Riksdagens protokoll
1990/91:42

Måndagen den 10 december

Kl. 10.00-12.40

15.00-15.01

Protokoll

1990/91:42

1 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott

Andre vice talmannen meddelade att socialdemokratiska riksdagsgruppen
på grund av uppkomna vakanser fr.o.m. den 1 januari 1991 anmält Eivor
Husing som ny ledamot i arbetsmarknadsutskottet efter Marianne Stålberg,
Bo Toresson som ny suppleant i arbetsmarknadsutskottet efter Eivor Husing
och Bo Toresson som ny suppleant i skatteutskottet efter Marianne Stålberg.

Andre vice talmannen förklarade utsedda till

ledamot i arbetsmarknadsutskottet

Eivor Husing (s)

suppleant i skatteutskottet

Bo Toresson (s)

suppleant i arbetsmarknadsutskottet
Bo Toresson (s)

2 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen

Andre vice talmannen meddelade att Lars Ernestam (fp) och Ulla-Britt
Åbark (s) denna dag återtagit sina platser i riksdagen, varigenom tjänstgö-
ringen som ersättare upphört för Lennart Eliasson och Alf Eriksson.

3 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 3 och 4 december.

1 Riksdagens protokoll 1990191:42

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

4§ Svar på interpellation 1990/91:94 om socialt utsatta barn

Anf. 1 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Lena Öhrsvik har ställt följande frågor till mig:

1. Hur skall vi från samhällets sida bättre stödja socialt utsatta barn?

2. Räcker nuvarande lagstiftning?

3. Kan vi nå längre genom att fördela resurserna annorlunda?

Som Lena Öhrsvik konstaterar i sin interpellation mår svenska barn i all-
mänhet bra. Vår levnadsstandard är bland de högsta i världen. Viktiga delar
av vår socialpolitik och vår familjepolitik går ut på att stödja familjen och
föräldraskapet.

Sedan länge pågår också ett omfattande folkbildningsarbete, inte minst
via barnhälsovården och föräldrautbildningen. Genom denna inriktning av
politiken har vi kunnat skapa gynnsamma förutsättningar för vuxna att fun-
gera som goda föräldrar. Ett resultat av detta är att andelen barn som place-
ras i samhällsvård har sjunkit.

Ändå finns det, som Lena Öhrsvik påpekar, barn som far illa. Det är här
fråga om en mindre grupp familjer och barn, vars behov inte automatiskt
kan tillgodoses inom ramen för de generella stödsystemen.

Vi har länge vetat att de första levnadsåren har mycket stor betydelse. Det
är således viktigt att vi tar väl hand om familjer i vardande. Den i Sverige väl
utbyggda mödra- och barnhälsovården är ett uttryck för detta.

Ett tryggt samhälle kan skapa trygghet även för barn vars föräldrar inte
själva har så stor förmåga till kontakt och trygghet.

Vi måste fortsätta kampen för en generell trygghet och välfärd, och vi
måste dessutom göra särskilda insatser för socialt utsatta familjer och barn.
Det gäller både individuella och allmänt förebyggande insatser.

Ett uttryck för denna inställning är regeringens beslut att under en treårs-
period ställa 30 milj. kr. till förfogande för riktade insatser till utsatta ungdo-
mar i eftersatta bostadsområden.

Den 1 juli i år fick vi en ny lag om tvångsomhändertagande av barn och
ungdomar. Nya LVU är skriven utifrån ett konsekvent barnperspektiv.
Barns behov av kontinuitet och stabilitet skall vara vägledande vid valet av
insats, oavsett om det gäller öppenvårdsinsatser eller placering utanför hem-
met.

Det innebär bl.a. att stora ansträngningar bör göras för att så tidigt som
möjligt ge behövlig hjälp åt barn och föräldrar i deras naturliga livsmiljö.
Samarbetet mellan mödra- och barnhälsovården å ena sidan och socialtjäns-
ten å andra sidan fungerar bra på många håll, men behöver utvecklas ytterli-
gare.

Vi har i dag en relativt stor kunskap om vilka utslagningsprocesser som
våra mest kriminella och självdestruktiva ungdomar har varit offer för under
sin uppväxt. Men vi tycks vara sämre på att tidigt se dessa barns egna behov.

Vi behöver, enligt min mening, utveckla vår kunskap så att vi även i prakti-
ken på ett tidigt stadium kan upptäcka de familjer som av olika skäl behöver
stöd. Vi behöver kort sagt värna om barnkompetensen såväl inom hälso- och
sjukvården som inom socialtjänsten.

Dessa frågor är i högsta grad aktuella inom socialdepartementet. Som ex-
empel kan jag nämna att socialdepartementet tagit initiativ till en konferens
om att förebygga barnmisshandel. I konferensen som inleds i dag deltar
svenska forskare, beslutsfattare, praktiker och företrädare för frivillligorga-
nisationer samt utländsk expertis på området.

Ett sammanfattande svar på Lena Öhrsviks frågor är att vi har en lagstift-
ning som enligt min mening utgör ett gott skydd för utsatta barn. Vi behöver
emellertid på ett mer medvetet sätt än hittills prioritera tidiga insatser för
utsatta barn och familjer. Det är då som möjligheterna att åstadkomma en
förändring i positiv riktning är som störst.

För att en sådan prioritering av resurserna skall genomföras i praktiken,
krävs emellertid att kunskapen om barndomens betydelse och om barns sår-
barhet sprids. Jag kommer att på olika sätt medverka till att en process i
denna riktning kommer till stånd.

Anf.2 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag vill först tacka för ett positivt svar - positivt på det sättet
att det öppnar för en seriös diskussion om förstärkta tidiga insatser för socialt
utsatta barn.

Medan andra ropar på inlåsning av de av våra ungdomar som faller utanför
ramen, ville jag med interpellationen peka på de mekanismer som leder dit
och på vad vi kan göra mycket tidigare. Det är viktigt att i den allmänna
debatten ställa sig frågorna: Varför? Vilken chans har vi gett de här ungdo-
marna?

Mina egna erfarenheter från arbete med missbrukare, psykiskt sjuka ung-
domar, hårt kriminellt belastade samt barn i socialt utsatta miljöer säger mig
att vi inte tillräckligt tidigt gör tillräckliga insatser och att vi ibland t.o.m.
handlar fel.

Socialtjänstlagen ingav stora förhoppningar när det gällde det sociala ar-
betets utveckling och förankring hos allmänheten. Enligt min mening har
den dock inte fått möjlighet att slå igenom fullt ut. Detta visar ju också soci-
alstyrelsens utvärdering beträffande insatserna för barn och ungdomar.

Lagen kom i en tid av ekonomisk kris. Alla resurser användes till att få
landets ekonomi på fötter. Sedan har äldreomsorgen och utbyggnaden av
barnomsorgen dominerat helt inom socialtjänsen. Behoven har ju varit stora
och ökande. Jag säger inte att detta har varit fel, jag konstaterar bara att
socialtjänstens alla intentioner inte har fått en ärlig chans.

Därför kräver jag inte heller en förstärkning av lagstiftningen för närva-
rande. Jag delar Bengt Lindqvists uppfattning att nuvarande lagar på detta
område är bra. Man kan göra massor inom dessa ramar och - jag vill under-
stryka det - med nuvarande resurser.

Jag är övertygad om att tidiga, samordnade insatser för den lilla grupp det
gäller på sikt ger betydligt lägre utgifter för t.ex. arbetsmarknadsinsatser,
sjukförsäkring, vård och fängelsevistelser. Dessutom ger det ett minskat pro-
duktionsbortfall.

Det är svårt att mäta värdet av ett bra liv. Därför måste jag ta till dessa
kalla ekonomiska fakta för att visa att det blir en klar samhällsekonomisk
vinst av att göra mera tidigt.

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar pä interpella-
tioner

Problemet är bara att vi har flera huvudmän för verksamheterna. Klart är
dock att staten skulle vinna på många håll om kommunerna satsade. Det är
i detta sammanhang jag gärna vill ha en diskussion om en omprioritering av
resurser.

Så till en del funderingar om vad man skulle kunna göra mera konkret -
utöver vad jag har nämnt i interpellationen om mödra- och barnhälsovård
samt elevassistenter.

För det första skulle jag önska att vi fick en ny utbildningsomgång gällande
socialtjänstlagen för både förtroendevalda och kommunanställda. Det är tio
år sedan sist. Kunskapen om intentioner och mål har tunnats ut, man har
bytt folk på olika håll, och jag tror att det vore värdefullt för dem utanför
socialtjänsten att få ny kunskap.

För det andra skulle jag önska en stimulans till skapandet av lokala hand-
lingsprogram som sedan kunde antas av kommunfullmäktige. Det är nämli-
gen viktigt att hävda dessa frågor gentemot annan verksamhet, och det
skulle behövas lokala riktlinjer för detta arbete. Bara arbetet med ett pro-
gram sätter i gång en mängd positiva processer, och det ger också stora möj-
ligheter till samordning.

För det tredje skulle jag önska en förstärkning av föräldrautbildningen.
Viss tid kanske t.o.m. borde vara obligatorisk; tyvärr når vi annars inte alla.
Det är viktig att just genom den typen av verksamhet stödja utsatta ungdo-
mar i deras föräldraroll. Kanske vore det något för nästa Dagmaröverens-
kommelse att på något sätt förstärka mödra- och barnhälsovården och inom
dess ram ge en bra föräldrautbildning.

För det fjärde skulle jag vilja att också den öppna förskolan skulle ses som
en viktig resurs utöver den övriga barnomsorgen. Erfarenheterna, åtmin-
stone i min kommun, av de öppna förskolornas möjligheter att tidigt eta-
blera kontakter med utsatta familjer är mycket goda. Man har inte myndig-
hetsstämpeln på sig, och man kan därför med en aktivare uppsökande verk-
samhet nå barn i riskzonen och ge stöd på ett obyråkratiskt sätt.

För det femte önskar jag att vi kunde sprida mer kunskap om de goda ex-
emplen. Det görs många mycket bra saker runt om i landet, men vi får veta
för litet om detta.

Min slutsats är att vi har handlat fel, eftersom det är kö för vård och inlås-
ning av våra ungdomar. Vi kan göra mera tidigt! I varje barn finns en Mo-
zart, påminde Ingvar Carlsson på den socialdemokratiska partikongressen.
Säger inte det allt om vad vi måste göra?

Socialstyrelsen säger i sin utvärdering: Det finns anledning att utgå från
att stora grupper barn och ungdomar har goda förutsättningar i livet. Samti-
digt kan man se klara skillnader mellan grupper, och dessutom finns risk för
att en mindre grupp ställs utanför mer definitivt. Det sociala arvet är en på-
taglig verklighet. I kunskaps- och informationssamhället kan utslagningsme-
kanismerna komma att drabba allt hårdare.

Det är mot bakgrund av denna utvärdering som jag har ställt mina frågor
om hur vi bättre kan stödja dessa barn och deras familjer. Jag har också
några följdfrågor.

Delar statsrådet Lindqvist socialstyrelsens bedömning om den ökade ris-
ken för definitiv utslagning?

Finns någon möjlighet till en sådan omfördelning av resurser som jag har
berört?

Vi har ju när det gäller vuxna en målsättning att minska ohälsotalet, och
vi satsar stora pengar på t.ex. en bättre arbetsmiljö och rehabilitering. Kan
man inte föra ett liknande resonemang när det gäller barn?

Till sist: Delar statsrådet min uppfattning om behovet av ökad information
om gällande lagstiftnings intentioner och mål?

Anf. 3 SYLVIA PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag deltar i den här debatten eftersom jag tycker att den
fråga Lena Öhrsvik har tagit upp i sin interpellation är så viktig, inte minst
om man tar sin utgångspunkt i storstadspolitiken.

Samtidigt skulle jag vilja säga att statsrådet i sitt svar gör ett mycket viktigt
påpekande, nämligen att svenska barn i allmänhet mår bra. Jag tror att det
är oerhört väsentligt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar problemen.
Det finns nämligen ändå problem. Det som är så tragiskt och som gör det än
viktigare att ägna stor uppmärksamhet åt detta är att det även när det gäller
barns uppväxtvillkor visar sig att det finns tydliga klasskillnader.

Men det är inte bara fråga om klasskillnader, utan det finns även regionala
skillnader. 11.ex. Storstockholmsregionen är problemen även på det här om-
rådet störst.

Det var ju här som Gustav Jonsson en gång gjorde sina så banbrytande
undersökningar, i vilka han bl.a. talade om det sociala arvet. En fråga vi
borde ställa oss i dag är: Existerar det sociala arvet än i dag? Jag tror att
risken är väldigt stor att vi måste svara ja på den frågan.

När socialtjänstlagen infördes var ett av inslagen att socialtjänsten skulle
medverka i samhällsplaneringen. På det sättet skulle man kunna motverka
bl.a. tendenserna till en utveckling av ett socialt arv och medverka till att ge
goda miljöer till alla barn. Det finns nu undersökningar som visar att detta
är ett av de inslag i socialtjänstlagen som inte har fungerat så bra. Det skulle
alltså behövas ett utvecklingsarbete i kommunerna.

Jag tror att man skulle behöva undersöka vilka barn det är som blir före-
mål för socialtjänstens insatser och hur det sedan går för dem senare i livet.

Statsrådet säger också i sitt svar att stora ansträngningar måste göras för
att så tidigt som möjligt ge behövlig hjälp. Det är naturligtvis mycket bra att
detta klargörs. Däremot tror jag inte att det stämmer att vi inte tidigt ser
barnens behov. Jag tror att vi faktiskt ganska tidigt ser att det finns behov,
men däremot är det inte alldeles säkert att vi vidtar de rätta åtgärderna. Kan-
ske borde dessa åtgärder också sättas in tidigare.

På det socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress hade vi att be-
handla en motion som just gick ut på att man skulle värna om de utsatta
barnens miljöer. Då sade förbundskongressen att det var dags för oss att in-
tensifiera vårt arbete kring de utsatta barnens situation och att samhället
skulle vidta åtgärder för att stärka metodutvecklingen av socialtjänstens in-
satser för att t.ex. stödja de nätverk som utsatta barn kan behöva.

Jag tycker att man av statsrådets svar kan utläsa att han är beredd att med-
verka i en sådan riktning, och detta är positivt.

Jag vill slutligen understryka det Lena Öhrsvik sade: Det vore bra om vi

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

kunde få en ny utbildningsomgång i kommunerna med tanke på att både po-
litiker och tjänstemän i mycket stor utsträckning har bytts ut sedan lagen
infördes och den utbildningsrunda som då genomfördes. Jag tror dessutom
att det det skulle vara mycket bra om vi också kunde förstärka föräldraut-
bildningen.

Anf. 4 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill erinra mina meddebattörer om att riksdagen nyligen
har beslutat om en ny större översyn av socialtjänstlagen. I anslutning till
denna skulle jag välkomna en utvärderande och genomlysande debatt kring
ansvarsområden och de behov som socialtjänsten är avsedd att tillgodose.

Vi har många olika aktiviteter på gång som uppnår, eller i varje fall till
delar uppnår, det syfte som både Lena Öhrsvik och Sylvia Pettersson efterly-
ser. Uppföljningen av Rebusprojektet och socialbyråprojektet innebär att vi
nu för ut de frågeställningar som dessa projekt har gett upphov till i en debatt
inom i första hand socialtjänsten och kommunerna men senare också i en
vidare diskussion.

Det uttrycks här farhågor för en ökad utslagning, något som jag delar, i
synnerhet mot bakgrund av den situation som just nu råder. Det finns t.ex.
stora brister i behandlingsarbetet där vi kan se att vi inte kommer åt dessa
problem tidigt nog.

