Riksdagens protokoll
1990/91:51

Torsdagen den 17 januari

Kl. 12.00-15.53

Protokoll

1990/91:51

Anförande med anledning av krigsutbrottet i Gulfområdet Svar pä

interpellationer

Anf. 1 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Ärade kammarledamöter! En fredlig lösning stod till sist inte att finna i
Mellanöstern. Inte ens de vädjanden som FN och Pérez de Cuellar personli-
gen in i det sista riktade till Saddam Hussein gav något som helst resultat.
Allas vår varma förhoppning är att kriget skall få ett snabbt slut och att så få
människoliv som möjligt skall spillas.

Utrikesminister Sten Andersson kommer som tidigare aviserats att kl.
14.30 lämna kammaren information om det aktuella läget i Gulfen liksom
om det aktuella läget i Baltikum.

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 11 januari.

2§ Svar på interpellation 1990/91:109 om demokrativillkor för
biståndsarbete

Anf. 2 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Fru talman! Alf Wennerfors har frågat mig om jag är beredd att till pro-
gramländer som är diktatur- och enpartistater ställa demokrativillkor för att
biståndssamarbetet skall fortsätta.

Som Alf Wennerfors påpekar har jag den 22 oktober 1990 i ett interpella-
tionssvar till Jan-Erik Wikström utförligt redogjort för regeringens syn på
demokratimålet i biståndet och de arbetsmetoder som tillämpas för att
främja detta mål.

Min grundsyn är att man skall bistå människor som kämpar mot förtryck
och strävar efter demokrati och utveckling i u-länder. Därför har insatserna
för att främja demokrati i olika länder och med olika metoder fortlöpande
ökat under min tid som biståndsminister.

Målgrupperna för svenskt bistånd kan inte inskränka sig till människor
som haft turen att födas i en demokrati. Därför måste vi även i fortsättningen

1 Riksdagens protokoll 1990/91:51

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar pä
interpellationer

stödja biståndsprojekt i olika länder. Valet av projekt skall ske med stor om-
sorg, så att de ligger i linje med de biståndspolitiska målen.

Det finns en lång rad biståndsinsatser som innebär en långsiktig investe-
ring för mänsklig utveckling och demokrati. Läskunnighet ger människor
verktyg att själva kämpa för sina rättigheter. Den kunskap och vana att orga-
nisera sig i demokratiska former, som är effekter av svenska biståndsinsatser,
ger resultat också i form av ökat deltagande i den ekonomiska och politiska
processen. En komplettering till dessa långsiktiga program, utgör de sär-
skilda insatserna för stöd till demokrati och mänskliga rättigheter. Hit hör
stöd till lagstiftning och rättssäkerhet, bidrag till ett stort antal organisatio-
ner för mänskliga rättigheter, insatser i samband med allmänna val, stöd till
utsatta grupper, såsom kvinnor och barn, samt ett omfattande förvaltnings-
bistånd.

I dialogen med programländerna kommer jag som företrädare för rege-
ringen och andra representanter för svensk biståndspolitik att även i fortsätt-
ningen med stor tydlighet framföra vår syn på demokrati och mänskliga rät-
tigheter. Fall av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna skall själv-
fallet påtalas och vi skall klargöra att sådana undergräver viljan till ett bi-
ståndssamarbete med Sverige.

Många av Sveriges samarbetsländer har inlett en utveckling mot ökad de-
mokrati och flerpartisystem. Det är bl.a. för att kunna stödja denna positiva
utveckling som medlen för särskilda demokratiinsatser ökar kraftigt i årets
budget. Anslagsposten föreslås uppgå till 550 milj.kr. Den skall användas
för stöd till människor som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter,
oavsett om det är i en omgivning av förtryck eller om det är i länder som
befinner sig i en process mot demokrati och ökat folkligt inflytande.

Att främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter är hörnstenar i
svensk utrikespolitik. Biståndet är ett viktigt instrument för att föra utveck-
lingen framåt och främja dessa värden i en u-landsverklighet präglad av fat-
tigdom, krig och förtryck. Vi kommer att fortsätta arbetet att främja männi-
skors strävan efter ett liv där de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut
och är uppnåeliga även för de fattigaste. Utvecklingen i södra Afrika och
Latinamerika visar vilken livskraft tron på dessa värden har hos de männi-
skor som kämpar mot förtryck. Det svenska biståndet är fortsatt ett mycket
viktigt instrument för att bistå i dessa processer mot demokrati.

Anf. 3 ALF WENNERFORS (m):

Fru talman! Det står en pojke framför mig utanför hyddan. Han iakttar
mig uppfordrande. Runt om mig står en mängd barn och några vuxna. De
följer tyst vad som sker. Så säger den mörkhyade pojken på swahili något
som tolken översätter: Jag vill leva. Jag vill inte dö. Jag vill leva ett liv som
du har fått leva.

Den här bilden finns ständigt i mitt minne. Min livsfilosofi och min mode-
rata ideologi utgår ifrån att varje människa är unik, oavsett om hon är vit
eller svart. Varje människa, oavsett om hon är född i Roslagen eller i en afri-
kansk by i Tanzania, föds med unika resurser. Dessa resurser vill människan
utveckla, under barnaåren med hjälp av sina föräldrar och andra vuxna. Det
är föräldrar och politiker som skall skapa förutsättningarna. En sådan förut-

sättning är den enskilda människans frihet som samtidigt är en grundläg-
gande mänsklig rättighet.

Varje år föds 90 miljoner barn. Många miljoner av dessa - 14, 15, kanske
20- dör av bl.a. hunger och svält. Vilket slags liv blir det för dem som överle-
ver?

För att du åtminstone skall komma i närheten av verkligheten i t.ex. län-
der söder om Sahara, måste du försöka tänka dig in i den allra djupaste fat-
tigdom, som du över huvud taget kan tänka dig. Försök också tänka dig in i
den dagliga tillvaro, där du lever som ett slags slav, där din frihet är lika med
noll och där du lever i skräck för landets diktator, hans myndigheter, hans
soldater, hans säkerhetspolis, hans bypolis och hans angivare!

Varje människa - vare sig hon är bantuneger, vietnames, rumän eller
svensk - vill leva i frihet och demokrati, vill utbilda sig, vill kunna välja ar-
bete både för att kunna överleva och för att kunna leva ett innehållsrikt liv.
Dessa människor nås kanske någon gång av de svenska biståndsprojekten.
Vårt bistånd - 550 milj.kr. till Tanzania varje år, drygt 300 milj.kr. till Viet-
nam - stöder landets diktator eller envåldshärskare och hans regim, hans
myndigheter, hans elit och hans parti.

Jag menar inte att pengarna går direkt till dessa maktmänniskors fickor,
utan att vårt bistånd stöder och stärker diktatursystem, vanstyren, enparti-
system, övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta befäster
fattigdomen och ofriheten.

Det sammanlagda biståndet till ett av de mest biståndsberoende länderna,
Tanzania, var drygt 50 miljarder kronor från samtliga biståndsgivare under
åren 1970-1988. Men befolkningen är fortfarande lika fattig. Människorna
har kanske t.o.m. blivit fattigare och de lever i ofrihet. De har små möjlighe-
ter att ta sig ur fattigdomen.

Visst har många biståndsprojekt varit framgångsrika. Många människor
har blivit hjälpta. Våra biståndsarbetare har gjort stora och fina insatser.
Helhetsintrycket är dock att utvecklingen har stagnerat.

Jag har frågat biståndsministern: Är det inte dags att ställa villkor? Nu har
jag fått svar. Tack för det. Svaret är positivt och välmenande. Det är mycket
som jag kan instämma i. I sitt svar säger biståndsministern att hon även i
fortsättningen med stor tydlighet kommer att framföra vår syn på demokrati
och mänskliga rättigheter. Det är positivt, men det hjälper ju inte. Detta har
biståndsministern sagt under en följd av år, men envåldshärskarna struntar
i vad Lena Hjelm-Wallén från Sverige säger, även om hon nu framför sina
synpunkter med stor tydlighet. Envåldshärskarna kanske t.o.m. flinar åt oss
bakom våra ryggar.

Till sist vill jag ställa en fråga. I det tredje stycket på s. 2 i svaret säger
biståndsministern: ”Fall av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna
skall självfallet påtalas och vi skall klargöra att sådana undergräver viljan till
ett biståndssamarbete med Sverige.”

Fru talman! Jag tolkar detta så, att biståndsministern ändå mött mitt vill-
korsresonemang en liten bit på väg. Har jag tolkat biståndsministern rätt?

Anf. 4 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Fru talman! Det har under de många år som vi har diskuterat bistånd fun-
nits ett visst resonemang om förståelse och ursäkt för de enpartistater som

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

vi ger bidrag till. Argumenten har varit att de har en annorlunda tradition,
annan kultur, att stamtänkande undergräver en demokratisk process, utbild-
ningsnivån, som statsrådet nämnde, outvecklade kommunikationer och svag
nationell enhetskänsla. Allt detta är sant. Många av de stater som vi ger bi-
drag till har formats på ett konstlat sätt, och befolkningen känner inte en
naturlig samhörighet.

Men det finns en smärtgräns för hur länge vi kan använda de här argumen-
ten för att ursäkta enpartistater. Yttrandefrihet, tryckfrihet och fria val är
ingen lyx. Alla människor måste få möjlighet att ta del i den demokratiska
processen, oberoende av om de t.ex. kan läsa, skriva, räkna eller inte. De-
mokratins redskap är ju diskussionen, argumentationen, orden. Visst bety-
der läskunnigheten oerhört mycket i den demokratiska processen, men inte
så mycket att man inte skall kunna ha en sådan på grund av analfabetism.
Fri partibildning och ett flerpartisystem är ett demokratiskt fundament. Det
är detta som förvägras många av de grupper i u-ländernas enpartistater som
skulle vilja bilda andra partier och bilda opinion mot den sittande regimen.

Försvar av enpartistater klingar tomt och falskt. Försvaret för de socialis-
tiska demokratier som vi har talat om tidigare har tystnat på ett klart sätt,
och det med all rätt. Enpartisystem i u-länderna har lagt och lägger, menar
jag, en förlamande hand över utvecklingen i länderna. Det finns en demo-
kratisk kraft hos människor när de får komma till tals, får komma med idéer
och synpunkter. Lägger man en förlamande hand över detta, har det effekt
på utvecklingen i hela landet.

Folket måste ha rätt att på demokratisk väg byta ut sina ledare, precis som
Alf Wennerfors i sin interpellation visar exempel på hur man byter ut den
som inte skött organisationen av järnvägssystemet på rätt sätt. Det finns fak-
tiskt en parallell här. Om landets ledare missköter landet skall folket ha rätt
att på ett demokratiskt sätt byta ut ledaren.

Halva utrikesutskottet gjorde en resa i slutet av sommaren till Zambia,
Botswana och Namibia. Det var i den bemärkelse vi nu pratar om en mycket
bra resa, där vi fick goda pedagogiska exempel på vad det innebär att vistas
i ett land med ett flerpartisystem eller i ett land med enpartisystem.

I Zambia upplevde vi just den förlamning jag nämnde. Det händer ingen-
ting. Vi fick också tillfälle att möta en grupp som inget hellre önskade än att
bilda ett oppositionsparti. I den gruppen ingick också f.d. ministrar. De sade
också att om enbart zambier hade deltagit i mötet, utan oss från Sverige,
hade mötet varit olagligt.

Sedan for vi vidare till Botswana och Namibia och upptäckte att det var
en helt annan anda i dessa länder med flerpartisystem. Det märktes direkt.
I Namibias parlament finns sju partier. Vi satt runt ett bord där alla sju parti-
erna var representerade. I regeringen sitter tre partier. Trots att Swapo har
absolut majoritet har man tagit in andra partier.

Ett yttrande från Namibia måste jag relatera: Om 5—10 år skall vi inte
behöva ha något svenskt bistånd. Det är inställningen. Det är en helt annan
”go” än den man finner i Zambia, där någon sorts uppgivenhet råder.

Detta håller vi säkert med om i långa stycken. Det svåra problemet är hur
vi skall nå ut med vårt budskap. Frågan är om vi nu är beredda att skära i

biståndet till länder som inte går in för ett flerpartisystem. Det skulle jag vilja
ha ytterligare klargöranden om från statsrådet.

Anf. 5 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Fru talman! Låt mig först alldeles klart betona att de mänskliga rättigheter
som bl.a. FN har slagit fast naturligtvis fullt ut också skall gälla fattiga männi-
skor i u-länder. Fattigdom i sig får aldrig urskulda brott mot mänskliga rättig-
heter. Det har jag sagt flera gånger tidigare från den här talarstolen, men jag
tror att det behöver sägas igen.

Låt mig också göra alldeles klart att jag och regeringen naturligtvis ser de-
mokrati som ett mål i sig, men också som ett medel i utvecklingsprocessen.
Demokrati är i sig en utvecklingskraft. Det är därför demokrati är så viktig
för fattiga länder.

Hur skall man då arbeta för att nå därhän? Ja, vi har valt att i framför allt
dialog med länderna och sedan med konstruktivt biståndssamarbete nå dit
vi vill. Vi menar att hela debatten om demokrati måste främjas i u-länderna.
Det handlar om yttrandefrihet, medbestämmande, pluralism, flerpartisys-
tem, insyn, fria val osv. När människor förstår detta, när önskemålen att ut-
nyttja dessa rättigheter, fullt ut kommer, har de en sådan kraft att frågan om
flerpartisystem kommer av sig självt. Det kan vi också se i utvecklingen i
Afrika.

Det jag inte vill vara med om, och som jag reagerar mot i den här debat-
ten, är att man skall nyttja demokratimålet i svenskt bistånd som ett sorte-
ringsinstrument bland de länder som vi samarbetar med. Moderaterna har
alltid mycket nära till att använda det på det sättet.

Jag vill också säga att begreppet envåldshärskare nog kan användas i u-
landssammanhang på många håll, men när det sägs i direkt anslutning till
Tanzania tycker jag att det är att missbruka det ordet. Det skulle behövas
bättre i andra sammanhang.

Den dialog som vi tror på handlar om att med presidenter och regerings-
företrädare ta upp kritik. Ibland skulle jag önska att jag hade exempelvis
herr Wennerfors med mig när jag talar med presidenter och ministrar. Det
är inte några snälla, välmenande samtal. De är i allmänhet fyllda av just en-
skilda fall och brott mot mänskliga rättigheter. Det kan handla om att vi an-
ser att det har ägt rum ett vanstyre som gör vårt samarbete mindre bra. Det
är klarspråk. Men när man för den här typen av debatt vet vi att man har
mycket större möjligheter att agera om man gör det direkt med de personer
det är fråga om och sedan inte orerar så mycket utåt om detta. Då slår det
lätt tillbaka och får inte den effekt som vi önskar.

Enligt det exempel om järnvägsprojektet som Alf Wennerfors tar upp i sin
interpellation har SIDA skrivit ett brev. Men man kanske i detta samman-
hang skall framhålla att jag i januari 1990, efter det att brevet skrivits, men
innan det besvarades, hade ett mycket tydligt samtal med de ansvariga her-
rarna. Bara några dagar efter det blev det faktiskt ett byte på chefsposten,
och sedan tillsattes även andra ministrar.

Den här typen av verksamhet pågår hela tiden. Men jag talar inte om det
i massmedia eller i riksdagens talarstol. Gör man det för mycket leder våra
ansträngningar inte till de resultat vi vill uppnå. Vi predikar, jag kan använda

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

det ordet i det här sammanhanget, ansvar och insyn, inte bara i förhållande
till regeringsledamöter, som vi träffar, utan på alla nivåer, eftersom det är så
grundläggande för att man skall få en demokratisk utveckling.

Jag kan inte riktigt förstå hur man skulle kunna hjälpa den här pojken och
andra barn i fattiga tanzaniska byar genom att ställa villkor som innebär att
vi avbryter biståndet om inte fler partier inrättas. Det fungerar inte på det
viset. På vilket sätt får den här pojken hjälp om vårt bistånd för att utveckla
landsbygden, ge hälsovård, undervisning osv. dras in. Det är inte alls så-jag
skall återkomma till det senare - att man struntar i vad vi säger. Det har vi
sett många bevis på. Glöm inte att det är en mycket positiv process på gång
i Afrika i riktning mot demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter.

Anf. 6 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):

Fru talman! Jag håller helt med om att dialogen är fundamentet och att
det är på det sättet som vi skall arbeta. Jag känner samtidigt en viss frustra-
tion, och det gör säkert statsrådet också. Åren går och ingenting händer.
Visst får vi vissa positiva signaler. Det är riktigt.

Jag tänker också på de personer som var tjugo år när många av länderna
blev fria från kolonialismen. De är i dag femtio år och har inte fått uppleva
ett demokratiskt system. Många av dessa personer arbetar i dag under
mycket svåra förhållanden.

Vi måste också ha med i bilden hur länge vi skall understödja de här län-
derna med vårt bistånd. Vi borde åtminstone kunna ge dem en signal om att
vi fryser biståndet, men att vi ökar biståndet till länder som visar tecken på
en demokratisk utveckling. De länder som ger dessa signaler skulle också få
ett extra stöd i biståndsanslagen, dels för att visa att de är på rätt väg, dels
för att underlätta den demokratiska processen.

Informationen på det här området kan vara litet svår att få tag på. Från
folkpartiet liberalernas sida har vi under flera år yrkat på oberoende årliga
redovisningar över utvecklingen och förhållandena när det gäller demokra-
tiutvecklingen och mänskliga rättigheter i våra mottagarländer. Detta kom-
mer vi att yrka på också i årets biståndsmotion. Jag tror att det vore bra om
vi byggde upp ett sådant system så att man år efter år kan följa de olika län-
dernas utveckling. Det skall vara oberoende årliga redovisningar. Det skulle
också kunna underlätta en sådan här debatt om man får ett bra underlag.

Tiden är inne att ställa högre krav och att ge tydligare signaler. Statsrådet
har naturligtvis ett bra argument: Vad svarar vi det fattiga barnet som inte
har mat för dagen? Vad har det för glädje av ett flerpartisystem eller en de-
mokratisk process? Vi måste försöka hitta vägar att nå fram med stöd via
olika organisationer för att underlätta för de människor som kommer i kläm
och som är i kläm i dag. Man måste ha en inslussning av medel till den sektor
som det då är fråga om, medan storleken av de medel som går via de ofta
korrupta statssystemen minskar.

Anf. 7 ALF WENNERFORS (m):

Fru talman! Statsrådet säger att målgrupperna för svenskt bistånd inte kan
inskränka sig till människor som haft turen att födas i en demokrati. Statsrå-
det utvecklar detta ytterligare i sitt senare inlägg.

Jag menar inte att vi enbart skall stödja demokratier. Vi kan mycket väl
stödja icke-demokratier, men då måste vi vara aktiva när det gäller den de-
mokratiska utvecklingen i ett sådant land.

Karl-Göran Biörsmark hade ett bra uttryck när han sade att vi har nått
smärtgränsen. Det känns så när man tittar på listan på enpartistater som vi
stöder: Angola, Etiopien, Kenya, Lesotho, Tanzania, Uganda, Zambia,
Simbabwe, Laos och Vietnam. Kap Verde kanske vi inte längre skall ta med.
Där har det hänt positiva saker, och det är verkligen glädjande. Man har
alldeles nyligen, tror jag, haft ett fritt val. Det är många länder som skall
påverkas genom den dialog som statsrådet utvecklar.

Statsrådet sade att hon ibland önskade att Alf Wennerfors skulle vara med
och lyssna. Det skulle vara mycket intressant. Jag och andra här i kammaren
kan konstatera att det trots denna dialog inte har hänt särskilt mycket i flera
av de enpartistater som jag har räknat upp. I vissa länder har utvecklingen
t.o.m. gått bakåt.

Nu säger statsrådet att man med tanke på den lilla pojken bara inte kan
säga att vi avbryter biståndet. Man kanske kan göra på många andra sätt men
ändå ha detta villkorsinnehåll. Man kanske kan tillfälligt avbryta biståndet
och meddela det till mottagarlandet, kalla hem biståndskontorets personal
och säga att personalen får komma hem ett halvår så att vi under tiden kan
resonera. På det sättet kanske man förstår i mottagarlandet att det är allvar.
Vi moderater har i våra motioner gått in för det här sättet att resonera och
vill minska biståndet med 20 % varje år för att därmed visa vårt allvar. Men
man kan säkert använda sig av andra metoder för att få mottagarlandet att
förstå allvaret i det vi säger.

Statsrådet svarade inte på min fråga. Jag hoppas att en formulering i svaret
ändå betyder att statsrådet har kommit en bit på väg mot mitt villkorsresone-
mang. Jag tänker på det som står på s. 2 i tredje stycket i det skrivna svaret.

Anf. 8 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Fru talman! Till Karl-Göran Biörsmark vill jag säga att visst får vi många
rapporter där vi kan följa utvecklingen i u-länderna också i vad gäller demo-
krati och mänskliga rättigheter. Även om vi vet mycket, kan det behövas
ytterligare - det håller jag inte för uteslutet.

Sedan vill jag rätta en sak. Karl-Göran Biörsmark sade att jag undrade
vad det fattiga barnet i Tanzania hade för nytta av demokratiprocess och fler-
partisystem. Jag menade alltså att det fattiga barnet har nytta av det, alldeles
klart. Det möjliggör en utveckling för det barnet också, och därför är det så
viktigt. Vad jag menade samtidigt - då vänder jag mig till Alf Wennerfors -
är att om vi avbryter biståndet är det min insikt att det inte kommer att vara
framgångsrikt som påtryckning. Då utsätts den lille pojken för ytterligare
lidande, för det blir ingen demokrati utan en sämre situation för honom.

