Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:41 Fredagen den 7 december
ProtokollRiksdagens protokoll 1990/91:41
Riksdagens protokoll
1990/91:41
Fredagen den 7 december
Kl. 9.00-11.16
1§ Svar på interpellation 1990/91:95 om den planerade produkt-
ansvarslagen
Anf. 1 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Charlotte Cederschiöld har frågat mig hur den planerade la-
gen om produktansvar skall utformas och vilka åtgärder som planeras för att
svenska företags konkurrenskraft inte skall försämras om en sådan lagstift-
ning genomförs.
I svensk rätt finns inga särskilda lagregler om produktansvar. Ansvaret för
produktskador regleras därför i princip av skadeståndslagen och i vissa fall
av skadeståndsrättslig speciallagstiftning. För skadeståndsskyldighet förut-
sätts enligt skadeståndslagen att skadan har orsakats av någon genom vårds-
löshet.
Det rättsläget har länge ansetts otillfredsställande. Situationen har varit
likartad i de flesta andra europeiska länder.
För svensk rätts del har det dock på senare år skett en utveckling i rätts-
praxis mot strikt ansvar för i varje fall vissa typer av produktskador. Högsta
domstolen fann t.ex. i ett uppmärksammat fall år 1989 att strikt ansvar för
tillverkare föreligger på livsmedelsområdet.
EGs ministerråd antog år 1985 ett direktiv angående samordning av med-
lemsländernas lagstiftning om produktansvar. Direktivets grundläggande
princip är att den som tillverkar eller importerar en produkt skall vara strikt
ansvarig för skador som orsakas av en defekt i produkten. Flertalet av EGs
medlemsländer har genomfört lagstiftning i enlighet med direktivet. I de öv-
riga EG-länderna pågår lagstiftningsarbetet.
Inom EFTA har hittills nya lagar om produktansvar antagits i Österrike,
Norge och Finland. Dessa lagar bygger på i huvudsak samma principer som
EG-direktivet. I såväl den norska som den finska lagen finns dock vissa avvi-
kelser från EG-direktivet.
Även inom EG-länderna finns avvikelser från EG-direktivets regler. Di-
rektivet medger nämligen under vissa förutsättningar att länderna behåller
rättsregler som de har när direktivet blir gällande för dem. I början av året
offentliggjorde justitiedepartementet en promemoria. (Ds 1989:79) med för-
slag till en svensk produktskadelag. Lagförslaget i promemorian bygger
också på samma grundprinciper som EG-direktivet om produktansvar. På
Protokoll
1990/91:41
Svar på interpella-
tioner
1 Riksdagens protokoll 1990191:41
|
Prot. 1990/91:41 7 december 1990 |
vissa punkter innebär förslaget dock förmånligare regler för den som lider |
Promemorian har remissbehandlats. Remissutfallet är blandat. De flesta
|
Svar på interpella- |
näringslivsorganisationerna tillstyrker att det införs en svensk produktskade- Remissutfallet analyseras nu i justitiedepartementet. Avsikten är att en Anf.2 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m): Herr talman! Jag tackar för svaret som dock inte utgör något egentligt svar Det råder ingen principiell oenighet i vad gäller tillkomsten av en svensk Näringslivet är starkt oroat, vilket klart framgår av det hårda yttrande 13 Har regeringen ännu inte förstått, att om näringslivet generellt används Socialdemokraterna, med undantag av Bo Södersten, har länge hävdat att Skälet är givetvis att Bo Södersten har rätt: det är knegarna, ”industrialist- Få beslutsfattande politiker har personlig erfarenhet av företagandets vill- Vem har högst tilltro när det gäller att bedöma näringslivets konkurrens- |
2
Näringslivets efterfrågan på åtgärder har nonchalerats. Framtiden flyttar
nu från Sverige. 70 % av framtidsinvesteringarna hamnar i andra länder, se-
nast ABBs spjutspets halvledare som bedöms kunna generera 10000 jobb.
Tilltron till regeringen när det gäller förmågan att bedöma näringslivets vill-
kor befinner sig under pari.
Regeringens uppgift i krisläget är att stimulera konkurrensfrämjande åt-
gärder och motåtgärder mot höjd prisnivå, att höja förutsägbarheten i
svensk lagstiftning och att väga ansvarsnivån mot kostnadseffekterna - kort
sagt att skapa produktionsmöjligheter och produktionsvilja hos företagen.
Regeringen har försatt oss i ett uselt ekonomiskt läge och har nu ansvar för
att inte ytterligare försämra läget utan se till att vi får en ansvarsskärpning
som blir konkurrensneutral.
Produktansvarslagen utgör givetvis bara en ringa del av de åtgärder som
påverkar näringslivets kostnader. Regeringens handlande i frågan påverkar
förtroendet för regeringen med effekt när det gäller andra för näringslivet
viktiga ställningstaganden.
Avvikelser från den konkurrensneutrala linjen måste vila på tillförlitligt
underlag och behovsanalyser. Vilka sådana analyser visar ett påtagligt större
behov av strängare produktskadelag i Sverige än i EG? Är svenska företag
så mycket värre än EGs? Eller handlar det bara om ett koketterande från
regeringens sida? ”Vi vill så mycket mera väl, månar så mycket mer om vårt
folk.” Om detta leder till än fler utslagna företag, utan att vi för den skull
uppfyller några egentliga behov av större skadeskydd, har regeringen bara
lurat av medborgarna ytterligare en liten bit av välståndet.
Om regeringen vill stimulera EG till en höjning av nivån, varför då inte
snarast söka medlemskap i EG och påverka direkt? Den vägen vore mer ef-
fektiv och mer näringslivsvänlig. Diskriminering av svenskt näringsliv har
varken regeringen eller medborgarna råd med. Det borde regeringen inse!
Vi skall harmonisera, inte avvika.
Har departementen ingen kontakt sinsemellan? På vissa områden harmo-
niseras för fullt, men på detta område föreslår man fyra avvikelser mot direk-
tivets obligatoriska del. Värst är preskriptionstiden och produktionsföre-
skrifterna, dvs. att företagarna skall göras skadeståndsansvariga för even-
tuella fel av politiker och myndigheter. Även bristen på jämkningsmöjlighet
och självrisk kan leda till orimliga resultat.
Undantagen i Finland och Norge är färre och mildare. Inom EG finns inga
införda undantag från själva direktivet. Införda undantag gäller de områden
där EG angivit möjlighet att avvika. Ändå har alla de åtta länder utom Lux-
emburg som har antagit lagen t.ex.exkluderat utvecklingsfel trots att avvi-
kelsemöjlighet finns.
Vad är regeringens EG-utfästelser egentligen värda? Skall de bara locka
till investeringar? Hur skall näringslivet kunna lita på regeringen om den inte
följer upp EG-utfästelserna? Eller vet regeringen fortfarande inte vad den
vill? Är det något bevänt med omtänkandet, avser regeringen att skapa kon-
kurrensneutrala förhållanden? Vill eller vill regeringen inte EG-harmoni-
sera?
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
1* Riksdagens protokoll 1990/91:41
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
Anf. 3 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Det framlagda förslaget i departementspromemorian har
försetts med ovanligt utförliga motiveringar. Både synpunkter som kan tala
för och som kan tala emot förslaget har redovisats. Genom remissbehand-
lingen har vi fått ytterligare underlag för att bedöma förslagen. Materialet
analyseras nu inom justitiedepartementet, och när den analysen är klar kom-
mer regeringen att ta ställning i de olika sakfrågorna. En lagrådsremiss be-
räknas kunna bli färdig efter årsskiftet.
Låt mig dessutom säga att det är symptomatiskt att Charlotte Ceder-
schiölds interpellation inte innehåller ett ord om de skadelidande. Det ver-
kar som om de skadelidade inte existerar i Charlotte Cederschiölds värld.
Hon talar enbart om näringslivets intressen. När hon talar om en produkt-
skadelag säger hon t.o.m. att näringslivet ”används som mjölkkossa”. De
skadelidande mjölkar alltså näringslivet.
Charlotte Cederschiöld hade i en passus i sitt inlägg möjlighet att använda
ordet skadelidande, men hon undvek att göra det. I stället sade hon att vi
socialdemokrater genom detta vill markera att vi värnar mer om ”vårt folk”.
Ja, vi värnar om de skadelidande. Men vi värnar samtidigt om vårt närings-
liv, och därför överväger vilken intresseavvägning som bäst främjar båda si-
dors intressen och därigenom allas intressen.
Till skillnad från Charlotte Cederschiöld menar jag dock att man vid ut-
formningen av den blivande produktskadelagen måste göra en avvägning
mellan de skadelidandes intressen och näringslivets. Vad det leder till får vi
se när beredningsarbetet är avslutat.
Anf. 4 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Skälet till att jag inte har tagit upp de skadelidande är givet-
vis att det inte råder någon oenighet på den punkten. Vi är ense om att vi
skall se till de skadelidande. Vi vill ha en produktskadelag, i stort sett alla
vill ha en sådan, även näringslivet.
Oenigheten gäller huruvida lagen skall leda till konkurrensneutrala för-
hållanden eller inte. Eftersom tiden i en sådan här debatt är knapp, är det
onödigt att diskutera det vi är ense om. Vi skall naturligtvis diskutera det vi
är oense om.
Jag delar statsrådets uppfattning att det här skall till en avvägning mellan
olika intressen. Men då är det viktigt att den avvägningen även inkluderar
näringslivets villkor, och här kommer alltså konkurrensneutraliteten in.
De neutrala instanserna i det här sammanhanget, som befinner sig mellan
de skadelidande och näringslivet, tycks, enligt departementets ansvarige,
vara inne på harmoniseringslinjen.
Jag hoppas att vi skall kunna avsluta debatten men att vara ense om värdet
av en harmonisering med EG, vilket betyder att promemorian ligger långt-
ifrån det lagförslag som bör komma på riksdagens bord.
Anf. 5 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Som jag tidigare nämnde finns även inom EG-länderna avvi-
kelser från EG-direktiven. Bl.a. finns inom EG 30-åriga preskriptionstider.
Detta tycks vara ett faktum som Charlotte Cederschiöld inte känner till.
Inom ramen för EG-EFTA-förhandlingarna om ett EES-avtal diskuteras
produktansvarsfrågorna med EG. Vid dessa förhandlingar beaktar vi givet-
vis också näringslivets intressen.
Men det råder absolut en oenighet mellan Charlotte Cederschiöld och mig
om betydelsen av att ta hänsyn till de skadelidandes intressen.
Anf. 6 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD (m):
Herr talman! Nej, statsrådet, på den punkten råder det ingen som helst
oenighet. Vi vill ha en produktskadelag.
Det är intressant att statsrådet inte svarar på frågan om huruvida vi skall
ha en harmonisering eller inte. Hur högt står en harmonisering i statsrådets
slutmål? Syftar statsrådet till en harmonisering, vilket man uppenbarligen
gör i andra departement? Eller tar statsrådet ganska lätt på frågan om har-
monisering och konkurrensneutralitet?
Anf. 7 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Charlotte Cederschiöld är fortfarande omedveten om att en
harmonisering i det här fallet innebär att vi har att anpassa oss till en ganska
splittrad bild. Jag nämnde bara ett exempel, nämligen att det även inom EG
finns preskriptionstider på 30 år. Det är inte alls givet vad det är man skall
harmonisera sig med.