Jag tror att uppföljningen av socialstyrelsens iakttagelser om barn- och
ungdomsarbetet är mycket viktig och förtjänar en mycket aktiv bearbetning
och studium ute i landet. Jag vill också nämna att det i barnkonventionens
kölvatten nu har uppstått en mycket livaktig och konstruktiv dialog mellan
regeringskansliet och de olika organisationer som arbetar för barnens rätt.
Dessa organisationer bedriver nu ett brett utvecklingsarbete för att göra
konventionen känd, inte minst bland barnen själva och deras föräldrar. Jag
är säker på att vi har möjligheter, att med stöd i det som konventionen ger
uttryck för lyfta fram barnens behov på ett annat sätt än vi hittills har gjort.
Jag tycker att vi skall ta den chansen.

Jag är för min del fast besluten att till maximum utnyttja det faktum att
Sverige har ratificerat barnkonventionen och se till att barns behov nu per-
manent kommer att finnas på dagordningen inom både socialpolitiken och
samhällsplaneringen i stort. Jag vill också erinra om att Bengt Börjessons
stora projekt om barn i kris ger oss mycket stor kunskap som vi kan använda
i detta sammanhang och dessutom mycket information som också kan ut-
nyttjas i det fortsatta arbetet. Regeringen kommer också inom kort att anta
direktiv för den utredning som riksdagen har beställt om en barnombuds-
man.

Många saker är alltså på gång, och jag menar att detta ger uttryck för en
aktiv bearbetning av de problem och de uppgifter vi kan se framför oss när
det gäller utsatta barn och ungdomar i Sverige.

Anf. 5 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag är medveten om att riksdagen har beställt en översyn av
socialtjänstlagen. Men det får inte innebära att vi inte handlar nu. Jag vill
påminna om att den utredning som ledde till att socialtjänstlagen infördes

tog 13 år. Jag vet att vi har bättrat oss under senare år när det gäller utred-
ningars arbete, men vi måste ändå handla under tiden även om det pågår en
utredning. Jag deltog aktivt i arbetet med socialtjänstlagen här i riksdagen.
Därefter har det väckts en del motioner och ställts interpellationer, och jag
har dessutom möjlighet att lokalt mycket nära följa verksamheten.

Jag har i många debatter hävdat att man när det gäller dessa barn inte får
tveka inför omplaceringar. Men man får inte glömma detta med kontinuitet
och stabilitet, som också framhålls i interpellationssvaret. Jag har också ak-
tivt verkat för att anmälningsskyldigheten hos personalgrupper som arbetar
med barn skulle följas av en uppgiftsskyldighet, och så är också fallet i dag.
Men jag har också betonat att vi löser det mesta bäst i den egna miljön. Vi
måste skräddarsy lösningar även om vi med generella lösningar har kunnat
nå barn med särskilda behov. Vi vet mycket om vilka barn det gäller och
också en hel del om vad de behöver - ja, vad alla barn behöver - nämligen
stabila vuxna, kärlek, uppmuntran och gemenskap.

En av de mammor som jag varit i kontakt med slog huvudet på spiken när
hon sade: Tänk om jag fått bråkdelen av de omsorger, intresse och pengar
som lagts ner på min grabb redan när han var liten. Med detta vill jag åter-
komma litet till min fråga om det finns några möjligheter till omfördelning
av resurser. När man i dag satsar ser man inte till resultatet och effekterna,
och man får inte tillgodogöra sig de besparingar som uppstår. Jag jämförde
tidigare med arbetet när det gäller att minska ohälsotalet hos vuxna. Vi sat-
sar 15 miljarder kronor i arbetslivsfonden för att åstadkomma en bättre ar-
betsmiljö och en bättre rehabilitering för vuxna som har problem. Jag anser
att ett liknande resonemang kunde föras beträffande barn.

Mycket av det Bengt Lindqvist här redovisade går i denna riktning. Jag
skulle gärna vilja få en ytterligare redogörelse om den ekonomiska delen,
något som är mycket väsentligt, eftersom kommunerna också har en mängd
andra uppgifter. De har känt sig litet pressade under lång tid.

Anf. 6 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag menar att en av huvuduppgifterna i fortsättningen blir
att göra barnens behov synliga i samhällsutvecklingen på ett mycket mer på-
tagligt sätt än som hittills har gjorts. Socialtjänsten har också en uppgift att
delta i samhällsplaneringen och överföra sina erfarenheter om hur samhället
borde fungera ur ett socialt perspektiv till andra sektorer i samhället.

Den uppgiften har socialtjänsten inte kunnat fullgöra på ett riktigt till-
fredsställande sätt. Jag är på den här punkten kritisk, inte så mycket mot
socialtjänsten, utan mot samhället i övrigt som inte har utnyttjat de omfat-
tande kunskaper om problem i samhället som socialtjänsten under årens
lopp har samlat på sig. Detta menar jag måste bli en ledstjärna i fortsätt-
ningen när det gäller barnen.

Vi måste lära oss att göra tidiga insatser på ett bättre sätt. Det handlar
mycket om kunskap och om att tidigt se barnens behov. Det handlar också
om samverkan, dvs. att t.ex. förskollärare och socialsekreterare kan nå var-
andra i en dialog om enskilda barn där man utnyttjar bådas kunskaper och
kompetens för att göra det bästa möjliga för det enskilda barnet.

Jag tror att det finns mycket man kan göra inom ramen för nuvarande re-

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

surser, och det sade ju också Lena Öhrsvik i sitt första inlägg. Jag är för min
del alltid öppen för att resonera om omprioriteringar och omfördelningar
när det gäller de olika insatser vi gör. 1 den mån vi kan finna former för att
effektivisera de tidiga insatserna för att förebygga svårigheter längre fram
för våra barn, anser jag att vi med stor kraft skall ge oss in i sådana diskussio-
ner. Däremot vill jag inte nu ge något besked beträffande formerna för en
sådan förändring. Jag anser att den frågan är så pass svår att den behöver
en ordentlig mangling innan man kommer fram till resultat. Ett problem i
sammanhanget är att också många andra sektorer för närvarande känner
trycket av för små resurser.

Anf. 7 SYLVIA PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag vill anknyta till en del av det statsrådet nu sade om social-
tjänsten i samhällsplaneringen. Det är många som delar uppfattningen att de
generella åtgärderna är bäst. Det enda som egentligen hjälper ordentligt är
generella åtgärder och att se till att ha bra miljöer för barnen.

Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen har inte blivit det som vi en gång
hoppades på.

Det är därför jag tyckte att det var viktigt att understryka det Lena Öhrs-
vik sade om vikten av utbildning av både anställda och förtroendevalda i
kommunerna. Det är inte bara socialpolitiker som fattar beslut om hur sam-
hället skall se ut. Det är inte bara socialtjänstemän som har en uppfattning
om samhället heller. Även i byggnadsnämnder och kommunstyrelser finns
det politiker och tjänstemän som har ett avgörande inflytande på hur sam-
hällsplaneringen blir i kommunerna. Det är inte alltid som kunskaperna och
insikterna är så stora bland personal och förtroendevalda som man skulle
kunna önska sig.

Anf. 8 LENA ÖHRSVIK (s):

Herr talman! Jag tänkte återkomma till utbildning och information.

Statsrådet säger i sitt interpellationssvar att om det skulle bli en ompriori-
tering krävs det en kunskap om behoven. Det kräver också en förankring.
Utan kunskap går det inte att få en förankring för en omprioritering.

Jag vill därför återigen fråga om statsrådet delar vår syn på behovet av en
ökad omfattning av information och utbildning när det gäller den nuvarande
lagstiftningens intentioner och mål. Även om socialtjänstlagen skall ses över
kommer den att gälla under en lång tid framöver. Det vore ett utmärkt till-
fälle att i samband med översynen också sprida en kunskap om vad nuva-
rande lagstiftning faktiskt innebär. Det är en bra lag. Men jag hävdar att det
råder en dålig kunskap om lagen i kommunerna och t.o.m. långt in i social-
nämnderna.

Där är omsättning på folk, och de har inte hela grunden klar för sig. De
har inte förarbetena klara för sig. Förarbetena hade ju utarbetats under en
lång tid och hade den djupa förankring som behövdes för ett förändrat ar-
betssätt och en förändrad lagstiftning som skulle vara en rättighetslag och
skulle främja gemenskap och solidaritet i vårt land. Ingen grupp skulle stå
utanför. Det är den folkliga förankringen av socialtjänstlagens intentioner
som brister. Därför vill jag återkomma till frågan om möjligheterna till en

ökad omfattning av information när det gäller den nuvarande lagstiftningens
intentioner och mål.

Samtidigt är jag glad över att Bengt Lindqvist är så öppen när det gäller
viljan att diskutera omprioriteringar framöver. För att nå dit krävs den
ökade kunskapen. Jag är beredd att på mitt sätt försöka bidra till att sprida
kunskapen.

Anf. 9 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag vill tacka mina meddebattörer för meningsutbytet. Jag
är klart inspirerad av tanken att i samband med utformningen av direktiv till
en översyn av socialtjänstlagen gå ut i en bredare diskussion kring social-
tjänsten. För min del är jag beredd att fortsätta att fundera på hur det hela
skulle kunna se ut.

För mig är det i första hand de tidiga insatserna som gäller och att försöka
med hjälp av kunskapsutbyggnad och med en tydlig markering av att barnet
skall sättas i centrum finna de rätta åtgärderna för bättre insatser för de ut-
satta barnen. De barn som råkar illa ut är inte så många, men i gengäld är
det många av dem i denna lilla grupp som råkar riktigt illa ut. Det är ett stort
bekymmer för oss och något av ett misslyckande för det svenska välfärds-
samhället att vi skall behöva uppleva dessa barns misslyckanden mitt uppe i
den välfärd vi andra lever i.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1990/91:100 om stöd till familjer med små
svårt skadade barn

Anf. 10 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Eva Zetterberg har frågat mig:

1. Om jag avser att vidta några åtgärder för att förtydliga omsorgslagen vad
gäller svårt skadade barn.

2. Vad jag avser att göra i dag för att stödja svårt skadade barn och deras
familjer.

3. Vad jag avser att vidta för åtgärder så att landsting och kommuner, som i
dag inte har möjligheter till ökade intäkter genom skattehöjning, skall
kunna satsa på kostsamma men nödvändiga investeringar för denna efter-
satta grupp.

I varje landstingsområde finns ett litet antal barn och ungdomar - men
också ett litet antal vuxna personer - som har mycket svåra funktionshinder
med både komplicerade och sammansatta omvårdnadsbehov. Möjligheten
för dem och deras familjer att leva ett gott liv är i hög grad beroende av att
samhällsinsatser ställs till deras förfogande. Det behövs såväl omfattande
som kvalificerade medicinska, psykologiska, sociala och pedagogiska insat-
ser.

Det är landstingen som enligt hälso- och sjukvårdslagen har ansvaret för
åtgärder för att utreda och behandla sjukdomar och skador. Dessutom skall

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

landstingen genom sina omsorgsnämnder tillhandahålla särskilda omsorger
åt den personkrets som anges i omsorgslagen. Omsorgsnämnderna tillhan-
dahåller ibland även habilitering åt barn med andra funktionshinder. Kom-
munernas socialtjänst har genom socialtjänstlagen ett yttersta ansvar för alla
som vistas i kommunen och ansvarar bl.a. för avlösning i hemmet och för
barnomsorgen i kommunen. Ansvarsfördelningen mellan huvudmännen
ställer stora krav på ett fungerande samarbete dem emellan. Huvudmännen
är också enligt lag skyldiga att samverka med varandra.

Omsorgslagen ger psykiskt utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna
rätt till särskilda omsorger, om deras behov inte kan tillgodoses på annat
sätt. Lagen är utformad som en rättighetslag med överklagningsmöjligheter
för den enskilde. Den präglas av ett individualiserat synsätt. Målsättningspa-
ragrafen anger att de särskilda omsorgerna skall utformas efter individens
behov.

Att ge barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet rätten
att bo i elevhem är en av de särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen.
Denna rätt är inte beroende av barnets ålder eller funktionsnedsättning.

De ansvariga huvudmännen skall underlätta för föräldrar med barn som
har svåra funktionsnedsättningar att ta hand om sina barn och tillförsäkra
dem allsidig omvårdnad och möjligheter till ett värdigt liv. Det innebär att
det bland andra insatser också behöver finnas olika boendealternativ. Detta
framför allt för kortare tider - men i undantagsfall då alla andra möjligheter
är uttömda - också för längre tid. Bl.a. behövs små hemlika boendeenheter
med tillgång till medicinsk kompetens, där barnet bör få disponera en plats,
även om den inte alltid behöver utnyttjas.

Här har 1989 års handikapputredning en viktig uppgift. En av utredning-
ens viktigaste uppgifter är att redovisa förslag om hur handikappade barn
och ungdomar i framtiden skall kunna tillförsäkras ett väl fungerande sam-
hällsstöd.

Jag vill i detta sammanhang upplysa om att Riksförbundet för utvecklings-
störda barn, ungdomar och vuxna sedan år 1988 bedriver ett utvecklingspro-
jekt med medel ur allmänna arvsfonden. Projektets syfte är att inom ett om-
sorgsområde verka för att personer med mycket omfattande funktionsned-
sättningar och medicinska behov får ett fullgott stöd.

Vidare uppmärksammar socialstyrelsen i ett särskilt projekt situationen
för barn och ungdomar med svåra funktionsnedsättningar och komplicerade
omvårdnadsbehov som i dag vistas långa perioder på sjukhus. Socialstyrel-
sen avser att i en rapport bl.a. ge exempel på olika lösningar, som gör att
svårt funktionshindrade barn, utan behov av akuta sjukvårdsinsatser, kan
vistas mer stadigvarande utanför sjukhuset.

Jag räknar med att projekten skall tillföra både huvudmännen och handi-
kapputredningen erfarenheter och underlag i deras arbete.

Till sist vill jag erinra om att syftet med skattereformen är att långsiktigt
stärka landets ekonomi, vilket också är av betydelse för kommunerna och
landstingen. Ett led i reformen är det kommunala skattestoppet. I det läget
måste kommunerna och landstingen prioritera sina verksamheter och pröva
hur resurserna bäst skall användas.

Anf. 11 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Bengt Lindqvist för svaret. Jag vill
gärna framföra min uppskattning över att statsrådet har tagit sig tid att be-
svara interpellationen, trots att jag var litet sen med att framställa den, så att
statsrådet av formella skäl hade kunnat avstå från att svara.

Anledningen till att jag var så angelägen om att ställa denna interpellation
är att jag i mitt ”vanliga” arbete som förtroendevald i Stockholms läns lands-
ting, och då särskilt i mitt uppdrag som ordförande i västra omsorgsstyrelsen,
har mött så många av de föräldrar och barn som lever under mycket svåra
omständigheter till följd av bristande och adekvata resurser för de barn det
här handlar om. Det finns också ett mycket stort kunnande i denna fråga och
ett mycket stort engagemang från både personal och förtroendevalda från
olika partier i flera landsting i Sverige.

Den barngrupp vi här talar om är inte stor. Enligt den undersökning som
socialstyrelsen snart skall presentera rör det sig om ca 200 barn i hela landet.
I den gruppen ingår då barn med förståndshandikapp, inskrivna i omsorgs-
nämnder och som har stora funktionsnedsättningar, samt barn som ”bara”
är s.k. teknikberoende barn.

I statsrådets svar nämns det projekt som RFUB har fått pengar till från
allmänna arvsfonden. Detta projekt har syftat till att dels kartlägga familjer-
nas situation, dels komma med förslag till åtgärder. Eftersom projektet har
bedrivits inom just västra omsorgsområdet har jag naturligtvis med extra
stort intresse följt det. Därutöver har en intervjuundersökning med 20 be-
rörda familjer gjorts, där en rätt klar bild av dessa familjer stiger fram. För
statsrådets kännedom vill jag gärna lämna över ett exemplar av denna under-
sökning som har gjorts i västra omsorgsområdet.

