viktigt att vi tillsammans - i den här kammaren, i utrikesutskottet,
i utrikesnämnden och i andra sammanhang - får diskutera erfarenheterna av
det som nu förekommer. Per Gahrton har ju rätt. Vi måste försöka åstad-
komma att det kommer något positivt ur detta. Det är första gången FN age-
rar på det här sättet. FN borde ha agerat tidigare i många sammanhang med
sanktioner. Om sanktionerna inte hjälper och man kommer fram till det re-
sultatet måste man ta till militärt våld. Nu har man gjort det. Då måste man
efteråt ordentligt diskutera igenom vad man fortsättningsvis kan göra för att
sätta större kraft bakom de fredliga medel man kan ta till i en sådan konflikt
för att slippa ta till våldsmedel. Den debatten ser jag fram emot med stora
förväntningar.

Jag vet inte, Pär Granstedt, om jag uppfattade Margaretha af Ugglas på
Pär Granstedts litet väl radikala sätt. Pär Granstedt sade att vi nu skall frysa
biståndet till Sovjetunionen. Jag skulle vilja att ni två, om nu Margaretha af
Ugglas verkligen har denna uppfattning, satte er ner tillsammans och funde-
rade litet grand över det här. En fråga ni kunde fundera över är varför EGs
utrikesministrar, när det fanns förslag om att man skulle frysa biståndet till
Sovjetunionen, efter lång debatt kom fram till att det låg i frihetens och de-
mokratins intresse att detta bistånd fick fortsätta i oförminskad skala. Den
andra frågan som jag skulle vilja att ni tog en funderare på, om ni båda nu
har den här uppfattningen, är om vi nu sätter in åtgärder mot Sovjet och
drar bort det ringa stöd vi har gett, hur tror ni det kommer att påverka våra
möjligheter att hjälpa de baltiska republikerna som är vårt första intresse?
Sedan ni grubblat ordentligt på detta, jag tror inte det tar lång stund, förstår
ni att det inte är något särskilt klokt förslag att frysa hjälpen i det här läget.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Anf. 51 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Jag föreställer mig att detta avsnitt av debatten, som ju är en
del av utrikesdebatten, i främsta rummet skall handla om handelspolitiska
frågor i allmänhet och EG-EFTA-frågor i synnerhet. Då tillåter jag mig att
med stor förtrytelse notera att det för närvarande finns två socialdemokrater
i ^alen. Två är på väg att gå, och det beklagar jag, men det finns två kvar,
nämligen arbetsmarknadsministern, som väl kan en del om detta, och Hans
Göran Franck, som inte kan något, antar jag. Hans engagemang är ju stort
i andra frågor. Jag tycker att det är ganska typiskt, åskådliggörande och de-
monstrerande att regeringspartiet inte är här och deltar i debatten omkring
det som kanske är, det tycker i alla fall många, det största svenska politiska
beslutet under 1900-talet, detta att integreras med Europa. Det finns ingen
från regeringspartiet här som vill tala med mig om detta. Jag skall egentligen
uttrycka en stor tacksamhet mot de trogna medborgare som sitter på läkta-
ren. De gör i alla fall debatten meningsfull så till vida att detta ganska gene-
rande faktum, tack vare dem, kan föras ut till omvärlden.

Vi har i dag fått höra hur statsministern ville förklara innehållet i de två
alternativ som finns i politiken i Sverige, nämligen det han såg som socialism
och det han såg som liberalism.

Förlåt mig, Karl-Erik Svartberg, jag ser att han är kvar i kammaren. Ännu
en socialdemokrat.

Det fanns alltså två alternativ, nämligen socialism och liberalism. När nu
statsministern skulle beskriva de här alternativen hänvisade han till förhål-
landena vid socialismens utveckling, nämligen för 60, 70, 80, 90 år sedan.
Det är ett utomordentligt åskådliggörande exempel på hur statiskt socialde-
mokraterna ser på sin samtid. När han, och även utrikesutskottets ordfö-
rande Stig Alemyr, skulle beskriva hur det kom sig att socialdemokraterna
ville delta i det europeiska integrationsarbetet var det därför att det hade
skett förändringar i Europa. Det var alltså inte effekten av en egen politisk
vilja. Det var effekten av andras förhållanden och utveckling. Jag är ganska
stolt över att kunna peka på att moderata samlingspartiet under lång tid varit
det parti som drivit på i den här frågan. Vi har under en lång tid varit det
enda parti som har haft en integration med Västeuropa som en huvudpunkt
i vårt partipolitiska arbete.

Det är viktigt att man uppfattar handelspolitiken och dess olika uttrycks-
former som en väsentlig del av utrikespolitiken. Utrikespolitiken syftar ju på
relationer mellan människor, och den har en huvudmålsättning, nämligen att
skapa en rättvis värld som lever i fred.

När segrarmakterna såg att det andra världskriget skulle sluta med en se-
ger för de allierade planerade de för fredens tid och samlades i Bretton
Woods 1943. Då använde man de ekonomiska krafterna, den ekonomiska
integrationen och den internationella handeln som redskap och verktyg för
att åstadkomma en framtida värld i fred och en framtida rättvis värld.

Vi måste komma ihåg att den Europafråga som vi diskuterar är djupt och
nära relaterad till det som vi har talat om så många timmar här i denna dag,
nämligen behovet av fred på jorden och en rättvisa mellan folken vilken ska-
par fred. Det är handelspolitikens och den integrerade ekonomiska politi-
kens mål. Det är ädla och stora mål. Vi kan inte dra oss undan dem, för

då markerar vi att vi inte står bakom fredens sak. Därför är den europeiska
integrationspolitiken en oerhört central fråga i vår tid.

Det finns ett uttryck för den politik som jag talar om, handelspolitikens
centrala betydelse, nämligen de 100 nationernas ansträngning att inom ra-
men för GATT åstadkomma en verklig internationell handelsregim. Den an-
strängningen har gått i stå, som det heter, på grund av beklagliga motsätt-
ningar. Med detta lilla inlägg vill jag endast markera det utomordentligt poli-
tiskt angelägna i att alla de nationer som kan bidrar, att de bidrar med varje
möjlig resurs för att få i gång förhandlingar igen. Där kan Sverige bidra. Sve-
rige kan bidra rent allmänt genom att visa sitt starka stöd och hängivelse för
GATT och dess mål. Men Sverige kan även bidra genom att pröva sig fram
i den låsta jordbrukspolitiska frågan.

Moderata samlingspartiet har i årets jordbrukspolitiska motion anvisat en
möjlig väg, nämligen att söka åstadkomma en alleuropeisk jordbrukspolitisk
samling som skulle kunna utgöra en ny kraft i det för närvarande låsta
GATT-mönstret i denna fråga. Detta blockerar för närvarande framgången.

Europeisk integration är egentligen en del av denna stora handelspolitiska
vision som jag har talat om. Vid öppningskonferensen i Bryssel när Uru-
guayrundan skulle avslutas uttryckte EG-kommissionens president Jacques
Delors saken så att EG är barn av Bretton Woods. Det kan egentligen inte
sägas mer poetiskt. Det är samma tanke som nu bär européerna mot integra-
tion, mot fred och mot rättvisa. Det var här i Europa som två världskrig bör-
jade. Det är här i Europa vi äntligen skall finna vägen för att undvika fler
världskrig.

Den politiska integrationen är alltså mycket mer än skapandet av en mark-
nad. Den europeiska integrationen sträcker sig över hela det politiska fältet,
över allt umgänge människor emellan och framför allt över allt umgänge na-
tioner emellan. Efter det att jag nu i två dagar har haft tillfälle att diskutera
Östeuropas syn på möjligheterna att integreras i Europa, med Västeuropa,
vet jag att den vision som miljöpartiet talar om, det ”snuttifierade Europa”
som inte kan, som inte vill, som inte orkar bygga gemensamma system och
sammanhållning, utan som i enlighet med den nationella särartens utpräg-
lade tankar håller varje nation för sig, är något som Östeuropas lidande mas-
sor inte vill ha. För att deras ekonomi skall kunna utvecklas till rättvisa och
jämlikhet krävs för dem tillgång till marknader som kan säkra tillväxten i
deras ekonomi. Och det kan de bara få om de integreras med ett levande
Västeuropa.

Anf. 52 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Nic Grönvall gjorde en felsägning som gör att hela hans an-
förande blir mer eller mindre nonsens. Han sade att Stig Alemyr har sagt att
orsaken till socialdemokratins deltagande i europeiskt integrationsarbete är
den snabba utvecklingen i Östeuropa. Det sade jag visst inte! Vad jag talade
om var inte integrationsarbete, utan ansökan om medlemskap i EG.

Socialdemokratin har under hela sin historia varit oerhört starkt interna-
tionellt engagerad och har burits fram av tron på en internationell samver-
kan. Vi gick med i Europarådet praktiskt taget vid dess tillkomst, och vi har
under åratal arbetat för en europeisk integration på rättsväsendets område,

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

6 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

socialpolitikens område och på kulturpolitikens område. Vi har varit med i
EFTA i massor av år, och vi satt i förhandlingar om ett ekonomiskt samar-
betsavtal med Europa när vi sedermera fattade beslutet att ansöka om med-
lemskap i EG.

Man frågade varför medlemskapsansökan kom just då, och jag sade att
den blev möjliggjord därför att utvecklingen i Östeuropa gjorde att vi kunde
definiera vår neutralitetspolitik på ett annat sätt.

Varje påstående att socialdemokratin skulle ha varit emot en integrering
av Europas stater och folk är ett grymt groteskt påstående som saknar all
grund i verkligheten.

Anf. 53 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Stig Alemyrs ordval i detta inlägg är väl möjligen ett bra be-
vis på hur tunn is han står på. När det handlar om en västeuropeisk integra-
tion av den art som EG representerar har socialdemokratin i varje debatt,
med varje möjligt tillgängligt argument, sökt undvika att ta ståndpunkt.

När Jacques Delors den 17 januari 1989 höll sitt tal i Europaparlamentet
satte han en boll i rullning som inte socialdemokratin kunde hejda, men som
man tvingades följa. Oslodeklarationen var en förklaring om att den begrän-
sade samverkan som EES skulle komma att representera kunde accepteras.
Men trots att vi andra partier, framför allt moderata samlingspartiet, här i
riksdagen drev på om att vi i stället borde försöka omvandla denna öppning
till en medlemskapsansökan, höll socialdemokratin tillbaka.

Det var två omständigheter som ledde till viljeförändringen. Det var del-
vis behovet av att rädda nationen från kris. Ett krispaket blev den utlösande
faktorn. Och då gick det bra att hänvisa till att säkerhetssituationen i Europa
hade blivit så annorlunda att socialdemokratin orkade med att delta i det
storslagna byggandet av det nya Europa.

Anf. 54 STIG ALEMYR (s) replik:

Herr talman! Det grundläggande misstaget i Nic Grönvalls inlägg är att
han säger att integration är detsamma som medlemskap. Det är det inte. En
integration i Europa kan vara av många olika slag, och medlemskapet är ett
slag av integration, och det möjliggjordes på grund av den snabba utveck-
lingen i Östeuropa. Jag upprepar att socialdemokratin under hela sin historia
har varit engagerad i ett internationellt samarbete, både i Europa och i värl-
den i övrigt. Vi vet nämligen att Sverige inte klarar sig ensamt, och vi vet att
det är nödvändigt för oss - av solidaritetsskäl, av rent egoistiska skäl och för
vår egen utveckling - att vi så mycket som möjligt samverkar med närområ-
det och med hela världen.

Anf. 55 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Integration är djupare och verkningsfull - medlemskap är
formen. Genom att inte acceptera medlemskapet ville socialdemokraterna
ta ifrån Sverige möjligheten till den verkliga integrationen. Det räcker att se
vad vi i dag har lärt oss av det halva steg vi håller på att ta, nämligen EEA-
avtalet. Det är det bästa avtal vi för närvarande kan få, och vi skall därför
helt stödja det. Men det är ett avtal som lämnar stora brister i vad avser våra

möjligheter att i fortsättningen påverka vår framtid. Och där var socialde-
mokratin på väg att stanna. Hade inte krisen kommit och nödvändiggjort
denna sinnesförändring, hade förmodligen socialdemokratin fortfarande
suttit på bakhasorna.

Anf. 56 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Under de senaste veckorna har jag haft glädjande tillfällen
att tillsammans med EG-parlamentariker, regeringsföreträdare och riks-
dagsmän från både Väst- och Östeuropa samtala om Sverige och om det
Europa som nu är på väg att skapas.

Vad jag då, herr talman, först har kunnat notera - och det med stor
glädje - är den enstämmigt positiva syn som jag har mött beträffande Sveri-
ges nu deklarerade avsikt att söka fullt medlemskap i den europeiska gemen-
skapen. För att knyta an till den debatt som just ägde rum vill jag säga att
det naturligtvis endast är medlemskap som ger oss möjlighet att ta oss upp
ur den eka vi nu sitter i och som hänger efter det stora EG-skeppet och att
komma med bland dem som också är med och styr och ställer och ordnar
den utveckling framöver som är så viktig också för det svenska samhället.

Det är inte så att Sverige alltid och överallt omfattas med de allra varmaste
känslor. Det är inte en slutsats man bör dra av den positiva inställningen.
Visst finns det en respekt för svensk demokrati, för vårt näringsliv och för
vad vi har åstadkommit inom bl.a. den sociala sektorn. Men man möter
också uttalanden av innebörden att Sverige har hållit sig på sin kant, inte
varit med och ställt upp till försvar för gemensamma värden och värderingar
och haft alltför lätt att komma med pekpinnar till andra.

Men man är positiv till svenskt medlemskap - förutsatt att vi som land
också ställer upp på EGs deklarerade mål att utveckla gemenskapen till en
politisk och ekonomisk union. Ett land som inte vill verka för dessa mål,
utan i stället som EG-medlem skulle kunna tänkas agera som ett slags tro-
jansk häst, vill man inte ha med i EG.

Man undrar också varför regeringen dröjer med sin ansökan. Jag tror att
det är viktigt att Sveriges regering klargör sin inställning i denna fråga så
snart som möjligt.

Skulle det nu skapas osäkerhet om vår avsikt att så snart som möjligt bli
medlem av EG, kan reaktionen mot Sverige bli mycket negativ och med all
säkerhet också mycket långvarigt negativ.

Jag ser att Mona Sahlin är regeringens enda företrädare i den debatt som
nu förs här i kammaren. Jag vet inte om hon vill besvara min fråga, men jag
vill ändå ställa den till den som känner sig kallad att företräda Sveriges rege-
ring i en debatt i riksdagen, en av de debatter som uppfattas som de vikti-
gaste och där man förväntar sig att det skulle finnas någon företrädare för
regeringen närvarande, någon som också vill ta till ordet. Jag skulle önska att
någon ville klargöra regeringens beslutsamhet att på bas av riksdagsbeslutet i
december inlämna Sveriges medlemsansökan till EG samt klargöra sin syn
på den lämpliga tidpunkten för en sådan ansökan.

Herr talman! Gulfkrisen kastar långa skuggor också över de inom EG på-
gående förhandlingarna om ett fördjupat politiskt samarbete, en politisk
union. Det finns inom EG ett stort missnöje över att gemenskapen har varit

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

oförmögen att agera som en enhet, en verklig gemenskap, i denna konflikt.
Påtagligt är att Storbritannien har gått sin väg, mycket nära allierat med För-
enta Staterna, att Frankrike länge verkade för någon form av förhandlings-
lösning och att Tyskland - som alla vet - inte har någon egen militär medver-
kan i Gulfen utan framför sin författning som ett hinder och nöjer sig med
att bidra med ekonomiska medel.

Men den brist på samarbete som konflikten i Gulfen har avslöjat har inte -
i varje fall inte bland dem jag träffade - lett till slutsatsen att man bör om-
pröva ambitionerna att skapa förutsättningar för en fast utrikespolitisk sam-
verkan - alldeles tvärtom. Man har fått en ökad realism när det gäller svårig-
heterna att nå målet, men man har också en ökad insikt om behovet av sam-
verkan och en stärkt beslutsamhet när det gäller att genomföra en sådan.

Därför är det för Sverige litet mer än en fråga av rent semantisk betydelse
hur man på olika håll i Europa uppfattar begreppet ”neutralitet”. För oss i
Sverige har ordet ofta en positiv värdeladdning, det leder tanken till begrepp
som opartisk och fredssträvande. För många i Europa är ”neutral” mera lik-
tydigt med ord som likgiltig, oengagerad, ja rent av egoistisk.

Hävdar man då som svensk - vilket jag har gjort vid många av dessa sam-
tal - att svensk neutralitet aldrig har varit någon ideologisk neutralitet, inne-
bär det inte alltid att förståelsen för Sverige ökar. Svaret kan bli: ”Ni säger
att ni delar våra värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter, rättssam-
hället och den sociala marknadsekonomin. Men varför har ni då inte redan
tidigare velat ställa upp tillsammans med oss för att försvara och utveckla
förutsättningarna för dessa värderingar?”

Därför har vi, herr talman, ett betydande informationsarbete framför oss
när det gäller att klargöra Sveriges inställning också till ett fördjupat politiskt
och monetärt samarbete inom den europeiska gemenskapen.

Under medlemskapsförhandlingarna får vi säkert rika tillfällen till det.
Men skall det bli några förhandlingar av är det säkert att föredra att vår ansö-
kan formuleras på enklaste och klaraste möjliga sätt. Vad vi definitivt bör
undvika är att formulera oss på ett sådant sätt att grunderna för svensk utri-
kespolitik framstår som en förhandlingsfråga. Det skulle strida mot en
grundsten för svensk utrikespolitik, den att frågan om vad som är förenligt
med svensk neutralitetspolitik är något som vi avgör själva. Jag ställer gärna
den frågan till Mona Sahlin, eftersom hon företräder regeringen: Är detta
regeringens uppfattning?

Hade Anita Gradin varit närvarande, vilket jag trodde att hon skulle vara,
hade jag också velat höra om hon ser positivt på våra förutsättningar att delta
inte bara inom EES/EEA-ramen i den inre marknaden utan också inom alla
de områden runt omkring - jag tänker på sådant som utbildning, forskning,
miljö, den sociala dimensionen och inte minst det medborgarnas Europa
som för svenska ungdomar är så oerhört viktigt. Jag tror emellertid inte att
statsrådet Sahlin har någon kunskap alls som räcker till för att besvara den
typen av frågor. Därför, herr talman, avstår jag från att ställa min tredje och
sista fråga till regeringen. Men kanske kan fru Sahlin svara på de två första.

Anf. 57 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Jag vill bara mycket kort och koncist säga att jag tror att jag
besitter mycket kunskaper och stort intresse, men säkerligen inte lika

mycket kunskaper och lika stort intresse som herr Cars så välvilligt visat här
i talarstolen. Jag avstår från vidare diskussion, eftersom jag tycker att det är
trist om vi skall föra en debatt där det påstås att kunskaper och intresse inte
är tillräckligt stora på olika håll. Både som socialdemokrat och så som va-
rande förhållandevis ung - med därav möjligen följande bristande kunska-
per - hyser jag ett stort intresse för Europasamarbetet, för EG och för inte-
grationen, inte minst på det område som jag är ansvarig för, nämligen arbets-
marknaden.

Anf. 58 HADAR CARS (fp) replik:

Herr talman! Jag framförde två frågor till statsrådet som jag vore mycket
tacksam om hon ville besvara. Jag sade också mycket tydligt att det var just
dessa två frågor som jag vore mycket tacksam att få statsrådets svar på. Ef-
tersom hon nu har deklarerat att hon är både kunnig och starkt intresserad
av dessa frågor, utgår jag ifrån att hon också är villig och fullt beredd att
besvara dem. Den ena frågan var hur vi skulle formulera vår ansökan. Enligt
min uppfattning skall den vara så kort och koncis som möjligt. Jag är intres-
serad av att få höra om regeringen delar den uppfattningen. Min andra fråga
var när regeringen anser tidpunkten vara lämplig att inkomma med en sådan
ansökan.

Min tredje fråga sträcker sig över väldigt många olika ämnesområden när
det gäller EEA/EES-avtal. Jag begär inte att en fackminister skall kunna
svara på allt. Vad jag sade i det avseendet innebär inte någon bristande re-
spekt för statsrådet Sahlin, utan det uttryckte snarast en förståelse för att det
finns frågor som inte alla statsråd kan ingående och i detalj. Men är det så,
herr talman, att statsrådet Sahlin känner sig fullt kompetent att ge svar även
på den tredje frågan är jag så mycket tacksammare för att få höra hennes
synpunkter.

När det gäller de två första frågorna utgår jag från att hon redan är beredd
att ge mig ett klart och koncist svar.

Anf. 59 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Tydligt är att den här allmänpolitiska debatten nu övergått
till att bli monologernas afton. Det är ju svårt att föra en debatt när regering-
ens företrädare inte finns i kammaren och när inte ens socialdemokraterna i
de utskott vars frågor vi nu diskuterar är närvarande. Jag måste ställa frågan:
Har SIFO-siffrorna gjort att socialdemokraterna redan gett upp och tågat
ut? Eller är det andra motiv som är orsaken till att de inte är närvarande i
dag? Kanske vi i dagstidningarna måste sätta in en annons med texten: ”Var
finns socialdemokraterna? Hör av er till talmannen!” Detta socialdemokra-
ternas uppträdande i den här debatten i riksdagen är en skandal.

Herr talman! Visionen av ett Europa som präglas av demokrati och fredlig
samverkan har, trots händelserna i Baltikum, på kort tid blivit mer levande.
Den förändringens vind som svept fram över Europa har blivit en löftesrik
inledning på detta sekels sista decennium.

Årtionden av centralstyrning och diktatur i flera av de central- och öst-
europeiska länderna ersätts med demokrati och fria val. Bokslutet för en

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

hopplös planekonomi görs upp, och övergången till marknadsekonomi har
inletts.

Vägen till integration mellan Västeuropas rikare länder och Öst- och Cen-
traleuropa kommer förvisso att vara kantad med problem. Det belyses bl.a.
vid det seminarium som Hadar Cars och Nic Grönvall berörde och som EF-
TA-ländernas parlamentarikerkommitté genomförde i Geneve i måndags
och tisdags tillsammans med parlamentariker från Polen, Tjeckoslovakien,
Ungern och Jugoslavien samt företrädare för olika europeiska samarbetsor-
gan. Vid detta möte visades en mycket stark vilja att bygga broar mellan län-
derna i Europa. Det är viktigt att Sverige spelar en pådrivande roll i denna
alleuropeiska integrationsprocess.

Den närmaste tiden kommer att innebära stora händelser när det gäller
Sveriges Europasamarbete. Ett EEA-avtal förväntas bli färdigt före somma-
ren. Eventuellt kan också en ansökan om medlemskap i EG komma att in-
sändas under år 1991. Förhandlingarna med EG kommer sedan att prägla de
närmaste åren.

Det är av olika skäl viktigt att Sveriges politik ytterligare internationalise-
ras, oavsett om Sverige blir medlem i EG eller ej. Att lösa problem enbart
på nationell nivå har aldrig varit möjligt, och det blir inte heller möjligt i
framtiden. Vi måste vara beredda att genom aktivt engagemang i större in-
ternationella sammanhang verka för våra intressen, för vårt land och för det
som förenar oss med andra länder.

Vad kan då Sverige bidra med i den här processen?

Jag vill ge exempel på några frågor som vi i centern anser det vara angelä-
get att Sverige lyfter fram i det fortsatta arbetet i Europa.

Det europeiska samarbetet måste vara alleuropeiskt. Det måste syfta till
att göra också Centraleuropa och Östeuropa delaktiga i den politiska och
ekonomiska utvecklingen.

Vi måste visa öppenhet mot omvärlden. Europas stater måste gemensamt
arbeta för en värld som präglas av fri handel och ekonomiskt samarbete värl-
den över.

Solidariteten med tredje världen måste prioriteras. Därför behövs en bi-
stånds- och handelspolitik som präglas av strävan att skapa global ekono-
misk rättvisa.

Det europeiska samarbetet måste vidare präglas av demokratiska arbets-
former. Beslutsfattandet måste ligga så nära människorna som möjligt.

Hänsynen till miljön måste vara grundläggande för Europasamarbetet.
Här kan vi från svensk sida göra betydande insatser. Solidariska insatser
krävs för att Europas mest miljöförstörda regioner skall kunna utvecklas.
Europasamarbetets ekonomiska och sociala spelregler måste utformas så,
att de förebygger miljöskador.

Det ekonomiska samarbetet måste främja balans mellan olika regioner i
Europa.

Den sociala dimensionen måste ges hög prioritet. En gemensam arbets-
marknad måste präglas av goda arbetsvillkor och arbetsmiljöer. Full syssel-
sättning måste bli ett gemensamt mål.

Detta, herr talman, är några områden som vi i centern anser vara viktiga.

Det hade varit angeläget om vi i debatten i dag hade kunnat få veta vilka
ambitioner regeringen och socialdemokraterna har.

När vi nu i allt större utsträckning integreras med EG är det viktigt att vi
står väl rustade att möta framtidens krav och utmaningar. Vi måste bygga ett
aktivare och starkare Sverige. Då kan vi också bättre hävda oss i en ökad
konkurrens, men detta förutsätter en hel del åtgärder på hemmaplan.

För det första måste vi stärka näringslivets konkurrenskraft. Det är sär-
skilt angeläget att vi främjar de mindre företagen. Svensk entreprenörsanda
måste tas till vara. I likhet med många andra länder inom EG måste vi ta
fram program som utvecklar småföretag. I Tyskland finns ett särskilt pro-
gram med gynnsamma villkor, som främjar nyetablering av företag. Motsva-
rande åtgärder behöver vi här hemma i Sverige.

För det andra måste vi göra stora investeringar i infrastruktur. Vi måste
investera i bättre kommunikationer. Vägarna måste upprustas. Järnvägsnät-
et måste upprustas. På samma sätt som inom EG måste Sverige ha ett järn-
vägsnät som är anpassat för framtidens krav. Data- och telekommunikatio-
nerna måste utvecklas. Det behövs också ökade satsningar inom utbildning
och forskning.

Investeringar i infrastruktur skapar också arbete för entreprenörer, bygg-
firmor, tekniker och konsulter. Tjänstesektorn kan utvecklas och bli en ännu
bättre exportsektor för Sverige.

För det tredje måste vi öka resurserna till regionalpolitiken. Det är fel att
som regeringen gör minska anslagen till regionalpolitiken och näringslivsut-
veckling i en situation när vi behöver bygga ett starkare samhälle i Sverige
och när vi står inför en lågkonjunktur. Regional balans och livskraft i alla
delar av landet ger Sverige totalt sett en bättre styrka för att möta det nya
Europa, framtidens krav och den ökade konkurrensen.

Det är också viktigt att vi för en intensiv debatt om Europasamarbetet.
Ställningstagandena måste baseras på en kunnig och medveten folkopinion.
Därför föreslog också centern i samband med beslutet om EG i fjol att vi
skall genomföra en informationskampanj. Därför är det viktigt att folkrörel-
serna snabbt kan få ekonomiska resurser för rådgivning, information och
upplysning. Från centerns sida har vi redan tagit initiativ till en omfattande
upplysningskampanj om EG och dess betydelse, villkor och påverkan på
svensk politik.

Till sist, herr talman, några ord om GATT.

Jag hoppas att utgången av GATT-förhandlingarna blir positiv, även om
situationen för närvarande inte är särskilt ljus. Jag tycker att det är angeläget
att regeringen kommer till riksdagen och förklarar sig på några punkter, t.ex.
varför Sverige ensidigt skall vidta åtgärder t.ex. när det gäller jordbruksför-
handlingarna och jordbrukssektorn och ensidigt sänka gränsskyddet. Det
finns skäl att ställa den frågan till socialdemokraterna, och jag hoppas att de
vid tillfälle kan svara, när det råkar vara någon socialdemokrat närvarande
i kammaren.

