Riksdagens snabbprotokoll 1990/91:21 Fredagen den 9 november
ProtokollRiksdagens protokoll 1990/91:21
Riksdagens protokoll
1990/91:21
Fredagen den 9 november
Kl. 9.00-17.51
1 § Svar på interpellation 1990/91:11 om sysselsättnings- och befolk-ningsproblem i Väster norrlands län
Protokoll
1990/91:21
Svar på
interpellationer
Anf. 1 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Martin Olsson har frågat statsministern om vilka åtgärder
regeringen avser vidta med anledning av det stora bortfall av arbetstillfällen
som för närvarande sker i Västernorrlands län. Han har också frågat vilka
åtgärder regeringen avser vidta för att Västernorrlands län skall få en befolk-
nings- och sysselsättningsutveckling jämförbar med övriga landets.
Interpellationen har överlämnats till mig.
Martin Olsson framhåller inledningsvis i sin interpellation att antalet var-
sel i Västernorrlands län för närvarande är stort.
Många av de varsel vi ser i Västernorrlands län är tecken på en begyn-
nande kostnadskris som hotar att drabba stora delar av det svenska näringsli-
vet. En av regeringens huvuduppgifter är att bryta denna kostnadsutveck-
ling. Den generella ekonomiska politiken är därför inriktad på detta.
Martin Olsson konstaterar vidare att länet under 1980-talet haft en befolk-
ningsminskning. Mot bl.a. den här bakgrunden framhåller Martin Olsson att
det behövs kraftfulla åtgärder för att möta de aktuella sysselsättningsproble-
men och vända befolkningsutvecklingen.
Beträffande denna beskrivning kan jag konstatera att antalet kvarstående
arbetssökande är obetydligt högre i Västernorrlands län än genomsnittet för
riket och att folkmängden i länet under de senaste åren har ökat något. Jag
vill emellertid inte béstrida att de olika varsel som lämnats av ett antal före-
tag i länet inger farhågor för framtiden.
Martin Olsson hävdar också att Västernorrlands län är ett krislän i skym-
undan. Jag kan inte instämma i detta.
Riksdagens beslut med anledning av regeringens förslag om regionalpoli-
tik för 90-talet innebär en mycket kraftig förstärkning av regionalpolitiken.
Sektorssamordningen förstärks, särskilda medel för att förstärka infrastruk-
turen har införts, stödet till företagsutveckling har förbättrats, anslagen till
regionalpolitiska insatser har utökats kraftigt, osv.
För Västernorrlands län innebär beslutet att anslaget för regionala utveck-
lingsinsatser ökat kraftigt och nu uppgår till 115 milj.kr. jämfört med 100
milj.kr. år 1989/90 och 80 milj.kr. 1988/89. Detta innebär i nominella termer
en drygt 40-procentig ökning under tre år. 1
1 Riksdagens protokoll 1990191:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
På grundval av regeringens förslag i kompletteringspropositionen 1988/89
beslutade riksdagen att anslå sammanlagt 70 milj.kr. för olika utvecklingsin-
satser i länet. Således anvisades medel till ett riskkapitalbolag. Bolaget har
påbörjat sitt arbete och bör kunna bidra till en positiv utveckling av näringsli-
vet i Västernorrlands och Jämtlands län. För olika utvecklingsprojekt i länet,
främst i syfte att höja kompetensen, anslogs 30 milj.kr. Bl.a. avsattes medel
för före tagsutbildning. Högskolan i Sundsvall förstärktes, främst inom om-
rådena kemi och maskinteknik. Vidare beslutades att journalistutbildning
skulle förläggas till högskolan. En omfattande ombyggnad av Sandö U-cent-
rum beslutades vidare.
Med dessa insatser har ett kraftfullt stöd lämnats till länet för att möta
olika typer av strukturförändringar och för att göra länet bättre rustat för
framtiden.
Regeringen har nyligen också fattat beslut om regionalpolitiskt stöd till
ett flertal företag i länet. Det gäller bl.a. en etablering av verksamhet inom
Folksam i Kramfors och stora investeringar i EKA Kemi för en väteperoxid-
fabrik i Alby i Ånge kommun.
Med anledning av de pågående strukturförändringarna har regeringen
bett länsstyrelsen att före årsskiftet göra en samlad genomgång av situatio-
nen i länet.
Jag vill vidare hänvisa till att 35 milj.kr. av regionalpolitiska medel avsatts
för särskilda infrastrukturåtgärder. Inom ramen för detta belopp har stöd gi-
vits till bl.a. högskolan i Sundsvall-Härnösand.
Beträffande väg- och järnvägsutbyggnaden i länet kan jag konstatera att
Västernorrland fått en ökad andel av de totala riksvägs- och länstrafikansla-
gen de två senaste planeringsomgångarna. Det underlag som banverket läm-
nat för den samordnande investeringsplaneringen innehåller bl.a. investe-
ringar på Ostkustbanan för perioden 1991—2000. Avsikten är att regeringen
skall ta ställning till verkens anslagsframställningar i årets budgetarbete.
Martin Olsson tar i sin interpellation även upp lokaliseringen av det nya
skolverket. Denna lokaliseringsfråga har landshövdingen i Västernorrlands
län redan aktualiserat hos regeringen, som överfört frågan till den nyligen
tillsatta organisationskommittén för den statliga skoladministrationen.
Sammanfattningsvis konstaterar jag att regeringen på flera sätt aktivt ver-
kat för att ge Västernorrlands län de grundförutsättningar som behövs för en
långsiktigt positiv regional utveckling. De aviserade minskningarna i syssel-
sättningen i t.ex. Kramfors kommun har också lett till snabba och konkreta
insatser från regeringens sida. Syftet är att förbättra infrastrukturen och
skapa nya arbetstillfällen i denna region.
Jag vill avslutningsvis också nämna att regeringskansliet för närvarande
behandlar flera ärenden om bl.a. stöd till företag i olika delar av Västernorr-
lands län.
Anf.2 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag vill tacka industriministern för svaret på min interpella-
tion till statsministern. Jag ställde interpellationen till statsministern av flera
anledningar, främst mot bakgrund av Västernorrlands i förhållande till alla
andra län så negativa utveckling under 80-talet och att det finns tendenser
till att den utvecklingen kommer att fortsätta. Dessutom var det åtminstone
tidigare mycket svårt att få regeringen och den socialistiska riksdagsmajori-
teten att ställa sig bakom erforderliga insatser för länet. Det gäller alltså de
förhållanden som rådde innan industriministern var ledamot av regeringen
och ansvarig för bl.a. regionalpolitiken.
Under 80-talet har Västernorrlands län minskat sin befolkning med nära
8 000 personer, vilket, hur man än räknar, är den svagaste utvecklingen
bland alla län i landet. Jag vill erinra om att den ökning som skedde i Väster-
norrlands län 1989 var den procentuellt sett minsta bland alla län. Väster-
norrland har alltjämt den svagaste befolkningsutvecklingen av alla län, och
det är en av anledningarna till att jag anser att regeringen och riksdagsmajo-
riteten måste ägna mycket större intresse än tidigare åt Västernorrlands si-
tuation.
Resultatet av den långsiktiga befolkningsminskningen och avflyttningen
av så många yngre kan ses i födelsetalen för resp, län under första halvåret.
Barnafödandet ökade då i hela landet med drygt 8 %, men i listan över den
procentuella ökningen hamnar Västernorrland sist på minus 0,4%.
Åldersstrukturen i länet är alltså sådan att den s.k. babyboomen som är
karakteristisk för övriga landet inte har nått och knappast kommer att nå
Västernorrland.
Näringslivets omstrukturering är självfallet en viktig orsak till nedgången
i länet, men bakom detta ligger bl.a. uppenbara brister i infrastrukturen. So-
cialdemokraternas påstående att de klarat landets ekonomiska kris under
den utpräglade högkonjunktur som har rått sedan de fick regeringsmakten,
har i den aktuella krissituationen i vårt land visat sig vara mycket överdrivet.
Detta gäller inte minst om vi ser till förhållandena i Västernorrland.
Jag nämnde att prognoserna pekar mot fortsatt nedgång i länet. Sysselsätt-
ningsutvecklingen under senare tid förstärker det intrycket. Med endast 3 %
av landets befolkning har Västernorrland nu haft en tredjedel av alla landets
varsel om friställningar. Mer än 1 500 har hittills varslats, och det finns risker
för att det blir många fler inom den närmaste tiden.
Det är mot bakgrund av både den långsiktigt negativa utvecklingen och
den svåra sysselsättningssituationen just nu som jag har ställt interpellatio-
nen. Industriministern vill inte instämma när jag erinrar om att länsstyrelsen
med all rätt 1985 betecknade länet som ett krislän i skymundan. Vi som arbe-
tar för länets intressen finner emellertid uttrycket adekvat och träffande.
Det finns många exempel på hur riksdagsmajoritet och regering har fattat
beslut som tyder på att man uppenbarligen inte känt till eller velat ta hänsyn
till Västernorrlands situation. Lokaliseringar har gått till andra län. Det finns
många exempel. En myndighet lokaliseras till Malmö av sysselsättnings- och
regionalpolitiska skäl i stället för till Västernorrland. Riksdagens socialde-
mokrater och vpk-are avvisade för några år sedan våra krav på att man skulle
utreda möjligheten att flytta delar av Vattenfalls huvudkontor till Väster-
norrland. Så sent som i våras avslogs våra reservationer om att SVAR i Ram-
sele skulle få ökade resurser och att mikrofilmningen av kyrkobokföringsar-
kiven skulle förläggas till Ljungaverk i Ånge.
Det finns många exempel på avslag. Det gäller även högskolan. Vi har
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
från vårt håll krävt att högskolan skall få fasta forskningsresurser och utveck-
las till ett universitet före sekelskiftet.
När det gäller ny- och omlokalisering har riksdagen uttalat sig för att
främst skogslänen skall komma i fråga. Inrättandet av det nya skolverket in-
nebär en möjlighet att leva upp till riksdagens intentioner. Jag nämner i in-
terpellationen att verket bör förläggas till Härnösand.
Det förvånar mig att industriministern i svaret endast noterar att lands-
hövdingens framställning i frågan överförts till en organisationskommitté.
Som ansvarig för regionalpolitiken borde industriministern i stället ge ut-
tryck för en viljeinriktning. Jag frågar därför: Kommer industriministern att
verka för att det nya skolverket lokaliseras till Härnösand?
När det gäller vägar och järnvägar menar industriministern att Västernorr-
land har fått en ökad andel av anslagen. Men anslagen måste ju ses i förhål-
lande till behovet. Västernorrland har den sämsta vägstandarden i landet,
och anslagen för underhåll av vägar är nu så låga att man inte har råd att
underhålla de asfalterade vägarna, utan att man i stället skall skrapa bort
asfalten, eftersom grusvägar är billigare att underhålla. Detta är en skräm-
mande utveckling! Anslagen för länets vägar måste ses i förhållande till lä-
nets behov och inte jämföras med andra län.
För länets näringsliv, främst skogsbruk och skogsindustri, är en bättre
vägstandard av största betydelse. Jag frågar därför om industriministern för
att förbättra infrastrukturen och öka sysselsättningen i Västernorrland kom-
mer att verka för en ordentlig anslagshöjning för vägbyggande och vägun-
derhåll i länet.
Det har visat sig att en snabbtågsförbindelse mellan Stockholm och Sunds-
vall och helst även till Härnösand skulle ha en påtaglig positiv betydelse för
utvecklingen längs Norrlandskusten. Det gäller att banverkets investerings-
nivå blir så hög att det ger utrymme för investeringarna på Ostkustbanan.
Från centerns sida har vi begärt detta. Jag frågar: Kommer industriministern
att verka för att banverkets investeringsnivå blir så hög att vi får en snabb-
tågsförbindelse mellan Stockholm och Härnösand under de närmaste åren?
Det finns fler frågor som jag skulle vilja ta upp. Jag hoppas kunna åter-
komma till dem. Jag vill nu bara säga att det inte räcker med att beskriva vad
som har skett. Kommer regeringen att tillgodose Västernorrlands behov av
medel för att klara den aktuella krissituationen, och kommer regeringen att
satsa på en erforderlig utbyggnad av infrastrukturen i vid bemärkelse, så att
Västernorrland inte också under 90-talet får den svagaste utvecklingen i
landet?
Anf. 3 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i det som Martin Olsson
har sagt. Jag måste ändå notera ett par saker.
Industriministern anser tydligen inte att Västernorrland är ett bortglömt
län, trots att vi under 80-talet har förlorat fler människor än något annat län i
landet. Trots att vi sedan 50-talet har förlorat en hel kommun, 20 000-25 000
människor, är länet tydligen inte bortglömt.
Jag vill också kommentera några av de andra synpunkter som industrimi-
nistern har givit i sitt svar. Riksdagens beslut om regionalpolitiken för 90-
talet har faktiskt inneburit problem för Västernorrland. Det betyder faktiskt
inte att länet har stärkts, utan tvärtom.
Låt mig ta ett exempel. Kramfors, som Rek 87 föreslog skulle föras till
stödområde 1, blev endast tillfälligt stödområde, och detta skedde efter på-
tryckningar. Det innebär att kommunen exempelvis inte får sänkta socialav-
gifter. Detta hade varit nödvändigt i Kramfors kommun, där situationen är
så prekär. Jag vidhåller att Kramfors kommun skall tillhöra stödområde 1.
Vidare har hela kustområdet kastats ut ur stödområdet. När industrimini-
stern talar om att ett antal beslut nu skall fattas om regionalpolitiskt stöd,
betyder det att det före den 1 juli i år sker en ansamling för att företag i kust-
området, framför allt i Örnsköldsvik, skall få stödet. Av den anledningen
fattas det, tack och lov, en hel del beslut. Men folkpartiet ansåg att regering-
ens förslag var dåligt. Vi hävdade att det gamla förslaget, även om också det
borde ändras, var bättre och borde tills vidare vara kvar.
När industriministern hävdar att stödet till länet för regionala insatser har
höjts kraftigt, är detta alldeles riktigt. Men det tror jag att Västernorrland
skall tacka oppositionen för. Oppositionen har här i riksdagen år efter år fyllt
på med anslag mot regeringens vilja, och det är ju inte säkert att vi kan finna
sådana majoriteter i fortsättningen.
När industriministern talar om länets strukturförändringar, vill jag fråga:
Avser regeringen att vidta några åtgärder när länsstyrelsen kommer in med
sin redovisning? Även om vi inte vet i dag vad man där kommer att säga:
Vilken form av åtgärder anser industriministern att man skall sätta in? Är
det satsningar på infrastruktur eller stödpengar i största allmänhet? Vi
kunde kanske diskutera den frågan här, eftersom det är mycket viktigt för
framtiden.
Herr talman! Såväl vägarna som järnvägarna är undermåliga i Västernorr-
land. Vi behöver rusta upp E 4 genom länet med bl.a. en ny bro i Sandö, en
bro över Sundsvallsfjärden samt förbifarter såväl i Härnösand som i Örn-
sköldsvik. Som Martin Olsson nämnde talar vägverket om att rusta upp 200
mil av det 300 mil belagda vägnätet. Vad händer med resten? Det blir ytterli-
gare 100 mil grusvägar som skall underhållas, och till det finns inga pengar.
Snabbtåget Stockholm-Härnösand måste bli verklighet. Det finns en total
enighet i länet om detta. Men banan norr om Gävle måste också förbättras så
att resandetiden minskas. Vi hörde i morse att SJ är intresserat av att bygga
Bothniabanan längs Norrlandskusten. Det är viktigt för Västernorrlands
skull men framför allt för att transporterna från basindustrierna i Norrland
skall klaras. Kan inte industrin leverera sina exportvaror förlorar hela Sve-
rige en stor del av exportinkomsterna. Vi bör veta att skogsindustrin föder
en stor del av Sverige, inte enbart Västernorrland.
Beträffande skolverket finns det en total enighet i länet om att Härnösand
som gammal skolstad och residensstad bör få den etableringen. Som resi-
densstad har staden aldrig fått någon statlig lokalisering, och det är på tiden
att den får det. Som Martin Olsson sade har riksdagen beslutat att nya stat-
liga verksamheter skall lokaliseras till skogslänen. Där har industriministern
ett mycket starkt stöd i ryggen. Det är bara att hävda i regeringen att det
skall vara på det sättet.
Herr talman! När regeringen nu äntligen har upptäckt Västernorrland bör
Prof. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
|
Prot. 1990/91:21 9 november 1990 |
den göra grundliga satsningar på infrastrukturen. Såväl länets vägar som |
Ett Mittnordenuniversitet med samverkan med universiteten i de nordiska
|
Svar på |
länderna bör utvecklas under 90-talet. Forskning och utveckling är grundpe- |
|
c |
Anf.4 GÖREL THURDIN (c): Herr talman! Det svar som industriministern har lämnat är något av en Riksdagen har beslutat om regionalpolitiska mål på flera områden. Den Eftersom socialdemokraterna inte har detta klart för sig känner jag en Det krävs fungerande system för att regionerna skall klara sig själva. Det Jag börjar med kommunikationerna. Byggnadskostnaderna för vägarna i En majoritet i riksdagen har dessutom beslutat om ett skattesystem som i Regeringen har beslutat om denna utredning för att kunna se vilka stöd |
|
6 |
råden än de mest expansiva tätorterna. |
Med anledning av detta vill jag ställa två frågor. Tycker industriministern
att skattesystemet med dess följdbeslut gynnar den regionala utvecklingen
och är förenlig med de mål som uppställts av riksdagen? Tycker industrimi-
nistern att det är bättre med bidragsberoende företag och branscher än med
system där dessa i stort sett klarar sig själva?
Anf.5 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Svensk industri ligger i topp när det gäller företagsförvärv
utomlands. Den ligger före Japan, USA och Storbritannien. Vårt västernorr-
ländska SCA har nu närmare 70 % av sina anställda utanför Sveriges grän-
ser. Det innebär ett minskat antal arbetstillfällen och påverkar hela Sveriges
ekonomi ytterst negativt.
Hur har det blivit så här? Ja, det har förberetts under många år av den
socialdemokratiska regeringen. Den politik som förts har resulterat i stor
osäkerhet om Sverige kommer att ansöka om medlemskap i EG, stor osäker-
het beträffande framtida tillgång och pris på energi, och dessutom har vi värl-
dens högsta skattetryck. Detta har inneburit att svenska industrier har gjort
stora köp av företag främst i länder inom EG, men även i andra länder.
Regeringen har nu annonserat en helomvändning i EG-frågan, och det är
mycket glädjande, trots att det kommer väl sent om man ser det med väster-
norrländska ögon.
De industrier som inte är beroende av marknaden inom EG, men använ-
der mycket elenergi i sin produktion, flyr också vårt land. De kan inte inve-
stera och utveckla sin produktion inom landet under hot om kraftigt höjda
elpriser och kanske elransonering. I vårt län har Hagraf i Härnösand och
Casco Nobel i Ljungaverk redan lagt ned sin tillverkning. Andra industrier
planerar att utveckla sin tillverkning i Norge och på Island.
De stora företagen har möjligheter och tar chanserna att investera och
växa i andra länder. Alla de små företagen däremot, som är beroende av
SCA, MoDo, GA-Metall, Kerna Nord m.fl., har inte de möjligheterna, utan
för dem, det relativt stora Saab-Scania i Kramfors och den ensamme åkaren
i Ljungaverk, blir det katastrof.
Det höga skattetrycket innebär också påfrestningar på arbetsgivarna och
ger litet kvar i plånboken hos de anställda. Skattetrycket måste ner. 11.ex.
Österrike har SCA kostnadsökningar på mindre än 3 % från år till år bero-
ende på bl.a. låga skatter och nästan ingen inflation. Skulle industriministern
kunna tänka sig att ta bort arbetsgivaravgifterna eller för en tid kraftigt sänka
dem i Änge, Sollefteå, Kramfors och Härnösands kommuner? Det har ju
visat sig vara en bra åtgärd i Norrbotten.
Jag måste instämma med de övriga talarna och också tala litet för vägarna
i Västernorrland. Vi har på grund av de geologiska förhållandena, svämleder
och annat, mycket svårt att bygga. Det är dyrare att bygga väg i Västernorr-
land, och det är dyrare att klara av underhållet på våra vägar. Detta tar rege-
ringen ingen som helst hänsyn till och tillåter vägverket att år efter år tilldela
länet för litet pengar till vägunderhåll. Det innebär, som tidigare talare har
sagt, att de belagda vägarna nu rivs upp därför att det inte finns pengar att
underhålla dem. Det är en stör kapitalförstöring.
Dessutom kan en landsdel inte fungera om det inte finns möjligheter till
Prof. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
bra kommunikationer. I Västernorrland är bilen det nödvändiga transport-
medlet om vi vill att människor skall kunna bo och finna sin utkomst även i
vårt län.
Skall vi i Västernorrland ha en chans till överlevnad behöver vi inte bara
EG. Vi behöver vidare främst kärnkraften så länge den är säker och inte
bättre alternativ finns. Vi måste få en kraftig sänkning av skattetrycket, bra
vägar och goda kommunikationer. Är industriministern villig att medverka
till att detta blir verklighet inom en snar framtid?
Anf. 6 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Låt mig först konstatera att den ekonomiska politik och eko-
nomiska utveckling vi haft under 80-talet varit gynnsam också för skogslä-
nen. Det har faktiskt skett en utveckling i dessa län som avviker från den
som vi hade exempelvis under 70-talet. Det har varit en mycket lägre arbets-
löshet. Vi har aldrig haft en så låg arbetslöshet i skogslänen som vi haft under
80-talet. Dessutom har utvecklingen av den industriella verksamheten och
näringslivsverksamheten varit positiv, vilket naturligtvis har medverkat till
att situationen i dag är bättre än den varit tidigare.
Men detta innebär inte att allting är bra, utan vi behöver naturligtvis en
regionalpolitik för att förstärka näringslivets ställning och förbättra syssel-
sättningen i alla skogslänen. Vi har inriktat regionalpolitiken på att mer kon-
centrera oss på de områden som har de verkliga bekymren med utvecklingen
av näringslivet.
Det stora problem som vi har i dag, och som vi måste komma åt för att få
en fortsatt positiv utveckling i dessa känsliga områden, är kostnadsproblem-
met för hela det svenska näringslivet. Vi kan inte ha en kostnadsutveckling
som är mycket snabbare än den man har i vår omvärld utan att det blir effek-
ter på det svenska näringslivet.
De som först drabbas av de effekterna är de som har den svagaste ställ-
ningen och den svagaste lönsamheten. Det kan vara branscher som teko,
men det kan också vara områden som är regionalpolitiskt svaga. Därför
måste politiken nu inriktas på att komma till rätta med kostnadsproblemet.
Det är klart att den ekonomiska politiken då spelar en stor roll. Det är
viktigt att vi kan få ned det tryck som vi haft i ekonomin, som har lett till en
ökad inflation och som har skapat en överhettning på arbetsmarknaden, som
också i sin tur lett till svårigheterna för arbetsmarknadens parter att träffa
avtal som hållit sig inom samhällsekonomiska ramar. Detta är huvudfrågan
om vi skall kunna lösa de problem som man har i skogslänen inkl. Väster-
norrland.
Vi måste alltså vara på det klara med att de resurser som ni här delvis efter-
frågar inte finns i statsbudgeten, utan vi måste föra en stram finanspolitik för
att medverka till att dämpa inflationstrycket och skapa förtroende utom-
lands för vår ekonomi. Då går det inte att som Björne föreslå sänkta skatter
hej vilt eller att bara öka utgifterna för olika satsningar. Då måste man se det
här i ett större sammanhang, vilket är oerhört betydelsefullt för näringslivs-
utvecklingen i de här områdena.
Regionalpolitiken har mer inriktats på att åstadkomma förstärkningar av
infrastrukturen, och jag tror att det är oerhört viktigt. Erfarenheterna har
lärt oss att infrastrukturen - näringslivsmiljön i olika områden - har en fun-
damental betydelse för möjligheterna att utveckla olika områden. Då hand-
lar det om kommunikationer som vägar och järnvägar, om utbildning, hög-
skola och forskning och utveckling, och om att utnyttja den kompetens som
finns i den svenska arbetskraften. Detta är mycket viktigt, och därför inrik-
tas de regionalpolitiska satsningarna i den nya regionalpolitiken i större ut-
sträckning på det än tidigare. Det innebär att vi har kunnat förstärka högsko-
lan i Sundsvall/Härnösand, och det finns nya möjligheter med infrastruktur-
pengarna i det regionalpolitiska anslaget.
När det gäller vägar, järnvägar och kommunikationer över huvud taget är
det ett faktum att vi har svårigheter att få fram de pengar som är nödvändiga
för att behålla den kapitalstock som vi har i den infrastrukturen. Det beror
på att vi hittills haft den ordningen att riksdagen tagit fram de pengarna skat-
tevägen. Med den svårighet som föreligger att öka inkomsterna via skatter -
det omvittnades alldeles nyss från kammarens talarstol - blir det svårt att
klara alla de behov som finns. Då tycker jag att det bara finns en väg att gå,
och det är att se om vi kan hitta finansieringsvägar vid sidan av statsbudgeten
för att klara dessa viktiga infrastrukturinvesteringar för framtiden.
Vi vet att vägverket äskar ungefär 20 miljarder i anslag för vägväsendet för
att kunna göra investeringar i erforderlig utsträckning under det kommande
budgetåret. Förra året fick man ungefär 10 miljarder. Det fattas alltså
pengar. Skall vi klara de investeringarna - och det kommer naturligtvis att
föreligga motsvarande krav framöver - måste vi se till att vi får en genom-
gång av de finansieringsformer som är möjliga för att hävda de här investe-
ringarna, och det arbetet pågår inom industridepartementet och kommuni-
kationsdepartementet. Vi kommer att lägga fram ett förslag under det här
riksmötet.
Anf. 7 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag vill först säga att jag är glad över att mina borgerliga
kolleger från länet deltar i debatten och i stort sett har instämt i de synpunk-
ter som jag har framfört i interpellationen.
Sedan vill jag passa på att påpeka att om man ger resurser till Västernorr-
lands län så att det länet kan utvecklas liksom övriga län, är det inte någon-
ting som är tärande för landets ekonomi, utan det är snarast insatser för att
utnyttja de förutsättningar som Västernorrland har. Vi skall komma ihåg att
Västernorrlands län är det mest elproducerande länet. Trots en mycket elin-
tensiv industri säljer vi 5 TWh till andra delar av landet. Då det gäller brutto-
exporten kommer 8 % från vårt län, som bara har 3 % av befolkningen. När
det gäller nettoexporten är det ännu mer.
Det är alltså ekonomiskt för landet att satsa på Västernorrland. Dessutom
bör man självfallet av solidaritet se till att olika delar av landet har likartade
förhållanden.
Industriministern sade i sitt inlägg att skogslänen aldrig tidigare har haft
en så positiv utveckling. Jag vill då säga att aldrig har Västernorrlands län
förlorat så många människor som man har gjort under den tid då utveck-
lingen skulle ha varit så positiv. Det är ändå facit av vad den politik som
har förts har lett till för länet. Och prognoserna pekar som sagt mot fortsatt
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
nedgång. Det är därför vi från länet är så oroliga och försöker rikta
statsmakternas uppmärksamhet på detta.
När det gäller att ha råd med satsningar på infrastrukturen verkar det näs-
tan som om vi skulle gå tillbaka till vad som gällde före 1930-talet, då man
blev ense om att föra en aktiv konjunkturpolitik. Det verkar som om vi skall
nästan svälta oss igenom av krisen. Vi har alltså inte råd att underhålla våra
vägar, och då skall vi låta bli. Utvecklingen får inte bli sådan. Vi måste ha
råd att skaffa oss en infrastruktur. Vi kan tänka på att våra förfäder med små
ekonomiska resurser hade råd att bygga upp ett järnvägsnät i vårt land - det
var en enorm investering då. Skall vi då inte ha råd att underhålla järnvägar
och vägar?
När det gäller anslagen till länet instämmer jag i Sigge Godins påpe-
kande - jag hann i mitt anförande inte bemöta vad som på den punkten sägs
i svaret. Där hänvisas till anslagsökningar. Dels har de tillkommit tack vare
borgerliga påstötningar, dels är det inte så värst stora reella ökningar med
hänsyn tagen till inflationen. Framför allt är det mycket små ökningar i för-
hållande till behoven i länet.
När det gäller högskolan vill jag fråga industriministern om industrimini-
stern kommer att verka för att vi får ett universitet i mellersta Norrland un-
der 1990-talet, som vi från centern har krävt, och om det blir fasta forsk-
ningsresurser. Kommer socialdemokraterna att sluta vara motståndare till
fasta forskningsresurser till de mindre högskolorna?
Anf. 8 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Det var allmänpolitisk debatt här i kammaren för en tid se-
dan, och jag hade väntat mig att industriministern då skulle sitta i sin bänk,
men så var inte fallet. Jag tog då upp frågan om kollektivforskningen. Får vi
flytta kollektivforskningen när det gäller massa och papper från Stockholm
till Västernorrland? Hur blir det, industriministern, när SJ nu utreder Bott-
niabanan - är regeringen beredd att då anslå pengar så att vi klarar exporten
för hela landet?
Vi har i många år tagit upp frågan om servicen av isbrytarflottan. Varför
skall den ligga där det inte är någon is? Borde man inte ha servicen i norra
Sverige? Det finns förutsättningar i Västernorrland.
Vattenfall utvecklar biobränslen. Vi har mycket skog i Västernorrland.
Det går alldeles utmärkt att etablera den verksamheten där.
Vi har kämpat för att SVAR i Ramsele skulle få fasta resurser. När tänker
regeringen ge SVAR några fasta tjänster, så att man kan driva en bra och
väsentlig verksamhet?
När det gäller tjänsteproduktionen vill jag säga att man i Ö-vik har utrett
frågan och kommit fram till att det finns mycket arbete att göra. Jag får i
eftermiddag ett svar där det sägs att de statliga verken inte längre skall be-
höva ta regionalpolitiskt ansvar. Ar detta biträdande finansministerns upp-
fattning, eller anser också industriministern att det skall vara på det sättet?
Jag vill något kommentera det som industriministern sade i sitt andra in-
lägg. Beträffande transporterna är nettoexporten från skogsindustrin i Väs-
ternorrland dubbelt så hög som den totala nettoexporten från bilindustrin i
10
Sverige. Om inte transporterna klaras, svälter man alltså ut hela Sverige.
Det är därför som detta är så viktigt.
Industriministern talade om den ekonomiska politiken. Det är klart att
den är bra också för skogslänen. Men regeringen har ju under de goda åren
inte gjort några investeringar i Västernorrland som är av vikt. Därför ser det
ut som det gör för bl.a. kommunikationerna.
Det är 60 % av vägarna i länet som är belagda. Jag vill då fråga: Skall man
behöva riva upp vägarna och göra grusvägar av dem, när det är 100% av
vägarna i övriga landet som är belagda, åtminstone i de södra delarna? Om
vi inte kan få någon annan rättvisa, borde man i varje fall åstadkomma den
rättvisan.
Kan industriministern tänka sig miljöpengar för satsningar på t.ex. en bro
över Sundsvallsfjärden, som ju är ett speciellt känsligt miljöområde? Då
skulle åtminstone den kostnaden lyftas bort från vägverket.
Anf. 9 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag fick inget svar på mina frågor. Det skall kanske tolkas
som att industriministern anser att mervärdeskattehöjningen när det gäller
turismen har lett till att det har gått bättre för branschen och att de regional-
politiska målen uppfyllts. Jag kan också tolka det som att man föredrar bi-
dragsberoende företag i stället för att de klarar sig själva.
Jag vill lägga till en fråga till de två som jag tidigare ställde: Omfattar tu-
ristpolitiken även Västernorrlands län, eller omfattar den bara de län som
enligt denna utredning eventuellt skall få bidrag?
Industriministern sade att den ekonomiska politiken under 1980-talet har
varit gynnsam för dessa län jämfört med 1970-talet. Men snälla nå’n, någon
skillnad måste det ju vara mellan låg- och högkonjunktur även i det här
landet! Men efter en av de starkare högkonjunkturerna kan man konstatera
att det inte finns några resurser kvar i Sverige. Då måste den ekonomiska
politiken ha varit sämre än den politik som tidigare fördes.
Det är sant att det finns kostnadsproblem i det här landet. Nivån på dessa
problem beror bl.a. på den koncentrationspolitik som har bedrivits och den
ovilja till offensiva satsningar t.ex. i Norrland som i god tid kunde ha avlastat
överhettningen i Stockholmsområdet. Då hade man inte behövt lägga kost-
nadsnivån högre än nödvändigt utifrån högkonjunktur och arbetskraftsbrist.
Att resurserna är uttömda är faktiskt en grym slutsats. Så förhåller det sig
i stat, kommun och landsting efter sju—åtta år av högkonjunktur. Det är ju
ett betyg om något till den nuvarande regeringen.
När det gäller Västernorrlands län och utlokaliseringär har det skett så-
dana till Sundsvallsområdet. Däremot har det inte skett några utlokalise-
ringar av statlig karaktär till Ångermanland. Därför är det oerhört viktigt att
även industriministern drar sitt strå till stacken i fråga om skolverket som nu
skall inrättas, och som eventuellt skall komma Härnösand till del. Om även
Härnösand förstärks, skulle det ha en viss betydelse för hela Ådalen. Det
rör sig ju ändå om en sammanhängande dalgång som bör ses som en helhet,
också när man gör insatser.
Jag får se om jag i nästa inlägg från industriministern får svar på mina frå-
gor.
Prof. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellalioner
11
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
12
Anf. 10 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Industriministern sade att sysselsättningen i Norrland tidi-
gare var god men att den inte är så god nu. Det är inte undra på när man har
jagat ut företagen med den energi- och EG-politik som har bedrivits.
Ett av Västernorrlands stora företag med många arbetstillfällen, GA Me-
tall, kommer att runt nyår besluta huruvida man skall etablera sig på Island
eller inte. Kan industriministern ge oss och GA Metall i Västernorrland ett
besked om energipolitiken? Går det att träffa ett avtal på 15-20 år om ett
konkurrenskraftigt energipris, så att GA Metall kan fortsätta att bedriva sin
verksamhet?
Industriministern sade att kostnadsproblemen inte kan lösas med sänkta
skatter, utan man är tvungen att ha ett högt skattetryck. Jag vill ändå påstå
att om skatterna sänks, kan löne- och prisökningarna dämpas. Jag kan upp-
lysa industriministern om att för SCA som har ett väldigt stort skogsinnehav
i främst Västernorrlands län och Jämtlands län är det billigare att köpa flis
från Chile än att avverka den egna skogen i Jämtland. Det beror på att lö-
nerna är så höga och att kostnaderna är så stora för att transportera virket
till kusten. Det måste väl ändå kunna göras något, så att det blir billigare att
utnyttja egen skog. Detta kan klaras genom att skatterna sänks och genom
att pris- och löneutvecklingen bromsas. Är inte industriministern villig att
försöka få till stånd en sådan utveckling?
Anf. 11 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Här har rests en lång rad olika krav som jag, enligt de önske-
mål som framställts, omedelbart skall bemöta. Enligt gammal politisk taktik
skall man ju agera på det sättet.
När det gäller den regionalpolitiska verksamheten har ett ökat ansvar nu
lagts på länsstyrelserna för att de skall samordna de insatser som anses vara
viktiga för länets utveckling. Det är därför som vi vid våra överläggningar
med länsstyrelserna har bett att få denna samlade syn på vilka åtgärder som
behövs i Västernorrlands län. Dessa åtgärder har länsstyrelsen blivit ombedd
att redovisa för regeringen före årsskiftet. Jag förmodar att de förslag och
synpunkter som kommer fram då skall redovisas, och man får också se hur
länsstyrelsen prioriterar. Länsstyrelsen har ju det närmaste ansvaret för ut-
vecklingen i hela länet. Jag avvaktar denna redovisning innan jag ger några
som helst konkreta svar på alla dessa frågor som har ställts.
Det har talats om medel för att klara den aktuella situationen. Länsstyrel-
sen arbetar med sina förslag. Varje kommun i Västernorrland arbetar inten-
sivt för att få fram projekt som skall ge sysselsättning. Jag har varit där uppe
och sett vilket genuint arbete som läggs ned. Jag kan försäkra att dessa för-
slag kommer att prövas i positiv riktning, precis som jag sade när jag var i
kontakt med länsstyrelsen och kommunerna där uppe. Här kommer nu för-
slag om det ena projektet efter det andra. Det finns resurser genom de beslut
om regionalpolitiska anslag som riksdagen har fattat. Det pågår alltså ett ar-
bete både i kommunerna och i länsstyrelsen för att tackla de aktuella proble-
men.
Här har låtit nästan som att ingenting har gjorts. Jag kan rabbla upp en
lång lista över alla projekt som har fått stöd under de senaste åren, också i
Västernorrland. Det är inte fråga om att rycka på axlarna åt Västernorrlands
problem, som Görel Thurdin hävdade, utan precis som när det gäller andra
län pågår det ett seriöst arbete för att försöka utveckla möjligheterna till sys-
selsättning för de människor som bor och verkar i dessa delar av landet.
När det gäller turismen har riksdagen utfärdat ett särskilt uppdrag att man
skall se över de regionalpolitiska konsekvenserna av skatteomläggningen.
Detta uppdrag har givits till industriverket som skall följa, inte bara några
specifika områden, utan de regionala effekterna av turismen.Vi skall så små-
ningom få en rapport om det. Då kan vi ta ställning till om det krävs regional-
politiska insatser med hänsyn till skattereformens effekter.
När det gäller de olika affärsverkens ansvar för den regionalpolitiska ut-
vecklingen är en del av regionalpolitiken att vi förstärker den s.k. sektors-
samordningen. Den s.k. statssekreterargruppen inom industridepartemen-
tet får nu nya direktiv. Det kommer att ställas ökade krav på att myndighe-
terna skall redovisa sina synpunkter och vad de gör för att åstadkomma en
regional balans i sin verksamhet. Hur de hanterar detta skall redovisas till
riksdagen i budgetpropositionen. Ansvaret för de regionalpolitiska insat-
serna flyttas inte från de olika myndigheterna. Det förstärks tvärtom genom
den regionalpolitiska propositionen.
Eva Björne, det är riktigt att utlandsinvesteringarna har ökat. Det ser jag
som en ganska naturlig följd av att företagen, framför allt de stora företagen,
vill gardera sig inför den nya större marknad som kommer att öppnas i
Europa. De vill ha tillräcklig volym för att klara utvecklingskostnader, mark-
nadsföringskostnader m.m. som krävs på den större marknaden. Därför
träffar Volvo ett samarbetsavtal med Renault, Saabs personbilsdel går ihop
med GM. Svenska företag köper upp företag ute i Europa för att skaffa sig
kontakt med marknaden på ett annat sätt än om man bara lägger ut tillverk-
ningen. Det är en viktig del av företagens strategi för att gardera sig inför
framtiden och trygga sysselsättningen i Sverige.
Samtidigt måste man konstatera att investeringsökningarna i Sverige har
varit rekordartade under hela 80-talet. I dag investerar vi i reala termer fak-
tiskt dubbelt så mycket i svensk industri som vi gjorde år 1982 när den social-
demokratiska regeringen tillträdde. De investeringarna leder till sysselsätt-
ning här i Sverige, och de är viktiga. Så länge sådana investeringar görs får
vi en utveckling. Om vi inte klarar vårt kostnadsläge är risken att investe-
ringar och produktion flyttas utomlands. En utveckling med minskade inve-
steringar i Sverige skulle vara oerhört olycklig.
Anf. 12 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag tror att det viktigaste med en sådan här debatt är att vi
får alla ansvariga att inse vilka behov som finns i Västernorrland. Det var
omöjligt att åstadkomma detta under 80-talet. Jag vill erinra om att så sent
som för ett år och elva månader sedan stod den dåvarande ansvarige för re-
gionalpolitiken här i riksdagens talarstol och sade att det inte fanns några
skäl att vidta särskilda åtgärder i Västernorrlands län. Ett år tidigare deltog
jag i högskolans i Sundsvall tioårsjubileum. Det ledande temat i högtidstalet
som hölls av statssekreteraren i utbildningsdepartementet var vikten av att
man inte sprider fasta forskningsresurser till de mindre högskolorna.
Prof. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
14
Det finns oerhört många exempel. Jag hoppas att industriministern, som
nu är ansvarig för regionalpolitiken, skall försöka att på olika sätt kompen-
sera Västernorrland. Det har skett så många underlåtenhetssynder under
årens lopp.
De frågor som jag ställde i interpellationen och som jag ytterligare kom-
pletterade i mitt första inlägg har inte särskilt besvarats. Jag har inte fått nå-
got besked om industriministern, som är ansvarig för regionalpolitiken,
kommer att arbeta för skolverkets lokalisering. Jag har inte fått något be-
sked om väganslagen som är så viktiga. Vi har inte fått något besked om
snabbtågen. När det gäller de långsiktiga satsningarna, som är avgörande för
om det skall bli en vändning i utvecklingen, är väl svaret närmast att vi av
statsfinansiella skäl inte har råd.
Man kan på flera sätt underlätta utvecklingen för länet. Det kan göras dels
genom att direkta medel tillförs, dels genom lokaliseringar - det är skolver-
ket ett bra exempel på —, dels genom att på olika sätt stimulera företag att
förlägga verksamhet till vårt län.
Jag vill uppmana industriministern att lyssna på vad länets företrädare har
att säga både om de aktuella behoven och den långsiktiga utvecklingen. Låt
inte även 90-talet bli ett årtionde då Västernorrland går starkt bakåt. Bidra
till att Västernorrland får utveckla de utvecklingsmöjligheter som finns i
detta län. Det vore ur samhällsekonomisk synpunkt helt felaktigt att inte bi-
dra till att dessa utvecklingsmöjligheter kan utnyttjas. Därför behövs sats-
ningar på framför allt infrastrukturen, satsningar på vägar, högre utbildning,
kommunikationer m.m.
Jag uppmanar således industriministern att tänka på Västernorrland och
ta de problem som finns på allvar. Låt inte kortsiktiga statsfinansiella syn-
punkter hindra en positiv utveckling i länet.
Anf. 13 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag kan instämma med Martin Olsson i att vi inte har fått
svar på en enda fråga.
Det gör mig något förbryllad när industriministern säger, att om vi bara
får en redovisning från länsstyrelsen, är det inga problem, eftersom det finns
pengar. I den allmänpolitiska debatten räknade jag upp en del saker som är
mycket viktiga för länet som helhet. Vi har nu fått svaret att det finns pengar.
Det är underbart att kunna gå hem och tala om för både länsstyrelsen och
väljarna att det finns pengar för Västernorrland.
Jag tycker ändå att industriministern, som är ansvarig för dessa frågor,
rent principiellt skulle kunna tala om för oss vad som kommer att hända om
länsstyrelsen lägger fram ett antal förslag. Regeringen vet, liksom vi riks-
dagsmän, vad länsstyrelsen kommer att säga. Det är så gammalt och beprö-
vat. Tycker regeringen att infrastruktuella satsningar är viktiga eller är det
stödinsatser till enskilda företag som är allena saliggörande? En sådan prin-
cipiell fråga borde vi ändå kunna ta upp här, även om jag förstår att industri-
ministern inte vill uttala sig om sådant som han inte har sett på papper.
Jag vill även ta upp statliga verk och deras skäl att ta regionalpolitiska hän-
syn. Det är underbart att industriministern står på barrikaderna tillsammans
med mig mot finansdepartementet. Det är förträffligt. I eftermiddag kom-
mer nämligen Åsbrink att säga att det inte är vare sig regeringens eller riks-
dagens uppgift att exempelvis ange på vilka orter i landet det skall finnas
tullmyndigheter. Det kan finnas regionalpolitiska skäl till att man inte flyttar
tullmyndigheter till vissa kommuner. Det kan vara fråga om långa avstånd
och att man förbrukar mängder med restid och pengar för att kunna utföra
ett bra arbete. Det är bra om vi kan vara överens om att vi här i riksdagen
och regeringen ändå måste kunna ha dessa åsikter. Jag hoppas att biträdande
finansministern skall ändra uppfattning i den frågan.
När det gäller vägarna och investeringar i järnvägar i Västernorrland lika
väl som i övriga delar av landet vill jag säga: Det är bara att gå hem till rege-
ringskansliet och läsa folkpartiets förslag om medel för satsningar på vägar
och järnvägar. Det finns ganska mycket pengar där. En socialdemokratisk
regering är kanske inte beredd att ta dessa pengar exakt där vi säger att de
kan tas. Men jag tror att alla människor i Norrland skulle vara beredda att
lätta på vissa fonder för att få loss medel till infrastruktur. Det är det vi skall
leva av i framtiden.
Anf. 14 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! I Västernorrlands län har det under många år lagts ned ett
genuint arbete för att påvisa behoven av olika insatser.
Jag kommer ihåg när jag var ny här i riksdagen 1986, då hade vi mycket
hög arbetslöshet. Men arbetslösheten t.ex. här i Stockholmsområdet var för-
hållandevis låg. Då fanns det inte heller någon förståelse för insatser i Väs-
ternorrland. Insatserna var kanske mindre än vad industriministern ger ut-
tryck för i dag.
Det är bra att det ställs ökade krav på myndigheter och att det börjar stäl-
las krav på regionalpolitik. Och det är bra att vi prövar samfinansiering för
att åstadkomma effektiva transportsystem, eftersom vi inte har det i det här
landet. Transportkostnaderna för företag, och även för människor, är oer-
hört stora.
Viljan att ta regionalpolitiska hänsyn redan vid utformandet av förslag
finns fortfarande inte. Redan i inledningsskedet är man medveten om att ett
förslag kommer att leda till negativa regionalpolitiska konsekvenser och att
det därför genast måste tillsättas en utredning för att man skall kunna kon-
statera vilka negativa konsekvenser förslaget får och vilka bidrag som skall
ges. Tänk om det här i riksdagen någon gång kunde fattas beslut som redan
från början innebär att regionalpolitiska hänsyn tas, t.ex. när beslut om
skattesystem fattas, men även när andra beslut fattas. Detta brådskar, efter-
som dessa system urholkar resurserna för hela landet.
Jag konstaterar att det finns all anledning att inte lämna industriministern
i fred förrän ett positivt resultat verkligen kan observeras, framför allt när
det gäller den grundläggande infrastrukturen för Västernorrlands län men
även när det gäller skogslänen i övrigt.
Anf. 15 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Industriministern konstaterar alldeles riktigt att en stor del
av svensk industri har investerat ute i Europa och inom EG under senare år.
Med den svängning som har skett av EG-politiken kommer vi förhoppnings-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
15
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
16
vis även att få se en ökad investeringstakt inom Sveriges gränser. Men i Väs-
ternorrland behöver vi också tillgång till mycket och prismässigt konkurrens-
kraftig energi. Det behövs inga rapporter från länsstyrelsen eller från kom-
munerna för att komma fram till slutsatsen att det är ett vettigt beslut att vi
behåller kärnkraften så länge den är säker och så länge vi inte har något
bättre alternativ. Jag är tämligen övertygad om att de som styr och ställer i
de flesta västernorrländska kommuner, trots att dessa kommuner är social-
demokratiskt styrda, står för att de vill ha just den typen av energipolitik.
Under ett övergångsskede - tills det har börjat rulla i Sverige igen i och
med den nya EG-politiken, och förhoppningsvis även i och med en förnuftig
energipolitik - behöver vi hjälp till småföretagarna för att de skall kunna
komma över den här svåra tiden. Det behövs en lättnad av skattetrycket för
dem för att de skall kunna klara av sin verksamhet.
Jag vill, liksom de andra debattörerna från Västernorrland, betona vikten
av behovet av vägar och vägunderhåll för att vi skall få en struktur som fun-
gerar och för att människorna skall kunna leva och bo, och för att företagen
skall kunna klara sina transporter. Den socialdemokratiska regeringen kla-
rar inte att ge pengar till detta. Men om vi vid nästa val skulle få en borgerlig
regering finns det i det moderata budgetförslaget avsatt 1 miljard kronor till
extra vägunderhåll. Och vi har tänkt oss att en god del av den summan skall
gå till Västernorrland.
Anf. 16 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Skolverket har tagits upp även i replikerna. Jag sade i mitt
svar att den frågan utreds av den organisationskommitté som skall se över
verkets framtid. Jag tycker att det skulle vara märkligt om jag här plötligt
skulle ta ställning till var jag tycker att detta verk skall placeras. Det är väl
rimligt att den organisationskommitté som har utsetts får fullfölja sitt arbete
innan vi börjar diskutera lokaliseringen av verket. Att jag gärna ser att ver-
ket lokaliseras så att det av regionalpolitiska skäl blir positivt är självklart.
Men det är inte bara Västernorrland utan även andra områden som har be-
hov av den här typen av verksamhet.
När det gäller energin vill jag säga att vi för närvarande förhandlar med
Sigge Godins och Görels Thurdins partier om energifrågan. Jag hoppas att
vi skall komma fram till ett ställningstagande i december månad, så att rege-
ringen kan lägga fram en proposition i början av nästa år. Men från mina
utgångspunkter kommer en sådan överenskommelse icke att leda till sådana
prishöjningar för den eltunga industrin, som bl.a. finns i Västernorrland, att
den tappar konkurrenskraft. Jag utgår från att vi även i fortsättningen skall
behålla det prissystem som vi har haft och som har gynnat svensk skogsindu-
stri, kemisk industi och stålindustri. Dessa besked har jag lämnat tidigare,
också i en debatt med Eva Björne. Jag lämnar dem igen, och jag kan lämna
dem även i morgon, därför att jag är fullständigt övertygad om att basindu-
strin är fundamental för hela vårt näringsliv, inte bara för exportinkomst-
erna, och att den har stor betydelse även för vår investeringsindustri och
andra delar. Vi kan inte äventyra dess framtid genom en energipolitik som
t.ex. baseras på en marginalkostnadsprissättning, utan i detta sammanhang
måste vi ha ett system som gör att den klarar sig även i fortsättningen.
Beträffande skattetrycket för småföretagen vill jag påminna om att vi med
Sigge Godins parti har träffat en överenskommelse om en skattereform, som
innebär att vi har en ny företagsbeskattning som också är utformad tillsam-
mans med Industriförbundet och som man där tycker är bra och som står sig
väl i konkurrensen med skattesystemen ute i Europa.
Det finns pengar för åtgärder på regionalpolitikens område. Dessa har
riksdagen avsatt. Men det finns naturligtvis inte pengar till vilka projekt som
helst. Det skall naturligtvis handla om företagssatsningar som är lönsamma
och som ger en trygg sysselsättning i framtiden. Det är dessa projekt som vi
måste få fram för att kunna bidra till lösningen av de problem som finns i
Västernorrland och som man intensivt jobbar med där uppe.
Överläggningen var härmed avslutad.
2§ Svar på interpellation 1990/91:28 om textilindustrins överlevnadAnf. 17 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Lennart Brunander har frågat mig dels om jag är beredd att
i höst ta upp tekoindustrins problem och föreslå åtgärder för att göra företa-
gen mer konkurrenskraftiga, dels om jag avser att agera för att statliga be-
ställningar skall göras i Sverige, dels om jag är beredd att tillskjuta mer
pengar till utbildning av arbetslösa tekoanställda och slutligen om jag är be-
redd att ändra beslutet om att ta bort importrestriktionerna.
Inledningsvis vill jäg understryka att det finns anledning att se allvarligt
på arbetsmarknadsläget i Älvsborgs län. Regeringen följer därför löpande
utvecklingen i länet. Jag vill framhålla att de effekter som uppkommer på
arbetsmarknaden till följd av strukturomvandlingen inom tekoindustrin
kommer att mötas med aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser. Det gäller
såväl förmedlings- som utbildningsinsatser. Jag återkommer strax till detta.
Takten i strukturomvandlingen inom tekoindustrin, framför allt konfek-
tionsindustrin och den konfektionerande delen av textilindustrin, har ökat
betydligt under senare tid. Med anledning av detta kallade jag nyligen till
överläggningar med tekoindustrins branschorganisationer, fackliga organi-
sationer, statens industriverk samt den regionala utvecklingsfonden i Älvs-
borgs län.
Den svenska ekonomins - och därmed även välfärdens - utveckling är
bl.a. beroende av att vi inom landet kan upprätthålla effektiva marknader
med konkurrens och att vi i största möjliga utsträckning deltar i en fri inter-
nationell handel.
Genom att vi har en begränsad marknad inom landet är vi starkt beroende
av att den internationella handeln kan bedrivas fritt. Det är genom den inter-
nationella arbetsfördelning som handeln kan ge upphov till, som vi kan dra
fördelar av att vissa länder har bättre förutsättningar att producera vissa va-
ror än vad vi har. Å andra sidan skall vi producera de varor vi har bäst förut-
sättningar för. På detta sätt kan en högre välfärd nås. Dessa principer bör
vara styrande för alla delar av det svenska näringslivet.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1990191:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
18
Vad jag nu sagt utesluter självfallet inte att de nuvarande närings- och ar-
betsmarknadspolitiska insatserna för tekoindustrin fullföljs.
Riksdagen beslutade våren 1989 att anslå 85 milj.kr. för vart och ett av
budgetåren 1989/90 och 1991/92 för industripolitiska åtgärder för tekoindu-
strin. Åtgärderna består av export- och rationaliseringsfrämjande insatser
samt stöd till produktutveckling och utbildning.
Vad gäller frågan om upphandling har näringsutskottet i ett betänkande
(1988/89:NU20) uttalat att den offentliga upphandlingen måste styras utifrån
affärsmässiga utgångspunkter, utom när åtgärder av försörjningsbered-
skapsskäl är nödvändiga för att en viss tillverkningskapacitet på området
skall kunna bevaras.
Vid upphandling gäller för statliga myndigheter bestämmelserna i upp-
handlingsförordningen (1986:366). Där föreskivs bl.a. att upphandling skall
göras på affärsmässiga grunder. De krav på kostnadseffektivitet som ställs på
de statliga myndigheterna och på kommunerna innebär att vid upphandling
beaktas såväl pris-, kvalitets- som leveransaspekter.
Vidare har Sverige åtagit sig att tillämpa GATT-regler vid statlig upphand-
ling. Det innebär att vissa specificerade statliga myndigheters upphandling
över drygt 1 milj.kr. skall ske enligt särskilt anbudsförfarande i internationell
konkurrens. Enligt förordningen (1984:1129) om försörjningsberedskaps-
stöd kan dock fortfarande stöd utgå i vissa fall vid statlig, kommunal och
landstingskommunal upphandling av teko- och lädervaror samt skor.
Riksdagen har ställt sig bakom regeringens ställningstaganden beträffande
en fullständig avreglering av tekorestriktionerna den 31 juli 1991. Syftet är
bl.a. att bidra till en dämpning av prisökningarna. De länder, gentemot vilka
vi upprätthåller tekobegränsningar, har informerats om vår avsikt i detta av-
seende.
De pågående förhandlingarna om ett EES-avtal syftar till att skapa ett
långtgående ekonomiskt samarbete med fri rörlighet för varor, tjänster, ka-
pital och personer samt ett utökat samarbete på en rad angränsande områ-
den. Frågan om en harmonisering av tekohandelspolitiken gentemot tredje
land har inte aktualiserats i dessa förhandlingar.
Det internationella regelsystemet för tekohandeln diskuteras inom ramen
för pågående förhandlingar i den s.k. Uruguay-rundan. Syftet är att återföra
tekohandeln till normala GATT-regler.
Regeringen ser ingen anledning att ändra sitt ställningstagande i fråga om
borttagande av restriktionerna för tekoimport.
Vad gäller frågan om insatser för arbetslösa tekoarbetare har regeringen
beslutat att arbetsmarknadsstyrelsen får disponera ytterligare 1 milj.kr. för
förmedlingsinsatser i Älvsborgs län. Jag har också informerats om att arbets-
marknadsstyrelsen nyligen har beslutat att tilldela Älvsborgs län ytterligare
12 milj.kr. för arbetsmarknadsutbildning. Situationen generellt sett på den
svenska arbetsmarknaden är dock inte av det slaget att det finns anledning
att nu avsätta ytterligare resurser för arbetsmarknadspolitiska insatser. En
hög beredskap måste emellertid hållas för att kunna möta en snabb försäm-
ring av läget.
