Riksdagens protokoll

1990/91:5

Tisdagen den 9 oktober

Kl. 14.30-19.53

Protokoll

1990/91:5

1 § Meddelande om val till Nordiska rådet

Talmannen meddelade att val till Nordiska rådet skulle ske vid morgonda-
gens sammanträde.

2 § Utökning av antalet suppleanter i jordbruksutskottet

Från valberedningen förelåg förslag om att antalet suppleanter i jord-
bruksutskottet skulle utökas från 22 till 23.

Kammaren biföll denna framställning.

Talmannen meddelade att val av en ytterligare suppleant i jordbruksut-

skottet skulle ske vid morgondagens sammanträde.

3 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 2 och 3 oktober.

4 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 4 oktober

1990/91:51 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om ungdomar och

fängelsestraff:

Under den senaste femårsperioden har antalet personer som dömts till
fängelse ökat kraftigt - 15 574 år 1985,16 145 år 1986, 17 206 år 1987,18 063
år 1988, men en liten nedgång skedde 1989 till 17 899 personer. Den nuva-
rande nivån har aldrig varit så hög som nu med ca 18 000 fängelsedömda.

I åldern 15-17 år dömdes 23 personer år 1988 till fängelse och 24 till 1

1 Riksdagens protokoll 1990191:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

skyddstillsyn i förening med fängelse. År 1989 dömdes 30 ungdomar till fäng-
else och 22 till skyddstillsyn i förening med fängelse.

I anledning härav får jag ställa följande fråga till justitieministern Laila
Freivalds:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att minska användningen av
fängelsestraff, och bör fängelsestraffet för ungdomar i åldern 15-17 år av-
skaffas?

1990/91:52 av Birthe Sörestedt (s) till socialministern om den rättspsykia-
triska kliniken i Lund:

Det har framkommit uppgifter om att socialstyrelsen vid besök på den
rättspsykiatriska kliniken i Lund lämnat besked till klinikledningen och de
fackliga representanterna om att denna verksamhet skall läggas ned. Denna
nedläggning förväntas ske under nästa år.

Det blir i stället så att de rättspsykiatriska undersökningarna kommer att
genomföras ute på häktena i form av kortare observationer.

Jag vill därför fråga socialministern:

Anser socialministern detta vara en korrekt förändring av den rättspsykia-
triska undersökningsverksamheten i södra Sverige?

1990/91:53 av Birthe Sörestedt (s) till socialministern om förbud mot halm-
bränning:

Den årligen återkommande halmeldningen på fälten medför olägenheter
för ett stort antal människor, och miljö- och hälsoskyddsförvaltningarna i
den skånska regionen har fått ta emot många klagomål under de aktuella
perioderna. Många människor utsätts direkt för rök- och sotnedfall, och sot-
halten kan bli hög även på stora avstånd från eldningsplatserna. Detta fram-
går av mätningar som miljö- och hälsoskyddsnämnderna i bl.a. Malmö och
Lund utfört. Astmatikerna är naturligtvis särskilt utsatta.

Jag vill nu fråga socialministern:

Ämnar socialministern vidta sådana åtgärder som innebär att halmbrän-
ningen kan fås att upphöra?

1990/91:54 av Carl Frick (mp) till jordbruksministern om matbristen
i Litauen:

I Litauen är det i dag så att befolkningen har det svårt med maten. Hyl-
lorna i butikerna gapar tomma. Människorna måste klara matförsörjningen
från dag till dag. Situationen håller på att bli utomordentligt allvarlig inom
kort.

Samtidigt vet vi att vi just nu har stora överskott i jordbruket, en rekord-
skörd som delvis är osäljbar, och man talar om att elda upp maten. 40 000
kreatur skall slaktas ut och köttet säljas billigt på kontinenten i konkurrens
med andra köttberg.

Vore det inte rimligare att skänka delar av vårt överflöd till ett svältande
grannfolk?

En svensk humanitär hjälp är på plats.

Vad vill regeringen göra?

1990/91:55 av Eva Zetterberg (v) till jordbruksministern om det svenska kött-
överskottet:

Sverige har denna höst ett enormt överskott på kött. Det borde vara en
fullträff för Sveriges konsumenter. I stället säljs detta överskott till utlandet
för 6 kr. per kilo, medan köttpriserna i Sverige ligger kvar på sin höga nivå.

Min fråga till jordbruksministern är:

Vore det inte rimligt om den svenska befolkningen också fick köpa av
detta köttöverskott för 6 kr. per kilo?

1990/91:56 av Göran Magnusson (s) till kommunikationsministern om
Södertäljebron:

Den provisoriska bron över Södertälje kanal är ett stort hinder för den
viktiga Mälarsjöfarten. Det innebär stora förluster för företag och speditörer
om sjöfarten är begränsad. Nuvarande provisorium innebär både stora för-
dyringar och försämringar ur miljösynpunkt. Det är nödvändigt att en bro
med full seglingshöjd snarast kommer till stånd.

När kan en bro som tillåter förutvarande seglingshöjd vara färdig?

den 5 oktober

1990/91:57 av Roy Ottosson (mp) till kommunikationsministern om bil-
tullar:

Tidigare har regeringen utlovat en proposition som skulle göra det möjligt
att införa biltullar i större städer. Krav på att få denna möjlighet har främst
ställts av Stockholms kommun, men även av bl.a. Uppsala kommun.

På grund av protester mot den specifika lösning som blivit aktuell i Stock-
holm förefaller regeringen, enligt tidningsuppgifter, inte längre vara beredd
att ge kommunerna friheten att själva avgöra om de vill ha någon form av
biltullar eller ej. Detta slår naturligtvis mot alla de städer som har funde-
ringar i den riktningen, och därmed minskas också de framtida möjlighe-
terna att reglera den alltmer intensiva biltrafiken i städerna. Trängselpro-
blem och miljö- och hälsoproblem växer därmed sannolikt till större propor-
tioner än vad som annars skulle bli fallet.

Den andra fördelen med biltullar, att bekosta kollektivtrafikutbyggnader,
hotas naturligtvis också.

Avser regeringen återkomma med förslag som ger kommunerna friheten
att själva avgöra om de skall få ha s.k. biltullar eller ej, och i så fall när?

1990/91:58 av Roy Ottosson (mp) till kommunikationsministern om resul-
tatkravet på SJ:

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Den redan beslutade, men ännu icke genomförda, momsen på järnvägs-
trafik innebär ett väsentligt avsteg från det trafikpolitiska beslut som togs
våren 1988. Enligt 1988 års beslut skulle SJ rekonstrueras på en tid av fyra
år med ett specificerat ekonomiskt mål (lönsamhetskrav). Vid fastställandet
av de ekonomiska kraven på SJ har ingen hänsyn tagits till den moms som
nu kommer mitt i rekonstruktionsperioden.

Momsen försämrar de ekonomiska förutsättningarna för SJ att bedriva
järnvägstrafik. Risken är uppenbar att den rekonstruktion som SJ nu håller
på att genomföra lider skada av momsen. Det innebär också att de trafik-
och järnvägspolitiska målsättningar som riksdagen har fastställt allvarligt ur-
holkas.

Avser regeringen föreslå ett sänkt ekonomiskt resultatkrav för SJ med an-
ledning av järnvägsmomsens negativa effekter?

1990/91:59 av Karin Israelsson (c) till statsrådet Bengt Lindqvist om den
svenska alkoholpolitiken och EG:

Regeringen visar bristande kunskap om vad som kommer att hända med
den svenska alkoholpolitiken vid en anslutning till EG. Den svenska alko-
holpolitiken utmärks bl.a. av en aktiv beskattning, en effektiv gränshandel
och monopolföretagens - Systembolaget och Vin & Sprit AB - särställning.
Vår alkoholpolitik har i stort givit positiva resultat i form av en återhållsam
konsumtion. Vid en anslutning till EG torde priset på alkohol sänkas. Vad
gäller gränshandeln är EGs policy att gränserna inte skall utgöra hinder för
utbyte av varor och tjänster. Monopolföretagens betydelse kommer att
minska vid en anslutning. Detta får sammantaget till effekt att alkoholkon-
sumtionen ökar. Priset för denna liberalisering får vi alla betala. Den
svenska sjukvården kommer att kräva ytterligare resurser för att klara alla
patienter.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till biträdande
socialministern:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att säkra ett bevarande av den
svenska särarten inom alkoholpolitiken vid den pågående EG-anpass-
ningen?

1990/91:60 av Ingbritt Irhammar (c) till justitieministern om polisens trafik-
övervakning:

Allt fler polisdistrikt slår nu larm om svårigheterna att kunna sköta trafik-
övervakningen på vägarna. Detta har sin grund i ett hårt ansträngt ekono-
miskt läge, bl.a. på grund av de höga bensinpriserna.

Polisen måste göra hårda prioriteringar, och trafikövervakningen får där-
med stå tillbaka för andra polisiära uppgifter. Trafiksäkerheten är hotad på
våra vägar. Krav på sänkta bensinpriser och/eller ökade resurser till polisen
reses från flera håll.

Ämnar regeringen vidta några åtgärder vad gäller bensinpriset, mot bak-
grund av det sagda?

1990/91:61 av Roy Ottosson (mp) till miljöministern om PVC-förpack-
ningar:

PVC-plast innehåller klor och kan ge upphov till en rad miljö- och hälso-
skadliga ämnen. Vid tillverkningen från gasen vinylklorid kan också arbets-
miljöproblemen vara stora - vinylklorid är bl.a. starkt cancerframkallande.

PVC-plaster är i princip onödiga i den meningen att det finns andra plaster
och andra material som kan utgöra en ersättning inom alla användningsom-
råden. Enligt substitutionsprincipen som numera är inskriven i lagen om ke-
miska produkter skall den typen av produkter inte tillåtas.

Ändå förekommer PVC-produkter i stor omfattning hos svensk handel.
Särskilt anmärkningsvärt är det att även PVC-förpackningar är relativt van-
liga!

Vad avser regeringen göra för att substitutionsprincipen i lagen om
kemiska produkter skall tillämpas vad gäller bl.a. PVC-förpackningar?

1990/91:62 av Ingvar Eriksson (m) till jordbruksministern om export av
socker:

Sockernäringens parter - odlare och industri - gjorde för cirka en månad
sedan en gemensam framställan hos jordbruksdepartementet om att få ex-
portera det överlager av socker som för närvarande finns. Vidare fanns öns-
kemål om att redan innevarande år få införa ett prissystem liknande det inom
EG. Syftet skulle vara att på ett bättre sätt kunna klara betydande naturliga
årsvariationer av skörden.

Jordbruksdepartementet har avvisat framställan med hänvisning till bl.a.
ett internationellt avtal där Sverige skulle ha åtagit sig att inte uppträda som
sockerexportör.

Enligt mitt förmenande finns för närvarande icke ett sådant gällande avtal
i kraft.

Med hänvisning till det anförda ställer jag följande fråga:

Varför är jordbruksdepartementet avvisande till sockernäringens fram-
ställan, och vad tänker jordbruksministern göra för att undvika ytterligare
problem på grund av en förväntad god skörd även innevarande år?

1990/91:63 av Ann-Cathrine Haglund (m) till statsrådet Göran Persson om
ett nytt betygssystem:

Utbildningsdepartementets expertgrupp för analys av betygens betydelse
har avlämnat sitt betänkande. Expertgruppens grundinställning är att bety-
gen har negativa effekter på undervisningen. Förslaget innebär en minskning
av betygens roll och att elevens egenskaper såsom samarbetsförmåga och
självständighet skall beaktas i betygssättningen.

Skolministern har i olika uttalanden meddelat att han är beredd att nu in-
föra ett nytt betygssystem. Skulle detta överensstämma med expertgruppens
förslag vore det enligt min mening ytterligare steg tillbaka från ett betygssys-
tem som bör ge information och stimulans och relateras till kunskapsmål.

Är skolministern beredd att nu ta avstånd från expertgruppens förslag och

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

i stället förorda betyg som anger kunskaper, som ges ofta och innehåller fler
steg än dagens system?

1990/91:64 av Per Stenmarck (m) till kommunikationsministern om Öre-
sundsbron:

Beslut i Öresundsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har
undanröjt det sista politiska hindret mot byggandet av en bro mellan Malmö
och Köpenhamn.

I regeringsförklaringen av den 2 oktober framförs att ”förhandlingar ge-
nomförs med Danmarks regering om fasta förbindelser över Öresund”.

Vilken tidsplan arbetar regeringen efter, i de förhandlingar som genom-
förs med den danska regeringen, i syfte att bygga en bro mellan Malmö och
Köpenhamn?

1990/91:65 av Per Stenmarck (m) till kommunikationsministern om Sturups
flygplats:

Luftfarten utvecklas sedan början av 1980-talet mycket snabbt och det
kommer nog att fortgå. Från Sturups flygplats går nu utrikes flygningar till
allt fler destinationer. Samtidigt ökar antalet koncessionsansökningar för så-
dana flyglinjer. Med den avreglering som nu följer, även för inrikesflyget, så
kommer nog också flera flygbolag att om några år trafikera linjen Sturu-
p—Arlanda. Antalet resenärer till och från Sturup beräknas fördubblas un-
der 1990-talet. För att möta denna utveckling planeras en utbyggnad av Stu-
rup i tre etapper. I januari 1991 var utbyggnaden planerad att sättas i gång.
Men nu konstaterar luftfartsverket, att utbyggnaden av Arlanda blivit 200
milj. kr. dyrare än beräknat. Luftfartsverket hotar nu med investerings-
stopp. I en tidningsintervju säger den tillförordnade generaldirektören att
”vi menar att det är riktigt att prioritera Arlanda, som ju har riksintressant
betydelse”. Sturups utbyggnad kan sålunda komma att skjutas på en oviss
framtid.

Vilka åtgärder anser kommunikationsministern bör vidtas för att trygga
en nödvändig utbyggnad av Sturups flygplats?

den 8 oktober

1990/91:66 av Elver Jonsson (fp) till justitieministern om promilleregler vid
framförande av båt:

Under sommaren har en rad allvarliga olyckor inträffat till sjöss. Flera
unga människors liv har gått till spillo. I flera fall har båtförarna varit alko-
holpåverkade.

I dag finns små rättsliga möjligheter att stoppa en alkoholpåverkad båtför-
are. Den paragraf i sjölagen som är tillämpbar har i princip visat sig verk-
ningslös om ingen allvarlig olycka redan har inträffat. Justitiedepartementet
har under sommaren utarbetat en promemoria som behandlar sjöfylleri. I
promemorian avvisas tankarna på att införa en promillegräns. Det finns där-
emot många andra som förespråkar att en promillegräns bör införas. Vid en

polischefskonferens i Västerås nyligen sällade sig rikspolischefen Björn
Eriksson till denna skara. Såvitt jag har förstått av uppgifter i massmedia är
civilministern positiv till att införa en promillelagstiftning som syftar till att
begränsa onykterheten till sjöss.

Jag vill därför fråga justitieministern:

När kommer regeringen att lägga fram ett förslag till riksdagen som inne-
bär att en promillegräns införs även till sjöss?

1990/91:67 av Birger Hagård (m) till utbildningsministern om universitets-
och högskoleämbetet:

Regeringen planerar enligt uppgift en nedskärning av den statliga skolad-
ministrationen. Reformen skulle möjliggöra en välkommen förstärkning av
utbildningen.

En motsvarande förändring inom den högre utbildningen skulle syfta till
att minska den centrala byråkratin och öka friheten för universitet och hög-
skolor. Fria och självständiga universitet skulle bättre kunna svara för den
kritiska prövning och kunskapsuppbyggnad som är grunden för vår fortsatta
utveckling.

När avser utbildningsministern ta upp skolministerns initiativ och föreslå
en minskning beträffande UHÄ?

1990/91:68 av Lars-Ove Hagberg (v) till industriministern om svensk tunn-
plåtstillverkning:

Svenskt Stål AB utreder en galvaniseringslinje för tunnplåt. Detta är en
miljardinvestering som skulle kunna ligga intill plåttillverkningen i Domnar-
vet, men tyvärr utreder SSAB-ledningen en etablering någonstans i EG.

Galvaniseringslinjen är ytterligare ett steg i förädlingen av tunnplåt. Ute-
bliven investering i Borlänge kan på längre sikt få stor negativ betydelse för
stålhanteringen i såväl Borlänge som Sverige i övrigt.

Fackföreningen har efterlyst vem som har ansvaret för den nationella stål-
politikens framtid, regionalpolitiken och sysselsättningen i utsatta regioner,
utan att få något svar.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga industriministern:

Vilka regionalpolitiska medel tänker regeringen använda för att säker-
ställa en svensk tunnplåtstillverkning?

5 § Svar på frågorna 1990/91:40 och 56 om Södertäljebron

Anf. 1 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Hugo Bergdahl och Göran Magnusson har frågat mig när
Södertäljebron kan vara återställd i ursprungligt skick och enligt gällande
vattendom. Jag väljer att besvara båda frågorna i ett sammanhang.

Omedelbart efter att Södertäljebron hade havererat påbörjade vägverket
undersökningar för att klara ut vad som skulle behöva göras för att återställa

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

broförbindelsen. Man fann då ganska snart att kostnaden för reparation av
bron blir hög om bron skall återställas till ursprungligt skick, dvs. vara öpp-
ningsbar. Vägverket initierade därför en utredning för att klarlägga om ett
alternativ med en fast bro är möjligt med hänsyn till sjöfartens intressen.
Denna utredning är ännu inte avslutad, men beräknas bli så inom kort. Efter
beredning med berörda intressenter kommer det att finnas underlag för att
göra en bedömning av olika alternativa lösningar.

Tidpunkten för när bron kan vara återställd varierar med vilken lösning
som till slut väljs. En fast bro går att återställa på cirka ett halvår, medan
återställandet av en rörlig broförbindelse kan ta upp till två år.

Anf. 2 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret på min fråga, men det
svar som jag har fått gör mig djupt bekymrad när det gäller Södertäljebrons
framtid.

Som bekant havererade Södertäljebron den 13 maj i år, och därefter kom-
mer inga större fartyg in i Mälaren. Mälarhamnar som Västerås och Köping,
liksom företag som är beroende av den här berörda sjöfarten, drabbas av
stora förluster.

Det har nu gått fem månader sedan broraset inträffade, och fortfarande
har man anledning att ställa frågan: När kommer bron att vara återupprus-
tad, och vem kommer att stå för de kostnader detta för med sig? Man kan
också peka på de miljöaspekter som finns i denna fråga. Alltmer av ökade
landsvägstransporter gör att miljöproblematiken växer in i frågan om Söder-
täljebrons framtid.

Kommunikationsministern talar om en reparationstid på två år. Fem må-
nader efter broraset har vi inte ens kommit så långt att vi kan tala om några
• fattade beslut, utan bara konstatera att utredning pågår. Det känns långt
ifrån tillfredsställande att få denna situation redovisad här i kammaren.

Mot bakgrund av det som kommunikationsministern har sagt, skulle jag
kunna konstatera att frågan om när och hur bron skall återställas var en av
tankarna bakom min fråga. Inget svar i dag. Vem kommer att stå för kostna-
derna på ca 200 milj.kr.? Är det staten eller är det någon annan?

Jag vill också ställa frågan om vilket statens ansvar är vid haverier av det
slag som drabbat Södertäljebron. Här är det fråga om statlig egendom som
inte är försäkrad, och jag tror att det ur allmän synpunkt skulle vara intres-
sant att få kommunikationsministerns syn på vem som skall stå för kostna-
derna redovisad.

Anf. 3 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Georg Andersson för svaret. Jag hade
givetvis hoppats på ett konkret och positivt besked om att förutvarande
lägsta segelhöjd i Södertälje kanal också skall gälla i framtiden.

Jag vill gärna framhålla att hamnarna i Mälaren är av vital betydelse för
näringslivet och därmed också för sysselsättningen i bl.a. Västmanland.
Kommunerna som äger hamnarna i Västerås och i Köping ser sjöfrakterna
som ett viktigt regionalpolitiskt medel. Länsstyrelsen och andra samhällsor-
gan har naturligtvis ingen annan inställning. Det är också insikten om den

regionalpolitiska betydelsen som gjort att kommunerna och staten under en
lång period gjort insatser för att underlätta för sjöfarten på Mälaren.

De senaste stora insatserna gjordes i mitten av 1970-talet. Då förbättrade
staten kanalen, och de båda hamnkommunerna och landstinget tillsammans
fördjupade farleden och hamnarna för stora pengar. Därigenom uppnåddes
en väsentlig tonnageökning, vilket förbilligat frakterna.

En viktig förutsättning för dessa insatser och andra investeringar var na-
turligtvis att de brohöjder som då fanns, och som fastlagts i vattendomar,
också skulle gälla i framtiden. Man kan kanske skjuta in, med hänsyn till den
stora prioritering av bilfabriken som görs i debatten, att det faktiskt är bil-
och järnvägstrafikens framväxt som har inneburit begränsningar av sjöfarten
på många håll, bl.a. i Södertälje kanal. Att nu göra ytterligare begränsningar
som innebär att hittills satsat kapital i kanal, farleder och hamnar får en
sämre avkastning är naturligtvis inte någon bra ekonomisk eller transport-
ekonomisk politik. Det måste också vara fel, det som vägverket tycks labo-
rera med som ett alternativ, att begränsa brohöjden till 26 meter. Det är ett
kortsiktigt ekonomiskt tänkande som skapar låsningar för framtiden. Jag
skulle vilja komplettera frågeställningen med frågan om vilka alternativ som
statsrådet ser i denna fråga.

Anf. 4 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Haveriet av bron över Södertälje kanal är naturligtvis en
mycket besvärande omständighet för trafiken. Jag tycker det är värt att un-
derstryka i detta sammanhang att vägverket agerat med berömvärd snabbhet
när det gäller att finna en provisorisk lösning.

När det gäller den långsiktiga lösningen har man konstaterat att om man
väljer en lägre fast bro så kostar det ca 20 milj.kr. En rörlig bro kostar cirka
tio gånger så mycket, 200 milj .kr. Ett alternativ som man också har velat titta
på är en ny högbro i ett läge som skulle medge fri seglats under bron, men
det skulle kosta 1,5 miljard.

Det är naturligt att man ordentligt vill gå igenom de olika alternativen,
innan man slutligen tar ställning. Jag har försäkrat mig om att vägverket ar-
betar intensivt med den här frågan och att ett samråd med sjöfartsverket
kommer att ske, detta för att få frågan belyst med hänsyn till båda dessa
transportsystem som här korsar varandra. Det är klart att det är staten som
bär det ekonomiska ansvaret för att lösa denna fråga, men staten har inte
någon uppsjö med pengar utan måste naturligtvis analysera detta ordentligt,
så att man får ut mesta möjliga av de insatser man gör, när man nu reparerar
eller bygger om bron över Södertälje kanal.

Anf. 5 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Att Södertäljebron har rasat samman innebär givetvis stora
problem, icke minst för biltrafiken. Kommunikationsministern framhåller
här vilka problem detta för med sig för biltrafiken.

Låt mig emellertid tillägga att de problem som detta har förorsakat sjöfar-
ten på många sätt är mycket allvarligare, eftersom detta berör en del av nä-
ringslivet i Mälardalsområdet och de viktiga sjötransporterna som detta nä-
ringsliv är beroende av.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Det borde vara självklart att kommunikationsministern inte bara konsta-
terar att detta blir dyrt för staten och att det är ont om pengar. Jag hade
förväntat mig att få ett klart besked om att staten står för sådana här kostna-
der. Det har staten gjort i andra liknande fall, och jag hoppas att kommuni-
kationsministern vill klargöra att detta kommer att bli fallet även när det gäl-
ler broraset i Södertälje.

Anf. 6 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna inleda med att säga att det naturligtvis är vik-
tigt att framkomligheten och förhållandena blir bra både för biltrafiken och
för sjötrafiken. Man får naturligtvis inte övervärdera någon del av dessa
olika trafikslag.

Inom Mälarledskommittén - som är en sammanslutning av hamnar, stuve-
rier, mäklare, speditörer och näringsliv i Västmanland och andra delar av
Mälarområdet - anser man att det inför framtiden är viktigt att stärka sjöfar-
tens konkurrenskraft. Höjden på broarna har stor betydelse för båtstorlek-
arna, och det påverkar i sin tur kraftigt fraktkostnaderna.

För Mälarledskommittén finns det egentligen bara ett alternativ som är
gångbart, nämligen att de tidigare gällande, ursprungliga segelfria höjderna
och seglationsförhållandena återställs, så att det finns möjligheter att klara
av de viktiga transporter som sker på Mälaren. Det finns alltså ett alternativ,
nämligen att återställa de tidigare rådande seglationsförhållandena.

Anf. 7 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara understryka att när jag talade om problem som
förorsakats av brohaveriet, så talade jag inte bara om de problem som biltra-
fiken drabbas av, utan självfallet också om problem som drabbar sjötrafiken.

Detta är två olika transportsystem, och de är beroende av en gemensam
lösning. Staten bär naturligtvis ansvaret för att vi finner en tillfredsställande
lösning och kan finansiera den. Men just utifrån den utgångspunkten är det
viktigt att hitta en bra lösning till så låg kostnad som möjligt. Det gäller då
att göra en avvägning i fråga om vad olika insatser ger när det gäller fördelar
resp, nackdelar för de två transportslagen.

Anf. 8 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Kommunikationsministerns senaste svar var enligt min me-
ning mer klargörande. För mig förefaller det helt riktigt och naturligt att det
är staten som står för kostnader i samband med en olycka. Staten har efter
vad jag känner till inte sin egendom försäkrad. Mot den bakgrunden borde
det enligt min mening vara självklart att staten står för kostnaderna.

Jag vill också tillägga att Mälarleden fördjupades till en kostnad av många
miljoner kronor för ca 20 år sedan. De pengarna har använts på ett bra och
riktigt sätt.

Som representanter för Mälardalsområdet och hamnarna, i i första hand
Västerås och Köping, är det nu vår förhoppning att det sker en upprustning
av Södertäljebron. Enligt vårt sätt att se på frågan är detta det enda riktiga
alternativet när det gäller trafiken till Mälardalsområdet.

Anf. 9 GÖRAN MAGNUSSON (s):

Herr talman! När det olycksaliga broraset i Södertälje inträffade var Mä-
larledskommittén egentligen alldeles upptagen av ett helt annat projekt,
nämligen att ta till vara de tidigare gjorda investeringarna i Mälarleden i Sö-
dertälje kanal genom att försöka verka för att en utbyggnad av Södertälje
kanal kom till stånd. För det relativt blygsamma beloppet av 30 milj. kr.
skulle man enligt gjorda beräkningar kunna åstadkomma en tonnageökning
vad gäller båttrafiken på Mälaren med närmare 50%, ungefär från
7000-8000 till 11 000—12000 ton. Det skulle ha utomordentligt stor bety-
delse för näringslivet om dessa vinster i frakthänseende kunde tas till vara
och skapa bättre förutsättningar också för näringslivet i det inre av Mälaren.

Det är därför angeläget att vi får själva brofrågan utklarad, så att vi kan
sätta in krafterna på denna väsentliga förbättring av sjötrafiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

6§ Svar på fråga 1990/91:41 om SJs Notviksverkstad

Anf. 10 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Sten-Ove Sundström har frågat mig om jag är beredd att
vidta åtgärder för att trygga verksamheten och sysselsättningen vid SJs Not-
viksverkstad.

Låt mig först erinra om att riksdagen i det trafikpolitiska beslutet från år
1988 har satt upp mål för SJ på olika områden. Utifrån dessa mål har sedan
SJ fått befogenheter att självt bestämma hur verksamheten skall bedrivas
och hur arbetet skall organiseras.

SJ är för närvarande inne i en omstruktureringsfas som innefattar rationa-
liseringar i syfte att sänka SJs kostnader. Rationaliseringarna innebär bl.a.
att lokparken ses över och att äldre loktyper tas ur drift. Det är bl.a. på grund
av dessa åtgärder som SJs Notviksverkstad i Luleå drabbas av personal-
minskningar, eftersom Notviksverkstaden delvis har ansvarat för underhål-
let av dessa äldre loktyper.

SJs egna utredningar visar att förläggning av service av s.k. RC-lok till
Notviksverkstaden medför motsvarande minskningar av arbetsstyrkan på
andra orter i landet samt ökade transportkostnader. Efter vad jag erfarit un-
dersöker SJ för närvarande möjligheterna att behålla Notviksverkstaden, nu
med funktionen som en större trafikverkstad där svarvning av hjul och
vagnsreparationer blir de huvudsakliga verksamheterna.

Dessa arbetsuppgifter räcker dock inte till nuvarande arbetsstyrka, varför
viss personalminskning anses nödvändig för att underhållet i Luleå-Boden-
området även i fortsättningen skall fungera effektivt.

Jag förutsätter, herr talman, att SJ vid strukturrationaliseringar i fråga om
verksamhet på de mest utsatta orterna så långt möjligt tar regionalpolitiska
hänsyn.

Anf. 11 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min
fråga.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Det är välkänt att SJ nu håller på med omfattande omstruktureringar, och
det är, precis som statsrådet säger, naturligtvis viktigt för att SJ skall kunna
sänka sina kostnader och klara av verksamheten på ett effektivt sätt.

Det är när det gäller Notviksverkstaden bland de anställda och hos arbets-
marknadsmyndigheterna i regionen inte okänt och inte heller oväntat att det
kommer att ske en viss minskning av arbetsstyrkan. Men att SJs förslag
skulle bli så drastiskt, dvs. att närmare 150 personer eller två tredjedelar av
de anställda skulle behöva gå inom loppet av tre år, det kommer som en
verklig överraskning.

Vid de första diskussionerna om strukturomvandlingen utlovades att det
bortfall som blev följden av att man inte längre kunde renovera de gamla
loken skulle ersättas av översyn och service av RC-loken. Om nu, som kom-
munikationsministern säger i sitt svar, den typen av service skall koncentre-
ras till en annan verkstad, måste det, såvitt jag kan förstå, innebära väldigt
långa transporter i framtiden. Det kan betyda att ett RC-lok måste transpor-
teras i det närmaste 100 mil till Örebro. Man får då verkligen hoppas att
detta går att ordna på något rationellt sätt, så att följden inte blir att man
måste ta till de underliga landsvägstransporter som ibland används för att
transportera SLs pendeltågsvagnar från Kalmar.

Jag hoppas verkligen att vi i det här fallet skall kunna bevaka frågan, så
att SJ inte går fram som en ångvält i sina strukturrationaliseringar utan tar
regionalpolitisk hänsyn. Det tror jag gynnar företaget på sikt, inte minst dess
verksamhet i de norra delarna av landet.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1990/91:49 om skyltfonden

Anf. 12 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Margareta Gard har frågat mig om jag är beredd att fullfölja
tidigare beslut om att skyltfondens medel får tas i anspråk för ny eller kom-
pletterande verksamhet på trafiksäkerhetsområdet.