Anf. 60 HADAR CARS (fp) replik:

Herr talman! Jag noterade med tillfredsställelse vad Per-Ola Eriksson
sade om vad som bör vara en gemensam strävan för att de nya demokrati-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

erna i Östeuropa skall knytas till den europeiska gemenskapen. Det är på så
sätt som förutsättningarna för ett verkligt fördjupat europeiskt samarbete
bäst skapas. Jag tror att Per-Ola Eriksson, liksom jag, noterade att represen-
tanter för de fyra nya demokratierna - Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och
Jugoslavien - som var närvarande vid det seminarium som Per-Ola Eriksson
refererade till framförde önskemål från sina resp, nationer om att bli full-
ständiga medlemmar i den europeiska gemenskapen.

I ett något längre perspektiv när utvecklingen, inte minst på det demokra-
tiska området, har förstärkts i Bulgarien och Rumänien, föreställer jag mig
att dessa länder kommer att vilja gå samma väg, liksom även för den delen de
baltiska staterna och kanske också andra delar av den nuvarande sovjetiska
unionen.

Om vi ser denna utveckling framför oss, Per-Ola Eriksson, utgår jag också
ifrån att det som stundtals har sagts ifrån centerpartiets sida om att man inte
får glömma bort att Europa är mycket mer än den europeiska gemenskapen
minskar i betydelse. Så mycket mer är det faktiskt inte. Det Europa jag ser
framför mig - det föreföll också vara Per-Ola Erikssons uppfattning - inne-
bär en europeisk gemenskap långsiktigt omfattande mycket stora delar och
i sista omgången kanske hela det nu existerande befintliga geografiska be-
greppet Europa. Om det är så, låt oss då komma överens om att vi förhåller
oss på det sättet och inte ser någon motsättning mellan viljan att skapa en
europeisk gemenskap med svensk medverkan och tanken att man då på nå-
got sätt skulle utmana någon annan del av Europa. Så förhåller det sig fak-
tiskt inte.

Anf. 61 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! I brist på debatt med socialdemokrater har debatten nu över-
gått till samtal om Europafrågor mellan företrädare för oppositionen. Det
kan vara nog så angeläget. Det är ändå den nuvarande oppositionen som
kommer att forma Europafrågan under resten av 90-talet - förhoppningsvis.

Jag tycker att det är trevligt att Hadar Cars med stigande engagemang för
Öst- och Centraleuropa samtidigt ansluter sig till den linje som centern har
haft under många år, nämligen att knyta samman så många länder som möj-
ligt i Europa för och inom en gemensam organisation för att skapa ett alleu-
ropeiskt samarbete.

De strävanden från dessa länder som vi mötte i måndags och tisdags kan
vi bara hälsa med tillfredsställelse. Jag tror dock att de har en ganska lång
väg att gå. Det är inte så lätt från början. Det är viktigt att vi hjälper dessa
länder i övergången från planekonomi till marknadsekonomi så att de också
blir starka att möta den ökade konkurrensen som ökad integration med
Västeuropa innebär. Jag tror att Sverige på den punkten kan bidra och
hjälpa de länderna ut på marknaden.

Anf. 62 HADAR CARS (fp) replik:

Herr talman! Per-Ola Eriksson uppfattade mig helt riktigt. Det är bl.a.
bristen på ansvar och socialdemokratisk medverkan i en debatt i en viktig
fråga som föranledde mig att vilja ha ett replikskifte med Per-Ola Eriksson.
Något bör faktiskt framkomma av en sådan här debatt.

Vi kan säkert ha olika uppfattningar när det gäller historieskrivningen om
var parterna har stått. Jag tror att det finns mycket att säga om det. Om vi
nu kan konstatera att vi samfällt anser att det är genom medlemskap i den
europeiska gemenskapen som Europa kan vidga, förstärka och fördjupa sitt
samarbete har vi kommit ett bra stycke närmare varandra.

Jag delar vidare Per-Ola Erikssons uppfattning om att det kan ta tid innan
de nya demokratierna i Östeuropa kan bli fullvärdiga medlemmar. Såväl de-
ras demokrati som deras marknadsekonomiska styrka behöver förstärkas in-
nan ett sådant steg kan tas. Min förhoppning är dock att det skall kunna ske,
kanske redan vid sekelskiftet, och att Sverige då sedan många år tillbaka som
medlem av EG skall ha hjälpt dem på vägen mot ett sådant medlemskap. Jag
hoppas att vi också är överens på den punkten.

Anf. 63 LARS NORBERG (mp):

Herr talman! Det har talats mycket här i kammaren om dagens problem.
Det gäller friheten i det sönderfallande Sovjetunionen, där vi inte bara behö-
ver identifiera oss med våra grannar i Baltikum utan också med andra folk
som söker sin frihet, såsom i Georgien, Armenien och på många håll i Sov-
jet. De längtar alla efter att få ta sina öden i egna händer.

Det gäller också folken i Mellanöstern, som än i dag lider av den draksådd
som forna tiders imperialister ansvarar för och som finns med i bakgrunden
till dagens lidande under FNs banér, med dess blandning av omsorg om folk-
rätten och renodlad maktkamp om energin och världsherraväldet.

Men dessa problem gör att vi i dag alltför lätt förtränger mänsklighetens
långsiktiga problem. Mänsklighetens problem är också Sveriges problem.
Det finns inget annat parti i detta land och det finns ingen annan världsvid
politisk rörelse som så klart och intensivt har talat om att världens problem
är allas problem, som miljöpartiet och den gröna rörelsen i alla länder. Där-
för är det okunnigt, oförskämt eller illvilligt att söka utmåla miljöpartister
som isolationister.

Vi har bara en jord - vi har ingen i reserv. Det är utgångspunkten för grön
politik. De gamla grå partierna från moderater till kommunister har uppträtt
och agerat som om vi hade en jord i reserv. Den röda planekonomin och den
blå storskaliga marknadsekonomin uppträder lika hänsynslöst mot den jord
som vi alla lever av. Lämnade åt sig själva kan de båda förgöra planeten Tel-
lus. Den röda planekonomin är lyckligtvis på avskrivning, men den blå
marknadsekonomin tycks nästan ha blivit religion i västerlandet. Om inte
västerlandet lyckas få den under demokratisk kontroll kommer den att för-
göra planeten Tellus i sin kortsiktiga jakt efter kortsiktig tillväxt och vinst.

Tiden tillåter inte att att jag utförligt går in på den moderna civilisationens
ödeläggelse av mänsklighetens grundläggande livsförutsättningar: luft, vat-
ten och jord. De som är intresserade kan t.ex. studera Worldswatch Institu-
tes årsböcker. Där framgår hur förstörelsen pågår i både det kommunistiska
Sovjet och det kapitalistiska USA och i både det marknadsekonomiska In-
dien och det planekonomiska Kina.

Västeuropa intar ingen hedersplats när det gäller miljön. Marknadseko-
nomin kan inte klara av dessa problem. Marknaden har skapat problemen,
och hoppet står till demokratin.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Ja, nu fick vi höra det igen, säger ni, den gröna ideologin är mot marknads-
hushållning. Det är den inte. Den gröna ekonomin är en marknadsekonomi
inom de ramar som de ekologiska systemen sätter upp. Det är skillnaden
mellan grön ekonomi och de grå partiernas ekonomiska politik.

Det är därför vi säger nej till EG som det ser ut i dag. Vi säger nej till
ohämmad frihet för ökad storskalighet, för transnationella företag och för
ökade transporter.

Detta är dock inte vårt enda skäl för att säga nej till EG. Vi säger också
nej till EG därför att vi inte tror på idén om superstaten. EGs målsättning är
en union där alla väsentliga beslut fattas av unionen. EG är på väg mot en
union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Om Sverige blir medlem
i EG kommer Sveriges riksdag att utsättas för en devalvering som vida över-
träffar 1982 års krondevalvering. Det är en 80-procentig devalvering. 80 %
av alla lagar och bestämmelser som reglerar vårt samhälle skall komma från
Bryssel.

Vi miljöpartister tror inte på detta. Vi konstaterar att EG i dag har ett
stort demokratiskt underskott. Vi tvivlar på att en superstat med 360 miljo-
ner människor och 15 språk verkligen över huvud taget kan bli en väl funge-
rande demokrati. Besluten kommer att fattas alltför långt från dem som är
berörda. Det är samma problem som gäller för medarbetare i de transnatio-
nella företagen. Storskaligheten är antidemokratisk. Den som inte förstår
detta förstår inte demokratins väsen. De många be.sluten måste fattas så nära
de berörda som möjligt om vi skall ha en fungerande demokrati.

Vi miljöpartister är samtidigt medvetna om att det på vissa områden krävs
internationella tvingande beslut. Luft- och vattenföroreningar respekterar
inga nationsgränser. Vapen och krigsmaskiner överskrider dess värre alla
gränser. Det är det de är till för. Det har vi handgripliga bevis på i dessa
dagar. Därför vill vi inom den gröna rörelsen ha en gemensam beslutsord-
ning för hela Europa. Vi kallar det för Regionernas Europa. I vår motion
om Europapolitiken pläderar vi för ett alleuropeiskt samarbete. Vi vill ha ett
samhälle som säger ja till människors frihet och samarbete i hela Europa.
EG är främst kapitalets och varornas frihet. Den friheten leder lätt till ekolo-
giska katastrofer.

Det hindrar dock inte att Sverige givetvis måste ha relationer till och sam-
arbete med EG. Vi har inte gett upp hoppet om EG. Vi vet ännu inte vad EG
kommer att utvecklas till. Jag anförde nyss de stora svårigheter man måste
övervinna om man skall försöka skapa en demokratisk union med 15 olika
länder, eller hur många det nu kan bli. Idealet måste vara att ha ett alleuro-
peiskt samarbete som inte utesluter någon. Vi behöver det samarbetet för att
lösa de övergripande problem som inte varje land kan klara på egen hand.
I övrigt kan de flesta problemen klaras genom frivilliga överenskommelser
mellan olika organisationer. Det gäller t.ex. vilken typ av stickkontakter vi
skall ha eller vad vi skall ha för standard på våra elektriska motorer.

Herr talman! Miljöpartiet vill ha en demokratisk kontroll över de starka,
i all synnerhet när de förstör den jord som vi är beroende av för vår överlev-
nad. Våra barn, barnbarn och alla kommande generationer är beroende av
den. Detta måste vara utgångspunkten för politiken. Miljöpartiet kräver so-
lidaritet.

Vi kräver solidaritet med djur och natur.

Vi kräver solidaritet med kommande generationer.

Vi kräver solidaritet med de fattiga folken.

Vi kräver solidaritet med svaga grupper i Sverige.

Detta innebär att vi kräver att vi alla i ödmjuk solidaritet värnar om vår
ömtåliga planet Tellus, jorden - vi har bara en jord, vi har ingen i reserv.

Anf. 64 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Det är inte oväsentligt att något utveckla den invändning
som kan göras mot det gröna partiets omvärldssyn.

Jag sade i mitt förra anförande i denna debatt att det gröna partiet repre-
senterar en snuttifierad världssyn, alltså en världssyn där olika problem löses
i olika sammanhang. Jag vill gärna peka på att detta inte motsvarar verklig-
heten. Vi lever i en alltmer integrerad värld, vare sig vi vill det eller inte.
Världens befolkning växer oerhört för varje dag som går. Det är nödvändigt
för världens människor att tillsammans se till att det råder fred på jorden, att
tillsammans se till att rättvisa råder mellan fattiga och rika.

Vi har funnit ett system för det som är överlägset alla andra, nämligen
marknadsekonomin; den befolkas av människorna, människorna styr med
sina val utvecklingen av den ekonomin, till skillnad från vad som är fallet i
kontrollekonomin, där politiker eller maktgrupper styr den ekonomiska ut-
vecklingen och därmed människans levnadsvillkor.

Den gröna ekonomin är en kontrollekonomi - det gröna partiets alla för-
slag går ut på att försöka styra den enskilda människans fria val. Det leder
aldrig till det mål som det gröna partiet säger sig eftersträva.

Miljöpartiet hävdar här att EG främst innebär varornas frihet. Det är inte
sant. EG är en storslagen plan för att integrera Europas folk, för att skapa
bättre miljö, större rättvisa, en bättre ekonomi, mer välfärd och trygghet och
framför allt för att skapa fred. EG är inte den kalla ekonomin - EG är Euro-
pas framtid.

Anf. 65 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Nic Grönvall anklagar miljöpartiet för att ha en snuttifierad
världssyn. Jag tror att vi har en minst lika intensiv uppfattning om världen
och dess tillstånd som moderata samlingspartiet och Nic Grönvall. Vi har i
vår Europamotion sagt att vi vill ha ett mångsidigt samarbete: vi vill ha sam-
arbete med länderna i Norden, och vi vill ha samarbete i den geografiska
region där vi lever, nämligen kring Östersjön. Vi behöver alltså samarbete,
på flera nivåer. Vi behöver vidare ha ett samarbete i Europa, och vi behöver
slutligen ha ett samarbete mellan industriländerna; OECD borde göras om
till något som värnade miljön i stället för att bara tala om hur man snabbast
möjligt skall exploatera miljön, vilket leder till just den katastrof som jag
tidigare nämnde.

Marknadsekonomin är tyvärr icke användbar. Den är kortsiktig, och den
är blind för vissa problem. Den behöver alltså modifieras och kontrolleras.
Samtidigt är det miljöpartiets uppfattning att vi inte kan ha en centralplane-
rad ekonomi. Men vi måste sätta upp gränser för marknadsekonomin, så att

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

den icke tar sig de friheter som den annars gör. Vi har en miljökatastrof på
gång i världen, och vi har haft en marknadsekonomi som har främjat denna
miljökatastrof. Även överbefolkningen i världen är ett resultat av västvärl-
dens s.k. utveckling. Det skulle ta lång tid att utveckla de problemen, men
de är värda att diskutera.

EG har, i varje fall i Sverige och även i den internationella debatten,
främst uppfattats som en varornas och kapitalets frihet. Vi vill gärna ha frihet
för människor och för idéer - det prioriterar vi - men den tycker vi skall
sträcka sig i första hand över hela jorden, i andra hand över Europa och i
tredje hand över de regioner jag nämnde: grannländerna runt Östersjön.
Där skall vi ha stor frihet. Vi vill ha frihet för låt säga balterna att besöka oss
på samma villkor som danskar och norrmän.

EG kanske gagnar freden - det är möjligt; det hoppas vi - men vi behöver
ha fred i hela Europa, och därför behöver vi utveckla ett regionernas
Europa.

Anf. 66 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Det skall bli en kort replik.

Jag vill säga till kammaren att de överläggningar som förekommit i Ge-
neve under de två gångna dagarna fördes på önskemål av alla Europas natio-
ner utom Sovjetunionen, Bulgarien och Rumänien. De överläggningarna
fördes under temat Europa i förändring - från samarbete till integration. Det
gröna partiet har ännu inte kommit längre än till samarbetstanken, medan
Europa är på väg in i integrationen!

Anf. 67 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Som litet parti hade vi inte tillfälle att delta i de diskussio-
nerna, vilket vi annars gärna skulle ha gjort. Vi tror att det har varit värde-
fullt att parlamentariker från östra och västra Europa på detta vis har disku-
terat vår gemensamma framtid i Europa. Det tror jag främjar just de tankar
som vi har fört fram när det gäller ett regionernas Europa och ett alleuro-
peiskt samarbete, som då i första hand skall gälla de problem som det verkli-
gen är av nöden att lösa internationellt men inte alla de problem som län-
derna själva kan lösa på egen hand. Det samarbetet är icke lämpligt för de-
mokrati.

Jag tror inte heller att idén att överlämna 80 % av alla tunga beslut till ett
gemensamt europeiskt parlament är gångbar på sikt. Jag tror att den integra-
tion som Nic Grönvall därvidlag talar om är antidemokratisk.

Jag tror inte heller att folken i Östeuropa när de lämnar en hårt styrd eko-
nomi och politik i en union genast vill hoppa in i en annan union och över-
lämna 80 % av beslutskapaciteten till ett alleuropeiskt parlament, som ligger
längst bort vid Atlanten. Jag tror alltså att folken vill ha ett rimligt mått av
självbestämmande och överlämna sådana frågor som kräver gemensamma
beslut, gränsöverskridande frågor, till en gränsöverskridande organisation,
gärna med överstatlig befogenhet.

Anf. 68 BERTIL PERSSON (m):

Herr talman! Det faktum att Lars Norberg tror att Bryssel ligger vid At-
lanten skapar en viss pessimism när det gäller hans kunnande om Europa.
Strasbourg ligger inte heller vid Atlanten.

Vi har nu kommit till den punkt i det här avsnittet där en regeringsföreträ-
dare skulle ha trätt in i debatten. Så är inte fallet. Det blir således min uppgift
att konstatera att Sverige äntligen på allvar är på väg in i den europeiska
integrationen, på väg in i EG.

EG är en organisation med en stark inbyggd dynamik. EG är hela tiden
under utveckling, och vår ansökan till EG och ett bifall till denna kommer
att innebära förändringar på många områden - det kommer att skapa en ny
europeisk samhörighet.

I det kommande Europa kommer nationalstaterna att förlora i betydelse
till regionernas fördel, och det är bra. Nya K-regioner uppstår tvärs över na-
tionsgränserna, baserade till en del på geografisk närhet, till en del på ge-
mensamma intressen av många olika slag.

Redan nu ser vi nya former av samverkan, inte bara i Benelux utan också
mellan London-Oxford-Cambridge och Parisområdet, mellan Barcelona,
Rivieran och Milano, mellan Bayern och Schweiz. Fler sådana regioner
växer fram.

En sådan samverkan är starkt stimulerande för tillväxten och skapar där-
för också möjligheter till ökade miljöinsatser. Det är tre faktorer som utgör
förutsättningarna för den här typen av starka regioner, nämligen

-tillgången till bra universitet för forskning och utbildning,

-bra kommunikationer, särskilt flygkommunikationer, och

-bra levnadsbetingelser, alltså ett bra kulturliv, bra bostäder, bra skolor
och bra fritidsutbud.

Det finns inget starkt regionalt samarbete i norra Europa, utan det är i
Mellaneuropa som tillväxten sker. Vi behöver komma med i detta samar-
bete.

Att det inte har uppstått en stark K-region över gränserna i norra Europa
är delvis ett kommunikationsproblem där broarna över Öresund och Femer
Baelt är nyckelfrågor liksom utveckling av färgleder och flygförbindelser.

Det finns emellertid ytterligare en faktor som har diskuterats betydligt
mindre, nämligen de organisatoriska problemen. Ute i Europa har man
starka kommunala och regionala organ med demokratisk uppbyggnad. Det
senare har vi inte i Sverige.

När vi hemma i Skåne har arbetat på att bygga upp samverkan med dels
Mecklenburg/Hamberg i Nordtyskland, dels Toscana i Italien har det genast
uppstått problem. Det är problem som egentligen också Mona Sahlin skulle
fundera över. Vem skall dessa europeiska regioners ledningar förhandla med
i Skåne? Skall de förhandla med de två landshövdingarna, med de tjugofyra
kommunerna, med två landsting och en landstingsfri stad, med de fem kom-
munalförbunden eller med de två kommunförbundsavdelningarna? De blir,
som vi säger i Skåne 0r i hoved. Det finns ingen beslutskompetent förhand-
lingspartner på regional nivå i Sverige, och det är faktiskt ett bekymmer.
Sverige skulle behöva en ny regionstruktur. Själv skulle jag kunna tänka mig

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Skåneland, östra och västra Götaland, östra och västra Svealand samt södra
och norra Norrland. Dessa regioner är lagom stora som universitetsregioner,
sjukvårdsregioner och trafikregioner. De är lagom stora och dessutom natur-
liga regioner. Men de finns inte, och det skapar problem alldeles särskilt i
Skåne- och Göteborgsområdena.

Med en annan regional struktur skulle vi få de naturliga förutsättningarna
för att bedriva ett regionalt samarbete på vettiga villkor med regionerna ute
i Europa. Nästa sekel är inte nationalstaternas utan regionernas. Allt talar
för det om man ser till EGs utveckling.

Vi skall veta att det regionala samarbetet ute i Europa inte främst bygger
på kommunal ceremoniel utan på naturliga näringslivskopplingar. De be-
tingas ofta av samarbetsbehov på grund av geografisk eller kommunikations-
mässig närhet men också ofta på att man har en likartad näringslivsstruktur
eller liknande problem att lösa. Man kan se att vinster uppstår med detta
samarbete. Det är alltså näringslivet som skall samarbeta, men det fordras
även någon form av samhällelig struktur liksom ett samarbete mellan univer-
sitet för forskning och utbildning.

Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för detta, både organisa-
toriska och infrastrukturella. Här har vi en viktig uppgift inför EG-inträdet.
En stark regional samverkan inom EGs ram är ett viktigt inslag i den euro-
peiska integrationen.

Anf. 69 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Jag medger att jag uttryckte mig slarvigt. Efter att ha kon-
trollerat på min karta kan jag konstatera att Bryssel ligger ungefär sex mil
från Nordsjön, som ibland räknas som en del av Atlanten, ungefär som Eng-
elska kanalen och Biscaya gör. Det är nästan vid kanten av den blå Atlanten,
borde jag kanske ha sagt. Ur de centraleuropeiska folkens synpunkt ligger
faktiskt Bryssel i en utkant av Europa där centrum finns någonstans mellan
Kiew och Warszawa.

Jag håller med Bertil Persson om att det regionala samarbetet behöver ut-
vecklas. Det har jag sagt i mitt tidigare anförande och även i repliker. Det är
inte särskilt viktigt om det gäller delar av Europa som tillhör EG eller inte,
utan det rör sig om naturliga samhörigheter som är helt oberoende av EG.

Jag håller också med Bertil Persson om att vi i Sverige behöver bättre re-
gionala organ. Miljöpartiet har väckt flera motioner om att utveckla den re-
gionala demokratin. Moderaterna vill som bekant avskaffa landstingen. Vi
anser att det behövs regionala parlament med betydligt större makt. De skall
ta över centralmaktens institutioner, dvs. landshövdingar och länsstyrelser,
till förmån för en länshövding med en demokratiskt vald länsstyrelse. Dess-
utom håller jag med Bertil Persson om att vi behöver göra om hela den Axel
Oxenstiernska indelningen i län till någonting annat. De gamla stiften utgör
faktiskt en betydligt bättre regional indelning än vad länen gör i dag. Det är
mycket möjligt att det också finns andra indelningsidéer som behöver prö-
vas.

Anf. 70 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag delar Bertil Perssons uppfattning att det i det framtida
Europa kommer att växa fram ett betydande regionalt samarbete över riks-

gränserna. Men jag reagerar när han säger att det inte finns något regionalt
samarbete i Norden. Det kanske inte finns mycket av regionalt samarbete i
den del av landet som Bertil Persson kommer från. Men vi i de norra delarna
av landet har redan ett intensivt samarbete över gränserna, och det rör hälso-
och sjukvård, renhållning, avlopps- och VA-anläggningar, näringslivet osv.
Om Bertil Persson får tid kan jag gärna guida honom i de nordliga delarna
av landet. Då får han i midnattssolens ljus se hur människor samarbetar över
riksgränserna.

Anf. 71 BERTIL PERSSON (m) replik:

Herr talman! Några större tillväxtskapande resultat av det samarbete som
sker över riksgränsen i Norrland har inte jag upptäckt. Jag tror att det är
svårt att se det även med hjälp av lupp. Däremot har det varit ett framgångs-
rikt internt samarbete i Norrland när det gällt att få statligt stöd. Det har
man varit skicklig på och får mitt erkännande för.

Det gläder mig att Lars Norberg nu har öppnat geografiboken och sett
efter var Bryssel ligger. Det är liksom en grundförutsättning för att kunna
föra en vettig EG-debatt.

Lars Norberg talar om sina länsparlament, och det är just sådana jag anser
vara en olycka. Uppdelningen i smålän har en gammal historisk tradition.
Men det är ingen naturlig indelning svarande mot näringslivsmönster, kom-
munikationsmönster eller annat. Jag nämnde Skåne- och Göteborgsregio-
nerna som exempel på det. Jag är inte för länsparlament och vill inte perma-
nenta länsgränserna. I stället vill jag ha en subsidialitetsprincip. Jag tror att
regionerna måste vara väsentligt större för att det skall bli en vettig nivå mel-
lan stat och kommun. De måste också vara vettiga förhandlingsparter gent-
emot regionerna ute i Europa.

Anf. 72 LARS NORBERG (mp) replik:

Herr talman! Låt oss inte ytterligare diskutera Bryssels placering på kar-
tan. Jag vet mycket väl var staden ligger, men råkade uttrycka mig slarvigt
när jag sade att den låg nära Atlanten. Jag hoppas att Bertil Persson kan
överse med det misstaget, eftersom han själv så väl vet var Bryssel ligger.

Vad så gäller frågan om länsparlament handlar det om principer och att vi
skall ha en demokratisk uppbyggnad av den regionala representationen och
styrningen. Den andra frågan gäller länsindelningen.

Jag berörde alltså frågan hur vi tycker att styrningen skall gå till och hur
funktionen skall se ut. Det skall finnas ett länsparlament. Det skall finnas en
styrelse, ett regionparlament - jag skall kanske uttrycka mig så för att inte
blanda ihop det med nuvarande länsindelning - med en regionstyrelse och
en regionhövding, om vi skall kalla det så. Jag medgav i tidigare inlägg att
den nuvarande indelningen är gammalmodig, och den är inte särskilt funk-
tionell. Många län är alldeles för små.

Jag kastade fram också en fundering att vi har 13 stift och 24 län. Vi halve-
rar direkt, om vi följer den indelningen. Men jag har inte låst mig, och miljö-
partiet har inte låst sig på denna punkt. Vi är dock medvetna om att en
minskning av antalet regioner förmodligen är lämplig och riktig.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

Anf. 73 BERTIL PERSSON (m) replik:

Herr talman! Det som skiljer oss åt är att vi ser på funktionen: Hur skall vi
få regioner som fungerar på ett bra sätt i EG? Det skall vara ett demokratiskt
inslag, det slår vi vakt om. Men hur vi skall lösa detta med hövdingar och
byråkrater, biskopar osv. tycker jag är sekundärt. Det väsentliga är att vi får
en väl fungerande enhet enligt subsidialitetsprincipen.

Andre vice talmannen anmälde att Lars Norberg anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 74 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Iraks angreppskrig är ett brott mot freden. Alla sådana folk-
rättsbrott måste med skärpa beivras.

Jag har med egna ögon under besök i Irak kunnat iaktta brutaliteten och
omfattningen av förtrycket i den irakiska diktaturen. Men det var svårt att
tränga igenom med min och andras starka kritik och fördömande av Sad-
dam-diktaturen, då USA, Frankrike och Sovjet försedde den nu så förhat-
liga regimen med jättelika militärleveranser. Det irakiska folket liksom
andra folk i Mellanöstern som lever under despotiska och diktatoriska regi-
mer måste få demokrati och mänskliga rättigheter. Men detta kan inte upp-
nås genom ett storkrig. Mänskliga rättigheter främjas bäst av fred och av-
spänning, inte av krig och konfrontation. I krigets spår krossas den irakiska
oppositionen, som har behövt och behöver stöd.

All aggression och ockupation som förekommer i Mellanöstern måste
upphöra och nationellt självbestämmande garanteras alla länder och folk,
även de palestinska och kurdiska folken.