Andre vice talmannen anmälde att Charlotte Cederschiöld anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
2 § Svar på interpellation 1990/91:96 om medling vid skilsmässa
Anf. 8 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Ulla Tilländer har frågat socialministern om hon är beredd
att arbeta för att medling, i de fall där barn är inblandade, införs för männi-
skor som är på väg att skiljas. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det
är jag som skall svara på interpellationen.
Enligt de regler som gällde fram till början av 1970-talet kunde ett äkten-
skap inte upplösas innan medling eller försök till medling hade ägt rum. Re-
dan det förhållandet att medlingen var obligatorisk gjorde emellertid många
människor negativt inställda till den. Dessutom uppfattades medlingen lätt
som en onödig formalitet och ett opåkallat intrång i personliga angelägenhe-
ter. Visserligen kan en medling ibland leda till att makarna tills vidare avstår
från att fullfölja skilsmässan. Men för dessa fall är ett obligatorium onödigt.
Den obligatoriska medlingen togs därför bort år 1973 och ersattes med ett
system som ger möjlighet till frivillig medling. Med utgångspunkt i den
grundläggande tanken bakom vår äktenskapslagstiftning, nämligen att äk-
tenskapets bestånd bygger på makarnas fria vilja, kan jag inte se något skäl
som kan motivera en annan ordning.
Jag delar helt Ulla Tilländers uppfattning att en skilsmässa kan medföra
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
svåra påfrestningar för makarnas barn. Enligt min mening är det viktigt att
vi verkar för att barn får växa upp i trygghet och med möjlighet till nära kon-
takt med båda föräldrarna även om dessa är i konflikt med varandra. Det är
också nödvändigt att samhället ställer upp med resurser för att bistå föräld-
rarna med att komma överens i frågor som rör barnen i samband med sepa-
rationer. I regeringens proposition om vårdnad och umgänge läggs fram
olika förslag som syftar just till att skapa bättre förutsättningar. Bl.a. föreslås
en ökad satsning på samarbetssamtal, alltså samtal där föräldrarna under
sakkunnig ledning försöker resonera sig fram till en gemensam syn på vård-
nads- och umgängesfrågorna. Sådana samtal kommer fr.o.m. den 1 mars
1991 att kunna erbjudas i samtliga landets kommuner. Det är genom åtgär-
der av detta slag som jag menar att man bäst kan främja barnets intressen i
en skilsmässosituation.
Anf. 9 ULLA TILLÄNDER (c):
Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för svaret på min interpella-
tion.
Av svaret framgår att medling kan erbjudas dem som önskar sådan med-
ling. Däremot avfärdas varje tanke på att det skall vara ett obligatoriskt för-
farande. Inte ens tanken på att erbjudandet skulle vara obligatoriskt finns
med, inte ens om barn finns med i sammanhanget. Det inger lätt misstanken
att många som råkar in i en skilsmässosituation inte ens vet om att denna
hjälp finns.
Om jag har förstått svaret rätt anser statsrådet att det tillstånd som nu rå-
der är bra, att det är bra som det är. En konflikt som leder till skilsmässa är
enligt svaret en personlig sak. Om behovet av hjälp finns, är detta också nå-
got högst personligt. Statsrådet anser med andra ord att ingenting har inträf-
fat sedan början av 1970-talet, då de nya reglerna infördes. Statsrådet är i
stort sett nöjd med status quo.
För egen del anser jag att detta är en märkligt passiv inställning till den
utveckling som har skett i vårt land. Skilsmässofrekvensen ligger på en hög
nivå, och nästan alla är överens om att en skilsmässa i de flesta fall är ett
misslyckande.
Den neutrala inställning till den höga skilsmässofrekvensen som avspeglar
sig i svaret är enligt min mening både märklig och oroväckande när man tän-
ker på de fall - och det är flertalet - där barn är inblandade. Det finns veten-
skapliga belägg för att skilsmässor sätter djupa spår i barnens liv. Det är ett
lidande som drabbar en tredje part, och denna tredje part - barnen - är där-
till en svag och oskyddad part.
Det är med tanke på detta sociala onda som passiviteten från statsrådets
sida är svår att riktigt förstå. En medling, ett samtal, gärna uppfattat som
mer eller mindre obligatoriskt, skulle naturligtvis inte ha som uppgift att för-
bjuda skilsmässor, om någo.n nu trodde det. Möjligen skulle det i någon me-
ning försvåra skilsmässa, eller - annorlunda uttryckt - underlätta ett åter-
upptagande av personliga relationer, ett slags rehabilitering av samlevnaden.
På andra områden inom samhället, såväl sjukvård som arbetsliv, talar man
nu om rehabilitering som ett sätt att minska kostnaderna, samhällets ekono-
miska avbräck, men också den personliga minuspost som brustna relationer
innebär av konflikter och lidande. Tidigare har samhället också här varit
ganska passivt, men man har fått ändra sig. Man har tänkt om. När skall en
sådan omvärdering ske på detta område när det gäller insatser för att hjälpa
människor tillbaka när det uppstår djupgående konflikter mellan makar och
samboende? I svaret på min interpellation skymtar man inte den minsta för-
ståelse för en sådan rehabiliteringsinsats. Jag tror att det behövs ett nyvak-
nande, en ökad känsla för att man här skulle kunna göra något för att minska
människors förlust av livskvalitet.
Nästan alla vet hur nödvändigt det är att vid konflikter mellan två parter
en tredje betraktare kan komma in och se saker ur en ny synvinkel. I arbetsli-
vet finns det kuratorer och psykologer. På det området talas det mycket om
konfliktlösning, det ges kurser och människor går på kurser. Men detta sker
med hänsyn till arbetslivet och konflikterna där, och då finns det pengar och
resurser. Det är gott och väl. Men hemmet, som är grundat på makars möj-
lighet att leva i ett förhållande som inte hemsöks av alltför stora motsätt-
ningar, lämnas utan beaktande. Det hänskjuter man till privatlivet, trots att
vi vet att ett rimligt mått av harmoni och samarbetsvilja i familjen i så hög
grad påverkar hur vårt samhälle kommer att se ut.
Svaret på min interpellation tar upp de problem som uppstår när skils-
mässa är ett faktum, och det är bra på många sätt. Men ett medlande samtal
borde gälla alla som står inför det svåra avgörandet att begära skilsmässa och
där barn finns med i bilden. Det är tanken bakom min interpellation.
Jag har inte fått svar på den fråga jag ställt, och jag upprepar den därför:
Är justitieministern beredd att arbeta för att medling införs för människor,
och medvetandegörs för människor, som är på väg att skiljas - och jag tänker
då på de fall där barn är inblandade?
Anf. 10 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Erfarenheterna från det obligatoriska medlingsinstitutet
från tiden före lagändringarna är inte sådana att jag bedömer det som en god
åtgärd att gå tillbaka till det system som gällde tidigare. Däremot delar jag
helt Ulla Tilländers uppfattning att människor som befinner sig i en skilsmäs-
sosituation är i behov av hjälp och stöd. I första skedet behövs detta för att
man kanske skall komma över de konflikter som finns i familjen för att möj-
ligtvis lappa ihop äktenskapet igen. Men när inte detta går bör man i varje
fall se till att skilsmässan blir så smärtfri som möjligt, inte minst för att hjälpa
de barn som kan vara inblandade.
Jag delar Ulla Tilländers uppfattning att det vid en skilsmässa är barnen
som drabbas mest. Det är därför viktigt att vi satsar på olika typer av sociala
stödåtgärder för människor som befinner sig i kris. Familjerådgivningen är
en institution som ligger mycket nära medlingsinstitutet, men det bygger på
frivillighet. Jag anser att det är viktigt att det skall finnas möjligheter för
människor som har behov av hjälp för att lösa sina konflikter att ha tillgång
till en familjerådgivning.
Ett förslag om en utbyggd familjerådgivning behandlas för närvarande i
socialdepartementet. Jag viil också erinra om det förslag från regeringen om
nya regler för vårdnad och umgänge som riksdagen tidigare under veckan
tog ställning till. Det riksdagsbeslutet innebär bl.a. att s.k. samarbetssamtal
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
|
Prot. 1990/91:41 7 december 1990 |
skall tillhandahållas föräldrar i alla kommuner. Föräldrar som skall skiljas |
i det skedet när skilsmässan är ett faktum. Men jag ser det som en oerhört
|
Svar på interpella- |
--------------~--------------—-------------------~. -—.. — ~------- Anf. 11 ULLA TILLÄNDER (c): Herr talman! Jag kan hålla med justitieministern om att man på allt sätt För min del anser jag att man i detta fall, på samma sätt som statsrådet Det måste understrykas att en skilsmässa inte är någon privatsak när man Kanske är tiden mogen för att samhället på något sätt markerar att det är Det nuvarande systemet, som statsrådet hänvisade till, kommer in för Överläggningen var härmed avslutad. Ajournering På förslag av andre vice talmannen beslöt kammaren kl. 9.29 att ajournera |
8
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 9.40.
3§ Svar på interpellationerna 1990/91:99, 105 och 110 om den kom-
munala konsumentvägledningen
Anf. 12 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Herr talman! Inga-Britt Johansson har frågat mig om vilken beredskap re-
geringen har för att kunna sätta in åtgärder till stöd för de svagaste konsu-
mentgrupperna samt om regeringen är beredd att snabbt dra i gång en bred
informationskampanj för att rädda den kommunala konsumentvägled-
ningen.
Ulla Orring har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att infor-
mera om betydelsen av den lokala konsumentvägledningen, om jag ämnar
samråda med Svenska kommunförbundet och om jag ämnar vidta åtgärder
för allmänna reklamationsnämndens del med hänsyn till att ärendetillström-
ningen dit förväntas öka.
Elisabeth Persson har frågat mig om jag delar bedömningen att konsu-
mentrådgivningen är eftersatt på många håll i landet, om jag har för avsikt
att agera för att få bättre balans mellan satsningarna på reklam och resur-
serna för rådgivning till konsumenterna samt om jag har för avsikt att föreslå
en höjning av skattesatsen på annan reklam än annonser för att få pengar till
konsumentverksamhet.
Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Ett mycket viktigt inslag i konsumentpolitiken sedan många år är den lo-
kala verksamheten. Konsumentpolitiken måste, om den skall bli framgångs-
rik, förankras bland människorna. De bästa förutsättningarna för detta finns
lokalt. Där kan konsumentproblemen fångas upp. Lokalt är det lättast att
nå och engagera konsumenter och folkrörelser i frågorna. Också företagens
insatser för att förbättra konsumenternas förhållanden ger sannolikt bäst re-
sultat om konsumentpolitiken är lokalt förankrad.
Om den kommunala konsumentverksamheten skärs ner kan det bli svårt
att leva upp till den konsumentpolitik som riksdagen i flera beslut ställt sig
bakom. Det är en utveckling som måste motverkas.
Som en utgångspunkt för diskussionen om vilka åtgärder som är påkallade
vill jag göra en kort redovisning av det faktiska läget i kommunerna.
Utvecklingen av den kommunala konsumentverksamheten har under
många år haft hög prioritet inom konsumentpolitiken. Verksamheten har
successivt byggts ut.