Bakgrunden till frågan är att föredraganden i budgetpropositionen år 1988
anslöt sig till trafiksäkerhetsverkets (TSV) förslag att landets fordonsägare
skulle erbjudas möjlighet att individuellt välja ett registreringsnummer. I
propositionen föreslogs vidare att det borde vara en uppgift för regeringen
att besluta om användningen av inkomsterna från försäljningen av s.k. per-
sonliga skyltar. Riksdagen godkände de förordade riktlinjerna. De medel
som influtit från försäljningen finns i den s.k. skyltfonden.

Inom kommunikationsdepartementet är trafiksäkerheten ett prioriterat
område. Jag anser därför att det är angeläget att ”skyltpengarna” används så
att de gagnar trafiksäkerheten. Beredning av ärendet pågår nu inom rege-
ringskansliet.

Anf. 13 MARGARETA GARD (m):

Herr talman! Tack för svaret på min fråga, kommunikationsministern!
Det är tillfredsställande att man arbetar med att utforma regler på detta om-
råde. Jag kan tänka mig att det är det man håller på med.

Men det brådskar, och vi behöver få tillgång till pengarna. Det finns nämli-
gen mycket angelägna projekt, som inte ryms inom de vanliga forskningsan-
slagen hos trafiksäkerhetsverket. Man har därför tänkt sig att man skulle få
ta i anspråk pengar ur skyltfonden för dessa projekt, t.ex. de haveriunder-
sökningar som det nu anses mycket angeläget att komma i gång med. När
man fått dessa pengar måste man detaljplanera för att få ett bra projekt som
blir utfört på det sätt man vill.

Jag vill betona det angelägna i att det snart kommer fram pengar. Jag vill
också påminna kommunikationsministern om att det finns personer som be-
ställt personliga skyltar med syftet att merparten av pengarna skall gå till
trafiksäkerhet. Det känns därför mycket angeläget att pengarna kommer
fram snabbast möjligt så att man uppfyller de krav som ställdes när fonden
inrättades.

Jag vill ställa en följdfråga till kommunikationsministern: Har kommuni-
kationsministern någon uppfattning om hur länge det kan dröja innan bered-
ningen är klar så att man kan betala ut pengar?

Anf. 14 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! På den frågan kan jag inte ge något exakt svar. Beredningen
pågår, och den skall naturligtvis genomföras så ordentligt som möjligt, men
också så skyndsamt som möjligt.

Anf. 15 MARGARETA GARD (m):

Herr talman! Det finns nu ganska mycket pengar i fonden, och det är
angeläget att man kommer i gång med att använda pengarna. Kan kommuni-
kationsministern tänka sig att det finns några prioriterade områden i detta
beredningsarbete?

Anf. 16 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Eftersom beredningen pågår vore det fel av mig att nu ge
antydningar om på vilka områden regeringen mer exakt vill använda dessa
pengar. Jag hänvisar till det svar som jag har givit. Jag kan dock påpeka att
en viss fördelning redan har skett till information, och detta är något som har
mottagits med mycket stor tillfredsställelse.

Överläggningen var härmed avslutad.

8§ Svar på fråga 1990/91:57 om biltullar

Anf. 17 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om regeringen avser att åter-
komma med förslag som ger kommunerna friheten att själva avgöra om de
skall få ha s.k. biltullar.

Ett förslag till bilavgifter i form av områdesavgifter för motorfordon har
lämnats av storstadstrafikkommittén. Förslaget har mött kritik främst vad
gäller rättssäkerheten. Bl.a. av detta skäl avser regeringen inte att lägga fram
förslaget om bilavgifter för riksdagen.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Enligt regeringsförklaringen avser regeringen att sätta in andra åtgärder
för att göra trafiksystemet miljövänligt.

Svar på frågor

Anf. 18 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret. Det var
kortfattat.

Skälet till att jag ställde frågan är att det inte bara är i Stockholm som man
är intresserad av den här enkla lösningen, dvs. att införa områdesavgifter för
bilar, populärt kallat ”biltullar”. Det är också aktuellt i andra delar av landet.
I bl.a. Uppsala finns ett beslut av kommunfullmäktige att göra detta, och
man har också budgeterat för sådant framöver. Om man då inte får den lag-
liga möjligheten att införa områdesavgiften är det självklart att det blir
mycket svårt för kommunen att klara av detta.

Om jag har förstått debatten rätt är skälet till att regeringen inte har velat
komma med ett förslag den debatt som förts i Stockholm om den tekniska
lösningen. Man har i Stockholm kommit med förslag som varit otillfredsstäl-
lande på olika sätt, bl.a. ur rättssäkerhetssynpunkt. Det vore bra om kom-
munikationsministern kunde precisera vilka problem det fanns med rättssä-
kerheten, om de är så allmängiltiga att de i princip helt och hållet förhindrar
biltullar eller om det bara var en viss teknisk lösning som var problemet.

Man kan i framtiden tänka sig elektroniska system, framför allt längre
fram, och man skulle kunna lösa problemen mycket smidigt. Områdesavgif-
ter och biltullar förekommer på många håll i världen, och där fungerar det
utmärkt, bl.a. i Norge. Det vore litet märkligt om vi inte skulle klara av det
i Sverige. Man kan också fråga sig om det möjligen är sämre rättssäkerhet i
Norge, eftersom det ju är detta som varit det principiella felet, om jag skall
se till det svar jag fått.

Vi är säkert överens om att vi måste göra trafiksystemet miljövänligt.
Detta är en viktig pusselbit, framför allt för att få en bra finansiering av ut-
byggnaden av kollektivtrafiken. Det är i det sammanhanget som frågan
också togs upp av storstadstrafikkommittén. Det vore bra om regeringen
ville tänka om här.

Anf. 19 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Problemet med rättssäkerheten var naturligtvis främst för-
knippat med frågan om kontroll, dvs. svårigheten att finna ett tillfredsstäl-
lande kontrollsystem. Att här göra en jämförelse med systemet i Norge
tycker jag inte är rättvisande. Storstadstrafikkommitténs förslag mynnade ut
i något som vi kallar områdesavgifter medan man i Norge tillämpar vanliga
biltullar.

Att man i Uppsala fattat beslut utan stöd i lagstiftning kan inte i sig inne-
bära att riksdagen skall vara tvungen att genomföra en sådan lagstiftning.
Om man skall ge frihet åt kommunerna på det här området, måste vi natur-
ligtvis ha en lagstiftning som grund för i huvudsak likformiga regler så att vi
inte får olika regler i olika städer som kanske ibland ligger nära intill var-
andra. En sådan lagstiftning förutsätter i sin tur att det finns ett system, som
uppfyller rimliga krav på rättssäkerhet och som dessutom inte kräver mycket
höga administrationskostnader.

Anf. 20 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Nu kom vi litet längre i preciseringen. Det var alltså kontroll-
frågan som var det besvärliga och här fanns också krav på likformighet, dvs.
alla kommuner eller städer som vill ha områdesavgifter eller biltullar skall i
princip ha samma system. Det kan i och för sig ifrågasättas om det är nödvän-
digt. Man kan tänka sig en rad olika lösningar beroende på de lokala omstän-
digheterna.

Vad gäller byråkratin har man i Uppsala räknat med en intäkt på 90
milj.kr. och administrativa kringkostnader på kanske 6 milj.kr. Man budge-
terar i det fallet med ett netto på 84 milj.kr.

Det jag tycker är litet konstigt är att man ändå lägger en död hand över
kommunernas vilja att utveckla och göra någonting av detta. Det ställs cen-
trala krav på likformighet. Jag anser också att exempel i omvärlden visar att
det går att komma fram.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på fråga 1990/91:58 om resultatkravet på SJ

Anf. 21 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om regeringen avser föreslå ett
sänkt resultatkrav för SJ med anledning av järnvägsmomsens negativa ef-
fekt.

Resultatkravet för affärsverket SJ innebär att man av egen kraft skall för-
bättra resultatet efter finansnetto så att det år 1992 är minst en miljard kro-
nor bättre än motsvarande resultat år 1987. Detta resultatkrav skall ses som
ett delmål på vägen mot en sådan lönsamhet att SJ uppnår acceptabel avkast-
ning efter rekonstruktionsperiodens utgång, dvs. efter år 1992. En accepta-
bel avkastning är en nödvändighet för SJ om man på sikt skall kunna över-
leva av egen kraft.

Syftet med den skattereform som riksdagen beslutat om och som i sin hel-
het träder i kraft 1991 är att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för
Sverige. En förbättrad svensk ekonomi gynnar också näringslivet, däribland
SJ.

Skattereformen finansieras delvis genom ett breddat momsuttag. SJ är ett
av de företag som påverkas av detta genom att personbefordran från årsskif-
tet blir momspliktig. Den samlade effekten av skattereformen på SJ:s eko-
nomi känner vi dock inte med säkerhet till i dagsläget. Jag förutsätter att SJ
genom fortsatt offensiv satsning i kombination med interna effektiviserings-
åtgärder arbetar för att uppnå det uppsatta resultatmålet.

Mot denna bakgrund finner jag inte anledning att föreslå ett sänkt resul-
tatkrav för SJ.

Anf. 22 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Jag ber att få tacka också för detta svar. Det var litet fylli-
gare, men dess värre inte bra.

SJ fick fyra år på sig att rekonstruera, och riksdagen beslutade om be-

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

stämda ekonomiska krav. Nu går staten in mitt i den här rekonstruktionspe-
rioden och lägger på en skatt, dvs. tar tillbaka pengar från SJ. Det innebär
att SJ får mycket svårt att klara av att fylla resultatkraven på det sätt som var
tänkt. På det sättet är detta ett svek mot det trafikpolitiska beslut som
fattades här 1988. Det är därför som SJ, bl.a. i dagens tidningar, går ut och
berättar att man kommer att minska omfattningen av turerna med 10 %
nästa år enbart som en följd av momsen.

Om vi tittar på vad kostnadseffekten i plånboken blir för den enskilde,
finner vi att momsen på järnvägsbiljetten för t.ex. en resa på 100 mil motsva-
rar ungefär 2:50 kr. per liter bensin, om den skulle räknas om som bensin-
skatt. Det handlar om mycket pengar för dem som reser med tåg.

Till 80 % är det privatpersoner som åker tåg. Därför är det inte så enkelt
att som ministern gjorde nyss säga att en förbättrad svensk ekonomi också
gynnar näringslivet, däribland SJ. Här gäller det att närmare 80 % är privat-
personer som betalar ur egen ficka. Det är alltså inte något företag som beta-
lar biljetterna. Järnvägssidan drabbas särskilt illa av den typen av extra skat-
tebelastning.

Felet som vi ser i detta beslut om moms på resor med tåg är att det tidigare
har fattats ett beslut om ekonomisk rekonstruktion av SJ. Nu går man alltså
ifrån detta beslut och lägger på en skatt utan att justera resultatkraven.

Anf. 23 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Det går naturligtvis inte att diskutera denna fråga isolerat
från den övriga skattereformen. Men det vägrar olika debattörer att inse.
Ena dagen vill man diskutera bensinmomsen, andra dagen krognotorna,
tredje dagen matmomsen i övrigt och den fjärde dagen gäller det kollektiv-
trafiken. Vi måste se detta i sin helhet.

Skattereformen har som ett viktigt syfte att öka effektiviteten och avkast-
ningen i svenskt näringsliv. Då går det bättre för företagen, och det blir mer
pengar över att disponera för privatpersoner. Hur dessa pengar disponeras
kan vi inte och skall vi inte detaljreglera.

Enligt min bedömning försämras inte SJ:s konkurrenskraft gentemot
andra trafikslag på grund av att momsen införs, snarare tvärtom. Bensin-
kostnaderna har stigit mycket mera än vad som motsvarar den prisstegring
på SJ:s biljetter som är motiverad av momsen. Gentemot privatbilismen bör
SJ efter alla de förändringar som har skett och kommer att ske av priser på
grund av momsen behålla sin konkurrenskraft fullt ut.

Anf. 24 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! I viss utsträckning är det olika människor som åker tåg, bil
eller flyg. Jag försökte framhålla i mitt tidigare inlägg att de som åker tåg är
ekonomiskt mer känsliga. De är till 80 % privatresenärer. Många utnyttjar
järnvägen just för att det är det billigaste transportmedlet när det gäller
längre resor - om det finns någon järnvägsförbindelse. Om priserna på järn-
vägen går upp slår det alltså hårdare.

Samma effekt finns i regionalpolitiken. Höjda bensinpriser slår hårdare
på Norrlands inland än resten av landet just därför att man där är mer bero-

ende av bilen. Den typen av snedvridning måste justeras. Jag menar att det
blir en snedvridning just när det gäller järnvägstrafiken.

Jag har i och för sig inte kritiserat bensin- och krogmomsen. Men jag
tycker att detta med järnvägen är en speciell situation med tanke på de mål-
sättningar som har funnits tidigare.

Anf. 25 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Nej, Roy Ottosson har inte kritiserat bensinmomsen här.
Men jag är inte alldeles säker på att inte Roy Ottosson i andra sammanhang
har kritiserat bensinmomsen. Det är det debattklimatet som jag tycker är
litet bekymmersamt. Bristen på helhetssyn är frapperande i hela diskussio-
nen om skattereformen.

Jag vill återigen upprepa att de prisstegringar på grund av momsen som
drabbar SJ:s kunder för persontransporter är mycket lägre än de prisök-
ningar som drabbar privatbilister när det gäller att inhandla bensin. SJ kom-
mer också att upprätthålla konkurrenskraften gentemot flyget efter det att
momsen har införts i sin helhet.

Anf. 26 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Först och främst har vi vår inställning till bensinmomsen. Vi
har från miljöpartiets sida föreslagit punktskatter på bensin som skulle leda
till lika stora skatteintäkter som bensinmomsen skulle göra och litet mer där-
till. I det fallet har vi inte ute i landet kritiserat skattenivån på bensinen. Om
någon har gjort det har denne person inte följt partilinjen.

Räknar man ut vad effekten av momsen blir på bensin och jämför en 100
mils resa med järnväg med en 100 mils resa med personbil, visar det sig att
det blir ungefär ett dubbelt så stort genomslag för den egna plånboken med
järnvägen jämfört med bilen, dvs. 2:50 kr. per liter bensin motsvarar mom-
sen på järnvägsbiljetten.

På grund av krisen i Kuwait har det tillkommit andra kostnadsökningar på
bensinen. Det gör att man kanske, i bästa fall, kommer upp i samma nivå.
Då blir det åtminstone konkurrensneutralitet. Men det slår snett regionalpo-
litiskt.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1990/91:64 om Öresundsbron

Anf. 27 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Per Stenmarck har frågat mig vilken tidsplan regeringen ar-
betar efter i de förhandlingar som genomförs med den danska regeringen i
syfte att bygga en bro mellan Köpenhamn och Malmö.

Min danske kollega och jag har under de överläggningar vi hittills genom-
fört om Öresundsförbindelserna haft ambitionen att snarast nå ett utkast till
regeringsöverenskommelse.

Därvid har vi uttalat förhoppningen om att ett sådant utkast kan föreligga
kring årskiftet.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

2 Riksdagens protokoll 1990191:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Anf. 28 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Jag betecknar det som utom-
ordentligt positivt.

För alla oss som utgår från att en fast förbindelse i form av en bro mellan
Malmö och Köpenhamn skall få positiva effekter är den senaste tidens hän-
delseutveckling utomordentligt positiv. Efter många år av debatt har nu
också socialdemokraterna gjort ett klart och entydigt ställningstagande för
en sådan förbindelse. Därmed finns det rimligen nu en klar majoritet i den
svenska riksdagen för en sådan lösning. Nu har också det sista partipolitiska
hindret på den danska sidan undanröjts. Det innebär att det för första
gången på många år finns en samstämmighet för frågans lösning på båda si-
dor om Öresund.

I enlighet med regeringsförklaringens ord fråden 2 oktober i år är nu för-
handlingar i gång mellan den svenska och den danska regeringen. Låt mig
med detta såsom bakgrund fråga. Gör kommunikationsministern bedöm-
ningen att det bör vara möjligt att lägga en proposition på riksdagens bord
under det innevarande riksmötet?

Anf. 29 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill inte göra några konkreta utfästelser. Sådana skall vi
akta oss för. Här är det fråga om en förhandling med ett annat lands rege-
ring. Vi har en gemensam ambition, och jag är optimistisk när det gäller att
nå en lösning. Den lösningen skall nås gemensamt, och jag vill inte ensidigt
göra några ytterligare utfästelser beträffande tidpunkten.

Anf. 30 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Jag förstår att det ändå är en målsättning för kommunika-
tionsministern att en lösning kan nås. Jag efterlyste en tidsplan för frågans
fortsatta handläggning, och jag tycker att jag har fått ett utomordentligt posi-
tivt svar. Jag skall med stort intresse följa regeringens fortsatta handläggning
av ärendet.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1990/91:65 om Sturups flygplats

Anf. 31 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Per Stenmarck har frågat mig vilka åtgärder jag anser bör
vidtas för att trygga en nödvändig utbyggnad av Sturups flygplats.

I det övergripande målet för luftfartsverket ligger att inom ramen för de
av riksdag och regering fastställda ekonomiska målen vidta åtgärder för att
stärka sektorns långsiktiga konkurrenskraft. Att prioritera mellan olika in-
vesteringar i flygplatssystemet är därvid en naturlig del av luftfartsverkets
uppgifter.

Beträffande prioriteringen av investeringar vid Arlanda känner frågestäl-
laren säkert till att riksdagen vid åtskilliga tillfällen ställt sig bakom denna
prioritering. I takt med att den europeiska luftfartspolitiken utvecklas mot

mer avreglerade former är det givetvis viktigt att skapa möjligheter för ny
trafik att etableras till och från även andra svenska flygplatser, bl.a. Sturup.
Utbyggnader vid Sturup ingår som en viktig del i den investeringsplan som
luftfartsverket föreslagit för perioden 1991 — 1993. Treårsplanen kommer på
vanligt sätt att behandlas i budgetpropositionen, varför jag inte nu kan före-
gripa detta arbete.

Mot denna bakgrund avser jag inte att vidta några särskilda åtgärder med
anledning av frågan.

Anf. 32 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Till stor del hänger denna fråga samman med den förra frågan. En bro
mellan Malmö och Köpenhamn kommer att innebära en kraftig stimulans
för näringslivet i regionen och kommer att öka behovet av effektiva flygför-
bindelser till och från Sturup.

Detta är i hög grad en utveckling som redan har börjat. Under 1980-talet
har luftfarten utvecklats utomordentligt snabbt. För Sturups flygplats har
detta inneburit fler reguljära utrikesflygningar och samtidigt en mycket kraf-
tig ökning av antalet koncessionsansökningar. En fortsatt avreglering av luft-
farten, som kommer att ske under 1990-talet, kommer att i snabb takt fort-
sätta att öka antalet avgångar.

För Sturups del räknar man med en årlig tioprocentig ökning eller med en
fördubbling under hela 1990-talet. För att möta den utvecklingen har man
planerat en utbyggnad i tre etapper, som var avsedd att sättas i gång i januari
eller i varje fall i början av 1991.

Nu konstaterar luftfartsverket att utbyggnaden av Arlanda har blivit 200
milj.kr. dyrare än beräknat, och man hotar nu med att införa ett investe-
ringsstopp. Det vore, som jag ser det, utomordentligt allvarligt för en hel
regions fortsatta utveckling. Det gäller för Sturup, och det gäller givetvis
också för många andra flygplatser.

Detta är inte en acceptabel utveckling. Låt mig därför ställa följande
fråga: Kan kommunikationsministern ge något besked om när denna utbygg-
nad skulle kunna komma i gång? I kommunikationsministerns svar ligger
faktiskt en hänvisning till budgetpropositionen. Den hinner vi ju inte ta ställ-
ning till före den tidpunkt då utbyggnaden var avsedd att påbörjas.

Anf. 33 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Jag hänvisar till att vi i budgetpropositionen naturligtvis be-
handlar, kommenterar och tar ställning till relevanta delar i den treårsplan
som luftfartsverket har lagt fram.

Jag kan konstatera att det i luftfartsverkets förslag till treårsplan ingår en
investering vid Sturup i olika steg under perioden fram till 1993 på samman-
lagt 140 milj. kr.

Sedan är det väl bekant att den snabba kostnadsutvecklingen har ställt
luftfartsverket inför stora ekonomiska problem när det gäller att upprätt-
hålla soliditeten och samtidigt göra investeringar. De kostnadsstegringarna
kan man beklaga men i dagsläget inte göra särskilt mycket åt; de liggar
bakom oss - det gäller ju att åtgärda det som ligger framför oss.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

De prioriteringar av Arlanda som luftfartsverket har gjort när det gäller
inrikesterminalen och även när det gäller att markera behovet av utbyggnad
av en tredje start- och landningsbana har riksdagen ställt sig bakom. Vi bär
i det avseendet ett gemensamt ansvar. Men i treårsplanen finns som sagt en
väsentlig investering på Sturup. Det återstår att göra det möjligt för luftfarts-
verket att förverkliga de ambitionerna genom en sund ekonomisk planering.

Anf. 34 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Den planerade utbyggnaden var, som jag tidigare sade, av-
sedd att börja om två tre månader. Det är alltså något sent att ta ställning vid
behandlingen av budgetpropositionen.

Kommunikationsministern kom i sitt kompletterande svar också in på de
allmänna ekonomiska problemen med att göra den här typen av investe-
ringar. Låt mig då bara ställa frågan: Hur ser kommunikationsministern i ett
mer långsiktigt perspektiv på möjligheterna att göra om de statliga flygplat-
sernas affärsdrivande verksamhet till bolag? Därmed skulle vi faktiskt skapa
en möjlighet både för andra ägare att komma in i bilden och att finna externa
finansieringsmöjligheter.

Anf. 35 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON:

Herr talman! Vi har under sommaren fått en utredning om huvudmanna-
skap för flygplatser på kommunikationsdepartementets bord. Den är före-
mål för remissbehandling, och därefter avser jag att med största skyndsam-
het och noggrannhet bereda ärendet.

Anf. 36 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för det kompletterande svaret. Jag skall
med glädje ta del av resultatet av det arbetet så småningom.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1990/91:33 om de statliga företagen

Anf. 37 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Anne Wibble har frågat mig om jag har för avsikt att sätta i
gång någon sorts klassificering av svenska kapitalägare i ”trogna” resp, ”klip-
pare” och på vilka grunder detta i så fall skall ske.

Svaret på Anne Wibbles fråga är nej. Däremot bör även fortsättningsvis-
på samma sätt som hittills - noga övervägas hur eventuella ägarförändringar
i de statliga företagen skall se ut. Ofta är en ägarförändring kopplad till och
ibland också en förutsättning för en angelägen industriell strukturföränd-
ring. Det är då viktigt att företaget får ägare som har ett långsiktigt och se-
riöst intresse av att vidareutveckla företaget i fråga. Här har den statliga äga-
ren ett ansvar vid val av meddelägare.

När ett av staten delägt företag är börsnoterat, är det självfallet inte sta-
tens sak att styra vem som säljer resp, köper de aktier som finns på markna-
den.

Anf. 38 ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka industriministern för svaret.

Bakgrunden till min fråga var en intervju i Veckans Affärer, där Molin
säger att han kan släppa in utländskt kapital i de statliga företagen, men - det
framgår också mycket tydligt - det skall vara s.k. nationellt troget kapital,
Sverigetroget. Han ger två exempel: Volvo och SPP.

Det framgår av intervjun också att det finns kapitalägare som Rune Molin
på på det viset litar på. Jag kan citera en mening: ”Det finns nya kapital-
ägare, som inte bryr sig om var de placerar sitt kapital. Det innebär att dessa
kan flytta från Sverige.” Uppenbarligen anser Rune Molin att det statliga
kapitalet är Sverigetroget. Jag förmodar att det är därför som han vill utöka
det statliga ägandet.

Nu har Rune Molin svarat att han inte tänker ge sig in på något slags klassi-
ficering av tänkbara kapitalägare i Sverigetrogna och klippare. Jag välkom-
nar det svaret. Jag såg framför mig hur ett gäng på industridepartementet
satt och gick igenom ledamöterna i olika bolagsstyrelser och fann att där satt
N.N. Han var inte riktigt gångbar i sammanhanget, så därför kunde inte det
företaget vara en tänkbar samarbetspartner till staten, osv.

Får jag då fråga Rune Molin: Vad betyder talet om nationellt troget kapi-
tal? Vad är det som avgör vad som är nationellt troget kapital - är det indu-
striministerns eget tyckande efter förhandling i varje enskilt fall, eller finns
det någon tanke bakom detta?

Om jag skall göra en välvillig tolkning av svaret skulle det snarast vara att
begreppet nationellt troget kapital numera med fördel kan utmönstras ur
den politiska debatten. Jag tror att det skulle vara mycket klargörande och
ett positivt bidrag till den industriella utvecklingen i Sverige.

Anf. 39 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! För mig är nationellt troget kapital det kapital som stannar
i Sverige - som investeras i Sverige och där avkastningen hamnar i Sverige.

Anf. 40 ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Får jag då fråga om industriministern ser det som negativt att
svenska företag som har investeringar i Sverige samtidigt har investeringar
utomlands? Är det så att säga en negativ företeelse? Det är uppenbarligen
några som har åtminstone delar av sina investeringar i andra länder och
också har avkastningen där. För egen del tycker jag att det är en mycket na-
turlig utveckling, som jag välkomnar.

Problemet är att så få utländska företag finner det mödan värt och lönsamt
att investera i Sverige. Om industriministern vore angelägen om att utveckla
näringspolitik och industriklimat i Sverige, skulle han anstränga sig mer för
att förbättra investeringsklimatet i Sverige rent allmänt.

Anf. 41 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Jag är utomordentligt angelägen om att utländska investe-
rare skall investera i Sverige - det ger ju sysselsättning och utveckling här.
Samtidigt finns i artikeln i fråga exempel på svenska företag som har stora
investeringar utomlands, t.ex. Volvo och SPP, som jag också tycker är utom-

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

ordentligt trogna. Volvo investerar 10 av 13 miljarder i Sverige under det här
året.

Svar på frågor

Anf. 42 ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Då kan jag egentligen bara dra den slutsatsen att begreppet
nationellt troget kapital är någonting som förekommer i industriministerns
huvud. Det anger vad industriministern själv anser om olika bolag eller olika
personer i dessa bolags styrelser. Det tycker jag är mycket godtyckligt och
skadligt.

Låt mig ställa en kompletterande fråga om de anställda i företagen och
allmänheten som potentiella ägare till statliga företag. Är inte det några som
verkligen har ett, som det heter i svaret, långsiktigt och seriöst intresse av att
vidareutveckla företaget? Jag tycker att industriministern verkligen skulle
anstränga sig för att sälja de statliga ägardelarna till just de anställda och till
allmänheten snarare än till bolag, av vilka enligt Rune Molin själv vissa är
bra och vissa är mindre bra.

Anf. 43 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Jag har inget emot att anställda köper aktier, tvärtom. När
Procordia introducerades på börsen gick en stor del av aktierna till de an-
ställda. 11 % av aktierna i Procordia ägs nu av de anställda - 14 000 ägare.
Det tycker jag är bra.

När det gäller frågan om nationellt troget kapital finns det ett antal exem-
pel på att man har tagit med sig kapital och flyttat utomlands. Då tycker jag
inte att det är nationellt troget.

Anf. 44 ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det var faktiskt en mycket liten andel av aktierna i Procordia
som gick till allmänheten och de anställda, och det förekom ganska mycket
kritik på denna punkt.

Vad industriministern säger tycker jag bekräftar min farhåga som var skä-
let till att jag ställde frågan, nämligen att industriministern fortfarande anser
att det finns kapitalägare som inte har något intresse av långsiktig industriell
verksamhet i Sverige. De vill han inte ha som ägare till olika företag.

Jag måste därför upprepa min ursprungliga fråga: Hur skall Rune Molin
avgöra vilka som uppfyller hans egna krav och vilka som inte gör det?

Anf. 45 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Som svar på Anne Wibbles fråga har jag försökt att definiera
vad jag anser vara nationellt troget kapital och vad som inte är troget kapital.
Det finns de som tar sitt kapital och flyttar utomlands. De tar ett kapital som
har upparbetats i Sverige och flyttar ifrån Sverige, vilket innebär att vi inte
får den sysselsättning och utveckling som vi vill ha. Denna utveckling tycker
jag inte är positiv och bra.

Jag kan inte hindra dem, och jag tänker inte göra det heller, men däremot
tycker jag att det är en fördel att ha företag, enskilda grupper, försäkringsbo-
lag och andra som är Sverige trogna och ser till att det kapital som är uppar-
betat här också investeras och leder till utveckling av svensk industri.

Anf. 46 ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Den mest välvilliga tolkning jag kan göra av svaret - jag gör
det med viss självövervinnelse - är att Rune Molin egentligen borde syssla
med att förbättra industriklimatet i Sverige, så att de som han tror och befa-
rar skall flytta med sitt kapital utomlands inte får intresse av att göra det.
Det gör man nämligen enbart därför att avkastningen på industrikapitalet
och företagsamheten är bättre utomlands än i Sverige.

Det är en stor risk och en stor brist i dagens Sverige att det faktiskt förhål-
ler sig så att många är intresserade av att flytta ut och få är intresserade av
att flytta hit. För att upprätthålla den balansen borde Rune Molin ägna sig
åt att förbättra det allmänna industriklimatet så att fler vill flytta hit. I annat
fall gör han sig till tolk för ett slags negativism i det internationella integra-
tionsarbetet som just bygger på ett utbyte av investeringar länder emellan.

Anf. 47 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Vi har haft en situation där det har förekommit stora investe-
ringar i Sverige både av svenska företag och också av utländska investerare.
Det tyder på att det har varit ett ganska bra klimat i Sverige. Vi har haft
rekordökningar när det gäller investeringar under hela 80-talet. Vi skall na-
turligtvis ha en industripolitik som gör det utomordentligt lönsamt. För en
del räcker inte detta, utan de flyttar i alla fall sitt kapital utomlands av skatte-
mässiga skäl och andra skäl som vi känner till.

Det är ingen uppfattning som är specifik för mig. Det är ganska vanligt att
industriledare, industrialister, är ganska kritiska mot den här företeelsen.

Anf. 48 ANNE WIBBLE (fp):

Herr talman! Det finns nog många som hellre skulle vilja driva företag-
samhet i Sverige än utomlands, men som förhindras att göra detta, eftersom
industriklimatet och det företagsmässiga klimatet i Sverige inte är tillräckligt
bra.

Industriministern säger att en del tar sitt kapital och flyttar. Dem tycker
industriministern illa om. Den naturliga slutsatsen är att dessa ”en del” inte
skall få göra det. Min fråga var ursprungligen: Hur bestämmer Rune Molin
vilka som tillhör den här gruppen "en del”som tar sitt kapital och flyttar?

