Riksdagens protokoll
1990/91:28

Tisdagen den 20 november

Kl. 14.30-16.30

18.00-19.45

1 § Justering av protokoll

Protokoll

1990/91:28

Svar på frågor

Justerades protokollet för den 14 november.

2§ Svar på fråga 1990/91:125 om kulturella skillnader i synen på
barnafödande

Anf. 1 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Marianne Samuelsson har frågat mig vilka initiativ rege-
ringen tar för att få fram information till berörd personal om olika kulturers
syn på barnafödande.

Inom ramen för HS 90-arbetet togs en underlagsstudie fram kallad ”In-
vandrarna i Hälso- och sjukvården” (SOU 1984:45). I denna beskrivs in-
vandrares särskilda behov i olika vårdsituationer. Socialstyrelsen har också
givit ut allmänna råd: ”Inför döden. Om hänsyn till olika religiösa och et-
niska grupper i sjukvården”. Även om dessa råd behandlar frågor i samband
med dödsfall, är principerna allmängiltiga.

Generellt inom sjukvården gäller att personalen bör ta hänsyn till patien-
ternas önskemål i största möjliga utsträckning. Föreligger språksvårigheter
bör tolk anlitas. Jag skulle vilja framhålla att även svenska patienter kan ha
speciella önskemål.

Att med hjälp av förteckning e.d. försöka beakta olika gruppers syn på
just förlossningsverksamheten torde knappast vara möjligt eller ändamåls-
enligt. I stället bör frågor av detta slag beaktas i utbildningen. Personalen
bör alltid vara lyhörd för individuella önskemål och synpunkter oavsett et-
nisk bakgrund. Jag finner således inte att det för närvarande finns behov av
särskilda initiativ på detta område.

Anf. 2 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag tycker dock inte att det
riktigt tog upp den fråga som jag hade tänkt mig.

Min fråga gällde just olika kulturell syn på förlossningar. Anledningen till
att jag har ställt frågan är att jag i somras besökte en förlossningsavdelning
och talade med läkaren där. Vi kom in på frågan om kulturella skillnader.
Problemet i dag är förståelsen för andra kulturers syn på förlossningen. Det 1

1 Riksdagens protokoll 1990/91:28

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

borde vara enkelt att få fram en övergripande skrift på hur man ser på för-
lossningen i olika kulturer.

Sverige har och har haft många biståndsarbetare i olika kulturer. De har
då en enorm kunskap på området som borde kunna sammanställas.

Läkaren berättade bl.a. om en kvinna som skrek alldeles förfärligt under
förlossningen. Man gav henne mer och mer smärtlindring. Efter förloss-
ningen fick man reda på att skrikandet hörde till kvinnans kulturmönster.
Det hade kanske varit lättare att förstå om kunskapen hade funnits. Det
borde vara relativt enkelt att få fram den kunskapen med tanke på den stora
kunskap som finns bland biståndsarbetarna.

Anf. 3 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att det är viktigt att personal får infor-
mation och kunskap. Det var därför som jag svarade med att säga att jag
tycker att det bör ingå i utbildningen. Det behöver då inte vara i den grund-
läggande utbildningen, dvs. utbildning till läkare, sköterska osv. Det kan
också ingå i den fortbildning och personalutveckling som hälso- och sjukvår-
den genomför fortlöpande. Då bör också den typen av information och kun-
skap ges till personalen.

Anf. 4 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Kan detta tolkas som att det kommer att tas initiativ för att
ta fram ett underlagsmaterial som gör det lättare att få utbildning på det om-
rådet? I dag finns inte just något samlat material. Vissa kulturer kanske dis-
kuteras i utbildningen, men allt kommer inte med. Det kanske inte heller
finns något uppslagsverk att rätta sig efter.

Anf. 5 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Riksdagen har beträffande utvecklingslinjerna för hälso- och
sjukvården varit mycket tydlig i sitt ställningstagande. Landstingen är skyl-
diga att ha lösningar som gör att patienter kan få en likvärdig vård. Jag förut-
sätter att landstingen när det gäller personalutveckling och personalutbild-
ning även tar hänsyn till förlossningar.

Anf. 6 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Jag förutsätter också att landstingen tar hänsyn till detta.
Men vi vet i dag att det finns en mycket ojämn fördelning av kulturer i olika
landsting. Det är inte så att det finns endast en kultur i ett landsting. I vissa
landsting finns många olika invandrargrupper. Situationen kan också ändra
sig mycket snabbt. Plötsligt kommer en helt ny folkgrupp till Sverige. Det är
därför som jag menar att det behöver tas fram ett mer övergripande material
på området.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på fråga 1990/91:130 om märkning av metallprodukter som
innehåller nickel

Anf. 7 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Ylva Annerstedt har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag
avser vidta för att introducera en obligatorisk märkning av metallprodukter
som innehåller nickel.

Nickelallergi är ett allvarligt problem. En av de vanligaste orsakerna här-
till är håltagning i öronen med efterföljande användning av nickelhaltiga
smycken. Allergiutredningen har behandlat frågan och bl.a. föreslagit att
konsumentverket och kemikalieinspektionen fortsatt skall följa utveck-
lingen av konsumentprodukter och deras allergiframkallande effekter. So-
cialstyrelsen har utfärdat allmänna råd om håltagning i öronen. Råden utgör
vägledning för miljö- och hälsoskyddsnämnden i deras tillsyn över yrkesmäs-
sigt bedriven håltagning i öronen. Statens provningsanstalt analyserar nick-
elhalten och har tagit fram en särskild nickelsymbol. Allergiutredningen har
också tagit andra initiativ för att minska nickelhalten t.ex. i mynt, och ett
fortsatt utvecklingsarbete pågår.

Jag bedömer att de åtgärder som helt nyligen vidtagits inneburit avsevärt
förbättrade möjligheter att undvika uppkomst av nickelallergi som en följd
av håltagning i öronen och för överkänsliga personer att undvika kontakt
med nickelhaltiga produkter. Jag har för närvarande inte för avsikt att före-
slå ytterligare åtgärder.

Anf. 8 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Jag håller med om att socialstyrelsens rekommendationer är ett bra steg i
rätt riktning. Men samtidigt är problemen med nickelallergierna så stora att
det inte räcker med rekommendationer. 10 % av kvinnorna drabbas, och allt
fler män. Bakom den siffran gömmer sig faktiskt över 400 000 människor
som har allergiska problem i varierande svårighetsgrad.

Många människor kan inte äta med annat än plastbestick. De kan inte ta
i vanliga dörrhandtag eller ha kläder på sig som har blixtlås i metall.

I handeln arbetar hundratusentals kvinnor. De allra flesta av dem hanterar
pengar. I våra mynt finns det mängder av nickel. T.ex. silverfemman består
av 50 % nickel. En mängd kvinnor kan alltså inte sköta sina arbeten på grund
av nickelallergi, eller tvingas bli omplacerade. Det är mot den bakgrunden
som jag efterlyser en obligatorisk märkning av metallprodukter som innehål-
ler nickel.

När problemen med håltagning är så allvarliga räcker det inte med att säga
så som socialstyrelsen gör att håltagningsutrustning och smycken med nickel-
halt under 0,05 % resp. 0,01 um som ytbeläggning kan märkas med låg nick-
elhalt.

Ingår det i det fortsatta utvecklingsarbete som nämns i svaret förberedel-
ser till lagstiftning om obligatorisk märkning?

Anf. 9 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Nej, det görs inga förberedelser ännu.

Som jag sade i mitt svar är åtgärder nyligen vidtagna. Vi följer dem mycket

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

noga, och vi kan konstatera att nickelmärkningen faktiskt har fått ett förhål-
landevis stort genomslag, bl.a. genom information i massmedia till allmän-
heten. Det är naturligtvis oerhört väsentligt att man inte minst i skolor och
på annat håll ger en riktig och tydlig information. Men visar det sig inom en
inte alltför avlägsen framtid att vi inte når några som helst resultat, måste
givetvis frågan om lagstiftning tas upp till förnyad prövning. Jag menar emel-
lertid att vi ändå först skall använda oss av vad vi redan har gjort och utvär-
dera detta, innan vi tillgriper obligatorisk lagstiftning.

Anf. 10 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Jag vill dra parallellen med att det t.ex. är obligatoriskt att
ange vilka färgämnen och andra ämnen som finns i livsmedel. Jag tycker att
det är en självklarhet att allergiker skall kunna se vad livsmedlen innehåller.
Lika självklart tycker jag att det är att de som lider av nickelallergi skall ha
möjlighet att se vilka föremål som innehåller nickel. Det är i alla fall 400 000
människor som drabbas, varav 99 % faktiskt är kvinnor. Jag skulle vilja göra
socialministern uppmärksam på att det redan finns lagstiftning på området,
t.ex. i Danmark. Där kan man kanske få nyttiga erfarenheter för det fort-
satta arbetet. Jag tycker dock att det är positivt att socialministern i fortsätt-
ningen uppmärksammar problemet och har sinnet öppet för fortsatta åtgär-
der, om utvecklingen inte skulle bli tillfredsställande.

Överläggningen var härmed avslutad.

4§ Svar på fråga 1990/91:132 om socialstyrelsens regionala enheter
för tillsyn inom hälso- och sjukvården

Anf. 11 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Ingegerd Elm har frågat mig om regeringen ämnar ompröva
sitt beslut om lokalisering till Jönköping av en av socialstyrelsens regionala
enheter för tillsyn inom hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har i en framställning till regeringen aktualiserat frågan om
en annan lokalisering av den regionala tillsynsenhet som enligt ett tidigare
regeringsbeslut skulle lokaliseras till Jönköping.

Regeringen har i dagarna redovisat ett program med åtgärder för att be-
gränsa utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Detta avses att ske genom
strukturella åtgärder av olika slag, bl.a. en omställning av den statliga admi-
nistrationen. I avvaktan på resultatet av den beredning som nu pågår är det
för närvarande inte aktuellt att ändra beslutet om lokaliseringen av de regio-
nala tillsynsenheterna.

Anf. 12 INGEGERD ELM (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Bakom min korta fråga låg rykten om att regeringen med anledning av
socialstyrelsens framställan, som socialministern här har redogjort för, över-
vägde att ändra sitt tidigare beslut i vad gäller placering av en av de regionala
enheterna, den i Jönköping. Det var alltså detta som föranledde min fråga.

Rykten bör ju på något vis utredas och få en relevant förklaring. Man bör få
veta vad som är verklighet.

Om regeringen skall ompröva ett tidigare beslut, bör det ha framkommit
väsentliga och tidigare okända fakta som kan ligga till grund för ett nytt ställ-
ningstagande. I socialstyrelsens hemställan, som jag har kunnat ta del av,
kan jag inte finna några sådana nya fakta.

Det som socialministern sade om åtgärdsprogrammet är vi ju i den social-
demokratiska riksdagsgruppen eniga om. Programmet är nödvändigt, och
jag har ingenting att invända mot att vi får lov att se över en hel del.

Med anledning av den sista meningen i socialministerns svar skulle jag
gärna vilja ha ett förtydligande. Arbetet med att begränsa utgiftstrycket bör
rimligen gå ut på att man skall få en billigare administration. Skall de återstå-
ende etableringarna, dvs. i Malmö och Jönköping, eventuellt inte komma till
stånd?

Anf. 13 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Nej, så skall man inte tolka den meningen. Mitt svar är, pre-
cis som det står, grundat på det faktum att vi nu i hela regeringskansliet ser
över den centrala administrationen. I avvaktan på resultatet kommer det
inte att bli några förändringar, inte heller när det gäller de regionala tillsyns-
enheterna vid socialstyrelsen. Däremot kommer dessa enheter att mer eller
mindre bli berörda när det gäller just förändringar i förhållande till socialsty-
relsen. Vilka ändringar kan jag dock inte diskutera i dag, eftersom jag ännu
inte har något underlag.

Anf. 14 INGEGERD ELM (s):

Herr talman! Orsaken till den här följdfrågan var ju, att jag har litet svårt
att förstå att det är någon skillnad mellan t.ex. Jönköping och Göteborg om
man skall spara. Socialstyrelsens ursprungliga förslag, som regeringen också
har ställt sig bakom, avser ju fem enheter i landet. Skall man diskutera det
hela måste man ju finna en billigare lösning. Jag kan inte riktigt förstå att
Jönköping i det här fallet skulle vara dyrare än Göteborg.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1990/91:133 om lasarettet i Skene

Anf. 15 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Viola Claesson har frågat mig om regeringen avser att vidta
några åtgärder för att förhindra nedskärningar av den typ som dem som kan
komma att drabba verksamheten vid lasarettet i Skene.

Hälso- och sjukvården befinner sig i inledningen till omfattande föränd-
ringar. Mycket sker och bör ske i en sektor, som inom Älvsborgs läns lands-
ting år 1988 omfattade över fyra miljarder kronor och nära 15 000 anställda.

Ett förändringsarbete måste ske utifrån de lokala förhållandena, men
självfallet med bibehållande av hälso- och sjukvårdens mål, dvs. en god hälsa
och vård efter behov och på lika villkor åt hela befolkningen. För att nå dessa

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

mål måste sjukvårdshuvudmännen utnyttja sina resurser på ett ändamålsen-
ligt och effektivt sätt. Detta innebär bl.a. att verksamheten ständigt behöver
följas upp, omprövas och ibland förändras efter de nya behov och nya situa-
tioner som kan ha uppkommit. Vilka åtgärder som därvid måste till är man
bäst skickad att bedöma på det lokala planet.

Dessutom - och framför allt - har vi en kommunallagstiftning och en häl-
so- och sjukvårdslag, som klart uttalar att det är sjukvårdshuvudmannens
angelägenhet att självständigt planera och utforma hälso- och sjukvården
inom de ramar och riktlinjer som regering och riksdag fastställt.

Mitt svar på Viola Claessons fråga blir alltså att regeringen varken har
konstitutionella möjligheter eller någon avsikt att ingripa för att hindra Älvs-
borgs läns landsting eller något annat landsting att vidta de förändringar som
landstingen bedömer erforderliga för att nå hälso- och sjukvårdens mål.
Detta gäller även förändringar av det slag som kan komma att bli aktuella
vid Skene lasarett.

Då Viola Claesson, som framställt frågan, anmält att hon var förhindrad
att närvara vid sammanträdet, medgav andre vice talmannen att Gudrun
Schyman i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 16 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall be att få tacka socialministern för svaret.

Jag tror att det är många som uppmärksammar det svar som socialminis-
tern ger, eftersom det här rör sig om en företeelse som inte bara gäller Skene.
Det finns exempel från t.ex. Boden och Lysekil. Män, kvinnor och barn går
man ur huse för att slå vakt om sina sociala rättigheter.

Jag tycker att det är beklagligt att socialministern i sitt svar utgår ifrån att
förändringarna görs för att landstinget skall kunna uppnå sina hälso- och
sjukvårdsmål. Sanningen är ju den att man gör de här förändringarna, därför
att man är tvungen. 1 och med att staten drar in pengar frän landstingen har
man inte råd att ha den tidigare verksamheten. Frågan är nu om man över
huvud taget kan nå hälso- och sjukvårdens mål. Det är många som ställer sig
mycket tvivlande. Socialministern får det att framstå som att det gäller att
hitta effektiva lösningar. Det är därför som man gör på det här sättet. Jag
tror att man i de flesta landsting där man tvingas besluta om sådana föränd-
ringar som de i Skene är mycket bekymrad.

Jag skulle vilja konfrontera socialministern med några siffror från berörda
landsting. Jag har inte tid att nämna alla siffror. Nettoflödet från staten till
landstinget har vänt. 1980 gick 437 miljarder kronor från staten till lands-
tinget. 1988 gick 916 milj.kr. från landstinget till staten. Samtliga berörda i
landstinget är väl medvetna om att de här siffrorna stämmer. Under hela
1980-talet har det ju skett en förändring när det gäller statsbidragen. I stället
för att ge tar staten numera. Det är det som är den reella bakgrunden till de
försämringar som vi nu kan se i Skene, i Lysekil och i Boden, för att ta några
fler exempel och belysa problematiken mera generellt.

Vad tänker man göra åt detta? Det handlar ju inte om effektivitet.

Anf. 17 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Gudrun Schyman började med att ge sin bakgrundsteckning.
Låt mig inledningsvis ge min bakgrundsteckning.

Bakgrunden till förändringarna i strömmarna mellan staten och landsting/
kommuner är att samhället totalt sett under 80-talet har varit tvunget att
hitta en väg för att komma till rätta med samhällets samlade ekonomiska
obalans. Det har också alldeles riktigt drabbat kommuner och landsting,
precis som det tidigare drabbade statsbudgeten. Faktum kvarstår att om-
kring 9 % av bruttonationalprodukten fortfarande går till hälso- och sjuk-
vård. Vi har också kvar mycket stora skillnader mellan olika landsting när
det gäller kostnader per invånare. De skillnaderna har ingen som helst bä-
ring på skillnader i folkhälsa, i dödlighet och i tillgänglighet, utan de beror
enbart på olikheter i resp, landstings sätt att fungera.

Jag kan ur politisk synpunkt känna samma vånda som de landstingskvin-
nor och landstingsmän som tvingas att göra ingrepp i landstingsorganisation,
i detta fall för att förändra en verksamhet. Men översiktligt vill jag nog hävda
att det finns alldeles tillräckligt stora skäl att också inom landstingsvärlden
studera effektiviteten, styrformerna och nyttjandet av resurserna - och då
menar jag inte utnyttjandet utan nyttjandet av resurserna. Detta är lands-
tingen medvetna om, och det är därför som man har tillsatt sin stora vägvals-
utredning. Också regering och riksdag är medvetna om detta, och det är där-
för som man i riksdagens utskott ingående diskuterar dessa frågor och som
regeringen har lagt fram förslag till förändringar av strukturen inom hälso-
och sjukvården.

Det är riktigt att landstingen har fått mindre statsbidrag, men det är också
ett faktum att sjukvården i dag tar i anspråk samma andel av BNP som den
gjorde tidigare.

Anf. 18 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Socialministern talar om att det är viktigt att vi får till stånd
en balans mellan statens utgifter och landstingens och kommunernas utgifter
osv. och att man därför under hela 80-talet har vidtagit åtgärder som har lett
till att penningströmmen har vänt. Från att tidigare ha gått från staten till
landsting och kommuner går den nu från landsting och kommuner till staten.

Jag vill dock säga att dessa pengar ingalunda har försvunnit, utan de finns
kvar. Till vad har då staten använt de pengar som man har dragit in från
landsting och kommuner? Vad är det som har motiverat att staten har tagit
dessa pengar från landsting och kommuner? Samtidigt lägger man ju på
landsting och kommuner ökade arbetsuppgifter. Min fråga är alltså: Vart har
pengarna tagit vägen?

Jag tycker också att man visst kan undersöka om man kan arbeta effekti-
vare, framför allt så att konsumenterna, som skall gå till sjukvården och få
del av omsorgen, får en bra behandling. Det behöver dock inte ske under
någon form av svärd, som ett tvång att faktiskt spara.

Anf. 19 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jo, man måste faktiskt tala om att det också måste sparas.
Men man skall inte idiotspara utan hushålla. Jag tycker att det är viktigt att

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

man i detta sammanhang vidtar en lång rad åtgärder. Utan att leda denna
frågestund för långt vill jag säga att jag vet att man i många landsting gör
fantastiskt fina insatser i detta avseende på alla nivåer: i organisation, i spa-
rande, i hushållande och i styrformer.

Gudrun Schyman frågar vad vi har gjort av pengarna. Ja, inte har vi stop-
pat dem i någon påse. Jag undrar om Gudrun Schyman har sovit under 80-
talet. Vi som har arbetat i vårt land har gemensamt betalat tillbaka en hel
del skulder. Det har både kommuner och landsting bidragit till, men också
staten. För att redovisa uppgifter på riksnivå kan jag peka på att andelen
anställda i kommuner och landsting har ökat, medan andelen anställda i sta-
ten har minskat.

Anf. 20 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag tycker att det är intressant att tala om vart pengarna har
tagit vägen, och det gör jag inte utifrån att jag har sovit under 80-talet. Jag
ser att penningströmmarna i vårt samhälle har vänt. Jag kan också se att det
finns en rad av människor som under 80-talet har tjänat mycket pengar. Jag
tror att socialministern och jag kan vara överens om att så är fallet. Jag kan
också se att regeringen har träffat en skatteuppgörelse med folkpartiet vil-
ken innebär en ännu större omfördelning. Man tar pengar från de lågavlö-
nade för att betala en skattereform för de högavlönade.

Jag menar att det är en del i att penningflödet plötsligt vänder, från att ha
gått till det som är nödvändigt till att gå till områden som inte kan betraktas
som nödvändiga för en större allmänhet.

Jag tycker att man skall tala för en effektivisering och förbättring av vård
och offentlig sektor, men genom sådana drastiska nedskärningar som man
nu är tvungen att göra raserar man hela förtroendet för den offentliga sek-
torn. Jag menar att socialministern då bidrar till en försämring.

Anf. 21 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jag skall gärna föra en debatt om penningströmmar med
Gudrun Schyman. Jag skall också gärna föra en debatt om skattereformens
brutto- och nettoeffekter. Låt mig bara mycket kort säga: För inte denna de-
batt om penningströmmarna mellan staten och landsting/kommuner mot
bakgrund av skattereformen!

Jag tycker faktiskt att ett mycket bra sätt att försvara den offentliga sek-
torn är att ge den möjligheten att visa sin förmåga och styrka när det gäller
förändring i alla dessa avseenden. Då försvarar den offentliga sektorn sig
själv, och jag tycker att de som arbetar i den, som styr den och som finns
runt omkring den gör det med den äran. Då klarar man också denna typ av
debatter.

Anf. 22 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag tror att de människor som bor i Skene, i Lysekil och i
Boden och som nu går ut för att protestera mot nedskärningar har svårt att
acceptera att detta är exempel på att den offentliga sektorn visar sitt goda
ansikte när det gäller effektivitet. Det behövs ett annat klimat för att man
skall kunna åstadkomma effektivitet och för att den offentliga sektorn skall

kunna visa sina goda sidor. Det är olyckligt att koppla ihop ekonomisk kris
och nedskärningspolitik med effektiviseringar på detta sätt, dvs. genom att
ställa berättigade lönekrav från tjänstemän eller andra som arbetar inom
denna sektor mot verksamheten som sådan. Det är fråga om en panikartad
nedskärning, som försvårar för människor att stå upp för den offentliga sek-
torn, som socialministern och jag är helt överens om att man skall ha. Den
måste dock vara bra, och den måste få kosta.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1990/91:143 om ökad framställning av antihemofili-
faktorer ur fårmjölk

Anf. 23 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Barbro Westerholm har frågat mig vad jag avser att göra för
att stimulera framställningen av antihemofilifaktorer via fårmjölk och där-
med bidra till ett mer rationellt utnyttjande av det blod vi har tillgäng till.

Regeringen har nyligen till riksdagen överlämnat en proposition (prop.
1990/91:52) om användningen av genteknik på människa m.m. Propositio-
nen berör inte närmare frågor om framställning av läkemedel, men där kon-
stateras att gentekniken bl.a. innebär förfinade metoder för framställning av
bättre och effektivare läkemedel.

Den framställning av antihemofilifaktorer ur fårmjölk, som Barbro Wes-
terholm tar upp i frågan, innebär emellertid att ett humant genmaterial med
hjälp av genteknik förs in i en djurcell (får). Avsikten är sedan att ur fårets
mjölk få fram ett mänskligt protein. Användning av djur för sådant ändamål
förutsätter, att det innan försöket påbörjas, görs en etisk prövning av en
djurförsöksetisk nämnd.

Detta är ett exempel på att användning av djur för att kunna framställa
viktiga läkemedel rymmer flera etiska aspekter. Det är frågor som diskuteras
livligt och som jag förutsätter kommer att behandlas ingående av genteknik-
beredningen. Jag är därför inte beredd att nu, innan frågorna har prövats i
vederbörlig ordning, ta ställning vare sig för eller emot en eventuell fram-
ställning av antihemofilifaktorer ur fårmjölk.

Anf. 24 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Det innebär att man
skjuter denna principiellt viktiga fråga framför sig.

Vi har 618 blödarsjuka i vårt land, varav hälften är mycket behandlings-
krävande. För tillgodoseende av deras behov behövs 135 ton blodplasma om
året. Så mycket går åt för att framställa de läkemedel som de behöver. Vi
har också problemet med överföring av HIV-smitta resp, gulsot, som måste
förhindras vid framställningen av preparaten.

Det finns en metod för att framställa antihemofilifaktorer ur fårmjölk. En-
ligt uppgift från Nordiska ministerrådet, hämtad från England, skulle det
krävas tolv får för 3000 blödare. Vi har en femtedel av detta antal här i

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

landet, och det är alltså enligt den gjorda undersökningen ett mycket litet
antal djur som skulle fordras för att tillgodose vårt behov.

Men det kostar naturligtvis en del pengar att få fram dessa djur. Det finns
forskare som är beredda att göra det. Det finns också intresse från läkeme-
delsindustrins sida, men på grund av de opinioner som har varit kring den
här teknikens utnyttjande vågar man sig inte på att använda den här meto-
den, till men för de blödarsjuka.

Det är inte kontroversiellt att föra över gener till bakterier genom vilka
man kan framställa läkemedel, men när vi kommer över till får blir det be-
kymmersamt. Jag ser det som oerhört viktigt att man för ut kunskap i sam-
hället och undanröjer de emotionella hinder som finns för att utnyttja en
metod som skulle gagna dessa patienter.

Jag inser att jag inte kan inte puffa på socialministern mer i debatten i dag,
utan att det är i genteknikberedningen som arbetet fortsätter. Där sitter jag
själv, och där kommer jag att driva den här frågan vidare.

Anf. 25 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jag delar i grunden Barbro Westerholms uppfattning i den
här frågan. Skälet till mitt svar är just det som Barbro Westerholm slutade
med, att vi har gett genteknikutredningen i uppdrag att pröva de etiska frå-
gorna och de problem som rör etiska diskussioner. Då är det rimligt att gen-
teknikutredningen åtminstone får gå in mer i detalj på frågorna, innan man
lyfter ut en sådan här speciell fråga. Jag känner också till det intresse och
den grupp av kunniga forskare som finns på det här området.