I dessa undersökningar är det en ny grupp handikappföräldrar som träder
fram. Dessa föräldrar är inte tacksamm för den lilla hjälp och avlösning som
erbjuds dem. De är mycket medvetna om sina rättigheter och samhällets an-
svar. De accepterar inte att behöva leva ett liv där allt styrs runt det skadade
barnet. En mamma har uttryckt det så, att dessa föräldrar inte önskar bli
några hjältar, bara att leva ett vanligt liv. Men dessa föräldrar har också gått
samman och formulerat sina krav och önskemål bl.a. genom organsationen
ALF, anpassade lösningar för flerhandikappade, och genom organisationen
FUB. Vi vet faktiskt rätt mycket om vad som behövs och vilka önskemål som
finns.

Det som klart kommer fram i dessa undersökningar är hur otillräckligt stö-
det är till de barn och ungdomar som är svårast flerhandikappade. Det krävs
mera avlasting i hemmet, personliga assistenter, korttidshem osv.

En annan sak som kommer fram är att det tar lång tid att bygga upp kom-
petenta resurser. Det samarbete mellan kommunens socialtjänst och sjuk-
vård och omsorgsvård som måste byggas upp är ibland svårt att åstad-
komma, eftersom det saknas kunskaper och erfarenheter av att arbeta med
dessa barn. Däremot anses det gå bra att uttröttande föräldrar, utan vare sig
sjukvårds- eller omsorgsutbildning, skall kunna ta hand om sina barn dygnet
runt hur länge som helst utan avlösning.

En tredje faktor som kommer fram är hur föräldrarna tvingas organisera

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-

tio ner

sina liv runt den hjälp som de erbjuds. De måste bygga upp ett enormt nät-
verk av kontakter som de flesta skulle vilja förenkla till ett eller ett fåtal.

Planeringen har under många år halkat efter på grund av tolkningen av
omsorgslagen. Det har på sina håll hävdats, och hävdas enligt uppgift fortfa-
rande i Malmö, att dessa barn inte skall erbjudas boende på elevhem just
med hänvisning till omsorgslagen - det var därför som jag tog upp den här
frågan. I Stockholm har planeringen halkat långt efter av samma skäl. I dag
är planeringen i full gång, men där är det ekonomin och byggprocessen som
gör att det drar ut på tiden.

Det är positivt att handikapputredningen har tagit fasta på de synpunkter
som har framförts, nämligen att boende utanför hemmet kan behövas även
för små barn och att barn inte skall behöva växa upp på sjukhus. Jag är glad
över att statsrådet i sitt svar slår fast att rätten till att bo på elevhem inte är
knuten till en viss ålder eller till ett visst funktionshinder. Det kan naturligt-
vis diskuteras om ”elevhem” är en adekvat beteckning. Här i Stockholm har
vi talat om barnboende, växelboende eller mellanvård som förutsätter ett
stort inflytande från föräldrar. Det finns säkert flera och bättre termer som
kan användas.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja höra mer exakt från statsrådet angå-
ende olika myndigheters gemensamma ansvar. Är det statsrådets uppfatt-
ning att ett lika stort ansvar åvilar sjukvården som kommunens socialtjänst
och landstingens omsorgsvård? Jag har ibland uppfattat det som att det bara
verkar vara omsorgsvården som har ett ansvar när det gäller detta område.
Vad beträffar ekonomiska resurser, som för både landsting och kommun i
dag är det stora problemet att bygga upp, kommer man från regeringens sida
att vara villig att bidra med ytterligare projektpengar, typ de som vi nyss ta-
lade om, eller andra statsbidrag för att se till att de familjer som måste få
avlastning i sin vardag verkligen också kan få avlastning?

Anf. 12 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att det var angeläget för mig att
denna fråga togs upp, eftersom det är min - precis som Eva Zetterbergs -
uppfattning att det rör sig om en utomordentligt angelägen grupp som insat-
serna måste utvecklas för.

Som svar på de direkta frågorna vill jag säga att jag för min del är helt
öppen för fortsatt utvecklingsarbete, gärna med stöd i allmänna arvsfonden.
Jag ser fram emot att få ta del av erfarenheterna från det stora RFUB-pro-
jekt som har bedrivits sedan 1988. Det finns säkert anledning att gå vidare i
det utvecklingsarbetet.

Jag vill också påminna om att vi från arvsfondens, egentligen från min
sida, har inbjudit organisationer, bl.a. RFUB, att tillsammans med handi-
kapputredningen finna former för att utveckla ett system med personliga
vårdare. Detta görs apropå kontinuiteten och stabiliteten i barns liv. Det är
mycket viktigt att vi finner former för detta. Organisationerna har faktiskt
bollen i dag. Jag går och väntar på en projektansökan på detta viktiga om-
råde.

I övrigt har handikapputredningen att ta ställning till frågan om hur vi skall
kunna vidareutveckla stödet till dessa barn och ungdomar. Jag räknar med

att handikapputredningen kommer att lägga fram ett viktigt betänkande un-
der våren kring de olika frågor som har att göra med det individuella stödet
till människor med omfattande funktionshinder.

Herr talman! Till sist vill jag också erinra om att i det ställningstagande
som riksdagen står inför när det gäller äldre- och handikappomsorgen på
torsdag, på luciadagen, ingår ett av regeringen framlagt förstärkt stimulans-
stöd till byggande av gruppbostäder. Det har utvidgats av socialutskottet, av
socialdemokrater och folkpartister, till att också omfatta kommunala insat-
ser för att bygga boendealternativ för handikappade. Inom dessa ramar finns
det naturligtvis förutsättningar för att också skapa resurser för denna mycket
utsatta grupp.

Litet smolk i mjölken är då för mig att vänsterpartiet och dess representan-
ter inte har stött dessa insatser och förmodligen kommer att rösta emot detta
på torsdag. Eva Zetterberg har dock fortfarande möjlighet att påverka sina
partikamrater. Detta är faktiskt en viktig insats även för svårt utsatta handi-
kappgrupper i vårt samhälle.

Anf. 13 EVA ZETTERBERG (v):

Herr talman! Jag vill konstatera att frågeställningen naturligtvis inte gäller
bara små svårt skadade barn, utan hela gruppen av barn, ungdomar och
vuxna som har svåra funktionsnedsättningar och behöver samhällets stöd.
I den här interpellationen tyckte jag dock att det var viktigt att belysa de
frågeställningar som just har funnits rörande de små svårt skadade barnen
och där man från vissa håll hävdar att omsorgslagen har varit ett hinder. Jag
är glad över att statsrådet hävdar att så inte är fallet.

När det gäller stimulansbidraget till gruppbostäder får statsrådet gå till
mitt partis representanter i socialutskottet och diskutera skälen. Man kom-
mer att i debatten redogöra för varför man inte har velat anta den propositio-
nen.

Jag vill dock säga att man naturligtvis kan se på en enskild fråga som stimu-
lansbidraget som positivt. Jag ser det emellertid mera som ett symboliskt bi-
drag, om det går igenom. Det gäller 200000 kr. per gruppbostad. Kostna-
derna i Stockholm ligger på i storleksordningen 6-7milj. kr. per gruppbos-
tad. Bidraget utgör inte så stor andel av den reella kostnaden i dag.

När det gäller projektansökningar och intresset för att stödja organisatio-
ner som arbetar med små barn och ungdomar som är flerhandikappade och
har stora funktionsnedsättningar, är det välkommet att man från regeringens
sida är villig att stödja ytterligare projekt. Jag kommer naturligtvis att föra
ut det meddelandet till landstinget i Stockholms län och till andra landsting
i Sverige. På olika håll bygger man upp ett förnämligt arbete. Man vill på
alla sätt försöka förbättra för denna grupp, men hindras i dag bl.a. av bristen
på ekonomiska resurser. Det är oerhört viktigt att man kan få det stödet.
Inom bara Stockholms läns landsting finns ett flertal olika projekt, som alla
parter är överens om är viktiga att genomföra. Pengar saknas dock i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

6 § Svar på interpellation 1990/91:80 om utredningen Finansiering av
vägar och järnvägar

Anf. 14 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Viola Claesson har med hänvisning till utredningen om fi-
nansiering av vägar och järnvägar frågat mig om direktiven till utredningen
skall ses som ett formellt uppdrag till utredaren att studera eventuell bolagi-
sering, börsintroduktion och liknande omvandlingar av statliga verk. Vidare
har Viola Claesson frågat mig vilken principiell inställning regeringen har
till konkreta förslag om bolagisering, utförsäljning och börsintroduktion av
televerkskoncernen. Avslutningsvis frågar Viola Claesson om jag anser ett
system med bilavgifter inbakade i bensinpriset vara ett realistiskt sätt att lösa
vägarnas finansieringsproblem utan att belasta statsbudgeten.

Bakgrunden till att regeringen i den näringspolitiska propositionen avise-
rade en förutsättningslös utredning i syfte att presentera förslag till komplet-
terande finansieringskällor är att de behov som finns inom väg- och järnvägs-
sektorn är så stora att de inte kan täckas av enbart de medel som anslås över
statsbudgeten. De direktiv regeringen därefter beslutade om innebar vissa
begränsningar i utredarens arbete, bl.a. skulle inte förslag utredas som förut-
satte förändringar av skatterna. Några formella hinder föreligger emellertid
inte för en utredare att presentera de förslag han finner lämpliga även om
dessa inte till alla delar följer vad som uttalats i direktiven. Det är en fråga
för regeringen att pröva lämpligheten i förslagen.

När det gäller frågan om regeringens principiella inställning till förslaget
om bolagisering av televerket vill jag anföra följande. Televerket har ett re-
gionalt och socialt ansvar som måste hävdas. Regeringen har ställt sig avvi-
sande till förslag om privatisering av sådana delar av den statliga verksamhe-
ten. Som jag tidigare uttalat krävs det enligt min mening nya och starka skäl
för att ändra denna inställning. Jag vill dock i detta sammanhang påminna
om att något förslag från televerkets styrelse ännu inte presenterats för rege-
ringen. Om och när ett sådant förslag föreligger får regeringen pröva det i
vanlig ordning.

Viola Claessons sista fråga avser utredningens förslag till bilavgifter. Ut-
redningens betänkande är just nu föremål för en omfattande remissbehand-
ling. Därefter kommer regeringen att ta ställning till utredningsförslagens
olika delar. Jag varken vill eller kan föregripa de ställningstaganden rege-
ringen kan komma att presentera med anledning av utredningens förslag.

Anf. 15 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Tack för svaret. Jag tänker koncentrera mig i debatten på
frågan som rör televerkskoncernen och Tony Hagströms utspel.

Hagström vill att koncernen inom två år skall genomgå en privatisering
där 45 % av aktierna i det nya bolaget skall säljas ut på börsen för 20 miljar-
der kronor. Utspelet är kopplat till den s.k. Fl-utredningen så till vida att
dessa 20 miljarder skulle kunna användas till finansiering av vägar och järn-
vägar. Förslaget återfinns också i den färdiga utredningens avsnitt Finansie-
ring genom aktiv förvaltning av statens tillgångar.

Tyvärr har massmedia och andra glömt, för att uttala sig snällt, att berätta

att utredarna Mats B O Larsson och Ted Stahl på finansdepartementet redan
före Hagströms utspel hade presenterat följande planer.

För det första vill utredarna bolagisera affärsverken samt bredda ägandet
i näringslivet till privatpersoner och anställda, d.v.s en privatisering. För det
andra vill man enbart ha en snabb omvandling från affärsverk till aktiebolag
med ägarfunktionen samlad i ett departement utan fackansvar, medan frå-
gan om samhällsmålen bör bli kvar hos fackministern. Eftersom utredarna
befarar att en snabb bolagisering kan möta motstånd och därför skulle kunna
ta tid, vill de för det tredje att regering och riksdag i ett första steg skall om-
vandla affärsverken så att modellen närmar sig aktiebolagens.

För det fjärde är ett exempel som lyfts fram just televerket, vars tillgångar
utredarna uppskattar till 120 miljarder kronor. Utredarna anser att staten
måste få mer avkastning på dessa tillgångar.

Herr talman! Jag anser att det framgår ganska tydligt att Tony Hagström
agerat med utgångspunkt just i finansdepartementets utredning och priorite-
ringslista. Men han utnyttjade Fl-utredningen och sin position som utredare
av ett helt annat område för att lansera finansdepartementets privatiserings-
förslag. Även om Tony Hagströms utspel om privatisering av televerket kom
innan SOU-utredningen var klar, kvarstår faktum att ett av de viktigaste av-
snitten i hans utredning handlar om finansieringen och aktiv förvaltning av
statens tillgångar. Georg Andersson har tidigare haft många möjligheter, och
har också tagit till vara dem, att svara på om han och regeringen är beredda
att ge avkall på det som man tidigare har sagt, att det viktigaste t.ex. när det
gäller televerket är verkets sociala och regionalpolitiska ansvar. Han uppre-
par det nu. Men han har i ett annat sammanhang för Statsanställdas förbunds
tidning, Statsanställd, sagt: Jag ser för dagen inga skäl som motiverar en för-
säljning. Men om verkets styrelse kommer fram till att det föreligger sådana
skäl får vi naturligtvis granska dessa och ta ställning till förslaget.

Det intressanta är att Georg Andersson i sitt interpellationssvar till mig
naturligtvis vet vad han talar om, men han talar inte om vad han vet. Det är
riktigt att televerkets styrelse ännu inte har haft sitt möte. Men televerkets
styrelse hade ett extrainkallat möte i november då de förslag förbereddes
som man skall fatta beslut om den 14 december då det ordinarie mötet hålls.
Det är detta möte som Georg Andersson hänvisar till. Styrelsen har redan
gett televerkets chef fortsatt mandat att gå vidare på den här vägen med pri-
vatisering av televerket.

Vad kommer att ske nu på fredag? Georg Andersson vet naturligtvis att
televerkets styrelse på fredag kommer att föreslå att televerket skall ombil-
das till ett bolag. Styrelsen kommer också att uttala, vilket är ännu värre,
att televerket snarast skall privatiseras och gå ut på börsen, precis som Tony
Hagström har sagt och som utredarna på finansdepartementet vill.

Det vore bra om Georg Andersson i talarstolen ville kommentera hur han
ser på det förslag som televerkets styrelse kommer att presentera på fredag,
dvs. det beslut som styrelsen kommer att fatta.

Finns redan nu de mycket starka skälen, som Georg Andersson tidigare
har hänvisat till i olika brasklappar, till att sluta tänka på televerkets regio-
nalpolitiska och sociala ansvar, vilket flera utredningar tidigare har haft i
uppdrag att se över för att stärka det sociala och regionalpolitiska ansvaret.

Prof. 1990/91:42

10 december 1990

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Jag tror att det är mycket viktigt för de tusentals televerketsanställda och för
alla som bryr sig om ett verk som televerket, med det stora ansvar det har
för att kommunikationerna på detta område i landet skall fungera, att få reda
på vad Georg Andersson egentligen står i denna fråga. Kommer Georg An-
dersson och regeringen att säga ja till det förslag som televerkets styrelse
kommer att lägga fram på fredag, eller kommer Georg Andersson i likhet
med vänsterpartiet att fortsätta att hävda att det sociala och regionalpolitiska
ansvaret måste gälla även i fortsättningen? Annars, herr talman, är rege-
ringen mer thatcheristisk än vad engelsmännen och deras regering själva är
nu när Thatcher är borta. Där har man ju börjat tänka sig för i den här frå-
gan.