I juli 1990 bedrevs konsumentpolitisk verksamhet i 272 av landets 284
kommuner. Över 95 % av befolkningen hade tillgång till konsumentpolitisk
verksamhet i sina hemkommuner. I 92 kommuner fanns konsumentnämnd
eller särskilt konsumentutskott. Sammanlagt satsar kommunerna under år
1990 närmare 250 årsarbetskrafter på konsumentverksamheten - en ökning
med 16 från året innan. Den senaste statistiken från 1989 visar bl.a. att över
300 000 konsumenter hade fått enskild rådgivning i kommunerna. Då var
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
10
inte rådgivningen till föreningar, skolor och liknande medräknad. Ca 90 000
reklamationer hanterades lokalt. Alltmer av resurserna används till förebyg-
gande arbete.
Mot den här bakgrunden menar jag att Elisabeth Persson ger en alldeles
för negativ bild av den kommunala konsumentverksamheten. Aldrig tidi-
gare har så många konsumenter fått så mycket kvalificerad hjälp. Rådgiv-
ningsinsatserna varierar visserligen mellan olika kommuner, men sammanta-
get nås många konsumenter, flera än vi någonsin skulle kunna nå med cen-
trala insatser. Verksamheten har hittills utvecklats i rätt riktning. Den har i
minskad utsträckning inriktats på förköpsrådgivning, medan budgetrådgiv-
ningen och den förebyggande verksamheten utökats. De stora problemen
finns inte i den nuvarande verksamheten utan i den framtida utvecklingen.
Under året har beslut om nedläggningar fattats i fyra kommuner. Ett tiotal
kommuner därutöver kan beräknas lägga ner verksamheten fr.o.m. den 1
januari 1991. I ytterligare femtontalet kommuner blir det av allt att döma
resursnedskärningar vid samma tidpunkt. I fem kommuner föreslås nedlägg-
ning av konsumentnämnden. I två kommuner, Smedjebacken och Höör, till-
kommer verksamhet. I nio kommuner väntas verksamheten få ökade resur-
ser.
Utvecklingstendensen är mycket oroande. Det är därför viktigare än nå-
gonsin att alla berörda parter stöttar verksamheten och bildar opinion för
den. Det gäller inte minst alla riksdagsledamöter. Vi har stått enade i våra
beslut om den kommunala konsumentverksamheten.
Jag kommer före jul att ha överläggningar med myndigheter och organisa-
tioner som företräder konsumenterna samt med handeln och med Svenska
kommunförbundet för att få ytterligare underlag för mina överväganden om
vilka åtgärder som kan vidtas för att stötta den kommunala konsumentverk-
samheten.
Konsumentverket stödjer den kommunala konsumentverksamheten med
material, fortbildning och råd. Verket stödjer också de frivilliga organisatio-
nernas arbete. Verkets insatser ökar i betydelse i det läge som den kommu-
nala konsumentverksamheten befinner sig i. Jag tänker föreslå regeringen
att redan i budgetpropositionen lämna förslag som ökar verkets möjligheter
att stötta verksamheten.
När det gäller Inga-Britt Johanssons fråga om vilken beredskap rege-
ringen har för att kunna sätta in åtgärder till stöd för de svagaste konsument-
grupperna menar jag att problemen egentligen inte är av den karaktären att
regeringen behöver göra brandkårsutryckningar.
Statsmakternas åtgärder måste främst inriktas på att rädda basen för den
konsumentpolitiska verksamheten och återställa det som kanske oundvikli-
gen tappas under 1991. Bl.a. samarbetsprojekt som långsiktigt stärker verk-
samheten är viktiga. Det är särskilt angeläget att ungdomar skyddas och en-
gageras. Jag kommer genom barn- och ungdomsdelegationen att initiera
projekt för ungdomar.
Ett viktigt medel är, som Inga-Britt Johansson tar upp, opinionsbildning
och informationskampanjer, och jag är positiv till att snabbt dra i gång så-
dana. Det finns okunnighet om och en föråldrad syn på vad konsumentverk-
samheten går ut på. Många tror att det bara rör sig om förköpsrådgivning
och hjälp till starka konsumenter som själva kan lösa sina problem. Det gäl-
ler också att tydligt klargöra att kommunerna direkt kan tjäna på konsu-
mentverksamheten, bl.a. genom minskade socialbidrag.
I detta sammanhang kan jag nämna att det försöksprojekt som bedrivs av
konsumentverket, socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet om bud-
get- och skuldrådgivning kommer att redovisas till regeringen före den 1 feb-
ruari 1991. Sannolikt kan vi då sprida ytterligare kunskap om vinsterna med
kommunal konsumentverksamhet.
Men som jag ser det räcker det inte med informationskampanjer. Det gäl-
ler att hitta nya konstruktiva lösningar och att engagera de intressenter som
har ett ansvar. Fortsatt stöd till ideella organisationer för att stimulera och
stärka konsumenternas möjligheter att agera när det gäller livsmedelspoli-
tiska och hushållsekonomiska frågor är viktigt.
Ulla Orring tar speciellt upp reklamationsfrågorna och vilka åtgärder jag
ämnar vidta med hänsyn till att ärendetillströmningen till allmänna reklama-
tionsnämnden förväntas öka. Jag är inte säker på att det som nu händer i
kommunerna leder till en kraftig ökning av ärendetillströmningen. Men gi-
vetvis måste organisationen vara förberedd. Regeringen avser att åter-
komma till denna fråga i budgetpropositionen.
Elisabeth Persson har frågat mig om jag har för avsikt att agera för att få
bättre balans mellan satsningarna på reklam och resurserna för rådgivning
till konsumenterna.
Det är inte lätt att vara konsument i dagens samhälle där reklamens makt
är stor och utbudet av varor och tjänster bara ökar. Åtgärder som rör kom-
mersiell påverkan har under många år varit centrala i konsumentpolitiken.
Mina bedömningar är att den ökade internationaliseringen, utvecklingen av
nya medier m.m. kommer att öka kommersialiseringen i samhället och
köppressen på enskilda konsumenter. Särskilt barn och unga blir utsatta. Vi
måste ha en tidsenlig och kraftfull lagstiftning, vi måste stötta konsumen-
terna så att de gör väl avvägda val och vi måste satsa på barn och ungdom
via skolan. Detta ligger inom ramen för den konsumentpolitik regeringen
driver.
Slutligen vill jag besvara Elisabeth Perssons fråga om jag har för avsikt att
föreslå en höjning av skattesatsen på annan reklam än annonser för att an-
vända pengarna till konsumentforskning och stöd till frivilliga konsumentor-
ganisationer eller på annat sätt stärka konsumentrådgivningen.
Det är regeringens ambition att inte öka skattetrycket ytterligare. Det
statsfinansiella läget är, som vi alla är medvetna om, ansträngt och utrymmet
för reformer är begränsat. Att lägga en skatt på reklamen och öronmärka
inkomsterna till ett visst ändamål rimmar dåligt med den hittills förda politi-
ken att fördela statsmakternas gemensamma resurser mellan olika ange-
lägna åtgärder. Jag vill också påminna Elisabeth Persson om att statsmak-
terna under 1990 avsevärt förstärkt resurserna både för konsumentforskning
och stöd till konsumentorganisationer.
Anf. 13 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka konsumentministern för svaret. Det var
ett både positivt och mindre positivt svar. Det låter väldigt bra att det kom-
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
1** Riksdagens protokoll 1990191:41
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
12
mer förslag om insatser i budgetpropositionen och att samarbetet med andra
organ som verkar i rätt riktning skall stärkas.
Jag är tydligen mer orolig än ministern inför vad som kommer att hända
omedelbart efter nyår, om de aviserade nedläggningarna och neddragning-
arna då sker. Det är i en del stora kommuner som man funderar på att lägga
ned verksamheten. I t.ex. Jönköpings län blir det, såvitt jag förstår, nästan
ingenting kvar om alla kommuner beslutar enligt de förslag som är kända. I
Blekinge län befinner man sig i en liknande situation.
En stor grupp låginkomsttagare kommer förmodligen att behöva hjälp
med budgetrådgivning för att kunna lägga om sin ekonomi efter skatteom-
läggningen. Vart skall dessa ta vägen? Socialtjänsten har naturligtvis vissa
skyldigheter, men jag tror inte att den kommer att prioritera sökande som
ännu inte hamnat i någon socialhjälpssituation. Dessa människor kan i vart
fall inte vänta till halvårsskiftet. Vart skall reklamationerna efter julhandeln
ta vägen? Jag läste om en kommun - jag tror att det var Kungälv - där man
hade bestämt att kommunjuristen skulle ta hand om reklamationsfrågor och
all rådgivning som har med konsumenträtt att göra. Det beslutet visar att
man inte har en aning om vad frågan gäller. Jag har en känsla av att kommun-
juristerna ändå har så mycket att göra att de inte har en chans att klara av
även de frågorna.
Tanken bakom min fråga om en stor kampanj är att man möjligen skulle
kunna få någon kommun att ta sitt förnuft till fånga innan det är alldeles
försent. Jag har ingen information om hur det har gått i de tolv kommuner
där det har funnits förslag om nedläggningar. Förmodligen kan man, även
om man har fattat beslut, genom omprioriteringar i sina budgeteringar klara
konsumentverket och ändra besluten om de har gått i fel riktning.
I Konsumentekot för någon vecka sedan sade det moderata kommunalrå-
det i Täby att så länge riksdagen inte har beslutat om en lag är det bara strunt
vad man anser. Det visar vilken åsikt man har på vissa håll om den här verk-
samheten. De har verkligen tid att ändra sig eftersom de har satt sitt nedlägg-
ningsdatum till senast den 31 december 1991.
Tyvärr är han inte ensam om åsikten. Jag anser att uttalandet visar att re-
gering och riksdag måste sända ut ännu klarare och tydligare signaler om
allvaret med den här frågan. En informationskampanj skulle troligen också
kunna få människor som funderar på att starta eller gå med i en konsument-
rörelse att äntligen komma i gång. Jag håller med om att vi behöver en folk-
rörelse som tar sig an konsumentfrågorna.
Man kan dock inte bygga upp en ny rörelse på kort tid. Tyvärr tror jag inte
längre att de gamla etablerade har lust och ork att ta itu med frågan. Det
trodde jag för några år sedan.
Organisationen med konsumentombud på arbetsplatserna kommer för-
modligen att självdö på alla dessa orter i brist på näring när de inte har kon-
sumentvägledarna att stödja sig emot och samråda med.
Det finns ett antal riksdagsledamöter som är ute och propagerar för alla
sorters konsumentverksamhet och som diskuterar med sina hemmapolitiker
och även når resultat. Tyvärr är det inte tillräckligt många. Även i denna
församling finns det människor som har samma uppfattning om konsument-
politiken som den Margot Wallström själv nämnde i sitt svar, som tror att det
handlar om förköpsrådgivning och hjälp till redan starka konsumenter. Jag
tror tyvärr att det finns sådana åsikter i regeringen också.
Kampanjer behövs på alla håll. Sätt i gång! Såvitt jag förstår blir det inga
problem med att få med Kommunförbundet och inte heller konsumentver-
ket. Jag anmäler mig på stående fot som frivillig.
Anf. 14 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Wallström för svaret på interpellatio-
nen. Av svaret framgår ett stort intresse för konsumentverksamheten, vilket
jag är mycket glad för. Jag är emellertid tyvärr tvingad att korrigera Margot
Wallström på ett par punkter.