Anf. 26 BARBRO WESTERHOLM (fp):

Herr talman! Det är bra att vi delar den grundläggande inställningen. Jag
tycker att det är bekymmersamt att detta drar ut på tiden. Det är inte bara
de blödarsjukas behov av blod det handlar om, utan det är också andra pa-
tienters blodförsörjning som kommer in i bilden. Vi har brist på den varan.
Jag skall göra mitt bästa i genteknikberedningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1990/91:176 om tandsköterskors yrkes- och arbets-
skador

Anf. 27 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Siw Persson har återkommit med frågan om varför tandskö-
terskor särbehandlas i sina försök att få sina skador klassade som yrkes- eller
arbetsskador.

Enligt Siw Persson har nu ännu flera tandsköterskor blivit allvarligt ska-
dade av sitt arbete med kvicksilver i amalgam. Trots att de har intyg från
mycket kvalificerade läkare på att deras skador härrör från arbetet med
kvicksilver, uppger Siw Persson att de konsekvent nekas att få skadorna klas-
sade som yrkes- eller arbetsskador.

Bevisregeln i 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring (1976:380) är lika

för alla yrkesverksamma på den svenska arbetsmarknaden. Har någon, oav-
sett yrke, varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet skall således en skada som
han eller hon ådragit sig anses vara orsakad av denna inverkan, såvida inte
betydligt starkare skäl talar emot det.

Det förhållandet att tandsköterskor inte får sina skador godkända kan,
mot bakgrund av vad jag nyss sagt, därför inte förklaras på annat sätt än att
det föreligger svårigheter att i det enskilda fallet finna tillräckligt stöd för
ett samband mellan kvicksilverexpositionen och den aktuella skadan. Någon
särbehandling av tandsköterksor får och skall inte förekomma.

Anf. 28 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ministern för svaret. Låt mig börja med
ett litet papper som kemikontoret har gett ut med jämna mellanrum. Där
står det följande: Kvicksilver är en silverglänsande flytande metall utan lukt,
avger ångor särskilt vid uppvärmning, gift. Det är dödskallemärkt. Under
rubriken hälsorisk står det: Giftigt vid inandning, farligt vid hudkontakt. Vi-
dare står det: Vid risk för bildning av ånga, använd så långt som möjligt
slutna system, i annat fall kan mekanisk ventilation och pumputsug behövas.
Längre ned står det sedan om personlig skyddsutrustning.

Jag vill för ministern påtala bl.a. följande: Att när det gäller profylax-
tandsköterskor och hygienister har de som vi andra människor bara två hän-
der och eftersom de aldrig har någon assistans har de aldrig någon hand ledig
för det här högvolymsuget som man rekommenderar.

Så sent som på 1970-talet gick man, i undervisningslitteraturen för tand-
vårdspersonalen, ut med varningen att kvicksilvret i amalgamet kunde ska-
das av hud och svettrester. Det stod inte ett ord om att kvicksilver mycket
lätt tas upp av huden. Så sent som i dag, år 1990, finns det inga särskilda
föreskrifter för hur man skall behandla amalgam som till 50 % består av
kvicksilver.

I dag är det närmare 200 tandsköterskor som genom mångårigt arbete har
blivit skadade av detta. Trots att de kan visa upp läkarintyg från experter
som t.o.m. sitter i socialstyrelsens tungmetallgrupp får de inte sin skada klas-
sad som yrkes- eller arbetsskada. Vad kan detta bero på ministern? De har
ingen realistisk chans att komma med bevis när inte ens experter hjälper.

Anf. 29 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Det finns inga praxisfall från försäkringsöverdomstolen som
rör tandsköterskor. Försäkringsrätten för södra Sverige har nu i oktober, ef-
ter hörande av socialstyrelsen, meddelat en dom just i ett sådant här fall.
Skadan godkändes inte som arbetsskada men domen är överklagad. För när-
varande ligger detta mål hos försäkringsdomstolen för prövning.

Siw Perssons fråga utgick ifrån att tandsköterskorna särbehandlas ur lag-
synpunkt. Enligt lagen skall inte någon yrkesgrupp särbehandlas, de får inte
och de skall inte särbehandlas. Men det är självklart att dessa arbetsskade-
ärenden måste prövas enligt gängse praxis och enligt gängse hantering i för-
säkringsdomstol och försäkringsöverdomstol. Det finns bara denna väg att
gå lagligt och juridiskt i Sverige, ingen annan väg.

Den andra frågan som Siw Persson var inne på handlade om det förebyg-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

gande arbetet. Detta är en fråga som hänger samman med den tidigare, ef-
tersom eventuella skador uppstår där. Men det är även en fråga om hur ar-
betsmiljön för tandsköterskor och tandhygienister ser ut. Det är kanske en
fråga som vi får ta upp i ett annat sammanhang.

Anf. 30 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Jag tog upp detta som kemikontoret pekat på just därför att
det visar på att det inte vore orimligt om den personal som i kanske 20-25
år har arbetat under sådana förhållanden blivit utsatta för giftiga ångor och
hudpenetration av kvicksilver. Det skulle vara logiskt att misstänka att det
ligger en hel del i detta när de klagar över att de är sjuka och att de skall
behandlas rätt. Nu finns dessa tandsköterskor. De har, som jag sade, tagit
kontakt med läkare som är experter och t.o.m. sitter i tungmetallgruppen
för socialstyrelsen. Dessa intyg underkänns och överprövas av riksförsäk-
ringsverket, av deras förtroendeläkare som, till skillnad från experterna, inte
har den personliga kännedomen på samma sätt.

Anf. 31 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Jag är medveten om att detta forum inte är till för att svara-
ren skall ställa en fråga, men jag måste fråga Siw Persson: Vad anser Siw
Persson att socialministern skall göra?

Anf. 32 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Tack så mycket socialministern. Jag skall passa på tillfället
att lämna över en massa papper om jag får det. Jag hoppas att socialminis-
tern särskilt sätter sig in i detta ärende från början till slut. Jag är särskilt
engagerad i detta därför att det gäller kvinnor. Det är inte bara kvinnor, det
är även män. Det är ett antal tandläkare som har dött i en sällsynt hjärntu-
mörsjukdom. Det hade varit befriande om ministern följt ett eller flera ären-
dens gång från början till slut för att se hur dessa tandsköterskor behandlas.
Jag tycker att det hade varit befriande.

Anf. 33 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Om det är så enkelt att befria Siw Persson skall jag göra det
omedelbart. Jag har följt ett par av dessa fall mycket noggrant. Jag är fak-
tiskt mycket väl insatt i detta. Men min fråga är: Vad anser Siw Persson att
jag skall göra åt riksförsäkringsverkets expertbedömning och åt att försäk-
ringsdomstolarna inte dömer enligt Siw Perssons uppfattning? Det är en
mycket intressant frågeställning som jag gärna skulle vilja ha ett svar på.

Anf. 34 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Det hade varit bra om socialministern hade skrotat den över-
prövning som vi har med förtroendeläkare och förtroendetandläkare och i
stället litat helt på de experter som finns. Men jag vet att ministern aldrig
skulle gå med på detta. Hon skakar dessutom redan på huvudet. Det är
mycket allvarligt detta med en överprövning av läkare och tandläkare som
inte känner de enskilda patienterna på samma sätt som de experter som i
tidigare skede har kommit i kontakt med dem. Jag vet att ministern tycker

det är att svära i kyrkan när man ifrågasätter riksförsäkringsverkets förtroen-
deläkare och förtroendetandläkare.

Anf. 35 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Det handlar inte om att jag anser att någon svär i kyrkan,
och det handlar heller inte om att ha någon uppfattning om riksförsäkrings-
verkets förtroendeläkare. Det är i stället fråga om ett rättssystem och huru-
vida detta skall fungera lika för alla grupper enligt den lag som riksdagen har
tagit ställning till och fattat beslut om eller inte följa den lag som riksdagen
har fattat beslut om. Enligt min mening skall man följa den lag som riksda-
gen har fattat beslut om till dess att riksdagen ändrar lagen.

Anf. 36 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Det är en önskedröm att vi har ett system som behandlar alla
lika. Jag har i den här frågestunden pekat på flera fall där människor inte
behandlas lika inför lagen. Till skillnad från vad som gäller för andra yrkes-
grupper, spelar det ingen roll vilken bevisföring dessa människor kommer
fram med, eftersom den i alla fall underkänns.

Överläggningen var härmed avslutad.

8§ Svar på fråga 1990/91:185 om assisterande tandvårdspersonal

Anf. 37 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Marianne Andersson i Vårgårda har frågat mig när rege-
ringen avser att lägga fram en proposition med förslag till ändring av behö-
righetsregleringen för assisterande tandvårdspersonal.

Utredningen för översyn av vissa ansvarsfrågor inom hälso- och sjukvår-
den har avlämnat betänkandet (Ds S 1986:10) Behörighetsreglering för assis-
terande tandvårdspersonal. Betänkandet har remissbehandlats.

Avsikten är att regeringen skall förelägga riksdagen förslag om ändringar
i behörighetslagstiftningen i början av år 1991.

Anf. 38 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för det ganska positiva svaret
på min fråga. Det är alltid oroligt och osäkert för en yrkesgrupp att inte veta
hur arbetsuppgifterna kommer att utvecklas, särskilt när det gäller en så spe-
cialiserad yrkesgrupp som tandhygienister och tandsköterskor. Deras utbild-
ning är i stöpsleven, och de är oroliga för att den skall hamna vid sidan om i
den kommande gymnasiereformen. De oroar sig också för hur tand-
hygienistutbildningen på högskolenivå skall se ut i framtiden. Förutsätt-
ningen för ett bra beslut om utbildningen är att det finns beslut om hur behö-
righetsregleringen skall se ut. Detta är just nu den absolut viktigaste frågan
för den här yrkesgruppen. Det är därför av största vikt att ett förslag kom-
mer innan vi skall ta ställning till utbildningarna.

Betänkandet Behörighetsreglering för assisterande tandvårdspersonal,
som innebär att tandläkare kan delegera fler uppgifter till annan personal,

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

kom redan 1986, och så länge har alltså denna fråga varit öppen. Inget har
hänt, trots att det i budgetpropositionen i våras aviserades att en proposition
i ärendet skulle komma i år.

Jag är tacksam för att ministern nu säger att en proposition skall komma
nästa år, men jag vill ändå ställa en följdfråga: Kommer förslaget så pass ti-
digt att vi kan fatta beslut i ärendet innan vi fattar beslut om utbildningarna,
åtminstone gymnasieutbildningarna, eller så att detta beslut kanske kan fat-
tas i samband med det om utbildningarna?

Anf. 39 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Det är min avsikt att försöka lägga fram propositionen så att
det i varje fall blir möjligt att göra det senare.

Anf. 40 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):

Herr talman! Jag tror inte att jag uppfattade svaret riktigt. Skall proposi-
tionen läggas fram så att det blir möjligt att samordna besluten, så att man
vet vad det är man beslutar om när man fattar beslut om utbildningarna? Det
ser jag i så fall som positivt.

Det sker ju faktiskt förändringar inom tandvården. Vi vet att tandhälsan
har förbättrats ganska mycket under senare tid, och samtidigt har tandlä-
karna fått syssla med alltmer komplicerade arbeten. Det som diskuterades
här tidigare, amalgamet, är ju bara ett av flera sådana arbetsområden. Ar-
betsinnehållet förändras alltid, och man bör då verkligen se över behörighe-
ten för annan personal som berörs.

När vi nu talar alltmer om ekonomiska problem är det viktigt att vi utnytt-
jar resurserna på bästa sätt. Säkert är det i dag så att den assisterande tand-
vårdspersonalens resurser och kompetens inte utnyttjas så effektivt som
möjligt. Vi behöver verkligen se till att arbeta för att nå dit.

Överläggningen var härmed avslutad.

9§ Svar på fråga 1990/91:187 om försäkringskassorna och det s.k.
ohälsotalet

Anf. 41 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Mariana Wallin har frågat mig vilka initiativ regeringen av-
ser att vidta för att försäkringskassorna skall få reella möjligheter att med-
verka till att sänka ohälsotalet.

Uppdraget till riksförsäkringsverket att under de närmaste åren se till att
sänka ohälsotalet står fast. Vid överläggningen med RFV inför årets budget-
arbete diskuterades just hur man kan skapa det utrymme som behövs. Frå-
gan om att stärka rehabiliteringslinjen är av hög prioritet, och ett gott resul-
tat förutsätter att försäkringskassorna frigör resurser för detta arbete.

Anf. 42 MARIANA WALLIN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka socialministern för svaret. Jag bekla-
gar att jag kanske inte är lika optimistisk i bedömningen som socialministern

när det gäller försäkringskassornas förmåga att sänka ohälsotalet och nå det
mål som har satts upp, nämligen att minska sjukfrånvaron med två dagar
fram till den 1 juli 1991.

I regeringens krispaket saknas förslaget om en sjuklönereform, och där
låg mycket av möjligheten till en omfördelning av personalen på kassorna. I
stället har nu rutinerna blivit sådana att det blir ytterligare sten på bördan.
Enligt förslaget kommer det att bli fler kompensationsnivåer och kontroller.
Det kommer för arbetstagarna att bli olika nivåer, och man måste kontrol-
lera att arbetsgivarna betalar rätt. Det man spar in genom en sänkning av
sjukpenningen, äts i stället upp av rutinarbete och byråkratiskt krångel.

Tanken var att man skulle frigöra ca 1 500 årsarbetare som skulle kunna
användas för att få ner ohälsotalet, för att få till stånd en snabbare samord-
ning av rehabiliteringen och förhindra långtidssjukskrivningar och förtids-
pensioneringar. Försäkringskassorna skulle ha huvudansvaret för detta. Hur
blir det nu med de resurserna? Jag kan inte ur socialministerns svar läsa ut
att det kommer att bli fråga om några resurser.

Socialministern säger i svaret att man har fortsatt att diskutera denna fråga
med riksförsäkringsverket. Jag kan då referera till en artikel av Gustav Jöns-
son, överdirektör i riksförsäkringsverket, i Dagens Nyheter i går. Han ut-
trycker precis samma farhågor som jag gör här och säger att dessa möjlighe-
ter inte finns. Betyder socialministerns svar att det är just frågan om ett even-
tuellt införande av sjuklön som kommer att diskuteras?

Anf. 43 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! På den sista frågan från Mariana Wallin kan jag säga nej.

Det nu aktuella förslaget innebär en mycket stor försämring av sjukförsäk-
ringssystemet. Syftet är att minska belastningen i socialförsäkringen med
mellan 6 och 7 miljarder kronor. Skälet till detta är något som har diskuterats
allmänt, nämligen den stora belastningen på statsutgifterna, och detta behö-
ver vi kanske inte diskutera nu. En sådan stor försämring innebär naturligt-
vis också i sitt regelverk påfrestningar på försäkringskassorna, inte minst i
omläggningsskedet. I samband med detta måste vi självfallet också, tillsam-
mans med berörd myndighet, mer detaljerat gå igenom vad vi behöver göra
i övrigt för att underlätta för den administrativa och handläggande persona-
len att både arbeta med förändringen i sjukförsäkringen och att fortsätta det
arbete som faktiskt har dragit i gång på ett mycket positivt sätt runt om i alla
länskassor när det gäller rehabiliteringen. Vi har fått många upplysningar
om att just detta pågår.

Arbetet tillsammans med riksförsäkringsverket är i gång. Vi arbetar för
närvarande med budgeten, och vi kommer också att i budgeten till riksdagen
ge anvisningar och förslag om hur vi skall kunna gå vidare.

Gustav Jönsson från riksförsäkringsverket är inte den ende som har varit
ute i debatt, utan det har också ett antal företrädare för försäkringskassorna
runt om i landet. Och alla har kanske inte haft samma negativa uppfattning
om förslaget som man har på centralt håll.

Anf. 44 MARIANA WALLIN (fp):

Herr talman! Det ger i alla fall en liten vink om att diskussionen kommer
att fortsätta, och det är jag naturligtvis tacksam för.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

I folkpartiet känner vi naturligtvis en besvikelse över att man inte har in-
fört arbetsgivarinträdet, eftersom det var en av delarna i den överenskom-
melse som vi tidigare gjorde med socialdemokraterna, och över att man nu
inte heller inför en sjuklön.

Jag kanske då kan ställa ytterligare en fråga till socialministern: Vilket be-
sked skall vi ge till de människor som när det gäller handläggning av rehabili-
teringen redan i dag har väntetider på ett år innan man över huvud taget
har fått fram underlag för beslut och prövning?Detta är naturligtvis ett stort
besvär för dem, men jag vet också att försäkringskassornas personal lider
mycket av detta. Kommer det att ges ett besked snart?

Anf. 45 Socialminister INGELA THALÉN (s):

Herr talman! Det är alldeles självklart att väntetider på runt ett år är allde-
les oacceptabla. I den diskussion vi hade förra hösten informerades vi om att
man hade väntetider på tre å fyra år, och de var ännu mer ohållbara.

De beslut som riksdagen har fattat i samband med den särskilda rehabilite-
ringspropositionen, de förslag som nu ligger på utskottets bord och som
kommer att behandlas av riksdagen, de förslag som regeringen kommer med
i budgetpropositionen, det fortsatta arbetet med rehabiliteringen och kopp-
lingen till arbetsskadeförsäkringen m.m., kommer att vara tillräckligt tydliga
signaler för att ge arbetsutrymme, så att den handläggande personalen på
försäkringskassorna med gott mod skall kunna arbeta med den viktiga upp-
giften rehabilitering. Den är mycket högt prioriterad och kommer tillsam-
mans med det viktiga arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna att kunna ge
människor chansen till en bättre hälsa.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1990/91:186 om bilersättningar

Anf. 46 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Knut Wachtmeister har frågat mig om jag avser att föreslå
någon ändring i reglerna om uttag av arbetsgivaravgift i de fall då anställd
fått kostnadsersättning för användning av egen bil i tjänsten.

Vid den här tiden förra året lades förslagen till den första etappen i skatte-
reformen fram inför riksdagen. Enligt de för år 1990 beslutade reglerna skall
skatt betalas för sådan ersättning som en anställd fått för användning av egen
bil i tjänsten till den del den överstiger 12 kr. per mil. Några motsvarande
ändringar gjordes emellertid inte vad gäller uttaget av arbetsgivaravgift för
år 1990. Enligt de rekommendationer som riksskatteverket därefter utfärdat
skall en ersättning som överstiger 25 kr. per mil behandlas som lön i socialav-
giftshänseende, varför arbetsgivaren skall erlägga arbetsgivaravgift på hela
ersättningsbeloppet.

I juni i år beslutade riksdagen om ändrade regler beträffande uttag av soci-
alavgifter som gäller fr.o.m. år 1991. I fortsättningen kommer både skatt och
socialavgifter att tas ut på den del av utgiven bilersättning som överstiger 12
kr. per mil. Någon ytterligare ändring är för närvarande inte behövlig.

Anf. 47 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret och beklagar att statsrådet måste ta sig
till riksdagen för att svara på en enda fråga. Den väntade nya lagstiftning
som träder i kraft den 1 januari 1991 har dessutom eliminerat det problem
som jag tagit upp i min fråga som gäller innevarande år. Enligt det nya försla-
get skall ersättning för resa med egen bil i tjänsten som bekant delas upp, så
att ersättning utöver normal kostnadsersättning skall beläggas med arbetsgi-
varavgift och preliminär skatt.

Mot bakgrund härav är det märkligt att riksskatteverket menar att för in-
nevarande år arbetsgivaravgift skall erläggas på hela ersättningsbeloppet om
detta uppgår till 25 kr. per mil. Riksskatteverket stöder sig därvidlag på en
regeringsrättsdom där en uppdelning av ersättningen i en kostnadsersätt-
ningsdel och en lönedel inte varit aktuell.

Nu säger Erik Åsbrink: ”Några motsvarande ändringar gjordes emellertid
inte vad gäller uttaget av arbetsgivaravgift för år 1990.” Ja, men det är just
det som är felet. Det nya förslaget, som för övrigt i dag tillstyrks av skatteut-
skottet, visar ju att det gamla inte var bra.

Nu är detta emellertid en tolkningsfråga, och riksskatteverket hade säker-
ligen inte brutit mot gällande lag om man hade gjort en annan tolkning av
vad regeringsrätten sagt. Det står ju ingenting i lagen om att man inte får
göra den uppdelningen. Anser statsrådet att det är bra att man har en regel
som gäller år 1990, där det skall tas ut arbetsgivaravgift på hela beloppet,
och en annan för år 1991 och framöver?

Anf. 48 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Jag tror vi är överens om att den ändring som nu träder i
kraft och som gäller för nästa år och allt framgent är bra. Vi får nu ett enhet-
ligt system när det gäller såväl inkomstskatt som sociala avgifter. Under år
1990 har vi emellertid övergångsvis haft en annan lösning med olikartade
regler.

Jag kan rent allmänt hålla med om att det inte är bra att sådant sker. Det
bör undvikas. I detta fall hade vi en speciell situation, ett genomförande av
en mycket omfattande skattereform, och då kan ibland under en kortare
övergångstid inträda vissa specialförhållanden som gör att man går ifrån en-
hetligheten.

Jag tänker inte ge mig in på att betygsätta riksskatteverkets hanterande.
Det har efter bästa förmåga tolkat gällande lagar, och den lagtolkningen kan
bara ifrågasättas av en domstol. Jag tänker alltså inte göra det här, och det
är inte heller, såvitt jag kan se, riksdagens sak att göra en sådan tolkning.

Jag vill också påminna om att det finns två sidor i den här frågan. Tar man
ut avgift på hela beloppet, vilket man gör för år 1990 när ersättningen över-
stiger 25 kr./mil, utgår å andra sidan också förmåner. Det är en förmånsgrun-
dande avgift som tas ut. Det vore därför fel att beskriva detta som enbart en
nackdel. Det finns både plus- och minustecken i detta.

Anf. 49 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag börjar med det sist sagda. Jag delar den uppfattning
statsrådet har. Det är viktigt att också få en tillfredsställande lösning, efter-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

2 Riksdagens protokoll 1990/91:28

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

som kostnadsersättningen inte är pensionsgrundande vilket lönedelen är,
som statsrådet säger.

Det gläder mig att statsrådet erkänner att det är olyckligt om vi har olika
regler för 1990 och 1991. Men sedan är jag inte riktigt med när statsrådet
säger att det riksskatteverket nu har sagt bara kan ändras av domstol. Det
kan det väl ändå inte. Vad riksskatteverket säger är en rekommendation till
taxeringsnämnderna att handlägga ett ärende på ett visst sätt. Men såvitt jag
vet står det ingenstans skrivet i lagen att man inte får dela upp en bilersätt-
ning i en kostnadsdel och en lönedel.

Om nu statsrådet anser att tolkningen är olycklig, hoppas jag att det tas
som en rekommendation i taxeringsnämnderna att man inte bör tolka den
gällande lagen som riksskatteverket har gjort i sin rekommendation. Man
kan enligt min uppfattning mycket väl tänka sig att redan för år 1990 dela
upp bilersättningen i en kostnadsdel och en lönedel, vilket ju skall gälla från
den 1 januari 1991.

Anf. 50 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):

Herr talman! Jag vill understryka att jag inte har velat säga att riksskatte-
verkets tolkning skall ifrågasättas. Jag kan med instämmande läsa innantill
ur betänkandet från socialförsäkringsutskottet där man säger att frågan om
riktigheten av verkets tolkning endast kan avgöras av domstol. Det var det
jag sade, och jag vill alltså instämma i utskottets yttrande.

Jag har också uttalat att det i princip är önskvärt att vi har enhetliga regler
när det gäller underlaget för inkomstskatten och sociala avgifter. Detta för-
verkligas nu nästa år. Jag har inte för avsikt att nu med retroaktiv verkan
föreslå några förändringar för inkomståret 1990.

Anf. 51 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag beklagar detta, men hoppas samtidigt att taxeringsnämn-
derna ute i bygderna lyssnar till vad statsrådet här har sagt om det olyckliga
i att ha olika regler och tolkar bestämmelserna annorlunda än riksskattever-
ket.

Jag tycker ändå att det är egendomligt att socialförsäkringsutskottet säger
att en rekommendation som riksskatteverket har lämnat endast kan ändras
av domstol. I så fall är riksskatteverket verkligen en stat i staten, och så
olyckligt är det väl ändå inte.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1990/91:189 om objektiv skolundervisning

Anf. 52 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Elisabeth Fleetwood har frågat mig om vilka åtgärder jag
avser att vidta för att tillförsäkra våra elever en objektiv undervisning.

I gällande läroplaner fastställs att urval och behandling av stoff i alla äm-
nen skall präglas av saklighet och allsidighet. Undervisning byggd på denna
princip uppfyller på bästa sätt kravet på objektivitet. Dessutom sker inom

statens institut för läromedel en granskning av basläromedel utifrån saklig-
hets- och allsidighetsaspekter.

I propositionen Ansvaret för skolan (1990/91:18) behandlas behovet av en
översyn av läroplanerna delvis med utgångspunkt i att ange vem - läraren,
skolledningen osv. - som bär ansvaret för att målen uppnås. Jag avser att
snarast återkomma till regeringen med förslag till en sådan översyn under
nästa år. Därigenom förtydligas också kravet på lärarna att bedriva en saklig
och allsidig undervisning.

Regeringen föreslår också att det nya skolverkets uppgifter skall vara läro-
plansutveckling, uppföljning och utvärdering samt tillsyn. Inom ramen för
utvärderingen kommer skolverket att kunna ge regering och riksdag en sam-
lad bild av skolan och samtidigt konstatera om och hur kommunerna fullgör
sina åligganden gentemot eleverna. Tillsynen som skall komplettera utvär-
deringen syftar till att rätta till sådana brister och förhållanden som har stor
betydelse för de enskilda som berörs men som inte ger utslag i den samlade
utvärderingen.

