Riksdagens protokoll

1990/91:36

Fredagen den 30 november

Kl. 9.00-10.30

■

Protokoll

1990/91:36

1§ Svar på interpellation 1990/91:70 om svenskt stöd åt albaner i
Kosovoprovinsen i Jugoslavien

Anf. 1 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Kära publik! Eva Goes har frågat mig hur jag agerar eller
kommer att agera för Kosovoalbanerna, nationellt och internationellt, om
jag och regeringen är beredda att sända en delegation till Kosovo, om jag
och regeringen betraktar Kosovoalbaner som politiska flyktingar, och om jag
och regeringen är beredda och villiga att se en videoupptagning från Kosovo.

Videofilmen - av vilken avsnitt visats i TV, och jag har sett hela filmen -
var utan tvivel upprörande. Det är svårt att tro att sådana scener kan utspelas
i dag i Europa, i det Europa som denna månad satt punkt för efterkrigstiden
vid ett högtidligt möte i Paris.

Denna film är bara ett vittnesbörd om vad som händer i Kosovoprovinsen.
Vi har fått många rapporter inte bara via TV, utan också via radio och press,
liksom från trovärdiga personer som besökt Kosovo.

De etniska och religiösa motsättningarna i Kosovo mellan främst serber
och albaner har djupa rötter i Balkans historia. Situationen kompliceras av
att fakta ibland blandas med medveten desinformation, vilket kan göra det
svårt att bevisa eller vederlägga påståenden om individuella övergrepp. Så-
dana övergrepp, inkl, olika fall av polisbrutalitet, måste emellertid påtalas
när de klart kan beläggas.

Det finns också en annan sorts brutalitet som yttrat sig i mera allmängiltiga
åtgärder, t.ex. upplösningen i somras av Kosovos parlament och regering,
och i komplicerade lagar om bl.a. ”hot mot landets territoriella integritet”
och mot ”spridande av hat mellan folkgrupper”. Enligt Serbiens nya konsti-
tution har man nu vidgade möjligheter att hålla en person i undersöknings-
häkte ända upp till sex månader. Det har också gjorts inskränkningar i press-
friheten.

Från regeringens sida har vi gett uttryck för vår oro och upprördhet över
läget beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo i direkta samtal på hög nivå
med ledningen för både den federala jugoslaviska och den serbiska rege-
ringen. Så sent som i förra veckan hade statsministern tillfälle att ta upp frå-
gan med Jugoslaviens premiärminister Ante Markovic under dennes offi-
ciella besök här i Sverige. Vi kommer även fortsättningsvis att säga vår me-
ning till dem som har inflytande och som vi förhoppningsvis kan påverka.

Svar på interpella-
tioner

1 Riksdagens protokoll 1990/91:36

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Jugoslavien har, såsom medlem i den europeiska säkerhets- och samar-
betskonferensen ESK, åtagit sig att iaktta vad som sägs i ESKs olika doku-
ment om bl.a. mänskliga rättigheter. Sverige har, med stöd härav, påtalat
MR-situationen i Kosovo för den jugoslaviska regeringen.

Regeringen har för närvarande inga planer på att sända en delegation till
Kosovo. Insikter om förhållanden i främmande länder kan förvärvas också
på andra sätt än via officiella delegationer. Med hjälp av bl.a. ambassaden i
Belgrad följer vi kontinuerligt utvecklingen i Kosovo med största uppmärk-
samhet. Höga svenska regeringstjänstemän har träffat både serber och Ko-
sovoalbaner i ledande ställning, här i Sverige såväl som i Jugoslavien och
informerat sig om situationen. Från kosovoalbansk sida har man uttryckt sin
stora tillfredsställelse över att Sverige visar så stort intresse för Kosovofrå-
gan.

När det gäller frågan om politiska flyktingar känner säkert Eva Goés till
att det inte är mitt ansvarsområde. Emellertid vill jag i detta sammanhang
erinra om att varje ansökan om politisk asyl utreds för sig på grundval av
principen om individuell behandling.

Självfallet är vi i regeringen intresserade att ta del av allt material om den
rådande situationen i Kosovo. Som jag inledningsvis sade, har jag sett den
videofilm som åberopas i interpellationen.

Låt mig till sist uttrycka en stark förhoppning om att parterna skall kunna
lösa sina problem i en fredlig dialog. Det är den enda vägen. Det är faktiskt
också den enda vägen för att Jugoslavien helt och fullt skall accepteras i det
nya Europa och bli medlem i Europarådet. Där är kraven på respekt för
mänskliga rättigheter höga. Men de kraven bör vi kunna ställa också på Ju-
goslavien, som genom åren bidragit med så mycket positivt i den europeiska
familjen.

Anf.2 EVA GOÉS (mp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret. Utrikesmi-
nistern har tecknat en bakgrund som bl.a. visar att Kosovos parlament upp-
löstes den 5 juli 1990. Men redan tidigare, sedan flera år tillbaka, har man
haft speciella sociala lagar för Kosovoalbaner och även speciella straff. Detta
har naturligtvis förvärrats efter den 5 juli. Serbiens polismyndighet utövar
direktstyre över hela provinsen. Polisen och milisen har öppnat eld mot folk
som har demonstrerat mot de systematiska inskränkningarna i autonomin.
Många har dödats.

Tusentals albanska barn och ungdomar har tagits om hand på sjukhus för
oförklarliga förgiftningar. Jag tog upp detta med vår svenska ambassadör i
Jugoslavien när han var här på besök. Han konstaterade att detta förekom
och att ingen kunde förklara hur det kom sig att det bara var albanska barn
som blev förgiftade. Det var ca 6 000 barn. Man kan även se detta på den
här filmen, som jag har med mig. Jag hoppas att även massmedia och riks-
dagsledamöter skall se den, nu när utrikesministern och UD har sett den,
vilket jag vet. Den är fruktansvärd. Jag orkade se tio minuter av den när jag
satt ensam. Man skall nog vara några stycken för att kunna kommentera de
hemska bilderna.

Även yttrandefriheten har begränsats totalt sedan juli. Detta på grund av

att man har ständiga vakter på tidningshuset och på TV- och radiohuset. Inga
albanska journalister får tillträde. De är helt enkelt sparkade från sina ar-
betsplatser. För övrigt är även tiotusentals albaner ute i samhället utan ar-
bete. Det finns många ute i Europa som har kommenterat detta. T.ex. en
belgisk senator, Vili Kujipers, säger att albanernas situation i Jugoslavien är
alarmerande. De är utsatta för en terror utan motstycke i Europa av den
serbiska polisen. Den är värre än den rasistiska regimens i Sydafrika. Man
säger att det i dag råder terror i Kosovo och risken är överhängande för in-
bördeskrig.

Hittills har folk tagit till fredliga medel, men deras tålamod tryter. Man
försöker t.o.m. skrämma Kosovoalbanerna till tystnad genom att omringa
byar, skjuta på oskyldiga människor, döda, såra, misshandla och arrestera
kvinnor och barn. Många försöker fly utomlands, bl.a. till Sverige. Dessa
flyktingar undan terrorn kräver att bli betraktade som politiska flyktingar
och vädjar till regeringen och invandrarverket att informera sig om vad som
händer i Kosovo genom att skicka en delegation dit.

Jag kom i kontakt med Kosovoalbaner genom att vi har många uppe i Väs-
ternorrland. Av 400 flyktingar på Norrfjällsviken var 240 Kosovoalbaner.
Jag var där och hälsade på dem i januari. Nu är 70 % av dem tillbakaskick-
ade. Deras fall har alltså hunnit behandlas av invandrarverket, men de har
inte betraktats som politiska flyktingar. Jag kan konstatera att de är det.
Bland flyktingar i allmänhet har inga varit så nedgångna och haft sådana
sjukdomar som dessa Kosovoalbaner där uppe. Det var mycket illa ställt
med dem.

Som jag ser det tror jag inte man har tagit politisk hänsyn i Sverige när
man har utvisat 70%. Den brittiska parlamentsledamoten Tony Lloyd de-
klarerar att det Europa vi skall bygga inte tillåter förtryck. Vi måste bestämt
engagera oss mot den totalitära serbiska regimen. Inte förrän Jugoslavien
har löst detta problem kan Jugoslavien få plats i den europeiska gemenska-
pen. Vi instämmer i detta. Det är ett medel att utöva påtryckning mot den
terror som pågår i landet.

I år har vi i FN ratificerat konventionen om barnens rättigheter. Bilderna
på dessa barn som som lider av förgiftning och där man ser hur de har kon-
vulsioner och hur de skriker, är fruktansvärda att se!

Jag tycker att det är fel att man kan tillåta något sådant att ske i Jugosla-
vien - mitt i Europa — utan att föra fram saken i FN. Vi har engagerat oss
i problemen i Asien, Sydafrika och Sydamerika. Nu är det dags att vi engage-
rar oss i vår egen världsdel!

Jag vill ännu en gång säga att Jugoslavien står på randen till inbördeskrig.
Liksom utrikesministern har också jag träffat honorärkonsulerna som var
här på besök, och de intygade att det förekommer polisterror. När jag har
pratat med de Kosovoalbaner som finns i Sverige, uppger de att de flera
gånger har kontaktat utrikesministern och i fyra fem år utarbetat skrivelser,
velat att utrikesministern skall delta i demonstrationer, osv.

När jag läser i utrikesministerns svar att Kosovoalbaner tycker att Sverige
visar stort intresse för Kosovofrågan, måste jag fråga vad utrikesministern
menar. Menar han massmedia och enskilda?.Kanske är det tyst diplomati att

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

utrikesministern inte syns i dessa sammanhang. Jag vill fråga vad utrikesmi-
nistern har gjort personligen.

När man lägger fram det här på FNs bord, bör man komma ihåg att de
mänskliga rättigheterna också borde röra barnen. Det skall förrättas ett val
den 9 december. Jag undrar om utrikesministern känner till att det valet
kommer att bojkottas av alla partier utom Serbiens socialistiska parti. Detta
stämmer ju inte alls överens med begreppet demokrati. Jag undrar vad utri-
kesministern kan göra i detta sammanhang.

Anf. 3 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Vad vi har gjort från svensk sida, och hur jag själv varit in-
blandad, framgår i någon mån av mitt svar. Jag kan bara upprepa och bedyra
att vi självfallet är beredda att även fortsättningsvis följa den här frågan med
största uppmärksamhet. Jag tror fortfarande att vi bäst gör det genom den
representation vi har i Jugoslavien, och genom att vi fortsätter att påtala
övergrepp och protestera mot dem.

Jag tror att Jugoslavien är så starkt inställt på att bli en del av Europa och
leva upp till de åtaganden man har gjort, bl.a. i ESK-processen, för att bli
upptaget i Europarådet, att man kommer att göra allt för att komma till rätta
med dessa problem, annars får inte Jugoslavien del av gemenskapen i
Europa.

Sedan säger Eva Goés att det är dags att vi börjar uppmärksamma proble-
men också i vår egen världsdel. Det gör vi och det har vi gjort tidigare också.
Jag tänker t.ex. på Rumänien innan Nicolae Ceausescu föll. Vi tog då upp
landets problem i FNs kommisson för mänskliga rättigheter och lyckades få
kommissionen att i Europasammanhang ställa sig bakom ESK-processen. Vi
sände dit en rapportör för att se vad som hände, och den rapportören kom-
mer snart att avlägga en ny rapport, för han har fått fortsätta sitt arbete. Be-
redskapen finns alltså från vår sida.

Det är väldigt svårt för mig, för att inte säga omöjligt, att gå in på enskilda
flyktingfall. Jag är helt övertygad om att dessa fall prövas med utgångspunkt
i vad som kan hända flyktingarna om de återvänder hem. Man prövar dessa
fall enligt de asylregler som gäller i landet.

Anf. 4 EVA GOÉS (mp):

Herr talman! Ingen skulle bli gladare, utrikesministern, än jag om vi också
tog upp denna fråga i kommissionen för mänskliga rättigheter och skickade
en delegation eller en rapportör till Kosovo i Jugoslavien.

I fjol när jag var på utskottsresa till Jugoslavien, fick vi mycket ingående
information från en jurist som talade om hur allvarligt läget var redan då -
innan parlamentet upplöstes. Han berättade att kvinnor satts i fängelse utan
rättegång, utan att ens ha blivit hörda. En del av dem hade barn eller var
gravida. Det enda dessa kvinnor hade gjort var att klaga på tillgången på
mat, och blivit rapporterade till myndigheterna.

Adam Demaci, journalist och författare som har suttit i fängelse i drygt 26
år, förklarade att han hade haft kontakt med över 100 000 människor och
uppmanat dem att inte låta sig provoceras av de serbiska polismyndighe-
terna. Man kallar honom för Kosovos Mandela. Han vill ha en fredlig lösning

av konflikterna, men de serbiska ledarna ignorerar honom totalt. Risken är
att det utbryter blodbad.

Jag har också träffat en journalist som har varit i Sverige och som talat om
att han vill starta ett fredsinstitut i Jugoslavien. Nu söker man nämligen via
olika kanaler komma över vapen i de olika republikerna där det råder oro.
Det är inte bara i Kosovoprovinsen det är oroligt.

Jag ser att Jugoslavien står på randen till inbördeskrig om vi inte agerar.
Jag vill att utrikesministern skall göra ett uttalande i denna fråga, precis som
amerikanska senatorer har gjort, liksom brittiska och belgiska parlamentsle-
damöter. Kongressmän från Amerika har också fördömt förtrycket, statster-
rorn och inskränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kosovo. Vad jag
nu förväntar mig är att utrikesministern går till handling.

Filmen visar hur människor med gasmasker slår ner en man. Det är unge-
fär 20 stycken som omringar honom - slår ner honom, lyfter upp honom, slår
ner honom, lyfter upp honom. Jag kan inte intyga att mannen är alban. Men
att det förekommer förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna är helt
uppenbart för den som har sett filmen.

Jag måste än en gång säga att barnen måste skyddas. De barn som har
kommit till Sverige och som har varit i Norrfjällsviken och nu blivit utvisade
påstår ju också att de har fått sprutor i magen. Väldigt konstiga saker har
hänt! Sex jurister i Örnsköldsvikstrakten har skrivit och rapporterat om det.
Det här är inga floskler utan, får man hoppas, en mänsklig redogörelse för
vad som pågår. Av dem som har återvänt har de flesta varit tvungna att gå
under jorden.

Överläggningen var härmed avslutad.

2§ Svar på interpellation 1990/91:71 om det politiska våldet i
Colombia

Anf. 5 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Bengt-Ola Ryttar har i sin interpellation frågat vilka åtgär-
der regeringen avser vidta för att motverka det politiska våldet i Colombia.

Den politiska bilden av Colombia är i många stycken sammansatt och mot-
sägelsefull. Landet har en tradition av formell demokrati men också av inre
våld och förtryck. Den ekonomiska utvecklingen och medelinkomsten ger
ett relativt gynnsamt intryck samtidigt som ohöljda klyftor i samhället inne-
bär social misär och umbäranden.

Kopplingarna mellan det politiska etablissemanget - jordägarna, de ex-
trema högergrupperna, narkotikakartellerna och gerillagrupperna - är kom-
plexa och går i olika riktningar. Välkomna tendenser till samhällelig förso-
ning avbryts alltför ofta av nya våldsutbrott. En möjlig utveckling mot poli-
tisk öppning och fördjupad demokrati motverkas av krafter som eftersträvar
ett auktoritärt system med bibehållen maktkoncentration.

Den situation av våld som i dag ansätter det colombianska samhället är
djupt tragisk. Ett stort antal människor faller offer för konfrontationer i

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar pä interpella-
lioner

vilka polis och militär, paramilitära grupper, gerilla samt narkotikamaffian
på olika sätt är inblandade.

Situationen för de mänskliga rättigheterna är likaledes fortsatt allvarlig.
Från flera källor rapporteras om mer eller mindre aktivt deltagande, eller
tolererande, från delar av militären i samband med ageranden som kränker
de mänskliga rättigheterna. Ingrepp mot gerillan och narkotikahajarna kan
ibland tjäna som kamouflage för att komma åt personer som anses politiskt
misshagliga. Rapporter om försvinnanden, politiska arresteringar, mord,
tortyr och rättslöshet ger anledning till stark oro. Svårigheter och ibland bris-
tande vilja och möjligheter att ställa ansvariga till svars är djupt otillfreds-
ställande.

Colombias president sedan i somras, Cesar Gaviria, har visat en delvis ny
och hoppingivande strävan mot nationell försoning och samförstånd över
partigränserna. Den nya regeringen fick en bredare bas med representanter
för samtliga stora partier inkl, den tidigare gerillagruppen M 19. Trots upp-
flammande stridigheter tycks det också finnas rimliga utsikter till en fortsatt
fredsprocess mellan regeringen och den gerilla som fortsätter sin väpnade
kamp.

Valet om drygt en vecka till författningsförsamlingen kan bli ett betydelse-
fullt steg mot angelägen politisk förnyelse och fördjupning av demokratin.
Det ser för närvarande ut som om den nya vänsteralliansen kan komma att
nå avsevärda framgångar i det förestående valet och därmed växa fram som
en balanserande tredje kraft i colombiansk politik. Bland de viktiga beslut
författningsförsamlingen har att fatta nämner många kandidater reforme-
ringen av rättsväsendet och åtgärder för att stärka respekten för de mänsk-
liga rättigheterna.

Den nye presidenten har visat en avsevärd klarsyn inför det komplexa
MR-läget i landet. Han har bl.a. öppet beskrivit de paramilitära gruppernas
verksamhet. Vissa initiativ har tagits för att begränsa dessa gruppers ut-
rymme att agera. Vidare leder presidentens MR-kontor ansträngningar för
att inom ordningsmakten öka kunskaperna om och respekten för de mänsk-
liga rättigheterna. Förhoppningarna måste nu vara att ytterligare steg i
denna positiva riktning skall kunna tas.

Från svensk sida har vi i FN-sammanhang fortsatt att påtala det oroande
MR-läget i Colombia. En hänvisning härtill gjordes senast för en vecka se-
dan i det svenska anförandet om mänskliga rättigheter i generalförsamling-
ens tredje utskott. Den svenska delegationen vid mötena med FNs MR-
kommission har också tagit upp Colombia, bl.a. det alarmerande höga anta-
let försvinnanden.

Vi ämnar även framdeles internationellt uppmärksamma det colom-
bianska MR-läget och på bästa sätt bidra till ansträngningarna i mellanstat-
liga fora att i Colombia främja respekten för och kunskapen om de mänsk-
liga rättigheterna. Nämnas kan vidare att tjänsteförrättande chefen för utri-
kesdepartementet, statsrådet Hjelm-Wallén, efter det colombianska valet ti-
digare i år i ett uttalande underströk vikten av att landets nya regering skulle
komma till rätta med det allvarliga läget vad gällde respekten för de mänsk-
liga rättigheterna.

Svenskt bistånd lämnas för att stödja humanitärt arbete i Colombia och

för insatser i syfte att värna om de mänskliga rättigheterna inkl, rätten till
facklig verksamhet i landet. Offer för den svåra politiska situationen i Co-
lombia bereds i ökande antal en fristad i Sverige.

Genom FNs narkotikafond ges också stöd till åtgärder mot narkotikahan-
teringen. Sverige verkar allmänt för ökade och mer effektiva ansträngningar
för att på multilateral basis bekämpa narkotikafaran. Vi har i samtal med
USA på hög politisk nivå understrukit den vikt vi från svensk sida fäster vid
internationell samverkan, i synnerhet genom FN, för att komma till rätta
med narkotikaproblemen.

De svenska insatserna jag här har nämnt för att bidra till fred och förso-
ning i Colombia kommer självfallet att fortsätta.

Anf. 6 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Herr talman! Jag får tacka utrikesministern för svaret, som redovisar
många bra saker, t.ex. att regeringen är medveten om komplexiteten i det
colombianska våldet och att knarkvåldet, tvärtemot de framställningar som
ofta förekommer i massmedia, bara utgör en del av detta våld. Det är också
bra att utrikesministern vet att kriget mot knarket ofta är ett kamouflerat
politiskt våld.

Det svenska agerandet i FNs generalförsamling har självfallet också mitt
fulla stöd, liksom insatserna genom FNs narkotikafond.

Inriktningen av svenskt bistånd med insatser för mänskliga och fackliga
rättigheter är riktig, och den bör utvecklas ytterligare. Som jag ser det skall
det i dagsläget inte ges några andra former av bistånd till Colombia. Det är
också mycket bra att regeringen har tagit upp USAs agerande i Colombia
och att detta har skett på hög politisk nivå.

Utrikesministern framhåller i sitt svar den möjlighet som den konstitue-
rande församlingen kan komma att innebära. Genom högsta domstolens
ställningstagande kommer församlingen att ha utomordentligt stora befo-
genheter, men det är dess värre egentligen inte med regeringens goda minne.
Regeringens linje har hela tiden varit att ge församlingen så små befogenhe-
ter och så smal sammansättning som möjligt.

Ursprungligen krävde regeringen 10 000 namnunderskrifter och depone-
ring av 5 miljoner pesos som villkor för att man skall få kandidera till författ-
ningsförsamlingen. Valet den 9 december är alltså inte det politiska etablis-
semangets förtjänst, utan det har tvingats fram mot regeringens vilja och ge-
nom många års kamp från oppositionen.

Om den politiska oppositionen och de folkliga organisationerna mot väl-
digt många odds blir framgångsrika i valet, är risken stor att deras företrä-
dare kommer att mördas lika systematiskt som Union Patriöticos företrä-
dare. Detta är naturligtvis något som måste förhindras.

Allt talar för att om författningsförsamlingen lyckas med sin uppgift, så
kommer gerillan att lägga ner sina vapen. Författningsförsamlingen är därför
Colombias stora chans, och jag hoppas verkligen att man nu tar den.

I sitt svar uttrycker utrikesministern ganska stor optimism om den nya ad-
ministrationens viljeinriktning. Jag kan hålla med om att det finns en del bra
signaler, men det finns också realiteter som pekar i en helt annan riktning.

Den 14 november proklamerade Colombias fackföreningsrörelse en gene-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar pä interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

ralstrejk. Kraven var mänskliga rättigheter och rätt att organisera sig, och
man motsatte sig den ekonomiska politiken, privatiseringen och den arbets-
rättsreform som jag beskriver i min interpellation. Det är alltså fråga om
krav som är högst legitima i en demokrati.

Men med stöd av undantagslagarna förbjöd president Gaviria alla medier
att rapportera om strejken och om dess förlopp. Han beslöt också att var och
en som deltog i strejken kunde avskedas med omedelbar verkan.

På grund av censurdekretet är det svårt att veta vad som egentligen hände
under strejkdagen. Men vi vet i alla fall att en av bondeorganisationerna har
fått ett fyrtiotal av sina medlemmar arresterade och att två har dödats i pro-
vinserna Cauca och Sucere. Vi vet också att tre fackföreningar inom teleom-
rådet, på grund av sitt deltagande i strejken, har upplösts av regeringen.
Hela sanningen lär vi väl aldrig få veta, men det här är inte åtgärder som
stärker Gavirias demokratiska trovärdighet.

Tyvärr finns det många länder på jorden där våldet och den mänskliga för-
nedringen är ännu större än i Colombia, men det får inte innebära att vi läm-
nar Colombia därhän. Jag uppfattar utrikesministerns avslutande försäkran
som en garanti för att den svenska regeringen inte kommer att göra detta.

Anf. 7 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Narkotikan hotar människors liv och hälsa. Narkotikaprofi-
törerna hotar också på sikt hela den sociala, ekonomiska och demokratiska
utvecklingen i flera länder, inte minst i tredje världen. Hanteringen ger dess-
utom förskräckande exempel på miljöförstöring, rättslöshet och våld som en
hämningslös narkotikahandel för med sig.

En delegation från socialutskottet besökte Colombia i slutet av augusti för
att studera de projekt som utrikesministern nämnde i sitt interpellationssvar.
Vi studerade UNFDACs projekt, som syftar till att få bönderna att odla
andra grödor.

Detta projekt består av fem olika komponenter: rådgivning om nya grö-
dor, förbättrad infrastruktur, dvs. medverkan till byggande av vattenkanaler,
vägar, broar m.m., organisation av samarbetet och bildandet av vänskaps-
grupper, stöd till befolkningen i form av hälsovårdsprogram, utbildning, fa-
miljeplanering, fritidsaktiviteter m.m. samt landsbygdsutveckling med kom-
munikationer, regionalpolitik etc.

I de områden som berörs av FN-projektet planeras och genomförs en sam-
ordnad landsbygdsutveckling, som skapar grundförutsättningar för förbätt-
rade levnadsvillkor såväl ekonomiskt och socialt som kulturellt. Insatserna
görs inom såväl jordbruk, kommersialisering, kommunikationer, sjuk- och
hälsovård som utbildning.

Detta projekt har ett mycket stort socialt inflytande. Bondefamiljernas to-
tala sociala situation har lyfts. Projektet har med andra ord fått karaktär av
landsbygdsutveckling i bästa mening.

Ett betydelsefullt inslag i den colombianska regeringens krig mot knark-
maffian är att strypa tillförseln av kemikalier m.m. som behövs för raffine-
ringen. Det är en av hörnstenarna i kampen mot kokainet. Dessa lösnings-
medel vållar ju enorma miljöproblem, eftersom de rinner direkt ut i naturen
från alla de laboratorier som finns i Andernas djungler. De inledande raffi-

neringsprocesserna skapar dessutom slaggämnen som också de vållar stora
miljöskador.

Avgörande för framgång för detta biståndsprojekt som Sverige är med och
betalar, är att USA och västvärlden slår sönder narkotikamarknaden. Så
länge som det finns en efterfrågan, som dessutom betalar bra för sig, finns
det alltid producenter och distributörer.

De slutsatser som vi riksdagsledamöter drog efter att ha varit i Colombia
under nästan en vecka blev följande:

För det första måste hela kedjan från produktion via distribution till kon-
sumtion attackeras. Insatserna skall samordnas. Kampen måste vara uthål-
lig-

För det andra är FN-projektet i Colombia framgångsrikt och värt fortsatt
och utökat stöd under lång tidsperiod framöver. Ersättningsodlingar av detta
slag är sannolikt den enda framgångsrika lösningen för Latinamerika.

För det tredje har multilaterala biståndsinsatser större förutsättningar att
lyckas än bilaterala - i varje fall på detta område.

För det fjärde måste marknaden i västvärlden utrotas genom mer verk-
ningsfulla åtgärder. Lagstiftningen måste skärpas. Vi måste få striktare vård-
lagar och starkare markeringar på påföljdsområdet när det gäller den lag
som vi i Sverige har stiftat som förbjuder konsumtion av narkotika.

För det femte måste informationsinsatser och opinionsbildning förstärkas.

Jag vill mot denna bakgrund, och mot bakgrund av att utrikesministern
nämner narkotikaproblemen i sitt interpellationssvar, ställa frågan: Delar ut-
rikesministern de slutsatser som jag redovisade alldeles nyss? Om så är fal-
let: Är utrikesministern då beredd att verka för att regeringen i sin helhet -
jag tänker då i synnerhet på justitie- och socialdepartementen - kommer att
hjälpa till att förbättra situationen totalt sett ute i världen och trappa upp
kampen här i Sverige, så att vi får det jag efterlyser, nämligen striktare vård-
lagar samt mycket mer markerad och bestämd lagstiftning som gör att krimi-
naliseringen av konsumtionen blir mer verkningsfull än vad den är i dag?

Överläggningen var härmed avslutad.

3§ Svar på interpellation 1990/91:74 om svenskt EG-medlemskap
och neutralitetspolitiken

Anf. 8 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Gudrun Schyman har frågat mig hur jag definierar den
svenska neutralitetspolitiken i dag. Hon har också frågat mig om jag anser
att den svenska neutralitetspolitiken står i överensstämmelse med EGs be-
slut om att samordna sin utrikespolitik och hur jag tror att vårt engagemang
på nedrustningsområdet och i nord-syd-frågorna skulle gå att förena med ett
EG-medlemskap.

Det har ställts många frågor om neutralitetspolitiken och Europafrågorna
den senaste tiden här i riksdagen och i massmedia, och det är bra. Vi befin-
ner oss nu i ett skede av snabba och omvälvande förändringar i Europa. Då
är det en fördel för oss, en styrka, att vi har en livlig debatt om våra möjlighe-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpelia-

I i o ner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

ter att bidra till det europeiska samarbetet och den gemensamma säkerhe-
ten.

Grunden för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under efterkrigstiden
har ofta sammanfattats som ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig”. Neutralitetspolitiken bygger på en lång historisk tradition. Genom ett
fast och konsekvent agerande har vi vunnit respekt och förtroende för den i
vår omvärld. På så vis har den också kunnat bidra till stabilitet och fredlig
utveckling i vår del av Europa.

Som Gudrun Schyman själv påpekar får neutralitetspolitiken inte vara sta-
tisk eller oförmögen till anspassning i en föränderlig verklighet. Aktiva insat-
ser för avspänning, nedrustning och internationell solidaritet har varit - och
är alltjämt - ett viktigt inslag i vår säkerhetspolitik. Det vore väl egentligen
förunderligt om den svenska politiken inte påverkades när murarna rivs,
blockmotsättningar upphör och Europas politiska karta ritas om.

Den centrala uppgift som vi i dag står inför i Europa är att skapa ett system
för gemensam säkerhet som omfattar alla länder och folk i vår världsdel.
ESKs nyss avslutade toppmöte i Paris framstår härvidlag som en vändpunkt.
Fundamentet har lagts till en ny alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruk-
tur, där krig mellan stormakterna framstår som praktiskt taget uteslutet.

