Riksdagens protokoll
1990/91:25

Torsdagen den 15 november

Kl. 12.00-15.07

Protokoll

1990/91:25

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 9 november.

2§ Svar på interpellation 1990/91:42 om glasbruket i Hammar

Anf. 1 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Karl-Erik Persson har frågat mig om hur jag ser på att retur-
flaskans marknadsandel stadigt sjunker till förmån för de miljöolämpliga
aluminiumburkarna och PET-flaskorna, och om regeringen avser att komma
med konkreta förslag som kan leda till att avfallsmängden från dryckesför-
packningar minskas. Han har också frågat om regeringen avser att vidta åt-
gärder som kan garantera fortsatt återvinning av krossglas. Frågorna har för-
anletts av en planerad nedläggning av glasbruket i Hammar.

Det har tydligt framgått av regeringens redovisning av arbetet inom av-
fallsområdet i årets budgetproposition att det är ett uttalat mål att avfalls-
mängderna måste minska och att återanvändning och återvinning av mate-
rial måste öka. Regeringen har även, såväl i årets budgetproposition som i
andra sammanhang, tydligt markerat att vi avser att motverka förpackningar
som belastar miljön och avfallshanteringen. Det gäller både redan befintliga
förpackningssystem och nya produkter.

Regeringens arbete med förpackningsfrågor är inriktat på att styra mot
resurs- och energihushållning samt miljöanpassade materialslag. Den som
ger upphov till miljöpåverkan och avfall skall stå för de kostnader som miljö-
påverkan och avfallet orsakar. Regeringen har därför i maj i år tillsatt en
kommitté med uppdrag att utreda och lämna förslag till åtgärder inom för-
packningsområdet som främjar retursystem på bekostnad av engångsför-
packningar. Som en första del i sitt arbete har utredningen sett över skatten
på dryckesförpackningar.

Utredningen har jämfört miljöpåverkan från olika typer av dryckesför-
packningar varvid de samlade effekterna från hela hanteringskedjan har be-
aktats. Man konstaterar att från miljösynpunkt är retursystemen med glas,
PET-flaska och aluminiumburk överlägsna engångsförpackningar av samma
typer av material.

Utredaren anser inte att de nuvarande skattesatserna är styrande och gyn-

Svar på
interpellationer

1 Riksdagens protokoll 1990/91:25

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar på
interpellationer

nar retursystemen nämnvärt, eftersom engångsförpackningarna inte belas-
tas med kostnader för miljöpåverkan tillräckligt mycket. Därför föreslås
bl.a. en höjning av skatten på engångsförpackningar.

En återfyllnadsbar PET-flaska kommer att introduceras på marknaden i
vår. Det är resultatet av en rad överläggningar som jag har haft med
bryggarbranschen. För att säkerställa detta kommande retursystem och helt
styra bort från engångsflaskan av PET-plast förbereds nu inom miljödeparte-
mentet ett förslag till lagreglering om ett återtagningssystem. I och med detta
kommer engångsflaskan av PET att försvinna från marknaden.

Ytterligare åtgärder kan väntas följa sedan förpackningsutredningen pre-
senterat sitt slutbetänkande den 1 september 1991. Utredningen har bl.a.
uttalat att den kommer att granska om skatten på pappförpackningar även
skall omfatta de för mjölk.

Glas är ett material som lämpar sig väl att återvinna, och det finns en verk-
samhet uppbyggd kring denna återvinning i anslutning till glasbruket i Ham-
mar. Detta är mycket positivt och helt i linje med regeringens mål och inten-
tioner. Jag vill dock påminna om vad jag sade i början, nämligen att det är
den som ger upphov till miljöpåverkan och avfall som skall stå för de orsa-
kade kostnaderna. Regeringen följer därför noggrant branschens egna insat-
ser för att trygga framtiden för verksamheten med glasåtervinning. En över-
läggning mellan företrädare för miljödepartementet och de olika intressen-
terna, dvs. glasindustrin, bryggerierna och kommunerna, har ägt rum i da-
garna.

Regeringens uppgift är inte att skapa marknader och detaljreglera. I stäl-
let går arbetet ut på att skapa förutsättningar för att alla aktörer skall kunna
ta sitt ansvar och samverka för en fungerande marknad.

Regeländringar och ekonomiska styrmedel kan utnyttjas för att skapa
bättre marknadsförutsättningar. De förändringar i renhållningslagen som
riksdagen godkände i våras har exempelvis skapat förutsättningar för en
ökad källsortering. Det i sin tur öppnar möjligheter för en ökad återvinning.
Glas källsorteras dock till stor del redan. I över 200 av landets kommuner
finns det en fungerande glasinsamling.

Miljöavgiftsutredningen har föreslagit en avgift på osorterat hushålls- och
industriavfall. Utredningen föreslår att avgiftsmedlen tillförs en särskild
fond. Enligt utredningen är det av största betydelse att marknadsförutsätt-
ningarna inom återvinningsbranschen stimuleras, och fonden föreslås därför
användas till att stimulera återvinning och utveckling av källsortering. För-
slagen bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Anf. 2 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Jag får tacka miljöministern för svaret på min interpellation.
Låt mig börja med det som jag tycker är bra i interpellationssvaret.

Regeringen säger att man skall främja retursystem på bekostnad av en-
gångsförpackningar. Detta tycker jag är positivt. Om vi skall minska sophan-
teringen och det sopberg som finns i dag måste vi komma åt den här bran-
schen.

Däremot förstår jag inte riktigt vad som menas med att regeringens upp-
gift inte är att skapa marknad och detaljreglera. Vidare står det att regeländ-

ringar och ekonomiska styrmedel kan utnyttjas för att skapa bättre mark-
nadsförutsättningar. Detta står ju i motsatsförhållande till varandra efter vad
jag kan förstå. Ena gången skall man inte detaljreglera och andra gången
skall man ha styrmedel som reglerar marknaden. Ett bra sätt vore att styra
marknaden bort från PET-flaskan över till återvinningsglas.

Det stämmer att glas källsorteras redan i dag. Det är över 200 av landets
kommuner som har dessa s.k. glasigloos, där man sorterar glaset. Men vad
händer med detta om det enda glasbruk som i dag har återvinning och tar till
vara glaset läggs ned? Var hamnar då glaset till slut? Hamnar det på soptip-
pen eller får vi - på samma sätt som när det gäller returpapper - ett sopberg
av glas?

När det gäller miljöavgiftsutredningen står det också i svaret att man skall
stimulera återanvändning och källsortering. Hur stimulerar man glasets an-
vändning om man lägger ned det enda glasbruk som återvinner glas?

Man skriver vidare att PET-flaskan skall kunna återanvändas mellan 15
och 20 gånger. Men vad händer sedan när man har återanvänt den färdigt?
Det finns i dag ingen anläggning som kan ta till vara och återanvända den
här plasten. Det finns uppgifter om att man skall kunna utnyttja fiberråvaran
till att göra andra produkter, men man kan inte göra en ny flaska när man
har använt den färdigt. Det finns alltså i dag inte någon anläggning som kan
ta till vara och återanvända den här plastflaskan. Det märkliga är att Ham-
mars glasbruk, som ägs av PLM, är med och satsar på den nya PET-flaskan.

Så sent som år 1985 byggde man en ny glashytta i Hammars glasbruk. Det
skulle inte vara förvånande om man - i och med att man är det enda glasbruk
som tar emot och återvinner glas - fick statliga bidrag när man gjorde denna
stora omorganisation.

En annan sak, som egentligen inte berör miljöministern, men som man
borde ha med i bilden, är att man ställer 250 arbetare utan arbete i en hårt
drabbad kommun som Askersund. På sikt kan detta innebära att regeringen
måste gå in med regionalpolitiska åtgärder för att hjälpa Askersunds kom-
mun. Jag tycker att det vore bättre att man försökte stödja återvinningen av
returglas.

Enligt uppgift som jag har fått från Svenska bryggareföreningen har det
nu tagits fram 2 000 provflaskor för testning av den nya PET-flaskans egen-
skaper vid returanvändning. Ett företag som heter Nordpac har utfört un-
dersökningarna, men resultatet av dessa är hemliga. Frågan är vad som
egentligen är hemligt i detta sammanhang. Är det så att det uppkommer ut-
söndringar som gör att man inte kan återanvända flaskan? Den nya flaskan
kan inte tvättas i högre temperatur än 60 grader, men den skall helst tvättas
i 58 graders värme. Om man kommer över dessa temperaturer utsöndras det
kanske någonting i flaskan som gör att den blir hälsofarlig.

Jag har läst Kooperativa förbundets remissvar, där man uttrycker oro för
att vissa mjölkprodukter aldrig kommer att kunna användas i PET-flaskan.
Frågan är varför man över huvud taget skall införa en ny produkt i vårt land,
när vi har ett system med återanvändning av glas. Kan man införa förpack-
ningar hur som helst i landet? Såvitt jag förstått blev miljöministern litet råd-
lös när hon fick reda på att PET-flaskan för engångsbruk redan hade kommit

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar på
interpellationer

ut på den svenska marknaden. Frågan är alltså om man fortsättningsvis kan
ha ett system där vilken förpackningstyp som helst kan införas.

Anf. 3 SÖREN NORRBY (fp):

Fru talman! Jag har haft förmånen att i olika roller få följa förpacknings-
frågor i landet under många år, och jag har då på faktagrund kommit fram
till delvis andra slutsatser än de som förekommer i den allmänna debatten.

En av de slutsatser som jag har dragit är att problemet på förpackningssi-
dan i dag inte är bryggeriförpackningar utan andra förpackningar. Jag har
också konstaterat att returglasflaskan, returaluminiumburken och den kom-
mande retur-PET-flaskan är ungefär likvärdiga från energi- och miljösyn-
punkt. Det innebär att vi har tre förpackningssystem inom bryggerisektorn
vilka uppfyller högt ställda krav.

Det är nu konsumenternas efterfrågan som skall styra fördelningen mellan
dessa förpackningstyper. Returglasflaskan har därvid hävdat sin ställning
väl. Även om den totala försäljningen har ökat har den totala volymen för
returglasflaskan inte reducerats påtagligt. Hela returglassystemet är under
utveckling, med lättare flaskor, nya drickabackar och investeringar från
branschen vilka är i storleksordningen 1 miljard kronor.

När det gäller glasförpackningar bör man kanske i stället se mera på Sy-
stembolaget, vars glasförpackningar till ungefär 40 % inte går tillbaka. Man
skulle kunna införa ett generellt pantsystem för alla Systembolagets flaskty-
per, oberoende av om de skall återanvändas eller inte.

För PET-flaskan finns det återvinningsmöjligheter, både avseende en-
gångsflaskan och den kommande retur-PET-flaskan. Karl-Erik Persson var
litet orolig över vad som händer vid tvättning i över 60 graders värme. Det
som händer är att flaskan tenderar att börja deformeras på grund av tempe-
raturen. PET är en termoplast, och det gör att man måste ha en ganska låg
tvättemperatur.

Något som jag har reagerat ganska kraftigt inför är den bedömning som
görs av många ansvariga ute i kommunerna att glasinsamlingen egentligen
inte lönar sig, men att man gör den för den goda sakens skull. Man kalkylerar
då mot resultatgränsen 0 kr. i stället för att kalkylera mot alternativkostna-
den, som uppstår om man tar hand om glaset i det vanliga hushållsavfallet.
Där ligger förmodligen kostnaden någonstans mellan 300 och 700 kr. per
ton. Det är alltså mot den alternativkostnadsgränsen som man skall kalky-
lera, och då blir glasinsamlingen i kommunerna mycket lönsam. Det är en
helhetssyn som jag tycker att vi måste hävda i olika sammanhang.

Jag noterar några av punkterna i interpellationssvaret med mycket stor
tillfredsställelse, bl.a. uttalandet att regeringens uppgift inte är att skapa
marknader och detaljreglera utan i stället att skapa förutsättningar för att
alla aktörer skall kunna ta sitt ansvar och samverka för en fungerande mark-
nad. De viktigaste aktörerna är naturligtvis alltid konsumenterna. Det är ju
deras efterfrågan som skall styra produktionens inriktning i en marknads-
ekonomi.

Självfallet kan regeländringar och ekonomiska styrmedel utnyttjas också
för att skapa bättre marknadsförutsättningar. Det uttalandet tycker jag är
mycket bra. Det avgörande för om avfallsåtervinning över huvud taget skall

vara något att tänka på i framtiden är att vi skapar marknader för de åter-
vunna råvarorna. Detta har hittills inte klarats på ett tillfredsställande sätt,
vilket bl.a. belyses av den aktuella situationen för pappersåtervinningen.
Man har inte tryggat den långsiktiga marknaden för denna, och då kan det
som nu sker inträffa, dvs. att man i stället för fiberåtervinning får välja ener-
giåtervinning - något som i och för sig inte behöver vara förkastligt, utan i
vissa situationer kan vara bra.

Frågan om ett förpackningsglasbruk i Sverige är viktig från en rad utgångs-
punkter. Här handlar det just om att ha en marknad för det glas som många
arbetar mycket ambitiöst med att samla in, med insatser från enskilda män-
niskor i hushållen och vidare från kommunernas och den berörda branschens
sida. I det sammanhanget är det viktigt att vi på olika sätt skapar en efterfrå-
gan på den returråvara som det insamlade glaset utgör.

I det perspektivet är en nedläggning av ett glasbruk en störning, men det
behöver inte vara något absolut hinder. Från konkurrenssynpunkt är den
marknadsbild som vi har på förpackningssidan inte bra. Där kan möjligen en
internationell konkurrens hjälpa oss att få till stånd en litet bättre situation.

Totalt upplever jag inte, mot bakgrund av den erfarenhet som jag har, att
problemet i dag finns på bryggerisidan. Där ligger man långt framme och har
höga ambitioner. Vi skall i stället i förpackningsdebatten inrikta oss på andra
sektorer, där det finns väldigt mycket att göra.

Anf. 4 HÅKAN STRÖMBERG (s):

Fru talman! Det var Karl-Erik Perssons inlägg som föranledde mig att be-
gära ordet i denna debatt. Karl-Erik Persson efterlyste någon typ av sam-
hällsstöd till PLMs omhändertagande av avfallet. Jag undrar om det är en ny
linje som Karl-Erik Persson introducerar, innebärande att tillverkare skall
föra ut produkter på marknaden medan samhället skall stödja omhänderta-
gandet av avfallet. Är det inte bättre att, som miljöministern har redovisat i
sitt svar och även i andra sammanhang hävdat, ansvaret för att ta hand om
avfallet ligger på den som för ut en produkt på marknaden?

Det är naturligtvis beklagligt att man har aviserat en nedläggning av glas-
bruket i Hammar och därmed ställer 250 människor utan jobb i en region
där det är svårt med annan sysselsättning. Jag förutsätter dock att samma
linje som tidigare skall gälla, dvs. att det åligger ett företag med PLMs stor-
lek, omsättning och ansvar för sina anställda att se till att skapa ersättning
för de arbetstillfällen som man nu kommer att förlora.

Anf. 5 LARS NORBERG (mp):

Fru talman! Det är givetvis mycket tillfredsställande att miljöministern
och regeringen försöker att arbeta i riktning mot ökad återvinning, men ar-
betet går trögt, och jag vill minnas att bryggeriindustrin när aluminiumbur-
ken infördes i slutet av 70-talet lovade att man snabbt skulle ta fram en lät-
tare och bättre returflaska för läsk och liknande drycker. Den har vi väntat
på i tio år, och vi väntar fortfarande. Det är möjligt att miljöministern kan
avslöja någonting om ifall de överläggningar som tydligen ägde rum härom-
dagen mellan glasindustrin, bryggerierna och kommunerna för saken när-
mare en lösning.

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar pä
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Vi har fått en ny back för drycker men ingen ny flaska. Jag vet att det länge
har funnits ritningar på dessa flaskor och idéer om dem, men uppenbarligen
är detta ett tecken på hur den heliga eller oheliga alliansen som råder mellan
PLM, bryggeriindustrin och handeln förhindrar utvecklingen av miljövän-
liga system. Jag tycker naturligtvis att både plastflaskan och aluminiumbur-
ken borde försvinna från marknaden. Det är ju i båda fallen fråga om mate-
rial som bygger på ändliga resurser, som det alltså inte finns någon anledning
att fortsätta med. De bör successivt elimineras.

Detta borde dessutom utsträckas till hela marknaden för förpackningar,
så att vi i mycket större utsträckning utnyttjade glas, som i varje fall i prakti-
ken är en nästan oändlig råvara. Det vore ett ämne för EG-samarbetet att
inom hela Europa få fram returglasstandard för förpackningar, burkar, flas-
kor, osv., så att bl.a. PLMs monopol på så sätt skulle kunna reduceras.

Anf. 6 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Låt mig först säga att detta är ett strategiskt mycket viktigt
arbetsområde, och det är besvärligt. Jag tror att alla som deltar i debatten är
medvetna om det. Detta är fallet särskilt eftersom det inte är vare sig möjligt
eller lämpligt att lösa problemet genom detaljregleringar. Jag vill gärna en
gång till upprepa det.

Vi skall däremot genom ekonomiska styrmedel se till att framför allt en-
gångsförpackningar, förpackningar som inte går att använda i ett källsorte-
rings- och återanvändningssystem, successivt straffas ut.

Det kan hända att man också behöver ingripa med förbud. Jag vill nu med-
dela kammaren det som inte kunde stå i det svar som skulle vara kammaren
och interpellanten till handa i går, nämligen att regeringen i dag på sitt sam-
manträde har beslutat att till lagrådet remittera ett förslag om förbud mot
engångs-PET-flaskor. Det gäller även annan reglering i fråga om användning
av PET-flaskan i ett retursystem som garanterar att den återanvänds, efter-
som det rör sig om ett system med 90-procentig återlämningsgrad och pant.
Jag förutsätter att detta så småningom kommer att leda till ett förslag som
underställs riksdagen.

Detta har bedömts som nödvändigt för att göra det möjligt att mycket be-
stämt styra mot rätt retursystem. Retursystemen skall bygga på material som
inte i övrigt kan innebära någon fara för hälsa och miljö. Men jag anser inte
att riksdagen eller regeringen skall lägga sig i vad för sorts material bran-
schen i så fall använder, så länge som vi vet att det är fråga om ett fungerande
återanvändningssystem med ofarliga material.

Jag delar Sören Norrbys uppfattning att andra förpackningar represente-
rar ett väl så stort problem. Det är därför förpackningsutredningen nu arbe-
tar med de frågorna.

Självfallet är det önskvärt med en internationell harmonisering för att
göra det möjligt för oss att hantera dessa frågor.

När det gäller glasåtervinning och källsortering i kommunerna och åter-
vinningssystemen där, menar jag att vi utöver de rent ekonomiska aspek-
terna måste kräva att kommunerna återvinner och återanvänder material
som kan återanvändas.

Vi har när det gäller glas ett problem som kommer sig av att somliga kom-

muner inte separerar mellan färgat och ofärgat glas. De får då problem. Det
är nämligen stor efterfrågan på ofärgat glas, medan vi i dag har överkapacitet
när det gäller färgat eller blandat glas. Man kan delvis lösa detta problem
genom att, om konsumenterna accepterar det, i större utsträckning övergå
till glasförpackningar som inte är färgade, dvs. genomskinliga. Naturligtvis
kan kommunerna också göra någonting åt det genom att ha dubbla igloos,
så att sorteringen sker redan från början. Konsumenterna ställer ju upp på
det.

Den nya, tunnare glasflaskan finns redan. Det är alltså inte bara fråga om
den nya backen. De skäl som bryggerinäringen i sina överläggningar anger
mot att nu omedelbart införa flaskan är arbetsmiljömässiga - bullerproblem
i bryggerierna. Men jag kan försäkra att regeringen trycker på för att snabba
på introduktionen av den nya glasflaskan.