En viktig uppgift såväl i utvärderingen som tillsynen blir granskningen av
undervisningens allsidighet och saklighet.

Anf. 53 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. När läste igenom det fann
jag en rad honnörsord som vi är helt överens om borde gälla - saklighet,
allsidighet, objektivitet osv. Samtidigt är väl både skolministern och jag
medvetna om den debatt som försiggick i våras när lärartjänsterna kommu-
naliserades och den oro som då rådde och fortfarande råder bland många av
lärarna och även bland eleverna.

Mot den här bakgrunden och med tanke på den rädsla och oro som man
känner för att denna objektivitet inte skall finnas i skolorna, kan jag inte låta
bli att konstatera att jag många gånger tycker mig finna en brist på politisk
jämvikt, inte minst i läroböckerna. Jag blev ännu mer stärkt i min uppfatt-
ning när läste följande ord av Ingvar Carlsson från partikongressen 1987:
”Skolan skall vara den spjutspets som formar den socialistiska människan.”

Vi som inte är socialistiska människor och inte vill bli det blir oroliga när
statsministern på en partikongress går ut och säger något sådant. Jag skulle
därför vilja komplettera mina frågor genom att ställa följande fråga till skol-
ministern: Är de här orden vägledande för undervisningen? Befrämjar det i
så fall en objektiv undervisning? Tar Göran Persson möjligen avstånd från
att skolan skall vara spjutspetsen som formar den socialistiska människan?
Frågorna är inte snälla, men de är viktiga.

Anf. 54 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag blev något konfunderad när jag fick frågan av fru
Fleetwood. Frågan är inte direkt ett under av precision, utan mycket sve-
pande. När hon nu preciserar frågeställningen åberopar hon ett citat från
1987 års partikongress. Fru Fleetwood har haft en valperiod på sig däremel-
lan att ställa frågor till riksdagen. Hon har också kunnat ställa frågor till
statsministern som hon träffar i olika sammanhang och till andra skolminist-
rar. Nu kommer frågan upp. Jag tycker inte att det särskilt imponerande, om

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

jag skall uttrycka mig försiktigt, att fru Fleetwood har gått omkring och burit
på en ängslan för objektiviteten i skolundervisningen, baserad på ett utta-
lande gjort 1987.

Det är troligen inte heller detta som saken handlar om. Det handlar i stäl-
let om moderata samlingspartiets tillkortakommanden i diskussionen om
kommunaliseringen av lärartjänsterna. Moderaterna har larmat våldsamt på
gator och torg och stött en opinion som har utmålat detta som ett övergrepp
mot allsidigheten i skolan.

Moderaterna har haft två tillfällen att gå emot detta förslag, förutom vid
riksdagsbeslutet. Det första tillfället var den allmänna motionstiden. Mode-
raterna tog då inte ens upp frågan. Det andra tillfället var i höst när vi lade
fram nya statsplansförslag. Jag kan bara konstatera att när de behandlades i
riksdagen, stod moderaterna i stort sett bakom regeringens linje. Man tar
inte heller nu upp förslaget om att återinföra den statliga regleringen.

Moderaternas dubbelspel börjar bli avslöjat och känt ute på skolorna.
Man tillgriper då naturligtvis taktiken anfall är bästa försvar. Då tar man
fram ett uttalande från 1987 års partikongress och försöker göra politik av
detta. Jag tycker att det är svagt.

Jag kan för min del, herr talman, nöja mig med att konstatera att de princi-
per som har funnits för den svenska skolan i det här avseendet kommer att
ligga fast. Det kommer inte att vara aktuellt att ändra på något i det samman-
hanget.

Anf. 55 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Skolministern, jag tycker precis tvärtom. Jag tycker inte att
det är svagt, utan jag tycker det är starkt.

Jag har mycket svårt att förstå att ord från en statsminister som bara är tre
år gamla och som gäller något så viktigt som ideologiska frågor i undervis-
ningen skulle vara passé. Det är inte möjligt att så är fallet. I så fall kan man
säga att massor av de frågor som berördes vid 1987 års partikongress är obso-
leta. Det är de naturligtvis inte. Det här finns kvar. Det gör oss oroade.

Det är klart att anfall är bästa försvar. Det är därför Göran Persson går till
så hårt anfall mot mig när jag väcker den här frågan. Anfall är ett bra försvar.
Men det går också att försvara sig mot ett bra anfall, och det är det jag gör.

Vi förlorade omröstningen i kammaren. Göran Persson vet emellertid
också att det var mycket svårt att vinna omröstningen i kammaren, och ni
har inte lyckats vinna stöd för detta ute bland skolfolket.

Anf. 56 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Poängen i mitt inlägg var faktiskt, fru Fleetwood, att ni har
haft två chanser sedan dess att ta upp frågan. Vid båda tillfällena har ni av-
stått. För dem som har följt diskussionen ute på skolorna framstår det som
uppenbart att moderata samlingspartiet har drivit en linje som partiet inte
är berett att stå för. Det har rört sig om ett frieri i en mycket besvärlig och
inflammerad situation. När den sakliga prövningen kom, stod ni på den linje
som jag drev. Så är det. Det är möjligen besvärande för er, och ni får därför
ta fram den typ av grepp som ni nu använder.

Det är något kränkande mot alla dem som arbetar i skolan att man inte

tilltror dem kraften och förmågan att driva en allsidig och objektiv undervis-
ning. De har allt stöd för detta i läroplanen och i kursplaner. Något annat har
inte gällt och kommer inte att gälla. På den punkten finns ingen anledning till
oro.

Moderaterna borde kanske däremot fundera litet över hur det står till med
den egna trovärdigheten när det gäller den kärnfråga som det egentligen
handlar om och som fru Fleetwood går runt.

Anf. 57 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Jag kanske är mindre ödmjuk när jag säger att här kommer
ännu ett av de angrepp som vi får höra när vi tar upp sakfrågorna, nämligen
att det är kränkande för skolans folk. Jag tror att skolans folk är tillräckligt
moget för att bedöma det själv. Det behöver jag praktiskt taget inte bemöta.

Däremot kvarstår citatet: ”Skolan skall vara den spjutspets som formar
den socialistiska människan.” Vilka beslut vi än fattar i skolfrågor här i kam-
maren måste den här uppfattningen finnas kvar tills Ingvar Carlsson säger
att han hade fel. Om han säger det skall jag inte ta upp detta längre. Det-
samma gäller om Göran Persson kan hälsa från statsministern att han hade
fel den gången. Ett citat från en partikongress kan dock inte vara något som
man inte behöver bry sig om.

Anf. 58 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Fru Fleetwood vet naturligtvis hur det går till när en läroplan
fastställs. Den fastställs av regeringen efter principiella resonemang av riks-
dagen. Den läroplan vi har i dag har vi varit överens om. Den läroplan som
vi skall göra kommer vi säkert också att bli överens om. Den präglas av allsi-
dighet, saklighet och objektivitet. De som skall hantera läroplanen i klass-
rummen, våra lärare, har kompetens och förmåga att göra det. Från den ut-
gångspunkten finns ingen anledning att föra en debatt.

Jag vill återkomma till vad det egentligen handlar om. Ni från den mode-
rata sidan har hamnat i en position där ni har ställt ut löften, gett förklaringar
och invaggat folk i en del förhoppningar som ni nu inte vill och kan infria.
Det är det stora sveket. Det inser säkert de som har följt denna debatt. Det
bästa för Fleetwood är då att använda anfall som försvar. Då tar hon till ett
uttalande från 1987. Jag tycker faktiskt att det är ganska avslöjande.

Anf. 59 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Vi är överens om läroplanen och det är viktigt vad den inne-
håller och vad som fastställs.

Jag är orolig för, Göran Persson, bl.a. hur socialdemokratiska skolpoliti-
ker ute i landet skall uppfatta Ingvar Carlssons ord om att skolan skall vara
en spjutspets som formar den socialistiska människan. Ar hans ord utan be-
tydelse för den socialdemokratiska skolpolitiken? Jag anser faktiskt att lä-
rarna har bättre omdöme i det fallet än vad man måste ha. Är man rättrådig

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

och rättrogen som socialdemokratisk skolpolitiker skall man väl tro på vad
statsministern säger? Det kanske är en retorisk fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1990/91:204 om dataundervisningen i grundskolan

Anf. 60 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Margitta Edgren har frågat utbildningsministern om dataun-
dervisningen i grundskolan.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Jag vill erinra om att den försöksverksamhet med datorn som pedagogiskt
hjälpmedel i bl.a. grundskolan, som bedrivs inom ramen för det s.k. DOS-
projektet, inleddes höstterminen 1988 och skall avslutas vid utgången av in-
nevarande läsår. En utvärdering av försöksverksamheten har inletts vid Lin-
köpings universitet, och en fullständig utvärderingsrapport kommer att
överlämnas till regeringen nästa höst.

Jag delar uppfattningen att det finns vissa problem när datorstöd används
i undervisningen. Men jag är också övertygad om att datorstöd i undervis-
ningen bl.a. ger elever ökade möjligheter att tillämpa ett undersökande
arbetssätt och att kommunikation via dator bryter handikappade elevers iso-
lering och ökar deras självförtroende. Detta har också framgått av en preli-
minär rapport om det pågående utvärderingsarbetet som nyligen har över-
lämnats till regeringen.

Frågan om fortsatta insatser kring dataundervisningen i skolan avser jag i
första hand att återkomma till i samband med 1991 års budgetproposition.

Anf. 61 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Men det som sägs i svaret
har jag inte frågat om. Svaret är något av ett goddag yxskaft. Jag har inte
frågat om datorstöd i undervisningen. Min fråga gäller det som står i läropla-
nen om att högstadieeleverna skall ha 80 timmar dataundervisning. Vi får
allt fler rapporter om att eleverna, trots att denna undervisning infördes
1984, fortfarande inte får en sådan undervisning. Dessa 80 timmars undervis-
ning på högstadiet är egentligen en lång lidandes historia, alltifrån 70-talet
när vi satsade oerhört många miljoner för att utveckla en egen dator för sko-
lan, det s.k. Kompisprojektet. Redan 1983 fick vi i gång datautbildning för
lärare. 1984 satsade staten 60 miljoner för att skolorna skulle utrustas med
Kompisdatorer och datorsalar. 1985 bildades en dataprogramgrupp för att
man skulle skjuta på utvecklingen av programvaror och för att man skulle
kunna samordna skolans programvaror med marknadens. 1987 gjorde Ulla
Riis, pedagog i Linköping, en utvärdering som visade att eleverna långt ifrån
fick sina 80 timmar. På vissa håll fick eleverna ingenting, och på andra håll
fick eleverna maximalt 20 timmar.

1988 startade den s.k. DOS-gruppen för att man ytterligare skulle skjuta
på utvecklingen. Nu, 1990, visar alltså en lokal undersökning i Stockholm att

varannan elev inte får någon undervisning alls i datalära och att bara var
femte får regelbunden undervisning. Det är detta som är problemet. Jag hål-
ler däremot med om det som statsrådet säger i svaret, nämligen att datorstöd
kan vara en underbar möjlighet för att bryta handikappade elevers isolering
och att det ger möjligheter för eleverna att tillämpa ett undersökande arbets-
sätt. Men det är ju det som är målet, men vägen dit har man på vissa håll
ännu inte börjat att gå.

Anf. 62 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Margitta Edgren säger att man på vissa håll inte ens har bör-
jat gå denna väg. Det är klart att man har gjort det och att man går åt rätt
håll. Det är inget tvivel om den saken. Och det är klart att vi inom den
svenska skolan har gjort mer än man har gjort i något annat land just när det
gäller introduktionen av datorer och datorstöd och att vi har satsat väldigt
mycket resurser på det. Det finns anledning att vara glad över det, eftersom
det har varit en bra satsning. Sedan har det inte alltid funnits lärarkapacitet.
Och i en del sammanhang har denna undervisning inte kunnat ske på ett så-
dant sätt att den på ett bra sätt har integrerats med andra ämnen. Det finns
brister, det är vi medvetna om, och det säger jag också i svaret.

En sådan här stor introduktion tar sin tid, och jag tror att det är mycket
farligt att generalisera med tanke på enstaka kommuner eller enstaka skolor.

Om man tittar över tiden är det inget tvivel om att processen går åt rätt
håll. Innan vi gör så tvärsäkra uttalanden som Margitta Edgren gör är det
nödvändigt för oss att ha ett fullständigt underlag. Det är därför som vi har
bett universitetet i Linköping att göra den här typen av genomgång. När vi
har den kommer vi att återkomma. Och vi kommer självfallet också att
koppla detta till läroplansöversynen och läroplansresonemangen. Vi kom-
mer också att ta upp DOS-gruppen och den avveckling vi nu gör av den stat-
liga skoladministrationen och diskutera den saken i bl.a. budgetpropositio-
nen. Det är mitt svar. Och jag tror att man, om man läser svaret och tittar
på det i sitt sammanhang, finner att det faktiskt innehåller de saker som Mar-
gitta Edgren har tagit upp, men utifrån ett något vidare perspektiv som jag
kanske är tvungen att anlägga.

Anf. 63 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Men, statsrådet, vi är helt överens. Det har räknats upp en
hel rad åtgärder som innebär att det har satsats oerhört mycket personlig
kapacitet, människor och oerhört mycket pengar. Men vi har fått ut så litet
av det. Vad jag i all ödmjukhet vill komma fram till är statsrådets uppfattning
om huruvida han har gjort någon bedömning av vad vi har lärt oss av detta.
Hur kan vi använda de kunskaper som vi nu har, så att vi inte gör samma fel
igen? Finns det något annat sätt att i läroplanen få in detta utan att man skri-
ver att det skall vara 80 timmars undervisning när eleverna inte får det? Jag
tycker att det är destruktivt att det står något i läroplanen som inte kan om-
sättas i verkligheten.

Statsrådet talar om enstaka undersökningar. Ulla Riis visade 1987 hur det
låg till, och nu har man lokalt i Stockholm följt upp detta. Det visade sig då

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

att varannan elev i högstadiet i Stockholm inte får någon undervisning alls.
Och i Stockholm finns det ändå både utbildade lärare och datorsalar.

Anf. 64 Statsrådet GÖRAN PERSSON (s):

Herr talman! Jag tror att vi skall ta fasta på vad Margitta Edgren säger,
nämligen: Vad kan vi lära oss av den här typen av introduktion av ett nytt
inslag i skolans verksamhet? En sak som man naturligtvis kan lära sig är att
även om riksdagen och regeringen beslutar om att det skall vara x tiotal tim-
mar undervisning i varje skola vid ett visst årtal, så är det faktiskt andra fak-
torer som utöver beslutet i viss mån kommer att vara avgörande för om man
lever upp till detta eller inte. I detta sammanhang skall man naturligtvis vara
ödmjuk och öppen och förstå dessa samband. Då handlar det inte bara om
att skaffa utrustning, utan det handlar framför allt om lärarkapacitet och pe-
dagogisk ledning på skolorna, så att den här typen av insatser sätts in i sitt
rätta sammanhang.

Däremot är jag inte överens med Margitta Edgren när hon säger att vi har
fått ut litet av detta. När vi har utvärderat detta färdigt tror jag att vi kommer
att se att vi har fått ut väldigt mycket av det och att det kommer att visa sig
ha varit en mycket klok satsning att på ett tidigt stadium föra in datorn i sko-
lan som ett hjälpmedel att användas inom skilda ämnen i undervisningen.
Det är mot den bakgrunden som jag vill vara litet försiktig innan jag gör allt-
för tvärsäkra uttalanden. Därför återkommer jag i budgetpropositionen.

Anf. 65 MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Jag avvaktar budgetpropositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1990/91:206 om livsmedelshjälp till Sovjetunionen

Anf. 66 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Ingrid Hasselström Nyvall har frågat mig om Sverige är be-
rett att snabbt sätta in livsmedelshjälp till Sovjetunionen om en hungerka-
tastrof uppstår.

Den ekonomiska krisen i Sovjetunionen har fördjupats. Produktionen och
särskilt distributionen av livsmedel möter allvarliga problem. Det tidigare
plansystemet har inte ersatts av ett nytt fungerande marknadssystem. Under
tiden uppstår svåra problem, t.ex. hamstring. Risken finns att en svår livsme-
delsbrist kan uppstå under vintern.

Självklart följer vi den dramatiska utvecklingen i Sovjetunionen noga. Si-
tuationen är allvarlig, inte bara på livsmedelsområdet utan för hela den sov-
jetiska ekonomin. Landet har i dag stora problem som allvarligt påverkar
dess ekonomiska relationer med omvärlden. Till detta kommer politiska
problem och i synnerhet svårigheter med unionens sammanhållning.

Utvecklingen i Sovjetunionen inger oro. Hur Sovjetunionen lyckas lösa
sina problem är naturligtvis av stor betydelse för omvärlden och påverkar
vår egen ekonomi och säkerhet. I många internationella fora studeras nu si-

tuationen, och överväganden pågår om vad som bör göras. Sverige deltar
aktivt i detta arbete.

Det bistånd som vi har satt av för samarbete med Sovjetunionen, särskilt
de baltiska republikerna och Leningradområdet, skall användas för långsik-
tiga kunskapsutvecklande insatser på viktiga områden. Stöd till de ekono-
miska reformerna utgör en central del av detta.

Anf. 67 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet Hjelm-Wallén. Jag hade nog hop-
pats på att få ett något mera konkret och mer aktuellt inriktat svar. Min fråga
väcktes spontant i fredags morse efter ett radioinslag om den svenska plane-
ringen inför en tänkbar utvandringsvåg från Sovjetunionen — en utvandring
främst föranledd av den svåra livsmedelssituationen i Sovjetunionen. TV
och andra massmedia vittnar praktiskt taget dagligen om långa köer framför
tomma hyllor.

Denna vecka skulle enligt radioinslaget bl.a. invandrarverket, försvaret
och andra myndigheter som kan beröras diskutera kommande åtgärder.
Dessa åtgärder skulle naturligtvis sättas in främst vid gränserna. En sådan
beredskap är säkert nödvändig, men den väckte ändå frågan: Hur kan man
nå in i Sovjetunionen med akut hjälp? Vad planerar Sverige på detta om-
råde? Jag vore tacksam om jag fick statsrådets syn på detta.

Jag vet att andra länder förbereder hjälp i stor skala. Här tror jag att Sve-
rige, eventuellt i samarbete med Finland, skulle kunna gå in mer direkt ge-
nom t.ex. Röda korset och andra frivilliga organisationer. Hur kan man und-
vika — för det tror jag att man måste — de stora sovjetiska byråkratiska
systemen, där alltmer tycks försvinna på vägen? Statsrådet antydde någon-
ting i denna riktning. Hur skall man få livsmedlen att nå fram? Har de
svenska biståndsorganen funderat kring detta?

Jag vet att lilla Sverige inte kan klara att föda miljoner människor i Sovjet,
men det är plågsamt att här ha stora överskott av bl.a., spannmål, smör och
socker medan folk lider akut nöd bara ett femtiotal mil bort.

Anf. 68 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag har förståelse för att denna fråga spontant uppstått. Sam-
tidigt hoppas jag att riksdagens ledamöter förstår att denna fråga långt ifrån
är så enkel att man bara rakt kan säga ja eller nej. Situationen i Sovjetunio-
nen är svåröverblickbar. Landet har faktiskt haft en rekordskörd i år, men
samtidigt råder det brist på livsmedel. Problemen finns alltså i distributions-
systemet och förstärks av hamstring och liknande faktorer. Vad det handlar
om är att planekonomin håller på att förändras till något nytt, med ett funge-
rande prissystem.

Man skall också komma ihåg att omställningen skapar en politisk debatt i
Sovjet, där bristen på livsmedel utgör ett slagträ i debatten. Det är därför
viktigt att göra en ordenlig analys innan man tar till livsmedelsbistånd. Ris-
ken är, precis som Ingrid Hasselström Nyvall sade, att man annars gör fel.

Frågan diskuteras nu i internationella fora. Vid ESK-mötet som pågår i
Paris har denna fråga diskuterats. Vi stöder de internationella strävandena
att söka ge bistånd till Sovjetunionen. Vi kommer att följa situationen väl-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

digt nära, för den är nära oss. Skulle en verklig hungerkatastrof utbryta i vårt
grannland, kommer självfallet den svenska regeringen inte att vara overk-
sam.

Anf. 69 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för dessa ytterligare synpunkter. Självfallet
vet också jag att det inte går att svara ja eller nej. Men jag hade önskat något
mera av antydan om att den svenska regeringen också har en ”akut” blick på
saken. Statsrådet säger i sitt svar att det bistånd som vi har satt av för samar-
bete med Sovjetunionen, särskilt de baltiska republikerna och Leningrad-
området, skall användas för långsiktiga kunskapsutvecklande insatser på
viktiga områden. Då kommer man litet grand att tänka på det gamla talesät-
tet: Medan gräset gror---. Här kan det faktiskt gå över i tragedier, om

man låter det långsiktiga målet vara det enda.

Jag skulle också vara intresserad av att höra om man avser att sätta av
något mera av katastrofanslaget till dessa insatser. Vad tänker man sig för
storlek ekonomiskt på bidragen — inte exakt, men ungefär totalt?

Anf. 70 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag har nyss sagt att det inte går att svara på den här typen
av frågor. Hur Östeuropabiståndet skall användas har riksdagen slagit fast i
sitt beslut förra våren.

Anf. 71 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):

Herr talman! Man har genom katastrofanslaget möjlighet att gå in med
extraordinära åtgärder när så behövs. Det är klart att vi inte skall fastställa
det ännu, men när man hör att så många instanser inom det svenska sam-
hällsmaskineriet - invandrarverket, försvaret osv. - nu verkligen gör en ge-
nomgående planering för en sådan situation, kommer man att fråga sig: Vad
görs på biståndssidan?

Anf. 72 Statsrådet LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag kan försäkra Ingrid Hasselström Nyvall att den svenska
regeringen också följer frågan om livsmedelsbrist i Sovjetunionen mycket
nära. Vi kommer att vidta alla de åtgärder som behövs för att få information.

Anf. 73 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar för det. Jag vet att debatten kommer att fortsätta
på torsdagen, då min partikollega Håkan Holmberg kommer att ha en debatt
med invandrarnrinister Maj-Lis Lööw i detta ärende. Då kan vi få ytterligare
synpunkter från regeringen.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1990/91:160 om JAS-projektet

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Anf. 74 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Gudrun Schyman har med anledning av en tidningsartikel
frågat mig om jag är beredd att medverka till att vi får en parlamentarisk
debatt om JAS-projektet innan beslut fattas om delserie 2 av flygplanen.

Låt mig först erinra om att regeringen i ett beslut den 13 december 1989
har redovisat att JAS-projektets fortsatta inriktning skulle kunna läggas fast
i det kommande försvarsbeslutet och i samband därmed diskuteras i riksda-
gen.

Det som nu har inträffat i JAS-projektet förändrar förutsättningarna för
regeringens beslut från december 1989. Försvarets materielverk har lämnat
en utvärdering till regeringen av den senaste offerten från Industrigruppen
JAS på delserie 2 av flygplanen. Materielverkets bedömning är att en beställ-
ning av delserie 2 inte kan ske nu beroende på det hittills begränsade tek-
niska underlaget från genomförda flygutprovningar och de delvis osäkra åta-
gandena i den inlämnade offerten.

Regeringen delar materielverkets uppfattning att man inte nu kan beställa
ytterligare flygplan med det aktuella flygutprovningsläget och inlämnad of-
fert som grund.

Regeringen kommer inom kort att ge försvarets materielverk i uppdrag
att ta upp överläggningar med Industrigruppen JAS för att klarlägga hur ett
säkrare underlag för beslut om JAS-projektets fortsatta inriktning kan erhål-
las.

Det inträffade har inte på något sätt förändrat regeringens grundinställ-
ning, att JAS-projektet även fortsättningsvis skall debatteras i riksdagen före
viktiga beslut.

Gudrun Schyman kan följaktligen vara övertygad om att regeringen kom-
mer att medverka till att JAS-projektet kan diskuteras i riksdagen, innan yt-
terligare avgörande beslut om projektets inriktning fattas.

Anf. 75 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag skall be att få tacka försvarsministern för svaret. Jag är
väldigt glad över att vi kommer att få möjlighet att diskutera JAS-projektet
i riksdagen, innan det fattas några nya beslut. Då utgår jag från att det inne-
bär att det inte kommer att fattas några beslut i form av icke-beslut heller.
Nu rullar inte projektet på utifrån någon tidigare bestämd tidsplan, utan nu
måste man verkligen stanna upp och fråga sig om det hela är möjligt.

Jag vet sedan tidigare debatter att försvarsministern och jag inte delar
uppfattningen om JAS-projektets vara eller icke vara. Jag menar att det
både ekonomiskt, tekniskt och framför allt säkerhetspolitiskt i dag är ett
dödfött projekt. Det finns någon som har kallat det för en väldigt dyr jord-
fräs. Det kanske är litet drastiskt uttryckt, men det är ändå litet grand att slå
huvudet på spiken, tycker jag.

När man nu inte skall diskutera den här frågan i samband med det för-
svarsbeslut som ändå kommer att fattas i vår - även om det blir av ringare
omfattning än vad vi trodde - när skall vi då diskutera den? Kommer vi att
göra det i vår innan riksdagen slutar, eller kommer vi att skjuta på det? Kom-

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

mer den att kunna bli föremål för en bred debatt t.ex. i valrörelsen, vilket
jag tycker skulle vara ett bra sätt att få till stånd en bred och demokratisk
debatt - det är ju ändå med mycket knappa majoriteter som man här i riksda-
gen fattat beslut om JAS, och det skedde för ganska länge sedan; mycket
har hänt i världen sedan dess, och mycket har hänt också i de olika politiska
partierna, inte minst det socialdemokratiska. Jag tror därför att det vore bra
att många människor, som inte redan tidigare av prestigeskäl är uppbundna
i den här frågan, finge möjlighet att göra sina stämmor hörda. Jag skulle där-
för vilja fråga: Hur ser tidsramarna ut för den fortsatta diskussionen, och i
vilken utsträckning är man beredd att föra den i breda fora?