Det finns inte konsumentpolitisk verksamhet i alla kommuner. Det är vi
överens om. Ett stort problem är emellertid den stora variationen i verksam-
heten mellan kommunerna. Det finns inget som reglerar hur verksamheten
skall se ut, hur stor omfattning den skall ha osv.
Jag måste tyvärr upprepa vad jag sade i våras när vi diskuterade konsu-
mentpolitiken här i kammaren och vad jag också sade året dessförinnan. I
alltför många kommuner förstår man av någon anledning inte vikten av verk-
samheten eller har inte ekonomiska möjligheter att satsa på ny verksamhet.
Vem som helst som är intresserad kan konstatera de stora ojämlikheterna.
I somras hade jag tillfälle att både besöka och per telefon tala med konsu-
mentrådgivare i olika kommuner. Tyvärr fick jag en ganska negativ bild av
hur det fungerar. Jag möttes bl.a. av följande repliker. ”Jaha, den där tjäns-
ten, vi har en tjänst som konsumentrådgivare men den har varit obesatt de
senaste åren.” I en annan kommun sade man: ”Nej, vi har ingen sådan verk-
samhet. Vi tycker inte att vi behöver det här. Om det är någon som frågar
brukar vi hänvisa till grannkommunen.” En konsumentvägledare som jag
mötte sade: ”Jag har haft det här som en halvtidstjänst, men i nästa vecka
går jag över till annan verksamhet. Jag tror inte att man kommer att tillsätta
någon efter mig.”
Flera kommuner finns med i statistiken över de kommuner som har konsu-
mentvägledning, men sanningen bakom fasaden kan vara att någon social-
sekreterare har 25 % av sin tjänst avsedd för konsumentverksamhet. På
detta skall man klara kommuner med 40 000-50 000 invånare, den rådgiv-
ning och vägledning som de behöver. I en grannkommun till Stockholm ser
det ut på det sättet. Tyvärr är det mycket vanligt. Det förekommer runt om
i landet.
Genom min rundresa och rundringning hittade jag förstås också en mängd
entusiaster, konsumentvägledare som bara beklagade att de inte hade ännu
mer resurser. De bedriver verksamhet och hade kommit underfund med hur
mycket de verkligen skulle kunna göra. De sade att de skulle kunna göra
mycket mer, de skulle kunna gå ut och satsa mer på förebyggande verksam-
het, ta kontakt med skolor, jobba mer med skolsanering osv. Men de prisade
ändå sin kommunfullmäktige som stöttade verksamheten.
En rad kommuner har lagt ned sina konsumentnämnder. Utan en egen
nämnd får konsumentfrågorna mycket sämre status, hävdar många konsu-
mentvägledare. Under 80-talet lär ett trettiotal konsumentnämnder ha för-
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
13
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på inlerpella-
tioner
14
svunnit i landet. I den beräkningen finns inte de senaste nedläggningarna
med. Samtidigt måste man också säga att några nya nämnder har tillkommit.
På många håll bakas konsumentfrågorna ihop med andra frågor i nämnder
som spänner över flera områden eller helt enkelt avförs från kommunstyrel-
sernas intresseområden.
I en artikel i Kommun-Aktuellt förra hösten uttalade sig en avdelningsdi-
rektör på konsumentverket. Han sade att kunskapen om konsumentfrågor
hos politiker ute i landet rent allmänt är liten. Eftersom området är relativt
nytt och oetablerat behövs ett kraftfullt politiskt stöd. Han menade också att
konsumentfrågorna lätt drunknar i alla andra frågor.
Vi är nog ganska överens om att läget är så. Vi i riksdagen talar om lokala
konsumentmyndigheters arbetsuppgifter. Det kan låta betryggande, men är
i själva verket ett tal om luftslott. Huruvida det skall finnas lokala konsu-
mentmyndigheter eller ej avgör nämligen kommunerna själva. Ingenting
kan tvinga dem att se till att myndigheten eller verksamheten existerar.
Inga-Britt Johansson var också inne på detta. Så länge det inte finns någon
lag som reglerar dessa frågor kan man i stort sett göra hur man vill eller så
som man anser sig ha råd att göra i kommunerna.
En intressant detalj som jag har stött på är att alla, från ledarskribenter,
människor ute på gatan och till riksdagsledamöter, som inte är insatta i frå-
gan, utgår ifrån att det finns en naturlig koppling och ett direkt samband mel-
lan konsumentverket och den kommunala konsumentvägledningen. Man
tror att konsumentvägledarna är konsumentverkets personal ute på orten.
Detta kanske är en hake som vi skulle kunna diskutera vidare när det gäller
att hitta åtgärder för fortsatt verksamhet.
Anf. 15 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag tackar också för svaret på interpellationen om konsu-
mentpolitiken. Det här är inte någon ny fråga, utan det är en fråga som stän-
digt aktualiseras.
Jag noterar att statsrådet uttrycker oro och uppgivenhet för det uppkomna
läget beträffande den lokala konsumentvägledningen. Jag vill understryka
att det är mycket alarmerande när fjorton kommuner lägger ned verksamhe-
ten och ytterligare ett femtontal planerar nedskärningar.
Jag har under minst ett tjugotal år aktivt arbetat med de konsumentpoli-
tiska frågorna och med den målsättningen att varje kommun skall inrätta en
konsumentvägledning. I min hemstad Umeå lades konsumentvägledningen
ned. Men förra torsdagen fick jag vara med när den öppnades på nytt. Det
lönar sig alltså att försöka påverka. Men det känns som om vi nu håller på
att vrida klockan tillbaka, och detta under en socialdemokratisk regering.
Vi kan se dagens hushåll som en organisation bestående av en eller flera
medlemmar som är starkt beroende av omgivningen och samspelet med
marknaden. Hushållen strävar efter att på bästa sätt förse hushållsmedlem-
marna med bostad, mat, kläder, vila och rekreation. De resurser som hushål-
len har är arbetskraft, pengar och kunskap. Men hur skall hushållens strä-
vanden tillgodoses, och hur skall man optimalt täcka behoven? Det är i detta
sammanhang de konsumentpolitiska insatserna skall träda in och underlätta
för hushållen. Folkpartiet liberalerna anser att konsumenten skall vara kor-
rekt informerad, kunna välja mellan olika varor och kunna framföra klago-
mål. Detta anser vi vara rimliga krav att ställa dels på producenterna, dels
på en minimilagstiftning, dels på myndigheter och andra instanser som finns
i samhället för att tillvarata konsumentens intressen.
Med den uppsjö av varor som finns på marknaden fordras att konsumen-
ten är välinformerad eller att hon eller han kan vända sig till en instans som
opartiskt kan medverka vid denna rådgivning.
Spörsmålet med konsumentvägledning är ännu mer aktuellt inte minst
med tanke på behovet av den hushållsekonomiska rådgivningen. Vi har i
vårt land nära 270 000 hushåll som inte klarar sin budget utan måste få so-
cialhjälp. Sedan 1982 har detta antal ökat med 40 000, från 230 000 till
270 000, trots att vi under dessa år har haft en högkonjunktur.
Vi går med expressfart mot en lågkonjunktur, och arbetslösheten stiger.
Vem kan hjälpa dessa hushåll och andra tillkommande att komma på grön
kvist, och vem tar ansvaret för budgetrådgivningen när konsumentvägled-
ningen försvinner? Kommer konsumenterna att lämnas utan hjälp?
Statsrådet säger att utvecklingstendensen är mycket oroande. Jag vill inte
tala om utveckling, utan här rör det sig om ren och skär avveckling. Är det
därför inte nödvändigt att landets konsumentminister ordentligt engagerar
sig för den lokala konsumentvägledningen?
Nu säger statsrådet att hon före jul skall överlägga med myndigheter och
Kommunförbundet för att få fram underlag för överväganden. Ja, det är kort
om tid. Det brinner i buskarna. Kommunernas budgetar är redan fastställda
i stort. Redan i höstas borde landets konsumentminister ha tagit dessa initia-
tiv. Det fanns redan i krispaketet signaler om åtstramning och åtgärder som
påverkar de svenska hushållen och kommunerna. Varför lågprioriterar rege-
ringen konsumentpolitiken?
På socialdemokraternas kongress debatterades öppettiderna i handeln,
men varför debatterades inte mer djupgående inriktningen av konsumentpo-
litikens betydelse? Konsumentverksamhet lönar sig inte bara för konsumen-
ten utan för hela samhället.
På folkpartiets landsmöte för några veckor sedan fastställdes ett konsu-
mentpolitiskt program. Vi i folkpartiet anser att det kan vara svårt för konsu-
menten att överblicka marknadens utbud. Konsumenten kan inte ha över-
blick över alla varors kvalitet och egenskaper. Med marknadsekonomi vill vi
skapa valfrihet och ge konsumenterna en stark ställning. Det är ju konsu-
menterna som styr produktionen genom sina köpbeslut, men konsumen-
terna måste också ha möjlighet till rådgivning. Därför, fru statsråd, uttalade
folkpartiet liberalerna att en lokalt förankrad konsumentvägledning bör fin-
nas i varje kommun. Är det också statsrådets uppfattning? Utan den lokalt
förankrade konsumentvägledningen reduceras de centrala insatserna från
konsumentverket och når inte ut i landet. Konsumentpolitiken blir därmed
tandlös.
Anf. 16 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Herr talman! Man kan naturligtvis rasa, gråta och skrika högt över utveck-
lingen, eller avvecklingen av verksamheter, i många kommuner. Men det är
naturligtvis inte kommunpolitikerna hjälpta av. Jag kan förstå hur läget är
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
16
för många kommuner som har mycket ont om pengar just nu och skall få
ihop en budget. Då är det naturligtvis inte bara vi som är engagerade i konsu-
mentpolitiska frågor som kan hävda att våra frågor är av förebyggande natur
och att det gäller att satsa på just dem. Det kan man säga om väldigt många
olika verksamheter i kommunerna och hävda att de skall ha pengar. Men
för kommunpolitikerna handlar det om att få fram pengar nu och att klara
kommande budget, få summorna att gå ihop.
Men jag hoppas verkligen att ni inte har uppfattat det som att jag är uppgi-
ven. Det är tvärtom. Jag menar att politikerna inte är hjälpta av att man
skriker högt, rasar eller gråter. De är hjälpta av att vi diskuterar konstruktiva
förslag för att rädda denna verksamhet och för att garantera att det finns
en bas för konsumentverksamheten och konsumentpolitiken i fortsättningen
också ute i kommunerna. Det är min bestämda uppfattning att det måste se
ut på det sättet.
Jag tror att Ulla Orring är mycket väl medveten om det ironiska i att det
faktiskt till största delen är vi socialdemokrater som har kämpat för dessa
frågor men som också i en svår ekonomisk situation får uppleva att vi tvingas
skära både på detta område och på andra områden där det kan kännas som
om det handlar om hjärtefrågor.
Jag har för det första bestämt mig för att försöka ge en balanserad bild
och för att inte skrika att det är panik eller kris i konsumentverksamheten,
eftersom det inte är det. Vi måste hjälpas åt att beskriva bilden på ett korrekt
sätt.