Med denna utveckling blir Sveriges möjligheter större att utan förfång för
neutralitetspolitiken delta i ett närmare samarbete av även utrikes- och sä-
kerhetspolitisk karaktär. Det har också riksdagens utrikesutskott nyligen
konstaterat.

Den europeiska gemenskapen och dess medlemsländer spelar en central
roll i den europeiska samarbetsprocessen. De nya demokratierna i Central-
och Östeuropa utvecklar nu snabbt ett nära samarbete med EG. Vår delak-
tighet i den fortsatta europeiska utvecklingen, och våra möjligheter att på-
verka den, politiskt, socialt och ekonomiskt, skulle självfallet förbättras om
vi till fullo deltog i gemenskapsarbetet. Detta är bakgrunden till regeringens
värdering att ett medlemskap i EG med bibehållen neutralitetspolitik ligger
i Sveriges nationella intresse.

Om några veckor inleder EG-staterna sina två regeringskonferenser om
politisk resp, ekonomisk och monetär union för att ytterligare förstärka sam-
arbetet i Gemenskapen. Egentligen är termen politisk union missvisande.
Vad det handlar om är snarare en förstärkning av Gemenskapens institutio-
ner och beslutsstrukturer.

Det utrikespolitiska samarbetet kommer sannolikt att utvidgas och knytas
närmare till det övriga gemenskapsarbetet. Det diskuteras också om det nu-
varande samrådsförfarandet skall ersättas med verklig samordning på vissa
områden. Från vissa håll har tankar t.o.m. framförts om att bygga ut samar-
betet i riktning mot en försvarspolitisk roll, men detta har också stött på ka-
tegoriskt motstånd från andra medlemsstater.

Jag har haft många samtal med ledande företrädare för en rad EG-länder
under de senaste veckorna och månaderna. De har alla berättat om ett oer-
hört spännande arbete med att skapa samarbetsstrukturer som är anpassade
till Gemenskapens roll i det nya Europa. Samtidigt har jag fått det alldeles
klara intrycket att de nu förestående regeringskonferenserna inte kommer

att öppna dörren för ett militärt samarbete eller bindande beslut i centrala
säkerhetspolitiska frågor.

Förutsättningarna för ett medlemskap i EG måste prövas mot förändring-
arna i Europa och utvecklingen i Gemenskapen. Samtidigt förblir, också
med det nya läget i Europa, neutralitetspolitiken en grundläggande faktor
för vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Jag bedömer det som sannolikt att vi, med bibehållen neutralitetspolitik,
kommer att kunna ta steget till medlemskap i EG. Men ett beslut att göra
det måste, som utrikesutskottet har påpekat i sitt betänkande om Sverige
och den västeuropeiska integrationen, bygga på en samlad bedömning av de
utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna, i vilken givetvis ingår utveck-
lingen inom EG.

Ytterst handlar det om vår vilja att bidra till den nya europeiska samar-
betsordningen och om vår förmåga att påverka vår omgivning. Jag ser det
som naturligt att vi aktivt medverkar i samarbetet när vi kan göra det, inte
minst för att också där verka för vidare mål om internationell solidaritet och
samverkan - Gudrun Schyman nämner två sådana mål; nedrustning och soli-
dariteten i ett nord-syd-perspektiv.

Vi har ett viktigt bidrag att lämna till Europas utveckling och till vårt ge-
mensamma stöd till utvecklingen i andra delar av världen. Det gör vi bäst
genom att delta så fullt och aktivt som möjligt i de organisationer som bär
upp det europeiska samarbetet.

Anf. 9 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag kan konstatera att utrikesministern och jag är överens
om en del saker, nämligen att det är bra att vi för en diskussion om neutrali-
tetspolitiken och att det behövs en ny definition av neutralitetspolitiken,
både i vad gäller dess funktion i Europa och i världen i övrigt. Vi är inte
överens om vad EG har för roll i de andra strävanden som vi är överens om,
nämligen målet med en ny världsordning med fred och nedrustning i världen.

Jag gör inte samma bedömning som utrikesministern gör om vad EG kom-
mer att bli. Jag tycker inte att talet om EG som en politisk union är missvi-
sande, och jag tycker inte heller att det finns något som talar för att farhå-
gorna att den politiska unionen också kommer att utveckla sig till en säker-
hetspolitisk och försvarspolitisk union är felaktiga. Det finns mycket som ta-
lar för att det kommer att bli så.

Jag vill ställa några frågor till utrikesministern med utgångspunkt i de trak-
tat och de paragrafer som redan finns inom EG och med utgångspunkt i de
uttalanden som har gjorts under den senaste tiden. Den ena frågan gäller
Kol- och stålunionens stadgar 59:3 som EG-medlemmar måste underkasta
sig. Där framgår det att centrala EG-beslut gäller alla. Det handlar om allo-
kering av Gemenskapens resurser i fall av allvarlig brist på någon produkt
inom dess jurisdiktion. Det innebär att en EG-medlem i kris eller krigstid
kan tvingas leverera strategiska varor till annan EG-medlem på ett sätt som
jag menar står i strid med Haagkonventionen om neutrala staters beteende.
Jag vet inte om utrikesministern anser att detta är förenligt med neutralitets-
politik. Enligt Euratoms stadgar, 52 §, är EG-medlem förpliktigad att under-
kasta sig Euratoms gemensamma försörjningspolitik och optionsprivilegium

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

beträffande malm, råvaror och speciellt klyvbart material. Det innebär att
det knappast, enligt min uppfattning, är förenligt med en trovärdig neutrali-
tetspolitik såsom den är definierad i Haagkonventionen. Det kan knappast
heller stämma med den svenska uppfattningen, att kärnvapen skall förbju-
das och att kärnkraften skall avvecklas. Tycker utrikesministern att detta är
förenligt med den svenska neutralitetspolitiken?

När det gäller frågan om politisk union vill jag framhålla vad EG-kommis-
sionens ordförande Jacques Delors har sagt inför EG-parlamentet. Han häv-
dar att det kommer att bli en chock för medlemmarna i de nationella parla-
menten när det går upp för dem att 80 % av all ekonomisk, social och skatte-
teknisk lagstiftning inom de kommande tio åren kommer från EG och inte
från de lagstiftande församlingarna i medlemsländerna. Detta är ett uttryck
för just den politiska union som man nu är i färd med att förverkliga.

Vidare har vi frågan om det också skall bli en försvarspolitisk union. Det
är många som har uttalat att det är naturligt att en sådan politisk union också
följs av en samordning av säkerhets- och försvarsfrågorna och en samord-
ning av de militära styrkorna. Jacques Delors sade också i september i en
intervju i tidningen Liberation att Gulfkrisen utgör en klar appell för ett För-
svarseuropa. Den visar att det har varit önskvärt att Gemenskapen skaffat
sig en interventionsstyrka. Vidare ifrågasatte han om det är möjligt att disku-
tera en politisk union och gemensamt handlade i utrikespolitiska frågor utan
att ta upp säkerhets- och försvarsfrågorna.

Samma månad sade EGs ministerråd i ett dokument om Gulfkrisen att
Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater redan har klart deklarerat
att man betraktar alla aggressionshandlingar mot ett eller flera av medlems-
länderna som handlingar riktade mot samtliga.

I Svenska Dagbladet samma månad konstaterade Jacques Delors att EG
borde skaffa sig en militär insatsstyrka. Enligt Delors måste man förhindra
att konflikter blossar upp i tredje världen, och därför är en EG-insatsstyrka
inte bara nödvändig utan också en logisk följd av utvecklingen.

Vi kan i nr 37 av tidningen Från Riksdag & Departement läsa en intervju
med EG-ambassadören i Sverige Ivo Dubois. På frågan hur pass troligt det
är att EG verkligen får en egen militär organisation svarar han: ”EG kom-
mer att få en militär organisation som komplement till sin gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitik, men det kommer att ta tid. Målet är en federa-
tion.”

Det är många som har uttryckt samma sak. När man talar med företrädare
för EG och när man talar med personer i Bryssel om den här utvecklingen
anses detta vara en självklarhet, precis som det alltid har varit en självklarhet
att ekonomiska stormakter också skaffar sig en försvars- och utrikespolitiskt
verksam gren. Så har det alltid sett ut i historien. Jag kan inte förstå vad det
är som gör att utrikesministern inte tror att detta skall bli verklighet, när den
historia vi har bevittnat det senaste halvåret visar precis på att tankarna på
den monetära och ekonomiska unionen har pressats fram med utgångspunkt
i utvecklingen i Östeuropa. Det som har hänt i Gulfen har resulterat i att
dessa frågor har kommit upp på dagordningen tidigare. Det EG som Sverige
skall ansluta sig till som medlem, om det går som bl.a. regeringen vill, är inte
dagens EG utan det framtida EG som är just det EG som jag har talat om.

Jag kan inte förstå hur detta inte skulle kunna bli verklighet. Vad är det som
talar för att detta inte kommer att bli verklighet?

Anf. 10 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Det är medlemsländerna som bestämmer EGs utveckling.
Därför är det betydligt viktigare att tala och lyssna till vad som sägs i de olika
huvudstäderna i medlemsländerna än att lyssna på olika enskilda uttalanden
av nog än så viktiga kommissionärer i Bryssel.

Till skillnad från Gudrun Schyman delar jag i huvudsak utrikesministerns
bedömningar i hans svar på Gudrun Schymans interpellation. Men jag öns-
kar dock att det hade funnits en större betoning och framför allt en klar ut-
saga att grunden för EGs tillkomst är själva strävan efter fred i Europa. EG
tillkom ju efter det fruktansvärda andra världskriget som en klar politisk vil-
jeyttring av ledande framstående politiker i Europa: aldrig mera krig mellan
broderfolken. Denna fredstanke har vi i Sverige all anledning att dela och
sluta upp kring. Denna fredstanke är även i dag så kolossalt viktig för Cen-
tral- och Östeuropa, där konflikter mellan människor och folk har fått ligga
olösta under förtryckets stela yta och nu gör sig märkbara. Också för folken
i Central- och Östeuropa är det europeiska samarbetet, den europeiska inte-
grationen, ett hopp och en möjlighet att kunna övervinna de konflikter som
är olösta. Jag tycker att det är beklagligt att Gudrun Schyman inte alls kan
se detta och den möjlighet som det innebär för de nya demokratierna i Cen-
traleuropa.

EG med sin styrka och möjlighet till ekonomisk utveckling och tillväxt är
också hoppet för folken i Central- och Östeuropa om att få hjälp i de stora
svårigheter som nu väntar dem och som jag tror att vi här i Sverige långsamt
kommer att bli alltmer medvetna om. EG har en mycket stor roll att spela i
det avseendet.

Jag tycker för min del att det vore tragiskt om det fredsälskande Sverige
inte skulle få en möjlighet att fullvärdigt kunna bidra till detta nya fredliga
Europa, samarbetet med uppbyggandet av det nya fredliga Europa.

I ett hänseende håller jag dock med Gudrun Schyman. Jag tycker att det
är litet slarvigt uttryckt i utrikesministerns svar, att termen politisk union är
missvisande. Termen politisk union har funnits med mycket länge, även i
EG-bygget, som något slags mål. Det har aldrig definierats. Det är något
slags mål och begrepp som talar om åt vilket håll man siktar. Långsamt fyller
man termen med innehåll. Det går stegvis. EG är traktatbundet. Det är möj-
ligt att se var EG står i dag. Det är faktiskt möjligt att med en viss sannolik-
het redan i dag överblicka vart EG kommer att gå.

Jag delar utrikesministerns bedömning att vi kommer att se ett förstärkt
utrikespolitiskt samarbete. Det kommer att fortsätta att i huvudsak vara av
mellanstatlig karaktär, dvs. consensusprincipen kommer att vara vägle-
dande. När det gäller militära frågor eller militärpolitik kommer det allians-
arbete som bedrivs inom Nato att fortsätta att ta hand om de frågorna. Vi
har även den västeuropeiska unionen där bara en del av gG-staterna är med.
Även där finns ett instrument.

Jag menar således att allt i dag talar för att resultatet av regeringskonferen-
serna — vilket vi nog kommer att få ökad klarhet i under december och fram-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar pä interpella-
tioner

för allt under nästa halvår — kommer att innebära att vad min partiordfö-
rande kallar den hårda kärnan i den svenska neutralitetspolitiken kommer
att kunna förenas med ett medlemskap i EG.

Överläggningen var härmed avslutad.

4§ Svar på interpellation 1990/91:89 om Boforsaffären

Anf. 11 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag måste erkänna att jag blev litet besviken. Jag hade räk-
nat med ett meningsutbyte mellan Gudrun Schyman och Margaretha af Ugg-
las, men det får vi väl ta en annan gång.

Gudrun Schyman har med anledning av en nyutkommen bok ställt ett an-
tal frågor till mig som har anknytning till Bofors kontrakt med Indien om
fälthaubitssytem FH 77 B.

I ett interpellationssvar till Per Gahrton den 1 december 1989 har jag gett
en utförlig redogörelse för regeringens befattning med Bofors haubitsaffär
med Indien. Vid en offentlig utfrågning i konstitutionsutskottet den 3 april i
år har jag vidare redovisat de personliga kontakter jag haft i detta ärende.
Jag utgår från att Gudrun Schyman har tagit del av dessa redogörelser, varför
jag här kan fatta mig ganska kort.

Gudrun Schyman frågar vilka indikationer som fanns inom UD i augusti
1987 om att provisionspengar gått tillbaka till Boforscheferna själva. Svaret
är alldeles klart. Några sådana uppgifter har varken då eller senare varit
kända för UD. Någon anledning att vidarebefordra sådana uppgifter till
svensk polismyndighet har således inte förelegat.

Som jag sade i konstitutionsutskottet den 3 april fick vi i september 1987
på omvägar höra att premiärminister Rajiv Gandhi skulle ha förklarat sig
nöjd med de uppgifter som Bofors då hade lämnat. Jag är förhindrad att här
gå in på hur vi fick denna information.

Herr talman! Detta är kanske mot reglerna, men jag fick just nu ett så pass
glädjande meddelande att jag ändå vill vidarebefordra det till kammaren.
Samtliga Bagdadsvenskar lyfte 11.05 lokal tid, dvs. 09.05 svensk tid. De lan-
dar på Arlanda strax före kl. 16.00. Jag är övertygad om att alla här och att
hela svenska folket fylls av glädje och lättnad på samma sätt som jag gör.

I den bok av Henrik Westander som Gudrun Schyman refererat till, cite-
ras åtskilliga uppgifter som uppges vara hämtade från sekretessbelagda UD-
handlingar. Jag kan inte här kommentera innehållet i bilagorna i Westanders
bok av sekretesskäl. Jag vill dock bekräfta att jag hade ett andra möte med
biträdande indiske utrikesministern Natwar Singh i New York den 30 sep-
tember 1987. Detta ledde till att jag vid återkomsten till Sverige ånyo upp-
manade Nobel Industriers koncernchef Anders Carlberg att se till att Bofors
lämnade alla de uppgifter till den indiska regeringen som denna krävde.

Gudrun Schyman frågar varför regeringen inte ”korrigerade de av Bofors
lämnade uppgifterna om att mutor och mellanhänder aldrig förekommit”.
Frågan bottnar i ett missförstånd. Regeringen deltog inte i affärskontakterna
mellan Bofors och den indiska regeringen och var ingen part i affären, vilket

jag och utrikeshandelsminister Anita Gradin understrukit i ett otal samman-
hang. Jag och andra regeringsföreträdare har vidtagit stora ansträngningar
för att få den s.k. Boforsaffären uppklarad. Något ansvar för de uppgifter
som Bofors lämnat till de indiska myndigheterna kan vi dock inte ta.

Anf. 12 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Låt mig få börja med att säga att jag uttrycker samma glädje
som Sten Andersson när det gällder Bagdadsvenskarna.

Låt mig också få säga till Sten Andersson, som uttryckte sin besvikelse
över att han inte fick höra på ett meningsutbyte mellan Margaretha af Ugglas
och mig, att jag är djupt besviken över att det inte blev något meningsutbyte
mellan utrikesministern och mig. Det är ganska upprörande och nonchalant
att å ena sidan säga att man välkomnar den här debatten - den är verkligen
välkommen med tanke på den politiska situationen i landet i dag - och å
andra sidan inte gå upp och diskutera och bemöta frågan. Det är häpnads-
väckande och fruktansvärt nonchalant. Jag kan inte förstå hur man kan upp-
föra sig på det sättet som ansvarig minister i dessa frågor.

Så till denna fråga där jag hoppas kunna få ett mera upplyftande och frukt-
bart meningsutbyte. Jag är inte nöjd med interpellationssvaret och vill därför
ställa flera frågor. Våren/sommaren 1987 begärde utrikesministern att Bo-
fors skulle berätta vilka som har tagit emot Boforspengar. Gång på gång
framfördes detta. I olika tal i olika sammanhang sade utrikesministern att
vapenbyken skulle tvättas. Det gjordes en ganska stor affär av detta poli-
tiskt.

I interpellationssvaret bekräftar utrikesministern att han träffade Indiens
biträdande utrikesminister Natwar Singh den 30 september 1987. Enligt bo-
ken som jag har refererat till i interpellationen meddelade Natwar Singh att
Bofors väntades lämna mer information som sannolikt skulle vara, enligt ett
dokument i boken, besvärande för både Indien och Sverige. Jag har frågat
vad som egentligen menas med det. Det står nämligen inte besvärande för
Bofors utan för Indien och Sverige.

Det här följdes av att utrikesministern kallade till sig Anders Carlberg och
frågade honom om kongresspartiet hade tagit emot pengar. Sedan tystnade
kritiken mot Bofors och övergick snarare till någon form av försvar för Bo-
fors agerande. I t.ex. ett KU-förhör sade utrikesministern i april 1990 att
det ännu inte fanns något som bevisade att det skulle ha förekommit något
otillbörligt förfarande när det gäller mellanhänder. Detta sägs trots att
Gandhi och Palme i oktober 1985 hade krävt att Bofors skulle ta bort alla
mellanhänder. Tre veckor senare, i november samma år, skrev Bofors kon-
trakt med en helt ny mellanhand som skulle få 3 % av kontraktsvärdet. Sam-
tidigt sade utrikesministern att det inte är bevisat att Bofors gjort något otill-
börligt.

En annan sak som jag vill ta upp igen är den RRV-rapport som har varit
hemligstämplad och där det framgår att merparten av provisionen har gått
till ett företag som kontrollerades av en indier. Det visste alltså den svenska
regeringen. Samtidigt ljög Bofors och sade att man inte hade betalat ut
pengar till någon indier. Det var ett påstående som upprepades av Rajiv

Prof. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Gandhi i massmedia i både Indien och Sverige. Jag ställer åter frågan: Varför
teg den svenska regeringen om detta?

En annan oklarhet i Indienaffären gäller den förre brittiske premiärminis-
tern Edward Heath. Vilken roll hade han egentligen? Enligt KU-förhören
meddelade han ett besked från Gandhi om att Gandhi var nöjd med den in-
formation som Bofors hade lämnat. Jag har i interpellationen frågat vem det
här beskedet lämnades till. Det har jag inte fått något svar på. Jag undrar
varför Sten Andersson är förhindrad att ge svar på den frågan.

I boken sägs det att Heath antagligen arbetade på uppdrag av Bofors mel-
lanhänder och att hans syfte var att mörklägga den här affären. Jag ställer
naturligtvis frågan: Reagerade inte Sten Andersson över att Heath plötsligt
dök upp i Boforsaffären? Vad hade han egentligen med saken att göra?

Jag skall summera de här nya frågorna som jag hoppas att jag får ett svar
på eller åtminstone kommentarer till varför jag inte får svar. Är det riktigt
att Natwar Singh den 30 september 1987 sade att Bofors förväntades lämna
uppgifter som sannolikt skulle vara besvärande för både Indien och Sverige?
Hur reagerade utrikesministern på det här beskedet, och var det detta be-
sked som var anledningen till att Anders Carlberg två dagar senare fick frå-
gan om det hade gått pengar till kongresspartiet? Varför upplyste inte den
svenska regeringen den indiska regeringen om vad som stod i RRV-rappor-
ten, som ju klart och tydligt visade att Bofors ljög om frågan om mellanhän-
derna?

Slutligen vill jag fråga: Anser utrikesministern fortfarande att det ännu
inte är bevisat att Bofors agerat felaktigt när företaget tre veckor efter sitt
löfte om att det inte skulle förekomma mellanhänder tecknade ett nytt kon-
trakt med mellanhänder? Anser utrikesministern fortfarande att Bofors har
agerat på ett tillbörligt sätt, eller vill Sten Andersson i dag ta tillfället i akt
att rikta kritik mot Bofors? Anser Sten Andersson att den här vapenbyken
nu är tvättad? Om inte, vad tänker Sten Andersson göra för att få den tvät-
tad?

Anf. 13 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag tycker mycket om människor, även riksdagsledamöter,
som är så hetlevrade. Det var verkligen inte meningen att reta upp Gudrun
Schyman, Det var heller inte min mening att vara nonchalant genom att låta
bli att svara i den föregående debatten. Jag gjorde en taktisk miss. Jag trodde
nämligen att det skulle bli ett meningsutbyte mellan Gudrun Schyman och
Margaretha af Ugglas som jag skulle kunna haka på. Därmed var den frågan
avklarad.

Jag skall kommentera detta och göra det så öppet som det någonsin är
möjligt att göra. Först och främst är det riktigt att jag har sagt, och upprepat
många gånger, att vapenaffärsbyken skall tvättas ordentligt och offentligt.
När jag sade det första gången visste vi inte hur många trasor det fanns i den
här byken. Sedan har den ena trasan efter den andra kommit fram. Men jag
menar fprtfarande allvar med det som jag har sagt. Det är inte tomma ord.

Själva vapenaffärerna som sådana eller förmedlandet och prövningen av
dem ligger inte under mitt ansvar annat än ur säkerhetspolitisk och utrikes-
politisk aspekt, vilket är viktigt nog. Men jag har ändå mycket starkt engage-

rat mig i regeringens ansträngningar att skapa största möjliga klarhet både
om olika uppgifter om oegentlig vapenexport och om hur Bofors Indienaffär
har gått till. Jag skall rekapitulera några av dessa åtgärder och vara så öppen
som det går att vara utan att bryta mot sekretessbestämmelserna.

På mitt initiativ tillsattes medborgarkommissionen i april 1987. Den fick
fri tillgång till all dokumentation som vi har på utrikesdepartementet. I maj
samma år fattade regeringen det egentligen unika beslutet att låta riksrevi-
sionsverket gå igenom Bofors internationella betalningar, trots att det inte
förelåg den minsta misstankte om brott i Sverige. Det var alltså en unik åt-
gärd. Den handlingen var i och för sig föremål för både utrikessekretess och
affärssekretess. Vi beslöt att släppa utrikessekretessen för att ge den indiska
regeringen så mycket information som möjligt, medan vi däremot inte
släppte affärssekretessen med hänsyn till inte i första hand Bofors utan till
alla svenska exportföretag som har att lämna uppgifter som de inte vill ha ut
till riksbanken.

Det är riktigt att regeringen sedan enträget uppmanat Nobel Industrier att
svara på de frågor som har ställts om haubitsaffären, i första hand givetvis
frågorna från Indiens regering. Det är alltså motparten i affären. Den andra
parten är Bofors och inte den svenska regeringen. I månadsskiftet augusti-
september tog jag själv kontakt med Nobelledningen. Det har fått den här
konspirativt lagde författaren att dra felaktiga slutsatser. Jag skall tala om
precis vad som hände.

Den 25 augusti begärde den biträdande indiske utrikesministern Natwar
Singh ett samtal mellan fyra ögon då vi bevistade generalförsamligens möte
i New York. Det blev några fler ögon, men vi fick ett samtal. Han gjorde då
alldeles klart för mig att det var ett önskemål från Rajiv Gandhi att Sverige
inom en vecka skulle se till att de begärda informationerna lämnades, annars
skulle det allvarligt påverka relationerna mellan Sverige och Indien. Det är
från detta tillfälle som uttrycket besvärande för Indien och Sverige kommer.
Det var vad som sades vid det tillfället.

Det ledde till att jag omedelbart efter att jag hade kommit hem tog kon-
takt med Anders Carlberg, chefen för Bofors. Jag kallade upp honom till
utrikesdepartementet. Vi möttes den 28 augusti. Jag sade till honom att det
låg i både Sveriges och företagets intresse att dessa uppgifter lämnades. Och
vid ett TV-framträdande som vi hade tillsammans i Helsingfors pressade jag
honom, och han lovade att Bofors skulle lämna uppgifterna. Det skedde
också. Man skickade en delegation till Indien.

Det var efter det delegationsbesöket och de uppgifter som då lämnades
som det på flera olika sätt, genom den indiske ambassadörens sätt att upp-
träda och tala till oss, genom ett BBC-program i England och genom detta
meddelande via en privatperson i Sverige, som jag fick reda på att Heath
också hade medverkat. Hur Heath hade kommit in i detta har jag inte den
minsta aning om. Jag bara konstaterar att vi fick det meddelandet. Och det
har inte den minsta betydelse för bedömningen av fallet vem denna privat-
person var.

Min taletid är slut, men jag har mer att säga, så om Gudrun Schyman så
vill vara snäll och gå upp i talarstolen får jag möjlighet att återkomma.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på inlerpella-
tioner

2 Riksdagens protokoll 1990/91:36

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Anf. 14 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall inte göra samma taktiska miss som Sten Andersson
och sitta kvar i bänken. Jag undrar bara vilken taktik det var. Jag ser Sten
Andersson som en mycket slipad politiker som har varit med i politiken be-
tydligt längre än jag. Man kan verkligen undra vilken taktik som ligger
bakom, men vi kan ha den debatten vid ett annat tillfälle och hoppas på ett
bättre resultat.

Uttalandet om att byken skall tvättas ordentligt och offentligt vet jag att
Sten Andersson har upprepat vid flera tillfällen. En anledning till att detta
uttalande inte är trovärdigt är att man inte ville lämna ut RRV-rapporten.
Jag har diskuterat den vid många tillfällen här i kammaren, både med Sten
Andersson och med Anita Gradin, och jag har undrat och förundrat mig
över att inte regeringen har varit villig att släppa på affärssekretessen. Jag
har flera gånger uttalat att det är ett tydligt exempel på vems intressen man
företräder i den här affären.

Sten Andersson säger att det är viktigt att behålla affärssekretessen efter-
som den gäller för alla exportföretag och att man annars skulle mista sin tro-
värdighet i alla exportföretags ögon. Jag tycker inte att det är ett hållbart
resonemang eftersom det här är en exceptionell affär där man har all anled-
ning att befara olagligheter och oegentligheter. Affären kom att utspelas på
så hög nivå - det handlar om regeringars fall - att det finns all anledning
att vidta extraordinära åtgärder. Dessa extraordinära åtgärder kunde ingen
annan än den svenska regeringen vidta.

Det här har varit föremål för prövning i konstitutionsutskottet vilket har
lett till att regeringen senare har lämnat ut rapporten. Jag anser att det borde
dra eftertankens kranka blekhets skimmer över debatten. Jag vet också att
det finns en stor opinion utanför den här församlingen och utanför rege-
ringen som har ställt sig mycket frågande till hanteringen.

Sedan vill jag ta upp frågan om samtalen med Natwar Singh och inkallan-
det av Anders Carlberg. Jag delar inte utrikesministerns uppfattning om att
författaren är konspiratorisk. Jag tycker att han, med samma glöd som Sten
Andersson säger sig ha när det gäller att tvätta vapenbyken offentligt och
ordentligt, gett sig i kast med dessa uppgifter. Frågan kvarstår ändå: Varför
ställdes frågan till Anders Carlberg huruvida pengarna hade gått till
kongresspartiet? Vad har den diskussionen med det hela att göra?

Jag vill naturligtvis ställa fler frågor, och det får jag göra efter det att Sten
Andersson i nästa inlägg har svarat på mina tidigare frågor.

Anf. 15 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag vet inte om vi skall fortsätta diskussionen om nonchalans
och taktisk miss. Jag skall öppet erkänna att jag såg fram mot ett upplivande
meningsutbyte mellan Gudrun Schyman och Margaretha af Ugglas, men det
kom aldrig. Det var det som var misstaget från min sida. Det var ingen ovilja
att ge mig in i debatten.

Gudrun Schyman talar om eftertankens kranka blekhet. Det är egendom-
ligt, för vi har haft många frågestunder och interpellationsdebatter om det
här, men ibland hjälper inte lektioner. Vi har talat om precis vad det var som
föranledde regeringen att inte häva affärssekretessen. Svenska exportföre-

tag har inte någon skyldighet - det är inte lagligt reglerat - att lämna uppgif-
ter om sina utlandsaffärer, men de lämnar ändå uppgifter. De skulle aldrig
lämna uppgifter om de befarade att de skulle offentliggöras.

Det är en helt annan sak om man misstänker olagligheter, för då kommer
åklagaren in i bilden. Då hävs självfallet affärssekretessen. Att vi sedan ändå
hävde den i det här fallet berodde på att uppgifterna redan hade kommit ut
och då fanns det ingen anledning att låtsas att det fortfarande var hemligt.

När det gäller författaren har jag respekt för hans vilja att blotta san-
ningen, men jag ger inte vika en tum från omdömet att han är något konspi-
rativt lagd. En del av hans arbeten betalas dessutom av UD. Vi lever egentli-
gen i ett underbart land.

Jag kan tala om - det var uppe på listan förut - att en åtgärd som jag per-
sonligen bidrog till var att utreda krigsmaterielinspektörens fögderi. Jag
satte en av de bästa ambassadörerna på uppgiften. Han visade då - det kan
jag egentligen inte tala om för det är litet genant, men det är så få här i kam-
maren - att Svenska Freds, som Henrik Westander tillhör, får anslag av UD.
Det tycker jag Svenska Freds skall ha för att granska vårt fögderi, bl.a. i det
här ärendet.