Återvinningsanläggningen i Hammar skall inte läggas ner, Karl-Erik Pers-
son. Den skall inte läggas ner, den skall finnas kvar. Det är inte heller så att
beslutet att lägga ner Hammars glasbruk är nytt. Det fattades redan 1985,
och egentligen har det funnits med i en ännu tidigare planering från företa-
gets sida. Även jag anser att bristen på konkurrens på detta område i Sverige
är ett bekymmer. Men man skall inte skylla den nuvarande situationen på
något beslut som har fattats nu.

Jag kan också meddela att det har tillsatts en särskild arbetsgrupp med
representanter för företag, fack, kommun och län för att försöka åstad-
komma alternativ sysselsättning i Hammar. Självfallet hoppas vi att det skall
vara möjligt. Det är en aspekt som är mycket viktig i det här sammanhanget.
Men nedläggningen skall inte behöva leda till att Sverige förlorar sin möjlig-
het att ha en returflaska av glas som basen i sitt system.

Skälet till det beslut som regeringen i dag har fattat om att förbjuda en-
gångs-PET-flaskan är just att vi vill gynna retursystemet. Engångs-PET-flas-
kan har i dag 30 % av marknaden, på bekostnad av returglassystemet.

Anf. 7 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Jag får tacka för de kompletterande uppgifterna. Men jag har
för mig att riksdagen redan har fattat beslut om att vi skall förbjuda engångs-
PET-flaskan. Kanske har jag dåligt minne, men jag har för mig det. Så det
var väl inte direkt någon nyhet.

Miljöministern säger att återvinningen av den nya PET-flaskan skall vara
90-procentig. Frågan är vad som händer om den inte återvinns på samma
sätt. Kommer man då att gå in och förbjuda flaskan? När det gäller alumi-
niumburken har man ju sagt att den skulle försvinna från marknaden om
man inte uppnådde en viss återvinningsgrad. Det har i och för sig varit litet
flexibelt när det gäller aluminiumburken. Frågan är om det blir samma flexi-
bilitet när det gäller den här flaskan.

Miljöministern talar också om ofärgat och färgat glas. Vad jag vet har
Hammar fått fram en glastyp i vilken man kan blanda ofärgat och färgat glas,
och den har tydligen slagit ganska väl ut.

Kan miljöministern verkligen garantera att man kan fortsätta att driva an-
läggningen i Hammar med krossat glas när glasbruket läggs ner? Glasbruket
har ju varit en förutsättning för att man skall kunna ta till vara krossat glas.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Jag ställer mig väldigt tvivlande till att beslutet skall ha fattats redan 1985,
eftersom jag började arbeta 1985 vid den nya glashyttan. Att man först skulle
ha fattat beslut om nedläggning för att sedan starta en helt ny glashytta, det
låter för mig ganska otroligt. Men jag skall inte svära på att detta är hela
sanningen, miljöministern kan ha rätt. Men för mig ser det ganska menings-
löst ut att bygga en ny glashytta när man redan har fattat beslut om en ned-
läggning.

Sören Norrby säger att det inte finns någon skillnad i energianvändningen.
Den uppfattningen delar inte jag. Enligt de uppgifter jag har går det åt två
tre gånger mer energi för att tillverka PET-flaskan än en flaska av glas. Det
står i de uppgifter jag har. Det verkar som om Sören Norrby vill upphöra
med glaset totalt i stället för att satsa på en flaska som är den enda riktigt
miljövänliga. Man kan återanvända glaset fullt ut så länge det finns.

Håkan Strömberg var fundersam och undrade vilken inställning jag hade
till detta. Jag skulle vilja fråga honom var han skall göra av allt krossglas om
det inte skall återanvändas.

Anf. 8 SÖREN NORRBY (fp):

Fru talman! En förpackning har många funktioner, inte bara att bli avfall,
vilket man ibland skulle kunna tro när man lyssnar till debatten. En förpack-
ning drar energi inte bara när den tillverkas, utan också när den används för
sitt ändamål. Den fylls med ett innehåll, distribueras och används, och sedan
skall den också tas om hand när den är förbrukad. Om man tar med alla
faktorer, Karl-Erik Persson, ser man att dessa tre förpackningstyper - re-
turglasflaska, aluminiumburk och retur-PET-flaska - är ungefär likvärdiga
från energiförbrukningssynpunkt. Det går exempelvis åt mer energi för att
transportera den tunga returglasflaskan.

Det har gjorts många ingående utredningar om detta. De gör på mig ett
trovärdigt intryck. Dessa undersökningar har också avsett miljöeffekterna,
och även där är dessa tre förpackningstyper ungefär likvärdiga. Däremot
kan jag, vilket i och för sig ligger litet utanför dagens ämne, peka ut långa
rader med förpackningssystem på marknaden för helt andra saker än brygge-
riprodukter som är katastrofer utifrån miljösynpunkt. I detta land finns inne-
hållsrester av miljöfarliga produkter kvar i förpackningarna när de varje år
i hundratals miljoner exemplar slängs i soporna.

Jag tror att vi skall se litet mindre på bryggeriförpackningar - där är situa-
tionen, som jag ser det, nu under kontroll - och i stället ägna oss åt det vi
hittills har ägnat för litet uppmärksamhet. Vi skall också komma ihåg att en
förpackning som hanteras fel kan ställa till ganska mycket elände. Jag har
lång praktisk erfarenhet av en effekt av förpackningar, nämligen nedskräp-
ning. Jag går hellre ut i naturen och plockar upp hundra bortslängda retur-
burkar än en krossad returglasflaska.

Jag kan gå ytterligare ett steg och peka på att det inte bara är förpack-
ningen det handlar om. En tömd spritflaska slängd i naturen åstadkommer
inte ens om den är krossad lika mycket skada i samhället som innehållet re-
dan har gjort. Vi skall tänka litet grand på sådana faktorer också och inte
stirra oss helt blinda på vissa deleffekter av förpackningssystemen.

När det gäller den lättare returglasflaskan har bryggerierna stött på ett

oväntat arbetsmiljöproblem. Det blir en annan typ av buller i produktionen
vid tappningen i bryggerierna än med den gamla tyngre returglasflaskan.
Detta med buller hade kammaren anledning att diskutera i går kväll. Riksda-
gen har där lämnat en beställning till regeringen på en samlad aktionsplan
mot samhällsbullret över huvud taget, och där får även den här typen av ar-
betsmiljöfrågor tas upp.

Anf. 9 HÅKAN STRÖMBERG (s):

Fru talman! Jag måste rätta Karl-Erik Persson på en punkt, även om han
befann sig i Hammar år 1985. Glashyttan i Hammar byggdes i mitten av 60-
talet. Det var ugnarna som murades om i Hammars glasbruk år 1985. Det
som föranlett att man har valt att fortsätta driften i framför allt Limjnared
och lägga ner den i Hammar är att man står inför en ombyggnad av dessa
glasugnar som håller ungefär fem sex år. Det är en investeringskostnad på
ungefär 200 milj.kr.

Jag förutsätter att PLM i den framtida glashanteringen, och det tror jag
också att vi lagstiftningsvägen kan genomdriva, måste återta sitt returglas vid
produktionen i Limmared.

Anf. 10 LARS NORBERG (mp):

Fru talman! Ett bekymmer som kanske ligger litet i utkanten av denna
fråga är att PLM praktiskt taget har monopol här i landet och tillsammans
med bryggerinäring och handeln bildar något som kan kallas för en järn-
triangel. Det behövs rätt kraftiga åtgärder från statsmakternas sida för att
hålla emot när en sådan järntriangel sätts i funktion.

Man skulle kunna tro att det innebär ett oöverstigligt tekniskt problem att
få fram den ”nya” år 1978 eller 1979 beställda bättre returflaskan. Nu skyller
man på buller och andra problem, men jag skyller för min del huvudsakligen
på ovilja. Tillverkarna vill ha engångsförpackningar. Man har fått släpa detta
monopol i håret för att tvinga dem att få fram denna flaska, och jag hälsar
med tillfredsställelse att regeringen hjälper till med detta.

När det sedan gäller energianalyser är dessa i och för sig välbekanta. De
kommer ju alltid ifrån förpackningsindustrin och är kanske i någon mån
snedvridna. Men det är ju fråga om vilka råvaror som skall användas. Jag
påpekade nyss att aluminium är en ändlig råvara som bör ersättas med en
annan råvara som vi har praktiskt taget oändlig tillgång till, nämligen sand.
Likadant är det naturligtvis med plasten till PET-flaskan. Det är för mig en
obegriplighet att man skall fortsätta att använda en plastflaska även om den
är av återvinningstyp.

Sedan pekade Sören Norrby på andra förpackningsproblem. Det förmins-
kar naturligtvis inte aktualiteten av de problem vi talat om här i dag, men
givetvis skall vi syssla också med dessa. Jag nämnde att en eurostandard när
det gäller alla slags förpackningar vore i högsta grad önskvärd. Det må vara
barnmatsburkar, saftflaskor, eller systemflaskor. Givetvis skall hela området
attackeras.

Anf. 11 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Jag vill bara först bekräfta Håkan Strömbergs uppgift om när
nybyggnad skedde i Hammar och vilken karaktär den hade.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Det är ett faktum att det i flera steg har skett en neddragning inom den
svenska glasindustrin. Först lades glasbruket i Surte ner redan på 70-talet,
och sedan skedde en viss neddragning år 1982. År 1985 gick man igenom hela
strukturen. Det var då man fattade beslutet att Limmared skulle bevaras på
sikt, men att man skulle upprätthålla driften i Hammar så länge som möjligt.
Det bedömdes då att den ena ugnen skulle kunna användas till år 1991 och
den andra ugnen till år 1993. En upprätthållen drift fram till år 1993 är bero-
ende av om man får i gång produktionen av den nya lättare glasflaskan, och
självfallet arbetar regeringen för att så skall ske.

Det ät samtidigt viktigt att den arbetsgrupp som nu har bildats för att
skapa alternativ sysselsättning på sikt gör sitt bästa. Jag tror att också Karl-
Erik Persson håller med om detta. Jag har besökt Askersund och Hammar
vid flera tillfällen och talat med såväl fackliga och kommunala representan-
ter som företaget om dessa problem.

När det gäller återvinningsanläggningen baserar sig min uppgift på de be-
sked vi fick från företaget så sent som förra veckan. Jag tycker att det kan
vara riktigt att ta till kammarens protokoll att företaget faktiskt har sagt
detta till regeringen vid de överläggningar vi hade.

Sedan frågade också Karl-Erik Persson om inte riksdagen redan hade fat-
tat beslut. Riksdagen har godkänt avfallshanteringsprogrammet, där rege-
ringen också aviserade att man senare skulle återkomma med en lagstiftning
i ärendet - och det är det som vi gör nu. Lagförslaget innehåller inte bara
förslag om förbud mot engångs-PET-flaskan fr.o.m. den 1 juni nästa år utan
också förslag om en reglering av villkoren för att man skall få använda retur-
PET-flaskan.

Det står i lagförslaget att för försäljning av återanvändbara PET-flaskor
krävs tillstånd av regeringen. Tillstånd får lämnas endast om förpackningen
ingår i ett fungerande retursystem. Man skall då kunna visa att ett sådant
system har tillräckligt hög återlämningsgrad och är förenat med pantsystem
och en rad andra förutsättningar för att det skall fungera. Det står särskilt
att det skall finnas en möjlighet att återkalla tillståndet om man inte lever
upp till dessa villkor. Det innebär att vi faktiskt har skaffat oss en möjlighet,
som vi tidigare inte har haft, att se till att det här systemet fungerar på ett sätt
som motsvarar de krav regeringen och riksdagen ställer på förpackningarna.

Avslutningsvis kan jag bara försäkra att vi avser att nu hantera andra delar
av förpackningsområdet med minst samma omsorg som vi har lagt ned på att
försöka få till stånd ett bättre system på dryckesförpackningssidan än vad vi
har haft hittills.

Anf. 12 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Jag får tacka för det mer kompletterande svaret. Jag förstår
att man inte kan göra interpellationssvar hur långa som helst; tiden är be-
gränsad.

Den lättare flaskan skall vara kvar, säger miljöministern. Det hoppas jag
verkligen, för en lättare dryckesflaska är någonting som konsumenterna har
frågat efter under en längre tid. Jag tror att det ökar glasets möjlighet att
vara kvar på ett helt annat sätt. Ur konkurrenssynpunkt skulle denna flaska
också vara bättre än PET-flaskan.

Miljöministern säger att krossglaset skajl finnas kvar och att man kan an-
vända det fortsättningsvis i Hammars glasbruk. Det är ju en mycket positiv
uppgift, om detta nu kan förverkligas. De här signalerna måste ju gå fram
till kommunerna. När det har blivit känt att man tänker lägga ned Hammars
glasbruk, har kommunerna direkt frågat sig: Vad händer med det vi har gjort
för att försöka samla in krossglas i olika igloon? Är det bortkastad tid? Skall
vi inte fortsätta denna verksamhet?

Dessa signaler har faktiskt inte gått ut. Det är mycket viktigt att det blir
känt att krossglaset skall vara kvar, så att man kan satsa på det fortsättnings-
vis ute i kommunerna. Jag tror att man är orolig i många kommuner. Det är
alltså viktigt att dessa signaler verkligen går ut, framför allt till kommuner i
närheten av glasbruk.

Sören Norrby talar om energi. Ena gången är det tillverkningen som är
mindre än vid jämbördiga industrier. När inte det passar, använder man
transporterna som argument - att glas är så tungt. Det stämmer inte överens.
Man måste nog se på ett annat sätt när det gäller energin och transporterna.
Det finns ju också möjligheter att transportera med olika system. Man kan
kanske på det sättet ta igen vad man förlorar vid ett tillfälle.

Sedan tycker jag faktiskt att det är ett mycket dåligt argument när man
börjar tala om att allting som vi har ifråga om förpackning skall hamna ute i
naturen. Har man uppfattningen att all förpackning skall kastas i naturen
och att människor skall gå och plocka upp detta? Vi måste ju åtminstone
härifrån propagera för att förpackningar icke skall slängas i naturen. Det är
ju bättre med ett system där förpackningarna kan återanvändas. Vi måste
väl också vara med och bidra till att man får en medvetenhet. Jag tycker att
folk i dag är ganska medvetna om att man inte skall slänga förpackningar -
även om det sedan finns några som slarvar. Jag tycker alltså inte att det är
bra att man står här och säger att allt skall hamna i naturen - då är det en
halv katastrof. Det är inte en riktig väg att gå.

Förste vice talmannen anmälde att Sören Norrby anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 13 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Jag vill kort säga till Karl-Erik Persson att nyttan med sådana
här debatter är självfallet att man kan ge besked till olika aktörer och intres-
senter, t.ex. kommunerna. Och nu har vi gjort det tillsammans här i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

3§ Svar på interpellation 1990/91:61 om effekterna av Tjernobyl-
olyckan

Anf. 14 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Annika Åhnberg har frågat industriministern om regeringen
kommer att ta initiativ till en seriös analys av effekterna av kärnkrafts-

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

olyckan i Tjernobyl samt vad regeringen avser göra för att hjälpa de drab-
bade barnen runt Tjernobyl.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.

Jag kan först konstatera att vi ännu, fyra och ett halvt år efter katastrofen
i Tjernobyl, sannolikt inte sett de fulla effekterna av olyckan - varken i
Sovjetunionen, i Sverige eller i övriga drabbade länder. Detta faktum under-
stryker det oerhörda i konsekvenserna av en stor kärnkraftsolycka och svå-
righeterna att utvärdera och nå klarhet om alla dess effekter.

Frågor om Tjernobylolyckans konsekvenser i Sverige och internationellt
har vid flera tillfällen behandlats i kammaren. Jag skall här kort sammanfatta
vilka beslut som fattats och vilka åtgärder som vidtagits och planerats med
anledning av olyckan.

Riksdagen beslutade tidigt (prop. 1986/87:18, NU12, rskr. 97) om omedel-
bara åtgärder för att öka beredskapen och mildra olyckans konsekvenser i
vårt land och för att öka det internationella informationsutbytet och samar-
betet inom kärnsäkerhetsområdet. Som underlag låg bl.a. rapporten (Dsl
1986:11) Efter Tjernobyl, som utarbetades av energirådets expertgrupp för
kärnsäkerhet och miljö.

I regeringens skrivelse (1987/88:96) till riksdagen redovisades en uppfölj-
ning av vissa åtgärder m.m. som genomförts och som initierats efter Tjerno-
bylolyckan. Jag vill understryka att flera av de forsknings- och provtagnings-
projekt som där presenterades fortfarande pågår.

Utredningen (Fö 1987:01) om kärnkraftsberedskapen lämnade sitt betän-
kande (SOU 1989:86) hösten 1989. Utredningens förslag har remissbehand-
lats och bereds för närvarande inom regeringskansliet.

I det internationella samarbetet på kärnsäkerhetsområdet har Sverige
konsekvent drivit kravet på ökad säkerhet i befintliga anläggningar och ett
ökat informationsutbyte om säkerhetsrelaterade händelser. Dessa krav drivs
av Sverige främst inom det internationella atomenergiorganet, IAEA, lik-
som inom OECDs kärnenergiorgan, NEA, och tillsammans med de nor-
diska länderna i FNs ekonomiska och sociala råd, Ecosoc, och i FNs general-
församling.

Därutöver har Sverige träffat ett antal bilaterala regerings- och myndig-
hetsavtal på kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet för att ha bättre infor-
mation om andra länders anläggningar och för att säkra omedelbar informa-
tion vid en olycka.

I det internationella arbetet ingår också att ytterligare stärka det civilrätts-
liga ansvaret vid en kärnenergiolycka. Frågor kring internationell samord-
ning och förstärkning av civilrättsliga och även folkrättsliga ansvarsprinciper
drivs för närvarande med hög prioritet inom IAEA. I detta arbete utgår man
från anläggningsinnehavarens primära ansvar.

Det arbete som redan har gjorts och de program som fortfarande pågår
med anknytning till Tjernobylolyckan ingår självfallet som underlag i rege-
ringens utformning av det framtida energisystemet. Jag kan inte hålla med
Annika Åhnberg om att det skulle saknas en seriös analys av olyckans effek-
ter. Tvärtom tycker jag att de initiativ som tidigt togs för att i detalj utreda

händelserna i Tjernobyl och följa upp deras effekter visar på det allvar rege-
ringen tillmäter det inträffade.

En fullständig bild av olyckans samlade effekter är emellertid inte möjlig
att nå utan ett brett internationellt samarbete inkluderande en direkt sam-
verkan med myndigheterna i Sovjetunionen.

Sverige stöder därför aktivt det internationella projekt som har inletts
med syfte att genomföra en heltäckande bedömning av de radiologiska följ-
derna av Tjernobylolyckan i de drabbade sovjetrepublikerna. Projektet ge-
nomförs av IAEA i samarbete med EG, FNs livsmedels- och jordbruksor-
gan, FAO, FNs vetenskapliga strålningskommitté, UNSCEAR, samt världs-
hälsoorganisationen, WHO. Till projektet har knutits en rådgivande kom-
mitté bestående av ett hundratal internationella experter, bl.a. från Sverige,
representerande en bred vetenskaplig kompetens.

Projektet beräknas presentera en slutlig rapport om läget i de undersökta
områdena inom den närmaste månaden. Med denna rapport som underlag
kommer en bredare analys att göras i IAEAs regi. Rapporten skall också
ligga till grund för en bedömning inom FN-systemet av fortsatta internatio-
nella insatser för att mildra effekterna av Tjernobylolyckan på människor
och miljö i de drabbade områdena. En resolution i denna riktning, där Sve-
rige stått som medförslagsställare, har redan antagits inom Ecosoc.