För det andra har jag bestämt mig för att diskutera konstruktiva förslag
och ge hjälp till de eldsjälar som finns ute i kommunerna - dessa oroar jag
mig för, eftersom många av dem är mycket bekymrade just nu och känner
det som händer som ett personligt nederlag - och också till de kommunpoliti-
ker som gärna vill värna den här verksamheten och som också är beredda att
diskutera nya vägar för att garantera den. Vi får väl alla ta på oss ansvaret
för att vi kanske inte har klarat av att ge kommunpolitikerna tillräckligt med
kunskaper om effekterna av olika konsumentpolitiska förslag och åtgärder
så att vi kan motivera satsningar på dessa verksamheter. Jag menar att det
nu handlar om att välja strategi på lång sikt. Det handlar inte bara om brand-
kårsutryckningar, utan det handlar om att bestämma sig för hur man skall
arbeta med dessa frågor i framtiden och att redan nu försöka hitta de rätta
vägarna. Om man skall stifta en lag, om man i riksdagen tror att det är det
riktiga sättet att komma till rätta med denna fråga, måste man också skicka
med pengar. Vi kan ju inte lagstifta fram verksamheten utan att garantera
resurser till den.
Just nu vet ju även ni i folkpartiet hur det ekonomiska läget i landet är.
Därför måste vi komma fram till en rad olika insatser. I det sammanhanget
måste vi hjälpas åt. Det gäller då såväl konsumentpolitiker och organisatio-
ner som olika verk och myndigheter. Vad jag först och främst har att göra är
att jag måste försöka få en korrekt bild av verkligheten. Sedan gäller det att
börja diskutera olika åtgärder. Jag har absolut samma ambition som Inga-
Britt Johansson. Det handlar alltså om att skydda de svaga och utsatta. Vi-
dare menar jag att vi behöver få en bred information om vad som är nödvän-
digt.
När det gäller detta med nya organisationer kan man säga att dessa redan
är ett faktum. De här organisationerna finns alltså redan. Vidare har rege-
ringen faktiskt förstärkt de ekonomiska resurserna både vad gäller konsu-
mentforskning och stöd till nya konsumentorganisationer och vad gäller ut-
bildning och de internationella frågorna. Regeringen har således alls inte
ambitionen att dra ned här. I stället måste vi rikta oss till kommunerna. Både
Ulla Orring och jag får väl tala med våra partikamrater. Det gäller ju att
garantera en långsiktig positiv utveckling beträffande konsumentfrågorna.
Anf. 17 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag håller med konsumentministern om att det är verknings-
löst att stifta en lag utan att så att säga skicka med pengar. Sedan vill jag
framhålla att vi när vi fattade det senaste beslutet faktiskt var överens här i
riksdagen om att det inte var aktuellt med lagstiftning. Det här skulle kom-
munerna sköta ändå. Men på något sätt har vi inte klarat av att övertyga
kommunerna om nyttan med och nödvändigheten av en konsumentvägled-
ning.
Jag vill också framhålla att hur stor verksamheten är på papperet - sett till
antalet tjänstemän - avgör inte heller hur den verksamhet blir som bedrivs.
Det är bara att titta på verksamheten i en del kommuner, där man kanske
bara har en halvtidsarbetande eller en ensam tjänsteman. Men om det bara
är rätt person och om man har politikernas stöd när det gäller att prioritera
verksamheten, kan man faktiskt med de timmar som står till förfogande ha
en alldeles utmärkt och bred verksamhet. Det handlar alltså i stället om att
utnyttja de möjligheter som finns att samarbeta med olika grupper. Genom
samarbete med pensionärsorganisationer, konsumentombud på arbetsplat-
serna, skolan eller socialtjänsten blir det möjligt att ha en mycket bred och
omfattande verksamhet.
I min omedelbara närhet nere i Göteborg kan jag peka på ett exempel i
det sammanhanget. Det gäller Härryda kommun. Där har man en halvtids-
arbetande som möter långt fler människor än andra gör i de kommuner där
konsumentvägledarna enbart får ägna sig åt skuldsanering. Det är ju en upp-
gift som kan ta hur mycket tid som helst i anspråk. Antalet tjänstemän är
alltså inte avgörande. Huvudsaken är att det över huvud taget finns någon.
Tydligen, Margot Wallström, är vi inte överens om hur allvarligt läget
kommer att vara efter den 1 januari nästa år. Jag hänvisar till vad som sägs
i ett pressmeddelande från konsumentverket. Axel Edling säger: Läget är
alarmerande. Att avskaffa konsumentvägledningen är ett dråpslag mot verk-
samheten.
Det måste innebära att man även på konsumentverket känner oro inför
utvecklingen nu direkt. Budgetpropositionen får ju inget genomslag förrän
efter halvårsskiftet. Dessutom träder kommunernas budget i kraft vid halv-
årsskiftet. Under ett halvår kan det alltså hända mycket allvarliga saker med
tanke på de svagaste konsumenterna.
Anf. 18 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Jag har i min interpellation lyft fram skillnaden mellan sats-
ningar som görs i vårt samhälle på olika verksamheter. Jag har pekat på vad
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
17
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
18
reklam, annonsering, marknadsföring osv. kostar, och på den punkten är vi
överens. 20-30 miljarder omsätts årligen. Däremot har jag inte något kon-
kret material i form av siffror att peka på när det gäller kostnaderna för den
lokala konsumentvägledningen sammantaget. Men alla förstår att skillna-
derna är alldeles för stora i det sammanhanget.
För att ytterligare belysa detta har jag ett par frågor: Vad skulle hända om
reklamskatten höjdes med 1 %? Vilka resurser skulle man då kunna frigöra
för satsningar på lokal konsumentvägledning?
Margot Wallström svarar: ”Att lägga en skatt på reklamen och öronmärka
inkomsterna till ett visst ändamål rimmar dåligt med den hittills förda politi-
ken att fördela statsmakternas gemensamma resurser mellan olika ange-
lägna åtgärder.”
Men vi har ju redan en reklamskatt. För närvarande rör det sig om 11 %,
och annonsskatten är 4 %. Men reklamen i reklamkanalerna i TV beskattas
över huvud taget inte. Också när det gäller arbetsgivaravgiften finns det
öronmärkta pengar. Ett visst antal procent betalas till olika verksamheter. I
och för sig har vi alltså redan det här finansieringssystemet, dvs. att ta ut
skatt på någonting för att sedan lägga pengarna på en speciell verksamhet.
Reklamskatten är, som sagt, 11 %. Men att den procentsatsen skall gälla
för evigt är inget av Gud givet. Det har funnits fluktuationer under årtion-
den, eller sedan reklamskatten infördes. Ibland har det således varit högre
procentsatser och ibland lägre.
Jag håller med om att man, om lagar stiftas, också måste skicka med
pengar. Det är synd att statsrådet Margot Wallström inte var med här i ons-
dags, då vi beslutade om samarbetssamtal, som skulle vara en kommunal
verksamhet och som det skulle vara obligatoriskt för kommunerna att er-
bjuda människor. Jag var, tyvärr, den enda som då pekade på detta förhål-
lande. Det är på samma sätt med konsumentvägledningen: när det inte finns
pengar, blir det nedskärningar. Jag vill alltså framhålla att det är viktigt att
skicka med pengar i detta avseende. Jag har tyvärr inte fått något gehör för
mina synpunkter. Jag tycker att vad jag här har nämnt är ett paradexempel
på vad som händer när vi stiftar lagar utan att se till att kommunerna har
möjlighet att leva upp till dessa.
På något sätt handlar detta ändå om pengar. Men hur det hela skall finan-
sieras vet inte jag. Jag tycker emellertid att en reklamskatt i förhållande till
konsumentvägledningen är en intressant sak. Det går kanske att den vägen
komma fram till en möjlighet att få loss litet resurser för den här verksamhe-
ten.
Anf. 19 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Statsrådet Margot Wallström tar väl ändå i litet grand när
hon säger att det ju bara är socialdemokraterna som har engagerat sig för
konsumentpolitiken. Liberalerna har varit mycket pådrivande.
1986 fastslog riksdagen riktlinjerna för konsumentpolitiken. Alla partier
var då överens om att en snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksam-
heten skulle komma till stånd. Vi i folkpartiet tillhörde faktiskt dem som hår-
dast drev på i den här frågan. Liksom övriga partier har vi också sagt att det
inte skall lagstiftas om detta.
Det beslut som fattades var grundat på en utredningen Hushållning och
välfärd. Både jag och Inga-Britt Johansson medverkade i utredningen. Un-
der sittande utredning kom dock regeringen med ett förslag, som blev ett
dråpslag. Den regionala hemkonsulentverksamheten skulle läggas ned. So-
cialdemokraterna har på det sättet urgröpt målet vad gäller den aktiva kon-
sumentpolitiken. Jag skall inte anklaga Margot Wallström för detta, efter-
som det här hände före hennes tid som statsråd. Jag har bara presenterat
fakta.
Jag återkommer i frågan om den lokala konsumentvägledningen. Jag an-
ser att denna är synnerligen nödvändig, särskilt i nuläget. Vi har ju kommit
överens om en skatteomläggning, som innebär att människor får mera
pengar i handen. Men då blir det ännu viktigare att man kan hushålla, och i
det sammanhanget gör konsumentvägledarna en storartad insats. Någon
gång borde de här arma människorna, som sliter med sina arbetsuppgifter
och har för litet resurser och för många konsumenter som kräver deras med-
verkan, få ett erkännande. Jag har inte sett att regeringen på något sätt, och
inte heller konsumentministern, har tagit upp de här frågorna i form av kon-
ferenser eller att man har medverkat till att stötta den lokala konsument-
verksamheten. Ett konstruktivt förslag är att ständigt vara i gång och påpeka
behoven av den här rådgivningen ute i kommunerna.
Till sist vill jag fråga: Allmänna reklamationsnämnden kommer att få en
ökad tillströmning av ärenden, vem skall klara reklamationshanteringen då
konsumentvägledningen läggs ned i så många kommuner? Är statsrådet be-
redd att se till att allmänna reklamationsnämnden får mer resurser? Det dis-
kuterade vi under förra budgetåret, inte minst för att banktjänsterna har ta-
git väldigt mycket tid.
Anf. 20 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Herr talman! Måhända är detta delvis en fråga om ordval och roller. Jag
arbetar naturligtvis tillsammans med konsumentverket och har redan fått si-
tuationen beskriven för mig vid en träff med konsumentverket, och jag skall
ha ytterligare överläggningar med konsumentverket och allmänna reklama-
tionsnämnden. Jag ser hur allvarligt läget är. Helt klart är att om man ge-
nomför alla de här nedskärningarna och nedläggningarna, är vi tillbaka till
ungefär 1986 års nivå. Det är naturligtvis inte bra. För att jag nu säger att
man inte skriker, gråter och rasar skall ni inte tro att jag inte ser allvarligt
på utvecklingen. I det avseendet har nog konsumentverket och jag samma
uppfattning.
Det som skiljer oss politiker från andra är att vi alltid ser att det här går
att påverka. Det är inget som är ödesbestämt, och det är inte naturkrafter
som styr, utan det kan vi själva göra. Vi kan försöka hitta konstruktiva lös-
ningar på problemet.