Anf. 16 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Den utredning som Tony Hagström har producerat är märk-
lig på många sätt. Inte nog med att det i den föreslås, som Viola Claesson
har påpekat, ett och annat när det gäller televerket. I utredningen föreslås
också en ny trafikpolitik som står klart i strid med vad riksdagen har fattat
beslut om. Tony Hagström föreslår ett nytt sätt att prioritera investeringar i
både järnvägar och vägar, där man inte tar hänsyn till miljö, regionalpolitik,
sociala effekter, osv., utan där man enbart tillämpar ett mycket snävt före-
tagsekonomiskt synsätt.

Det är naturligtvis märkligt att detta har kunnat ske; det stod knappast i
direktiven. Där stod det bara att utredningen skulle undersöka hur man kan
få till stånd en annan finansiering, m.m.

Georg Andersson har här pläderat för televerkets regionala och sociala
ansvaret. Han bör nog även litet grand precisera vad han menar med det
ansvaret. Menar han att man inom grundläggande teletrafik skall kunna an-
vända även fax, skicka meddelanden över data med modem, osv.? Detta är
av avgörande betydelse för oss uppe i Norrland. Om grundläggande teleser-
vice inte inkluderas utan man som enskild person skall betala vad det kostar
att upprätthålla en bra linje i Norrlands inland, kommer man varken som
enskild eller som småföretagare att ha råd med det. Detta ligger mycket nära
det förslag som Tony Hagström har producerat i den här utredningen om att
sälja ut televerket. Jag skulle vilja fråga Georg Andersson dels om han anser
att Tony Hagström verkligen har följt direktiven när det gäller trafikpoliti-
ken som sådan när han nu föreslår en annan prioritering än den som riksda-
gen har fattat beslut om, dels vad han menar med ett socialt och regionalpoli-
tiskt ansvar när det gäller televerket.

Anf. 17 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag tycker att Viola Claessons och Roy Ottossons inlägg vitt-
nar om en stor ängslan för nya tankar och fritt tänkande. Utredningar till-
sätts väl för att tillföra beslutsfattandet synpunkter? Visst utarbetar rege-
ringen direktiv och anger ramar för vad den vill ha utrett. Den anger också
vissa begränsningar när det gäller de kommande förslagen. Men det är
mycket viktigt att en utredning har möjlighet att tänka fritt och stimulera
diskussionen med de förslag som presenteras. Jag tycker att det är nästan

trist att man så ängsligt försöker förhindra att en utredare lägger fram förslag
som i någon mening kan ligga utanför de preciserade direktiven.

Vi har sedan en tid en grupp inom regeringskansliet som ser över affärs-
verken med ambition att finna former för bättre politisk och ekonomisk styr-
ning av verken. Det är ett viktigt arbete som också ger oss underlag för att
arbeta vidare när det gäller statens roll som ägare. Vi har i olika samman-
hang, senast i skrivelse till riksdagen med anledning av den ekonomiska si-
tuationen, föranledd av den särskilda skrivelsen om krisen, markerat att sta-
ten ansvarsfullt och effektivt måste förvalta sin förmögenhet. Staten har
stora förmögenheter som nu förvaltas av de affärsdrivande verken. Det är
viktigt att staten, regering och riksdag, som ägare ställer krav på ett ansvars-
fullt och effektivt förvaltarskap.

Så till de konkreta frågorna. Televerkets styrelse kommer att ha ett sam-
manträde på fredag och kommer då att ta ställning. Jag vill av formella skäl
inte föregripa det ställningstagandet. Jag har markerat i mitt svar i dag, och
tidigare, att televerket har ett socialt och regionalt ansvar. Det är viktigt att
man även fortsättningsvis kan garantera att teletjänsterna ges utifrån de mål
och riktlinjer som i det avseendet har angetts. Det är möjligt att vi ytterligare
behöver precisera hur det sociala och regionala ansvaret bör uppfyllas. Där-
för har vi tillsatt post- och teleutredningen. Det pågår ett arbete med anled-
ning av den.

Viola Claesson frågade om det finns starka skäl för privatisering. Jag har
inte sett sådana starka skäl. Om nu televerket gör nya preciseringar skall jag
självfallet med öppna ögon ta del av vad televerkets styrelse har att redovisa.
Det tillhör mina åligganden. Men för dagen ser jag som sagt inte att det finns
några sådana starka skäl.

I det sammanhanget kan man använda en bild - den kanske förstås av
somliga och för mig är den ganska naturlig. Man säger att ett alternativ som
i många fall är fullgott till alternativet att sälja kon är att sköta om den och
ta vara på den mjölk som den ger.

Roy Ottosson sade att Tony Hagströms utredning utgår från en annan tra-
fikpolitik. Det har jag egentligen redan kommenterat. Roy Ottosson frågar
om den grundläggande teleservicen. Där vill jag ytterligare betona att post-
och teleutredningen bereder denna fråga. Den har varit föremål för remiss-
behandling och beredning i departementet. Vi får återkomma med precise-
ringar i det avseendet. Jag tror inte att det finns anledning att ytterligare
kommentera Roy Ottossons inlägg.

Anf. 18 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Jag kan garantera Georg Andersson att jag inte känner ängs-
lan för nya tankar. Tvärtom tror jag att Georg Andersson, om han tänker
efter, har hört en del nya tankar från denna talarstol också från mig när det
har gällt hur den framtida transportpolitiken skall se ut i det här landet.

De tankar som har framförts i den utredning som finansdepartementet har
gjort och som jag redogjorde för ganska ingående i mitt förra inlägg är inga
nya tankar, Georg Andersson. Det är precis samma tankar som framför allt
moderaterna och folkpartiet har framfört under en rad år: utförsäljning, pri-
vatisering, sönderstyckning av affärsverken och de monopol som har stått

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1990191:42

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

som något slags garanti för att alla delar av landet skall ha tillgång till bra
telekommunikationer. För vår del vill vi se nya tankar som utvecklar och
klarlägger det regionala och politiska ansvaret. Därför har det varit bra med
de utredningar som har gjorts. Men, Georg Andersson, de är fullständigt
överkörda genom de nygamla signaler som är nyliberala — för att nu an-
vända den riktiga termen - och som har kommit från finansdepartementet.
Jag tycker att det är litet märkligt att Georg Andersson här försöker låtsas
som om han inte känner till vad som redan har förberetts inför det styrelse-
möte som televerket skall ha på fredagen. Han har ju varit underrättad hela
tiden och naturligtvis varit inblandad i en mängd samtal och diskussioner,
informella som formella.

Det jag konkret vill veta i likhet med många, inte bara anställda inom tele-
verket utan stora delar av svenska folket, inför framtiden är om Georg An-
dersson anser att det t.ex. i finansdepartementets utredning om privatisering
av affärsverken eller i Tony Hagströms utredning finns något nytt, som rege-
ringen kommer att säga ja till när det gäller en bolagisering i ett första steg
och privatisering och börsintroduktion i ett andra steg av televerkskoncer-
nen? Georg Andersson måste ha en uppfattning där. Det räcker inte med att
säga ”för dagen”, eftersom vi i dag vet att televerkskoncernen kommer att
fatta beslut på fredag. Så jag efterlyser litet klarare signaler om vad som
komma skall. Är det moderatmotioner som nu går igenom?

Anf. 19 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Fritt tänkande är alltid bra. Bra är utredningar som öppnar
nya vägar som vi sedan kan undersöka. Men när jag läste den här utred-
ningen slog det mig att det var väldigt gammalt, unket, dammigt helt enkelt.
Jag kände igen det från 60-talet. Det innebär egentligen bara att om man
skall betrakta detta som fritt och nytt tänkande ger man upp mycket av det
som vi lyckades uppnå under 70-talet och 80-talet när det gäller trafikpoliti-
ken, nämligen att anpassa den bättre till de faktiska behoven i samhället, att
ta hänsyn till vad folk behöver i olika delar av landet, ta hänsyn till miljön
och ta sociala hänsyn. Jag har litet svårt att förstå varför Georg Andersson
försvarar den här utredningen som något slags nytt fritt tänkande.

Georg Andersson svarade inte på min fråga vad han anser om grundläg-
gande teleservice, och det kan jag förstå, eftersom det är en kontroversiell
fråga. Jag skulle också vilja ta upp frågan om vägavgifter och bensinavgifter,
som Tony Hagström är inne på. Det förslag som han har lagt fram i utred-
ningen innebär egentligen att man tar pengar från statens kassakista och för
dem direkt över till väginvesteringar. Ur järnvägspolitisk synpunkt är utred-
ningen mycket dålig. Den är direkt järnvägsfientlig. Det finns en rad skriv-
ningar om järnvägen som är nedlåtande, raljanta och delvis felaktiga till
järnvägens nackdel. Så det betraktar jag inte som nytt, fritt och bra tän-
kande.

Jag tycker det skulle vara intressant om Georg Andersson kunde ge några
synpunkter när det gäller televerkets sociala och regionala ansvar, för det är
av avgörande betydelse. Är det bara så att enkel telefoni skulle betraktas
som grundläggande teleservice, ligger det illa till i stora delar av landet, åt-
minstone i Norrland.

Anf. 20 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Nu pågår en diskussion mellan oss om vem som tänker nyast
och friast. Det som somliga betraktar som nya tankar betraktas av Roy
Ottosson som unket och gammalt 60-talstänkande. Jag tycker nog att man
skall vara litet försiktig med sina domslut och se litet mer nyanserat på bil-
den. Då tror jag att de flesta måste erkänna att Tony Hagströms utredning
har tillfört diskussionen väsentliga saker. Det säger jag utan att därmed ha
tagit ställning för allt som där har föreslagits. Som jag upplever det har Tony
Hagströms utredning medverkat till att skapa mera realism i den trafikpoli-
tiska debatten.

Vi har redan tagit fasta på en synpunkt som har framförts, nämligen när
det gäller att se över planeringsprocessen och att rationalisera administratio-
nen inom vägverket. Vi har därför gett vägverket i uppdrag att genomföra
ett sådant arbete med förtur, som sedan skall presenteras här före årsskiftet.
Det är en av de nya tankar som har presenterats i Tony Hagströms utredning
och som vi finner det angeläget att ta vara på. Dessutom måste detta göras
skyndsamt. Vi får återkomma till övriga förslag och synpunkter efter det att
vi är färdiga med bearbetningen av det hela i kommunikationsdepartemen-
tet.

Jag tycker att Viola Claesson skall vänta med sin dom över de här försla-
gen tills regeringen faktiskt har presenterat några förslag. Att utredningar
lägger fram förslag innebär väl inte att regeringen till alla delar står bakom
dessa. Vi måste nog skilja på rollerna litet grand.

Jag kan inte, och bör inte, svara när det gäller regeringens förslag i alla
delar, i varje fall inte förrän vi inom regeringen själva har tagit ställning till
framlagda förslag och presenterat dem som våra. De förslag som regeringen
presenterar är jag självfallet beredd att kommentera och att försvara. Men
nu får Viola Claesson och Roy Ottosson ge sig till tåls litet grand till dess
att vi har tagit ställning till förslag som läggs fram med anledning av Tony
Hagströms utredning. Jag kan försäkra er om att det inte kommer att dröja
länge till dess. Ni skall inte behöva ikläda er alltför mycket tålamod för att
kunna invänta den tidpunkt då vi i regeringen är beredda att för riksdagen
presentera vad vi anser vara rimligt och möjligt att ta vara på i framlagda
förslag.

Avgörande här blir naturligtvis att slå vakt om televerksamhetens regio-
nala och sociala roll. Vi måste ju ha ett telesystem som är rikstäckande på
rimliga villkor, så att människor i olika delar av landet kan utnyttja den fan-
tastiska resurs som televerket i dag erbjuder.

Vi är väldigt lyckligt lottade internationellt sett genom att vi har det
mycket väl fungerande televerket och ett mycket väl fungerande telesystem,
som har gett oss väldigt mycket av den utvecklingspotential som finns i detta.
När jag jämför med åtskilliga andra länder, kan jag konstatera att vi har en
mycket god utgångspunkt i det arbetet. Det är viktigt att värna om den roll
som telesystemet också med en utvecklad teknik kan ge i fråga om förutsätt-
ningar för näringsliv och boende i olika delar av landet.

Andre vice talmannen anmälde att Roy Ottosson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar pä interpella-
tioner

Anf. 21 VIOLA CLAESSON (v):

Herr talman! Jag tycker nog att det hela blir litet komiskt när Georg An-
dersson här försöker undervisa mig om hur viktig televerkskoncernen är för
landet. Men det är ju just det som har föranlett min interpellation och det är
just därför som jag har uttalat mig som jag har gjort i debatten hittills. Det
borde ha framgått.

Vänta med domen, säger Georg Andersson. Men det finns ju redan för-
slag att ta ställning till. Utgångspunkten för mig var Tony Hagströms utred-
ning, som var en fortsättning på den utredning som finansdepartementet har
gjort. Jag fäller min dom över dessa nyliberala förslag.

Jag känner till att televerkets styrelse på sitt sammanträde på fredag kom-
mer att upprepa samma förslag. Därför är jag inte upprörd över att det hand-
lar om nya tankar, utan jag är upprörd över att det handlar om att man inte
längre tänker bry sig om det sociala och regionala ansvaret.

Det dröjer inte länge - detta sade Georg Andersson nyss - förrän vi får
reda på vad regeringen tycker. Skall jag tolka det så, att Georg Andersson
hittills har låtit televerkskoncernens styrelse och dem som finns i dess när-
maste omgivning få veta att en bolagisering i första hand och ett uttalande
om att man skall forcera en utförsäljning och en börsintroduktion av tele-
verkskoncernen är okej, att de skall gå vidare, eller att regeringen har sagt
att det här inte rimmar väl med de krav som vi ställer på det fantastiska tele-
verket?

Till sist: Vi kan nu, Georg Andersson, vara överens om att det som tele-
verkskoncernen i dag står för innebär en fantastisk nationell resurs, en väl-
digt stor potential som kan göras ännu bättre. Men skall den då göras ännu
bättre därför att det här kan användas som ett objekt för privata vinster eller
därför att människorna i Sverige har behov därav inte bara i de delar av
landet där man hittills har kommit i åtnjutande av televerkets fantastiska
tekniska möjligheter? Det är det som frågan gäller. Jag tycker att det vore
väldigt bra för debatten om Georg Andersson avslutningsvis i ett inlägg
kunde säga att regeringen inte kommer att ställa upp på en sådan här privati-
sering och börsintroduktion.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1990/91:98 om järnvägstrafiken i Norrland

Anf. 22 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Ulla Orring har ställt följande frågor till mig:

1. Ämnar statsrådet vidta särskilda åtgärder för att stärka järnvägstrafi-
ken till/från Norrland?

2. Vilken betydelse tillmäter statsrådet transporterna på järnväg i samar-
bete med EG och därmed industrins möjligheter att utvecklas i Norrland?

3. Ämnar statsrådet lösgöra andra statliga tillgångar än vad som nu anvi-
sats som kan investeras i järnvägstrafiken eller på annat sätt stärka finansie-
ringen av järnvägsnätet?

4. Anser statsrådet att Botniabanan bör prioriteras för ett framtida ut-
byggt järnvägsnät?

Låt mig börja med att slå fast att järnvägen har en viktig funktion att fylla
då det gäller både gods- och persontrafik. Med tanke på den ökade integra-
tionen i Europa är det nödvändigt att den svenska produktionen snabbt och
effektivt kan nå sina marknader både inom och utom landets gränser. Gläd-
jande nog har antalet heltåg från Sverige till kontinenten ökat dramatiskt
under de senaste två åren. Förutsättningarna för den internationella järn-
vägstrafiken kommer ytterligare att förbättras genom den fasta förbindelsen
över Öresund. Inom ramen för den europeiska transportminsterkonferen-
sen, CEMT, pågår ett kontinuerligt arbete med att undanröja de tekniska
hinder som i dag finns vid gränsöverskridande järnvägstransporter.