Föreningen fick tillräckligt stora anslag för att kunna köpa utländsk litte-
ratur där man försökt kartlägga vad som sker på vapenaffärsområdet. Orga-
nisationen fick så stora anslag att den hade större förutsättningar än krigsma-
terielinspektören att följa vad som hänt. Det ändrade vi naturligtvis omedel-
bart, samtidigt som vi såg till att en av våra allra bästa ambassadörer blev
krigsmaterielinspektör.

Varför frågade jag om pengarna, undrade Gudrun Schyman. Jag skall be-
rätta öppet om det också. Jag tog upp frågan med Anders Carlberg den 28
augusti 1987. Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Genom att jag i mitt
långa politiska liv har haft mångsidig och mångfaldig beröring med männi-
skor som jag inte har känt tidigare har jag fått en ganska stor människokän-
nedom. Jag sade till honom att jag har kommit till den slutsatsen att han
verkligen försöker klara upp den här affären och om jag har misstagit mig så
måste han vara en av de största skojare som jag träffat.

Jag ställde honom också vid ett tillfälle inför påståendet - ibland är det så
att raka och till hälften oförskämda frågor kan få en människa att blotta sig -
att det förekom rykten om pengar som hade lämnats till kongresspartiet. Jag
hade inte det minsta belägg för, och inte har jag det nu heller, att något så-
dant hade förekommit.

Det här har Henrik Westander tagit fasta på och gjort ett stort nummer
av. Så ligger det till och inte på något annat sätt.

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Eftersom tiderna för inlägg blir kortare och kortare så läm-
nar vi själva tekniken om debattritualerna.

Sten Andersson säger att om det föreligger olagligheter så finns det anled-
ning att ingripa. Man kan väl åtminstone tala om oegentligheter i den här
frågan. Jag menar att det finns anledning att ingripa när oegentligheterna
leder till sådana katastrofala konsekvenser som i det här fallet och när det
fanns uttryckliga krav från den indiska regeringen att få se på dessa uppgif-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

ter. Sten Andersson säger att man hävde sekretessen, eftersom uppgifterna
i alla fall hade kommit ut. Det gjorde man ju inte till en början. Uppgifterna
publicerades i bl.a. Dagens Nyheter, och man vägrade hårdnackat att lämna
ut uppgifterna. Det var först efter en behandling i konstitutionsutskottet som
regeringen fick klart för sig att man borde ha lämnat ut dem, vilket den då
också gjorde, efter det att en majoritet av konstitutionsutskottets medlem-
mar sade att det här borde man ha lämnat ut.

När det gäller frågan om anslag till fredsorganisationer, till Svenska Freds-
och skiljedomsföreningen, tycker jag att det är alldeles utmärkt att vi har
den ordningen i Sverige. Den skall vi vara rädda om, och vi skall försöka
sprida den internationellt. Det tror jag vi är rörande överens om. Att man i
detta fall fick möjligheter att köpa in bättre information än KMI visar att de
fristående - utanför regeringen - som aktivt arbetar med de här frågorna
prioriterar annorlunda. De tycker att vapenexportfrågan är av så stor vikt
att man vill satsa mycket pengar och resurser på den, vilket man inte tyckte
inom regeringskansliet under lång tid.

Man lät det hela gå med vänster hand. Det föregick också en mängd oe-
gentligheter där. Hade inte fredsorganisationerna funnits och rotat i de här
vapenexportaffärerna, skulle det vara mycket som inte kom fram. Vi kan väl
vara överens om att de har gjort ett mycket bra jobb. De har även hjälpt
regeringskansliet på traven, så egentligen borde de kanske få ännu mera
pengar.

En fråga kvarstår ändå, utrikesministern:

Tycker utrikesministern fortfarande att det inte är bevisat att Bofors age-
rat felaktigt när man tecknade kontraktet med nya mellanhänder tre veckor
efter det att Palme och Gandhi kommit överens om att det inte skulle få fin-
nas några mellanhänder. Detta upprepades också vid det aktuella mötet med
Natwar Singh.

Kan inte utrikesministern i dag uttala kritik mot Bofors agerande i den här
frågan? Tycker verkligen utrikesministern att frågan är utagerad? Nu börjar
man ju släppa fram information om konton i Schweiz. Därmed blir det kan-
ske möjligt att se vart pengarna har tagit vägen.

På vilket sätt tänker regeringen och utrikesministern gå vidare för att få
denna vapenbyk tvättad ordenligt och offentligt? Det har varit tyst mycket
länge, och därför vill jag veta hur strategin ser ut. Det gäller ju att så små-
ningom få fram en vit klädsam flagga.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellationerna 1990/91:91, 92 och 97 om Turkiet

Anf. 17 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Ragnhild Pohanka har frågat mig, med hänvisning till Tur-
kiets meddelande om undantag från vissa åtaganden under den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter, om Sverige har för avsikt att stoppa
all hjälp och biståndet till Turkiet, att låta bli att avvisa kurder till Turkiet,

att förklara turkiska Kurdistan för krigsregim och att understödja en turist-
bojkott mot Turkiet.

Berith Eriksson har frågat mig, med hänvisning till samma undantagsdek-
laration, om Sverige avser att vidta åtgärder inom ESK-processens mänsk-
liga dimension eller väcka talan om Turkiet hos Europarådets kommission
för de mänskliga rättigheterna.

Berith Eriksson har också frågat mig, i ytterligare en interpellation, om
Sverige kommer att ta initiativ för att förmå Turkiet att dra tillbaka sin reser-
vation till 1951 års Genévekonvention och erkänna de irakiska kurderna som
befinner sig i Turkiet som flyktingar. Hon undrar därvid också om regeringen
kommer att ta initiativ för att förmå Turkiet att släppa in internationella
hjälporganisationer i flyktinglägren och om regeringen annars är beredd att
verka för att lägren kommer under FNs ansvar och översyn.

Jag avser att besvara frågorna i ett sammanhang.

Det är uppenbart att frågan om kurdernas ställning är Turkiets största inri-
kespolitiska problem. Kurdernas etniska och kulturella rättigheter begrän-
sas på ett sätt som inte är förenligt med en modern demokrati. Denna åsikt
har vi framfört vid olika tillfällen till företrädare för den turkiska regeringen.

Det finns dock i dag början till en debatt om detta problem i Turkiet. Det
socialdemokratiska partiet SHP har t.ex. nyligen framlagt en rapport om si-
tuationen i sydöstra Turkiet som framstår som en balanserad genomgång av
problematiken.

Den turkiska regeringen arbetar på en revision av den lagstiftning som inte
bara begränsar kurdernas rättigheter utan också förbjuder kommunistiska
och fundamentalistiska partier. Det ligger även ett lagförslag i parlamentet
som skulle innebära upprättandet av ett utskott för mänskliga rättigheter.

Det är riktigt att Turkiet i augusti har gjort en s.k. derogation enligt artikel
15 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken innebär att
man inom ett visst område vill göra undantag från delar av de fri- och rättig-
heter som fastställts i konventionen. Artikel 15 ger alla konventionsstater en
rätt att göra sådana inskränkningar vid krig eller nödläge.

Derogationen gäller de sydöstra provinserna där undantagslagar gäller.
Som Berith Eriksson nämnt i sin interpellation omfattar den rätten till per-
sonlig frihet, rätten till domstolsprövning, rätten till skydd för privat- och
familjeliv, rätten till yttrandefrihet och föreningsfrihet.

Turkiet anser sig ha handlat i enlighet med de villkor konventionen upp-
ställer för att göra en derogation. Det förtjänar att påpekas att derogationen
inte omfattar t.ex. tortyrförbudet. Enligt internationell rätt kan bruket av
tortyr aldrig accepteras, inte heller i situationer av det slag som Turkiet nu
anser vara för handen.

Med tanke på att frågan direkt berör rättigheter och skyldigheter enligt
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är Europarådet rätt fo-
rum för att behandla denna fråga. Det ankommer enligt konventionen på
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att avgöra om Tur-
kiets derogation är berättigad och i vad mån de åtgärder man vidtagit i en-
skilda fall kan anses falla inom den ram som artikel 15 i konvetionen anger.

Mot denna bakgrund har Sverige, i likhet med övriga konventionsstater,
inte på detta stadium vidtagit några särskilda åtgärder i anledning av Turkiets

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

derogation. Det kan också tilläggas att den turkiska författningsdomstolen
för närvarande prövar om de turkiska lagstiftningsåtgärder som derogatio-
nen hänvisar till överensstämmer med grundlagen. Denna prövning inleddes
förra fredagen, och något utslag har ännu inte kommit.

Regeringen kommer självfallet att noga följa utvecklingen i denna fråga,
liksom av situationen i sydöstra Turkiet.

Sverige har också intresserat sig för situationen för de irakiska kurder som
vistas i Turkiet sedan de flytt undan den irakiska armén. De bor i tre tältläger
som Turkiet upprättat. Situationen i dessa läger inger bekymmer.

Sverige har sökt stärka FNs flyktingkommissarie i den funktion han skall
ha vid flyktingsituationer som denna. Det inbegriper både skydd och bi-
stånd. För detta måste flyktingkommissarien kunna etablera en närvaro vid
lägren.

Flyktingkommissarien har sökt upprätta ett läger som skulle ersätta ett av
de befintliga, i vilket förhållandena var särskilt svåra. På kort tid fick man 14
miljoner dollar till projektet från ett antal länder, däribland Sverige. Turkiet
ändrade dock inställning till insatsen tidigare i år, och den har ännu inte kun-
nat genomföras. Ett antal länder tillsammans med Sverige har försökt att få
till stånd en ändring, men försöken har hittills misslyckats.

Flyktingkommissarien har enbart givits sporadiska möjligheter att besöka
flyktingarna. Turkiet har dock givit beskedet att man inte avser att sända
kurdiska flyktingar tillbaka till Irak mot deras vilja.

Turkiet har framfört att flyktingarna skall ges möjlighet till bosättning i
andra länder. Sverige har tagit emot 50 sådana flyktingar under året. Två
andra länder har erbjudit flyktingkvoter i detta syfte.

Men antalet kvotplatser som realistiskt kan ställas till förfogande för bo-
sättning i andra länder täcker inte behoven. Förhoppningar i den riktningen
kan leda till att ännu fler söker sig till Turkiet med en lång väntetid under
svåra förhållanden som följd.

Sverige kommer tillsammans med andra länder att söka stärka FNs flyk-
tingkommissarie i hans ansträngningar att uppfylla sitt mandat för en flyk-
tinggrupp som, liksom riksdagsledamoten påpekat i sin fråga i interpellatio-
nen, inte får glömmas bort.

Anf. 18 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Jag tackar för svaret. Inte förrän jag hörde utrikesministerns
svar upptäckte jag att ett fel har insmugit sig i min tredje fråga i interpellatio-
nen. Jag hade från början skrivit krigsregion. Men nu står det krigsregim i
frågan, och det är ju en viss skillnad. Jag förstår att jag inte har fått något
svar på den frågan.

Ett stort antal gånger under den här mandatperioden har jag stått i riksda-
gens talarstol och talat i kurdfrågan. Sedan jag senast stod här har det åter-
igen förekommit nya angrepp, brott mot de mänskliga rättigheterna, tortyr,
tvångsförflyttningar, censur osv. Men varje gång jag frågat har svaret från
olika företrädare för majoritetspartiet varit att det pågår en demokratise-
ringsprocess och att vi därför skall avvakta och inte störa. Denna process,
om den pågått, har i alla händelser inte gällt oppositionella, kommunister
eller kurder — allra minst kurder.

Det finns i dag en debatt om detta problem i Turkiet, säger utrikesminis-
tern. Det socialdemokratiska partiet i Turkiet, SHP, har lagt fram en rapport
om turkiska Kurdistan. Den har inte jag tagit del av. Även i dag skall vi av-
vakta, observera och se hur det går. Det räcker inte längre, och det är länge
sedan det räckte i Turkiets fall.

Det pågår ett folkmord i Gulfkrigets skugga. Att dra tillbaka upprätthål-
landet av de mänskliga rättigheterna är oerhört. Vi vet att de inte har iaktta-
gits eller respekterats under lång tid, om de någonsin har upprätthållits i
Kurdistan. Men erkännandet av att mänskliga rättigheter officiellt inte
längre skall iakttas, initierar funderingar på hur förtrycket kommer att trap-
pas upp.

Herr talman! Som utrikesminister kan naturligtvis Sten Andersson få alla
de uppgifter som jag får, från Amnesty, olika parlamentariker och advokater
som besöker eller har besökt Turkiet, olika organisationer osv. Dessutom
kan utrikesministern ta del av handlingar som inte jag har fått i min hand.

Turkiska regeringen har fått fullmakt från parlamentet att ensam förklara
krig. Turgut Özal har ensam träffat Bush och fört alla förhandlingar med
USA på egen hand. Tre ministrar har avgått på grund av detta Turgut Özals
handlande, senast utrikesministern som inte har fått delta i sådana förhand-
lingar där han rätteligen borde ha varit med.

Repressionen ökar för närvarande i Turkiet, läs Kurdistan. Överguvernö-
rens beslut kan inte överklagas, vilket strider mot grundlagen samt mot FNs
och Europarådets konvention om mänskliga rättigheter.

Ur en rapport från Amnesty: I sydöstra Turkiet för myndigheterna krig
mot det kurdiska folket. Byar utplånas, människor grips, torteras och dödas.
Barn utgör inget undantag. Hundratals kurdiska barn, från tio år och uppåt,
har torterats i år efter det att ”serihaldan”, upproret, startade i mars.

Samma rapporter som tidigare har kommit från Irak kommer sedan rela-
tivt lång tid tillbaka från Turkiet. Tusentals byar har förstörts, människor är
fördrivna och bor i tältläger.

Jag har en berättelse om hur en by, Kuruköy i provinsen Nusaybin, och
dess människor behandlades och vet att detta har upprepats tusentals
gånger. Rapporten slutar: Lämna inte befolkningen i de drabbade områdena
ensam! Alla demokratiska, nationella och internationella institutioner, press
och massmedia, parlamentsledamöter, intellektuella och den allmänna
världsopinionen, ni måste agera och bry er om dessa övergrepp mot mänsk-
liga rättigheter och mot människorna i området.

Herr talman! Jag vädjar, ber och kräver av Sten Andersson och Sveriges
regering och vid annat tillfälle av riksdagen, att Sverige inte tyst skall åse ett
folkmord i östra Turkiet, i den turkiska delen av Kurdistan. Sverige sitter i
Europarådet tillsammans med Turkiet, Sverige är medlem i FN. Agera i de
församlingar där Sverige har möjlighet att göra det! Världsunionen, där vi
ingår, borde också tidigare ha reagerat fördömande mot Saddam Husseins
folkmord på kurderna i Irak. Men Turkiet har kunnat åse de lama protester
världssamfundet utövat mot den grymma behandling som utövats mot den
kurdiska befolkningen i Irak: gasbombningar, tortyr, byförstörelse, koncent-
rationsläger, barnamord - allt enligt Asia Watch, Amnesty och rapporter
från exilirakier, journalister och advokater.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Stoppa folkmordet i Turkiet! Det är den slutliga lösning som Turkiets rege-
ring eftersträvat i skuggan av Gulfkriget och under åratal i skydd av tal om
demokratisering. I dag behövs sanktioner och inte i första hand avvaktan när
det gäller Turkiet, inte i första hand bättre affärsförbindelser och ökat antal
svenska turister.

Sverige skall bryta sin tysta diplomati, när så uppenbara brott begås varje
dag mot de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Dödsstraffen, som man hotar
att verkställa, gäller också hundratals kurder, men även andra turkar.

Är utrikesministern och regeringen beredda att stoppa allt bistånd till Tur-
kiet? Alla som inte är med oss är mot oss, säger generalstabschefen i Turkiet.
Jag anser att vi skall vara emot denna behandling av ett folk. Är Sverige be-
rett att hjälpa byborna vilkas byar bränns ned? Det vore bättre om Sverige
skickade bistånd dit och inte 100 miljoner till Turkiet på grund av Gulfkrisen.
Är Sverige berett att i stället hjälpa dessa utsatta människor?

Anf. 19 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Jag ber också att få tacka utrikesministern för svaret. Jag
delar utrikesministerns uppfattning om att den kurdiska frågan är Turkiets
största inrikespolitiska problem i dag. Sedan blir jag litet beklämd när utri-
kesministern återigen säger att det finns en början till en debatt om proble-
met. Det är klart att det pågår en debatt om den kurdiska frågan. Det har
det gjort till och från ända sedan 1923. Men det handlar om hur man diskute-
rar och vad man diskuterar.

Utrikesministern hänvisar till SHPs rapport. Det är riktigt att två kurder,
en från Hakkariprovinsen och en från Diyarbakirprovinsen, har skrivit en
rapport. Det gjorde de inför SHPs kongress, därför att så många hade sagt
upp sina politiska uppdrag till följd av att sju parlamentariker blev uteslutna
ur partiet när de hade bevistat en kongress i Paris.

I rapporten kräver man att kurderna skall få använda sitt språk, men man
säger inte i vilken utsträckning, om det gäller i skrift, om det gäller hos myn-
digheter eller bara hemma hos sig själva. Man kräver att byvaktsystemet
skall upphöra och att lagarna från april i år skall tas bort. Den här rapporten
kom inte ens upp på SHPs kongress. De två författarna är åtalade. Man kan
väl kanske fråga sig vilken status den här rapporten egentligen har.

Utrikesministern säger att den turkiska regeringen är på väg att revidera
lagstiftningen som begränsar kurdernas rättigheter. Då blir jag väldigt nyfi-
ken. Har utrikesministern konkret information om hur de här förslagen ser
ut? De uppgifter som jag har kunnat få fram säger att justitieministern helt
nyligen gick ut och deklarerade att man inte alls avser att ändra lagarna. Man
avser på sin höjd att mjuka upp dem, i betydelsen att våld inte skall kunna
utövas mot överträdare.

Vidare sägs att det skulle ligga ett förslag i parlamentet om att man skulle
få upprätta ett utskott för frågor om mänskliga rättigheter. För två veckor
sedan höll organisationen för mänskliga rättigheter sitt årsmöte. En av delta-
garna talade kurdiska vid mötet och en annan tolkade till turkiska. Båda
blev arresterade.

Vad är det egentligen som hindrar Turkiet att realisera sina påstådda re-

formförslag? 250 personer sitter i dag med dödsdomar. Några tidningsredak-
törer är tillsammans dömda till mer än 700 års fängelse.

Det finns en utbredd uppfattning i Turkiet hur man skall handskas med
europeisk kritik. Man skall lova ekonomiska fördelar för det aktuella landets
industrier. Man skall underlätta för kapital- och industriinvesteringar. På det
sättet har den turkiska staten mutat många länder i Europa, jag vill säga inkl.
Sverige. Man skapar på det sättet en beroendesituation som i sin förlängning
innebär att besvärlig kritik uteblir, tystas i Europa.

En annan beprövad metod att handskas med det kritiska Europa är att
lova förbättringar och reformer. De förbättringar som Turkiet lovade i bör-
jan av 80-talet, när Sverige och några andra länder anmälde landet till Euro-
padomstolen, väntar vi fortfarande på.

Det är svårt att samarbeta med en regim som inte har samma ärlighet i sitt
agerande som andra, demokratiska länder. Men skall vi år efter år bara åse
det här, när det är så uppenbart att det bara är ord utan handling, att de
utlovade förbättringarna uteblir, ja, att det t.o.m. blir värre?

När det gäller min andra interpellation, om de kurdiska flyktingarna från
Irak, gäller samma sak. För varje gång som västvärlden tror att man skall
komma till resultat höjer turkarna ribban. Jag undrar om inte även frågan
om flyktinglägren i Turkiet kan tas upp i Europarådet.

Utrikesministern säger att man noga kommer att följa utvecklingen i dessa
frågor. Jag vill då veta på vilket sätt. Man kan inte bara säga att man kommer
att följa frågorna från åskådarplats utan att ha några idéer om hur länge man
skall följa frågorna och hur man eventuellt skall agera.

Utrikesministern besvarade inte heller min fråga om att använda sig av
mekanismen i ESK-processen. Jag hörde att utrikesministern tidigare i dag
här i kammaren påpekade att man hade använt sig av den när det gällde Ru-
mänien. Varför har man inte redan agerat i Europarådet när det gäller Tur-
kiets agerande enligt artikel 15 i Europakonventionen?

Anf. 20 Utrikesminister STEN ANDERSSON (s):

Herr talman! Berith Eriksson frågar varför jag är så optimistisk att jag
tror att det turkiska samhället skall reformeras. Ja, Berith Eriksson, det är
möjligt att det är min natur, men det är också ett faktum att lika hårdhänta
och brutala diktaturer med en ideologi som ligger ganska nära Berith Eriks-
sons mycket snabbt reformerats och håller på att reformeras ytterligare. Jag
tror att det sätt på vilket vi uppträder i förhållande till det som är felaktigt i
Turkiet är det rätta sättet. Så länge vi tror det kommer vi att fortsätta på den
vägen i hopp om att resultatet till slut skall bli lika bra där som i de länder
som gått från kommunistisk diktatur till demokrati.

Jag kan försäkra Ragnhild Pohanka att formuleringen i Ragnhild Pohan-
kas interpellation åstadkom ett visst huvudbry; vi trodde t.o.m. att det låg
en tanke bakom, och det har gjort att experterna har vänt och vridit på det.
Efter Ragnhild Pohankas klarläggande kan jag nu besvara samtliga de frågor
som Ragnhild Pohanka har ställt. Jag kan göra det mycket konkret och ta
dem en och en.

Svaret på den första frågan är: Sverige ger inte bistånd till Turkiet. Vi har
beslutat att försöka klara en del av den flyktingsituation som Irak-Kuwait-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

konflikten har åstadkommit, men det är inte 100 miljoner utan ett fåtal - jag
tror det är 3 miljoner - som särskilt avsatts för Turkiet.

Svaret på fråga två är: Varje asylansökan prövas av statens invandrarverk,
som självständigt fattar beslut.

Sedan har jag hört av min medarbetare här att det där med krigsregion
inte heller är riktigt klart, men det skall vi reda ut. Jag förstår nu efter Ragn-
hild Pohankas inlägg vad Ragnhild Pohanka menar.

Svaret på den fjärde frågan är: Sverige deltar som bekant endast i bojkot-
ter som tillkommit genom beslut i FNs säkerhetsråd.

Ragnhild Pohanka talade om mig som representant för majoritetspartiet i
riksdagen. Jag vill inte se det som uttryck för slarv utan hellre som uttryck för
önsketänkande eller för att Ragnhild Pohanka är synsk och går händelserna i
förväg.

Anf. 21 BERITH ERIKSSON (v):

Herr talman! Det var ju också ett grepp — att peka på öststaterna, precis
som om vi hade haft samma möjlighet att påverka utvecklingen i öststaterna
som vi har när det gäller Turkiet! Turkiet finns med i Europarådet, Turkiet
finns med i ESK-processen. Vi har möjlighet att i olika fora ta upp och pro-
testera mot hur Turkiet behandlar sin stora minoritet.

Jag kan på intet sätt förstå Sten Anderssons optimism när det gäller ut-
vecklingen i Turkiet, eftersom det inte går att peka på någon som helst för-
bättring. Det man ser är försämringar. I onsdags arresterades ansvarige utgi-
varen för tidningen Deng. Samtidigt arresterades återigen författaren Ismail
Besikci. Rättssystemet där fungerar inte som vårt rättssystem, utan de togs
direkt till säkerhetsdomstolen, som själv både åtalar, gör förundersökning
och dömer. Tidningsredaktören dömdes till sex år och åtta månader. Detta
hände i Istanbul, och det är inte fråga om s.k. terrorister, utan det är fråga
om författare, intellektuella och journalister som man fängslar med hjälp av
de nya lagarna 424 och 425 från i år.

När det gäller lagstiftningen i Turkiet är det inte fråga om att man håller
på och förbättrar lagar. Man har kraftigt försämrat lagarna.

Anf. 22 RAGNHILD POHANKA (mp):

Herr talman! Självfallet anser jag Sten Andersson vara också min utrikes-
minister. Utrikesministern företräder i det här fallet även vårt parti. I hastig-
heten blev formuleringen den.

Min avsikt med interpellationen var naturligtvis att få svar på alla mina
frågor - men jag väntar mig naturligtvis inte svar på den som det blev en
felskrivning i; den var fatal.

Medan vi väntar och iakttar Turkiet torteras och dödas tusentals vuxna
och barn. Det kan man inte bara passivt åse i land efter land. Det finns andra
länder där det är på ett liknande sätt. Ibland ingriper Sverige mycket aktivt,
och det tycker jag är utmärkt. Det har vi gjort bl.a. i Palestinakonflikten
och på en del andra håll. Turkiet ligger så nära oss, och vi kan ingripa på
internationell nivå. Vi kan också ingripa själva när det gäller handelsförbin-
delser, flyktingpolitik och bistånd.

Min uppgift om 100 miljoner fick jag från ett pressmeddelande om att

man på grund av Gulfkrisen har skickat 100 miljoner i bistånd till länderna
runt omkring, bl.a. Turkiet. Att det bara var 3 miljoner till Turkiet framgick
inte av pressmeddelandet. Där angavs ingen siffra för Turkiet, så den uppgif-
ten kan jag inte motsäga.

Den upptrappning som har skett framför allt i våras men även sedan au-
gusti är oerhörd. Tidigare var man i Turkiet på väg mot att behandla kur-
derna på samma sätt som i Irak, men nu kan det sägas vara ett faktum. Även
gas har använts, inte i den utsträckning som skett i Irak, men man har alltså
även använt gas. Vår handfallenhet när det gällde Irak tror jag har påverkat
Turkiet att trappa upp. När blickarna internationellt helt är riktade mot Sad-
dam Hussein och Irak kan man göra saker i Turkiet utan att det internatio-
nella samfundet reagerar på ett riktigt sätt.

På en massa sätt står vi närmare Turkiet än de andra länderna i det här
området. Därför skulle vi kunna göra så mycket mer. Vi väntar fortfarande
på att Sverige skall agera - inte lyssna, iaktta och hoppas utan göra någon-
ting!

Överläggningen var härmed avslutad.

6§ Svar på interpellation 1990/91:83 om JAS-projektet

Anf. 23 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Hans Göran Franck har ställt följande frågor till mig om
JAS-projektet.

1. Är det fastställt att JAS-projektet skall fullföljas och att det endast är
fråga om att förhandla om villkoren för leveranserna?

2. Finns det några problem främst ur säkerhetssynpunkt med den första le-
veransen om 30 flygplan?

3. Om det skulle visa sig att rimliga leveransvillkor inte kan erhållas inom
skälig tid genom förhandlingar, vilken beredskap har då regeringen att på
annat sätt förse flygvapnet med leverans av erforderliga flygplan?

4. Finns något formellt hinder att häva ingångna JAS-avtal?

5. På vilket sätt påverkar den förändrade hotbilden mot Sverige JAS-projek-
tet?

Jag vill inledningsvis hänvisa till det beslut som regeringen har fattat den
22 november i år om fortsatt inriktning av JAS-projektet. Regeringens be-
slut innebär att något beslut om beställning av delserie 2 inte är aktuellt i
närtid. Regeringen delar försvarets materielverks bedömning, som redovi-
sats den 31 oktober 1990 till regeringen, att ytterligare flygutprovning behö-
ver genomföras och att fastare åtaganden från Industrigruppen JAS krävs
innan en beställning av delserie 2 kan ske.

Det är följaktligen inte fastställt att JAS-projektet skall fullföljas, men det
är samtidigt regeringens avsikt att om godtagbar teknisk säkerhet för flygpla-
nen kan garanteras och rimliga villkor kan uppnås i kontrakten med Indu-
strigruppen JAS, så bör projektet fullföljas.

Hans Göran Franck har vidare frågat mig om det finns några problem ur

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

säkerhetssynpunkt med de 30 första flygplanen. Den sedan två år pågående
flygutprovningen med provflygplan syftar bl.a. till att göra JAS till ett flygsä-
kert flygplan i serieutförande. Flygutprovningen kommer att pågå minst fyra
år till. I flygutprovningen koncentreras arbetet inledningsvis på utprovning
av grundflygplanets prestanda och flygsäkerhet.

De flygsäkerhetsproblem som fanns i det första JAS-flygplanets styrstys-
tem har enligt försvarets materielverk eliminerats i den version som nu flyger
i det andra provflygplanet. Vi kommer inte från statens sida att acceptera
någon leverans av serieflygplan vid någon tidpunkt utan att flygplanet är ut-
provat, användbart och fullt flygsäkert. Detta gäller även de 30 första flyg-
planen i delserie 1.

Hans Göran Franck frågar också vilken beredskap regeringen har att förse
flygvapnet med andra flygplan om JAS inte skulle komma att anskaffas. På
denna punkt skulle jag vilja säga att regeringen redan tidigare har infordrat
och erhållit underlag som visar hur kombinationer av livstidsförlängning av
befintliga flygplan och köp av utländska system skulle kunna tillgodose flyg-
vapnets behov. Överbefälhavaren har senast i jauari 1989 redovisat en jäm-
förelse mellan J AS-anskaffning och köp av utländska system. I den jämförel-
sen förordade överbefälhavaren en fortsatt anskaffning av JAS 39. De nyli-
gen genomförda utredningarna ger oss god beredskap att, om så krävs, med
kort varsel starta undersökningar av andra alternativ för flygvapnets flyg-
plansförsörjning. Vi har den beredskap som Hans Göran Franck efterfrågar.