Det är riktigt som Inga-Britt Johansson säger att man inte alltid kan mäta
i antal tjänster eller om det finns en konsumentnämnd eller inte. Man måste
gå djupare än så i materialet och uppgifterna för att se hur verksamheten ser
ut och vad konsumenterna kan förvänta sig för service och hjälp. Det är en
mycket stor volym av kontakter och ärenden ute i kommunerna. Jag har
också fått ta del av väldigt många spännande projekt, som jag gör allt för att
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
19
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
20
vi skall stötta på olika sätt. Som jag nämnde i mitt svar diskuterar vi nu hur
vi skall jobba med barn och ungdomar för att stärka deras roll som konsu-
menter.
Jag kan tycka att det är en mycket sympatisk tanke att öronmärka vissa
pengar. Det verkar så enkelt att säga, att om vi bara kunde höja skatterna,
så ... Men här handlar det om att användningen av pengarna inte skall öron-
märkas. Det är inte en metod som vi har använt oss av. Det är helt enkelt
inte realistiskt att föra fram det kravet nu.
Som jag sade kommer jag att träffa allmänna reklamationsnämnden inom
kort, och regeringen avser att återkomma till frågan i budgetpropositionen.
Anf. 21 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag håller med statsrådet om skattemedel inte skall öron-
märkas. Så många olika saker är angelägna, och därför måste även den här
delen vägas in i en diskussion om vart statens skattemedel skall gå.
Dessutom tycker jag att vi litet grand talar emot oss själva om vi säger att
vi behöver ta ut en särskild, öronmärkt skatt för att klara den kommunala
konsumentvägledningen. Ett av våra argument är ju att den här verksamhe-
ten lönar sig. Den betalar sig själv ute i kommunerna om man gör rätt sats-
ning. Hushållen får bättre ekonomi, och det behövs mindre socialhjälp.
Tror vi på detta är det fråga om att kunna övertyga kommunalpolitikerna
om att det är så. Helst skall man kunna bevisa för dem att det är så här. Då
är det inte fråga om att behöva sticka till dem en slant. Där menar jag att
vi kan göra en snabb insats. Förmodligen kommer de själva, om de förstår
argumenten, att se det ganska snart. Man slopar en verksamhet och helt
plötsligt blir en annan verksamhet dyrare. Dess värre är det, framför allt i de
stora kommunerna, vattentäta skott mellan olika verksamheter, därför tar
det förmodligen lång tid innan de verkligen upptäcker förändringen. Tror de
inte på konsumentverksamhet är det inte ens säkert att de anar sambandet.
Ulla Orring tog upp hemkonsulentverksamheten, som togs bort från läns-
styrelserna i mitten av 80-talet. Det är riktigt att den verksamheten togs bort
under tiden utredningen pågick. Men redan då hade den kommunala konsu-
mentverksamheten börjat byggas ut på ett sådant sätt att vi ansåg att mer
nytta gjordes där än hemkonsulenterna någon gång kunde göra. Det är fort-
farande min uppfattning. Det hade inte varit någon lösning på det här pro-
blemet att behålla hemkonsulenterna på länsstyrelserna. Det är kommu-
nerna som behöver konsumentvägledningen.
Anf. 22 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Tyvärr kommer vi nu till den springande punkten. Vi måste
se sanningen i vitögat och erkänna att konsumentvägledningen kostar
pengar. Då backar ni. Jag hoppas ändå, när vi skall diskutera detta i lagut-
skottet fram på vårkanten, att jag då åtminstone har folkpartiet med mig då
det gäller att inse vikten av den lokala konsumentvägledningen. Jag måste
tyvärr säga att jag har känt mig ganska ensam de här två åren, när vi har
pratat om kommunal eller regional konsumentverksamhet. Jag har inte känt
att jag har haft särskilt stort stöd från andra partier. Men jag hoppas att det
efter den här diskussionen skall bli bättre.
Jag har använt siffror och procentsatser och pratat i kronor för att visa
vilken storleksordning det rör sig om i pengar. 20-30 miljarder kronor satsas
för att få konsumenterna att köpa varor. Motkraften mätt i pengar är betyd-
ligt mindre. Jag vill inte på något vis framhärda i förslaget att vi måste höja
reklamskatten. Men jag ville visa att med 1 % ökning av reklamskatten
skulle vi få loss 150 miljoner nya kronor som på olika sätt skulle kunna an-
vändas för att stödja konsumentverksamheten. Jag tänker inte med en åsnas
envishet hålla fast vid att detta är den enda lösningen, men visst kostar det
pengar att stötta denna verksamhet eller att starta ny verksamhet. Jag kan
mycket väl tänka mig en annan lösning som inte kopplas till reklamskatten.
Men jag ville med detta visa vad det rör sig om för storleksordning. Man kan
stötta verksamheten, men det krävs ekonomi. Konsumentverket kan behöva
mer resurser för att kunna ge gratis kurser till konsumentvägledarna på or-
ten.
Vi har i andra sammanhang från vänsterpartiet pekat på att konsument-
forskningen måste få en högre status. Vi har föreslagit att man skulle inrätta
en konsumentinstitution vid något av våra universitet, förslagsvis en te-
mainstitution med professur i ämnet. Där skulle man från olika håll kunna
ta upp och sammanställa den mängd forskning och kunskap som i alla fall
finns runt om i landet, men som inte har status av egen verksamhet. Det
finns en rad möjligheter att på lång sikt stödja konsumentverksamheten och
konsumenterna.
De här föreslagna åtgärderna som jag talar om löser naturligtvis inte det
akuta problemet inför årets nedläggningar. Men jag tror att vi måste gå på
två ben, dels rädda vad som räddas kan, dels tillsammans verka för att denna
verksamhet på lång sikt får leva kvar. Det lönar sig i längden. Jag tror att vi
allihop är helt överens om det. Men för att verksamheten över huvud taget
skall finnas, måste det till fräscha resurser från början.
Anf. 23 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Efter statsrådets senaste inlägg tvivlar jag inte på den goda
viljan - jag tror att den finns hos statsrådet. Men det räcker inte med den
goda viljan hos statsrådet - det måste vara en angelägenhet för hela rege-
ringen att sprida kunskap om nyttan av en aktiv konsumentpolitik och om
att det finns en konsumentvägledning ute i kommunerna.
Vi är här i riksdagen mycket bra på att fatta beslut och stifta lagar, men
uppföljningen av besluten är urdålig, vill jag påstå. Jag riktar en uppmaning
till alla riksdagsledamöter att själva ta reda på hur läget är i deras egna kom-
muner och engagera sig i den här frågan. Samhällsnyttan av konsumentpoli-
tiken är mycket stor, men eftersom varje sektor räknar sina inkomster och
utgifter struntar man i att se på helhetsbilden, och jag tror att det är till
skada. Navet, motorn, för konsumentpolitiken är den lokala rådgivningen.
Det hjälper inte att det finns ett konsumentverk i Stockholm - det här måste
ut till kommunerna.
Jag tar vad som har sagts i den här diskussionen ad notam och tolkar det
så, att statsrådet nu kommer att sätta in ordentliga åtgärder för att föra upp
konsumentpolitiken på dagordningen. Alla kan inte åka till Stockholm för
att få sin rådgivning.
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
21
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
22
När det gäller hemkonsulenterna vill jag säga till Inga-Britt Johansson att
det hade varit jättebra om de hade funnits kvar. De hade stor kunskap - de
hade kunnat hjälpa till ute i länen.
Till sist vill jag säga till Elisabeth Persson att folkpartiet verkligen har dri-
vit konsumentfrågorna i lagutskottet. Däremot har vi sagt att om vi skall lag-
stifta om en konsumentvägledning måste det också finnas pengar att skicka
med. Vi vill inte sätta oss på kommunerna i den här situationen. Däremot
måste man uppmuntra och påtala behovet av konsumentvägledning. Den
måste finnas. Vi måste ge de människor ute i kommunerna som jobbar med
de här frågorna råg i ryggen, så att de står på sig och talar om att den här
verksamheten gör nytta.
Anf. 24 Statsrådet MARGOT WALLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har bara ytterligare en sakupplysning att lämna, och det
är att regeringen i direktiven till konsumentverket, som ju skall göra en för-
djupad anslagsframställning, har begärt just det som Ulla Orring ber om,
nämligen att vi skall få en bild av hur uppföljningen skall ske. Det gäller både
resultat och framtidsanalys. Det har konsumentverket alltså redan i uppgift
att göra. Det är mycket viktigt att göra just en uppföljning.
Överläggningen var härmed avslutad.
4§ Svar på interpellation 1990/91:104 om bostadsrättsförenings
stämmobeslut
Anf. 25 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Siw Persson har frågat mig:
1. hur jag vill förklara rätten för t.ex. Riksbyggen att inlägga veto mot ett
stämmobeslut i en bostadsrättsförening, när föreningen vill avyttra fast
egendom eller träda i likvidation, samt
2. hur jag vill förklara att en bostadsrättsförening inom Riksbyggen är skyl-
dig att sluta avtal med enbart Riksbyggen om biträde med förvaltningen
av föreningens hus.
Som Siw Persson konstaterar i sin interpellation är ett förslag till ny bo-
stadsrättslag nu föremål för lagrådets granskning. En proposition avses bli
överlämnad till riksdagen när denna granskning är avslutad.
Det är något ovanligt att detaljer i en ännu inte avlämnad proposition dis-
kuteras i riksdagen. Jag har dock valt att likväl besvara de sakfrågor interpel-
lanten tar upp, även om det inte är avgjort att propositionen i varje detalj
ges samma utformning som lagrådsremissen.
Det är riktigt som Siw Persson konstaterar att några ändringar i förhål-
lande till nuläget inte föreslås i lagrådsremissen när det gäller föreningarnas
möjligheter att ställa upp särskilda villkor för att stadgeändringar som beslu-
tas av föreningsstämman skall vara giltiga. Ett sådant villkor för stadgeänd-
ring kan vara att ändringen skall godkännas av någon utomstående, t.ex. en
huvudorganisation. Villkor av detta slag, som också är medgivna enligt lagen
om ekonomiska föreningar, är vanliga i kooperativa organisationer. Det kan
motiveras av den kooperativa samverkan mellan olika organisationsled, som
vid bostadsrättsföreningens bildande utgjort förutsättningen för dess verk-
samhet.
Givetvis får en huvudorganisations inflytande över de anslutna bostads-
rättsföreningarnas stadgar inte innebära att organisationen ställer upp vill-
kor som strider mot tvingade rätt eller som är oskäliga mot bostadsrättsföre-
ningen eller dess medlemmar. Om föreningen eller medlemmarna anser att
villkoren i stadgarna inte uppfyller dessa krav, kan de prövas i domstol. Det
är också så att länsstyrelsen redan vid registreringen av föreningens stadgar
skall pröva om stadgarna står i överensstämmelse med lag.
Jag anser inte att jag bör kommentera sådana stadgebestämmelser som
beslutats inom Riksbyggen eller inom andra organisationer för bostadsrätts-
föreningar. Jag utgår dock ifrån att organisationerna på ett ansvarsfullt sätt
hanterar relationen till de anslutna bostadsrättsföreningarna och inte ställer
upp några otillåtna villkor.
Anf. 26 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Tack för svaret, bostadsministern!
Det står i svaret att ministern anser att villkoren inte får vara oskäliga mot
bostadsrättsföreningen eller dess medlemmar. Jag skall återkomma till det.