FN-stadgan medger bara bruk av våld i två fall, nämligen individuellt eller
kollektivt självförsvar enligt artikel 51 och efter beslut av säkerhetsrådet en-
ligt artikel 42. Artikel 51 avser ett lands eller flera länders ställningstagande,
som skall rapporteras till FNs säkerhetsråd.

Någon uppmaning om militärt stöd från FNs säkerhetsråd finns inte i reso-
lution 678 och kan inte heller uttolkas i resolutionstexten. Däremot uppma-
nas medlemsstaterna att ge lämpligt stöd, ”appropriate support”. Ordet ”ap-
propriate” innebär endast en förpliktelse att överväga hur resolutionens
syfte skall uppnås, som är att Irak skall lämna Kuwait.

Beslut om militära åtgärder av FN kan enligt FN-stadgan enbart fattas en-
ligt artikel 42 och enligt procedurreglerna i artiklarna 43-47. Detta har inte
skett.

De medlemsstater som av FNs säkerhetsråd fått fullmakt att använda mili-
tärt våld har inte träffat truppavtal med säkerhetsrådet, artikel 43. Den funk-
tion som anges för FNs militära stabsutskott har inte iakttagits, artiklarna
45-47.

Säkerhetsrådets metod att delegera rätten till bruk av militärt våld står
inte heller i överensstämmelse med stadgans artikel 24. Det är inte förenligt
med FN-stadgans anda och bokstav att i detta speciella fall göra en innova-
tion eller praxisändring av stadgan, vilket påståtts vara grunden för säker-
hetsrådets resolution 678. En rad skäl talar däremot. Då FN som organisa-
tion genomgår betydande förändringar i vitaliserande och förstärkande rikt-

ning för att säkra fred och säkerhet, bör givetvis inte FN göra en innovation
eller praxisrevidering av stadgan som leder till eller riskerar medföra ett
storkrig som sätter världsfreden i fara.

I sådana situationer bör FN-stadgan i stället följas strikt. Förändringar och
innovationer var och är under föreliggande omständigheter i hög grad
olämpliga.

Olämpligheten blir än större då resolutionen inte innehåller några in-
skränkningar då det gäller de befullmäktigade staternas militära agerande
vare sig i tid eller i rum. När de vid Persiska viken krigsagerande staterna
begär hjälp eller stöd bör detta mot den beskrivna bakgrunden behandlas
avvisande, och om så inte sker bör i varje fall största återhållsamhet iakttas.

Klart är emellertid att varje begäran om hjälp eller stöd eller annan insats
inte är folkrättsligt tvingande.

Den skyldighet som eljest föreligger, att behandla förfrågningar eller
framställningar från FN i positiv anda, gäller inte enligt min mening i detta
speciella fall. Sverige bör handla på sådant sätt som bäst gynnar fred och
säkerhet, rättvisa och stabilitet i regionen.

Enligt gällande riktlinjer för krigsmaterielexport bör tillstånd inte beviljas
för export till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat. FNs
säkerhetsråd har inte uttryckligen begärt att Sverige eller något annat land
skall leverera krigsmateriel till de krigförande länderna. Även om så skulle
vara fallet föreligger inte en folkrättsligt tvingande förpliktelse att uppfylla
en sådan begäran.

I går bildade vi en aktionsgrupp för fred i Mellanöstern. I den ingår riks-
dagsledmöter från fem olika partier. Ledande företrädare för de stora freds-
organisationerna finns med i personlig kapacitet, bl.a. Sveriges fredsråd och
Svenska FN-förbundet.

Vi vänder oss till FNs säkerhetsråd och alla medlemsländer, givetvis inkl,
de krigförande parterna, med uppmaningen:

- Stoppa kriget nu.

- Proklamera genast eld upphör.

- Fortsätt den avbrutna dialogen och förhandla om en fredlig lösning.

- Sammankalla en internationell Mellanösternkonferens för fred, folkens
självbestämmanderätt och upphävande av all ockupation.

Vi vänder oss till de krigförande parterna med uppmaningen:

- Irak måste lämna Kuwait.

- USA och dess allierade måste lämna arabiskt terrotorium; endast FNs
fredsbevarande styrkor skall säkra vapenvilan och freden i regionen.

Vi vänder oss till svenska regeringen med uppmaningen:

- Håll fast vid det viktiga beslutet att inte sända militära styrkor till kriget
och verka aktivt för omedelbart eld upphör.

- Förklara att Sverige är berett att stå som värd för en internationell Mellan-
östernkonferens.

- Ta initiativet till en internationell plan för omfattande bistånd till alla län-
der i Mellanöstern som drabbats av krigets gissel.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

7 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

- Verka aktivt för att stärka förtroendet för FN som internationellt organ
för fred och säkerhet.

- Ingen vapenexport till de krigförande länderna.

- Öka de humanitära insatserna till krigets offer i alla krigsdrabbade länder.

Vi som bildat Aktionsgruppen för fred i Mellanöstern vädjar till alla en-
skilda och organisationer att stödja detta upprop och agera för att med alla
fredliga medel som står till buds verka för en varaktig fred i Mellanöstern.

I detta anförande instämde Margareta Persson (s), Margareta Winberg (s)
och Lars Norberg (rnp).

Anf. 75 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Jag vill gärna först göra alldeles klart det utomordentligt an-
gelägna i Hans Göran Francks ärende. Det finns inga krafter som skall spa-
ras för att åstadkomma fred i detta avskyvärda krig. Men jag uppfattar den
deklaration som den nybildade aktionsgruppen avser att gå fram med och
som den avser att kämpa för som en deklaration som inte är korrekt och
därför är vilseledande. Jag skall vara precis. I den uppmaning som riktas till
FNs säkerhetsråd säger man: ”Fortsätt den avbrutna dialogen och förhandla
om en fredlig lösning.” Den dialog som man påstår vara avbruten var en dia-
log som bestod i att Iraks diktator lät FNs generalsekreterare vänta i fyra
timmar för att djupt genera honom innan han bryskt avvisades i sin fredsan-
strängning. Man får inte beskriva ett angeläget skeende på detta sätt. Det är
ett av skälen till att jag inte kan tillträda denna deklaration.

Anf. 76 HADAR CARS (fp) replik:

Herr talman! Alla önskar vi fred i Mellersta Östern, men en fred utan vill-
kor och utan att också Kuwait får sin självständighet kan inte jag - och jag
tror inte heller någon annan i mitt parti - ställa upp på. Detta upprop för
fred behandlar inte den frågan, vilket jag tycker är allvarligt. När det står att
kriget skall stoppas nu, är det ett ovillkorligt krav som ställs i resolutionen.
Jag undrar om de som har skrivit under resolutionen tycker att det hade varit
riktigt att samma krav hade ställts 1943 - stoppa kriget nu - då Tyskland härs-
kade över Frankrike, Norge, Danmark och stora delar av Östeuropa. Hade
det varit rätt ögonblick att säga: Stoppa kriget nu och övergå till förhand-
lingar? Jag tror att man måste se till att de grundläggande målen nås före
eller i varje fall vara en förutsättning för fredssamtal.

Man kan möjligen säga att det är att göra sig löjlig över en felskrivning i
denna resolution. Men jag tycker att det på något sätt är talande att där står
uttryckligen: ”USA och dess allierade måste lämna arabiskt territorium.” Är
inte de som har skrivit under resolutionen medvetna om att bland de allie-
rade ingår Saudiarabien, Egypten och Syrien. Begär ni att alla saudiaraber,
egyptier och syrier skall lämna arabiskt territorium - för att inte tala om alla
kuwaiter? Det är en sådan brist på förståelse för vad det här verkligen hand-
lar om att det är generande att denna resolution har lästs upp i den svenska
riksdagen.

Anf. 77 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Jag uppfattar Nic Grönvalls inlägg så att han tyckte att detta
upprop var angeläget. Men han hade den invändningen att sättet på vilket
FNs generalsekreterare hade bemötts, när denne besökte Bagdad inte var
korrekt utan nedvärderande för generalsekreteraren och för FN. Jag kan
dela den uppfattning som Nic Grönvall ger uttryck för. Jag tycker inte att
FNs generalsekreterare blev behandlad med den aktning som hade varit på
sin plats.

Men när man har sagt detta bör man också beklaga att FNs generalsekre-
terare reser till Bagdad först i elfte timmen. Han borde ha gjort det på ett
tidigare stadium. Han borde ha tagit mer tid på sig för att diskutera och fram-
föra sitt ärende i Bagdad. Jag har själv varit i Irak och har själv varit med om
att både framföra kritik och göra annat, vilket jag talade om i mitt första
inlägg. En sak har jag i alla fall lärt mig: man får faktiskt inte ha bråttom om
man skall kunna framföra sitt budskap, framför allt om man skall ha en chans
att få gehör.

Dess bättre är inställningen till en lösning av konflikten mer positiv än som
kommer till uttryck i Hadar Cars uttalande, som ju andas en viss grad av
hätskhet i stället för en syn som kan leda till ett slut på kriget. Jag vill särskilt
poängtera att Sovjets och USAs utrikesministrar gjorde ett gemensamt utta-
lande, som jag tyckte gick i positiv riktning. Det innebar en viss försiktig
öppning till att få till stånd just ett eld upphör, som också vi är ute efter.

När det till slut gäller frågan om Kuwaits självständighet framgick det all-
deles klart av mitt anförande att det inte finns någonting alls att pruta på i
det avseendet. Ett stopp på kriget skall följa en viss procedur, som det är
angeläget att man iakttar.

Anf. 78 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Herr talman! Efter Hans Göran Francks senaste inlägg har jag det önske-
målet att uttrycka att de som vill stå bakom denna skrivelse i varje fall i ärlig-
hetens och korrekthetens namn lyfter ut den av mig kritiserade meningen
och ensidigt till Irak riktar en mening av följande lydelse: Fortsätt den av er
avbrutna dialogen och uppta förhandlingar om en fredlig lösning. Rikta den
förklaringen till Irak och inte till FN!

Anf. 79 HADAR CARS (fp) replik:

Herr talman! Ett slut på kriget tror jag att det inte finns någon enda riks-
dagsman i denna sal som inte vill ha. Men jag tror också att den stora majori-
teten av riksdagsmän säger att en förutsättning härför är ett slut på ockupa-
tionen av Kuwait. Det Hans Göran Franck och de som har skrivit under
denna resolution underlåter är att sätta detta såsom ett krav. Därigenom svi-
ker man FNs fredsansträngningar. Man ger dessutom ett stöd åt alla framtida
diktatorer. De vet ju att det alltid finns opinioner som i efterhand accepterar
allt sattyg som dessa diktatorer kan hitta på.

Om kravet på araberna att lämna arabiskt territorium hade Hans Göran
Franck ingenting att säga. Det finns kanske inte heller mycket att tillägga
utöver vad jag redan har sagt.

Jag blev däremot något upprörd när Hans Göran Franck i sitt inlägg ger

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

100

ett intryck av att detta krig hade kunnat undvikas om FNs generalsekreterare
hade agerat litet kraftfullare, hade åkt till Bagdad litet tidigare och kanske
också hade gjort andra saker. När Hans Göran Franck gör FNs generalsekre-
terare indirekt om inte direkt medansvarig för kriget har Hans Göran Franck
gått alldeles för långt.

Herr talman! Slutligen noterade jag att Mona Sahlin befann sig inne i salen
när Hans Göran Franck var uppe och talade. Men lika litet som i den debatt
om Sverige och den europeiska gemenskapen som nyss ägde rum här i kam-
maren hade statsrådet Sahlin någonting att anföra. I den förra debatten gick
hon i alla fall upp och sade att hon var mycket intresserad och mycket kun-
nig. Men hon nöjde sig med det och hade ingenting i sak att tillföra debatten.
1 detta fall har hon tillfört debatten sin frånvaro. Det är talande att man över-
låter åt oppositionens företrädare att bemöta de värsta tokerierna från soci-
aldemokratiskt håll.

Anf. 80 HANS GÖRAN FRANCK (s) replik:

Herr talman! Det är verkligen inte fråga om några tokerier. Jag tycker att
Hadar Cars har all anledning att ta det litet lugnare i den här frågan, som ju
är så pass allvarlig.

På två punkter vill jag faktiskt ge mina meddebattörer rätt: Det skall vara
en justering. När det gäller det aktuella uppropet kunde man naturligtvis ha
haft något längre tid på sig för att justera alla detaljer. Det är självklart att
det skall stå "de västallierade”, inte ”de arabiska länderna”. Naturligtvis be-
hövs det en rättelse här. Det har alltså blivit ett fel, oavsiktligt. Tanken var
ju att det rörde sig om de västallierade.

Vidare är det riktigt, som Nic Grönvall sade, att dialogen avbröts till följd
av det sätt på vilket den fördes dels i Geneve, dels i Bagdad. När det gäller
Genévedialogen får man väl säga att det var ömsesidigt. När det däremot
gäller Bagdaddialogen var Saddam Husseins uppträdande mycket olyckligt
med tanke på en vidare dialog den gången.

Jag skall kanske tillägga att Perez de Cuellar - det har aldrig sagts, utan
det rör sig om ett ganska demagogiskt uttalande av Hadar Cars - självfallet
inte är medansvarig genom det som hände under besöket i Bagdad. Att
hävda någonting annat är att göra en illvillig tolkning av vad som har sagts
här i talarstolen.

Kvar står i varje fall nu det faktum att eftertankens kranka blekhet kom-
mer fram i olika länder. Dess bättre kommer även en mera realistisk syn till
uttryck bland stormakterna, och alltså också bland de ledande i USA och
Sovjetunionen. Chansen att genom att skapa en stark opinion åstadkomma
de här viktiga förändringarna är större än vi kanske tror. Freden måste fak-
tiskt få en chans. Kriget har ju redan fått så tragiska och förödande verk-
ningar att det nu av allt att döma finns en möjlighet att pröva på nytt.

Andre vice talmannen anmälde att Hadar Cars anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 81 JAN JENNEHAG (v):

Herr talman! I början av 1990 tycktes världen gå mot nedrustning, avspän-
ning och fred. De dramatiska förändringarna i Östeuropa och den fortsatta

utvecklingen i Sovjetunionen kom att innebära en ny politisk situation. Ned-
rustningspolitiken kröntes med framgång. Den resulterade i det kalla krigets
slut och fick sin formella bekräftelse på ESK-konferensen i Paris i november
1990.

Den positiva utvecklingen hade dock brutits dessförinnan genom Iraks
grova brott mot folkrätten. Frågan om invasionen i Kuwait liksom frågan om
FNs och USAs roll samt om de allierades storkrig mot Irak har behandlats i
många inlägg tidigare här i dag. Hans Göran Francks analys och förslag kan
jag bara instämma i. Det gäller såväl hans huvudanförande som hans repli-
ker. Att läsa upp uppropet här i kammaren var dessutom alldeles utmärkt.

Krisen i Mellersta Östern fördjupades och försvårades allvarligt, vilket har
fått konsekvenser för mycket lång tid framöver genom de massiva insatser
som har kommit att bli följden av detta krig. Det sannolika krossandet av
Irak, med den sorts maktvakuum som då uppstår, kommer rimligen att resul-
tera i att andra stater i området vill överta Iraks plats. Konfliktorsakerna blir
inte undanröjda i detta krig. Därmed fortsätter konflikterna. Risken finns
ständigt att det blir våldsamma förlopp, som ytterligare kompliceras genom
att det blir ännu fler aktiva aktörer. Bertil Måbrink redovisade för några tim-
mar sedan utförligt vänsterpartiets ståndpunkter, och det finns ingen anled-
ning för mig att upprepa dem.

När det gäller läget i Europa är det de mycket snabba förändringarna i
Baltikum som tilldrar sig det största intresset hos oss i Sverige. Också detta
har gjorts tydligt i debatten tidigare i dag.

Själv var jag i Estland för två veckor sedan. Det intryck som jag har sedan
tidigare förstärktes: Det är fråga om långsiktiga förändringar som sker med
en kraft som knappast kan hejdas med militärt våld. Sovjetunionens kris -
med en havererad ekonomi och havererade politiska beslutsfunktioner - gör
att det beträffande det nuvarande systemet helt enkelt saknas kompetens att
lösa den mängd av skärpta nationalitetsmotsättningar som nu har gjorts tyd-
liga.

I Sverige har vi, som sagt, ett särskilt intresse för de baltiska republikerna.
Enigheten om att folken där själva måste få bestämma sin framtid verkar
vara total. Följaktligen måste Sverige på alla sätt protestera mot varje försök
att med militärt våld tvinga de baltiska republikerna kvar i unionen.

Bakslagen i fråga om de tidigare positiva förändringarna har helt klart
minskat viljan hos oss i Sverige att fortsätta diskussionen om vår egen ned-
rustning. Det är en reaktion som är lika beklaglig som den är förutsägbar.
Det tidigare läget, där svenskt militärt försvar verkade sakna såväl pengar
som fiender, har förbytts till ett läge där man åtminstone inte kan utesluta
väpnade konflikter i vår omedelbara närhet.

I sak är naturligtvis argumenten för att minska den militära andelen av
vårt förvar lika starka som förut. Inga militära hot riktas mot Sverige. Risken
för konflikter i vår närhet kan vi inte minska genom att själva rusta. Att så-
dana konflikter dessutom skulle vändas till aggression utåt verkar, som vi i
vänsterpartiet ser saken, närmast vara uteslutet. Sverige skall fortsätta att
verka för en reducering av de konventionella styrkorna i norra Europa, för
att alla kärnvapen i området skrotas och för att vi får ett förbud mot besök
av fartyg om man vägrar att uppge om fartyget i fråga är kärnvapenbe-

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

101

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Utrikesfrågor

102

styckat. Detta måste så att säga gå hand i hand med att Sverige minskar sina
militärutgifter. Svensk säkerhetspolitik skall helt enkelt i större grad bygga
på att vi gör det som vi önskar att andra skall göra. En nedläggning av JAS-
projektet och en minskning av försvarsutgifterna med 10 % skulle vara tyd-
liga signaler om vilken utveckling vi vill ha.

Herr talman! Säkerhetspolitiken kan inte frigöras från vårt förhållande till
EG. Två partier i riksdagen är, som bekant, avgjorda motståndare till den
nuvarande utvecklingen, nämligen vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna.
Ett medlemskap är och förblir oförenligt med en utrikes- och säkerhetspoli-
tik som bygger på alliansfrihet och neutralitet. Det är nödvändigt med en
folkomröstning i EG-frågan.

Anf. 82 BERNDT EKHOLM (s):

Herr talman! Under de två senaste åren har läget i Europa helt förändrats.
Sovjetunionens nya utrikespolitiska inriktning har lett till ett öppet Europa,
vilket vi alla naturligtvis hälsar med glädje. Det gör att vi har förhoppningar
inför framtiden. Järnridån är riven.

Också situationen inom Sovjetunionen har genomgått stora förändringar
tack vare glasnost och perestrojka. Det kunde jag själv konstatera vid den
studieresa som riksdagens kristna grupp gjorde till Baltikum hösten 1989.
Då rådde ordets frihet. Människors förhoppningar inför framtiden var mes-
tadels ljusa, även om många klagade över den dåliga ekonomin och över
bristen på varor och bostäder. Berättelserna om de många frihetsmanifesta-
tionerna, bl.a. den s.k. baltiska kedjan, gjorde djupa intryck på oss - för att
inte tala om alla personliga möten. Men visst fanns där också rädslan för en
repression.

Tyvärr har dessa farhågor besannats. De konservativa och militären när-
stående krafter tycks ha tagit över, och vi har sett resultatet av militärt våld
och åtstramningar beträffande det fria ordet. Självfallet måste denna utveck-
ling med kraft brännmärkas. Våldet är sällan någon lösning på uppkomna
problem, och det gäller även Baltikum. En dialog och förhandlingar är den
enda vägen när det gäller att åstadkomma bestående stabilitet och utveck-
ling, den enda vägen när det gäller att åstadkomma rättvisa och frihet.

Också utanför Europa har vi under de senaste åren sett flera exempel på
en glädjande utveckling. Det räcker med att nämna Mandelas frisläppande
och den fortsatta utvecklingen i Sydafrika. Tyvärr kan vi också här se exem-
pel på motsatsen, nämligen kriget i Mellanöstern. Iraks annektering av Ku-
wait skall självfallet fördömas av Världssamfundet. Irak måste lämna Ku-
wait. FN har kunnat agera mycket aktivt tack vare anspänningen mellan su-
permakterna.

Ändå känner man starkt tvivel inför FN-beslutet om ett accepterande av
våld för att lösa konflikten. Sanktionerna borde ha fått verka längre. Nu fick
vi aldrig svar på frågan om huruvida sanktionerna hade kunnat vara en lös-
ning på krisen. Men nu är kriget ett faktum, och vår uppgift blir att verka för
en begränsning av kriget i tid och rum. Statsministerns förslag, som har stått
att läsa i bl.a. Aftonbladet, om ett tillfälligt eldupphör för att pröva Saddam
Husseins vilja att dra sig tillbaka var ett riktigt förslag. Inga idéer får vara
oprövade när det gäller att med fredliga medel lösa konflikten.

Därför var det också riktigt av statsministern att i brevet till Hussein ta
upp frågan om palestiniernas situation och frågan om en internationell kon-
ferens i denna fråga. Broderskapsrörelsen har framfört kravet på att rege-
ringen inte skall lämna någon möda spard när det gäller att söka ett snabbt
slut på kriget samt en fortsättning med en samlad fredskonferens för hela
Mellersta Östern. ESK borde följas av MSK i denna region. Får vi inte en
lösning på palestiniernas situation blir det aldrig fred i regionen. Det borde
drygt 40 års historia ha lärt Världssamfundet, inkl. Israel.

Av den beskrivning som görs här av utvecklingen torde framgå att fredsar-
betet ytterligare behöver stärkas. Det kan för övrigt aldrig bli tillräckligt
starkt. Militarismen runt om i världen behöver däremot inte förstärkas. Den
är redan för stark, och alla insatser behövs för att försvaga den. I stället
måste nedrustningssträvandena stärkas. Krig löser sällan eller aldrig några
problem. Det återstår att se hur det blir den här gången i Gulfen. Det är
förhandlingar och en dialog som ger stabilitet och framgång för Världssam-
fundet.

I skuggan av kriserna i Mellersta Östern och i Sovjet går fredsarbetet vi-
dare i Europa. ESK-processen är här grundläggande. Undertecknandet av
Parisavtalet om en gemensam säkerhet var en fin framgång. Det är just ge-
mensam säkerhet, inte avskräckning, som kan ge världen en bestående fred.
Nu måste arbetet drivas vidare inom ESK för ett utvecklat säkerhetsavtal.
Att ESK-processen lyckas är enligt min mening nödvändigt för att Sverige
skall kunna medlem i EG. Vi kan inte gå in i EG om EG utvecklas till eget
säkerhetsorgan där man har en gemensam försvarsmakt. Vår neutralitet,
som enligt mitt sätt att se saken är vidare än ett neutralt förhållande mellan
supermakterna, måste ligga fast för framtiden.

Men också insatser från svensk sida är angelägna i arbetet för en bestående
fred. De har inte samma tyngd som vårt deltagande i FN-maskineriet, i ESK-
processen resp, när det gäller vårt närmande till Europa, men är för den skull
rakt inte oviktiga.

Sverige har alltid försökt att medverka till fredliga lösningar på konflikter.
Också när det gäller att finna metoder som är generellt tillämpbara har vi
varit aktiva, senast inom ESK. Sverige har där tillsammans med andra NN-
stater tagit initiativ till en metod för ett fredligt biläggande av tvister, baserad
på principen om obligatorisk tredjepartsinblandning. Men det finns samti-
digt anledning att framhålla vikten av den geografiska begränsning av de ini-
tiativ som FN- resp. ESK-ramen erbjuder.

Konflikter inom stater kan inte hanteras särskilt väl inom dessa organ. För
att möta etniska och andra konflikter inom stater behövs det komplette-
rande organ. Någon form av medlingsinstitut - gärna i mindre institutionali-
serade former, möjligen i form av ett nätverk av personer - skulle kunna
innebära ett viktigt bidrag till fredliga lösningar på uppkomna konflikter som
inte har kunnat lösas internt. Regeringen måste ta tag i den här frågan och
komma med förslag. Riksdagen har tidigare begärt en redovisning.

Sverige bör ligga i täten när det gäller att visa att nedrustning går att ge-
nomföra utan att människor för den skull behöver drabbas av arbetslöshet.
Tyvärr, kanske man skall säga, sysselsätter det militärindustriella komplexet
ett betydande antal människor. Man har påbörjat ett arbete med att bygga

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

103

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Utrikesfrågor

upp en internationell kunskapsbank beträffande försvarsindustrien omställ-
ning vid nedrustning. Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Upp-
sala universitet är inblandad i detta arbete. Genom kunskapsbanken samlar
vi på oss praktiska erfarenheter av en övergång från militär till civil produk-
tion eller av en nedläggning av militära enheter. Det är angeläget att vi får
en lösning beträffande formerna för ett realiserande av kunskapsbanken
samt att arbetet skjuter fart.

För trovärdighet i det fortsatta arbetet för fred och nedrustning måste Sve-
riges vapenexport anpassas till de villkor denna del av utrikespolitiken stäl-
ler. Exemplen är otaliga på hur svenska vapen hamnar i orätta händer. De
riktlinjer som finns i dag måste skärpas och lagfästas. Arbetet pågår i rege-
ringen och måste enligt min mening påskyndas. Det har redan dragit ut på
tiden. Det finns förslag, bl.a. antagna på den socialdemokratiska kongres-
sen, som regeringen kan bygga sin proposition på.

Den förändrade utvecklingen i Europa och vårt engagemang och ansvar
för nedrustningsarbete är några skäl för att tänka om avseende JAS-projek-
tet. Det kan inte vara rimligt att man med tanke på de enorma kostnadsför-
dyringar som kommit fram fullföljer detta projekt. Det bör avbrytas efter
delserie 1, dvs. 30 levererade plan, som vi redan i kontrakt är låsta till, detta
särskilt i perspektivet av pågående nedrustningar i flera länder. Vi får i stället
förlänga livstiden på vårt Viggensystem.

På sikt bör, enligt broderskapsrörelsens uppfattning, Sverige byta för-
svarsdoktrin och gå över till vad vi kallar ett icke-provokativt förvar. Det
bygger på att de tunga systemen byts ut mot lättare, rörligare och billigare,
och det bygger på färre stridsflygplan, stridsvagnar och krigsfartyg. Målsätt-
ningen är att göra vår region i norr till en fredszon med välutvecklade struk-
turer för fredlig konfliktlösning. Värnplikten bör ersättas av en allmän freds-
och försvarstjänst, en form av totalförsvarstjänst med utrymme även för vad
vi skulle kunna kalla samhällstjänst.

Ytterligare en viktig pusselbit i ett samlat fredsarbete utgör folkrörelser-
nas insatser. Ett aktivt opinionsarbete, omfattande studier och forskning, får
inte underskattas. Utan ett brett folkligt och levande stöd blir regeringens
insatser svagare. Det är därför med beklagande som jag i årets budget kun-
nat konstatera att anslaget till information, studier och forskning om freds-
och nedrustningssträvanden för andra året i rad fjärmar sig från enpromil-
lesmålet - en promille av de samlade försvarskostnaderna. Det här måste
vara fel signal. Budgetläget är minst sagt ansträngt, men ändå. Visst hade
det varit möjligt att prioritera detta högre och skrapa fram någon miljon till.
Nu får vi vänta ut riksdagens hantering av den här frågan.