Vidare har Hans Göran Franck frågat mig om det finns något formellt hin-
der att häva ingångna JAS-avtal. All försvarsmateriel som upphandlas har i
kontrakten väldefinerade hävnings- och avbeställningsklausuler. JAS-avta-
let innebär inget undantag i detta avseende. Det är noggrant reglerat i avtalet
hur ett avbrytande av projektet skall regleras om staten eller industrin väljer
att bryta kontraktet. Svaret på denna fråga är följaktligen nej.

Avslutningsvis har Hans Göran Franck frågat mig hur den förändrade hot-
bilden mot Sverige påverkar JAS-projektet. Självfallet påverkar en föränd-
rad säkerhetspolitisk miljö försvaret och därmed även de system som ingår i
försvaret. Den säkerhetspolitiska miljön har genomgått dramatiska föränd-
ringar den senaste tiden. Vi tycks få en gynnsammare politisk och militär
situation i Europa än på många år genom det ändrade öst—väst-mönstret och
den påtagliga nedrustingen i Centraleuropa. Det är utomordentligt gläd-
jande.

Samtidigt måste man vara medveten om att den militära kapaciteten hos
stormakterna inte har genomgått eller för den delen synes genomgå någon
motsvarande positiv förändring i vårt närområde i Nordvästeuropa. Det vi
dock kan slå fast är att de generella förutsättningarna för ett stort upplagt
angrepp mot Sverige med kort förvarning minskar.

Detta innebär inte att vi kan sänka garden i luftförsvaret. Ett starkt luftför-
svar är av stor betydelse för att vi i fredstid och neutralitet skall kunna hävda
vårt territorium och för att ge oss möjlighet att mobilisera vårt värnpliktsför-
svar när vi angrips. Behovet av ett starkt luftförsvar har under de senaste
åren också förstärkts genom att den militärtekniska utvecklingen gynnat
stridskrafternas rörlighet och transporter genom luften.

I ett starkt svenskt luftförsvar utgör ett robotbestyckat jaktflyg den vikti-

gaste komponenten. Olika former av markbundet luftvärn med robotar och
kanoner är andra viktiga luftförsvarskomponenter. Vårt jaktflyg består i dag
av åtta divisioner JA 37 Viggen och tre divisioner J 35 Draken. De övriga
flygplanen kan med begränsad funktion delta i luftförsvaret. JAS 39 Gripens
viktigaste funktion blir att ingå i vårt luftförsvar och från mitten av 1990-talet
stegvis börja ersätta de äldsta flygplanen. Det slutliga antalet JAS 39 Gripen
som kan komma att anskaffas får vi avgöra i kommande försvarsbeslut.

Anf. 24 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Jag konstaterar med tillfredsställelse

att det inte är fastställt att JAS-projektet skall fullföljas,
att detta även gäller beställningen av den första serien om 30 JAS-plan utan
att flygplanet är utprovat, användbart och fullt flygsäkert,
att inga formella hinder finns att häva ingångna JAS-avtal,

att god beredskap finns för att snabbt tillgodose flygvapnets flygplansförsörj-
ning i händelse JAS-projektet inte fullföljs,

att hotbilden mot Sverige i väsentliga hänseenden förändrats i gynnsam rikt-
ning, vilket även påverkar JAS-projeketet.

Redan dessa konkreta svar ger anledning till en omprövning av hela JAS-
projektet.

Till detta kommer en rad väsentliga faktorer som gör att en avveckling av
hela projektet snarast bör beslutas.

Sverige har inte råd att fullfölja projektet i nuvarande ekonomiska situa-
tion, som inte kan beräknas genomgå snara förändringar utan kräver mycket
betydande besparingar under avsevärd tid. Kostnaderna för JAS-projektet
har oavbrutet ökat. Det finns inget som talar för att så inte blir fallet även
framdeles. Företrädare för IG-JAS-gruppen har klart uttalat: ”Vi kommer
inte att satsa mer egna pengar, vi har satsat 460 miljoner.”

Det kan visserligen sägas att detta belopp till någon del kan vara förhand-
lingsbart, men det torde vara marginellt, då det enligt nuvarande beräk-
ningar rör sig om kostnader mellan 50 och 60 miljarder för hela projektet,
varav hitintills endast 12 miljarder betalats av staten.

Vad gäller de 30 redan beställda flygplanen medger IG-JAS att man under
den första tiden kring leveransen 1993 sänker planens prestanda mer än pla-
nerat. Hittills har JAS flugit endast 29 gånger av ett nödvändigt program på
ca 2 000 provflygningar. Den 2 februari 1989 under den sjätte provflygningen
kraschlandade ett JAS-plan inför TVs kameror medförande en förlust på ca
1,5 miljarder kronor och flygstopp i 15 månader.

Försvarsministern säger att flygutprovningen efter alla allvarliga försum-
melser och incidenter skall pågå minst ytterligare fyra år, vilket betyder att
den skall pågå till 1995. Detta kan ur försvarssynpunkt inte anses vara ända-
målsenligt.

Leveransförseningarna uppgår redan till flera år, och ingen kan bortse från
att det finns en påtaglig risk för att de fortsätter.

En nedläggning av JAS-projektet hotar inte Saab-Scanias satsning på flyg-
planen Saab 340 och Saab 2000. Det beskedet gav nyligen koncernchefen
Georg Kärnsund. Hotet mot den civila flygplanstillverkningen har tidigare

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

utgjort ett mycket viktigt skäl för fullföljandet av det militära JAS-projektet.
Detta gäller sålunda inte längre.

Sverige har ett starkt luftförsvar och har enligt försvarsministern god be-
redskap att förnya det även utan JAS. Vi har 49 stridsflygplan per miljon
invånare, det överlägset största flygvapnet bland neutrala industriländer.

Försvarsministern säger att den militära kapaciteten i Nordvästeuropa
inte synes genomgå samma positiva förändring som i andra delar av Europa.
Det är hög tid att Sverige tar initiativ i en sådan riktning. Jag har här i riksda-
gen efterlyst detta och frågade försvarsministern redan i våras om regeringen
var beredd att ta något nedrustningsinitiativ i vår egen region. Frågan över-
lämnades till och besvarades nyligen av utrikesministern här i kammaren.
Men initiativen lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jag kan glädja Roine Carlsson med att tala om att Norges nye försvarsmi-
nister Johan Holst nyligen uttalade sig för en norsk nedrustning och sade:
”Om Sverige går in för en omfattande nedrustning är detta inte alls oroväck-
ande för Norge. Vi skulle se ett sådant steg endast som ett naturligt led i den
allmänna omvärderingen av säkerhetsläget. Natolandet Norges goda relatio-
ner med USA borde skapa goda förutsättningar för en nedrustning också i
Nordvästeuropa. ”

Tyvärr kan jag inte finna annat än att beskrivningen av hotbilden och sä-
kerhetsläget alltför mycket går i gamla invanda hjulspår. Den synes inte
grunda sig på det nytänkande som den internationella utvecklingen på ned-
rustningsområdet ger anledning till och som kan medföra nedrustning också
i Nordvästeuropa.

Jag tror att Roine Carlsson, som med rätta uttalat sin stora oro över JAS-
projektets hantering av JAS-gruppen, inser att det inte är möjligt att få de
fastare åtaganden, garantier för flygsäkerhet och rimliga villkor, som ovill-
korligen krävs.

Regeringens uppdrag till försvarets materielverk bör förändras. Vad jag
anfört utgör sammantaget goda skäl för att förslag snarast framläggs till en
avveckling av JAS-projektet. Det finns goda förutsättningar för detta. Det
är angeläget att det görs på sådant sätt att även verksamma åtgärder vidtas
för att det kan ske med bevarandet av sysselsättningen för berörda grupper
av anställda inom JAS-projektet.

Förtroendet för JAS-projektet är undergrävt hos en bred majoritet av det
svenska folket. En avveckling skulle få starkt folkligt stöd. Ett sådant stöd
är också möjligt att uppnå här i riksdagen.

Anf. 25 PAUL CISZUK (mp):

Fru talman! Jag instämmer gärna i det Hans Göran Franck sade när han
kommenterade försvarsministerns svar. Även jag har funderat en hel del
kring JAS-projektet och frågat om JAS-planet verkligen behövs. Låt mig ut-
veckla mina synpunkter något ytterligare. När det gäller ett så dyrt projekt
som detta måste det ju göras en noggrann prövning.

Det måste bero på utvecklingen i vår omvärld om JAS-planet behövs.
Man kan spekulera i olika händelseförlopp. Om Sverige går med i EG, vilket
för dagen tycks vara så populärt, blir det mest rationellt att ha samma flyg-
plan som finns inom EG. Det är franska Rafale med över 600 provflygningar

och mer än 2 000 timmar i luften. Det planet har likvärdiga eller t.o.m.
bättre prestanda än de som planeras för JAS och priset är ungefär detsamma.
Det pågår också en utveckling av European Air Fighter, som väl inte heller
står JAS efter. Trots hjälp av amerikansk och fransk expertis befinner sig
JAS-projektet i detta tillstånd av ökande förseningar och fördyringar. Det
kan inte vara rationellt med JAS om vi blir med i EG.

Man kan också tänka sig en annan utveckling i Europa. Om den blir som
miljöpartiet de gröna agerar för och hoppas på, dvs. där alla länder samarbe-
tar genom ESK, ECE och Europarådet på viktiga områden, men länderna
har kvar sin självtillit vad gäller basförsörjningen och sitt självbestämmande
med respekt för internationella avtal, då behövs inget attackflyg. Möjligen
behövs några jakt- och spaningsplan. Vi skall komma ihåg att Jaktviggen
räcker ännu i 15-20 år.

Man kan också tänka sig en tredje utveckling, nämligen en utveckling mot
kaos och konflikter i Europa. Då krävs att Sverige har förmåga att upprätt-
hålla sin neutralitet och förmåga att hjälpa flyktingar och arbeta med inter-
nationell räddningstjänst. Vidare behövs en militär beredskap och förmåga
att försvara ett stort territorium med en liten befolkning. Då kan vi inte satsa
en tredjedel av försvarsbudgeten på 140 stridsflygplan som är helt beroende
av amerikansk teknologi. Det hjälper inte. Då behöver vi en allmän värn-
tjänst och beredskap för att vara först vid varje angrepp och ha rätt beväp-
nade människor, dvs. ett tätt territorialförsvar.

140 JAS-plan kan skada eller slå ut flygplan och fartyg samt anläggningar
på andra sidan Östersjön, men de kan aldrig hindra eller effektivt avskräcka
en folkrik armés inträngande i landet. JAS blir gökungen som kastar ut vä-
sentliga delar av vårt försvar utan att vi ens vet om den blir flygfärdig.

För det fjärde kan man möjligen tänka sig att vi kommer i konflikt med
ett EG som blivit en aggressiv militärmakt. Möjligen skulle ett fungerande
JAS-plan då vara av något värde förutsatt att vi kan påräkna amerikansk
hjälp.

Även om man, som jag gör här, spekulerar i många olika europeiska ut-
vecklingar är det svårt att se något rationellt behov av JAS.

Naturligtvis bidrar JAS-projektet - om det trots alla dåliga odds tekniskt
lyckas - till att upprätthålla vår stolta flygartradition och till sysselsättning i
Linköping och annorstädes samt till att vidmakthålla flygteknisk kompetens.
Men vore det inte mer rationellt att ta upp en tillverkning av helikoptrar och
små flygplan, som det ju finns behov av inom räddningstjänst och miljövård
och som även kan bli viktiga delar i vår militära beredskap? Har regeringen
någon planering för sådana alternativa beställningar hos svensk flygindustri?

Anf. 26 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Även jag är glad över en hel del klarlägganden som försvars-
ministern har gjort i interpellationssvaret. För någon vecka sedan ställde jag
en fråga, men då fick jag inget svar alls. Därför är det bra att kunna åter-
komma i en något mer utvecklad debatt. Jag skall ställa ytterligare några
frågor.

Jag delar Hans Göran Francks uppfattning - och det sägs också i nämnda
handling - att det av många skäl inte är aktuellt med detta projekt. Jag tycker

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

det är bra att få veta att det är fullt möjligt att fortsätta att använda de flyg-
plan som vi redan har om de underhålls och fräschas upp. Det sägs också att
det finns en beredskap för att köpa nya flygplan om vi skulle behöva göra
det.

Jag vill också fråga: När är det dags att ge ett besked? Att långhala frågor
och att inte ge besked får ju mycket negativa konsekvenser, inte minst för
dem som arbetar med detta projekt. Det skapar osäkerhet hos många. Jag
vill därför veta om försvarministern har någon tidsplan för när det är möjligt
att fatta ett beslut. Enligt min uppfattning borde man naturligvis fatta beslut
genast. Men eftersom jag har förstått att man i regeringskansliet ännu inte
riktigt delar min uppfattning, vill jag veta när man tänker sig att göra nästa
bedömning.

I svaret står att ”om godtagbar teknisk säkerhet för flygplanen kan garan-
teras och rimliga villkor kan uppnås i kontrakten med industrigruppen JAS
så bör projektet fullföljas”. Vad är då ”rimliga villkor”? Det verkar vara ett
väldigt tänjbart begrepp. Efter vad jag har förstått av de villkor som har fun-
nits från början och av hur projektet sedan har utvecklats, har det väl redan
nu hänt så pass många saker att det skulle vara fullt möjligt för regeringen
att avbryta projektet utan att det för den skull på något sätt behöver sägas
att man har gått ifrån de överenskommelser som man tidigare har träffat.
Förseningarna osv. är väl egentligen tillräckliga skäl för att avbryta projek-
tet.

Om det nu inte finns några formella hinder för att avbryta projektet - vil-
ket det förmodligen inte finns i dag - vilka kostnader kommer att drabba
staten i det fall man väljer att avbryta nu och vilka blir kostnaderna om man
väntar? Blir det inte dyrare ju längre man väntar med att ta ställning i denna
fråga?

Hans Göran Franck berörde de säkerhetspolitiska aspekterna. Där säger
försvarsministern att det inte har skett någon förändring i vårt närområde,
dvs. i Nordvästeuropa. Tyvärr är det delvis sant. Jag tycker dock att det inte
är helt sant, för läget har ändå förändrats om man ser på den totala bilden.
Men problemet är att Sverige är så passivt i detta läge och inte tar sådana
fredsinitiativ, nedrustningsinitiativ och förhandlingsinitiativ som man skulle
önska just för att se till att nedrustningarna och avspänningsprocessen får
samma fart i Nordvästeuropa som i Centraleuropa. Där vilar ett stort ansvar
på regeringen. Under den tid som man avvaktar JAS-utvecklingen borde
man se till att förflytta de eventuella militära hot som finns i dag så att det
helt enkelt inte är nödvändigt med denna typ av militära projekt. Jag undrar
naturligtvis varför man inte gör det.

Vi har från vänsterpartiet motionerat, interpellerat och på alla upptänk-
liga sätt försökt förmå regeringen att ansluta sig till denna syn att man skall
föra en aktiv nedrustningspolitik i Nordvästeuropa. Men det råder en
mycket märklig handlingsförlamning i dessa frågor.

På frågan om vi har råd eller inte att bedriva denna typ av projekt i vårt
samhälle i dagens läge med den ekonomiska situation som vi befinner oss i
vill jag svara att det naturligtvis är självklart att vi inte har råd. Det måste vi
kunna konstatera även i en vidare ram än att bara se på själva förvarsbudge-
tens ram. Vi måste agera samhällsekonomiskt. Är det försvarbart över hu-

vud taget att göra denna typ av investeringar i den samhällsekonomi som vi
befinner oss i i dag? Det är här den stora opinionen syns utanför detta hus,
i de politiska partierna, i kvinnoförbunden och i ungdomsförbunden-för att
inte tala om fredsopinionen. Man anser att det inte är försvarbart att satsa
på JAS-projektet, när man samtidigt tvingas att dra ner på barnomsorg, äld-
reomsorg, skolor, socialverksamhet, kultur osv. Man ställer dessa sociala
verksamheter emot de militära verksamheterna och konstaterar helt logisk
och riktigt att det faktiskt är samma pengar som det rör sig om, nämligen
våra skattepengar. Man vill uppenbarligen göra en annan politisk priorite-
ring än den som åtmistone hittills har gjorts i regeringskansliet.

Jag är helt övertygad om att det, om vi tog denna debatt i dag här riksda-
gen, skulle finnas en överväldigande majoritet för att avbryta JAS-projektet
nu. Jag undrar egentligen vem som hotas av en nedläggning. Vi har nu fått
helt klart att det inte är den civila flygplansdelen. Det har Saab-Scania självt
talat om, vilket också är väldigt klargörande och bra. Då frågar jag: I vems
intresse fortgår detta projekt? Vad är det som hotar om vi beslutar om en
nedläggning av projektet nu?

Anf. 27 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag vill kommentera några av de inlägg som har gjorts här.
Jag börjar med att erinra om att bakom JAS-beslutet här i riksdagen stod
riksdagens fyra stora partier. Inget av dessa partier har mig veterligt vid nå-
got tillfälle hittills ifrågasatt detta beslut. Denna ram tycker jag bör finnas
med - åtminstone vid varje tillfälle då denna fråga penetreras i riksdagen.
Ett flygplansprojekt är ett oerhört långsiktigt projekt. Det tar som bekant
lång tid att utveckla. Det tar lång tid att färdigställa, och även flygplanens
livstid är lång.

När det gäller de konkreta frågorna kan jag alltid göra den reflektion som
jag har gjort vid några tidigare tillfällen när kommunister uppträder här i
talarstolen: Varför är kommunisterna så oerhört intresserade av att Sverige
skall försämra sitt luftförsvar? Jag har ställt den frågan många gånger, men
jag har hittills aldrig fått något svar.

Jag blir litet undrande, när man i inlägg här - det var en annan talare -
hänvisar till ett NATO-land och vad ett NATO-land kunde göra för bedöm-
ning. Jag har den mycket bestämda uppfattningen att det avgörande är de
svenska behoven och den svenska riksdagens bedömning av vad vi skall ha
för luftförsvar i detta land. Vi skall ta ställning till våra försvarsfrågor utifrån
våra egna bedömningar av vad vi är beredda att satsa för att försvara vårt
fina land. Jag fäster därför inte särskilt stort avseende vid vare sig NATOs
eller andra parters bedömningar av vad vi skall satsa på eller inte satsa på
och vad vi i stället skall göra eller inte göra. En självständig och alliansfri
politik förutsätter att vi självständigt gör bedömningar och ställningsta-
gande.

Jag kan också konstatera att vårt luftförsvar, flygplan och flygstridskrafter,
inte har genomgått sådana positiva reduktioner som andra vapenslag och
truppslag har gjort. Min fråga kvarstår fortfarande: Vilket säkerhetspolitiskt
svenskt intresse finns för att i detta skede minska på det svenska luftförsva-
rets kapacitet, när hela vårt system med allmän värnplikt och ett mobilise-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

3 Riksdagens protokoll 1990191:36

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

ringsförsvar förutsätter ett starkt svenskt luftförsvar? Vi skall inte lita på nå-
gon annan. Vi skall själva klara av att försvara vårt land.

Det har av ett stort antal debattörer ”med stor glädje” talats om avbeställ-
ning, om behovet av JAS och andra alternativ. Ja, som jag har redovisat i
svaret är alla andra utländska alternativ för närvarande dyrare. Jag kunde
aldrig tro att jag av en ledamot från socialdemokraterna, en från miljöpartiet
och en från vänsterpartiet skulle få höra att man är intresserad av utländska
alternativ. Det skulle kosta skattebetalarna ännu mer pengar för att få mot-
svarande effekt. Ni får bestämma er: Antingen skall vi ha ett luftförsvar ba-
serat på svenska flygplan, och då skall vi försöka få fram det till så låg kost-
nad som möjligt, eller ett luftförsvar baserat på utländsk tillverkning, och då
kostar det ännu mer. Ingen av er har i varje fall hittills framfört tanken att vi
inte skall ha något svenskt luftförsvar.

Beträffande bilden av kostnadsökningarna vill jag säga att fakta är föl-
jande - om det har någon betydelse för debatten, vilket jag har anledning
att tvivla på. Den ökning som försvarets materielverk under 1990 anmält till
regeringen motsvarar en fördyring på ca 18 % sett över hela JAS-projektet
från 1982 och fram till år 2002, alltså under en 20-årsperiod. Man kan också
säga att JAS för närvarande tar i anspråk 8% av försvarsbudgeten. Det
skulle kanske vara klädsamt att anpassa kraftuttrycken till dessa elementära
fakta när vi diskuterar JAS-frågan.

Jag vill också säga att jag icke kommer att ta något initiativ till att försva-
rets materielverk får någon ändrad inriktning på sitt uppdrag av regeringen.

Anf. 28 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Roine Carlsson säger att ingen har ifrågasatt beslutet från
1982. Det står alldeles klart för alla och envar att det efter att det beslutet
fattats, och framför allt under senare tid, har förekommit en mycket stark
kritik mot JAS-projektet. Roine Carlsson är ju väl medveten om att vad jag
framför här har förankring i en bred socialdemokratisk opinion. Till det här
kommer att förutsättningarna har förändrats radikalt sedan beslutet fatta-
des. Det framgår för övrigt av Roine Carlssons eget svar att så är fallet. Jag
har inledningsvis angett de fem punkter där Roine Carlsson själv medger att
ändrade förutsättningar föreligger.

Roine Carlsson säger att det måste vara något som är fel när man hänvisar
till uttalanden och ageranden i NATO-landet Norge. Han tar också till bröst-
toner och säger att vi skall handla svenskt och nationellt. Anledningen till att
jag berörde vad försvarsminister Holst hade sagt var det som Roine Carlsson
framhåller i sitt svar, nämligen att det enligt hans mening inte synes vara en
så positiv förändring i vårt närområde i Nordvästeuropa. Han kan i och för
sig ha rätt i att det borde ha skett mera, men med anledning härav hänvisade
jag till ett positivt yttrande i den delen. Jag kan när det gäller Nordösteuropa
påpeka att Kalevi Sorsa för en tid sedan gjorde ett mycket viktigt uttalande
i samma riktning.

Anf. 29 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Försvarsministern säger att det bakom JAS-beslutet stod fyra
partier i riksdagen och att inget av dem har ändrat uppfattning. Detta är icke

med sanningen överensstämmande, och det vet Roine Carlsson. Inte minst
gäller detta det socialdemokratiska partiet, där oppositionen är stark i ung-
domsförbundet, i kvinnoförbundet och även på en del andra håll. Det finns
också inom andra partier en sådan opposition, framför allt i kvinnoförbun-
den. Det är märkligt om Roine Carlsson inte har haft öronen öppna så pass
mycket att han lyssnat på detta. Men det är kanske symtomatiskt att minist-
rarna i regeringen inte lyssnar på gräsrötterna i sitt eget parti. Det är möjli-
gen det som kommer att bli denna regerings fall.

Varför säger kommunisterna hela tiden att Sverige skall försämra sitt luft-
försvar, frågar försvarsministern och får det att låta som att vi alltid har velat
att ryssen skall komma och invadera oss. Jag vill påstå att så inte har varit
fallet, och det har väl nu också visat sig att det inte ens har varit möjligt. Vad
vi har hävdat är att Sverige inte behöver JAS-projektet. Det finns inte några
försvarspolitiska motiv för det. Det är för dyrt, inte ändamålsenligt och inte
avpassat till de hotbilder som Sverige står inför. Det kommer också att ur-
holka det svenska militära försvar som vi hittills har haft. Detta är vad vi
konsekvent har påstått hela tiden. Jag vill dessutom påstå att vi har fått rätt.

En självständig och alliansfri politik förutsätter våra egna bedömningar,
säger försvarsministern. Det är jag helt införstådd med. Vi skall därför t.ex.
inte gå in i ett medlemskap i EG, eftersom det är en försvarspolitisk allians.
Det förutsätter också att vi gör våra egna försvarspolitiska bedömningar.
Vad vi borde göra i dag är att se till att vi får en konsekvent militär nedrust-
ning baserad på snabba och effektiva förhandlingsåtgärder om avspänning
och nedrustning i vårt närområde. De sakerna hänger faktiskt ihop.

Roine Carlsson frågar om vi är intresserade av utländska alternativ, som
skulle kosta mer. Dels vet vi att många säger att det inte skulle kosta mer,
dels är jag inte intresserad av några utländska försvarsalternativ. Roine
Carlsson har själv i interpellationssvaret sagt att det går att förlänga livsläng-
den på de flygplan som vi har. Det är alltså ingen panik i den här frågan. Men
jag tror ändå att vi måste vara överens om bedömningen att vi går mot en
säkrare värld, inte minst i vår del av världen. Vi går också mot en större
förnuftets klarhet, där allt fler människor inser det idiotiska i att satsa
pengar, kunnande och andra resurser på destruktiv militär verksamhet.

Jag har läst i en artikel att försvarsministern en gång har sagt att vår säker-
hetspolitik skall vara trögrörlig. Jag tycker att det är en intressant kombina-
tion. Dess värre är det tydligen bara trögheten som har fått fäste.

Anf. 30 PAUL CISZUK (mp):

Fru talman! Försvarministern missuppfattade mig när han menade att jag
här skulle plädera för några utländska alternativ. Jag tog upp det franska
Rafale-planet med tanke på att vi måste börja tänka på vad som kan hända
när vi kommer in i EG. Fyra stora partier här i riksdagen talar sig varma för
att vi skall gå in i EG, medan vi i två mindre partier motsätter oss det hela.
Men om Sverige kommer in i EG är JAS-projektet inte konkurrenskraftigt -
det är bara så. Det är bara en aspekt på det hela.

Vi hoppas att det nu skall bli på ett annat sätt, så att vårt land verkligen
kan få ett oberoende, och då måste en så viktig sak som försvaret stå egna
fötter. 40 % av betalningarna till JAS-projektet går till utlandet, och styrsys-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

temet är helt beroende av amerikansk teknologi, liksom också mycket av
datoriseringen i övrigt.

Vad jag pläderade för och vad jag frågade om var om det finns några tan-
kar på att i Sverige börja tillverka helikoptrar och mycket små flygplan, som
kan användas i ett verkligt svenskt territorialförsvar.

Anf. 31 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag vill återigen påpeka att reduceringar av landstridskrafter
inte får tas till intäkt för att man kan reducera luftstridskrafterna i motsva-
rande grad. Jag tycker att man bör göra riktiga jämförelser. Jag har sagt och
upprepar återigen att det som pågår mellan stormakterna på nedrustnings-
området är oerhört glädjande, men det har framför allt avsett kärnvapenom-
rådet och markstridskrafterna. Vi skall inte göra det så enkelt för oss - det
tycker i varje fall jag - att vi tar reduceringar av arméstridskrafter som ut-
gångspunkt för vår egen reduktion av luftstridskapacitet. Det är mycket
äventyrligt att göra denna mycket grova förenkling.

Som bekant har det inte heller i motsvarande grad skett några stora redu-
ceringar av luftstridskapaciteten mellan stormakterna. Därför är det mycket
viktigt för ett litet och alliansfritt land som Sverige att fortfarande vara tro-
värdigt då det gäller att hävda sitt territorium. Ett av de viktigaste inslagen
häri är att ha en mycket stark luftförsvarskapacitet.

Jag observerade, fru talman, att Schyman nu gör en koppling mellan JAS
och EG, där hon menar att man kan ifrågasätta JAS-projektet. Det finns
säkerligen många vinklar på JAS-projektet, men varje gång jag hör Schy-
man uttala sig från talarstolen om detta projekt blir parallellerna allt djär-
vare. Det finns en bedömning här i riksdagen att vi skall fortsätta med JAS-
projektet. Det har under hela projektets tid varit möjligt att diskutera och
motionera om detta. Det är bara det, Gudrun Schyman, att vänsterpartiet
kommunisterna eller, som det nu omdöpts till, vänsterpartiet, icke har vun-
nit några proselyter här i kammaren som vill följa kommunisternas linje. Jag
kan förstå att det väcker förtrytelse hos Schyman, men så länge inte argu-
menten skapar majoritet gäller de beslut som är fattade. Det kan kanske
vara svårt för Gudrun Schyman att acceptera denna elementära demokra-
tiska regel.

Till Paul Ciszuk vill jag säga att Rafale och JAS har två olika uppdrag.
Rafale är ett mycket dyrt flygplan, mycket dyrare än det svenska, är utveck-
lat och tillverkat för helt andra uppdrag och har inte den defensiva karaktär
som vårt luftförsvar har för värnandet av vårt territorium.

Helikoptrar skulle, Paul Ciszuk, i Sverige få tillverkas i så låga serietal att
de skulle bli oerhört dyra. Därför är den svenska taktiken den att i stället
köpa helikoptrar utifrån. För samma summa pengar får vi då fler helikopt-
rar. Det finns därför ingen tanke på svensk tillverkning. Det är bättre för oss
att köpa in helikoptrar utomlands.

Förste vice talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till proto-
kollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 32 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! När det gäller frågan om vårt flygvapen har jag redan sagt att
jag med tillfredsställelse har noterat försvarsministerns svar att vi har en god
beredskap för alternativ vid en nedläggning av JAS-projektet.

Det är i och för sig riktigt att de reduceringar av flygvapnens storlek som
man skulle önska ännu inte har skett. De drastiska nedskärningar av övriga
stridskrafter i Europa som skett kommer emellertid av allt att döma att leda
till betydande nedskärningar också av flygvapnet. Det är därför som jag me-
nar att Sverige bör ge de rätta signalerna om vår inställning på den punkten.