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1990/91:198 om försvarssamarbete mellan Finland
och Sovjetunionen

Anf. 76 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Paul Ciszuk har, med anledning av att norska militära flyg-
plan från 331 :a skvadronen i Bodö landat på Kallax flygfält den 10 oktober,
frågat mig om likartat samarbete förekommer med Finland och Sovjet.

Paul Ciszuk gör antagandet att Kallax i krigstid skall kunna användas som
reservbas för Bodö. En sådan planläggning, helt oförenlig med den fastlagda
svenska säkerhetspolitiken, föreligger inte.

Den aktuella flygningen ägde rum inom ramen för det s.k. SVENOR-
(SVErige, NORgejavtalet. Ett likalydande bilateralt avtal har även tecknats
med Danmark. Avtalet, som äger tillämpning endast i fredstid, har rent flyg-
säkerhetsmässiga grunder. Det möjliggör för piloter från endera landets flyg-
vapen att genomföra träning i nödlandning på en flygplats i det andra landet.
Sådan nödlandningsträning genomförs efter strikta procedurer och under
resp, luftfartsmyndighets kontroll. Avsikten är att ett flygplan som råkar i
nöd vid flygning i gränstrakterna skall kunna gå till närmaste flygbas och
landa, även om denna är belägen på den andra partens territorium.

Vederbörlig framställan på diplomatisk väg skall göras för varje särskild
övning. Regeringen prövar för varje tillfälle inlämnad framställning för så-
dan verksamhet. Så har skett även för den aktuella flygningen.

Det finns inget motsvarande avtal med Finland eller Sovjetunionen.

Anf. 77 PAUL CISZUK (mp):

Herr talman! Jag får tacka så mycket för svaret. Det var intressant från
flera synpunkter.

Försvarsministern säger att jag gör antagandet att Kallax skall användas
som reservbas för Bodö. Jag har fått den uppfattningen, och den har jag fått
av ett tidningsreportage i Norrländska Socialdemokraten av den 11 oktober.
Man har där intervjuat major Anders Jonsson på F 21. Han säger:

”-Piloter från norska flygflottiljens 331:a skvadron i Bodö har gjort öv-
ningsflygningar med jaktflygplanet F 16 här på F 21 :s bas på måndagen och
tisdagen.

-Det handlar om ett flygsäkerhetssamarbete som Sverige, Norge och
Danmark har. I händelse att ett lands bas slås ut ska piloterna inte behöva
sumpa flygplanen utan istället kunna använda ett annat lands bas.”

Det är någonting annat än att den här möjligheten skall användas bara om
flygplanen råkar i nöd. Jag kan förstå att det då är vettigt med ett sådant här
samarbete och att det kan vara förenligt med en neutralitetspolitik. Men är
det på det sätt som den intervjuade majoren från F 21 har uppfattat det, är
det anmärkningsvärt. Det visar då att vår neutralitetspolitik kanske har varit
mer politisk liturgi än praktisk politik.

Om det nu är som försvarsministern säger kan man också fråga sig hur vi
skall göra framöver. Neutralitetspolitiken är väl inte så aktuell längre. Det
kanske rent av vore skäl att försöka få till stånd ett sådant här avtal också
med Finland och Sovjet för att överbrygga spänningarna på Nordkalotten?

Anf. 78 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Herr talman! Det var utmärkt att Paul Ciszuk ställde den här frågan med
utgångspunkt i den artikel han citerade ur. Jag hoppas, Paul Ciszuk, att det
svar som har redovisats från regeringen är det som Paul Ciszuk har tilltro till
och icke den redovisning som görs i tidningsartikeln.

Anf. 79 PAUL CISZUK (mp):

Herr talman! Naturligtvis har jag i första hand tilltro till det jag får höra
här från försvarsministern. Men jag ser då också att det här föreligger ett
stort informationsproblem. Jag får väl höra efter med officerarna på flygflot-
tiljen om de verkligen har uppfattat det rätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 § Svar på fråga 1990/91:183 om härbärgen för socialt utslagna

Anf. 80 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Gunnar Björk har frågat socialministern vad hon avser att
föreslå riksdagen för åtgärder för att tillgodose behovet av härbärgen för so-
cialt utslagna. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall
svara på frågan.

Gruppen bostadslösa består till stor del av personer med omfattande miss-
bruk eller psykiska och sociala problem. Härbärgen är en nödlösning i akuta
situationer. Härutöver behövs - i större utsträckning än som finns nu - sär-
skilda, skyddade boendeformer för längre tids boende. Det är kommunerna
som har ansvaret för att den här typen av boende anordnas i den omfattning
som behövs.

De bostadslösas situation är i dag allvarlig, men enligt vad jag erfarit vid
kontakt med företrädare för några av de större kommunerna finns tillgång
till platser vid härbärgen eller andra former av jour- eller korttidsboende för
dem som begär sådan hjälp. Det är alltså inte i första hand fler härbärgen
som behövs.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Det är viktig att kommunerna kontinuerligt ägnar stor uppmärksamhet åt
dessa gruppers behov av såväl vårdinsatser som särskilda boendeformer.

Anf. 81 GUNNAR BJÖRK (c):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Jag tycker kanske att statsrådet nå-
got tonar ned de bekymmer som det här utgör. Det är ändå så att förmögen-
hetsskillnaderna ökat ganska kraftigt i Sverige de senaste tio åren. Antalet
hem- och bostadslösa har ökat ganska kraftigt. Enligt de forskningsrapporter
som finns har det tidvis rört sig om uppemot 4000-5 000 personer i Stock-
holm, om någonstans mellan 200 och 1 000 personer i Göteborg och om ca
200 personer i Malmö. Det är klart att antalet varierar ganska mycket, och
exakta siffror är svåra att få.

Jag tror att det finns en stor risk att bidragsberoendet också ökar den när-
maste tiden, framför allt till följd av skattereformen, i och med att kostna-
derna för boendet stiger ganska kraftigt. Vi ser också framför oss en kraftigt
ökad arbetslöshet, som i värsta fall kan leda till ytterligare utslagning och
risk för fler bostadslösa.

Jag tycker att det är en skamfläck för Sverige att vi har haft så många ute-
liggare. Skall vi i fortsättningen hävda att Sverige är ett land där man har
bättre grundtrygghet än i andra länder får den utslagningen inte fortsätta.

Det kan också vara så att våra goda system även lett till ett bidragsbero-
ende som i vissa fall försvårat rehabilitering. Statsrådet pekar i sitt svar också
på att utsläppning av psykiskt sjuka har lett till att en del blir uteboende.

Jag tycker att det är trist att vi fått en så stor ökning av antalet uteliggare.
Vi kan inte acceptera att så många socialt utslagna får söka sig nattkvarter i
trappuppgångar och kulvertar. Det är inte heller första gången som den här
frågan väckts här i riksdagen. Jag tycker inte att man riktigt på allvar tagit
itu med det här problemet. Jag tycker inte heller att statsrådets svar visar
någon större handlingskraft, eftersom han snarast negligerar själva frågan.

Anf. 82 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Vi är naturligtvis överens om att det är djupt otillfredsstäl-
lande att det i ett välfärdssamhälle som det svenska finns ett stort antal män-
niskor som är bostadslösa, hemlösa eller uteliggare. Jag använder dessa tre
beteckningar och tror att det bakom dem står delvis olika grupper av olika
storlek. Men alla tre grupperna är ett uttryck för att vi har brister och svårig-
heter i vårt samhälle.

När det gäller de egentliga uteliggarna, som saknar fotfäste i samhället och
som är mycket svårfångade, tror jag att bakgrunden till deras problem är
mer sammansatt än vad vi i förstone vill tro. Det handlar både om ett hård-
nande klimat i samhället, en ny tidsanda, och om direkta problem, t.ex. att
de tillfälliga arbetsmöjligheter som dessa grupper tidigare hade har försvun-
nit på grund av förändringarna på arbetsmarknaden. Dessa personer tog ofta
tillfälliga skuff i hamnen eller inom byggbranschen. Sådana jobb finns i dag
inte alls i samma utsträckning som tidigare. Det har fört med sig att utelig-
garna i dag i mycket större utsträckning än tidigare är förtidspensionerade.

Vidare kan vi se att det förekommer en intolerans på bostadsmarknaden
som gör att det blir fler vräkningar av personer som är störande eller beter

sig annorlunda. Tyvärr följs sådana åtgärder inte alltid upp med insatser för
att ta hand om, skydda och stödja dessa grupper, så att utslagningsprocessen
inte fortsätter.

Vi har också brister i den uppsökande verksamheten, t.ex. vid utsluss-
ningen från psykvården och även från kriminalvården. Ett akut problem
inom missbrukarvården är att antalet vårdplatser för de tunga missbrukarna
är för litet.

Anf. 83 GUNNAR BJÖRK (c):

Herr talman! Jag tror att den bild som statsrådet här ger är korrekt. Detta
är ett mycket sammansatt problem. Det är t.ex. viktigt att uppföljningen
inom psykvården sköts bättre än vad som i dag kanske är fallet.

Vi tycks vara ganska överens om problemet. Jag vill bara konstatera att
problemet kan vara en effekt av den ekonomiska politik och den socialpoli-
tik som socialdemokraterna under lång tid fört och även av avsaknaden av
en effektiv fördelningspolitik. Detta kan vara ett skäl till den ökade utslag-
ningen.

Anf. 84 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag har svårt att sätta den kommande skattereformen i sam-
band med fenomenet ett ökat antal uteliggare i det svenska samhället. Där-
emot är det också enligt min uppfattning så, att fördelningspolitiken under
80-talet har lett till ökade klyftor i samhället, något som vi naturligtvis måste
göra någonting åt. Däremot tror jag att det direkta sambandet mellan det
problemet och det ökade antalet uteliggare är ganska svagt. Bakom varje
uteliggare har det varit en lång process av misslyckanden och svårigheter,
som lett fram till den här situationen. Vi borde också vid olika tillfällen i den
processen ha kunnat ge ett bättre stöd än vi lyckats med.

Det är alltså plats för en uppryckning, men i första hand är det socialtjäns-
ten inom kommunerna som måste stå för den uppryckningen.

Anf. 85 GUNNAR BJÖRK (c):

Herr talman! Min koppling till skattereformen är att boendekostnaden
som en effekt av denna kommer att öka ganska kraftigt. Skattereformen ger
som bekant inga som helst fördelar till dem som har de låga inkomsterna.
Samtidigt kommer kommunerna att få det ekonomiskt ganska svårt. Kostna-
derna för socialtjänsten ökar. Jag läste på vägen hit Expressen, som hade en
artikel om den goda ekonomin för socialtjänsten i Stockholm. Man hyr t.ex.
sviter för de hemlösa. Använder man medlen på det sättet, ramlar kommu-
nernas pengar för sociala ändamål i väg ganska fort. Jag ser alltså risken för
en svår situation för uteliggarna också framöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1990/91:190 om kvinnojourerna

Anf. 86’ Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Elisabeth Fleetwood har frågat vilka åtgärder justitieminis-
tern avser vidta från statens sida för att förmå våra kommuner att säkerställa

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

kvinnojourernas verksamhet. Frågan har överlämnats till mig för besva-
rande.

I likhet med vad riksdagen tidigare har uttalat anser jag att kvinnojou-
rerna utgör ett värdefullt komplement till kommunernas och landstingens
verksamhet. Staten kan inte ålägga kommunerna att ge ekonomiskt stöd till
kvinnojourerna. Staten lämnar emellertid stöd till kvinnojourernas verk-
samhet, dels genom projektmedel som utbetalas av socialstyrelsen, dels ge-
nom organisations- och projektmedel som civildepartementet disponerar.

Regeringen har på olika sätt verkat för att öka medvetenheten och kun-
skapen kring frågor som rör kvinnomisshandel. Det har bl.a. skett genom
statsbidrag till fortbildningsinsatser och genom att det anslag för utvecklings-
och försöksverksamhet som socialstyrelsen disponerar har kunnat användas
för att stödja kvinnojourerna.

Socialstyrelsen har i sin anslagsframställning för nästa budgetår föreslagit
att ett särskilt organisationsbidrag skall utgå till riksorganisationer som arbe-
tar med kvinnor som utsatts för våld. Den frågan bereds för närvarande i
budgetarbetet.

Anf. 87 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Jag börjar med att tacka Bengt Lindqvist för svaret.

Naturligtvis är jag medveten om att regeringen inte direkt kan bidra med
pengar till kvinnojourerna. Det finns emellertid mycket annat som rege-
ringen kan bidra med genom att visa sitt intresse för dessa frågor. Jag vill inte
frånkänna regeringen ett sådant intresse. Vad jag skulle vilja är emellertid
att man intensifierar denna verksamhet.

Jag läste en artikel i Kommun-Aktuellt - det var nr 37 av den 15 november,
om nu Bengt Lindqvist skulle vilja läsa den artikeln. Av artikeln framgår hur
olyckligt det är ställt i våra kommuner. 170 kommuner i Sverige har i dag
inte någon kvinnojour, trots att situationen för kvinnorna i det här avseendet
tycks vara ungefär densamma över hela landet.

Det visar sig också att kommunalpolitiker, manliga sådana, är mycket oin-
tresserade och ibland säger när man tar upp den här frågan: Det där är väl
ingenting, det vet jag ingenting om och det får kvinnorna sköta själva. När
man hör sådant blir man ju näst intill chockerad.

Det finns också landsting som stöder mansjourer med mycket pengar, me-
dan kvinnojourerna inte får ett öre.

Det här är naturligtvis inte bra. Vad jag hoppas är att Bengt Lindqvist t.ex.
bemöter den här artikeln i Kommun-Aktuellt och talar om hur viktig denna
fråga är och att han försöker förmå kommunalpolitiker, som inte begripit hur
värdefulla kvinnojourerna är, att bevilja bidrag till verksamheten.

Kanske den här debatten oss emellan kan leda till en bättre tingen ord-
ning. Det är naturligtvis riktigt som Bengt Lindqvist säger att regeringen inte
kan ålägga kommunerna att göra någonting. Han säger också att kvinnojou-
rerna är ett värdefullt komplement till kommunernas och landstingens verk-
samhet. Jag skulle vilja säga att det inte bara är ett värdefullt utan ett nöd-
vändigt komplement i dagens läge.

Jag skulle vilja ställa följande kompletterande fråga: Vad tror Bengt Lind-

qvist kan göras för att förmå sovande kommunalgubbar av båda könen att
vakna?

Anf. 88 Statsrådet BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag hoppas att det här meningsutbytet kan hjälpa till att
väcka de eventuellt sovande.

Vi har samma uppfattning om värdet av kvinnojourernas verksamhet.
Denna har visat sig vara ett viktigt komplement, säg gärna nödvändigt kom-
plement, för att tidigt ge kvinnor som råkar illa ut det stöd som de inte minst
akut behöver.

Vi gör nu två saker på detta området inom regeringskansliet. Den ena är
att vi har en interdepartemental arbetsgrupp, som tillkommit på en riksdags-
beställning, för att analysera förekomsten av våld mot kvinnor. Det arbetet
är i gång. Det andra är att socialstyrelsen har kartlagt kvinnojourernas verk-
samhet och just pekat på hur ojämn verksamheten är och hur ojämnt kom-
munerna backar upp den. Detta material finns att tillgå, och det kommer
kommunerna säkerligen att studera.

För övrigt bearbetar vi, som jag sade, frågan om organisationsbidrag, dvs.
ett ekonomiskt stöd från statens sida till riksorganisationer som arbetar med
dessa frågor.

Anf. 89 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Herr talman! Bengt Lindqvist säger ”eventuellt sovande”. Jag önskar att
jag kunde instämma i detta ”eventuellt”. Det finns tyvärr de som fortfarande
sover, och de måste väckas.

Vi debatterar här ett av de mest tragiska mänskliga relationsproblem som
man kan tänka sig. Det gäller inte bara kvinnorna utan även deras barn. Yt-
terst gäller det även männen. I varje misshandelssituation är det många män-
niskor som drabbas. Den människosyn som ligger bakom detta våld drabbar
i sin yttersta förlängning hela samhället. Därför är det desto viktigare att vi
här reagerar och försöker hjälpa kvinnojourerna att ta sitt ansvar.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1990/91:167 om Samhall

Anf. 90 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Marianne Jönsson har frågat mig hur jag ser på kritiken mot
Samhall, som förts fram bl.a. i en debattbok och vilka åtgärder regeringen
ämnar vidta för att utveckla och förnya verksamheten.

Enligt Marianne Jönsson är det förhållandet att bara 4—5 % av Samhalls
anställda går över till den reguljära arbetsmarknaden ett tecken på att Sam-
hall inte kan motverka förtidspensionering och utslagning på ett effektivt
sätt.

Jämfört med 1980-talets början, då bara ca 1 % gick över till den reguljära
arbetsmarknaden är det en framgång att ha nått 5 % övergångar. Det inne-
bär att ca 1 500 personer går till annat arbete under ett år. Men jag hoppas

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

3 Riksdagens protokoll 1990/91:28

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

naturligtvis att Samhall och arbetsförmedlingen skall kunna bibehålla en hög
nivå på övergångarna och helst öka dem.

Samtidigt måste man ha i minnet att Samhall skall ge arbete åt människor,
som ofta har svåra funktionsnedsättningar. Innan de anställs hos Samhall har
de oftast varit sökande hos arbetsförmedlingen under lång tid och förgäves
sökt mängder av arbeten. Om de inte fått arbete hos Samhall skulle alternati-
vet vara förtidspensionering och utestängning från arbetslivet. Om Samhall
anställer personer med svåra handikapp innebär det samtidigt att möjlighe-
terna att öka övergångarna försvåras.

Eva Rådahls bok har föranlett de fackliga organisationerna hos Samhall
att protestera i mycket hårda ordalag mot vad hon för fram. LOs och PTKs
företrädare säger också att Samhall under sina tio år har utvecklats till en bra
arbetsplats, som givetvis kan göras bättre.

Jag har samma uppfattning. Regeringen kommer denna vecka att besluta
om direktiv för en översyn av Samhall. Arbetet med direktiven började långt
innan Rådahls bok blev aktuell. Efter tio år kan det vara tid att se över verk-
samheten. Det innebär inget misstroende mot Samhall utan bara att rege-
ringen vill se om en bra verksamhet kan utvecklas ytterligare och bli ännu
bättre.

Anf. 91 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Tack för svaret! Jag måste säga att jag är ganska nöjd med
svaret. Ministern meddelar att det denna vecka skall tillsättas en översyn när
det gäller Samhalls verksamhet. Det var just det jag efterlyste i min fråga om
verksamheten vid Samhall.

Jag kan från början säga att jag inte instämmer i Eva Rådahls kritik i bo-
ken Löftesmaskinen.

Jag sitter med i 1999 års handikapputredning och har sysslat mycket med
dessa frågor. Vi vet hur viktigt det är att de handikappade har arbete. Det
var därför jag ställde frågan.

Jag ser Samhall som ett viktigt instrument för att ge jobb åt handikappade.
Men som ministern säger är ingenting så bra att det inte kan göras bättre.

Samhall har nu firat tioårsjubileum, och det kan då finnas anledning att
stanna upp ett tag och se hur vi skall gå vidare. Jag ser den nu inledda kam-
pen mot ohälsan som en chans för Samhall att vidareutveckla sig. Försäk-
ringskassorna köper tjänster av Samhall, och det gör även Arbetslivsfonden.
Samhall kan ställa upp med referensplatser som studieobjekt och mönster
för annan verksamhet på arbetslivets alla områden. Därför anser jag precis
som arbetsmarknadsministern att man skall samarbeta.

Generaldirektören i AMS har gått ut och sagt att man skall ta över hela
ansvaret för de pengar som riksdagen ger till Samhall i merkostnadsersätt-
ning för att ge meningsfulla arbeten åt handikappade. Jag vill fråga ministern
om hon delar generaldirektörens uppfattning. Det gör inte jag. Så hade vi
det en gång i tiden när kommunerna och landstingen drev detta som en skyd-
dad verksamhet. Det är naturligtvis en viss form av kritik att man inte tilltror
Samhall att handha dessa pengar.

Anf. 92 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Det gläder mig att Marianne Jönsson gör denna beskrivning.
Jag delar uppfattningen att Samhall har betytt väldigt mycket för de handi-
kappade under dessa tio år. Men efter tio år är det, precis som Marianne
Jönsson sade, dags att se över hur de mål vi satte upp för tio år sedan har
uppfyllts och hur Samhall skall kunna fungera i den annorlunda arbetsmark-
nad som vi går in i under 90-talet. Jag är orolig inte minst över den svåra
situation som många underleverantörer i dag har, något som jag vet drabbar
också Samhall på många områden.

På Marianne Jönssons konkreta fråga om AMS förslag att få ta över verk-
samheten på det sätt som Marianne Jönsson beskrev kan jag svara som så,
att jag är mycket skeptisk. Men jag vill pröva både AMS förslag och Sam-
halls egna tankar om att få bilda bolag, just med tanke på att vi måste göra
klart för oss målen för Samhall i samband med att vi nu utvärderar de tio år
som har gått. Sedan får vi bestämma i vilken form och på vilket sätt verksam-
heten skall bedrivas. Jag kan alltså sträcka mig så långt att jag säger att jag
är mycket skeptisk till AMS förslag.

Anf. 93 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Får jag också uppehålla mig något vid de 4 å 5 procenten.
Det är många runt om i landet som står och klappar på dörren till Samhalls
410 arbetsplatser. Visst är detta en förbättring jämfört med förhållandena i
början av 80-talet, då det bara var 1 %. Jag tycker att detta är en mycket
viktig fråga, som man bör titta på i samband med att man skriver direktiven
för den planerade översynen. Samhalls arbetsplatser skall räcka till så
många.

Vem skall egentligen bestämma? Generaldirektören i Samhall har sagt att
det är fråga om att både vilja och kunna. Det håller jag visserligen med om,
men denna verksamhet är ju avsedd för så många som möjligt som behöver
få en rehabilitering för att sedan kunna komma ut på den öppna marknaden.
Därför undrar jag: Vem skall ytterst bestämma? Är det den enskilde, är det
facket eller är det arbetsförmedlingen som disponerar över platserna?

Anf. 94 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Övergångarna måste ses i ljuset av att AMS och Samhall har
satt upp det gemensamma målet att man skall kunna öka rekryteringen av
vad man kallar de högst prioriterade grupperna, t.ex. de psykiskt störda, ut-
vecklingsstörda och flerhandikappade. Man har uppmätt att 43 % av nyan-
ställningarna i dag gäller dessa grupper. Man måste se övergångarna i ljuset
av vilka grupper som Samhall öppnar sig för.

Jag vill emellertid låta den utredningsman som vi skall tillsätta på torsdag
se över frågan om vilket ansvar de olika delarna av arbetsmarknaden har.
Jag tycker också att översynen skall gälla våra tankegångar om de flexibla
lönebidragen. Vi måste förbättra våra möjligheter att använda den ordinarie
arbetsmarknaden och utnyttja de vanliga arbetsgivarna och deras ansvar för
grupper som i dag kanske inte finns på den öppna arbetsmarknaden men
som mycket väl kan finnas där i framtiden.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Anf. 95 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Jag är nöjd med det svaret.

Det är naturligtvis väldigt viktigt att man ser till hela det spektrum av möj-
ligheter vi har att ge de handikappade arbete.

Jag vill också ställa en fråga beträffande den inbyggda verksamheten.
Samhall har sådan verksamhet på 40 olika håll med 800 arbetsplatser. Den
verksamheten går väldigt trögt. Jag har varit i Amerika i 14 dagar och stude-
rat inbyggd verksamhet. Jag har då sett hur mycket längre man kan komma
och hur många fler man kan nå. Är det meningen att också den verksamhe-
ten skall ingå i översynen?

Anf. 96 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Jag vill i dag inte gå in så mycket på innehållet i direktiven.
Det är viktigt att utredningsmannen får vida ramar för sitt arbete. Det grund-
läggande för mig är att man prövar målen för Samhalls verksamhet för att se
vilka metoder och arbetssätt vi skall använda för att uppnå det som jag tror
att Marianne Jönsson och jag är överens om, att ge de handikappade de
bästa möjligheterna att få arbete, inte minst med tanke på de problem vi nu
står inför på arbetsmarknaden.

Anf. 97 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Jag håller med om det. Vi har nu haft en högkonjunktur, och
ändå står så många utanför arbetsmarknaden. Tre av fyra handikappade har
inte något arbete. Det är därför viktigt att dessa frågor blir föremål för över-
syn och blir genomlysta.

Tack än en gång för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 16.30 på förslag av andre vice talmannen att ajour-
nera frågestunden till kl. 18.00.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

19 § Svar på fråga 1990/91:82 om avräkningsskatten

Anf. 98 Finansminister ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Rune Backlund har frågat statsrådet Åsbrink om vilka åtgär-
der statsrådet avser vidta för år 1991 så att avräkningsskatten inte blir en
extra straffbeskattning av vissa kommuner.

Frågan har överlämnats till mig.

Syftet med avräkningsskatten är att neutralisera skattereformens effekter
i förhållandet mellan stat och kommun. Kommunerna skall alltså varken
tjäna eller förlora på reformen.

Vid den överläggning som jag hade med Kommunförbundets ledning i maj
i år framgick att man från kommunalt håll var införstådd med att reformen
borde ha denna inriktning.

Avräkningsskatten bedöms vara den tekniska metod som bäst åstadkom-
mer den eftersträvade neutraliteten. Om inte detta skulle vara fallet skall
frågan tas upp i den kommunalekonomiska utredningen, som skall vara klar
hösten 1991. Skattereformens effekter på den kommunala ekonomin kom-
mer dessutom att kunna bedömas i de årliga förhandlingarna mellan staten
och kommunerna. Ytterligare åtgärder är enligt min mening inte påkallade.