Jag blev glad när jag hörde Alf Wennerfors säga att man kanske kan an-
vända andra metoder än att avbryta biståndet. Det är precis vad vi gör. Jag
skall direkt kommentera mitt svar: Visst, Alf Wennerfors, tar jag upp fall av
bristande respekt för mänskliga rättigheter och säger att vi inte kommer att
acceptera sådant. Det påverkar direkt den svenska biståndsopinionen, vår
vilja att fortsätta samarbetet. Det är precis den typen av resonemang som

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

jag tar upp med statsmän - det är i allmänhet bara män - i exempelvis de
afrikanska länderna, som vi nu har talat om. Att vi ger bistånd till afrikanska
länder gör det särskilt problematiskt, eftersom Afrika är den fattigaste kon-
tinenten, den minst utvecklade. Vi har valt att samarbeta med de länder som
har de största problemen. Det är ett medvetet val. Då kan vi inte samtidigt
vara så förvånade över att den mognadsprocess som demokratiutveckling ut-
gör tar tid.

Jag tycker att det är litet synd att båda mina meddebattörer inte kan se att
det händer positiva saker. Om vi går utanför Afrika, som vi nu talat om, är
det uppenbart. I Latinamerika har det pågått en demokratiutveckling länge.
Det har nu gett resultatet att alla länder i Latinamerika har demokratiskt
valda regeringar. Det är, tycker jag, historiskt en mycket lovande utveckling.
Men även i Afrika, med alla dess utvecklingsproblem, händer mycket posi-
tivt. Kap Verde ligger först i den här processen. Landet lovade redan förra
året att det skulle hålla universella hemliga val. Det har också hållits all-
männa val, och presidentval hålls nästa månad. Mozambique har ändrat sin
konstitution och tillkännagivit att flerpartisystem införs och meddelar att val
skall hållas under 1991.

I Guinea Bissau har man sagt samma sak, nämligen att fria val skall hållas
senast 1992 och tillkännagivit att flerpartisystem skall införas.

I Zambia, som har diskuterats mycket här, håller man på att införa fler-
partisystem. Man har ändrat konstitutionen och man har sagt att allmänna
val skall hållas senast i oktober i år.

Angola är naturligtvis ett svårt land med alla stridigheter. Men även där
pågår en process för ökad pluralism.

Även Namibia, som är ett mycket positivt särfall i Afrika, har nämnts.

Det är alltså mycket positivt på gång. Det här tycker jag att vi skall se
som en möjlighet och arbeta konstruktivt tillsammans med dem som deltar i
denna förändringsprocess. Vi kan ge demokratibistånd, och vi kan ge annan
typ av stöd för att underlätta denna process, som är svår och komplicerad
för länderna.

I länder där det går mycket långsammare och där vi ser mycket litet rörel-
ser skall vi vara aktiva när det gäller att påpeka att de andra länderna är på
gång. Vi skall tala om vad det innebär om man stannar upp i de länder där
ingenting sker. Den typen av samtal för vi mycket ofta. Och även om jag inte
kallar detta att ställa krav och villkor, så ligger det i våra resonemang med
dessa länder att om ingenting inträffar som är positivt när det gäller demok-
ratiutvecklingen kommer vi att ha mycket mindre vilja att stödja just dessa
länder.

Jag tycker, i början av detta år, att man skall välkomna den process för
demokratiutveckling som nu har inletts i Afrika och konstruktivt arbeta med
det svenska biståndet i stället för att diskutera hur vi genom att avbryta vårt
stöd och ställa villkor som vi vet inte kommer att påverka dessa länder och
leda till det vi vill. Jag vet att vi kan göra det, och jag vet att det också ger
resultat.

Förste vice talmannen anmälde att Karl-Göran Biörsmark anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 9 ALF WENNERFORS (m):

Fru talman! Jag instämmer med statsrådet att det faktiskt händer en hel
del som är positivt. Jag har själv haft möjlighet att träffa presidenten för Kap
Verde. Dess värre förlorade hans parti, men vi får se om han så småningom
i stället blir vald till president.

Jag tänker emellertid på de människor som drabbas. Jag tycker att allt fler
svenskar när det gäller vårt stöd skall tänka på att det här handlar om männi-
skor som lever i utvecklingsländer och som ständigt lever i rädsla för en mer
eller mindre hänsynslös överhet och som egentligen aldrig kan delta riktigt
engagerat konstruktivt eller långsiktigt i biståndsprojekt. Det allt överskug-
gande vardagliga problemet för dem är att upptäcka risker, att undvika ho-
ten från överheten, att klara sig från de s. k. diktaturens kreatur. För de flesta
innebär tillvaron huvudsakligen ansträngningar för överlevnad. Man köper
och säljer, oftast svart. Man tvingas pröva olika riskfyllda sätt för att lura
överhetens militärer eller civila angivare. Både vuxna och barn fostras fak-
tiskt till rädsla - rädda undersåtar och slavar - i dessa diktaturstater. Man
kan faktiskt tillspetsat påstå att denna tillvaro indirekt stöds av Sverige. Och
sedan lever många svenskar i tron att den svenska regeringen och de svenska
biståndsmyndigheterna gör allt för att öka demokratin i de länder som vi har
ett biståndsarbete med. Och visst gör vi väldigt mycket och satsar på demok-
ratiutveckling, men jag menar, och jag vill vidhålla det, att vi måste ställa
krav och villkor på ett helt annat sätt än vad vi har gjort hittills.

Överläggningen var härmed avslutad.

3§ Svar på interpellation 1990/91:120 om regionalt inriktade infra-
strukturella insatser

Anf. 10 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Börje Hörnlund har frågat mig om vilka infrastruktuella insat-
ser som regeringen är beredd att vidta för att motverka en ökande arbetslös-
het och en sämre fungerande arbetsmarknad i framför allt områden utanför
de stora tätorterna.

Avgörande för att vi skall kunna motverka stigande arbetslöshet och oba-
lanser på arbetsmarknaden i hela landet är att vi kan nå balans i samhällseko-
nomin och begränsa pris- och kostnadsökningarna till en nivå som inte är
högre än i våra konkurrentländer. Detta har också varit utgångspunkter för
det förslag till statsbudget som regeringen lämnade till riksdagen för en
vecka sedan.

En väl fungerande infrastruktur är självfallet en viktig förutsättning för att
produktion och annan verksamhet skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt
i olika delar av landet. Regeringen avser att inom kort, i en särskild proposi-
tion, redovisa en rad förslag till en fortsatt tillväxtinriktad näringspolitik.
Förslagen, som också berör områden utanför storstäderna och de större tät-
orterna, kommer att avse bl.a. trafiksektorns infrastruktur, forskning och ut-
veckling samt utbildning.

När det gäller de regionalpolitiskt prioriterade områdena har redan tidi-

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

gare beslutats om en rad åtgärder för att förbättra infrastrukturen. Som ex-
empel på redan igångsatta insatser kan nämnas Umeå universitets distansut-
bildning vid lokala studiecentra i ett antal inlandskommuner i norra Sverige
och projektet Bergslagens Tekniska Högskola som berör sex högskolor och
samordnas av universitets- och högskoleämbetet.

Förslagen i den regionalpolitiska propositionen förra året innebar också
en förskjutning av tyngdpunkten mot just infrastrukturella insatser när det
gäller de regionalpolitiska medlen. Bl.a. avsattes 330 milj.kr. för särskilda
infrastrukturåtgärder. Av dessa medel avser 200 milj.kr. insatser i stödom-
råde 1 där behoven av förstärkt infrastruktur är störst.

På regeringens uppdrag utarbetar för närvarande länsstyrelserna i Norr-
bottens, Västerbottens och Jämtlands län ett samlat program för hur medlen
i stödområde 1 skall användas. Programmet kommer att redovisas inom
kort. Ansvaret för att genomföra insatserna kommer till största delen att
ligga på de berörda länsstyrelserna. Av de informationer jag har fått under
programarbetets gång, framgår att flera av de områden som Börje Hörnlund
framhåller som angelägna att satsa på också kommer att finnas med i länssty-
relsernas program.

Resterande 130 milj.kr. disponeras av regeringen för kompletterande in-
satser i stödområde 1 samt för insatser i stödområde 2 och i stödjepunkter i
anslutning till stödområdena. En del av dessa medel har t.ex. anvisats för att
förstärka forskningen vid de små och medelstora högskolorna i norra och
sydöstra Sverige.

Avsikten är att de särskilda regionalpolitiska medel som det här är fråga
om, det gäller såväl de medel som kommer att disponeras av de tre nordli-
gaste länsstyrelserna som de medel som disponeras centralt, inte skall ersätta
ordinarie statliga medel inom olika sektorer. Huvudprincipen är att medlen
för dessa särskilda infrastrukturåtgärder skall användas i kombination med
statliga sektorsmedel men också med kommunala och privata medel. Här-
igenom kan olika insatser samordnas bättre, ges en kraftfullare utformning
och på så sätt åstadkomma större effekter än annars.

I den nyligen överlämnade budgetpropositionen har regeringen föreslagit
att ytterligare medel skall anvisas för särskilda infrastrukturåtgärder i de re-
gionalpolitiskt prioriterade områdena.

Anf. 11 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Herr statsråd! Jag ber att få tacka för svaret. Jag vill inleda
med att framhålla vikten av offensiva infrastrukturella satsningar när kon-
junkturen går nedåt. Det finns nu i stora delar av vårt land ledig entrepre-
nörskapacitet och resurser som inte önskar mer än att få ta itu med framtids-
satsningar.

Jag håller naturligtvis med industriministern när han säger att en samhälls-
ekonomi i balans är avgörande. Men man underlättar för en ekonomi i ba-
lans om man nu passar på att göra offensiva investeringar i infrastruktur. Det
är en god grund för industrins utveckling och över huvud taget för rikets ut-
veckling.

Jag håller naturligtvis med industriministern när han pekar på den bedröv-

liga kostnadsutveckling som vårt rike har haft i förhållande till våra konkur-
rentländer.

Men i de områden som jag har velat peka på har överhettningen inte varit
något problem, utan snarare har de under nästan hela 80-talet varit något
underhettade. Men som gammal Robertsforspojke kanske industriministern
kan begripa om jag säger att de helt enkelt har varit ”oheta”.

Nu är det inget tvivel om att vi börjar nå arbetslöshetstal och ledig kapaci-
tet som gör att det är rätt tidpunkt att göra insatser.

Jag blev litet förskräckt, och i detta sammanhang är det intressant att höra
vad industriministern anser, när statsministern i helgen sade att huvuddelen
av de 20 miljarderna i den infrastrukturfond som Rune Molin skall hantera
kommer att satsas i Stockholm och när statsrådskollegan Thalén gick ut och
sade att Stockholm under 80-talet inte riktigt har fått väganslag efter folk-
mängd. Även i detta sammanhang vänder jag mig till Robertsforsaren.

Det är de tunga transporterna - transporterna av virke till industrin och
av malm från gruvorna - som sliter på våra vägar, inte människorna. Om det
blir en sådan här enkel fördelning, går landsbygden i stort sett förlorad. Om
industriministern också har den uppfattningen, lovar jag att det kommer att
bli ett regionalt raseri och en strid. Jag skulle i stället gärna vilja att vi kunde
ha ungefär samma syn på de här problemen.

Vi i centern har i dag lagt fram en motion där vi föreslår ytterligare 1 mil-
jard till järnvägsinvesteringar, ytterligare 1 miljard riktad direkt till grus-
vägsnätet samt en halv miljard till länsvägarna i övrigt. Dessutom föreslår vi
en kraftig satsning på utrustning och utbyggnad av små högskolor. Enligt vår
uppfattning är det grundläggande investeringar för att få en god framtid för
hela landet.

Jag vädjar till Rune Molin att han, innan han lägger sista handen vid detta
sitt arbete, noga tittar på våra förslag.

Sedan vill jag helt kort kommentera ett par andra saker.

Rune Molin säger att Umeå universitet fått distansutbildning. Ja, det
stämmer. Det skedde efter en fempartimotion, som jag jobbade mycket med
och som tillförde Umeå universitet 30 miljoner - dock med en reservation
från socialdemokraterna. Men jag håller med om att det var mycket viktigt
och bra att så skedde.

Vidare säger Rune Molin att 330 milj.kr. avsätts för särskilda infrastruk-
turåtgärder och att länsstyrelserna jobbar med detta. Men jag har läst Rune
Molins budgetförslag och om jag har tolkat det rätt, tar han bort 144 miljo-
ner från det anslaget. Jag hoppas att en riksdagsmajoritet skall göra en korri-
gering här. Om man planlägger för sådana här satsningar må de väl få fullföl-
jas.

Jag vill också peka på Georg Anderssons förslag om att ta bort delar av
transportstödet. Men om den åtgärden vidtas kommer berört område att för-
lora hundratals arbetstillfällen. Även i det avseendet är det min förhoppning
att en riksdagsmajoritet skall säga nej till framlagda förslag.

Anf. 12 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! Sveriges internationella beroende och de krav som ställs även
på svenska företagare när det gäller att snabbt och effektivt leverera varor

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

till de stora marknaderna ute i Europa kräver en infrastruktur som håller
måttet.

Det svenska järnvägsnätet liksom vägnätet har fått förfalla under de so-
cialdemokratiska regeringsåren. Låt mig ta ett exempel:

Skogsindustrin, främst den norrländska, producerar mångdubbelt i net-
toexportintäkter för landet i jämförelse med exempelvis bilindustrin. I
många år har SJ framhållit att stambanan måste få ett dubbelspår för att ra-
tionell godshantering skall kunna ske. Insatserna har i stort sett uteblivit.
Man har bara byggt några få mötesplatser.

Liknande förhållanden kan konstateras på andra håll i landet. Västkustba-
nan t.ex. behöver rustas upp. Den behöver dubbelspår. Dessutom råder det
osäkerhet om vad som skall ske med inlandsbanan osv.

Jag skulle kunna räkna upp bana efter bana.

För att svensk industri skall kunna konkurrera på lika villkor är det av av-
görande betydelse att varor och tjänster kan strömma genom vårt avlånga
land på kortaste möjliga tid, helst inom ett dygn. Därför måste flaskhalsar
byggas bort eller nya sträckningar komma till.

Ett lysande exempel på framsynhet är förslaget om Bothniabanan, och
detta skall jämföras med satsningar på dubbelspår utefter stambanan, som
vi har väntat på i många år. Därmed kombineras ökade godstransporter med
rationellare persontransporter utefter Norrlandskusten. Min fråga till indu-
striministern blir: Avser regeringen att göra några satsningar på den s.k.
Bothniabanan?

Sverige har huvudsakligen en pulsåder för biltrafik genom landet, E 4-an.
Men inte ens den har regeringen förmått att rusta i takt med tidens krav.
Trots vissa insatser ligger dess standard i flera län långt under Europavägs-
standard, trots att denna väg kanske är den viktigaste transportvägen genom
Sverige. Inte enbart problemen med dålig framkomlighet utan även stora
trafikmiljöproblem väntar sedan många år tillbaka på en lösning.

Vägunderhållet är eftersatt i stora delar av vårt land. Vissa län har en be-
läggning om 60—70%, medan andra län ligger betydligt bättre till - strax
över 90%. Bristen på kapital till vägunderhåll gör att man i flera län planerar
att riva upp miltals med belagda vägar och överföra dessa till grusvägnätet.
Min fråga till industriministern blir: Är det en rimlig åtgärd?

Den progressiva industrin, framför allt uppe i norr, planerar att öka sina
sjötransporter. Den s.k. ostkustpendeln ser ut att bli verklighet. Men för att
dessa mycket miljövänliga transporter skall kunna bli av krävs det inte bara
insatser från industrin utan också rationella lösningar i hamnarna. Isbrytarna
måste kunna hålla farvattnen öppna under hela vinterhalvåret för att trans-
porterna skall bli så effektiva som man kräver.

Min fråga blir: Vilka insatser avser regeringen att vidta för att öka gods-
transporterna till sjöss, och är regeringen beredd att förändra lagstiftningen
så, att en rationellare godshantering kan komma till stånd i hamnarna?

Fru talman! Ett flertal utredningar visar att Sverige har goda förutsätt-
ningar att klara den regionala utvecklingen även i händelse av medlemskap
i EG. Men det krävs betydande satsningar på den kunskapsintensiva indu-
strin. Vi behöver utöka utbildningen och forskningen för att kompensera
den okvalificerade tillverkningsindustrin. Risken finns ju att denna slås ut

när vi kommer med i EG. I stort sett gäller det glesbygdstrakter, kanske inte
precis norrut. Vi kan hålla oss till Mellansverige, där det finns en del okvalifi-
cerad tillverkning som förmodligen kommer att försvinna.

Min fråga är: Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att öka kunnan-
det och forskningen inom vad vi ser som nyckelbranscher när Sverige kom-
mer med i EG? Det gäller ju för oss att kunna hävda oss i fråga om de här
branscherna.

Infrastruktur är inte enbart utbildning och kommunikationer. Ett avgö-
rande inslag är tillgången på energi till konkurrenskraftiga priser för att före-
tagen inte skall slås ut eller tvingas att i större utsträckning etablera sig nere
i Europa. Kan industriministern garantera att de elkraftsintensiva företagen
främst i Norrlands kustland men också i Bergslagen kommer att få tillgång
till energi till konkurrenskraftiga priser?

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag är medveten om den över-
enskommelse som har träffats här. Tyvärr har jag under de senaste åren mött
flera överenskommelser med regeringen som inte har effektuerats. Det är
därför som jag ville ställa dessa mina frågor.

Anf. 13 ULLA ORRING (fp):

Fru talman! I anslutning till fru talmannens anförande vill också jag kon-
statera att läget är dystert i de baltiska staterna och i Sovjet. Krigshandlingar
och våldsdåd riktade mot en oskyldig civilbefolkning som söker freda sin na-
tion för frihet och självbestämmande är vad det nu handlar om - utan vapen,
men med en tro på rättvisan. Det krig som i dag har utbrutit vid Persiska
viken skördar offer. Det som inte skulle få inträffa - fler krig - har ånyo satt
världen i brand. Vi står frågande inför konsekvenserna.

Anf. 14 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Det kommer strax en debatt om läget i Baltikum. Jag anmodar därför Ulla
Orring att invänta denna.

Anf. 15 ULLA ORRING (fp):

Fru talman! Det var min avsikt att vänta med den debatten. Vad jag har
velat framhålla är bara att problemen här i Sverige har en helt annan digni-
tet. Men de måste ändå diskuteras. Det ekonomiska läget i Sverige är kata-
strofalt dåligt. Stagnation, ja, t.o.m. tillbakagång råder inom industrisek-
torn, och detta i ett läge där det i stället behövs en tillväxt i ekonomin. Sär-
skilt i Norrland, t.ex. i Västerbotten, behövs det nya företag, nya idéer, en
utveckling av gamla beprövade projekt och en framtidstro. Ytterst handlar
det om att ge människorna möjlighet att växa i en miljö utan hindrande cen-
tralstyrning och detaljreglering.

För en sådan politik har folkpartiet liberalerna länge kämpat. Men den
socialdemokratiska regeringen har inte velat lyssna. Det är först under det
senaste halvåret som en omsvängning har skett. Men då är så att säga kon-
junkturerna i botten.

Ekonomer — ja. t.o.m. ledande socialdemokratiska ekonomer — säger att
man inte kan förvänta sig någon produktionsökning 1991. De har t.o.m. ut-
tryckt sin förvåning över att regeringen kunde begå ett sådant fatalt misstag

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

som att låta en konjunkturöverhettning pågå i tre år utan åtgärd. Nu kom-
mer notan med åtföljande arbetslöshet. De svaga grupperna drabbas. Norr-
land och Västerbotten får alltid betala dyrt för regeringens misstag.

Antalet varsel inom industrin, framför allt inom verkstadsindustrin, drab-
bar t.ex. Skellefteområdet hårt. Det känner industriministern till genom den
uppvaktning som har förevarit. Mängden varslade arbetstagare överstiger
t.o.m. det antal som förelåg vid 1980-talets början, och som då så starkt kriti-
serades av socialdemokraterna. Arbetslösheten - som blir särskilt drama-
tisk om ett halvår när varslen har trätt i kraft — finns redan i våra inlands-
kommuner, och den ligger på 5-7 %. Utflyttningen från Västerbottens läns
inland fortsätter. Kvinnorna flyttar till storstadsregionerna, där arbetstillfäl-
lena finns.

Hoppet om ett nytänkande stod vid årsskiftet till budgetpropositionen.
Jag tänker då särskilt på stödområdesindelningen för Västerbottens län.
Folkpartiet liberalerna har alltsedan vi medverkade till en sänkning av ar-
betsgivaravgiften våren 1982 hävdat att centralt givna stödformer skall vara
generella och lätta att administrera. Företagen får på så sätt givna spelregler
och kan därför agera efter detta system.

Den nuvarande stödområdesindelningen innebär inte någon konsekvent
behandling av kommunerna i Västerbottens inland. Norsjö kommun och
Jörn, Kalvträsk, Fällfors-dvs. delar av Skellefteå kommun-samt Bjurholm
och Vindeln har hamnat i stödområde 2, då deras infrastrukturella förhållan-
den mycket väl kan jämföras med de infrastrukturella förhållandena i de
kommuner som finns inom stödområde 1. Detsamma gäller för Kristineberg
i Lycksele kommun, som nu tillfälligt inplacerats i stödområde 1.

Jag har tagit del av interpellationssvaret, där det finns en redovisning av
generella åtgärder. Min direkta fråga till industriministern blir då: Ämnar
industriministern tillsätta en särskild utredning för att se över indelningen,
när nu de negativa effekterna av nuvarande stödområdesindelning framträ-
der så tydligt? Någorlunda rättvisa förhållanden måste väl ändå få råda även
i Norrlands inland!

Till de allra väsentligaste infrastrukturella åtgärderna hör också utbildning
och kommunikationer. Enligt min mening är tillgång till utbildning och kom-
munikationer de viktigaste incitamenten för att kvinnorna skall stanna kvar
i sin hembygd.

För Västerbottens och för Norrlands del syns regeringen även ha givit upp
förutsättningar att skapa ett rundare Sverige. På annat sätt kan inte regering-
ens budgetproposition tolkas.