Regeringens ambition är att järnvägens betydelse för godstrafiken skall
öka där förutsättningar för detta finns, dvs. vid tunga, långväga och regel-
bundna transporter.

Då det gäller persontrafiken tycker jag att det är viktigt att hålla i minnet
att järnvägen i grunden är ett masskommunikationsmedel som kräver förhål-
landevis stora och koncentrerade resandeströmmar för att kunna utvecklas.

Staten köper i dag olönsam sovvagnstrafik till och från övre Norrland för
197 milj. kr. om året. Jag bedömer denna trafik som mycket viktig ur regio-
nalpolitisk synvinkel. Banverket arbetar intensivt med att höja kapaciteten
på norra stambanan, där den ökade godstrafiken har lett till att man närmar
sig kapacitetstaket. Jag anser att båda dessa saker är åtgärder som stärker
järnvägstrafiken till och från Norrland.

Banverket har till uppgift att utifrån bl.a. samhällsekonomiska utgångs-
punkter prioritera mellan olika investeringsprojekt. Ett sådant projekt är
förslaget om den s.k. Botniabanan längs kusten mellan Kramfors och Umeå.
En helt ny bana på denna sträcka skulle vara ett alternativ till en ombyggnad
av norra stambanan mellan Långsele och Vännäs. Totalkostnaden för pro-
jektet beräknas till ca 6 miljarder kronor.

Ulla Orring anser att den nu diskuterade bansträckningen bör förlängas
till Haparanda. Någon kostnadsberäkning för en sådan investering har, så-
vitt jag vet, inte gjorts. Jag ser i dagsläget inga möjligheter att prioritera en
sådan satsning. Jag kommer däremot att med kraft arbeta för en upprustning
och kapacitetsförstärkning på norra stambanan. Den är enligt min mening
av strategisk betydelse för trafiken till och från övre Norrland. En insats på
norra stambanan är därtill den järnvägsinvestering som tidigast kan ge stora
förbättringar av trafiken i övre Norrland.

De samlade behoven av infrastruktursatsningar är mycket stora samtidigt
som resurserna för sådana satsningar är begränsade. Vi måste enligt min me-
ning i dagsläget koncentrera oss på några strategiska projekt som relativt
snart kan färdigställas. Inom regeringskansliet pågår ett arbete med att lösa
de långsiktiga finansieringsfrågorna för infrastrukturen. Jag är i dag inte be-
redd att uttala mig om resultatet av detta arbete.

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på irtterpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1990/91:42

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Anf. 23 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation. Tyvärr
tycker jag att det inte förmedlar någon framtidsoptimism för järnvägen i
norr.

Järnvägstrafiken i norr är regionalpolitiskt av stor betydelse. Årtionden
av bristande underhåll och bristande intresse från statsmakternas sida har
kört kapaciteten i botten. Stambanan - själva pulsådern - genom Västerbot-
ten har varit en svag länk på grund av eftersatt underhåll. Det är först under
de senaste åren som en mer koncentrerad upprustning kommit till stånd, och
det framgår även av statsrådets svar till mig.

Men hur blir det med sovvagnstrafiken i fortsättningen? 1988 års trafikpo-
litiska beslut innebar att en rad åtgärder genomfördes, som har gett landets
järnvägar i stort förutsättningar att spela en viktig roll som ett konkurrens-
kraftigt, miljövänligt och energisnålt transportmedel. Min fråga blir ändå:
Gäller inte dessa kriterier landet norr om Sundsvall? Det finns en stor region
norr om Sundsvall. Tar de högtidliga målsättningarna slut norr om just sta-
den Sundsvall? För resten av Norrlandslänen syns uppgifterna läggas över
på länstrafiken. Av de uppgifter som vi har läst i dagspressen framgår att
länstrafiken skall få ta över de trafikpolitiska besluten. Min direkta fråga till
kommunikationsministern blir, trots statsrådets försäkran om att sovvagns-
trafiken till och från Norrland har stor regionalpolitisk betydelse: Kommer
regeringen även i fortsättningen att anslå särskilda medel för att upprätthålla
sovvagnsförbindelser norr om Sundsvall? Jag tror att det behövs ett klargö-
rande på den punkten.

Så till en framtidsfråga, nämligen frågan om en ny järnvägssträckning
längs kusten, den s.k. Botniabanan. SJ har i sina planer lagt förslag till nya
investeringar inför 2000-talet, och där ingår bl.a. Botniabanan. Olika inve-
steringsbelopp har framförts. Nu svarar statsrådet att det kommer att kosta
6 miljarder.

Riksdagen avsatte 10 miljarder för investeringar under tio år. Om man vill
att järnvägen skall användas som ett offensivt miljöpolitiskt instrument,
måste en investering i en ny järnvägssträckning längs Norrlandskusten vara
ett medel. Skall tåget bli ett slagkraftigt alternativ till privatbilism och flyg,
måste järnvägen få utvecklas. En kustjärnväg skulle betyda mycket för nä-
ringslivet i ökade transporter, främst till Husum av rundvirke osv. Inte minst
skulle det underlätta för kvinnorna att pendla mellan bostad och arbetsplats.
Min fråga blir: Kommer all nyinvestering i järnvägsnätet att gå övre Norr-
land förbi eller finns Botniabanan kvar i framtidssatsningen? Statsrådet ta-
lade nyss i debatten om att tänka fritt, låt oss höra exempel på det nu!

Under de senaste veckorna, och sedan jag lämnade in min interpellation,
har oroande rykten om järnvägstrafiken för Västerbottens del kommit fram.
Det har framgått att persontrafiken på inlandsbanan kommer att läggas ned.
Efter regeringens krispaket och de förhandlingar som förts mellan transport-
rådet och SJ, har tydligen kommunikationsministern gett klartecken för för-
slaget att lägga ned persontrafiken på inlandsbanan. Jag måste få ställa frå-
gan: Är detta korrekt? Skjuter regeringen ifrån sig ansvaret till länstrafiken,
som inom sin smala budget skall prioritera med pengar som inte finns?

Jag, liksom Georg Andersson, är välbekant med de regionalpolitiska pro-

blemen i Norrlands inland. Det får inte ske att denna landsdel utarmas ytter-
ligare. Nedläggning av inlandsbanan får betydande trafik- och regionalpoli-
tiska konsekvenser för kollektivtrafiken i Norrlands inland. Inlandsbanan
representerar både historiskt och turistiskt värde. Jag hoppas på ett positivt
besked från statsrådet här i dag.

Men inte enbart inlandsbanan, utan tvärbanorna, Arvidsjaur-Jörn, Storu-
man-Hällnäs, är i farozonen. All tillgänglig analys visar att det är både före-
tagsekonomiskt och samhällsekonomiskt fördelaktigt att behålla godstrafi-
ken på tvärbanorna, men förutsättningen är att en upprustning av bande-
larna kommer till stånd. SJ har uttalat att man är beredd till en trafiksats-
ning, om sträckan Storuman-Hällnäs inom rimlig tid upprustas till modern
standard. Även kunderna - de stora skogsbolagen - ställer upp. Om inte
upprustningen påbörjas före 1996 kommer 40 timmerlastbilar i vardera rikt-
ningen att dagligen trafikera E79. Det går inte.

Allt detta hör ihop, statsrådet Georg Andersson; stambanan, tvärbanan,
inlandsbanan. Problemet är att den verkliga ekonomiska ramtilldelningen
för vårt järnvägsnät är alldeles otillräcklig.

Min sista fråga blir: Är kommunikationsministern beredd att ta några ini-
tiativ till en finansiering utom statsbudgeten, t.ex. genom utförsäljning av
statliga bolag eller på något annat sätt?

Anf. 24 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Inledningsvis vill jag påpeka att Sundsvall geografiskt ligger
ungefär mitt i Sverige. Vi talar alltså om halva landet när vi talar om ”den
här delen av Norrland”. Jag kan instämma i mycket av det Ulla Orring sade
om behovet av satsningar på järnvägstrafik i den här delen av Norrland,
alltså halva Sverige.

De flesta människorna och de flesta industrierna finns längs kusten. Det
är alltså en rad ganska stora städer det handlar om. De ligger på ett avstånd
av 5-10 mil från varandra. Det är ett ganska idealiskt avstånd för järnvägs-
trafik, om man tänker efter. Dess värre slutar ostkustbanan en bit norr om
Härnösand. Skulle den byggas ut, skulle vi naturligtvis få mycket bättre
kommunikationer i halva Sverige. Näringslivet skulle få ett nytt bra alterna-
tiv för sina godstransporter. Människorna skulle kunna pendla mellan de
olika städerna. Det är betydelsefullt just med tanke på att de olika städerna
längs Norrlandskusten har litet olika inriktning. Örnsköldsvik är t.ex. en ut-
präglad industristad och Umeå, som ligger 10 mil norrut, är en utpräglad
universitetsstad. Det betyder att den ena parten i en familj kan arbeta i Örn-
sköldsvik och den andra i Umeå, på grund av att man har olika utbildning,
om det finns ett bra pendeltåg eller bra persontrafik på järnväg. Den möjlig-
heten saknas helt i dag. Det visar på behovet av en järnväg längs Norrlands-
kusten.

SJ har tittat på förslaget att bygga ut norra stambanan med flera mötesspår
och så småningom dubbelspår. Det visar sig bli mycket dyrt, eftersom det är
kurvigt och brant på många håll längs norra stambanan. Därför började man
titta på alternativet att gå längs kusten med ett enkelspår i stället, just ur
godstrafiksynpunkt. Man fann att det i och för sig var dyrare, men att det
sannolikt ger mer gods. Man skulle kunna ansluta en del andra industrier,

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

framför allt Husumfabriken. SJ kom i sina beräkningar fram till att detta var
samhällsekonomiskt mycket lönsamt. Frågan har tagits upp av länsstyrel-
serna i Västerbotten, Västernorrland och Norrbotten. Alla har gjort utred-
ningar och funnit att detta är mycket intressant, samhällsekonomiskt lön-
samt och mycket angeläget. Det är därför litet märkligt att kommunikations-
ministern bara avvisar detta och faktiskt struntar i de argument som närings-
livet i Örnsköldsvik och Umeå har fört fram - med ökande krav, måste jag
säga - för just behovet av en utbyggd Botniabana.

Jag tycker att vi bör begränsa oss till att diskutera Botniabanan upp till
Umeå — det är det som är aktuellt, det är det som SJ självt har föreslagit och
det är det steget som det är rimligt att ta närmast. Om man kan gå vidare
norrut beror på hur utvecklingen blir.

I kommunikationsministerns svar på Ulla Orrings interpellation är det en
del saker jag vill kommentera. Kommunikationsministern säger att godstra-
fiken naturligtvis skall öka men att det skall gälla bara tunga, långväga och
regelbundna transporter. Jag vill då peka på att man bör nyansera det synsät-
tet. Vi har ett fall just nu där ett annat transportföretag — Österlentåg — har
börjat bedriva kortväga, småskalig godstrafik; man kör in godset till de stora
banorna, där SJ tar över.

Den typen av godstrafik på järnväg är mycket vanlig, t.ex. i USA, och
kan vara mycket framgångsrik. Det går alltså att bedriva godstrafik i mindre
skala. Jag vill påstå att en mycket allvarlig brist i SJs nuvarande godstrafikpo-
litik är just att man inte tar till vara möjligheten att utveckla stickspårstrafik,
den mer småskaliga trafiken, och köra fram godset till de stora banorna och
knutarna. Det är möjligt att det görs bäst av mindre företag, typ Österlentåg.
Det visar också på behovet av att öppna banorna för en friare konkurrens
mellan olika transportföretag.

När det gäller persontrafiken trycker Georg Andersson mycket hårt på att
järnväg i grunden är ett masskommunikationsmedel. Det är i och för sig
sant, men man kan fråga sig: Vilken ”massa”? Det beror litet grand på vad
det är för fordon man kör med och hur man kör detta, inte minst hur man
kopplar det till andra transportslag.

Jag vill peka på transportforskningsberedningens projekt att utveckla just
regionaltågstrafiken. Det är den som har tappat marknadsandelar under de
senaste femtio åren, medan den långväga trafiken och den mer kortväga —
pendeltrafiken - snarare har ökat. Det projektet visar att det finns mycket
goda möjligheter att utveckla den regionala trafiken på järnväg - med andra
fordon, med andra tidtabeller, med bättre integrering med annan trafik, inte
minst busstrafik och biltrafik. Jag måste fråga Georg Andersson om han tror
att det finns utvecklingsmöjligheter för den regionala järnvägstrafiken och
att det är befogat att fullfölja transportforskningsberedningens projekt.

Anf. 25 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Ulla Orring inledde med att säga att mitt svar inte andas nå-
gon framtidsoptimism. Jag menar att det är i grunden fel. Jag hävdar att
transporterna är av strategisk betydelse för Sveriges möjligheter att klara sig
i den europeiska konkurrensen. Därför skall vi satsa på en utbyggnad av in-
frastrukturen. Vi arbetar i regeringskansliet intensivt för att få fram medel

för sådana satsningar, trots att vi befinner oss i en ekonomisk situation som
motiverar åtstramningar på många olika områden. Vi måste öka investering-
arna när det gäller infrastrukturen, men det måste naturligtvis ske på ett an-
svarsfullt sätt, så att vi använder pengarna effektivt.

Norrland behöver olika transportmöjligheter: kustsjöfarten, flyget, bra
vägsystem och en utvecklad järnvägstrafik. Där menar jag att norra stamba-
nan spelar en strategisk roll. Därför är det viktigt att nu utveckla norra stam-
banan - där kan vi också snabbast få resultat av investeringarna.

Det är inte så att norra stambanan inte är utvecklingsbar. Här sker nu
inom Västerbottens län, vilket Ulla Orring rimligtvis bör känna till, en stor
satsning på en ny sträckning över Skellefteälven, i Kusfors, och en ny bro -
det är en satsning på en kvarts miljard kronor. Jag tror att det är den största
järnvägsinvesteringen under efterkrigstiden i Västerbottens län. Den kom-
mer att snabba upp transporterna på övre Norrland, och den kommer att
öka konkurrenskraften. Det kan ändå vara skäl att tala om att det händer
saker och ting. Det planeras ett antal andra sådana projekt på norra stamba-
nan. De kostar sammanlagt i storleksordningen ett par miljarder kronor.

Det är dyrt, säger Roy Ottosson. Ja, det är dyrt. Men det är den billigaste,
snabbaste och effektivaste insats vi kan göra för att utveckla järnvägstrafiken
på övre Norrland. Låt oss nu koncentrera oss på att offensivt förverkliga de
möjligheterna och inte splittra oss på en mängd olika förslag, som vi inte har
förutsättningar att utlova någon finansiering av.

Årtionden av försummelser, talade Ulla Orring om. Ja, det kan man säga.
I så fall är det ett delat ansvar - vi har dock haft borgerliga regeringar och
borgerlig majoritet i riksdagen under ett antal år av dessa årtionden.

Ulla Orring efterlyste besked om sovvagnstrafiken på övre Norrland. Jag
har givit besked. Ulla Orring svävar inte i okunnighet om det. Den skall vara
kvar. Den är dyr - ja. Den kostar en halv miljon kronor per dag i subventio-
ner, men jag menar att den är av så stor betydelse att den måste vara kvar,
och att klara den ligger inom de ramar som transportrådet har fått för upp-
handling.

Det är inte meningen att länstrafiken skall ta över trafiken på norra stam-
banan - det har aldrig varit fråga om det. Men om köpet av trafik från SJ blir
orimligt dyrt, måste man ändå ställa sig frågan: Skall SJ då ha monopol eller
skall vi öppna möjligheten för konkurrens också på stomjärnvägarna? Det
är vad jag har lagt in i resonemangen omkring sovvagnstrafiken.