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1990/91:34 om Saabs industrilokalisering till
Karlskrona

Anf. 49 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Sven-Olof Petersson har frågat arbetsmarknadsminister
Mona Sahlin vad hon avser att göra för att en planerad Saab-etablering i
Karlskrona skall komma till stånd. Arbetet inom regeringen är så fördelat
att det är jag som skall svara på frågan.

Staten träffade under hösten 1990 ett avtal med Saab-Scania AB avseende
finansiering av flygprojektet SAAB 2000 till vilket riksdagen anvisade medel

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

(prop. 1989/90:51, NU18, rskr. 104). I avtalet har Saab-Scania gjort vissa
åtaganden, bl.a. att etablera en ny produktionsenhet för montering av ben-
sinmotorer för personbilar eller annan industriell verksamhet i Karlskrona
som inom några år skall sysselsätta minst 500 personer, varav minst 70 före
utgången av år 1991. Riksdagen har även anvisat medel till det lokaliserings-
stöd som Saab-Scania enligt avtalet skall erhålla i samband med investe-
ringar i Karlskrona (prop. 1989/90, AU20, rskr. 144).

Jag utgår från att avtalet kommer att fullföljas.

Anf. 50 SVEN-OLOF PETERSSON (c):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret på denna fråga. Jag
hade dock hoppats att det skulle innehålla litet mera konkret om vad rege-
ringen tänker vidta för åtgärder och ha för kontroll av att Saab lever upp till
det avtal som man har träffat. Vi har haft förhoppningar, och har det givetvis
fortfarande, om att det skall bidra till att lösa många av de arbetsmarknads-
problem som finns i Blekinge län.

När det gäller den här fabriken hade man tänkt ha en byggstart för fabriks-
lokalen redan före semestern innevarande år. Ännu har inte Saab givit något
konkret besked om när man ämnar komma i gång och på vilket sätt.

Vad gör regeringen för kontroll och uppföljning av att Saab lever upp till
det som är inskrivet i avtalet mellan Saab och staten och som också fanns
med i det beslut som riksdagen fattade i våras när det gäller särskilda regio-
nalpolitiska insatser i Blekinge län?

Anf. 51 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Jag utgår ifrån att om Saab har för avsikt att frångå avtalet
så är det Saabs sak att ta kontakt med industridepartementet. Någon sådan
kontakt har inte skett.

Anf. 52 SVEN-OLOF PETERSSON (c):

Herr talman! Det här skulle utgöra en del av en regionalpolitisk satsning
i Blekinge, en satsning som vi vet är nödvändig och kommer att fylla ett stort
behov. När det nu drar ut på tiden utan att man får några konkreta besked
ifrån det företag som i detta fall är inblandat, tycker jag ändock att det borde
vara av intresse för regeringen att kontrollera att de pengar som man har
givit i samband med det här beslutet kommer till nytta och får den avsedda
effekten.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1990/91:36 om arbetsmarknaden i Östersunds-
området

Anf. 53 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Viola Claesson har frågat mig vilken regionalpolitisk bered-
skap regeringen har för den uppkomna situationen i Östersundsområdet.

Bakgrunden till frågan är att Ageve Maintenance AB har meddelat sin

avsikt att lägga ner underhållsverkstaden i Östersund. Detta berör 180 an-
ställda.

Jag är i dag inte beredd att uttala mig i det aktuella fallet. Jag kan konsta-
tera att MBL-förhandlingarna just har påbörjats och att något beslut ännu
inte fattats.

Jag vill emellertid erinra om att riksdagen i våras, på förslag av regeringen,
beslutade om omfattande regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

I juni beslöt vidare regeringen att tilldela länsstyrelsen 130 milj.kr. via
länsanslaget, en ökning med 12 milj.kr.

Från regeringens sida följer vi noga utvecklingen på arbetsmarknaden och
har en hög beredskap att vidta ågärder på orter som drabbas av omfattande
strukturomvandlingsproblem. Samtidigt vill jag framhålla att ägarna har ett
ansvar för att medverka till en lösning av de problem som kan uppstå.

Anf. 54 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Tyvärr innehåller det egentli-
gen ingenting om regeringens inställning till den aviserade nedläggningen i
Östersund.

Jag måste säga att det är en skandal om Asea Brown Boveri Ageve får
möjlighet att verkställa den aviserade nedläggningen, som skall ske mycket
snabbt. Samhället behöver den f.d. verkstaden, och samhället behöver järn-
vägen. Man behöver satsa ännu mer än hittills. Vi kommer också att behöva
järnvägsmateriel. rullande materiel, och vi behöver människor som kan re-
parera. Jobben är viktiga och meningsfulla. Frågan är vad regeringen tänker
göra för att dessa jobb skall finnas kvar och för att stoppa Asea Brown Bo-
veri Ageves planer.

Eftersom Rune Molin var andre ordförande i LO när regeringen fattade
beslutet i december 1988, det beslut som hjälpte SJ att sälja ut verkstaden i
Östersund till Asea Brown Boveri, som då blev majoritetsägare, hoppas jag
att Rune Molin håller med mig om att regeringen har ett ganska stort ansvar
när det gäller konsekvenserna för de 180 människor som ställts utan arbete
och att det är förskräckligt och att regeringen också har ett ansvar för att
ingripa i detta fall. I juli 1989 tog Asea Brown Boveri Ageve över. Facket
hade misstänkt att den här privatiseringen skulle leda till nedläggning. Här i
riksdagen var det bara vänsterpartiet, dåvarande vpk, som agerade för att
stoppa privatiseringen. Vi i vänsterpartiet stödde de anställda i den kampen.
De anställda hade också misstänkt att företaget skulle läggas ned efter det
att Ageve hade tagit över.

Vid den högtidliga invigningen sades det att det fanns stora utvecklings-
möjligheter, och facket fick löften om jobb. Det sades att det inte skulle stäl-
las några ekonomiska krav under fem år, m m. Likafullt har detta besked
kommit.

Anf. 55 Industriminister RUNE MOLIN:

Herr talman! Jag är ganska övertygad om att de fackliga organisationerna
i Ageve i Östersund kommer att göra allt vad de kan för att få behålla sina
arbetsplatser. Från industridepartementets sida skall vi naturligtvis också på-
peka för Ageve vilket socialt ansvar som vi förväntar oss av den typen av

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

storföretag när sådana inskränkningar och nedläggningar blir aktuella. Vi
kommer naturligtvis att på olika sätt medverka till att man kommer till rätta
med den situation som kan uppstå beroende på vilket beslut som företaget
kommer att fatta. Vi i regeringen har inte några medel för att stoppa privata
företagsbeslut. Däremot kan vi naturligtvis medverka genom att påverka ut-
vecklingen, och det skall vi naturligtvis göra. Vi skall se till att de problem
som kan uppkomma i detta sammanhang mildras, så att vi kan klara av att
skapa nya jobb för de anställda.

Anf. 56 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Vad jag vill komma fram till, Rune Molin, är att det är horri-
belt om en verkstad som denna läggas ned, eftersom den uppenbarligen har
behövts och kommer att behövas. Just denna verkstad som privatiserades är
den som faktiskt har gått ekonomiskt bäst. Den har gått bäst jämfört med de
andra verkstäder som Asea Brown Boveri Ageve fick ta över. Det är också
den verkstad som är modernast och nyast och som därför också hade förut-
sättningar att visa detta resultat. Den verkställande direktören herr Karl-
strand och företaget, som trots allt utlovade så mycket till arbetarna när
övertagandet var ett faktum, har inte alls hållit vad de utlovat. Jag undrar
vad regeringen och Rune Molin mer konkret tänker göra för att i första hand
stoppa ambitionen att lägga ned verkstaden i Östersund.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1990/91:39 om den nya länsstyrelseinstruktionen

Anf. 57 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Sigge Godin har frågat mig om regeringen avser att tona ner
riksdagens beslut att den nya länsstyrelsen skall förses med en expertfunk-
tion inom sakområdet regionalpolitiskt utvecklingsarbete.

Sigge Godins fråga är föranledd av en formulering i det förslag till ny läns-
styrelseinstruktion som utarbetats av den centrala organisationskommittén
för en ny regional statlig förvaltning. I förslaget benämns det aktuella sak-
området ”regionalpolitiskt utredningsarbete och näringslivsutveckling”. Re-
geringen har ännu inte tagit ställning till förslaget till ny länsstyrelseinstruk-
tion.

Mitt svar på Sigge Godins fråga är nej. Någon förändring av riksdagens
ställningstagande är självfallet inte aktuell. Så kan enligt min mening inte
heller kommitténs förslag till formulering tolkas. Ett viktigt syfte med läns-
förvaltningsreformen är nämligen att stärka länsstyrelsernas roll när det gäl-
ler regionalpolitiskt utvecklingsarbete. I samband med behandlingen av den
regionalpolitiska propositionen slogs också fast att länsstyrelserna på regio-
nal nivå bör ha huvudansvaret för samordningen av statens regionala utveck-
lingsinsatser. Detta bör komma till uttryck i den nya länsstyrelseinstruktio-
nen.

Anf. 58 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern för svaret. Det var ett posi-
tivt svar. Den nya länsstyrelsen får en mycket central roll i länens utveckling,
framför allt nu när det blir en samordnad länsförvaltning. Samtidigt vet vi
att länen genom det regionalpolitiska beslutet fått ökade befogenheter. De
tar över mycket av beslutanderätten från t.ex. SIND. Det innebär att det
ställs större krav på expertkunskaper och framför allt att det skall finnas en
framförhållning från länen i det regionala arbetet. Jag anser att de inte längre
har samma möjligheter som tidigare att luta sig mot SIND.

Jag tycker att det är glädjande att regeringen ännu inte har fattat något
beslut när det gäller länsstyrelseinstruktionen som går emot riksdagens upp-
fattning. Det är ju entydigt klarlagt vad riksdagen anser i denna fråga. Jag
förutsätter också att organisationskommitténs förslag ändras så att denna ex-
pertfunktion tillkommer när det gäller själva utvecklingsarbetet. Men jag vill
ändå ställa en fråga till civilministern. I svaret sägs det att kommitténs förslag
inte kan tolkas som att någon förändring av riksdagens ställningstagande är
aktuell. Hur skall man då tolka det som civilministern talar om och som orga-
nisationskommittén i klartext har skrivit i sitt förslag?

Anf. 59 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Man bör tolka detta på det sätt som det står i svaret, dvs. att
den expertfunktion som finns innebär regionalpolitiskt utredningsarbete och
näringslivsutveckling. Det kan tolkas som att man har en mycket expansiv
formulering, en annan formulering än den som stod i den gamla instruktio-
nen. Jag tycker, Sigge Godin, att vi lämnar den diskussionen därhän i varje
fall tills vi har antagit en ny instruktion och så att säga har en utgångspunkt
för diskussionen.

Anf. 60 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Man måste väl ändå tolka detta som att utvecklingsarbete
inte är detsamma som utredningsarbete? Utredningsarbete kan ju vara i
stort sett vad som helst. Men jag menar att utvecklingsarbete skall ligga
längre fram. Utvecklingsarbete skall innebära att det sker en planering och
att experter verkligen arbetar inför framtiden. I dag är detta arbete faktiskt
mycket eftersatt i våra län. Länsstyrelserna har kanske varken personal eller
befogenheter att göra så värst mycket, eftersom det finns centrala organ som
skall sköta detta. Men de centrala organens uppgifter tonas ju ner nu, och
arbetet och uppgifterna läggs på länsstyrelserna. Kan vi då inte vara överens
om att det skall stå utvecklingsarbete och inte utredningsarbete?

Anf. 61 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Sigge Godin, expertfunktionen kan inte överordnas länssty-
relsen och vad som är dess uppgifter, utan inom länsstyrelsen finns det en
expertfunktion för regionalpolitiskt utredningsarbete och näringslivsutveck-
ling enligt det förslag till länsstyrelseinstruktion som föreligger från en utred-
ning. Jag tycker inte att det är någon dålig formulering. Jag vill inte förutspå
hur regeringen kommer att fatta beslut. Men jag tycker att Sigge Godin gör
en alldeles felaktig tolkning om han menar att detta skulle innebära att man

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

så att säga spelar ned den regionalpolitiska funktionen hos den expertfunk-
tion som planeringsdirektören normalt hanterar. Det är många expertfunk-
tioner i länsstyrelsen som sysslar med regionalpolitiskt utvecklingsarbete.
Det gör hela länsstyrelsen inkl, många av de expertfunktioner som finns där.

Anf. 62 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Jag har i min fråga angett exakt vilka ämnesområden det
handlar om. Detta kan vi därför vara överens om. Men låt mig tolka minis-
terns svar som att det skall vara ett utvecklingsarbete på mycket hög nivå.
Om vi nu kan vara överens om det har vi också klarat ut det för all den perso-
nal som finns ute i våra län och som nu med oro har sett denna formulering.
Dessa människor har ställt frågan: Vad betyder nu detta? Man behöver i och
för sig inte tvista om ord, men vad betyder detta egentligen? I riksdagsbeslu-
tet talas det nämligen om en sak och i förslaget till länsstyrelseinstruktion
talas det om något annat. Det skapar oro.

Anf. 63 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Jag menar att det inte alls är så att riksdagsbeslutet strider
mot den formulering som den här utredningen har kommit fram till. Det sit-
ter tre landshövdingar i den, varav två har stödområden, och de vet mycket
väl vad detta handlar om. I så fall är det en fråga om ordformuleringar och
vad som skall ligga på länsstyrelsen och att länsstyrelsens roll naturligtvis är
överordnad de olika expertfunktionerna. Om Sigge Godin ursäktar så tycker
jag att detta litet grand är en strid om påvens skägg.

Anf. 64 SIGGE GODIN (fp):

Herr talman! Som norrlänning och mycket intresserad av och - om jag får
skryta litet - aktiv när det gäller regionalpolitiska frågor tycker jag att det
här är mycket avgörande för de glesbygdslän som har problem i dag och som
kommer att få mycket stora problem inom något år. De måste få klara och
konkreta signaler.

Om civilministern nu säger att det är strid om ord är vi överens. Låt mig
då tolka civilministern som så att det handlar om ett mycket aktivt utveck-
lingsarbete i länen, och det tänker varken regeringen eller riksdagen ge av-
kall på. Jag tolkar civilministern på det sättet, och jag är ganska nöjd.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1990/91:60 om polisens trafikövervakning

Anf. 65 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Ingbritt Irhammar har frågat justitieministern om rege-
ringen ämnar vidta åtgärder för att polisens trafikövervakning inte blir efter-
satt till följd av de höjda bensinpriserna. Arbetet inom regeringen är sedan
länge fördelat så, att det är jag som skall svara på frågan.

Som Ingbritt Irhammar nämner måste polisen göra prioriteringar mellan
olika arbetsuppgifter. Detta är inte något unikt för polisen. I det förnyelsear-

bete av den offentliga sektorn som regeringen har påbörjat är just priorite-
ringar ett viktigt begrepp. Det är nödvändigt att våra myndigheter - såväl
polisen som andra - vänjer sig vid att prioritera inom givna ekonomiska ra-
mar. Det finns i dag inte ekonomiska förutsättningar att möta varje kost-
nadsökning för myndigheterna med nya resurstillskott.

Regeringen är dock självfallet medveten om att ökande drivmedelskost-
nader kan innebära problem för polisen - vad gäller såväl ordningspolis-
tjänsten som trafikövervakningen - och i det budgetarbete som fortlöpande
sker inom regeringskansliet ägnas uppmärksamhet åt frågan.

Anf. 66 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Jag tackar för svaret, även om det inte var ett lugnande be-
sked mot bakgrund av problemen med de höga bensinpriserna.

Tre gånger så många dödades i trafiken under 1989, ca 900 personer, som
blev dödade genom mord, dråp och grov misshandel det året. Antalet ska-
dade samma år var runt 60 000 personer. Dessa siffror, tycker jag, ger en bra
bakgrund till nödvändigheten av en effektiv och välfungerande trafiköver-
vakning.

Den planerade trafikövervakningen och andra polisuppgifter ute i länen
och polisdistrikten är nu i fara på grund av de höjda bensinpriserna, som dels
är en följd av regeringens skatteuppgörelse med folkpartiet, dels en följd av
Kuwaitkrisen.

Läget är bekymmersamt ute i landet. Det är sant - det har man sagt till
mig - att en viss omprioritering kan ske, men utrymmena är ändå så små att
det på intet sätt räcker med de resurser som finns i dag. Resurser måste till-
föras. Efter de beräkningar som har gjorts med utgångspunkt i hur det är i
dag ser man med fasa att ”bensinpengarna” ser ut att ta slut mot vårkanten
i februari-mars, beroende på polisdistriktens storlek och de stora avstånden
inom polisdistrikten. Därför räcker det inte att inför budgetarbetet ta upp
problemet, för det här gäller tiden efter nästa sommar. Jag skulle vilja ha ett
kompletterande svar på vad man kan göra inför nästa sommar.

Anf. 67 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Budgetarbetet pågår året runt, inte bara i samband med det
förslag som läggs fram för riksdagen i januari. Vi får hoppas att situationen
med mycket höga bensinpriser som följd av Kuwaitkrisen inte består. Men
det kan vi inte överblicka eller göra någonting åt här i kammaren.

Ingbritt Irhammar talar om behovet av en effektiv och välfungerande tra-
fikövervakning. Därom råder inga delade meningar. Jag tycker att man skall
se det så här: I situationen med höjda bensinpriser, som ju aktivt berör oss
alla både som privatpersoner och som nation, bör polisen givetvis runt om i
landet pröva vilka besparingar som kan göras inom polisdistrikten när nu
bensinen kostar mer, se vad man dra in på och vad som under alla förhållan-
den måste göras - övervakning, utryckningar m.m. Sedan får vi centralt be-
döma - om bensinpriserna skulle fortsätta att ligga högt - om det krävs sär-
skilda beslut för att underlätta situationen för poliser. Jag är väl medveten
om situationen, särskilt i de stora glesbygdsdistrikten.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Anf. 68 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Jag har talat med representanter för rikspolisstyrelsen som
säger att man redan i våras såg att det skulle bli problem med höga bensinpri-
ser. Så egentligen har det framförts signaler mycket tidigt om att pengarna
inte kommer att räcka. Man säger nu inför nästa budgetår att det faktiskt
saknas uppemot 13 milj. kr. Man har förklarat för mig vad man skulle kunna
omprioritera och vad det troliga resultatet av omprioriteringarna skulle bli.
Här blir jag mycket rädd när jag hör att det troligtvis är en minskning av
polisövervakningar på landsbygden som blir resultatet, därför att pengarna
inte räcker. Man får i stället satsa på fotpatrulleringar i tätorterna. Resultatet
kommer alltså att bli en ytterligare centralisering av polisens resurser och en
försämrad service på landsbygden. Hur ser civilministern på detta? Kan det
ligga någonting i dessa farhågor?

Anf. 69 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Jag tycker att vi får låta den här frågan anstå tills vi har sett
vilka åtgärder som behöver vidtas. Jag menar att polisen naturligtvis har
möjligheter och ett ansvar att pröva vad som kan göras utan att eftersätta
den viktiga verksamheten. Det finns alltid saker som kan göras i ett sådant
här läge för att också spara in på bensin. Sedan kan det bli tal om ompriorite-
ringar inom polisen och i fråga om de möjligheter som vi centralt har. Men
det får vi återkomma till.

Anf. 70 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Ett alternativ i stället för att ge mer resurser är faktiskt att
ompröva skattereformens finansiering. I dag är av en bensinkrona 70 öre
skatt. Om man tar bort momsen på bensinen och går över till punktbeskatt-
ning, skulle man få en rättvisare fördelning över huvud taget, och man skulle
få en bättre helhetssyn på bensin och miljö. Ar detta en fråga som har disku-
terats inom regeringen, eller är det att avslöja för mycket att svara på den?

Anf. 71 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON:

Herr talman! Nu för diskussionen ändå litet väl långt. Vi tycker att man
skall ha en ansvarsfull finansiering av skatteomläggningen. Det har vi stått
för i riksdagen, och sedan får andra partier tala för sig.

Anf. 72 INGBRITT IRHAMMAR (c):

Herr talman! Det verkar som att det vi är överens om är att man skall
ha en ansvarsfull finansiering, för det ställer vi oss i centern också bakom.
Däremot vill vi ha en helhetssyn, och det tycks vi inte få gehör för.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1990/91:5 om den treåriga försöksutbildningen vid
vårdgymnasium

Anf. 73 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Gullan Lindblad har frågat mig hur regeringen avser att lösa
frågan om tillträde från den treåriga försöksutbildningen vid vårdgymnasium
och när eleverna kan få besked i denna för dem så viktiga utbildningsfråga
och varför inte denna fråga var löst redan innan försöksutbildningen star-
tade. Enligt frågeställaren finns det en oro bland eleverna att de skulle
komma i underläge gentemot sökande från den tvååriga vårdutbildningen
och från gymnasieskolans teoretiska linjer.

På de yrkesinriktade treåriga försökslinjerna ges inga betyg i karaktärsäm-
nena, utan eleverna får i stället kompetensbevis som visar vilka s.k. moduler
de genomgått med godkänt resultat. Den särskilda behörigheten för tillträde
till de allmänna utbildningslinjerna fastställs av universitets- och högsko-
leämbetet. Efter vad jag erfarit har UHÄ beaktat de nya treåriga vårdlin-
jerna i gymnasieskolan när man fastställt behörighetskraven för hälso- och
sjukvårdslinjen. Generellt gäller enligt bestämmelserna i högskoleförord-
ningen att en motsvarande bedömning av de formella behörighetsvillkoren
alltid skall göras. Självfallet är det så att sökande från de treåriga försökslin-
jerna skall anses ha förkunskaper som motsvarar utbildning från närmaste
reguljära linje i gymnasieskolan.

När det gäller meritvärderingen och urvalet av sökande från försökslin-
jerna beslutade regeringen förra hösten att sökande från dessa linjer skall
placeras i en särskild grupp inom ramen för det betygsurval som ingår i det
nya systemet för tillträde till högskolan och som skall börja tillämpas fr.o.m.
antagningen till höstterminen 1991. Det är den tidpunkt när de första stude-
rande från försökslinjerna har möjlighet att söka till högskolan.

Kompetensbevisen på försökslinjerna kan inte jämföras med betyg i en
femgradig skala. Vid meritvärderingen tar man därför endast hänsyn till be-
tygen i de allmäna ämnena. Av den anledningen jämförs eleverna från för-
sökslinjerna endast med varandra i en egen grupp till resp, högskolelinje.
Fördelningen av utbildningsplatser mellan de olika undergrupperna i betygs-
urvalet sker i förhållande till antalet sökande i varje grupp. Ju fler sökande
det finns i en undergrupp, desto fler platser får den gruppen.

När regeringen fattade beslut om den särskilda urvalsgruppen för stude-
rande från försökslinjerna beaktades problemet med platsfördelningen. Det
beslut som fattades bedömdes vara mest rättvist. Det ankommer nu främst
på UHÄ att vara uppmärksam på hur de nya urvalsreglerna kommer att fun-
gera för de vårdstuderande från försökslinjerna. Om gruppen blir så liten att
ingen av de sökande skulle antas till en viss utbildning, har antagningsmyn-
digheten möjlighet att beakta dessa sökandes meriter särskilt och bedöma
om enstaka sökande kan antas av särskilda skäl. Efter hand som antalet ele-
ver på de treåriga försökslinjerna ökar och allt fler söker till högskolan kom-
mer problemet att minska. För samtliga sökande gäller också möjligheten
att kunna meritera sig genom att delta i högskoleprovet.

UHÄ uppmärksammar de här berörda frågorna i den speciella fortbild-
ning av syo-funktionärer m.fl. som nu genomförs inför det nya tillträdessy-

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

sternet 1991. UHÄs informationsmaterial innehåller också uppgifter om vad
som gäller vid antagningen av studerande från försökslinjerna. Jag bedömer
därför att flertalet berörda studerande nu bör ha kännedom om vad som gäl-
ler i tillträdessammanhang. Självfallet måste det dock alltid vara en strävan
att de studerande så tidigt som möjligt skall ha kännedom om vilka förutsätt-
ningar som gäller för fortsatta studier efter genomgången gymnasieutbild-
ning.

Sammanfattningsvis vill jag alltså hävda att det inte finns skäl till oro från
de studerandes sida på de här berörda försökslinjerna med treårig yrkesut-
bildning.

Anf, 74 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för ett långt och
utförligt svar. Jag är ändå inte riktigt nöjd, för en del meningar i svaret var
krångliga, och det var inte så tydligt att jag förstod allt.

Rektorer, studierektorer och elever inom den treåriga försöksutbild-
ningen har ställt denna fråga till mig, och det visar att informationen inte har
trängt ut, Jag har lovat att jag skall berätta för dem vad utbildningsministern
har svarat.

Det var orätt mot dessa elever att de inte från början visste riktigt vad som
skulle gälla. Nu har jag fått höra att regeringen förra hösten fattade ett sär-
skilt beslut, så det förefaller som att frågan åtminstone delvis är löst. Men
det finns fortfarande kvar några frågetecken.

Dessa elever skall särbehandlas. Deras meriter skall beaktas särskilt och
de skall utgöra en egen grupp. Vid samtal med elever på olika vårdskolor
och vårdgymnasier har de uttryckt en önskan att bli behandlade som övriga
elever, dvs. att de i likhet med elever från den tvååriga utbildningen antas på
graderade betyg även i de specifika ämnena.

Jag vet att det parti som jag tillhör avgav en reservation när detta beslut
fattades. Vi ville att man skulle gå efter reguljära betyg även när det gällde
dessa linjer. Regeringen uttalade då att dessa elvers möjligheter till högre
studier skulle bedömas på särskilda grunder. Det är väl så jag får tolka ut-
bildningsministerns svar.

Kan jag nu, herr minister, gå till rektorerna och elverna och säga att de
alls inte behöver vara oroliga? Kan jag göra det?

Anf. 75 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Man kan nog vara ganska lugn ute på de olika skolorna, både
på de skolor som släpper ut elever och på de skolor som tar emot elever. Det
finns en mycket hög kompetens att bedöma också underlag av annan art än
de traditionella.

Jag förstår naturligtvis att dessa elever vill bli behandlade som alla andra,
men då måste de gå i en skola som är som alla andra. Poängen med försöks-
verksamheten är ju att man försöker hitta en ny modell. Här har i en treårig
gymnasieutbildning införts att de s.k. karaktärsämnena är sådana som man
får studera ute på arbetsplatser, i annan form än i den traditionella skolan.
Det har dock inte ansetts lämpligt att utan vidare överlåta betygsättningen
på handledare ute på arbetsplatserna och låta dem gradera eleverna i en rela-

tiv betygskala. För att försöksverksamheten över huvud taget skall kunna
genomföras får man finna sig i att det finns särskilda bedömningsformer och
särskilda intagningskriterier. Det är vad det handlar om.

Den här frågan är nu också på väg att lösas på ett annat håll. Min minister-
kollega Göran Persson kommer att i en efterföljande fråga redovisa planer
på en omformning av betygssystemet. Det skulle i så fall vara av nostalgiska
skäl som man kvickt som ögat skulle söka föra in dessa elever i ett relativt
betygssystem, innan detta system helt försvinner. Men den sortens reform-
iver drivs i varje fall inte jag av.

Anf. 76 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag är inte ute efter det relativa betygssystemet, utan ett be-
tygssystem som är likvärdigt med det som tillämpas för andra elever.

Det är riktigt att denna försöksutbildning är speciell och att eleverna går i
en skola som är annorlunda. Tyvärr har många av dessa elever inte själva
sökt till denna utbildning, utan de känner det som att de har blivit placerade
där. Därför tycker man sig - med rätt eller orätt - vara orättvist behandlad
jämfört med övriga sökande. Jag hoppas naturligtvis att utbildningsminis-
tern har rätt när han säger att denna fråga kommer att lösas.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1990/91:21 om närradion

Anf. 77 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Jan-Erik Wikström har frågat vilka åtgärder regeringen av-
ser att vidta för att skapa nya villkor för närradions verksamhet och finansie-
ringsmöjligheter. Frågan föranleds av att förbudet mot lokal reklam i när-
radion enligt frågeställarens uppfattning framstår som obsolet.

Närradioutredningen (U 1988:7) har nyligen avgivit betänkandet (SOU
1990:70) Lokalt ledd närradio. I betänkandet behandlas en rad olika frågor
av betydelse för närradioverksamheten. Bland dessa kan nämnas decentrali-
sering av beslut om sändningstid, närradioföreningarnas sändningsrätt, hu-
vudmannaskapet för närradiosändarna, närradions roll i krig och vid krigs-
fara samt motverkandet av rasistiska program i närradion. Utredningens be-
tänkande skall nu gå på remiss. När remissinstansernas synpunkter förelig-
ger kommer jag att pröva vilka förslag som bör föreläggas regeringen.

En förutsättning för utredningens arbete har varit att närradion skall be-
hålla sin karaktär av föreningsradio. Utredningen har inte haft till uppgift
att lägga synpunkter på närradions finansieringsfrågor och har därför inte
behandlat frågan om reklam i närradion.

När vi här i kammaren för tio månader sedan diskuterade dessa frågor be-
dömde jag inte att reklamsändningarna skulle stärka närradion som före-
ningsradio. Jag hade därför inte för avsikt att arbeta för någon ändring av
nuvarande regler, som innebär att reklam inte får förekomma.

Jag har samma uppfattning i dag.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

3 Riksdagens protokoll 1990/91:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Anf. 78 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret.

Jag tycker att Leif Anderssons utredning, som visserligen blev åtskilligt
försenad, på många sätt ändå är bra. Jag tror att det bör kunna bli en ganska
bred enighet om hans förslag.

På sistone har debatten om närradion i rätt stor utsträckning kommit att
handla om Radio Nova eller, rättare sagt, om behovet av en översyn av möj-
ligheterna att sända lokal ljudradio - Radio Nova är ju inte en föreningsradio
i traditionell mening.

Sveriges Radios lokalradio är ju regional till sin karaktär. Det tycks nu
kunna bli enighet om att det skall bli tillåtet med nationell reklam i en eller
fler TV-kanaler. Då är frågan hur man skall kunna försvara ett förbud för
specerihandlarna i Trosa och Vagnhärad mot att göra reklam i ljudradio, när
KF, Volvo och andra företag kommer att kunna göra reklam som sänds ut
över hela landet. Detta var nu inte någon fråga för Leif Andersson att ut-
reda, men jag undrar om det inte borde kunna bli en uppgift för den parla-
mentariska beredningen att pröva denna fråga, dvs. att ge möjlighet för lo-
kala reklamfinansierade ljudradiosändningar vid sidan av den traditionella
närradion.

Anf. 79 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Parlamentariska beredningar kan naturligtvis ta på sig
många uppgifter och diskutera många ting. De som ingår i parlamentariska
beredningar är naturligtvis de som i hög grad avgör vilka frågor man skall
resonera om.