Ministern säger också att om villkoren inte uppfyller dessa krav skall före-
ningen eller dess medlemmar gå till domstol. Det kan väl ändå inte vara me-
ningen att lagen skall vara så skriven att föreningarna måste gå till domstol
för att få villkoren prövade? Jag är förvånad över att ministern på det sättet
uppmanar ett stort antal föreningar att gå till de redan belastade domsto-
larna.
Bostadsministern säger också att stadgarna prövas av länsstyrelsen. För
det första ser länsstyrelsen aldrig avtalen mellan bostadsrättsföreningen och
en kooperativ organisation och kan alltså inte bedöma dem. För det andra:
Om länsstyrelsen i ett län har sett t.ex. stadgarna hos Riksbyggen är jag för-
vånad över att man godkänt dem. Man gör kanske då en för vid tolkning av
62 § i lagen, där det heter: Är för giltighet av beslut enligt denna paragraf
ytterligare villkor bestämt i stadgarna gäller även de.
De ytterligare villkoren kan innebära bl.a. följande. Bostadsrättsföre-
ningen tillsätter en styrelse, som har hela det ekonomiska ansvaret. Riksbyg-
gen, som inte har någon form av ansvar, kan enligt 49 § på stämman lägga in
veto mot allt vad styrelsen föreslår, utan att ha någon form av ansvar. Styrel-
sen har det ekonomiska ansvaret, kan straffas enligt lag och kan få betala
skadestånd, men den har alltså inte möjlighet att på stämman få igenom sina
förslag helt, utan en kooperativ organisation kan inlägga sitt veto.
När det gäller 48 § om förvaltningen står det i Riksbyggens stadgar att fö-
reningen genom särskilt avtal skall uppdra åt Riksbyggen att biträda före-
ningen i fråga om förvaltningen. Jag har ett praktiskt exempel på ett detalje-
rat avtal med 21 sidor om hur det skall gå till.
När en bostadsrättsförenings styrelse vill upphäva avtalet med den koope-
rativa organisationen om förvaltningen tillämpas 49 §, och Riksbyggen läg-
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
23
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
24
ger in sitt veto. Det är alltså ett mycket effektivt sätt att göra som man vill.
Detta är allvarliga saker.
Låt mig berätta något som hände i samband med årets fastighetstaxering.
Myndigheterna tolkade då lagstiftningen så, att man inte skulle acceptera
vetorätt för någon kooperativ organisation. I den kommun det gällde med-
ger detaljplanen att bostadsrättslägenheter avyttras som enskilda hus. När
det gäller enskilda lägenheter är alltså taxeringsvärdet dubbelt så högt som
för bostadsrättslägenheter. Här medgav inte den kooperativa organisationen
någon avyttring av lägenheterna och inlade sitt veto. Trots att bostadsrättsin-
nehavaren måste betala det dubbla taxeringsvärdet för enskilda hus, så får
han alltså inte köpa därför att Riksbyggen inlägger veto. Här kommer den
enskilde bostadsrättsinnehavaren i kläm.
Ett annat exempel: Inom den här bostadsrättsföreningen finns det ny-
byggda fastigheter och dessutom en gammal fastighet som har renoverats på
sådant sätt att det finns mycket att säga om det. Bostadsrättsinnehavarna har
inte fått påverka detta, men de får vara med och betala kostnaderna. I det
konkreta fallet får de betala 600 kr. extra på sin månadshyra för att bekosta
de reparationer som gjorts i den här fastigheten. Bostadsrättsinnehavarna
vill avyttra denna fastighet, för de anser att den inte är räntabel. Men den
kooperativa organisationen inlägger ännu en gång sitt veto.
Jag har alltså med flera konkreta exempel visat på de absurda konsekven-
serna av att en kooperativ organisation kan lägga in veto mot en bostads-
rättsförenings beslut utan att i någon form ha de ekonomiska problemen.
Detta kan väl ändå inte vara riktigt, bostadsministern?
Anf. 27 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):
Herr talman! Enligt lagen om enskilda föreningar finns alltså möjlighet till
den sorts speciella villkor som vi har talat om här.
När det gäller frågan om det är rimligt eller orimligt har jag hänvisat till
att om en förening finner att sådana villkor som förknippats med huvudorga-
nisation eller annan utomstående är orimliga, så har man möjlighet att få
detta prövat i domstol. Det innebär naturligtvis inte, Siw Persson, att man
springer dit med vartenda ärende, utan det är alltså när man finner att det är
någonting som är orimligt ur föreningens synpunkt som man har möjlighet
att få det prövat.
Sedan får väl Siw Persson som sagt återkomma till detta, när hon ser vad
propositionen kommer att innehålla i dessa sakfrågor. Då har Siw Persson
sin möjlighet att väcka motion, och då får vi anledning att återkomma till
den här diskussionen.
Anf. 28 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag är som sagt mycket förvånad över att ministern försvarar
en tolkning av den här lagstiftningen som ger en kooperativ organisation
möjlighet att utan att ha något ekonomiskt ansvar gå in och styra över en
bostadsrättsförening på det här sättet.
Jag förstår att ministern inte vill ge någon ytterligare kommentar till detta,
och jag vill säga, herr talman, att jag ser fram emot den proposition som skall
komma. Den kommer tydligen inte att innebära några större ändringar, men
jag hoppas verkligen att det då blir en bred diskussion som syftar till - och
ger som resultat - att vi får en sådan lagstiftning att de som sitter i en bostads-
förenings styrelse, de som har det ekonomiska ansvaret, de som får stå till
svars inför lagen och får betala skadestånd, till alla delar skall ha möjlighet
att påverka sin situation. Så är det inte i dag, ministern.
Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering
På förslag av andre vice talmannen beslöt kammaren kl. 10.45 att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 11.15, då de till dagens bordläggning aviserade
utskottsbetänkandena väntades föreligga.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 11.15.
5 § Bordläggning
Anmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m.
Skatteutskottets betänkande
1990/91 :SkU8 Upphävande av lagen om dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Tyska Demokratiska Republiken m.m.
Justitieutskottets betänkanden
1990/91 :JuU8 Delgivningsfrågor
1990/91 :JuU9 Tilläggsbudget I
Utrikesutskottets betänkanden
1990/91 :UU8 Sverige och den västeuropeiska integrationen
1990/91:UU11 Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait
Jordbruksutskottets betänkanden
1990/91 :JoU15 Åtgärder mot miljöfarliga blybatterier
1990/9l:JoU16 Miljöprojekt Göteborg
1990/91 :JoU19 Tilläggsbudget I
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Svar på interpella-
tioner
Näringsutskottets betänkanden
1990/91 :NU12 Statliga företag
1990/91 :NU 17 Tilläggsbudget I
25
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
26
6 § Anmälan om frågor
Anmäldes att följande frågor framställts
den 6 december
1990/91:291 av Berit Oscarsson (s) till kommunikationsministern om kom-
munikationerna i Bergslagen:
Förhandlingarna mellan statens transportråd och SJ för 1991/92 har resul-
terat i förslag att inte upphandla trafik på järnvägslinjen Gävle-Avesta/
Krylbo, Fagersta, Skinnskatteberg, Örebro.
För att klara den nödvändiga trafiken anser jag att HELA transportsyste-
met på järnväg i regionen måste ses över.
Är kommunikationsministern beredd att medverka - och i så fall på vilket
sätt - till okonventionella lösningar för att bibehålla de för människorna nöd-
vändiga kommunikationerna i Bergslagen?
den 7 december
1990/91:292 av Erling Bager (fp) till bostadsministern om en ny fastighetsför-
värvslag:
Enligt uppgift i massmedia från en socialdemokratisk riksdagsledamot,
har socialdemoktraterna dragit tillbaka planerna på att införa en ny fastig-
hetsförvärvslag. Om detta är korrekt så är det glädjande - en sådan lag skulle
kunna slå hårt mot de boende inte minst i skärgårdssamhällen på västkusten.
Folkpartiet liberalerna har också bestämt motarbetat planerna på införandet
av en förvärvslag.
Uppgiften i massmedia har dock varit mycket svår att få bekräftad. I riks-
dagens bostadsutskott har inte heller några nya signaler presenterats från so-
cialdemokraterna om att man planerar att stoppa planerna på en fastighets-
förvärvslag. Eftersom denna fråga har fått stort utrymme i media och berör
många småhusägare är det angeläget med ett klargörande från regeringen.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga:
Avser regeringen att stoppa planerna på att införa en ny fastighetsför-
värvslag?
1990/91:293 av Annika Åhnberg (v) till jordbruksministern om den svenska
lodjursstammen:
”En skugga i gryningen, en rörelse i skogsglänta, nu syns där inget, var det
våra sista skogars vilda katt, en lo?”
Oroväckande rapporter under året från bl.a. naturvårdsverkets naturbe-
vakare indikerar att antalet lodjur har minskat och närmar sig en nivå där
stammen ej kan fortplanta sig. Inventeringarna av lodjurets utbredning och
status är dock föråldrade eller ofullständiga. Lo är utrotad i södra Sverige
och tecken tyder nu på att stammen står nära utrotning i bl.a. Norrbotten.
Antalet lodjur är nu kanske nere i 200 individer. Bernkonventionen, som
Sverige undertecknat och berömmer sig om att följa, betecknar lodjuret som
speciellt skyddsvärt. Detta borde bl.a. leda till totalförbud för jakt på lo men
allmän jakt på lo tillåts. Europarådet är oroat över denna hantering av lo-
djursstammen.
Den ekonomiska skada lodjur vållar är liten. Dess värde som en del av vår
fauna är stort. Naturvårdsverket m.fl. arbetar nu med ett förslag om att ta
fram nya ersättningsregler för rovdjursslagna bytesdjur som grundas på an-
talet rovdjur i ett område. Detta förslag kan förbättra lodjurets möjligheter
att överleva i vissa områden men även jaktförbud och andra åtgärder krävs
om Sverige skall ha en lodjursstam:
Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att Sverige skall kunna hysa en
lodjursstam som motsvarar landets möjligheter?
1990/91:294 av Maggi Mikaelsson (v) till kommunikationsministern om inve-
steringarna i infrastruktur:
Regeringen har anvisat ett anslag på 5 miljarder kronor för investeringar
i infrastruktur. Vid trafikutskottets behandling av anslaget konstaterades att
regeringens förslag var oklart formulerat och regeringen fick riksdagens upp-
drag att återkomma med förslag till medelsanvisning och närmare precise-
ringar.
Riksdagen ansåg att pengarna skulle användas för att möjliggöra bl.a. tidi-
gareläggning av infrastrukturinvesteringar i stomjärnvägar, länsjärnvägar
och kollektivtrafikanläggningar.
I Västerbotten är behovet av investeringar i länsjämvägen mellan Storu-
man och Hällnäs akut.
Jag vill därför fråga kommunikationsministern:
När tänker regeringen återkomma med förslaget om infrastrukturfonden?
1990/91:295 av Annika Åhnberg (v) till statsrådet Margot Wallström om åt-
gärder för att stärka konsumenternas intressen:
Nu, mer än någonsin ställs vi inför omfattande förändringar, som kommer
att påverka oss som konsumenter. Skattereformen, ny livsmedelspolitik och
sänkta gränsskydd, är några av dessa viktiga förändringar. Vid en internatio-
nell jämförelse framstår Sverige som efterblivet när det gäller konsumentpo-
litik.