Vidare har regeringen i tilläggspropositionen (1990/91:25) föreslagit att
arbetsmarknadsstyrelsen får göra vissa omdisponeringar av tidigare tillde-
lade medel. Det innebär framför allt en förstärkning av arbetsmarknadsut-
bildningen. Det åligger härvid arbetsmarknadsstyrelsen att göra nödvändiga
prioriteringar med hänsyn till arbetsmarknadsläget i olika delar av landet.
Herr talman! Strukturomvandlingen inom svensk tekoindustri har fått ny
fart efter det att läget har varit relativt stabilt de senaste åren. Oavsett hur
utvecklingen kommer att te sig de närmaste åren, kommer det sannolikt att
finnas ett antal konkurrenskraftiga svenska konfektions- och trikåföretag
som har, om inte hela så åtminstone delar av, sin produktion i Sverige. Textil-
industrin har t.o.m. vissa förutsättningar att expandera inom de delbran-
scher som producerar textilier med användning inom annan industri än be-
klädnadsindustrin.
Men omställningen måste ske under socialt acceptabla former. Därför an-
ser jag att arbetsmarknadspolitiska åtgärder är det viktigaste statliga instru-
mentet i den pågående strukturomvandlingen.
Anf. 18 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret.
Bekymren i Sjuhäradsbygden är i dag väldigt stora. Vi har fått många var-
sel. Det är fler arbetslösa än på mycket länge, och de lediga platserna är
mycket få. Det skall kanske ses som ett framsteg att industriministern nu
upptäckt detta och ser allvarligt på läget i Sjuhäradsbygden. Signalerna har
alltså kommit upp till Stockholm.
Som det står i svaret har flera delegationer varit hos industriministern från
kommunerna, facken och företag. Enligt de kommentarer jag har hört efter
dessa besök har man varit bekymrad när man åkt hem. Det har inte varit
särskilt mycket man har fått med sig från industriministern. Det har varit
ganska negativa besked.
Industriministern och även statsministern har varit inbjudna av facket till
Sjuhäradsbygden för att där, på ort och ställe, sätta sig in i problemen. De
har hittills inte brytt sig om att komma ner - eller har inte hunnit eller kun-
nat, men har i varje fall inte kommit dit. Ett besök av industriministern är
inbokat till den 16 januari. Industriministern bör inte komma tomhänt utan
ha något med sig som lättar på problemen där.
Vi har en tekopolitik i Sverige som har utgått från att det är av värde att
vi har en textiltillverkning kvar i landet, har kunskap och kapacitet. Det är
en beredskapsåtgärd. Det finns många andra motiv till det. För Sjuhärads-
bygden är det dessutom en viktig regional fråga och en förutsättning för en
levande bygd med alla de småföretag som vi har och som bedriver verksam-
het inom det textila området. Detta har socialdemokraterna och centern va-
rit överens om.
I slutet av 70-talet byggde man upp en politik som syftade till att bevara
just den här industrin, och även andra industrier. Under hela den här tiden
har moderater och folkpartister attackerat det. Nu har socialdemokraterna
bytt sida och ställt sig på den sidan där man tycker att det inte har så stort
värde. Man värdesätter vad som kallas fri konkurrens. Så har vi fattat beslut
i riksdagen om att satsningarna skall trappas ned och det avtal som begränsar
import från lågprisländerna skall sägas upp och upphöra vid nästa halvårs-
skifte. Det var inte ett enigt riksdagsbeslut. Det var socialdemokraterna,
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
19
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
moderaterna och folkpartiet som fattade beslutet, centern deltog inte, utan
vi reserverade oss.
Vi tycker fortfarande att det är viktigt att vi har tekoindustri i Sverige. Det
är synd att inte industriministern kan dela den uppfattningen. Industrimini-
stern har bara förhoppningen att det kanske kommer att finnas vissa företag
som åtminstone har litet grand av sin verksamhet kvar i Sverige. Risken är
uppenbar att industriministern får rätt, men jag hoppas inte det.
Den politik som regeringen har fört - eller kanske har den inte fört någon
politik - har lett oss in i en väldigt kraftig kris. I Sjuhäradsbygden har vi
11 000 sysselsatta inom tekoindustrin. När jag skrev min interpellation i sep-
tember visade en AMS-rapport att 1 000 anställda var varslade i ungefär 50
företag. I dag, en månad senare, är 1 283 varslade i 57 företag. 782 av dessa
varslade arbetar i företag som läggs ner, alltså blir dessa direkt arbetslösa. Av
resterande kommer också en hel del att bli arbetslösa. Det finns inga andra
expanderande näringar som kan ta hand om dessa. Strukturomvandlingen
inom tekoindustrin ger inte förutsättningar för andra, vilket industrimini-
stern utgick från, konkurrenskraftiga företag att ta hand om dem, utan de
blir i huvudsak arbetslösa. Inte heller kan den offentliga sektorn expandera,
tvärtom. Just konfektionsindustrin är speciellt illa ute.
I interpellationen krävde jag att regeringen skulle vidta någon åtgärd för
att förbättra situationen, men det kommer tydligen inget sådant. Centern
har förslag på vad man skulle kunna göra. Den offentliga upphandlingen är
viktig. Härpå måste läggas inte bara ekonomiska aspekter. Jag har kämpat
för att de nya uniformerna för svenska försvaret skulle upphandlas i Sverige.
Det har blivit så bara till en viss del, och regeringen har vägrat att engagera
sig.
Lågprisimporten: Det talas i svaret om GATT-avtal, Uruguay-rundan,
och allt detta är viktigt och bra. Men varför vill Sverige gå före? Det finns
ingen anledning till det. Skall vi offra den svenska tekoindustrin för att den
svenska regeringen skall kunna göra sig populär i andra länder?
Utbildningen återkommer jag till i min nästa replik. Dessa 12 miljoner ser
ju i och för sig bra ut, men det finns synpunkter på dem som jag skall åter-
komma till.
Jag hade trott att ledamöter från Sjuhäradsbygden tillhörande övriga par-
tier skulle vara intresserade av detta med tekoindustrin. Men det ser inte så
ut, för det finns inga här.
Jag vill avslutningsvis, i detta första inlägg, ställa några frågor till industri-
ministern. Är det, enligt regeringens uppfattning, acceptabelt att tekoindu-
strin försvinner? Risken är uppenbar för det nu. Varför avveckla begräns-
ningarna när det gäller lågprisimporten snabbare än EG? Finns det inte an-
ledning att vi har samma regler som EG i det här avseendet, detta för att
skydda svensk industri och för att samarbetet med EG i de här frågorna skall
kunna bli lättare? Är det regeringens uppfattning att vi klarar oss utan en
tillverkningsindustri i Sverige? Är det, industriministern, uteslutet att stat-
liga myndigheter får en annorlunda syn på upphandling? Detta är några av
de frågor som jag skulle vilja ha svar på av industriministern i dag.
20
Anf. 19 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Det är riktigt att jag har varit inbjuden till Sjuhäradsbygden
för att träffa människor där och diskutera dessa problem. Tyvärr var jag upp-
tagen av ett annat engagemang vid det tillfället. Men jag har träffat dem på
konferensen som jag nämnde, och jag kommer att åka dit i januari månad
för att diskutera de här frågorna.
Lennart Brunander hoppas att jag inte skall komma tomhänt då. Han be-
klagar sig över att de som har varit och uppvaktat mig inte har fått de löften
som de hade förväntat sig. Jag föredrar att vara uppriktig om situationen.
Jag tror att det är bra både för politikers trovärdighet och för människors
planeringssituation, kommunernas planeringssituation osv. Jag har gett dem
ungefär samma besked som Lennart Brunander har fått på sin interpellation.
Jag har nämligen den uppfattningen att vi måste acceptera strukturföränd-
ringar om vi skall kunna hävda vår levnadsstandard. Det har vi gjort under
lång tid, under hela efterkrigstiden.
Tekoindustrin är det mest lysande exemplet på vilken enorm strukturför-
ändring som har skett. Människor som tidigare har varit aktiva i textilindu-
strin har kommit över till andra branscher som har haft bättre framtidsmöj-
ligheter, bättre lönsamhet och kunnat betala bättre löner. Det har varit lika-
dant på område efter område. Vi kan ta porslinsindustrin, glasindustrin,
gummiindustrin, verkstadsindustrin, skogsindustrin eller byggnadsämnesin-
dustrin, vilka alla har utsatts för stora strukturförändringar under strängt ta-
get hela efterkrigstiden. Detta har varit nödvändigt på grund av konkurren-
sen från utlandet. För att vi skall kunna hävda vår levnadsstandard måste vi
anpassa oss till detta. Och det kommer att ske även i fortsättningen.
Då har vissa delar av tekobranschen svårt att hävda sig konkurrensmäs-
sigt. Vissa delar har lättare att klara sig och utvecklas mycket positivt, och
detta är ju glädjande. Men vissa delar har uppenbara svårigheter med kon-
kurrensen från olika delar av världen. Jag vill påpeka att konkurrensen när
det gäller textilsidan är hårdare från Europa. Importen är större från
Europa, från EFTA- och EG-området än från lågprisländerna i Sydostasien.
Därför tror jag inte att problemet är borttagandet av importkvoten. Det
grundläggande problemet är att vi inte har konkurrensförmåga på vissa delar
av det här området. Den enda lösningen på det är ett direkt företagsstöd i
form av subventioner, och jag tror inte på den typen av industripolitik. Det
är att försämra möjligheterna för människorna att komma över till verksam-
heter som har framtiden för sig. Då skjuter vi bara problemet framför oss-
ett problem som blir större ju längre vi väntar. Då är det bättre att sätta in
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att skapa förutsättningar för männi-
skor att komma över till andra branscher, att sätta in arbetsmarknadspoli-
tiska åtgärder i förmedlingsavseende och att sätta in andra typer av arbets-
marknadspolitiska, industripolitiska och regionalpolitiska insatser för att ta
tag i de problem som strukturförändringen medför. Sanningen är ju den att
konkurrensen från Europa också hårdnar. Det ser vi ju t.ex. på utlokalise-
ringen av tekoverksamhet till Portugal. Vi ser också hur man nu utlokaliserar
till Östeuropa där man har billig arbetskraft. Där är det oerhört svårt för
svensk industri att konkurrera. Jag tror att vi skulle göra de människor som
jobbar i dessa företag en otjänst genom att fortsätta att skapa denna osäkra
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
22
situation som den konkurrensen medför. Därför är det en riktig politik att ta
tag i den strukturförändring som vi möter genom konkurrensen och att göra
den sociala omställning, som det innebär att gå över från ett företag som inte
har konkurrenskraft till ett annat, så litet prövande som möjligt för de indivi-
der som berörs.
Det är inte så att jag vill ha bort tekoindustrin ur svensk industri, tvärtom
vi måste se till att den tekoindustri som har goda konkurrensförutsättningar,
och det finns en hel del sådan, också skall få bättre konkurrensförutsätt-
ningar genom att vi driver en politik som gör att vi kommer till rätta med
våra kostnadsproblem. Detta är inte ett problem bara för tekoindustrin utan
också för andra delar av industrin.
Det är inte heller bara tekoindustrin som har dessa strukturproblem. Mot-
svarande problem finns inom bilindustrin. Vi kan inte börja göra särskilda
program och särskilda regler för frihandel för olika branscher beroende på
vilka problem som man har där. Vi måste ha en mer generell politik när det
gäller borttagandet av dessa restriktioner. Detta gör att tekobranschen jäm-
ställs med andra branscher i frihandelsavseende, och det minskar pressen
uppåt på priset - det som vi alla klagar över så bittert och ofta.
Anf. 20 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Industriministern säger att problemet inte bara är ett pro-
blem inom tekoindustrin utan att det finns inom andra branscher också, och
det är naturligtvis riktigt. Den ekonomiska politik som regeringen har fört
har lett oss in i den situationen. Men nu är frågan om vi vill ha kvar en tekoin-
dustri eller inte. Industriministern säger: Visst, jag vill ha kvar en tekoindu-
stri. Men då måste också regeringen ändra strategi. Vi måste skapa förutsätt-
ningar för att en tekoindustri skall kunna finnas kvar. Det vi har kvar nu
är ju bara en liten del av det som fanns förut. Det är bara ca 10 % av de
tekoprodukter som vi nyttjar i Sverige som är tillverkade här.
När vi hade en borgerlig regering drev socialdemokraterna väldiga kam-
panjer för att vi inte uppnådde 30-procentsmålet som då fanns. Detta är ett
minne blott, och socialdemokraterna har ändrat position sedan dess. Man
har nu en helt annan uppfattning om tekoindustrin.
Industriministern säger i sitt svar att vissa länder har bättre förutsättningar
att producera vissa varor än vad vi har. Vad är det för bättre förutsättningar?
Jo, de betalar inte samma arbetslöner som vi. De ställer inte samma arbets-
miljökrav som vi gör. På det sättet skall vi alltså höja vår standard. På det
sättet skall vi hålla nere priserna. Men det är en sanning med modifikation
att billiga importvaror skulle leda till lägre priser. Detta är bara i teorin, för
i praktiken fungerar det inte riktigt på det sättet. Eftersom 90 % av varorna
redan är importerade skulle ju allt vara bra. Men det är det inte. Det är ändå
så att tekoprodukterna inte har stigit lika mycket i pris som kostnadsprisin-
dex har gjort i genomsnitt. Under det senaste året har importkläderna stigit
betydligt mer i pris än de inhemskt tillverkade kläderna, och detta talar emot
vad industriministern säger.
Sedan vill jag säga några ord om det utbildningsbidrag på 12 miljoner som
nämns i svaret. Det låter mycket bra, och jag blev väldigt glad när jag läste
det, men så började jag fundera och titta efter vad det handlar om. Det var
AMS i södra Älvsborg som begärde 12 miljoner mer för att klara de anställda
i offentligt skyddade arbeten, detta på grund av de kostnadsstegringar som
har kommit, men det prutade man bort, och nu får man tillbaka dem. Skall
man nu använda dem till att utbilda arbetslösa tekoarbetare eller skall man
använda dem till att klara dem som är offentligt anställda i skyddad verksam-
het?
Människorna i Älvsborgs län står alltså inför sådana bekymmer. Det är ju
inte heller lätt för de människor som på detta sätt mist sina jobb. Egentligen
är det alltså inte fråga om några nya pengar, några nya möjligheter. I och för
sig är det bättre än vad det var i går, men det är inte bättre än vad det skulle
ha varit tidigare.
När, industriministern, kan vi få ett förslag av regeringen på en strategi
beträffande tekopolitiken samt förslag gällande låt oss säga en tioårsperiod
innehållande satsningar på åtgärder som syftar till att göra den svenska teko-
industrin mera konkurrenskraftig?
Anf. 21 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Lennart Brunander säger att det är den ekonomiska politi-
ken som är orsaken till problemen inom tekoindustrin och andra branscher
som nu är utsatta för neddragningar.
Jag vill då säga att det är en sanning med modifikation. När det gäller den
ekonomiska politik som regeringen har bedrivit har vi ju försökt inrikta
denna på att åstadkomma en dämpning av den överhettning som har före-
kommit under senare år. Men det har inte varit särskilt lätt att vinna gehör i
riksdagen för denna vår politik.
Jag vill påminna om den regeringskris som var i våras och som blev ett
faktum just på grund av att vi inte fick stöd för den ekonomiska politik som
vi ansåg var nödvändig för att dämpa överhettningen. Men det är också så,
att problemen för t.ex. underleverantörerna i bilindustrin hänger samman
med den strukturförändring som nu pågår inom bilindustrin. Volvo och Re-
nault samarbetar ju liksom GM och Saab. Man så att säga lägger order på
leverantörer som har kapacitet att leverera de volymer som det kan vara
fråga om. Då utsätts de svenska underleverantörerna för en konkurrens som
är mycket hårdare än den konkurrens som de utsatts för tidigare. Struktur-
förändringarna i bilindustrin leder då till konsekvensstrukturförändringar
för underleverantörernas del. Även dessa faktorer påverkar således situatio-
nen för företagen runt om i vårt land. På samma sätt förhåller det sig med
tekobranschen.
Lennart Brunander säger att vi vill ändra på politiken så, att tekoindustrin
försvinner. Men det är inte fråga om att ändra politiken, utan det är fråga
om att fullfölja den politik som vi har haft under alla år. Det är ju inte så att
vi har tagit bort stödet i fråga. De 85 miljoner som gick till tekobranschen
förra budgetåret går till branschen även detta budgetår, och så kommer det
att vara också nästa budgetår. Men trots det speciella stöd som vi alltså har
satt in för att klara den här omställningen finns de aktuella problemen kvar
inom vissa delar av tekoindustrin.
Vidare är det ju inte så, att man med företagsstöd av detta slag kan klara
alla problem. Man kan klara det som är livskraftigt, som har möjligheter till
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
24
överlevnad, men man kan inte klara det som är utsatt för så hård konkurrens
att det inte går att uppnå lönsamhet som är nödvändig för att företaget skall
överleva och klara investeringar för framtiden.
Därför slår den internationella utvecklingen, internationaliseringen över
huvud taget, väldigt hårt i dag. Dessutom förstärks konkurrensproblemen
för svensk industri, och det gäller alltså även teko - inte minst sedan Öst-
europa anmält att man vill vara med på våra marknader. Det är då fråga om
väsentligt lägre löner än här.
Jag håller med Lennart Brunander att det är ett problem att det så att säga
finns en social exploatering runt om i världen som gör att våra sociala villkor
blir så mycket kostsammare jämfört med omvärlden. Därför borde vi ha en
socialklausul i frihandelsöverenskommelserna, så att vi kunde få en likvärdig
konkurrenssituation. Men det har inte varit möjligt. Den svenska regeringen
har aktualiserat frågan nu, men utan att vinna gehör för sina synpunkter.
Därför har vi den situation som vi har.
Utbildningspengar går ju till norra Alvsborg för arbetsmarknadsutbild-
ning, och utbildningspengar skall också gå till arbetsmarknadsutbildning för
dem som drabbas av friställningar till följd av neddragningar i tekoindustrin.
Anf. 22 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Industriministern säger att det är ett bekymmer att männi-
skor ute i världen socialt exploateras. På det sättet kan produkter säljas bil-
ligt till oss. Vidare säger industriministern att vi borde ha en socialklausul.
Men, bäste industriministern, sådana förslag-ja, den saken har också tagits
upp i reserverationer - har faktiskt förekommit här i riksdagen. Socialdemo-
kraterna har vid varje tillfälle röstat emot sådana förslag.
Om ni har aktualiserat detta i förhandlingarna vet inte jag. Men hur bär
ni er åt i så fall när ni förhandlar? Det pågår nu GATT-förhandlingar i Uru-
guay-rundan om detta med teko och om borttagandet av begränsningar på
lågprisimporten. Vidare handlar det om att säga upp MFA-avtalet. Där är vi
överens, för det är en bra inriktning. Men Sverige går alltså i förväg här och
fattar beslut om en uppsägning innan andra gör det. Man räknar inte med
att EG kommer att göra den här förändringen förrän långt in på 90-talet.
Om man nu vill driva en fråga inför en förhandling om en socialklausul,
skall man naturligtvis inte ta bort det som man vill byta med innan förhand-
lingen är slut. Vad vi har haft att bjuda på är ju en uppsägning av MFA-
avtalet och ett borttagande av lågprisbegränsningarna för att i gengäld få en
sådan här klausul.
En annan sak som diskuteras i samband med de här förhandlingarna är
mönsterskydd, något som måste fungera bättre i framtiden än det gör i dag.
Men inte heller på den punken har vi kvar någonting. Vi har alltså inte något
att sätta emot. Vi har med andra ord spelat bort våra kort. Så tycker jag inte
att man skall driva en förhandling om man är rädd om den näring som man
förhandlar för. I detta fall gäller det alltså teko.
Samma sak är det med upphandlingen. Jag har här i riksdagen försökt att
få regeringen att så att säga ta tag i frågan om upphandlingen av de nya
svenska uniformerna. Men man har hittills vägrat att göra något. Jag tycker
faktiskt att det är litet cyniskt att bara se till kronor och ören och att från den
utgångspunkten bestämma sig för att köpa där det är billigast. Det finns ju
andra aspekter - kvalitetsfrågan exempelvis. I det här fallet handlar det inte
om vilket tyg som helst, utan det är en kvalificerad produkt som man ställer
speciella krav på.
Det skulle varit intressant att få veta om det man köper utifrån verkligen
håller förväntad kvalitet. Jag är inte riktigt säker på att så är fallet. Detta
med kvaliteten gäller också sömnaden.
Jag skulle vilja uppmana industriministern att agera så, att man ser på
dessa saker litet annorlunda. Det behövs litet fler aspekter i upphandling-
arna. Det går alltså inte att bara se till kronor och ören. Dessutom måste
man se till säkerheten, tryggheten. Det måste alltså finnas en industri också
i framtiden som kan hantera dessa saker. Vidare måste det vara väsentligt
för ett land som Sverige att ha kvar en tekoindustri som kan försörja oss med
produkter på det här området liksom på andra områden.
Industriministern säger att vissa delar av näringen expanderar. Det gäller
då miljösidan, filterindustrin. Men hur skall denna klara sig om den textila
kompetensen försvinner? För att näringen skall kunna leva vidare får denna
kompetens inte vara hur liten som helst. Vi måste också tänka på alla dem
som servar den här näringen.
Anf. 23 Industriminister RUNE MOLIN (s):
Herr talman! Frågan om socialklausulen har drivits av den socialdemokra-
tiska regeringen i GATT-förhandlingarna. Det är dock bara att konstatera
att det inte har gått att få gehör för uppläggningen i det avseendet - inte ens
från de länders sida som är utsatta för den sociala exploateringen. Därför
har detta med socialklausulen inte varit en framkomlig väg. Mot den bak-
grunden är denna fråga mer eller mindre överspelad. Det är alltså en fråga
där det inte finns möjligheter till byte. Det här är mera en principfråga.
När det gäller upphandlingen tror jag att vi skall vara uppmärksamma på
att detta är en viktig fråga i de förhandlingar som vi har med EG, där man
är utomordentligt sträng beträffande upphandlingsreglerna. Man skall t.ex.
inte gynna den egna industrin. Börjar vi ge signaler om att vi tänker införa
sådana system, kommer vi att få utomordentligt stora problem att bli accep-
terade i EG-sammanhang. Jag vill alltså utfärda en varning här.
Däremot kommer det naturligtvis också i fortsättningen att finnas skäl att
göra upphandlingar med tanke på försörjningsberedskapen. Då har vi andra
möjligheter, och dem har vi redan utnyttjat. Det finns ett anslag om 2 miljo-
ner. Förra budgetåret var det 6,7 miljoner som det köptes för. I år finns mot-
svarande anslag. Jag förmodar att upphandlingen kommer i gång, som bru-
kar vara fallet, omkring årsskiftet. Då får vi också en motsvarande utveck-
ling. Den här typen av möjligheter finns alltså.
Sverige går i förväg, säger Lennart Brunander. Man kan konstatera att det
stora problemet för den del av tekoindustrin som har det svårast i dag inte
hänger samman med att vi har gått i förväg genom att ta bort importkvo-
terna. Det hänger samman med hela den konkurrenssituation som växer
fram internationellt. Inte minst gäller det Europa, om hänsyn också tas till
Östeuropa. Därför löser vi inte problemet för tekoindustrin genom att be-
hålla importkvoteringen. Det skulle krävas helt andra saker. Det vi gör ge-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
26
nom att satsa på arbetsmarknadspolitiken är att ge de människor som har en
osäker tillvaro i dessa verksamheter en bättre möjlighet att trygga sin in-
komst för framtiden. Det ger också dessa bygder en möjlighet att utveckla
näringslivet på andra områden, där förutsättningarna att konkurrera är
bättre än för delar av tekoindustrin.
Överläggningen var härmed avslutad.
3 § Svar på interpellation 1990/91:7 om matprisernaAnf. 24 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Annika Åhnberg har i en interpellation om matpriserna i ett
antal delfrågor frågat mig när regeringen tänker ta itu med de höga matpri-
serna.
Jag vill gärna hålla med Annika Åhnberg om att de svenska matpriserna
är höga. Denna fråga har för regeringen hög prioritet.
Sedan några år tillbaka är livsmedelspolitiken föremål för ett omfattande
översyns- och förnyelsearbete. Utgångspunkten är konsumenternas behov
och önskemål. Avsikten är att uppnå lägre matpriser, en högre kvalitet och
ett mer varierat utbud av livsmedel. Åtgärder för en konsumentvänlig livs-
medelspolitik är ett av de strukturprojekt som regeringen nyligen har redovi-
sat för riksdagen för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de
offentliga utgifterna.
Vårens livsmedelspolitiska beslut var ett första steg i reformverksamheten.
En grundläggande orsak till de höga svenska matpriserna är den prisregle-
ring på jordbruksprodukter som tillämpats sedan lång tid tillbaka. Regle-
ringen har drivit på prisökningarna på mat genom sin konstruktion, t.ex. ge-
nom återkommande prisförhandlingar - fri prisbildning har ersatts av admi-
nistrativ styrning. Riksdagssanktionerade beslut om prisökningar har också,
bl.a. enligt 1986 års livsmedelsutredning, LMU, medfört att de senare leden
sett priserna på jordbruksprodukter som opåverkbara och därmed passivt
vältrat dem vidare.
Genom den nya livsmedelspolitiken förbättras förutsättningarna avsevärt
för en lägre prisökningstakt på livsmedel, främst genom effekterna på själva
prisbildningsmekanismen. Om automatiken i systemet när det gäller åter-
kommande prisökningar upphör, kan det förväntas medföra ett större kost-
nadsmedvetande och ett annat beteende i hela livsmedelskedjan.
En avreglering innebär också att exportsubventionerna och avsättningsga-
rantin försvinner, dvs. jordbrukarna kommer inte automatiskt att få avsätt-
ning för sina varor om de inte efterfrågas på marknaden. När marknaden i
framtiden i stället bestämmer hur mycket som skall produceras ökar effekti-
viteten i sektorn, vilket också förbättrar förutsättningarna för en dämpad
prisökningstakt på mat.
En dämpning av prisökningstakten på mat har dessutom redan skett ge-
nom den frysning av de administrativt satta priserna som har gjorts i Sverige
med anledning av GATT-överenskommelsen i fjol.
Reformens andra steg tas genom att det höga svenska gränsskyddet mins-
kas. Därigenom kan de svenska matpriserna sänkas med direkt positiv effekt
för konsumenterna. Till avslutningen av GATT-förhandlingarna i december
i år lägger Sverige ett bud som innebär att jordbruksstödet minskar med 30-
50 % under perioden 1986-1996. En viktig del av det budet är en sänkning
av gränsskyddet, som leder till sänkta matpriser. Om GATT-förhandling-
arna inte leder till konkreta resultat, kommer regeringen att till riksdagen
redovisa sin syn på det läge som uppstått.
Vägen från jordbruket till konsumenterna är lång och kantas av olika for-
mer av konkurrensbegränsningar. För att uppnå sänkta priser i konsument-
ledet krävs därför i ett tredje steg en skärpt konkurrenspolitik. Förädlings-,
parti- och detaljhandelsleden är starkt sammanflätade och domineras av ett
fåtal större ägargrupper. Den bristande importkonkurrensen och etable-
ringshinder förvärrar situationen. Målet att sänka matpriserna och förbättra
livsmedelsutbudet främjas genom att konkurrensen skärps. Därför kommer
regeringen att förelägga riksdagen en proposition som syftar till att öka kon-
kurrensen och förstärka konsumenternas ställning.
Annika Åhnberg tar också upp den svenska matkvaliteten. Enligt min me-
ning bör man göra en distinktion mellan hygien- och hälsoaspekter å ena si-
dan och utbud och valfrihet å den andra. Den hygieniska kvaliteten är inter-
nationellt sett god. Ett viktigt medel från statens sida i det här samman-
hanget är livsmedelslagstiftningen och livsmedelskontrollen. Genom ett
riksdagsbeslut våren 1989 skärptes dessutom livsmedelskontrollen och både
livsmedelsverket och kommunerna fick ökade resurser.
Vad gäller utbud och valfrihet varierar önskemålen om kvalitet mellan
olika konsumenter och tidpunkter. I det gamla regleringssystemet har det
varit svårt att hantera kvalitetsskillnader. Prisregleringen har medfört ett
komplicerat och svårgenomträngligt system, som varit mycket dåligt på att
svara på signaler från konsumenterna. Systemet har inte heller stimulerat
utveckling av nya produkter.
En viktig effekt av avregleringen när det gäller kvaliteten är därför dess
påverkan på utbudet. Genom att marknaden fungerar bättre är förutsätt-
ningarna också större för att konsumenternas önskemål når fram till produ-
centerna. Producenternas intresse för nya produkter och alternativa produk-
tionsformer kan förväntas öka.
Viktigt är också att underlätta för konsumenterna i deras val av livsmedel
genom t.ex. tydlig märkning. Med anledning av detta skärptes märkningsbe-
stämmelserna i fjol.
För att tillvarata konsumentinflytandet fanns i de förhandlingar om jord-
brukspriserna som skedde inom ramen för den gamla livsmedelspolitiken fö-
reträdare för konsumenterna med, den s.k. konsumentdelegationen. Med
hänsyn till att delegationens roll kommer att ändras med den nya livsmedels-
politiken, har regeringen aviserat att formerna för konsumentdelegationens
arbete skall ses över.
Den nya livsmedelspolitiken sätter konsumenten i centrum. Det är viktigt
att de positiva effekterna av reformen kommer konsumenterna till del. Kon-
sumentaspekterna är därför en väsentlig del i det uppföljningsarbete som
myndigheterna skall göra.
Annika Åhnberg frågar när konsumentinflytandet skall öka. Självfallet
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
kan regeringen inte lagstifta fram en konsumentrörelse, en sådan måste upp-
komma genom ett genuint och folkligt engagemang. Det menar säkert också
Annika Åhnberg. Däremot kan staten genom bidrag till olika projekt med
inriktning på viktiga livsmedelspolitiska frågor stödja olika konsumentorga-
nisationer. I samband med att riksdagen beslutade om en ny livsmedelspoli-
tik i våras beslutades också om ett statligt stöd till ideella konsumentorgani-
sationer om 2 milj. kr.
En annan delfråga som Annika Åhnberg tar upp gäller momsen på mat.
Sänkt mervärdeskatt på mat har behandlats av flera utredningar och nu se-
nast i SOU 1989:35 ”Lägre mervärdeskatt på konsumtion”. Samtliga utred-
ningar avvisar förslag om sänkt moms på mat. En sådan åtgärd saknar enligt
utredningarna fördelningspolitiska fördelar och medför betydande administ-
rativa kostnader. Direkta åtgärder riktade mot utsatta grupper är mycket ef-
fektivare metoder att förbättra barnfamiljernas och låginkomsttagarnas eko-
nomiska situation. Enligt 1983 års utredning kommer dessutom en sänkt
moms på mat sett som en isolerad åtgärd, och räknat i absoluta belopp,
främst höginkomsttagarna till del. Enligt 1989 års utredning skulle, på en
aggregerad nivå, konsumenterna förlora på en finansierad momssänkning på
mat på grund av ökade samhällsekonomiska snedvridningskostnader. Samti-
digt skulle livsmedelsproducenterna göra en betydande vinst på övriga pro-
ducenters bekostnad.
Vidare frågar Annika Åhnberg när onödig reklam skall förbjudas och när
förpackningshysterin skall dämpas.
Marknadsföringslagen anger ramarna för marknadsföringsaktiviteterna
för livsmedelshandeln liksom för andra branscher.
Av hygieniska skäl behöver många livsmedel förpackningar. Jag håller
med Annika Åhnberg om att många förpackningar både från kostnads- och
miljösynpunkt är onödiga, från miljösynpunkt dessutom ibland skadliga.
Vissa förpackningar kan också negativt påverka livsmedlens kvalitet och in-
nebära kemiska hälsorisker för konsumenterna.
När det gäller kemiska hälsorisker förknippade med livsmedelsförpack-
ningar innehar livsmedelsverket det centrala ansvaret för material avsedda
att komma i kontakt med livsmedel i yrkesmässig hantering. Enligt riksdags-
beslutet om livsmedelskontroll i fjol skall livsmedelsverket överta tillsynsan-
svaret för kontrollen från kemikalieinspektionen. Livsmedelsverket har i da-
garna inkommit med förslag till finansiering av denna kontroll.
Vad gäller miljöaspekterna har regeringen såväl i årets budgetproposition
som i andra sammanhang markerat sin avsikt att tydligt motverka förpack-
ningar som belastar miljön och avfallshanteringen. Inriktningen av regering-
ens arbete i det här avseendet kan förväntas dämpa användandet av onödiga
förpackningar. Regeringen har givit direktiv till utredningar som har lämnat
förslag både till skatt på engångsförpackningar för att främja retursystemet
och avgifter på osorterat avfall för att främja återvinning och avfallssorte-
ring.
Anf. 25 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för svaret på min in-
terpellation.
Han säger att matpriser har hög prioritet för regeringen, och det är jag
mycket glad för. Det innebär att regeringen gör samma prioritering som
vänsterpartiet, och det är ju inte alltför ofta numera som vi ser detta.
Jordbruksministern säger också att maten är dyr, och jag får tolka det som
ett indirekt erkännande av att regeringen inte har varit så framgångsrik i sina
ambitioner när det gäller livsmedelspolitiken. Det är också mycket riktigt så
att matpriserna stiger snabbare än andra priser. Det finns många orsaker till
detta. Prisregleringssystemet för jordbruket, bristen på konkurrens, den
onödiga kapitaliseringen i reklam och förpackningar, momsen - världens
högsta. Matbeskattning får givetvis konsekvenser för matpriserna.
Den nya livsmedelspolitiken sätter konsumenten i centrum, säger jord-
bruksministern. Tyvärr gör den inte det. De flesta av de saker som jag räk-
nade upp saknas i det livsmedelspolitiska beslut som riksdagen fattade i vå-
ras.
Jordbruksministern nämner att man anslog 2 milj.kr. till ideellt konsu-
mentarbete, och det är bra. Det var för övrigt en motion från mitt parti,
vänsterpartiet, som var orsaken till det anslaget. Men det är naturligtvis otill-
räckligt. Givetvis kan man inte kommendera fram en konsumentrörelse.
Men man kan underlätta för den konsumentrörelse som finns.
Att sänka momsen saknar fördelningspolitiska fördelar, säger jordbruks-
ministern. Det måste uppfattas som en mycket besynnerlig nyhet för alla de
människor runt om i vårt land som har svårt att få hushållsbudgeten att gå
ihop och som ser att det är svårt att få matpengarna att räcka. Det är svårt att
administrera en sådan momssänkning, och därför är det bättre med direkta
stödåtgärder till dem som har det svårt, säger jordbruksministern. Men
skulle de direkta stödåtgärderna, t.ex. i form av socialtjänst, vara lättare att
administrera? Jag tror att om jordbruksministern sätter sig in i detta, så skall
han inse att det handlar om mycket kostsamma och svåradministrerade sys-
tem, och dessutom ofta förnedrande för den som blir utsatt för dem.
Självfallet är det bättre med en generell politik som håller matpriserna
nere. Andra länder klarar faktiskt av att administrera skilda momssatser, så
jag förstår inte varför det skulle vara omöjligt för ett så industriellt avancerat
och välutvecklat land som Sverige. Och för övrigt: När man nu så mycket
och så gärna talar om EG-anpassning, vilket vi från vänsterpartiets sida inte
är förtjusta i, nämner man aldrig den lilla saken att EG har lägre moms på
maten. Det kunde väl vara en EG-anpassning som vi skulle kunna ställa oss
positiva till.
Så säger jordbruksministern att vinsten av en sänkt moms kommer att ätas
upp av livsmedelsproducenterna. Ja, självfallet, om man inte kombinerar
sänkt moms med åtgärder som stimulerar konkurrens, och med en kraftigt
ökad prisövervakning från samhällets sida.
Regeringen knyter stora förhoppningar till de pågående GATT-förhand-
lingarna. Alla som är något insatta i den saken vet att det inte finns så särskilt
stor anledning att vara förhoppningsfull just nu. EG har med möda presterat
ett bud. Det är mycket tveksamt, enligt andra länder, om det kommer att
vara tillräckligt. Det är också mycket tveksamt om det i praktiken kommer
att leda till sänkta livsmedelspriser inom en överskådlig framtid.
En bisak i sammanhanget, som ändå bör vara intressant för alla dem som
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
29
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
ingår i den jublande EG-kören och pratar om frihandel och internationalise-
ring, är att EG i GATT-förhandlingarna visar sitt rätta ansikte, nämligen det
protektionistiska. För var och en som vill inse det är det uppenbart att just
EGs protektionistiska jordbrukspolitik är en av huvudanledningarna till de
dumpade världsmarknadspriserna, överskotten och svårigheten för tredje
världens länder att få sälja sin livsmedelsproduktion. Att inte låtsas om detta
tyder på en ohederlighet i EG-argumentationen, tycker jag.
Jag delar jordbruksministerns förhoppningar om att Uruguay-rundan
inom GATT skall lyckas. Men jag delar alltså inte optimismen - att det kom-
mer att gå så fort att det inom en nära framtid kan påverka livsmedelspri-
serna.
Därför tror jag att regeringen måste klara sig på egen hand ett tag. När
man nu har så litet att komma med, utöver hänvisningen till GATT, är ju
risken att den här trestegsraketen, som jordbruksministern anvisar, i stället
för det flammande fyrverkeri av förbättringar för konsumenterna som man
förväntar sig från regeringens sida blir mer av den lilla puffen som man kan
få av en ”Kinasmäll”.
Det behövs utan tvivel ökad konkurrens, och regeringen aviserar nu en
proposition. Då är det ju mycket intressant att veta om den propositionen
kommer att handla om helheten. Eller kommer den, liksom konkurrens-
kommitténs första betänkande, bara att handla om primärproduktionen?
Om den gör det, tror jag att risken är stor att vi inte kommer att uppnå något
särskilt bra resultat.
Som ett litet exempel kan man ta brödpriserna. Ett stort block inom livs-
medelshandeln märkte sina brödprislappar redan tidigt med tillverkningsda-
tum. När de andra blocken tvingades att göra detsamma, använde man det
som skäl för att höja sina priser - för det blev så dyrt. Det förstnämnda
blocket, som redan i många år hade klarat av att hålla sina brödpriser på
samma nivå som andra, trots att man hade mer omfattande märkning, höjde
då också sina priser. Det visar, tycker jag, att den enda prispress som finns
på den här marknaden är pressen uppåt - om man inte från samhällets sida
vidtar åtgärder, ser till att man stärker de myndigheter i samhället som har
konkurrensvårdande uppgifter, ser till att man presterar en lagstiftning som
gäller hela livsmedelskedjan och inte bara primärproduktionen.
Självfallet är det också bra om man kan bryta upp den typ av etablering
som nu finns inom kommunerna. Jag tillhör inte dem som tror att man skall
ta bort kommunernas möjligheter att styra etablering. Men självfallet bör
man ta bort den politiska bindning som finns.
Andra länder har gjort mer när det gäller reklam och förpackning.
Jag skulle avslutningsvis vilja se en proposition från regeringen med hel-
hetsperspektiv, en proposition som rörde moms, rabatter, reklam och den
skärpta konkurrensen i ett sammanhang.
Anf. 26 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Genom skattereformen ökar kraven på högre löner för låg-
inkomsttagarna. Det kan bli en lönespiral av den anledningen lika väl som
när det gäller inflationen. Det kommer också att genom krispaketet bli höjda
30
priser på läkarbesök och annat. Man får lägre sjukersättning de första tre
dagarna, och man får lägre ersättning för vård av sjukt barn.
Genom skattereformen och andra prishöjningar har matprisernas aktuali-
tet ökat. Varför det? Jo, genom högre moms på arbetsluncher och arbetsre-
sor, högre hyror m.m. För människor med högre löner - gränsen går vid
14 000-15 000 kr. där nolläget finns - kommer den minskade marginalskat-
ten att kompensera dessa höjningar, och för en stor del av befolkningen
kommer reallönerna att öka. De lågavlönade kommer att bli ytterligare ut-
satta genom krispaketet. Matprisernas enorma höjningar den senaste tioårs-
perioden kommer att slå hårt, speciellt mot stora familjer.
Vad kan man då göra? Jag tycker att det är viktigt att vi får en sådan sam-
lad proposition som Annika Åhnberg nämnde i föregående inlägg. Men vi
vill ju slopa momsen på svensk basmat. Att genomföra en differentierad
moms innebär inga oöverstigliga hinder.
Vad menar vi med svensk basmat? Det är mjölk, syrade mjölkprodukter,
smör, grädde och ost, kött av nöt, får och lamm samt get och vilt, fisk landad
av svenska fartyg, säd och sädesprodukter, potatis och rotfrukter, grönsaker,
frukt, bär, svamp samt honung.
Vi stöder inte ägg, griskött, broiler, socker och margarin. Undantagen för
griskött, ägg och broiler motiveras med att dessa produkter övervägande tas
fram på ett etiskt oacceptabelt sätt.
Vi vill dessutom medvetet gynna jordbruk med nötkreatur framför jord-
bruk med svinuppfödning. Nötkreatur passar väl in i det odlingssystem som
miljöpartiet vill att det svenska jordbruket i stor utsträckning skall anpassa
sig till.
Undantaget för margarin beror på att oljeväxtodlingen, som den i dag ut-
förs, fordrar stor användning av jordbruksgifter. Men dessa undantag kan
tas bort om vi får en miljövänligare och djurvänligare produktion.
Anledningen till att vi i miljöpartiet betonar att det gäller svensk basmat
är att vi vill gynna en omläggning till ett robust och uthålligt jordbruk utan
användning av jordbruksgifter och konstgödsel.
Vad är det som ytterligare fördyrar maten förutom momsen? Jo, det är
förpackningsindustrin. Man kan tänka sig en mycket större andel returglas.
Visserligen för också dessa med sig kostnader, men i längden blir det ett ut-
hålligare system, och framför allt är det resurssparande. Vi får alltså ett
minskat antal förpackningar — ibland är varor som vi köper två- eller tredub-
belt förpackade — och ett enhetssystem där returglas kan användas på ett
helt annat sätt.
Reklamkostnaderna är enorma, och dessa får självklart konsumenterna
betala i slutändan. I Sverige rör det sig om ca 4 000 kr. per person om året.
I en större familj kan det bli 15 000—20 000 kr. Man kan också tänka sig att
dämpa de kostnader som orsakas av förädlingsindustrin. Dessa kostnader
uppgår till i stort sett hälften av vad vi betalar för maten. Vi behöver kanske
inte ha så förädlad mat. Monopolen kan kanske rivas upp. Varför inte göra
en översyn på det området? Medvetna inköp kan också bidra till att sänka
matkostnaderna.
Vad som verkligen skulle få stor inverkan på matkostnaderna vore ett slo-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
32
pande av momsen på svensk basmat. Enligt miljöpartiets åsikt kan matkost-
naderna därmed sänkas ganska snabbt.
Det finns också möjligheter för olika konsumentorganisationer att infor-
mera om det sätt på vilket konsumenten bör handla. Det kan ske genom pro-
duktinformation till skillnad från reklam. Det är dock något som inte vi här
kan besluta om. Det skall vara en produktinformation som lär människor
vad maten innehåller. Där kan också skolan komma in i bilden genom skol-
köket och undervisning om mat. Det är bra om barn och ungdomar tidigt får
lära sig vad maten innehåller och vad de behöver för att få en fullvärdig kost.
Jag stöder det upprop som miljöpartiets representant och andra står
bakom. Det är enligt min mening mycket viktigt att konsumenterna väcks
till insikt. Annars blir det inga förändringar.
Anf. 27 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Det är alldeles utmärkt att denna kvinnoaktion mot matpri-
serna och situationen på matfronten i Sverige har kommit i gång. Det behövs
uppenbarligen en hel del kvinnokraft i detta land för att komma till rätta med
viktiga problem.
Konsumentvänlig livsmedelspolitik, säger jordbruksministern. Ja, man
kan undra. Vi har ju världens högsta matskatt, och det tycker jag inte kan
betecknas som speciellt konsumentvänligt. Att sänkt moms på basmat inte
skulle medföra fördelningspolitiska konsekvenser, förefaller mycket egen-
domligt. Enkla omfördelningar av inköpsvanor tror jag kommer att leda till
mycket stora förändringar för barnfamiljer och andra. Det kan faktiskt på-
verka de samlade kostnaderna för hushållet på ett effektivt sätt genom ett
sådant agerande.
Vad kan då vara konsumenternas grundintresse? Jo, det måste vara att få
en bra och hälsosam mat som är oförgiftad. Den måste naturligtvis smaka
bra, se riktig ut och vara så färsk som möjligt. Maten skall kunna köpas i
närheten av bostaden.
Många av dessa önskemål infrias inte alls. Det finns en stor mängd jord-
bruksrester i vår mat. Maten tas fram på ett som vi tycker olämpligt sätt, dvs.
med hjälp av jordbruksgifter och konstgödsel. Kvalitet på mat består inte
enbart i att den har hygieniskt höga värden, utan den har också att göra med
det sätt på vilket maten produceras. Det är dessa faktorer som sammantaget
avgör kvaliteten på maten.
För att kunna sänka matpriserna fordras också konkurrens på lika villkor.
Det är ett av de stora problemen. Vi förde för en tid sedan en diskussion om
kvaliteten på importerade matvaror - en diskussion om de berömda äpp-
lena och päronen. Diskussionen handlade om att vi skulle ställa samma krav
på den importerade maten som vi ställer på den svenska, inte enbart med
avseende på hygieniska värden utan också på tillverkningssättet. Ett sådant
beslut motsatte sig dock socialdemokraterna och folkpartiet, som inte
brydde sig ett dyft om hur mat tillverkas och vad detta verkligen betyder för
människor. Därmed inleder man faktiskt en ekologisk dumpning till andra
delar av världen. Vi i miljöpartiet finner det utomordentligt allvarligt att vi
i Sverige inte ställer likvärdiga villkor på importerad mat som på den in-
hemskt producerade maten. På det sättet utsätts svensk odling och svensk
trädgårdsnäring för en ojust konkurrens. Skall det vara konkurrens måste
den ske på lika villkor.
Jordbruksministern har vid ett tillfälle sagt att han i GATT-förhandling-
arna skulle ta upp kvalitetsfrågorna till diskussion. Jag ser fram mot resulta-
tet av dessa förhandlingar.
Vad är det då som gör maten så dyr förutom denna fantastiska matskatt?
Jo, det är naturligtvis den koncentration och specialisering som vi har haft
under ett stort antal år och som slår ut konkurrensen. Detta är i sin tur en
följd av vårt marknadsekonomiska system som har styrts av skattelagarna
och ekonomiska styrmedel. Vi har beskattat mänskligt arbete utomordent-
ligt högt och har förhållandevis låga energiskatter. Vi har alltså fått en över-
flyttning till koncentrerad produktion och en minskning av mänskligt arbete.
Det har lett till en ökning av transportmängderna av mat. Det betyder att ett
fåtal grupper i landet har en utomordentligt stor makt över vår matvardag.
Därmed kan de också handskas med matpriserna efter eget skön. Det är
mycket svårt att bryta den ordningen, såvida inte skattesystemet ändras i
riktning mot sänkt skatt på arbete och höjd skatt på energi. Det leder till en
omstrukturering av hela sättet att producera mat.
Samhället bör också kunna ställa en del krav på matproduktionen på
samma sätt som konsumenterna gör det. Maten bör produceras så att det
inte uppstår störningar i vårt ekologiska system. Vi måste kunna bevara od-
lings- och kulturlandskapet, och artrikedomen måste bibehållas så att för-
sörjningstryggheten består. Vi måste få ett uthålligt jordbruk som består
långt bortom den tid då vi själva inte längre lever.
Med den förda jordbrukspolitiken hotas mycket av allt detta. Odlings- och
kulturlandskapet kommer att försvinna i stora områden som skogas igen.
Därmed försvinner också artrikedomen, och försörjningstryggheten utar-
mas.
Reklamhysterin har tidigare nämnts. En viktig del i antislöseripolitikertär
att finna medel för att minska reklammängden. Ett sätt är att i större ut-
sträckning lägga skatt på reklam.
Förpackningsproblematiken är faktiskt utomordentligt stor. Även det
problemet bör man kunna komma till rätta med genom att gynna framställ-
ningen av förpackningar som kan återanvändas många gånger. Dessutom
bör miljöavgifter införas för framställning av engångsförpackningar.
Jag vill fråga jordbruksministern hur han tänker främja konkurrensen på
lika villkor för att få ned matpriserna förutom att slopa momsen på basma-
ten. Är jordbruksministern beredd att verka för lägre skatt på arbete och
högre skatt på energi? Vill regeringen se till att vi verkligen får en ordning
med lika konkurrens mellan importerad och svenska matvaror? Det gäller
att se till hela produktionskedjan på mat och inte bara på de hygieniska vär-
dena. Dessa är i många avseenden inte fullt lika intressanta som helheten.
Utan denna helhetssyn blir det mycket svårt att åstadkomma konkurrens på
lika villkor och sänkta matkostnader för oss konsumenter.
Anf. 28 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Frågan om livsmedelspriserna är naturligtvis alltid aktuell.
Vi tycker ständigt att maten är för dyr. Man kan fundera över varför den blir
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1990191:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
34
det. Jordbruksministern sade att det livsmedelspolitiska beslutet skall leda
till lägre matkostnader. Men detta livsmedelspolitiska beslut var ärligt talat
i mångt och mycket ett jordbrukspolitiskt beslut. Det hade inte så mycket
med konsumentfrågor att göra.
Vi i centerpartiet förordar ett jordbrukspolitiskt beslut om jordbrukets si-
tuation och ett livsmedelspolitiskt beslut som rör konsumentfrågorna i ett
litet större perspektiv där också matpriserna ingår.
Varför har då matpriserna stigit under senare tid, som jordbruksministern
sade, snabbare än andra priser? Jo, bl.a. därför att regeringen har sänkt sub-
ventionerna på livsmedel. Det är en direkt bidragande orsak till att priserna
går upp. Därtill kommer procentpåslaget i handeln och momsen. Procent-
påslagen för handelns marginaler och för momsen förstärker prishöjning-
arna, vare sig de är beroende på borttagna livsmedelssubventioner eller har
annan orsak.
Från centerpartiets sida anser vi att man borde kunna sänka momsen på
baslivsmedel. Att en sådan sänkning inte skulle ha fördelar ur fördelnings-
synpunkt, är ett märkligt påstående. Det är ju alldeles naturligt att om jag
använder merparten av de pengar jag tjänar till att köpa basmat, får sänkt
moms på maten stor betydelse för mig. Om jag har stora inkomster och kan
använda pengar till en massa andra saker, till att köpa mera fabricerad mat,
till kapitalvaror osv., betyder en sänkning av matmomsen inte så mycket för
mig.
Påståendet att sänkt moms på maten inte skulle ha fördelningspolitisk be-
tydelse tycker jag är direkt felaktigt. Jordbruksministern hänvisar till en ut-
redning från 1983, men vad sade den utredningen egentligen? Jo, den sade
att de livsmedelssubventioner vi hade var ur fördelningssynpunkt bättre än
att ta bort momsen. Nu har vi snart inga livsmedelssubventioner kvar, och
de som är kvar skall ju regeringen med folkpartiets hjälp ta bort i samband
med skatteomläggningen vid årsskiftet. Då stiger matpriserna ännu mer, och
vi diskuterar att de redan är för höga. Här medverkar alltså regeringen till
att de stiger ännu mycket mer!
Sedan står det en passus i svaret att om man sänker momsen på livsmedel,
kommer livsmedelsproducenterna att raka åt sig en stor vinst. Förklara det,
jordbruksministern!
Det ges också en del förhoppningar i svaret. I och med GATT-förhand-
lingarna har man stoppat höjningen av matpriserna. Ja, det har man gjort
temporärt, men man har ju en typ av kobidrag i stället, och det skall omsättas
i prishöjningar så småningom. Så egentligen har man bara gått in med en
temporär matsubvention under tiden som förhandlingarna pågår. Det kom-
mer alltså ytterligare prishöjningar på maten ganska snart.
I svaret nämns budet som Sverige har lagt om 30-50 % neddragning av
gränsskyddet. Men i GATT-systemet ligger också, att eftersom Sverige har
åtagit sig att minska kvantiteten, behöver vi inte sänka gränsskyddet lika
mycket. Alltså minskar kravet på Sverige i det avseendet, och det gör att
de 30-50 % inte är riktigt relevanta i sammanhanget. Det skapar kanske ett
bekymmer, inte bara för konsumenterna utan också hos producenterna, för
skall det livsmedelspolitiska beslut som vi fattade i juni kunna genomföras
på ett bra sätt, gäller det att skapa förtroende hos konsumenterna och hos
producenterna. Man får inte vela fram och tillbaka i sina uttalanden, för då
skapas inte det nödvändiga förtroendet.
Här tas också upp reklamens betydelse för kostnaderna. Jag kan hålla med
om att kuponger, direktreklam och annat som Annika Åhnberg tog upp är i
stor utsträckning onödiga grejor. Det kunde begränsas. Jordbruksministern
nämner sänkningen av gränsskyddet och ökad import av livsmedel som ett
sätt att sänka priserna, men jag är rädd för att de livsmedelsföretag vi har då
måste satsa mer på reklam och marknadsföring för att kunna konkurrera
med importen. Det finns alltså risk för att det kommer att satsas mer pengar
på reklam i stället för mindre pengar.
Konsumentinflytande som det talas om är naturligtvis väldigt viktigt, men
förslaget var som sagt inte regeringens, utan det kom från annat håll, och det
var riksdagen som gav regeringen ett uppdrag. Skall konsumentinflytandet
kunna bli reellt, måste vi öka människornas kunskap. Utbildningen inom de
områden som har med konsumtion att göra - av mat men även en del andra
saker - måste öka i skolan och för dem som sysslar med konsumentupplys-
ning. För att det skall bli ett reellt konsumentinflytande måste människorna
ha kunskap.
Här tas upp en del saker om märkning, konkurrens och förpackningar. Jag
återkommer till det, för det är också viktiga frågor i sammanhanget.
Anf. 29 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Annika Åhnberg sade att det tar lång tid att ändra jord-
brukspolitiken och åstadkomma matprissänkningar, och det kan jag hålla
med om. Det har dock inte saknats försök. 1985 gjorde den socialdemokra-
tiska regeringen ett försöka att bryta in, men såsom är väl bekant hoppade i
slutomgången ett antal borgerliga företrädare i jordbruksutskottet av, och
det blev inte den inriktning av en livsmedelsreform 1985 som ursprungligen
hade avsetts.
Det är riktigt att det är svårt att bryta igenom ett system som är så etablerat
som en hårt reglerad jordbrukspolitik. Nu har vi dock lyckats, och jag tror
att både Annika Åhnberg och jag får vara glada för att riksdagen med så
stor majoritet har tagit det första viktiga steget när det gäller våra interna
regleringar. Nu gäller det stegen därefter, gränsskyddet och konkurrensen i
sektorerna efter primärproduktionen, alltså livsmedelsindustrin och han-
deln.
Annika Åhnberg hade i sitt inlägg många synpunkter som jag tycker var
intressanta och konstruktiva, men jag blev litet förvånad när jag läste inter-
pellationen, som uppenbarligen återspeglar det s.k. kvinnouppropet om
matpriserna som har presenterats den här veckan. Det är ungefär samma
krav. Litet tråkigt tycker jag att det är att uppropet inte tar upp, och inte
heller Annika Åhnberg i sin interpellation, de avgörande frågorna när det
gäller att få ner matpriserna, nämligen gränsskyddet, koncentrationen i livs-
medelsindustrin och koncentrationen i handeln, alltså det som vi kallar för
steg två och steg tre i vår reform.
Detta är ju grundbultar som man måste ordentligt angripa, och då krävs
det opinionsbildning. Det krävs att många ställer upp, och det är ingen lätt
resa det heller. Det är i och för sig intressanta frågor som tas upp i Annika
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
35
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Åhnbergs interpellation, men det är inte de som är avgörande för matpri-
serna.
Jag delar i hög grad Annika Åhnbergs uppfattning i fråga om förpack-
ningar, konsumentinflytande, kvalitet och mycket annat i interpellationen.