Sedan säger man att SJ har lagt fram förslag om Botniabanan. Låt oss
klara ut det här! SJ investerar inte i banor. SJ är åkeriföretaget som trafikerar
och betalar för att trafikera järnvägsnätet. Man betalar ungefär en tredjedel
av vad det kostar att underhålla det. Investeringarna får vi så att säga lov att
avskriva direkt. Men det är banverkets sak att planera järnvägssatsningar
och genomföra dem.

Botniabanan finns inte med i banverkets planer. Inte ens i en plan där man
kan räkna med ett tredubblat investeringsanslag under de kommande åren
finns Botniabanan med. Dels är den inte ordentligt utredd, så att man har
klara besked om alla ekonomiska konsekvenser, dels bedöms de ekono-
miska förutsättningarna för att genomföra ett sådant projekt inte vara så-

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

dana att man har ansett det möjligt att ta med Botniabanan i det projektet.
Låt oss ärligen erkänna det.

När det gäller inlandsbanan köper vi för närvarande trafik för noga räknat
57 milj.kr. Därtill kommer underhåll av banan. Skall man långsiktigt köra
med det systemet inom ramen för SJs trafikeringsrätt krävs en omfattande
upprustning för i storleksordningen nära 1 miljard kronor. Man kan då kon-
statera att bara det köpet innebär att för var och en som köper en biljett på
inlandsbanan svarar vi från statens sida med skattepengar för inte mindre
än drygt 500 kr. Nu har vi givit länstrafikbolagen ett erbjudande att ta över
trafikeringen inom det här området till ett belopp av 36 milj.kr. Vi bedömer
att de kan ge medborgarna en bättre trafikförsörjning inom den ramen. För
att garantera fortsatt godstrafik har vi ställt i utsikt 80 milj.kr. i investerings-
anslag redan första budgetåret. Jag tycker faktiskt att det är en ganska offen-
siv satsning vi på det sättet gör.

Anf. 26 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Det är självklart, Georg Andersson, att jag är medveten om
kostnaderna för Botniabanan. Men jag är också medveten om den utveck-
ling som sker inom transportsektorn och de förslag om nya banor i Sverige
som undan för undan kommer fram. Det är i det sammanhanget som jag
anser att Botniabanan måste finnas med i regeringens perspektiv. Det är vik-
tigt att binda ihop kuststäderna. Vi har förlorat i konkurrenskraft på många
områden på grund av att vi inte har haft dessa direkta järnvägsförbindelser.
Jag tycker att regeringen här måste ta sig en funderare.

Jag framhöll att järnvägsinvesteringarna varit eftersatta. Georg Anders-
son kontrade då med att säga att det även funnits borgerliga regeringar. Ja,
vi hade borgerliga regeringar i sex år, och dessa sex år har vi fått höra talas
om. De socialdemokratiska regeringarna har dock suttit en betydligt längre
tid, och de bär ett mycket stort ansvar för att man inte satsat på järnvägarna
i norr.

Jag tog upp frågan om inlandsbanan. Georg Andersson säger att man skall
låta länstrafikbolagen ta över den trafiken mot en ersättning av 36 milj.kr.
Men, Georg Andersson, dessa pengar finns ju faktiskt inte, utan det måste
bli en prioritering som går ut över annan trafik. Til syvende og sidst blir det
norrlänningarna som får lida av förhållandena. Inlandsbanan har stor bety-
delse både för turismen och för godstrafiken. Den borde därför kunna få
trafikeras utanför gällande ramar.

Jag vet mycket väl att det är banverket som står för investeringarna. Jag
vill då apropå diskussionen om tvärbanorna säga att banverket har uttalat
sig mycket positivt för att sträckan Storuman-Hällnäs skall kunna trafikeras
även i fortsättningen.

Jag vill till sist fråga: Tycker Georg Andersson att det är riktigt att man
låter 40 tunga timmertransportbilar varje dag trafikera väg E79 i vardera
riktningen? Det bor väldigt många människor mycket nära den vägen, som
dessutom är av dålig kvalitet. Är det verkligen en rimlig trafikpolitik, bl.a.
ur miljösynpunkt?

Anf. 27 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Jag kan naturligtvis instämma i det Georg Andersson säger
om att man skall använda pengarna så effektivt som möjligt och att man inte
skall splittra investeringarna, så att effekten blir dålig. Det är självklart.

När man talar om att använda pengarna effektivt måste man ta hänsyn till
att vi står inför en stor utmaning, inte minst på miljösidan. Vi måste ställa
om trafiksystemet så att vi inte långsiktigt fördärvar den livsmiljö som är en
förutsättning för civilisationen på det här jordklotet. Det gäller koldioxidut-
släpp, kväveoxidutsläpp, kolväteutsläpp osv. Det gäller också den totala
energianvändningen.

Vi vet att järnvägen är oerhört energieffektiv. Den har en liten miljöpå-
verkan, och den är mycket effektiv när det gäller att transportera stora
mängder, både människor och gods. Järnvägen har alltså en hög kapacitet.
Kan man lösa problemet även med de mindre trafikströmmarna, finns här
mycket stora möjligheter.

Detta är litet av bakgrunden till att jag pläderar så starkt för dessa investe-
ringar, även om de naturligtvis på kort sikt kan bli betungande.

Jag vill också understryka vad Ulla Orring sagt om att det finns ett stort
eftersläpande behov. Under en längre tid har man inte investerat tillräckligt
i järnvägarna och därför tyvärr fått en eftersläpning som vi nu måste ta igen.
Vi måste se på dessa investeringar i ett mycket större perspektiv och ta hän-
syn till den effektivitet de ger.

I frågan om den uppsplittring som det talats om vill jag säga att vi måste
se järnvägssystemet som en helhet. Om man koncentrerar sig på ett fåtal
stora projekt, som har den största kortsiktiga lönsamheten, är risken att man
inte får ett bra helhetssystem. Men jag ger naturligtvis kommunikationsmi-
nistern mitt fulla stöd när det gäller upprustningen av norra stambanan.
Denna är nödvändig, och det är bra att den kommer till stånd.

Botniabanan gäller ett litet längre perspektiv, fram emot år 2000.1 banver-
kets plan för en satsning med 30 miljarder finns en öppning för en utbyggnad
av ostkustbanan. Detta är en mycket viktig fråga, eftersom vi även i framti-
den kommer att ha en omfattande skogsproduktion i Norrland. Vi behöver
järnvägarna för skogsbrukets transporter. Vi vet vilken betydelse inlandsba-
nan hade för Sveg när det gällde att satsa på torv som alternativt bränsle.
Utan inlandsbanan hade det över huvud taget inte blivit några satsningar.
Detta är strategiskt viktiga frågor.

Anf. 28 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Ulla Orring påstår att hon är medveten om kostnaderna för
Botniabanan. Det är ju bra, men då är också frågan hur Ulla Orring menar
att projektet skall finansieras.

Regeringen måste ha Botniabanan med i sitt perspektiv, säger Ulla Or-
ring. Men det räcker inte - regeringen måste ha den med även i sin finansie-
ring. Det är det som är problemet. Man kan önska väldigt mycket, och Ulla
Orring önskar ohyggligt mycket. Men betala då!

När vi nu skall göra upp en budget för nästa budgetår måste vi först av allt
fylla i en utgiftspost på 60 miljarder kronor i räntor för gamla skulder, som
vi ådrog oss i huvudsak under de borgerliga regeringsåren. Det är obehagligt

Prof. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

att behöva tjata om detta, men tydligen är det nödvändigt att upprepa det.
Det är så väldigt lätt att lova ut guld och gröna skogar, men vi måste också
hantera finanserna på ett ansvarsfullt sätt och betala för oss. Vi kan inte
gärna dra på oss nya stora skulder och ränteutgifter.

Vi skall nu med kraft satsa på infrastrukturen. Vi har till storstadsregio-
nerna utlovat 5,5 miljarder. Jag har sagt tidigare och upprepar det nu, att
övriga delar av landet inte skall bli lottlösa i den satsningen. Men det måste
ske på ett mycket ansvarsfullt sätt, och satsningarna skall göras där de snab-
bast och effektivast ger resultat. Järnvägssatsningar på övre Norrland anser
jag skall ske genom en koncentrerad och offensiv satsning på norra stamba-
nan.

Det behövs också väginvesteringar i Norrland, något som Ulla Orring rim-
ligtvis borde kunna instämma i. Från Roy Ottosson väntar jag mig inte något
instämmande på den punkten. Men vi som lever nära verkligheten där uppe
vet att det behövs stora belopp till väginvesteringar.

Ulla Orring säger vidare att de 36 milj.kr. till länstrafikbolagen för att tra-
fikera inlandsbanan inte finns. Men visst finns de? När vi utlovar dessa
pengar till länstrafikbolagen är vi också beredda att ta fram pengarna. Det
är det som är själva poängen. Men pengarna skall då också användas i det
området och inte till en allmän förlusttäckning inom länstrafikbolagen. Det
bör vi kunna vara överens om. Det blir ett nytillskott av pengar till länstrafik-
bolagen för att bedriva trafiken i det här området på det sätt som man finner
lämpligast. Jag är övertygad om att bolagen skall kunna göra det på ett så-
dant sätt, att det blir en bättre trafikförsörjning för medborgarna än den tra-
fik som SJ nu bedriver på inlandsbanan.

Godstrafiken måste värnas på viktiga avsnitt av inlandsbanan, och därför
gör vi en kraftsamling och tar fram 80 milj.kr. nästa budgetår för investe-
ringar på vitala avsnitt av inlandsbanan.

Jag tycker faktiskt att det är värt att uppmärksamma i den diskussion där
man gärna målar i svart och bara talar om nedläggning och eländes elände.

Sedan har Ulla Orring pläderat för mera pengar till länsjärnvägarna. Det
är länen som prioriterar vad de vill satsa på inom ramarna. Jag är medveten
om att ramarna är snäva och att de borde vara vidare, men har folkpartiet
bidragit till att vidga ramarna för länstrafikanslagen? Är folkpartiet berett
att lova väsentliga ökningar på de områdena också?

Jag noterade att i ett radioprogram häromdagen varnade en ledande folk-
partist nu inför valet för att lova mer än vad man kan hålla. Jag hoppas att
det budskapet tränger igenom också till folkpartiets riksdagsledamöter, så
att vi får en ansvarsfull diskussion, trots att vi nu går in i ett valår och frestel-
sen kan vara stark att i olika delar av landet göra separata utfästelser, som
sammantaget man inte har möjlighet att infria.

Jag hoppas att det inte skall inträffa, men det kan ju inte uteslutas att de
borgerliga vinner valet och ni får lösa in alla de växlar som ni ställer ut genom
separata, väldigt generösa regionalpolitiska utspel om stora extra insatser i
olika delar av landet.

Andre vice talmannen anmälde att Roy Ottosson anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 29 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Jag hoppas verkligen, statsrådet Georg Andersson, att en
borgerlig regering kommer till makten efter nästa val. Att vi då skall föra en
ansvarsfull politik, det kommer jag att ställa upp för.

Jag hade inte tänkt behöva gå in på de politiska svängarna, men eftersom
Georg Andersson har tagit upp det, kan jag väl helt enkelt få säga att vi här
i kammaren under hela den tid som jag har suttit i riksdagen har matats med
hur framgångsrik den tredje vägens politik skulle vara. Vi som kan se i facit,
särskilt nu i höst, ser att den inte har varit så framgångsrik.

36 milj.kr. till inlandsbanan låter väldigt bra. Jag vet inte om Georg
Andersson medvetet missuppfattat mig eller inte, men trafiken på inlandsba-
nan kostar faktiskt 57 miljoner i dagens läge. Skall man driva den i samma
omfattning som i dag, då fattas det pengar, och jag säger att de fattiga kom-
munerna i Norrlandslänen har inte de pengarna.

Vad som nu kännetecknar järnvägs- och kommunikationspolitiken är att
man gärna tar med ena handen och sedan ger ut vad jag nästan vill kalla
allmosor med den andra. Georg Andersson känner ju till hur sårbart läget
är i Norrlandskommunerna och hur beroende kommunerna är av en inlands-
bana som fungerar.

Det är inte många människor som åker med inlandsbanan, säger Georg
Andersson. Nej, det är inte det, därför att det bor så få människor i de trak-
terna. Det kan inte bli miljontals resenärer. Men vi är glada över att de som
finns där kan bo kvar och att de kan nyttja inlandsbanan.

Georg Andersson talar också om en koncentrerad satsning på stambanan.
Ja, det är inte en dag för tidigt. Här har man under årtionden låtit den stå
utan större investeringar. Det har varit bedrövligt, faktiskt. Därför är natur-
ligtvis kostnaderna för en upprusting väldigt stora.

Jag vill säga detta sammantaget: Vi behöver stambanan, vi behöver in-
landsbanan och vi behöver tvärbanorna. Jag frågar än en gång: Har Georg
Andersson övervägt något annat sätt att finansiera de här verksamheterna -
att sälja ut statliga bolag, att använda pengarna från löntagarfonderna eller
någonting annat? Samhällets pengar över statsbudgeten räcker inte.

Anf. 30 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Ulla Orring säger att hon inte vill gå in på de politiska sväng-
ningarna, vad det nu är. Det är väl en politisk diskussion vi för? Jag har upp-
fattat att Ulla Orring går till hårt angrepp mot regeringspolitiken. Då måste
jag naturligtvis få svara och även ställa motfrågor: Vad är nu folkpartistisk
politik? Och hur finansierar folkpartiet stora löften till olika regioner i
landet?

Jag har presenterat vad jag tycker är viktigast att nu satsa på. Det handlar
om stora belopp. Frågan om hur vi skall ta fram dem återkommer vi till fram
på nyåret. Vi är beredda att göra en offensiv satsning på investeringar i infra-
struktur, och vi skall ta fram pengar för det på ett ansvarsfullt sätt, inte ge-
nom att öka skuldbelastningen och dra på oss nya stora utgiftsräntor.

57 miljoner är ett belopp som Ulla Orring nämnde. Ja, det är köpet av
trafiken på inlandsbanan i dag. Det skulle naturligtvis bli dyrare per år om
man fortsatte. Till det kommer underhållet av banan. Till det skall läggas det

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

4 Riksdagens protokoll 1990/91:42

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

stora investeringsbehovet. Jag åkte banan i höstas i hela dess längd och har
sett varenda sliper och varenda räl, så jag vet att banan är i stort behov av
upprustning. Det handlar om 800 miljoner upp till en miljard för att långsik-
tigt klara det.

Det är i SJs regi, sådan trafiken nu bedrivs. Länstrafikbolagen har möjlig-
het att bedriva trafiken på annat sätt, mera flexibelt och anpassat till befolk-
ningsunderlaget. Det är få människor som reser. Ja, man kanske inte skall
köra med tåg där det är alltför få passagerare. Det är kanske inte rimligt att
köra med tåg, om man har bara fyra å fem passagerare. Då är det kanske
bättre att köra med bil eller med minibuss, få till stånd en billigare och effek-
tivare trafik, komma människornas behov närmare och tillgodose dem
bättre än med tågtrafik. Länstrafikbolagen har möjlighet att åstadkomma ett
mer flexibelt utnyttjande av transportmöjligheterna, med hänsyn till de olika
förutsättningar som finns utefter den 105 mil långa sträckan.