Till sist vill jag säga att biståndet också är ett angeläget område, dvs. att
man ser relationen mellan norr och söder. Det måste vara möjligt att hävda
enprocentsmålet och slåss för det. Jag hoppas att vi skall kunna ta oss ur den
här ekonomiska krisen och bygga vidare för att få fram ett större bistånd.

104

Sysselsättningspolitik

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Anf. 83 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Jag läste häromdagen ett inlägg från talmannen där han gav
uttryck för en känsla av att plenisalen var något för stor. Och i stunder som
den här får man en känsla av att det ligger något i detta påpekande.

Så till ämnet. På något sätt måste det kännas litet egendomligt för vår ar-
betsmarknadsminister Mona Sahlin i tider som dessa. Hon kan ju, herr tal-
man, inte vara främmande för att ganska många människor ute i landet går
och funderar över en del påståenden som har framkommit i den politiska
debatten under ett antal månader och kanske år. Det är några påståenden
som på något sätt inte riktigt går ihop med de fakta som man ser redovisade
i dag.

För det första har man alltid hört att socialdemokratin vill värna den fulla
sysselsättningen.

För det andra har man under många år, sju-åtta år, under den mest inten-
siva högkonjunktur som vi har sett sedan efterkrigstiden, fått höra att den
politik som regeringen har bedrivit, den s.k. tredje vägens politik, har varit
sällsynt framgångsrik.

För det tredje möter dessa människor, i norr, söder, öster och väster, i tid-
ningarna, media, de svarta rubrikerna om varsel som ökar i omfattning och
som når rekordnivåer.

Människor frågar och tänker när de sitter hemma eller på sina arbetsplat-
ser, eftersom de inte är alltför dumma, och de kommer fram till att några av
dessa saker inte riktigt hänger ihop, det stämmer inte riktigt. De ser ändå
verkligheten. De får väl lita på uppgifterna om varslen. De kan ju bekräftas
på olika sätt. Och de har nog en tro på att socialdemokraterna har ett ärligt
uppsåt att bekämpa arbetslösheten och värna en full sysselsättning.

Jag tror säkert att det goda uppsåtet finns hos alla partier, även hos social-
demokraterna. Då kan det andra påståendet, nämligen att den tredje vägens
politik har varit sällsynt framgångsrikt, inte stämma. Det finns en viss logik
i detta resonemang. Människorna drar nog de rätta slutsatserna av detta,
nämligen att den tredje vägens politik har varit föga framgångsrik när det
gäller att långsiktigt värna och trygga förutsättningarna för en god sysselsätt-
ning. Och det är Mona Sahlin och hennes regeringskamrater inom socialde-
mokratin som ensamma bär ansvaret för att det brister i förutsättningarna
för att värna den fulla sysselsättningen.

Det är de unga, som är på väg att få fotfäste på arbetsmarknaden, som
inser detta. Det är de gamla, som kanske i något slags solidaritet med de
yngre lämnar arbetsmarknaden ett antal år tidigare och som känner att det
faktiskt är den socialdemokratiska regeringen som ensam bär ansvaret för
att deras liv kanske kommer att gestalta sig litet annorlunda än de tänkt sig.
Vi skall inte tala om de handikappade som har det kanske allra sämst på
arbetsmarknaden. Det är de unga handikappade som vet och kommer att få
veta att det är svensk socialdemokrati som brister därvidlag.

Det behövs en ny politik. Det behövs vad vi moderater kallar en Europa-
vägens politik. Den innebär inte en passiv anpassning till det övriga Europa
utan en vilja att aktivt forma framtidens Europa. Det är en politik som syftar

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

105

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

106

till att lägga en stabil grund för lönsam produktion i Sverige, som ger en sig-
nal om att det är bra att investera i Sverige, för svenska företag och även för
utländska företag. Det behövs en politik för kompetensutveckling genom ett
bra utbildningssystem - ungdomsskola och även fort- och vidareutbildning
för äldre arbetskraft. Och det är en politik som gagnar arbetslivets förnyelse
och utveckling. Vi moderater är övertygade om att Europavägens politik
skapar förutsättningar för nya arbetstillfällen. Då utvecklas Sverige, och
hela Sverige får en chans att leva bättre.

Detta oaktat, herr talman, behövs självfallet en arbetsmarknadspolitik,
men en arbetsmarknadspolitik där styrkan i politiken kanske inte främst lig-
ger i hur många miljarder kronor den innehåller och hur stora procentuella
påslag olika delposter innehåller jämfört med tidigare budgetpropositioner,
etc.

Jag skall ta upp ett par punkter som vi moderater menar är utomordentligt
centrala för en väl fungerande arbetsmarknadspolitik.

Den allvarliga situationen på arbetsmarknaden motiverar frågan: Varför
är socialdemokraterna så utomordentligt envisa i sitt nejsägande till att in-
föra en allmän arbetslöshetsförsäkring? Moderata samlingspartiet har vid ett
flertal tillfällen tagit upp denna fråga och sagt att det inte kan vara rimligt
att nära en miljon människor står utanför detta grundläggande skydd mot
arbetslöshet. Min fråga kanske låter cynisk, men jäg undrar: Vems intressen
värnar socialdemokraterna, är det de arbetslösas eller är det de fackliga or-
ganisationernas intressen som socialdemokraterna vill tillmötesgå? Ar det
just rekryteringsargumentet inom fackföreningarna - är ni med i facket har
ni också möjlighet att få en arbetslöshetsförsäkring och vara försäkrade mot
arbetslöshet - som är det tyngst vägande skälet? Vi finner det fullständigt
orimligt, inte minst i tider som dessa då vi har så många människor som är
på väg att ställas utanför arbetsmarknaden - 4—5 % nämner LO självt i sina
dystra prognoser - att man konsekvent säger nej till våra önskemål om en
sådan arbetslöshetförsäkring. Jag skulle gärna vilja höra arbetsmarknadsmi-
nistern utveckla varför hon anser att nära en miljon människor skall ställas
utanför detta trygghetssystem.

Vi moderater menar vidare att en väl fungerande arbetsmarknadspolitik
måste innebära ökad tillgång på kompetens när det gäller att förmedla ar-
bete. Vi vet att det görs goda och gedigna insatser på landets arbetsförmed-
lingar. Men det råder inget tvivel om att vi skulle få en större variationsrike-
dom, ett bättre samspel och en koppling mellan utbud och efterfrågan om vi
tillät olika former av enskild arbetsförmedling.

Vi menar också att det är nödvändigt att vi får en större yrkesmässig rörlig-
het. Det kan vi få genom ordentliga insatser för kompetensutveckling. Jag
tror att de insatser som bl.a. AMU har gjort är bra. De går att vidareut-
veckla. Vi tror också att det är nödvändigt att göra ytterligare insatser för
de handikappade. Vi noterar med glädje, herr talman, att det i regeringens
proposition nu finns klart angivet att flexibla lönebidrag är bättre än den
tingens ordning vi har haft tidigare. Då får fler handikappade del av detta
stöd.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Varför har svensk socialdemo-
krati under så många år dröjt med att införa detta system, som faktiskt skulle

ha inneburit att flera handikappade kunnat få del av detta stöd? Det är en
fråga som kammaren bör kunna få svar på.

Anf. 84 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Sverige befinner sig i en mycket allvarlig ekonomisk kris.
Det är inga nya problem. De har varit kända i många år, men regeringen har
tyvärr inte tagit varning av situationen. Problemen har också dolts av lång
internationell högkonjunktur. Men nu är problemen akuta.

Svenskt näringsliv kan inte konkurrera på världsmarknaden. Sedan 1982
har löneökningarna i Sverige varit högre än i konkurrentländerna. Detta har
medfört en urholkning av konkurrenskraften, företag har lagts ned eller flyt-
tat utomlands, och arbetslösheten skjuter i höjden.

Den svenska ekonomin är i obalans. Den kännetecknas av låg tillväxt, allt-
för höga pris- och kostnadsökningar, otillräckligt sparande och brist på för-
nyelse inom den offentliga sektorn. Dessa orosmoln har varit kända i många
år, men regeringen har inte vidtagit några åtgärder.

Den avgående finansministern, Kjell-Olof Feldt, varnade för ”arbetslös-
hetens stålbad”. I dag är detta en realitet. I november förra året registrerade
AMS de högsta varselsiffrorna någonsin. I morse meddelade Ekot att 11 000
människor har varslats i januari. Det är den högsta siffran sedan man bör-
jade mäta på 60-talet.

Värst drabbas självklart glesbygdslänen, men även Blekinge, Västman-
land och storstäderna börjar känna av krisen. Antalet kvarstående lediga
platser rasar i en takt som påminner om 30-talet. Sysselsättningen minskar
både i industrin och inom den offentliga sektorn.

Prognoserna är mycket dystra. AMS spår 3 % i slutet av 1991, andra bedö-
mare talar om 4 och 5 %. Sannolikt slår socialdemokraterna sitt eget rekord
från 1983 redan i år. Det är faktiskt ett uselt betyg åt den förda politiken.
Under alla år av internationell högkonjunktur har socialdemokraterna förött
landets ekonomi och skapat efterkrigstidens brantaste nedgång i sysselsätt-
ningen.

Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen har ingenting lärt av
forna tider. 1975-1976 var kostnadsutvecklingen likartad i landet. Svenska
företag kunde inte konkurrera, stora strukturproblem fanns i landets indu-
stri osv.

I dag är situationen i stort sett densamma. Trots varningar och åter var-
ningar har regeringen låtit kostnadsexplosionen rulla på. Inte ens regering-
ens egen finansminister fick gehör. Nu skyller man utvecklingen på arbets-
marknadens parter. Självklart har de ett ansvar, men huvudansvaret åvilar
självklart regeringen och dess oförmåga att klara den ekonomiska politiken.

Herr talman! Vem drabbas nu av detta? Jo, naturligtvis de svaga grup-
perna i samhället och de mest utsatta delarna av vårt land. I augusti träffade
jag en skräckslagen arbetsmarknadsminister i ”socialdemokratins fäste, det
röda Ådalen”. Saab i Kramfors skulle läggas ned, med flera hundra arbets-
lösa som resultat. Jag förstår att det inte kan vara lätt att möta många hundra
arbetslösa i en ort som Kramfors. Därtill kommer att varslen i Västernorr-
land redan i maj 1990 utgjorde en tredjedel av alla varsel i landet.

Av erfarenhet vet vi att lågkonjunkturen alltid slår hårdast i glesbygdslän,

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

107

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

108

där lönsamheten är låg eller där kostnadsläget är högt. Inte heller den var-
ningen togs på allvar av regeringen.

I dag sprider sig varslen, som vi har hört, till län som av tradition har haft
en god arbetsmarknad. Nya grupper drabbas. Det är privatanställda tjänste-
män, arbetare hos underleverantörer i Syd- och Västsverige och det är an-
ställda på orter med stor andel offentligt anställda.

Herr talman! Hade regeringen lagt om den ekonomiska politiken i tid,
hade situationen varit en helt annan. Våren 1988 föreslog folkpartiet libera-
lerna en stramare finanspolitik i kombination med tillväxtstimulerande åt-
gärder. I stället föreslog regeringen nya reformer, som inte behövde finansie-
ras. Valrörelsen närmade sig och då kunde man kosta på sig vad som helst
för att rädda makten.

Nu ställer regeringen allt hopp till Rehnbergkommissionen. Nu måste ett
centralt stabiliseringsavtal fram. Hittills har detta inte lyckats. Nu prövar re-
geringen med någon form av lagstiftning. Jag undrar bara: Vad skulle en so-
cialdemokrati i opposition ha sagt om ett dylikt förslag?

Herr talman! En grundläggande tanke hos oss liberaler är att arbetslöshet
aldrig får vara ett medel i den ekonomiska politiken. Arbetslöshet är slöseri
med både mänskliga och ekonomiska resurser. I regeringens budget visar re-
geringen inte bara sin passivitet, utan också sin oförmåga att hitta nya vägar
för att möta problemen.

Folkpartiet liberalerna hävdar att de svaga i sainhället måste skyddas i
första hand. I dag finns 8 000 fler förtidspensionärer än 1988. Bland de handi-
kappade vet vi att 70 % saknar någon form av sysselsättning.

Folkpartiet har år efter år påpekat att Samhall bör få öka intagningen mot-
svarande den offert som Samhall brukar lämna in varje år. Där måste de
gravt handikappade prioriteras. Samhall borde kunna bereda även dessa en
plats i arbetslivet. Äntligen har regeringen insett att socialförsäkringen kan
användas till rehabilitering och arbete. Det är bra, men varför har ni dröjt
så länge med det?

Vi i folkpartiet har föreslagit flexibla lönebidrag. Det är bra att ni har ac-
cepterat det nu. Men jag skulle vilja fråga: Skall lönebidrag kunna utgå med
en högre procentsats också på den privata arbetsmarknaden, eller hur är det
tänkt?

Inom kultursektorn och i föreningslivet finns många lönebidragsanställda.
Jag frågar arbetsmarknadsministern vad ni ämnar göra med dem om de inte
kan vara kvar i föreningarna när det kommer att kosta mer. Skall de kastas
ut i arbetslöshet då?

Ungdomar som är nytillträdande på arbetsmarknaden drabbas speciellt
hårt. Här måste inte bara arbetsmarknadspolitiska insatser till. Det är viktigt
att de får möjligheter att bygga på sin kompetens. Därför behövs AMU som
det reguljära utbildningsväsendet. Vi föreslår också att platserna vid högsko-
lan skall ökas rejält.

I Sverige har vi en stor andel förvärvsarbetande kvinnor. De är ofta lågut-
bildade och arbetar inom branscher som kan drabbas av strukturomvand-
ling. Det är viktigt att dessa kvinnor får vägledning mot nya yrkesområden
och att de genom utbildningsinsatser får den kompetens som behövs för
dessa jobb.

Herr talman! Jag återkommer till några andra saker. Jag skulle vilja av-
sluta med att säga att socialdemokraterna har hävdat att de är de enda som
kan klara sysselsättningen. I dag är situationen faktiskt en annan. Årets bud-
get ger inga progressiva förslag till hur sysselsättningen skall räddas. Social-
demokratin har råkat in i ett hörn genom att föra en slapp ekonomisk politik.
Jag frågar arbetsmarknadsministern: Vilka åtgärder ämnar ni vidta för att få
balans i ekonomin och rädda sysselsättningen?

Anf. 85 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Under några månader har ovanligt många talat om och fört
debatt om arbetslöshetens stålbad. Man får också notera att vissa debattörer,
nästan med en viss förväntan, ser fram emot arbetslöshetens stålbad. En del
säger att det är oundvikligt och normalt att vi får en arbetslöshet som mot-
svarar genomsnittet i EG-länderna.

Men, herr talman, det som också slår en är att ingen av dem som debatte-
rar om stålbadet har någon som helst tanke på att för egen del behöva krypa
ned i badet. Jag tror inte att de har några anhöriga heller som riskerar arbets-
löshet. Jag tror knappast ens att de har bekanta som de tror kommer att be-
röras av det här stålbadet. Egentligen tycker jag att en del av dem inte är
riktigt kvalificerade att föra den här debatten. För det råder inget tvivel om
att långvarig arbetslöshet, speciellt för unga människor, är att likna vid en
massiv människoförstöring.

Nej, herr talman, de som nu ser lögardagen, som man kan säga på mitt
språk, närma sig är i stort sett samma grupper som de senaste dagarna har
kunnat notera att de är förlorare i t.ex. skattereformen. Det är landsbygds-
boende med lång väg till jobbet, det är deltidsarbetande kvinnor, det är han-
dikappade, det är ungdomar, ja, det är lågavlönade i allmänhet. Då måste
man fråga sig: Är det dessa som har stått för de stora löneökningarna? Är
det dessa som har orsakat löneglidningen? Mitt svar är ett bestämt nej.

De som har stått för de jättehöga löneökningarna, som har glidit i väg med
kanske 5 000, 10 000, 15 000 i månaden, är just de som inte tänker och inte
behöver kliva ned i arbetslöshetens stålbad. Det är egentligen djupt orättvist
att det blir de som just ingenting har fått av något som blir förlorarna. De
som har dragit i gång de stora löneglidningarna behöver inte riskera alltför
mycket för egen del.

Den här frågan har också en klar regionalpolitisk profil. Man redovisar
arbetslöshetstal i form av genomsnittssiffror. Det säger egentligen förfärligt
litet. Ligger t.ex. Stockholmsregionen kvar på arbetslöshetstal under pro-
centen, hjälper det ingenting om Norrlands inland, delar av Dalsland, m.fl.
ligger på 6-8 %. Då sker löneglidningen och det blir inte stopp på den ut-
veckling som borde ske litet lugnare.

Så här ser verkligheten ut efter åtta års vandring på socialdemokraternas
tredje väg. Som bekant var det en väg som skulle leda från svångrem till
svängrum. Men man måste notera att svångremmen nu dras åt litet värre än
någonsin runt - får man nog säga - miljontals invånare i vårt land. Detta är
ju inte trevligt.

Jag blev därför litet förvånad över den här stora valupptakten där social-
demokraterna på nytt försöker blåsa upp sig som den fulla sysselsättningens

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

109

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

110

utkorade profeter. Det är inte riktigt sant, som jag ser det, för det går ju inte
att komma ifrån att regeringen aldrig kan svära sig fri från ansvaret för den
arbetslöshet som nu hotar.

Centern anser att den lediga kapacitet som uppstår nu, när sysselsätt-
ningen viker, måste användas offensivt. Centern anser att vi på bred front
måste satsa på infrastrukturella investeringar i vägar och järnvägar över hela
landet. Centern anser att regionalpolitiken måste rustas upp i stället för att
rustas ned - som faktiskt regeringen föreslår och som den tyvärr ser ut att få
stöd för i riksdagen.

Centern anser också att alla möjligheter måste utnyttjas för att höja kun-
skapsnivån på fred front. Därvidlag har statsrådet skrivit en hel del som är
bra. Men vi anser att det inte minst behövs en ordentlig satsning på våra
mindre högskolor. Det är inte statsrådets ansvarsområde, men det är ändå
viktigt med hänsyn till statsrådet ansvarsområde.

Herr talman! Det är vettigt att ta vara på resurser. Vi föreslår därför att
sammanlagt 5 miljarder snabbt skall anslås till framför allt väg-, järnvägs-
och utbildningsinvesteringar, och i första hand riktas till de områden där sys-
selsättningen viker. Det kommer att skapa framtidstro. Det är humant att
hjälpa människor som drabbas. Nu ställs, fru statsråd, solidariteten på prov.

Anf. 86 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Arbete åt alla kommer att bli 1990-talets huvudfråga. För
arbetarrörelsen och för vänsterpartiet är rätten till ett meningsfullt arbete en
viktig del av den generella välfärdspolitiken.

Regeringens fortsatta högervridning i den ekonomiska politiken har till sin
yttersta konsekvens blivit att sysselsättningsfrågan inte längre är den övergri-
pande politiska frågan. Det innebär en stor fara för ökad arbetslöshet. Infla-
tionsbekämpningen är överordnad sysselsättningsmålet arbete åt alla. Syftet
är att med arbetslöshetsinstrumentet begränsa löneökningar och höja vins-
terna.

Regeringen har klart uttalat att arbetsmarknadspolitiken fortsättningsvis
begränsas till åtgärder för den enskilda individen som hotas av arbetslöshet
eller är arbetslös. Någon generell efterfrågestimulans för att förhindra ar-
betslöshet är inte aktuell enligt regeringen.

Vänsterpartiet är naturligtvis positivt till de ökade resurser till utbildning
och rehabilitering som regeringen föreslår, men vi är kritiska till att man vill
begränsa möjligheten till beredskapsarbeten, för den möjligheten kan vara
ett bra instrument i vissa lägen.

Tillsammans med en rättvis fördelningspolitik och den generella välfärds-
politiken är arbete åt alla den övergripande politiska målsättningen vid för-
delningen av landets resurser.

Det är viktigt att motverka ökad arbetslöshet och redan nu ta itu med sår-
barheten i det svenska näringslivet, i perspektivet av den lågkonjunktur vi
börjar uppleva.

Landets ekonomiska politik och statens insatser måste inriktas på att be-
kämpa arbetslösheten. Förutom att den ekonomiska politiken på alla sätt
skall befrämja arbete åt alla är det nödvändigt att statsföretag, löntagarfon-
der och regionalpolitik omvandlas till redskap för en arbetsskapande politik.

Herr talman! Till arbetsmarknadspolitiken hör också arbetsrättslagstift-
ningen. I dag talas det om det goda arbetet. Frågan är: Vad menar man med
det, och för vem?

Från regeringens sida angriper man hela tiden de arbetande och de fack-
liga organisationerna - med exempelvis Rehnbergs kommission och den
Nicklassonska utredningen, och vad som komma skall. Frågan måste bli: Är
detta en god socialdemokratisk politik? Är det på så sätt man skall skapa det
goda arbetet?

Med stor förvåning ser vi olika regeringsrepresentanter överträffa var-
andra med olika hot mot de fackliga organisationerna och de arbetande - att
sköter man sig inte så kommer regeringen att straffa de arbetande med olika
typer av lagstiftning. Vad är arbetsfrämjande i detta? Ger det mera jobb?

Borta är den tid när den socialdemokratiska regeringen lyssnade på de ar-
betande, på deras problem och på möjligheter till lösningar. Nu tycks det
som om regeringen lyssnar mer på SAF och dess propagandaapparat - och
inte att förglömma EG-anpassningen.

Vad kommer att hända, vid en EG-anpassning, med arbetsmarknadsför-
säkringarna och den arbetsrättslagstiftning vi har i dag? Från vänsterpartiets
sida tror vi att det är fel väg att gå, särskilt i ett läge där arbetslöshetssiffrorna
är på väg upp och hotet om uppsägningar också ökar.

Om man skall eller vill skydda de arbetande och de fackliga organisatio-
nerna, så är det inte genom att försvaga deras verksamhet och möjligheter
att påverka arbetsprocessen och beslutsprocessen, utan tvärtom genom att
stärka deras verksamhet gentemot arbetsgivarna.

Århundradets skattereform skulle ge dynamiska effekter. Människorna
skulle arbeta mer. Nu får man inget arbete alls, som det ser ut.

Talet om en nedskärning inom den offentliga sektorn har också drabbat
människor. Arbetsmarknadsministern vet att en sådan nedskärning kommer
att slå oerhört hårt mot den kvinnliga arbetskraften, för det är inom den of-
fentliga sektorn som de flesta kvinnorna arbetar. Vad skall då dessa männi-
skor göra?

Sysselsättningen är A och O för människornas utveckling och frigörelse.
Under 60- och 70-talet drevs frågan om lön att leva på. Samma fråga är i dag
aktuellare än någonsin, när allt fler människor måste leva på bidrag. På det
sättet har vi beträtt en felaktig väg.

Jag hoppas att regeringen tar itu med dessa problem.

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Anf. 87 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Sysselsättningspolitik var ämnet för den här debattrundan.
Rubriken i sig själv säger ju en del. Är det sysselsättningspolitik vi håller på
med? Ja, då måste det till en radikal förändring i nuvarande sätt att se på
frågan. En hemarbetande småbarnsförälder är t.ex. fullt sysselsatt, men har
för den skull inte något lönearbete eller någon lön för sitt jobb.

Enligt maktutredningen består Sveriges maktelit inom politik, förvalt-
ning, näringsliv, organisationer, massmedia, vetenskap och kultur av 2 123
personer. 13 % är kvinnor. Den högsta andelen kvinnor finns inom politiken,
där miljöpartiet och folkpartiet för övrigt toppar. Lägst är andelen inom nä-
ringslivet, där det endast är 1 % kvinnor. Detta tycker jag talar ett ganska

111

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

112

tydligt språk, som visar att trots de satsningar som har gjorts för att öka det
kvinnliga inflytandet och kvinnors möjligheter har vi en lång väg kvar att gå
och har ännu inte lyckats speciellt bra.

Herr talman! Kvinnornas roll på arbetsmarknaden har alltid varit i under-
läge. Den ofta dubbla rollen, att fostra barn och kombinera detta med ar-
bete, är en slitsam uppgift. Kravet på kortare arbetstid har många gånger
rests av kvinnor. I den allt kärvare ekonomiska situationen för lågavlönade
måste tyvärr ofta ropen tystna. Ingen kvinna orkar engagera sig i samhällsli-
vet utanför arbete och familj. Ibland har kortare arbetstid varit uppe som en
solidarisk arbetsfördelning. Detta är någonting som borde vara drivande just
i lågkonjunkturer. Att alla som vill arbeta kan få arbeta något är ju betydligt
bättre än att vissa skall få arbeta alldeles för mycket.

Inom vårdsektorn drabbas just nu de deltids- och timanställda hårt av ned-
skärningarna inom vården. Självklart kommer detta att drabba människor
ekonomiskt och socialt. Kontakt med arbetskamrater är i dag viktig för
många. Vi har ju i det samhälle vi lever i fostrats till att mycket av vår självtil-
lit ligger i att ha ett arbete. Denna inställning måste vi naturligtvis tänka oss
att förändra. Vi kvinnor är både värdefulla och viktiga, framför allt kanske
för våra barn, men också för det ideella arbetet, vilket många gånger utförs
av kvinnor.

Sex timmars arbetsdag har det från regeringens håll varit ganska tyst om
den senaste tiden. Det finns i Kiruna ett s.k. projekt som jag tycker talar sitt
tydliga språk. Man har dragit ned arbetstiden till 30 timmar per vecka. Detta
har lett till dels att de kvinnor som arbetar inom vården mår bättre, bl.a.
med mindre sjukskrivningar som följd, dels att de som får vård anser att de
får en bättre vård än vad de tidigare har fått. Båda de här uppgifterna är ju
talande i sig, och man borde faktiskt fundera kring dem betydligt mer.

Vi fick ju för inte så länge sedan en äldreomsorgsplan där det bl.a. stod
att det var för många som arbetade deltid inom äldreomsorgen. Eftersom
många inte orkade arbeta heltid måste man skapa sysselsättningar för att
fylla upp tiden, så att det blev heltid för kvinnorna. Det tycker jag verkar
vara helt vansinnigt. Det måste ju vara en mycket bättre väg att dra ned ar-
betstiden, så att man har en heltid på 30 timmar per vecka, och arbetstagare
som trivs med sina jobb och mår bra.

Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern om hon är villig att driva
frågan om förkortad arbetstid inom vårdsektorn för att bl.a. minska förslit-
ningsskador och stress och för att ge kvinnorna tid för politiskt engagemang,
ideellt engagemang, föreningsengagemang osv.

En annan fråga som också finns med i budgeten och som jag tycker är vik-
tig är frågan om AMS-utbildningar och ökade resurser till AMS-utbild-
ningar. Såvitt jag vet är detta fortfarande knutet till A-kassepoäng. Det inne-
bär att många kvinnor som t.ex. har arbetat som timanställda helt ställs utan-
för möjligheten till utbildning, eftersom de kanske inte har observerat att de
borde ha varit med i A-kassan. Jag undrar om den ökade AMS-utbildningen
kommer att ge alla som behöver den möjlighet att på lika villkor vara med i
utbildningen.

Det finns en annan grupp som propositionen tar upp och som jag tycker
borde ha analyserats mer innan man lägger ett förslag. Det gäller de lönebi-

dragsanställda. Här föreslås en snabb förändring, som innebär att man inom
budgeten skall få plats med fler lönebidragsanställda. Utan någon som helst
konsekvensanalys undrar jag hur detta kommer att slå. Vi har i dag ett skat-
testopp för kommunerna. Många kommuner bidrar till den här lönebidrags-
anställningen. Föreningarna har genom ändrade skatteregler osv. fått ett
ganska kärvt läge. Resultatet kan ju faktiskt bli att föreningarna inte är så
intresserade av att ha fler lönebidragsanställda. Då blir det ju inte speciellt
bra om man försöker öka antalet lönebidragsanställda inom ramen. Jag
skulle vilja veta hur det egentligen är tänkt. Såvitt jag vet omprövas de här
bidragen varje år. Det innebär ju att det kan bli en mycket snabb förändring
för kommuner och föreningar.