Jag instämmer i de synpunkter som Sigge Godin tog upp då det gällde sats-
ning på infrastruktur, främst satsning på kommunikationer. Detta är samver-
kande kärl, och får inte våra vägar och järnvägar det stöd som behövs för att
standarden skall kunna bibehållas, utarmas Norrlands inland.

Anf. 16 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Det är många synpunkter som har kommit fram i dessa tre
inlägg. Jag börjar med att understryka hur oerhört viktigt det är att vi kan
klara en ekonomisk politik, som innebär att det svenska kostnadsläget inte
utvecklas snabbare än i våra konkurrentländer.

Hela budgetpolitiken, som här redovisades för några dagar sedan, är in-
riktad på att komma till rätta med de inflationsproblem som vi har och under
lång tid har haft. Målsättningen är att genom den ekonomiska politiken
också på ett bättre sätt framöver klara sysselsättningen, när vi ser arbetslös-
hetshoten komma. Detta är inte en ny insikt, utan det är vad regeringen har
framfört i denna kammare gång efter annan under årens lopp. Men det har
inte precis varit någon uppmarsch när det har varit fråga om att klara denna
fasta ekonomiska politik, utan det har varit överbud och ett lättsinne som
har gjort att den sittande minoritetsregeringen har haft svårigheter att klara
den ekonomiska politiken för att undvika överhettning. Det fanns stöd i
samband med budgetpropositionen 1989, men det var svagt. År 1990 var re-
geringen tvungen att ställa en förtroendefråga i riksdagen och fick därefter
stöd från folkpartiet.

Förutsättningarna för att sysselsättningen skall kunna klaras är naturligt-
vis att det förs en stark ekonomisk politik som dämpar inflationen och kost-
nadsutvecklingen. Då är det också viktigt att det stabiliseringsavtal som har
förhandlats fram antas. Med de deklarationer som här nu har gjorts utgår
jag från att man är beredd att ställa upp för att se till att stabiliseringsavtalet
förverkligas, så att vi framöver får en kostnadsutveckling som gör oss kon-
kurrenskraftiga.

Jag betraktar infrastrukturfrågprna som oerhört viktiga, inte bara för den
regionala utvecklingen utan generellt sett också för vårt näringslivs utveck-
ling. Jag hävdar att näringspolitiken i väldigt stor utsträckning måste inriktas
på infrastrukturfrågorna i vid bemärkelse. Det gäller då inte bara sådana ty-
per av infrastruktur som vägar, järnvägar, hamnar och flygfält, det gäller
också forskning - både grundforskning och tillämpad forskning - och utbild-
ning av olika slag - grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning, högskola
och personalutbildning i företagen. Dessa utgör viktiga element i en utveck-
ling där kunskap betyder alltmer för näringslivets utveckling. Det är en vik-
tig del av näringslivspolitiken inför framtiden.

Det finns även andra delar av näringspolitiken, telekommunikationer, dis-
tributionssystem och olika sätt att förbättra närheten till de stora markna-
derna. Här behövs en genomtänkt näringspolitik för att man skall kunna
klara våra viktiga näringar och därmed även vår välfärd. En genomtänkt nä-
ringspolitik är viktig också för att man skall kunna klara den regionala ut-
vecklingen. Den näringspolitik som regeringen nu står inför innebär att om-
råde efter område när det gäller infrastruktur skall gås igenom för att under-
söka vilka förstärkningar som behövs, så att konkurrenskraften kan bli
större i framtiden.

Näringspolitiken kommer att få en större betydelse i och med internatio-
nalisering av bl.a. kapitalet. Det gäller för oss att skapa konkurrensvillkor
som gör att vårt näringsliv blir internationellt slagkraftigt. Det kan inte kla-
ras enbart med ekonomisk-politiska åtgärder, utan det krävs också en slag-
kraftig näringspolitik.

Om någon månad kommer regeringen att lägga fram en näringspolitisk
proposition här i riksdagen. Den kommer att innehålla förslag till viktiga in-
frastruktursatsningar när det gäller kommunikationsområdet, forsknings-
området och utbildningsområdet. Jag skall inte föregripa propositionen. I

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

budgeten är det sagt att det under en 10-årsperiod skall avsättas 20 miljarder
kronor för en infrastrukturfond. Detta innebär dock inte att investeringarna
kommer att begränsas till 20 miljarder kronor, utan avsikten är att vi med
denna grundplåt skall kunna förhandla oss fram till investeringar som är
mångdubbelt större än det belopp som fonden innehåller. Med olika kom-
pletterande finansieringsformer - avgifter o.d. - skall det bli möjligt att ta
igen de infrastruktursatsningar som vi har missat under de år då vi har sane-
rat statsbudgeten efter den borgerliga perioden. Nu öppnas möjligheter att
ta igen en del av det som försattes under den borgerliga tiden. Detsamma
gäller för underhållet.

Det handlar om många frågor. Jag skall be att få komma till några av dem
i nästa inlägg. Jag tror emellertid att vi är ganska överens om att vi behöver
denna infrastruktursatsning, både i de olika stödområdena och generellt, för
att förstärka vår konkurrenskraft. Jag är beredd att medverka till en bred
samling när det gäller dessa frågor, men då gäller det att också vara med och
ställa upp bakom finansieringen. Börje Hörnlund talade bara om vad det
skulle kosta. Jag skulle gärna vilja veta hur han har tänkt sig finansieringen
av detta.

Anf. 17 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! Industriministern inser att det svenska kostnadsläget är oer-
hört bekymmersamt. Det kommer att kräva stora uppoffringar för att vi över
huvud taget skall ha en chans att komma ner till samma kostnadsnivå som
våra konkurrentländer har. Det är den socialdemokratiska politiken som har
lett fram till detta. Därför borde ni ha tagit itu med problemet tidigare.

Industriministern sade att det inte varit någon uppmarsch när det gäller
att klara överhettning och att stödet har varit svagt. Jag vet inte om jag skall
tacka för uppmärksamheten. Är inte industriministern mera positivt inställd
till folkpartiets stöd än att stödet var mycket svagt, blir jag litet beklämd.
Före valet var industriministern och hans parti inte ett dugg intresserade av
en skattereform. Sedan blev det andra tongångar, när ni konstaterade att ni
behöver anträda den vägen för att komma ned till rimliga förhållanden. Jag
tycker att vi skulle kunna få litet positivare synpunkter från industriministern
när det gäller de frågorna.

Stabiliseringsavtal, lagstiftning mot parterna osv. har er politik drivit oss
fram till. Jag tror inte att lagstiftning mot arbetsmarknadens parter är en väg
att gå. Man måste nog hitta andra lösningar. Det skulle vara intressant att
veta om industriministern har funderat i de banorna.

Industriministern talar om att näringspolitiken kommer att bli viktigare
och viktigare. Det kan vi vara överens om. Den kommer att få mycket stor
betydelse. Jag vill också påminna om att nya regioner sannolikt kommer att
få problem. Det är regioner som har en bra tillverkningsindustri, men den
har låg teknisk kapacitet och kvalitet. Vi kommer förmodligen inte att kunna
ha de tillverkningarna kvar i vårt land. Vi kan inte konkurrera med andra
länder. Vi måste upp i en högre teknisk kvalitet. Vi behöver massor med
tekniskt utbildade människor. Vi behöver mycket högskoleutbildning, vi be-
höver forskning och utveckling. I den utredning som Börje Hörnlund och
jag hade anledning att delta i, den regionalpolitiska utredningen, har vi varit

eniga om hur det skall gå till. Jag beklagar bara att socialdemokraterna inte
ville löpa linan ut och verkligen ta fasta på de förslag som lades fram i den
utredningen.

Anf. 18 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Jag vill inleda med att understryka att jag inte tror att vi har
delade meningar när det gäller behoven av att investera i bl.a. vägar, järnvä-
gar, forskning och utbildning. Jag kan också svara på frågan om finansie-
ringen. Vi kommer att lägga fram en mycket stark budget.

Men det som Rune Molin inte berörde och som jag är så rädd för är hur
det skall bli för den stora landsorten, om man skall använda huvuddelen av
de anslagna tjugo miljarderna i Stockholm, som statsministern sade. Dess-
utom har vi Göteborg och Malmö. Man kan inte förhandla med Norrland
om att få loss pengar om man har lagt pengarna här. Jag vädjar på mina bara
knän: Förelägg inte riksdagen ett koncentrationsdokument, utan ett doku-
ment för att utveckla hela riket! Jag är mycket rädd för att om detta koncent-
rationsdokument kommer till denna kammare, uppstår det någon typ av
riksdagsmajoritet också för det. Då går det illa för stora delar av vårt land.

Det gäller att skapa framtidstro i hela landet. Det gör man med vissa
grundläggande basinvesteringar. Det finns ett annat sätt att resonera, som
jag vill fråga Rune Molin om. Första dagen inför riksdagen svarade Rune
Molin på en fråga från mig om återbäring på vattenkraftsmedel. Jag trodde
att det förslaget skulle ha tagits fram nu. Som LO-representant var Rune
Molin mycket positiv till en återbäring. Jag hoppas att vi, innan vi skall skil-
jas åt det här riksdagsåret, har ett förslag som återför vissa av vattenkraftens
vinster till de regioner där de har skapats. Det är inte mer än rätt, för man
har uppgivit stora naturvärden.

Det behövs ingen särskild utredning för att korrigera det s.k. stödområ-
det. Det utreddes 1987 och synpunkter lades fram i remisserna. Jag hoppas
att vi inom kort får en förändring i Västerbotten.

Anf. 19 ULLA ORRING (fp):

Fru talman! På en punkt håller jag med industriministern. Det är när han
klart uttalar att näringspolitiken kommer att ha större betydelse de kom-
mande åren. Jag är övertygad om att den tesen är riktig. Jag vill dock erinra
industriministern om vad vi så högtidligt skriver och säger om regionalpoliti-
ken. Den är till för att ge människor tillgång till arbete, service och god
miljö, oavsett var människorna bor. Det kan man naturligtvis göra på olika
sätt. Verksamheten skall bedrivas så att de regionalpolitiska målen uppnås.

Industriministern nämner själv utbildning. Jag tänker då särskilt på lokali-
seringen av universitetet till Umeå. Det var det bästa lokaliseringsprojekt
som någonsin har genomförts i Sverige. Det har Umeåregionen och Väster-
botten haft stor nytta av. Men nu satsar inte socialdemokraterna lika mycket
på grundutbildning. Tidigare tog grundutbildningen vid universitetet 60 %
av resurserna. 40 % gick till forskarutbildning. Nu är de siffrorna omvända.
Det är att utarma en nation, att minska grundutbildningen. Vi behöver fler
utbildade människor i vårt land för att vi skall klara näringspolitiken.

Jag återgår till frågan om stödområdesindelningen. Jag har ett färskt pap-

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1990/91:51

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

per från ett företag i Jörn. De meddelar att kostnaderna för deras verksam-
het är 1,7 miljoner större, med högre arbetsgivaravgifter och högre frakt-
kostnader, än jämförbar verksamhet i Glommersträsk, som ligger i Norrbot-
ten. För 1991 beräknas kostnaderna bli 2 miljoner högre.

Jag vill ha ett svar från industriministern: Kan det verkligen anses vara
rättvist att företag som ligger i norra Norrlands inland, med enbart några mil
mellan sig, skall dras med så olika kostnader? Skall de till statskassan betala
arbetsgivaravgifter som belastar deras möjligheter att expandera och som
kommer att leda till att de här företagen flyttar söderut med sin tillverkning,
för då får de billigare transporter?

Anf. 20 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Jag tänker svara på en del av de frågor som har ställts. Först
gäller det infrastrukturfonden och storstadsområdena. Regeringen har om-
talat att 5,5 miljarder av de 20 miljarderna avsätts för de tre storstäderna.
Det är detta storstadsförhandlarna överlägger om. Det finns rätt mycket
pengar kvar att satsa på andra delar av landet. Det skall vi naturligtvis också
konkretisera. Tanken med infrastrukturfonden är att man skall få en för-
handlingsmöjlighet med olika intressenter för att på det sättet mångfaldiga
pengarna. Då får vi se var det går att få fram mesta möjliga infrastruktur på
bästa möjliga ställen. Det är en uppgift som vi inte kan klara ut på en gång.
Det är en process.

Den andra frågan gäller stödområdesindelningen. Jag har inte för avsikt
att tillsätta någon utredning som gäller den frågan. Vi har fattat beslut för en
kort tid sedan. Jag tycker att det blev ett bra beslut. Jag kan inte se att pro-
blemen är av den karaktären att det krävs en ny utredning. Det blir alltid
problem när man skall dra gränser. Men jag tycker inte att de är svårare nu
än de har varit tidigare. Vi har olika kriterier för stödområdena. De krite-
rierna har lett fram till denna indelning. Skulle det visa sig i framtiden att
denna inte är lämplig, med hänsyn till den utveckling vi har i olika delar av
stödområdet, får vi naturligtvis se över det. Det gör vi kontinuerligt i och
med att vi lyfter upp en del kommuner i tillfälliga stödområden. Björksele i
Västerbotten är ett exempel på att vi också har flyttat en kommun från stöd-
område 2 till stödområde 1.

Får jag sedan med anledning av anslagen säga till Börje Hörnlund att vi, i
den skrivelse som riksdagen fick i höstas, och som presenterade åtgärder för
att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna,
redovisade en lång rad olika förslag för att komma till rätta med den snabba
tillväxten av den offentliga sektorns utgifter. Det innebär naturligtvis i prak-
tiken minskade anslag på en rad olika områden i statsbudgeten. Det är enligt
min mening naturligt att det också måste påverka anslagen för regionalpoliti-
ken, utan att möjligheterna att bedriva en kraftfull regionalpolitik för den
sakens skull äventyras.

Alla ändamål som vi gett anslag till i statsbudgeten är angelägna. Det gäl-
ler naturligtvis att se över om man kan effektivisera användningen och hur
man skulle kunna få ut det bästa möjliga av de pengar som satsas.

De särskilda infrastrukturprogram som länsstyrelserna i de nordligaste lä-
nen nu håller på att arbeta fram beräknas bli genomförda under en treårspe-

riod. För detta är medel redan anvisade. Vi behöver också utvärdera det sät-
tet att arbeta med de regionalpolitiska frågorna. Det är ett nytt sätt. Rege-
ringen har därför i den nyligen framlagda budgetpropositionen menat att det
är rimligt att föreslå ett något mindre belopp för regionalpolitiska infrastruk-
tursatsningar under nästa budgetår jämfört med innevarande budgetår. Vi
tror att de resurser som vi har i år och som kommer att användas under det
här året men som täcker ett treårsprogram gör att vi kommer att få en ganska
ordentlig satsning tillsammans med de medel som kan fås fram från de olika
sektorerna. De resurser som vi får för nästa budgetår skall vara en komplet-
tering som gör att vi kan täcka de behov som finns inom de olika områdena.

En annan viktig del är naturligtvis riskkapitalförsörjningen. Detta är en
viktig del av infrastrukturen. Därför beslutade riksdagen under förra året
om omfördelning av de statliga finansieringsinsatserna för småföretag. Det
innebär att ett delvis nytt instrument har skapats, nämligen ägarkapital i
form av minoritetsinsatser. Detta är en utomordentligt viktig infrastrukturåt-
gärd för att medverka till en utveckling i nya företag och växande företag.

Sigge Godin ställde frågan: Kommer den energipolitiska uppgörelse som
har träffats mellan de tre partierna att hålla även när det gäller tillgången på
el till industrin och när det gäller priserna? Jag vill då hänvisa till historien,
om inte något annat hjälper. Vi har i Sverige haft utomordentligt låga elpri-
ser internationellt sätt. Vi har haft god tillgång till elenergi. Det har gjort att
vi har kunnat bygga ut vår industri - skogsindustrin, stålindustrin, gruvindu-
strin osv. - och kunnat förädla våra produkter. Det skall vi fortsätta med.
Det skall vi göra genom att vi får en bred parlamentarisk bas för en energipo-
litik. Det är det som industrin har väntat på och som också möjliggör en till-
räcklig tillförsel av elenergi till rimliga priser. Jag kan inte se att det finns
något som helst underlag för misstanken att den uppgörelsen inte skulle
hålla.

Förste vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet
få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 21 SIGGE GODIN (fp):

Fru talman! Låt mig ta det sista först, herr industriminister. Industriminis-
tern ville hänvisa till vår historia. Det gjorde jag också och påpekade att
överenskommelser inte har hållits under det senaste året. Det är detta som
gör mig orolig, speciellt av det skäl som industriministern själv nämnde, att
de elkraftsintensiva företagen är på väg ut ur landet. En del har redan flyttat,
andra planerar att flytta. Vi får hoppas att de nu kommer att kunna ändra
uppfattning.

När det gäller infrastrukturen måste det vara förnuftiga satsningar. Det
skall vara miljöinriktade kommunikationer med rationella lösningar. Vi skall
utnyttja järnvägar, sjöar och vägar i en förnuftig kombination. Jag tycker att
regeringen är litet dålig på det. Industriministern satsar 70 milj.kr. på tran-
sportutvecklingsstöd i årets budget. Det är inte ofta som det är fel på hur
företagen utvecklar transporterna, men vad finns det för möjligheter när det
finns en smal krokig eländig väg att köra på? Då spelar det ingen roll om
man har rationell hantering i företagen både när det gäller produktion och

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar pä
interpellationer

när det gäller leveranser, man har ju inget val. Man har bara den vägen att
hålla sig till, det finns inget annat. Där är egentligen problemet. Det måste
vi försöka lösa på något vis.

Låt mig säga när det gäller stödområdesindelningen, eftersom Ulla Orring
inte har taletid kvar, att folkpartiet var missnöjt med regeringens förslag. Vi
är också missnöjda med riksdagens beslut i frågan. Vi tycker att det finns
skäl, precis som Ulla Orring har sagt, att skapa rättvisa i dessa frågor. Därför
tycker vi att man skall se över stödområdesindelningen och försöka få en
förnuftig indelning. Man kanske skall göra de indragningar som är före-
slagna, men hänsyn måste ändå tas till vissa små kommuner, som har kommit
i kläm. När industriministern säger att man inte har för avsikt att göra det
beklagar jag, för ni kunde ändå ge ett sådant löfte.

Jag ställde några frågor om Bothniabanan - om det är rimligt att riva upp
asfalterade vägar och göra grusvägar av dem. Jag frågade om man är beredd
att ändra lagstiftningen när det gäller sjötransporter, så att de blir rationel-
lare för industriföretagen. Någon fråga borde industriministern kunna venti-
lera.

Anf. 22 BÖRJE HÖRNLUND (c):

Fru talman! Det var ett viktigt klargörande från Rune Molin. Det behövs
satsningar i våra storstäder, men det behövs också på landsorten. Jag note-
rade bara att socialdemokraterna i Stockholm tydligen blivit felinformerade
t.o.m. av statsministern.

Ett annat statsråd har här talat om att fördela pengar till vägar efter folk-
mängden. Jag hoppas att inte heller det blir verklighet. Som Rune Molin
känner till nöter slipbilen på vägen mer än tusen personer som bor efter vä-
gen.

Så om länsanslaget och transportstödet. Jag tror att det går att uppbringa
en riksdagsmajoritet mot regeringen för att få dem på rätt nivå. Jag hoppas
att ni är glada förlorare, för det som man spar in där får man igen på arbets-
löshetens konto, och det blir dyrare för nationen. Jag hoppas också att det
går att få stöd för att en del små kommuner får byta stödområde under det
här riksdagsåret.

Nu vill jag inte bråka mer med Rune Molin om detta, utan jag bara under-
stryker att framtidssatsningar på vägar, järnvägar, forskning och utbildning
måste komma hela landet till del, för det ger framtidstro i hela landet. Det
är det bästa sättet att skapa ekonomisk tillväxt, och det vill vi ju båda ha.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1990/91:87 om sysselsättningen i Värmland

Anf. 23 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Fru talman! Kjell Ericsson har frågat mig om vilka åtgärder regeringen är
beredd att vidta för sysselsättningen i Värmland med anledning av bl.a.
ökande varsel om neddragningar och nedläggningar i länet.

Kjell Ericsson tar upp fyra delfrågor. Jag kommer att besvara dem i den
ordning de har ställts.

Till att börja med frågar Ericsson om regeringen är villig att medverka till
insatser för underleverantörsindustrin som i och med att näringslivet interna-
tionaliseras utsätts för en ökande konkurrens.

Underleverantörerna måste i framtiden förnya och utveckla sin kompe-
tens för att kunna behålla och stärka sin konkurrenskraft både på den
svenska och på den internationella marknaden.

Vikten av att stödja och stärka underleverantörer har redan uppmärksam-
mats av regeringen. Under 1990 har regeringen exempelvis givit statens in-
dustriverk, styrelsen för teknisk utveckling, delegationen för verkstadstek-
nisk utveckling, Sveriges exportråd och industrifonden i uppdrag att genom-
föra ett treårigt åtgärdsprogram för underleverantörsindustrin. Programmet
omfattar utrednings-, rådgivnings- och finansieringsinsatser i syfte att främja
underleverantörernas utveckling och konkurrenskraft. Regeringen har upp-
dragit åt industriverket att svara för samordningen av de insatser som före-
slås i åtgärdsprogrammet.

På regeringens förslag beslutade dessutom riksdagen i juni förra året att
anslå 50 milj.kr. per år i tre år för att stödja små och medelstora verkstads-
företag, främst underleverantörer. Regeringen har tillsatt en verkstadstek-
nisk delegation som med dessa medel skall stödja projekt som ökar den tek-
niska kompetensen hos företagen. Olika former av stöd kan lämnas till så-
dana projekt som innebär att ny teknik eller nya material kommer att använ-
das i produkter eller produktionsprocesser. Målet är att fler underleverantö-
rer skall kunna ta fullt ansvar för kompletta delsystem, vilket ökar deras kon-
kurrenskraft.

I sin andra delfråga tar Kjell Ericsson upp infrastrukturens och speciellt
kommunikationernas betydelse. Även jag vill poängtera vikten av goda kom-
munikationer för näringsliv och samhällsutveckling.