En motsvarande resolution utarbetas för närvarande inom generalförsam-
lingens andra utskott och förväntas antas under nu pågående session.

I FN-resolutionerna har barnens situation i de drabbade områdena särskilt
uppmärksammats.

Anf. 15 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation. Jag vill
inledningsvis ytterligare betona det som ministern sade i sitt svar, nämligen
att vi inte har sett de fulla effekterna av olyckan i Tjernobyl. Det är inte
heller möjligt för oss att inom överskådlig framtid se de totala effekterna.

Jag vill också instämma i det som ministern sade, att detta understryker
det oerhörda i konsekvenserna av en kärnkraftsolycka. Det borde få alla
dem som är anhängare av kärnkraft att noga tänka över sitt ställningsta-
gande.

När vi diskuterar de tänkbara effekterna av kärnkraft och kärnkrafts-
olyckor är det alldeles för ofta sannolikheten för en olycka som diskuteras.
Men vi borde i mycket högre grad diskutera konsekvenserna av en olycka.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade 1986. Jag tror att vi alla egentli-
gen vill glömma den. Det är en helt naturligt mänsklig flyktreaktion inför
någonting som man upplever som ett övermäktigt hot. Om kärnkraften finns
omkring oss och om vi inte kan bli av med den, låt oss då åtminstone inte
tänka på de fruktansvärda konsekvenser den har - sådan är attityden. Jag
tycker dock att vi måste ställa oss frågan: Har vi rätt att inta den attityden till
kärnkraften och kärnkraftsolyckor? Svaret måste uppenbarligen vara nej. Vi
har inte rätt av flera skäl, bl.a. för att det lever människor varav många barn
i dessa områden som har drabbats av konsekvenserna av en olycka. De är i
stort behov av omvärldens hjälp för att över huvud taget kunna leva ett något
så när drägligt liv framöver. Vi har inte heller rätt att förtränga kärnkraften

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar pä
interpellationer

och dess risker med tanke på att dessa får effekter så långt in i framtiden.
Slutligen är kärnkraften inte ett övermäktigt hot. Kärnkraft är ingen natur-
nödvändighet, utan ett av människan skapat energisystem och därför möjligt
att också ta bort.

Ministern sade i sitt svar att det har gjorts många undersökningar. Det är
riktigt. Det finns många tjocka luntor som i mycket hög grad tar upp vad
som hände, hur olyckan gick till och tekniska fakta. Dessa undersökningar
har lett till att säkerheten har förbättrats genom filteranläggningarna vid
bl.a. de svenska kärnkraftverken, vilket naturligtvis är mycket bra. Men jag
efterlyser en helhetsbedömning i min interpellation, som inbegriper både
ekonomiska fakta och en annan mer samlad bedömning. Det är naturligtvis
svårt att bedöma de ekonomiska konsekvenserna. Vi vet t.ex. inte vad ru-
beln är värd och hur den skall jämföras med andra valutor, men dessa pro-
blem är trots allt inte oöverstigliga. Även om vi inte nu - eller aldrig - kan
skapa oss en helhetsbild, är det ändå viktigt att det görs en samlad bedöm-
ning på basis av de kunskaper som finns. Sedan kan denna samlade bedöm-
ning kompletteras.

Miljöministern sade också att Sverige har varit drivande när det gäller kra-
ven på ökad säkerhet och internationellt informationsutbyte. Det är mycket
bra, men jag undrar litet grand om den svenska attityden också innebär att
man när det gäller reaktorer av samma typ som den i Tjernobyl - Ignalina-
reaktorerna, som ju ligger väldigt nära Sverige - från svensk sida ställer krav
på att även dessa reaktorer skall stängas.

Jag för min del känner en viss tveksamhet inför att det är IAEA, den inter-
nationella atomenergikommissionen, som skall ha ansvaret för den slutliga
undersökningen om konsekvenserna av Tjernobylolyckan. Det borde kan-
ske vara ett organ som hade en mindre positiv grundinställning till den fred-
liga användningen av kärnkraft som hade ansvaret.

När man sysslar med parlamentariskt arbete är det ganska vanligt att pro-
cesser tar lång tid. Ett ärende skall utredas, sammanställas, och så små-
ningom fattas ett beslut. Även om man många gånger tycker att det känns
tungt, är det ändå för det mesta uthärdligt. När nu miljöministern redovisar
att här kommer man snart att ha en rapport som i sin tur kommer att utgöra
underlag för en bredare analys, som i sin tur skall utgöra underlag för en
bedömning inom FN för fortsatta internationella insatser för att mildra ef-
fekterna av Tjernobylolyckan, då känner jag stor bitterhet. Detta handlar ju
om barn som nu lever i Tjernobyl och som behöver den här hjälpen nu!
Olyckan hände 1986. Vilket tidsperspektiv är det egentligen som målas upp
för hjälpinsatser för de drabbade människorna i området runt Tjernobyl?

Det handlar om barn som inte kan gå ut och leka, som drabbats av olika
sjukdomar, som ofta blöder näsblod, som har för många vita blodkroppar
och som på olika sätt är drabbade av effekterna. Jag vill då fråga: Finns det
ändå ingenting som vi från svensk sida kan göra, innan de internationella
undersökningarna blir klara? Såvitt jag kan förstå kommer de att dra ut väl-
digt långt på tiden.

Anf. 16 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Alla aspekter på denna oerhörda olycka är utomordentligt
allvarliga, både de omedelbara och de långsiktiga. Det tror jag att vi är över-
ens om.

Självfallet har vi utnyttjat alla möjligheter att ge omedelbar hjälp, t.ex.
till barnen, som har gått via Röda korset och som har stötts av den svenska
regeringen. Jag har ju på olika sätt haft tillfälle att direkt ta del av beskriv-
ningarna av situationen från svenska forskare och representanter för våra
myndigheter som har varit på platsen samt från representanter för Sovjet-
unionen och delrepublikerna. Dessa ögonvittnen har vid alla internationella
överläggningar om viktiga miljöfrågor - senast den i Ronneby för ett par må-
nader sedan - hållit passionerade inlägg för att beskriva situationen. Det är
inget tvivel om att det är fråga om ett utomordentligt stort lidande för en-
skilda människor och om ett väldigt stort problem för hela det sovjetiska
samhället, inte minst för de berörda delrepublikerna.

Man kan diskutera hur många dödsfall, sjukdomsfall och hur många andra
prövningar för människor det handlar om, men lidandena är otvivelaktigt
mycket stora.

Lidandena är också stora, fast de har en annan dimension, för de männi-
skor i Sverige som är berörda och kommer att vara berörda i generationer,
t.ex. samerna i Norrlands inland och människorna i Gävletrakten. Konse-
kvenserna av Tjernobylolyckan innebär att någonting i dessa människors liv
för alltid har förändrats. Detta påverkar naturligtvis också på ett avgörande
sätt vår bedömning av kärnkraftens framtid i Sverige. Det är inte så mycket
frågan om huruvida risken för en olycka är en på tusen eller en på miljonen,
utan det gäller de oerhörda konsekvenserna som inträder om en olycka
skulle inträffa.

Jag tror att Annika Åhnberg håller med mig om att vi inte kan göra en
helhetsbedömning nu, eftersom problemen är av den arten att de kommer
att finnas i generationer. Det är sanningen.

Jag kan också berätta att vi i dag på morgonen fick en mera samlad - men
ännu inte officiell - redovisning av arbetet såsom det nu bedrivs inom FNs
generalförsamling och vilket beslut som sannolikt kommer att fattas under
höstsessionen och som kommer att göra det möjligt för oss att gå vidare med
konkreta insatser. Av den här redovisningen framgår att de rekommendatio-
ner som kommer att lämnas innebär att ett särskilt FN-program om interna-
tionellt samarbete för att lindra konsekvenserna av Tjernobylolyckan skall
inrättas av generalförsamlingen. Vi får då studera det och hur vi kan delta.
En särskild fond skall inrättas, som skall vara öppen för frivilliga bidrag från
medlemsstater och internationella organisationer m.m. med syfte att finan-
siera programmet. Samtliga pågående projekt som syftar till att utvärdera
konsekvenserna i olika avseenden för att skapa ett bättre samlat underlag
för de fortsatta FN-insatserna skall fortsätta. Sverige kommer aktivt att
stödja det.

Vi har också haft direkta kontakter med Sovjetunionen och delrepubliker
för att se hur vi på olika sätt kan bidra till att öka säkerheten och hjälpa dem
att bedöma vilka reaktorer som måste läggas ner eller väsentligt förändras.
Vi har bl.a. haft representanter på plats i Ignalina och inlett ett sådant ar-

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar pä
interpellationer

bete. Det kommer att fortsätta inom ramen för vårt samarbetsavtal i syfte
att stärka säkerheten både för egen del och för de närmast berörda. Det har
skett på direkt begäran från Moskva och Vilnius. De litauiska myndighe-
terna och den litauiska regeringen känner stor oro inför verksamheten där.

Jag kan försäkra att vi inte skall spara någon möda när det gäller att med-
verka i ansträngningarna, förbättra säkerheten och minska risken för kom-
mande olyckor.

Anf. 17 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Det känns mycket bra att miljöministern delar oron och i lika
hög grad som jag och många med mig tycker att vi skall göra vårt allra bästa
för att hjälpa de människor som drabbades av den här olyckan samt att det
också måste påverka vår egen inställning när det gäller vår energipolitik och
leda till en avveckling av kärnkraften. Däremot känns det inte lika bra att
man inte alltid är lika övertygad om att den uppfattningen delas av miljömi-
nisterns kolleger i regeringen.

När det gäller den samlade bedömningen av effekterna av Tjernobyl
tycker jag att det fortfarande finns många brister. De som är allmänt intres-
serade av energipolitik i vårt land har mycket svårt att hitta en samlad be-
dömning. Det finns tjocka luntor som man med litet möda kanske kan få tag
på, men en något så när samlad översiktlig bedömning av vad som har hänt
finns fortfarande inte. Dessutom finns det luckor i de helhetsbilder som har
gjorts.

Av någon märklig anledning tycks t.ex. all radioaktivitet och alla farliga
utsläpp från Tjernobyl ha gjort halt vid den franska gränsen. Det är inte utan
att man kan få för sig att det har något samband med att Frankrike är ett
mycket kärnkraftstätt land. Bortsett från inställningen i Frankrike borde det
vara ett angeläget intresse för den som vill se helhetsbilden att också under-
söka vad som hände i de länder som själva kanske inte har haft så stort in-
tresse av att utreda saken.

Det är mycket bra att miljöministern tar det här på så stort allvar. Jag upp-
lever nämligen många gånger att de som är anhängare av kärnkraft i sin iver
att lyfta fram kärnkraften t.o.m. underlåter att ta den svåra olyckan på allvar
och göra sitt bästa för att vara med och mildra effekterna. Den här debatten
i dag är litet grand ett uttryck för detta. Det verkar vara ett ganska litet in-
tresse från dem som är anhängare av kärnkraft att vara med och diskutera
de fruktansvärda konsekvenser som kärnkraften uppenbart kan få.

Avslutningsvis vill jag säga att det också känns mycket bra när miljöminis-
tern säger att man kan vara övertygad om att regeringen skall göra sitt allra
bästa för att arbeta vidare med dessa frågor. Jag utgår från att det gäller både
den svenska kärnkraftsavvecklingen och konsekvenserna för människorna
runt Tjernobyl.

Anf. 18 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Det är uppenbart att olyckan i Tjernobyl hade mycket stor
omfattning med en del konsekvenser även för ett land som Sverige, men
självfallet ojämförligt mycket större konsekvenser i den del av världen där
Tjernobyl ligger. Jag hade tillfälle att höra Vitrysslands president beskriva

konsekvenserna under första delen av FNs generalförsamling. Det var en
svår och gripande upplevelse att höra honom berätta om vad den här olyckan
har medfört och medför för hans land.

Denna olycka måste självfallet också ses som ett resultat av kärnkraftver-
kets tekniskt osäkra konstruktion. Det är en konstruktion som man i väst,
inte minst i vårt land, övergav på ett tidigt stadium, eftersom den bedömdes
vara helt otillfredsställande. Olyckan är samtidigt en konsekvens av föröd-
ande brister i det säkerhetstänkande som bör prägla var och en som arbetar
med kärnkraft. Båda dessa faktorer sätter jag i ett visst samband med ett
socialistiskt auktoritärt system.

Vi kan därför glädja oss åt att det tyska enandet resulterar i att några av
de anläggningar som finns i den forna tyska republiken DDR, nu inte längre
kommer att vara i användning. Jag utgår ifrån att vi som nation på alla sätt
kommer att medverka till att stärka säkerhetsansträngningarna när det gäller
kärnkraften i andra delar av Östeuropa.

Det är givet att Sverige har ett ansvar att medverka i de hjälpinsatser som
behöver göras för att underlätta för de människor i Vitryssland som har drab-
bats av den här olyckan. Jag utgår från att v> från regeringen, så snart det
finns förutsättningar för detta, får möjlighet att här i riksdagen ta ställning
till ett sådant hjälpprogram.

Anf. 19 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Annika Åhnberg har rätt i att det finns stora brister i kun-
skapsunderlaget. Därför arbetar vi internationellt för att verkligen alla sidor
och hela sanningen skall komma fram. Det finns många skäl till det. Ett är
att man skall kunna göra konkreta insatser till hjälp för dem som nu är drab-
bade. Ett annat skäl är att man vill göra allt för att mildra effekterna av eller
förhindra att sådana här olyckor inträffar.

Sverige verkar självfallet för att alla länder skall erkänna att problemen
finns och att de måste hanteras med allt det allvar som denna tekniks oer-
hörda risker kräver.

Visst åsidosattes säkerheten vid anläggningen i Tjernobyl på ett oursäkt-
ligt sätt. Visst är den tekniken mycket underlägsen vår. Risken är dock inte
noll, ens i Sverige, med de utomordentligt hårda krav som vi ställer. Blotta
faktum att man måste vidta så unika säkerhetsåtgärder som man måste göra
när det gäller kärnkraften och de oerhörda konsekvenserna av en olycka,
om den inträffar, är för mig skälet till att jag säger att kärnkraften måste
avvecklas som energikälla i Sverige. Och enligt min uppfattning bör det ske
även i resten av världen.

Anf. 20 ANNIKA ÅHNBERG (v):

Fru talman! Låt mig än en gång säga att jag delar miljöministerns uppfatt-
ning fullständigt om att vi måste avveckla kärnkraften. Jag tycker att det
känns bra att få det så klart och tydligt utsagt. Men jag kan inte hjälpa att
jag känner en viss bitterhet och att denna tydliga markering från miljöminis-
tern långt ifrån med samma tydlighet framgår i den svenska energipolitiken
i övrigt i de diskussioner som förs om avvecklingen, där t.ex. partier som

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

2 Riksdagens protokoll 1990/91:25

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

mitt, vänsterpartiet, inte ens inbjuds att delta för att skapa en stabilare grund
för denna avveckling.

Jag vill också ta tillfället i akt att säga att Hadar Cars nu gör sig till tales-
man för den präktiga och goda svenska självgodheten och hävdar nu att
olyckan i Tjernobyl berodde på osäkra konstruktioner, vilket jag kan hålla
med om. Och jag delar också miljöministerns uppfattning att det förekom
ett fruktansvärt slarv och att det var helt otillständigt att man gav upp vissa
rutiner och gjorde helt fel. Men det är också, enligt Hadar Cars, effekten av
ett socialistiskt och auktoritärt system. Det kanske är så också. Men den
andra stora kärnkraftsolyckan som vi också har att relatera till och som vi
brukar diskutera, nämligen den i Three Mile Island, inträffade dock i ett land
som annars av Hadar Cars brukar framhållas som exempel på ett fritt och
demokratiskt land, och som jag gärna brukar kalla för ett kapitalistiskt land.
Till detta kommer olyckor som vi vet bara litet om, eftersom de egentligen
aldrig har offentliggjorts. Vi vet inte riktigt vad som har hänt. Det gäller t.ex.
upparbetningsanläggningar i länder som Storbritannien. Det är alltså inte
fråga om länder som man med någon trovärdighet kan kalla för socialistiska.
Jag tror därför att kärnkraften är farlig oavsett vem som hanterar den. Det
har faktiskt inte att göra med vilket politiskt system som råder i landet där
den finns.

Jag skulle också gärna vilja säga att jag besökte Ringhals i somras och gick
igenom det med dem som sitter i kontrollrummet. De var mycket stolta över
sin anläggning, och de var övertygade om att de kunde hantera vartenda
tänkbara problem och att de aldrig gjorde fel, eftersom de hade övat och
tränat. Veckan efter inträffade där en fruktansvärd dödsolycka. Den hade
ingenting med kärnkraften att göra, men den berodde på den mänskliga fak-
torn, den berodde på att man inte såg till att de rätta tryckförhållandena
rådde när människor skulle gå in och arbeta i förslutningen. Detta visar,
tycker jag, att även i svenska reaktorer och i alla andra reaktorer runt om i
världen, spelar den mänskliga faktorn en oerhört stor roll. Det är fruktans-
värt fel av oss att utsätta oss för en teknik som vi inte kan behärska och vars
konsekvenser vi inte kan överblicka.

Anf. 21 HADAR CARS (fp):

Fru talman! Jag vill först till Annika Åhnberg säga något om språkbruk
och annat. Hon har naturligtvis rätt i att ett land som är fritt och demokra-
tiskt också har marknadsekonomi, det är ju en förutsättning för det, och hon
får gärna kalla det kapitalistiskt, men det är ju så det förhåller sig.

Det är naturligtvis också värt att notera att olyckshändelsen i Three Mile
Island i och för sig var bekymmersam, men den fick ju inte alls de konse-
kvenser som Tjernobylolyckan. Ingen människa tog ju skada av det som
hände i Three Mile Island. Händelsen där var ett allvarligt varningstecken,
och den har lett till betydande förändringar i säkerheten, inte bara i Förenta
Staterna utan också i andra länder, inkl. Sverige, som har tagit stor lärdom
av utvecklingen där.

Däremot hade vi ingenting att lära av Tjernobylolyckan och de felgrepp
som gjordes där, eftersom vi hade en helt annan teknik än den som man hade

där. Det fanns redan ett väsentligt annorlunda säkerhetstänkande i Sverige
än vad som fanns i det socialistiska Sovjetunionen.

Birgitta Dahl måste erinra sig att hon liksom jag under 1980 arbetade för
en linje som innebar att man skulle bygga ut kärnkraften till tolv reaktorer
och sätta en gräns där. Nu låter det nästan på Birgitta Dahl som om hon
skäms över att hon har varit med och åstadkommit den förändringen av
svensk energipolitik som tillkomsten av kärnkraften innebär. Jag gör inte
det. Och jag tycker att de principer som vi arbetade för 1980, dvs. att man
skulle använda kärnkraften till dess man får fram bättre och långsiktigt mil-
jövänligare alternativ för att tillgodose den svenska energiförsörjningen, gäl-
ler alltjämt för mig. Jag är ledsen att Birgitta Dahl uppenbarligen har lämnat
den linje som vi vid den tidpunkten, då vi gemensamt slogs för den, fann
riktig.

Anf. 22 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Den här frågan är alldeles för allvarlig för att vi skall hålla på
att slänga klyschor om olika samhällssystem omkring oss. Jag har också fört
allvarliga samtal med motparter i Sovjetunionen som nu försöker rätta till
vad som har brustit. Och jag tar deras respekt för kärnkraften nu på allvar.