Jag vill i det här sammanhanget anknyta till vad jag tidigare sade om att
Sverige har det överlägset största flygvapnet bland neutrala industriländer.
Vårt flygvapen är större än Schweiz, det är mångdubbelt större än Jugosla-
viens, flera gånger större än Finlands, större än Nya Zeelands och Austra-
liens, för att inte tala om Irland och Österrike, vars flygvapen bara uppgår
till en liten del av vårt flygvapens omfattning.

Det finns alltså förutsättningar för en viss successiv minskning av luftför-
svaret.

Till slut vill jag säga att vi inte har råd att fullfölja det här projektet. De
kostnader som skulle uppstå om vi väljer något av de alternativ till detta pro-
jekt som Roine Carlsson säger finns bör med en viss försiktig minskning
kunna vara klart överkomliga. Ovissheten om JAS-projektet är så stor att
det verkligen finns anledning att säga att man inte skall kasta goda pengar
efter dåliga.

Anf. 33 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Hans Göran Franck gör en beräkning av antalet stridsflygplan
per invånare. Visst är dessa beräkningar riktiga. Han gör jämförelser med
Finland och Österrike samt några andra länder. Både Hans Göran Franck
och jag vet vad som ligger bakom bestämmelserna om Finlands och några
andra länders flygvapen. Dessa länder har helt andra förutsättningar än vi
att avgöra storleken på flygvapnen.

Så länge vi i detta land har valt den allmänna värnplikten och ett mobilise-
ringsförsvar med en mycket liten stående beredskapsstyrka - detta är en
svensk profil som vi skall behålla - är vi väldigt beroende av att ha ett mycket
starkt luftförsvar som skydd vid mobilisering för att avvisa främmande flyg-
plan som försöker ta sig in över vårt land.

Detta är elementära utgångspunkter för det svenska försvarskonceptet,
som jag påstår har en mycket bred politisk acceptans i riksdagen. Ändras
något av detta måste systemen naturligtvis göras om.

Jag skall inte polemisera mot Hans Göran Franck när han gör någon sorts
ekonomisk analys av vad de utländska alternativen innebär. Men jag vill av-
sluta med att säga att här pratar Franck mot bättre vetande.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Göran Franck anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

7 § Svar på interpellation 1990/91:79 om rättssäkerheten för patienter
som felbehandlats

Anf. 34 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Fru talman! Margö Ingvardsson har frågat mig om regeringen kommer att
medverka till att bestämmelserna i patientförsäkringen ändras så att en be-
handlingsskada ersätts även om skadan utgör en oundviklig komplikation till
en från medicinsk synpunkt motiverad åtgärd.

Margö Ingvardsson har också frågat om regeringen kommer att föreslå
andra åtgärder för att öka patienternas rättssäkerhet såsom inrättande av pa-
tientombudsman eller visst skadeansvar för sjukvårdshuvudmännen.

Patientförsäkringen utger ersättning enligt skadeståndsrättsliga principer
till dem som drabbats av en behandlingsskada inom hälso- och sjukvården.
Ersättning utgår utan att den skadelidande behöver bevisa att skadan vållats
genom fel eller försummelse. 1 villkor för försäkringen anges vad som är att
anse som en ersättningsgill behandlingsskada.

Eftersom patientförsäkringen är en enskild försäkring som tecknats ge-
nom avtal mellan försäkringsgivarna och sjukvårdshuvudmännen i landet
kan statsmakterna inte styra utformningen av de villkor som skall gälla vid
behandlingsskador, såvida man inte genom lagstiftning inför en rätt till er-
sättning vid sådana skador. Riksdagen har hittills inte varit beredd att för-
orda en sådan lösning. Jag vill erinra om att riksdagen så sent som i våras
avslog motioner om ändring av villkoren för patientförsäkringen och om en
höjning av ersättningsbeloppen. Av lagutskottets betänkande, som godkänts
av riksdagen, framgick det att försäkringen numera i stort ansågs motsvara
de krav som kunde ställas men att det självfallet kunde finnas utrymme för
förbättringar. Något uttalande om lagreglering av ersättningen vid behand-
lingsskada gjordes inte heller vid detta tillfälle av riksdagen.

Sedan år 1975 då patientförsäkringen kom till har villkoren för försäk-
ringen reviderats vid flera tillfällen. De bestämmelser som Margö Ingvards-
son nämner i sin interpellation om ersättningen till patienter med sällsynta
komplikationer och om preskriptionstiden omfattas enligt vad jag har in-
hämtat av en översyn av villkoren som pågår för närvarande.

Jag har också inhämtat att sjukvårdshuvudmännen genom Landstingsför-
bundet gör en allmän utvärdering av hur patientförsäkringen fungerar. Slut-
satserna från översynen avses att bli presenterade vid Landstingsförbundets
kongress 1991.

Just nu utreds skadeståndsfrågor i två statliga kommittéer, kommittén om
ideell skada och kommittén för att se över reglerna om det allmännas skade-
ståndsansvar. De förslag som dessa kommittéer lägger fram kommer, om de
genomförs, självfallet att påverka de ersättningar som betalas ut från pa-
tientförsäkringen.

På Margö Ingvardssons fråga om inrättande av en patientombudsman vill
jag hänvisa till de förtroendenämnder som sedan år 1980 finns inom varje
landstingskommun och inom de landstingsfria kommunerna. Dessa nämn-
der har till uppgift att främja kontakten mellan patienten och personalen
inom hälso- och sjukvården och att förmedla hjälp åt patienterna, när detta
behövs. Nämndernas verksamhet kartlades för några år sedan. Erfarenhe-

terna från förtroendenämndernas arbete var då överlag positiva, och jag vå-
gar säga att det intrycket bekräftats och förstärkts under senare år. Handläg-
garna hos nämnderna benämns ofta patientombudsmän. Genom sin närhet
till vårdorganisationen kan nämnderna och deras tjänstemän arbeta snabbt
och obyråkratiskt med att hjälpa till att lösa de problem som inte kunnat
lösas direkt av hälso- och sjukvårdspersonalen.

Mitt svar på Margö Ingvardssons frågor är sammanfattningsvis att jag med
hänsyn till vad jag nyss har sagt för närvarande inte avser att ta några initiativ
till förändring av den ordning som gäller för ersättning av behandlingsska-
dor. Inte heller är jag beredd att föreslå inrättandet av en patientombudsman
vid sidan av de förtroendenämnder som finns inom varje landsting.

Jag kan försäkra Margö Ingvardsson att jag inte kommer att tveka att ta
initiativ till skydd för patienternas rättssäkerhet, om det visar sig nödvän-
digt. Jag vill understryka att frågor som gäller patienternas rättssäkerhet och
säkerhet i vården noga följs inom socialdepartementet.

Anf. 35 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Först vill jag kommentera påståendet att regeringen inte har någon möj-
lighet att påverka hur patientförsäkringen skall se ut. Jag kan inte förstå var-
för regeringen vill avsäga sig ansvaret i det hänseendet. Eftersom staten är en
av avtalstecknarna med konsortiet för patientförsäkringar, kan regeringen
givetvis vara med och påverka hur den här försäkringen skall se ut. Fungerar
den dåligt har, tycker jag, staten ett ansvar för att ta upp de frågorna.

Jag förstår inte heller riktigt socialministerns hänvisningar till två utred-
ningar - kommittén för ideell skada och kommittén för det allmännas skade-
ståndsansvar. Socialministern säger att dessa två kommittéer kommer att på-
verka patientförsäkringen. Såvitt jag förstår avser kommittén om ideell
skada mer brottsoffer och ersättning till dessa. Det allmännas skadestånds-
ansvar är väl vad som inträder när t.ex. någon skickat ett brev på posten som
inte kommit fram och detta förorsakat en skada av något slag. I ett sådant
fall är det alltså fråga om ersättning för att en myndighet har förorsakat en
skada.

Jag kan inte riktigt förstå sambandet med patientförsäkringen.

Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart i interpellationen så att socialmi-
nistern inte riktigt förstått vilka fall det är som jag refererar till. Jag vill där-
för ta några exempel för att göra det hela tydligare.

En patient får vid en sköldkörteloperation en skada på bisköldskörtlarna,
vilket medför livslång invaliditet. Den patienten får förklarat för sig av den
medicinska sakkunskapen att den här komplikationen med bisköldskörteln
just då var en oundviklig skada som också inte berättigar till ersättning från
patientförsäkringen.

Ett annat exempel är de patienter som vid ingrepp som kräver behandling
med hjärt-lung-maskin blir smittade och får hepatit. Detta bedöms också
som en oundviklig skada på grund av det medicinskt nödvändiga ingreppet.

Dessa patienter kan inte gå vidare till patientskadenämnden. Det hjälper
inte heller att de vänder sig till domstol och gör gällande att de blivit felbe-
dömda av patientförsäkringen. Det har de nämligen inte blivit, eftersom pa-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar pä interpella-
tioner

tientförsäkringen inte omfattar sådana fall. Det är detta som är problemet.
Dessa patienter faller utanför försäkringen, och jag anser inte att vi kan säga
att dessa patienter åtnjuter full rättssäkerhet.

Därför vill jag fråga socialministern: Vad skall dessa patienter göra kon-
kret? Många av dem har blivit förtidspensionerade och har inte fått någon
som helst ersättning av samhället. Vad gör de konkret i den situationen?

Jag ifrågasätter också patientförsäkringen som helhet, såsom denna fun-
gerar i dag. Det går inte att komma ifrån att det kan finnas skäl att misstänka
att det hos alla parter finns ett intresse av att hålla utbetalningarna på en låg
nivå. Det gäller både de försäkringsbolag som ingår i patientförsäkringar,
staten, landstingen och privata vårdgivare som tecknar avtal. Den summa
som blir kvar varje år av försäkringspengarna, som alltså inte används till att
betalas ut till patienterna, förs över till nästa budgetår och sänker avgifterna
för försäkringen.

Det är inte tillfredsställande med detta system där patienterna känner att
det inte blir objektivt bedömda. Man kan inte heller med dessa regler som
patient kontrollera att man verkligen blivit rätt behandlad. Hur skall man,
om man inte har medicinska sakkunskaper, själv kunna avgöra om den skada
man har fått har varit medicinskt oundviklig, allra helst när läkarna innan
ingreppet har utförts inte har sagt ett ord om att det kan bli komplikationer
av ingreppet som kan medföra ett livslångt lidande?

Det är det min interpellation handlar om. Vad skall vi göra för att öka
dessa patienters rättsäkerhet?

Anf.36 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Fru talman! Regeringen har ett eget avtal som påverkar den statliga delen
av sjukvården. I övrigt kan regeringen medverka enbart genom lagstiftning.
Denna fråga har, vilket jag berörde i mitt svar, varit uppe till behandling i
riksdagen ganska nyligen.

Resultatet av de båda kommittér som Margö Ingvardsson tog upp kom-
mer att påverka ersättningsnivåerna. Det är som de framgår av mitt svar:
Kommittérnas resultat påverkar utfallet från patientförsäkringen.

De fall som Margö Ingvardsson nämner illustrerar just det Landstingsför-
bundets översyn tar upp. Det är rimligt att dessa typer av frågor tas in i det
skadeförebyggande arbete som pågår i landstingen.

När det gäller den enskildes utsatthet och svårigheterna att själv kunna
avgöra huruvida man har en medicinsk skada eller inte, är det naturligtvis
helt riktigt som Margö Ingvardsson säger. Som enskild patient kan man stäl-
las inför svårigheter. Jag menar att våra förtroendenämnder och de som sit-
ter där skall medverka till att den enskilde patienten får stöd.

I fråga om ersättningsbeloppen vill jag citera ur lagutskottets betänkande
1989/90:Lu30: ”1 sammanhanget vill utskottet också hänvisa till vad utskot-
tet anförde nämnda år, nämligen att ersättningen för ideell skada från för-
säkringarna enligt inhämtade uppgifter utgår med generellt sett högre be-
lopp än den allmänt gällande ersättningsnivån vid sådan skada.”

Anf. 37 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Det står väl helt klart att eftersom staten är med och tecknar
avtal med patientförsäkringarna är alltså staten med regeringen som företrä-

dare en del av avtalsparten och kan givetvis vara med och påverka hur avta-
let skall se ut. Det avtal som staten har med patientförsäkringar skiljer sig
inte på något sätt vad beträffar villkoren från dem som landstingen har med
patientförsäkringar. Det är likalydande avtal.

Det är inte bara det att staten kan påverka att avtalet förändras. Jag anser
att staten har en skyldighet att påyrka en avtalsförändring när avtalet inte
fungerar bra, och gör det uppenbarligen inte.

Socialministern säger att i de fall då den enskilde inte själv kan avgöra om
han har blivit rätt behandlad eller inte av patientförsäkringar, skall han
vända sig till förtroendenämnden. Det är nog inte en riktigt korrekt beskriv-
ning av förtroendenämndernas uppgifter. Jag tycker att det är väldigt bra
att vi har förtroendenämnder i hälso- och sjukvården. Förtroendenämndens
uppgift är just att hjälpa till att öka förtroendet mellan patienter och vård-
personal. Nämnderna har inte befogenhet att gå in i ärenden som gäller fel-
behandling. Nämnderna har helt andra uppgifter som är viktiga i sig. Därför
kan förtroendenämnderna exempelvis inte ersätta en patientombudsman,
vilket jag efterlyser i min interpellation.

En patientombudsman skulle vara helt fristående från vården. Han skulle
dels kunna lotsa patienterna till rätt nivå, dels rådgöra med och hjälpa pati-
enter och se om det finns skäl att t.ex. driva en process mot huvudmannen
för att patienten skall få en korrekt behandling eller rätt till ersättning.

Vi vet att misstag alltid kommer att ske i vården. Jag tror inte att det finns
någon möjlighet att undvika det. Vi vet också att pengar aldrig kan kompen-
sera ett lidande som uppstår vid felbehandling. Pengar är dock den enda
möjligheten vi har från samhällets sida att visa att vi inte har övergivit dessa
patienter.

Många av de patienter jag talar om känner sig i dag helt övergivna av sam-
hället på grund av felbehandling i vården.

Anf. 38 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Fru talman! Jag måste ändå få påminna Margö Ingvardsson om, vilket jag
nu har gjort ett par gånger, att riksdagen har behandlat dessa frågor och varit
utomordentligt tydlig. Självklart följer vi dessa frågor mycket noga, såväl
utvecklingen inom själva patientförsäkringen och dess utformning som de
skadeståndsrättsliga ersättningarna.

Jag delar inte Margö Ingvardssons uppfattning om förtroendenämnderna.
För att de skall kunna skapa förtroende är det viktigt att de är fristående.
Det är det som är själva utgångspunkten i deras arbete. Jag menar alldeles
bestämt att förtroendenämnderna skall kunna förmedla och hjälpa till med
att skaffa den sakkunskap som skall vara ett stöd för de patienter som behö-
ver den, även om inte själva nämnden eller dess tjänstemän har egen sakkun-
skap i den enskilda frågan.

Slutligen vill jag säga att det är viktigt att hålla isär begreppen. Det statliga
ansvaret handlar om den statliga delen av sjukvården inom patientförsäk-
ringen.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
lioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Anf. 39 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Fru talman! Det är helt riktigt att det inte är första gången som patientför-
säkringen diskuteras i denna kammare. Den har emellertid diskuterats ut-
ifrån litet olika frågeställningar. Just den frågeställning som vi bl.a. diskute-
rar i dag, om staten kan gå in och påverka avtalet i patientförsäkringen, har
inte diskuterats förut.

Riksdagen har inte heller haft någon mening i frågan, utan det handlar
helt enkelt om vilka regler som gäller mellan avtalsstiftande parter.

Jag menar att staten helt självklart både kan och bör gå in och söka få en
avtalsändring till stånd. De avtal som finns i dag missgynnar denna ytterst
lilla patientgrupp som får sällsynta komplikationer vid ett ingrepp. Många
gånger bedömer läkaren dessa sällsynta komplikationer som försumbara och
därför inte ens upplyser patienten om att de kan inträffa. Jag menar att sta-
ten kan gå in och påverka.

Nu börjar tiden ta slut, så jag hinner väl knappast få ett svar på den fråga
jag skulle vilja ställa om det som är positivt i interpellationssvaret. Detta po-
sitiva är att socialministern nämner att det pågår en översyn av villkoren
inom patientförsäkringen, bl.a. när det gäller det som kallas sällsynta kom-
plikationer. Jag är mycket intresserad av att få höra vem som gör den översy-
nen, när den skall bli färdig och vad man har tänkt sig att den skall leda till.

Anf. 40 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Fru talman! Det är Landstingsförbundet och försäkringsgivarna som är av-
talsparter när det gäller patientförsäkringen. Det statliga ansvaret regleras
på särskilt sätt. Som jag sade i mitt inledande anförande pågår en översyn,
och den skall presenteras vid Landstingsförbundets möte våren 1991.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1990/91:49 om EGs torskfiske i den svenska
fiskezonen

Anf. 41 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Fru talman! Jens Eriksson har med anknytning till den s.k. anpassnings-
överenskommelsen mellan Sverige och EG från 1986 ställt tre frågor angå-
ende EGs torskfiske i den svenska fiskezonen i Östersjön. Denna överens-
kommelse i form av ett omfångsrikt tilläggsprotokoll med bilagor i anslut-
ning till Sveriges frihandelsavtal med EG, föranleddes av att EG utvidgades
till att omfatta även Spanien och Portugal. Den del av anpassningsöverens-
kommelsen som nu särskilt åsyftas, är en brevväxling rörande jordbruks- och
fiskeområdena.

Jens Erikssons två första frågor berör årets fiskekvotsförhandlingar med
EG avseende utbytet för 1991. Frågorna är närbesläktade. Därför tar jag
upp dem i ett sammanhang. Frågan är om jag skall verka för en instruktion
till den svenska förhandlingsdelegationen av innebörd att denna, med stöd
av vissa skrivningar i anpassningsöverenskommelsens nyss nämnda brevväx-
ling och av senare inträffade omständigheter, skall söka få till stånd en be-

gränsning av EGs torskfiske i Sveriges Östersjözon främst genom en ned-
skärning av EGs årliga torskkvot, vilken enligt brevväxlingen ligger på 2 500
ton.

Först känner jag mig föranlåten att göra en kommentar till interpellantens
inledande beskrivning av brevväxlingen. Jens Eriksson säger att Sverige
bytte bort fiskekvoter mot vissa tullättnader, bl.a. på frysta ärter. Det är litet
förvånande att Jens Eriksson, med sin nära anknytning till fisket, förbigår
med tystnad vad vi främst uppnådde med brevväxlingen, nämligen en inte
obetydlig bräsch i EGs tullmur kring fisk och fiskprodukter. T.ex. tillgodo-
sågs ett angeläget, ofta upprepat krav från yrkesfisket genom tullfrihet för
20 000 ton svensk sill.

Vidare hänvisas i interpellationen till två bilaterala internationella över-
enskommelser som Sverige ingått 1988, således efter anpassnings-
överenskommelsen med EG 1986. Genom överenskommelsen med Sovjet-
unionen om den s.k. vita zonen öster om Gotland, fick Sverige 75% av
denna zon. Parterna fick samtidigt vissa tjugoåriga fiskerättigheter i varand-
ras delar av den f.d. vita zonen.

I anslutning till denna uppgörelse träffades en överenskommelse med EG
om EGs fiske i den svenska zondelen, som ju tidigare har varit internatio-
nellt vatten och där det rått fritt fiske av stor betydelse för EG. Inte minst
med hänsyn till dessa förhållanden blev vår del av den f.d. vita zonen föremål
för en separat kvotreglering i vårt internationella kvotutbyte.

Jens Eriksson hävdar nu att vår del av den f.d. vita zonen ligger utanför
den egentliga svenska fiskezonen och därmed också utanför anpassningsöve-
renskommelsens brevväxling från 1986. Detta i förening med den torsk-TAC
om endast 40 200 ton, som man inom Fiskerikommissionen för Östersjön
enats om för svensk zon under 1991, skulle berättiga oss att ”kraftigt redu-
cera” EGs fasta torskkvot för nästa år i den ursprungliga svenska zonen, dvs.
zonen med de gränser den hade före maj 1988.

Till att börja med måste det konstateras att den svenska delen av den f.d.
vita zonen i dag ingår i Sveriges fiskezon i Östersjön. I och med uppgörelsen
med Sovjetunionen 1988 flyttades gränsen för Sveriges zon österut. Det är
visserligen sant att nytillskottet i vissa avseenden är föremål för särreglering,
men därmed har man inte skapat en andra svensk fiskezon.

Om man studerar brevväxlingen från 1986 kan man konstatera att det en-
dast är tal om den svenska fiskezonen i Östersjön utan några reservationer.
Nästa års torsk-TAC för den svenska zonen har vid den senaste sessionen
med Östersjökommissionen fastställts till drygt 40 000 ton. Därmed passeras
inte den nivågräns under vilken EGs fasta torskkvot skall reduceras.

Med stöd av själva brevväxlingen går det således inte utan vidare att gent-
emot EG hävda att kvoten i fråga bör skäras ned i dagsläget. Å andra sidan
är det givetvis tänkbart att söka öppna en diskussion med EG om den ak-
tuella reduktionsklausulen under hänvisning till att den svenska
Östersjözonen utvidgats sedan 1986. En sådan diskussion faller emellertid
utanför ramen för de årliga förhandlingarna om balanserat kvotutbyte under
1977 års fiskeavtal mellan Sverige och EG.

Interpellationen tar också upp ett ställe i 1986 års brevväxling som berör
parternas ”fiskemönster” inom ramen för nyssnämnda fiskeavtal. Detta

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

ställe uttrycker en strävan att söka bevara då rådande fiskemönster med re-
servation för oförutsebara biologiska omständigheter.

Östersjöns torskbestånd har minskat väsentligt under senare år. Jens
Eriksson menar nu att denna minskning är en sådan biologisk omständighet
som borde rubba EGs fiskemönster inom det årliga kvotutbytet med
Sverige.

Härmed kommer interpellationen in på kvotutbytesförhandlingarna med
EG för 1991. Dessa har tidigare denna vecka slutförts i Bryssel. När det gäl-
ler torsken blev resultatet följande. Jämfört med i år får EG vidkännas en
avsevärd minskning av sitt fiske i vår Östersjözon. I EGs Östersjözon, som
utvidgats till följd av Tysklands återförening, får Sverige en kvotökning för
torsk som ett led i avvecklingen av våra fiskerelationer med det forna Öst-
tyskland.

Beträffande förhandlingsresultatet i övrigt kan nämnas att den ekono-
miska balansen i vårt kvotutbyte med EG har förbättrats och att Sverige 1991
får oförändrade fångstmöjligheter i Nordsjön, trots den tidigare nämnda
minskningen för EG i Östersjön och trots aviserade ytterligare allmänna
fångstbegränsningar i Nordsjön.

En enig svensk förhandlingsdelegation, i vilken ingår ledande företrädare
för det svenska yrkesfisket, rekommenderar den föreliggande överenskom-
melsen med EG för 1991 till slutligt antagande. Jag förmodar att Jens Eriks-
son inte har anledning att där anmäla en avvikande uppfattning.

Formuleringen av interpellationens tredje och sista fråga kan förleda en
att tro att Jens Eriksson helst ser att man upphäver hela anpassningsöver-
enskommelsen med EG från 1986, som utgör en betydande utvidgning och
en integrerande del av vårt ursprungliga frihandelsavtal med EG. Anpass-
ningsöverenskommelsen i sin helhet, dvs. ”tilläggsprotokollet” till
frihandelsavtalet med alla därtill anslutande dokument, omfattar främst en
mängd varuområden utanför jordbruks- och fiskesektorerna. Jag förmodar
emellertid att Jens Eriksson inte tänker sig ett upphävande av hela detta av-
talskomplex utan endast av den därtill hörande jordbruks- och fiskebrev-
växlingen, som det varit tal om i det föregående.

Inledningsvis påpekade jag att brevväxlingen i vågskålen till Sveriges för-
mån har en rad tullättnader för vårt fiske och vår fiskberedningsindustri. Jag
har svårt att tro att det är en allmän uppfattning inom svensk fiskerinäring
att vilja bortse från dessa tullförmåner.

Slutligen vill jag erinra om följande. Som alla väl känner till håller Sverige
och övriga EFTA-länder på att förhandla om ett breddat och fördjupat sam-
arbete med EG inom ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES.
Dessa förhandlingar omfattar ett mycket brett spektrum, inkl, fiskesektorn.
Innan de har slutförts, kan det från svensk sida knappast bli aktuellt att över-
väga en begäran om omförhandling av någon del i anpassningsöverenskom-
melsen från 1986.

Anf. 42 JENS ERIKSSON (m):

Fru talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret på min interpella-
tion. Jag saknar tyvärr i svaret den goda viljan att tillvarata det svenska fis-
kets intressen gentemot EG.

Jordbruksministern kommenterar i sitt svar att jag i min interpellation på-
pekar att Sverige har bytt bort fiskerättigheter mot vissa tullättnader, bl.a.
på frysta ärtor. Det är sanning, jordbruksministern. Jag kunde dessutom ha
lagt till att vi till viss del har frånsagt oss vår rätt att bestämma över våra
vatten. Trots att vi har köpt tullfrihet för 20 000 ton sill fick vi ändå tull under
en tid i höst. Det känner säkert jorbruksministern till. Det berodde på EGs
sätt att tillämpa avtalet. Det är inte enda gången avtalet fungerat dåligt och
till Sveriges nackdel.

När det gäller brevväxlingen, som både jag och jordbruksministern hänvi-
sar till, är det EG som står bakom de formuleringar på s. 102 i propositionen
rörande en neddragning av deras kvoter som jag har citerat i min interpella-
tion.Eftersom EG i dessa förhandlingar tidigare hävdat att vad som stått i
deras brev gäller, torde det inte vara någon svårighet för jordbruksministern
att hävda detsamma.

Det är alltså EG som fastslagit att EGs kvot skall minskas om vår kvotan-
del understiger 40 000 ton och att EGs fiske skall, med reservation för oför-
utsebara biologiska omständigheter, behålla det tidigare fiskemönstret. Jag
hävdar att oförutsebara biologiska omständigheter i dag talar för att vi mot
bakgrund av avtalet kan reducera EGs fiske. Med kännedom om torskbe-
ståndet i Östersjön kan jag inte vara ensam om denna uppfattning.

Det är rätt som jordbruksministern säger, att det i brevväxlingen från 1986
endast är tal om den svenska fiskezonen. Det är därför med rätta jag hävdar
att utökningen genom överenskommelsen om vita zonen inte omfattas av
avtalet med EG. I det avtal med EG som underskrevs den 6 maj 1988, fram-
går att EG oreserverat erkänner Sveriges suveräna fiskejurisdiktion över
ifrågavarande speciella område av Östersjön. Därav följer att EGs fartyg i
princip måste ha licens för att operera inom området. De har också rapporte-
ringsskyldighet när det gäller fångster samt in- och utpassering.

Den svenska delen av den f.d. vita zonen utgör en separat del av den
svenska fiskezonen i Östersjön med särskild fiskereglering. Därom torde vi
kunna vara ense. Beträffande kvotförhandlingarna för 1991 säger
jordbruksministern att EG fått vidkännas en avsevärd minskning och att
Sverige har fått en ökning i anledning av Tysklands återförening. Jag har
ingen möjlighet att bedöma detta, då jag inte känner till resultatet av för-
handlingarna. Jag vet inte om EGs fiske i vita zonen skurits ned. I så fall är
det i överensstämmelse med riksdagens uttalande. Det tycker jag är bra, och
jag sätter värde på att riksdagens uttalande respekteras.

Om en ändring av EGs fiskemönster också genomförts är detta också bra,
och det tillmötesgår i så fall ett av mina krav. Jag vill dock göra klart för
jordbruksministern att det förhållandet att fiskets företrädare rekommende-
rat den föreliggande överenskommelsen inte fråntar mig rätten att ha en
uppfattning om avtalet är bra eller dåligt. Jag förstår inte vad jordbruksmi-
nistern menar när han säger att jag inte har anledning att ha en avvikande
mening. Det beror på avtalet, jordbruksministern. Man har tidigare träffat
avtal vare sig fisket tyckt si eller så. EG-rädslan har ofta varit större än hän-
synen till svenskt fiske.

Den ekonomiska balansen har förbättrats, säger jordbruksministern. Jag
tolkar detta så, att det fortfarande är obalans till Sveriges nackdel. Det är

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

snart på tiden att vi får balans i avtalen. EGs torskekvivalent, där vi fått be-
tala med 1 kg torsk för att få 1,3 kg sill, samtidigt som vi bytt till oss torsk
hos östsstaterna och betalat varje kilo torsk med 4—5 kg sill, kan man inte
med bästa vilja i världen påstå är bra för svenskt fiske.

Jag var med innan anpassningsavtalet kom till stånd. Det var bättre för
svenskt fiske då. Därför ser jag gärna att avtalet upphävs. Jag har inte räknat
med att jordbruksministern skall hålla med mig om att anpassningsavtalet är
olyckligt. Men jag är besviken på att Mats Hellström inte är beredd att ut-
nyttja avtalet till Sveriges fördel på punkter där EG har gett direktiven. Det
minskar inte min oro för fiskets framtid och kommande EES-avtal.

Anf. 43 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Fru talman! Det är mycket tråkigt att Jens Eriksson bortser från verklighet
och realiteter när han så perspektivlöst framställer det som att Sverige skulle
ge efter för EG i en situation där de flesta länder, inte minst inom EG, har
utomordentligt stora besvär i sina fiskeförhandlingar med varandra. Sverige
är ett av de få länder som har lyckats utvidga sitt fiske, trots de biologiska
begränsningar som också vi måste ta hänsyn till. Vi har kommit tillbaka i
Nordsjön och fått ett avtal om Östersjön som medger oss själva ett torsk-
fiske, samtidigt som länderna inom EG får minska sitt torskfiske i Östersjön.