Men, som sagt, de avgörande frågorna om gränsskyddet och den bristande
konkurrensen i livsmedelsindustrin och handeln har man inte vågat ta upp i
uppropet, som jag förstår att Annika Åhnberg deltar i och som interpellatio-
nen återspeglar. Det tycker jag är litet synd, men jag förstår att det kan vara
en kompromiss mellan centerintressen och andra intressen som har lett till
detta.
Den fråga där Annika Åhnberg och även andra talare har en annan syn än
jag gäller momsen. Annika Åhnberg sade att det skulle vara en nyhet för
konsumenterna, men det är det förvisso inte, att matmomsen inte har de för-
delningspolitiska effekter som ofta hävdas i debatten. Det är ingen nyhet,
utan det är vad utredningar under hela åttiotalet som jag har refererat till
har kommit fram till.
Direkt märkligt är det när inte Annika Åhnberg men väl andra talare
framställer det som om det skulle finnas en speciell matskatt i Sverige som
ökar våra matpriser. Vi har en generell moms på de flesta varor, på mat lika
väl som på annat, och det är bra att vi har en generell moms.
När Annika Åhnberg hänvisar till EG, vill jag säga att EG inte anser det
vara något lyckligt tillstånd man har där, tvärtom. I EG har man startat med
väldigt många olika satser på punktskatter och försökt att harmonisera
dessa. Att EG inte har en enhetlig momssats för allting är uttryck för ett
misslyckande inom EG, inte att man tycker att det är bra att ha en differen-
tierad moms, för det är bra att ha en enhetlig moms.
Bevisbördan ligger mycket tung på den som bara talar om att ta bort mom-
sen på mat. Matmomsen inbringar ungefär 20 miljarder kronor, lika mycket
som vi betalar från statens sida för hela det ekonomiska stödet till barnfamil-
jerna - barnbidrag, familjeförsäkring, barnpensioner, allt som räknas in i
detta.
Då måste man upp till bevis. Det får inte vara så enkelt att man här i debat-
ten talar om att vi skall ha bort moms på maten när vi på det sättet finansierar
så väsentliga ändamål. Det går självfallet att jämföra med andra saker i stats-
budgeten, men det handlar alltså om belopp motsvarande hela stödet till
barnfamiljerna. Det är sannerligen på sin plats att ställa en motfråga: Vad är
det ni i så fall skall ta ut de 20 miljarderna på i stället?
Att sänka momsen på basmaten ger heller inte särskilt stora fördelnings-
politiska effekter. De utredningar jag här åberopat visar att fördelningen
mellan basmatkonsumtionen och annan konsumtion inte skiljer sig mellan
olika hushållstyper. Därför skulle en sänkning av momsen på basmaten inte
vara någon speciell satsning på låginkomsttagarna, såsom det påstås i debat-
ten.
Annika Åhnberg och även andra deltagare i debatten har tagit upp frågan
om GATT-rundan. Jag har i mycket samma syn som Annika Åhnberg på
EGs uppträdande i detta sammanhang. Det är inte så, som Annika Åhnberg
sade, att vi inte skulle låtsas om att EG har en protektionistisk inriktning av
36
sin politik just nu under G ATT-förhandlingarna. Jag har tvärtom kritiserat
detta både i den svenska debatten och hos företrädare för EG.
Det är intressant att studera skälen till att man i EG nu under fyra veckor
varit handlingsoförmögen. Man har gjort precis tvärtemot vad vi har gjort i
den svenska riksdagen. Vi beslöt oss först för en stor livsmedelspolitisk re-
form. Vi diskuterade i det sammanhanget hur vi skulle kunna kompensera
jordbrukarna för de internationella prissänkningar som kommer. I EG har
man först nu börjat diskutera frågan om interna kompensationen till bön-
derna. Det är bl.a. detta som lett till handlingsförlamningen inom EG.
Anf. 30 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Låt mig först säga när det gäller det här kvinnouppropet eller
kvinnoupproret - vad man nu skall kalla det - att jag personligen tycker illa
om att politiska partier försöker göra detta till sitt och säger att deras repre-
sentanter står bakom denna rörelse. Det handlar här om rörelse som
sträcker sig långt utanför denna församling och som drivs av människor som
huvudsakligen inte tillhör det politiska etablissemanget. Uppgiften för oss i
den här församlingen är att understödja och lyfta fram de krav som den här
nya rörelsen ställer, inte att för egen del lägga beslag på den. I så fall tror jag
att vi skulle göra den en otjänst.
Anledningen till att jag i min interpellation inte tar upp frågan om gräns-
skyddet är att riksdagen faktiskt har beslutat att, något som regeringen sedan
bekräftat, vi skall sänka gränsskyddet i den takt som andra länder gör det.
Jag står fast i den uppfattningen. De andra frågor som jag tar upp i interpel-
lationen har vi däremot inte fattat något beslut om. Det är den enkla anled-
ningen till att frågan om gränsskyddet inte finns med i interpellationen. Så-
vitt jag kan förstå innehåller inte regeringens senaste utspel heller någonting
som går utöver det tidigare fattade riksdagsbeslutet om en sänkning av
gränsskyddet i den takt som man når framgångar inom ramen för GATT-
förhandlingarna. Om regeringen avser något annat med sitt senaste utspel,
tror jag att alla parter skulle vara mycket intresserade av att få ett klart och
tydligt besked på den punkten.
När det gäller EGs momsproblem kan jag hålla med om att det naturligtvis
inte är lyckat för EG att ha en alltför stor spridning. Man försöker åtmin-
stone att få en moms på två nivåer, där maten har den lägre momsen. Det
kunde väl åtminstone vara en rimlig ambition. Visst förstår jag att man inte
kan ta bort den stora inkomstkälla för staten som matmomsen utgör, men
man kan reducera den och i stället söka andra skattekällor. Det är i samman-
hanget ganska uppenbart att regeringen värnar mer om sin skattereform,
som inte alltid är en reform utan ibland en deform, och sitt samarbete med
folkpartiet i den frågan än vad man värnar om konsumentintresset.
Låt mig till sist ta upp en sak som jag inte hann med i mitt inledande anför-
ande. Jordbruksministern säger att det är viktigt att konsumenterna för sitt
val har en ordentlig märkning av varorna att tillgå. Jag anser att den allra
viktigaste märkningen är prismärkningen. Det skulle vara mycket värdefullt
om regeringen också ville värna om konsumenternas intresse av att på varan
klart och tydligt kunna se vad den har för pris.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
38
Anf. 31 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! I en utomparlamentarisk rörelse deltar man som individ,
Annika Åhnberg. Men det har hänt förr att partier ställt sig bakom sådana
rörelser. Det allra tydligaste exemplet på det ger kärnkraftsmotståndet. Jag
tycker inte att det är något fel att ett parti visar sin sympati för en utomparla-
mentarisk rörelse.
Vi har olika åsikter om momsens fördelningspolitiska effekter. Självfallet
är detta en fördelningspolitisk fråga. Om basmaten är momsbefriad får näm-
ligen både hög- och låginkomsttagare möjlighet att välja. Man kan då välja
den billigare basmaten om man vill det och därmed klara sig bättre ekono-
miskt.
Vi har ännu inte sett resultatet av alla prishöjningar på alla områden, och
vi vet inte omfattningen av de problem som låginkomsttagarna kommer att
få och i vilken utsträckning stat, kommun och landsting måste gå in och
stödja dem som inte längre klarar sin ekonomi. Den helhetssynen kommer
vi att sakna ännu en tid.
Vi talar om att sänka matpriserna. Momsen är ju en stor del av matpri-
serna, och momsen på basvaror kan sänkas. Även inom förädlingsindustrin
kan man försöka åstadkomma prissänkningar.
Om man minskar gränsskyddet och tar in mer mat från EG-marknaden
kommer ju transporterna att öka. Vi kommer då i konflikt med miljöpoliti-
ken. Det blir en enorm ökning av transporterna när maten skall fraktas hit
och dit genom Europa i ännu större omfattning än i dag. Om maten produce-
ras och förädlas så nära konsumenten som möjligt, sänker det i längden pri-
serna.
Böndernas del av våra matkostnader är mycket liten. Det är en mycket
liten del av det vi betalar för maten som går till producenterna. Här kan man
åstadkomma bara en obetydlig minskning av matkostnaderna. Det måste vi
inse och ta till oss och inte i första hand se på råvarupriserna.
Anf. 32 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Kvinnoupproret ser jag som ett sätt för konsumenterna att
få inflytande och kunna påverka utvecklingen. Det är naturligtvis bra.
Jordbruksministern gick tillbaka till år 1985. Den gången gjorde socialde-
mokraterna och vänsterpartiet upp om livsmedelspolitiken med de resultat
det fick, och dessa var ju inte så bra. Den gången lovade regeringen att man
skulle se över det följande ledet, dvs. handeln. Redan då stod det klart att
kostnadsutvecklingen där varit snabbare än i de tidigare leden. Handeln
hade tagit hand om en ökad andel av det totala priset på maten. Nu säger
jordbruksministern att konkurrensutredningen skall komma. Jag delar då
Annika Åhnbergs uppfattning att det skulle vara förödande om man även
den här gången glömde bort handeln, eftersom det är där man skulle behöva
göra någonting. De tidigare ledens andel av det totala matpriset har blivit
mindre och mindre. Det har naturligtvis varit ett bekymmer för jordbruksnä-
ringen.
Så till diskussionen om momsen och fördelningspolitiken. Som jag sade
tidigare är det helt klart att om jag använder större delen av de pengar jag
disponerar för att köpa mat, har momsen på maten en mycket större bety-
delse för mig än om jag lägger en mindre del av pengarna på mat. Det borde
även den socialdemokratiska regeringen begripa.
Att hela tiden hänvisa till de utredningar som gjorts är litet felaktigt, efter-
som dessa har utgått från att det fanns livsmedelssubventioner och ansett att
sådana är bättre ur fördelningspolitisk synpunkt. Efter årsskiftet kommer
det inte att finnas några livsmedelssubventioner, och då har vi en helt ny si-
tuation. Då är en ändring av momsen vad vi har kvar att arbeta med, och det
är rätt bra fördelningspolitiskt instrument.
Jordbruksministern säger att det är bra att vi har samma moms på alla va-
ror. Varför är det bra? Ge mig ett svar på den frågan!
Jordbruksministern säger vidare att matmomsen ger lika mycket pengar
som hela barnomsorgen kostar. Vem har sagt att vi skall minska på barnom-
sorgen därför att vi sänker matmomsen? Centerns förslag innebär en minsk-
ning av momsinkomsten på 6 å 7 miljarder, och detta har vi finansierat i vårt
budgetalternativ utan att det drabbar barnomsorgen.
Märkningen är viktig. Som jordbruksministern säger har riksdagen fattat
ett beslut om att det skall förekomma märkning på vissa produkter. Vi anser
att detta beslut inte går tillräckligt långt utan att märkning får omfatta alla
produkter. Kan man inte märka direkt på varan, får man i affärerna ge infor-
mationen på annat sätt till konsumenterna.
Anf. 33 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Som jag sade tidigare är jag väldigt glad över det här kvinno-
uppropet eller kvinnoupproret. Det är jag dels som man, dels som miljöpar-
tist. Jag tycker att det finns all anledning att vi män engagerar oss i frågor
som har med maten att göra. Vi är hälften av landets befolkning som konsu-
merar mat. Det är därför viktigt att vi hjälps åt att komma till rätta med dessa
frågor.
Det är också glädjande att vi här i riksdagen är överens om att vi egentli-
gen saknar en livsmedelspolitik. Däremot har vi en jordbrukspolitik. Det är
nu dags att vi får en samlad livsmedelspolitik som griper över hela området,
såväl produktion som distribution. På det sättet kan vi tillsammans verka för
att matkostnaderna hålls nere.
Naturligtvis spelar här momsen på maten en mycket stor roll. Jag kallar
det gärna för matskatt, även om det formellt inte är korrekt. Det är faktiskt
en utomordentligt hög skatt på maten; 25% på priset är utan tvivel ett
världsrekord. Kunde man minska den momsen, skulle det ha en utomor-
dentligt stor betydelse för människornas vardag. Som Lennart Brunander
säger skulle det även ha fördelningspolitiska effekter.
Vi har i våra budgetförslag visat hur man kan finansiera en sänkning av
momsen. Det är alldeles avgjort så att vi inte tar pengar från barnomsorgen.
Det finns så mycket annat som man kan laborera med i statens budget för
att kompensera ett sådant inkomstbortfall.
Jordbruksministern svarade inte hur man skulle kunna motverka koncent-
rationen. Den goda Bert Karlsson är en stridbar man. Han satte i gång ett
ståhej med sitt lågprisvaruhus utanför Skara och Skövde och menade att han
härmed gjorde stora insatser. Hans största insats i det sammanhanget är att
han ännu en gång lyft fram denna problematik. Felet i hans agerande är att
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
40
han vill lägga stora varuhus långt utanför tätorterna, så att man måste resa
fram och tillbaka med bil och förpesta naturen. Vi måste sträva efter att få
en konkurrens på lika villkor genom att ha lågprisvaruhus inne i tätorterna
där människorna bor, så att vi slipper detta miljöförödande bilåkande.
Jag tycker alltså att det är viktigt att vi får en omläggning av skattesyste-
met. Vi bör sänka arbetsgivaravgifterna och ersätta detta med skatt på ener-
gin, så att vi får en helt annan relation mellan energi och arbete i vår beskatt-
ning. På det sättet gynnar vi decentralisering och inte den enorma koncentra-
tionsprocess som vi haft under så många år. Av någon anledning älskar soci-
aldemokrater, moderater och andra storskalighet. Jag tycker att det finns all
anledning för oss att i fortsättningen motverka denna och i stället gå in för
decentralisering. Vidare där en sänkning av matmomsen ett viktigt led i strä-
vandena att minska matkostnaderna. Vi bör också försöka få ett extensivt
miljövänligt jordbruk, som också bidrar till att skydda kvaliteterna i vårt
landskap.
Anf. 34 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Annika Åhnberg säger
om bristerna i prismärkningen. Vi ser vilka resurser som handeln lägger ned
på reklam och information utåt. Det görs mycket stora pedagogiska insatser
för att vi skall gå in i butiken och handla. När man så kommer in i affären
och söker efter prisinformation, är det eländigt att finna att inte samma pe-
dagogik och samma resurser används för att på ett enkelt sätt upplysa konsu-
menterna om priserna. Jag har samma syn på denna fråga som Annika Åhn-
berg. Detta är också en av de frågor som konkurrensutredningen skall lägga
fram förslag om. Jag hoppas att dessa förslag kommer att gå i den riktning
som Annika Åhnberg och jag önskar. Som konsumenter har vi här samma
uppfattning.
När det gäller momsen tycker jag att det finns skäl att påpeka att vi har en
gemensam momssats för alla varor. Vi har ingen speciell matskatt. Det är
naturligtvis väldigt bekvämt för dem som inte så gärna vill diskutera varför
det blir extra stora prishöjningar på maten och annat. Visst har vi i Sverige
en hög moms, eftersom vi har höga ambitioner i vårt samhälle att finansiera
social välfärd och annat. Men momsen förklarar inte varför matpriserna un-
der 80-talet höjts mer än priserna på andra varor. Momsen har ju hela tiden
legat still. Det finns i det avseendet skäl i att pröva helt andra förklaringsfak-
torer. Lennart Brunander var inne på detta, och jag skall återkomma till det.
Låt mig först säga att livsmedelssubventionernas borttagande självfallet
har haft betydelse för matprishöjningarna, men att de ingalunda förklarar
varför matpriserna ökar mera i Sverige än i vår omvärld. Det är mycket väl
genomgånget av de utredningar som har studerat dessa frågor. Fortfarande
finns det en helt oförklarad del av våra matprishöjningar, en del som har sin
grund i regleringssystemet och i koncentrationen inom livsmedelsindustrin
och handeln.
Det är inte så enkelt som Brunander vill göra det när han menar att bon-
den får så litet. Det är alldeles riktigt att avräkningspriset till bonden inte är
särskilt högt, men bonden står ju också för en överskottsproduktion som dri-
ver upp priserna. Bondekooperationen äger nästan 99 % av mejerierna och
kanske 70—80 % av slakterierna, och den har ett betydande ansvar för den
starka koncentrationen, som likaledes driver upp priserna i industriledet.
Något som Brunander inte bidrog till men som ofta förekommer är en glät-
tad bild av den limpa av vars pris så litet går till bonden. Det är inte så kons-
tigt, eftersom det i framställningen av limpan ligger ungefär 18 sekunders
arbete för bonden. Limpan är ju mest en bageriprodukt. Räknar man om
bondens andel till sådana kostnader som brukar åberopas i förhandlingssam-
manhang, visar det sig att den ändå motsvarar en timersättning på ungefär
300 kr. Det är alltså inte heller i det avseendet någon särskilt dålig ersättning
som bonden får.
Flera talare tog upp frågan om internationaliseringen. Konkurrens på lika
villkor nämndes av Carl Frick, som för övrigt tog upp många frågor som i
och för sig är intressanta att diskutera men rimligen inte hör till just denna
interpellationsdebatt. Jag skall i varje fall försöka svara på det som berör
interpellationen.
Vad andra länder säger till oss är att konkurrens på lika villkor innebär att
Sverige kraftigt måste sänka sitt gränsskydd. Grundläggande är ju att vi har
ett betydligt högre gränsskydd än andra länder, och det lär väga mera i vill-
koren än olika produktionsbetingelser. I det avseendet är det också så, Carl
Frick, att vi har samma krav ur hälsoskyddssynpunkt på importerad mat som
på svenskproducerad mat. Det är onödigt att Carl Frick gång på gång uppre-
par felaktigheter här i kammaren på den punkten. Vi ställer samma hälsok-
rav på importerad mat som på svensk mat. Detta har debatterats många
gånger här i riksdagen, men hör inte hemma under denna interpellation. Jag
tar gärna upp den diskussionen i något annat sammanhang.
När det gäller vårt bud i GATT och vad vi kan förvänta oss i GATT-för-
handlingen är det, precis som Annika Åhnberg säger, så att riksdagen har
diskuterat dessa frågor i våras. Vi preciserar nu ett bud till GATT, och
Annika Åhnberg och jag är överens om att det avgjort är ett bud som går
längre än vad EG vill göra. Vi erbjuder en sänkning om 30—50% av det
totala svenska jordbruksstödet. En 30-procentig sänkning innebär en
10—15-procentig sänkning av gränsskyddet, eftersom — som Brunander var
inne på — även våra i våras beslutade åtgärder innebär en sänkning av det
totala jordbruksstödet. En sådan 10— 15-procentig sänkning av gränsskyddet
får effekt på matpriserna. Ju närmare man sedan kommer 50 %, desto mer
får man naturligtvis räkna upp gränsskyddssänkningen.
Jag hoppas att vårt bud skall främja förhandlingarna, även om Sverige är
ett litet land. Det är ett konstruktivt bud, där vi säger att om andra länder
lägger tillräckligt på bordet i förhandlingarna, är vi beredda att gå längre än
till en sänkning med 30 %, som annars blivit en sorts magisk gräns i en del
andra europeiska sammanhang.
Jag menar att vi alla har intresse av att GATT-förhandlingen lyckas, av att
vi får sänkta matpriser och av att svenska bönder får möjlighet att exportera
svensk mat på rimligare villkor. Skulle GATT-förhandlingar misslyckas,
återkommer vi till riksdagen för att redovisa det läge som då har uppstått.
Anf. 35 CARL FRICK (mp):
Herr talman! Ett av de stora problemen i svensk politik är ju att vi har en
hög inflation. Samtidigt som vi har en väsentligt högre moms på maten än
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
vad man har i andra länder med likartade grundkostnadsstegringar, påskyn-
das inflationen faktiskt av en hög moms. Vår mycket höga matmoms är utan
tvivel en extra inflationsmotor. Det vore säkerligen av värde också för den
ekonomiska politiken att vi minskade momsen på maten för att därmed styra
bort en del av den stegrade produktionen.
Vi är också för att gränsskyddet skall sänkas, under förutsättning att man
gör det på likvärdigt sätt på annat håll. Men då kommer vi in på kravet på
konkurrens på lika villkor. Visst har odlingsmetoderna mycket att göra med
de priser som man kan ta ut på varorna. Har man, som vi, kvalificerade od-
lingsmetoder, som innebär att man stör de ekologiska systemen mindre och
att man inte förgiftar maten med olika sorters substanser, har man självfallet
en dyrare produktionsmetod. Tycker vi att vi skall ha sådana i Sverige, där-
för att vi vill skydda människor och natur, vore det orimligt av oss att inte
ställa samma krav på de importerade varorna. Om man tar emot dessa till
väsentligt lägre kostnader, slår man ut det svenska jordbruket, och det kan
väl ingen vara nöjd med.
Det är alltså mycket viktigt att man sätter upp regler för hur varorna skall
vara framställda. Det har också direkt bäring på framtidens matkostnader
och dessutom på kvaliteten. Viktiga faktorer när det gäller maten är inte
bara priset utan också kvaliteten och det sätt på vilket maten har tagits fram.
Det fordras sammanfattningsvis en samlad livsmedelspolitik. Jag tycker
att det finns grunder för en sådan här i riksdagen. Mina meddebattörer har
en likartad inställning till behovet av en samlad livsmedelspolitik som berör
alla de områden som jag har nämnt och som också har inverkan på de sam-
lade matkostnaderna.
Det är när det gäller matkostnaderna också viktigt att säga att den som
köper dåliga produkter gör en utomordentligt dålig affär. Import av dåliga
och smaklösa men billiga tomater hitfraktade med flyg från ett lågprisom-
råde som Kanarieöarna, i stället för köp av något dyrare tomater från Sve-
rige, är en mycket dålig affär. Matkostnaderna har också samband med kva-
litet och näringsvärde. Vi måste samla oss till en livsmedelspolitik som beak-
tar alla dessa faktorer, inkl, matkostnaderna!
Andre vice talmannen anmälde att Lennart Brunander anhållit att till pro-
tokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 36 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Herr talman! Jag delar jordbruksministerns uppfattning att det i varje fall
till stor del är vårt jordbruksprisregleringssystem som är boven i dramat om
de höga matpriserna. Men det bör också påpekas att detta system inte heller
i särskilt hög grad gynnar den enskilde bonden. Vi har faktiskt den absurda
situationen att matpriserna är höga för konsumenterna samtidigt som flerta-
let bönders inkomster är mycket låga. Också systemets grundkonstruktion
spelar in. Vi har valt en s.k. högprislinje, genom vilken vi har finansierat
en hel del inte bara jordbrukspolitik utan också regionalpolitik och andra
åtgärder via matpriserna. Inom t.ex. EG har man valt att finansiera dem via
statsbudgeten. Två tredjedelar av EGs gemensamma budget går till jord-
42
brukspolitiken. Detta avspeglar sig också i de skilda prisnivåerna på livsme-
del.
Jag tycker vidare att det är litet grand lustigt i år, när riksdagen äntligen
efter en ganska mödosam process har samlat sig till ett beslut att ta bort
gränsskyddet, fylls plötsligt massmedia med debattinlägg från en kör av arga
människor, som säger att en förändring måste komma till stånd. Det hade
varit till betydligt större hjälp om alla dessa angrepp och diskussionsinlägg
kommit några år tidigare, när de hade kunnat bidra till att driva på proces-
sen. Nu kastar man sig upp på kärran efteråt, när den besvärliga delen av
åkturen redan är avklarad.
Jag tycker inte att jag har fått någon klarhet i om den aviserade propositio-
nen om konkurrensen verkligen kommer att beröra hela kedjan, inte bara
primärproduktionen. Jordbruksministern delar min uppfattning om pris-
märkningen. Kommer det att återspeglas i den proposition som han har avi-
serat? Inte heller har vi fått klarhet i vad regeringen tänker göra om GATT-
förhandlingarna misslyckas. I svaret på interpellationen sades att det är nå-
got som vi får se så småningom. Det skulle vara mycket spännande att få ta
del av de diskussionerna innan läget blir akut.
Vi har vidare inte heller riktigt fått klarlagt om det senaste utspelet från
regeringens sida om gränsskyddet innebar något nytt i förhållande till vad vi
tidigare visste. Jag tolkar dock jordbruksministerns senaste besked så, att så
egentligen inte är fallet, utan att det bara är ett understrykande av den redan
tidigare kända svenska positionen. Slutligen vill jag säga att jag fortfarande
hoppas att regeringen skall komma med ett samlat förslag, där livsmedelspo-
litiken i alla dess aspekter tas upp i det konsumentpolitiska perspektivet. Jag
tror att ett sådant samlat förslag skulle välkomnas mycket varmt av många
människor i vårt land.
Anf. 37 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag håller helt med Annika Åhnberg om att det gamla syste-
met inte gynnar den enskilde bonden. Detta har naturligtvis också varit or-
sak till den irritation över och misstro mot den gamla politiken som många
bönder har känt. Låt mig på den punkten, eftersom jag har smått om tid,
bara instämma i Annika Åhnbergs synsätt. Det har också varit ett av moti-
ven till den livsmedelspolitiska reform som vi tillsammans har kunnat bli
överens om i riksdagen.
Jag delar också Annika Åhnbergs uppfattning om det litet lustiga i att så
många debattörer upptäckte matfrågan först när det stora och svåra steget
hade tagits av politikerna. Det kan kanske vara intressant för medieforskare
att studera detta i framtiden.
Låt mig med den korta tid som jag har kvar för svar på frågor säga till Carl
Frick: Om man rensar siffrorna med hänsyn till den högre momsen i Sverige
och vårt högre kostnadsläge, har vi ändå ett prisgap från 1980-talet i förhål-
lande till EG på ungefär 20 %, innebärande ungefär 20 % högre kostnader i
Sverige. Man kan alltså inte använda bara de förklaringar som Carl Frick här
har anfört.
När det gäller GATT står vi inför en slutförhandling, som vi arbetar
mycket aktivt med. Det vore litet märkligt och schizofrent att då samtidigt
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
43
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
44
diskutera vad vi skall göra om förhandlingen misslyckas. Vi satsar nu mycket
av vårt arbete på att förhandlingen skall lyckas, även om Sverige är en liten
nation.
Vi säger också att vi inte kommer att vara passiva om den misslyckas. I så
fall får vi naturligtvis komma tillbaka till riksdagen och redovisa det läge som
har uppstått. Men det är inte mentalt rimligt att just nu, när i all blygsamhet
vi försöker göra vårt bästa för att förhandlingen skall gå bra, förbereda oss
för detta.
Slutligen: Naturligtvis är det vår ambition att det skall vara så mycket av
helhetssyn som möjligt i regeringens presentation av livsmedelspolitiken. Vi
har det i de tre stegen: i de interna regleringarna, nu i gränsskyddet utåt och
sedan i konkurrensen i leden efter bonden, dvs. livsmedelsindustrin, parti-
handeln och detaljhandeln. Det är självfallet regeringens ambition att ta ett
så kraftigt helhetsgrepp som möjligt om dessa viktiga frågor. Också på den
punkten är jag överens med Annika Åhnberg.
Överläggningen var härmed avslutad.
4§ Svar på interpellation 1990/91:31 om jordbruket i norra SverigeAnf. 38 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Kjell Ericsson har i en interpellation frågat mig dels när jord-
bruksnämnden kommer att presentera förslag till åtgärder som är ägnade att
förbättra lönsamheten för jordbruket i norra Sverige, dels om slaktdjursav-
gifterna för omställningen av jordbruket även skall drabba jordbruket i
norra Sverige.
Riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik innebär att den regionalpoli-
tiska profilen skärps. Stödet kommer i större utsträckning att lämnas till de
områden som är i störst behov av stöd, exempelvis norra Sverige och gles-
bygder.
Riksdagsbeslutet innebär exempelvis att det särskilda prisstödet till jord-
bruket i norra Sverige i huvudsak skall behållas oförändrat. Detta innebär
att stödet även i fortsättningen skall anpassas till kostnadsutvecklingen. En
översyn skall ske en gång per år. Priserna på jordbruksprodukter kan i vissa
fall komma att sjunka som en följd av en intern avreglering. Riksdagsbeslu-
tet innebär att sådana förändringar inte får tillåtas påverka lönsamheten i
det norrländska jordbruket i någon nämnvärd grad. Därigenom undantas i
princip norra Sverige från den produktionsanpassning som följer av den livs-
medelspolitiska reformen.
Beräkningarna som utgör underlag för justeringar av prisstödet har hittills
grundats på utvecklingen t.o.m. oktober månad. Uppgifterna finns tillgäng-
liga i början av december. Beräkningarna görs av jordbruksnämnden och be-
räknas vara klara i slutet av december.
Den andra frågan i interpellationen måste grunda sig på en missuppfatt-
ning av regeringens hållning. Kjell Ericsson frågar om slaktdjursavgifterna
för omställningen av jordbruket även skall drabba jordbruket i norra Sve-
rige. Svaret är att slaktdjursavgifterna över huvud taget inte skall användas
för att finansiera omställningsåtgärder. Jag förmodar att frågan utgår från
ett förslag från jordbruksnämnden som innebar att slaktdjursavgifter skulle
bidra till finansieringen av omställningsprogrammet för mjölkproduktionen.
Den förordning om sådana omställningsåtgärder som regeringen beslutade
om den 4 oktober i år följde dock inte jordbruksnämndens förslag på denna
punkt.
Anf. 39 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag vill först tacka jordbruksministern för svaret på min in-
terpellation. Jag vill börja med den andra frågan, som alltså inte längre äger
aktualitet.
När jag skrev interpellationen förelåg ett förslag från jordbruksnämnden
om slaktdjursavgifterna, men som jordbruksministern påpekade fattade re-
geringen ett annat beslut, och jag är nöjd med detta.
Jag tycker att jordbruksministerns svar har en allmänt positiv inställning,
och jag hoppas också att detta kommer till uttryck när regeringen lämnar
förslag om hur stödet till jordbruket i norra Sverige skall utformas.
I det betänkande som behandlades av riksdagen före sommaruppehållet
sades att lönsamheten i jordbruket i norra Sverige inte skulle få sjunka i
nämnvärd omfattning. Trots detta har lönsamheten sjunkit. Enligt uppgifter
som jag har fått från Värmlandsmejerier har mjölkpriset sjunkit efter det att
tvåprissystemet avskaffades. För räkenskapsåret 1989/89 sjönk priset med 27
öre, och prognosen för 1990/91 är att priset kommer att sjunka ytterligare 16
öre, dvs. sammanlagt drygt 40 öre. Till detta kommer att det inte har utgått
någon kompensation för ökade kostnader, vilka torde ha varit ca 10-12 %
årligen. Detta är vad som gäller för Värmland, men situationen torde vara
likartad i resten av stödområdet. Lönsamheten har alltså minskat, trots att
målsättningen är att jordbruket i norra Sverige skall ha en oförändrad lön-
samhet.
Detta har i sin tur inneburit att många brukare i våra skogs- och mellan-
bygder har upphört med sin verksamhet under de senaste åren. Jag upplever
detta som allvarligt. Dessutom är många brukare i åldern 60 år och uppåt.
Detta kommer med all sannolikhet att innebära att ännu fler kommer att
sluta inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag vet t.ex. att 55 brukare i
Värmland bara under den senaste tolvmånadersperioden har upphört med
sin verksamhet. Jag har också hört talas om liknande siffror för andra platser
i landet.
Detta är förödande på många sätt, inte minst för en levande landsbygd och
för de öppna landskapen. Om det blir för få leverantörer kvar kan detta
också innebära problem för de kvarvarande ute i glesbygderna när det t.ex.
gäller hämtningen av mjölk. Det kan också betyda svårigheter för föräd-
lingsindustrierna och slakterierna.
Detta är dessutom en sysselsättningsfråga, inte minst i de områden som
redan är hårt utsatta, som t.ex. Norrlands inland. Det gäller både arbetstill-
fällen inom jordbruket och i förädlingsindustrin.
Det är därför väsentligt att det snabbt kommer fram förslag som kan för-
bättra lönsamheten inom stödområdet. Jag vet att jordbruksnämnden nu ar-
betar med förslag till hur det särskilda prisstödet till norra Sverige skall utfor-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
45
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
46
mas. Jag har hört att det i den diskussionen framförs förslag på en eventuell
krympning av området. Bl.a. skulle man ha diskuterat att Avesta och Bor-
länge kommuner inte längre skulle vara med i stödområdet. Dessutom har
man tydligen diskuterat försämringar inom vissa områden.
Jag menar att det är absolut nödvändigt att det nuvarande området behål-
les intakt, dvs. att de kommuner och församlingar som i dag ingår i stödom-
rådet kommer att göra det även i fortsättningen. Det är dessutom nödvän-
digt att det sker en uppjustering av stödet så att den oförändrade lönsamhets-
nivån kan nås. Jag och fler med mig har tolkat riksdagsbeslutet som att varje
stödområde skall behålla minst samma kostnadstäckningsgrad som man har
haft tidigare.
De olika förslag som nu har diskuterats innebär att några kommer att för-
lora på förslaget, och det var väl egentligen inte meningen i riksdagsbeslutet.
Om vi skall behålla jordbruket och även få ungdomar att satsa på jordbruket
inom stödområdet, måste det till snabba förbättringar.
Jag skulle här vilja referera till utskottsbetänkandet. Utskottet konstate-
rar att den samlade satsningen som föreslagits för jordbruket i norra Sverige
skall få till följd att näringens lönsamhet höjs och dess utövare finner ar-
betsro.
Jag vill instämma i vad utskottet då anförde, och jag hoppas att så skall bli
fallet. Men tyvärr känner många bönder i dag en stor oro inför framtiden.
Lönsamheten är dålig. Man känner ingen framtidstro utan i stället en uppgi-
venhet. Därför måste åtgärder som förbättrar situationen snabbt vidtas.
Jag vill till sist fråga jordbruksministern om stödet till jordbruket i norra
Sverige kommer att få en utformning som överensstämmer med målsätt-
ningen i betänkandet. Jag vill också fråga jordbruksministern om myndighe-
ten, i det här fallet alltså jo.rdbruksnämnden, i den justering som är på gång
kan göra sådana tekniska förändringar att det inom stödområdet uppstår en
rad förlorare.
Anf. 40 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag tolkar interpellationssvaret så att jordbruksministern
slår fast att riksdagsbeslutet gäller, dvs. att det är 1989 års lönsamhetsnivå
som gäller för Norrlandsjordbruket. Det är bra. Jag hoppas att det är rätt
uppfattat.
Jordbruket i vårt land, inte minst i Norrland, är en förutsättning för en
levande landsbygd, och för många bygder är det helt avgörande för överlev-
naden. Är jordbruksministern medveten om den oro och den osäkerhet som
råder bland många jordbrukare och bland många andra, så också i mitt hem-
län, Jämtlands län? Inom livsmedelsförädlingen, verkstadsindustrin och
transportnäringen finns osäkerheten och oron. Där är man i högsta grad be-
roende av ett aktivt jordbruk.
Osäkerheten finns också i konsumentleden. De svenska konsumenterna
vill naturligtvis också i framtiden ha tillgång till säker, svenskproducerad
mat.
Mjölkbönderna i Jämtlands län har fått sin lön sänkt. Lönsamheten har
alltså sjunkit, och målsättningen har alltså inte hållit. Mjölkpriset till produ-
centerna i Jämtlands län har nämligen sänkts i ett par omgångar, och sam-
manlagt har det sänkts med omkring 50 öre. Men böndernas omkostnader
sänks inte, de stiger.
Ändå är det bondens lilla bit av matkronan som framställs som avgörande
för matpriserna. Det skulle förbättra lönsamheten också för jordbruket i
norra Sverige om matskatten sänktes och om regeringen hjälpte till med att
förbättra det psykiska klimatet för landets bönder, som har ett hårt och för
det mesta mycket ensamt arbete.
Otack har blivit bondens lön. Bonden har utpekats som miljöbov, djurplå-
gare och den som rår för att maten kostar så mycket. Det är inte så lätt att
vara lönsam under den psykiska press som sådana beskyllningar utgör. Det
skulle inte skada om man från regeringshåll någon gång försvarade bönderna
mot sådana orättvisa och orättfärdiga beskyllningar. Kanske regeringen
t.o.m. kunde påverka jordbruksnämnden till samma försvar.
Regeringen talar då och då om att svenska bönder är för duktiga och att
det därför blir överskott och matberg av skilda slag. Hur skall bönderna
egentligen vara och arbeta för att bli godkända?
Nu har jordbruksministern i dag rätt tydligt uttalat sin åsikt vad gäller
jordbruket i norra Sverige. Riksdagsbeslutet ligger fast. Det är bra.
Låt mig ändå fästa statsrådets uppmärksamhet på den aktuella situationen
i Jämtlands län. Bönderna där har som vanligt visat sig lyhörda för samhäl-
lets krav, och nu håller man i samarbete med LRF och jordbrukskooperatio-
nen på att informera sig och diskutera omställningskraven och möjligheterna
för framtiden.
De frågor som nu kommer fram är följande. Vad händer med mjölkpro-
duktionen efter den 1 juli 1991? Man känner alltså något så när till framtiden
sju månader framöver, men inte därefter.
Mjölkproduktionen i Jämtlands län är alldeles särskilt viktig. Vi har i
Jämtlands län tre olika grupper av bönder. Den första gruppen är de med sex
sju kor, och de klarar sig nog hur det än går. Ofta har man förvärvsarbete
vid sidan om, och många är också av åldersskäl snart klara att helt enkelt
sluta med jordbruket. Den andra gruppen är bönder med 10, 15 och upp till
30 kor. De utgör basen i jordbruket i Norrland, och det är de som är mest
sårbara. Bönder med minst 30 kor har ofta investerat fast sig, de utgör den
tredje gruppen, och måste klara sig ur en besvärlig situation eller kanske gå
i konkurs.
Har jordbruksministern något utöver dagens interpellationssvar att säga
om mjölkproducenternas framtid efter den 1 juli 1991?
Anf. 41 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Med stöd av dagens interpellation hade jordbruksministern
kunnat ta chansen att ge Norrlandsjordbruket positiva signaler. Detta är
verkligen något som behövs i dag, det kan jag vittna om, eftersom jag kom-
mer i kontakt med ganska många Norrlandsjordbrukare.
Vid hela behandlingen av jordbruksbeslutet var alla partier överens om
att jordbruket i norra Sverige inte tål några nämnvärda försämringar. Även
jordbruksministern skrev detta klart och tydligt i sin proposition, vilket se-
dan blev utskottets beslut i betänkandet. I interpellationssvaret sägs att det
inte får bli någon nämnvärd försämring. Ett till de rådande förhållandena väl
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
47
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
anpassat jordbruk i norra Sverige måste kunna bedrivas med framtidstro och
engagemang.
Det gäller här att verkligen bli trovärdig. Hur kan regeringen bli trovärdig
när den bedömer att det skall finnas framtidstro och engagemang i det jord-
bruk som bedrivs i norra Sverige med en sjunkande och försämrad lönsam-
het? Jag skulle vilja ha en närmare förklaring av jordbruksministern om var
regeringen anser att gränsen går för en försämring av lönsamheten i ”någon
nämnvärd grad”. En definition av detta vore verkligen på sin plats i dag.
Vi har fått en skrivelse om stabilisering av den svenska ekonomin. Där
finns ett avsnitt som handlar om konsumentvänlig livsmedelspolitik. Det står
uttryckligen att man nu anser att lantbruket och dess organisationer bör ta
chansen och tillfället att utnyttja det stora spelrum som jordbrukaren ges ge-
nom detta beslut för att utveckla sitt företag och en egen profil. Men förut-
sättningarna för jordbruket i norra Sverige att ställa om till annan produk-
tion är inte alls desamma som i övriga Sverige. Man är mer bunden till att
använda åkermarken för foderproduktion. Klimatet är bara ett skäl till att
man är mer bunden att hålla sig till den produktion som man redan har.
I jordbruksbeslutet var man dessutom överens om att det inte finns någon
överproduktion av livsmedel i någon nämnvärd grad i just norra Sverige. Det
finns ingen anledning till några neddragningar. Anser jordbruksministern att
dessa rader ur denna skrivelse också gäller för norra Sverige, dvs. att jord-
bruket har fått ett större spelrum även där?
Jag måste också fråga vad som menas med att man nu graderar jordbruks-
beslutet i ett första steg och ett andra steg. I det första steget sägs det att man
skall ställa om åkermarken och mjölkproduktionen att anpassas efter den
mängd vi behöver. Sedan har man som ett andra steg förhandlingen kring
gränsskyddet. Visst var det så, att det förutsattes att GATT-förhandlingarna
skulle gå i linje med det bud man lagt fram? Att dela upp detta i ett första och
andra steg anser jag inte är förenligt med det jordbruksbeslut som fattades i
våras.
Som flera talare här sagt får vi flera signaler om att många jordbrukare
lägger av i de norra delarna av landet. Det är inte längre fråga om några
generationsskiftesproblem, utan det är yngre, aktiva och duktiga jordbru-
kare som nu har bedömt att det inte går längre. Jag har fått signaler från
Gävleborgs län om att ungefär 20 % av jordbrukarna nu kommer att sluta.
Detta får inte bara hända.
Det som inte fick hända håller nu på att hända. Det har nu givits ytterli-
gare negativa signaler till jordbruket. Just nu håller man på att diskutera för-
ändringen av stödområdesindelningen, som Kjell Ericsson också var inne
på. Det är fråga om försämringar helt enkelt. Det kan ingen med den bästa
vilja i världen tolka som positiva signaler. Det är precis tvärtom.
Detta spär på den oro man känner inom jordbruksleden. Jag vill fråga
jordbruksministern: Vad tänker jordbruksministern göra för att påverka
jordbruksnämnden att inte ytterligare sprida negativa signaler genom att avi-
sera om denna försämring av stödområdesindelningen?
Anf. 42 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill först för Karin Starrin utveckla resonemanget om
riksdagsbeslutet och GATT-rundan. Det är uttryckligt utsagt i riksdagsbeslu-
tet att detta gäller de interna marknadsregleringarna, och sedan kommer
GATT-rundan under hösten.
Jag tycker nog att Karin Starrin och andra deltagare i debatten tar på sig
ett mycket stort ansvar. Det är en ganska rejäl svartmålning ni gör. Frågan
är om ni vill sprida det budskapet till unga lantbrukare i Norrland att det är
meningslöst att fortsätta. Jag vill det inte.
Det är viktigt att få litet perspektiv i den här debatten. Det finns en oro i
Norrland, inte minst därför att det sprids uppfattningar som är falska och
felaktiga av dem som har intresse av det. Man hävdar att utvecklingen till
följd av jordbruksbeslutet kommer att bli sådan att bara de stora gårdarna i
söder kommer att klara sig. Den som då tror på den typen av ryktesspridning
får ju en felaktig inställning.
Det är därför väsentligt att vi alla, inkl, riksdagsledamöterna från norra
Sverige, sprider korrekt information om vad de beslut innebär som vi alla
har ansvar för. Ni har deltagit i de besluten här i riksdagen.
Utan tvivel finns det sedan lång tid svårigheter och besvär i delar av Norr-
landsjordbruket. Det är ett skäl till varför vi har ett särskilt prisstöd för Norr-
landsjordbruket. Med den gamla politiken har det skett en minskning av
Norrlandsjordbruket till skillnad från den nya politiken, som ni också är an-
svariga för, där man mer än förr riktar resurserna till jordbruket i skogslänen
och glesbygden. Det sker genom att man frikopplar prisstödet från utveck-
lingen söderut, vilket jag har redovisat i interpellationssvaret. Dessutom har
tillkommit nya stöd, en ökning av glesbygdsstödet och stödet till ett öppet
landskap i Norrland osv. Innebörden av jordbruksbeslutet är att resurserna
dras mer till glesbygd, småbruk och skogslän än med den gamla politiken.
Sen till de övriga frågor som ställts. Kjell Ericssons interpellation handlar
bl.a. om slaktdjursavgifterna. Ingen av talarna har tagit upp den frågan, men
jag vill klargöra att regeringens avsikt icke är dessa skall användas för om-
ställningsåtgärder. Där är vi överens. Frågan har heller inte upprepats i de-
batten.
Sedan handlar interpellationen om när jordbruksnämnden kommer att
presentera förslag till åtgärder. Det har jag svarat på: i december månad i år.
I vanlig ordning får vi från regeringens sida sedan värdera de underlaget och
återkomma till riksdagen med det konkreta förslagen i vår, när vi skall be-
handla prisstödet. Vi skall då ta hänsyn till riksdagsbeslutet, som är den
grund vi skall utgå ifrån. De konkreta svar som ni efterlyser kan självfallet
inte ges innan jordbruksnämnden har tagit fram de underlag som - det har
jag redovisat - skall komma i december. Självfallet kommer regeringen se-
dan att i vår i vanlig ordning presentera förslag med utgångspunkt i riksdags-
beslutet och jordbruksnämndens och andras bedömningar, och då kommer
självfallet de konkreta frågor som ni har tagit upp att få sitt svar.
Anf. 43 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag vill inte på något vis svartmåla eller sprida några negativa
uppfattningar om jordbruket i norra Sverige - jag är av naturen en positiv
människa. Men det finns en stor oro, och det är verkligheten och ingenting
annat som jag har beskrivit.
Jag hör nästan dagligen att någon slutar därför att man inte längre orkar
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
4 Riksdagens protokoll 1990/91:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
50
med det här. Därför vill jag att vi skall skynda på processen och få fram ett
beslut, så att man får den framtidstro och arbetsro som man så väl behöver.
Jag kan som exempel nämna att när jag för några veckor sedan var i Norr-
botten sade landshövdingen: Ni måste göra allt vad ni kan för att hjälpa oss
att förbättra jordbruket här uppe - här slutar någon stup i ett. Jordbruket är
mycket viktigt, och vi har inga ersättningsarbetstillfällen. - Det är ett exem-
pel av många.
Det är många som har hört av sig, så det här är ingen svartmålning - jag
bara relaterar vad som har kommit till min kännedom.
Det finns många skäl att ha stöd till jordbruket i norra Sverige, t.ex. be-
redskapsskäl och klimatiska skäl. Ta bara betestidens längd - den är två må-
nader kortare i Norrland än i södra Sverige. Det gör att man måste ha större
ladugårdar för att förvara foder, och det är dyrare att ha djuren inne än ute,
osv.
Det gör också att man måste ha objektiva skördeområden utifrån vilka
man gör beräkningarna. Jag vet att det har varit diskussioner om att man
skall ha mycket större områden. Då blir också trappstegseffekterna mycket
större än de är i dag. Det var alltså av det skälet jag frågade om någrå blir
förlorare i de här avseendena.
Jag fick inte något svar på min fråga om hur det kommer att se ut och om
jordbruksnämnden har rätt att förändra sådana tekniska saker i det beslut
som är fattat. Det skulle vara roligt att höra jordbruksministerns svar på den
frågan.
Vidare måste vi väl sätta värde på det landskap vi har. Hela Sverige skall
leva, heter det ju, och det vill vi så gärna höra. Om det förbuskas och förslyas
känner vi inte längre igen landskapet, och det får inte samma värde vare sig
för dem som bor där eller för dem som besöker det. De naturvårdsåtgärder
som har föreslagits räcker kanske till en liten bit men inte alls för att hålla
hela Sverige öppet. Därför behövs det ett fungerande jordbruk i norra Sve-
rige.
Skall vi skapa förtroende för de livsmedelspolitiska beslut som vi fattade i
mycket stor enighet - jag tycker att det var positivt att fem partier kunde
komma överens om det - måste också alla som deltog i beslutet hjälpa till att
se till att man lever upp till beslutet att norra Sverige skall få ett förbättrat
stöd, så att man känner den framtidstro som så väl behövs där uppe.
Anf. 44 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Jag vill understryka att det inte alls är någon missuppfattning
från min sida att det måste ske särskilda förhandlingar inför GATT-rundan
och att det i sig inte kan regleras i det svenska jordbruksbeslutet. Men jag
vill ändå betona att vi inte behandlade det här som ett första och ett andra
steg, helt skilda från varandra.
När man försöker uppskatta jordbrukets lönsamhet måste man också för-
söka beräkna vilka konsekvenser som GATT-förhandlingarna och GATT-
rundan kommer att få för det aktiva svenska jordbruket, och därför var hela
den diskussionen med. Nu uppfattar jag det som en ny uppläggning att man
graderar det på det här sättet.
Jag vill upprepa min fråga, om jordbruksministern anser att jordbruket i
norra Sverige på grund av det nya beslutet i dag har ett större spelrum för
företagets utveckling och profil.
Jag håller också med Kjell Ericsson om att vi definitivt inte är ute efter
att svartmåla eller sprida negativa, falska rykten. Jag har verkligen i många
diskussioner och på många sammanträden försvarat överenskommelsen. Jag
tycker att det var angeläget och viktigt att vi fick ett beslut som flera partier
varit överens om. Det är viktigt att man nu ser möjligheterna i det beslutet.
Men efter en ingående och bred diskussion och ifrågasättanden och funde-
ringar kring storleken på prisstödet, storleken på Norrlandsstödet, skrevs
formuleringen in att lönsamheten inte får minska i någon nämndvärd grad
och att utvecklingen på det området skall följas noggrant.
Därför tycker vi att det är viktigt att redan nu ge signalerna, som är häm-
tade från verkligheten, att det är många jordbrukare som nu bedömer att det
inte längre går och att den ena efter den andra lägger av. Det är viktigt att vi
så snart som möjligt försöker att bryta den trenden och stoppa den utveck-
lingen. Därför behövs det positiva signaler, som vi har varit ute efter. Så kan
man inte med bästa vilja i världen tolka de signaler som nu ges - utöver alla
frågetecknen när det gäller lönsamheten - att stödområdesindelningen kom-
mer att förändras. Jordbruksministern måste ändå kunna hålla med om att
vi måste kunna vända den diskussionen.
Anf. 45 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag tycker att det är ganska allvarligt att bli beskylld av jord-
bruksministern för att sprida negativism och falska rykten. Det är verklighe-
ten som jag har speglat, och jag tycker att det här är ett lämpligt tillfälle att
direkt till jordbruksministern föra fram den oro och den osäkerhet som ak-
tiva jordbrukare och befolkningen i övrigt i Jämtlands län känner. Det är väl
inte så konstigt att man blir nedslagen och känner oro för framtiden när lö-
nen sänks? Mjölkpriset har alltså sänkts med 50 öre, och omkostnaderna har
bara stigit, och man får ingen kompensation för just det.
Jordbruksministern nämnde inte någonting om det jag tog upp, nämligen
den psykiska miljö som faktiskt hör ihop med lönsamheten. Jag fick inte hel-
ler svar på min fråga, om jordbruksministern i dag kan säga någonting om
mjölkproducenternas framtid efter den 1 juli 1991.
Jag upprepar min fråga: Har jag fattat dagens svar rätt när jag säger att
jordbruksministern där slår fast att riksdagsbeslutet ligger fast och att det
innebär att 1989 års lönsamhetsnivå skall ligga till grund för det norrländska
och därmed också det jämtländska jordbruket?
Anf. 46 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Om Karin Starrin hade lyssnat på den förra interpellations-
debatten - den interpellationen handlade alltså om det som Karin Starrin nu
frågar om - hade hon kanske fått klart för sig att vi har behandlat frågan om
GATT-rundan och de interna regleringarna i Sverige på ett sådant sätt att vi
har möjlighet att lägga ett bud till GATT-rundan, vilket t.ex. EG inte har
fått förrän nu. Vi har nämligen i samband med beslutet om att de interna
regleringarna skall avskaffas också diskuterat hur vi skall utveckla nya medel
för att stödja jordbruket på lång sikt, medel som skall kunna vara förenliga
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
51
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
52
med de förhandlingar som pågår i GATT-rundan. Det har vi varit överens
om här i riksdagen.
Nu har vi här i riksdagen kunnat ta det första steget i detta beslut. Det
andra steget är naturligtvis de förhandlingar som pågår i GATT-rundan. EG
har först nu, när man diskuterar en sänkning av gränsskyddet, börjat disku-
tera hur man internt skall kompensera bönderna - det må gälla EGs regio-
nalpolitiskt besvärliga områden eller några andra områden - och då fastnat
i en väldig beslutsblockering.
Detta tillhör debatten om den förra interpellationen, herr talman, men det
är i alla fall svar på Karin Starrins fråga. Det har alltså varit betydligt bättre
att göra som vi har gjort i Sverige - i stor enighet.
Det var icke min avsikt att säga att Kjell Ericsson svartmålade - det tyckte
jag inte att han gjorde. Jag tyckte däremot att det fanns sådana tendenser i
de andra debattdeltagarnas inlägg. Jag tyckte att det fanns skäl att påpeka
att vi alla har ett ansvar att påtala vad som är besvärligt i Norrlandsjordbru-
ket men inte att överdrivet peka på negativa aspekter - då bidrar man själv
till att skapa osäkerhet om framtiden och missmod hos t.ex. unga människor.
Vi har fattat ett riksdagsbeslut om att mera styra resurserna till Norrlands-
jordbruket. Ett startstöd för unga jordbrukare har införts. Vi har infört ett
ökat glesbygdsstöd till jordbruket i Norrland. Prisstödet har förstärkts ge-
nom att frikopplas från prisanpassningen söderut. Det finns goda skäl för oss
alla som på ett bra sätt har deltagit i detta beslut - det har ni också gjort -
att sprida information om de möjligheter till förbättringar för Norrlandsjord-
bruket som riksdagsbeslutet innebär. Det borde vi ha ett gemensamt intresse
av att göra.
Kjell Ericsson frågade om jordbruksnämdens stödområdesindelningsför-
slag. Det finns inget sådant förslag ännu. Såvitt jag förstår kommer jord-
bruksnämden att vara färdig med förslaget i slutet av november. Svaret på
Kjell Ericssons fråga är att jordbruksnämnden inte har att fatta detta beslut,
utan förslaget - vad det nu blir - som ännu inte är färdigt kommer att be-
handlas av regering och riksdag.
Som sagt: De övriga frågor som har ställts är av den karaktären att besked
kan ges i vanlig ordning när underlaget från jordbruksnämnden är klart i de-
cember, då vi återkommer till riksdagen.
Anf. 47 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Vi har tidigare här i riksdagen diskuterat mycket om en för-
bättring av stödområdesindelningen, för den har varit orättvis. Det är posi-
tivt att det sker en översyn av detta just nu.
Jag förstår att jordbruksministern inte vill tala om vad han anser om att
jordbruksnämnden skall ha rätt att ändra indelningen. Jag vill ändå uttrycka
min förhoppning om att nuvarande områden inte rubbas. De måste hållas
intakt, så att inte någon blir förlorare, utan vinnare i detta avseende. Det är
trots allt viktigt att man kan hysa förtroende för riksdagsbeslutet. Men det
får inte bli som med det tidigare beslut om jordbruket som har fattats i riks-
dagen, dvs. att det blir en avveckling av jordbruket i Norrland. Det borde
bli en utveckling i stället. Vi hoppas ju alla att hela Sverige skall leva, och då
är jordbruket i Norrland en mycket viktig del.
Jag vill avsluta med den förhoppning som också uttrycks av utskottet: Den
samlade satsning som föreslagits för jordbruket i norra Sverige skall få till
följd att näringens lönsamhet höjs och att utövaren finner arbetsro.
Andre vice talmannen anmälde att Stina Eliasson och Karin Starrin anhål-
lit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 48 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag sade alltså att jordbruksnämden inte ensidigt beslutar
om stödområdesindelningen. Det kommer ett förslag som ännu inte är fär-
digt. Därför kan jag inte redogöra för vad förslaget innebär. Men jordbruks-
nämnden skall inte ha att besluta om detta, vilket Kjell Ericsson funderade
över. Förslaget som kommer till regeringen och riksdagen, kommer Kjell
Ericsson och de andra debattdeltagarna att få möjlighet att senare ta ställ-
ning till.
Överläggningen var härmed avslutad.
5§ Meddelande om svar på interpellation 1990/91:49Anf. 49 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag får meddela att Jens Erikssons interpellation om EGs
torskfiske i svensk fiskezon inte kan besvaras i dag, eftersom Jens Eriksson
inte har möjlighet att närvara. Jag avser att i stället besvara interpellationen
den 30 november, då också Jens Eriksson kan närvara.
betsmarknaden i Västerbottens län
Anf. 50 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Börje Hörnlund har frågat mig vilka åtgärder regeringen av-
ser att vidta för att hävda arbetslinjen i Västerbottens län och i andra län som
har motsvarande negativa prognoser för arbetsmarknadens utveckling.