En annan fråga som varit uppe och som är aktuell för tillfället gäller tillfäl-
lig arbetskraft från våra grannländer utanför Norden. Stockholms länsar-
betsnämnd avvisar ansökningar från bl.a. polsk arbetskraft som har varit här
flera somrar och arbetat och som nu på grund av det rådande arbetsläget inte
skall få komma till Sverige och arbeta. Då undrar jag hur detta stämmer med
den debatt som vi har haft här och regeringens tvärkast i EG-frågan. Sverige
skulle bli medlem, och medlemskapet innebär fri rörlighet av människor,
tjänster, kapital och varor. Just den fria rörligheten av människor har ju an-
förts som något väldigt stort och positivt i denna fråga; man hänvisar till våra
tågluffande ungdomar. Men då är frågan: Skall detta bara gälla oss i Sverige?
Är det bara vi som skall vara rörliga och få arbeta, eller skall det omfatta
även andra? Hur har man tänkt sig att det skall bli om vi blir medlemmar
och trycket ökar? Det är frågor som är mycket aktuella och som det i dag inte
finns någon konsekvensanalys på. Det är mycket märkligt att man stoppar
arbetskraft samtidigt som man pratar om att man vill ha en rörlig arbets-
marknad i hela Europa.

Anf. 88 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag gjorde precis samma re-
flexion som den Börje Hörnlund inledde med, nämligen att man ibland får
känslan av att det nästan är med en viss förväntansfull spänning som vissa
företrädare ser fram emot det stålbad som man med så ödesbestämd skicklig-
het har förutspått i så många år. Detta är ju inte något som har dykt upp i
debatten helt plötsligt.

För att undanröja alla eventuella missförstånd från vänsterpartiet eller
andra vill jag säga att det inte finns någon motsättning i att det övergripande
målet för den socialdemokratiska politiken och också för den ekonomiska
politiken är att skapa arbete åt alla, att vidmakthålla den fulla sysselsätt-
ningen också under 1990-talet med de oerhört annorlunda krav och de för-
ändringar som kommer att ställas på svensk arbetsmarknad, på svenskt nä-
ringsliv och på svenskt arbetsmarknadspolitik. Jag vill också säga att till skill-
nad från moderaternas och folkpartiets företrädare här i kammaren agerar
vi som politiker utifrån vetskapen att det är vi som lever här och nu som kan
påverka och i slutändan till stor del avgöra om vi kan och skall ha en låg
arbetslöshet och en hög sysselsättning i vårt land.

Det finns inget ödesbestämt i den här utvecklingen, utan det är upp till
oss. Det är därför vi är politiker. Det är därför jag är socialdemokrat. Det är

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

113

8 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

114

också därför jag vet att jag har ett ansvar som jag måste fullfölja. Så jag vill
betona det som några varit inne på: Självklart har jag och regeringen ett stort
ansvar för den ekonomiska politiken och också för hur arbetsmarknaden ser
ut i dag och har förhoppningsvis det ansvaret för många år framöver.

Men för mig är arbetsmarknadspolitiken också en fråga om solidaritet,
och Börje Hörnlund var inne litet på det. Inte för att jag har känt mig spe-
ciellt vettskrämd, som jag tror att Sigge Godin uttryckte det, men det räcker
med att vara ute i landet för att se vad även en liten uppgång i de generella
siffrorna för arbetslösheten i landet betyder för människor, för orter och för
regioner.

Det är därför jag tycker så innerligt illa om mångas sätt att resonera, att
en litet högre arbetslöshet är väl inte så farligt, utan den kan vi tåla. Vi ligger
ju fortfarande så mycket under det som är det vanliga ute i Europa. Det är
en mycket falsk och omänsklig syn, eftersom vi vet att de starka regionerna,
som Stockholm, kan ha en mycket låg arbetslöshet, medan man på orter i
Västernorrland, Blekinge eller Jämtland har det väldigt mycket jobbigare.

Jag vill också säga så här inledningsvis att vi har ett på många sätt väldigt
framgångsrikt 80-tal bakom oss. Moderaterna har en tendens att nu beskriva
detta som det förlorade årtiondet. Jag vill bara påminna om vilken skillnad
i förutsättningar vi har i dag när det gäller vår arbetsmarknad mot hur det
var i början av 80-talet. Jag vill påminna om att under dessa s.k. förlorade
år har det tillkommit 400 000 heltidsjobb i Sverige. Det fanns andra partier
som lovade jobb hit och dit. Det gjorde inte vi, men vi har medverkat till att
det faktiskt har blivit så många fler heltidsjobb.

Vi har i dag en högre sysselsättningsandel i Sverige än vi någonsin tidigare
har haft. Detta har skett under 80-talet. I många län har det skett en utveck-
ling under 80-talet där man har breddat sin arbetsmarknad, inte blivit så ensi-
digt beroende av enskilda branscher och enskilda verksamheter. De länen
har lärt och agerat på ett mycket förtjänstfullt sätt - det är framför allt gles-
bygdslänen - under 80-talet och står på många sätt starkare i dag än de
gjorde för tio år sedan.

Jag vill också betona att när vi diskuterar det som här i kammaren kallas
för sysselsättningspolitik, är mitt anslag något bredare, och det hänger ihop
med hur vi skall klara sysselsättningen och arbete åt alla. Hit hör också våra
möjligheter att nu, precis nu, utveckla arbetslivspolitiken, för den hänger
nämligen ihop med våra möjligheter att klara jobben. Varje arbetsplats har
ju ett inre liv: arbetsmiljön, frågan om inflytande, frågan om utveckling och
kompetens och också frågan om starka fackliga organisaationer, som kom-
mer att behövas precis lika mycket på 90-talet som de har bidragit till väldigt
mycket av de framgångar som har varit.

Men självfallet har vi också problem i vår svenska ekonomi. Vi har pro-
blem på vår arbetsmarknad. Vi har problem i stora delar av vårt näringsliv.
Jag vill påminna litet om vad de här hoten och problemen består av.

Det är lågkonjunktur ute i världen, vi har strukturproblem inom stora de-
lar av näringslivet i Sverige, och vi har vår egen alldeles hemmagjorda kost-
nadskris. Alla de tre delarna är orsak till att utvecklingen det senaste året
har gått så fort på arbetsmarknaden.

För att klara full sysselsättning krävs det ett antal faktorer av varje an-

svarsfull regering. Det behövs en stark arbetsmarknadspolitik för att mot-
verka det som händer i lågkonjunkturer med människors jobb, med regioner
och med län som utsätts mer än andra. Också för att understödja antiinfla-
tionspolitiken behövs det en stark arbetsmarknadspolitik som bidrar till att
hjälpa människor genom att förmedla arbete och hålla rörligheten uppe på
arbetsmarknaden.

Man behöver också underlätta strukturomvandlingarna med arbetsmark-
nadspolitik, med utbildning och med kompetensutveckling, för att hjälpa
både branscher och de enskilda människorna och regionerna att ställa om sig
och bredda sin arbetsmarknad.

Man behöver hjälpa enskilda människor att få erfarenhet eller utbildning,
så att de kan komma igen till ett arbete. Det är ju detta som är den aktiva
arbetsmarknadspolitiken.

Vid sidan av det här behöver vi ha en aktiv regionalpolitik. Vi behöver
höja produktiviteten i vårt svenska näringsliv, bl.a. genom ny arbetsorgani-
sation och mera flexibla arbetstider. Vi behöver en stark ekonomisk politik.
Vi behöver absolut en lägre inflation och reallöner i stället för luft i löneku-
vertet.

En politik för full sysselsättning förutsätter att man agerar på alla de här
områdena. Det betyder då att man nu också agerar för att få ett stabilisering-
avtal på hela arbetsmarknaden. Att bryta kostnadskrisen i Sverige är just nu
avgörande för möjligheten att behålla vår höga sysselsättning.

I den här kammaren har jag kunnat notera tidigare att det är enbart vi
socialdemokrater och centern som har uttalat denna vilja att, som vi har ut-
tryckt det, använda politisk press, att visa för parterna att är man ansvarsfull
måste man nu fullfölja stabiliseringavtalet. Jag ser gärna att den här debatten
ger oss fler partier som är beredda att uttrycka den förhoppningen och också
agera därefter. Annars är nämligen inte politiken och utfästelserna om hur
viktig sysselsättningen är speciellt trovärdiga.

Känns det egendomligt att vara socialdemokrat? undrade Anders G Hög-
mark. Jag förstår varför han undrar, för han har väl inte varit i närheten av
att vara socialdemokrat. Jag tycker inte att det känns egendomligt, vare sig
i dag eller för tio år sedan. Tvärtom tycker jag att det är just nu en socialde-
mokratisk politik behövs, med en helhetssyn på arbetsmarknads- och syssel-
sättningspolitiken.

Jag vill också säga till vänsterpartiet och Karl-Erik Persson, som envist
upprepar att Rehnberg skulle vara ett antifackligt hot, att Rehnbergsavtalet
är en förutsättning för att vi skall klara sysselsättningen. Rehnbergsavtalet
är någonting som majoriteten av löntagarna och alla arbetsgivare har ställt
upp på. Rehnbergsavtalet är förutsättningen för att få stopp på löneglid-
ningen, som har gjort låginkomsttagarna, som man säger sig värna om, stän-
digt har varit de som har förlorat.

Vänsterpartiet säger att vi lyssnar mera på SAF än på någon annan. Jag
tycker att vänsterpartiet har en tendens att inte lyssna på någon alls i dag.

Vad gör vi då nu? Jag ser att tiden går ut.

Stabiliseringsavtalet, budgeten, stark finanspolitik, integrationsarbetet
med Europa, satsning på utbildning, kompetensutveckling, arbetsförmed-
ling och infrastruktur. Det är angeläget att passa på att höja utbildningsnivån

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

115

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

116

och kompetensnivån hos dem som blir arbetslösa, för att stärka deras chan-
ser att komma tillbaka till arbetslivet.

Låt mig också påminna om att här i kammaren för ganska precis ett år
sedan hade man chansen att bryta konstnadsutvecklingen. Den chansen tog
man inte då, men hade man gjort det hade vi haft ett annat läge i dag.

Sigge Godin säger att arbetslöshet aldrig är ett medel. Vad vill ni då göra
för att bryta kostnadsutvecklingen? Att ni kan säga nej till alla förslag som
presenteras här i kammaren, har ni visat med all önskvärd eftertrycklighet.
Men vad är folkpartiets och moderaternas alternativ?

Anf. 89 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Mona Sahlin säger att utvecklingen inte är ödesbestämd. Jag
delar hennes uppfattning. Det är därför som moderata samlingspartiet säger
att vi måste göra någonting snarast. Vi måste ändra politiken, för med politi-
ken kan man åtminstone skapa förutsättningar för en bättre sysselsättning.

Ute i industrin vet alla kategorier medarbetare att undviker man att inve-
stera ett antal år, då är fara på färde. Detsamma gäller för landet. Undviker
svenska företag att investera här, överväger inte utländska företag att inve-
stera i Sverige, så är det fara på färde. Det är väl 10-15 år sedan det skedde
några större investeringar i det här landet från utländska företags sida. Det
är en utomordentligt varnande signal.

Vi vill omedelbart sänka produktionskostnaderna - på frågan från Mona
Sahlin om vad moderaterna gör. Enligt våra budgetförslag sänker vi arbetsgi-
varavgifterna med 4,5 procentenheter för att pressa produktionskostna-
derna. Det är för att skicka klara signaler till dem som sitter och kalkylerar
om lönsamhet och gör investeringskalkyler. Lönsamheten för att investera
och producera skall bli bättre i Sverige. Det är en klar signal till aktörerna.

Vi vet att om det inte investeras i företag och i landet som helhet uteblir
de nya arbetena och gamla arbeten hotas, och det är de svagaste som alltid
kommer i kläm.

Mona Sahlin talar om solidaritet och socialdemokratin. Sådant lärde jag
mig som gammal SSU-are, så jag har också vissa begrepp om hur det är att
vara socialdemokrat. Varför, av solidaritetsskäl eller andra skäl, förvägrar ni
de ca 1 miljon människor som står utanför arbetslöshetsförsäkringen att få
vara med i de förslag som moderaterna har lagt om en allmän arbetslöshets-
försäkring? Vad är det för motiv som gör att Mona Sahlin och hennes rege-
ringskamrater säger nej till 800 000-900 000 människor? De skall icke få ta
del av en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Vidare har vi frågan om de handikappade. Socialdemokraterna har under
6-7 år kunnat ta del av våra förslag om ett system med flexibla lönebidrag.
Sakta men säkert har ni börjat närma er förslagen. Nu framhåller man i pro-
positionen med Mona Sahlin som huvudförfattare att om det system som
moderaterna under många år har talat för att bygga upp i en högkonjenktur
används, kommer fler handikappade att få del av det och kunna placeras ut
på arbetsmarknaden. Det har ni socialdemokrater förvägrat dessa männi-
skor. Nu när lågkonjunkturen kommer börjar ni att agera. Men nu blir det
svårare att införa systemet.

Vad är det för tal om solidaritet när ni socialdemokrater inte i goda tider

kan bygga upp system som hjälper de svagaste i samhället? Att tala om soli-
daritet är en sak. Jag lärde mig från min tid i SSU att det gäller att också
omsätta det i praktisk handling. Det är något som Mona Sahlin gör för sent.

Anf. 90 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag lade märke till att Mona Sahlin talade väl om regionalpo-
litiken. Den är viktig när antalet arbeten minskar. Det är viktigt att det finns
medel att tillmötesgå det som riksdagen har framställt som viktigt. Hur
tycker statsrådet att det stämmer att man från regeringens sida för nästa bud-
getår har urholkat de regionalpolitiska anslagen med ungefär en femtedel?
Själv är jag mycket oroad över att Rune Molin och regeringen har lagt fram
det förslaget för riksdagen.

Jag vill också ta upp en annan praktisk fråga. I mitt hemlän står i dag 500
fordon stilla. Det är fordon i form av schakttraktorer, grävskopor och stora
traktorer som kör grus. Det är för att chaufförerna inte har några arbeten.
Det utgår 200 000 kr. om dagen, Mona Sahlin, i arbetslöshetsersättning till
förarna. Ägarna av fordonen har ränteutgifter på 4 milj.kr. per månad. Visst
vore det bättre om dessa chaufförer fick chansen att ta itu med det mycket
nedslitna grusvägnätet.

Jag hoppas att regeringen har börjat bättra sig när det gäller dessa frågor.
Det gäller här riktiga arbeten. Det gäller arbeten för framtiden som ger en
infrastruktur som gör att näringslivet kan utvecklas, att skogsprodukter,
malm osv. kommer fram till billiga priser. Det är bra för riket i sin helhet.
Det gäller alltså att stämma i bäcken i stället för i en flod.

1 800 personer kommer att behöva friställas från Samhall om inte Samhall
erhåller 100 milj. kr. till. Det är dyrare att friställa dessa 1 800 personer i
form av utbetalningar av arbetslöshetsersättning och förtidspensioneringar
än att de får arbeten. Är statsrådet beredd att ompröva den frågan?

Anf. 91 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Det var mycket skrik för litet ull, sade bonden när han
klippte grisen. Det var litet grand av det jag tyckte mig höra när Mona Sahlin
talade. Hade man inte sett Mona Sahlin hade man lika gärna kunnat tro att
det var en moderat som stod i talarstolen. Möjligen skulle uttalandet om ar-
bete åt alla kunna skilja sig från den moderata linjen.

Mona Sahlin talade om solidaritet. Men det var endast ordet solidaritet.
Det fanns inget om vad solidaritet innebär. Innebär det någon fördelning
mellan kvinnor, sextimmarsdag eller något annat som är konkret? Är det
bara ett ord som man kan slänga ur sig när som helst utan att det innehåller
något?

Vad är stark arbetsmarknadspolitik? Jo, det innebär utbildning, och det
kan jag hålla med om är viktigt. Aktiv regionalpolitik nämndes också, men
inte ett ord om vad den innebär. Rehnbergkommissionen ingår, och också
ett EG-medlemskap. Ja, detta kanske utgör en stark arbetsmarknadspolitik
för ett socialdemokratiskt parti. Men den måste innehålla något.

Vi har i dag en socialdemokratisk jordbrukspolitik som slår ut många av
de småskaliga jordbruken och drar människor på landet in till storstäderna i

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

117

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

ännu större utsträckning. Det blir storskaliga effektiva jordbruk, men utan
arbetstillfällen för människor.

Sysselsättning är inte densamma som lönearbete. Här måste man börja
fundera över arbetets värde och innehåll. Det gäller likväl solidaritet, solida-
ritet med barn och med kvinnor som i dag dubbelarbetar och som inte har
en chans att arbeta aktivt i viktiga samhällsfunktioner då de inte orkar eller
hinner.

Jag fick för övrigt inte svar på någon enda fråga om t.ex. sextimmarsda-
gen, lönebidragsanställda och effekterna av det nya beslutet och ingenting
om hur regeringen ser på arbetskraft som kommer från andra länder än de
nordiska.

Anf. 92 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Jag blev litet överraskad över Mona Sahlins utspel. Socialde-
mokraterna var i Sollefteå för en tid sedan och antog en politisk plattform
för 90-talet. Jag frågar mig om ni måste återvända till Västernorrland för att
få insikt i vad det är som egentligen händer i landet.

Samtidigt säger Mona Sahlin att vi i folkpartiet liberalerna säger nej till
allt och inte är beredda att medverka. Hur var det före föregående val? Då
tyckte vi att det skulle ske en åtstramning i politiken och att det skulle stimu-
lera insatser i företag för att rädda sysselsättningen. Då fanns det inte någon
som helst anledning för socialdemokraterna att vara med. Vad är det som
gör att ni har vaknat just nu? Är det möjligen för att valet närmar sig? Då
finns det kanske anledning att säga något till de stackars människor som har
blivit arbetslösa. Men detta fixar sig inte över en natt. Det tar ju mycket lång
tid att genomföra sådana insatser och få företag att fungera igen. Det går
inte att nu komma och påstå att allting skall ordna sig.

Mona Sahlin säger att vi har en hemmagjord kostnadskris. Det var ärligt
och uppriktigt att vi fick veta det. Men då måste man göra någonting åt det.
Det måste föras en stram finanspolitik, man måste skaffa sig lägre utgifter
och se till att det sker en tillväxt i samhället. Man måste också stimulera ar-
betskraftsutbudet och se till att det sker en fortsatt utbyggnad av barnomsor-
gen, främja enskilt ägande, satsa på forskning och utveckling osv. Detta är
förslag som folkpartiet har framfört år ut och år in. Ni hade bara att plocka
åt er dem och acceptera dem. Men det har ni inte gjort, utan ni påstår att vi
inte har några förslag. Det har funnits förslag. Jag ser verkligen med stort
intresse fram emot vad ni socialdemokrater kommer att säga till männi-
skorna litet närmare valet. Vad är det för någonting som skall bjudas på i år?
Då är det inte fråga om åtstramningar osv. Det skall bli mycket intressant att
se vartåt det bär.

Många ungdomar klarar inte av sin gymnasieutbildning. De behöver nå-
gon annan form av utbildning, t.ex. lärlingsutbildning. Jag skulle vilja fråga
Mona Sahlin hur det förhåller sig med lärlingsutbildningen. Är ni beredda
att avskaffa alla de hinder som finns för att ta emot ungdomar som lärlingar,
så att det hela blir mycket gynnsammare och rationellare? Om dessa ungdo-
mar får en sådan chans får de en rejäl yrkesutbildning och ett bra fotfäste på
arbetsmarknaden. Det kunde kanske vara ett bra löfte inför valet till dem

118

som är allra sämst ställda på arbetsmarknaden, nämligen de som aldrig har
fått in en fot i arbetslivet. De behöver en sådan chans.

Anf. 93 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Kan vi inte låta bli att tala om vem som lyssnar på vem i den
här debatten? Det tror jag inte ger så väldigt mycket. Vi kanske borde hålla
oss till de frågor vi ställer till varandra.

Jag är alltid lika förvånad över att man säger att lönerna är den enda orsa-
ken till inflationen - enbart lönerna. Nu säger Mona Sahlin att en majoritet
av LOs medlemmar är för ett stabiliseringsavtal. Jag vill påstå det motsatta.
En majoritet av LOs medlemmar har icke uttalat sig om Rehnbergskommis-
sionens stabiliseringsavtal. Mig veterligt är det enbart Transportarbetareför-
bundet som har haft ute den frågan på omröstning bland sina medlemmar,
och alla vet ju hur det resultatet blev. Jag tycker därför att det är felaktigt av
arbetsmarknadsministern att säga att LOs medlemmar står bakom Re-
hnbergskommissionen.

Det finns en sak till som jag är litet förvånad över. Det skulle vara roligt
att höra vilka garantier arbetsmarknadsministern har att centerpartiet ställer
sig bakom en eventuell lagstiftning när det gäller ett stabiliseringsavtal.

Om jag lät negativ i mitt inledningsanförande var det faktiskt inte min me-
ning, utan mina frågor ställdes utifrån skrivningen i arbetsmarknadsdeparte-
mentets bilaga till budgetpropositionen. Man skriver på litet olika ställen att
man i nuvarande ekonomiska läge inte vill motverka en uppgång i arbetslös-
heten med generella åtgärder som ökar efterfrågan på arbetskraft. Det står
uttryckligen angivet. På s.27 i bil. 12 står: ”Strukturomvandlingen i samhäl-
let kommer att leda till ökade krav på den enskilde att vidga sitt arbetssö-
kande till närliggande eller nya yrkesområden. Kraven på geografisk rörlig-
het ökar.”

Frågan är vad detta innebär. Skall vi genomgå en ny flyttlasspolitik med
en utarmning av glesbygd och skogslän? I mitt anförande tog jag upp flera
frågor som är direkt hämtade ur arbetsmarknadsdepartementets skrivning i
bil. 12 till budgetpropositionen. Det var utifrån de skrivningarna jag ställde
mina frågor. Att sedan arbetsmarknadsministern inte i dag vill debattera lag-
stiftningen på arbetsrättens område kan jag mycket väl förstå.

Anf. 94 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Jag skall börja med att vända mig till Marianne Samuelsson.
Ni får ursäkta att jag inte kan formulera ett anförande med egna tankar och
samtidigt svara på olika frågor från fem partier på en och samma gång på en
begränsad tid. Nu skall jag göra ett försök, och det hoppas jag att Marianne
Samuelsson förstår och respekterar.

Också Sigge Godin och Anders G Högmark har varit inne på frågan om
de flexibla lönebidragen. Jag anser att det är mycket bra att vi nu kan ta
steget över till flexibla lönebidrag, och jag förstår inte riktigt den irritation
som Anders G Högmark ger uttryck för. Vi gör som vi brukar. Först gör man
ett försök för att se om en tanke också fungerar i verkligheten. AMS startar
försök, och sedan utvärderar man dem och frågar sig: Hur blev det här? Blev

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

119

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

120

det bra? Är detta något som vi skall genomföra över hela landet? Om svaret
blir ja gör man detta, och dit har vi kommit nu.

Dessa försök har utfallit väl. Jag vill betona att lönebidragen är en arbets-
marknadspolitisk åtgärd som är till för att försöka få ut så många handikap-
pade som möjligt på arbetsmarknaden. Den stora debatten kan nu inte
handla om olika organisationer och deras möjligheter att behålla anställda.
Jag vill betona att den procentnivå man kan få i lönebidrag, en fråga som
också Sigge Godin var inne på, kan vara allt mellan 1 % och 100 %, såväl på
den privata arbetsmarknaden som på den offentliga arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingen går inte in och försätter de handikappade som finns i
organisationerna i arbetslöshet, utan de tar självfallet också hänsyn till olika
faktorer när de gör de prövningar som Marianne Samuelsson talade om. Det
är mycket viktigt att konstatera att det flexibla lönebidraget är en arbets-
marknadspolitisk åtgärd för de handikappade, något som jag tror kommer
att innebära att fler kommer att kunna få hjälp via lönebidraget. Det har
försöken visat mycket tydligt.

Solidaritet är för mig, Marianne Samuelsson, inte bara ett ord som jag
slänger ur mig. Det hela är litet beroende av vilken ambition man har att
uppfatta sin motståndares åsikter eller ej. Solidaritet i den mening som vi
har diskuterat här är t.ex. för mig, att om jag tror att ett stabiliseringsavtal
är avgörande för om vi skall klara jobben, måste också solidaritet kunna an-
vändas i den diskussionen. Om en liten grupp på arbetsmarknaden som själv
inte är utsatt för arbetslöshetens hot saboterar möjligheterna att växla ner
lönekostnaderna, är det en fråga om solidaritet att ställa sig bakom de grup-
per som i dag har det svårast, är de mest drabbade och därmed också har det
största behovet av ett stabiliseringsavtal. De grupperna har också ställt upp.

Solidaritet är för mig att i dag inte diskutera om alla skall få en kortare
arbetstid, utan att diskutera arbetstiden hos de grupper som har det största
behovet. Till de grupperna hör småbarnsföräldrarna - och det tror jag att
Marianne Samuelsson håller med mig om. Det är det steget jag vill ta först
när det gäller arbetstidsförkortningar.

När det gäller frågan om Samhall känner jag inte igen siffran 700 milj.kr.,
som Börje Hörnlund nämnde.

(Börje Hörnlund: Det var 100 milj.kr.)

Förlåt, då hörde jag fel. Detta har att göra med att man fått en möjlighet
att på egen begäran under budgetperioden, eller under en treårsperiod, vara
flexibel i sin timram. Men om man bara gått uppåt de första åren måste man
också vara tvungen att gå ner. Jag tror inte att det handlar om att friställa
människor, men nyrekryteringen kommer nog att bli mindre om man inte
uppnår den här balansen. Jag vill även här betona att Samhalls stora svårig-
het kommer att bli att man är underleverantör och legotillverkare i bran-
scher som i dag har det svårt och jobbigt. Även för Samhalls del gäller solida-
riteten, dvs. att inte minst genom stabiliseringsavtalet kunna underlätta för
Samhall att behålla den sysselsättning och tillverkning man har.

Sigge Godin undrar varför regeringen gör något först nu. Det var därför
som jag försökte påminna om att det fanns ett konkret förslag som just gällde
kostnadskrisen. Det gäller inte bara lönerna, Karl-Erik Persson, för de är
inte den enda boven. Detta var ett förslag om att stoppa löner, priser, hyror,

skatter, aktieutdelning. Där finns också de flesta av orsakerna till inflatio-
nen. Därav följer att man måste, och det gör regeringen också, angripa pri-
serna, lönerna och skatterna för att man på ett trovärdigt sätt skall kunna
skapa konkurrensmöjligheter för vårt näringsliv. Det är detta som avgör om
det finns jobb under 90-talet eller inte.

Problemet när det gäller ungdomarna och lärlingsutbildningen är att före-
tagen inte tar emot ungdomar ens om de blir erbjudna bidrag. Jag skulle vilja
uppmana alla att medverka till att vi får ett avtal om inskolningsplatser som
är avsedda att fungera på just det sätt som Sigge Godin har varit inne på. Vi
borde alla ha ett gemensamt intresse av att försöka få till stånd det nu. De
behövs eftersom ungdomarna, som i alla lågkonjunkturer, är de som drabbas
först, precis som Sigge Godin sade.