Den senaste kvotförhandlingen innebär att EG får minska sitt torskfiske
både i Östersjön den ursprungliga delen av zonen och i den f.d. vita zonen.
Samtidigt har Sverige, som Jens Eriksson rimligen måste känna till, i för-
handlingar i fiskerikommissionen för Östersjön kunnat öka vår andel av
torskfisket i Östersjön från 21 % till 23,5 %. Det har vi kunnat göra trots de
begränsningar som råder, och trots den mycket besvärliga situation som rå-
der både när det gäller bestånden och konflikter mellan olika länder. Att
sedan komma och säga att regeringen inte skulle tillvarata svenska intressen
gentemot EG är verkligen perspektivlöst, Jens Eriksson. Det var något av
”surt, sa räven” över detta inlägg. Jag beklagar att Jens Eriksson, som är väl
insatt i frågorna, behöver ta till den typen av argumentering.

I sak förhåller det sig så, att Jens Eriksson diskuterar 1986 års anpassnings-
överenskommelse som om ingenting hade hänt därefter. Också detta är nå-
gonting som jag beklagar. Efter överenskommelsen med Sovjetunionen om
den vita zonen har Sverige fått helt andra möjligheter att förhandla med EG.
Vi har kommit tillbaka i Nordsjön och fått kontroll och ordning på det som
tidigare var ett utbrett rovfiske i den f.d. vita zonen i Östersjön, och vi har
dessutom kunnat öka vår andel i Östersjön.

Sammanfattningsvis menar jag att regeringen väl tillgodoser svenska in-
tressen. Fiskets företrädare rekommenderar också den förhandlingslösning
som våra förhandlare i Bryssel på ett skickligt sätt har kommit fram till för
slutligt antagande denna vecka. Jens Erikssons tolkning att det skulle vara
två zoner i Östersjön är felaktig, vilket jag också sagt i mitt interpellations-
svar. Överenskommelsen ger inte utrymme för Jens Erikssons tolkning.

Anf. 44 JENS ERIKSSON (m):

Fru talman! Jordbruksministern tar upp de problem som man har inbördes
inom EG. Jag anser inte att vi för Sveriges del kan lösa de problem man har

där, och vi har inte råd att betala för att de löses. Vi har alldeles tillräckligt
med våra egna problem. Det svenska fisket har i dag så stora problem att vi
nästan behöver EGs stöd i stället för att lösa EG-ländernas problem genom
att ge dem stöd.

Jordbruksministern tar flera gånger upp det avtal som har träffats. Jag kan
inte diskutera detta avtal, eftersom jag inte vet vad det innehåller. Om jag
hade vetat det, skulle jag ha diskuterat avtalet. Men jag litar på det jord-
bruksministern säger, nämligen att man har minskat EGs fiske i den vita zo-
nen i enlighet med riksdagens uttalande, och det anser jag är bra. Man har
också minskat det utbyte som EG haft i den tidigare svenska fiskezonen, och
det tillmötesgår i så fall ett av mina krav, nämligen att man skall skära ner
EGs fiske i den svenska zonen.

Sverige har fått en ökad andel av torsken i Östersjön genom förhandling-
arna i Warszawa. Det berodde på att vi fått ett ytterligare tillskott till den
svenska fiskezonen. Vi har alltså fått ytterligare ett par procent av fiskerika
vatten. Detta anser jag mer bekräftar min inställning att den vita zonen har
tillkommit Sverige tidigare och att den utgör en speciell del av den svenska
fiskezonen genom det avtal på tjugo år som träffats med Sovjetunionen, där
vi reglerar fisket på ett helt annat sätt än vad har gjort tidigare.

Överläggningen var härmed avslutad.

9§ Svar på interpellation 1990/91:75 om rotdeformationer på barr-
träd m.m.

Anf. 45 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Fru talman! Ragnhild Pohanka har frågat mig om jag är beredd att tillsätta
en utredning som undersöker omfattningen av sådana rotdeformationer hos
barrträden som orsakar instabilitet, s.k. rotsnurr, och om jag är beredd att
låta göra tillräckligt många fältundersökningar för att få en överblick av om-
fattningen av dessa skador.

Föryngringen av skogen är en viktig del i det svenska skogsbruket. Redan
i 1903 års skogsvårdslag fastslogs principen om långsiktig hushållning som
grundläggande för svenskt skogsbruk. Regler om återbeskogning efter av-
verkning har alltsedan dess spelat en central roll i skogslagstiftningen.

Varje år anläggs i Sverige ny skog på drygt 200000 hektar. En stor del sker
genom plantering. Närmare 500 miljoner plantor sätt ut varje år. För att
skapa goda skogar för framtiden krävs att man är noga med valet av föryng-
ringsmetod så att man anpassar åtgärderna till rådande markförhållanden.
Vidare krävs att man sätter ut tillräckligt många och tillräckligt bra plantor
och att skogsskötseln därefter blir sådan att återväxtresultatet blir det bästa
möjliga.

Frågan om rotdeformation hos skogsplantor, eller rotsnurr, är ett sedan
länge känt problem. Det har uppmärksammats av såväl forskarna vid Sveri-
ges lantbruksuniversitet som skogsstyrelsen och skogsägarna själva. Det
problem som Ragnhild Pohanka tar upp avser s.k. täckrotsplantor som, då
de började användas i stor utsträckning, odlades i papperskrukor som gav

Prof. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

plantan sämre möjlighet att utveckla rötterna på ett normalt sätt i skogsmar-
ken. Även om plantan inte dör kan missbildningen medföra att de växande
träden inte utvecklar den stabilitet som krävs för att klara klimatiska påfrest-
ningar såsom vind och snö.

För att få en översiktlig bild av omfattningen av plantor med dålig rotut-
veckling och stabilitet i äldre täckrotsplanteringar har skogsstyrelsen låtit un-
dersöka planteringarna av tall under åren 1970-1983 hos markägarna i norra
och mellersta Sverige. Undersökningen visar att ca 2% av den planterade
arealen i de berörda länen under denna period var i så dålig kondition att
den borde planteras om. Flera faktorer än rotdeformation kan vara orsak
till de dåliga planteringsresultaten, t.ex. fel härstamning hos plantorna, fel
trädslag, olämplig markberedning, dålig plantering eller uppfrysning på fin-
jordsrika marker.

Genom nya och bättre plantodlingssystem kan risken för rotdeformation
minskas. Vid produktionen av täckrotsplantor påverkas plantans möjlighet
att utbilda ett bra rotsystem framför allt av typen av odlingsbehållare och av
odlingstidens längd. Inom Sveriges lantbruksuniversitet har man för avsikt
att i ett större forskningsprojekt närmare undersöka vilken inverkan dessa
två faktorer har. Också i plantskolorna bedrivs utvecklingsarbete inom detta
område.

Men det är också viktigt att skogsplanteringarna utförs omsorgsfullt. För
att få en god rotutveckling efter planteringen krävs dels att man väljer rätt
trädslag, dels att man gör en lämplig markberedning och planterar plantan
på rätt ställe. I skogsvårdsorganisationens rådgivning till skogsägarna lägger
man stor vikt vid dessa frågor. Tjänstemännen har fått särskild utbildning i
skogsmarkens ekologi, och motsvarande utbildning ges nu till tusentals
skogsägare runt om i landet i studiekampanjen ”Rikare skog”.

Mot bakgrund av de erfarenheter vi har i dag är det enligt min mening av
betydelse att alla skogsägare och de som säljer skogsplantor uppmärksam-
mar behovet av god plantkvalitet och omsorgsfull plantering. Det är också
viktigt att de nya kunskaper som kommer fram snabbt förs ut till skogsägarna
och plantproducenterna.

Jag har i mitt svar försökt redovisa en del av det arbete som redan pågår
för att klarlägga denna fråga. Omfattningen av problemet är relativt väl
känd. Däremot kan det vara motiverat att öka kunskapen om konsekven-
serna, och sådant arbete pågår också. De åtgärder som Ragnhild Pohanka
efterlyser är alltså redan påbörjade.

Anf. 46 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Jag vill tacka för svaret.

Jag delar inte jordbruksministerns uppfattning om att detta förhållande är
väl känt. Vissa årskullar av träd har undersökts, men eftersom det fortfa-
rande planteras täckrotsplantor som genererar rotsnurr betyder det att om-
fattningen inte är väl känd.

Sedan 1970-talets början och fram till i dag har använts plantor och plante-
ringsmetoder som orsakar s.k. rotsnurr. Rotsnurr innebär att rötterna snur-
rar runt rothalsen på ungträdet. Efter ca 15 år, eller långt tidigare, blir trädet

så försvagat att det kan angripas av bl.a. Griminellasvampen eller tippar om-
kull av snö och blåst.

Svensk tall liksom contorta och gran drabbas nu i ohygglig omfattning av
denna rotsnurr. De ekonomiska skadeverkningarna för Sverige rör sig om
mångmiljardbelopp. Det är en stor omfattning. Är jordbruksministern be-
redd att personligen med skogsexperter på skadeplatser ta del av denna kata-
strof?

Jag har själv besökt hygge efter hygge där två till tre meter höga träd faller
omkull om jag bokstavligen bara knuffar dem. Lika lätt har jag ryckt upp två
till sexåriga plantor på andra hyggen. De har också haft rotsnurr. Visst är
papperskrukan en av orsakerna till rotsnurr, dvs. att rötterna växer runt
stammen och till slut stryper vätske- och näringstillförseln.

Meningen var att papperskrukan skulle förmultna efter en tid. Metoden
infördes på allvar inom skogsbruket i början av 70-talet och blev snabbt po-
pulär eftersom hanteringen var smidig och de ömtåliga rötterna skyddade.
Det kan dröja 10 till 15 år innan problemet blir tydligt. Virket är då ändå
värdelöst, och alla år av tillväxt är bortkastade.

Enligt domänverkets huvudkontor i Falun har domänverket planterat ca
100 000—150 000 ha med paperpot bara i Norrbotten, och först 1987-1988
upphörde man helt med detta. Därtill skall läggas de andra Norrlandslänens
skogsbolagens och privata skogsägares planteringar. Jag kan inte göra någon
beräkning, eftersom jag inte har fått fram uppgifter på hur stor andelen är
med rotsnurr. En del skogsbolag har aldrig använt papperskruka, men har
ändå drabbats av rotsnurr.

Många bolag har köpt sina paperpot av skogsvårdsstyrelsen som har en
märklig dubbelroll både som tillsynsmyndighet och plantförsäljare.

SCA har inte använt paperpot men har ändå liknande problem. SCA an-
vände till en början Kopparforsmetoden i små plastkrukor som var släta in-
uti. Men nu har krukan modifierats med styrlister, s.k. HIKO. Resultaten
har då blivit bättre. Dock fortsätter rötterna att ”snurra”. Jag har med egna
ögon sett de planteringar som har ”snurrat”.

På t.ex. en fyra år gammal plantering, ca 200 ha, som hade planterats med
täckrotsplantor hade redan var och varannan planta dött. Skogsfacket ville
i höstas slå larm. Medlemmarna har ju genom sitt arbete tvingats se dessa
fruktansvärda skandaler. Men jag vet inte om man har agerat i den omfatt-
ning man ställde i utsikt i augusti-september. Om facket skulle agera är det
en maktfaktor att räkna med.

Att det även finns andra orsaker som ger plantorna dålig stabilitet och
överlevnad är väl känt, t.ex. humustäckets tjocklek, vattenstress, frost, älg-
skador osv. Jag har här en rapport från en känd undersökning gjord av An-
ders Lindström på Svenska lantbruksuniversitetet. Han har då kommit fram
till att bäst resultat blir det av naturlig föryngring. Där finns i stort sett inga
plantor med rotsnurr. Om det finns är det så litet att tillväxten inte påverkas.
Barrotsplantor finns inte med i undersökningen, men de har en bättre till-
växt om de sköts och planteras på rätt sätt. Näst bäst är Plantsystem 80. I
övrigt har sex planttyper väsentlig omfattning av rotsnurr.

Ser man till de plantor som står på ”normal” mark - inte de dåliga mar-
kerna där siffrorna är ännu högre - blir ändå andelen rotbrott och lutande

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar pä interpella-
tioner

4 Riksdagens protokoll 1990191:36

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

träd efter nedböjning onormalt hög. Paperpot 308 är en planttyp som tillsam-
mans med några andra planttyper har kraftiga snurrdeformationer - 25 %.
När man värderar ett rotsystems stabiliserande funktion spelar den totala
rotarean en stor roll liksom rotsystemets deformationsgrad. Man skulle
kunna uttrycka det som att förutom kvantitet krävs det också god kvalitet på
rotsystemet för att få ett stabilt träd. Naturligt föryngrade plantor uppfyller
alla kriterier. Det är den planttyp som har bäst förutsättning att klara stjäl-
pande moment.

Barrotsplantor och naturlig föryngring med en plantering utan ackord
skulle oerhört väl förhöja denna föryngring och ge stabila plantor. Vid ac-
kordsplantering händer det också att rötterna blir deformerade - man tram-
par ju till runt roten - och roten växer i en vinkel.

Det kostar 10 000 kr. per ha att beskoga ett nytt område. Lägger man till
tio års förlorad tillväxttid i genomsnitt, vad kostar inte det?

Anf. 47 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Fru talman! Jag har liksom Ragnhild Pohanka insett svårigheterna med
rotsnurr. Det är ett mycket allvarligt problem. Jag tror inte att det finns nå-
gon som helst skillnad i vår beskrivning av problemet. Det innebär att på
dåliga marker, särskilt i Norrland, där tekniker har använts som leder fram
till rotsnurr, behöver det göras omplanteringar. Det handlar om stora ska-
dor. Utan att vara fackkunnig tror jag att det inte bara handlar om paperpot
eller vilken typ av planta som har använts. Det kan också ha att göra med
att i näringsfattig mark söker sig rötterna till det som är mest näringsrikt.
Har man då ett näringsrikt hölje kring själva roten, vecklar roten in sig i sig
själv. Marken kan ha betydelse. Jag tror att vi är överens om detta och att
det är ett mycket allvarligt problem.

Ragnhild Pohankas frågeställning i interpellationen berör dels om vi skall
undersöka omfattningen av rotdeformationerna, dels om vi vill göra tillräck-
liga fältundersökningar - skogsbolagen, privata skogsägare och jag - för att
få en överblick av omfattningen. Jag har svarat på detta. Eftersom alla är
överens om att det här är allvarligt är det många som arbetar med det. Jag
har redovisat lantbruksuniversitetets arbete, som Ragnhild Pohanka känner
till. Vår egen statliga skogsvårdsorganisation, skogsstyrelsen, har som jag
sade gjort undersökningar. Skogsägarbolagen arbetar med att finna nya me-
toder.

Som jag sade i mitt svar är det viktigt att det snabbt kommer ut informa-
tion om de nya metoder som arbetas fram av skogsvårdsorganisationer och
skogsägare. Det gäller såväl nya plantsystem som andra forskningsresultat.
Man menar t.ex. att plantorna bör stå kortare tid i plantskolan. Man utveck-
lar också nya plantsystem. Ragnhild Pohanka nämnde själv Plantsystem 80,
som har tagits fram och där rotutvecklingen blir bättre. I rådgivningen är
man noga med att tala om på vilka marker det är lämpligt att plantera täck-
rotsplantor. I dag vet man mer om detta än vad man gjorde på 70-talet. Det
är självfallet också viktigt att använda rätt trädslag till rätt marktyp.

Arbetet som bedrivs riktar in sig på både skogsorganisationernas rådgiv-
ning till privatpersoner och skogsbolagens utbildning av sina egna anställda.

Vi är överens om problemet, och det som Ragnhild Pohanka efterlyser
pågår redan.

Anf. 48 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Jag vet att det har pågått undersökningar, men jag menar att
det inte räcker. Problemen kanske inte uppträder på allvar förrän efter
10—15 år, och tillväxtförlusten förvärras hela tiden. När man vet att det ännu
för något år sedan planterades olämpliga planttyper måste man göra under-
sökningar på ett mycket tidigare stadium för att inte förlora dessa år.

Ibland dör plantorna snabbt, men jag är också medveten om att om man
har god matsäck med sig, som täckrotsplantorna har, äter man upp den först.
Om rötterna inte har snurrat redan tidigare, börjar de göra det i den goda
jorden.

Hur omfattande är problemet? Man har bara undersökt planttyper som är
10—15 år gamla. Man skulle behöva göra en undersökning på mycket bre-
dare bas.

Skogsstyrelsens skogsvårdschef Stefan Bucht säger att man inte vet vad
som kommer att hända i framtiden. Man vet inte hur stor omfattningen är
och hur stor den kommer att bli. Det är det jag efterlyser.

Jag tycker att det är dålig ekonomi och dålig skogspolitik. Det är skadligt
för skogsägare. Privata skogsägare blir särskilt hårt utsatta i detta läge. Kan
de över huvud taget få skadestånd? De har inte resurser att klara dessa för-
luster. Stefan Bucht säger att det kan bli svårt. Om plantan planterades för
10—15 år sedan kan man kanske inte bevisa att planttypen var felaktig. Detta
är allvarligt. Men det kommer säkert in skadeståndsanspråk från privata
skogsägare och kanske även från bolagen. Det senare känner jag inte till.

Jag tycker att man skall göra en undersökning där man studerar olika ål-
der, olika jordmån och olika planttyper. Den skulle bli ganska omfattande.
Om den skulle kosta några miljoner, medför den kanske en besparing på mil-
jarder. Satsa miljoner och spara miljarder!

Anf. 49 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Fru talman! Vi är överens om problemet, Ragnhild Pohanka. Visst under-
söker man olika åldrar. Som jag sade har skogsstyrelsen gjort undersök-
ningar under åren 1970-1983. Lika viktigt som att fortsätta den typen av
undersökningar - man bedömer säkerligen bättre vilka undersökningar man
skall göra än vad vi kan göra här i kammaren - är att man arbetar med att
komma bort ifrån problemet.

Jag har just belyst på vilket sätt skogsvårdsorganisationen, de privata bo-
lagen och andra arbetar för att få fram andra plantsystem så att dessa allvar-
liga problem skulle kunna försvinna.

Anf. 50 RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Jag vet att man håller på att ta fram andra plantsystem. Det
är viktigt och bra. Det utgör naturligtvis det bästa skyddet för framtiden.
Framtiden gäller dock även för de plantor som redan är planterade. Vi är då
inte överens om vilken form undersökningen skall ha och hur stor omfatt-
ningen skall vara.

Prof. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Jag har även talat med personer som har arbetat i skogen. Man börjar då
fundera om den fjällnära skogen på höga höjder, som har dålig tillväxt, är

mest utsatt för rotsnurr. Hälften av de fall där träden inte tillväxer kan bero

Svar på interpella-
tioner

på detta. I dessa områden finns magra jordar och svårt klimat som gör att
problemet accelererar och kanske slår ut hela hyggen. Där t.ex. kan man
börja.

En del människor blundar. De planterar och struntar i hur det går. De har
jobb nästa år eller om tre år igen med att göra en omplantering. Det är litet
kortsiktigt. Man måste ta tag i detta på ett mycket mera heltäckande sätt. Vi
är överens om problemet. Det gäller dessutom dess omfattning, som inte
heller jag känner till, men skulle vilja känna till.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1990/91:90 om reformeringen av den stat-
liga länsförvaltningen

Anf. 51 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Agne Hansson har ställt följande frågor till mig:

1. Är regeringen beredd att ta konsekvenserna av den rådande situationen
och föreslå riksdagen att reformeringsarbetet av den statliga länsförvalt-
ningen i nuvarande form avbryts?

2. Om inte, avser regeringen att genomföra reformeringen av den statliga
länsförvaltningen helt i linje med av riksdagen fattat beslut?

3. Vilka åtgärder är regeringen i så fall beredd vidtaga för att intentionerna
i beslutet skall fullföljas?

4. Är regeringens uppfattning att de nuvarande länen skall försvinna och er-
sättas av storregionala statliga organ på mellannivån mellan stat och kom-
muner?

5. Är regeringen beredd att överväga förslaget om nedläggning av länsstyrel-
sernas organisationsnämnd (LON)?

Svaret på den första frågan är nej. Den beslutade reformen är ett viktigt
led i de åtgärder som syftar till att göra ansvarsfördelningen mellan stat,
kommuner och landsting tydligare, förbättra samordningen mellan offent-
liga verksamheter och utveckla formerna för en mer mål- och resultatorien-
terad styrning av verksamheten.

Följdsvaret på den andra frågan är att regeringen avser att genomföra re-
formeringen av den statliga länsförvaltningen i linje med de riktlinjer som
riksdagen slagit fast.

Beträffande den tredje frågan vill jag något mer ingående redovisa vilka
åtgärder regeringen vidtar för att intentionerna bakom beslutet skall få ge-
nomslag.

Riksdagen behandlar just nu förslag om de ändringar i gällande lagstift-
ning som föranleds av beslutet om länsstyrelsereformen (prop. 1990/91:27).
Det fortsatta arbetet med ett stort antal författningsändringar, som behövs

för att genomföra reformen den 1 juli 1991, pågår inom regeringskansliet.

En ny länsstyrelseinstruktion skall beslutas inom kort.

Resursfrågorna för den nya organisationen bereds nu inom regeringskans-
liet i samband med årets budgetarbete.

Statskontoret har nyligen redovisat sin utredning om den statliga admini-
strationen på fiskets område. Förslagen bereds nu inom regeringskansliet.
En proposition avses bli framlagd till riksdagen under våren 1991.

Som svar på den fjärde frågan vill jag betona att det inte heller är regering-
ens mening att de nuvarande länen och den länsbundna statliga förvalt-
ningen skall utraderas och ersättas av storregionala statliga organ på mellan-
nivå mellan stat och kommun. En sådan utveckling leder till minskat för-
troendemannainflytande, kan leda till ökad sektorisering av den statliga
verksamheten och strider även i övrigt mot de intentioner som ligger bakom
reformarbetet med en samordnad länsförvaltning. Däremot kan jag se att
det på specifika områden finns behov av länsövergripande samverkan mellan
flera län när det gäller långsiktiga strukturella frågor. Det gäller t.ex. Mälar-
dalen och sydöstra Sverige.

När det gäller den sista frågan är det oklart vad den syftar på - Länsstyrel-
sernas organisationsnämnd har en viktig roll i förberedelserna inför refor-
men och är på olika sätt engagerad i arbetet. Men LON är självfallet inte
undantagen från generella överväganden om omställning och bantning av
den statliga administrationen, liksom om stabsmyndigheternas framtida roll.

Avslutningsvis vill jag framhålla att de åtgärder som regeringen avser att
vidta är grundade på uppfattningen att det reformbeslut som tagits är ett rik-
tigt och viktigt steg för att effektivisera och decentralisera statlig verksam-
het. Den nya länsstyrelsen skall vara det centrala statliga organet i länet och
på ett mer sammanhållet sätt verka för samordning och ett kraftfullt regio-
nalt agerande.

Men det innebär givetvis inte att länsstyrelsernas uppgifter är bestämda en
gång för alla. Det är inte bra om nya låsningar ersätter gamla. Vi befinner
oss just nu i ett skede som aktualiserar frågor om uppgiftsfördelningen inom
en rad politikområden. Det viktiga är att verksamheterna på länsplanet sam-
ordnas inom de nya länsstyrelserna.

Agne Hansson tar också upp planerna för vägverkets framtida organisa-
tion. Regeringen har uppdragit åt vägverket att redovisa sina överväganden
med anledning av betänkandet om finansiering av vägar och järnvägar (SOU
1990:86). Uppdraget skall i sin helhet redovisas senast den 31 december
1990. Jag vill därför inte kommentera frågan på annat sätt än att peka på att
vägverket enligt sina direktiv bör utgå från länsstyrelsernas vidgade uppgif-
ter på kommunikationsområdet i den samordnade länsförvaltningen.

Anf. 52 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka civilministern för svaret. Det var ett omfat-
tande och genomtänkt svar. Jag tror att det var nödvändigt för det fortsatta
arbetet ute i länen med reformeringen av länsstyrelserna.

Orsaken till att jag ställde de två första frågorna om att avbryta reformar-
betet är det förvirrade och ovissa läge som råder ute i de olika länen. Det
som händer tyder mer på att regeringen inte har avsikten att fullfölja refor-
men. Men nu har jag ju fått svaret att den skall fullföljas.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

5 Riksdagens protokoll 1990191:36

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Som jag framhåller i min interpellation har inga klara direktiv om organi-
sationsutformningen givits till länen. De direktiv som har getts har varit mot-
stridiga. Jag skulle gärna vilja ha ytterligare besked från civilministern vilka
direktiv som har gått ut till länen. Regeringens handlande har inte heller va-
rit konsekvent i linje med beslutet. Men det kan civilministern inte ensam
lastas för. Förslaget från utbildningsministern om nedläggningen av länsskol-
nämnderna är ett sådant exempel. Förslaget om att länsexperterna inte har
länen utan en större region som bas bygger ju inte på tanken att samordna
inom länen. Budgetdirektiv om nedskärningar uppfattas inte heller ute i lä-
nen gå i reformens riktning.

Jag skulle egentligen inte ha haft något emot att civilministern i dag hade
gett ett besked om att regeringen är beredd att föreslå riksdagen att refor-
men stoppas. Enligt min och centerns uppfattning leder reformen inte till de
uppsatta mål som civilministern angav. Den leder inte heller till det som
också var avsett, men som civilministern inte angav, nämligen målet att för-
djupa demokratin på länsnivå. Den mest effektiva lösningen är i stället ett
reformarbete som innebär att landstingen omvandlas till verkliga länsparla-
ment och att länsstyrelserna avskaffas. Först då kan ansvar och demokrati
framstå tydligt och klart. Och effektiviteten ökar genom att onödiga dubbel-
kommandon försvinner.

Nu gav civilministern emellertid inte det svaret, utan han är beredd att
fullfölja reformen enligt riksdagens beslut. Då tror jag att det är helt nödvän-
digt att regeringen ger klarare och entydigare direktiv till länen. Jag vill fråga
om regeringen är beredd att göra det. Det är alldeles nödvändigt för att re-
formarbetet inte skall spåra ur.

I svaret på den tredje frågan pekar civilministern på en rad centrala åtgär-
der som nu har vidtagits. Det finns inte mycket att kommentera i detta sam-
manhang. Det är det parallella arbetet ute i länen som måste gå i fas med
arbetet centralt. Det är där som det i första hand brister.

På vissa punkter följde beslutet i riksdagen inte regeringens proposition,
på grund av att socialdemokraterna hamnade i minoritet under kammarbe-
handlingen och tvingades göra upp med moderaterna och folkpartisterna,
bl.a. i frågan om inrättandet av de särskilda förtroendenämnderna inom
länsstyrelsernas styrelse för vissa uppgifter.

Civilministern hade själv föreslagit att minst fem sådana nämnder skulle
tillsättas för att insynen skulle breddas och för att demokratin skulle fördju-
pas. Jag delade den uppfattningen. Beslutet om det som nu gäller innebär
att länsstyrelserna själva avgör om nämnder skall inrättas, och om så sker
skall länsstyrelserna själva utse ledamöterna.

Det visar sig nu att många länsstyrelser inte planerar att inrätta några
nämnder, och i de fall som detta planeras är det sällan fråga om mer än en.
Det innebär, som jag ser det, en betydande förskjutning mot ökad central-
styrning, minskad insyn och försvagad demokrati på länsnivå. Därför hade
jag väntat mig att civilministern, i samband med den proposition om författ-
ningsändringarna som riksdagen just nu behandlar, skulle återkomma med
förslag som bättre tillgodoser insyn och demokrati.

Mina funderingar gäller om civilministern är medveten om vad som pågår
ute i länen i detta sammanhang. Är detta något som också civilministern är

oroad över? I så fall, är han beredd att vidta några åtgärder för att demokra-
tiarbetet skall gå i rätt riktning?

Civilministern pekar i sitt svar på att vi just nu befinner oss i ett skede som
aktualiserar frågor om uppgiftsfördelningen inom en rad politikområden.
Det är möjligt. Frågan är varför. Civilministern säger vidare att det är viktigt
att verksamheterna på länsplanet samordnas inom de nya länsstyrelserna.
Skall jag tolka det som att regeringspartiet nu är berett att lägga ner lands-
tingen för att minska dubbelkommandona på länsplanet? Ingår det i rege-
ringens effketivitetssträvanden? I så fall sker det på demokratins bekostnad.

Anf. 53 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Direktiven var motstridiga och otydliga, säger Agne Hansson.
Det förnekar jag. De bygger helt på det beslut som riksdagen fattade, och
regeringen har följt det. Ett mycket utförligt arbete har bedrivits, både i en
central kommitté och i en kommitté i varje enskilt län under ordförandeskap
av landshövdingen.

När det gäller skolan vill jag erinra Agne Hansson om att det förslag som
regeringen lade fram om uppföljningsorganisation för skolans område mot-
sades av Agne Hanssons partikamrater i utbildningsutskottet som inte ansåg
att detta skulle ligga på länsplanet i form av en organisation inom länsstyrel-
sen. Det beklagar jag. Jag är informerad om att det också har lett till att man
i utbildningsutskottet har återgått till en central organisation, sammanhållen
på detta område. Men det råder inte jag över, Agne Hansson. Men det hade
varit bra om Agne Hansson hade haft bättre kontakt med sina egna parti-
kamrater i den frågan.