Jag vill också säga till Hadar Cars att jag har haft anledning att utveckla
mitt synsätt mot större allvar än tidigare när det gäller kärnkraften. Och det
erkänner jag gärna, därför att jag har tagit intryck av följderna av katastro-
fen i Tjernobyl. Jag har också tagit intryck av att det har varit möjligt att
begränsa energianvändningen långt utöver vad vi trodde var möjligt för tio
år sedan. Det var faktiskt miljörörelsen som fick rätt i fråga om behovet av
energi.

Förste vice talmannen anmälde att Annika Åhnberg och Hadar Cars an-
hållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare in-
lägg-

Överläggningen var härmed avslutad.

4§ Svar på interpellation 1990/91:64 om höjning av skrotnings-
premier för att minska skadliga bilavgasutsläpp

Anf. 23 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Olle Östrand har frågat mig om jag är beredd att medverka
till en kraftig höjning av bilskrotningspremien.

Miljöavgiftsutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1989:83) föreslagit
bl.a. att bilskrotningspremien skall höjas. Förslaget går i korthet ut på att
bilskrotningspremien höjs till 2 000 kr. för bilar av 1975 års modell och äldre,
dock för endast 100 000 fordon. Höjningen bör inte omfatta fordon med kör-
förbud.

Med denna utgångspunkt skulle alltså förslaget kosta 200 milj.kr. Åtgär-
den föreslås finansieras via överskottet i bilskrotningsfonden.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Invändningar har dock framförts mot detta förslag, bl.a. eftersom effekten
från luftvårdssynpunkt är liten i förhållande till kostnaden.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande arbetet med att analysera
och utvärdera miljöavgiftsutredningens olika förslag och de synpunkter som
kommit fram under remissbehandlingen. Innan detta arbete har slutförts
kan jag inte uttala mig i frågan om höjd skrotningspremie.

Anf. 24 OLLE ÖSTRAND (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka miljöministern för svaret, som jag tycker
var ungefär lika intetsägande den här gången som det svar som jag fick i no-
vember 1988 i samma ämne.

Det är tre frågor som jag den här gången har ställt i det här ämnet. Efter-
som de berör tre olika statsråd har de också resulterat i tre olika interpella-
tioner. Men ett har de gemensamt, nämligen förslag till åtgärder för att snab-
bare få bort de äldre bilarna, och därmed väsentligt förbättra miljön genom
minskade utsläpp av skadliga ämnen i avgaserna från den svenska person-
bilsparken.

Detta kan åstadkommas genom att man kraftigt höjer skrotningspremien,
ökar prisskillnaden mellan blyad och oblyad bensin samt tar in de äldre bi-
larna till kontrollbesiktning vid varje ägarbyte.

Detta var de tre frågeställningarna.

I dag skall vi diskutera skrotningspremien, som i sig är ett mycket verk-
samt medel för att åstadkomma resultat i det här avseendet. Därför är jag
litet förvånad över det mycket passiva svaret från miljöministern.

Om man på kort sikt vill uppnå väsentliga miljöförbättringar, måste man
alltså vidta åtgärder av det slag som jag har föreslagit. Motormännens riks-
förbund, men även Svensk Bilprovning tillsammans med naturvårdsverket,
har provat utsläppen av skadliga ämnen i avgaserna från en bil utan katalysa-
tor och en med katalysator. Resultaten visar att utsläppen av koloxid, kvä-
veoxid och kolväten från en katalysatorbil i stort sett är försumbara, medan
däremot utsläppen från en bil utan katalysator är upp till 20,30 och 40 gånger
större beroende på åldern.

Vid utgången av år 1989 var drygt 20 % av den svenska personbilsparken
utrustad med katalytisk avgasrening. Vid samma tidpunkt uppgick det totala
antalet personbilar till ungefär 3,6 miljoner, av vilka ungefär 700 000 var ut-
rustade med katalytisk avgasrening. Vid samma tidpunkt var ungefär 40 %
av personbilsparken tio år eller ännu äldre, 16 % var äldre än 15 år. Mer än
en halv miljon bilar är alltså äldre än 15 år i vårt land i dag.

Om vi då ställer dessa fakta mot de prover som har utförts, är det bara att
konstatera att vill man uppnå väsentliga förbättringar i miljöhänseende
måste man vidta åtgärder mot de äldsta bilarna som vi i dag har i trafiken.

Utöver de kraftiga utsläppen av skadliga ämnen i avgaserna har dessutom
de här gamla fordonen en väsentligt högre genomsnittlig bensinförbrukning
än yngre fordon. Man kan utan överdrift påstå att de äldsta bilarna förbrukar
ungefär 30 % mer blyad bensin än vad dagens fabriksnya bilar förbrukar av
blyfri bensin. Skillnaden ur miljösynpunkt är alltså mycket kraftig mellan en
gammal personbil utan katalysator som körs på blyad bensin och en nyare
personbil som har katalysator.

Varför skall man exempelvis inte kunna göra så här - nu tycker jag att
miljöministern skall lyssna? Om man höjde nybilspriset eller bilskrotnings-
avgiften med ca 2 000 kr., skulle bilskrotningsfonden tillföras ytterligare ca
500 miljoner per år. Då skulle man kunna höja bilskrotningspremien till
5 000 kr. per bil utan att på något sätt belasta statsbudgeten. Men reglerna
måste då utformas så att den som skrotar sin bil garanteras större delen av
summan. Annars är ju naturligtvis risken stor att bilskrotaren lägger beslag
på hela beloppet.

Genom en sådan åtgärd skulle man stimulera till en ökad skrotning, och
man skulle vinna en annan mycket stor fördel, nämligen att vi i fortsätt-
ningen skulle slippa se bilvrak ute i naturen.

Mot den här bakgrunden tycker jag att det är ett märkligt svar som jag har
fått av miljöministern. Som framhålls i svaret har miljöavgiftsutredningen
också föreslagit en kraftig höjning av skrotningspremien. Dessutom har en
enig riksdag i december 1989, på förslag av ett enigt trafikutskott, begärt en
kraftig höjning av bilskrotningspremien. Skälet till det är att premien borde
höjas därför att det från miljösynpunkt är angeläget att påskynda utskrot-
ningen av äldre bilar, vilka är de som förorenar mest. Man sade vidare från
utskottet att om vi dessutom får en snabbare skrotning av de äldre bilarna
gynnas också trafiksäkerheten. Den 13 juni i år skrev trafikutskottets ordfö-
rande till miljödepartementet och frågade varför ingenting hade hänt i det
här avseendet. Med detta som bakgrund anser jag att - jag hoppas att miljö-
ministern håller med mig - det nu är dags att sluta att utvärdera och i stället
effektuera riksdagens beslut.

Anf. 25 ANDERS CASTBERGER (fp):

Fru talman! Bilägare bör stimuleras att ta äldre bilar ur trafik. De är både
miljö- och trafikfarliga. De bilar som förorenar mest är de gamla bilarna.
En väsentlig skillnad föreligger i utsläppsmängden mellan moderna bilar och
äldre bilar. Det gäller också bensinförbrukning.

Ett enormt arbete till stora kostnader läggs ner på att kontrollera gamla
rostiga bilars avgassystem. Bilägaren åsamkas stora kostnader genom att han
eller hon blir ålagd att reparera 70-talets ålderstigna ihoprostade proviso-
riska avgasreningssystem. Nyttan ur miljösynpunkt är minst sagt tveksam.
Bättre vore att skrota de ålderstigna rosthögarna. Oändlig möda läggs ner
från myndigheternas sida, och därmed också pengar, på att utkämpa strider
med uppfinningsrika bilägare och förbjuda deras lösningar på nya renings-
metoder, men ingen möda tycks det vara värt att effektivt lösa frågan, att
stimulera människor att skrota sina ålderstigna bilar.

Fru talman! Än en gång möts vi alltså här i kammaren i en debatt om en
aktiv miljöinsats på trafikens område. Än en gång konstaterar vi att den so-
cialdemokratiska regeringens miljöminister inte gör något åt saken.

* Miljöministern gör inget trots att vi har ett instrument - bilskrotningspre-
mien.

* Miljöministern gör inget trots att löften lämnats åtskilliga gånger under
flera års tid om att något skulle göras.

* Miljöministern gör inget trots att hennes förre statssekreterare i en tid-

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

ningsintervju för mer än ett och ett halvt år sedan sade att regeringen inte
gjorde tillräckligt på bilavgasområdet och att det viktigaste är att gamla
bilar skrotas så fort som möjligt.

* Miljöministern gör inget trots att riksdagen, som Olle Östrand påpekade,
enhälligt för ett år sedan beslöt uttala att det är mycket angeläget att bil-
skrotningspremien höjs.

Sakläget är att när skrotningspremien infördes 1975 uppgick den till 300
kr. Efter nästan 13 års oförändrat belopp höjdes den till 500 kr. För drygt två
år sedan sade Birgitta Dahl korthugget till mig här i kammaren att rege-
ringen följer utvecklingen och ”kommer att höja bilskrotningspremien eller
vidta andra åtgärder när det visar sig nödvändigt”. Ännu har alltså inte pre-
mien höjts.

För två år sedan erkände Birgitta Dahl inför mig och mina kolleger Olle
Östrand, Sören Norrby och Roy Ottosson att höjningen till 500 kr. var blyg-
sam och sade: ”Jag utesluter inte att ytterligare höjningar kan komma.” Vi-
dare avslöjdade Birgitta Dahl att dessa och andra åtgärder ”ingår i det arbete
som vi just nu håller på med i regeringskansliet---”, Detta ”just nu” var

den 28 november 1988. Vad betyder det efter två år att en hel regering sysslar
med en fråga ”just nu”? Det är inte bara Birgitta Dahls ord som ”oåterkalle-
ligt” som är rena kremlologi, miljöministerns hela vokabulär är devalverad.

För ett och ett halvt år sedan sade Birgitta Dahl till mig här i kammaren:
Vad jag tidigare har uttalat är att regeringen är beredd att höja premien eller
att vidta andra åtgärder som kan vara effektiva.

Nu säger Birgitta Dahl att hon inte ens vill uttala sig i frågan om höjd
skrotningspremie. Man måste ställa sig frågan: Hur länge tänker regeringen
öppet trotsa riksdagens beslut?

Man kan verkligen fråga sig om miljöeffekten är liten om 100 000 icke-
katalysatorrenade bilar kan tas bort från vägarna för 200 milj.kr. Och det är
pengar som är komna som manna från himmelen som ett överskott i fonden.
Om det är så som Birgitta Dahl säger, kan man ju fråga sig varför vi skall
lägga ner miljarder på att införskaffa katalysatorrenade bilar. Det är för mil-
jöns skull, inte därför att vi har harmoniserat oss med andra länder.

Nu har vi fått ett förslag i miljöavgiftsutredningen. Man kan naturligtvis
konstruera detta på litet olika sätt. Jag skulle ändå vilja fråga Birgitta Dahl
om det inte går att tänka sig någon form av kampanj, som ju ändå antyds i
förslaget, så att man avgränsar vissa årsmodeller, ett antal fordon, sätter ett
slutdatum och höjer premien drastiskt för att i ett slag få undan en stor del
av verkligt gamla bilar. Olle Östrand föreslog 5 000 kr. som en premie. Vi
från folkpartiets sida har för en tid sedan i en motion, som redan hunnit be-
handlas, föreslagit 4 000 kr.

Det börjar handla om någonting helt annat än de 500 kronorna, som Bir-
gitta Dahl faktiskt har erkänt är ett blygsamt belopp. Nu är det väl så att säga
tiden efter även för en socialdemokratisk regering.

Anf. 26 SÖREN NORRBY (fp):

Fru talman! Bilvraken har blivit fler på parkeringsplatserna och ute i ter-
rängen under de senaste åren. Alldeles uppenbart är den styreffekt som

skrotningspremien skulle ha inte tillräckligt. När det gäller äldre fordon är
det i första hand fordon som är äldre än 76 års modell som är aktuella, för
det året var ju första etappen beträffande avgasrening.

När det gäller miljöavgiftsutredningen och dess funderingar skulle resulta-
tet här vara en kostnad om 200 milj.kr. Som Anders Castberger framhöll
överskrider saldot i bilskrotningsfonden summan 200 miljoner. Pengarna
finns alltså.

Jag har själv frågat mig ett antal gånger under de här åren, och jag har nog
också ställt frågan i talarstolen: Hur förvaltas de här pengarna?

I riksdagsbeslutet från 1972, med anledning av den då aktuella propositio-
nen nr 32, står det i bilskrotningslagen: Bilskrotningsfonden bildas av de
skrotningsavgifter som skall erläggas enligt 9§. Om fondens förvaltning
meddelas bestämmelser av regeringen eller förvaltningsmyndighet som rege-
ringen bestämmer.

Det talas här om ”fondens förvaltning”. Men hur förvaltas då den här fon-
den?

Jag har bett riksdagens utredningstjänst titta på detta och har fått beskedet
att man från trafiksäkerhetsverket uppger att de här pengarna bokförs på
bilskrotningsfondens medelkonto. Det handlar om ett konto inom statsver-
ket som inte är räntebärande. Jag bad då utredningstjänsten att räkna på vad
den här ränteförlusten betyder för landets bilägare. Man kom fram till att
den räknat från budgetåret 1979/80 skulle innebära en ränteförlust för lan-
dets bilägare - och det är ju deras pengar som ligger i fonden - på över 300
milj.kr. Och då är siffrorna för de första åren med den här fonden inte med.
Det var nämligen litet svårt att få fram de siffrorna. Bra mycket över 300
milj.kr. har alltså, enligt nämnda uppgifter, staten tagit i form av den rän-
teavkastning som med varje rimlig definition av ”förvaltning av fond” egent-
ligen skulle ha tillförts fonden.

Om de här uppgifterna stämmer - och jag utgår från att de gör det, men
de är ytterst förbryllande - innebär det att regeringen har förvaltat fonden
så illa att man de facto har så att säga plockat landets bilägare på över 300
milj. kr. De pengarna måste alltså rimligtvis nu stå till förfogande för de ange-
lägna åtgärder som måste vidtas när det gäller att minska föroreningarna och
att öka trafiksäkerheten. Det gäller då att snabbt skrota det äldre bilbestån-
det.

Det vore intressant att få veta om miljöministern anser att det är på det
här sättet en fond skall förvaltas.

Anf. 27 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Jag tycker inte att det är märkligt om vi behandlar den här
delen av miljöavgiftsutredningen på samma sätt som de andra och återkom-
mer samlat i den miljöpolitiska propositionen.

Sedan är det obestridligen så, att det naturligtvis vore bra om gamla bilar
försvann från trafiken. Men det här har inte visat sig vara en särskilt bra me-
tod. Vår erfarenhet är den att kostnaderna för skrotning har ökat varje gång
premien har höjts. Det här har alltså inte fått avsedd effekt.

I en situation, där regeringen här i uppgift att spara 25 miljarder för att
klara landets ekonomi och sysselsättning och där regeringen samtidigt måste

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

se till att det blir pengar över för angelägna miljösatsningar, måste vi natur-
ligtvis också titta på kostnaderna avseende minskningen av varje kilo kväve-
oxidutsläpp. Om vi använder 200 milj.kr. för det här ändamålet, kan vi på
fem år minska utsläppen med sammanlagt 1 500 ton. Detta skall vägas mot
effekterna av de hastighetssänkningar som vi har haft under de senaste
åren - motsvarande 2 200 ton - och som nästan inte har kostat ett enda öre.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt om regeringen funderar över den
typen av problem.

Anf. 28 OLLE ÖSTRAND (s):

Fru talman! Såvitt jag förstår är vi alla överens om vikten av att det äldre
bilbeståndet kommer bort från vägarna, så att det på det sättet kan bli en
bättre miljö. Jag menar alls inte att det här på något sätt skulle belasta stats-
budgeten. Man måste ha en bilskrotningspremie för att stimulera ägare till
äldre bilar att på ett lagligt sätt skrota dessa.

Det är i dag vanligt att bilar i 3 000-3 500 kronors-klassen får ny ägare.
På det viset blir dessa bilar kvar på vägarna. Anledningen till att det finns så
gamla bilar på vägarna är bl.a. den kontrollbesiktning som utförs av Svensk
Bilprovning. I och med att bilarna själva så att säga skall betala sin egen
skrotning måste det finnas en premie som stimulerar till att man skrotar bilar
i ökad utsträckning. Om det exempelvis fanns en premie om 5 000 kr.,
skulle - det är jag övertygad om - tusentals bilar som i dag trafikerar våra
vägar skrotas. Men i stället täcker statsbidrag till kommunerna till 90 % kost-
naderna för uppsamling av gamla bilvrak utmed våra vägar. På det sättet
måste dock även Andersson och Pettersson som aldrig har ägt några bilar
vara med och betala. Det är inte ett riktigt förfarande. Skrotning av bilar
måste finansieras genom just bilarna.

De bilskrotningsavgifter som tas ut på nybilspriset skall också täcka kost-
nader för skrotning av gamla bilar. Om skrotningspremien kraftigt höjs, sti-
mulerar man till att bilar skrotas i ökad omfattning. Och det är vad vi alla
vill åstadkomma, för då bidrar vi ju också till en förbättrad miljö.

Fortfarande anser jag, miljöministern, att det inte behövs någon ytterli-
gare utvärdering i detta avseende. Det finns ju ett enigt riksdagsbeslut i frå-
gan. Detta beslut innebär krav på en kraftig höjning av bilskrotningspre-
mien. Eftersom en enig riksdag har beslutat om detta är det bara för rege-
ringen att effektuera det här beslutet. Om man inte gör det, innebär det att
man nonchalerar ett riksdagsbeslut, och det gör man inte utan vidare.

Anf. 29 ANDERS CASTBERGER (fp):

Fru talman! Birgitta Dahl anför helt plötsligt miljöavgiftsutredningen och
en samlad bedömning av denna som ett skäl till att ytterligare avvakta en tid.
Men detta är bara svepskäl.

Vid flera tillfällen då vi har debatterat frågan har Birgitta Dahl förhalat
svaren. Regeringen har ju ännu inte tillsatt miljöavgiftsutredningen. Alltså
var det fråga om andra skäl då. Nu plockas nya skäl in för att ytterligare
förhala ärendet. Helt plötsligt utgör också den hemmagjorda krisen nu ett
skäl till att inte göra något på det här området. Precis som Olle Östrand på-
pekade innebär en sådan här åtgärd dock inte någon belastning på statsbud-

geten. Det handlar om insamlade fondmedel, om pengar som bilägarna har
betalat in. Dessa pengar skall användas just till den här åtgärden och inte till
någon annan. Då skulle faktiskt - precis som Sören Norrby har visat på, men
av någon underlig anledning har Birgitta Dahl, tyvärr, inte ens kommenterat
den saken - de stora räntebelopp som det egentligen rör sig om när det gäller
den här fonden kunna användas till en miljöinsats. Det har faktiskt inte sak-
nats tillfällen då vi i riksdagen också fått veta, Birgitta Dahl, att nästan inga
kostnader bör skys för att verkligen ta itu med miljöåtgärder som är ange-
lägna. Här behöver vi knappt sky några kostnader, här finns pengarna. De
finns fonderade. Dessutom finns ett räntebelopp, som inte är litet, utan
tvärtom mycket stort, och som går att använda.

Socialdemokraten Olle Östrand, miljöministerns egen partivän, anger yt-
terligare ett skäl, en möjlighet och en metod för hur detta skall kunna gå
till. Gång på gång lägger vi fram olika förslag. Gång på gång ger vi olika
möjligheter för miljöministern att verkligen komma loss. Dessutom har en
enig riksdag faktiskt fastslagit att så här skall det bli. Då gör den socialdemo-
kratiska regeringen platt intet.