Det var Karl-Erik Persson själv som tog upp det här om vem man lyssnar
på, men jag lämnar det gärna åt sidan.

Jag vill betona att lönen inte är den enda boven, precis som jag sade tidi-
gare. Det är däremot ett hot mot vår sysselsättning om man inte förstår att
lönen och kostnadsutvecklingen är en del av de problem vi har. Den insikten
hoppas jag att även Karl-Erik Persson har.

Jag tror på demokratin också inom de fackliga organisationerna. Jag tror
även på det sunda förnuftet hos de vanliga människorna ute i vårt arbetsliv.
De som i dag och under de senaste åren mycket tydligt har sett att trots höga
nominella löner har deras reallöneutveckling inte stärkts under alla år. De
ser hoten mot jobben och förstår även sambanden mycket bättre än vad jag
tycker mig märka att Karl-Erik Persson gör enligt hans inlägg.

När vi säger att man inte skall tillgripa efterfrågestimulans i första hand
betyder det inte att man inte gör något. Den stora satsningen nu ligger på
det som så många av talarna har varit inne på, nämligen utbildning och kom-
petensutveckling. Det är inte bara lågkonjunkturen som är vårt problem i
dag, utan även att många lågutbildade människor behöver en högre kompe-
tens, behöver en bredare utbildning för att kunna ha en plats också på 1990-
talets arbetsmarknad. Det är detta som är det stora och viktiga inslaget i vår
arbetsmarknadspolitik i dag.

Anf. 95 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Låt mig ta upp en sak som ligger mig varmt om hjärtat. Den
offentliga sektorn sysselsätter många kvinnor. De har bara en arbetsgivare
att välja på. Hur skulle det vara, Mona Sahlin, att bryta upp de offentliga
monopolen och ge kvinnorna rätt att starta eget inom de branscher och de
yrkesområden där de är specialister? Skulle inte det vara ett bra budskap
inför valrörelsen? Det skulle vara intressant att veta.

Jag har sagt att jag tycker att det är väsentligt att man sänker kostnaderna
i landet för att vi skall kunna behålla några företag. Men innan jag kommer
in på det skulle jag vilja ta upp arbetsmiljön, som också är en viktig fråga.
Folkpartiet delar faktiskt inte regeringens uppfattning om hur man skall bära
sig åt när det gäller arbetsmiljön. Att arbetslivsfonden först samlar in pengar
och sätter i gång en administration och en massa utredningar för att sedan
dela ut pengarna igen är en mycket knepig och konstig väg. I dag finns det
ju företagsledare, fackliga organisationer, företagshälsovård och allt vad det

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

121

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

122

kan vara ute på de flesta företag. Dessa kan verkligen arbeta med de här
sakerna. Låt oss skicka tillbaka pengarna till dem och sätta i gång arbetet i
stället. Det är viktigt att det blir gjort.

Det är viktigt att forskning och utveckling verkligen blir en huvudingre-
diens i sysselsättningen i Sverige. Därför föreslår folkpartiet rejäla sats-
ningar på dessa områden, utöver den budget som regeringen har lagt fram,
för att vi skall kunna konkurrera. Det är faktiskt teknikutveckling som är
viktig. Det är dessa branscher vi skall kunna konkurrera med. Därför är det
väsentligt att vi satsar på just de bitarna.

När det gäller att göra insatser på den ekonomiska sidan, vill vi slopa inve-
steringsskatten. Skatten på arbetade kapital i företag skall bort. Vi vill sänka
arbetsgivaravgifterna. Vi vill sänka momsen och få ned skatterna totalt. Det
är bara ett sänkt kostnadsläge i vårt land som kan göra det möjligt för företa-
gen att konkurrera på världsmarknaden, och de är beroende av detta.

Om nu också regeringen har förstått det här problemet, varför har ni då
sparat det så länge? Det har snart gått tre år sedan vi hade en rejäl debatt
om de här frågorna. Ni har nu äntligen börjat att förstå, men det är för sent
när varslen står för dörren.

Jag skulle skämmas om jag var socialdemokrat och hävdade den fulla sys-
selsättningen när jag vaknar varje morgon och hör hur man i Ekot talar om
nya rekord i varsel och nya rekord i arbetslöshet. Det är faktiskt inte detta
vi behöver tala om för ungdomar, för kvinnor och för dem som har svårt att
komma ut på arbetsmarknaden. Vi bör förespråka mycket positivare idéer.

Anf. 96 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Först får jag lov att tacka för att jag fick svar på en del av
mina frågor. Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att hinna med
att både framföra det man vill ha sagt och svara på frågor. Det är självklart
att det är så, men det utesluter inte att jag ändå kräver att få svar på de frågor
jag har ställt.

Jag har försökt att koncentrera mig kring just kvinnornas situation. Det är
nästan alltid så att kvinnorna ramlar utanför debatten. Kvinnofrågorna får
inte alltid den belysning de behöver. Det gör väl också att vi oftare hamnar
i det läge där vi nu är, i ett sämre läge både på arbetsmarknaden och i andra
situationer.

Jag är glad över - jag vet inte om det var ett löfte eller om det var något
annat - att de som har behov av kortare arbetstid skall kunna få det. Det
innebär alltså att ministern är positiv till sex timmars arbetsdag inom vården,
för där behövs det. Kirunaprojektet har ju klart visat att detta har fått posi-
tiva effekter. Jag tror att detta är någonting som är oerhört viktigt för kvin-
norna och för vårdsektorn. Det kommer att behövas mycket arbetskraft
inom vårdsektorn även framgent. Det gäller att behålla den duktiga och väl-
utbildade personal som vi har. De anställda får inte slitas ut och hamna i
långa sjukskrivningsperioder, så att de inte kan vara med i arbetet.

Utbildning och kompetensutveckling är naturligtvis mycket viktigt. Vi har
alldeles för många människor i vårt samhälle i dag som har en låg utbildning
och som därför inte kan hävda sig på arbetsmarknaden. Vi talar nu om soli-
dariska villkor och solidaritet. Innebär det att grupper som i dag inte omfat-

tas av A-kassa kan få möjlighet till AMS-utbildning eller annan utbildning
på lika villkor? Jag vet ju att t.ex. timanställda kvinnor inom vården som nu
helt har ramlat utanför och inte har någon trygghet i dag, ofta har arbetat på
många olika institutioner och gått runt på olika ställen. Därmed har de inte
knutits till någon fackförening. Men de har trots allt haft en inkomst och kan-
ske betalat skatt under många år. När de kommer i det läget att de inte har
något arbete längre och skulle behöva en utbildning, har de helt enkelt inte
råd att gå där, eftersom de inte får någon ersättning. Det tycker jag är osoli-
dariskt. De har ju faktiskt gjort en mycket stor arbetsinsats.

Sedan tror jag att detta med lönebidragsanställda har många olika vink-
lingar. Det hade varit intressant att se den här utredningen innan det kom en
förändring på det här området.

Anf. 97 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Herr talman! Jag vill också beröra detta med geografisk rörlighet. Det står
faktiskt på rätt många ställen i årets budget. Jag gör det här inlägget i före-
byggande syfte.

Bland Sveriges kommuner, som oftast är fungerande lokala arbetsmarkna-
der, är det ungefär 150 kommuner som ligger rätt illa till. De har under 60-
talet och framåt förlorat en stor andel av sina ungdomar. Andelen pensionä-
rer är i en del av dessa kommuner upp till mellan 30 och 35 %. I inflyttnings-
kommunerna däremot är andelen pensionärer kanske bara 28 %. Den här
utvecklingen kan inte fortsätta hur länge som helst, eftersom livet inte är
evigt. Det blir i de drabbade kommunerna ett för glest och för dåligt ser-
viceunderlag.

När jag talar om geografisk rörlighet menar jag att det bara behövs en liten
ström tillbaka för att stabilisera utvecklingen i hela landet. Jag vill ställa en
fråga till statsrådet. Jag misstänker inte att det är så, men kan det vara så att
det faktum att det på så många ställen i budgeten står ”geografisk rörlighet”
kommer sig av att kollegan i industridepartementet, den regionalpolitiskt
ansvarige ministern, skär ner de regionalpolitiska anslagen med ungefär en
femtedel eller urholkar dem? I så fall blir det riktigt allvarligt. Jag vill egent-
ligen inte bråka, men skulle den situationen uppstå kommer jag väl inte att
kunna hålla mig helt tyst.

Anf. 98 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Låt mig börja med det positiva. Jag sade i mitt inlägg att jag
var glad över ökningen av resurser till utbildning och rehabilitering. Jag vill
påminna om att jag faktiskt inte har varit kritisk på den punkten. Det enda
jag sade var att man kanske inte gav medel till beredskapsarbeten i särskilt
stor utsträckning. Det står faktiskt i propositionen att man skall vara restrik-
tiv med sådana medel. Men i vissa delar av landet, som av regionalpolitiska
skäl har mist sin sysselsättning, kanske det inte räcker med utbildning, och
då kan det vara bra att ha beredskapsmedel som en hjälpinsats under en till-
fällig tid. Därför borde man kanske inte ha skrivit att man skulle vara restrik-
tiv. Jag vet att länsstyrelserna kan bestämma över det här, men länsstyrel-
serna kan hänvisa till vad regeringen skriver i propositionen om att man skall
vara restriktiv.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

123

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

124

Mona Sahlin säger att det är en liten grupp som saboterar ett stabiliserings-
avtal. Det kan kanske vara riktigt att det är en liten grupp som har sagt nej.
Mona Sahlin sade att det var en grupp som redan i dag har det bra. Men man
kan ju egentligen inte säga att Transportarbetareförbundet, som har sagt
nej, är en höglönegrupp. En sådan syn är verklighetsfrämmande. Det är den
grupp som i stort sett har halkat efter mest under den senaste delen av avtals-
uppgörelsen, och det beror på att man inte har haft någon möjlighet till löne-
glidning. Därför ligger man väldigt långt efter de andra grupperna inom LO.
Jag förstår mycket väl att de har sagt nej till förslaget. Det är ju fantastiskt
om man skulle lagstifta bara därför att de här grupperna har mist sin del av
löneglidningen, som i allmänhet har drivit upp lönerna.

Jag vet att andra faktorer spelar in, som priser och hyror. Men varför inte
gå den omvända vägen och pressa ner priserna och hyrorna? Jag tror faktiskt
att löneökningarna skulle bli mindre i fortsättningen om man från kollekti-
vets sida visste att regeringen ville angripa priser och hyror. På så vis skulle
löntagarna inte behöva någon kompensation - det är ju på så sätt LO-med-
lemmarna har kompenserat sig. När priser och hyror har stigit för mycket
har den enda möjligheten varit att driva upp lönerna. Om man kunde gå den
omvända vägen sluppe man Rehnbergkommissionen.

Anf. 99 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Först vill jag nämna det som är bra, nämligen att regeringen
har slagit in på de flexibla lönebidragens väg. Det är enligt min uppfattning
onödigt att vänta tre, fyra eller fem år. Vi moderater insåg-som vanligt, höll
jag på att säga - vad som behövdes. Regeringen behöver ha en längre tid på
sig för att få samma insikt.

Det finns bra analyser i finansplanen, men det finns väldigt litet av kon-
kreta förslag för att just förändra de grundlägganden dragen, rätta till oba-
lanserna i svensk ekonomi. De behöver rättas till snabbt, och det är därför
vi moderater vill sänka produktionskostnaderna med de 4,5 % jag talade om
tidigare. Regeringen gör väldigt litet eller ingenting alls.

Mona Sahlin har hittills inte nämnt ett ord om varför hon förvägrar en mil-
jon människor rätten till en allmän arbetslöshetsförsäkring. Dit sträcker sig
alltså solidariteten. Fackets väl och rekryteringsargument går före de många
människorna. Det är den socialdemokratiska solidariteten.

Mona Sahlin efterlyser också politiska signaler. Vi ger våra signaler till
marknaden, till dem som räknar på investeringskalkyler, om att det skall
vara lönsammare att investera i Sverige. Mona Sahlin säger: Varför deltar ni
inte i olika kommissioner? Varför var ni inte med i februari månad på det
genuint begåvade förslag som regeringen då lade fram?

Socialdemokraterna brukar tala om att de har en unik kompetens att um-
gås med facket. För moderaterna och andra borgerliga partier skulle det bli
katastrof av umgänget med facket. Vad socialdemokraterna har erbjudit är
olika former av tvångslagstiftning. Det är tydligen så ni talar med facket. Vi
är kanske litet främmande för det. Men Allan Larsson och Stig Malm får väl
utveckla den samtalstekniken framöver. Vi går inte på den.

Herr talman! Det har i debatten från ett och annat håll och i någon mån
också från Mona Sahlin - detta är ganska olikt Mona Sahlin, eftersom vi bru-

kar ha en trevlig debatton när vi diskuterar - förekommit halvkvädna insi-
nuationer om att folkpartiet och moderata samlingspartiet skulle ha en an-
nan inställning till arbetslösheten. Vi skulle inte riktigt veta vad den innebär.
Jag vill personligen säga att jag på nära håll har sett den. Jag är alldeles över-
tygad om att vi med socialdemokratisk politik tyvärr kommer att få se mer
av den på nära håll. Jag har faktiskt som människa och som politiker inlevel-
seförmåga nog att förstå vad påtvingad arbetslöshet innebär. Det är de män-
niskor - unga, gamla och handikappade - som påtvingas denna arbetslöshet
som kommer att fundera över hur politiken förs. Åtminstone hoppas jag att
man gör det den 15 september.

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

Anf. 100 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Jag tvivlar verkligen inte på Anders G Högmarks inlevelse-
förmåga eller uppsåt. Jag tycker att det har varit en förhållandevis trevlig
debatt, trots allt. Vad jag däremot uttryckte tvivel över var vad den politik
som Anders G Högmark företräder har för syfte och kommer att ha för ef-
fekter, precis som han har uttryckt inte så mild utan mycket skarp kritik och
misstänksamhet mot den politik jag företräder. Jag kan instämma helt och
fullt i att vi efter den 15 september får se på vilket sätt vi skall fullfölja arbets-
marknadspolitiken i landet, om det blir den politik som företräds av Anders
G Högmark och dem som skall bilda regering tillsammans med hans parti
om de vinner valet eller om det blir en socialdemokratisk politik.

Jag vill också betona att det är högst frivilligt att gå med i A-kassan. Det
är inte så att jag förvägrar någon att vara med i A-kassan, vilket Anders G
Högmark antydde flera gånger.

Jag tror heller inte att högre egenavgifter ger en lägre arbetslöshet, vilket
jag vet att både Anders G Högmarks och andra partier nu mycket fram-
gångsrikt hävdar i motioner väckta till riksdagen. Jag tror att det är en grov
felanalys av verkligheten att säga att man, bara därför att man själv skulle
betala ytterligare några kronor, därmed skulle inse hur hemsk arbetslöshe-
ten är. Precis som jag tror att Anders G Högmark har inlevelseförmåga, så
vet jag att de allra flesta människor som själva blir drabbade eller som i sin
nära omgivning har någon som drabbas ser hur arbetslösheten snabbt kan
bryta ner. Det är därför jag har velat föra tanken längre. Om man är överty-
gad om att kostnadsproblemet är en avgörande del, måste man också vara
beredd att visa på vilket sätt man i så fall vill fullfölja det arbetet och på vilket
sätt vi som politiker har ett ansvar för att hjälpa parterna på arbetsmarkna-
den. Kan vi inte nu - med det nuvarande läget på arbetsmarknaden, med
skattereformen och med det som händer i vår omvärld - växla ned lönekost-
naderna, när skulle vi då kunna göra det? För de arbetslösas skull vill jag
inte låta det tillfället gå oss ur händerna.

Jag vill här knyta an till Karl-Erik Persson och hans undringar. Jag vill
stoppa den vansinniga jakt mellan löner och priser som har pågått år efter
år. Det spelar ingen roll var den började, om det var hönan eller ägget, om
priserna gick upp därför att lönerna gick upp eller om lönerna gick upp där-
för att priserna gick upp. Jakten har fortsatt år efter år, och vi vet alla vilka
som har varit förlorarna. Det är de sämst avlönade och de orter som har de
största problemen. Och det är inte de som nu sätter sig på tvären. Glöm hel-

125

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Sysselsättningspolitik

ler inte att Rehnbergs förslag också betyder ett stopp för högavlönades möj-
ligheter att få ut högre löner under detta år. Vilken annan avtalsrörelse har
kunnat uppvisa den solidariteten? Detta finns i Rehnbergs avtal.

Jag vill också betona att geografisk rörlighet förvisso kan vara rörlighet åt
båda håll, både till glesbygden och från glesbygden. Jag är också realist nog
att inse att en viss geografisk rörlighet alltid måste finnas i ett land, att det
alltid kommer att finnas. Det gäller inte minst unga människor som både vill
och har möjlighet att röra sig inom landet, och som också numera har möjlig-
het att röra sig utanför våra gränser. Detta kommer också att bli lättare när
integrationen i Europa är ett faktum, och det välkomnar jag för dessa ungdo-
mars skull.

För Marianne Samuelsson vill jag också betona, även om jag i dag inte har
haft tillfälle att utveckla det så mycket, att kvinnornas ställning på arbets-
marknaden är det som bekymrar också mig mest. Lönerna, inflytandet, ar-
betsmiljön och arbetsskadorna är i dag också ett kvinnoproblem. Det arbete
vi nu är på väg att dra i gång på allvar, nämligen det som gäller rehabilitering
och ny arbetsorganisation - det goda arbetet - är därför också i allra högsta
grad en kvinnofråga.

Alla kan få tillgång till AMS-utbildning, men ersättningen varierar. Där
har Marianne Samuelsson rätt. Om man har A-kassa kan man få högst 543
kr., är man över 20 år får man 326 kr., och övriga har en gräns på 230 kr.
Villkoren är olika, och det är klart att man alltid kan diskutera storleken på
beloppen.

Den utredning om lönebidragen som Marianne Samuelsson efterlyste har
funnits ganska länge och också varit offentlig länge. Rapporten finns att
tillgå, och Marianne Samuelsson kan ringa antingen departementet eller
AMS om hon vill ha tillgång till den.

Sigge Godin efterlyser mer privatiseringar. Jag vet inte om det är sjuk-
vårdsbiträdena som skall ut och starta eget för att klara sin sysselsättning. Jag
tror inte att det är en vare sig klok eller speciellt framgångsrik väg, varken för
sjukvårdsbiträdena, svensk ekonomi eller kvinnornas sysselsättning.

Sedan något om arbetslivsfonden. Om företagen, som Sigge Godin säger,
bara behöver få tillbaka pengarna för att sätta i gång med allting, varför
hände det då så litet under alla år då de hade alla dessa pengar? Jag tycker
att det är en väldigt klok politik att under högkonjunktur och goda tider
samla in för att solidariskt hjälpa de företag som har störst behov av att få i
gång en annan arbetsorganisation och en rehabilitering. Det har aldrig varit
de företag som har de största egna ekonomiska resurserna. Det är det som
är utgångspunkten för arbetslivsfonden.

Jag vill sluta med att konstatera att det väldigt ofta blir antingen svart eller
vitt i sådana här debatter. Många har uttryckt att vi nu ser rekord i arbetslös-
het; den närmar sig 2 %. Det är också uttryck för - vilket jag hoppas skall
fortsätta att vara någonting svenskt - att vi med rätta är oroliga och upprörda
över en arbetslöshet på 2 %, och detta när vi lever i en värld där tre, fyra
eller fem gånger högre siffror hör till vardagen. Många har uttryckt att vi har
misslyckats med sysselsättningspolitiken men att Europas övriga länder har
lyckats, länder där siffrorna är mellan 8 och 10 %. Om det är ett faktum, då

126

är jag mycket hellre en misslyckad socialdemokrat än en lyckosam borgerlig
företrädare, och det tror jag också att de arbetslösa i vårt land skulle vara.

Flykting- och invandrarpolitik

Anf. 101 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Sedan vi senast diskuterade invandrar- och flyktingpolitiken
har situationen i vår värld förvärrats ytterligare genom våld och krigshand-
lingar. Jag tänker förstås närmast på händelserna i Baltikum och vid Persiska
viken. Vi vet av erfarenhet att diktatur och krig alltid för med sig nya flyk-
tingströmmar.

I Sverige berörs vi på ett särskilt sätt av händelserna i Baltikum. Jag vill
redan nu deklarera att vi moderater anser att varje baltisk flykting som kom-
mer hit skall ha rätt att få en fristad här - oavsett om det rör sig om en ”van-
lig” flykting eller en krigsvägrare. Detta kan gälla även med bibehållandet
av den lagtillämpning som vi har från december 1989, eftersom det i dessa
fall torde röra sig om särskilt ”skyddsvärda fall”. Grannskapet kräver fak-
tiskt detta av oss. Jag hoppas att detta också är riksdagsmajoritetens uppfatt-
ning.

Jag noterar att regeringen i sin regeringsskrivelse, i budgetförslaget och i
tidigare diskussioner i flyktingpolitiska rådet har fört fram en del nya tankar
när det gäller invandrar- och flyktingpolitiken. Det gäller bl.a. att bistånds-
och flyktingpolitiken har ett nära samband och att den bästa hjälpen ofta kan
vara att ge flyktingen hjälp i sitt hemland eller i näraliggande regioner. Detta
sammanfaller med vad vi moderater tidigare har föreslagit. I en av årets mo-
tioner har vi nu föreslagit att 25 milj. kr. av biståndsmedlen bör överföras till
UNHCR för åtgärder i flyktingarnas hemländer eller näraliggande regioner.

Jag sade förut att vi troligen kan komma att räkna med ökade flykting-
strömmar, framför allt från Baltikum och kanske också från Sovjet. Vi har
bl.a. mot bakgrund av uppgifter i pressen kunnat notera att antalet flyktingar
generellt har minskat ganska kraftigt. Detta kan nog inte tas till intäkt för att
antalet flyktingar kommer att minska för gott. Det har också framgått av
pressen de senaste dagarna att en hel del sovjetiska flyktingar har kommit
hit. Därför skulle jag vilja ställa följande fråga till utskottets talesman. Hur
är vår beredskap om vi står inför ett kraftigt ökat flyktingtryck från öst?

Herr talman! Det är dystert att konstatera att vi inte har lyckats bättre med
vår flyktingpolitik och vårt flyktingmottagande än vad vi har gjort, trots att
vi har levt i en högkonjunktur i flera års tid. Alltför många flyktingar har
tvingats vänta i månader, t.o.m. år, på våra flyktingförläggningar därför att
handläggningen har släpat efter. Nu tycks polisen vara i kapp med sina utred-
ningar, men invandrarverket släpar fortfarande efter trots att vi upprepade
gånger har ökat verkets resurser. Nu har regeringen satt som mål att invand-
rarverket med ett förnyat budgettillskott skall ha klarat ärendebalanserna
till den 30 juni i år.

Har utskottets talesman någon rapport att ge rörande sakernas nuvarande
tillstånd på detta område? Kan vi hoppas på att invandrarverket nu äntligen
kommer i kapp med sina utredningar och lever upp till det mål som sattes

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

127

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

128

upp i samband med den nya organisationen? Kan vi också hoppas slippa så-
dana extraordinära åtgärder inom departementet som vi kan läsa om i tid-
ningarna i dag, beroende på att flyktinghandläggningen helt enkelt inte fun-
gerar?

Flyktingbegreppet har ofta diskuterats i denna kammare. Vi moderater
anser att regeringens beslut från december 1989 bör ligga fast tills vidare,
även om vi anser att FNs flyktingkonvention med tilläggsprotokoll är något
föråldrad som lagstiftning i dag. Vi har därför i en motion framfört kravet
och önskemålet om att Sverige i FN bör verka för att man skall få till stånd
en ny flyktingkonvention. Tills vidare anser vi dock, som sagt, att den be-
dömning som råder i dag bör gälla.

En annan ofta diskuterad fråga är flyktingarnas rätt och möjlighet att ar-
beta. Det allra viktigaste är naturligtvis att flyktingarna snabbt kommer ut
från förläggningarna och att ärendena blir avgjorda i stipulerad tid. Dagens
förhållanden är bedrövliga med påtvingad passivitet i månader och år. Kom-
munerna har nu fått andra villkor för sitt flyktingmottagande. Det beslutet
var vi eniga om. Men det är trist att konstatera att det i dag råder stor arbets-
löshet. Det har diskuterats tidigare här i kammaren.

Det kan nog vara svårt för kommunerna att leva upp till målsättningen att
flyktingarna snarast möjligt skall komma i arbete. Jag anser därför att det
är mycket viktigt att vi har en aktiv uppföljning i denna fråga och ser hur
utvecklingen blir. Framför allt är det viktigt att det blir så litet byråkrati som
möjligt i kommunernas handläggning av ärendena. Här bör organisatio-
ners - inte minst de fackliga organisationernas - insatser, arbetsgivares och
enskildas frivilliga krafter tas till vara på ett helt annat sätt än i dag.

Med snabba avgöranden i fråga om uppehållstillstånd bör de flesta ha möj-
lighet att snabbt komma i arbete eller att i varje fall få arbetstillstånd, dvs.
rätt att arbeta. Om väntetiderna även fortsättningsvis blir längre, kvarstår
vårt tidigare krav på temporära arbetstillstånd även för asylsökande. Rege-
ringen har tyvärr varit mycket negativ i denna fråga. Jag skulle gärna vilja
höra hur utskottets talesman ser på denna fråga.

När det gäller att ta till vara flyktingarnas kompetens vet jag genom olika
rapporter att det tyvärr fortfarande är dåligt beställt. Många välutbildade
människor tvingas vänta i åratal på s.k. ekvivalering av sin utbildning och i
sämsta fall gå arbetslösa och leva på bidrag. Här måste helt enkelt en ändring
komma till stånd!

Det har ibland sagts i våra debatter att vi oftast diskuterar flyktingpolitik
och inte invandrarpolitik i ett vidare begrepp. Det ligger mycket i detta, men
det har nog sin förklaring i att världen ser ut som den gör. Vi lever i en tid av
spänningar och krig men också i en tid av ökad internationalism och ökade
integreringssträvanden, inte minst i vår del av världen. Vid en EG-anslut-
ning kommer samma fria arbetsmarknad att råda inom EG som inom Nor-
den i dag.Det är därför viktigt, som vi moderater ser det, att vi anpassar vår
flykting- och invandrarpolitik till en ny tid och till de förhållanden som råder
i Europa för övrigt.

Vi har sedan länge kritiserat att det inte har förekommit någon arbets-
kraftsinvandring. Man har varit mycket stelbent där, och inte ens under en
högkonjunktur har man förmått ta emot särskilt många personer. Jag tror

att det endast var 187 personer förra året. Nu förväntar vi oss en betydligt
större öppenhet i denna fråga. Jag tycker mig ha kunnat utläsa en sådan åt-
minstone från departementets sida. Det får inte vara så, herr talman, att den
enda möjligheten att få stanna i Sverige skall vara att gå via kön av asylsö-
kande!

Anf. 102 MARIA LEISSNER (fp):

Herr talman! Det senaste året har varit ett mycket dystert år för invand-
rare och flyktingar i Sverige. När det gäller rasistiskt inspirerade våldsdåd
har det år som gått varit utan motstycke. Ett mycket stort antal överfall på
flyktingförläggningar har ägt rum. Många invandrare och flyktingar har
misshandlats på gator och torg. Hus bebodda av invandrare har stuckits i
brand. I enstaka fall har det t.o.m. varit fråga om mordbrand. Vi har sett
brinande kors i Ku Klux Klans efterföljd.

Enligt diskrimineringsombudsmannen har mer skada orsakats av rasistiskt
inspirerat våld mot invandrare under förra året än vad utländska terrorgrup-
per har stått för under femton år.