Det är framför allt genom de konsumentorganisationer som nu växer fram
som konsumentintresset kan hävdas. Men då behövs det ekonomiska resur-
ser för resor och samarbete internationellt. Det behövs möjligheter att bygga
ett gemensamt kansli för samordning. Det behövs resurser för att ordna kon-
ferenser och seminarier kring viktiga konsumentfrågor. De två miljoner som
anslagits (tack vare en motion från vänsterpartiet) kan bara vara en mycket
liten inledning på mycket mer omfattande åtgärder.
Och det brådskar, vi är redan sent ute. Jag vill därför fråga statsrådet Wall-
ström:
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
27
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att stärka konsumenternas möj-
ligheter att hävda sina intressen?
1990/91:296 av Annika Åhnberg (v) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
stöd till Indien för utvecklande av miljövänlig frysteknik:
Ozonskiktet i atmosfären skyddar biosfären från den skadliga delen av
strålningen från solen, i huvudsak UV-strålningen. UV-strålningen orsakar
bl.a. vissa former av cancer, bl.a. hudcancer. Ljushyade människor är sär-
skilt känsliga. Ozon är en mycket reaktiv molekyl som lätt förstörs i kemiska
reaktioner med andra ämnen. Det reagerar bl.a. med klor. Vissa klorföre-
ningar, bl.a. freoner, har tyvärr förmåga att sakta men effektivt stiga upp till
ozonskiktet och där reagera med ozonmolekylerna. Ozonskiktet skadas
mest och först över polerna. Denna process utgör ett allvarligt hot mot hela
ozonskiktet och dess skyddande funktion. Freoner frisläpps mest från kylap-
paratur.
Sverige har tagit beslut på att avveckla freonanvändningen och försöker
nu ta fram ersättningsmedel (teknik) och metoder för att destruera befintliga
freonapparater. Indien står nu i begrepp att kraftigt öka användningen av
kylskåp, vilket är ett välkommet utvecklingssteg - inte minst sett ur kvinnors
synpunkt - men tyvärr med freonteknik. Sverige har ett ansvar som högtek-
nologiskt och rikt land att bidra till Indiens möjligheter att använda miljö-
vänlig teknik. Sverige har också - som ett land nära en pol - ett särskilt in-
tresse av att ozonskiktet förblir intakt.
Vilka speciella insatser tänker regeringen vidta för att stödja Indien i ut-
vecklingen av miljövänlig frysteknik?
1990/91:297 av Annika Åhnberg (v) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
nationalparken i Costa Rica:
Costa Ricas första nationalpark på spetsen av halvön Puntarenas hotas av
brist på kapital till dess skötsel och skydd. Nationalparkschefen har i dagarna
besökt Sverige för att förmå biståndsmyndigheterna att trygga parkens fort-
satta existens.
Parken, vars vegetation är en blandning av regnskog och en torrare typ av
tropisk regnskog är till ytan mindre, men är färskvattenreservoar för 1 500
människor och hyser ett okänt antal hotade arter. Denna typ regnskog tillhör
jordens mest hotade biotoper.
På många håll i världen betraktas skyddsvärda områden som består av små
arealer som inte tillräckligt intressanta för att satsa på och bevara.
Den senaste naturvårdskunskapen och forskningen visar dock att även
skyddsvärda mindre områden är minst lika värdefulla att bevara som större.
Norden har här också ett speciellt ansvar eftersom nationalparkens grun-
dare var skandinaver.
Vad ämnar regeringen göra för att säkra denna nationalpark i Costa Rica?
28
1990/91:298 av Åsa Domeij (mp) till miljöministern om kadmium:
Kadmium hör till de allra giftigaste metallerna som sprids i naturen. Kad-
miumhalterna har stigit kraftigt i både åkermark och gröda till följd av an-
vändning av fosforgödsel som innehåller kadmium. Kadmiumförbrukningen
ökar starkt eftersom användningen av Ni/Cd-batterier ökar. 1979 förbjöds
användning av kadmium för ytbehandling, som stabilisator och som färg-
ämne. Sedan dess har åtskilliga dispenser givits. Kemikalieinspektionens be-
gränsningsuppdrag innehåller inget om kadmium utan hänvisar bara till Mil-
jöavgiftsutredningen.
Vad tänker regeringen göra för att avveckla användningen av kadmium?
1990/91:299 av Roy Ottosson (mp) till industriministern om beskattningen av
fossila bränslen:
För närvarande är fossila bränslen som används för elproduktion befriade
från såväl energiskatt som koldioxidskatt. Detta missförhållande har påpe-
kats av flera statliga utredningar, nu senast i Miljöprojekt Sundsvall-Timrå
(SOLJ 1990:102). Miljöavgiftsutredningen (SOU 1989:83) föreslog ett om-
fattande bidragssystem för biobränsle och kraftvärme i ett försök att kom-
pensera för de snedvridningar som den brist orsakar.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga till energiministern:
Avser regeringen införa likvärdig beskattning av fossila bränslen oavsett
till vilket ändamål bränslet förbränns?
1990/91:300 av Hans Leghammar (mp) till miljöministern om kvalitetsnor-
mer för vatten och luft:
Lantbruksnämnden i Hallands län hade den 4/12 en miljödag med bl.a.
en genomgång av möjligheterna att uppnå riksdagens mål om att reducera
kväveoxidutsläppen med 30 % till 1995 med utgångspunkt ifrån vad det var
1980.
Inte helt oväntat har man konstaterat att det t.o.m. kommer att bli svårt
att ens komma ner till 1980 års nivå före år 2000.
Miljöpartiet de gröna har vid ett flertal tillfällen kritiserat dagens lagstift-
ning för att den inte ens klarar av att leva upp till de generella mål som riks-
dagen har fattat beslut om, och detta är extra anmärkningsvärt när vi faktiskt
dessutom måste skärpa målen för att komma ner till vad naturen tål. Vårt
förslag har hela tiden varit att man måste införa någon form av kvalitetsnor-
mer för vatten och luft, för att myndigheterna skall få verksamma verktyg
till sin hjälp att uppnå uppsatta och kommande mål.
Jag har personligen också lagt en motion i år om att ett försök med sådan
lagstiftning skall genomföras snarast i Laholmsbuktens avrinningsområde.
Följderna av att vi inte har en sådan verksam lagstiftning syns dess värre tyd-
ligt i Laholmsbuktens vattenkvalitet.
Hur vill miljöministern att länsstyrelserna och andra myndigheter skall
uppnå riksdagens beslut om en 30 % utsläppsminskning av bl.a. kväveoxider
om man inte inför försök eller permanent lagstiftning med kvalitetsnormer?
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
1990/91:301 av Göthe Knutson (m) till statsrådet Erik Åsbrink om gränstull-
stationen i Hån:
I oktober i år beslöt regeringen om en nybyggnation av gränstullstationen
i Hån vid E 18 i Värmland. De nuvarande lokalerna är i undermåligt skick
och otillräckliga. Byggstarten skulle enligt tidigare avsikt ske i dessa dagar.
Något klartecken från regeringen tycks dock inte ha lämnats.
När kommer statsrådet att ge klartecken till gränstullstationsbygget i
Hån?
1990/91:302 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till statsrådet Göran Persson om
statens skola för vuxna i Norrköping:
Statens skola för vuxna, SSV, är en bra skolform för många som annars
inte skulle ha någon möjlighet att studera. Det är en billig studieform som på
ett praktiskt och ändamålsenligt sätt kan anpassas till elevernas personliga
önskemål och behov.
I Norrköping studerar i dag 10 000 elever på brevdistans och ca 1 600 ele-
ver i varvad undervisning från hela landet.
Enligt tidningsuppgifter ämnar skolministern föreslå att SSV skall upp-
höra 1992.
Hur skall de elever som i dag utbildas via Statens skola för vuxna i Norrkö-
ping i framtiden få utbildning?
1990/91:303 av Mariana Wallin (fp) till bostadsministern om förenklade reg-
ler om lån till småhus:
Kostnaderna för bostadsbyggandet har varit under ständigt stigande. En
av orsakerna till ökade kostnader har varit att reglerna för erhållande av bo-
stadslån varit många och krångliga.
1989 fattade riksdagen beslut om nya regler för lån till småhus. Resultatet
blev en blankett för ansökan om lån till småhus som kom att omfatta 16 A4-
sidor istället för 4 A4-sidor.
De nya reglerna innebär ytterligare rutinarbete och kontroll för låneenhe-
ter och länsbostadsnämnder. Dessutom ökade kostnaden för låntagaren.
Mot denna bakgrund vill jag fråga bostadsministern:
Är bostadsministern beredd att vidta åtgärder för att förenkla regler för
lån till småhus?
30
|
7§ Kammaren åtskildes kl. 11.16. |
Prot. 1990/91:41 7 december 1990 |
Förhandlingarna leddes av andre vice talmannen.
Vid protokollet
STAFFAN HANSSON
IBarbro Karlsson
31
Prot. 1990/91:41
7 december 1990 Innehållsförteckning
Fredagen den 7 december
1§ Svar på interpellation 1990/91:95 om den planerade produkt-
ansvarslagen ...................................... 1
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Charlotte Cederschiöld (m)
2§ Svar på interpellation 1990/91:96 om medling vid skilsmässa. ... 5
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Ulla Tilländer (c)
Ajournering........................................... 8
Återupptagna förhandlingar............................... 9
3§ Svar på interpellationerna 1990/91:99, 105 och 110 om den kom-
munala konsumentvägledningen....................... 9
Statsrådet Margot Wallström (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Elisabeth Persson (v)
Ulla Orring (fp)
4 § Svar på interpellation 1990/91:104 om bostadsrättsförenings stäm-
mobeslut ........................................ 22
Bostadsminister Ulf Lönnqvist (s)
Siw Persson (fp)
Ajournering........................................... 25
Återupptagna förhandlingar..........f.................... 25
5§ Bordläggning....................................... 25
6§ Anmälan om frågor
1990/91:291 av Berit Oscarsson (s) om kommunikationerna i
Bergslagen..................................... 26
1990/91:292 av Erling Bager (fp) om en ny fastighetsförvärvslag 26
1990/91:293 av Annika Åhnberg (v) om den svenska lodjurs-
stammen...................................... 26
1990/91:294 av Maggi Mikaelsson (v) om investeringarna i in-
frastruktur ..................................... 27
1990/91:295 av Annika Åhnberg (v) om åtgärder för att stärka
konsumenternas intressen......................... 27
1990/91:296 av Annika Åhnberg (v) om stöd till Indien för ut-
vecklande av miljövänlig frysteknik.................. 28
1990/91:297 av Annika Åhnberg (v) om nationalparken i Costa
Rica.......................................... 28
1990/91:298 av Åsa Domeij (mp) om kadmium............ 29
1990/91:299 av Roy Ottosson (mp) om beskattningen av fossila
bränslen...................................... 29
32
1990/91:300 av Hans Leghammar (mp) om kvalitetsnormer för
vatten och luft.................................. 29
1990/91:301 av Göthe Knutson (m) om gränstullstationen i Hån 30
1990/91:302 av Karl-Göran Biörsmark (fp) om statens skola för
vuxna i Norrköping.............................. 30
1990/91:303 av Mariana Wallin (fp) om förenklade regler om
lån till småhus.................................. 30
Prot. 1990/91:41
7 december 1990
33
gotab 97436, Stockholm 1991