I den trafikpolitiska proposition som riksdagen tog ställning till 1988 var
en av de grundläggande förutsättningarna för kommunikationsutvecklingen
att den skall leda till regional balans. Sedan 1988 pågår också ett tioårigt bä-
righetsprogram som har till syfte att anpassa vägnätet till EGs viktbestäm-
melser. Programmet förväntas även ge effektivare inhemska transporter
samt bidra till positiva regionala effekter. Programmet omfattar riksvägar,
primära länsvägar och i de sju nordligaste länen även de mindre vägarna.

I den näringspolitiska propositionen för ökad tillväxt som kommer att läg-
gas fram i februari i år avser regeringen att återkomma till frågan om infra-
strukturens utbyggnad.

Kjell Ericssons tredje fråga handlar om stöd till forskning. Jag vill inled-
ningsvis framhålla att de mindre och medelstora högskolorna är mycket vik-
tiga för den regionala utvecklingen. Högre utbildning och forskning ökar ar-
betskraftens kompetens, vilket förbättrar näringslivets utveckling och bidrar
till regional balans.

På regeringens förslag beslutade riksdagen under 1990 att kraftigt höja de
medel som står till de mindre och medelstora högskolornas förfogande för
forskningsstödjande åtgärder. Medlen skall bl.a. underlätta för lärare vid
dessa högskolor att söka forskningsstöd och anslag hos forskningsråd och

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar pä
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

andra finansiärer. Under en treårsperiod höjs basen med 30 milj.kr. Högsko-
lan i Karlstad har tilldelats ca 4,7 milj.kr. av dessa medel.

Vidare har styrelsen för teknisk utveckling påbörjat ett arbete tillsammans
med tio mindre och medelstora högskolor i anslutning till stödområdet och
i sydöstra Sverige för att förstärka forsknings- och utvecklingsarbetet inom
främst det tekniska området vid dessa högskolor. För detta ändamål har 35
milj.kr. anslagits från det regionalpolitiska anslaget för infrastrukturåtgär-
der. Av dessa medel har högskolan i Karlstad tilldelats en ram på 4 milj.kr.

Slutligen frågar Kjell Ericsson om regeringen är villig att medverka till un-
derlättandet av nya arbetsplatser i länet och då speciellt i orter som Säffle och
Koppom. Svaret är att det gör vi redan.

Sedan 1982 har länsstyrelsens anslag för regional utveckling fyrdubblats
och uppgår under budgetåret 1990/91 till 75 milj.kr. Medlen kan användas
till glesbygdsstöd, projektverksamhet eller till stöd till företag i stödområdet.
I dag ingår nio av länets kommuner i det permanenta stödområdet, och ytter-
ligare två kommuner är tillfälligt inplacerade.

Både Säffle kommun och Koppom i Edna kommun ingår i det permanenta
stödområdet 2, där regionalpolitiskt stöd i samband med investeringar kan
lämnas i form av lokaliserings-, utvecklings- och sysselsättningsbidrag. I jäm-
förelse med dessa orters tidigare stödområdesinplacering, som gällde fram
till den 30 juni 1990, är detta en förbättring, eftersom nu även sysselsätt-
ningsbidrag kan lämnas.

Det regionalpolitiska företagsstödet har under budgetåret 1989/90 lämnats
till dryga 60 arbetsställen i länet, som med hjälp härav beräknas öka syssel-
sättningen med sammanlagt ca 380 personer.

Anf. 24 KJELL ERICSSON (c):

Fru talman! Jag vill först tacka industriministern för svaret på min inter-
pellation. Det var ett långt och väl genomarbetat svar. Även om jag inte kan
hitta så mycket konkret innehåll i svaret, tycker jag ändå att det bär en posi-
tiv prägel. Jag hoppas också att industriministern vill medverka till positiva
lösningar på olika problem i vårt län.

Jag vill först ta upp de bekymmer som underleverantörerna till bilindu-
strin har. Många är anställda hos dessa företag i Värmland. Det är företag
som nu har tvingats varsla om uppsägning av personal. Det rör sig om ganska
många människor i Kristinehamn, i Koppom, i Säffle och i Töcksfors. Dessa
företag har flera bekymmer. Det ena är en kostnads- och strukturkris. Nuva-
rande produkter har helt enkelt mycket svårt att klara konkurrensen med
utlandet beroende på för höga produktionskostnader.

Sedan har vi också lågkonjunkturen som gör att försäljningen av bilar
minskar ganska kraftigt, och det får till följd att beställningarna hos underle-
verantörerna minskar.

Det gäller nu att ge våra svenska företag möjlighet att konkurrera med
utlandet. Det gäller att få ner kostnaderna, vilket kanske är en av de vikti-
gaste uppgifterna. Men det gäller också att utveckla både nya produkter och
nya produktionsmetoder och även få mer kompletta system.

Därför tror jag att industriministerns förslag att satsa på utveckling av un-
derleverantörerna är riktigt. Jag måste säga att jag blev glad när jag såg detta

förslag i den näringspolitiska propositionen i våras. Jag är dock mycket osä-
ker på om 50 milj.kr. per år är tillräckligt. Det kommer förmodligen att er-
fordras betydligt mer. Men det får vi återkomma till.

För Värmlands vidkommande är det nu viktigt att t.ex. staten är med och
hjälper företag som TVAB och Scanmek med utvecklingen av nya produkter
och nya produktionsmetoder där det måste ske en omfattande mekanisering
och automatisering. Att vara med och stötta utvecklingen hos underleveran-
törerna är kanske det bästa sättet att trygga produktionen i framtiden.

En delegation från Värmland uppvaktade industriministern för en tid se-
dan om just en sådan utvecklingsinsats med ett utvecklingscentrum för kab-
lageindustrin i Årjäng. I denna delegation ingick företrädare för alla partier
på Värmlandsbänken. Det råder alltså politisk enighet om detta.

Vi i Sverige kan inte bara acceptera att vi inte klarar vare sig det ena eller
det andra på grund av för höga kostnader. Vi måste också vidta åtgärder som
ger vårt näringsliv förutsättningar att verka i Sverige.

Jag vill fråga industriministern om han är villig att medverka till att under-
leverantörer i Värmland stöttas i sin strävan att ta fram nya produkter och
produktionsmetoder. Det är viktigt att man nu stimulerar till investeringar.

Vi är överens om att det är nödvändigt att det sker satsningar på kommu-
nikationer. Problemet är bara att det fattas medel för att kunna göra detta.
Låt mig ta några exempel. För perioden 1991-2000 har vägverket 142
milj.kr. till sitt förfogande för satsningar på riksvägar. Dessa medel räcker
bara till ett enda projekt. Alla andra prioriterade projekt på listan för riksvä-
gar inryms inte. För att man skulle kunna klara av detta behövs det enligt
vägverkets beräkning 1,4 miljarder kronor för denna tioårsperiod. Projek-
ten gäller E 18, väg 61 och vägarna i Fryksdalen och Klarälvsdalen, osv. som
är i stort behov av investeringar, men det finns inga medel till detta.

Även när det gäller anslaget till länstrafikanläggningar finns det 183
milj.kr., och behovet är närmare 700 milj.kr. Även på detta område saknas
det alltså medel för att nödvändiga förbättringar skall kunna göras.

Även om regeringen nu har förklarat att man under denna lågkonjunktur
inte skall satsa så mycket på direkta beredskapsarbeten, är det nödvändigt
att vägverket får resurser så att vägar kan byggas. Jag vill fråga industriminis-
tern om han är villig att medverka till att vägverket i Värmland får resurser
för att kunna genomföra prioriterade investeringar.

När det gäller de nya infrastrukturmedel som regeringen har aviserat i
årets budgetproposition vill jag fråga om de kan vara tillämpliga för detta
ändamål och inte satsas enbart på storstäderna, som det har sagts i en tidi-
gare debatt. Om man satsar på vägar ger detta samtidigt fler välbehövliga
arbetstillfällen, eftersom det för närvarande finns väldigt få anläggningsar-
beten i Värmland.

När det sedan gäller forskningen och utbildningen tror jag att det är nöd-
vändigt att ordentliga utbildningsinsatser sätts in, inte minst för att höja
grundkompetensen och därmed ge de arbetslösa en bättre chans att få ett
nytt jobb. Jag hade i går kontakt med arbetsförmedlingen i Säffle, där ar-
betslösheten har ökat ganska kraftigt under den senaste tiden. TVAB, Bille-
rud och andra företag måste av olika skäl varsla om uppsägning. Så är det
också i Koppom, Töcksfors och på flera andra håll i länet, och det är ofta

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar pä
interpellationer

kvinnlig arbetskraft som har drabbats. Det gäller nu att satsa för framtiden
genom att ge dessa människor en bra utbildning.

För forskningens vidkommande har det gjorts en del under senare år, vil-
ket industriministern anger i sitt svar. Men det finns dock mycket mer att
göra. Jag tänker då på bl.a. skogsindustrin, där det finns bara tre professu-
rer. Det är klart färre än inom t.ex. skeppsbyggnad. I Värmland är skogsnä-
ringen av betydande omfattning, men forskningen är dock klart eftersatt.
T.ex. inom området träteknik förekommer mycket litet forskning. I detta
sammanhang tror jag att det skulle vara av stort intresse att öka forskningen
för att därmed kunna höja förädlingsgraden på våra träprodukter. En sådan
forskning skulle möjligen kunna förläggas till högskolan i Karlstad. Det finns
även andra satsningar som skulle vara önskvärda på högskolan i Karlstad.

Fru talman! Slutligen är det nödvändigt att tillskapa nya arbetsplatser i
Värmland. Det vore önskvärt med ytterligare utlokalisering av statlig verk-
samhet. T.ex. delar av postgirot skulle kunna placeras i Säffle, där det be-
hövs arbetstillfällen för kvinnor. Därtill behövs det ytterligare möjligheter
att skapa ersättning för de arbetstillfällen som försvinner vid omställningen
av jordbruket. Förhoppningsvis skall den uppgörelse som har träffats om
energipolitiken leda till nya verksamheter. Jag hoppas även härvidlag att in-
dustriministern kommer att medverka till att olika projekt kan komma till
stånd.

Anf. 25 ISA HALVARSSON (fp):

Herr talman! I slutet av sitt anförande berättade industriministern stolt om
det regionalpolitiska stödet till Värmland. Det gläder mig att statsrådet nu
tycker att det är bra, eftersom det är tack vare massiv borgerlig påtryckning
och majoritet i riksdagen som detta har uppnåtts. Senast när detta togs upp
i riksdagen reserverade sig socialdemokraterna t.o.m. mot höjningen.

Även när det gäller stödområdesindelningen var det genom massiva bor-
gerliga protester från just Värmland som Årjäng, Säffle och Sunne blev in-
placerade i permanenta stödområden. Vi jobbade även mycket för att Kristi-
nehamn även fortsättningsvis skulle vara tillfälligt inplacerat i stödområde.
Om statsrådet nu anser att det är så bra, undrar jag varför han i år har före-
slagit att just dessa länsanslag skall sänkas.

Vi har problem i Värmland, och vi befarar att de skall bli än värre under
den närmaste tiden. Vi vill helt enkelt få bättre förutsättningar och mer till-
gång till kompetens, kunskap och goda kommunikationer.

Det är oroande med allt fler anställningsstopp, varsel och uppsägningar.
Kostnadsutvecklingen under de senaste åren har varit helt förödande, och vi
får nu tydliga signaler på en kraftigt försämrad arbetsmarknad. Tyvärr bru-
kar Värmland erfarenhetsmässigt ligga på en högre nivå än riksgenomsnittet
när det gäller arbetslöshetssiffror.

Osäkerheten om den svenska EG-politiken, men naturligtvis också en
önskan att ligga nära marknaden, har medfört att storföretagen under senare
år kraftigt har ökat sitt engagemang inom EG. Det har de gjort genom upp-
köp och samarbetsavtal. Den här växande utlandsproduktionen leder tyvärr
till att gamla etablerade kontakter med svenska underleverantörer bryts till
förmån för utländska kontakter. Vi har många underleverantörer till bilindu-

strin i Värmland, och de är, som sagt, i verklig gungning genom just utländsk
konkurrens. Kostnadsläget i Sverige har blivit oacceptabelt högt.

I en SIND-rapport konstateras att man nu också kan se att devalvering-
arna i början på 80-talet fört med sig nackdelar genom att industristrukturen
har konserverats och att resurser har bundits upp framför allt i traditionella
industrigrenar. Detta har medfört minskade möjligheter att konkurrera
inom nya framtidsbranscher. Frukten av detta är vad vi nu börjar se - en
strukturomvandling som inte precis förlöper i lugna banor.

Infrastrukturen i länet kommer att bli allt viktigare. Allt tyder på att mor-
gondagens avgörande lokaliseringsfaktorer kommer att vara tillgång till
kompetens och närhet till marknader. Kraven på snabba transporter och
elektronisk dokumentering kommer att öka. Därför är det från värmländsk
synpunkt illavarslande när det kommer signaler från olika håll om att resur-
serna inte skulle medge en likvärdig infrastruktur över hela landet. För oss
är det ett reellt hot mot vår utveckling om vi skulle hamna utanför något
slags gyllene triangel bestående av Stockholm, Göteborg och Malmö. För
hela näringslivet i Värmland är det oerhört betydelsefullt med bättre kom-
munikationer. Det gäller både vägar, järnvägar och en ny flygplats. Där kän-
ner vi oss missgynnade och är rädda för att komma på undantag.

Vi i Värmland måste få en hög vägstandard och en god framkomlighet. Vi
måste alltså få bättre rambetingelser för att kunna konkurrera med EG. Det
ställs ju allt högre krav på leveranssäkerhet och punktlighet.

Regeringen föreslog förra våren att en miljard av utvecklingsfondernas
kapital skulle inbetalas till staten. Vi i Värmland tyckte inte att det var ett
bra förslag. Är industriministern villig att låta Värmlands pengar vara kvar i
länet för satsningar på vår infrastruktur?

Näringslivet måste förnyas, och det måste ske genom att man stimulerar
tillväxten av nya småföretag.

Socialdemokraternas politik för småföretagsverksamheten tar inte i till-
räckligt hög grad hänsyn till vad som kännetecknar småföretagen. En mängd
lagar och förordningar bygger på de stora företagens villkor, och dessa är
svårare att överblicka för de mindre företagen.

Det är just i småföretagen som mycket av nytänkandet förekommer, som
i sin tur leder till utveckling och produktion. Inom EG finns det ett särskilt
aktionsprogram för småföretagen. Syftet med detta program är att minska
problemen för de mindre och medelstora företagen och att öka intresset för
att starta företag.

EG-kommissionen har beslutat att alla lagförslag som denna lämnar till
ministerrådet skall åtföljas av en värdering av konsekvenserna för småföre-
tagen. Medlemsländerna har också tagit initiativ till förenklade lagar och
regler för småföretagen.

Är industriministern beredd att som ett led i EG-harmoniseringen införa
motsvarande regler här i Sverige?

Plötsliga förändringar i spelreglerna skapar oro och osäkerhet hos alla
företag, men mest hos småföretagare. Den egna ekonomin och familjens
trygghet är ju tätt kopplade till det egna företaget. Lagstiftning och föreskrif-
ter när det gäller arbetsrättsliga frågor är också ofta anpassade till förhållan-
dena i de större företagen.

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Anf. 26 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Först en kommentar till det som sägs i slutet av industrimi-
nisterns interpellationssvar. Det låter faktiskt litet skrytsamt när industrimi-
nistern talar om stödområdesindelningen, som även omfattar här aktuella
kommuner. Jag skall säga sanningen, liksom Isa Halvarsson nyss har gjort.

Det var endast tack vare borgerliga krav som Säffle, Årjäng och Sunne
kom med i det permanenta stödområdet. Regeringen hade sagt nej. Den
riksdagsman som gick i spetsen för detta borgerliga uppror från Värmland
var interpellanten i den här debatten, Kjell Ericsson. Regeringen fick ge vika
för det borgerliga upproret.

Värmland har alltid större arbetslöshet än genomsnittet i landet. Värm-
land är utomordentligt konjunkturkänsligt. Skogsindustrin och stålindustrin
är fortfarande de dominerande industrierna, och det är konjunkturkänsliga
branscher. Därtill kommer att många företag i Värmland är underleverantö-
rer.

Detta erfar vi när följderna av socialdemokraternas misslyckade politik
blir ett faktum här i Sverige. Det socialdemokratiska vanstyret har redan
drabbat många hundra löntagare och småföretagare i Värmland, och fler blir
det så länge socialdemokraterna regerar. Värmland behöver en mycket
bättre infrastruktur, bättre vägar och kommunikationer samt bättre utbild-
ningsresurser.

Sammantaget, herr talman, vill jag säga följande. Vad Värmland främst
behöver är en vettig politik - det är ett övergripande krav. Det behövs alltså
en sund icke-socialistisk ekonomisk politik, en industripolitik som så litet
som möjligt lägger sig i vad gäller marknadsekonomin och näringslivet, en
politik som gör att företagens kostnadsläge och produktionskostnadsläge
blir jämförbara med utlandets. I det avseendet kommer TVABs och Saabs
nedläggningar i Värmland i blixtbelysning. Det har länge varit för dyrt i Sve-
rige. I andra länder är det mycket billigare i jämförelse med Sverige att till-
verka tillbehör till bl.a. bilar. Statens pålagor på företagen är betungande.

Vi moderater menar att löneskatterna och de sociala avgifterna måste
tryckas ned, så att det blir en rimligare situation.

Ett stort problem i näringslivet är ledighetslagarna. Vid en av de drabbade
industrierna i Värmland ligger frånvaron på ca 50%, ett häpnadsväckande
högt tal. Men det här har upprepats så många gånger att vi, dess värre alltså,
måste tro att det är sant. Halva arbetsstyrkan är således närvarande vid det
här företaget. Det behövs utbildningsinsatser för outbildad arbetskraft.

Sedan, herr talman, något om ränteläget. Vårt ränteläge är en följd av det
socialdemokratiska ekonomiska vanstyret. Det är svårt att vara företagare
eller att nyinvestera, och det är särskilt svårt att vara nyföretagare. Ränte-
kostnaden för en investerad miljon är 150000 kr. eller ännu mera på ett år.
Det är alltså ett högt ränteläge. Enkel matematik säger vad det är fråga om.
Och detta skall ett företag generera, innan man över huvud taget kan börja
betala vad produktionen kostar, annars går företaget omkull. Konkurserna
blir för övrigt allt fler.

En arbetsplats inom processindustrin kostar ännu mer än den miljon som
jag tror är en genomsnittssiffra inom enkel verkstadsindustri. Inom process-
industrin kan nya arbetsplatser kosta ca 15 miljoner.

Jag vill peka på några angelägna behov i Värmland:

För det första behövs det mycket snabbt en höjning avväganslagen. Bl.a.
gäller det E 18 vid norska gränsen och vägen till Fryksdalen och Klarälvsda-
len.

För det andra behövs det statliga medel till en ny regional flygplats. Vi är,
tyvärr, tvungna att bygga en ny flygplats. Miljökraven är nämligen sådana
att det måste bli en ”utlokalisering”.

För det tredje behöver vi pengar till Laxfond Vänern. Kommuner och
landsting har inte råd med sådana satsningar. Det här blir en satsning även
för de två andra länen vid Vänern.

För det fjärde gäller det att ha god tillgång till billig energi. Här finns det
energislukande företag såsom Svaneholm, Rottneros, Skoghall, Gruvön och
Billeruds Bruk.

För det femte behövs det större statliga satsningar på forskning och ut-
veckling vid högskolan i Karlstad. Vi i Värmland ser gärna att högskolan i
Karlstad blir Sveriges nästa universitet.

För det sjätte vill vi ha bort turistskatten, som drabbar bl.a. Värmlands
län som är ett turistlän. Vidare uppmanar vi till en sänkning av hotell- och
restaurangmomsen samt av bensinskatten.

För det sjunde vill vi att spelkasinon skall tillåtas. Låt Värmland få två tre
spelkasinon, precis som i Danmark! Ni skall se att t.o.m. folkrörelseägda
Branäs då går bra.

Herr talman! Jag ber att få återkomma till detta i en senare replik.

Anf. 27 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! I och för sig är läget på arbetsmarknaden i Värmland mycket
dystert, och det är Rune Molin medveten om. Han har ju besökt en del orter
i Värmland. Vi kommer att tala om det här senare, och därför skall jag inte
vidare beröra det nu. En del av mina kolleger på den borgerliga kanten har
dessutom redan här redogjort för läget i det avseendet.

Jag har dock en annan upplevelse av hur vi i Värmland under senare år
har behandlats när det gäller regionalpolitiken. Själv har jag suttit med i riks-
dagen ett antal år. Med jämna mellanrum har höjningar efterlysts vad gäller
stödområdesinplaceringar för ett antal kommuner. Det har också gjorts en
regionalpolitisk utredning. Vidare har en proposition i sammanhanget skri-
vits. Regeringens proposition innebar också en kraftig förbättring för Värm-
land jämfört med utredningens förslag. Ytterligare förbättringar har upp-
nåtts i och med utskottsbehandlingen. Jag tycker alltså att vi i Värmland skall
uppfatta detta som ett tecken på att Rune Molin förstår våra problem, något
som vi skall vara belåtna med.

I stället bör vi ta upp vad som komma skall. Jag tänker då på tilläggspropo-
sitionen. Vi får hoppas att Rune Molin också i fortsättningen ser till att vi i
Värmland får vår beskärda del av de pengar som satsas, för det behövs.

Det finns ett antal projekt. Kjell Ericsson har redogjort för en del av dem.
Men det finns fler än dem som han har nämnt. Jag vet t.ex. att man funderar
över energiprojekt i stil med de planer som finns skisserade i den treparti-
uppgörelse som har träffats, som nämnts tidigare i dag. Det är i den typen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

av debatter som vi kan ta upp sådana här saker. Det går kanske att framkalla
ännu större välvillighet från industriministerns sida på det här området.