Lena Boström har frågat om regeringen har någon ”beredskapsplan” i
form av utbildning och beredskapsarbeten för att möta den befarade ned-
gången i sysselsättningstillfällen i Västerbottens län.
Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.
Regeringen har nyligen i propositionen om den ekonomiska politiken på
medellång sikt redogjort för de åtgärder som anses nödvändiga för att en
negativ utveckling på arbetsmarknaden skall förhindras.
Allt fler uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen tyder på en försvagning
av den svenska konjunkturen. Avmattningen inom industrin har blivit tydli-
gare genom den osäkerhet som krisen i Mellanöstern har skapat.
De ökade priserna på olja och bensin har naturligtvis drabbat glesbygden
särskilt hårt. Där är man helt beroende av att kunna ta sig till arbetet med
bil, eftersom allmänna kommunikationer ofta saknas. För att mildra effek-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
53
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
terna för dem med långa pendlingsavstånd kommer regeringen därför att fö-
reslå en höjning av avdraget för kostnader för arbetsresor med bil. Detta
motsvarar i normalfallet en bensinprissänkning med 108 öre/ liter.
De största problemen i svensk ekonomi är emellertid förorsakade av in-
hemska förhållanden. Den låga produktiviteten och det höga kostnadsläget
har alltmer urholkat Sveriges konkurrensförmåga. För att värna sysselsätt-
ningen måste ail kraft därför nu inriktas på att få ner inflationen.
När det gäller inflationsbekämpningen är lönebildningen det mest kritiska
området. Några månader står till buds för att bryta den negativa pris- och
lönekostnadsutvecklingen. Den s.k. Rehnberg-gruppen har fått regeringens
uppdrag att genom ett stabiliseringsavtal underlätta för parterna att träffa
löneavtal i linje med de förutsättningar som nu gäller för tillväxt, produktivi-
tet och konkurrenskraft. Ansvaret för avtalen vilar på arbetsmarknadens
parter.
Det är i längden inte möjligt att trygga sysselsättningen i en ekonomi med
prisstegringar, som är snabbare än omvärldens. Inflationen leder också till
stora och godtyckliga omfördelningar av förmögenheter. I en politik för rätt-
vis och full sysselsättning måste inflationsbekämpningen därför komma i
första hand.
För att värna sysselsättning och välfärd måste den ekonomiska politiken
med all kraft inriktas också på att öka den svenska industrins konkurrens-
kraft. En ökad ekonomisk tillväxt är förutsättningen för att klara sysselsätt-
ningen även i Västerbottens inland och andra utsatta områden.
De förslag som regeringen har lagt fram i propositionen om regionalpoli-
tik för 90-talet syftar ytterst till att skapa regional tillväxt och utjämning. Ut-
vecklingsåtgärderna koncentreras främst till norra Sveriges inland, samtidigt
som vi föreslagit förbättrade och förenklade möjligheter att utveckla gles-
bygd och landsbygd i hela landet. Den viktiga sektorssamordningen kommer
att förstärkas och infrastrukturen att förbättras. Resurserna för regionalpoli-
tiska insatser har också förstärkts kraftigt och ytterligare delegerats till läns-
styrelserna.
Under budgetåren 1986/87-1988/89 har det regionalpolitiska stödet totalt
till företag i hela landet beräknats leda till över 15 000 nya sysselsättningstill-
fällen. Enbart industridepartementets samråd med tjänsteföretag har de se-
naste två, tre åren resulterat i beslut som beräknas ge 1 500-2 000 arbetstill-
fällen i regionalpolitiskt prioriterade områden genom bl.a. avlänkning från
Stockholmsregionen. Budgetåret 1989/90 beräknas de regionalpolitiska stö-
den inkl, stöd till tjänsteföretag ge upphov till ca 4 500 nya jobb. Därtill skall
läggas nettoeffekter av sysselsättningsstödet. Vidare ger glesbygdsstödet ca
1 500 nya arbetstillfällen varje år.
Under de senaste åren har beslut också fattats om omlokalisering av statlig
verksamhet från Stockholm till prioriterade regioner som berör ca 1 300
tjänster. Regeringen kommer att arbeta vidare på det här sättet utifrån de
fastställda regionalpolitiska målen och riktlinjerna oavsett konjunkturläge.
I samband med mycket omfattande strukturförändringar har regeringen
olika möjligheter att förbättra villkoren för nyetablering och expansion av
företag med hjälp av regionalpolitiskt stöd. Denna möjlighet har regeringen
54
nyligen utnyttjat genom att besluta att företag i Kristinebergsområdet i
Lycksele kommun under en tid skall kunna få högre lokaliseringsbidrag.
Regeringen kommer inte att försöka motverka en uppgång i arbetslöshe-
ten med generell efterfrågestimulans. De arbetsmarknadspolitiska insat-
serna skall vara inriktade på individerna. Detta gäller särskilt de grupper
som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden — kvinnor, ungdomar,
handikappade och invandrare.
Såväl i Västerbotten som i alla övriga län gäller naturligtvis arbetslinjen,
dvs. aktiva åtgärder som arbetsförmedling, utbildning och rehabilitering
skall prioriteras före passivt bidragsgivande.
Regeringen har nyligen beslutat att i tilläggsbudget 1 lägga fram förslag
för riksdagen, som syftar till ökad effektivitet vid användningen av de medel
som står till arbetsmarknadsverkets förfogande.
Ökade anslag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder är inte motiverade för
närvarande. Men regeringen håller en hög beredskap för att i tid kunna möta
en snabb förändring av läget på arbetsmarknaden.
Anf. 51 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Fru statsråd, tack för svaret. Jag håller med Mona Sahlin när
det gäller mål och en hel del synpunkter. Däremot har jag en hel del att säga
om de medel som regeringen har använt och, som jag ser framför mig, tänker
använda.
Jag vill först börja med länsarbetsnämndens prognos för Västerbotten från
september. Den är lätt att sammanfatta: Minskad sysselsättning i djurnä-
ringen, minskad sysselsättning i industrin, återhållsamhet i handeln, mins-
kad sysselsättning i hotell- och restaurangbranschen, minskad sysselsättning
i landstingsverksamheten och kraftig uppbromsning i kommunerna. Jag
skulle tro att det också kommer att minska där till följd av den besvärliga
ekonomi som man för närvarande dras med.
Det här ingen trevlig läsning. Till detta skall läggas den debatt som fördes
för ett tag sedan med Mats Hellström om jordbruket. Ett par jordbrukare
slutar sin verksamhet varje vecka, och inga nya kommer till. Detta kommer
att slå hårt mot transportnäringen och förädlingsindustrin, om inte trenden
bryts. Precis som tidigare är det fjäll- och inlandskommunerna som känner
av detta mest. Hela länet känner dock av det.
Jag har talat med ledande personer i länsarbetsnämnden. De säger att se-
dan prognosen lades fram har de negativa trenderna tyvärr bekräftats. Den
öppna arbetslösheten ökar. Antalet lediga platser har nästan halverats om
man jämför med hur det såg ut för ett år sedan. Det är det verkligen oroande
tecknet. Inom den stora offentliga sektorn håller både vikariaten och de le-
diga platserna på att upphöra. Detta drabbar direkt ungdomar och kvinnor.
Det är de som blir de sköra grupperna uppe hos oss.
Industrin varslar nu i ganska stor utsträckning. Domänverket minskar i
inlandet. Det gäller fem män nu och fem då. Det låter inte så farligt. Över-
satt till förhållandena i Stockholm skulle det motsvara tiotusentals arbetstill-
fällen.
Statsrådet gick in litet grand på bensin och annat. Men jag tror inte att
statsrådet riktigt har förstått hur detta slår för den enskilde. Förut motsva-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
55
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
rade reseavdraget bensinkostnaderna och litet till. Nu är reseavdraget bara
värt drygt en tredjedel av vad det var tidigare. Nu räcker det inte ens till
halva bensinkostnaden. Det är den kalkylen en enskild människa måste
göra.
Länsarbetsnämnden har begärt att få 25 milj.kr. till Kristinebergsområdet.
Jag vet inte om statsrådet har något att säga om det i dag. Där friställs ca 260
människor. Man har anmält medel till länet i sin helhet på grund av alla dessa
varsel. Jag skulle vilja diskutera regionalpolitiken något med statsrådet. Mot
bakgrund av utvecklingen i våra inlandskommuner är det skäl att alla in-
landskommuner får arbetsgivaravgiften sänkt med 10 procentenheter. Det
var de kommunerna eniga om. De ansåg sig ha lika betingelser i hela inlands-
blocket. Det ansåg också vi ifrån länet och centern i riksdagen. Det skulle
vara en verksam åtgärd när det gäller att förebygga en alltmer ökande arbets-
löshet. Det är egentligen nu som det avgörs om regeringen menar allvar med
arbetslinje eller inte, om det blir ord eller verklighet. Gör man inte insatser
nu blir det i stället flyttlinjen och understödslinjen. Det vill vi inte ha uppe
hos oss.
Regeringens skrivelse, som kom nu, om ekonomin gör mig litet rädd. Där
står egentligen att man skall satsa på de stora allfarterna infrastrukturellt.
Regionalpolitiskt behövs i stället satsningar i de värst utsatta områdena. Där
finns grunden för en positiv näringslivsutveckling.
Jag ber statsrådet fundera mycket på om man inte i regeringen skall ta sig
samman och gå ut med ett infrastrukturellt paket på ett antal miljarder kro-
nor till vägar m.m. i det här läget för de orter och kommuner som visar en
mycket dålig trend. Det skall inte bara gälla i Norrland, utan också när det
uppstår sådana regioner i andra delar av landet.
Anf. 52 LENA BOSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill för min del tacka statsrådet för svaret på den fråga
som jag hade ställt och som man har bakat in i det gemensamma svaret.
Sverige har under en rad av år hållit en hög sysselsättningsgrad. Medan
andra länder i Europa har visat 10-procentiga arbetslöshetssiffror har Sve-
rige under samma tid visat rekordlåga siffror. Den förda politiken har visat
sig vara lyckosam.
Givetvis måste den höga sysselsättningen ständigt försvaras. Arbetslöshe-
ten går inte att utrota en gång för alla. Man måste hela tiden eftersträva en
politik som håller arbetslösheten på en låg nivå.
Vi måste nu tyvärr konstatera att arbetslösheten har börjat stiga igen. I år
har redan 20 000 jobb försvunnit i industrin. En del av förklaringen finns att
söka i omvärldens höga arbetslöshet och vår egen kostnadsutveckling.
Vi kan för vår del i Västerbotten konstatera att vi under en lång period
har haft god tillgång på arbete. Ar 1989 var vi så lågt nere som på ett årsme-
deltal på 2 649 arbetslösa. Vi får gå så långt tillbaka som till 1970 för att
komma i närheten av den siffran.
För vissa kommuner, t.ex. Umeå kommun, inger dock de framtida prog-
nossiffrorna oro. Umeå kommun har en medelålder på 34 år och en omfat-
tande offentlig sektor. Det finns skäl att befara att Umeåregionen kraftigt
kommer att känna av konjunkturförändringen.
Man kan också över huvud taget befara att nytillträdande på arbetsmark-
naden, ungdomar och flyktingar kommer att få det svårare att snabbt hitta
ett arbete. Åtstramningen inom den offentliga sektorn, handeln och hotell-
och restaurangnäringen kommer särskilt att drabba kvinnor.
Så gott som hela 80-talet har präglats av kampen att komma ifrån de höga
arbetslöshetssiffrorna som präglade arbetsmarknaden under de första åren
i början av 80-talet. År 1982 var vi uppe i rekordsiffran 6 221 arbetslösa i
årsmedeltal.
Nu kan vi se att siffrorna har en tendens att sakta men säkert krypa uppåt
igen. Den arbetsmarknadsprognos som länsarbetsnämnden presenterade
under september har förstärkt bilden av att antalet lediga jobb fortsätter att
minska, medan antalet varsel eller förebud om uppsägningsvarsel ökar. Ett
exempel på detta är att 1 052 lediga platser nyanmäldes till arbetsförmed-
lingen under september, vilket är 562 färre än under samma månad 1989.
Jag vill nog inte påstå att vi i dag kan säga att läget är utan hopp. Men det
finns skäl att vara observant såväl när det gäller Västerbottens län som när
det gäller andra län där det finns tecken i denna negativa riktning. Vi vill
ingalunda för allt i världen ha tillbaka de siffror vi hade i Västerbotten under
de borgerliga regeringsåren. Då var det hela tiden fråga om hur vi på kom-
munal och lokal nivå skulle kunna dämpa den stora våg av arbetslöshet som
vi kämpade med. Och vi hade, speciellt i Umeåregionen, enormt stora grup-
per av ungdomar som saknade arbete, och kommunen var då tvungen att
genom olika beredskapsåtgärder försöka förbättra läget.
I min fråga har jag poängterat vikten av att man från regeringens sida har
en hög beredskap när det gäller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag får
nöja mig med det svar som jag har erhållit från statsrådet, men jag kommer
givetvis att följa denna fråga med stor uppmärksamhet. Jag tycker nog att
det inger en viss förtröstan att statsrådet och regeringen är väl medvetna om
detta problem och att de är beredda att ha denna stora beredskap för att
kunna möta en högre arbetslöshet.
Anf. 53 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Fördubblad arbetslöshet. Arbetsmarknadsdepartementet
spår en dyster framtid.
Detta är inte enbart rubriker i pressen utan speglar också dagens verklig-
het, och även dagens verklighet i Västerbotten. För ett län som Västerbot-
ten, som geografiskt befinner sig i periferin — Sverige i sig är ju ett land i
periferin — blir konsekvenserna av en konjunkturavmattning ännu mer
kännbara. När arbetsmarknadsdepartementet nu klart förutser en arbetslös-
het på 3,5 % i riket, och när vi i Västerbotten redan i dag i vissa kommuner
har en arbetslöshet som ligger långt däröver, t.ex. redovisade Vilhelmina re-
dan i våras över 5 % arbetslöshet, då känns situationen svår. Skillnaden från
fjolåret är påtaglig. Då var den redovisade arbetslösheten för riket totalt
1,5 % eller 67 000 personer utan jobb. I oktober i år är arbetslösheten 1,8 %
eller 80 000 personer.
När både LO och Industriförbundet nu förutser höga arbetslöshetstal -
Stig Malm talar t.o.m. om 5 % och det dubbla för Norrlandslänen — då
måste jag fråga: Hur förvaltar regeringen sitt pund? Vilka insatser finns med
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
57
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
i planeringen, och hur ämnar arbetsmarknadsministern möta den situation
som vi nu kan förutse? Arbetsmarknadsministern har gett ett svar på det och
talar om att regeringen har omlokaliserat 1 300 tjänster från Stockholmsre-
gionen. Men tjänsten som chef för borrkärnearkivet i Malå är fortfarande
placerad i Uppsala, trots att verksamheten finns i Malå. Kommer t.ex. inve-
steringsfonder att släppas loss, eller finns det andra stimulansåtgärder för att
hindra en lång konjunkturnedgång med förödande följder för den väster-
bottniska arbetsmarknaden? Och hur blir det med beredskapsarbeten?
För Norrlandslänen och glesbygden blir den ekonomiska situationen och
effekterna av den förda socialdemokratiska politiken särskilt påtaglig. Svaga
orter drabbas hårt, och skyddsnäten är svaga när resurserna redan i dag är
uttömda. Då svenska företag förlorar konkurrenskraft och tappar andelar
på exportmarknaden, då underskottet i våra utlandsaffärer stiger, och då
Sveriges ekonomi är körd i botten, drabbas de små företagen och de utsatta
grupperna hårdare. Det finns ingenting att ta av, reserverna är uttömda.
När folkpartiet för ett antal år sedan framförde förslag om en ny regional-
politisk utredning var syftet att man genom en aktiv regionalpolitik skulle ge
människor likartade betingelser - välfärd, arbete, service och god miljö -
oavsett var i riket de bor, dvs. även i glesbygd, och därmed åstadkomma en
regional balans. Det blev en utredning som resulterade i ett beslut i riksda-
gen i juni månad i år. Stödområdesindelningen blev emellertid en stor besvi-
kelse, och stödområde C raderades ut. Folkpartiet ansåg då och anser fortfa-
rande att stödområdesindelningen är en synnerligen viktig hörnsten liksom
nedsättningen av de sociala avgifterna för de regionalpolitiska insatserna och
som borde ha övervägts med mycket större hänsyn och omsorg än vad som
nu blev fallet. Detta kommer att visa sig snabbt när lågkonjunkturen drabbar
länen. Jag kan nämna ett flertal orter i Västerbotten som hamnade på fel
sida om gränsen för stödområde 1, nämligen Jörn, Bjurholm och Norsjö.
Redan dagen efter beslutet i riksdagen om regionalpolitiken skickade Lyck-
sele kommun en skrivelse om ändrad stödområdesindelning för Kristineberg
i Björksele församling i Lycksele.
Låt mig med några korta meningar beskriva Kristineberg och dess pro-
blem.
600 människor bor i samhället som är uppbyggt kring gruvnäringen. Vid
mitten av 80-talet sysselsatte Boliden Mineral ca 700 personer. Nedskär-
ningar 1987 och 1988 ledde till att personalen minskade med 270 personer.
Ytterligare nedskärningar 1989 och 1990 ledde till att personalen minskade
med ytterligare 100 personer. Under perioden 1987-1991 räknar man med
att 450 arbetstillfällen kommer att försvinna. Arbetsmarknadsministern har
nu sagt att regeringen skall placera Kristineberg i tillfälligt stödområde. Men
det finns andra kommuner som också berörs av verksamheten i Kristine-
berg, t.ex. Skellefteå där det blir konsekvenser för smältverket och service-
näringen.
Det är bra att Kristineberg nu får denna upplacering. Men detta är bara ett
exempel, det finns många fler exempel och många andra kommuner vilkas
företag befinner sig på svag is. Jag kan nämna t.ex. Jörn, som har ett företag
som är mycket utsatt därför att det har konkurrens från Norrbotten med dess
fördelaktiga sociala avgifter.
Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Kommer arbetsmarknadsmi-
nistern att se över stödområdesindelningen eller på annat sätt lindra effek-
terna av en olämplig områdesindelning?
Jag vill i detta sammanhang även nämna förhållandena för kvinnorna.
Anf. 54 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill börja med att understryka att jag också är orolig för
arbetsmarknadsläget i Sverige, inte bara i Västerbotten eller i inlandet utan
även i andra delar av landet. Jag har läst såväl den bedömning som länsar-
betsnämnden i Västerbotten har gjort som andra länsarbetsnämnders be-
dömningar. Jag tror, Börje Hörnlund, att jag ganska väl har förstått hur den
enskilde har det, i Västerbotten och i andra delar av landet, men jag har
också mer och mer förstått vidden av de problem som vi nu står inför, och
jag vill också agera i den riktningen.
Börje Hörnlund uttryckte det som att det är nu det avgörs. Jag vill verkli-
gen understryka att det är under vintern, under de kommande månaderna,
som Sveriges möjligheter att hantera våra egna problem och därmed också
vår egen sysselsättning avgörs. Det är precis som Börje Hörnlund uttryckte
det, nämligen att det som vi nu ser som problem i ekonomin förstärks i gles-
bygden. Det är vi mycket medvetna om. Jag kan försäkra Börje Hörnlund
om att regeringen icke har några planer på att överge arbetslinjen. Tvärtom
är arbetslinjen, och kommer att vara, en mycket viktig del inte bara i arbets-
marknadspolitiken utan även i den ekonomiska politiken i stort.
Vi följer utvecklingen mycket noga i Västerbotten och i andra delar av
landet. Jag vill understryka det som Lena Boström var inne på, nämligen att
vi nu måste komma till rätta med inte bara kostnadsutvecklingen, pris- och
löneutvecklingen utan också med de underliggande obalanser som vi har i
svensk ekonomi. Annars kommer vi inte att ha någon möjlighet i världen att
rädda sysselsättningen och klara den fulla sysselsättningen.
Till Ulla Orring: Om man nu är så medveten som hon i ord lät om utveck-
lingen i Västerbotten, varför sade alla andra partier här i riksdagen nej i vint-
ras till regeringens försök att stoppa utvecklingen? Jag tror inte att jag över-
driver speciellt mycket - för resten tror jag inte att jag överdriver alls -
om jag säger att hade vi fått igenom regeringens stoppaket i vintras, hade
verkligheten varit annorlunda redan i dag.
Det är ingen bekväm politik som vi måste föra. Vi måste våga, måste vilja
och måste kunna agera. För arbetsmarknadspolitiken är inte - jag vill inte
heller se den som sådan - någon städgumma som skall komma i efterhand
och rätta till problemen. Arbetsmarknadspolitiken är en del i den ekono-
miska politiken. Det är de grundläggande obalanserna och problemen vi nu
måste rätta till. Det ingår framför allt i budgetarbetet, i Rehnberg-kommis-
sionens arbete och parternas ansvar för löneutvecklingen i det här landet.
Det är väldigt viktigt att vi har den bakgrunden klar för oss. Det är också
viktigt att vi har med oss i bakgrunden vad som har hänt under 80-talet. Lena
Boström var inne på det i sitt inlägg. För Västerbottens del har man i dag en
helt annan bredd på arbetsmarknaden än man hade för tio år sedan. Det är
viktigt för mig att påminna mig om att hade vi inte haft t.ex. de höga räntorna
på de utlandslån som de borgerliga regeringarna tog, hade vi haft 60 miljar-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
59
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
60
der mer att fördela till annat, t.ex. arbetsmarknadspolitiken, än vad vi har i
dag.
Jag vill alltså understryka att regeringen ser med mycket stort allvar - jag
tror inte att någon har kunnat undgå att förstå det - på utvecklingen, den
ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken i vårt land. Vi står mitt
uppe i en kamp. Det är avgörande för inte minst glesbygden hur den ekono-
miska utvecklingen formar sig och hur våra konkurrensutsatta industrier
kommer att klara sig samt hur Rehnberg-kommissionen och parterna kom-
mer att handla de närmaste veckorna och månaderna.
Självfallet betyder också arbetslinjen att vi kommer att behöva inte bara
noga följa utvecklingen utan också se över fördelningen till de mest utsatta
regionerna i vårt land. Det vet jag att AMS gör, och det vet jag att också
regeringen kommer att göra. Vidare vill jag påpeka att vi i januari förra året
beviljade 1,8 miljoner till ett projekt som syftade till att skapa sysselsättning
för kvinnorna i Västerbottens inland. I förra veckan beslöt regeringen om
ytterligare 2 miljoner till glesbygdsdelegationen för att genomföra ett hand-
lingsprogram för kvinnorna i glesbygden.
De här två exemplen får stå som uttryck för vår syn på helheten. Vi är
uppmärksamma och kommer att vara det på situationen för de svaga grup-
perna, inte minst kvinnorna i glesbygden. Vi får inte heller glömma att om
vi inte klarar de stora frågorna med löne- och kostnadsutveckling, med infla-
tionsutveckling och vår konkurrensutsatta industri kommer ingen arbets-
marknadspolitik i världen att kunna rädda sysselsättningen i våra glesbyg-
der - det är den kampen vi står i nu, och den kommer att avgöras de när-
maste månaderna.
Anf. 55 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Mona Sahlin tog upp inflationsutvecklingen. Där vet vi att
finansieringen av skattereformen höjer inflationen kanske 7-8 %. Nu är det
medelsiffror för riket. Ser man på det regionalt finner man att kostnaderna
höjs väsentligt mycket mer genom att folk har långt till jobbet, långt till ser-
vice osv. Man kan också se på skattereformen på ett helt annat sätt. Större
delen av glesbygdsmänniskorna får i stort sett ingen skattesänkning. De får
bara en större finansieringsbörda än höginkomsttagare som går till jobbet.
Det här innebär att köpkraften i stora delar av vårt område, i Älvsborgs län
osv., kommer att urholkas rejält. Det är köpkraften som är underlag, som
ger jobb. Det slår liksom dubbelt på flera sätt. Därför kommer Mona Sahlin
att få jobbigare än vad hon borde få med arbetsmarknadsfrågorna de när-
maste åren.
Till nyåret införs resemoms. Våra turistanläggningar gungar redan av den
nuvarande turistmomsen. De ligger långt borta från allting. Det är klart att
de drabbas hårdast av att resemoms skall läggas på nu i ett redan pressat
läge.
Det är sådana här saker som gör att det måste till ordentliga satsningar om
det negativa skall kunna uppvägas. I den regionalpolitiska utredningen var
vi helt eniga om att biobränslen inte skulle beskattas av miljöskäl och på
grund av att det gäller tiotusentals arbetstillfällen. De beskattas ändå, och
det är tråkigt.
Lena Boström är rädd för arbetsmarknaden i Umeå. Det är den i särklass
bästa arbetsmarknaden i Sverige. Det är ett besked till de 14 övriga kommu-
nerna, Lena Boström.
Anf. 56 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Jag tror på Mona Sahlins uppriktiga bekännelse i talarstolen
i dag om att hon vill göra allt för att nedbringa arbetslösheten. Det är litet
tragiskt egentligen att nuvarande arbetsmarknadsministern får stå till svars
för konsekvenserna av den förda socialdemokratiska politiken.
Mona Sahlin säger att folkpartiet inte ställde sig bakom de förslag som
regeringen lade fram då det gäller finansiering, skatter och åtstramning. Re-
dan våren 1988 lade folkpartiet fram ett väldigt kraftigt besparingsförslag.
Vi såg hur utgifterna skulle galoppera i väg i framtiden och vilka konsekven-
ser de skulle få för svensk industri.
Jag beklagar att Mona Sahlin inte svarade på min fråga om områdesindel-
ningen.
Jag har ett färskt papper i min hand där det påvisas hur det hela slår snett
mellan kommunerna i Norrbotten och Västerbotten. Det finns ett företag
som heter Jörnträ AB några mil från Norrbottensgränsen. Företaget har en
högre arbetsgivaravgift och ett sämre transportstöd. Om det här företaget
hade legat i Norrbotten och kunnat dra nytta av den områdesindelning som
finns där, skulle företaget ha kunnat tjäna 1,7 miljoner och kunnat använda
det till nödvändiga investeringar. Det här är en orättvisa som måste ses över
och måste bort. Jag är övertygad om att arbetsmarknadsministern kommer
att få se det här tydligare ju längre åren går.
Jag tycker ändå att Mona Sahlin skulle kunna ge oss i folkpartiet ett erkän-
nande. Vi har ju drivit på då det gäller skatteuppgörelsen, som på sikt kom-
mer att innebära en förändring. Det är alltså bra att skatteuppgörelsen har
kommit till stånd. Men dagens problem har socialdemokraterna bäddat för.
Anf. 57 LENA BOSTRÖM (s):
Herr talman! Ja, Umeå kommun, Börje Hörnlund, är en förträfflig kom-
mun, och det vill vi att Umeå kommun skall fortsätta att vara.
Under de senaste åren har vi haft en mycket god arbetsmarknad, och så
vill vi att det skall vara även i framtiden. Umeå kommun har anslutit sig till
dem som tycker att andra kommuner skall ha vårt stöd och vår hjälp bl.a. då
det gäller decentralisering av vissa statliga verksamheter - detta, givetvis,
endast för att höja sysselsättningsgraden i vissa inlandskommuner och i kom-
muner som har sysselsättningssvårigheter.
Jag tror inte att vi, Börje Hörnlund, kommer någon vart med käbbel kom-
munerna emellan i Västerbotten. I stället är vi mycket väl medvetna om att
människorna i ett län som Västerbottens län är beroende av varandra. Vi
som bor där behöver hjälpa varandra för att det skall bli en någorlunda god
balans i länet.
För att kunna uppnå en bra sysselsättning och en någorlunda god stabilitet
i inlandet måste det nog finnas sådana här större kommuner. Dessa har i alla
fall det goda med sig att folk inte flyttar söderut. Flyttar man någonstans,
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
61
|
Prot. 1990/91:21 9 november 1990 |
blir det i stället till Umeå eller Skellefteå. På det viset kan vi behålla männi- |
|
Svar på |
Anf. 58 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s): Herr talman! Först vill jag, Börje Hörnlund, understryka att det i alla de- Jag har tidigare haft diskussioner med Börje Hörnlund, och jag upprepar Vidare frågade Ulla Orring om jag skall se över stödområdesindelningen. Sedan tyckte Ulla Orring synd om mig som måste stå till svars för den Jag är alltså mycket stolt över den arbetsmarknadspolitik som vi för, och Vi har problem i vår svenska ekonomi i dag; det vill jag återigen under- |
62
det gäller frågan om Europa, frågan om energipolitiken samt frågan om lö-
ne- och prisutvecklingen för de närmaste åren.
Om vi icke får en utveckling nu där vår industri kan konkurrera, växa och
utvecklas, kommer vi att ha oerhört svårt att upprätthålla den fulla syssel-
sättningen, något som ju är oerhört viktigt inte minst för regioner och län
som Västerbottens län.
Anf. 59 BÖRJE HÖRNLUND (c):
Herr talman! Vi är mycket medvetna om att Mona Sahlin har sitt ansvars-
område. Men för att Mona Sahlin skall lyckas med sitt ansvarsområde är det
oerhört viktigt att hon påverkar ett antal av de övriga ministrarna, ja, hela
regeringen. Man måste alltså få bredda debatten litet grand.
Jag skrev ett brev till Mona Sahlin för några månader sedan. En liten ort,
Bastuträsk, i Norsjö kommun i Västerbotten har nämligen på kort tid förlo-
rat 30 statliga arbetstillfällen. Därför skulle jag önska att Mona Sahlin kunde
komma upp till Västerbotten och diskutera den här frågan just i Bastuträsk.
Det gäller alltså hur statens verk agerar. Vi har gång på gång sagt här i kam-
maren att man skall ta ett stort regionalpolitiskt ansvar. Men de som först
lämnar små orter och som är ivrigast att centralisera är statens verk. Det här
kräver en diskussion. Låt den alltså gärna ske i Bastuträsk, och svara ja un-
der den här debatten!
Sedan till Lena Boström. Umeås kommunalråd säger ständigt: Vi skall
växa väldigt kraftigt osv. Men där kan man väl inte ha den värsta arbetsmark-
naden. Då problemen när det gäller att bredda arbetsmarknaden diskuteras
är det en hel serie kommuner som måste gå före, och det är ingen motsätt-
ningspolitik.
Jag ber statsrådet att fundera på att i det här läget tillsammans med andra
ministrar åstadkomma ett litet paket bestående av återbäring med anledning
av de enorma vinster på den vattenkraft som vi skickar söderut. Som LO-
man ville Rune Molin det. Nu ansvarar han för detta i regeringen. Det bety-
der mycket för att Mona Sahlin skall kunna leva upp till sitt ansvar.
Vägarna hos oss är i ett sådant skick att det börjar utgöra ett hinder för
skogsbruket och för näringslivet över huvud taget. I ett skede där entrepre-
nadflottan börjar stå stilla finns det skäl att göra en satsning dels för framti-
den, dels för nuläget. Ta den diskussionen med Georg Andersson! Tyvärr
verkar han, åtminstone från länets synpunkt, vara mest intresserad av Öre-
sundsbron.
Det sades på morgonnyheterna i dag att SJ vill ta itu med hela ostkustba-
nan. Uppmuntra det initiativet! Gör man sådana saker, behöver man inte
framöver diskutera så mycket detta med stöd. Då går vi i gång av egen kraft i
de här regionerna. Vi är redan resursområden. Blir vi större resursområden,
tillförs samhället mera; detta om man tar i litet extra just nu.
Anf. 60 ULLA ORRING (fp):
Herr talman! Mona Sahlin säger att ansvaret för stödområdesindelningen
ligger på industriministern. Ja, men jag har med mitt anförande här velat
peka på effekterna i detta sammanhang på arbetsmarknaden. Jag förmodar
att man inom regeringen gemensamt diskuterar dessa saker. Det här är ju
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
63
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
en väldigt viktig fråga - en fråga som har stor och avgörande betydelse för
sysselsättningen, för arbetsmarknaden och för kvinnorna i Västerbotten.
Det är självklart att varje minister är stolt över sitt departement, men jag
vill också påpeka att uppslutningen här i riksdagen har varit stor kring de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Det har inte varit så stora skillnader i
åsikter. Däremot kan jag inte låta bli att påpeka att de högsta arbetslöshets-
siffrorna, under både 70- och 80-talen, registrerades under en socialdemo-
kratisk regeringsperiod.
Jag förstår att regeringen är bekymrad. Det skulle vem som helst vara då
man ser de vikande konjunkturerna, då underskottet i vår bytesbalans stiger
och då räntenivån är rekordhög, så att människor funderar på om de har råd
att bo kvar i sina hus. Då måste regeringen vara bekymrad. Men kom ihåg,
arbetsmarknadsministern, att denna politik är hemlagad. Våra grannländer,
som lever under i stort sett samma villkor, har inte tillnärmelsevis samma
problem. Detta måste regeringen ta itu med. Vi får inte på nytt tillåta att
unga människor blir arbetslösa och förlorar sin framtidstro.
Anf. 61 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Först vänder jag mig till Börje Hörnlund som undrade om
jag hade något litet paket på lager. Det är långt till julafton, men jag och
industriministern träffas ofta för samråd, eftersom detta helt riktigt är frågor
som berör oss båda. Jag skall med glädje åka upp till Bastuträsk med Börje
Hörnlund. Det svarar jag kort och gott ja på.
Ulla Orring frågade om jag avsåg att se över stödområdesindelningen. Då
påpekade jag bara att ansvaret vilade på industriministern. Man skall inte
heller försöka bluddra bort utvecklingen under 70- och 80-talen samt ansva-
ret för de sex år som Ulla Orrings parti deltog i regeringen.
Det är häpnadsväckande att höra Ulla Orring uttrycka att våra grannlän-
der inte har samma problem. Vi pratar alltså om våra grannländer som i dag
har arbetslöshetssiffror på 6, 7, 8, 9 eller 10%. Ändå står Ulla Orring och
säger att de inte har samma problem. Vi har haft en oerhört fin utveckling
av vår arbetsmarknad och möjligheterna att förstärka den ligger i våra hän-
der. Vi skall inte lura oss att tro på denna typ av uttalanden, som inte har ett
dugg med verkligheten att göra. Vi har haft och kommer fortsättningsvis att
ha en helt annan ambition än många av länderna i omvärlden har haft i fråga
om sysselsättningen. Det har varit viktigt, inte minst för vår glesbygd, och
det kommer att fortsätta att vara det också.
Överläggningen var härmed avslutad.
7 § Svar på interpellation 1990/91:56 om flexibla lönebidragAnf. 62 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Sylvia Pettersson har frågat mig om jag kan redogöra för re-
sultatet av en översyn rörande införandet av flexibla lönebidrag, som rege-
ringen har ålagt arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) att göra inför styrelsens an-
64
slagsframställning. Sylvia Pettersson frågar också efter AMS bedömning av
konsekvenserna för vissa kulturinstitutioner av att flexibla lönebidrag införs.
Vidare frågar Sylvia Pettersson om jag anser att det är tillräckligt att läns-
museer, ideella organisationer m.fl. ges rådrum och möjlighet att anpassa sig
till ett system med flexibla lönebidrag och - om så inte är fallet - om jag är
beredd att verka för en resursförstärkning i någon form.
Som framgick i 1990 års budgetproposition hade regeringen gett AMS i
uppdrag att inför styrelsens arbete med anslagsframställningen för treårs-
budgetperioden 1991/92—1993/94 bl.a. belysa konsekvenserna av en över-
gång till flexibla lönebidrag för vissa myndigheter med en stor andel lönebi-
dragsanställda.
AMS har lämnat en rapport ”En starkare arbetsförmedling - Resultat och
ambitioner.” I rapporten redovisas ett antal myndigheter, där andelen löne-
bidragsanställda utgör mellan 47 och 15 % av hela personalstyrkan.
AMS bedömer att en övergång till flexibla lönebidrag kommer att inne-
bära markanta ekonomiska förändringar för kultursektorn. AMS föreslår att
bidragsnivån bör vara oförändrad för enskilda personer som redan finns hos
kulturinstitutionerna, men att man vid nyanställningar skall tillämpa ett
flexibelt system. Samtidigt understryker AMS att det är angeläget att man
också fortsättningsvis tar vara på de arbetstillfällen som erbjuds såväl hos
statliga myndigheter som inom allmännyttiga organisationer.
I anslagsframställningen för treårsbudgetperioden har AMS som ett alter-
nativ visat på möjligheten att kulturinstitutioner, som i dag är beroende av
att få 100-procentiga lönebidrag, ges kompensation antingen över anslag el-
ler genom föreskrifter om att de skall tilldelas medel till lönekostnaden för
de lönebidragsanställda.
Det här är inte en fullständig redovisning för vad AMS har fört fram i den
särskilda rapporten och i anslagsframställningen, men jag bedömer att Sylvia
Pettersson har möjlighet att själv ta del av detta material.
De frågor som Sylvia Pettersson tar upp gäller två olika problem. Tyngd-
punkten ligger på de problem som olika kulturinstitutioner och ideella orga-
nisationer kan få, när lönebidragen görs flexibla. Dessutom tar Sylvia Pet-
tersson upp risken för att människor kan förlora sina jobb, om vissa institu-
tioner får mindre lönebidrag.
När det gäller den sista frågan utgår jag från att arbetsförmedlingarna
kommer att agera på ett sådant sätt att enskilda människor inte skall behöva
råka illa ut. Förmedlingarna har alla förutsättningar att bedöma de arbets-
marknadsmässiga konsekvenserna för de berörda anställda, när de tar upp
överläggningar om flexibla lönebidrag.
Men AMS anser också att man vid nyanställningar skall bestämma lönebi-
dragsnivån flexibelt. Det innebär att bidragen anpassas till den arbetshandi-
kappade personens förutsättningar och behov i stället för till vilken arbetsgi-
vare som anställer honom eller henne. Arbetsgivare som anställer personer
med behov av ett omfattande och långsiktigt stöd, kommer att få bidrag till
en betydande del av lönekostnaderna också i fortsättningen. Däremot kan
arbetsgivarna inte räkna med att få höga bidrag för arbetskraft som kan göra
väsentliga arbetsinsatser.
Min utgångspunkt är att lönebidragen är en arbetsmarknadspolitisk åt-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
5 Riksdagens protokoll 1990/91:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
66
gärd för att hjälpa människor med handikapp att få arbete. Det innebär
också att man tar vara på dessa människors arbetsförmåga.
Deras arbetsinsatser har fått stor betydelse, inte minst för olika institutio-
ner på kulturområdet. Detta förhållande var orsaken till att regeringen be-
gärde en särskild redovisning av situationen för myndigheter med många lö-
nebidragsanställda.
Frågan om flexibla lönebidrag bereds för närvarande inom regeringskans-
liet. I fråga om lönebidrag för anställda inom kulturområdet samråder ar-
betsmarknadsdepartementet med utbildningsdepartementet under bered-
ningsarbetet. Regeringens ställningstaganden kommer på sedvanligt sätt att
redovisas i budgetpropositionen.
Anf. 63 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för
svaret på min interpellation. Det är allldeles riktigt som arbetsmarknadsmi-
nistern påpekar i sitt svar, att problemet med en förändring av lönebidragen
är tvåfaldigt. Å ena sidan innebär det risk för att människor förlorar jobben,
å andra sidan rör det vissa arbetsgivares ekonomiska situation, vilken riske-
rar att försämras vid övergång till flexibla lönebidrag.
Om jag tolkar arbetsmarknadsministerns svar rätt skulle min oro på den
första punkten åtminstone delvis vara obefogad, eftersom arbetsförmed-
lingen förutsätts se till att ingen enskild skall behöva råka illa ut. Jag tror att
det är en chimär. Jag skall återkomma till det.
På den andra punkten, som gäller vissa arbetsgivares ekonomiska situa-
tion, är det ingen som förnekar att det fortfarande finns anledning till oro,
kanske t.o.m. till förstärkt oro.
Jag vill ta min utgångspunkt främst i kultursektorn, eftersom det är den
jag känner bäst till. Men samma villkor gäller även för t.ex. studieförbund,
idrottsrörelsen och andra ideella organisationer av olika slag.
Under de år då arbetslösheten var hög i Sverige valde vi att komma till
rätta med problemen delvis genom systemet med lönebidrag till arbetsgivare
som anställde människor med arbetshandikapp. Det säger sig självt att med
ökad arbetslöshet följde en allt vidare tolkning av begreppet arbetshandi-
kapp. På det sättet byggde vi upp viktiga delar av våra kulturinstitutioner på
en mycket lös grund. Men jag vill påstå att vi hela tiden har varit helt med-
vetna om osäkerheten i det bygget.
Enligt AMS blir det nu markanta ekonomiska förändringar för kultursek-
torn som en konsekvens av en övergång till flexibla lönebidrag, och därom
råder nog inga delade meningar.
Nu är ju dessa båda sektorer mycket beroende av varandra. Lönebidragen
har gjort att en rad viktiga arbetsuppgifter på t.ex. museerna har kunnat bli
utförda, samtidigt som kultursektorn har kunnat ta emot en mängd männi-
skor som eljest antingen skulle ha förblivit arbetslösa eller blivit förtidspen-
sionerade.
Tudelat är problemet förvisso, men till sist hänger de här båda delarna
ändå samman. För vad hjälper det med aldrig så effektivt arbetande arbets-
förmedlingar, om de tilltänkta arbetsgivarna inte har en ekonomisk situation
som tillåter dem att ta emot de personer som anvisas? Häri ligger anled-
ningen till att arbetsmarknadsministern inte helt har lyckats stilla min oro för
de enskilda människornas situation.
Det är främst på min fråga om bl.a. kulturinstitutionernas ekonomi som
jag tycker att jag inte har fått ett fullständigt svar. Jag skulle därför vilja upp-
repa den frågan: Tycker arbetsmarknadsministern att det räcker om t.ex.
kulturinstitutionerna får rådrum och chans att anpassa sig till en förändrad
situation? Eller är det möjligen så, som jag tror, att det kommer att bli nöd-
vändigt med en resursförstärkning?
Anf. 64 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Jag tror att arbetsmarknadsministern har rätt utgångspunkt,
när hon säger att lönebidragen skall vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det finns inget att invända mot detta; det är riktigt att så att säga ha den
bottenplattan. Men därmed är inte bekymret ur världen. Jag delar interpel-
lantens oro för hur det kan se ut när reformen är satt i sjön.
Nu säger statsrådet att hon utgår från att arbetsförmedlingarna kommer
att agera på ett sådant sätt att enskilda människor inte skall behöva råka illa
ut, och att arbetsförmedlingarna också har möjlighet att bedöma konsekven-
ser rent arbetsmarknadsmässigt. Det tror jag är helt riktigt. Frågan är bara
om de har resurser och verktyg för att på ett rimligt sätt dra slutsatser av sin
iakttagelse. Det är på den punkten som både jag och - såvitt jag förstår -
interpellanten har bekymmer för att problemet inte är säkrat. Det talas ju
också i interpellantionssvaret om en icke fullständig redovisning som givits.
Därför är det viktigt att ha den redovisningen klar - och i bakgrunden - när
man lägger fram förslagen.
Sedan talas det här om att det är en betydande del av lönekostnaden som
också skall utgå i fortsättningen. Men betydande kan avse väldigt mycket —
mellan t.ex. 10 och 90 %. Det är naturligtvis en oerhörd skillnad mellan de
tal man kan hamna på.
Utöver att man skall ha utgångspunkten att detta är en arbetsmarknadspo-
litisk åtgärd, är det också viktigt att slå fast att en sådan här reform måste
syfta till att säkra och öka handikappades möjligheter att få och behålla ett
eget arbete. Aven om det över statsbudgeten skulle kosta en insats, så tror
jag att det samhällsekonomiskt och i sin förlängning innebär en stor ekono-
misk vinst - och framför allt en mänsklig vinst som vi inte har råd att vara
utan.
Anf. 65 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Jag vill börja med att ge Sylvia Pettersson rätt i hennes be-
skrivning av både tillkomsten och tillämpningen av lönebidragssystemet.
Men jag vet inte om jag kan stilla oron, om den bara bottnar i att man vill
ha utfästelser i dag om att det skall gå att få en resursförstärkning.
För regeringen och för mig är det ingen nyhet att många myndigheter och
institutioner på kulturområdet är mycket beroende av lönebidragsanställda.
Det är därför som vi har bett AMS att redovisa situationen så att vi kan ha
med den redovisningen i övervägandena inför budgetpropositionen.
Jag är mycket medveten om det som också Elver Jonsson tog upp. Men
jag vill betona vad AMS sade i sin anslagsframställning om de försök som
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
67
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
68
man nu har gjort med flexibla lönebidrag. Man säger på s. 61: ”1 försöks-
verksamheten med flexibelt lönebidrag har bidragsnivån kunnat sänkas så
att 30 % fler kunnat anställas jämfört med om de ordinarie reglerna för löne-
bidrag gällt.” Det är alltså långt ifrån säkert att det här flexibla systemet inte
kan ge utrymme för fler handikappade.
Den beskrivning som Elver Jonsson ger är jag alltså mycket medveten om.
Det är just det som jag också försökte uttrycka - att detta är ett primärt ar-
betsmarknadspolitiskt hjälpmedel för att kunna få ut fler handikappade på
den ordinarie arbetsmarknaden.
Sedan vill jag än en gång säga att jag är mycket medveten om de problem
som detta kan innebära - i vilken grad vet vi inte - för myndigheter och kul-
turinstitutioner, och att vi skall ha med detta i våra överväganden i budgetar-
betet.
Anf. 66 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att ge arbetsmarknadsministern några ex-
empel som tydligt visar att problemen kan bli mycket stora, även om föränd-
ringen av lönebidragen bara skall gälla vid nyanställningar.
Nordiska museet har, som jag skrivit i interpellationen, 104 lönebidrags-
anställda. Riksmuseets personal består till en tredjedel av personer med lö-
nebidrag. På flera av våra länsmuseer har uppemot hälften av personalen
anställts med lönebidrag. Inom organisationerna som tillhör Riksidrottsför-
bundet finns det totalt 3 500 personer med lönebidrag, och av studieförbun-
dens personal på avdelningsnivå är 25 % anställda med lönebidrag. Det är
inget tvivel om att problemen både vid organisationerna och vid kulturinsti-
tutionerna kan bli mycket stora.
Jag är egentligen inte heller någon motståndare till en övergång till flexibla
lönebidrag. Men det måste ske med största varsamhet. Man måste i detta
förändringsarbete ha hela verklighetsbilden klar för sig, annars tror jag att
man riskerar att förstöra samtidigt som man förändrar. Vissa förändringar
kan ju faktiskt, med de ädlaste av motiv från en utgångspunkt, få helt oac-
ceptabla följder på ett annat område.
Nu finns det på museisektorn mängder av exempel på lyckat samarbete.
Vi har de insatser som görs av enskilda personer på viktiga områden, t.ex.
med publik verksamhet som guider och pedagoger, med konstnärlig verk-
samhet som formgivare, dekoratörer och utställare, och med verksamhet ute
i museiparker som husskötare och landskapsvårdare. Vi har också större
projekt, t.ex. kulturvårdscentrum vid Bohusläns museum, där ett tjugofem-
tal arbetare från det nedlagda Uddevallavarvet 1986 erbjöds ett - skulle jag
vilja påstå - ytterst meningsfullt alternativ till förtidspensionering. Sådana
möjligheter gäller det att slå vakt om av flera skäl, tycker jag.
Av arbetsmarknadsministerns svar framgår ju att AMS har visat på ett al-
ternativ som skulle innebära någon form av kompensation till kulturinstitu-
tionerna. Jag vill då fråga arbetsmarknadsministern: Är det möjligt att i dag
säga hur stor chansen är att ett sådant här alternativ kan bli verklighet?
Anf. 67 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! På den direkta frågan från Sylvia Pettersson vill jag under-
stryka vad jag har sagt tidigare, nämligen att det inte finns några möjligheter
att i dag göra en sådan utfästelse. Vi har begärt in materialet i fråga och ser
nu över det. Vi är mycket medvetna om den beskrivning som Sylvia Petters-
son ger. Låt mig dock betona en sak. Bland alla de anställda som Sylvia Pet-
tersson redogör för är det många handikappade, och de kommer på grund
av sitt handikapp att ha möjligheter att få samma höga lönebidragsanställ-
ning som tidigare. Det var också avsikten med lönebidragen, och det kom-
mer det att vara även i fortsättningen.
Anf. 68 SYLVIA PETTERSSON (s):
Herr talman! Jag håller med arbetsmarknadsministern om att det är en
riktig utgångspunkt att lönebidragen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Det har jag den största respekt för.
I vårt gemensamma uppdrag ligger emellertid också en annan uppgift,
nämligen att se till att exempelvis våra museer har en ekonomisk situation
som gör det möjligt för dem att sköta sina uppgifter oberoende av hur stor
arbetslösheten är i landet.
Jag förstår mycket väl om arbetsmarknadsministern inte nu kan avslöja
vad som kommer att stå i nästa års budgetproposition. Med stor tillfredsstäl-
lelse har jag dock noterat att det försiggår ett samråd mellan arbetsmark-
nadsdepartementet och utbildningsdepartementet i fråga om lönebidragen
inom kultursektorn.
Inför det fortsatta beredningsarbetet vill jag sända med en liten fundering.
Någon måste se till helheten. Varför skulle det inte kunna vara arbetsmark-
nadsministern? Den som ser till helheten på detta område förstår ju omedel-
bart att man inte kan betrakta problemen som enbart arbetsmarknadspoli-
tiska. De är samtidigt i mycket hög grad kulturpolitiska.
Avslutningsvis hoppas jag att arbetsmarknadsministern skall vara beredd
att verka för att regeringen också tar ett kulturpolitiskt ansvar på detta om-
råde.
Överläggningen var härmed avslutad.
8§ Svar på interpellation 1990/91:62 om arbetslösheten i Älvsborgslän
Anf. 69 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Marianne Andersson i Vårgårda har frågat mig om vilka åt-
gärder regeringen avser vidta för att motverka den ökade arbetslösheten i
Älvsborgs län.
Det är riktigt att Älvsborgs län haft en snabbare försvagning av arbets-
marknadsläget än riket totalt. Orsaken till detta är bl.a. länets stora industri-
beroende och de omställningar som nu sker inom industrisektorn. Det är
också riktigt att antalet arbetssökande ökat i en snabbare takt än för riket
totalt.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att utgångsläget är gott. Länet har un-
der en stor del av 1980-talet haft och har ännu en arbetslöshet som ligger
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
69
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
70
under riksgenomsnittet. Fortfarande är det totala antalet arbetssökande
lägre än rikssnittet.
Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län fastslår i sin septemberprognos över
den förväntade utvecklingen under åren 1990 och 1991 att dagens situation i
länet inte kan karakteriseras som dålig. Däremot visar nämnden på att för-
svagningen under det senaste året har varit kraftigare än genomsnittligt och
att utvecklingen inom såväl tekoindustrin som bilindustrin inger oro. För att
möta den försvagade arbetsmarknaden anser nämnden att det behövs ytterli-
gare arbetsmarknadspolitiska resurser.
Det är arbetsmarknadsverkets ansvar att fördela de arbetsmarknadspoli-
tiska resurserna mellan länen i förhållande till den aktuella arbetsmarknads-
situationen. Jag har också informerats om att arbetsmarknadsstyrelsen,
AMS, nyligen har beslutat att tilldela Älvsborgs län ytterligare 12 milj.kr.
för arbetsmarknadsutbildning. Regeringen har den 25 oktober 1990 beslutat
att av de 5 milj.kr. i förvaltningsresurser som innehållits för arbetsmarknads-
verket skall AMS få utnyttja 1 milj.kr. för förstärkning av arbetsförmed-
lingen i Älvsborgs län.
Jag har i mitt svar till Börje Hörnlund och Lena Boström nyss redovisat
min syn på problemen i den svenska ekonomin och de insatser jag anser nöd-
vändiga för att värna sysselsättning och välfärd.
Jag vill gärna också peka på de insatser som görs inom andra politikområ-
den och då inte minst inom näringspolitiken för att bidra till en positiv om-
strukturering inom näringslivet. I en lång rad av år har regeringen genom
särskilda branschprogram sökt underlätta strukturomvandlingen inom teko-
industrin. Detta har varit särskilt viktigt för Älvsborgs län med sin omfat-
tande tekoindustri.
Älvsborgs län är även mycket beroende av bilindustrin, inte bara genom
storföretagen utan också genom en omfattande underleverantörsindustri i
länet, som också påverkas mycket starkt av vad som händer de svenska bil-
företagen.
Jag vill därför påminna om de förslag som regeringen förde fram i den nä-
ringspolitiska propositionen i våras, och som riksdagen också har antagit, för
att stödja småföretagens utveckling. Jag tänker bl.a. på det treåriga pro-
grammet för verkstadsteknisk utveckling, som syftar till att förbättra de små
och medelstora verkstadsföretagens konkurrensförmåga och produktivitet
genom att utnyttja ny teknik och nya material i produkter och produktions-
processer. Detta program riktas främst mot företag som arbetar som under-
leverantörer. Inom ramen för detta program bör det finnas möjligheter för
inte minst bilindustrins underleverantörer att vidareutvecklas. Ett större
mått av samverkan mellan företagen blir också nödvändigt för att möta en
starkare internationalisering.
De nya riskkapitalbolagen som kommer att etableras är ett sätt att erbjuda
riskkapital för små och medelstora företag. Genom dessa bolag kan företa-
gen tillföras såväl riskkapital som en ökad kompetens utifrån. En fortsatt
stark satsning på utvecklingsfondernas rådgivningsverksamhet är också av
betydelse för de små företagen.
Situationen på den svenska arbetsmarknaden är generellt sett inte av det
slaget att det finns anledning att nu avsätta ytterligare resurser till arbets-
marknadsverket för arbetsmarknadspolitiska insatser. En hög beredskap
måste emellertid hållas för att kunna möta en snabb försämring av läget.
Anf. 70 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Jag ber först att få tacka för svaret på min interpellation.
Det är bra att arbetsmarknadsministern ser att Älvsborgs län haft en snab-
bare försvagning på arbetsmarknaden än riket totalt. Ändå visar svaret att
arbetsmarknadsministern inte riktigt har förstått hur situationen är i länet.
Hon säger bl.a. att utgångsläget är gott, eftersom länet under 1980-talet haft
en lägre arbetslöshet än genomsnittet.
Det är sant att länsarbetsnämnden i sin prognos från september säger att
dagens situation i länet inte är så dålig. Men det allvarliga är ju den snabba
förändringen. Sedan prognosen gjordes har utvecklingen lett till att man nu
försiktigt bedömer arbetslösheten för augusti nästa år till ett par tusen perso-
ner fler än prognosens 9 300. För närvarande är totalt 7 108 personer vars-
lade i länet varav 3 108 har samband med nedläggning eller neddragning av
företag. Dessutom finns en allmän oro för underleverantörerna, även om
inga varsel ännu har kommit. Mest drabbade är Sjuhäradsbygden, Dalsland
och Trollhättan.
Lennart Brunander förde tidigare i dag en debatt om tekoindustrin och
Sjuhäradsbygden, varför jag inte skall gå in på den saken. I stället skall jag
uppehålla mig vid frågan om arbetslösheten i ett vidare perspektiv. Först vill
jag dock framhålla att utgångsläget i länet inte är så gott som arbetsmark-
nadsministern påstår. Det största problemet är den låga utbildningsnivån,
bland de lägsta i landet. Det gör att de som blir friställda har liten eller ingen
möjlighet att få nya arbeten i mer högteknologiska företag, som förhopp-
ningsvis har möjligheter att utvecklas under nästa högkonjunktur. De som
drabbas är i första hand ungdomar, kvinnor, handikappade och flyktingar.
De flesta som friställs har låg utbildning parat med dåliga svenskkunskaper.
Här räcker det inte med arbetsmarknadsutbildning, utan en kraftig satsning
på grundutbildning är nödvändig.
Den låga nivån på utbildningsbidragen har hittills medfört att endast flyk-
tingar och handikappade kunnat komma i fråga. Nu är det nödvändigt att
utöka antalet utbildningsbidrag, så att även andra lågutbildade kan få en
nödvändig grundutbildning.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern, om hon är beredd att medverka
till en satsning på fler utbildningsbidrag som kan användas inom det regul-
jära skolväsendet, t.ex. komvux och folkhögskolor.