Anf. 99 RUNE BACKLUND (c):

Herr talman! Tanken var, som finansministern säger i svaret, att avräk-
ningsskatten skulle neutralisera skattereformens effekter mellan staten och
kommunen. Nu visar det sig, när man väljer en sådan här schabloniserad
metod och eftersom förhållandena är så varierande i olika kommuner, att
man i den kommun som jag har tagit som exempel, Jönköpings kommun, får
en straffbeskattning på mellan 25 och 30 milj.kr. när man gör en uträkning
av detta. I ett läge där man redan har en mycket kärv ekonomisk situation i
kommunen med stora nedskärningar över hela fältet, är det klart att man är
långt ifrån den här neutraliteten - den neutralitet som skall vara syftet med
avräkningsskatten.

I detta läge, när inte schablonmetoden fungerar på det sätt som är tänkt,
borde man kunna ta upp en diskussion med kommunen för att se hur man
skall kunna få en bättre överensstämmelse. Får man en avvikelse på någon
miljon kan detta vara acceptabelt men här handlar det om så väldigt stora
tal.

Då är min fråga till finansministern: Är man verkligen inte beredd att ta
upp en enskild diskussion med olika kommuner för att se om man kan rätta
till de skevheter som nu uppstår med avräkningsskatten?

Anf. 100 Finansminister ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Jag är inte beredd att hålla med Rune Backlund i hans be-
skrivning av effekterna av avräkningsskatten. Vi har valt en form som inne-
bär att vi har samma skattesats för alla kommuner. Det får väl anses vara den
lämpligaste formen för detta. Vi får studera effekterna av detta i det fortsatta
arbetet i den kommunalekonomiska utredningen. Några förändringar för
1991 är inte aktuella.

Anf. 101 RUNE BACKLUND (c):

Herr talman! Om det nu är så att avräkningsskatten i 280 av landets 284
kommuner stämmer, dvs. att utfallet har blivit acceptabelt, men att det i
några kommuner är uppenbart att avräkningsskatten får helt orimliga konse-
kvenser, måste inte regeringen då ta upp en diskussion med dessa kommuner
för att se om man kan åstadkomma en bättre neutralitet? Annars blir avräk-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

ningsskatten de facto en straffbeskattning av just kommuninnevånarna i de
här kommunerna.

Jag tycker att finansministern gör det lätt för sig när han hänvisar till den
kommunalekonomiska utredningen. Detta löser inte de specifika problem
som dessa kommuner har att klara ut just nu. Jag tycker att regeringen har
ett något större ansvar i detta. Man kan inte bara hänvisa till kommande dis-
kussioner med Kommunförbundet. Detta fråntar inte regeringen ansvaret
för att människorna i de här kommunerna drabbas orimligt hårt. Borde inte
regeringen kunna ta kontakt med t.ex. Jönköpings kommun och diskutera
hur man skall kunna få en bättre överensstämmelse?

Anf. 102 Finansminister ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Jönköpings kommun har lämnat in en framställan till finans-
departementet, och det ger oss anledning att ta alla de kontakter som kan
behövas. Vi är inte färdiga med beredningen av den här frågan. Men i den
meningen kan vi få all den information som vi behöver. Min uppfattning är
den, att den negativa beskrivning som Rune Backlund ger inte är välgrun-
dad.

Anf. 103 RUNE BACKLUND (c):

Herr talman! Den är välgrundad när det gäller exemplet Jönköpings kom-
mun. Det är därmed inte sagt att det är generellt lika för alla kommuner.
Hur kommunen har organiserat sin verksamhet tycks vara avgörande för hur
den påverkas av schablonmetoden när man räknar ut underlaget för avräk-
ningsskatten.

Finansministern ger ändå en liten öppning här när han säger att man skall
titta på den skrivelse som kommer från Jönköpings kommun. Det är min
förhoppning att man inte bara tittar på den, utan att man också tar kontakt
med kommunen för att diskutera hur man på något sätt skall kunna mildra
den stöt som man nu får ta i Jönköpings kommun som en följd av avräknings-
skatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1990/91:199 om Haverö Strömmar

Anf. 104 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Roy Ottosson har frågat mig om regeringen har gett upp för-
söken att rädda Haverö Strömmar från exploatering i form av vägbygge och
betongdammar.

Den 29 maj i år fick Roy Ottosson svar på en fråga om regeringsärendet
angående om- och tillbyggnader av dammarna vid Haverö Strömmar. Som
Roy Ottosson känner till är ärendet ovanligt komplicerat. Det gäller att ut-
reda förutsättningarna för en om- och tillbyggnad som tillgodoser såväl
dammsäkerhets- som naturvårdsintressena.

Just nu avvaktar regeringen yttranden i ärendet från länsstyrelsen och
dammsäkerhetsnämnden.

Regeringen avser att fatta beslut i ärendet så snart ärendet är färdigberett.

Anf. 105 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Det är nu ungefär två år sedan detta ärende kom till rege-
ringen. Det är klart att man blir mycket fundersam och undrar varför det
drar ut på tiden så länge. Det har varit ett antal vändor och ett antal förslag
som har kommit.

Det som har hänt nu är tydligen att exploateringsföretaget har kommit in
med en skrivelse. Jag har inte fått se denna skrivelse. Jag har begärt att få
den hos länsstyrelsen. Där säger man att den inte är tillgänglig, att den inte
är diarieförd och att den är hemlig. Jag har försökt att få tag på den på andra
sätt, men det har inte heller gått. Jag konstaterar att det är någonting mys-
tiskt med detta. Varför kan man inte få ta del av sådana skrivelser?

Birgitta Dahl säger att regeringen avvaktar yttranden i ärendet, och det är
väl antagligen yttranden rörande den här skrivelsen från exploateringsföre-
taget, förmodar jag. Det vore bra med ett besked om detta.

Jag undrar om det är så att den renodlade naturvården, t.ex. Naturskydds-
föreningen, får tillfälle att yttra sig om samma skrivelse till departementet.
Då kan vi få ett mer balanserat svar på detta.

Sedan frågar man sig naturligtvis vad det är som saknas i regeringsbered-
ningen nu efter två år. Ar det frågan om hur man konstruerar en tillfällig väg
för att undvika permanenta skador i naturen i det här naturskyddsområdet?
Är det hur man pietetsfullt skall renovera de gamla dammar som finns där
och som är av stort kulturhistoriskt värde? Eller är det en ekonomisk fråga?
Vad är det som saknas egentligen? Det vore bra att få ett klarläggande när
det gäller detta. Jag vill framhålla att det här är en av de verkligt stora miljö-
frågorna i den här landsdelen. Skulle man få bygga en stor väg, en rejäl väg
in i detta område och bygga betongdammar, skulle det ta död på mycket av
områdets fina karaktär, och det skulle hota den utrotningshotade uttern.

Anf. 106 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Herr talman! Det finns inget hemligt i något material här. Regeringen har
valt att, som vi beskrivit i debatter förut, se om man kunde hitta en frivillig
lösning som förenar naturvårdsintressena med dammsäkerhetsintressena.
Jag tror att Roy Ottosson vet att det också finns dammsäkerhetsintressen av
allvarlig natur. Jag diskuterade dem för övrigt senast i går kväll med ordfö-
randen i dammsäkerhetsnämnden.

Den 12 juni träffade man från företaget landshövding Öhrn och diskute-
rade olika lösningar. Därefter har det lämnat in två alternativa förslag. Dessa
har den 12 och 13 november, dvs. för ungefär en vecka sedan, översänts för
yttrande dels till länsstyrelsen, dels till dammsäkerhetsnämnden. När deras
yttranden har kommit in - liksom självfallet också andra yttranden som vi
har anledning att beakta, t.ex. naturvårdens - kommer vi att kunna fatta be-
slut i ärendet.

Vi är väl medvetna om att det brådskar, eftersom det nu är knappt ett år
kvar till dess att det interimistiska beslutet om naturreservat löper ut. Läns-
styrelsen behöver ha tid på sig för att fullfölja det arbetet.

Ärendet är alltså besvärligt. Vi eftersträvar att hitta en god lösning, men
något sådant Columbi ägg har hittills faktiskt inte dykt upp. Vi hoppas
mycket på att kunna medverka konstruktivt i den processen.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Anf. 107 ROY OTTOSSON (mp):

Herr talman! Det finns inget hemligt i det här, säger miljöministern. Jag
har faktiskt försökt få dessa handlingar, men jag har inte fått dem. Jag har
från länsstyrelsens naturvårdsenhet, bl.a. från chefen där, fått besked om att
detta inte är offentligt. Och det är som sagt inte ens diariefört. Det är någon-
ting som inte stämmer här.

Jag har som sagt också bett andra försöka få fram dessa handlingar, men
inte heller det har lyckats. Faktum är att det inte har varit möjligt att ta del av
de handlingar som länsstyrelsen tydligen skall yttra sig över. Jag konstaterar
också att inte heller den ideella naturvården har fått ta del av handlingarna.

Visst är dammsäkerheten viktig. De tre strömmar det handlar om, som
emellan sig har två öar, går från en sjö till en annan. Området är obebott,
och det är översyningsmark. Det kan inte vara rimligt att man där tillämpar
tusenårsflöden och extrem dammsäkerhet. Det finns nämligen egentligen
ingenting att säkra.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1990/91:119 om dricksvattnet

Anf. 108 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Björn Samuelson har frågat socialminister Ingela Thalén
vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att garantera en god vattenkvalitet
över hela landet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan. ,■

Jag vill gärna instämma med frågeställaren om att frågan har stor bety-
delse i ett framtidsperspektiv. Dricksvattnet är ett av våra viktigaste livsme-
del. Det är en självklarhet att dricksvattnet skall hålla en god kvalitet.

Under de senaste årtiondena har vi dock kunnat se att omvärldens vatten-
problem har accentuerats. Vi kan därför inte blunda för dessa förändringar
och orsakerna till dem.

Sverige har, i ett internationellt perspektiv, hittills varit gynnat av en god
vattensituation. Regeringens målsättning är givetvis att vi även i framtiden
skall vara säkra på att vi får ett livsmedel av god kvalitet genom att vrida på
vattenkranen och att vi inte, vilket tyvärr redan i dag är fallet i flera industri-
länder, av rädsla för t.ex. hygieniska risker skall behöva köpa vårt viktigaste
livsmedel på flaska.

Utvecklingen när det gäller vatten följs mycket uppmärksamt både av re-
geringen och av de ansvariga myndigheterna på området, närmare bestämt
naturvårdsverket, som ansvarar för miljön och grundvattenkvaliteten och
livsmedelsverket, vars ansvarsområde är själva dricksvattnet och hante-
ringen av detta. Beredskapen för att vidta behövliga åtgärder är därför god.
De nya forskningsrön som kommer fram är självfallet av största intresse i
detta sammanhang.

Naturvårdsverket l]ar under september för regeringen redovisat en stra-
tegi för god vattenkvalitet i sjöar, vattendrag och grundvatten. Särskild vikt

har lagts vid frågan om hur vi kan nå och bibehålla en god vattenkvalitet. I
planen har lagts fram ett flertal förslag till åtgärder. Dessa övervägs för när-
varande av regeringen, som kommer att ta ställning till dem i samband med
den miljöpolitiska proposition som presenteras under våren nästa år.

Livsmedelsverkets föreskrifter om hantering och kontroll av dricksvatten
ger kommuner och andra dricksvattenproducenter och tillsynsorgan före-
skrifter och allmänna råd som syftar till att garantera att konsumenterna får
ett dricksvatten av god kvalitet. Verket har vidare under det år som gått pu-
blicerat två rapporter som kartlägger dricksvattensituationen i landet och be-
hovet av åtgärder inom vattenområdet.

Utöver de två uppdrag som jag nämnt har överstyrelsen för civil bered-
skap av regeringen fått i uppdrag att ta fram ett program som gäller bered-
skapen inom vattenområdet. I detta arbete deltar även andra myndigheter
med ansvar för vattnet. Förslag om ett vattenprogram kommer att redovisas
i vår.

Björn Samuelson tar i sin fråga upp ett eventuellt samband mellan mjukt
vatten och hjärt- och kärlsjukdomar. Denna fråga har tagits upp bl.a. i en
doktorsavhandling som nyligen har framlagts för den medicinska fakulteten i
Uppsala. Några säkra slutsatser när det gäller sambandet mellan de aktuella
sjukdomarna och vattenkvaliteten kan emellertid inte dras av avhandlingen.
Ytterligare studier krävs för att klargöra om vattnets kvalitet är av betydelse
för utvecklingen av sjukdomarna och vilka faktorer som i så fall ligger bakom
detta. Livsmedelsverket följer aktivt utvecklingen för att vid behov vidta de
åtgärder som kan vara befogade.

Som framgår av denna redovisning är regeringen väl medveten om både
frågans vikt och dess omfattning. Den strategi som vi valt för att skydda
dricksvattenresursen i framtiden är heltäckande och omfattar hela vatten-
kedjan, från källa till kran.

Anf. 109 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern för ett mycket fylligt och
penetrerande svar på min fråga. Jordbruksministern säger att vatten är ett
av våra viktigaste livsmedel. Jag skulle vilja påstå att det är det viktigaste
livsmedel vi har.

Jag har ställt frågan mot bakgrund av den nämnda doktorsavhandlingen,
men det har också publicerats andra avhandlingar om just sambandet mellan
sämre vattenkvalitet och överdödlighet i olika sjukdomar. I det här fallet
handlar det om hjärt- och kärlsjukdomar.

Christina Nerbrand, som doktoranden heter, visar att dödligheten i hjärt-
infarkt för män mellan 45 och 64 år i Värmland var 60 % högre än i Uppsala
län, och för kvinnor i samma åldersgrupp var dödligheten 53 % högre. Stu-
dien visade också att kommuner med hög dödlighet hade större andel lågut-
bildade, lägre medelinkomst, högre arbetslöshet och större antal ensam-
boende än kommuner med låg dödlighet. Det finns som sagt även andra in-
ternationella undersökningar som försöker slå fast detta samband, och det
finns också på området andra svenska undersökningar, som bara är mellan
två och fyra år gamla.

Jag tycker att detta visar att miljöfrågor är klassfrågor. Den sociala tillhö-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

righeten har betydelse för hur man drabbas också av miljöproblem. Det
handlar om olika sociala villkor för olika sociala grupper. Man bör naturligt-
vis angripa dessa problem med en aktiv miljöpolitik, men den kan aldrig
sakna fördelningspolitiska förtecken.

Jag måste därför fråga jordbruksministern: Kommer det i den proposition
vi kan se fram emot att finnas förslag om åtgärder och särskilda medel för
de delar av landet som är i akut behov av en förbättrad vattenkvalitet? Är
jordbruksministern beredd att föreslå att vattnet momsbefrias temporärt i
de områden där vattenkvaliteten varierar och kan ifrågasättas från hälsosyn-
punkt? Vi skall ju inte betala överpriser för dåliga livsmedel. Men det kanske
vi gör i Sverige - vad vet jag? Kommer miljöpropositionen även att ta upp
sådant som exempelvis utbildningsinsatser i syfte att främja en bättre miljö?

Anf. 110 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag håller med Björn Samuelson om att frågan om vattnets
kvalitet i hög grad har en fördelningspolitisk aspekt. Vi måste ha som mål
att alla människor i vårt land i framtiden skall kunna ta sitt vatten direkt ur
kranen. Detta är i högsta grad en fördelningspolitisk fråga. Det är obehagligt
att se att vatten på flaska i land efter land finns att köpa i de livsmedelsbuti-
ker där mer välbeställda människor handlar. Dessa människor kan köpa
vattnet på flaska för att vara säkra på kvaliteten. Vattenkvaliteten försämras
också i en lång rad länder.

Detta är allvarligt, och vi har goda skäl att ta varningssignalerna från andra
länder på allvar och se om vårt hus så att vi inte hamnar i samma situation.
Det finns varningstecken även i Sverige. Kvaliteten har även hos oss varit
dålig på sina håll.

Men vi har alltså nu en strategi som skall vara heltäckande. Det handlar
både om grundvattnet och om vattnet som livsmedel. Kommunerna har ge-
nom vattenverken i detta sammanhang samma ansvar som exempelvis en
livsmedelsindustri har genom livsmedelslagen. Det är också mycket viktigt
att för kommunerna understryka att de har samma ansvar som livsmedelsin-
dustrin och att vattnet är ett livsmedel. Vi försöker därför förbättra våra åt-
gärder på en rad områden, bl.a. i fråga om utbildningen, som Björn Samuel-
son nämnde. Detta har vi gjort senast i regeringens proposition om livsme-
delskontrollen, som riksdagen antog förra året. I den spelar också vattnet
såsom ett livsmedel en viktig roll.

Svaret är att miljöpropositionen naturligtvis kommer att innehålla en rad
olika åtgärder för att få ett så heltäckande grepp som möjligt över vår vatten-
kvalitet, så att vi inte heller i framtiden skall behöva se vattenkvalitet som
en klassfråga.

Anf. 111 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! Jordbruksministern vet lika väl som jag, han bor ju också i
en kommun, att kommunerna har det ganska dåligt ställt just nu. Om rege-
ringen kunde fatta ett snabbt beslut om att momsbefria vatten i de kommu-
ner där man har problem med vattenkvaliteten, skulle detta kanske ändå fri-
göra en del resurser för att vidta en del snara åtgärder för att förbättra vat-
tenkvaliteten.

Jordbruksministern känner liksom jag också till att det är lång projekte-
ringstid när man skall förbättra vattenkvalitet. Det går inte att ordna genom
att trycka på en knapp eller genom att släppa ner en tablett eller karamell i
en ytvattentäkt. Bör kommunerna redan nu förbereda sig på att vidta åtgär-
der, med benäget bistånd av t.ex. statliga bidrag, för att förbättra vattenkva-
liteten?

Anf. 112 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte att momsbefrielse för vissa kommuner med då-
lig kvalitet på vattnet är bästa sättet att främja vattnets kvalitet, utan här
krävs systematiska åtgärder. Dem har vi i ett tidigare skede främjat genom
propositionen om livsmedelskontroll som riksdagen har fattat beslut om, och
regeringen återkommer med en miljöproposition.

Björn Samuelson var också inne på andra frågor som låg till grund för
denna frågeställning, nämligen att man i vissa delar av Sverige där man har
konstaterat en högre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar har ett mjukt vat-
ten. Det är alldeles riktigt. Det finns flera studier där man har sett på detta.

Man vet ännu inte i dag om det finns särskilt stärkande element i det hårda
vattnet, eller om det finns skadliga element i det mjuka vattnet. Men bl.a.
som ett utflöde av den doktorsavhandling Björn Samuelson har nämnt här,
har den expertgrupp som finns inom livsmedelsverket tillsammans med fors-
kare på området beslutat att i vår ta upp just den speciella fråga som Björn
Samuelson här har ställt.

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Svar på fråga 1990/91:161 om jordförvärvslagen

Anf. 113 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Annika Åhnberg har frågat mig vilka förändringar i jordför-
värvslagstiftningen regeringen avser föreslå.

Annika Åhnberg har härvid hänvisat till bildandet av en särskild statsråds-
grupp med uppgift att samordna insatser som främjar den ekonomiska till-
växten. I ett gemensamt pressmeddelande från statsrådsgruppen den 26 ok-
tober 1990 nämns bl.a. att förslag till ändringar i jordförvärvslagen skall pre-
senteras våren 1991.

För att undvika missförstånd vill jag framhålla att Annika Åhnbergs kopp-
ling mellan å ena sidan näringslivets internationalisering och europeiska in-
tegration och å andra sidan motiven för ändringar i jordförvärvslagstift-
ningen är felaktig. Ändringar i jordförvärvslagen bör göras av inhemska
skäl. Jordförvärvslagstiftningen är neutral så till vida att den varken diskri-
minerar eller favoriserar någon förvärvare utifrån dennes nationalitet.

Förra året tillsatte jag en särskild utredare, vilken som ett led i den på-
gående översynen av livsmedelspolitiken skulle göra en närmare analys av
jordförvärvslagstiftningens effekter. Utifrån denna utredning och de in-
komna remissvaren pågår ett arbete inom jordbruksdepartementet med att
se över den gällande lagstiftningen. Arbetet bedrivs nu framför allt med ut-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

gångspunkt i riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik och de föränd-
ringar i fråga om bl.a. jordpolitiken som hör samman med detta. Jag vill i
sammanhanget nämna att i både denna utredning och ett flertal remissytt-
randen över densamma framhålls de regionalpolitiska aspekternas vikt.

Jordförvärvslagen påverkar i sin nuvarande utformning bara ca 30 % av
det totala antalet överlåtelser av jordbruks- och skogsfastigheter. Trots att
ca 93 % av de tillståndspliktiga överlåtelserna bifalls, kräver den praktiska
tillämpningen av lagstiftningen en omfattande administration. Ytterligare
förenklingar är därför angelägna.

I pressmeddelandet från statsrådsgruppen sägs också att betydande för-
enklingar kan förutses leda till mer effektivt fungerande marknader och till
bättre markanvändning. Beredningsarbetet med dessa frågor i jordbruksde-
partementet pågår, och regeringen kommer att presentera sina ställningsta-
ganden för riksdagen våren 1991.

Anf. 114 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga.

Jordbruksministern säger att han vill undvika missförstånd. Tyvärr går
detta inte att undvika, eftersom det uppenbarligen redan har inträffat. Men
det går ju att rätta till. Det är möjligt att missförståndet berodde på min bris-
tande fattningsförmåga, men det hade nog också ett visst samband med hur
denna information var utformad. Den utgick från den europeiska integratio-
nen och tog upp jordförvärvslagstiftningen i det sammanhanget.

Nu klargör jordbruksministern att det här handlar om en nödvändig för-
ändring med utgångspunkt i vår egen nya livsmedelspolitik. Jag delar upp-
fattningen att jordförvärvslagstiftningen behöver ses över. Den särskilda ut-
redare som jordbruksministern hänvisar till har i sin utredning konstaterat
att jordförvärvslagstiftningen, som den tidigare har sett ut, inte har inneburit
att människor på landsbygden i någon större utsträckning har kunnat bo
kvar. Den har däremot lett till att människor från städer i stor utsträckning
har hindrats att etablera sig på landsbygden. Det är naturligtvis mycket vik-
tigt att korrigera den typen av fel, men det är också mycket olyckligt att det
bara är 30 % av förvärven som berörs.

Jordbruket i vårt land är i dag i mycket hög grad ett deltids- och fritids jord-
bruk. Det får man naturligtvis acceptera. Jag delar uppfattningen att det är
bra med en översyn, men själva kärnan i jordförvärvslagstiftningen är att
förvärv av mark i kapitalplaceringssyfte inte skall premieras före det aktiva
jordbruket. Det är också här beröringspunkten till Europaintegrationen
finns. Är vi överens om att det fortfarande är viktigt att upprätthålla det må-
let? Kan vi behålla målet i integreringsprocessen, eller kommer kravet på fri
rörlighet över gränserna att innebära att vi får avstå från på dessa viktiga
principer i vår jordförvärvslagstiftning?

Anf. 115 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! När det gäller jordförvärvslagen står den på egna ben. Den
är icke diskriminerande och påverkas därför inte av Europaintegrationen.
Det kan finnas andra lagar och andra omständigheter som påverkas, men
inte den lagen.

När det sedan gäller frågan hur vi skall kunna tillämpa jordförvärvslagen
på det sätt som riksdagen avsett, finns det enligt min mening uppenbara svå-
righeter. Den tillämpning som sker är ett av skälen till att vi behöver se över
den igen. Riksdagen har uttalat sig om jordförvärv i kapitalplaceringssyfte.
Det handlar om att exempelvis förhindra att det blir stora prishöjningar i
områden med expansiv marknadsutveckling och liknande.

Det finns ju ofta mycket få köpare, och det är ganska sällan som den typen
av ärenden kommer upp. Jag har faktiskt frågat lantbruksdirektörerna om
några ärenden går vidare på dessa områden, men det är mycket sällan fallet.
Det kan bero på att det är fråga om mycket stora kapitalinsatser och att det
finns mycket få köpare. Jag har att hantera överklaganden som ofta gäller
mycket små fastigheter där det handlar om att den ena eller andra grannen
skall anses mer lämpad för ett förvärv. Dessa frågor är mycket svåra vare
sig det är lantbruksnämnderna, lantbruksstyrelsen eller regeringen som skall
fatta de besluten och avgöra frågan på ett välgrundat underlag.

Det behövs förenklingar, och jag tror att vi är överens om det. Vi får na-
turligtvis återkomma i vår och se vilka förenklingar som är möjliga inom ra-
men för den jordbrukspolitik som vi måste utgå från i och med det livsme-
delspolitiska beslut som fattades i somras.

Anf. 116 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag fick inte ett alldeles tydligt och klart svar på frågan om
det fortfarande är viktigt att upprätthålla ambitionen med jordförvärvslag-
stiftningen. Jag tolkar jordbruksministerns svar som att han ändå anser att
detta är viktigt. Jag delar uppfattningen att hela denna lagstiftning bör ses
över.

Men det som förvånar mig litet mer är det jordbruksministern sade om att
vår jordförvärvslagstiftning inte kommer att beröras av integrationsprocess-
en i förhållande till EG. Det förvånar mig litet grand. Som jag tolkat det hela
är regleringen friare på detta område i de länder som redan är med i EG,
medan vissa länder, t.ex. Danmark och Grekland, har begärt undantag från
rätten att förvärva mark i deras resp, länder. Menar jordbruksministern att
vår jordförvärvslagstiftning inte kommer att beröras av denna integrations-
process?

Anf. 117 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Så länge den är icke diskriminerande kommer den inte att
beröras. I Danmark finns exempelvis en bo-bruka-princip i lagstiftningen. I
Sverige har vi skäl att se brukarprincipen i den tidigare lagstiftningen i ljuset
av att vi tillsammans i riksdagen har ändrat skötsellagen och inte i ljuset av
en Europaintegration.

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

23 § Svar på frågorna 1990/91:169 och 174 om sockerbruket i Mörby-
långa

Anf. 118 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Marianne Jönsson har frågat mig om statens industriverks
förslag att stödet till Mörbylånga sockerbruk och arealbidraget till betod-
larna under detta bruk bör upphöra är i enlighet med riksdagens uttalade
vilja att stöd av regionalpolitiska skäl skall utgå till detta sockerbruk.