Händelseutvecklingen kulminerade våren 1990, för litet mer än ett år se-
dan, med attackerna mot flyktingförläggningarna. Så här i efterhand kan
man konstatera att det föregicks av ett utbrott av rasistisk propaganda i feb-
ruari förra året. Man kan fundera över det faktum att det några månader
tidigare hade kommit ytterligare en skärpning av regeringens flyktingpolitik.
Jag tänker på inskränkningarna av den 13 december 1989.

Jag är övertygad om att den allra viktigaste åtgärden för att få stopp på
invandrarfientlighet, trakasserier, diskriminering och annat, som tyvärr till-
hör våra invandrares vardag, är att skapa en tolerans i flyktingfrågan, att
försöka medverka till en bättre opinion och att försöka återvinna den gene-
rösa flyktingpolitiken.

Alla Sveriges invandrare långt in i andra och tredje generationen lider av
den pågående krigföringen - i vissa fall är det faktiskt fråga om det - mot
asylsökande och flyktingar, därför att attityderna smittar av sig även på in-
vandrare. Men invandring är ett normalt tillstånd för ett land. Invandring
har alltid funnits i alla länder. Sveriges ekonomi, kultur och vetenskap har
skapats i ett samspel mellan infödda och invandrade svenskar, mellan
svenskar och utlänningar. Det behövs en attitydförändring från den nuva-
rande inställningen att Sverige mår bra av så litet invandring som möjligt till
en ny och mer tolerant inställning till invandrare. Denna attitydförändring
behöver våra svenska invandrare. Därigenom hänger invandrarpolitik och
flyktingpolitik nära samman.

Det är många av oss som har invandrare inflätade i släktleden bakåt, och
det är många andra som är nyanlända. Det vore dags för en lag mot etnisk
diskriminering på arbetsmarknaden. Jag vill på den punkten gärna ha en
kommentar från Maud Björnemalm om hur det arbetet fortskrider i rege-
ringskansliet.

Invandrarpolitik och flyktingpolitik hör samman, men det har varit stän-
diga besvikelser under hela 80-talet på flyktingpolitikens område, särskilt se-
dan december 1989. Jag noterar moderaternas något ändrade inställning i
den här frågan och hoppas på ett gott samarbete när det gäller ett agerande

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

129

9 Riksdagens protokoll 1990/91:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

130

på det internationella planet för att uppnå ett bättre skydd för de flyktingar
som inte enbart är individuellt politiskt förföljda utan som flyr på grund av
krig, inbördeskrig eller andra oroligheter, s.k. de-facto-flyktingar.

Under förra sommaren hade vi också den famösa Polenhistorien när vi
skickade tillbaka ett antal människor som borde ha fått söka asyl i Sverige -
de bara passerade genom Polen, vilket de hade rätt till. De borde ha fått
söka asyl i Sverige, också därför att Polen inte hade undertecknat Genéve-
konventionen. Många av dem var, har det sedermera visat sig, flyktingar
också i FNs mening och kommer eventuellt att bakvägen få komma tillbaka
till Sverige, även om det då kommer att ha tagit mycket lång tid.

Nu väntar vi strax på resultatet av migrationsutredningen. Enligt vad som
har försports om dess arbete är risken stor att vi kanske permanent blir av
med det lagfästa skyddet för de-facto-flyktingar, nämligen om regeringens
tankar i migrationsutredningen finner stöd i riksdagen. Jag skulle vilja fråga
Maud Björnemalm också om regeringen har för avsikt att garantera krigs-
flyktingar skydd i Sverige i framtiden och i så fall i vilka former. Om inte,
vart skall krigsflyktingarna ta vägen?

Det kommer fler flyktingar till Europa än någonsin eller åtminstone än på
mycket lång tid. De söker efter en fristad. De kommer antagligen att finnas
även i framtiden. Mellanöstern står i brand. Det finns inga andra naturliga
tillflyktsorter för flyktingar från Mellanöstern än demokratierna i Europa.
Sovjetunionen är i gungning. Vart skall de eventuella flyktingarna ta vägen?
Vi kan ju knappast hänvisa dem till lägren i Sudan, Thailand eller Pakistan.

Europa vill inte ha flera asylsökande. De rubbar våra cirklar. Men de län-
der som i dag trots att de är utfattiga tar emot miljontals flyktingar knotar
inte. För dessa, de fattiga länderna i tredje världen, är solidariteten självklar.
Men vart har den svenska solidariteten tagit vägen?

Flyktingars skyddsbehov och ett ställningstagande för mänskliga rättighe-
ter borde styra svensk flyktingpolitik. I stället har vi en hafsig och panikstyrd
flyktingpolitik, som genomförs av socialdemokraterna. Det går litet hit och
dit. Man avskaffar och inför barnpraxis hur som helst, man underlättar mot-
tagningsreformer genom att genomföra s.k. nollställningsbeslut, dvs. plöts-
liga flyktingamnestier till stora grupper, man avskaffar lagparagrafer från
den ena dagen till den andra utan att tillfråga riksdagen. Ett år efter det att
en ny utlänningslag har antagits tillsätts en utredning med direktiv där det
mesta som flyktingpolitiken vilar på ifrågasätts och med uppdrag att ha fun-
derat ut något nytt inom ett halvår.

Ambitionen att dra ned antalet flyktingar till Sverige styr, men skyddsbe-
hovet beaktas inte. Inkonsekvens har blivit en alltmer använd regel i rege-
ringskansliets flyktingpolitik. Nu senast har det avslöjats bl.a. att dokument
försvinner på invandrarverket och att personal på arbetsmarknadsdeparte-
mentet arbetar på ackord för att hinna med så mycket som möjligt. Vilken
hänsynslöshet detta visar mot de asylsökande och deras behov av rättssäker-
het!

Vad Sverige behöver är en flyktingpolitik som vilar på rättssäkerhetens
grund, som bygger på flyktingars skyddsbehov, oavsett ekonomiska och poli-
tiska konjunkturer, en politik som står fast över tiden och inte i grunden ska-
kas av tillfälliga administrativa problem i Sverige eller tillfälliga politiska

händelser i vår omvärld. Vi behöver en flyktingpolitik som hjälper svensk-
arna att få respekt för flyktingarna, och därigenom också respekt för invand-
rarna, en flyktingpolitik som ger flyktingar rätt att arbeta och som innebär
att flyktingarna behandlas med värdighet. En sådan flyktingpolitik hoppas
jag på efter den 15 september.

Anf. 103 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Vänsterpartiet har under den allmänna motionstiden i år
väckt en motion om tillfälliga arbetstillstånd för asylsökande. Vi anser att
handläggningstiden i asylärenden är helt oacceptabel. Genomsnittstiden för
en asylsökande på flyktingförläggningar innan invandrarverket har fattat sitt
beslut är cirka tolv månader. Många asylsökande vistas mycket längre tid på
förläggningar i avvaktan på beslut. Många asylsökande passiviseras och har
senare svårt att vara motiverade att planera för sin egen försörjning och
framtid i Sverige. Ett passivt liv under väntetiden skapar dessutom lätt nega-
tiva attityder hos övriga befolkningen.

Om de asylsökande genom organiserade arbeten får möjlighet att komma
in i det svenska samhället och delta i samhällsnyttiga arbeten kan det med-
verka till att förändra de negativa attityder som kan finnas mot flyktingar.
En asylsökande som får en egen inkomst ges även förutsättningar att betala
för den service han eller hon får i form av kost och logi.

Vi anser däremot inte att alla asylsökande omedelbart skall beviljas ett
tillfälligt arbetstillstånd. Endast när väntetiden för behandling av ansökan
om permanent uppehållstillstånd överskrider tre månader anser vi att ett till-
fälligt arbetstillstånd skall beviljas den asylsökande. Ett konkret förslag till
hur det skall organiseras har arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, redovisat för
regeringen hösten 1990. Vänsterpartiet delar AMS bedömning i denna
fråga.

Herr talman! Vänsterpartiet anser att vi i Sverige i förhållande till vår lev-
nadsstandard, vår inkomst per capita, våra demokratiska traditioner och ar-
betarrörelsens grundläggande värderingar om internationell solidaritet
borde ha en generösare och humanare flyktingpolitik. Vi anser att detta nu
är viktigare än någonsin.

I samband med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik
prövas en rad grundläggande värderingar som utgör grundstenen i ett solida-
riskt samhälle. Det gäller t.ex. värderingar som humanism, medmänsklighet
och alla människors lika värde. Särskilt i dag, när flyktingproblemen i värl-
den är mycket stora och växande, bör Sverige framstå som ett positivt exem-
pel.

I dag är det, som också Maria Leissner sade, de fattiga och underutveck-
lade länderna i tredje världen som tar emot den dominerande delen av flyk-
tingströmmarna, medan Sverige och övriga Europa bygger allt högre murar
omkring sig för att hindra flyktingar som söker sig till den industrialiserade
världen.

Flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder inkl. Sverige präglas för
närvarande av allt större restriktivitet. Solidaritet och humanitet får ett allt
mindre utrymme. Inom EG planeras åtgärder som riskerar att stänga ute
skyddsbehövande människor, t.ex. gemensam viseringspolitik och åtgärder

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

131

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

132

mot transportföretag som transporterar asylsökande utan erforderliga rese-
handlingar och viseringar. I detta läge bör regeringen på statsministernivå
ta kontakt med regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett
gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropeisk konferens med uppgift att
åstadkomma ett konventionsskydd för de-facto-flyktingar och krigsvägrare.
Både Maria Leissner och Gullan Lindblad är på samma linje. Jag hoppas att
detta skydd kan komma till stånd.

Vänsterpartiet har hela tiden varit kritisk mot regeringens beslut från den
13 december 1989 om inskränkningar i asylrätten. Genom att på detta sätt
lägre prioritet ges åt skyddsbehövande asylsökande människors mänskliga
rättigheter försvagas hela försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Jag vill därför fråga Maud Björnemalm: Vilka är i dag de särskilda skälen
enligt utlänningslagen för att tillämpa inskränkningarna i asylrätten? Råder
det för närvarande sådana förhållanden i mottagningssystemet att samhället
inte klarar av situationen? Antalet asylsökande har sjunkit dramatiskt sedan
beslutet den 13 december 1989. Förra veckan kom exempelvis bara 200 per-
soner som sökte asyl. Klarar ni inte av det nuvarande systemet? Här gäller
det undantag i utlänningslagen. Jag hoppas få ett svar på den frågan.

För sex sju år sedan låg bifallsprocenten hos regeringen i överklagade asyl-
ärenden på 50—60 %. En undersökning som radions Ekoredaktion gjort vi-
sar att i november 1988 bifölls 23 %. I november 1989 var det 20 % och i
november 1990 var det 5,4 % av överklagade ärenden som bifölls.

Anser regeringen denna hårdhet i bedömningen vara försvarlig? Har Sve-
rige övergivit ambitionen att söka uppträda som förebild vad gäller försvaret
av mänskliga rättigheter, som beviljandet av asyl är en viktig del av?

Jag vill också fråga regeringen om tidningsuppgifterna från Svenska Dag-
bladet, tisdagen den 5 februari 1991, och även radioprogrammet Kanalens
uppgifter stämmer, dvs. att handläggare på arbetsmarknadsdepartementet
arbetar på ackord för att avgöra asylsökandes överklaganden till regeringen.
Detta anser jag ur rättssäkerhetssynpunkt vara helt oacceptabelt. Jag förut-
sätter att regeringen kan förklara detta handlande för Sveriges riksdag. Hur
skulle vi reagera om domstolarna här i Sverige skulle arbeta på ackord?
Skulle det inte då bli kraftiga protester, och skulle man säga att rättssäkerhe-
ten var åsidosatt?

Herr talman! För mig är en asylsökande en människa av kött och blod,
som måste garanteras rättvis behandling. Hon är ingen akt i en ärendemapp.

Anf. 104 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Miljö - mänskliga rättigheter-flyktingpolitik. Det är inte så
att vi i Sverige eller något annat land en gång för alla har demokrati eller en
hög prioritet för jämlikhet och för en rättvis fördelning, eller att vi för alltid
lägger vikt vid mänskliga rättigheter. De mänskliga värdena och de demo-
kratiska fri- och rättigheterna måste alltid bevakas och försvaras.

Det är oerhört viktigt med den yttre miljön, luft, vatten och en levande
jord. För att vår planet och människan skall ha en framtid måste vi hela tiden
arbeta för att restaurera vårt skadade hem, vår jord.

Miljöpartiet de gröna har tagit sitt ansvar när det gäller att föra en aktiv
miljöpolitik. Dels vill vi använda modern teknik för att förhindra skadliga

utsläpp i luft, jord och vatten, dels vill vi införa sanktioner och avgifter samt
driva en ekonomisk politik som ger minskad energikonsumtion, ökad åter-
vinning och återanvändning av råvaror och resurser. Vi vill att även kom-
mande generationer skall få ta del av jordens tillgångar. Vi vill också ifråga-
sätta och ompröva viss produktion samt ha regler eller införa förbud där det
är befogat.

Vi vill inte delta i en gigantisk omvandling av jordens resurser till jättelika
avfallshögar. Vi vill inte se våra urberg likna schweizerostar, där vi borrar för
förvaring av radioaktivt avfall. Vi vill inte att havet och våra vatten skall bli
avfallsdiken med allt vad därav följer. Det hör absolut till mänskliga rättig-
heter att andas frisk luft, dricka rent vatten och äta mat odlad på en levande
jord.

Vem har genom krig och långvarig oansvarig politik på många områden,
handel, jordbruk, skogsbruk, energiområdet osv., ödelagt stora delar av vår
jord samt genererat dessa växande ekonomiska katastrofer såsom öken-
spridning, jorderosion, skogsskövling, översvämningar och annan miljöför-
störing? Jo, det är människan och hennes makthavare. Det är inte naturkata-
strofer, vulkanutbrott, skogsbränder, skyfall eller orkaner. Vem eller vilka
kan vända denna destruktiva utveckling? Jo, människan kan göra det. Men
det kräver en politisk och ekonomisk vilja samt även uppoffringar för att
klara det.

För att aktivt och medvetet kunna arbeta för fred och god fysisk miljö
måste människan få sina basbehov tillgodosedda. Hon måste ha en bostad
samt mat och kläder för sig och sin familj. Lika viktigt är demokratiska fri-
och rättigheter.

En mor som inte kan ge sitt barn mat, en människa som förföljs av reli-
giösa, rasistiska eller politiska orsaker, orkar inte ens tänka på morgonda-
gen, än mindre på framtiden och dess miljö. Vi som kämpar för de mänskliga
rättigheterna hemma och ute i världen arbetar samtidigt för grundförutsätt-
ningarna för en miljökamp.

Gräv där du står! Vi i Sverige måste ge våra barn möjlighet att vara just
barn, att få vara trygga och få en bra utbildning samt någorlunda likvärdiga
uppväxtförhållanden. Samhället måste ingripa när barn far illa och utsätts
för förtryck och t.o.m. misshandel i sina hem. Skolan måste ingripa tydligt
och omedelbart när mobbning förekommer. Hänsynen till barnen och deras
rättigheter måste gå före hänsynen till sekretess och de vuxnas prestige.
Samarbetet mellan skola, socialvård och polis skall uppmuntras och stödjas.

Vi måste också försvara de gamlas rättigheter när deras ekonomi, trots ett
långt livs arbete, är så dålig att de inte kan betala hyran, äta nyttig mat eller
efterfråga hemtjänst vid behov.

Vi är skyldiga att ge våra bostadslösa en säng att sova i, även om de inte
förmår vara nyktra. Ett rikt land som Sverige kan inte acceptera at: de bo-
stadslösa är utan säng för natten och får ett säkert ställe att bo på.

Jag ämnar inte ta upp speciella länders situation. Inför de krusningar på
ytan som vi ser i Sverige genom de flyktingar som kommer hit är vi skyldiga
att ställa upp i solidaritet med utsatta människor i världen.

För mängder av människor världen över har hoppet om frihet och demo-
krati förbytts i oro, osäkerhet, förtvivlan och skräck. De ser flykten från

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

133

10 Riksdagens protokoll 1990191:57

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
in vandrarpolitik

134

hemlandet som den enda möjligheten till överlevnad. Som asylsökande
kommer många av dem att kvalificera sig som flyktingar enligt internationell
lag. Så länge väpnade konflikter och förtryck fortsätter kommer också flyk-
tingströmmarna att fortsätta. Civilbefolkningen i länder som befinner sig i
väpnade konflikter har rätt att fly från dessa länder. De har dessutom en obe-
stridlig rätt att inte behöva skickas tillbaka till sådana länder - rätten till non-
refoulement. Länder som bryter mot dessa rättigheter begår brott mot hu-
manitär lag.

Människor som utsätts för politisk, rasistisk eller religiös förföljelse har
också rätt att söka asyl i andra länder. Det strider mot de mänskliga rättighe-
terna att skicka dem tillbaka till hemlandet. Sveriges nuvarande asylpolitik
står ofta i konflikt med internationell lag och bör därför omprövas.

Folkmord förekommer också. Förföljelse riktad mot en bestämd folk-
grupp som resulterar i att denna folkgrupps möjlighet till överlevnad som ett
folk utplånas, vare sig detta sker genom direkt fysiskt våld eller med andra
metoder, definieras i internationell lag som folkmord. Blodiga massakrer
och massavrättningar är alltså inte nödvändiga för att folkmord skall anses
pågå.

Sverige måste, anser miljöpartiet, övergå till en mer generös flyktingpoli-
tik och upphäva det gamla, omdiskuterade ställningstagandet från den 13
december 1989. Mänskliga rättigheter för asylsökandes säkerhet när de är i
Sverige måste också upprätthållas, så att de inte utsätts för övergrepp eller
attentat medan de vistas på förläggningarna. Att man t.o.m. låter barn sättas
i förvar är också ett brott mot de mänskliga rättigheterna, mot den barnkon-
vention som vi har undertecknat.

Vi har i Sverige många gånger från olika partier talat om vår generösa bi-
stånds- och flyktingpolitik, och vi tycks vara överens på den punkten. Dock
har vi långt kvar innan vi har satsat lika mycket på flyktingar och bistånd som
vi har tjänat på de vapen som vi exporterat och som förorsakat svåra skador
på människor och länder.

Dessutom bedriver även Sverige en osolidarisk handel, som ökar klyf-
torna mellan rika och fattiga länder. Den handeln leder till att vi får ekono-
miska flyktingar och även miljöflyktingar. Är den svenska regeringen beredd
att ta emot miljöflyktingar och krigsvägrare, t.ex. från Polen, Baltikum och
Tjernobylområdet? Får krigsflyktingar från Mellersta Östern stanna här?

Vi anser också att det behövs en lag om förbud mot rasistiska organisatio-
ner och en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

Anf. 105 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Herr talman! Finns det ingenting positivt att säga om svensk flyktingpoli-
tik?

Den frågan tycker jag att man kan ställa sig efter det att man har läst tid-
ningarna och sett TV i går och sedan man lyssnat på en del av de föregående
talarna i dag. För att inte tala om den kritik som ständigt riktas mot statens
invandrarverk. Visst finns det saker som behöver förändras och förbättras.
Men det skulle inte skada med litet nyanser och urskillning i debatten.

Vår flyktingpolitik diskuteras sällan i sin helhet, utan debattörerna väljer
ofta ut en bit och ifrågasätter utan att vilja se helheten och utan att vilja se

de ansträngningar som förekommer för att rätta till det som inte är bra. Nå-
gon positiv och konstruktiv kritik är det inte heller fråga om.

Ett exempel är handläggningstiderna, som ofta varit föremål för diskussio-
ner. Invandrarverket arbetar ständigt med att förkorta handläggningsti-
derna. Den nya utlänningslagen och invandrarverkets omorganisation var
ett led i strävandena att få ner väntetiderna. Omorganisationen var avsedd
för ett mottagande av ca 20 000 personer. Som alla vet ökade antalet asylsö-
kande kraftigt hösten 1989, just när organisationen sjösattes, men det kan
man knappast lasta vare sig regeringen eller invandrarverket för.

Det är klart att den stora inströmningen av asylsökande påverkade vårt
flyktingmottagande, och en stor del av arbetet och tiden gick åt att skaffa de
asylsökande tak över huvudet. Kritikerna mot den nya lagen hävdade att la-
gen gjorde det omöjligt för asylsökande att komma till Sverige.

Antalet asylsökande under 1990 låg på en hög nivå - det var drygt 29 000.
Det tyder också på att den nya utlänningslagen inte hindrar någon asylsö-
kande att ta sig till Sverige.

Att ett så stort antal asylsökande gjorde att det var omöjligt att hålla de
korta handläggningstider som var planerade i den nya organisationen säger
sig självt. Men detta har naturligtvis gett invandrarverket en erfarenhet som
man kommer att ha nytta av i framtiden. Riksdagen har också vid olika till-
fällen beviljat invandrarverket medel för att förkorta handläggningstiderna,
senast nu i december med 62 milj.kr. Det finns också förslag på ytterligare
förstärkningar av budgeten. Att detta inte ger resultat med en gång beror
naturligtvis på att det tar sin tid att rekrytera och utbilda handläggare.

Den senaste kvartalsrapporten från invandrarverket visar att den genom-
snittliga handläggningstiden för första beslut nu är ca 4 månader. Det är na-
turligtvis en lång tid för den enskilde att vänta, och kravet är att tiden skall
bli kortare.

De flesta som får nej av invandrarverket överklagar till regeringen, och
hos regeringen är väntetiden i dag ca 3 månader. Många som får avslag av
regeringen utnyttjar den möjlighet som finns i lagen att lämna in en s.k. ny
ansökan till invandrarverket. Den möjligheten var tänkt att användas i un-
dantagsfall, dvs. om det under utredningstiden eller efter regeringens beslut
hänt saker eller om nya fakta kommit fram. Men den används nu som regel
i stället för som undantag. Därför är det inte helt korrekt när de asylsökande
på förläggningarna säger att de inte fått besked fastän det gått ett år.

Kommunerna kan nu ta emot flyktingarna snabbare än tidigare. Det gör
att de som har uppehålls- och arbetstillstånd snabbare borde kunna etablera
sig i vårt svenska samhälle. Det är ju också tanken bakom den s.k. general-
schablon som trädde i kraft den 1 januari i år.

Kommunerna skall stimuleras till insatser för flyktingar. Genom de indivi-
duella introduktionsplaner som från årsskiftet skall upprättas för alla flyk-
tingar får dessa en bättre möjlighet att klara sig i arbetslivet.

Flera arbetsmarknadspolitiska insatser står till buds för flyktingarna. När
de lär sig svenska ingår det bl.a. beredskapsarbete, arbetsplatsorientering,
jobbsökaraktiviteter och andra utbildningsinsatser.

För arbetsförmedlingens del handlar det bl.a. om planering av arbets-
marknadsservice, utbildning och arbete. När flyktingarna sedan går ut på

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

135

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

136

den öppna arbetsmarknaden står de mycket bättre rustade att möta olika
situationer.

Bland invandrare och flyktingar finns det många välutbildade, som när de
kommer till Sverige inte får ett arbete inom sitt område. Det är naturligtvis
beklagligt. Vår strävan måste vara att erbjuda alla ett arbete som motsvarar
deras utbildning. Fackförbunden kan här göra goda insatser. De initiativ som
tagits av t.ex. SACO för att invandrare med akademiska meriter skall få jobb
inom sitt område är lovvärda.

Många landsting är också bra förebilder. Man har inom resp, län tagit reda
på vilka som har sjukvårdsutbildning och sedan givit dessa undervisning i vad
man kan kalla svenska yrkesspråket. Det har också visat sig att de som deltar
i denna utbildning lärt sig även vardagssvenska snabbare. Sedan har de fått
arbete inom vården. Det här kan man naturligtvis ta efter inom flera yrkes-
områden.

En kortare handläggningstid och snabbare kommunplacering skulle också
göra det möjligt att öka flyktingkvoten, något som vi alla eftersträvar.

Jag tycker också att det finns anledning att påminna om att vår flyktingpo-
litik består av flera delar och inte enbart av vårt flyktingmottagande.

En viktig del av vår flyktingpolitik är att arbeta förebyggande - att arbeta
aktivt i FN och andra organisationer för att försöka lösa konflikter så att flyk-
tingsituationer inte uppstår och att arbeta för att respekten för de mänskliga
rättigheterna upprätthålls.

En annan viktig del av vår flyktingpolitik är biståndet till flyktingar i tredje
världen. Sverige ger ekonomiskt bistånd till bl.a. UNHCR. Som bidragsgi-
vare är Sverige ett av de största länderna i förhållande till sin folkmängd.
Men UNHCRs resurser är otillräckliga, och dess inkomster har i stort sett
legat still sedan 1980, trots att antalet flyktingar fördubblats mellan 1980 och
1990.

Det behövs en samordning inom FNs ram, en internationell dialog om
flyktingproblemen, och det behövs konkreta förslag till lösningar. I det arbe-
tet har Sverige en viktig uppgift. I Sverige utreder vi nu förutsättningarna för
och en möjlig inriktning av en sammanhållen flykting- och immigrationspoli-
tik. Den idéskiss som finns används också av den arbetsgrupp som UNHCR
tillsatt för att hitta varaktiga lösningar på flyktingfrågorna.

Herr talman! Jag tycker alltså att det finns en hel del positivt att säga om
vår svenska flyktingpolitik.

Anf. 106 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Vi tycks alla vara överens om att vi skall föra en generös
flyktingpolitik. Fråga alla sex riksdagspartier, och du får samma svar. Men
när vi kommer fram till den konkreta situationen upphör samstämmigheten.

Alla som sysslar med flyktingar på nära håll märker gång på gång hur män-
niskor, både vuxna och barn, bryts ned. De hamnar på sjukhus för psykiska
problem, får lugnande medel och mår allt sämre under sin väntetid.

Vi vet också att vi har sänt tillbaka människor som satts i fängelse och
t.o.m. utsatts för fönyad tortyr. Detta gäller inte enstaka fall, utan det har
förekommit alltför ofta.

Det är fruktansvärt att vi bedriver en flyktingpolitik som gör att flykting-

arna mår ännu sämre efter väntetiden än de gjorde när de anlände till Sve-
rige. Jag anser att praxis inte överensstämmer med lagens bokstav och anda.

Att vi sedan har en bra invandrarpolitik för dem som har fått uppehållstill-
stånd och försöker lotsa ut invandrarna i arbete och ge dem bra språkkunska-
per vill jag stryka under. Det finns naturligtvis saker som kan förbättras, men
i stort sett är vår invandrarpolitik följsam och bra. Det finns nu också planer
på att man skall lägga upp ett särskilt program för varje flykting, och det kan
utvecklas till en mycket fin invandrarpolitik. Däremot ställer vi oss mycket
tveksamma till den asylpolitik som vi i dag bedriver. Den har hårdnat ytterli-
gare under det senaste året. Jag tänker t.ex. på den retroaktiva lagstift-
ningen.

Anf. 107 MARIA LEISSNER (fp):

Herr talman! Jag förstår om Maud Björnemalm tycker att det är jobbigt
att ständigt få kritik när det gäller flyktingpolitiken. Men kritiken kommer
inte bara från mig utan även från många andra, inte bara här i riksdagen utan
från olika delar av samhället, bland dem säkerligen många som jag tror är
allmänt respekterade i samhället för sin kunnighet och saklighet på området.