Det duger inte att bara avvakta. Åtgärder måste sättas in snabbt, om man
skall kunna förhindra att människor drabbas socialt. Den nödvändiga sats-
ningen på en hög utbildningsnivå måste kombineras med arbetsmarknadsut-
bildning och även tillskapande av särskilda arbeten som ungdomsplatser och
beredskapsarbeten.
Länsarbetsnämnden har ansökt om 25 milj.kr. för utbildning men ser att
det nu är nödvändigt med mer pengar. Vi är naturligtvis tacksamma för de
tolv miljoner som vi fått i länet, men det beloppet är klart otillräckligt. Jag
vill då fråga om arbetsmarknadsministern kommer att se till att mer resurser
avsätts till länet för sådana åtgärder.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
71
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
72
Ett annat problem i länet är arbetsmarknadsstrukturen med obetydlig om-
fattning hos tjänstesektorn och en liten andel högteknologiska företag. Här
bör det finnas möjligheter till förändring. Utvecklingsfonden skulle kunna
medverka till att främja företagande inom tjänstesektorn och annan små-
företagsamhet, men i och med att regeringen reducerat lånefonden med 1,6
miljarder och Älvsborgs län drabbats särskilt hårt av den neddragningen har
man mycket små möjligheter att ställa upp.
Jag tar upp den frågan i en särskild interpellationsdebatt nästa fredag.
Riskkapitalbolagen skall jag återkomma till i en replik.
Trollhättan drabbas hårt av nedläggningarna inom bilindustrin, där 4 000
är varslade om korttidsvecka och där personalneddragning kan ske. Men det
finns fler problem. Ytterligare 300 personer är varslade, och i går kom beske-
det att Nohab Transportteknik skall lägga ner, vilket drabbar 49 personer.
Orsaken är att regeringen i sitt krispaket för Malmö tog upp tillverkning av
järnvägsvagnar vid Kockums. Då slogs marknaden ut för andra tillverkare
av järnvägsvagnar.
Industriministern talade här tidigare om att vi inte skall hålla företag utan
livskraft under armarna utan att fri konkurrens skall råda. Här är ett exem-
pel på motsatsen. Regeringens paketpolitik har slagit ut livskraftiga företag
på andra håll i Sverige. Ytterligare ett företag på Nohabområdet i Trollhät-
tan har aviserat nedläggning.
Dalsland har aldrig haft någon överhettning utan har haft en lägre för-
värvsfrekvens än länet i övrigt och drabbas nu dessutom hårt av omställ-
ningen i jordbruket. I Dalsland inkl. Vänersborg finns nu 328 varslade perso-
ner, alla från företag med stark exportinriktning. Skall hela Sverige och även
Dalsland kunna leva, måste offensiva insatser till. Förutsättningen för att de
skall fungera är att vi har en ekonomi i balans, och jag instämmer helt i det
Börje Hörnlund tidigare har sagt i den frågan.
Sedan vill jag tala litet grand om energi. Om vi kunde få ett beslut i energi-
frågan med verklig satsning på bioenergi, skulle vi förutom miljö-, land-
skaps- och energimålen uppnå en ökad sysselsättning i länet och dessutom
förbättra handelsbalansen.
Vad som behövs är klara besked om kostnadsrelationer och beskattnings-
relationen mellan fossila bränslen, kärnkraft och biobränslen. Då kommer
marknaden att se till att alternativen växer fram. Regeringens velighet i
energifrågan är ett hot mot såväl miljö och ekonomi som den regionala ut-
vecklingen och arbetsmarknadssituationen.
Vad som nu behövs är rejäla satsningar för att möta en mycket hotande
arbetslöshetssituation i Älvsborgs län. Satsningar på att höja grundutbild-
ningen och andra arbetsmarknadsåtgärder, stimulans till små- och nyföreta-
gande och ett vettigt energibeslut är nödvändiga. Jag skulle vilja ha ett klart
besked av arbetsmarknadsministern att ta med mig hem till Älvsborgs län.
Anf. 71 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka statsrådet försvaret vi fått.
Det gör åtminstone mig övertygad om att arbetsmarknadsministern förstår
helt och fullt vad den nu rådande situationen innebär. Jag delar också Mari-
anne Anderssons oro över ökningen av arbetslösheten i Älvsborgs län, men
jag tror att det kan vara befogat att försöka analysera utvecklingen under en
litet längre tidsperiod och framför allt inte se utvecklingen i Älvsborgs län
som en isolerad företeelse.
Eftersom Älvsborgs län är det största industrilänet, finns det en stor käns-
lighet för konjunktursvängningar. Det förhållandet att länet i så hög grad är
beroende av en enda bransch, bilindustrin, är naturligtvis olyckligt i dessa
dagar, när just den branschen uppvisar betydande svårigheter. Det får också
svåra effekter för underleverantörerna, vilket i sin tur drabbar t.ex. Dalsland
mycket hårt.
Jag skulle därför vilja fråga arbetsmarknadsministern hur denna utveck-
ling följs och om det finns planer, förutom det näringspolitiska programmet,
på åtgärder med tanke på svårigheter för just bilbranschen och dess underle-
verantörer.
Detta är en besvärlig situation, och en strävan är naturligtvis att på sikt
få en mer differentierad industristruktur. Men det är också så att ett högt
industrialiserat och exportberoende län först av alla känner effekterna av en
låg tillväxt i landet som helhet. Vi har inte glömt hur det såg ut för sex sju år
sedan, när de borgerliga regeringarna lyckades med bedriften att både köra
ner svenskt näringsliv och skapa ett enormt budgetunderskott. Det innebar
för vissa kommuner i Älvsborgs län över 10 % arbetslösa och vad värre var,
en total avsaknad av framtidstro.
Jag var vid den tiden ofta ute på skolor och träffade många ungdomar. Få
av dem vågade tro att de, när deras utbildning var klar, skulle ha en plats i
arbetslivet. De levde med känslan av att inte behövas och inte vara välkomna
ut i vuxenlivet. Detta tyckte jag var enormt nedslående och deprimerande.
I dag träffar jag ungdomar som tar det som en självklarhet att det finns
jobb för dem. Många har planer på att först resa och se sig om i världen,
innan arbetslivet startar på allvar. De har planer, de har drömmar och de har
framtidstro. Jag är beredd för min del att kämpa mycket hårt för att det så
skall förbli.
Så kan man beskriva utvecklingen på många områden. För snart två
veckor sedan reste jag omkring i Dalsland tillsammans med riksdagskolle-
ger, bl.a. arbetsmarknadsutskottets presidium, i vilket ingår Elver Jonsson,
som också har begärt ordet i den här debatten. Vi hade länsstyrelsen som
värd, och vi åkte runt i de tre Dalslandskommunerna Åmål, Bengtsfors och
Dals-Ed som numera ingår i stödområde 2. Vi fick en redovisning av vad re-
gionalpolitiskt stöd betyder i dessa kommuner. Jag tror nog att jag vågar på-
stå att alla som deltog fick en bild av att det pågår ett intensivt arbete i syfte
att offensivt möta en hotande utveckling mot högre arbetslöshet.
I Åmål t.ex. har vi nu ett besvärligt läge med över 4 % arbetslöshet, främst
beroende på två företagsnedläggningar. 340 personer, främst kvinnor, är i
dag arbetslösa. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt. Men mitt intryck är
att i Åmål märktes ingen nedslagenhet eller modlöshet, tvärtom. Man redo-
visade en lång rad åtgärder som man nu genomför inom projektet ”Norra
Dal 90”.
Man tyckte att man i stora drag fått de verktyg som behövs genom det
regionalpolitiska stödet. Företagsetableringar är nu på väg till Åmål. Man
räknar med att snabbt kunna sänka arbetslöshetstalen igen.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
73
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
74
En annan viktig åtgärd är naturligtvis utbildningen, precis som Marianne
Andersson påpekade. Det är glädjande att notera att just precis i dag invigs
Uddevalla-Trollhättans högskola, och detta är förstås en mycket värdefull
förutsättning för att få en bättre infrastruktur i vårt område och därmed
också en tryggare arbetsmarknad. Men jag tror också att för oss alla gäller
det att stanna upp och tänka över det ansvar som vi alla har för allas rätt till
det goda arbetet.
Jag vill sluta med att säga till Marianne Andersson i Vårgårda att jag utgår
nu ifrån att Marianne Andersson och hennes parti är beredda att medverka
till att nödvändiga beslut kan tas här i kammaren för att värna sysselsätt-
ningen i Älvsborgs län och också i landet som helhet. Det kan vi aldrig bli
för många som hjälpas åt med.
Anf. 72 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Vår arbetsmarknad är stadd i rask försämring. Insikten om
det är naturligtvis värdefull, men den är inte lätt att hantera. Jag tycker att
vi skall ha den utgångspunkten.
Det är också en skillnad, tror jag, gentemot 60- och 70-talets, för att inte
säga 80-talets, arbetsmarknadsnedgångar när de kom och gick, så till vida att
det inte bara är skogslänen och det inre av Norrland som drabbas hårt, utan
vi får nya arbetsmarknadspolitiskt svaga områden. Vi har nu ett väldigt tyd-
ligt bälte från Blekinge över Småland in i Västergötland och upp i Dalsland,
som möter det inre av skogslandet. En mycket stor del av Sveriges yta kom-
mer att utgöra bekymmersamma områden.
Det är välgörande att arbetsmarknadsministern säger att arbetsmarknads-
politiken är någonting mycket viktigt. Jag skulle vilja understryka det litet
kraftigare och säga att arbetsmarknadspolitiken är viktig och att den är ett
viktigt komplement till andra politikområden. Även de andra bitarna måste
falla på plats. Det gäller näringspolitiken och samhällsekonomin. På närings-
politikens område finns det en hel del att göra. Vi har anledning att se på
den svaga produktionsutveckling som hela Sveriges näringsliv nu lider av.
Här behövs en uppryckning om vi skall kunna hävda oss.
När det gäller samhällsekonomin har vi en besvärande inflation och en
kostnadsutveckling, för att inte säga kostnadsexplosion, som gör det bekym-
mersamt, framför allt för exportsektorn, som ju är en mycket tung bit i det
bälte som jag talade om och som nu skjuter fram som ett problemområde.
Det vore bra om vi kunde hålla ihop den helhet som flera har talat om i olika
debatter under dagen. Problemen bör angripas med ett batteri av åtgärder,
och man skall inte, som en del politiker gjorde på 60- och 70-talen, tro att
det räcker med enbart arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därmed har jag
inte förringat den delen - den är oerhört viktig.
Så bara några få ord till Britt Bohlin, som tydligen hade behov av en egen
uppbyggelse men som blev offer för sin egen propaganda. När hon talade
om det vi nu upplever, sade hon att det på de borgerliga regeringarnas tid
”kördes ner”, att vi då fick ett budgetunderskott och att vi saknade framtids-
tro. Det är möjligt att man med Britt Bohlins och kanske socialistiska ut-
gångspunkter kan säga så, men talet om att det kördes ner står i bjärt kon-
trast mot vad som under dessa sex år hände med industrins strukturföränd-
ring. Den nuvarande talmannen Thage G Peterson sade under sin industri-
ministertid att vi ändå måste erkänna att den strukturförändringen var väl-
digt välgörande för svenskt näringsliv.
Budgetunderskotten skall vi naturligtvis inte lasta Britt Bohlin för, men
hennes partikamrater bjöd varje år över regeringens budgetförslag. Hade
Britt Bohlins partikamrater vunnit bifall för sina förslag skulle budgetunder-
skottet ha blivit ännu större.
Däremot kan det vara viktigt att ta vara på det som Britt Bohlin slutade
med: Vi bör tänka över detta och ta ett gemensamt ansvar. På den punkten
är jag helt överens med Britt Bohlin. Hon tog några intressanta exempel på
regionalpolitiken och de insatser som nu kan göras för Dalsland. Men dessa
åtgärder tillkom inte tack vare regeringen utan på grund av att riksdagen
ingrep. Hon nämnde också högskolan i Fyrstadsområdet, som ju är värde-
fullt. Men inte heller denna var någonting som regeringen hade tänkt sig,
men genom denna kammarens insats - inte ens Britt Bohlin undantagen -
blev det en klar förbättring.
Anf. 73 Arbetsmarknadsminister MONA SAHLIN (s):
Herr talman! Får jag bara understryka för samtliga deltagare i den här de-
batten, att det inte handlar om huruvida man förstått eller inte förstått vid-
den av problemet. Jag hoppas att det framgått även av de tidigare debatterna
i dag att jag är mycket orolig över arbetsmarknadsläget. Det är också därför
som regeringen både har agerat och kommer att fortsätta att agera för att
försvara det vi har uppnått och även utveckla sysselsättningen i de regioner
som har det bekymmersamt.
Jag vill gärna understryka att just Älvsborgs län är ett av de fem eller sex
län i landet som tycks stå inför ganska stora omställningsproblem, just av de
skäl som alla talare här varit inne på: problemen för bilindustrin, underleve-
rantörerna och tekoindustrin. Detta har medfört att arbetsmarknadsstyrel-
sen har gett Älvsborgs län ett extra tillskott. Den bedömning som jag talar
om gör att jag inte kan utesluta att ytterligare insatser kan komma att bli
nödvändiga just i Älvsborgs län. Som Marianne Andersson uttryckte det
räcker det inte med att vänta. Nej, det räcker verkligen inte. Jag vill åter
understryka att om inte centern m.fl. partier hade väntat utan i stället tryckt
på ja-knappen när vi röstade om de stoppaket som regeringen lade fram för-
slag om i vintras, hade vi haft en annan situation i dag. I den situation som vi
nu befinner oss i är det viktigt att återigen understryka att de underliggande
faktorerna i svensk ekonomi är helt avgörande för sysselsättningen såväl i
Älvsborgs län som i andra regioner. Men vi måste ändå hålla i minnet att
situationen är ännu besvärligare i flera län i norra Sverige än den är i Älvs-
borgs län. Jag vill inte förringa att läget där är bekymmersamt just på grund
av de strukturomvandlingar av stora delar av industrin som Älvsborgs län
ställs inför. Det är därför som det är så viktigt att agera nu. Jag ger Elver
Jonsson rätt i hans beskrivning av läget. Jag instämmer också i hans uppfatt-
ning att vi måste se till helheten. Till helheten hör att vi måste konstatera
att det finns tydliga tecken på att en lågkonjunktur närmar sig. Vi har en
avmattning i konjunkturen, som vi nu håller på att förstärka med våra hem-
magjorda problem. Det är därför regeringen agerar, och det är därför rege-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
75
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
ringen fäster så stor vikt vid Rehnbergs arbete. Vi måste komma åt de hem-
magjorda problemen om vi skall klara industrin. Inte minst den beskrivning
som Britt Bohlin så riktigt gör av bilindustrins situation visar vidden av vad
som händer när vår konkurrensutsatta industri får de största problemen.
Jag vill också verkligen hålla med om det som Britt Bohlin slutade sitt an-
förande med: Det är allas ansvar, ett ansvar inte bara för oss här i kammaren
utan också för alla utanför denna kammare. Inte minst alla parter på arbets-
marknaden har ett stort ansvar för att vi skall kunna se till helheten denna
gång, när vi nu har chansen att rädda det som jag tror att vi alla är mycket
stolta över, nämligen den utveckling som vi har haft på arbetsmarknaden
med den låga arbetslöshet som vi fortfarande har. Den är värd att försvara,
men det försvaret har ett pris, som vi måste betala nu i den kamp vi står inför
för att få ned inflationen och kunna dämpa pris- och kostnadsutvecklingen i
vårt land. Jag hoppas att dessa ord om ansvar också kommer att gälla i fort-
sättningen. Jag delar Britt Bohlins förhoppningar om andra partiers age-
rande här i kammaren i fortsättningen. Men jag tror att vi alla är uppriktigt
bekymrade och vill ta ett helhetsansvar för utvecklingen av ekonomin, inte
minst för Älvsborgs läns skull.
Anf. 74 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Först vill jag kommentera det som Britt Bohlin sade. Jag
kan instämma i hennes önskemål om att vi tillsammans skall försöka få fram
offensiva åtgärder. Det är just sådana jag har krävt här i dag, och Britt Boh-
lin bör därför kunna förstå att det är vad vi vill ha.
Det är också intressant att höra Britt Bohlin tala om betydelsen av stöd-
område. Elver Jonsson påpekade helt riktigt att det faktiskt var trots rege-
ringen som vi fick in norra Dalsland i detta stödområde.
När Britt Bohlin talade om regeringen 1976-82 glömde hon att vi då be-
fann oss i den längsta och djupaste lågkonjunkturen under efterkrigstiden.
Ändå hade vi då ett betydligt bättre läge än vår omvärld. Den lågkonjunktu-
ren var inte hemmalagad på samma sätt som den vi nu står inför. Nu har vi
haft den starkaste konjunkturen sedan konjunkturerna började mätas.
Ändå befinner sig landet i ekonomisk kris. Detta är ju en betydande skill-
nad.
Socialdemokraterna har suttit i regeringsställning under den här perioden
och bär ansvaret för en stor del av denna hemmalagade kris, som också ar-
betsmarknadsministern talade om. Det är oerhört viktigt att vi får till stånd
åtgärder för att lösa den krisen - det är vi alla överens om.
Men nu står vi inför en arbetslöshetssituation i vårt län. Jag framhåller
naturligtvis främst vårt län, men visst är läget lika allvarligt på många andra
håll. Men vi vet att Älvsborgs län är speciellt drabbat på grund av sin struk-
tur.
Jag har inte fått svar på mina frågor om åtgärder. Arbetsmarknadsminis-
tern sade att man inte kan utesluta åtgärder, men jag tycker att detta låter
mycket defensivt. Den låga utbildningsnivån, som jag tidigare nämnde, är
ett faktum som vi måste sätta in åtgärder för att komma till rätta med. Jag
skulle vilja ha ett svar på vad som skall ske i den frågan.
76
Anf. 75 BRITT BOHLIN (s):
Herr talman! Jag vill först till Marianne Andersson i Vårgårda säga att jag
till skillnad från henne har en stor förtröstan och tilltro till människorna i
regionen och deras möjligheter att själva mycket aktivt och offensivt bidra
till att bygga upp en industristruktur som gör oss mindre beroende av ekono-
miska svängningar. Det är riksdagens och regeringens sak att ge de medel
som behövs för att människorna i regionen skall klara detta. Det beslut som
riksdagen fattade i våras på den punkten var viktigt. Utan att vilja förringa
vare sig centerns eller folkpartiets roll i arbetet på att få fram ett regionalpo-
litiskt beslut vill jag ändå säga att det är ett faktum att socialdemokrater,
centerpartister och folkpartister tillsamman röstade för att stödområdesin-
delningen skulle få det utseende som den nu har i Dalsland.
Till Marianne Anderssons historiebeskrivning kan man också göra den
kommentaren att skillnaden mellan då och nu, mellan en borgerlig regering
och dagens regering, är att vi då hade en ekonomisk kris och en hög arbets-
löshet, medan vi i dag ännu inte har blivit påtvingade en mycket hög arbets-
löshet. Det är viktigt att vi allihop försöker se till att vi inte heller hamnar i
en sådan. Det är kanske det viktigaste av allt.
Jag trodde först att den gjorda beskrivningen av socialdemokratisk oppo-
sition gällde dagens läge. Vi får dagligdags här i kammaren vara med om
att oppositionspartier bjuder över varandra i tanken att hitta beslut som är
trevliga och positiva för så många människor som möjligt i Sverige, oavsett
om vi har råd till det eller inte. Det är förstås också besvärligt med tanke på
att vi måste hålla igen på alla håll och kanter, om vi skall klara den besvärliga
situation som vi har.
Anf. 76 MARIANNE ANDERSSON i Vårgårda (c):
Herr talman! Låt mig få säga några ord till Britt Bohlin, som önskade att
vi kunde bygga upp en industristruktur som är oberoende av konjunktur-
svängningar. Det är det som vi önskar när vi t.ex. motsätter oss neddrag-
ningen av utvecklingsfonderna. Det är också orsaken till den satsning som vi
vill ha.
Låt mig vidare peka på att högskolan i Uddevalla/Trollhättan, som för res-
ten invigts i dag, kan vara ett medel för att åstadkomma en bättre beredskap.
Vi är mycket glada för att denna högskola har kommit till stånd.
Överläggningen var härmed avslutad.
9§ Svar på interpellation 1990/91:15 om åtgärder för att minskaantalet fängelsestraff för unga lagöverträdare
Anf. 77 Justitieminister LAILA FRE1VALDS (s):
Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig vilka snara åtgärder som re-
geringen ämnar vidta för att minska antalet fängelsedomar för unga lagöver-
trädare.
Frågan är ställd mot bakgrund bl.a. av påståenden om att den lilla grupp
ungdomar som sysslar med grövre brottslighet växer, att antalet ungdomar
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
77
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
78
mellan 15 och 17 år som döms till fängelse skulle ha ökat med nästan 100 %
per år de senaste åren, att en bidragande orsak är att ungdomsvårdsskolorna
lagts ner, att socialtjänstlagen inte erbjuder så många verksamma åtgärdsal-
ternativ samt att förtroendet för vad som kan åstadkommas inom socialtjäns-
tens ram har minskat.
Jag vill först klara ut de statistiska fakta som måste utgöra grunden för den
fortsatta diskussionen när det gäller ungdomar och brott. Det är nämligen
inte riktigt att låta sig styras bara av den bild vissa delar av massmedia ger
om ungdomsbrottsligheten. Jag själv kan inte som Karin Israelsson ”nästan
varje dag” läsa skrämmande skildringar om 16—17-åringar som begår
mycket grova brott såsom misshandel och mord och sedan döms till fängelse-
straff. Men jag vill gärna hålla med om att massmedias rapportering kan ge
intryck av att vi står inför en helt ny situation.
Det finns underlag från statistiska centralbyrån (SCB) som visar i vilken
utsträckning ungdomar mellan 15 och 17 år döms till frihetsberövande på-
följder. Med frihetsberövande påföljd menas förutom fängelse som enda på-
följd, även skyddstillsyn i förening med fängelse och förordnande att ett tidi-
gare fängelsestraff skall omfatta ett nytt brott samt sluten psykiatrisk vård.
År 1982 dömdes inom denna ålderskategori 52 ungdomar till frihetsberö-
vande påföljd. Under åren 1983-1989 varierade antalet mellan 32 och 54,
och genomsnittet var 37 per år. De exakta siffrorna för varje år var 32, 27,
31, 38, 27, 50 resp. 54. Motsvarande siffror för åren 1982-1989 där fängelse
bestämdes som enda påföljd inom denna ålderskategori varierade mellan 9
och 40 med ett genomsnitt på drygt 22. De exakta siffrorna i detta hänseende
var 40, 20, 9, 20, 21, 16, 23 resp. 30. Den senaste tillgängliga statistiken be-
träffande frihetsberövande påföljder för ungdomar i åldern 15-17 år visar
vid en jämförelse mellan de första halvåren 1989 och 1990 ingen förändring.
För dessa halvår kan noteras att antalet ungdomar som dömts enbart till
fängelse ökat medan antalet dömda till skyddstillsyn i kombination med
fängelse liksom de fall där domstolen under en pågående skyddstillsyn dömt
särskilt till fängelse minskat. Man kan alltså konstatera vissa höjningar de
senaste åren, men det är helt felaktigt att tala om 100-procentiga ökningar
varje år de senaste åren. Bara mellan enstaka år har höjningen uppgått till
100%.
Karin Israelssons påstående, att statistiken inte bekräftar den allmänna
föreställningen att ungdomsbrottsligheten ökat de senaste årtiondena, är
däremot riktig. När det sedan gäller våldsbrottsligheten har den under 1980-
talet ökat antalsmässigt bland 15-20-åringar, men andelen våldsbrott be-
gångna av personer inom denna ålderskategori i förhållande till totala anta-
let begångna våldsbrott har dock inte ökat. För gruppen 15-17-åringar har
våldsbrottsligheten inte heller ökat antalsmässigt.
Man måste ha detta faktaunderlag klart för sig när man försöker analysera
påföljdsbestämningen för dem som är under 18 år. Även om förhållandena
i detta avseende således inte är så alarmerande som massmedia och andra
ibland vill göra gällande, anser regeringen ändå att situationen är allvarlig,
och det är en mycket angelägen uppgift att finna ändamålsenliga reaktions-
former för unga människor som gör sig skyldiga till brott. Men det får inte
vara tidningsrubriker och tillfälliga opinioner som vägleder oss. Vad som
krävs är väl genomarbetade analyser som ger underlag för att ta ställning till
hur man på ett långsiktigt sätt skall kunna nå framgång. Det handlar om att
finna realistiska och genomtänkta former för hur man skall gå till väga för
att återanpassa de ungdomar som av en eller annan anledning hamnat i kri-
minalitet. Det förutsätter också resurskrävande insatser som spänner över
flera samhällsområden såsom rättsväsende, kriminalvård och socialtjänst.
Jag har därför fått regeringens uppdrag att tillkalla en parlamentarisk
kommitté med uppgift att göra en översyn av det allmännas insatser när unga
begått brott (dir. 1990:53). Detta är ingen snar åtgärd i den meningen att den
nu ger ett omedelbart resultat för de ungdomar som berörs. Men jag anser
att kommittén har en synnerligen viktig uppgift framför sig. Kommittén är
tillsatt och inleder sitt arbete. Många av de frågeställningar Karin Israelsson
berör blir aktuella för kommittén. Utan att föregripa kommitténs arbete vill
jag göra en del kommentarer.
Karin Israelsson nämner i sin fråga att det måste finnas en klar skiljelinje
mellan kriminalvård och ungdomsvård. Här vill jag peka på att de främsta
uppgifterna för kommittén enligt direktiven är att överväga och föreslå dels
hur uppgiftsfördelningen mellan socialtjänsten och rättsväsendet skall vara,
dels hur samordningen mellan myndigheterna kan förbättras.
En annan viktig uppgift för kommittén - och som kan handläggas med för-
tur - blir enligt direktiven att överväga behovet av att ändra de bestämmelser
som styr förutsättningarna för det allmänna att snabbt kunna ingripa vid
brott av unga. Jag är dock i likhet med justitieutskottet mycket tveksam till
om jourdomstolar - som Karin Israelsson ånyo efterlyser - är det mest ända-
målsenliga i detta sammanhang (1989/99:JuU29).
Karin Israelsson tar också upp frågan om alkoholens betydelse när det gäl-
ler våldsbrottsligheten bland ungdomar och hänvisar till SCBs antagande att
alkoholvanorna kan vara en rimlig förklaring till ökningen. Våldskommissio-
nen har nyligen avlämnat en promemoria om alkohol och gatuvåld. Kommis-
sionen föreslår dels att restaurangägare m.fl. som har tillstånd att servera
alkohol skall svara för ordningen utanför serveringslokalen, dels att beru-
sade personer som uppträder störande skall bötfällas.
Dessa förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet. Inom rege-
ringen kommer vi bl.a. i samband med den alkoholpolitiska proposition som
skall lämnas till riksdagen under innevarande riksmöte också att överväga
alkoholpolitikens betydelse för gatuvåld och annan kriminalitet bland ung-
domar. I dessa sammanhang får vi anledning att föreslå de ytterligare åtgär-
der som framstår som påkallade och möjliga.
Beträffande försöksverksamheten med samhällstjänst, som Karin Israels-
son tar upp, har brottsförebyggande rådet fått i uppdrag att göra en utvärde-
ring. En styrgrupp följer arbetet. Vi kan påräkna en preliminär utvärdering
av första årets verksamhet under våren 1991. Det är därför ännu för tidigt
att bedöma förutsättningarna och tidpunkten för generell lagstiftning om
samhällstjänst.
När det gäller de särskilda ungdomshemmen är det beklagligt att kommu-
ner och landsting inte åstadkommit det antal platser som efterfrågas. Här är
förutsättningarna dock störst att åstadkomma sådana snara förändringar
som Karin Israelsson efterlyser. Situationen är oacceptabel om domstolarna
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
80
dömer unga människor till fängelse därför att det saknas tilltro och ekono-
miska resurser till vård.
Statsrådet Lindqvist lämnade för en månad sedan här i riksdagen en utför-
lig redogörelse för de åtgärder som redan har vidtagits för att öka tillgången
på platser. Jag vet att statsrådet Lindqvist avser att så snart som möjligt före-
slå åtgärder i detta syfte. Jag kan dock inte i dagsläget lämna några närmare
uppgifter om hur detta förslag kommer att se ut.
Våldskommissionen har också tagit upp frågan om att ställa de särskilda
ungdomshemmen under statligt huvudmannaskap. Kommissionens rapport
i den delen har överlämnats till den parlamentariska kommittén för vidare
överväganden och förslag. Jag vill i detta sammanhang bara säga att jag hål-
ler med Karin Israelsson om att det inte får bli fråga om att återinföra ung-
domsfängelserna.
En annan mer begränsad åtgärd som kan bli aktuell och som tar sikte på
bl.a. brottsmisstänkta ungdomar är ett förslag att ändra reglerna i samband
med frigivning av unga som omhändertagits av polis. Detta förslag, som
Karin Israelsson också berör, skickades ut på remiss i början av september,
och det kan leda till förslag av regeringen omkring årsskiftet.
Anf. 78 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för det utförliga svar
som har lämnats på min interpellation. Vissa positiva inslag finns förvisso i
svaret. Dit hör bl.a. den kommitté som skall göra en översyn av det allmän-
nas insatser när unga har begått brott. Jag hoppas på att kommittén arbetar
snabbt för att komma fram till ett resultat.
Det är givetvis riktigt att man inte skall låta sig styras av vare sig viss statis-
tik eller tillfälliga opinionsyttringar i exempelvis massmedia. De synpunkter
som jag framför i min interpellation angående ungdomsbrottslighet och den
ökande tendensen att sätta 15—17-åringar i fängelse är dock inte styrda av
den skrämseljournalistik som bedrivs av vissa tidningar. Synpunkterna har
sin grund i det lidande som varje enskild våldshändelse innebär för alla in-
blandade parter.
Statistik kan utnyttjas för att passa olika ändamål. Med statistikens hjälp
kan verkligheten så som den ser ut för ett flertal lätt friseras och bli rumsren.
Vad jag menar är att det inte vare sig i denna debatt eller vid andra tillfällen
är särskilt meningsfullt att excellera med siffror. Det är viktigare att se
bakom siffrorna ett tag.
I Uppsala har nyligen en 15-årig pojke dömts till fängelse i ett år. Domen
uppges vara en följd av att de sociala myndigheterna inte vill eller kan ta
hand om pojken. Lagmannen kommenterade beslutet som ett nederlag för
samhället.
Att så många unga människor sätts i fängelse är ett så allvarligt problem
att JO nu beslutat sig för att granska situationen.
FNs barnkonvention, som vi just antagit, vänder sig också emot detta för-
faringssätt. Sverige, som är de svagas röst i världen, har verkligen anledning
att självt först sopa rent framför den egna dörren. Hur överensstämmer
barnkonventionen med att som vi gör sätta 15-åringar i fängelse?
För att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten och för att minimera
antalet unga som döms till fängelse krävs såväl genomarbetade utredningar
som snabba, konkreta åtgärder. Jag efterlyser inledningsvis en klar marke-
ring från statsrådets sida vad gäller behovet av tidiga och konsekventa reak-
tioner från samhällets sida. Gränserna måste sättas i tid. Vi accepterar inte
ett brottsligt beteende. Ett tidigt ingripande ger positiva resultat. En brotts-
karriär kan brytas innan alltför mycket skada åstadkommits. Vinsterna i hu-
manitärt och samhällsekonomiskt hänseende är därför mycket stora. Genom
att införa jourdomstolar framför allt för unga lagöverträdare öppnar man
möjligheter till tidiga reaktioner. Även utdömandet av en påföljd måste följa
i nära anslutning till brottet.
Statsrådet har själv i en frågestund i riksdagen den 16 oktober sagt att det
är viktigt att finna trovärdiga alternativ till fängelsestraffet. Det krävs en
medveten strategi från regeringens sida för att minska antalet fängelsestraff.
Fängelsevistelserna för dessa unga människor är mycket destruktiva och
nedbrytande. Vården som erbjuds är tämligen inadekvat och i varje fall inte
särskilt differentierad. Narkotikan flödar i fängelserna. Jag vill därför fråga
justitieministern: Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att få narkotika-
fria anstalter?
Alkoholen spelar en avgörande roll i ungdomsvåldet. Ett stort antal brott
begås under inflytande av alkohol. Våldskommissionens förslag på området
bör diskuteras närmare. Jag saknar dock alltjämt en handfast och konse-
kvent politik från regeringens sida på alkoholområdet. Det skall därför bli
intressant att ta del av den av justitieministern och socialministern utlovade
propositionen. Jag ser det som absolut nödvändigt att på olika sätt begränsa
tillgången på sprit för ungdomar. Drogfria aktiviteter och drogfria ungdoms-
miljöer måste ersätta dagens pub-kultur. Utskänkningsåldern måste höjas
till 20 år.
Även langningen och hembränningen ökar i stor omfattning. Det är ofta
ungdomar som köper den hembrända spriten. I en utredning gjord i Malmö
redovisas att var sjätte grundskoleelev har druckit hembränt. Min fråga till
justitieministern är: Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för att komma
till rätta med hembränningen?
Visst är det som statsrådet säger beklagligt att antalet platser på ungdoms-
hemmen inte räcker till. Men det räcker inte att tycka detta och samtidigt på
kommuner och landsting frånhända sig ansvaret för den uppkomna och på
vissa håll mycket akuta bristsituationen. Regeringens ansvar för en solida-
risk politik fungerar uppenbarligen inte i praktiken. Bristande ekonomiskt
stöd i form av statsbidrag har naturligtvis bidragit till att kommuner och
landsting inte klarar av vårdbehovet. Detta är också ett storstadsproblem.
Ett annat exempel på detta är att vissa enskilda och företag tillåts tjäna
enorma summor på dessa ungdomars olycka genom att erbjuda vård till fan-
tasipriser. Vad ämnar regeringen göra för att få slut på denna handel med
ungdomar?
Det är oerhört viktigt att insatserna för att hjälpa de kriminella ungdo-
marna anpassas efter varje enskild individ. Jag vill särskilt hänvisa till det
s.k. Stockholmsprojektet i BRÅs regi där man arbetar med att skräddarsy
polisens och de sociala myndigheternas åtgärder mot ungdomsbrottslighet.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
6 Riksdagens protokoll 1990191:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
82
Man utgår bl.a. från brottslighetens omfattning och utformning i förhållande
till resp, bostadsort och dess sociala struktur.
Polisens roll i det brottsförebyggande arbetet och i spaningsarbetet måste
också betonas. Flera poliser löser inte alla problem. Det är minst lika viktigt
att se över polisernas arbetssituation och låta dem arbeta mer på gatuplanet.
I Malmö får t.ex. ungdomar som åker fast för första gången hembesök av
kvarterspolisen, som ger dem en allvarlig varning. Föräldrarnas roll framstår
då också tydligare. Poliserna i Malmö har märkt att det tar alldeles för lång
tid innan en ung brottsling kommer i kontakt med polisen. Vilka konkreta
åtgärder ämnar regeringen föreslå för att ge polisen en mer aktiv roll för att
förhindra ungdomskriminalitet?
Anf. 79 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Karin Israelsson tog upp en rad frågor. Jag skall kommen-
tera några av dem.
Karin Israelsson frågade för det första på vilket sätt barnkonventionen
stämmer med möjligheterna i Sverige att döma även barn under 18 år till
fängelse. Det är en fråga som riksdagen ganska nyligen fick ta ställning till.
Regeringens förslag gick ut på att Sverige skulle reservera sig i den delen.
Riksdagen delade inte den uppfattningen, och vi reserverade oss därför inte.
Detta hindrar inte att vår strävan måste vara att barn under 18 år inte döms
till fängelse. Vi har i många sammanhang uttalat detta. Jag har gjort det i
mitt svar, och jag gör det även nu. Hela vårt system för att beivra brott och
vidta sociala åtgärder när det gäller unga människor måste ha utgångspunk-
ten att barn inte hör hemma i fängelse.
Jag delar helt den uppfattning Karin Israelsson har - som jag har förstått
att vi är helt eniga om - om betydelsen av tidiga ingripanden och ett konse-
kvent handlande. Det är viktigt att samhället reagerar så tidigt som möjligt
på beteenden som är oacceptabla. Det gäller såväl barn som unga männi-
skor. Ju tidigare insatserna kan sättas in, desto större möjligheter har man
att bryta ett negativt mönster.
När det gäller polisens roll i sammanhanget är givetvis deras arbete att
förebygga brott och ingripa på ett tidigt stadium mycket viktigt. Karin Is-
raelsson ställde här en fråga till mig om vilka åtgärder regeringen kommer att
vidta för att stärka polisens roll i sammanhanget. Även här vill jag egentligen
hänvisa till det beslut som riksdagen helt nyligen har fattat, nämligen då riks-
dagen tog ställning till regeringens proposition om polisarbetet. I propositio-
nen läggs mycket stor vikt vid polisens roll när det gäller att arbeta förebyg-
gande. Det handlar bl.a. om att polisen skall finnas i de miljöer och de sam-
manhang där brott begås. Detta är inte minst viktigt när det gäller de unga
människorna.
Karin Israelsson ställde en fråga om vad regeringen gör åt förekomsten av
narkotika på anstalter. Det är givetvis en fråga som kan ha sin betydelse i
detta sammanhang mot bakgrund av att unga människor i undantagsfall blir
dömda till fängelsepåföljd. Nu är situationen den, att narkotikabilden på an-
stalterna ser mycket olika ut. Vi har under en ganska lång tid bedrivit ett
mycket omfattande och målinriktat arbete för att bekämpa narkotika på an-
stalter. På praktiskt taget varje anstalt, om inte på alla, finns en särskild
handlingsplan för hur man skall bekämpa narkotikan. Det har lett till att vi
i dag har en hel del anstalter som är narkotikafria. Frågor om narkotika och
vilken miljö det över huvud taget finns på en anstalt måste vägas in när krimi-
nalvården placerar en mycket ung människa.
Jag vill ta fasta på ytterligare en sak som Karin Israelsson sade, och det
gäller betydelsen av att arbeta alternativt. När det gäller de unga männi-
skorna är det mycket viktigt med drogfria miljöer och över huvud taget mil-
jöer som motverkar i stället för att befrämja kriminalitet. Jag vill här hänvisa
till de särskilda åtgärder som har vidtagits under ledning av ungdomsminister
Margot Wallström för att göra det möjligt för organisationer, enskilda och
andra som arbetar med inriktning på särskilt utsatta ungdomar att erbjuda
dem aktiviteter av olika slag som är starkt förebyggande och förhindrar att
ungdomar hamnar i kriminalitet.
Anf. 80 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag vill tacka Laila Freivalds för utvidgningen av frågesvaret,
något som jag tror är mycket värdefullt. Vi är överens om att barn inte skall
dömas till fängelse, och det är en bra utgångspunkt för det fortsatta arbetet.
Jag betvivlar inte heller att justitieministern är verkligt besjälad av det arbete
som hon här presenterar. Strävan är att hitta lösningar som förhindrar en
utveckling som vi båda ser som så allvarlig.
Preventionen, det förebyggande arbetet, är faktiskt det enda sättet att för-
hindra en nyrekrytering som innebär att fängelse är det enda alternativet i
vården. Det lönar sig därför alltid att satsa på prevention. I de besparingsti-
der som nu råder är det just där som kommuner, landsting och även samhäl-
let i övrigt drar ner sina insatser mest påtagligt. Man drar ner på fritidsaktivi-
teterna i Stockholms tätorter och stödet till den typen av aktiviteter. Hela
vägen kan man följa att besparingarna sker ytterst i denna kedja där det är
så viktigt att alternativen finns.
Polisens roll är i dag tyvärr något uppgiven. Man griper unga brottslingar
och ser dem gång på gång strax efteråt ute i full verksamhet. Jag har i samtal
med många poliser förstått att det arbete man bedriver känns ganska me-
ningslöst när inte rättsmaskineriet hugger tag i denna unga brottsling och di-
rekt markerar var gränserna går, även om man som polis också skall bedriva
ett brottsförebyggande arbete.
Narkotikan har också en stor betydelse för brottsligheten, och alkoholen
är ofta inkörsporten till ett narkotikaberoende. Det är därför viktigt att man
satsar stort på drogförebyggande åtgärder och alkoholfria ungdomsmiljöer
som alternativ. De idéella organisationer som arbetar aktivt med detta upp-
lever att deras ekonomiska bidrag ständigt skärs ned.
När det gäller den alkoholpolitiska proposition som aviseras, hoppas jag
verkligen att det blir rejäla satsningar på det preventiva arbete som särskilt
riktas mot ungdomsgrupper. Det är också viktigt att man tar tag i den verk-
samhet som finns, höjer utskänkningsåldern till 20 år och kombinerar detta
med rejäla satsningar på drogfria miljöer. Detta är en satsning som samhället
verkligen skulle kunna tjäna pengar på.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
83
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
84
Anf. 81 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Karin Israelsson säger att polisen känner uppgivenhet inför
att hantera unga människor som begår brott. Ja, jag tror att många poliser
har upplevt detta som svårt. När man gripit en ung människa och efter förhör
släpper ut honom inser man att det är stor risk att han går ut och omedelbart
fortsätter med sin olagliga verksamhet. Då kan man känna en uppgivenhet.
Detta är bakgrunden till att regeringen förbereder ett förslag som redan
kan vara framme vid årsskiftet, vilket jag nämnde i mitt svar, som gör det
möjligt för polisen att inte släppa ut den unge efter ett gripande och förhör
om man inte har möjlighet att säkerställa att en vuxen tar över ansvaret för
den unge. Detta skall naturligtvis användas för att förhindra att den unge
fortsätter med sin destruktiva verksamhet omedelbart efter ett gripande.
När det över huvud taget gäller frågan om rättsmaskineriet, som Karin
Israelsson uttrycker det, och att ingripandet skall vara snabbt och synligt, vill
jag också hänvisa till den försöksverksamhet som bedrivits och som bl.a. har
stöd i ändrade regler om snabbare handläggning när det gäller unga männi-
skor som är misstänkta för brott.
Det har nyligen skett en utvärdering av denna försöksverksamhet. BRÅ
konstaterar att det haft betydelse att de sociala myndigheterna och polisen
haft möjlighet att samarbeta för att därigenom på ett snabbare sätt få fram
det utredningsunderlag som behövs.
Denna utvärdering visar att det som har betydelse för samhällets reaktio-
ner och möjligheter att agera på ett bättre sätt är inte så mycket vilka regler
vi har, utan att de som är involverade i arbetet arbetar på ett effektivt sätt.
Bl.a. är samarbete mellan olika myndighetspersoner av den största bety-
delse. Om inte kommunikationen och arbetssättet gör att man får kännedom
om ungdomar som befinner sig på glid, tar det också oacceptabelt lång tid
innan sociala myndigheter eller polis och åklagare kan ingripa.
Även dessa frågor om på vilket sätt rättsmaskineriet skall fungera i förhål-
lande till de unga är en central uppgift för den parlamentariska kommitté
som nu utsetts och skall börja sitt arbete. Jag hoppas att den kommittén
kommer att hitta former som effektiviserar det nuvarande systemet även i
detta avseende.
Anf. 82 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Det är mycket bra att justitieministern i svaret också tar upp
att saker och ting är på gång. Jag tror det är viktigt att polisen görs medveten
om att deras situation förhoppningsvis skall kunna förändras. Nu tar byrå-
kratin sin tid, men det är mycket viktigt att polisen känner det meningsfullt
att arbeta med unga brottslingar.
Det finns en mycket svag länk i dagens Sverige, och det är socialtjänsten.
Socialtjänsten saknar resurser och entusiastiska medarbetare. Socialarbe-
tarna bränns ofta ut alltför tidigt och söker sig andra arbetsuppgifter. De
skall egentligen utgöra den sammanhållande länken, men de klarar inte
detta arbete. Även där måste man se över arbetsformerna, så att socialarbe-
tarna orkar med också den här biten i den tunga vardagen, där dessa pro-
blem återfinns till följd av sekretesslagar.
Det finns kanske också murar som man inte vill riva för att man inte orkar
med det extra arbete detta innebär. Just samarbetet mellan olika myndighe-
ter är väldigt viktigt i det förebyggande arbetet, och det gäller på alla nivåer:
mellan socialtjänsten och den lokala polisen och inte minst mellan rege-
ringen och de olika departementen.
Man måste verkligen gemensamt se över vad man kan åstadkomma just
för att finna en bättre möjlighet att när det gäller unga brottslingar först och
främst förhindra att de begår lagbrott och att sedan hjälpa de ungdomar som
trots all prevention hamnar på en brottslig bana. Där tycker jag att också
sekretesslagarna förtjänar att ingå. Man bör göra en översyn av vilka hinder
dessa lägger i vägen.
Överläggningen var härmed avslutad.
10 § Svar på interpellation 1990/91:29 om offentliggörande avåtalades namn i samband med skatteprocesser m.m.
Anf. 83 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Margit Gennser har frågat mig vilka åtgärder och initiativ
jag kommer att vidta när det gäller offentliggörande av åtalades namn i sam-
band med skatteprocesser m.m. Jag uppfattar det så att hon i första hand
avser skattebrottsprocesser.
Jag vill till en början påminna om att vi i vårt land sedan lång tid tillbaka
har vidsträckta möjligheter att ta del av allmänna handlingar och att närvara
vid domstolsförhandlingar. Denna offentlighetsprincip är en grundläggande
del av de fri- och rättigheter som tillförsäkrats medborgarna i grundlagen.
Öppenheten kan inskränkas bara genom i lag angivna fall av sekretess.
Att rättskipningen kan ske i offentlighetens ljus är viktigt för rättssäkerhe-
ten. Det är offentligheten som gör att allmänheten och massmedierna kan
utöva en kontroll av rättskipningen. Eventuella missförhållanden kan upp-
märksammas och ställas under offentlig debatt, så att de därefter kan rättas
till. Samtidigt kan genom offentligheten ovederhäftig och osaklig kritik mot
domstolarna få svårare att vinna tilltro hos allmänheten, eftersom var och
en har möjlighet att själv kontrollera sanningshalten i de påståenden som
gjorts.
Omtanken om en enskild person, t.ex. den tilltalade eller en målsägande,
eller om t.ex. statens säkerhetsintressen kan medföra att vissa delar av en
rättegång måste föras inom stängda dörrar, samtidigt som vissa handlingar
hålls hemliga. Jag har dock svårt att se att en tilltalades namn skulle behöva
hållas hemligt, annat än möjligen i något extremt undantagsfall. Började vi
hemlighålla vilka som var åtalade, skulle nog offentligheten komma att bli
mindre omfattande i vårt land än i de flesta andra rättsstater.
När det gäller allmänhetens möjligheter till insyn under förundersöknings-
stadiet bör man i princip föra samma resonemang som beträffande offentlig-
heten under själva rättegångsstadiet, men här gör sig också andra intressen
gällande. Här finns t.ex. intresset av att skydda brottsutredningen och intres-
set att otillräckligt grundade misstankar inte ges spridning. Det finns skäl att
nämna att dessa frågor faller inom ramen för det uppdrag som den nu arbe-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
85
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
86
tande åklagarutredningen (Ju 1990:04) har. Jag vill inte utesluta att den ut-
redningen kan finna anledning att ta upp offentlighetsfrågor till behandling
och därvid föreslå ändringar i gällande ordning.
Den omständigheten att uppgifter är offentliga och tillgängliga för mass-
medierna innebär visserligen inte i sig att uppgifterna också får eller bör
publiceras. Men rätten att offentliggöra uppgifter ur allmänna handlingar el-
ler från domstolsförhandlingar har i vårt land sedan mycket lång tid tillbaka
varit i stort sett obegränsad. Det framgår redan av 1 kap. 1 § tryckfrihetsför-
ordningen att det för att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig
upplysning i princip skall stå varje svensk medborgare fritt att yttra sina tan-
kar och åsikter i tryckta skrifter, offentliggöra allmänna handlingar samt
meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst.
Det är ett dilemma att en oinskränkt tryckfrihet i en del fall kan stå i mot-
satsställning till ett befogat intresse hos en enskild att slippa offentlighetens
strålkastare. Men jag vågar tro att man också i de flesta andra rättsstater
tillämpar i stort sett samma principer när det gäller tryckfriheten och yttran-
defriheten som vi gör. Margit Gennser påstår visserligen att det inom det
anglo-sachsiska rättsområdet skulle finnas ”inskränkningar i rätten vad gäl-
ler publicitet före rättegång och domstolsutslag”. Jag vet dock inte i vilket
land det skulle förekomma regler om att en tilltalads namn inte fick publice-
ras. Kanske syftar Margit Gennser på vissa principer som gäller i England
om att en domare i vissa fall har möjlighet att förbjuda att viss bevisning om-
nämns innan all handläggning avslutats rörande en viss sak. En sådan s.k.
gag-order innebär dock inte att den tilltalades namn undgår publicitet.
Vad som skiljer förhållandena i vårt land från förhållandena i många andra
länder - på ett för oss fördelaktigt sätt - är att massmedierna själva ålagt sig
en betydande restriktivitet genom att anta egna etiska regler för god publicis-
tisk sed. Bakom reglerna står pressens huvudorganisationer. Sveriges lokal-
radio, Sveriges riksradio, Sveriges television och Sveriges utbildningsradio
har beslutat att reglerna skall gälla i den utsträckning som de kan tillämpas
med hänsyn till radiolagen och till programföretagens avtal med staten.
Enligt de etiska reglerna skall den personliga integriteten respekteras. En
journalist skall sålunda avstå från publicitet som kan kränka privatlivets
helgd, om inte ett oavvisligt allmänintresse kräver offentlig belysning. Ett
avsnitt i reglerna handlar om att ingen skall dömas ohörd. Av det avsnittet
framgår bl.a. att en journalist inte skall föregripa en domstols avgörande ge-
nom att ta parti i skuldfrågan. En journalist skall vidare noga överväga kon-
sekvenserna av en namnpublicering som kan skada en enskild människa.
Han skall avstå från en sådan publicering, om inte ett uppenbart allmänint-
resse kräver att namn anges. Skyddet avser bl.a. personer som är misstänkta
eller dömda för brott. Om inte namn anges, skall journalisten undvika att
lämna sådana uppgifter som gör det möjligt att identifiera den person det
gäller.
Den som anser sig illa behandlad i en tidningsartikel kan vända sig till all-
mänhetens pressombudsman. Denne kan hjälpa den enskilde, eventuellt ge-
nom att dra ärendet inför pressens egen opinionsnämnd. Ombudsmannen
kan föra ärendet till nämnden också på eget initiativ. Nämnden kan fälla tid-
ningen till ansvar.
Mot den bakgrund som jag nu har redovisat vill jag hävda att vi inte bör
förbjuda tjänstemän att redogöra för vad som är offentliga uppgifter och inte
heller förbjuda massmedierna att publicera sådana uppgifter.
Nej, i stället tror jag att man har anledning att lita på att pressen besinnar
sitt stora ansvar. När det gäller ett enskilt fall kan det naturligtvis någon gång
finnas anledning att diskutera om en publicering varit godtagbar eller inte.
Att det då och då sker övertramp som orsakar stort lidande för den som
drabbas av en olämplig publicering gör det desto angelägnare att den diskus-
sionen förs på ett seriöst sätt och med en noggrann vägning av skälen för och
emot en publicering. Men det är min uppfattning att vårt svenska system
med en mycket långtgående offentlighet och tryckfrihet i förening med en
självsanerande verksamhet hos massmedierna är det för våra förhållanden
allra bästa systemet. För övrigt vill jag nämna att pressens etiska regler om
namnpublicering nyligen har ändrats och att vissa ärenden som har förekom-
mit under senare år redan tycks ha aktualiserat en intern massmediadebatt
om hur de etiska reglerna bör tillämpas.
Anf. 84 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för ett omfattande svar.
De problem som jag har tagit upp i min interpellation har varit föremål
för en livlig debatt de senaste månaderna.
Hur ser då problemen ut?
En omfattande publicitet i samband med skattemyndigheternas och åkla-
gares ställningstagande i skatte- och skattebrottsmål har lett till att enskilda
i praktiken dömts på förhand med grava följder för deras existens, karriär
etc. Bilhandlaren Alvgaard har blivit en symbol för den här typen av hante-
ring. Men det finns många fler exempel. Ett känt exempel är köpmannen
från Östersund som har ruinerats efter långvariga processer. Andra exempel
är inte så kända. Men jag kan försäkra fru justitieministern att jag har fått
en rad samtal i samband med den här interpellationen som just berör den
frågeställningen. Det här är således ett mycket viktigt ärende.
Två grundläggande rättsprinciper har dess värre kränkts:
Ingen skall uppfattas som skyldig förrän dom fallit. Tills dom fallit är man
oskyldig.
Medborgarna skall behandlas lika när det gäller bedömning av eventuella
brott - en utsträckning av den grundläggande principen om likhet inför la-
gen.
Dess värre har bägge dessa principer i praktiken inte iakttagits, eller alltför
ofta inte iakttagits. Det är allvarligt. Därför kan inte övertramp t.ex. i vad
gäller publicering accepteras. Här tycker jag att justitieministern måste rea-
gera betydligt mera oförsonligt.
Är det då i första hand nya lagregler jag efterlyser?
Nej, så är det inte. Det framgår klart av det resonemang som förs i inter-
pellationen. Jag har påpekat att lagstiftning för att komma åt de här proble-
men samtidigt skulle skapa nya och t.o.m. svårare avvägningsproblem.
Vad begär jag då av justitieministern?
I ett rättssamhälle är det inte endast lagreglerna som bestämmer rättskli-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
87
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
matet. Det är betydligt mera djupgående attityder och normer som är avgö-
rande för ”the rule of law”. Av stor betydelse för rättssäkerheten i ett land
är det värn och den anslutning som kanske framför allt justitieministern ger
uttryck åt i sitt handlande, i sitt arbete och i sina tal. Det gäller att ge rätta
signaler.
Jag tycker att det har saknats i viss utsträckning. Det har varit alldeles för
tyst.
Justitieministern beklagar visserligen att övertramp sker och orsakar ett
stort lidande för dem som drabbas av olämplig publicering. Detta räcker
inte. Justitieministern borde ha konstaterat att ingen - jag menar ingen - bör
drabbas av denna typ av lidande. Det innebär att kändisar skall behandlas
på samma sätt som icke-kändisar, att de som misstänks för skattebrott skall
behandlas på samma sätt som våldtäktsmän, dråpare, mördare och tjuvar.
Om övertramp sker och staten är part i denna typ av övertramp, skall
dessa människor hållas skadeslösa så långt som möjligt. Så sker dess värre
inte heller alltid. Om justitieministern hade varit rakare i sitt svar hade åkla-
gare, domare, press och allmänhet förstått varför aktsamhet med publicitet
inför rättegångar är så väsentlig för ett väl fungerande rättssystem.
Justitieministern borde faktiskt också uttala sig för att vi skall ha fasta nor-
mer som skall styra åklagarens arbete. De behöver inte vara lagfästa, men
de finns i rättsklimatet. Åklagaren är också en viktig del av rättsprocessen.
Han bör - fastän det kan underlätta hans arbete och t.o.m. hans avance-
mang - avhålla sig från onödiga kontakter med massmedia. Det är viktigt att
justitieministern konstaterar att onödig publicitet äventyrar rättvisa proces-
ser. Justitieministern skapar på så sätt och förstärker goda normer. Det är en
mycket viktig uppgift.
Justitieministern och departementet har en viktig informationsuppgift när
det gäller vad som krävs för att få rättvisa och opartiska processer samt att
domar inte skall falla förrän domstolarna har sagt sitt. Fru justitieminister,
en av era viktigaste uppgifter är att företräda rättssamhället och visa vilka
principer detta måste bygga på. Här skall ni inte endast tilldela er den be-
gränsade rollen som diskussionsledare och hoppas på andras etik. Här skall
ni gå före.