Vi har vägprojekt och järnvägsprojekt. Man håller t.o.m. på att bryta upp
en järnväg, och det är ju en fördel om den breddas. Jag skall inte här nämna
namnet på järnvägen. Den frågan kommer att tas upp här nästa vecka. Vi
har ett telenät som kan förbättras i vissa avsnitt. Vi bor i ett län som är starkt
beroende av traditionell energikrävande tung industri. Jag ställer mig inte
bakom det som Isa Halvarsson sade om att det kanske är fel - eller hur hon
ville uttrycka det - att ha kvar så mycket av sådan industri. Jag tror att den
industri som vi har kvar i Värmland, skogsindustri och stålindustri, ligger på
topp och att den går bra i dag. Vi skall därför försöka att sprida det budska-
pet att den här industrin inte behöver dö ut i vårt land. Det finns vissa sekto-
rer även inom traditionell industri som har goda framtidsmöjligheter, och
dem skall vi satsa på.

Jag tror att energiuppgörelsen är mycket värdefull i det sammanhanget.
Rune Molin lovar kanske inte här i dag speciella insatser för Värmland - det
skulle vara en stor sensation - men jag hoppas ändå att han lovar att ta sig
en ordentlig funderare på att göra insatser i Värmland, exempelvis på
infrastrukturområden, i samband med att propositionen om den framtida
tillväxten utarbetas.

Anf. 28 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! De generella förutsättningarna för näringslivsutveckling tän-
ker jag inte upprepa - jag har nyss tagit upp de frågorna i den tidigare inter-
pellationsdebatten - utan jag skall gå direkt på de olika spörsmål som har
tagits upp.

Kjell Ericsson tyckte att 50 milj.kr. till det Verkstadstekniska utvecklings-
programmet var för litet. Vi får väl se. Det finns alltid för litet pengar, och
det är lätt att kräva mera. Det är också lätt att göra av med mera pengar,
men vi skall också finansiera det. Det skall ske på ett ansvarsfullt sätt, så att
vi inte driver upp inflationen genom en expansiv budgetpolitik. Det har vi
inte råd med, om vi skall klara våra problem.

Kan underleverantörsindustrin i Värmland få stöd med min medverkan?
Den har att vända sig till den Verkstadstekniska delegationen med sina an-
sökningar om stöd. Det är där som sakkunskapen finns, och det är den som
kommer att pröva vad som är utvecklingsbart. Det är där som det gäller att
ta fram argumenten, inte hos mig utan hos dem som i första hand sysslar med
detta.

Är det möjligt att i samband med den proposition som skall komma få
mera pengar till vägar i Värmland? Vad som möjliggörs genom den stora
satsning på infrastruktur som sker genom den infrastrukturfond som nu bil-
das är att vi på det sättet kan i detta sammanhang avlasta statsbudgeten stora
projekt, som kostar mycket pengar. Härigenom skapas naturligtvis utrymme
för andra projekt, som det annars inte skulle ha funnits medel till. Att avgöra
vilka projekt det blir fråga om får vi vänta med tills vi får se propositionen
och har tagit del av den diskussion som skall föras i samband med den.

Forskning och utveckling i skogsindustrin är viktig. Vi har nyligen tillsatt
en utredning som gäller forskningen inom den träbearbetande industrin, och

där är också skogsindustrin med. Vi får se vad den utredningen kommer
fram till. Detta utreds också av kollektivforskningsinstituten, där också
skogsindustrin har ett institut.

Utlokalisering av statlig tjänsteverksamhet är naturligtvis viktig, men inte
så enkel att genomföra. Vi har dock varit framgångsrika när det gäller utlo-
kalisering av privat tjänsteverksamhet. Under de senaste åren har 3 000 jobb
utlokaliserats till olika stödområden, och vi skall fortsätta med det.

Vad gäller Isa Halvarsson och Göthe Knutson har ju deras partiledare de-
klarerat att de skall bilda regering tillsammans. Det skall bli intressant att
läsa deras program. Är det moderaternas regionalpolitik som skall gälla?
Enligt Göthe Knutson skall man ju göra så litet som möjligt. Eller är det
folkpartiets program, med alla de krav som Isa Halvarsson framförde, som
skall gälla? Är det moderaternas politik för mer vägar, mer flygplatser, mer
utbildning, mer forskning men med mindre inkomster till statskassan som
skall gälla?

Det finns ingen logik i moderaternas politik. Den största bromskloss som
finns i riksdagen när det gäller regionalpolitiken är just moderaterna. Samti-
digt som Isa Halvarsson klagar över att utvecklingsfondernas pengar om-
vandlas från lånekapital till riskkapital - de stannar ju kvar i länen - föreslår
moderaterna att man skall dra in utvecklingsfondernas kapital i dess helhet.
Vad blir det för program som ni skall ha gemensamt? Det skulle vara intres-
sant att veta.

Nej, det är den sedvanliga retoriken som kommer fram här. Den politiska
frasretoriken är det som Göthe Knutson representerar. Allt som är bra skall
man ha, och så skall man inte betala det.

Det är precis som det alltid har varit. Så litet som möjligt från samhällets
sida, men samtidigt skall samhället klara de problem som uppstår när det
gäller vägar, flygplatser, utbildning, forskning och utveckling, osv. Det finns
ingen logik i den politiken.

Vi skall naturligtvis ta tag i de problem som dyker upp i Värmland som
kommer av lågkonjunktur, kostnadsproblem och strukturförändringar, och
det skall vi göra så att vi klarar en hög sysselsättning, som vi har haft hittills
under 80-talet. Vi skall inte tillbaka till de arbetslöshetstal som uppstod när
moderaterna hade ansvar för finansdepartementet.

Vi skall klara det genom en aktiv näringspolitik, en ekonomisk politik som
är fast och trovärdig och en regionalpolitik som fördelar resurserna på ett
vettigt sätt. Det är en politik som socialdemokratin har drivit och som vi har
skapat underlag för i riksdagen - men inte med moderaternas hjälp, det kan
jag försäkra.

Anf. 29 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! Jag vill först säga att vi är beredda att vara med och finan-
siera offensiva satsningar. Jag tycker att satsningar i näringslivet är offensiva
och viktiga. Jag hoppas att vi skall få ett positivt svar från VT-delegationen
på de ansökningar som ligger inne om stöd till de värmländska företagen.

När det gäller att hjälpa industrin att verka här i Sverige är det många olika
områden som berörs - det är skatter och avgifter och det är infrastruktur
i övrigt - men eftersom industriministern ansvarar för näringspolitiken och

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

regionalpolitiken, skall jag hålla mig till de områdena. Utöver vad jag har
sagt om utvecklingen hos underleverantörerna till bilindustrin är det väsent-
ligt att förbättra möjligheterna för småföretagen.

Jag tror också att många av framtidens arbetstillfällen kommer att tillska-
pas just hos småföretagen. Det gäller att ta till vara den kreativitet, initiativ-
förmåga och entreprenörsanda som finns hos småföretagarna. Jag tror lik-
som Isa Halvarsson att det vore bra om man kunde få fram ett aktionspro-
gram för småföretagen, precis som man har gjort i EG, där man vidtar olika
åtgärder för att stimulera den kategorin av företag.

En sak som än en gång måste poängteras i sammanhanget är försörjningen
med riskkapital. Det är en fråga som snarast måste få sin lösning. Under hög-
konjunkturen fanns det gott om tillgängligt kapital för investeringar. Tidi-
gare hade vi också lokaliseringslånen, där staten gjorde ett visst risktagande
vid investeringar. Men lokaliseringslånen finns inte längre, och därtill kom-
mer att utvecklingsfondernas möjligheter att låna ut riskkapital har försäm-
rats. Jag vet att olika projekt har ifrågasatts på grund av att det saknats risk-
villigt kapital.

För Värmlands del skulle utvecklingsfonden kunna låna ut 50 milj.kr. i
nuläget, om man finge behålla sitt kapital. I annat fall rör det sig bara om
hälften. Även om jag inte hade med det här med riskkapitalet i min interpel-
lation, vill jag ändå ställa frågan till industriministern om han är villig att i
varje fall skjuta på inbetalningarna från fonderna, för pengarna behövs
mycket väl i dag. Man skall betala in allt vad man rår, men om utvecklings-
fonden i Värmland i varje fall under långkonjunkturen kunde ha 50 milj.kr.
att låna ut varje år, vore det väldigt bra.

Sedan tror jag också att det lär bli nödvändigt att införa någon form av
statliga kreditgarantier. Jag har sett under de senaste månaderna att ban-
kerna har svårt att ställa upp med sista biten. Ingen vill ta den sista delen av
kakan, och då faller angelägna projekt. Jag tycker att det skulle vara synd,
och därför vill jag fråga industriministern om han är villig att medverka till
att lösa riskkapitalfrågorna.

Anf. 30 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Till industriministern vill jag säga: Den moderata politiken
håller! Dess värre, herr statsråd, har detta bekräftats. Allt vad vi har sagt,
allt vad vi har varnat för, har visat sig riktigt. Socialdemokratin har som rege-
ringsparti under den bästa och mest långvariga högkonjunkturen i Sveriges
historia lyckats föra det här landet in i en kris, värre än vad vi kanske någon-
sin har upplevt. Detta är det totala misslyckandet.

Beträffande frasretoriken vill jag bara säga att statsrådet inte precis är
vänlig och ömsint i sitt sätt att hantera det svenska språket.

Jag vill, herr talman, fortsätta där jag slutade när det gällde det som i
första hand är rimligt att tillföra Värmland. Jag vill passa på tillfället, när det
här finns en företrädare för den socialdemokratiska riksdagslistan i Värm-
land, försvarsminister Roine Carlsson.

Jag slutade med att säga: Tillåt spelkasinon! Det är inte så spektakulärt
som det kanske låter. I Danmark har man gjort detta. Jag talade om folkrö-
relsernas eget speciella turistprojekt i Värmland. Det heter Branäs, och det

skulle faktiskt också kunna lyckas och kunna ge sysselsättning i fortsätt-
ningen, om man tar ett så enkelt grepp på lagstiftningen att man gör det möj-
ligt för människor i Sverige att också lockas till skogsbygden och till turismen
där.

För det åttonde i min lista: Ta bort skogsvårdsavgiften!

För det nionde: Återinför kvittningsrätten i annan förvärvskälla! Det har
mycket stor betydelse för jordbruket, som ju är olönsamt men som gör att
landskapet hålls öppet.

För det tionde vill jag, sist men icke minst, framhålla nödvändigheten av
ett snabbt medlemskap i EG. Det är oerhört viktigt för Värmland.

Så vill jag också passa på att nämna för ärade regeringsföreträdare här att
tullverkets omorganisation drar minst 25 jobb från skogslänet Värmland till
en storstadsregion, Göteborg. Stoppa den omorganisationen! Stoppa också
vägverkets planer på att åstadkomma en storregionindelning med Göteborg
i centrum. Om det nu är nödvändigt att skapa storregioner i vägverket, gör
då en region av Värmland, Kopparbergs län och Örebro län, gärna med
Karlstad som huvudort.

Detta, herr talman, är angelägna behov för Värmland. Jag hoppas att re-
geringen skall ställa upp för det.

Anf. 31 ISA HALVARSSON (fp).

Herr talman! Det har ju under en längre tid förekommit mycket stor verk-
samhet för att få till stånd ett teknikcentrum i Töcksfors. Vi gjorde i decem-
ber en uppvaktning från Värmlandsbänken, och vi hade hoppats att vi skulle
kunna få svar nu.

Bo Finnkvist uttryckte en förhoppning - eller kanske rättare sagt en för-
maning - om att vi närmast skulle lisma hos Rune Molin för att han skulle
behandla Värmland väl. Statsrådet svarade på detta genom att genast av-
lossa en bredsida mot oss för att vi inte har samma förslag som regeringen i
alla delar.

Anledningen till att man har en sådan här interpellationsdebatt är natur-
ligtvis att man vill att statsråd och regering skall behandla ens län välvilligt.
Men vi hade kanske inte trott att vi för den skull var tvungna att lägga oss
platt.

Inom folkpartiet har vi föreslagit ordentliga satsningar för infrastrukturen.
De är finansierade på ett sätt som kanske inte socialdemokraterna gillar - vi
vill ha en utförsäljning av statliga företag - men det är en rejäl finansiering.
Vi föreslår även satsningar på högskolorna. De är också rejält finansierade,
bl.a. genom löntagarfonderna, men det är kanske ett förslag som socialde-
mokraterna inte gillar.

Vi skall ju också vara positiva, enligt Bo Finnkvist, och jag skulle gärna
vilja uttrycka mig positivt om den överenskommelse som man har gjort i
fråga om energipolitiken mellan socialdemokraterna, folkpartiet och cen-
tern. Det är naturligtvis otroligt viktigt att industrin får dessa mål verifie-
rade - att man på både kort och lång sikt kan trygga tillgången på el och
annan energi. Också för många industrier i Värmland är detta oerhört posi-
tivt. Och den satsning som man förespeglar på biobränsleområdet betyder

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar pä
interpellationer

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar pä
interpellationer

mycket inom ett skogslän som Värmland, och för den här bygden som är
utsatt för besvärligheter i samband med att jordbrukspolitiken ändras.

Även om vi nu är litet obstinata och har andra åsikter, hoppas jag att stats-
rådet skall förstå att det är Värmland vi värnar om.

Anf. 32 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Jag har inga ambitioner att försöka ändra på de borgerliga
ledamöternas sätt att argumentera. Jag förstår att det går till på det här sät-
tet - så pass länge har jag varit här i riksdagen.

Men jag tycker att det kanske är effektivare om vi tar fasta på det som har
hänt. Det har visats större förståelse för våra problem på senare tid, och det
kan ju innebära att man också fortsättningsvis har förståelse på industride-
partementet. Då skall vi spela på det, tycker jag.

När det gäller det positiva har vi nyligen varit och hälsat på hos landshöv-
dingen i Värmland, och det är han som har uppmanat oss att försöka peka
på det positiva. Han har ju nyligen vistats här. Om ni inte vill höra på mig,
så kan i alla fall en av de ledamöter som deltar i den här debatten höra på
den nye landshövdingen i Värmland, för det finns en viss partisamhörighet.
Det var så vi skulle handla, tyckte han, för det skulle kanske ge bättre resul-
tat än att ständigt och jämt framhålla allt elände som finns. Vi har faktiskt
också starka sidor.

Som avslutning vill jag säga att jag, sedan jag kom hit, många gånger har
fått stå och försvara den traditionella industrin - i varje fall en del av den,
nämligen stålindustrin, som tyvärr har fått ett dåligt rykte. Jag vill framhålla
att delar av även den industrin är mycket konkurrenskraftiga. Det finns stor
anledning att värna om den industrin, plus all annan traditionell industri som
vi har i Värmland. Värmland är nämligen ett län som är beroende av den
industristrukturen. Det ändrar vi inte på ett år, och inte heller på tio år; det
kommer att ta lång tid. Då tycker jag att vi skall tala väl om dessa företag, i
all synnerhet som det finns anledning att tala väl om dem.

Anf. 33 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Kjell Ericsson frågade om jag var beredd att skjuta på de
inbetalningar som utvecklingsfonderna skall göra till staten.

För det första vill jag säga att när vi har gjort fördelningen av dessa inbetal-
ningar har vi tagit regionalpolitiska hänsyn, så att de utsatta områdena har
fått betala mindre, relativt sett, än områden som har en bättre situation.

För det andra har vi sagt att de här inbetalningarna skall ske under en
längre period, under fem års tid.

För det tredje vill jag tillägga att det stora problemet i dag är att få fram ett
äkta riskkapital, alltså ett eget kapital, där man slipper ha denna belastning
i balansräkningen som lån, och där man också slipper ha den omedelbara
räntekostnaden. Det är oerhört viktigt för utvecklingen av företagen.

Vad som händer genom omvandlingen från lånekapital till riskkapital är
att mera kapital kommer att finnas ute i landet. Och det kommer att vara
kapital med högre kvalitet, ett äkta riskkapital som gör det möjligt att ut-
veckla företagen och dessutom ger företagen möjlighet att utnyttja de lån
som finns på den öppna marknaden och som inte är dyrare än de lån som

utvecklingsfonden har. Själva poängen är att vi på detta sätt tillgodoser det
stora behovet ute i den mindre och medelstora företagsamheten. Jag tycker
att det är en viktig lösning på de problem som små och medelstora företag
ofta står inför.

Göthe Knutson slår sig för bröstet och säger att moderaterna är det per-
fekta, det felfria partiet. Allt vad de sagt och gjort har varit rätt.

De har fått praktisera sin politik i Sverige under en period. Jag tror att det
inte är många som vill ha tillbaka den perioden. Det var inte precis en period
av utveckling när det gäller regionalpolitiken eller när det gäller sysselsätt-
ningen. Det var en period då svensk industri och svenskt näringsliv gick ner
sig, då man stod mer naken än någonsin tidigare. Det var när arbetslösheten
steg och det var svårt att skapa sysselsättning. Det var under den perioden
som moderaterna fick praktisera sin politik. Det går bra med retoriken, men
praktiken visar ett annat resultat. Vi har facit som visar vad det är för sorts
politik.

Nu skall moderaterna och folkpartiet samverka i regeringsställning.
Göthe Knutson vill att man skall göra så litet som möjligt från samhällets
sida, och ha en skattepolitik som innebär mindre resurser till samhället.
Folkpartiet kritiserar moderaterna för detta. Hur skall det gå ihop? Jag får
det inte att stämma, och det tror jag ingen annan heller får - och det är kan-
ske ingen som har räknat med det. Det blir väl samma mischmasch-politik
som ni praktiserade förra gången.

Andre vice talmannen anmälde att Göthe Knutson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 34 KJELL ERICSSON (c):

Herr talman! När det gäller riskkapitalet har det kärvat till betydligt under
de senaste månaderna. Förr fanns det gott om kapital; bankerna ställde upp.
Men i dag är det så, efter alla olika affärer som förekommit, att man inte
ställer upp med den sista biten, att ingen ger den sista nödvändiga garantin.
Det behövs någon form av statlig garanti i vissa fall för att projekt skall
komma till stånd. Då tror jag att det hade varit bra att ha utvecklingsfonder-
nas pengar kvar, i alla fall 50 %, som man för Värmlands del skall betala in
när det gäller riskkapital från utvecklingsfonderna.

Göthe Knutson tog upp frågan om sektorspolitiken. Man skall regionali-
sera saker och ting, och det innebär för Värmlands del, om förslagen går
igenom, att tullen och vägverket försvinner till Göteborg. Det är både kun-
skap, kompetens och service som försvinner från länet, och det tycker vi är
allvarligt.

Om man när det gäller vägverket i stället har sju regioner och låter Värm-
land, Kopparberg och Örebro vara en region med regionkontor i Karlstad,
så får vi en bra service i den delen av landet också.

Jag vill än en gång poängtera vikten av att det sker satsningar i infrastruk-
tur - vägar, järnvägar, en ny flygplats i Karlstad, forskning och utbildning.
Jag berörde också i mitt första inlägg behovet av vägbyggen i Värmland. Det
gäller E 18 på sträckan Hån-Riksgränsen, väg 61 och vägarna i Fryksdalen
och Dalälvsdalen. Men vi har också ett omfattande grusvägsnät. Det rör sig

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1990191:51

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

om 25-30 mil trafikerad grusväg som borde förstärkas och beläggas. Det gäl-
ler bl.a. vägen vid Värmlandsnäs och vägen mellan Torsby och Gräsmark,
vägen vid Skiljemark, Gunnarsbo osv.

Om man skall ge landsbygden en chans att utvecklas är den första förut-
sättningen att det finns godtagbara vägar. Det finns också många andra frå-
gor som rör infrastrukturen på landsbygden som är viktiga. Det behövs
många utvecklingsinsatser för att man skall kunna bibehålla en levande
landsbygd. En sådan insats är att man just i samband med omställningen av
jordbruket kanske kan börja producera olika energigrödor för energiända-
mål.

Överläggningen var härmed avslutad.

Meddelande om uppskjutna interpellationssvar

Andre vice talmannen meddelade att på grund av utrikesministerns infor-
mation kl. 14.30 skulle de på föredragningslistan återstående interpellations-
svaren (interpellationerna 1990/91:119 och 114) lämnas vid ett senare till-
fälle.

Ajour nering

Kammaren beslöt kl. 14.25 på förslag av andre vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 14.30.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.30.

5 § Information från regeringen om det aktuella läget i Gulfkrisen

Anf. 35 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Innan jag börjar min information vill jag gärna säga, att det
snabba händelseförloppet har gjort att texten inte har kunnat delas inom
föreskriven tid. Jag hoppas att riksdagen har överseende med detta.

I natt gick de allierade styrkor som agerar på begäran av Kuwaits legala
regering till anfall mot Irak och mot irakiska mål i Kuwait. De allierade styr-
korna handlar i enlighet med FN-stadgan. I går morse passerades som be-
kant den tidsfrist som föreskrivits i FNs resolution 678.

Irak bär ansvaret för att denna djupt tragiska situation nu uppkommit.
Kriget startade redan den 2 augusti i fjol, när Irak på ett exempellöst och
brutalt sätt angrep sitt lilla grannland i söder. In i det sista gjordes försök att
förmå Irak att efterleva FNs resolutioner. Men med förakt för världsopinio-
nen förkastade Irak de många försök som gjordes från arabvärlden, Europa,

övriga världen och från FNs sida att få en fredlig lösning till stånd före den
15 januari. In i det sista valde Irak att ignorera de konstruktiva appeller som
gjordes av bl.a. Frankrike och FNs generalsekreterare.

Från första början av krisen har Sveriges linje varit kristallklar: invasionen
och den efterföljande annekteringen av Kuwait är ett grovt brott mot folk-
rättens mest grundläggande principer om att konflikter stater emellan skall
lösas med fredliga medel och att förvärvande av territorium med våld inte
under några som helst omständigheter kan accepteras. Denna uppfattning
redovisade regeringen i ett uttalande redan samma dag som invasionen ägde
rum.