Ingrid Hasselström Nyvall har frågat mig om jag är beredd att arbeta för
fortsatt sockerproduktion i Mörbylånga och för att den viktiga betodlingen
kan vara kvar på Öland och i Kalmarområdet.

Riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik innebär bl.a. en avreglering
av sockernäringen. De administrativt satta betpriserna samt arealregle-
ringen av betodlingen slopas. Prisbildningen liksom produktionens storlek
blir en fråga för marknaden att lösa. Effekten av en avreglering blir sannolikt
att sockerproduktionen effektiviseras så att både de företagsekonomiska och
samhällsekonomiska kostnaderna minskas. Som riksdagen också konstate-
rat i det livsmedelspolitiska beslutet bör sockernäringen ges möjlighet att ut-
vecklas och göra nödvändiga strukturrationaliseringar.

Med anledning av att sockerproduktionen på Öland och Gotland spelar
en regional- och sysselsättningspolitisk roll angav regeringen i sin proposi-
tion om livsmedelspolitiken att den fortsatta betodlingen och driften vid de
båda öbruken borde bli föremål för regional- och sysselsättningspolitiska
överväganden samt att en utredning av frågan skulle göras. I dag utgår ett
särskilt stöd till sockerbruken på Öland och Gotland och till sockerbetsod-
larna under dessa bruk. Tidigare finansierades detta stöd inom ramen för
jordbruksprisregleringen. I avvaktan på resultatet av utredningen finansie-
ras det särskilda stödet om totalt 28 milj. kr. över statsbudgeten under inne-
varande budgetår. Riksdagen beslutade att ett antal motioner, om bl.a. fort-
satt garanterad drift av Mörbylånga sockerbruk, i avbidan på den aviserade
utredningen inte skulle föranleda någon vidare åtgärd.

I samband med beslutet om en ny livsmedelspolitik fick statens industri-
verk i uppdrag att utvärdera de regional- och sysselsättningspolitiska effek-
terna av det särskilda stödet. Vid utvärderingen skulle också stödåtgärder-
nas regional- och sysselsättningspolitiska effektivitet jämföras med alterna-
tiva åtgärder.

Industriverket föreslår att stödet för driften av Mörbylånga sockerbruk
upphör. Medlen kan enligt industriverket ge bättre resultat med en annan
inriktning. Industriverket anser det mer utvecklande för Öland att de nuva-
rande stödmedlen används för att dels subventionera de ökade fraktkostnad-
erna av betor till Skånebruken under en tvåårsperiod, dels förstärka länsan-
slaget. Av stödmedlen föreslås att minst 15 milj. kr. ställs till länsstyrelsens
förfogande för en treårsperiod med särskild inriktning på Öland.

Utredningen har gått ut på remiss till de myndigheter, organisationer och
företag som berörs av frågan. Först när remissförfarandet är avslutat kom-
mer regeringen att ta ställning till industriverkets förslag. Regeringens för-
slag avses att presenteras för riksdagen våren 1991.

Anf. 119 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Tack för svaret. Det är inte första gången som vi här i riksda-
gen diskuterar sockernäringen på öarna och i Sverige i övrigt. Så sent som
den 9 juni hade vi frågan uppe i samband med det jordbrukspolitiska beslu-
tet.

Vi har väntat på utredningen. Den var beställd av riksdagen och kom i
november. Innehållet har föranlett en hel del, för att inte säga ganska
mycket, engagemang från hela bygden, där utredningens förslag, om det går
igenom, kommer att få konsekvenser.

Som jordbruksministern väl känner till efter besök och uppvaktningar är
denna näring mycket viktig för oss på Öland. Både sockerbetsodlingen och
förädlingen vid bruket har stor betydelse. Av regionalpolitiska och miljö-
mässiga skäl ser vi utredningen som ett hot.

Jag förstår svaret från jordbruksministern. Utredningen skall ut på remiss,
och man kan inte svara på något annat sätt.

Mycket i förslaget väcker dock protester av miljömässiga skäl. Det gäller
t.ex. förslaget om att vi skall frakta våra betor till Skåne under en tvåårspe-
riod. Man kan se det tokiga i detta. I dag kostar det 6,6 miljoner att frakta
rena betor från upptagningsområdet till Mörbylånga. Räknar man med av-
stånden till Skåne, där man kan rekommendera Örtofta, skulle det bli 30
miljoner. Av transportekonomiska och miljömässiga skäl inser man att för-
slaget har kastats ut för att man skall slå en kil mellan sockernäringen och
sockerbetsodlarna. Vi är mycket bedrövade.

Vi anser naturligtvis att situationen är förändrad. En avreglering medför
att vi här i riksdagen inte har så mycket att säga till om längre. Det är helt
klart. Sockerbolaget har ju monopol på hela näringen. Hur ser jordbruksmi-
nistern på Sockerbolagets roll?

Anf. 120 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):

Herr talman! Jag får också tacka för svaret.

En journalist frågade mig tidigare i dag vilket svar jag väntade mig. Vi kan
nog inte räkna med ett konkret svar i dag, sade jag. Det stämmer ganska väl.

Att min länskollega Marianne Jönsson och jag har ställt den här frågan
beror som tidigare sagts på den utredning som regeringen har begärt och som
SIND nu levererar. Utredningen är mycket komplett och utgör säkerligen
en sakligt värdefull grund för ett beslut. Jag tycker dock att den andas en
centralistisk storstadssyn utan förståelse för den del av Sverige som man talar
om. På många håll används uttrycken konserverande och brist på utveckling.

Den som inte har varit i betodlingsområdena i sydöstra Sverige måste näs-
tan tro att det där bedrivs ett gammaldags föråldrat jordbruk i stället för det
högmoderna rationaliserade jordbruk som är dagens modell. Utvecklingen
från 572 timmar per hektar på 50-talet till 40 timmar i dag vittnar om detta
liksom de stora bevattningsanläggningarna som kan använda bräckvatten
från havet och som ger möjlighet till goda skördar även på det torra Syd-
öland.

Jag vill ta upp att utredningens attityd kan vara en fara när man behandlar
dessa frågor. Man tittar lätt på de krassa siffror som talar sitt eget språk. Vi
har så många gånger här tidigare tagit fram produktionssiffror, växtföljden,

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

det förnäma med miljön osv. när det gäller betodlingen. Det behöver vi inte
upprepa i dag.

Jag tycker att vi måste börja fundera på vad vi kan göra i stället. Jag skulle
vilja fråga jordbruksministern om det finns någon möjlighet att ha kvar bet-
orna och satsa på alternativ till spannmålen i stället.

Anf. 121 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Utredningen har tillkommit just för att belysa olika alterna-
tiv med tanke på de sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska målen för
Öland och Gotland. Remissbehandlingen pågår nu.

Ni säger att ni inte hade väntat er något annat svar än det jag ger. Det är
självklart eftersom regeringen har begärt en utredning som just nu har skick-
ats på remiss. Jag kan därför inte göra ett ställningstagande från regeringens
sida. Det vore mycket märkligt om jag gjorde det när vi skall avvakta remiss-
erna.

Jag förstår företrädarna för den region som vi talar om här. Jag förstår att
ni just i detta skede vill uttrycka er uppfattning och era synpunkter. Dessa
synpunkter och uppfattningar måste lika väl som remissvar och andra delar
av den här debatten vägas in i den diskussion som skall föras tills regeringen
lägger fram sitt förslag för riksdagen.

Anf. 122 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Jag fick inget svar beträffande Sockerbolagets engagemang
på det här området. Jag har en viss förståelse för det. Det är en helt annan
situation, som vi tidigare sade.

Jag vill dock återkomma till konsekvenserna för hela regionen. Det stöd
vi har fått hittills har varit ganska blygsamt om man ser till effekterna av de
insatta medlen. Jag kan inte tänka mig någon annan åtgärd som skulle kunna
ge lika mycket sysselsättning som dessa 12 miljoner och 1,6 miljoner som har
utgått till sysselsättningen resp, till näringen som arealbidrag. Frågan är om
man på något annat sätt kan skapa så mycket sysselsättning. Det rör sig om
600 arbetstillfällen och indirekt mycket köpkraft som genereras samt officiell
och kommersiell service som kan hållas vid liv.

Den del av Öland som jag kommer från, den allra sydligaste delen, har
uppenbara problem med en mycket skev åldersfördelning. Det här skulle
verkligen rycka undan benen för fortsatt existens.

Anf. 123 INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp):

Herr talman! Jag vill inte säga att det var enbart negativt att vi fick det svar
som vi hade väntat oss. Vi förstår det. Jag är samtidigt tacksam för att vi får
denna diskussion. Det är värdefullt för oss i detta skede när utredningen har
kommit.

Jag vill ta upp de 15 miljoner som skall stå till länsstyrelsens förfogande
för en treårsperiod. Jag sitter i länsstyrelsen, och jag vet att man kan an-
vända dessa pengar. Men södra Öland och södra Kalmarslätten är inget
Gnosjö. Man har sedan generationer tillbaka inte någon industriell tradition
eller någon entreprenöranda annat än inom jordbruket. Det är inte negativt,
utan det är bara ett faktum. Därför frågar man sig naturligtvis hur man skall

kunna använda dessa pengar till saker som ligger så långt från det som män-
niskor där nere är vana att syssla med. Har jordbruksministern diskuterat
det här med den regionalpolitiska sidan av regeringen? Det vore intressant
att få höra.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1990/91:202 om omställningsstödet till jordbruket

Anf. 124 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Annika Åhnberg har frågat mig om regeringen avser att för-
tydliga under vilka omständigheter villkorslånen, dvs. omställningsstödet,
skall betalas tillbaka.

Riksdagen har beslutat att ett omställningsstöd skall lämnas till jord-
brukare som varaktigt ställer om produktionen till annat än livsmedelspro-
duktion. Stödet skall enligt riksdagens beslut utformas som ett villkorslån.

Regeringen beslutade den 30 augusti i år om förordningen (1990:941) om
inkomst-, omställnings- och anläggningsstöd till jordbrukare. I förordningen
anges bl.a. de villkor som gäller för omställningsstödet. Av6§ i förordningen
framgår att omställningsstöd lämnas för åkermark som genom särskilda åt-
gärder under omställningsperioden överförs till annan varaktig användning
än livsmedelsproduktion. Det framgår vidare att stödet skall betalas tillbaka
om en omställningsåtgärd inte vidtagits vid omställningsperiodens slut, dvs.
den 30 juni 1996. Slutligen framgår av samma paragraf att en åtgärd kan få
vidtas senare om det finns särskilda skäl.

För omställningsstödet gäller också föreskrifterna om lån och bidrag i den
allmänna förordningen (1988:764) om statligt stöd till näringslivet. Detta in-
nebär bl.a. att lånet får krävas tillbaka om den som mottagit stödet lämnat
felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller på ett allvarligt sätt brutit mot vill-
koren för stödet.

Regeringens förordning utgår från riksdagens beslut om en ny livsmedels-
politik. Riksdagen förordade att satsningen på biobränslen under en femårs-
period skall betraktas som ett led i omställningsprogrammet för jordbruket.
Riksdagen ansåg det vara angeläget att det kommande energipolitiska beslu-
tet utformas så att bl.a. detta önskemål tillgodoses. Dessa uttalanden av riks-
dagen har ingått i de förutsättningar utifrån vilka regeringen utformat för-
ordningen. Regeringen har alltså utgått från att satsningen på biobränslen
kommer till stånd. Detta har också uttalats i samband med att förordningen
offentliggjordes.

Utifrån dessa utgångspunkter är det givet att stödet skall betalas tillbaka
om huvudvillkoret inte uppfylls, dvs. om marken inte ställs om varaktigt.
Det är ju just för denna omställning som stöd lämnas.

Med anledning av de frågor som ställts om den av riksdagen förutskickade
bioenergisatsningen har följande uttalande gjorts. Regeringens förordning
utgår från riksdagsbeslutet och inte från vad som kan hända om beslutet inte
fullföljs. I en sådan hypotetisk situation förändras naturligtvis läget för om-
ställningen avsevärt. Men det är då en fråga för riksdagen att ta ställning till,

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

4 Riksdagens protokoll 1990/91:28

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

inte nu för regeringen i en förordning. Huvudvillkoret för omställningsstödet
är att marken ställs om till annan varaktig användning än livsmedelsproduk-
tion. Om så inte görs är det en självklarhet att återbetalningsskyldighet före-
ligger.

Regeringen utgår givetvis från att den av riksdagen förutskickade bioener-
gisatsningen kommer till stånd och har utformat förordningen utifrån detta.
Om riksdagen skulle ändra sitt ställningstagande anser jag det självklart att
återbetalningsskyldighet inte skall krävas. Denna uppfattning har jag också
gett uttryck för tidigare.

Anf. 125 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga. Om situationen
blev så mycket tydligare med det här svaret är jag rätt osäker på, eller rättare
sagt, det tycker jag nog inte att den blev.

Var gång jordbruksministern eller någon annan på jordbruksdepartemen-
tet yttrar sig i den här frågan ökar tyvärr oklarheten, och ett stort antal jord-
brukare runt om i landet som är intresserade av denna omställning blir för-
virrade och undrar vad det är som egentligen gäller och vilka villkor som
ställs.

Jordbruksministern talar om hypotetiska situationer. Jag skulle gärna vilja
ställa en fråga till jordbruksministern. Om jordbruksministern befann sig i
den, såvitt jag förstår, fullständigt hypotetiska situationen att han var jord-
brukare och hade en spannmålsareal som skulle ställas om, skulle jordbruks-
ministern då tycka att det kändes bra att gå in i en omställningsprocess med
så oklara villkor som råder i detta sammanhang?

Nu säger jordbruksministern att om särskilda skäl föreligger kan åtgärden
få skjutas längre fram i tiden än vad som har sagts i riksdagens beslut. Man
kan då tänka sig situationen att man har en kommun som projekterar för att
i sin kraftvärmeanläggning ta in biobränslen. Men det energipolitiska beslut
som riksdagen förhoppningsvis under våren kommer att fatta leder kanske
inte i den riktningen att kärnkraften skall avvecklas i den takt som gör det
intressant med den här ökade biobränsleanvändningen. Kommunen ger då
kanske upp sina planer. Kan man då säga att det finns särskilda skäl som
föreligger för att den här jordbrukaren skall få skjuta sin omställning längre
fram i tiden när dessa nya omständigheter har uppstått? Jordbruksministern
säger också att om riksdagen skulle ändra sitt ställningstagande - och jag
utgår från att han då syftar på ställningstagandet om just biobränslen - så att
innebörden i det här tidigare beslutet ändras och får en helt annan betydelse,
kommer det att innebära att återbetalning inte skall krävas.

Anf. 126 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill först påminna Annika Åhnberg om att det är riksdag-
en som har fattat beslut om att omställningsstödet är ett villkorslån, dvs. ett
lån som är villkorat till att något uppnås, nämligen en varaktig omställning av
marken. Det är riksdagens villkor, och det är det som regeringens förordning
utgår från. Det innebär att om man inte uppfyller villkoren så är man återbe-
talningsskyldig. Vi har tydligt angivit vad det är som gäller i detta samman-
hang.

Sedan har man i debatten - och tyvärr tycker jag att Annika Åhnberg del-
tar i den debatten - förvirrat begreppen. Man säger: Om riksdagsbeslutet
inte fullföljs, om det händer någonting helt annat trots att riksdagen har fat-
tat beslut om en biobränslesatsning, och det ingår i regeringens förordning,
och om riksdagen gör något annat, vad händer då? Den frågan kan ställas
inom de allra flesta sektorer i samhällslivet. Jag menar att det är kontrapro-
duktivt för omställningen att man driver den typen av argumentering som
görs från många håll där man inte är intresserad av att den här omställningen
skall bli varaktig, utan där man tvärtom är intresserad av en jordbank, vilket
varken riksdagen eller regeringen har utgått från.

Jag menar därför att det finns lika goda skäl att man i denna fråga som i
alla andra utgår från att de riksdagsbeslut som fattas också gäller. Då gäller
naturligtvis även vad riksdagen har utgått från när det gäller återbetalnings-
skyldighet. Vad jag har sagt, och det vill jag upprepa, är att om den utomor-
dentligt hypotetiska situationen uppkommer att riksdagen ändrar sitt beslut
så tar jag det som en självklarhet att dessa jordbrukare inte blir återbetal-
ningsskyldiga. Det är vad jag har sagt här, och det upprepar jag. Detta borde
göra de jordbrukare som befinner sig i den situationen att de undrar över
Annika Åhnbergs fråga säkra på den punkten.

Anf. 127 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag vill på det bestämdaste protestera mot att det skulle vara
jag som förvirrar debatten. Jag tycker att det i grund och botten är regerings-
partiet som förvirrar debatten när det gäller energipolitiken. Och det är fak-
tiskt det som är orsaken till att de här diskussionerna och den här osäkerhe-
ten uppstår.

Jag är självfallet intresserad av att vi skall få en varaktig omställning. Det
tror jag att alla människor i detta land är. Vi behöver bara titta på årets situa-
tion med ett stort spannmålsöverskott - den bedrövliga situation där vi alla
beklagar att vi fick en god skörd, och som har lett till ett problem för landet
i stället för något positivt - för att inse att vi alla har ett gemensamt intresse
av att omställningen blir varaktig. Men det är ju just därför som det är så
viktigt att omställningsstödet fungerar som en stimulans till omställning och
att den här osäkerheten inte finns. Det är därför som man inte kan titta på
det här beslutet för sig som riksdagen fattade i våras om en bioenergisats-
ning. Om riksdagen beslutar att satsa på bioenergi och samtidigt eller strax
efteråt fattar beslut om att skjuta upp kärnkraftsavvecklingen, innebär det
att man kastar pengarna i sjön. Då blir det ju ointressant att riksdagen har
fattat ett beslut om bioenergi. Ett sådant beslut är ju intressant endast i sam-
band med det större energipolitiska beslutet. Och det är där som signalerna
är så oklara.

Anf. 128 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):

Herr talman! I riksdagsbeslutet hänvisas till att man aviserar att man kom-
mer att stimulera miljövänlig energiproduktion med 500 milj.kr. om året,
varvid biobränslen skall prioriteras. Av tidsskäl skall jag inte läsa upp hela
det avsnitt där riksdagen gör en beställning. Och den beställningen är den

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar pä frågor

rådande verkligheten. Det är utifrån den rådande verkligheten som rege-
ringen har utformat sin förordning. Den är klar och tydlig på den punkten.

Vad jag säger är att om riksdagen skulle fatta ett annat beslut i framtiden
är det en självklarhet att man då inte avkräver lantbrukarna återbetalning av
dessa pengar. Att skapa förvirring på den punkten hjälper inte omställ-
ningen.

Sedan kan det finnas praktiska frågor. En lantbrukare kan t.ex. vara näs-
tan framme vid kontrakt, och ett seriöst försök har gjorts, då något händer,
t.ex. att kommunen skjuter på något. Även något annat kan hända i detta
sammanhang, liksom i alla andra sammanhang. Vi har sagt att det i så fall
skall finnas speciella skäl så att denna åtgärd skall kunna senareläggas. Vi
har alltså inte velat ha någon absolut stupstock där av de praktiska skäl som
även Annika Åhnberg har varit inne på.

Anf. 129 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Herr talman! Jag hade hoppats att den här frågan skulle leda till något
förtydligande, men jag får tyvärr konstatera att den inte gör det. Det känns
inte så oerhört meningsfullt att fortsätta meningsutbytet.

Min erfarenhet är att det finns ett mycket stort intresse ute i landet för
omställning till biobränsleproduktion, men det finns en tveksamhet som inte
har att göra med det beslut som vi redan har fattat i livsmedelspolitiken, utan
som har att göra med de osäkra villkor som den här segdragna diskussionen
kring energipolitiken innebär. Jag tror att om signalerna vore tydliga om att
kärnkraften skall avvecklas och att vi därför kommer att behöva biobränsle-
produktion, skulle det inte finnas någon tveksamhet kring dessa frågor. Ty-
värr får jag konstatera att det inte heller nu gick att få något förtydligande
på denna punkt.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1990/91:170 om möjlighet till arbete för asyl-
sökande

Anf. 130 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Marianne Jönsson, har mot bakgrund av regeringens beslut
angående Borgholms kommuns ansökan om att få bedriva försöksverksam-
het med arbete för asylsökande, frågat mig på vilket sätt jag anser att de
asylsökande skall få möjlighet att arbeta under tiden de väntar på besked om
att få stanna i Sverige.

Marianne Jönsson uppger vidare i sin fråga att AMS i egenskap av remiss-
instans i ärendet skulle ha tillstyrkt kommunens framställan.

Låt mig börja med att klargöra att regeringen inte har inhämtat AMS syn-
punkter med anledning av skrivelsen från Borgholms kommun. Uppgiften
om att AMS skulle ha tillstyrkt är följaktligen felaktig.

Frågan om tillfälliga arbetstillstånd för asylsökande aktualiseras med
jämna mellanrum här i kammaren. Det är mindre än en månad sedan jag
senast besvarade en sådan fråga i ett interpellationssvar.

Det är regeringens fasta övertygelse att vi i Sverige inte bör införa en ord-
ning som tillåter asylsökande att ta regelrätt anställning med marknadsmäs-
sig ersättning under väntetiden. Det finns många skäl för detta.

Det främsta skälet är en stor risk för att organisationen för flyktingmotta-
gandet skulle överbelastas och t.o.m. blockeras av människor som önskar
tillfälligt arbete i Sverige.

I svaret till Borgholms kommun har jag pekat på att det är angeläget att
öka möjligheterna till meningsfull sysselsättning för de asylsökande under
förläggningsvistelsen. Det gäller att lokalt finna bra former för detta i sam-
råd mellan i första hand förläggningen, kommunen och arbetsmarknadspar-
terna på orten. Vi välkomnar sådana initiativ. På arbetsmarknadsdeparte-
mentet och invandrarverket pågår nu ett arbete för att utröna om det finns
förordningar och regler som försvårar en sådan lokal samverkan.

Den viktigaste uppgiften är ändå att förkorta handläggningstiderna så
mycket, att behovet av samhällsåtgärder under väntetiden blir minimalt. Re-
geringen har därför nyligen föreslagit riksdagen en kraftig förstärkning av
invandrarverkets resurser för handläggning av asylärenden.

Anf. 131 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Tack för svaret. Det är väldigt viktigt att man ser över regel-
systemet. Jag välkomnar ett sådant initiativ, som nu har tagits för att se om
det finns paragrafer som försvårar för invandrare och flyktingar att få jobb.
Skall vi kunna garantera en långsiktig och generös flyktingpolitik är det ut-
omordentligt viktigt att allmänheten förstår de beslut och paragrafer som
omgärdar asylsökandet. Många av oss är uppfostrade i luthersk anda och har
hört från Luthers lärjungar om att fåfäng gå lär mycket ont och att du skall
arbeta i ditt anletes svett osv. Jag som är från Öland möter ofta sådana tanke-
gångar. Jag tycker att det är synd, för det smittar av sig på inställningen till
flyktingfrågorna. Det måste vi ju förbjuda att det gör. Vi har på Öland just
nu väldigt många turkbulgarer och Kosovoalbaner. Man har från kommunen
insett hur viktigt det är att de inte går sysslolösa medan de väntar.

Det är bra att invandrarministern i sitt svar säger, att här skall tas initiativ
för att få anslag för att kunna förkorta väntetiderna. Den tröstlösa väntan
medan ens ärende skall avgöras är naturligtvis mycket passiviserande och
enerverande. Det försök man ville göra i Borgholms kommun var ett vällov-
ligt försök att få meningsfulla arbeten för asylsökande under väntetiden.

Vi har ett mycket egendomligt exempel från i somras. Vi tog emot ungdo-
mar från Polen för att plocka jordgubbar. De fick komma hit - visserligen
skulle de ha tillstånd och arbetstillstånd från invandrarverket. Hur det än var
så fick de inte alltid det, utan det var kanske 70 % som inte hade tillståndet.
Då kan man inte förstå att de som är på flyktingförläggningarna inte skulle
få plocka jordgubbar.

Jag vill fråga invandrarministern om han ändå inte kan snabba på och ge
oss de regler för lokal samverkan som vi behöver.

Anf. 132 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Det finns väldigt många människor i vårt grannskap som
önskar komma till Sverige för att få fasta eller tillfälliga arbeten. Jag tycker

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

5 Riksdagens protokoll 1990191:28

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

att vi skall ge möjlighet för t.ex. polska ungdomar för feriearbete som de kan
få här. Men det vore utomordentligt olyckligt om man skulle behöva gå via
asylsystemet för att få ett sådant tillfälligt arbete. Det är precis vad vi påpe-
kar när vi säger att vi inte är beredda att öppna asylsystemet för dem som
söker tillfälligt arbete. Asylsystemet skall vara förbehållet dem som söker
skydd mot förföljelse.

Jag tror att det har rått en del missförstånd om vad som är tillåtet och inte
tillåtet när det gäller kommunens och förläggningens samarbete kring sådant
som ligger utanför regelrätta anställningar. I den mån det finns ett regelsys-
tem som lägger hinder i vägen, vilket det inte alltid gör, även om man tror
det, är vi, med litet fantasi, beredda att medverka till att undanröja dessa.
Man skall framför allt medverka till sin egen förläggnings skötsel och verk-
samhet och dessutom ha tid att lära sig litet svenska under tiden man väntar.
I den mån det därutöver finns utrymme — och jag tror att det finns — för
lämpliga arbetsuppgifter i samarbete med kommunen tycker jag att det är
bra.

Anf. 133 MARIANNE JÖNSSON (c):

Herr talman! Vi har haft samarbete lokalt, och det var vad som föranledde
mig att skriva till AMS. Det var den lokala arbetsmarknaden som hade sam-
arbetat med oss och där var man var mycket positiv. Man gjorde miljömäs-
siga insatser, t.ex. röjde sly i strandängar. Jag har förstått av invandrarminis-
terns skrivelse till Borgholms kommun att sådant inte är förbjudet. Det ger
mycket positiva effekter när det gäller inställningen till de asylsökande när
man tillsammans gör en gärning som betyder mycket för miljön. Om det
ändå föreligger missförstånd och vi kan få anvisningar för att undanröja
dessa, då gör vi de asylsökande väldigt stor tjänst. Jag tror också att allmän-
hetens inställning till dessa frågor då kommer att bli mer positiv. Just nu hör
jag väldigt mycket kritik över att asylsökande inte gör någonting, de tar emot
bidrag - sådant som vi ofta hör när folk är kritiska till invandrarpolitiken. Så
jag tackar Maj-Lis Lööw för svaret och skall göra vad jag kan för att sprida
information.