Jag menar att den samordnade länsförvaltningen är mycket central och
viktig när det gäller att se till att vi får en enhetlig statlig politik i hela landet
och i varje region. Agne Hansson och jag har ju diskuterat det här tidigare.
Vi har olika syn på det. Jag menar att man blandar ihop olika ting när man
argumenterar för en s.k. länsdemokratisk linje enligt centermodell. Det är
angeläget att man har klart för sig vad som är statliga uppgifter och vad som
är kommunala uppgifter. Det kan inte utan vidare ändras utan att både
ansvarsregler och annat över hela området ändras.

I detta sammanhang handlar det om statliga uppgifter som ligger i länen.
Alternativet till att ha dem i länen är ofta att de förs tillbaka till den centrala
organisationen, ofta till Stockholm. Och det är jag motståndare till. Det är
alltså inte bra när man inte får stöd för det i olika sammanhang.

Agne Hansson frågade om jag är oroad över vad som händer ute i länssty-
relserna när man inte inrättar det antal nämnder som jag föreslog i min pro-
position till riksdagen. Jag har att följa riksdagens beslut. Enligt detta beslut
skulle det vara en fri nämndorganisation i den meningen att länsstyrelserna
själva får bestämma vilka nämnder som skall inrättas. Jag kan se att det skil-
jer sig åt från län till län och att det kanske inte blir så många, bl.a. inte en
länsskolnämnd, som det var tänkt från början. Samtidigt menar jag att det
också är viktigt att man på det här sättet får en flexibilitet mellan de olika
länen. Jag ser inte det som bara negativt. Det finns hela tiden möjlighet för
varje länsstyrelse att ha olika typer av organ, rådgivande eller andra, som

Prof. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

skall ingå i länsstyrelsen. Det ankommer på länsstyrelsen själv att göra den
bedömningen.

Det som Agne Hansson slutligen tog upp om landstingen förstår jag inte
riktigt. Jag har inte här diskuterat landstingens roll. Det är väl fråga om var
någonstans den kommunala verksamheten så att säga skall ligga - ansvars-
fördelningen och uppgiftsfördelningen mellan landstingen och primärkom-
munerna. Det är i och för sig en viktig fråga, men den har inte med detta att
göra.

Anf. 54 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Jag har här i debatten pekat på en rad områden, och jag tycker
att det är väldigt viktigt på länsplan över huvud taget att man får klarare och
entydigare besked från regeringens sida. När det gäller skolan har jag den
informationen att man i enighet i utbildningsutskottet har fattat ett beslut
som innebär att demokratireformer befrämjas på länsnivå. Där har centern
medverkat.

Även på andra områden förs diskussioner om storregioner och sådant. Då
tror jag att det är viktigt att det finns en klar vilja från regeringens sida. Ef-
tersom jag sitter i organisationskommittén i min länsstyrelse, vill jag fram-
hålla att vi fortfarande upplever en viss osäkerhet. Men jag tror att vi har
kunnat skingra en del av denna oro genom den här interpellationsdebatten,
vilket jag noterar med tillfredsställelse, eftersom det var ett av syftena med
min interpellation.

Vi har naturligtvis olika uppfattning om länsdemokratimodellen. Det
finns ingen anledning att fördjupa sig i den debatten här och nu, för det tjä-
nar inget syfte.

Jag delar civilministerns uppfattning att man naturligtvis inte får se på det
här arbetet så, att alternativet skulle vara att centralisera uppgifter. Det är
inte min avsikt, och jag tror inte heller det behöver ske. Jag tror att det finns
möjligheter att ytterligare decentralisera vissa uppgifter. Det går att göra
oavsett vilken form man väljer på länsnivån.

Jag noterar att civilministern inte är beredd att ge vidare direktiv nu. Jag
tror att det hade varit till fördel.

När det gäller inrättande av nämnder tycker jag att det, om man vill slå
vakt om demokratin, vore bra om det funnits riktlinjer centralt om att nämn-
der skall inrättas. Däremot tror jag att det vore bra om det fanns möjligheter
till flexibilitet. Som det nu är ligger allt helt i länsstyrelsens hand. Det inne-
bär att vissa länsstyrelser kan centralisera makten till sig, om de har den am-
bitionen, och det är inte bra.

Anf. 55 Civilminister BENGT K Å JOHANSSON (s):

Fru talman! Det är givetvis så, Agne Hansson, att jag har att följa riksda-
gens beslut när det gäller nämndorganisation. Där heter det att det är frivil-
ligt för den enskilde länsstyrelsen att inrätta eller att inte inrätta. Jag tror att
länsstyrelserna kommer att hitta former för olika typer av inflytande, ibland
nämnd och ibland någon annan typ av förtroendemannaorganisation eller
inflytande.

Jag skall avslutningsvis säga att sådana här diskussioner naturligtvis ute i

länsstyrelserna och bland länsstyrelsernas personal kan vara arbetssamma.
Jag har följt sådana diskussioner och arbetet på det här området på mycket
nära håll. Jag tycker att man har utfört ett utomordentligt bra arbete. När
instruktionerna kommer att redovisas tror jag att man får klart för sig hur
verksamheten organisatoriskt är tänkt. Många har sett utkast till instruktio-
nerna. Dessutom kommer regeringen naturligtvis att i budgetpropositionen
föreslå de finansiella grunderna för att den nya länsstyrelsen skall kunna bli
en bra och fint arbetande statlig organisation.

Anf. 56 AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Det är ju klart att civilministern skall följa riksdagens beslut.
Även om jag tillhör minoriteten finns det ingen annan uppfattning från min
sida.

Den nämnda frågan har varit ett stort diskussionsämne som fick sin upp-
lösning först efter en remiss och behandling i kammaren. Som jag nämnde
skiftade majoriteterna genom att moderaterna och folkpartisterna bytte fot.
Utgångspunkten i propositionen var ju att fem nämnder skulle inrättas i
varje län, punkt och slut. Nu har vi hamnat i det läget att länsstyrelserna
själva får inrätta nämnder, och det kan få till följd att inga nämnder inrättas.
Jag vill peka på att det kan få konsekvenser för insyn och inflytande från
länets sida. Civilministern säger att han skall fullfölja riksdagens beslut, och
det skall han naturligtvis göra.

Vad jag ville påpeka och möjligen tipsa om var att det finns möjligheter
för civilministern att återkomma till riksdagen i det här ärendet. Han kunde
ha gjort det i den senare propositionen. Han borde dra slutsatsen av denna
debatt att det kan finnas ett stöd, i varje fall från min sida, att försöka bredda
den insyn och demokrati som nu håller på att snävas in. Det återstår ett ar-
bete inom det egna partiet att möjligen fördjupa kunskapen i det avseendet.
Då skulle man bättre kunna nå syftet att vidga demokratin med reformar-
bete än vad man nu gör.

Slutligen vill jag beröra frågan om LON. Det är möjligt att den frågan inte
var särskilt tydlig. Som jag ser det har LON inte tagit på sig den roll som var
avsikten vid reformarbetets genomförande. Det finns dessutom en organisa-
tionskommitté som skulle arbeta med detta. Och jag tycker att det är ett
dubbelarbete. Jag tror egentligen inte att det skulle vara någon större förlust
om man inriktade tankarna på att effektivisera. Detta kunde vara ett bra tips
till regeringen i besparingstider.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1990/91:85 om bostadsproduktionens
omfattning

Anf. 57 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! Agne Hansson har frågat mig

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

1. om jag är beredd att ta bort restriktionerna för ombyggnadsverksamhe-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

ten för att möta den omedelbara nedgång i nybyggandet av bostäder som
enligt Agne Hansson nu oundvikligen kommer att följa samt

2. vilka åtgärder i övrigt som regeringen är beredd att vidta för att bemästra
kostnadsutvecklingen i boendet, undvika ryckighet på bostadsmarknaden
och åstadkomma en riktig avvägning mellan tillgång och efterfrågan på bo-
städer i hela landet.

Under år 1989 igångsattes byggandet av drygt 58 000 nya bostäder. Det är
den högsta siffran sedan 1974. Under januari-september 1990 var nivån för
påbörjandet av byggandet av nya bostäder ca 10 % högre än den redan höga
nivån för år 1989. Besluten om lån till nya projekt har ökat med nära 40 %.
Vidare har ansökningarna om lån för nya bostäder - den allra tidigaste indi-
katorn på produktionsviljan - ökat med mer än 30 %. Uppgången har kom-
mit inte minst under andra och tredje kvartalen. Den situation som Agne
Hansson tecknar stämmer för närvarande inte med verkligheten.

De åtgärder som regeringen har satt in för att dämpa överhettningen på
byggområdet - främst i storstäderna - har lett till att kostnadsutvecklingen
har dämpats. Aren 1986-1988 steg kostnaderna för bostadsbyggandet nära
tre gånger snabbare än inflationen. Ar 1989 hade kostnadsutvecklingen hal-
verats. De första tre kvartalen i år har kostnaderna stigit mindre än inflatio-
nen. Begränsningarna för ombyggnadsverksamheten kommer att tas bort
när överhettningen på byggområdet är borta.

I det förslag till ny bostadsfinansiering som nu ligger i riksdagen ingår åt-
gärder med verkan redan från det kommande årsskiftet som direkt sänker
kapitalutgifterna i förhållande till vad som följde av riksdagens beslut i våras
om skattereformens finansiering. Jag tänker i första hand på den mer neu-
trala behandlingen av kapitalkostnader över den s.k. räntebidragstrappan
samt av kostnader för reparationer och underhåll.

Jag är angelägen om att framhålla vad förslaget om en ny bostadsfinansie-
ring innebär i denna del, eftersom de som har intresse av att motverka refor-
men lägger ned stor kraft på att inge en helt annan föreställning om omlägg-
ningens omedelbara konsekvenser. Dessa försök att sprida oro kan natur-
ligtvis - om de lyckas - i sig få de följder som Agne Hansson redan ser som
ett oundvikligt faktum. Jag kan dock inte se annat än att Agne Hansson lika
litet som jag har intresse av en sådan utveckling.

Jag vill slutligen understryka det ansvar som parterna inom bostadsområ-
det har för att dämpa kostnaderna. Några ytterligare ekonomiska stöd-
åtgärder från samhällets sida är inte aktuella. De som beställer och de som
producerar måste nu aktivt medverka genom att bygga till sådana kostnader
att folk har råd att bo.

Anf. 58 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka bostadsministern för svaret, som emeller-
tid gör mig orolig. Antingen har bostadsministern inte riktigt uppfattat vad
som håller på att hända på svensk bostadsmarknad eller också vägrar han att
inse vilka konsekvenser hans egen politik håller på att få, framför allt för de
boende men också för samhällsekonomin.

Som jag har framhållit i min interpellation håller en helt ny och unik pro-

blembild på att växa fram på bostadsmarknaden. Samtidigt som vi har stor
bostadsbrist börjar vi få allt fler tomma lägenheter. Boendet har blivit så dyrt
att inte alla längre har råd att bo i de nya dyraste lägenheterna. Det här feno-
menet kommer att bli än mer tydligt när nästa hyreshöjning inträffar, den 1
februari nästa år, som följd av skattereformens finansiering och den all-
männa kostnadsökningen. De pågående hyresförhandlingarna visar på hy-
reshöjningar om 1 000-2 000 kr. i månaden. Genomförandet av det nya bo-
stadsfinansieringssystemet förvärrar ytterligare situationen genom att de
boende får ta över huvuddelen av räntekostnaderna genom egna lån. Det
kan få till följd att vi får ett stopp på nyproduktionen mycket snart.

Vad jag här har nämnt överensstämmer inte med verkligheten, säger bo-
stadsministern i sitt svar. Han hänvisar till statistik från andra och tredje
kvartalen i år över ökningen av antalet låneansökningar. Ja, det är just sam-
bandet mellan denna statistik och de höga boendekostnaderna som är det
allvarliga just nu. Det är alltså ett faktum att allt fler inte har råd att bo i nya
lägenheter. I ett läge där allt fler inte har råd att bo i dyra nya bostäder fort-
sätter bostadsproduktionen på en nivå som är högre än som varit fallet på
mycket länge. Det innebär att vi kommer att så att säga bygga på oss en
mängd nya tomma lägenheter. Vad det kostar att ha tomma lägenheter vet
vi av erfarenheterna från 80-talets början. Vi kommer mycket raskt att mar-
schera in i en våldsam kostnadskris beträffande boendet, som jag ser saken,
om inte regeringen är beredd att ta konsekvenserna av sin egen politik - och
det är man tydligen inte beredd att göra. Därför kan vi mycket tidigt in på
nästa år få ett tvärstopp här.

Uppgången under andra och tredje kvartalen är ju en följd av att så många
som möjligt vill ha ett lånebeslut det här året för att undvika de kostnadsför-
dyringar som kommer nästa år till följd av skattereformen.

Vad tror bostadsministern är anledningen till att LB-Hus säger upp halva
arbetsstyrkan på totalt 210 anställda vid sin husfabrik hemma i Hultsfred?
Kan inte anledningen vara att man har märkt en dämpad orderingång och
att man befarar ett kraftigt vikande byggande av bostäder redan nästa år?

Det har snart gått ett kvartal sedan den aktuella perioden, dvs. den period
från vilken bostadsministern hämtar sin statistik. När något händer på bo-
stadsmarknaden, och det vet säkert bostadsministern också, går det mycket
snabbt. Därför är det mycket farligt att ha för stora skygglappar på sig. Man
måste ge akt på situationen och uppmärksamma begynnande tendenser.

Det som nu måste till, som jag ser det, är antingen att man åtgärdar kost-
nadskrisen eller också att regeringen tar konsekvenserna och minskar bo-
stadsbyggandet och fasar in en ökad reparationsverksamhet för att klara sys-
selsättningen och minska tvära kast här.

Vi i centern har länge drivit kravet på en lägre belastning på bostadssek-
torn som en följd av skattereformen, och vi har presenterat förslag till andra
åtgärder för att hålla nere kostnaderna i byggandet och boendet. Det är na-
turligtvis den enda rätta och vettiga vägen att gå. Annars drabbas de boende,
eftersom det fortfarande finns en bostadsbrist.

De åtgärder för att sänka kostnaderna framöver som anges i svaret är yt-
terst blygsamma och ger inte tillräcklig effekt.

Något egentligt skäl för att inte nu släppa ombyggnadsbegränsningarna

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

kan jag inte se. Överhettningen kommer mycket snart att ersättas av ett
stopp, som jag tidigare har sagt. Det tar ett halvår innan åtgärderna ger ef-
fekt. Ombyggnadsbehovet är stort. 1 100 lägenheter från de största kommu-
nala bostadsbolagen i Stockholm finns i kön hos länsbostadsnämnden i vän-
tan på beslut. Det är nu som begränsningarna måste släppas om vi skall
kunna möta nedgångseffekten om ett halvt år. Vi får inte vänta tills den ef-
fekten är ett faktum. Mot den bakgrunden vill jag ställa ytterligare några
frågor till bostadsministern:

1. Hur tänker sig socialdemokraterna att få en bättre balans mellan till-
gång och efterfrågan om ni inte är beredda att vidta nämnda åtgärder nu?

2. Hur ser regeringen på ombyggnadsbehovet mot bakgrund av vad jag
här har nämnt?

3. Har inte regeringen någon strävan när det gäller att försöka undvika
ryckighet på bostadsmarknaden? Om svaret är ja, vilka åtgärder vill ni då
vidta för att få en jämn balans mellan tillgång och efterfrågan i fråga om bo-
stadsproduktionen?

Anf. 59 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! Jo, Agne Hansson, jag uppfattar mycket väl det som händer
på bostadsmarknaden. Jag har med fullt fog kunnat hänvisa till den statistik
vi har att gå efter. Det är länsbostadsnämndernas beslut om olika låneären-
den, och det är de ansökningar som strömmar in till nämnderna. Det är det
underlag vi har att gå efter. Det speglar nämligen med mycket stor exakthet
vad som sker när det gäller bostadsbyggandet.

Sedan säger Agne Hansson att kostnadsläget är mycket högt. Ja, kost-
nadsläget är högt. Det är vi fullständigt överens om. Jag har också i mitt svar
speglat att en väsentlig orsak till det höga kostnadsläget står att finna i den
överhettning vi har på bostadsmarknaden och på byggområdet över huvud
taget. De åtgärder vi satte in för att dämpa denna överhettning har medver-
kat till dels att vi har kunnat få upp en mycket hög nivå på nyproduktionen
av bostäder, den högsta sedan mitten av 70-talet, dels, som jag redovisade i
mitt svar, att kostnadsutvecklingen har dämpats. Ökningstakten har brom-
sats upp. Det är den ena delen.

Den andra delen är naturligtvis det ansvar som faller på branschen som
sådan, på dem som bygger husen och på dem som producerar husen. Ibland
verkar det på Agne Hansson som om de över huvud taget inte finns med i
bilden, utan det skulle vara samhällets sak att hela tiden se till att också den
del av kostnadsutvecklingen som direkt har med beställare och producenter
att göra skulle hållas tillbaka. Deras ansvar skulle över huvud taget inte tas
in bilden. Så är det naturligtvis inte. Det är de som har ansvaret.

Det är inte regeringen eller riksdagen som bestämmer vilka hus som skall
byggas, som bestämmer innehållet i husen, som bestämmer allt det andra
som har med detta att göra, utan det är beställare och producenter. Därför
är det alldeles självklart att ett huvudansvar måste åvila dessa. Det samhället
skall göra är att sätta in åtgärder för att se till att det finns produktionsförut-
sättningar för genomförandet av ett omfattande bostadsbyggande. Det är
det vi har gjort genom dessa olika åtgärder.

Agne Hansson säger att vi skall gå in med ytterligare subventioner för att
hålla nere kostnaderna. Jag har redovisat att några resurser för detta inte
finns. Vi har inte ytterligare pengar att pumpa in på bostadsområdet. Vi an-
vänder redan ungefär 43 miljarder detta år för att hålla nere boendekostna-
den. Mer kan vi inte ta fram. Jag hoppades att Agne Hansson skulle vilja
dela uppfattningen med mig om att det ansvaret i ganska stor utsträckning
måste läggas på marknadens aktörer.

Agne Hansson kom sedan in på skattereformen och dess kostnadseffekter
på boendet. Ja, det blir höjda boendekostnader. Men alla får en kraftig skat-
tesänkning. Därför, Agne Hansson, har hushållens disponibla inkomst,
också sedan höjda boendekostnader har betalats, ökat. Situationen är alltså
förbättrad när det gäller disponibel inkomst också sedan höjda boendekost-
nader har betalats. Jag vet inte vilka hus Agne Hansson åsyftar när han talar
om hyreshöjningar på 1000—2000 kr. per månad. I vart fall är det inte skatte-
reformens effekt på boendet Agne Hansson på detta sätt speglar.

Det är riktigt, som Agne Hansson säger, att som ett monument över en
misslyckad borgerlig regeringstid hade vi en mängd tomma lägenheter i bör-
jan av 80-talet, inte därför att människor inte hade behov av bostäder, utan
därför att den höga arbetslösheten ledde till att människor inte hade råd att
bo. Vi skall naturligtvis göra allt för att söka undvika att en sådan situation
uppträder på nytt.

Agne Hansson undrar också om det inte är dags att släppa ombyggnads-
begränsningarna. Jag har sagt i mitt svar att vi skall släppa ombyggnadsbe-
gränsningarna när tiden för det är inne. Ombyggnadsbegränsningarna är ett
led i att dämpa den överhettning som faktiskt finns på byggområdet. När vi
har en balans på nytt mellan utbud och efterfrågan skall vi naturligtvis ta bort
den sortens begränsningar som vi har satt in. Det gäller ombyggnadsverk-
samhet och det kan också gälla annat. Självfallet följer vi dessa ting med
mycket stor noggrannhet. Den dag det är tid för detta kommer vi att släppa
efter på begränsningen.

Anf. 60 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Om nu bostadsministern, som han säger, fattar vad som hän-
der på bostadsmarknaden, förstår jag inte varför han inte handlar i sitt de-
partement.

Han kommer tillbaka till ansökningarna och att de är underlaget för be-
dömningarna. När man planerar gäller det verkligen att ligga långt framme
och se vad som just håller på att hända. Det som just händer tyder på att allt
fler är mycket oroliga för att man får ett omedelbart stopp i nyproduktionen,
om inte kostnaderna kan bemästras.

Kostnaderna beror inte enbart på överhettningen. Med anledning av den
har man satt in en hel del åtgärder. Det är inte heller bara branschens fel, så
att det går att skylla ifrån sig på branschen, när det är besluten här i Sveriges
riksdag på förslag av i första hand socialdemokraterna, med hjälp av folkpar-
tiet i andra hand, som har gett de största boendekostnadshöjningarna. Det
är klart bevisat i statistik och i de hyresförhandlingar som nu pågår vad de
besluten innebär för de ökade kostnaderna. Det är följden av detta som har
gjort att vi har hamnat i denna svåra situation. Om det inte är problem med

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

6 Riksdagens protokoll 1990191:36

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-

tioner

kostnaderna, bostadsministern, hur förklarar då bostadsministern det feno-
menet att allt fler människor tvingas byta ner sig till mindre lägenheter med
lägre kostnader? Varför håller socialbidragstagarna på att fördubblas i antal
ute i landets kommuner, om de inte har problem att få hushållskassan att gå
ihop på grund av dessa åtgärder? Varför, om inte förklaringen finns att
hämta i skattereformen?

Jag vill inte gå in med ytterligare subventioner, det har jag inte sagt. Jag
har snarare sagt att det är viktigt att hitta ett finansieringssystem som är be-
tydligt mer kostnadskänsligt än dagens och det som bostadsministern har fö-
reslagit, för att man skall kunna hålla nere kostnaderna och prioritera sub-
ventioner och bostadsstöd. Det är av den anledningen jag vill förmå bostads-
ministern att se långsiktigt på vad som händer, för att just nu koppla över till
en ombyggnadsverksamhet. När är tiden mogen för att stoppa ombyggnads-
begränsningarna om det inte är nu? Det tar ett halvår att få effekt. Om ett
halvår är vi inne i mitten på 1991, när skattereformen verkligen har fått sin
fulla effekt.

Anf. 61 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! Agne Hansson undrar varför vi inte handlar. Agne Hansson,
vi skall handla den dag tiden för det är inne. Då skall begränsningar som
satts in, i ett skede då de behövdes för att dämpa överhettningen släppas.
När vi har balans på marknaden och vi därmed kan se att vi slipper överhett-
ningens kostnadsdrivande effekter, då är det dags att handla.

Jag träffade häromdagen företrädare för branschen, för fackliga organisa-
tioner och för arbetsmarknadsstyrelsen i diskussioner om just detta. För till-
fället, säger branschen, är orderböckerna välfyllda. Vad man möjligen skön-
jer är en viss minskning av orderingången under senare delen av nästa år.

Därför kan man alltså inte påstå, som Agne Hansson gör, att vi just nu
skulle befinna oss i en situation där det finns all anledning att kasta alla be-
gränsningar över styr och brassa på för fullt. Vi är inte där ännu. Den dag då
vi vid analys av tillgängliga uppgifter kommer fram till att det är dags att lätta
på bromspedalen, då skall vi också göra det, Agne Hansson!

Sedan återkommer Agne Hansson till sina farhågor om ett omedelbart
stopp i nyproduktionen, och han målar upp effekterna av skattereformen
och av ett nytt finansieringssystem. Ja, Agne Hansson, ju fler som håller på
att svartmåla verkligheten, desto större är naturligtvis risken att svartmål-
ningen blir självuppfyllande.

Åter till skattereformen! Vad är det för siffermaterial Agne Hansson har
tillgång till som skulle ge de effekter för de vanliga svenska löntagarna,
boende i vanliga lägenheter, som Agne Hansson söker framställa? Vi har
gjort undersökningar, och hyresgäströrelsen har gjort undersökningar. Hy-
resgäströrelsens material - om jag nu skall hålla mig till det som Agne Hans-
son kanske litar mer på - visar ju att skattereformens vinnare är de vanliga
inkomsttagarna i de vanliga bostäderna. Agne Hansson försöker måla upp
en bild av att de skulle drabbas så oerhört hårt av skattereformen. De får,
enligt det tillgängliga materialet från hyresgäströrelsen, en påtagligt ökad
disponibel inkomst även sedan ökade boendekostnader är betalda.

Man kan inte bara se på utgiftsdelen, Agne Hansson, man måste också se
på de ökade intäkter som familjen får i form av skattesänkning.

Men det är klart att fortsätter den här svartmålningen, så skapas en allmän
oro hos människor. Och är det det Agne Hansson vill uppnå, vilket jag inte
trodde, så skall man naturligtvis fortsätta att ge felaktig information till folk.

Så säger Agne Hansson att allt fler tvingas byta ner sig och att socialbidra-
gen ökar som en effekt av skattereformen. Ja, det skulle i så fall vara som en
effekt av den del av skattereformen som redan genomförts. Den stora delen
kommer ju nästa år, och de skadeverkningar som Agne Hansson målar upp
av det som skall komma - de kan ju rimligen inte ha påverkat situationen
redan i nuet.

Socialbidragen ökar, säger Agne Hansson. Om de gör det - det finns
många exempel på kommuner där det har gått i den andra riktningen - så
beror det som regel på att man har vissa problem med sysselsättning osv.; då
brukar det bli en uppgång.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag ännu en gång säga att vi skall ta bort
ombyggnadsbegränsningarna när tidpunkten för det är lämplig.

Anf. 62 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag avser nu första halvåret eller början av andra halvåret
1991, och bostadsministern utgår från nuet; det är därvidlag vi skiljer oss i
våra bedömningar. Jag tror att det måste vara en god framförhållning i plane-
ringen av bostadspolitiken för att vi skall få jämn byggsysselsättning och
kostnadsutveckling.

Branschen har sitt ansvar, det vill jag inte förneka på något sätt. Men det
finns anledning att notera varför branschen får så höga kostnader. En av an-
ledningarna är just ryckigheten på bostadsmarknaden, de tvära kasten mel-
lan en mycket stor, ökad nyproduktion av bostäder och en ökad ombygg-
nadsverksamhet. Det är ju för att vi skall undvika ett sådant kast 1991 som
jag försöker förmå bostadsministern att inse att han måste vidta åtgärder
nu - och inte om ett halvår.

Har inte bostadsministern sett den oro som nu finns, och ökningen av an-
talet tomma lägenheter? Vi håller på att få den situation som vi hade på 80-
talet, och det blir än värre om ingenting händer nu.

Jag svartmålar inte; det är inte min avsikt. De uppgifter jag fått har inte
minst hyresgäströrelsen gett mig. Jag kan referera till den uppvaktning av
700 hyresgäster som i elva länkbussar invaderade Gamleby för 14 dagar se-
dan. Deras entydiga budskap var att de åtgärder på skatteområdet som har
vidtagits kommer att innebära betydande svårigheter att få hushållskassan
att gå ihop i framtiden. Och varför ökar antalet socialbidragstagare, om inte
kostnadssitsen har blivit en annan?

Jag tror att det är mycket viktigt, för att inte belastningen på de boende
skall öka ytterligare, att vi får en jämnare planering och en väl fungerande
bostadsmarknad. Annars blir det ytterst de boende som kommer att drab-
bas. Det är det jag vill undvika - och det är detta jag försöker få även bo-
stadsministern att inse.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Svar på interpella-
tioner

Anf. 63 Bostadsminister ULF LÖNNQVIST (s):

Herr talman! Jag delar Agne Hanssons bedömning att ryckighet inte är
bra. Därför skall man försöka ha en så jämn byggproduktion, totalt sett, som
möjligt.

Agne Hansson har ju vissa erfarenheter av ryckighet. Det har tagit lång
tid för den svenska byggmarknaden att ta sig ur den enorma svacka som
byggverksamheten i vårt land råkade in i som en följd av den borgerliga rege-
ringspolitiken i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är alldeles själv-
klart att det var kostnadsdrivande när man skulle ställa om sig från den djupa
svackan till en hög produktionsnivå i olika delar av byggverksamheten. Inte
minst följderna för materialindustrin hade ju blivit katastrofala. Mängder av
företag fick slå igen därför att ingen behövde deras produkter. När sedan
efterfrågan på produkter steg snabbt, så var det givetvis kostnadsdrivande
att börja ta igen vad som eftersatts. Det är riktigt att detta är en av orsakerna
till dagens höga kostnadsläge. Men rannsaka, Agne Hansson, de borgerliga
partiernas, och det egna partiets, insatser under den perioden, för det är svi-
terna av detta som vi har fått dras med.

Sedan talar Agne Hansson om tomma lägenheter. Jag förmodar att han
då lutar sig mot det material som de allmännyttiga botadsföretagen lämnade
för ett tag sedan om en viss uppgång av antalet tomma lägenheter. Om jag
inte minns alltför fel, så hade antalet tomma lägenheter ökat med ungefär
en promille av de allmännyttiga bostadsföretagens bestånd. Det var alltså
800—1 000 fler tomma lägenheter nu än för ett år sedan - och dessa företag
har 700 000 -800 000 lägenheter totalt sett. Jag tycker inte att man skall ta
den sortens tal till utgångspunkt för påståendet att antalet tomma lägenheter
snabbt ökar.

Jag hoppas att Agne Hansson vid den stora uppvaktningen i Gamleby ut-
nyttjade tillfället att för dem som var där tala om vilka positiva effekter de
skulle få av skattereformen, så att deras oro kunde dämpas och så att de fick
en korrekt och saklig information om den situation som skulle råda under
nästa år. Då har Agne Hansson verksamt bidragit till att föra ut informatio-
nen om skattereformen på ett riktigt sätt. Men jag är rädd för att Agne Hans-
son inte utnyttjade tillfället till detta.