Sverige är inte krigförande men vi står inte neutrala i konflikten. Detta är
inte ett krig mellan Förenta Staterna och Irak. Krigförande är de stater som
ingår i den s.k. koalitionen. Dessa staters krigshandlingar legitimeras genom
säkerhetsrådets resolution 678. Som lojal FN-medlem har vi från början
stött alla resolutioner som beslutats i FNs säkerhetsråd. Vårt stöd till FN
grundas på att organisationens yttersta syfte är att upprätthålla internationell
fred och säkerhet. Uppfyllandet av denna målsättning kan, i enlighet med
FN-stadgan, som sista utväg kräva användande av vapenmakt, när andra åt-
gärder är otillräckliga.

Under den gångna hösten har säkerhetsrådet antagit resolution efter reso-
lution som rör denna konflikt. Bl.a. beslöts om ekonomiska sanktioner mot
Irak i ett tidigt skede av konflikten. I den senaste resolutionen - nr 678 -
sattes den tidsfrist som i går passerades.

Den militära styrka som finns samlad i området är enorm. Resultatet av
kriget blir att Irak tvingas lämna Kuwait. Men kriget resulterar också i att
stora mängder liv förspills och att Irak och Kuwait drabbas av stor materiell
förstörelse. Regionen kommer även efter ett krig att präglas av stor politisk
instabilitet inom och mellan länderna.

Herr talman! Det är min innerliga förhoppning, att kriget kommer att bli
kortvarigt och att så litet blod som möjligt kommer att spillas. Det är också
min förhoppning att den uppkomna situationen skall leda till att en lösning,
grundad på FNs resolutioner, snarast kan finnas.

Sverige sökte från krisens allra första början aktivt verka för en fredlig
lösning. Vi har därvid hela tiden agerat på många olika plan, både bilateralt,
tillsammans med andra länder och i FN. Våra tidigare kontakter med regio-
nen och vår traditionellt aktiva politik vad gäller Mellanöstern har gett oss en
positiv grund att stå på. Från olika håll har vi uppmanats att fortsätta agera.

Sverige har konsekvent hävdat, att en lösning måste baseras på ett full-
ständigt irakiskt tillbakadragande. Samtidigt måste Irak ges försäkringar om
att ej bli anfallet under eller efter ett tillbakadragande. Andra element som
vi stött är att övriga styrkor i området efter tillbakadragandet ersätts med
FN-styrkor, att förhandlingar påbörjas mellan Irak och Kuwait om ute-
stående frågor samt att en internationell fredskonferens om Mellanöstern
sammankallas. Dessa element återfinns i en rad av de olika förslag och tan-
kar som på senare tid presenterats av bl.a. Frankrike och FNs generalsekre-
terare.

Herr talman! I den kritiska stund världen nu befinner sig i är det av yttersta
vikt att fredsansträngningarna inte ges upp, trots att kriget brutit ut. En lös-

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

ning måste självfallet baseras på FNs resolutioner. Om Irak skulle indikera
en beredvillighet att dra sig tillbaka från Kuwait och uppfylla säkerhetsrå-
dets resolutioner bör världssamfundet reagera positivt på detta.

Regeringen kommer självfallet att fortsätta fredsansträngningarna. Inten-
siva konsultationer har bl.a. ägt rum under de senaste dagarna med de nor-
diska länderna. För en dryg vecka sedan uppvaktade de nordiska länderna
gemensamt FNs generalsekreterare och föreslog att FN snarast skulle inleda
planeringen för FNs uppgifter i samband med ett tillbakadragande från Ku-
wait. Dessa ansträngningar bör fortsätta.

Vi tog med stort intresse del av det initiativ Frankrike tog i förrgår i FN.
Detta initiativ syftade till att få ordföranden i säkerhetsrådet att anta ett utta-
lande i vilket en lösning i flera punkter skisserades. Den första punkten var
just en irakisk viljeförklaring att dra sig tillbaka. Regeringen uttalade ome-
delbart sitt stöd för detta initiativ. Vi uppmanade även Irak att snarast rea-
gera positivt.

Det uttalande generalsekreteraren gjorde på tisdagkvällen efter säker-
hetsrådets sammanträde förtjänar att uppmärksammas. I detta uttalande
försäkrade generalsekreteraren Irak att landet inte skulle angripas om man
drog sig tillbaka. Han utfäste sig att i fall av ett tillbakadragande verka för
att en fredsbevarande styrka skulle sättas in, för att sanktionerna mot Irak
skulle upphävas och för att de utländska trupperna skulle lämna området.

Särskilt viktigt i generalsekreterarens uttalande är att han sade sig på
högsta nivå från berörda stater ha fått en försäkran om att man i fall av ett
irakiskt tillbakadragande vore beredd att på ett seriöst sätt verka för en lös-
ning av den arabisk-israeliska konflikten, inkl. Palestinafrågan.

Även USA har, vid säkerhetsrådets senaste möte, bekräftat att om Irak
drar sig tillbaka skulle USA söka en fredlig lösning också på den arabisk-
israeliska konflikten.

De nu inledda stridshandlingarna förtar inte betydelsen av det franska ini-
tiativet och i de tankar som generalsekreteraren framförde i sitt budskap. En
långsiktig lösning bör fortfarande kunna utgå från dessa element.

Herr talman! Jag vill i detta sammanhang även nämna det betydande bi-
stånd Sverige givit sedan krisens början, både för repatriering av personer
som flytt från Kuwait och till de länder vars ekonomier drabbats extra hårt
av konflikten. Senast i dag på morgonen fattade regeringen beslut om att
anslå 17 milj.kr. till FNs humanitära regionala handlingsprogram med anled-
ning av Gulfkrisen. Biståndsministern har i dag kallat enskilda organisatio-
ner, verksamma i området, till ett möte om beredskap för ytterligare huma-
nitära insatser. Sverige har också i enlighet med våra humanitära traditioner,
med stöd av FNs säkerhetsråds resolution 678, beslutat leverera ett fältsjuk-
hus till området för den händelse krig skulle utbryta, vilket nu inträffat.

Som jag sagt finns det en stor risk för att kriget kommer att medföra fort-
satt instabilitet i regionen. Palestinafrågan väntar fortfarande, 43 år efter sta-
ten Israels tillkomst, på sin lösning. Detta är den mest långvariga konflikt
av grundläggande betydelse i Mellanöstern. Om inte denna fråga finner sin
lösning, och det palestinska folkets rättmätiga krav kan tillgodoses, kommer
Mellanöstern att fortsätta att präglas av instabilitet även långt efter det att
konflikten mellan Irak och Kuwait har funnit sin lösning.

Herr talman! Världssamfundet har kunnat uppvisa en fantastisk enighet
vad gäller invasionen av Kuwait. FN har för kanske första gången sedan sam-
fundets tillkomst kunnat spela den roll som avsågs från början men som det
kalla kriget så länge förhindrade. Låt oss därför hoppas att samma enighet,
politiska mod och beslutsamhet kan visas av världssamfundet också när det
gäller övriga konflikter i regionen. Kanske detta då kan vara inledningen till
en process som leder till en varaktig fred och stabilitet i Mellanöstern.

Anf. 36 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för hans redogörelse.

Krig är fruktansvärt, och det finns anledning att i dag erinra sig att detta
krig startade den 2 augusti i fjol och att världen har levt i oro och ängslan
sedan dess. Jag vill ställa följande frågor till utrikesministern med anledning
av hans redogörelse och dagens händelser.

För det första: Är utrikesministern beredd att ge ett ökat humanitärt stöd,
utöver de 17 milj.kr. som regeringen beslutat om i dag, till de s.k. frontsta-
terna i denna konflikt - dvs. Jordanien, Egypten och Turkiet?

För det andra: Har utrikesministern omvärderat sin syn på PLO efter
denna organisations upprepade stöd till Saddam Hussein och dagens hot om
terrorhandlingar?

För det tredje: Anser utrikesministern att den svenska beredskapen mot
terrorhandlingar är god?

Anf. 37 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Saddam Hussein är en förtryckare och ockupant av det värre
slaget. Det var därför alldeles utmärkt att FN i fjol kunde enas om hårda och
effektiva sanktioner. Dess värre är han inte ensam i denna roll på jordklotet.

I dag har FN inlett ett krig enligt sina statuter. Den fråga jag till en början
vill ställa till utrikesministern är: Är det regeringens uppfattning att det är
på detta sätt som FN skall upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter
också i andra fall där det föreligger brott mot dem? Är det meningen att FN
skall agera på detta sätt mot Indonesiens ockupation av Östtimor, Marockos
ockupation av Västsahara och Israels ockupation av Palestina, för att bara
ta några av de allra tydligaste exemplen? Tycker Sten Andersson att det som
har skett i dag är bra, att det kanske största militära anfallet sedan andra
världskriget har genomförts? Är Sten Andersson tillfredsställd med detta?

Jag vill också fråga vad utrikesministerns uttalande om att Sverige inte är
neutralt betyder. Att vi inte är moraliskt neutrala är helt klart. Men vi var
neutrala mot Hitler och neutrala mot Stalin. Det fanns en tanke bakom en
svensk neutralitetspolitik, nämligen att vi aktivt skulle kunna agera för fred.
Hur tror utrikesministern att det påverkar Sveriges möjligheter att aktivt
agera för fred om vi i någon annan mening än den moraliska säger att vi har
övergivit vår neutralitet? Om detta är fallet finns i så fall många nya signaler
i svensk politik.

Anf. 38 LARS WERNER (v):

Herr talman! Trots den skuld som Saddam Hussein har till den nuvarande
utvecklingen efter Iraks överfall på Kuwait och den utveckling som skett ef-

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

4 Riksdagens protokoll 1990191:51

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

ter detta, menar jag att detta krig är ett vansinne. Jag tror inte att vi i denna
kammare behöver diskutera Saddam Husseins skuld, där är vi överens. Jag
menar att det är vansinne eftersom krig och våld inte löser några politiska
problem på sikt. Jag tror att president Bush gör en allvarlig felbedömning
om han tror, som han sade i natt, att detta krig är inledningen till en ny
världsordning. Jag tror att det egentligen förhåller sig tvärtom. Det är troligt
att detta krig kommer att öka den politiska och militära spänningen i Mellan-
östern.

Jag tror också att FNs möjligheter att agera har försvårats. Nu kommer
säkerhetsrådet och generalförsamlingen att tvingas att i sitt agerande helt
utgå från de militära villkor som USA bestämmer. Jag anser samtidigt att FN
måste göra allt för att få ett så snabbt slut som möjligt på dessa krigshand-
lingar.

Bilder av blodiga människor i Baltikum har trängt sig på oss de senaste
dagarna. Vi kommer säkert att under de närmaste dygnen se liknande bilder
från Irak. Detta påminner oss om att våld, tvång och blod inte löser problem
och konflikter. Det påminner oss också om att demokratisering är en strävan
och en kraft som inte får kuvas och som i längden inte kan kuvas.

Jag avser inte att med detta inlägg föra en debatt med utrikesministern,
eftersom jag i långa stycken delar regeringens åsikt och huvudsakligen stö-
der regeringens agerande. Men jag vill ändå fråga utrikesministern något
som han delvis har svarat på: Vilka möjligheter ser utrikesministern och re-
geringen att i framtiden i FN verka för en fredlig dialog med Irak och med
Baltikum, som ju kommer upp som en senare punkt i debatten här i kamma-
ren? Vilken roll kan FN spela? Vilka konkreta initiativ avser regeringen att
vidta i den nuvarande situationen? Vilka konkreta initiativ avser regeringen
att ta när det gäller att få upp frågorna om Mellersta Östern och palestinier-
nas rätt till eget land och självbestämmande på dagordningen?

Anf. 39 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Det vilar en djup tragik över denna dag. Kriget kan komma
att sprida sig. Jag tycker att det var olyckligt att man inte avvaktade den fulla
effekten av de ekonomiska sanktionerna mot Irak. Om utrikesministern de-
lar den uppfattningen skulle jag önska att han ytterligare något mera konkret
angav på vilket sätt den svenska regeringen är beredd att agera för att få ett
snabbt stopp på kriget. Antikrigsrörelsen, fredsrörelsen, växer nu med stor
styrka inte minst i USA, och man kräver just ett snabbt slut på kriget.

Det Sten Andersson här sade om en Mellanösternkonferens var tillfreds-
ställande. Jag vill på den punkten ställa ytterligare en fråga om det är hans
mening att samtliga ockupationer bör tas upp vid en sådan konferens, dvs.
de som förekommer i Kuwait, Västbanken, Gaza och Libanon. Jag undrar
vidare om den svenska regeringen är beredd att stå som värd för en interna-
tionell Mellanösternkonferens om önskemål därom framställs.

Jag vill slutligen knyta an till den fråga som Margaretha af Ugglas här
framställt om humanitärt bistånd och hjälp. Jag vill fråga utrikesministern
på vilket sätt regeringen är beredd att se till att offren, de berörda, oavsett i
vilket land de bor, kan få medicinsk och annan hjälp, och det gäller även
människor i Irak som drabbas av kriget.

Anf. 40 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det som nu inträffar i Mellanöstern är en tragedi. Det är en
tragedi med tanke på alla de människor som kommer att drabbas av ett oer-
hört lidande. Det är en tragedi eftersom det är ett nederlag för strävandena
att nå en fredlig lösning av konflikten. Ansvaret för den tragedin vilar natur-
ligtvis fullt och helt på Saddam Hussein och hans politik.

Jag tror inte desto mindre att vi alla känner en stor önskan att det hade
varit möjligt att fortsätta arbetet för en fredlig konfliktlösning. Jag vill som
en första fråga efterhöra utrikesministerns uppfattning om huruvida alla
möjligheter till fredlig lösning av denna konflikt verkligen var uttömda innan
man gick till militär aktion.

När nu detta har inträffat är det naturligtvis viktigt att vi får ett så snabbt
slut på kriget som möjligt. Det finns bara ett möjligt slut, nämligen att Sad-
dam Hussein och Irak drar sig ut ur Kuwait. Det är viktigt att varje signal till
ny hållning från Saddam Husseins sida, eller den irakiska regim det kan vara
fråga om, tas till vara. Jag vill gärna höra vad utrikesministern anser om vilka
möjligheter Sverige har att agera i det fall det kan behövas någon form av
medlande insatser.

Det är viktigt att så mycket som möjligt begränsa lidandet. Det har redan
ställts frågor om vilka ytterligare insatser Sverige kan göra i det avseendet.
Jag vill framhålla att det kan handla om insatser både i gränsstaterna och i
ett krigshärjat Irak när kriget är slut. Det är också viktigt att vi har beredskap
för att spela en aktiv roll för att lösa de kvarstående problemen i Mellanös-
tern, vilka förmodligen har förvärrats av denna konflikt. Det vore intressant
att höra utrikesministerns tankar om vad Sverige kan göra på detta område.

Anf. 41 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Problemen är inte slut när kriget är slut. Jag vill redan i dag
ta upp frågan om hur Sverige bör engagera sig i arbetet med att långsiktigt
lösa de svåra problemen.

Utrikesministern berättade att Sverige nu kommer att ansluta sig till presi-
dent Mitterrands förslag om en konferens för Mellanöstern. Det har sedan
länge funnits sådana idéer, och bl.a. har Johan Galtung, innehavare av Olof
Palme-professuren, fört fram sådana idéer. Jag är mycket glad över att Sve-
rige nu ansluter sig till detta förslag.

Sverige har sedan länge haft FNs generalsekreterares uppdrag att medla i
Mellanöstern. Sverige har också i olika internationella fora på ett förtroen-
deskapande sätt samarbetat med tredje världen i grupper av icke-allierade
och neutrala stater när andra stater har grupperat sig i väst och öst. En viktig
orsak till att vi i Sverige blivit betrodda är att staten satsat förhållandevis
stora resurser på att ta fram vederhäftig och relevant information. Vi har
heller inte erkänt att den rika världen har rätt att dominera den fattiga.

Det kan befaras att motsättningarna mellan nord och syd kan fördjupas
efter kriget i Mellanöstern. Jag vill därför ställa två frågor till utrikesminis-
tern. På vilket sätt förbereder regeringen Sveriges agerande för en rättfärdig
ekonomisk världsordning efter Mellanösternkriget? Kommer regeringen att
till UD knyta freds- och konfliktforskare och experter från olika kulturer?

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Anf. 42 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Inga Thorsson blev häromdagen intervjuad om läget i Gul-
fen. Reportern frågade om det i dag var värt ett förödande krig att värna om
Kuwaits frihet och oberoende. Inga Thorsson svarade: ”Ja, det låter ju väl-
digt drastiskt när man uttrycker det på det sättet och vi är alla lika olyckliga
inför den här situationen---. Men jag ser det som det minst onda av mycket

onda ting.---Jag kan inte se vilka alternativ det har funnits. Saddam Hus-

sein begick ett angreppskrig mot en annan medlem av Förenta Nationerna
den andra augusti 1990 och sedan har, som vi alla vet, säkerhetsrådet sam-
manträtt gång efter gång efter gång under hösten, tagit sammanlagt tolv re-
solutioner för att försöka förmå Iraks diktator att återgå till sitt sätt att regera
Irak. Och inte angripa och hålla på att nästan totalförinta en annan medlems-
stat i FN.”

Jag citerar detta eftersom ingen kan ifrågasätta Inga Thorssons anteceden-
tia som fredskämpe.

Jag har inte några egentliga invändningar mot i varje fall förra delen av
utrikesministerns anförande. Det är inte min uppgift att recensera detta.
Men jag vill påpeka att visst är mycket mänskligt lidande involverat. Samti-
digt har vi alla varit medvetna om den uppbyggnad av vapenarsenalen och
det hot om framtida kärnvapen som har funnits i Irak. Jag tillhör dem som
hoppas att det inte skall ske någon återuppbyggnad av de militära anlägg-
ningarna i Irak - de som i dag till stor del har förstörts.

Förutom den fråga som Margaretha af Ugglas ställde om Sveriges möjlig-
heter att göra ytterligare humanitära insatser, vill jag också fråga om vilken
beredskap vi har mot terrorhandlingar. I nyhetssändningarna i dag har man
rapporterat att utrikesministern har kallat till sig PLOs företrädare i Stock-
holm Eugene Maklouf. Vad avser utrikesministern att säga till honom?

Anf. 43 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Utrikesministern sade att FN har visat en fantastisk enighet.
Jag tycker att det är en väldig glädje att FN har kunnat visa handlingskraft.
Det är faktiskt årtionden sedan det skedde.

När Sverige gick med i FN var det efter ett års tvekan. Sverige hade ett
problem eftersom Sverige självt kunde bli indraget i något, och det var veto-
rätten som skulle göra att vi inte skulle kunna bli indragna i en konflikt där
det fanns en stormakt med. Men de facto kom vetorätten att resultera i att
FN icke kunde ingripa i någon konflikt, och nästan varje konflikt var en stor-
maktskonflikt. Därför blev många människor i världen förvånade över att
FN kunde enas. Alla var förvånade. Det ligger en viss tragik i detta. Även
angriparen var förmodligen förvånad.

Därför är det viktigt att veta att nästa gång någon går till angrepp skall
denne veta att FN fungerar. Det kanske inte gäller en stat som har vetorät-
ten, men en annan stat. Det är naturligtvis mycket lättare att låta bli att gå
in i ett land än att gå därifrån. Vi känner tragiska exempel på det.

Varför fungerar nu FN? Det är naturligtvis en positiv effekt, som också
utrikesministern sade, av att det kalla kriget har upphört. Det faktiska sam-
manbrottet av Sovjet har gjort att FN kan fungera. Detta måste glädja Sve-
rige som så länge har sagt i många sammanhang att vi har en vision av en

kollektiv säkerhet, ett FN som fungerar. Det är beklagligt att detta inte har
kunnat utgöra ett skydd för små stater.

Jag beklagar kriget, men anfallet har kommit. Att FN har kunnat ta sig
samman och verka är något oerhört positivt. Det är en följd av andra positiva
saker som har gjorts.

Vi slår vakt, inte bara om Kuwaits rätt att återuppstå som en fri nation,
utan också om principen om den kollektiva säkerheten, dvs. att FN nu i
framtiden skall kunna fungera på det sätt som FN har gjort. Hade FN tidi-
gare fungerat bättre, kanske denna invasion inte hade kommit till stånd.

Anf. 44 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Genom sitt angrepp mot Kuwait startade Saddam Hussein
Gulfkriget. Genom sin vägran att släppa sitt byte och genom det förakt med
vilket han avvisade Förenta nationernas fredsansträngningar bär den ira-
kiske diktatorn det fulla ansvaret för det som nu händer.

Herr talman! Jag vill fråga om regeringen delar min uppfattning att Hus-
seins försök att införliva Kuwait med Irak är något unikt i FNs historia, dvs.
att aldrig tidigare har en stats rätt att existera satts i fråga. Hade Saddam
Hussein lyckats, skulle en FN-medlems, Kuwaits, flagga som den första i
FNs historia för gott ha halats. FN skulle på grund av en annan stats hänsyns-
lösa aggression ha förlorat en medlemsstat. Vem, herr utrikesminister, skulle
därefter ha vågat tilltro Förenta nationerna en roll som en internationell
rättsorganisation för fred?

Min andra fråga, herr talman, är: Innebär det utrikesministern har sagt i
dag att det är regeringens uppfattning att de allierade omgående skall inställa
alla stridshandlingar om Irak, alltjämt under Saddam Husseins ledning, inle-
der ett uttåg ur Kuwait? Innebär det att regeringen anser att Saddam Hus-
sein kan fortsätta att företräda Irak i förhandlingar om vapenstillestånd och
framtida konferenser om varaktig och rättvis fred i Mellersta Östern? Eller
anser regeringen att Saddam Hussein diskvalificerat sig som deltagare i fort-
satta fredskonferenser?

Herr talman! Min tredje fråga gäller om regeringen nu gör allt vad som
kan göras för att påskynda att det svenska sjukhus som skall ta hand om ska-
dade irakiska krigsfångar snarast kommer på plats.

Anf. 45 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Nu är jag ställd inför en ganska omöjlig uppgift. Jag skall på
två minuter, jag vet att jag får något längre tid, besvara en mängd frågor.