Överläggningen var härmed avslutad.

26 § Svar på fråga 1990/91:191 om användning av visumpolitiken för
att minska den s.k. handeln med utländska kvinnor

Anf. 134 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Margö Ingvardsson har frågat mig om regeringen kan an-
vända visumpolitiken för att förhindra handeln med utländska kvinnor i Sve-
rige.

Den 9 oktober besvarade jag en fråga från Ingrid Ronne-Björkqvist om
regeringen tänker ta initiativ för att stävja viss typ av förmedling av ut-
ländska kvinnor till svenska män. Bakgrunden till frågan var upprörande
skildringar i massmedia om hur utländska kvinnor, som lockats hit, utnyttjas
och misshandlas av sina svenska män.

Jag förstår att Margö Ingvardsson har ställt sin fråga mot samma bak-
grund. Hon önskar att vi genom en ändrad viseringspolitik skulle kunna
komma till rätta med viss s.k. oetisk kontaktförmedlingsverksamhet.

Margö Ingvardsson har helt rätt i att vi har infört viseringskrav för ett land,
då utländska besökare därifrån i ökad utsträckning hoppat av och i stället
sökt permanent uppehållstillstånd.

Jag kan emellertid inte tänka mig att Margö Ingvardsson menar att vi skall
förhindra ”handeln med utländska kvinnor” genom att inte bevilja kvinnor
visum för besök här i landet. Redan nu upplever många att de frågor som
ställs — vilka går ut på att pröva hur seriöst ett förhållande är — inte bara är
hinder för visering utan även en inblandning i privatlivet.

Det förhåller sig faktiskt på det sättet att endast ett fåtal av alla de ut-
ländska kvinnor, som genom kontaktförmedlingsverksamhet kommer till
Sverige, misshandlas. Detta fåtal kvinnors situation är naturligtvis fruktans-
värd, men jag tror inte att den löses genom en ändring i viseringsreglerna.

Det är till yttermera visso så, att de flesta utländska kvinnor som samman-
bor här inte har inlett förhållandet genom kontaktförmedling. Det gäller
även de kvinnor från andra länder som förekommer i debatten om s.k. post-
orderförsäljning av kvinnor.

Alla kan säkert förstå hur det skulle upplevas om vi genom vår viserings-
politik skulle sätta upp nya spärrar när ljuv musik uppstått mellan människor
över gränserna.

Anf. 135 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det sista stycket var ju oer-
hört vackert, rent poetiskt. Men sanningen är den att vi sätter upp spärrar
för hur ljuv kärlek som helst när det passar våra syften. Jag kan som exempel
ta en asylsökande som gifter sig med en svensk medborgare under utred-
ningstiden. Den personen får inte stanna av detta skäl, om flyktingskälen
inte är tillräckliga. Då talar vi inte så mycket om att sätta upp spärrar när
ljuv musik uppstått mellan människor över gränserna. Flyktingen åker ut.

Vidare inför vi visumbestämmelser när det passar våra syften, t.ex. att
hindra asylsökande att komma hit och söka uppehållstillstånd. Exempel på
länder för vilka sådana visumbestämmelser har införts är Chile, Turkiet, Pa-
kistan, Bangladesh och Iran; kanske har jag t.o.m. glömt något land. Min
fråga är då om vi inte för just de länder där vi vet att den här handeln före-
kommer kunde ha en visumpolitik för att noggrannare undersöka om kvin-
nan i fråga så att säga kommer hit på postorder eller om det finns andra skäl.

Det är möjligt att detta är ett ingrepp i privatlivet och kränker integriteten,
men där får man välja om samhället bara skall se på att en del kvinnor kom-
mer hit och utnyttjas fruktansvärt och misshandlas eller om vi skall försöka
förebygga det på något sätt. Jag frågar därför att jag utgår i från att vi är
överens om att vi måste hitta en lösning på det här, och de förslag som tidi-
gare har ställts härifrån har enligt regeringen inte varit genomförbara.

Anf. 136 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jag skulle inte önska någonting hellre än att det gick att
komma till rätta med det här problemet så lätt som genom att införa någon

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

lagparagraf. Tyvärr finns det saker här i världen som man inte kommer åt
med enbart lagstiftning eller, som i det här fallet, viseringsregler.

Vi har försökt utreda det här. Diskrimineringsombudsmannen fick i upp-
drag att utreda frågan om s.k. oetisk kontaktförmedling och sade i sin utred-
ning att han funnit det svårt, för att inte säga omöjligt, att i lag formulera
gränsen för vad som i fråga om förmedlingsverksamhet bör godtas i ett fritt
samhälle. Det är det första hindret. Man kan inte utgå ifrån att all kontakt-
förmedling är oetisk, och det är mycket svårt att dra gränserna i lagstift-
ningen.

Dessutom tror jag, som jag sade i mitt första svar, att det för många som
har seriösa förhållanden i de länder som det är fråga om skulle upplevas som
kränkande om man speciellt skulle rikta det här mot anknytningsinvand-
ringen av äkta makar och sambor från dessa speciella länder.

Jag kan försäkra Margö Ingvardsson att vi på olika sätt försöker att hitta
framkomstvägar för att lösa det här problemet. Det första vi har gjort är att
vi har uppdragit åt invandrarverket att uppmärksamma problemet. I årets
anslagsframställning förutskickas att verket skall göra en uppföljning av de
kvinnor som har fått uppehållstillstånd som s.k. snabba anknytningar och att
man skall använda diskrimineringsombudsmannens rapport som ett under-
lag för det arbetet. Vi avvaktar i första hand vad invandrarverket i den upp-
följningen kommer fram till.

Anf. 137 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Det är väl bra att invandrarverket har fått det uppdraget.
Men man kan arbeta på flera plan. Frågan är för mig: Finns det någon möj-
lighet att förhindra att kvinnorna kommer hit och utsätts för den förned-
rande behandling som vi vet förekommer i alltför många fall? Kan vi inte
förhindra den verksamheten - vad skall vi då göra i nästa steg, dvs. när vi
skall mildra verkningarna av det hela? Jag önskar att vi kunde hitta ett sätt
att förhindra att de här kvinnorna kommer till Sverige. Jag kan tänka mig att
viss kontaktverksamhet ändå skulle kunna bedömas som oetisk, t.ex. den
där förmedlaren går till pastorsexpeditionen och får namn på män som nyli-
gen blivit änklingar eller skilt sig. Har regeringen också tittat på den delen
av verksamheten?

Anf. 138 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! För att inte Margö Ingvardsson eller någon annan skall tro
att vi tar lätt på den här frågan vill jag upprepa att problemet är att detta är
en liten del av en stor anknytningsinvandring, där män och kvinnor flyttar
ihop över gränserna. Svårigheten består i att skall vi få till stånd en effektiv
kontroll av den här verksamheten, skall vi på ett effektivt sätt sätta upp spär-
rar för vissa kvinnor när det gäller att få komma hit på grund av sin anknyt-
ning till män, tvingas vi sätta i gång en utredningsverksamhet som, om den
över huvud taget är möjlig med hänsyn till de sekretessregler vi har, av
många människor skulle upplevas som utomordentligt kränkande - det är
jag övertygad om. Däri ligger dilemmat.

Anf. 139 MARGÖ INGVARDSSON (v):

Herr talman! Jag tror inte heller att regeringen tar lätt på den här saken.
Jag tycker bara att det har varit väldigt dåligt med förslag från regeringens
sida. Från riksdagens talarstol har mitt parti och även flera andra partier
ställt många förslag om hur vi skulle kunna stävja den här verksamheten,
men regeringen har avvisat dem alla som icke genomförbara eller med argu-
mentet att man därigenom inte når det avsedda syftet. Då tycker jag att det
vore bra om regeringen visade att man tar allvarligt på det här och gav oss
förslag till åtgärder som är möjliga att genomföra.

Överläggningen var härmed avslutad.

27 § Svar på fråga 1990/91:194 om ansvaret för asylsökandes egen-
dom som förvaras inom flyktingförläggning

Anf. 140 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

Herr talman! Jan-Olof Ragnarsson har frågat mig vilka åtgärder rege-
ringen avser att vidta för att undanröja de från skadestånds- och försäkrings-
synpunkt otillfredsställande förhållanden som han menar råder beträffande
de asylsökandes egendom på flyktingförläggning.

De asylsökande får regelmässigt information av invandrarverkets personal
om behovet av försäkringar i samband med att de flyttar in på en förlägg-
ning. En del skaffar sig också ett personligt försäkringsskydd. I princip skulle
staten genom invandrarverket i stället kunna teckna försäkring för alla asyl-
sökande kollektivt. Enligt vad jag erfarit har invandrarverket emellertid inte
för avsikt att till regeringen lämna förslag i den riktningen. Regeringen har
för dagen inga planer på att ta initiativ i detta syfte.

En annan fråga är statens möjlighet att försäkra sitt eget ansvar för skada
som åsamkas asylsökande under vistelsen på förläggning. Jag vill inte gå in
på det enskilda fall som Jan-Olof Ragnarsson refererar. Staten kan emeller-
tid inte automatiskt hållas ansvarig för skada som kan drabba en asylsökande
under vistelsen här. Frågan om statens eventuella ansvar måste underkastas
rättslig prövning på sedvanligt sätt.

Enligt förordningen (1954:325) om försäkring av statens egendom m.m.
är grundregeln att statliga myndigheter inte får teckna försäkring för statens
egendom eller för att skydda staten eller statligt anställda mot ansvarighet.
Regeringen har emellertid den 27 september 1990 beslutat att tillkalla en sär-
skild utredare för att göra en översyn av frågan om försäkring av statlig
egendom och i statlig verksamhet. Utredarens förslag bör redovisas under år
1991.

Anf. 141 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Jag får tacka invandrarministern för svaret.

Jag har ställt frågan och anfört ett exempel för att belysa de enorma pro-
blem en asylsökande har, dvs. inget försäkringsskydd alls under den tid ve-
derbörande vistas på en flyktingförläggning. Vi skall också komma ihåg att
den asylsökande inte har någon möjlighet att välja var han skall bo eller vis-

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

tas i Sverige. Under handläggningstiden är de asylsökande hänvisade till
flyktinganläggningar. I dag är den genomsnittliga handläggningstiden 9-12
månader, även om det är vår förhoppning att den tiden skall kunna minskas.

Det gör mig upprörd att de asylsökande inte har något som helst försäk-
ringsskydd. Jag tycker att det också borde uppröra invandrarministern.

Invandrarministern säger i svaret att man i princip kan teckna en allrisk-
försäkring. Jag tycker faktiskt att man borde ge invandrarverket i uppdrag
att teckna sådan försäkring. De asylsökande har svårt med språket, och det
är nästan omöjligt för dem att själva driva en skadeståndsprocess.

Jag har alltså tagit reda på att de asylsökande inte har något som helst för-
säkringsskydd, och jag blir besviken när invandrarministern säger att rege-
ringen för dagen inte har några planer på att ta initiativ till exempelvis en
allriskförsäkring.

Anf. 142 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):

• Herr talman! Utgångspunkten för mitt ställnigstagande i det här fallet är
den som jag inte minst i den här kammaren fått höra att jag inte har, nämli-
gen att se flyktingar som kapabla människor med ett eget ansvar. Det sägs
mycket ofta att om vi bara gav de asylsökande ett litet större eget ansvar, så
skulle de klara sig alldeles utmärkt i det här samhället. Det är just den princi-
pen som ligger bakom invandrarverkets tänkande i det här fallet, nämligen
att man skall informera om behovet av ett försäkringsskydd och därmed ge
människorna möjlighet att ta ett eget ansvar.

Jag kan inte heller tänka mig att de asylsökande blir alldeles utlämnade
om det skulle vara de mest livsnödvändiga förnödenheterna, t.ex. kläder,
som blir förstörda i en brand av det slag som Jan-Olof Ragnarsson beskriver
i sin fråga. I en sådan situation ställer samhället givetvis upp och ser till att
den asylsökande får nya kläder och slipper frysa eller utstå andra umbäran-
den. Däremot tycker jag att det är rimligt att asylsökande som har mer vär-
defulla föremål själva ansvarar för att dessa föremål blir försäkrade.

Anf. 143 JAN-OLOF RAGNARSSON (v):

Herr talman! Jag delar invandrarministerns uppfattning att man skall ge
de asylsökande ett eget ansvar. Jag har emellertid tagit reda på - och det har
stått i invandrarverkets tidning - att man för att få teckna en hemförsäkring
skall ha ett lösöre som är värt 50 000 kr. Det är inte många asylsökande som
har en lösegendom som uppgår till ett värde av 50 000 kr., och då faller man
utanför den s.k. drulleförsäkringen inom hemförsäkringen. Det är därför jag
tagit upp frågan om en allriskförsäkring för asylsökande som vistas på för-
läggning. Jag tror också att Folksam, Skandia och andra försäkringsbolag

skulle vara intresserade av en sådan försäkring. I det fall jag har refererat
har den asylsökande inte fått någon hjälp att skaffa sig t.ex. nya kläder.

Överläggningen var härmed avslutad.

28 § Svar på fråga 1990/91:188 om tekostödet

Anf. 144 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Lennart Brunander har frågat mig på vilka grunder rege-
ringen beslutat att undanhålla 20,1 milj.kr. av tekostödet.

Som Lennart Brunander påpekat i sin fråga har regeringen beslutat att 26
milj.kr. av de ingående reservationerna för budgetåret 1989/90 för anslaget
industripolitiska åtgärder för tekoindustrin inte får disponeras av statens in-
dustriverk.

Regeringens beslut fattades på grundval av en bedömning att tillräckligt
med medel finns tillgängliga för industripolitiska insatser för tekoindustrin
och mot bakgrund av det statsfinansiella läget.

Nu genomförs treårsprogrammet för tekoindustrin vilket även omfattar
budgetåret 1991/92. Regeringen följer strukturomvandlingen i branschen
och dess effekter. Omställningen måste ske under socialt acceptabla former,
vilket också kräver arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Anf. 145 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret.

I det interpellationssvar jag fick den 9 november var en av de utgångs-
punkter som industriministern hade att vi har ett treårsprogram med 85
milj.kr. varje år som ett stöd till tekoindustrin. Vid det tillfället nämnde in-
dustriministern ingenting om att han dragit in pengar från anslaget för just
den typen av åtgärder. Tekoindustrin befinner sig just nu i en mycket djup
kris med många stora problem. Många företag ställer in betalningarna, läg-
ger ner verksamheten och varslar om uppsägningar. Många tekoarbetare blir
som följd härav arbetslösa.

Dessa medel skulle ha räckt till ganska många småföretag - det är ju i
första hand småföretag som skall få del av detta stöd. Medlen skulle ha tryg-
gat arbetet för ganska många tekoarbetare hemma i Sjuhäradsbygden och
på andra håll i Sverige.

Industriministern säger i svaret att det aktuella beslutet fattades på grund-
val av en bedömning att tillräckliga medel finns tillgängliga. Hur kan indu-
striministern i nu rådande läge göra bedömningen att de medel som finns är
tillräckliga? De är ju i högsta grad otillräckliga - de räcker inte alls. Detta är
ett sätt att bakvägen sabotera tekopolitiken. Jag kan inte bedöma det på an-
nat sätt; medlen är inte på något sätt tillräckliga, och ändå drar man bort
dessa 20 miljoner.

Industriministern säger vidare att avtrappningen skall ske i socialt accep-
tabla former. Hur skall det bli möjligt? Kan jag få ett besked om hur man
tänkt sig att det skall gå till!? Vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder är det

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

som industriministern tänker sig kunna hjälpa till med? Det fick jag inte sär-
skilt mycket av besked om den 9 november.

Anf. 146 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! De 26 miljoner som Lennart Brunander talar om finns ju
kvar i statskassan. Regeringen har naturligtvis möjligheter att fatta ett beslut
om att ställa dessa pengar till förfogande.

I interpellationsdebatten redovisade jag att det har ställts ökade arbets-
marknadspolitiska resurser till förfogande, för förmedlingsinsatser och för
utbildningsinsatser.

Vi kommer naturligtvis att noga följa utvecklingen i Sjuhäradsbygden och
i andra områden som drabbas av arbetslöshet. I den mån det behövs kommer
ytterligare resurser för arbetsmarknadspolitiken att tas fram.

Anf. 147 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! De 26 miljonerna finns kvar, säger industriministern - de
finns i statskassan. Det är väldigt bra! När kommer då regeringen att fatta
ett beslut som gör det möjligt att i det nuvarande läget använda dessa pengar
för tekoföretag? Eftersom situaitonen är så besvärlig som den är måste alla
medel som kan ställas till förfogande utnyttjas. När tänker regeringen fatta
ett sådant beslut?

Industriministern säger också att om det behövs kommer ytterligare medel
att ställas till förfogande för arbetsmarknadspolitiken. Det är väldigt bra.
Kan jag uppfatta det som ett löfte från industriministern att så kommer att
bli fallet?

Anf. 148 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Som jag sade följer vi läget på arbetsmarknaden mycket
noga, och det gäller då också tekoindustrin. Hur läget ser ut kommer att bli
avgörande för ställningstagandet till i vilken mån ytterligare resurser behö-
ver tas fram.

Anf. 149 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Det är mycket bra om man inom industridepartementet nu
följer utvecklingen och studerar läget. Det gjorde man uppenbarligen inte
när man fattade beslutet om att dra in dessa 20 eller 26 milj. kr. Hade man
då noga studerat läget, hade man naturligtvis inte fattat ett sådant beslut.
Mot bakgrunden av att man nu noga följer utvecklingen och studerar läget
vill jag fråga: När kan vi vänta oss ett beslut om att dessa pengar kommer att
ställas till förfogande? Ett besked härom skulle vara av stort värde för alla
de företag som nu inte vågar göra någonting, eftersom de inte vet om det
finns några resurser. De kanske nu står i begrepp att flytta ut eller lägga ner

sin verksamhet, vilket är alternativet till att man gör satsningar. När får vi
ett beslut, industriministern?

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1990/91:192 om ekonomisk stimulans av vindkraft

Anf. 150 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Gunhild Bolander har adresserat frågan till mig, men ställer
den i frågetexten till finansministern. Finansministern och jag har kommit
överens om att jag besvarar frågan.

Gunhild Bolander frågar om regeringen är beredd att med någon form av
ekonomiska styrmedel stimulera en utbyggnad av vindkraften i privat och
kooperativt ägande.

Jag har tidigare i höst fått samma fråga från Gunhild Bolander. För två
veckor sedan svarade jag att jag inte var beredd att då svara på frågan, efter-
som arbetet på ett energipolitisk proposition pågår inom regeringskansliet
samtidigt som viktiga delar av propositionens innehåll är föremål för över-
läggningar mellan regeringen och folkpartiet och centerpartiet.

Detta gäller fortfarande.

Anf. 151 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! Tack för svaret. Bakgrunden till min fråga är den beskattning
som i dag motverkar en positiv utveckling av vindkraftsutbyggnaden. Jag
ställde därför min fråga till finansministern. När statsrådet Molin nu har
övertagit frågan hoppas jag att man kan tolka det som en positiv industripoli-
tisk markering.

På Gotland finns mycket goda förutsättningar för energiproduktion med
vindkraft. Med andra ord kan man säga att det blåser nästan jämnt. Genom
utredningar har det kartlagts att vissa områden på och kring Gotland är spe-
ciellt lämpade för sådan verksamhet. Det har medverkat till att det finns ett
mycket stort intresse för vindkraft hos många gotlänningar. En väderkrafts-
förening har bildats, som hjälper till att stimulera en vindkraftsutbyggnad
dels i privat regi, dels i kooperativ form.

Många studieresor har gjorts till Danmark, där som bekant denna kraft-
källa har en helt annan status än i vårt land. Man har gjort den erfarenheten
att skatt i princip inte skall utgå på förnybar energi. Subventioner utgår till
privat ägande av vindkraftverk.

I Sverige möter maii en hel del hinder när man försöker förverkliga sina
idéer om att medverka till sin egen försörjning av elenergi. Det främsta hind-
ret är den skattebelastning med 7,2 öre per kilowattimme som utgår om vind-
kraftsverkets kapacitet överstiger 100 kilowatt. Märkligt nog skattebelastas
också den egenanvända elen. Det gäller således inte enbart det eventuella
överskottet som man säljer ut på det allmänna nätet. Skatten på den el som
man förbrukar själv är avgörande för många när det gäller om man skall
satsa eller inte.

Ar regeringen beredd att slopa den här beskattningen eller på annat sätt

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

6 Riksdagens protokoll 1990191:28

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar pä frågor

underlätta för dem som är beredda att satsa på vindkraftverk, t.ex. med nå-
gon form av investeringsbidrag eller avdragsmöjligheter?

Anf. 152 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Jag tror att förutsättningen för att vi skall kunna producera
vindkraft i Sverige är någon form av stimulanssystem. Jag kan dock inte
svara på hur det skall se ut innan vi har haft överläggningar med de andra
partierna. Gunhild Bolander får därför vänta tills överläggningarna är slut-
förda och vi kan presentera en proposition för riksdagen.

Anf. 153 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! Jag kan väl ändå konstatera att regeringen har en positiv syn
på detta. Det är ganska intressant att konstatera att när en representant från
industridepartementet deltog i ett möte i Visby för ungefär ett år sedan,
kände denne inte till beskattningen på 7,2 öre på den egenproducerade elen.
Det sades då att detta omedelbart skulle undanröjas i enlighet med den sats-
ning på alternativa energikällor som då ingick i regeringens politik.

Skatten är fortfarande kvar. Jag utgår ifrån att den här egendomligheten
kommer att undanröjas i den kommande energipropositionen. Jag vill därför
tacka för detta någorlunda positiva svar om satsning på alternativen.

Överläggningen var härmed avslutad.

30 § Svar på fråga 1990/91:196 om utförsäljning av beredskapslager
av olja

Anf. 154 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Marianne Samuelsson har frågat miljöministern om hon är
beredd att medverka till att högsvavlig olja ur statens beredskapslager inte
säljs till Polen eller andra redan hårt miljöbelastade länder.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
frågan.

Riksdagen har i 1987 års försvarsbeslut bl.a. beslutat om ändringar i den
statliga lagringen av olja, vilket medfört en omfattande omstrukturering av
statens lager.

Statens energiverk svarar för att omstruktureringen genomförs samt att
erforderlig omsättning av lagrade produkter sker.

Energiverket beslutar om de kvantiteter och kvaliteter av olja som skall
säljas och begär sedan in anbud från oljeföretag i Sverige. Någon försäljning
direkt till andra länder sker inte. Energiverket har dock ingen rätt att med-
dela köparen restriktioner beträffande vidareförsäljning till vissa länder.

Enligt de bestämmelser som gäller fr.o.m. den 1 januari 1989 får svavelut-
släpp från förbränning inte överstiga 0,19 gram svavel per megajoule tillfört
bränsle. För oljeeldande anläggningar - utan särskilda reningsåtgärder eller
svavelbindning i processen - innebär gränsen att svavelhalten i oljan inte får
överstiga 0,8 viktprocent.

Någon olja med en svavelhalt överstigande 0,8 viktprocent har enligt vad

jag inhämtat inte sålts ur statens beredskapslager. Det finns för närvarande
inte heller några planer på någon sådan försäljning.

Anf. 155 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Jag får tacka för svaret.

Det stämmer nog att olja där svavelhalten överstiger 0,8 viktprocent inte
har sålts. Halten har legat på 0,5 om jag inte har fått fel uppgifter. Mot bak-
grund av de regler som vi för närvarande har på miljösidan som stadgar 0,1
viktprocent överstiger detta vad vi själva kan acceptera.

Som framgår av svaret har energiverket inte rätt att meddela restriktioner.
Det skall drivas enligt lönsamhetsprincipen. Man kan väl ändå förvänta sig
att regeringen har rätt att meddela restriktioner.

Enligt uppgifter som jag har kunnat få fram sägs att den olja som snabbt
skulle bli helt otjänlig här kan användas i bl.a. öststaterna, eftersom man där
har bilar av så gamla modeller att oljan går att använda. För mig känns det
fruktansvärt osolidariskt när vi samtidigt talar om den miljösituation som
finns i östländerna. Miljöflyktingar har t.o.m. kommit hit och sagt att det är
en direkt hälsofara för deras barn att växa upp i den här miljön.

Även om inte direktförsäljning sker, kan man via oljebolag exportera
dessa miljöproblem. Det rimmar mycket illa med den miljö- och biståndspo-
litik som vi har uttalat här i riksdagen. Vi hade bl.a. en lång debatt om bistån-
det till Östeuropa på miljösidan, där vi klart sade att det måste satsas, att vi
måste hjälpa till osv. Jag känner att det verkligen är fråga om att man sviker
sina löften. Jag har inte fått ett ordentligt svar på om detta verkligen är fören-
ligt med regeringens miljö- och biståndspolitik.

Anf. 156 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att det faktiskt är tillåtet att elda med
olja som har en svavelhalt upp till 0,8 viktprocent i Sverige. Den olja som
har sålts är det således tillåtet att elda med i Sverige. Att vi skulle införa
regler som skulle förhindra andra länder att använda olja som är tillåten i
Sverige förefaller något märkligt.

För övrigt kan jag upplysa Marianne Samuelsson om att man i Polen nor-
malt köper olja ifrån Sovjet. Den oljan innehåller, enligt uppgifter som jag
har fått från energiverket, 3 viktprocent svavel. Det är en väsentligt sämre
produkt. Jag har inga bevis för att den olja som har sålts till svenska oljeföre-
tag har sålts vidare till Polen. Men även om så skulle ha skett är det fråga om
en bättre olja än den som normalt importeras ifrån Sovjetunionen. Det är
olja som också accepteras i det svenska energisystemet.