Låt mig i detta sammanhang bara notera att Jan-Erik Wikström mycket
bestämt understryker att han inte betraktar den närradiosändare som huvud-
sakligen har diskuterats i relation till reklamförbudet - Radio Nova - som
en egentlig närradio. Det är ett viktigt påpekande. Jag vill då erinra om vad
Jan-Erik Wikström som föredragande statsråd uttalade i den ursprungliga
närradiopropositionen: ”För att markera det angivna primära syftet med
närradion föreslår jag att sändningstillstånd skall kunna ges till sådan lokal
ideell sammanslutning vars verksamhet huvudsakligen är av annan karaktär
än att sända närradio.”

Propositionen syftade alltså till att möjliggöra för ideella föreningar att
sända egna program och bedriva egen närradioverksamhet som mycket klart
skulle bära sin identitet av den egna föreningen.

Jan-Erik Wikström säger vidare: ”Jag utgår från att etermedierna i Sverige
inte heller i framtiden skall användas för kommersiella syften. Närradion bör
i det avseendet inte utgöra något undantag. Jag anser därför att kommersiell
reklam inte skall få förekomma i närradion.”

Jag vill understryka också det som där sägs om att det även om man i eter-
medierna kan ha reklamfinansierade program, därmed inte är sagt att man
använder etermedierna för kommersiella syften. Men den diskussion som
rör den fria radion handlar i stor utsträckning om att exploatera radiomediet
för kommersiella syften, att driva radioverksamhet som affär. Jag tycker inte
att den diskussionen har förts med den omsorgen och det allvaret att man nu
bör vara beredd att säga att vi i framtiden skall ha ett sådant kommersiellt

system. På den punkten tycker jag tvärtom att det finns anledning att slå vakt
om närradions karaktär av föreningsradio.

Anf. 80 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tycker alltid att det är behagligt att höra citat från min
egen penna uppläsas i kammaren - så även denna gång. Jag sade ”den tradi-
tionella närradion”, och man kan inte säga att Radio Nova motsvarar den
beskrivningen. Men utvecklingen framför allt på TVs område och diskussio-
nen om finansieringsmöjligheter där har naturligtvis aktualiserat frågan var-
för man kan få göra nationell reklam i TV, men inte lokal reklam i ljudra-
dion. Jag tror att man måste kunna hitta ett både principiellt och praktiskt
tillfredsställande svar på den frågan, och det kanske vi kan göra i den parla-
mentariska beredningen.

Anf. 81 Utbildningsminister BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Låt mig bara än en gång understryka att, som jag ser det, min
viktigaste uppgift i förhållande till närradion är att säkerställa att de många
föreningarna också i fortsättningen har tillgång även till etermediet för att
kunna presentera sin verksamhet och sina budskap utan att vara hänvisade
till att under ett beskyddande paraply av en för ändamålet konstruerad när-
radioförening låna sitt namn som huvudman för den grammofonmusik som
spelas.

Anf. 82 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! På denna punkt har jag inte någon från utbildningsministern
avvikande uppfattning.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1990/91:63 om ett nytt betygssystem

Anf. 83 Statsrådet GÖRAN PERSSON:

Herr talman! Ann-Cathrine Haglund har frågat mig om jag är beredd att
ta avstånd från ett förslag om betygen från en expertgrupp och i stället för-
orda betyg som anger kunskaper, som ges ofta och som innehåller fler steg
än dagens system.

En expertgrupp har på regeringens uppdrag analyserat vilken betydelse
betygen har för undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan från pe-
dagogiska utgångspunkter. Expertgruppen överlämnade den 28 september
sitt förslag till regeringen.

Utbildningsutskottet uttalade i sitt betänkande 1989/90:UbU4 att man för-
utsatte att resultatet av expertgruppens arbete kommer att resultera i ett un-
derlag för politiskt ställningstagande och att de politiska partierna kommer
in i det fortsatta beredningsarbetet när underlaget föreligger.

Jag avser därför inom kort att hemställa att regeringen bemyndigar mig
att tillkalla en parlamentarisk beredning för att utreda förutsättningarna för
ett nytt betygssystem i skolan. Beredningen får ta ställning till det förslag

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

som expertgruppen har lagt fram. Jag vill inte nu föregripa det arbete som
den parlamentariska beredningen skall utföra.

Svar på frågor

Anf. 84 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret på min fråga, som är föranledd av
att skolministern flera gånger har sagt att han är beredd att föreslå ett nytt
betygssystem och att han också har sagt att det i och med expertgruppens
förslag finns ett bra underlag för det politiska beredningsarbetet. Expert-
gruppens grundinställning är dock att betygen har negativa effekter på un-
dervisningen. Förslaget innebär i praktiken en avveckling av betygen, och
det är tvärt emot vad en majoritet av föräldrarna önskar. Eleverna har rätt
att få betyg för motivation, för information, för urval och för rättstrygghet,
betyg som anger kunskaper och färdigheter.

Att expertgruppen nu föreslår ett avvecklande av de relativa betygen är
mycket bra, men expertgruppen säger att underlaget för ett målrelaterat be-
tygssystem skall vara kunskaper och färdigheter i vid bemärkelse. Egenska-
per som kreativitet, samarbetsförmåga, initiativförmåga, självständighet
osv. skall beaktas. Beträffande kompetensbeviset säger expertgruppen att
det skall vara en samlad bedömning av elevens kunskaper och övriga egen-
skaper av betydelse.

Det är en utomordentligt farlig väg som expertgruppen är inne på. Den
öppnar för flum och för subjektiva bedömningar av eleverna i stället för be-
dömningar av kunskaper och färdigheter. Jag tycker att det är mycket viktigt
för oss att få veta om skolmininistern instämmer i expertgruppens åsikt att
egenskaper som kreativitet och samarbetsförmåga skall ingå i betygsätt-
ningen. Eller är skolministern beredd att förorda ett system som redovisar
kunskaper och färdigheter?

Anf. 85 Statsrådet GÖRAN PERSSON:

Herr talman! Som jag sade i svaret kommer jag inom kort att bjuda in
riksdagspartierna till just den typ av beredningsarbete där man skall ta upp
sådana frågor som Ann-Cathrine Haglund nu ställer till mig. Som underlag
kommer den parlamentariska gruppen att ha det arbete som expertgruppen
har gjort. Expertgruppen har bestått av skolledare, lärare, föräldrarepresen-
tanter och elevföreträdare. Man kan gilla deras resultat eller ogilla det, men
det är det resultat som expertgruppen har lagt fram. Jag kommer självfallet
inte att binda mig vid det, men det kan säkerligen tjäna som en utgångspunkt
för samtal och resonemang.

Vi vet, och det framgår inte minst av Ann-Cathrine Haglunds sätt att lägga
upp diskussionen, att detta är en partipolitiskt laddad fråga, som har varit
något av en symbolfråga inom skolpolitiken. Att mot den bakgrunden för-
söka att pressa mig här i riksdagen, innan jag skrivit direktiven, på ett ställ-
ningstagande i den ena eller andra riktningen vore att direkt försvåra den
samförståndslösning som vi enligt min uppfattning har skyldighet att sträva
efter.

Det gäller ett viktigt avgörande för skolan och för eleverna. Därför borde
vi politiker försöka ta oss samman och lyfta oss över den gamla typ av debatt
som har förts i betygsfrågan. Här ges en öppning för detta, och jag kommer

mot den bakgrunden, herr talman, inte att föregripa den parlamentariska
beredningens arbete i någon enda detalj.

Jag skall nu utarbeta direktiven och bjuda in de politiska partierna. Min
inställning är den att vi skall sätta oss ned och resonera på ett klokt och vuxet
sätt, utan att sitta fast i de gamla låsningarna.

Anf. 86 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Herr talman! Jag håller helt och fullt med skolministern om att detta är en
mycket viktig fråga. Det är inte bara en partipolitisk fråga utan också en
fråga som landets elever och föräldrar tycker är mycket viktig. Det har inte
minst föräldraopinionen inom Hem och Skola visat.

Nu har skolministerns expertgrupp lagt fram ett förslag. Skolministern har
sagt att det är ett bra underlag för vidare beredning. Det är då av mycket stor
vikt för oss alla, både politiker och föräldrar, att få veta om skolministern
instämmer i att elevens egenskaper skall beaktas vid betygsättningen. Det är
ett mycket viktigt ställningstagande och en mycket viktig anvisning för fram-
tiden.

Jag vill återigen fråga: Anser skolministern att egenskaper som kreativitet
och samarbetsförmåga skall beaktas vid betygsättningen?

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1990/91:6 om statsbidrag till kyrkans barnomsorg

Anf. 87 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Gullan Lindblad har frågat mig om jag avser att föreslå att
statsbidrag skall kunna utgå även till kyrkans barnomsorg och när ett förslag
i så fall kan förväntas.

Denna fråga har nyligen behandlats av aktionsgruppen för barnomsorg.
Aktionsgruppen konstaterar i sitt betänkande (SOU 1990:80) Förskola för
alla barn 1991 - hur blir det? bl.a. att, även om det inte föreligger några for-
mella hinder för att ge statsbidrag till en kyrklig kommun, är det en princi-
piell fråga huruvida statsbidrag bör utgå till verksamhet som motsvarar pri-
märkommunernas verksamhet men som inte faller inom ramen för social-
tjänstlagens bestämmelser. Aktionsgruppen pekar också på formella hinder
och förordar därför ytterligare utredning.

Ett sådant ytterligare utredningsarbete pågår inom regeringskansliet.

Anf. 88 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret, men särskilt uttömmande
tycker jag inte att det var.

Det framgår av artiklar helt nyligen i Kyrkans Tidning att man i det längsta
hade hoppats på att aktionsgruppen skulle föreslå att svenska kyrkans för-
samlingar skulle få rätt till statsbidrag på samma sätt som kommunerna för
att bedriva förskolor. Besvikelsen blev naturligtvis stor när det inte kom nå-
got sådant förslag. Statsrådet Lindqvist sade då att det skulle bli en snabb
lösning av frågan. ”Jag skall skyndsamt se till att det blir en lösning av frå-

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

gan”, sade statsrådet, i varje fall enligt citat i Kyrkans Tidning nr 36. Statsrå-
det säger också att det var med ett visst beklagande han konstaterade att
aktionsgruppen inte hade tagit ställning, men statsrådet tillägger: ”Jag
tycker ändå att vi flyttat fram positionerna, och min vilja är att göra det bästa
möjliga för att även svenska kyrkans församlingar skall kunna bedriva barn-
omsorg.”

Jag frågar: Kan vi förvänta oss ett sådant förslag inom rimlig tid? Statsrå-
det är säkerligen medveten om att åtskilliga motionärer genom åren talat
sig varma i denna fråga. Skall vi uppnå full behovstäckning, som ju är det
socialdemokratiska målet för barnomsorgen, borde statsrådet här verkligen
räcka ut handen och göra allt som är möjligt för att åstadkomma detta stats-
bidrag.

Anf. 89 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Jag är väldigt glad över att Gullan Lindblad ansluter sig till
det socialdemokratiska utbyggnadsmålet inom barnomsorgen.

Jag har uppfattningen att statskyrkan så långt det är möjligt bör jämställas
med frikyrkosamfunden. Enbart om det finns grundlagsmässiga hinder för
att styra pengar från staten och kommunen ser jag svårigheter att förverkliga
denna möjlighet. Jag utgår från att det utredningsarbete som nu pågår
snabbt kommer att visa om vi kan gå vidare.

Min inställning är alltså att vi skall öppna samma möjligheter för statskyr-
kan som gäller för frikyrkosamfunden.

Anf. 90 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag tackar för detta förtydligande.

Det är förvisso inte så, herr statsråd, att jag ansluter mig till den socialde-
mokratiska målsättningen. Vi har ju helt andra förslag som innebär större
valfrihet och alternativ för föräldrar och familjer. Men när regeringen nu satt
upp det här målet tycker jag att det talar för att man ger kyrkan dessa möjlig-
heter. Om jag förstått statsrådets uttalande rätt kommer det snart ett förslag
i den riktningen. Det skulle väl vara förödande för regeringen att inte leva
upp till dessa uttalanden och om det löfte som ändå getts i Kyrkans Tidning
bara skulle bli en ”målsättning”, varom vi ingenting vet.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1990/91:15 om socialtjänsten och vården av krimi-
nella ungdomar m.m.

Anf. 91 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig vad regeringen tänker vidta
för åtgärder för att förhindra att fler barn sätts i fängelse.

Den som är under 18 år får dömas till fängelse endast om det föreligger
synnerliga skäl. I första hand överlämnas unga brottslingar till vård inom so-
cialtjänsten. I socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om

vård av unga, LVU, anges klart socialnämndens ansvar för att bereda de här
aktuella ungdomarna vård.

Under senare år har antalet ungdomar under 18 år som dömts till fängelse
varierat något men låg år 1989 på ungefär samma nivå som år 1982. För ål-
dersgruppen 18—20 år har antalet fängelsedomar under senare år oförändrat
legat på ca 1 000. Det går alltså inte av statistiken att utläsa någon trendmäs-
sig ökning.

En mycket bestämd målsättning är att så långt möjligt undvika att ungdo-
mar under 18 år tas in i fängelse. För att denna målsättning skall klaras är
det viktigt att det förebyggande och vårdande arbetet samordnas och utveck-
las. Jag vill här nämna att regeringen nyligen har beslutat tillsätta en parla-
mentarisk kommitté som skall se över det allmännas insatser när unga män-
niskor begår brott. Jag vill också peka på att regeringen i olika sammanhang
har lämnat omfattande stöd till utveckling av kommunernas arbete inom den
förebyggande barn- och ungdomsvården. Regeringen har bl.a. beslutat av-
sätta 10 milj.kr. årligen i tre år för ett projekt om samordning av insatser för
utsatta ungdomar i vissa bostadsområden.

Ett omdaningsarbete vad beträffar de särskilda ungdomshemmen pågår
med stöd av det särskilda statsbidrag som utgår inom detta område. Här
behövs såväl en snabb utbyggnad av platsantalet som en metodmässig och
organisatorisk utveckling. Jag avser att föreslå regeringen att senare åter-
komma till riksdagen i denna fråga.

Jag vill med kraft invända mot den beskrivning som Gudrun Schyman givit
av en ändrad färdriktning. Principen att socialtjänsten har huvudansvaret för
de unga lagöverträdarna ligger sålunda fast.

Anf. 92 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka Bengt Lindqvist för det här svaret.

Jag ställer mig frågande till en del saker.

Det ena är att vi tydligen har litet olika statistikuppgifter. Jag bygger
denna fråga på en intervju i Dagens Nyheter för inte så länge sedan med
kriminalvårdschefen. Jag utgår från att han är en person som vet vad han
talar om och att de siffror som jag refererat från den intervjun är riktiga.
Sedan kan man alltid skoja med statistiken - om man väljer olika årtal får
man olika siffror osv.

Men oavsett hur det förhåller sig med den saken är det här allvarligt. Om
antalet ungdomar under 18 år som dömts till fängelse var detsamma i början
av 80-talet som i slutet av 80-talet, är det i alla fall oroväckande att vi inte
kommit längre, dvs. att antalet inte har minskat, detta med tanke på de am-
bitioner som jag förmodar att vi båda har i det här avseendet.

Sedan vet jag inte riktigt vad det betyder att Bengt Lindqvist med kraft
invänder mot den beskrivning som jag givit av en förändrad färdriktning. Jag
tycker att jag beskriver verkligheten. Om den inte sammanfaller med Bengt
Lindqvists önskningar kan jag förstå det. Men den verklighet som min fråga
utgår från ser ut på det här sättet.

Jag har här ett pressmeddelande om ett tal som Margot Wallström håller
i dag. Hon talar där om att vi med kraft måste motverka tendenserna att
det krävs hårdare tag och mindre dalt. Hon säger också att vi går ifrån våra

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

humanistiska traditioner. Hon säger med bestämdhet att fängelse för barn
och ungdomar inte leder till någonting gott.

Vad är det för ändrad färdriktning som vi inte är överens om? Jag skulle
också vilja veta vad Bengt Lindqvist tänker återkomma till riksdagen med i
den här frågan. Det skulle vara intressant att få veta vad det är han aviserar
på det här området. Det behövs, såvitt jag förstår, krafttag i den här frågan.
Vi har dessutom nyligen skrivit under den barnkonvention som uttryckligen
förbjuder dessa fängelsestraff.

Anf. 93 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Först till statistiken. Vi arbetar med att få fram en statistik
över antalet domar mot ungdomar. Det är viktigt att konstatera att den siff-
ran som används som intäkt för att det skulle ske ett trendbrott är att över
50 ungdomar under 18 år dömdes till fängelsestraff år 1989. Siffran var lika
hög år 1982. Därmed inte sagt att situationen skulle vara tillfredsställande.
Siffran är hög, högre än genomsnittet. Man kan emellertid inte påstå att det
är ett trendbrott uppåt, i synnerhet som mycket tyder på att siffran 1990
kommer att bli lägre enligt de uppgifter jag fått beträffande första halvåret
1990.

När det gäller innehållet i det förslag som jag kommer att föreslå rege-
ringen att förelägga riksdagen vill jag säga att min bestämda inriktning är att
vi skall försöka lösa det problem som består i ett för litet antal platser och
för dålig differentiering av behandlingen och vården av unga lagöverträdare.
Detta är egentligen helt i enlighet med riksdagens beställning. Vad jag avser
att göra är att arbeta för att få till stånd en ökning av antalet platser och den
ändring av inriktningen som är nödvändig. Detta kräver ett riksdagsbeslut,
och jag ämnar därför via regeringen återkomma till riksdagen.

Anf. 94 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Det var bra att få de kompletterande uppgifterna, men det
här bekymrar mig ändå. När vi debatterade den här frågan i våras var vi
också överens om att det behövdes krafttag och att någonting behövde ske
snabbt.

I sitt svar talar också Bengt Lindqvist om att det skall tillsättas en parla-
mentarisk kommitté. Samtidigt säger Margot Wallström här i dag i sitt anför-
ande att vi redan har alla de kunskaper som behövs. Vi behöver inte utreda
dessa frågor längre. Vi känner dessutom till orsakssambanden, och vi har
riklig tillgång på information som säger att det är förebyggande verksamhet
som behövs. Jag undrar om detta stämmer överens med den ekonomiska po-
litik som regeringen bedriver och som får sådana konsekvenser för utveck-
lingen just på dessa områden. Efter vad jag förstår måste det också till
pengar för dessa förändringar som Bengt Lindqvist förespråkar.

Anf. 95 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Kort sagt är det på det sättet att vi nyligen har beslutat om
ett statsbidrag på 950 milj. kr. till kommunerna för det behandlingsarbete
som kommunerna och landstingen utför på kommunernas uppdrag. Det är
med hjälp av dessa resurser som staten har möjlighet att ställa anspråk på att

huvudmännen löser de problem som dessa pengar var avsedda för. Det är
med den utgångspunkten som vi nu från regeringens sida går in i de diskus-
sionerna.

Anf. 96 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Slutligen vill jag fråga hur tidtabellen för förändringsarbetet
ser ut. När kan man tänka sig att detta skall bli verklighet? Vad har man
tidsmässigt för ambitioner?

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på fråga 1990/91:16 om förmedlingen av jourfosterhem

Anf. 97 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig vilka åtgärder socialminis-
tern tänker vidta för att se till att sociallagstiftningen efterlevs.

I det ärende som Gudrun Schyman beskrivit har socialstyrelsen startat ett
utredningsarbete tillsammans med länsstyrelsen i Stockholms län. JO-ämbe-
tet handlägger även anmälningar som inkommit i frågan. Vidare pågår inom
Stockholms kommun interna revisionsutredningar. Jag vill inte föregripa på-
gående utredningar inom ansvariga tillsynsmyndigheter.

Anf. 98 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall be att få tacka för svaret, även om det faktiskt inte
är något svar. Jag tycker att det är tråkigt att inte Bengt Lindqvist kan ha
några synpunkter över huvud taget på den här affären. Jag tycker att den är
alarmerande, eftersom jag tror att vi kommer att få skåda många lika trass-
liga affärer med tanke på den ekonomiska situation som kommuner och
landsting står inför.

Jag är medveten om att både landstinget och de socialdistrikt som har anli-
tat firman har gjort det därför att de helt enkelt tyckt att de har varit tvungna
till det. De har inte haft något att välja på. Det har ju gällt barn som far
väldigt illa. De har själva inga resurser numera att ta hand om denna typ av
ärenden. Jag klandrar inte dem.

Jag klandrar inte heller dem som håller på med denna verksamhet. Jag
tror att de gör ett väldigt bra jobb, faktiskt. Jag vet att det är kvalificerade
personer som arbetar med detta och som har lämnat den offentliga vården
just därför att där bedrivs en så usel personalpolitik bl.a. i fråga om löner
och att det är svårt att få utveckla sina ambitioner över huvud taget.

Resultatet blir att man bedriver verksamhet som ingen riktigt har kontroll
över eller insyn i. Landstinget, som har haft men fått lägga ner sådan här
verksamhet, får anlita den här typen av firmor i stället. Inte heller socialdi-
strikten har några egna resurser. Man tvingas att anlita sådan här mer eller
mindre privat verksamhet. Man förlorar all insyn och kontroll och får alltså
en verksamhet som bedrivs utan demokratisk insyn eller kontroll och där
själva ärendet eller verksamheten hamnar mellan två stolar.

Om det här är lagvidrigt eller inte återstår väl att se i utredningarna. Hur

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

som helst är det ju en väldigt olycklig utveckling. Jag tror att vi på det här
sättet bäddar för en kraftig privatisering av denna typ av verksamhet, där vi
inte alls kan garantera kvaliteten längre. Jag tycker att det vore väldigt märk-
ligt om inte statsrådet Bengt Lindqvist hade några synpunkter på detta.

Anf. 99 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Jag har uppfattningar om detta. Jag anser att det skulle vara
mycket allvarligt om kommunerna frånhänder sig den möjlighet att ta ansvar
som åligger kommunerna enligt socialtjänstlagen.

Jag är mycket glad över att alla dessa utredningar så snabbt har kommit
till stånd. Nu är det min roll att avvakta resultaten innan vi går vidare i denna
fråga.

Anf. 100 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag förmodar att det innebär att det inte är någon idé att jag
ställer fler frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på fråga 1990/91:18 om utbyggnaden av barnomsorgen

Anf. 101 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Berith Eriksson har frågat mig om regeringen är beredd att
fastställa en ny tidpunkt för när full behovstäckning av platser i förskolan
skall vara genomförd.

Den av regeringen tillkallade aktionsgruppen för barnomsorg (dir.
1990:13) har i sitt nyligen redovisade betänkande (SoU 1990:80) Förskola
för alla barn 1991 - hur blir det? - konstaterat att en klar majoritet av landets
kommuner kommer att klara det uppställda målet för heldagsomsorgen. Ett
antal kommuner har emellertid i en av aktionsgruppen genomförd enkätun-
dersökning anmält att de har svårigheter att klara utbyggnaden.

Jag kan konstatera att utbyggnaden nu går mycket snabbt. Under det se-
naste året beräknar kommunerna således att ytterligare nära 30 000 barn
kommer att erhålla plats inom heldagsomsorgen. Jag räknar därför med att
kommunerna mycket snart kommer att ha fullföljt den av riksdagen beslu-
tade utbyggnaden till full behovstäckning.

Anf. 102 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, men när man tittar på det är
det ju inte mycket nytt som statsrådet har att säga.

Det sägs här att en klar majoritet av landets kommuner kommer att klara
det uppställda målet. Det handlar om litet över 50 % - alltså handlar det om
ca 40 % som inte klarar det.

Statsrådet säger också att under innevarande år ytterligare nära 30 000
barn kan komma att få plats inom heldagsomsorgen. Men om behovet var
120 000 återstår det ju fortfarande 90 000.

Sedan till det min fråga gällde. Vi har ett riksdagsbeslut om full behovs-

täckning till år 1991. Vi är snart där. Jag undrar om statsrådet verkligen me-
nar att full behovstäckning kommer att vara en verklighet till 1991 eller om
vi måste återkomma senare till en ny planperiod.

Vi har stått här i talarstolen ett par gånger under våren och debatterat
barnomsorg. Vid dessa tillfällen har jag framfört synpunkter vad beträffar
lagstiftningen. Bengt Lindqvist hänvisade då till aktionsgruppen och att
denna också hade detta som uppdrag. Gruppen har återkommit och den
föreslog lagstiftning. Vad blir det av detta?

Anf. 103 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Jag tror att det vore mycket olämpligt att just nu börja tala
om en ny tidpunkt. Nu gäller det för kommunerna att göra allt vad de kan,
allt vad som står i deras förmåga, att komma så nära det mål som riksdagen
har ställt upp som det över huvud taget är möjligt.

Jag menar att för tre fjärdedelar av kommunerna, och det var vad aktions-
gruppen redovisade, är man mycket nära att nå det målet 1991. Det behövs
ytterligare en liten ansträngning i ungefär 20 % av kommunerna för att till
1991 verkligen nå målet för heldagsomsorgen.

Mitt budskap är därför att kommunerna nu bör anstränga sig till det ytter-
sta för att så snart som möjligt nå det av riksdagen uppställda målet och även
förverkliga vad som beslutats om full behovstäckning, att alla barn skall ha
en plats inom barnomsorgen. För de flesta kommuner går detta att klara
1991, men en del kommuner får lov att gå en bit in på året därpå.

Ett nytt datum skulle emellertid göra att kommunerna fick längre tid på
sig, och jag anser att det skulle vara alldeles fel signal i det här läget.

Anf. 104 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag kan hålla med om att det utifrån den synpunkten kan
vara bra för kommunerna att få den pressen på sig. Bengt Lindqvist undvek
att svara på frågan vad beträffar lagstiftning. Det är ju en annan väg man
kan gå.

Det är också viktigt att regeringen har en samlad linje när det gäller barn-
omsorgen. Man måste då se på flaskhalsarna i fråga om utbyggnaden. Dessa
flaskhalsar har att göra med personalen och ekonomin på så sätt att utbild-
ningsministern inte ger några fler utbildningsplatser och civilministern inte
ger ytterligare statsbidrag. Har det förts några resonemang angående hur
man skall komma till rätta just med dessa flaskhalsar?

Anf. 105 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Jag har inte möjlighet att ge några besked om den kom-
mande budgeten, men jag vill påminna Berith Eriksson om att statsbidraget
för nu innevarande budgetperiod höjdes med 900 milj. kr. och att antalet
platser på utbildningarna utökades med 550 stycken. Det är ett inte alldeles
oväsentligt tillskott som på det sättet skapades av regering och riksdag. Nu
skall arbetet naturligtvis gå vidare.

Min inställning när det gäller lagstiftningsfrågan är att vi så snart som möj-
ligt skall återvända till diskussionen om lagstiftning men att vi nu i första

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

hand skall koncentrera oss på att skapa förutsättningar för att kommunerna
skall kunna nå utbyggnadsmålet.

Anf. 106 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Statsrådet säger att statsbidragen höjdes under förra året,
men de har ju sedan 1955 minskat med motsvarande 5,5 miljarder, vilket
motsvarar 80 000 daghemsplatser. Det behövs alltså ytterligare tillskott om
utbyggnadsmålet skall nås. Man räknar med att det behövs 20 000 nya för-
skollärare och fritidspedagoger inom barnomsorgen. Även detta gör det
nödvändigt med en fortsättning vad beträffar utökningen av antalet platser
inom förskollärarutbildningarna. Kommer det även inför nästa år att bli ak-
tuellt med en utökning av antalet utbildningsplatser?

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1990/91:29 om en mer aktiv alkoholpolitik

Anf. 107 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Daniel Tarschys har frågat mig när regeringen avser att fram-
lägga det av riksdagen beställda programmet för en mer aktiv alkoholpolitik.

Beredningen av de alkoholpolitiska frågorna pågår för närvarande i rege-
ringskansliet. Regeringen avser att förelägga riksdagen en proposition med
förslag till insatser på det alkoholpolitiska området under innevarande riks-
möte.

Anf. 108 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka Bengt Lindqvist för detta besked.

Det sociala Sverige är ju fullt av människor som väntar: föräldrar som vän-
tar på daghemsplats, sjuka som väntar på operation, gamla som väntar på
plats i gruppboende och många många andra. Riksdagens roll i samman-
hanget är att vi väntar på regeringen, som sakta men säkert framarbetar
olika förslag.

I fjol skrev riksdagen till regeringen och bad om ett rejält alkoholpolitiskt
program. Det mål som vi i stor enhällighet har uppställt här i riksdagen, dvs.
att få ned alkoholkonsumtionen, håller nämligen inte på att uppnås, utan
tvärtom fjärmar vi oss från det målet. Det är därför utomordentligt angelä-
get att vi får en mera aktiv alkoholpolitik. Regeringen har också på sitt bord
ett utförligt förslag från socialstyrelsen, som innehåller en mängd konkreta
uppslag och idéer om hur en sådan alkoholpolitik skulle kunna utformas.

Vi menar att det därför inte borde vara en alltför svår uppgift att lägga
samman riksdagens enhälliga beställning med socialstyrelsens konkreta pro-
gram till en sådan proposition. Vi hade hoppats att en sådan skulle komma
under hösten, men så är inte fallet. Jag tolkar Bengt Lindqvists svar så, att
en sådan proposition kommer under våren. Jag vill också fråga: Kommer vi
även att kunna behandla propositionen här i riksdagen under våren?

Anf. 109 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Det är naturligtvis min avsikt att lägga fram en proposition
så att den är möjlig att behandla under vårriksdagen. På den punkten kan
jag emellertid inte svara alldeles bestämt. Men detta är i alla fall min avsikt.

Daniel Tarschys och jag har samma inställning till alkoholpolitiken, och vi
delar uppfattningen att vi skall försöka leva upp till målet att mellan åren
1980 och 2000 minska konsumtionen med 25 %.

Mot den bakgrunden är den preliminära statistik som kommit för det
första halvåret 1990 glädjande. Denna statistik visar faktiskt att försälj-
ningen omräknat i ren alkohol mellan 1989 och 1990 har minskat med 3,5 %.
Det kanske mest glädjande är att denna minskning sker i fråga om alla tre
alkoholsorterna - sprit, vin och starköl. Det är första gången som det sker
något slags minskning när det gäller starköl. Minskningen är liten, men den
är ändå ett tecken på att vi kan vara på väg mot ett trendbrott i fråga om
utvecklingen av konsumtionen av starköl.

Anf. 110 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Jag delar Bengt Lindqvists glädje över detta trendbrott - om
det nu är ett trendbrott. Den erfarenhet vi gjorde i början av 70-talet var att
alkoholkonsumtionen sjönk om man förde en aktiv alkoholpolitik och
även - mindre glädjande - om landets ekonomi utvecklades illa. Vi har nu
inte fått någon ny alkoholpolitik, och kanske är det därför snarare ekonomin
som har utvecklats illa.