Andre vice talmannen anmälde att Agne Hansson anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes
Finansutskottets betänkanden
1990/91 :FiU5 Ändrade kassakravsavgifter
1990/91 :FiU6 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1989/90
1990/91 :FiU7 Ändringar i allemanssparandet
1990/91:FiU9 Uppbörden av tillfällig arbetsmiljöavgift

Skatteutskottets betänkanden

1990/91:SkU3 Deklarations- och kontrollfrågor i anslutning till skatterefor-
men, m.m.

1990/91:SkU5 Ändringar i vägtrafikskattelagen

Justitieutskottets betänkanden

1990/91 :JuU5 Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag
1990/91 :JuU6 Teleavlyssning m.m.

1990/91 :JuU7 Fastighetsdomstolar, m.m.

Lagutskottets betänkande

1990/91:LU14 Ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

Kulturutskottets betänkande

1990/91 :KrU8 Lotterifrågor

Trafikutskottets betänkanden

1990/91 :TU8 Uppskjutande av ikraftträdande av vissa ändrade bestämmel-
ser om motorredskap och traktorer, m.m.

1990/91 :TU9 Säkerheten vid järnväg, tunnelbana och spårväg, m.m.

Näringsutskottets betänkanden
1990/91:NU7 Minerallagstiftning m.m.
1990/91:NU9 Utrikeshandel
199O/91:NU11 Ersättning för inkassokostnader
1990/91 :NU 13 1989 års internationella avtal om jute och juteprodukter
1990/91 :NU 14 Tillfällig försäljning

13 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts

den 29 november

1990/91:110 av Ulla Orring (fp) till statsrådet Margot Wallströmom kommu-
nernas konsumentvägledning:

Konsumentprisindex i november i år är 213. Det innebär att priserna stigit
med 113 % sedan 1980. Omsatt till vardagsspråk betyder det att inte ens hälf-
ten av 1980 års penningvärde finns kvar i dag.

Det är självklart att konsumenterna känner av prishöjningarna och försö-
ker rätta mun efter matsäcken, men tyvärr finns det också en grupp individer
som har svårigheter med att planera sin ekonomi.

Inte mindre än 200000 familjer levde häromåret på socialbidrag enligt
vissa undersökningar. Det är en alarmerande stor grupp som med dagens
problem på arbetsmarknaden - med många varsel - kan förväntas växa.

Om dessa konsumenter fick tillgång till en bra budgetrådgivning, som kan

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

ge råd och anvisningar om bästa köp och allmänt se över möjligheten för
konsumenten att leva på sina tillgångar, kunde en stor del av de ekonomiska
problemen saneras. För samhället i stort är det en katastrof att låta männi-
skor hamna i skuldfällan.

För att åstadkomma detta måste det finnas en konsumentvägledning på
nära håll. När riksdagen 1986 fastslog riktlinjerna för konsumentpolitiken,
var målsättningen en fortsatt snabb utbyggnad av den lokala verksamheten.
Det räcker inte enbart med centrala verk som konsumentverket och all-
männa reklamationsnämnden, det bör finnas lokalt förankrad konsument-
vägledning.

Under verksamhetsåret 89/90 fanns konsumentvägledning i 271 av landets
284 kommuner. Läget var relativt gott. Men nu har det skett en dramatisk
neddragning av verksamheten. Ett 20-tal kommuner, därav t.ex. Täby, slo-
par konsumentvägledningen.

Det betyder att inte enbart budgetrådgivningen drabbas utan även rekla-
mationshantering, marknadsbevakning, utbildning till unga konsumenter
m.m. Om inte exempelvis reklamationshanteringen kan klaras av snabbt och
billigt på orten genom den lokala konsumentvägledningen, måste konsu-
menten vända sig till allmänna reklamationsnämnden, vars resurser knap-
past är tillräckliga. Eller skall konsumenten lämnas utan hjälp?

För att på effektivaste och mest ändamålsenliga sätt använda samhällets
resurser och spara med allmänna medel genom en på ett tidigt stadium insatt
budgetrådgivning och över huvud taget tillvarata konsumenternas intresse
behövs en lokalt förankrad konsumentvägledning.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att informera om betydelsen av
den lokala konsumentvägledningen?

2. Eftersom konsumentvägledningen är en kommunal uppgift blir frågan
också om statsrådet ämnar samråda med Kommunförbundet?

3. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för allmänna reklamationsnämn-
dens del med hänsyn till den förväntade ökade ärendetillströmningen?

1990/91:111 av Maria Leissner (fp) till statsrådet Maj-Lis Lööw om flyk-
tingar i Genévekonventionens bemärkelse:

Psykologer och läkare på en flyktingförläggning har slagit larm att ett stort
antal turk-bulgariska kvinnor blivit våldtagna och misshandlade av polisen i
hemlandet.

Dessa fakta har inte kommit fram under polisförhör eftersom övergreppen
varit så djupt kränkande för kvinnorna. Inte förrän några advokater för-
hörde maka och make var för sig kunde dessa kvinnor förmå sig att berätta
om övergreppen.

Det har framkommit att ett stort antal turk-bulgariska kvinnor blivit ut-
satta för våldtäkter och misshandel, ibland i sina barns åsyn. Förövarna har
varit bulgariska polismän, och överfallen har skett i samband med polisför-
hör eller hämtningar i hemmet. Ofta har maken varit fängslad, och polisen
har då kunnat utnyttja hans frånvaro.

Enligt muslimsk tro betraktas en kvinna som blivit våldtagen därigenom

också som en prostituerad. Vissa män har därför övergivit sina fruar när de
fått veta om våldtäkterna, andra män är fortfarande okunniga om övergrep-
pen.

Några typiska fall kan se ut som följer:

En kvinna med två barn blev hämtad av polis när mannen satt i fängelse.
Hon blev våldtagen av två poliser. De brände henne med droppande plast
på brösten. Hon vaknade utanför huset efter att ha varit avsvimmad.

Tre veckor före flykten väcktes en annan kvinna mitt i natten av att fyra
poliser bankade på ytterdörren. Två av poliserna undersökte lägenheten,
och två våldförde sig på kvinnan i de två barnens åsyn. Maken var inte
hemma vid tiden för våldtäkten, men gick senare ut och letade efter poli-
serna, fann och misshandlade en av dem. Efter detta var familjen tvungen
att fly. Särskilt det ena barnet har blivit svårt stört av upplevelsen.

Uppenbarligen är dessa händelser inte engångsföreteelser, utan har drab-
bat ett stort antal turk-bulgariska kvinnor. En kvinnojour uppskattar att det
kan röra sig om ett hundratal kvinnor. Överfallen förefaller utgöra en del av
förföljelserna mot den turk-bulgariska minoriteten, inte minst för att den
ofta sammanfallit med att maken suttit fängslad, eller i samband med polis-
förhör av kvinnorna. Om så är fallet torde överfallen styrka att de utsatta
kvinnorna är flyktingar i Genévekonventionens bemärkelse.

I vilket fall som helst utgör våldtäkterna starka humanitära skäl för att
kvinnorna och deras familjer borde få uppehållstillstånd i Sverige. Eftersom
paragrafen om uppehållstillstånd på humanitära grunder är tagen bruk sedan
den 13 december 1989 har naturligtvis de överfallna kvinnorna betydligt
sämre skydd än tidigare.

Jag vill mot denna bakgrund fråga invandrarministern:

1. Är kvinnor, som i samband med polisförhör i sitt hemland utsatts för våld-
täkter och misshandel, att betrakta som flyktingar i Genévekonventio-
nens bemärkelse?

2. Hur avser invandrarministern garantera skydd åt de turk-bulgariska kvin-
nor som utsatts för misshandel och våldtäkter, mot bakgrund av den nuva-
rande inskränkningen av flyktinglagstiftningen?

14 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 29 november

1990/91:253 av Seija Viitamäki-Carlsson (v) till statsrådet Göran Persson om
hemspråksundervisningen:

Regeringen aviserar nedskärningar av statsbidragen till skolsektorn med
ca 1 miljard det kommande budgetåret. Statsbidraget till hemspråksunder-
visningen minskas med 300 miljoner från 467 miljoner till 167 miljoner.

Nu aviserar kommunala skolpolitiker och Kommunförbundet stora för-

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

ändringar i hemspråksundervisningen. Skolförordningen skall förändras,
och då kan också hemspråksreglerna ändras.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande fråga:

Ar den kommunala självbestämmanderätten starkare än internationella
överenskommelser, som Sverige ratificerat, så att man kan befara att ESK-
dokumentet om den mänskliga dimensionen 32 § får en underordnad bety-
delse?

1990/91:254 av Björn Samuelson (v) till justitieministern om sekretesslag-
stiftningen och FNs barnkonvention:

Genom en dom som fastställdes av regeringsrätten i juni 1989 har det klar-
lagts att den enskilde normalt inte har rätt att få del av uppgifter inom social-
tjänsten om vem som är hans eller hennes far. Sekretess gäller enligt 7 kap.
4 § sekretesslagen om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan men för
fadern. I praktiken betyder detta att sekretess nästan alltid gäller beträf-
fande faderskapet.

Denna sekretess, som ger uttryck för värderingar som snarast är hemma-
hörande i ett annat århundrade, är uppenbart stridande mot FNs barnkon-
vention som Sverige ratificerat. Principen om förbud mot att efterforska fa-
derskapet torde härröra från ”Code Napoleon”, la recherche de la paternité
est interdite. Enligt barnkonventionen har barn en ovillkorlig rätt att få vet-
skap om sina föräldrar. I motioner, dels från mig i den allmänna motionsti-
den, dels från vänsterpartiet med anledning av prop. 1989/90:107 om god-
kännande av FN-konventionen om barnens rättigheter har begärts att be-
stämmelsen om sekretess beträffande någons börd skall upphävas. Riksda-
gen har avslagit motionerna, men uttalat att det finns anledning för rege-
ringen att i lämpligt sammanhang överväga en förändring av sekretesslagen
på denna punkt.

Avser regeringen att under innevarande riksmöte förelägga riksdagen för-
slag som bringar sekretesslagstiftningen i överensstämmelse med FNs barn-
konvention?

1990/91:255 av Gudrun Schyman (v) till socialministern om rättskemiska la-
boratoriet i Solna:

Enligt upgift skall det rättskemiska laboratoriet vid statens rättsläkarsta-
tion i Solna flyttas till det centrala laboratoriet i Linköping. Det finns anled-
ning att befara att rättssäkerheten blir lidande på grund av flyttningen, något
som också påtalats av polis- och åklagarmyndigheter. Även justitiekanslern
har uttryckt oro.

Trots denna samlade bedömning har inte ställningstagandet omprövats.

Jag vill därför fråga socialministern:

Tänker socialministern vidta några åtgärder för att förhindra att laborato-
riet flyttas?

1990/91:256 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) till socialministern om
registrering av tandlagningsmaterials biverkningar:

I debatten om amalgamets skadeverkningar och kravet på förbud framförs
ständigt argumentet att fullgoda ersättningsmaterial inte finns och att de ma-
terial som finns också kan ge upphov till biverkningar. Det är då av yttersta
vikt att kunskaperna om olika tandlagningsmaterial ökar. Frågan om pro-
duktkontroll och biverkningsregister för dentala material har aktualiserats
gång på gång. Riksdagen har beslutat att biverkningsregister skall inrättas.
Förre socialministern Sven Hulterström utlovade att en proposition skulle
komma under 1990. I årets budgetproposition hänvisade man till samord-
ning med EG som försvar för att inte göra något. Frågan är också anmäld till
KU. Nu skall enligt uppgift en försöksverksamhet på vissa ställen startas un-
der nästa år.

Jag vill fråga statsrådet varför man dröjt så länge med att fullt ut göra en
undersökning i hela landet.

1990/91:257 av Maud Björnemalm (s) till kommunikationsministern om
järnvägstrafiken sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-Örebro:

Transportrådet skall enligt regeringsuppdrag upphandla tågtrafik för bud-
getåret 1991/92.

Av det protokoll som finns från förhandlingarna den 1 oktober 1990 fram-
går bl.a. att sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-Örebro har prioriterats bort.
Skall trafiken få fortsätta behövs ett ökat anslag på 35 milj. kr. Trafiken på
denna sträcka är av stor regionalpolitisk betydelse, och en neddragning med-
för negativa konsekvenser för Bergslagen.

Min fråga:

Är kommunikationsministern beredd att av regionalpolitiska skäl med-
verka till att transportrådet får de 35 milj. kr. som behövs för att säkerställa
tågtrafiken på sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-Örebro?

den 30 november

1990/91:258 av Annika Ahnberg (v) till miljöministern om miljöbrott:

Skall miljöbrottslingar vara lika inför lagen?

Skall stora företag, som borde ha goda möjligheter att avsätta resurser för
miljöskyddsarbete, komma undan med lindrigare straff för miljöbrott, än
små företag?

Så tycks tillämpningen av miljölagarna fungera vid tingsrätten i Linkö-
ping. Det är enligt min uppfattning mycket upprörande att det kan få vara
så. Miljöbrott skall följas av kraftiga sanktioner, och stora företag skall inte
slinka undan. En sådan tillämpning skapar inte förtroende för de lagar vi
stiftar i riksdagen. I Linköping dömdes två företag ett litet och ett stort,
Saab-Scanias flygdivision, helt olika för liknande miljöbrott. Det lilla företa-
get dömdes medan åtalet mot Saab-Scania lades ner.

Jag vill därför fråga miljöministern:

Avser regeringen föreslå förändringar i miljölagstiftningen i syfte att
åstadkomma likhet inför lagen?

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

1990/91:259 av Sverre Palm (s) till industriministern om industrisysselsätt-
ningen i Strömstad:

Det har nu gått ett år sedan Electrolux i Strömstad meddelade att Ström-
stadsfabriken kommer att avvecklas efter semestern 1990.

Nedläggningen av Electrolux är nu genomförd, och detta har medfört att
280 industriarbetsplatser försvunnit.

Utöver detta har andra industriföretag varslat personal om uppsägning.
Ca 50 jobb berörs, vilket ger ett totalt bortfall på drygt 30 % av Strömstads
industriarbetsmarknad.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga industriministern:

Vilka åtgärder är industriministern beredd att vidta för att återskapa indu-
strisysselsättningen i Strömstad?

1990/91:260 av Birgit Friggebo (fp) till finansministern om avdragsrätten för
avgifter till fackföreningar:

I går enades socialdemokraterna och vänsterpartiet om att ta bort taket
för avdragsrätten för avgifter till fackföreningarna. Detta beslut fattas i en
ekonomisk situation som enligt finansministern präglas av "blodigt allvar”
och där regeringen anser sig nödsakad att hastigt lägga fram en skrivelse till
riksdagen med ett s.k. krispaket. Finansministern lär dessutom - efter den
socialdemokratiska partikongressen - ha gett uttryck för uppfattningen att
en utbyggnad av föräldraförsäkringen är en högre prioriterad åtgärd än höj-
ningar av fackavdraget. Mot denna bakgrund vill jag fråga finansministern:

Finns det något uttalande av finansministern i denna fråga som fortfa-
rande äger giltighet?

1990/91:261 av Asa Domeij (mp) till miljöministern om tillsynen enligt lagen
om kemiska produkter:

Tillsynen enligt lagen om kemiska produkter fungerar mycket dåligt, bl.a.
enligt en enkät som miljöpartiets riksdagsgrupp skickade till 100 miljö- och
hälsoskyddsnämnder. En av orsakerna till den dåliga tillsynen är att ansvars-
fördelningen mellan kommuner och länsstyrelser är mycket oklar. Den klara
ansvarsfördelning som finns när det gäller miljöskyddslagen saknas.

Tänker regeringen göra något för att klara ut ansvarsfördelningen mellan
kommuner och länsstyrelser t.ex. genom att ändra förordningen om kemiska
produkter?

1990/91:262 av Roy Ottosson (mp) till socialministern om genteknikbered-
ningens sammansättning:

I tidigare debatter i riksdagen har bl.a. miljöministern utlovat en bred par-
lamentarisk beredning i bioteknik och genteknik. Kraven på en parlamenta-
risk utredning från bl.a. miljöpartiet möttes med att ge beredningen vidare
befogenheter och större frihet än vad som är normalt för beredningar. Be-
redningen tillsattes under sommaren och har nu hunnit ha några möten. För-

utom de 8 parlamentarikerna ingår hela 22 experter i beredningen. Bland
dessa experter finns ingen representant för miljörörelsen, bönderna eller de
fackliga organisationerna. Däremot är den helt övervägande delen av exper-
terna antingen sådana som har egenintresse i att biotekniken ges fria händer
eller sådana som är dokumenterat okritiska till den hittillsvarande utveck-
lingen på bioteknikområdet. Obalansen har påtalats av parlamentariker i ut-
redningen, men inga förändringar i sammansättningen har ändå skett. Med
anledning av detta vill jag ställa följande fråga till socialministern:

Hur avser regeringen se till att genteknikberedningen får den nödvändiga
allsidiga information som krävs för att den skall kunna fatta kloka beslut med
nuvarande sammansättning?

1990/91:263 av Roy Ottosson (mp) till kommunikationsministern om bärig-
hetshöjande åtgärder för järnväg:

För närvarande genomförs s.k. bärighetshöjande åtgärder för vägtrafik.
Ca 6 miljarder satsas på att bygga om eller förstärka broar så att fordons-
vikterna kan höjas till 60 ton. Detta kan jämföras med att den maximala to-
talvikten inom EG är 40 ton. Bärigheten på själva vägarna behöver följaktli-
gen höjas på många håll, vilket för med sig ytterligare kostnader för samhäl-
let. Skälet till denna bärighetshöjning är enligt kommunikationsministern att
ge svensk industri konkurrensfördelar gentemot övrig europeisk industri.

Dess värre konkurrerar också de långväga godstransporterna på väg med
järnvägen. Någon motsvarande bärighetshöjande satsning på järnvägarna
har hittills inte genomförts. Det innebär att vägtrafiken har givits konkur-
rensfördelar som järnvägen förnekats. Kravet på konkurrensneutralitet mel-
lan trafikslagen har därigenom försummats. Detta kan vara en bidragande
orsak till de svårigheter som SJ Gods numera upplever.

Avser regeringen att verka för att bärighetshöjande åtgärder skall vidtas
för järnvägarnas del?

1990/91:264 av Krister Skånberg (mp) till industriministern om kraftvärme-
verk:

Många kommunala energiverk är mycket oroade för att konstruktionen
av den nya energibeskattningen inkl, mervärdeskatten i kombination med
att koldioxidskatt endast skall tagas ut på fjärrvärme och ej på elgenerering
kommer att medföra att nya abonnenter väljer elvärme i stället för fjärr-
värme. Vidare är många i kraftindustrin oroade för att det med dessa skatte-
regler blir olönsamt att bygga nya kraft värmeverk, trots att dessa ger det
bästa utnyttjandet av bränslet och därmed också undviker onödiga utsläpp.

Vad avser regeringen att göra för att motverka en övergång från fjärr-
värme till elvärme och för att främja kraftvärme?

1990/91:265 av Gudrun Norberg (fp) till jordbruksministern om pilbågsjakt:

Statens naturvårdsverk avser att ge tillstånd till jakt med pilbåge. Tillstån-
det avser en försöksverksamhet.

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Jakt med pilbåge kräver - om den skall vara human i någon mån - en stor
skjutskicklighet och mycket gynnsamma villkor ur jaktsynpunkt. Det finns
anledning att befara att pilbåge som jaktvapen kommer att utsätta viltet för
stort lidande.

Därför hemställer jag att till jordbruksminister Mats Hellström få ställa
följande fråga:

Avser statsrådet att tillåta en utvidgning och permanentning av denna in-
humana jaktform?

1990/91:266 av Krister Skånberg (mp) till industriministern om förnybara och
miljövänliga energikällor:

Inom svenska bioenergiföreningen, miljörörelsen och statens naturvårds-
verk är man oroad över att den nya energibeskattningen och den planerade
utbyggnaden av fossilgasnätet kommer att motverka satsningen på ökad an-
vändning av biobränsle i den svenska energiförsörjningen och därmed leda
till miljöskadliga och onödiga utsläpp av bl.a. klimatpåverkande gaser vid
normal drift, med risk för mycket stora utsläpp vid läckage och driftstör-
ningar. På samma sätt som tidigare i Danmark försöker stora fossilgasleve-
rantörer att få underlag för att bygga gasledningar för tiotals miljarder kro-
nor genom att erbjuda kommunala energiverk och industrikunder långtids-
kontrakt till olika priser som dock har det gemensamt att de ligger strax un-
der vad närmast konkurrenskraftiga alternativ skulle kosta.

Vad avser regeringen att göra för att främja den fortsatta utvecklingen och
öka användningen av förnybara och miljövänliga energikällor, bl.a. bio-
bränsletekniken, inkl, biogas och förgasning av biobränsle i Sverige?

1990/91:267 av Agne Hansson (c) till socialministern om avvecklingen av
vårdhemmen:

Enligt den nya omsorgslagen skall vårdhemmen i landstingen avvecklas.
Enligt intentionerna i beslutet skulle staten svara för kostnaderna för denna
avveckling. Avvecklingen skulle inte kosta landstingen något. Det visar sig
nu inte hålla.

Avvecklingen av vårdhemmen kostar landstingen stora pengar. För Kal-
mar läns landsting innebär detta en kostnad 1989 på 11 milj.kr., för 1990
27,3, för 1991 beräknad 38,5 och för 1992 50,9 milj. kr.

Enligt omsorgskommitténs betänkande angavs kostnaden för den vård-
form som skulle ersätta vårdhemmen, elevhem för barn, till 600 kr. per dag.
Den verkliga kostnaden för Kalmar läns landsting visar sig nu ligga på i ge-
nomsnitt 1 232 kr per dag. Det är alltså mer än en fördubbling av vad som
var tänkt. Det här innebär att andra vårdtagare tvingas stå tillbaka när eko-
nomin är begränsad.

Mot den bakgrunden vill jag fråga:

Vilka åtgärder är regeringen beredd vidta för att uppfylla löftet gentemot
Kalmar läns landsting och andra landsting om att avvecklingen av vårdhem-
men inte skall förorsaka landstingen ökade kostnader?

1990/91:268 av Agne Hansson (c) till statsrådet Erik Åsbrink om beskatt-
ningen av dagbarnvårdares kostnadsersättning:

Enligt beslutet om den nya skattereformen skall kostnadsersättningen till
dagbarnvårdare i familjedaghem beskattas. Det innebär klart försämrade
villkor för denna kategori som inte motsvarar sund logik. Följden blir att
många dagbarnvårdare slutar. Det får som följd att bristen på daghemsplat-
ser ökar. Det är ur flera synpunkter till stor nackdel inte minst för samhället.

Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet:

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder så att beskattningen av kostnadser-
sättningen för dagbarnvårdare i familjedaghem upphör?

1990/91:269 av Agne Hansson (c) till finansministern om statliga lån till kom-
munerna i Kalmar län:

Riksdagens majoritet beslutade under våren på regeringens förslag att be-
vilja Göteborgs och Malmö kommuner ett tioårigt lån - 900 miljoner resp.
600 miljoner - räntefritt de tre första åren.

Många kommuner i Kalmar län brottas med svåra ekonomiska problem
inte minst på grund av en rad ökade pålagor från staten och en orättvis re-
sursfördelning över landet från statens sida.

Jag vill därför fråga finansministern:

Är finansministern beredd att stödja kommunerna i Kalmar län genom lån
med samma generösa villkor?

15 § Kammaren åtskildes kl. 13.30.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannan från sammanträdets början t.o.m. 6§ anf. 24 (del-
vis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 56 (delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

TOM T:SON THYBLAD

IGunborg Apelgren

Prot. 1990/91:36

30 november 1990

Innehållsförteckning

Fredagen den 30 november

1 § Svar på interpellation 1990/91:70 om svenskt stöd åt albaner i

Kosovoprovinsen i Jugoslavien........................ 1

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Eva Goés (mp)

2 § Svar på interpellation 1990/91:71 om det politiska våldet i

Colombia........................................ 5

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Bengt-Ola Ryttar (s)

Sten Svensson (m)

3 § Svar på interpellation 1990/91:74 om svenskt EG-medlemskap

och neutralitetspolitiken............................. 9

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Gudrun Schyman (v)

Margaretha af Ugglas (m)

4§ Svar på interpellation 1990/91:89 om Boforsaffären......... 14

Utrikesminister Sten Andersson (s)
Gudrun Schyman (v)

5 § Svar på interpellationerna 1990/91:91, 92 och 97 om Turkiet. . . 20

Utrikesminister Sten Andersson (s)

Ragnhild Pohanka (mp)

Berith Eriksson (v)

6§ Svar på interpellation 1990/91:83 om JAS-projektet......... 27

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Hans Göran Franck (s)

Paul Ciszuk (mp)

Gudrun Schyman (v)

7 § Svar på interpellation 1990/91:79 om rättssäkerheten för patien-

ter som felbehandlats............................... 38

Socialminister Ingela Thalén (s)

Margö Ingvardsson (v)

8 § Svar på interpellation 1990/91:49 om EGs torskfiske i den

svenska fiskezonen................................. 42

Jordbruksminister Mats Hellström (s)

Jens Eriksson (m)

9 § Svar på interpellation 1990/91:75 om rotdeformationer på barr-

träd m.m......................................... 47

Jordbruksminister Mats Hellström (s)

Ragnhild Pohanka (mp)

10 § Svar på interpellation 1990/91:90 om reformeringen av den stat-
liga länsförvaltningen............................... 52

Civilminister Bengt K Å Johansson (s)

Agne Hansson (c)

11 §	Svar på interpellation 1990/91:85 om bostadsproduktionens om- fattning.......................................... Bostadsminister Ulf Lönnqvist (s) Agne Hansson (c)	57	Prot. 1990/91:36 30 november 1990
12 §	Bordläggning......................................	64
13 §	Anmälan om interpellationer 1990/91:110 av Ulla Orring (fp) om kommunernas konsument-
	vägledning..................................... 1990/91:111 av Maria Leissner (fp) om flyktingar i Genévekon-	65
	ventionens bemärkelse...........................	66
14 §	Anmälan om frågor 1990/91:253 av Sei ja Viitamäki-Carlsson (v) om hemspråks-
	undervisningen................................. 1990/91:254 av Björn Samuelson (v) om sekretesslagstiftningen	67
	och FNs barnkonvention.......................... 1990/91:255 av Gudrun Schyman (v) om rättskemiska laborato-	68
	riet i Solna..................................... 1990/91:256 av Marianne Andersson i Vårgårda (c) om regi-	68
	strering av tandlagningsmaterials biverkningar.......... 1990/91:257 av Maud Björnemalm (s) om järnvägstrafiken	68
	sträckan Gävle-Avesta/Krylbo-Örebro...............	69
	1990/91:258 av Annika Åhnberg (v) om miljöbrott......... 1990/91:259 av Sverre Palm (s) om industrisysselsättningen i	69
	Strömstad..................................... 1990/91:260 av Birgit Friggebo (fp) om avdragsrätten för avgif-	70
	ter till fackföreningar............................. 1990/91:261 av Åsa Domeij (mp) om tillsynen enligt lagen om	70
	kemiska produkter.............................. 1990/91:262 av Roy Ottosson (mp) om genteknikberedningens	70
	sammansättning................................. 1990/91:263 av Roy Ottosson (mp) om bärighetshöjande åtgär-	70
	der för järnväg..................................	71
	1990/91:264 av Krister Skånberg (mp) om kraftvärmeverk . . .	71
	1990/91:265 av Gudrun Norberg (fp) om pilbågsjakt........ 1990/91:266 av Krister Skånberg (mp) om förnybara och miljö-	71
	vänliga energikällor.............................. 1990/91:267 av Agne Hansson (c) om avvecklingen av vård-	72
	hemmen...................................... 1990/91:268 av Agne Hansson (c) om beskattningen av dag-	72
	barnvårdares kostnadsersättning.................... 1990/91:269 av Agne Hansson (c) om statliga lån till kommu-	73
	nerna i Kalmar län...............................	73

gotab 97419, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:36 Fredagen den 30 november

Riksdagens protokoll

1990/91:36

1§ Svar på interpellation 1990/91:70 om svenskt stöd åt albaner iKosovoprovinsen i Jugoslavien

2§ Svar på interpellation 1990/91:71 om det politiska våldet iColombia

3§ Svar på interpellation 1990/91:74 om svenskt EG-medlemskapoch neutralitetspolitiken

4§ Svar på interpellation 1990/91:89 om Boforsaffären

5 § Svar på interpellationerna 1990/91:91, 92 och 97 om Turkiet

6§ Svar på interpellation 1990/91:83 om JAS-projektet

7 § Svar på interpellation 1990/91:79 om rättssäkerheten för patientersom felbehandlats

8 § Svar på interpellation 1990/91:49 om EGs torskfiske i den svenskafiskezonen

9§ Svar på interpellation 1990/91:75 om rotdeformationer på barr-träd m.m.

11 § Svar på interpellation 1990/91:85 om bostadsproduktionensomfattning

12 § Bordläggning

13 § Anmälan om interpellationer

14 § Anmälan om frågor

1§ Svar på interpellation 1990/91:70 om svenskt stöd åt albaner i
Kosovoprovinsen i Jugoslavien

2§ Svar på interpellation 1990/91:71 om det politiska våldet i
Colombia

3§ Svar på interpellation 1990/91:74 om svenskt EG-medlemskap
och neutralitetspolitiken

7 § Svar på interpellation 1990/91:79 om rättssäkerheten för patienter
som felbehandlats

8 § Svar på interpellation 1990/91:49 om EGs torskfiske i den svenska
fiskezonen

9§ Svar på interpellation 1990/91:75 om rotdeformationer på barr-
träd m.m.

11 § Svar på interpellation 1990/91:85 om bostadsproduktionens
omfattning