Låt mig börja med det där det råder total enighet. Vi anser naturligtvis
alla att det är djupt tragiskt - det uttrycket har nästan alla använt - att en
fredsorganisation som FN hamnar i denna situation. Jag tror att vi är lika
överens om att skulden för detta måste läggas på Saddam Hussein.

Så ställer man ett batteri av frågor. Jag får lov att bunta ihop dem för att
klara detta. Det finns en mängd frågor som tar upp om allt gjordes som
kunde göras för att utnyttja de fredliga möjligheterna till en lösning. Var de
uttömda innan man startade kriget? Vad har Sverige gjort? Vad kan organi-
sationen tänkas göra i fortsättningen? Vad kan Sverige göra för att lösa upp
detta?

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Jag har redan redovisat en del av vad Sverige har gjort. Jag samtalade med
arabiska ledare omkring den 7 augusti då vi hävdade att skulle man åstad-
komma en lösning som inte tränger in parterna i det hörn som båda parterna
var på väg in i och som de inte själva skulle kunna ta sig ur, måste man disku-
tera de olika stegen, de olika elementen i en fredsprocess. Jag har talat med
ett otal utrikesministrar. Alla har diskuterat liknande det som förekommer i
den s.k. Mitterrandplanen. Det fanns med från början.

Men ingen har kunnat tala om hur första steget skulle kunna tas. Det var
många från arabvärlden och många länder utanför Europa som sade att vi i
Sverige kan spela en roll tack vare vår neutralitetspolitik, vårt goda namn i
Mellanöstern, att vi hade kunnat börja en dialog och lösa konflikten mellan
Israel och Palestina, dvs. dialogen mellan USA och PLO.

Vi sade från början att vi är beredda att ta på oss den rollen om förutsätt-
ningarna föreligger. De förutsättningarna består i att Sverige skall kunna
agera tyst utan att synas och att de båda parterna vill ha fred. Det andra
villkoret är att båda parter har fullt förtroende för Sverige. Jag är ganska
säker på att USA skulle ha haft det om vi hamnat i en sådan situation. Från
irakisk sida har det inte kommit det minsta tecken på detta.

När sedan debatten kom att föras mera öppet, kritiserades vi för det som
kallades för kopplingen. Det spelar ingen roll vad jag tror, men det kan vara
bra att veta för fortsättningen. Jag tror att det hade varit klokt om man från
början hade talat lika tydligt som generalsekreteraren, Frankrike, Sovjet-
unionen, Tyskland och USA gör i dag. Man säger att man är beredd då Irak-
-Kuwait-konflikten är löst att också ta upp de andra konflikterna, ockupa-
tionerna, till en lösning. Jag är övertygad om att USA, som har en nyckelroll
där, är helt inställt på detta.

Vi verkade också för att FN skulle få en mer bestämd roll, dvs. att man
skulle fatta ett beslut enligt 42 § och de följande paragraferna. Det gick inte.
Då anslöt vi oss till den resolution som beslutades då. Vi har fullt ansvar för
det.

Vi försökte att via Finland påverka beslutet om en deadline. En deadline
innebär i regel både möjligheter och risker. Vi bedömde riskerna som större,
eftersom en deadline lätt skapar den spänning som kan utlösa ett krig. Det
kan vara av ren nervositet eller därför att man inte riktigt litar på vad mot-
ståndaren är på väg att göra.

Jag hade hoppats på att man efter att deadline var passerad, i den pressade
situation som Saddam Hussein befann sig i, skulle kunna förmå honom att
göra medgivanden. Vi verkade i går tillsammans med andra för att Algeriet
och Yemen aktivt skulle engagera sig. Det finns ingenting som tyder på att
Saddam Hussein ens i det pressade läget var beredd att göra några medgivan-
den. Jag hade också hoppats på att man skulle ha kunnat fortsätta med sank-
tionerna. Jag är i dag beredd att säga att allt tydde på att Saddam Hussein
hade beslutat sig för att under inga omständigheter ge sig. Det är därför jag
menar att Sverige, som lojal FN-medlem, skall ställa upp och har ställt upp
bakom det beslut som FN har fattat.

Jag har vidare fått en lång rad detaljfrågor. Jag skall svara på några av dem
då jag tycker att de är viktiga.

När det gäller PLO fick jag ett meddelande via Reuter i morse. Jag gjorde

då direkt ett uttalande där jag fördömde vad man hade kommit fram till. Jag
kallade upp PLOs representant Maklouf och talade om att vi ogillade detta.
Han kunde då visa på ett uttalande, som visserligen var litet kantigt i formu-
leringen, som visade att man inte tänkte engagera sig i någon terrorverksam-
het. Samma besked har kommit från Arafats talesman. Då har vi fått svar på
den punkten.

Margaretha af Ugglas tog upp frågan om terrorverksamheten och bered-
skapen. Vi anser att Sveriges beredskap för att möta terrorverksamhet - vi
har anledning att tro att sådana försök kan göras - är så god den kan bli.

Vi har till dags dato anslagit 125 milj.kr. plus 17 milj.kr. för humanitära
ändamål, för att hjälpa dem som har flytt och för att hjälpa de länder som
har råkat särskilt illa ut. Vi är naturligtvis beredda i all den utsträckning vi
kan att fortsätta att lämna humanitär hjälp. Ni kan vara övertygade om att
sådan kommer att behövas i ökad utsträckning.

Anf. 46 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag tackar för utrikesministerns svar. Jag tror att det är vik-
tigt för svenska folket att ha en känsla av att det finns en beredskap i Sverige
mot terrorhandlingar. Jag begär egentligen inte svar av utrikesministern i
dag. Vi får återkomma till frågan om utrikesministern på något sätt ändå har
omvärderat PLOs roll i den svenska Mellanösternpolitiken mot bakgrund av
PLOs agerande under dessa fem och en halv månader, inkl, dagens age-
rande.

Anf. 47 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Sten Andersson säger att Saddam Hussein inte hade tänkt
att ge sig. Det är mycket möjligt att det är rätt. Det är också mycket möjligt
att Saddam Hussein vill ha krig. Men frågan är om FN skall låta sig provoce-
ras och medverka i ett sådant spel och skapa ett krig som sätter hela regionen
i brand. Är det utrikesministerns uppfattning att sanktionerna är testade,
prövade och har misslyckats när endast fem månader har gått? Är det utri-
kesministerns uppfattning att det är bra om FN blir en fredsorganisation som
kan agera med våld när ingen av de fem stormakterna är emot det, men som
i alla andra fall av förtryck, invasioner och ockupationer inte kan agera? Hur
skall det uppfattas av alla de andra länder som inte är förtryckta av ”rätt”
förtryckare? Vad skapar det för respekt för FN?

Anf. 48 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tycker att utrikesministern ännu mera tydligt bör uttala
sig för att det är mycket angeläget att nu aktivt agera i FN för att få ett stopp
på kriget. Det har redan haft så pass stora verkningar, och det hotar att
sprida sig. Det finns andra medel. Jag menar att tillsammans med de åtgär-
der som nu har vidtagits, och flera kan komma i fråga, är det inte bara fråga
om ett storkrig. Det får verkningar över hela världen. Det är viktigt att enligt
fredsrörelsens krav aktivt agera för att få ett stopp på kriget och tillgripa
andra fredliga medel för att uppnå målsättningarna för en lösning av konflik-
terna i Mellanöstern.

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51
17 januari 1991

Information från
regeringen

Anf. 49 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag vill också tacka för svaret på de frågor jag ställde.

Jag tyckte nog att jag kunde konstatera en viss tveksamhet från utrikesmi-
nisterns sida om verkligen alla möjligheter till en fredlig lösning av konflik-
ten var uttömda. Samtidigt håller jag gärna med om att när FN valde denna
strategi och när situationen är som den är, måste vi lojalt ställa upp bakom
FN och göra vad vi kan för att lindra de mänskliga konsekvenserna av kriget.
Jag noterar de insatser som redan har beslutats. Men jag hoppas att det re-
dan nu finns en planering också för de insatser som vi kan få anledning att
göra efter det att det här kriget tar slut. Förhoppningen måste vara att det
skall bli så kortvarigt som möjligt. Men jag vill upprepa att det enda möjliga
slutet på detta krig naturligtvis är att Irak drar sig ur Kuwait.

Anf. 50 HANS LINDBLAD (fp):

Herr talman! Ser man på alla svenska deklarationer finner man att knap-
past något land så ofta har uttryckt att vi skall vara solidariska med FN. De
som kritiserar FN brukar säga att FN självt har ingen styrka. FN har bara den
styrka som staterna ger organisationen. Det är okej att enskilda personer
diskuterar med varandra, men det hade varit bättre om säkerhetsrådet hade
fattat beslut på annorlunda sätt. Det är också rätt av Sverige och andra stater
att innan säkerhetsrådet fattar beslut föra fram mycket bestämda meningar.
Men när säkerhetsrådet har fattat beslutet, måste vi ställa upp bakom det.
Skulle man tycka att det skulle kunna bli bättre på annat sätt och gång på
gång hävda det, underminerar man FN.

Det var ett trauma i svensk utrikespolitik när Nationernas Förbund gick
under just på grund av ett sådant agerande. Ett beslut fattades mot Italien,
och beslutet föll därför att alla inte ställde upp.

FN skall vara en kollektiv säkerhetsorganisation. Det innebär att man
skall diskutera och föra fram alla argument. Men det är säkerhetsrådet som
fattar besluten, icke generalförsamlingen. Då skall vi solidariskt med FN
ställa upp bakom säkerhetsrådet, annars undermineras FN som idé.

Anf. 51 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Jag ställde tre frågor till regeringen. En fråga gällde om si-
tuationen är unik. Jag ställde frågan för att ge regeringen en chans att tillba-
kavisa krokvänstern. Jag kallar det för en vänster, för att i vilka krokar man
än går hamnar man till slut på att allt ont kommer från Förenta Staterna.

En annan fråga gällde sjukhuset och hur fort det går att få det på plats.

Min tredje fråga gällde om regeringen anser att Saddam Hussein diskvali-
ficerat sig som deltagare i framtida fredskonferenser. Jag vore tacksam om
regeringen väljer att svara på i varje fall en av dessa frågor. I så fall vill jag
helst att utrikesministern besvarar den tredje frågan. Är Saddam Hussein
enligt regeringens uppfattning en kvalificerad deltagare i framtida konferen-
ser rörande Mellersta Östern?

Anf. 52 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag delar utrikesministerns uppfattning att det är viktigt att
Sverige i det här läget visar sin fulla solidaritet med Förenta Nationerna. Vi

hoppas naturligtvis alla att kriget skall få ett snabbt slut och medföra så litet
mänskligt lidande som någonsin är möjligt. Jag är också glad över utrikesmi-
nisterns besked att PLO har lovat honom att i detta läge inte begå några ter-
rorhandlingar.

Anf. 53 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Först till Jan-Erik Wikströms senaste inlägg. PLO har visser-
ligen via Maklouf lovat mig att inte genomföra terroraktioner, men de har
också lovat detta internationellt via Abu Sharif som är Arafats närmaste
man.

Jag framförde den svenska uppfattningen om den besvikelse vi kände för
den ståndpunkt som han valde, Margaretha af Ugglas, till Yasser Arafat i
samband med begravningen av Bruno Kreisky den 7 augusti. Jag träffade
honom i Wien. Men jag skall inte gå närmare in på det.

Skall FN låta sig provoceras att ta till våld? Jag påstår att man har gjort allt
vad man rimligtvis kan begära under mer än fem månader för att få Saddam
Hussein att visa minsta lilla tecken till att han är beredd att gå FN till mötes.

Jag tror att när man diskuterar situationer långt bort i världen skall man
försöka överföra situationen på Sverige och tänka sig in i hur vi skulle rea-
gera. Säg att Sverige i dag vore ockuperat sedan fem månader tillbaka. Våld-
fört, brutalt behandlat, människor dödade - inte bara vuxna utan också
barn - och all materiell förstörelse därtill. Man hade försökt att få ockupan-
terna att ta sitt förnuft till fånga. Jag föreställer mig att efter alla de försöken
skulle svenska folket i dag vara ganska lyckligt över att man hade fått dessa
signaler. Även om vi har haft olika uppfattningar - och vi har fört vår talan
på det sätt som Hans Lindblad tog upp - har det varit en förpliktelse från
svensk sida att stödja de resolutioner som har beslutats. Det hade varit sämre
om det inte hade fattats beslut om dem.

Jag skall svara på någon av Hadar Cars frågor - det är rimligt.

Man påskyndar verkställandet av beslutet om sjukhuset så mycket det går.
Det är en glädjande stor anslutning av frivilliga.

Det är en sak vilken uppfattning vi har om Saddam Hussein och vilken
uppfattning vi har om många andra härskare i världen. Men vi följer FN-
beslutet. Det är det vi diskuterar. FN har inte uttalat sig om Saddam Hus-
seins framtid. FN-beslutet gäller det oeftergivliga villkoret att Irak skall dra
sig ur Kuwait och upphöra med ockupationen och annekteringen.

Hadar Cars, överlåt gärna behandlingen av tokvänstern till oss. Den kla-
rar vi bäst. Vi har störst erfarenhet av det.

Herr talman! Jag vill gärna som utrikesminister uttala en stor glädje över
den enighet som ändå finns mellan samtliga partier, även om det finns små
gradskillnader. Jag är övertygad om att det i en sådan situation som denna
är viktigt med enighet kring utrikespolitiken. För att få enighet är det väldigt
angeläget att man mer tar fasta på det som förenar än det som skiljer. Det
tycker jag denna frågestund har gett vid handen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

5 Riksdagens protokoll 1990191:51

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

6 § Information från regeringen om det aktuella läget i Baltikum

Anf. 54 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Alla folk har rätt till självbestämmande. Det slås fast i FN-
stadgan.

De demokratiskt valda parlamenten i Litauen, Lettland och Estland har
med överväldigande majoritet förklarat att de vill utöva denna sin rätt i form
av egna, självständiga stater. Dessa beslut har Sverige, dess regering och
folk, välkomnat och bejakat.

Europas stater har i Helsingfors-dokumentet 1975 enat sig om att grän-
serna i Europa kan ändras, men att detta bara kan ske genom fredliga medel
och genom överenskommelse. Därför har Sverige hävdat att motsättning-
arna mellan Moskva och de baltiska republikerna måste lösas i enlighet med
Helsingfors-dokumentets bokstav och andemening.

På ESK-toppmötet i Paris i november förra året slog de deltagande sta-
terna högtidligt fast att demokratin är den enda acceptabla styrelseformen.
President Gorbatjov var en av dem som skrev under. De 34 stats- och rege-
ringscheferna förklarade att de förpliktade sig att bygga upp, befästa och
stärka demokratin som nationernas enda styrelseform. De fastslog också
principen om rättsstatlighet, dvs. att rätten skall råda över makten.

Jag har velat inleda min redogörelse med att erinra om dessa principer,
som naturligtvis också Sovjetunionen anslutit sig till, för att ge ytterligare
bakgrund åt den vrede, avsky och besvikelse som vi alla känner efter det
sovjetiska militära tillslaget i Vilnius i söndags morse då naket våld sattes in
mot civila.

Även om den politiska dialogen mellan Baltikum och Moskva under det
gångna året inte gav några konkreta resultat, hoppades vi likväl att en på
politiska medel grundad lösning skulle vara möjlig att uppnå. Inte minst
fäste vi förhoppningar vid den undersökningskommission som Sovjetunio-
nens federationsråd tillsatte i lördags och som anlände till Vilnius först tim-
marna efter det att det blodiga tillslaget ägt rum.

Enligt uppgift hade kommissionen fram till tisdag förmiddag i Vilnius inte
funnit några lokala representanter som stött det militära ingripandet. Under
tre dagar har kommissionen haft kontakter med såväl president Landsbergis
som den lokale sovjetiske militäre befälhavaren. Kommissionen synes inte
ha velat ta kontakt med den självutnämnda ”räddningskommittén”. Presi-
dent Landsbergis har noterat att kommissionen arbetat ”konstruktivt” och
enligt uppgift skall ”vissa överenskommelser” ha nåtts mellan den litauiska
ledningen, militära representanter och kommissionen.

Läget i Litauen, främst i Vilnius men också på andra orter, är fortfarande
mycket spänt, men likväl i huvudsak lugnt.

Även i Lettland och Estland har spänningen successivt stegrats. Militära
dispositioner och styrkedemonstrationer har förekommit. ”Räddningskom-
mittéer” kräver att de lagliga regeringarna skall avgå. Sovjetledningen i
Moskva uttalar sig i hotfulla och ultimativa ordalag. I Riga förekom i går
kväll skottlossning, och en dödsskjutning har inrapporterats.

Den tilltagande spänningen i Baltikum har lett till att förhållandet mellan
den sovjetiske presidenten Gorbatjov och den ryske presidenten Jeltsin

skärpts. Jeltsins klara avståndstagande mot centralmakten och hans appeller
till ”ryska soldater utanför Ryssland” har haft en lugnande effekt i Baltikum,
samtidigt som de har irriterat de lokala Moskvatrogna organisationerna och
inte minst president Gorbatjov.

Händelserna i Vilnius och de sovjetiska påtryckningarna på de tre baltiska
republikerna har alltså lett till att också förhållandet mellan Sovjetledningen
och ledningen för den största delrepubliken, Ryssland, försämrats. Hur
denna kraftmätning kommer att sluta, därom kan vi bara spekulera, men det
finns anledning att känna oro över den politiska utvecklingen i Sovjetunio-
nen.

Den allra senaste tiden har vi sett tecken på att den nödvändiga demokra-
tiseringen inte skulle fullföljas. Skulle den avbrytas, skulle Sovjetunionen
återgå till ett otvetydigt auktoritärt system, skulle det inte bara vara djupt
olyckligt för unionen och republikerna, utan det skulle innebära ett allvarligt
bakslag för strävandena efter gemensam säkerhet och samarbete i Europa
på demokratiens grund.

Herr talman! Den svenska reaktionen på vad som inträffat i Baltikum är
välkänd. Den vilar på de principer som jag tog upp i inledningen till denna
redovisning och den återspeglar en glädjande bred politisk enighet i vårt
land:

Vi kan inte acceptera att man från sovjetisk sida tillgriper påtryckningar,
våld eller hot om våld. Motsättningarna mellan centralmakten och de bal-
tiska republikerna måste lösas med politiska medel och genom överenskom-
melser.

Vi har även deklarerat att vi betraktar de baltiska parlamenten som legi-
tima företrädare för sina folk.

Vi har också, som jag inledningsvis sade, välkomnat och bejakat dessa
parlaments beslut om att de vill utöva folkens rätt till självbestämmande i
form av egna, självständiga stater. Men samtidigt har vi också understrukit
att självständigheten måste uppnås i enlighet med Helsingforsdokumentets
bokstav och anda.

Jag behöver här inte i detalj rekapitulera hur regeringens uppfattning har
framförts till sovjetiska företrädare och till offentligheten. Statsministerns
brev till president Gorbatjov och regeringens uttalande efter utrikesnämn-
dens möte i måndags är kända. Genom egen personal på platsen har vi också
kunnat framföra vår uppfattning i Estland, Lettland och Litauen.

På samma sätt som den svenska regeringen har ett mycket stort antal rege-
ringar runt om i världen reagerat mot det sovjetiska militära ingripandet i
Vilnius. Många regeringar har också förklarat att Sovjetunionens beteende i
Baltikum kan få konsekvenser för staternas samarbets- och biståndsprogram
med Sovjetunionen. Det är vår avsikt att inte låta händelserna i Baltikum
komma i skymundan för kriget i Persiska Viken.

Herr talman! Låt mig så redogöra för vad regeringen avser göra framgent.

På det internationella planet har vi redan inlett sonderingar med andra
länder om möjligheterna att ta upp utvecklingen i Baltikum i FNs kommis-
sion för de mänskliga rättigheterna. Det årliga mötet med kommissionen
börjar den 28 januari.

Vi har inom ESKs ram, vid ett pågående ESK-möte i Wien, redan gjort ett

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

uttalande om läget i Baltikum. Vid ett annat ESK-möte om fredlig lösning av
konflikter, som nu pågår i Malta, har vi också tagit upp Baltikum. Vi avser
också att vid kommande ESK-möten få Baltikum på dagordningen.

Jag vill också nämna att Europarådets ministerkommitté i förrgår antog
en deklaration, där man fördömer bruket av militära medel mot civilbefolk-
ning. Ministerkommittén varnar också för att ytterligare våldsanvändning
skulle äventyra den demokratiska reformpolitiken och respekten för de
mänskliga rättigheterna och sätta grunden för samarbetet mellan Sovjet-
unionen och Europarådet i fråga. Jag utesluter inte att eventuella ytterligare
initiativ kan komma att bli aktuella inom Europarådet.

På det nationella planet har vi också redan fattat ett antal beslut.

Jag beslöt t.ex. i tisdags att som en första åtgärd anslå 1 milj.kr. för olika
aktiviteter. Anslaget skall bl.a. göra det möjligt för Sveriges Radio att så
snabbt som möjligt inleda radiosändningar på litauiska. Sändningar på est-
niska och lettiska finns som bekant redan. När yttrandefriheten hotas och
massmedia i Baltikum utsätts för allt större svårigheter blir dessa radiosänd-
ningar från Sverige allt viktigare.

Vi har också beslutat att på olika sätt stödja de representanter för de bal-
tiska parlamenten och regeringarna som under de senaste dagarna kommit
till Stockholm. Vi skall på olika sätt aktivt underlätta deras möjligheter att
verka, både här i Sverige och i andra länder.

Herr talman! Jag vill till slut uttrycka förhoppningen att den enighet som
råder mellan partierna skall bestå också i framtiden. Det ger en styrka åt
Sveriges agerande, och det är bra för de baltiska folken.