Min förhoppning är att regeringen dels skall få bukt med ekonomin, dels
skall föra en aktiv alkoholpolitik.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Aj our ner ing

Kammaren beslöt kl. 16.37 på förslag av talmannen att ajournera fråge-
stunden till kl. 18.00.

26 § Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00 under ledning av förste vice tal-
mannen.

27 § Svar på fråga 1990/91:1 om Världsbankens miljökonsekvens-
beskrivningar

Anf. 111 Finansminister ALLAN LARSSON:

Fru talman! Åsa Domeij har frågat mig om regeringen kommer att arbeta
för att Världsbankens miljökonsekvensbeskrivningar görs offentliga och för
att allmänheten ges möjlighet att delta i diskussioner vid offentliga hearings.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Ansvaret för de konsekvensbeskrivningar som åsyftas ligger inte hos ban-
ken utan hos låntagarlandet. Det viktigaste skälet är att man vill öka miljö-
medvetandet hos låntagarlandets myndigheter. Därför är det också det
landet som avgör om rapporten skall offentliggöras eller inte. Hittills har lån-
tagarländerna valt att inte göra det.

Det bör framhållas att inte heller övrig dokumentation kring enskilda
världsbanksprojekt är offentlig. Ett viktigt skäl är även här att låntagarlän-
derna motsätter sig detta. Dessutom skulle ett offentliggörande av dessa do-
kument försvåra en förtroendefull dialog mellan banken och låntagarna.

De restriktioner jag har redovisat hindrar inte att Världsbanken i andra
former lämnar upplysningar om de miljömässiga effekterna av bankens in-
satser. Min uppfattning är att banken under senare år också har blivit mer
öppen och mer benägen att informera allmänheten om sitt arbete. Ett krav
som banken numera ställer på sina låntagare är att ordentlig information ges
till de befolkningsgrupper som berörs av ett projekt. Sådana grupper skall
enligt bankens direktiv också ges tillfälle att komma med synpunkter på ett
tidigt stadium. Denna ökade öppenhet är ett resultat bl.a. av krav som Sve-
rige och likasinnade länder har ställt i bankens styrelse. Vår strävan är att
banken skall vara så öppen som möjligt med hänsyn till de begränsningar
som jag här har redogjort för.

Anf. 112 ÅSA DOMEIJ (mp):

Fru talman! Finansministern säger här att det är låntagarlandet som skall
avgöra om miljökonsekvensbeskrivningen skall offentliggöras eller ej. Men
Världsbanken brukar för sitt långivande ställa upp en rad olika villkor, bl.a.
att en miljökonsekvensbeskrivning skall tas fram. Men den miljökonsek-
vensbeskrivning som tas fram är bara halv av just det skälet att allmänheten
inte får chansen att delta i offentliga hearings osv.

Det är just processen som är det allra mest intressanta när det gäller att ta
fram en miljökonsekvensbeskrivning. Processen är viktigare än själva slut-
produkten, vad som står i slutrapporten. Varför kan inte finansministern i
Världsbankens styrelse arbeta för ett krav på en hel miljökonsekvensbe-
skrivning när man nu redan har tagit det positiva steget att kräva en halv
miljökonsekvensbeskrivning?

Anf. 113 Finansminister ALLAN LARSSON:

Fru talman! Jag anser att det som skett är ett stort framsteg. Vi har fått in
ett mycket större hänsynstagande till miljöfrågor i Världsbankens arbete.
Den svenska regeringen har i de instruktioner som givits till arbetet i Världs-
banken betonat dessa frågor. Det sker en avvägning när det gäller att få till
stånd ett sådant arbete i de enskilda länderna, att få till stånd ett förtroende-
fullt samarbete och önskemålet om öppenhet.

Från svensk sida, med de traditioner vi har när det gäller offentlighet i den
statliga verksamheten, är det naturligt att ha den hållningen. Vi kan inte nå
dessa mål på en gång, utan vi får göra en avvägning mellan att nu driva kravet
på miljökonsekvensbeskrivningar, ett samarbete mellan banken och län-
derna, och den öppenhet som vi i och för sig vill eftersträva.

Anf. 114 ÅSA DOMEIJ (mp):

Fru talman! Jag har litet svårt att förstå den inställningen. Varför är det
inte möjligt att här i dag lova att Sverige kommer att aktivt arbeta för detta
i Världsbankens styrelse? Då behövs över huvud taget inte den här avväg-
ningen göras när det gäller att driva frågan om miljökonsekvensbeskriv-
ningar och frågan om en fullständig miljökonsekvensbeskrivning.

Världsbanken har ju redan infört en miljökonsekvensbeskrivning så till
vida att det måste tas fram en rapport som behandlar miljöeffekterna av ett
visst projekt. Dit har man redan nått. Nu gäller det att gå vidare. Min fråga
blir här: Vad innebär det som finansministern säger om vår strävan? Innebär
det att finansministern själv i Världsbankens styrelse kommer att arbeta för
att göra miljökonsekvensbeskrivningar fullständiga?

Anf. 115 Finansminister ALLAN LARSSON:

Fru talman! Regeringen kommer att på alla sätt arbeta för och hävda mil-
jöintressena i Världsbankens verksamhet. Jag vill gärna hänvisa till de inlägg
och de ställningstaganden som gjorts från svensk sida. Vi får ta en sak i taget.
Det viktiga just nu är att få till stånd miljökonsekvensbeskrivningar, ett bra
samarbete mellan Världsbanken och resp, länder och att markera att man
skall ta kontakt med olika grupper i resp, länder kring de projekt som
Världsbanken är engagerad i.

Det har gjorts ansträngningar för att ge dessa grupper en röst i olika pro-
jekt. Jag kan nämna att seminarier och symposier har arrangerats tillsam-
mans med miljöorganisationer. Det läggs också stor vikt vid de utbildnings-
program som Världsbanken anordnar för regeringstjänstemän i låntagarlän-
derna. Jag understryker gärna vikten av att Världsbanken arbetar aktivt på
det här området.

Jag tror att vi i grunden har likartad uppfattning, men vi får ta det i en
sådan takt att vi kan nå framgångar.

Anf. 116 ÅSA DOMEIJ (mp):

Fru talman! Jag uppfattar att finansministern är rätt positiv till att i Världs-
bankens styrelse arbeta för fullständiga miljökonsekvensbeskrivningar. Jag
tror att det helt enkelt är så att regeringen inte riktigt har tänkt igenom vad
en miljökonsekvensbeskrivning verkligen innebär.

Detta är en metod som har prövats i andra länder, t.ex. i USA. Alla de
människor som jag har varit i kontakt med under två olika studieresor i USA
säger att det viktigaste med miljökonsekvensbeskrivning är dels processen,
dvs. den offentliga diskussionen kring frågan och möjligheten att överklaga,
dels att ta fram alternativ. Det skulle därför vara intressant om jag här i dag
kunde få ett löfte av finansministern att han skall sätta sig in litet mer i vad
miljökonsekvensbeskrivningar innebär och ett svar på om det vore positivt
att arbeta för sådana i Världsbankens styrelse.

Anf. 117 Finansminister ALLAN LARSSON:

Fru talman! Jag har satt mig in i Världsbankens arbete och de här frå-
gorna. Jag vill inte nu gå in på vilka steg regeringen ytterligare kan ta i den
här frågan, men jag vill markera att Sverige har varit en av de länder som

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

drivit miljöfrågorna mycket aktivt i Världsbanken, och med framgång, och
vi kommer att göra det i fortsättningen. Vi får pröva de olika vägar som kan
visa sig vara öppna vid de tillfällen då det blir aktuellt.

Anf. 118 ÅSA DOMEIJ (mp):

Fru talman! Jag tror att jag faktiskt inte kommer så mycket längre när det
gäller ett löfte, men jag hoppas att jag trots allt har gett finansministern en
mycket intressant fråga att driva i Världsbankens styrelse nu när han skall
börja det nya arbetet. När jag ställde den här frågan i våras var nämligen inte
den person som skulle sitta i styrelsen utsedd.

Överläggningen var härmed avslutad.

28 § Svar på fråga 1990/91:10 om återöppnande av BB i Oskarshamn

Anf. 119 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Birger Rosqvist har frågat mig om jag är beredd att medverka
till en sådan ändring i kommunallagstiftningen att det blir möjligt för primär-
kommunen att bidra till kostnaderna för att driva BB-avdelningen i Oskars-
hamn.

Enligt 1 kap. 4§ kommunallagen (1977:179) får kommun och landsting
själva vårda sina angelägenheter. Detta innebär bl.a. att om något, t.ex.
sjukvård, är en angelägenhet för landstinget så är det inte en angelägenhet
för primärkommunen. De regler som gäller kompetensfördelningen är dock
allmänt hållna och det går inte alltid att svara ett kategoriskt ja eller nej på
om det är fråga om ett kompetensöverskridande i det särskilda fallet.

Socialtjänstlagen (1980:620) och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) an-
ger ytterligare ramar för fördelning av ansvar och uppgifter mellan huvud-
männen inom socialtjänsten resp, hälso- och sjukvården. I vissa avseenden
förutsätts att huvudmännen själva träffar överenskommelser om den när-
mare uppgiftsfördelningen. Den s. k. kompetensprincipen när det gäller so-
cial hemtjänst - sjukvård i hemmet - är ett exempel på en sådan överens-
kommelse. Länssjukvård har dock sedan länge ansetts vara en renodlad upp-
gift för sjukvårdshuvudmannen.

Regeringen kommer senare i denna vecka att till riksdagen överlämna en
proposition om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade,
som innebär ett utökat och samlat ansvar för primärkommunerna. Det pågår
också försök med en primärkommunalt driven primärvård inom ramen för
frikommunförsöken. Något motsvarande är inte aktuellt inom de verksam-
heter som vanligen brukar hänföras till länssjukvården.

Mot bakgrund av gällande principer för att bestämma vad som är kompe-
tensenligt är jag inte beredd att nu medverka till en ändring av kommunal-
lagstiftningen i det avseende som Birger Rosqvist angett.

Anf. 120 BIRGER ROSQVIST (s):

Fru talman! Tack för svaret.

Efter en stundtals hätsk debatt beslöt landstinget i Kalmar län för några

år sedan att BB i Oskarshamn skulle läggas ned. En bred opinion i Oskars-
hamn, alla partier, tycker illa om beslutet. Det kommer ständiga propåer om
att det bör finnas ett BB vid lasarettet.

Det finns motiveringar. Födelsetalet har ökat. Det är periodvis trångt på
de BB-avdelningar som landstinget hänvisar blivande mödrar till. Beskedet
är: ”Kom inte tidigare än absolut nödvändigt. Åk hem så fort det bara går.”
Födslar sker i taxibilar på väg till anvisat BB i Kalmar eller Västervik.

Anledningen till min fråga är följande. I Oskarshamn är man beredd att
pröva att själv stå för BB-servicen. Landstinget har sagt nej och hänvisar till
att lagen gör detta omöjligt. Statsrådet säger att reglerna om kompetensför-
delning mellan kommun och landsting är allmänt hållna. Ett kategoriskt svar
ja eller nej går alltså inte att ge. Det sägs också att det i vissa avseenden
förutsätts att landsting och kommun själva träffar en överenskommelse. Kan
inte detta gälla också hållande av BB? Om gällande principer inte medger
detta är det föga tröst för den blivande moder som känner att barnet är på
väg i en taxi någonstans på E 66 eller för den medföljande make som nervöst
följer förloppet.

Föda barn bör ske i en annan och lugnare miljö. Det måste vara sämre att
riskera att få göra detta under en bilresa än att bli hjälpt på ett mindre men
bra BB, i det här fallet Oskarshamn.

Jag undrar om statsrådet är villig att svara på om dessa förhållanden på
något sätt kan påverka ett återöppnande av BB i Oskarshamn.

Anf. 121 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Som framgår av mitt svar är paragrafen brett skriven. Men
om man tittar på den hälso- och sjukvårdsutredning som föregick lagen upp-
märksammar man problemet klart och entydigt. Det framgår att man i utred-
ningen avsåg att landstingskommunerna skulle ha ansvaret för hälso- och
sjukvården, dess planering och dess drift. Däremot framgår det också att det
finns möjligheter att överlåta viss drift till annan än huvudmännen. Här me-
nar man naturligtvis drift av verksamheter i privat eller annan regi.

Reglerna för kompetensfördelning är allmänt hållna. Det blir ytterst en
fråga för en allmän förvaltningsdomstol att pröva gränserna för kommunal
kompetens. Det är klart och entydigt att utredarnas avsikt var att lands-
tingen skall bedriva sjukvård och ha huvudmannaansvar för sjukvården. Jag
har ingen annan uppfattning i vad avser länssjukvård och regionsjukvård i
det fallet.

Anf. 122 BIRGER ROSQVIST (s):

Fru talman! Om lagen säger nej till en kommun i ett sådant fall, har jag
också erfarit att lagen inte har prövats av förvaltningsdomstol. Man kan
fråga sig om man skall behöva gå så långt. Skall jag tolka statsrådet så att
hon inte nu är beredd att medverka till en ändring?

En överenskommelse mellan kommun och landsting behöver inte vara

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

4 Riksdagens protokoll 1990/91:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

lagstridig. Om viljan finns på två håll, kommun och landsting emellan, kan
ett uppslitande problem lösas i mitt hemlän.

Svar på frågor

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1990/91:23 om rätten till pensionstillskott

Anf. 123 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Barbro Sandberg har frågat mig om jag avser att ta initiativ
till att även de som inte begärde undantagande men inte heller betalt sina
avgifter skall få rätt till pensionstillskott.

Möjligheten att vara undantagen från ATP-försäkringen upphörde med
utgången av år 1981. De personer som är födda år 1923 eller tidigare fick
möjlighet att behålla sitt tidigare undantagande för andra förvärvsinkomster
än av anställning.

En undersökning av pensionsberedningen visade att majoriteten av pen-
sionärerna med undantagande inte hade sämre ekonomi än pensionärer i öv-
rigt. Ca 4 000 hushåll hade dock en bruttoinkomst som understeg nivån för
folkpension med fullt pensionstillskott och lägsta oreducerade KBT.

För att garantera denna grupp en god ekonomisk miniminivå beslutade
riksdagen att fr.o.m. den 1 juli 1990 ge dessa pensionärer rätt till pensionstill-
skott och KBT.

Om gruppen pensionärer som inte begärt undantagande men som ändå
har låtit bli att betala ATP-avgifter skulle beviljas pensionstillskott, skulle
detta öppna dörren för att personer med egen rörelse helt låter bli att betala
sina ATP-avgifter. Ett sådant beslut skulle ändå tillförsäkra denna grupp
fullt pensionstillskott i framtiden trots obetalda avgifter.

Riksdagen har också så sent som i våras godkänt ett utlåtande från social-
försäkringsutskottet som innebär att denna grupp inte skall ha pensionstill-
skott och KBT som om de betalt sina avgifter.

Jag tänker därför inte ta något initiativ i denna sak.

Anf. 124 BARBRO SANDBERG (fp):

Fru talman! Jag tackar för svaret.

På dessa personers vägnar är jag inte nöjd med svaret. I våras fattades ett
beslut som var en framgång för vissa. Men att det skulle bli en stor grupp
kvar hade jag inte en tanke på just då. De personer som situationen nu gäller
är mycket gamla. En person som jag har talat med är 82 år och hade en egen
rörelse på 60-talet som gick med förlust. Han hade helt enkelt inga pengar
att betala in avgiften med. Han får i dag arbeta för att över huvud taget
kunna försörja sig, trots att han är 82 år. Han har 1 943 kr. i månaden i pen-
sion. Han skulle säkert få socialbidrag om han gick till socialkontoret. Men
som vi vet är denna generation mycket mån om att inte ta emot samhällets
stöd. Jag tycker inte att det är rätt att dessa personer inte skall få något pen-
sionstillskott.

Jag förstår inte när Ingela Thalén säger, att om dessa personer skulle ges
pensionstillskott, skulle dörren öppnas för att personer med egen rörelse

skulle låta bli att betala avgifter. Sedan 1982 kan ju ingen stå utanför ATP-
systemet. Av vilken anledning skulle alla egenföretagare kunna låta bli att
betala ATP-avgift?

Anf. 125 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Jag vill hänvisa till mitt svar, och jag vill också hänvisa till den
utredning och det underlag som ligger bakom riksdagens beslut i våras.

Anf. 126 BARBRO SANDBERG (fp):

Fru talman! Pensionsutredningen konstaterade att det fanns ca 4 000 hus-
håll som hade denna låga inkomst. Hur många är kvar av dessa 4 000 i dag?
Det vore kanske anledning att titta på det om man inte generellt vill ge pen-
sionstillskott. Man kunde inom regeringskansliet åtminstone göra en snabb-
utredning för att se hur många av dessa 4 000 som finns kvar och hur många
i denna grupp som inte har haft råd eller inte förstått att de måste begära
undantagande när de inte kunde betala. När detta system var nytt på 60-talet
var många av dessa personer redan då något äldre egenföretagare och kunde
kanske inte reglerna eller kunde inte få hjälp med dem.

Anf. 127 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! När det gäller denna sista fråga kan jag lova Barbro Sandberg
att departementet skall se över den punkten.

Anf. 128 BARBRO SANDBERG (fp):

Fru talman! Det hoppas jag. Jag kommer att följa upp denna fråga. Vi
kommer säkert att återkomma med motioner i frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Svar på fråga 1990/91:52 om den rättspsykiatriska kliniken
i Lund

Anf. 129 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Daniel Tarschys och Barbro Westerholm har frågat mig när
en tobakspolitisk proposition kommer att föreläggas riksdagen.

Tobaksutredningen har i slutet av mars i år överlämnat sitt betänkande
(SOU 1990:29) Tobakslag. Betänkandet har sänts på remiss. Remissyttran-
dena skulle komma in senast den 30 september 1990. Några remissinstanser
har begärt förlängd remisstid.

En proposition om åtgärder mot tobaksbruket m.m. beräknas kunna läg-
gas fram våren 1991.

Anf. 130 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Fru talman! Jag tackar socialministern å Daniel Tarschys och mina vägnar
för svaret - vi har kommit överens om att det är jag som skall föra debatten,
eftersom våra frågor var så lika. Jag tar socialministerns svar som ett bin-

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

dande löfte - och inte som någon till intet förpliktande målsättning - om att
komma med en proposition våren 1991.

Socialutskottet förutsatte vid behandlingen av olika riksdagsmotioner i vå-
ras att regeringen efter remissbehandling och beredning av utredningsförsla-
gen skyndsamt skulle lägga fram förslag till riksdagen. Remisstiden var
ganska väl tilltagen jämfört med andra remisstider som vi har att iaktta. Jag
tycker att det är förvånande att inte alla har klarat av att svara inom den
tiden, eftersom alla inblandade parter vet vad de vill och vad de står för; det
finns inte så många nya uppfattningar här, utan vad olika parter kommer att
säga är nog väntat.

Det är viktigt att den här propositionen kommer snabbt. Det handlar om
11 000 för tidiga dödsfall om året. Jag har sagt tidigare här i riksdagen att om
de hade förorsakats av ett miljögift eller ett läkemedel hade det minsann bli-
vit fart på propositionsskrivandet för att göra någonting åt det och på besluts-
fattandet hos myndigheterna. Men nu handlar det om en - självvald, ja! -
risk, men en betydande sådan.

I många länder görs nu omfattande insatser för att minska sjuklighet och
dödlighet i tobaksrelaterade sjukdomar, och tobaksindustrin är allvarligt
oroad över den minskande försäljningen och har också givit ut en skrift om
hur man skall bearbeta myndigheter, beslutsfattare och politiker för att för-
dröja beslut av restriktionskaraktär på det här området. Men, som sagt, jag
tolkar svaret som ett bindande löfte och väntar mig att vi får se en proposi-
tion till våren 1991. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Svar på fråga 1990/91:52 om den rättspsykiatriska kliniken i
Lund

Anf. 131 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Birthe Sörestedt har frågat mig om jag anser det vara en kor-
rekt förändring av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten i södra
Sverige om den rättspsykiatriska kliniken i Lund skulle läggas ned och de
rättspsykiatriska undersökningarna genomföras vid häktena i form av kor-
tare observationer.

I avvaktan på beslut om avveckling av socialstyrelsens chefsmyndighets-
funktion för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utgår jag
från att styrelsen ser till att verksamheten bedrivs utifrån gällande lagstift-
ning.

Den i mars 1990 beslutade lagrådsremissen om psykiatrisk tvångsvård om-
fattar också förslag till ny lagreglering för det medicinska utredningsförfa-
randet vid straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare. Lag-
rådsremissen behandlas för närvarande i lagrådet, och en proposition i ären-
det beräknas kunna föreläggas riksdagen under hösten. På regeringens upp-
drag bedrivs för närvarande förhandlingar med berörda landsting om att
sjukvårdshuvudmannen fr.o.m. den 1 januari 1992 regelmässigt skall utföra
de rättspsykiatriska undersökningarna.

Hur den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten i södra Sverige
kommer att läggas upp kommer alltså att bli beroende av resultatet av dessa
förhandlingar. Målsättningen är att de skall vara avslutade under inneva-
rande år.

Anf. 132 BIRTHE SÖRESTEDT (s):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret.

Den här frågan har diskuterats vid ett flertal tillfällen här i kammaren. Det
har påtalats att väntetiderna i häktet varit alltför långa innan undersökning
påbörjats, vilket medfört att verksamheten inte bedrivits på ett acceptabelt
sätt. De årligen återkommande sommarstängningarna av avdelningar har bi-
dragit till att verksamheten fungerat otillfredsställande.

Nu skall den i Lund stängda avdelningen om 13 platser förbli stängd för
gott, och på sikt skall hela kliniken göras om till en station. Eftersom det inte
kan skönjas någon tendens från domstolarnas sida att begränsa behovet av
gjorda undersökningar aktualiseras naturligtvis frågan, om undersökning-
arna skall utföras vid häkten. I annat fall återstår långa frihetsberövanden i
häkte i väntan på plats. Väntetiderna har tenderat att öka.

Humanitet och omtanke om dessa i många fall sköra och sårbara personer
måste vara vägledande för hur verksamheten skall bedrivas. Påfrestningarna
i samband med frihetsberövande är mindre uttalade vid vistelse på en klinik
än vid vistelse i ett häkte. Rättssäkerhetsaspekter talar också för att under-
sökningar i häkte bör begränsas till vissa fall. Jag kan inte se att en överflytt-
ning av undersökningsverksamheten till häkten är förenlig med de uttalan-
den som socialstyrelsen har gjort, och inte heller med riksdagens uttalanden.

Enligt vad jag förstår finns redan nu beslut i MBL-förhandlingar om ned-
läggning, främst då av en avdelning, men också om att det på sikt skall bli
häkte i lokalerna i Lund. Anser inte socialministern att det är felaktigt att
man drar ned verksamheten innan förhandlingarna är färdiga?

Anf. 133 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Om man tittar på utvecklingen av antalet rättspsykiatriska un-
dersökningar under ett antal år - man behöver inte gå alltför långt tillbaka i
tiden - kan man konstatera att den utveckling som förutspåddes vid riksdags-
behandlingen av frågan om omorganisation av det rättspsykiatriska under-
sökningsväsendet inte har blivit verklighet; antalet rättspsykiatriska under-
sökningar har minskat. Det betyder att en del av de avdelningar som man
hade tänkt ta i bruk inte har tagits i bruk eller också har överlämnats eller
hyrts ut till landstingen, bl.a. i Stockholms län. Den klinik som sist stod i
tur att öppnas - den i Umeå - startades aldrig. Man tillgodoser behovet av
rättspsykiatrisk service i de fyra nordligaste länen genom den rättspsykia-
triska stationen i Umeå och kliniken i Uppsala.

Socialstyrelsen har beslutat sig för att titta närmare på omstruktureringen
av verksamheten i Lund. Jag kan konstatera att socialstyrelsen i dag prövar
varje enskilt fall där frågan om eventuell rättspsykiatrisk undersökning på
häkte uppkommer, just för att kunna följa utvecklingen i avvaktan på att
förhandlingarna slutförs.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Anf. 134 BIRTHE SÖRESTEDT (s):

Fru talman! Jag vill peka på att det görs utredningar på häkte i vissa fall -
det är när det gäller fritagningsförsök och hot mot personal på de rättspsykia-
triska klinikerna. Men från rättssäkerhetssynpunkt är det bättre om utred-
ningarna görs på kliniken. Det har man påtalat från Uppsalakliniken, när
man tittat närmare på flera undersökningar som har gjorts på häkten.

När det gäller en eventuell överkapacitet vill jag fråga varför man inte in-
tegrerar undersökningsverksamheten med vård. Ligger det inte mer i linje
med lagrådsremissen, av vilken det framgår att enheter där rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet kommer att bedrivas även skall kunna meddela
rättspsykiatrisk vård? Jag undrar om nedläggningarna verkligen överens-
stämmer med intentionerna i den framlagda lagrådsremissen.

Anf. 135 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Jag kan inte härifrån talarstolen göra en bedömning av huru-
vida man i varje enskilt fall följer vad som uttalats i lagrådsremissen, men
det är helt uppenbart att intentionerna i lagrådsremissen överensstämmer
med de uppfattningar som man har på socialstyrelsen. Framför allt skall de
intentionerna styra de förhandlingar som nu pågår med landstingen om hur
den framtida verksamheten skall se ut. Det är självklart att det skall harmo-
nisera med den lagrådsremiss som nu behandlas och som så småningom skall
övergå i proposition.

Anf. 136 BIRTHE SÖRESTEDT (s):

Fru talman! Jag vill peka på att väntetiderna har ökat. I maj, juni och juli
var det mellan sex och åtta personer som väntade mer än sex veckor innan
utredningen på en klinik kunde påbörjas. Det stämmer inte överens med den
nuvarande lagstiftningen.

Jag vill också visa på att det är en förutsättning för den här verksamheten
att det är kvalitet i den. Om man nu drar ned innan förhandlingarna är fär-
diga, undrar jag vilken kvalitet man kommer att få på undersökningarna
framöver.

Anf. 137 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Det är alldeles självklart att förfarandet vid de rättspsykia-
triska undersökningarna inte skall förändras. Naturligtvis skall inte vare sig
kvalitet eller innehåll i dem försämras. Det är utgångspunkten både för för-
handlingarna och för harmoniseringen mellan lagrådsremissen som nu pågår
och det sätt på vilket verksamheten skall bedrivas efter det att förhandlaren
och landstingen kommit överens.

Anf. 138 BIRTHE SÖRESTEDT (s):

Fru talman! Jag tar socialministern på orden när hon säger att kvaliteten
på verksamheten inte skall sänkas och att det inte skall bli några försäm-
ringar framöver. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.

32 § Svar på fråga 1990/91:53 om förbud mot halmbränning

Anf. 139 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Birthe Sörestedt har frågat mig om jag ämnar att vidta sådana
åtgärder som innebär att halmbränningen upphör.

Ur miljömedicinsk synpunkt är det naturligtvis önskvärt att utsläpp av för-
oreningar till omgivningsluften minskas. Även om utsläppen från halmbrän-
ning är små jämfört med utsläppen vid många andra typer av förbränning
och oftast inte sker i tätorter, kan det inte uteslutas att de kan orsaka besvär,
t.ex. luftvägsirritation, hos vissa personer. Halmbränning torde dock vara ett
förhållandevis litet miljömedicinskt problem.

Socialutskottet behandlade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1988/89:SoU3 frågan om förbud mot halmbränning med anledning av fråge-
ställarens med fleras motion 1987/88:So417 och anförde då:

”Hälsoskyddslagstiftningen saknar specifika bestämmelser om halmbrän-
ning. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna kan dock med stöd av nuvarande
bestämmelser ingripa mot verksamheten ifråga, om denna kan sägas med-
föra sanitär olägenhet. Utskottet konstaterar att halmeldning som alternativ
till halmnedplöjning har kommit att minska trots avsaknaden av generella
förbud. Enligt utskottets mening är det angeläget att denna minskning fort-
sätter. Miljö- och hälsoskyddsnämnden kan verka för detta genom informa-
tion och upplysning. Några ytterligare bestämmelser krävs inte enligt utskot-
tet. Motion So417 avstyrks således.”

Min uppfattning i denna fråga skiljer sig inte från socialutskottets.

Anf. 140 BIRTHE SÖRESTEDT (s):

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret, fastän jag är besvi-
ken. Jag är besviken över att vi inte kan få ett slut på halmeldningen på åk-
rarna.

Halmbränningen kan tyckas vara ett litet problem, eftersom det främst
förekommer lokalt i Skåne. Men för de människor som utsätts för halmrö-
ken kan det vara ett stort problem. Röken innehåller en rad fina stoftpartik-
lar, bl.a. tjärämnen som är allergiframkallande och giftiga. Dessa ger upp-
hov till andningsproblem för astmatiker.

Halmbränningen ökar också kväveoxidhalterna i atmosfären. Genom sot-
nedfall smutsar röken ned tvätt som hänger ute och bilar. Jorden blir utar-
mad, och i regel måste man ersätta den energi som halmen kan ge med konst-
gödsel. Man borde i stället se halmen som en resurs att återföra till jorden
som ett led i ett långsiktigt bevarande av marken.

Alla anser egentligen att det inte är nödvändigt att bränna halmen. Därför

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

har kampanjer av olika slag pågått under senare år för att få ett stopp på
halmbränningen. Tyvärr har dessa gett ringa resultat. I år har trakterna kring
Lund och Eslöv varit särskilt utsatta. Det kan konstateras att det dagligen
bränns halm på de skånska åkrarna under vissa perioder.

Flera myndigheter och enskilda personer har skrivit till departementet för
att få ett förbud. I Danmark har man ett sådant. Även riksdagen har behand-
lat frågan, men hänskjutit den till regeringen. Nu står faktiskt hoppet till so-
cialministern om regeringen, som har möjlighet till det, skall ge kommu-
nerna möjligheter att meddela föreskrifter på detta område.

Anf. 141 Socialminister INGELA THALÉN:

Fru talman! Om det är som Birthe Sörestedt säger, nämligen att alla talar
för att det är rimligare att plöja ner halmen därför att det ur mänsklig, miljö-
mässig och jordens synpunkt är det lämpligaste, är jag helt övertygad om att
miljö- och hälsoskyddsnämnderna och kommunstyrelserna genom adekvat
information ändå kan övertyga de berörda om att man skall göra det som
alla är överens om.

Anf. 142 BIRTHE SÖRESTEDT (s):

Fru talman! Information har som sagt gått ut på många sätt ifrån lant-
bruksnämnderna. Böndernas egna organisationer är med i de här kampan-
jerna. Jag har här ett kort där det står: Renare luft. Aldrig mer halmbrän-
ning. Plöj ner halmen, låt oss slippa kvalmen. Detta kort sändes ut för några
år sedan.