Avslutningsvis, det är inte en tillfällighet att de djupa brott mot rättssta-
tens principer som jag berört har växt fram under de senaste tjugo åren. Det
är faktiskt en effekt av en medveten socialdemokratisk politik. Den tidigare
BRÅ-chefen skrev en artikel i Apropå, BRÅs tidskrift, när han utsågs till
hög domare, om den s.k. ekobrottsligheten. Han skrev att när socialdemo-
kraterna var i opposition var de ängsliga att den nya regeringen skulle ändra
politiken i marknadsekonomisk riktning. För att hindra detta inleddes en
kampanj mot ekobrottslighet, och man släppte på grund av viktiga politiska
”investeringar” alltför många hänsyn till rättsstatens krav.
Det är frukterna av denna politik vi ser nu. Resultaten av denna orättfär-
diga politik måste nu ställas till rätta. Det är därför det fordras betydligt
mera av klar och entydig viljeinriktning från justitieministern. Det räcker
88
inte bara att ta bort prioriteringen för ekobrottslingar i regleringsbrevet. Det
behövs tillspetsade uttalanden till försvar för rättsstaten, fru justitieminister.
Överläggningen var härmed avslutad.
11 § Svar på interpellation 1990/91:32 om ett sametingAnf. 85 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Martin Olsson har frågat mig om regeringen avser att lägga
fram en proposition med förslag om inrättande av ett sameting - och i så fall
när.
Den 22 mars i år svarade jag på en interpellation av Berith Eriksson i
samma ärende. Jag förutskickade då att regeringen under våren skulle lägga
fram förslag för riksdagen i vissa frågor som aktualiserats bl.a. av samerätts-
utredningens betänkande. Som Martin Olsson nu nämner i sin interpellation
har regeringen också nyligen avlämnat två propositioner till riksdagen, en
om skogsbruket i fjällnära skogar (prop. 1990/91:3) och en om ändring i ren-
näringslagen m.m. (1990/91:4). Dessa ärenden har beretts i jordbruksdepar-
tementet.
I fråga om de delar av samerättsutredningens förslag som handläggs i justi-
tiedepartementet förklarade jag i mitt interpellationssvar i mars att vi arbe-
tade med inriktning på att se vilken lösning som kan komma i fråga främst
om sametinget. Jag framhöll som en självklar sak att även förslaget om ett
sameting inte kunde ses isolerat utan måste sättas in i ett större samman-
hang.
När nu frågan om när en proposition om sametinget skall läggas fram åter
har ställts har jag inte någon annan inställning än den som jag redogjorde
för i interpellationssvaret i mars 1990. Mitt svar är alltså att alla förutsätt-
ningar för en hållbar lösning av de frågor som är förknippade med ett same-
ting måste vara uppfyllda innan jag är beredd att förorda ett förslag till riks-
dagen. Vårt arbete med att få fram en sådan lösning pågår fortfarande inom
justitiedepartementet.
Som jag nämnde i mitt tidigare interpellationssvar har frågan om de juri-
diska formerna för sametinget vållat en viss tveksamhet under remissbe-
handlingen. Inom departementet arbetar vi med att ta fram ett underlag för
beslut i den frågan. Givetvis kommer eventuella förändringar i den av utred-
ningen föreslagna lösningen att diskuteras med de samiska organisationerna
innan regeringen lägger fram ett förslag.
Men också kostnadsfrågan måste lösas. Den bereds nu i regeringskansliet
i samband med årets budgetarbete.
Martin Olsson efterlyser ett samlat förslag om samepolitiken. För mig
framstår det som en övervägande praktisk fråga om man vill dela upp förslag
och åtgärder i olika etapper eller söka ett större samlat grepp vid ett tillfälle.
En uppdelning behöver inte alls tyda på att det skulle saknas en helhetssyn
på de frågor som behandlas, vare sig hos regeringen eller för den delen hos
riksdagens ledamöter när de efter hand tar ställning i olika ärenden. För
egen del har jag i frågan om statens politik gentemot samerna den synen att
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
89
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
det är en statlig uppgift att trygga samernas möjligheter att bevara och ut-
veckla sin egenart i Sverige. Jag är beredd till en saklig prövning av varje
förslag med en sådan syftning. I den andan verkar jag också när det gäller
frågan om att inrätta ett sameting.
Anf. 86 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min inter-
pellation.
Frågan om minoriteternas rättigheter och deras möjligheter att hävda sina
intressen har under senare årtionden uppmärksammats alltmer världen över.
Sverige har i många fall varit framträdande i den internationella debatten om
folkrätten och minoriteterna. Det var därför helt följdriktigt att regeringen
Fälldin 1982 utfärdade direktiv för en utredning som skulle pröva förutsätt-
ningarna för åtgärder i syfte att stärka samernas ställning i vårt land och
skyddet för deras språk och kultur. Bland uppgifterna ingick att överväga
inrättandet av ett folkvalt samiskt organ.
I enighet mellan samer och icke-samiska företrädare framlade samerätts-
utredningen i juni i fjol förslag om inrättande av ett folkvalt samiskt organ
benämnt sameting. Utredningen, som jag är ledamot av, avsåg att bered-
ningen av detta ärende genom remissbehandling och propositionsskrivande
skulle göra det möjligt att hålla det första valet till sameting i samband med
kyrkofullmäktigevalet 1991. För detta skulle ha fordrats ett riksdagsbeslut i
våras eller möjligen nu i höst.
När förslag om inrättande av ett sameting inte heller återfanns i höstens
propositionsförteckning fann jag anledning att ställa min interpellation ut-
mynnande i frågan om regeringen avser att framlägga en proposition i ären-
det och i så fall när.
Justitieministern hänvisar i sitt svar i hög grad till svaret på en interpella-
tion av Berith Eriksson i mars. Även jag deltog i den debatten. I sitt svar i
mars angav justitieministern bl.a. att kostnadsfrågan måste övervägas ytter-
ligare samt att strävan var att kunna komma fram till hållbara lösningar på
de frågor som samerättsutredningen aktualiserat, men att det av flera skäl
ännu var för tidigt att säga om och när ett förslag kan läggas fram för riksda-
gen.
Av dagens svar synes frågan vara endast när förslaget skall framläggas. Jag
vill därför fråga justitieministern om det nu är klart att regeringen avser att
framlägga förslag om ett sameting. Ordet ”om” förslag skall framläggas åter-
finns nämligen inte i dagens svar.
Främst för samernas skull, men även för tilltron till Sverige utomlands när
det gäller att skydda och ge sin inhemska minoritetsbefolkning ökade möjlig-
heter att hävda sina intressen, är det väsentligt att det inte får råda något
tvivel om att ett sameting skall inrättas. Jag vill nu liksom tidigare erinra om
att ett sameting inrättades i Norge i fjol - där man alltså har löst dessa frå-
gor - och att en typ av samiskt organ finns sedan tidigare i Finland. Sverige
ligger alltså efter grannländerna i denna fråga.
Samerättsutredningen avsåg att valet till sameting av praktiska skäl skulle
hållas samtidigt med ett annat landsomfattande val, nämligen valet till kyr-
kofullmäktige.
Det fordras en lång förberedelsetid med bl.a. information till samerna och
uppmaning till anmälan till röstlängd och kandidatnominering innan det
första valet kan hållas. Det gäller att skapa ett intresse för att det skall bli ett
stort valdeltagande så att sametinget verkligen blir det representativa organ
för samerna som avses.
Dessutom tar det viss tid att ordna lokaler och kanske främst att rekrytera
väl meriterad personal för sametinget.
Eftersom regeringen ännu inte lagt fram förslag om sameting ser jag det
tyvärr som uteslutet att det första valet skall kunna hållas hösten 1991. Jag
vill därför fråga justitieministern om hon anser att det första valet till same-
ting kan hållas exempelvis 1992 eller om man måste uppskjuta detta ända till
nästa allmänna val, alltså 1994.
Ett halvt svar på frågan finns kanske i interpellationssvaret där det sägs att
kostnadsfrågan måste lösas och att den frågan nu bereds i regeringskansliet
i samband med årets budgetarbete. Får jag tolka detta som att regeringen
avser att sametinget skall inrättas - eller åtminstone förberedas - under kom-
mande budgetår, alltså 1991/92?
I interpellationssvaret anges att regeringen avser att diskutera lösningar
om sametinget med de samiska organisationerna. Eftersom sådana överlägg-
ningar mig veterligen ännu inte har påbörjats är risken att det dröjer ganska
länge innan en lagrådsremiss är färdig.
Min fråga i interpellationen är när regeringen avser att framlägga en pro-
position om inrättande av ett sameting. Eftersom frågan är obesvarad uppre-
par jag den och hoppas att justitieministern kan ange en ungefärlig tid enligt
den planering som nu förhoppningsvis föreligger inom departementet.
Innan jag lämnar kostnadsfrågan vill jag upprepa vad jag sade i den förra
debatten i frågan, nämligen att demokrati och möjligheter för vår inhemska
urbefolkning och minoritetsbefolkning att hävda sina intressen måste få
kosta liksom alla demokratiska institutioner i vårt land kostar pengar för
samhället.
Samernas organisationer liksom många av oss här i riksdagen har önskat
att regeringen skall lägga fram ett förslag om en samlad samepolitik. Kanske
finns det en majoritet i riksdagen som har denna uppfattning och därför inte
vill anta en proposition om ändringar i rennäringslagen. Därigenom skulle
regeringen ges en ny möjlighet att framlägga förslag om en samlad samepoli-
tik, och därigenom skulle sametinget, såsom samerättsutredningen föreslog,
få en uppgift även när det gäller markanvändningsfrågor.
När det gäller sametingets uppgifter föreslog utredningen därutöver att sa-
metinget allmänt skulle verka för att samiskt kultur- och samfundsliv bevaras
och utvecklas och bl.a. besluta om fördelning av statens medel till kultur,
medverka vid samhällsplanering, informera om samiska förhållanden och
samverka med andra samhällsorgan och yttra sig i frågor som berör samiska
intressen.
Även om det ligger utanför min egentliga fråga i interpellationen vore det
av intresse att få veta om justitieministern bedömer det lämpligt att same-
tinget får ungefär de uppgifter som samerättsutredningen föreslog.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
91
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
92
Anf. 87 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag vill först kommentera svaret litet grand och tacka för det.
Martin Olsson efterlyser ett samlat förslag. Det är oerhört viktigt att vi får
ett sådant samlat förslag. Även om riksdagen har en helhetssyn och även om
ni i regeringen har det, kan man inte bedöma förslagen när det gäller samer-
nas situation förrän man har dem i sin hand. Man kan inte delbedöma försla-
gen. Det är en av orsakerna till att vi avslog rennäringspropositionen. Vi vill
alltså ha en helhetssyn och en samlad sameproposition.
I propositionen om de fjällnära skogarna togs samernas liv och renbetes-
land upp, men den har vi redan behandlat och gjort vissa reservationer i.
Som ursprungsfolk har samerna speciella rättigheter och en egen historia,
ett eget språk och egna traditioner. Det är ju en självklarhet, och detta har
det talats om många gånger. Men vi anser också att lagen bör ge samerna
vetorätt, som är av grundläggande betydelse i sådana frågor som gäller sa-
mernas försörjning och levnadssätt och som ger garantier för att deras språk
och kultur skall leva vidare.
Samerättsutredningen hade ju som sin huvuduppgift att utreda möjlighe-
terna att stärka samernas rättsliga ställning i frågor som rör rennäring och
när det gäller att överväga behovet av ett samiskt organ, ett sameting, och
att utveckla och bevara det samiska språket. Utredningen kom fram till att
de grundläggande behoven är stöd åt den samiska kulturen och det samiska
språket, tryggad tillgång till mark och vatten för de samiska näringarna, som
ständigt är hotad, inflytande i den beslutsprocess som rör samerna och deras
samfundsliv.
I detta sammanhang finns det en annan sak som är oerhört viktig, nämli-
gen att Sverige ratificerar ILO-konventionen 169 om urbefolknings rätt. Nå-
got besked beträffande Sveriges ratificering av konventionen har dock inte
givits.
Samerättsutredningens förslag om särskild grundlagsbestämmelse, same-
lag, och inrättande av ett sameting bör läggas fram i en samlad proposition.
Det är synnerligen beklagligt att det inte har skett, eftersom det har lett till
svårigheter för samerna, vilket Martin Olsson nämnde, att hinna anordna en
valdag redan nästa år. Det ser omöjligt ut. Det är allvarligt om man skjuter
frågan om sameting och samelag på framtiden.
De ca 2 000 samer som bor i Sverige behöver ett forum som ett sameting
med ett kansli med kapacitet och där möjlighet ges för att ta fram underlag
och underlätta arbetet t.ex. med en renbetesinventering och att börja inven-
tera och förbereda för att samerna skall kunna ha en egen industri och vida-
reförädling av sina produkter. Det är viktigt att få samernas folkrättsliga
ställning fastslagen.
Propositionerna har dock redan försvagat ett redan urvattnat förslag.
Och, Ingwar Åhrén, SSRs ordförande, fördömer förslag till ökad kontroll
och konstaterar att lappfogdeväsendet kan vara på väg tillbaka. En proposi-
tion om ett sameting är ett ovillkorligt krav inom en snar framtid.
Naturvårdsverkets maktbefogenhet har också visat sig, vilket gör att det
är ännu viktigare att det skapas ett sameting. Man visade 1989 maktspråk i
stället för att förhandla och lösa problemen i samförstånd med Idresamerna.
Idresamerna har varit de som mest har velat förhandla och vara en del i
det samhälle som de lever i, därför att de har återtagit sina rättigheter som
hade vilat under decennier. De har varit väldigt samarbetsvilliga i det fallet.
Bengt Ekendahl vid rennäringsenheten i Östersund försvarade renbetet
på Furufjällen. Nu har vi ett annat problem som också visar behovet av ett
sameting som fullmäktige som kan agera samlat med de rättigheter som man
har i Sverige t.ex. som fullmäktigeledamot eller fullmäktigeförsamling.
Nu stämmer skogsbolagen Korsnäs, MoDo och Stora 600 bönder plus sa-
merna i Härjedalen. Det kan bli en rättegång som kan ta decennier. Här vill
markägarna få betesrätten bortförklarad. Jag tror inte att det hade fått
denna omfattning om inte skogsbolagen hade skjutsat bönderna framför sig.
Det är väldigt allvarligt. Det är som en kamp mellan David och Goliat. En
rättegång mellan samerna och småbönderna hade givit ett helt annat styrke-
förhållande, kanske hade en rättegång aldrig kommit till stånd om inte
skogsbolagen hade stött på. Det finns ytterligare exempel.
De här sakerna visar vilket starkt behov det finns att få ett sameting som
kan verka för samerna. Naturligtvis har de SSR och och Sameätnam, men
det räcker inte för de har inte samma rättigheter som fullmäktigeförsamling
och landsting. Det behövs för samernas del.
Anf. 88 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Fru justitieminister! Frågan om sameting har dragits i lång-
bänk. Justitieministern ser det som en praktisk fråga: antingen delar man
upp förslaget och åtgärderna i olika etapper eller söker få ett samlat grepp
vid ett tillfälle. Regeringen väljer det första alternativet, att komma med
olika förslag i etapper trots att det delvis just var det förfaringssättet som
gjorde att riksdagen gav regeringen i uppdrag att komma med ett förslag till
en samlad samepolitik. En kommitté tillsattes 1983. Kommittén har avslutat
sitt arbete och avgivit tre betänkanden. I dessa betänkanden finns en samlad
bedömning vad avser grundlagsbestämmelser, samelag och inrättande av ett
sameting.
Apropå den proposition om rennäringslagen som även Ragnhild Pohanka
nämnde kan vi inte upprepa nu 1990 det som skedde 1971, att man antog en
rennäringslag och sedan fick vänta i sex år för att behandla den proposition
som utgjorde ramverket för rennäringslagen.
Även i Norge tillsattes en utredningskommitté för en samlad samepolitik
1982. Dess arbete har, som vi har hört här, resulterat i att man inrättade ett
sameting i september 1989. På vilket sätt skiljer sig utredningarna i Sverige
och Norge, eller rättare sagt, vad är det i de svenska förslagen som är så
svårt och annorlunda att det vållar denna vånda och leder till en utdragen
beredning?
Det är otillfredsställande att justitieministern i sitt svar inte går närmare
in på vilka juridiska spörsmål som vållar bekymmer. Kanske kan vi få en
närmare redogörelse här i dag.
Liksom Ragnhild Pohanka undrar jag om vi kan få besked om resultatet
av den svenska ILO-kommitténs arbete. Är kommitténs arbete klart, och
när kan regeringen väntas komma med förslag om Sverige skall ratificera
konventionen? Även om det är arbetsmarknadsdepartementet som skall be-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
93
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
94
reda ärendet kanske justitieministern kan svara om arbetet står still eller om
arbetet fortgår och om det kan leda till resultat under det här riksdagsåret.
Jag vill till slut nämna att det inte är bara 2 000 samer i Sverige, de beräk-
nas vara 17 000.
Anf. 89 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! I mitt svar den 22 mars redogjorde jag närmare för de över-
väganden som måste göras i justitiedepartementet när det gäller det arbete
som bedrivs med bl.a. inriktning på ett sameting. Nu har jag ställts inför frå-
gan när det kommer ett förslag från justitiedepartementet. Om jag har för-
stått situationen rätt ämnar jordbruksutskottet avstyrka regeringens propo-
sition om ändring i rennäringslagen m.m. Om jag har förstått det rätt kanske
det också blir så att riksdagen ger regeringen till känna att man vill ha ett
sammanhållet förslag angående samefrågorna. Det kanske t.o.m. kan vara
så att riksdagen beslutar att samtliga de frågor som är under beredning i re-
geringskansliet men också den fråga som rör bl.a. språkfrågorna, som utred-
ningen fortfarande arbetar med men där betänkandet kommer att lämnas i
november, skall ingå i det sammanhållna förslaget. I det läget, herr talman,
har jag mycket svårt att över huvud taget göra någon bedömning av när rege-
ringen kan komma med förslag rörande sametinget.
Anf. 90 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! När jag skrev min interpellation i början av detta riksmöte,
då jag noterade att regeringen inte avsåg att lämna någon proposition om
sameting under hösten, kunde jag omöjligen förutse vilken ställning jord-
bruksutskottets majoritet skulle inta till rennäringspropositionen. Min inter-
pellation tar endast upp frågan om när och om regeringen avser att framlägga
förslag om ett sameting. I mitt inlägg vill jag inte onödigtvis vidga diskussio-
nen utanför det jag ställde frågan om. Jag vidgade det något genom att ställa
frågan om hur justitieministern såg på de uppgifter som samerättsutred-
ningen har föreslagit att sametinget skulle ha. Jag räknade upp några av
dessa. Jag sade att det skulle kunna vara av intresse - även om det inte ingick
i den egentliga frågan - att justitieministern angav något om hur hon bedö-
mer vilka uppgifter som ett sameting lämpligen skall kunna få.
Nu kan, som justitieministern har sagt, frågan komma i ett nytt läge om
det blir riksdagsbeslut så som justitieministern nyss sade att hon beräknar att
det kan bli.
Frågan om samernas ställning i vårt land är en stor fråga. Samerna intar,
som nämnts här, en alldeles speciell ställning bland minoriteterna. De utgör
den enda minoritet som är urbefolkning i vårt land i sitt område. Samerätts-
utredningen kom fram till att det svenska samhället har speciella skyldighe-
ter att utnyttja naturen så att man inte hindrar möjligheterna för den samiska
kulturen i vidaste bemärkelse, alltså inte hindrar näringen, att fortleva i
framtiden.
Dessutom är det viktigt att samerna får möjlighet att hävda sig, informera
om sin situation och få förståelse för sin situation. Vad vi måste eftersträva
är att vi får förståelse mellan folkgrupperna, i det här fallet mellan icke-sa-
mer och samer. Som jag sade tror jag att ett sameting skulle kunna vara ett
verksamt medel för att ge samerna ett representativt organ. Samerna skulle
kunna föra ut sina frågor på ett sådant sätt att det ökar förståelsen för deras
rättigheter och problem.
Utredningen föreslog införande av en grundlagsparagraf och en samelag.
Jag skulle vilja fråga hur justitieministern ser på detta, om det bör vara en
komplettering av grundlagen som särskilt nämner samerna eller om vi behö-
ver en särskild samelag. Vi har faktiskt bara rennäringslag, ingen samelag i
dag.
Anf. 91 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Det var intressant att höra justitieministern säga att det är
oerhört viktigt att beakta språket. Det tycker jag också. Språket är ju en
grundförutsättning för att samerna skall kunna behålla sin kultur intakt. Det
är också viktigt för deras integritet, självförtroende osv. Dock tycker jag att
det vore lättare om man kunde skilja ut språket och ta ställning till detta och
göra en vidare bearbetning här än att, som nu, plocka sönder det hela i en
rennäringsproposition, en proposition om fjällnära skogar och en om ett sa-
meting och en samelag. Just de här propositionerna kom samtidigt. Därför
kan det gå att överblicka dem och se hur de förhåller sig till varandra. Men
i övrigt behöver man se till helheten för att kunna göra en riktig bedömning.
Beträffande ILO-konventionen vill jag säga att det vore en skam för
landet om Sverige inte ratificerade denna. Jag vill gärna ha ett besked också
om hur det arbetet fortlöper.
Sedan vill jag säga att jag har ett papper här där det står Berith Eriksson
ca 20 000. Om jag nu sade 2 000 tar jag härmed naturligtvis tillbaka det.
Anf. 92 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Den aktuella kommittén har avslutat sitt arbete med språk-
frågorna. Såvitt jag vet har det ännu inte kommit något betänkande. I likhet
med Martin Olsson skulle också jag vilja veta vilka frågor som vållar sär-
skilda bekymmer. Jag skulle även vilja ha ett besked om hur arbetet med
ILO-konventionen fortskrider.
Om man ser på samefrågan i ett historiskt perspektiv kan man konstatera
att det vid de flesta intressekonflikter vad gäller mark-, jakt- och fiskefrågor
har varit samernas intressen som har fått vika. Vi har nu nått en gräns. Ett
tillbakaträngande av de samiska näringsintressena kommer nämligen att stå
i direkt motsättning till vår uttalade ambition att levandehålla och utveckla
den samiska kulturen. Det är inte längre en framkomlig väg att låta samiska
intressen vika om vi samtidigt skall ge möjligheter till fortlevnad för den sa-
miska kulturen. Vi kan inte krypa undan detta faktum. Alla måste vi se och
ta ställning till den här problematiken. Vid det ställningstagandet är det spe-
ciellt viktigt att ha en samlad samepolitik.
Anf. 93 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Till Martin Olsson vill jag säga att grundlagsfrågan och frå-
gan om en samelag hänger ihop med själva frågan om ett sameting. Dessa
frågor ingår i en pågående beredning liksom frågan om de uppgifter som sa-
metinget skall ha. Jag har därför svårt att i dag gå in på vilka lösningarna
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
95
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
96
kommer att bli i slutändan - särskilt mot bakgrund av den eventuellt nya
situation som vi då befinner oss i, i och med riksdagens ställningstagande till
den proposition som redan är framlagd.
Till Ragnhild Pohanka vill jag säga att ILO-konventionen är föremål för
beredning i regeringskansliet. Det är arbetsmarknadsdepartementet som ar-
betar på ett förslag på den delen.
Berith Eriksson undrar vilka frågor av juridisk karaktär det är som när-
mare behöver övervägas. Som jag sade i mitt svar den 22 mars i år gäller det
bl.a. vilken offentligrättslig ställning ett sameting skall kunna få. Kommit-
téns förslag innebar ju att ett sameting skulle vara en statlig myndighet un-
derställd regeringen. Det kan man ha vissa synpunkter på, och det hade
också remissinstanserna. Men något alternativ till det förslaget fanns inte.
Det är bl.a. det vi överväger. Vi försöker alltså finna alternativ.
Anf. 94 MARTIN OLSSON (c):
Herr talman! Jag har förståelse för att justitieministern inte nu kan ge
några klara svar beträffande planeringen. Det kan ju bli ett riksdagsbeslut
om det finns en hemställan till regeringen om att denna skall lägga fram för-
slag till en samlad samepolitik.
Samerättsutredningen lösning var visserligen ett sameting med offentlig-
rättslig ställning. Jag förstår att det kan finnas andra lösningar och att det här
måste diskuteras och övervägas noga. Egentligen borde Norge, som redan
har inrättat ett sameting, kunna ge oss en vägledning när det gäller att lösa
dessa problem. Vi talar om en statlig myndighet. Men sametinget skall, en-
ligt det här förslaget, utses av samerna. Det är därför bara formellt som man
talar om en myndighet. Det är samerna som har att utse de här ledamöterna.
Men på grund av vissa uppgifter kan man tala om myndighetsutövning. Där-
med kan man kalla det här för en statlig myndighet.
Jag inser att detta kan vara förenat med vissa problem. Men inte kunde
jag tro att det skulle vara så svårt att lösa problemen. Fortfarande, alltså mer
än ett år efter det att utredningen lagt fram sina förslag, har man i departe-
mentet inte lyckats komma fram till en lösning.
Då det gäller övriga frågor som är aktuella på det samiska området vill
jag, om nu diskussionen utvidgas till att vara en samediskussion i stort, säga
att den aktuella utredningen om några veckor kommer att lägga fram förslag
till en språklag m.m. Då hoppas jag att det skall vara möjligt för regeringen
att få en så pass snabb behandling av det senaste betänkandet, som alltså
kommer den 21 november, att det går att åstadkomma en samlad samepoli-
tisk proposition som framläggs utan särskild tidsutdräkt.
Hur samerna ser på det här framgår av en skrivelse från samernas natio-
nalråd till, tror jag, regeringen för knappt en månad sedan. I skrivelsen fast-
slås vikten av en samlad samepolitik. Det står så här:
Statens samepolitik i dag skapar utrymme för tvehågsenhet och ett slags
vakuum. Den svenska folkopinionen har en annan syn på hur den statliga
samepolitiken skall vara utformad. Tidpunkten är nu inne för att ta det sam-
lade grepp som är i samklang med denna opinion. Det borde därför ligga i
regeringens intresse och ansvar att skapa dessa förutsättningar. Det är ett
samlat samiskt krav.
I många frågor i vårt samhälle då det gäller t.ex. rennäringslagen står ju
olika gruppers intressen mot varandra. Men det gäller inte just detta med ett
sameting. Ingen är ju emot att samerna får det forum som ett sameting skulle
vara.
Anf. 95 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Liksom Martin Olsson undrar jag om inte Norges sätt att
lösa sådana här problem kunde vara en vägledning för oss Sverige. Det hand-
lar alltså om länder som är lika varandra i andra avseenden. Länderna har
ju ungefär samma lösningar på ett och samma problem.
Sverige har, i jämförelse med Norge, varit mycket effektivare när det gäl-
ler att sprida samebefolkningen över landet. I Norge, Finland och Sovjet
finns merparten av den samiska befolkningen fortfarande kvar i sitt ur-
sprungliga landområde.
Jag beklagar alltså att Laila Freivalds inte med ett ord berör ILO-konven-
tionen och det arbetet.
Överläggningen var härmed avslutad.
12 § Svar på interpellation 1990/91:35 om brottsförebyggande verk-samhet och prioriterad brottsbekämpning
Anf. 96 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! Hans Göran Franck har i en interpellation ställt tre frågor till
mig om brottsförebyggande verksamhet och prioriterad brottsbekämpning.
Han har frågat hur regeringen vill förstärka den förebyggande verksamheten
och om den tidigare prioriteringen av ekobrott, våldsbrott och narkotika-
brott i brottsbekämpningen står fast. Vidare har han frågat vilka åtgärder
regeringen avser att vidta för att intensifiera beivrandet av den ekonomiska
brottsligheten, däri inräknat miljöbrotten. Slutligen har han frågat på vilket
sätt regeringen vill verka för en skärpt bekämpning av brottsligheten med en
rasistisk och invandrarfientlig bakgrund.
Jag vill först erinra om att riksdagen helt nyligen har behandlat den propo-
sition (prop. 1989/90:155) om förnyelse inom polisen som regeringen på ci-
vilministerns föredragning lade fram i våras. Propositionen innehåller bl.a.
förslag till riktlinjer för polisens arbete. Förslagen innebär att polisens ar-
bete skall inriktas mera på att förebygga och förhindra brott. Vidare skall en
fortsatt prioritering ske av kampen mot våldsbrottslighet och narkotika-
brottslighet. Även bekämpandet av ekonomisk brottslighet, särskilt sådan
som hotar stora samhälleliga värden, skall enligt regeringens förslag priorite-
ras. Miljöbrottslighet nämns här som exempel.
I fråga om de grundläggande prioriteringar som skall gälla för polisens ar-
bete för i första hand nästa budgetår gjorde regeringen följande bedömning
i propositionen. Polisen bör särskilt inrikta sin verksamhet på åtgärder som
går ut på att värna om människornas trygghet till liv, hälsa, integritet och
personlig egendom. Som ett uttryck för detta och som ett led i ansträngning-
arna att nå det kriminalpolitiska målet att minska brottsligheten bör det ske
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
7 Riksdagens protokoll 1990191:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
98
en ökad inriktning mot brottsförebyggande åtgärder i vid mening och mot
brottsförhindrande åtgärder. En större andel av de totala polisresurserna bör
således, enligt vad som förordades i propositionen, tas i anspråk för den pre-
ventiva verksamheten. I propositionen uttalades vidare att ett brett förebyg-
gande polisarbete i många fall är det sätt som på sikt ger bäst resultat när det
gäller att komma till rätta med gatuvåld, ungdomsbrottslighet, narkotika-
hantering, skadegörelse och andra slag av kriminalitet och ordningsstör-
ningar som tilldrar sig kriminalpolitiskt intresse.
Justitieutskottets majoritet ställde sig vid riksdagsbehandlingen bakom re-
geringens förslag till riktlinjer för polisens arbete. Riksdagen följde utskotts-
majoriteten och har således godkänt de av regeringen föreslagna riktlinjerna
för polisens arbete.
När det så gäller Hans Göran Francks första fråga anser jag att det framgår
tillräckligt klart av polispropositionen hur regeringen vill förstärka den
brottsförebyggande verksamheten. Där sägs att det i första hand är en fråga
för polisen att avgöra vilka metoder som bör användas för att förverkliga
prioriteringen i riktning mot en ökad preventiv verksamhet, men att det är
en naturlig sak att den allmänna övervakningsverksamheten i dess olika for-
mer måste utvecklas och öka. Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas
åt ungdomar som är i riskzonen för att dras in i kriminalitet och åt vaneför-
brytare och andra som svarar för en förhållandevis stor del av brottsligheten.
Vidare sägs det bl.a. att ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete förut-
sätter ett nära samarbete med andra myndigheter och organ, t.ex. skolan,
socialtjänsten, folkrörelserna och föreningslivet.
Det brottsförebyggande arbetet vid sidan av polisens är alltså enligt rege-
ringens mening också viktigt. I årets budgetproposition (prop. 1989/90:100
bil. 4 s. 31 f.) har riksdagen fått en närmare redovisning av detta arbete.
Jag vill här tillägga att det är en uppgift för våldskommissionen, vars ar-
bete skall vara avslutat i dagarna, att inventera idéer och uppslag till lokala
insatser mot våldsbrottsligheten samt att sprida kännedom om dessa och sti-
mulera till nya initiativ och verksamhetsformer. Vidare vill jag peka på att
den kommitté som nyligen har tillsatts för att göra en översyn av det allmän-
nas insatser vid brott av unga har fått i uppdrag att behandla vissa frågor som
rör arbetet med att förebygga ungdomsbrottslighet. Det gäller bl.a. frågan
om registrering av brottsmisstankar mot barn under 15 år och om möjlighe-
terna att förbättra samarbetet mellan polisen och de sociala myndigheterna.
När det sedan gäller prioriteringen i brottsbekämpningen anser jag att det
av polispropositionens behandling klart framgår att prioriteringen av narko-
tikabrottsligheten, den ekonomiska brottsligheten och våldsbrottsligheten
fortfarande skall gälla. Riksdagen har avvisat de förslag om annan priorite-
ring som förts fram av såväl moderaterna som centerpartisterna i justitieut-
skottet.
Med anledning av Hans Göran Francks andra fråga vill jag först säga att
jag delar hans uppfattning om hur angeläget det är att bekämpa den ekono-
miska brottsligheten. De riktlinjer för arbetet mot denna brottslighet som
riksdagen ställde sig bakom år 1985 ligger fast. Det innebär att regeringen i
sitt arbete strävar efter bl.a. att lagstiftning och kontrollsystem skall utfor-
mas med sikte på att utgöra ett stöd för den seriösa näringsverksamheten och
att kontrollpolitiska aspekter skall beaktas i samband med att ny lagstiftning
införs eller att äldre lagstiftning reformeras.
Inte minst den skattereform som träder i kraft vid årsskiftet liksom de öv-
riga förändringar som pågår på skatteområdet kommer att få effekter som
gör jordmånen för ekonomisk brottslighet mindre gynnsam.
När det gäller pågående arbete kan jag i övrigt nämna att regeringen helt
nyligen har lagt fram en proposition med förslag till ny lagstiftning om insi-
derhandel (prop. 1990/91:42). Förslaget innebär en utvidgning av förbudet
mot sådan handel på värdepappersmarknaden.
Regeringen har vidare helt nyligen tillsatt en utredning för att göra en
översyn av aktiebolagslagen. Utredningsuppdraget omfattar bl.a. frågan om
revisorernas roll i aktiebolag och andra sådana frågor som har stor betydelse
för bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
Vidare vill jag erinra om att riksdagen har förordat att en utredning till-
sätts med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade åtgärder, som är
ägnade att hejda den oroväckande utvecklingen i fråga om konkurser. Frå-
gan bereds för närvarande i industridepartementet.
På miljöområdet vill jag peka på att kommittén om översyn av miljö-
skyddslagstiftningen, som skall avge ett principbetänkande i början av år
1991, fått i uppdrag att utreda hur de olika lagarna som gäller miljöskydd
skall kunna bli effektivare i arbetet för en bättre miljö. Översynen omfattar
även regleringen av straff och andra sanktioner vid överträdelser. Utred-
ningen bör, som jag ser det, kunna ge regeringen det underlag som behövs
för att ta ställning till hur bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten
på miljöområdet skall kunna bli effektivare.
När det gäller bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten vill jag
betona att det är viktigt med medvetenhet om problemen och kunskap om
vilka möjligheter lagstiftningen ger att ingripa. Detta gäller inte bara myn-
digheterna utan även t.ex. de fackliga organisationerna. Regeringen har här
tagit initiativ för att bidra till ett ökat engagemang i dessa frågor.
När det slutligen gäller Hans Göran Francks tredje fråga delar jag natur-
ligtvis hans uppfattning om att den brottslighet som förekommit med invand-
rarfientlig bakgrund är allvarlig. Jag vill betona att redan vår nuvarande
strafflagstiftning ger verktyg som når långt när det gäller att ingripa mot före-
teelser som är ett uttryck för rasism eller invandrarfientlighet. Men självfal-
let är det angeläget att arbetet på att motverka sådana företeelser går vidare.
Jag vill här erinra om att regeringen i våras i en proposition (prop.
1989/90:86) redovisade sin bedömning av förekomsten i Sverige av diskrimi-
nering på etnisk grund och behovet av åtgärder i syfte att främja goda etniska
relationer i vårt land. Av propositionen framgår att arbetet på att förebygga
och motverka rasism och invandrarfientlighet måste bedrivas brett och på
olika plan, bl.a. genom en fortsatt aktiv välfärdspolitik och genom opinions-
bildning.
I enlighet med vad regeringen förutskickade i propositionen har nyligen
en särskild utredare tillkallats, justitiekanslern Hans Stark, med uppgift att
bl.a. bedöma vilka alternativ som kan finnas för att genom lagstiftning utöka
skyddet mot organisationer som i sin verksamhet främjar och uppmanar till
rasdiskriminering. I utredningsdirektiven sägs att man också bör överväga
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
99
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
100
möjligheten att skärpa nuvarande lagstiftning så att även bildandet, delta-
gandet i och stödjandet av rasistisk verksamhet kriminaliseras. Även andra
lagstiftningsalternativ skall kunna övervägas, allt i syfte att förstärka samhäl-
lets skydd mot rasistisk verksamhet. Utredningen skall vara klar före ut-
gången av år 1992.
Som jag ser det bör utredningen kunna ge underlag för att bedöma möjlig-
heterna att genom lagstiftningsåtgärder skärpa bekämpningen av företeelser
av det slag som Hans Göran Franck har tagit upp.
Slutligen vill jag peka på att en särskild utredare helt nyligen, på regering-
ens uppdrag, sett över vissa frågor om närradions regelverk (SOU 1990:70).
Utredningsmannen har föreslagit olika åtgärder för att öka möjligheterna att
ingripa mot rasism i närradion. Förslagen remissbehandlas för närvarande.
Anf. 97 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag tackar för det utförliga svaret på min interpellation från
den 4 oktober.
Jag tar fasta på Laila Freivalds besked om prioriteringen i brottsbekämp-
ningen av den mest allvarliga brottsligheten, varav den ekonomiska brotts-
ligheten utgör en mycket betydande del.
Jag konstaterar att Laila Freivalds i dag - till skillnad från en interpella-
tionsdebatt för något år sedan - inte har någon invändning mot min beskriv-
ning i interpellationen, att insatserna vid bekämpande av ekobrottsligheten
sackat efter. Redan i budgetpropositionen 1988/89 kunde detta konstateras.
Därefter har ingen förbättring skett. Såväl forskare på området som prak-
tiskt verksamma åklagare och poliser betygar det motsatta förhållandet.
En stor del av Laila Freivalds svar handlar om pågående och aviserade
utredningar. Självfallet behövs dessa utredningar. Det gäller att genomföra
sådana utredningar som kan leda till förslag och beslut och som får betydelse
i det praktiska rättslivet.
De undersökningar som docent Hans Gunnar Axberger och BRÅ-forska-
ren Dan Magnusson genomfört om ekobrottsligheten är varken positiva eller
uppmuntrande. Många förslag har aldrig lett till lagstiftning, och åtskilliga
lagar har aldrig tillämpats eller har fått små praktiska verkningar. Detta gäl-
ler bl.a. företagsboten, rådgivarlagen, bulvanlagen, ekodomstolarna och nä-
ringsförbudet.
Nyligen framhöll en kommissarie vid Stockholmspolisen att ekoroteln har
en jättehög med 1 200 ärenden som väntar på att bli utredda. Vågen av kon-
kurser och skalbolagshärvor har gjort att antalet ärenden de senaste åren
ökat lavinartat. Eko- och skatteroteln, som gått samman för en tid sedan,
skulle ha haft minst ett sjuttiotal befattningshavare, men personalen har
minskat med ca 20 personer. Andra rättsliga instanser har liknande problem.
Ärenden blir outredda, åtal väcks inte, preskriptioner inträder i alltför stor
utsträckning.
Problemen när det gäller brottslighet med en rasistisk och invandrarfient-
lig bakgrund är också mycket stora och likaså underskattade. Diskrimine-
ringsutredaren Kjell Öberg gjorde i en statlig utredning en omfattande kart-
läggning av denna brottslighet för tiden 1973-1983. Han kunde konstatera
att anmälningar i stor omfattning avskrevs i strid med gällande författningar,
vilket berodde på bristande kompetens och kvalifikationer, intresse och re-
surser. För tiden 1984-1987 har rikspolisstyrelsen gjort en utredning, som
visade att det begicks 2 000 brott med rasistiska och främlingsfientliga inslag.
Men det konstaterades också att detta inte gav den verkliga bilden; mörker-
talet är mycket stort.
Rikspolisstyrelsen lade fram en rad förslag, som knappast har realiserats i
någon nämnvärd utsträckning. Bland förslågen märktes intensifierad brotts-
spaning efter personer som bedriver brott av detta slag, exempelvis brevter-
ror.
Man kan sålunda konstatera att det finns mycket stora svårigheter då det
gäller beivrandet av ekobrott och invandrarfientlig brottslighet. Skälet till
detta är av allt att döma att dessa typer av brottslighet är kontroversiella till
skillnad från narkotikabrott och våldsbrott, vilket lett till den politiska åter-
hållsamheten. Det är därför ingen överraskning att närmare 500 poliser är
engagerade i utredning om narkotika, över 600 om våldsbrott medan mindre
än hälften är engagerade i utredning om ekobrott.
Det är nödvändigt att rättsväsendet, främst polis- och åklagarverksamhe-
ten, tillförs både kvantitativa och framför allt kvalitativa förstärkningar. De
uppgifter jag nyss nämnde ger också anledning till att göra vissa omfördel-
ningar inom den prioriterade brottsbekämpningen.
Min uppfattning är dessutom att inte bara våldsbrottslighet med rasistisk
och invandrarfientlig bakgrund utan också all annan brottslighet av detta
slag skall prioriteras i brottsbekämpningen.
I rikspolisstyrelsens undersökning konstaterades att olika slag av brottslig-
het innefattar rasistiska motiv. Skadegörelse och stöldbrott är de vanligast
förekommande.
BRÅ har haft regeringens uppdrag att utvärdera ekobrottsligheten inom
sju olika branscher, nämligen restaurangbranschen, taxi- och åkeribran-
scherna, bilreparationsbranschen, ROT-sektorn inom byggbranschen samt
måleribranschen. Till detta har senare kommit hyres- och fastighetsbran-
schen. Utvärderingen är avslutad inom kort, utom beträffande den senare
branschen. Detta bör ge anledning till att genomföra den skärpta och intensi-
fierade brottsbekämpning i praktiken, som jag efterlyser i interpellationen.
BRÅ-utredaren Dan Magnusson har redovisat sin syn på ekobrottslighe-
ten i två skrifter. Han framlägger en rad konkreta förslag, som jag och andra
s-ledamöter till en del motionerat om vid flera olika tillfällen.
En punkt vill jag särskilt nämna, nämligen Magnussons konstaterande att
det inte finns någonting som talar för att ekobrottsligheten skulle vara mer
utbredd i de sju branscherna än i andra. Det bör beaktas i den fortsatta verk-
samheten då det gäller att skärpa kampen mot den ekonomiska brottslighe-
ten.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
Anf. 98 Justitieminister LAILA FREIVALDS (s):
Herr talman! När det gäller prioriteringar i polisverksamheten vill jag
peka på att regeringen i juni i år i sina direktiv till rikspolisstyrelsen om för-
djupade anslagsframställningar har begärt att det varje år skall redovisas sta-
tistik som belyser hur polisen svarar upp mot statsmakternas prioriteringsbe-
101
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
slut. Det har givetvis betydelse även för hur man använder sina resurser
inom de prioriterade områdena.
Den nyligen tillsatta åklagarutredningen, som Hans Göran Franck själv är
ledamot i, skall också komma in på frågor om prioriteringar vid brottsbe-
kämpningen, varvid den typ av synpunkter som Hans Göran Franck anför
här kan omhändertas.
I ett avseende vill jag något säga emot Hans Göran Franck. Det gäller på-
ståendet att den lagstiftning som var en följd av ekokommissionens omfat-
tande arbete inte har haft några effekter, att den inte tillämpas i någon större
utsträckning. Jag vill ändå varna för slutsatsen att den lagstiftningen skulle
sakna betydelse. Det är nog svårt att utesluta, i varje fall när det gäller en
del av den lagstiftningen, att det innebär en rejält preventiv effekt att den
finns.
Anf. 99 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag vill inte påstå att den lagstiftning som har beslutats när
det gäller ekobrottsligheten inte har haft några effekter - som Laila Freivalds
sade. Däremot vill jag peka på att inom ett flertal områden har lagstiftningen
haft ingen eller liten effekt. Det gäller områden där det har inneburit en
nackdel att man inte har kunnat bruka dessa lagar mer. Men detta har också
berott på att lagarna inte har varit tillräckligt bra och tillräckligt skärpta för
att kunna brukas i brottsbekämpning.
Bland forskare och även bland praktiskt verksamma jurister råder en
ganska stor samstämmighet om att bekämpandet av den ekonomiska brotts-
ligheten har sackat efter under den senaste femårsperioden. Det är ju bra att
justitieministern nu tar fasta på en hel del nya idéer och nya förslag och också
hänvisar till bl.a. åklagarutredningen.
Om jag till slut skall säga någonting ytterligare positivt, så är det att en viss
förändring i inställningen håller på att ske inom företagarleden. Man talar
numera om att det är viktigt att skärpa de etiska reglerna. Och från fackföre-
ningsrörelsens sida har man tagit nya tag för information i syfte att skapa
ökad medvetenhet om betydelsen av att bekämpa den ekonomiska brottslig-
heten. På den punkten vill jag ge justitieministern en honnör för att det har
blivit ett anslag på 100 000 kr. till LO-distriktet i Stockholms län. Men jag
talade med Roland Larsson härförleden. Han var ju glad för att man får det
här anslaget, men han sade att det var för litet. Och vi får väl återkomma när
det kan visas att det här ger effekter.
Överläggningen var härmed avslutad.
13 § Svar på interpellation 1990/91:25 om ersättningar för resekost-nader med egen bil
Anf. 100 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Karin Israelsson har frågat mig om jag är beredd att upphäva
beskattningsreglerna för reseersättning med bil och förändra mervärdesbe-
102
skattningen för drivmedel samt om jag tänker initiera omförhandlingar av
statens reseavtal såvitt gäller ersättningar för resor med egen bil.
I dag gäller såvitt avser avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjäns-
ten att arbetstagaren kan få ersättning från arbetsgivaren för bilkostnader
med 12 kr. per mil utan att några skattekonsekvenser uppkommer. När be-
slutet om dessa regler fattades av riksdagen i våras var riksdagen givetvis
medveten om att den samtidigt beslutade breddningen av mervärdeskatten
skulle medföra bensinprishöjningar. Beloppet om 12 kr. är därför anpassat
till denna omständighet. Kostnaderna för bl.a. drivmedel har sedan beloppet
bestämdes också stigit på grund av händelserna i Mellersta Östern. Den se-
naste tiden har kostnaderna för drivmedel på nytt sjunkit något. Det är för
närvarande omöjligt att bedöma om den kvarvarande prishöjningen kom-
mer att bli bestående under en längre tid. Jag är för dagen därför inte beredd
att föreslå någon ändring av denna bestämmelse.
Karin Israelsson har vidare frågat mig om jag vill förändra mervärdesbe-
skattningen av drivmedel. Som bakgrund till frågeställningen vill jag nämna
följande: De marginalskattesänkningar som skattereformen medför finan-
sieras till stor del av ett breddat skatteunderlag. En likformig beskattning
kräver att det utgår mervärdeskatt på så gott som alla varor och tjänster.
Drivmedel kan inte undantas från denna regel. Jag är således inte beredd att
föreslå några förändringar beträffande denna fråga.
I fråga om reseersättningar påstår Karin Israelsson att statens reseavtal
inte har omförhandlats i år.
Frågor om de statsanställdas anställnings- och arbetsvillkor, bl.a. resekost-
nadsersättningar, tillhör civildepartementets ansvarsområde. Jag har därför
inhämtat följande upplysningar från civilministern.
Karin Israelssons påstående stämmer inte. Statens arbetsgivarverk (SAV)
och de statsanställdas huvudorganisationer träffade den 19 mars 1990 ett nytt
bilersättningsavtal (BEA) som ersatte tidigare gällande avtal.
Tjänstemän som regelmässigt använder den egna bilen i verksamheten
och därför har s.k. bilmedgivande fick genom det nya avtalet en höjning av
ersättningen med 20 % retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 1990.
Ersättningen till de tjänstemän som använder egen bil mera sporadiskt när
bil är det lämpligaste färdmedlet är däremot oförändrad sedan den 1 juli
1989.
Med anledning av de höjda bensinpriserna i samband med konflikten mel-
lan Irak och Kuwait påkallade ett par av de statsanställdas huvudorganisatio-
ner förhandlingar om höjning av bilersättningen. Förhandlingarna föran-
ledde emellertid ingen ändring av ersättningen.
Avtalet har därefter sagts upp av arbetstagarorganisationerna med verkan
fr.o.m. den 1 januari 1991. Hittills har en av organisationerna överlämnat
yrkanden med förslag till nya ersättningsbelopp m.m.
Förhandlingar mellan SAV och arbetstagarorganisationerna har ännu inte
påbörjats. Vilket resultat förhandlingarna kan leda fram till är det för närva-
rande omöjligt att säga något om.
Anf. 101 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min fråga. Inter-
pellationssvaret gör inte någon människa glad. Än mindre blir bilägarna i
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
103
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
104
vårt land glada över regeringens inställning till de höga bensinpriserna och
de märkliga beskattningsreglerna. Det finns inte ett ord i svaret om att rege-
ringen beklagar den effekt som de kraftigt höjda påslagen för bilismen orsa-
kar svenska folket. Det är inte ett ord till tröst för alla de glesbygdsbor som
trodde på regeringens budskap att hela Sverige skall leva. Nu får de i stället
uppleva att de straffas för sitt val av bostadsort. Inte ett ord offrar regeringen
på alla de kvinnor som så svårt drabbas av fördyringarna att de får betala för
att klara arbetet.
Låt mig få berätta om en distriktssköterskas nya situation. Det kunde lika
gärna ha varit en hemsamarit eller en avbytare. Det är motorförarna som i
en tidning har räknat fram vad de nya förslagen innebär för distriktssköters-
kan. Hon får varje månad betala 147 kr. i skatteökning för att hon använder
egen bil i tjänsten. Bilersättningen motsvarar inte den verkliga kostnaden,
och det innebär ytterligare förluster. Jag kan också ta min egen situation. Jag
får betala mellan 400 och 800 kr. per månad i skatt på grund av att jag bor ca
20 mil från flygplatsen. Visserligen får jag en skattesänkning nästa år, men
fortfarande drabbas jag och alla andra som bor som jag av de nya reglerna
för bilersättning och höjda bensinpriser.
I Västernorrlands län har man räknat ut att det kostar 40 kr. per mil för
landstinget att ordna en leasingbil för en distriktssköterska.
Familjer som valt att bo utanför tätorten och har långa avstånd till affärer
och andra serviceinrättningar blir de stora förlorarna med det nya skattesys-
temet. I min kommun har ammarnäsborna 25 mil till närmaste BB och 9 mil
till läkare, biograf och högstadium. Till detta kommer momspåslaget som
snabbt försämrar villkoren när bensinpriserna stiger. I går kunde TV-Ak-
tuellt rapportera om att 10 kr. per liter bensin inte är otänkbart om krisen i
Persiska viken övergår i krig. Inte ens det får väl regeringen att reagera.
I samma tidning beskrivs vad som händer med den bilist som har tillgång
till tjänstebil. Han är höginkomsttagare och naturligtvis man. Han får skatta
för sin bil med 35 %, och i exemplet tillkommer en inkomst på 52 150 kr.
ovanpå lönen. Han får en lägre månadskostnad med 367 kr. per månad jäm-
fört med i år. Vinnarna efter skatteomläggningen är höginkomsttagare med
tjänstebil. Förlorarna är distriktssköterskorna. Det är dagens sanning i klar-
text. Den viktiga personalen inom hälso- och sjukvården slås ut genom skat-
teomläggningen och de ökade bilkostnaderna. Däremot skyddar tjänstebils-
förmånerna höginkomsttagarna. Var finns den fördelningspolitiska profilen
i regeringens skatteomläggning? På vilket sätt tänker regeringen slå vakt om
landsbygdsboendet så att bilkostnaderna blir rimliga?
Den fördelningspolitiska profilen saknas helt. Jag förstår de kvinnliga
riksdagsledamöterna från de norra länen som kräver rättvisa för kvinnorna
i denna fråga. Däremot känner jag mig starkt oroad över Kvinnoförbundets
ordförande Margareta Winbergs uttalande enligt Sydsvenska Dagbladet:
”Hur länge skall vi låta folk bo där de vill och låta samhället subventionera
deras boende?” Det var bilåkandet som hon ville klämma åt. Nog känns det
skrämmande med en socialdemokrati som så starkt förtrycker de grupper
som inte representerar höginkomsttagarna och som valt att bo där de trivs
och där barnen har en bra miljö. Varför skall de nu straffas så hårt?
Jag är alltså djupt besviken över regeringens brist på medkänsla. Än mer
förvånad är jag över bristen på solidaritet med svaga grupper. Kom bara inte
med beskedet att allt skall bli bra efter den 1 januari 1991. Då skall, säger
man, skatteomläggningen göra att skatterna sänks och att glesbygdsborna
får råd att betala de höga bensinpriserna. Verkligheten blir aldrig sådan, herr
minister. I dessa trakter har människor låga inkomster. De lever visserligen
något billigare än vad man gör på andra håll, men de har betydande utgifter
för just kommunikationer. Alla varor blir dyrare, och alla frakter ökar i och
med högre omkostnader.
Kommunernas ekonomi är redan hårt drabbad. Deras kostnader ökar, och
taxor och service försämras. Jag vädjar till regeringen att ompröva ställ-
ningstagandet om momsbeskattning på drivmedel. Företagen går fria, efter-
som de får dra av momsen. Privatbilisten däremot får betala hela bördan.
Det vore mer rättvist om alla fick betala skatt men med lägre skattesats.
Jag börjar ana att hela regeringen tänker i samma banor som Margareta
Winberg. Man tvångsförflyttar de trilskande glesbygdsborna till storstäder-
nas getton. Men tro inte att det blir billigare. Vi säger nej till sådana tanke-
gångar. Jag kan inte tänka mig att denna känslolösa inställning till bilisternas
pålagor kan vara en tillgång annat än i statens skattekista. Skatten har alltid
varit ett fördelningspolitiskt instrument. Varför kan den inte vara det också
i fortsättningen?
Nu vet jag att regeringen måste ha dessa pengar. Men det finns andra in-
komstkällor för att finansiera det bortfall som momsen på bensinen innebär.
Sänk exempelvis schablonavdraget till 2 000 kr. och ta bort avdraget för
fackföreningsavgiften! Lägg en högre avgift på telefonsamtal! Se bara på alla
dessa biltelefoner eller pockettelefoner som dyker upp i en strid ström. Låt
varje samtal bli några ören dyrare, och låt pengarna gå tillbaka till bilismen!
Vägarna orkar man inte längre underhålla i mitt hemlän, Västerbotten. Det
är bedrövligt att vi inte får tillbaka den vägskatt vi betalar i form av bättre
vägar. Varför skall glesbygdsbilisten betala för motorvägsbyggande i Syd-
och Mellansverige? Är det månne god fördelningspolitik?
Till sist ett råd inför nästa års förhandlingar om bilersättningen. Gör den
rättvis jämförd med tjänstebilens förmåner! Ge oss ett högre skattefritt tak,
och höj nivån från 25 kr. till 30 kr., innan arbetsgivaravgift skall betalas på
hela summan! Pröva till slut på landsbygdsboende, en boendeform som
borde gynnas och inte bestraffas! Sverige är inte bara Stockholm. Det finns
underbara boställen utanför tullarna. Våga språnget ut mot naturen och fri-
heten! Huvuddelen av Sveriges befolkning bor utanför de stora tätorterna.
Ställer regeringen upp på att hela Sverige skall leva? Jag tror inte det när jag
ser hur skatterna slår.
Anf. 102 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Länstidningen i Östersund, socialdemokratisk, har gått i
spetsen för en namninsamling mot det höga bensinpriset. 50 000 namn-
underskrifter resulterade LTs tidsbegränsade upprop i. Det är inte ofta som
demonstrationer och andra missnöjesyttringar från befolkningen i Jämtlands
län får genomslagskraft i hela landet och blir intressanta för massmedia sö-
derut.
Länstidningens upprop fick det, men vi backades inte upp och vi fick inte
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
105
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
106
stöd för våra rimliga protester. I stället kallades vi för lurendrejare och tön-
tar. Men vad är det då vi har begärt som får en massmediaprofessor att rycka
ut och ondgöra sig över genomslaget för jämtarnas protest? Han sade att det
var ett svek från journalisternas sida, som tillåtit ett sådant genomslag.
Vad är det vi har begärt? Jämtar och övrigt folk i Norrlands inland har
begärt särskild hänsyn i samband med de mycket kraftigt stigande bensin-
kostnaderna. Skattereduktion med en krona per liter är vårt önskemål, men
det har vi ännu inte fått gehör för. Däremot har protesten från Jämtland och
övriga Norrland lett till att avdraget för kostnader för resor till arbetet har
höjts för alla svenskar.
För det borde egentligen vi norrlänningar tackas med en liten blomma sö-
derifrån, kan man tycka, men icke. Vi får bara skällsord över oss, inte bara
från några journalister utan också från åtskilliga andra. Det sägs då att det
är bra att bensinen är så dyr och att bilåkandet och därmed miljöförstöringen
från bilarna minskar.