Det stod i den socialdemokratiska regeringens proposition 1975, när
skrotningspremier infördes, att premiebeloppet bör fastställas med beak-
tande av att premien skall vara ett verkningsfullt incitament för bilägare och
att premien bör ge bilägaren ett ordentligt överskott sedan kostnaden för
skrotningen betalats. Anser verkligen Birgitta Dahl att nuvarande nivå upp-
fyller dessa två krav, som socialdemokraterna själva har skrivit under på?

Anf. 30 Miljöminister BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Jag vill bara upplysa Olle Östrand om att det 90-procentiga
bidraget till kommunerna inte betalas av Andersson och Pettersson utan av
bilskrotningsfonden.

Anf. 31 OLLE ÖSTRAND (s):

Fru talman! Det var faktiskt någonting som jag inte visste om. Oavsett
detta finns det en väldig massa pengar i bilskrotningsfonden. Om man höjde
skrotningsavgiften på nybilspriset skulle man kunna tillföra bilskrotnings-
fonden ännu mer pengar. Därmed skulle man skapa möjligheter att göra den
kraftiga höjning av bilskrotningspremien som jag var inne på. Därmed skulle
man också i slutändan få bilägarna att skrota sina bilar snabbare än vad som
sker nu och på lagligt sätt.

Nu är vi på väg ner i en lågkonjunktur. Det har inneburit att nybilsförsälj-
ningen i Sverige har minskat med mellan 30 och 35 %. Det innebär i sin tur
att om man inte gör någonting för att stimulera skrotningen av gamla bilar,
kommer ännu fler gamla bilar att rulla omkring på de svenska vägarna och
spy ut en mängd avgaser som inte är bra.

Det finns hur många anledningar som helst att snabbt ta itu med detta pro-
blem och lägga fram ett förslag för riksdagen, utan ytterligare utvärderingar,
så att vi verkligen får en bilskrotningspremie som stimulerar bilägarna att
skrota sina bilar snabbare.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på

interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Anf. 32 SÖREN NORRBY (fp):

Fru talman! Jag tvingas i mitt sista inlägg i den här debatten konstatera att
miljöministern, som ansvarar för administrationen av en hel del av de pengar
som bilskrotningsfonden är till för, inte vet om pengarna är räntebärande
eller inte. Jag har åtminstone inte fått någon kommentar av förhållandet att
räntebeloppet skulle överstiga 300 milj.kr., som alltså - för att använda det
uttryck som nyss förekom i debatten - Andersson och Pettersson, dvs. lan-
dets bilägare, har bidragit med.

Jag sade i en debatt här i kammaren den 28 november 1988 om saldot på
ca 250 milj.kr.: Dessa pengar förvaltas inte som en fond. De står på ett icke
räntebärande konto i riksbanken, vilket innebär att staten tar ränta på bil-
ägarnas pengar. Premien eller avgiften är egentligen en pant på bilarna.
Denna pant skall förvaltas.

Det var en varning för två år sedan om att det fanns anledning att titta
närmare på den här frågan. Jag tycker att två år är en ganska rejält tilltagen
tid för att konstatera det som riksdagens utredningstjänst nu har konstaterat
åt mig.

Det är helt oacceptabelt att det är på det här sättet. Skall vi få förtroende
för pantsystem över huvud taget, och dem vill vi ha förtroende för, får vi se
till att pantpengarna förvaltas på ett anständigt sätt. Vi skulle aldrig accep-
tera att t.ex. pantsystem för returglas eller aluminiumburkar var förknip-
pade med att man inte räknade ränta på de pengar som konsumenterna stäl-
ler till systemets förfogande. En del av intäkten för de företag som admini-
strerar panten blir rimligtvis en ränta. Skall staten få försätta sig i ett bättre
läge? I alla pantsystem diskuterar man just räntans betydelse för att bygga
upp volymen av pengar. Det har man gjort i fråga om blybatterier. Det har
varit ett väsentligt argument mot panten, eftersom man snabbt måste få fram
pengar, vilket man kan få med en avgift. Det väletablerade men misskötta
pantsystem som skrotningspremien på bilar utgör har nu konstarerats inte
vara det verkningssamma styrmedel som det borde vara, dels genom att pre-
mien har hållits för låg, dels genom att fonden inte har förvaltats på det sätt
som riksdagen har förutsatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1990/91:4 om Sverige och EG

Anf. 33 Statsrådet ANITA GRADIN (s):

Fru talman! Per Gahrton har ställt ett antal frågor till statsministern om
Sverige och EG. Interpellationen har överlämnats till mig.

Per Gahrtons frågor är föranledda av dels de uttalanden som gjorts av re-
geringen beträffande förutsättningarna för ett svenskt medlemskap i EG,
dels de villkor som ställts för ett nära samarbete med EG i enlighet med den
pågående EES-förhandlingen.

Regeringens inställning till frågan om svenskt medlemskap i EG har redo-
visats i regeringsförklaringen. Frågan har dessutom berörts utförligt i den

Europadebatt som hölls i riksdagen den 10 oktober. Därvid redogjorde utri-
kesministern också för bakgrunden till sitt uttalande i Molde.

Regeringen överlämnade nyligen en skrivelse till riksdagen om åtgärder
för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgif-
terna (Skr. 1990/91:50). Däri återfinns följande avsnitt om Europapolitiken:

”Våren 1988 fattade riksdagen ett beslut om Sverige och den västeurope-
iska integrationen, där det bl.a. konstaterades att svenskt medlemskap inte
var ett mål för de diskussioner med EG som då förestod.

Sedan detta beslut fattades har förutsättningarna för ett svenskt medlem-
skap i EG ökat, tack vare den positiva utvecklingen i Europa. Möjligheterna
att lägga grunden till en ny, varaktig fredsordning har förstärkts. ESKs topp-
möte i Paris i november kommer med all sannolikhet att understryka denna
positiva utveckling. De kommande regeringskonferenserna mellan EGs
medlemsstater kan förväntas ge ökad klarhet beträffande omfattningen av
samarbetet inom EG.

Ett svenskt medlemskap i EG med bibehållen svensk neutralitetspolitik
ligger i vårt nationella intresse.

Sveriges intresse för ett EES-avtal mellan EFTA och EG är oförändrat
starkt. Det föreligger ingen motsättning, varken praktisk eller principiell,
mellan ett kraftfullt fullföljande av EES-förhandlingarna och en framtida
diskussion om medlemskap. Regeringen kommer med all kraft att verka för
att ett politiskt genombrott i EES-förhandlingarna uppnås före årets slut. Ett
EES-avtal skulle ge Sverige möjlighet till fullt tillträde till EGs inre mark-
nad, då denna genomförs 1 januari 1993. 1 detta tidsperspektiv saknas alter-
nativ till ett EES-avtal.

Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som
tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli med-
lem av Europeiska gemenskapen. För att bygga under för en sådan utveck-
ling kommer Sverige att intensifiera sina ansträngningar att inom ramen för
Europeiska säkerhetskonferensen medverka till en ny säkerhetsordning i
Europa. Förhandlingarna mellan EFTA och EG om ett EES-avtal fullföljs
med kraft.”

Per Gahrton frågar på vilka punkter regeringens nuvarande hållning gent-
emot EG skiljer sig från den grundsyn som redovisades i ”metalltalet” år
1961.

Neutralitetspolitiken är och förblir en utgångspunkt för regeringens håll-
ning gentemot EG. Det är därför naturligt att såväl utvecklingen av EGs inre
samarbete, som det säkerhetspolitiska läget i hela Europa måste ligga till
grund för hur våra relationer till EG utformas. Detta gällde år 1961. Det-
samma gällde inför förhandlingarna med EEC i början av 1970-talet och så
är fortfarande fallet.

Per Gahrton frågar om regeringen står fast vid att samarbetet med EG inte
får leda till försämring av vår trygghetsstandard och om det finns något i vårt
reformverk som vi inte är villiga att ge upp. Jag har vid upprepade tillfällen
svarat på den frågan.

Att trygga den fulla sysselsättningen och den sociala välfärden är grunden
för regeringens politik. Vår övertygelse är att ett deltagande i det europeiska
integrationsarbetet stärker våra möjligheter att föra reformarbetet vidare.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

På allt fler områden klarar vi inte våra högt ställda välfärdsmål utan ett om-
fattande samarbete med det övriga Europa.

På vissa områden får vi använda nya metoder för att nå våra mål, på vissa
kan vi tjäna som inspiratörer, på ytterligare andra områden begär vi särlös-
ningar i väntan på att ribban inom gemenskapen skall sättas lika högt som
hos oss.

Sverige är - och har av tradition varit - en öppen nation. Frihandel och
samarbete över gränserna har varit en naturligt del i svensk politik. Denna
öppenhet är en förutsättning för vårt ekonomiska välstånd och därmed för
vår välfärds- och sysselsättningspolitik. Internationaliseringen innebär sam-
tidigt att vi är starkt beroende av skeenden utanför vårt land. Företagens
internationalisering har nått långt, och den processen fortsätter oavsett hur
vi löser vårt samarbete med det övriga Europa.

Också regeringar, parlament och andra organ måste samarbeta över grän-
serna - det är en chimär att tro att vår reella suveränitet skulle öka om vi
avstod från sådant samarbete. Vår ekonomi är i mycket stor utsträckning be-
roende av det övriga Europa - tre fjärdedelar av handeln sker med övriga
Västeuropa. Miljöfrågor måste lösas över gränserna. Vi måste samarbeta
över gränserna för att få impulser och bidra till europeisk kultur, för att värna
om konsumenterna, för att arbeta för jämställdhet och fackliga rättigheter
över gränserna, för att bidra till och dra nytta av forskning.

Anf. 34 PER GAHRTON (mp):

Fru talman! Jag tackar för svaret, som är lika kemiskt fritt från problemin-
sikt som regeringens olika uttalanden kring EG-frågan dess värre brukar
vara. Mot den bakgrunden är det intressant att läsa vad Expressen skrev här-
omdagen under rubriken: ”Vad säger Carlsson, Bildt och Westerberg om ste-
narna på vägen?” Man säger där att också de som godtar tanken på svenskt
EG-inträde måste våga tala högt om stenarna på vägen mot Bryssel. De för-
svinner inte bara för att man undviker att nämna dem - någonting som rege-
ringen borde lyssna till.

Detsamma gäller Svenska Dagbladets näringslivssida i dag, där det talas
om en enfaldigt positiv EG-bild i Sverige. Jag tycker att Anita Gradins bild
som vanligt är ett typexempel på denna enfaldigt positiva EG-bild; det finns
där inte några som helst stenar på vägen mot EG och inte några som helst
problem.

Anita Gradin säger att utvecklingen av EGs inre samarbete skulle ha gjort
det lättare för Sverige att bli fullvärdig medlem. Hur hänger det ihop? Är
det inte i själva verket tvärtom? Är det inte så att just utvecklingen av EGs
inre samarbete på väg mot ekonomisk, monetär, politisk och militär union
gör det svårare för Sverige än det var 1961 att bli fullvärdig medlem? Det
skapar bl.a. grundlagsproblem. Regeringsformen 10:5 säger som bekant att
man kan bli medlem i en övernationell organisation, om man i begränsad
omfattning överflyttar beslutsrätt. ”1 begränsad omfattning” - det gällde
kanske för det EG som fanns för 10-20 år sedan. Nu är de flesta instanser
överens om att det inte gäller längre. De flesta som har yttrat sig om vad EG-
medlemskap kräver säger att grundlagen måste ändras för att vi skall kunna
bli EG-medlemmar. Det är intressant att flera remissinstanser nu också säger

att EES-avtal strider mot gällande grundlag. Enligt remissvar från högsta
domstolen och regeringsrätten kan vi inte ens ingå ett EES-avtal utan att
först ändra på grundlagen. Vad har ni planerat att göra åt den saken?

Remisstiden utgår i dag, men en del av remissvaren har redan kommit in.
Det är ett faktum att regeringsrätten kategoriskt säger att grundlagen måste
ändras innan vi sluter ett EES-avtal. Vad tänker Anita Gradin dra för slutsat-
ser av det?

En annan stötesten måste ändå vara neutraliteten. Anita Gradin håller
fast vid att det är neutraliteten som vi inte skall offra. Ibland heter det att
det bara är om det blir en militärunion som vi inte kan gå med i EG. Men
det gör kanske inte saken så mycket lättare - är det inte i praktiken så att
EG nu håller på att i snabb takt bli en ekonomisk, politisk, monitär och sä-
kerhetspolitisk union? Det säger man själv. Det är så, som Svenska Dagbla-
det skriver i dag, att man i Bryssel tar fram mycket mer brösttoner mot EG-
strukturen än man vågar göra i Sverige. Sverige lägger sig platt på marken
och låtsas som om EG inte vore vad det i själva verket är. Vad tänker ni göra
när EG utvecklas till en militärunion?

Sedan handlar det om tryggheten. Anita Gradin sade någonting ganska
bra i riksdagen den 26 januari 1989. Hon sade då: Vi kommer inte att accep-
tera någon social nedrustning, försämrade miljöer, minskat konsument-
skydd, urholkad arbetsrätt, eftergifter på jämställdhetsområdet eller för-
sämrade arbetslivsvillkor som pris för en EG-anpassning. Det kategoriska
löftet har vi otaliga gånger velat ha upprepat här i riksdagen. Vi har inte fått
det upprepat - vi får till svar en massa rundsnack där man säger sig hoppas
på det ena eller det andra. Men faktum är att regeringens chefsförhandlare
inför EFTA-delegationen har redovisat att man nu går ifrån samtliga undan-
tag. Man begär rätt att ompröva samtliga undantag. Det blir inga undantag-
eller hur, Anita Gradin? Blir det på någon punkt så att Sverige behåller sina
egna regler? Det måste ju ändå finnas en problematik här när regeringen har
redovisat 52 problemområden. Kan vi få redovisat, på vilka av dem som man
kommer att få önskemålen genomförda på det sätt som Sverige vill och på
vilka av dem man kommer att vara tvungen att ge efter för EG? Kommer vi
att kunna behålla förbudet mot asbest, förbudet mot kadmium, förbudet
mot PCB, osv.?

Det handlar här också om gränsskydd och gränskontroller. För bara två år
sedan gjorde en utredning inom utrikesdepartementet en kartläggning av
alla gränsformaliteter som finns för varor. Man kom fram till att det finns
215 förordningar, som vi har som skydd vid våra gränser mot att få in miljö-
skadliga varor och andra som vi inte vill ha in. 32 av dem finns inom miljö-
och energidepartementets område.

Om vi nu skall avskaffa alla gränskontroller - vi vill gärna avskaffa gräns-
kontroller för människor, men vi vill inte avskaffa gränskontroller för miljö-
skadliga varor - är det då tänkt att vi skall avskaffa alla dessa 215 förord-
ningar, som strider med EGs regler? Det innebär i så fall att vi måste släppa
in en mängd varor som vi inte vill ha. Hur är det egentligen med det - kan vi
inte få klara svar och inte bara förhoppningar hit och dit: Vilka av dessa 215
förordningar som handlar om gränsskydd för miljöfarliga varor skall vi av-
skaffa för att kunna anpassa oss till EG?

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar pä
interpellationer

Det är alltså några frågor som jag skulle vilja ha svar på - hur man skall
lösa grundlagsproblemen, hur man skall lösa gränsskyddsproblemen, hur
det är med löftet från den 26 januari 1989 och hur det skall bli med neutralite-
ten. Anita Gradin har ju själv i Kommun-Aktuellt sagt: Jag vill veta vad jag
blir medlem i. Vet Anita Gradin exakt vilket EG det är hon vill bli
medlem i?

Anf. 35 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Regeringens EG-politik förändras snabbt och i rätt riktning.
Det finns naturligtvis inte mycket samband mellan de dokument som statsrå-
det åberopar, å ena sidan regeringsdeklarationen och det som sades i riksda-
gens Europadebatt och å andra sidan det som nu har kommit i krispaketet,
men vi gläder oss åt det.

I skrivelsen till riksdagen står det att förutsättningarna för svenskt med-
lemskap i EG har ökat, tack vare den positiva utvecklingen i Europa. Jag är
övertygad om att statsrådet kunde ha lagt till: och som konsekvens av den
erbarmliga utvecklingen i Sverige.

Sedan talar statsrådet i sitt svar om att man önskar en tydligare och i mer
positiva ordalag klargjord ambition för att Sverige skall bli medlem, och det
är naturligtvis någonting som gläder oss mycket, inte minst med hänsyn till
alla tidigare nedsättande omdömen - inte från statsrådet men från andra le-
dande företrädare för hennes parti - när det gällt att beskriva Europeiska
gemenskapen.

Herr talman! Statsrådet säger i sitt svar att neutralitetspolitiken är och för-
blir en utgångspunkt för regeringens hållning gentemot Europeiska gemen-
skapen. Som jag förstår det, är den svenska neutralitetspolitikens mål, och
har länge varit det, att Sverige i händelse av krig mellan NATO och
Warszawapakten skall ha de krigförandes förtroende för vår beslutsamhet
att vara neutrala och försvara oss mot varje angrepp. Om detta har vi sedan
länge varit eniga.

Nu förändras vår omvärld. Ett stormaktskrig i Europa framstår som allt-
mera osannolikt, kanske t.o.m. som uteslutet. Närdetta händer får det, med
logisk nödvändighet, betydelse för den traditionella svenska neutralitetspoli-
tiken. Dess betydelse för vårt folks säkerhet har bleknat av.

Detta är ingenting vi skall oroa oss över, tvärtom! Skälet är ju att hotet om
ett förödande krig i Europa - ett krig som också vi kunde ha drabbats av -
är på väg att försvinna. Damoklessvärdet, som hela vår livstid hängt som en
mörk skugga över våra huvuden, lyfts bort och sticks i skidan - dag och natt
vinter och sommar har vi tvingats leva med det - och det är ju en fantastisk
händelse, en seger för det mänskliga förnuftet, för folkens fredsvilja, för de-
mokratin, för gemenskapen i Europa.

Verkligheten ändras, neutralitetspolitiken med den. Men ordet blir kvar,
som en flytväst vid stranden av en uttorkad sjö, som arken på Ararats berg.

Det må så vara! Men låt bara inte detta bli ett hinder mot svensk medver-
kan i en fördjupad europeisk integration, en integration omfattande också
de forna kommunistländerna i Öst- och Centraleuropa.

Sverige hör hemma i Europeiska gemenskapen. Anita Gradin och i varje
fall delar av den svenska socialdemokratin inser detta. Gå då, fru statsråd,

från ord - särskilt från dem som förlorat sin tidigare betydelse - till kraftfull
handling!

Anf. 36 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Europa är som bekant vår hemmaplan, ekonomiskt, kultu-
rellt och socialt. Det är ju den delen av världen vi känner samhörighet med,
och det är i den delen av världen som vi skall skapa vår framtid tillsammans
med miljoner andra människor. Vi drömmer alla om ett fredens Europa, och
det som hänt särskilt det senaste året är på alla punkter en glädjande utveck-
ling.

I vår riksdagskalender finns små tänkvärda ord. Vid vecka 4 står det: ”Vad
vore livet om man inte kunde hoppas?” Ja, vad vore världen, om man inte
kunde hoppas att utvecklingen fortsätter med avspänning, fred och säkerhet
i Europa? Jag tycker att det är viktigt att vi betonar att arbetet med att inte-
grera oss med det övriga Europa måste ha det långsiktiga målet att integra-
tionen skall omfatta hela Europa, såväl Öst- och Väst- som Centraleuropa.

Jag tror också att det är viktigt att säga att vi behöver en betydligt bredare
folklig debatt och ett bredare folkligt engagemang i Europafrågorna än vad
vi har i dag. Det primära är inte nu heller en årtalsexercis om tidpunkten för
ett eventuellt medlemskap utan att vi kan lotsa fram ett EES-avtal som kan
träda i kraft samtidigt som EGs inre marknad står klar vid årsskiftet
1992-1993.