Det har inte hänt någonting. Vi kommer inte fram informationsvägen. Vi
ser ingen annan möjlighet än att kommunerna skall ges möjlighet att ingripa
om det behövs, om det är sådan väderlek att det är olämpligt att bränna
halm. Varför kan man inte ge kommunerna denna möjlighet?

Överläggningen var härmed avslutad.

33 § Svar på fråga 1990/91:24 om den svenska flyktingpolitiken

Anf. 143 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Bengt Westerberg har frågat mig om jag avser ta initiativ till
förändringar av svensk flyktingpolitik i den riktning som förespråkas i en tid-
ningsartikel av förre kabinettssekreteraren Sverker Åström.

Det är bra att Bengt Westerberg ställt den här frågan, så kan kanske en
del missuppfattningar om min ståndpunkt som rått i pressen redas ut.

Den 25 augusti intervjuade Dagens Nyheter mig och bad om en kommen-
tar med anledning av Sverker Åströms artikel.

Det blev en ganska fyllig intervju, dess värre betydligt nedkortad i tid-
ningen. Bengt Westerberg vet, likaväl som jag, att allt man säger i en tid-
ningsintervju sällan kommer med i den färdiga artikeln. Det är dessutom
journalistens sak att välja vad som skall framhävas i en kommentar. Den de-
len av intervjun som handlade om mina synpunkter på enskilda förslag i
Åströms artikel blev åtskilligt rumphuggen. Vad jag sade redan då och som

redovisades i intervjun med mig var att den övergripande problembeskriv-
ningen av svensk flyktingpolitik var utmärkt. Att jag ställde mig mycket kri-
tisk till en del av hans slutsatser kom inte med, utan endast min kritik mot
förslaget om ett tak för invandringen.

Våra överenskommelser med internationella organ som FN, och som vi
inte har för avsikt att frångå, innebär att alla de som söker asyl här skall ha
sin sak prövad i Sverige. Det utesluter att ett tak för asylinvandringen sätts.
Dessutom utesluter den nordiska passöverenskommelsen, framför allt den
fria nordiska arbetsmarknaden, ett tak för invandringen i sin helhet.

Invandringen är reglerad i lag, och min uppfattning, liksom FNs flykting-
kommissaries, är att de som har de starkaste skyddsbehoven - enligt FNs
flyktingkonvention - skall ges en fristad. Detta i sig utesluter en prövning av
den asylsökandes förutsättningar att kunna anpassa sig till svenska samhälls-
förhållanden.

Jag avser inte att ta några som helst initiativ till förändringar av flyktingpo-
litiken med anledning av Åströms artikel.

Anf. 144 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag tycker fortfa-
rande att det är konstigt att statsrådet kan beskriva Sverker Åströms artikel
som en utmärkt problembeskrivning av svensk flyktingpolitik, eftersom arti-
keln förutom en hel del mycket konstiga åsikter också innehåller en rad sak-
fel.

Sverker Åström påstår t.ex. att det skulle finnas en stark motsättning mel-
lan önskemålet om assimilering i det svenska samhället och satsningen på
hemspråksundervisning och föreningsbidrag till invandrarföreningar. Jag
tror inte att det finns några belägg för ett sådant påstående.

Han påstår att det kommer miljontals utomeuropéer som flyktingar till
Europa. I verkligheten har det under de senaste fem åren rört sig om
100 000, 150 000 eller möjligen 160 000 personer per år. Det handlar således
om betydligt mindre siffror.

Sverker Åström ger sken av att alla personer som finns i FNs flyktingläger
skulle vara flyktingar enligt Genévekonventionen. Det är inte sant. Inte ens
alla de som vi tar hem till Sverige som kvotflyktingar faller under den defini-
tionen, utan bara ungefär hälften. Den andra hälften utgörs av s.k. de facto-
flyktingar, även om de kommer hit som kvotflyktingar.

Det grundläggande problemet med Åströms analys och det som ofta fram-
skymtar i vad Maj-Lis Lööw säger både i svaret här och i andra sammanhang
är att den snäva definitionen av flyktingar som ryms i Genévekonventionen
i allt högre grad accepteras av den svenska regeringen. Under lång tid har vi
i praktiken fört en politik, som har byggt på att vi anser att det finns många
flyktingar som inte faller in under den snäva definitionen. Här håller man nu
på att strama upp flyktingpolitiken genom det beslut som fattades före jul
och genom direktiven till en nyligen tillsatt utredning. I förlängningen ser
jag risken att vi inte kommer att acceptera den vidare definition av flyktingar
som är den enda humanitärt rimliga.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frägor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Anf. 145 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Får jag bara tala om vad jag tycker är riktigt i Sverker Åströms
artikel och som också stämmer med den utredning som Bengt Westerberg
talar om, nämligen att Sverker Åström försöker sätta in den svenska flyk-
tingpolitiken i dess globala sammanhang. Jag tror att det är helt nödvändigt
att man gör det om man skall förstå och om man dessutom skall kunna få
till stånd ett internationellt samarbete kring dessa frågor som är så oändligt
viktiga.

Artikeln beskriver bakgrunden till den förstudie som föregick det utred-
ningsuppdrag som nu pågår och som dessutom har rönt en mycket stor inter-
nationell uppmärksamhet och ett stort internationellt intresse. I denna för-
studie försöker man se vilka andra åtgärder som tillsammans med detta kan
vidtas på andra områden inom politiken och vilket stöd som kan ges till det
internationella flyktingarbetet. Det tycker jag i och för sig är en viktig ut-
gångspunkt för alla resonemang. Att man sedan inte drar samma slutsatser
om de åtgärder som vi skall vidta när det gäller den svenska flyktingpolitiken
betyder inte att man inte kan tycka att det är bra att försöka sätta in politiken
i sitt globala sammanhang.

Sedan vill jag säga att vi är överens om att denna snäva definition som vi
i dag har för konventionsflyktingar inte räcker. Det är också därför som vi
tillämpar inte bara denna snäva definition. När vi fattade detta beslut i de-
cember sade vi att det måste tilläggas att det finns många människor som
därutöver kan ha ett starkt skyddsbehov som vi måste ta hänsyn till.

Anf. 146 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Jag tycker att man i direktiven till denna utredning som görs
av förre statssekreteraren Edgren och Johan Munck har valt en konstig ut-
gångspunkt. Man pekar nämligen på den flyktingström som för närvarande
går till Västeuropa och säger att den har ökat från 70 000 år 1983 till ungefär
350 000 nu. Då har man som startår valt ett år då det var en ovanligt liten
flyktingström. Både 1982 och 1984 var i själva verket flyktingströmmen
större. Som slutår väljs ett år då det var väldigt många som av kända skäl
flydde från Östeuropa till Västeuropa. Därför får man en felaktig bild av den
faktiska flyktingströmmen. Det är möjligt att det i framtiden kommer att bli
aktuellt med en mer omfattande migration från andra länder till Europa.
Detta beskrivs också i dessa direktiv. Men vi har ännu inte sett några exem-
pel på det, utan de människor som hittills kommit har i allt väsentligt varit
flyktingar enligt Genévekonventionen eller de facto-flyktingar.

Anf. 147 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Det är klart att vi kan diskutera huruvida vi är överens om
direktiven i alla delar. Jag vill peka på att jag inte har så lång erfarenhet av
att utfärda direktiv, men jag har ganska stor erfarenhet av att sitta i utred-
ningar. Och jag kan inte påminna mig att jag har stött på någon utredning,
vars direktiv har varit så tydligt och grundligt förankrade i förväg eftersom
de bygger på den förstudie som föregick utredningsuppdraget. Det i sin tur
har vi försökt att diskutera ordentligt och förankra i det flyktingpolitiska rå-
det, där alla partier inkl, folkpartiet är representerade. Vi har faktiskt verkli-

gen ansträngt oss den här gången för att få en bra diskussion i förväg om
dessa direktiv, eftersom detta så småningom skall utmynna i en princippro-
position. Men självfallet accepterar jag också att vi till alla delar inte kan
vara överens om direktiven.

Anf. 148 BENGT WESTERBERG (fp):

Fru talman! Det är riktigt att detta har diskuterats i flyktingpolitiska rådet.
I detta råd har också vår representant Maria Leissner på avgörande punkter
framfört kritik mot dessa direktiv. Jag tycker att det är bra att statsrådet har
tagit avstånd från de värsta övertrampen i Sverker Åströms artikel. Jag för-
står, som jag sade tidigare, fortfarande inte vad som var briljant eller vad
som var lysande i denna artikel. Jag tycker att det är en alltigenom dålig arti-
kel med ett dåligt faktaunderlag och en dålig analys. Det grundläggande för
svensk framtida flyktingpolitik är att vi i Sverige inte väljer att acceptera den
mycket snäva definition på flyktingar som Genévekonventionen innebär - åt
det håll åt vilket regeringen har rört sig bl.a. genom beslutet strax före jul
förra året - utan att vi accepterar att världen i dag ser annorlunda ut än när
Genévekonventionen skrevs och att vi måste se vidare på flyktingar än vad
som görs i Genévekonventionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

34 § Svar på fråga 1990/91:27 om kontaktförmedlingen av utländska
kvinnor

Anf. 149 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Ingrid Ronne-Björkqvist har frågat socialminister Ingela Tha-
lén om regeringen tänker ta några initiativ för att stävja viss typ av förmed-
lingsverksamhet av utländska kvinnor till svenska män.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Bakgrunden är upprörande skildringar i massmedia om hur utländska
kvinnor, som lockats hit, utnyttjas och misshandlas av sina svenska män.

Låt mig först säga att misshandel och annat våld som förövas i Sverige fal-
ler under svensk strafflag. Det gäller självfallet också i dessa fall.

När det gäller själva förmedlingsverksamheten har regeringen redan tagit
initiativ i denna fråga. Redan i april 1988 fick diskrimineringsombudsman-
nen - DO - i uppdrag att utreda behovet av åtgärder mot oetisk kontaktför-
medling av utländska kvinnor. I februari året därpå kom DOs rapport.

I rapporten konstaterar DO att det inte finns några belägg för att förmed-
lingsverksamhet av det beskrivna slaget skulle förekomma i någon bety-
dande utsträckning. DO fann det också ”svårt, för att inte säga omöjligt, att
i lag formulera gränsen för vad som i fråga om förmedlingsverksamhet bör
godtas i ett fritt samhälle.”

Att verksamheten inte är särskilt omfattande hindrar naturligtvis inte att
samhället skall vidta åtgärder i de fall där det behövs. Som jag redan har

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

nämnt är de vanliga svenska straffreglerna tillämpliga också i dessa fall. Här
finns alltså möjligheter till ingripande.

Självfallet följer vi också fortsättningsvis utvecklingen uppmärksamt. In-
vandrarverket har dessutom i årets anslagsframställning aviserat en studie i
syfte att kartlägga förhållandena för den kategori utländska kvinnor som frå-
gan gäller och lägga fram förslag till åtgärder.

Anf. 150 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Tack för svaret, även om jag tycker att det är ofullständigt.
Jag skall komplettera en del angående DOs utredning. Det stämmer att han
säger att det inte verkar vara så många av de 60 personer som han har frågat
som hade kontaktats - inte någon från t.ex. socialvården och sjukvården.
Och det är ju där som dessa kvinnor som misshandlats och förnedrats dyker
upp. Detta förvånar mig. DO talar inte bara om det som är svårt att göra,
han talar också om vad han tycker skall göras. Bl.a. anser han att huvudre-
geln skall bli att kvinnorna får stanna i Sverige trots att relationen spruckit
inom två år. Han anser alltså att tvåårsregeln skall skrotas. Det är något som
vi har ställt krav på här i riksdagen just med tanke på dessa kvinnor. Är det
inte dags för regeringen att slå till i fråga om detta snart?

Han anser även att anslagen till kvinnojourerna skall ökas. Han skriver
bl.a. att det är hans bestämda uppfattning att regeringen bör betänka detta
när bidragen prövas. Han påpekar vilken nyckelroll kvinnojourerna spelar.
Vi från folkpartiet föreslog en femdubbling av anslagen. Det handlar inte
om så väldigt stora summor, det blir 5 miljoner. Men för dessa kvinnor bety-
der detta oerhört mycket.

DO tar i denna utredning även upp att det är helt klarlagt att det annonse-
ras i porrtidningar om utländska kvinnor som varken vet om detta eller har
bett om det. För ett par år sedan gjorde 90 utländska kvinnor en JK-anmälan
om detta. Integritetskommittén har också, precis som DO i denna utred-
ning, sagt att det borde tillkomma en lagstiftning mot detta ofog. Är det inte
dags för regeringen att plocka fram denna utredning igen och se vad han fö-
reslår och verkligen göra något?

Anf. 151 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Jag kan försäkra Ingrid Ronne-Björkqvist att jag med mycket
stort intresse tog del av DOs utredningsresultat. Jag vill också understryka
att regeringen inte har lagt denna utredning i någon byrålåda på departe-
mentet, utan det är självfallet på det sättet att beredningen inte är avslutad
i regeringskansliet.

Som jag redan har sagt följer regeringen denna utveckling med mycket
stor uppmärksamhet. Det är svåra och viktiga frågor som leder till svåra
överväganden. Frågan är bara vilken väg vi skall gå, om det går att klara ut
det här lagstiftningsvägen eller om vi, som också Ingrid Ronne-Björkqvist
påpekade, får ta hjälp av kvinnojourerna, eller gå informationsvägen för att
nå de kvinnor som kan tänkas hamna i riskzonen därför att de är utsatta och
inte har fått så mycket information.

Diskrimineringsombudsmannen prövade också möjligheterna att hitta ett
bra sätt att förhindra själva förmedlingsverksamheten. När han inte hittade

det prövade han möjligheten att gå via tillståndsgivningen, så att man helt
enkelt vägrar att ge arbets- och uppehållstillstånd till de kvinnor som vill be-
söka eller leva tillsammans med vissa män, eller alternativt åtminstone infor-
mera den grupp kvinnor som står i begrepp att besöka eller flytta ihop med
män av den här typen. Inte heller den vägen fann han framkomlig, eftersom
vi då skulle utsätta alldeles vanliga hyggliga män för svårartad integritets-
kränkande granskning. Det skulle kräva förändring av utlänningslagen och
sekretesslagen och gå tvärtemot datalagen, om invandrarverk började föra
register över sådana män och deras förflutna och informera om det.

Anf. 152 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Det räcker inte med att intressera sig, man måste göra någon-
ting. Varför tittar ni i regeringen på allt som har sagts inte går att göra? Dis-
krimineringsombudsmannen har ju tagit fram flera exempel på sådant som
han tycker går att göra, att skrota tvåårsregeln osv.

Jag skall ta upp en sak till som diskrimineringsombudsmannen har nämnt,
även om han där inte har kommit med något förslag. Han påpekade att det
i brottsbalken 4 kap. talas om vit slavhandel, som det populistiskt kallas, dvs.
åtgärder då man tar kvinnor från Sverige till förnedring i utlandet. Däremot
kan inte denna lagparagraf tillämpas när man tar kvinnor från utlandet till
förnedring i Sverige. Den lagen skulle man också kunna ändra.

Vad är regeringen villig att göra av det som diskrimineringsombudsman-
nen säger borde göras? Jag är mera intresserad av det än vad han har sagt
inte är lämpligt.

Anf. 153 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Jag understryker, Ingrid Ronne-Björkqvist, att vi naturligtvis
fortsätter beredningen av förslagen i diskrimineringsombudsmannens betän-
kande. Det är ändå viktigt att påpeka de vanligaste förslag som cirkulerar i
debatten och att få förklara varför det inte går att genomföra dem.

Låt mig ta detta med tvåårsregeln. Man menar att allt skulle vara så enkelt
som att skrota den. Ingrid Ronne-Björkqvist säger att det borde regeringen
göra. Frågan har ju, såvitt jag vet, behandlats vartenda år i riksdagen, och
man har kommit fram till att det finns andra skäl att behålla tvåårsregeln. I
stället har man valt att i de fåtal individuella fall där övergrepp förekommer
ta särskilt stor hänsyn till de drabbade kvinnorna. Så gör vi i dag. Det är
uttalat av regeringen, invandrarminister efter invandrarminister och av riks-
dagen, och det tillämpas i dag av invandrarverket och regeringen. Det är
kanske viktigt att komma ihåg detta.

Anf. 154 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Det är riktigt att en majoritet bestående av socialdemokrater
och moderater i riksdagen inte vill ta bort tvåårsregeln. Visst finns det nack-
delar med att ta bort den. Det kan bli ett och annat skenäktenskap, fastän
det inte är lika stor risk för sådana med den politiska utveckling som har
varit. Men här måste man väga detta emot att hindra att kvinnor far utomor-
dentligt illa. Det är därför som man får acceptera ett och annat sken-
äktenskap. Många kvinnor har det utomordentligt svårt i dag därför att man

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

har tummen på ögat på dem och de hotas av att bli hemskickade om de inte
sköter sig, med stöd av tvåårsregeln, även om de inte har någon som helst
framtid i hemlandet. Därför är det så angeläget att få bort den.

Anf. 155 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW:

Fru talman! Om vi behåller tvåårsregeln av andra skäl men säger att vi i
den mån den s.k. tvåårsregeln skulle vara tillämplig tar hänsyn till den situa-
tion som dessa kvinnor har hamnat i, kan jag faktiskt inte förstå att den här
situationen skall behöva uppstå. Jag är rädd för att det är precis lika illa med
eller utan tvåårsregeln. Det här är kvinnor som över huvud taget inte har
någon information om hur det svenska samhället fungerar. Jag är rädd för
att de i så fall, isolerade och okunniga som de är, faktiskt kan hotas med både
det ena och det andra och inte vågar bryta upp. Vi måste försöka nå dessa
kvinnor med information på ett helt annat sätt än att tro att det hela löser sig
bara vi slopar tvåårsregeln.

Anf. 156 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Fru talman! Det gällde inte bara tvåårsregeln, utan det var en lång rad
förslag. Jag hoppas verkligen att Maj-Lis Lööw går hem och funderar på
dessa förslag. Det här är en angelägen fråga att ta tag i. Jag tycker att det är
miserabelt att diskrimineringsombudsmannens utredning har legat i ett och
ett halvt år utan att regeringen har följt upp något enda av förslagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

35 § Svar på frågorna 1990/91:7 och 17 om olämpliga förpackningar

Anf. 157 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig om regeringen avser att lägga
fram en proposition liknande den i Förbundsrepubliken Tyskland som ger
handeln skyldighet att ta hand om de förpackningar som kunden väljer att
lämna direkt i butiken. Annika Åhnberg har också frågat mig om vad rege-
ringen avser att göra för att förhindra att en ny flerskiktsförpackning kom-
mer ut på marknaden.

Eftersom båda frågorna handlar om förpackningar väljer jag att svara på
dem i ett sammanhang.

Regeringen har både i årets budgetproposition och i andra sammanhang
markerat att man avser att tydligt motverka förpackningar som belastar mil-
jön och avfallshanteringen. Det gäller såväl redan befintliga förpacknings-
system som nya produkter. Regeringens arbete är inriktat på att styra mot
resurs- och energihushållning samt miljövänliga materialslag. Den som ger
upphov till miljöpåverkan och avfall skall stå för kostnaderna som miljöpå-
verkan och avfallet orsakar.

Regeringen har därför den 31 maj i år tillsatt en utredning med uppdrag
att utreda och lämna förslag till åtgärder inom förpackningsområdet som
främjar retursystem på bekostnad av engångsförpackningar.

Utredningen presenterade förra tisdagen delbetänkandet ”Översyn av

skatten på dryckesförpackningar”. Utredningen konstaterar i sitt delbetän-
kande att retursystemen för drycker ger mindre avfallsvolymer, mindre ned-
skräpning, mindre luftföroreningar och kräver mindre energi. Förslaget in-
nebär en kraftigt förhöjd skatt på engångsförpackningar för drycker.

Nu går utredningen vidare till övriga förpackningstyper, och förslag rö-
rande dessa skall redovisas den 1 september nästa år. Utredningen skall
lämna förslag till styrmedel för att påverka tillverkning, distribution och an-
vändning, inkl, kvittblivning, av förpackningar av olika slag. Beredningen
av utredningens förslag inom regeringskansliet och det fortsatta arbetet i för-
packningsutredningen följer naturligtvis den inriktning som jag har angett.

Anf. 158 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på mina två frågor som båda
rör förpackningar. I den industrialiserade delen av världen håller vi på att
drunkna i vårt eget avfall. Det finns t.o.m. länder som försöker exportera
hushållsavfall, exempelvis staten New York. Också när det fanns två Tysk-
land exporterade Västtyskland sitt avfall till Östtyskland mot hårdvaluta. Nu
kan man inte göra så längre. Vi har tack och lov inte den situationen i Sve-
rige, men även hos oss bidrar förpackningarna i hög grad till de ökande av-
fallsmängderna. Rent viktmässigt är faktiskt 25 % av hushållsavfallet för-
packningar. Volymmässigt är det ännu mera, eftersom avfallet ofta är väldigt
skrymmande. Upp till hälften av hushållsavfallet kan vara förpackningar.
Det förbrukar energi, det påverkar miljön negativt och ibland även arbets-
miljön. Det är kostsamt för livsmedelskonsumenten, både när man skall
handla och när man skall bära hem dessa förpackningar och när man sedan
skall bli av med dem som sopor.

Jag tycker att det måste till snabbare handling än vad vi hittills har sett i
Sverige. Det är gott och väl att tillsätta en utredning, men det kunde också
vara bra om man kunde gå från ord till handling. Jag tycker att det är
oroande när ett företag vill få en ny förpackning i 60 miljoner exemplar per
år ut på marknaden. Då börjar man snegla litet och se hur de gör i andra
länder. Förslaget som har lagts fram i Förbundsrepubliken Tyskland om att
man skall pantbelägga alla sorters förpackningar är kanske inte det allra
bästa förslaget. Förslaget går ut på att kunderna kan ta tillbaka förpackning-
arna till affären och där få pant för dem. Det har åtminstone haft den förde-
len att det har satt en väldig fart på motparten. Industrin har satt fart för
att kunna presentera förslag om hur återanvändningen av förpackningar kan
ökas och på så sätt minska mängden avfall. Att göra som i Sverige - tillsätta
ytterligare en utredning, trots att frågan redan har utretts åtskilliga gånger -
känns litet tungt, och det är inte tillräckligt aktivt.

Anf. 159 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Om det enda vi gör är att tillsätta utredningar, är Annika Åhn-
bergs karakteristik riktig.

Nu har ju riksdagen på regeringens förslag lagt fast riktlinjer som innebär
att kommuner och hushåll inom loppet av tre år skall ha klarat ut frågan om
källsorteringssystem. Då blir det förbjudet att förbränna eller deponera

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

osorterat avfall. Som Annika Åhnberg vet kommer engångsplastflaskorna
att bli förbjudna den 1 juli nästa år.

Regeringen gav den här utredningen i uppdrag att redovisa hur ett system
som direkt straffar ut engångsförpackningar kan se ut. Utredningen har re-
dan redovisat den första delen, och nästa år kommer den andra.

Jag vill nog karakterisera vårt arbete som att vi är i full färd med att ge-
nomföra ett system som innebär att vi satsar på återvinning och på att minska
mängden avfall, framför allt mängden farligt avfall. Jag är dock fortfarande
missnöjd med branschens sätt att svara mot de krav som regering och riksdag
ställer. Därför kommer jag för att skynda på utvecklingen att fortsätta de
överläggningar och andra förhandlingar med branschen som jag sedan några
år har fört.

Anf. 160 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! I fråga om PET-flaskorna hade det varit ännu bättre om man
hade förbjudit dem. Vi har redan ett utmärkt retursystem när det gäller
dryckesförpackningar.

En anledning till att branschen inte är tillräckligt aktiv är nog just det sätt
på vilket riksdagen gått fram och som innebär att man lägger ansvaret enbart
på kommunerna. Om man också hade sett till att ett större ansvar åvilade
producenterna att redan från början, när en produkt släpps ut på markna-
den, göra en produktanalys och tala om hur produkten skall hanteras under
hela dess användningscykel och hur den slutligen skall hanteras som avfall,
kunde samhället utifrån denna utgångspunkt lägga en kostnad på producen-
ten. Risken är i dag stor för att kostnaden inte hamnar på producenten, och
den är särskilt stor när det gäller livsmedel, eftersom man inom livsmedels-
branschen inte sätter priserna efter vad varje produkt kostar att framställa
utan mera efter vad som kan vara rimligt att ta ut av konsumenterna. På så
sätt kan den skatt som läggs på dryckesförpackningar i slutändan drabba nå-
got annat livsmedel.

Anf. 161 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Det är inte korrekt att vi inte lägger något ansvar på produ-
centen. Den s.k. substitutionsprincipen har skärpts i lagstiftningen. Produ-
centen åläggs att till kommunerna redovisa materialbalanser och vilket avfall
produkten totalt sett ger upphov till. Vi kommer att påföra en beskattning
som verkar styrande och som gör det mycket dyrare att använda sig av dels
engångsförpackningar, dels sådana förpackningar som inte kan källsorteras
i samband med avfallssorteringen. Därför håller ett system på att införas som
är sådant att det ställer krav på producenterna. Självfallet är det producen-
terna som skall bära ansvaret och kostnaderna.

Anf. 162 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Detta låter mycket bra, men jag ifrågsätter om det har fått
något genomslag i verkligheten. Hur har det företag som nu tillverkar denna
förpackning som består av en kombination av papper, plast och aluminium
tillämpat substitutionsprincipen? Vilka krav har samhället ställt på företaget
att det skall tillämpa substitutionsprincipen? Såvitt jag kan förstå har substi-

tutionsprincipen inte fungerat i det här fallet. Jag tror att detta tyvärr snarare
är regel än undantag.

Anf. 163 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag kan hålla med om att det här är ett exempel på urdåligt
beteende som strider mot de riktlinjer som både regering och riksdag har
tagit ställning till. Denna fråga är ännu inte avgjord. Om företaget vidhåller
sin satsning, kommer produkten att drabbas av skatt, eftersom det är en pro-
dukt som inte kan källsorteras och hanteras på ett bra sätt. Rör det sig om
en engångsförpackning, blir det också fråga om straffbeskattning.

Om det visar sig att förpackningarna innehåller något ämne som är farligt,
blir företaget enligt substitutionsprincipen ersättningsskyldigt.

Anf. 164 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Det gläder mig att miljöministern och jag i det här fallet är
överens. Jag ser fram emot att vi med förenade krafter skall kunna komma
till rätta med problemen när det gäller förpackningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

36 § Svar på fråga 1990/91:12 om exporten av kvicksilveravfall till
Spanien

Anf. 165 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig om jag tänker vidta några
åtgärder för att se till att svenskt kvicksilveravfall som exporterats till Spa-
nien återförs till Sverige.

I Sverige har vi noggrant reglerat exporten av miljöfarligt avfall.

I förordningen om miljöfarligt avfall föreskrivs att miljöfarligt avfall en-
dast får föras ut ur landet av SAKAB och av den som har särskilt tillstånd av
naturvårdsverket. Tillstånd att föra ut avfall som SAKAB har behandlings-
metoder för att slutligen ta hand om får ges endast under en förutsättning.
Det måste kunna styrkas att avfallet kommer att tas om hand på ett sätt som
åtminstone är likvärdigt med SAKABs från miljö- och hälsosynpunkt. För
annat avfall får tillstånd ges endast om det kan styrkas, och om naturvårds-
verket godtagit förslaget, att avfallet slutligt kan tas om hand på ett från häl-
so- och miljösynpunkt godtagbart sätt. Den som har fått ett särskilt tillstånd
skall underrätta naturvårdsverket om den mängd avfall som förts ut. Natur-
vårdsverket i sin tur skall underrätta miljö- och hälsoskyddsnämnden i den
berörda kommunen om de beslut som fattats.

Enligt vad jag har inhämtat från statens naturvårdsverk beviljade verket
under åren 1984 och 1985 två tillstånd till utförsel av kvicksilverhaltigt slam
till det statsägda gruv- och industriföretaget Minas de Almadén i Spanien.
Några ytterligare tillstånd har ej beviljats. Som villkor för tillstånden gällde
att avfallet skulle upparbetas och återvinnas.

Till de tillståndssökande företagens ansökningar var fogade brev från det
ansvariga ministeriet i Spanien, där det intygades att Minas de Almadén

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

5 Riksdagens protokoll 1990/91:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

uppfyllde de miljökrav som ställts i Spanien samt att inga övriga hinder före-
låg beträffande import av det aktuella avfallet.

Naturvårdsverkets prövning skedde således enligt de principer som all-

Svar på frågor

mänt gäller för ärenden av detta slag.

De uppgifter som Gudrun Schyman refererar till är mycket allvarliga.
Inom miljö- och utrikesdepartementen pågår arbetet med att undersöka sak-
förhållandena.

Anf. 166 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag skall be att få tacka miljöministern för svaret. Jag är natur-
ligtvis glad över de avslutande meningarna som visar att vi är överens om att
dessa uppgifter är mycket alarmerande.

Jag vet inte hur långt man har kommit inom de olika departementen för
att undersöka detta, men jag har i dag haft kontakt med Spanien angående
den här frågan. Där är detta en stor skandal. Miljöopinionen är stor, där
finns Greenpeace, som jag har fått dessa uppgifter ifrån, och där - liksom
här - finns ett vänsterparti som har tagit upp frågan i parlamentet, eftersom
det rör sig om ett statligt bolag.

Jag tycker att det är väldigt otillfredsställande att dessa deklarationer om
hur det skall gå till när Sverige exporterar miljöfarligt avfall tydligen inte alls
fungerar i praktiken, utan det är - precis som Birgitta Dahl säger - fråga om
principer. Dessa principer har tillämpats, dvs. man har tittat på papper och
brev, men i verkligheten finns det inte någon anläggning.

Jag hörde från Spanien i dag att det var fråga om ett statligt bolag som
hade för avsikt att bygga en anläggning för att ta hand om detta avfall. Nu
ligger avfallet i tunnor fritt på marken. Det är en skandal och i och med att
den har blivit uppdagad har det statliga bolaget lovat att bygga en anlägg-
ning, men man har ingen aning om när det kan bli aktuellt.

Jag antar att ni i departementen inte kan komma fram till något annat än
vad jag har fått reda på, nämligen att tunnorna ligger där och läcker. Men
jag vill ställa frågan: När nu detta blivit uppdagat, vad är man då beredd att
göra, Birgitta Dahl, för att se till att tunnorna kommer hem till Sverige igen?
De krav som man i Spanien nu ställer är att det miljöfarliga avfallet skall gå
tillbaka till de länder och de bolag som har forslat dit tunnorna.

Anf. 167 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag vill spara kommentarerna tills vi har fått tillfälle att verkli-
gen få alla fakta på bordet. Det kan röra sig om komplicerade frågor när det
gäller den rent civilrättsliga dispositionsrätten. Jag kan bara försäkra Gud-
run Schyman att vi ser med mycket stort allvar på detta och kommer att reda
ut förhållandet.