Finns det inget positivt i flyktingpolitiken, undrar Maud Björnemalm.
Självfallet finns det en del positiva saker och också en hel del där folkpartiet
liberalerna har varit glada över framstegen. Jag tänker på det nya mottag-
ningssystem som vi hoppas kan ge kommunerna en möjlighet att slussa ut
flyktingarna fortare i arbete och en del andra saker som har skett. Men det
är bara så förtvivlat svårt att vara så nyanserad som Maud Björnemalm efter-
lyser när vi lever i en verklighet som präglas av utomordentligt dramatiska
beslut. Jag tänker på beslutet från den 13 december, som innebär att 50 %
eller färre av de asylsökande får stanna i Sverige mot ungefär 85 % tidigare.
Det är så förtvivlat svårt att vara nyanserad i en så oerhört hård verklighet,
där det ständigt kommer nya dråpslag mot skyddsbehövande flyktingar som
söker sig till Sverige.

Maud Björnemalm tyckte att vi som är kritiska inte vill se helheten. Men
det är just helheten som jag är bekymrad över.

Den nya utlänningslagen hindrar inte någon från att ta sig till Sverige, sä-
ger Maud Björnemalm. Och det låter ju mycket trevligt. Jag kanske inte är
lika segerviss, men jag noterar ändå att socialdemokraterna och även de
flyktingmottagande myndigheterna måtte bli besvikna över att den nya flyk-
tinglagen inte lyckades hindra fler människor att ta sig till Sverige, eftersom
invandrarverket, som Maud Björnemalm påpekade, ju planerade för 20 000
flyktingar, alltså 10 000 färre än det blev. Så nog måtte man från regeringens
sida vara en aning besviken över att dessa prognoser inte höll trots lagen.

Solidaritet är något som är vackert att diskutera och att lyssna till men som
inte finns i verkligheten när det gäller flyktingarna i Sverige, åtminstone inte
i tillräcklig utsträckning. Solidaritet i socialdemokratisk tappning innebär att
de facto-flyktingar inte har någon laglig rätt att få skydd i Sverige. Den gäller
endast de flyktingar som har särskilt starka skyddsbehov. Det räcker inte
med skyddsbehov, det räcker inte med starka skyddsbehov, utan flykting-
arna måste ha särskilt starka skyddsbehov för att få stanna i Sverige. Tidigare
fanns det en lag som skydd för deras rättigheter.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

137

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

138

Solidaritet i socialdemokratisk tappning innebär också att asylsökande
dumpas till det fattiga Polen i strid mot de internationella regler som vi har
skrivit under, och den innebär också att man tar 700 milj.kr. från biståndet
för att finansiera den svenska flyktingmottagningen. Det är i varje fall inte
liberal solidaritet.

Anf. 108 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Maud Björnemalm frågade om det inte finns något som är
positivt i svensk flyktingpolitik. Jag har tagit upp problem och områden som
vi kritiserar och där vi anser att regeringen och socialdemokraterna inte för
en generös och human flyktingpolitik. Jag har tagit upp beslutet från den
13 december där det är ett undantag i utlänningslagen. Jag frågade Maud
Björnemalm hur länge detta undantag skall gälla. Det kom 200 asylsökande
till Sverige förra veckan. Skall detta beslut gälla permanent eller kommer
man att ändra det igen? Jag kan fråga invandrarministern som sitter i kam-
maren: Kan jag få ett besked på den här punkten?

Maud Björnemalm sade något om flyktingarna och människorna i tredje
världen. Man blev därför förvånad över regeringens s.k. sparförslag i okto-
ber, där regeringen tar bort 700 milj.kr. från biståndsanslaget och för över
dem till flyktingmottagandet. Vi inom vänsterpartiet anser att dessa 700
milj.kr. behövs för att förbättra biståndspolitiken. Vi anser inte att de skall
användas till flyktingmottagandet i Sverige. Det innebär ju nästan att vi ger
u-hjälp till oss själva, eftersom man med biståndsmedel finansierar saker
som sker i Sverige. Jag tycker att det är anmärkningsvärt och stötande.

Jag ställde också en fråga till Maud Björnemalm angående rättssäkerheten
för de asylsökande. Jag anser det vara stötande att man inom arbetsmark-
nadsdepartementet arbetar på ackord med dessa frågor. Hur blir det då med
rättssäkerheten? Jag tog ett exempel. Skulle vi acceptera om domstolarna,
som har stora balansproblem, också arbetade på ackord? Nej, alla i Sveriges
riksdag skulle protestera och säga att rättssäkerheten då åsidosattes. Jag vill
ha ett besked i dag om rättssäkerheten och människors lika värde.

Anf. 109 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag vill till utskottsmajoritetens företrädare säga att det lig-
ger i oppositionspartiers uppgifter att vara kritiska. Och en sund kritik i
dessa frågor tror jag är mycket värdefull. Jag tror också att flera av oss har
bidragit med olika förslag som det efter hand har visat sig att regeringen har
tagit till sig. Jag tänker t.ex. på förslaget om ett förändrat kommunalt flyk-
tingmottagande, jag tänker på förslaget om lån i stället för bidrag, vilket väl
kom från oss från början, och flera andra förslag med vilkas hjälp vi så små-
ningom tillsammans har kunnat föra frågorna framåt och åstadkomma en
bättre politik. Jag hoppas därför att det inte missuppfattas på något sätt.

Vad jag har varit mest kritisk mot är naturligtvis, som de flesta av oss, att
handläggningstiderna är för långa. Nu fick jag besked om en genomsnittlig
handläggningstid. Och det låter kanske relativt bra. Men genomsnitt är en
sak, och de enskilda fallen är en annan. De rapporter man får när man är ute
och besöker flyktingmottagningar är tyvärr att väntetiderna är alldeles för
långa. Jag frågade om vi kan förvänta oss att invandrarverket i fortsättningen

kommer att hinna med sina ärenden bättre. Polisen hinner för närvarande
med sina ärenden, men invandrarverket gör det uppenbarligen inte. Vi mo-
derater har gått med på ökade anslag, men i årets partimotion har vi sagt att
vi förväntar oss att ärendena arbetas av, vilket regeringen också har sagt i
budgetpropositionen. Jag vill pressa på och säga att detta är mycket viktigt.
Om detta inte sker får invandrarverket nog företa rationaliseringsåtgärder
som alla andra statliga myndigheter. Ingenting är så bra att det inte kan göras
bättre.

Jag frågade också om vår beredskap när det gäller ökade flyktingström-
mar. Jag antar att jag kommer att få besked om det nu. Det är inte lätt att
hinna svara på alla frågor. Vi kan ju förvänta oss ökade flyktingströmmar
från öst, och jag hoppas att det positiva uttalande som bl.a. statssekreteraren
tidigare har gjort när det gäller de baltiska flyktingarna är regeringens sam-
fällda uppfattning och att eventuella baltiska flyktingar verkligen får stanna
i Sverige om de kommer hit.

Jag vill beklaga att vi inte kan öka flyktingkvoten, vilket många partier är
överens om. Även invandrarverket har kommit med ett äskande, men rege-
ringen har sagt nej. Jag hoppas att det blir ett ja så småningom, därför att
regeringen ämnar återkomma i frågan under våren 1991, vilket sägs i budget-
propositionen. Men jag vill gärna ha besked när det gäller de frågor som jag
har ställt.

Anf. 110 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Herr talman! Jag vänder mig först till Gullan Lindblad. Hon frågade hur
vår beredskap är inför en befarad flyktingström från öst. Jag får svara henne
med de klassiska orden att vår beredskap är god.

När det gäller huruvida statens invandrarverk kan arbeta i kapp beträf-
fande ärendena och förkorta handläggningstiderna säger man från invand-
rarverket, att om asylinströmningen inte ökar, kommer man att klara av att
förkorta dessa handläggningstider.

Beträffande det lilla antal asylsökande under den senaste veckan vill jag
säga till Jan-Olof Ragnarsson att asylinströmningen under 1990 låg på en hög
nivå. Och man kan inte bedöma hur läget för 1991 kommer att bli på grund
av att det var en liten inströmning under en veckas tid.

Jämfört med övriga länder har Sverige fortfarande, skulle jag vilja säga,
en generös flyktingpolitik. Sverige är alltså unikt på detta område, med
tanke på det antal flyktingar som vi tar emot. Jämförd med handläggningsti-
der i andra länder är vår handläggningstid kort. Beträffande vårt flyktingbi-
stånd hänvisar jag vidare till de bifallna asylansökningar som trots allt finns.

Det påstås att vår asylpolitik har hårdnat. Men det finns inga belägg för
ett sådant påstående. Det handlar i stället enbart om ett löst tyckande.

Anf. 111 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Vår beredskap är god, hette det innan andra världskriget
startade. Men nu vet vi hur det var beställt med den beredskapen. Det har
ju sedermera framkommit att den var synnerligen dålig. Jag är alltså inte
riktigt nöjd med det svar som jag har fått. Men jag respekterar om Maud
Björnemalm inte kan ge mig besked om alla detaljer nu. Jag hoppas dock att

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

139

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk
debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

140

vi i utskottet får en redovisning för hur beredskapen egentligen är. Flykting-
strömmen österifrån tenderar ju att bli mycket stor.

Särskilt bör frågan om de sovjetiska judarna beaktas. Det har vi modera-
ter påtalat i en av våra motioner.

Jag fick inte heller något svar på min fråga om just balternas speciella si-
tuation. Men jag hoppas att vi är överens om att det goda grannskapet kräver
av oss i Sverige att varje baltisk flykting som kommer hit får stanna här.

Vi kommer att ha många tillfällen framdeles att diskutera flykting- och
invandrarpolitik. Helt kort vill jag dock beröra några mycket viktiga saker.
Vi har ju något diskuterat detta med människors attityder till flyktingar.
Främlingsfientligheten har ökat, något som naturligtvis är mycket beklag-
ligt. Bestämda regler och ett fast uppträdande från riksdagens och regering-
ens sida är en viktig faktor när det gäller att vinna respekt för Sveriges flyk-
ting- och invandrarpolitik. Det gäller också att ge klara signaler till omvärl-
den.

Också några andra saker har påtalats av oss. Det handlar då t.ex. om kra-
vet på en klar och redig information om vilka regler och förhållanden som
gäller beträffande exempelvis kostnader och bidragsgivning.

Lokalisering av en flyktingförläggning bör föregås av mycket god informa-
tion och samtal med både den berörda kommunen och invånarna där - detta
för att det inte skall bli som i Kimsta.

Vidare är det mycket viktigt att flyktingarna inte särbehandlas. Jag förstår
de unga svenska pojkar och flickor som kanske får stå länge i bostadskön,
och som kanske inte får en egen bostad. Det tittar kanske litet snett på den
flykting som går före dem i kön. Men jag tror att vi även på den punkten är
överens om att alla skall behandlas lika.

Dessutom är det mycket viktigt att det råder likhet inför lagen. Alla män-
niskor i Sverige skall omfattas lika av den svenska lagen, så att inte sådant
händer som t.ex. skedde i en domstol. Jag tänker då på ett fall där en man
bedömdes annorlunda, därför att han kom från ett land med en annan kul-
tur. Sådana aspekter tror jag är mycket viktigare än att bara stifta vissa lagar
mot diskriminering. Attitydförändringar åstadkommes genom kunskap och
information.

Anf. 112 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Ni kanske uppfattar mig så som väldigt tjatig. Men varför
kan ni inte ge ett besked om hur många asylsökande som skall komma -
20 000, 10 000 eller 5 000 - innan man ändrar lagen och återgår till det nor-
mala. Jag får väl inget svar nu heller, men jag kommer nog envist att fortsätta
att kämpa för att vi skall återgå till den generösa och humana flyktingpolitik
som vi var överens om före den 13 december 1989.

Maud Björnemalm säger att vi bedriver en unik flyktingpolitik i Sverige.
Men vi håller på att smygvägen harmonisera oss med EG. Vi håller på att
bygga upp murar om en gemensam flyktingpolitik i Europa. Vi hade en de-
batt i oktober, då jag citerade vad arbetsmarknadsdepartementet hade an-
fört, nämligen att Sverige kommer att ansluta sig till den konvention som
undertecknades i Dublin i juni 1990 om oerhörda begränsningar för asylsö-
kande att ta sig till Europa. Det är någonting som vi inte har diskuterat i

Sveriges riksdag. Men vi kommer att harmonisera oss med Europa och med
EG.

Avslutningsvis vill jag säga att det är fantastiskt att en handläggare på in-
vandrarverket kan tjäna 24 500 kr. extra genom att påskynda asylärenden.
Jag har inte heller fått något svar på min fråga om just detta med ackord och
rättssäkerhet för asylsökande.

Anf. 113 MARIA LEISSNER (fp):

Herr talman! Det finns inga tillägg, sade Maud Björnemalm, för att flyk-
tingpolitiken har hårdnat. Men vilka är regeringens egna siffror? Är det inte
belägg, när man säger att tidigare 85 % av de asylsökande fick stanna mot
nu kanske bara varannan? Vad finns det för belägg om man ser på lagstift-
ningen? Lagen är ju inskränkt. Flera paragrafer används inte längre efter
den 13 december 1989.

Flyktingpolitiken i Sverige skulle vara mera generös, om vi tillämpade den
nu gällande lagstiftningen, men den tillämpas inte. Det är egentligen full-
ständigt häpnadsväckande att lagen delvis har suspenderats i över ett år utan
att riksdagen har tillfrågats. Det är desto mer häpnadsväckande som de om-
ständigheter som regeringen anförde för att inte längre tillämpa flera av pa-
ragraferna faktiskt inte längre råder. Vi har en flyktingtillströmning som i
höstas per månad var ungefär hälften av vad den var under hösten 1989, den
höst som ledde till panikbeslutet av regeringen.

Invandrarverkets flyktingmottagning fungerar nu på ett mycket bättre sätt
än den gjorde under 1989. Invandrarverkets generaldirektör uttryckte sin
tacksamhet i invandrarverkets personaltidning. Hon sade: Utan några som
helst större problem eller klagovisor i massmedia om katastrof och kollaps
har ni invandrarverkets personal lyckats ta väl hand om lika många asylsö-
kande som under 1989, den mängd som föranledde beslutet den 13 decem-
ber.

Det finns naturligtvis inget stort utrymme för nyanser i en sådan verklig-
het, eftersom den socialdemokratiska flyktingpolitiken inte är nyanserad.
Det vore trevligt att få debattera flyktingpolitik på ett nyanserat sätt. Men
det förutsätter en hel del. Det förutsätter att vi återgår till och tillämpar den
lag som riksdagen antog för snart två år sedan. Det förutsätter också en rad
andra saker, bl.a. att vi respekterar inte bara bokstaven utan även andan i
internationella överenskommelser. Det är möjligt att den nyanserade flyk-
tingpolitiken inte kommer att bli verklighet förrän efter september.

Anf. 114 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Herr talman! Om Maria Leissner skall kunna föra en nyanserad flykting-
debatt, får nog Maria Leissner nyansera sina anföranden också. För det an-
förande som Maria Leissner höll tidigare i kväll var fullt med överdrifter av
olika slag.

Det finns för närvarande, Jan-Olof Ragnarsson, inga planer på att upp-
häva 13 december-beslutet. Vi har fortfarande, trots förra veckans låga in-
strömning en hög inströmningsnivå. Man måste ha lång tid på sig för att
kunna göra en bedömning av om inströmningen under 1991 kommer att ligga
på en lägre nivå.

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

141

Prot. 1990/91:57
6 februari 1991

Allmänpolitisk

debatt

Flykting- och
invandrarpolitik

Sedan vill jag ge Gullan Lindblad en upplysning om vår beredskap. Det
finns beredskapsplaner så att man skall kunna ta emot en större inströmning
från de baltiska länderna.

Gullan Lindblad talade om behovet av information när man skall starta
nya flyktingförläggningar. Förvisso skall man ha god information. Men nu
står vi inför den situationen att vi - med de nya handläggningstiderna och
med den snabbare kommunplaceringen - kommer att lägga ned flyktingför-
läggningarna. Ett av de krav som ställs på invandrarverket, när man i budge-
ten föreslår att verket skall få 127 milj. kr. för att korta handläggningsti-
derna, är att verket också kan spara på förläggningskostnaderna. Invandrar-
verket kommer att lägga ned flyktingförläggningar runt om i landet. Tro det
eller ej, men nu är det minsann fart på kommunpolitikerna. Nu vill de av
olika skäl ha kvar flyktingförläggningarna ute i landet.

(forts, prot. 58)

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
motionerna

1990/91:K201-K240, K241 utom yrkande 2, K242-K256, K301-K321, K401-
K429, K501-K504, K601-K628, K701-K712 och K801-K825 till konstitu-
tionsutskottet,

1990/91 :Fi201-Fi229, Fi301-Fi320, Fi401-Fi408, Fi410-Fi428, Fi501-Fi519,
Fi601—Fi612 och Fi701-Fi719, Sk627 yrkande 17, Sk802 och So270 till fi-
nansutskottet,

1990/91 :Sk301-Sk436, Sk601-Sk626, Sk627 utom yrkande 17, Sk628-Sk738,
Sk801, Sk803-Sk827 och Sk901-Sk906 till skatteutskottet,

1990/91:Ju201-Ju227, Ju301, Ju401-Ju411, Ju501-Ju510, Ju601-Ju648,

Ju701-Ju722, Ju801-Ju840, Ju842 och Ju843 till justitieutskottet,

1990/91 :L201-L217, L301-L312, L401-L427, L501-L505, L601-L623,
L701-L736, L801-L812 och L901-L916 till lagutskottet,

1990/91 :U201-U239, U240 utom yrkande 28, U241-U260, U301-U311,
U401-U433, U501-U534, U601-U672, Fi409, Ub515 och Ub690 yrkande
1 till utrikesutskottet,

1990/91 :Fö201, FÖ202, Fö301, FÖ302, FÖ401-FÖ426, FÖ501-FÖ503, FÖ701-
FÖ706, Fö801-Fö816, Fö901 och Fö902 till försvarsutskottet,

1990/91 :Sf201-Sf361, Sf501-Sf529, Sf601-Sf648 och A224 till socialförsäk-
ringsutskottet,

1990/91:So201-So269, So271-So339, So401-So535, So601-So638, Ub630
yrkandena 2 och 3 samt Ub808 yrkande 2 till socialutskottet,

1990/91 :Kr201-Kr357, Kr401-Kr411 och Kr501-Kr528 till kulturutskottet,
1990/91 :Ub201-Ub342, Ub501-Ub514, Ub516-Ub609, Ub611-Ub629,

Ub630 utom yrkandena 2 och 3, Ub631-Ub689, Ub690 utom yrkande 1,
Ub691-Ub728, Ub801-Ub807, Ub808 utom yrkande 2, Ub809-Ub826,
U240 yrkande 28, T511 yrkande 2 och Bo213 till utbildningsutskottet,
1990/91 :T201-T252, T253 utom yrkande 10, T254-T270, T301-T380, T401-

142

T446, T501-T510, T511 utom yrkande 2, T512-T565, T601-T636, T638-
T651, T701-T711, T801-T812 och T901-T939 till trafikutskottet,
1990/91:Jo201-Jo280, Jo301-Jo319, Jo401-Jo452, Jo501-Jo535, J06OI-

Jo622, Jo624-Jo630, Jo701-Jo819, Jo901-Jo923 och T253 yrkande 10 till
jordbruksutskottet,

1990/91 :N201-N377 och N401-N460 till näringsutskottet,
1990/91:A201-A223, A225-A273, A401-A505, A601-A608, A701-A774

och A801-A814 till arbetsmarknadsutskottet,

1990/91:Bo201-Bo212, Bo214-Bo254, Bo301-Bo335, Bo401-Bo416,

Bo501-Bo545 och K241 yrkande 2 till bostadsutskottet.

3 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 6 februari

1990/91:142 av Annika Åhnberg (v) till utbildningsministern om Radio Sö-
dertälje:

Utbyggnaden av lokalradio i Sverige har utan tvekan varit mycket positiv.
I dag har vi 25 lokala kanaler. Undersökningar visar att lyssnarna är många.

Det gäller i hög grad för Radio Södertälje, som drivs inom ramen för Ra-
dio Stockholm, men som är en självständig enhet. 114 år har man dagligen
sänt lokalradio till stor glädje och nytta för Södertäljeborna.

Södertälje är, med sina 80 000 innevånare, den näst största kommunen i
Stockholms län. Södertälje är definitivt inte en förort till Stockholm utan en
självständig kommun med eget näringsliv och kulturliv. Lokalradion fyller
ett viktigt behov i Södertälje. Den bidrar till att stärka den egna identiteten
och öka sammanhållningen. Det är viktigt för en kommun, som ligger så
nära den stora huvudstaden.

Det gör också att begreppet decentralisera får en speciell innebörd. Det
är riktigt att decentralisera besluten kring lokalradion till de olika kanalerna
själva, men när Radio Stockholm nu väljer att föreslå en nedläggning av ra-
dio Södertälje så leder det i praktiken till en centralisering. I Stockholmsper-
spektivet är måhända radio Södertälje en bisak, men för ett stort geografiskt
område är Södertälje en centralort. Verkligheten låter sig inte delas in efter
administrativa gränser. Södertälje har en omnejd både i Stockholms län och i
Södermanlands län. Radio Stockholm kan omöjligt på samma sätt som radio
Södertälje bevaka detta helhetsperspektiv.

Under de 14 åren har ett omfattande kontaktnät byggts upp mellan radion
och Södertäljeborna, som innebär en unik kunskap och insikt i lokala förhål-
landen.

Konsekvenserna av en nedläggning är mycket stora för Södertäljeregio-
nen och motverkar ambitionen att stärka länets södra delar. Därför måste
det nu till en politisk reaktion på nedläggningshotet och jag vill fråga utbild-
ningsministern:

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

143

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

144

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att garantera Radio Södertäljes
fortlevnad, som självständig lokalradio?

4 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 6 februari

1990/91:379 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om rättssä-
kerheten i asylärenden:

Enligt dokumenterade uppgifter i massmedia förekommer det att hand-
läggare på arbetsmarknadsdepartementet får ackordslön efter hur många
asylärenden de klarat av.

Jag vill fråga invandrarministern om detta förfaringssätt är förenligt med
kraven på rättssäkerhet i asylärenden.

1990/91:380 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om bulga-
rienturkarna som arbetskraftsinvandrare:

I Österrike har ett antal bulgarienturkar fått möjlighet att stanna i landet
som immigranter. Myndigheterna i Österrike tog initiativ till ”sociala över-
enskommelser” mellan arbetsgivare, fack och myndigheter om att acceptera
bulgarienturkarna som arbetskraftsinvandrare. När invandrarministern be-
sökte Österrike för några veckor sedan bör hon haft möjlighet att informera
sig om detta okonventionella förfaringssätt att lösa bulgarienturkarnas pro-
blem.

Jag vill mot den bakgrunden fråga invandrarministern om hon övervägt
att på liknande sätt som i Österrike, dvs. genom överenskommelser mellan
fack och arbetsgivare, kunna acceptera de kvarvarande bulgarienturkarna
som arbetskraftsinvandrare.

1990/91:381 av Viola Claesson (v) till miljöministern om kriget vid Persiska
viken och påverkan på miljön:

På söndagen manade president Bush 250 miljoner amerikaner att åkalla
Guds hjälp åt US A-alliansens ”rättfärdiga krig” vid Persiska viken medan
Saddam Hussein deklarerar att Gud stöder Bagdads ”heliga krig”. Under
tiden rapporteras att de USA-allierade lyckats förstöra irakiska anlägg-
ningar för kemvapenframställning samt flera kärnkraftsreaktorer genom
bombanfall. De senare sägs ha totalförstörts. Enligt en fransk militär tales-
man läcker det nu ut nervgas från de förstörda kemvapenfabrikerna. Men
uppgifterna är knapphändiga eftersom de censureras. Vi har däremot fått
veta att miljökatastrofen efter oljeutsläppen vid Persiska viken är ett faktum
även om uppgifterna om vem som förorsakat utsläppen inte är klarlagda.
Det senare tycks ha lett till att svenska hjälpinsatser inte utnyttjats.

Jag vill därför fråga miljöministern:

Har regeringen tillräcklig information om i vilken omfattning nervgaser,
radioaktivitet samt oljeflöden läckt ut i Irak och vid Persiska viken för att
Sverige skall kunna bistå med civila hjälpinsatser?

1990/91:382 av Annika Ahnberg (v) till miljöministern om källsorteringen
av hushållsavfall:

1990 beslutade riksdagen att kommunerna skall ha ansvaret för hela av-
fallsplaneringen. Före år 1994 skall källsortering ha införts.

Undersökningar visar att ambitionerna är höga hos kommunerna, men
också att man ser många problem. Ett sådant är definitionen av begreppet
källsortering. Enligt min mening räcker det inte att kommunen organiserar
pappers- och glasinsamlingar, för att man skall kunna kalla det källsortering.
Kommunerna behöver för sin planering veta vad som avses.

Ett annat problem är att få avsättning för insamlat material. Höga insam-
lingskostnader i kombination med låga råvarupriser skapar problem för
många kommuner.

Om riksdagens beslut förra året skall kunna omsättas i fungerande prak-
tik, krävs det ytterligare politiska beslut. Jag vill därför fråga miljöministern:

Vad avser regeringen göra för att undanröja de ovan nämnda svårighe-
terna i samband med källsortering av hushållsavfall?

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

5§ Kammaren åtskildes kl. 19.23.

Förhandlingarna leddes

av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 § anf. 10 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 25 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 38 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 51 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 85 (delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Gunborg Apelgren

145

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

Innehållsförteckning

Onsdagen den 6 februari

1 § Allmänpolitisk debatt................................. 1

Talmannen

Partiledardebatt................................... 1

Carl Bildt (m)

146

Bengt Westerberg (fp)

Olof Johansson (c)

Lars Werner (v)

Inger Schörling (mp)

Statsminister Ingvar Carlsson (s)

Utrikesfrågor..................................... 43

Margaretha af Ugglas (m)

Jan-Erik Wikström (fp)

Pär Granstedt (c)

Bertil Måbrink (v)

Per Gahrton (mp)

Stig Alemyr (s)

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Nic Grönvall (m)

Hadar Cars (fp)

Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)

Per-Ola Eriksson (c)

Lars Norberg (mp)

Bertil Persson (m)

Hans Göran Franck (s)

Jan Jennehag (v)

Berndt Ekholm (s)

Sysselsättningspolitik................................ 105

Anders G Högmark (m)

Sigge Godin (fp)

Börje Hörnlund (c)

Karl-Erik Persson (v)

Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)

Marianne Samuelson (mp)

Flykting- och invandrarpolitik......................... 127

Gullan Lindblad (m)

Maria Leissner (fp)

Jan-Olof Ragnarsson (v)

Ragnhild Pohanka (mp)

Maud Björnemalm (s)

(forts, prot. 58)

2 § Hänvisning av ärenden till utskott........................ 142

3 § Anmälan om interpellation

1990/91:142 av Annika Åhnberg (v) om Radio Södertälje. . . . 143

4 § Anmälan om frågor

1990/91:379 av Maria Leissner (fp) om rättssäkerheten i asyl-
ärenden ....................................... 144

1990/91:380 av Maria Leissner (fp) om bulgarienturkarna som
arbetskraftsinvandrare............................ 144

1990/91:381 av Viola Claesson (v) om kriget vid Persiska viken
och påverkan på miljön........................... 144

1990/91:382 av Annika Åhnberg (v) om källsorteringen av hus-
hållsavfall ..................................... 145

Prot. 1990/91:57

6 februari 1991

147

gotab 98074, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:57 Onsdagen den 6 februari

Riksdagens protokoll

1990/91:57

Onsdagen den 6 februari

Kl. 9.00-19.23

1 § Allmänpolitisk debatt

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

3 § Anmälan om interpellation

4 § Anmälan om frågor