Det brukar i alla sammanhang vara god förhandlingstaktik att förhandla
om en sak i sänder. Därför skall nu siktet i första hand inriktas på att lotsa
fram ett EES-avtal som står klart när den inre marknaden är klar, alltså vid
årsskiftet 1992-1993.

Jag tycker att den senaste tidens debatt har präglats av en betydande flå-
sighet, av mycket svart eller vitt, av antingen-eller. Jag tycker att man saknar
nyanserna. Det är också viktigt, som jag sade, att vi får en betydligt bredare
folklig debatt och en förankring i de djupa folkleden.

Nu har regeringen gjort EG till en del i krispolitiken. Om det kanske man
kan säga mycket i annat sammanhang. Att den ekonomiska politiken har
havererat för regeringen, det vet vi. Men möjligheterna till ett bra EES-avtal
får inte haverera. Vi får inte heller låta den enighet som uppnåtts mellan de
fyra största partierna i Sveriges riksdag haverera.

Jag tror att det är viktigt att säga att vi följer med spänning den utveckling
som EG befinner sig i. De två regeringskonferenser som kommer till hösten
blir avgörande för Sveriges möjligheter att bli medlem i EG, därom råder en
tämligen bred enighet. Om EG väljer, som ett resultat av de konferenserna,
att bredda sitt samarbete i stället för att enbart fortsätta att fördjupa det för
tolv suveräna stater i Västeuropa, om avspänningen i Europa fortsätter och
ESK-processen resulterar i en alleuropeisk säkerhetsordning, då har förut-
sättningarna för ett medlemskap för det neutrala Sverige ökat och är inom
räckhåll.

En svensk ansökan om medlemskap kan då bli aktuell mycket snart, men
det beror alltså på vilken väg EG väljer, och det vet ingen i dag, inte ens EG-
länderna själva.

Jag tror att det är viktigt att säga, när vi diskuterar Europafrågorna och

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar på

interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

EG-politiken, att tiden inte är mogen att, som en del näringslivsföreträdare
vill, slänga neutraliteten över bord. Även om vi ser en positiv utveckling i
Europa - Berlinmuren har fallit, demokratiseringsprocessen har inletts med
betydande framsteg i Öst- och Centraleuropa - är det kanske litet för tidigt
att göra avkall på den svenska neutraliteten.

De som vill slänga den svenska neutraliteten över bord spelar hasard med
Sveriges säkerhet. Jag tror att det är viktigt att säga att jag ser neutralietspo-
litiken som en svensk försäkringspremie i det Europa som vi i dag befinner
oss i.

Jag tror att det behövs tydliga besked från regeringen i Europafrågan. Det
skall inte råda någon tveksamhet om vem som har det avgörande inflytandet
i Europafrågan och över Europapolitikens utformning. Är det regeringen,
P.G. Gyllenhammar eller någon annan som styr Sverige? Jag lever fortfa-
rande i tron och förhoppningen att det är regeringen och Sveriges riksdag
som styr Sverige och inte någon direktör i ett större svenskt industriföretag.

Anf. 37 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag önskar också att det vore som Per-Ola Eriksson hoppas,
nämligen att det inte är någon direktör som styr Sverige utan att det är Sveri-
ges regering. Jag är inte lika säker på det, måste jag säga. Den senaste tidens
utveckling får mig alltmer att tvivla. Jag tycker nämligen att det är direktö-
rerna som styr i sken av att det är marknaden som påkallar olika insatser och
åtgärder från regeringen. Detta blir enligt min mening tydligare allteftersom
tiden går.

Jag menar också att det är i det perspektivet vi skall se på EG. Jag blir
innerligt trött på pratet om att vi måste ta steget in i Europa, att vi skall gå
in i framtiden, att vi inte får isolera oss och att avspänningsprocessen i
Europa är avhängig av EG.

Man blandar ihop saker och ting. Europautvecklingen, avspänningen och
nedrustningen - allt det positiva har inte särskilt mycket med EG att göra.
Bakgrunden till EG är världsekonomin, världsekonomins internationalise-
ring. Det alltmer transnationella kapitalets utveckling, framväxten av tre
stora ekonomiska maktcentra i världen, framväxten av den japanska och ost-
asiatiska marknaden, framväxten av USA- och Kanadamarknaden, behovet
av att det västeuropeiska kapitalet går samman för att bilda en motkraft till
dessa marknader - detta är grunden för EGs hela verksamhet.

Sedan försöker man läsa in världsfredstankar i detta på ett löjeväckande
sätt. När Hadar Cars står här i talarstolen och talar som om det vore en radio-
följetong blir man nästan tårögd. Det har inte mycket med EG att göra,
skulle jag vilja säga. Det är fromma förhoppningar, vilket också regeringen
ägnar sig åt väldigt mycket.

EG är en del av världsekonomins internationalisering, men EG förhåller
sig naturligtvis på ett visst sätt till utvecklingen i Europa.

Regeringen och Anita Gradin säger att förutsättningen för svenskt med-
lemskap i EG har ökat tack vare den positiva utvecklingen i Europa. Men
då blandar man ihop saker. Den positiva utvecklingen i Europa - om hon
med det menar vad som har hänt i Östeuropa - har inneburit att den ekono-
miska monetära unionen, som EG nu håller på att förverkliga, har utvecklats

snabbare än vad man hade tänkt sig. Detta är nödvändigt för att man på ett
traditionellt imperialistiskt sätt skall kunna förhålla sig till den östeuropeiska
marknaden.

Vad som händer i övrigt i världen - i Gulfen, i Persiska viken - har påskyn-
dat utvecklingen av den militära, utrikespolitiska enigheten inom EG, vilket
har varit nödvändigt för att man skall kunna förhålla sig som en stormakt i
västra i-världen till tredje världens länder.

Detta är ett faktum, och denna utveckling pågår. Anledning är just att EG
är en ekonomisk stormakt i vardande, som också kräver ett utrikespolitiskt,
säkerhetspolitiskt och militärpolitiskt försvar. Det är ett klassiskt utveck-
lingsmönster, och detta blundar man för.

När man pekar på detta och är kritisk får man höra att man är nationalist
och inte vill samarbeta med Europa. Men detta är befängt! Varför inte tala
klarspråk?

När jag är ute och debatterar EG, och det gör jag ofta, talar jag också
mycket med motståndare - inte politiker men företrädare för olika ekono-
miska intressen, företag, industrier, osv. Det är ekonomer, som säger att de
inte förstår sig på debatten i Sverige. Varför talar man inte om att det också
blir en utslagning när det gäller företag? Koncentrationen och centralise-
ringen av den europeiska marknaden och ekonomin kommer naturligtvis att
innebära att en mängd företag i Sverige - småföretag, legotillverkare och
underleverantörer - också blir utslagna.

Ingen vill se detta, ingen vill prata om det. Men ekonomerna gör det. Det
nödvändiga skatteharmoniseringen blir ett faktum - och detta skall vi åter-
komma till, Anita Gradin, i samband med en interpellation som vi inte hin-
ner med i dag -, och det får naturligtvis konsekvenser.

Varför vågar man inte tala om det? Varför inte föra en saklig debatt där vi
kan ställa fördelar mot nackdelar, så att människor har en möjlighet att sak-
ligt orientera sig i denna fråga?

Varför är det så bråttom? Vi vet att EG inte släpper in några nya medlem-
mar förrän efter 1993. Varför är det då så bråttom att man kan köra över
grundlagen och köra över den breda majoritet av svenska folket som vet all-
deles för litet om de här frågorna? Varför skall vi i december här i riksdagen
pressa fram ett beslut på ett område där vi har en mycket liten aning om hur
utvecklingen kommer att bli? Varför är det så nödvändigt med dessa signa-
ler?

Jag vet att frågan har diskuterats i utrikesutskottet och att åtminstone de-
lar av utrikesutskottet har uttryckt sig mycket klart om att det handlar om
att ge signaler till storfinansen.

Jag undrar om det också är Anita Gradins uppfattning att det, i den eko-
nomi vi nu lever i, är så nödvändigt att ge klara och tydliga besked till just
företagen och storfinansen att man därmed är beredd att köra över grundla-
gen och köra över det svenska folket och inte tillåta en bred debatt.

Det som är mest upprörande är enligt min mening att en sådan viktig fråga
hanteras så odemokratiskt och att det tycks vara en självklarhet att man är
beredd att gå in i en fullständigt odemokratisk organisation. Det är fråga om
en organisation där vi inte har möjlighet att påverka utveckingen, där vi inte
har möjligheter att ta med oss den relativa välfärd vi har byggt upp, där vi

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

3 Riksdagens protokoll 1990191:25

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

inte har möjligheter att föra vårt folks och vårt lands talan utan i stället skall
tala för helheten. Det är nämligen det mandatet man har i ministerrådet, där
Sveriges representant kommer att sitta.

Varför är det så bråttom att säga att det är det här vi vill i stället för att
utveckla det som vi har? Varför vågar man inte tala om några alternativa
utvecklingar över huvud taget? Det skulle jag vilja ha svar på.

Anf. 38 CARL FRICK (mp):

Herr talman! I sitt svar säger Anita Gradin: ”Att trygga den fulla syssel-
sättningen och den sociala välfärden är grunden för regeringens politik. Vår
övertygelse är, att ett deltagande i det europeiska integrationsarbetet stärker
våra möjligheter att föra reformarbetet vidare.”

I proposition 50 om ekonomin på medellång sikt skriver regeringen att den
ekonomiska politiken de närmaste åren med all kraft måste inriktas på att
varaktigt nedbringa inflationen och att denna uppgift måste överordnas
andra ambitioner och krav. Jag tror att vi kan tolka detta hur vi vill.

Jag har i min hand en skrivelse från rådspresidenten Guido Carli, en rap-
port som han har ställt till statscheferna i det europeiska rådet så sent som
den 27 oktober i år.

Han beskriver där hur det nu inom EG finns en consensus, en samstämmig
uppfattning, om att det skall bildas en ekonomisk union. Det innebär att
man skall bilda en ekonomisk union med en enda valuta och ha en valutapo-
litik som bygger på prisstabilitet. Valutapolitiken skall fastställas av en enda
myndighet, som får bestämma penningpolitik och räntepolitik för alla inom
den ekonomiska unionen.

Detta innebär enligt Carli att de enskilda staternas suveränitet i valuta-
och skattepolitiska frågor överlämnas till denna myndighet. Han hävdar att
målet för den nya samlade ekonomiska unionen är prisstabilitet. Vid kon-
flikter mellan prisstabilitet och arbetslöshet skall prisstabiliteten ha före-
träde. Jag upprepar: Vid konflikter mellan prisstabilitet och arbetslöshet
skall prisstabiliteten ha företräde. Detta är ett fantastiskt yttrande.

Centralbankens politiska legitimering skall enligt Carli ske genom
Europaparlamentet, som inte har något egentligt att säga till om.

Det som sägs om den ekonomiska unionen är mycket intressant ur svensk
synpunkt. Det innebär att vi vid en EG-anslutning kan glömma svenska fol-
kets rätt att sig själv beskatta. Våra ekonomiska förhållanden och vår ekono-
miska politik kommer att bli centraleuropeisk och diktatoriskt fastlagd av en
centralbank, som lutar sig mot ett skendemokratiskt organ, nämligen Euro-
paparlamentet. Centralbanken i den ekonomiska unionen får på så sätt en
allmakt över alla inom unionen. Fundamentala demokratiska principer sätts
ur spel.

Man vill hålla nere inflationen genom att hålla hög arbetslöshet. Vi ham-
nar i en situation som avviker markant från den socialt rättfärdiga politik
som vi har fört i Sverige under lång tid och med stor framgång.

Den nya centralbanken och den ekonomiska unionen kommer att inne-
bära stor arbetslöshet i Sverige. De som säger att hotet om arbetslöshet finns
på grund av att vi riskerar att inte komma in i EG, talar helt enkelt inte sant.

Det stora hotet är den ekonomiska unionen, som prioriterar kapitalägarnas
vinstintressen före medborgarnas väl och ve.

Det vi nu ser komma är en avdemokratisering av Europa. Det vi ser är att
ett fåtal stora kapitalägare och stora industriaiister griper makten. Inte
undra på att Sankte Pehr Gyllenhammar till varje pris vill ha in Sverige i EG!
Det är han och hans gelikar som vinner på detta, inte medborgarna i gemen.

Elur är det möjligt att en socialdemokratisk regering och de stora partierna
med öppna ögon vandrar bort från demokrati, självbestämmande och med-
inflytande och in i en sorts monetär diktatur?

När kommer regeringen att faktiskt upplysa svenska folket om vad den
planerar för oss svenskar?

När kommer massmedia att vakna och kritiskt granska de processer som
leder till en avdemokratisering av Sverige och Västeuropa?

När kommer regeringen att tala om för svenska folket vad som kommer
att hända med socialförsäkringssystemen och arbetslösheten? Är inte de nya
signaler som regeringen presenterar i proposition nr 50 ett tecken på att man
accepterar en ökande arbetslöshet, någonting som man redan har lovat mak-
terna och makthavarna på kontinenten för att få komma in i EG?

Hur kommer det sig att regeringen Carlsson säger nej till en folkomröst-
ning om EG? En folkligt förankrad politisk rörelse borde inte vara rädd för
vad folket säger. Är regeringen rädd för folket? Är den rädd att folket kom-
mer underfund med att demokratin och medinflytandet i praktiken håller på
att tas bort ifrån oss? Än en gång: Hur är det möjligt att kombinera det stats-
rådet här säger om att trygga den fulla sysselsättningen med vad rådspresi-
denten Carli säger om vad man verkligen vill prioritera inom den ekono-
miska union som man nu vill ansluta Sverige till - nämligen att prisstabilite-
ten går före precis allting?

Detta är någonting fundamentalt nytt som man är på väg att föra in i
svensk politik. En grundmurad tes från socialdemokratin om att trygga den
fulla sysselsättningen sätts nu fullständigt vid sidan av, eftersom man vill
hävda prisstabiliteten till varje pris. Detta är ett fullständigt enormt avsteg
från grundmurad svensk politik. Det skulle vara intressant att veta varför
regeringen på detta sätt går ifrån denna politik. Jag kan inte se det som nå-
gonting annat än en fullständig kapitulation för Pehr Gyllenhammar och
hans gelikar, de stora kapitalägarna.

Hela denna process med borttagandet av valutaregleringen - där det gäller
att se till att de stora kapitalägarna så snabbt som möjligt kan formera sitt
kapital oavsett mänskliga, sociala, kulturella och ekologiska konsekvenser-
är en skamlig politik. Det är dags för en ordentlig omgång i Sverige med en
folkomröstning och en folkupplysning om vad vi är på väg in i. Det anser jag
att den socialdemokratiska regeringen skulle kunna ställa sig bakom och inte
säga nej till.

Anf. 39 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Lyssnar man till deltagarna i denna debatt skulle man kunna
tro att det finns en bred EG-negativ opinion här i Sverige. Mitt intryck är
raka motsatsen. De allra flesta svenskar är positiva till Europa och EG och
vill gärna delta i det europeiska samarbetet. Vi får en möjlighet att se hur

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar pä
interpellationer

det är med den saken i nästa allmänna val, som vi ju ganska snart har framför
oss, och som vi från moderat håll anser skall handla mycket om Europa.

Per Gahrton citerar Expressen, jag tror det var den från i förrgår. Han
kunde lika väl ha citerat från gårdagens Expressen där man kritiserade rege-
ringen för senfärdighet och svängdörrspolitik. Det är faktiskt vad vi modera-
ter anser. Vi anser att regeringen varit mycket senfärdig.

Vi välkomnar att regeringen nu äntligen deklarerat att det är dess ambi-
tion att Sverige skall vara fullvärdig medlem i EG, eller i varje fall söka full-
värdigt medlemskap i EG. Sedan gäller det också att EG vill ha oss. Det är
ju detta vi måste arbeta för. Vi moderater menar att det är hög tid för Sveri-
ges framtid som välfärds- och industrination att nu söka om medlemskap i
EG. Det är hög tid att Sveriges ungdom, som vill leva i ett land med utveck-
lingsmöjligheter, kan få ta del av de nya friheterna ute i Europa.

Europa väntar inte på oss. Europa fortsätter sitt enhetsverk, och dit söker
sig i dag inte minst de nya demokratierna i Centraleuropa. Vill Sverige vara
med att arbeta för ett fredligt och fritt Europa med ekonomisk utveckling,
måste vi också söka oss till EG.

Går Sverige inte med i EG, Gudrun Schyman, kommer vi att fortsätta att
sitta på åskådarplats. Det är kanske inte alltid det sämsta, men jag tror trots
allt att det svenska folket i det långa loppet inte kommer att nöja sig med att
vara utan rösträtt i det nya Europa. Kapitalet kan flytta, men vi svenskar vill
vara med och ha rösträtt i det nya Europa.

Anf. 40 Statsrådet ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Det är självfallet regering och riksdag som skall forma vår
Europapolitik, Per-Ola Eriksson. Det är också den utgångspunkten som re-
geringen haft. När regeringen i sin skrivelse till riksdagen talar om ett fram-
tida medlemskap i EG förutsätts att det är Sveriges riksdag som skall uttala
sig om detta utifrån en analys. Såvitt jag har förstått är det just detta som
utrikesutskottet arbetar med för närvarande. Detta är naturligtvis någonting
som vi kommer att återkomma till.

I det korta perspektivet skall Sveriges position stå helt klar, nämligen att
EES-avtalet är oerhört viktigt. Det skall ha högsta prioritet i dagens arbete,
eftersom det är viktigt att Sverige kommer med i den interna marknaden
redan från den 1 januari 1993.

Jag vill också göra några andra reflexioner. Arbetslösheten är i dag ett hot
i Sverige. Varför? Jo, därför att vi har kostat på oss löneökningar som är
mycket större än vad tillväxten och produktiviteten är. Svenskt näringsliv är
inte konkurrenskraftigt på samma sätt som tidigare. Vad jag vill säga med
detta är, att vi kan tycka vad vi vill, men Sverige är för sin sysselsättning och
för pengar till välfärden oerhört beroende av hur samarbetet ser ut utanför
våra gränser. Det råkar vara så, att tre fjärdedelar av vår handel sker med
Västeuropa. Oavsett om vi talar om medlemskap i EG eller inte är vi oerhört
ekonomiskt beroende av vad som händer inom såväl EFTA som EG om vi
skall behålla jobben och klara av välfärdspolitiken.

Så till några konkreta frågor. Hur ser regeringen på behovet av grundlags-
ändringar? Regeringen har sänt ut en speciell skrift där vi försökt analysera
grundlagsfrågorna med utgångspunkt i EES-arbetet. Remisstiden går nu ut,

och jag har inte hunnit att skapa mig en uppfattning om remissinstansernas
ställningstaganden.

Här får regeringen naturligtvis komma tillbaka med överläggningar med
EFTA-delegationen och kanske också med andra för att se vilka slutsatser
regeringen skall dra av den remissomgång som nu sker angående just EES-
avtalet och grundlagen. Att grundlagen sedan måste ändras när vi skall dis-
kutera medlemskap är väl självklart. Men det blir en diskussion på ett senare
stadium, om jag har förstått det hela rätt.

Så kommer vi till problemområdena. Låt mig här berätta litet om hur rege-
ringen arbetar med området miljö-hälsa-säkerhet. Vi har i dag kommit fram
till två poler i diskussionen. Våra förhandlare har förmått EG-sidan att säga
att de inte kräver av oss att vi i Sverige skall sänka våra skyddsnivåer och
standard. Samtidigt har man sagt att man vill främja fri varucirkulation, dvs.
att man skall avveckla handelshinder.