Nu vet vi att det är väldigt smärtsamt att göra förändringar av det här sla-
get. Eftersom jag bor i området, har jag naturligtvis noga övervägt rimlighe-
ten i detta, med hänsyn till den smärta det förorsakar när man gör föränd-
ringar. Jag har ändå kommit fram till att det är viktigt att ta sitt ansvar och
försöka bygga upp en trafikpolitik i området som har möjlighet att tillgodose
människornas behov i ett uthålligt perspektiv. Det är mot den bakgrunden
som vi lägger förslagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1990/91:108 om trafikpolitiken

Anf. 31 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Roy Ottosson har ställt tre frågor till mig. För det första om
regeringen anser att ett samhällsekonomiskt synsätt skall tillämpas i trafik-
politiken. För det andra om regeringen är beredd att prioritera den samhälls-
ekonomiskt bättre järnvägstrafiken. För det tredje om regeringen anser att
det ur samhällsekonomisk synpunkt är lämpligt att nu minska anslaget till
köp av persontrafik på järnväg.

Ett samhällsekonomiskt synsätt skall tillämpas i trafikpolitiken. Rege-
ringen tillämpar de grunder för trafikens avgifter och kostnader som lades
fast i 1988 års trafikpolitiska beslut. Det innebär att de skatter och avgifter
som tas ut med anledning av trafiken skall täcka de totala samhällsekono-
miska kostnader som trafiken ger upphov till, där bl.a. miljö, olyckor och
trängsel omfattas. Med 1988 års beslut som grund justerades därefter bl.a.
bensinskatten och kilometerskatten för tunga lastbilar och släpvagnar. Där-
utöver har som ett led i skattereformen beslutats att moms skall utgå för per-
sontransporter vilket medfört en prisökning på bensinen med ca 1 kr. och 40
öre.

Med hänsyn till den vikt som allmänt läggs vid kostnadsansvaret som ett
trafikpolitiskt instrument krävs fortsatt utvecklingsarbete. I riksdagens be-
slut om vissa näringspolitiska frågor våren 1990 omnämns att regeringen av-
ser att initiera en uppföljning av kostnadsansvaret inom trafiksektorn. I maj

i år har därför inletts en översyn av kostnadsansvaret. Till de områden som
särskilt studeras hör frågor om huruvida de olika trafikgrenarna behandlas
olika i skatte- och avgiftshänseende med hänsyn till trafikens externa effek-
ter. Förutsättningarna för att utforma principerna för de fasta avgifterna på
ett bättre sätt än i 1988 års beslut bör redovisas, liksom hur de externa effek-
terna värderas i andra länder. Ett annat område som studeras är hur trafi-
kens positiva effekter förhåller sig till utformningen av kostnadsansvaret.

Vilket trafikslag som vid investeringsbeslutet skall prioriteras skall bedö-
mas på gällande samhällsekonomiska grunder i enlighet med riksdagens be-
slut. Prioriteringen mellan olika transportslag beror på utfallet av den sam-
hällsekonomiska kalkyl som görs. Det finns dock vissa svårigheter att rätt
värdera kostnaderna av trafikens effekter på t.ex. miljön, oavsett vilket tra-
fikslag som behandlas. De beräkningar som gjordes inför arbetet med det
trafikpolitiska beslutet 1988 visade på betydande osäkerheter i värdering-
arna av miljöeffekterna, vilket också angavs i beslutet.

Vid de slutliga ställningstagandena i fråga om investeringar i infrastruktu-
ren måste flera olika faktorer vägas in. Dit hör bl.a. regionalpolitiska be-
dömningar. Vid de samtida bedömningar som görs framstår inte alltid järn-
vägsinvesteringar som det ur det samhällsekonomiska perspektivet mest för-
delaktiga.

Statens kostnader avseende järnvägens infrastruktur och järnvägstrafik
uppgår för närvarande till ca 4 500 milj.kr. per år. Av dessa anslås under in-
nevarande budgetår 618 milj.kr. till köp av interregional tågtrafik på järn-
väg. Som en del i åtstramningspaketet har regeringen föreslagit att anslaget
till tågupphandlingen skall minskas. Beloppsminskningen har fastställts till
60 milj.kr. De aviserade besparingar som kommer att föreslås inom kommu-
nikationsdepartementets område är inriktade på att bibehålla förutsättning-
arna för tillväxt och investeringar och dra ner på administration och bidrags-
system.

Regeringen har dessutom aviserat att man har för avsikt att för investe-
ringar i tätorterna avsätta 5,5 miljarder kronor.

Anf. 32 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Först får jag tacka statsrådet för svaret.

Såvitt jag förstår slår Georg Andersson fast att ett samhällsekonomiskt
synsätt skall tillämpas i trafikpolitiken, men hur kan han då försvara uttalan-
det att järnvägarna kostar samhället 4 miljarder kronor om året? Det är väl
staten - vilket inte skall förväxlas med samhället - som betalar över statsbud-
geten.

Georg Andersson säger också att skatter och avgifter som tas ut på trafi-
ken skall täcka de totala samhällsekonomiska kostnaderna, där bl.a. miljö,
olyckor och trängsel ingår. Likväl visar en rad utredningar - bl.a. STORK
och MIA - att dessa kostnader inte täcks för den tunga vägtrafikens del och
att järnvägen ”betalar” sina kostnader fullt ut. I denna situation lägger rege-
ringen fram förslag om ökad beskattning av järnvägstrafiken och har också
fått igenom sitt förslag. När SJ dessutom befinner sig mitt uppe i en rekon-
struktion som skall vara färdig till 1992, och man på så sätt försämrar de eko-

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar pä interpella-
tioner

nomiska förutsättningarna, avviker man mycket starkt från det ekonomiska
synsätt som skall gälla.

Georg Andersson säger i sitt svar att momsen på bensinen skall inräknas
i det samhällsekonomiska kostnadsansvaret, detta trots att avsikten med
momsbreddningen är att införa en konkurrensneutral och rent fiskal skatt.
Jag konstaterar att Georg Anderssons synsätt skiljer sig från finansdeparte-
mentets och faktiskt också från riksdagens synsätt, eftersom riksdagen har
antagit skattereformen i denna del.

Om nu momsen på bensin skall räknas in i kostnadsansvaret måste natur-
ligtvis även den kommande momsen på kollektiva persontransporter räknas
in. Eftersom momsen läggs direkt på biljettpriset, blir genomslaget normalt
betydligt större för kollektivtrafiken än för privatbilismen. Bensinkostnaden
utgör ju normalt cirka hälften av driftskostnaden och cirka en fjärdedel av
totalkostnaden för en privatbilist. Därmed slår momsen på bensinen igenom
med cirka en fjärdedel till hälften. Inom kollektivtrafiken slår det kanske
igenom till mellan 60% och 80%, något beroende på i vilken utsträckning
företagen kan dra av momsen. Detta innebär att moms på persontransporter
och bensin inte är likvärdiga eller konkurrensneutrala.

Momsbreddningen innebär att det samhällsekonomiska kostnadsansvaret
i trafiken relativt sett har minskats för privatbilismen i förhållande till kollek-
tivtrafiken. Jag anser att det är helt klart att Georg Andersson försöker vilse-
leda allmänheten, när han ger sken av att bensinmomsen har inneburit ett
ökat samhällsekonomiskt ansvarstagande för privatbilismen jämfört med
kollektivtrafiken. Verkligheten är ju precis den motsatta. Denna snedvrid-
ning är så mycket mer allvarlig som de människor som i första hand använder
kollektivtrafik i hög grad är sådana som har dåligt med pengar eller är socialt
utsatta.

Georg Andersson hänvisar också i sitt svar till den uppföljning av det sam-
hällsekonomiska kostnadsansvaret som skall göras till 1992 som en del av
uppföljningen av 1988 års trafikpolitiska beslut. I svaret finns det två nyheter
i vad gäller inriktningen på uppföljningen. Dels antyds att man i ökad grad
vill ta hänsyn till samhällsekonomiska värderingar i andra länder, dels näm-
ner statsrådet att trafikens positiva effekter skall tas med i uppföljningen.
Då måste man fråga sig om talet om värderingar i andra länder går ut på att
vi skall sänka den redan alltför låga ambitionsnivån när det gäller det sam-
hällsekonomiska ansvaret. Faktum är ju att man i dag i vissa länder tillämpar
en lägre värdering, vilket delvis sammanhänger med att dessa länder har ett
lägre totalt skatteuttag och en något annan konstruktion av den offentliga
sektorn än Sverige. Att dagens nivå hos oss är för låg visar också en rad ut-
redningar. 1 1988 års beslut beräknades kväveoxidutsläppen till 15 kr. per kg.
På inrådan av miljöavgiftsutredningen har beloppet nyligen höjts till 25 kr.
per kg. När det gäller energisidan lägger man på en avgift på hela 40 kr. per
kg, vilket visar att man ligger för lågt.

Samma misstanke kan ju riktas mot talet om att värdera trafikens positiva
effekter. Vi vet att vägverket i sina kalkyler för vägbyggen räknar med ett
betydligt högre värde för tidsvinster när det gäller privatbilister. Här bygger
man på intervjuer och högre medelinkomst. Ett sådant beräkningssätt för-
stärker de sociala, ekonomiska och regionala orättvisor som redan finns.

Självklart skulle ett sådant synsätt kraftigt gynna privatbilism framför järn-
vägstrafik. I princip skulle ett sådant hänsynstagande innebära att bilisternas
samhällsekonomiska ansvar för främst miljöskador och trafikolyckor skulle
sänkas. Därmed skulle också trafikpolitiken förändras i riktning mot ökad
miljöförstöring och fler trafikolyckor.

Herr talman! Det finns mycket att säga med anledning av svaret. Jag hin-
ner inte säga allt i den här repliken, eftersom tiden är begränsad. I och för
sig kan jag instämma i att besparingar på kommunikationsområdet i första
hand bör göras inom byråkratin och bidragssystemen. Investeringar i upp-
rustning och utbyggnad av järnvägsnätet får inte drabbas. Tvärtom behöver
investeringarna här ökas kraftigt. Men just köpen av persontrafik på järnväg
har redan drabbats av omfattande neddragningar. Jämförda med de bidrag
som utgick till olönsam persontrafik före 1988 års beslut har de minskats med
mer än hälften. Vi måste låta de ökade investeringarna i järnvägsnätet hinna
verka, innan ytterligare besparingar kan göras i de direkta bidragen. Därför
är vi motståndare även till den mera blygsamma neddragningen på 60
milj.kr. när det gäller köp av persontrafik på järnväg.

Beträffande mina frågor konstaterar jag att jag egentligen inte har fått nå-
got svar på den andra frågan. Dessutom har jag fått ett svävande svar på de
två andra frågorna. Jag skulle vilja att kommunikationsministern förtydligar
sig.

Anf. 33 Kommunikationsminister GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har efter bästa förmåga gett svar på de frågor som har
ställts och vill hänvisa till det skriftliga svar som har lämnats.

Jag vill göra följande kommentar med anledning av Roy Ottossons inlägg.
Vad Roy Ottosson pläderar för är i korthet en kraftig höjning av bensinpriset
och kilometerskatten. Det är känt sätt att argumentera från miljöpartiets
sida.

Jag undrar litet stillsamt: Var befann sig miljöpartiet i höstas under den
s.k. bensinskatterevolten? När namninsamlingarna startade i Sundsvall, Roy
Ottossons egen valkrets, och spred sig över hela Norrland och stora delar av
Sverige - var fanns då miljöpartisterna? Inte på barrikaderna i varje fall! Då
försvarade de det bensinpris som då rådde och förde en argumentation för
en ytterligare ökning av bensinpriset. Jag skulle nog vilja efterlysa litet kon-
sekvens i agerandet.

Det är självfallet så att man måste fundera över hur konkurrensläget ser
ut i förhållande till andra länder, när man bedömer kostnaderna för trans-
porter. Vi lever ju inte i en isolerad värld. De kostnader vi ålägger oss själva
för transporterna, ålägger vi produktionen och därmed bestäms priset på de
produkter vi producerar och skall sälja i konkurrens med andra länder.

Naturligtvis måste det perspektivet vägas in i bilden. I synnerhet gäller
detta i ett läge när trafiken integreras mer och mer och svenska trafikföretag
utsätts för utländsk konkurrens. Vi strävar efter att öppna marknaderna i
Europa och komma in i denna vidgade Europakrets.

Vi måste också titta på de positiva effekterna som ett fungerande trafiksys-
tem har. Det är därför vi vill göra en rejäl satsning på infrastrukturutbygg-
nad. Vi inser att väl fungerande trafik har mycket positiva effekter i många

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-

tioner

avseenden. Det skall naturligtvis tas i beaktande när man tittar på kostnads-
effekterna.

Slutligen säger Roy Ottosson att han principiellt instämmer i det jag säger
i mitt svar om att man måste begränsa bidragssystemet och satsa på investe-
ringarna. I nästa andetag angriper dock Roy Ottosson oss när vi konkret för-
söker begränsa bidragssystemen för att få utrymme för en offensiv satsning
på investeringar. Också i det avseendet efterlyser jag någon ringa grad av
konsekvens i Roy Ottossons och miljöpartiets agerande.

Anf. 34 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! När den s.k. bensinrevolten pågick i höstas, var vi ute på
barrikaderna. Jag skrev själv ett antal debattartiklar och pläderade för de
bensinskattehöjningar som har varit och att man snarast behövde höja ben-
sinskatten ytterligare om man skall kunna få en vettig kostnadsrelation i för-
hållande till järnvägen. Hela partiet var engagerat i frågan då, och det är vi
naturligtvis fortfarande. Vi har inte vikit en millimeter på den punkten!

Jag vill ändå betona att det väsentliga är de relativa kostnaderna, i det här
fallet mellan järnväg och biltrafik. Det bör tas full hänsyn till den samhälls-
ekonomiska aspekten av miljökostnaderna så att man får rätt relation på den
punkten. Det kan man uppnå antingen genom att höja bensinskatten, vilket
Georg Andersson var inne på, eller genom att sänka kostnaderna för järnvä-
gen. Det var därför jag tog upp frågan om momsen i mitt anförande.

Momsen innebär att man lägger på en ny kostnad på järnvägen trots att
den befinner sig i en rekonstruktionsperiod. På så sätt har man försämrat
de ekonomiska förutsättningarna för SJs rekonstruktion. Det är naturligtvis
alldeles galet, sett ur samhällsekonomisk synvinkel!

Det finns två vägar att gå. Det är inte nödvändigt att höja bensinskatten,
när man alternativt kanske minskar belastningen på järnvägen i stället.

Naturligtvis måste vi ha en rimlig kostnadsnivå för vår industri i förhål-
lande till andra länder. Men det är den totala nivån som är intressant.

En fin tanke, som ändå fanns med i den skattereform som nu har genom-
förts i stort sett i sin helhet, är att man sänker skatten på arbete och för över
den till konsumtion. Det är en princip som vi har hävdat länge. Det innebär
inte att det totala skatteuttaget förändras, utan att man ändrar profilen på
skatteuttaget. Den linjen bör man gå vidare på för att på det viset i högre
grad miljöanpassa skattesystemet. Gör man det på ett bra sätt, behöver det
alltså inte betyda att man försämrar vår industris möjligheter att konkurrera
med utlandet.

Sedan vill jag ställa en fråga med anledning av det som kommunikations-
ministern tog upp i slutet av sitt svar och som gäller de 5,5 miljarderna. Så
sent som i våras beslutade riksdagen om ett engångsanslag på 5,5 miljarder
till järnväg och kollektivtrafik. Är det dessa 5,5 miljarder som Georg An-
dersson pratar om som ”nya pengar”?

I så fall måste det betonas att det inte rör sig om några nya pengar. Beslutet
om dessa pengar är redan fattat av riksdagen. Det är faktiskt så att rege-
ringen har underlåtit att komma med en proposition i denna fråga under hös-

ten. Tanken var ju att man skulle kunna börja använda pengarna den 1 ja-
nuari 1991 enligt riksdagens beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

9§ Svar på interpellation 1990/91:101 om metanolproduktion

Anf. 35 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om regeringen kan tänka sig att
arbeta för ett fullskaleprojekt för metanoltillverkning och om regeringen är
beredd att verka för att en sådan anläggning förläggs till Ljungaverk.