Ja, det är lätt att säga för dem som lever med fullt av alternativ i form av
kollektivtrafik omkring sig men inte för dem som har bilen som enda tran-
sportmedel för litet längre resor. Det finns åtskilligt som talar för att man
helt enkelt borde avstå från att lägga miljöavgift på bensinen i Norrlands
glesbygder, för den miljöförstöring som bilåkandet föranleder hos oss är
ganska marginell. De som hos oss svarar för surt nedfall och annat elände
från luften finns främst i England, Tyskland och öststaterna.
Bilarnas avgaser är en allvarligt miljöstörande faktor bara i storstäderna
och deras närmaste omgivningar, och det är givetvis där som miljöavgifter
på bensin och andra bränslen verkligen skall tas ut.
Ett litet genombrott för ett annorlunda tänkande - och det är godtaget
också utomlands - har vi ändå sent omsider fått genom de nya reglerna om
reducerad arbetsgivaravgift i den del av landet som kallas stödområde 1. Det
finns all anledning att låta det tänkandet breda ut sig inom andra delar av
skatteområdet. Får vi därtill en i hög grad berättigad återbäring på de miljar-
der kronor som vattenkraften i inlandet genererar varje år både för företag
i andra regioner och för staten i form av energiskatten, kan vi klara oss själva
bra långt framöver.
På senare tid har storstäderna börjat jämra sig alltmer över sin ekono-
miska situation och begärt högst avsevärda nya bidrag från staten. Deras yr-
kanden har, till skillnad från våra, fått mycket starkt och positivt genomslag
i riksmedia. På kommunikationsområdet har man t.o.m. fått gott gehör hos
de särskilda storstadsutredare som arbetat på uppdrag av regeringen. De ut-
redarna har nyligen föreslagit bl.a. att en än större del av de statliga pengar
som nu går till kommunikationer skall gå till storstäderna för utbyggnad av
vägar, järnvägar, flygplatser och broar. Det är inte rättvist.
Det svar som Karin Israelsson har fått på sin interpellation visar mycken
kallsinnighet, om jag får dra i väg med ett sådant uttryck, eller okänslighet
och en hel del okunnighet om den verklighet som finns för oss som bor i de
långa avståndens glest befolkade områden.
Dock finns det i svaret en liten öppning, tycker jag, och det är när statsrå-
det skriver: ”Jag är för dagen därför inte beredd att föreslå någon ändring av
denna bestämmelse.” Då undrar jag: Kanske finns det någon annan dag, li-
tet längre fram, möjlighet att komma med en ändring just i det här samman-
hanget.
Sedan skulle jag också vilja kommentera det som står om momsregeln:
”Drivmedel kan inte undantas från denna regel.” Det kan det visst det, om
man bara vill.
Anf. 103 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Karin Israelsson sade att det fanns ingenting i mitt svar som
gjorde henne och andra glada. Jag hade hoppats att det åtminstone fanns två
glädjande besked. Det ena var att jag kunde rätta till de missuppfattningar
som Karin Israelsson uppenbarligen hade, när interpellationen utformades,
angående statens reseavtal.
Det andra är att sedan interpellationen lämnades in har regeringen gått ut
med besked, sedermera också en proposition, med förslag om höjda re-
seavdrag. Det tycker jag hade varit värt i varje fall ett kort omnämnande.
Det är riktigt att det förslaget - och då vänder jag mig även till Stina Elias-
son - inte enbart riktar sig mot glesbygden eller mot Norrland. Det har en
generell karaktär, och jag menar att det är en stor fördel med detta. Det finns
människor också i andra delar av landet som har långa reseavstånd och är
beroende av bilen, och det finns faktiskt människor i Norrland som inte har
sådana långa reseavstånd.
Det här är en generell åtgärd som kommer alla till del som har behov av
åtgärden. Men det är alldeles klart att tyngdpunkten i praktiken ligger i gles-
bygden. Det bör ses som en regionalpolitiskt positiv åtgärd.
I övrigt var Karin Israelssons inlägg ett enda långt skällande på skattere-
formen. I vanlig ordning, när särintressen breder ut sig, får man höra att
praktiskt taget alla grupper förlorar. Den här gången fick jag höra att det var
kvinnorna, bilisterna, glesbygdsborna och låginkomsttagarna - det är möj-
ligt att det fanns ytterligare några förlorare. Jag är van att höra detta, men
det är väldigt sällan det anförs något belägg för de påståenden som kastas
fram, och det finns inget belägg. Det är just bara påståenden som saknar
täckning.
Det har troligen gjorts mer ingående studier av den här reformens fördel-
ningseffekter än i samband med någon annan reform som genomförts i Sve-
rige i modern tid. Om inte Karin Israelsson tror på regeringens egna studier,
så går det bra att hänvisa till en rad andra studier som har gjorts - av LO-
ekonomer, av en rad oberoende forskare. Alla leder de fram till i stort sett
samma resultat. Det är en fördelningspolitiskt bra reform.
Jag påstår inte att reformen är utan varje problem. Jag påstår inte att var-
enda människa i landet kommer att vinna på den, men jag påstår att den i
stora drag har en bra fördelningspolitisk profil. Jag avvisar kategoriskt på-
ståendena om motsatsen. Det finns ingen täckning i statistiken för att gles-
bygden skulle förlora på reformen.
Det är visserligen sant att man kan plocka ut enskilda delar ur reformen
och säga att de slår hårdare i glesbygden än i storstäderna. Men på motsva-
rande sätt finns det andra delar i reformen som har motsatt effekt. Jag tänker
då inte minst på boendekostnaderna, som är en tung del i människornas eko-
nomi. Taxeringsvärden och därmed boendekostnader och boendeskatter är
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
107
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
108
högre i storstäderna i än i glesbygden, och den enda rimliga bedömning som
kan göras av skattereformen är att man väger samman alla dessa effekter och
inte bara plockar ut just dem som passar syftet i den debatt som pågår.
Jag skulle välkomna om jag någon gång kunde få höra mera konkret vad
det är för fel på de undersökningar som gjorts av en rad olika forskare och
utredare, i stället för att det bara påstås att reformen leder till en massa ef-
fekter. Det är också lätt att kräva lättnader i alla möjliga avseenden, såsom
sänkt bensinskatt och generösare avdrag. Någon gång är det också bra att få
höra hur dessa pengar skall betalas. Jag vet inte hur Karin Israelsson före-
ställer sig att finansieringen skall genomföras. Jag fick visserligen höra några
förslag här, och de ger ganska blygsamma intäkter. Det är intressant att man
nu även från centern och inte bara från moderaterna får höra att vi skall av-
skaffa skattereduktionen för fackföreningsavgiften. Inte ett ord sägs om hu-
ruvida arbetsgivarna skall bli av med motsvarande rättighet eller om det
möjligen är så, att ni liksom moderaterna anser att man skall diskriminera
de fackligt anslutna och ge arbetsgivarna en speciell skattefavör, som lönta-
garna inte har. Det vore intressant att få svar på den frågan.
Jag konstaterar att centern till att börja med har en brist på 9 miljarder i
sitt skattealternativ. Nu adderas nya krav och nya ofinansierade skattesänk-
ningar eller utgiftsökningar. Det är naturligtvis lätt att utlova förbättringar,
men det har ingenting med verkligheten att göra.
Försök att i någon mån erinra er vad som har utspelats i det här landet
under den senaste tiden. Vi har haft en akut valutakris, då pengar i stor skala
rann ut ur landet och det blev nödvändigt att höja räntan för att vända valu-
taflödena. Regeringen har därefter lagt fram ett krispaket för att stärka för-
troendet för den ekonomiska politiken och vända den ekonomiska utveck-
lingen.
När man hör kraven på lättnader i olika riktningar får man intrycket att
detta inte har ägt rum. Det är som om man kunde ställa sig vid sidan om
denna utveckling och upprepa en lång rad krav på förbättringar åt olika håll
och sedan fullständigt bortse från att dessa krav någon gång skall betalas.
Om det blir krig i Mellersta Östern och olje- och bensinpriserna till följd
av detta går upp ytterligare - någonting som vi naturligtvis alla hoppas att vi
skall slippa uppleva - då finns det, det kan jag försäkra, varken någon rege-
ring eller någon riksdag som kan förhindra att dessa effekter slår igenom på
den svenska ekonomin. Det är mycket tråkigt om det sker, men det finns
inga knep som gör att vi kan undgå effekter från den internationella ekono-
min.
Anf. 104 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Erik Åsbrink ansåg att jag skulle vara nöjd med det svar re-
geringen gav i interpellationssvaret och över att man rättade till mina felak-
tiga påståenden.
Det finns även andra utredningar än dem som Erik Åsbrink åberopar när
det gäller hur skatteförslaget slår för låginkomsttagare i glesbygd. Jag har
bl.a. med stort intresse läst Nordbankens penetrering av vad som händer för
låginkomsttagare i och med skatteomläggningsförslaget. Bor dessutom låg-
inkomsttagaren i en glesbygdskommun, blir bekymren stora.
Jag lever mitt i den verkligheten, och jag vet vad folk drabbas av. Jag vet
också att man under långa tider har haft sämre förutsättningar i dessa bygder
och att det med skatteomläggningsförslaget inte är någon förbättring i sikte.
Våra boendekostnader är visserligen lägre än boendekostnaderna i Stock-
holms tätort. Men jag kan också berätta att kostnaden för dem som i dag
bygger ett nytt hus i min hemkommun är en miljon kronor. De kan aldrig
räkna med att vid en försäljning få tillbaka dessa pengar. Huspriserna ligger
på mellan 200 000 och 250 000 kr. Det är vad en människa i den situationen
får inrikta sig på. Det är alltså inte speciellt attraktivt.
Många bygger nya hus och har trott att det var möjligt att bo i dessa delar
av vårt land. Regeringen har ju också ställt upp och sagt att hela Sverige skall
leva. Men dessa människor drabbas väldigt hårt av det som nu inträffar. De
har höga boendekostnader.
Det finns också många andra kostnader som kanske inte märks, men allt
som skall göras kostar. Ett exempel är våra barn i gymnasieskolan. Trots att
det finns inackorderingstillägg och ersättningar för resor, så kostar det varje
enskild familj som vill ha sitt barn i gymnasieskolan en stor summa pengar.
Jag är själv i den situationen. Vi har långt till gymnasieskolorna.
Vi är väldigt beroende av transporterna för allt vi skall göra. Enligt SCB
kommer kostnaden för en bilägare i Arjeplogs kommun att öka med 7 300
kr. jämfört med kostnaderna för en bilist i Bodens kommun. Det är ungefär
förhållandet mellan Sorsele och Umeå i Västerbotten. Kostnaderna blir
alltså betydligt högre än vad de är i dag.
Särintressen kallas vi alltid när vi kräver att bli behandlade på samma sätt
som andra. Men varför skall alltid behandlingen vara till fördel för högin-
komsttagare i tätort? Varför kan den aldrig vara till fördel för låginkomstta-
gare i glesbygd?
Anf. 105 STINA ELIASSON (c):
Herr talman! Vad är det för fel på de utredningar som visar att det inte
stämmer att folk i glesbygden har dyrare arbetsresor? Det är bl.a. så, att det
är fråga om genomsnittssiffror. Jag har inte sett någon ordentlig nedbrytning
av siffrorna. Man behöver sedan bara gå ut med måttstocken för att övertyga
sig själv om att avstånden är långa i t.ex. Norrlands inland. Vi har framför
allt inte samma möjlighet som människor i storstadsområden och över huvud
taget områden söderut att använda kollektiva färdmedel. Den möjligheten
kommer vi heller aldrig att få, eftersom det är omöjligt. Vi är alltså beroende
av bilen.
Jag fick ingen reaktion på mitt påstående att drivmedel visst kan undantas
från regeln om mervärdeskatten. Enligt interpellationssvaret måste drivme-
del finnas med, eftersom beskattningen skall vara likformig. Men jag påstår
att man visst kan undanta drivmedel om man vill. Vi har ju länge haft en
differentierad moms inom byggsektorn, och i andra länder är detta möjligt. z
I Tyskland har man t.ex. ingen moms på baslivsmedel men däremot på andra
livsmedel. I Nordnorge har man betydligt reducerat inkomstskatten både för
enskilda individer och för företag.
Så visst är detta möjligt, och jag tycker det skulle vara fantastiskt. Jag läm-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
109
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
nar över förslaget, så att det i varje fall kan få finnas med vid de förbere-
dande procedurerna inför nästa budgetarbete.
Anf. 106 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Visst är det sant att resorna ofta är längre i glesbygden och
framför allt att man har sämre tillgång till kollektivtrafik. Jag har inte bestritt
detta, utan jag instämmer i påståendena.
Det är också sant att det finns en hel del människor i andra delar av landet
som har långa avstånd till sina arbetsplatser. Men de har ofta bättre alterna-
tiv att tillgå. Det är en omständighet som vi naturligtvis skall ta stor hänsyn
till, och vi har också i skattereformen tagit hänsyn till detta.
När man uttalar sig så svepande om människor i glesbygd, hur de har det
i största allmänhet eller hur de påverkas av skattereformen, kan man inte
bara rycka ut en del ur verkligheten och bortse från alla andra delar. Boende-
kostnaderna är faktiskt en mycket tung del i hushållsbudgeten, för de flesta
människorna är de i själva verket den tyngsta delen.
Det förhållandet att vi som ett led i finansieringen av skattereformen höjer
beskattningen på fastigheter slår alltså betydligt tyngre i storstäderna än i
glesbygden. Ett och samma hus, samma storlek och kvalitet, kostar mer i
storstaden än i glesbygden. Det är en realitet, och vi kan inte bortse från det
när vi uttalar oss om förhållandet mellan glesbygd och storstad.
Jag avvisar alla tankar på att man skall skälla vare sig på glesbygdsborna
eller på storstadsborna. Det finns för- och nackdelar med att bo på resp, håll,
och vi skall naturligtvis skapa goda levnadsbetingelser för alla människor i
det här landet. Men av den anledningen tycker jag också att det finns skäl
att avvisa det slag av förenklade beskrivningar som de tidigare inläggen litet
grand har gett prov på.
Sedan till Stina Eliassons fråga om man kan ha differentierad moms. Ja,
visst kan man ha det. Men det är ett medvetet steg i skattereformen att vi
avlägsnar alla typer av differentierad moms. Det tas ut mervärdeskatt på de
flesta områden, och det sker med en enhetlig skattesats. Det finns faktiskt
tankar bakom detta. Vi skall inte styra människornas konsumtionsval genom
att gynna vissa områden och missgynna andra. Beskattningen skall vara lika,
och sedan får människorna själva bestämma var de skall lägga sina pengar
och vilken konsumtion de skall ägna sig åt.
Det finns inget land som har en lägre mervärdeskatt på bensin än vad man
har på andra varor. Det finns differentierad moms, men det förekommer inte
för bensin. Runt om i Västeuropa har man mervärdeskatt på bensin. Sverige
var ett av de länder som sist införde den skatten, och jag kan försäkra att vi
inte tänker ändra skattereformen på den punkten. Den enhetliga mervärde-
skatten har kommit för att stanna. Om vi vill göra fördelningspolitiska insat-
ser eller regionalpolitiska insatser finns det vida överlägsna metoder jämfört
med att gå in med en differentierad bensinskatt.
Talmannen anmälde att Stina Eliasson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
110
Anf. 107 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Jag noterar en något ödmjukare ton även hos statsrådet i det
senaste inlägget och viss förståelse för att det kan finnas problem med att bo
i glesbygd. Jag älskar att bo i glesbygd, och jag önskar att många fler skulle
få den möjligheten. Men jag har svårt att se att vi i dag kan locka människor
till en glesbygd med de förutsättningar som skattereformen innebär.
De allra flesta låginkomsttagare bor också i dessa områden, oavsett om
det är fråga om Västerbottens inland eller Smålands glesbygder. Kommu-
nerna där har redan i dag den högsta skatt som går att ta ut, och det finns
ingen möjlighet att höja den mer. Dessa kommuner höjer i dag taxor så
mycket de kan för den service de kan ge för att försöka överleva. Att det
finns moms på många saker ökar också kommunernas utgifter. Det innebär
att servicen på sikt blir sämre.
Även boendekostnaderna i dessa kommuner kan vara rejält höga, särskilt
i nyproduktionen. Vilhelmina kommun har i de förhandlingar som nu pågår
om hyreshöjningar för bostäder aviserat rekordhöga höjningar. Man har
enorma kostnader för boendet i dessa glesbygdskommuner, och det skiljer
inte speciellt mycket. Men det finns på det området bostadsbidrag som kan
justera alltför höga kostnader för den enskilda familjen. För de övriga ökade
kostnaderna i kommunerna finns inget bidrag som går in och justerar. Man
är därför mycket utsatt när kostnaden för kommunikationerna kommer att
ta så stor del av hushållsbudgeten som den kommer att göra med dessa nya
förutsättningar.
Jag hoppas, även om det inte lät så, att regeringen också sätter sig in i
verkligheten, även om regeringen påstår att centerpartiet försvarar särin-
tressen. De människor som vill leva i dessa bygder måste också få ekono-
miska förutsättningar att göra detta. Jag tror inte att det bara är för att vi
talar om detta som människor är upprörda över vad som för tillfället händer
för deras bygders räkning, utan det är den faktiska verkligheten.
Människor förväntar sig inte några skattesänkningar, eftersom de har
mycket låga statliga skatter. De förväntar sig taxehöjningar och fördyringar
för andra nödvändighetsvaror. I den situationen är det inte fråga om ett gno-
lande och gnällande, utan det är ett klart rop på hjälp. Jag inser att rege-
ringen inte är beredd att ge glesbygden den hjälpen.
Anf. 108 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag vill återgälda komplimangen och säga att även Karin Is-
raelssons senaste inlägg var betydligt modestare i tonen än det första inläg-
get. Jag vet inte om skillnaden beror på att det fanns ett skriftligt manus till
det första inlägget medan de senare var helt muntliga. Om det förhåller sig
på det sättet hoppas jag att Karin Israelsson i fortsättningen avvarar skrift-
liga underlag i största möjliga utsträckning.
Jag vet att det fortfarande finns en betydande oro och skepsis mot skatte-
reformen. Det beror, hävdar jag, till mycket stor del på bristande kunskaper
om vad som kommer att inträffa. Detta är inte sagt som någon förebråelse.
Det är i själva verket även för skatteexperter svårt att överblicka alla konse-
kvenser av skattereformen. Men jag vet att skattereformen är en realitet om
mindre om två månader. Jag vet att när den första lönen eller pensionen be-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
111
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
talas ut i januari, kommer de flesta människor att upptäcka en ganska påtag-
lig förbättring. De får behålla mer av inkomsten efter skatt.
Detta gäller också för dem som i dag inte betalar så mycket i statlig in-
komstskatt. De slipper först och främst att betala statlig inkomstskatt fr.o.m.
nästa år, och de kommer också att få en rabatt på kommunalskatten. Den
rabatten är konstruerad på ett sådant sätt att den är mer värd i de kommuner
där utdebiteringen är hög. Den kan uppgå till drygt 2 500 kr. för vissa lågin-
komsttagare. Detta skall också vara med i bilden. Ovanpå detta kommer
mycket kraftiga höjningar av barnbidrag, bostadsbidrag, pensionstillskott
och kommunala bostadstillägg.
Jag är övertygad om att de flesta människor i detta land, såväl i glesbygd
som i storstad, kommer att välkomna denna reform när de ser den i verklig-
heten.
Talmannen anmälde att Karin Israelsson anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
14 § Svar på interpellation 1990/91:27 om mervärdeskatt på hotell-och restaurangtjänster
Anf. 109 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Görel Thurdin har ställt följande frågor:
1. Anser statsrådet att höjningen av hotell- och restaurangmomsen bidrar
till en positiv utveckling av den svenska bytesbalansen?
2. Anser statsrådet att höjningen av hotell- och restaurangmomsen är för-
enlig med riksdagens mål för turismen?
3. Avser statsrådet att göra något för att mildra de negativa effekterna för
svensk turistnäring till följd av momshöjningen?
Den av riksdagen beslutade skattereformen är den mest genomgripande
omläggning av skattesystemet som vi haft under efterkrigstiden. Det grund-
läggande motivet är att reducera de snedvridningar i resursanvändningen
som beskattningen åstadkommer.
Det innebär bl.a. att olika typer av inkomster skall beskattas likformigt.
Staten bör som princip inte gynna eller missgynna vissa branscher. Inte heller
skall staten försöka att styra människornas konsumtionsval genom diskrimi-
nerande skatteregler.
Den tidigare reducerade momsen för hotell- och restaurangtjänster inne-
bar ett särskilt gynnande av denna bransch. Hotell och restauranger beskat-
tas numera på samma sätt som alla andra branscher.
Skattereformen ger förutsättningar för en högre ekonomisk tillväxt genom
att den reducerar snedvridningarna i resursanvändningen. Nu gäller det att
bekämpa inflationen så att det också blir möjligt att ta tillvara de förbättrade
förutsättningarna. Här har inte minst arbetsmarknadens parter ett stort an-
112
svar.
Skattereformen medför också att hushållen får behålla mer av varje in-
komstökning. Det vore märkligt om inte hotell och restauranger kunde till-
godogöra sig en del av dessa pengar. Det viktigaste för denna bransch, lik-
som för andra branscher, är därför att vi för en ekonomisk politik som be-
kämpar inflationen och ger förutsättningar för tillväxt och höjda reallöner.
Vad gäller frågan om hotell- och restaurangmomsens effekter på bytesba-
lansen vill jag säga att det inte är något mål i sig för den ekonomiska politiken
att uppnå något visst saldo i den s.k. turistbalansen. För den ekonomiska
politiken sr det resultatet av Sveriges totala utrikeshandel med varor och
tjänster som är det väsentliga. Självfallet är det dock viktigt att en konkur-
renskraftig turistnäring bidrar till ett förbättrat saldo i bytesbalansen.
Det bästa sättet att förbättra bytesbalansen är att ge alla branscher samma
förutsättningar att konkurrera, vilket bl.a. innebär en likformig och neutral
beskattning. Resultatet blir att de verksamheter som har bäst förutsättningar
expanderar snabbast, och därmed förbättras bytesbalansen genom att expor-
ten från dessa branscher ökar eller att importen från utlandet minskar.
Jag vill i det här sammanhanget påminna om att regeringen under somma-
ren gav statens industriverk (SIND) i uppdrag att följa utvecklingen av efter-
frågan på turism under åren 1990, 1991 och 1992. Uppföljningen inriktas på
turistorter i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Kopparbergs och
Värmlands län samt på sommarturistorter på Gotland och Öland. Uppdra-
get skall slutligen leda fram till en bedömning av de skattepolitiska beslutens
effekter på den regionala utvecklingen samt till överväganden om eventuella
åtgärder av regionalpolitisk art.
Utredningen kommer att redovisa sitt första delbetänkande i mars 1991.
Det är i dag för tidigt att med säkerhet uttala sig om innehållet i delbetänkan-
det, men förhoppningen är att man skall kunna redovisa de första indikatio-
nerna över turistnäringens utveckling i de berörda regionerna under 1990.
Anf. 110 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret och noterar i marginalen att
statsrådet inte längre skyller nedgången för turistnäringarna på vädret.
Min första fråga gällde om höjningen av hotell- och restaurangmomsen
har bidragit till en positiv utveckling av bytesbalansen. Jag har inte fått svar
på den frågan. Jag har inte begärt uppgifter om något speciellt saldo i bytes-
balansen.
Innan jag upprepar frågan är det ändå på sin plats att lämna några fakta-
upplysningar.
Enligt riksbankens månadsrapporter för årets åtta första månader visar re-
sevalutautvecklingen en försämring på 3 miljarder kronor, vilket för en tolv-
månadersperiod skulle innebära en försämring på runt 4 miljarder kronor,
dvs. en förändring från drygt 14 miljarder till närmare 19 miljarder i under-
skott. Har vi verkligen råd att se på problemet med ens en antydan till non-
chalans? Vill därför statsrådet utifrån dessa fakta vara vänlig och svara mig
på min fråga: Har höjningen av den s.k. turistmomsen bidragit till en positiv
utveckling av bytesbalansen - ja eller nej?
Det var tur att statsrådet tillstod att ett förbättrat saldo i bytesbalansen
är viktigt och att en konkurrenskraftig turistnäring kan bidra till ett sådant.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
113
8 Riksdagens protokoll 1990/91:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
114
Däremot verkar det snart dumdristigt att, som Erik Åsbrink gör, med en pa-
pegojas envishet åberopa likformigheten i mervärdeskattesystemet som en
absolut nödvändighet för en positiv utveckling i landet. I Västtyskland, där
den ekonomiska utvecklingen varit mycket positiv, har man differentierad
moms med lägre moms på bl.a. mat och transporter. Tänk om Erik Åsbrink
och finansdepartementet har fel! Då riskerar vi att få en fortsatt negativ ut-
veckling med hjälp av den hundraprocentiga, likformiga mervärdeskatten.
Frågan är om vi har råd med det.
Den hundraprocentiga momsen är diskriminerande gentemot turistnä-
ringarna, som de facto konkurrerar med utlandet. Varför gynnar vi andra
exportnäringar när det gäller mervärdeskatten och inte turistnäringen? Att
leveransen av varan sker här i Sverige ändrar ju inte näringens konkurrens-
förutsättningar, och det gäller oavsett om det är svenskar som efterfrågar
detta - de jämför med priser i andra länder - eller om det är de som kommer
från andra länder. Det är märkligt att vi här, där vi har haft en mycket svag
ekonomisk utveckling under högkonjunkturen jämfört med andra länder,
här där vi har ett högre kostnadsläge än i konkurrerande länder, här skall vi
strö salt i såren med höjda och inflationsdrivande mervärdeskatter. Ni t.o.m.
höjde momssatsen med 1 % generellt tillsammans med folkpartiet i våras.
Till vilken annan nytta än ytterligare inflation?
Så till min andra fråga, som inte heller är besvarad. Riksdagens mål för
utvecklingen av svensk turism har sagts vara att förbättra bytesbalansen, att
stödja regional utveckling, att förbättra möjligheterna för breda folkgrupper
till turism och rekreation och att öka sysselsättningen. Inget av de målen
uppfylls av skattebeslutet.
Målet om regional utveckling kräver särskild uppmärksamhet. Redan i
skatteutskottets betänkande kan man se den första brasklappen om turis-
mens mål kopplad till skattebeslutet.
Den andra brasklappen kom i den särskilda utredning som har att hantera
eventuella stöd till turistnäringen i vissa län och som statsrådet också åbero-
pade.
Den tredje brasklappen finns i regeringens skrivelse med anledning av den
hastigt påkomna krisen. Där står att det skall ”klargöras hur de sociala målen
i turistpolitiken skall tillgodoses”. Det tycks som om socialdemokraterna
inte hade en aning om vad vi har beslutat i riksdagen under 1980-talet. Vi
har haft särskilda utredningar för att klargöra regionala mål. Nu behöver vi
utreda vad som menas med sociala mål. Jag må då säga: Vore det inte lämp-
ligt att regeringen i stället ägnade sig åt att definiera vad socialdemokraterna
vill och står för? Det vet snart ingen - ord och handling stämmer inte alls
överens.
Sedan årsskiftet har 6 000 jobb försvunnit enbart i hotell- och restau-
rangbranschen; volymen är i september 18 % lägre än förra året. Stora fjäll-
anläggningar som Hemavans fjällhotell i Västerbotten och Tärnabys anlägg-
ning har gått i konkurs. Därtill kan läggas lägre efterfrågan i trans-
portbranschen även när det gäller campinganläggningar och stugbyar, som
ofta ger ett viktigt tillskott till de redan tidigare utsatta regionerna. Antag-
ligen kommer ni i regeringen att tvingas till stöd och bidrag. 4 miljarder i
minskad resevaluta innebär ca 2 miljarder i förlorade skatteintäkter för stat
och kommun, eftersom ungefär 55 % av turistkronan går tillbaka till stat och
kommun i form av skatt. Lägg därtill arbetslöshetsunderstöd för 6 000 perso-
ner och bidrag till fjällanläggningar och andra turistnäringar! Jag frågar där-
för statsrådet: Var i skattereformen har ni finansierat dessa samhällskostna-
der?
Till sist tvingas jag konstatera bristen på vilja att skapa icke bidragsbero-
ende system i Sverige. Det torde inte minska kravet på offentliga utgifter.
Jag beklagar att statsrådet Erik Åsbrink inte inser behovet av vissa juste-
ringar av skattereformen.
Anf. 111 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Först vill jag rätta Görel Thurdin på en punkt. Det är inte så
att vi tar ut en 100-procentig moms i hotell- och restaurangbranschen - det
är en 25-procentig moms. Det är ganska högt det också, men det är ändå rätt
långt från 100 %.
För första gången i världshistorien, vågar jag påstå, har nu den intressanta
hypotesen framförts att Västtysklands ekonomiska framgångar under efter-
krigstiden skulle ha berott på att man där har differentierad moms. Jag skall
erkänna att jag aldrig tidigare har hört den förklaringen. Jag har inte heller
hört exakt hur den differentierade momsen leder till framgångar i form av
låg inflation, starka statsfinanser, starka utrikesaffärer, en stark och blomst-
rande industri, osv. Men exakt hur orsakssambanden ser ut kan väl Görel
Thurdin utveckla i sin nästa replik.
Görel Thurdin sade att turismen är en exportnäring och att vi därför borde
ta bort momsen, eftersom vi tar bort momsen på de varor som vi sänder ut
ur landet. Det är en felsyn. Det är visserligen sant att vi inte tar ut svensk
moms på exportvaror som skickas ut ur landet, men skälet är ju att dessa
varor beläggs med moms i destinationslandet. Det är för att undvika en dub-
bel beskattning som man lyfter av momsen vid export. Någon motsvarande
situation föreligger inte i händelse av utlandsturism i Sverige. Lyfter vi av
den svenska momsen kommer givetvis ingen annan moms att läggas på i stäl-
let. Det skulle då handla om en genuin skattebefrielse på ett sätt som inte
förekommer för vår traditionella export. Det är alltså en fullständigt felaktig
jämförelse, och jag tycker att det vore bra om vi kunde rensa bort den ur
debatten i fortsättningen.
Det grundläggande felet med Görel Thurdins inlägg liksom med den före-
gående debatten om bensinmoms, reseavdrag, etc., är att vi får höra att det
är fritt fram att dela ut gåvor åt alla möjliga håll: Skatter skall sänkas, och
bidrag skall ökas. Inte ett ord sägs om hur det skall finansieras. Detta görs
av en representant för ett parti som har en brist på 9 miljarder kronor i sitt
skattealternativ, och det är snällt räknat, vill jag understryka.
Om man inte känner något ansvar för samhällsekonomin, inte har någon
strävan efter att ha balans mellan utgifter och inkomster kan man kosta på
sig den typen av lättsinniga löften, men de är ingenting värda och de går inte
att genomföra. Jag tror att människor efter hand genomskådar detta i allt
större utsträckning. Det finns ingenting sådant som ofinansierade skatte-
sänkningar. Det går inte att med några enkla beslut här i riksdagen höja
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
115
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
116
svenska folkets levnadsstandard. Vi kan inte unna oss högre levnadsstandard
än den som vi arbetar ihop själva.
I det här avseendet är skattereformen av stor betydelse - inte så att den
över en natt höjer svenska folkets levnadsstandard kraftigt, för det kan inte
heller den göra, men däremot så att den skapar förutsättningar för en bättre
utveckling av landets ekonomi. Det är därför som vi genomför skatterefor-
men.
Alla de frågor som Görel Thurdin har ställt är kopplade till en viss
bransch, nämligen turistbranschen. Hon undrade vilka effekterna blir för by-
tesbalansen, för den regionala utvecklingen, för breda folkgruppers möjlig-
het att åtnjuta rekreation, för sysselsättningsläget osv. Allt detta är faktorer
som jag är övertygad om påverkas positivt genom skattereformen, även om
effekterna inte kommer att synas redan den 1 januari nästa år. Det tar litet
längre tid. Men det läggs en grund för en högre tillväxt, för en sundare och
starkare ekonomi, för mera arbetstillfällen, för mera sparande och för ut-
rymme att förbättra standarden för människorna i det här landet. Det är syf-
tet med skattereformen. Jag är fullständigt övertygad om att den kommer
att få sådana effekter. Detta kommer också att vara gynnsamt för turismen,
för Sverige, för de företag och de människor som är verksamma inom turist-
branchen.
Svaret på Görel Thurdins frågor är att skattereformen, där hotell- och re-
staurangmomsen bara utgör en liten del, har alla dessa positiva effekter som
både Görel Thurdin och jag eftersträvar.
Anf. 112 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! När det gäller skattereformen har vi från centerpartiet valt
att till vissa delar finansiera reformen på ett annat sätt. Jag vill poängtera
vissa delar, eftersom även vi anser att det behövs en skattereform. Men sättet
att finansiera den på leder till vissa negativa effekter som också leder till
ökade krav på bidrag och även till förlorade skatteintäkter.
Erik Åsbrink svarade minsann inte på hur ni socialdemokrater finansierar
de två miljarderna i förlorade skatteintäkter på grund av att resevalutorna
minskar med 4 miljarder. Vi har inte sett hur resultatet blir. Nästa år när det
blir moms på bl.a. kollektivtrafik kommer det att bli ytterligare försämringar
för den här branschen.
Vi skall hålla oss till fakta, och jag tycker att det är viktigt att även social-
demokraterna visar vad de har för finansiering, men det har de inte gjort.
Det är med stort intresse jag noterar att statsrådet i svaret kallar lägre
skatt på mat, boende, transporter, kultur och rekreation för diskrimine-
rande. Vi skall inte styra människors konsumtionsval. Vem har sagt det? Det
är bara det att människor är tvingade till vissa konsumtionsval. Vi måste alla
bo, äta och åka till och från arbetet. Vi behöver alla rekreation och kultur,
inte minst för att minska den stora frånvaron på våra arbetsplatser.
Den enda diskriminering jag kan upptäcka i samband med skattereformen
är den gentemot dem som får problem i samband med den. Jag tycker att det
är viktigare att skapa ett system som inte är bidragsberoende. Ni kan inte
komma ifrån att ni har höjt kostnadsnivån när den redan är alldeles på tok
för hög. Varje mervärdeskattehöjning ger en knuff på underliggande kostna-
der. Det finns faktiskt de ekonomer, även om det inte är så många i det här
landet, som talar om mervärdeskatt som inflationsdrivande. Man hamnar på
höga nivåer.
Jag har inte talat om 100 % mervärdeskatt i den form som statsrådet tog
upp. Jag tycker att det var ett fult påhopp. När vi talar om 60 % mervärde-
skatt menar vi 60 % av 25 %. Det felet vill jag direkt rätta till.
Jag kan inte säga att det har haft någon negativ påverkan på Västtysklands
ekonomiska utveckling att ha differentierad moms. Man har kanske klarat
av att hålla nere sina offentliga utgifter på grund av att man har differentie-
rad moms, och det är stor skillnad.
Jag tycker att statsrådet kan avkrävas litet mera redovisning av finansie-
ringen av de negativa effekterna.
Anf. 113 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag kan konstatera att den intressanta hypotesen att den
tyska framgången i ekonomiskt avseende efter andra världskriget skulle bero
på den differentierade mervärdeskatten krympte ihop till mycket blyg-
samma dimensioner, och det var nog klokast. Jag vill påstå att denna hypotes
var litet väl djärv.
Jag vill återanknyta till huvudfrågan. Här har vi hört hur skatten skall sän-
kas på alla möjliga trevliga och viktiga saker, på maten, på boendet och på
resorna - det gäller för säkerhets skull både bilresandet och kollektivtrafi-
ken. Det handlar om många miljarder i bortfallande skatteinkomster, och
inte ett ord sägs om hur detta skall betalas. Nu sade Görel Thurdin att finan-
sieringen är ordnad. Tala då om vad det är för finansiering! Får vi höra krona
för krona hur inkomstbortfallet skall täckas! Vill ni i stället ta ut högre skat-
ter på andra områden? Eller vill ni skära ner på de bidrag som går ut till
svenska folket?
Vi har räknat mycket noga på centerns s.k. finansiering, och vi vet ju att
det fattas 9 miljarder kronor. Centern lyfter fram förslag som saknar täck-
ning i verkligheten.
Låt mig bara nämna ett enda exempel som kan vara av intresse, eftersom
det litet grand pekar fram emot nästa interpellationssvar. Centern avvisar
tanken på en importmoms på det sätt som finns med i skattereformen. Man
får då ett inkomstbortfall på 500 milj.kr. Dessa pengar skall sparas in genom
att man spar på byråkratin inom tullen. Om man skall spara 500 milj.kr. på
byråkratin i tullen, innebär detta att det svenska tullväsendet halveras. Detta
är alltså ett exempel på ”finansiering” som centern åberopar i sitt förslag.
Det finns fullt med sådana exempel.
Ni försöker ge intryck av att det går att sänka skatten på mat, boende och
resor - allt sådant som folk naturligtvis uppskattar. Sedan skall detta finan-
sieras utan att det märks, utan att det kostar någonting och utan att det drab-
bar en levande människa av kött och blod. Människor vet emellertid att det
inte stämmer. Så kan man inte göra. Det går inte att trolla, inte ens för cen-
tern och Görel Thurdin.
Vi lever nu i en tid då det borde vara slut på den här typen av överbud och
löften som saknar täckning. Det här går bra att tala om i riksdagens kam-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
117
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
mare, men det går inte att genomföra i verkligheten. Någon gång måste vi
få se en tillnyktring på den här punkten, även från centern.
Anf. 114 GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Erik Åsbrink borde hålla sig till den fråga som vi diskuterar
här och förklara hur ni socialdemokrater finansierar bortfall av skatteintäk-
ter och tillgodoser behov av bidrag därför att ni prompt vill ha skatt på vissa
områden.
Jag konstaterar att ni anser att stipendier skall vara skattefria, eftersom
staten inte tjänar någonting på att beskatta sådana. Konstnärer liksom dags-
tidningar skall behandlas särskilt i skatteavseende. Vad innebär detta? Är
dessa undantag något slags diskriminering av annat? Det får ju vara någon
konsekvens i den diskussion som vi för kring differentierad mervärdeskatt.
Vi i centerpartiet har finansierat vårt förslag, och det har vi redovisat i vår
motion. Vi anser att de dynamiska effekterna blir större om inte de negativa
effekterna tvingas fram och följs av krav på bidrag.
T.o.m. Expressens ledarsida har nyktrat till när det gäller skattereformen.
Där har man tittat på dem som har formulerat och tagit fram denna skattere-
form, med tanke på att de nu viker sig när det gäller t.ex. beskattning av
stipendier. Så här säger man: Dessutom är det ett välförtjänt nederlag för de
teoretiska likformighetstänkare i skattekommittéer och finansdepartement
som inte velat se den variationsrika verkligheten.
Vi politiker är till för att se den variationsrika verkligheten och se till att
det skapas system som är enkla att leva med. Nu tvingar man in folk i bi-
dragskarusell genom t.ex. ökade bostadsbidrag. Det är ingen bra grundval
för den nya skattereformen.
Jag tycker att statsrådet Erik Åsbrink skall redovisa hur ni finansierar de
bortfallna skatteintäkerna och de negativa effekter som ni åstadkommer ge-
nom att hålla fast vid detta likformighetstänkande.
Anf. 115 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag har många gånger hört Görel Thurdin tala om behovet
av att minska bidragsberoendet. Jag har också hört andra representanter
från centern säga detta. Jag konstaterar att ni under vårriksdagen röstade
igenom ökade bidrag i strid med regeringens förslag på en lång rad områden
tillsammans med andra oppositionspartier till en kostnad av sammanlagt ett
par miljarder kronor. Jag konstaterar också att ni är anhängare av ett vård-
nadsbidrag som medför många miljarder i ökade statsutgifter. Vidare kan
jag konstatera att centern, kanske mer än något annat parti, är intresserat av
att vidmakthålla en mycket hög nivå på bidragen till det svenska jordbruket.
Om ni vill minska bidragsberoendet, Görel Thurdin, finns det goda möj-
ligheter att börja skära ned. Ni kan väl ta itu med de områden där ni går i
spetsen för att öka bidragsberoendet.
Tankarna om en likformig beskattning har mycket som talar för sig. Det
innebär nämligen att staten skall avstå från att medvetet diskriminera vissa
branscher i förhållande till andra och att medvetet diskriminera vissa männi-
skor i förhållande till andra. Man skall avstå från att diskriminera en viss typ
118
av ekonomisk verksamhet jämfört med annan verksamhet eller en viss typ
av konsumtion jämfört med annan konsumtion.
Vi skall ta ut den skatt vi behöver för att betala de offentliga utgifterna.
Vi skall inte skämmas för att säga det. Vi skall inte ge sken av att det går bra
att sänka skatten på olika områden utan att det får konsekvenser för statsut-
gifterna.
Vi skall dock undvika att göra det på ett sätt som skapar en mängd sned-
vridningar och problem i ekonomin. Det gamla skattesystemet med olikabe-
handlingen, alla luckor, avdrag, kryphål och undantag har skapat den skatte-
planering, det överdrivna skattetänkande och det fiffel som vi har alltför
mycket av i detta land. Detta vill vi komma bort ifrån genom skatterefor-
men. Jag påstår inte att vi har lyckats till hundra procent. Det finns fortfa-
rande områden där vi inte till fullo har lyckats genomföra de principerna.
Men vi har kommit mycket långt på den här vägen, och det tror jag är mycket
bra.
Vi avstår från att ta ut skatt på vissa områden. Vi tar t.ex. inte ut mer-
värdeskatt på tidningar eller skatt på stipendier. Därigenom förlorar vi skat-
teinkomster. Det medger vi också. Det är inte så som Görel Thurdin försö-
ker ge intryck av, att om man tar ut skatt på ett område så minskar statens
intäker. Man skulle förlora på detta. Om man sänker en skatt skulle statens
inkomster i så fall öka. Tänk om det vore så underbart. Då skulle vi väl alla
sätta i gång att sänka skatterna på en rad områden och njuta av både lägre
skatter och samtidigt ökade statsinkomster. Det är den drömvärld som cen-
tern lever i och som har så litet att skaffa med verkligheten. Jag tror att det
skulle vara bra för centern och för den allmänna politiska debatten om vi
kunde få en viss upprensning av denna typ av argument.
Talmannen anmälde att Görel Thurdin anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Överläggningen var härmed avslutad.
15 § Svar på interpellation 1990/91:44 om tullverkets organisationAnf. 116 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Sigge Godin har, med anledning av att generaltullstyrelsen i
juni 1990 lämnat ett förslag om tullverkets organisation, ställt följande frå-
gor till finansminister Allan Larsson:
1. Avser regeringen att låta riksdagen fatta beslut i frågan?
2. När avser regeringen lägga förslag eller fatta beslut i ärendet?
3. Vilken hänsyn anser finansministern skall tas till förändrade möjligheter
att utöva kontroll och tillsyn på grund av regionala förhållanden?
4. Kommer regeringen att väga in regionalpolitiska hänsyn i ärendet?
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Med anledning av de förändringar av tullverksamheten som kan förutses
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
119
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
120
framöver, främst till följd av datoriseringen av tullprocedurerna vid import
och export, har generaltullstyrelsen i uppdrag att se över tullverkets organi-
sation. Generaltullstyrelsen har lämnat ett förslag om tullverkets lokala och
regionala organisation. En översyn av den centrala organisationen pågår för
närvarande och ett förslag från generaltullstyrelsen kan enligt uppgift för-
väntas först under mars 1991.
Förslaget om den lokala och regionala organisationen har remissbehand-
lats under hösten. Därvid har från flera remissinstanser pekats på att försla-
get om den centrala organisationen liksom frågan om företagens benägenhet
att ansluta sig till tulldatasystemet borde avvaktas innan slutlig ställning tas
till tullverkets hela organisation.
Dessa remissinstansers uppfattning måste emellertid vägas mot önskemå-
let om att så snart som möjligt få en rationellare organisation också inom
tullverket som bättre kan möta de nya krav som tullverksamheten kommer
att ställas inför inte minst genom den europeiska integrationen. Det är dess-
utom viktigt att också tullverket snarast underkastas de ökade krav på effek-
tivitet som andra statliga myndigheter skall omfattas av.
Det är mot denna bakgrund regeringens avsikt att så snart det är möjligt
för riksdagen presentera huvuddragen i en ny organisation för tullverket
samt budgeteffekterna härav. Redan här vill jag dock framhålla att det inte
bör vara vare sig regeringens eller riksdagens uppgift att exakt ange på vilka
orter i landet som tullmyndigheter skall finnas. I överensstämmelse med på-
gående förnyelsearbete i budgetprocessen m.m. bör det i stället ankomma
på myndigheten att bestämma hur verksamheten skall bedrivas mot de mål
som samhället har ställt upp. För tullverkets del är det därför i huvudsak
utrikeshandelstrafikens utveckling och behovet av kontrollinsatser som
kommer att styra lokaliseringen av verksamheten.
Anf. 117 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag tackar också för
beskedet att riksdagen skall få en chans att fatta beslut i den här frågan, så
att det inte längre enbart skall vara en angelägenhet för regeringen. Jag delar
också de remissinstansers bedömning som anser att frågan skall vila till dess
ställning kan tas till hela tullverkets organisation. Jag delar också statsrådets
uppfattning att det är väsentligt att få en rationellare organisation även inom
tullverket. Detta behöver inte innebära att omflyttningar sker enbart för om-
flyttningarnas egen skull, utan huvudsyftet skall vara rationellare och bättre
anpassade arbetsförhållanden.
Att flytta tullstationen från Örnsköldsvik till Umeå och samtidigt dra ner
personalstyrkan från nio tjänster till sex, kommer att innebära ett inte obe-
tydligt bortfall av arbetskapacitet. Statsrådet bör notera att jag i min inter-
pellation inte har några synpunkter på minskningen av bemanningen. Den
tycker jag är okej, om man klarar jobbet.
Jag finner det intressant att ta upp Örnsköldsviks speciella situation med
Hägglunds export av krigsmateriel, som innebär att man varje vecka skall
förtulla det som de behöver sända i väg samt avståndet mellan Örnsköldsvik
och Umeå, som är cirka tio mil enkel resa.
En stor del av bemanningen skall så gott som dagligen pendla mellan Örn-
sköldsvik och Umeå. En tredjedel av arbetstiden går åt till restid. Givetvis
tillkommer inte oväsentliga resekostnader. Särskilda insatser skall varje
vecka ske vid Hägglunds, och då måste man pendla. Denna omlokalisering
ger enligt min uppfattning varken bättre arbetsförhållanden eller rationel-
lare verksamhet.
Jag ställer mig också tveksam till att tullverkets distriktskontor skall flyttas
från Sundsvall till Haparanda. Detta gör jag med anledning av de långa
transporterna och de delvis bristande transportmöjligheterna. Att placera en
distriktsenhet i utkanten av ett Norrlandsdistrikt medför inte bättre och ra-
tionellare verksamhet.
Som regionalpolitiker ser jag ofta på papperet förnuftiga rationaliseringar
som helt mister sin effekt på grund av långa avstånd och bristfälliga kommu-
nikationer.
Jag noterar regeringens nya inställning att statliga verk inte längre skall ta
regionalpolitiska hänsyn. Min fråga blir därför: På vilket sätt avser rege-
ringen att lösa utsatta regioners tillgång till statliga verk och institutioner?
Skall vi i fortsättningen enbart vara hänvisade till de större orterna och de
befolkningstätare regionerna i landet eller är det här en tolkning som inte
stämmer? Jag har nämligen förstått att ni är oense i regeringen. Industrimi-
nistern sade nämligen i morse att han tycker att statliga verk skall ta regional-
politiska hänsyn. Då är min fråga: Gäller detta inte tullverket?
Anf. 118 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag tänker inte här gå in på en närmare diskussion om Örn-
sköldsvik och tullverksamheten där och hur den kommer att gestalta sig i
framtiden. Jag skall i stället nöja mig med att belysa vissa principer som jag
menar bör ligga till grund för den förestående omorganisationen av tullen.
Först och främst är det viktigt att statlig verksamhet fortlöpande utsätts för
en ganska hårdhänt granskning och för en förnyelse. Det är skattebetalarnas
pengar som vi använder, och vi måste se till att de används på bästa möjliga
sätt. Vi kan också konstatera att i det ekonomiska läge som nu råder i landet
skärps dessa krav. Vi måste vara beredda att hålla igen. Det gäller såväl stat-
lig administration som transfereringar till andra sektorer. Och det gäller na-
turligvis på motsvarande sätt verksamhet i andra delar av den offentliga sek-
torn.
Vi har genomfört, och kommer att genomföra, stora strukturella föränd-
ringar av statliga myndigheter. En hel del sådana åtgärder har aviserats i det
krispaket som regeringen nyligen har presenterat. I detta ligger också att vi
skall ge statliga myndigheter ett betydande ansvar för genomförandet av
omorganisationer. Jag menar att det vore fel om regeringen eller riksdagen
försökte detaljstyra detta. Det måste finnas ett samlat ansvar, och detta an-
svar skall ligga hos dem som leder verksamheten. Det är den modell som vi
har tillämpat i andra sammanhang, t.ex. vid den stora omorganisationen av
skatteförvaltningen. Och jag menar att det också på motsvarande sätt bör
ske när det gäller tullen. Vad regering och riksdag skall göra är att ta ställning
till en omorganisation i stort, att lägga fast principer och riktlinjer, men att
sedan överlåta åt myndigheten att klara genomförandet. Om vi inte kan upp-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
121
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
122
rätthålla dessa principer tror jag inte att det kommer att bli bra förändringar
och en bra utveckling av den statliga verksamheten framöver.
När det gäller tullen är det riktigt att det pågår utredningar om olika delar
av verksamheten, utredningar som ännu inte är färdiga. Det kan utan tvivel
med visst fog sägas att man skall avvakta dessa utredningar innan man fattar
beslut, dvs. att alla kort först skall ligga på bordet. Men mot detta kan sägas
att erfarenheten visar att alla kort sällan eller aldrig ligger på bordet, efter-
som det ständigt inträffar nya saker som gör att man skulle behöva vänta
ytterligare någon tid innan man slutligt kan ta ställning. Till sist kan man
hamna i den situationen att man drabbas av handlingsförlamning och att inga
beslut alls fattas. Därför kan man komma i ett läge då man måste fatta beslut
även om det senare kan komma ytterligare information som i viss mån påver-
kar synsättet. Då får man naturligtvis vara beredd att förändra organisatio-
nen även fortlöpande.
Jag vill inte nu säga exakt vilken tidpunkt vi skall välja. Det pågår ett in-
ternt beredningsarbete. Men jag vill säga att avsikten är att vi så snart som
vi bedömer det vara praktiskt möjligt skall lägga fram förslag till riksdagen
om hur vi har tänkt oss att en omorganisation i stort skall äga rum. I detta
sammanhang kommer kraven på förnyelse och effektivisering av den offent-
liga verksamheten att väga tungt. Vi skall inte bara se på organisationen. Vi
måste också beakta de betydande kostnader som tulldatoriseringen medför,
som är en bra förändring och modernisering av verksamheten, men som
framför allt inledningsvis innebär stora kostnader, och dessa kostnader
måste betalas på något sätt. Det hoppas vi kunna göra genom rationalise-
ringar och på annat sätt inom verksamheten.
Anf. 119 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Statsrådet och jag är överens om i stort sett alla stycken när
det gäller att det behövs förnyelse och åtstramningar i den statliga organisa-
tionen och i de statliga verksamheterna. Det är självklart. Att det kommer
att ske strukturförändringar kan vi också vara helt överens om. Det har jag
över huvud taget inte ifrågasatt i min frågeställning.
Jag tycker att det är rimligt att personalen och de som jobbar i verksamhe-
terna och har ansvar för dem också får ta ett stort ansvar för hur omorganisa-
tionerna skall se ut och att vi inte skall detaljstyra. Men fortfarande måste
principerna gälla. Tycker vi här i Sveriges riksdag att man skall ta regionalpo-
litiska hänsyn även i de statliga verken? Det finns många i denna riksdag som
tycker att man inte skall göra det. De tycker att de statliga verken helt kallt
och affärsmässigt skall bedriva sin verksamhet och att staten senare skall få
klara regionalpolitiken bäst den vill.
För närvarande har vi emellertid den ordningen att staten är skyldig att ta
regionalpolitiska hänsyn. Jag undrar om detta fortfarande gäller även tull-
verket, eller om statsrådet har en annan uppfattning än industriministern
hade i morse. Det är egentligen bara beträffande den frågan som jag tycker
att vi kanske är litet oense, förutom att teori tyvärr inte är detsamma som
praktik. Sitter man centralt i Stockholm och snickrar på ett dokument väger
man inte alltid in de komplikationer som långa avstånd innebär. Om man
flyttar en verksamhet från en mindre till en större ort som är överhettad för
att i stort sett hela arbetsstyrkan som man flyttar skall pendla 20 mil flera
gånger i veckan är det för det första en orimlig personalsituation, och för det
andra får man inte en bra verksamhet. Det borde man verkligen kunna väga
in så att man inte gör omstruktureringar som egentligen inte leder till vare
sig effektivare arbete eller bättre förutsättningar för personalen. Dessutom
får man förmodligen större kostnader.
Överläggningen var härmed avslutad.
16 § Svar på interpellation 1990/91:52 om förhandsbesked i skatte-frågor
Anf. 120 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Margit Gennser har frågat mig om jag avser att på allvar
vidta konstruktiva åtgärder för att skapa ett fungerande institut för förhands-
besked i skattefrågor eller om jag är nöjd med nuvarande ordning. Margit
Gennser refererar till bl.a. en tidningsartikel där det påstås att man normalt
får räkna med en väntetid på snarare över än under tolv månader för ett för-
handsbesked hos riksskatteverkets rättsnämnd och redogör för artikelförfat-
tarens förslag om att de nya skattenämnderna vid skattemyndigheterna
skulle vara första instans i ärenden om förhandsbesked.
Uppgiften att väntetiden i normala fall skulle vara drygt tolv månader är
inte riktig. Under 1987 var den så lång, men sedan hösten 1989 är den mellan
sju och åtta månader. Ett mindre antal ärenden tar dock längre tid att hand-
lägga, ofta beroende på att ett betydande arbete måste läggas ned på att
komplettera eller precisera ansökningar som är ofullständiga eller oklara.
När jag i maj i år besvarade en fråga av Margit Gennser i samma ämne
nämnde jag att min strävan var att ett förslag rörande rättsnämnden skulle
kunna läggas fram under 1990. Jag räknar nu med att en lagrådsremiss skall
kunna överlämnas i december i år. Vi överväger ett förslag om att från rätts-
nämnden flytta handläggningen av vissa dispensärenden, något som borde
både effektivisera arbetet med förhandsbeskeden och underlätta för rätts-
nämnden att rekrytera och behålla kvalificerade föredragande. Även vissa
organisatoriska förändringar som bör verka i samma riktning övervägs.
Jag är inte beredd att nu redogöra för några detaljer i det kommande för-
slaget. Men inriktningen är att uppnå kortare handläggningstider med bibe-
hållen hög kvalitet på förhandsbeskeden.
Anf. 121 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Jag ber om ursäkt att min röst har blivit allt mindre.
Tack för svaret. Dess värre är det här en debatt som måste upprepas tills
förhållandena blir bättre. Jag hoppas att min röst blir bättre och att äntligen
någonting blir gjort till nästa gång.
Det är inte endast den citerade artikeln i Dagens Industri som fick mig
att åter fråga statsrådet om förhandsbeskeden. Jag har haft upprepade och
förnyade kontakter med auktoriserade revisorer. De har återigen påpekat
problemen med förhandsbesked. Detta är alltså bakgrunden till interpella-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar pä
interpellationer
123
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
tionen. Herr statsrådet nämnde för en liten stund sedan ordet handlingsför-
lamning. Jag har en känsla av att det kanske har varit litet av den varan här.
Förhandsbeskedsinstitutet fungerar inte. Väntetiderna är för långa, och
det är faktiskt inte ovanligt med väntetider på snarare 12 månader än den
korta tid som statsrådet Åsbrink nämnde. Med väl vald statistik kan man ju
visa mycket. Hur det än är med de typiska väntetiderna - om det är 12 måna-
der, 10 eller 8 - behöver vi inte träta om. En sak tycker vi att vi kan vara
eniga om, och det är att förhandsbeskedsinstitutet inte fungerar.