Jag vill sedan vidga diskussionen. Detta är dess värre bara ett av många
fall sett ur ett internationellt perspektiv, och det visar att problemet med
hanteringen av miljöfarligt avfall långt ifrån är löst. Tyvärr är det mycket
få länder som har ratificerat Baselkonventionen, som i och för sig inte är
tillräckligt långtgående.

Det var ett gott första steg i arbetet på en bra internationell reglering, men

vi är långt ifrån färdiga med dessa frågor. Det är nödvändigt att vi får en
bättre ordning både internationellt och i enskilda länder för att lösa dem.

Låt mig efter denna eländeslitania påminna om att vi trots allt kan se på
t.ex. kvicksilverhanteringen som ett övergående problem, eftersom kvicksil-
ver finns med på den lista över farliga ämnen som vi bör sluta att använda.
Regeringen har fått denna lista från de ansvariga myndigheterna, och vi
bearbetar den nu.

Jag ser framför mig att vi skall avveckla användningen av den typen av
farliga ämnen, så att vi slipper att över huvud taget hantera den typen av
miljöfarligt avfall. Om låt oss säga 20 år kommer vi att ha betat av skulden
på grund av förflutna tiders försummelser och där med vara i en bättre situa-
tion.

Anf. 168 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Också jag hoppas verkligen att kvicksilvret skall förbjudas.
Vi har motionerat sedan länge om detta, inte minst om att man skall sluta
med att använda det till lagningar i tänder. Jag tycker att ambitionerna är
bra, men frågan är vad vi i Sverige gör under tiden. Hur ser vår export av
miljöfarligt avfall ut i dag? På vilka grunder bedrivs den?

Jag tycker att det bara inte kan gå till så att naturvårdsverket förlitar sig
på brev från myndigheter eller bolag. Det visar sig ju kanske i verkligheten
att anläggningarna i fråga t.o.m. inte finns, så som nu är fallet i Spanien.

Jag undrar också hur det är med Baselkonventionen. Jag undrar om Sve-
rige verkligen har skrivit under den och om vi arbetar på dess grund. Den
har dessutom svagheter, eftersom den inte innehåller några sanktionsmöjlig-
heter. Jag antar att Birgitta Dahl känner till dessa svagheter. Jag menar att
den inte räcker.

Frågan är alltså hur den svenska avfallsexporten ser ut fram till dess att vi
får ett förbud mot alla de ämnen som vi vill ha bort.

Anf. 169 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Först och främst redovisade jag i mitt svar reglerna för sådan
export. Finns det ett åtagande från mottagarlandet, utgår man i den interna-
tionella rätten generellt från att det landet fullföljer sitt åtagande. Också Ba-
selkonventionen är uppbyggd på detta sätt.

Jag vill dock säga att jag är bekymrad över situationen och att vi nu går
igenom dessa frågor igen. Sverige har undertecknat konventionen, men
ännu inte ratificerat den. Vi räknar med att EG under 1991 kommer att un-
derteckna Baselkonventionen. Man kommer då att få ett fungerande regel-
verk, men jag vill ändå hävda att vi skulle behöva förbättra det. Det hör till
de förhandlingar som förs inom OECD och även inom vidare ramar inför
1992 års globala miljökonferens, för att man skall få en bättre internationell
reglering av sådana här frågor.

Anf. 170 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Också jag vill minnas att vi inte har ratificerat detta avtal, och
jag undrar naturligtvis vad som är anledning till att så inte skett. Väntar vi

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

på att EG skall göra det, eller vad är det annars som har hindrat Sverige från
detta?

En annan fråga är om Birgitta Dahl är beredd att verka för att vi i Sverige
inför ett förbud mot att exportera avfall som vi vet att man inte helt kan få
bukt med, så som t.ex. kvicksilver, amalgam och PCB. Jag tänker på sådana
ämnen som man inte kan bränna upp, som alltid ger restprodukter osv. Det
förs diskussioner om huruvida man inte skulle förvara den typen av avfall
t.o.m. lika säkert som radioaktivt avfall, för att vara säker på att det inte
sipprar ut någonstans. Man skulle kunna tänka sig att vi i Sverige lade band
på oss så, att enligt principen att varje land skall ta hand om sitt eget avfall
denna typ av avfall över huvud taget inte fick exporteras.

Anf. 171 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag tycker nog att man skall diskutera detta på det sätt som
denna utomordentligt svåra och allvarliga fråga förtjänar. Vi behöver inter-
nationellt samarbete, men under mycket sträng kontroll. För vissa typer av
farligt avfall kan ett enskilt land vara för litet för att ämnena där skall kunna
hanteras på ett tillräckligt bra sätt. Vi har numera ett nordiskt program på
detta område, i vilket det förutsätts att vi inom Norden skall kunna samar-
beta för att gemensamt lösa problem av en mycket speciell typ. Med starka
internationella regler kan jag tänka mig den typen av utbyte av tjänster också
i ett vidare sammanhang.

Men det som jag tycker är det viktiga är då att helt komma från använd-
ningen av de ämnen som orsakar de allra farligaste avfallsproblemen. Det är
det som vi inriktar oss på som det viktigaste. Därutöver måste vi städa efter
våra synder i det förflutna. Jag tycker inte att man skall utesluta ett samar-
bete under strikt internationell kontroll.

Anf. 172 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Nej, jag vill inte utesluta något samarbete över huvud taget,
men jag tycker att i avvaktan på att vi får regler för internationellt samar-
bete, vilka ger garantier för att de länder som erbjuder sig att ta hand om
farligt avfall faktiskt också iakttar dem, måste vi göra någonting. Sverige har
faktiskt en existerande export av miljöfarligt avfall, inte bara till Spanien
utan också till en hel del andra länder, utan att man är säker på att det tas
om hand ordentligt. Detta är bara ett exempel. Jag menar att man måste
reagera.

Det finns en fara i att man skjuter upp allt praktiskt handlande till dess
att man har fått internationella överenskommelser. Det är en hållning som
regeringen har också i många andra frågor. Jag tycker inte att den är tillfreds-
ställande. Den gör att man efter hand samlar på sig en mängd problem.

Anf. 173 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Det är inte korrekt att säga att vi exporterar utan att skaffa oss
försäkringar från mottagarlandet. Om det som står i den artikel som Gudrun
Schyman åberopar skulle vara sant, har man inte följt de villkor som var för-
knippade med exporten i just detta aktuella fall. Vi ställer villkor.

Om vi skall klara av att ta hand om allt avfall i Sverige måste vi bygga ut

vår egen kapacitet, och regeringen arbetar, som Gudrun Schyman vet, med
uppgiften att öka vår kapacitet att här i Sverige ta hand om avfallet. Det är
också nödvändigt. Vi kan inte bara lägga avfallet på hög, utan måste ta hand
om det. Förutsättningen för att man över huvud taget tillåter export är att
förvaringen kan ske på minst lika bra sätt som i Sverige.

Anf. 174 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jo, jag vet att detta är förutsättningen och den princip som
tillämpas, men man kan se att det inte fungerar i praktiken. Exemplet Spa-
nien är inte det enda. Det finns andra. I Svenska Dagbladet pekades härom-
dagen på ett likadant fall, där lokalbefolkningen är upprörd osv. Jag har tidi-
gare med miljöministern haft uppe frågan om det radioaktiva avfallet, Sella-
field och våra olika bedömningar av detta. Det är ett stort problem, som ten-
derar att öka. Så kommer säkerligen att bli fallet under de närmaste 10-20
åren, innan vi har fått stopp för användningen över huvud taget. Man måste
göra något.

Birgitta Dahl säger att man inte har uppfyllt sina åtaganden. Naturvårds-
verket, SAKAB och regeringen är väl ändå ytterst ansvariga för att man inte
har följt reglerna. Om det är så pass lätt att slinka förbi reglerna, måste man
väl ändra dem.

Anf. 175 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag vill säga till Gudrun Schyman att både detta fall och andra
gör att vi inom ramen för den kommande miljöpropositionen ytterst nog-
grant går igenom om vi behöver förbättra reglerna på det här området och i
så fall hur det skall ske.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Anf. 176 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag kan bara säga till Birgitta Dahl att jag kommer göra allt
för att dra fram ännu fler exempel, i förhoppningen att det då skall gå ännu
snabbare att få fram regler som gör att vi inte behöver skylta med denna typ
av export internationellt. Det är inte särskilt roligt för Sverige, som ofta ut-
ger sig för att vara präktigt inom en mängd områden, att vi får den typ av
skandaler som det faktiskt är fråga om i Spanien.

Anf. 177 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag vill faktiskt framhålla att om det bevisas att det missköts,
t.ex. i detta fall, är det inte Sverige som har burit sig illa åt.

Anf. 178 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag vet inte vem som har burit sig illa åt. Det är väl ömsesidigt,
förmodar jag. Vi kan väl inte bara lägga ansvaret på Spanien i detta fall. Man
har därifrån visserligen i brev sagt att man har en anläggning, men det måste
väl också finnas ett större ansvar än att bara läsa breven.

Anf. 179 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Avsändarlandets ansvar är att ställa villkor och även att redo-
visa vilka villkor man har ställt. Mottagarlandets ansvar är att se till att de

6 Riksdagens protokoll 1990191:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

villkoren uppfylls. Det är alldeles glasklart både i de enskilda fallen och en-
ligt praxis i internationell rätt. Men det är mycket möjligt att man måste,
om det blir många sådana här fall där motttagarlandet inte uppfyller sina
förpliktelser, i t.ex. Baselkonventionen och i andra dokument införa någon
form av kontrollfunktion.

Anf. 180 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag tycker som sagt att det verkar klart att man måste göra
det. Jag tycker också att den svenska regeringen har ett ansvar för att det
sker och att vi inte låter oss förledas, något som vi tydligen gjort i detta och
en del andra fall. Vi får kanske inte vara politiskt så naiva i dessa frågor utan
inse att det är fråga om bolag som vill tjäna snabba pengar. Då brukar miljö-
hänsynen få stå tillbaka. Vi får utgå från att det är så och handla efter det. Jag
skulle gärna bidra på mitt sätt genom att ta fram flera sådana här skandalösa
förhållanden. Det är tråkigt, men jag hoppas att det har den verkan att dessa
frågor får en snabbare lösning.

Överläggningen var härmed avslutad.

37 § Svar på fråga 1990/91:43 om nickelsmältverken på Kolahalvön
i Sovjetunionen

Anf. 181 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Bengt Hurtig har frågat industriministern om den svenska re-
geringen avser att ta några initiativ för att hjälpa till med finansieringen av
miljövänlig teknik vid nickelsmältverken på Kolahalvön. Arbetet i rege-
ringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Miljösituationen på Nordkalotten är katastrofal. Kraftfulla åtgärder
måste vidtas mycket snabbt för att förhindra en ännu värre ekologisk kata-
strof. Från nordisk sida har vi vid ett flertal tillfällen påtalat för Sovjetunio-
nen att det är nödvändigt med omedelbara och kraftfulla miljöinsatser.

Vid ett möte mellan Sveriges, Norges och Finlands stats- och miljöminist-
rar och den sovjetiska delegationen i anslutning till Ronnebykonferensen i
början av september diskuterades ett vidgat samarbete med Sovjetunionen
på Kolahalvön. Vi förklarade oss på svensk sida beredda att delta i en ge-
mensam arbetsgrupp med uppgift att klarlägga förutsättningarna för nordisk
medverkan i ett projekt som syftar till att drastiskt minska utsläppen av sva-
vel från smältverken på Kolahalvön.

Arbetsgruppen har hållit flera sammanträden och framför allt diskuterat
tänkbara tekniska lösningar och finansieringslösningar. Diskussionerna har
baserats på att Norden kan erbjuda lösningar som skulle kunna rena utsläp-
pen med 95 %.

Gruppen har konstaterat att flera oklarheter i projektet måste undanröjas
och att en grundlig teknisk och ekonomisk utvärdering måste föreligga innan
berörda organ kan ta ställning till specifika finansieringsbeslut.

Vi avser självklart fortsätta att medverka aktivt i arbetsgruppen i syfte att
skapa klarhet om projektets förutsättningar på basis av underlag från de

företag som utses till leverantör. Detta gäller inte minst frågan om omfatt-
ningen av svenska företags medverkan.

Det är glädjande att mötet i Ronneby nu har lett fram till konkreta utfäs-
telser från sovjetisk sida.

Anf. 182 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Jag får tacka miljöministern för svaret.

På grund av de ökade kontakterna mellan Murmanskregionen och den öv-
riga Nordkalotten har den omfattande miljöförstöringen i regionen blivit väl
känd, särskilt den miljöförstöring som förorsakas av nickelsmältverken.

I såväl Sverige som Finland och Norge råder stor oro för att luftförorening-
arna i Kolaområdet skall medföra skador på mark, vatten och skog även i de
nordiska länderna. Också för vår egen skull är det viktigt att nickelproduk-
tionen sker på ett ekologiskt uthålligt sätt och att den natur som skadats får
en reell chans att återhämta sig. Alternativet är att denna nickelproduktion
måste upphöra.

Det är mycket angeläget att den förnyelse av nickelsmältverken som är på
gång genom ett finsk-sovjetiskt samarbete kommer att genomföras och inte
stupar på att det inte finns tillräckliga möjligheter att erhålla förmånliga lån.

Därför tycker jag att det vore lämpligt - och det är därför jag har ställt
frågan - att Sverige klargör sin vilja att hjälpa till även ekonomiskt. För
Norge och Finland har frågetecknen tydligen rätats ut, så att man kunnat
deklarera sin vilja att delta även ekonomiskt i projektet.

På min fråga får jag inget direkt svar när det gäller den svenska regering-
ens vilja att nu deklarera att man är beredd att även ekonomiskt gå in i pro-
jektet.

Anf. 183 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag var med på det här mötet i Ronneby. Det avgörande där
var att ställa krav på Sovjetunionen att ta hand om sina problem. Jag upp-
levde att vi där hade en mycket stor framgång. Det var det som ledde till att
man nu kom i en beslutsposition, som man tidigare inte befunnit sig i. Det
var det gemensamma nordiska uppträdandet som ledde till det.

Hur sedan leverans- och finansieringssituationen skall se ut är en ganska
komplicerad fråga, som har att göra med vilka industrier som levererar ut-
rustningen. Jag skulle nog vilja karakterisera det så, att det närmast är en
exportfinansieringsinsats som det handlar om. Det är då fråga om olika delar
i det här projektet som ännu inte är färdiga.

Anf. 184 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Jag tolkar då svaret så, att Sveriges eventuella beredskap att
ställa upp med någon form av ekonomisk medverkan är kopplad till om
svenska företag kan få del av de order som det kan bli fråga om.

Anf. 185 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Så enkelt är det inte. Men jag kan säga att beredvilligheten
från finsk och norsk sida har haft ett starkt samband med att man där kommit
en bit på vägen när det gäller att få kontrakt på leverans av utrustning.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Nu tycker jag att vi skall återvända till det som är det centrala, nämligen
att man får till stånd de insatser som kan rädda miljön. Det kommer natur-
ligtvis inte att räcka med nickelsmältverken på Kolahalvön eller i vår närre-
gion. Vi har då det stora arbete som inletts som ett resultat av Ronnebymötet
med insatser inte bara på Kolahalvön utan i Östersjöregionen därtill med en
medverkan från Världsbanken, Europeiska utvecklingsbanken och Nor-
diska investeringsbanken. Där bidrar Sverige med betydande belopp.

Anf. 186 BENGT HURTIG (v):

Fru talman! Finansieringen av detta projekt är på intet sätt helt klar. Det
ifrågasätts ibland att projektet inte skulle kunna gå att genomföra om man
inte kan lösa finansieringen.

Den diskussion som vi förde i vintras om den här miljarden till Östeuropa,
som skulle ha en inriktning mot miljöproblemen med öppenhet för alla möj-
liga lösningar och där på intet sätt Murmanskregionen var undantagen, gav
ett intryck av att vi på vår sida var beredda att hjälpa till ekonomiskt med
förändringar i miljövänlig riktning i Östeuropa.

Överläggningen var härmed avslutad.

38 § Svar på fråga 1990/91:46 om Antarktis

Anf. 187 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Gösta Lyngå har frågat mig om den svenska regeringen kom-
mer att stödja ett förslag att utnämna Antarktis till världspark i samband
med möte med Antarktisfördragets parter i november i år.

Vid den extra session med Antarktisfördragets parter som kommer att
hållas i Santiago, Chile, i november i år kommer miljöskyddsfrågorna att
debatteras. Flera förslag till miljöskyddsinstrument föreligger inför mötet.

Den svenska hållningen i miljöfrågan i Antarktis har alltsedan vårt inträde
under Antarktisfördraget varit att på effektivaste sätt stärka miljöskyddet i
området. Det är i det avseendet viktigt att ett miljöskyddsinstrument får en
lämplig anknytning till Antarktisfördraget, som utgör grunden för det fred-
liga samarbetet inom Antarktisområdet.

I förberedelsearbetet inför mötet i Santiago har flera förslag lagts om att
benämna Antarktis ett särskilt naturskyddsområde, världspark eller lik-
nande. Regeringen ser gärna att Antarktis i framtiden ges en särskild benäm-
ning som betonar dess unika ställning. Det viktigaste är dock inte själva be-
nämningen utan att Antarktisområdet ges ett starkt och effektivt miljöskydd
genom ett legalt bindande instrument som knyts till Antarktisfördraget. Det
är i nuvarande läge den linje som enligt regeringens bedömning bäst gagnar
målet om ett starkt miljöskydd för Antarktis.

Anf. 188 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Fru talman! Jag får tacka miljöministern för svaret, som ju verkar lo-
vande.

Bakgrunden är det australiska och franska förslaget om att här inrätta ett

naturreservat utan gruvdrift. Nuvarande mineralkonvention, som Sverige
har stått bakom, inkluderar faktiskt prospektering. Det är ju ytterst naivt att
tro att man lägger ned mycket stora summor - för det kostar att prospek-
tera - utan att, om man hittar en fyndighet, utnyttja den. Man skulle säga
att detta är kapitalförstöring.

Därför vill jag nog specificera frågan litet: Finns det risk för att regeringen
godtar en överenskommelse som inkluderar mineralprospektering i Antark-
tis?

Anf. 189 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag skall gärna gå djupare in på den här frågan och samtidigt
betona att vi just är i färd med att skicka ut en delegation med uppgift att
förhandla fram en överenskommelse om bästa möjliga miljöskydd för An-
tarktis. Den diskussion vi nyss har haft om Kolahalvön illustrerar ju vad som
skulle kunna bli effekterna om vi tillät liknande verksamhet där.

Jag vill först understryka att Sveriges arbete som deltagande i mineralkon-
ventionen tidigare också har varit ett uttryck för vår vilja att aldrig någonsin
delta i någon exploatering eller medverka till någon sådan, utan att få till
stånd en reglering till skydd för miljön. En sådan skulle lägga fast regler som
tidigare inte har funnits för den händelse en exploatering skulle komma till
stånd.

Nu är situationen annorlunda av flera olika skäl. Då är det inte lika ak-
tuellt att arbeta med mineralkonventionen för att få till stånd ett skydd för
miljön.

Vi avser att i de kommande förhandlingarna diskutera vilket av de förslag
som nu har lagts fram - eller vilka i kombination med varandra - som, vilket
är viktigt, knutna till Antarktisfördraget ger det bästa möjliga skyddet för
miljön i framtiden. Det är ett svårt förhandlingsuppdrag som vi skickar ut
våra förhandlare till, men regeringens uppdrag till dem är att medverka till
den lösning som ger det bästa skyddet för miljön i Antarktis. Jag tror nog att
Gösta Lyngå också är beredd att låta dem - naturligtvis i dialog med rege-
ringen när förhandlingarna pågår - pröva olika lösningar för att få till stånd
en sådan överenskommelse.

Anf. 190 GÖSTA LYNGÅ (mp):

Fru talman! Ja, jag måste ju säga att det låter mycket bra!

Mineralkonventionen är något förlegad. Det är jag glad för att höra, där-
för att den inkluderade hotfulla element.

Det finns andra hot mot Antarktis. Där pågår överfiskning, och detta är
återigen sådant som jag hoppas att regeringen samtidigt i dessa förhand-
lingar skall försöka göra någonting åt. Jag önskar lycka till med förhandling-
arna!

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Anf. 191 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Tack så mycket, Gösta Lyngå, vi skall göra vårt bästa!

Svar på frågor

Överläggningen var härmed avslutad.

39 § Svar på fråga 1990/91:50 om återvinningen av papper m.m.

Anf. 192 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Lennart Brunander har frågat mig vilka åtgärder regeringen
avser att vidta för att skapa fungerande marknader för återvinningsbara ma-
terial.

Som tydligt framgår bl.a. av min redovisning av arbetet på avfallsområdet
i årets budgetproposition är det ett uttalat mål att avfallsmängderna måste
minska och att återanvändning och återvinning av material måste öka. Detta
är en hörnsten i regeringens politik på avfallsområdet.

För att en marknad skall uppstå och fungera måste ett stort antal förutsätt-
ningar föreligga och många aktörer samverka. De effektivaste styrmedel
som statsmakterna förfogar över i en sådan process är normalt de ekono-
miska.

Miljöavgiftsutredningen har föreslagit en avgift på osorterat hushålls- och
industriavfall. Utredningen föreslår att avgiftsmedlen tillförs en särskild
fond. Enligt utredningen är det av största betydelse att marknadsförutsätt-
ningarna inom återvinningsbranschen stimuleras, och fonden föreslås använ-
das till att stimulera återvinning och utveckling av källsortering. Dessa för-
slag bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Ibland kan också regeländringar utnyttjas för att skapa förutsättningar för
nya initiativ. Genom de förändringar i renhållningslagen som riksdagen god-
kände i våras har förutsättningar skapats för ökad källsortering, något som i
sin tur öppnar möjligheterna för en ökad återvinning. Därmed har en viktig
marknadsförutsättning skapats, nämligen ett stabilare utbud av material för
vidarebearbetning.

En annan förutsättning för att marknader för återvunna material skall
uppstå är att de produkter som tillverkas av det återvunna materialet kan
säljas. Det innebär att det krävs en ökad acceptans hos köparna för produk-
ter baserade på återvunnet material. Vi kommer att behöva acceptera ett
annat utseende eller formgivande av produkterna.

Konsumenterna har här sin stora och viktiga roll. Vi vet ju alla hur snabbt
det gick att få fram icke klorblekta pappersprodukter inom vissa produktom-
råden. Efterfrågan från konsumenterna skapade marknaden och några de-
taljregleringar behövdes inte.

Vi måste naturligtvis också verka internationellt för ökad återvinning. Så-
väl i det nordiska samarbetet som inom OECD finns återvinningsfrågorna
uttryckligen med på arbetsprogrammet.

Anf. 193 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret. Det var väl ett ganska
oförargligt svar egentligen, och det ger mig inte så förfärligt stora förhopp-

ningar om att regeringen skall göra så mycket för att lösa de problem som
för närvarande finns.

Återvinning är en grundsten i regeringens politik. Det måste det naturligt-
vis vara eftersom vi i våras fattade ett riksdagsbeslut med den utgångspunk-
ten att vi måste källsortera och återanvända mer.

Situationen har blivit den att kommunerna har satt i gång med detta och
också lyckats ganska bra. De har fått in betydliga mängder material, inte
minst papper, vilket jag har tagit upp i denna fråga.

Man har engagerat människor, och de tycker att det är viktigt att källsor-
tera sopor. Jag tror att de ställer upp på det. Nu har situationen dock blivit
besvärlig. I Kommunaktuellt av den 4 oktober står det att kommunerna
struntar i att samla in papper. Varför gör de det? Jo, helt enkelt därför att
ingen vill köpa det, utan de får lägga det på tippen!

Om man nu kommer i den situationen att marknaden inte fungerar, får
det stora negativa konsekvenser för människor som vill engagera sig och
samla in. Jag tror att människor vill göra det, för de tycker och förstår att det
är viktigt.

Men när människor ser att det som de har lagt ner arbete på hamnar på
tippen i alla fall, tror jag att de misströstar. Då får vi svårt att uppfylla dessa
mål om att vi skall öka källsorteringen.

Vi har inte på långa vägar nått de mål vi skall nå, att alla sopor skall käll-
sorteras. Om vi skulle göra det skulle ju ännu mer av det som redan är sorte-
rat hamna på tippen, och det vore ju ännu värre. Jag skulle vilja veta vad
regeringen kortsiktigt tänker göra för att få i gång marknaden, få den att
fungera och se till att papper, glas och sådant som har hamnat på tippen kom-
mer att användas i industrin. Samtidigt som man nu tippar papper på svenska
tippar importerar man dessutom papper.

Anf. 194 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Låt mig först bara påminna om att det var på regeringens för-
slag som riksdagen fattade dessa kloka beslut i våras.

Sedan är det riktigt att det finns en hel del barnsjukdomar nu när vi startar
detta viktiga arbete. Jag är lika bekymrad som Lennart Brunander över det.
Ändå skulle det vara bra om vi till att börja med vore överens om att vi skall
försöka åstadkomma att man i en fri ekonomi och på en fri marknad med
ekonomiska styrmedel som stimulans och goda insatser från hushåll klarar
det här.

Det har faktiskt gått bättre med insamlingen än vad de svenska återvin-
ningsbruken hade räknat med. Dessa har i dag inte kapacitet för att ta emot
allt. Det räknar man med att ha fr.o.m. sommaren 1991 - alltså om ungefär
ett år.

Vi har inget importförbud när det gäller returpapper. I andra länder har
man sämre kapacitet att ta hand om returpapper än i Sverige. För min del
anser jag det självklart att alla länder skall försöka få system för
returpappersanvändning väldigt många gånger för att få rätt användning av
skogsråvaran. Därför tycker jag t.ex. att det är väldigt bra när SCA har be-
slutat sig för att investera i ett sådant företag på den europeiska marknaden.
Vad svensk industri behöver exportera nu är miljövänlig teknik, inkl, åter-

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

vinningsteknik för hantering av pappersråvaran. Då slipper vi något som är
ett problem i dag - konkurrens i form av dumpning på den svenska markna-
den av returpapper från länder som inte har återvinningskapacitet.

Anf. 195 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Det är riktigt, Birgitta Dahl, att vi är överens om att detta är
viktigt och att vi skall försöka hjälpas åt att få ett bra resultat.

Det är också riktigt att regeringen hade ett förslag om avfallshantering i
budgetpropositionen, men det tog lång tid innan ni fick fram det. Ni segdrog
i flera år innan det kom något förslag.

Miljöministern påpekar att man på marknaden är överraskad över att få
in så mycket returpapper. Redan 1988 skrev naturvårdsverket i en rapport
om marknaden för återvunnet material att det är viktigt att skapa sådana
marknader så att det som jag nu har försökt beskriva inte uppstår.

Vi borde alltså inte vara tagna på sängen av detta. När nu regeringen lade
fram en sådan här proposition, när regeringen tog så god tid på sig innan den
kom fram till ett förslag, borde man också ha skapat förutsättningar för att
återvinningen skulle fungera. Utan dessa förutsättningar hjälper ju inte våra
målsättningar om ökad återvinning och om att människor skall acceptera
förslaget. Då blir det ändå pannkaka av det hela.

Anf. 196 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Det är för tidigt att avkunna den domen. Jag kan bara för-
säkra att vi med förenade krafter kommer att göra vårt yttersta för att nå
mycket goda resultat och för att inom en snar framtid ha ett totalt sett mindre
berg av avfall, alltså även när det gäller det som skall återvinnas. Detta skall
ske genom en mer resurssnål daglig livsföring i våra hem och på våra arbets-
platser.

Anf. 197 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Det sista är egentligen det utan tvivel viktigaste. Centerpar-
tiet har också i flera år ställt krav på att vi skall ha en avfallspolitik eller över
huvud taget en politik som gör att vi nyttjar mindre av resurserna. På det
sättet minskar också mängden avfall. Det är den smartaste och riktigaste vä-
gen.

Fram till dess måste vi ändå ta hand om och återvinna det avfall som finns.
Det skulle vara intressant att få några synpunkter på vad ni kan tänka er att
göra för att förbättra situationen. Vi är överens i fråga om problemet och
nödvändigheten att göra någonting åt det, men jag har inte fått några förslag
eller synpunkter från miljöministern på vad ni tänker göra för att få en för-
bättring till stånd.

De kommuner som jag har nämnt vill nu anmäla detta till näringsombuds-
mannen, eftersom de anser att köparna på det här sättet pressar priserna
nedåt.

Anf. 198 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Först till det sista. NO har prövat denna fråga 1984 och då
kommit fram till att det inte fanns anledning till kritik. Om det blir en ny

prövning litar jag på NOs bedömning, och som Lennart Brunander vet bör
jag inte lägga mig i den.

Det är bra att vi har ett sådant institut. Jag har också noterat att denna
situation uppstår varje gång det är dags att sluta ett nytt avtal. Så var det
även i somras, och det var på det sättet denna diskussion började i år.

I övrigt har vi för det första, genom att lägga fast riktlinjerna och lägga det
utvidgade ansvaret på kommunerna och konsumenterna, genomfört mycket
viktiga åtgärder. För det andra håller vi nu på att ta fram ekonomiska styrme-
del som skall styra utvecklingen på detta område i rätt riktning.

Jag tror inte att Lennart Brunander vill att vi skall börja genomföra den
typ av detaljreglering som Östeuropa är på väg bort ifrån. Vi måste i stället
försöka hitta system som fungerar i ett fritt samhälle.

Anf. 199 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Nej, miljöministern, vi skall inte ha några östeuropeiska sys-
tem. Vi skall ha mycket mer fantasi i det vi gör och ta hjälp av människors
intresse och engagemang i den här frågan. Detta intresse och detta engage-
mang finns.

Det är bra att miljöavgifter skall styra så att ännu mer går till sortering.
Men då är det ännu viktigare att marknaderna fungerar. Om marknaderna
inte fungerar, hjälper inte heller det. Marknaderna behöver fungera för att
kunna ta emot avfallet, och det är på det området vi måste lägga ner resur-
ser- på det ena eller andra sättet. Jag skulle vilja ha ett svar från miljöminis-
tern på frågan: Vad kan ni tänka er att göra?

Anf. 200 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Efter att riksdagen i våras på regeringens förslag fattade be-
slut på detta område, anser jag att bollen för närvarande ligger hos industrin,
kommunerna och konsumenterna. Det är fallet just därför att detta är ett
fritt och demokratiskt samhälle. Nu vill jag att en rad olika metoder prövas
runt om i vårt land - inom industrin, inom kommunerna och i de enskilda
hemmen. Jag vet också att detta redan förekommer. Jag är faktiskt ganska
bestämd på den punkten; alla skall inte springa till morsan och be om hjälp,
utan de skall anstränga sig själva.

Anf. 201 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! När det inte fungerar får morsan ändå hjälpa till!