Anf. 55 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka utrikesministern för hans redovisning
av regeringens syn på läget i Baltikum. Det är en dyster situation och en poli-
tisk process som just nu ger anledning till mörka farhågor. Det är en politisk
process som ytterst styrs från Moskva. Det är därför utomordentligt viktigt
att regeringens företrädare inte på något sätt svävar på målet när det gäller
frågan om var ansvaret ligger för det som har skett i Vilnius, det som synes
vara under skeende i Riga och det som kan vara en utveckling i Tallinn under
de kommande veckorna. Det är den politiska ledningen i Moskva, ytterst
president Gorbatjov, som bär ansvaret för denna utveckling. Det är det sov-
jetiska sönderfallet som tvingar fram dessa brutala försök att vidmakthålla
Sovjetimperiet, inte balternas frihetssträvanden.

Jag välkomnar att regeringen avser att ta upp denna fråga i ESK-samman-
hang och FN-sammanhang, inte minst eftersom det bara för två år sedan, av
regeringspartiets företrädare här i kammaren, betecknades som tokstollig-
heter. Jag tycker att det är bra, och vi sluter gärna upp bakom detta. Vi vill
gärna se till att man skyndar på.

Jag skulle vilja att utrikesministern redovisade sin syn på hur det svenska
hjälpprogrammet i Baltikum nu kan omformas, dels för att klargöra att
ingen hjälp skall utgå till quislingregeringar, om vi får se sådana i framtiden,
dels för att se till att Sveriges Radios utlandssändningar når en omfattning
som svarar mot situationen. De 15 minuter som i dag sänds på estniska och
lettiska, och som även kan bli fallet med litauiska med regeringens nya an-

slag, räcker inte. Vi har ett större ansvar än så. Jag vore tacksam för ett kon-
struktivt och positivt svar på den frågan.

Anf. 56 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Herr talman! Hela svenska folket står i dag enat bakom folken i Estland,
Lettland och Litauen som 1940, i likhet med Kuwait 1990, annekterades och
ockuperades av en mäktig granne. Den situation som nu råder har provoce-
rats fram från Moskva och av baltiska quislingar. Ansvaret faller tungt på
ledningen i Moskva och på president Gorbatjov.

Mot dessa krafter står i dag baltiska medborgare ur alla språk- och natio-
nalitetsgrupper. Baltikum är brännpunkten för en konfrontation mellan sta-
linister och demokrater som berör hela Sovjetunionens, och därmed också
hela Europas, framtid.

Sverige har i denna situation en ovanlig och unik roll. Medan resten av
världen, naturligt nog, följer det som händer i Persiska viken ligger vårt land
alldeles intill de baltiska länderna, och vi har unika möjligheter att påverka
det internationella skeendet. Vi har möjlighet att praktiskt göra mer än
många andra. Ett exempel är ett bidrag till balternas kommunikationer med
yttervärlden.

Jag är glad över att Sveriges Radio nu skall börja sända också på litauiska,
och jag hoppas att de baltiska sändningarna skall få utökad sändningstid. 15
minuter är inte mycket att komma med i dagens situation. Egentligen skulle
det behövas sändningar dygnet runt.

Därutöver skulle vi med ganska enkla medel kunna hjälpa balterna att ge-
nom de mobiltelefonsystem som håller på att upprättas via Tele-X-satelliten
få en ny länk till yttervärlden. Är regeringen beredd att snabbt gå vidare med
detta ärende som redan i våras aktualiserades från estniskt håll?

Vi får inte protestera bara när våld tillgrips. Vi har även ett särskilt ansvar
för att hålla Baltikumfrågan kvar på den internationella dagordningen, per-
manent och stabilt, tills en lösning har nåtts.

Jag är glad över beskedet att Sverige skall ta upp Baltikum vid ESK-för-
handlingarna och i andra sammanhang. Jag tror dock att det behövs fler in-
satser och ett flöde av olika initiativ under de närmaste dagarna och veck-
orna.

I vilka former är regeringen beredd att gå vidare för att engagera fler län-
der och andra internationella organ i detta arbete? Det kan vara mycket
bråttom.

Anf. 57 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Liksom när det gäller Gulfkonflikten är vi eniga med rege-
ringen om mycket, men inte om allt. Vi står för fred och frihet. Frihet och
fred i båda fallen. Vi kritiserar därför såväl USAs som Sovjetunionens miss-
bruk av sin militära styrka.

När det gäller Baltikum vill jag fråga några saker. Det gäller bl.a. det
svenska erkännandet av 1940 års ockupation. För många kan det te sig som
hårklyverier, men t.o.m. i Sovjetunionen har man undersökningskommissio-
ner kring Ribbentroppakten och dess konsekvenser. För balterna, det har vi
fått klart för oss, har detta en mycket stark emotionell laddning, och därför

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

har jag mycket svårt att förstå varför man inte från svensk sida tydligt kan
säga att det erkännandet icke längre har någon giltighet. Vad är det som gör

att det är så fruktansvärt svårt?

Information från
regeringen

När det gäller frågan om erkännande råder det inget tvivel om att, jag har
sagt det förr och skall gärna upprepa det, regeringen har rört sig i rätt rikt-
ning genom erkännandet av de baltiska parlamentens legalitet osv. Det fat-
tas ytterligare något steg, men jag skall inte upprepa den debatt som vi har
haft om detta här.

Jag vill i stället fråga om regeringen ändå nu uppfattar de baltiska staterna
som folkrättsligt tillhörande Sovjetunionen. Hur tänker man sig att de skall
få den frihet man tycker att de skall ha? Skall man följa den sovjetiska grund-
lagen? Är det detta man tänker sig? Detta är en oerhört komplicerad process
som jag ingalunda kan redogöra för under de sekunder jag har kvar här. Det
finns ingen chans. Detta måste ju ändå vara konsekvensen av den officiella
svenska ståndpunkten. Att man skall gå denna enormt långa väg som kan ta
både fem och tio år. Är det detta som är regeringens ståndpunkt?

Anf. 58 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):

Herr talman! Jag vill också tacka utrikesministern för redogörelsen om lä-
get i de baltiska staterna.

Vi fylls alla, i dessa dagar, av avsky inför det som händer i Baltikum. För
oss i Sverige har det förtryck som nu sker fått ett ansikte genom alla de kon-
takter som de flesta svenskar har fått i dessa länder och genom alla vänner
vi har skaffat oss. Det gör att vi känner det som nu sker extra starkt. Det
som ligger nära engagerar människor. Vi vet det. Nu måste vi med skärpa
slå fast att våldet aldrig kan accepteras, och att vi stöder de baltiska staternas
frihetskamp.

Jag ställde en fråga till utrikesministern om just detta med massmedia och
radioinformation på litauiska till Litauens folk. Jag har fått ett svar på den
frågan, kan man säga. Med tanke på det som Gorbatjov sade, jag tror det
var i går, om att massmedia i Sovjetunionen skall sprida mer objektiv infor-
mation, tycker jag att dessa sändningar är ännu viktigare.

Jag hoppas att vi nu prövar alla vägar för att utöka informationen så att vi
på alla sätt sprider information till Litauens folk i första hand, men naturligt-
vis till alla de baltiska staterna. Jag hoppas även att den miljon som nu är
anslagen inte innebär några begränsningar. Pengar skall inte få utgöra någon
begränsning när det gäller att sprida information till de baltiska staterna.

Anf. 59 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag tycker att det var en mycket bra deklaration som utrikes-
ministern gjorde här om Sveriges syn på situationen i Baltikum just nu. Jag
tycker även att jag därmed har fått svar på den fråga som jag ställde tidigare
i veckan till utrikesministern om detta.

Den händelseutveckling vi ser i Baltikum och i Sovjetunionen i övrigt är
ju utomordentligt oroande. Den innebär att många av de förhoppningar som
vi ställde på president Gorbatjovs politik och på innebörden av begreppet
glasnost nu krossas. Det är ändå viktigt att vi på kraftfullaste sätt ger ett stöd

åt de baltiska folkens frihetssträvanden i denna mycket svåra situation. Det
har ju flera andra också bekräftat.

Det är viktigt att vi inriktar det materiella stöd som vi är beredda att ge på
det man behöver allra bäst nu. Det är naturligtvis stöd på informationssidan.
Jag vill gärna sälla mig till dem som har uttryckt önskemål om att Sveriges
Radios utlandsprograms sändningar på baltiska språk skall utvidgas högst
väsentligt så att de verkligen kan bli en informationskälla. Men viktigast är
att vi får en fortsatt kraftfull internationell reaktion på den sovjetiska politi-
ken i Baltikum. Det är förmodligen det enda som kan stoppa utvecklingen
mot ett allt hårdare grepp. Mycket har skett, och det är viktigt att Sverige
arbetar vidare.

Vi borde inom ESK-processen eftersträva en särskild konferens för att ta
upp de baltiska frågorna. Jag känner till svårigheterna men jag tycker att
Sverige borde driva kravet, och jag vill gärna höra utrikesministerns syn på
den möjligheten. Det finns naturligtvis även anledning att snart ta upp en
diskussion om Sovjetunionens fortsatta status i relation till Europarådet.

Anf. 60 INGELA MÅRTENSSON (fp):

Herr talman! Även jag är positiv till att utrikesministern är beredd att ta
upp de baltiska staternas fråga i internationella fora. Jag skulle, med anled-
ning av detta, vilja fråga utrikesministern om den svenska regeringen är be-
redd att ta upp frågan om de baltiska staternas status i FNs generalförsamling
och begära att man får ett yttrande från den internationella domstolen i Haag
för att få den internationella folkrättens syn på deras status. Det finns, med
tanke på den utveckling som har varit, anledning att man ifrågasätter deras
status och möjligheterna för andra länder att erkänna de baltiska staterna
som självständiga stater. Jag förstår att det finns svårigheter i dag i det inter-
nationella sammanhanget, men det finns all anledning att fråga den interna-
tionella juridiska expertisen på det här området.

Min fråga är om man är beredd att ta upp det och få ett yttrande från den
internationella domstolen i Haag.

Anf. 61 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Om tio minuter börjar utrikesnämndens sammanträde, och
enligt statuterna skall utrikesministern vara med från början. Det gör att jag
får svara mycket kort på i och för sig mycket viktiga frågor.

Vad gäller Sveriges agerande i olika internationella fora är vi beredda att
ta upp det överallt där vi bedömer det vara till de baltiska folkens fördel. Det
är inte alltid riktigt säkert att det är det. Det beror nämligen på vilket svar
man har att vänta sig från de olika institutionerna. Vi kan återkomma till den
debatten så får jag gå in litet djupare i den. Vi är beredda att på allt sätt, det
är ju delvis en budgetfråga, utöka de baltiska radiosändningarna. Vi gör en
första utökning med litauiska sändningar.

Jag vill gärna säga till Håkan Holmberg att det är klart att det är oerhört
viktigt att vi kan reda ut på vilket sätt vi bäst ger stöd för en utveckling av
teleförbindelserna. Där undersöker man bl.a. det alternativ som Håkan
Holmberg har nämnt. Jag ber att få återkomma även på den punkten.

Sedan, herr talman, är det nu en kollision mellan de regler som gäller i

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information frän
regeringen

utrikesnämnden och de som gäller för en sådan här informationsstund. Med
mitt förflutna som medlem i den republikanska klubben föredrar jag
kungen. Jag går.

Anf. 62 HÅKAN HOLMBERG (fp):

Herr talman! Får jag börja med att tacka utrikesministern för den fylliga
och klara deklaration han gjorde. Jag hann inte säga det i mitt inlägg nyss.
Jag vill gärna ha det framfört.

Jag är också glad över att frågan om telekommunikationer, som jag tog
upp, övervägs. Jag hoppas att det går fort eftersom det kan vara bråttom,
som jag sade.

När det gäller att aktualisera den baltiska frågan internationellt finns, som
flera har nämnt, olika problem med att ta upp den i olika internationella
fora. Jag vill bara peka på den omständigheten att det finns flera länder än
vi som ändå har reagerat mycket tydligt under de senaste månaderna. Jag
tänker bl.a. på Island, Danmark, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Det
kan kanske finnas möjligheter att, ur denna och kanske en större grupp, hitta
en krets av länder som i någon lämplig form kan uppträda som ett slags bal-
tisk skyddsgrupp som ständigt aktualiserar frågan.

Det var ett av kanske många hugskott som dyker upp i dessa dagar. Jag
tycker att varje tanke som finns bör prövas, eftersom det kan vara mycket
bråttom.

Anf. 63 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! När utrikesministern går till kungen vill jag gärna sända med
honom orden som vicepresidenten Dainis Ivans förmedlade häromdagen.
De gällde ytterst behovet av att i de baltiska staterna få tillgång till fri infor-
mation. Det är ingen tillfällighet att en av de mest symboliska händelser som
sker i dessa stater just nu är ockupationen av radio- och TV-tornet i Vilnius
och motsvarande i Riga. Det har en oerhört central och viktig betydelse för
den framtida motståndskraften och nationella identiteten i dessa länder. Där
har vi i Sverige en unik möjlighet, och jag måste också säga ett antal underlå-
tenhetssynder som vi kan ta igen. Jag hoppas att utrikesministern, medan
han som f.d. medlem i republikanska klubben sakta strosar till Konungen
fram, tänker igenom att här har vi en central möjlighet att göra en viktig
insats.

Anf. 64 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Jag kan då säga ett vänligt ord på utrikesministerns tunga
väg. När det gäller en hel rad praktiska saker som radiosändningar och an-
slag för ökade kontakter, svensk representation osv. gör regeringen väldigt
mycket, oerhört mycket mer än förr.

Det är ändå anmärkningsvärt att när vi här i riksdagen hade tre baltiska
representanter som höll anföranden till oss så var det oerhört militanta an-
föranden. De efterlyste varken mat eller pengar utan ett ännu starkare poli-
tiskt stöd. Jag vill gärna ha detta sagt som en bakgrund till de frågor som jag
ställer och som handlar just om ökat politiskt stöd. Det kan kanske låta som

hårklyverier här på litet avstånd, men det har uppenbarligen en mycket stark
laddning och en mycket stor betydelse för dem som det närmast gäller.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1990/91:76 Socialavgifter för vissa idrottsutövare

Skrivelse

1990/91:77 Invandrar- och flyktingpolitiken

Förslagen

1990/91:12 Riksdagens revisorers förslag angående SJ-koncernens verksam-
het

1990/91:13 Riksdagens revisorers förslag angående Sveriges turistråd

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Information från
regeringen

8 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 17 januari

1990/91:130 av Martin Olsson (c) till justitieministern om en samlad same-
politik:

Den 28 november 1990 beslöt riksdagen (1990/91:JoU12) att avslå rege-
ringens förslag i propositionen 4 angående ändringar i rennäringslagen. Mo-
tiveringen till riksdagens beslut (1990/91 :JoU12) var ”att starka skäl talar för
att de frågor som omfattas av propositionen behandlas inom ramen för ett
mer sammanhållet förslag angående samernas ställning, där även förslagen
från samerättsutredningen kan bli föremål för en samlad bedömning”.

Jordbruksutskottet underströk vidare ”det angelägna i att regeringen så
snart som möjligt återkommer till riksdagen med ett sammanhållet förslag
angående samefrågorna”.

Riksdagens beslut överensstämde därmed med kraven från de samiska or-
ganisationerna som genom sitt gemensamma organ, Samernas nationalråd,
i brev till statsministern den 12 oktober hade begärt att den nämnda proposi-
tionen skulle återkallas och att regeringen i stället skulle framlägga en sam-
lad same- och rennäringsproposition.

Eftersom det är av stor betydelse att erforderliga reformer präglade av en
helhetsyn på det samepolitiska området genomförs utan för stor tidsutdräkt
och helst i bred enighet är det av intresse att få en redovisning av regeringens
arbete med och planering av när ett sådant förslag kan framläggas.

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Samerättsutredningen, som tillsattes 1983, hade till uppgift att mot bak-
grund av folkrätten och samernas ställning som urbefolkning, pröva tre för
samerna viktiga frågor, nämligen behovet av att stärka rennäringens rättsliga
ställning, behovet av ett folkvalt samiskt organ och åtgärder för att stärka
det samiska språkets ställning.

I sin analys av samernas folkrättsliga ställning i sitt delbetänkande 1986
fastslog utredningen ”att Sverige på folkrättsliga grunder har förpliktelser
gentemot samerna på olika sätt” och att ”Sverige måste avstå från sådana
ingrepp i naturen att de naturliga förutsättningarna för rennäringens fortbe-
stånd äventyras”. 1989 lade utredningen fram förslag syftande till att stärka
rennäringens rättsliga ställning gentemot motstående intressen, främst stor-
skogsbruket. I samma betänkande föreslogs även inrättande av ett folkvalt
samiskt organ, ett sameting, och en grundlagsregel gällande samernas ställ-
ning.

Utredningens förslag om stärkande av rennäringens rättsliga ställning låg
i viss mån till underlag för regeringens proposition i höstas om ändringar i
rennäringslagen. Däremot har ingen lagrådsremiss eller annat regeringsför-
slag om inrättande av ett sameting presenterats trots att denna fråga knap-
past är kontroversiell.

I sitt svar til mig den 13 november på min interpellation med frågan om
regeringen avsåg att framlägga förslag om inrättande av ett sameting - och
i så fall när, uttalade sig justitieministern i princip positiv till inrättande av ett
sameting men lämnade ingen uppgift om när ett förslag beräknades kunna
föreligga.

Sedan Norges samer hösten 1989 fick ett sameting och eftersom Finland
sedan länge har ett sameparlament är nu Sveriges samer de enda som - för-
utom Sovjetunionens — saknar ett eget folkvalt organ.

Sverige har bl.a. härigenom kommit att bli efter våra grannländer när det
gäller genomförande av samepolitiska reformer.

Sameutredningen föreslår i sitt den 21 november avgivna slutbetänkande
åtgärder för att stärka det samiska språkets ställning i första hand genom
ökad användning av samiska i olika officiella sammanhang. I betänkandet
föreslås även bl.a. åtgärder för att förbättra de s.k. fiskesamernas ställning.

Regeringen har ännu inte sänt betänkandet på remiss. Detta är anmärk-
ningsvärt och kan lätt tolkas så att regeringen inte inom närmaste tiden avser
att utarbeta förslag till den samlade samepolitik som riksdagen uttalat sig för.
Detta intryck förstärks av att det i årets budgetproposition endast redovisats
vad riksdagen beslutat och att samerättsutredningen avgett sitt slutbetän-
kande. Däremot anges inget om vilka åtgärder regeringen ämnar vidta.

En annan fråga som förefaller att ha uppskjutits är regeringens ställnings-
tagande till frågan om ratificering av ILOs konvention 169 om urbefolkning-
ars rättigheter.

Med hänsyn till det svenska samhällets skyldigheter mot vår inhemska mi-
noritetsbefolkning och mot bakgrund av bl.a. riksdagens begäran om ett för-
slag om en samlad samepolitik och avsaknaden av regeringsförslag om inrät-
tande av sameting samt den ännu inte inledda remissbehandlingen av same-
rättsutredningens slutbetänkande vill jag ställa följande fråga till justitiemi-
nistern:

Vilken planering har regeringen för utarbetande av förslag till en samlad
samepolitik och när avses förslag framläggas?

9 § Anmälan om fråga

Anmäldes att följande fråga framställts

den 16 januari

1990/91:346 av Marianne Samuelsson (mp) till statsministern om skyddet för
kärnkraftverken:

På nyheterna den 14 januari meddelades att säkerheten förstärkts på
grund av nuvarande krigsrisk vid riksdag och regeringskansli. Det skulle
också vidtas extra säkerhetskontroller vid flygplatserna. Självklart känns
omständigheterna oroväckande på många vis. Från säkerhetssynpunkt är
våra kärnkraftverk ett stort bekymmer. Ett sabotage eller en olycka skulle
drabba stora delar av vårt land.

Jag vill därför fråga statsministern vilka åtgärder som vidtagits för att
skydda våra kärnkraftverk.

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.53.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4§ anf. 24 (del-
vis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl. 14.25 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

GUNNAR GRENFORS

/Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

Innehållsförteckning

Torsdagen den 17 januari

Anförande med anledning av krigsutbrottet i Gulfområdet........ 1

Förste vice talmannen

1 § Justering av protokoll................................. 1

2§ Svar på interpellation 1990/91:109 om demokrativillkor för bi-

ståndsarbete ...................................... 1

Statsrådet Lena Hjelm-Wallén (s)

Alf Wennerfors (m)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

3§ Svar på interpellation 1990/91:120 om regionalt inriktade infra-
strukturella insatser................................ 9

Industriminister Rune Molin (s)
Börje Hörnlund (c)
Sigge Godin (fp)
Ulla Orring (fp)

Förste vice talmannen (om debattreglerna)

4 § Svar på interpellation 1990/91:87 om sysselsättningen i Värmland 20

Industriminister Rune Molin (s)

Kjell Ericsson (c)

Isa Halvarsson (fp)

Göthe Knutson (m)

Bo Finnkvist (s)

Meddelande om uppskjutna interpellationssvar................ 34

Ajournering........................................... 34

Återupptagna förhandlingar............................... 34

5 § Information från regeringen om det aktuella läget i Gulfkrisen. . 34

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Margaretha af Ugglas (m)

Per Gahrton (mp)

Lars Werner (v)

Hans Göran Franck (s)

Pär Granstedt (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Jan-Erik Wikström (fp)

Hans Lindblad (fp)

Hadar Cars (fp)

6 § Information från regeringen om det aktuella läget i Baltikum... 46

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Gunnar Hökmark (m)

Håkan Holmberg (fp)

Per Gahrton (mp)

Marianne Andersson i Vårgårda (c)

Pär Granstedt (c)

Ingela Mårtensson (fp)

7§ Bordläggning....................................... 53

8§ Anmälan om interpellation
1990/91:130 av Martin Olsson (c) om en samlad samepolitik. . 53

9 § Anmälan om fråga

1990/91:346 av Marianne Samuelsson (mp) om skyddet för
kärnkraftverken................................. 55

Prot. 1990/91:51

17 januari 1991

gotab 97735, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:51 Torsdagen den 17 januari

Riksdagens protokoll1990/91:51

Torsdagen den 17 januari

Kl. 12.00-15.53

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:51