Ekonomiska rådgivare åläggs av lagen mycket stränga krav på sin verk-
samhet. Ett minimikrav är att besked skall ges inom rimlig tid i ärenden där
det verkligen finns svårtolkade avgöranden. Förhandsbeskeden är ett insti-
tut som rätt använt skulle kunna avlasta myndigheterna och leda till lägre
kostnader, om institutet fungerade som det var förutsatt att fungera. An-
tingen har man inte varit särskilt intresserad från riksskatteverket eller inte
haft förmågan att prioritera rättsnämnden. Resultatet har blivit att förhands-
beskeden inte kommer fram. Så får vi i stället en uppsjö av mål, t.ex. om
skalbolag, som verkligen kräver alldeles för mycket resurser av skattemyn-
digheterna.
Det hade varit mycket bättre om rådgivarna hade auktoritativa besked att
lämna. Ett minimikrav som de revisorer som jag har talat med faktiskt tycker
skall kunna ställas är att man verkligen får svar på de frågor som man ställer.
Dess värre har jag fått uppgifter om att rättsnämnden viftar bort vissa
ärenden om förhandsbesked. Det har sagts mig att det kan bero på att sekre-
tessen inte fungerar särskilt väl. Om det tar för lång tid att få förhandsbesked
eller om man inte får svar, om sekretessen är svag, mister institutet med för-
handsbesked sitt värde. Det var av den anledningen som jag förde fram det
förslag om återfinns i Dagens Industri. Det är säkert behäftat med en rad
nackdelar. Jag har i många hänseenden faktiskt varit konstruktiv. Jag skulle
vilja påpeka en sak: bättre kontakter skulle skapas mellan skattemyndighe-
terna och företagen inom länet. Jag tror att man skulle kunna lära ömsesidigt
av varandra.
Jag ser med beklagande att herr Åsbrink - nästan med tacksamhet i dag
på grund av min dåliga röst - inte är intresserad av en debatt som kan tillföra
frågan något nytt, konstruktivt och kreativt. Jag tycker att det egentligen är
synd att vi inte kan diskutera frågan. Jag får nöja mig med ett löfte om kom-
mande lagrådsremiss i december 1990 om förändringar i lagregler och rätts-
nämnden.
Jag skall bara lova en sak, och det blir ett nyårslöfte: blir lagrådsremissen
försenad, kommer det nya påminnelser. Jag kommer inte att ge mig. Den
proposition som förhoppningsvis kommer i början av 1991 kommer att
granskas ytterligt noga, för det här är viktigt.
Tills sist: Den skatteomläggning som herr Åsbrink har talat så varmt för
tidigare i dag skapar faktiskt nya problem, tolkningsproblem och en rad svå-
righeter. Jag har själv skött ett företag, och vi har haft mycket svårt att få
besked från länsskattemyndigheten och riksskatteverket. Det är inte särskilt
lätt att få några besked. Det är säkert många gånger svåra avgöranden. Där-
för tror jag att vill herr Åsbrink att skatteomläggningen skall fungera är det
124
också väldigt viktigt att se till att rättsnämnden kommer att fungera på avsett
sätt.
Anf. 122 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag känner mig nästan som en sadist som debatterar med en
person som har en så skrovlig röst som Margit Gennser just nu har. Det är
snubblande nära att jag kommer till slutsatsen att det hade varit bättre att
denna interpellation aldrig hade framställts. Men jag gör inget yttrande. Jag
tar dessutom hotet om nya interpellationer på blodigt allvar.
Jag gav det beskedet i mitt svar, och det har givits tidigare, att vi kommer
med ett förslag 1990. Siktet är inställt på att få fram ett förslag i december.
Även om det är slutet av 1990 så är det faktiskt 1990.
När Margit Gennser talar om handlingsförlamningar tycker jag faktiskt
att detta är något av den sista kritik som jag hade väntat mig när det gäller
aktiviteter på skatteområdet. Är det någonting som har präglat verksamhe-
ten, är det inte handlingsförlamning. Det har pågått ett oerhört intensivt ar-
bete som täckt praktiskt taget hela skatteområdet och som innebär en nästan
total omvandling av det svenska skattesystemet - detta på rekordtid. Det
finns ingen motsvarighet till det i något annat land, Margit Gennser. Jag skall
inte vara så ofin att påminna om de blygsamma aktiviteter som pågick på
skatteområdet under den tid som Margit Gennsers partivänner befolkade
kanslihuset.
Hur långa är väntetiderna? Det framförs påståenden i den i Margit Genn-
sers interpellation åberopade artikeln att det skulle vara tolv månader och
mer. Jag sade i mitt svar att det inte är tolv månader, utan sju åtta månader.
Jag får nu beskedet att vi inte skall tvista om det. Jag får höra att statistik
kan vridas litet hur som helst. Jag tänker fortsätta att tvista om detta ända
tills Margit Gennser upphör att framföra felaktiga påståenden. Genom-
snittsväntetiden är sju åtta månader. Det är fortfarande för lång tid, men det
handlar inte om sådana väntetider som Margit Gennser talade om. Självfal-
let kan det i vissa ärenden vara längre, men det ligger i genomsnittsvärdets
natur att det är så. Det innebär att i andra ärenden är väntetiden kortare i
gengäld.
Vår strävan är att nedbringa väntetiderna ytterligare. Jag har pekat på åt-
gärder som vi kommer att föreslå inom kort. Jag hyser en betydande skepsis
mot det förslag som framförs i artikeln och som Margit Gennser i alla fall
delvis vill göra till sitt, även om hon också är medveten om svagheterna. Det
finns flera svagheter i att lägga ut det här på skattenämnderna: dels får man
då naturligtvis olika besked i olika delar av landet, dels får vi, om jag har
förstått det hela rätt, en instans till. I de fall man går ända upp till rättsnämn-
den och ytterst regeringsrätten skulle det handla om ytterligare ett steg i en
process som kan vara tidsödande. Jag är inte säker på att den blir kortare
om man får ytterligare ett led i processen.
Man kan i varje fall mellan raderna läsa att Margit Gennser menar att man
skulle kunna lösa det här med mer resurser. Att lägga ut detta på skatte-
nämnderna är onekligen ett sätt att sätta in mer resurser på detta område.
Men det här är inte ett område där man löser problemen genom att sätta in
mer resurser. Det här är verksamhet som till sin natur är mycket speciell,
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
125
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
kräver oerhört högt kvalificerade jurister och där det är önskvärt och nöd-
vändigt med en enhetlig uttolkning av gällande skattelagar. Det är också så
att man inte skall ta upp för många ärenden, utan man skall begränsa sig till
dem som är principiellt av större vikt. Då måste hanteringen se ut ungefär
som den gör i dag. Men jag tror att vi kan göra vissa ytterligare förbättringar.
Jag antydde vad det handlar om - en viss omorganisation, att man lyfter ut
viss typ av ärenden från rättsnämnden.
Jag tänker inte gå längre i mina besked i dag, utan Margit Gennser får tåla
sig ytterligare någon vecka tills lagrådsremissen kommer.
Anf. 123 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Skam den som ger sig! Det får man alltså inte göra även om
rösten, som i dag är fallet, är litet dålig.
Jag har alltid tyckt att politiker inte skall vara för flitiga, och det har aldrig
varit min dröm att hela skattesystemet skulle göras om på det här sättet, dvs.
med lagar som växer fram underifrån.
Men när det gäller sådant som innebär god service till medborgarna, och
då tänker jag på rättsnämnden, gäller det att skynda på. Men här har vi en
annan prioritering.
Vad gäller resurser är ett sätt beträffande det förslag som jag refererade
och som säkert också har brister att sortera ut en del av de ärenden som trots
allt är litet enklare för att i stället få fram andra ärenden snabbare. Jag tycker
alltså att man skall se på olika alternativ.
Sedan beträffande tiden vill jag säga att det är klart att man, om det finns
en genomsnittlig beräkning, alltid kan få ned siffrorna något. En del ärenden
skickas tillbaka kanske på dagen för kompletteringar. Det kan också gälla
dispenser. Det är typiska ärenden. Om detta talas det ju också i nämnda arti-
kel. Det här är också vad jag har fått reda på av auktoriserade revisorer som
för föreningens räkning faktiskt arbetar med dessa saker.
Vidare betonar jag ordet typiska i mitt svar när jag citerar den aktuella
artikeln.
Jag hoppas i varje fall att det kommer en lagrådsremiss. I min interpella-
tion återfinns historiken i sammanhanget. Det har varit ett långdraget
ärende. Jag tror att man helt enkelt inte har varit intresserad av rättsnämn-
den, utan av annat. Men politiska partier och olika politiker gör självfallet
olika prioriteringar. Det är väl vad det egentligen har varit fråga om i detta
avseende.
Anf. 124 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Talet om typiska fall är återigen ägnat att göra bilden suddig
av hur det faktiskt förhåller sig.
Hur många revisorer och artikelskribenter det än är som påstår att vänteti-
den är tolv månader eller mer, så är det fortfarande en felaktig uppgift. Det
förhåller sig nämligen inte på det sättet. Det rör sig om en genomsnittlig vän-
tetid på sju åtta månader. Att nämna ett genomsnittsvärde är ändå ett bättre
sätt att med en siffra beskriva situationen än att komma med ett extrem-
värde - som uppenbart leder tankarna fel, och möjligen också Margit Genn-
126
sers.
Sedan bestrider jag påståendet att vi inte skulle vara intresserade av rätts-
nämnden. Vi har också ägnat den en hel del uppmärksamhet - låt vara, det
skall jag villigt medge, att arbetet med skattereformen i stort, naturligtvis,
har krävt lejonparten av våra resurser. Vi har alltså ägnat en hel del upp-
märksamhet åt rättsnämnden också, och vi kommer att lägga fram ett förslag
på det området inom kort.
Anf. 125 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Ett genomsnittsvärde kan vara förrädiskt. Om jag t.ex. sät-
ter ena foten i en frysbox och den andra i elden, är den genomsnittliga vär-
men ganska behaglig - teoretiskt sett. Men i praktiken blir det inte så bra.
Anf. 126 Statsrådet ERIK ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag tycker att Margit Gennser skall gå hem och sätta båda
fotterna i en balja med hett vatten. Då blir det kanske litet bättre, med tanke
på hennes skrovliga röst.
Överläggningen var härmed avslutad.
17 § Svar på interpellation 1990/91:39 om kommunarrestAnf. 127 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Berith Eriksson har, med hänvisning till regeringens tidigare
beslut att utvisa vissa personer enligt terroristbestämmelserna och till de i
samband därmed bestämda inskränkningarna för personernas vistelseort i
Sverige, frågat justitieministern om hon anser att kommunarresten står i
överrensstämmelse med den svenska regeringsformen, att kommunarresten
inte bryter mot Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter och om
de kommun- och länsarresterade kurderna kommer att få en öppen rätte-
gång.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Jag har vid ett flertal tillfällen svarat på frågor och interpellationer som
rör dessa utvisningar.
Jag vill först understryka att det råder en bred enighet om det självklara i
att vi måste ha ett regelsystem som gör det möjligt för oss att förebygga och
bekämpa terroristhandlingar med internationell bakgrund.
Terroristbestämmelserna grundas inte på om brott har begåtts och inte
heller på misstanke om att brott har begåtts. Syftet med bestämmelserna är
i stället att försöka förhindra terrordåd. De är således tillämpliga om utlän-
ningen kan befaras begå eller främja terrordåd.
Bestämmelserna har tillämpats mycket restriktivt. Den prövning som görs
innan beslut fattas är naturligtvis synnerligen noggrann inte minst med tanke
på den enskilde. Bestämmelserna tillämpas endast i de fall där anledningen
att anta att utlänningen tillhör eller verkar för en terroristorganisation är
grundad och utredningen i ärendet dessutom visar att det föreligger fara för
att utlänningen medverkar till terrordåd här.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
127
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
128
Terroristbestämmelserna avser personer som bedöms utgöra ett hot mot
den allmänna säkerheten. Om en utvisning av en sådan person inte kan verk-
ställas, t.ex. beroende på att han riskerar att råka mycket illa ut i det land
dit verkställighet skall ske, får han trots utvisningen stanna här av humani-
tära skäl. Att en sådan person då tvingas underkasta sig inskränkningar och
villkor för vistelsen här måste anses vara rimligt även om det för den enskilde
kan kännas påfrestande att inte få röra sig fritt.
De som utvisades 1984 är visserligen kurder, men jag vill återigen betona
att utvisningarna inte har något med detta förhållande att göra. Besluten
grundades enbart på personernas knytning till PKK och den verksamhet som
var och en av dem hade haft för organisationen.
PKK hade redan före regeringsbesluten 1984 knutits till flera våldshand-
lingar i Europa - mord, kidnappning och grov misshandel. Inte heller Sve-
rige har varit förskonat från detta. PKK kunde knytas till såväl det mord som
begicks i Uppsala i juni 1984 som mordet i Medborgarhuset i Stockholm hös-
ten 1985. PKK har numera också officiellt påtagit sig ansvaret för dessa
mord.
Om det föreligger skäl skall besluten omprövas. Detta har regeringen en
skyldighet att göra. Ett skäl till omprövning är att det inte längre föreligger
några hinder mot verkställighet. Då skall utvisning ske. Ett annat skäl är
t.ex. om nya upplysningar om utlänningen eller den organisation han tillhör
ger anledning till en ändrad bedömning av riskerna för terroristdåd.
Besluten har sedan de fattades i december 1984 kontinuerligt setts över,
vilket har lett till att regeringen i augusti 1989 hävde utvisningen beträffande
två av de nio personer som utvisades. Utvisningen av dessa två hävdes, efter-
som de inte längre kunde befaras medverka i terroristverksamhet. Beträf-
fande ytterligare två bestämdes att väsentliga lättnader skulle gälla i före-
skrifterna om vistelseort och anmälningsplikt.
Helt nyligen, närmare bestämt den 11 oktober 1990, gjordes ytterligare en
omprövning, denna gång beträffande sex av de sju personer som fortfarande
är utvisade. Några ändrade förhållanden som kunde föranleda ett upphä-
vande av utvisningsbesluten förelåg inte. Däremot var förhållandena sådana
att alla restriktioner så när som på anmälningsplikten kunde hävas. Rege-
ringen bedömde att det var tillräckligt att personerna anmäler sig hos polis-
myndighet en gång i veckan. De sex personerna kan nu röra sig fritt i Sve-
rige. När det gäller den sjunde finns det inte nu anledning till omprövning.
Han avtjänar för närvarande ett flerårigt fängelsestraff för bl.a. skottloss-
ning i Gamla stan i slutet av 1986 och grova narkotikabrott.
Det kan självfallet diskuteras om terroristbestämmelserna som nu gäller
är de bästa och innebär en rimlig avvägning av den enskildes rättssäkerhet
och behovet av att vi har ett preventivt skydd mot terrordåd. Det var därför
som regeringen tillsatte en utredning 1988 som hade i uppdrag att se över
bestämmelserna. Utredningen lämnade sitt betänkande i november 1989.
Betänkandet bereds nu i arbetsmarknadsdepartementet med sikte på att en
proposition kan läggas under nästa år.
Berith Eriksson har i sin interpellation ställt tre direkta frågor. Som svar
på dessa vill jag säga följande.
Högsta domstolen har vid två tillfällen - senast den 1 november 1990 -
prövat om huruvida begränsningen i vad avser vistelseort stred mot rege-
ringsformen. Domstolen fann vid dessa prövningar att så inte var fallet.
Vidare har Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna prövat
ett av fallen. Klagomål hade anförts enligt ett flertal artiklar i Europakon-
ventionen om de mänskliga rättigheterna. Bl.a. gjordes gällande att frågan
om utvisning och den begränsade vistelsorten borde ha prövats av domstol
samt att föreskrifterna om begränsad vistelseort i sig var ett otillbörligt in-
grepp i den berördes mänskliga rättigheter. Kommissionen avvisade klago-
målen såsom uppenbart ogrundade.
Den sista frågan, om en domstolsprövning skall ske i ärendena eller inte,
har jag redan delvis berört. Eftersom det i den här typen av ärenden inte är
fråga om brott har begåtts eller inte, blir brottsbalkens bestämmelser inte
tillämpliga. Därför blir en domstolsprövning inte aktuell.
Däremot kan jag nämna att utredningen i stt betänkande har föreslagit att
frågan om inskränkningar och villkor för längre tid än tre år skall prövas av
domstol.
Betänkandet är som jag nyss nämnt under beredning, och målet är natur-
ligtvis att försöka stärka rättssäkerheten för den enskilde samtidigt som vi
ger Sverige ett effektivt skydd mot terroristdåd.
Anf. 128 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Först vill jag tacka Maj-Lis Lööw för det långa och utförliga
svaret. Jag vill ändå börja med att göra en övergripande sammanfattning i
vad gäller de utvisningshotade kurderna, som tidigare hade kommunarrest.
De har inte begått något brott, de är inte misstänka för att ha begått något
brott, men regeringen bedömer att de kan tänkas begå brott. Det är den logi-
ken på högsta nivå som jag har litet svårt att hänga med i.
Ingenting har förändrats i sak under dessa år. De utvisningshotade kur-
derna har hela tiden hävdat att de inte tillhör organisationen PKK, något
som de säger att man inte kan göra om man befinner sig utanför Kurdistan.
Men de har sagt att de sympatiserar med och stöder PKKs kamp. Det gör de
fortfarande, trots erbjudande från säpo om att de skulle slippa utvisning om
de bara offentligt tog avstånd från PKK. Alltså återstår aktivitetsnivån. Vad
betyder aktivitetsnivån i detta sammanhang? Är besöken på bokkaféet färre
nu än tidigare, eller hur kan man mäta aktivitetsnivån?
Våra terroristbestämmelser anser Maj-Lis Lööw vara nödvändiga för att
vi skall kunna skydda oss mot terrordåd. Jag vill hävda att för att förhindra
terrorism är den här lagen absolut oanvändbar. Om man har att göra med
terrorister, har de all möjlighet i världen att utföra terrordåd trots kommun-
arrest. En tidigare utländsk medborgare, som blivit svensk medborgare, an-
klagades för terroristisk aktivitet och lagfördes enligt rättegångsbalken. Det
fallet visar att det är möjligt att använda sig av rättegångsbalken när man har
med terrorister att göra. Att den inte är en lag som fyller sitt syfte tycker jag
framgår ganska klart av det faktum att inget annat demokratiskt land har en
liknande lag. Däremot finner man liknande metoder i länder som vi brukar
kalla diktaturer. Då används liknande repressioner enbart för att terrorisera
människor.
Sedan påstår Maj-Lis Lööw att beslutet om utvisning och kommunarrest
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
129
9 Riksdägens protokoll 1990/91:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
130
har skett på väl grundade utredningar och att dessa utredningar dessutom
visar att det föreligger fara för terrorism. Orden ”grundade” och ”visar” är
kraftigt understrukna i svaret. I den nu pågående buggningsrättegången har
det framkommit att säpo samarbetat med den Turkiets säkerhetstjänst MIT.
Hur har det samarbetet används i den välgrundade utredningen och pågår
ett sådant samarbete fortfarande?
Därefter påpekar Maj-Lis Lööw att det inte var i egenskap av kurder som
dessa kurder dömdes till utvisning och därefter kommunarrest. Vad gjorde
regeringen 1984 för kurderna? Jo, man terroriststämplade en av deras orga-
nisationer, men man gjorde inget och gör fortfarande inget för att analysera
orsakerna till att kurder tar till vapen mot den turkiska regimen. Jag tycker
inte att vi kan slå oss för bröstet och säga: Vad var det vi sade. Vi har verkli-
gen inte gjort mycket för det kurdiska folket.
Hur har vi stött kurderna i deras kamp? Vad gör vi i dag när turkarna har
förstört byar och tvångsförflyttat människor? Vad gör vi för alla de tusen
hemlösa som nu inför vintern bor i tält? Vad gör vi för alla fängslade kurdiska
barn som Amnesty rapporterat om?
Jag tycker verkligen att det är att dra långtgående slutsatser av en av pres-
sen feltolkad intervju i TV, när Maj-Lis Lööw kommer med påståendet att
PKK officiellt har tagit på sig ansvaret för morden i Sverige. Jag har i dag på
morgonen sett alla de utsändningar som har sänts med anledning av TV4:as
intervju med PKKs ledare. Har Maj-Lis Lööw gjort det? Jag måste även
ställa frågan: När har Maj-Lis Lööw börjat förlita sig på PKKs uppgifter?
Det har inte jag gjort ännu. Jag tar mina uppgifter från annat håll.
Hur kan nuvarande terroristlag förebygga terrorism?
Vad gör vi för det kurdiska folkets kamp i Turkiet, förutom att vi har terro-
riststämplat deras organisation?
Kommer uppgifterna om de utvisade kurdernas politiska aktiviteter från
turkisk säkerhetspolis?
Pågår det även i dag samarbete med turkisk säkerhetspolis?
Anf. 129 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det är en omfattande redogörelse som invandrarministern
har gjort av denna sak. Jag tycker att det är bra att vi får denna redogörelse.
Dokumentet ger också besked om gällande lagstiftning och den praxis som
tillämpas. Att bedöma dessa frågor är en mycket delikat uppgift. Det är
svåra överväganden som måste göras.
Det som jag tycker är beklagligt, samtidigt som det naturligtvis finns an-
ledning att uttala sin uppskattning över de ändrade beslut som har fattats, är
att det, sex år efter det att det första beslutet fattades, alltjämt finns vissa
restriktioner. Det som är särskilt problematiskt i den här situationen är att
det väcks åtal efter åtal på grund av de överträdelser som har gjorts. Här
dömer domstolarna ut olika straff. I en del fall döms det till böter, i andra
fall till fängelse. De här rättegångarna kommer såvitt man kan se att fort-
sätta. Jag tycker, oavsett de invändningar som kan göras av rättslig art, att
det nu är hög tid att låta nåd gå före rätt, att göra ett definitivt slut på hela
denna sorglustiga historia. Det skulle inte innebära någon större olägenhet
sett ur regeringens och myndigheternas synpunkt att göra på det sättet. Om
man befarar att någon har för avsikt att konspirera, förbereda eller göra för-
sök till något brott har vi en rättsapparat för att beivra detta. Man kan även
bedriva spaning av denna anledning. Myndigheterna står ju inte utan makt-
medel i en sådan situation.
Som framgår av interpellationssvaret står bara en av de berörda så att säga
vid sidan om, eftersom han sitter i fängelse. I övrigt har det inte så långt man
kan bedöma av det offentliga materialet framkommit att det skulle finnas
några särskilda hinder för att göra på det sätt som jag förordar. Det finns
också anledning att före ett sådant beslut verkligen noggrant granska om alla
utsagor i protokollen håller i dag, sett i ljuset av vad vi numera vet. Det före-
faller inte särskilt troligt att så skulle vara fallet med hänsyn till att sex år har
gått och det inte har inträffat något anmärkningsvärt med berörda personer
utom i ett enda fall.
Låt mig slutligen säga något om frågornas fortsatta handläggning. Det är
av stort intresse att det läggs fram ett lagförslag på grundval av den s.k. terro-
ristkommitténs förslag. Jag hoppas verkligen att det förslaget kommer redan
under våren. Kan vi, Maj-Lis Lööw, räkna med det? I svaret står att ett för-
slag läggs fram nästa år. Men det vore också intressant om Maj-Lis Lööw
ville kommentera mina synpunkter om möjligheterna att helt upphäva utvis-
ningsbesluten.
Anf. 130 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Jag vet inte om jag har anledning att kommentera så mycket
av det Hans Göran Franck har sagt. Han har ju på ett förtjänstfullt sätt be-
skrivit det dilemma som det innebär när ett utvisningsbeslut inte kan verk-
ställas. Hans Göran Francks slutsats är att det är dags att låta nåd gå före
rätt. Han frågar om jag är beredd att verka för det.
Hans Göran Franck vet att regeringen så sent som den 11 oktober fattade
ett beslut mot bakgrund av den kontinuerliga översyn som vi hela tiden har
gjort. Som jag har påpekat fattade vi också ett beslut så sent som i augusti
förra året. Självklart kommer vi att fortsätta att följa frågan. Jag har inte
anledning att i dag göra någon annan bedömning än den jag gjorde den 11
oktober mot bakgrund av det material som jag hade att bedöma. Jag kan
vidare direkt tala om för Hans Göran Franck att vår avsikt är att förelägga
riksdagen en proposition till våren 1991.
Jag försökte mycket noggrant besvara de frågor som Berith Eriksson
ställde i sin interpellation. Det är klart att det inom ramen för en interpella-
tionsdebatt går att sträcka sig ganska långt vid sidan om det som rör själva
interpellationen. Men jag besvarade de tre mycket konkreta frågorna i inter-
pellationen och gjorde därutöver, som både Berith Eriksson och Hans
Göran Franck har vitsordat, en fyllig redovisning av ärendet.
Berith Eriksson återkommer därefter med frågor om hur vi har stött kur-
derna i deras kamp i Turkiet förutom att vi, som hon säger, har terroriststäm-
plat deras organisation i Sverige. Jag vill påpeka att det senare är en sanning
med modifikation. PKK är bara en av kurdernas organisationer i Sverige.
Jag har träffat företrädare för många andra organisationer som represente-
rar kurdiska invandrare i Sverige. I den mån den här delen av frågan berör
mig i min egenskap av invandrarminister kan jag säga så här: Det faktum att
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
131
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
132
vi har låtit många tusen kurder få en fristad i Sverige utgör svaret på hur vi
har stött kurderna med tanke på att de har utsatts för förföljelse och diskri-
minering i sitt hemland. Om jag hade varit förberedd kunde jag också ha
diskuterat hur vi har stött kurderna i Turkiet. Men uppriktigt talat ligger det
på en annan ministers bord. Likaså ligger frågan om säpos arbetsmetoder, i
den mån de kan diskuteras här i kammaren, på en annan ministers bord.
Anf. 131 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Maj-Lis Lööw missförstod mig om hon uppfattade det som
om jag talade om hur regeringen har stött de kurdiska organisationerna i
Sverige. Det handlade inte om det utan om i vad mån regeringen, samtidigt
som den tog ställning för att PKK var en terroristorganisation, verkligen för-
sökte göra någonting för att stödja det kurdiska folket i dess kamp i Turkiet.
Försökte regeringen utröna varför den kurdiska organisationen i Turkiet tog
till vapen?
Maj-Lis Lööw nämnde att regeringen hade lättat på restriktionerna så att
de terroriststämplade kurderna bara behövde anmäla sig en gång i veckan
på en polisstation. Det är ett mycket raffinerat sätt att stoppa framtida pro-
cesser men regeringen vet att killarna nere i Malmö aldrig har brytt sig om
att anmäla sig på polisstationen där. Det har de inte gjort sedan 1984. De har
fortfarande ett utvisningsbeslut över sig. De kommer naturligtvis inte heller
i fortsättningen att anmäla sig på polisstationen en gång i veckan. Maj-Lis
Lööw anser alltså att denna anmälningsplikt är ett bra instrument för att för-
hindra terroristaktiviteter. Eftersom man bedömer dem som terrorister och
farliga för Sveriges säkerhet, skall således denna anmälningsplikt räcka för
att skydda svenska folket. Det är faktiskt fråga om ett spel för galleriet.
Anf. 132 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Det kan inte vara särskilt svårt att sätta sig in i vilken oerhörd
press de berörda kurderna, deras familjer och kamratkrets har fått utstå till
följd av denna kommunarrest som har varat i sex år. Jag anser att mycket
starka humanitära skäl talar för att göra rent bord med detta.
Men det finns också några juridiska skäl, som jag skulle vilja fästa Maj-
Lis Lööws uppmärksamhet på. Jag nämnde redan i mitt tidigare inlägg att
det fortsätter rättegångar mot ett flertal av dessa människor och att det döms
ut även fängelsestraff i dag. Jag kan säga att jag är förvissad att de här proces-
serna kommer att fortsätta och att man kommer att försöka få till stånd pröv-
ning i högsta domstolen ännu en gång.
Det som Maj-Lis Lööw säger i svaret är i och för sig korrekt, att högsta
domstolen i två fall har ogillat talan. Problemställningen har varit om det
rört sig om en frihetsinskränkning, som inte fordrar rättegång, eller om det
är ett frihetsberövande, då man måste göra en rättslig domstolsprövning av
saken.
Jag vill nämna att högsta domstolen i det ena rättsfallet ansåg att tiden inte
hade varit tillräcklig, och då var det omkring tre år. I det andra fallet bifölls
åklagarens talan på den grunden att man ansåg att vederbörande bodde i en
så stor stad att inskränkningen därför inte vore tillräcklig.
Men tiden går, och det måste finnas en yttersta gräns, både för domstolen
och för Maj-Lis Lööw som ansvarigt statsråd, när man säger att nu kan vi
inte hålla på längre. Den tidpunkten är nådd nu, enligt min mening. Det är
orimligt att det här skall fortsätta. Den senaste tidpunkten för upphävande
av besluten måste vara, anser jag, i samband med att man framlägger en ny
proposition. Helst bör beslutet tas långt dessförinnan.
Slutligen vill jag ändå säga att det är starka humanitära krav från Amnesty
Internationel, från internationella juristkommissionen och en rad andra hu-
manitära organisationer, som med stor olust och stor motvilja ser på hela
denna procedur. Därför tycker jag att det önskemål som jag har framfört här
är välgrundat.
Anf. 133 Statsrådet MAJ-LIS LÖÖW (s):
Herr talman! Som jag sade har vi debatterat det här många gånger, och
jag kanske inte skulle förlänga debatten. Men nu tycker jag att Hans Göran
Franck på slutet talar som om vi inte hade gjort någonting, som om
kommunarresten bestod, och han nämner Amnesty och andra som deltagit
i debatten.
Vi är överens på den punkten att tiden är en faktor att räkna med. Tiden är
en faktor som gör att det kan anföras starka humanitära skäl för att upphäva
kommunarresten när detta bedöms vara möjligt, och det är precis vad vi har
gjort. Sedan är det självklart att vi skall fortsätta att följa frågan. Det är en
skyldighet för regeringen.
Inte heller anmälningsplikten kan bestå för tid och evighet, utan det finns
en skyldighet för oss att följa den frågan. Men i dag kan jag inte, mot bak-
grund av de informationer som jag byggde mitt beslut den 11 oktober på,
göra någonting annat än vad vi gjorde då, nämligen upphäva kommunarres-
ten och ge möjlighet till rörlighet i hela landet men behålla anmälningsplik-
ten.
Sedan är det inte så att jag missförstod Berith Eriksson. Vad jag sade var
att det ligger vid sidan av det som den här interpellationsdebatten skulle
handla om, och inte så litet heller, om vi skall gå in på hur vi har stött kur-
derna i deras kamp eller hur vi har tagit upp frågan om mänskliga rättigheter
för kurder i Turkiet, i Iran, och i Irak eller hur vi t.ex. har stött de humanitära
insatserna i de flyktingläger i Turkiet där de irakiska kurderna finns. Det
skulle kunna sägas mycket om detta, men då får det bli en annan interpella-
tion, och då är det ett annat statsråd som kommer att besvara den. Det var
egentligen bara det jag ville påpeka.
Sedan vill jag framhålla att man inte kan säga att det enda vi har gjort för
kurderna är att terroriststämpla deras organisation. Berith Eriksson talar
som om PKK var den enda organisation som företräder kurderna, och så är
det inte. Det finns många kurder här i landet som har fått en fristad här där-
för att de har varit förföljda och utsatta i sina hemländer men som är verk-
samma i andra organisationer. Då får man inte ge sken av att PKK skulle
vara den organisation som företrädesvis representerar kurderna.
Anf. 134 BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag sade inte att PKK är kurdernas enda organisation. Jag
sade en av deras organisationer. Det jag talade om är inte så långt ifrån äm-
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
133
10 Riksdagens protokoll 1990191:21
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Svar på
interpellationer
net, eftersom Maj-Lis Lööw i sitt svar tar upp PKK och terroriststämpeln på
den organisationen.
Men jag vill gå tillbaka till de utvisningshotade kurderna. Det har ju varit
olika turer. De två som först fick lättnader fick lättnad till 100 %, dvs. utvis-
ningsbesluten upphävdes. Det var efter det att man hade totalt brutit ner
dessa människor psykiskt. De var psykiska vrak, och man kunde praktiskt
taget inte göra annat än att av humanitära skäl upphäva tidigare beslut.
För de andra har man tagit det stegvis. Först har de behövt anmäla sig bara
en gång i veckan i stället för tre gånger. De har fått röra sig inom ett litet
större område, och nu som sista åtgärd tar man bort föreskriften om vilket
område de får röra sig i men har kvar anmälningsplikten. Det är vad man
anser sig behöva ha kvar, trots att man vet att många av dem inte någon gång
har fullgjort sin anmälningsplikt.
Det som i sammanhanget inte får komma bort och det interpellationen
egentligen gällde är det absurda i påståendet att vi behöver lagar, utöver de
möjligheter som brottsbalken ger oss, för att förebygga och beivra terrorist-
brott och att det också gäller förberedelse för terroristbrott. Varken säpo,
regeringen eller någon annan kan vara sådana orakler att de kan förutse att
människor kan tänkas begå brott.
Maj-Lis Lööw hänvisar också till att det finns material som man grundar
sin bedömning på. Det råder skilda meningar om det också. Den internatio-
nella juristorganisation som säger sig ha köpt ut nästan hela säpos material
påstår att det inte skulle hålla för bedömning i en domstol. Åtalet skulle
ramla som ett korthus, därför att det undersökningsmaterial som finns är så
dåligt. Så det görs olika bedömningar av det också.
Anf. 135 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Herr talman! Jag har alls inte sagt, som Maj-Lis Lööw påstod, att rege-
ringen inte har gjort någonting. Tvärtom har de inlägg som jag tidigare gjort
inneburit att jag anser att det som gjorts har gått i rätt riktning. Men på grund
av den starka psykiska pressen, den långa tiden m.m. m.m. är det enligt min
mening dags nu att upphäva besluten. Jag har stor förståelse för att Maj-Lis
Lööw inte i dag kan ställa sig upp här i kammaren och säga att vi skall upp-
häva beslutet. Jag tar ändå fasta på att hon vill fortsätta med en ny ompröv-
ning av beslutet.
Opinionen kommer att finnas kvar, och diskussionen kommer att fortsätta
så länge det döms ut fängelsestraff i de här fallen och så länge dessa inskränk-
ningar finns, även om de nu är begränsade. Det får vi finna oss i.
Det är inte fråga om att det förekommer för litet diskussion, utan det är
på det sättet att detta gäller en mycket viktig principiell rättsfråga. Detta
måste lösas nu i stället för att maskineriet inom domstolar och fångvård till-
låts fortsätta.
Överläggningen var härmed avslutad.
134
18 § BordläggningAnmäldes och bordlädes
Proposition
1990/91:59 Vissa ändringar i sjukförsäkringen, m.m.
Redogörelse
1990/91:3 Från Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska (råd-
givande) församling
Konstitutionsutskottets betänkanden
1990/91:KU4 Vallagsfrågor
1990/91:KU7 Normgivning m.m.
1990/91:KU12 Radio- och TV-frågor
1990/91:KU13 Vissa fri- och rättigheter m.m.
Utrikesutskottets betänkanden
1990/91 :UU3 Eritrea
1990/91:UU4 Nedrustning
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1990/91 :SfUl Vissa socialförsäkringsfrågor
1990/91:SfU2 Socialavgifter
1990/91:SfU3 Svenskt medborgarskap
1990/91 :SfU4 Arbetstillstånd för utlänningar
Socialutskottets betänkanden
1990/91 :SoU3 Vissa narkotikafrågor
1990/91 :SoU4 Hälso- och sjukvårdsfrågor
Kulturutskottets betänkanden
1990/91 :KrU5 Bevarande av kulturmiljöer
1990/9l:KrU7 Utförsel av kulturföremål
Jordbruksutskottets betänkanden
1990/91 :JoU7 Miljöskyddslagstiftningen
1990/91 :JoU8 Naturvård
1990/91:JoU17 Buller
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
19 § Anmälan om interpellationerAnmäldes att följande interpellationer framställts
den 8 november
1990/91:83 av Hans Göran Franck (s) till försvarsministern om JAS-projek-
tet:
135
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
136
Statens beställningar av nya JAS-plan har skjutits upp på icke bestämd tid.
Generaldirektören för FMV Per Borg har förklarat att staten vill ha tillräck-
lig säkerhet i projektet innan staten går vidare och beställer fler JAS-plan. I
ett uttalande framhålls:
”Det är för närvarande ej möjligt att göra en säker bedömning av tidpunk-
ten när flygplanet når de tekniska kraven eller kostnaderna härför. Det krävs
mer erfarenhet från provningen innan tillräcklig säkerhet för seriebeställ-
ning föreligger.”
Försvarsministern har uttalat att de ökade förseningarna och de försäm-
rade industriåtagandena är oroväckande. Det råder enligt uppgift oklarhet
om vad den första serien flygplan, 30 stycken, skall klara av vid leveransen
1993. Förseningarna och osäkerheten kring de 30 första planen uppges också
ha påverkat bedömningen av offerten på den andra serien om 110 flygplan.
Industrigruppen JAS synes här ha ett allvarligt trovärdighetsproblem.
Enligt intervjuuttalande av statssekreterare Jan Nygren gäller det nu att
skapa klarhet om JAS-projektet, inte att lägga ned det. Det är märkligt att
det redan nu kan fastslås att projektet skall fullföljas oberoende av de ökade
förseningarna, den bristfälliga säkerheten, de stora kostnadsfördyringarna,
de försämrade industriåtagandena och den förändrade hotbilden mot Sve-
rige. Särskilt anmärkningsvärt är att bara en liten del av erforderliga och ut-
fästa provflygningar ägt rum. Förseningarna och haveriet med det första pla-
net har lett till att man nu endast har genomfört 20 provflygningar.
Mot denna oroväckande bakgrund är det inte så märkligt att förtroendet
för JAS-projektet ligger på en mycket låg nivå.
Med hänvisning till det här anförda får jag ställa följande frågor till för-
svarsminister Roine Carlsson:
1. Är det fastställt att JAS-projektet skall fullföljas och att det endast är
fråga om att förhandla om villkoren för leveranserna?
2. Finns det några problem främst ur säkerhetssynpunkt med den första le-
veransen om 30 flygplan?
3. Om det skulle visa sig att rimliga leveransvillkor inte kan erhållas inom
skälig tid genom förhandlingar, vilken beredskap har då regeringen att på
annat sätt förse flygvapnet med leverans av erforderliga flygplan till flyg-
vapnet?
4. Finns något formellt hinder att häva ingångna JAS-avtal?
5. På vilket sätt påverkar den förändrade hotbilden mot Sverige JAS-projek-
tet?
1990/91:84 av Hans Göran Franck (s) till socialministern om rätten till social-
bidrag:
Förra året var det drygt en halv miljon personer som fick socialbidrag. I
år ökar utbetalningarna av socialbidrag kraftigt och de väntas uppgå till sam-
manlagt 5,2 miljarder kronor. Det är en miljard kronor mer än förra året.
Denna utveckling sker trots att ett stort antal personer avstår från att söka
socialbidrag, därför att de anser att prövningen av bidragen företas under
nedvärderande former som kränker deras integritet.
Men dét finns anledning att räkna med att antalet personer som söker soci-
albidrag kommer att öka än mer, bl.a. beroende på ökande arbetslöshet,
högre hyror, inskränkningar i sjukförsäkringen och försämrad ekonomi hos
kommunerna.
Socialstyrelsen konstaterar att när skyddsnätet blir överbelastat är det
människor med de tyngsta behoven - missbrukare, uteliggare och andra
hemlösa, ”destruktiva” ungdomar och människor med psykiska problem -
som trängts ut.
Det fordras radikala grepp och insatser för att säkra den sociala trygghe-
ten. Skyddsnätet behöver förbättras, inte försämras, vilket det finns påtag-
liga risker för.
I en ny rapport från socialstyrelsen väcks en rad frågor och framläggs olika
alternativ för att få en socialvård som inte begränsar sig till traditionellt soci-
albyråarbete utan som bättre motsvarar de krav och behov som finns i sam-
hället. Gapet mellan behoven och de resurser socialvården förfogar över är
mycket stort och vidgas nu än mer.
Kommunförbundet har nyligen uttalat att en översyn av rätten till socialbi-
drag och annat bistånd måste göras.
På grund av det anförda får jag ställa följande frågor till socialminister
Ingela Thalén:
1. Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att avhjälpa de akuta svårigheter
som finns inom socialtjänsten då det gäller människor med de största och
tyngsta behoven?
2. Vilka strukturförändringar och övriga åtgärder kommer att vidtas för att
generellt förstärka skyddsnätet inom socialtjänsten?
3. Kommer en översyn av rätten till socialbidrag och annat bistånd att göras?
1990/91:85 av Agne Hansson (c) till bostadsministern om bostadsproduktio-
nens omfattning:
Nya problem är under uppsegling på bostadsmarknaden.
Den verkliga bostadsbristen är fortfarande besvärande i landet. Endast 3
av landets 285 kommuner har ett tillräckligt antal lägenheter i förhållande
till behovet.
Samtidigt oroas allt fler över att de inte har råd att bo som hittills planerats
genom den fördyring av boendet som följer av skattereformens finansiering
och det nya bostadsfinansieringssystemet med införandet av räntelån.
Många har börjat byta ned sig till mindre och jämförelsevis billigare bostä-
der. Större, nyare och dyrare bostäder ställs i större utsträckning tomma.
Signalerna om fler tomma lägenheter kommer nu allt tätare.
En verklig bristsituation kommer mycket snabbt att ersättas av en situa-
tion där vi får ett överskott på bostäder, framför allt nyare och större bostä-
der. Vi får ett sämre utnyttjande av det befintliga bostadsbeståndet samtidigt
som det i praktiken föreligger en brist på bostäder sett utifrån människornas
fria val och egna önskningar. Många människor, särskilt de med små och nor-
mala inkomster, kommer att drabbas genom att de tvingas in i en situation
som innebär klart lägre boendestandard och ökad trångboddhet jämfört med
många andra. Därmed kommer klyftorna mellan olika kategorier boende att
öka och segregationen i boendet att bli än mer markerad.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
137
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
138
Samtidigt vet vi att Sverige är ett av världens bostadstätaste länder. Vi har
ungefär 4 miljoner lägenheter på 3,8 miljoner hushåll. Från efterkrigstidens
lägsta årsproduktion av knappa 33 000 lägenheter per år i mitten på 80-talet
är vi nu uppe i en årsproduktion av 60 000 lägenheter per år. Det innebär en
omsättningstid av landets befintliga bostadsbestånd på 80 år, om ingen hän-
syn tas till bristsituationen. Vi vet också att nybyggnadstakten de senaste
åren motsvarar en ny lägenhet per nytillkommen individ. För att klara denna
höga nybyggnadstakt har ombyggnadsverksamheten begränsats. Dessa be-
gränsningar gäller alltjämt.
Från centerns sida har vi vid åtskilliga tillfällen påtalat den stora ryckighe-
ten på bostadsmarknaden. Den är en av de främsta orsakerna till den kraf-
tiga fördyringen av byggandet och boendet. Samtidigt medför ryckigheten
stora besvär för sysselsättningen och för byggbranschen och andra att pla-
nera sin verksamhet. Ytterst är det de boende som blir lidande.
Om inte regeringen mycket snabbt drar konsekvenserna av sin skattepoli-
tik och förändringen av bostadsfinansieringen och anpassar de bostadspoli-
tiska åtgärderna därefter kommer vi mycket snart att få uppleva ett nytt ryck
inom bostadssektorn. Fördyringen och de många tomma lägenheterna med-
för att produktionen av nya bostäder avstannar. Problem med tomma lägen-
heter och dåligt utnyttjande kostar stora pengar. Det finns en uppenbar risk
att vi nu mycket snabbt går mot en kostnadsexplosion för boendet som hotar
att slå ut hela den svenska bostadsmarknaden och ställa många enskilda
människor på bar backe. Valfriheten beskärs.
Mot bakgrund härav vill jag fråga bostadsministern:
1. Är bostadsministern beredd att ta bort restriktionerna för ombyggnads-
verksamheten för att möta den omedelbara nedgången i nybyggnationen
av bostäder som nu oundvikligen kommer att följa?
2. Vilka åtgärder i övrigt är regeringen beredd att vidta för att bemästra
kostnadsutvecklingen i boendet, undvika ryckigheten på bostadsmarkna-
den och åstadkomma en riktig avvägning mellan tillgång och efterfrågan
på bostäder i hela landet?
Anmäldes att följande frågor framställts
den 8 november
1990/91:171 av Lola Björkquist (fp) till utbildningsministern om gamla häst-
anspända vagnar:
Värdefulla kulturföremål försvinner ur landet. Gamla hästekipage blir allt-
mer eftertraktade. De som finns kvar i Sverige från hästepokens tid anses
vara av god kvalitet. De är inte så maskstungna och föredras av utländska
uppköpare med stora kapital. Intressenter från USA och Västeuropa kan
med lätthet köpa upp denna del av vårt kulturarv och föra vagnarna över
Sveriges gränser.
Man kommer över vagnarna dels genom att knacka dörr, dels genom att
ropa in dem på auktioner. Svenska vagnentusiaster har försökt stoppa expor-
ten genom egna uppköp, men har nu slagit larm. Priserna för vagnar med en
viss sorts fjädrar har gått upp till närmare 400 000 kr.
Lagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål omfattar inte
åkdon.
Avser regeringen att lägga fram förslag, som förhindrar att oersättliga eki-
page, värdefulla delar av vårt kulturarv, försvinner utanför Sveriges gränser?
1990/91:172 av Jan-Erik Wikström (fp) till statsrådet Lena Hjelm-Wallén om
åtgärder i anledning av riksdagens tillkännagivanden i vissa biståndsfrågor:
När riksdagen i våras behandlade biståndspolitiken bifölls tre förslag i
folkpartiets partimotion:
* Åtgärder för en långsiktig kunskapsuppbyggnad om det fransktalande Af-
rika (1989/90:UU15 mom. 98),
* En parlamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av u-kredi-
terna och andra kreditinstrument från biståndspolitisk synpunkt
(1989/90:UU15 mom. 140),
* Vikten av att ta till vara hemvändande biståndsarbetares erfarenheter
(1989/90:UU15 mom. 151).
Dessa tillkännagivanden redovisas över huvud taget inte i regeringens
skrivelse (nr 15) om hur riksdagens beslut har behandlats. Samtidigt anges
att skrivelsen är slutbehandlad.
Frågan inställer sig om regeringen över huvud taget har noterat att dessa
riksdagsbeslut har fattats. Några tecken som tyder på att exempelvis en par-
lamentarisk utredning av u-kreditsystemet skulle vara tillsatt har vi inte sett.
Denna hantering är givetvis mycket anmärkningsvärd.
Jag vill fråga biståndsministern:
Har regeringen vidtagit några åtgärder med anledning av de tre tillkänna-
givanden i biståndsfrågor som ovan refererats men som saknas i regeringens
skrivelse nr 15?
1990/91:173 av Bo Lundgren (m) till statsrådet Erik Åsbrink om realisations-
vinstbeskattningen av bostadsrätter:
Den skatteomläggning som beslutats av riksdagsmajoriteten efter förslag
av regeringen innebär att en nominell beskattning av realisationsvinster in-
förs och att möjligheterna till uppskov slopas. Vid försäljning av bostadsrät-
ter skall bostadsrättens andel av föreningens skulder medräknas. Det kan
innebära att en försäljning som för den enskilde bostadsrättshavaren medför
en förlust ändå leder till en beskattningsbar vinst och därmed att förlusten
leder till att skatt dessutom måste erläggas. Detta är uppenbarligen orimligt.
Jag vill mot denna bakgrund fråga statsrådet om regeringen är beredd att
ändra reglerna om realisationsvinstbeskattning så att vid försäljning av bo-
stadsrätter hänsyn inte tas till andel i föreningens skulder.
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
139
|
Prot. 1990/91:21 9 november 1990 |
1990/91:174 av Ingrid Hasselström Ny vall (fp) till industriministern om Mörbylånga sockerbruk hotas åter av nedläggning. Statens industriverk Detta är ett svårt slag för ett jordbruk som redan står inför besvärliga om- Är industriministern beredd att arbeta för fortsatt sockerproduktion i 1990/91:175 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) till miljöministern om Emån: Sedan den hårt genomförda ”kanaliseringen” av Emån slutfördes för två Uppgifter har nyligen framkommit, som tyder på att fortsatta rensningar Jag vill därför fråga miljöministern om ansökningar om anslag inkommit 1990/91:176 av Siw Persson (fp) till socialministern om tandsköterskors Jag har tidigare till socialministern ställt en fråga om varför tandsköter- Den dåvarande socialministern svarade mig den 8 december 1987 att nå- Nu är det ännu fler tandsköterskor som blivit allvarligt skadade av sitt ar- Min fråga till socialministern är därför: Varför särbehandlas tandsköterskorna i sina försök att få sina skador klas- 1990/91:177 av Isa Halvarsson (fp) till jordbruksministern om svenskars Fortfarande har svenskar som bor i Sverige men som arbetar i Norge stora Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet: |
140
Vilka åtgärder vidtar regeringen för att underlätta för gränspendlare?
den 9 november
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
1990/91:178 av Claes Roxbergh (mp) till statsministern om folk- och bostads-
räkningen:
I FoB 90 samlas en mängd uppgifter in från svenska folket. Dessa uppgif-
ter samlas sedan tillsammans med andra känsliga uppgifter som redan finns
i statens register. De data som samlas in med FoB-blanketten motsvarar 1/30
av den totala registermängden. Men det är bland de resterande 29/30 som de
mest känsliga uppgifterna finns om bl.a. medborgarskap, nationalitet, sam-
boende, antal utländska medborgare i hushållet, trångboddhet och social
klassificering. Adressen till kvinnor som förföljs av sina män finns med i klar-
text. Det mest bisarra är att SCB lagrar uppgifterna i evärdlig tid.
Är statsministern beredd att verka för att minska det överdrivna registre-
randet i samband med folk- och bostadsräkningarna och att föreslå att upp-
gifterna rensas ur registren efter användningen?
1990/91:179 av Stina Eliasson (c) till statsrådet Erik Åsbrink om vården i
familjehem och skatteomläggningen:
Familjehem och stöd/kontaktfamiljer engageras av socialtjänsten för att
klara vård av barn och ungdomar, som är i behov av stöd från vårt samhälle.
Omkring 18 000 barn och ungdomar är i dag i behov av dessa familjers om-
sorger. Familjehem och stöd/kontaktfamiljer får i dag en skattefri ersättning,
s.k. omkostnadsdel, som skall täcka de reella kostnader de har för det barn
eller den ungdom som bor i familjen.
Efter nyår kommer omkostnadsdelen att utbetalas som arvode för att se-
dan, vid deklarationstillfället, bli till ett schablonavdrag.
Det finns risk för att skatteomläggningen får den konsekvensen att många
familjer avstår från att engagera sig, och samhället tappar därmed den ovär-
derliga resurs som familjehemsvården utgör.
Familjehemmens riksförbund har i skrivelse till regeringen reagerat mot
skatteomläggningens konsekvenser för deras del.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att familjehemmen - trots skatte-
reformen - skall kunna finnas tillgängliga för socialtjänstens behov när det
gäller vård av barn och ungdomar i behov av samhällets särskilda stöd.
21 § Kammaren åtskildes kl. 17.51.
141
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början t.o.m. 3 § anf. 26 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6§ anf. 56 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 87 och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
OLOF MARCUSSON
/Gunborg Apelgren
142
Innehållsförteckning
Fredagen den 9 november
1 § Svar på interpellation 1990/91:11 om sysselsättnings- och befolk-
ningsproblem i Västernorrlands län.................... 1
Industriminister Rune Molin (s)
Martin Olsson (c)
Sigge Godin (fp)
Görel Thurdin (c)
Eva Björne (m)
2§ Svar på interpellation 1990/91:28 om textilindustrins överlevnad 17
Industriminister Rune Molin (s)
Lennart Brunander (c)
3 § Svar på interpellation 1990/91:7 om matpriserna............ 26
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Annika Åhnberg (v)
Ragnhild Pohanka (mp)
Carl Frick (mp)
Lennart Brunander (c)
4 § Svar på interpellation 1990/91:31 om jordbruket i norra Sverige 44
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
Kjell Ericsson (c)
Stina Eliasson (c)
Karin Starrin (c)
5 § Meddelande om svar på interpellation 1990/91:49........... 53
Jordbruksminister Mats Hellström (s)
6§ Svar på interpellation 1990/91:33 och fråga 1990/91:103 om
arbetsmarknaden i Västerbottens län................... 53
Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)
Börje Hörnlund (c)
Lena Boström (s)
Ulla Orring (fp)
7 § Svar på interpellation 1990/91:56 om flexibla lönebidrag...... 64
Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)
Sylvia Pettersson (s)
Elver Jonsson (fp)
8 § Svar på interpellation 1990/91:62 om arbetslösheten i Älvsborgs
län............................................. 69
Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin (s)
Marianne Andersson i Vårgårda (c)
Britt Bohlin (s)
Elver Jonsson (fp)
9 § Svar på interpellation 1990/91:15 om åtgärder för att minska an-
talet fängelsestraff för unga lagöverträdare............... 77
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
143
Prot. 1990/91:21 Karin Israelsson (c)
9 november 1990 10 § Svar på interpellation 1990/91:29 om offentliggörande av åtala-
des namn i samband med skatteprocesser m.m............ 85
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Margit Gennser (m)
11 § Svar på interpellation 1990/91:32 om ett sameting........... 89
Justitieminister Laila Freivalds (s) .
Martin Olsson (c)
Ragnhild Pohanka (mp)
Berith Eriksson (v)
12 § Svar på interpellation 1990/91:35 om brottsförebyggande verk-
samhet och prioriterad brottsbekämpning................ 97
Justitieminister Laila Freivalds (s)
Hans Göran Franck (s)
13 § Svar på interpellation 1990/91:25 om ersättningar för resekostna-
der med egen bil................................... 102
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Karin Israelsson (c)
Stina Eliasson (c)
14 § Svar på interpellation 1990/91:27 om mervärdeskatt på hotell-
och restaurangtjänster.............................. 112
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Görel Thurdin (c)
15 § Svar på interpellation 1990/91:44 om tullverkets organisation . . 119
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Sigge Godin (fp)
16 § Svar på interpellation 1990/91:52 om förhandsbesked i skatte-
frågor ........................................... 123
Statsrådet Erik Åsbrink (s)
Margit Gennser (m)
17 § Svar på interpellation 1990/91:39 om kommunarrest......... 127
Statsrådet Maj-Lis Lööw (s)
„ Berith Eriksson (v)
Hans Göran Franck (s)
18 § Bordläggning...................................... 135
19 § Anmälan om interpellationer
1990/91:83 av Hans Göran Franck (s) om JAS-projektet .... 135
1990/91:84 av Hans Göran Franck (s) om rätten till socialbidrag 136
1990/91:85 av Agne Hansson (c) om bostadsproduktionens om-
fattning ....................................... 137
20 § Anmälan om frågor
1990/91:171 av Lola Björkquist (fp) om gamla hästanspända
vagnar........................................ 138
1990/91:172 av Jan-Erik Wikström (fp) om åtgärder i anledning
av riksdagens tillkännagivanden i vissa biståndsfrågor .... 139
1990/91:173 av Bo Lundgren (m) om realisationsvinstbeskatt-
ningen av bostadsrätter........................... 139
144
1990/91:174 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) om Mörbylånga
sockerbruk.................................... 140
1990/91:175 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) om Emån .... 140
1990/91:176 av Siw Persson (fp) om tandsköterskors yrkes- och
arbetsskador................................... 140
1990/91:177 av Isa Halvarsson (fp) om svenskars arbetsresor till
Norge........................................ 140
1990/91:178 av Claes Roxbergh (mp) om folk- och bostadsräk-
ningen ........................................ 141
1990/91:179 av Stina Eliasson (c) om vården i familjehem och
skatteomläggningen.............................. 141
Prot. 1990/91:21
9 november 1990
145
gotab 97386, Stockholm 1990