Anf. 157 MARIANNE SAMUELSSON (mp):

Herr talman! Jag känner stor osäkerhet om huruvida den gör bättre nytta
än den sovjetiska oljan. Trots allt tycker jag att det stämmer dåligt med vår
miljöprofil att exportera högsvavelhaltig olja som skall eldas under, vad man
i alla fall kan tänka sig, dåliga reningsförhållanden. Här hemma har vi högre
krav på reningen när vi eldar med olja.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Överläggningen var härmed avslutad.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

31 § Svar på fråga 1990/91:200 om följderna för svenska småföretag
av anpassning eller anslutning till EG

Anf. 158 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Krister Skånberg har frågat mig vad jag avser att göra för att
motverka befarade skadeverkningar på småföretag - i synnerhet underleve-
rantörer och företag som levererar till den offentliga sektorn - till följd av
ett svenskt närmande till EG.

Ett av målen med EGs omvandling är att skapa en större marknad med
ökad konkurrens och därmed en effektivare näringslivsstruktur. Den
svenska ekonomin är inte betjänt av en politik som försöker skydda vissa
branscher från utländsk konkurrens. Detta skulle endast medföra sämre re-
sursfördelning, lägre tillväxt och i förlängningen en sämre välfärdsutveck-
ling.

Regeringens politik syftar i stället till att stärka den svenska småföretags-
sektorn och förbéreda den på en ökad utländsk konkurrens.

Regeringens arbete följer i princip två linjer.

För det första bedriver regeringen sedan länge en aktiv småföretagspolitik
som genom finansierings-, utbildnings-, informations- och konsultinsatser
syftar till att öka småföretagens kompetens och konkurrenskraft. Under de
senaste åren har dessa åtgärder dessutom kompletterats med särskilda insat-
ser, bl.a. i form av konsekvensanalyser för enskilda företag rörande de hot
och möjligheter som ett svenskt närmande till EG kan medföra.

För det andra strävar regeringen efter att ge de svenska småföretagen möj-
lighet att delta i EGs småföretagsprogram. Sverige och övriga EFTA-länder
diskuterar för närvarande med EG möjligheterna och formerna för en med-
verkan i dessa program.

Krister Skånberg pekar i sin fråga på två typer av småföretag som kommer
att få det särskilt besvärligt under de närmaste åren - underleverantörerna
och de företag som levererar till den offentliga sektorn.

Låt mig först ta upp frågan om underleverantörerna. Samhället kommer
under den närmaste treårsperioden att årligen satsa ca 400 milj.kr. i syfte att
underlätta utveckling och omstrukturering av den svenska underleverantörs-
industrin.

Styrelsen för teknisk utveckling, Industrifonden och delegationen för
verkstadsteknisk utveckling bidrar med finansierings- och rådgivningsinsat-
ser för produkt- och produktionsutveckling. Exportrådet stödjer många un-
derleverantörsföretag som vill etablera internationella kundkontakter och
utveckla sin export. Industriverket bedriver en uppsökande verksamhet som
bl.a. syftar till att få till stånd samverkansdiskussioner mellan berörda under-
leverantörsföretag.

Låt mig slutligen kommentera de farhågor som Krister Skånberg framför
vad gäller småföretag som levererar till den offentliga sektorn. EGs politik
inom detta område inriktas framför allt på att skapa ökade möjligheter för
såväl inhemska småföretag som för utländska konkurrenter vid offentlig
upphandling och att därigenom öka konkurrensen.

För svensk del kan detta komma att innebära en ökad konkurrens från
utländska företag för de företag som i dag levererar till den offentliga sek-

torn. Men det skapar framför allt möjligheter för de svenska företagen, såväl
stora som små, att komma in på den stora marknad som den offentliga upp-
handlingen inom EG utgör.

Anf. 159 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret som är väl strukturerat.

Jag får intrycket att vi båda inser att det finns problem. Frågan är hur man
skall hantera dem. Jag konstaterar att det handlar om konkurrens på olika
villkor. De företag som de svenska företagen skall konkurrera med är ju nor-
malt väsentligt större. I det här fallet har jag oroat mig för småföretagen.

Vi kan först se på underleverantörsföretagen. De hotas faktiskt på två
sätt. Det ena sättet är att en del av de svenska företagen flyttar ut och därmed
sannolikt söker sig till underleverantörer på den nya lokala marknaden.
Vissa primärunderleverantörsföretag kan följa med. Men normalt sett väx-
lar ett företag underleverantör i den situationen. Det andra sättet är att man
på den svenska hemmamarknaden hotas av ökande konkurrens. Det betyder
att om man tidigare har oroat sig för underleverantörsföretagen-vilket man
har gjort både i riksdagen och i statens industriverk där jag har arbetat - blir
hotet väsentligt större.

Ett sätt är naturligtvis att göra företagen duktigare. Det är säkert värde-
fullt. I den mån man försöker göra dem större finns det vissa nackdelar. Vi
behöver också genuint små företag. Ytterligare ett sätt hade varit att försöka
jämna ut konkurrensförhållandena mellan små och stora företag som i dag
ofta är till de stora företagens fördel.

Jag är bekymrad, eftersom jag tror att många svenska småföretag hittills
bara trott att detta med en svensk EG-anpassning och eventuell anslutning
blir en källa till glädje. Men det blir den inte. Jag hoppas att få en chans att
tala mer om dem som säljer till den offentliga sektorn. De kommer också att
få det svårt.

Anf. 160 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! De resonemang som Krister Skånberg för stämmer överens
med mitt sätt att se på problemen. Vi måste naturligtvis generellt för både
stora och små företag se till att vi har konkurrenskraft i Sverige som gör att
de blir intressanta för köpare i Sverige och i andra länder.

Konkurrenskraften har många element. Det gäller naturligtvis kostnads-
utvecklingen, där vi inte kan ha en snabbare kostnadsstegring i Sverige än
kostnadsstegringen i våra konkurrentländer. Det gäller naturligtvis många
andra faktorer som vår infrastruktur, transportsystem, telekommunikatio-
nerna, forskning och utveckling, teknikspridning och vårt utbildningssys-
tem. Det gäller alltså hela det näringspolitiska spektrum, där det måste vid-
tas åtgärder för att göra vår industri, stor som liten, så konkurrenskraftig
som möjligt i det nya Europa som växer fram. Då måste man underlätta,
särskilt för de små företagen i sina exportansträngningar, också när det gäller
offentliga upphandlingar. Den stora volymen finns ju i EG-området, där det
naturligtvis kan vara svårt för de små företagen att ta sig in på marknaden.
Då gäller det att förstärka de insatser som vi gör för småföretagen med kon-
sultverksamhet av olika slag, bl.a. när det gäller exportfrågorna.

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Anf. 161 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Jag tror också att de olika åtgärder som industriministern tar
upp kan ha en effekt. Jag är tveksam till hur mycket nytta vi kan göra för att
försöka göra små svenska företag exportdugliga. Det är inte alla företag som
kan ta upp den kampen.

Jag är rädd för att EG-anpassningen och EG-anslutningen faktiskt försva-
gar oss. Vi får heller inte samma möjlighet att genom en aktiv regionalpolitik
försöka hjälpa småföretagen ute i bygderna.

En annan fördel hade varit att sikta mer på närmarknader som t.ex. ett
nordiskt samarbete eller ett samarbete tvärsöver Östersjön. Då blir det en
mera begränsad hemmasfär som dessa företag får arbeta inom. Jag hoppas
att det på något sätt kan komma till stånd. Jag tror på en nordisk hemma-
marknad och på en Östersjömarknad.

Anf. 162 Industriminister RUNE MOLIN (s):

■ Herr talman! Av det resonemang som Krister Skånberg nu för får man
intrycket att Sverige skall isolera sig, möjligen tillsammans med övriga Nor-
den, på en marknad. Vi skall, menar Krister Skånberg, avskärma oss från
den stora EG-marknaden. Det tror jag skulle vara djupt olyckligt. I dag säljs
50 % av vad den svenska industrin producerar på den stora marknaden.
Skall vi ha tillgång till den i framtiden gäller det naturligtvis att få en anknyt-
ning till denna viktiga marknad i form av ett EES-avtal som vi nu förhandlar
om. Sedan får vi se vad utvecklingen leder till när det gäller möjligheterna
till medlemskap.

Men om vi isolerar oss kommer småföretagen, storföretagen och över hu-
vud de svenska medborgarna att få stora problem med avsättningen av sina
produkter. Det kan man vara säker på.

Anf. 163 KRISTER SKÅNBERG (mp):

Herr talman! Det är viktigt att veta att jag inte nämnde detta med isole-
ring. Jag är alldeles övertygad om att vi skall fortsätta att handla med både
Västeuropa och resten av världen. Vi måste naturligtvis hålla oss konkur-
renskraftiga för att kunna klara det.

Jag talar om att många små företag har mest slagkraft på en hemmamark-
nad. För en del företag är export detsamma som att sälja till grannkommu-
nen. Vi skall alltså värna om närliggande marknader.

Låt mig även ta upp den offentliga sektorn och dess upphandling. Där är
jag mera direkt kritisk. Jag är rädd för att det är ganska få svenska företag
som kan vara med i den mycket stora upphandlingsdansen i Europa. Det är
värdefullt för de stora företag som det kan gälla. De kan kanske hjälpa en del
svenska underleverantörer på vägen. Men framför allt är det ett hot hemma i
Sverige. Jag tycker att man skall ha stor respekt för detta, det skadar också
regionalpolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

32 § Svar på fråga 1990/91:205 om stödområdesindelningen i Väster-
bottens län

Anf. 164 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Ulla Orring har frågat mig om jag ämnar vidtaga åtgärder
för att se över nuvarande stödområdesindelning för kommunerna i Väster-
bottens län.

Den stödområdesindelning som nu gäller fattade riksdagen beslut om för
knappt ett halvt år sedan. Indelningen grundades på en ingående analys av
de regionalpolitiska problemens omfattning och svårighetsgrad i landets
samtliga kommuner. En sammanvägning gjordes bl.a. av befolknings- och
sysselsättningsutveckling under de senaste åren, sysselsättningsgrader bland
män resp, kvinnor, arbetslöshetssituationen samt den lokala arbetsmarkna-
dens omfattning. Den analys som gjordes har enligt min mening fortfarande
relevans.

Indelning i permanenta stödområden har gjorts bl.a. för att regionalpoli-
tiska problem av långsiktig natur i ett sådant område skall kunna lösas. Den
indelning som gjorts bör därför tillåtas vara kvar över en längre tidrymd och
följaktligen inte ändras för ofta. Det kan naturligtvis alltid uppstå nya regio-
nalpolitiska problem som i ett kortsiktigt perspektiv gör den gällande stöd-
områdesindelningen mindre relevant i något avseende. Efter prövning från
fall till fall har regeringen och statens industriverk möjlighet att tillämpa för-
månligare stödvillkor än de som generellt gäller för ett visst stödområde. Re-
geringen har dessutom möjlighet att för en kommun eller del av kommun i
ett stödområde tillfälligt lämna lokaliseringsbidrag med en högre procentsats
än normalt. Ett exempel på detta i Västerbottens län är det beslut som rege-
ringen nyligen fattat om att stöd med en högre bidragsprocent än vad som
normalt gäller för stödområde 2 kan lämnas i Björksele församling i Lycksele
kommun.

Ett område kan vidare tillfälligt inplaceras i ett stödområde. En sådan åt-
gärd syftar till att hastigt uppkomna strukturproblem som allvarligt hotar
sysselsättningen skall kunna hanteras.

Rent principiellt bör dock gruppen med tillfälligt inplacerade områden
inte tillåtas bli alltför omfattande, eftersom detta kan innebära att förutsätt-
ningarna att lösa problemen inom de permanenta stödområdena då kan för-
sämras.

I undantagsfall kan dessutom regeringen lämna stöd utanför stödområdet.

Anf. 165 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Det var ungefär så som jag
hade väntat mig.

Målet med regionalpolitiken är dock att ge alla invånare i vårt land tillgång
till arbete, service och god miljö. För att nå detta mål krävs olika medel, och
ett av dessa medel är stödområdesindelningen. Nu gällande beslut är inte
konsekvent, vilket vi också i folkpartiet framhöll i våras när beslutet togs.
Vi yrkade på en ny utredning och bibehållande av nuvarande indelning, i
avvaktan på ett bättre beslutsunderlag.

Den nu beslutade indelningen innebär för Västerbottens del att en rad

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Svar på frågor

kommuner och delar av kommuner med likartade förhållanden hamnar i
olika stödområden, vilket får ekonomiska konsekvenser både för existe-
rande företag inom tillverkningsindustrin och för restaurang- och turistnä-
ring, förutom negativa konsekvenser för nylokalisering.

Med inplacering i stödområde 1 utfaller ett antal förmåner som påverkar
konkurrensen för företag. Det gäller nedsättning av arbetsgivaravgifter,
bättre utbildningsstöd, frakstöd osv. Ostridigt är - och det tror jag att indu-
striministern håller med om - att företagen i Västerbottens inland totalt har
varaktiga konkurrensnackdelar.

Mina frågor blir då: Varför särbehandlas inlandskommunerna på det här
sättet? Vilka gränser och kriterier låg till grund för beslutet?

Låt mig ta Malå och Norsjö som exempel. Norsjö kommun med sina tre
mil från Malås kommungräns och ungefär lika långt från Norrbottensgrän-
sen är inplacerad i stödområde 2, och Jörn, Kalvträsk och Fällfors också i
stödområde 2. På vilken nivå låg analysen bakom denna stödområdesinpla-
cering?

Anf. 166 Industriminister RUNE MOLIN (s):

Herr talman! Jag har nyss redovisat vilka kriterier som låg till grund för
denna analys. Det gällde arbetslöshets- och sysselsättningssituationen för
både män och kvinnor, arbetsmarknadsläget osv. Jag behöver inte upprepa
det.

Det är ett halvår sedan som vi hade diskussioner om detta här i riksdagen.
Under den tiden har några nya argument inte tillkommit. En ny debatt skulle
bli en repris på de diskussioner som vi hade i våras. Jag tycker att det är
onödigt att tynga riksdagen med en sådan diskussion. Jag hänvisar till den
debatt som vi tidigare fört i dessa frågor, för att inte förlänga dagens debatt
i onödan.

Anf. 167 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Jag kan ge industriministern ett exempel. Det finns ett före-
tag som heter Jörnträ, som är beläget i Jörn och som nu är placerat i stödom-
råde 2. Om det hade legat i stödområde 1, skulle företagets ekonomiska för-
del härav ha varit ungefär 1,7 milj. kr. - pengar som hade kunnat användas
för utveckling och förändring av produkter och marknader. Det kunde fram-
för allt ha ökat sysselsättningen och gett en mer varaktig sysselsättning.
Detta är viktiga frågor när en konjunkturavmattning nu når Västerbotten.

Jag tycker att beslutet om stödområdesindelningen vilar på en orättvis
grund och att de nuvarande förhållandena måste ses över. Jag vet att det är
kort tid sedan beslutet fattades, men om något är felaktigt är det inte fel att
ta upp saken igen. Jag tror att också industriministern med tillfredsställelse
skulle se på att vi i Västerbotten hade varaktiga företag, som kunde rädda
sysselsättningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

33 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Proposition

1990/91:61 till bostadsutskottet

Motion
199O/91:K11 till konstitutionsutskottet

34 § Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av förs. 1990/91:11 Riksdagens förvaltningskontors förslag
till Lag om avvikelser från vissa bestämmelser i lagen (1988:589) om er-
sättning m.m. till riksdagens ledamöter

1990/91 :K12 av Nic Grönvall (m)

1990/91 :K13 av Anders Björck m.fl. (m)

. 1990/91 :K14 av Rolf Clarkson (m)

35 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 19 november

1990/91:209 av Yngve Wernersson (s) till industriministern om tillfällig stöd-
områdesplacering av Hallstahammar:

Hallstahammar har åter drabbats av varsel om minskad sysselsättning.
Bulten AB vill säga upp ytterligare 100 arbetare och 40 tjänstemän. Tidigare
i år har företaget varslat sammanlagt ca 130 anställda. Snickers, som i Hall-
stahammar till övervägande del sysselsätter kvinnor, har i år varslat ca 50
personer. AMU har också minskat sin verksamhet i kommunen.

Varslen slår hårt mot arbetsmarknaden men drabbar också hårt dem som
mister sina jobb.

Stålkrisen har härjat hårt i Hallstahammar under 1970- och 1980-talen.
Till följd av att ca 3 000 jobb försvunnit har befolkningen minskat med när-
mare 2 400 personer.

Är industriministern beredd att, utöver arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
medverka till att Hallstahammar tillfälligt placeras i stödområde?

1990/91:210 av Marianne Samuelsson (mp) till utrikesministern om SIPRIs
resurser:

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

I utredningen SIPRI (SOU 1990:69) föreslås att SIPRIs verksamhet i

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

framtiden skall finansiersa med UDs F3-anslag. Detta innebär att SIPRIs
ekonomi skall förbättras med hjälp av det anslag som använts till fredsorga-
nisationer och till fredsforskningen.

Jag vill fråga utrikesministern om han anser att det är rimligt att SIPRIs
behov av ökade resurser skall tas från fredsorganisationer som Svenska
Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen och Arbetarrörel-
sens fredsforum?

1990/91:211 av Marianne Samuelsson (mp) till utrikesministern om Sovjet-
unionens kärnvapenprov:

Sovjetunionen har återigen utfört kärnvapensprängningar på Novaja
Semlja.

Från Norge höjs nu kraftiga protester mot dessa sprängningar. Norrmän-
nen är bl.a. oroliga för att fisket i Barents hav skall förstöras.

Med anledning av sprängningarna vill jag fråga utrikesministern:

Vad tänker regeringen vidta för åtgärder?

1990/91:212 av Tom Heyman (m) till kommunikationsministern om Söder-
täljebron:

Den 13 maj havererade motorvägsbron i Södertälje. Sedan den proviso-
riska bron kom på plats har intet hänt och trots att det nu har gått ett halvt
år sedan olyckan inträffade har reparationsarbetena inte ens påbörjats.

Sjöfarten i Mälaren kan inte längre utnyttja det tonnage som man behöver
för framtida utveckling av trafiken.

Avser regeringen vidta några åtgärder för att påskynda reparationen av
bron så att staten kommer att uppfylla föreskrifterna i vattendomen från
1962 för passage till Mälaren?

1990/91:213 av Wiggo Komstedt (m) till justitieministern om uttag från pri-
vatpersoners bankkonton:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att förhindra att kontoföretag
kan göra uttag från privatpersoners bankkonton utan den enskildes godkän-
nande?

1990/91:214 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) till industriministern om typ-
godkännande av svenska industriprodukter:

Vid en information för länets riksdagsmän anordnad av Småföretagarnas
riksorganisation och Värnamo Industriförening, framkom att typgodkän-
nande av svenska industriprodukter ofta handläggs så långsamt att konkur-
rens på internationella marknaden allvarligt motverkas.

Forsheda AB ansökte t.ex. 1988 om typgodkännande av renoveringssyste-
met Tube-In för dricksvattenledningar hos Vatten- och avloppsföreningen
(VAV). För godkännande fordras ett yttrande från livsmedelsverket. Efter
2,5 års väntan har fortfarande inte detta yttrande inkommit. Däremot har

godkännande för Tube-In erhållits i Norge, Danmark, Finland, England,
Tyskland, Frankrike och Holland.

För svensk industri är det av vital betydelse att ha produkterna godkända
i Sverige när man går ut internationellt.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser industriministern vidta för att lösa problemet med
långa väntetider för typgodkännande av svenska industriprodukter?

36 § Kammaren åtskildes kl. 19.45.

Förhandlingarna leddes

av andre vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. ajourneringen
kl. 16.30 och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Prot. 1990/91:28

20 november 1990 Innehållsförteckning

Tisdagen den 20 november

1 § Justering av protokoll...........................•..... 1

2 § Svar på fråga 1990/91:125 om kulturella skillnader i synen på bar-

nafödande ....................................... 1

Socialminister Ingela Thalén (s)

Marianne Samuelsson (mp)

3 § Svar på fråga 1990/91:130 om märkning av metallprodukter som

innehåller nickel................................... 3

Socialminister Ingela Thalén (s)

Ylva Annerstedt (fp)

4§ Svar på fråga 1990/91:132 om socialstyrelsens regionala enheter
för tillsyn inom hälso- och sjukvården................... 4

Socialminister Ingela Thalén (s)

Ingegerd Elm (s)

5 § Svar på fråga 1990/91:133 om lasarettet i Skene............ 5

Socialminister Ingela Thalén (s)

Gudrun Schyman (v)

6 § Svar på fråga 1990/91:143 om ökad framställning av antihemofili-

faktorer ur fårmjölk................................ 9

Socialminister Ingela Thalén (s)

Barbro Westerholm (fp)

7 § Svar på fråga 1990/91:176 om tandsköterskors yrkes- och arbets-

skador .......................................... 10

Socialminister Ingela Thalén (s)

Siw Persson (fp)

8§ Svar på fråga 1990/91:185 om assisterande tandvårdspersonal. . 13

Socialminister Ingela Thalén (s)

Marianne Andersson i Vårgårda (c)

9§ Svar på fråga 1990/91:187 om försäkringskassorna och det s.k.
ohälsotalet....................................... 14

Socialminister Ingela Thalén (s)

Mariana Wallin (fp)

10 § Svar på fråga 1990/91:186 om bilersättningar............... 16

Statsrådet Erik Åsbrink (s)

Knut Wachtmeister (m)

11 § Svar på fråga 1990/91:189 om objektiv skolundervisning...... 18

Statsrådet Göran Persson (s)

Elisabeth Fleetwood (m)

12 § Svar på fråga 1990/91:204 om dataundervisningen i grundskolan 22

Statsrådet Göran Persson (s)

Margitta Edgren (fp)

13 § Svar på fråga 1990/91:206 om livsmedelshjälp till Sovjetunionen 24

Statsrådet Lena Hjelm-Wallén (s)

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

14 § Svar på fråga 1990/91:160 om JAS-projektet............... 27

Prot. 1990/91:28

20 november 1990

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Gudrun Schyman (v)

15 § Svar på fråga 1990/91:198 om försvarssamarbete mellan Finland

och Sovjetunionen................................. 28

Försvarsminister Roine Carlsson (s)

Paul Ciszuk (mp)

16 § Svar på fråga 1990/91:183 om härbärgen för socialt utslagna ... 29

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Gunnar Björk (c)

17 § Svar på fråga 1990/91:190 om kvinnojourerna.............. 31

Statsrådet Bengt Lindqvist (s)

Elisabeth Fleetwood (m)

18 § Svar på fråga 1990/91:167 om Samhall.................... 33

Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)

Marianne Jönsson (c)

Ajournering........................................... 36

Återupptagna förhandlingar............................... 36

19 § Svar på fråga 1990/91:82 om avräkningsskatten............. 36

Finansminister Allan Larsson (s)

Rune Backlund (c)

20§ Svar på fråga 1990/91:199 om Haverö Strömmar............ 38

Miljöminister Birgitta Dahl (s)

Roy Ottosson (mp)

21 § Svar på fråga 1990/91:119 om dricksvattnet................ 40

Jordbruksminister Mats Hellström (s)

Björn Samuelson (v)

22 § Svar på fråga 1990/91:161 om jordförvärvslagen............ 43

Jordbruksminister Mats Hellström (s)

Annika Åhnberg (v)

23 § Svar på frågorna 1990/91:169 och 174 om sockerbruket i Mörby-

långa ...... 46

Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Marianne Jönsson (c)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

24 § Svar på fråga 1990/91:202 om omställningsstödet till jordbruket 49

Jordbruksminister Mats Hellström (s)

Annika Åhnberg (v)

25 § Svar på fråga 1990/91:170 om möjlighet till arbete för asyl-

sökande ......................................... 52

Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)

Marianne Jönsson (c)

Prot. 1990/91:28 26§ Svar på fråga 1990/91:191 om användning av visumpolitiken för

20 november 1990 att minska den s.k. handeln med utländska kvinnor........ 54

Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)

Margö Ingvardsson (v)

27 § Svar på fråga 1990/91:194 om ansvaret för asylsökandes egen-

dom som förvaras inom flyktingförläggning.............. 57

Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
Jan-Olof Ragnarsson (v)

28 § Svar på fråga 1990/91:188 om tekostödet.................. 59

Industriminister Rune Molin (s)

Lennart Brunander (c)

29 § Svar på fråga 1990/91:192 om ekonomisk stimulans av vindkraft 61

Industriminister Rune Molin (s)

Gunhild Bolander (c)

30 § Svar på fråga 1990/91:196 om utförsäljning av beredskapslager

av olja.......................................... 62

Industriminister Rune Molin (s)

Marianne Samuelsson (mp)

31 § Svar på fråga 1990/91:200 om följderna för svenska småföretag

av anpassning eller anslutning till EG................... 64

Industriminister Rune Molin (s)

Krister Skånberg (mp)

32 § Svar på fråga 1990/91:205 om stödområdesindelningen i Väster-

bottens län....................................... 67

Industriminister Rune Molin (s)

Ulla Orring (fp)

33 § Hänvisning av ärenden till utskott....................... 69

34 § Bordläggning...................................... 69

35 § Anmälan om frågor

1990/91:209 av Yngve Wernersson (s) om tillfällig stödområ-
desplacering av Hallstahammar..................... 69

1990/91:210 av Marianne Samuelsson (mp) om SIPRIs resurser 69
1990/91:211 av Marianne Samuelsson (mp) om Sovjetunionens
kärnvapenprov................................. 70

1990/91:212 av Tom Heyman (m) om Södertäljebron....... 70

1990/91:213 av Wiggo Komstedt (m) om uttag från privatperso-
ners bankkonton................................ 70

1990/91:214 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) om typgodkän-
nande av svenska industriprodukter.................. 70

gotab 97398, Stockholm 1991

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:28 Tisdagen den 20 november

Riksdagens protokoll1990/91:28

Tisdagen den 20 november

Kl. 14.30-16.30

18.00-19.45

20 november 1990 Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:28