Roy Ottosson har vidare frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd
att vidta för att stimulera introduktionen av biobränslen och vilken roll meta-
nolen kan spela i detta sammanhang.

Regeringen är väl medveten om den allvarliga situationen i Ljungaverk
och Västernorrland som helhet. Regeringen har därför nyligen vidtagit en
rad åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i länet.

När det gäller frågan om metanoltillverkning diskuteras internationellt
möjligheterna att i stor skala ersätta oljebaserade drivmedel med metanol
producerad ur naturgas. Ett ökat intresse har också noterats under senare tid
att kartlägga förutsättningarna att producera motoralkoholer ur förnybara
råvaror.

Det beror på en ökad medvetenhet om de globala miljöproblem som är
en följd av användningen av drivmedel som baseras på icke förnybara råva-
ror. En produktion av motoralkoholer ur inhemska råvaror är dessutom för-
delaktig från beredskapssynpunkt i händelse av störningar i utrikeshandeln.

Inom ramen för forskningssamarbetet inom International Energy Agency
(IEA) i Paris kommer det att startas ett projekt som syftar till att jämföra
tekniska och ekonomiska förutsättningar att producera metanol och etanol
ur förnybara råvaror. Förutom Sverige deltar bl.a. USA, Canada, Finland
och Japan i detta samarbete.

Motoralkoholkommittén (MAK) konstaterade år 1986 i sitt slutbetän-
kande (SOU 1986:51 s. 187) att motoralkoholer är det alternativ som bör
ägnas störst uppmärksamhet i det fortsatta utvecklingsarbetet med alterna-
tiva drivmedel.

En förutsättning är härvid att dessa alkoholer åtminstone på sikt kan base-
ras på förnybara råvaror. Från tekniska utgångspunkter är etanol och meta-
nol i stort sett likvärdiga. Det finns enligt motoralkoholkommittén inte an-
ledning att ensidigt ta ställning för någon av dessa alkoholer. Enligt motoral-
koholkommittén krävs det fortsatt forskning och utveckling för att göra mo-
toralkoholerna till ett konkurrenskraftigt alternativ till olja.

Inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet har fram till mit-
ten av 1980-talet stöd lämnats till forskning om produktion av metanol ge-
nom förgasning av biomassa och torv.

Denna forskning har dock avslutats därför att det inte bedömdes vara möj-
ligt att med denna process producera metanol till en, jämfört med andra al-
ternativ, konkurrenskraftig kostnad. Den forskning om alternativa drivme-

Prot. 1990/91:42
10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-

t io ner

del som f.n. stöds inom energiforskningsprogrammet gäller produktion av
etanol ur cellulosahaltiga råvaror genom hydrolys.

Enligt statens energiverk har hydrolystekniken bättre förutsättningar att
avsätta praktiskt tillämpbara resultat än förgasningstekniken. Insatserna på
detta område stöds för övrigt aktivt av bl.a. Svensk Etanolkemi AB (SE-
KAB) i Örnsköldsvik.

Svaret på Roy Ottossons frågor är därför att det krävs fortsatt forskning
och utveckling om alternativa drivmedel baserade på inhemska råvaror skall
kunna bli konkurrenskraftiga. Det förefaller i dag enligt statens energiverk
som att etanol producerad med hydrolysteknik har de bästa förutsättning-
arna att på sikt bli konkurrenskraftig gentemot olja.

Det bör i första hand ankomma på berörda myndigheter, främst statens
energiverk, att bedöma inriktningen på fortsatt forskning och utveckling rö-
rande alternativa drivmedel. Enligt verksförordningen (1987:1100) skall
myndigheterna i sin verksamhet beakta de krav som ställs med hänsyn bl.a.
till regionalpolitiken.

När det gäller lokalisering av en anläggning för produktion av motoralko-
holer i större skala, ankommer det i första hand på den berörda industrin att
fatta beslut. Frågan om regionalpolitiskt stöd bör utgå till en sådan anlägg-
ning får prövas i ett sådant sammanhang.

För närvarande pågår ett arbete med att bl.a. analysera behovet av åtgär-
der för att stimulera introduktionen av biobränslen. Jag är därför inte beredd
att nu kommentera denna fråga.

Anf. 36 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret. Såvitt jag förstår in-
stämmer Rune Molin i att fordonstekniken för alkoholdrift i stort sett är löst
och att stötestenen är själva produktionen av dessa alkoholer, av vilka meta-
nol är ett intressant alternativ vid sidan av etanol. Problemen med produk-
tionen är dels tekniska, att hitta bättre och mer energieffektiva sätt att fram-
ställa dessa bränslen från helst biobränslen, dels ekonomiska, att få ekonomi
på verksamheten.

Det var också utgångspunkten för min interpellation. Det är nämligen
först när man bygger i fullskaleprojekt som man verkligen kan se var man
hamnar processtekniskt och hur mycket man kan pressa priset.

Jag är av den uppfattningen att det i dag går alldeles för långsamt. Jag
tycker att regeringens politik på det här området är väldigt defensiv. Tyvärr
måste jag konstatera att detta fortfarande är fallet. Rune Molin hänvisar i
sitt svar till statens energiverk. Han konstaterar att den forskning och den
utveckling som har funnits på detta område har lagts ner, och han redovisar
ingen vilja att försöka driva på verksamheten.

Det här är inte bra. Jag tror verkligen inte att man kan administrera fram
en bra politik på det här området. Det sker inte av sig självt. Vi har ju också
av den debatt som har förekommit på senare tid kunnat konstatera att just
statens energiverk inte gärna arbetar särskilt mycket för alternativen i form
av biobränslen, vindkraft och liknande, utan att man där har det synsättet
att det bara gäller att på billigaste sätt få fram så mycket energi som möjligt

till dem som efterfrågar den. Man vill där inte höra talas om att ta andra
hänsyn.

Jag menar därför att regeringen nog måste ta tag i den här frågan och driva
på. Det vore då utmärkt att samtidigt bedriva en bra och aktiv regionalpoli-
tik, eftersom vi framför allt har våra biobränslen i skogarna. Där finns en
oerhörd potential för många bra arbetstillfällen, och det gäller inte minst de
delar av landet där det nu råder brist på arbeten. Mycket talar också för att
bristen kan komma att bli större. Vi är på väg in i en lågkonjunktur, och då
skulle man också kunna använda t.ex. ett metanolprojekt som ett sätt att
skapa arbetstillfällen.

Jag har i min interpellation tagit upp just Ljungaverk, där det sker en ned-
läggning som blir mycket besvärlig. Orten ligger dessutom i ett län som redan
har en mycket besvärlig situation, med flera större nedläggningar på gång
och en ökande arbetslöshet. Här finns i hög grad den processtekniska kom-
petensen. Här finns kompetent arbetskraft att tillgå.

När Miljöprojekt Sundsvall-Timrå har lagt fram sin slutrapport konstate-
rar jag att man även där faktiskt börjar tänka litet grand i de här banorna.
Där pläderar man för användning av biobränslen i kollektivtrafiken i Sunds-
vall och kanske även för övrigt i regionen. Man pläderar för att högskolan i
Sundsvall/Timrå skall satsa mer på en miljöprofil och då utnyttja den pro-
cesstekniska kunskap och den forskning och utveckling som redan förekom-
mer i den industri som finns i området. Detta ligger väldigt nära till för ett
metanolproduktionsprojekt.

Jag vill ändå resa frågan om inte Rune Molin kan tänka sig att bedriva en
mer aktiv politik för att få fram alternativa bränslen för fordon. Vi vet ju att
vi inte slutgiltigt kan lösa de miljöproblem som förorsakas av trafiken med
mindre än att vi går över till biobränslen. Transportforskningsberedningen
har lagt fram en rapport som mycket tydligt visar att just biobränslen har en
mycket bra och hög potential att klara trafikens miljöproblem.

Man skulle alltså på detta sätt slå många flugor i en smäll, eftersom detta,
som Rune Molin själv säger, också är bra från beredningssynpunkt.

Anf. 37 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Roy Ottosson säger att stötestenen är att det finns tekniska
och ekonomiska problem. Det är ju detta som är anledningen till att det inte
precis är någon som står i kö för att sätta i gång sådana här anläggningar.
Mycket arbete återstår innan vi kommer så långt att vi kan börja diskutera
en lokalisering till Ljungaverk. För detta krävs att vi har klarat både de tek-
niska och de ekonomiska problemen men också att det finns någon som är
intresserad av att lokalisera verksamheten dit.

Jag är intresserad av att det sker en utveckling när det gäller att få fram
drivmedel som kan ersätta de fossila drivmedel vi nu har, vilka skapar miljö-
problem. I de diskussioner som pågår om det framtida energisystemet i Sve-
rige utgör biobränslena en viktig del av lösningen. Detta kommer vi så små-
ningom att redovisa för riksdagen. I dag pågår fortfarande förhandlingarna,
och jag kan därför inte säga mer på den här punkten. Jag kan ändå utlova
att ökade satsningar diskuteras när det gäller användningen av biobränslen i
vårt energisystem.

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Svar på interpella-

tioner

Om det sedan är möjligt att ta fram metanol, eller om det är etanol som
kommer att vara framtidens drivmedel, det återstår att se. Just nu förefaller
intresset att vara större för etanol än för metanol. Vi har ju också gjort för-
sök i Stockholms bussflotta med etanol. De som är intresserade av avsättning
för biobränslen talar mycket om etanolen men nästan ingenting om metanol.

Anf. 38 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Det var ett bra förtydligande. Det är tydligen någonting på
gång åtminstone när det gäller biobränslen. Vi får väl hoppas att det blir
kraftfulla tag, så att någonting positivt händer.

Självfallet skall vi inte ägna oss åt att exakt ta ställning till olika bränslen,
som metanol och etanol, utan det gäller att över huvud taget stimulera sådan
här utveckling. Problemet när det gäller metanol är att det inte pågår någon
utveckling.

Framför allt när jag besöker bilindustrin men även när jag befinner mig
på andra håll i Sverige och ute i Europa och i USA, hör jag ofta sägas att
just metanol är väldigt intressant och ett mycket bra bränsle. Det finns ju
möjligheter att, förutom den förgasningsteknik som tidigare har studerats i
Sverige, utnyttja biogas från rötningsprocesser och också spillbiogas från viss
processindustri, från cellulosaindustri. Man kan då med en ganska enkel tek-
nik förvandla den biogasen till metanol.

Det finns alltså rent tekniskt en rad möjligheter att gå vidare. Eftersom
det inte finns någon kö av personer som är intresserade av att bygga sådana
här anläggningar, är det nödvändigt att regeringen gör någonting och driver
på. Som jag sade förut har inte heller energiverket redovisat något större
intresse för just den här typen av satsningar.

Ett sätt att driva på verksamheten kan också vara att se över skattesyste-
met så att vi får en gynnsammare beskattning av användningen av biobräns-
len. Jag kan förstå att Rune Molin kanske inte direkt vill säga något om
detta, men detta är ju ändå en nyckelfråga, eftersom det rör sig om ett eko-
nomiskt problem. Möjligheterna att nå ut med biobränslen, med metanol
och etanol, hänger delvis ihop med skattesystemet, med svårigheterna att
hävda sig.

Jag kan peka på ett exempel. I Brasilien har man lyckats mycket bra med
sin etanolsatsning, även om detta sällan rapporteras i Sverige. Det visar sig
nu att större delen av deras bilflotta faktiskt går enbart på etanol. Bland res-
ten, de s.k. bensinbilarna, är etanolet inblandat i 10-20% av fallen. Man
kan naturligtvis göra precis likadant med metanol om man vill. I bägge fallen
kan man med mycket stor fördel tillverka det från biobränslen, och det kan
kombineras med en aktiv regionalpolitik.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:87

Anf. 39 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Jag vill meddela att jag inte inom den föreskrivna tiden kom-
mer att kunna besvara Kjell Ericssons interpellation om sysselsättningen i

Värmland. Anledningen till detta är att Kjell Ericsson är förhindrad att ta
emot svaret vid det planerade tillfället. Jag har kommit överens med Kjell
Ericsson om att interpellationen skall besvaras fredagen den 11 januari 1991.

11 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:64 till konstitutionsutskottet

12 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlädes åter

Skatteutskottets betänkande 1990/91 :SkU8

Justitieutskottets betänkanden 1990/91:JuU8 och JuU9

Utrikesutskottets betänkanden 1990/91:UU8 och UU11
Jordbruksutskottets betänkanden 1990/91 :JoU15, JoU16 och JoU19
Näringsutskottets betänkanden 1990/91:NU12 och NU17

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 12.40 på förslag av tredje vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 15.00, då de till dagens bordläggning aviserade
utskottsbetänkandena väntades föreligga.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00.

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Proposition

1990/91:66 Ersättare för justitieråd och regeringsråd

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91 :KU18 Oförändrade arvoden till riksdagens ledamöter m.m.

Finansutskottets betänkande

1990/91 :FiU8 Nordiska investeringsbankens projektinvesteringslån

Skatteutskottets betänkanden

1990/91 :SkU6 Fastighetstaxering av lantbruk

Prof. 1990/91:42

10 december 1990

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

1990/91 :SkU7 Omprövningsregler vid uppbörd av skatter och avgifter

Socialutskottets betänkande

1990/91:SoU5 HIV/aids m.m.

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KrU9 Tilläggsbudget I

Utbildningsutskottets betänkande

1990/91:UbU4 Ansvaret för skolan

Näringsutskottets betänkanden

1990/91 :NU15 Insiderhandel

1990/91:NU16 Ändrade kapitaltäckningsregler för kreditinstitut, m.m.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU 15 Tilläggsbudget I

14 § Kammaren åtskildes kl. 15.01.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 § anf. 29 (del-
vis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl 12.40 och

av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

OLOF MARCUSSON

IBarbro Karlsson

Innehållsförteckning

Prot. 1990/91:42

10 december 1990

Måndagen den 10 december

1 § Anmälan om kompletteringsval till vissa utskott............. 1

2 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen............... 1

3 § Justering av protokoll................................. 1

4§ Svar på interpellation 1990/91:94 om socialt utsatta barn...... 2

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Lena Öhrsvik (s)

Sylvia Pettersson (s)

5§ Svar på interpellation 1990/91:100 om stöd till familjer med små

svårt skadade barn................................. 9

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Eva Zetterberg (v)

6§ Svar på interpellation 1990/91:80 om utredningen Finansiering av

vägar och järnvägar................................ 14

Kommunikationsminister Georg Andersson (s)

Viola Claesson (v)

Roy Ottosson (mp)

7 § Svar på interpellation 1990/91:98 om järnvägstrafiken i Norrland 20

Kommunikationsminister Georg Andersson (s)

Ulla Orring (fp)

Roy Ottosson (mp)

8§ Svar på interpellation 1990/91:108 om trafikpolitiken......... 30

Kommunikationsminister Georg Andersson (s)

Roy Ottosson (mp)

9§ Svar på interpellation 1990/91:101 om metanolproduktion..... 35

Industriminister Rune Molin (s)

Roy Ottosson (mp)

10 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:87........... 38

Industriminister Rune Molin (s)

11 § Hänvisning av ärende till utskott........................ 39

12 § Förnyad bordläggning................................ 39

Ajournering........................................... 39

Återupptagna förhandlingar............................... 39

13 § Bordläggning...................................... 39

gotab 97437, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:42 Måndagen den 10 december

Riksdagens protokoll1990/91:42

Måndagen den 10 december

Kl. 10.00-12.40

15.00-15.01

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:42