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar på frågor

Anf. 202 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Ja, det är sant! Men nu ligger bollen hos de olika aktörerna,
som skall se till att det fungerar. Jag riktar också den uppmaningen till dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 Riksdagens protokoll 1990/91:5

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

40 § Svar på fråga 1990/91:61 om PVC-förpackningar

Svar på frågor

Anf. 203 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Roy Ottosson har frågat mig vad regeringen avser att göra för
att substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter skall tillämpas vad
gäller bl.a. PVC-förpackningar.

I linje med kravet på industrin att byta ut farliga ämnen mot mindre far-
liga - det är det som är substitutionsprincipen - tog jag för ett par år sedan
initiativ till överläggningar med förpackningstillverkarna om ett stopp för
användning av PVC-plast. Resultatet har blivit att en avveckling skall ske
fram till halvårsskiftet i år och innebär att de svenska tillverkarna, som svarar
för ca 70% av marknaden, har ställt om sin produktion. Resterande 30%
utgörs huvudsakligen av import. Här krävs internationella lösningar. Som ett
första steg i det arbetet har Sverige i det nordiska samarbetet föreslagit att
en grupp bildas för att gemensamt driva frågan om avveckling av PVC-för-
packningar.

Anf. 204 ROY OTTOSSON (mp):

Fru talman! Jag ber att först få tacka för svaret.

Min fråga gällde kanske inte bara förpackningar utan PVC-produkterna
över huvud taget. Lagen om kemiska produkter är naturligtvis tillämplig på
hela området. Det var enligt min uppfattning en stor miljöpolitisk framgång
när detta tidigare i år skrevs in i lagen efter det förslag som miljöpartiet lade
fram förra året. Detta förslag gick igenom i riksdagen, och regeringen åter-
kom sedan med ett förslag som i stort sett följde samma linje.

Problemet är att detta inte är verkställt. Lagen gäller, men vi kan i varenda
affär se en rad PVC-produkter - inte minst förpackningar - som säljs. Detta
skulle egentligen vara olagligt, eftersom det i stort sett i alla fall finns mer
miljövänliga förpackningar och produkter. Man måste fråga sig om importe-
rade varor skall undantas från lagstiftningen på detta sätt. Det borde väl
ligga på regeringens bord, eftersom det är regeringen som skall verkställa de
lagar som vi stiftar här i riksdagen.

Man ställer sig då frågan - och det är också detta som är min utgångs-
punkt: Vad görs för att verkställa den lag som faktiskt gäller? Det är inte
fråga om att förhandla, utan det är fråga om att se till att lagen efterföljs.

Anf. 205 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag skall inte vara kitslig, men jag svarade faktiskt på frågan.
Det är riktigt att Roy Ottosson i reciten även talar om andra produkter, och
det är riktigt att dessa svarar för en stor del av PVC-användningen. Dock är
det så att förpackningarna utgör det största problemet, eftersom de är snab-
bast i omlopp och snabbast blir ett problem även i avfallshanteringen. Därför
var det mycket viktigt att göra en insats på det området.

Det är inte bara på regeringen det ankommer att se till att lagstiftningen

följs. I stor utsträckning handlar det också om myndigheter som bemyndigas
att ansvara för tillämpningen av lagen. I det här fallet handlar det framför
allt om kemikalieinspektionen och naturvårdsverket.

Vi arbetar nu för att successivt få bort PVC, och vi startade med det om-
råde som var mest angeläget och snabbast i omlopp, nämligen svensk pro-
duktion och förpackningar. Det är mer komplicerat när det gäller import,
och Roy Ottosson vet att vi på det området arbetar för att få till stånd inter-
nationella överenskommelser för att klara ut problemen. Inte minst inom
OECD bedrivs det på detta område ett mycket intensivt arbete.

När det gäller andra varor som innehåller PVC bedrivs det för närvarande
ett arbete både i regeringskansliet och i de ansvariga myndigheterna. Det
gäller för övrigt många fler ämnen än PVC.

Anf. 206 ROY OTTOSSON (mp):

Fru talman! Just det, det gäller många fler ämnen än PVC. Skälet för att
åtgärda just PVC är att det händer en del rörande PVC i vår omvärld. Vi har
hört signaler om detta från Danmark. Miljöministern i Danmark har under
sommaren uttalat att man bör förbjuda PVC-förpackningar, detta är också
på gång i Norge, osv.

PVC är en produkt som är anstötlig på flera sätt. Redan vid produktionen
finns stora arbetsmiljöproblem. Vi har haft ett antal cancerfall i landet på
grund av vinylkloridgasen. Den här produkten är så onödig att man kan
tycka att det borde vara ganska enkelt att som typfall göra någonting åt just
den.

Jag måste ändå ställa en följdfråga. Ministern sade att kemikalieinspektio-
nen och naturvårdsverket har bemyndigande att göra saker på detta område.
Jag måste då fråga: Vad då? Har de bemyndigats att förbjuda sådana här
produkter enligt substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter?

Anf. 207 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Det är viktigt att ha klart för sig att det inte är sämre om man
får till stånd en avveckling utan förbud. Substitutionsprincipen innebär att
företaget alltid har skyldighet att göra ett utbyte. Förbud är något man tar
till om man inte kan klara av det på annat sätt.

Jag vill exemplifiera detta med den lista över de farligaste ämnena som
kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har redovisat för regeringen,
ämnen vilkas användning enligt deras uppfattning bör avvecklas. Syftet med
publiceringen är att företagen redan nu skall sätta i gång med arbetet. Lyckas
vi inte få till stånd ett utbyte med frivilliga insatser aktualiseras frågan om
förbud. Men det blir då genast mer komplicerat med GATT-förhandlingar
och andra förhandlingar som kan försena avvecklingen. Det går snabbare
om man får till stånd en frivillig avveckling, som i fallet med PVC. Då behö-
ver man inte hålla på och diskutera frågan i flera år internationellt. Vi har i
Sverige varit snabbare och effektivare än man har i våra grannländer.

Anf. 208 ROY OTTOSSON (mp):

Fru talman! Det är kanske litet grand en tolkningsfråga vad substitutions-
principen egentligen innebär, dvs. om den innebär ett förbud mot det som är
onödigt och miljöfarligt eller inte.

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Svar pä frågor

Det är självfallet bra om man kan avveckla utan förbud, och ju snabbare
det går desto bättre. Det är vi säkert helt överens om. Vad som upplevs som
stötande är att just PVC och en del andra saker är så onödiga och att de ändå
har funnits kvar så länge.

Jag fick inte riktigt svar på frågan om huruvida kemikalieinspektionen har
bemyndigats att själv fatta beslut om förbud mot enskilda produkter, t.ex.
PVC-produkter. Skulle kemikalieinspektionen få ett sådant bemyndigande
kan det leda till att vi kan gå fram litet snabbare på det här området, kanske
t.o.m. betydligt snabbare. Det skulle vara bra för miljön om inte annat.

Anf. 209 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Det finns ett antal exempel på att kemikalieinspektionen har
fattat beslut i sådana här fall och andra, t.ex. när företaget inte har lyckats
bevisa att en viss produkt är ofarlig.

Anf. 210 ROY OTTOSSON (mp):

Fru talman! Jag är inte säker på att vi kommer så mycket längre här i kväll.
Men jag kan ändå konstatera att produktionen av PVC-förpackningar i Sve-
rige tydligen har upphört, om jag har förstått svaret rätt. Det är ju ändå en
framgång. Här vill det till att man också vågar gå på sådant som importeras.
Det borde inte vara orimligt att ställa samma krav på importen, även om det
kanske finns en och annan i utlandet som beklagar sig över detta.

Anf. 211 Miljöminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Jag noterar med glädje att Roy Ottosson har uppmärksammat
att produktionen i Sverige har upphört. Regeringen arbetar också med im-
portfrågorna. Det tar litet längre tid. Det var därför en stor framgång att få
till stånd en uppgörelse om svensk produktion så att inte arbetet ytterligare
försenades.

Överläggningen var härmed avslutad.

41 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:24 till näringsutskottet

Motionerna

1990/91 :Sk2 till skatteutskottet

1990/91:Al-A5 till arbetsmarknadsutskottet

1990/91:Jul—Ju4 till justitieutskottet

1990/91 :L1 och L2 till lagutskottet
1990/91 :T1 och T2 till trafikutskottet

42 § Bordläggning

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Anmäldes och bordlädes

Propositionerna

1990/91:22 Ändring i konkurslagen m.m.

1990/91:29 Riksgäldskontorets uppgifter inom statsskuldspolitiken och den
statliga finansförvaltningen

Skrivelse

1990/91:21 Hemlig teleavlyssning vid förundersökning i brottmål under år
1989

43 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 4 oktober

1990/91:34 av Lars Tobisson (m) till statsministern om AP-fonden:

Ett av många problem i Sveriges ekonomi är det låga sparandet, vilket
återspeglas i det stora och snabbt växande underskottet i bytesbalansen.
Hushållens sparande är sedan åtskilliga år negativt. Moderata samlingspar-
tiet förordar en ekonomisk politik som rent allmänt stärker den enskilda
sparviljan och som dessutom med riktade stimulansåtgärder ökar särskilt det
långsiktigt bundna sparandet.

Den nedgång i hushållssparandet som skett har inträffat under socialde-
mokratiska regeringar. Den får ses som ett resultat av en medveten men för-
klädd socialiseringspolitik. I regeringsdokument kan det talas vagt om det
önskvärda i att öka hushållens sparande. Men, sägs det, det går nog inte utan
stora stimulanser, som är fördelningspolitiskt problematiska. Slutsatsen blir
att det kollektiva sparandet i stället bör växa, vilket i klartext betyder ökad
överbeskattning av medborgarna.

Det förord som sålunda ges för kollektiv kapitalbildning har rötter långt
tillbaka i tiden. Det går igen i allt som skrivits och sagts om löntagarfonder
och tidigare modeller för kollektivt ägande. Efter misslyckandet med Stats-
företag och annan offentligstyrd affärsverksamhet har intresset alltmer inrik-
tats på indirekt ägande via olika fonder. Försök att legitimera socialiserings-
framstötarna genom att knyta dem till ATP-systemet går alltsedan 1970-talet
som en röd tråd genom socialdemokraternas argumentation och strävanden.

För kollektiva löntagarfonder framfördes i debatten en lång rad skiftande
motiv. Det framgick emellertid tydligt att det ytterst var makten och ägandet
i företagen det handlade om. Till slut gavs även löntagarfonderna en ATP-
anknytning. Som en följd av den heta fondstriden har dock såväl den förre
som den nuvarande statsministern på olika sätt givit uttryck åt att ytterligare
steg i denna riktning inte skulle tas.

Den regeringen närstående fackföreningsrörelsen lanserar emellertid

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

talet om att dess tillgångar inte skulle användas för att köpa aktier i privata
företag.

Från LO-håll framförs det också krav på att fondbildningen i ATP-syste-
met skall växa kraftigt. Dessutom skall AP-fonden ges frihet att placera ka-
pitalet efter bästa möjliga avkastning - med den enda restriktionen att högst
10 % får placeras utomlands. Det framgår tydligt att denna nyvunna frihet
främst är tänkt att användas för att förvärva aktier i svenska företag. Det
samlade börsvärdet uppgår för närvarande till ca 750 miljarder kronor. Av
detta äger det offentliga redan ca 80 miljarder, varav ca 50 miljarder i lönta-
garfonder samt fjärde och femte AP-fonden. Även om nyemissioner kan ske
under det kommande året och även om AP-fonden kan köpa annat än börs-
noterade aktier, ger förslaget utrymme för aktieköp till ett belopp som sna-
rast överstiger det samlade börsvärdet.

Som motiv för att vidga AP-fondens placeringsmöjligheter anges från soci-
aldemokratiskt håll strävan att uppnå en god avkastning på pensionskapita-
let. Detta är dock klart vilseledande, eftersom ATP-systemet är ett fördel-
ningssystem, där de pensioner som utbetalas under ett visst år i princip skall
bestridas med under samma år inflytande avgifter. AP-fonden är tänkt en-
dast som en buffert i utjämnande syfte.

Det bästa sättet att trygga ATP-pensionen är att föra en ekonomisk politik
som ger god tillväxt. Omvärlden är full av aktuella exempel på att socialis-
tiska lösningar tvärtom ger dålig tillväxt.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga statsministern:

Har regeringen några planer på att öppna AP-fonden för aktieköp?

Avser regeringen att öka fondbildningen i ATP-systemet utöver det ur-
sprungliga buffertsyftet, så att en stor del av svenskt näringsliv på denna väg
kan överföras i offentlig ägo?

1990/91:35 av Hans Göran Franck (s) till justitieministern om brottsförebyg-
gande verksamhet och prioriterad brottsbekämpning:

Att begränsa brottsligheten är en av kriminalpolitikens huvuduppgifter.
Den brottsförebyggande verksamheten är därvid av central betydelse. Den
behöver förbättras och byggas ut främst genom en förstärkning av brotts-
förebyggande rådet (BRÅ).

Prioriteringen av brottsbekämpningen är nödvändig för att beivra den all-
varliga brottsligheten. De tre prioriterade områdena är välkända, nämligen
ekobrott, våldsbrott och narkotikabrott. Anmärkningsvärt är att rikspolis-
styrelsen nyligen utan riksdagsbeslut bestämt sig för fyra prioriterade områ-
den, nämligen ungdomsbrott, narkotikabrott, yrkesbrott och brottsförebyg-
gande verksamhet i allmänhet.

Dess värre har insatserna vid bekämpande av ekobrottsligheten sackat ef-
ter. Andelen poliser som är verksamma inom ekorotlarna är bara omkring
hälften av vad som förekommer beträffande narkotika resp, våldsbrott. De
senare två brottsområdena får en ökande andel polispersonal, medan så inte
är fallet för ekobrotten.

Docenten Hans Gunnar Axberger har gjort en undersökning som visar att
resultaten av åtgärderna mot ekobrottslighet är mycket begränsade. BRÅ-

utredaren Dan Magnusson säger att de fåtaliga lagändringarna i stort sett har
haft mycket liten tillämpning. Han tror dock att genom det ökade intresset
inom näringslivet och fackföreningsrörelsen för att bekämpa den ekono-
miska brottsligheten kan frågan återigen bli av central betydelse under
90-talet.

Det är nödvändigt att förstärka kampen mot ekobrottsligheten, varav
miljöbrotten utgör en viktig del. Ekobrottsligheten leder till en kraftig om-
fördelning i ekonomin, och den är också av en sådan omfattning ekonomiskt
att den får långt större verkningar på samhällsnivån än någon annan typ av
kriminalitet. Omfördelnings- och jämlikhetspolitiken sätts ur spel, och de
ekonomiska brottslingarna blir ett skattefrälse som kan hålla en helt annan
konsumtionsnivå än hederliga skattebetalare.

Då det gäller våldsbrottsligheten behöver den, med främlingsfientlig och
rasistisk bakgrund, bli föremål för särskilt intensiv uppmärksamhet och be-
handling. Över huvud taget är den brottslighet som förekommit under se-
nare tid med invandrarfientlig bakgrund utomordentligt allvarlig.

I anledning av det anförda får jag ställa följande frågor till justitieminister
Laila Freivalds:

1. Hur vill regeringen förstärka den brottsförebyggande verksamheten?
Står den tidigare prioriteringen av ekobrott, våldsbrott och narkotika-
brott i brottsbekämpningen fast?

2. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att intensifiera beivrandet av
den ekonomiska brottsligheten, däri inräknat miljöbrotten?

3. På vilket sätt vill regeringen verka för en skärpt bekämpning av brottslig-
heten med en rasistisk och invandrarfientlig bakgrund?

den 5 oktober

1990/91:36 av Hans Göran Franck (s) till utrikesministern om Cambodja:

En snar fredlig politisk lösning av konflikten i Cambodja är nödvändig.
Framsteg har uppnåtts i förhandlingarna mellan stormakterna genom att ett
avtal dem emellan träffats. Men de röda khmerernas agerande utgör nu det
allvarligaste hindret för att uppnå en överenskommelse mellan de cambod-
janska parterna. Det finns därför risk för att det nybildade högsta nationella
rådet, bestående av parterna i Cambodja, inte kommer att fungera och att
därmed de fem stormakternas plan för en fredlig lösning omintetgörs. Detta
skulle också leda till att företrädare för högsta nationella rådet inte kan inta
Cambodjas plats i FN.

Det demokratiska Kampuchea, där de röda khmererna har en avgörande
maktposition, har alltjämt säte i FN. Oavsett utgången av förhandlingar mel-
lan de cambodjanska parterna måste detta förändras. Det är ohållbart att de
röda khmererna intar nuvarande position i FN.

Tusentals civila dör eller lemlästas av olika typer av trampminor, som de
röda khmererna ständigt placerar ut i olika delar av Cambodja. Syftet med
dessa minor är främst att stympa utan att döda. Det är en viktig humanitär
uppgift att oskadliggöra dessa minor. Det finns avancerad teknisk utrustning
med vars hjälp detta skulle kunna ske. Den finns emellertid inte tillgänglig i

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

röda khmererna ständigt placerar ut i olika delar av Cambodja. Syftet med
dessa minor är främst att stympa utan att döda. Det är en viktig humanitär
uppgift att oskadliggöra dessa minor. Det finns avancerad teknisk utrustning
med vars hjälp detta skulle kunna ske. Den finns emellertid inte tillgänglig i
Cambodja, och det är angeläget att Sverige - eventuellt tillsammans med
andra länder - bidrar till att sådan utrustning ställs till förfogande och att
utbildningsinsatser görs för att Cambodja självt skall kunna hantera denna
utrustning.

De röda khmerernas folkmord efter Indokinakrigets slut sätter alltjämt
djupa spår i det camobdjanska samhället, som präglas av stor fattigdom. In-
ternationella samfundet har ett ansvar för att verkningsfullt bistånd lämnas
till Cambodja och till folkmordets och krigets offer.

Med hänvisning till det anförda får jag ställa följande frågor till utrikesmi-
nister Sten Andersson:

1. På vilket sätt kan Sverige medverka till en fredlig lösning av Cambodja-
konflikten?

2. På vilket sätt vill regeringen agera i fråga om Cambodjas representation
i FN?

3. På vilket sätt är Sverige berett att för egen del och internationellt verka
för att biståndet till Cambodja ökar?

4. Är regeringen beredd att ge Cambodja särskilt stöd för att oskadliggöra
minor som utplacerats i olika delar av landet?

1990/91:37 av Gunnar Björk (c) till kommunikationsministern om en bro
mellan Sundet och Hasselön:

Frågan om en broförbindelse mellan Sundet och Hasselön i Gävle kom-
mun har aktualiserats i riksdagen i ett tiotal år av bl.a. undertecknad.

Mina och andra motioner har årligen avstyrkts av riksdagens trafikutskott
med hänvisning till att länsstyrelsen i Gävleborgs län själva har att prioritera
sin vägplan.

Trots att länsvägnämnd vid något tillfälle förordat en bro och länsstyrelsen
tagit upp frågan om denna broförbindelse på olika sätt och i sina äskanden,
har någon bro inte byggts. Lekmännens inflytande mot vägverkets ledning i
ett län är ju som bekant ringa.

I samband med 1980/81 års riksmöte väcktes motioner av Ing-Marie Hans-
son (s), varav en i anslutning till regeringens förslag till besparingar av den
allmänna färjetrafiken.

Vid riksdagsbehandlingen biföll kammaren mom. 6 b i reservationen nr 4
som gällde den aktuella broförbindelsen. Reservanterna vann med röstsiff-
rorna 155-153.

Beslutet blev alltså att bygga en bro över Dalälven.

Vid voteringen om medel till bron, som var sammanslagen med alla ak-
tuella broar, blev beslutet att inte anslå medel till den bro man just beslutat
om.

Inför beslutet i riksdagen utlovades det från socialdemokratiskt håll i Gäv-
leborgs län, att om man endast vann med någon röst skulle en bro byggas.

Dagen efter riksdagsbeslutet kunde en nöjd befolkning i Hedesunda på

driftskostnader som samhället haft för färjeförbindelsen är troligen tio
gånger större nu än vad bron för 15 år sedan skulle ha kostat.

Någon bro är ännu inte byggd.

Jag vill med anledning av detta ställa följande fråga till kommunikations-
minister Georg Andersson:

När avser den socialdemokratiska regeringen att fullfölja det av socialde-
mokraterna utlovade brobygget vid Sundet—Hasselön i Gävle kommun?

den 8 oktober

1990/91:38 av Jan Sandberg (m) till utrikesministern om hjälp till barnen i
Rumänien, m.m.:

Den 7 oktober visades ett oerhört chockerande TV-program om de barn i
Rumänien som ingen vill ha och som därför i många fall behandlas sämre än
djur. Många har bilderna av barnen i burar eller barnen i dödens väntrum i
källaren på en av dessa institutioner på näthinnan.

Enligt reportaget finns det uppemot 40 000 barn i samma fruktansvärda
situation, barn som plågas och dör av sjukdomar och svält - i Europa 1990.

Detaljer är överflödiga. Det som redovisades var vämjeligt nog, och ord
kan inte på något sätt beskriva de fullkomligt vidriga förhållanden dessa
oskyldiga barn tvingas att leva i.

Den läkare som följde med TV-teamet från det ena dödslägret till det
andra hävdade gång på gång att dessa barn genom, i många fall, mycket
enkla medicinska behandlingar skulle kunna klara sig och fungera som helt
normala barn. Hon hävdade också att vad dessa läger behöver är medicinska
resurser i form av läkare, sjuksköterskor, läkemedel, barnpsykologer och te-
rapeuter. Men även dietister och tandläkare är nödvändiga.

Rumänien är i dag i många stycken ett u-land, det är uppenbart inom
många områden. Samtidigt vet vi att många av dem som fanns runt
Ceaucescu fortfarande har makt och inflytande i Bukarest. Detta får dock
inte hindra Sverige att på alla sätt försöka hjälpa dessa barn och detta så fort
det över huvud taget är möjligt.

En snabb svensk biståndsinsats är definitivt påkallad i en situation som
denna. De frivilliga organisationerna som Röda korset och Rädda barnen
måste också erhålla stöd för att kunna fortsätta det arbete de redan inlett.

1. Är regeringen beredd att göra en svensk insats för att hjälpa och rädda
de oskyldiga rumänska barnen?

2. Avser regeringen att kontakta de rumänska myndigheterna och pro-
testera mot de i interpellationen påtalade förhållandena?

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

44 § Kammaren åtskildes kl. 19.53.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Gunborg Apelgren

Innehållsförteckning

Tisdagen den 9 oktober

1 § Meddelande om val till Nordiska rådet................... 1

2 § Utökning av antalet suppleanter i jordbruksutskottet........ 1

3 § Justering av protokoll................................ 1

4 § Anmälan om frågor

1990/91:51 av Hans Göran Franck (s) om ungdomar och fängel-
sestraff ....................................... 1

1990/91:52 av Birthe Sörestedt (s) om den rättspsykiatriska kli-
niken i Lund................................... 2

1990/91:53 av Birthe Sörestedt (s) om förbud mot halmbrän-
ning.......................................... 2

1990/91:54 av Carl Frick (mp) om matbristen i Litauen...... 2

1990/91:55 av Eva Zetterberg (v) om det svenska köttöverskot-

tet ........................................... 3

1990/91:56 av Göran Magnusson (s) om Södertäljebron..... 3

1990/91:57 av Roy Ottosson (mp) om biltullar............ 3

1990/91:58 av Roy Ottosson (mp) om resultatkravet på SJ . . . 3

1990/91:59 av Karin Israelsson (c) om den svenska alkoholpoli-

tiken och EG................................... 4

1990/91:60 av Ingbritt Irhammar (c) om polisens trafikövervak-

ning .......................................... 4

1990/91:61 av Roy Ottosson (mp) om PVC-förpackningar ... 5

1990/91:62 av Ingvar Eriksson (m) om export av socker..... 5

1990/91:63 av Ann-Cathrine Haglund (m) om ett nytt betygs-

system ........................................ 5

1990/91:64 av Per Stenmarck (m) om Öresundsbron........ 6

1990/91:65 av Per Stenmarck (m) om Sturups flygplats...... 6

1990/91:66 av Elver Jonsson (fp) om promilleregler vid framfö-

rande av båt................................... 6

1990/91:67 av Birger Hagård (m) om universitets- och hög-

skoleämbetet ................................... 7

1990/91:68 av Lars-Ove Hagberg (v) om svensk tunnplåtstill-

verkning...................................... 7

5 § Svar på frågorna 1990/91:40 och 56 om Södertäljebron....... 7

Kommunikationsminister Georg Andersson

Hugo Bergdahl (fp)

Göran Magnusson (s)

6§ Svar på fråga 1990/91:41 om SJs Notviksverkstad........... 11

Kommunikationsminister Georg Andersson

Sten-Ove Sundström (s)

7 § Svar på fråga 1990/91:49 om skyltfonden.................. 12

Kommunikationsminister Georg Andersson

Margareta Gard (m)

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Prot. 1990/91:5 8§ Svar på fråga 1990/91:57 om biltullar..................... 13

9 oktober 1990 Kommunikationsminister Georg Andersson

Roy Ottosson (mp)

9§ Svar på fråga 1990/91:58 om resultatkravet på SJ........... 15

Kommunikationsminister Georg Andersson

Roy Ottosson (mp)

10 § Svar på fråga 1990/91:64 om Öresundsbron................ 17

Kommunikationsminister Georg Andersson

Per Stenmarck (m)

11 § Svar på fråga 1990/91:65 om Sturups flygplats.............. 18

Kommunikationsminister Georg Andersson

Per Stenmarck (m)

12 § Svar på fråga 1990/91:33 om de statliga företagen........... 20

Industriminister Rune Molin

Anne Wibble (fp)

13 § Svar på fråga 1990/91:34 om Saabs industrilokalisering till Karls-

krona ........................................... 23

Industriminister Rune Molin

Sven-Olof Petersson (c)

14 § Svar på fråga 1990/91:36 om arbetsmarknaden i Östersunds-

området ......................................... 24

Industriminister Rune Molin

Viola Claesson (v)

15 § Svar på fråga 1990/91:39 om den nya länsstyrelseinstruktionen . 26

Civilminister Bengt K Å Johansson

Sigge Godin (fp)

16 § Svar på fråga 1990/91:60 om polisens trafikövervakning...... 28

Civilminister Bengt K Å Johansson

Ingbritt Irhammar (c)

17 § Svar på fråga 1990/91:5 om den treåriga försöksutbildningen vid

vårdgymnasium................................... 31

Utbildningsminister Bengt Göransson

Gullan Lindblad (m)

18 § Svar på fråga 1990/91:21 om närradion................... 33

Utbildningsminister Bengt Göransson

Jan-Erik Wikström (fp)

19 § Svar på fråga 1990/91:63 om ett nytt betygssystem.......... 35

Statsrådet Göran Persson

Ann-Cathrine Haglund (m)

20 § Svar på fråga 1990/91:6 om statsbidrag till kyrkans barnomsorg 37

Statsrådet Bengt Lindqvist

Gullan Lindblad (m)

21 § Svar på fråga 1990/91:15 om socialtjänsten och vården av krimi-

nella ungdomar m.m................................ 38

Statsrådet Bengt Lindqvist

Gudrun Schyman (v)

22 § Svar på fråga 1990/91:16 om förmedlingen av jourfosterhem... 41

88 Statsrådet Bengt Lindqvist

Gudrun Schyman (v)

Svar på fråga 1990/91:18 om utbyggnaden av barnomsorgen ... 42

Statsrådet Bengt Lindqvist

Berith Eriksson (v)

Svar på fråga 1990/91:29 om en mer aktiv alkoholpolitik...... 44

Statsrådet Bengt Lindqvist

Daniel Tarschys (fp)

Ajournering....................................... 45

Återupptagna förhandlingar........................... 45

Svar på fråga 1990/91:1 om Världsbankens miljökonsekvens-
beskrivningar ..................................... 45

Finansminister Allan Larsson

Åsa Domeij (mp)

Svar på fråga 1990/91:10 om återöppnande av BB i Oskarshamn 48
Socialminister Ingela Thalén

Birger Rosqvist (s)

Svar på fråga 1990/91:23 om rätten till pensionstillskott...... 50

Socialminister Ingela Thalén

Barbro Sandberg (fp)

Svar på frågorna 1990/91:26 och 28 om tidpunkten för en tobaks-
politisk proposition................................. 51

Socialminister Ingela Thalén

Barbro Westerholm (fp)

Svar på fråga 1990/91:52 om den rättspsykiatriska kliniken i

Lund........................................... 52

Socialminister Ingela Thalén

Birthe Sörestedt (s)

Svar på fråga 1990/91:53 om förbud mot halmbränning....... 55

Socialminister Ingela Thalén

Birthe Sörestedt (s)

Svar på fråga 1990/91:24 om den svenska flyktingpolitiken .... 56

Statsrådet Maj-Lis Lööw

Bengt Westerberg (fp)

Svar på fråga 1990/91:27 om kontaktförmedlingen av utländska
kvinnor.......................................... 59

Statsrådet Maj-Lis Lööw
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Svar på frågorna 1990/91:7 och 17 om olämpliga förpackningar 62

Miljöminister Birgitta Dahl

Annika Åhnberg (v)

Svar på fråga 1990/91:12 om exporten av kvicksilveravfall till

Spanien......................................... 65

Miljöminister Birgitta Dahl

Gudrun Schyman (v)

Svar på fråga 1990/91:43 om nickelsmältverken på Kolahalvön i

Sovjetunionen.................................... 70

Miljöminister Birgitta Dahl

Bengt Hurtig (v)

Prot. 1990/91:5

9 oktober 1990

Prot. 1990/91:5 38 § Svar på fråga 1990/91:46 om Antarktis................... 72

9 oktober 1990 Miljöminister Birgitta Dahl

Gösta Lyngå (mp)

39 § Svar på fråga 1990/91:50 om återvinningen av papper m.m. ... 74

Miljöminister Birgitta Dahl

Lennart Brunander (c)

40 § Svar på fråga 1990/91:61 om PVC-förpackningar............ 78

Miljöminister Birgitta Dahl

Roy Ottosson (mp)

41 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 80

42 § Bordläggning...................................... 81

43 § Anmälan om interpellationer

1990/91:34 av Lars Tobisson (m) om AP-fonden........... 81

1990/91:35 av Hans Göran Franck (s) om brottsförebyggande
verksamhet och prioriterad brottsbekämpning.......... 82

1990/91:36 av Hans Göran Franck (s) om Cambodja....... 83

1990/91:37 av Gunnar Björk (c) om en bro mellan Sundet och

Hasselön...................................... 84

1990/91:38 av Jan Sandberg (m) om hjälp till barnen i Rumä-

nien, m.m...................................... 85

gotab 97041, Stockholm 1990

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:5 Tisdagen den 9 oktober

Riksdagens protokoll

1990/91:5

Tisdagen den 9 oktober

Kl. 14.30-19.53