Detta kan tyckas vara en svår ekvation att lösa, och regeringen går till väga
på olika sätt. Man kan se att EG rör sig i vår riktning. I avvaktan på detta
kan man använda övergångsbestämmelser och kontrollstationer. Vi finner
ofta att det finns likvärdiga märkningsbestämmelser och ett ömsesidigt er-
kännande. Men på vissa området, t.ex. när det gäller farliga ämnen såsom
kemikalier, går det inte och kommer inte att gå att ha en fri varucirkulation.
Det var bl.a. detta som Per Gahrton tog upp. När det gäller asbest, kadmium
och liknande får vi se tiden an och påverka inifrån. Men regeringen är inte
beredd att här sänka våra skyddsnormer.

Gränskontrollerna kommer att bli kvar. Men de nordiska länderna har nu
begärt att vi skall förhandla om hur gränsformaliteter skall kunna underlät-
tas. Det gör vi nu inom EES-förhandlingarna. Vilka regler vi får till slut -
det får vi också återkomma till senare i diskussionen.

Anf. 41 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Anita Gradin säger att gränskontrollerna skall vara kvar.
Det är intressant, och det är möjligt att detta kan genomföras inom ramen
för ett EES-avtal. Men nu har allt förändrats. Nu handlar det inte om EES-
avtal längre, nu handlar det ju om medlemskap. Nu vill ni ha mandat att
förhandla om medlemskap, och det skall ni ha redan före jul. Gäller det även
att Sverige som fullvärdig medlem skall kunna upprätthålla gränskontroller,
när man inom EG avskaffat gränskontrollerna? Har ni tänkt er det, och har
ni i så fall talat om för EG att Sverige skall behålla gränskontroller? Jag tror
att man inom EG-högkvarteret då blir något förundrad, och jag tror att man
får svårt att acceptera en sådan medlem. Så det är utmärkt om ni håller på
att gränskontrollerna skall vara kvar. I så fall har vi klarat av medlemskaps-
debatten. Det blir inget medlemskap, och det tycker vi inom miljöpartiet är
bra, för det samarbete i Europa som är nödvändigt vill vi ha i andra former.

När det gäller frågan om den fria varucirkulationen är det mycket intres-
sant att Anita Gradin nu säger att Sverige avser att inte anpassa sig till en
av den inre marknadens grundpelare, nämligen fri varucirkulation. Kan vi
verkligen lita på detta - att Sverige inte anpassar sig till principen om helt fri
varucirkulation, utan kommer att behålla hinder för fri varucirkulation? Det
strider mot EGs inre marknads grundpelare. Jag är mycket tacksam för det

Prot. 1990/91:25
15 november 1990

Svar på
interpellationer

4 Riksdagens protokoll 1990191:25

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

beskedet, och jag hoppas att det håller mer än några minuter, att det verkli-
gen håller hela loppet. Då har vi nämligen klarat av ett grundläggande pro-
blem. Men jag tror att man på EG-förhandlarsidan kommer att bli något
förbluffad när man plötsligt hör det, med tanke på vad Sverige har sagt tidi-
gare - att man är beredd att acceptera samtliga EGs s.k. acquits communau-
taires.

Sedan har vi problemet med grundlagen. Det är självklart att man måste
ändra på grundlagen för medlemskap, säger Anita Gradin. Ja, det är också
ett välkommet besked. Det haglar av välkomna besked här. Man hoppas
bara att de håller i längden, när man inom regeringen får klart för sig vad de
innebär. Detta besked innebär nämligen att man erkänner att fullt medlem-
skap i EG strider mot grundlagen i dag. Det är alltså enligt gällande grundlag
omöjligt för Sverige att bli fullvärdig medlem i EG.

Men samtidigt vill ni ju ha ett mandat att förhandla om medlemskap i EG.
Ni uppmanar alltså riksdagen att ge er mandat att göra någonting som bryter
mot grundlagen - det är faktiskt det ni gör. Det är ju icke förenligt med gäl-
lande grundlag - vi är helt överens om det - att Sverige blir fullvärdig med-
lem i EG. Då måste man väl försöka få riksdagens majoritet och folket med
på att först ändra grundlagen. Lyckas man med det, då kan man börja för-
handla om medlemskap i EG. Men man kan väl ändå inte börja förhandla
om medlemskap i någonting som man inte får lov att vara med i enligt gäl-
lande grundlag, om man har någon respekt för grundlagen. Men den respek-
ten är kanske inte så stor.

Expressen kan man citera. Poängen är ju att även vissa ärliga EG-vänner
inser att det kan gå åt helsike för er som är EG-vänner, om ni inte tar fakta
på större allvar.

Anf. 42 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Att Per Gahrton har så begränsade perspektiv skall inte in-
nebära att svenska medborgare tvingas leva med gränskontroller mot
Europa.

Fru statsrådet pekar här på att det är viktigt att vi kommer med i den inre
marknaden. Jag instämmer i det. Att vi skall göra det redan den 1 januari
1993 är också viktigt. Jag delar även uppfattningen att EES är viktigt som ett
medel att nå fram dit. Men om vi inte lyckas med det vi eftersträvar - för det
kan ju ändå inträffa - måste vi kunna hitta en lösning som ger oss tillträde
till den inre marknaden från den 1 januari 1993 även utan EES. Vi får alltså
inte kasta ut barnet med badvattnet - och jag tror inte heller det är det som
är statsrådets ambition.

Däremot tycker jag att det är synd att hon återfaller i den övermaga
svenska inställning som man alltför ofta möter. I ett avsnitt i sitt svar säger
Anita Gradin att vi skall tjäna som inspiratörer. Vi skall begära särlösningar
i väntan på att ribban mot gemenskapen skall sättas lika högt som hos oss.

Det är som om vi inte hade någonting alls att lära av vad de andra har
uträttat. Vi skall inspirera den, vi skall tvinga upp dem. Men de har i flera
avseenden utvecklat system, tankar och metoder som är minst lika bra som
de svenska. Tänk om vi skulle lära någonting om dem!

Hur är det t.ex. med våra bullernormer? Har inte vi avsaknad av sådana

normer jämfört med vad man håller på att införa, och har infört, i den euro-
peiska gemenskapen? Hur är det med jämställdheten och lagar i det avseen-
det? Har inte EG utvecklat mera lagar? Vi bör ha en viss blygsamhet - det
är egentligen bara det jag ville säga.

Gudrun Schyman staplar ord med hög fart, en mångfald av ord och åsikter
om gemenskapen i Europa. Det blir en jättehög av oordnade tankar. Och så
konstaterar hon att hon är trött, jättetrött, på att höra dem som talar om att
det finns ett samband mellan framgångarna för EG och det demokratiska
genombrottet i Östeuropa. Men det är precis vad som finns. Utan den
styrka, den vaktslagning kring mänskliga rättigheter, kring frihet, demokrati
och marknadsekonomi, kring uppbyggnad av en ekonomisk och politisk
kraft, som EG innebär, hade man inte kunnat stå emot det tryck som kom-
munismen utövade under lång tid i Östeurpa; då hade människorna inte fått
den chansen.

Herr talman! Per-Ola Eriksson talar om att de regeringskonferenser som
skall äga rum i höst blir avgörande för om Sverige kan bli med i EG eller
inte. Jag känner igen det där. På 70-talet talade man om Davignon och Wer-
ner. Det enda jag vet är att vi inte är med på de här konferenserna i höst -
att vi inte där får vara med och påverka den framtid i Europa som också skall
vara vår.

Anf. 43 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Dagens debatt kan ju för en del verka som ett eko av många
tidigare debatter här i kammaren om EG-frågan. Gudrun Schyman staplar
frågorna på varandra. Carl Frick och Per Gahrton söker problem och målar
allt i svart. En del målar litet väl mycket i vitt.

Men till skillnad från pessimister är jag utvecklingsoptimist. Jag tror på
Europas möjligheter, jag tror på de europeiska människornas vilja att ge-
mensamt forma ett fredens och ett gemenskapens Europa. Det är i detta hela
Europa som människor från olika länder skall kunna skapa sin framtid till-
sammans, skapa möjligheter för samarbete och gemenskap.

Därför tycker jag att debatten om EG-frågan, eller vår roll i förhållande
till det övriga Europa, i Sverige bör nyanseras och föras i något mer positiva
termer. Världen blir ju mindre, avstånden krymper. Vi lever ju inte i en av-
skild vrå i den här delen av världen, utan vi är beroende av vår omvärld.

Som har sagts tidigare i den här debatten sker tre fjärdedelar av vår handel
med EFTA- och EG-området. Vi har anledning att utveckla den handeln,
och vi har också anledning att utveckla vår handel med Öst- och Centraleu-
ropa, utan att vi för den skull stänger dörrarna till u-länderna. Jag tycker
att deras situation också bör belysas och komma med i diskussionen när vi
utvecklar Europafrågan.

Vi har en oerhört spännande tid framför oss. Ungdomen har under 80-
talet fått möjligheter att resa och lära känna Europa. Nu ser vi framför oss
möjligheter att arbeta var helst vi vill i det nya Europa. Vi får där möjlighet
till kulturellt utbyte, vi får delta i gemensamma forsknings- och utvecklings-
projekt och vi kan - det är inte minst viktigt att poängtera - gemensamt göra
någonting för att främja och förbättra vår miljö.

Arbetet med att utveckla det nya Europa är givetvis inte problemfritt. Det

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

är en lång väg att gå. Men alternativet är ju inte att stiga av från den process
som pågår, alternativet är att vara med, och fortsätta.

Hadar Cars riktade sig till statsrådet som talade om inspiration. Han sade
att vi inte skall vara så övermaga att vi tror att vi kan inspirera andra. Men
jag tror att det gäller samma sak för Hadar Cars som för mig. När jag vill få
folk att tycka som jag, försöker jag inspirera folk att göra det. Så gör nog
också Hadar Cars när han är ute och missionerar om det liberala budskapet.
Jag tycker att vi kan missionera ute i Europa om de frågor och värderingar
som vi har. I detta inspirerande arbete är nog Hadar Cars beredd att delta.

Anf. 44 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag vill till Per-Ola Eriksson säga att anledningen till att jag
staplar frågor är att jag sällan får några svar. Ju mer tiden går och ju mer EG
utvecklas till mycket av det som vi inte vill vara med om, desto större blir
anhopningen av frågor. Jag är medveten om att frågorna blir fler och fler,
men de är inte mindre angelägna att ställa för det.

Också jag är optimist. Jag ställer inte upp på beskrivningen att vi som är
kritiska mot EG skulle vara pessimister i vad gäller den europeiska utveck-
lingen, utvecklingen för freden eller en alleuropeisk säkerhetsutveckling.
Det är att blanda ihop saker. Vi är kritiska mot EGs struktur, bristen på de-
mokrati, överstatligheten och ambitionen att bli en ekonomisk, politisk och
militär stormakt.

Vi i vänsterpartiet tycker precis som Anita Gradin att det är väldigt viktigt
med ett EES-avtal, men vi har ett antal förbehåll för att vi skall kunna accep-
tera ett sådant avtal, nämligen att den svenska suveräniteten bibehålls, att
riksdagen fortfarande har möjlighet att stifta lagar och att en mängd regler
på arbetsrättens, socialpolitikens och miljöpolitikens områden kan bibehål-
las. Vi har punkt för punkt angett förutsättningarna för ett EES-avtal. Vi vill
naturligtvis utveckla Sveriges frihandelsavtal med EG, gärna i form av ett
EES-avtal, men under förutsättning att vi i Sverige själva har någonting
kvar. Det tycker jag inte är att vara pessimistisk, utan snarare optimistisk.

Sambandet, Hadar Cars, mellan EG och öst vill jag beskriva på det här
sättet: sambandet mellan Västeuropa och utvecklingen i Östeuropa finns att
hämta inom fredsrörelsen i Västeuropa. Denna internationella fredsrörelse
har ständigt haft kontakt med illegala rörelser i Östeuropa - fredsrörelserna,
den kristna rörelsen, studentrörelserna - och de människor som har fått
kämpa i det tysta under jorden. Dessa människor har fredsrörelsen i väst haft
kontakt med och samma personer sitter i dag i de östeuropeiska ländernas
regeringar. Vi fortsätter att genom fredsrörelsen och den radikala politiska
rörelsen ha kontakt med dessa personer. Där finns det ett klart samband.

När Margaretha af Ugglas säger att Svergie vill bli fullvärdig medlem i ett
fredligt fritt Europa, blandar hon återigen ihop saker. Fullvärdigt medlem-
skap i EG ger till att börja med just den åskådarplats som hon inte vill att
Sverige skall ha. Margaretha af Ugglas säger att utan rösträtt i det nya
Europa kommer vi att hamna på åskådarplats. Ett medlemskap innebär att
vi avsäger oss vår rösträtt i många frågor, eftersom EG-parlamentet inte har
någon beslutanderätt. Då hamnar vi på åskådarplats. Men Margaretha af
Ugglas och jag är fullständigt överens om att vi vill ha ett fredligt och fritt

Europa. EG är inte målet att nå detta, utan det är ESK-processen och den
har inte med EG-medlemskap att göra.

Anf. 45 CARL FRICK (mp):

Herr talman! Det intressanta med Anita Gradins svar var att hon inte på
ett vettigt sätt svarade på min fråga om sambandet mellan arbetslöshet och
inflation. Vi måste utgå ifrån vad Guido Carli och pojkarna anser vara det
viktiga i den ekonomiska unionens ekonomiska politik, nämligen att sätta
prisstabiliteten före bekämpande av arbetslöshet. Detta ligger helt i linje
med vad regeringen har uttalat i sin proposition. Det är viktigt att man gör
klart för oss alla att här håller en mycket markant svängning på att ske i den
inre svenska politiken. I sin anpassningsiver är man numera beredd att ge
människorna på båten och i stället se till att de stora kapitalägarna tjänar
ännu mer pengar. Det är naturligtvis därför som Sankte Pehr Gyllenhammar
är så utomordentligt intresserad av att påverka regeringen i den riktning som
han uppenbarligen har gjort under de hemliga rådslag som han har deltagit
i - rådslag som ju av någon anledning inte protokollförs.

Vi i miljöpartiet är positiva till hela Europa, men då skall det också vara
ett Europa som är demokratiskt. Att tala som Margaretha af Ugglas och Ha-
dar Cars om Europa, när man i realiteten menar en sluten tredjedel av
Europa som är klart odemokratiskt uppbyggt till sin struktur i alla sina be-
slutsprocesser, att kalla det för ett slags frihetens symbol är ett fruktansvärt
hyckleri. Jag anser att det är en skam att i denna kammare tala på det sättet.
Man arbetar enträget och villigt mot bättre vetande för att avdemokratisera
Sverige och våra beslutsprocesser.

Trots allt har vi anledning att vara stolta över vad vi har åstadkommit i det
här landet. Det är ingenting som man kan avfärda med ett penndrag. Det
finns all anledning att stå upp inför svenska värderingar, svenska politiska
erfarenheter och svensk kunskap om hur vårt land skall styras. Detta är en
långsam, smygande och förrädisk process som många människor deltar i på
ett sätt som de är djupt omedvetena om.

Man säger att svenskar är positiva till Europa. Ja, de är positiva till
Europa, men säkert inte positiva till ett odemokratiskt Europa, om de finge
veta vad det är fråga om. Därför är det så utomordentligt viktigt att rege-
ringen och de politiska partierna här i landet ser till att det blir en god och
fullödig debatt som genomlyser problemen med ett EG-medlemskap.

Man borde anordna en folkomröstning innan man förändrar grundlagen.
Det står klart att det måste vidtas en grundlagsförändring innan man startar
en förhandlingsprocess. Det är självfallet som Per Gahrton sade: Man kan
inte starta en förhandlingsprocess som strider mot grundlagen. Det är häp-
nadsväckande att man vill trumfa igenom ett beslut som innebär att man
uppmanar regeringen att göra någonting som inte stämmer med grundlagen.
Det är utomordentligt upprörande.

Jag tror att den 11 december kommer att gå till historien som en av de
stora skammens dagar för svensk demokrati, om det inte blir ett sådant be-
slut.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på

interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Anf. 46 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Eftersom en frånvarande person har fått utstå många slängar
i den här debatten vill jag ta honom i försvar. Det kan ju faktiskt tänkas att
PG Gyllenhammar är patriot och att det är hans övertygelse att det är bra
för Sverige att bli medlem i EG. Jag tycker att man borde tänka sig in i den
tanken.

Ni som är negativa till EG är isolationister. Ni vill att Sverige skall fortsätta
att sitta på åskådarplats utan rösträtt i det nya Europa, utan möjlighet att
påverka den utveckling som, vare sig vi vill det eller inte, Sverige kommer
att vara så oerhört beroende av, även i det svenska folkets vardag. Och ni
tycker att Sverige skall fortsätta att sitta på åskådarplats!

Det är ett politiskt Europa som växer fram, och detta Europa vill vi mode-
rater delta i. Vi vill kunna verka för våra idéer och diskutera dem med andra
som har andra idéer. Men ni tycker att det är bra att sitta på åskådarplats.
Jag vet inte vad ni är så rädda och ängsliga för. I Gudrun Schymans fall är
det kanske kommunismens kollaps. Jag vet inte vad det beror på, men jag
tycker att det är synd.

Ni borde säga ja till Europa och vara med och kämpa för era idéer i det
nya Europa.

Anf. 47 Statsrådet ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Ja, visst lever vi i en spännande tid. Vi som var unga när
andra världskriget tog slut hoppades redan då att ett samarbete skulle ut-
vecklas mellan alla länder, så att vi skulle kunna resa fritt och studera i var-
andras länder. Men vi blev djupt besvikna på grund av murar och det kalla
kriget mellan öst och väst. Nu finns det möjligheter att forma ett medborgar-
nas Europa där vi kan samarbeta med alla. Den möjligheten skall vi ta vara
på.

Visst, Carl Frick, skall vi vara stolta över vad vi har åstadkommit i Sverige.
Men man måste också komma ihåg att det här lilla landet har varit fram-
gångsrikt tack vare att vi är duktiga internationellt. Vi har åstadkommit
många resultat i vårt internationella samarbete, inte bara med Europa utan
också med andra delar av världen. Detta har gett resultat i vår ekonomiska
utveckling.

Jag håller också med Gudrun Schyman om att det är mycket viktigt med
en bred debatt. Vi försöker att åstadkomma det på olika sätt för att var och
en av oss skall kunna skaffa sig en ståndpunkt när det gäller vad vi tycker
om samarbete mellan EFTA och EG, vad ett medlemskap i EG kommer att
innebära, vad har det för fördelar och nackdelar och vilka konsekvenser det
får. Det är precis detta vi försöker åstadkomma. Vi har alla ett ansvar som
medlemmar i ett politiskt parti och i olika folkrörelser. Mitt intryck är att
debatten numera är mycket bred och att många är engagerade och gör egna
skrifter, egna debattböcker m.m. Det tror jag är mycket viktigt.

Liksom Margaretha af Ugglas hoppas jag att vi i valrörelsen skall få en
bred diskussion om Europafrågorna. På det sättet kan vi få väljarnas förtro-
ende att fortsätta med detta arbete.

Hadar Cars, jag menade inget storsvenskt med det där uttrycket. Jag me-
nade att jag i debatten ibland får en känsla av att vi skulle vara någon fattig

kusin från landet när vi diskuterar med EG eller övriga Europa. Det tycker
inte jag. Jag tycker faktiskt att vi också har något att bjuda på. Det finns
naturligtvis mycket som är intressant i andra länder som vi har att lära av.
Jag tror att Hadar Cars har hört mig säga att det faktiskt går att äta andra
länders krusbär och inte bara svenska, även om det är många som tror det.
Det tror jag är mycket bra.

Slutligen vill jag säga till Per Gahrton att han skall lyssna på vad jag sade
om hur vi försöker att lösa de olika frågorna på miljö- och hälsoområdet. Jag
ser lösningar.

Anf. 48 HADAR CARS (fp):

Herr talman! Det här lilla landet har varit framgångsrikt, Anita Gradin,
på grund av att vi har skickliga forskare, lärare, direktörer och anställda av
alla slag och på grund av att vi har orörda naturtillgångar. En annan orsak är
att vi har kunnat surfa på utvecklingen av en ekonomiskt framgångsrik och
stor ekonomisk gemenskap.

Carl Frick beskrev Europa. Han sade att Västeuropa är odemokratiskt.
Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Holland, Belgien, Norge och
Danmark är odemokratiska. Han talade om Västeuropa som odemokra-
tiskt. De institutioner som Västeuropa har byggt upp och den europeiska
gemenskapen - där man har ett direktvalt och folkvalt parlament och minist-
rar som företräder sina regeringar och som inte kan sitta en dag utan sina
resp, länders tolerans - beskriver han som odemokratiskt. Det är en skandal
att man skall behöva höra sådant i den svenska riksdagen.

Till Gudrun Schyman vill jag säga att jag har stor respekt för alla de libera-
ler, socialdemokrater, moderater och andra som under de långa, svåra åren
besökte och höll kontakt med personer som kämpade för demokrati och fri-
het i Östeuropa. Grunden var självfallet att det fanns ett alternativ till kom-
munismen på västsidan. Utan det hade det inte varit lätt. Jag tycker dock att
det känns konstigt att få den äreprisningen - inte bara av politiker, utan även
av kyrkliga grupper och andra - ifrån just Gudrun Schyman. Hon represen-
terar ett parti vars kontakter med Östeuropa under alla dessa år utgjordes av
kontakter med dem som satt på härskarplatserna, med den kommunistiska
ledningen av folkförtryckarna i Östeuropa. De rövslickarna, som hon repre-
senterade - jag vet inte om jag får använda så hårda ord, herr talman, jag
får kanske ta tillbaka det - de personer från hennes eget parti som levde och
agerade på ett sådant sätt i kontakt med Östeuropa, det är det partiet hon
tillhör. Dem skäms jag över som svensk, och hon borde också kunna göra
det och inte framhålla det här som något som hon har särskilt mycket heder
av.

Tredje vice talmannen anmälde att Carl Frick anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 49 PER GAHRTON (mp):

Herr talman! Med Hadar Cars språkbruk kan man säga att Hadar Cars
inte tycks kunna öppna munnen utan att sprida lögnaktig dynga när det gäl-
ler EG. Carl Frick sade inte att EG-länderna inte är demokratier. Han sade

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på

interpellationer

att EG icke är en demokrati. Detta är ett empiriskt faktum som få i Bryssel
ifrågasätter.

Margaretha af Ugglas, vi är inte emot Europa. Vi är för Europa. Därför
är vi kritiska mot EG. EG är som bekant inte Europa.

Per-Ola Eriksson tycker att vi andra målar svart eller vitt. Det är då tryggt
att få höra centerns kristallklara uppfattning om Europa och EG. Vad menar
Per-Ola Eriksson när han talar om det nya Europa? Menar han EG, som så
många andra som använder det uttrycket gör? Menar han i stället det Alleu-
ropa som Olof Johansson brukar tala om och som vi också talar om? Det
finns ett visst klarhetsunderskott i centerns uppfattning om EG. Det hade
varit bra för oss alla om det hade kunnat utredas något tydligare.

Herr talman! Jag blir mer och mer övertygad om att det sätt som EG-vän-
nerna driver den här debatten på, gör att Sverige med säkerhet inte kommer
att bli EG-medlem. Jag är inte ensam om den uppfattningen. Det är intres-
sant att Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och många andra
allt oftare varnar för att EG-vännerna tycks sakna probleminsikt. Vår allvar-
ligaste kritik mot regeringen är att man saknar probleminsikt och att man
inte redovisar för- och nackdelar och låter folket ta ställning. Man ger i stäl-
let en, som Svenska Dagbladet skriver, enfaldigt positiv EG-bild som om all-
ting är mycket lätt. Som Expressen skriver, redovisar man inte stenarna på
vägen, utan talar som om allt var hur lätt som helst.

Sverige kommer inte att bli EG-medlem. Det beror på att grundlagen
omöjliggör ilfart. Grundlagar är till för att det skall gå långsamt. Jag tror att
grundlagen till slut håller, trots att påfrestningarna från attackerna från dem
som försöker sabotera är mycket hårda. Neutraliteten kommer till slut att
göra medlemskap i en politisk union, som också har enad säkerhets- och för-
svarspolitik, omöjlig.

De trygghets- och miljöförluster som är oförnekliga som en följd av EG-
anslutning, kommer att väcka svenska folket. Allt fler kommer att undra om
det verkligen är värt priset, som de efter hand kommer att få klart för sig.

EGs nya järnridå gentemot Östeuropa kommer att medföra att även inter-
nationalister kommer att inse att EG inte innebär internationalism utan fäst-
ningar vid Atlant- och Medelhavskusterna som kommer att stänga ute östeu-
ropéerna. Den panik som man blåser upp för att en del ryssar vill lämna sitt
land är en av de mest motbjudande aspekterna på att Ryssland tydligen inte
hör till Europa.

Anf. 50 GUDRUN SCHYMAN (v):

Herr talman! Jag vill säga till Anita Gradin att vi är överens om den
svenska ekonomins beroende av den världsekonomiska situationen och ka-
pitalets internationalisering. Kan vi också, Anita Gradin, vara överens om
vissa förutsättningar för att ett EES-avtal över huvud taget skall bli verklig-
het, nämligen förutsättningen att ett sådant avtal skall acceptera vårt lands
suveränitet och respektera den, i den meningen att riksdagens beslutsrätt
över lagar och skatter och våra domstolars självständighet att döma inte
överlåts till överstatliga och odemokratiska institutioner? Kan vi vara över-
ens om att Sveriges grundlag respekteras? Kan vi vara överens om att ett
EES-avtal inte får innebära försämringar av svenska fackliga rättigheter, ar-

betarskydds-, hälso- och miljölagar och sociala rättigheter? Jag skulle vilja
ha ett klart besked om det även är Anita Gradins uppfattning om hur ett
EES-avtal skall se ut.

Till Margaretha af Ugglas skulle jag vilja säga att jag delar hennes uppfatt-
ning. Jag tror nämligen också att P G Gyllenhammar tycker precis det som
han säger. Jag är övertygad om att han talar för sin sak. Det ligger i hans
intresse att Sverige blir medlem i EG. Ett medlemskap innebär att han kan
göra vinster. Jag respekterar att han har den åsikten. Vad jag inte tolererar
är när han går ut och talar i hela Sveriges befolknings namn i en allsmäktig
viform. Han säger: Vi i Sverige behöver. Vi i Sverige arbetar för litet. Vi i
Sverige är för mycket sjuka. Vi i Sverige behöver en hästkur som gör att vi
kommer till rätta med ekonomin.

Jag känner inte igen mig i detta vi, jag behåller rätten att tala för mig själv
med min egen röst. Det är en demokratisk rättighet. Jag hoppas att Marga-
retha af Ugglas är överens med mig om att det är en viktig sak.

Till Hadar Cars skulle jag vilja säga att han tar i så att han nästan kräks
när han börjar tala om rövslickeri. Jag tycker att det vore klädsamt av en
liberal i Sveriges riksdag att respektera alla politiska krafter i detta land. Jag
tycker inte att Hadar Cars har någon anledning att dra dessa växlar på ut-
vecklingen i Östeuropa. Framför allt tycker jag att han skall respektera alla
politiska krafter i Sverige. Jag tycker att han skall respektera alla politiska
krafter i det Östeuropa som i dag finns. Förutsättningen är att det är fråga
om demokratiska partier, eller hur? Jag vill påstå att vi i vänsterpartiet är
ett demokratiskt parti. Jag vill påstå att de radikala krafter som finns i det
Östeuropa som vi kan se i dag, i form av t.ex. socialistiska partier, är demo-
kratiska och respektabla krafter. Det är inte den allgörande marknaden som
är demokrati, Hadar Cars. Demokrati är vi, och i den bemärkelsen är vi mer
än bara Hadar Cars.

Tredje vice talmannen anmälde att Hadar Cars anhållit att till protokollet
få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 51 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! Jag vill till Per Gahrton säga att på samma sätt som Olof
Johansson talar jag om hela Europa. I detta hela Europa ingår EG. EG är
en del av Europa. Och om EG kan utvecklas till att bli ett alleuropeiskt in-
strument, på ett sätt som vi från centerns sida sedan många år har talat om,
då är ju glädjen så mycket större. Men till skillnad från Per Gahrton säger
jag inte alltid nej så fort bokstäverna E och G kommer på tapeten.

Jag tycker att det finns skäl att säga att det har tänts ett ljus av hopp i det
Europa som har varit så splittrat och så härjat under många årtionden. Det
har tänts ett ljus av hopp att skapa detta fredens gemensamma Europa som
vi alla önskar. Detta ljus lyser litet starkare efter den 9 november i fjol, efter
det att demokratiseringsprocessen inleddes i Öst- och Centraleuropa.

Det har i den här debatten visat sig, vilket vi även kan märka ute i samhäl-
let när vi är på olika sammankomster och när vi talar med släktingar, grannar
och vänner, att det finns ett informationsbehov av vad EG betyder för Sve-
rige, vad Sverige betyder för EG, och vad Sverige kan betyda för hela

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Svar på
interpellationer

Europa. Därför kommer centerpartiet att föreslå att vi anordnar en brett
upplagd informationskampanj om EG och Sverige, efter precis samma
mönster som vi en gång i tiden hade statliga resurser till att informera om
energifrågorna inför folkomröstningen om kärnkraften. På samma sätt be-
höver vi en brett upplagd informationskampanj där vi från riksdagens sida
medverkar genom att ställa resurser till förfogande, så att partier och folkrö-
relser kan få tillgång till information och så att vi kan sprida kunskap om vad
Sveriges relationer till övriga världen betyder.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:67

Anf. 52 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag har fått fatta beslut om att interpellationsdebatten som helhet därmed
också är avslutad. Orsaken är att debatten med anledning av den nyss disku-
terade interpellationen har tagit längre tid än beräknat. Statsrådet Anita
Gradin har andra åtaganden som hon måste fullgöra och är förhindrad att
nu besvara interpellation nr 67. Den kommer att besvaras vid ett senare sam-
manträde.

7§ Bordläggning

Anmäldes och bordlädes

Motionerna

med anledning av prop. 1990/91:46 Nya omprövningsregler vid uppbörd av
inkomstskatter och socialavgifter m.m.

1990/91:Sk20 av Bo Lundgren m.fl. (m)

1990/91 :Sk21 av Görel Thurdin m.fl. (c)

8 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 15 november

1990/91:94 av Lena Öhrsvik (s) till statsrådet Bengt Lindqvist om socialt ut-
satta barn:

Vi har nyligen fått höra att svenska barn mår bäst i världen. Det är ett
mycket gott betyg på vår välfärd.

Tyvärr finns det ändå barn som far illa, som vi inte når och inte förmår
hjälpa. Detta får vi inte blunda för.

Vi vet att det finns socialt utsatta barn och ungdomar som innan de är myn-
diga döms till fängelsestraff eller som hamnar i missbruk eller i annat själv-
fientligt beteende.

En rad frågor infinner sig. Vilka fel har vi gjort? Kan vi från samhällets
sida verkligen inte komma in och stödja dessa barn tidigare?

Givetvis är en utvecklad generell välfärdspolitik av grundläggande bety-
delse. Vi borde dock göra mer. Har vi inte möjlighet att positivt särbehandla
dessa barn, på samma sätt som vi gör exempelvis med barn med fysiska han-
dikapp?

Jag kan tänka mig att socialarbetare på mödra- och barnavårdscentral
skulle kunna göra betydande förebyggande insatser. Jag kan även tänka mig
att förstärkt föräldrautbildning skulle ha ett stort värde. Brottsförebyggande
rådet (BRÅ) har också föreslagit elevassistenter i skolan. Vi har redan nu
en god heltäckande lagstiftning och detta är möjligt redan inom ramen för
denna, bra exempel finns på olika håll.

Självfallet är det också en fråga om resurser, delvis också om olika huvud-
män. Den som investerar ser inte alltid resultatet i form av mindre utgifter
för vård, arbetsmarknadsåtgärder, sjukförsäkring, minskat produktions-
bortfall m.m. En omfördelning av resurserna, så att effekterna av de olika
åtgärderna blir tydligare för dem som arbetar med dem, kanske är nödvän-
dig.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga biträdande socialministern:

1. Hur skall vi från samhällets sida bättre stödja socialt utsatta barn?

2. Räcker nuvarande lagstiftning?

3. Kan vi nå längre genom att fördela resurserna annorlunda?

9 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 15 november

1990/91:186 av Knut Wachtmeister (m) till statsrådet Erik Åsbrink om bil-
ersättningar:

Skatteavdraget för färd i tjänsten med egen bil är 12 kr./mil. Överstiger
ersättningen 25 kr./mil skall arbetstagaren skatta för mellanskillnaden me-
dan arbetsgivaren enligt riksskatteverket skall betala arbetsgivaravgift på
hela beloppet.

Avser statsrådet föreslå någon ändring i denna uppenbara skevhet?

1990/91:187 av Mariana Wallin (fp) till socialministern om försäkringskas-
sorna och det s.k. ohälsotalet:

Regeringen har deklarerat att det s.k. ohälsotalet skall sänkas under de
närmaste åren. Ambitionen är att under fem år sänka ohälsotalet med tio
dagar. En betydande resurs som konkret skulle arbeta med denna uppgift
var de tjänstemän vid försäkringskassorna som i samband med införandet av
sjuklönen blev frigjorda från nuvarande arbetsuppgifter. Sjuklönereformen
skulle frigöra ca 2 300 tjänstemän vid försäkringskassorna.

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Regeringen har dock aviserat att sjuklönereformen inte skall genomföras.
Så denna resurs är inte längre disponibel i samband med arbetet att sänka
ohälsotalet. Regeringen har i propositionen 1990/91:59 om vissa ändringar i
sjukförsäkringen m.m. föreslagit olika ändringar i sjukersättningen. De för-
slag regeringen har föreslagit har den nackdelen att de enligt riksförsäkrings-
verket ställer krav på nya personella resurser hos försäkringskassorna. Dessa
två faktorer, ingen genomförd sjuklönereform och nya regler för sjukersätt-
ning, medför att det inte blir några resurser över hos försäkringskassorna för
att sänka ohälsotalet.

Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga:

Vilka initiativ avser regeringen att vidta för att försäkringskassorna skall
få reella möjligheter att medverka till att sänka ohälsotalet?

1990/91:188 av Lennart Brunander (c) till industriministern om tekostödet:

Riksdagen har på regeringens förslag beslutat anslå medel för industripoli-
tiska åtgärder för svensk tekoindustri under en treårsperiod. Detta påpe-
kade industriministern i en interpellationsdebatt med mig den 9 november.

Budgetåret 1989/90 anslogs 85 milj. kr. via statens industriverk. Tre veckor
före budgetårets utgång, den 7 juni 1990, beslutade regeringen utan riksdag-
ens hörande att av ingående reservationer den 1 juli 1989 får 26 milj. kr. ej
disponeras.

Enligt vad jag fått veta så kommer 5,9 milj.kr. från budgetåret 1988/89.
Mellanskillnaden, dvs. 20,1 milj.kr., har redan varit intecknad av olika bi-
dragsbeslut under budgetåret. Konsekvensen av regeringens åtgärd har
alltså blivit en ren likviditetsindragning för SIND inom branschprogram teko
med 20,1 milj.kr. Åtstramningseffekten blir kännbar under innevarande
budgetår och till stort men för de tekoföretag som planerat söka stöd för
bl.a. rationaliseringsinvesteringar och exportstöd. Det är anmärkningsvärt
att regeringen gör så här i det värsta krisläget för svensk teko och tekosyssel-
sättning på många år.

På vilka grunder undanhåller regeringen genom sitt beslut 20,1 milj.kr. av
det tekostöd riksdagen tidigare beslutat om både vad gäller storleksordning
och huvudsakliga användningsområden?

1990/91:189 av Elisabeth Fleetwood (m) till statsrådet Göran Persson om
objektiv skolundervisning:

Vilka åtgärder avser skolministern vidta för att tillförsäkra våra elever en
objektiv undervisning?

1990/91:190 av Elisabeth Fleetwood (m) till justitieministern om kvinno-
jourerna:

Antalet förföljda och misshandlade kvinnor i Sverige ökar. För dessa ut-
gör kvinnojourerna en tillflyktsort och ett nödvändigt stöd i en ofta katastro-
fal situation. Enligt uppgifter från socialstyrelsen skulle kvinnojourernas
verksamhet, om den bekostades av kommunerna själva, uppgå till 50

milj.kr. I dag lämnas ett totalt stöd om 12,5 milj.kr. I flera kommuner hotas
verksamheten av nedläggning.

Vilka åtgärder avser justitieministern vidta från statens sida för att förmå
våra kommuner att säkerställa kvinnojourernas verksamhet?

10 § Kammaren åtskildes kl. 15.07.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 § anf 34 (delvis)
och

av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.

Vid protokollet

TOM T:SON THYBLAD

/Gunborg Apelgren

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Prot. 1990/91:25

15 november 1990

Innehållsförteckning

Torsdagen den 15 november

1 § Justering av protokoll................................. 1

2§ Svar på interpellation 1990/91:42 om glasbruket i Hammar..... 1

Miljöminister Birgitta Dahl (s)

Karl-Erik Persson (v)

Sören Norrby (fp)

Håkan Strömberg (s)

Lars Norberg (mp)

3§ Svar på interpellation 1990/91:61 om effekterna av Tjernobyl-
olyckan.......................................... 11

Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Annika Åhnberg (v)

Hadar Cars (fp)

4§ Svar på interpellation 1990/91:64 om höjning av skrotnings-
premier för att minska skadliga bilavgasutsläpp........... 19

Miljöminister Birgitta Dahl (s)
Olle Östrand (s)

Anders Castberger (fp)

Sören Norrby (fp)

5 § Svar på interpellation 1990/91:4 om Sverige och EG.......... 26

Statsrådet Anita Gradin (s)

Per Gahrton (mp)

Hadar Cars (fp)

Per-Ola Eriksson (c)

Gudrun Schyman (v)

Carl Frick (mp)

Margaretha af Ugglas (m)

6§ Meddelande om interpellation 1990/91:67.................. 46

Tredje vice talmannen

7 § Bordläggning....................... 46

8 § Anmälan om interpellation

1990/91:94 av Lena Öhrsvik (s) om socialt utsatta barn...... 46

9 § Anmälan om frågor

1990/91:186 av Knut Wachtmeister (m) om bilersättningar ... 47

1990/91:187 av Mariana Wallin (fp) om försäkringskassorna
och det s.k. ohälsotalet........................... 47

1990/91:188 av Lennart Brunander (c) om tekostödet....... 48

1990/91:189 av Elisabeth Fleetwood (m) om objektiv skol-
undervisning ................................... 48

1990/91:190 av Elisabeth Fleetwood (m) om kvinnojourerna . 48

gotab 97374, Stockholm 1990

Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:25 Torsdagen den 15 november

Riksdagens protokoll1990/91:25

Torsdagen den 15 november

Kl. 12.00-15.07

Innehållsförteckning

Riksdagens protokoll
1990/91:25